Smugglingsbrott och tulltillägg

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Smugglings brott och

tulltillägg

Statens offentliga utredningar WW 1976:37 Finansdepartementet

Smugglingsbrott

och

tulltillägg

Betänkande av

Yarusmugglingsutredningen

Stockholm 1976

Omslag Johan Hillbom ISBN 91-38-02947-2 ISSN O375-250X Gotab, Stockholm 1976

Till Herr Statsrådet och chefen för

finansdepartementet

Genom beslut den 12 oktober 1973 bemyndigade Kungl. Majzt chefen för finansdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att företa en översyn av lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och därmed sammanhängande frågor. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 16 oktober 1973 som sakkunnig f. d. regeringsrådet Henrik Klackenberg. Att som experter biträda den sakkunnige förordnades den 16 oktober 1973 hovrättsassessorn Lars Persson, byråchefen Arne Rundlöf och kammarrättsrådet Sverker Widmark samt den 4 december 1973 numera bitr. skattedirektören Lennart Carlson. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 10 januari 1974 avdelningsdirektören Folke Ljungwall. Utredningen antog namnet Varusmugglingsutredningen. På egen begäran entledigades kammarrättsrådet Widmark från sitt expertuppdrag i utredningen den 21 oktober 1975. Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande “Smugglingsbrott och tulltillägg”. Betänkandet innehåller bl. a. förslag till ändringari varusmugglingslagen och tullagstiftningen, som gör det möjligt att beivra enklare undandraganden av tull och andra införselavgifter i administrativ ordning genom påföring av en särskild avgift, benämnd tulltillägg. Hovrättsassessorn Lars Persson har avgett särskilt yttrande i fråga om forverkande vid vissa smugglingsbrott. Utredningsuppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i juni 1976

Henrik Klackenberg C /Folke Ljungwa/l

Innehåll

Sammanfattning . F örfarmingyörslag . l7 1 Förslag till lag om ändring i lagen (l960:4l8) om stralT För

O\LIIJÄL›JI\)

Förslag till förordning om ändring i tullstadgan (1973:671) Förslag till förordning om ändring i tullkungörelsen (1973:1014) 4l

Kapitel 1 Utredningsuppdragel . 43 1.1 Direktiven 43 1.2 Utredningsarbetet

Kapitel 2 Nuvarande ordning . . . . 49 2.1 Regleringen av import och expo 49 2.2 Avgiftssystemet vid import och export 50 2.3 Tullproceduren vid import 52 2.3.1 Inledning . 52 2.3.2 Hemtagning . . . . . 53 2.3.3 Anmälan till fortullnin 54 2.3.4 Tulltaxering . . 56 2.3.5 Uppbörd . . . . . . . . 57 2.3.6 Tullupplag och tullager m. m. 57 2.4 Proceduren vid export. . . . . . . . . 59 2.5 Restitution av tull och annan införselavgift 59 2.6 Tullverkets kontrollverksamhet 2.7 Förseningsavgift 62 2.8 Straflbestämmelser . 62 2.8.1 Varusmugglingslagen . 62 2.8.2 Tullagen . . . 66 2.8.3 Tullstadgan . . . . . . . 67

2.8.4 Övriga straflbestämmelser . 67

Kapitel 3 Administrativa sanktioner skattepå det inrikes och avgiftsornrâdet . . . . . 69 3.1 Allmän bakgrund 69 3.2 Systemets utformning . 70

Kapitel 4 Lagstifiningert i de nordiska grannländerna 75 4.1 Danmark . 75 4.2 Finland 78 4.3 Norge 81

Kapitel 5 Överväganden och förslag . 85

5.1 Allmänt om judiciella och administrativa sanktioner på tullområdet 85 5.2 Det administrativa . 86 sanktionssystemet 5.2.1 Allmänna synpunkter 86 5.2.2 Vem skall påföras tulltillägg? . . 87 5.2.3 Underlåtenhet att ange vara till förtullning 88 5.2.4 Oriktig uppgift i tulldeklaration m. m. . . . . . 89 5.2.5 Oriktig uppgift iombudsdeklaration och skyldighet att rätta 90 5.2.6 Oriktig uppgift och oriktigt yrkande . . 96

5.2.7 Olovligt förfogande över oförtullad vara m. m. . 103

5.2.8 Tulltilläggets storlek 105 5.2.9 Beslutande myndighet 112 5.2.l0 Tull och tulltillägg i förhållande till förverkande 114 5.3 Det straffrättsliga sanktionssystemet . . . . . 117 5.3.1 Smugglingsbrottens systematiska . . . 117 placering 5.3.2 Allmänna synpunkter på varusmugglingslagens innehåll och utformning . . . . . 125 5.3.3 Underlåtenhet att rätta oriktig uppgift 129 5.3.4 Oriktig ursprungsförklaring 132 5.3.5 Frivillig rättelse . 137 5.3.6 Förverkande . . . . 145 5.3.7 Tullverkets åklagarfunktioner 157

Kapitel 6 Specialmotivering . . . . . . . . . . 161 6.1 Förslag till lag om ändring i varusmugglingslagen . 161 6.2 Förslag till lag om ändring i tullagen . 181

6.3 Övriga författningsförslag 200

Särskilt yttrande . 203

Förkortningar

BrB Brottsbalken CECA Europeiska kol- och stålgemenskapen EEC Europeiska ekonomiska gemenskapen EFTA Europeiska frihandelssammanslutningen EG Europeiska gemenskaperna GTS Generaltullstyrelsen HD Högsta domstolen JO Justitieombudsmannen NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. I RSV Riksskatteverket RÅ Riksåklagaren SkBL Skattebrottslagen (1971:69) SkSL Skattestrafflagen (1943:313) SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning TF Tullförordningen (1973:979) TFS Tullverkets Författningssamling TK Tullkungörelsen (1973:1014) TL Tullagen (1973:670) T0 Generaltullstyrelsens tullordning (TFS 1973:159) TSt Tullstadgan (1973:671) VSL Lagen (1960:418) om straff for varusmuggling

Sammanfattning

Reaktionssystemet på tullområdet är, till skillnad från _vad som gäller vid den inrikes beskattningen, enbart av strafTrättslig karaktär frånsett att bestämmelser om forseningsavgift införts 1974 för fall då hemtagare försum mat sin deklarationsskyldighet. Flertalet smugglingsbrott gäller ringa varusmuggling och avgörs genom strafförelägganden som utfärdas av särskilt forordnade befattningshavare inom tullverket. Trots att det alltså mera sällan behöver bli fråga om åtal, kräver målen en betydande arbetsinsats, som knappast står i rimlig proportion till intresset av att brottet beivras i straffprocessuell ordning. De tidskrävande åtgärder som måste vidtas redan i samband med upptäckten är en betydande belastning, särskilt därför att upptäckten ofta sker i samband med kontroll av resandetrafiken, då kravet på snabbhet är starkt. En stor del av bevakningsresurserna tas i anspråk, vilket inverkar negativt på den egentliga kontrollverksamheten. Enligt utredningens förslag skall på tullområdet införas en administrativ sanktion, motsvarande skatte- och avgiftstilläggen. Bestämmelser om den administrativa sanktionen, som enligt utredningens mening bör benämnas tulltillägg, föreslås bli inarbetade i tullagen (1973:670). I anslutning hänill föreslås vissa ändringar i övriga centrala tullförfattningar. Vidare framläggs förslag till ändringar i lagen (1960:418) på straff för varusmuggling, som möjliggör bl. a. att det stora flertalet fall av undandragandebrott enligt lagen inte beivras i judiciell ordning utan enbart föranleder tulltillägg.

Bestämmelserna om tulltillägg m. m.

Vid utformningen av bestämmelserna har motsvarande regler i författningarna om den inrikes beskattningen tjänat som mönster. Särskilda förhållanden på tullområdet har dock ansetts motivera vissa avsteg från de principer som gäller på inrikesområdet. Bestämmelserna om tulltillägg bör bygga på ett generellt tullskyldighetsbegrepp på samma sätt som skattetilläggen avser skattskyldig och har därför inte utan vidare kunnat anknytas till den i tullagen nu givna bestämningen av vem som är tullskyldig. Med tullskyldig avses nämligen där endast den som anger vara till förtullning och den som tagit hand om oförtullad vara enligt särskilt medgivande, dvs. hemtagare. Har införseln skett utan att

lf) Sammanfattning

varan angetts till förtullning eller tagits hem är tullskyldighet inte föreskriven i tullagen. Flertalet illegala förfaranden faller sålunda utanför lagen. Utredningen föreslår att tullskyldighetsbegreppet vidgas, så att det kommer att omfatta även de fall när införsel sker utan att den ges till känna för tullverket och när olovliga förfoganden äger rum, som kan föranleda att tull eller annan införselavgift undandras statsverket. De föreslagna bestämmelserna om tulltillägg bygger på det utvidgade tullskyldighetsbegreppet och har utformats såsom fall av särskild tullskyldighet med sikte på att de såvitt gäller brottsliga förfaranden skall täcka de objektiva rekvisiten för varusmugglingslagens undandragandebrott och försök till sådana brott. I enlighet härmed föreslås en bestämmelse om att den som har infört eller låtit införa vara utan att den angetts till förtullning eller anmälts för sådan behandling som medför att den inte behöver förtullas vid införseln är skyldig att betala den tull och annan införselavgift som skulle ha utgått om varan förtullats vid införseln. Detsamma gäller om någon i samband med införsel av vara eljest vidtagit sådana åtgärder att risk uppkommit för att varan skulle undgå förtullning. Vidare skall den som förfogat över olörtullad vara som införts på legal väg vara skyldig att betala den tull och annan införselavgift som undandragits eller kunnat undandragas genom förfogandet. Den som förfogat över förtullad vara i strid mot föreskriven förutsättning för befrielse från eller nedsättning av tull eller annan införselavgift skall gå miste om tullförmånen. I de nu angivna fallen skall den tullskyldige även påföras tulltillägg. Tilllägget skall vara lika stort som den påförda tullen eller avgiften eller den tullförmån som den tullskyldige gått miste om, men skall utgå med hälften av nämnda belopp om avsikt att undandraga tull eller annan införselavgift kan antagas inte ha förelegat. Tulltillägg skall vidare påföras tullskyldig som angett vara till förtullning, om han i tulldeklaration eller på annat sätt lämnat oriktig eller ofullständig uppgift till ledning för tulltaxeringen. Tillägget kan påföras oavsett om uppgiften lämnats muntligen eller skriftligen. Såsom oriktig uppgift anses bl. a. oriktigt tulltaxenummer eller statistiskt nummer, om det inte särskilt angetts att nummerangivelsen är avsedd att vara ett yrkande. Utredningen förutsätter att tullverket genom information och rådgivningsverksamhet verkar för att skyldigheten att ange sådant nummer inte blir onödigt betungande för de tullskyldiga. Även tullskyldig som eftersatt sin i tullagen föreskrivna rättelseskyldighet skall kunna påföras tulltillägg. Tulltillägg kan enligt förslaget inte påföras hemtagare som underlåtit att fullfölja hemtagningsanmälan med deklaration. Detta är en principiell avvikelse från reglerna om skattetillägg. Möjligheten för tullmyndigheten att tillgripa vitesföreläggande och att, om deklaration trots sådant föreläggande inte lämnas, på grund av uppgifterna i hemtagningsanmälan göra en från det allmännas synpunkt nöjaktig tulltaxering har, i förening med möjligheten att återkalla hemtagningstillståndet för en tredskande hemtagare, antagits medföra att en bestämmelse om tulltillägg för de nu avsedda fallen inte har någon egentlig funktion att fylla. Tulltillägg pågrund av oriktiga, ofullständiga eller eljest bristfälliga uppgifter i samband med fönullning skall i princip påföras den tullskyldige

Sammanfattning 11

även om deklaration lämnats av ombud eller anställd. Dock gäller det undantaget, att om bristfällighet i en genom ombud lämnad deklaration visas ha orsakats genom fel eller försummelse av ombudet, tulltillägget skall påföras ombudet om den tullskyldige inte eftersatt sin i tullagen föreskrivna gransknings- eller rättelseskyldighet. Tulltillägget skall, när den tullskyldige avsiktligt lämnat oriktig eller ofull-

ständig uppgift eller underlåtit att rätta sådan uppgift, vara lika stort som

den tull eller annan införselavgift som utgår till följd av avvikelse från hans uppgifter. När tull eller avgift fastställts efter skälig grund till följd av bristfälliga uppgifter, skall tillägget motsvara det avgiftsbelopp som utgår utöver vad som följer av den tullskyldiges uppgifter. Kan det antagas att avsikt att undandra avgifter inte har förelegat, skall tulltillägget utgå med halva det undandragna beloppet. De ijämförelse med skattetilläggen ganska höga procentsatserna för tulltilläggen har ansetts ofrånkomliga främst därför att det vid en avkriminalisering skulle te sig oförsvarligt att gå längre i en försvagning av den nuvarande reaktionen mot varusmuggling. Denna innefattarju i allmänhet både straff och fön/erkande av varan. Även andra skäl har bidragit till ståndpunktstagandet. Utredningen pekar på de svårigheter som är förenade med kontrollen av varutrafiken till landet inom ramen för den nya tullproceduren, där trafikens krav på snabbhet ansetts motivera långt gående möjligheter att föra in och förfoga över varor, innan den egentliga tullbehandlingen har ägt rum. Vidare noteras den nackdel från utredningssynpunkt som ligger i att importörens medkontrahent, som normalt borde vara en viktig upplysningskälla, befinner sig utomlands och därför inte utan vidare är tillgänglig för förhör, än mindre för omedelbara tvångsåtgärder i händelse av misstanke om brott. Den föreslagna differentieringen av tulltilläggen, grundad på om avsikt att undandra avgift kan antas ha förelegat eller inte, är ett avsteg från den i fråga om skattetilläggen tillämpade principen att sådant tillägg utgår utan hänsynstagande till skuldsynpunkter (bortsett från de särskilt angivna fall då felaktigheten anses ursäktlig). Med hänsyn till de erfarenheter, som inom tullväsendet finns i fråga om handläggning av ringa överträdelser av varusmugglingslagen och övrig tullagstiftning, har utredningen ansett det möjligt att anförtro tullmyndigheterna en sådan bedömning. Det bör tilläggas att tullmyndigheterna i våra grannländer vid tillämpning av sanktioner motsvarande de föreslagna tulltilläggen anförtrotts att göra liknande bedömningar med hänsyn till de subjektiva rekvisiten. De fall, när tulltillägg enligt förslaget inte alls skall utgå eller får helt efterges, motsvarar i princip vad som gäller i fråga om skattetilläggen. Tulltillägg skall sålunda inte utgå, i den mån avvikelse från lämnad uppgift innebär rättelse av uppenbar felräkning eller misskrivning. Tulltillägg utgår inte heller om avvikelsen avser bedömning av yrkande (såsom fråga om yrkad förmånsbehandling, anspråk på tullbefrielse eller tullnedsättning) eller fråga om skäligheten av uppskattning eller värdering såvida avvikelsen inte gäller oriktig uppgift i sak. Uppgift om varas statistiska nummer anses inte som yrkande, om detta inte framgår av deklarationen. Tulltillägg utgår inte om den tullskyldige eller ombudet frivilligt vidtagit rättelse, som leder till att införselavgifterna kan påföras med rätt belopp.

12 Sammanfattning

Tulltillägg får helt efterges, om felaktigheten, underlåtenheten eller åtgärden kan anses ursäktlig med hänsyn till den tullskyldiges ålder, sjukdom eller bristande erfarenhet, den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed jämforlig omständighet. Utredningen diskuterar ingående sådana omständigheter inom tullområdet, som enligt angivna regler bör föranleda att tulltillägg inte utgår eller att det efterges. Tulltillägg får även efterges, om det belopp som undandragits eller kunnat undandras är att anse som ringa. Tulltillägg i samband med resandetraliken får dock på denna grund efterges endast undantagsvis och skall annars utgå med lägst 50 kr. Denna spärregel har ansetts nödvändig för att sanktionssystemet i samband med resandetrafikens regler inte helt skall förlora sin effekt. Tulltillägg skall liksom skattetillägg pâföras, även om gärningen beivras i straffprocessuell ordning. Tillägg skall dock inte utgå i den mån varan eller dess värde förklaras förverkat. Fråga om tulltillägg prövas av den tullmyndighet som har hand om tulltaxeringen. Kommunikation skall om hinder inte möter ske med den tullskyldige innan beslut meddelas. Beslut om tulltillägg skall i princip anses vara ett självständigt beslut, som kan prövas genom besvär utan samband med tulltaxeringsbeslutet. Vid om- eller eftertulltaxering skall den ändring av påfört tulltillägg som föranleds därav dock beslutas ex offrcio. Vid besvär skall tillägget likaså nedsättas utan särskilt yrkande, om tulltaxeringen nedsätts. Tullmyndighet föreslås få rätt att som säkerhet för tulltillägg ta hand om den vara som tillägget har samband med. Detta är nödvändigt med hänsyn till att beslagsbestämmelserna i varusmugglingslagen inte blir tilllämpliga i fall av ringa varusmuggling, då förverkande skall komma i fråga endast undantagsvis. Den som påförs tulltillägg skall vara skyldig att ersätta tullverket, om särskild kostnad uppkommer för varans förvaring. En bestämmelse om preskription i de särskilda fallen av tullskyldighet föreslås. Flertalet bestämmelser om uppbörd och återbetalning av tull och annan införselavgift föreslås bli tillämpliga även på tulltillägg.

Ändringarna i varusmugglingslagen

Utredningen har övervägt om undandragandebrotten i varusmugglingslagen bör föras över till skattebrottslagen. Dessa överväganden har utmynnat i ståndpunktstagandet att en samlad reglering av de centrala bestämmelserna om straff för överträdelser av gällande regler om in- och utförsel av varor är att föredra framför en uppspaltning av de skilda brottstyperna på olika lagar. Utredningen lägger därför fram förslag till moderniseringar av varusmugglingslagen. Denna lag skall alltså även i fortsättningen omfatta såväl undandragandebrotten som brotten mot import- och exportförbud eller mot andra in- eller utforselregleringar. Vad gäller varusmugglingslagens tillämpningsområde i övrigt föreslår utredningen den ändringen att de förfaranden i samband med handeln inom EFTA och EG som kan medföra obehörig förmånsbehandling i tullhänseende och f. n. är straffbelagda i lagen (1962:120) om straffi vissa fall

Sammanfattning 13

för oriktig m. m. i fortsättningen straffbeläggs i vaursprungsdeklaration rusmugglingslagen. Den nuvarande principiella uppbyggnaden av smugglingsbrotten som effektbrott bör enligt utredningens mening inte ändras. Effekten vid undandragandebrotten föreslås utformad på liknande sätt som vid skattebrotten. Effekten sålunda till tullmyndighetens beslut om påföring av de avknyts gifter som skall utgå för varan. Härigenom blir det klarare vid vilken tidpunkt brotten skall anses fullbordade. Vissa sakliga ändringar i och tillägg till bestämmelserna i varusmugglingslagen föreslås. Tullskyldig, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att enligt 7 § andra stycket tullagen rätta oriktig uppgift i tulldeklaration som avgetts genom ombud och därigenom föranleder undandragande eller införsel i strid mot straffas f. n. enligt 4 eller 5 ä varusmugglingslagen. Den som förbud, som är föreskriven i ll § tullagen eftersätter den generella rättelseskyldighet straffas däremot för tullförseelse enligt 4l § första stycket 2 tullagen. Utföreslår att de två fallen av rättelseskyldighet samordnas i ll § redningen och att uppsåtligt eller grovt oaktsamt eftersättande av sådan skyltullagen bestraffas enligt varusmugglingslagen (l eller 6 §). dighet generellt Det fallet att någon vilseleder licensmyndighet att lämna tillstånd till in- eller utförsel av vara och därigenom föranleder att vara in- eller utföres i strid mot förbud är f. n. särskilt straflbelagt i 4§ 4 varusmugglingslagen. anser att fullbordat sådant brott bör anses falla under den all- Utredningen männa bestämmelsen om varusmuggling genom vilseledande av tullverket. Om förfarandet däremot stannat vid vilseledande av licensmyndigheten eller försök därtill föreslås att gärningen enligt särskilt stadgande skall bestraffas enligt 23 kap. brottsbalken som förberedelse till varusmuggling. l syfte att bestämmelserna i varusmugglingslagen skall bli mer överskådföreslår utredningen att brottsbeskrivningarna i l och liga och lättillgängliga 2 §§ direkt utformas enbart med tanke på undandragandebrotten, och att det i en särskild bestämmelse (3 §) föreskrivs, att samma straflbestämmelser skall gälla även när angivna förfaranden föranlett effekten att in- eller utförsel skett i strid mot förbud eller villkor. De kvalilikationsfall som f. n. regleras särskilt i 4 och 5 §§ lagen har förts samman med de centrala brotten under gemensamma beskrivningar. Straffet för ringa varusmuggling föreslås ändrat från penningböter till dagsböter. Till ringa brott skall enligt förslaget kunna hänföras även varusmuggling, som skett genom vilseledande av tullverket. l straffskalan för varusmuggling av “normal svårhetsgrad” införs ett straffminimum om sextio dagsböter. Tillämpningsområdet för ringa varusmuggling blir genom dessa ändringar väsentligt vidare än nu. Den avkriminalisering av mindre allvarliga undandragandebrott, som åsyftas med tulltilläggen, avses sålunda omfatta brott som enligt nuvarande straffmätningspraxis anses förskylla intill sextio dagsböter. l fråga om smugglingsbrott som innebär överträdelse av importeller exportförbud medför övergången till dagsböter och den ändrade bestämningen av ringa brott att strafföreläggandeinstitutet kan få en vidgad tillämpning. l fråga om brottet olovlig befattning med smuggelgods utvidgas straffansvaret till att omfatta även fall då varan förut varit föremål för oakt-

14 Sammanfattning

samhetsbrott som motsvarar varusmuggling. Ändringen motiveras av att

det många gånger när den förste gärningsmannen, dvs. den som begått smugglingsbrottet, inte anträffas, måste vara svårt att avgöra, om denne handlat uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och vilken insikt den som tagit den olovliga befattningen med varan haft därom. För ansvar för befälhavare på transportmedel för bristande tillsyn över transportmedlet krävs f. n. bl. a. att varusmuggling, som inte är att anse som ringa, varit tillämnad eller har ägt rum på transportmedlet. Med hänsyn till den tidigare nämnda vidgningen av tillämpningsområdet för ringa varusmuggling har kvalilikationen på smugglingsbrottet tagits bort. I stället har införts en föreskrift om att ringa fall inte skall föranleda ansvar. En kvalifikation finns enligt gällande lag även i fråga om förberedelse eller stämpling till narkotikasmuggling. Det krävs nämligen, att stämplingen eller förberedelsen avsett smuggling som inte är ringa. Denna kvalifikation har ansetts böra stå kvar, trots att detta innebär att det straffria området enligt de nya bestämmelserna blir något vidare på grund av vidgningen

av området för ringa varusmuggling. Ändringen torde sakna större praktisk

betydelse, eftersom gränsen för ringa narkotikasmuggling enligt nuvarande praxis ändock ligger lågt. Det brott som motsvarar de förfaranden i samband med handeln inom EFTA och EG som nu regleras i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. föreslås rubricerat ”oriktig ursprungsförklaring”. Brottsbeskrivningen har utformats på ett sådant sätt att bestämmelsen skall kunna tillämpas även med avseende på handelsavtal som

kan komma att ingås i framtiden. Ändring föreslås i fråga om tidpunkten

för brottets fullbordan. Brottet fullbordas enligt gällande bestämmelser först när den oriktiga handlingen - ursprungsintyg m. m. - kommit vederbörande myndighet till handa. Med hänsyn till vissa nya regler, som gör det möjligt för exportören att själv, utan hänvändelse till svensk tullmyndighet, utfärda varucertiñkat och andra ursprungsintyg avsedda att företes för utländsk tullmyndighet, har utredningen ansett det påkallat att utforma brottsbeskrivningen så, att brottet fullbordas i och med att handlingen upprättats. Åtal för brottet får, i likhet med vad som nu gäller, väckas endast efter anmälan av generaltullstyrelsen. Utredningen har för varusmugglingslagens del utarbetat bestämmelser om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse av samma generella karaktär som motsvarande regler i skattebrottslagen. Bestämmelserna innebär att möjligheten att uppnå ansvarsfrihet utvidgas till att avse även fullbordade undandragandebrott. Också vid olovlig befattning med vara som varit föremål för undandragandebrott föreslås att frivillig rättelse skall kunna medföra ansvarsfrihet. Ett generellt krav är att rättelsen leder till att avgift som undandragits kan påföras med rätt belopp. Förverkandebestämmelser har sedan lång tid funnits på tullområdet. Utredningen föreslår att möjligheterna att förverka vara eller värdet av vara, som varit föremål för varusmuggling, skall stå kvar både i fråga om undandragandebrott och brott mot förbud eller villkor. Genom avkriminaliseringen i samband med tulltilläggen kommer dock tillämpningsområdet för förverkande vid mindre allvarliga undandragandebrott att starkt begränsas. Förverkandebestämmelsema har i övrigt setts över och moderniserats med

Sammanfattning 15

hänsynstagande till de riktlinjer som angavs av chefen för justitiedepartementet i samband med 1968 års ändringar i brottsbalkens förverkanderegler (jfr prop. 1968:79 s. 57 ff.). Därvid har det ansetts nödvändigt att den krets av personer, mot vilka förverkande skall kunna riktas enligt varusmugglingslagen, liksom f. n. bestäms mera vidsträckt än i brottsbalken. För att möjliggöra den avkriminalisering av ringa undandragandebrott som avses med bestämmelserna om tulltillägg har på liknande sätt som skedde vid skattebrottslagens tillkomst en särskild åtalsregel införts. Enligt denna regel får åtal för ringa varusmuggling eller motsvarande oaktsamhetsbrott väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl. när brottet medfört enbart undandragande eller risk för undandragande. Samma regel gäller för talan om förverkande. Generaltullstyrelsen kan enligt gällande lag förordna befattningshavare inom tullverket att föra talan i mål angående brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka. l allmänhet är det tullförvaltarna som förordnats att utföra sådana åklagaruppgifter. Målen rör regelmässigt ringa varusmuggling som består i undandragande eller försök till sådant brott. Med hänsyn till den avkriminalisering av ringa undandragandebrott som blir följden av utredningens förslag bör tullverkets åklagarfunktioner upphöra. Däremot förutsätts tullmyndighet även i fortsättningen kunna fungera som förundersökningsledare.

Ikraftträdande m. m.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den l juli 1977. Vissa övergångsbestämmelser har ansetts nödvändiga.

Författningsförslag

l Förslag till i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling Lag om ändring Härigenom foreskrives i fråga om lagen (1960:418) om straff för varusmuggling_

dels att 24§ skall upphöranatt gälla,

dels att rubriken närmast före 24§ skall utgå, dels att nuvarande 13-23 och 25-27 §§ skall betecknas 16-26 resp. 27-29 §§, dels att nuvarande l-lO och 12 §§ samt nya 16, 18. 19 och 25 §§ skall ha nedan angivna lydelse. dels att rubrikerna närmast före nuvarande 9, 13, 15, 18, 20, 22 och 25 §§ skall sättas närmast före nya 12, 16, 18, 21, 23, 25 resp. 27 §§, dels att i lagen skall införas nya bestämmelser, ll och 13-15 §§, samt närmast löre 15§ en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1§1 Den som utan att giva det tillkän- Den som uppsåtligen inför eller utna hos vederbörlig myndighet till riket för vara utan att giva det tillkänna inför eller från riket utför gods, _lör för tullverket och därigenom föranlevilket tull eller annan allmän avgift der att tull, skatt eller annan allmän skall erläggas till statsverket eller som avgift som utgår på grund av in- eller enligt stadgande i lag eller författning utförsel av vara (t u lla vgift) ej pâej ma° införas eller utföras, dömes, om _föreadömesförvarusmuggling gärningen sker Ltppsâtligen. lör varu- till böter, dock lägst sextio dagsböter, smuggling till böter eller fängelse i eller fängelse i högst två år. högst två år. Första stycket gäller även, när nå- Första stycket gäller även, när någon genom att lämna oriktig uppgift gon uppsåtligen lämnar oriktig eller i tulldeklaration eller medelst annat ofullständig uppgift i tulldeklaration vilseledande i samband med tullbe- eller pâ annat sätt vilseleder tullverket handling av gods uppsåtligen föranle- eller eftersätter i ll § tullagen der, att tull eller annan allmän avgift (1973:670) _föreskriven skyldighet att *Senaste lydelse 1973:672.

18 F ärfattnings/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

undandrages statsverket eller att gods rätta oriktig eller ofullständig uppgift, in/öres eller utföres i strid motförbud. som lämnats till ledning för_ förtullning, och därigenom föranleder att tal/avgift ej på/öres eller på/öres medför lågt belopp.

2§ (Nuv. 4 § 1-3) Såsom varusmuggling skall ock an- För varusmuggling dömes även den ses, om någon uppsåtligen som uppsåtligen istrid motföreskriven I . förfogar över oförtullat eller obe- inskränkning iför/oganderätten för/b skattat gods. restitutionsgods eller in- gar över oförtullad vara, som avses i försel- eller utförseI/örbud underkastat 2 s*tredje stycket eller 3 _\\andra styckgods. som i vederbörlig ordning an- et tullagen (1973:670), eller förfogar mälts hos tal/myndighet, och där- över förtal/ad vara i strid mot föreigenom föranleder att tull eller annan skriven förutsättning för befrielse från allmän avgift undandroges statsverket eller nedsättning eller återbetalning av eller att godset i strid mot införsel/ör- tal/avgift, om han därigenom föranbud utkommer i denfria rörelsen eller leder att tal/avgift ej påföres eller paatt utfbtsel sker i strid mot ut/örsel- föres med för lågt belopp. förbud; 2. förfogar över infört gods, för vilket åtnjutits tullfrihet eller tullnedsättning under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts; 3. förfogar över gods, för vilket meddelats tillstånd till införsel eller utförsel under stadgad särskildförutsättning, istrid mot vad sålunda förutsätts;

3§ Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gälla även, när förfarandet föranleder att vara istrid motförbud eller villkor införes, utföres eller kommer ut i den fria rörelsen.

4§

(Nuv. 2 §)2

Ar varusmuggling, som avsesi l x* Är varusmuggling att anse som första stycket med hänsyn till godsets ringa. dömes till böter. värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till ?Senaste lydelse 1973:672. böter, högst femhundra kronor.

F örfattningsfdrslag 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§ (Nuv. 3 §)3 Är varusmuggling att anse som Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till fängelse, lägst grov, dömes till fängelse, lägst sex sex månader och högst sex år. Gäller månader och högst sex år. Gäller gärgärningen narkotika, som avsesi l § ningen narkotika, som avses i 1§ narkotikalörordningen (1962:704), narkotikaiörordningen (1962:704), skall dömas till fängelse, lägst ett och dömes till Fängelse, lägst ett och högst tio år. högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om är grovt skall särskilt beaktas om det gärningen lörövats yrkesmässigt eller avsett större belopp, förövats yrkesavsett gods av betydande mycken/tet mässigt eller eljest varit av särskilt eller värde eller eljest varit av särskilt farlig art. farlig art.

6§ (Nuv. 5 §)4 Den som av grov oaktsamhetjör- Den som av grov oaktsamhet övar gärning som i l eller 4 §- sägs, pa sätt i I eller 2 § sägsföranleder efdömes till böter eller fängelse i högst fekt eller fara för effekt som anges i två år. I ringa fall skall dock ej till 1-3 _\\4\\,dömes för gro v tullstraff dömas. fö rs u m m els e till böter eller Första stycket gäller även när nâ- Fängelse i högst två år. gon, genom att lämna oriktig uppgift Är brott som avses i första stycket i tulldeklaration eller medelst annat att anse som ringa. dömesjör tullvilseledande i samband med tullbe- försummelse till böter. handling av gods eller prövning som i4 l 4 avses eller genom underlåtenhet som i 4 \\ 5 sägs, av grov oaktsamhet _löranlederfara/ör att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverkel eller för att gods in/öres eller utföres i strid motjörbud. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som _frivi/Iigt vidtager åtgärd som leder till attfaran ej längre föreligger

7§ (Nuv. 8 §)5 För försök till vamsmuggling dö- För försök till varusmuggling dö- 3Senaste lydelse 1973:672. mes till ansvar enligt 23 kap. brotts- mes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Detsamma gäller förberedel- balken. *Senaste lydelse 1973:672. se eller stämpling till sådan smugg- Enligt samma kapitel dömes till an- 5 Senaste lydelse 1968:65,

20 F örfattningsjörslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ling av narkotika som ej är ringa. svar för förberedelse eller stämpling Hava flera medverkat till annan i till sådan smuggling av narkotika denna lag straJbe/agd gärning än va- som ej är att anse som ringa. För/örrusmuggling som är ringa, gälla be- beredelse till vari/smuggling dömes stämmelserna i 23 kap. brottsbalken. även den som, med uppsåt att i strid mot/ärbud eller villkor in/öra eller ut- _Iöra vara, genom vilseledande/örmår eller sökerjörma lieensmyndighet att lämna tillstånd till införsel eller utförsel. Ha flera medverkat till gärning som avses i denna lag, tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

8§ (Nuv. 6 §)° Den som förvärvar, forslar, döljer, Den som uppsåtligen förvärvar, förvarar eller avyttrargods, som varit forslar, döljer, förvarar eller avyttrar föremål för varusmuggling, dömes, vara som varit föremål för brott enligt om gärningen sker uppsåtligen, för l-6_\\]\\, dömes för olovlig beolovlig befattning med smuggelgods till fattning med smuggelböter eller fängelse i högst två år. go ds till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningsmannen icke insåg Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga, men hade skälig anledning antaga, att godset varit föremål för varu- att varan varit föremål för sådant smuggling, dömes till böter. brott. dömes till böter. Är brott som avses i denna paragraf l ringa fall skall ej dömas lill ansvar ringa, ska/l ej till strat? dömas. enligt första eller andra stycket.

9§ (Nuv. 7 §) Påträffas gods undandolt i fartyg. Påträffas gods undandolt i fartyg, luftfartyg eller tåg på plats, som icke luftfartyg eller tåg på plats, som icke är upplåten till medföljande resandes är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, och framgår personliga begagnande, och framgår av omständigheterna, att varu- av omständigheterna att varusmuggling, som ej är att anse som smuggling är tillämnad eller har ägt ringa, är tillämnad eller har ägt rum, rum, dömes befålhavaren för b r is dömes befalhavaren för bristande till- tande tillsyn över transsyn över transportmedel till dagsböter, p o rtm e del till dagsböter, där ej där ej ansvar bör ådömas honom en- ansvar skall ådömas honom enligt 6 Senaste lydelse ligt annan bestämmelse i denna lag. annan bestämmelse i denna lag. Har 1973:672 . Har befälhavaren gjort vad på ho- befálhavaren gjort vad på honom

F örfattningyörslag 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ankommit för att för- skäligen ankommit för att förhindra nomvskäligen hindra vare han fri varusmuggling, är han fri från anvarusmuggling, från ansvar. Vad nu sagts om befälha- svar. Har tillsynen genom skriftlig invare skall, där tillsynen över transport- struktion eller på annat sådant sätt medlet i det avseende, varom här är anförtrotts annan person av befálsfråga, genom skriftlig instruktion el- grad. gäller vad nu sagts denne. ler på annat dylikt sätt anförtrotts an- l ringa fall skall ej dömas till annan person av befálsgrad, istället gäl- svar. la denne.

10§ Den som upprättar varucerti/ikat, ansökan därom eller annan handling, som avser förmånsbehandling i tullhänseende utomlands enligt avtal mellan Sverige och annan stat eller sammanslutning av stater, och uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i handlingen lämnar oriktig eller ofullständig uppgift. ågnad att leda till obehörig förmån, dömes för oriktig ursprungsförklaring till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet att anse som grovt, dömes till fängelse i högst två år.

ll § Ansvar enligt 1, 2, 4, 5 eller 6 §for gärning, som medfört att tal/avgift ej påförts eller på/örts medför lågt belopp, inträder ejför den som frivilligt vidtager åtgärd som leder till att avgiften kan på/öras med rätt belopp. Detsamma gäller ifråga om ansvar enligt 8 § för olovlig befattning med vara, _för vilken tullavgi/i ej påförts eller påförts med för lågt belopp. Ansvar enligt 10 § inträder ej för den som _frivilligt rättar den oriktiga eller ofullständiga uppgiften, om detta leder till att den obehöriga förmånen kan undvikas. Om frihet från ansvar for _försäk, _förberedelse eller stämpling som avses i 7 § finns bestämmelser i 23 kap. 3 §

22 F örfattningsforslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

brottsbalken. A nsvar enligt 6 _\\för gärning som medför! fara som där avses inträder ej för den som frivilligt undanröjer faran.

12§ (Nuv. 9 §) Gods, som varit föremål för va- Vara som varit föremål för varurusmuggling eller försök därtill, skall srnuggling eller försök därtill skall tillika med emballage och kärl, vari förklaras förverkad. Är sådant/ärvergodset förvaras, förklaras förverkat till kande uppenbart obilligr, får det helt kronan; finnes egendomen ej i behåll, eller delvis eftergivas. skall i stället värdet förklaras förver- Vara som varitföremålför brott en-

kat. Ärpåfoljd som nu sagts uppenbart om det

ligt 6 §får förklarasförverkad, obillig, må den helt eller delvis efter- ej är obilligt. givas. I stället för varan kan dess värde Vad ijörsta stycket sägs skall ej gälla förklaras förverkat. Även vinning av mot den som i god tro förvärvat egen- brott som avses iförsta eller andra domen eller särskild rätt därtill. stycket _får förklaras förverkad.

13§ (Nuv. 10 §) Vad som använts som hjälpmedel Egendom som använts som hjälpvid varusmuggling eller försök där- medel vid varusmuggling eller lörtill eller vid olovlig befattning med sök därtill, vid brott 6_\\ eller enligt smuggelgods, ma”, såvitt ägaren eller vid olovlig befattning med smuggelnågon som var i hans ställe uppsät- goda/âr, om ägaren eller någon som ligen förövat gärningen eller medver- var i hans ställe förövat gämingen, kat därtill, förklaras helt eller delvis medverkat till denna eller haft vinning _förverkat till kronan, om det är på- därav, förklarasförverkad, om det är kallat till förebyggande av brott, som påkallat till förebyggande av brott nu sagts, eller eljest särskilda skäl fö- eller eljest särskilda skäl föreligga. religga och det ej är uppenbart obilligr, l stället för egendomen kan dess finnes egendomen ej i behåll ma istäl- värde _förklaras förverkat. let värdet, helt eller delvis, förklaras förverkat. Vad nu sagts ska/I dock ej gälla mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. l ställetför/örverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

F örfattningsjörslag 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l4§ Har egendom som i 12 eller 13 § avses efter brottet förvärvats av någon, som därvid ej haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet, får egendomen_ förklaras_ /örverkad endast

om den _förvärvats pa grund av gifto-

rätt, arv eller testamente eller genom gåva. Om åtal och talan om förverkande.

l5§ Har brott enligt 4 § eller 6 § andra stycket medfört att tal/avgift ej pâjörts eller pá/örts med _lör lågt belopp eller , attfara härför uppkommit, fâr åtal eller talan omförverkande pâ grund av brottet väckas endast om det är pâkallat av särskilda skäl. Å tal för brott som avses i 10 § fâr väckas endast efter anmälan av generaltullstyrelsen.

l6§ Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av tullmyndighet. Har den inletts av tullmyndighet, skall beträffande myndigheten gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare. Är saken ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren,

så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock

eljest övertaga ledningen, när det finnes pâkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela an-

visningar rörande undersökningens bedrivande. Då undersökning ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verkställande anlita biträde av tullmyndighet, så ock uppdraga åt tulltjänsteman att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det. Med tullmyndighet avses i denna Med tullmyndighet avses i denna paragraf tal/verkets ombudsman, tull- paragraf chef för distriktstullkammare, direktör, tull/Eirvaltare, kustdistrikt- gränstullkammare och tullkammare General- eller annan befattningshavare i tullchef och gränsdistriktchef tal/styrelsen äge förordna jämväl an- verket som generaltullstyrelsen firnan befattningshavare i tullverket än ordnar att fullgöra vad som enligt pa-

24 F örfatrningyfirslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nu sagts att fullgöra vad enligt denna ragrafen ankommer på tullmyndigparagraf ankommer på tullmyndig- het. het.

l8§ Tulltjänsteman, tjänsteman vid Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten ävensom polis- lots- och ävensom fyrstaten polisman må taga egendom, som kan an- man må taga i beslag egendom, tagas vara enligt denna lag for- som kan antagas bli forverkad enligt verkad, i beslag. I samband med till- denna lag. Isamband med tillsyn ensyn enligt 14 § forsta stycket för upp- ligt l 7 § forsta stycket for uppdagandagande av varusmuggling må ock de av varusmuggling må ock postposttjänsteman och tjänsteman vid tjänsteman och tjänsteman vid stastatens järnvägar verkställa beslag tens järnvägar verkställa beslag som som nyss sagts. Tulltjänsteman äge nyss sagts. Tulltjänsteman äge i övi övrigt i fråga om brott, som avses rigt i fråga om brott, som avses i deni denna lag, den rätt att taga egen- na lag, den rätt att taga egendom i dom i beslag, som enligt rättegångs- beslag, som enligt rättegångsbalken balken tillkommer polisman. tillkommer polisman. Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, och skall han därvid omedelbart pröva, om skall bestå. beslaget

19§ När beslag lagts å egendom, som När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag kan antagas bli förverkad denenligt forverkad, skall åklagaren antingen na lag, skall åklagaren så antingen så snart ske kan väcka åtal for brott, snart ske kan väcka åtal för brott, som föranlett beslaget, eller talan vid som föranlett beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egen- domstol med yrkande om egendomens forverkande eller ock förfara domens forverkande eller ock förfara på sätt i 21 § sägs. på sätt i 24 § sägs. Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall hava väckts, skall ej äga tillämpning.

25§ Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits i beslag, skall vara förverkad. skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, tullverkets forsäljas genom försorg eller i den ordning som i allmänhet gäller for försäljning av forverkad lös egendom. Förvaringspersedel, som på grund av sin beskaffenhet är särskilt att anägnad vändas for varusmuggling. må dock försäljas allenast om den gjorts otjänlig for sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.

författningsförslag 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har med avseende a egendom meddelats .förklaring som i 12 § sägs och erlägges ersättningsbelopp som där avses inom tvâ månader efter det saken slutligen avgjorts, ska/l egendomen âterstäl/as. lannatfal/ mâ egendomen _för ersättningsbeloppets uttagandeförsäljas i den ordning som [första stycket foreskrives.

l. Denna lag träder i kraft den l juli 1977, då lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. skall upphöra att gälla. som har begåtts före ikraftträdandet fort- 2. 1 fråga om gärning gäller farande äldre bestämmelser med de undantag som anges i 3 och 4. 3. I fråga om förberedelse och stämpling till smuggling av narkotika som har begåtts före ikraftträdandet gäller den nya bestämmelsen i 7§ andra stycket första meningen, om det leder till att gärningen blir fri från straff. 4. De nya bestämmelserna i 7 § andra stycket andra meningen och ll § gäller även i fråga om gärning som har begåtts före ikraftträdandet. 5. Den äldre bestämmelsen i 4§ 5 gäller även vid underlåtenhet efter ikraftträdandet att rätta oriktig uppgift i tulldeklaration som före ikraftträdandet lämnats genom ombud. 6. Den nya bestämmelseni l §andra stycket om underlåtenhet att fullgöra rättelseskyldighet tillämpas ej vid underlåtenhet att göra anmälan enligt ll § första stycket tullagen (1973:670) i dess lydelse före den 1 juli 1977. 7. Har befattningshavare vid tullverket före ikraftträdandet väckt åtal eller utfärdat strafföreläggande på grund av behörighet enligt 24§ första stycket i dess äldre lydelse, äger han fortfarande behörighet att föra talan i målet. 8. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till Lag om ändring i tullagen (1973:670) Härigenom föreskrives i fråga om tullagen (1973:670) dels att rubriken närmast före 39§ skall lyda “Tullskyldighet i särskilda fall, tulltillägg m. mf”, dels att 4, 5, 7, ll. 14, 15, 20, 20a, 39-40 b, 41, 44, 45 och 48-50 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tio nya paragrafer, 40 c-40l§§, av nedan angivna lydelse.

A246 F ötfattningWrs/ag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4§ Vara, som skall/örtullas, anges till Vara anges till förtullning vid införtullning vid införseln eller, om lörseln eller, om den sändes under den sändes under tullverkets över- tullverkets överinseende till ort inseende till ort inom tullomrâdet, inom tullområdet, vid ankomsten vid ankomsten till denna ort. För- till denna ort. Qförtullad vara, som varas sådan vara på tullupplag eller förvaras på tullupplag eller tullager tullager eller i frihamn, anges den till eller i frihamn eller innehas med temförtullning innan förvaringen upp- porär tal/frihet, anges till förtullning hör. innan förvaringen eller den temporära tal/friheten upphör. Har vara tagits om hand efter medgivande enligt 3 § andra stycket skall den som erhållit medgivandet ange varan till förtullning inom den tid som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen bestämmer. Blir varan inom samma tid föremål för behandling enligt 2 § tredje stycket, skall vad nu sagts om skyldighet att ange vara till förtullning ej gälla.

5§ Den som anger vara till förtullning Den som anger vara till förtullning eller som tagit hand om vara efter eller som tagit hand om vara efter medgivande enligt 3 § andra stycket medgivande enligt 3 § andra stycket är tullskyldig. Tullskyldig skall är tullskyldig _för varan. utom tull erlägga annan införselav- Om tal/skyldighet i särskildafalljögift _lör varan som uppbäres av tull- reskrives i 39 och 40 §§. verket. Tullskyldig skall utom tull erlägga annan inlörselavgift som uppbäres av tullverket. Är ej någon tullskyldig enligt första Antrafas ej någon som är tullskylstycket, tages tull och annan inför- dig, får tull och annan införselavgift i selavgift ut av varan. tagas ut av varan.

7§

När vara anges till förtullning, skall tullskyldig till ledning för förtullningen

lämna tulldeklaration. Generaltullstyrelsen får För särskilda fall föreskriva att de uppgifter som behövs för förtullningen skall lämnas i annan ordning. Tulldeklaration får lämnas genom Tulldeklaration får lämnas genom ombud som godkänts av generaltull- ombud som godkänts av generaltullstyrelsen. Innehåller deklaration som styrelsen. Det åligger den tullskyldige lämnats genom ombud oriktig uppgift att granska innehållet i sådan deklaoch kan det föranleda, att tull eller ration inom tio dagar från den dag annan infirselavgift undandrages då deklarationen lämnades. i statsverket eller att vara införes i strid Om skyldighet att rätta oriktig eller matl/örbud, åligger det tullskyldig att o/itllständig ttppgi/tjöreskrivs i ll §1 1 Lydelse enligt prop. rätta uppgiften inom tre veckor från 1975/762163. den dag, då deklarationen lämnades.

F örfattningwrslag 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Tullmyndighet får medge att tulldeklaration lämnas av någon som är anställd och kan anses intaga förtroendeställning hos den tullskyldige eller, om deklarationen lämnas genom ombud som avses i andra stycket, hos ombudet.

11§ Finner tullskyldig eller den för Finner tullskyldig eller den för vars räkning vara införts att uppgift vars räkning vara införts att uppgift som lämnats i tulldeklaration eller som lämnats i tulldeklaration eller i övrigt i samband med förtullning i övrigt i samband med förtullning ej överensstämmer med vara som in- är oriktig eller ofullständig, åligger det _forts, åligger det honom att inom tvâ honom att utan dröjsmål ratta uppveckorfrân detförhâllandet upptäck- giften, om den föranlett eller kan förtes anmäla detta hos tal/myndighet, anleda att tull eller annan införselom förhållandet föranlett eller kan avgift undandrages statsverket eller föranleda att tull eller annan inför- att vara in/öres i strid mot förbud eller selavgift undandrages statsverket el- vil/kor. ler det/öranlett att vara införts i strid mot förbud. Har tid för besvär över beslut, varigenom tull eller annan införselavgift för varan fastställts, gått ut när förhållande som avses i första stycket upptäckes, föreligger ej anmälningsskyldighet.

14§ Har tullskyldig i tulldeklaration Har tullskyldig som avses i 5 § eller på annat sätt lämnat oriktig _första stycket i tulldeklaration eller på uppgift till ledning för tal/taxering el- annat sätt lämnat oriktig uppgift till ler underlåtit att lämna uppgift som ledning för tulltaxeringen eller underdet ålegat honom att lämna och har låtit att lämna uppgift som det ålegat detta föranlett att tull och annan in- honom att lämna och har detta förförselavgift icke fastställts eller fast- anlett att tull och annan införselavställts till för lågt belopp, sker efter- gift icke fastställts eller fastställts till tulltaxering. Sådan taxering får dock för lågt belopp, sker eftertulltaxering. ej ske, om det belopp den tullskyl- Sådan taxering får dock ej ske, om dige skulle ha att erlägga är att anse det belopp den tullskyldige skulle ha som ringa eller det med hänsyn till att erlägga är att anse som ringa eller omständigheterna framstår som det med hänsyn till omständigheteruppenbart oskäligt att eftertulltax- na framstår som uppenbart oskäligt ering sker. att eftertulltaxering skett

15§ Eftertulltaxering får ej ske sålänge Eftertulltaxering får ej ske så länge omtulltaxering kan ske och ej senare omtulltaxering kan ske och ej senare än fem år efter den dag då varan an- än fem år efter den dag då varan angavs till förtullning. gavs till förtullning, såvida icke tull-

28 F örfattnings/öIs/ag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Har den tullskyldige avlidit, påfö- sky/dig samryckt till art eftertulltaxres eftertulltaxering hans dödsbo. Så- ering sker. Har den tullskyldige avdan eftertulltaxering får ske endast lidit, påföres eftertulltaxering hans om fråga därom prövats senast under dödsbo. Sådan eftertulltaxering lår andra året efter utgången av det ka- ske endast om fråga därom prövats lenderår då bouppteckning efter den senast under andra året efter utgångtullskyldige lämnats in for registre- en av det kalenderår då bouppteckring. ning efter den tullskyldige lämnats in för registrering. Har tullskyldig åtalats for brott en- Har tullskyldig åtalats för brott enligt lagen (1960:418) om straff för va- ligt lagen (1960:418) om straff for varusmuggling, får, även efter utgång- rusmuggling, får, även efter utgången av den i första eller andra stycket en av den i första stycket angivna angivna tiden, eftertulltaxering ske tiden, eftertulltaxering ske for den for den vara som åtalet avser. Efter- vara som åtalet avser. Eftertulltaxtulltaxering får dock ske endast om ering får dock ske endast om fråga fråga därom prövats före utgången därom prövats före utgången av kaav kalenderåret efter det då åtalet lenderåret efter det då åtalet väcktes. väcktes. Har den tullskyldige avlidit, Har den tullskyldige avlidit, skall skall fråga om eftertulltaxering prö- fråga om eftertulltaxering prövas vas inom sex månader från dödsfal- inom sex månader från dödsfallet. let. Ogillas åtalet, skall, när domen Ogillas åtalet, skall, när domen vunvunnit laga kraft. den med stöd av nit laga kraft. den med stöd av detta detta stycke åsatta eftertulltaxering- stycke åsatta eftertulltaxeringen en undanröjas av tullmyndigheten. undanröjas av tullmyndigheten. Tredje stycket äger motsvarande Andra stycket äger motsvarande tillämpning i fall då den som före- tillämpning i fall då den som foreträtt juridisk person åtalats för brott trätt juridisk person åtalats för brott enligt lagen om straff for varu- enligt lagen om straff för varusmuggling, om brottet avser tull eller smuggling, om brottet avser tull eller annan införselavgift som den juridis- annan inforselavgift som den_iuridiska personen haft att erlägga. ka personen haft att erlägga.

20 §2 Ränta utgår på tull eller annan införselavgift som skall betalas l. på grund av omtulltaxering eller eftertulltaxering, 2. enligt beslut av generaltullstyrelsen, kammarrätt eller regeringsrätten, 3. Ifall som avses i 40 _\\, när tull eller annan in/örselatggifl undandragits, 3. i fall som avses i 20 § första el- 4. i fall som avses i 20 § forsta eller tredje stycket tullförordningen ler tredje stycket tullforordningen (1973:979). (1973:979). Har tull eller annan inforselavgift enligt preliminärt beslut erlagts med lägre belopp än som slutligt fastställts utgår ränta på det överskjutande be- ?Senaste lydelse 1974:982. loppet.

F örfattningsförslag 29

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse Fördröjes utfärdande av särskild tullräkning till följd av att den som tagit hand om vara efter medgivande enligt 3§ andra stycket icke angett varan till förtullning inom föreskriven tid utgår ränta.

20a§3

Ränta enligt 20 § utgår för visst kalenderår efter den högre av de räntesatser som gäller vid beräkning av ränta för det året enligt 69§ 1 mom. andra stycket uppbördslagen (1953:272). För tid som infaller efter utgången av det år då införselavgiften slutligt fastställes tillämpas dock den räntesats som gäller för det året. Räntebelopp som understiger femtio kronor påföres ej. Vid beräkning av ränta enligt 20 § Vid beräkning av ränta enligt 20 § första eller andra stycket gäller att första stycket 1, 2 eller 4 eller enligt ränta utgår andra stycket gäller att ränta utgår

från utgången av den andra månaden efter den då varan angavs till förtullning, dock att ränta på avgift, som motsvarar tidigare återbetalat avgiftsbelopp, utgår från utgången av den månad då beloppet återbetalades. till och med den månad då beloppet skall erläggas. Ränta enligt 20 3* _första stycket 3 utgår från utgången av den månad då varan infördes eller det olovliga förfogandet ägde rum. till och med den månad då beloppet skall erläggas. Ränta enligt 20§ tredje stycket utgår för den tid fördröjningen omfattar. Ränta enligt andra stycket utgår ej Ränta enligt andra och tredje styckför längre tid än två år utom i fall ena utgår ej för längre tid än två år som avses i 20 § första stycket 3. utom i fall som avses i 20§ första stycket 4. Har beslut, som föranlett ränta, Har beslut, som föranlett ränta. ändrats på sådant sätt att ränta icke ändrats på sådant sätt att ränta icke skulle ha utgått eller skulle ha utgått skulle ha utgått eller skulle ha utgått med lägre belopp. skall ny beräkning med annat belopp, skall ny beräkav ränta göras och för mycket på/örd ning av ränta göras. För mycket erränta återbetalas. Ränta utgår ej på lagd ränta skall återbetalas. Ränta uträntebelopp som tullskyldig ålägges går ej på räntebelopp som tullskyldig betala enligt 20§ utöver tidigare er- ålägges betala enligt 20§ utöver tilagd ränta. digare erlagd ränta. Bestämmelserna i denna lag om tull och annan införselavgift äger motsvarande tillämpning beträffande ränta enligt denna paragraf.

39§ Går oförtullad vara förlorad, när Har oförtullad vara gått förlorad, den in/öres till tullområdet eller sän- när den inørdes till tullområdet eller 3 Senaste lydelse 1974:982.

30 F ör/attningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse des under tullverkets överinseende sändes under tullverkets överinseeninom detta, erlägges särskild avgift till de inom detta, är fraktföraren tulltullverket för varan av fraktföraren el- skyldig för varan. Har ej fraktförare ler, om ej fraktförare åtagit sig att åtagit sig att befordra varan, är den befordra varan, den som eljest be- som eljest befordrat varan tullskyldig fordrat varan. för den. Går oförtullad vara förlorad, när Har oförtullad vara gått förlorad, den _förvaras på tullupplag, tullager när denförviaradcs på tullupplag, tulleller i exportbutik, eller förfogar in- lager eller i exportbutik. är inne/ianehavare av tullupplag, tullager eller varen av upp/äger. lagret eller exportexportbutik över vara i strid mot be- bllllkén tiil/skyldig för varan. stämmelserför varasförvaring, erläg- Har 0_/örtullad vara gått _för/oräd. ger han särskild avgift till tu//verket för när den innehades med temporär tullvaran. frihet, är den som åtnjöt den temporära tulifriheten tullskyldigför varan. Den som visar att förlust av vara Den som visar attA/örlusten av vaej beror på fel eller försummelse av ran ej berodde på fel eller försumhonom eller någon för vilken han melse av honom eller någon för vilsvarar är ej skyldig att erlägga särskild ken han svarade är ej tullslgzldig enligt avgift. Föreligger eljest särskilda skäl forsta -tredje styckena. Föreligger elkan generaltullstyrelsen medge ned- jest särskilda skäl kan generaltullstysättning av eller befrielse från sär- relsen medge av eller nedsättning skild avgift. befrielse från tullen eller avgiften. [fråga om tullskyldig som avses i första-tredje styckena gäller bestämmelserna i 7-16, 22 och 40 a N i tilllämpliga delar.

40§ Särskild avgift för vara skall mot- Har någon infört eller låtit införa svara den tull och annan in/örselavgift, vara utan att den angetts til/förtullning som skulle ha tagits utför varan om eller anmälts_för behandling som avses denna _förtullats efter anmälan av den i 23” tredje stycket eller 35* andra som är betalningsskyldig enligt 395V. stycket, är han skyldig att betala den [fråga om spritdrycker och vin tages tull och annan in/örselavgift som skulle den särskilda avgiften ut med tillämp- ha utgått om varan /örtullats vid inning av avgiftssats som gäller för re- _förseln. Detsamma gäller den som i sandes införsel av sådan vara. samband med införsel av vara eljest Har särskild avgift erlagtsför vara, vidtagit sådan åtgärd att risk uppkomutgår ej tull eller annan införselavgift mit/ör att varan skulle undgå _förtull- .för varan. ning. Bestämmelserna i 7-22 samt 35 och Den som förfogar över oförtullad 36 §§ äger motsvarande tillämpning vara som avses i 2 § tredje stycket i på uttagande av särskild avgift. strid mot *föreskriven inskränkning i förfoganderätten är skyldig att betala den tull och annan införselavgil? som därigenom undandragits eller kunnat

F örfattningsjörslag 31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse undandragas. Den som _fözfogat över _/örtullad vara i strid mot föreskriven förutsättning _lör befrielse _från eller nedsättning eller återbetalning av tull eller annan införselavglff äger ej åtnjuta tull/örmånen. Tal/tillägg skall därjämte påföras den tullskyldige med ett belopp lika stort som den påförda tullen och avgiften eller, vid förfogande enligt andra stycket andra meningen, med lika stort belopp som den tul//örmån han gått miste om.

40a§ Har den som tagit hand om vara Har tullskyldig som angett vara till efter medgivande enligt 3 § andra _förtullning i tulldeklara tion eller på anstycket underlåtit att inom föreskriven nat sätt lämnat oriktig eller ofullstäntid lämna tal/deklaration. påföres dig uppgift till ledning/ör tulltaxering honom /örseningsavgift med 100 kro- eller eftersatt gransknings- eller rätnor. telseskyldighet enligt 7 eller 11 § på- Har ifall som avses i _törsta stycket _löres honom tal/tillägg med ett den tullskyldige anmanats att lämna belopp lika stort som den tull eller antulldeklaration inom viss tid men icke nan injörselavgift som utgår till följd efterkommit anmaningen, bestämmes av avvikelse från hans uppgifter. ,förseningsavgiften till 200 kronor. Tulltillägg påföres även, när tull el- I .fråga om .lörseningsavgiff gäller ler annan införselavEl/I har uppskatbestämmelserna i 17-19 §§ samt 21 § tats med stöd av 16 § till följd av att andra stycket och 22 § i tillämpliga de- den tullskyldige lämnat bristfälliga lar. uppgifter till ledning för tu/ltaxeringen. I sådant fall ska/I tillägget motsvara det avgiftsbelopp som på grund av uppskattningen utgår utöver vad som_följer av den tullskyldiges uppgifter. Vid tillämpning avförsta och andra styckena anses tullskyldig ansvarigför åtgärd eller underlåtenhet av anställd eller ombud. om det icke är uppenbart att behörighet att _företräda den tullskyldige saknats. Visar tullskyldig, att oriktig eller utelämnad uppgift i tulldeklaration orsakats genom _fel eller försummelse av ombud, skall tulltilllägger på/öras ombudet, såvida den tu//skyldige ej eftersatt sin granskningseller rättelseskyldighet enligt 7 eller 11 §1.

§2 F örfattnings/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 40b§ Fråga omförseningsavglft prövas av Kan det antagas att den som skall tullmyndigheten. Innan beslut _fattas påforas tulltillägg ej haft/ör avsikt att om påföring avförseningsavglft, skall undandraga tull eller annan införselden tullskyldige beredas tillfälle att ytt- avgift, bestämmes tillägget till hälften ra sig, om ej hinder möter däremot. av vad som eljest utgår enligt 40 eller Förseningsavgif? får helt efterges, 40 a §1 om underlåtenheten kan anses ursäktlig eller ringa. Sådan avgift får även nedsättas.

400% Tu//tillägg i samband med resandetrafiken utgår med lägst 50 kronor.

40d.\* Tulltillägg utgår ej i den mån avvikelse innebär rättelse av uppenbar [elräkning eller misskrivning. Tulltilllägg utgår ej heller, om avvikelsen avser bedömning av yrkande, såsomfrå-

ga om yrkadförmånsbehandling, an-

språk på tullbefrielse eller tullnedsättning, eller fråga om skäligheten av uppskattning eller värdering, såvida avvikelsen ej gäller oriktig uppgift Isak. Uppgift i tu//deklaration om varas nummer enligt tulltaxan (I 97 l .920) eller enligt statistisk varu/örteckning anses som yrkande endast om detta framgår av deklarationen. Har den tullskyldige eller ombud som avses i 40a 3* tredje stycket frivilligt rättat oriktig uppgift eller vidtagit annan åtgärd, som leder till att tull och annan införselavglft kan påföras med rätt belopp, utgår ej tulltillägg.

40e§ Tulltillägg får helt efterges om _felaktigheten, underlåtenheten eller åtgärden kan anses ursäktlig med hänsyn till den tullskyldiges ålder, sjukdom eller bristande erfarenhet, den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller

F örfattningsförslag 33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse därmed jämför/lg omständighet. Tulltilläggfår även e/terges, om det belopp som undandragits eller kunnat undandragas är att anse som ringa. Tal/tillägg i samband med resandetra- _fikenfår dock på denna grund efterges endast undantagsvis.

40 fx* I den mån vara eller dess värde blir _löremåljörjörverkande enligt 12 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, utgår ej tull eller annan in- _lörselavgiftför varan och ej heller tulltillägg. Tidigare meddelat beslut härom skall undanröjas eller ändras, sedan dom eller beslut som innefattar /örverkande vunnit laga kraft.

40g§ Har den som tagit hand om vara efter medgivande enligt 3 § andra stycket underlåtit att inom _föreskriven tid lämna tal/deklaration, påföres honom förseningsavgift med 100 kronor. Har ifall som avses i första stycket den tullskyldige anmanats att lämna tal/deklaration inom viss tid men icke efterkommit anmaningen, bestämmes _lörseningsavgiften till 200 kronor. Förseningsavgift får helt efterges, om underlåtenheten kan anses ursäktlig eller ringa. Sådan avgift får även nedsättas.

40 h § Fråga om tulltillägg eller förseningsavgift prövas av tal/myndigheten. Innan beslutfattas om på/öring, skall den _lör vilken tillägget eller avgiften ifrågasättes beredas tillfälle att yttra sig, om ej hinder möter däremot.

34 F örfattningsjörslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 40 i s* Ãndras tulltaxeringsbeslut genom omtulltaxering eller eftertulltaxering. skall däravjöranledd ändring av tulltillägg beslutas. Finnes vid prövning av besvär mot tulltaxeringsbeslut att taxeringen skall nedsättas, skall den ändring av tulltillägg som_föranleds av nedsättningen beslutas. Medger regeringen eller. efter regeringens_/örordnande, generaltul/styrelsen befrielsefrån eller återbetalning av tull eller annan infirselavgift, får medgivandet avse även tal/tillägg och _förseningsavgi/I.

40j _\\ Tullmyndighetfår som säkerhet for tal/tillägg taga hand om vara som avses i40 eller 40 a §1 Den som på/öres tulltillägg är skyldig att ersätta tiil/verket särskild kostnad som uppkommer för varans förvaring.

40 k _\\

Fråga om tiil/skyldighet och tulltilllägg enligt 40 § får ej prövas senare än fem år efter utgången av den månad, då varan infördes eller det olovliga _förfogandet ägde rum, om ej den tal/skyldige samtyckt därtill. Dock skall vad i 15 § _löreskrivits om tider för prövning av eftertul/taxering i särskilda fall äga motsvarande tillämpning.

40 /_\\ [fråga om tulltillägg och_/örseningsavgift gäller bestämmelserna i 17-19 M samt 21 3*och 22 §_första och fjärde styckena i tillämpliga delar.

41 §4 Den som uppsåtligen eller av oakt- Den som uppsåtligen eller av oaktlsenasle lydelse 19741982. I samhet underlåter samhet underlåter att lämna uppgift

SOU [976137 F örfattningsförslag 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1. att lämna uppgift eller handling eller handling enligt 7-9 §§eller 10 § enligt 7-9 eller 10 § forsta stycket forsta stycket, dömes for tullförseeller else till böter, om ej underlåtenheten 2. att göra anmälan enligt 11 _\\, är belagd med straff i lagen dömes för tullförseelse till böter, (1960:418) om straff för varusmuggom ej underlåtenheten är belagd ling. med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Allmänt åtal for tullförseelse får ej väckas utan anmälan av tullmyndighet.

44§5 Talan mot beslut, som annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen meddelat enligt denna lag eller med stöd av lagen utfärdade bestämmelser, fores hos generaltullstyrelsen genom besvär. Avser besvären fastställelse av Avser besvären fastställelse av tull, annan införselavgift, särskild av- tull, annan inforselavgift, ränta, restgift, ränta, restavgift eller forsenings- avgift, tal/tillägg eller forseningsavavgift, skall besvärshandlingen ha gift. skall besvärshandlingen ha kommit in inom sex månader från kommit in inom sex månader från meddelades. den dag då beslutet meddelades elden dag då beslutet Sker omtulltaxering gäller dock att ler, ifall då omtulltaxering skett, sebesvärshandlingen skall ha kommit in nast två månader från den dag då inom sex månader från den dag da° omtulltaxeringsbeslutet meddetulltaxeringsbeslutet meddelades eller, lades, om besvärstiden därigenom om besvärstiden blir längre där- blir längre. igenom, inom två månader från den dag då omtulltaxeringsbeslutet meddelades.

45 §6 Talan mot generaltullstyrelsens beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen utfärdade bestämmelser fores hos kammarrätt genom besvär, när talan avser fråga om l. fastställelse av tull eller annan införselavgift och prövningen ej gäller sådant beslut om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av avgift som meddelats med stöd av regeringens bemyndigande. 2. temporär tullfrihet, 3. restitution av tull eller annan införselavgift, 4. varucertiftkat enligt protokoll 3 till Sveriges avtal med Europeiska ekonomiska gemenskapen eller bilaga B del l till konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen. 5. inskränkning i rätten att förfoga över vara, 6. förhandsbesked, 5 Senaste lydelse 1974:982. 7. särskild avgift, 7. ränta eller restavgift, 8. ränta, restavgift eller förse- 8. tal/tillägg eller forseningsavgift, 6 Lydelse enligt prop. ningsavgift, 1975/761163.

36 Författnings/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9. kostnad som avses i 30§ andra stycket eller 37 §, 10. Föreläggande samt ll. utdömande av vite. Har generaltullstyrelsen avvisat ansökan om förhandsbesked eller återkallat lämnat Förhandsbesked eller meddelat beslut som avses i 33 § tredje stycket, får talan mot beslutet ej föras. l övrigt föres talan mot generaltullstyrelsens beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen utfärdade bestämmelser hos regeringen genom besvär.

48§ Tullskyldig får anföra besvär i särskild ordning om 1. tull eller annan införselavgift felaktigt fastställts mer än en gång för viss vara, 2. han, till följd av underlåtenhet att lämna tulldeklaration eller infordrad uppgift, felaktighet i tulldeklaration eller annan uppgift som han lämnat eller i uppgift som legat till grund för sådan deklaration eller uppgift, fått tull eller annan införselavgift fastställd till belopp som väsentligt avviker från vad som rätteligen bort fastställas, 3. han i annat fall kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda att tull eller annan införselavgift skulle ha fastställts till belopp som väsentligt avviker från det som fastställts. Besvär enligt första stycket 2 eller 3 får upptagas till prövning endast om besvären kan grundas på omständighet eller bevis, varom kännedom saknats när avgiften fastställts, och det framstår som ursäktligt att den som söker rättelse icke i annan ordning åberopat omständigheten eller beviset för att få rättelse. Besvär som avses i denna paragraf får anföras senast fem år efter den dag då beslut om fastställelse meddelades. Allmänt ombud får i fall som avses i denna paragraf anföra besvär till den tullskyldiges förmån. Bestämmelserna i denna paragraf gäller i tillämpliga delar beträffande beslut ifråga om tulltillägg eller _förseningsavgift. Vad som sägs om tullskyldig äger motsvarande tillämpning pa° ombud som pâ/örts tul/ti//ägg enligt 40a§.

49§ Besvär som anförts i särskild ordning över beslut av annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen prövas av styrelsen.

Är tulltaxeringen, omtulltaxeringen Ärfrâgan omfaststä/lelse av tull el-

eller eftertulltaxeringen föremål för ler annan in/örselavgift eller om pâprövning av kammarrätt eller har _föring av tullti/lägg ellerjörseningsavden avgjorts av generaltullstyrelsen gift föremål for prövning av kammar-

F örfartningJdrs/ag 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse genom beslut som vunnit laga kraft, rätt eller har _frâgan avgjorts av geankommer det på kammarrätt att neraltullstyrelsen genom beslut som pröva målet. Har tullraxeringen, om- vunnit laga kraft, ankommer det på tul/Iaxeringen eller eftertulltaxeringen kammarrätt att pröva målet. Har fråprövats av kammarrätt eller rege- gan prövats av kammarrätt eller av ringsrätten skall målet prövas av re- regeringsrätten skall målet prövas av geringsrätten. regeringsrätten. Regeringsrätten och kammarrätt kan, om besvär som anförts i särskild ordning finns böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas av generaltullstyrelsen.

50 §7 Till omedelbar efterrättelse länder Till omedelbar efterrättelse länder beslut enligt 12-16 §§,beslutom sär- beslut enligt 12-16 §§, beslut om skild avgifl enligt 39§ och om förse- tal/tillägg enligt 40 eller 40 a § och om ningsavgift enligt 40 a § samt i övrigt förseningsavgift enligt 40g § samt i tullmyndighets beslut, som medde- övrigt tullmyndighets beslut, som las enligt denna lag eller med stöd meddelas enligt denna lag eller med av lagen meddelade bestämmelser stöd av lagen meddelade bestämoch som ej innebär att målet eller melser och som ej innebär att målet ärendet avgöres. eller ärendet avgöres.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. 2. De nya bestämmelserna i 40-401 §§ gäller ej i fråga om handling eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet. 3. De äldre bestämmelserna i 39 och 40 §§ om särskild avgift gäller fortfarande i fall då vara har gått förlorad eller varit föremål för olovligt förfogande före ikraftträdandet. 4. Äldre bestämmelser i 7§ andra stycket och 11§ första stycket om rättelse- och anmälningsskyldighet gäller fortfarande i fall då där angivna tidsfrister börjat löpa före ikraftträdandet. Vid underlåtenhet att fullgöra sådan skyldighet gäller fortfarande de äldre bestämmelserna i 41 § första stycket. Tulltillägg enligt 40a§ i dess nya lydelse utgår ej i sådant fall.

3 Förslag till Lag 0m ändring i tullförordningen (1973:979)

Härigenom föreskrives att 16 § tullförordningen (1973:979) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 §1 Användes vara, som innehaves med 7Senaste lydelse 1974:982. Regeringen eller, efter regeringens temporär ful/frihet, i strid mot de vill- förordnande, generaltullsryrelsen kan *Senaste lydelse 1975:94.

38 F ärfattningsforslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse kor som gäller_ för tullfriheten skall va- bestämma att vara som använts i ranförttzllas, om regeringen eller, efter strid mot villkor/ör temporär tullfrihet regeringens förordnande, generaltull- icke behöver _förtal/as. styrelsen ej bestämmer annat. Har vara som inneha/ts med temporär tullfrihet gått förlorad eller kan tull och annan inforselavgij? i annatfall ej Iagas ut av varan, ska/I den som innehaft varan med temporär tullfrihet erlägga särskild avgift till tullverketför varan. Bestämmelserna i 39 § tredje stycket och 40 j Itt/lagen (1973:670) äger därvid motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Har vara använts eller gått förlorad före ikraftträdandet tillämpas dock fortfarande 16§ i sin äldre lydelse.

4 Förslag till Lag om ändring i tulltaxan (1971:920)

Härigenom foreskrives att Anm. efter tulltaxenr 22.10 och 24.02 tulltaxan (1971:920) skall ha nedan angivna lydelse.

22 kap. Drycker, sprit och ättika

Anm. För spritdrycker eller viner. vilka införes i den ordning som anges i l2§ 4 mom. c) rusdrycksförsäljningsforordningen (1954:521), utgår, om tullfrihet ej åtnjutes, tull med följande belopp, räknat for helbutelj om 75 centiliter: Cognac Armagnac, brandy, eau-de-vie och whisky . . . . . . . . . . . . . . . . .. 55:- Andra spritdrycker. ej hänförliga till tulltaxenr 22.08 48:- Vin: musserande: champagne . . . . . . . . . . . . . . . . 27:annat 18:andra slag med en alkoholhalt: överstigande 14 volymprocent . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 19:ej överstigande 14 volymprocent . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9:-

För spritdrycker eller viner, vilka infores i den ordning som anges i 12 § 4 mom. h) rusdrycksforsäljningsforordningen, utgår tull med av partihan- 1 Senaste lydelse 1975:143. delsbolaget för rusdrycker fastställt belopp. motsvarande:

*

F örfattningWrs/ag 39

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. tull enligt vad i 22 kap. sägs; 2. omsättningsskatt enligt 2§ 1 mom. lagen (1957:209) om skatt på sprit och vin; samt 3. mervärdeskatt enligt lagen (1968:430) om sådan skatt. För starköl som införes enligt första och andra styckena_ utgår tull med 4 kronor för liter. Avgiftssats som avses [första och tredje styckena tillämpas även, när tullskyldighet/öreligger enligt 39 eller 40 § tullagen (1973:670).

24 kap. Tobak 24 kap. Tobak:

Anm. För tobaksvaror, vilka infö- Anm. För tobaksvaror, vilka införes i den ordning som avses i 1§ res i den ordning som avses i l§ andra (1961:394) om andra stycket lagen (1961:394) om stycket lagen tobaksskatt eller i förordningen tobaksskatt eller i förordningen (1966:394) om rätt för resande m. fl. (1966:394) om rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och skattefritt, att införa varor tull- och skattefritt, om tullfrihet ej åtnjutes, tull utgår, om tullfrihet ej åtnjutes, tull utgår, med följande belopp: med följande belopp. Detsamma gäller, när till/skyldighet föreligger enligt 39 eller 40 § tullagen (1973:670).

Andra slag av färdiga tobaksvaror 78:-

2 Senaste lydelse Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. 1975:143.

40 författningsförslag

5 Förslag till

Förordning om ändring i tullstadgan (l973:67l);

Härigenom föreskrives i fråga om tullstadgan (1973:671) dels att i 43 § orden “Kungl Majzt” skall bytas ut mot regeringen, dels att rubriken närmast före 12§ skall lyda Uppbörd av tull m. m3”, dels att 11, 13, 15, och 82 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 § Anmälan varigenom vara anges Anmälan varigenom vara anges till förtullning får ej återkallas, om till förtullning får ej återkallas, om preliminärt eller slutligt tulltax- preliminärt eller tulltaxslutligt eringsbeslut meddelats. eringsbeslut meddelats eller om/râga uppkommit om tillämpning av 40 a t* tullagen (1973:670).

13 § Skall tull och annan införselavgiji Skall tull, tal/tillägg eller annan avtagas ut av varan får varan säljas gift tagas ut av varan får varan säljas genom tullmyndighets försorg på genom tullmyndighets försorg på offentlig auktion (tullauktion) eller offentlig auktion (tullauktion) eller på annat sätt om tullmyndigheten på annat sätt om tullmyndigheten finner det vara lämpligare. Är varan finner det vara lämpligare. Är varan skadad eller förskämd eller kan kö- skadad eller förskämd eller kan köpeskillingen ej beräknas minst täcka peskillingen ej beräknas minst täcka kostnaden för försäljningen eller lin- kostnaden för försäljningen eller finner tullmyndigheten i övrigt särskil- ner tullmyndigheten i övrigt särskilda skäl föreligga, får varan i stället da skäl föreligga, får varan i stället förstöras. förstöras. Att vissa varor icke får säljas på tullauktion av särskilda bestämföljer melser.

l5§ Medel som inllyter genom försälj- Medel som inllyter genom försäljning enligt 13§ skall användas till ning enligt l3§ skall användas till att täcka i första hand tullverkets att täcka i första hand tullverkets kostnader för förvaring och försälj- kostnader för förvaring och försäljning av varan och i andra hand tull ning av varan och i andra hand tull och annan in/örselavgift _lör varan och annan avgift samt tal/tillägg. jämte ränta. Uppkommer överskott skall beloppet tillställas varuägaren. om hans adress är känd. I den mån annan visat särskild rätt till varan, skall beloppet dock tillställas denne. I andra fall än som sagts nu skall det tillställas den tullskyldige. Har beloppet ej enligt andra stycket inom ett år från dagen för försäljningen kunnat tillställas någon, tillfaller det staten.

F örfarmingJirs/ag 41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

82§ Har vara överlåtits till tullverket skall den så snart det kan ske säljas på tullauktion eller, om varan ej får säljas på auktion eller tullmyndigheten finner annat forsäljningssätt lämpligare, på annat sätt. Medel som inflyter skall med avdrag för kostnader för varans vård och genom försäljningen försäljning redovisas till statsverket. Är varan skadad eller förskämd eller finner tullmyndigheten eljest särskilda omständigheter föranleda det, får varan i stället förstöras. Var den skadad eller förskämd vid tiden för överlåtelsen, skall överlåtaren bekosta förstöringen. Har vara förstörts enligt 81 §. skall förstöringen bekostas av den som begärt den. Om befrielse från tull eller annan Om befrielse i vissa fall från tull avgift, när vara överlåtes till tullver- eller annan avgift, när vara överlåtes ket eller förstöres enligt 81 §, finns till tullverket eller förstöres enligt särskilda bestämmelser. 81 §, finns särskilda bestämmelser.

Denna förordning träder i kraft den l juli 1977.

6 Förslag till Förordning om ändring i tullkungörelsen (1973:1014)

Härigenom föreskrives i fråga om tullkungörelsen (1973:1014) dels att i 45 och 48 §§ orden “Kungl Majzt” skall bytas ut mot regeringen”, dels att 70§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande bzdelse Föreslagen lydelse 70 § Tull utgår icke för oförtullad vara som överlåtes till tullverket eller förstöres under kontroll av myndighet eller annan som generaltullstyrelsen godkänt. Första stycket gäller ej ifråga om vara som avses i 40 eller 40 a j* rull- /agen (1973:670).

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1977.

1 Utredningsuppdraget

1.1 Direktiven

direktiv innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet den Utredningens 12 oktober 1973 av chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng. Efter en kortfattad för innehållet i varusmugglingslagens och skatredogörelse tebrottslagens straffbestämmelser anförde statsrådet Sträng följande.

1 proposition med forslag till tullag och till lag om ändring i varusmugglingslagen m. m. (prop. 1972:110 s. 129) berörde jag förhållandet att olika påföljder kan inträda för skattebrott. beroende på om brottet begås i samband med införsel eller i samband med transaktioner inom landet och framhöll att denna ordning inte ansetts vara tillfredsställande. Jag föreslog därför vissa ändringar i varusmugglingslagen. Ändringarna innebär i huvudsak följande. Straffskalorna i varusmugglingslagen anpassas efter skattebrottslagens. Straff skall kunna inträda enligt varusmugglingslagen redan om någon av grov oaktsamhet föranleder fara för att tull eller annan allmän avgift undandras statsverket eller för att gods förs in eller förs ut i strid mot förbud. Ansvarsfrihet medges dock den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att faran ej längre föreligger. Regeln om ansvarsfrihet tillades efter påpekande av lagrådet. Riksdagen biföll propositionen (rskr 1972:296). Lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1974. Den tullag som föreslogs i propositionen innebär att den nuvarande tullproceduren reformeras i väsentliga avseenden. bl. a. genom att ett deklarationssystem införs. Jag framhöll att reformerna ytterligare aktualiserade tanken på att bestämmelserna i varusmugglingslagen anpassades ännu närmare till skattebrottslagen och att införandet av ett administrativt sanktionssystem också var värt att övervägas, när det gällde tull och andra införselavgifter. Eftersom ställning inte kunde tas till dessa frågor utan att de hade utretts närmare, fann jag att en särskild utredning först borde ske (prop. 1972:110 s. 130). 1 enlighet härmed föreslår jag att en sakkunnig nu tillkallas för detta ändamål. Som jag anförde i propositionen bör även andra problem än de redan nämnda kunna tas upp av den sakkunnige. Det kan t. ex, finnas anledning att överväga varusmugglingslagens tillämpningsområde. bl. a. i förhållande till skattebrottslagens. Med hänsyn till den utveckling som förekommit inom den internationella samfärdseln. handeln och andra områden sedan varusmugglingslagen kom till. torde också en allmän modernisering av bestämmelserna vara behövlig.

44 Urredningsuppdrager

1.2 Utredningsarbetet

Av direktiven framgår att utredningsarbetet i första hand skall avse två huvudfrågor. Den ena frågan gäller om varusmugglingslagen bör anpassas ännu närmare till skattebrottslagen än som skedde genom de ändringar som vidtogs i samband med att tullagen infördes. Den andra frågan är om ett administrativt sanktionssystem, liknande det som finns på den inrikes beskattningens område, bör införas när det gäller tull och andra införselavgifter. De övriga problem som förutsatts kunna tas upp till behandling av utredningen torde vara sådana som hänger samman med sanktionssystemet på tullområdet. Utredningen har därför utgått från att den genom tullagen införda nya tullproceduren skall utgöra grunden för utredningens arbete och att dess uppgift sålunda inte är att föreslå ändringar i denna, om de inte påkallas av hänsyn till sanktionssystemets utformning och effektivitet. Med hänsyn till intresset av likformighet i behandlingen av undandragandebrott vid den inrikes varubeskattningen och vid tullbehandlingen har utredningen i första hand ägnat sig åt att undersöka förutsättningarna för ett administrativt sanktionssystem på tullområdet av samma karaktär som det system som gäller vid varubeskattningen i övrigt. Vid sina studier av hur den nya tullproceduren fungerar har utredningen mot bakgrunden av varusmugglingslagens tillämpning undersökt om fördelar från effektivitetssynpunkt skulle vara förenade med sådana av tullmyndighet tillämpade sanktioner. Införande av dylika sanktioner vid olovlig införsel av msdrycker och tobak i samband med resandetrafiken ifrågasattes av generaltullstyrelsen i yttrande över förslaget till ny tullag m. m. (prop. 1972:110 s. 126). Vid besök hos tullmyndigheter och ministerier hos våra nordiska grannländer har utredningen fått del av dessa länders erfarenheter av liknande påföljder vid mindre allvarliga tullbrott. Detta har bestyrkt utredningens uppfattning om det lämpliga i att hos oss införa ett system av administrativa sanktioner. Utredningen har inom ramen av den nya tullagen och utan mera vittgâende modifikationer i denna utarbetat ett sådant system med tulltillägg. Härigenom har skapats förutsättningar för en önskvärd avkriminalisering och förenkling i behandlingen av mindre allvarliga undandragandebrott inom tullområdet.

Utredningen har tagit del av resultaten av två undersökningar som utförts

av en arbetsgrupp, tillsatt av generaltullstyrelsen för att kartlägga och värdera erfarenheterna av den nya tullproceduren, främst deklarationsförfarandet. Den ena undersökningen gällde den praktiska tillämpningen av hemtagningsförfarandet och den andra kvaliteten på ett antal utvalda tulldeklarationer som legat till grund för tulltaxering. Undersökningsresultaten tydde på en betydande frekvens av fel och bristfálligheter. Deklarationsundersökningen grundades på ett så begränsat material att det från statistiska utgångspunkter inte ansetts möjligt att dra några generella slutsatser om felfrekvenser i tulldeklarationema. På grund härav har i arbetsgruppens regi igångsatts en bredare liknande undersökning. Resultaten därav kan förväntas först efter det utredningsarbetet slutförts. Under utredningsarbetets gång har en administrativ sanktion, nämligen förseningsavgift, införts på tullområdet. Initiativet härtill kom från gene-.

Utredningsuppdraget 45

raltullstyrelsen, som i augusti 1974 hemställde hos finansministern, att bl. a. bestämmelser om förseningsavgift måtte utfärdas för fall då hemtagare inte lämnat tulldeklaration inom föreskriven tid. Framställningen remissbehandlades - bl. a. avgav utredningen yttrande häröver - varefter proposition (1974:180) förelades riksdagen. Propositionen bifölls, och de nya bestämmelser som utfärdades (SFS 1974:982) trädde i kraft den 1 mars 1975. Utredningen har erfarit att bestämmelserna om förseningsavgift fungerat väl i tillämpningen och medfört att hemtagarna numera i regel lämnar sina deklarationer inom föreskriven tid. 1 fråga om utformningen av de rent straffrättsliga sanktionerna inom tullområdet var det med hänsyn till direktivens innehåll naturligt for utredningen att till en början överväga, om undandragandebrotten, som är den ena stora huvudkategorien brott i varusmugglingslagen, borde brytas ut ur denna lag och överföras till skattebrottslagen. Den andra huvudkategorien brott, överträdelserna av förbud mot införsel eller utförsel, finge i så fall behandlas i en separat smugglingslag. Vid övervägande av frågan visade det sig att betydande svårigheter mötte vid en samordning av varusmugglingslagens undandragandebrott med skattebrottslagens allmänna brottsty-

per. Övervägandena utmynnade i att det inte skulle vara till fördel för till-

lämpningen vare sig beträffande de nuvarande skattebrotten eller undandragandena på tullområdet att en sådan samordning genomfördes. Utredningen stannade därför vid uppfattningen att den nuvarande enhetliga behandlingen av de båda brottskategorierna på gränstrafikens område - som var syftet med 1960 års reform av varusmugglingslagstiftningen - bör bestå. Utredningen har därefter inriktats på en allmän översyn och förenkling av varusmugglingslagens bestämmelser. Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats åt uppgiften att, utöver vad som skedde genom ändringarna vid 1972 års riksdag. anpassa varusmugglingslagen närmare till skattebrottslagen, självfallet med beaktande av de speciella förhållandena på tullområdet. Det bör dock framhållas att även enligt utredningens förslag alltjämt föreligger avsevärda olikheter mellan skattebrottslagens och varusmugglingslagens bestämmelser om undandragandebrott med avseende på både brottstyper och strafformer. Brotten olovlig befattning med smuggelgods och eftersättande av föreskriven skyldighet att rätta oriktig uppgift i tulldeklaration saknar t. ex. motsvarigheteri skattebrottslagen. Möjligheten att i samband med Iagföring förverka smuggelgods m. m., som enligt förslaget fortsättningsvis skall finnas kvar i varusmugglingslagen vid allvarligare undandragandebrott (liksom över hela fältet av överträdelser av in- eller utforselförbud), förekommer inte på skattebrottens område. Utredningen har för smugglingslagstiftningens del ansett stadganden härom inte kunna undvaras av effektivitetsskäl. Som framgår av det föregående har utredningen haft överläggningar med olika tullmyndigheter och företrädare för generaltullstyrelsen i skilda frågor som berört utredningens arbete och även gjort besök i de nordiska grannländerna för inhämtande av erfarenheter rörande dessa länders sanktioner på tullområdet.

Utredningen har vidare samrått med skattetilläggsutredningen(Fi 1975:06)

om det föreslagna tulltilläggets storlek. Utredningen har i december 1975 avgett yttrande över utrikeshandels-

46 Utredningsuppdrager

statistikutredningens betänkande “Tidslokaliseringen i utrikeshandelsstatistiken (Ds Fi 1975:11). _ Från finansdepartementet har till utredningen överlämnats en dit nä. kommen framställning berörande ombuds straffansvar för felaktigheter i tulldeklaration (departementets dnr 5926/75). Genom utredningens förslag om begränsning av ombuds ansvar såvitt gäller tulltillägg får framställningens syfte anses i huvudsak tillgodosett. Utredningens arbete har i huvudsak vant inriktat på att se över reglerna om straff och andra reaktioner för smugglingsbrott. Grunden för arbetet har därvid varit gällande tullbestämmelser. Det ligger dock nära till hands att ifrågasätta en mindre ändring i sistnämnda hänseende i syfte att begränsa viss frekvent småbrottslighet enligt VSL. Av samtliga beivrade brott mot VSL utgör ringa varusmuggling en helt dominerande andel. Dessa brott uppgick 1975 till 16616 av totalt 17 712 brott, eller 94 %. En väsentlig del av den ringa varusmugglingen är hänförlig till resandetrafiken och avser företrädesvis icke tillkännagiven införsel av överkvantiteter av sprit- och tobaksvaror. Det är enligt utredningens mening en ganska onödig småbrottslighet, som utvecklats och florerar i anslutning till den för flyg- och båtpassagerare speciellt beviljade rätten till tull- och avgiftsfri införsel. Denna är reglerad i förordningen (1966:394) och kungörelsen (1966:400) om rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och avgiftsfritt och avser i och för sig måttliga kvantiteter. Det är den för de resande anordnade skattefria försäljningen - ombord eller i exportbutiker - som skapat problemen. De mycket låga priserna gör det lockande att handla i överkant, och vid framkomsten tar många sedan chansen att med överlast i plastpåsen passera i tullens gröna fil, utan att känna sig särskilt brottsliga. Den av tullfrihetsreglerna föranledda försäljningen provocerar utan tvivel en hög frekvens sådan småbrottslighet. Genom en omprövning av nämnda regler åtminstone såvitt gäller i Sverige bosatta personer skulle problemen med denna brottslighet i stor utsträckning försvinna. Ville man i sak bibehålla dessa speciella rättigheter för resande, som utan tvivel är mycket populära hos de därav berörda, och samtidigt tillgodose syftet att begränsa den därtill knutna småbrottsligheten, kunde det tekniskt ske exempelvis genom att de resande vid resans slut tilldelades kuponger, som berättigade dem att hos systembolag och i vissa tobaksaffárer inköpa de stadgade kvantiteterna sprit- och tobaksvaror till tull- och skattefria priser. Ett sådant system torde emellertid i sin nakenhet för statsmakterna avslöja innebörden av de resandes skatteprivilegier i förhållande till alla dem som inte gör utlandsresor och skulle därjämte framstå som ett oacceptabelt slöseri med hänsyn till statskassans inkomstbehov. Utredningen anser därför en sådan linje föga realistisk. Vid olika tillfällen har lämpligheten av den skattefria införseln för resande satts i fråga, senast av Alkoholpolitiska utredningen (SOU 1974:91 s. 410 ff.) APU anser starka skäl tala för att hela systemet med skattefri proviantering avvecklas i den utrikes närtrafiken mellan de nordiska länderna och övriga

Östersjöstater och föreslår att denna fråga, som berör flera problem vid sidan

av de alkoholpolitiska, skall bli föremål för en särskild utredning. De nykterhetsproblem på vissa färjeleder, som påtalas av APU, är främst orsakade

sou 1976:37 Urredningsuppdraget 47

av den skattefria serveringen ombord. Men man anser att även den till de resandes skattefria införsel kopplade detaljhandelsförsäljningen bidrar. APU anmärker att den stora omfattningen av den skattefria införseln av rusdrycker fått alkoholpolitisk betydelse genom att kraftigt öka konsumtionen inom landet. Frågan om dylik införsel har även varit föremål för behandling inom EG-länderna men inte nått någon slutlig lösning. För resandes införsel av obeskattade rusdrycker gäller vissa av EG-rådet fastställda kvantitetsbestämmelser. År 1973 lade EG-kommissionen fram ett förslag till omläggning av regelsystemet. Detaljhandel skulle inte få bedrivas med obeskattade varor i exportbutiker i lufthamnar till resande till annat EG-land, ej heller till resande på flyg- eller fartygsrutter i trafiken mellan lufthamnar eller hamnar i EG-länder. Sådan handel skulle däremot vara tillåten i trafiken till länder utanför EG. Hinder skulle inte föreligga för servering av obeskattade varor ombord på flyg eller fartyg i trafik mellan EG-länderna. Enighet om törslaget har inte nåtts inom EG. Vissa länder har gått emot av hänsyn till de inkomster som skulle gå förlorade för lufthamnar, flygföretag och rederier. Den av APU föreslagna utredningen om avveckling av den skattefria provianteringen i närtrafiken mellan de nordiska länderna och övriga Östersjöstater är av betydligt större räckvidd än det här upptagna spörsmålet att ompröva den för resande svenskar m. fl. medgivna skattefria införseln av sprit- och tobaksvaror. Detta senare spörsmål, som givetvis bör beredas i samråd med de nordiska grannländerna, borde inte behöva föranleda någon större utredning. Anses frågan likväl inte böra prövas separat, instämmer utredningen i det av APU väckta utredningsförslaget. Det kan tilläggas att om framdeles inom EG skulle antagas ett sådant system som föreslogs av EG-kommissionen 1973 det bör prövas om vån land avtalsmässigt kan vinna anslutning därtill. Uppenbarligen vore det en smidig väg att komma åt en stor del av den skattefria försäljningen och därmed begränsa ifrågavarande småbrottslighet. Men läget inom EG torde inte vara sådant att anledning föreligger att i avvaktan på en dylik lösning uppskjuta behandlingen av spörsmålet för vårt lands vidkommande.

2 Nuvarande ordning

2.1 Regleringen av import och export

Förutom debitering, uppbörd och redovisning av tull, skatter och andra ankommer det på tullverket att övervaka efterlevnaden införselavgifter av gällande in- och utförselförbud samt av särskilda villkor för eller begränsningar i rätten att införa eller utföra varor. Införseln och utförseln är föremål för omfattande regleringar. l princip gäller såväl allmänt importförbud som allmänt exportförbud. Genom föreskrifter om frilistning, licensförfarande eller på annat sätt har dock undantag från dessa förbud införts i relativt stor utsträckning. För vissa områden mer eller mindre ovillkorligt utformade. För vissa gäller speciella förbud, varor gäller absolut förbud mot att varan in- eller utföres. Regeringen har i lagen (l 975185) med bemyndigande att meddelaföreskrifter om in- eller uz/örsel av varor fått en allmän fullmakt att meddela föreskrifter om in- och utförsel av varor. Föreskriften skall vara påkallad med hänsyn till risk för störning inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen, av särskilda handelspolitiska skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag eller av hänsyn till vissa betydelsefulla intressen såsom hälsovården, miljövården m. m. Bemyndigandet medför inte befogenhet att meddela föreskrifter om tull och inte heller om annan avgift än sådan som avser kostnad för handläggning av fråga om tillstånd, för omhändertagande av gods eller för kontroll, inspektion eller annan därmed jämförlig åtgärd. Bemyndiganden för regeringen att själv eller genom myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor kan också finnas i särskilda författningar som reglerar det aktuella området. I livsmedelslagen (1971:511) finns t. ex. ett sådant bemyndigande i 11 §. Enligt kungöre/sen (1 947.292) ang. allmänt import/örbud (import/örbudskungörelsen), som numera gäller med stöd av nyssnämnda 1975 års bemyndigandelag, får andra varor än sådana som är upptagna i en vid kungörelsen fogad bilaga, den s. k. frilistan, inte föras in i landet utan tillstånd. Sådant tillstånd, importlicens, meddelas av statens jordbruksnämnd eller kommerskollegium. På frilistan är bara ett fåtal varuslag upptagna såsom böcker, tidningar, tidskrifter, kartor, m. m. Licensmyndigheterna har därutöver undantagit ett flertal andra varor från licenstvånget. Undantagen

50 Nuvarande ordning

gäller antingen generellt eller under vissa villkor. lmportförbudskungörelsen gäller inte i fråga om vara för vilken inforseln reglerats i särskilda författningar, upptagna i bilaga till kungörelsen. Där finns Författningar med absoluta importforbud, såsom _lörørdningen (1959:312) om förbud mor innehav av vissa Sri/etter m. m. och kungörelsen (1938:570) med särskilda föreskrifter i anledning avñrørdningen den 9 september 1938 (nr 569) med vissa bestämmelser angáende _fosrerfördrittande medel. Som exempel på författningar med importforbud av Villkorlig karaktär kan nämnas narkotika/örordningen (1962:704) och vapenlagen (1973:1176). Sådana förbud finns också i lagarna om prisreglering på jordbrukets och fiskets områden. Exporten är i princip reglerad på samma sätt som importen. Enligt kungörelsen (1950:324) ang. allmänt exportförbud (export/öraudskungörelsen) får sålunda andra varor än sådana som finns upptagna i en bilaga till kungörelsen, den s. k. frilistan. inte föras till utrikes ort utan tillstånd. Exportlicenser beviljas av statens jordbruksnämnd eller kommerskollegium. Med stöd av kungörelsen har licensmyndigheterna från licenstvånget undantagit en mängd varor utöver dem som anges i frilistan. Undantagen gäller antingen generellt eller under vissa villkor. I vissa författningar finns särskilda exportförbud för varor, som inte omfattas av exportförbudskungörelsen. Som exempel på författningar med sådana förbud kan nämnas kungörelsen (1925:465) med särskilda bestämmelser om utförselfrân rike! av spriidryeker och vin, aromenergilagen (1956:306), vererinära ur/örselkungöre/sen (1958:552) och narkotikaförørdningen (1962:704).

2.2 Avgiftssystemet vid import och export

I samband med import av varor skall ofta tull, skatt eller annan avgift betalas till statsverket. Tullarna tillkom ursprungligen i statsfinansiellt syfte. Efterhand har de mera kommit att fungera som näringspolitiskt instrument. Tullarnas betydelse har emellertid från båda dessa synpunkter blivit allt mindre. Tull uppbärs alltid av tullverket. Skatter i samband med import liksom andra införselavgifter uppbärs i allmänhet av tullverket men i vissa fall av annan myndighet. Tullverkets uppbörd av mervärdeskatt uppgår till betydande belopp och är väsentligt större än tulluppbörden. Tull och andra avgifter som tullverket uppbär fastställs vid förtullningen av varan. Innan tull och andra inforselavgifter har betalats, får i princip ingen förfoga över varan. Det s. k. hemtagningssystemet utgör emellertid ett undantag härifrån. Systemet innebär att en etablerad importör som fått GTS:s medgivande att vara hemtagare i princip får ta hand om och i övrigt förfoga över varan trots att den inte har förtullats. Annan importör som har fått tillstånd av GTS att betala tull och avgift enligt särskild tullräkning kan, sedan tulltaxering skett, få förfoga över varan, trots att tullen inte har betalats. Vid förtullning utgår tull enligt tulltaxan, om annat inte är föreskrivet. Tulltaxan är uppställd efter den internationella nomenklaturen för klassificering av varor i tulltarifferna, den s. k. Brysselnomenklaturen. Tulltaxan upptar såväl tullbelagda som tullfria varor. Tullen beräknas på varans värde,

s. k. värdetull, eller på varans kvantitet, s. k. kvantitetstull. Den senare fo-

sou 197537 Nuvarande ordning 51

rekommer mestadels i form av vikttull. I vissa fall utgår alternativt vikteller värdetull. Enligt 6 § första stycket TF skall som tullvärde anses varans normalpris, beräknat enligt de föreskrifter som regeringen meddelar på grundval av konventionen den 15 december 1950 angående varors tullvärde. Hur detta pris skall beräknas framgår av 3-9 §§ TK. Enligt huvudregeln avses det pris varan vid viss tidpunkt skulle betinga vid försäljning i öppna marknaden mellan säljare och köpare, som är oberoende av varandra. Vikttull beräknas enligt 6 § andra stycket TF på varans nettovikt, om inte annat anges. Vid uppbörden av skatter som utgår även på importerade varor tillämpas två olika system. Vissa skatter tas liksom tull genomgående ut av tullverket vid importen. Andra skatter uppbärs delvis av tullverket i samband med importen delvis av den inrikes beskattningsmyndigheten, som regel RSV. På RSV ankommer då enligt principerna för det s. k. punktskattesystemet att ha hand om uppbörden av sådan skatt, som faller på vissa särskilt re-

gistrerade skattskyldiga. Dessa skattskyldiga - i huvudsak större importörer

- har att leverera in skatten till RSV i samband med sin övriga skatteredovisning för tillverkning eller omsättning inom landet. Tullverket har då i samband med införseln endast att till beskattningsmyndigheten lämna rapport om den skattepliktiga import som skett till registrerad skattskyldig. Det ankommer dock alltid på tullverket att för sådan varuinförsel uppbära förekommande tull och mervärdeskatt. Det uppskov med skatteinbetalningen, som detta punktskattesystem ger de registrerade skattskyldiga, innefattar självfallet en betydande ekonomisk förmån för dem, eftersom de får lagerhålla varan utan att ha erlagt den punktskatt som utgör en stor del av priset vid varans äterförsäljning. Därmed vinns det väsentliga syftet att den registrerade importören (tillverkare, återförsäljare eller större förbrukare) i beskattningshänseende kommer i samma konkurrensläge som inhemska producenter av den punktskattebelagda varan. Till den del andra än registrerade skattskyldiga importerar punktskattepliktiga varor - som regel en obetydlig del av importen - tas däremot skatten ut av tullmyndigheten i samband med förtullningen. Tullverket fungerar alltså här som beskattningsmyndighet. Skatten påförs och tas ut i samma ordning som gäller för tull. Tullverket ombesörjer genomgående den på importen fallande uppbörden av mervärdeskatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt, malt- och läskedrycksskatt enligt lagen (1 960.253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker, reklamskatt enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam och chokladutjämningsavgift enligt _förordningen (1968:361) om avgift vid införsel av vissa bakverk. Även växtskyddsavgiften enligt kungöre/sen (1960:235) om avgift/ör växrskyddskontrøl/ vid införsel av växter tas ut i samma ordning som tull. Uppbörden av skatten eller avgiften är fördelad mellan RSV och tullverket och sålunda olika reglerad for registrerade och oregistrerade importörer enligt den nyss antydda ordningen i följande skatteforfattningar:

lagen (1 941 3251) om särskild varuskatt. lagen (1 956 :545 ) om omsättningsskatt pâ motorfordon, lagen (1 95 71262) om allmän energiskatt,

52 Nuvarande ordning sou 197537

lagen (1960:258) om urjämningsskarr på vissa varor, lagen (1 961 :3 72) om bensinskari, lagen (1961:394) om robaksskatt, lagen (1 973.1?7) om avgift på vissa dIyckes/örpackningar, lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgifrför oljeprodukrer och bilskrorningslagen (1 975 .343). För vissa varor utgår olika prisregleringsavgifter i samband med import, tillverkning m. m. Enligt lagen (1967:340) om prisreglering påjordbrukers omrâde utgår sålunda vissa avgifter för jordbruksprodukter som tillverkas, omsätts m. m. inom landet. Jordbruksnämnden är beskattningsmyndighet i dessa fall. Även vid införsel utgår vissa avgifter. Dessa uppbärs på något undantag när av tullverket i samma ordning som tull. Uppbörden av avgifter enligt lagen (1974:226) om prisreglering pâ/iskers omrâde är på liknande sätt uppdelad mellan jordbruksnämnden och tullverket. Införselavgift enligt kungärelsen (1972:804) om in/örselavgifr pâ vissa slag avjileadfisk uppbärs av tullverket i samma ordning som tull. Skatter och avgifter på export av varor förekommer f. n. mera sällan, och de avgifter som utgår betalas inte till tullverket utan uppbärs av annan myndighet. Tullverket har dock regelmässigt skyldighet att kontrollera att föreskrivna avgifter har erlagts, innan utförsel får ske. Enligt kungörelsen (1968:591) om erläggande av mervärdeskatt i vissa fall vid utförsel utgår mervärdeskatt för vara, som utförs för försäljning från kiosk eller liknande försäljningsställe ombord på fartyg på linjer mellan Sverige och Danmark, Finland eller Norge. Detta gäller dock inte i fråga om rusdrycker, öl, tobaksvaror, cigaretthylsor samt choklad- och konfektyrvaror. Skatten administreras av länsstyrelserna på samma sätt som skatt på omsättning inom landet. Statens jordbruksnämnd har hand om uppbörd och redovisning av vissa avgifter som utgår vid utförsel av jordbruksprodukter, fisk och vissa andra varor. Avgifterna regleras i lagen (1967:340) med vissa bestämmelser om prisreglering pâjordbrukers omrâde, lagen (1 974 :226 ) om prisreglering påñskers omrâde och kungörelsen (1950:156) angáende uUämningsavgi/”I vid utförsel av vissa W170i.

2.3 Tullproceduren vid import

2.3.1 Inledning Sedan l januari 1974 gäller nya regler för tullproceduren, vilka i väsentliga hänseenden avviker från vad som gällde tidigare. Enligt den äldre ordningen skulle tulltaxeringen baseras på en undersökning av varorna i varje särskilt fall. Klassificeringen av varorna och bestämmandet av deras tullvärde vilade liksom fastställandet av tull och andra införeselavgifter helt på tullverket. I princip ålåg det även tullverket att ta hand om varorna i avvaktan på förtullningen. I praktiken utvecklades emellertid förfarandet så att godsundersökning förekom endast i begränsad omfattning. Tulltaxeringen skedde i regel främst på grundval av handlingar som foreteddes vid införseln och

Nuvarande ordning 53

uppgifter från importören. Förfarandet gick under benämningen avancerad tulltaxering. Ett frivilligt deklarationsförfarande tillämpades försöksvis i viss omfattning. Försöksvis infördes också en ordning som tillät godsvård i privat regi i avvaktan på varornas förtullning. En väsentlig nyhet i den nya tullproceduren är det tidigare nämnda hemtagningsförfarandet, som innebär att företag, som bedriver en mer regelbunden importverksamhet, får efter tillstånd av tullmyndighet ta hand om och förfoga över varorna redan innan dessa har förtullats. Tullverkets befattning med godsvården har i princip upphört. I avvaktan på tullbehandling tas varorna om hand av privata företag, som fått tullverkets tillstånd att bedriva godsvård. sker som regel med ledning av en tulldeklaration, som Tulltaxeringen lämnas av den som anger varan till förtullning. Tulldeklarationen skall i innehålla sådana uppgifter om varorna, att dessa omedelbart kan princip tulltaxeras med ledning av uppgifterna i deklarationen.

2.3.2 Hemtagning De grundläggande bestämmelserna om hemtagning finns i 3-5 §§ TL. Där föreskrivs att den som bedriver importverksamhet med tullmyndighetens medgivande kan få ta hand om och förfoga över vara, trots att den inte har fortullats, och vidare anges hemtagarens skyldigheter i fråga om varans förtullning. Närmare föreskrifter om hemtagning finns i 2-7 §§ TSt och 148-158 §§ TO. Bestämmelserna innebär i huvudsak följande. Tillstånd till hemtagning meddelas av tulldirektion eller i vissa fall av GTS. För att få hemtagningstillstånd bör importören vara etablerad här i eller handelsregister. Återlandet och registrerad i aktiebolags-, föreningskommande förutsätts. Importören skall ha sådana personella och import andra resurser, att han kan fullgöra sina skyldigheter mot tullverket. Verksamheten skall bedrivas i sådana former, att tullverket kan utöva tillsyn och kontroll genom inspektionsbesök och bokföringsgranskning. Hemtage ningstillstånd ges i allmänhet endast till företagare. som är bokföringsskyldiga enligt lag. Hemtagningstillstånd kan lämnas for viss tid eller tills vidare. Det kan begränsas till vissa bestämda varuslag och förbindas med de villkor som tullmyndigheten finner nödvändiga. I tillståndet anges den tullanstalt, till vilken importören skall lämna anmälan om förtullning eller annan tullav hemtagen vara (kontrollrul/ansralr). Hemtagningstillstånd kan klarering när som helst återkallas. När en hemtagare vill ta hand om en vara, skall han lämna en hemtagningsanmälan till tullanstalten på den ort där varan finns. Hemtagningsanmälan får lämnas genom ombud, exempelvis en speditör. Anmälan skall innehålla uppgift om kollis antal, slag, märke och nummer och varans slag och kvalitet samt de övriga uppgifter om varan som behövs för tullkontrollen. Vidare skall finnas en försäkran att varan inte är av sådant slag att dess hemtagning hindras av importrestriktioner. Tullmyndigheten kontrollerar, att hinder for hemtagning inte föreligger. Enligt lagen (1973:980) om transporr, förvaring och _förstöring av införselreglerade varor, m. m. gäller särskilda av varor, för vilka föreskrivits införselförbud regler i fråga om hemtagning eller särskilda inforselvillkor. Om annat inte har föreskrivits kan sådan vara

54 Nuvarande ordning

få tas om hand under villkor att hemtagaren förvarar den i oförändrat skick till dess tullmyndigheten meddelar att han får förfoga över varan. Särskilda föreskrifter har i stor utsträckning meddelats i fråga om s. k. allmänfarliga varor. Där inga särskilda restriktioner gäller, får hemtagaren fritt förfoga över varorna, t. ex. sälja eller förbruka dem. Ofta levereras varorna direkt till importörens kunder. Om en hemtagare efter varans mottagande upptäcker. att varan inte stämmer med vad som uppgetts i hemtagningsanmälan, skall han utan dröjsmål skriftligen anmäla förhållandet till kontrolltullanstalten.

2.3.3 Anmälan till förtullning

Vara som förs in till tullområdet skall förtullas. Vid fortullningen tar tullmyndigheten ut tull, skatt och annan införselavgift. I samband med förtullningen kontrolleras att varan får införas. Utan att förtullas får varan enligt 2§ tredje stycket TL 1) sändas genom tullområdet eller transiteras, 2) förvaras på tullupplag eller tullager, i frihamn eller exportbutik, 3) innehas med temporär tullfrihet eller 4) återutföras. Hemtagna varor anmäls till förtullning periodvis. Varor som har tagits hem under en kalendervecka skall sålunda normalt anmälas senast torsdagen i andra kalenderveckan därefter (l55§ TO). Hemtagaren har alltså 10-17 dagar på sig att göra i ordning förtullningshandlingarna. Om det föreligger särskilda skäl kan GTS i hemtagningstillståndet föreskriva annan längre tid för förtullningsanmälan. Så kan ske i första hand för företag som framställer sina tulldeklarationer med ADB. Anmälan till förtullning av hemtagen vara sker genom att importanmälan och tulldeklaration lämnas till kontrolltullanstalten (82 § TO). Faktura eller motsvarande skall fogas vid deklarationen och på anmodan skall hemtagaren förete frakt- och försäkringshandlingar o. d. och lämna andra uppgifter om varan som är av betydelse för tulltaxeringen (90§ TO). Hemtagaren kan i stället för att ange varan till förtullning anmäla den till någon annan form av tullklarering, t. ex. uppläggning på tullkreditlager eller tullupplag. Anmälan skall innehålla de uppgifter om varans beskaffenhet, värde och kvantitet som kontrolltullanstalten föreskriver med hänsyn till tullkontrollen och åtföljas av handlingar som bestyrker dessa uppgifter (157§ TO). Den som inte är hemtagare skall anmäla varan till förtullning vid införseln eller, om varan transiteras till ort inom riket, när den ankommer dit (förtullningen kan dock skjutas på framtiden genom att varan istället anmäls till uppläggning på tullupplag eller tullager eller någon annan form av tullklarering). Därvid skall importanmälan och tulldeklaration lämnas omedelbart. l fråga om skyldighet att inge faktura eller motsvarande handling och att på anmodan visa upp frakt- och försäkringshandlingar samt förete andra handlingar och lämna tillgängliga uppgifter om förhållande som kan ha betydelse för tulltaxeringen gäller detsamma som vid förtullning av hemtagen vara (90§ TO). Från skyldigheten att lämna deklaration finns dock omfattande undantag. Deklarationsplikt föreligger sålunda inte i fråga om varor som införs av resande och vid annan privatimport och inte heller om varan är fri från tull enligt vissa angivna stadganden i TF och TK. Om tullmyndigheten inte anser sig kunna godta muntliga uppgifter skall

Nuvarande ordning 55

som behövs för förtullningen lämnas i importanmälan. Resande de uppgifter kan normalt anmäla de varor han för med sig muntligt. Tullskyldig som inte behöver lämna tulldeklaration skall avge särskild \ värdeförsäkran, om värdet av varorna överstiger 1 000 kr (93§ TO). Tullmyndigheten kan även i annat fall kräva sådan försäkran, om den finner anledning till det. Om varan förs in för annans räkning, kan den tullskyldige anmodas att införskaffa särskild värdeförsäkran från denne. Så skall som regel ske, när värdet överstiger 5000 kr. Särskilda regler finns i fråga om förtullning av post- och järnvägsförsändelser. Bl. a. gäller att tulldeklaration som regel inte behöver lämnas vid förtullning av postförsändelse vars värde inte överstiger 6 000 kr (206 § TO). När varor vid införseln har underkastats annan tullklarering än förtullning, kan skyldigheten att ange varan till förtullning eller att betala tull m. m. senare. Om exempelvis en vara, som innehas med temporär uppkomma tullfrihet används i strid mot de villkor som gäller för tullfriheten, skall den förtullas, om regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, GTS inte bestämmer annat (16§ TF). Vidare kan nämnas att om någon vid till riket enligt 2l§ TK fått tullfritt införa ett begagnat moinflyttning torfordon och överlåter detta inom sex månader, han har att betala tull m. m. för fordonet, om inte GTS på grund av särskilda skäl medger undantag härifrån. Tulldeklaration skall i princip vara fullständig och utgöra ett färdigt unom tulltaxering. I deklarationen skall sålunda finnas uppderlag för beslutet gifter om varans art och klassificering, kvantitet och värde för beräkning av tull eller annan införselavgift, avgiftssats samt beloppet av tull och andra som skall utgå för varan (8 § TL). Det har dock förutsetts, att det avgifter ibland kan vara svårt att lämna en så fullständig deklaration. Tullmyndighet kan därför medge undantag från skyldigheten att lämna uppgift om varas nummer eller annat, om avsevärd svårighet föreligger att lämna uppgiften (10 § TSt). Tullanstalten kan vidare medge att den tullskyldige får avlämna tulldeklaration, om den tullskyldige saknar det underlag som preliminär behövs för en slutlig deklaration och det skulle förorsaka synnerlig olägenhet deklaration får vidare avatt uppskjuta förtullningen (86§ TO). Preliminär lämnas, om varor som enligt tulltaxan skall taxeras gemensamt anges till förtullning vid skilda tillfällen (9 § TL). Preliminär deklaration skall så snart som av slutlig deklaration. Tullanstalten kan bestämma att möjligt följas slutlig deklaration skall lämnas inom viss tid. För att framtvinga slutlig deklaration kan vite föreläggas (87 § TO). Utöver de uppgifter som erfordras för tulltaxeringen skall i importanmälan eller tulldeklaration lämnas uppgift om införseltillstánd och andra omständigheter som behövs för att avgöra om varan får införas (84§ TO). Tulldeklaration får även lämnas genom ombud, som är godkänt av GTS (7 § andra stycket TL). Även anställd som kan anses inta förtroendeställning hos den tullskyldige eller hos ombud kan efter tullmyndighets medgivande få lämna tulldeklaration (7 § tredje stycket TL). Om en tulldeklaration som har lämnats genom ombud innehåller oriktig uppgift, som kan föranleda att tull eller annan införselavgift undandras statsverket eller att vara införs i strid mot förbud, åligger det den tullskyldige att rätta den oriktiga uppgiften

56 Nuvarande ordning

inom tre veckor från den dag deklarationen lämnades (7§ andra stycket TL). Rättelsen skall göras skriftligen (88§ TO). En garanti för att den tullskyldige skall få del av innehållet i ombudets deklaration återfinns i 8§ TSt, där det föreskrivs att ombudet utan dröjsmål skall överlämna bestyrkt avskrift eller kopia av deklarationen till den tullskyldige. Ombud som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter detta kan enligt 73§ 3 TSt straffas med böter. Tullskyldigs underlåtenhet att rätta oriktig uppgift i tulldeklaration som lämnats genom ombud bestraffas i första hand enligt VSL och i andra hand enligt 41 § TL. En generell skyldighet att rätta oriktig uppgift som lämnas i samband med förtullning föreskrivs i ll § TL. Enligt lagrummet skall tullskyldig (eller annan för vars räkning vara införts) som upptäcker att uppgift som lämnats i tulldeklaration eller på annat sätt i samband med förtullningen inte överensstämmer med varan, anmäla detta hos tullmyndighet inom två veckor från upptäckten, om förhållandet föranlett eller kan föranleda att tull eller annan införselavgift undandras eller det föranlett att varan införts i strid mot förbud. Rättelse behöver dock inte ske, om tiden för besvär över tulltaxeringsbeslutet gått ut när förhållandet upptäcks. Underlåtenhet att fullgöra rättelseskyldigheten enligt 11 § bestraffas som tullförseelse enligt 41 § första stycket 2 TL, om VSL inte kan tillämpas.

2.3.4 Tal/taxering

Med ledning av de uppgifter som har lämnats i tulldeklarationen eller på annat sätt, fastställer tullmyndigheten tull och annan införselavgift för varan (rulltaxering). Undersökning av varan sker endast stickprovmässigt, om inte någon särskild omständighet som t. ex. misstanke om oriktig uppgift föreligger. Tulltaxeringsbeslutet är preliminärt i de fall preliminär tulldeklaration har lämnats eller särskild utredning behövs för slutlig tulltaxering (96§ TO). Även en hemtagare som inte har avlämnat deklaration i rätt tid kan åsättas en preliminär debitering på grundval av uppgifterna i hemtagningsanmälan. Om ett tulltaxeringsbeslut är felaktigt skall omtullraxering ske, om felet inte är att anse som ringa (l3 § TL). Omtulltaxering kan verkställa; såväl efter framställning från enskild part som på tullmyndighetens eget iritiativ. Fråga om omtulltaxering får inte väckas, om besvär har anförts över tulltaxeringsbeslutet eller om besvärstiden har gått ut. Även om en framstillning från en tullskyldig har betecknats som besvär, men tullmyndigheten finner att taxeringen borde ha fastställts i enlighet med yrkande som har framställts av den tullskyldige, får omtulltaxering ske under förutsättning att den tullskyldige inte har någon invändning häremot. Fråga om Omtulltaxering avgörs av den tullanstalt som meddelat tulltaxeringsbeslutet. Anser :ullanstalten sig inte helt kunna bifalla den tullskyldiges yrkande i begäran om Omtulltaxering, skall framställningen överlämnas till GTS för att behandlas som besvär, om inte den tullskyldige förklarar sig acceptera det beslut som tullanstalten finner sig kunna meddela i saken (98 § första stycket TO). Eftertu/ltaxering skall ske under förutsättning att den tullskyldige i deklaration eller på annat sätt har lämnat oriktig uppgift till ledning for tulltaxeringen eller underlåta att lämna uppgift som det ålegat honom attlämna

sou 197537 Nuvarande ordning 57

och detta föranlett att tull och annan införselavgift inte fastställts eller fastställts till för lågt belopp (14§ TL). Eftertulltaxering får dock inte ske, om det belopp som den tullskyldige skulle ha att erlägga är ringa eller om det med hänsyn till omständigheterna framstår som uppenbart oskäligt att eftertulltaxering sker. Eftertulltaxering får normalt inte ske senare än fem år från den dag varan angavs till förtullning (15 § TL). Särskilda bestämmelser gäller om den tullskyldige har avlidit eller om åtal har väckts mot honom för brott enligt VSL. På tull eller annan införselavgift som skall betalas på grund av omtulltaxering eller eftertulltaxering utgår ränta (20§ första stycket TL). Om tull eller annan införselavgift inte kan beräknas tillförlitligt vid tulltaxering, omtulltaxering eller eftertulltaxering fastställs avgiften efter skälig grund (16§ TL). Så kan ske bl. a. då slutlig deklaration inte inges inom föreskriven tid i fall då preliminär deklaration har lämnats (87§ TO).

2.3.5 Uppbörd Tull och annan införselavgift skall betalas till tullverket inom 15 dagar från tulltaxeringsbeslutet (17 § TL). lmportör som har fått tillstånd av GTS att betala avgifterna enligt särskild tullräkning, s. k. kreditimportör, får dock erlägga betalning senare, eller inom 25 dagar från den dag räkningen utställts (247§ TO). Varan får lämnas ut till honom, innan avgifterna har erlagts. Hemtagare skall vara registrerad som kreditimportör (l48§ andra stycket TO). Numera faller 99 % av uppbörden på kreditimportörer. Ombud som får lämna tulldeklaration kan åtaga sig betalningsskyldighet för tullräkning (18§ tredje stycket TL). Betalar inte ombudet inom föreskriven tid, skall den tullskyldige betala räkningen inom 15 dagar från den dag han fått meddelande därom (255§ TO). När tull och införselavgifter inte har erlagts inom föreskriven tid utgår restavgift (21 § första stycket TL). Förfallet belopp jämte restavgift indrivs av utmätningsman på begäran av tullmyndighet (21 § andra och tredje styckena TL). Har säkerhet ställts för avgifterna eller utgör varan säkerhet det gör den så länge den står under tullverkets överinseende (19§ TL) kan avgifterna jämte eventuell ränta tas ut av säkerheten. Skall beloppet tas ut av varan, försäljs den i regel genom tullmyndighetens försorg på offentlig auktion, s. k. tullauktion (13-15 §§ TSt).

2.3.6 Tal/upplag och tullager m. m. Såsom tidigare har anmärkts bedrivs godsvården numera av privata företag under tullverkets tillsyn. Enligt tullförfattningarna får för förvaring av oförtullade varor inrättas tullupplag och olika typer av tullager. Tillstånd att inrätta tullupplag eller tullager meddelas av GTS eller, efter GTS:s bemyndigande, annan tullmyndighet (25§ första stycket TL). TuI/upplag är avsett för förvaring av oförtullad vara under kortare tid i avvaktan på förtullning eller annan tullklarering (24§ första stycket TL). Vara får förvaras på tullupplag under högst 30 dagar om tullmyndighet inte på grund av särskilda skäl medger längre tid (32§ TSt). Av tullager finns tre olika typer: rullkredirlager, provianreringslager och

58 Nuvarande ordning

rransirlager (34§ TSt). Tullkreditlager är avsett för förvaring av oförtullad vara som tagits hem och får inrättas bara av hemtagare. Längsta förvaringstiden är två år, om kontrolltullanstalten inte medger annat (161 ä TO). Provianteringslager är avsett för förvaring av oförtullad vara, som skall användas för proviantering eller utrustning av fartyg eller luftfartyg, som står under tullkontroll eller befinner sig på utrikes ort, eller för vara som skall försäljas i exportbutik. Förvaringstiden är obegränsad. På flygplats kan för proviantering av luftfartyg få inrättas särskilt provianteringslager, s. k. proviantlokal. Transitlager är avsett för förvaring av oförtullad vara, som inte läggs upp på annat tullager eller på tullupplag eller tas in i frihamn. Det får i princip inrättas endast av innehavare av tullupplag och i omedelbar anslutning till detta. dock skall varorna på transitlagret hållas åtskilda från varorna på tullupplaget (37 § TSt och 142 § T0). Längsta forvaringstiden är två år, om tillsynsmyndigheten inte medger annat (144§ T0). Oförtullad vara som förvaras på tullupplag eller tullager får inte förbrukas eller användas (24 § första stycket TSt). I övrigt får tullmyndighet bestämma

hur varan skall behandlas. Åtskilliga föreskrifter om behandlingen har getts

i TO (se Lex. 163, 179, 187 och 188 §§). Den som vill lägga upp vara på eller ta ut vara från tullupplag eller tullager, skall anmäla det för tullmyndigheten och lämna de uppgifter om varan som GTS bestämmer (25§ TSt; jfr 129, 143, 162, 165, 180 och 186 §§ TO). Anmälan om uttag av vara från tullupplag, tullkreditlager och transitlager sker genom att varan anmäls till förtullning eller annan form av tullklarering. Innehavare av tullupplag eller tullager är skyldig att förvara varorna i lokal eller utrymme som godkänts av tullmyndighet och på det sätt som myndigheten bestämmer samt svara för att oförtullad vara inte tas ut eller behandlas i strid mot inskränkning i rätten att förfoga över oförtullad vara (26§ första stycket 1 och 2 TSt; jfr bl.a. 131 och 160 §§ TO). Tullupplag och tullager står under tullverkets överinseende (28§ TL). Vilken tullanstalt som skall sköta tillsynen anges i tillståndet (127§ första stycket 7, 141 § tredje stycket och 175§ tredje stycket TO). Tillsynsmyndighet för tullkreditlager är hemtagarens kontrolltullanstalt (159§ andra stycket TO). Går vara förlorad när den förvaras på tullupplag eller tullager, skall upplagseller lagerhavaren erlägga särskild avgift för varan. Detsamma gäller om han förfogar över varan i strid mot förvaringsbestämmelserna (39§ andra stycket TL). Avgiften motsvarar den tull och annan införselavgift som skulle ha tagits ut, om varan hade fortullats efter anmälan av den betalningsskyldige (40§ TL). 1 detta sammanhang bör nämnas något om frihamnarna. Dessa har av hävd betraktats som utrikes ort i tullhänseende, vilket medfört att godshanteringen där kunnat bedrivas friare än i tullhamnarna. Skillnaderna mellan frihamn och tullhamn är dock enligt den nya tullagstiftningen betydligt mindre. Vid tillkomsten av TL övervägdes behovet av frihamnsinstitutet inom ramen för de nya bestämmelserna om godshanteringen. Dessa överväganden utmynnade i att frihamnar borde finnas kvar (prop. 1972:110 s. 97 ff). Frihamn finns f. n. i Stockholm, Göteborg och Malmö. Tillstånd att inrätta frihamn meddelas av regeringen (26§ TL). Frihamn har ett avgränsat område, som skall vara inhägnat på betryggande sätt (39 ä

sou 197537 Nuvarande ordning 59

TSt). lnnehavare av frihamn har i stort sett samma skyldigheter i fråga om varornas förvaring m. m. som innehavare av tullager eller tullupplag (41 § TSt) dock inte skyldigheten att svara för tull och annan införselavgift för vara som gått förlorad m. m. Industriell verksamhet får bedrivas i frihamn i princip endast efter tillstånd av regeringen eller, om verksamheten är av mindre omfattning, av GTS (43 § TSt). Detaljhandel med ofortullade varor får inte bedrivas där (45 § TSt). Oförtullad vara får förvaras i frihamn utan tidsbegränsning. Sådan vara får dock inte förbrukas eller användas där utom av den som har tillstånd att driva industriell verksamhet. Han får använda varan som material for bearbetning (44 § TSt). Den som för vara eller transportmedel till eller från frihamn skall anmäla det för tullmyndighet och lämna uppgifter enligt GTS:s bestämmelser (46§ TSt; jfr 168-174 §§ TO).

2.4 Proceduren vid export

I 23§ TL har getts ett generellt bemyndigande åt regeringen att själv eller genom myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förfarandet vid utforsel. Med stöd härav har i 16§ TSt föreskrivits att den för vars räkning vara utförs ur landet skall anmäla varan till utförsel och lämna de uppgifter om varan som tullmyndigheten bestämmer. Med ledning av de uppgifter som lämnats och efter eventuell undersökning av varan kontrollerar tullmyndigheten att varan får utföras. Som tidigare antytts åligger det inte tullmyndigheterna att uppbära några avgifter i samband med utförsel. men de har regelmässigt att kontrollera att föreskrivna utförselavgifter har erlagts (jfr avsnitt 2.2). Tullverkets övervakning är i övrigt inriktad på att kontrollera att utförseln inte sker i strid mot meddelade förbud eller villkor. Detaljföreskrifter om varuexporten finns i 121-125 §§ T0. Anmälan till utförsel skall ske skriftligen. Från anmälningsskyldigheten har undantagits vissa varugrupper under förutsättning att utförseln får ske utan hinder av restriktioner och tullmyndigheten inte i särskilt fall bestämmer annat. Undantagna är sålunda bl. a. reseutrustning och likaså andra varor som medfors av resande, om dessa har ett sammanlagt värde av högst 1000 kr. och inte utförs i handelssyfte eller för yrkesmässig användning.

2.5 Restitution av tull och annan införselavgift

Bestämmelser om restitution av tull finns i 17-19 §§ TSt, 17-22 §§ TF och 50-69 §§ TK. Restitution av skatter och andra införselavgifter (utom på jordbrukets och fiskets områden) medges efter i princip samma grunder som tullrestitution enligt bestämmelser i förordningen (1973:981) om frihet från införselavgift och kungörelsen (1973:1015) om frihet från införselavgift. Indusrrirestiturion medges bl. a. för vara som har använts här för tillverkning, reparation, bearbetning, komplettering eller emballering av exportvara som har utförts och for vara som har reparerats, bearbetats, kompletterats eller emballerats här och därefter återutförts. Varvsresritution medges för vara som har använts för byggnad, ombyggnad.

60 Nuvarande ordning

reparation, inredning, utrustning eller sjösättning bl. a. av utländskt järnfartyg, av fiske-, last- eller sjöräddningsfartyg av viss längd samt andra fartyg med mer än 70 registertons bruttodräktighet. Här finns inget krav på utförsel. Flygrestitution medges för vara som har använts för byggnad, ombyggnad, reparation, inredning eller utrustning av luftfartyg eller av delar eller tillbehör till luftfartyg. Inte heller här krävs att utförsel har skett. Hande/srestiluliøn medges för vara som har återutförts i oförändrat skick i samband med försäljning till utlandet. Försäljningen får dock inte ha skett till producenten eller leverantören eller ombud för någon av dem. Särskild restitution medges för vara som har återutförts utan att ha använts eller efter att ha använts bara i samband med provning eller under förhållanden som kan jämställas med provning eller som kunnat medföra temporär tullfrihet. Reducerad restitution kan under vissa förutsättningar medges för vara som har återutförts, om inte särskild restitution kan komma i fråga. Förutsättning är att varan har förts in i landet för att användas här bara tillfälligt eller, i fråga om transportmedel, maskiner och vissa andra varor, att varan inte stämmer överens med vad som får anses avtalat. För åtnjutande av industri-, varvs-, flyg- och handelsrestitution krävs särskilt tillstånd av tullmyndighet. Vid dessa restitutionsformer är det inte nödvändigt att det visas att den använda varan verkligen har importerats. Varor av svenskt eller okänt ursprung kan därför användas för det restitutionsberättigade arbetet. om motsvarande mängd av samma slags vara importerats tidigare. Den som har tillstånd till restitution kan befrias från skyldigheten att betala tull tills restitutionsfrågan har prövats. Som tidigare har nämnts krävs i allmänhet att varan har förts ut ur riket för att restitution skall erhållas. Med utförsel jämställs vissa förfaranden, bl.a. att varan förs till frihamn eller, i fråga om restitution som kräver tillstånd, att varan läggs upp på provianteringslager. Föreskrifter om förfarandet vid tullrestitution finns i GTS:s (provisoriska) tullanvisningar (44-63 §§). Som villkor för medgivande av sådan restitution som förutsätter tillstånd gäller i princip att den tullskyldige i importanmälan har meddelat, att varan förtullas under anspråk på tullrestitution. Innan någon för ut vara eller vidtar annan därmed jämförlig åtgärd beträffande vara, för vilken han avser att söka restitution, skall han lämna exportanmälan till tullanstalt. Den som har tillstånd till varvs- eller flygrestitution skall utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift till sin kontrollanstalt (den tullanstalt som utsetts att kontrollera verksamheten hos tillståndshavaren) när han har använt vara, för vilken han avser att söka restitution. När anmälan har kommit in, skall tullanstalten undersöka varan och fastställa dess mängd och beskaffenhet samt ställa den under tullkontroll.

2.6 Tullverkets kontrollverksamhet

De grundläggande bestämmelserna om tullkontrollen finns i 35-38 §§ TL och 50-71 §§ TSt.

Nuvarande ordning 61

Bestämmelserna i TSt omfattar kontroll av såväl transportmedel som gods. Oförtullad vara. utom sådan som tagits om hand av hemtagare, och vara som har anmälts till utförsel står under tullverkets överinseende, s. k. tullkontroll (50 §). Även transportmedel som kommer till tullområdet eller skall avgå därifrån står under tullkontroll (51 §). Tullkontrollbestämmelserna förutsätter vissa trafikordningsregler. Dessa innebär i stora drag. att befälhavare eller förare på transportmedel som står under tullkontroll inte får föra det till eller avgå med det från annan plats än tullplats. Under färd inom landet skall transportmedlet föras längs vissa angivna vägar och farleder. Onödiga uppehåll får inte göras, inte heller får varor lastas eller lossas. Ingen får utan tulltjänstemans medgivande gå ombord på eller lämna inkommande fartyg annat än för lotsning, om det inte föranleds av myndighets åtgärd. Tulltjänsteman har vidsträckta befogenheter att kontrollera transportmedel m. m. Han kan sålunda preja och inbringa fartyg, begära att luftfartyg anmanas eller förmås att landa, stoppa fordon och personer, särskilt i gränstrakterna, och uppehålla tåg på järnvägsstation (57-59 §§ TSt). Han får vidare undersöka alla utrymmen i transportmedel (61 §), ta hand om och hålla kvar handlingar som hör till transportmedel (63 §), undersöka område för frihamn, tullupplag, tullager, flygplats och bangård i gränsort samt lokal inom sådant område (64 §). Han får också undersöka och ta prov på vara som står under tullkontroll, ta hand om sådan vara för tillfällig förvaring samt försegla och förse vara med igenkänningsmärke (65 §). Personer som färdas med transportmedel som kan stoppas med stöd av TSt eller eljest står under tullkontroll är skyldiga att på tulltjänstemans begäran lämna de uppgifter och visa upp de handlingar som är nödvändiga för tullkontrollen (60§ TSt). Tullkontrollen bygger även på en omfattande skyldighet för befälhavare och förare på transportmedel att göra anmälan och lämna handlingar av olika slag (36-46 §§ och 58-72 §§ TO). 35 och 36 §§ TL ger möjlighet för tullverket att kontrollera uppgifter som lämnats i tulldeklaration eller på annat sätt genom att företa bokföringsgranskning m. m. Tullmyndigheten kan sålunda förelägga uppgiftslämnaren att för granskning tillhandahålla handelsböcker, affárskorrespondens och andra handlingar som behövs för ändamålet. Föreläggandet kan även riktas mot den för vars räkning varan införts och mot annan som bedriver sådan verksamhet att uppgifter av betydelse kan erhållas av anteckningar och handlingar hos honom. Uppgiftslämnaren och den for vars räkning varan införts är skyldig att ge den som verkställer kontrollen tillfälle att undersöka varan och utan kostnad tillhandahålla de varuprov som behövs samt att lämna honom tillträde till de lokaler och andra utrymmen som används för den verksamhet kontrollen avser. Bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen är tillämplig vid sådan kontroll som avses i 35 och 36 §§ TL. Lagen ger möjlighet att vidta - och eftersökning - i vissa säkringsåtgärder beslag, försegling syfte att garantera att granskningsmyndigheten får till erforderliga

tillgång

handlingar. Även bestämmelserna i 18 och 19 §§ VSL om husrannsakan och kroppsvisitation är av betydelse for tullverkets kontrollverksamhet. Bestämmelserna innebär bl. a. att tulltjänsteman har en ganska vidsträckt befogenhet

62 Nuvarande ordning

att själv besluta om sådan tvångsåtgärd som nyss sagts för eftersökande av egendom som kan antagas vara förverkad eller underkastad beslag enligt VSL.

2.7 Förseningsavgift

Vid direktförtullning lämnas inte varan ut till importören, förrän tulldeklaration har lämnats och förtullning har skett. Denne har Följaktligen ett starkt eget intresse att fullgöra sin deklarationsplikt. Några särskilda sanktionsmedel i syfte att framtvinga deklaration har därför inte ansetts erforderliga. l fråga om hemtagaren är förhållandet annorlunda. Han får ta hem införda varor och förfoga över dem, redan innan de har angivits till förtullning. De hemtagna varorna skall normalt deklareras senast torsdagen i andra kalenderveckan efter hemtagningen. För rutinerna vid tullverkets kontroll är det viktigt att den föreskrivna tiden hålls. Förseningar är också till stor nackdel för utrikeshandelsstatistiken. Sedan det visat sig att hemtagares deklarationer under år 1974 i betydande omfattning lämnats för sent, har i TL införts bestämmelser om förseningsavgift för det fall deklarationsskyldigheten försummas (jfr prop. 1974:180). Bestämmelserna. som har utformats efter förebild av motsvarande föreskrifter på den inrikes beskattningens område, finns i 40a och 40h Avgiften utgår med ett fast belopp om 100 kr eller om den tullskyldige inte har efterkommit anmaning att lämna tulldeklaration inom viss tid 200 kr. Avgiften får helt efterges, om försummelsen är ursäktlig eller ringa, och kan även nedsättas. Fråga om förseningsavgift behandlas av tullmyndigheten, som innan den meddelar beslut skall bereda den tullskyldige tillfälle att yttra sig, om hinder inte möter däremot. Beslutet kan överklagas i vanlig ordning. Uppbörd och indrivning av forseningsavgift sker i samma ordning som tull. TL:s bestämmelser om förseningsavgift trädde i kraft den 1 mars 1975. Från GTS har upplysts att de hittills vunna erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning är positiva. Antalet icke i tid ingivna tulldeklarationer har gått ned väsentligt. Med hänsyn till de konstaterade effekterna av förseningsavgiften får systemets fördelar anses väl uppväga den belastning i administrativt hänseende som systemet medför.

2.8 Straffbestämmelser

De centrala strafibestämmelserna för överträdelser av föreskrifter om ineller utförsel av varor finns i VSL. Straffbestämmelser finns dessutom i TL och TSt samt i vissa av de speciella författningar, som reglerar import och export av varor.

2.8.1 Varusmugglingslagen VSL:s Straffbestämmelser omfattar såväl in- och utförsel i strid mot förbud som undandragande av tull, skatt eller andra avgifter i samband med inoch utförsel av varor. Lämnas oriktiga uppgifter till ledning för tulltaxering

sou 197637 Nuvarande ordning 63

med resultat att t. ex. mervärdeskatt påförs med för lågt belopp skall förfarandet bedömas enligt VSL. Motsvarande förfarande vid den inrikes varubeskattningen faller däremot under SkBL. Gränsdragningen mellan VSL och SkBL har lösts genom att det i 1 § sista stycket SkBL har föreskrivits att denna lag inte skall tillämpas, om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller for tull. Det centrala brottet varusmuggling i 1 § VSL omfattar två alternativa förfaranden. Där föreskrivs i första stycket straff för den som för in varor till riket eller för ut varor därifrån utan att ge det till känna för vederbörlig myndighet och i andra stycket straff för den som lämnar oriktig uppgift i tulldeklaration eller på annat sätt vilselederi samband med tullbehandling av gods. Brottsförutsättningarna i övrigt är att tull eller annan allmän avgift undandras statsverket eller att in- eller utforseln sker i strid mot förbud. Vad som menas med in- eller utförsel har inte närmare deñnierats i VSL eller tullagstiftningen. Huvudregeln är att införsel anses ha skett när godset förts in till eller ut från tullområdet (land- och sjöterritoriet). Regeln måste dock modifieras med hänsyn till att tullmyndigheten, hos vilken varan skall anmälas, inte alltid finns precis vid tullområdets gräns. Det tillkännagivande av in- eller utförsel av vara som avses i l § VSL kan vara helt formlöst men måste vara riktigt och fullständigt (prop. 1960:115 s. 60). Tillkännagivandet kan ske genom att föreskriven anmälan lämnas till tullmyndighet, men även exempelvis genom att uppgift om godset lämnas på adresskortet till ett postpaket (Jungefors-Walberg, Smugglingslagstiftningen s. 72). Varusmuggling föreligger oavsett om den avgift som äri fråga skall betalas till tullmyndighet eller till annan myndighet. Avgiftsplikt skall emellertid föreligga i det enskilda fallet. Det är således inte tillräckligt, att godset tillhör ett avgiftspliktigt varuslag. På samma sätt krävs för straff vid in- eller utförsel i strid mot förbud att sådant förbud gäller i det särskilda fallet. Under uttrycket tullbehandling i 1 § andra stycket, där vilseledande i samband med tullbehandling strañbelägges. ingår varje åtgärd, som tullverket har att vidta med godset, innan det definitivt frigjorts från tullverkets befattning (prop. 1960:115 s. 105). På den subjektiva sidan krävs uppsåt. Eventuellt uppsåt är tillräckligt. Frågan huruvida uppsåtet måste omfatta även det förhållandet att godset är avgiftspliktigt torde böra besvaras nekande. Enligt ett uttalande av departementschefen i samband med tillkomsten av VSL torde bristande kännedom härutinnan vara att anse som en egentlig rättsvillfarelse (prop. 1960:115 s. 61). Enligt de regler som utbildats i fråga om behandlingen av sådan villfarelse kan straffrihet föreligga endast om villfarelsen är klart ursäktlig. Straffskalan för varusmuggling av normal svårhetsgrad innefattar böter eller fängelse i högst två år. Om varusmuggling, som är hänförlig till l § forsta stycket (underlåtenhet att ge in- eller utförsel tillkänna), med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter är att anse som ringa är dock straffet enligt 2 § endast böter högst femhundra kr. För grov varusmuggling är straffet enligt 3 § fängelse lägst sex månader och högst sex år eller, om smugglingen gällt narkotika, lägst ett och högst tio år. Vid bedömande om

64 Nuvarande ordning

brottet är grovt skall särskilt beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Enligt 4 § skall vissa uppsåtliga förfaranden, som inte faller in under den allmänna brottsbeskrivningen i 1§, anses som varusmuggling. I första punkten av 4§ straflbeläggs vissa förfaranden med gods som i föreskriven ordning redan anmälts hos tullmyndighet. Det är här fråga om oförtullat eller obeskattat gods eller restitutionsgods eller gods som är underkastat in- eller utförselförbud. Med restitutionsgods menas gods för vilket ifrågasätts återbetalning av eller befrielse från tull eller annan allmän avgift. Det straflbara handlandet består i att någon förfogar över godset och därigenom föranleder att tull eller annan allmän avgift undandras statsverket eller att godset i strid mot införselförbud kommer ut i den fria rörelsen eller utförs i strid mot förbud. Under denna punkt faller exempelvis att någon obehörigen för bort oförtullade varor från tullager eller tullupplag eller att obeskattade proviantvaror, som förvaras på provianteringslager eller har tagits ombord på fartyg, olovligen förbrukas. l andra punkten straffbeläggs att någon, som har fått tullfrihet eller tullför infört gods under viss stadgad förutsättning, förfogar över nedsättning godset i strid mot vad som förutsätts. Fall av sådant förfogande är ibland hänförliga under huvudstadgandet i 1 §. Om den som har fört in en vara uppsåtligen har lämnat oriktig uppgift vid tullbehandlingen om det ändamål varan är avsedd att användas för och därigenom utverkat tullfrihet eller tullnedsättning, skall han straffas för varusmuggling enligt l § andra stycket. Men förelåg inte uppsåtet, när uppgiften lämnades till tullmyndigheten eller kan sådant uppsåt inte visas, blir ett förfogande över varan i strid mot förutsättningen att bedöma enligt 4§ andra punkten. Ett annat fall, där detta stadgande är tillämpligt. är då en resande, som har fört in en bil och därvid erhållit temporär tullfrihet enligt 44 § 1 TK, sedermera överlåter bilen utan att anmäla det till tullmyndigheten. Om förvärvaren i ett sådant fall inser att fordonet förts in med temporär tullfrihet, kan han dömas för medhjälp till det olovliga förfogandet. l tredje punkten avses förfoganden över varor, som är föremål för importeller exportreglering. I samband med att licens beviljas för sådan vara kan licensmyndigheten föreskriva vissa villkor exempelvis rörande varans användning. Ett förfogande över varan i strid mot sådant villkor faller under tredje punkten. I fjärde punkten straffbeläggs det fallet att någon vilseleder myndighet, som har att pröva ansökan om tillstånd att införa eller utföra vara, angående ändamålet med tillståndet och därigenom föranleder att varan införs eller utförs i strid mot förbud. I dessa fall föreligger en formellt riktig licens, men den har utfärdats under felaktiga förutsättningar. Femte punkten infördes i samband med de ändringar i tullproceduren som trädde i kraft den 1 januari 1974. Enligt bestämmelsen är det att anse som varusmuggling, om den som har lämnat tulldeklaration genom ombud underlåter att inom föreskriven tid rätta oriktig uppgift som förekommer i deklarationen och därigenom föranleder undandragande av tull eller annan allmän avgift eller införsel i strid mot förbud. Bestämmelsen är inte i och för sig avsedd att inverka på ombudets straffrättsliga ansvar för den oriktiga

sou 197637 Nuvarande ordning 65

uppgiften. Varusmuggling kräver som tidigare har nämnts uppsåt. I 5 § första stycket har de förfaranden som vid uppsåt grundar ansvar för varusmuggling straffbelagts även vid grov oaktsamhet från gärningsmannens sida. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. l ringa fall skall dock inte dömas till straff. Försök till varusmuggling skall enligt 8 § första stycket föranleda ansvar enligt de allmänna reglerna i 23 kap. BrB. Detsamma gäller förberedelse och stämpling till smuggling av narkotika som inte är ringa. Gränsdragningen mellan försök och fullbordat brott torde i de flesta fall inte vara föremål för tvekan. Vad gäller införsel har emellertid i detta hänseende uppkommit speciella problem i anslutning till hemtagningsproceduren. I fråga om undandragandebrotten hänger dessa problem samman med att det för att brottet skall anses vara fullbordat krävs att tull eller annan införselavgift har undandragits statsverket och att tulltaxering och uppbörd i hemtagningsfallen sker efter det varan har lämnats ut av tullverket (jfr specialmotiveringen till 1 § förslaget till lag om ändring i VSL). En fråga av relativt stor praktisk vikt är när försökspunkten skall anses vara nådd. Svaret på denna fråga är nämligen oftast avgörande för om brottsligt förfarande föreligger eller inte, eftersom förberedelse och stämpling ju är kriminaliserad endast när den gäller narkotika. Försökspunkten synes i praxis ha lagts ganska tidigt i handlandeU.

I likhet med vad som sagts om komplikationerna att dra gränsen uppåt

mot fullbordat brott i samband med hemtagningsförfarandet, kan det i mot-

lI ett mål, avgjort av Svea hovrätt genom dom den 9 september 1970, DB 105, B 1137/ 1970, ansågs sålunda försökspunkten nådd, fastän varorna upptäcktes i annat land långt från Sverige. Två makar hade med bil lämnat Turkiet för att fara direkt till Sverige. I bilen medförde de narkotika, som skulle föras in i Sverige. Narkotikapaniet påträffades emellertid vid tullkontroll i Bulgarien. Hovrätten ansåg att det brottsliga förfarandet hade påbörjats redan när färden från Turkiet anträddes. Med hänsyn härtill och då fara hade förelegat för att narkotikan olovligen skulle införas här i landet dömde hovrätten till ansvar för försök till grov varusmuggling. HD meddelade inte prövningstillstånd. l ett annat mål, som avgjordes av samma hovrätt den 30 januari 1974, DB 4:13, B 1782 och 2358/75 var omständigheterna följande. En person hade på uppdrag av annan begett sig till Libanon med två lufttuber, som i Libanon fylldes med narkotika, varefter han på en internationell flygplats beordrade att tuberna skulle sändas som fraktgods till Sverige. I samband med tullkontroll på flygplatsen upptäcktes narkotikan. Såväl underrätten som hovrätten ansåg försök till grov varusmuggling föreligga. Vad beträffar försökspunkten vid olovlig utförsel kan anmärkas följande. I rättsfallet NJA 1950 s. 378 ansågs försök föreligga, när två personer hade fört varor till gränsen mot Norge för att kort därefter hämta dem och föra dem över gränsen. I rättsfallet SvJT 1954 rf s. 30 dömdes för försök till olovlig varuutförsel, fastän de tilltalade ännu inte hade tagit befattning med varorna. De hade begett sig till den plats nära gränsen, där annan person lagt upp varorna färdiga att hämtas och föras över gränsen, men innan de kom fram hade en tulltjänsteman lagt beslag på varupartiet. I NJA 1954 s. 406 ansågs däremot att försök till olovlig utförsel inte förelåg. En person hade fört varan - en bil - från Haparanda mot finska gränsen men stannat i sitt hem, som låg nära gränsen, och därefter återvänt till Haparanda. HD ansåg det inte uteslutet att han under färden mot hemmet inte varit bestämd i sitt uppsåt att föra ut varorna. Färden ansågs därför inte innebära försök till olovlig utförsel av bilen.

66 Nuvarande ordning

svarande fall bli problematiskt att bestämma försökspunkten. I 5§ andra stycket straffbeläggs vissa mot försök svarande förfaranden, när grov oaktsamhet föreligger. Fara skall ha uppkommit för att tull eller allmän avgift undandras statsverket eller att gods införs eller utförs i strid mot förbud. De förfaranden som avses är vilseledande genom oriktig uppgift i deklaration eller på annat sätt - i samband med tullbehandling eller licensprövning samt underlåtenhet att rätta oriktig uppgift i tulldeklaration som lämnats genom ombud. Straffskalan i första stycket - böter eller fängelse i högst två år - gäller även i dessa fall liksom regeln att straff inte skall ådömas om gärningen är ringa. Den som frivilligt vidtar åtgärd, som leder till att faran undanröjs, skall inte dömas till ansvar enligt andra stycket. Olovlig befattning med smuggelgods bestraffas enligt 6§ forsta stycket med böter eller fängelse i högst två år. Den egendom som det här är fråga om skall ha varit föremål för varusmuggling enligt 1-4 De oaktsamma förfaranden som avses i 5§ första stycket kan alltså inte i ett senare led grunda ansvar för olovlig befattning med varorna enligt 6 §. De straflbara förfarandena är förvärv, forsling. döljande, förvaring eller avyttring av godset. Den som själv smugglat in godset skall inte dömas till ansvar enligt lagrummet. Kan varusmuggling för hans del inte styrkas, är det emellertid att han, trots misstanken om smugglingsbrott, döms för inget som hindrar med smuggelgods kräver olovlig befattning med godset. Olovlig befattning av smuggelgods. Om gärningsmannen inte vetskap om godsets karaktär insåg men hade skälig anledning anta att godset varit föremål för varusmuggling, straffas han med böter enligt 6§ andra stycket. Ringa fall av olovlig befattning med smuggelgods och av oaktsamt brott som avses i 6§ andra stycket är straffria enligt 6§ tredje stycket. En särskild strañbestämmelse för befälhavare på fartyg, luftfartyg eller tåg finns i 7 §. Om gods påträffas undandolt i transportmedlet på plats som inte är upplåten till medföljande resandes personliga bruk, skall befälhavaren dömas till dagsböter för bristande tillsyn över transportmedeLom det framgår av omständigheterna att varusmuggling, som inte är att bedöma som ringa, är tillämnad eller har ägt rum. Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till övriga bestämmelser i VSL. Har befälhavaren exempelvis gjort sig skyldig till försök till smuggling av godset skall han därför straffas för detta brott och inte för bristande tillsyn. Har befälhavaren gjort vad som skäligen ankommit på honom för att förhindra varusmuggling är han fri från ansvar. Tillsynen av transportmedlet kan genom skriftlig instruktion anförtros annan person i befälsgrad än befälhavaren. Det straffrättsliga ansvaret övergår då på denne. Enligt 8§ andra stycket straffas medverkan till annat brott i VSL än ringa varusmuggling i enlighet med de allmänna reglerna i 23 kap. BrB. I VSL finns även bestämmelser om förverkande. Dessa behandlas i avsnitt 5.3.6.

2.8.2 Tullagen Enligt 41 § TL bestraffas vissa fall av uppsåtlig eller oaktsam underlåtenhet att iaktta lagens föreskrifter som tullförseelse med böter. De fall som avses

sou 197537 Nuvarande ordning 67

är underlåtenhet att lämna uppgift eller handling som enligt 7-9 §§ eller 10§ första stycket skall lämnas till ledning för förtullningen, och underlåtenhet att enligt ll § inom föreskriven tid anmäla upptäckt av felaktighet i tulldeklaration eller annan uppgift som lämnats till ledning för förtullningen. Den skyldighet att rätta oriktig uppgift i tulldeklaration m. m. som föreskrivs i 11 § är en annan än den som enligt 7§ andra stycket gäller för tullskyldig som har lämnat tulldeklaration genom ombud. Föreskriften i ll § torde ha betydelse främst vid direktfönullning. Den tullskyldige måste då grunda sina uppgifter i huvudsak på de handlingar han har fått från leverantören, eftersom uppgifterna avges innan varan har lämnats ut till honom och det av praktiska skäl inte kan begäras att han annat än i undantagsfall undersöker varan, innan han anger den till förtullning. Med hänsyn härtill och till den tidspress som råder, kan i dessa fall skiljaktigheter lätt uppkomma mellan de uppgifter som lämnas och varusändningens faktiska innehåll utan att uppsåt eller oaktsamhet kan läggas den tullskyldige till last. Leverantören kan t. ex. ha skickat en större kvantitet varor än som har beställts och fakturerats. Rättelse skall ske inom två veckor från det förhållandet upptäcktes, om det har föranlett eller kan föranleda att tull eller annan införselavgift undandras statsverket eller det föranlett att vara införts i strid mot förbud. Rättelse behöver inte göras, om felet upptäcks sedan tiden för besvär mot avgiftsbeslutet gått ut. Ansvar för tullförseelse skall inte ådömas, om underlåtenheten är straffbelagd i VSL. Allmänt åtal för tullförseelse får inte väckas utan anmälan av tullmyndighet.

2.8.3 Tullsradgan

l 72-74 §§ TSt straffbeläggs vissa förseelser mot stadgans bestämmelser eller föreskrifter som meddelats med stöd av stadgan med böter. Här avses t. ex. förbrukning eller användning av oförtullad vara på tullupplag eller tullager, underlåtenhet av ombud som har lämnat deklaration för tullskyldig att lämna bestyrkt avskrift eller kopia av deklarationen till den tullskyldige och underlåtenhet av befälhavare på transportmedel att lämna föreskrivna anmälningshandlingar. På den subjektiva sidan krävs uppsåt eller oaktsamhet. I ringa fall skall enligt 75§ inte dömas till ansvar. De förfaranden som avses i bestämmelserna faller ibland även under VSL. I sådana fall tar VSL:s bestämmelser över stadgans enligt föreskrift i 75 §. l likhet med vad som gäller om tullförseelse får allmänt åtal för förseelse mot TSt väckas endast efter anmälan av tullmyndighet.

2.8.4 Övriga stra/jfbestämmelser

Som tidigare har nämnts är VSL i princip tillämplig på all olovlig in- och utförsel. Detta gäller dock inte undantagslöst. Som exempel kan nämnas att olovlig in- och utförsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper regleras i valutalagen (1939:350) samt att in- och utförsel av varor i strid mot lagen (1971 :I 76) om vissa internationella sanktioner straffas enligt i denna lag.

68 Nuvarande ordning

En särskild straffbestämmelse för utförsel av vissa djurskinn finns i 28 § 3 momjakrsladgan (1938:279). Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till VSL. Speciella straffbestämmelser finns också i vissa andra författningar. t. ex. .ñskerisradgan (I 954.607). Slutligen kan anmärkas att i import- och exportförbudsförfattningarna straff ibland är föreskrivet för den som överträder eller åsidosätter de föreskrifter av ordningsmässig karaktär som kan finnas i författningen.

3 Administrativa sanktioner på det inrikes

skatte- och avgiftsområdet

3.1 Allmän bakgrund

Det påföljdssystem som sedan den l januari 1972 gäller i fråga om skattoch avgiftsskyldiga som åsidosätter sina skyldigheter enligt de centrala skatte- och avgiftsförfattningarna innebär dels att administrativa sanktioner, benämnda skatte- eller avgiftstillägg och förseningsavgift, skall utgå under vissa förutsättningar, dels att endast de allvarligare överträdelserna skall beivras judiciellt och således komma under allmän domstols prövning. Det allmänna syftet med avgiftssystemet är att på ett enkelt och smidigt sätt understryka kravet på noggrannhet vid uppgiftslämnandet i fråga om skatter och allmänna avgifter som skall utges till stat och kommun. De administrativa sanktionerna tillämpas även i de fall gärningen föranleder åtal. En annan ordning har ansetts bli administrativt otymplig. De väsentliga skillnaderna mellan sanktionsformerna straff och avgift har vidare ansetts omöjliggöra ett system där utdömande av brottspåföljd skulle utesluta påföring av skatte- eller avgiftstillägg. Det enbart judiciella påfoljdssystem som gällde tidigare ansågs drabba ojämnt och slumpvis. Det nya systemet har förutsätts bli effektivare och jämnare i tillämpningen, samtidigt som det öppnar möjligheter till en ökad differentiering av sanktionerna. Även andra fördelar har ansetts stå att vinna med det nya systemet: De hårt ansträngda åklagar- och domstolsorganen kan befrias från en mängd ärenden av mindre betydelse, sett från kriminalpolitisk synpunkt. Vidare får myndigheter med speciell kännedom om de ofta komplicerade skatte- och taxeringsförfattningarna i normalfallet handha bedömningen även i påföljdshänseende. Även om det kunde göras gällande att just häri låg en fara för rättssäkerheten, har hävdats att ett ineffektivt påföljdssystem innebär större faror för rättssäkerheten än de som kan ligga i risken för felaktig påföring av skatte- eller avgiftstillägg. Dessa felaktigheter kan rättas till i ett besvärsförfarande, som på skatteoch avgiftsområdet är enkelt, billigt och tämligen snabbt. En annan fördel har ansetts ligga i att den chikan som många upplever genom ett ingripande från åklagarmyndigheternas sida kan undgås i det helt övervägande antalet fall av skatte- och avgiftsundandragande. Man kan därigenom åstadkomma en bättre differentiering av olika typer av överträdelser. Vidare kan vissa förfaranden, som i det allmänna rättsmedvetandet inte uppfattas som brott

70 Administrativa sanktioner. . .

i egentlig mening, avkriminaliseras. samtidigt som svårare brottslighet i högre grad än tidigare brännmärks. Detta ger en bättre relief åt skattebrotten. Det administrativa sanktionssystemet borde enligt förarbetena å ena sidan få ett så vidsträckt tillämpningsområde som möjligt men å andra sidan införas endast där ett praktiskt behov förelåg. Sådant behov ansågs föreligga främst inom de delar av skatte- och avgiftsområdet där antalet uppgiftslämnare är mycket stort, kontrollintensiteten låg och uppgiftsskyldigheten omfattande. Gällande system omfattar inkomst- och förmögenhetsskatteområdena, mervärdeskatteområdet, punktskatteområdet, området för arbetsgivaravgifter och vägtrafikskatteområdet.

3.2 Systemets utformning

Som redan har antytts består de särskilda avgifterna i skatte- eller avgiftstillägg och förseningsavgift. Skatte- eller avgiftstillägg utgår. när skatt- eller avgiftsskyldig lämnat oriktig eller bristfällig uppgift till ledning för skatteeller avgiftsberäkningen. Förseningsavgift utgår när deklaration eller annan föreskriven uppgift inte har lämnats inom föreskriven tid. Bestämmelser om förseningsavgift har numera införts även på tullområdet (se avsnitt 2.7). Med hänsyn hänill och då utredningen saknar anledning att föreslå ändring av dessa bestämmelser kommer den fortsatta redogörelsen att omfatta endast reglerna om skatte- och avgiftstillägg. För inkomstskatteområdets del finns bestämmelserna om särskilda avgifter i 1l6 a-116 j §§ raxerings/agen (1956:623). Förutsättningarna för påföring av skattetillägg har upptagits i 1l6 a§ som närmast har utformats med eftertaxeringsrekvisiten som förebild. Skattetillägg skall påföras skattskyldig, som har lämnat oriktig uppgift i deklaration eller annat skriftligt meddelande till ledning för sin taxering, under förutsättning att avvikelse har skett från uppgiften och att skatteuttaget skulle ha blivit för lågt om uppgiften hade följts. Fråga är endast om den skattskyldiges egna meddelanden, och skattetillägg kan påföras endast honom. Tillägg kan påföras även juridisk person. Meddelande som lämnats för sådan person anses avlämnat av den skattskyldige. om det inte var uppenbart att uppgiftslämnaren saknade behörighet att företräda den skattskyldige. Med uttrycket oriktig uppgift avses även ofullständig eller utelämnad uppgift. Tillägget utgör 50 procent av den skatt som på grund av avvikelsen från den oriktiga uppgiften påförs den skattskyldige eller med honom samtaxerad person eller i förekommande fall 50 % av det belopp med vilket skattereduktion för skattskyldigs make nedsätts på grund av avvikelsen. Skattetillägg skall vidare utgå, när skattskyldigs inkomst eller förmögenhet har uppskattats skönsmässigt med stöd av 21 § på grund av brister i självdeklaration eller bristfälligt underlag för deklaration eller underlåtenhet att avlämna deklaration. Vid utebliven deklaration beräknas tillägget på den skatt Har den skattskyldige lämnat desom utgår på grund av taxeringen. klaration eller skriftlig uppgift om sin inkomst eller förmögenhet, beräknas tillägget endast på den skatt som utgår på grund av den skönsmässiga höj- Skattetillägg som påförts vid skönstaxering på grund av utebliven ningen. deklaration skall undanröjas, om den skattskyldige lämnar deklaration inom

Administrativa sanktioner. . . 71

två månader från det han fått del av beslutet om tillägg, dock senast innan skatterätten avgjort besvär över beslutet eller taxeringen. Har skattskyldig som är fysisk person lämnat deklaration först efter denna tid men inom viss ytterligare frist, reduceras tillägget till 10 % och högst 10000 kr. l vissa fall utgår inte skattetillägg, trots att avvikelse har gjorts från den skattskyldiges uppgifter. Detta gäller om avvikelsen innebär rättelse av uppenbar felräkning eller misskrivning. Härmed avses sådana felaktigheter som direkt framgår av deklarationen eller annat skriftligt meddelande och är så iögonfallande att de inte kan undgå upptäckt vid en normalt noggrann granskning av uppgifterna. skattetillägg skall inte heller utgå vid avvikelse som avser bedömning av yrkande, såsom fråga om yrkat avdrag eller värde av naturaformån eller tillgång, såvida avvikelsen inte gäller uppgift i sak. Slutligen utgår inte skattetillägg, om den skattskyldige frivilligt har rättat oriktig uppgift som han lämnat. Skattetillägg får helt efterges, om felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ursäktlig med hänsyn till den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet. Beträffande tolkningen av uttrycket “uppgiftens särskilda beskaffenhet” kan nämnas departementschefens uttalande att en besvärlig skatterättslig fråga om skattskyldighet i detta sammanhang bör medföra en helt annan bedömning av ursäktligheten än att ett lönebelopp inte har redovisats. Enligt departementschefen borde dessa befrielsegrunder kunna tillämpas generöst, särskilt i samband med introduktionen av avgiftssystemet men även därefter då de första gången kommer i fråga for en skattskyldig. skattetillägg får också efterges, om det belopp som kunde ha undandragits på grund av felaktigheten eller underlåtenheten är ringa. RSV har i tillämpningsanvisningar angett att skattetillägg som regel inte bör påföras om från taxering undanhâllet inkomstbelopp understiger l 000 kr. Beslutande myndighet i frågor om skattetillägg är f. n. den lokala skattemyndigheten såvitt gäller taxeringsarbetet i första instans. I proposition 1975:87 om riktlinjer för ändrad skatteadministration och taxering i första instans m. m. föreslås att beslutanderätten förs över till taxeringsnämnderna. Om skattetillägg vid eftertaxering beslutar skatterätten. Innan beslut om påföring fattas, skall den skattskyldige ges tillfälle att yttra sig, om inte hinder möter. Yttrande kan även inhämtas från taxeringsnämndens ordförande. Beslutet skall med angivande av skälen tillställas den skattskyldige i samma ordning som underrättelse om avvikelse från självdeklaration. Understiger skattetillägg (eller, om även förutsättningar för förseningsavgift föreligger, summan av skattetillägg och förseningsavgift) 100 kr., skall ingen påföring ske (i praktiken går dock gränsen ännu högre på grund av RSV:s föreskrifter). Skattetillägg påförs som slutlig eller tillkommande skatt och tillfaller statsverket. Besvär över lokal skattemyndighets beslut anförs hos skatterätten. Taxeringsintendent kan framställa yrkande om påföring eller ändring av skattetillägg hos skatterätten. För han talan i fråga om taxering eller eftertaxering, skall talan om tillägg föras i samband därmed. Om taxeringen nedsätts i samband med prövning av besvär över taxeringen, skall påfört skattetillägg ex officio nedsättas i motsvarande mån.

72 Administrativa sanktioner. . .

I fråga om mervärdeskatten ñnns de centrala bestämmelserna om skattetillägg i 64a§ lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Bestämmelserna har i väsentliga hänseenden utformats på samma sätt som motsvarande regler i taxeringslagen. Förutsättningarna for påforing av skattetillägg år i första hand, att den skattskyldige i deklaration eller annat skriftligt meddelande, som avgetts till ledning vid fastställelse av mervärdeskatt, har lämnat oriktig uppgift och att avvikelse från uppgiften medfört högre skatt eller tillgodoräknande av skatt med lägre belopp. Tillägget utgör 20 % av den skatt som utgår eller inte skall tillgodoräknas den skattskyldige på grund av avvikelsen. skattetillägg skall även utgå då mervärdeskatten har fastställts efter skälig grund därför att lämnade uppgifter är bristfälliga eller deklarationsskyldigheten har försummats. Beslut om skattetillägg vid utebliven deklaration skall undanröjas, om deklarationsskyldigheten fullgörs inom en månad från det den skattskyldige fick del av beslutet. Skattetillägg utgår inte om avvikelsen innebär rättelse av uppenbar felräkning eller misskrivning och inte heller om den skattskyldige frivilligt rättat den oriktiga uppgiften. Någon motsvarighet till regeln i taxeringslagen att tillägg inte skall utgå vid avvikelser som avser bedömning av yrkande, såvitt avvikelsen inte gäller uppgift i sak, finns inte i mervärdeskattelagen, eftersom sådana s. k. öppna yrkanden inte förekommer beträffande mervärdeskatt. Däremot föreligger på mervärdeskatteområdet ofta yrkanden, som inte är öppna. Om befrielse från skattetillägg kan medges i sådana fall får bedömas med hänsyn till om den felaktiga åtgärden kan anses ursäktlig. Reglerna om eftergift vid ursäktlighet överensstämmer helt med taxeringslagens motsvarande regler. Länsstyrelsen beslutar i första instans om påforing av skattetillägg på mervärdeskatteområdet. Avgiftsbelopp under 50 kr. påförs inte. Lagen (1 95 9:92) om _förfarandet vid viss konsumtionsbeskartning, som enligt l § är tillämplig i den mån förordnande därom meddelats i vederbörande skatteförfattning, gäller i fråga om punktskatter. I lagen finns bestämmelser om skattetillägg, som i allt väsentligt överensstämmer med motsvarande regler i mervärdeskattelagen. Beslut om skattetillägg meddelas av beskattningsmyndigheten. Enligt lagen (1959:552) om uppbära av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. skall arbetsgivare, som under ett år utgett lön till någon hos honom anställd arbetstagare med minst 500 kr, före utgången av januari månad följande år till den lokala Skattemyndigheten lämna en särskild arbetsgivaruppgift, som tjänar till ledning vid riksförsäkringsverkets bestämmande av det avgiftsunderlag som utgör grunden för påforing av arbetsgivaravgifter. Särskilda regler om tid och myndighet gäller i fråga om redare, som har att redovisa sjömansskatt. Bestämmelserna om avgiftstillägg har i stort sett utformats som motsvarande föreskrifter på de indirekta skatternas område. I vissa hänseenden har dock i stället anknutits till bestämmelserna i taxeringslagen. Avgiftstillägget utgår liksom i fråga om de indirekta skatterna med 20 %, beräknat på det belopp som undandragits eller kunnat undandras, om den oriktiga uppgiften hade följts. Tillägg som understiger 50 kr. skall inte påföras. Beslut om avgift meddelas av riksforsäkringsverket. Vägtrafikskatt utgår enligt vägrrañkskarielagen (1973:601) i form av fordonsskatt och kilometerskatt. Skattskyldig är i princip den som ägde fordonet

Administrativa sanktioner. . . 73

vid ingången av den kalendermånad då skatten skall betalas eller skulle ha betalats. Länsstyrelsen är beskattningsmyndighet och RSV central fdrvaltningsmyndighet i fråga om skatten. Om vägtrafikskatt har undandragits, exempelvis genom att oriktig uppgift har lämnats till beskattningsmyndigheten, skall beskattningsmyndigheten meddela beslut om efterbeskattning. Efterbeskattning får inte ske senare än fem år från skatteårets utgång. Vid efterbeskattning skall den skattskyldige påföras skattetillägg med 20 % av den skatt som tillkommer. Bestämmelserna i lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning om särskilda avgifter äger i huvudsak motsvarande tillämpning beträffande särskilda avgifter enligt vägtrañkskattelagen.

4 Lagstiftningen i de nordiska grannländerna

4.1 Danmark

Sådana överträdelser av tullagstiftningen som innefattar undandragande av tull eller annan inforselavgift är reglerade i told/aven av den 13 december 1972. Sanktionerna för sådana överträdelser prövas mestadels av tullväsendet utan att judiciellt förfarande behöver tillämpas i fall då överträdelsen inte är svårare än att böter bedöms vara tillräcklig påföljd. Allmänna bestämmelser om straffbarhet, försök och medverkan m. m. är tillämpliga även på överträdelser av tullagstiftningen. Gärningarna är straffbara inte bara vid uppsåt utan även vid oaktsamhet. Försök straffas om det fullbordade brottet är belagt med svårare straff än haefte (en sorts kortvarigt frihetsstrafl). Medverkan till brott är generellt strañbar. Toldlovens straffbestämmelser innehåller i huvudsak följande. Enligt § 117 stycke l är straffet böter för den som underlåter att för tullverket ange varor, som förs in till tullområdet eller som förs från frihamn till annan del av tullområdet, när sådan angivelse är föreskriven. Detsamma gäller bl. a. den som brukar eller förbrukar oförtullade varor eller varor, som är fria från tull eller avgifter enligt vissa bestämmelser, och den som försäljer eller på annat sätt överlåter dylika varor i strid mot villkoren för tull- och avgiftsfriheten. För ansvar förutsätts oaktsamhet. Har gärning som avses i stycke l företagits med uppsåt att undgå betalning av tull eller avgifter straffas den enligt stycke 2 som ”indsmugling” med böter eller frihetsstraff (haefte eller faengsel i högst två år). Samma straff gäller enligt stycke 3 för olovlig befattning med smuggelgods. Brottsbeskrivningen talar här om den som säljer eller på annat sätt överlåter, den som köper eller på annat sätt förvärvar eller mottar och den som transporterar eller förvarar insmugglade varor, uagtet han er vidende eller har formodning om eller burde have formodning om att varorna är insmugglade. Är insmuggling eller överträdelse av § 117 stycke 3 av särskilt grov karaktär är straffmaximum enligt § 289 i borgerlig straffelov betydligt högre, nämligen faengsel i högst 4 år, vilket är detsamma som gäller för skattebedrägeri av särskilt grov art. Överträdelse av § 117 medför skyldighet att betala tull och andra avgifter som belöper på varorna. Detta gäller även vid försök. Om det i transportmedel som anlänt till tullområdet påträffas tull- eller

76 Lagstiftningen i de nordiska grannländerna

avgiftspliktiga varor, som inte tagits upp i lastförteckning eller dylik handling och inte i föreskriven ordning anmälts for tullmyndighet, anses det enligt § 118 stycke l att ägaren till varorna försökt att smuggla in dessa, såvida han inte gör sannolikt att sådant försök ej föreligger. En liknande bestämmelse finns i paragrafens andra stycke for det fall att fartyg av mindre nettodräktighet än 120 ton påträffas med högt beskattade varor ombord, för vilka tull- och andra avgifter uppgår till minst 500 dkr. Försök till insmuggling anses då föreligga, “med mindre der skabes overvejende sandsynlighet for, at fartøjet ikke sejler i smuglerøjemed”. Den som -i andra fall än som avses i § l 17 toldloven eller ä 289 borgerlig, straffelov - av oaktsamhet gör en oriktig angivelse, lägger fram oriktiga eller bristfälliga dokument eller räkenskaper eller i övrigt lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter för tullväsendet straffas enligt § 120 toldloven med böter. Har gärningen skett med uppsåt att undgå betalning av tull eller avgift eller for att få obehörig befrielse eller gottgörelse av tull eller avgift är straffet böter, haefte eller faengsel i högst ett år. eller vid försvårande omständigheter högst två år. På samma sätt som sägs i § 120 straffas enligt § 121 också den som utställer eller föranleder utställande av ett i väsentligt avseende oriktigt dokument om varas ursprung för att vinna tullmässiga fördelar i annat land i kraft av vissa EG-överenskommelser. Brottet anses fullbordat i och med att dokumentet upprättats. Enligt § 123 stycke 3 kan ett företags ägare åläggas bötesansvar för överträdelser, som begåtts på företagets vägnar av anställda eller andra, t. ex. en speditör som för företagets räkning lämnat en oriktig uppgift, även om överträdelsen inte kan tillräknas ägaren som oaktsam eller uppsåtlig gärning. Är företaget ett aktiebolag kan bötesansvar åläggas bolaget som sådant. Böter som avses här får inte förvandlas. Den inledningsvis omnämnda befogenheten för tullväsendet att genom administrativt förfarande avgöra överträdelser av tullagstiftningen som anses inte böra föranleda svårare straff än böter regleras i § 124 toldloven. 1 praxis anses frihetsstraff böra tillgripas när det undandragna beloppet överstiger 3 000-4 000 dkr. Brottet beivras då genom polismyndighetens försorg. Det administrativa förfarandet innebär i huvudsak följande. Om gärningsmannen erkänner överträdelsen, utfärdar tullmyndigheten, under förutsättning att han medgett det, ett föreläggande för honom att inom viss tid betala ett visst bötesbelopp, som enligt hävdvunnen praxis bestäms till två gånger det undandragna tull- och avgiftsbeloppet. Han åläggs dessutom att betala undandraget belopp. Godkänner gärningsmannen föreläggandet och betalar det förelagda bötesbeloppet samt tull- och avgiftsbeloppet är saken därmed avgjord. I fråga om utlänningar och anställda ombord på fartyg i utrikes trafik kan tullmyndigheten utfärda ett preliminärt föreläggande om böter och betalning av undandragna avgifter. Den för vilken föreläggandet utfärdats kan inom 14 dagar från det han mottog föreläggandet begära hos tullmyndigheten att saken instäms till domstol för prövning. Tullmyndigheten överlämnar i så fall ärendet till polismyndighet. En sådan begäran medför dock inte befrielse från skyldigheten att ställa sig foreläggandet till efterrättelse intill dess saken avgjorts av domstolen. Principen att böterna skall uppgå till det dubbla tull- och avgiftsbeloppet brukar i de allra flesta

Lagstifmingen i de nordiska grannländerna 77

fall tillämpas även av domstolarna, när motsvarande överträdelser av tull-

lagstiftningen kommer under deras prövning. Det kan i detta sammanhang

nämnas att böter for undandragande av mervärdeavgift - vilka likaledes kan föreläggas i administrativ ordning enligt praxis bestäms till ett belopp som svarar mot 1/3 av det undandragna beloppet vid oaktsamhet och i fall av uppsåt mot hela detta belopp. Tullmyndighet kan enligt § 126 toldloven ta varor i forvar som säkerhet för tull och avgifter samt böter som skall betalas. Sker betalning lämnas varorna ut, om inte införselbestämmelser lägger hinder i vägen. Avhämtas inte varorna inom två månader från det saken slutligt avgjordes (fristen kan efter ansökan förlängas till högst ett år), säljs varorna på offentlig auktion. Influten köpeskilling används för att täcka i första hand statsverkets kostnader för förvaring och försäljning och i andra hand avgifter och böter. Eventuellt överskott tillställs ägaren, om han anmäler och styrker sina anspråk inom tre år från auktionen. Varor som enligt tullverkets bedömning är inkuranta eller inte möjliga att sälja kan förstöras under kontroll. Så sker regelmässigt med tobaksvaror. Även transportmedel som använts vid insmuggling av högt beskattade varor eller försök därtill eller vid transport av sådana insmugglade varor inom tullområdet kan tas om hand som säkerhet för tull och avgifter samt böter och kostnader som kan drabba ägaren eller befälhavare, manskap eller annan anställd på transportmedlet. Om inte betalning sker eller säkerhet för beloppet ställs inom två månader från det saken slutligt avgjordes, kan betalning tas ut ur transportmedlet. Bestämmelser om förverkande av smuggelgods o. d. och av transportmedel och andra hjälpmedel som använts vid smugglingsbrott har tidigare funnits i den danska tullagstiftningen men togs bort i slutet av femtiotalet. De allmänna bestämmelserna i borgerlig straffelov om förverkande är dock tillämpliga. Enligt § 75 stycke 1 denna lag kan utbytet av en straffbar handling eller ett häremot svarande belopp konfiskeras helt eller delvis. Denna bestämmelse har dock mindre betydelse för tullbrottens del. Av större intresse är följande stycke i paragrafen, som medger konfiskation av föremål som använts eller varit avsett att användas vid en straffbar gärning. Som förutsättning uppställs att konfiskationen skall vara påkallad för att förebygga ytterligare lagöverträdelser eller att andra särskilda omständigheter talar för konfiskationen. I stället for konfiskation kan föreskrivas åtgärd till förebyggande av ytterligare brott. I stället för föremålet kan dess värde konfiskeras. Konfiskation kan ske hos den som är ansvarig för lagöverträdelsen och hos den på vars vägnar han handlat. Hos den som förvärvat hjälpmedlet eller rättighet till detta efter brottet kan konfiskation ske, om förvärvaren känt till föremålets samband med brottet eller visat grov oaktsamhet i detta hänseende eller om förvärvet har skett genom gåva. Olovlig in- eller utforsel av narkotika straffas enligt§ 191 iborgerlig straffelov med faengsel i högst sex år, om gärningen sker med uppsåt att narkotikan skall överlåtas till ett större antal personer eller mot betydande vederlag eller om gärningen eljest sker under särskilt försvårande omständigheter. Gäller brottet en betydande mängd särskilt farlig eller skadlig narkotika eller har gärningen i övrigt haft särskilt farlig karaktär är straffmaximum tio år. l andra fall än som avses i § 191 kan gärningsmannen dömas enligt

78 Lagsriftningen i de nordiska grqnnländerna

§ 3 i laven om euforiserende stoffer. Straffet är här böter, haefte eller faengsel i högst två år. In- eller utförsel i strid mot förbud eller villkor bestraffas i övrigt enligt särskilda bestämmelser i de författningar som rör dessa varor. Förverkande av in- eller utförselförbjudna eller reglerade varor, hjälpmedel som använts vid brottet osv. kan ske enligt regler i de särskilda författningarna eller enligt de allmänna bestämmelserna i borgerlig straffelov.

4.2 Finland

överträdelser av den finska tullagstiftningen kan föranleda dels administrativa sanktioner som beslutas av tullmyndigheterna dels brottspåföljd i vanlig judiciell ordning.

Det administrativa sanktionssystemer De administrativa sanktionerna utgörs av skatteförhöjning och felavgift. Förhållandet mellan judiciell och administrativ sanktion är formellt inte helt reglerat. Det förhållandet att ett visst forfarande ansetts böra föranleda skattehöjning eller felavgift torde inte utgöra hinder för beivrande i judiciell ordning. l praktiken beslutas vanligen ingen administrativ sanktion, om saken överlämnas till åklagare för prövning. Leder det judiciella förfarandet inte fram till fällande dom, kan tullmyndigheten ta upp frågan om skatteförhöjning eller påföring av felavgift till förnyad prövning. Förhöjning av tull och annan skatt eller avgift, som tullverket uppbär, kan enligt 83§ tredje stycket tullagen komma i fråga i tre olika grupper av fall. Den första gruppen omfattar de fall där varuanmälan eller annan uppgift eller handling innehåller mindre bristfällighet eller felaktighet eller där tullklareringstiden försuttits. Förhöjningen uppgår här till högst 20 % av den tull och annan införselavgift som skall betalas till tullverket för varupartiet. Till den andra gruppen hör de fall där varuhavaren gett in varuanmälan eller annan föreskriven uppgift eller handling i väsentligt bristfälligt eller felaktigt skick. Förhöjningen kan i dessa fall uppgå till högst 50 %. Har varuhavaren anmanats att vidta rättelse men utan godtagbart hinder helt eller delvis underlåtit att göra detta, kan dock förhöjningen uppgå till högst 100 %. I den tredje gruppen återfinns de fall där varuhavaren helt har underlåtit att ge in varuanmälan eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat in väsentligt felaktig varuanmälan eller annan föreskriven uppgift eller handling. Förhöjningen kan här uppgå till 100 % av det totala tull- och avgiftsbeloppet. Enligt bestämmelsens ordalydelse skall skatteförhöjning i dessa fall ske, endast om varuhavaren inte bör straffas för tullförsnillning (numera skattebedrägeri). Skatteförhöjningen beräknas på det totala tull- och avgiftsbeloppet för varupartiet. I 83 § sista stycket finns emellertid en viktig inskränkning. Om bristen eller felaktigheten endast berört en viss del av de varor som tullklareras, skall förhöjning nämligen beräknas endast på den del av beloppet

Lagsrifmingen i de nordiska grann/länderna 79

som avser dessa varor. Om en vara är tull- och avgiftsfri eller om betalningsskyldigheten inträder senare, såsom i fråga om vissa punktskatter, då importören inte behöver betala skatten förrän varan omsätts inom landet, kan av naturliga skäl skatteförhöjning inte ske. l sådana fall kan enligt 83§ fjärde stycket tullagen tas u: en felavgift på högst 1000 mark. Systemet med skatteförhöjning och felavgift har enligt uppgift sin största betydelse som reaktion mot varuhavare som inte lämnar in varuanmälan eller annan handling i tid eller underlåter att trots anmaning lämna kompletterande handlingar. I fråga om fel tillämpas bestämmelserna på det sättet att fel som inte nämnvärt inverkar på beskattningen eller handelsstatistiken inte föranleder förhöjning eller avgift annat än vid upprepning. Oriktig uppgift om varans tullposition kan medföra förhöjning. I praktiken uppgår skatteförhöjningen oftast till belopp, som väsentligt understiger de maxima som angesi 83 § tredje stycket. Vanligen överstiger skatteförhöjningen inte 20 96, även om bristen eller felaktigheten är hänförlig till de mera kvalificerade grupperna. I vissa fall förekommer dock större förhöjningar. Sålunda har oriktig ursprungsdeklaration som åberopats för vinnande av områdesbehandling medfört 100% förhöjning. Beslut om skatteförhöjning eller felavgift meddelas av tjänsteman vid tullmyndigheten, som regel av den tjänsteman som har hand om tulltaxeringen. Tullmyndighetens beslut i fråga om skatteförhöjning kan överklagas hos tullstyrelsen. Sista instans i besvärsprocessen är högsta förvaltnings-

domstolen. Överklaganden förekommer i ringa omfattning.

Undandragande av tull och andra införselavgifrer i samband med resandetrañken till landet föranleder som regel administrativ sanktion enligt en bestämmelse i 141 § tullagen. Där föreskrivs att om hos person som ankommer till landet, vid visitation av resande eller eljest, påträffas gods, som han genom att försumma sin anmälningsskyldighet medvetet eller av grov vårdslöshet infört eller sökt införa till landet i större mängd än han är berättigad att införa skatte- och avgiftsfritt, får dubbel skatt eller avgift uppbäras, om saken inte bör handläggas som tullförbrytelse. Enligt tullstyrelsens anvisningar (meddelande 53/1973) handläggs saken som tullförbrytelse, om varan är underkastad importförbud eller om den uppenbarligen införts i forsäljningssyfte. I övrigt sägs att beivran i judiciell ordning bör ske, om saken med beaktande av fallets natur eller varans mängd icke kan anses obetydlig. I praktiken anses i fråga om cigarretter och sprit att saken är obetydlig, om det gäller högst tre limpor cigarretter eller tre helflaskor sprit. Uttagandet av dubbelt avgiftsbelopp sker mestadels direkt i samband med resandekontrollen. Vid omedelbar betalning görs inga anteckningar vare sig om resenärens namn eller saken i övrigt. Kan resenären inte betala vid kontrolltillfallet, får han betala senare eller avstå varan till tullverket. Väljer han att betala senare, tas varan i förvar hos tullmyndigheten och resenären får viss tid på sig att lösa ut den. Avhämtas varan inte inom föreskriven tid, tillfaller den tullverket. Någon indrivning av det påförda avgiftsbeloppet förekommer inte.

80 Lagsrifzningen i de nordiska grannländerna

Det straffrättsliga sanktionssysremer

De centrala straffbestämmelserna för smuggling finns i 38 kap. strafflagen, som handlar om oredlighet och straflbar egennytta. Viktiga bestämmelser finns också i alkohollagen och narkotikalagen. Vidare finns en del straffbestämmelser i tullagen och vissa andra författningar. Undandragande av avgifter eller försök därtill i samband med in- eller utforsel bestraffas enligt 38 kap. 11 § strqf/Iagen som skattebedrägeri. Brottet består i att någon uppsåtligen, genom att i skattedeklaration eller annan uppgift som skall lämnas till myndighet för bestämmande av skatt eller offentlig avgift lämnar oriktig uppgift eller genom att hemlighålla omständighet som inverkar på skattens eller avgiftens bestämmande eller genom annat svek undanhåller eller försöker undanhålla staten, kommun eller församling skatt eller avgift. Under det brottsliga handlandet faller således både ett lämnande av en oriktig uppgift och en underlåtenhet att lämna uppgift. Såväl skriftliga som muntliga uppgifter avses. Straffskalan innehåller böter eller fängelse i högst två år. För grovt skattebedrägeri är dock straffet fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Till ledning för bedömningen huruvida brottet är grovt har angetts att det bör beaktas om brottet skett med utnyttjande av för ändamålet oriktigt förda böcker eller det skatteeller avgiftsbelopp som brottet avser att befria ifrån är stort. In- eller utforsel av varor i strid mot förbud och försök därtill kallas lurendrejeri och är straffbelagd i 38 kap. 12 §. Straffet är böter eller fängelse i lägst två månader och högst fyra år. Om varans värde och mängd är obetydliga eller omständigheterna annars synnerligen förmildrande, är dock straffet enbart böter. Den som anskaffar, döljer eller forslar gods, som han visste eller hade skäl misstänka att det införts med undandragande av tullavgifter eller genom lurendrejeri, utan att han själv varit delaktig i brottet, straffas enligt 38 kap. 13 § med böter. Är varans mängd och värde obetydliga kan dock frias från straff. I 38 kap. 14 § föreskrivs bötesstraff för ägare till forslingsredskap. dragare eller farkost som använts vid tullförsnillning (numera skattebedrägeri) eller lurendrejeri eller vid transport av vara som införts genom sådant brott, om han utan att själv vara delaktig i brottet ställt egendomen till förfogande trots att han hade skäl att misstänka, att den skulle komma att användas vid förövande av brott av förenämnda art. Den som gör sig skyldig till olovlig in- eller utforsel av alkoholdryck eller sprit eller försök därtill dömes inte enligt strafllagen utan enligt 82§ alkohollagen för smuggling av alkoholhaltigt ämne till böter eller fängelse i högst två år (ifr dock reglerna om resandetrafiken). Är mängden alkoholdrycker eller sprit ringa och omständigheterna annars mildrande, är straffet böter. Enligt 83§ straffas även fartygsbefälhavare för smuggling av alkoholhaltigt ämne, om han åsidosatt sin övervakningsskyldighet i fråga om alkoholdrycker och sprit som anträffas på fartyget. Olovlig in- eller utforsel av narkotika och försök därtill är straffbelagd i narkorikalagen. För normalbrottet är straffet fängelse i högst två år eller böter, men om brottet är grovt kan dömas till tukthus i högst tio år. Lägsta straffet för grov narkotikasmuggling är fängelse i ett år.

Lagsriftningen i de nordiska grannländema 81

Enligt samtliga tre nu nämnda lagar är förverkande av den vara som varit föremål för brott Vidare obligatoriskt. kan enligt strafflagen förverkas dragare, forslingsredskap och farkost, om ägaren varit delaktig i brottet eller lämnat egendomen till begagnande på det sätt som är straffbelagt i 38 kap. l4 §. Även enligt alkohollagen och narkotikalagen kan transportmedel förklaras förverkat. I stället för sakförverkande kan under vissa förutsättningar, när egendomen inte är åtkomlig för förverkande, värdeförverkande ske. I 142 § tredje stycket rullagen finns en straffbestämmelse som är subsidiär till de centrala bestämmelser som hittills berörts. Där föreskrivs att den som uppger eller låter uppge varas värde, art, eller handelsbeursprung nämning oriktigt eller eljest lämnar osann uppgift, som kan inverka på förtullningen, skall dömas till fängelse i högst sex månader, om inte strängare straff är föreskrivet annorstädes i lag. Vidare skall 153§ den som enligt underlåter att fullgöra anmälnings- eller annan skyldighet som åligger honom enligt lagen eller med stöd av lagen utfärdade bestämmelser eller annars öveiträder bestämmelse i lagen eller föreskrift som utfärdats med stöd av lagen dömas till böter, om inte annat straff är föreskrivet i lag. Enligt denna bestämmelse straffas den som underlåter att i enlighet med 105§ 6 tullstadgan utan dröjsmål underrätta tullmyndigheten om att han märkt att skatt blivit eller kan bli obetald på grund av att uppgift eller handling på vilken tullbeskattningen baserats inte motsvarar varuförsändelsens innehåll eller varit oriktig eller ofullständig, eller att vara kommit ut i den fria rörelsen oförtullad.

4.3 Norge

överträdelser av tullagstiftningen beivras i Norge dels i vanlig judiciell ordning dels genom sanktioner som tillämpas av tullmyndigheterna.

Det administrativa sanktionssystemet

Tullmyndigheternas reaktionsmöjligheter är reglerade i 38§ andra stycket lov den I0_juni 1966 nr. 5 om roll (ro/loven). Enligt paragrafen kan tullmyndighet under vissa förutsättningar påföra en tilläggstull 50 % på 25 eller av den tariffmässiga tullen. Paragrafen tillämpas inte bara i fråga om tullar. Genom 64§ loven om merverdiavgift har bestämmelsen nämligen gjorts tillämplig vid införsel även i fråga om merverdiavgiften. Bestämmelsen anses numera ha sin största betydelse på sistnämnda område med till hänsyn merverdiavgiftens storlek. Enligt 73 § loven om merverdiavgift kan vid den inrikes beskattningen åläggas tilläggsavgift med upp till 100 % av undandraget belopp. Enligt första punkten i 38§ andra stycket skall en tilläggstull på 25 % utgå, om varuägaren eller hans ombud (”den som har opptrådt på hans vegne“) utan saklig grund har underlåtit att lämna föreskrivna handlingar eller uppgifter av betydelse för beräkning av tullen eller oaktsamt lämnat oriktiga sådana handlingar eller uppgifter. Bestämmelsen är utan vidare tilllämplig i det fall varan har angetts till förtullning och föreskrivna uppgifter inte har lämnats. Däremot är det tveksamt, om när varan regeln gäller,

82 i de nordiska grannländerna Lagsrifmingen

inte har angetts till förtullning. Enligt andra punkten i 38§ andra stycket skall tilläggstullen utgå med 50 %, om varuägaren eller hans ombud uppsåtligen har gett in oriktiga handlingar eller lämnat oriktiga upplysningar. Den högre procentsatsen har motiverats med att det föreligger en väsensskillnad mellan underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter och uppsåtligt lämnande av oriktiga uppgifter. Förhållandet mellan administrativ sanktion och judiciellt förfarande är inte formellt reglerat. Tilläggstull och motsvarande mervärdeskattetillägg anses emellertid kunna förekomma samtidigt som straff men inte samtidigt med förverkande. Har tilläggstull eller liknande påförts, utgör det sålunda inte hinder för tullverket att anmäla ärendet till åtal, men förverkande kan då inte äga rum. Vidare kan tilläggstull påföras i efterhand om åklagaren beslutar om åtalsunderlåtelse, däremot inte om han beslutar att inte väcka åtal på grund av bristande bevisning. Enbart tilläggstull anses vara en tillräcklig reaktion endast i mindre allvarliga fall, där ett förhållandevis ringa belopp har undandragits. Åtalsanmälan anses böra göras, när det av allskäl bedöms önskvärt att en straffrättslig reaktion inträder, mänpreventiva exempelvis när överträdelsen anses grov eller gäller betydande belopp. kan helt eller delvis frånfalla kravet på tilläggstull, när Tullmyndigheten särskilda skäl föreligger. Sådana skäl är i forsta hand omständigheter som är knutna till varuägarens förhållanden (ålder, bristande erfarenhet m. m.) och som medför att överträdelsen kan anses ursäktlig. Såsom tidigare har anmärkts kan 38 § tillämpas endast i fråga om undandragande av tull och merverdiavgift. Tullmyndigheterna uppbär dock i samband med införsel en hel del andra avgifter, s. k. “saeravgifter“, motsvarande bl. a. våra punktskatter. De författningar som reglerar dessa avgifter förankras ofta i 1933 års lov om omsetningsavgift. Därigenom blir 3 § i denna lag tillämplig i fråga om avgiften. Enligt denna bestämmelse kan den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet begått en straffbar överträdelse, varigenom avgift undandragits eller kunnat undandras, förpliktas att erlägga det dubbla eller vid upprepning det fyrdubbla avgiftsbeloppet. I praxis tillämpas inte dessa bestämmelser av de lokala tullmyndigheterna utan endast av den centrala myndigheten, avgifts- og tolldirektoratet. eller försök därtill i samband med resandetrafiken kan Undandraganden medföra att ingen tull- och avgiftsfri införsel över huvud taget beviljas. Dessutom kan straffrättslig påföljd inträda i allvarligare fall. Tullmyndighets beslut om tilläggstull kan överklagas hos högre administrativ myndighet, men kan dessutom föras under allmän domstols prövning i vad det gäller själva skuldfrågan, d. v. s. spörsmålet om oaktsamhet eller uppsåt förelegat. Tilläggets storlek kan däremot i princip inte prövas av domstolen.

Det strqftlärrsliga sanktionssystemet

Straffbestämmelser för olovlig in- eller utförsel finns i första hand i tal/aven. I fråga om narkotika och rusdrycker gäller dock särskilda bestämmelser. Enligt norsk_rätt indelas brottsliga gärningar i förbrytelser och förseelser.

Lagsrjfmingen i de nordiska grann/länderna 83

De överträdelser som är straffbelagda i tolloven skall anses som förseelser och är straflbara också när de begåtts av oaktsamhet. Försök bestraffas på samma sätt som fullbordat brott, och en medverkande straffas lika som huvudgärningsmannen. Det processuella förfarandet i fråga om förseelser är mycket enklare än när det gäller förbrytelser. Enligt 6l § tolloven är straffet böter eller fengsel i högst sex månader eller bådadera för den som olovligen inför eller utför en vara utanför tullväsendets kontroll. Detsamma gäller den som disponerar över en vara i strid mot bestämmelse i lagen eller gällande tullföreskrifter eller i strid mot meddelat tillstånd. I paragrafen sägs uttryckligen att som olovlig in- eller utförsel räknas också att underlåta att, när man är skyldig till det, för tullväsendet uppge vara som finns ombord på fartyg eller annat transportmedel och att i syfte att undanhålla en vara från riktig tullbehandling ge den ett vilseledande utseende eller gömma den bland andra varor. Enligt lagrummet straffas även förare på transportmedel, som inte på tillbörligt sätt försöker hindra att en vara olovligen tas ut från eller ombord på transportmedlet. Den som ingår avtal med någon inom eller utom landet i syfte att få till stånd olovlig in- eller utförsel straffas enligt 62§ tolloven med böter eller fengsel högst sex månader eller bådadera. Till samma straff döms enligt 63§ den som transporterar, förvarar, döljer, avyttrar eller förvärvar vara som någon har infört eller disponerat över olovligen. I 64§ första stycket föreskrivs samma straff som tidigare har sagts för bl. a. den som lämnar oriktiga uppgifter eller på annat sätt söker vilseleda tullväsendet. På samma sätt straffas enligt andra stycket den som inom riket utställer eller låter utfärda oriktigt ursprungsbevis, faktura eller annan handling som skall tjäna som bevis vid tullbehandling av varor i annat land. Brottet anses fullbordat i och med att handlingen har upprättats. l 65 § finns straffbestämmelser för brytande av tullmyndighets lås eller sigill m. m. När någon av de överträdelser som är beskrivna i 61-65 §§ tolloven är ”saerlig grov” är straffet enligt 66§ böter eller fengsel i högst två år eller bådadera. Vid bedömningen av om överträdelsen är grov skall särskilt beaktas. om brottet avsett ston värde, om varorna skulle omsättas av gärningsmannen, om det är fråga om återfall eller om det eljest föreligger särskilt försvårande omständigheter. Bestämmelser om olovlig in- eller utförsel av rusdrycker finns i alkoholloven den 5 april 1927. Överträdelse av lagen är att anse som förseelse. På den subjektiva sidan krävs uppsåt eller oaktsamhet. Försök och medverkan straffas som fullbordat brott. Bestämmelserna innebär i korthet följande. Den som genom införsel, utförsel, överlåtelse m. m. överträder någon bestämmelse i lagen eller någon med stöd av lagen meddelad bevilling eller forskrift” dömes till böter eller fengsel upp till tre månader eller bådadera. Avser överträdelsen “brennevin” kan frihetsstraffet höjas till sex månader. På samma sätt straffas bl. a. den som far ut till eller söker förbindelse med fartyg, liggande innanför eller utanför tullgränsen med ”brennevin” som kan antas vara avsett att överlåtas mot vederlag, såvida det inte finns särskild anledning anta att olovlig införsel inte är avsedd. Olovlig införsel, utförsel och transitering av narkotika är jämte olovlig

84 Lagstifmingen i de nordiska grannländema

befattning med sådant ämne strañbelagd i 162 § srraffeløven, om narkotikan skall överlåtas till ett större antal personer eller mot betydligt vederlag eller eljest sker under särskilt försvårande omständigheter. Straffet är gärningen fengsel i högst tio år, eventuellt förenat med böter. I andra fall kan gärningsmannen dömas enligt 43 § loven 20 juni 1964 nr. 5 om legemidler og eller bådadera. gifter m. v. StrafTet är här böter eller fengsel i högst två år överträdelse av berörda bestämmelser i straffeloven och loven om legemidler av tolloven eller alkoholloven og gifter m. v. är i motsats till överträdelser att anse som förbrytelser. Subjektivt kräver § 162 straffeloven uppsåt, medan det för tillämpning av 43 § loven om legemidler og gifter m. v. är tillräckligt med oaktsamhet. Försök och medverkan kan straffas i båda fallen. beslutas i allmänhet även När olovlig in- eller utförsel beivras judiciellt, förverkande av de varor som varit föremål för brottet. För- (inndragning“) verkandebestämmelser fanns tidigare såväl i tolloven och alkoholloven som loven om legemidler og gifter m. v. Efter en revision av förverkandebestämmelserna i straffeloven år 1973 gjordes denna lags förverkanderegler även på specialstraffrättens område. l samband med revisionen tillämpliga för förverkande väsentligt för att i önskvärd omvidgades förutsättningarna fattning möjliggöra förverkande inom specialstraffrätten. Förverkande av smuggelgods kan sålunda ske enligt 35 § första stycket straffeloven, där det föreskrivs att föremål som frambragts vid eller varit föremål för en straflbar handling “kan inndras såframt det finnes påkrevd av hensyn till formålet med den bestemmelse som setter straff for hand- (jfr 36 kap. 2§ första stycket BrB). Detsamma gäller enligt 35§ lingen andra stycket föremål som har använts eller varit avsett att användas vid en straffbar handling, dvs. hjälpmedel. Som alternativ till sakförverkande föreskrivs värdeförverkande. Förverkande kan ske hos gärningsmannen eller den på vars vägnar han har handlat, förverkande av hjälpmedel eller dess värde dessutom hos en ägare som förstått eller borde ha förstått, att föremålet skulle brukas vid en straffbelagd gärning. Har egendomen efter brottet överkan ske, kan egendomen eller dess låtits av någon hos vilken förverkande värde förverkas hos mottagaren, om överlåtelsen har skett i form av gåva förstod eller borde ha förstått sammanhanget mellan eller om mottagaren brottet och den överlåtna egendomen. kan tillämpas även 34 §, enligt vilken vinning av brott Vid smuggling kan förklaras förverkad hos den som vinningen hartillfallit direkt vid brottet, oavsett om denne är en annan än gärningsmannen. I 37b§ finns en motsvarighet till bestämmelsen i 36 kap. 3§ BrB om förverkande av specifika brottsverktyg. som ger möjlighet till förl 37 c § finns vissa processuella bestämmelser, verkande i sådana fall där man inte vet vem som äger egendomen och då ägaren inte har känt hemvist i riket. Talan förs då mot lagöverträdaren eller den som hade besittningen till egendomen när beslaget gjordes. Är ingen av dem känd eller har känt hemvist i riket, kan förverkande ändå beslutas. En speciell regel för sådana fall finns dessutom i 67 § tolloven. Där föreskrivs att en vara som varit föremål för någon i lagen straffbelagd överträdelse skall tillfalla statsverket, om varken ägaren eller lagöverträdaren är känd eller har känt hemvist i riket, såvida ägaren inte har gett sig till känna inom en månad efter det att varan kom i det allmännas besittning.

och

5 överväganden forslag

5.1 Allmänt om judiciella och administrativa sanktioner

på tullområdet

l fråga om flertalet skatter och avgifter på inrikesområdet gäller som grundläggande princip att skatte- eller avgiftsuttaget bestäms med ledning av uppgifter som de skatt- och avgiftsskyldiga själva lämnar i deklaration eller på annat liknande sätt. Genom den nya tullproceduren infördes samma princip på tullområdet. Bortsett från den import som sker genom resande och annan liknande privatimport grundas tulltaxeringen numera på uppgifter som lämnas av den tullskyldige i en tulldeklaration. Kontroll av att de uppgifter som lämnas överensstämmer med de införda varorna sker endast stickprovsvis eller när det anses motiverat av särskilda skäl. På grund av det nya hemtagningssystemet är det för övrigt i fråga om den reguljära importen ofta så att varan inte finns tillgänglig för tullen i samband med tulltaxeringen. Som regel kan det därför inte bli fråga om att kontrollera annat än att uppgifterna i tulldeklarationen överensstämmer med vad som kan utläsas ur fraktsedlar. fakturor och andra affärshandlingar rörande det aktuella varupartiet. Mot bakgrund av det anförda är det av väsentlig betydelse, att de sanktioner som står till buds utgör ett verksamt medel att förmå de tullskyldiga att lämna korrekta och fullständiga uppgifter till ledning för tulltaxeringen. Det nuvarande reaktionssystemet på tullområdet är av enbart straffrättslig karaktär. Systemet förutsätter således i princip medverkan av polis- och

åklagarmyndigheter samt domstolar. Åklagarfunktionen i målen utövas

dock regelmässigt av befattningshavare vid tullverket, som enligt 24 § VSL förordnats att föra talan i mål angående brott som inte kan föranleda annan påföljd än böter (jfr avsnitt 5.3.7). De allra flesta fall av smugglingsbrott är att bedöma som ringa brott, och saken kan då som regel avgöras genom att strafföreläggande utfärdas. I allmänhet erkänner gärningsmannen brottet redan vid upptäckten och lämnar fullmakt för tulltjänsteman att godkänna strafföreläggande för gärningen. Smugglingsbrotten kan på detta sätt regelmässigt beivras genom tullverkets egen försorg. År 1974 var t. ex. totala antalet lagakraftvunna domar och strafforelägganden för varusmuggling och oaktsamt brott enligt 5 § VSL 15 376. Härav var antalet strafförelägganden som utfärdats av befattningshavare vid tullverket 13 272 eller 86 96. Mot-

86 Överväganden och/örslag

svarande siffror för år 1975 var 17660 resp. 15149 och 86 %. Trots att det alltså endast mera sällan behöver bli fråga om åtal, kräver målen en betydande arbetsinsats från tullverkets sida. Man kan ifrågasätta om denna arbetsinsats står i rimlig proportion till intresset av att brottet beivras i straffprocessuell ordning. Rapportskrivning och andra tidskrävande åtgärder, som måste vidtas i anslutning till upptäckten, är en betydande belastning, särskilt därför att upptäckten ofta sker i samband med kontroll av resandetrafiken då kravet på snabbhet är stort. Tulltjänstemännen kan enligt vad GTS framhållit i det läget frestas att tänja gränsen för rapporteftergift utöver vad som kan anses skäligt med risk för att rättstillämpningen blir ojämn. Vidare tar det omständliga utredningsförfarandet i anspråk en stor del av bevakningsresurserna, vilket inverkar negativt på den egentliga kontrollverksamheten. Det anförda talar enligt utredningens mening för att på tullområdet bör införas en administrativ sanktion, motsvarande skatte- och avgiftstilläggen på inrikesområdet. Det skulle för övrigt framstå som en ojämnhet eller brist att inte ha en sådan sanktion för undandraganden i samband med varutrañken till landet. Vid utformningen av sanktionssystemet bör motsvarande system på inrikesområdet tjäna som förebild. De speciella förhållandena på tullområdet kan dock motivera avsteg från vad som gäller på inrikesområdet. Användning av administrativ sanktion bör medföra en stark begränsning i tillämpningen av de judiciella sanktionerna vid mindre allvarliga smugglingsbrott.

5.2 Det administrativa sanktionssystemet

5.2.1 Allmänna synpunkter Enligt utredningens mening bör den administrativa sanktionen bestå i en avgift som står i viss proportion till den tull och annan införselavgift som undandragits eller kunnat undandras genom förfarandet. Avgiften kan lämpligen betecknas tulltillägg. Denna beteckning kommer visserligen ofta att vara mindre adekvat, eftersom en del varor inte är belagda med tull utan med andra införselavgifter, särskilt mervärdeskatt. Detta förhållande blir allt vanligare, efter hand som tullavvecklingen i handeln mellan Sverige och EG fortsätter. Termen uttrycker dock klart i vilken situation tillägget påförs, nämligen i samband med tullbehandling av vara, och är därför enligt utredningens mening att föredra framför skatte- eller avgiftstillägg. Genom införande av sanktionen tulltillägg bör man kunna åstadkomma en avkriminalisering av de mindre allvarliga brott enligt VSL som avser undandragande av avgifter. Detta kan ske genom att som förutsättning för åtal i dessa fall föreskrivs att särskilda skäl skall föreligga. Tulltillägg bör emellertid utgå, även om gärningen beivras i judiciell ordning. Detta överensstämmer med vad som gäller i fråga om skatte- och avgiftstillägg. Det har ansetts i fråga om dessa tillägg att en annan ordning skulle bli

administrativt otymplig och dessutom vara omotiverad med hänsyn till de

väsentliga skillnaderna mellan administrativ sanktion och straff (jfr prop. 1971: 10 s. 201). I den mån det judiciella förfarandet ledertill förverkande av varan bör dock tulltillägg inte utgå (se närmare härom avsnitt 52.10).

sou 197637 Överväganden och förslag 87

förändrar däremot inte läget vid beivrande av den andra Tulltillägget i VSL, brotten mot förbud eller villkor för in- eller utförsel. brottsgruppen Tulltillägg bör, i likhet med vad som gäller om skattetillägg, i princip utgå så snart de föreskrivna objektiva Förutsättningarna för sanktionsformen föreligger utan beaktande av i vad mån dessa förutsättningar har s. k. subjektiv täckning i form av uppsåt eller oaktsamhet. Undantag måste emellertid i särskilt angivna fall. Vidare kommer här göras på grund av ursäktlighet i fråga undantag vid bedömande av yrkanden och uppskattningar från de sida, som underkänns av tullmyndigheten. Tulltillägg måste tullskyldigas kunna efterges, när den tullskyldige sökt att lojalt fullgöra sina åligganden mot det allmänna, men det ändå uppkommit en felaktighet som lett till eller kunnat leda till undandragande av avgifter. En grundläggande princip bör vara, att ett beslut om tulltillägg är att anse som ett självständigt beslut, som besvärsvägen kan bli föremål för omprövning utan att tulltaxeringsbeslutets riktighet behöver sättas i fråga. Likaså bör i princip ett beslut om tulltillägg inte omprövas utan särskilt yrkande, även om tulltaxeringsbeslutet ändras. I vissa fall bör dock av hänsyn till den tullskyldige ändring av tulltillägg göras ex officio av den beslutande myndigheten. Detta gäller särskilt då tulltaxeringen nedsätts och tillägget således skall utgå med ett mindre belopp än vad som tidigare har påförts. Påföring av tulltillägg bör regelmässigt föregås av kommunikation med den tullskyldige.

5.2.2 Vem skall påföras tulltillägg? l gällande bestämmelser om skatte- och avgiftstillägg har tillägget kunnat anknytas till visst i lagen angivet subjekt, vanligen den skattskyldige. Det torde vara naturligt att ett tulltillägg på motsvarande sätt knyts till den tullskyldige. Enligt 5 § första stycket TL är den tullskyldig som anger vara till förtullning och den som tagit hand om vara efter medgivande enligt 3§ andra stycket, s. k. hemtagare. Någon allmän föreskrift om vem det åligger att ange vara till förtullning finns dock inte (jfr 4§ andra stycket där hemtagare åläggs att ange varan till förtullning inom viss tid från hemtagningen). Det står mot den angivna bakgrunden klart att en anknytning av tulltilllägget till begreppet “tullskyldig” med den innebörd detta har i TL skulle innebära, att sanktionsformen fick ett mycket snävt tillämpningsområde. Tillägg skulle t. ex. inte kunna påföras den som för in eller söker föra in en vara utan att ge det till känna för tullverket, dvs. vid den allra vanligaste formen av varusmuggling. Ett så begränsat tillämpningsområde kan naturligtvis inte accepteras. Enligt utredningens mening borde det i TL helst finnas en generell, uttömmande föreskrift om vem som har att ange vara till förtullning och denne “tullskyldige” borde kunna påföras tulltillägg om han åsidosatte sina skyldigheter. Frågan om att införa en sådan allmän föreskrift var vid tillkomsten av TL föremål för ingående överväganden. Tanken avvisades emellertid med hänsyn till de svårigheter som ansågs föreligga att utforma en fullt täckande men inte alltför vidlyftig beskrivning (prop. 1972:110 s. 70-73 och 79-80). Även om dessa svårigheter i och för sig inte borde utgöra hinder för en lösning, anser utredningen det inte vara

88 Overväganden ochförslag SOU l976:37

påkallat att i detta sammanhang ta upp frågan till förnyat övervägande. Det är emellertid enligt utredningens mening önskvärt att generellt använda benämningen tullskyldig på den som skall betala tull och annan införselavgift till tullverket. Detta kan möjliggöras genom att den nuvarande bestämningen av begreppet tullskyldig i 5§ första stycket TL formuleras om, så att den framstår som huvudfall av tullskyldighet och inte utesluter att sådan skyldighet föreligger även i andra fall. I 5§ första stycket kan sålunda föreskrivas att den som anger vara till förtullning eller som tagit hand om vara efter medgivande enligt 3§ andra stycket är tullskyldig/ör varan. Därefter bör erinras om de särskilda fall av tullskyldighet som tas in på annan plats i TL. Dessa fall, till vilka skall knytas möjlighet att påföra tulltillägg, bör utformas så att de i princip täcker de objektiva förfaranden i VSL som innefattar undandragande eller risk för undandragande. Föreskriften om att tullskyldig skall förutom tull betala annan införselavgift för varan som uppbärs av tullverket bör finnas kvar men lämpligen föras in i ett särskilt tredje stycke. Föreskriften kommer därigenom att avse alla fall då någon är tullskyldig, vare sig det gäller huvudfallen i första stycket eller de särskilda fall varom erinrats i andra stycket. l konsekvens med det anförda bör även i 39§ TL föreskrivna

den skyl-

digheten för innehavare av tullupplag m. fl. att erlägga särskild avgift för vara som har gått förlorad utformas som fall av tullskyldighet.

5.2.3 Underlárenher att ange vara till _förrullning Som redan tidigare har anförts bör den administrativa sanktionen tulltillägg kunna ersätta den straffrättsliga sanktionen vid de mindre allvarliga undandragandebrotten enligt VSL och således medföra en avkriminalisering av dessa. Förutsättningarna för påföring av tulltillägg bör därför täcka de objektiva förutsättningarna för varusmuggling, som består i undandragande. Ett huvudfall av varusmuggling är enligt l § första stycket VSL att någon för in en avgiftsbelagd vara utan att ge det till känna för vederbörlig myndighet. En sådan icke tillkännagiven införsel bör enligt utredningens mening medföra tullskyldighet. Till denna tullskyldighet bör knytas möjligheter att påföra tulltillägg. Vid utformningen av bestämmelsen härom i TL bör lagens terminologi användas. Således bör förutsättningen vara att varan inte har angetts till förtullning. Det bör inte krävas att varan verkligen har undgått förtullning. Även om det vid tullkontrollen upptäcks att en vara inte har angetts till förtullning och ett undandragande av tull och avgifter därigenom kan förhindras, bör alltså föreligga tullskyldighet och möjlighet att påföra tulltillägg. De fall som avses här går in under VSL:s försök till varusmuggling i objektivt hänseende. Det är emellertid nödvändigt att täcka in även andra försöksfall, som ligger före den tidpunkt då varan skall anges till förtullning. Bestämmelsen bör gå ut på att även den som i samband med införsel av vara vidtagit sådana åtgärder att risk uppkommit för att varan skulle undgå förtullning är tullskyldig och kan påforas tulltillägg. Vilka åtgärder som avses klarläggs närmare i specialmotiveringen.

Överväganden och .förs/ag 89

5.2.4 Oriktig uppgift i (ul/deklaration m. m.

Det andra huvudfallet av varusmuggling är enligt l § andra stycket VSL att någon lämnar oriktig uppgift i tulldeklaration eller i övrigt vilseleder i samband med tullbehandling. Föreskriften om tulltillägg kan i dessa fall knytas till den tullskyldige - här har ju någon angett varan till förtullning och i samband därmed lämnat vilseledande uppgifter. Förutsättningarna för påföri ng av tulltillägg torde i övrigt - på samma sätt som bestämmelserna om utformats med skattetillägg reglerna om eftertaxering som modell kunna utformas med eftertulltaxeringsrekvisiten som förebild. Den tullskyldige skall alltså i huvudfallet ha lämnat en oriktig eller ofullständig uppgift och uppgiften skall ha föranlett eller kunnat föranleda, att tull eller annan införselavgift undandragits statsverket. Tulltillägg bör kunna utgå även om lämnandet av den oriktiga eller ofullständiga uppgiften i och för sig var ursäktligt men den tullskyldige eftersatt sin i TL föreskrivna skyldighet att rätta uppgiften. Vid skatte- och avgiftstilläggen förutsätts att den oriktiga uppgiften har lämnats i skriftlig handling. Skattestrafflagutredningen hade föreslagit att tillägg skulle utgå även när uppgiften hade lämnats muntligen. Flera remissinstanser reste emellertid invändningar mot förslaget i denna del (prop. 1971:10 s. 108) och framhöll de tillämpningssvårigheter som skulle uppkomma, om förslaget godtogs. Bl. a. pekades på riskerna för missförstånd och svårigheterna att efteråt kunna konstatera vilken uppgift som hade lämnats till taxeringsmyndigheten. Departementschefen förklarade sig dela uppfattningen att sanktioner för muntliga oriktiga uppgifter skulle komplicera systemet och stannade vid att skattetillägg borde komma i fråga endast vid skriftliga uppgifter (s. 205). För tullområdets del torde man inte kunna nöja sig med tulltillägg enbart när oriktig uppgift lämnats skriftligen eller när föreskriven uppgift i skriftligt meddelande inte lämnats. Anmälan till förtullning får nämligen ofta ske muntligen. En resande kan sålunda som regel ange de varor han för med sig till riket genom muntlig anmälan. Bristande uppgifteri dessa sammanhang - f. n. som regel bedömda som ringa varusmuggling - skulle alltså, om tulltillägg inte kunde påföras. behöva bli föremål för beivran ijudiciell ordning på samma sätt som nu. Därmed skulle ju mycket av det man vill vinna med införande av en administrativ sanktion på tullområdet gå om intet. Om man inte är beredd att utvidga kravet på skriftlig form för anmälan till förtullning och lämnande av uppgifter till ledning för tullbehandling - en sådan utvidgning torde medföra mycket betydande praktiska problem - anser utredningen det nödvändigt att även muntliga oriktiga uppgifter eller förtigande av uppgifter som får lämnas muntligt skall kunna utgöra grund för påföring av tulltillägg. Tillämpningssvårigheterna torde inte bli lika påtagliga på tullområdet som på skatte- och avgiftsområdet i övrigt. Den tullskyldige eller företrädare för honom lämnar som regel uppgifterna vid personlig kontakt med en tulltjänsteman vid samma myndighet som avses skola påfora tillägget. Ofta bör påföringen också kunna ske i anslutning till uppgiftslämnandet. På inkomstskatteomrâdet är läget ett annat. När muntliga uppgifter lämnas där, är det ofta fråga om telefonkontakt mellan den skattskyldige och taxeringsnämnden. och påföringen görs sedermera

90 SOU 1976137

Öveiväganden ochjörs/ag .

av lokal skattemyndighet. Betydelsen av att tulltillägg skall kunna påföras när muntlig oriktig uppgift lämnats bör å andra sidan inte överdrivas. Som tidigare nämnts Förekommer muntliga uppgifter framför allt vid resandetrafiken. Men i de flesta fall torde den resande inte lämna oriktiga uppgifter utan helt underlåta att ge varan tillkänna för tullmyndigheten, och i sådant fall kan tulltillägg påföras på denna grund; och en resande som har varor till betydande värde att förtulla, om värdet uppgår till minst 1000 kr, skall lämna skriftlig värnämligen deförsäkran. Tulltillägg bör på motsvarande sätt som gäller i fråga om skattetillägg kunna påföras den tullskyldige, även när denne lämnat bristfälliga uppgifter till ledning för tulltaxeringen och införselavgifterna därför har uppskattats med stöd av l6§ TL. Utredningen anser däremot inte att det finns behov av att kunna påföra tulltillägg för det fall att tullskyldig enligt 5§ första inte alls lämnat tulldeklaration eller motsvarande och tulltaxestycket TL därför måste ske uppskattningsvis. En föreskrift om tulltillägg i ringen dessa fall skulle i princip komma att gälla endast hemtagare, som underlåter att deklarera hemtagna varor. Vid behov kan vitesföreläggande användas mot den försumlige hemtagaren. Kommer ändå inte deklaration torde tullmyndigheten genom uppgifterna i hemtagningsanmälan ofta ha underlag för att kunna göra en från det allmännas synpunkt nöjaktig tulltaxering. Tullmyndigheten kan vidare reagera mot hemtagaren genom att återkalla hemtagningstillståndet. Föreliggande reaktionsmöjligheter torde medföra att de fall där hemtagare över huvud taget inte lämnar deklaration kommer att bli mycket sällsynta. Att man avstår från tulltillägg i dessa fall medför att bestämmelserna om tulltillägg kan göras enklare än reglerna om skattetillägg.

5.2.5 i ombudsdeklararion och skyldighet att

Oriktig uppgift rätta Enligt 7§ andra stycket TL får tulldeklaration lämnas genom ombud som att rätta oriktig uppgift i godkänts av GTS. Det åligger den tullskyldige sådan deklaration inom tre veckor från den dag då deklarationen lämnades, om uppgiften kan föranleda att tull eller annan införselavgift undandras eller att vara införs i strid mot förbud. Underlåtenhet att rätta kan medföra straff enligt VSL eller i andra hand TL. När det gäller påföring av tulltillägg för oriktig eller utelämnad uppgift i tulldeklaration som lämnats genom ombud, uppkommer frågan om tillägg skall kunna påföras den tullskyldige direkt eller först sedan han haft möjoch klara ut om de uppgifter som finns lighet att ta del av deklarationen i den är riktiga. förebild, skattetillägget, påförs i princip oberoende av sub- Tulltilläggets skuld hos den skattskyldige. Denna för ett straffrättsligt betraktelsesätt jektiv bottnar bl. a. i en strävan att skapa ett enkelt, smidigt och stränga ordning lättillämpat sanktionssystem som ger en rimlig garanti för att de skattskyldiga fullgör sin uppgiftsskyldighet gentemot det allmänna på ett godtagbart sätt. För att undvika en alltför sträng tillämpning har emellertid föreskrivits

Överväganden och _förslag 91

att tillägget får efterges i fall av ursäktlighet. Samma skäl som ansetts motivera strängheten i skattetilläggsbestämmelserna torde få anses bära upp ett motsvarande system på tullområdet; Vad ombudsförfarandet där beträffar torde det ha tillkommit i forsta hand för att ge den tullskyldige möjlighet att, utan att importvarans vidaresändning till importören blir försenad, anlita expertis for fullgörandet av deklarationsplikten. Även på skattesidan forekommer i praktiken i mycket stor omfattning att de skattskyldiga begagnar sig av sakkunnig hjälp för upprättande av deklarationen. Men där måste deklarationen undertecknas med den skattskyldiges namn eller motsvarande, och den skattskyldige får, vad gäller skattetillägg, under alla förhållanden stå för de oriktigheter som kan förekomma i deklarationen, även om det skulle vara naturligt att anse ombudet som den egentligen ansvarige. Mot denna bakgrund kunde det falla sig naturligt att den tullskyldige direkt fick svara för innehållet i deklaration som lämnats genom ombud, och någon särbehandling skulle således inte komma i fråga. Det finns skäl att anta att en sådan ordning skulle medföra en bättre standard på dessa deklarationer än f. n. genom att den tullskyldige fick större anledning att från början förse ombudet med nödiga och riktiga uppgifter samtidigt som ombudet ändå skulle ha ett påtagligt intresse av att fullgöra uppdraget på ett riktigt sätt (jfr departementspromemorians forslag och uttalanden av olika remissinstanser, främst GTS, i frågan om rätten att använda ombud i prop. 1972:110 s. 62-64). Om ombudet gjorde fel skulle visserligen den tullskyldige påföras tulltillägget, men reaktionen mot ombudet torde knappast utebli. Den tullskyldige torde kunna kräva skadestånd av ombudet och han kunde naturligtvis låta bli att begagna sig av detta ombud i fortsättningen. Det måste emellertid ifrågasättas om inte det antydda systemet skulle slå alltför hårt mot en viss kategori av tullskyldiga. Att tulltillägg skulle kunna påföras den tullskyldige direkt på grund av en oriktig uppgift i den av ombudet lämnade deklarationen skulle visserligen inte innebära att den tullskyldige aldrig skulle kunna undgå att påföras tulltillägg i detta fall. Den tullskyldige måste rimligen kunna slippa tulltillägg genom att frivilligt rätta den oriktiga uppgiften. Den tid, som en hemtagare skulle få på sig för att göra erforderliga kontroller och rätta fel som han upptäckte, skulle på grund av tullverkets rutiner regelmässigt komma att uppgå till minst en vecka. Hemtagaren har dessutom före deklarationens avlämnande avsevärd tid på sig, 13-20 dagar, for att undersöka varan och skaffa fram erforderliga uppgifter för tulltaxeringen. En hemtagare torde sålunda ha goda möjligheter att undgå tulltillägg for oriktighet av ombud genom att frivilligt rätta oriktigheten före tulltaxeringen. Även andra än hemtagare kan emellertid deklarera genom ombud. För denna kategori av tullskyldiga skulle tidsfristen för rättelse ofta bli mycket kort, och vid tulltaxering i omedelbart samband med lämnandet av tulldeklarationen skulle det inte finnas någon möjlighet alls för sådan tullskyldig att genom rättelse undgå tulltillägg för oriktiga uppgifter av ombudet som upptäcktes vid tulltaxeringen. De fel som i en tulldeklaration som har lämnats genom

uppkommer

ombud kan med hänsyn till orsakerna indelas i tre huvudgrupper: l) fel som beror på att den tullskyldige har lämnat ombudet felaktiga eller ofullständiga uppgifter (detta kan särskilt gälla omständigheter som inte framgår

Öve/väganden ochfärslag

av fakturor och liknande, exempelvis ekonomisk intressegemenskap mellan leverantören och den tullskyldige eller vederlag som skall betalas utöver priset på varan), 2) fel som orsakats genom slarv eller oskicklighet av ombudet, trots att den tullskyldige lämnat fullgott underlag för deklarationen, och 3) fel som beror på att utan den tullskyldiges och ombudets vetskap andra varor eller större kvantiteter än som beställts har levererats. I de fall som avses under l) synes invändning sakligt sett inte kunna göras mot att tulltillägg påförs den tullskyldige direkt. De fall som avses under 3) borde inte medföra några svårigheter, eftersom tulltillägget här torde böra efterges på grund av ursäktlighet på både den tullskyldiges och ombudets sida. Angående 2) kan det sägas att det skulle ligga väl i linje med de för huvudmans ansvar för ombuds handlande att civilrättsliga principerna låta den tullskyldige direkt svara gentemot det allmänna för deklarationen. Frågan hur ombudet skött sitt uppdrag vore en sak mellan den tullskyldige och ombudet. Häremot kan dock invändas att en sådan ordning skulle vara alltför sträng mot den tullskyldige. Om han inte kunde komma fram till en uppgörelse i godo med ombudet, skulle han tvingas föra talan mot ombudet med yrkande om skadestånd. Detta skulle medföra påtagliga svårigheter för många tullskyldiga. Det är naturligtvis inte bara renodlade fall enligt grupperna l) -3) som kan förekomma. I en och samma deklaration kan mycket väl förekomma fel som tillhör mer än en av dessa grupper. Den tullskyldige kan t. ex. genom slarv ha lämnat ombudet en felaktig uppgift och ombudet kan därefter också ha varit vårdslöst och därigenom gjort felet värre än det var från början. Vid övervägande av det anförda har utredningen funnit, att direktpåföring av tulltillägg på grund av fel i tulldeklaration som lämnats genom ombud i många fall skulle slå alltför hårt mot den tullskyldige, när felet orsakats av ombudet. Att å andra sidan anse den tullskyldige ursäktad i dessa fall och därför låta tulltillägget helt falla bort kan inte gärna komma i fråga. Det skulle betyda att man i stor utsträckning skulle stå utan sanktionsmöjlighet. En sådan ordning skulle kunna medföra oacceptabla överenskommelser mellan den tullskyldige och ombudet, varigenom ombudet tar på sig skulden for felet for att den tullskyldige skall slippa tulltillägg. För att sådana arrangemang skall motverkas bör en möjlighet finnas att i vissa fall påföra ombudet tulltillägg. Som huvudregel bör gälla att den tullskyldige skall påföras tillägget, så snart det beror på slarv eller försummelse från hans sida att felet över huvud taget har uppkommit men också när fel som orsakats av ombudet kvarstår därför att den tullskyldige eftersatt sin rättelseskyldighet. Endast om felet kan tillskrivas ombudets slarv eller oskicklighet - dvs. den tullskyldige har varken medverkat till felets uppkomst eller brustit i skyldighet att rätta felet - bör enligt utredningens uppfattning ombudet kunna påföras tulltillägget. Systemet kan dock inte utformas så att den myndighet som har att pröva frågan om tulltillägg skall fritt avgöra om felet orsakats eller består till följd av den tullskyldiges försummelse eller beror på ombudet. l stället bör det åligga den tullskyldige att visa att den oriktiga uppgiften har tillkommit genom fel eller försummelse av ombudet ensamt. Har han då inte själv brustit i sin skyldighet att rätta bör tillägget påföras ombudet. I alla andra fall bör tulltillägg påföras den tull-

Överväganden och _förslag 93

skyldige, om nu tillägg alls skall utgå. l detta sammanhang finns det anledning att närmare analysera de olika former av rättelseskyldighet som är föreskrivna i 7 § andra stycket och 11 § TL. Som redan nämnts föreskrivs nu i 7§ andra stycket en skyldighet för tullskyldig som avgett tulldeklaration genom ombud att inom tre veckor från den dag då deklarationen lämnades rätta oriktig uppgift i deklarationen, om uppgiften kan föranleda undandragande av införselavgifter eller införsel i strid mot förbud. l ll § föreskrivs en mera generell rättelseskyldighet. Tullskyldig - eller annan för vars räkning vara har införts - som upptäcker att uppgift som lämnats i tulldeklaration eller på annat sätt i samband med förtullning inte överensstämmer med varan, skall inom två veckor från upptäckten anmäla förhållandet till tullmyndigheten, om det har föranlett eller kan föranleda att tull eller annan införselavgift undandras eller det har föranlett att varan har införts i strid mot förbud. Den som åsidosätter anmälningsskyldigheten kan straffas enligt TL för tullförseelse. Den rättelseskyldighet som avses i 11 § sammanhänger med de förhållanden som råder i samband med att vara anges till förtullning. Det kan, särskilt vid direktförtullning, sålunda lätt hända att uppgift som lämnats i tulldeklaration eller på annat sätt blir oriktig, utan att detta beror på vare sig uppsåt eller oaktsamhet av uppgiftslämnaren. Oriktigheten kan från dennes synpunkt vara helt ursäktlig. Bestämmelsen i 11 § tillkom på förslag av tullagstiftningskommittén och GTS (jfr prop. 1972:110 s. 81). Till belysning av lagrummets bakgrund kan återges följande uttalande av GTS (prop. s. 70) i yttrande över förslag till TL (Ds Fi 1972:4).

Deklaration för förtullning kommer ofta att avges under förutsättningar som skiljer sig från vad som gäller vid inrikes beskattning. Detta gäller särskilt den som inte blir hemtagare utan skall avge deklaration innan godset lämnas ut till honom. Av praktiska skäl kan det inte annat än i undantagsfall förekomma att han undersöker godset innan tulldeklarationen upprättas, utan han måste basera deklarationen på de handlingar rörande godset som tillställts honom i samband med försändningen. Viktigast bland dessa är i regel fakturan. Anförda förhållande kan särskilt med hänsyn till den tidspress under vilken imponproduceduren ofta måste genomföras och de förhållanden i övrigt som råder vid importhandel lätt leda till att skiljaktigheter uppstår mellan avgiven deklaration och varusändningens faktiska innehåll. l en sändning kan t. ex. ha sammanförts varor upptagna på två fakturor av vilka endast en kommit mottagaren till handa vid tiden för deklarationens avgivande. Leverantören kan av misstag ha levererat större eller mindre kvantitet varor än som angetts i fakturan. Förväxling kan ha skett hos leverantören så att helt andra varor levererats än fakturan upptar. Till följd av sådana omständigheter kan avgiven deklaration objektivt sett bli felaktig eller ofullständig utan att vare sig uppsåt eller oaktsamhet kan läggas deklaranten till last. Berörda förhållanden gör sig gällande inte bara när tulldeklaration avges utan även när godset förtullas utan deklaration på basis av handlingar som tillhandahålls för ändamålet eller uppgifter som lämnas med stöd av här avsedda slag av handlingar. l fall då till följd av berörda förhållanden tull eller annan avgift blivit för högt beräknad får förutsättas att varuhavaren söker rättelse i vanlig ordning när han erhållit kännedom därom.

94 Öve/väganden och/örslag

Bestämmelsen i ll § TL bygger således på det Förhållandet att oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan lämnas till ledning för förtullningen utan att uppgiftslämnaren har någon skuld till detta. l sådana fall skulle det ofta -trots att tulltillägg i princip skall påföras med bortseende från skuldsynpunkter - te sig stötande att påföra tulltillägg. Tillägget bör i sådana fall efterges enligt ursäktlighetsgrunderna. Har rättelseskyldigheten åsidosatts bör dock tulltillägg kunna utgå. Grunden för tillägget är i dessa fall inte oriktigheten i och för sig utan den omständigheten att den oriktiga uppgiften, vars lämnande kan ha varit ursäktligt. inte rättats sedan den tullskyldige blivit medveten om den bristande överensstämmelsen mellan uppgiften och den införda varan. Den i paragrafen bestämda tidsfristen för anmälan till tullmyndigheten medför emellertid en komplikation, när det gäller påföring av tulltillägg för underlåten rättelseskyldighet. Bestämmelsen får nämligen anses innebära, att den anmälningsskyldige har en rätt att avvakta med anmälan till utgången av de två veckorna. Det bör kanske anmärkas, att han har en sådan rättighet bara i de fall lämnandet av den oriktiga eller ofullständiga uppgiften är ursäktligt. När lämnandet av den oriktiga uppgiften varit ursäktlig innebär emellertid tidsfristen att tulltillägg inte kan påföras förrän fristen för rättelse försuttits. Det är då för tullverket ett problem att bestämma när fristen är slut, eftersom utgångspunkten är det tillfälle när den anmälningsskyldige upptäckte den bristande överensstämmelsen mellan uppgiften och varan. När tullmyndigheten påtalar felet för den tullskyldige, kan han invända att han själv upptäckt felet men gjort det vid sådan tidpunkt att fristen ännu inte löpt ut. En sådan invändning torde vara svår att vederlägga utom i speciella fall. Det kan t. ex. vid genomgång av hans bokföring komma fram att han måste ha varit medveten om förhållandet på ett tidigare stadium. Den här antydda svårigheten torde emellertid enligt utredningens mening i huvudsak kunna undanröjas genom att den i ll § angivna tidsfristen för rättelse tas bort och det i stället föreskrivs att rättelse skall göras utan dröjsmål. En sådan ändring kan inte anses medföra några ohemula krav på den tullskyldige. Det förefaller tvärtom naturligt att han utan omgång underrättar tullmyndigheten om upptäckta felaktigheter. Detta innebär inte att han hals över huvud måste kontakta tullmyndigheten, kanske med eftersättande av andra i och för sig viktigare åligganden. Det ligger i sakens natur att det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet får bestämmas om rättelsen har fördröjts. Det kan i sammanhanget anmärkas att i den finska tullstadgan (105 § 6) finns en motsvarande skyldighet som den i 1l § TL och att denna skyldighet skall fullgöras utan dröjsmål. Utredningen föreslår således att rättelse enligt ll § TL skall göras utan dröjsmål. Den tullskyldige eller den för vars räkning vara har införts skall enligt paragrafen anmäla att “uppgift som lämnats i tulldeklaration eller i övrigt i samband med förtullning ej överensstämmer med vara som införts. Skyldigheten gäller dock endast om förhållandet har föranlett eller kan föranleda att tull eller annan införselavgift undandras statsverket eller det har föranlett införsel i strid mot förbud. Innebörden av det citerade uttrycket är i någon mån oklar. Uppgift om värde eller kvantitet är självklan en uppgift om varan. Det kan däremot anses i viss mån tveksamt. om detsamma gäller

i 95

Öve/väganden ochförslag

t. ex. en uppgift om varans ursprung och om en oriktig sådan uppgift alltså omfattas av rättelseskyldigheten. Eftersom det i varje fall inte finns skäl att låta regeln vara tillämplig endast i fråga om vissa oriktiga eller ofullständiga uppgifter som har eller kan ha förut nämnda effekter. föreslår utredningen att avfattningen av ll §jämkas att omfatta varje sådan uppgift. När det gäller 7§ andra stycket har utredningen förut föreslagit att tullskyldig i princip skall kunna påföras tulltillägg på grund av oriktiga uppgifter i deklaration som har avgetts genom ombud. Visar den tullskyldige att den oriktiga uppgiften beror på fel eller försummelse från ombudets sida skall tulltillägget dock i stället påföras ombudet. Som ytterligare villkor för att ombudet skall påföras tillägget bör gälla att inte den tullskyldige har eftersatt sin skyldighet att rätta uppgiften. Det får nämligen anses ligga närmast till hands att låta den tullskyldige själv svara gentemot det allmänna för det fall att fel eller försummelse ligger både honom och ombudet till last. I 7 § andra stycket anges inte uttryckligen att den tullskyldige skall granska innehållet i den deklaration, som ombudet har lämnat för hans räkning. Det föreskrivs endast att det åligger den tullskyldige att inom viss tid från det deklarationen lämnades rätta den oriktiga uppgiften. Däri torde emellertid också ligga en granskningsplikt för den tullskyldige. Att en granskningsplikt föreligger bör dock uttryckligen anges i paragrafen. Vad den tullskyldige skall göra är alltså att inom viss tid granska deklarationen och därefter rätta de fel som han har upptäckt vid granskningen. Som 7 § andra stycket f. n. är utformat kan en tullskyldig, som i början av tidsfristen för rättelse upptäcker ett fel av betydelse. vänta till tidsfristens utgång med att anmäla förhållandet för tullverket. Han behöver således inte som utredningen föreslår beträffande rättelseskyldigheten enligt ll § anmäla felet utan dröjsmål. Denna skillnad mellan bestämmelserna är knappast motiverad. Att märka är att det finns ett nära samband mellan de båda rättelseskyldigheterna. Det kan t. ex. inträffa att en tullskyldig, som inte kan lastas för att han vid granskning av en ombudsdeklaration inte har upptäckt ett fel i deklarationen, upptäcker felet strax efter den i 7§ andra stycket föreskrivna rättelsetidens utgång. I så fall kan han vara skyldig enligt 11 § att anmäla felet, vilket alltså enligt utredningens förslag skall ske utan dröjsmål. Eftersom det rimligen kan begäras att närhelst en tullskyldig upptäcker ett fel som han är skyldig att rätta eller anmäla för tullverket han gör det utan dröjsmål, bör även den enligt 7§ andra stycket gällande skyldigheten att rätta fullgöras utan dröjsmål, räknat från det felet upptäcktes. Under sådana omständigheter bör skyldigheten att rätta fel lämpligen regleras i TL i ett sammanhang. Utredningen föreslår därför att skyldigheten att rätta fel regleras generellt i 11 §. Av det sagda följer att den enda skyldighet som kommer att regleras i 7 § andra stycket blir den tullskyldiges skyldighet att granska deklarationen. Tiden för granskning och rättelse av deklarationen är f. n. ganska lång, tre veckor från den dag då deklarationen lämnades. För tulltaxering av hemtagares deklarationer « där ombudsförfarandet torde ha sitt viktigaste till- lämpningsområde gäller att deklarationerna i princip skall behandlas senast en vecka efter det att fristen för deklarationsavlämnandet löpt ut. Det kunde

“

96 Övelväganden och _förslag

från skilda synpunkter vara lämpligt att den tidsfrist inom vilken den tullskyldiges granskning skulle utföras begränsades till motsvarande tid om en vecka från den dag då deklarationen avlämnades. Med tanke särskilt på direktförtullningen kan dock en något längre period anses nödvändig. Utredningen föreslår att tidsfristen för granskning bestäms till tio dagar från den dag då deklarationen lämnades. Kravet på att fel skall rättas utan dröjsmål sedan de har upptäckts torde allt efter omständigheterna kunna innebära en eller annan dags extra frist. Självfallet innebär Föreskriften inte att den som i början av granskningsfristen upptäcker ett fel som bör rättas skall kunna vänta till fristens utgång med att rätta. Han bör alltid vara skyldig att rätta utan dröjsmål, räknat från det han upptäckte felet. Utredningen anser att en regel om tio dagars granskningstid jämte regeln om skyldighet att utan dröjsmål rätta de fel av betydelse som har upptäckts vid granskningen innebär en sammanlagd tidsfrist som är skäligt avvägd i förhållande till olika berörda intressen. Tulltillägg bör givetvis kunna påföras inte bara den som underlåter att rätta enligt 11 § utan även den som brister i granskningsskyldigheten enligt 7 § andra stycket och därigenom inte kommer att rätta förekommande fel.

5.2.6 Oriktig uppgift och oriktig! yrkande Enligt utredningens förslag skall tulltillägg kunna påföras den tullskyldige om han lämnat oriktig eller ofullständig uppgift till ledning för tulltaxering och tullmyndigheten med avvikelse från den tullskyldiges uppgifter tar ut tull och införselavgifter med ett högre belopp. Att tullmyndigheten avviker från lämnade uppgifter innebär dock inte utan vidare att tulltillägg skall påföras. Bortsett från att felet kan vara ursäktligt, kan nämligen avvikelsen bero på bedömning av yrkande eller värdering och i sådana fall skall tulltillägg -i likhet med vad som gäller om skattetillägg- inte utgå. Vid tillkomsten av skattetilläggen spelade gränsdragningen mellan vad som ansågs vara avvikelse från oriktig uppgift och avvikelse från yrkande eller värdering en betydande roll i diskussionen. I förra fallet skall skattetillägg utgå men i princip inte i det senare. Vid den direkta beskattningen - men inte vid konsumtionsskatterna - har denna gränsdragning föranlett ett uttryckligt stadgande, som har stor betydelse för tillämpningen. I 116 b § första stycket andra meningen taxeringslagen föreskrivs sålunda att skattetillägg ej utgår i den mån avvikelse avser “bedömning av i skriftligt meddelande framställt yrkande. såsom fråga om yrkat avdrag eller värde av naturaförmån eller tillgång och avvikelsen icke gäller uppgift i sak”. Av intresse i detta sammanhang är om en motsvarighet i modifierad form behövs inom tullområdet eller om en analogisk tillämpning av principerna i stadgandet kan ifrågakomma, därest ingen bestämmelse i ämnet upptas i TL. Om innebörden av nyssnämnda bestämmelse i taxeringslagen anförde departementschefen följande (prop. 1971:10 s. 269). Från oriktig uppgift i här avsedd bemärkelse måste skiljas ej godtagna yrkanden i deklaration eller annat skriftligt meddelande. 1 andra punkten föreskrivs att skattetillägg inte skall utgå vid avvikelser som avser bedömning av yrkande, såvitt avvikelsen inte gäller uppgift i sak. l bestämmelsen regleras enbart i deklaration “öppet” framställt yrkande. Frågor om yrkanden som finns dolda i en bokföring får däremot

Överväganden och förslag 97

bedömas på grundval av befrielseregeln i l16d Fråga om skäligheten av yrkade avdrag eller värde av naturaförmån skall, med den nyss angivna reservationen. anses utgöra bedömning av yrkande. Som oriktiga uppgifter anses alltså inte oriktiga yrkanden och värderingar, som grundas på den skattskyldiges subjektiva uppfattning. Oriktig uppgift Föreligger däremot om den skattskyldige lämnar oriktig sakuppgift som skall ligga till grund for bedömningen. Har den skattskyldige upptagit värdet av förmån att för privat bruk utnyttja tjänstebil till 500 kr., men detta rätteligen bort upptagas till 2 000 kr., skall han inte anses ha lämnat oriktig uppgift. Skillnaden mellan det uppgivna värdet och det riktiga kan emellertid vara så stor att han kan sägas ha oriktigt karakteriserat förmånen i fråga. naturligtvis under förutsättning att han inte genom noggranna uppgifter om bilens märke och körsträcka gett myndigheterna fullgott underlag för att bedöma frågan. Anger han som grund för det låga värdet att han privat huvudsakligen använt annat fordon och är denna uppgift felaktig, föreligger givetvis en oriktig uppgift.

Tonvikten i departementschefsuttalandet har lagts på att avvikelsen gäller den skönsmässiga uppskattningen av det yrkade beloppet. Stadgandet går dock längre och gäller också om avvikelsen avser den rättsliga bedömningen huruvida skattelagarna medger avdrag för ifrågavarande ändamål. Den vidsträckta innebörden av fråga om yrkat avdrag” antyddes i skattestrafllagutredningens allmänna motivering till reglerna om skattetillägg (SOU 1969:42 s. 140). Utredningen framhöll att vad man har rätt att begära av deklaranten är att han lämnar fullständiga och korrekta uppgifter om förhållanden, som är av betydelse för hans taxering, och att han lägger ner omsorg vid deklarationens upprättande. Däremot får man enligt utredningen tolerera, att han framställer yrkanden, som inte är i överensstämmelse med skattelagarnas rätta tolkning, och att deklarationen på grund av svårigheter att fylla i deklarationsblanketten kan bli felaktig. Vid skattetilläggens tillkomst hänvisades i detta hänseende mera allmänt till den gränsdragning mellan oriktiga uppgifter och bedömning av yrkanden som utbildat sig vid tillämpningen av eftertaxeringsinstitutet. Där har det ansetts angeläget att de vid den ordinarie taxeringen träffade avgörandena i uppskattningsfrågor och spörsmål av rättslig natur i allmänhet inte skall rivas upp, om inte de förutsättningar som dessa avgöranden grundats på blivit väsentligt förändrade genom nytillkomna fakta. Huvudregeln är därför att eftertaxeri ng får tillgripas endast när det konstaterats att den skattskyldige lämnat oriktig uppgift eller på annat sätt brustit i sin uppgiftsskyldighet (jfr prop. 1955:160 s. 159 ff. och Hedborg m. fl.: Taxeringshandbok, 2:a uppl., s. 296). Det principiella förbudet mot att genom eftertaxering ompröva den 0rdinarie taxeringsprocessens felaktiga beslut i uppskattnings- och rättsfrâgor har så att säga flyttats över till skattetilläggsreglema och där fått innehållet att avvikelser, som avser sådana frågor, inte skall föranleda påföring av skattetillägg. Även om praxis i samband med eftertaxeringsinstitutet inte kan sägas vara alldeles klar i principhänseende, torde rätten att utan risk för skattetillägg göra felaktiga rättsliga bedömningar i form av öppna yrkanden gå mycket långt. Av betydelse härvid är vad skatteutskottet uttalade i samband med skattetilläggsbestämmelsemas antagande (bet. 1971:16 s. 58 f.) och vad JO sedermera har anfört om tillämpningen. Utskottet förklarade sig inte dela farhågoma för att de nya bestämmelserna skulle innebära

Överväganden ochförslag

några påtagliga risker från rättssäkerhetssynpunkt och ville särskilt understryka ”att klart framställda yrkanden. hur oriktiga de i materiellt avseende än kan vara, aldrig skall föranleda skattetillägg”. I bilaga till skrivelse den 29 nov. 1974 till chefen för Finansdepartementet angående tillsynen över skatteväsendet har JO (Lundvik) redovisat sina erfarenheter av skattemyndigheternas tillämpning av skattetilläggsbestämmelserna i taxeringslagen och därvid belyst vissa praktiska svårigheter vid gränsdragningen mellan oriktig uppgift och öppet yrkande (s. 7-15). JO kritiserade ett flertal lokala skattemyndigheter för att de påfört skattetillägg som om det förelegat en oriktig uppgift, trots att taxeringsnämndens avvikelser i verkligheten inneburit vägran av mer eller mindre öppet yrkade avdrag. J0:s utgångspunkt var att vid den direkta beskattningen skulle tillämpas en tämligen oinskränkt rätt för de skattskyldiga att utan risk för skattetillägg göra felaktiga yrkanden i betydelsen av felaktiga rättsliga bedömningar. Det är dock viktigt att understryka att det endast gäller yrkanden med öppet redovisade grunder. När det gäller att bedöma vilket innehåll ett stadgande motsvarande befrielseregeln i 116b§ taxeringslagen bör få inom tullområdet skall till en början behandlas avvikelser som gäller oriktiga värderingar eller uppskatt- I och för sig kan det givetvis både inom skatteområdet och inom ningar. tullområdet många gånger synas ovisst, om en uppgift som kanske endast kommer till uttryck i form av en siffra i ett deklarationsformulär skall anses vara en uppgift i sak - som om den är oriktig bör föranleda tillägg - eller om den är att anse som en uppskattning då avvikelse inte skall föranleda sanktion. En sådan siffra kan också innefatta ett yrkande. som ger uttryck för en oriktig rättslig bedömning. Mestadels torde dock den erfarne granart och sammanhanget kunna med en skaren med hänsyn till uppgiftens viss säkerhet bedöma innebörden av siffran. När enligt befrielseregeln uppskattningar och värderingar angetts som “yrkanden” kan ifrågasättas, om det inte är en något vilseledande terminologi. eftersom skönsmässiga uppskattningar kan vara mer eller mindre riktiga och därför till sin art bör anses som uppgifter i sak. Det förefaller som om den åsyftade skillnaden egentligen är praktisk. Vid oriktig uppgift. där avvikelse bör föranleda tillägg, går siffran vanligen tillbaka på en i det enskilda fallet faktiskt tillämpad prissättning, t. ex. åtnjuten penninginkomst eller gjord utbetalning för visst ändamål, medan det i de fall när avvikelsen utgör bedömning av yrkande i betydelsen uppskattning, ligger i sakens natur att uppgiftslämnaren inte haft någon siffermässig fixering att hålla sig till Där kan det självfallet finnas utan fått göra en skönsmässig uppskattning. för olika bedömningar. Om den skattskyldiges bedömning håller utrymme sig inom rimliga gränser, är det ju uppenbart att han inte skall drabbas av sanktion, även om granskningsmyndigheten med fog avviker från siffran därför att avdraget är tilltaget i överkant eller att värderingen av naturaförmånen är för låg. Ett uppgivet belopp kan dock, såsom framhölls vid tillkomsten av skattetilläggen, vara så felaktigt att det på ett missvisande sätt karakteriserar en förmån eller ett avdrag. I så fall blir det att bedöma som en oriktig uppgift i sak och kan därför föranleda skattetillägg. Vad gäller tullområdet torde det kunna antas att uppgifter som lämnas till ledning för tulltaxeringen i viss omfattning kan vara grundade på upp-

Överväganden oc/rfärslag 99

skattningar eller värderingar, vilkas siffermässiga uttryck bör bedömas såsom yrkanden. Avvikelser från sådana uppgifter bör i princip inte föranleda tulltillägg. Det är dock sannolikt att uppgifter, som får anses ha karaktär av yrkanden i denna mening, förekommer i relativt mindre utsträckning inom tullområdet än vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. När tull utgår efter varans värde, skall enligt 6§ TF varans normalpris, beräknat enligt Brysselkonventionens normer, anses utgöra varans värde. Enligt dessa normer (3-9 §§ TK) torde mestadels inte erfordras några skönsmässiga uppskattningar vid bestämmande av tullvärdet på varor, som förvärvats genom köp. Självklart är det dock en bedömnings- eller uppskattningsfråga i vad mån tullbeloppet “i väsentlig grad påverkas genom en justering (jfr 3§ andra stycket TK), och beträffande den bedömningen bör olika meningar få göras gällande utan att tulltillägg skall kunna komma i fråga. En uppskattning föreligger också om en vara som är belagd med värdetull är skadad vid anmälan till förtullning. Tullen skall ju då beräknas efter det pris varan kan antas ha i skadat skick. Vidare kan vid tulltaxering av varor, som inte förvärvats genom köp utan t. ex. genom arv eller som gåva, eller som eljest är begagnade, förekomma uppskattningar av värdet, som är av samma slag som bedömningen av tillgångars värde vid den direkta beskattningen. Den i 116 b § taxeringslagen angivna principen att administrativ sanktion inte skall förekomma vid bedömning av uppskattningar eller värderingar bör enligt utredningens mening komma till uttryck även i TL. Den i 11.6 b § gjorda exemplifieringen är dock mindre adekvat för tullområdet och bör därför i TL utbytas mot en allmän föreskrift att avvikelse, som avser fråga om skäligheten av uppskattning eller bedömning och inte gäller oriktig uppgift i sak, inte skall föranleda tulltillägg. Det stora problemet är emellertid vilket utrymme som inom tullområdet kan ges åt principen att sanktion inte skall förekomma vid avvikelser från yrkanden, som har karaktär av rättslig bedömning. Spörsmålet gäller främst i vad mån sådana yrkanden skall anses föreligga när felaktiga tulltaxenummer eller statistiska nummer har lämnats i tulldeklarationer. Det torde utan vidare vara klart att om alla angivelser av tullposition i tulldeklarationerna skulle betraktas som yrkanden, vilka utan påföljd kunde vara hur oriktiga som helst, det nya tullförfarandet med hemtagning av varor inte kan te sig rimligt från kontrollsynpunkt. Normalt innebärju hemtagningen en rätt att fritt förfoga över de hemtagna varorna, innan tullverket haft möjlighet att i samband med tulltaxeringen granska dessa.

Åläggandet för de tullskyldiga att svara för angivelsen av tullpositionen

i deklarationen var en avgörande punkt vid fastställandet av den nya tullproceduren. Det bör dock framhållas att det ganska länge var en tvistefråga mellan statsmakterna och näringslivets huruvida organisationer denna skyldighet skulle åvila deklaranten eller ej. Departementschefen sammanfattade de motsatta Synpunkterna i frågan och gjorde avvägningen i propositionen på följande sätt (prop. 1972:110 s. 78 f.). I remissyttrandena hävdas sålunda å ena sidan att deklarationen kan och bör vara fullständig och alltså innehålla såväl ett klart angivande av varans art och klassificering som uppgift om det värde på vilket tull eller annan avgift skall beräknas samt avgiftssats och på varan belöpande tull och andra avgifter. Deklarationen skall sålunda vara klar för beslut om tulltaxering. Å andra sidan hävdas att deklarationen varken

100 Överväganden ochfirslag

kan eller behöver innehålla mer än en för tulltaxeringen tillräcklig beskrivning av varans art, eventuellt med hjälp av faktura och de uppgifter som kan fordras för beräkning av tullvärde m. m. Argumenteringen för att deklarationen görs så fullständig som möjligt är förhållandevis klar och entydig. Ett sådant deklarationssystem skulle, framhåller man. möjliggöra en effektiv rationalisering av tullverkets arbete. Det hävdas också att det större ansvar för importörerna. som denna ordning innebär. gör det lättare att införa den snabba hemtagningen av gods och därmed underlätta en mer rationell godshantering. Argumenten mot ett fullständigt deklarationssystem är svårare att värdera. Detta betyder inte att de är av mindre vikt. Det hävdas att svårigheterna såväl att klart identifiera varorna för tulltaxeringen som att fastställa det tullpliktiga värdet är så stora att det inte kan begäras att importörerna skall påta sig ansvaret för uppgifterna. Man menar också att ett krav på fullständig deklaration skulle, även om svårigheterna kan övervinnas, förorsaka importörerna betydande men arbete och kostnader. Vad beträffar möjligheterna för dem som har hand om importen att fullgöra en deklarationsskyldighet som innefattar såväl varuklassiftcering och beräkning av tullvärdet som ett angivande av tull och andra avgifter som belöper på varorna torde det i kanske övervägande antalet fall inte föreligga några större svårigheter. De flesta varor är relativt lätta att klassificera. Tullvärdet är i de flesta fall detsamma som varans inköpspris. För många importörer är det fråga om upprepad import av samma varuslag och företagen har ofta en betydande, på många års verksamhet grundad erfarenhet i hithörande frågor. Samtidigt måste emellertid konstateras att varuklassificeringen i många fall är mycket svår även för utbildad expertis och att tullvärdets fastställande ibland måste grundas på invecklade rättsliga och ekonomiska bedömningar. Efter övervägande av de nu berörda förhållandena och med beaktande av önskemålet om en fortsatt rationalisering av tullarbetet har jag stannat för förslaget att en i princip fullständig deklaration bör krävas. Stor hänsyn måste dock uppenbarligen tas till de obestridliga svårigheter med en sådan deklarationsplikt som framhållits från näringslivets sida, oavsett att straffansvar enligt varusmugglingslagen endast kan komma i fråga vid uppsåt eller grov oaktsamhet. Tullmyndigheterna bör därför få rätt att medge lättnader i kravet på deklarationens fullständighet eller. om skäl därtill föreligger. tillåta att erforderliga uppgifter lämnas på annat sätt än i form av deklaration. Tullmyndigheterna bör också kunna medge att preliminär deklaration får avges om slutlig deklaration inte kan lämnas omedelbart. Nu berörda lättnader i kraven på deklarationspliktens omfattning bör enligt min mening medges generöst under en relativt lång övergångsperiod. Det bör ankomma på tullverket att se till att en smidig och successiv anpassning till det nya förfarandet blir möjlig. Tullverket bör givetvis i största möjliga utsträckning stå importörerna till tjänst med upplysningar i samband med deklarationernas upprättande.

Vid riksdagsbehandlingen hävdades i en motion (1972: l 768 av Magnusson i Borås m. fl.) att de ställda kraven skulle i de flesta fall vara omöjliga för små och medelstora företag att uppfylla. Därför yrkades bl. a. att endast partiell tulldeklaration skulle erfordras. Motionen avstyrktes dock av ett enigt skatteutskott (bet. 1972:61), som underströk tullverkets skyldighet att stå importörerna till tjänst med upplysningar om deklarationsförfarandet och ansåg sig kunna förutsätta att vederbörlig hänsyn till behovet av dispenser komme att tas vid meddelande av tillämpningsföreskrifter till tulllagen. Beträffande de åberopade svårigheterna för deklaranterna anförde skatteutskottet:

Överväganden och förslag 101

Ser man till importen i dess helhet. kan man räkna med att den till mer än 90 96. värdemässigt sett. utgör upprepad import. Det är en förhållandevis liten del av importen som kan tänkas vålla importörerna bekymmeri samband med tulldeklarationen, eftersom det inte kan göras gällande att varje ny importprodukt skulle kräva djupgående kunskaper i tull- och importlagstiftningen. Med detta konstaterande vill utskottet endast framhålla att de problem som finns är av begränsad räckvidd och i viss mån av temporär karaktär. Under sådana förutsättningar anser utskottet det riktigt med en i princip generell deklarationsplikt men att samtidigt förfarandet på allt sätt underlättas och, där det anses skäligt, undantag medges från deklarationsplikten. Detta är också den lösning som förordas i propositionen. Att behålla huvuddelen av det nuvarande systemet bara för att vissa deklarationsfall kan vara besvärliga synes inte vara rationellt, särskilt om man beaktar att en sådan åtgärd i väsentlig grad skulle motverka tullverkets rationaliseringssträvanden.

Sammanfattningsvis kan sålunda sägas att skyldigheten att avge fullständig tulldeklaration med angivande av nummer i tulltaxan eller i statistisk varuförteckning har ålagts de tullskyldiga efter ingående överväganden från statsmakternas sida. Denna skyldighet har på grund av svårigheterna i vissa fall att bedöma den riktiga klassificeringen försetts med möjligheten att efter tullmyndighets medgivande erhålla befrielse från angivandet av nummer mot skyldighet att i stället lämna sådan beskrivning av varan som behövs för dess förtullning. Samtidigt har förutsätts att tullverket skall med rådgivning och information hjälpa de tullskyldiga vid deklarationsskyldighetens fullgörande. Enligt utredningens mening får innebörden av dessa överväganden anses vara att uppgifter om en varas hänforlighet till visst nummer i tulltaxan eller i statistisk varuförteckning i allmänhet innebär att den tullskyldige lämnar en uppgift i sak, låt vara att ett betydande utrymme för felaktiga uppgifter som bör anses ursäktliga finns. Att klassificeringen normalt har denna karaktär är uppenbarligen grunden for departementschefens påpekande att ansvar enligt VSL föriitsätter grov oaktsamhet eller uppsåt. Över-

vägandena är sålunda inte förenliga med uppfattningen att varans klas-

sificering i deklarationen i princip skall uppfattas som ett yrkande från den tullskyldiges sida, dvs. en rättslig bedömning, som inte kan bli föremål för sanktion om den gjorts oriktigt. Även om det från teoretisk synpunkt kan göras gällande att varje klassificering av en vara efter tulltaxan i och for sig innefattar både ett moment av rättslig bedömning och ett deskriptivt moment beträffande varan, är utgångspunkten vid det nya tullförfarandet att angivandet av tulltaxenummer eller nummer i statistisk varuförteckning normalt inte är att anse som yrkande. Denna allmänna utgångspunkt har varit förutsättningen för hemtagarnas rätt att i princip förfoga över de hemtagna varorna, innan tullverket granskat tulldeklarationerna och kunnat

genom iakttagelser av varorna pröva klassificeringens riktighet. Det är enligt

utredningens mening angeläget att denna karaktär hos klassificeringen inom tullområdet kommer till direkt uttryck i bestämmelserna om tulltillägg till förekommande av missförstånd genom paralleller med taxeringslagens bestämmelser om skattetillägg. Även om tulldeklarationernas uppgifter om tulltaxenummer eller statistiska nummer normalt får betraktas som sakuppgifter från den tullskyldiges sida, är det uppenbart att klassificeringen kan innefatta sådana svårigheter

102 Överväganden och/örslag

att det måste finnas ett brett utrymme for felaktiga angivelser av tullpositioner, som inte bör föranleda tulltillägg. Författningsmässigt kan den tullskyldige, då han inser svårigheterna, begära befrielse hos den lokala tullmyndigheten från att i visst fall lämna uppgift om tullpositionen. Han är då skyldig att i stället lämna andra uppgifter om varan som behövs för fortullningen. Om begäran om dispens från uppgiftsskyldigheten skulle avslås i ett sådant fall och den tullskyldige således skulle bli tvingad att ange ett tulltaxenummer, trots ovisshet om han kan bemästra svårigheterna, bör han självfallet inte påforas tulltillägg om numret blir fel. Huvudregeln att uppgift om tulltaxenummer i deklarationen inte anses som yrkande utan som sakuppgift får naturligtvis inte innebära att en tullskyldig skulle vara betagen rätten att utan risk för tulltillägg yrka på annan tullposition än den som tullmyndigheten anser riktig. Han måste ha all rätt att hävda och argumentera för sin mening om tulltaxans tolkning utan sanktionsrisk, men tulltaxenumrets karaktär av yrkande skall då klart framgå av hans deklaration eller därvid fogad handling. Det skall med andra 0rd vara fråga om vad som i diskussionen om skattetilläggen kallades ett öppet redovisat yrkande. För detta ändamål bör lämpligen i blanketten for tulldeklaration finnas utrymme for uppgift härom från den tullskyldiges sida. Markering av yrkande eller tveksamhet om det statistiska numret i deklarationen är givetvis en signal till tullverket att ägna klassificeringsfrågan särskild uppmärksamhet vid granskningen. Utredningen anser också att det i tulldeklarationen, till stöd både for den tullskyldige och för granskningen, bör ges möjlighet att lämna upplysningar i vad mån den angivna tullpositionen förut tillämpats for den tullskyldige eller i vad mån den har grundats på råd av lokal tullmyndighet. Det är ju uppgifter om faktiska förhållanden, som ofta är lätta att kontrollera. Skulle sådan uppgift visa sig vara oriktig, när tullpositionen finnes vara felaktig, ställer det givetvis den tullskyldige i en misstänkt dager. Som framhållits i förarbetena till den nya tullagstiftningen kan klassificeringen enligt tulltaxan dock innefatta svårigheter. som många gånger kan vara vanskliga att bemästra även för expertis. Ett betydande utrymme för eftergift av tulltillägg på grund av ursäktlighet måste därför finnas vid felaktigheter som ligger i en tolkning av tulltaxan. Givetvis måste därvid beaktas den tullskyldiges personliga förutsättningar och erfarenheter. På den kommersiella importören eller den som t. ex. i egenskap av ombud yrkesmässigt ägnar sig åt deklarationsverksamhet får ställas helt andra krav än på lekmannen. De normalt förekommande problemen for de tullskyldiga att svara for angivelsen av tullpositionen bör emellertid inte överdrivas. För de flesta importörer är det merendels fråga om upprepad import av samma varuslag. och den förut tillämpade och godtagna tullpositionen blir for dem så att säga en fast punkt för deklarationsangivelsen. Om en importör i ett sådant fall skulle ändra tulltaxenumret och härigenom komma att lämna en felaktig uppgift, lär det vara svårt att undgå tulltillägg, såvida han inte markerat den nya angivelsen såsom yrkande eller han eljest kan åberopa rimliga skäl för sitt antagande att det förut tillämpade tulltaxenumret var felaktigt. Utredningen vill slutligen framhålla vikten av att de tullskyldiga kan få information och upplysning från tullverket i klassificeringsfrågor liksom

Överväganden ochförslag 103

V

i andra frågor som är betydelsefulla för att den enskilde skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet mot det allmänna. En brett upplagd allmän informationsverksamhet bör eftersträvas. Dessutom måste den enskilde i speciella fall kunna få råd och hjälp av tullmyndigheten, särskilt när det gäller att bestämma det statistiska numret. Den möjlighet, som f. n. finns att i vissa frågor få förhandsbesked enligt 29 § TL, är i och för sig en stor fördel men utgör i detta sammanhang en alldeles för omständlig apparat för att anlitas i normala fall av rådgivning. Det kan vid denna rådgivning

inte bli fråga om annat än för tullmyndigheten icke bindande råd om tull-

positionen eller liknande (jfr den rådgivning som taxeringsnämndens ordförande har skyldighet att lämna deklarationsskyldiga). Råden bör som regel kunna lämnas tämligen omgående och utan mera ingående undersökningar och bör närmast anses som uttryck för en i tulltaxeringsgöromål bevandrad befattningshavares personliga bedömning. Rådet bör av bevisskäl lämnas i skriftlig form. Om den angivna tullpositionen sedermera inte godtas vid tulltaxeringen. bör rådet ha den betydelsen att det garderar den tullskyldige mot påföring av tulltillägg. Den befattningshavare som lämnat rådet bör i och för sig inte anses jävig att verkställa tulltaxeringen, men det kan dock från granskningssynpunkt vara en fördel att en annan tjänsteman förrättar tulltaxeringen. Det är svårt att bedöma hur tyngande en dylik rådgivningsverksamhet kan bli för tullverket. Den kan ju också medföra någon ökning av besvärsfrekvensen, om de tullskyldiga när lämnade råd inte följs vid tulltaxeringen drar slutsatsen att frågan om tullpositionen nog är så pass tveksam att de gör klokt i att överklaga. Vid bedömning av merbelastningen bör man hålla i minnet att importen till alldeles övervägande delen är upprepad import och att de fall där tullpositionsangivelser framstår som tveksamma för enskilda importörer, som själva upprättar tulldeklarationerna, kan antas vara relativt begränsade till antalet. Den ökade rådgivningsverksamheten innebär för tullverket givetvis det positiva att tulltaxeringsarbetet på sikt underlättas och den bör kunna ge ett förbättrat underlag för den statistiska informationen om varuinförseln. Även om statsverkets kostnader för rådgivningsverksamheten inte skulle bli obetydliga, är enligt utredningens mening en sådan anordning till hjälp åt de tullskyldiga som den skisserade ett nödvändigt komplement till det föreslagna sanktionssystemet med tulltillägg för oriktig angivelse av tullposition.

5.2.7 Olovligr _förjfogande över oförtullad vara m. m.

Avgiftsbelagd vara behöver enligt 2§ tredje stycket TL i vissa fall inte förtullas vid införseln. Vara får t. ex. läggas upp på tullupplag eller tullager - sådan uppläggning förekommer i betydande omfattning - eller innehas med temporär tullfrihet utan att förtullas. l sådana fall kan införselavgifter undandras genom att någon utan anmälan till tullverket förfogar över varan på ett sätt som strider mot förutsättningarna för tullfriheten; Varor kan t. ex. föras bort från tullager eller tullupplag eller användas och förbrukas där. Ett annat exempel på olovligt förfogande över oförtullad vara är det fallet att en utlänning, som tillfälligt vistas här i landet och innehar en bil med temporär tullfrihet, överlåter fordonet till annan person. Överlåtelsen

104 Overväganden och _/örslag

är Förbjuden enligt 45§ andra stycket TK och medför att fordonet enligt föreskrift i 16§ TF skall förtullas, om annat inte bestäms. Avgifter kan

också undandras genom förfogande över varor, för vilka åtnjutits tullres-

titution, i strid mot förutsättningarna för restitutionen. Här ifrågavarande typer av undandragande är straffbelagda i 4§ l och 2 VSL, om uppsåt föreligger, och i 5§ första stycket samma lag i fall av grov oaktsamhet. Även försök till brott som avses i 4§ är straflbelagt. Brottsligt förfogande föreligger givetvis inte, om förfogandet anmälts till tullmyndigheten, så att tull och annan införselavgift kan tas ut. Tulltillägg bör kunna utgå även vid olovligt förfogande. Lika litet som vid införsel utan angivande till förtullning kan tillägget här knytas till det i nuvarande 5 § TL använda begreppet tullskyldig. Tillägget bör i princip påföras den som förfogat över varan i strid mot inskränkning i förfoganderätten. Denne bör också generellt åläggas den grundläggande skyldigheten att betala tull och annan införselavgift för varan. För vissa personer, nämligen innehavare av tullupplag, tullager eller exportbutik, finns redan nu en dylik skyldighet föreskriven i 39 § andra stycket TL. Där åläggs innehavaren att utge “särskild avgift” enligt 40§ första stycket motsvarande den tull och annan införselavgift han haft att betala om han anmält varan till förtullning - om han förfogar över varan i strid mot förvaringsbestämmelserna. Innehavaren skall också enligt samma stycke erlägga särskild avgift för vara som går förlorad, när den förvaras på upplaget, lagret eller i exportbutiken. Men han är fri från betalningsskyldighet, om han visar att förlusten inte beror på fel eller försummelse av honom själv eller någon för vilken han svarar. En upplagshavare kan exempelvis gå fri från betalningsansvar, om det visas att någon utomstående stulit den oförtullade varan från upplaget och upplagshavaren inte brustit i ansvaret för förvaringen. En generell föreskrift bör enligt utredningens mening föras in i TL om skyldighet för den som i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten förfogar över oförtullad vara att betala den tull och annan införselavgift som belöper på varan. l samband därmed bör bestämmelsen i 39 § begränsas till att avse ansvaret för införselavgifter endast när oförtullad vara går förlorad. Utredningen vill i detta sammanhang peka på en viss skillnad mellan den förut nämnda 39 § och den bestämmelse i 2 § tredje stycket 2, på vilken

skyldigheten att utge särskild avgift enligt 39 § replierar. I 2 § tredje stycket

2 sägs att vara utan att förtullas får förvaras på tullupplag eller tullager eller i frihamn eller exportbutik. Skyldigheten att erlägga särskild avgift enligt 39§ gäller dock endast innehavare av tullupplag, tullager eller exportbutik, alltså inte innehavare av frihamn. Anledningen härtill framgår inte av propositionen med förslag till TL. Motivet står dock troligen att finna bl. a. i det förhållandet, att frihamn, som får inrättas endast efter tillstånd av regeringen och finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö, fått en offentligrättslig karaktär genom att tillståndet getts till vederbörande stad. (Därefter har med regeringens medgivande rätten att hålla frihamn överlåtits till fristående frihamnsaktiebolag, i Göteborg dock endast delvis.) Innehavare av frihamn har emellertid i övrigt i stort sett samma skyldigheter som innehavare av tullupplag, tullager eller exponbutik (jfr 26, 41 och 48 §§

Överväganden och förslag 105

TSt). Den skillnaden Föreligger dock, att innehavare av tullupplag, tullager och exportbutik är skyldig att svara för” att vara inte tas ut i strid mot inskränkning i förfoganderätten eller i övrigt behandlas i strid mot sådan inskränkning, medan frihamnsinnehavaren är skyldig att “utöva tillsyn över att så inte sker. Samtliga inrättningar står enligt 28 § TL under tullverkets Överinseende, även om olikheter finns i formerna för tillsynen beträffande frihamn å ena sidan samt tullupplag etc. å andra sidan. Någon redovisning till tullverket av gods som i frihamn lossas från fartyg förekommer sålunda inte. Tullverket utövar däremot bevakning i frihamnarna. Om risken för att vara går förlorad när den förvaras i frihamn är mindre än om den förvaras på något annat av de ställen som avses i 2§ tredje stycket 2 TL är svårt att bedöma. Risken för att innehavaren av frihamnen själv förfogar över vara på otillåtet sätt torde däremot vara mycket ringa. Enligt utredningens mening kan det finnas anledning att ifrågasätta den här berörda olikheten i skyldigheterna för innehavare av tullupplag, tullager och exportbutik å ena sidan och innehavare av frihamn å andra sidan. Det torde clock inte ankomma på utredningen att föreslå ändringar i fråga om frihamnarnas ställning.

5.2.8 Tal/tilläggen stor/ek

Tulltilläggets storlek bör stå i relation till det tull- eller avgiftsbelopp som undandragits eller kunnat undandragas genom den tull- eller betalningsskyldiges förfarande. När det gäller att bestämma den eller de procentsatsen varmed tulltillägg skall utgå, är det naturligt att till utgångspunkt ta de resonemang som fördes vid införande av skattetillägg vid de direkta och indirekta skatterna (prop. 1972:10). Därjämte bör beaktas de särskilda förhållanden, som råder på tullområdet och styrkan av nu gällande reaktioner vid ringa smugglingsbrott, där tulltillägg avses bli den enda påföljden. Vid inkomst- och förmögenhetsskatterna utgår skattetillägg enligt 116 a § taxeringslagen vid oriktig uppgift i självdeklaration eller annat skriftligt meddelande med 50 % av den inkomst- eller förmögenhetsskatt, som till följd av avvikelse från den oriktiga uppgiften - utöver vad som eljest skulle ha utgått - påföres den skattskyldige. Då avvikelse från självdeklaration skett på grund av skönstaxering. beräknas det 50-procentiga tillägget på den skatt, som till följd av uppskattningen utgår utöver skatten på deklarerad inkomst eller förmögenhet. I fråga om bestämmandet av procentsatsen till 50 % anförde departementschefen i huvudsak följande (prop. s. 209). Procentsatsen bör vara så hög att skattetillägget blir kännbart. Samtidigt måste emellertid hänsyn tas till att avgiften i princip skall utgå vid alla konstaterade oriktigheter. oberoende av s. k. subjektiva rekvisit. dvs. oberoende av om uppsåt eller slarv förelegat. Utredningens forslag innebär också att den administrativa avgiften i flertalet fall skulle bli den enda sanktionen. Vid bestämmandet av procentsatsen måste hänsyn tas till den nuvarande reaktionen mot skattebrott enligt SkSl; Viss ledning bör kunna hämtas från den praxis som i dag tillämpas av domstolarna vid utdömande av böter för falskdeklaration och vårdslös deklaration. Vid falskdeklaration torde genomsnittsbeloppet vara 1,5 gånger den undandragna skatten och vid vårdslös deklaration ca 0.8. Med beaktande sålunda

106 Överväganden ochförs/ag

av den praktiska tillämpningen av det nu gällande systemet harjag funnit. att avgiften bör tas ut med 50 % av den skatt som utöver vad som eljest skulle ha utgått påförs i följd av avvikelsen från den oriktiga uppgiften. Denna procentsats bör gälla såväl inkomstskatt som förmögenhetsskatt. l jämförelse med utredningens förslag innebär mitt förslag en inte oväsentlig höjning. Differensen blir i viss mån mildrad genom att gränsen för åtal för skattebrott med hänsyn till beloppets storlek föreslås i väsentlig mån flyttad uppåt. Svårare fall av försummelse skall dock kunna beivras med åtal och dom på samma sätt som hittills. oaktat att skattetillägg utgår. Vid mervärdeskatten utgår motsvarande skattetillägg enligt 64a§ lagen om mervärdeskatt med 20 % av det skattebelopp, som till följd av avvikelsen utgår eller ej skall tillgodoräknas den skattskyldige. Departementschefen anförde i förenämnda proposition (s. 218) beträffande det 20-procentiga skattetillägget vid mervärdeskatten följande.

l likhet med utredningen föreslårjag att skattetillägg skall utgå med 20 % av skatten. Den föreslagna procentsatsen är betydligt lägre än den som föreslagits på inkomstskatteområdet. I och för sig kan 20,96 tyckas vara en låg sanktion vid oriktig uppgift. Procentsatsen framstår däremot väl avvägd vad beträffar uppskattningar. med hänsyn till att det på mervärdeskatteområdet ofta är fråga om höga beskattningsvärden som inte direkt återspeglar den skattskyldiges vinst av verksamheten och således hans skatteförmåga. Detta skulle motivera olika procentsatser vid olika former av oriktiga och ofullständiga uppgifter. En sådan ordning kan emellertid anses opraktisk och är i vissa fall svår att tillämpa. Därför bör godtas den av utredningen föreslagna procentsatsen för alla fall av oriktiga och ofullständiga uppgifter. skattetillägg med 20 % bör sålunda utgå även vid underlåten deklaration. där skatten fastställts efter uppskattning.

Samma procentsats ansågs konsekvensvis böra tillämpas även för skattetilläggen på punktskatteområdet. Om man med utgångspunkt från nu gällande skattetillägg på de direkta och indirekta skatternas område vill dra slutsatser om den lämpliga storleken sistnämnda av särskilt inav tulltilläggen är departementschefens yttrande tresse. Anledningen till att man stannade vid det 20-procentiga skattetilllägget vid mervärdeskatten - vilket i och för sig syntes vara lågt vid avvikelse på grund av oriktig uppgift - var fruktan för att en högre procentsats skulle _kunna slå för hårt vid skönsuppskattningar. Sådana uppskattningar måste ofta förekomma på mervärdeskatteområdet, när bokföringsunderlaget är alltför bristfälligt för att läggas till grund för en säker bedömning av omsättav sådan art avser den skattepliktiga omningens storlek. Uppskattningar i rörelsen. Sådana uppskattningar förekommer däremot inte vid sättningen tulltaxeringen. Debiteringen av mervärdeskatt avser där vanligen fastställande av skatten varupost för varupost, och de avvikelser, som kan föranleda tulltillägg, torde främst vara betingade av oriktiga uppgifter. De uppskattningar, som förekommer vid den ordinära tulltaxeringen, hänför sig också merendels till särskilda varor, t. ex. uppskattningar av värdet på en införd skadad vara, en gåvosak eller begagnad vara. l det diskuterade hänseendet torde förhållandena vid tulltaxeringen snarare påminna om förhållandena vid inkomsttaxeringen än vid mervärdetaxeringen. Departementschefens motivering för det 20-procentiga skattetillägget vid mervärdeskatten pekar sålunda i riktning mot att tillägget vid tulltaxeringen inte bör stanna

sou 197537 Öve/väganden ochförslag 107

vid 20 % utan fastställas till en högre procentsats. Enligt utredningens mening skulle ett 20-procentigt tulltillägg vid avvikelse på grund av oriktig uppgift vara alldeles för lågt. Vid bestämmande av tulltilläggets storlek måste också, som förut nämnts, hänsyn tas till nuvarande reaktion mot varusmugglingsbrott. Genom införande av tulltillägg är ju avsikten att mindre allvarliga smugglingsbrott skall kunna avkriminaliseras, så att saken skall vara utagerad i och med att tulltillägg påförts och inte behöva dras inför judiciell myndighet. Det är därvid enligt utredningens mening nödvändigt att tulltilläggets storlek i princip avpassas så att reaktionen för Smugglaren inte blir avsevärt mindre kännbar än enligt nuvarande system. Ringa varusmuggling är för närvarande belagd med penningböter högst 500 kr. För varusmuggling av ”normal svårhetsgrad är straffet dagsböter eller fängelse i högst två år. Ringa varusmuggling avgörs i allmänhet genom strafföreläggande, varvid bötesstraffet regelmässigt bestäms med ledning av anvisningar som GTS i samråd med RÅ fastställt till ledning för deposition av böter(se RÅ:s cirkulär 102). De angivna bötesbeloppen motsvarar i princip tullen eller avgiften för varan. Varusmuggling av “normal svårhetsgrad” föranleder i allmänhet dagsböter, som till antalet också ofta bestäms med ledning av nyss nämnda anvisningar. Förutom straff- som nyss nämnts mestadels i form av böter - föranleder i allmänhet förverkande. varusmuggling Detta är särskilt fallet i fråga om varusmuggling i samband med resandetrafiken, där det helt övervägande antalet fall av upptäckta smugglingsbrott begås. Varorna tas regelmässigt i beslag och förklaras förverkade i samband med att brottet beivras. Som regel är det fråga om totalförverkande. Ibland förekommer dock partiellt förverkande av ett varuparti eller varas värde. Vid partiellt värdeförverkande har från tullverkets sida hävdats att förverkandet borde avse minst ett värde som motsvarar den tull och annan avgift som undandragits. Det förekommer dock att domstolar av billighetsskäl förklarar lägre värden förverkade. Som framgått av det anförda är reaktionen mot varusmuggling förhållandevis kraftig och består i allmänhet av både straff och förverkande. Det är mot denna bakgrund uppenbart, att ett tulltillägg motsvarande endast 20 % av det tull- och avgiftsbelopp som undandragits eller kunnat undandras skulle innebära en mycket påtaglig försvagning av reaktionen mot de mindre allvarliga brotten, där i allmänhet varken straff eller förverkande avses förekomma i fortsättningen. Sett från ren repressionssynpunkt borde tulltilllägget åtminstone motsvara summan av den tull och de andra avgifter som kunnat undandras statsverket. Med visst fog kan hävdas att en administrativ sanktion, om den mer effektivt skall motverka den privategoistiska benägenheten att undandra statsverket inkomst. inte bör - åtminstone såvitt gäller avsiktliga brott- understiga den vinst som lockar genom det brottsliga förfarandet. Även med ett så beräknat tulltillägg skulle reaktionen mot ringa smugglingsbrott oftast bli svagare än för närvarande. Ett skäl för att sätta tulltillägget högre än skatte- och avgiftstilläggen kan också vara de särskilda svårigheter som är förenade med kontrollen av varutrafiken till landet inom ramen för den nya tullproceduren, där trafikens krav på snabbhet ansetts motivera mycket långt gående möjligheter att föra in och förfoga över varor innan den egentliga tullbehandlingen ägt

108 Överväganden ochjfirslag

rum. En påtaglig nackdel är vidare att importörens medkontrahent, som normalt borde vara en värdefull upplysningskälla vid avslöjande av brott, befinner sig utomlands och därför inte utan vidare är tillgänglig för förhör, än mindre för omedelbara tvångsåtgärder, i händelse av misstanke om brott. Detta bör enligt utredningens mening vägas in som ett betydelsefullt moment, när det gäller att bestämma det tryck som anses nödvändigt för att i allmänhet upprätthålla kravet på en väl fullgjord uppgiftsskyldighet mot det allmänna. Utredningen anser att det förut anförda och särskilt hänsynen till den nuvarande reaktionen mot varusmuggling utgör tillräckliga skäl för att tulltillägget vid varusmugglingsbrott i allmänhet borde utgå med ett belopp som åtminstone motsvarar den tull och annan införselavgift som undandragits eller kunnat undandras. Tulltillägg skall emellertid utgå inte bara när förutsättningarna för ansvar enligt VSL är uppfyllda utan i princip även i fall då uppsåt eller grov oaktsamhet inte föreligger hos den tull- eller betalningsskyldige. l dessa senare fall skulle ett tulltillägg som det hittills diskuterade enligt utredningens mening vara alltför högt. Det anförda leder fram till tanken att man för att tillfredsställa kraven på en i allvarliga fall tillräckligt kraftig reaktion och på en sådan behandling att hänsyn tas till att vissa förfaranden är mindre allvarliga, borde laborera med tulltillägg av varierande storlek. Av praktiska skäl kan dock enligt utredningens mening en sådan ordning accepteras bara i begränsad utsträckning. En tänkbar differentiering skulle kunna vara att tillägget i de fall den betalningsskyldiges förfarande i och för sig fyller förutsättningarna för tilllämpning av VSL sattes till 100 % och i andra fall till 50 %. Detta skulle innebära att tullmyndigheten i varje enskilt fall skulle ha att pröva inte bara om de objektiva förutsättningarna för påföring av tulltillägg är uppfyllda utan även om den betalningsskyldige begått gärningen antingen uppsåtligen eller på grund av grov vårdslöshet. För skattetilläggens del förekommer inte någon liknande differentiering, grundad på en bedömning av de subjektiva rekvisiten. En sådan ordning torde i allmänhet vara mindre lämplig inom ramen för den summariska process, i vilken skattetilläggen fastställs, men förtjänar likväl att närmare prövas för tulltilläggens del. En praktiskt lättare genomförbar differentiering, som resultatmässigt torde i någon mån ligga i linje med den nyss antydda. är att tillämpa det högre tulltillägget för förfaranden som innebär införsel av varor utan att de ges tillkänna för tullverket (jfr 1 § första stycket VSL) - flertalet smugglingsbrott tillhör denna kategori- och i övrigt tillämpa det lägre 50-procentiga tillägget. Enligt utredningens förslag till ändringar i TL skall varuinförsel utan anmälan till förtullning eller annan tullklarering medföra tulltillägg enligt 40 §, medan lämnande av oriktig eller ofullständig uppgift till ledning för tulltaxering skall medföra tulltillägg enligt 40a §. Även i de fall som avses i 40 a§ är naturligtvis ibland förutsättningarna för ansvar enligt VSL uppfyllda. Dessa fall torde emellertid vara relativt begränsade till antalet och dessutom oftast av sådan kvalitet att de bör föranleda brottspåföljd och förverkande. Detta torde gälla även om brott som begås genom vilseledande i och för sig skall kunna bedömas som ringa, såsom utredningen föreslår. Emot den antydda schematiska lösningen talar dock uppenbara principiella

Överväganden och förslag 109

skäl. Tulltillägg enligt 40 a § kan grundas på omständigheter, som är minst lika grova som de omständigheter, vilka föranleder tulltillägg enligt 40§. Och de fall där oriktig eller ofullständig uppgift lämnas uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lär genomsnittligt kunna antagas vara allvarligare än fallen av underlåtenhet att ge tillkänna varor vid motsvarande subjektiva rekvisit. (Jfr lagrådets och departementschefens uttalanden vid tillkomsten av stadgandet om ringa varusmuggling i nuvarande 2 § VSL i prop. 1960:115 s. 151 och 160. Lagrådet framhöll att under ringa varusmuggling inte borde inbegripas sådant aktivt brottsligt förfarande som vilseledande genom oriktig uppgift m. m., och denna synpunkt underströks av departementschefen.) Även om utredningen är beredd att i anslutning till den i SkBL skedda regleringen dra gränserna för vad som anses som ringa smugglingsbrott sätt än som skedde vid tillkomsten av VSL och sålunda till på ett vidare hänföra också fall av vilseledande genom oriktig eller ofullringa smuggling ständig uppgift, vore det alltför stötande att klassificera förfarandena enligt 40 a § och enligt 40§ på det omvända sättet mot 1960, så att tulltilläggen generellt skulle utgå med 50 % i de förra fallen och med 100 % i de senare. Utredningen ser sig därför nödsakad att närmare diskutera det först nämnda differentieringsalternativet, enligt vilket tullmyndigheten efter prövning av de subjektiva rekvisiten skulle avgöra om den högre eller lägre procentsatsen skall gälla vid tulltillägg enligt både 40§ och 40 a §. l vån land har vi varit försiktiga med att på administrativa myndigheter lägga en bedömning av i vad mån en gärning begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och förbehållit sådana prövningar för domstolarna. Frågan är om hinder bör anses föreligga mot att vid tulltilläggen låta en sådan uppgift handhas av tullmyndigheterna, som onekligen har en betydande erfarenhet av sådana bedömningar från tillämpningen av 2§ VSL. Av den förut lämnade redogörelsen för administrativa sanktioner i de nordiska grannländerna framgår att liknande bedömningsfrågor av de subjektiva rekvisiten i betydande grad anförtrotts tullmyndigheterna där. Enligt den/inska tullagen kan tullmyndighet höja tull och annan skatt till ”högst” det dubbla beloppet, om varuhavare “medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat väsentligt felaktig varuanmälan eller annan föreskriven uppgift. Vidare kan vid resandetrafiken påföras dubbel skatt eller avgift, när den resande medvetet eller av grov vårdslöshet” försummat sin anmälningsskyldighet. Samma subjektiva rekvisit skall alltså prövas föreligga som hos oss krävs för strafibarhet enligt VSL. Enligt den norska tullagen får tullmyndighet påföra tilläggstull, när en varuägare eller hans ombud lagt fram oriktiga dokument eller gett oriktiga upplysningar, efter en viss procentsats om gärningen skett av oaktsamhet, och efter dubbla procentsatsen om den skett “forsettlig. I 1933 års lov om omsetningsavgift - en fullmaktslag. vari olika brukar förankras - den förutsäravgifter påminner subjektiva sättningen för avgiftsförhöjning om VSL och den finska tullagen: Den som genom en överträdelse, som är “forsettlig eller skyldes grov uaktsomhet”, undandragit eller kunnat undandra statskassan avgift, kan förpliktas erlägga det dubbla beloppet eller vid upprepning det fyrdubbla. Enligt den danska tullagen är det inte fråga om egentliga administrativa sanktioner som tullbeslutar om utan om normerade böter myndigheterna enligt fast praxis motsvarande dubbla summan av undandragna tullar och avgifter - som

110 Överväganden øc/Lförs/ag

får föreläggas den tullskyldige under vissa förutsättningar, om gärningen inte är svårare än att böter utgör tillräcklig påföljd. Straffskalan för de olika gärningarna innefattar vid “forsaet til at undgå betaling som regel böter eller frihetsstraff och vid oaktsamhet enbart böter. Vid fastställande av administrativa sanktioner eller liknande bötespåföljder -har sålunda tullmyndigheterna i våra grannländer anförtrotts en bedömning av de subjektiva rekvisiten om än med inbördes något avvikande gränsdragningar. l Norge och delvis även i Finland har tullmyndighet därjämte fått en uttrycklig rätt att skönsmässigt bestämma storleken av tillläggstullen inom ramen för den angivna procentsatsen. Mot bakgrund av de erfarenheter som inom vårt tullväsende finns i fråga om handläggningen av mål angående ringa varusmuggling enligt 2 § VSL och de uppgifter som anförtrotts tullmyndigheterna i grannländerna, anser sig utredningen kunna förorda att en viss differentiering av de föreslagna tulltilläggen skall kunna ske med hänsyn till de subjektiva omständigheterna. Differentieringen bör ske så att tullmyndigheten efter en grövre mall kan pröva, om tillägget skall sättas ner till hälften av vad som eljest är föreskrivet. Att vidga differentieringen därhän att myndigheten skulle få fastställa tillägget skönsmässigt inom ramen för en viss procentsats finner utredningen varken påkallat eller tillrådligt. Det skulle ge den administrativa prövningen av tillägget alltför mycket karaktären av straffmätning och vara en alltför långtgående avvikelse från skattetilläggen vid den inrikes beskattningen. De grunder, enligt vilka tulltillägg skall kunna efterges med hänsyn till ursäktlighet av olika slag, bör liksom vid de inrikes skattetilläggen vara reglerade i lagen. Om man vill få till stånd en rimlig differentiering som tillgodoser kravet att enligt VSL straffbara gärningar inte skall medföra en för laglydnadens upprätthållande alltför svag reaktion, när den administrativa sanktionen träder i stället för det judiciella förfarandet, och som tillika Sår en väsentligt mildare påföljd vid andra fel eller bristfalligheter än straffbarhetsfallen, synes i forsta hand böra övervägas en regel. som innebär att tulltillägget sätts ner till hälften av vad som annars skulle utgå, när den omständighet som föranleder tillägg kan antas ha tillkommit utan att vare sig uppsåt eller grov oaktsamhet förelegat. I VSL:s straffbarhetsfall skulle tulltillägget då sättas till det belopp som motsvarar de avgifter som undandragits eller kunnat undandras genom gärningen. Denna nivå motsvarar det förslag om uttagande av dubbel tull m. m., som GTS i sitt yttrande över departementspromemorian med förslag till TL (prop. 1972:110 s. 125 ff.) lade fram för resandetrafikens del beträffande ringa varusmuggling av rusdrycker och tobaksvaror. Det kan givetvis vara svårt att avgöra var gränsen går mellan grov vårdslöshet och vanlig vårdslöshet vid gärningar, som bör föranleda tulltillägg. Likaså kan hävdas att prövningen av vad som krävs för uppsåt i olika former vållar svårigheter. Om man hyser betänkligheter mot att i den administrativa processen dra in problematiken om uppsåt och grov oaktsamhet, anser utredningen att man bör överväga en enklare variant av den eftersträvade differentieringen, som ändå kan anses tillgodose det väsentliga syftet med den föreslagna uppdelningen i tulltillägg på 100 och 50 %. Det för utredningen viktiga med det 100-procentiga tillägget är att avsiktliga undandra-

Överväganden och _förslag lll

ganden skall mötas med erforderlig reaktion, en reaktion som inte gärna kan vara lägre än den vinst som gärningsmannen avsett att göra. Däremot kan det inte anses vara avgörande för sanktionssystemets funktion, om tulltillägget skulle stanna vid 50 % vid sådana enligt VSL straffbara gärningar som begåtts av grov vårdslöshet eller med annat än direkt uppsåt. Det bör påpekas att det vid sådan ringa varusmuggling, som består i underlåtenhet att för tullverket ge tillkänna införsel av avgiftsbelagd vara (eller försök därtill) oftast torde vara uppenbart att avsikt att undandra tull eller annan avgift förelegat. Denna form av ringa varusmuggling torde sålunda i stort sett drabbas av den högre procentsatsen. Utredningen förordar att avgränsningen mellan det IOO-procentiga och det 50-procentiga tulltilllägget får ske enligt en regel, som innebär att tillägget då det kan antas att avsikt att undandra tull eller avgift inte har förelegat utgår med hälften av vad som annars skulle utgå. Genom en sådan regel kommer under det 50-procentiga tulltillägget att falla även en hel del gärningar som är strañbara enligt VSL. Detta får emellertid enligt utredningens mening accepteras med hänsyn till fördelarna av att ha en lättillämplig regel för avskiljande av de fall där det högre tulltillägget är påkallat. Avvägningen av storleken på det föreslagna tulltillägget har som framgår av det föregående varit ett för utredningen ganska vanskligt problem med hänsyn till de olika synpunkter som krävt beaktande. I förhållande till nivån för den inrikes varubeskattningen synes de föreslagna procentsatserna kanske höga, även om det i och för sig får anses motiverat att de överstiger de 20 % som gäller i fråga om mervärde- och punktskatterna. De är mer jämförliga med nivån för skattetilläggen vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. I förhållande till de nuvarande reaktionerna vid den vamsmuggling, där de föreslagna tulltilläggen genom avkriminaliseringen är avsedda att i stor utsträckning ersätta den judiciella sanktionen i dess helhet, ligger tulltilläggen avsevärt i underkant. Om jämförelser slutligen görs med de administrativa sanktioner. som tillämpas vid tullundandraganden i våra nordiska grannländer och inom dessa vunnit viss hävd, framstår de svenska procentsatserna som relativt modesta. Jämförelser är delvis osäkra i den mån tullmyndighet enligt bestämmelserna äger att med hänsyn till omständigheterna jämka eller efterge föreskrivna procentuella tillägg. Det för vår del föreslagna tulltillägget torde för resandetrañkens del komma att slå ganska lika med det i Finland gällande systemet att lägga på dubbel avgift i fall då den resande medvetet försummat sin anmälningsskyldighet men bli mildare än det finska vid grov oaktsamhet och strängare vid oaktsamhet av lägre grad. Det 200-procentiga bötesstraff som enligt fast praxis tillämpas i Danmark framstår som betydligt strängare än det här föreslagna tulltillägget. De föreslagna reglerna om tulltillägg bör tillämpas i fråga om tullar samt skatter och avgifter som fastställs och uppbärs i den ordning som gäller för tull. I detta sammanhang kan erinras om att det s. k. moderna punktskattesystemet, som tillämpas i fråga om flertalet punktskatter (bensinskatt, energiskatt, särskild varuskatt, utjämningsskatt, dryckesförpackningsavgift, tobaksskatt och omsättningsskatt på motorfordon), medför att huvudparten av den punktskattebelagda importen inte kommer att beröras av tulltillägg. Detta system innebär nämligen att skattskyldigheten för importörer som

112 Överväganden ochförslag

är registrerade hos RSV uppkommer först när den skattebelagda varan omsätts eller förbrukas inom landet och grundas på deklarationer som de skattskyldiga avlämnar till RSV. Vid oegentligheteri redovisningen av punktskatt från de registrerade näringsidkarnas sida kommer det för den inrikes varubeskattningen gällande skattetillägget att liksom hittills tillämpas. Tulltillägg skall däremot komma ifråga vid de icke registrerade importörernas införsel samt vid införsel av sådana punktskattebelagda varor, där uppbörden genomgående ombesörjs av tullverket (malt- och läskedrycksskatter. reklamskatt och chokladutjämningsavgift). Att två olika sanktionssystem kan gälla för en och samma punktskatt, beroende på importörens ställning, innefattar förstås en viss ojämnhet men medför i och för sig inga svårigheter vid tillämpningen, eftersom uppbörden av skatten är uppdelad mellan RSV och tullverket. Nämnda ojämnhet bör kunna tolereras lika väl som det forhållandet att skattetillägg hittills har kunnat läggas på de registrerade importörerna, trots att de smärre och oregistrerade importörernas införsel inte har drabbats av tillägg utan behandlats som andra tullundandraganden. För de registrerade importörerna torde risken att vid oegentligheter mista de fördelar som registreringen innefattar vara betydligt allvarligare än den risk for ekonomisk repression som ligger i det 20-procentiga skattetillägget.

5.2.9 Beslutande myndighet

För att främja intresset av en enhetlig och riktig tillämpning av bestämmelserna om tulltillägg kunde det vara lämpligt att frågor om tulltillägg handlades av de regionala tullmyndigheterna. Dessa är fyra tulldirektioner, var och en ansvarig för verksamheten i en tullregion, och tre gränstullkammare, var och en i ledningen för ett gränstulldistrikt. Mot en sådan lösning talar emellertid flera skäl. Redan det stora antal ärenden som de myndigheterna skulle få att handlägga - totala antalet tulltaxeregionala ringsärenden är omkring två miljoner om året - inger starka farhågor för att förfarandet skulle bli alltför tungrott, om det fördes över till annan mynän den som i allmänhet handhar förtullningen. Det bör därför överdighet vägas om inte en ordning som innebär att tulltilläggsfrågorna handläggs av de lokala tullmyndigheterna är lämpligare och kan ge tillfredsställande garantier för en från likformighets- och rättssäkerhetssynpunkter ändamålsenlig handläggning. För annan verksamhet än kustbevakning är tullregionerna indelade i tulldistrikt. Sammanlagt finns 19 sådana distrikt, vilka står under ledning av distriktstullkammare. Därutöver finns 20 tullkammare samt tullstationer och tullexpeditioner. Vara anges till förtullning hos tullanstalt, som är den gemensamma benämningen för distriktstullkammare. gränstullkammare, tullkammare. tullstation och tullexpedition (samt tullavdelning på tullplats där annan tullanstalt saknas). Tullanstalten fastställer tull och annan införselavgift för varan. Hemtagare är skyldig att- ange vara till förtullning hos kontrolltullanstalten (se avsnitt 2.3.2), som i regel är tullanstalten i hans hemort. Annan än hemtagen vara anges till förtullning hos tullanstalten på den ort där varan befinner sig när förtullning skall ske. Praktiska skäl talar enligt utredningens mening för att frågor om tulltillägg handläggs av samma tullmyndighet som utför tulltaxeringen, alltså den

Överväganden och förslag 113

tullanstalt där varan angetts till förtullning. Denna myndighet känner bäst till de omständigheter som legat till grund för tulltaxeringsbeslutet och där förvaras kopior av de deklarationer och övriga uppgifter som lämnats till ledning för förtullningen. Det torde också vara av betydelse för sanktionssystemets effektivitet att beslut om tulltillägg kan meddelas i nära anslutning till tulltaxeringsbeslutet. Likartade synpunkter kan läggas på sådana fall då vara inte har angetts till förtullning och bör föranleda att frågor om tulltillägg då prövas av den tullmyndighet, hos vilken varan borde ha angetts till förtullning. I regel torde det bli den tullmyndighet inom vars verksamhetsområde upptäckten sker. Att lägga prövningen av tulltilläggsfrågor hos lokal tullmyndighet kan enligt utredningens mening inte innebära någon fara från rättssäkerhetssynpunkt. De befattningshavare som avses komma att handha prövningen saknar visserligen i regel allmän juridisk kompetens, men detta förhållande torde i erforderlig grad uppvägas av den omfattande internutbildning som förekommer inom tullverket och tjänstemännens betydande vana vid rättstillämpning. Det sagda gäller i särskilt hög grad cheferna för gräns- och distriktstullkamrarna samt tullkamrarna - tullförvaltarna - och även de befattningshavare vid dessa myndigheter som utför tulltaxeringen. Tulltjänstemännens förtrogenhet med rättstillämpning hänger samman med användningen av det omfattande författningskomplex som reglerar varuförseln till och från riket. Det kan också erinras om att tullförvaltarna fungerar som förundersökningsledare och åklagare i tullmål enligt 13 resp. 24 § VSL. De nyss nämnda tullmyndigheterna prövar i egenskap av kontrolltullanstalter för hemtagare även frågor om förseningsavgift och kan förelägga vite enligt 42§ TL. Det kan anmärkas att i regeringens proposition (l975:87) om riktlinjer för ändrad skatteadministration och taxering i första instans m. m. föreslås bl. a. att frågor om skattetillägg och förseningsavgift på inkomstskatteområdet framdeles skall föras över från lokal skattemyndighet till förstärkta taxeringsnämnder. Den antydda ordningen att lägga prövningen av frågor om tulltillägg hos lokal tullmyndighet överensstämmer i sak med detta förslag. Utredningen föreslår sålunda att frågor om tulltillägg skall handläggas av de lokala tullmyndigheterna. Det får genom föreskrifter i administrativ ordning bestämmas vilka befattningshavare som skall anförtros uppgiften. Utredningen vill dock framhålla vikten av att ärendena inte fördelas på allt för många händer utan hålls samman hos ett begränsat antal befattningshavare, som har tillräcklig erfarenhet; Vid tullstation eller tullexpedition bör handläggas endast sådana ärenden som hänger samman med vad som upptäcks i samband med den ordinära resandetrafiken. Uppkommer i annat fall fråga om tulltillägg vid sådan tullanstalt, bör frågan hänskjutas till närmast överordnade myndighet (gränstullkammare, distriktstullkammare eller tullkammare) för avgörande. Det bör ankomma på GTS att meddela närmare bestämmelser om behörigheten att pröva frågor om tulltillägg och att genom anvisningar för och kontroll av tillämpningen verka för enhetlighet och likformighet.

Överväganden

114 ochförslag

5.2.1O Tull och tulltillägg iförhâllande till _fdrverkande

Såsom närmare framgår av avsnittet om förverkande under 5.3.6, har utredningen stannat vid att bestämmelser om förverkande bör finnas kvar iden reviderade VSL och tillämpas såväl vid smugglingsbrott, som innefattar överträdelse av import- eller exportförbud eller av villkor för import eller export, som vid brott, som avser undandragande av tull och annan införselavgift. Vid undandragandebrotten kommer emellertid enligt förslaget utnyttjandet av förverkande att reduceras till en bråkdel av det nuvarande antalet förverkandefall genom den föreslagna avkriminaliseringen av ringa smugglingsbrott i samband med införandet av tulltillägg. Avkriminaliseringen genomförs genom en regel att åtal eller talan om förverkande på grund av sådant brott får väckas endast om särskilda skäl föreligger. Kategorin ringa brott avses få en betydligt vidare omfattning än hittills enligt 2 § VSL, dels genom att även undandragande genom oriktig uppgift eller annat vilseledande skall kunna hänföras till ringa brott, dels och framför allt genom att det nuvarande straffet penningböter om högst 500 kr. byts ut mot dagsböter (för varusmuggling av normal svårhetsgrad föreslås ett straffminimum om 60 dagsböter). Vid denna kategori undandragandebrott, där åtal sålunda normalt inte skall väckas, avses tulltillägget utgöra tillräcklig reaktion. I dessa fall kommer frågan om förverkande inte upp. Talan om förverkande blir sålunda enligt förslaget aktuell i huvudsak vid varusmuggling av normal svårhetsgrad och vid grovt brott. Spörsmålet är då vilken ordningen för påföring av tulltillägg bör vara när undandragandebrott blir föremål för beivran genom judiciellt förfarande och smuggelgodset helt eller delvis förverkas. Spörsmålet har ett visst samband med frågan i vad mån tull och andra införselavgifter skall utgå vid förverkande, eftersom tulltillägget är knutet till de införselavgifter som undandragits. Frågan om tullbehandlingen i samband med förverkande. som under senare tid vållat en del huvudbry i praxis, skall därför först beröras. Inga direkta föreskrifter finns om uttagande av tull, när varan eller dess värde helt förverkas. Det torde ha ansetts naturligt, att tull inte skall betalas till statsverket för en vara, som statsverket i judiciell ordning tar hand om som förbruten. I enlighet härmed har tull regelmässigt inte tagits ut för vara beträffande vilken fråga om smugglingsbrott uppkommit. Kommer fråga om åtal och förverkande upp sedan tull påförts och betalats, återbetalas den erlagda tullen om förverkande sker. Den angivna principen kan sägas indirekt ha kommit till uttryck i ett uttalande av departementschefen vid tillkomsten av VSL angående bestämmande av det värde som skall läggas till grund för förverkande när godset inte finns i behåll (prop. 1960:115 s. 74 f .). Enligt departementschefen torde värdet böra avse marknadsvärdet, vilket i fråga om sprit- och tobaksvaror innebär att utförsäljningspriset i den legala handeln inom landet skall läggas till grund för bestämmande av värdet. I utförsäljningspriset måste givetvis anses ingå tullar och andra införselavgifter (liksom inrikes skatter och avgifter samt vinstpålägg). Vad därefter beträffar de fall där förverkande helt eftergetts har tidigare inte ansetts råda någon tvekan om att tull och andra införselavgifter skall tas ut för varan. Till stöd för denna uppfattning kan åberopas 25§ VSL, där det föreskrivs att om beslag på utländskt oförtullat gods hävs, skall

Överväganden och _förslag 115

egendomen eller, om denna redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig redovisning. Den redovisning som avses måste rimligen vara påföring av införselavgifter i vanlig ordning och eventuellt uttagande av dessa ur köpeskillingen för varan. Den nu berörda situationen behandlades i det betänkande som låg till grund för VSL (SOU 1959:24). Där uttalades (s. 324) att om beslaget hävdes, egendomen i tullhänseende skulle behandlas på samma sätt som gällde beträffande till riket i vanlig ordning inkommet gods. I förekommande fall skulle föreskrivna tullavgifter tas ut innan godset lämnades ut. Praxis inom tullverket har sålunda varit att tull och andra införselavgifter tagits ut i vanlig ordning, när förverkande helt har eftergetts (ifr GTS:s cirkulär 1960-12-02, 25§ tredje stycket). I en dom av kammarrätten i Stockholm den 2 juli 1973 (avd. 5, mål nr 4442-1972) har emellertid intagits en annan ståndpunkt. I domen uttalade kammarrätten att det av tingsrättens dom i brottmålet framgick att den ifrågavarande egendomen - en bil - varit föremål för varusmuggling och att tingsrätten ansett att den i brottmålet av åklagaren yrkade förverkandepåföljden borde helt efterges. Vid sådant förhållande kunde den som infört bilen hit enligt kammarrätten inte anses pliktig att erlägga på bilen belöpande tull och skatt. Kammarrättens dom är svårförklarlig och det finns enligt utredningens mening inte anledning att i detta sammanhang spekulera i de bakomliggande motiven. Utredningen vill dock för sin del hävda att domen (som tillkom vid en tidpunkt då det i tullverket inte fanns allmänt ombud som kunde föra målet till regeringsrätten) inte kan föranleda en ändring av hittills gällande rättstillämpning. Den tidigare redovisade tolkningen av 25 § VSL bör alltså ligga fast. Det kan för övrigt anmärkas att kammarrättens ståndpunkt inte bara strider mot ordalagen i 25 § och bakomliggande motiv utan även i materiellt hänseende kan leda till stötande resultat. Den som gjort sig skyldig till varusmuggling skulle nämligen vid efterskänkt förverkande komma billigare undan än den som i vanlig ordning uppgett införseln för tullverket. När förverkandet eftergetts till viss del, har vägledning för tull- och avgiftsfrågans bedömning sökts i lagtext och motiv. Enligt 22 § andra stycket VSL skall om förklaring som sägs i 12§ meddelats - alltså ett partiellt värdeförverkande av egendom som finns i behåll - egendomen återställas, om ersättningsbelopp som avses i 12 § erläggs inom två månader efter det saken slutligt avgjorts. I annat fall får egendomen för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som gäller för förverkad egendom. Egendomen skall alltså återställas så snart ersättningsbeloppet erlagts och inte, såsom när förverkandet eftergetts helt, överlämnas till tullmyndigheten för redovisning. I specialmotiveringen till 12§ framhöll departementschefen (prop. 1960:115 s. 122), att den penningsumma som skulle erläggas för utfående av egendomen från tullverket lämpligen borde anges i domen. Om meningen hade varit att även införselavgift skulle erläggas till tullverket borde detta rimligen ha nämnts i sammanhanget. Stadgandet har tolkats så att när förverkande skett till viss del av egendom eller egendoms värde

116 Överväganden ochförslag

tull- och andra införselavgifter därutöver inte kan tas ut. av den här nämnda tolkningen borde vara Den logiska konsekvensen att de allmänna domstolarna skulle se till att ett partiellt värdeförverkande alltid täckte de införselavgifter som skulle ha utgått för varan. Smugglaren sätts annars i ett bättre läge än den som i behörig ordning anger vara till förtullning. Det torde dock vara klart att denna synpunkt i praxis inte alltid har beaktats av domstolarna. GTS har vid två tillfällen berört den nu aktuella frågan. I sitt yttrande över tullagstiftningskommitténs betänkande anförde styrelsen, att tull och andra införselavgifter borde utgå för den del av smuggelgodset som inte blivit föremål för sak- eller värdeförverkande (prop. 1972:110 s. 65 0. 66). l yttrandet över tullagstiftningssakkunnigas betänkande återkom styrelsen till frågan och anförde, att det var påkallat med en lagregel som förhindrade värdeförverkande som till beloppet understeg de avgifter som skulle ha utgått om varan införts legalt. Frågan om tull och annan införselavgift bör utgå och tulltillägg pålöras för varor som helt eller delvis förklaras förverkade bör enligt utredningens mening lösas genom en klar och entydig bestämmelse i TL. Vid utformningen av bestämmelsen bör, såsom GTS antytt, eftersträvas likställighet i tullbeläggningen av varor som förtullas i vanlig ordning och varor som blir föremål för partiellt förverkande. I sistnämnda fall bör införselavgifter Regeln i utgå för den del av varan eller dess värde som inte förverkas. TL bör lämpligen formuleras negativt och således fastslå att om och i den mån vara förklaras förverkad, tull och annan införselavgift inte skall utgå för varan. Därav framgår motsättningsvis att tull och avgiftsbeläggning skall ske i samma mån som förverkande har eftergetts. Om förverkande helt efterges skall tull och andra införselavgifter tas ut som om varan införts i vanlig ordning. Vad gäller tulltillägg i relation till förverkande förordar utredningen att sådant tillägg skall utgå enligt samma principer som föreslagits gälla för påföring av tull och annan införselavgift. Den författningsmässiga regleringen av denna fråga kan lämpligen ske i anslutning till den föreslagna bestämmelsen att tull och annan införselavgift för vara inte skall utgå i den mån varan förklaras förverkad. Hur den tekniska samordningen mellan å ena sidan tullverkets beslut om tull m. m. och tulltillägg och å andra sidan rättens beslut om förverkande skall lösas kan diskuteras. Påförs inte tull och tulltillägg omedelbart och oberoende av den judiciella prövningen, får tillägget påföras senare i den mån förfarandet inte leder fram till förverkande. Har å andra sidan tull och tilltlllägg påförts när förverkande beslutas, måste i enlighet med den princip utredningen föreslagit beslutet om införselavgifter och tillägg helt eller delvis undanröjas. Det förefaller utredningen lämpligast att påföring av tull och tulltillägg alltid sker, om förutsättningar härför föreligger, och

1 Se regeringsrättens årsbok 1966 ref. 25. En person A hade dömts av allmän domstol för det han, utan att erlägga föreskrivna avgifter (iordbruksavgift och allmän varuskatt; varan var tullfri) tagit ut och försålt varor från provianteringsfrilager. Viss del av varornas värde hade förklarat; förverkad. Regeringsrätten uttalade att A vid sådant förhållande inte kunde anses skyldig att utöver det förverkade beloppet erlägga på godset belöpande jordbruksavgift och allmän varuskatt.

Överväganden och förslag 117

att det skall åligga tullmyndigheten att ex officio vidta den ändring i beslutet om tull och tulltillägg som ett senare beslut om förverkande kan föranleda. En sådan ordning har den Fördelen med sig att domstolen vid ställningstagandet i förverkandefrågan får klart för sig hur stor den ekonomiska sanktionen genom tulltillägget blir i fall förverkandet helt efterges.

5.3 Det straffrättsliga sanktionssystemet

5.3.1 Smugglingsbrortens systematiska placering I utredningens direktiv har uttalats att det kan finnas anledning att överväga VSL:s tillämpningsområde, bl. a. i förhållande till SkBL:s. Därmed torde väsentligen avses spörsmålet om en uppdelning bör ske av de båda brottskategorierna i VSL, undandragandebrott och brott mot import- och exportförbud, och om den förra gruppen brott bör inarbetas i och behandlas enhetligt tillsammans med de i SkBL upptagna undandragandebrotten. I l §SkBL, där det görs en uppräkning av de skatter på vilka lagen är tillämplig, anges i sista stycket att lagen ej tillämpas, om angiven skatt eller avgift fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull. SkBL eller VSL kan således vara tillämplig i fråga om undandraganden av samma slags konsumtionsskatter beroende på om skatten utgåri samband med den inrikes varubeskattningen eller den fastställs och uppbärs av tullverket i den för tull gällande ordningen. Flertalet punktskatter fastställs och uppbärs i fråga om den dominerande delen av importen av RSV enligt det moderna s. k. punktskattesystemets principer. Härav följer att SkBL är tillämplig när det gäller undandragande av punktskatt i fråga om denna del av importen och VSL beträffande återstoden. Det kan naturligtvis ifrågasättas om den allmänna lagtekniska uppspaltningen mellan VSL och SkBL är lämplig. Frågan får bedömas med beaktande av både de likheter och de olikheter som finns mellan formerna för fastställelse av införselavgifter på tullområdet och av skatter på inrikesområdet och mellan bl. a. kontrollmöjligheterna på de båda områdena. Av stor betydelse är självfallet också de för- eller nackdelar från praktisk tillämpningssynpunkt, som skulle vara förenade med en samordning av de båda slagen undandragandebrott i SkBL och med den därav följande klyvningen mellan de i VSL nu reglerade huvudbrottsgruppema, som båda avser varutrafrken över rikets gränser.

Övervägandena beträffande VSL:s tillämpningsområde bör enligt utred-

ningens mening lämpligen göras mot bakgrund av tidigare uttalanden om en reglering i skattestrafflagstiftningen av undandraganden i samband med in- eller utförsel. Eftersom den enhetliga behandlingen i en lag av all slags olovlig införsel eller utförsel av varor, oavsett om det gällde undandragande

eller överträdelse av förbud, var en nyhet för VSL, finns det också anledning

att beröra den reglering som tidigare gällde på området och motiven för sammanföringen i VSL.

118 Överväganden och/örslag

Uttalanden i förarbetena till skattestramagen (1943:313) Vid skattestrafflagens tillkomst utgick man från att lagen skulle omfatta alla defraudationsbrott, som inte av särskilda skäl borde lämnas utanför. Sådana skäl ansågs föreligga i fråga om brott mot tullförfattningarna. Enligt de sakkunniga (SOU 1942:31) avsåg straffbestämmelserna i tullagstiftningen inte bara att utgöra en reaktion mot undandragande av tull eller skatt utan också att tjäna andra syften. Bestämmelserna kunde därför under inga förhållanden upphävas. Därtill kom att de kvalifikationsfall som förekom i tullförfattningarna var så speciella att de inte lämpligen kunde flyttas över till en allmän lag. Alternativet att uppta huvudbrottet i skattestrafflagen och kvalifikationsfallen i andra författningar var enligt de sakkunniga inte tilltalande (betänkandet s. 97). Lagrådet erinrade att bland de gärningar som strafibelades i tullforfattningar och andra därmed jämförliga författningar även fanns gärningar som begreppsenligt var att anse som deklarationsbrott i förslagets mening. De hade emellertid trots detta inte ansetts böra falla under lagen, och straffbestämmelserna hade därför lämnats orubbade i de särskilda författningarna. Eftersom dessa författningar bildade ett i och för sig slutet rättsområde och en utbrytning av straffbestämmelserna åtminstone inte då syntes kunna komma i fråga, måste även enligt lagrådets mening deklarationsbrott avseende tull-, import- och licensavgifter lämnas utanför skattestrafflagen (prop. 1943:140 s. 112).

Gällande ordning _före VSLJS ikraftträdande Bestämmelser om straff for olovlig import och export av varor fanns tidigare i fyra centrala författningar (varuinförsellagen, spritinförsellagen, importförbudskungörelsen och varuutförsellagen) och i ett stort antal Specialförfattningar av mycket skiftande natur. Vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling av vara i syfte att undandra tull eller avgift var föremål for särskild reglering i 4§ l mom. varuinforsellagen. Enligt detta Iagrum bestraffades såväl faktiska vilseledande åtgärder med varan som oriktiga uppgifter, ägnade att bibringa tulltjänstemannen en felaktig föreställning angående varans behandling i tullhänseende. Var vilseledandet straffbart enligt strafflagen skulle vad där föreskrevs tillämpas, och i annat fall skulle förfarandet bestraffas lika med olovlig varuinförsel. Hänvisningen till strafflagen medförde, att vilseledande förfaranden i betydande omfattning bestraffades som bedrägeri eller försök till sådant brott. Enligt imponförbudskungörelsen och flera speciella importförfattningar liksom enligt varuutforsellagen hänfördes vilseledande förfaranden under huvudstadgandet i resp. författning. Enligt vissa skatteförfattningar, där i samband med införsel skulle avlämnas deklaration, bestraffades oriktiga uppgifter i deklarationen enligt skattestrafflagen. Flera av de speciella forfattningarna innehöll dock inga särskilda bestämmelser om vilseledande förfaranden. Lagstiftningen utsattes för kritik av första lagutskottet i dess utlåtande (nr 37) till 1949 års riksdag med anledning av proposition med förslag till ny lag om straff for olovlig varuutförsel. Utskottet konstaterade, att den gällande lagstiftningen var synnerligen svåröverskådlig. De grundläggande författningarna hade tillkommit vid olika tidpunkter och var uppbyggda

Överväganden och förslag 119

efter skilda principer. Ny lagstiftning borde därför komma till stånd. Denna borde vara uppbyggd efter enhetliga synpunkter och med beaktande av de erfarenheter domstolarna gjort i den dittillsvarande rättstillämpningen. Utskottet föreslog utredning härom och uttalade: Vid den av utskottet nu förordade utredningen kan måhända visa sig möjligt att samla alla erforderliga stadganden om straff för överträdelser mot olika import- och exportbestämmelser inom en och samma lag som i så fall skulle innehålla endast straffbestämmelserna jämte nödvändiga straffprocessuella regler. De materiella reglerna rörande införsel till och utförsel från riket av gods, vilka bestämmelser skulle straffsanktioneras genom ifrågavarande lag, finge utfärdas i annan ordning. Sedan riksdagen hos Kungl. Majzt hemställt om den utredning utskottet föreslagit tillsattes 1956 års varusmugglingsutredning. I direktiven till denna utredning anfördes bl. a. att utredningen borde få den av riksdagen angivna omfattningen och syfta till ett nytt enhetligt regelsystem. De synpunkter, som forsta lagutskottet anfört rörande principerna för lagstiftningen och de konkreta spörsmål, som fordrade en lösning, borde få tjäna som utgångspunkt vid arbetets bedrivande.

UrIa/anden ijörarberena till VSL VSL:s tillämpningsområde fastställdes i enlighet med förslag av 1956 års varusmugglingsutredning. Beträffande straflbestämmelsernas utformning anförde utredningen (SOU 1959:24 s. 157) att det var en tänkbar lösning att behandla defraudationsbrotten och brotten mot import- eller exportförbud var för sig. En sådan uppdelning skulle dock enligt utredningen innebära, att man skilde på gärningar, som i yttre hänseende var med varandra helt överensstämmande. Underlâtenhet att anmäla en vara till tullbehandling eller ett vilseledande i samband med tullbehandlingen kunde sålunda i ett fall föranleda att tull eller avgift undandrogs statsverket och i ett annat att varan infördes i strid mot förbud. Dessutom ansågs gärningarna ha det gemensamt, att de innebar kränkning av ett statligt intresse, förbundet med en varas in- eller utförsel, och det torde understundom bero på mera tillfälliga omständigheter, om man valt tull- eller importreglering för att tillgodose ett visst näringspolitiskt intresse. Utredningen ansåg därför den naturligaste lösningen vara, att de viktigaste av de förfaranden, som föranleder att tull eller annan liknande avgift undandras statsverket eller att in- eller utförsel sker i strid mot förbud, sammanfördes under ett gemensamt brottsbegrepp. l anslutning till ståndpunkten att till varusrnuggling borde hänföras även vilseledande förfarande beträffande tull och avgifter - sådant vilseledande hade tidigare bestraffats som bedrägeri eller skattebrott - lämnade utred-

ningen (s. 163 ff.) en utförlig redogörelse för doktrinens ställning till frågan

om förhållandet mellan defraudationsbrotten och bedrägeribrotten enligt strafflagen samt för vad som härutinnan förekom i samband med skattestrafflagens tillkomst. Utredningen fann övervägande skäl tala för att tulldefraudationerna helt uteslöts från bedrägeribestämmelsernas tillämpningsområde. Inte heller borde det komma i fråga att införa tulldefraudationerna under skattestrafflagens tillämpningsområde. I fråga om gränsdragningen mellan underlåtet tillkännagivande av godset och vilseledande förfarande

120 Överväganden ochförslag

anförde utredningen (s. 159), att det i vissa fall kunde framstå som tveksamt till vilken typ gärningen skulle hänföras. Med den Föreslagna straffbestämmelsen kom dock frågan att sakna praktisk betydelse, eftersom brottet i vilket fall som helst var att bedöma som varusmuggling. Utredningens förslag att den nya lagstiftningen skulle omfatta i princip alla slag av olovlig in- och utforsel av varor föranledde ingen erinran vid remissbehandlingen (prop. 1960:115 s. 51 ff.), och departementschefen anslöt sig till utredningens mening i detta avseende (s. 57). Utredningens förslag till utformning av det centrala brottsbegreppet tillstyrktes av de flesta remissinstanser. GTS anförde dock (s. 56), att det mötte starka betänkligheter mot att undanta tullbedrägeri från allmänna strafflagens tillämpning, i varje fall i fråga om grövre former av brottet. Det skulle enligt styrelsen innebära en brytning med den hävdvunna rättsåskådningen. Riksåklagarämbetet fann däremot (s. 55), att utredningens förslag från praktiska och systematiska synpunkter innebar betydande fördelar i förhållande till den gällande ordningen. I framtiden kunde det emellertid vara anledning att i ett vidare sammanhang överväga att sammanföra defraudationsbrott av olika slag till en särskild brottstyp i strafflagens bedrägerikapitel. Departementschefen betonade de av utredningen anförda skälen. att en uppdelning av tulldefraudationsbrotten och de brott som innebar överträdelser av import- eller exportförbud skulle innebära att man gjorde åtskillnad mellan handlingar som i yttre hänseende var helt identiska. Departementschefen fann inga betänkligheter möta mot att underkasta de olika gärningstyperna en enhetlig straffrättslig reglering (s. 58).

Uttalanden iförarbetena till SkBL I direktiven till skattestrafflagutredningen uttalade depanementschefen att en mera enhetlig strafflagstiftning i vissa avseenden kunde böra övervägas och att vissa i specialförfattningar intagna bestämmelser om straff och särskild rättsverkan kanske kunde upphävas och ersättas av en allmän reglering i ämnet. Man fick dock sannolikt räkna med att speciella sådana bestämmelser i viss utsträckning alltjämt borde ifrågakomma, t.ex. beträffande sådana brott som reglerades i VSL. Skattestrafllagutredningen föreslog (betänkandet Skattebrotten, SOU 1969:42, s. 155), att undandragande av tull och andra avgifter, som tas ut i samband med import eller export, skulle falla utanför SkBL:s tillämpningsområde. Som skäl angavs att det i direktiven torde ha förutsatts, att smugglingslagstiftningen inte skulle omprövas av utredningen. Utredningen hänvisade också till att tullområdet var föremål för översyn av tullagstiftningskommittén. Enligt utredningens mening borde det inte behöva uppkomma några nämnvärda praktiska olägenheter av att olikartade påföljder på grund av utredningens ställningstagande kom att inträda for skattebrott beroende på om de begåtts i samband med införsel till riket eller i annat sammanhang, även om detta i princip inte var tillfredsställande. Vid remissbehandlingen av betänkandet framhöll GTS (prop. 1971:10 s. 172), att ändringarna i tulltaxeringsförfarandet medfört att detta till sin karaktär närmat sig förfarandet vid inrikes varubeskattning. Anledning kunde

Övezväganden ochjörslag 121

därför föreligga att utesluta vilseledande vid tullbehandling från VSL och låta det falla under SkBL. Härigenom skulle man undgå, att brott avseende samma skatt föll under olika strafibestämmelser beroende på om det gällde import eller inrikes beskattning. Mot en överföring av vilseledande vid tullbehandling till SkBL talade dock bl. a. önskvärdheten av att behandla alla brott mot bestämmelser om in- och utförsel av varor i en och samma författning och svårigheten att åstadkomma en klar gränsdragning mellan å ena sidan vilseledande vid tullbehandling och å andra sidan varusmuggling i egentlig bemärkelse. Enligt styrelsens uppfattning vägde dessa skäl tungt, och styrelsen anslöt sig därför till utredningens ståndpunkt att någon ändring inte borde göras i fråga om VSL:s tillämpningsområde. Vid tillkomsten av SkBL övervägdes även frågan om de centrala skattebrotten borde inarbetas i BrB (jfr prop. 1971:10 s. 141 f., 171 och 223 f.). En sådan placering ansågs från vissa synpunkter vara lämplig för att markera brottens allvarliga karaktär. Departementschefen förklarade, att han skulle finna det principiellt mycket tilltalande, om den allmänna straffrätten fick omfatta även Skattebrotten. Man kunde emellertid inte bortse från de svårigheter som skulle uppstå därigenom, bl. a. samordningen av sanktionerna på skatte- och tullområdena. Vidare borde beaktas vissa speciella for-

hållanden på skattebrottens område, som otvivelaktigt gjorde det systema-

tiskt besvärligt att inordna dem i BrB utan att dela upp dem på flera kapitel. Skattebrotten borde därför även i fortsättningen tills vidare behandlas inom specialstraffrätten.

Uttalanden iförarberena till TL Tullagstiftningskommittén (betänkandet Tullproceduren vid import, stencil Fi 1970:4) ansåg, att någon ändring i VSL:s tillämpningsområde inte borde göras (s. 140). Till stöd for denna ståndpunkt anförde kommittén ungefär samma synpunkter som GTS hade åberopat i yttrandet över skattestrafflagutredningens betänkande. Skulle olikheterna mellan VSL och den allmänna skattestraffrätten i vad avsåg brottspåföljder visa sig medföra allvarliga olägenheter sedan ett nytt tullförfarande hade prövats, borde frågan enligt kommittén utredas närmare. I departementspromemorian (Ds Fi 1972:4) med förslag till tullag m. m. föreslogs ingen ändring i fråga om VSL:s och SkBL:s tillämpningsområden (s. 9). Däremot föreslogs en skärpning av straffsatserna i VSL till en nivå motsvarande SkBL:s straffsatser. I propositionen (1972:110) med förslag till tullag m. m. som byggde på nyss nämnda betänkande och departementspromemoria anförde departementschefen (s. 130), att reformerna av tullproceduren. främst införandet av ett deklarationssystem, ytterligare aktualiserade tanken på att bestämmelserna i VSL närmare skulle anpassas till SkBL och att också ett administrativt sanktionssystem var värt att övervägas. Till dessa uttalanden har utredningens direktiv anknutit.

122 Övezväganden ochförslag

Utredningen De skäl som har ansetts tala för att skattebrotten borde föras in i BrB bl. a. att brottens allvarliga karaktär bättre skulle markeras - kan enligt utredningens mening i och för sig motivera att även smuggllngsbrotten behandlas i balken. Detsamma gäller emellertid andra allvarliga brott som f. n. regleras i specialstraffrätten. t. ex. narkotikabrotten. Frågan om skatteoch smugglingsbrotten bör ha sin plats i BrB eller hänföras till specialstraffrätten anser utredningen böra avgöras i ett större sammanhang, då det från principiella och praktiska synpunkter övervägs, hur gränsdragningen mellan den allmänna straffrätten och specialstraffrätten bör ske. Med hänsyn härtill och vad som förekom vid SkBL:s tillkomst har utredningen inte funnit det vara dess uppgift att närmare pröva frågan om ett överförande av skattebrotten (inkl. smugglingsbrott av defraudationskaraktär) till BrB. Den ordning som infördes i och med VSL:s ikraftträdande innebar i princip en enhetlig reglering av straffen för in- eller utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser, oavsett om gärningarna innefattar undandragande av tull och andra avgifter eller överträdelse av förbud mot in- eller utförsel. Denna reglering gav otvivelaktigt en avsevärd förbättring i fråga om överskådligheten av rättsområdet och ökade möjligheter till en enkel och rationell tillämpning av bestämmelserna. Efter lagens tillkomst har i olika sammanhang frågan om ett överförande av undandragandebrotten på tullområdet eller vissa av dem till skattestrafllagstiftningen varit uppe till diskussion. Därvid har tanken på en överföring avvisats. Som skäl har främst åberopats de praktiska fördelarna av att brott mot bestämmelser om in- och utförsel av varor regleras i en enda författning och vidare har pekats på svårigheterna att åstadkomma en klar gränsdragning mellan vilseledande i samband med tullbehandling å ena sidan och varusmuggling i egentlig bemärkelse å andra sidan. Mot dessa skäl får vägas vad som talar för att undandragandebrotten på tullområdet överförs till SkBL - och i så fall samtliga former av undandragande, inte bara de som sker genom vilseledande. Förutom likheterna i tull- och beskattningsförfarandena kan framhållas att tull- och andra särskilda införselavgifters betydelse från ekonomisk synpunkt numera är förhållandevis begränsad och kommer att minska ännu mer, medan uppbörden i samband med import av sådana skatter och avgifter som också utgår vid omsättning och hantering inom landet omfattar en stigande andel av tullverkets uppbörd. Särskilt mycket väger därvid mervärdeskatten. Vid en avvägning av dessa skäl mot varandra har utredningen kommit till uppfattningen att fördelarna av att de centrala bestämmelserna rörande överträdelser av bestämmelser om in- och utförsel av varor finns samlade i en enda författning väger lika tungt som skälen för en överflyttning av undandragandebrotten till SkBL. Från principiella och systematiska synpunkter kan med minst lika stort fog hävdas att de olika brottstyperna i samband med varutrafiken över landets gränser bör regleras enhetligt som ett rättsområde för sig som att undandragandebrotten bör regleras i ett sammanhang. Om det förra alternativet väljs bör dock den principen gälla att reaktionssystemen inom skattestrafflagstiftningen och smugglingslagstiftningen skall överensstämma med varandra, i den mån inte särskilda skäl kan åberopas för speciella regleringar i några hänseenden.

Öve/väganden ochförslag 123

Utredningen hari ett visst skede övervägt att lägga fram alternativa förslag till reglering av undandragandebrotten, så att mot varandra skulle ställas å ena sidan en moderniserad varusmugglingslag med samma enhetliga reglering av brotten vid gränstrafiken som nuvarande VSL innehåller och, å andra sidan, dels en skattebrottslag vari undandragandebrotten inom tullområdet inarbetats och dels en separat varusmugglingslag för brotten mot import- och exportförbud och andra regleringar av in- eller utförseln. Ett inarbetande i SkBL av undandragandebrotten på tullområdet har emellertid visat sig medföra sådana svårigheter att utredningen inte ansett det särskilt praktiskt och meningsfullt att fullfölja arbetet härmed. Om man utgår ifrån att de allmänna brottsbeskrivningarna i den helt nyligen införda skattestrafflagstiftningen skall förbli i huvudsak oförändrade, synes inarbetandet av tullbrotten i SkBL få till följd, antingen att i denna lag måste införas ett icke obetydligt antal specialbestämmelser för tullbrottens del eller också att man får vidta en betydande omläggning av tullkontrollbestämmelserna. Härvid har förutsatts att inarbetningen inte får medföra sådana materiella förändringar i konstruktionen av tullbrotten att effektiviteten i beivrandet av dessa brott avsevärt eftersätts. Utredningen vill i det följande peka på några av de svårigheter som framträtt vid den ifrågasatta överflyttningen av undandragandebrotten på tullområdet till SkBL. SkBL:s bestämmelse om huvudbrottet skattebedrägeri i 2 § första stycket är tillämplig endast om oriktig uppgift har lämnats i skriftlig handling som avgetts till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift. Det har varit möjligt att på detta sätt begränsa straffbarheten till de fall då skriftlig handling har lämnats eftersom förfarandet i fråga om skatter och avgifter på inrikesområdet i huvudsak är skriftligt. Muntliga uppgifter förekommer endast som kompletteringar eller förtydliganden av de uppgifter den skatteller avgiftsskyldige har lämnat i den deklaration eller grundhandling av annan typ som han författningsenligt har att avge till ledning för skatteeller avgiftsberäkningen. På tullområdet gäller emellertid i väsentliga delar en annan ordning. Huvudregeln är visserligen att de uppgifter som erfordras till ledning för förtullningen skall lämnas i tulldeklaration eller importanmälan. Resenärer har dock som regel rätt att ange medförda varor till förtullning muntligen. Oriktiga uppgifter i dessa sammanhang skulle således, om undandragandebrotten fördes över till SkBL, inte utan vidare kunna beivras straffrättsligt. Det skulle krävas att det här aktuella rekvisitet i bestämmelsen om skattebedrägeri ändrades, åtminstone såvitt gäller smugglingsbrottet, eller att ett obligatoriskt skriftligt förfarande vid förtullning strikt genomfördes för all trafik. Det senare skulle vara tyngande och medföra betydande nackdelar för resandetrafiken. Ett annat mera svårlöst problem, som uppkommer vid en överföring av undandragandebrotten till SkBL, möter på grund av utformningen av det passiva skattebedrägeriet i 2 § andra stycket SkBL. Denna bestämmelse kräver i objektivt hänseende bl. a. att någon underlåtit att avge deklaration eller därmed jämforlig handling. Den skulle kunna tillämpas på tullområdet, när någon som är skyldig att till ledning för förtullning avge tulldeklaration eller importanmälan underlåter att ange varan till förtullning. Bestämmelsen kräver emellertid i subjektivt hänseende att gärningsmannens underlåtenhet

i

124 Överväganden och/örslag

skett i avsikt att förskaffa sig en obehörig skattevinst. Kravet på avsikt eller s. k. direkt uppsåt tillkom efter erinran från flera remissinstanser mot skattestrafflagutredningens förslag, vilket krävde endast vanligt uppsåt (jfr prop. 1971:10 s. 177 f. och 231 f.). Departementschefen underströk att bestämmelsen i 2 § andra stycket var avsedd enbart för kvalificerade underlåtenhetsfall (jfr uttalandet om “klara obstruktionsfall av passivitet“). Det torde för de vanliga skattebrottens del inte kunna komma i fråga att nu härutinnan och vidga kravet på uppsåt att omfatta även göra någon ändring indirekt och eventuellt uppsåt. Om kraven på avsikt skulle gälla för tullbrottens del, kan det väl antagas att bestämmelsen i SkBL i viss omfattning skulle kunna tillämpas i fall av underlåtenhet att ange vara till förtullning eller annan form av tullklarering. Särskilt när varan förs in vid sidan av tullstället behöver man inte tveka om gärningsmannens avsikt att undgå tull och andra Mestadels torde sådan avsikt också kunna införselavgifter. antas föreligga, då en resande underlåter att anmäla en vara för tullverket. mening finns det dock risk för att alltför många fall Enligt utredningens skulle få lämnas obeivrade till följd av att direkt uppsåt inte ansågs vara styrkt. Kravet skulle även komplicera ett inordnande i SkBL av de på avsikt som finns upptagna i 4 § l, 2 och 5 VSL. Därtill kommer undandragandebrott vissa speciella problem, när det gäller punkterna 1 och 2. Det är här fråga om olovliga förfoganden över dels varor som i och för sig har anmälts för tullmyndighet men som ännu är oförtullade eller för vilka restitution eller erhållits (1) dels varor för vilka åtnjutits tullfrihet eller tullbegärts nedsättning under särskilda villkor (2). De huvudsakliga förfaranden som avses under punkt 1 är olovlig användning eller förbrukning av vara på tullupplag, tullager, i frihamn eller exportbutik. l tullförfattningarna finns föreskrifter som innebär att sådana varor skall anges till förtullning innan någon får förfoga över dem (jfr 3§ första stycket TL samt 24, 25, 44 och 48 §§ TSt). Underlåtenhet att göra detta skulle alltså kunna falla under 2 § är emellertid varor andra stycket SkBL. Något annorlunda läget beträffande för vilka restitution erhållits eller begärts. 1 viss utsträckning finns det föreskrifter om att tull skall betalas för varan, om den inom viss tid från tidpunkten för anmälan till förtullning tas i anspråk för annat ändamål än som avsetts m. m. (jfr 66§ TK och 63§ GTS:s tullanvisningar). Bestämmelserna täcker emellertid inte alla fall och är enligt utredningens mening inte utformade på sådant sätt att de kan utgöra underlag för att hänföra underlåtenheten att göra anmälan till passivt skattebedrägeri. Punkt 2 är tillämplig bl. a. i det fallet att någon som innehar en vara med temporär tullfrihet använder varan på ett sätt som strider mot villkoren för tullfriheten. Varan skall då den används på sådant sätt förtullas, om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, GTS bestämmer annat (16 § TFO). Även i många andra fall finns föreskrifter om att anmälan skall - som belöper göras uppenbarligen i syfte att tull och andra införselavgifter på varan skall kunna tas ut - om vara för vilken erhållits tullfrihet eller tullnedsättning används på annat sätt än som förutsätts eller om sådan vara överlåts till annan inom viss tid efter införseln (se 12, 15, 18, 22, 23, 27, 37, 38 och 66 §§ TK). Bestämmelserna är dock inte utformade efter någon enhetlig linje och lämpar sig alltså inte som underlag för en tillämpning

Överväganden och _förslag 125

av 2§ andra stycket SkBL på den som underlâter att göra anmälan. För att SkBL:s bestämmelse om passivt skattebedrägeri skulle bli tillämplig på här ifrågavarande fall av underlåtenhet att göra anmälan till tullverket skulle krävas utarbetande av klara och precisa regler för anmälningsskyldighetens fullgörande. Den skriftliga form för anmälningsskyldigheten som skulle behöva föreskrivas, skulle göra förfarandet onödigt stelbent och tyngande. särskilt från den enskildes synpunkt. Även med ett regelsystem av här antytt slag kan det emellertid enligt utredningens mening antas, att bestämmelsen om passivt skattebedrägeri skulle få en ganska begränsad tillämpning på tullområdet till följd av svårigheten att styrka direkt uppsåt. För att motverka detta och övriga negativa effekter som enligt vad förut anförts skulle uppkomma. om SkBL:s brottskategorier gjordes tillämpliga på undandraganden på tullområdet. skulle en särreglering av tullbrotten i vissa avseenden vara påkallad. Som ytterligare exempel på kvalifikationsfall, som skulle krävas vid en inarbetning av VSL:s undandragandebrott i SkBL, kan nämnas det som avses i 4§ 5 VSL. Denna bestämmelse, som infördes i samband med tillkomsten av TL. föreskriver att såsom varusmuggling skall straffas underlåtenhet av den tullskyldige att rätta oriktig uppgift, som i tulldeklaration lämnats av ombud. Vidare torde i en sådan inarbetning inte kunna undvaras en motsvarighet till den praktiskt viktiga straflbestämmelsen i 6 § VSL för olovlig befattning med smuggelgods. Genom de erforderliga särbestämmelserna för tullbrott skulle överskådligheten och den generella karaktären hos reglerna i SkBL i avsevärd grad minska och därmed torde de fördelar från systematisk och principiell synpunkt, som skulle ligga i att undandragandebrotten på tullområdet reglerades i samma författning som motsvarande brott på den inrikes beskattningens område, motvägas. På grund av anförda överväganden har utredningen för sin del stannat vid att inte utarbeta något alternativt förslag om överförande av undandragandebrotten i VSL till SkBL. Utredningen lägger således fram endast ett förslag till moderniserad VSL. Förslaget innefattar liksom nuvarande lag en enhetlig reglering av de centrala straffbestämmelserna for överträdelser av gällande regler om in- och utförsel av varor och omfattar sålunda både undandragandebrotten och brotten mot import- och exportförbud eller andra in- eller utförselregleringar. Förslaget avser emellertid att inom denna ram tillgodose det naturliga sakliga kravet att straffreaktionerna för tullundandraganden skall harmoniera med straffen vid den inrikes beskattningen, såvida annat. inte särskilda skäl föranleder

5.3.2 Allmänna synpunkter på VSL:s innehåll och Llzformning Utredningen har i föregående avsnitt intagit ståndpunkten att VSL även i fortsättningen skall omfatta såväl undandragandebrott som brott mot import- eller exportförbud och andra in- eller utförselregleringar. Vad gäller VSL:s tillämpningsområde i övrigt har utredningen funnit skäl att föreslå ändring endast i ett hänseende. Det gäller de förfaranden som är straffbelagda i lagen (1962:120) om straffi vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.. vilka enligt utredningens mening naturligt hör hemma i VSL och därför

lh2g6 Överväganden och _förslag

förts över till VSL. Frågan behandlas för sig i avsnitt 5.3.4 och berörs därför inte närmare här. Vid den översyn av VSL som utredningen har företagit har särskilt övervägts om de centrala brottsbeskrivningarna borde utformas på annat sätt. Smugglingsbrotten är f. n. utformade som effektbrott liksom motsvarande brott i SkBL. Genom det straffbelagda förfarandet skall tull eller annan allmän avgift ha undandragits statsverket eller ock införsel eller utförsel ha skett i strid mot förbud. Brottet i 1 § första stycket VSL är visserligen språkligt formulerat som ett handlingsbrott, men effekten kan sägas vara inbyggd i beskrivningen av objektet för gärningen “gods, för vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras”. De förut angivna effekterna är föreskrivna som brottsforutsättningar även vid de förfoganden och andra särskilda förfaranden som enligt 4 § skall anses som varusmuggling. En med in- eller utförsel i strid mot förbud jämställd effekt är i dessa fall att godset kommit ut i den fria rörelsen i strid mot förbud. Oaktsamhetsbrottet i 5§ första stycket motsvarar i objektivt hänseende uppsåtlig varusmuggling. Som en motsvarighet till försök till varusmuggling föreskrivs i 5§ andra stycket straff för den som genom vissa förfaranden av grov oaktsamhet föranleder fara för att viss angiven effekt skall inträda. Såvitt utredningen har kunnat finna, har smugglingsbrottens utformning som effektbrott inte inneburit några tillämpningssvårigheter. Med hänsyn härtill och då annat inte heller är motiverat av vare sig den nya tullagstiftningen eller av SkBL:s brottskonstruktioner, anser utredningen att den nuvarande principiella uppbyggnaden av smugglingsbrotten inte bör ändras. För att fullbordat undandragandebrott enligt VSL skall föreligga krävs det att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket (jfr vad som förut sagts om 1 § första stycket). I SkBL är effekten i princip knuten till myndighets beslut om påföring av skatt eller avgift. Effekten har inträtt när påföring skett med för lågt belopp (eller tillgodoräknande skett med för högt belopp). Effekten vid smugglingsbrott som består i undandragande kan på liknande sätt beskrivas med att beslut om påföring av tull eller annan in- eller utförselavgift uteblivit, när in- eller utförsel skett utan att ges till känna, och med att påföring skett med for lågt belopp när tullverket vilseletts. Däremot är det inte lika naturligt att genomgående ange effekten på detta sätt, när det gäller de övriga förfaranden (underlåtenhet att rätta oriktig eller ofullständig uppgift som lämnats till ledning för förtullning, olovliga förfoganden m. m.) varigenom undandragandebrott kan begås. Samma invändning kan dock göras mot den nuvarande beskrivningen av effekten vid smugglingsbrotten. Formuleringen kan även i viss mån göra det tveksamt vid vilken tidpunkt brottet fullbordas. Krävs det t. ex. när en hemtagare lämnat oriktiga uppgifter i tulldeklaration och därigenom föranlett att införselavgifter påförts honom med för lågt belopp att det riktiga beloppet inte har erlagts vid utgången av betalningsfristen enligt tullräkningen? Eller skall brottet anses fullbordat redan då. det oriktiga påföringsbeslutet fattats? Knyts effekten till tullmyndighetens beslut i avgiftsfrågan blir tidpunkten för brottets fullbordan mera preciserad. Denna fördel får enligt utredningens mening motivera att effekten vid VSL:s undandragandebrott beskrivs på liknande sätt

Överväganden och _/örslag 127

r

som vid skattebrotten och således anknyts till påföringsbeslutet. Av bl. a. likformighetsskäl bör effekten anges även. i 1 § första stycket. Därigenom blir det även tydligare än enligt nuvarande lydelse. att skyldighet att erlägga tull eller annan avgift för varan skall föreligga i det särskilda fallet och att det således inte är tillräckligt för straffansvar att varan är av avgiftspliktigt slag (se vidare specialmotiveringen till 1 § första stycket). Även vissa sakliga ändringar i och tillägg till VSL:s brottsbeskrivningar bör övervägas. Detta gäller till en början om straffansvaret för den som åsidosatt rättelseskyldighet enligt TL (jfr avsnitt 5.2.5) bör regleras enhetligt och således medföra straff enligt VSL, oavsett om rättelseskyldigheten gäller uppgift i tulldeklaration som avgetts genom ombud eller annan i samband med förtullningen lämnad uppgift. Vidare bör prövas om i samma utsträckning som enligt SkBL gäller för skattebrottens del i VSL bör införas bestämmelser om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse och liknande. Även förverkandebestämmelsernas innehåll och utformning bör ses över, särskilt mot bakgrund av de nya förverkandereglerna i BrB. De nu berörda frågorna behandlas utförligt i särskilda avsnitt i det följande (avsnitt 5.3.3, 5.3.5 och 5.3.6), där utredningen lägger fram vissa förslag till ändringar. I fråga om behandlingen av sådant brott som avses i nuvarande 4§ 4

föreslår utredningen viss omläggning. Ändringar föreslås även i fråga om

brotten olovlig befattning med smuggelgods och bristande tillsyn över transportmedel. Nu angivna ändringar kommenteras i specialmotiveringen till 7-9 §§ förslaget till lag om ändring i VSL. Vad beträffar straffskalorna i VSL gjordes 1973 (prop. 1972:110) SkBL:s strängare straffskalor i stort sett tillämpliga på smugglingsbrotten. För ringa varusmuggling bibehölls emellertid straffet penningböter, eftersom detta möjliggjorde en praktisk handläggning av dessa brott. Om den administrativa sanktionen tulltillägg införs, bör enligt utredningens mening straffskalan för ringa brott ändras till att avse dagsböter. Tulltillägg skall som regel vara den enda sanktionen för ringa undandragandebrott, varför samma hänsyn inte behöver tas till det straffprocessuella förfarandet och handläggningsrutinerna. Att dagsböter införs i straffskalan medför den fördelen att gränsen för vad som kan hänföras till ringa brott blir mer flexibel än om straffet är böter, högst S00 kr. Ringa varusmuggling som består i undandragande bör genom övergången till dagsböter i allmänhet kunna avgöras i administrativ ordning. Denna övergång innebär sålunda att avkriminaliseringen genom tulltillägget når ett väsentligt vidare område än om penningböterna får vara kvar. I fråga om smugglingsbrott som innebär överträdelse av import- eller exportförbud medför övergången till dagsböter att strafföreläggandeinstitutet kan få en vidare tillämpning. Om straffskalan för ringa brott vidgas till att omfatta dagsböter, kunde det göras gällande att man borde låta denna strafform utgå ur straffskalan för varusmuggling av normal svårhetsgrad. Sådant brott skulle alltså kunna straffas endast med fängelse. Utredningen kan emellertid för sin del inte acceptera den gränsförskjutning mellan ringa brott och normalbrott som den antydda ändringen av straffskalan skulle innebära. Eftersom avsikten ju inte är att i praktiken skärpa straffet, skulle gärningar som nu hänförs till varusmuggling av nonnal

Övewäganden och/örs/ag

svårhetsgrad som regel få hänföras under straffskalan för ringa brott och endast mera undantagsvis, när fängelse ansågs påkallat, kunna bedömas som brott av normal svårhetsgrad. Utredningen förordar som nyss anförts en betydande vidgning av området för ringa brott, men det är enligt utredningens mening orealistiskt att tänka sig att till denna kategori hänföra även brott som nu anses förskylla ett mycket högt antal dagsböter. Det kan även påpekas att borttagande av böter från straffskalan för varusmuggling av normal svårhetsgrad skulle medföra en sådan ändrad gränsdragning, att vad som f. n. är ordinära smugglingsbrott som förskyller böter framdeles skulle komma att preskriberas redan efter två år. Detta skulle minska möjligheterna att beivra sådana brott, särskilt dem som innefattar vilseledande. Dessa brott, vilka kan förväntas öka i antal i och med det införda deklarationsförfarandet, upptäcks ofta sent - kanske först i samband med bokforingsgranskning - och utredningarna kan bli omfattande och dra ut på tiden. På grund av det anförda avvisar utredningen tanken att ta bort bötesstraffet ur straffskalan för den normala varusmugglingen. Gränsen mellan brott av normal svårhetsgrad och brott, som är ringa, bör antydas genom att för norett visst lägsta dagsbotsantal, förslagsvis sextio, anges i straffskalan malbrottet. I samband med de antydda förslagen till sakliga ändringar i VSL:s straffbestämmelser finns det enligt utredningens mening anledning att göra vissa redaktionella ändringar i dessa. Bestämmelserna är f. n. inte särskilt lätt- Detta förhållande kan delvis sägas ligga i sakens natur. Det tillgängliga. är svårt att i ett fåtal gärningsbeskrivningar sammanfatta överträdelserna av en komplicerad tull- och skattelagstiftning utan att bestämmelserna blir så abstrakta att de blir svårförståeliga för allmänheten. Svårigheterna ligger särskilt i att de materiella reglerna om skyldigheten att erlägga tull och andra införselavgifter samt om rätten att införa och utföra varor finns i särskilda författningar. Fördelarna med det i VSL använda förfaringssättet att i brottsbeskrivningarna använda relativt abstrakta och svepande formuleringar, som för att kunna förstås måste läsas mot bakgrund av de materiella bestämmelserna, är emellertid från lagteknisk synpunkt av stort värde. De nackdelar som är förenade med denna teknik får därför accepteras. Det är dock vid dessa förhållanden angeläget att bestämmelserna språkligt och redaktionellt utformas så enkelt som möjligt. I detta hänseende bör en hel del förbättringar kunna göras i fråga om VSL:s straffbestämmelser. De nuvarande bestämmelserna ter sig svåröverskådliga framför allt genom att de alternativa effekterna - av allmän och överundandragande avgift - vid de olika trädelse av in- eller utförselförbud ständigt anges parallellt straffbelagda förfarandena. Härtill kommer att 4 och 5 §§ genom senare tillägg har vuxit ut och fått ett delvis ganska heterogent innehåll. Det blir mer överskådligt om i gärningsbeskrivningarna anges bara en effekt - förslagsvis den som består i påföring med för lågt belopp - och i en särskild föreskrift förklaras att dessa straffbestämmelser skall gälla även när förbud eller villkor på angivet sätt har överträtts. l samma riktning bör verka att delar av 4 § förs samman med huvudbestämmelsen om varusmuggling och övriga delar av paragrafen skrivs ihop. VSL innehåller. förutom bestämmelser om straff för varusmuggling m. m.

Överväganden och förslag 129

och om förverkande på grund av sådant brott, ett antal föreskrifter av i huvudsak processuell natur angående förundersökning, olika former av tvångsmedel m. m. Utredningen har vid översynen av dessa senare bestämmelser funnit sakliga ändringar påkallade i ett par hänseenden. Den ena ändringen gäller bestämmelsen i 22§ andra stycket om förfarandet med beslagtagen egendom, när endast del av egendomens värde förklaras förverkad. Utredningen föreslår att i TL införs en bestämmelse, som principiellt löser frågan om uttagande av tull och avgifter i samband med förverkande. Regeln innebär att tull och andra införselavgifter skall utgå om och i den mån varan eller dess värde inte förklaras förverkat (se avsnitt 5.2.10). Den ändring som i anslutning härtill krävs i 22§ andra stycket VSL behandlas i specialmotiveringen. Den andra ändringen gäller föreskriften i 24§ om förordnande för befattningshavare vid tullverket att fullgöra åklagaruppgifter i enklare tullmål. Bestämmelsen behandlas utförligt i det följande (avsnitt 5.3.7). De ändringar i VSL som diskuterats i det föregående är i sak relativt begränsade. De redaktionella ändringarna i fråga om straffbestämmelsernas utformning är däremot ganska genomgripande men är dock enligt utredningens mening inte av den naturen att de bör föranleda att VSL formellt upphävs och ersätts med en ny lag. Det synes dock lämpligt att göra en omtryckning av hela lagen i samband med att ändringarna kungörs.

5.3.3 Underlåtenhet an rätta oriktig uppgift Skyldighet att rätta oriktig uppgift som har lämnats till ledning för förtullning föreskrivs på två ställen i TL. Dels föreskrivs i 7 § andra stycket att tullskyldig som har lämnat deklaration ombud genom har att rätta oriktig uppgift i denna inom tre veckor från den dag då deklarationen lämnades, om uppgiften kan föranleda att tull eller annan införselavgift undandras eller att vara införs i strid mot förbud. Dels föreskrivs i 11 § att om tullskyldig - eller annan för vars räkning vara har införts - upptäcker, att uppgift som har lämnats i tulldeklaration eller på annat sätt i samband med förtullning inte överensstämmer med varan, han inom två veckor från upptäckten skall anmäla förhållandet till tullmyndigheten, såvida det har föranlett eller kan föranleda att tull eller annan införselavgift undandras eller det har föranlett införsel i strid mot förbud. (Se närmare om bestämmelserna och deras bakgrund avsnitt 5.2.5.) Straffansvaret för den som åsidosätter sin rättelseskyldighet enligt 7 eller l1 § TL är inte reglerat enhetligt. Underlåtenhet att inom föreskriven tid rätta enligt 7§ andra stycket är i första hand strafibelagd i VSL. Om underlåtenheten har föranlett att allmän avgift undandragits eller att vara införts i strid mot förbud och uppsåt föreligger, skall den enligt 4§ 5 VSL anses som varusmuggling. Förövas gärningen av grov oaktsamhet inträder ansvar enligt 5 § första stycket samma lag. Har underlåtenheten inte medfört undandragande eller införsel i strid mot förbud utan endast fara härför, kan ansvar komma i fråga för försök till varusmuggling och vid grov oaktsamhet för brott enligt 5 § andra stycket. Det bör understrykas, att den tullskyldiges ansvar enligt dessa bestämmelser är begränsat till hans underlåtenhet att “inom föreskriven tid” rätta

Överväganden ochförslag

oriktig uppgift i tulldeklarationen. Detta innebär att, om den tullskyldige först efter utgången av den föreskrivna tiden upptäcker att uppgift i deklarationen är oriktig och det inte kan läggas honom till last, att han inte upptäckt och rättat uppgiften tidigare, han inte kan straffas enligt VSL även om han med berått mod, i hopp om att tullmyndigheten inte skall upptäcka felet, underlåter att rätta den oriktiga uppgiften. I sistnämnda fall kan dock ansvar enligt 41 § första stycket 2 TL komma i fråga. Enligt denna bestämmelse döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter attgöra anmälan enligt ll § för tullförseelse. Straffet är dock bara böter, att jämföra med straffskalorna för varusmuggling av ”normal” svårhetsgrad och grovt oaktsamt brott enligt 5 § VSL. vilka innefattar böter eller fängelse i högst två år. Att ansvar i det nu angivna fallet kan åläggas den tullskyldige enligt 41 § första stycket 2 TL hänger samman med att skyldigheten att rätta enligt ll§ är mera generell än motsvarande skyldighet enligt 7.5 andra Sistnämnda bestämmelse tar sikte på den speciella situationen, då stycket. tulldeklaration har lämnats genom ombud som godkänts av GTS, och ålägger den tullskyldige att vidta rättelse inom viss tid. Anmälningsskyldigheten enligt 11 §, som inte bara gäller tullskyldig utan även den för vars räkning vara införts (jfr om innebörden härav prop. 1972:110 s. 82), är däremot till tiden begränsad endast på så sätt att anmälan inte behöver ske, om tiden för anförande av besvär över beslut om fastställande av tull eller annan har gått ut, när förhållandet upptäcks (besvärstiden för tullinförselavgift myndighets beslut är i allmänhet sex månader). Av förarbetena till TL framgår att tullagstiftningskommittén hade löreslagit en bestämmelse om skyldighet att anmäla i efterhand upptäckta i deklaration eller andra uppgifter som lämnats till ledning bristfálligheter för förtullning (prop. 1972:110 s. 81). I departementspromemorian med förbl. a. tullag togs dock ingen sådan bestämmelse in. Vid remissslag till behandlingen anförde GTS att det var nödvändigt med en sådan bestämmelse och föreslog att underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten skulle sanktioneras en bestämmelse i VSL. Departementschefen degenom lade kommitténs och GTS:s uppfattning om behovet av en bestämmelse om anmälningsskyldighet men ansåg att det var tillräckligt att underlåtenhet att göra anmälan regelmässigt föranledde ansvar för tullförseelse. Ansvaret för underlåtenhet att göra anmälan enligt 11 § TL är således betydligt mildare än ansvaret för tullskyldig som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid rätta oriktig deklaration som lämnats genom ombud. Utredningen har i avsnitt 5.2.5 föreslagit att skyldigheten att rätta oriktig eller uppgift i tulldeklaration ges en enhetlig reglering i TL. ofullständig Utredningen anser att det bör åligga varje tullskyldig som upptäcker fel som bör rättas att göra det utan dröjsmål och har därför föreslagit att rättelseskyldigheten regleras generellt i ll§ TL. Bestämmelsen i 7§ andra stycket kommer enligt utredningens förslag att innehålla endast en föreskrift om skyldighet för tullskyldig, som har deklarerat genom ombud, att granska deklarationen inom tio dagar från den dag då den lämnades (jämte en hänvisning till ll § angående skyldigheten att rätta oriktig eller ofullständig uppgift).

i

Överväganden och/örslag 13l

Med hänsyn till den reglering av rättelseskyldigheten som förslaget sålunda innehåller finns det anledning att ifrågasätta, om inte underlåtenhet att rätta bör behandlas lika i straffrättsligt hänseende och kunna medföra straff enligt VSL, oavsett om den deklaration som innehåller den oriktiga uppgiften har avgetts genom ombud eller ej. Det är enligt utredningens mening uppenbart att fall av underlåtenhet att göra anmälan enligt 1l§ TL kan vara att bedöma lika allvarligt som underlåten rättelse enligt 7§ andra stycket, t. ex. det förut nämnda fallet då den tullskyldige strax efter den föreskrivna tidsfristen upptäcker felet och underlåter att rätta det. Redan detta talar för att underlåtenhet att rätta enligt båda paragraferna borde bedömas lika i straffhänseende. Härtill kommer att det med hänsyn till den nya tullproceduren är angeläget att med skärpa hävda den i 11 § TL föreskrivna anmälningsskyldigheten. Vid utformningen av det nya förfarandet har stor hänsyn tagits till trafikanters och importörers krav på snabbhet och enkelhet. Detta har medfört att tulldeklarationer och andra uppgifter som lämnas till ledning för förtullningen ofta är oriktiga eller ofullständiga på grund av brister i det underlag som varit tillgängligt vid upprättandet. Om staten å sin sida får lov att acceptera detta förhållande som ursäktligt i betydande utsträckning, framstår det som ett naturligt krav mot den tullskyldige att han anmäler konstaterade felaktigheter till tullverket. Anmälningsskyldigheten måste understrykas genom att sanktioner tillgrips, när skyldigheten har eftersatts. En viktig sanktion i detta sammanhang är tulltillägg, som enligt vad utredningen tidigare har föreslagit skall kunna påföras tullskyldig som underlåtit att rätta oriktig uppgift. Fallen kan emellertid vara så allvarliga att straffrättslig påföljd bör inträda - detta skall ju f. ö. vara regel vid brott mot införselförbud - och ibland kan det då vara nödvändigt att strängare påföljd än böter kan tillgripas. Straffansvaret i VSL för varusmuggling eller motsvarande oaktsamhetsbrott bör sålunda enhetligt omfatta envar, som eftersätter i ll § TL foreskriven skyldighet att rätta oriktig eller ofullständig uppgift, om detta föranleder undandragande av tull eller annan införselavgift eller införsel i strid mot förbud eller villkor. Som utredningen har berört i avsnitt 5.2.5 torde 7§ andra stycket TL redan innefatta en skyldighet för den tullskyldige att granska deklaration som lämnats genom ombud. I tydlighetens intresse föreslår utredningen emellertid att granskningsskyldigheten uttryckligen anges i bestämmelsen. Det kan ifrågasättas, om även i straffbestämmelserna i VSL behöver nämnas underlåtenheten att granska. Denna är ju i samband med fel i ombudsdeklaration ett förstadium till huvudbrottet att underlåta att rätta. Enligt utredningens mening kan det vara en fördel att inte särskilt nämna underlåten granskningsskyldighet i straffbestämmelsen. Om sådan underlåtenhet inte föranleder undandragande av allmän avgift eller införsel i strid mot förbud eller villkor eller fara härför skall den inte drabbas av någon straffsanktion. Och föranleds detta genom att oriktig eller ofullständig uppgift inte upptäcks och rättas, torde underlåtenheten enligt utredningens mening i erforderlig mån kunna drabbas av ansvar enligt VSL såsom moment i brottet underlåtenhet att rätta. För uppsåtlig varusmuggling torde dock inte kunna dömas annat än i det mycket speciella fall, då eventuellt uppsåt kan konstrueras, t. ex. om en tullskyldig medvetet underlåter att granska

Övervägandein

132 och/örslag l

ombudsdeklarationen, när han misstänker att uppgifterna däri inte är korrekta, honom till fördel, och omständigheterna är sådana att det kan antagas att den tullskyldiges visshet om felaktigheterna inte skulle ha förmått honom Ansvar för grovt oaktsamt är däratt bete sig annorlunda. smugglingsbrott emot lättare att tänka sig för den som åsidosätter den föreskrivna granskningsskyldigheten. På grund av sin ovarsamhet att inte granska upptäcker han inte och rättar därför inte heller fel, som föranleder undandragande eller införsel i strid mot villkor eller förbud, och måste som regel anses ha varit med avseende även på effekten. Vid undandragrovt oaktsam gandebrott som inte gäller större belopp torde det dock inte ofta bli aktuellt att tillgripa straffrättslig påföljd utan det kommer att stanna vid tulltillägg enligt utredningens förslag. Terminologiskt kan givetvis ifrågasättas det berättigade i att som varubeteckna alla fall av underlåtenhet att rätta oriktig eller ofullsmuggling ständig uppgift, som föranleder att avgift undandrages eller vara införes i strid mot förbud eller villkor. När felaktigheten i uppgiften upptäckts först efter det att varan införts och tullen möjligen också betalts, kan beteckningen ju sägas vara lite oegentlig. En viss frihet i definitionerna måste lagstiftaren dock tillåta sig. Som en parallell kan nämnas det i nuvarande 4§ 2 VSL straffbelagda förfogandet över varor, som en gång införts för ändamål som föranlett tullbefrielse eller tullnedsättning men som sedermera kommit att användas för annat ändamål. Hinder har sålunda inte ansetts föreligga att som en form av varusmuggling upptaga underlåtenheten att tillse att tull eller annan införselavgift som skall utgå på grund av den ändrade dispositionen påfors. Enligt utredningens förslag skall sålunda envar som genom att eftersätta eller ofullständig som skyldighet enligt 11 § TL att rätta oriktig uppgift lämnats till ledning för förtullning föranleder att tullavgift påförs med för kunna straffas lågt belopp eller att vara införs i strid mot förbud eller villkor för varusmuggling eller motsvarande grovt oaktsamma brott. Detta gäller

med andra ord både när den oriktiga eller ofullständiga uppgiften lämnats

i en ombudsdeklaration och således omfattas av granskningsskyldigheten TL och när den tullskyldige själv har lämnat den enligt 7 § andra stycket uppgift, vars oriktighet eller ofullständighet han först sedermera upptäckt och underlåtit att anmäla. Den särskilda straffbestämmelsen i 41 § första stycket 2 TL för den som av oaktsamhet underlåter att göra anmälan enligt 11 § TL torde kunna utgå, om utredningens förslag till reglering i VSL av ansvaret för den som eftersätter rättelseskyldigheten godtas. l

5.3.4 Oriktig ursprungsjörklaring I handelsutbytet mellan medlemsländerna i EFTA (jämte Danmark och Storbritannien) har tullarna på praktiskt taget alla industrivaror numera av-

vecklats. Tullavveçklingen i handeln mellan Sverige och EG (det ursprung-

liga EEC samt Irland) pågår i enlighet med träffade avtal och skall i stort sett vara avslutad den l juli 1977. I motsats till EG har EFTA inte syftat

soU 1976:37 Överväganden och förslag 133

till att harmonisera tullarna på import från utanförstående länder. EFTAländerna har därför fortfarande skilda tullnivåer på importen från länder utanför EFTA och EG. För att en vara skall medges förmånsbehandling i tullhänseende enligt EFTA-konventionen eller avtalet med EG krävs därför att den visas ha ursprung enligt vissa kriterier i ett EFTA-land eller i EG. Ursprungsreglerna syftar sålunda till att förebygga den snedvridning av handeln som skulle kunna uppkomma genom att importen till en medlemsstat med hög yttre tull sökte sig väg över en annan medlemsstat med lägre tull eller att produktionen av färdigvaror förlades till det medlemsland som har den lägsta tullen på insatsvaror. För förmånsbehandling krävs vidare att varan sänds direkt från ett medlemsland till ett annat. Härigenom minskas risken för obehörig förmånsbehandling av varor som bearbetats i annat land. Förmånsbehandling medges som regel inte, om tullrestitution har medgetts for varan i exportlandet. Särskilda bestämmelser har införts angående den bevisning som skall förebringas för att styrka att förutsättningarna för förmånsbehandling föreligger i det enskilda fallet. De grundläggande bestämmelserna finns i protokoll 3 till avtalet mellan Sverige och EEC och del l av bilaga B till EFTAkonventionen. Reglerna är numera likalydande på de båda områdena. En varas ursprung skall som regel styrkas med ett intyg som upprättats i exportlandet. För exportsändningar av högre värden utfärdar sålunda tullmyndighet efter ansökan av exportören ett varucertifikat enligt särskilt formulär. För viss exportör kan därvid tillämpas en förenklad procedur. För försändelse, vars värde inte överstiger visst belopp, kan ursprunget styrkas genom intyg av exportören. Staterna skall lämna varandra ömsesidigt bistånd genom sina tullmyndigheter för kontroll av ursprungsintygens äkthet och riktighet. Påföljd skall drabba den som upprättar eller låter upprätta handling med oriktiga uppgifter i syfte att erhålla ursprungsintyg för att möjliggöra förmånsbehandling av vara. Den svenska lagstiftningen i ämnet finns i frihandelskungörelsen (1973:1140). Bestämmelserna täcker såväl EFTA- som EEC- och CECAområdena. Enligt 3§ första stycket skall ursprunget för varor som införs med yrkande om förmånsbehandling styrkas genom ett certifikat, upprättat enligt vad som anges i tidigare nämnda protokoll och bilaga. För ett begränsat antal varor får ursprunget styrkas med annat intyg, utfärdat av statlig myndighet eller annat auktoriserat organ i produktionslandet. Beträffande försändelse, vars värde inte överstiger 9 000 kr eller, om varan är fakturerad i annat EFTA- eller EEC-lands valuta, det belopp som notifierats av landet i fråga, får ursprunget styrkas med intyg av exportören. För varor som utan handelssyfte införs för enskild persons räkning behövs inte ursprungsintyg, om varornas sammanlagda värde inte överstiger 600 kr eller om varorna ingår i resandes personliga bagage och deras sammanlagda värde inte överstigerl 800 kr. Enligt l0§ upprättas varucertifikat för varor som skall exponeras av svensk tullmyndighet. För viss exportör kan tillämpas ett förenklat förfarande, som innebär att exportören själv, utan att visa upp varorna eller ansökan om varucertiñkat, förser certifikatet med avtryck av en speciell stämpel som myndigheten godkänt. Stämpeln får även förtryckas på blanketten. Den förenklade proceduren infördes den 1 september 1974 och syftar till att

134 Överväganden och förslag

underlätta formaliteterna för exportörer med ofta förekommande export. Proceduren förutsätter tillstånd, som meddelas av lokal tullmyndighet (TFS 1974:150). Tillstånd får meddelas endast om tullmyndigheten är förvissad om att den som ansvarar för utfärdande av varucertilikaten är väl insatt i de bestämmelser som gäller för utfärdandet samt att företagets bokföring är så ordnad att den medger kontroll av certilikatens riktighet. Tillståndet kan återkallas, om det missbrukas eller anledning till återkallelse eljest föreligger. För försändelser, vars värde inte överstiger visst belopp (motsvarande ungefär 9 000 svenska kr) får exportören utfärda intyg om varans ursprung. Som tidigare nämnts är de nuvarande ursprungsreglerna i EFTA-konventionen och ursprungsreglerna i EFTA-ländernas avtal med EEC likalydande. De äldre bestämmelserna i EFTA-konventionen har emellertid ännu inte helt spelat ut sin roll, eftersom EFTA-staterna enligt en överenskommelse i EFTA:s råd i mars 1973 även fortsättningsvis skall kunna godkänna vissa EFTA-certifikat som bevis om varas ursprung (jfr GTS:s kungörelse TFS 1973:110 och handelsdepartementets ämbetsskrivelse till GTS den 13 april 1973, TFS nr 57, om EFTA-konventionens ursprungsregler). Till följd härav är fortfarande att beakta även kungörelsen (1966:671) om bevis för vinnande av områdesbehandling enligt konventionen angående upprättandet av EFTA och kungörelsen (1966:721) om avvikelse från tulltaxan på grund av EFTA-konventionen. Den förra kungörelsen avser exportvaror, den senare importvaror. l praktiken förekommer ursprungsbevisning enligt dessa regler numera endast undantagsvis. Reglerna innebär i korthet följande. Bevisning om en varas ursprung m. m. utgörs av en deklaration, som avges av producenten eller i vissa fall exportören av varan, eller av ett certifikat, som utfärdas av statlig myndighet i producentlandet eller ett av staten auktoriserat organ, exempelvis en handelskammare. Här i landet utfärdas certifikat av handelskammare eller. om handelskammare avböjer att utfärda certifikat eller något annat skäl föreligger, av distriktstullanstalt. Som nyss har nämnts,godkänns numera endast certifikat. Deklaration kan alltså inte längre komma i fråga som bevismedel. De straffbestämmelser som förutsätts i de internationella överenskommelserna har för Sveriges del intagits i lagen (1962:120) om straff i vissa fall _för oriktig ursprungsdeklaration m. m. Lagens 1 §, som utformats med tidigare gällande skattestrafflag som förebild (jfr prop. 1962:92 s. 7), anknyter till lydelsen av ursprungsreglerna i EFTA-konventionen; den som uppsåtligen lämnat oriktig uppgift i handling, som hos myndighet inom eller utom landet eller hos auktoriserad handelskammare åberopas till bevis för vinnande av områdesbehandling enligt EFTA-konventionen, straffas med böter eller fängelse i högst ett år, om uppgiften varit ägnad att leda till att för låg tull eller avgift tas ut vid införsel till annan stat inom EFTA-området. Bestämmelsen gäller även den som tillhandahållit den åberopade handlingen med om att den innehöll oriktig uppgift. För grovt brott är straffet

vetskap

fängelse i högst två år. Föreligger inte uppsåt men grov oaktsamhet från gärningsmannens sida döms han till böter. För ringa brott skall inte dömas till straff. I la ä, som infördes med anledning av Sveriges avtal med EEC och CECA, föreskrivs straff för den som i samband med ansökan om varu-

\ Överväganden ochförslag 135

certifikat som avses i dessa avtal uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till förmånsbehandling enligt avtalen. Straffsatserna är desamma som i 1 § och ringa fall skall på samma sätt som sägs där inte föranleda straff. Sådan gärning som avses i 1962 års lag riktas inte mot svenska intressen utan mot intressen hos de andra länder som omfattas av EFTA-konventionen resp. EEC- och CECA-avtalen. Riktar sig gärningen mot Sverige är VSL tillämplig, inte 1962 års lag. Ett exempel är att i samband med export från England till Sverige lättnader i tullhänseende erhålls vid inforseln hit genom ett varucertifikat som grundats på oriktiga uppgifter av exportören. Den som med vetskap härom för in varorna hit gör sig då skyldig till varusmuggling. Exportören kan vara gärningsman eller medverkande. Straffanspråket mot honom torde emellertid som regel inte kunna realiseras här, eftersom han inte finns i landet. Han bör däremot kunna dömas i sitt hemland enligt dess motsvarighet till 1962 års lag (jfr prop. 1962:92 s. 8 f.) Brotten har i 1962 års lag konstruerats som farebrott. Den oriktiga uppgiften skall vara ägnad att leda till formånsbehandling enligt avtalen. Detta innebär att uppgiften skall innebära en risk för att tull eller annan avgift inte tas ut eller tas ut med för lågt belopp vid införseln i det andra landet. Brottet är fullbordat i och med att ansökan om varucertifrkat har lämnats till svensk tullmyndighet. 1 de fall exportören själv får upprätta certifikat eller lämna intyg är brottet fullbordat först när certifikatet eller intyget lämnats till vederbörande utländska myndighet. Endast skriftliga uppgifter avses. Utredningen förordar att de brott som upptagits i 1962 års lag i fortsättningen regleras i VSL tillsammans med smugglingsbrotten. Brotten till i VSL. Brottshar nära anknytning undandragandebrotten beskrivningarna har också fått en utformning, som leder tankarna till den typ av undandragande som sker genom vilseledande. Att skaffa ett varucertiftkat genom oriktiga uppgifter är, kan man säga, en förberedelse till det undandragandebrott som senare skall begås i samband med införseln i importlandet. Det är därför enligt utredningens mening naturligt, att de brott som omfattas av 1962 års lag i fortsättningen regleras i VSL. Enligt utredningens mening bör detta dock inte ske genom en utvidgning av varusmugglingsbegreppet (jfr prop. 1972:143 s. 23 f., där det framgår att 1972 års tullagstiftningssakkunniga övervägt att genom ändring i 4§ VSL få brotten bedömda som varusmuggling). Brottsbeskrivningen bör ges en självständig utformning, och brottet bör ges en egen beteckning. Utredningen föreslår brottsrubriceringen “oriktig ursprungsförklaring”. När det gäller utformningen av brottsbeskrivningen är att märka att bevisning om varas ursprung inte längre kan ske genom deklaration, varfor detta fall kan utgå. Brottsbeskrivningen synes kunna göras mera abstrakt än i 1962 års lag och inte behöva anknyta till vissa namngivna avtal om förmånsbehandling. Det kan därigenom bli möjligt att tillämpa bestämmelsen även med avseende på överenskommelser som kan komma att ingås i framtiden. Som tidigare har nämnts anses brott enligt 1962 års lag fullbordat först i och med att ansökan om varucertilikat eller annan handling som avses i lagen kommit vederbörande myndighet till handa. Denna ståndpunkt in-

136 Overväganden och förslag

togs av departementschefen sedan såväl den utredningsman som föreslagit den nya lagstiftningen som ett par remissinstanser förordat att brottet skulle anses fullbordat redan i och med att den svenske exportören lämnade ifrån sig handlingen (jfr propf 1962:92 s. 8, 13 och 17). Till stöd för sitt ställningstagande anförde departementschefen följande. På detta stadium torde det ännu vara osäkert, om den oriktiga handlingen kommer vederbörande myndighet tillhanda. Brevet med ursprungshandlingar, som postledes befordras till utlandet. torde sålunda i regel sändas till mottagaren av godset - köparen - som sedan via Speditör överbringar handlingarna till tullmyndighet. l dylika fall torde stundom kunna hävdas att avsändaren äger förfoga över handlingarna intill tidpunkten för överbringandet till den utländska tullmyndigheten. En jämförelse med deklarationsbrotten synes i detta hänseende ligga nära till hands. Deklarationsbrotten anses fullbordade i och med att den oriktiga deklarationen inkommit till skattemyndigheten. I överensstämmelse med det sagda torde för det förevarande brottets fullbordan böra krävas att handlingen verkligen åberopats, dvs. att ursprungshandlingen når den till vilken den är riktad, i normalfallet således den utländska tullmyndigheten. Med normalfallet - då det för brottets fullbordan skulle krävas att ursprungshandlingen nått den utländska tullmyndigheten - torde departementschefen ha avsett det fall, när exportören upprättade ursprungsdeklaration och sände den till den utländske köparen. som hade att visa upp den för tullmyndigheten i landet. Deklarationssystemet är dock numera helt övergivet. Bevisning sker genom certifikat eller genom intyg av exportören. I den mån varucertifikat utfärdas av svensk myndighet finns det enligt utredningens mening i och för sig ingen anledning att erinra mot gällande tidpunkt för brottets fullbordan. Enligt den förenklade procedur som tidigare har berörts kan dock numera exportören själv upprätta varucertilikat, som i samband med utförseln skickas till importören i det främmande landet. Denne kan lägga upp varorna på någon form av tullager, och därefter kan avsevärd tid förfiyta. innan varan tas ut och certifikatet åberopas hos den främmande tullmyndigheten. Redan från den tidpunkt när certifikatet upprättades kan emellertid anses ha förelegat fara för att det oriktiga certifikatet skulle leda till obehörig förmånsbehandling. Det har ålagts de svenska tullmyndigheterna att utöva kontroll av här utfärdade certifikat. Om man vid en hos exportör under denna mellantid utförd kontroll upptäcker sådana oriktiga certifikat kan exportören f. n. inte bli föremål för straffråttsliga åtgärder, eftersom brott inte föreligger på detta stadium. Detta skulle enligt utredningens mening i vissa kvalificerade fall kunna te sig stötande. Antag t. ex. att tullmyndigheten hos en exportör påträffar en hel samling oriktiga varucertifikat, som uppenbarligen tyder på avsikt att undandra tull och andra avgifter i betydande omfattning i annat land. Med tanke på sådana fall anser utredningen att brottsbeskrivningen bör utformas så, att ett åberopande av handlingen med de oriktiga uppgifterna inte kommer att krävas för att brottet skall anses fullbordat. Brottet bör istället i princip anses fullbordat i och med att handlingen har upprättats (jfr tidpunkten för inträde av fara i bevishänseende vid brott enligt 14 och 15 kap. BrB; brottsbalkskommentaren del ll, 3:e upplagan s. 75 och 168). En sådan ordning stämmer för övrigt väl med konventionstexten. Det kan också nämnas att motsvarande brott enligt såväl dansk som norsk rätt anses fullbordat i och med att handlingen

Öveiväganden ochföislag 137

har upprättats (se avsnitt 4). 1 likhet med vad som gäller för närvarande bör även i fortsättningen anmälan av GTS vara en förutsättning för allmänt åtal. Det kan anmärkas i sammanhanget, att vare sig åtal sker eller inte, när en exportör med tillstånd att tillämpa den förenklade proceduren ertappats med att upprätta oriktiga handlingar, tullmyndigheten har möjlighet att återkalla tillståndet, om det inte är ett mycket lindrigt fall. Enligt 2§ i 1962 års lag skall den som frivilligt rättar oriktig uppgift vara fri från straff. Denna regel bör, om brottet skall regleras i VSL, inarbetas iden allmänna regel om verkan av frivillig rättelse som utredningen föreslår införd i lagen. Brott enligt 1 eller la§ i 1962 års lag föranleder inte straff, om brottet är ringa. Denna regel bör enligt utredningens mening tas bort, eftersom den inte har något stöd i konventionstexten (jfr prop. 1962:92 s. 15 och 18). Att ringa fall inte uttryckligen förklaras vara straffria behöver dock inte föranleda någon ändring i praktiken. GTS kan nämligen låta bli att anmäla dessa fall till åtal.

5.3.5 Frivillig rättelse Gällande ordning Vissa bestämmelser om verkan av frivilligt tillbakaträdande från brott finns i brottsbalken. Enligt 23 kap. 3§ BrB skall ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott inte ådömas den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller på annat sätt, föranlett att brottet inte fullbordats. (l fråga om frivilligt tillbakaträdande från sådan förberedelse till brott som består i befattning med hjälpmedel finns en särskild föreskrift i lagrummet.) Reglerna i paragrafen bygger på tanken att man genom att erbjuda straffrihet i vissa fall kan förmå den som är i färd med att begå ett brott att avstå från detta och att alltså de menliga konsekvenser som är förbundna med det fullbordade brottet förhindras. l vissa fall kan även den som har gjort sig skydlig till ett fullbordat brott få åtnjuta strafflindring eller t. o. m. gå fri från ansvar genom frivilligt tillbakaträdande. Bestämmelser härom finns i 13 kap. ll §, 14 kap. ll § och 15 kap. 14§ BrB. Det är i dessa fall genomgående fråga om brott som fullbordas på ett tidigt stadium (som regel redan i och med att fara for viss effekt har uppkommit). I 12 § skanebrorts/agen finns en särskild bestämmelse om verkan av frivilligt tillbakaträdande från skattebrott. Enligt detta lagrum skall ansvar för skattebrott inte inträda för den som frivilligt vidtar åtgärd, som leder till att skatten eller avgiften kan påföras eller tillgodoräknas med rätt belopp. Departementschefen motiverade bestämmelsen med att om en sådan inte fanns, den som en gång hade lämnat en oriktig uppgift, på grund av beskattningssystemets periodicitet, kunde tvingas att fortsätta därmed under följande beskattningsperioder för att dölja det första brottet (prop. 1971:10 s. 237 f.). Som förutsättning för ansvarsfrihet gäller att rättelsen leder till att skatten eller avgiften kan påföras eller tillgodoräknas med rätt belopp. Enligt lagrådet (prop. s. 355) torde bestämmelsen vara tillämplig, oavsett när och hur det

138 Överväganden ochförslag

rätta påförandet eller tillgodoräknandet kan verkställas. t. ex. i fråga om inkomstskatt vare sig debiteringen kan ske inom ramen för det normala taxerings- och debiteringsförfarandet eller genom utnyttjande av eftertaxeringsinstitutet. Enligt 115§ första stycket taxeringslagen kan eftertaxering ordinärt ske inom fem år efter det år taxeringen rätteligen bort ske i första instans (en särskild bestämmelse gäller för det fall att den skattskyldige avlidit).2 Det är ibland problematiskt att avgöra om rättelse har skett frivilligt. Frivillighet kan i allmänhet inte anses föreligga, om rättelsen sker efter det beskattningsmyndigheten på ett eller annat sätt har visat intresse för den skattskyldiges uppgifter genom förfrågningar, kontroller, beslut om taxeringsrevision etc. (jfr prop. 1971:10 s. 261). Inte heller torde rättelsen anses frivillig, om den sker sedan den skattskyldige erfarit att bankkontroll skall äga rum beträffande en persongrupp till vilken han hör. Frågan om frivillig rättelse har varit föremål för prövning i ett flertal rättsfall. Härom hänvisas till Brottsbalkskommentaren. del 11. publicerade 3:e uppl. s. 576 ff., Skattebrotten s. 198 f. och Atle Eriksson, Om påföljder för brott mot taxeringsförfattningarna, 4:e uppl., s. 61 ff. med Supplement

2 Har den skattskyldige åtalats för skattebrott kan dock eftertaxering ske även senare. nämligen intill utgången av kalenderåret efter det då åtalet väcktes (har den skattskyldige avlidit skall fråga om eftertaxering prövas inom sex månader från dödsfallet). Ogillas åtalet helt skall eftertaxeringen undanröjas. Det bör observeras. att eftertaxeringen alltså skall stå fast även om åtalet bifalls bara delvis. Eftertaxeringen behöver inte begränsas till vad som omfattas av åtalet (prop. s. 264 f.). Föreskrifterna om eftertaxering efter åtal gäller även då åtal väckts mot företrädare förjuridisk person för skattebrott som avser den juridiske personens taxering. Bestämmelserna om eftertaxering efter åtal har sin bakgrund i den preskriptionstid - tio år - som gäller för grovt skattebedrägeri. Det har i detta fall ansetts. att eftertaxering bör kunna ske, även om den skattskyldige blir dömd efter utgången av den femårstid som normalt gäller. Att inte lagakraftvunnen dom utan väckt åtal gjorts till förutsättning för eftertaxering beror på att det på grund av överklagande kan ta lång tid, innan en dom vinner laga kraft (prop. s. 263 f.). En formell tillämpning av dessa speciella regler om eftertaxering synes kunna leda till resultat som inte torde ha varit avsedda. Om en skattskyldig, som uppsåtligen har lämnat en oriktig uppgift, som i och för sig kan föranleda ansvar för grovt skattebedrägeri, frivilligt rättar denna uppgift efter femårsperiodens utgång. leder rättelsen inte till en riktig påföring (tillgodoräkning) av skatten med mindre åtal sker. Men om åtal väcks och skatten påförs genom eftertaxering skall åtalet ogillas. lsådant fall skall dock eftertaxeringen undanröjas. Man hamnar uppenbarligen i ett cirkelresonemang. som man inte kan bryta på annat sätt än genom att inta ståndpunkten, att frivillig rättelse som sker på detta sena stadium inte leder till skattepáföring och därför inte kan medföra ansvarsfrihet. Denna ståndpunkt är dock inte rimlig. Meningen får anses ha varit att den skattskyldige även i detta fall skall gå fri från ansvar. Den omständigheten att eftertaxering inte kan komma i fråga torde inte behöva anses utgöra hinder härför. om skatten ändå betalas. Såsom lagrådet anmärkte vid sin granskning av förslaget till skattebrottslag (prop. 1971:10 s. 355). medför skattesystemets konstruktion i undantagsfall. att något nytt beslut om skatten inte kan meddelas. l sådana fall torde dock enligt lagrådet rättelse kunna ske genom att den skattskyldige själv gör en beräkning av felande skatt och betalar in beloppet med angivande av anledningen till inbetalningen. Enligt denna mening skulle frivillig rättelse efter femårsperiodens utgång således medföra ansvarsfrihet under förutsättning att den skattskyldige betalar in den felande skatten.

Övewäganden ochförs/ag 139

s. 8 f. Härutöver kan anmärkas rättsfallet NJA 1974 s. 26. Här hade den skattskyldige fått meddelande om att taxeringsrevision skulle företas beträffande visst års inkomster. Med anledning härav lät den skattskyldige göra en genomgång av sin bokföring för såväl detta år som närmast föregående år. På grund av vad som framkom vid genomgången rättade han sin deklaration för föregående år. Denna rättelse ansågs inte ha skett frivilligt. Som skäl för denna ståndpunkt anförde HD, att sannolikhet fanns för att taxeringsrevisionen, om felaktigheter uppdagades i deklarationen för det år revisionen från början avsåg, skulle komma att utsträckas även till tidigare inkomstår, något som den skattskyldigemåste ha insett. Frivilligt tillbakaträdande anses i princip medföra frihet från ansvar endast för den som tillbakaträtt, inte dessutom för övriga medverkande (jfr Brottsbalkskommentaren, del ll, s. 578 ff. och Skattebrotten s. 198). Vad slutligen beträffar varusmugg/ingslagen kan till en början erinras om att bestämmelsen i 23 kap. 3§ BrB gäller även inom specialstraffrätten, varför den som har gjort sig skyldig till försök till varusmuggling - vare sig det gäller undandragande eller åsidosättande av förbud mot in- eller utförsel - kan ernå frihet från ansvar genom frivilligt tillbakaträdande enligt lagrummet. Den som uppsåtligen lämnat en oriktig tulldeklaration kan bli fri från ansvar t. ex. genom att frivilligt rätta deklarationen innan tulltaxering har skett. Därutöver linns i 5 § andra stycket VSL en straffrihetsregel beträffande grovt oaktsamma farebrott. Enligt första meningen i stycket straffas den som genom att lämna oriktig uppgift i tulldeklaration eller medelst annat vilseledande i samband med tullbehandling av vara eller tillståndsprövning m. m. av grov oaktsamhet föranleder fara för att tull eller avgift undandras eller att vara införs eller utförs i strid mot förbud. [andra meningen föreskrivs frihet från ansvar för den som frivilligt vidtar åtgärd, som leder till att faran inte längre föreligger. Bestämmelsen tillkom efter påpekande av lagrådet, som framhöll de otillfredsställande konsekvenser som frånvaron av en regel om ansvarsfrihet för nyssnämnda fall skulle medföra. Den som handlat uppsåtligen och gjort sig skyldig till försök till varusmuggling kunde med straffriande verkan träda tillbaka från försöket. medan den som av grov oaktsamhet föranlett fara för undandragande eller för in- eller utförsel i strid mot förbud inte hade någon motsvarande möjlighet till ansvarsbefrie1se(prop s. 158 f.). Lagrådet föreslog därför att en regel om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse skulle införas men framhöll att även med detta förslag den eftersträvade överensstämmelsen beträffande behandling av brott mot bestämmelserna om varubeskattning enligt SkBL och VSL inte uppnåddes. Visserligen kom i stort sett samma straffskalor att gälla, men genom att frågan om verkan av frivillig rättelse sköts åt sidan blev grunderna för befrielse från ansvar olika. Detta fick dock enligt lagrådets mening, med hänsyn till den utredning av bl. a. denna fråga som departementschefen förklarat sig ämna föranstalta om, anses godtagbart som ett provisorium.

140 S()U l976:37

Övewäganden och förslag

Utredningen Möjligheterna att genom frivillig rättelse uppnå frihet från ansvar för brott som avser undandragande av allmänna avgifter är f. n. relativt begränsade i förhållandeltill det inrikes skatteområdet. På tullområdet på tullområdet kan sålunda ansvarsfrihet vinnas endast när det i VSL straffbelagda fördäremot inte om förfarandet refarandet medfört fara för undandragande, sulterat i undandragande. För SkBL:s del gäller dock att frihet från ansvar kan inträda, även när brottet har fullbordats. Övervägande skäl talar enligt utredningens mening för att i fråga om undandragandebrotten på tullområdet bör införas regler om frihet från ansvar vid frivillig rättelse, som i sak motsvarar vad som gäller beträffande skattebrotten. Det skäl som departementschefen anförde till stöd för regeln i 12 § SkBL, nämligen att om regeln inte fanns den som en gång lämnat en oriktig uppgift kunde tvingas att upprepa detta under följande beskattningsperioder, kan ha motsvarighet på tullområdet, även om problemet där inte torde ha samma betydelse. Gemensamt för skatte- och tullområdena är dock att ansvarsfrihet vid frivillig rättelse i båda fallen tjänar intresset att den som undandragit Det anförda får anses avgifter skall göra rätt för sig mot det allmänna. motivera, att även reglerna för ansvarsfrihet överensstämmer. Utredningen anser att en regel om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse på tullområdet bör omfatta såväl uppsåtliga som grovt oaktsamma brott som lett till undandragande. Dessutom bör regeln omfatta de brott som nu är upptagna i 1962 års lag om straffi vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. och som enligt utredningens förslag skall regleras i VSL (se avsnitt 5.3.4). Såsom en parallell till möjligheterna att träda tillbaka från försök m. m. anser utredningen att en motsvarighet till nuvarande regel i 5 § andra stycket andra punkten VSL bör finnas. Ansvarsfrihet bör sålunda liksom hittills kunna inträda även vid grovt oaktsamma farebrott, vare sig det gäller fara för undandragande eller fara för in- eller utförsel i strid mot förbud eller villkor. Om man som nyss har förordats inför bestämmelser om ansvarsfrihet vid tillbakaträdande från fullbordade undandragandebrott, kan det givetvis väcka frågan om ansvarsfrihet bör kunna komma ifråga även vid fullbordade som innebär överträdelse av förbud eller villkor för insmugglingsbrott. eller utförsel. En sådan utvidgning av ansvarsfriheten går emellertid betydligt utöver det område av fiskala brott, där kravet på likhet med SkBL:s regler om tillbakaträdande kan vara motiv. Eftersom de olika förbuden och villkoren för in- eller utförsel inte vilar på nâgra enhetliga grunder, är det svårt att överblicka konsekvenserna av en generell regel om ansvarsfrihet vid fullbordade brott av detta slag. De villkor som skulle behöva föreskrivas i fråga om begränsning eller förebyggande av brottets skadliga effekter genom tillbakaträdandet torde också bli så olikartade att de inte lämpar sig för i en blankettstrafflag sådan som VSL. Utredningen har av dessa reglering skäl inte funnit anledning att närmare överväga detta problem. Ett varusmugglingsbrott kan innefatta både undandragande av avgifter och överträdelse av förbud. Hur skall en till undandragandebrotten begränsad

i 141

Överväganden och _lörslag

regel om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse verka i sådana fall? Av intresse för en diskussion av frågan kan vara att först söka klargöra, hur de olika brottstyperna anses konkurrera med varandra i rättstillämpningen. Doktrinen skiljer på brottskonkurrens och lagkonkurrens (jfr Brottsbalkskommentaren, del 1, 2:a uppl. s. 46 ff.). Brottskonkurrens föreligger, om gärningsmannen har gjort sig skyldig till flera brott och kan vara likartad gärningsmannen har gjort sig skyldig till samma brott flera gånger, t. ex. ett flertal stölder - eller olikartad - har brutit mot olika gärningsmannen straffbud, t.ex. 1 § VSL och 8 kap. 1 § BrB. 1 vissa sådana fall, särskilt när flera straffregler åsidosatts samtidigt genom ett och samma handlande, anses inte brottskonkurrens utan lagkonkurrens föreligga. Detta innebär att det föreligger endast ett brott, trots att två eller flera olika lagbud synes tillämpliga. I dessa fall tillämpas bara en lagbestämmelse, men även de andra åberopas i domen. Ett exempel är grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning, där straffet utmäts enligt skalan för grovt bedrägeri, men utöver lagrummet för detta brott även lagrummet för urkundsförfalskning citeras i domen. Lagkonkurrensen kan även vara skenbar. Även i dessa fall föreligger bara ett brott, fastän förutsättningar för tillämpning av två eller flera straffbestämmelser synes vara uppfyllda. Endast en av dem skall emellertid tillämpas och de övriga skall inte heller citeras i domen. Ett exempel på skenbar lagkonkurrens (s. k. konsumtion) är att tjuven som säljer tjuvgodset döms enbart för stöld, trots att även straffbestämmelsen för häleri enligt ordalagen är tillämplig. Ett liknande exempel är att den som döms för varusmuggling inte skall dömas för olovlig befattning med smuggelgods för att han innehaft eller avyttrat de smugglade varorna. För att avgöra vilken typ av konkurrens som kan föreligga i ett speciellt fall brukar man i första hand göra en jämförelse mellan straffskalorna i de aktuella straflbestämmelserna. Dessutom kan bestämmelsernas skyddsobjekt - de intressen som bestämmelserna avser att skydda - inverka på bedömningen. Frågan om konkurrens kan vara av praktisk betydelse, eftersom när brottskonkurrens föreligger en vidare straffskala än för enkelt brott blir att tillämpa. Om t. ex. två brott med högst två års fängelse i straffskalan sammanträfTar. blir straffmaximum fyra års fängelse (BrB 26:2). Relationen mellan undandragandebrott och brott mot in- eller utforselförbud observerades i motiven till VSL (prop. 1960:115 s. 106). Där uttalades av departementschefett att i rättstillämpningen den situationen ofta förekom att en vara t. ex. vid införsel är både tullpliktig och underkastad licenstvång. Eftersom skyddet för dessa båda intressen tillgodosågs genom ett gemensamt straffstadgande, borde enligt departementschefens mening brottskonkurrens inte antas i dylika fall. Det syntes vid strafTmätningen i erforderlig utsträckning kunna beaktas, att båda de angivna intressena kränkts (jfr SOU 1959:24 s. 161 f. och Smugglingslagstiftningen s. 86). l utredningens förslag till ny utformning av straffbestämmelserna i VSL har de olika brottstyperna på sätt och vis skilts åt. 1 brottsbeskrivningarna i 1 och 2 §§ avses enbart undandragandebrotten, och genom en särskild bestämmelse i 3 § likställs härmed in- eller utförsel i strid mot förbud. Denna redaktionella ändring avses inte innebära någon ändring i sak. Med varusmuggling skall alltså förstås både âsidosättande av förbud eller villkor

142 Överväganden ochförslag

och undandraganden. Eftersom varusmuggling, som innebär både undandragande och överträdelse av förbud, skall bedömas som ett brott uppstår tvekan om utrymme finns för en regel om ansvarsfrihet för undandragandedelen i fall av frivillig rättelse. Man kan ju säga att det inte går att träda tillbaka från en del av brottet. Utredningen kan dock för sin del inte se något hinder mot att regeln direkt tillämpas på ett sådant brott till den del avgifter undandragits genom brottet. I vart fall kan man vid straffmätningen beakta, att undandragandedelen rättats till och att straffet därför skall utmätas enbart med hänsyn till förbudsöverträdelsen. Därvid kan man tänka sig olika situationer. Den olovliga in- eller utförseln kan te sig så bagatellanad jämförd med undandragandet att man utmäter minsta möjliga straff eller t. 0. m. går under föreskrivet straffminimum eller efterger påföljd med stöd av 33 kap. 4§ andra eller tredje stycket BrB. Man kan vidare tänka sig det motsatta förhållandet, nämligen att förbudsöverträdelsen är att bedöma som så svår att rättelsen av undandragandedelen i och för sig är av mindre betydelse. Det frivilliga tillbakaträdandet och att gämingsmannen gjort vad han i det aktuella läget kunnat för att Förebygga ytterligare olägenhet av att förbudet överträtts kan självfallet ändå beaktas vid stralfmätningen. Mellan dessa båda typsituationer finns naturligtvis flera kombinationer av olika svårhetsgrad, där tillbakaträdandet bör tillmätas större eller mindre verkan. Utredningen har övervägt om det är önskvärt att vid utformningen av bestämmelsen om ansvarsfrihet vid tillbakaträdande från undandragandebrott tillägga att ansvarsfrihet även kan omfatta brott som avser inte bara undandragande utan också överträdelse av förbud, om denna del av det sammansatta brottet är ringa. Mot en sådan bestämmelse kan emellertid med visst fog invändas att samma möjlighet till straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande i så fall borde gälla, även om den ringa förbudsöverträdelsen inte var kombinerad med undandragandebrott. En generell regel om ansvarsfrihet vid tillbakaträdande från ringa överträdelse av förbud mot inoch utförsel har utredningen dock hesiterat inför såsom alltför vittsyftande och svåröverskådlig till sina verkningar. Utredningen har därför funnit det tillrådligt att inte införa någon föreskrift om att frivillig rättelse i undandragandedelen av ett smugglingsbrott skulle medföra straffrihet även i fråga om ringa överträdelse av förbud eller villkor för in- eller utförsel. Departementspromemorian med förslag till tullag och lag om ändring i VSL (prop. 1972:110 s. 157) innehöll en regel av motsatt innebörd, i det att ansvarsfriheten uttryckligen angavs inte gälla då vara införts i strid mot förbud. Även en sådan regel bör enligt utredningens mening undvikas. eftersom den kunde onödigtvis försvåra möjligheterna att komma till praktiskt rimliga resultat i fråga om förbudsöverträdelser utan nämnvärd betydelse. Det är ju önskvärt att hotet om straff för sådana överträdelser inte skall utgöra hinder för en tullskyldig att göra rätt för sig genom att rätta till det förhållande som föranlett eller kunnat föranleda undandragande. I enlighet med vad som förut har anförts bör det sålunda efter omständigheterna från fall till fall avgöras vilken betydelse den frivilliga rättelsen i fråga om undandragandet kan få vid bedömningen av förbudsöverträdelsen. Tullmyndigheten kan genom att ge rapporteftergift (se specialmotiveringen till 6§ förslaget till lag om ändring i VSL) låta bli att hänskjuta ett sådant

Öve/väganden och _förslag 143

ärende till åklagarens prövning, om brottet i den del det avser överträdelse av förbud eller villkor är utan nämnvärd betydelse. Vidare kan åklagaren meddela beslut om åtalsunderlåtelse, företrädesvis med stöd av bestämmelsen i 20 kap. 7§ första stycket l RB. Det finns således praktiska möjligheter att utan någon föreskrift i ämnet begränsa denjudiciella prövningen av de brott som avses här till de fall som det vid en samlad bedömning anses rimligt att beivra. En tveksam fråga är om den som har tagit olovlig befattning med varor, för vilka tull eller annan införselavgift har undandragits, skall ges möjlighet att vinna ansvarsfrihet genom att frivilligt anmäla varan för tullmyndighet. l den förut nämnda departementspromemorian föreslogs att frivillig rättelse av oriktig uppgift i tulldeklaration eller annan handling som lämnats till ledning för tulltaxering även skulle medföra frihet från ansvar enligt 6§ VSL för olovlig befattning med det gods som den vidtagna rättelsen avsåg. En sådan regel, som skulle ge straffrihet åt annan än den som vidtagit rättelsen. gär dock enligt utredningens mening för långt och strider mot den vanligen gällande principen att frivillig rättelse medför ansvarsfrihet endast för den rättande. inte därjämte för den som medverkat vid brottet. Däremot kan det anses mera befogat att den som tagit olovlig befattning med varan ges möjlighet att självständigt med straffriande verkan frivilligt träda tillbaka. Utredningen föreslår att en regel härom förs in i VSL. I likhet med vad som gäller på den inrikes beskattningens område bör frivillig rättelse medföra frihet från ansvar under förutsättning att tull och andra införselavgifter (eller utforselavgifter) kan påföras den tullskyldige, oberoende av när och hur detta kan ske. Av redogörelsen för SkBL:s bestämmelse om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse och taxeringslagens regler om eftertaxering framgår att ansvarsfrihet inträder, om rättelsen leder till att skatten eller avgiften kan påföras eller tillgodoräknas med rätt belopp, att detta kan ske bl. a. genom eftertaxering, normalt inom fem år efter det år taxeringen rätteligen bort ske i första instans men om åtal väcks även senare. dock inom ett år från det åtalet väcktes, och an en eftertaxering som grundats på att åtal har väckts, skall undanröjas om åtalet ogillas helt. Utredningen har tidigare pekat på de otillfredsställande konsekvenser som en formell tillämpning av dessa bestämmelser kan leda till. Reglerna om eftertulltaxering överensstämmer i huvudsak med taxeringslagens bestämmelser om eftertaxering. Även här uppkommer alltså, om förutsättningarna för ansvarsfrihet utformas på samma sätt som i SkBL, tvivel om konsekvenserna av frivillig rättelse efter den för eftertulltaxering normala femårsperiodens utgång. Om man för tullområdets del önskar en formellt täckande lösning, som möjliggör eftertulltaxering, kan detta enligt utredningens mening ske genom att som alternativ till åtal som förutsättning för eftertulltaxering efter femårsperiodens utgång uppställs samtycke därtill av den tullskyldige. l fall av frivillig rättelse kan den tullskyldiges samtycke inte särskilt behöva inhämtas, utan samtycket får anses ligga i den frivilliga

rättelsen. Genom en sådan regel kan det undandragna beloppet påföras och

således det formella kravet för medgivande av frihet från ansvar uppfyllas. Utredningen föreslår att förutsättningarna i 14§ TL för eftertulltaxering kompletteras i enlighet med vad som nu har anförts. Godtas förslaget borde lämpligen en motsvarande ändring göras i ll5§ taxeringslagen.

144 Öve/väganden och _förslag

Frågan när rättelse skall anses ha skett frivilligt får lösas i enlighet med de allmänna principer som gäller i detta sammanhang och den praxis som utvecklats vid tillämpningen av andra liknande bestämmelser. Särskilt tillämpningen av skattestrafflagstiftningens bestämmelser i ämnet torde kunna ge vägledning även på tullområdet. En tveksam fråga är om förverkande kan ske, när gärningsmannen går fri från ansvar, dvs. straff, på grund av frivillig rättelse. Anses brott över huvud taget inte föreligga, kan förverkande givetvis inte komma i fråga. Det som komplicerar frågan är att alla förutsättningar för ansvar en gång förelegat men att en senare inträffad omständighet skall medföra ansvarsfrihet. Definitionen på brott i 1 kap. l § BrB - brott är en gärning, för vilken i balken eller annan lag eller författning är stadgat straff som sägs i 3§ samma kapitel - ger ingen direkt ledning för de fall som avses här. Vissa uttalanden i Brottsbalkskommentaren (del. I, 2:a uppl., s. 19 och del lll, 2:a uppl., s. 376) tyder på uppfattningen att brott inte skall anses föreligga när gärningsmannen är fri från ansvar på grund av frivilligt tillbakaträdande eller frivillig rättelse. Motsatt mening synes emellertid hävdas av Strömberg (Om konfiskation som brottspåföljd, s. 246). Stândpunkten att brott inte skall anses ha förelegat, om gärningsmannen frivilligt har tillbakaträtt eller vidtagit rättelse, skulle för varusmugglingens del innebära, att om en bestämmelse om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse förs in i VSL, förverkande normalt inte kan ske. (Här bortses från förverkande av s. k. specifika brottsverktyg enligt 36 kap. 3§ BrB, som inte förutsätter att brott har begåtts.) En sådan ståndpunkt i förverkandefrågan är dock från logisk synpunkt ingalunda invändningsfri. Under tiden från brottet till dess det frivilliga tillbakaträdandet sker föreligger alla förutsättningar för ådömande av ansvar, och det kan ju då förefalla konstlat att sedan tillbakaträdandet skett säga att inget brott har blivit begånget. En bedömning som innebär att det frivilliga tillbakaträdandet endast upphäver gärningsmannens straffbarhet kan mot denna bakgrund synas mer acceptabel (jfr Strömberg). Även med ett sådant ställningstagande bör man dock i den praktiska tillämpningen kunna undvika att förklara egendom förverkad hos den som frivilligt tillbakaträtt, nämligen genom att tillämpa regeln att förverkande inte skall ske om det är uppenbart obilligt. Enligt utredningens mening bör förverkandet som regel efterges på denna grund. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att regeln om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse inte i och för sig gäller i de fall smugglingsbrottet avser både undandragande och överträdelse av förbud. Grund för förverkande kvarstår därför i dessa fall även om undandragandedelen har rättats till. Eftersom hänsyn till billigheten skall tas vid bedömningen av förverkandefrågan, torde detta förhållande dock inte behöva utgöra något praktiskt problem. Sådana synpunkter som tidigare anlagts på förbudsdelen i fråga om ansvarspåföljd kan även i förverkandefrågan leda till rimliga resultat. Allmänna säkerhets- och billighetshänsyn får alltså fälla avgörandet. Farliga ämnen torde sålunda regelmässigt böra förklaras förverkade, medan förverkande av helt ofarliga varor vid frivillig rättelse i många fall skulle te sig uppenbart obilligt.

Överväganden och förslag 145

5.3.6 F örverkande Gällande ordning m. m. Nuvarande förverkanderegler i VSL utformades efter förebild av bestämmelserna i 2 kap. 16 och 17 §§ i då gällande strafllag. Från strafilagsbestämmelsema gjordes de avvikelser som ansågs betingade av smugglingsbrottens beskaffenhet eller eljest av särskilda förhållanden. Straffiagens forverkanderegler överfördes i stort sett oförändrade till BrB men reviderades väsentligt genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1968. De nya reglerna syftade till att modernisera balkens regler i ämnet och få till stånd mera enhetliga nonner för förverkandelagstiftningen i övrigt. Avsikten var också att nå större likforrnighet i Norden. Några av BrB:s förverkanderegler är direkt tillämpliga även inom specialstraffrätten. I vissa fall skall reglerna gälla, om inte annat har föreskrivits i specialförfattningen. l propositionen (1968:79) med förslag till förut berörda ändringar i BrB uttalade departementschefen. att de bestämmelser som inte blev direkt tillämpliga inom specialstraffrätten borde tjäna som förebilder för ny lagstiftning inom detta område. Departementschefen anförde vidare. att specialförfattningarnas förverkandebestämmelser borde ses över så snart det blev aktuellt att ändra en författning i mera väsentlig utsträckning. För denna översyn angavs vissa riktlinjer. BrBssförverkandereg/er finns i 36 kap. och innehåller i huvudsak följande. Enligt I t* skall utbyte av_brott enligt BrB förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. En förutsättning är att utbytet inte motsvaras av skada för enskild. Med utbyte av brott avses t. ex. muta och vederlag för brott. Utbyte betyder dels den konkreta egendom som ursprungligen mottagits dels egendomens värde. Vad som har föreskrivits om förverkande av utbyte gäller även förlag för brott eller dess värde, om förlaget har mottagits och mottagandet utgör brott enligt balken. Med förlag menas pengar eller annan egendom som har lämnats för bestridande av utgifter, som är förbundna med förövande av brott. Lagrummets tillämpningsområde är begränsat till brott enligt BrB. Enligt 25V kan hjälpmedel, brottsprodukter och föremål varmed någon har tagit sådan befattning som utgör brott förklaras förverkade, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Alternativt kan egendomens värde förverkas. Lagrummets tillämpningsområde är begränsat till brott enligt BrB. Enligt 3 j* kan s. k. utpräglade brottsverktyg förklaras förverkade, oberoende av om brott har begåtts, om det är påkallat till förebyggande av brott eller andra särskilda skäl föreligger. Regeln är tillämplig även utanför BrB:s omrâde och gäller givetvis utan den i följande paragraf föreskrivna begränsningen till vissa personer. I 45* uppräknas de personer hos vilka förverkande får ske, nämligen: a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, c) den som genom brottet beretts vinning och d) den som efter brottet förvärvat egendomen på grund av giftorätt, arv

146 Överväganden ochförslag sou 197637

eller testamente eller genom gåva eller på annat sätt förvärvat egendomen och därvid varit i ond tro i fråga om egendomens samband med brottet.

Om egendomen vid brottet inte tillhörde någon av dem som anges under a)-c), får den inte förverkas. Den angivna personbegränsningen gäller även vid förverkande man/ör BrB, om inte annat har föreskrivits. Särskild rätt till egendom som förklaras forverkad (begränsade sakrätter och säljares rätt till avbetalningsgods) består enligt 4 § sista stycket om inte även den särskilda rätten förklaras förverkad. Föreskriften är direkt tillämplig även utanför BrB.s omrâde. De därpå följande bestämmelserna i 5-1/ M gäller förverkande även utanför BrB. Enligt 5 j* kan rätten i stället för förverkande föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. 6-8 M innehåller regler i vad mån förverkande kan ske, när annan brottspåföljd än straff ådöms, när påföljd efterges och när brottet begåtts av minderårig eller själsligt abnorm person. I 9 och 10 M finns bestämmelser om preskription av förverkandetalan och av ådömt förverkande. Preskriptionstiden för förverkandetalan är i prinsom för ansvarstalan för brottet. Talan om förverkande kan cip densamma dock alltid ske inom fem år från det brottet begicks. Har brottet preskriberats eller har den brottslige dött, får emellertid talan väckas endast om det är påkallat ur allmän synpunkt. Förverkande enligt 3§ är inte underkastat preskription. För verkställighet av beslut om förverkande (eller åtgärd till förebyggande av missbruk) gäller en tioårig preskriptionstid. I 11 t* stadgas en generell möjlighet att underlåta förverkande, om det är uppenbart obilligt. Bestämmelsen syftar till att möjliggöra undantag från regler om obligatoriskt förverkande inom specialstraffrätten. Enligt 12 § tillfaller förverkad egendom kronan, om inte annat arfireskrivet.

VSLs/örverkandereg/er finns i 9, 10 och l2 eller försök Enligt 9 § skall gods som har varit föremål för varusmuggling därtill jämte emballage och förvaringskärl förklaras förverkat till kronan. Även smuggelgods, varmed någon har tagit olovlig befattning enligt 6 kan förverkas med stöd av 9 §, eftersom godset i ett tidigare led har varit föremål för varusmuggling. Om egendomen inte finns i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Är förverkande uppenbart obilligt. får det helt eller delvis efterges. Enligt 12 j* kan förverkandeförklaring meddelas beträffande viss del av egendoms värde, även om egendomen finns i behåll. l-Iär är alltså värdeförverkande alternativt till sakförverkande, medan det annars i VSL är subsidiärt. Förverkande enligt 9§ får inte riktas mot den som i god tro har förvärvat egendomen efter smugglingsbrottet. I 103* föreskrivs att vad som använts som hjälpmedel vid varusmuggling eller försök därtill eller vid olovlig befattning med smuggelgods må förklaras förverkat till kronan. Följande förutsättningar uppställs: 1) ägaren till hjälpmedlet eller någon som var i hans ställe skall uppsåtligen ha förövat gärningen eller medverkat till den, 2) förverkande skall vara påkallat till föav varusmuggling, försök dänill eller olovlig befattning med rebyggande

i

Överväganden och förslag 147

smuggelgods, eller andra särskilda skäl skall föreligga, och 3) förverkande skall inte vara uppenbart obilligt. I stället for förverkande enligt 9 eller 10 §§ kan föreskrivas åtgärd till Förebyggande av missbruk. Vad som förut har sagts om värdeförverkande och skydd for godtrosförvärvare gäller även egendom som avses i l0§.

De av depanementschefen i propositionen (1968:79) förordade rik/linjerna för översyn av speciaIstraffrätts/iga_förverkandebestämme/ser innehåller följande. Först bör noga prövas, om forverkanderegler över huvud behövs i forfattningen. Viss restriktivitet kan vara befogad, särskilt i fråga om förverkande i förmögenhetsreducerande eller bestraffande syfte. l allmänhet bör i första hand övervägas, om straffskalan kan utformas så att man får en lämplig påföljd. Man bör vara sparsam med bestämmelser om förverkande vid ouppsåtligt handlande, eftersom de specialstraffrättsliga oaktsamhetsbrotten genomsnittligt är av mindre allvarlig beskaffenhet än de uppsåtliga. De specialstraffrättsliga reglerna bör utformas med de allmänstraffrättsliga som förebild, varvid särskilt bör iakttagas följande. a) Fällande straffdom bör inte uppställas som förutsättning for förverkande, endast att någon har gjort sig skyldig till brottslig handling. b) Förverkande bör kunna underlåtas av billighetshänsyn. c) Om värdeförverkande skall förekomma, bör det vara alternativt och inte subsidiärt till sakförverkande. d) l varje särskilt fall bör övervägas om kretsen av subjekt mot vilka förverkande får riktas bör bestämmas annorlunda än i 36 kap. 4§ BrB, antingen vidare eller mera inskränkt.

Utredningen Frågan om behover av/örverkandemoj/igher i VSL ter sig principiellt ganska olika beroende på smugglingsbrottets karaktär. Förverkandet tjänar ju olika funktioner vid olika brott. Förverkandet torde kunna sägas framstå som mera oumbärligt vid brott mot import- eller exportförbud än vid undandragandebrott. Möjligheten att förverka olovligt införda allmänfarliga varor är från samhällets synpunkt så betydelsefull, att svaret svårligen kan bli annat än att forverkanderegler inte kan undvaras i VSL, om smugglingsbrotten liksom hittills skall regleras enhetligt i lagen. För rena undandragandebrott kan skälen for förverkande bli försvagade, såsom närmare framgår av det följande, om tulltillägg införs som en administrativ sanktion på tullområdet. Till en början må erinras om de motiv som åberopades som grund vid utformningen av nu gällande forverkanderegler i VSL. Vid tillkomsten av VSL diskuterade 1956 års varusmugglingsutredning (SOU 1959:24 s. 216 ff.) förverkandereglernas ändamål i smuggellagstiftningen mot bakgrunden av de tre väsentligen olikanade rättsliga funktioner, som förverkande enligt doktrinen i allmänhet ansetts tjäna. Man har talat om en straffrättslig, en politirättslig och en privaträttslig funktion. Om dessa tre funktioner framhölls i huvudsak följande.

148 Överväganden ochförslag

Vad den straffrättsliga funktionen beträffar är det vanligt, att en förverkanderegel främst har till ändamål att tjäna som komplement till och förläna eftertryck åt en straflbestämmelse genom att utöver det egentliga straffet tillfoga lagövenrädaren förlust av egendom, som stått i viss närmare relation till brottet eller brottslingen. Förverkandet har i dessa fall ett allmänpreventivt syfte och fungerar närmast som ett bötesstraff. Vad angår den politirättsliga funktionen är understundom det väsentliga syftet med förverkande av viss egendom att förebygga skada, som hotar från egendomen med hänsyn till dennas ur någon synpunkt farliga beskaffenhet. Egendomen kan antingen i sig själv besitta farliga egenskaper (gifter, explosiva varor m. m.) eller vara avsedd att komma till användning vid forövande av brott (brottsverktyg). Förverkandet har i dessa fall väsentligen karaktär av säkerhets- eller politiåtgärd. Ur samma synpunkt torde man ha att se förekommande regler om förverkande av egendom, vilken använts som hjälpmedel vid begående av brott och anses erbjuda viss fara för förnyade brottsliga handlingar. Vad slutligen beträffar den privaträttsliga funktionen kan förverkande ha till ändamål att utjämna en orättmätig förmögenhetsökning och fråntaga lagövenrädaren den vinning han eljest skulle erhålla av sitt brottsliga handlande.

Utredningen framhöll att en förverkanderegels syfte ofta inte är renodlat. För smuggellagstiftningens del torde förverkandereglernas främsta ändamål vara att tillgodose allmänpreventiva hänsyn. Bakom bestämmelserna ligger med andra ord tanken, att risken att förlora viss egendom skall verka avhållande från att föröva smugglingsbrott. Förverkandepåföljden har här enligt utredningen en väsentligen straffrättslig funktion. Inte minst för den som drabbas av förverkandepåföljden torde densamma te sig som ett straff - i många fall kännbarare än det egentliga straffet. Ibland kan emellertid förverkanderegeln sägas fylla en politirättslig funktion. Förverkande av forslingsredskap torde sålunda åtminstone delvis vara att förklara som en rättsverkan i syfte att förebygga att redskapet på nytt kommer till användning som hjälpmedel vid smugglingsbrott. Än mera utpräglad är den politirättsliga funktionen i sådana fall, när smugglingen avsett varor, vilkas okontrollerade införsel till riket ur någon synpunkt anses medföra fara för samhället. Som exempel kan nämnas gifter, radioaktivt avfall, explosiva varor, vapen, sjukdomsalstrande eller smittoförande föremål. Vad slutligen beträffar den privaträttsliga funktionen torde bakom reglerna om förverkande av smuggelgodset ligga jämväl syftet att beröva den brottslige vinningen av brottet. Slutsatsen var att förverkande inom ifrågavarande område fyller i olika hänseenden så viktiga funktioner, främst den att verka brottsförebyggande, att förverkandebestämmelser inte kan undvaras i smuggellagstiftningen, om den skall få önskvärd effekt. Departementschefen instämde i denna slutsats och uttalade, att den starkt brottsprevenerande effekten av förverkandereglerna borde upprätthållas också enligt den nya lagstiftningen (prop. 1960:115 s. 74). Samma motiv för förverkande som åberopades vid VSL:s tillkomst kan enligt utredningens mening i stort sett åberopas för att behov av regler om förverkande av smuggelgods föreligger även i en reviderad VSL. Förslaget om införande av tulltillägg såsom en administrativ sanktion vid undandragandebrotten är dock en nyhet, som föranleder förnyat övervägande av förverkandets allmänpreventiva funktion vid sådana brott. Vad gäller förverkande av varor, som har införts i strid mot importförbud

SOU l976:37 Överväganden och förslag 149

eller andra införselregleringar, är det uppenbart att tillkomsten av tulltillägg inte kan påverka det politirättsliga behovet av dylikt förverkande. Vid illegal införsel av sådana varor samverkar VSL:s förverkanderegler med den lagstiftning som reglerar den inrikes hanteringen av sådana varor. Som typexempel kan tas lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Förbud lår enligt denna lag meddelas bl. a. mot hantering eller import av viss hälsoeller miljöfarlig vara, om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av sådant förbud bestraffas enligt 16 § i lagen, om inte BrB är tillämplig. Förverkande av vara som varit föremål för brott enligt lagen kan ske enligt 18 §. Men i fråga om ansvar för införsel i strid mot förbud som meddelats enligt lagen hänvisas till VSL, enligt vilken förverkande likaså kan komma i fråga. De båda lagarna samverkar alltså i syftet att skydda samhället mot de faror, som kan vara förenade med illegal befattning med hälso- och miljöfarliga varor. Rimligtvis kan inte i detta system ryckas bort det skydd, som VSL med dess straff- och förverkandebestämmelser representerar, utan att hela systemet görs om. Man torde kunna utgå ifrån att det från allmän synpunkt måste vara rationellt att som nu ha detta skydd vid rikets gränser enhetligt reglerat i VSL. Frågan huruvida tulltillägget kan eller bör ersätta förverkande i VSL gäller närmast tillämpningen av reglerna på sådana smugglingsbrott, som enban avser undandragande av tull eller andra införselavgifter. l många fall är undandragandebrott samtidigt brott mot imponförbud eller införselregleringar, och där förändras inte behovet av att kunna förverka allmänfarligt gods genom tillkomsten av tulltillägg. Tulltillägg kan sägas vara en ekonomisk sanktion av samma att som förverkandet vid undandragandebrotten men regelmässigt en långt svagare sanktion än förverkande. Även om tulltillägget, såsom utredningen föreslår, får utgå med 100 % , eller, där avsikt att undandra kan antas inte ha förelegat, med 50 % av det undandragna beloppet, kommer det som ekonomisk sanktion ofta att utgöra bara en bråkdel av vad totalt förverkande av smuggelgodset innebär? Att generellt utbyta förverkandet vid undandragandebrotten mot tulltillägg skulle sålunda betyda en allvarlig minskning av den allmänpreventiva effekten hos reaktionssystemet. lnom ramen av vad som kan anses som ringa undandragandebrott har utredningen emellertid ansett en avkriminalisering som regel vara möjlig genom införandet av tulltillägg. Åtal för sådana brott skall endast få ske när särskilda skäl föreligger. Samma regel bör gälla för talan om förverkande om reglerna om förverkande vid undandragandebrott i princip bibehålls.

3 En jämförelse mellan effekten av helt förverkande och effekten av ett tulltillägg är lättast att göra vid varor som är belagda med värdetull och mervärdeskatt. Skillnaden kan grovt sett illustreras med följande siffror. Om ett varuparti, på vilket skulle ha utgått värdetull med 5 % och moms med 15 % av värdet, har insmugglats, skulle ett 50-procentigt tulltillägg innebära en extrakostnad för Smugglaren på endast l0 % av värdet, medan förverkandet ju innebär att värdet i dess helhet går förlorat för Smugglaren. Även om tulltillägget utgår med 100 % av det undandragna beloppet, stannar sanktionen vid 21 % av värdet, att jämföra med förlusten av varan eller hela dess värde vid förverkande. Endast vid högt beskattade varor såsom rusdrycker och tobak kommer ett tulltillägg på 100 % av det undandragna beloppet att få en preventiv effekt, som tillnärmelsevis är jämförlig med förverkande.

150 Överväganden och förslag

Utredningen räknar sålunda med att forverkandet under alla förhållanden i praktiken kommer att starkt begränsas inom området för ringa undandragandebrott genom att den administrativa sanktionen träder i stället för det judiciella förfarandet med dess förverkandemöjligheter. Vilken verkan införandet av tulltillägg därutöver kan få beträffande tillämpningen av forverkandereglerna vid undandragandebrott är svårt att förutsäga. Måhända kan domstolarna bli benägna att i mindre utsträckning utnyttja förverkandemöjligheterna vid utdömande av straff, därför att förverkande i vissa fall anses obilligt. när tulltillägg utgår samtidigt med straffet. Det vid den nya tullproceduren tillämpade deklarationsförfarandet inbjuder gärna till jämförelser mellan sanktionerna vid undandragandebrott på tullområdet och det administrativa och straffrättsliga sanktionssystemet vid den inrikes beskattningen. Genom 1972 års revision av VSL skedde också en viss anpassning av straffskalorna till vad som gäller enligt SkBL. Därför kan det ligga nära till hands att fråga sig, om inte förverkande kunde avskaffas vid undandragandebrotten på tullområdet, eftersom en sådan reaktionsform inte ansetts erforderlig på skattesidan. Utredningen vill erinra om att trots de åberopade överensstämmelserna avsevärda olikheter dock finns mellan skattebrotten och undandragandebrotten i VSL. Sådana brott som olovlig befattning med smuggelgods och varusmuggling genom eftersättande av föreskriven skyldighet att rätta i tulldeklaration saknar t. ex. motsvarigheter i SkBL. Inte oriktig uppgift heller straffskalorna for brotten skattebedrägeri och varusmuggling har utredningen ansett kunna göras helt överensstämmande. Vad speciellt gäller förverkandet kan en särställning för undandragandebrottens del på tullområdet i förhållande till skattebrotten motiveras med de särskilda förhållandena vid övervakningen av handeln och trafiken över rikets gränser och inte minst de svårigheter i utredningshänseende, som vid misstankar om brott föreligger till följd av att importörens medkontrahent normalt befinner sig utomlands och inte utan vidare är tillgänglig för ingripande enligt vår straffoch processlagstiftning (jfr avsnitt 5.2.8). Förverkandeinstitutet har inte utan grund haft sitt klassiska hemvist inom smugglingsområdet och har där tillämpats likaväl vid undandragandebrott som vid brott mot importforbud. På det inrikes skatteområdet finns inte några regler om förverkande, men det är att märka att sådana inte heller fanns, innan den nya lagstiftningen om skattebrott kom till. De normerade böter som gällde enligt skattestrafflagen kan dock sägas ha haft delvis samma funktion som förverkandets privaträttsliga syfte, alltså att beröva gärningsmannen vinningen av brottet. De normerade böterna ansågs emellertid av olika skäl kunna bytas ut mot dagsböter. Ett eventuellt införande av förverkande diskuterades över huvud taget inte. I motsats härtill står att när för smugglingsbrottens del en övergång från normerade böter till dagsböter skedde redan i och med antagandet av VSL bestämmelser om förverkande ändå ansågs vara nödvändiga. Ett avskaffande av förverkandet vid undandragandebrotten överlag skulle enligt utredningens mening medföra en oacceptabel försvagning av domstolarnas reaktionsmöjligheter vid ordinära och grova sådana brott. Mot bakgrund av att smugglingsbrottsligheten blir alltmer organiserad och internationell framstår också en minskning av den allmänpreventiva effekten

Överväganden och förslag 151

på det ekonomiska planet som oförsvarlig. Det kan även påpekas att ett borttagande av förverkandemöjligheten för varor vid undandragandebrotten i VSL skulle medföra ett väsentligt mera inskränkt tillämpningsområde för forverkande än om BrB:s allmänna regler härom hade varit tillämpliga vid sådana smugglingsbrott. Det anförda leder sålunda fram till ståndpunkten att införandet av det Föreslagna tulltillägget inte bör föranleda andra särregler i fråga om forverkande vid undandragandebrott i VSL än den begränsning av åtalsrätten som är påkallad för genomförandet av avkriminaliseringen vid ringa brott. Den här intagna ståndpunkten till forverkande vid undandragandebrott på tullområdet innebär onekligen en olikformighet i förhållande till behandlingen av de inrikes skattebrotten. l och för sig kunde det övervägas att skapa likformighet genom att införa förverkandebestämmelser även i SkBL - för brottsbekämpandet torde det vara gynnsamt att t. ex. vid vissa grövre varuskattebrott ha tillgång till forverkande - men utredningen har inte ansett det vara dess uppgift att framlägga förslag härom. l fråga om behovet av vinningsförverkande uttalade 1956 års varusmugglingsutredning (SOU 1959:24 s. 219), att utredningen inte ansett ett sådant forverkande påkallat med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om förverkande av smuggelgods. I propositionen (l960:1l5 s. 74) yttrade departementschefen, att han inte ansåg tillräcklig anledning föreligga att, såsom GTS ifrågasatt, införa ett särskilt stadgande om forverkande av vinning, eftersom ett sådant stadgande torde bli av ringa praktisk betydelse, enär värdet av godset skall utges. om godset gjorts oåtkomligt för forverkande. Detta värde torde enligt departementschefen böra avse marknadsvärdet, t. ex. utförsäljningspriset i den legala handeln inom landet i fråga om spritoch tobaksvaror. I kommentaren till VSL (Jungefors-Walberg, Smugglingslagstiftningen, s. 115) har anförts att eftersom ingen regel om vinningsförverkande finns, exempelvis en smugglares förtjänst på den brottsliga hanteringen inte kan förverkas. om han avyttrat smuggelgodset och detta sedan tagits i beslag hos icke godtroende köpare. Det kan anmärkas att nämnda exempel inte längre torde utgöra något problem om värdeförverkande görs alternativt till sakförverkande i enlighet med vad som föreslås i det följande. l stället för att förklara godset förverkat hos den ondtroende köparen kan domstolen då förklara godsets värde för-

verkat hos Smugglaren, och det marknadsvärde som då läggs till grund

lär inte understiga det pris som den ondtroende köparen fått betala. Därmed kommer i sådant fall smugglarens vinst på försäljningen utan vidare att kunna förverkas. Den vinning av varusmuggling som kan inträda i ett senare led kan ibland förverkas enligt annan lagstiftning, som kriminaliserar det förfarande genom vilket vinningen uppkommer. Ett exempel härpå ger rättsfallet NJA 1971 s. 321. Två personer hade på uppdrag av annan smugglat in ett parti narkotika till riket. l ersättning för uppdraget hade en penningsumma utbetalats till en av gärningsmännen. Narkotikan liksom större delen av den kontanta ersättningen hade beslagtagits efter insmugglingen. Åtal väcktes mot gärningsmännen för grov varusmuggling. l målet yrkades forverkande av den narkotika och de pengar som tagits i beslag. I häradsrätten förklarades

152 Överväganden och förslag

narkotikan förverkad, medan pengarna inte ansågs kunna förverkas. Såväl hovrätten som HD ansåg emellertid, att pengarna kunde förklaras förverkade enligt 6 § narkotikastrafflagen (knäckfrågan i målet var om förverkande kunde ske enligt narkotikastrafflagen, trots att ansvar hade yrkats och ådömts enbart enligt VSL). Tänker man sig i ett liknande fall, att det inte är fråga om narkotika utan om spritdrycker, finns f. n. ingen bestämmelse, som medger förverkande. l ett sådant fall skulle alltså en bestämmelse om vinningsförverkande vara av värde. Möjligheten att förverka vinning av smuggling kan vara av särskilt värde. när brottsligheten ingått i kommersiell verksamhet och utförts t. ex. av en tjänsteman hos ett bolag, medan vinningen av brottet kommit bolaget till del. Andra nyare författningar, som medger förverkande av vinning (eller utbyte som det numera heter i anslutning till 36 kap. l § BrB), är livsmedelslagen (197l:5l l) och lagen om hälso- och miljöfarliga varor(l973:329). Förutom varor som varit föremål för brott enligt nämnda lagar kan sålunda det utbyte som uppkommit genom brotten förverkas. Jämfört med denna nyare modell för förverkandebestämmelser, som ansluter sig till brottsbalksregeln, kan det framstå som en brist att utbyte av smugglingsbrott inte kan förverkas. Även om utredningen för sin del inte räknar med att vinningsförverkande på detta område kommer att få någon större praktisk betydelse, eftersom förverkandet av smuggelgodset eller dess värde som regel torde ta bort utbytet av smugglingen, bör i anslutning till riktlinjerna vid revisionen av 36 kap. BrB i likformighetens intresse och vad i övrigt har anförts i VSL föras in en bestämmelse om förverkande av utbyte. F. n. är värdeförverkande enligt VSL subsidiärt i Förhållande till sakförverkande (utom vid partiellt förverkande enligt 12 §). Det förutsätts för värdeförverkande i både 9 och 10 §§, att egendomen inte finns i behåll. En sådan regel kan få vissa icke önskvärda kriminalpolitiska konsekvenser (prop. 1968:79 s. 17 och 47). Egendomen måste exempelvis om den finns i behåll förverkas hos en ondtroende forvärvare, medan Smugglaren själv får behålla köpeskillingen. En annan följd är att endast en person kan drabbas av forverkande så länge egendomen finns i behåll, men därefter kan en kedja av ondtroende förvärvare ådömas värdeförverkande. Dessa konsekvenser kan undvikas, om värdeforverkande görs alternativ! till .sakfö/wrerkanzle. Vidare undgår man därigenom ibland omfattande utredningar om egendomen finns i behåll och vissa tolkningsfrågor om godset skall anses vara i behåll (prop. 1968:79 s. 47). Nu anförda skäl - liksom strävan efter likformighet med övriga nordiska länder - föranledde införandet av värdeförverkande som alternativ till sakförverkande i BrB. Skäl att ha annan reglering i VSL finns inte. När egendomen finns i behåll bör dock, såsom departementschefen uttalade i nyssnämnda proposition, företrädesvis denna och inte värdet förklaras förverkat. Egendomens värde bör också utgöra den yttersta gräns intill vilken förverkande sammanlagt kan ske. 1956 års varusmugglingsutredning föreslog. att ,förverkande av gods som varirföremâI/ör oaktsamr smugg/ingsbron skulle. jämte emballage och kärl, kunna förverkas, om särskilda skäl föranledde därtill och det inte var uppenbart obilligt. Fanns egendomen inte i behåll skulle i stället värdet kunna förverkas. Som exempel på särskilda skäl anförde utredningen brottets grov-

Överväganden ochförslag 153

het eller egendomens ur någon synpunkt farliga beskaffenhet. Flera remissinstanser reste emellertid invändningar mot förslaget. Departementschefen förordade med hänsyn härtill att förverkande inte skulle kunna ådömas vid andra än uppsåtliga brott i VSL (prop. 1960:115 s. 122). Sedan denna bedömning gjordes, har emellertid en väsentlig ändring skett i fråga om förutsättningarna för bedömningen av frågan om förverkande bör kunna ådömas vid grovt oaktsamt brott. Av betydelse är även den anpassning av VSL:s straffskalor till SkBL:s som gjordes 1974. Straffskalan för grovt oaktsamt brott enligt 5 § VSL innefattade tidigare endast böter. Vid 1974 års ändringar vidgades den emellertid till att avse böter eller fängelse i högst två år. Det strängare synsätt på oaktsamhetsbrottet som kommit till uttryck genom denna straffskärpning gör att brottet numera kvalitativt sett står i paritet med varusmuggling av normal svårhetsgrad. Det är att märka att inom straffskalan kan rymmas allvarliga förfaranden, t. ex. då fråga är om införsel av en importforbjuden farlig vara, som det från allmänna säkerhets- och skyddssynpunkter är angeläget att omhänderta och oskadliggöra. Härutöver kan anmärkas att BrB:s förverkandebestämmelser numera inte i något avseende är begränsade till enbart uppsåtliga brott. Frågan om förverkande vid oaktsamma brott diskuterades vid 1968 års ändringar i 36 kap. BrB i anslutning till specialstraffrättsutredningens förslag om införande av en bestämmelse om vilka subjekt som skulle kunna drabbas av förverkande. En sådan bestämmelse borde enligt utredningens mening bli tillämplig även inom specialstraffrätten, varför det inte borde uppställas krav på att brott som kan föranleda förverkande skall vara uppsåtligt. Detta innebar att hjälpmedel och brottsprodukter - till skillnad från vad som då gällde - kunde förverkas även vid oaktsamma brottsbalksbrott. Remissinstanserna hade inget att erinra mot utredningens förslag och departementschefen anslöt sig till det (prop. 1968:79 s. 53). Det kan i detta sammanhang erinras om att enligt nordiska straffrättskommitténs enhälliga uppfattning allmänstraffrättsliga förverkanderegler inte bör innehålla någon begränsning till uppsåtliga gärningar. utan förverkande bör kunna ådömas även vid oaktsamhetsbrott (jfr prop. 1968:79 s. 40). Mot bakgrund av det anförda anser utredningen för sin del att möjlighet att forverka godset bör finnas även vid smugglingsbrott som begås av grov oaktsamhet. En bestämmelse härom bör alltså föras in i VSL. Förverkande bör dock enligt utredningens mening inte vara någon ordinär åtgärd vid sådant brott. En stark begränsning följer redan av utredningens forslag att administrativ sanktion i form av tulltillägg normalt skall vara den enda reaktionen om brottet är ringa. Det stora flertalet brott torde vara av denna lindriga svårhetsgrad. l dessa fall kommer således frågan om förverkande över huvud taget inte upp. En betydande restriktivitet bör - oberoende av svårhetsgraden hos brottet - iakttagas även när gärningen beivras straffrättsligt. Vad beträffar de personer hos vilka förverkande _fâr ske föreskrivs i 9§ andra stycket VSL endast den begränsningen att förverkande inte kan riktas mot den som efter brottet i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. Förverkandet är i övrigt knutet till själva egendomen - det gods

154 Överväganden ochförs/ag

som varit föremål för smuggling eller försök därtill - och det är med nyss nämnt undantag i princip likgiltigt vem som är ägare till godset och om denne låtit komma sig något brottsligt till last. Om ägaren stått helt utanför brottet har stötande resultat ansetts kunna undvikas genom att förverkandet efterges såsom uppenbart obilligt (prop. 1960:115 s. 121 f.). Även 10 §, som handlar om förverkande av hjälpmedel, innehåller förbud mot förverkande hos senare förvärvare i god tro. Där förutsätts emellertid dessutom för förverkande att ägaren eller någon som var i hans ställe uppförövat - försök därtill besåtligen gärningen varusmuggling, och olovlig fattning med smuggelgods - eller medverkat därtill. Nyssnämnda bestämmelser i 9 och 10 §§ VSL innebär, att den allmänna regleringen i 36 kap. 4§ BrB av den personkrets som kan drabbas av förverkande inte f. n. är tillämplig på förverkande enligt VSL, Utredningen har då haft att överväga, om någon specialreglering kan anses erforderlig eller om den generella regleringen i BrB kan lå slå igenom på varusmugglingens område. l och för sig har det betydande fördelar, om den allmänna brottsbalksregeln är tillämplig. Därmed ges domstolarna vägledning genom detaljutformade bestämmelser om mot vilka personer förverkande får riktas och när äganderätten till godset utgör hinder för förverkande. Enligt 36 kap. 4§ BrB är ju förverkande uteslutet, om godset vid brottet tillhörde någon annan än de i första stycket a)-c) uppräknade personerna. Förverkande kan sålunda ske endast om gärningsmannen eller annan medverkande, någon i vars ställe de var eller någon som beretts vinning genom brottet var ägare till godset (här bortses från äganderättsövergång efter brottet). En tillämpning härav inom smugglingsområdet skulle emellertid innebära en mycket betydande åtminstone formell begränsning, eftersom äganderätten nu i princip är utan betydelse för om smuggelgods får förklaras förverkat. Det var vid VSL:s tillkomst inte egendomligt att forverkanderegeln i fråga om smuggelgods fick en sådan räckvidd att den gäller utan hänsyn till vem som var ägare vid brottet. Det ansågs naturligt med hänsyn till förverkandets stora betydelse från allmänpreventiv synpunkt samt till tidigare lagstiftning i ämnet och dåvarande strafllag. Om i något fall ägaren hade stått helt utanför brottet och förverkande därför skulle drabba honom för hårt, fanns ju möjligheten att efterge detta såsom uppenbart obilligt. Så har ansetts böra ske, t. ex. när smuggelgodset stulits av den, som gjort sig skyldig till smugglingsbrottet (jfr Jungefors-Walberg. Smugglingslagstiftningen s. 117 ff.). Ofta torde man sålunda vid tillämpningen av VSL:s regel kunna komma till samma praktiska resultat i fråga om förverkande visavi ägaren som enligt 36 kap. 4§ BrB. Den formella inskränkning i fråga om förverkande, som tillämpning av 36 kap. 4§ skulle medföra inom smugglingsområdet, gör det emellertid angeläget att närmare undersöka, om tillräckligt starka reella skäl talar för en avvikelse från brottsbalksregeln. Att man inom varusmugglingsområdet i princip har sett bort från ägarrelationen kan ha framstått såsom betydelsefullt av olika skäl. I första hand framträder effektivitetshänsynen, inte minst på det processuella planet. För en smugglare. som fått godset beslagtaget, torde det vara särskilt inbjudande att påstå att smuggelgodset inte är hans utan tillhör

Övewäganden och _förs/ag 155

en utomstående person. För åklagaren kan det vara svårt att motbevisa sådana invändningar. Om 36 kap. 4§ BrB gällde, kunde smuggelgodset inte förverkas om Smugglaren ansågs ha gett rimliga skäl för att annan var ägare och åklagaren inte kunde visa att Smugglaren varit i ägarens ställe eller att ägaren medverkat vid eller haft vinning av smugglingen. Om den

uppgivne ägaren skulle vara bosatt i utlandet. är utredningsmöjligheterna också starkt begränsade för svenska myndigheter. Det kan enligt utredningens mening antas att en tillämpning av 36 kap. 4§ skulle på grund av bevissvårigheter leda till en icke önskvärd begränsning av förverkandemöjligheterna när ägarrelationen är oklar, även om man vågar utgå från 4 Jfr exempelvis: 26 §

att domstolarna vägrar godta blanka påståenden från den åtalade att annan strålskyddslagen (1958:110). som föreskriperson äger godset. ver att radioaktivt ämne. Ett principiellt och avgörande skäl mot att låta förverkandemöjligheterna som olovligen brukas eli VSL begränsas i äganderättshänseende i enlighet med 36 kap. 4§ BrB ler innehas skall förklaras ligger i det krav på flexibilitet. som följer av att förverkandet i VSL ingår förverkat, om det ej är uppenbart obilligt; 5 § lasom ett viktigt led i det politirättsliga systemet för skydd gentemot s. k. gen (1975:69) om explosiallmänfarliga varor. Räckvidden av detta yttre skydd genom åtgärder för va och brandfarliga vaupprätthållande av importförbud bör i princip svara mot de förverkande- ror, som stadgar att vara, bestämmelser. som finns i olika författningar rörande den inrikes hanteringen som varit föremål för av sådana varor. I dessa författningar - tillkomna i stor utsträckning före brottsligt förvärv eller för 1968 års revision brottslig tillverkning eller av 36 kap. BrB - har angelägenheten för samhället att transport skall förklaras komma åt och oskadliggöra allmänfarliga varor föranlett åtskilliga förverförverkad, om det inte är kanderegler, där omfattningen av förverkandet bestämts av varans besitt- uppenbart obilligt; enligt ningsläge, begagnande eller tillverkning* Ofta är förverkandet uttryckligen 40 § vapenlagen knutet (1973:1176) kan bla. till obehörigt eller olovligt “innehav” av varan, varmed tydligtvis skjutvapen, som någon avsetts faktisk rådighet och inte ägande. 36 kap. 4§ BrB skulle alltså inte innehaft utan att vara täcka sådana fall. Nödiga hänsyn till utomstående ägare brukar därvid kunna därtill berättigad. förklatas genom förbehåll för vadsom kan anses uppenbart obilligt. 1 författ- ras förverkat. om det inte ningarna hänvisas regelmässigt är uppenbart obilligt. till VSL såvitt gäller påföljd vid olovlig införsel av varan. 5Jfr 41 § allmänna ran- Det bör måhända påpekas att förverkandebestämmelser. som tillåter längre soneringslagen i äganderätten (1954:280). där det bl. a. gående intrång än 36 kap. 4§ BrB. kan förekomma inte

vid vissa ransonerings-

bara beträffande s. k. allmänfarliga varor utan i undantagsfall även i fråga brott stadgas om förverom allmänt saluhållna varor. Det gäller t. ex. i situationer, där landets förkande. där ej särskilda sörjningsläge kräver ingripande åtgärder och allmänintresset av åtgärdernas förhållanden till annat genomförande framstår som särskilt starkt? föranleder. beträffande Man borde kunna förvänta egendom som olovligen att i författningar, som tillkommit efter nusaluhållits eller utbjudits varande 36 kap. 4§ BrB, förverkandebestämmelsernas räckvidd skulle vam. m.; förverkandet må ra klarlagd i förhållande till denna bestämmelse. 1 32§ livsmedelslagen efter ty skäligt prövas (1971:511) och 18§ lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor fö- även omfatta ytterligare reskrivs endast att “vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller förråd, som gärningsmannen “äger eller innevärdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras forverkat, om det har, utav sådana förnöej är uppenbart obilligt. Då här inte synes ha föreskrivits annat, borde denheter som hans gärman ha rätt att utgå från att 36 kap. 4§ skall gälla. Möjligen är det ändå ning avsett. En liknande tveksamt. Lagen om hälso- och miljöfarliga varor, som bl. a. har ersatt gift- långtgående förverkandebestämmelse förekomförordningen (1962:702). innehåller en rätt för regeringen eller myndighet mer i 40 § i den samtisom regeringen bestämmer att förbjuda hantering eller import av hälsodigt tillkomna allmänna eller miljöfarlig vara, om det är av särskild betydelse från hälso- eller mil- förfogandelagen jöskyddssynpunkt. För brott mot sådant förbud stadgas böter eller fängelse (1954:279).

156 Öve/väganden ochjörslag

i högst ett år. Man ställer sig onekligen frågan om angelägenheten för samhället att komma åt och oskadliggöra livsfarliga gifter ansetts böra vara begränsad av äganderättsförhållandet i enlighet med brottsbalksstadgandet. Motiven upplyser inget härom. Narkotikalagens nuvarande straff- och förverkandebestämmelser tillkom ungefär samtidigt med brottsbalksstadgandet lagrådet godtog uttryckligen vissa stadganden i lagen med åberopande av den utlovade revisionen av 36 kap. 4§ BrB - och lagen borde därför rimligtvis inte lämna utrymme för tvekan i vad mån brottsbalksstadgandet skall gälla. Beträffande förverkande av injektionsspruta eller kanyl enligt 6§ måste annat än som sägs i 36 kap. 4§ BrB anses vara föreskrivet. l sista stycket sägs nämligen att föremålet, oavsett vem det tillhör, skall förklaras lörverkat, när det påträffas hos någon som begått brott enligt lagen eller påträffas i utrymme som sådan person disponerar, om det inte är uppenbart obilligt. I 6§ första stycket sägs däremot endast, att “narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat om det ej är uppenbart obilligt. Man skall nog inte låta sig missledas

av att inget uttryckligen sägs om äganderätten i detta stycke och därav

dra slutsatsen att 36 kap. 4§ BrB är tillämplig. Meningen kan rimligtvis inte ha varit att hinder skulle föreligga mot förverkande. om innehavaren av narkotikan visar sannolika skäl för att annan person är ägaren och åklagaren inte mot denne kan förebringa bevisning om sådan medverkan eller vinning som sägs i 36 kap. 4§ BrB. För lagstiftaren måste det te sig mera angeläget att i en sådan situation kunna omhänderta och oskadliggöra narkotikan än att göra det beträffande påträffade kanyler och injektionssprutor. Förklaringen till lydelsen av 6§ första stycket torde vara att “narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag täcker det straffbara innehavet av narkotika och därmed får annat anses ha föreskrivits än i brottsbalksstadgandet. Behovet att beträffande kanyl och injektionsspruta direkt utsäga att förverkande kan ske oavsett vem som är ägare betingas av att innehav av sådant föremål inte är kriminaliserat. Oavsett att det sålunda kan vara problematiskt att avgöra i vad mån det i vissa specialförfattningar får anses beträffande förverkande ha foreskrivits annat än i 36 kap. 4§ BrB, synes det vara ofrånkomligt att den allmänna bestämmelsen om förverkande av smuggelgods ges en sådan räckvidd och flexibilitet att den kan tillgodose ett skyddsbehov motsvarande de bestämmelser om förverkande av s. k. zillmänfarliga varor som finns i forfattningarna om den inrikes hanteringen av sådana varor. Liksom hittills bör det med förtroende kunna läggas i domstolarnas hand att med stöd av bestämmelsen att förverkande inte skall vara obilligt förhindra stötande ingrepp mot oskyldiga ägare efter en avvägning i varje särskilt fall mellan ägarintresset och det motstående allmänna skyddsintresset. i Till slut må beröras frågan om viss vidgning av regeln i lO§ VSL om förverkande av hjälpmedel vid varusmuggling m. m. Regeln innehåller nu den uttryckliga begränsningen att förverkande får ske, endast om ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill. En ytterligare förutsättning är att förverkande är påkallat till förebyggande av dylikt brott. En tillämpning i sak av 36 kap. 4§ BrB skulle betyda att förverkande

Överväganden och _förslag 157

av hjälpmedel skulle kunna ske även vid oaktsamma brott (nuvarande 5 § och 6§ andra stycket VSL) samt i fall, då ägaren eller den som var i hans ställe.haft vinning av brottet. Tidigare har man hyst betänkligheter mot att låta förverkande av hjälpmedel, som ju kan avse dyrbara transportmedel, ske annat än då ägaren eller den som var i hans ställe uppsåtligen begått gärningen eller medverkat därtill. Vid 1968 års revision av 36 kap. BrB togs emellertid, såsom tidigare har nämnts, efter ingående diskussion rörande den lämpliga omfattningen av hjälpmedelsförverkande, steget att ta bort begränsningen till uppsåtlig gärning eller medverkan. Det främsta skälet därtill var att bestämmelserna i BrB ansågs böra gälla även inom

special-

straffrätten. där de ansågs lå sin största betydelse. Något starkare praktiskt behov av en vidgning har väl inte framträtt för smugglingsbrottens del, men utredningen anser inte tillräckliga skäl föreligga att i sak avvika från den vid brottsbalksrevisionen intagna ståndpunkten. Hjälpmedel bör således kunna förklaras förverkade även vid brott som begåtts av grov oaktsamhet. Vidare bör i anslutning till 36 kap. 4§ förverkande kunna ske, om ägaren eller den som var i hans ställe haft vinning av brottet. I likhet med vad tidigare anförts om förverkande av varor vid oaktsamt brott vill utredningen även understryka kravet på restriktivitet, när det gäller förverkande av hjälpmedel vid oaktsamt brott. Det är också angeläget att betona förutsättningen att förverkandet skall vara påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl.

5.3.7 Tullverkets âklagazfunklionez

Före VSL:s ikraftträdande gällde den hävdvunna principen att åtal for smugglingsbrott skulle utföras av tullverkets egna befattningshavare, s. k. tullåklagare. l var och en av landets tre största städer fanns en tullliskal och i övrigt ålåg det tullförvaltarna i egenskap av chefer för tullkamrarna (dock ej tullförvaltaren i Helsingborg) att utföra åklagaruppgiften. l Stockholm var tullfiskalen samtidigt halvtidsanställd tjänsteman i GTS. I Malmö och Göteborg innehades tullfiskalstjänsten som bisyssla av ordinarie befattningshavare vid åklagarmyndigheten. Även tullverkets ombudsman kunde fungera som åklagare i tullmål. Målen handlades enligt särskilda forumregler vid s. k. tullmålsdomstolar - som regel var det rädhusrätten i den ort där tullkammare fanns. (En utförlig redogörelse för tullåklagarinstitutionen och de speciella forumreglerna finns i SOU 1959:24 s. 261-303.) 1956 års varusmugglingsutredning föreslog, att systemet med specialåklagare i tullmål skulle avskaffas och åklagaruppgiftema överföras till de allmänna åklagarna. Efter en sådan avveckling av den särskilda åklagarorganisationen ansåg utredningen. att det inte heller förelåg skäl att bibehålla systemet med tullmålsdomstolar och inte heller några särskilda forumregler. Som skäl för att avskaffa tullåklagarinstitutionen anfördes i första hand att tullförvaltarna inte ägde erforderliga kvalifikationer för de uppgifter, som med avseende på förundersökningen, handhavandet av de straffprocessuella tvångsmedlen och rättegången mötte i de större och mera invecklade målen. Utredningens förslag godtogs i allmänhet av remissinstanserna. Främst GTS motsatte sig dock förslaget att avskaffa tullåklagarinstitutionen. Departementschefen diskuterade de synpunkter som anförts för och emot

158 Överväganden och/örslag

ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen och tullmålsdomstolarna och kom fram till slutsatsen, att mål enligt VSL i princip borde ankomma på allmän åklagare samt att reglerna om tullmålsforum borde upphävas och allmänna forumregler tillämpas (prop. 1960:115 s. 92 ff.). Behovet av juridisk utbildning och åklagarerfarenhet gjorde sig dock inte gällande i samma utsträckning som eljest, när det gällde bagatellmål, som varken med hänsyn till utredningen eller den juridiska bedömningen erbjöd några svårigheter. Några betydelsefulla rättssäkerhetskrav torde enligt departementschefen inte kunna anföras till stöd för att dessa mål flyttades över till de allmänna åklagarna. Starka skäl av praktisk natur talade å andra sidan för att dessa mål även i fortsättningen handlades av tullverkets befattningshavare. I fråga om bagatellmålen, som till antalet var de långt övervägande, borde man därför i stort sett bibehålla den dittills gällande ordningen. Befattningshavare vid tullverket borde sålunda kunna utföra åklagaruppgifter och utfärda straffföreläggande i varusmugglingsmål av bagatellartad karaktär. Å andra sidan borde allmän åklagare även i dessa fall kunna utföra talan, om han fann det påkallat. Det nya systemet borde enligt departementschefen medföra att tullfiskalstjänsterna drogs in. Detta kunde dock lämpligen ske successivt, och de dåvarande befattningshavarna skulle, om de så önskade, även i fortsättningen kunna anlitas av GTS som särskilda åklagare i tullmål. dock inte längre än tills de avgick från sina ordinarie befattningar. Departementschefens uttalande mötte ingen invändning under den fortsatta handläggningen av lagstiftningsärendet. Vid införandet av VSL upphävdes således de dittills gällande bestämmelserna om tullåklagare och tullmålsdomstol. Utan hinder därav skulle dock enligt en övergångsbestämmelse de dåvarande tullfiskalerna utföra åklagaruppgifter enligt de närmare föreskrifter som GTS och RÅ i samråd ägde meddela. De tre tullfiskalstjänsterna är numera indragna. Den särskilda åtalsbefogenheten för befattningshavare vid tullverket är därför inskränkt till vad som följer av 24§ VSL. Enligt denna bestämmelse får befattningshavare vid tullverket som GTS förordnar föra talan i mål rörande brott enligt författningar. vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka, om inte svårare straff än böter kan följa på brottet. Sådan befattningshavare får också meddela skriftligt förordnande enligt 21 § första stycket VSL om att beslag, som enligt lagen lagts på viss egendom, tills vidare skall bestå, då ansvarstalan inte kan föras mot någon för brott som föranlett beslaget. Den särskilda åtalsrätten skall inte medföra inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt i fråga om brott som avses i paragrafen. Med stöd av bestämmelsen i 24§ har GTS förordnat befattningshavare vid 17 av landets 19 distriktstullkammare, vid de tre gränstullkamrarna och vid 7 av de 20 tullkamrarna att föra talan i tullmål under förutsättning att åtalet skall tas upp av tingsrätt i befattningshavarens tjänstgöringsort eller i vissa fall annan särskilt angiven ort. Krävs inställelse vid domstol på annan ort än tjänstgöringsorten. bör dock målet överlämnas till vederbörande distriktsåklagare. Detsamma gäller om det med hänsyn till brottets art uppstår tvekan om den särskilt förordnade befattningshavarens behörighet att föra talan å brottet och om brottet sammanträffat med brott. för vilket åtal skall utföras av allmän åklagare. Som regel är det cheferna för tullkamrarna, tullförvaltarna, som avses med GTS:s förordnande.

Öve/väganden och/örslag 159

Tabell 1. Fördelningen mellan allmän åklagare och tullverkets befattningshavare av mål ang. brott mot tullförfattningar åren 1973-1975. Författning 1973 1974 1975 Allmän Tullv Allmän Tullv Allmän Tullv åkl åkl åkl åkl åkl åkl

Fördelningen mellan allmän åklagare och tullåklagare av mål som slutligt avgjorts under åren 1973-1975 framgår av ovanstående tabell. Som redan har nämnts är åtalsbehörigheten för tullverkets åklagare begränsad till brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Av brotten i VSL är tullverkets åklagare därför behöriga att föra talan endast beträffande ringa varusmuggling (2 §), därunder inbegripet sådant ringa brott som faller under någon av beskrivningarna i 4 olovlig befattning med smuggelgods, som begås av oaktsamhet (6§ andra stycket), och bristande tillsyn över transportmedel (7 §). Av tabellen framgår dock att tullverkets åklagare år 1973 utförde äklagaruppgiften även i mål som rörde brott enligt andra lagrum i VSL. Detta förhållande förklaras dels av att tullfiskalernas åtalsbehörighet inte var inskränkt med hänsyn till brottets svårhetsgrad och att den siste tullñskalen avgick 1973, dels av att straffskalan för oaktsamt brott enligt 5§ till och med utgången av 1973 innehöll endast dagsböter. Tullverkets åklagare är vidare behöriga att handlägga mål angående oaktsamt brott enligt l eller 1a§ lagen (1962:120) om straffi vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m., vissa grovt oaktsamma brott enligt 9§ tredje stycket valutalagen (1939:350), brott mot kungörelsen (1925:456) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin och sådana brott mot lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker som är att anse som ringa varusmuggling, tullförseelse enligt 41 § TL och förseelse mot 72-74 §§ TSt. Av de statistiska uppgifterna framgår att de mål som handläggs av tullverkets åklagare till allra största delen gäller ringa varusmuggling (eller försök därtill). Sådana brott avser oftast undandragande av tull eller annan införselavgift. Om utredningens förslag till administrativ sanktion för dessa brott godtas och leder till lagstiftning, kommer saken som regel att vara avgjord genom att tulltillägg har påförts. Judiciellt förfarande kommer således i fråga endast i undantagsfall. De i huvudsak praktiska skäl som vid VSL:s tillkomst ansågs motivera ett bibehållande av tullåklagarinstitutionen

160 Överväganden och _förslag

i enklare mål kommer därför inte längre att föreligga. Detta får anses motivera att systemet med särskilda åklagare på tullomrâdet nu bringas att upphöra. Utredningen föreslår därför att möjligheten att förordna befattningshavare vid tullverket att utföra åklagaruppgiften i mål angående vissa överträdelser av tullförfattningarna avskaffas och att dessa mål således i fortsättningen skall handläggas i vanlig ordning av allmän åklagare. Utredningen har inte funnit anledning att upptaga frågan om föreläggande av ordningsbot för tullstadgebrott (48 kap. 20§ RB) till prövning. Utredningen vill i detta sammanhang slutligen framhålla att det inte torde finnas skäl att upphäva eller begränsa de möjligheter som VSL ger tullmyndighet att fungera som förundersökningsledare eller befogenheten för tulltjänstemän m. fl. befattningshavare att i samband med kontroll och övervakning av trafiken till och från landet företa undersökning av postpaket och använda vissa straffprocessuella tvångsmedel.

.161

6 Specialmotivering

6.1 Förslag till lag om ändring i varusmugglingslagen

Utredningen har i den allmänna motiveringen föreslagit att smugglingsbrottens nuvarande principiella uppbyggnad bibehålls. I samband med vissa sakliga ändringar som funnits motiverade har det ansetts lämpligt att i förenklingssyfte vidta vissa redaktionella ändringar i straffbestämmelserna.

Ändringarna består framför allt i att de artskilda kategorierna undandra-

gandebrott och brott mot in- eller utförselförbud m. m. formellt har skilts åt och att de särskilda förfaranden som avses i nuvarande 4§ har förts fram och tagits in i anslutning till beskrivningarna av huvudfallen av smuggling. De olika former av varusmuggling som består i undandragande beskrivs sålunda i ett sammanhang i l och 2 §§ och därefter anges i 3§ att bestämmelserna i l och 2 §§ skall gälla även när förfarandet föranleder att vara i strid mot förbud eller villkor införs, utförs eller kommer ut i den fria rörelsen. Den i VSL nu använda termen gods“ har i anslutning till terminologin i den nya tullagstiftningen bytts ut mot vara. Brottsbeteckningen ”olovlig befattning med smuggelgods” har dock behållits för det uppsåtliga brott som avses i 8 §. l det följande kommenteras utredningens förslag till ny lydelse av bestämmelserna om straff och förverkande, särskilt i den mån sakliga ändringar i förhållande till vad som nu gäller avses.

1 § Ifirsra stycket, där den egentliga varusmugglingen som består i att varor införs eller utförs utan att det ges till känna för tullverket beskrivs, har endast redaktionella ändringar företagits. Underlåtenhet att ge till känna in- eller utförsel kan förekomma i olika former, från metoden att gå runt tullstället till hemlighållande vid passerandet av tullkontrollen. Underlâtet tillkännagivande bör, såsom närmare utvecklas i det följande, anses föreligga även om vara dolts i samband med hemtagning (bl. a. genom att oriktig eller ofullständig uppgift avsiktligt lämnats i hemtagningsanmälan). Bestämmelsen gäller enligt ordalydelsen endast i fråga om varor för vilka avgifter skall erläggas i samband med in- eller utförsel. På grund av fö-

ll

162 Specialmotivering

reskriften i 3 § blir lagrummet emellertid tillämpligt även på in- eller utförsel av varor i strid mot förbud eller villkor. Följande objektiva förutsättningar skall vara uppfyllda för att varusmuggling enligt l § forsta stycket skall föreligga: 1) vara skall ha införts eller utförts, 2) in- eller utförseln skall ha skett utan tillkännagivande för tullverket och 3) förfarandet skall ha föranlett att tull, skatt eller annan allmän avgift av in- eller utförsel - som utgår på grund i lagen benämnd tullavgift inte har påförts eller att varan införts eller utförts i strid mot förbud eller villkor. In- och utförselbegreppen bör numera bestämmas i anslutning till l § TL, där det föreskrivs, dels att tullområdet omfattar Sveriges landområde och sjöterritorium samt luftrummet däröver, dels att införsel till och utförsel från tullområdet övervakas av tullverket. l enlighet härmed är en vara att anse som införd när den ankommit till och utförd när den har lämnat det sålunda beskrivna tullområdet. Den nu beskrivna innebörden av in- och utförselbegreppen avviker delvis från vad som ansågs gälla före tillkomsten av TL, då man, i anslutning till 1927 års tullstadga, laborerade med en annan tolkning av dessa begrepp. Det ändrade synsättet torde dock inte ha någon praktisk betydelse, eftersom frågan om brottets fullbordan påverkas även av den brottsförutsättning som ligger i att in- eller utförseln skett utan tillkännagivande för tullverket. Detta

spörsmål behandlas i det följande.

I förslaget sägs att in- eller utförseln skett utan att den getts till känna ”för tullverket medan i gällande lag används uttrycket för vederbörlig myndighet. Sistnämnda uttryck hade valts för att täcka in även de undantagsfall då anmälningsskyldigheten i realiteten fullgjordes hos annan myndighet än tullmyndighet, nämligen i fråga om post- och järnvägsförsändelser. På grund av de nya bestämmelserna i tullagstiftningen (jfr l och 53 §§ TL samt 77§ TSt) kan dock postverket och SJ numera sägas såsom ombud för tullverket utöva den tullkontroll som faller inom deras verksamhetsområden. Något behov av det föga upplysande uttrycket “vederbörlig myndighet torde därför inte längre föreligga. Skyldigheten att anmäla in- eller utförseln för tullverket torde praktiskt taget aldrig kunna fullgörasjust då varan förs in till eller ut från tullområdet, eftersom tullanstalten knappast någonsin finns exakt vid gränsen. Detta förhållande har som nämnts betydelse då det gäller att bestämma när brottet fullbordas. Vad först beträffar utförselbrott får dessa i princip anses fullbordade i och med att varan förts ut från tullområdet i enlighet med vad som sagts tidigare. Enligt lagen (1959:590) om gränstullsamarbete med annan stat, som satts i kraft i förhållande till Finland och Norge, kan emellertid tullkontroll och tullklarering för svensk räkning ske på finskt eller norskt territorium. l gränstrakterna är det sålunda vanligt att en tullanstalt utövar dessa funktioner för såväl det egna landets som grannlandets räkning. Den ,som härifrån utför en vara till Norge kan således ha att anmäla utförseln för en norsk tullanstalt sedan han passerat gränsen. l sådant fall kan fullbordat brott inte anses föreligga förrän varan förts forbi den norska tullanstalten

Specialmotivering 163 g

utan att anmälan har gjorts. Detta kan dock gälla endast när den som för ut varan begagnar sig av den väg som är tillåten för utförsel. För han varan över gränsen på annat ställe, får brottet anses fullbordat i och med gränsöverskridandet. Vad därefter gäller införselbrott får, i fall då tullstället kringgås, fullbordat brott anses föreligga i och med att varan förts över landgränsen, förts i land från fartyg eller lossats ur luftfartyg. Förs varan in via tullställe kan dock brottet inte anses vara fullbordat, förrän tullstället har passerats. l anslutning till vad som förut har sagts om gränstullsamarbetet med Norge och Finland bör framhållas att om införseln hit skall anmälas hos tullanstalt i grannlandet, brottet fullbordas först i och med att gränsen passeras och inte redan då varan hemlighållits vid passerandet av tullstället. l dessa fall - liksom i motsvarande fall av utförsel - krävs det således för brottets fullbordan att både gränsen och tullstället passerats. Vad beträffar införsel Sjövägen torde fullbordat brott i vissa fall få anses föreligga, trots att varan inte förts i land. nämligen om varan ändock kan sägas ha kommit ut i den fria rörelsen. Har t. ex. en svensk fritidsbåt gått ut till ett utländskt fartyg på svenskt territorialvatten för att hämta i land varor, bör alltså smugglingsbrottet anses fullbordat då varorna förts över på fritidsbåten. Skulle i ett liknande fall varorna ha kastats över bord från det utländska fartyget inom det svenska territorialvattnet, där de senare skall hämtas för att föras i land, torde likaledes fullbordat brott få anses föreligga. För undandragandebrott enligt första stycket krävs att viss effekt har intrått, nämligen att tull, skatt eller annan allmän avgift som utgår på grund av in- eller utförsel inte har påförts. Genom att effekten uttryckligen anges - f. n. är den så att säga inbyggd i brottsbeskrivningen genom bestämningen av varan (“gods, för vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas”) - har uppbyggnaden av l och 2 §§ blivit likformig. Detta har underlättat konstruktionen av 3 §, som med nyssnämnda effekt jämställer att varan i strid mot förbud eller villkor införts, utförts eller kommit ut i den fria rörelsen. Därigenom har även beskrivningen av farebrotten i 6 §, bestämmelserna om frivillig rättelse i l l § och den särskilda åtalsregeln i 15 § kunnat utformas på ett enkelt sätt. Som sammanfattande beteckning för tull, skatt och andra in- eller utförselavgifter föreslås uttrycket ”tullavgift”. Första stycket tar endast sikte på sådana fall där tullavgift skulle ha påförts på grund av införseln eller utförseln. Ibland kan emellertid skyldigheten att betala skatt eller avgift för vara som införs inträda senare och vila på annan grund än införsel. Detta är av särskild betydelse i fråga om införsel av punktskattebelagda varor. På punktskatteområdet gäller nämligen i viss utsträckning (jfr avsnitt 2.2), att större importörer som registrerats hos RSV inte behöver betala skatten vid införseln utan först senare på grundval av deklarationer som lämnas till RSV. Skulle en sådan registrerad importör i och för sin näringsverksamhet föra in en punktskattebelagd vara utan att ge det till känna för tullverket, bryter han mot ordningsreglerna (jfr 73 § TSt), men i princip föreligger inte varusmuggling med avseende på punktskatten. Regelmässigt har emellertid den registrerade importören att erlägga annan avgift för varan

164 Specialmorivering

redan vid införseln, särskilt mervärdeskatt och i förekommande fall tull. Därför blir importörens underlåtenhet att ge varan till känna som regel att bedöma som varusmuggling, trots att punktskatten skall betalas först senare. Har importören fört in varan som privatperson (och alltså inte i och för sin näringsverksamhet) eller fört in den för annans räkning torde VSL gälla även i fråga om punktskatten. In- eller utforselavgift skall ibland betalas till annan myndighet än tullmyndighet. Vissa prisregleringsavgifter på jordbrukets och fiskets områden uppbärs t. ex. av jordbruksnämnden. För tillämpningen av VSL är det utan betydelse, om avgiften uppbärs av tullmyndighet, vilket är det vanligaste, eller av annan myndighet. Avgörande är endast att avgiften utgår på grund av in-eller utförseln. Genom att effekten uttryckligen anges blir det i den föreslagna lydelsen av första stycket tydligare än i den nuvarande, att skyldighet att erlägga avgift för varan skall föreligga i det särskilda fallet. Det är alltså inte tillräckligt att varan är av avgiftspliktigt slag. Vad beträffar vara som är underkastad import- eller exportförbud eller in- eller utförselrestriktioner krävs likaledes att förbud gäller i det särskilda fallet. Det kan i detta sammanhang anmärkas att det förhållandet att en näringsidkare, som vid införseln av en vara har undandragit mervärdeskatt, skulle ha ägt att senare i samband med redovisning av inrikes mervärdeskatt göra avdrag för den skatt som rätteligen skulle ha debiterats vid införseln, ej föranleder att gärningen inte kan straffas som varusmuggling. Tullavgift (mervärdeskatt) har nämligen inte blivit påförd vid införseln och en invändning att avdraget vid en senare mervärdeskatteredovisning blir lika mycket lägre är inte godtagbar. Andra stycket motsvarar nuvarande l § andra stycket och 4 § 5. l anslutning till tullagstiftningen har uttrycket ”oriktig uppgift” ändrats till ”oriktig eller ofullständig uppgift. Effekten anges med att tullavgift (ifr första stycket) ej påföres eller påföres med for lågt belopp. I fråga om det brott som begås genom vilseledande avses ingen ändring i sak. I andra stycket strafibeläggs vidare det fallet att någon uppsåtligen eftersätter den i ll § TL föreskrivna skyldigheten att rätta oriktig eller ofullständig uppgift som lämnats till ledning för förtullning. l förhållande till nuvarande 4§ 5, som föreskriver straff endast för det fall tullskyldig som avgett deklaration genom ombud underlåtit att inom föreskriven tid rätta oriktig i deklarationen, avses ändringar i sak. föreslår den

uppgift Utredningen

ändringen av bestämmelserna i 7 och 11 §§ TL att rättelseskyldigheten regleras i ett sammanhang i 11 § (se avsnitt 5.2.5). Även det straffrättsliga ansvaret för eftersättande av rättelseskyldigheten föreslås bli enhetligt behandlat (se avsnitt 5.3.3). Ansvar enligt VSL skall sålunda under förutav subjektiv täckning inträda oavsett om den oriktiga eller :fullsättning ständiga uppgiften lämnats i tulldeklaration som avgetts genom ombuc eller lämnats med förtullning. Även underlåtenhet att på annat sätt i samband rätta en oriktig uppgift som lämnats muntligen kan alltså bli straffbar som varusmuggling, om underlåtenheten är uppsåtlig. Föreligger grov oaktsamhet bliri stället 6 § tillämplig.

Specialmotivering 165

Enligt utredningens förslag skall i 7 § TL särskilt föreskrivas att tullskyldig som avgett tulldeklaration genom ombud skall granska deklarationen inom tio dagar från den dag deklarationen avlämnades. Eftersätter en tullskyldig denna granskningsskyldighet bör ansvar kunna utkrävas av honom enligt VSL, om föreskriven effekt eller fara härför uppkommit. En självklar lörutsättning för ansvar är att det kan göras gällande, att den tullskyldige vid en normalt omsorgsfull granskning skulle ha upptäckt felet. Underlåtenheten att granska blir i dessa fall ett moment i brottet underlåtenhet att rätta. Ansvar för uppsåtligt brott enligt l § andra stycket VSL torde dock knappast kunna ådömas i annat fall än då eventuellt uppsåt kan anses föreligga. Regelmässigt torde i stället ansvar för motsvarande oaktsamhetsbrott enligt 6§ VSL kunna komma i fråga (se närmare avsnitt 5.3.3). Den nuvarande straffbestämmelsen i 4l§ första stycket 2 TL för den som av “enkel” oaktsamhet underlåter att göra anmälan enligt ll § TL föreslås utgå (se specialmotiveringen till 41 § förslaget till ändring i TL). För att brott som avses i andra stycket skall föreligga krävs som nämnts att tullavgift ej påförts eller påförts med för lågt belopp. Andra stycket träffar således även tulltaxeringar som utmynnari att ingen tullavgift alls påföres. Brottet är regelmässigt fullbordat i och med att tullmyndigheten i samband med tulltaxeringen meddelat beslut i avgiftsfrågan. Om inte annat anges, anses beslutet meddelat den dag då tullmyndigheten försett den handling på vilken beslutet tecknats med tullanstaltens redovisningsnummer (jfr 94 § TO). Vad gäller underlåtenhet att rätta oriktig eller ofullständig uppgift som lämnats till ledning för förtullning, kan tulltaxering redan ha skett, när rättelseskyldigheten uppkommer. l sådana fall får brottet anses fullbordat i och med att fristen for rättelse löpt ut. Meddelas tulltaxeringsbeslutet medan fristen fortfarande löper kan brottet inte heller vara fullbordat förrän tidsfristen gått till ända och den tullskyldige sålunda åsidosatt sin rättelseskyldighet. Straffskalan för varusmuggling omfattar dagsböter, lägst sextio, eller fängelse i högst två år. Här angivet straffminimum avser att underlätta gränsdragningen mellan varusmuggling av normal svårhetsgrad och ringa brott. Detta minimum för normalbrottet i förening med att straffet för ringa brott enligt 4 § föreslås ändrat från penningböter till dagsböter bör medföra, att smuggling som förskyller endast böter i flertalet fall blir att bedöma som ringa brott. Det kan diskuteras om vissa illegalafözfaranden i samband med hemragning faller under första eller andra stycket och när brottet i dessa fall skall anses fullbordat. Till en början bör det läggas fast, att om en hemtagare inte använder sig av den föreskrivna hemtagningsformen utan för in varor utan anmälan till tullverket, t. ex. genom att gå runt tullstället, hans handlande skall bedömas utan hänsynstagande till att han i och för sig har ett hemtagningstillstånd. Tullavgift förutsätts utgå på grund av inlörseln. Gärningen faller då under l § första stycket och är fullbordad i och med att införsel har skett och inte getts tillkänna. Vad därefter beträffar den situationen då hemtagaren väl lämnat en hemtagningsanmälan men uppgifterna däri inte stämmer med den varusändning han har tagit hand om, torde man få skilja på olika fall.

166 Specialmorivering

Enligt 150 § TO skall hemtagningsanmälan innehålla uppgift om kollis antal, slag, märke och nummer samt om varans slag och kvantitet. Varje kolli utgör enligt denna bestämmelse en enhet, om vilken sådana uppgifter skall lämnas att enheten klart kan identifieras. I anslutning härtill synes det lämpligt att utgå ifrån att hemtagningen omfattar just det kolli eller de kollin som anges i anmälan och att övriga uppgifter i en anmälan således skall avse de varor som omfattas av kolliuppgifterna. l enlighet härmed bör det anses som införsel utan tillkännagivande om hemtagaren i samband med hemtagningen även tar hand om kollin som inte omfattas av uppgifterna i hemtagningsanmälan. Tar han t. ex. hand om 100 lådor av ett visst varuslag men i anmälan uppger bara 90 lådor får han anses ha underlåtit att ge till känna införseln av övriga 10 lådor. Under förutsättning att erforderlig subjektiv täckning föreligger, är alltså l § första stycket VSL tillämpligt, och brottet är fullbordat i och med att kollina har tagits om hand efter det att hemtagningsanmälan utan uppgift om ifrågavarande kollin har lämnats. I fråga om s. k. massgods (t. ex. bulklaster av olja) får oriktig uppgift om vikt eller volym bedömas på samma sätt som oriktig uppgift om antalet kollin i en varusändning. Vad därefter beträffar fall då uppgifterna i hemtagningsanmälan om de angivna kollinas innehåll, dvs. varuslag och kvantitet, inte stämmer kan man tänka sig olika lösningar. En modell är att konsekvent hävda en princip om “kollits odelbarhet, som innebär att varje i hemtagningsanmälan uppgivet kolli, oberoende av om uppgifter om varuslag och kvantitet vore riktiga eller inte, skulle anses ha anmälts till hemtagning. Beviljades hemtagning skulle då de varor som faktiskt finns i kollit anses hemtagna och således omfattas av hemtagarens skyldighet att avge tulldeklaration beträffande de hemtagna varorna (om de inte blir föremål för behandling som avses i 2 § tredje stycket TL). Med ett sådant synsätt skulle man anse att hemtagningsanmälningens oriktiga eller ofullständiga uppgifter om varuslag eller kvantitet faller under 1 § andra stycket VSL, när uppsåt föreligger. Detta stycke syftar dock i första hand på uppgifter i tulldeklarationen och inte i hemtagningsanmälan. Åtminstone vad gäller undandragandebrott innebär denna modell att brottet skulle fullbordas först i och med att meddelar beslut

tullmyndigheten

i tulltaxeringsfrågan. Då uppkommer frågan om förfarandet över huvud taget är straffbart på hemtagningsstadiet. Försök kan föreligga under förutsättning att försökspunkten anses nådd i och med att hemtagningsanmälan lämnas. Möjligen kan göras gällande att utförandet av undandragandebrott inte påbörjas förrän deklaration med oriktig eller ofullständig uppgift kommer tullmyndigheten till handa. I vart fall när deklarationen kommer långt senare än hemtagningsanmälan, såsom då varan först lagts upp på tullager, är det tvivelaktigt om försökspunkten kan anses nådd redan vid hemtagningen. Bedömningen enligt denna modell att samtliga varor som omfattas av kolliuppgifterna i en hemtagningsanmälan skall anses vara hemtagna och hemtagaren alltså deklarationsskyldig för dem medför i vissa fall onaturliga konsekvenser. En hemtagare blir t. ex. tullskyldig för en helt främmande vara som finns med i en varusändning. Det ter sig än mer illusoriskt att

sou 1975; 37 Specialmotivering 167

förlita sig på hemtagarens deklarationsskyldighet när han avsiktligt underlåtit att i hemtagningsanmälan nämna en i ett kolli dold vara. I fråga om införselreglerade varor torde man vidare få lov att skilja mellan varor som över huvud taget inte får tas hem och varor som enligt lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m. m. får tas hem under villkor att varan förvaras i oförändrat skick till dess tullmyndighet meddelar att hinder för vidare förfogande över varan inte föreligger. En annan modell är att se till uppgifterna om varuslag och kvantitet beträffande uppgivna kollin. l enlighet härmed skulle endast de varuslag och kvantiteter som uppgetts i hemtagningsanmälan anses hemtagna i juridisk mening, medan andra varor eller överskjutande kvantiteter som hemtagaren faktiskt tagit hand om skulle anses införda utan att ha getts till känna enligt l § första stycket VSL. Med hänsyn till uppgifternas summariska karaktär vid hemtagningsförfarandet är denna modell dock omöjlig att praktiskt tillämpa annat än när uppgifterna varit avsiktligt oriktiga eller ofullständiga och syftet sålunda varit att dölja införseln av varan. Enligt denna begränsade form av modellen att de i hemtagningsanmälan avsiktligt dolda varorna anses icke tillkännagivna är brottet fullbordat i och med att varorna förs från tullstället, såväl vid undandragande som vid överträdelse av förbud eller villkor. För valet av modell ger ordalydelsen i första och andra styckena ingen säker ledning. Från språklig synpunkt kan det sägas ligga lika nära till hands att i vissa fall tala om oriktig eller ofullständig uppgift som att beteckna en vara eller kvantitet som ej tillkännagiven, när införseln sker i ett kolli som upptagits i hemtagningsanmälan. Av praktiska skäl anser utredningen följande riktlinjer böra tillämpas vid bedömningen av uppgifterna i hemtagningsanmälan. Som huvudregel bör gälla, att innehållet i varje i hemtagningsanmälan upptaget kolli skall anses vara hemtaget. Oriktiga eller ofullständiga uppgifter om kollis innehåll kan dock - beroende på omständigheterna i det särskilda fallet- föranleda att icke uppgivna varor, som finns i ett kolli, inte anses anmälda till hemtagning och således inte tillkännagivna för tullverket. Vad först gäller de fall, då hemtagaren medvetet underlåtit att lämna uppgift om viss vara i kollit eller medvetet lämnat oriktig uppgift om varans kvantitet eller om hela varuinnehållet i kollit, får hemtagaren anses ha så åsidosatt formerna för hemtagning. att varorna inte kan anses ha blivit hemtagna. Sådana varor och kvantiteter bör alltså anses ha införts utan att ha getts till känna för tullverket och förfarandet bedömas enligt 1 § första stycket VSL. Oavsiktligt oriktiga uppgifter om innehållet i kollit synes däremot i allmänhet böra bedömas mot den realistiska bakgrunden att uppgifterna i hemtagningsanmälningarna ofta är summariska, mindre tillförlitliga eller precisa utan att importören kan lastas för det. Detta hänger samman med kravet på snabbhet i förfarandet. vilket regelmässigt inte låter sig förenas med en undersökning av varorna, innan de anmäls till hemtagning, och vidare med det förhållandet att faktura och övriga affárshandlingar rörande varusändningen inte alltid är tillgängliga vid hemtagningstillfállet. Utrym-

168 Specialmotivering

met för åläggande av sanktioner p. g. a. bristfálligheter i hemtagningsanmälan torde därför inte vara särskilt stort. En avgränsning av de praktiskt viktiga fallen är möjlig genom den här rekommenderade lösningen att medveten underlåtenhet av en hemtagare att i hemtagningsanmälan uppge ett varuslag eller en varukvantitet i ett angivet kolli skall anses innebära att det som inte uppgetts har införts utan att ges till känna för tullverket. På samma sätt bör bedömas det fallet att hemtagaren avsiktligt angett ett helt felaktigt varuslag som innehåll i ett anmält kolli. När det gäller av hemtagaren oavsiktligt lämnade bristfälliga uppgifter om innehållet i ett i hemtagningsanmälan uppgivet kolli, kan omständigheterna ibland vara sådana att det framstår som uppenbart att varorna utan hemtagarens vetskap är avsedda att illegalt föras in i landet. Varorna kan t. ex. vara dolda eller av en beskaffenhet som helt avviker från hemtagarens normala sortiment. Är det en sådan insmugglad vara bör hemtagaren ofördröjligen underrätta tullmyndigheten härom. Annars riskerar han att göra sig skyldig till olovlig befattning med smuggelgods enligt 8§ VSL. I fråga om andra fall av oavsiktligt oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan nämnas följande. Har hemtagaren beställt den vara som t. ex. på grund av bristfälliga uppgifter i frakthandlingarna inte kommit med i hemtagningsanmälan, eller beställt en så stor kvantitet av ett varuslag att det som levererats ryms inom beställningen, har han anledning att utgå från att varusändningen i dess helhet är avsedd för honom. I detta fall är det ju naturligt att anse hela vamsändningen som hemtagen. Underlåter hemtagaren uppsåtligen att ta med varorna i deklarationen, bryter han sålunda mot 1 § andra stycket VSL. Omfattas den i hemtagningsanmälan icke uppgivna varan inte av någon beställning från hemtagaren, är han likväl, om han vill behålla varan, skyldig att ange den till förtullning på vanligt sätt som hemtagen vara. Vid omhändertagandet av varan har han i detta fall givetvis också att klara upp vem som civilrättsligt har rätt till varan. Vill han inte behålla varan står det honom fritt att t. ex. återutföra den. Självfallet får han inte ta hand om införselförbjuden eller införselreglerad vara, som enligt särskild föreskrift inte får tas hem. Uppgifter i hemtagningsanmälan beträffande imporzfirlzjudna eller importreg/erade varor intar en särställning genom den försäkran som skall lämnas om dem i samband med hemtagningen. Enligt 150§ TO skall anmälan innehålla uppgift om “kollis antal, slag, märke och nummer och varans slag och kvantitet samt andra för tullkontrollen behövliga uppgifter om varan. Vidare föreskrivs att anmälan skall innehålla försäkran att varan ej är av sådant slag att hemtagning hindras av importrestriktioner”. En sådan försäkran är förtryckt på blanketten för hemtagningsanmälan. Det är av stor betydelse vid tullkontrollen att tullmyndigheten kan lita på en sådan försäkran. I här avsedda fall kan det enligt utredningens mening inte komma i fråga att endast avsiktligt oriktiga eller ofullständiga uppgifter skall föranleda ansvar. Oriktig försäkran måste föranleda ansvar i alla de fall när oriktigheten tillkommit med uppsåt eller av grov oaktsamhet. Varan anses då införd utan att ha getts till känna för tullverket och förfarandet

sou 1976:37 Specialmorivering 169

bedöms som varusmuggling enligt 1 § första stycket (jämfört med 3 §) eller som motsvarande oaktsamhetsbrott enligt 6 §. Oriktig försäkran kan givetvis töreligga, även om varubeteckningen är så obestämd att den inte kan sägas vara direkt oriktig i och för sig men inte tillräckligt upplysande. Det är i detta sammanhang angeläget att understryka vikten av att opreciserade varubenämningar (såsom kollektivbeteckningar i form av t. ex. ”kemikalier” eller instrument, varunder kan rymmas införselförbjudna varor som gifter eller vapen) inte godtas av tullmyndigheterna. l sådana fall måste en närmare undersökning göras om varans beskaffenhet innan hemtagning medges. I nyssnämnda 150§ TO sägs inget särskilt om sådana varor som får tas hem och förvaras i avvaktan på tullmyndighetens besked att hinder för vidare förfogande inte Föreligger (jfr 84 § TO enligt vilken i importanmälan eller tulldeklaration skall lämnas uppgift om införseltillstånd och andra omständigheter som behövs för att avgöra om varan får införas). Eftersom anmälan dock skall innehålla för tullkontrollen behövliga uppgifter. bör det rimligen krävas att varan i hemtagningsanmälan karakteriseras på sådant sätt att därav framgår att särskilda villkor gäller för införsel av varan t. ex. genom att i anmälan under särskilda upplysningar anmärks att varan är “införselreglerad”, licensbelagd etc.

2§ Här behandlas olovliga förfoganden som f. n. är upptagna i 4 § l-3. Någon ändring i sak i förhållande till gällande bestämmelser är inte avsedd. Paragrafens första led motsvarari huvudsak nuvarande 4 § l. Restitutionsgods ingår dock bland de förtullade varor som avses i andra ledet. Av beskrivningen ”oförtullad vara som avses i 2 § tredje stycket eller 3 § andra stycket tullagen” följer att varorna tidigare i regel har anmälts för tullverket. Det har därför inte ansetts nödvändigt att särskilt markera detta. Genom hänvisningen till bestämmelserna i TL klargörs även att det är fråga om legalt införda varor. Andra ledet motsvarar delvis 4 § 2 och omfattar även olovligt förfogande över vad som i nuvarande 4 § 1 avses med restitutionsgods. Med tillämpning av “översättningsregeln” i 3§ täcker andra ledet även nuvarande 4§ 3. Angående innebörden av att förfogandet skett i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten hänvisas till specialmotiveringen till 40§ andra stycket TL. För ansvar enligt 2 § krävs att förfogandet medfört att tullavgift inte har påförts eller påföns med för lågt belopp. Med tillämpning av 3 § gäller bestämmelserna i 2§ även när effekten blivit att vara införts, utförts eller kommit ut i den fria rörelsen i strid mot förbud eller villkor. Riskerna för sådant olovligt förfogande som avses i 2 § torde vara betydligt större i den nya tullproceduren än tidigare. Det nya systemet förutsätter nämligen att oförtullade varor i stor utsträckning förvaras på tullupplag och tullager, som drivs i privat regi.

170 Specia/morivering

3§ Denna paragraf innebär såsom redan har nämnts att bestämmelserna i 1 och 2 §§ även gäller när effekten av där angivna förfaranden blir att vara införs, utförs eller kommer ut i den fria rörelsen i strid mot förbud eller villkor. Detta gäller alltså oavsett om enbart nämnda effekt uppkommer eller om den uppkommer samtidigt med undandragande av tullavgift. Olovligt förfogande över vara som avses i 3 § andra stycket TL har särskild betydelse i detta sammanhang. Hemtagare får nämligen enligt lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m. m. - om inte annat har föreskrivits - ta hand om införselförbjuden eller införselreglerad vara under villkor att varan förvaras i oförändrat skick, till dess tullmyndighet meddelat att hinder för vidare förfogande över varan ej föreligger. Förfogar hemtagaren i sådant fall över varan, innan tullmyndigheten lämnat meddelande som nyss sagts, kan han, om det sker uppsåtligen, dömas för varusmuggling enligt 2§ VSL.

4§ I denna bestämmelse har föreskrivits en särskild straffskala för varusmuggling som är att anse som ringa. Straffskalan innefattar endast böter och har inte som nu vid ringa brott begränsats till ett visst maximibelopp. Detta innebär att straffet skall utdömas i dagsböter. Straffskalan är således avsevärt vidare än nuvarande 2 §, där straffet är penningböter, högst 500 kr. Med vidgningen avses inte någon straffskärpning för vad som nu utgör ringa brott, utan syftet är att tillämpningsområdet för ringa varusmuggling skall bli vidare. Genom tulltillägget och den särskilda åtalsregeln i 15§ blir det härigenom som regel möjligt att i administrativ ordning behandla gärningar som innefattar ringa varusmuggling bestående i undandragande. Det bör anmärkas att det straffminimum för varusmuggling av normal svårhetsgrad som har föreslagits i 1 § i den praktiska tillämpningen bör föranleda att varusmuggling som anses förskylla minst 60 dagsböter som regel inte bedöms som ringa brott utan som varusmuggling av “normal” svårhetsgrad. En annan skillnad i förhållande till nuvarande 2 § är att ringa brott enligt förslaget skall kunna föreligga även om smugglingsbrottet begåtts genom vilseledande (1 § andra stycket). Vid tillkomsten av VSL anförde departementschefen, att sådant förfarande redan med hänsyn till dess karaktär av vilseledande innebar ett aktivt brottsligt handlande. som borde medföra att brottet inte bedömdes enligt skalan för de rena bagatellbrotten. Uttalandet underströks av lagrådet (jfr prop. 1960:115 s. 106 och 150 f.) Utredningen vill erinra om att vid tillkomsten av SkBL intogs den ståndpunkten att skattebedrägeri som består i vilseledande genom lämnande av oriktig uppgift kan bedömas som ringa brott enligt 3 § SkBL (jfr prop. 1971:10 s. 250 f.). Med hänsyn härtill och till den föreslagna vidgningen av Straffskalan för ringa varusmuggling anser utredningen sig kunna föreslå att även varusmuggling som består i vilseledande i vissa fall må bedömas som ringa brott. Till ringa brott bör, när det gäller undandraganden, hänföras främst sådana gärningar som avser mindre tull- eller avgiftsbelopp. Att ange någon bestämd

Specialmotivering 171

övre gräns för beloppet är inte möjligt. Att beloppet väsentligt kan överstiga den övre gräns som gäller för ringa brott enligt den nuvarande bestämmelsen i 2 § är dock självklart. Endast om beloppet är så högt att det enligt nuvarande straffmätningspraxis - i vilken någon ändring inte avses komma till stånd - anses forskylla ett högre bötesstraff, såsom 60 dagsböter eller mer, bör det praktiskt taget vara uteslutet att tillämpa stadgandet om ringa brott. Undantagsvis kan det finnas skäl att bedöma ett undandragande enligt straffskalan för normalbrottet även om beloppet i och för sig är relativt litet. Även andra objektiva omständigheter än beloppets storlek bör nämligen beaktas vid gränsdragningen. t. ex. om smugglingen skett i förvärvssyfte eller om upprepat brott föreligger. När det gäller överträdelser av förbud mot eller villkor för in- eller utförsel blir gränsdragningen mer grannlaga. Med hänsyn till de intressen som bär upp det förbud eller villkor som gäller, får det bedömas om brottet kan anses vara ringa. Överträdelser av förbud som grundas på allmänna säkerhets- och hälsosynpunkter torde mera sällan kunna bedömas som ringa. Smuggling av narkotika kan sålunda endast i rena undantagsfall anses vara av denna lindriga karaktär (jfr rättsfallet SvJT 1971 rfs. 14). Vid överträdelser av regleringar i fråga om varor som i och för sig får in- eller utföras kan däremot området för ringa varusmuggling vara större. Åtal för ringa varusmuggling som avser undandragande skall enligt 15 § väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl. Innebörden av åtalsregeln kommenteras närmare i specialmotiveringen till 15

5§ Denna paragraf motsvarar nuvarande 3 § och innehåller i första stycket två straffskalor för grov varusmuggling, den strängare avseende smuggling av narkotika. I andra stycket finns en uppräkning av omständigheter som bör tillmätas särskild betydelse vid bedömningen av om grovt brott föreligger. 1 denna uppräkning sägs i Förslaget att det särskilt skall beaktas bl. a. om brottet avsett större belopp. dvs. undandragen tullavgift, medan i nuvarande 3§ upptagits att brottet avsett gods av betydande myckenhet eller värde (jfr 4§ andra stycket SkBL).

6§ Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 §. För ansvar för varusmuggling krävs att gärningsmannens handlande eller underlåtenhet täcks av uppsåt. l denna paragraf straffbeläggs samma förfaranden som vid varusmuggling när grov oaktsamhet föreligger. Som en motsvarighet till försök till varusmuggling, som är straffbelagt i 7 §, föreskrivs vidare straff för den som av grov oaktsamhet föranleder fara för effekt som anges i 1-3 §§. Brottet i nuvarande 5§ har ingen beteckning. Utredningen föreslår att brottet i 6§ första stycket benämns “grov tullförsummelse” och det ringa brottet i andra stycket “tullförsummelse”. Formellt innebär förslaget i förhållande till nuvarande 5 § den ändringen att grovt oaktsamt framkallande av fara for nyss nämnda effekter blir generellt straflbelagt, således även när det gäller förfoganden som avses i 2 § i förslaget. 1 praktiken torde detta dock

172 Specialmotivering sou 1975:37

inte innebära någon nämnvärd förändring, eftersom utrymmet for farebrott vid dessa förfoganden är obetydligt. I nuvarande 5§ är straffskalan böter eller fängelse i högst två år och ringa fall lämnas uttryckligen fria från ansvar. I utredningsförslaget har samma straffskala behållits för normalbrottet i första stycket, medan straffet för ringa brott enligt andra stycket är böter. Tillämpningsområdet för ringa undandragandebrott har avsetts bli betydligt vidare än enligt gällande lag (jfr kommentaren till 4 §). Den särskilda straffskalan för ringa brott får sålunda ses mot bakgrund av att tulltillägg skall vara den normala påföljden för de ringa undandragandebrott som avses i paragrafen. Den särskilda regeln i l5§ om begränsning i rätten att föra talan om ansvar eller förverkande med anledning av sådant brott har i enlighet härmed anknutits till både 4§ och 6§ andra stycket. Förslaget till uppdelning av brottet i 6 § i ett “normalbrott” och ett brott av lindrigare karaktär har medfört att det inte blivit möjligt att uttryckligen från ansvar undanta den kategori av ringa fall som hittills undantagits från straff. Eftersom ringa undandragandebrott som regel endast skall medföra tulltillägg, har ändringen betydelse enbart vid överträdelser av förbud eller

villkor för in- eller utförsel. där utrymmet for stralTrihet självfallet är mycket begränsat. Ändringen behöver dock enligt utredningens mening inte med-

föra någon ändrad bedömning i praktiken. De mer bagatellartade fallen av överträdelse av förbud eller villkor bör även i fortsättningen lämnas utan beivran. Detta synes i erforderlig omfattning kunna ske genom att möjligheterna för tulltjänsteman och undersökningsledare inom tullverket att ge rapporteftergift utnyttjas. Föreskrifter härom finns i GTS:s cirkulär 24 nov. 1970 (TFS nr 134) om handläggning av tullmål m. m. vilket i sak är en motsvarighet till 12 § polisinstruktionen (1972:511). I cirkuläret anges att om för brott ej är stadgat svårare straff än böter och brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt, tulltjänsteman äger underlåta att upprätta rapport om brottet och i stället får låta bero vid påpekande eller erinran till den felande. Under samma förutsättningar kan undersökningsledare underlåta att vidarebefordra rapport till åklagaren. l sammanhanget bör uppmärksammas även åklagares möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7§ första stycket lRB.

7§ Bestämmelsen i nuvarande 8 § forsta stycket. som anger i vad mån försök. förberedelse och stämpling till varusmuggling skall straffas, ingår i 7 § första och andra styckena i utredningsförslaget. Förberedelse och stämpling till narkotikasmuggling är enligt den nuvarande lydelsen straffri. när den avsedda smugglingen är ringa. Detsamma gäller enligt nya 7 §. Det bör dock noteras att ringa varusmuggling i nya 4 § får ett vidare tillämpningsområde än enligt nuvarande 2 § genom att straffet ändras från penningböter högst 500 kronor till dagsböter och genom att även smuggling medelst vilseledande kan bedömas som ringa brott. Detta betyder att det straffbara området för förberedelse och stämplingtill narkotikasmuggling i någon mån inskränkes i förhållande till gällande lag. Den praktiska betydelsen härav är enligt utredningens mening dock så begränsad att den konsekvensen hellre bör tas

Specialmorivering 173

än att lagen skärps genom att undantaget för ringa brott tas bort. Andra stycket i 7§ kräver härutöver en närmare förklaring. Enligt nuvarande 4§ 4 skall som varusmuggling anses att någon uppsåtligen medelst vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att medgiva införsel eller utförsel av gods och därigenom föranleder att godset införs eller utförs i strid mot förbud. Enligt ett departementschefsuttalande i samband med tillkomsten av VSL (prop. 1960:115 s. 113) torde 1956 års varusmugglingsutredning ha ansett att sådana fall som avses här var hänförliga under huvudstadgandet i l § om varusmuggling genom vilseledande i samband med tullbehandling. Departementschefen ansåg emellertid frågan tveksam och för att undanröja varje ovisshet om straffbarheten i de avsedda fallen infördes den särskilda bestämmelsen i 4§ 4. För att brott enligt 4§ 4 skall föreligga krävs att vara har införts eller utförts i strid mot förbud. Brottet är alltså ingalunda fullbordat i och med att tillståndsmyndigheten utfärdar licensen. Licensen måste även utnyttjas och således åberopas i samband med in- eller utförseln, vilket inte direkt anges i brottsbeskrivningen. Syftet med att som utgångspunkt för brottet ta vilseledandet av licensmyndigheten torde ha varit att man redan på detta stadium ville komma åt förfarandet med straff (jfr Smugglingslagstiftningen s. 96). På grund av brottsbeskrivningens utformning torde försök till varusmuggling få anses föreligga i detta läge. Med hänsyn till uppbyggnaden av straffbestämmelserna i utredningens förslag, där de egentliga brottsbeskrivningarna i l och 2 avser enbart undandraganden och i 3 § därmed överlagjämställs överträdelser av förbud mot eller villkor för in- eller utforsel, vill utredningen förorda en annan lösning av det här aktuella problemet. ln- eller utförsel med utnyttjande av en licens vilken har erhållits genom oriktiga uppgifter till licensmyndigheten måste enligt utredningens mening anses falla under l § andra stycket. När licensen åberopas hos tullmyndigheten. utgår denna myndighet från att den är grundad på riktiga och fullständiga uppgifter till licensmyndigheten. Visste tullmyndigheten på vilket sätt licensen har tillkommit. skulle den givetvis vägra att medge in- eller utförseln. Genom att åberopa licensen hos tullmyndigheten och därigenom få varan införd eller utförd måste licenshavaren därför anses ha vilselett tullmyndigheten att medge in- eller utförseln i strid mot förbudet. Enligt det resonemang som nu har förts, kan det inte anses nödvändigt med ett specialstadgande för det fullbordade brottet, dvs. då vara verkligen har in- eller utförts med ett utnyttjande av en licens som erhållits medelst vilseledande av licensmyndigheten. Det är emellertid angeläget att kunna ingripa med straff redan då vilseledandet av licensmyndigheten påbörjas. Det får anses naturligt att anse lämnande av de oriktiga uppgifterna till licensmyndigheten utgöra förberedelse till kommande varusmuggling. Förfarandet går dock inte in under de åtgärder som i 23 kap. BrB är kriminaliserade som förberedelse till brott. På grund härav hari 7 § andra stycket föreskrivits att för förberedelse till varusmuggling skall dömas till ansvar

även när någon med uppsåt att införa eller utföra varor i strid mot förbud

eller villkor genom vilseledande förmår eller söker förmå licensmyndighet att lämna tillstånd till införsel eller utförsel av vara. Detta innebär givetvis att inte bara stralfbestämmelsen i 23 kap. 2§ utan även bestämmelsen i

174 Specia/motivering

3§ om frivilligt tillbakaträdande är tillämplig. En särskild medverkansregel finns f. n. i 8 § andra stycket. Enligt denna bestämmelse är medverkan till annat brott i lagen än varusmuggling som är ringa straflbar enligt medverkansbestämmelserna i BrB. Med hänsyn till det vidgade tillämpningsområdet för ringa brott som utredningens förslag till straffskala för brottet innebär, bör medverkansansvaret i fortsättningen omfatta även ringa varusmuggling. På grund därav har i tredje stycket föreskrivits att BrB:s medverkansregler skall gälla i fråga om medverkan till brott som avses i VSL utan undantag.

8§ Denna bestämmelse motsvarar nuvarande 6§ och strallbelägger viss befattning med vara som varit föremål för smugglingsbrott. I nuvarande 6§ är det en brottsförutsättning att varan varit föremål för det uppsåtliga brottet varusmuggling. Enligt utredningens mening är det emellertid angeläget att också hindra omsättning av varor som varit föremål för sådant oaktsamt brott som avses i 6§ utredningsförslaget. Härtill kommer att det i fall då den som förövat smugglingsbrottet inte kunnat anträffas och ställas till ansvar kan vara ovisst om gärningsmannen förfarit uppsåtligt eller grovt oaktsamt. Även för den som tagit olovlig befattning med varan torde det vara svårt att avgöra den subjektiva inställningen hos den som utfört smugglingsbrottet. Med hänsyn till vad som nu har sagts, har stralibestämmelsen i 8 § utformats så att den omfattar olovlig befattning med varor som varit föremål för varusmuggling eller motsvarande oaktsamhetsbrott.

9 § Paragrafen motsvarar nuvarande 7 §. Med hänsyn till det vidgade tillämpningsområde för ringa_ varusmuggling som utredningen föreslår har “kvalifikationen att varusmuggling som ej är att anse som ringa varit tillämnad eller har ägt rum tagits bort. För att bagatellanade fall inte skall föranleda ansvar har i stället i andra stycket förts in en bestämmelse om att ringa fall inte skall medföra ansvar. Regeln möjliggör en vidare bedömning av befálhavarens försummelse i det enskilda fallet. Härvid är smugglingsbrottets svårhetsgrad av betydelse men inte ensam avgörande. Om t. ex. befálhavarens bristande tillsyn har gjort det möjligt för ett flertal personer att smuggla in varor och dessa smugglingsbrott är att anse som bagatellartade bör befälhavarens försummelse inte utan vidare anses ringa och sålunda straffri. Hänsyn måste således tas även till övriga omständigheter, särskilt de möjligheter befálhavaren haft att med rimliga preventiva åtgärder förhindra smugglingsbrotten.

l0§ Paragrafen ersätter de straflbestämmelser som finns i lagen (1962:120) om straffi vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. Den oriktiga uppgiften skall ha lämnats i handling som avser förmånsbehandling i tullhänseende utomlands enligt avtal mellan Sverige och annan stat eller sam-

Specialmorivering 175 -

manslutning av stater. De handlingar som avses är ansökan om varucertilikat och sådant varucenilikat som exportören själv under vissa Förutsättningar får upprätta samt sådant intyg som i fråga om vissa postförsändelser får upprättas av exportören och skickas till mottagaren av varan. Utredningens förslag innebär att brottet fullbordas redan i och med att handlingen med de oriktiga uppgifterna har upprättats. Detta är en betydelsefull ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt utredningens mening år den motiverad av att möjligheter måste finnas att i kvalificerade fall av oriktiga uppgifter inom ramen för den numera införda förenklade proceduren för utfárdande av varucertilikat kunna ingripa straffrättsligt på detta tidiga stadium. Meningen är dock att mindre allvarliga fall av brott som upptäcks på detta tidiga stadium normalt inte skall beivras. Denna ordning avses komma till praktisk tillämpning genom att GTS inte anmäler mindre allvarliga brott till åtal. Vid bedömningen av frågan om brottet skall anmälas till åtal bör hänsyn tas till risken för att handlingen med den oriktiga uppgiften kommer till användning. Den oriktiga eller ofullständiga uppgiften skall vara ägnad att leda till obehörig förmån. Det skall alltså föreligga risk för att uppgiften, om handlingen åberopas vid införsel i annat land, medför att tull tas ut med för lågt belopp till följd av att förmånsbehandling enligt mellanstatligt avtal beviljas, trots att förutsättningarna härför i själva verket inte varit uppfyllda. Som subjektivt rekvisit har angetts uppsåt eller grov oaktsamhet, varvid de nuvarande skilda straffskalorna för de två fallen har slagits ihop till en, omfattande böter eller fängelse i högst ett år. Detta medför att oaktsamt brott, som nu är belagt med enbart böter, i fortsättningen inte kan beivras genom strafföreläggande. l praktiken torde dock detta inte innebära någon påtaglig nackdel med hänsyn till den ringa frekvensen av de brott som här är i fråga. Den särskilda straffskalan för grovt brott har behållits.

l1§ I denna paragraf finns bestämmelser om ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande från vissa brott. Vad gäller smugglingsbrotten föreslås ansvarsfrihet kunna inträda vid tillbakaträdande endast i fråga om brott som lett eller kunnat leda till avgiftspåföring med för lågt belopp. Även från olovlig befattning med vara för vilken avgift inte påförts eller påförts med för lågt belopp föreslås tillbakaträdande kunna ske med ansvarsfriande verkan. Bestämmelsen omfattar vidare brottet oriktig l ursprungsförklaring. paragrafen finns även en erinran om att bestämmelserna i 23 kap. 3§ BrB gäller i fråga om frihet från ansvar för försök, förberedelse och stämpling. Detta stadgande omfattar tillbakaträdande både från undandragandebrott och från brott mot förbud eller villkor. Någon allmän regel om frihet från ansvar vid frivilligt tillbakaträdande från brott mot förbud mot eller villkor för in- eller utförsel har med hänsyn till den varierande karaktären av sådana brott inte ansetts kunna införas. Vid sammansatta brott har det inte ansetts lämpligt med en regel om strafffrihet vid frivilligt tillbakaträdande från förbudsövenrädelsen, inte ens om den är bagatellartad i förhållande till undandragandedelen. Det är å andra sidan önskvärt att inte någon avstår från att rätta till undandragandedelen

176 Specialmorivering

på grund av risken för att bli fälld till ansvar för en relativt betydelselös förbudsöverträdelse. I sådana fall av sammansatt brott bör allmänna bestämmelser om rapporteftergift och åtalsunderlåtelse kunna tillämpas, så att ingripande mot en gärningsman som försökt rätta till vad han förbrutit inte sker i onödan. Gemensamt för undandragandebrotten och olovlig befattning med vara, för vilken tullavgift undandragits, är kravet att den frivilliga rättelsen leder till att avgiften kan påforas med rätt belopp. Vad gäller tillbakaträdande från olovlig befattning innebär detta att avgiften kan komma att påföras annan person än den som gjort sig skyldig till detta brott. Det beror på att enligt utredningens förslag Smugglaren är tullskyldig for varan, och det är alltså han som skall påföras tull och annan införselavgift som skall erläggas. Kan Smugglaren inte anträffas bör hinder inte föreligga for den som tagit olovlig befattning med varan och frivilligt vill träda tillbaka att ange varan till förtullning och därigenom bli påförd tullavgift for varan. I annat fall skall avgiften tas ut av varan enligt 5 § fjärde stycket förslaget till lag om ändring i TL. Vid brottet oriktig ursprungsforklaring krävs det för ansvarsfrihet att den frivilliga rättelsen leder till att obehörig förmån kan undvikas. Har förmånsbehandling ännu inte skett, kan underrättelse lämnas till vederbörande utländska tullmyndighet. Har förmånsbehandling ägt rum måste tullbehandlingen göras om så att avgifter tas ut med rätt belopp. I princip bör det åvila den som vill vinna ansvarsfrihet att i förekommande fall lämna nödiga underrättelser direkt till den främmande tullmyndigheten. Svensk tullmyndighet bör dock kunna bistå honom med råd och anvisningar om hur han bör bete sig och om det kan ske utan olägenhet även ta de kontakter med utlandet som erfordras.

l2§ Bestämmelsen innehåller förutsättningarna för forverkande av vara som varit föremål för vissa brott enligt VSL. Första stycket, som avser vara som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, innebär ingen saklig ändring i förhållande till nuvarande 9 §. En nyhet är däremot att i andra stycket forverkande föreslås kunna ske även vid oaktsamt brott som avses i 6 §. Denna förverkandemöjlighet skall dock tillämpas med viss återhållsamhet. För att markera detta har i andra stycket föreskrivits att forverkande får ske om det ej är obilligt, medan forverkande enligt första stycket skall ske om det ej är uppenbart obilligt. En nyhet i förhållande till gällande rätt är att värdeförverkande generellt gjorts alternativt till sakförverkande. Detta gör det möjligt att i fall då talan kan riktas mot flera välja den eller dem som från kriminalpolitisk synpunkt bör utsättas för forverkande. Man kan också slippa ifrån invecklade utredningar om äganderätten till en vara. Ytterligare en nyhet är att även vinning av brottet föreslås kunna förverkas. Det blir alltså möjligt att förverka t. ex. en ersättning som någon fått för att smuggla in en vara till riket. l nuvarande 9§ anges såsom förverkandeobjekt “gods tillika med ernballage och kärl, vari godset förvaras. Det har inte ansetts nödvändigt

sou l976:37 Specialmorivering 177

att särskilt nämna emballage och liknande, eftersom en naturlig tolkning av en förverkandebestämmelse numera anses leda till att bestämmelsen omfattar även emballage (jfr prop. 1968:79 s. 58). Förverkande sker enligt 36 kap. l2§ BrB till kronan, om inte annat är föreskrivet. Någon motsvarighet till bestämmelsen härom i nuvarande 9§ har därför inte upptagits i förslaget.

13§ Bestämmelsen handlar om förverkande av hjälpmedel som använts vid varusmuggling och vissa andra brott enligt VSL. l förhållande till nuvarande lO§ innebär förslaget vissa ändringar i sak: l) hjälpmedelsförverkande kan ske även vid oaktsamt brott enligt 6 §, 2) förverkande kan ske även hos

den som haft vinning av brott som avses i paragrafen och 3) värdeförverkande

föreskrivs som alternativ till sakförverkande.

Utredningen förutsätter att förverkandemöjligheten vid oaktsamt brott

utnyttjas med återhållsamhet. Redan kravet att förverkande skall varapåkallat till förebyggande av brott eller eljest motiverat av särskilda skäl torde medföra att hjälpmedelsförverkande vid oaktsamt brott kommer att ske i begränsad omfattning.

14§ I 36 kap. 4§ BrB finns en allmän bestämmelse om mot vilka personer förverkande får riktas. Bestämmelsen gäller även inom specialstraffrätten, om annat inte har föreskrivits. Utredningen har av skäl som anförts i den allmänna motiveringen ansett det nödvändigt att möjligheterna att förverka smuggelgods enligt l2§ inte begränsas på sätt som följer av brottsbalksstadgandet. På grund därav föreslås i 14§ en särskild bestämmelse om personkretsen vid förverkande. Paragrafen innehåller endast en föreskrift om när förverkande får ske hos någon som i god tro förvärvat egendomen efter brottet. Föreskriften, som motsvarar 36 kap. 4 § första stycket d) BrB, innebär motsättningsvis att förverkande i övrigt kan ske oberoende av vem som äger egendomen. 14§ omfattar formellt både förverkande av själva varan enligt 12 och av hjälpmedel enligt 13 §. I fråga om hjälpmedel finns dessutom

i l3§ en särskild beskrivning av personkretsen. Härigenom blir hjälpme-

delsförverkande begränsat till samma personkrets som avses i 36 kap. 4 § BrB. Enligt 14§ får förverkande sålunda ske hos den som efter brottet förvärvat egendomen och därvid varken känt till eller haft skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet endast om förvärvet skett på grund av giftorått, arv eller testamente eller genom gåva. Godtrosförvärv på annan grund omöjliggör alltså förverkande. Med denna begränsning kan förverkande av vara enligt 12 § ske hos vem som helst. Möjligheterna att enligt 12 § första stycket helt eller delvis efterge förverkandet om det är uppenbart obilligt och förutsättningen i andra stycket att förverkande vid oaktsamt brott enligt 6§ inte får vara obilligt bör garantera att de formellt mycket vida förverkandemöjligheterna inte leder till stötande resultat.

178 Specialmotivering

Bestämmelsen i nuvarande lO§ att domstol i stället för förverkande kan föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk har ingen motsvarighet i utredningsförslaget. Sådan befogenhet följer nämligen av 36 kap. 5§ BrB. som är direkt tillämplig även inom specialstraffrätten. Det bör i detta sammanhang påpekas att förverkande vid undandragandebrott i fortsättningen avses på grund av bestämmelsen i 15 § bli aktuellt i huvudsak endast vid allvarligare brott.

15§ Paragrafens första stycke, som saknar motsvarighet i gällande rätt, innehåller en begränsning i rätten att föra talan om ansvar och forverkande på grund av vissa brott som lett eller kunnat leda till att tullavgift ej påförts eller påförts med för lågt belopp. De brott som avses är ringa varusmuggling enligt 4§ och försök därtill samt tullförsummelse enligt 6§ andra stycket. Åtal eller talan om förverkande får i dessa fall väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl. Särskilda skäl för åtal bör i regel anses föreligga, om gärningsmannen inte kan påföras tulltillägg. Tulltillägg kan inte utgå vid undandraganden i samband med utförsel. Vidare gäller i vissa fall då införselavgift skall utgå enligt lagarna om prisreglering på jordbrukets och fiskets områden

att avgiften skall uppbäras i annan ordning än som gäller i fråga om tull.

Inte heller då kan enligt förslaget tulltillägg komma i fråga. l nu antydda fall bör alltså gärningen regelmässigt beivras i straffrättslig ordning. Andra fall när särskilda skäl för åtal kan föreligga är då gärningsmannen är ställföreträdare for juridisk person eller omyndig. Tulltillägget torde i sådana fall oftast komma att påföras den som gärningsmannen företräder. Detta gäller särskilt i fråga om tulltillägg enligt 40 a §. När det gäller tulltillägg enligt 40 § finns det däremot större möjligheter att lägga sanktionen på den som ligger närmast till att bära ansvaret för den aktuella handlingen eller underlåtenheten. Särskilda skäl for åtal kan även föreligga i fråga om medverkande. Tulltillägg enligt 40 § kan emellertid påforas flera solidariskt. Om den möjligheten utnyttjas, bör tulltillägget i allmänhet göra straffrättslig

beivran onödig.

I detta sammanhang bör understrykas vad som sagts under 4§ om den övre gränsen för ringa varusmuggling. Är brottet med hänsyn till omständigheterna vid brottets begående och det undandragna beloppets storlek av sådan kvalitet att det anses förskylla 60 dagsböter eller mer, bör brottet regelmässigt bedömas som varusmuggling av normal svårhetsgrad och således föranleda åtal och förverkande. Motsvarande bedömning bör göras när det gäller oaktsamt brott som avses i 6 §. Ett smugglingsbrott kan ibland vara sammansatt så att det består i dels undandragande dels överträdelse av förbud eller villkor eller i att fara för dessa effekter uppkommit. Förbudsövenrådelsen får i sådana fall som regel anses innebära ett särskilt skäl för åtal. Framstår förbudsöverträdelsen som betydelselös i förhållande till undandragandedelen ter det sig dock, särskilt från processekonomisk synpunkt, omotiverat att beivra gärningen straffrättsligt bara för den bagatellartade förbudsöverträdelsens skull. I sådana fall bör alltså förbudsöverträdelsen enbart inte anses som ett särskilt skäl

Specialmotivering 179

för åtal (jfr vad i specialmotiveringen till ll § sagts om rapporteftergift och âtalsunderlåtelse vid sammansatta brott). Enligt andra stycket får åtal för oriktig ursprungsförklaring väckas endast efter anmälan av GTS. Samma förutsättning för åtal gäller enligt lagen (1962:120) om straffi vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m., där motsvarande brott f. n. regleras., Som förut har nämnts skall brottet enligt utredningens förslag bli fullbordat på ett tidigare stadium än som nu gäller enligt 1962 års lag. Beivran av brott som upptäcks på detta tidigare stadium avses dock inte komma till stånd i mindre allvarliga fall. Sovringen bör ske genom att GTS inte anmäler sådana fall till åtal. Särskild hänsyn bör tas till graden av den risk som förelegat för att handlingen med den oriktiga uppgiften skulle leda till obehörig tullförmån.

16§ 1 nuvarande 13 § första-tredje styckena regleras tullmyndighets befogenhet att inleda förundersökning rörande brott som avses i VSL. I fjärde stycket uppräknas de befattningshavare i tullverket som skall anses vara tullmyndighet enligt paragrafen. Vidare finns där ett bemyndigande för GTS att förordna annan befattningshavare att fullgöra vad som enligt paragrafen ankommer på tullmyndighet. Den l januari 1973 infördes en ny distriktsorganisation i tullverket (jfr avsnitt 5.2.9). Med anledning därav har uppräkningen i sista stycket blivit inaktuell. Vissa av tjänstebenämningarna har avskaffats och en del av de uppräknade befattningshavarna har i praktiken ingen befattning med förundersökningar. Det sistnämnda gäller tulldirektörerna, som är chefer för de fyra tullregionerna, och tullförvaltarna vid de större tullkamrarna. 1 dessa fall har GTS i stället förordnat särskilda befattningshavare att fullgöra vad som ankommer på tulldirektör resp. tullförvaltare som undersökningsledare. Mot bakgrund av det anförda föreslås att i 16 § sista stycket (16 § motsvarar nuvarande 13 §) endast chef för distriktstullkammare, gränstullkammare och tullkammare (i regel tullförvaltare) anges vara tullmyndighet enligt paragrafen och att det i övrigt får ankomma på GTS att förordna särskild befattningshavare att fullgöra vad som ankommer på tullmyndighet som undersökningsledare.

18§ Paragrafen motsvarar nuvarande 15 §. Förutom att hänvisningen i första stycket till 14§ ändrats att avse nya 17§ har i paragrafen - liksom i 19§ - redaktionell vidtagits ändring av vissa ålderdomliga uttryck i fråga om förverkande, vilka redan vid tillkomsten av VSL (ifr 1960:1 LU utl. 34 s. 48) påtalades av första lagutskottet.

25§ 1 TL har införts bestämmelser i fråga om påföring av införselavgifter när förverkande sker. Enligt 40 f § TL skall sålunda tull eller annan avgift (eller tulltillägg) inte utgå i den mån varan blir föremål för förverkande. Bestäm-

180 Specialmotivering

melsen i andra stycket av nuvarande 22 § VSL (25 § i förslaget) skall därför utgå.

Övergångsbestämmelser

Ändringarna i VSL föreslås, liksom ändringarna i TL med förslag om ad-

mistrativ sanktion i form av tulltillägg, träda i kraft den l juli 1977. Samtidigt föreslås 1962 års lag om stralTi vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. upphöra att gälla. 1 ett övergångsskede mellan gammal och ny strafflagstiftning gäller som huvudprincip att den lag skall tillämpas som gällde när gärningen företogs. men om lag som gäller när dom meddelas leder till frihet från straff eller till lindrigare straff skall den lagen tillämpas. Principen har kommit till uttryck i 5§ andra stycket lagen (1964:163) om införande av BrB. De nya strallbestämmelserna i VSL bör sålunda inte tillämpas på gärningar som begåtts före ikraftträdandet, i den mån straffansvaret har vidgats. Så har skett t. ex. i fråga om underlåtenhet att rätta oriktig uppgift som lämnats till ledning för förtullning och i fråga om olovlig befattning med smuggelgods. Vad gäller underlåtenhet att rätta oriktig uppgift i ombudsdeklaration bör nuvarande 4§ 5 tillämpas även i fråga om gärning som begåtts efter ikraftträdandet, om tulldeklarationen lämnats före ikraftträdandet (jfr övergångsbestämmelserna till 7, 11 och 41 §§ förslaget till lag om ändring i TL). Vad gäller frågan om de nya bestämmelserna leder till lindrigare straff än de äldre och därför bör tillämpas på gärningar som begåtts före ikraftträdandet må framhållas, att viss tvekan kan anses föreligga beträffande behandlingen av ringa undandragandebrott. Dessa brott avses i fortsättningen normalt inte föranleda straffrättslig utan endast administrativ sanktion. En retroaktiv tillämpning bör dock icke komma ifråga, eftersom bestämmelserna om tulltillägg inte gärna kan ges tillbakaverkande kraft. Med hänsyn till de föreslagna samtidiga förändringarna i de båda påföljdssystemen bör - på samma sätt som skedde vid införandet av skattetilläggen i samband med SkBL (jfr prop. 1971:10 s. 309 f., 357 och 367) - äldre straffbestämmelser fortfarande tillämpas i fråga om gärningar som begåtts före ikraftträdandet, oavsett att den rent straffrättsliga påföljden i vissa fall kan vara lindrigare. Om man bortser från utbytet mellan påföljdssystemen bör emellertid eljest gällande principer för valet mellan gammal och ny strafllag tillämpas. I fråga om brotten mot förbud eller villkor för in- eller utförsel, vilka inte berörs av bestämmelserna om tulltillägg, är att märka att det straffria området för förberedelse eller stämpling till smuggling av narkotika enligt förslaget blir vidare i samma mån som området för ringa vamsmuggling vidgas genom övergången från penningböter till dagsböter och genom att smuggling medelst vilseledande i fortsättningen kan bedömas som ringa brott. Förberedelse eller stämpling till narkotikasmuggling som begåtts före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna bör därför inte föranleda ansvar, om tillämpning av de nya bestämmelserna leder till straffrihet. Enligt förslaget förutsätts fullbordad varusmuggling som avses i nuvarande 4 § 4 falla under l §jämford med 3 Försök till brott mot 4§ 4 som består i vilseledande av licensmyndighet skall enligt nya 7 § andra stycket andra meningen bedömas

Specialmotivering 181

som förberedelse till varusmuggling. Detta kan därför innebära en strafflindring, som bör gälla även för gärningar begångna före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. De nya reglerna i ll § om ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande är betydligt vidare än nuvarande 5 § andra stycket andra meningen och bör självfallet tillämpas även på äldre gärningar. Som redan nämnts föreslås att varusmuggling som sker genom vilseledande enligt l § andra stycket i fortsättningen skall i motsats till vad som nu gäller kunna bedömas som ringa brott. Med hänsyn till att straffet för ringa varusmuggling ändras från penningböter till dagsböter och att avsikten inte är att vilseledande skall bestraffas mildare än nu bör detta dock inte ha någon annan praktisk betydelse än att gärningen faller under en annan brottsrubricering. Beträffande tidigare begångna gärningar kan därför äldre bestämmelser fortfarande gälla i detta hänseende. Ansvar för oriktig ursprungsförklaring enligt lO§ i lagförslaget kan med hänsyn till den ändrade tidpunkten för brottets fullbordan föreligga även i andra fall än enligt 1962 års lag. Särskild. lindrigare straffskala för brott som begåtts av grov oaktsamhet finns inte i förslaget, och ringa brott är inte formellt straffria. Med hänsyn härtill bör 1962 års lag - i vars 2§ finns en fullständig regel om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse - fortfarande till- Iämpas i fråga om äldre gärningar. Möjligheten att enligt nuvarande 24 § förordna befattningshavare vid tullverket att utföra åklagaruppgiften i mål angående bagatellbrott föreslås upp-

höra. Övergångsvis bör dock den ordningen gälla att om talan har väckts

eller strafföreläggande utfärdats av sådan befattningshavare. när de nya bestämmelserna träder i kraft, hans behörighet att utföra åklagaruppgiften i målet kvarstår.

Övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med det som nu har

anförts. I punkt 2 har sålunda med hänsyn till utbytet mellan påföljdssystemen getts den generella föreskriften att äldre bestämmelser fortfarande_ skall gälla i fråga om gärningar begångna före ikraftträdandet med de undantag som angetts i punkt 3 och 4. l punkt 5 har upptagits en föreskrift om fortsatt tillämpning av 4§ 5, när tulldeklarationen lämnats före ikraftträdandet. I punkt 6 har slutligen för tydlighets skull markerats att den i l § andra stycket VSL föreslagna hänvisningen till 11 § TL beträffande rättelseskyldigheten avser 11 § i dess nya lydelse. (Jfr punkt 4 i övergångsbestämmelserna till forslag till lag om ändring i TL).

6.2 Förslag till lag om ändring i tullagen

4 § I paragrafens första stycke har gjorts vissa redaktionella ändringar, som innebär att det blir tydligare att bestämmelsen endast reglerar den tidpunkt vid vilken vara skall anges till förtullning i olika fall. Vidare har i första stycket lagts till, att vara som innehas med temporär tullfrihet skall anges till förtullning, innan den temporära tullfriheten upphör. Ordalydelsen får anses innebära, att varan skall anges till förtullning både om tiden for den temporära tullfriheten löper ut och om innehavaren vill

182 Specialmotivering

använda varan på annat sätt än som förutsatts för tullfriheten. Det första fallet har tidigare inte ansetts behöva uttryckligen regleras (jfr prop. l973: 187 s. 117). Det andra fallet behandlas f. n. i l6§ TF, där det föreskrivs, att om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, GTS förordnar annat, vara som innehas med temporär tullfrihet skall förtullas, om den används i strid mot de villkor som gäller för tullfriheten. Utredningen har ansett det lämpligt att denna regel förs ihop med övriga bestämmelser om tidpunkten för varas förtullning. Förfogar innehavaren över varan eller löper tiden för tullfriheten ut utan att varan anmälts till förtullning utgår tull och annan införselavgift för varan enligt 40 § andra stycket i förslaget, i den mån varan inte förklaras förverkad i samband med att ansvar ådöms enligt VSL. Tulltillägg kan päföras med stöd av 40§ sista stycket i den mån förverkande inte sker.

5 § Termen tullskyldig” i första stycket har bytts ut mot uttrycket tullskyldig för varan”. Därigenom kan föreskriften inte läsas såsom en uttömmande definition av begreppet ”tullskyldig”. Det faller sig därför naturligt att tala om tullskyldighet även i de speciella fall som anges i 39 och 40 §§. En erinran om dessa fall har tagits in i andra stycket. Föreskriften i tredje stycket, att tullskyldig skall förutom tull betala annan införselavgift som uppbäres av tullverket, har hämtats från nuvarande forsta stycket. Genom den nya placeringen kommer Föreskriften att omfatta även de särskilda fall av tullskyldighet som avses i andra stycket. Fjärde stycket avser fall där varken ordinär tullskyldig eller tullskyldig enligt 39 och 40 §§ anträffas.

7 och 11 §§ De ändringar som föreslås i dessa paragrafer har utförligt behandlats i den

allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.5). Ändringarna innebär dels att i 7§

uttryckligen föreskrivs en skyldighet för den som avgett tulldeklaration genom ombud att inom viss tid - tio dagar - granska uppgifterna i deklarationen dels att skyldigheten att rätta felaktiga uppgifter som kan föranleda undandragande eller införsel i strid mot förbud eller villkor - f. n. behandlad i 7 och 11 §§ - enhetligt regleras i ll §. Rättelseskyldigheten skall enligt förslaget fullgöras utan dröjsmål. Nu gäller att rättelse av oriktig uppgift i ombudsdeklaration enligt 7 § skall göras inom tre veckor från den dag då tulldeklarationen lämnades och att rättelse enligt ll § skall ske inom tvâ veckor från upptäckten. Som framhållits i den allmänna motiveringen innebär inte uttrycket “utan dröjsmål” att den anmälningsskyldige hals över huvud måste ta kontakt med tullmyndigheten. Han måste få tid att göra erforderliga kontroller och ha skäligt rådrum för att avfatta anmälan, som av bevisskäl helst bör göras skriftligen. Det föreslås att rättelseskyldigheten uttryckligen anges omfatta inte som nu bara oriktig utan även ofullständig uppgift. Därigenom nås bättre överensstämmelse med grunderna för eftertulltaxering enligt 14 §. Tulltillägg på grund av oriktig eller ofullständig uppgift i tulldeklaration

Specialmorivering 183

som avgetts genom ombud skall enligt förslaget till 40a§ i princip påföras den tullskyldige. Visar han att den oriktiga eller ofullständiga uppgiften har orsakats genom försummelse av ombudet, skall tulltillägget dock påföras ombudet, om inte den tullskyldige eftersatt sin gransknings- eller rättelseskyldighet enligt 7 eller ll §. Innebörden av denna regel i 40a§ kommenteras i specialmotiveringen till denna paragraf. Rättelseskyldigheten i 11 § gäller även annan tullskyldig än den som deklarerat genom ombud. Tulltillägg avses kunna påföras också sådan tullskyldig enligt 40 a §, om han har eftersatt sin rättelseskyldighet. Däremot kan tulltillägg inte påföras “den for vars räkning varan införts”, trots att även han är rättelseskyldig enligt ll §. För hans del kan ifrågakomma ansvar enligt 1 § andra stycket Förslaget till lag om ändringi VSL för varusmuggling eller enligt 6§ för däremot svarande oaktsamhetsbrott. Den nuvarande straffbestämmelsen i 41 § första stycket 2 TL för den som underlåter att göra anmälan enligt 11 § föreslås utgå.

14§ l denna paragraf, som handlar om eftertulltaxering, har särskilt markerats att bestämmelsen är direkt tillämplig endast på de normala fallen av tullskyldighet som har sin grund i att vara angetts till förtullning eller tagits om hand av hemtagare. På grund av hänvisningen i 39§ sista stycket blir bestämmelserna i l4§ tillämpliga även i de fall någon är tullskyldig for vara som gått förlorad.

l5§ För att möjliggöra en formell påforing av tull och införselavgift i de fall då en tullskyldig frivilligt rättar en oriktig eller ofullständig uppgift efter den normala femårsperiodens utgång, har första stycket ändrats så att efter-

tulltaxering kan ske senare, om den tullskyldige samtyckt dänill. Ändringen

motiveras främst av de komplikationer som nuvarande regler medför i fall av frivillig rättelse efter femårsperiodens utgång men innebär att eftertulltaxering generellt kan ske senare vid samtycke. Frivillig rättelse som syftar till ansvarsfrihet får regelmässigt anses innebära att den tullskyldige även samtyckt till att eftenulltaxering vidtas (jfr avsnitt 5.3.5). De två första styckena i paragrafen har förts ihop för att sammanhanget mellan tidsangivelserna bättre skall framgå.

20 och

20a§§

Bakgrunden till den i 20 § föreskrivna skyldigheten för tullskyldig att betala ränta på ytterligare tull eller införselavgift som han åläggs att utge är tanken att han rätteligen skulle ha betalat hela beloppet från början och att han därför får anses ha haft kredit på den återstående delen. Den som undandrar tull och annan införselavgift genom smuggling o. dyl. harju också skaffat sig en kredit och bör därför enligt utredningens mening vara skyldig att betala ränta på det avgiftsbelopp han åläggs att utge. Består smugglingen i att oriktiga eller bristfälliga uppgifter lämnats till ledning för tulltaxeringen,

184 e Specia/morivering

kan ränta redan enligt gällande bestämmelser komma att utgå på grund av om- eller eftertulltaxering. Ränta bör dock utgå även när vara inte angetts till förtullning eller någon olovligen förfogat över vara i strid mot inskränkning i förfoganderätten, om undandragande därigenom skett, alltså i de fall som huvudsakligen avses i den föreslagna 40 §. En föreskrift härom har tagits in i 20§ första stycket 3. Som utgångspunkt för ränteberäkningen torde få tas den dag undandragandet skedde eller, om denna tidpunkt inte klart kan fastställas, den dag undandragandet får antas ha skett. Att låta en smugglare få räkna sig till godo samma kredittid som hemtagare och andra kreditimportörer kan inte komma i fråga. Ränta bör därför utgå från den månad då varan infördes eller det olovliga förfogandet ägde rum till och med den månad då beloppet skall erläggas. En föreskrift om ränteberäkningen har tagits in såsom ett tredje stycke i 20a§. I 20a§ har i övrigt vidtagits ett par smärre redaktionella ändringar utan betydelse i sak.

39§ I 39§ föreskrivs f. n. att särskild avgift (motsvarande den tull och annan införselavgift för varan som skulle ha tagits ut om den hade anmälts till förtullning av den betalningsskyldige) skall utgå i vissa fall när vara går förlorad. Förslaget avser ingen saklig ändring i dessa hänseenden. Konstruktionen med särskild avgift synes dock onödig. Efter den i 5 § föreslagna ändringen kan det i stället direkt föreskrivas, att den som är ansvarig för förlusten är tullskyldig för varan. Bestämmelsen anknyter sålunda till 5§ tredje stycket i utredningens förslag. Någon motsvarighet till den nuvarande föreskriften i 39 § att innehavare av tullupplag, tullager eller exportbutik som olovligen förfogar över vara som förvaras där, skall erlägga särskild avgift behövs inte. l dessa fall följer skyldigheten att betala tull och annan införselavgift av det föreslagna andra stycket i 40 §, där i ett sammanhang behandlas tullskyldighet vid förfoganden över oförtullade varor som avses i 2§ tredje stycket i strid mot inskränkning i förfoganderätten. Föreskriften i det föreslagna tredje stycket i 39§ om tullskyldighet för vara som gått förlorad, när den innehades med temporär tullfrihet, har förts över från l6§ TF, där det f. n. föreskrivs att särskild avgift för varan i sådant fall skall erläggas till tullverket. Genom överföringen kommer alla fall av tullskyldighet för oförtullad vara som har gått förlorad att regleras i ett sammanhang. Särskild avgift skall enligt nuvarande 40§ motsvara den tull och annan införselavgift som skulle ha tagits ut för varan, om denna hade förtullats av den betalningsskyldige. l den särskilda avgiften ingår regelmässigt en post som motsvarar mervärdeskatten för varan. l tullverkets räkning på särskild avgift är dock beloppet inte uppspaltat på olika poster, och den del av beloppet som motsvarar mervärdeskatten torde av skattemyndigheterna inte anses avdragsgill som ingående skatt vid bestämmande av mervärdeskatt. Den formella ändringen att skyldigheten att betala särskild avgift i stället utformats som en skyldighet att betala tull och annan införselavgift som belöper på varan medför självfallet den konsekvensen att mervärdeskatt som debiterats blir i vanlig ordning avdragsgill vid den inrikes mervär-

sou 1975; 37 Specia/motivering 185

deskatteredovisningen. F. n. föreskrivs i 40§ sista stycket att bestämmelserna i 7-22 samt 35 och 36 §§ äger motsvarande tillämpning på uttagande av särskild avgift. När begreppet särskild avgift nu tas bort och den som ansvarar for förlusten av varan i stället blir skyldig att betala tull och annan införselavgift for varan, behövs inte längre någon hänvisning till 17-22 §§ samt 35 och 36 §§. Hänvisningen, som har tagits in i 39§ sista stycket, föreslås därför i dessa hänseenden begränsad till att avse 7-16 §§, dvs. bestämmelserna om tulldeklaration och tulltaxering. Dessutom bör hänvisningen omfatta 40a §, som annars gäller bara den som angett vara till förtullning.

40§ Den föreslagna ändringen i 39§ att skyldigheten att erlägga särskild avgift byts ut mot tullskyldighet, medför att de nuvarande bestämmelserna i 40 § forsta och andra styckena om sättet för beräkning av den särskilda avgiften och att tull och annan införselavgift inte skall utgå for vara, for vilken särskild avgift har erlagts, blir överflödiga. Vid förtullning av den förlorade varan reglerar 6a§ TL vilka bestämmelser som skall ligga till grund för beräkningen av tull och andra införselavgifter som skall utgå. Motsvarighet till bestämmelsen att i fråga om spritdrycker och vin den avgiftssats som gäller för resandes införsel av sådan vara skall tillämpas krävs dock även i fortsättningen. Dessa avgiftssatser finns i särskilda bestämmelser i tulltaxan (1971:920). Specialbestämmelserna avser även resandes införsel av starköl och tobaksvaror och bör naturligen i sin helhet bli tillämpliga vid tullskyldighet enligt 39 §. En sådan utvidgning av tillämpningsområdet torde underlätta tullverkets av den införselavgift debitering som skall utgå. Utredningen föreslår, att hela denna reglering sker i tulltaxan i anslutning till de särskilda bestämmelserna för resande. Hänvisningen i nuvarande 40§ tredje stycket motsvaras av 39§ sista stycket i förslaget. I den nya 40 j har i huvudsak reglerats sådana fall av tullskyldighet som objektivt sett motsvarar VSL:s bestämmelser om dels illegal införsel av varor utan att giva det till känna”, dels olovligt förfogande över ofortullade, ivederbörlig ordning införda varor eller över varor, for vilka vid förtullningen åtnjutits tullfrihet, tullnedsättning eller liknande förmån. Tullskyldigheten enligt 40§ första stycket är något vidare än straffbarheten enligt VSL. Till den i paragrafen föreskrivna tullskyldigheten har i sista stycket knutits en bestämmelse om påföring av tulltillägg i motsvarande fall. Regeln i 4() ,Hörsta stycket, som gäller vid illegal införsel, har i anslutning till tullagens terminologi formulerats så, att inforseln av varan skall ha skett utan att varan har angetts vare sig till förtullning eller för behandling som avses i 2§ tredje stycket eller 3§ andra stycket. l sådana fall är den som infört eller låtit införa varan skyldig att betala tull och annan införselavgift som skulle ha utgått om varan hade fortullats vid inforseln, och han kan enligt tredje stycket påföras tulltillägg. Formuleringen anknyter sålunda till huvudregeln i 2§ forsta stycket TL att vara som fors in till tullområdet skall fortullas och till de i 2 och 3 §§ angivna undantagsfall, i vilka förtullning inte behöver ske vid inforseln. l forsta hand skall varan enligt 4§ anges

186 Specialmorivering sou 1975; 37

till förtullning omedelbart vid införseln och för uppskovsfallen anges när anmälan till förtullning senast skall ske (innan förvaringen eller den temupphör etc.) 1 dessa fall skall dock införseln av varan porära tullfriheten och den behandling som föranleder att förtullning då inte behöver ske anmälas till tullverket (utom i fall där GTS jämlikt bemyndigande i 2§ sista stycket medgett befrielse). Bestämmelsen i 40 § första stycket utgår sålunda från den valfrihet som vid införseln föreligger mellan angivelse av varan till omedelbar förtullning och annan form av tullklarering och slår fast att skyldighet att betala tull och annan införselavgift för varan föreligger, då ingen av dessa alternativa möjligheter har utnyttjats (utom i fall då befrielse från anmälningsskyldighet förelegat). Den berörda undantagsregeln i 2 § tredje stycket TL innebär att förtullning inte behöver ske, om varan transiteras, om den läggs upp på tullager eller tullupplag, i frihamn eller exportbutik eller om den innehas med temporär tullfrihet eller återutförs. I dessa fall krävs clock i princip att anmälan eller ansökan görs till tullmyndighet. Se betr. transitering 108, 118, 119, 212 och 228 §§ T0, betr. förvaring på tullager, tullupplag m. m. 25, 46 och 48 §§ TSt, betr. innehav med temporär tullfrihet 21 § TSt och betr. återutförsel 16§ TSt. undantagsregeln i 3§ andra stycket får hemtagare ta hand om Enligt och i övrigt förfoga över varor utan hinder av att de inte har fönullats. Vid omhändertagandet skall han enligt 4§ första stycket TSt lämna hemtagningsanmälan och han är enligt 4§ andra stycket TL, 5 § TSt och 155 § T0 normalt skyldig att ange varorna till förtullning senast torsdagen i andra kalenderveckan efter den då hemtagningen skedde. Han kan dock i stället anmäla varorna till behandling som avses i 2§ tredje stycket TL. Det kan anmärkas, att den som vill inneha vara med temporär tullfrihet

inte alltid behöver ansöka härom (se l04§ andra stycket T0). 1 dessa fall

får den temporära tullfriheten anses inträda i och med att varan fors in till tullområdet. Eftersom den temporära tullfriheten således inträtt automatiskt, kan inte 40§ första stycket bli tillämpligt. om förutsättningarna tullfrihet 1 andra fall - där ansökan förutsätts och för temporär föreligger. den temporära tullfriheten således är beroende på en prövning från tullmyndighetens sida - kan däremot införselavgifter enligt första stycket och tulltillägg enligt sista stycket påföras. om införsel sker utan att föreskriven ansökan görs. Att varan har införts innebär, att den förts in till tullområdet, vilket enligt 1 § omfattar rikets landområde och sjöterritorium samt luftrummet däröver. Vid landtrafik är i enlighet härmed varan införd i och med att gränsen har passerats. Införsel Sjövägen anses ha skett när varan kommit in på det svenska territorialvattnet. För lufttrañkens del anses på motsvarande sätt att införsel har skett så snart transportmedlet kommit in över det svenska land- eller sjöterritoriet. (Jfr om införselbegreppet vad som anförts i specialmotiveringen till l § första stycket förslaget till lag om ändring i VSL). Den som infört eller låtit införa varan skall ha åsidosatt vad som ålegat honom för att varan skall bli föremål för omedelbar förtullning eller för sådan behandling enligt 2 eller 3 § som föranleder att förtullningen uppskjuts. I första hand avses att varan helt enkelt undanhållits från tullklarering, exempelvis genom att den förts in i samband med att tullstället kringgåtts

Specialmotivering 187

eller hållits dold vid passerandet av tullkontrollen. På samma sätt får bedömas det fallet att en hemtagare i samband med att han tagit hand om en varusändning i hemtagningsanmälan inte tagit upp samtliga kollin i sändningen eller avsiktligt underlåtit att ange samtliga varori de uppgivna kollina. De kollin eller varor som inte uppgetts bör således anses införda utan att ha anmälts till hemtagning enligt 3§ andra stycket (jfr vad som i specialmotiveringen till l § första stycket förslaget till lag om ändring i VSL sägs om rekvisitet infört vara utan att giva det tillkänna”, särskilt i samband med hemtagning). Tullskyldighet Föreligger i sådana fall enligt första stycket i 40 §, och tulltillägg kan påföras med stöd av sista stycket. Förutom sådant undanhållande, som i 40 § första stycket första meningen uttryckligen angetts föranleda tullskyldighet, har utredningen ansett det nödvändigt, att skyldigheten omfattar även sådana fall, där undanhållande ännu inte skett men åtgärd av den som för in varan klart visar hans avsikt att undanhålla varan från tullklarering. Det är således fråga om försök till varusmuggling. För att undvika formuleringar som leder tanken till det straffrättsliga försöksbegreppet har i andra punkten valts uttrycket att någon i samband med införsel vidtagit sådan åtgärd att risk uppkommit för att varan skulle undgå förtullning. Bestämmelsen replierar sålunda på hela det komplexa handlingsmönster som i syfte att tullkontroll skall kunna utövas föreskrivs för den som för transportmedel eller varor till tullområdet. Dessa föreskrifter finns inte bara, eller ens huvudsakligen, i tullagen utan även i andra tullförfattningar, särskilt i tullordningen med dess omfattande föreskrifter bl. a. om trafiken till tullområdet. Av bestämmelsens begränsade syfte följer att tullskyldighet inte föreligger så snart en bestämmelse om varutrafiken till landet åsidosatts. Förutsättningen mäste vara att bestämmelsen är av mera central betydelse och att åsidosättandet kunnat leda till att varan undgick förtullning. Tulltillägget skall således inte ses som en reaktion mot åsidosättandet av föreskrifter av ren ordningskaraktär. För sådana fall skall om så erfordras straffbestämmelserna i TSt kunna tillämpas. Till belysning av vad som avses kan följande exempel anföras. Om föraren på ett fordon sedan han har passerat gränsen viker av från den väg till vilken han enligt 65§ TO har att hålla sig fram till tullanstalten, får han därigenom anses ha visat sin avsikt att undanhålla varan från förtullning. Detsamma gäller befälhavaren på ett fritidsfartyg som ankommit till tullområdet, om han inte enligt 30§ T0 utan onödigt uppehåll för fartyget till tullklareringsområde utan i stället för det till en holme, där han lägger upp de tullpliktiga varor som medförs på fartyget. Ett annat fall är att en besättningsman på ett fartyg inte i enlighet med 37§ tredje stycket TO ser till att avgiftsbelagd vara som han för med sig tas upp i besättningsdeklarationen. l samtliga nu angivna fall torde man regelmässigt kunna utgå ifrån att den som infört varan avsett att undanhålla den från lörtullning. Men endast åsidosättanden som föranleder risk för undandragande bör medföra tillämpning av 40§ första stycket. Kommer någon förklaring fram, som visar att beteendet är oskyldigt, skall bestämmelsen givetvis inte tillämpas (och föranleda tulltillägg enligt tredje stycket). Tull och annan inlörselavgift skall enligt första stycket påföras den som infört eller låtit införa varan. Härunder kan falla både den som faktiskt

188 Specialmorivering SOU l976z37

fört in varan och annan person, som på grund av äganderätt eller eljest självständigt kan förfoga över varan. Bestämmelsen ger härigenom viss valfrihet i fråga om vem som bör vara tullskyldig enligt bestämmelsen. l första hand bör den i vars intresse införseln sker anses vara tullskyldig. Har exempelvis enligt avtal mellan den svenske importören och den utländske exportören även andra varor än de som angetts i frakthandlingarna lagts in i ett varuparti, som förs in hit av en Speditör, som är ovetande om att partiets innehåll inte överensstämmer med handlingarna, bör importören anses vara den som skall påföras införselavgiften liksom tulltillägget. En ofta framkomlig väg att bestämma subjektet torde vara att fråga sig för vems räkning varan införts. Leder inte en sådan bedömning till resultat eller visar det sig att varan är införd för utländsk exportörs räkning bör det prövas om avgiften kan påföras fraktföraren eller den som eljest befordrat varan. Det kan naturligtvis tänkas att flera personer gemensamt fört in varan i syfte att undgå förtullning. I många sådana fall torde det vara naturligt att införselavgiften påförs en av dem, såsom ägaren till varan, den som hyrt varan etc. Är flera personer ägare eller har flera personer annars tillsammans eller var för sig rätt att förfoga över varan, bör avgiften kunna påföras var och en av dem med solidariskt ansvar mot tullverket. Detta torde dock mera sällan behöva bli fallet. Utgångspunkten bör vara att den i realiteten ansvarige påförs avgiften, och såsom sådan bör i princip anses den som har ett mer avgörande inflytande i fråga om varans behandling. Som förut har nämnts är den i 40 § första stycket avsedda tullskyldigheten något vidare än straffbarheten enligt l § första stycket VSL. För straffansvar krävs att varan förts in utan att det getts till känna för tullverket, medan som förutsättning för tullskyldighet och därmed också för påföring av tulltillägg föreskrivs att varan inte angetts till förtullning eller för behandling som avses i 2§ tredje stycket (uppläggning på tullupplag m. m.) eller 3§ andra stycket (hemtagning). Det krävs alltså formellt något mer av importören för att han skall undgå påföring utav tulltillägg än för att han skall gå fri från ansvar. Skillnaden är dock obetydlig och lär i regel inte ha någon praktisk betydelse, eftersom ett tillkännagivande för tullverket normalt leder till förtullning eller annan föreskriven åtgärd. Från TL:s synpunkt är det naturligt att kräva att i alla fall, då föreskriven angivelse till förtullning eller anmälan om annan behandling inte har gjorts, tull och annan införselavgift skall erläggas. För varusmuggling skall dock ingen dömas, när han gett varan till känna för tullverket, även om detta felaktigt inte har lett till förtullning eller annan åtgärd. Det kan däremot ifrågasättas om tulltillägg bör tas ut i sistnämnda fall. Beror felaktigheten på något förhållande, som inte kan läggas den som infört eller låtit införa varan till last, t. ex. missförstånd av tulltjänstemannen, eller på annan för importören ursäktlig omständighet, bör tulltillägg efterges enligt befrielseregeln i 40 e §. I nya 40 § andra stycket föreskrivs tullskyldighet för den som förfogat över oförtullad vara som avses i 2 § tredje stycket i strid mot inskränkning i förfoganderätten eller över förtullad vara i strid mot föreskriven förutsättning för befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift. De varor som avses med bestämmelsen har regelmässigt tidigare anmälts

sou 1976:37 Specialmotivering 189

för tullverket. (Undantag finns, t. ex. sådan vara som får införas hit och innehas med temporär tullfrihet utan särskild ansökan därom;jfr 104 § andra stycket TO.) Hänvisningen i 40§ andra stycket beträffande oförtullad vara till 2§ tredje stycket markerar detta. Bestämmelsen skulle annars enligt ordalydelsen komma att omfatta även insmugglade varor, eftersom även dessa är oförtullade. Uttrycket “i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten”, när förfogandet avser oförtullade varor, replierar på bestämmelserna i tullagstiftningen om vad man får eller inte får göra med legalt införda oförtullade varor t. ex. stadgandena i 2-5 och 24-28 §§ TL, 23-49 TSt samt ett flertal föreskrifter, som enligt bemyndigande meddelats av GTS. Det bör påpekas en skillnad i fråga om olovligt förfogande över oförtullad vara som förvaras på tullupplag eller tullager och vara som innehas med temporär tullfrihet. Vara som förvaras på tullupplag eller tullager skall enligt 4§ första stycket TL anges till förtullning, innan förvaringen upphör. Har varan inte angetts till förtullning trots att den tillåtna förvaringstiden gått ut, föreligger inte olovligt förfogande bara för att varan ligger kvar på upplaget eller lagret. Här uppkommer alltså inte tullskyldighet enligt första meningen i 40§ andra stycket. Normalt anmäler upplags- eller lagerinnehavaren förhållandet till tullmyndigheten, som enligt 33 § TSt får sälja varan, om det inte kan anses obilligt. Tullmyndigheten kan också, om särskilda skäl föreligger, medge förlängning av förvaringstiden enligt 32§ TSt. Vara som innehas med temporär tullfrihet skall enligt 4 § första stycket förslaget till lag om ändring i TLanges till förtullning, innan den temporäratullfriheten upphör. Har tiden härför gått till ända utan att varan angetts till förtullning eller återutförts, får olovligt förfogande anses föreligga, även om innehavaran inte direkt använder varan. Förfogandet liggeri att han faktiskt disponerarövervaran. I sådant fall uppkommer alltså tullskyldighet enligt första meningen i 40 § andra stycket, och tulltillägg kan påföras enligt sista stycket. Det bör dock erinras om att tullmyndighet enligt 48 § TK för särskilda fall kan medge förlängning av tiden föråtnjutande av temporärtullfrihet och att GTSenligt 49 § TK kan medge, att vara som använts i strid mot villkor för sådan tullfrihet inte behöver förtullas, om särskilda skäl föreligger. I fråga om förtullad vara har angetts i 40 § andra stycket andra meningen att förfogandet sker i strid mot föreskriven förutsättning för åtnjutande av befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift. Det gäller i princip förfogande över just den vara för vilken tullförmånen (tullbefrielsen etc.) medgetts. I fråga om restitution får dock enligt 17 § tredje stycket TF under vissa förutsättningar utförsel eller användning även av annan än den restitutionsberättigade varan åberopas som grund för restitutionsanspråket. Med den valda formuleringen avses även förfogande över sådan vara. Av bestämmelser på olika håll i tullagstiftningen framgår vilka förutsättningar som måste uppfyllas för att här avsedda tullförmåner skall få åtnjutas. Förfogandet skall självfallet ske olovligen. Tullskyldighet enligt andra stycket föreligger alltså inte, om det tillämnade förfogandet anmälts till tullverket. l sådana fall tas tull och annan införselavgift ut i vanlig ordning. Konsekvensen av det olovliga förfogandet blir i fråga om oförtullad vara att tull och annan införselavgift som undandragits eller kunnat undandragas

190 Specialmativering sou 1976:37

skall betalas och i fråga om förtullad vara att tullformån som medgetts eller kunnat medges för varan går förlorad. “Kunnat undandragas” syftar på sådana fall, då ett otillåtet förfogande, som inte har lett till undandragande men inneburit risk för detta, har förekommit. Den som åtnjutit tullförmån skall i de fall som avses i andra punkten betala det belopp som motsvarar förmånen. Bestämmelserna om skyldighet att avge tulldeklaration har inte ansetts böra gälla i fråga om tullskyldig som avses i 40 §. Förklaringen härtill ligger i at-tparagrafen ofta kommer att gälla förfaranden som också utgör brott. Den som misstänks för brott behöver i allmänhet inte aktivt medverka vid utredningen. och han får inom vissa gränser lämna oriktiga och vilseledande uppgifter utan påföljd. Med anledning härav kunde det, även om deklarationsbestämmelserna i och för sig gjordes tillämpliga i fall som avses i 40 inte komma i fråga att ålägga sanktion - vare sig administrativ eller straffrättslig - för den som gjort sig skyldig till brott mot VSL och därefter lämnat oriktig eller ofullständig uppgift i tulldeklaration som tullmyndigheten avfordrat honom. Inforselavgifterna får således fastställas med ledning av vad som kommer fram vid utredningen, genom undersökning av varan osv. Tulltillägget skall enligt sista stycket vara lika stort som det avgiftsbelopp som skall betalas på grund av forfogandet över varan. Vid förfogande över förtullad vara i strid mot förutsättningar för tullförmån som kunnat erhållas men ännu inte åtnjutits skall tillägget motsvara det belopp, med vilket befrielse, nedsättning eller restitution hade kunnat beviljas om förfogandet inte hade skett. (Se dock bestämmelsen i 40 b § om nedsättning i vissa fall av tulltillägget till 50 %).

40a§ Här har angetts de förutsättningar under vilka ordinärt tullskyldig som lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter till ledning för tulltaxering skall påföras tulltillägg. Bestämmelsen motsvarar i sak närmast l .å andra stycket i utredningens forslag till ändring i VSL. Förutsättningar för påföring av tulltillägg enligt lagrummet är att tullskyldig lämnat oriktig eller ofullständig uppgift till ledning för tulltaxeringen, att avvikelse skett från den tullskyldiges uppgifter, och att tull och annan inforselavgift skulle ha utgått med för lågt belopp om uppgifterna hade godtagits. Bestämmelsen har utformats med eftertulltaxeringsrekvisiten som forebild. I enlighet härmed har vid sidan om oriktig uppgift nämnts ofullständig uppgift, varmed åsyftas det fallet att den tullskyldige underlåtit att lämna uppgift som det ålegat honom att lämna. I motsvarande bestämmelser i taxeringslagen (1956:623) m. fl. författningar har inte detta fall särskilt omnämnts. Där talas endast om oriktigt meddelande eller oriktig uppgift (l 14 resp. l16 a§ taxeringslagen), och under dessa begrepp anses där falla även underlåtenhet att lämna föreskriven uppgift. Även om bestämmelser med motsvarande innebörd på olika områden så långt möjligt bör ges samma ordalydelse, synes det inom TL:s ram riktigast att särskilt med tanke på

Specia/morivering 191

lydelsen av 14§ begagna uttrycket ”oriktig eller ofullständig uppgift. Det kan anmärkas att i tullagstiftningen inte finns någon motsvarighet till 31 § 1 mom. taxeringslagen, enligt vilket skattskyldig vad som föranleds

utöver

av deklarationsformuläret bör lämna alla de upplysningar som kan vara av betydelse för åsättande av en riktig taxering (jfr prop. 1971:10 s. 266, där ”bör” översatts med “är pliktig). l olikhet med vad som gäller om skattetillägg kan tulltillägg påföras även om den oriktiga eller ofullständiga uppgiften lämnats muntligen. Det är därför av vikt, att tulltjänstemannen när vara anges till förtullning muntligen noga uppmärksammar vad den tullskyldige säger och om så erfordras kräver förtydligande av diffusa och svävande uppgifter. Endast klart oriktiga uppgifter och direkta förtiganden bör föranleda tulltillägg. Den oriktiga eller ofullständiga uppgiften skall ha betydelse för tulltaxeringens ekonomiska resultat, så att om den tullskyldiges uppgifter hade följts ett för lågt avgiftsbelopp skulle ha åsatts. Om exempelvis den tullskyldige uppgett fel nummer enligt tulltaxan för en vara men tull- och avgiftssatsen är densamma för detta nummer som det riktiga numret, har den tullskyldige visserligen lämnat en oriktig uppgift, men han skall inte påföras tulltillägg, eftersom införselavgift skulle ha påförts med riktigt belopp även om tullmyndigheten hade accepterat det oriktiga tulltaxenumret. Enligt andra stycket skall tulltillägg påföras tullskyldig som till stöd för tulltaxeringen lämnar så bristfälliga uppgifter att de inte kan läggas till grund för en riktig tulltaxering utan denna får ske uppskattningsvis med stöd av 16 Tulltillägg enligt denna paragraf kan däremot enligt förslaget inte komma i fråga vid skönsmässig uppskattning på grund av att den tullskyldige helt underlåtit att lämna tulldeklaration eller motsvarande. Skälen härtill och möjligheterna att reagera mot den tullskyldige på annat sätt har redovisats i den allmänna motiveringen. Enligt första stycket skall tulltillägg också påföras tullskyldig som eftersatt gransknings- eller rättelseskyldighet enligt 7 eller ll ä. Här åsyftas främst den situationen då tullskyldig lämnat oriktig eller ofullständig uppgift i tulldeklaration eller i övrigt i samband med förtullning under sådan omständigheter, att felaktigheten i och för sig får anses ursäktlig. Om han senare upptäcker felaktigheten är han enligt 11 § skyldig att rätta denna. Eftersätter han denna skyldighet, kan den kvarstående felaktigheten inte längre anses ursäktlig, och tulltillägg skall därför kunna påföras den tullskyldige. Vid tillämpning av första och andra styckena anses enligt tredje stycket den tullskyldige ansvarig för åtgärd eller underlåtenhet av anställd eller ombud, om det inte är uppenbart att behörighet att företräda den tullskyldige saknats. Med hänsyn till det accepterade ombudsförfarandet i samband med anmälan till förtullning och att en anställd i många fall utan den tullskyldiges/arbetsgivarens vetskap kan inge kompletterande handlingar m. m. till tullmyndigheten, har utredningen ansett det påkallat att införa denna presumtionsregel. Tullmyndigheten behöver alltså inte ex officio utreda, om en handling från en uppgiven tullskyldig har insänts av behörig person. Kontroll kan dock vara motiverad av särskilda skäl. Det kan t. ex. finnas anledning att anta att den tullskyldige, som tidigare företrätts av visst ombud, har återkallat uppdraget, så att ombudet inte längre har befogenhet att företräda den tullskyldige.

Specialmorivering

Tulltillägg för oriktig eller ofullständig uppgift i tulldeklaration som lämnats genom ombud skall, om den tullskyldige inte har eftersatt sin granskningsskyldighet enligt 7§ eller sin rättelseskyldighet enligt ll ä, påföras ombudet under förutsättning att den tullskyldige visar att felet orsakats genom fel eller försummelse av ombudet. Sådan bevisning torde företrädesvis kunna ske genom kopior av handlingar som tillställts ombudet för uppdragets fullgörande, utvisande att den tullskyldige i och för sig lämnat riktiga och fullständiga uppgifter till ombudet och att oriktigheten i deklarationen således måste tillskrivas ombudet. Ett vitsordande av ombudet att felet orsakats i samband med deklarationens upprättande bör som regel kunna godtas utan närmare undersökning av tullmyndigheten. De fall i vilka tulltillägg kommer att påföras ombudet torde bli få till antalet på grund av kravet på bevisning om ombudets skuld. Kan fel eller försummelse av ombudet inte visas, skall tillägget påföras den tullskyldige i vanlig ordning.

Med hänsyn till den föreslagna tidsfristen i 7§ andra stycket bör tull-

myndigheten helst inte påtala fel i ombuds deklarationer förrän den tullskyldiges tid för rättelse gått ut. (Ett sådant uppskov är dock inte alltid möjligt vid direktförtullning.) Påtalas felet tidigare, kan det nämligen förskjuta förhållandet mellan ombudets och den tullskyldiges ansvar för tulltillägget. Ett fel som orsakats genom fel eller försummelse av ombudet kunde den tullskyldige eljest vid sin granskning ha upptäckt, och genom att därefter rätta felet kunde han ha förhindrat att tulltillägget påförts ombudet. Fel som den tullskyldige själv har orsakat och som inte är straffbara enligt VSL torde, om de påtalas före utgången av granskningsfristen, inte heller för den tullskyldige kunna föranleda tulltillägg, eftersom han på grund av den i 7§ andra stycket angivna fristen för granskning får anses ha en rätt att korrigera även sådana fel i ombudsdeklaration inom den fastställda tiden. Påtalas fel efter rättelsetidens utgång är ansvarsfördelningen klarare. Om den tullskyldige visar att felet orsakats av ombudet, skall tulltillägget då påföras ombudet. om inte tullmyndigheten finner att den tullskyldige vid sin granskning borde ha upptäckt och rättat felet. Fel som från början varit helt ursäktliga, kan föranleda tulltillägg endast för den tullskyldige. Tulltillägget påförs honom, om han faktiskt har upptäckt felet och ändå underlåtit att rätta det eller omständigheterna är sådana att det kan sägas att han bort upptäcka felet vid en tillräckligt noggrann granskning. För fel som den tullskyldige själv har orsakat och som kvarstår orättade efter granskningstidens utgång faller tulltillägget självfallet på den tullskyldige. 40a§ kan enligt ordalydelsen omedelbart tillämpas endast på den som har angett vara till förtullning. På grund av 39§ sista stycket kan dock paragrafen tillämpas även på den som är tullskyldig för vara som har gått förlorad. Tulltillägg enligt 40a§ kan alltså påföras den som till ledning för fastställande av tull och annan införselavgift enligt 39§ lämnat oriktig eller ofullständig uppgift eller uppgifter som är så bristfälliga att utgående avgifter måste uppskattas enligt 16 §. Däremot är 40 a§ inte tillämplig på den som är tullskyldig enligt 40 §. Skälen härtill framgår av kommentaren till 40 §.

sou 1975; 37 193

Specialmorivering

40b§ Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.8) har det ansetts nödvändigt att tulltillägget i princip fastställs till en procentsats, som väsentligt överstiger vad som gäller på skatte- och avgiftsområdet i övrigt. En viss dilferentiering efter graden av skuld har därför ansetts påkallad, så att tillägget skall kunna utgå med en lägre procentsats i fall som inte är särskilt flagranta. Enligt 40b§ skall tulltillägget då bestämmas till endast hälften av vad som annars skulle utgå. Som förutsättning för detta lägre tulltillägg har angetts att det kan antas att den som skall påföras tillägget (den tullskyldige eller, i fall som avses i 40 a § tredje stycket, hans ombud) inte haft för avsikt att undandra tull eller annan införselavgift. Bestämmelsens utformning innebär, att tullmyndighet inte behöver göra någon ingående utredning i skuldfrågan. Utgångspunkten är att tillägget skall utgå med ett belopp som motsvarar de Undandragna avgifterna, men tyder omständigheterna på att undandragande inte varit åsyftat skall tillägget utgå med halva beloppet. Det lägre tulltillägget får alltså påföras för en felaktighet som föranletts av vårdslöshet och slarv och bör framför allt komma i fråga med avseende på oriktiga uppgifter i mera svårbedömda frågor (såvida inte ursäktlighet i dylika fall anses föreligga och tulltillägget alltså helt bör efterges).

40c§ I denna paragraf har införts en minimiregel för tulltillägg i samband med resandetrafiken. Bestämmelsen skall tillämpas inte bara på resande i egentlig mening utan även på sådana anställda ombord på transportmedel som avses i 1 § kungörelsen (1966:394) om rätt för resande m. fl. att införa varor tulloch avgiftsfritt. Lägsta bötesstraffet för ringa varusmuggling, som förekommer framför allt i samband med resandetrafiken, torde i praktiken vara 50 kronor. Undandragna avgifter uppgår dock ofta till betydligt lägre belopp. Bagatellartade tulltillägg bör helst inte förekomma med hänsyn till de kostnader och det administrativa besvär som debitering och uppbörd för med sig. Å andra sidan kan man inte i resandetraftken efterge sanktionen annat än vid mycket små belopp, eftersom gällande regler helt skulle kunna komma att negligeras, om reaktionen mot de ringa smugglingsbrotten skulle utebli. Mot den angivna bakgrunden föreslås dels i denna paragraf att tulltillägg i samband med resandetrafiken skall utgå med lägst 50 kronor dels i 40 e§ att sådant tillägg endast undantagsvis får efterges på den grunden att det belopp som undandragits eller kunnat undandragas är att anse som ringa.

40d§ I denna paragraf har angetts vad som inte skall anses vara sådan oriktig uppgift i sak, som skall medföra tulltillägg trots att avvikelse görs från den tullskyldiges uppgifter. Till en början föreskrivs att tulltillägg inte skall utgå i den mån avvikelsen avser rättelse av uppenbar felräkning eller missskrivning. l ordet uppenbar ligger ett krav på att felräkningen eller missskrivningen direkt framgår av de handlingar som lämnats och bör upptäckas

Specialmotivering

av den som granskar handlingen om denne iakttar normal uppmärksamhet. När vara anges till förtullning muntligen kan naturligtvis i viss omfattning liknande misstag ske. Det är dock enligt utredningens mening inte nödvändigt att för dessa fall utforma en särskild föreskrift om att tulltillägg inte skall utgå. Tullmyndigheterna får i sådana fall begagna de i 40e§ angivna möjligheterna att efterge tillägget på grund av ursäktlighet. Enligt andra meningen i första stycket skall tulltillägg inte heller utgå, om avvikelsen avser bedömning av yrkande och inte gäller oriktig uppgift i sak. Vad som avses härmed har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.6). Därutöver kan anforas följande. Bestämmelsen reglerar endast öppet framställda yrkanden. Det skall alltså av de lämnade uppgifterna framgå att det är fråga om ett yrkande. Beträffande uppgift om tulltaxenummer eller statistiskt nummer har utredningen ansett det nödvändigt med en uttrycklig föreskrift om att en sådan uppgift skall uppfattas som ett yrkande endast om detta framgår av deklarationen. Att ange det riktiga numret kan, såsom har anförts i den allmänna motiveringen, ibland vara vanskligt. Svårigheterna att bedöma när tulltillägg i dylika fall bör påföras vid oriktig uppgift bör emellertid inte överdrivas. När i en tulldeklaration anges ett visst nummer i statistisk varuförteckning innebär det i och för sig en uppgift i sak, såtillvida att angivandet av numret utgör ett påstående att varan motsvarar den Varubeskrivning som numret avser. Ett sådant påstående kan vara uppenbart oriktigt, t. ex. om en viss vara av koppar anges som hänförlig till ett statistiskt nummer, som enligt varubeskrivningen består av en helt annan metall eller utgör en helt annan varuartikel än den angivna. Om i tulldeklarationen anges statistiska nummer med sådana klart icke tillämpliga varubeskrivningar, måste dessa utan vidare anses innebära oriktiga uppgifter i sak. Att dessa fall bör föranleda tulltillägg. om uppgiften leder till för låg tull, behöver inte diskuteras. Svårigheterna vid bedömningen uppkommer, när det i vart fall for en lekman är vanskligt att konstatera att varubeskrivningen inte stämmer med varan och i synnerhet när en vara med visst fog kan hänföras till olika nummer. Många gånger kan det vara en kvalificerad tolkningsfråga att fastställa det rätta numret. Uppenbarligen får tulltillägget inte användas som en sanktion för felaktiga tolkningar av tulltaxan, när de tullskyldiga gjort så gott de kunnat. Utredningen anser en liberal praxis påkallad vid bedömningen av om lämnandet av ett oriktigt statistiskt nummer skall anses ursäktligt och således inte bör föranleda tulltillägg. Det är ju främst klart oriktiga statistiska nummer och i ond tro lämnade felaktiga uppgifter som bör träffas av tulltillägg. Med denna utgångspunkt bör det för tullmyndigheterna vara möjligt att komma fram till en rimlig praxis, som också beaktar de skilda krav som får ställas på olika grupper av tullskyldiga, på kommersiella yrkesmän och på lekmän som mer eller mindre tillfälligt importerar en vara. För många importörer är det ofta fråga om upprepad import av samma varuslag, och det blir för deras del naturligt att vid senare importtillfällen använda tidigare av tullmyndigheten tillämpad tullposition. Om en importör i ett sådant fall går över till ett nytt statistiskt nummer utan att ange detta förhållande i deklarationen, bör han kunna påföras tulltillägg om uppgiften är oriktig och han inte kan åberopa vägande skäl för den nya bedömningen av varans nummer.

sou 1976:37 Specialmotivering 195

Om avvikelsen gäller oriktig uppgift i sak skall tulltillägg utgå trots att uppgiften är knuten till ett yrkande. Om en tullskyldig t. ex. till stöd för ett yrkande om förmånsbehandling av en vara åberopar att varan har EFTAursprung men denna uppgift om ursprunget är oriktig, skall han givetvis påföras tulltillägg. Enligt 40 d § andra stycket utgår inte tulltillägg,om tullskyldig eller ombud som avses i 40 a § tredje stycket frivilligt rättat oriktig uppgift eller vidtagit

annan åtgärd, som leder till att avgiften kan påföras med rätt belopp. Ut-

trycket ”annan åtgärd syftar främst på sådana fall då någon enligt 40§ fört in en vara utan att anmäla den till förtullning eller för behandling som avses i 2§ tredje stycket eller 3§ andra stycket eller föranlett risk för att varan skulle undgå förtullning eller förfogat över oförtullad vara m. m. Denne kan gå fri från tulltillägg genom att efter införandet eller förfogandet meddela tullmyndigheten detta och lämna de uppgifter som erfordras för att införselavgiften skall kunna fastställas”. Vid förfaranden som inneburit risk för undandragande kan han genom att återgå till ordningen” och ange varan till förtullning eller annan tillåten behandling se till att avgift påförs och på så sätt slippa tulltillägg. En förutsättning för att tulltillägg inte skall utgå på grund av föreskriften i andra stycket är att rättelseåtgärden vidtagits frivilligt. Om detta krav är uppfyllt eller inte får avgöras från fall till fall med beaktande av de särskilda omständigheterna. Rent allmänt kan sägas, att en åtgärd, som vidtas efter det den betalningsskyldige inser eller misstänker att myndigheterna är honom på spåren eller att de inlett en kontroll som kan leda till upptäckt, inte kan anses vara frivillig. Om någon med fordon fört in en avgiftsbelagd vara till landet utan att ge det till känna och han först när fordonet stoppas av tulltjänsteman med stöd av 58§ TSt visar upp och lämnar uppgifter om den införda varan, kan sålunda kravet på frivillighet inte anses vara uppfyllt. Detsamma får anses gälla i fråga om rättelse eller liknande som företas efter det att tullskyldig enligt 35 § TL förelagts att för granskning tillhandahålla tullmyndighet handelsböcker, affárskorrespondens m. m. Rättelse eller motsvarande åtgärd bör kunna göras genom ombud. När tulldeklaration har lämnats genom ombud bör ombudet med verkan för huvudmannens räkning kunna vidta rättelse utan att huvudmannen verkat aktivt för att få den felaktiga eller uteblivna tulltaxeringen rättad. Detsamma får anses gälla anställd som enligt 7§ sista stycket TL medgetts lämna deklaration for sin arbetsgivares räkning. I övrigt torde man i princip böra kräva att det frivilliga tillbakaträdandet inneburit någon aktivitet från den betalningsskyldiges sida för att befrielse skall medges. Det bör anmärkas att, om oriktig eller ofullständig uppgift i tulldeklaration som lämnats genom ombud rättas frivilligt av den tullskyldige, tulltillägg inte heller skall påföras ombudet. Rättelse eller motsvarande åtgärd torde kunna ske formlöst, muntligen eller skriftligen. Med hänsyn till önskvärdheten av att i efterhand kunna styrka både att en viss rättelseåtgärd företagitsoch vad den avsett ärdetemellertid tillrådligt att skriftlig form tillämpas.

196 Specia/morivering

40e§ I paragrafen har angetts grunder för befrielse från tulltillägg. Grunderna överensstämmer med vad som gäller i fråga om befrielse från skatte- eller avgiftstillägg. Bestämmelsen bör tillämpas generöst i fråga om personer som är ovana med tullsystemet men ges betydligt mindre utrymme, när det gäller den som yrkesmässigt driver import, sådana resande och andra som är eller åtminstone bör vara förtrogna med gällande regler. Befrielsegrunden uppgiftens särskilda beskaffenhet torde få särskild betydelse på tullområdet i fråga om uppgifter angående varans nummer enligt tulltaxan eller statistisk varuförteckning (jfr avsnitt 5.2.6) eller andra uppgifter av intrikat tullteknisk natur. Enligt andra stycket får tulltillägg efterges, om det belopp som undandragits eller kunnat undandras är att anse som ringa. En specialregel för resandetrafiken har införts i andra stycket. Bestämmelsen skall -liksom minimiregeln i 40 c § - tillämpas inte bara på resenärer i egentlig mening utan även på sådana anställda ombord på transportmedel som avses i l § kungörelsen (1966:394) om rätt för resande m. fl. att införa varor tull-och avgiftsfritt. På de skäl som anges i motiveringen till 40c § skall tulltillägg i samband med resandetrafiken endast undantagsvis få efterges på den grunden att det belopp som undandragits eller kunnat undandragas är att anse som ringa. Meningen är att bara helt bagatellartade belopp skall efterges. Det får ankomma på GTS att ge närmare anvisningar för tillämpning av andra stycket. Utredningen vill dock understryka att de belopp, som i olika fall på tullomrádet skall anses som ringa (jfr bl. a. 13 och 14 §§ TL), inte normalt bör motsvara de belopp, som RSV angett i anvisningar för tillämpning av skattetilläggsbeståmmelserna. En större återhållsamhet är givetvis påkallad vid bedömning av fel som avser separata varuposter såsom vid förtullning än vid bedömning av fel t. ex. i fråga om skattskyldigas årsomsättning eller förmögenhetsförhålIanden.

40f§ Frågan om avgiftsbeläggning av vara som förklaras förverkad har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.l0). 140 f § har föreskrivits att tull och annan införselavgift inte skall utgå i den mån förverkande sker. Härav framgår motsättningsvis att avgiftsbeläggning skall ske i vanlig ordning till den del varan eller dess värde inte förverkas. I motsvarande mån skall även tulltillägg påföras. Enligt andra meningen skall ett redan meddelat beslut om införselavgift och tulltillägg undanröjas eller ändras, sedan dom eller beslut som innefattar förverkande har vunnit laga kraft. Denna föreskrift skall ses mot bakgrund av utredningens rekommendation att avgiftsbeläggning och påföring av tulltillägg skall göras av tullmyndigheten oberoende av om målet överlämnas till åklagare för prövning av åtalsfrågan. Det kan därför hända att införselavgifter och tulltillägg blivit påförda och även betalats när förverkandefrågan avgörs. Tullmyndigheten har då att självmant ta upp avgifts- och tulltilläggsfrågan till förnyad prövning och vidta de justeringar som betingas av förverkandet.

Suecia/motivering 197

40g§

Paragrafens föreskrifter om förseningsavgift för den som inte lämnar tulldeklaration inom föreskriven tid överensstämmer med nuvarande 40a §. Bestämmelsen i nu gällande 40a§ sista stycket att vissa Föreskrifter i TL i tillämpliga delar skall även förseningsavgift ersättas av 40l § i förslaget.

40h§ Fråga om tulltillägg prövas av den tullmyndighet som har hand om tulltaxeringen. På vilken nivå frågan skall handläggas får avgöras genom föreskrifter i administrativ ordning. För att i möjligaste mån uppnå likformighet i tillämpningen kan det - åtminstone till dess erfarenheter vunnits och systemet fått stadga - vara lämpligt att prövningen anförtros ett fåtal tjänstemän vid myndigheten. Befogenhet att pröva frågor om tulltillägg i samband med resandetrafiken torde dock böra lämnas åt en större krets befattningshavare. Det rör sig här ofta om små belopp, och en snabb och effektiv handläggning, som i princip slutförs i samband med kontrollen av en resande, bör enligt utredningens mening eftersträvas. Innan någon påförs tulltillägg bör han, om hinder inte möter, ha fått tillfälle att yttra sig i saken. I resandetrafiken torde resenärens inställning i regel kunna inhämtas muntligen i samband med tullkontrollen. Som nyss nämnts torde även beslut i frågan som regel kunna fattas då. Om resenären vill ha tid på sig för att överväga sin inställning bör dock en begäran härom som regel respekteras. Varan tas då självfallet om hand (ifr 40 j §) och en viss tid bestäms inom vilken eventuellt yttrande skall lämnas.

40i§ l paragrafen har föreskrivits att om ett tulltaxeringsbeslut ändras genom omtulltaxering eller eftertulltaxering, skall tullmyndigheten ex officio även besluta om den ändring av ett tidigare påfört tulltillägg som föranleds därav, vare sig det innebär att tulltillägget skall höjas eller sänkas. En sådan regel om officialprövning har dock inte ansetts böra gälla fullt ut inom besvärsprocessen. Där föreligger nämligen ett partsförhållande, varvid det allmännas intresse bevakas av allmänna ombudet. Det bör ankomma på detta ombud att i samband med besvär med yrkande om höjning av tulltaxeringen framställa särskilt yrkande om höjning av tulltillägget. Av hänsyn till den tullskyldige, som kan antas ha svårigheter att beakta de processuella reglerna, bör dock, oavsett om yrkande därom framställts, beslutas den sänkning av tulltillägget som följer av att det avgiftsbelopp på vilket tillägget grundas ändras till den tullskyldiges fördel. Mot bakgrund av det anförda har i första stycket andra meningen föreskrivits att, om prövning av besvär mot tulltaxeringsbeslut resulterar i att taxeringen skall nedsättas, även den ändring av tulltillägg som föranleds av nedsättningen skall beslutas. Ändras inte tulltaxeringen skall besvärsmyndigheten inte ex officio pröva tulltilläggets storlek. Beslutet i frågan om tulltillägg skall i princip vara fristående från beslutet i tull- eller avgiftsfrågan och inte omprövas utan särskilt yrkande annat än om nedsättning kommer i fråga.

198 Specialmotivering

Föreskriften i andra stycket anknyter till 24 § TF, enligt vilken regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, GTS kan medge befrielse från eller återbetalning eller nedsättning av tull, om synnerliga skäl föreligger. l fråga om andra införselavgifter finns motsvarande bestämmelser i de särskilda författningarna (jfr t.ex. 76§ mervärdeskattelagen). I fall som avses här bör tulltillägg som påförts kunna behandlas på samma sätt, i den mån tillägget belöper på tull eller annan införselavgift som blir föremål för befrielse, återeller nedsättning. Undantagsvis kan medgivandet böra omfatta betalning även förseningsavgift som påföns. Andra stycket avser därför både tulltillägg och förseningsavgift.

40 j §

I 15 § första stycket VSL (18 § förslaget till lag om ändring i VSL) föreskrivs att egendom som kan antas bli förverkad enligt lagen får tas i beslag. Enligt utredningens förslag får dock talan om förverkande, liksom åtal, på av ringa undandragandebrott väckas endast om det är påkallat av grund särskilda skäl. Avsikten är sålunda att sådana brott som regel skall föranleda endast tulltillägg. Beslagsregeln i VSL torde därför inte böra tillämpas för omhändertagande av varor i dessa fall. De bestämmelser i tullagstiftningen som gör för tullverket att kvarhålla och i vissa fall ta hand

det möjligt

om oförtullade varor (jfr 3 och 19 §§ TL, 28 och 65 §§ TSt) torde inte heller i tillräcklig omfattning ge möjlighet för tullverket att ta hand om vara i avbidan avgörs och eventuellt påfört tulltillägg bepå att tulltilläggsfrågan talas. Självfallet är det dock nödvändigt att en vara kan tas om hand som säkerhet för tulltillägg. Med anledning härav har i 40 j§ tagits in en bestämmelse om att tullmyndighet får som säkerhet för tulltillägg ta hand om vara som avses i 40 eller 40a Bestämmelsen kommer självfallet att få sin största betydelse, när tulltillägget gäller varor som avses i 40 1 dessa fall torde varan som regel böra tas om hand. Ett omhändertagande torde regelmässigt böra förutsätta att ägande- eller dispositionsrätten till varan ligger kvar hos den tullskyldige. Har varan överlâtits till någon som var i god tro. bör varan sålunda inte tas om hand. Skäl att ta hand om varor som avses i 40 a § torde i första hand föreligga i fall av direktförtullning. Är den tullskyldige hemtagare eller har han eljest tullkredit, kan det väl mera sällan vara påkallat att ta hand om varan. Det har dock ansetts olämpligt att formellt utesluta dessa fall i 40 j Det ligger ju i tullmyndighetens hand att avgöra om varan bör tas i förvar, och anses med ett omhändertagande skall det det onödigt eller rent av olämpligt givetvis inte ske. När vara som tas om hand enligt 40 j § kan förvaras genom tullverkets egen försorg, torde förvaringskostnaderna i allmänhet bli ganska bagatellartade. Det kan knappast anses lönande och rationellt att lägga upp särskilda rutiner för obligatoriskt uttagande av sådana kostnader. De bör därför få stanna på statsverket. Ibland kan det emellertid uppkomma särskilda försåsom då varan läggs upp på tullupplag eller särskilt förvaringskostnader, varingsutrymme måste förhyras. Garagering av bilar kan t. ex. dra betydande kostnader. I sådana fall synes det rimligt att den som påförs tulltillägg svarar

Specialmotivering 199

för dessa kostnader gentemot tullverket. En bestämmelse härom har förts in i 40 j § andra meningen. Bestämmelsen innebär motsättningsvis, att ersättningsskyldighet inte föreligger, om beslutet i tulltilläggsfrågan sedermera skulle bli att tillägg inte skall utgå.

40k§ 1 denna paragraf har införts en särskild bestämmelse om preskription av tullskyldighet enligt 40 §. Bestämmelsen har utformats i anslutning till eftertulltaxeringsreglerna i 15 Normalt skall alltså gälla att frågan prövas inom fem år från utgången av den månad då varan infördes eller det olovliga förfogandet ägde rum. Om den tullskyldige samtycker eller åtal väcks mot honom eller annan som sägs i 15 äger dock vad i denna paragraf sägs om eftertulltaxering efter femårsperiodens utgång motsvarande tillämpning. Med samtycke avses i första hand det fallet att den tullskyldige frivilligt tillbakaträtt (jfr kommentaren till 15 §).

40l§ Genom paragrafen, som är en motsvarighet till nuvarande 40 a § sista stycket, görs flertalet bestämmelser som gäller uppbörd och återbetalning av tull och annan införselavgift tillämpliga på tulltillägg. l likhet med vad som gäller på det inrikes skatte- och avgiftsområdet skall ränta inte beräknas på tulltillägg som utgår på grund av beslut av besvärsmyndighet m. m. I enlighet härmed har 20, 20a§ samt 22§ andra och tredje styckena inte gjorts tillämpliga på tulltillägg och förseningsavgift men väl 21 § samt 22 § första och fjärde styckena. Restavgift utgår således på tulltillägg eller förseningsavgift som inte betalas i rätt tid. Detta innebär i fråga om förseningsavgift en ändring i förhållande till nuvarande bestämmelser, enligt vilka försummad betalning inte kan medföra restavgift.

41§ Utredningen föreslår att rättelseskyldigheten i nuvarande 7 och ll §§ samordnas och att ansvar för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet eftersätter rättelseskyldigheten skall följa enligt VSL (avsnitt 5.2.5 och 5.3.3). Vidare skall tulltillägg kunna påföras enligt 40a Till följd därav torde något behov av straflbestämmelsen i 41 § första stycket 2 inte längre föreligga. Den föreslås därför utgå.

44, 45 och 48-50 l dessa paragrafer har vidtagits de ändringar som är betingade av de nya bestämmelserna om tulltillägg m. m. I 44 och 49 §§ har dessutom gjorts vissa redaktionella ändringar. Talan mot lägre tullmyndighets beslut om tulltillägg skall enligt 44 § föras hos GTS i samma ordning som talan mot beslut om fastställelse av tull m. m. GTS:s beslut överklagas enligt 45 § hos kammarrätt. Att ombud som påförts tulltillägg enligt 40a§ tredje stycket kan föra talan mot beslutet

200 Specialmorivering sou 1976:37

härom följer av allmänna regler om talerätt. Denna talerätt är självständig och således inte heller i det fallet att grunden för ombudets besvär är ett påstående om att den tull och införselavgift på vilken tillägget beräknats skulle ha bestämts på annat sätt är talerätten beroende av att även den tullskyldige klagar mot beslutet i tull- och avgiftsfrågan. Detta kan föra med sig att ett beslut om tull och införselavgift står fast trots att ett härpå grundat tillägg sätts ner av den anledningen att beslutet i tull- och avgiftsfrågan anses oriktigt. Några i praktiken otillfredsställande resultat torde dock inte behöva befaras med hänsyn till den tullskyldiges möjlighet att anföra besvär i antingen ordinär eller särskild ordning. Genom ett tillägg i 48 § har bestämmelserna om besvär i särskild ordning gjorts tillämpliga i fråga om tulltillägg och förseningsavgift. Även sådant ombud som nyss har nämnts skall kunna föra besvär i särskild ordning över beslut varigenom han har påförts tulltillägg. Enligt 50§ skall beslut i fråga om tulltillägg lända till omedelbar efterrättelse utan hinder av att besvärstiden inte har löpt ut eller att beslutet har överklagats. Detta är en naturlig konsekvens av att bestämmelserna om uppbörd av tull och annan införselavgift skall gälla även i fråga om tulltillägg och innebär bl. a. att indrivning kan ske samtidigt.

Övergångsbestämmelserna

Ändringarna i TL föreslås träda i kraft den 1 juli 1977. De nya be-

stämmelserna i 40-40 l skall dock inte tillämpas i fråga om förhållande som avser tid före ikraftträdandet. Tulltillägg kan därför inte påföras på grund av åtgärd eller underlåtenhet som ägt rum tidigare. Nuvarande bestämmelser i 39 och 40 §§ om särskild avgift för vara som gått förlorad eller som någon förfogat över föreslås fortfarande äga tillämpning, om förlusten eller förfogandet ägt rum före ikraftträdandet. De nuvarande bestämmelserna i 7 § om skyldighet att rätta oriktig uppgift i ombudsdeklaration och i ll § om skyldighet att anmäla bristande överensstämmelse mellan införd vara och uppgift som lämnats till ledning för förtullning föreslås skola tillämpas även efter ikraftträdandet, om stadgad tidsfrist (på tre resp. två veckor) börjat löpa före ikraftträdandet. Likaså föreslås att ansvaret for den som eftersatt sådan skyldighet övergångsvis bedöms enligt nuvarande 41 § första stycket (jfr punkt 5 i Övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i VSL). I fråga om övriga föreslagna ändringar i TL synes Övergångsbestämmelser inte erforderliga.

6.3 Övriga författningsförslag

Utredningens övriga förslag till ändringar i tullagstiftningen är betingade av de föreslagna ändringarna i TL. Nuvarande bestämmelse i 16 § TF om att vara som innehas med temporär tullfrihet skall förtullas, om den används i strid mot villkoren för tullfriheten. har ersatts med ett tillägg till 4§ första stycket TL. Vidare har till 39§ TL förts en bestämmelse om tullskyldighet for vara som gått förlorad, när

sou 1976:37 Specialmotivering 201

den innehafts med temporär tullfrihet och i 40 § TL har tagits in en föreskrift om tullskyldighet vid olovligt förfogande över bl. a. varor, som innehafts med temporär tullfrihet. Kvar i 16§ TF står bara bemyndigandet för regeringen att för särskilda fall medge att vara som används i strid mot villkor för temporär tullfrihet inte behöver förtullas eller att förordna att GTS får bestämma härom. Bemyndigandet har utnyttjats genom att GTS i 49 § andra stycket TK getts befogenhet att om särskilda skäl föreligger medge att sådan vara inte behöver förtullas. Till 11 § TSt, där det föreskrivs att anmälan till förtullning inte får återkallas, om preliminärt eller slutligt tulltaxeringsbeslut meddelats, har lagts det fallet att fråga uppkommit om tulltillägg enligt 40a§ TL p. g. a. de uppgifter som lämnats. Om anmälan kunde återkallas även i sådana fall, skulle tulltillägg enligt 40a§ TL kunna få mycket begränsad betydelse.

Ãndringarna i 13 och 15 M TSt avser att markera att bestämmelserna alltid

är tillämpliga, när belopp skall tas ut av varan, vare sig det är fråga om tull. annan införselavgift, tulltillägg, förseningsavgift, ränta eller restavgift. Enligt 81 § TSt kan tullmyndighet medge att till tullområdet införd vara, som inte har förtullats, överlåts till tullverket eller förstörs under överinseende av tullmyndighet eller annan som myndigheten bestämmer, om överlåtelsen eller förstöringen inte medför kostnad för tullverket. Till denna bestämmelse anknyter föreskriften i 70§ TK att tull inte utgår för vara som överlåts till tullverket eller förstörs under kontroll. Skäl att helt utesluta tillämpning av 81§ TSt i fråga om vara för vilken tulltillägg skall utgå torde inte föreligga, även om en betydande återhållsamhet är att rekommendera. Däremot kan tullfrihetsregeln i 70 § TK inte få gälla när tulltillägg skall utgå. Det har nämligen förutsatts att sådana förfaranden som avses i 40 eller 40a§ förslaget till ändringar i TL skall mötas antingen av administrativ sanktion i form av tulltillägg eller straffrättslig påföljd. I 70 § TK har därför tillagts en regel. som innebär att tullfrihet enligt paragrafen inte gäller, då vara som avses i 40 eller 40a§ TL överlåts till tullverket

eller förstörs under kontroll. Ändringen i 82 § sista stycket TSt anknyter här-

till.

Ãndringarna i :ul/taxan ersätter nuvarande bestämmelser i 40§ första

stycket TL om tillämpning av den avgiftssats som gäller för resandes införsel av vin och spritdrycker, när särskild avgift skulle tas ut enligt 39§ TL. Specialbestämmelserna föreslås gälla vid tullskyldighet enligt 39 och 40 § TL och har ansetts böra omfatta även starköl och tobaksvaror.

Särskilt yttrande

Av experten hovrättsassessorn Lars Persson

När det gäller forverkande bör VSL enligt min mening närmare anpassas till SkBL än som blir följden av utredningens förslag. Jag anser sålunda att VSL:s regler om förverkande i huvudsak inte bör gälla vid undandragandebrott enligt VSL, dvs. brott vars effekt är att tull, skatt eller annan allmän avgift som utgår på grund av in- eller utförsel inte påförs eller påförs med för lågt belopp. Däremot delar jag utredningens uppfattning att förverkande måste kunna ske på grund av brott som innebär att import- eller exportförbud åsidosätts. Förverkande av vara som har varit föremål för undandragandebrott eller av utbyte av sådant brott torde framför allt ha ett allmänpreventivt syfte. I förening med straffet utsätter det lagöverträdaren för en sanktion som är avsedd att avhålla inte bara honom utan även andra från att begå brott. För att straffsatserna i VSL skulle anpassas efter dem i SkBL ändrades år 1972 högsta straffet för varusmuggling i allmänhet från fängelse i ett år till fängelse i två år och högsta straffet för grovt sådant brott från fängelse i två år till fängelse i sex år. Maximistraffet för brott enligt 5 § VSL (gärning förövad av grov oaktsamhet) ändrades från dagsböter till fängelse i två år. För att få ytterligare likhet mellan reglerna på tullområdet och på den inrikes beskattningens område föreslår utredningen ett system med tulltillägg som skall påföras i administrativ ordning. De sanktionsmöjligheter som de nämnda högre straffsatserna och det administrativa avgiftssystemet erbjuder torde vara i och för sig tillräckliga från allmänpreventiv synpunkt sett och minst likvärdiga med dem som VSL:s tidigare gällande straffsatser jämte förverkande erbjöd. Allmänpreventionens krav kan därför inte anses motivera att förverkandemöjligheten bibehålls vid undandragandebrotten enligt VSL. Inte heller i övrigt finns det enligt min mening skäl att i förevarande hänseende behandla den som i samband med import och export av varor undandrar skatt eller avgifter annorlunda än den som gör det vid den inrikes beskattningen. Enligt min mening bör därför förverkandet på grund av undandragandebrott enligt VSL i huvudsak slopas. Begränsar man tillämpningsområdet för forverkandereglerna. slipper man också ett antal fall där det gäller att undanröja beslut om tull. andra avgifter och tulltillägg för varor som förklaras förverkade.

204 Särskilt yttrande

Helt kan dock ej heller enligt min mening lörverkanderegler undvaras vid undandragandebrott enligt VSL. Liksom hittills behövs möjligheten att Förklara hjälpmedel - t. ex. fordon - som har använts vid smuggling förverkat, oavsett om smugglingen har inneburit att endast införselavgift har undandragits eller att också importlörbud överträtts. Motsvarande behov finns inte vid skattebrott i allmänhet.

KUNGL. BlBL. l JUL 1072 i

Statens offentliga utredningar 1976

Kronologisk förteckning

. Arbetsmiljölag. A. . Bakgrund till förslag om arbetsmiljölag. A, . Rapport i psykosociala frågor. A . internationella konventioner inom arbetarskyddet. A

:smyga-hum-

. Säkerhetspolitik och totalförsvar. Fö. Deltidsanställdas villkor. Ju. Deltidsarbete 1974. Ju. . Regionala trafikplaner - länsvisa sammanfattningar. K . Sexuella övergrepp. Ju. . Skolans ekonomi. U. . Bostadsbeskattning ll. Fi. . Företagens uppgiftslämnande. Fi. . Byggnadsindex för husbyggnader och anläggningar. Fi. . Kårobligatorium? U, . Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 3. Fö. . Folkhögskolan: U. . Skador i arbetet. A. . Lokala trafikföreskrifter m. m. K. . Den militära underrättelsetjänsten. Fö. . Kultur åt alla. U. . Trafikbuller. Del 3. Buller från fritidsbåtar. K. . Sveriges export 1975-1980. Bilaga 2 till 1975 års långtidsutredning. Fi. . Produktansvar l. Ersättning för läkemedelssltada. Ju. . Internationellt patentsamarbete ll. H. . Internationellt patentsamarbete ll. Bilagor. H. . Bostadsverket. Samordning-decentralisering. B. . Den internationella bakgrunden. Bilaga 1 till 1975 års långtidsutredning. Fi. . Vattenkraft och miljö 3. B. . Verkstadsindustrins arbetsmarknad. l. . Använt kärnbrånsle och radioaktivt avfall. Del l. l. . Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Del ll. l. . Spent nuclear fuel and radioactive waste. l. . Musiken-människan-samhället. U. . Arbetstidsförkortning - när? hur? A. . Dryckesförpackningar och miljö. Jo. . Anonymitet och tvångsmedel. Ju. . Smugglingsbrott och tulltillâgg. Fi.

Statens offentliga utredningar -1976

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor 1. Deltidsanställdas villkor. [6] 2. Deltidsarbete 1974.[7] Sexuella övergrepp. [9] Produktansvar I. Ersättning för läkemedelsskada. [23] Anonymitet och tvångsmedel. [36]

Försvarsdepartementet Säkerhetspolitik och totalförsvar. [5] Utbildning i förvaltning inom försvaret, Del 3. [15] Den militära underrättelsetiänsten. [19]

Kommunikationsdepartementet Regionala trafikplaner - Iânsvisa sammanfattningar. [8] Lokala trafikföreskrifter. [18] Trafikbuller. Del 3. Buller från fritidsbåtar. [21]

Finansdepartementet Bostadsbeskattning ll. [1 1] Företagens uppgiftslâmnande. [12] Byggnadsindex för husbyggnader och anläggningar. [13] 1975års lángtidsutredning. 1.Sveriges export 1975-1980. Bilaga 2 till 1975års lángtidsutredning. [22] 2. Den internationella bakgrunden. Bilaga 1 till 1975 års långtidsutredning, [27] Smugglingsbrott och tulltillägg. [37]

Utbildningsdepartementet Skolans ekonomi. [10] Károbligatorium? [14] Folkhögskolan. [16] Kultur åt alla. [20] Musiken-människan-samhället [33]

Jordbruksdepartementet Dryckesförpackningar och miljö. [35]

Handelsdepartementet Patentpolicykommittén. 1.internationellt patentsamarbete ll. [24] 2. Internationellt patentsamarbete ll. Bilagor. [25]

Arbetsmarknadsdepartementet Arbetsmiljöutredningen. 1.Arbetsmiljölag. l 1] 2. Bakgrund till förslag om arbetsmiljölag. [2] 3. Rapport i psykosociala frågor. [3] 4. Internationella konventioner inom arbetarskyddet. [4] Skador i arbetet. l17l Arbetstidsförkortning - när? hur? [34]

Bostadsdepartementet Bostadsverket. Samordning-decentralisering. [26] Vattenkraft och miljö 3. [28]

lndustridepartementet Verkstadsindustrins arbetsmarknad. [29] Alta-utredningen. 1.Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Del l. [30] 2. Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Del Il. [31] 3. Spent nuclear fuel and radioactive waste. [32]

Anm, Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

Nordisk utredningsserie (NU) 1976

Kronologisk förteckning

. Nordiske naturgasudredninger . Maktstrukturer och stvrelseformer inom teatern . Adult Education Nordisk samarbeide om enargisparing i byggsektoren . Norden och fackpressen ILO og kvinner i arbeidslivet , Aikuiskasvatus Pohioismaissa Cooperation Agreements between the Nordic Countries . Medborgarskap för barn och jämlikhet vid naturalisation . Nordisk konvention om gränskommunait samarbete

ISBN 91-38-02947-2 l x “ma” “55-

LiberFörlag

ISSN 0375-250x

Allmänna Förlaget I JUL 10”

Ä