Utredning angående byggnadskostnaderna betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A UTBEDNINGAR 1941: 4 SOCIALDEPARTEMENTET

UTREDNING ANGÅENDE

BYGGNADSKOSTNADERNA BETÄNKANDE AVGIVET AV

1940 ÅRS BYGGNADSKOSTNADSSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19

4 1

Statens offentliga utredningar 1941 Kronologisk

Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. Beckman. 120 s. Fö. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 82 s. 16 pl. E.

förteckning:

3. ItRärder för bekämpande av homosexualitetens samliällsfarliga yttringar. Norstedt. 58 s. Ju. - Utredning angående byggnadskostnaderna. Beckman. väj, 38G s. S.

4 Anm. Om särskild tryckort ej angives. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1941: 4 SOCIALDEPARTEMENTET

UTREDNING ANGÅENDE

BYGGNADSKOSTNADERNA BETÄNKANDE AVGIVET AV

1940 ÅRS BYGGNADSKOSTNADSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1941 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [3» 41]

INNEHÅLLSFÖKTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

v

1 kap.

Utvecklingen av byggnadsmarknadens kris Läget vid byggnadskrisens utbrott Krisens verkningar på företagarinitiativen på byggnadsmarknaden Byggnadsproduktionens utveckling efter krisutbrottet Byggnadskrisens inverkan på arbetsmarknaden

1 1 3 6 12

2 kap.

Läget på bostadsmarknaden.

3 kap.

Allmänna synpunkter på kostnadsproblemet

4 kap. 1Q. 3. 4.

Byggnadskostnadernas utveckling Byggnadskostnaderna i Stockholm 1914—39 Byggnadskostnaderna i vissa städer Byggnadskostnadernas stegring 1939—40 Transportkostnadernas ökning 1939—40

45 45 53 57 64

Bostadsefterfrågan

5 kap. Tomtpriser och tomtpolitik 1. Tomtprisernas utveckling under 1930-talet 2 - Byggnadsindustrisakkunnigas uttalanden 3 - Byggnadskostnadssakkunnigas uttalanden

66 66 91 96

6 kap. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8.

Byggnadsmaterial .'. Järn och järnvaror Andra metall varor Trävaror, plywood, wallboard, tapeter m. m Cement, tegel, sten m. fl. material Råvarubrist Transportproblem Omsättningsskatten och byggnadsmaterialen Byggnadskostnadssakkunnigas uttalanden

101 104 HO 112 116 122 124 125 132

7 kap. !• 2. 3. 4.

Byggnadsindustrins arbetskostnader och byggnadsarbetarnas inkomster Byggnadsarbetarnas inkomster Ackordssystemets fördelar och olägenheter Säsongproblemet och lönerua i byggnadsfacken Lönenivån inom byggnadsindustrin

135 135 169 210 223

8 kap.

Byggnadskonstruktioner

9 kap.

Bostadsbyggandets finansieringsvillkor

10 kap.

Vissa administrativa

och lägenhetsstandard

frågor

TV

Sid.

11 kap. Utvecklingen av byggnadskostnaderna på landsbygden 1. Byggnadskostnadssakkunnigas enkät 2. Lantbruksförbundets index för byggnadskostnaderna 3. Socialstyrelsens beräkningar

261 261 270 274

12 kap. Uttalanden rörande byggnadskostnaderna på landsbygden 1. Kort sammanfattning av den beskrivna kostnadsutvecklingen 2. Kostnadsstegringen och föreslagna botemedel 3. Sammanfattning av de framställda förslagen

278 278 281 305

13 kap.

Rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor

14 kap.

Landsbygdens byggnadsmaterialförsörjning

15 kap. 1. 2. 3.

Arbetskostnaderna Lönestegringen på landsbygden 1935—39 Ackordssystemets fördelar och olägenheter Avtalsförhållandena på landsbygden

319 319 323 333

Bilaga 1. Bilaga 2.

Bilaga 3. Bilaga 4.

Byggnadsstommen och säkerhetsföreskrifterna ur ekonomisk synpunkt av civilingenjör Herbert Lindqvist 337 P. M. rörande möjligheter till förbilligande av värme- och sanitetstekniska anläggningar för bostadshus av ingenjörerna Erik O. Jonsson och N. Larsson 360 Utredning rörande möjligheter till besparingar å elektriska anläggningar i bostadshus av civilingenjör E. Heineman 363 P. M. rörande utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden sedan september 1939 med särskild h ä n s y n till kreditgivningen på fastighetsmarknaden av docent Karin Kock 369

Formulär för byggnadskostnadssakkunnigas undersökning rörande byggnadskostnaderna på landsbygden 3b3

Till Herr Statsrådet och Chefen for

Kungl. Socialdepartementet.

Den 1 augusti 1940 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande nuvarande byggnadskostnader på land och i stad samt undersöka vilka åtgärder, som tarvas för deras förbilligande, ävensom inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Med stöd av det sålunda givna bemyndigandet tillkallade chefen för socialdepartementet såsom sakkunniga byråchefen i socialstyrelsen Alf Johansson, andre ordföranden i landsorganisationen i Sverige Gunnar Andersson, byggmästaren Olle Engkvist, arkitekten Sven Wallander och agronomen K. A. Örborn samt uppdrog åt Johansson att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Den 17 augusti 1940 förordnade chefen för socialdepartementet filosofie licentiaten Gustav Cederwall att vara de sakkunnigas sekreterare. De sakkunniga ha antagit benämningen 1940 års byggnadskostnadssakkunniga. Jämlikt givet bemyndigande ha de sakkunniga under utredningsarbetets gång rådgjort med experter. Så ha de haft överläggningar med representanter för arbetsgivareorganisationer och fackförbund inom byggnadsbranschen samt med ett antal leverantörer av byggnadsmaterial. Rörande tomtpriserna i vissa större städer ha de sakkunniga från respektive kommunala institutioner inhämtat vissa upplysningar, vilka återgivas i kapitel 5. Ledande företag och sammanslutningar bland byggnadsmaterialleverantörerna ha skriftligen tillfrågats angående sina möjligheter att bidraga till en reduktion av byggnadskostnaderna; de inkomna svaren refereras i kapitel 6.

VI

Då tidigare tillgängliga statistiska uppgifter rörande byggnadsarbetarnas inkomst- och arbetsförhållanden icke ansetts fullt tillfredsställande, hemställde de sakkunniga i skrivelse till departementschefen av den 6 september 1940, att åt socialstyrelsen måtte uppdragas att i samråd med de sakkunniga verkställa en statistisk undersökning rörande nämnda förhållanden på grundval av anmälningarna om olycksfall i arbete, vilka under 1939 drabbat inom byggnadsbranschen sysselsatta. Genom beslut av den 12 september lämnade Kungl. Maj:t socialstyrelsen sådant uppdrag. Den sålunda verkställda undersökningen refereras i kapitel 7 : 1 . Av anledningar, vilka närmare utvecklas i samma kapitel, ha de sakkunniga ansett det önskvärt att få en viss överarbetning av inom byggnadsbranschen tillämpade ackordsprislistor verkställd. Detta arbete har utförts av byggmästareföreningarnas mätningsexperter och funktionärer inom arbetsgivareorganisationerna. Resultatet föreligger i form av promemorior och förslag till nya ackordsprislistor, vilka bifogas detta betänkande som bilagor (icke tryckta); i korthet refereras de i kapitel 7: 2. Rörande vissa tekniska problem angående möjligheterna att vid utförandet av olika byggnadskonstruktioner vinna besparingar har civilingenjören Herbert Lindqvist för de sakkunnigas räkning utfört ett utredningsarbete, vars resultat framlägges i den till detta betänkande fogade bilagan 1. Möjligheterna att förenkla standarden ifråga om värme- och sanitära installationer behandla ingenjörerna Erik O. Jonsson och N. Larsson i bilaga 2; i bilaga 3 framlägges en av civilingenjör Ernst Heineman verkställd utredning rörande möjligheterna att vinna besparingar på de elektriska anläggningarna i bostadshus. Vid utarbetandet av avsnittet rörande vissa standardfrågor (kapitel 8) ha de sakkunniga biträtts av ingenjör Björn Strömberg hos H S B . För de sakkunnigas räkning har docenten Karin Kock utarbetat en promemoria rörande utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden sedan septeni ber 1939 med särskild hänsyn till kreditgivningen på fastighetsmarknaden, vilken som bilaga 4 finnes bifogad detta betänkande. Docent Karin Kock har därjämte biträtt de sakkunniga vid utarbetandet av kapitel 9. Rörande utvecklingen av byggnadskostnaderna på landsbygden ha de sakkunniga från hushållningssällskap, egnahemsdirektörer, stifts jägmästare och boställsnämndsordförande inhämtat vissa uppgifter, vilka sammanställts i kapitlen 11 och 12. Sammanställningen i det sistnämnda av dessa kapitel har utförts av fil. kand. Anna Lisa Kälvesten.

VII

Jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande ha till de sakkunniga att beaktas vid fullgörande av deras uppdrag överlämnats dels av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga avlämnat betänkande angående byggnadsindustrin i Sverige (S. O. U. 1938: 3, 4 och 10) jämte däröver avgivna yttranden, dels riksdagens skrivelse av den 20 maj 1939, nr 279, i anledning av väckta motioner med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning om möjligheterna att nedbringa landsbygdens byggnadskostnader samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill berörda utredning kunde giva anledning. De sakkunniga vilja anmäla, att de på grund av den korta tid, som stått till deras förfogande, icke haft möjlighet att ingå på en prövning av samtliga de problem, som beröras i nämnda aktstycken. Då i vissa fall i det följande betänkandet några avsnitt ur yttranden över byggnadsindustrisakkunnigas betänkande refereras eller återges, sker detta utan anspråk på fullständighet. Slutligen har Kungl. Maj:t den 31 december 1940 för avgivande av utlåtande till de sakkunniga remitterat en framställning från Kristianstads läns hushållningssällskap av den 23 december 1940 angående ackordsprislistorna för byggnadsarbeten på landsbygden. De sakkunniga hänvisa till vad de i denna angelägenhet anföra i kapitel 13 och anse sig därutöver icke ha något att uttala till ifrågavarande framställning. Remisshandlingen återgår härjämte. De sakkunnigas uppdrag har omfattat verkställandet av en utredning av såväl stadssamhällenas som landsbygdens byggnadskostnadsfrågor. Vid fullgörandet av utredningsuppdraget ha de sakkunniga emellertid funnit stora skiljaktigheter föreligga mellan å ena sidan stadssamhällenas med hyresfastigheternas räntabilitetsfrågor förknippade bostadsbyggnadsproblem och landsbygdens, särskilt jordbrukets, byggnadsfrågor å den andra. Vid utarbetandet av framställningen i föreliggande betänkande ha de därför ansett det mest ändamålsenligt att behandla städernas och landsbygdens byggnadsfrågor var för sig. I kapitlen 1—10 åsyftas sålunda i första hand förhållandena på byggnadsmarknaden i stadssamhällena, under det att de speciella landsbygdsfrågorna upptagas i de följande kapitlen. Med denna disposition har det emellertid icke kunnat undvikas, att på vissa punkter i framställningen rörande landsbygdens byggnadsfrågor hänvisning måst göras till det i tidigare kapitel anförda. Vad som exempelvis i kapitel 6 uttalas om byggnadsmaterialen äger givetvis samma intresse för såväl städer som landsbygd. Ett upprepande av sådana partier i den senare avdelningen av betänkandet har icke ansetts påkallat eller lämpligt. Denna anordning medför emellertid, att fram-

VIII

ställningen rörande landsbygdens byggnadsfrågor icke är komplett utan vissa avsnitt i de tidigare kapitlen. Med avgivandet av föreliggande betänkande anse de sakkunniga sitt utredningsuppdrag slutfört. Stockholm den 29 januari 1941. ALF JOHANSSON GUNNAR ANDERSSON.

OLLE ENGKVIST.

SVEN WALLANDER.

K. A. ÖRBORN.

/ Gustav C eder wall.

1 K A P I T E L 1.

Utvecklingen av byggnadsmarknadens kris. Läget vid foyggnadskrisens utbrott. Den kris, som omedelbart vid utbrottet av stormaktskriget hösten 1939 drabbade byggnadsverksamheten, var i första hand en kreditkris. Visserligen gjorde sig även från början vissa material- och transportsvårigheter gällande, men dessa voro delvis av övergående art och inneburo ett endast relativt ringa hinder mot fullföljandet av pågående byggnadsföretag, vars kostnader voro i huvudsak bestämda av pris- och löneförhållanden före krisutbrottet men vars slutgiltiga finansieringsvillkor i många fall starkt försämrades genom räntehöjningen och svårigheterna att uppbringa kredit för långfristig placering över huvud taget. För planeringen av nya byggnadsföretag var även kreditvillkorens försämring av mest avgörande vikt, även om ifråga om dessa den fortskridande stegringen i materialpriser och övriga byggnadskostnader så småningom kom att få en med räntehöjningen ungefär likvärdig betydelse för fastighetsekonomin. Ovissheten om utsikterna på bostadsmarknaden och föreställningen att bostadsefterfrågan skulle komma att sjunka till följd av krisförhållandena samt att de närmast föregående årens högt uppdrivna produktion skulle avsätta ett bostadsöverskott på marknaden bidrog otvivelaktigt också till att lamslå lusten att sätta igång nya byggnadsföretag. Förlamningen av företagarinitiativen inom bostadsbyggandet framträdde med full tydlighet redan i den enkät om byggnadsplanerna, som socialstyrelsen på särskilt uppdrag utförde under oktober månad 1939. Även beträffande byggnadsverksamhet för andra än bostadsändamål pekade denna enkät mot betydande reduktion av byggnadsplanerna. Vid utbrottet av kreditkrisen befann sig byggnadsverksamheten i den starkaste högkonjunktur, .som någonsin förekommit i svensk bebyggelsehistoria överhuvud. Bostadsbyggandet, omfattande 70 å 75 % av all byggnadsverksamhet i stadssamhällena, nådde en nivå nära 90 % högre än år 1930; räknat från depressionen 1933 hade bostadsbyggandet ungefär tredubblats. Även byggnadsverksamheten för industriella, kommersiella och liknande ändamål visade 1939 tack vare den industriella högkonjunkturen högre siffror än någonsin, nära 60 % högre än 1930 års och bortåt tre gånger depressionsnoteringen 1933. Byggnadsverksamheten som helhet hade vid kulmen av 1930-talets — efter övervinnandet av lågkonjunkturen under årtiondets förra hälft — brant stigande kurva en omfattning, som var ungefär 80 % större än vid decenniets början, då 1920-talets högkonjunktur torde nått sitt högsta läge. Det fanns anledning att räkna med att en tillbakagång så småningom skulle komma att inträffa — skälen härför behandlas i det följande i sammanhang 3 9 41

-i

2 med bostadsefterfrågan — men de uttalade symtomen på ett kommande omslag på byggnadsmarknaden voro ännu helt obetydliga. Uppgifterna om byggnadsloven under år 1939 före krisutbrottet, jämfört med föregående års, ge närmast bilden av bevarad högkonjunktur med en fortsatt men avsaktad tillväxt. I de större städerna var antalet beviljade bostadslägenheter under de tre första kvartalen av 1939 större än under motsvarande kvartal under år 1938. (På grund av krisinflytelserna under fjärde kvartalet kom siffran för 1939 som helhet att bli något lägre än 1938.) Tillväxten 1938—39 (1—3 kvartalen) var dock betydligt svagare än motsvarande tillväxt 1937—38. Beviljade byggnadsföretag för andra än bostadsändamål företedde även under år 1939 tillväxt, relativt sett avsevärt starkare än bostadsbyggandet. Utvecklingstendenserna på byggnadsmarknaden som helhet vid tiden för stormaktskrigets utbrott ge intrycket av en exceptionellt stark högkonjunktur, som närmar sig kulmen men ännu icke visar tecken på ett omedelbart förestående omslag. Krisen slog sålunda ner vid en tidpunkt då den pågående byggnadsproduktionen hade större omfattning än någonsin tidigare. Som mått kan användas antalet under byggnad varande bostadslägenheter i städer med över 30 000 invånare vid de kvartalsskiften, som innesluta bostadsbyggandets högsäsong. Tab. 1. Antal vid kvartalsskiftena 1 april, 1 juli och 1 oktober 1934-39 under byggnad varande bostadslägenheter i städer med över 30 000 invånare.1 1934 1935 1936 1937 1938 1939

1/4

1/7

1/10

6 011 13 096 11131 12 581 15 061 18 308

8 340 14 531 13 736 14 537 18 400 22 158

4 991 5 195 6 904 7 131 10 178 11591

Den vid krisutbrottet pågående bostadsproduktionen var av ungefär dubbelt så stor omfattning som produktionen under högsäsongen 1935 och större än något mellanliggande eller föregående år. Då utvecklingstendensen enligt uppgifterna om byggnadslov var fortsatt, om än avsaktat stigande, kan man hålla för säkert att sammansättningen av den pågående produktionen med avseende å tidpunkten för igångsättande och beräknat avslutande av byggnadsföretag var i stort sett densamma som under de föregående högkonjunkturåren. Detta betyder, att bland de byggnadsföretag, som redovisas som pågående under hösten 1939, befann sig ett antal nyligen startade, vars fullföljande — om de ej avbrötos — måste taga en tid, som torde kunna uppgå till bortemot ett år, vid sidan av byggen, som kunde slutföras inom närmaste kvartal. (Uppgifter om avbrytande av pågående byggnadsföretag saknas; det är sannolikt att sådant förekommit i endast ett fåtal fall, när bygget vid krisutbrottet hunnit över grunden.) Vid bedömande av byggnads1

Exkl. Eskilstuna.

3 statistikens uppgifter för tiden efter hösten 1939 måste det beaktas, att avvecklingen av en högkonjunktur inom byggnadsproduktionen, som plötsligt och oförberett drabbas av en kris, kräver en tid av bortåt ett år, varunder avvecklingen successivt sker genom slutförande av förut igångsatta byggen utan tillräcklig ersättning genom nystartade företag. I ännu högre grad än beträffande bostadsbyggandet torde ett sådant förhållande gälla för byggnadsföretag för andra än bostadsändamål, vilka ofta äro stora byggnadsobjekt med relativt lång byggnadstid. Detta betyder, att tillskott till bostadsmarknaden mogna ut en tid efter krisens utbrott och att den fulla effekten pä det nya bostadsutbudet av företagarinitiativens sammankrympning utlöses först efter en period, som kan närma sig ett år, samt att av enahanda anledning sysselsättningen inom byggnadsfacken till en tid hålles uppe och först så småningom sjunker i och med avvecklingsprocessens fortgång.

Krisens verkning'ar på företagarinitiativen på byggnadsmarknaden. I de statistiska serierna rörande byggnadsmarknaden framträda krisverkningarna helt naturligt först i uppgifterna om beviljade byggnadsföretag I tab. 2 ha sammanställts kvartalssiffrorna för byggnadsloven (antal lägenheter) för åren 1938—40 i städer med mer än 30 000 invånare (utom Eskilstuna). Tab. 2. Antal bostadslägenheter i beviljade byggnadsföretag kvartalsvis, l:a kvartalet 1939—3:e kvartalet 1940 i städer med över 30 000 invånare. 1938

1.a kvartalet 2:a kvartalet 3:e kvartalet 4:e kvartalet

7 654 5 460 4 682 7 386

10 212 5 461 5 324 3 621 (49)

1089(11) 586 (11) 512 (10)

De inom parentes satta talen invid kvartalsuppgifterna efter krisutbrottet angiva respektive kvartals siffra i procent av siffran för motsvarande kvartal under närmast föregående år. — Beträffande fjärde kvartalet 1939 är att märka, att en betydande del av de därunder redovisade byggnadsloven torde gälla ansökningar, som ingivits före krisutbrottet, men icke av byggnadsnämnderna hunnit slutbehandlas förrän under redovisningskvartalet. Månadsuppgifter från vissa städer visa, att antalet meddelade byggnadslov företedde starkare inverkan av krisförhållandena först under december månad, vilket är att tolka som en naturlig eftersläpning. Under första kvartalet 1940 har sådan eftersläpningsverkan upphört och företagarinitiativens förlamning till följd av krisen framträder med full styrka. Siffrorna ge vid handen att kreditkrisen och de övriga komplikationer, som krigsutbrottet medförde, beträffande bostadsbyggandet nästan omedelbart reducerade företagarinitiativen till om-

kring en tiondel av föregående års. Samma bild ges beträffande de städer med mellan 10 000 och 30 000 invånare, för vilka kvartalsstatistiska uppgifter föreligga (21 st.). I dessa utgjorde antalet beviljade lägenheter under de tre första kvartalen år 1940 c:a 11 % av antalet under samma kvartal år 1939. Även om lokala differenser såväl inom gruppen större städer som inom gruppen mindre städer ha förekommit, synes dock reduktionen till omkring en tiondel av byggnadsloven för bostadsbyggande kunna gälla som ett genomsnitt för stadsbygden i dess helhet. Beträffande byggnadsverksamhet för andra än bostadsändamål föreligga kvartalsuppgifter endast för de 6 största städerna, vilka dock 1939 representerade 40 a 50 % av dylik byggnadsverksamhet i stadssamhällena. Utvecklingen av byggnadsloven (i kvm nettogolvyta) för kommersiella, industriella och administrativa byggnadsföretag, framgår av tab. 3. Tab. 3. Beräknad nettogolvyta (i kvm) i för kommersiella, industriella, administrativa o. d. ändamål beviljade byggnadsföretag l:a kvartalet 1938- 3:e kvartalet 1940 i de sex största städerna. l:a kvartalet 2:a kvartalet 3:e kvartalet 4:e kvartalet

167 717 114 550 143 431 138 203

146 401 324 367 188 557 140 025

83 203 36 416 59 905

Fördelningen av byggnadsloven för denna byggnadsverksamhet, är i högre grad än beträffande bostadsbyggandet beroende av tillfälligheter (placeringen av ett fåtal stora objekt kan starkt förskjuta förhållandet mellan de redovisade kvartalssiffrorna), varför en jämförelse kvartal till kvartal icke är lämplig. Sammanräknas byggnadsloven för de tre första kvartalen befinnas de för år 1940 utgöra 42 % av 1938 års och 27 % av 1939 års siffror. Betraktas byggnadsloven som en indikator för företagarinitiativen på byggnadsmarknaden, finner man av de anförda uppgifterna, att under år 1940, när krisverkningarna satt in för fullt och fram till hösten, en sammankrympning skett i jämförelse med år 1939 till omkring en tiondel för bostadsbyggandets del och något mer än en fjärdedel för annan i byggnadsstatistiken redovisad byggnadsverksamhet. Med hänsyn tagen till den relativa betydelsen av byggnadsverksamhetens olika grenar betyder detta för byggnadsverksamheten som helhet en reducering av företagarinitiativen till omkring 15 %, jämfört med året närmast före krisutbrottet. Uppgifter om byggnadslov för fjärde kvartalet 1940 föreligga ännu icke, så när som på preliminära siffror för de största städerna samt ett fåtal sporadiska uppgifter från medelstora och mindre städer. Beträffande detta kvartal kan jämförelser av samma slag som de här förut anförda icke göras, eftersom närmaste^jämförelseperiod, fjärde kvartalet 1939, redan hade påverkats av krisförhållandena. Då byggnadsloven förete en tämligen regelbunden säsongrörelse, torde det vara tillåtligt att som jämförelsesiffra vid

5 mätandet av kristrycket använda en konstruerad siffra, som motsvarar den normala omfattningen av byggnadslov under sista kvartalet 1939 med hänsyn till förhållandena under tidigare delar av detta år. För de tre största städerna ställer sig en dylik jämförelse på följande sätt: Tab. 4. Byggnadslov (antal bostadslägenheter). 4:e kvartalet 1939 4:e kvartalet 1940 (beräknat jämförelsetal)

Stockholm Göteborg Mal ^ö

4 050 1170 600

352 2 15

107 Siffrorna för sista kvartalet 1940 representera för Stockholms del ett ungefär oförändrat läge, d. v. s. en sammankrympning till omkring en tiondel, för de båda övriga en viss återhämtning; för de tre största städerna tillsammans utgör dock antalet beviljade bostadslägenheter under sista kvartalet endast 12 % av den siffra, som beräknats under förutsättning av ett av krisen icke påverkat läge under motsvarande tid föregående år. — Som ett tecken — låt vara ännu statistiskt osäkert — på en tendens till återhämtning kan måhända räknas, att under senare halvåret 1940 antalet beviljade lägenheter ökat något i vissa städer, såsom Linköping, Karlskrona, Östersund, Södertälje och ytterligare några. Samtliga dessa orter utmärkas av låg eller obefintlig bostadsreserv, varför en återhämtning kan tolkas som ett uttryck för ett akut nödläge på bostadsmarknaden. Det är emellertid att märka, att denna ökning av byggnadsloven under senare delen av 1940 på vissa orter, som har påverkat tidigare anförda uppgifter, är ytterst obetydlig i förhållande till den minskning under hela året, för vilken här redogjorts. Ökningen till trots var på hösten 1940 nivån för antalet beviljade bostadslägenheter endast omkring en tiondel av nivån ett år tidigare. För jämförelses skull må nämnas, att antalet byggnadslov under den djupaste delen av depressionen under 1930-talets förra del var omkring hälften av antalet vid kulmen av föregående högkonjunktur. Denna sammankrympning försiggick då under loppet av tre år, under det att nu en fem gånger starkare sammankrympning skett inom en del av ett år. Den exceptionella karaktären av den nuvarande situationen framhäves även vid jämförelser med tidigare krisskeden på byggnadsmarknaden. Under föregående världskrig nedgick antalet byggnadslov i Stockholm icke något år under en tredjedel av 1914 års siffra; ingen tidigare kris i det moderna stadsbyggandets historia, icke ens de legendariska kriserna på 1880-talet och början av 1890talet, visar en sammandragning av byggnadsloven av tillnärmelsevis den styrka och snabbhet, som kännetecknat det sistförflutna årets byggnadsmarknadsutveckling. Uppgifterna över byggnadsloven ge naturligtvis inte ett säkert mått på den kommande byggnadsproduktionen. De ge ett visst uttryck för företagarinställning och företagaraktivitet i ögonblicket, men denna inställning och

6 aktivitet bestämmas av förutsättningarna i ögonblicket och förväntningarna om framtiden rörande bostadsefterfrågan, hyresnivå, kreditvillkor och byggnadskostnader. Förändras förutsättningarna i dessa hänseenden, kan produktionsutvecklingen relativt snabbt komma att röra sig på andra nivåer än den, på vilken byggnadslovens indikator har inställt sig. Men utvecklingen av byggnadsloven efter krisutbrottet kan tjäna som ett uttryck för den drastiska verkan på företagarinitiativen av de genom krisen skapade betingelserna för byggnadsverksamheten och som en anvisning om den allmänna storleksordningen av produktionen i fortsättningen, för den händelse dessa betingelser icke ändras — spontant eller genom särskilda åtgärder.

Byggnadsproduktionens utveckling efter krisutbrottet. Den nästan omedelbart insättande, fulla utlösningen av krisverkningarna, som framträder i statistiken över meddelade byggnadslov, kan icke motsvaras i utvecklingen av den löpande produktionen, såvida icke direkta fysiska eller oöverkomliga finansiella hinder omöjliggöra fullföljande av pågående byggnadsverksamhet; ekonomiska omständigheter torde dock sällan leda till avbrytande av ett bygge, som hunnit över grunden, eftersom förlustriskerna för de engagerade parterna som regel bli större genom avbrytande än genom fullföljande. Såsom i det föregående utvecklats kräver avvecklingen av en byggnadshögkonjunktur tid. De produktionsstatistiska måtten på byggnadsverksamhetens omfattning äro dels uppgifterna om antalet fullbordade byggnadsföretag (bostadslägenheter, eldstäder samt golvarealen i byggen för andra än bostadsändamål), vilka föreligga kvartalsvis för städer över 30 000 invånare och för ett tjugotal mindre städer (beträffande kommersiella o. d. byggen kvartalsvis dock endast för de sex största städerna), dels uppgifterna om vid kvartalsskiftena under byggnad varande bostadslägenheter och eldstäder i de större städerna. Den förra serien är mest omfattande, men har redovisningstekniska brister, som framträda och få betydelse för avläsningen av produktionsförändringarna inom kortare perioder just under tider, då utvecklingen på byggnadsmarknaden bryskt förskjutes. Dessa omständigheter göra, att det är svårt att direkt ur den officiella byggnadsstatistikens uppgifter under brytningstider på byggnadsmarknaden erhålla en klar bild av förloppet inom kortare perioder med avseende på såväl produktionsomfattning som tillskott till utbudet på bostadsmarknaden. Den senare serien är ett långt bättre mått på den faktiska löpande produktionen, men omfattar som nämnts endast bostadsbyggandet i städer med mer än 30 000 invånare; inom dessa faller dock normalt drygt hälften av stadsbygdens hela bostadsproduktion och ingenting tyder på att icke representerade grupper av mindre samhällen under det förflutna året haft en utveckling, som väsentligt avvikit från de större städernas. För framställningen av den löpande bostadsproduktionens utveckling under det gångna året användes därför här endast uppgifterna om vid kvartalsskiftena

7 pågående produktion; uppgifterna om fullbordade lägenheter komma att i fortsättningen med vissa nödvändiga justeringar användas, då fråga är om tillskotten till utbudet på bostadsmarknaden. — Till belysande av produktionsutvecklingen på byggnadsmarknaden tjänar även den månatliga sysselsättnings- och arbetslöshetsstatistiken. Fortsättningen för det sistförflutna året av den förut anförda (sid. 3) tabellen rörande pågående bostadsbyggnadsverksamhet vid kvartalsskiftena i de större städerna har följande utseende (uppgifterna för nyårsskiftet 1940/41 gälla endast de tre största städerna, för vilka preliminära uppgifter om läget 1 januari 1941 varit tillgängliga). Tab. 5. Antal vid kvartalsskiftena 1 januari 1939-1 januari 1941 under byggnad varande bostadslägenheter i städer med över 30000 invånare. Samtliga städer över 30 000 invånare Därav: Stockholm, Göteborg, Malmö 1940. Samtliga städer över 30 000 invånare Därav: Stockholm, Göteborg, Malmö 1941. Stockholm, Göteborg, Malmö

1/1

1/4

1/7

1/10

14 741

18 308

22 158

11 591

10 433

12 579

15 658

7 571

9 838(67)

5 833(32)

5 020(23)

1242(11)

7 347(70)

3 906(31)

3 468(22)

544(7)

1 076 (10)

—

—

1939.

—

Procentsiffrorna inom parentes avse i varje fall förhållandet mellan respektive kvartal och motsvarande kvartal år 1939. Den successiva avvecklingsprocessen framträder i nedstigandet kvartal till kvartal under året ned till en nivå, som sammanfaller med den, som inställde sig för bostadsbyggnadsloven redan under årets första kvartal och därefter blev bestående. Under loppet av tredje kvartalet 1940 genomfördes även för den löpande bostadsproduktionen sammandragningen till omkring tiondelen av volymen från tiden före krisutbrottet. För de tre storstädernas del sjönk relationstalet under hösten 1940 ännu lägre, dock för att därefter stiga upp till 10-procentstrecket vid senaste årsskifte. Avvecklingen av bostadsbyggnadsverksamheten kan även illustreras av följande sammanställning av differenserna mellan kvartalsskiftenas pågående produktion under året 1 oktober 1939—1 oktober 1940, jämfört med högkonjunkturåret 1 oktober 1938—1 oktober 1939. Tab. 6. Förändring i pågående produktion (bostadslägenheter). År 1938/39 År 1939/40

1/10-1/1

1/1—1/4

1/4—1/7

1/7—1/10

+ 4 563 —1753

+ 3 567 — 4 005

+ 3 854 — 813

— 10 567 — 3 778

Den normala gången av bostadsproduktionens säsongcykel framställes av serien för 1938/39. Efter färdigställandet av årets på oktoberfardagen inställda produktion under högsäsongen når den pågående produktionen en låg

8 nivå, som bildar utgångsläget för uppbyggandet av nästfoljande års produk tionsverksamhet. Under fjärde kvartalet igångsättas byggnadsföretag i stor omfattning, under det att färdigställandet (i fråga om den egentliga husbyggnadsverksamheten) spelar en mindre roll; tillskottet i pågående produktion är därför stort. Första kvartalet av nästföljande år är tiden för det mest omfattande igångsättandet av nya byggen under något kvartal, men även tiden för färdigställandet av ett så betydande antal företag, att nettotillskottet till den pågående verksamheten icke överstiger föregående kvartals. Andra kvartalet utmärkes av mindre omfattande igångsättande än det föregående men också — och i än högre grad — av reducerat färdigställande, varför den pågående produktionen fortsätter att växa, Under tredje kvartalet, slutligen, utmognar högsäsongens verksamhet till större delen, under det att startandet av nya byggen sker i ungefär samma omfattning som under andra kvartalet. Antalet under byggnad varande lägenheter sjunker starkt ned mot fjärde kvartalet, som vid normal fortgång av byggnadsverksamheten bildar startpunkten för nästa års produktionscykel. Såsom förut anförts, stod vid krisutbrottet ett större antal lägenheter under byggnad än vid motsvarande tidpunkt under något tidigare år; trots den stora omfattningen av under tredje kvartalet 1939 färdigställda företag uppgick den 1 oktober 1939 antalet under byggnad varande lägenheter i de större städerna (över 30 000 invånare) till 11000—12 000. Det första krisårets bostadsbyggnadsverksamhet innebär till övervägande större delen ett fullföljande av dessa vid krisutbrottet pågående byggnadsföretag. Kvartal till kvartal har sådant färdigställande skett, utan ersättning i annat än ringa mån genom nystartade företag, varför den pågående produktionens volym ständigt krympt ihop. Att minskningen i verksamhetens omfattning — i absoluta tal — under tredje kvartalet 1940 var långt mindre än föregående år har sin naturliga förklaring däri, att produktionen redan tidigare genom den föregående avvecklingen nått en så låg nivå, att icke mycket återstod att avveckla. En mera fullständig bild av bostadsproduktionens utveckling under det förflutna året, jämfört med närmast föregående, ges av följande tablå, i vilken serier över igångsatt, pågående och färdigställd produktion sammanfogats till en helhet. Materialet utgöres av kvartalsuppgifterna från de större städerna rörande byggnadslov för bostadsbyggen samt rörande under byggnad varande bostadslägenheter. Siffrorna för byggnadsloven borde under en utveckling, som icke utmärkes av starka brytningar, väl representera igångsättandet av nya företag. Även om förskjutningar mellan tidpunkten för byggnadslovets meddelande och tidpunkten för byggets faktiska igångsättande förekomma i såväl ena som andra riktningen, vill det dock synas, som om i perioder av någorlunda jämn konjunktur kvartalskurvan för byggnadsloven väl representerar säsongfördelningen av igångsättandet av byggen. Sådan jämn konjunktur — på ofantligt skilda nivåer — förekom såväl före krisutbrottet som under år 1940. Under övergångskvartalet, det sista år 1939, gällde icke denna

ioru sättning; detta kvartal meddelades ett stort antal byggnadslov, för vilka ansökan ingivits före krisutbrottet och som icke kom att föranleda startandet av nya byggen. I tablån har med hänsyn härtill införts en siffra för startade toretag under detta kvartal, som uppskattats med ledning av månadssiffrorna mom kvartalet, varvid decembersiffrorna, i deras relation till motsvarande siffror under föregående år, fått fälla utslaget. - Siffrorna för färdigställda bostadslägenheter har beräknats ur uppgifterna om pågående och beviljade f m . j J ° r J f m f ö r e l s e s s k u 1 1 a n f ö r a s även uppgifterna om antalet såsom fullbordade redovisade bostadslägenheter. Eftersom redovisningen av dessa släpar efter kan överensstämmelse mellan beräknade färdigställda och som fullbordade redovisade icke påräknas; förskjutningarna mellan dessa serier stamma emellertid väl med allmänna erfarenheter rörande redovisningens eftersläpning. Siffrorna äro avrundade och de måste givetvis betraktas som approximativa; de torde dock återspegla den faktiska produktionsutvecklingen på ett betydligt mera troget sätt än byggnadsstatistikens redovisning av fullbordade byggnadsföretag. Tab. 7. Antal bostadslägenheter i större städer. 1 oktober 1938 4:e kvartalet 1938 1 januari 1939

Under byggnad 10 200

Igångsatta Färdigställda Som fullbordade redovisade 6 670 7 3 0 0 2 750

14 750

1000 645 \~£fi££™ ^oo ° ° 18 1939 5600 1 9 5 nÄ .:::::::;::: 22rB0 ° 3:e kvartalet 1939 .. Kocn i c OAA 1 oktober 1939

„ 600

Äo""

9 - 85 0

1940 i:".PÄ?W

!1Ä! :::; 3:e kvartalet 1940 1 oktober 1940

5-^60

rm

5 26

°

° ° 325°

650 550

1B80

°

,^ , „

10 132

°

"oo

160 4 300

°

g 4Q2

1250 Produktionsåret 1938/39 startade med ett bestånd av bostadshus under byggnad 1 oktober 1938, innehållande c:a 10 200 lägenheter. Under loppet lir^MTkiet f r a m m 1 ° k t 0 b e r 1 9 3 9 i g ^ g s a t t e s byggandet av omkring 28 000 lagenheter och avlämnades till bostadsmarknaden nära 27 000. Utgångs punkten for det följande produktionsåret 1939/40 låg sålunda vid en nivå som med halvtannat tusental lägenheter översteg det föregående årets, eller vid 11 600, men under loppet av produktionsåret igångsattes byggandet av endast icke fullt 4 000 lägenheter. Den bostadsbyggnadsverksamhet, som under detta år utvecklats, har sålunda till omkring tre fjärdedelar haft karaktären av färdigställande av byggen, som redan vid krisutbrottet voro igång-

10 satta, under det att de därefter tillkomna nya byggnadsföretagen burit upp endast en fjärdedel av produktionårets bostadsbyggnadsverksamhet. Vid bedömningen av utsikterna för bostadsbyggnadsmarknadens fortsatta utveckling måste givetvis detta förhållande tillmätas avgörande betydelse. Det senast förflutna årets bostadsbyggande har till större delen varit en efterverkan av den föregående högkonjukturen, ett utmognande av under dess betingelser planlagd produktion. I än högre grad gäller en dylik eftersläpning beträffande de nya tillskotten till bostadsutbudet; härtill återkommer framställningen i ett följande avsnitt rörande situationen på bostadsmarknaden. Sammanfattande kunna de hittills diskuterade momenten i bostadsbyggandets utveckling efter krisutbrottet och de eftersläpningsföreteelser, som därvid äro att beakta, framställas i följande tabell, där läget under kvartalen respektive vid kvartalsskiftena angives i indextal, beräknade i förhållande till läget motsvarande kvartal eller kvartalsskifte under föregående produktionsår. Tab. 8. Bostadsbyggandets utveckling efter krisutbrottet. ,, T . Igångsatta

4:e kvartalet 1939 1 januari 1940 l:a kvartalet 1940 1 april 1940 2:a kvartalet 1940 1 juli 1940 3 kvartalet 1940 1 oktober 1940

*20 — 12 — 12 — 10 —

Under byggnad

— 67 — 32 23 — 11

Färdigställda

118 — 81 — 77 — 27 —

Indextalen för igångsatta byggnadsföretag sjunka snabbt ned till den nivå, som de av krisförhållandena skapade förhållandena betinga. Talen för under byggnad varande lägenheter företer en tämligen jämnt sjunkande serie under produktionsåret och hade först vid dess utgång under hösten 1940 nått ned till nämnda nivå. Vad angår färdigställda lägenheter voro deras antal till en början tämligen opåverkade av krisförhållandena (fluktuationerna mellan fjärde kvartalet 1939 och andra kvartalet 1940 torde förklaras av omständigheter från tiden före krisutbrottet och endast i ringa mån — genom stoppande av byggen — kunna återföras till krisverkningar), men i och med tredje kvartalet 1940 återspeglas sammandragningen även i denna serie, dock svagare än i de övriga; ytterligare nedgång mot den krisnivå omkring 10 % av förkrisnivån, varemot övriga serier konvergera, måste där vara att vänta. I fråga om byggnadsverksamhet för kommersiella, industriella och administrativa ändamål finnas mindre möjligheter än beträffande bostadsproduktionen att inom perioder, kortare än ett år, följa utvecklingen. Byggnadsstatistiken innehåller icke beträffande denna byggnadsverksamhet uppgifter om 1

Uppskattat.

11 pågående produktion; som förut antytts är det här även svårare att inom kortare perioder avläsa bestämda utvecklingstendenser, eftersom uppgifterna om såväl beviljade som fullbordade byggnadsföretag inom ett kvartal kunna starkt påverkas av ett fåtal stora företag. Att det sist förflutna året visat en starkt fallande tendens i planeringen av enskilda eller kommunala byggnadsföretag för andra än bostadsändamål (statliga byggen här ej medräknade) är, såsom framgår av det föregående, otvetydigt. I än högre grad än beträffande bostadsbyggande gäller för den övriga byggnadsverksamheten att 1939 års verksamhet var av exceptionell omfattning (nära 40% större än 1938). Siffrorna för beviljade byggnadsföretag under åren 1938 och 1939 fram till krisen göra det omedelbart klart, att vid krisutbrottet byggnadsföretag för nämnda ändamål stodo under byggnad i mycket stor omfattning. Då denna byggnadsproduktion torde reagera mindre känsligt för förändringarna på kreditmarknaden än bostadsbyggandet och då vidare objekten ofta ha en lång byggnadstid, är det naturligt, att den pågående industriella, kommersiella och administrativa byggnadsverksamheten under det sistförflutna året ej inskränkts på samma sätt som bostadsbyggandet. Utvecklingen har här icke haft karaktären av en successiv nedpressning av nivån till ett läge av helt annan ordning än utgångsläget; även om de ännu ej kända siffrorna för sista kvartalet 1940 skulle komma att innebära en kraftig reduktion torde dock utvecklingen för året som helhet mera visa bilden av en nedböjning av ett maximum till ett för senare år mera ordinärt läge. Uteslutet är ingalunda, att 1940 års slutsiffra för inom året fullbordade byggnadsföretag av här ifrågavarande art kommer att visa sig ligga högre än de föregående åren. Detta omdöme gäller den under sistförflutna år utförda produktionen. Den förut omtalade utvecklingstendens, som uttryckes i uppgifterna om byggnadslov, pekar mot ett mera depressionspräglat läge, som dock icke är att jämföra med det för bostadsproduktionen gällande. I tab. 9 framställas de såsom fullbordade redovisade byggnadsföretagen i de sex största städerna under 1938 och 1939 samt de tre första kvartalen av 1940. Tab. 9. Beräknad nettogolvyta (kvm) i fullbordade, för kommersiella, industriella, administrativa o. d. avsedda byggnadsföretag i de sex största städerna. l:a kvartalet 2:a » 3:e » 4:e »

76 741 24 680 80 943 130 892

115 244 61201 86 812 360 168

128 782 46 964 126 455

Uppenbarligen äro siffrorna för förra delen av år 1940 ett uttryck för den synnerligen omfattande planläggningen och igångsättandet av byggnadsföretag under år 1939. Sannolikt är ännu tredje kvartalets siffra i väsentlig mån påverkad därav; först under sista kvartalet, då en stor del av byggnadsföretag av ifrågavarande art pläga redovisas som fullbordade, borde en mera påtaglig

12 krisverkan kunna komma till synes. Såsom framgår av det föregående sjönk under början av år 1940 byggnadsloven starkt. Tillsvidare torde man få nöja sig med det allmänna omdömet, att under år 1940 som helhet den pågående byggnadsproduktionen för kommersiella, industriella och administrativa ändamål ännu icke i väsentlig grad påverkats av byggnadsindustrins kris.

Byggnaclskrisens inverkan pä arbetsmarknaden. Den föregående beskrivningen har gällt utvecklingen under det första året efter krisutbrottet av den ordinära byggnadsproduktionen, innefattande bostadsbyggande samt icke-statlig byggnadsverksamhet för andra ändamål. Däremot innefattas däri icke den ur sysselsättningssynpunkt betydande del av byggnadsverksamheten, som utgöres av ändrings- och reparationsarbeten. Med utgångspunkt i byggnadsindustrisakkunnigas undersökningar och övriga från senare år kända förhållanden torde denna del kunna uppskattas till omkring 20 % av hela den ordinära byggnadsverksamheten (inklusive ändringsoch reparationsarbeten). Då bostadsbyggandet, som förutnämnts, under senare år utgjort 70 % av den byggnadsverksamhet, som avser uppförande av byggnader, kan vad här kallats den ordinära, icke-statliga byggnadsverksamheten approximativt uppdelas på följande tre poster: 1. Bostadsbyggande 2. Kommersiell etc. byggnadsverksamhet 3. Ändringar och reparationer:

QAZ *4 A • ^ /0 100% Vill man undersöka vad den här skildrade utvecklingen av den ordinära byggnadsverksamheten under det förflutna året betytt ur sysselsättningssynpunkt, möter den svårigheten, att säkra hållpunkter saknas för förändringarna av såväl den kommersiella etc. byggnadsverksamhetens som av reparationsarbetenas omfattning inom året. Det finnes visserligen ingenting som talar för att dessa poster undergått mycket starka förskjutningar, men •ett antagande om att de bevarats konstanta måste alltid förses med en reservation för en betydande osäkerhet. Likaledes måste varje antagande om dessa posters säsongvariation vara behäftad med ovissa felmöjligheter. Den ovan lämnade statistiska beskrivningen innefattar icke heller — åtminstone icke i annat än i mindre, obestämda delar — den skiftande byggnadsverksamhet av extraordinär natur, som under det gångna året har ur sysselsättningssynpunkt spelat stor och växlande roll: skyddsrumsbyggen, försvarsanläggningar och liknande arbeten, vid vilka byggnadsarbetare haft sysselsättning. Vid sidan härav äro givetvis inkallelserna att räkna som ett synnerligen viktigt moment vid bedömningen av arbetsmarknadsutvecklingen. Det är under sådana omständigheter klart att man icke kan få full överensstämmelse mellan olika statistiska serier, som kunna användas för belysning av utvecklingen på byggnadsarbetsmarknaden; dessa serier ha i mycket skiftande grad påverkats av nämnda särskilda sysselsättningsförhållanden. Varje serie är dessutom behäftad med specifika felkällor, vilka gärna för-

13 storas, då utvecklingen på marknaden kastas ur sina sedvanliga banor. Det torde dock vara värt att sammanställa dem; även i konstaterade differenser kunna ligga bidrag till belysning av den faktiska utvecklingen och mått på den relativa betydelsen av extraordinära faktorer, som påverkat marknadsförloppet. För belysning av sysselsättningsutvecklingen på byggnadsarbetsmarknaden ligger närmast till hands jämförande sammanställningar av statistiken över det procentuella antalet arbetslösa inom fackföreningarna, sysselsättningsstatistikens uppgifter om förändringarna i antalet av arbetsgivare rapporterade sysselsatta arbetare inom husbyggnadsverksamheten samt den tidigare anlitade produktionsstatistiken över byggnadsverksamheten med den justering för ändrings- och reparationsarbeten, som nyss berördes. I arbetslöshetsstatistiken framträder verkan av krisen på byggnadsmarknaden icke med full tydlighet förrän efter årsskiftet 1939/40. De procentuella arbetslöshetssiffrorna voro vid årsskiftet praktiskt taget desamma som vid föregående årsskifte, omkring 40 %. (Härvid har som mått använts det vägda genomsnittet av arbetslöshetssiffrorna för byggnadsträarbetarförbundet, byggnadsindustriarbetare inom grov- och fabriksarbetarförbundet samt murare- och målareförbunden.) Under början av år 1940 satte emellertid verkan av krisen och uteblivandet av det sedvanliga säsonguppsvinget inom bostadsbyggandet igenom allt starkare. Vid skiftet mellan första och andra kvartalen visade nämnda genomsnitt en siffra av 51 % arbetslösa mot 27 % föregående år. Det följande kvartalet, efter förändringen i den utrikespolitiska situationen under april, kom att på byggnadsmarknaden i betydande grad få sin prägel av skyddsrumsbyggandet och de ökade inkallelserna, varigenom trots bostadsbyggandets fortsatta regress arbetslösheten sjönk. Dessa omständigheter kunde dock icke tillnärmelsevis ge full ersättning för det uteblivna bostadsbyggandet; vid halvårsskiftet rapporterades 23 % av byggnadsarbetarna arbetslösa, mot 11 % vid samma tidpunkt föregående år. Under de följande sommar- och höstmånaderna motverkades den fortskridande avvecklingen av den ordinära byggnadsverksamheten av tillväxt i byggnadsarbeten för försvarsändamål. De från mitten av året av arbetsmarknadskommissionen inhämtade uppgifterna om anställande och entledigande av arbetare visade under juli och augusti en övervikt för anställanden, vilken helt är att tillskriva arbeten vid försvarsanläggningar och som under de följande månaderna slog om i övervikt på entlediganden. Vid skiftet mellan tredje och fjärde kvartalen var den vägda arbetslöshetssiffran 26 % mot 11 % ett år tidigare. Att arbetslöshetssiffrans ökning därefter varit relativt svagare än säsongnormalt sammanhänger givetvis med att bostadsbyggandet under hösten 1940 icke haft någon föregående högsäsong att avveckla. Försökes en jämförelse mellan arbetslöshetsstatistikens spegling av utvecklingen och de bilder, som ges av sysselsättnings- och produktionsstatistik, bör på nytt understrykas, att de olika serierna icke omfatta samma eller i alla hänseenden jämförliga massor samt att de i skiftande grad påverkats av årets särskilda förhållanden.

14 I och för sådan jämförelse är det lämpligt att omvandla arbetslöshetssiffrorna respektive produktionssiffrorna i sysselsättningssiffror. Detta innebär givetvis konstruktioner, som endast under bestämda förutsättningar äro verklighetstrogna. Att invertera en arbetslöshetskurva i en sysselsättningskurva innebär, t. ex., att man bortser från att antalet arbetare inom de fack det gäller, förändras genom övergång till andra arbetsområden eller mer eller mindre tillfällig sysselsättning av annan art, såsom militärtjänst. Omvandlingen av en produktionskurva i en sysselsättningskurva måste, såsom förut påpekats, bygga på en serie osäkra antaganden. Dylika konstruktioner kunna dock vara berättigade; de kunna bidraga till belysning av den faktiska utvecklingen icke endast genom sin inbördes överensstämmelse utan även genom sina skiljaktigheter, i den mån sådana kunna tolkas som uttryck för de valda förutsättningarnas avvikelse från faktiska förhållanden; i så måtto äro konstruktionerna av formell art. I nedanstående tablå ha sammanställts den inverterade arbetslösheten enligt fackföreningsstatistiken, sysselsättningsstatistikens uppgifter om antalet arbetare (med utrensning av grupper, som icke tillhöra egentlig husbyggnadsverksamhet), samt ur byggnadsstatistiken beräknad sysselsättning inom ordinär byggnadsverksamhet. I senare fallet har antagits den fördelning på bostadsbyggnad, annan byggnadsverksamhet samt ändrings- och reparationsarbeten, som förut anförts, samt vidare antagits, att de två senare delarna bevarats oinskränkta men med en säsongvariation, som överensstämmer med den allmänna inom byggnadsverksamheten under mera normala år. Läget 1 oktober 1939 har tagits som utgångspunkt; de då rådande förhållandena ha betecknats som 100. (Det är att märka att säsongrörelsen är innesluten.) Tab. 10. Beräknad sysselsättning inom byggnadsverksamheten 1 oktober 1939-1 oktober 1940.

Enligt fackföreningsstatistiken .... » sysselsättningsstatistiken .. » byggnadsstatistiken

1 oktober 1939

1 januari 1940

1 april 1940

1 juli 1940

1 oktober 1940

100 100 100

66 62 74

54 53 63

85 61 68

83 56 50

Från hösten 1939 fram till skiftet mellan första och andra kvartalen 1940 överenstämma serierna i sitt allmänna förlopp. Tillbakagången i den ur byggnadsstatistiken konstruerade serien är dock svagare än i de övriga, vilket måste betyda antingen att sådan byggnadsverksamhet, som icke täckes av byggnadsstatistiken (statlig byggnadsverksamhet eller byggnadsverksamhet på områden utan byggnadsföreskrifter) nedgått i starkare grad än den övriga, e l l e r _ vilket torde vara mera sannolikt — att byggnadsverksamhet för andra än bostadsändamål samt reparationsarbeten i verkligheten sjunkit starkare än enligt antagandet under den ifrågavarande perioden. Vitsord torde här få ges åt arbetslöshetsstatistikens och sysselsättningsstatistikens samstämmiga utslag, innebärande en minskning av sysselsättningen från hösten 1939 till

15 våren 1940 till nedåt hälften, långt starkare än säsongnormalt. Samstämmigheten synes också ge uttryck för det förhållandet, att ännu vid skiftet mellan första och andra kvartalen 1940 situationen på byggnadsarbetsmarknaden icke i högre grad påverkats av någon avströmning från byggnadsmarknaden genom övergång till andra sysselsättningar. Från våren till hösten 1940 är det mest framträdande draget vid jämförelsen mellan tablåns serier, att den inverterade arbetslöshetskurvan lösgör sig från de övriga. Dessa peka mot samma nivå. I den ur byggnadsstatistiken beräknade siffran för 1 oktober 1940 har det sannolika inflytandet av ett icke verklighetstroget antagande om säsongrörelsen hos annan än bostadsbyggnadsverksamhet samt reparationsarbeten icke längre betydelse. Att sysselsättningsstatistiken vid denna tidpunkt visar ett något högre jämförelsetal än byggnadsstatistiken torde bero på att den innefattar vissa statliga arbeten, som lämnats på entreprenad åt enskilda byggnadsarbetsgivare. Tages hänsyn härtill synes det berättigat att säga, att vid ingången till sista kvartalet 1940 den ordinära, icke statliga byggnadsverksamheten gav en sysselsättning, som var ungefär hälften av den vid samma tid under föregående år, d. v. s. vid tiden för krisutbrottet. (Härvid måste göras en reservation för möjligheten, att det anförda materialet icke är helt representativt; ingenting tyder emellertid på att så icke skulle vara fallet.) För nedgången svarar bostadsbyggandet praktiskt taget ensamt. Den stora skillnaden mellan den inverterade arbetslöshetsserien och de övriga från våren och sommaren 1940 är givetvis att tolka som uttryck därför, att byggnadsarbetare i växande grad avförts som arbetslösa, trots att de icke haft sysselsättning inom den vanliga byggnadsverksamheten. (Det må erinras om, att den inverterade arbetslöshetssiffran är ställd i relation till läget 1 oktober 1939, då en arbetslöshet på 10 å 11 % förelåg. Den ger sålunda icke direkt uttryck för den procentuella arbetslösheten, som 1 oktober 1940 redovisades till 25 %.) Skillnaden representerar sålunda militärtjänstgöring — även frivillig sådan —, arbete vid statliga byggnads- och anläggningsarbeten för försvarsändamål samt tillfällig eller permanent övergång till andra arbetsområden än byggnadsfackens. Att inkallelsernas och försvarsarbetenas roll för sysselsättningen varit större under sommaren och början av hösten än tidigare är bekant. Allmänna erfarenheter ge anledning att antaga, att bakom skillnaden även ligger en växande överflyttning till andra arbetsområden; statistiska möjligheter föreligga dock icke att belysa eller ge mått på den relativa betydelsen av denna omständighet. För att summera den förda diskussionen, synes det lämpligt att översätta de anförda indextalen i absoluta tal. Vid höjdpunkten av den högkonjunktur, som föregick krisen på hösten 1939, torde antalet byggnadsarbetare totalt kunna uppskattas till något över 150 000 man. (Uppskattningen är gjord på grundval av byggnadsindustrisakkunnigas och bostadssociala utredningens undersökningar.) Av dessa voro vid krisutbrottet omkring 10 % arbetslösa. Antalet inom byggnadsverksamheten sysselsatta, när krisen inträffade, d. v. s.

16 ungefär vid den tidpunkt, som i ovanstående tablå valts som utgångspunkt, torde ha uppgått till omkring 140 000 man. Med ledning av de anförda siffrorna kan uppskattas, att på hösten 1940 (omkring 1 oktober) hälften eller något mer än hälften, 70 000 å 80 000, voro sysselsatta inom den vanliga, icke-statliga byggnadsverksamheten. Med hänsyn till övergång till andra yrken under året torde relationstalet för arbetslösheten, 25 %, få tillämpas icke på den numerär hos byggnadskåren, som gällde före krisutbrottet, utan på en lägre. Det förefaller rimligt att antaga, att procentsiffran, om den är representativ för hela den återstående byggnadsarbetarkåren, betydde en arbetslöshet (sådan denna definieras i och med fackföreningarnas praxis) vid ingången av sista kvartalet 1940 på omkring 35 000 man, varav mer än 20 000 voro redovisade i fackföreningarnas uppgifter, men endast omkring 2 400 voro anmälda som hjälpsökande hos de offentliga arbetslöshetsorganen. — Detta gör 110 000 å 120 000 man av de mer än 150 000, som kunna antagas ha bildat byggnadsarbetarkåren vid krisutbrottet. Resten, 30 000 å 40 000 man, sammansättes av vid beräkningstillfället militärtjänstgörande, vid statliga byggnads- och anläggningsarbeten — utöver den hösten 1939 gällande volymen, d. v. s. i huvudsak vid under 1940 igångsatta försvarsarbeten — sysselsatta, permanent överflyttade till andra yrken eller tillfälligt uppehållande sig vid andra än de nämnda arbetena utom yrket. En tillnärmelsevis exakt statistisk uppdelning av denna grupp kan icke göras. Under den tid, som förflutit efter den här för belysning av läget efter ett års kristillstånd valda tidpunkten, har givetvis arbetslösheten ytterligare vuxit i och med säsongnedgång inom den del av produktionen, som icke redan nått närheten av botten. Den senaste tillgängliga siffran för det procentuella antalet arbetslösa inom fackföreningarna, 38 % för slutet av november 1940, torde motsvara ett absolut antal arbetslösa av drygt 50 000. Såsom tidigare påpekats, måste vid bedömandet av arbetslöshetsutvecklingen under den period, som sedvanligen utmärkes av lågsäsong, hänsyn tagas därtill, att den ordinära byggnadsverksamheten icke upplevde någon högsäsong under år 1940. Det statistiska utslaget i arbetslöshetskurvan blir på den grund mindre markerat under lågsäsongen än vanligen. Reellt betyder ju dock detta förhållande en fortsättning av en redan tidigare bestående arbetslöshet, vars tryck på den enskilde alltmer växer. Då man söker bedöma utsikterna på byggnadsarbetsmarknaden i fortsättningen bör frågan ses mot bakgrunden av byggnadsbehovets utveckling på längre sikt. En undersökning av de för långtidsutvecklingen bestämmande faktorerna ger anledning till uppfattningen, att den högkonjunktur, som utvecklat sig under 1930-talets senare del, byggt på exceptionella förutsättningar, vars fortbestånd i framtiden icke kan påräknas, varför denna högkonjunktur sannolikt kommer att framstå som en kulmen i byggnadsverksamhetens utveckling, vars nivå icke kommer att nås på nytt eller i varje fall icke kan komma att bevaras någon längre tid. I skarp motsats till förhållandena under de senaste decennierna torde därför byggnadsarbetsmarknaden i fortsätt-

17 ningen komma att få den prägel, som bäres av en på längre sikt tillbakagående marknad. Härtill återkommer framställningen i det följande. Även om vederbörlig hänsyn tages till denna långtidsaspekt på byggnadsmarknaden, är det uppenbart, att den sammankrympning, som skett under det förflutna året, i väsentlig grad ej kan förklaras därav utan har kriskaraktär, d. v. s. innebär en mer eller mindre tillfällig nedpressning av nivån under den för utvecklingsskedet normala. Detta avser givetvis i första hand bostadsbyggandet. Om man ur en sådan synpunkt ställer frågan om byggnadsverksamhetens utsikter för det närmaste året, är icke mycket att säga som svar, när den avgörande förutsättning, som utgöres av offentliga åtgärder på området, icke är bestämd. I långt högre grad än någonsin under de senare decennierna är byggnadsmarknadsutvecklingen beroende av offentliga åtgärder — i positiv eller negativ riktning — som inverka på byggnadsproduktionens kostnader, på hyresutvecklingen, på försörjningen med kapital och vissa material o. s. v., vilket allt upptages till behandling i olika avsnitt i det följande. Utgår man från den mycket abstrakta förutsättningen att ingenting åtgöres, torde det icke finnas hopp om någon väsentlig förbättring inom det närmaste året av läget, jämfört med 1940. E t t växande akut bostadsbehov kan visserligen på en del orter antagas få tillräcklig kraft att spränga de hinder, som det nuvarande kostnadsläget och andra omständigheter lägga, men en produktion, som har att arbeta under så starkt försämrade betingelser som de nuvarande torde icke kunna få större omfattning. Mot denna möjlighet är att ställa det i det föregående utvecklade förhållandet, att bostadsproduktionen först under senare delen av 1940 nått ned till den nivå, på vilken de krispressade företagarinitiativen inställt sig, samt att den del av den ordinära byggnadsverksamheten, som utföres för kommersiella, industriella o. d. ändamål, enligt kurvan för byggnadsloven har haft en nedåtgående tendens, som icke i högre grad hunnit utlösas i faktisk produktion under det gångna året. Härtill är vidare att lägga, att de sysselsättningar utom den ordinära byggnadsverksamheten, som uppehållit en mycket betydande del av byggnadsarbetarkåren under senare delen av år 1940, till en icke bestämbar, men sannolikt icke ringa del ha varit av tillfällig karaktär. E n fortsättning av den avflyttning från byggnadsyrkena, som tydligen försiggått särskilt under senare delen av år 1940, måste anses lämplig och nödvändig med hänsyn till såväl det nuvarande läget som de framtida sysselsättningsmöjligheterna på längre sikt. Under nu aktuella förhållanden är det naturligt, att den mer eller mindre tillfälliga rekryteringen av arbetskraft till områden med svårigheter i arbetskraftförsörjningen till betydande del sker från byggnadsyrkena. Så har skett under år 1940 och så torde komma att ske även i fortsättningen. Trots inkallelsernas omfattning, trots de statliga arbetena för försvarsändamål och trots avströmningen till andra yrkesområden avsatte sig dock på hösten 1940 en arbetslöshet inom byggnadsfacken, som här uppskattats till 35 000 man. Huruvida tillsammantagna de 3 9 11

18 extra-ordinära sysselsättningarna inom eller utom byggnadsverksamheten — framför allt med hänsyn till inkallelserna — komma att stå till buds i större eller mindre omfattning under år 1941 än under år 1940, är nu ytterst vanskligt att bedöma. Utom av inkallelsernas omfattning torde detta främst komma att avgöras av bränsleförsörjningens arbetskraftsproblem. Mot en mycket oviss möjlighet av ökade sysselsättningsmöjligheter inom andra områden står sannolikheten av fortsatt sammankrympning inom den ordinära byggnadsverksamheten, om icke särskilda motåtgärder vidtagas. Risken för fortsatt försämring synes minst lika stor som chansen till förbättring av byggnadsarbetsmarknaden genom avflyttning till andra arbetsområden i sådan grad att den nuvarande arbetslöshetssituationen väsentligt lättas. Diskussionen om byggnadsverksamhetens problem efter krisutbrottet har onekligen stundom fått en ofruktbar prägel därigenom att frågan ställts som en fråga om antingen — eller; mellan 0 och 150 000 finnas dock många nyanser. För att exemplifiera de proportioner, det här är fråga om, må nämnas följande: Vid de under hösten 1940 rådande förhållandena på byggnadsarbetsmarknaden skulle en bostadsproduktion av mellan 50 och 60 % av 1939 års omfattning ha rymts inom den ram, som den öppna arbetslösheten gav. Den faktiska omfattningen av pågående bostadsproduktion var endast omkring 10 %. Reala förutsättningar för en bostadsproduktion av dylik omfattning funnos sålunda med hänsyn till arbetskraftsförsörjningen utan inkräktande på någonting annat än arbetslösheten. (Huruvida övriga reala förutsättningar förelågo — material och transportkapacitet — lämnas här öppet; dessa frågor diskuteras i fortsättningen). Härvid har förutsatts, att bostadsproduktionen ensam fått avstå arbetskraft till inkallelser, byggnads- och anläggningsarbeten för försvarsändamål samt övriga arbetsområden (främst skogsbruk, jordbruk och mekanisk industri), där byggnadsarbetare faktiskt voro sysselsatta. — Det förefaller av detta och det tidigare sagda klart, att det finnes ett vidsträckt utrymme för åtgärder med syfte att befordra byggnadsverksamheten, innan hänsynen till arbetskraftförsörjningen på andra områden kunna vinna kraft som motskäl. Frågan har här behandlats ur negativ synpunkt, vilket har tett sig naturligt med hänsyn till byggnadskostnadssakkunnigas uppdrag. De positiva skäl för åtgärder att stimulera byggnadsverksamheten, som grunda sig direkt på arbetsmarknadspolitiska överväganden, skola ej här upptagas till behandling. Här må endast tillfogas en synpunkt, som vidare utvecklas i fortsättningen: Även om en fortsättning av avströmningen från byggnadsarbetsmarknaden måste anses lämplig och nödvändig och därför bör befordras, kan det dock leda till för den framtida produktions- och arbetsmarknadsutvecklingen betänkliga konsekvenser om denna avströmning under ett krisläge drives för långt. Det ges många exempel på att byggnads- och bostadsmarknadsutvecklingen tillfogats oöverskådlig skada genom bryska kastningar. Byggnadsverksamhetens produktionsapparat tål en reduktion, men den kan icke slås sönder utan men, som kan bli bestående mycket lång tid.

19 K A P I T E L 2.

Läget på bostadsmarknaden.

Bostadsefterfrågan.

Bland de till krisen inom bostadsbyggandet bidragande faktorerna har otvivelaktigt hört ovissheten hos byggnadsföretagare och även kommunala myndigheter om bostadsmarknadens reaktion på de genom stormaktskriget skapade ekonomiska förhållandena och på vissa håll, kanske främst i de största städerna, föreställningen att bostadsbehovet var mättat genom den högt uppdrivna produktionen under åren före krisen och att ett bostadsöverskott förelåg eller var att vänta. *En närmare granskning av bostadsmarknadsutvecklingen i stadssamhällena under de högkonjunkturår, som föregingo 1939 års kris, ger vid handen, att produktionen i stort sett motsvarade den växande efterfrågan. Tendenser till överskott vissa tider eller på vissa orter motsvarades av tendenser till underskott andra tider eller på andra orter. Som helhet måste bostadsmarknadsutvecklingen under 1930-talets högkonjunktur betecknas som ganska välbalanserad, detta i stark motsättning till 1920-talets motsvarande period, då produktionsutvecklingen icke hann med efterfrågans tillväxt med permanent tendens till bostadsbrist och knapphetsprisstegring som följd. En kortfattad jämförelse mellan dessa utvecklingsperioder må tjäna som bakgrund till diskussionen av bostadsmarknadsläget vid och efter krisutbrottet. Den dominerande faktorn i de två senaste decenniernas utveckling av bostadsbehovet och bostadsefterfrågan har varit den starka hushållsbildning, som framgått av de demografiska förändringarna. Genom förskjutningarna i befolkningens ålders- och civilståndssammansättning har tillväxten i hushållsbeståndet varit av helt annan storleksordning än tillväxten i folkmängden; dessa förhållanden ha underkastats granskning i vissa av bostadssociala utredningens betänkanden. Dylika förskjutningar satte in med större kraft i och med 1920-talet, d. v. s. just vid en tid, då byggnadsproduktionens kapacitet efter långvarig utsvältning under krigs- och inflationsåren var nedsatt. Då vågen av efterfrågan vällde fram under 1920-talets förra del, var produktionsapparaten icke beredd på den produktionsomfattning, som efterfrågan krävde. Hyresnivån, som genom hyresregleringen bundits i ett läge under de allmänna levnadskostnaderna och även byggnadskostnaderna, drevs uppåt samtidigt med att övriga priser föllo. Denna hyresstegring fortsatte genom hela 1920-talet. Produktionsapparaten utbyggdes successivt och i längden till en kapacitet motsvarande efterfrågans volym. Denna anpassning skedde dock ständigt något i efterhand; vid efterfrågans fortsatta tillväxt lyckades produktionen icke bringa fram ett normalt förhållande mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden. (Från lokala undantag från regeln bortses.) Härtill bidrog

20 otvivelaktigt den felbedömning av marknadsutvecklingen, som var gängse och som ofta kom till synes i kommunala myndigheters inställning till bostadsförsörjningsangelägenheter, samt den riskvärdering hos kreditinstitutioner och företagare, som grundade sig på samma felbedömning: produktionsomfattning relative folkökning var en helt annan än under förkrigstiden, vilket tolkades som en tendens till överproduktion, då den i själva verket var ett uttryck för befolkningsstrukturens förskjutningar, och en ständig tendens till underproduktion, undernormal bostadsreserv och hyreshöjning förelåg ända fram emot slutet av 1920-talet på de flesta orter. Resultatet var en knapphetsprisstegring på bostäder, som framträder tämligen likformigt på olika orter. I 70 orter med jämförliga hyresuppgifter från hyresräkningarna 1924 och 1928 stego hyrorna för 1 rum och kök-lägenheter utan centralvärme med 12 %, i Stockholm med 11 % och i Göteborg med 13 %. (Denna stegring är långt starkare än den, som kan förklaras med förskjutningen i sammansättningen av lägenhetsbeståndet i fråga om lägenheter byggda före respektive efter kriget.) För 1 rum och kök-lägenheter med centralvärme i de 70 orterna var stegringen 18 %, i Stockholm 38 % och i Göteborg 9 %\ härvidlag har för Stockholms del bidragit den modernisering av byggnadssätt och utrustningsstandard, som där slog igenom på 1920-talet för smålägenheter, under det att den — med vissa undantag — dröjt till 1930-talet i landsortsstäderna. Parallellt med hyresstegringen gick en stegring i de av byggnadsföretagarna faktiskt utbetalade kostnaderna för tomt och löner. Det torde emellertid vara en feltolkning av sammanhangen i utvecklingen, om därvid kostnadsstegringen uppfattas som det primära, som genom att bestämma de årliga kostnaderna i det starkt växande beståndet av nybyggda hus drog upp hyrorna även i tidigare, till lägre kostnader byggda hus. Hela bostadsmarknadsförloppet under 1920-talets högkonjunktur ger intrycket av det omvända orsakssammanhanget. Produktionen tenderade ständigt till underskott (i Stockholm uppnådde bostadsreserven icke något år under hela 1920-talet 1 %) och hyresnivån steg till följd av knappheten. Kostnadselementen inom produktionen i allmänhet hade snarast en fallande tendens under den period, som här avses; priserna på byggnadsmaterial sjönko, de i avtalen reglerade lönesatserna lågo i stort sett oförändrade. E n marginal mellan den av knapphetsförhållandet bestämda hyresnivån och de vid gällande materialpriser och avtalsbestämda lönesatser givna byggnadskostnaderna uppkom. Den under 1920-talets högkonjunkturår ytterst livliga diskussionen om spekulationsvinster för byggmästare, oerhörda räntor på lån för finansiering av toppkapitalet, oskälig tomtprisstegring, utpressning av höga arbetsersättningar genom fria ackord o. s. v. har sin naturliga bakgrund i detta spänningsförhållande på bostadsmarknaden, i vilket var och en av de i produktionen engagerade parterna i sin speciella form tog sin part vid delningen av överskottet. Det är säkerligen riktigare att beträffande denna period säga, att hyrorna drevo upp kostnaderna — genom att delar av det som uppstått som ett av knapphetsläget betingat överskott om-

21 vandlades i tomtpris, lön o. s. v. — än tvärtom. Någon som helst ofrånkomlig, utanför byggnadsmarknaden bestämd anledning till stigande byggnadskostnader under 1920-talet är svår att upptäcka. Att söka förklara hyresstegringen med hänvisning till spekulationen är givetvis att spänna kärran för hästen. Allt talar för att en i förhållande till efterfrågans tillväxt tillräckligt omfattande produktion skulle ha kunnat bevara hyres- och kostnadsnivån i stort sett konstant eller till och med sjunkande. Den kostnadsindex, som konstruerats på basis av materialpriser och avtalsbestämda timlönesatser (Handelsbankens), visar en lägre nivå år 1930 än år 1924, då byggnadskonjunkturen kom fullt igång; ränteläget var i stort sett konstant under perioden och dock stego hyrorna kraftigt. Först vid decenniets slut bröts den allmänna stigande tendensen och efterträddes under depressionen i början av 1930-talet av en mera splittrad utveckling. Man torde ha fog för påståendet att en avsevärd del av de missförhållanden på byggnadsmarknaden, varöver man klagat, hade sin grund däri, att byggnadsproduktionsapparaten och dess försörjning med kapital och arbetskraft icke var tillräcklig för att möta den växande efterfrågans krav. Det är skäligen meningslöst att härvidlag vilja lägga skulden på den ena eller den andra parten. 1920-talets bostadsmarknadsutveckling med dess många olyckliga konsekvenser såväl för byggnadsmarknaden som för bostadsförhållandena kan däremot tjäna som en illustration till hurusom partiellt lamslående av byggnadsverksamheten under en följd av år — såsom under världskrigs- och inflationsåren — i förening med en felbedömning av bostadsefterfrågans utveckling kan skapa bestående men av allvarlig art. Utvecklingen under 1930-talets högkonjunktur på bostadsbyggandets område skiljer sig tydligt och i väsentliga hänseenden från det föregående årtiondets. Trots en tillväxt i hushållsbildningen, som varit såväl absolut som relativt ännu mycket starkare än under 1920-talet, och trots att till den demografiskt betingade nivån för bostadsefterfrågan ytterligare kommit en bestämd tendens till stigande standard, särskilt under 1930-talets senare år, har produktionsutvecklingen — med lokala undantag — motsvarat efterfrågetillväxten och presterat ett bostadsutbud, vars pris till synes icke i mera avsevärd grad bestämts av knapphet till följd av otillräcklig produktion utan tämligen nära följt den utveckling av de årliga fastighetskostnaderna, som bestämts av byggnadskostnader, räntor och driftskostnader. Mellan dessa faktorer ha från depressionsåret 1933 fram till krisutbrottet 1939 skett inbördes förskjutningar, som för perioden som helhet upphävt varandras verkningar. Räntefallet under 1930-talets senare del har i sin verkan på en nybyggd fastighets årliga kostnader i typiska fall praktiskt taget exakt motsvarat inverkan av stegrade kostnader på material, löner, tomter och onera, vilka särskilt under år 1937 gjorde sig gällande, överhuvud har givetvis den rikliga kapitalförsörjningen på gynnsamma villkor för bostadsbyggandet under åren före krisutbrottet varit av avgörande betydelse för byggnads- och bostadsmarknadsutvecklingen under dessa år. Att kostnadsutvecklingen under perioden 1933—

22 1939 har varit stigande (med 13 a 14 %) ter sig mindre anmärkningsvärt med hänsyn till den allmänna prisutvecklingens allmänt stigande tendens. Det mest markerade inslaget i hyresutvecklingen — med avseende å smålägenheter — under dessa år är hyresstegringen i mindre och medelstora orter; i de största städerna ha hyrorna med vissa växlingar inom perioden varit oförändrade eller något sjunkande. Hyresstegringen i mindre och medelstora städer är väsentligen att tillskriva den höjda standard i smålägenheternas utrustning, som under 1930-talet slagit igenom även i småorter. Under det att år 1929 endast omkring 40 % av samtliga de nybyggda lägenheterna voro försedda med badrum, vilket betyder, att smålägenheterna i mycket ringa omfattning försågos med badrum och den övriga utrustning, som brukar följa därmed, var år 1939 motsvarande relationstal omkring 70 %. Om man utgår från olikheterna i kostnaderna för lägenheter med olika utrustningsstandard och väger den genomsnittliga hyresförändringssiffran för här ifrågavarande period med hänsyn till förskjutningarna i lägenhetsbeståndets sammansättning finner man, att den verkliga hyresförändringen för smålägenhetskategorierna är endast mycket obetydlig. Detta ger intryck av att produktionen under 1930-talets högkonjunktur på ett helt annat sätt än under 1920-talets haft möjligheter att anpassa sig och faktiskt anpassat sig efter det växande bostadsbehovet. Lägenhetsreserven synes i genomsnitt — som alltid med lokala undantag — ha hållit sig i en ungefär normal nivå (2 % i genomsnitt för stadssamhällen hösten 1939). Krisen 1933 var relativt måttlig och snabbt övervunnen; produktionsapparaten desorganiserades icke. När efterfrågans våg från 1935 växte fram emot sin högsta kulmen under åren närmast före krisutbrottet hade byggnadsindustrin tillräcklig kapacitet och försågs med tillräckligt kapital för att möta de växande kraven och härdar för spekulativ missbildning i prisbildningen på byggnads- och bostadsmarknaderna uppstodo icke i tillnärmelsevis den grad som under 20-talets högkonjunktur. Krisutbrottet avbröt en utveckling, som för bostadsmarknadsutsikterna på längre sikt var mera lovande än under någon föregående period, och rubbade våldsamt ett läge, som bar prägel av att vara väl balanserat. Såsom förut antyddes spelade otvivelaktigt ovissheten om den politiska och ekonomiska krisens verkningar på bostadsefterfrågan en viss roll för sammankrympningen av företagarinitiativen inom bostadsbyggnadsverksamheten. I sin Promemoria rörande bostadsbyggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen (statens offentliga utredningar 1939:50), som bostadssociala utredningen avgav under krisens första skede, framhölls svårigheterna att ställa en prognos för bostadsbehovets och bostadsefterfrågans utveckling under påföljande år. Man hade anledning att antaga, att utvecklingen skulle bli starkt splittrad med hastigt uppkommande bostadsbrist på sådana orter, där sysselsättningen växte vid industrins omställning till en avspärrnings- eller krigshushållning, medan efterfrågans tillväxt kunde dämpas, avstanna eller förbytas i efterfrågeminskning till följd av minskad hushållsbildning, reducerad inflyttning eller nettoutflyttning från städerna på andra håll. Utredningen

23 hänvisade till sannolikheten av att de senare årens starkt uppdrivna hushållsbildning skulle komma att dämpas och av att äktenskapsbildningen under krisens inverkan icke skulle i sedvanlig omfattning leda till reguljär hushållsbildning samt till möjligheten av en viss återgång till inneboendesystem och upphörande av den för de föregående åren konstaterade tendensen till ökad hushållsbildning av ogifta vuxna och andra tidigare i lägre grad hushållsbildande grupper. E n avmattning av bostadsefterfrågan tedde sig sålunda sannolik. De mot minskad efterfrågan verkande faktorerna borde emellertid icke överskattas. De i befolkningens åldersstruktur liggande för hushållsbildningen bestämmande faktorerna befunno sig ännu på en hög nivå. Enligt utredningens mening fanns anledning att frukta, att upphörande av eller mycket stark begränsning i bostadsproduktionen skulle komma att medföra, att den förefintliga bostadsreserven snabbt konsumerades och akut bostadsbrist inställde sig. När möjlighet nu föreligger att efter ett års kris på bostadsbyggnadsmarknaden överblicka utvecklingen, te sig dessa förmodanden i stort sett grundade. Splittringen i bostadsmarknadsutvecklingen mellan olika orter har kraftigt gjort sig gällande, dock med övervägande tendens till ökad bostadsknapphet eller ren bostadsbrist. Enligt den särskilda inventering av bostadsreserven på 80 orter, som socialstyrelsen utförde i november 1940, var det egentligen endast Stockholm med förorter som under året haft växande bostadsreserv; den reserv, som på hösten 1940 förefanns i huvudstaden, var dock icke större än som kan betecknas som normalt. Endast ett fåtal som regel större eller medelstora, sydsvenska orter uppvisade en mera riklig reserv. Flertalet mindre och medelstora orter hade knapp eller praktiskt taget obefintlig reserv; helt naturligt befinna sig bland dessa i främsta rummet orter, vars industriella utveckling under året rönt starkare inflytande av krigsmaterialproduktionen, eller sådana, som haft större betydelse som militära förläggningsorter. Genomsnittssiffran för reserven i hela den representerade stadsbygden hade sjunkit från 2 till 1*2 %. Härvid måste dock beaktas, att siffran på hösten 1939 omfattar alla lediga lägenheter, då den grundar sig på 1939 års allmänna bostadsräkning, under det att den senare, som grundar sig på särskild anmälan, icke kan omfatta samtliga; i fall, då kontroll varit möjlig, har det visat sig att antalet som lediga anmälda lägenheter utgjorde något mer än tre fjärdedelar av samtliga faktiskt lediga. Även med hänsyn sålunda tagen till ofullständigheten i anmälningarna står det fast att bostadsreserven under året minskat genomsnittligen. I åtskilliga orter har antalet lediga lägenheter konstaterats vara så litet, att svårartad bostadsbrist redan kan sägas ha inträtt. Ändock har under det gångna året, såsom förut utvecklats ett icke obetydligt tillskott till bostadsmarknaden skett, i och med fullföljandet av före krisen planerad och igångsatt produktion. Enligt i det föregående anförda beräkningar var tillskottet till lägenhetsbeståndet i landets större städer (med mer än 30 000 invånare) under året 1 oktober 1939—1 oktober 1940 ungefär 55 % av det mycket höga tillskottet under året förut.

24 I nedanstående tab. 11 har gjorts ett försök att uppskatta den faktiska bostadskonsumtionen (i mening nettoökning av antalet använda lägenheter) under kalenderåret 1940 i förhållande till kalenderåret 1939 (alltså perioder, som icke sammanfalla med jämförelseperioderna i nyss anförda jämförelse) i dels de tre största städerna, dels ett urval av ett tjugotal tillsammantagna mindre och medelstora orter (med minst 10 000 invånare), för vilka alla behövliga uppgifter varit tillgängliga. Materialet har varit uppgifter om nettotillskottet till bostadsbeståndet under respektive år, i förekommande fall korrigerade med hänsyn till eftersläpning i redovisningen. Uppgifter om pågående produktion samt om förändring under året i bostadsreserv (för hösten 1940 har, där exakta uppgifter icke äro tillgängliga, resultatet av ovannämnda inventering antagits utgöra tre fjärdedelar av faktiskt lediga). Vissa approximationer ha behövt göras, men dessa ha prövats i olika riktningar, varför resultaten torde ungefärligen överensstämma med faktiska förhållanden. Bostadsreserven har i »övriga» orter antagits oförändrad från 1938 till 1939. Denna grupp innehåller orter, för vilka enligt socialstyrelsens årliga oktoberenkäter nämnda år såväl stigande som fallande reserv uppgivits. Tab. 11. Bostadskonsumtionen 1939 och 1940 i vissa städer (antal lägenheter).

Stockholm Göteborg Malmö Övriga (27 st.) . . . .

a. Netto-

-er

b.

c Netto-

Tr

tillskott 1939

Konsumtion

tillskott

Konsumtion

10 300 4 650 2 650 9800

9 100 3 500 2 100 9800 24 500

4 800 1 350 600 3900 *

4 150 1 400 700 6100 12 350

,.

d. •..

e. d i % &y

£

46 40 33 62 50

Det må anmärkas, att uppskattningarna torde vara säkrast för Stockholm och »övriga orter», vilka spela största roll för det sammanlagda resultatet, osäkrast för Malmö, som för det hela har relativt ringa betydelse. Enligt de i tabellen redovisade beräkningsresultaten har under år 1940 bostadskonsumtionen i de representerade orterna sjunkit till precis hälften av 1939 års siffra. Sänkningen framträder som minst i »övriga orter», vilket överensstämmer med i övrigt kända förhållanden. Föreställningar om bostadsefterfrågans känslighet för ekonomiska krispåverkningar grunda sig ofta på en ogenomtänkt uppfattning om faktiska bostadsförhållanden och om bostadsefterfrågans struktur. Bostadsefterfrågan är såtillvida en känsligt reagerande faktor, som det år till år löpande tillskottet till efterfrågan kan variera starkt; en sänkning av tillväxthastigheten hos de bestämmande faktorerna (äktenskapsbildning, inflyttning o. s. v.) till exempelvis hälften betyder även en förändring av det årliga tillskottet i bostadsefterfrågan av samma storleksordning. Men en sådan förändring berör hela beståndet av efterfrågan i endast ringa grad, eftersom tillväxten även när den

25 är hög sällan uppgår till mer än 3 a 5 % av beståndet. Härtill kommer att den dominerande tillväxtfaktorn, äktenskapsbildningen, visserligen icke är helt okänslig för konjunkturförhållanden, men dock i väsentlig grad är bestämd av demografiska förhållanden, som endast obetydligt påverkas av konjunkturerna. Inflyttningens, respektive utflyttningens roll överskattas vanligen. Normalt hänföres endast en bråkdel av den årliga bostadsefterfrågan till flyttningarna. Långt viktigare äro som regel vad man kan kalla de endogena förändringarna inom en orts icke-flyttande befolkning: uppväxande i hushållsbildande ålder, upplösning av bestående hushåll genom dödsfall o. s. v. Flyttningsfaktorn är visserligen den starkast varierande, och dess växlingar svara därför ofta för större delen av en årlig förändring, men verkningarna av dessa växlingar dämpas ned genom det mera stabila förhållningssättet hos den dominerande faktorn, den endogena hushållsbildningen. I diskussionen om ekonomiska och sociala förhållanden under det senaste året har stundom skymtat uppfattningen, att den nödvändiga sparsamheten skulle kanske rentav i främsta rummet gå ut över bostadsefterfrågan och att den uppnådda standarden icke skulle kunna hållas. Detta är en mycket underlig föreställning. I fråga om bostadsstandarden lär man, d. v. s. hela folket, i stort sett icke ha något annat att göra än att hålla den, eftersom husen stå där de stå och se ut som de göra. Om en enskild eller ett hushåll förändrar sin bostadsstandard t. ex. genom att flytta från en större till en mindre bostad, betyder detta en anpassning, som kan vara möjlig för enskilda men omöjligt på kortare tid kan genomföras för hela befolkningen, eftersom bostadsbeståndets struktur är i huvudsak given för lång tid framåt. För större parten av svenska befolkningen är för övrigt ännu bostadsstandarden (i utrymmeshänseende) så låg att en ytterligare nedflyttning icke är möjlig utan att man hamnar i husvillhet. Konsumtionen av matfett kan sänkas över lag från en lördag till en måndag, men bostadskonsumtionens generella begränsning kan genomföras endast mycket långsamt genom förskjutningar mellan befolkningens storlek och sammansättning å ena sidan och det varaktiga, på kort sikt stelt givna bostadsbeståndets storlek och sammansättning å den andra. Det är missvisande att jämställa inskränkning i bostadskonsumtionen med inskränkning i konsumtionen av icke-varaktiga konsumtionsvaror. Den senare kan göras likformigt verkande och avvägas efter accepterade sociala, näringshygieniska eller liknande grunder. Vid bostadsförknappning — utom möjligen i ytterlighetsfall, såsom vid omfattande förstöring under krig — kommer det stora flertalet personer och hushåll att bokstavligen sitta i orubbat bo, under det att förknappningen drabbar ett litet mindretal, som antingen av tryckande fattigdom tvingas till hushållsupplösning och tillvaro som inhyseshjon hos andra eller i någon offentlig inrättning eller vid nybildning av äktenskap nödgas avstå från bosättning i normal ordning till följd av omöjlighet att finna bostad. Den sänkning av bostadsefterfrågan, som under ekonomiskt kritiska tider

26 kan uppkomma utöver den genom förändrad in- och utflyttning samt ändrad nybildning av hushåll åstadkomna, måste — om det icke endast är fråga om förskjutningar mellan olika lägenhetskategorier — innebära ökat inneboendesystem eller sammanflyttning av hushåll. För det stora flertalet hushåll torde detta framstå som en mycket avlägset liggande möjlighet att göra besparingar, som kommer i fråga endast i nödfall, utom under speciella förhållanden, såsom vid längre bortovaro för arbete å annan ort av familjeförsörjaren och liknande. För att erhålla belysning av den relativa betydelsen av här diskuterade förhållanden har i tab. 12 gjorts ett försök att sammanställa uppgifter om demografiska förändringar av betydelse för bostadsefterfrågan med sådana uppgifter ur byggnads- och bostadsstatistiken, som möjliggör en beräkning av bostadskonsumtionen under ett år. Orterna äro desamma som i föregående tabell: de tre största städerna samt en grupp av ett tjugotal medelstora och mindre städer. Med ledning av inom bostadssociala utredningen gjorda undersökningar över bostadsefterfrågans demografiska bestämningsfaktorer har med en stark — men av resultaten att döma tydligen tillåtlig — approximation beräknats den hushållsbildning, som år 1939 var att hänföra till de endogena faktorerna respektive till flyttningsresultatet. Den sålunda beräknade hushållsbildningen har sammanställts med den enligt byggnadsstatistiken och uppgifterna om lägenhetsreservens förändringar beräknade bostadskonsumtionen under året; dessa från olika håll gjorda beräkningar överensstämma mycket väl för det normala året 1939. Samma beräkningssätt har därefter tillämpats på år 1940, varvid för äktenskapsbildning och in- eller utflyttning ha använts preliminära uppgifter och gjorts vissa approximationer. Resultaten kunna givetvis därför komma att kräva någon justering; det synes dock icke finnas anledning att ifrågasätta deras riktighet i stort sett. Förfaringssättet Tab. 12. Beräkning av bostadsefterfrågaus sammandragning under 1940.

Stockholm

1939 1940

Endogen hushållsbildnin;?

Hushållsbildning !;enom inflyttningsöyerskott

Summa hushål Isbildning

Bostadskonsumtion

6 750 6 500

2 550 900

9 300 7 400

9100 4150

Skillnad

% 200 3 2:>0 — 3 050

1-5

1-5

Göteborg

1939 1940

2 850 2 990

650 190

3 500 2 800

3 500 1400

1400 Malmö

1939 1940

1660 1560

450 70

2 110 1630

2100 700

10 930 —

Övriga orter (27 s t ) 1 9 3 9 1940

7 020 6 970

2 280 1310

9 300 8 280

Sammandragn.verkan

9 500 6100

2-o

+ 200 -2180 — 2 380

l-i

innebär sålunda frågeställningen: vilket resultat skulle de år 1939 gällande hushållsbildningsnormerna ha givit med den äktenskapsbildning och det inflyttningsöverskott, som förekom 1941, om alla andra förutsättningar varit oförändrade? Skillnaden mellan detta resultat och den enligt byggnads- och bostadsstatistiken beräknade bostadskonsumtionen bör ge ett mått på verkan av 1940 års krisförhållanden på bostadsefterfrågan. Denna skillnad har därefter uttryckts som en generell sammandragningseffekt på bostadsefterfrågan genom att sättas i relation till hela beståndet av 1939 använda lägenheter. Den fasta stommen i bostadsefterfrågan utgöres av äktenskapsbildningen, som svarar för huvudparten av vad här nämnts den endogena hushållsbildningen. Under de år 1939 gällande, högkonjunktursmässiga inflyttningsförhållandena utgjorde den genom inflyttningsöverskott under året uppkommande hushållsbildningen i genomsnitt endast omkring en fjärdedel av det hela. (Man kan räkna med att normalt endast en av fem i årets inflyttningsklientel är hushållsbildare). Under år 1940 uppehölls äktenskapsbildningen i stort sett, varför den under antagande om oförändrade hushållsbildningsvanor beräknade endogena hushållsbildningen förblev ungefär konstant. Inflyttningsnettots bidrag sjönk däremot kraftigt, starkast i storstäderna mera måttligt i de medelstora och mindre. Av hela den beräknade minskningen i bostadsefterfrågan under år 1940 kom genomsnittligt för alla orter omkring en tredjedel på minskning av inflyttningsnettot. — Den krisbestämda efterfrågeminskningen har uttryckts som en generell sammandragningsverkan, som får uppfattas som det sammanlagda resultatet av den genom kristrycket åstadkomna hämningen i nybildning av hushåll, uppskjuten bosättning o. s. v. samt upplösningen av förut bestående hushåll, utöver den vanliga, genom sammanflyttning av hushåll och ökat inneboende. Denna sammanlagda verkan utgör för samtliga orter i vägt genomsnitt 1-4 % av bostadsefterfrågan, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av den normala årliga tillväxten under senare år före krisen. Till betydande del torde denna sammandragning vara att tolka som uppskjuten bosättning, ehuru säkerligen sammanflyttning av hushåll och ökat inneboende även spelat en viss roll. Att under ett år som 1940 större sammanlagd verkan av dylika omständigheter icke kan konstateras, är måhända ägnat att förvåna. Detta år har ju i högre grad än vad som torde vara vanligt även under depressionsår förekommit sådana förhållanden, som man vill anse särskilt ägnade att medföra uppskjuten bosättning och sammanflyttning av hushåll, i inkallelserna och arbetsmarknadsförhållanden, som tvingat att söka arbete utom hemorten. I senare hänseendet har ju just byggnadsverksamhetens läge varit av största betydelse. Klart är att hyresbidrag till inkallades familjer och motsvarande medel inom arbetslöshetspolitiken verkat att sammanhålla bostadshushållen och därmed uppehålla bostadsefterfrågan. — Resultatet torde kunna ge fog för påståendet, att föreställningen om att krisförhållanden skulle kunna rasera stora delar av bostadsefterfrågan, är tämligen verklighetsfrämmande.

28 Det kan mot det sist sagda invändas, att verkan att ett kristryck utlöses först så småningom, varför sammandragningseffekten skulle kunna komma att stiga, om de år 1940 rådande förhållandena bli bestående. Härtill är först att erinra om, att stadssamhällenas krisproblem i stort sett sammanfaller med byggnadsverksamhetens; häves bostadsbyggandets förlamning, torde också den viktigaste anledningen till sammandragning av bostadsefterfrågan vara undanröjd. Vidare är det emellertid även tvivelaktigt om ett fortbestående kristryck kommer att skärpa sammandragningstendensen. Det lär dock vara så, att sammanflyttning och liknande utvägar först tillgripas av det sannolikt ringa antal hushåll, för vilka dessa utvägar ligga närmast till hands; motståndet växer. I den mån sammandragningen sker genom uppskjuten bosättning, bildas även en latent efterfrågan, som så småningom kan utlösa en motrörelse. En beräkning av samma slag som dem, som redovisats i föregående tabell, för Stockholm och Göteborg (för övriga orter föreligger ej tillräckliga uppgifter) under depressionsåren 1932—34 gav följande resultat: Tab. 13. Sammandragning av bostadsefterfrflgan i förhållande till 1931. Stockholm

Å r 1932 » 1933 » 1934

Göteborg

%

%

I-o 0-6 0-6

l-o l-o 0-9

Trots depressionens varaktighet framträdde under dessa år icke någon progressiv sammandragningstendens. Det är värt att understryka att år 1940 visar en sammandragning, som är en och en halv gång så stark som depressionsåret 1932. (I båda fallen är verkan i de två största städerna exakt lika). Detta styrker det i och för sig på allmänna grunder rimliga antagandet, att de företeelser, som täckas av de anförda procentsiffrorna, uppskjuten bosättning, sammanflyttning av hushåll o. s. v., i högre grad äro ett uttryck för extra-ordinära förhållanden, under vilka vissa människor leva, än för ett mera allmänt utbrett ekonomiskt tryck. Huvuddata i bostadsmarknadsutvecklingen under det första året efter krisen på byggnadsmarknaden kunna med stöd av de föregående framställningarna sägas vara följande: 1. E n betydande minskning under året av utbudet av nyproducerade lägenheter. I och med fördigställandet av det stora beståndet av vid krisutbrottet under byggnad varande bostäder var dock ännu under början av 1940 det nya utbudet betydande, till sin storleksordning icke nämnvärt understigande samma årstider de föregående åren. I och med tredje kvartalet började verkan av krisen sätta kraftiga spår även i färdigställandet av lägenheter. Från 1 oktober 1939 till 1 oktober 1940 utmognade nya lägenheter till ett antal av c:a 55 % av motsvarande antal föregående år. Inom loppet av kalenderåret 1940 torde nettotillskottet till lägenhetsbeståndet i städerna

29 ha uppgått till omkring 45 % av 1939 års siffra. (Då vissa jämförelsedata hänföra sig till kalenderår användes i fortsättningen detta som jämförelseperiod) . 2. Bostadsefterfrågan har sjunkit till följd av minskad inflyttning, sannolikt minskad självständig hushållsbildning av icke-familjebildande personer, uppskjuten bosättning vid äktenskaps ingående samt sammanflyttning av hushåll och ökat inneboende till omkring hälften av efterfrågans volym år 1939. Däremot har minskad äktenskapsbildning i och för sig icke i nämnvärd grad påverkat bostadsefterfrågan. Vissa av de under året efterfrågebegränsande omständigheterna kunna antagas bilda en latent bostadsefterfrågan; särskilt gäller detta uppskjuten bosättning av nybildade familjer. Efterfrågan har sjunkit starkare i de största städerna än i stadsbygden i övrigt. 3. Till följd av dessa olikheter i efterfrågeförändringen samt av att nettotillskottet av nya lägenheter icke växlat på samma sätt som efterfrågan på olika orter har bostadsreserven förändrats på väsentligt olika sätt. I de största städerna har reserven vuxit (Stockholm) eller blivit ungefär oförändrad. I mindre och medelstora städer har reserven på flertalet orter till stor del, i vissa fall helt konsumerats. För stadsbygden som helhet torde reserven under året ha sjunkit med omkring 25 %. Slutligen må i detta sammanhang på nytt erinras om: 4. Att bostadsproduktionen inom loppet av år 1940 inställts på en nivå, motsvarande endast omkring 10% av 1939 års nivå, och att även den pågående produktionen under senare delen av 1940 nådde ned i detta läge. Då den före krisen planerade och igångsatta produktionen, som har svarat för tre fjärdedelar av lägenhets tillskottet under år 1940, numera torde vara helt avvecklad, kommer tillskottet under år 1941 till bostadsutbudet under i övrigt kvarstående oförändrade förutsättningar att uppgå till endast tiondelen av 1939 års och mellan fjärdedelen och femtedelen av tillskottet under år 1940. Dessa omständigheter, tillsammanställda, synas omedelbart peka mot en snabbt uppkommande bostadsbrist av mycket stor omfattning. För ordningens skull må dock prövas förutsättningarna för bostadsefterfrågans utveckling under år 1941 i alternativa fall. Man har då först att ställa in problemet mot bakgrunden av hushållsbildningens utvecklingstendenser på längre sikt. De inom bostadssociala utredningen gjorda undersökningarna av hushållsbidragens demografiska betingelser ge vid handen, att under det kommande decenniet tillskotten till hushållsbeståndet vid oförändrade hushållsbildningsvanor komma att sjunka betydligt till följd av den minskade folkmängden i de starkast hushållsbildande befolkningsgrupperna. Tab. 14 framställer den beräknade relativa utvecklingen per femårsperiod under tiden 1935—1950 i städerna under alternativa förutsättningar beträffande flyttningen mellan landsbygd och städer.

30 Tab. 14. Beräknat nettotillskott av hushåll i städerna vid oförändrade hushållsbildningsvanor. Genomsnittet 1936—1940 = 100. Inflyttning per femårsperiod

1936-1940 1941-1945 1946-1950

a

b

80 000

130 000

c 160 000

100 87 67

100 93 79

100 96 84

I förbigående må här anföras den förmodan, att utvecklingen på byggnadsoch bostadsmarknaderna under kommande decennium i hög grad kommer att präglas av dessa tendenser i hushållsbeståndets fortsatta utveckling. Kulmen i en hittills och särskilt under de två senaste decennierna ständigt stigande utveckling har med all sannolikhet passerats just under de senaste åren. Bostadsbyggnadsverksamheten har under dessa årtionden burits upp av en utomordentligt kraftigt växande våg av hushållsnybildning, som dock i fortsättningen ofrånkomligen, som en konsekvens av pågående förskjutningar i befolkningsstrukturen kommer att vika tillbaka. Även om på längre sikt sett hushållsnybildningen som grund för bostadsbyggnadsverksamheten kommer att kunna ersättas av standardstegring, är det dock säkert, att bostadsbyggandets betingelser komma att starkt förändras. E n efterfrågan, som väsentligen — som hittills — grundar sig på rent demografiska faktorer, kan antagas vara relativt föga elastisk och därmed så att säga försvarslös gentemot utbudsfaktorerna, hyra, byggnadskostnader o. s. v. E n efterfrågan, däremot, som i växande grad förutsätter stigande standard, torde komma att reagera mycket mera känsligt för kostnads- och prisförändringar. Som ett alltmer normalt drag torde framtidens bostadsbyggnadsmarknad komma att präglas av den frågeställning, som i akut form föreligger i nuvarande kris: att bygga eller inte bygga, det är en fråga om byggnadskostnader. Beträffande den för den endogena hushållsbildningen tyngst vagande faktorn, äktenskapsbildningen, torde man för de närmast följande åren få räkna med en lägre nivå än den under senare år gällande, mycket höga nivån. Att giftermålens antal under år 1940 icke väsentligt understigit antalet under 1939 har sannolikt sin förklaring i de politiskt osäkra förhållandena under förra vintern och våren; erfarenheten visar att dylika förhållanden stimulera giftermålsfrekvensen. Under tredje kvartalet 1940 sjönko giftermålssiffrorna betydligt under 1939 års nivå. Vid en bedömning av det sannolika bostadsbehovet under det kommande året bör man, även om ingen fullt säker grund för ett sådant antagande kan givas, såsom det mest sannolika räkna med en mindre omfattande äktenskapsbildning 1941 än 1939 och 1940. I ett sådant antagande ligger i det väsentliga anpassningen till sjunkande långtidsutveckling som illustreras i tab. 14. Det antagna måttet av sänkningen måste givetvis vara godtyckligt inom rätt vida gränser, eftersom man har att i icke bestämbara proportioner räkna med tendenser på längre sikt, krisverkningar

31 och tillfälliga verkningar av den nyss antydda art, som förelåg under förra vintern och våren. Mindre i syfte att direkt försöka en realistisk prognos än för att formellt bestämma den relativa betydelsen av olika faktorer och uppdraga gränser för utvecklingsmöjligheter av mera beaktansvärd sannolikhet antages, att äktenskapsbildningen under år 1941 kommer att uppgå till 70 % av 1940 års vilken i sin tur något understeg 1939 års, och vidare att övriga, i jämförelse med äktenskapsbildningen mindre betydande faktorer, som inverka på den endogena hushållsbildningen, förändra sig proportionellt därmed. Detta antagande kombineras 1) med antagandet, att all nettoinflyttning upphör till städerna samt att den generella sammandragningen av bostadsefterfrågan genom sammanflyttning av hushåll o. s. v. blir lika stark som under 1940, vilket skulle innebära, att vid slutet av 1941 3 % av de 1939 bestående hushållen skulle ha upplösts och i en eller annan form, genom samboende av två eller flera familjer eller inneboende — ett avgjort osannolikt antagande; 2) med antagandet, att nettoinflyttningen till städerna under år 1941 får samma omfattning och fördelning som år 1940 samt att sammandragningen från 1940 blir bestående men icke ytterligare ökas. Beräkningarna göras på det bestånd av orter, som innefattas i tab. 11 d^v. s. de tre största städerna samt ett urval av 27 övriga städer med mer än 10 000 invånare. Tillsammans omfatta dessa c:a två tredjedelar av alla orter med agglomererad bebyggelse i landet. Resultaten av dessa alternativa kombinationer, varvid i båda fallen antagits en 30 % lägre nivå för äktenskapsbildningen än år 1940, skulle bli en bostadskonsumtion, forutsatt att en sådan kunde täckas och icke förändrades genom absolut bostadsbrist, av en omfattning av i alternativ 1) 20 % och alternativ 2) 60 % av 1939 års, d. v. s. dubbelt respektive sex gånger så mycket som den under 1940 enligt byggnadsloven planerade bostadsbebyggelsen. Redan i det första alternativet skulle den under 1940 reducerade bostadsreserven smälta ihop i betydligt starkare takt än som skett under det gångna året; då reservens minskning under detta år betytt bostadsbrist i ett stort antal orter, måste redan en så osannolikt låg bostadskonsumtion som den i alternativ 1)' antagna betyda en starkt förvärrad situation på bostadsmarknaden, därest nytillskottet av lägenheter endast kommer att motsvara den nivå, vartåt bostadsbyggandet under år 1940 har tenderat. Vid en utveckling av den potentiella konsumtionen enligt alternativ 2) skulle, vid ett tillskott av endast 10 % genom nyproduktion, underskottet vara större än hela den hösten 1940 existerande reserven. Vid likartad fördelning av den potentiella konsumtionen under 1941 som av den faktiska under 1940 skulle bostadsbristen bli total på det övervägande flertalet orter; endast ett litet fåtal större orter skulle ha utsikt att med hjälp av en hösten 1940 föreliggande relativt riklig reserv klara situationen utan akut bostadsbrist. Intet av dessa båda alternativ utgör något teoretiskt ytterlighetsfall.

Det

32 första har redan betecknats som osannolikt lågt, vilket omdöme har stöd av erfarenheterna från såväl det sistförflutna året som tidigare krisskeden på bostadsmarknaden; en reservation måste naturligtvis göras för en nu oförutsebar politisk och ekonomisk utveckling av rent katastrofal art. Det andra alternativet har intet orimligt i sig. Äktenskapsbildningen har där antagits betydligt reducerad. Inflyttningen har antagits ligga kvar på 1940 års nivå, vilken är betydligt lägre än den under de föregående åren. Det vanskligaste antagandet under detta alternativ är givetvis det, att den generella sammandragningen icke fortsätter, utan att 1940 års läge i det hänseendet blir bestående. Med hänsyn dels till erfarenheterna från föregående depression, dels därtill att under år 1940 uppskjuten bosättning kan komma att i viss omfattning realiseras under år 1941, ligger dock icke heller häri något orimligt. En försiktig uppskattning, som göres under beaktande av den allmänna folkförsörjningens försämrade reala resurser vid fortsatt avspärrningsläge, bör måhända som det mest sannolika räkna med en utveckling någonstans mellan de linjer, som representeras av de här diskuterade alternativen. En kombination av till 70 % reducerad äktenskapsbildning, 1940 års reducerade inflyttningsnetto till stadsbygden och till 2 % av hela hushållbeståndet driven generell sammandragnings verkan ger en beräknad konsumtion för 1941, som är något mer än 40 % av 1939 års. Ingenting i hittills gjorda erfarenheter eller i nu bedömningsbara fakta eller tendenser ge anledning att beteckna en sådan uppskattning som hög. Ur bostadsmarknadssynpunkt är här också att taga hänsyn till den marginal, som ett på åtskilliga orter behövligt återställande av en reserv av rimlig storlek ger. Storleksordningen av denna marginal kan bedömas, när det angives att ett återställande av den genomsnittliga, ingalunda rikliga reserven från hösten 1939 ensamt för sig och under i övrigt givna förhållanden skulle kräva en nyproduktion, som utgör 6 a 7 % av 1939 års. Det ligger i förhållandenas egen natur, att en bedömning av bostadskonsumtionens sannolika utveckling för stadsbygden som helhet måste göras i tämligen vaga ordalag. I praktiken kräva givetvis förhållandena på varje särskild ort sitt noggranna beaktande. Det torde dock kunna fastslås som överväldigande sannolikt, att en bostadsproduktion under följande år på den nivå, vartåt utvecklingen under tiden efter krisutbrottet tenderar, kommer att vara otillräcklig för behovet. En uppskattning av behovet till 40 % av 1939 års bostadstillskott kan icke jävas av hittills givna erfarenheter och nu bedömningsbara tendenser i bostadsmarknadsutvecklingen.

33 K A P I T E L 3.

Allmänna synpunkter på kostnadsproblemet. Det synes sålunda sannolikt, att en fortsatt stagnation på bostadsbyggnadsmarknaden kommer att inom mycket nära framtid leda till en utpräglad bostadsbrist — där detta inte redan skett — med stark hyresstegringstendens som säker följd. E t t dylikt spänningstillstånd på bostadsmarknaden skulle säkerligen framdriva en viss bostadsbyggnadsverksamhet dels för tillgodoseende av den mycket köpkraftiga bostadsefterfrågan, för vilken kostnadsstegringen icke innebär större hinder, dels som följd av kommunala initiativ, vilka framstå som oundgängliga för att möta ett alltmer påträngande behov, eventuellt yttrande sig i ren husvillhet. I viss utsträckning ha dylika tecken redan visat sig. Risken för starkt tilltagande utbredning av bostadsbrist synes vara så stor, att det enligt de sakkunnigas mening är påkallat att hålla åtgärder i beredskap för en offentlig övervakning av hyresutvecklingen, parallell med den allmänna priskontroll, som sedan hösten 1939 förekommit. Då de sakkunniga anse en sådan beredskap, möjlig att mycket snabbt mobilisera, lämplig och nödvändig, är det icke därför att utvecklingen på hyresmarknaden hittills givit anledning till klagomål. Utvecklingen synes tvärtom på flertalet orter ha haft en mycket sansad karaktär. Det är emellertid klart, att uppkomsten av en utbredd och skarp bostadsbrist kan skapa betingelser för en knapphetsprisstegring på hyresmarknaden, som kan bryta igenom de frivilligt åtagna restriktionerna och som med hänsyn till de sociala och penningpolitiska konsekvenserna kan komma att kräva offentlig kontroll. E n offentlig hyresreglering medför emellertid lätt komplikationer på hyresmarknaden av i och för sig föga önskvärd art, varpå utvecklingen under förra världskriget lämnar rikligt med exempel. Det enda verkliga botemedlet mot bostadsbrist är självklart bostadsproduktion av tillräcklig omfattning för att tillgodose behovet. Det är ur bostadsmarknadssynpunkt givetvis det mest önskvärda, om offentlig hyreskontroll kan få karaktären av en provisorisk anordning, behövlig endast under en övergångstid, innan bostadsproduktionen hunnit motsvara bostadskonsumtionskraven. Detta sista förutsätter dock, att nya bostäder kunna framställas till kostnader — årliga kostnader för fastigheten — som icke ligga på en helt annan nivå än de för likvärdiga bostäder hittills gällande. Om denna förutsättning icke finnes och ändå en bostadsproduktion kommer till stånd, måste verkan på hyresmarknaden bli, att hyresnivån för hela det förut befintliga bostadsbeståndet anpassas uppåt oberoende av de faktiska kostnaderna för detta bestånd. Ur inkomstfördelningssynpunkt liksom ur penningvärdeutvecklingens 39 4 1

O

34 synpunkt skulle en dylik process, varunder en plötsligt och starkt höjd kostnadsnivå för nybyggda bostäder bestämmer hyresutvecklingen för hela bostadsbeståndet, vara en allvarlig affär. Den årliga hyressumman i stadssamhällena torde 1939 ha uppgått till bortåt 500 miljoner kr. En allmän höjning på 10 % betyder sålunda en inkomstöverflyttning av 50 miljoner kr., på 30 % av bortåt 150 miljoner kr. om året, vilken endast till den marginella del, som utgöres av de på den höjda kostnadsnivån byggda nya bostäderna motsvaras av en verklig kostnadsökning. (Härvid avses givetvis icke sådan hyreshöjning, som motsvaras av ökade ränte- och driftskostnader även på gamla fastigheter.) Om denna utveckling icke accepterades, utan en reglering av hyrorna med de för respektive fastighetsgrupper faktiska kostnaderna som grund genomfördes måste vid starkt höjda framställningskostnader för nya bostäder uppkomma en splittring av hyresnivån, som ur konsumentsynpunkt är irrationell, som medför fastlåsning av hyresmarknaden, favoriserande av några grupper, belastning av andra, missgynnande särskilt av den nya bosättningen och hämning av nyproduktionen. Bostadsmarknadens kärnproblem, vars lösning ger enda möjligheten till någorlunda sunda och välbalanserade förhållanden, är därför problemet att förse marknaden med ett tillräckligt utbud av nya lägenheter till priser, ungefär i klass med dem för likvärdiga bostäder i redan befintliga fastigheter.

I den svåra situation, som nu råder eller håller på att växa fram på bostadsmarknaden, har man anledning att tillspetsat ställa frågan: vilket är för bostadsmarknaden och den allmänna bostadsstandarden, betraktade på längre sikt, det minst onda av två onda ting, en skarp bostadsbrist till följd av fortsatt stillestånd inom bostadsbyggandet eller en bostadsbyggnadsverksamhet på villkor, som kräva en kraftigt höjd hyresnivå? Att båda alternativen kunna medföra olyckliga och vittgående konsekvenser är uppenbart. Det förra skulle sannolikt göra nödvändig en sträng reglering av hyresmarknaden och möjligen bostadsransonering i någon form samt driva fram nödåtgärder för hysande av husvilla. Enligt erfarenheten är en sådan period av bostadsbrist svår att avveckla; det tager lång tid innan den avstannade, desorganiserade produktionsapparaten för bostadsbyggande hinner täcka det uppdämda behovet och under tiden består ett spänningstillstånd, som hotar att utlösa hyresstegring och därmed grundar behov av fortsatt, mer eller mindre svåradministrerad reglering av marknaden. Ur produktionssynpunkt betyder detta alternativ risk för starka konjunktursvängningar, som konserverar eller återbildar sådana oefterrätteliga förhållanden, varpå byggnadsutvecklingen ingalunda saknar exempel, hämmar byggnadsindustrins tekniska utveckling och på obestämd tid uppskjuter realiserandet av en allmän höjning av utrymmesstandarden. Det andra alternativet är till sina konsekvenser icke mindre olyckligt. Om

35 bostadsbyggandet i fortsättningen skulle permanent inställas på den just nu gällande kostnadsnivån och den allmänna hyresnivån så småningom anpassas därefter, skulle detta — bortsett från sakens betydelse ur penningpolitisk synpunkt — säkerligen betyda att möjligheterna för ett allmänt realiserande av utrymmesstandardens höjning för lång tid framåt ruinerades. En granskning av bostadsmarknadsutvecklingen hittills ger vid handen, att under senare delen av 1930-talet en påtaglig tendens till standardhöjning gjorde sig gällande. Till endast en mindre del var denna tendens ett direkt uttryck för bostadspolitiska åtgärder (vilka dock, utöver sin direkta verkan, utan tvivel haft sin betydelse genom sin förebildande verkan). Väsentligen hade den givetvis till förutsättning det gynnsammare förhållande mellan inkomster och bostadskostnader, som skapades under 1930-talet, varvid en stor roll bör tillmätas den tidigare berörda omständigheten, att bostadsbyggandets kapacitet under detta skede långt bättre motsvarat bostadsbehovets tillväxt än under 1920-talet. E n jämförelse mellan inkomstutvecklingens och bostadskostnadsutvecklingens kurvor mot bakgrunden av den faktiska bostadsmarknadsutvecklingen under senare år ger ett intryck av att ett skede hade börjat, vars fortsättning efter samma linjer skulle ha betytt ett mera allmänt realiserande av en högre utrymmesstandard. Vikten och den sociala angelägenheten härav — icke minst ur befolkningsfrågans synpunkt — har alltmera allmänt erkänts. Att en dylik utveckling avbrytes under ett politiskt och ekonomiskt kristillstånd som det nuvarande måste givetvis bäras med jämnmod. Annorlunda måste frågan bedömas ur den synpunkt, som här diskuteras, bostadsstandardutvecklingen på längre sikt. Att lång tid bestående, utvecklingshämmande verkningar kunna utgå ur en kris i bostadsförsörjningen, ge 1920-talets bostadsmarknadsförhållanden exempel på. Om ur den nuvarande krisen skulle framgå en bestående förskjutning mellan inkomster och bostadskostnader i ogynnsam riktning, kan resultatet bli, att bostadsstandardutvecklingen tager länge verkande, kanske obotlig skada. Även för byggnadsindustrin och de däri engagerade parterna skulle en sådan utveckling sannolikt innebära en allvarlig försämring av utsikterna på längre sikt. I detta sammanhang må åter erinras om det förut påpekade förhållandet, att byggnadsbehovet i framtiden i växande grad kommer att bli beroende av standardhöjning, i sjunkande grad av den demografiskt betingade hushållsbildningen. Härmed har man också att räkna med, att det bostadsbehov, som framträder som effektiv efterfrågan, blir mera känsligt för bostadskostnaderna. Höga kostnader kunna icke i nämnvärd grad hindra nya åldersgrupper att växa upp, gifta sig och sätta bo; däremot kunna de hindra en bostadsbehövande familj att välja en tvårumslägenhet i stället för en enrumslägenhet, d. v. s. att inrikta sin efterfrågan på det sätt, som ger större byggnadsbehov och större sysselsättningsmöjligheter tack vare stigande standard. Det är inte endast ett allmänt socialt intresse av utomordentlig räckvidd utan även ett intresse för byggnadsindustrin själv, dess företagare, materialleverantörer och arbetare, att den nuvarande krisen i bostadsförsörjningen löses utan att en försämring i relationen inkomster—bostadskostnader uppkommer.

36 Såväl det ena som det andra av de här diskuterade alternativen måste komma att ge bestående skador. Den enda tillfredsställande utvägen ur det nuvarande låsta läget är den, som går över omedelbar anpassning av de för de årliga bostadskostnaderna bestämmande faktorerna på sådant sätt, att en tillräcklig nyproduktion av bostäder till priser, som ej väsentligt överstiga de på likvärdiga bostäder nu gällande, blir möjlig. I de efterföljande kapitlen diskuteras i detalj den hittillsvarande utvecklingen och det nuvarande läget beträffande de olika för bostadsfastigheters kostnader och räntabilitet bestämmande faktorerna samt de möjligheter, som ha synts de sakkunniga föreligga till reduceringar. Här skall endast anföras vissa allmänna synpunkter på problemställningen och på möjligheterna till en lösning. E n fråga, som icke kan förbigås, är den, om det icke vid utbrottet av krisen bestod en marginal mellan gällande hyresnivå och kostnadsnivå, som omsattes i vinster för byggnadsföretagarna utöver den normala företagarvinst, som inkluderar ersättning för företagarnas arbete och riskbärande. Om så hade varit fallet i mera avsevärd grad, skulle byggnadsverksamheten ha kunnat bära en motsvarande höjning av kostnaderna, vara räntabel utan höjning av hyrorna. Att en icke obetydlig sådan marginal bestod under 1920-talets högkonjunktur och även i det skede, 1935—36, då den senaste högkonjunkturen tog fart och då fördelen av de under de föregående åren sänkta byggnadskostnaderna kombinerades med fördelen av sjunkande räntor vid i stort sett oförändrad hyresnivå, synes uppenbart. Den prägel av obruten högkonjunktur, som utmärkte byggnadsmarknaden under åren före krisen, kunde också ge skäl för antagandet, att byggnadsverksamheten då gav mera än som motsvarar normal ersättning för företagarprestationerna. Man bör vid betraktandet av denna fråga icke låta omdömet alltför mycket vägledas av uppgifter om enstaka stora vinster, som uppstått vid försäljning av fastigheter. I en näring som byggnadsindustrin uppkomma sådana lätt och mer eller mindre slumpartat i och med dess spekulativa karaktär. Det spekulativa momentet beror inte helt av verksamhetens organisation; till stor del sammanhänger det med byggnadsmarknadens egen natur. Spekulationen ligger i valet av tomt, i bedömandet av tomtlägets värde ur framtidssynpunkt, i "bedömandet av lägenhetens lämpliga storlek, differentiering och utrustning, alltså av de svårbedömda skiftningarna i bostadsefterfrågans inriktning. Även till finansieringen utsträcker sig spekulationen. Byggmästaren känner vid igångsättandet av byggnadsföretaget ränteläget som det då är men icke som det är, när huset är färdigt och skall belånas. Under sådana omständigheter kunna uppstå stora vinster vid fastighetens försäljning, som dock icke ge uttryck för den grad, i vilken bostadsbyggandet som helhet belastas av övernormal företagarersättning. De sakkunniga ha sökt bilda sig en uppfattning i denna fråga, som är svår

37 eller omöjlig att besvara med statistiska hjälpmedel. Det synes vara en allmän uppfattning inom företagarkretsar på området, att under året före krisutbrottet bostadsbyggandet normalt gick ihop men icke mycket mera. En sådan uppfattning bestyrkes av erfarenheter inom ett bostadsbyggnadsföretag som H S B . Förut har anförts, att den »verkliga» hyresförändringen (mätt under eliminerande av verkan av lägenhetsbeståndets förändrade sammansättning) under åren 1933—39 nästan exakt motsvarar förändringarna i de kostnadsbestämmande faktorerna. Då utgångsåret, 1933, var ett lågkonjunkturår med minskande produktion, synes det finnas presumtion för att då några större överskottsvinster icke funnos att hämta. Detta ger vid handen som sannolikt, att de möjligheter till överskottsvinster, som vid början av 1930-talets högkonjunktur skapades av räntesänkningen, under den fortsatta utvecklingen åtminstone till stor del eliminerats av byggnadskostnads- och tomtprisstegringen åren 1937—39. De sakkunniga ha vidare sökt sammanställa taxeringsuppgifter för året före krisen med uppgifter om utförd produktion under samma år för ett antal byggnadsföretagare, för vilka dylika uppgifter kunnat erhållas. Materialet rymmer dock så många felkällor, att det icke kan framställas i statistisk form. Det synes dock peka på, att företagarnas inkomster under nämnda år genomsnittligen motsvarade 3, högst 5 % av kostnaderna för den utförda produktionen. Även om häri skulle ligga någon möjlighet till reduktion, kan dock för byggnadsverksamheten som helhet den möjliga reduktionsmarginalen endast i obetydlig grad möta den förändring i de för de årliga kostnaderna bestämmande faktorerna, som inträffat efter krisen. Man torde därjämte kunna utgå ifrån, att i ett krisläge som det nuvarande överskottsvinster falla bort av sig själva samt att i den byggnadsproduktion, som erhåller offentligt stöd i någon form, slumpmässiga spekulationsvinster skola vara uteslutna. E n i den allmänna diskussionen om bostadsbyggandets problem ofta anvisad väg att nå billigare kostnader är att skära ned standarden med avseende å byggnadernas utförande och lägenheternas utrustning. Otvivelaktigt är en del att vinna på denna väg; hithörande frågor diskuteras i fortsättningen i kapitel 8. Det är dock uppenbart, att standarden icke kan reduceras utöver en viss gräns, utan att förutsättningen om ungefärlig likvärdighet med förut byggda bostäder upphäves. Att bygga bostäder med en ifråga om utförande och utrustning lägre klass än den på senare tid — med dess tekniska förutsättningar — vanliga kan vara nödvändigt under vissa förutsättningar, men det är icke ett sätt att reducera byggnadskostnaderna i den mening, som här förevarande frågeställning innebär. En tillfällig ansvällning av bostadsbehovet på en ort, t. ex. till följd av forcerad krigsmaterialproduktion, som med säkerhet väntas vara övergående, kan motivera uppförandet av provisoriska bostäder. Det torde emellertid vara ett misstag att tro, att detta är en billig form för bostadsförsörjning, som vid bostadsbrist lämpligen kan tillgripas även för att tillgodose den ordinära bostadsmarknadens behov. Provisoriska bostäder torde tvärtom ofta — om de verkligen äro provisoriska och amorteras

38 därefter och icke övergå i permanent slum — bli förhållandevis dyra. Det är skäl att varna för utvägen att — annat än i antydda undantagsfall — söka lösa de problem, som ett akut försvårat bostadsförsörjningsläge ställer, genom att bygga bostäder i nödbostadens klass eller överhuvud med en väsentligt reducerad standard. Ur fastighetsekonomisk synpunkt är en reduktion av standarden i dylik grad en mycket betänklig sak. De på sådant sätt nybyggda lägenheterna bli — med hänsyn tagen till kvaliteten — dyra i förhållande till såväl äldre, omoderna som nyare, modernt utrustade, konkurrerande lägenheter, som byggts till förutvarande kostnader. Man bör skilja mellan sådan standardsänkning, som permanent sänker en bostadsfastighets klass, och sådan av tillfällig art, som under gynnsammare framtid kan utan större svårigheter eller kostnad upphämtas, samt slutligen och viktigast sådan rationalisering, framför allt beträffande huskroppens utformning och byggnadskonstruktioner, som icke i praktiskt avsevärd grad berör lägenhetskvaliteten. De senare kunna betecknas som verkliga kostnadsreduktioner, under det att den förstnämnda endast innebär ett sätt att kringgå byggnadskostnadsproblemet, som såväl socialt som fastighetsekonomiskt icke är att rekommendera.

Marknadens förseende med ett tillräckligt utbud av nya lägenheter till priser ungefär i klass med dem för likvärdiga bostäder i redan befintliga fastigheter betyder icke som målsättning en absolut fast hyresnivå. Vissa kostnader, i första hand värmekostnader, skatter och övriga onera växla till stor del oberoende av nyframställningskostnaderna och beröra i så måtto i typiska fall äldre och nya fastigheter lika. Syftar man till paritet i avseende å de årliga kostnaderna för likvärdiga bostäder i nya och förut befintliga hus, bör givetvis denna paritet sökas vid en nivå, som kan förskjutas genom dessa oberoende av nyframställningskostnaden för nya och gamla bostäder lika varierande kostnader. I fråga om den starkast växlande av dessa, värmekostnaden, har ju detta förhållande markerats genom att ersättningen för fastighetsägarens bränslekostnader mer eller mindre utbrutits som en självständigt varierande del av hyresgästens betalningsförpliktelser. I viss grad gäller det sagda även om räntekostnaderna, i den mån räntan på fastighetslånen icke är bunden eller successivt i och med konverteringen av de bundna lånen. Räntekostnaderna för det förut befintliga fastighetsbeståndet följer sålunda så småningom — med olika eftersläpning för olika fastigheter — efter marknadsräntans utveckling. Åtgärder som syfta till paritet i avseende å de årliga kostnaderna för gamla och nya bostäder av likvärdig beskaffenhet men icke ha bostadssocialt motiverade subventionssyften därutöver, böra därför i fråga om kapitalkostnaderna utformas sålunda, att de i görligaste mån hindra att ett höjt ränteläge, vars fortbestånd i framtiden är ovisst, omedelbart överföres på de årliga kostnaderna i full utsträckning men däremot icke hindrar en anpassning på längre sikt till den allmänna nivån för kapitalkostnaderna, i clen mån denna nivå successivt arbetar sig igenom och blir gällande för hela bostadsfastighetsbeståndet.

39 I fråga om de egentliga byggnadskostnaderna samt tomtkostnaden äro de vid byggnadstillfället gällande priserna däremot definitivt bestämmande för fastighetens ekonomi för hela dess livstid, i den mån de icke avskrivas genom förluster för enskilda eller genom subvention från det allmänna. En anpassning till ett i framtiden förändrat läge kan för dem icke ske. Det som är gjort, är gjort. Det följer som en slutsats av den här skisserade tankegången att vid utformningen av åtgärder, som syfta till nämnda paritet i avseende å de årliga fastighetskostnaderna och därmed till ordnande av bostadsförsörjningen på sätt, som i minsta möjliga mån rubbar hyresmarknadsutvecklingen, de löpande driftskostnaderna, som förändras lika för gamla och nya fastigheter, kunna lämnas utanför problemet (vilket givetvis icke innebär, att deras allmänna betydelse förbises), att de kostnadsbestämmande faktorer, vars verkan på fastighetsekonomin är definitiv, d. v. s. egentliga byggnadskostnader och tomtpriser, i görligaste mån böra från början anpassas, under det att kapitalkostnadernas anpassning kan avse en kortare period, säg fem eller tio år, inom vilka det allmänna räntelägets förändringar hunnit genomsyra större delen av fastighetsbeståndet.

Det är uppenbart, att man vid sökandet efter möjligheter att förbilliga byggnadskostnaderna och andra för fastighetens räntabilitet och krav på avkastning bestämmande faktorer icke kan uppställa som någon regel, att reduktionen bör läggas på varje faktor i proportion till dess bidrag till kostnadsfördyringen under viss passerad period. Valet av sådan period blir i varje fall godtyckligt. I byggnadskostnadsutvecklingen, betraktad på längre sikt, kan konstateras en viss tendens till utjämnings verkan av de inbördes kostnadsförskjutningarna, vilket sannolikt är betingat av hyresprisernas relativa stelhet, jämfört med många kostnadselements priser. När räntan sjunker, stiga tomtpriserna ofta. Kostnadskurvan för materialpriser och löner tillsammanstagna är jämnare än kurvorna för materialpriser respektive löner var för sig tagna. Den relativa storleken av det bidrag till den totala kostnadsutvecklingen, som en viss faktor har lämnat, kan därför vara starkt växlande alltefter vilken jämförelseperiod, man väljer. Även om det är kostnadsutvecklingen under det senaste året, som framdrivit det aktuella problemet, är dock den relativa betydelsen därunder av de olika faktorernas förändringar i och för sig irrelevant utom — såsom nyss berördes — i avseende å fördelningen av stegring respektive reduktion på till sin verkan definitiva och ickedefinitiva faktorer. Det är vidare klart, att de praktiska möjligheterna och rimligheten av reduktion icke behöver stå i något som helst bestämt förhållande till förändringarna under viss förfluten tid. Av alla materialprisstegringar har, som exempel, järnprisets stegring under tiden efter krisutbrottet betytt mest, under det att vissa specifika byggnadsmaterial bidragit obetydligt. Därmed

40 är ingalunda givet, att reduktionsmöjligheterna äro störst eller böra sökas i första hand hos järnpriset, vars bestämning i nuvarande hushållningsläge givetvis måste ske i ett mycket vidare sammanhang än byggnadsmarknadens, överhuvud måste problemställningen helt lösgöras från formalistiska »rättvise »-synpunkter, grundade på förhållanden i den passerade utvecklingen. Sedan tiden från krisutbrottet fram till november 1940 ha de egentliga byggnadskostnaderna, räknade på ett medelstort hyreshus av numera vanlig typ, stigit med ungefär 17 %. Stegringens fördelning på olika faktorer redovisas i detalj i kapitel 4. Noteringar om tomtpriser saknas nästan fullständigt för senare tid; att räkna med denna faktor såsom bidragande till det senaste årets kostnadsutveckling låter sig därför icke göra. Kreditvillkoren vid fastighetsbelåning har sedan tiden före krisen förändrats på ett sätt, som enklast uttryckes i bottenlåneräntans stegring — där lån överhuvud kunnat erhållas — från omkring 3 % till omkring 4-5 %. En skildring av kapitalmarknadsutveckling med särskilt avseende å fastighetslån lämnas i bilaga 4. övriga driftskostnader ha slutligen undergått vissa förändringar, särskilt genom bränsleprisernas stegring. Dessa faktorers relativa betydelse och sammanlagda effekt på en bostadsfastighets räntabilitet och krav på avkastning framställes enklast genom jämförelser på basis av ett typfall, som räknas dels med före krisen rådande villkoren, dels med de nu rådande. Som sådant har valts ett bostadsbygge i en medelstor landsortsstad, med en byggnadskostnad före krisen på 185 000 kr. och en tomtkostnad på 15 000 kr. (7*6 % av fastighetskostnaden; se kapitel 5). Finansieringsvillkoren före krisen antagas vara 50 % bottenlån med en ränta av 3 %, 20 % sekundärlån med en ränta av 4 % och en amorteringstid av 40 år; återstoden finansieras med 20 % till en ränta av 4-75 % och med amortering på 25 år samt 10 % med 10 års amortering och 5 % ränta. Detta ger en total kapitalkostnad på 5-18 5 %. Fall I: före krisutbrottet. Byggnadskostnad 185 000 kr. Tomt 15 000 » 200000 kr. Kapitalkostnad 200 000 kr. a 5-185 % 10370 kr. Onera (2-5 % av byggnadskostnad) samt värme och v.v 6 313 » Årlig kostnad 16 683 kr. Den erforderliga bruttoavkastningen blir 8-3 4 % av fastighetskostnaden (byggnadskostnad och tomt). Sedan krisutbrottet ha alla faktorer (utom tomt), byggnadskostnad, kapitalets förräntningsnorm samt kostnaderna för onera och värme bidragit till totalstegringen i de årliga kostnaderna. Med hänsyn till förut anförda synpunkter på den särskilda ställning i problemet, som onera och värmekostnader intaga, är det lämpligt att först isolera deras bidrag till stegringen. Därvk har beträffande värmekostnaden räknats med en tilldelning av bränsle, uppgående till 80 % av det normala behovet.

41 Fall II = fall I men med höjda onera och värmekostnader. Kapitalkostnad 200 000 kr. å 5-185 % 10370 kr. Onera (2-61 % av byggnadskostnad) samt värme och v.v 7 323 » Årlig kostnad 17 693 kr. Ökningen i onera och värmekostnader ha sålunda under tiden efter krisutbrottet medfört en höjning av de årliga kostnaderna med 6 % och av bruttoförräntningen till 8-8 5 %. Fall I I I representerar läget vid slutet av år 1940, varvid byggnadskostnads- och räntestegringen samtidigt inräknats. I fråga om de högst placerade medlen (över 90 %) har räknats med oförändrade villkor. Kapitalkostnaden blir 6-3 91 % av fastighetskostnaden. Fall III: efter Byggnadskostnad

krisen. 216500 kr.

Tomt

15 000 » 231500 kr. Kapitalkostnad 231500 kr. a 6-3 91 % 14 795 kr. Onera (2-31 % av byggnadskostnaden) samt värme och v.v 7 498 » . M Ökningen i förhållande till fall I blir 33-6 %.

22 293 kr.

Stegringsverkan av olika faktorer framgår av följande uppställning: Stegring av enbart onera och värmekostnader 6 % » » » räntehöjning 14-5 % » » » byggnadskostnadsökning 10-6 % Kumulerad verkan av samtliga 33-6 % Under i övrigt lika förutsättningar har alltså den sammanlagda verkan av de olika stegringsfaktorerna medfört en höjning av de årliga kostnaderna med 33 a 34 %. Vid diskussion om möjligheterna att reducera kostnaderna i det syfte, som förut angivits, bör dock icke räknas med stegringen i onera och värmekostnader. Det behov av reduktion, som borde tillgodoses enligt den givna målsättningen, framgår av en jämförelse mellan fall I I och fall I I I och avser en stegring av omkring 26 %. Det må från början slås fast, att ett uppnående av det uppställda målet icke är möjligt genom förändring av enbart en faktor. Endast genom en kombination av förändringar finnas utsikter att komma åtminstone i närheten av ett läge för de årliga kostnaderna för nybyggda bostadsfastigheter, som är i paritet med de före krisen gällande. Direkt subvention för avskrivning av tillräckligt stor del av fastighetskapitalet för att syftet skall uppnås torde vara utesluten av statsfinansiella skäl — bortsett från de stora betänkligheter, som ur andra synpunkter måste resas mot ett sådant förfaringssätt. Om den direkta subventionslinjen valdes skulle krävas ett bidrag av omkring 1 000 kr. per eldstad, eller vid det produktionsbehov, som i föregående kapitel kalkylerats såsom mest sannolikt, ett årligt belopp av minst 50 miljoner kr.

42 Skulle reduktionen läggas enbart på räntan skulle — om sedvanliga relationer mellan räntesatserna på olika belägna lån skulle gälla — det krävas en bottenlåneränta på 2-2 5 %, en räntesats som uppenbarligen saknar varje kontakt med det aktuella kapitalmarknadsläget och det, som inom närmaste år kan komma att bli aktuellt. Lagd enbart på fastighetskostnaderna (egentliga byggnadskostnader och tomt) skulle reduktionen behöva utgöra 25-7 % av den efter krisen uppkomna nivån eller 9 % under förkrisnivån. Om någon särskild faktor av de för fastighetskostnaderna bestämmande skulle bära bördan av reduktionen skulle krävas av a) standard och konstruktioner: 27-5 % reduktion; b) löner: sänkning med 75 %; c) materialpriser: sänkning med 45 %\ d) tomt: gratis tomt samt 20 % subvention av byggnadskostnaderna. I fråga om var och en av de nämnda faktorerna, vilka behandlas var för sig i följande kapitel, finnas bestämda begränsande omständigheter, som här, såsom ett slags förhandssummering av de följande kapitlens resultat, må kort angivas. a) Beträffande denna faktor erinras om den nyss framförda synpunkten, att en standardsänkning, som bringar de nyproducerade lägenheterna i en annan och lägre klass än de före krisen producerade, icke kan räknas som en verklig byggnadskostnadsreduktion. — De utredningar, som av tekniska experter utförts för de sakkunnigas räkning, och som redovisas i bilagorna 1—3 samt kapitel 8 ha lämnat till resultat, att en reduktion av kostnaden på omkring 8 % är möjlig utan att kravet på likvärdighet nämnvärt åsidosattes, b) Undersökningen av löneförhållandena inom byggnadsindustrin (kapitel 7) och jämförelsen mellan byggnadsarbetarlöner och löner på andra, i väsentliga avseenden jämförliga arbetsområden synas peka på, att den under senaste högkonjunktur gällande lönenivån för byggnadsarbetare låg mer än 15 % högre än på jämförelseområdena. Genom krisen och den starka minskningen i tillgången på i synnerhet sådana arbeten, som ge större ackordsförtjänster har visserligen helt säkert byggnadsarbetslönerna reducerats. De sakkunniga hålla dock före att kostnader, som ha karaktär av kompensation för minskad arbetstillgång icke bör få belasta byggnadskostnaderna — åtminstone icke i arbeten, där räntabilitetssynpunkten är av så avgörande betydelse som inom bostadsbyggandet. — Det tillkommer arbetsmarknadsorganisationerna att ingå överenskommelse om lönevillkoren inom byggnadsfacken. Utifrån resultaten av de utförda undersökningarna om rådande löneförhållanden ha de sakkunniga, vid summering av reduktionsmöjligheterna i kalkylen, räknat med en sänkning av lönekostnaderna vid nybyggnad för bostadsändamål från den vid slutet av år 1940 gällande nivån med 12 a 15 %\ en dylik sänkning torde icke bringa byggnadsarbetarnas lönevillkor under de i jämförliga fack i allmänhet gällande. För den detaljerade beräkningen hänvisas till framställningen i kapitel 7.

43 c) I fråga om materialpriserna (kapitel 6) synes det f. n. icke möjligt att räkna någon total reduktion som bidrag till en allmän kostnadsreduktion. De för materialprisstegringen mest avgörande faktorerna, bränslepris, järnpris och transportkostnader, äro väsentligen bundna av omständigheter utanför byggnadsmarknaden. Den chans till reduktion, som på vissa punkter föreligger, torde i det hela uppvägas av risken för ytterligare prishöjning på andra punkter. d) De sakkunniga ha beträffande tomtpriset utgått ifrån, att den konjunkturpräglade stegring som inträffat efter 1935 skall kunna gå tillbaka utan att egentlig subvention från kommunernas sida skall behöva föreligga. De sålunda bestämda reduktionsmöjligheterna växla starkt från ort till ort, men synas i vanliga fall utgöra bortåt 30 %. Sammanräknas dessa reduktionsmöjligheter, som sålunda bestämts under hänsyn till givna begränsningsfaktorer, erhålles en total reduktion som nästan exakt bringar ned fastighetskostnaderna till den före krisen gällande nivån. Därmed skulle även det förut diskuterade syftet att kostnadsstegring med definitiv verkan från början återföres till paritet med tidigare byggda, jämförliga bostäder nås. De i fall I I I härovan ingående fastighetskostnaderna fördela sig på huvudposter approximativt på följande sätt: Löner 80 000 kr. Material 136 500 » Tomt 15000 » Fastighetskostnad 231 500 kr. Uppskattningarna av reduktionsmöjligheterna, som byggt på de i följande kapitel redovisade undersökningsresultaten, skulle ge: Standard c:a 17 000 kr. Tomt c:a 4 000 » Löner c:a 10 500 » Summa reduktion 31 500 kr. Om de i det föregående diskuterade möjligheterna till reduktion av fastighetskostnaderna ha tillvaratagits, återstår för det fulla ernåendet av det uppställda syftet — att återställa paritet mellan de årliga kostnaderna i nybyggda och förut byggda, likvärdiga bostadsfastigheter — att bringa förräntningsprocenten för kapitalet totalt tillbaka till den nivå av 5*18 5 %, som i utgångsläget rådde. De sakkunniga ha vid prövningen av betingelserna härför utgått från de från år 1940 gällande reglerna för tertiärlåneverksamheten. En kalkyl ger vid handen, att med en bottenlåneränta av 3*5 % därtill anpassad sekundärlåneränta samt tertiärlån enligt nu gällande regler (och kapitalet över 90 % till oförändrade villkor) den för syftet erforderliga förräntningsprocenten för hela kapitalet exakt ernås. Möjligheterna att till fullo realisera önskemålet att bringa bostadsbyggandets samlade villkor därhän, att ny bostadsproduktion kan bli räntabel utan

44 att hyresnivån höjes mera än som motsvarar höjningen i de löpande för nya och gamla fastigheter på lika sätt förändrade onera och värmekostnader kräver — under de förutsättningar i övrigt som de sakkunniga funnit ur olika synpunkter rimliga — en bottenlåneränta av 3*5 %. De sakkunniga hysa den allmänna uppfattningen att ett dylikt ränteläge icke i något reellt beaktansvärt hänseende är oförenligt med de nu rådande kapitalmarknadsförhållandena — och detta utan att förbise de kapitalförsörjningssvårigheter och de penningpolitiska risker, som föreligga i nuvarande politiska och ekonomiska situation. De sakkunniga ha funnit den lämpligaste formen för åtgärd i fråga om bostadsbyggandets kapitalförsörjning och kreditvillkor vara en kombination av tertiärlån enligt nu gällande regler och en statlig garanti för räntan på primär- och sekundärlån samt för kapitaltillgång för godkända byggnadsföretag. Lånebehovet för de fastigheter, som börja byggas under förra delen av år 1941 inträder först under slutet av detta år och början av nästföljande. Om under mellantiden den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden har lett till en räntenivå, som motsvarar den garanterade, har den statliga garantin under tiden fyllt den i nuvarande läge ytterst betydelsefulla funktionen att undanröja den förlamande osäkerheten om kreditmöjligheter och kreditvillkor. Subvention i egentlig mening skulle i sådant fall icke förekomma. Om den allmänna ränteutvecklingen icke skulle motsvara detta mål, skulle den statliga garantin övergå i en viss genom de förmedlande kreditinstituten utanordnad subvention (vars teknik behandlas i kapitel 9) under viss tid, lämpligen 10 år. Den uppoffring för statsverket som en dylik, endast under viss förutsättning beträffande den allmänna kreditmarknadsutvecklingen utgjorda räntesubventionen skulle innebära, synes de sakkunniga obetydlig, om därigenom ett effektivt medel att möjliggöra ny bostadsproduktion utan höjning av hyresnivån kan åvägabringas. Den bostadsproduktion, som enligt i föregående kapitel redovisade beräkningar synes erforderlig för att möta sannolika bostadskonsumtionens krav, kan i byggnadskostnadsvärde i allmän storleksordning uppskattas till 250 å 300 miljoner kr. Även om 70 % (nedre gränsen för tertiärlån till flerfamiljshus) av hela denna produktions kostnadsvärde skulle garanteras, skulle även i det ogynnsamma fall, att den allmänna kreditmarknadsutvecklingen ger en ränta på 4*5 % vid den tid, då garantins eventuella övergång i subvention skulle ske, den årliga kostnaden för statsverket uppgå endast till 1-7 5 å 2-1 miljoner kr. i högst 10 år. När ett dylikt belopp betecknas som obetydligt är det i jämförelse med den kostnadsökning för den bostadsbehövande allmänheten på 10-tals, kanske något 100-tal miljoner kr. årligen, som en oreglerad, av nuvarande kostnads- och ränteläge dirigerad hyresutveckling kunde ge till resultat.

45 K A P I T E L 4.

Byggnadskostnadernas utveckling. 1. Byggnadskostnaderna i Stockholm 1914—1939. Flera försök att beräkna byggnadskostnademas utveckling i Stockholm sedan 1914 ha gjorts. Ehuru metoderna härvidlag växlat och ett exakt resultat knappast kunnat nås, överensstämma kalkylerna ändå rätt väl och ge en rätt enhetlig bild av utvecklingen. Under förra kriget stego sålunda byggnadskostnaderna starkt, till en början i ett måttligt, efterhand, särskilt åren 1918 och 1920, i ett mycket snabbt tempo. Fram till början av år 1918 synes man kunna räkna med en fördubbling, till 1919 med en tredubbling och 1920 med någonting mitt emellan en tre- och fyrdubbling av 1914 års nivå. Till denna stegring bidrogo fram till 1918 i främsta rummet materialprisernas uppgång. De båda följande åren voro stegringarna stora såväl för materialpriserna som för lönerna, ehuru man även för denna period synes kunna sluta sig till att de förras uppgång i förhållande till 1914 års nivå var större än de senares. Efter 1920 inträdde ett starkt prisfall, som i främsta rummet drabbade byggnadsmaterialen. Lönerna hade i slutet av 1920 nått upp till en rekordnivå, på vilken de följande år kvarstannade. Först 1922 företogs en kraftig reduktion av dessa. Detta år hade sålunda byggnadskostnaderna kommit ned i en nivå som föga översteg dubbla 1914 års. De följande åren voro förändringarna obetydliga och gingo snarast i stigande riktning. Vid mitten av 1920-talet hade byggnadskostnaderna i Stockholm stabiliserat sig vid en nivå, som låg vid omkring 220 % av 1914 års. Vittnesbörden härom äro samstämmiga. Byggnadsingenjör Andreas Nordström har i ett föredrag vid Nordisk byggnadsdag 1932, vilket ställts till förfogande, anfört beräkningar för tre olika fastigheter, av vilka en uppförts 1913—14 och de båda andra 1925—26. Om kostnaderna vid det förra tillfället sattes lika med 100, erhölls som indextal för 1925—26 för de tre husen talen 227, 208 och 207 eller i genomsnitt 217. Enligt Svenska handelsbankens index voro kostnaderna i såväl mars som december 1925 217, varvid kostnaderna 1913 utgjort bas för beräkningarna. Enligt beräkningar av Stockholms stads fastighetsnämnd anges byggnadskostnadsindex för 1925 med talet 235. Överensstämmelsen mellan dessa olika uppgifter måste anses tillfredsställande. Sedan 1925 ha växlingarna i byggnadskostnaderna icke varit lika stora som tidigare. Fram till 1930 inträffade en viss uppgång. Sålunda visa Nordströms beräkningar för alla tre fastigheterna en stegring fram till 1930—31 med drygt 5 %. Handelsbankens index visar en svag nedgång, vilken dock torde få anses huvudsakligen bero på beräkningarnas utförande. Fastighetsnämndens beräkningar visa en oförändrad nivå åren 1927—31.

46 De första åren på 1930-talet synes en viss nedgång ha ägt rum. Under depressionens tryck föllo priserna på vissa byggnadsmaterial. Efter den stora konflikten 1933—34 reducerades även lönerna. Totalt är emellertid nedgången svår att beräkna. Handelsbankens index rör sig i mitten av 1930-talet kring talet 190. Enligt fastighetsnämndens beräkningar var nedgången ändå mindre. Den fallande tendensen bröts i början av 1937 och en stigande satte in. Materialpriserna stego; särskilt stark var denna uppgång för järnvarorna, men även trävarorna undergingo en stegring. Arbetslönerna justerades också uppåt. Härigenom torde åtminstone det föregående årtiondets fall ha kompenserats. I och med krigsutbrottet 1939 satte en ny stegring in, till vilken framställningen återkommer senare. E n närmare diskussion torde förutsätta en granskning av de olika beräkningarna över byggnadskostnadernas förändringar Svenska handelsbankens byggnadskostnadsindex, som första gången offentliggjordes i mars 1926, och som finnes uträknad kvartalsvis sedan 1924, är ett vägt medeltal av ett relativt begränsat antal prisuppgifter. Däri ingå sålunda av byggnadsmaterial följande: murtegel, murkalk, cement, järnbalkar, armerings järn, plåt, spik, träbjälkar och spärrar, ohyvlade och hyvlade bräder, fönsterglas, linolja, oljefärg, trätjära och papp. Uppgifterna för dessa ha publicerats i särskilda indexserier för tegel, cement, järnvaror, trävaror och övriga byggnadsmaterial samt i en totalindex för materialen, vari dessa ingå med vikter svarande mot massberäkningarna för en under basåret uppförd stockholmsfastighet. De i beräkningarna ingående materialen uppgavs utgöra 8A av fastighetens totala materialkostnader. Därjämte publiceras en index för byggnadsarbetarnas löner, vilken helt byggts på avtalens timlöner. Indexen för de totala byggnadskostnaderna har erhållits genom att materialindexen sammanvägts med löneindexen, varvid den förra erhållit halvannan gång större vikt än den senare. Dessa beräkningar lida framför allt av två svagheter. Dels innehålla de icke vissa poster, som utgöra rätt väsentliga delar av byggnadskostnaderna som t. ex. rörledningsinstallationerna. Dels och framför allt måste löneindexen, som helt är byggd på de avtalsenliga timlönerna, anses icke tillfredsställande mäta arbetskostnadernas förändringar inom en verksamhet, där en väsentlig del av arbetet utföres på ackord. Ett noggrant mått på arbetskostnadernas förändringar torde för övrigt svårligen kunna erhållas för åren närmast före 1933, då uppgörelser om ackorden för vissa arbeten ofta träffades på den enskilda byggnadsplatsen. Under alla förhållanden torde man kunna säga, att handelsbankens byggnadskostnadsindex på grund härav säkert underskattar byggnadskostnadernas stegring i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet liksom förmodligen även sänkningen i byggnadskostnaderna genom avtalsuppgörelsen 1934. Från hösten 1939 publicerar handelsbanken en modifierad index, som använder 1935 som bas. Som grundval för beräkningarna har man även här valt proportionerna mellan de olika kostnadselementen för ett under det nya

47 basåret uppfört hus. De nya beräkningarna innehålla fullständigare uppgifter med avseende på de förut ingående posterna jämte nytillkomna uppgifter om kostnaderna för rörledningar, elektriska ledningar, plywood och masonit samt linoleummattor. Löneindexen innehåller numera icke endast timlöner utan även och huvudsakligen ackordslönesatser enligt avtalen. I beräkningarna ha slutligen även inkluderats räntekostnaderna för 10-åriga kassalån; dessa redovisas dels separat, dels ingående i indexen för de totala byggnadskostnaderna med en vikt, ungefärligen motsvarande räntekostnaderna under byggnadstiden. Uppmärksammas bör sålunda, att beräkningarna icke avse ett inräknande av de för fastighetsförvaltningen så betydelsefulla låneräntorna; kassalånsräntan utgör i beräkningarna endast en representant för prisutvecklingen på kapitalmarknaden och ersätter här räntan för byggnadskreditiv, som närmast avses. Handelsbankens byggnadskostnadsindex utvisa följande tal: Tab. 15. Handelsbankens byggnadskostnadsindex. Ai-

Samtliga byggnadskostnader 1.

Mars 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

i

Material

1913 =

Löner

Ar

249 254 254 259 259 259 259 259 259 259 248 248 248 248 271 271

1936, mars sept. 1937, mars sept. 1938, mars sept. 1939, mars sept. 1940, mars sept.

215 217 215 215 210 209 209 203 198 189 190 195 190 208 214 214

Samtliga byggnadskostnader 2.

192 192 186 185 177 176 175 165 158 143 152 161 152 182 177 176

Material Löner Räntor

1935=100

99-5 101-8 110-7 118-1 115-o 110-7 111-9 123-3 131-6 134-5

99 101 118 123 118 110 112 130 144 144

100 103 103 114 114 114 114 114 114 121

103 100 91 96 88 88 88 118 147 135

Den andra sammanhängande serien av uppgifter rörande byggnadskostnadernas utveckling i Stockholm är den index, som uträknats av Stockholms stads fastighetskontor. Dessa beräkningar ha icke fullföljts längre än t. o. m. år 1935 (1933 gjordes heller ingen beräkning på grund av pågående arbetskonflikt). 1 Den utgör den beräknade kostnaden för en och samma fastighet, om den skulle ha uppförts vid respektive års priser. Denna metod måste anses 1 I I n s t i t u t e t s för värdering av fastigheter i Stockholm Årsbok för 1940 finnas följande »approximerade tal» för byggnadskostnaderna efter 1935 som fortsättning på fastighetskontorets index: °

1936 220

1937 250

1938 245

1939 260

1940 290

Någon antydan om hur beräkningarna utförts finnes icke.

48 som den mest tillfredsställande. Det har emellertid icke i detalj redovisats hur beräkningarna utförts. Resultatet framgår av följande uppställning. Fastighetskontorets index, 1914 = 100. 1915

—

217 Den tredje beräkningen är utförd av byggnadsingenjör Andreas Nordström och gäller som redan ovan antytts tre olika fastigheter, varav en uppförts 1913—14 (A) och två åren 1925—26 (B och C). Sättes kostnaden 1913—14 för dessa hus = 100, erhålles följande resultat: Byggnad A » B » C Genomsnitt

1913-14 100 100 100 100

1925-26 227-0 208-0 207-0 216*7

1930-31 239*0 219-0 218*0 228*1

Stegringen mellan 1925—26 och 1930—31 utgör för de tre byggnaderna respektive 5-3, 5-2 och 5-1 %. Ingenjör Nordström har även sökt dela upp denna kostnadsstegring på olika element. Han räknar därvid med följande olika grupper: I. Arbetslöner till av byggmästaren direkt avlönade, för vilka Stockholms byggmästareförenings statistik om ackordsförtjänsterna per timme använts. I I . Material, som inarbetats av huvudsakligen arbetarna i grupp I. I I I . Underentreprenörers arbeten, i vilka kostnader ingå såväl material som arbetslöner som även underentreprenörernas egna ersättningar. IV. Utgifter för ritningar, arbetsledning och administration, räntor och kreditivavgifter, försäkringar m. m. För den äldsta av de tre byggnaderna erhållas följande indextal, om 1913—14 års nivå sättes lika med 100. 1925—26 1930-31 Grupp I 343 407 » II 215 200 » III 190 201 » IV 203 208 Totalt 227 239 I samtliga dessa beräkningar har utgångspunkten varit en jämförelse mellan kostnaderna för samma byggnader, mätta vid priserna under olika tidsperioder. Man har sålunda därvid hela tiden renodlat endast den kostnadsstegring, som sammanhängt med prisförändringarna. Därvid har sålunda icke någon hänsyn tagits till att kostnaderna kunnat nedbringas dels genom övergång till nyare material, som tidigare kanske över huvud icke förekommit eller då haft ett

49 alltför högt pris, dels genom rationaliseringar ifråga om byggnadsarbetet. Å andra sidan har heller ingen hänsyn tagits till de förändringar — och i allmänhet fördyringar — som uppkommit därigenom att själva standarden på byggnaderna och särskilt inredningen förändrats. För att få ett visst mått på den samlade effekten av alla dylika faktorer, ha följande beräkningar utförts. Materialet, som sammanställts av byggnadsingenjör A. Nordström, utgöres av uppgifter för taxeringsvärderingar av nyuppförda fastigheter. Taxeringsvärdet fastställes som bekant dels för tomten, dels för själva byggnaden. I följande beräkningar har taxeringsvärdet uppfattats som mått på byggnadskostnaderna, däri innefattat även byggmästarnas företagarvinster. I en del fall har taxeringsvärdet kunnat kontrolleras med hjälp av brandförsäkringsvärdet. I följande sammanfattande tabell har tomtvärdet uträknats dels per kubikmeter byggnadsvolym, och dels i procent av det totala fastighetsvärdet. Byggnadsvärdet har uträknats per kubikmeter byggnadsvolym. Tab. 10. Taxeringsvärden för fastigheter i Stockholm, uppförda 1980—1939 >. Tomtvärde Antal fastigheter

ivggnadsår

Södermalm - ° 3 \ G ä rdet och Norr Mälarstrand 1934- 36 1937 1938 1939

kr. pr kbm byggnadsvolym

i % av fastighetsvärdet

13-2 8 17-85 15-97 16-34 15-24 22'9o

16-8 20-9

28 18 28 16 11 29

1930-

19-i 19-6 17-s 21-2

Bygggnrfds värde kr. pr kbm byggnadsvolym 6583 67-74 67-5 4 66-96 70-93

84-so

E n tidigare u n d e r s ö k n i n g h a r utförts av B. Helger och återgivits i d e n n e s P r i s b i l d n i n g e n p a h y r e s m a r k n a d e n , i n g å e n d e som del II: 2 i S t o c k h o l m s stads f a s t i g h e t s k o n t o r s u t r e d n i n g rörande b o s t a d s f ö r h å l l a n d e n a i S t o c k h o l m och t r y c k t som bihang till s t a d s k o l l e g i e t s u t l å t a n d e och m e m o r i a l nr K) A 1935. F ö r 79 fastigheter bebyggda efter år 1923, h a d e d ä r sammanställts dels tomtpriserna, före bebyggelsen, dels de priser, som ifrågavarande fastigheter b e t i n g a t vid försäljning e t t eller h ö g s t t v å år efter färdigställandet.

Tomtpris Byggnadsår

1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931

Antal fastigheter

1 •A 0 8 13 16 13 14 5

Fastighetspris minus tomtpris

kr. pr kbm byggnadsvolym 764 8-12 6-99 8-69 831 9-6 7 14 - 62 11-75 13'22

Tomtpriset i % av fastighetspriset

61-80 50 - 70 58-90 55-30 61-09 58'98 58-15 63 06 64-7 7

^Sammanställt efter tabell i anfört arbete sid. 1441

ll-o 13-8 10-6 13-0 120 14-1 20-1 15-7 17-o

50 Byggnadsvolymen är räknad upp till vindsbjälklaget oeli inkluderar hela källaren. En byggnadsvolym om 100 kbm efter detta beräkningssätt kan anses ungefär motsvara den vanliga enheten normaleldstad (om 30 kvm bruttovåningsyta). Genom att multiplicera tabellens uppgifter över värden per kubikmeter med 100 erhålles sålunda kostnaderna per normaleldstad. På grund av det ringa antalet uppgifter få slutsatser endast dragas med viss försiktighet. Det framgår emellertid att någon sänkning av byggnadskostnaderna per kubikmeter för de faktiskt byggda husen mellan perioden 1930—33 och 1934—36 icke gör sig märkbar. Sänkningarna av såväl materialpriser som arbetslöner synas sålunda helt ha kompenserats av en standardhöjning. För de följande åren torde olika kostnadsstegrande faktorer ha samverkat, i det att standarden ytterligare höjts samtidigt som materialpriser och löner stigit. Av uppgifterna framgår även att tomtpriserna väl synas ha följt med i den allmänna uppgången. Genom byggnadsingenjör Andreas Nordström ha ytterligare erhållits ett antal uppgifter avseende de byggandes egna uppgifter rörande kostnaderna för några 1939—40 uppförda fastigheter. För tre smalhus på Hammarbyhöj den uppges byggnadskostnaden per kbm till 63 kr. För sju höghus, flertalet på Gärdet, uppges en byggnadskostnad per kbm av 77: 90 kr. och tomtpriset till 24: 70 kr. per kbm eller 24-1 % av hela fastighetsvärdet. För ett sexvåningshus inne i staden har erhållits siffrorna 75 kr. och 21: 70 kr. samt 22-5 % respektive. För ett trevånings stenhus i Hägersten anges byggnadskostnaden till 72 kr. och tomtpriset till 8: 50 kr. per kbm; tomtpriset uppgår här sålunda endast till 11 % av fastighetsvärdet. För tre andra byggnader inne i staden har byggnadskostnaden angivits till respektive 81, 88 och 90 kr. per kbm och tomtpriset har uppgått till omkring tredjedelen av det blivande fastighetsvärdet; det rör sig här om planerade nybyggnader på tomter, som nu äro bebyggda med äldre hus. Tomtvärdena ha därvid satts ungefär lika med nuvarande taxeringsvärde för fastigheterna i befintligt skick. En med de citerade uppgifterna jämförlig serie för tomtpriser och byggnadskostnader har kunnat framräknas ur byggnadsindustrisakkunnigas sammanställning rörande av Djurgårdskommissionen försålda tomter å Ladugårdsgärde, Smedsbacken och vid Gustaf Adolfsparken. Kompletterande uppgifter har för byggnadskostnadssakkunnigas räkning sammanställts av ingenjör G. Elghufvud och komma att i ett följande avsnitt återges. De uppgifter det här rör sig om gälla samtliga tomter på de nämnda områdena, som bebyggte under åren 1932—39 (med undantag av 6 fastigheter sistnämnda år, vilka ännu ej taxeringsvärderats). Nedanstående tabell upptar dels tomtpris per kubikmeter byggnadsvolym, dels byggnadskostnad per kubikmeter byggnadsvolym — varvid som byggnadskostnad betraktats hela skillnaden mellan taxeringsvärdet och den för tomten erlagda köpeskillingen — samt tomtkostnadens, procentuella andel av taxeringsvärdet.

51 Tab. 17. Taxeringsvärden m. in. för fastigheter på Ladugårdsgärde. A tomter försålda

1932-33 1933—34 1934—35 1935-36 1936-37 1937-38 1938-39

ai

Byggnadskostnad

Tomtprisets andel av taxeringsvärdet kr. pr kbm byggnadsvolym 592 9 55o6

12 54 46 41

61ii 66'67 7444 84-44

81ii

rom

tP™

14-65 1538 16-67 20-53 19-64 224 7 27-41

19-82 21-68 21 -4 8 23-55 20-8 7 2102 22-7 4

S r i n S e n i byggnadskostnad 1 mellan åren 1932—35 och 1937—39 mycket betydande eller från omkring eller under 60 kr./kbm till omkring och över 80 kr./kbm, en stegring med Vs. Om kostnadsstegringen på grund av höjda materialpriser och arbetslöner med hjälp av handelsbankens nya index uppskattas till drygt 10 % för tiden mellan 1935 och fram till strax fore krigsutbrottet, skulle en kostnadsstegring på grund av andra orsaker kvarstå uppgående till inemot V4 av byggnadskostnaderna åren närmast före lJoö. En standardhöjning av sådan omfattning förefaller ganska osannolik så mycket mer som man vet att standarden torde legat ganska högt - åtminstone ifråga om vissa inredningsdetaljer - redan för den tidigare gärdesbebyggelsen. Man tvingas därför till den uppfattningen att taxeringsvärdena tor har ifrågavarande fastigheter måtte vara för högt satta eller också och mera sannolikt - att byggnadsföretagarna, i den mån de kunnat vid försäljning fa ut belopp svarande till taxeringsvärdena, gjort osedvanligt stora förtjänster på denna bebyggelse. IGO7° 1 U

S>neS

Antal fastigheter

ste

I vilken utsträckning en standardförbättring bidragit till den stegring av byggnadskostnaderna, som sålunda konstaterats, kan självfallet icke belysas med mera omfattande statistiskt material. I sin Promemoria rörande bostadsbyggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen (S. O. U. 1939-50) återger bostadssociala utredningen några beräkningar, som i detta sammanhang äro av stort intresse. En jämförelse anställes där mellan två av H S B i Stockholm uppförda fastigheter, den ena byggd 1928, den andra 1939. Ehuru »de två tomter jämförelsen avser kunna sägas ha en ungefär likvärdig belägenhet», hade tomtkostnaden stigit med 100%. Byggnadskostnaderna per kvm voro 22 % högre i 1939 års bygge än i 1928 års. Denna siffra bestämmes dels av stegringar i materialpriser och arbetslöner, dels av förbättrat utförande och dels slutligen av den rationalisering, som under perioden skett. Detaljberaknmgar ge vid handen, att materialprisens stegring ökat byggnadskostnaden med 7—8 %. Höjda arbetslöner och nya ackordsbestämmelser uppw „ I S m a i f ö r k l a ™ s *£ a 7 förändringar i hustyperna. En kontrollräkning visar, a t t byggnadsvolymens forhållande till lägenhetsytan icke varierat särdeles mvcket (antalet kubikmeter byggnadsvolym per normaleldstad var sålunda t. ex. för 1935—36 års produkF tion 116-4 och för 1937—38 å r s 117-o).

52 skattas ha ökat byggnadskostnaderna med approximativt 4 %. Materialpriser och arbetslöner svara sålunda tillsammans för en stegring av 11 å 12 %. Härtill är att lägga fördyringen till följd av förbättrat utförande och höjd standard, som i det här anförda jämförelsefallet svarar för en stegring på 15 ä 16 %. De största förändringarna i detta hänseende ligga i dels förbättrad ljudisolering, bl. a. åstadkommen genom övergång från enkla träbjälklag till betongbjälklag, dels bättre ventilation genom nya och mer effektiva ventilationssystem och dels en starkare uppdelning av lägenhetsytan. Vidare har den sanitära utrustningen samt köksinredningen förbättrats. Följande tablå visar hur i här använda exempel olika standardförbättrande detaljer inverka på kostnaderna, jämfört med 1928: Ökad byggnadskostnad pr kvm nettoyta approximativt kr.

Mera ljudisolerande bjälklag samt korkmattor eller annan golvbeläggning i stället för endast trägolv 6: — Förbättrade hissar (mera tystgående grindar m. m.) 1: — Bättre ljudisolering av tamburdörrar 1:50 Fläktventilation 1: 50 ökad skåpinredning i kök 2: Diskhoar jämte ökad sanitärinstallation 1: — Emaljerade spisar 0: 50 ö Kylskåp '~ Infällda strömbrytare och väggkontakter 0: 50 ökat antal ljuspunkter och skärpta installationsföreskrifter 1: 50 Inbyggda stamledningar för värme och varmvatten 0:50 Tvättbara tapeter och förbättrad målning 1: — Badkar med emaljerad frontplåtsframsida (förut duschrum) 2: — Marmorbeklädnad av trappor och planer ^ 1: — Sopnedkast och sopförbränning 1 '• — Fönsterbänkar av sten 0:50 Plattgolv i badrum i stället för mosaik 0: 50 Maskintvättstuga, i stället för handtvättstuga 3: — Piskrum 1 : ~~ Mera differentierade lägenheter 5: Mera balkonger °: Sociala anordningar, t. ex. lekstugor, lekplatser, trädgårdsanläggningar m. m 5: Summa 44:— kr./kvm Då byggnadskostnaderna för den år 1928 uppförda fastigheten uppgick till 267 kr. per teoretisk kvm, motsvarade dessa förbättringar, som förut nämnts, en höjning av byggnadskostnaderna med 15—16 %. Materialpriser, arbetslöner och standardförbättring tillsammans åstadkommo sålunda en ökning av 26 å 28 %. Under jämförelseperioden har emellertid en icke obetydlig rationalisering skett och tack vare denna reduceras stegringen i byggnadskostnaden till 22 %. Byggnadskostnaden uppgick sålunda för 1939 års bygge till 326 kr. per kvm.

2. Byggnaclskostiiaderiia i \issa städer. De i det föregående sammanställda uppgifterna åsyfta alla byggnadskostnaderna i Stockholm. För andra städer ha liknande beräkningar veterligen icke utförts. På följande sidor lämnas några översikter över förhållandena i vissa stader, huvudsakligen baserade på taxeringsvärderingarna. Sammanställningarna äro utförda på samma sätt som cle vilka ovan refererats för Stockholm. Materialet har ställts till förfogande av byggnadsingenjör A Nordström. För Göteborg ha uppgifterna sammanställts särskilt dels för s k landshövdingehus, dels för stenhus. Tab. 18. Taxeringsvärden för fastigheter i Göteborg.

Byggnadsår

Antal lustigheter

Byggnadernas "värde

Tomternas värde

i kr. pr kbm byggnadsvolym

Landshövdingehus uppförda 1930-33 ... . 1933-36 ... 1937 1938 1939 '.'.'.'.'.'.:'.'.'.'. Stenhus uppförda: 1930—33 . . . 1934-36 . 1937 . . . . 1938 1939

23 31 10 o 10

37'50 36-85 38-50 45"32 43-99

15 17 6

54-oo 54-so

•> 3

62-50 63-4 0

56-12

4'70 4'54 4S5 5-2S

5co

rio 9-6S 886 9-20 7'90

Tomtvärde i % av taxeringsvärde

11-3

ll-o 11-2 10-3 11-3

10-3 15'a 13-9 12-9 ll-i

Till utvecklingen, som synes karakteriseras av någon sänkning av byggnadskostnaderna 1934-36 i jämförelse med åren 1930-33 och därefter av en betydande uppgång, ha säkerligen samma faktorer som förorsakat kostnadsstegringen i Stockholm bidragit. Vad landshövdingehusen beträffar har sålunda otvivelaktigt en viss standardstegring inträffat. De tidigare husen uppfördes sålunda väl i allmänhet med centralvärme, men först efter hand har installation av varmvattenanläggning tillkommit och först de senaste åren och i mindre utsträckning ha lägenheterna utrustats med badrum. För stenhusen är utvecklingen förmodligen mera analog med den i Stockholm. För Malmö synas byggnadsvärdena ligga på en icke obetydligt lägre nivå och visa en mindre utpräglad uppgång. Uppgifterna, avse endast stenhus.

54 Tab. 19. Taxeringsvärden lör fastigheter i Malmö. Byggnadsår

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1939—40

För Norrköping

Antal fastigheter

Tomtvärde i % av kr. pr kbm byggnadsvolym taxeringsvärde

Byggnadsvärde

Tomtvärde

39 7 0 41-41 37-is 36'20 35-91 3363 34-9 0

536 0"17 4-07 3'75 4-55 4-40 3-41 3"46 3 - 04 3'94 3-60

— — — — — — -— 16 4

36-io 39-68 41-90 42-07

11-9 111 9-9 9-4 11-2 11-6 8-9 8-7 7-i 8-6 7-9

ha erhållits följande uppgifter avseende stenhus:

Tab. 20. Taxeringsvärden för fastigheter i Norrköping. Byggnadsår

1930-33 1934-36 1937—38 1939 1940 » 1

Antal fastigheter

9 38 31 9 2

Antag ligen påbÖJ*

Byggnadsvärde

Tomtvärde

kr. pr kbm byggnadsvolym 38-30 43-66 47-18 48-8 5

3-ov 3-7 0 5-2 5 444 5ii

Tomtvärde i o/o ay taxeringsvärde

7-4 7-8

10-o 8-3 8-4

55'8 8 ade 1939.

Från Norrköping har ytterligare erhållits uppgifter på de slutliga byggnadskostnaderna för några byggnader för barnrika familjer. För dessa uppgick kostnaden per kbm byggnadsvolym till följande belopp: för ett hus 1937 38: 20 kr., för två hus 1938 43: 60 kr. och 44: 95 kr. samt for ett hus 19^9 46: 65 kr.' E n byggnad för vilken erhållits statligt tertiärlån och vilken uppförts 1936, uppges ha kostat 46: 60 kr./kbm. För Jönköping föreligga följande uppgifter rörande där uppförda stenhus: Tab. 21. Taxeringsvärden för fastigheter i Jönköping. Byggnadsår

Antal fastigheter

1930-33 1934—36 1937 1939

13 6 4 7

Tomtvärdc i % av kr. pr kbm byggnadsvolym taxeringsvärde

Byggnadsvärde Tomtvärde

35-00 37-6 6

43oo 4663

2-83 2-40 2-12 2-85

7-5

6-o 4-7 5-8

Uppgifter föreligga dessutom för några byggnader, vilka uppförts med hjälp av statens tertiärlån. För fyra under 1937 uppförda byggnader ha kost-

55 naderna per kbm byggnadsvolym angivits till respektive 45: 15 45-30 47-70 k r , for en 1939 uppförd fastighet var kostnaden 49 kr. ' För Bords too uppgifterna något mera sparsamma. E t t år 1931 uppfört ^ " Ä ^ 7 e ^ a lägenheter, har t a x e r i n g s v ä r d e t till « . Ö 0 kr. per kbm byggnadsvolym och ett 1932 uppfört stenhus till 37 kr Dessa taxeringar ligga möjligen något i underkant. För senare år har einallits följande sammanställning rörande stenhus: Tab. 22. Taxeringsvärden för fastigheter i Borås. Byggnadsår

1934—36 1937 1938 1939

Byggnadsvärde Tomtvärde Tomtvärde Antal fastigheter i % av kr. pr kbm byggnadsvolym taxeringsvärde

11 5 4 6

42-D6 47-26 54-io 52 - oo

2'92 1'06

2-65

6-4 8-o 4-7 10-3

För 4 av fastigbeterna.

För fastigheter, för vilka byggnadslånebyrån beviljat lån, ha följande uppgifter erhållits: ""jwiae . 1 ^ n t 3/i v 3 0 k r A b m ' 1 9 3 6 4 ° : 6 0 ' 4 1 : 6 0 o c h 4 6 : 3 0 ^ ^ m , 1938 47: 86 och 51: 40 kr./kbm samt 1939 46: 55 (enligt kalkyl i september) och 47: 20 kr./kbm. For Trollhättan är materialet ännu mera begränsat. Tab. 23. Taxeringsvärden för fastigheter i Trollhättan. Byggnadsår

Byggnadsvärde Tomtvärde Antal fastigheter kr. pr kbm byggnadsvolym

Tomtvärde i % av taxeringsvärde

46'00 51-70 49-8 5 59-0 5

6-7 6-5 7-7 5-5

1936 1937-38 1939 1940

3-3 5 3*34 4l5 3-4 5

En liknande sammanställning för ett antal orter i Västergötland (Vänersborg Alingsås, Skara, Skövde, Lidköping, Falköping och Töreboda) har givit till resultat: Tab. 24. Taxeringsvärden för fastigheter i 8 västgötaorter. Byggnadsår

1930-33 1934-35 1937 1938 1939

Byggnadsvärde Tomt värde Tomtvärde Antal > % av fastigheter kr. pr kbm byggnadsvolym taxeringsvärde

12 5 4 1 1

43-46

37'oo 45-6 0 5T.56 53-91

2-48 ll4 2-95

3-is 2-3 4

3-o 6-i 5'7

4,.

j

56 För tre byggnader, för vilka beviljats tertiärlån, ha erhållits följande kostnadsuppgifter per kbm byggnadsvolym: 1934 34:50 kr., 1936 37:— kr., 1937 40:50 kr. För Karlskrona

ha följande uppgifter erhållits rörande stenhus:

Tab. 25. Taxeringsvärden för fastigheter i Karlskrona. Byggnadsår

1930-33 1934—36 1937 1938 1939 1940

Antal fastigheter

Byggnadsvärde Tomtvärde

2 7 7 8 8 1

kr. pr kbm byggnadsvolym

3-0 3*8 5'o 5-i 5'i 5-4

1-2S 1'90 2-86 2-98 296 3-74

41-20 47 - 90 53-64 55" 0 7 54-5 0 65'7 9

Tomtvärde i % av taxeringsvärde

Uppgift om byggnadskostnad i kr./kbm byggnadsvolym har dessutom kunnat erhållas för ett antal fastigheter, för vilka beviljats tertiärlån: 1936 41-25 39-— och 47:60; 1937 44:50, 49:70 och 51:36; 1938 38:70, 41:70. 4 3 : — , ' 4 4 : 5 0 och 49:70; 1938-39 50:15; 1939-40 60:20; samt 1939 43:48 (stenhus i 2 våningar, lättegel), och 48:65 (reveterat trähus). Slutligen ha vissa uppgifter erhållits rörande

Uppsala.

Tab. 20. Taxeringsvärden för fastigheter i Uppsala. Byggnadsår

1934-36 1937 1938

För Halmstad

Antal fastigheter

13 8 3

Byggnadsvärde Tomtvärde kr. pr kbm byggnadsvolym 50-0 0 51'00 5647

-

2-33 343 5'19

Tomtvärde i % av taxeringsvärde

4-5

6-s 8-4

är antalet uppgifter långt mindre:

Tab. 27. Taxeringsvärden för fastigheter i Halmstad. Byggnadsår

1934 1938 1939

Antal fastigheter

4 1 7

Bvggnadsvärde

Tomtvärde

kr. pr kbm byggnadsvolym 27-66 44'00 43-54

5-27 4-59 3-52

Tomt värde i % «v taxeringsvärde

lö-o 9-4 7-5

Bostadssociala utredningen gjorde hösten 1939 en liknande kalkyl, som den vilken ovan refererats rörande ett par fastigheter i Stockholm, även for ett par HSB-hus i Lidköping. Med stöd härav anförde utredningen följande

57 rörande utvecklingen i landsortsstäderna, »Även om tomtkostnaden procentuellt stigit starkt, blir verkan härav på den totala fastighetskostnaden mera obetydlig ju mindre ort det gäller under det att ökningen i byggnadskostnad spelar en större roll. Beträffande lönekostnaderna torde i landsorten utnyttjandet av avtalsbestämmelserna på senare år haft förhållandevis större inverkan på byggnadskostnaden än i Stockholm, där mera ingående kännedom om avtalens utnyttjande under längre tid kunnat erhållas och arbetarparten lättare kunnat erhålla sakkunnig hjälp, som tillvaratagit dess intressen vid ackordsuppmätningar och avtalstolkningar. Men framför allt torde byggnadskostnadsstegringen i landsortsstäder i relativt högre grad än i Stockholm under innevarande decennium vara att hänföra till standardförbättringar, såsom t. ex. införandet av hel badrumsinstallation, gas- eller el-spisar i stället för vedspisar och en genomgripande köksinredningsförbättring. Den standardhöjning, som i Stockholm till stor del genomfördes redan under 1920-talet, har i stort sett haft sitt genombrott i landsorten först under 1930-talet, Fullt moderna lägenheter byggdes knappast på mindre orter för arbetare och jämställda under 1920-talet utan endast i mindre utsträckning för mera välsituerade. Genom det kraftiga räntefallet på 1930-talet möjliggjordes en bättre, fullt modern kvalitetsstandard för övriga befolkningslager, och den välinrättade bostaden i småstaden blev ekonomiskt överkomlig även för folk med begränsade ekonomiska resurser.»

3. Byggnadskostnacleriias stegring 1939—40. För stegringen av byggnadskostnaderna under det senaste året föreligga synnerligen detaljerade beräkningar, som utarbetats i samband med uppläggandet av en socialstyrelsens byggnadskostnadsindex. Denna, som enligt överenskommelse tills vidare beräknas av Stockholms byggmästareförening, bygger delvis på en undersökning, som verkställts av bostadssociala utredningen och publicerats i dess Promemoria rörande bostadsbyggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen (S. O. U. 1939: 50). Bostadssociala utredningen verkställde genom särskilt tillkallade experter en undersökning av byggnadskostnadernas förändringar från den 1 augusti till den 1 november 1939 för tre olika hustyper, nämligen ett niovåningars höghus, utfört på Ladugårdsgärde år 1938, ett trevåningars s. k. smalhus, utfört i stadsdelen Hammarby i Stockholm under vintern 1938—39 samt ett envånings enfamiljsbostadshus av trä, utfört av monteringsfärdiga delar. För de båda förstnämnda hustyperna anställdes jämförelser mellan den verkliga byggnadskostnaden, fastställd på grundval av verifikationer och fakturor, som företagarna ställt till utredningens förfogande, och de kostnader, som skulle uppkommit, därest byggnaderna skulle utförts med de priser på material och arbete, som voro rådande den 1 augusti 1939 och 1 november 1939. För träbyggnaden har en jämförelse mellan kostnaderna i augusti och november 1939 grundats på uppgifter lämnade av H S B . Undersökningen gav till resultat, att följande

5H procentuella ökning av den totala byggnadskostnaden inträtt från den 1 augusti till den 1 november 1939: Höghuset Smalhuset Trähuset

8-3 0 % 8*6o % 7*29 %

På grund av materialets omfattning och den knappt tillmätta tiden kunde beräkningarna icke genomföras i detalj så fullständigt som varit önskvärt, särskilt i fråga om arbeten, som utförts av särskilda entreprenörer, såsom gas-, värme-, sanitära och elektriska installationer m. m. De ovan återgivna måtten på byggnadskostnadernas stegring kunna följaktligen icke betraktas som fullt exakta. Med hänsyn till att de båda undersökta stenhusen representera så vitt skilda byggnadstyper torde man dock av undersökningsresultatet kunna dra den slutsatsen, att olikheter i fråga om hustyper och utförande i övrigt i jämförelsevis ringa grad påverkat den relativa kostnadsförändringen för hyreshus av sten. En index, beräknad på grundval av budgeten för ett normalt hyreshus av sten, kan därför antagas med för praktiska behov tillfredsställande noggrannhet representera byggnadskostnadens variationer för dylika byggnader över huvud. Med hänsyn härtill har indexberäkningen ansetts utan olägenhet kunna begränsas till det av bostadssociala utredningen undersökta trevåningshuset. Anledningen härtill har varit dels materialets mindre omfattning, dels och framför allt, att trevåningshuset till såväl typ som utrustningsstandard ansetts lämpligare som indexunderlag — särskilt med hänsyn till en fortsatt indexberäkning även för andra städer än Stockholm — än niovåningshuset med dess extrema storstadskaraktär. Den sålunda som indexunderlag valda byggnaden är uppförd med ytterväggar av 25 cm gasbetongblock och med lägenhetsskiljande mellanväggar av betong, övriga bärande mellanväggar liksom väggarna i trapphusen av tegel samt övriga mellanväggar av slaggplattor. Grunden är utförd av betong direkt på berg och invändigt isolerad med heraklitplattor. Bjälklagen över källaren och våningen 1 trappa äro utförda av betong med rundjärnsarmering mellan järnbalkar. Vindsbjälklaget är av trä. Golven äro i samtliga boningsrum av ekparkett; i kök, matvråar och kapprum äro golven belagda med linoleummattor på underlag av tretong. Trapporna äro utförda av kalkstensblocksteg och trapplanerna belagda med kalkstensplattor. Alla fönsterbänkar äro av polerad belgisk granit. Yttertaket är täckt med galvaniserad dubbelfalsad plåt. Byggnaden är uppförd i tre våningar med en höjd från golv till tak av 2'7 o m. Trappornas antal är tre, och vid varje trapplan ligga 2 lägenheter om 1 rum och kök, ljus matvrå, badrum och 2 garderober. Badrummen ha inbyggt badkar och spegelskåp; väggarna äro beklädda med kakel och golven belagda med småplattor i svartvitt schackmönster. Köken äro utrustade med gasspis, rostfri diskbänk och Elektrolux kylskåp. Väggen över spis och diskbänk är beklädd med opaxitglas. I trappuppgångarna finnas sopnedkast.

59 Dörrarna till lägenheterna äro av mahogny med mahognyfoder. Entréportarna äro av ek. Lägenhetsindelningen är lika i alla tre våningarna, och samtliga 18 lägenheter i huset äro lika i plan. I källaren finnes garage för 3 bilar, tvättstuga, torkrum och strykrum, pannrum, bränslerum och källarkontor. Byggnadens dimensioner äro följande: Län

gd Bredd Bruttoyta volym Garage

31-7 5 m Övriga källarlokaler 8-8 0 » Lägenhetsyta: total 280-00 kvm per lägenh. 3 213-10 kbm Trappor 51-7 6 kvm

176-5 6 kvm 624-9 6 » 35*60 » S5--29 »

Ytorna äro mätta med avdrag för lägenhetsskiljande väggar och större skorstensstockar. Volymen är mätt från källargolv till vindsbjälklagets överkant. Byggnaden påbörjades i november 1938 och var färdig till inflyttning den 1 april 1939. Huset är sålunda utfört som ett typiskt vinterarbete, vilket i budgeten ger sig tillkänna bl. a. i utgifterna för koks, provisorisk elektrisk installation (belysning), högre pris för inköp av varmt bruk m. m. Byggnadstidens förlängning har givetvis även påverkat antalet arbetstimmar. Då budgeten vid kommande indexberäkningar skall bibehållas konstant, kommer indextalet icke att återspegla sådana kostnadsförändringar, som bero på av årstiden betingade variationer*i de förbrukade kvantiteterna och antalet utgjorda arbetstimmar. Budgeten är uppgjord på grundval av den verkliga materialförbrukningen och den verkliga kostnaden för det utförda byggnadsarbetet. I budgeten ha samtliga i bygget använda slag av byggnadsmaterial medtagits. I syfte att förenkla beräkningen av materialkostnadernas förändringar ha emellertid kostnaderna för olika dimensioner av ett och samma slags material sammanförts till en post och angivits som kostnad för en dimension. Så har t. ex. kostnaden under basperioden för spärrar 5" X 5", 5" X 6" etc. sammanförts till en post och dividerats med priset per kubikfot spärrar 5" X 5". Den sålunda erhållna kvantitetssiffran har sedan multiplicerats med motsvarande pris omkring den 1 oktober 1940. På detta sätt ha de ursprungliga 66 posterna för virke i budgeten nedbringats till 16. För andra material, vilka var för sig förbrukats i ett stort antal dimensioner, såsom spik, skruv, rördelar e t c , har enahanda förfaringssätt tillämpats. Arbetslönerna under basperioden ha fastställts med ledning av dagsverkslistor och ackordsuppmätningar, vilka ställts till förfogande av byggmästaren och hans underentreprenörer. Endast sådana löner ha redovisats, som avsett arbete utfört på själva byggnadsplatsen. Vid beräkningen av den lönestegring, som inträtt från årsskiftet 1938—39 till den 1 oktober 1940 som följd av de nya avtalsbestämmelserna om höjd timlön, rörligt tillägg och semesterersättning, har man utgått från det i dagsverkslistorna uppgivna antalet utgjorda arbetstimmar. I fråga om de arbeten, som utförts av underentreprenörer (posterna 21—25,

60 Tab. 28. Byggnadskostnader för sinaihus i kvarteret Botanikern, Hammarbyhöjdeii, Stockholm. Kostnadsökning 1939—1940

K o s t n a d Nr

1 jan. 1939 % »v totalKr. kostnaden

1 okt. 1940

Trävaror

10 700

5 21

12 078

Snickerier

7 425

3-02

7 717

Cement

4 002

1-95

6 221

25 9

Tillsatsmaterial för betong

2 151

1'05

3 085

1-28

4322 Tegel

2 460

1'20

2 764

1-15

12-3 6

Gasbetong

5 451

2-66

5 913

2'4 6

8-48

Mellanväggsplattor

0-90

2 302

0-96

24-os

Bruk och material för bruk

4 150

2-02

5 157

2-14

24-2 7

Armeringsjärn

2 188

1-07

3 472

1-4 4

58-os

Järnbalkar

3 493

1-70

6 273

2-oi

2 780 7959

Diverse järn- och metallvaror . . . .

0-85

2 460

1-0 2

40-65

Beslag

2 718

1'32«

1'29

14-42

Inredning (spisar m. m.)

6 929

3'38

7 499

3'12

8-23

Bekläduadsplattor (lergods)

0-90

2 332

0-97

Asbestcement och bitumen

0-5 7

0-82*

478 25'78 811 69-07'

0-2 3

0-30

2 011

0-98

2 646

l-io

635 31-58

52 982

25-82

56 2)2 23'37

3 230

22 128 15 362 9 386 9 336

1 901 647 325 357

Material,

arbete

etc.

Papp Isoleringsmaterial, fyllning m. m. Arbetslöner för egentligabyggnadsarbeten i byggmästarens egen regi Därav: grovarbetare murare timmermän snickare

19 Bergsprängning

20 227 14 715 9 061 8 i) 7 9

3 336

Därav: arbetslöuer material m. m

1 7n3 1 583

20 Utvändiga stenarbeten Därav: arbetslöner material 2) Invändiga stenarbeten Därav: arbetslöner material omkostnader 22 Smidesarbeten Därav: arbetslöner material omkostnader 23 Värme- och sanitär installation Därav: arbetslöner material omkostnader 24 Elektrisk installation D ä r a v : arbetslöner material omkostnader

1-63

Kr.

4 373

0-21

3-04

6 778 964

5 165

5 653

3'93

1-82

3 854

15 - 4 7

7 967 16 481 7 294

37 710

0-19

7 454 2 974 2 905 1 575

6:10

31-09

4-57

8 12 2-82

8'60

39 488 13 l-60

36-4 7

52 764 214 15-68

8 271 20 774 S G65

3'18

2 219 5545

112 925

2 817 2 333 1 380

12'88

6 98 2 355

1 591

6 530

101 138

5'02 3"21

totalkostnaden

108 350

2 824

% av kostnaden 1939

il V

1 865 2 508

100 338

6 238

Kr.

O'

5 968 18so 304 4 293 1 371

3-10

924 157 572 195

14l5

61 Kostnadsökning 1939 — 1940

K o s t n a d

Material,

2S

arbete

1 jan. 1939

e t c.

Kr.

% av totalkostnaden

Plåtslageriarbeten D ä r a v : arbetslöner material omkostnader

3 894

1"90

Måleriarbeten D ä r a v : arbetslöner material

10 228

Glasmästeriarbeten D ä r a v : arbetslöner material omkostnader

1609 Träbetungarbeten . . . . ' D ä r a v : arbetslöner material

1 079 1 374 841

..

Telefon och diverse småutgifter . . *9 Arbetsledning 40 B ä n t o r och tomträttsavgäld under byggnadstiden 41 Arkitekt- och konstruktörsarvode, r i t n i n g a r m. m. Tillhopa D ä r a v : arbetslöner material övriga kostnader

3 008

0-78

0oG

1-47

28-79

139 740 242

1 859

3 500

0-98

2 436

0-77

0-5 7

204 310

1-40

lOl

0-eo

3 273

1 3G

0-31

403 180 100

0-77

0-34

204 44 2

427 21-25

301 26-64

150 29-18

353 12-09 99 15-2 3

697 83-87

2 776

1-15

1192 75-2 5

0-30

286 442

0-35

4 200

2-05

4 466

3'12

1-28

0-85

0'4 3

loo 0-88

1'97 3'38 0-06

22 0

0-35

120 16-76

0-34

0-75

1000 38i7

2-83

1-86

2 620

1-21

55 30 14

0-04

1-39

27 123

1'42

492 16-3 6

0-2 8

0-32

0-66

0-41

234 20-42

ii 396 20

2 920

0-71

48 428 16

231 433

408 150 92

250 15-54

29 205

170 1 201

0-2-

8-5 4

11 178 61

313 2 009 114

0-55

873 2 75 598

901 2 423 110

150 980

2'09

538 842

302 1 013 94

5 015

301 1 103 455

913 1 995 100

2 009

% "v "A av kosthela naden ök1939 ningen

9 071 2 03 0

509 037

Bränsle, driv- och smörjmedel, belysning

37 F ö r s ä k r i n g a r och vakthållning D ä r a v : arbetslöner omkostnader

4'98

290 925 394

Parkettgolv D ä r a v : arbetslöner material omkostnader 30 Linoleummattor D ä r a v : arbetslöner material omkostnader 31. Ledstänger och markiser D ä r a v : arbetslöner (uppskattat, övriga kostnader 32 P l a n t e r i n g D ä r a v : arbetslöner material 33 Maskiner och redskap för arbetets utförande 34 Provisorisk elektrisk installation.. D ä r a v : arbetslöner material omkostnader .' 35 Biltransporter

Kr.

Kr.

% av totalkostnaden

1 818 2 114 1 083

8 790 1 4 32

1 okt. 1940

3 620 1-51

2 555 1-25 2 555 205179 lOOoo 240488 80 705 96 696 27 778

393 3 85 244 47-i3 121411 13 54 33 833

1-06

lOOoo 3545 50-48 14-07

0 o 0 35 309 17-21 lOOoo 4 539 24 715 6 055

5-62 25-56 21-80

12-86 6999 17-15

62 27—31 och 34 i tab. 28), har man i budgeten räknat med kostnaderna för material och löner samt ett pålägg för allmänna omkostnader, transporter, företagarvinst m. m. Materialkostnaderna ha bestämts på grundval av prisuppgifter, som inhämtats från representativa firmor inom respektive branscher. Lönekostnaderna ha beräknats efter samma principer som för i byggmästarens egen regi utförda arbeten. Pålägget för allmänna omkostnader etc. har för basperioden bestämts som skillnaden mellan å ena sidan den faktiska anbuds summan, å andra sidan de på nyss nämnt sätt beräknade material- och lönekostnaderna. Ökningen av pålägget till den 1 oktober 1940 har uppskattats i proportion till den registrerade ökningen av material- och arbetskostnader. Prisuppgifterna beträffande material, som förbrukats vid utförandet av de olika arbetena, avse i allmänhet priser, som betalats av vederhäftiga företagare, vilka ej tillhöra de största i respektive branscher. Det är att märka, att de faktiska priserna kunna variera med hänsyn till rabatter, som bl. a. betingas av det köpande företagets totala förbrukning. Såsom framgår av tab. 28, visar indexberäkningen en stegring av byggnadskostnaderna från årsskiftet 1938—39 till den 1 oktober 1940 med 17-2 %. Arbetslönerna ha stigit med 5-6 %, materialkostnaderna med 25-6 % och övriga kostnader med 21-8 %. Det är att märka, att i posten »övriga kostnader» ingå, förutom diverse transport- och administrationskostnader m. m., även företagarvinster för de olika underentreprenörerna, men icke någon företagarvinst för byggmästaren. Kalkylerna avse med andra ord variationerna i en byggnadsföretagares självkostnader. Av tab. 28 framgår vidare, att alla poster bidragit till stegringen med undantag för arkitekt- och konstruktörsarvoden; det rådande läget har icke ansetts medgiva en höjning av dylika arvoden, som skulle kompensera de ökade levnadskostnaderna. De kraftigaste höjningarna uppvisa posterna för cement, järnbalkar, armeringsjärn, diverse järn- och metallvaror (spik, skruv m. m.), papp, asbestcement och bitumen, biltransporter samt bränsle, drivoch smörjmedel och belysning. En kraftig höjning visar även priset på tillsatsmaterial för betong, såsom grus, singel m. m., vilket torde stå i samband med de ökade transportkostnaderna. Relativt liten är prisstegringen, för trävaror, snickerier, tegel och gasbetong. Lönekostnaderna ha höjts dels till följd av semesterlagen och särskilda överenskommelser om semesterersättning, dels genom höjning av timlönerna och överenskommelser om rörliga tillagg i anslutning till »ramavtalet». H u r dessa faktorer påverkat lönekostnaderna för olika arbetarekategorier framgår närmare av tab. 29. Semesterersättningen har för grupperna 18, 19, 25, 26, 28, 29 och 32 beräknats i enlighet med gällande överenskommelser, vilka avse viss ersättning per arbetad timme. För övriga grupper har ersättningen beräknats enligt semesterlagens bestämmelser; härvid har man förutsatt, att vederbörande arbetare varit fast anställda hos respektive arbetsgivare och sålunda varit berättigade till en semesterersättning, motsvarande 2 % av lönen 1 januari 1939 och 4 % 1 oktober 1940.

63 Tab. 29. Lönekostnader för smalhus i kvarteret Botaniker», Hammarbyhöjden. Stockholm. Beräknad arbetstid Hela antalet arbetstimmar

Tina • Därav för- Löneac- Timtjänst kostkordsvid ac- nad arbete (kr.) kords- (ir.) arbete

18. E g e n t l i g a b y g g n a d s arbeten i byggmästarens egen regi . . . . 18 086 52-3 Därav:

Grovarbetare Murare .... T i m m e r m ii n Snickare . . . .

Bergsprängning

....

Utvändiga ten

stenarbe-

Invftndiga ten

stenarbe-

22. S m i d e s a r b e t e n 23. V ä r m e - o c h installation

....

10 015 3 900 1 95 7 2 214

Lönekostnader 1939

2 0'0

HÖJiÖkn. Sammanlagd Lönening av)seökning Indexkostav mes1939—1940 nad tillägg timterer(öre lön sätti % 1940 per (kr.) (öre ning Sumav timper (öre löncma me) timper kr. kostn. me) 1939 tim.)

1-51

4'22

52 982

3 230

6-i

56 212

1'50

4'09

1 901 (14 7 325

9'4 4-4 3.»

22 128 15 302 9 380

aBT

•ro

97'8

1-05

4-11

2 0 22 7 14 7 15 9 00 1 8 979

700 67-1

1-50

3oo

1-05

305 82-o

1'65

3-20

5-9

4-2

310 27-4

l-oo

3-21

8-o

90'ö

l-08

8-00

8 9-7

1'05

4'97

9 888

1865 8-o

sanitär

2 350 lOOo

3-oo

J

7 967

0-l!

6-o

3-8

3-07

2 817

11-8

6-i

5-e

2 974

1-80

3-5 0

8-3

1-86

4-09

8 796

27c

3i

9 071

3'50

6-2

3-8

l'G0

3'39

5-7

1'6Ö

3 - 04

91*

5-3

86 lOO-o

1-65

3-44

7'0

3-c

20 13-3

1'50

27 13 2

1-58

55 13-5

1-50

24. E l e k t r i s k i n s t a l l a t i o n

900 100-0

1-5.8

25. P l å t s l a g e r i a r b e t e n . .

480 lOOo

26. M å l e r i a r b e t e n 27. G l a s m ä s t e r i a r b e t e n

2 293 88-6

28. T r ä b e t o n g a r b e t e n . . 29. P a r k e t t g o l v . .'

170 77-e 300 lOOo

30. L i n o l e u m m a t t o r . . . . 31. L e d s t ä n g e r och m a r kiser3. . . 32. P l a n t e r i n g 34. P r o v i s o r i s k installation

Lönestegring 1939 —1940

81 100-0

8 271

elektrisk

Försäkringar vakthållning-

och ...

Tillhopa

28 686

11-

80 705

3e

8-3

4 539

5-6

85 244

I s u m m a n ingår 779 kr. för r e s e k o s t n a d e r och d a g t r a k t a m e n t e n , I s u m m a n ingår 820 kr. för r e s e k o s t n a d e r och d a g t r a k t a m e n t e n . Approximativ uppskattning.

Kostnaderna för samtliga arbetslöner på byggnadsplatsen utgjorde 1939 39-3 % och 1 oktober 1940 35-5 % av den totala byggnadskostnaden. Enbart kostnaderna for egentliga byggnadsarbeten i byggmästarens egen regi (löner

64 till grovarbetare, murare och träarbetare) utgjorde respektive 25-s och 23-r % av totalkostnaden. Den totala byggnadskostnaden per kbm var 1939 63:86 kr. och 1940 75: 17 kr. Kostnaden per kvm lägenhetsyta var 1939 c:a 732: 78 kr. och 1940 c:a 862: 58 kr. Yid bedömandet av dessa kostnader bör hänsyn tagas till att byggnaden innehåller uteslutande enrumslägenheter med var för sig rätt liten yta och relativt hög utrustningsstandard.

4. Transportkostnadernas ökning 1939—40. Socialstyrelsens byggnadskostnadsindex belyser sålunda i enlighet med den föregående framställningen mycket ingående byggnadskostnadernas ökning under det senaste året. Av tabellerna 28 och 29 framgår även hur kostnaderna och kostnadsökningen fördela sig på olika poster. En faktor, som starkt bidragit till den inträffade kostnadsstegringen men som icke erhållit Tab. 30. Transportkostnader för ett bygge i Stockholms förorter.

M a t e r i a

Transportmedel

Transportkostnad, kr.

Procentuell ökning

äommaren 1939

hösten 1940

Bil /Båt Cement i Bil Bil Grus Uvg J ä r n (armering och balkar; \Bil IJvg Masugnsslagg \Bil Murtegel Bil Målningsmaterial och tapeter Bil Bil Schaktmassa Bil Singel Bil Slaggplattor IJvg Snickerier IBil Bil Sprängma.ssa Bil Taktegel Bil Trädgårdsanläggning/Jvg \Bil Trävaror Övriga j ä r n v ä g s t r a n s p o r t e r . J v g Övriga biltransporter Bil Båt Övriga b å t t r a n s p o r t e r

3 500 400 300 2150 680 255 1600 420 2 640 350 1125 2 300 551 315 720 510 260 1300 1080 270 536 1655

4 550 800 400 3 120 750 340 2 300 585 3 700 420 1 800 3 200 816 350 840 810 370 1500 1190 340 682 2 150 54

Samtliga

22 969

4211 18 306 452 450 000

5 272 24 941 854 500 000

25-2 36-2 889

5"i

62 Bruk

transporter

Därav med j ä r n v ä g » bil . . . . » » båt Total byggnadskostnad Transportkostnad i % av bygg uadskostnad Uppskattat.

Jvg Bil Båt

Transport Iran

Fabrik i Stockholm Gotland Kaj i Stockholm Abrahamsberg Domnarvet Norra station Forsbacka Norra station

Strängnäs

Lager i Stockholm Abrahamsberg Abrahamsberg Sundbyberg Sparreholm Norra station Abrahamsberg Sala Förråd vid Stockholm Eksjö Station i Stockholm

65 tillräcklig belysning av ovan anförda uppgifter, är transportprisstegringen. Denna ingår i allmänhet i kostnadsstegringarna för olika material. För att få ett begrepp om vad transportkostnaderna och stegringen av dessa under det senaste året betytt i förhållande till övriga i byggnadskostnaderna ingående faktorer, ha de sakkunniga från H S B införskaffat en särskild utredning härom. I denna har en sammanställning gjorts för kostnaderna för transporter av samtliga byggnadsmaterial från leverantörens lager och fram till byggnadsplatsen. Däri ingå sålunda icke fabrikantens transportkostnader för varan under produktionstiden eller transportkostnaderna inom bygget. Beräkningarna ha utförts för ett av H S B uppfört 3-vånmgs bostadshus av tegel med balklag av betong, beläget i Stockholms fororter på omkring 7 km avstånd från stadens centrum. Utredningen avser transportkostnaderna såväl före krisen, d. v. s. de kostnader, som gällde för ett hus, som färdigställdes till 1 oktober 1939, som kostnaderna hösten 1940 varvid räknats med förhöjda järnvägs- och båtfrakter samt med enbart gengasdrivna bilar. Vidare har räknats med att samma transportmedel kommit till användning bägge åren; möjligen har därigenom kostnadsökningen något överskattats, då en del långväga transporter, som 1939 utfördes med bil följande år kanske med ekonomisk fördel i stället kunnat utföras med järnvag. Utredningens resultat framgår av tab. 30. Enligt denna utredning utgjorde transportkostnaderna före krisen 5'i % av de totala byggnadskostnaderna och icke mindre än 3/4 av transporterna — mätt efter kostnaderna — utfördes med bil. Under krisen ha transportkostnaderna stigit med 35-3 %. Denna stegring betyder ensam en höjning av de totala byggnadskostnaderna med ungefär 2 %.

39 41

66 K A P I T E L 5.

Tomtpriser och tomtpolitik. 1. Tomtprisernas utveckling under 1930-talet. De uppgifter, som i ett föregående avsnitt sammanställts rörande fastigheters taxeringsvärden i olika större och medelstora städer och som dar främst användes för att belysa byggnadskostnadernas utveckling, ha även givit en viss bild av tomtvärdenas förändringar under det senaste årtiondet. De ha dessutom givit upplysning om markvärdenas relativa vikt i förhållande till fastighetsvärdenas övriga beståndsdelar. I allmänhet synas tomtvardena ha följt med i byggnadskostnadsstegringen och därvid hållit i stort sett jämn takt med andra faktorer. Av sammanställningarna har även framgått att tomtvärdena i Stockholm utgöra omkring 20 % av de totala fastighetsvärdena. For Göteborg är motsvarande siffra 1 0 - 1 2 %, för Malmö 8 - 1 0 % och for övriga i redogörelsen ingående städer mindre. Härvid avses sådana tomter som under senare år bebyggts med bostadshus. För ett mindre antal tomter i centrum av de olika samhällena uppgå markvärdena till betydligt högre belopp, men prisbildningen för sådan centralt belägen tomtmark torde i detta sammanhang sakna betydelse. E n grundligare undersökning rörande tomtpriser i 18 av de större svenska städerna företogs av byggnadsindustrisakkunniga för åren 1929-34. Därjämte behandlade byggnadsindustrisakknnniga mera ingående dels btockholms stads, dels Djurgårdskommissionens tomtpolitik. Det har synts oss vara av intresse att få dessa byggnadsindustrisakkunnigas undersökningar kompletterade med uppgifter för utvecklingen under de senaste åren. Byggnadskostnadssakkunniga ha därför låtit ingenjör G. Elghufvud göra vissa sammanställningar rörande tomtprisernas utveckling i Stockholm. Därjämte ha de sakkunniga tillskrivit kommunala myndigheter i övriga av byggnadsindustrisakkunnigas undersökning berörda städer och från dessa inhämtat uppgifter rörande tomtprisernas utveckling under åren 1935—40. 1 samband därmed begärdes även upplysning rörande arealen av den tomtmark, som finnes till förfogande för bebyggelse under de närmaste åren, samt rörande de aktuella tendenserna på tomtmarknaden. De kommunala myndigheterna tillfrågades därjämte om sin uppfattning rörande möjligheterna att förbilliga tomtmarken genom förbilligande av stadsplanearbetet och gatuanläggningen, genom iordningställandet av centralt belägen, obebyggd tomtmark till vilken kostnaderna för utdragandet av ledningar bli ringa, eller pa andra vägar. Den följande redogörelsen bygger på de sålunda inhämtade upplysningarna. Från drätselkamrama i Borås 1 och Karlstad ha svar ej ingått, x F r å n drätselkammaren i Borås har svar ingått den 23 januari 1941, då betänkandet var under tryckning.

(57

Tomtpriser och tomtpolitik i Stockholm. De största tomtförsäljarna i huvudstaden ha varit dels Stockholms stad, dels staten genom Djurgårdskommissionen. Därjämte ha av enskilda ägare försålts såväl vissa större, tidigare obebyggda områden som enstaka tomter vilka efter rivning av där befintliga äldre fastigheter blivit föremål för nybebyggelse. I byggnadsindustrisakkunnigas betänkande (s. 459) finnas följande uppgifter rörande priserna vid Stockholms stads försäljningar av tomtmark i den inre staden. Tab. 31. Stockholms stads försäljning av bostadstomter i den inre staden. År

Medelpris per normaleldstad, kr.

Ar

Medelpris per normaleliistad. kr.

1925 1926 1927 1928 1929 1930

973 1019 1359 1 182 1465 1530

1931 1932 1933 1934 1935 1936

1369 1001 1 152 1508 1462 1608

För Stockholms stads försäljning av bostadstomter under senare år har erhållits följande sammanställning. Tab. 32. Stockholms stads försäljning av bostadstomter i den inre staden. Köpeskilling, kr. Ar

1929-34 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940

Antal tomter

Tomtyta, kvm

26 61 41 23 10 3

289 659 19 340 48 902 38 619 12 794 12 780 1866

Totalt

per kvm tomtyta

per normal eldstad

38 032 266 3 452 760 6 518 804 4 933 390 2 417 550 2 170 300 420 000

131:30 178: 53 133:30 127: 74 1H8: 95 169: 81 224:98

1366 1511 1403 1558 16:2 2 046 1818

Belägen i huvudsak å

Kungsholmen Fredhäll Fiedhäll Kristineberg Södermalm^ 2 Södermalm) T. o. m. 15Ao

Enligt byggnadsindustrisakkunniga. G e n o m b e s l u t av f a s t i g h e t s n ä m n d e n den 18 o k t o b e r 1938 skall å t e r s t å e n d e t o m t m a r k i den inre s t a d e n r e s e r v e r a s för speciella ä n d a m å l och s å l u n d a tills vidare icke u t b j u d a s till lörsäljning. 2

Uppgifterna rörande Djurgårdskommissionens tomtförsäljningar ha redan utnyttjats i ett tidigare sammanhang. Följande tabell är uppställd efter i huvudsak samma principer, som legat till grund för byggnadsindustrisakkunnigas undersökningar. Uppgifterna för under budgetåren 1932/33 — 1934/35 försålda tomter ha tagits ur byggnadsindustrisakkunnigas betänkande

68 O5

^

a. u <A P.

•a«

a

•3 « 0 CO -£

OS

^

^ "3

«0

» -O so »d 9

a»

d

a

•

5C

^

*

c3

bo

-

°° S .2 -H 3 s * o ^ « > 2

»v O OJ T H

7 I

tog

o lä o JJ .a

t* ''to"

"-5 fl a "c

•sr 1-3

•£ * •¥ a

- Ss 2

—

fl

.e«

o

«

S '^

0 fl 5 3

° 3 o -~

be •1-»

^

£sa3

O O

h '3 °«B OB'S

-t>

£ fl

t-

p

ti

05 S fl

"• bo > fl. bo c3 fö

fl

T3

60 P <»

>» ^

O ti, -

bo

- fl pH oj M O a ^ c!

^j

.5? 5 fl m

fl fliB-g S

2 2

S.S

,§ ®

2 fl fl o rf .2 t. .rf <» *

WD

©

o -^ fl 10

s-1 o

fl

®

^ SS

C

I

fcc

1) >i

o m ,0

3 S nI bo

XM

en M P,

_ O

^ bX) P

R

oJ

H

H

»1

-

O

<B

p|

m r*

& g

S-stn

ö

bO d. fl

O

Pn fl o EH

W P*

-y .9>< 00 fl

69 Försäljningen av privat tomtmark i Stockholm har dels omfattat enstaka tomter på olika ställen i staden, dels vissa större sammanhängande områden. Priserna torde ha växlat starkt från fall till fall. Belysande för utvecklingen äro följande uppgifter, vilka avse dels ett par under 1920-talet exploaterade områden (Körstrands- och Atlasområdena vid S:t Eriksplan, omfattande kvarteren Leran, Fajansen, Terrakottan, Stengodset och Porslinsbruket respektive kvarteren Loket, Tendern och Pistongen; några tomter med exceptionella värden hava icke medtagits), dels det i slutet av 1930-talet exploaterade området vid Fridhemsplan, tillhörigt Stockholms sjukhem (omfattande kvarteren Hemmet nr 5, 6, 8, 9, Sysslomannen 1, 2, 3 och Systern nr 5 och 6; på området har dessutom uppförts en byggnad för postverkets räkning och en biograf). Dessa områden torde kunna anses ha en ungefär likvärdig belägenhet. Tab. 34. Priser yid exploatering ay yiss enskild tomtmark i Stockholm. K<ipeskilling, kr.

Antal normaleldstäder

Antal tomter

Tomtyta, kvm

1924 1925 1926 1927

5 3 22 22

3 900-1 2 678-6 12 274-2 12 761-4

Summa

31614 8

1926 1927 1928

24 15 9

13 323-9 8117-4 5 083-8

1866 947 564

Summa

3 377

År

totalt

per kvm tomtyta

per normaleldstad

429 362 1516 1552

393 500 368 000 1 628 000 1 703 000

100: 89 137: 39 132: 64 133: 45

917 1017 1074 1097

3 859

4092 500

129: 45

180:73 138: 96 140: 25

1290 1191 1264

26 525 1

2 408 000 1128 000 713 000 4 249000

160:19

1938 1939

. 4 5

Stockholms sjukhems område. 2 165-8 405 1 388 000 4181-7 625 2 304 600

640:87 551:12

Summa

6347 5

581: 74

3 427 3 687 3 585

Rörstrandsområdet.

Atlasområdet.

3692 600

Uppgifterna i tabellen torde i huvudsak riktigt återgiva utvecklingen på tomtmarknaden i Stockholm. Priserna på Stockholms sjukhems mark äro förhållandevis höga men icke utan motsvarighet i andra fall. För enstaka tomter ha år 1939 priser överstigande 4 000 kr. per normaleldstad betalats. Utvecklingen efter krigsutbrottet och därvid främst den starka räntestegringen har medfört en begränsning av tomtförsäljningarna och en sänkning av tomtpriserna. Efter hand som den inre staden i Stockholm blivit fullt bebyggd har en växande del av byggnadsverksamheten kommit att försiggå inom ytterområdena. Under åren 1938—39 var sålunda omkring halva byggnadsverksam-

70 heten i Stockholm förlagd till dessa områden. Den här till förfogande stående tomtmarken befinner sig till övervägande del i Stockholms stads ägo. Om densamma lämnar ingenjör G. Elghufvud, som även svarar för de i det föregående återgivna sammanställningarna, följande upplysningar. »Stockholms stads tomtmark för hyreshusbebyggelse på ytterområdena, alltså inom Bromma, Brännkyrka och Enskede församlingar, är icke föremål för försäljning utan upplåtes med tomträtt på sextio år. Tomtkostnaden bestämmes i princip så, att stadens självkostnad för råmarken och exploateringskostnaderna, alltså för gator, vatten, avlopp, räntor under exploateringstiden etc, uppdelas per normaleldstad inom respektive stadsplaneområde, varefter tomträttsavgälden skall lämna skälig förräntning å detta belopp. Tomträttsavgälden har i stort sett hållit sig omkring 40 kronor per normaleldstad inom Brännkyrka och Enskede församlingar och 45 kronor inom Bromma församling. (Därvid är att märka, att normaleldstaden anses omfatta 27 kvm brutto våningsyta mot i vanliga fall 30 kvm.) För affärseldstäder göres ett mindre tillägg. Tomträttsavgälden har varit i stort sett oförändrad under senaste femårsperiod och de eventuella mindre variationerna hava icke varit beroende av anbud, konkurrens e. d. Stockholms stad har förbehållit sig rätten att kontrollera och granska byggnadsritningarna för att förhindra olämpliga lägenhetstyper eller -storlekar. Det har vid dessa tomträttsupplåtelser övervägande rört sig om trevåningsbyggnader med 8—9 m bredd.» I fråga om läge i viss mån jämförligt med Stockholms stads mark i ytterområdena, vilken upplåtes med tomträtt, är Ekhagenområdet. Detta försåldes av enskild markexploatör år 1935 och innehåller 24 tomter. De på dessa uppförda fastigheterna innehålla omkring 950 normaleldstäder. Den totala köpeskillingen uppgick enligt vad ingenjör G. Elghufvud meddelat till 1 023 475 kr., motsvarande 28: 16 kr. per kvm tomtyta och 1 077 kr. per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta.

Tomtpriser och tomtpolitik i Göteborg. Börande tomtpriserna i Göteborg 1929—34 vid stadens tomtförsäljningar lämna byggnadsindustrisakkunniga följande uppgifter (tab. sid. 446-^147): Summa Areal försålda köpeskilling, höstads tomter kr.

Fignahems- och r a d h u s t o m t e r

50 153 9 240 208-1

3 343 761 2 704 743

Försäljningspris (utan rabatt), kr. per kvm tomtyta

66:67 11:26

por normaleld8tad om 30 kvm hrutto våningsyta

730: 72

71 För åren efter 1935 ha följande sammanställningar erhållits från Göteborgs stads fastighetskontor.

Tab. 35. Göteborgs stads försäljningar av bostadstomter. a.

Å r

Antal försålda bostadstomter

1935 1936 1937 1938 1939 1940

19 30 30 50 2 1

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

13 217c 20 441-6 29 048-0 46 598-4 3 045i 1178 2

1 268 220 1 638 235 2 189 960 3 558 650 141150 84 200

b.

Å r

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1

Antal försålda bostadstomter

4 81 Km

14 2

Höghus. Försäljningspris i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per norraaloJdstad om 2* kvm bruttovSningsyta

95:95 80: 14 75: 39 76:37 46:35 71:46

943:62 825:31 938: 69 1 051: 30 1 053; 36 1185:92

4-vånings stenhus.

Areal försålda bostadstorater, kvm

Summa köpeskilling, kr.

6 6020 19 667-1 23 035-7 34 343-9

231 900 679 600 680 125 1109 875

Försäljningspris i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per normaleldstad om 26 kvm brutto våningsyta

35 13 34 56 29 52 32 32

682 06 660 45 589 72 654 41

D ä r a v 4 up]slåtna med t o m t r ä t t . — 2 D ä r å v 9 u p p l å t n a m e d t o m t r ä tt.

c.

Landshövdingehus och 3-vånings stenhus. Försäljningspris i medeltal, kr.

A r

Antal försålda bostadstomtur

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

1929—34 » 1935 1936 1937 1938 1939 1940

47 48 • 28 3 23 20*

155 518-4 37 714-2 56 570-0 60 057-6 18 988-3 22 138-3

—

—

per kvm tomtyta

per norm al eldstad om 25 kvm bruttovåningsyta

3 343 646 730 680 1151 052 1 047 436 300 012 465 996

21:50 19:37 20:35 17:44 15:81 21:01

401:38 385:38 443:39 431:04 385:12 460:02

—

—: —

E n l i g t b y g gnadsindus t r i s a k k u n n i g a . — 2 ] Därav 4 u p p l å t n a m e d t o m t r ä t t . — 3 Därav 10 u p p l å t n a med t(>mträtt. — * D ä r a v 10 u p p l å t n a m e d n y t t j a n d e r ä t t . 1

Intill 15 november 1940.

72 d. Badhus.

Å r

1935 1936 1937 1938 1939 1940

Antal försålda bostadstomter

Försäljningspris i medeltal, kr. Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

34 52 5

9 934.5 16 672 4 2 937-3

21 935-9

per kvm tomtyta

per normaleldstad om 25 kvm bruttovåningsyta

123 348 214 424 29 827

12 42 12 86 10 15

501 41 663 85 710 17

382 908

17 46

966 94

e. 2-vånings trähus.

Å r

1935 1936 1937 1938 1939 1940

Antal försålda bostadstomter

8 16 33 24 10

Försäljningspris i medeltal, kr. Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

8 298 8 11112 9 15 269-2 21 838 2 12 088-5

88 046 133 757 198 525 331102 144 456

per kvm tomtyta

10 61 12 04 13 15 16 11 95

per normaleldstad om 25 kvm bruttovåningsyta

363 83 398 09 485 39 623 54 553 47

f. Egna hem.

Å r

Antal försålda bostadstomter

1935 1936 1937 1938 1939 1940

74 78 62 117 91 2

Försäljningspris i medeltal, kr. Areal försålda bostads tomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

49 334-8 43 814-4

563 044 536 328 566 305 877 938 651 885 45182

43 298 G

72 388-5 57 471-4 2 394-6

per kvm tomtyta

11:41 12:24 13:08 12:13 11:36 18:87

per normaleldstad om 25 kvm bruttovåningsyta

1141:27 902:91 1 056: 53 978: 75 895: 45 1 506: 07

B y g g n a d s k o s t n a d s s a k k u n n i g a h a d e även b e g ä r t uppgifter för den p r i v a t a t o m t m a r k n a d e n , vilka f a s t i g h e t s k o n t o r e t icke h a d e möjlighet att lämna. I s t ä l l e t l ä m n a d e s en ö v e r s i k t över omfattningen av s t a d e n s och d e n p r i v a t a tomtexploateringen. »För att största möjliga jämförbarbet skall erhållas mellan den kommunala och den privata exploaterings verksamheten har nedan angivna procentsiffror framräknats baserade på tidsperioden 1935—39. Härvid har framgått a t t stadens procentuella andel av den totala exploateringen utgör för stenhus 55'4 %>, för landshövdingehus 42'5 °/o och för 2-vånings trähus, radhus och villor 53'2 °/o. Det bör dock observeras, a t t de angivna procentsiffrorna torde ställa sig förmånligare, därest jämförelsen gjorts på basis av total våningsyta i stället för antalet tomter.» — »Det är icke heller möjligt för kontoret att angiva prisförhållandet mellan av staden och av privata försålda tomter. Fastighetskontoret anser sig

73 dock kunna göra det uttalandet, a t t i vad det gäller hyreshustomter dessa särskilt under de senare åren betingat avsevärt högre priser i privata marknaden än vad staden i allmänhet betingat sig.» B e t r ä f f a n d e d e t a k t u e l l a läget p å t o m t m a r k n a d e n h ä n v i s a r f a s t i g h e t s k o n t o r e t till ovan anförda tabeller. »På senaste tiden har emellertid, inte minst på grund av möjligheten a t t erhålla statliga tertiärlån, ett något ökat intresse k u n n a t förmärkas. Därest av staden hos Kungl. Maj:t gjord framställning om tillstånd att i viss utsträckning få teckna borgen för byggnadskreditiv bifalles, torde kunna förväntas, a t t detta skall bidraga till a t t stimulera byggnadsverksamheten.» K ö r a n d e d e n för de n ä r m a s t e å r e n tillgängliga t o m t m a r k e n h a r fastighetsk o n t o r e t jämväl l ä m n a t en del u p p l y s n i n g a r . E n i n v e n t e r i n g av d e tomto m r å d e n , som k u n n a t ä n k a s b l i föremål för e x p l o a t e r i n g u n d e r d e n ä r m a s t e åren, h a r givit vid h a n d e n , a t t å m a r k i s t a d e n s ägo kan uppföras c:a 2 /s av p l a n e r a d h y r e s h u s b e b y g g e l s e och c:a hälften av b e r ä k n a d villa- och r a d h u s b e b y g g e l s e . S t o r l e k e n av d e t t o m t b e s t å n d , som s t a d e n b e r ä k n a r k u n n a tillh a n d a h å l l a u n d e r de n ä r m a s t e å r e n framgår av följande tablå:

Byggnadstyp

Disponibelt omedelbart eller under den allra närmaste framtiden

Disponibelt 1941—42

Antal

Höghus 4-våningshus 3-vånjngshus 2-våningshus Radhus Villor

Antal

tomter

eldstäder

19 57 16 13 8 250

1188 2 888 645 305 76

tomter

145 50 64 8 370

eldstäder

1713 6 747 2 253 1868 76

I d e n n a s a m m a n s t ä l l n i n g liksom i de t i d i g a r e t a b e l l e r n a ovan h a r s t a d e n s t o m t e x p l o a t e r i n g för s m å s t u g o r ej m e d r ä k n a t s . » U n d e r f ö r u t b e r ö r d a t i d s p e r i o d e n 1935 tills d a t o 1940 h a r s t a d e n försålt 915 st. tomter, a v s e d d a för småstugor. U n d e r å r e n 1941—42 h a r s t a d e n m ö j l i g h e t om så skulle e r f o r d r a s a t t exploatera c:a 500 st. t o m t e r a v s e d d a för småstugor.» B y g g n a d s k o s t n a d s s a k k u n n i g a s fråga r ö r a n d e m ö j l i g h e t e r n a a t t förbilliga t o m t m a r k e n h a d e f a s t i g h e t s k o n t o r e t u n d e r s t ä l l t s t a d s p l a n e k o n t o r e t och gatukontoret. D e t förra h a r h ä r t i l l anfört: »Den fråga vilken jag skulle besvara för stadsplanekontorets del är i vilken mån och på vilka sätt tomtmarken skulle kunna förbilligas genom åtgärder i sammanhang med stadsplanearbetet. 1. Kostnaderna för stadsplanearbetet. De sakkunniga tala i sin skrivelse bl. a. om 'förbilligande av stadsplanearbetet'. Det förefaller sannolikast att man härmed menar, att man skall göra stadsplaner som bli billiga i genomförande. Det ar dock icke uteslutet att det menas förbilligande av själva arbetet med stadsplaneprojekten. Härtill kan svaras att det arbete som utföres på vårt stadsplanekontor icke kan utföras billigare än det nu göres. Kontoret är sedan flera år tillbaka så rationellt ordnat som det går för sig med nuvarande lokalförhållanden,

74 arbetet är rationaliserat beträffande arbetsmetoder, registrering o. s. v. Arbetskraften kan heller icke pressas till intensivare arbete än som redan ^sker. 2. Ett ur ekonomisk synpunkt noggrant genomarbetande av stadsplanerna. Härvidlag är däremot en del att säga. Man skulle otvivelaktigt kunna spara pengar genom att stadsplanearbetet kostades på mera. Som det hittills varit lägges det ned alltför litet arbete och kostnader på att få fram den bästa möjliga stadsplaneringen, d. v. s. den bästa möjliga användningen av de jättelika summor som investeras i byggnadsverksamheten och i stadens övriga anläggningar. I Göteborg byggdes åren före kriget för i genomsnitt omkring 60 miljoner kronor per år. Gator anlades för omkring 7 miljoner kronor per år. Göteborgs befintliga fastighetsbestånd är 1940 taxerat till c:a 1 740 miljoner kronor. För fastigheterna i de äldre stadsdelarna, vilkas värde representerar största delen av nyssnämnda summa, skall också enligt nya stadsplanelagen göras stadsplaner för den nya bebyggelse, som skall ersätta den gamla. Härtill kommer värdet av stadens gatu- och ledningsnät, hamnanläggningar m. m., vilket allt i större eller mindre grad är beroende av stadsplaneväsendet. Byggnadsnämndens uppgift är att ur samhällelig synpunkt på sätt och vis 'förvalta' dessa enorma värden, dels genom sitt stadsplaneväsende, dels genom mätningsväsendet och dels genom stadsarkitektkontorets kontrollerande verksamhet. På stadsplanekontorets verksamhet beror i första hand ifall denna 'förvaltning' kan anses vara skött med den noggrannhet och omsorg som såväl samhället som de enskilda borde kunna fordra. I en stadsplan kan, för att icke tala om de ideella värden det rör sig om, mycket stora ekonomiska värden vinnas eller tillintetgöras beroende på hur pass grundligt stadsplaneprojekten aro studerade. Någon annan myndighet torde knappast kunna ingripa för att göra saken bättre, ty då måste ju i stället denna myndighet ha till sitt förfogande en utredningsapparat som möjliggör det effektivare studium som stadsplanekontoret icke kan åstadkomma. Stadsplanekontorets utgifter belöpa sig per år till c:a 200 000 kr. Härtill kommer på en del verk vissa kostnader för granskning samt vissa kostnader for projekteringsarbeten t. ex. inom gatukontoret. Men projekteringsarbetet inom andra verk sker i regel i samband med stadsplanernas genomförande och baseras på stadsplanernas utseende . . . Man kan därför säga att i stort sett kostnaden for stadsplanernas utarbetande är lika med omkostnaderna för stadsplanekontoret. Hur stor är då denna kostnad i jämförelse med de kapital som är beroende av stadsplaneverksamheten? Den utgör O'OOl °/o per år av det totala fastighetsvärdet i Göteborg frånsett värde av övriga anläggningar. Den del av stadsplanekontorets arbete som avser planeringen av nya bebyggelseområden torde kunna raknäs tall ungefär hälften av de årliga omkostnaderna, d. v. s. c:a 100 000 kr. Denna summa utgör c:a 0"16 %> av värdet av byggnadsproduktionen under åren strax före kriget. Detta är ju blygsamma belopp i förhållande till stadsplanearbetets >e

Jao3 bedriver stadsplanearbetet så att det bästa möjliga resultat skall kunna fås ut utav de pengar, som stå till förfogande. Varje projekt som utarbetas diskuteras under hand med en mängd myndigheter och övriga som kan ha intresse av planen. Preliminära kostnadsöverslag göras i den mån det ar möjligt, ibland med tillhjälp av gatukontoret eller andra verk. Men det är uppenbart a t t utarbetandet av stadsplaner borde göras mycket grundligare an sä. Olika alternativ borde icke som nu utarbetas endast i preliminär form och i samband med överslagsvisa kostnadsberäkningar, utan flera fullständigt utarbetade forslag med fullständiga kostnadsberäkningar borde i de flesta fall göras. Härvidlag borde exempelvis fastighetskontoret, gatukontoret, vattenverket, spårvagskontoret o s v medverka med kostnadsberäkningar. Först efter en sådan procedur skulle

75 man riktigt kunna bedöma vilket förslag som borde väljas. Genom ett sådant förfarande skulle säkerligen stora besparingar ifråga om -stadsplanernas genomforande kunna göras, men det är givet a t t utredningsarbetet då också finge påkostas mera än vad fallet är f. n. De merkostnader för utredningsarbetet, som skulle uppstå, bleve emellertid helt säkert försvinnande gentemot de erhållna besparingarna. I all synnerhet under nuvarande situation, när det gäller att placerade pengar mer än någonsin måste ge det bästa möjliga utbyte, är det av vikt att stadsplanearbetet ges möjlighet att icke blott arbeta som hittills utan dessutom sättas i tillfälle att arbeta med en ännu högre grad av effektivitet och grundlighet. J u viktigare det är att nå ett ekonomiskt gott resultat desto större omsorg måste nedläggas på projekteringen. Detta är sedan länge ett axiom inom varje välordnat industriellt företag. Man kan däremot tyvärr inte säga att myndigheterna ifråga om stadsplanearbetet i allmänhet fått detta riktigt klart för sig. 3. Stadsplaneområdenas standard. E t t annat problem än det nyss behandlade är huruvida standarden i stadsplaneområdena i några avseenden skulle kunna nedbringas och därigenom besparingar ernås. Kostnaden för ett områdes iordningställande för bebyggelse kan naturligtvis nedbringas per kvadratmeter inom området utvunnen bostadsyta, ifall området bebygges tätare än som från början tänkts. Att slå in på en sådan väg för besparing vore emellertid synnerligen olyckligt. Den utveckling som skett inom stadsplaneväsendet de senare åren har varit mödosam och har haft stora motstånd a t t övervinna. De vinster denna utveckling gett har i första hand bestått i att man kommit fram till en glesare bebyggelse än man tidigare varit van vid. Den tidigare vanliga överlastningen av tomtmarken med byggnader, med trånga gårdar, sollösa lägenheter o. s. v., var socialt förkastlig. Den standard man numera u p p n å t t i detta avseende är emellertid ingalunda för hög. Utrymmet mellan husen tilltages ännu många gånger alltför litet i förhållande till husens höjd, allt för litet mark avsattes ofta för lekplatser o. s. v. Skulle man nu under trycket av en övergående krissituation gå tillbaka till en tätare bebyggelse vore detta icke försvarligt ur samhällssynpunkt. Man skulle därigenom skapa ett otillfredsställande tillstånd som skulle kvarbli åtminstone så länge de nya byggnaderna komma a t t kvarstå, alltså minst 60—70 år, ja ölägenheterna kanske komme att kvarstå praktiskt taget för alltid med hänsyn till svårigheterna att lägga om en gång utförda stadsplaneområden beträffande gator o. s. v. Vad återigen beträffar standarden på gatorna, lekplatserna o. s. v. finns här möjligen vissa tillfälliga besparingar a t t göra. Vissa gator, lekplatser etc. kan tillsvidare utläggas endast delvis eller provisoriskt. Vad beträffar gatunätets dimensionering och differentiering har stadsplanekontoret i samarbete med gatukontoret sedan länge arbetat på ett förbilligande. Stadsplanekontoret har sedan flera år tillbaka i stadsplanerna tillämpat en serie standardtyper för gator, utarbetad på kontoret. För bostadsområden har i många fall tillämpats mycket enkla och smala gator. Härigenom har ernåtts stora besparingar. Vi ha härvidlag gått så långt att Svenska kommunaltekniska föreningen i sina nyligen utarbetade standardsektioner för gator icke vågat tillråda liknande sektioner. Någon ytterligare ekonomisering härvidlag torde därför knappast vara möjlig. Detta gäller givetvis de typer av gator etc. som användas, icke utarbetandet av planen för ett visst område, om vilket ovan sagts a t t större grundlighet vore önskvärd och ytterligare besparingar möjliga. 4. Rationell exploatering. Besparingar äro givetvis möjliga att göra genom att exploatering ifråga om ordningsföljd, successivt utbyggande av olika områden etc. ordnas rationellt. Tidigare har här i staden detta skett i visst samarbete mellan fastighetsdirektör Gärde och mig. För a t t få bättre överblick över dessa

76 förhållanden och möjliggöra en högre grad av metod och planmässighet i exploateringens gång med hänsyn bl. a. till anläggande av trafikmedel, skolor e t c , har stadsplanekontoret dels i maj 1939, dels i september 1940 gjort vissa översikter och sammanställningar av hithörande förhållanden jämte vissa förslag angående ordningsföljden av olika bostadsområdens exploatering under åren 1940—44.» I

en skrivelse d i r e k t till de s a k k u n n i g a h a r s t a d s p l a n e c h e f e n ,

arkitekt

U . Å h r é n , y t t e r l i g a r e anfört: »Jag utgår till att börja med från att med uttrycket 'förbilligande av stadsplanearbetet' icke menas att utarbetandet av stadsplanerna skall göras billigare u t a n att stadsplanerna måste utföras så att deras genomförande blir billigare. En sådan uppmaning från en statlig kommitté torde emellertid på många håll kunna medföra icke önskvärda verkningar. Som bekant råder i de flesta städer en permanent strid mellan fastighetsförvaltningen å ena sidan och byggnadsn ä m n d e n å andra sidan ifråga om graden av utnyttjande av den mark som staden äger och exploaterar. De stadsplaneläggande myndigheterna önska få fram stadsplaner av högre kvalitet än man tidigare varit van vid. Det viktigaste därvidlag är att bebyggelsen icke blir för tät. A andra sidan betraktar fastighetsförvaltningen ofta exploatering av stadens mark som en inkomstkälla, ur vilken största möjliga förtjänst för varje år bör tillföras stadskassan. 1 synnerhet i nuvarande situation, när alla möjligheter till förbilligande och förenkling undersökas, och de personer och styrelser inom den kommunala förvaltningen som bl. a. ivra för en lägre standard i stadsplanerna än stadsplanemyndigheterna anse vara önskvärt, med förnyad styrka rycka fram med sin anklagelse a t t stadsplanemyndigheterna för litet tillvarataga stadens ekonomiska intressen, ar det olyckligt om dessa strävanden skulle ges ett allt för starkt stöd. I stort sett torde man nog få anse att den standard för planeringen av bostadsområden i våra städer som man i stort sett u p p n å t t under de senare åren är relativt tillfredsställande men visst icke för hög, i många fall tvärt om för låg. Om man i en krissituation, som ju måste antagas vara övergående, prutar av på denna med möda uppnådda någorlunda goda standard, skapar man alltså mindre tillfredsställande förhållanden inom de nya bostadsområdena, vilka förhållanden kvarstå under överskådlig tid, kanske för alltid. En klok hushållning torde icke i första hand böra angripa källor till besparingar av denna art. Edra förslag till undersökning av möjligheten att förbilliga själva gatuanlaggningarna och liknande är däremot säkerligen mycket välmotiverade.» M ö j l i g h e t e n a t t förbilliga g a t u a n l ä g g n i n g e n b e h a n d l a s i en skrivelse från gatukontoret: »I de under senare år i Göteborg utarbetade stadsplanerna torde i allmänhet, sedan gatorna numera uppdelats i trafikgator och lokal- eller bostadsgator och bredderna anpassats härefter, ej något förbilligande kunna ske genom minskning av gatubredder och gatuareal. Beträffande utförandet av gatorna anpassas detta .efter gatans vikt i trafikhänseende med hänsyn jämväl tagen till markbeskaffenheten. En trafikgata förses således med bättre underbotten och beläggning än en bostadsgata, en gata i berg eller fast mark med tunnare skärvlager än en gata å lösare mark. I regel förses gatorna vid första utläggning med en ytbeläggning av indränkt makadam. Huvudgatorna förses sedermera i mån av behov med bättre ytbeläggning. Bitumenbeläggningen, som utförd i samband med gatans utläggning kostar 1 å 1: 50 kr. per kvm mer än vanlig makadambeläggning och vid senare utförande 3 å 4 kr. per kvm, medför minskat årligt underhåll samt motverkar dammbildning, varför denna relativt ringa merkostnad är väl motiverad. Rännstenar, gångbane-

77 kanter o. d. utföras numera enklast möjligt och torde någon ytterligare förenkling av dessa detaljer knappast vara möjlig. Beträffande gatornas förseende med avloppsledningar gäller, att ledningarna måste utföras med dimensioner som svara mot vattentillrinningen samt av sådan hållfasthet, att ledningarna kunna motstå inverkan av gatutrafiken och markbelastning. Någon minskning till dimensioner eller försämring av kvaliteten på avloppsledningarna här i staden är ej tillrådligt med hänsyn till de relativt ofta förekommande häftiga regnen samt markens ojämna beskaffenhet. Som sammanfattning av vad ovan anförts vill jag framhålla som min åsikt, att något förbilligande av gatuutläggningarna här i staden genom förenklat utförande ej är möjligt.» Fastighetskontoret har utöver vad stadsplane- och gatukontoren anfört velat som sin åsikt uttala, »att det kan starkt ifrågasättas, om en, som man får hoppas övergående krissituation, skall få föranleda en sänkning av standarden beträffande utformningen av stadsplaner, som ju dock komma att reglera bebyggelsen inom överskådlig tid. Vad nu sagts om stadsplans utformning anser kontoret i tillämpliga delar kunna gälla även om anläggning av gator». Därjämte upplyses, att något förbilligande av tomtmarken genom i anspråktagande av centralt belägen tomtmark i stället för mark av mindre central natur för Göteborgs vidkommande knappast torde kunna ernås. Till de berörda stadsplanefrågorna återkomma de sakkunniga för egen del nedan.

Tomtpriser och tomtpolitik i Malmö. Börande tomtpriserna i Malmö har drätselkammarens tredje avdelning lämnat följande uppgifter. »Till dessa uppgifter må framhållas, att det minskade antal försålda egnahemsfastigheter, som redovisas efter 1936, sammanhänger med att fr. o. m. 1937 egnahemsfastigheter i allmänhet icke försålts utan i stället upplåtits med tomträtt. Vidare är att märka, att de redovisade försäljningarna hänföra sig endast till tomter, vilka stå under avdelningens förvaltning, sålunda icke mark inom hamnområdet. Där avyttrad mark torde dock så gott som uteslutande hava haft annan karaktär än bostadstomter.» Beträffande arealen av den tomtmark, som står till förfogande för bebyggelse under de närmaste åren, lämnar avdelningen följande upplysningar, som avse den under dess förvaltning stående marken. »För bebyggelse med hyresfastigheter finnes tillgänglig för försäljning stadsplanlagd mark med en sammanlagd areal av c:a 155 000 kvm. Den för egnahemsbebyggelse avsedda marken, vilken avses att upplåtas med tomträtt, uto-ör c:a 203 000 kvm.» »Beträffande de på tomtmarknaden rådande tendenserna torde kunna sägas, att priset på tomtmark, vilket varierar med tomternas större eller mindre välbelägenhet, f. n. är något fallande. Staden tillhandahåller, liksom under de föregående åren, tomtmark till billigt pris, dock icke under stadens självkostnader.»

78 Tab. 36. Malmö stads försäljningar av bostadstomter. Antal försålda bostadstomter

A r

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling kr.

125 925 8

3 635 478

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

28:87

528: 82

Hyresfastigheter inom nyexploaterade områden. 25:14 1 338 188 53 211-4 27: 24 976 750 35 846-0 30: 23 1152 779 38 129-0 29:29 550 816 18 8020 16:77 58 465 3 4851 30:20 205 000 6 785-2

355: 54 325: 40 286: 83 459: 66 389: 77 608:85

1929-34 » 50 38 29 13 4 2

1935 1936 1937 1938 1939 1940

Hyresfastigheter inom äldre stadsdelar å tomter efter genomförda gaturegleringar 1935 1936 1937 1938 1939 1940

5 696 5 871-1

622 978 130 665

109 36 150

1105 94 1537 23

5:27 5:29 5:62 6:38 6:75

670: 666: 706: 1017: 1 059:

Egnahemsfastigheter. 31 26 7 2

1935 1936 1937 1938 1939 1940 Enligt

19 707-0 16 355-0 4 605-2 2 759 4 3 137-9

103 856 86 654 25 902 17 626 21181

— 2 I I till Vit. b y g g n a d s m d u s t r i s a k kkunniga. unni;

Tomtpriser och tomtpolitik i Norrköping. F ö l j a n d e u p p g i f t e r h a erhållits från N o r r k ö p i n g s d r ä t s e l k a m m a r e s fastighetsavdelning. Tab. 37. Norrköpings stads försäljningar av bostadstomter. Antal A r

1929—34 x 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1

Summa

bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm

köpeskilling, kr.

20 25 20 41 37 1

87 698 17 395 25 031 20 049 34 718 40 739 800

1047114 291 600 486 700 355 000 660 500 703 100 6 800

E n l i g t bygg n a d s i n d u s t risakkunniga.

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

11:94 16:77 19:44 17:71 19:03 17: 26 8:50

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

310 22 408 — 385 — 578 — 643 — 663 — 566: —

79 D ä r u t ö v e r h a r d r ä t s e l k a m m a r e n l ä m n a t följande

upplysningar.

»Privat försäljning av obebyggda tomter har endast förekommit beträffande icke stadsplanelagd mark i stadens ytterområden. Tomtköparen har härvid haft att i regel själv lösa alla frågor rörande det inköpta områdets förseende med vatten och avlopp samt gator eller vägar. Antalet lägenheter i hus uppförda å privat försålda tomter i ytterområdena utgjorde under den ifrågakomna tidsperioden 228 (med tillsammans 706 eldstäder). Inom stadens stadsplanelagda område har bostadsproduktion å från enskilda förvärvade tomter endast förekommit i samband med köp och rivning av äldre fastigheter. Någon utredning angående tomtpriser m. m. för privat försåld tomtmark har icke verkställts. Fastighetsavdelningen vill dock meddela, att — såvitt avdelningen har sig bekant — tomtpriset per normaleldstad i hus uppförda å privat försålda, förut bebyggda tomter inom stadens stadsplanelagda del avsevärt överstiger motsvarande tomtpris i hus uppförda å av staden försålda tomter. Vidkommande frågan om en sänkning av tomtpriserna får fastighetsavdelningen meddela, att avdelningen är beredd medverka till en sådan sänkning, i den mån densamma kan befinnas nödvändig för att erforderlig byggnadsproduktion skall komma till stånd. Fastighetsavdelningen vill slutligen framhålla, a t t å stadsplanelagd mark stå tomter med en areal av c:a 30 000 kvm till omedelbart förfogande för bostadsbebyggelse. Nämnda areal motsvarar den genomsnittliga årliga försäljningen under de senaste fem åren. Staden har dessutom ett stort tomtområde, för vilket stadsplan för närvarande är under utarbetande. A detta område beräknas kunna uppföras bostäder för c:a 7 000 personer. Även för andra staden tillhöriga tomtområden äro stadsplaner under utarbetande, varför tillgången på bostadstomter kommer att bli god. För undvikande av en alltför stor utbredning av det egentliga stadsområdet med därmed förenade betydande kostnader för anläggning och underhåll av gator och ledningar vore det synnerligen önskvärt, att inom den äldre staden befintliga mindervärdiga bostadshus bleve ersatta med nya. Detta har emellertid ännu icke k u n n a t ske i önskvärd utsträckning på grund av den tidsutdräkt, varmed fastställandet av förslag till nya stadsplanebestämmelser för äldre kvarter är förenat till följd av invändningar från enskilda och myndigheter.»

Tomtpriser och tomtpolitik i Hälsingborg. Enligt byggnadsindustrisakkunnigas sammanställning utgjorde Hälsingb o r g s s t a d s försäljning av b o s t a d s t o m t e r u n d e r åren 1929—34 36 002 kvm till en k ö p e s k i l l i n g av 411 503 kr. eller 1 1 : 43 kr. p e r kvm t o m t y t a . F ö r åren fr. o. m. 1935 h a r d r ä t s e l k a m m a r e n l ä m n a t följande uppgifter, i vilka angivits försäljningen av villatomter och h y r e s h u s t o m t e r var för sig. U p p s t ä l l n i n g e n h a r gjorts efter d r ä t s e l k a m m a r e n s f ö r s ä l j n i n g s d i a r i u m . För den p r i v a t a t o m t f ö r s ä l j n i n g e n h a r s t a d s i n g e n j ö r s k o n t o r e t i H ä l s i n g b o r g l ä m n a t följande uppgifter, vilka g r u n d a sig p å från lagfartsexpeditionen i n h ä m t a d e uppgifter. D r ä t s e l k a m m a r e n m e d d e l a r , a t t »det övervägande antalet försålda tomter å privat tomtmark och den större arealen av de privata försäljningarna avse försäljningar av villa- och egnahemskvarter. Staden har hittills icke k u n n a t utbjuda tomter å eller invid dessa områden till försäljning. — I åtskilliga fall har bebyggelse icke kommit till stånd å förvärvad privat tomtmark. De av staden försålda tomterna hava som regel bebyggts. Tages hänsyn endast till försålda tomter, som blivit bebyggda, ställer

80 sig jämförelsen mellan stadens och privata försäljningar avsevärt fördelaktigare för staden än vad som framgår av stadsingenjörskontorets utredning». Tab. 38. Hälsingborgs stads försäljningar av bostadstomter.

Å r

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

Hyrestomter. 1935 1936 1937 1938 1939 1940

15 10 4 9 5

10 512-0 6 456-0 2 330o 7 171-4

264176 123 331 42 635 327 782

2 9Ö6-G

57 531

25:13 19:10 18:30 45:71 19: 26

20 22 21 22 25

15 221-0 16 229-0 15 661-0 16 951-5 18 016-9

75 640 86 996 98 569 88 512 112 951

4 97 5 36 6 29 5 22 6 27

366 288 273 576 — 303

Villat smter. 1935 1936 1937 1938 1939 1940

Tab. 39. Privata tomtmark nåden i Hälsingborg.

Å r

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm

1935 1936 1937 1938 1939 1940 Vi—30/»

121 111 71 96 82 26

107 022 83 309 62 830 77 951 62196 18 816

Summa köpeskilling, kr.

588 897 378 636 247 857 601 921 335 736 166 453

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

5:50 4:54 3:94 7:72 5:40 8:85

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

—

Körande Hälsingborgs stads tomtförsäljningar har drätselkammaren ytterligare framhållit en del synpunkter. »Vid bedömande av tomtpriserna bör hänsyn tagas därtill, att särskilt gatukostnadsbidrag under perioden icke uttagits i Hälsingborg. Tomtpriserna hava — såväl för tomtmark för hyreshus som för villatomter — beräknats till sådant belopp, att staden såvitt möjligt genom köpeskillingen skulle erhålla ersättning för både markvärdet och kostnaderna för gator med ledningar. Utöver köpeskillingen för tomten har dock byggnadsföretagare fått erlägga särskilda avgifter för anslutning till stadens ledningar för vatten och avlopp.» »Tendensen på tomtmarknaden kan uttryckas så, att all tomtförsäljning i och med krigsutbrottet hösten 1939 upphört. Hälsingborgs stad har f. n. god tillgång till tomtmark för såväl större hus — sluten och öppen bebyggelse — som för villa- och egnahemsbebyggelse. För varje år fastställes en förteckning över tomter och tomtdelar — tomtförsäljningsplan — som äro avsedda att i första hand utbjudas till försäljning under året.» Planen för 1940 upptager 28 tomter med en areal av tillhopa 23 452 kvm

81 for större byggnader. »Flertalet av tomterna ligga invid redan utlagda gator. Där så ej är förhållandet, kunna gator och ledningar utföras för rimliga kostnader. Utöver redan å tomtförsäljningsplanen upptagna tomter för större byggnader äger staden betydande arealer tomtmark i olika delar av staden. I viss utsträckning är denna tomtmark belägen vid redan färdigställda gator. I de fall, där gator icke redan hava utförts, uppstå givetvis betydande kostnader härför för att göra tomtmarken säljbar. Staden har däremot f. n. mera knapp tillgång på med gator och ledningar färdigställd tomtmark för egnahems- och villabebyggelse. Endast c:a 30 tomter finnas f. n. färdigställda för detta ändamål. Staden äger emellertid betydande områden, som äro lämpliga för egnahemsbebyggelse.» S l u t l i g e n gör d r ä t s e l k a m m a r e n en del u t t a l a n d e n r ö r a n d e H ä l s i n g b o r g s stads tomtprispolitik. »Staden har genom sina tomtförsäljningar under många år utövat ett reglerande inflytande på tomtpriserna. Under senare år har priset per k v m tomtmark i kvarter för uppförande av hyreshus beräknats med hänsyn till den omfattning, i vilken tomt får utnyttjas. För beräkningen har härvid legat till grund antalet normaleldstäder med 30 k v m bruttovåningsyta. Den tomtmark, som i Hälsingborg utbjudes till försäljning såväl av staden som enskilda fastighetsägare, utgöres som regel av obebyggd mark. Tomtmarken fördyras därför i allmänhet icke av äldre byggnader, som nedrivas för a t t avröia tomten. Den nu tillgängliga tomtmarken torde icke komma a t t påläggas andra kostnader för stadsplanearbete och gatuanläggningar än som äro skäliga. Såsom redan meddelats har staden f. n. god tillgång till tomtmark för större hus i centrala delar av staden. Priserna å den tomtmark, Hälsingborgs stad f. n. utbjuder till försäljning ha beräknats till sådana belopp, att kostnader för markvärdet samt gatu- och ledningsarbeten bliva täckta. Priserna kunna därför nedbringas endast därigenom, a t t staden försäljer tomtmark med förlust. En sådan prispolitik är med hänsyn till stadens ekonomi icke önskvärd. Tomtpriserna måste i Hälsingborg anses vara billiga, och tomtpriserna k u n n a därför i och för sig icke utgöra hinder för a t t en byggnadsverksamhet skall k u n n a komma till stånd.» T o m t p r i s e r n a i Gävle. F r å n Gävle s t a d s d r ä t s e l k a m m a r e h a e r h å l l i t s följande u p p g i f t e r a v s e e n d e dels s t a d e n s , dels p r i v a t a försäljningar av b o s t a d s t o m t e r .

Drätselkammaren

Tab. 40 A. Gävle stads försäljningar av bostadstomter.

A r

1929-34 1935 1936 1937 1938 1939 1940 2 Enligt

Antal försålda bostadstomter

36 18 14 34 25 3

Areal försålda bostadstomter,

kvm

59 056 31406 14 383 15 739 28 608 26122

byggnadsindustrisakkunniga. —

Summa köpeskilling, kr.

300 595 185 270 67 491 94 269 161870 170152 32 575

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

5:09 340:14 5:95 296: 4:72 455: 5:95 478: 5:50 380: 6:50 548: 10:20 ej bebyggda

Av s t a d e n luiamuu försålda lim m e n ej b e b y g g d a b o s t a d s — -"" to—' *»•v o^iicu t o m t e r 11 st.; a r e a l 1 1 2 2 6 k v m ; k ö p e s k i l l i n g 96,157 k r . ; 8-65 k r . / k v m . 39 41

82 har inskränkt sina kommentarer till det allmänna omdömet om priserna i de båda fallen, »att stadens tomtpriser äro lägre än de privata, åtminstone inom större delen av staden». Tab. 40 B. Privata touitmarknaden i Gävle. *, 2

A r

1935 1936 1937 1938 1939 1940

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

6 11 5 6 16

5 845 11716 4 950 8 212 19123

95160 248 284 26 367 85 524 330 325

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per normalcldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

15:95 21:20 5:32 10:50 17:40

758 2 740 940 1070 1650

1 Av p r i v a t a försålda m e n ej b e b y g g d a b o s t a d s t o m t e r 1 s t . ; a r e a l 1 113 kvm - , k ö p e s k i l l i n g 5 000 kr. — 2 Av p r i v a t a försålda s t a d s ä g o r u t a n f ö r det s t a d s p l a n e l a g d a o m r å d e t , avsedda som b o s t a d s t o m t e r , som b e b y g g t s 52 st.; areal 55 489 k v m ; köpeskilling 77 382 k r . ; Vu k r . / k v m ; 43 0 k r . / e l d s t a d .

Tomtpriser i Örebro. Över tomtpriserna i Örebro har erhållits följande uppställning, avseende stadens tomtförsäljningar. Tab. 41. Örebro stads försäljningar av bostadstomter.

År

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm

1929-34 » 1935 1936 1937 1938 1939 1940

23 (13) 30 (17) 43 (13) 125 (15) 29 ( 5)

73 674 21784 24 595 30 630 81 923 29 619 519

1 K i)

Summa köpeskilling, kr.

477 408 196 500 249 000 254 150 390 325 221 000 1040

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

6:48 9:02 9:91 8:21 4:76 7:46 2;-

per iiormaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

294 59 280 280 250 410 440

E n l i g t bygg n a d s i n d u s t o s a k k u n n i g a .

Den privata tomtförsäljningen har åren 1935—39 omfattat 160 tomter med en areal av 141 580 kvm. Till tabellen har stadsingenjören fogat följande kommentar. »Tomtpriserna för en- och tvåfamiljshus kalkyleras ej efter våningsyta eller annan sådan måttenhet. Försäljningspriset för sådan mark har varit 2—2: 50 kr./kvm för småstuga eller småvilla för en familj och lägenhet ej över 3 rum och kök jämte hall. För tvåfamiljshus c:a 75 °/o högre och för Tyxbostäder' den köpeskilling, som i varje fall skäligen kunnat utfås. Antalet försäljningar för en- och tvåfamiljshus är årsvis angivet inom parentes.

83 Övrigt byggande, regelmässigt 3 vån. och husbredd 12—15 m. Köpeskilling kalkyleras ej efter större bredd än 12'5 m, som här anses vara ett relativt gängse mått, och ej heller efter maximalt utnyttjande utan efter det utnyttjande av tomten som kan anses lämpligt ur allmän synpunkt. Stadsingenjören och stadsarkitekten samråda.» B ö r a n d e d e t a k t u e l l a läget tillfogar s t a d s i n g e n j ö r e n : »Staden förfogar över erforderlig mark och nya ledningar utläggas nu för den bebyggelse, som kan komma. Inga som helst markförsäljningar ske nu. Endast synnerligen få byggnadsföretag planeras. Huruvida de komma till utförande, vet man ej. Tillgången på tomtmark har varit så god, att byggmästarna haft tillfälle a t t köpa flera invidligaande tomter, ibland hela kvarter, för successivt bebyggande inom tid, som avtalats i varje särskilt fall. All denna mark är ännu ej bebyggd, men anstånd med b y k a n det har lämnats på begäran. Intet synes vara att vinna på en förenkling av själva stadsplanearbetet men däremot kan det formella förfarandet säkerligen förenklas på sätt hemställan giorts av flera sammanslutningar. Gatuanläggningarna göras ej här dyrare än nödvändigt. Permanentbeläggning etc. göres först, när trafiken så kräver. Gatukostnader uttagas f. n. ej här. Inga särskilda åtgärder behöva vidtagas för nedbringandet av tomtkostnaderna Sannolika skal tala för att staden utan vidare skall sälja mark ännu billigare än förut till dem, som vilja bygga nu.»

Tomtpriser i Eskilstuna. D r ä t s e l k a m m a r e n i E s k i l s t u n a h a r l ä m n a t följande u p p s t ä l l n i n g över s t a d e n s t o m t f ö r s ä l j n i n g a r och utvecklingen p å d e n p r i v a t a t o m t m a r k n a d e n 1935—40. Tab. 42 A. Eskilstuna stads försäljningar av bostadstomter.

A r

1929-34 1935 1936 1937 1938 1939 1940 Enligt

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling kr.

62 50 106 55 5

187 932-90 54 777-52 41 303-55 39 318-56 88 801-20 40 1 9 6 4 2 3 625-85

704 748 242 519 276 485 274 014 812 546 242 377 26179

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

3:75 4:43 6:69 6:97 9:15 6:03 7:22

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

253:84 354: 56 295: 71 337: 04 399: 29 478: 06 344: 46

byggnadsindustrisakkunniga.

»Ifråga om under de närmaste åren beräknad försäljning kan drätselkammaren endast meddela, att tillräcklig mark finnes för försäljning. F . n. ligger emellertid all dylik verksamhet nere. Möjligheten att nedbringa priset för tomtmarken genom förbilligande av stadsplanearbetet och gatuanläggningen är helt och hållet beroende av°andra omstän-

84 digheter inom samhället, vilka drätselkammaren nu saknar möjlighet att överblicka Någon centralt belägen, obebyggd tomtmark finnes överhuvudtaget icke härstädes», meddelar drätselkammaren i Eskilstuna. Tab. 42 B. Privata tomtmarknaden i Eskilstuna. Tomtpris i medeltal, kr.

År

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm

1935 1936 1937 1938 193931 1940 Vi- /io

68 55 53 63 30 8

144 277o 237 305.0 139 825-2 157 090-7 41 454o 45 160o

Summa köpeskilling, kr.

89 374 82 509 87 435 141 839 37 006 20 929

per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

419 68 382 64 387 08 410 86 422 23

6:19 3:48 6:25 9:03 8:93 4:63

Tomtpriser i Jönköping. Stadsingenjören i Jönköping har lämnat följande uppgifter rörande stadens försäljningar av bostadstomter och utvecklingen på den privata tomtmarknaden åren 1935—40. Tab. 43 A. Jönköpings stads försäljningar av bostadstomter.

i r

1929—34 l 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1

Antal försålda bostadstomter

41 36 32 23 31 1

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

78 597 40 298 45 013 37 680 25 894 34 047 548

342 683 192 520 163 783 159 700 109 221 217 866 8 220

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

4:36 4:80 3:60 4:20 4:20 6:40 15:-

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

— , — 520 — 637 — 480 — 546 — 510 — 360: —

E n l i g t byggn a d s i n d u s t risakkunniga.

Tab. 43 B. Privata tomtmarknaden i Jönköping. Tomtpris i medeltal, kr.

lr

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm.

Summa köpeskilling, kr.

1935 1936 1937 1938 1939 1940

45 47 31 68 40 4

53 367 52 058 36 071 79 902 45 360 3 223

245 611 310 815 182 366 773 742 470 762 87 500

per kvm tomtyta

4:60 5:97 5: — 9:60 10:40 27: —

per normal eldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

382: — 407: — 544: — 545: — 433: — 902: —

85 Tomtpriser i Uppsala. D r ä t s e l k a m m a r e n i U p p s a l a h a r ö v e r s ä n t följande av s t a d s i n g e n j ö r e n g j o r d a uppställning rörande tomtpriserna i Uppsala. Tab. 44 A. Uppsala stads försäljningar av bostadstomter.

1929-34 1935 1936 1937 1938 1939 1940 Enligt

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm.

Summa köpeskilling, kr.

43 34 107 100 95 4

103 165-0 42 645-2 36 555-s 57 130-5 61437-8 62 883-4 3 103 6

642 718 258 453 226 527 242 010 257 336 275 874 11564

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

6:23 6:06 6:20 4:23 4:19 4:39 3:73

per normaleJdstad om 30 kvm bruttovåningsyta

308: 27 414:13 461: 24 539: 04 516:33 425:16

byggnadsindustrisakkunniga.

Tab. 44 B. Privata tomtmarknaden i Uppsala. A r

1935 1936 1937 1938 1939 1940

Antal försålda bostadstomter

25 23 13 11

Areal försålda bostadstomter, kvm.

Summa köpeskilling, kr.

25 216-5 36 552-4 31 655-5 16 555-1 15 358-6 3 675-3

871 805 796 034 574 207 686 559 1 505 000 180 561

Tomtpris i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

34:57 21:77 18:14 41:47 98: — 49:13

896: 55 573: 43 469: 85 949: 98 1 762: 91 1190: 25

D r ä t s e l k a m m a r e n framhåller, »att Uppsala stad av ännu icke bebyggd mark > inom stadsområdet huvudsakligen äger sådana områden, vilka enligt fastställda eller föreliggande förslag till stadsplaner äro avsedda för öppen bebyggelse av egnahemskaraktär. Staden äger således endast smärre områden, avsedda för större bostadshus. Inom den centrala delen av staden, som praktiskt taget är fullbyggd, äger staden icke några andra tomter än sådana, som äro avsedda för stadens egna behov. Huvuddelen av obebyggd tomtmark i Uppsala äges av Uppsala universitet. Såsom torde framgå av de överlämnade uppgifterna rörande tomtpriser m. m har staden vid sin tomtförsäljning hållit priser, som satts så lågt som möjligt med hansyn till kostnaden för mark samt gatuanläggningskostnader och knappast k u n n a ytterligare nedsättas. Någon centralt belägen obebyggd tomtmark till vilken icke gator och ledningar redan äro framdragna, finnes icke inom Uppsala. Uppsala universitet torde såsom största markägare f. n. hava större möjlighet an staden att vid försäljning av tomter utöva ett visst inflytande på tomtmarknaden. Beträffande de av staden tillämpade tomtpriserna vill drätselkammaren särskilt framhålla, att köparen därigenom betalar ej blott värdet av själva tomtmarken utan även dels värdet av på tomten belöpande gatumark, och dels andel i kostnaderna för gatans anläggning framför tomten och för avloppsledning. Universitetets priser innefatta i motsats härtill endast själva markvärdet. Universitetet har således icke för dessa köpeskillingar några utgifter för tomtens förse

86 ende med gata och ledningar. Priserna vid stadens tomtförsäljningar innefatta alltså såväl markvärdet som gatuanläggningskostnaderna. Universitetets priser äro däremot nettopriser. Köparna av universitetets tomtmark äro således, där staden jämlikt stadsplanelagen äger r ä t t uttaga gatukostnadsbidrag, skyldig dels att ersätta staden värdet av gatumarken framför tomten, i den mån marken icke av tomtägaren eller av universitetet u t a n vederlag överlåtes till staden, och dels a t t bidraga till kostnaden för anläggningen av gata och avloppsledning framför tomten i den utsträckning gällande gatukostnadsbestämmelser för staden angiva. Även vid övriga privata tomtförsäljningar äro de priser, som tomterna betinga, endast ersättning för själva den försålda tomtmarken och till detta pris måste alltså i förekommande fall läggas ersättning för värdet av gatumarken och på tomten belöpande gatukostnadsbidrag. Beträffande stadens egen tomtmarkspolitik torde ytterligare böra understrykas, att staden alltid strävat efter att hålla priserna så låga som möjligt. Således har vid försäljningen av småstugutomter i staden priset satts till endast kronor 2: 50 per kvm, vilket, sedan kostnader för gatumark och gatuanläggningskostnader från dragits, innebär a t t staden för själva marken erhållit ett pris av endast från 15 till 40 öre per kvm.» B y g g n a d s n ä m n d e n h a r m e d d e l a t , »att kostnaderna för upprättande av stadsplaner här i Uppsala av gammalt ingå bland stadens fasta förvaltningsutgifter, varför någon särskild hänsyn till nämnda kostnaders belopp icke tages vid drätselkammarens fastställande av priserna å tomtmark inom olika stadsplaneområden. E t t nedbringande av stadsplanekostnaderna, vilket nämnden inom parentes sagt finner ogörligt, skulle sålunda icke för Uppsalas vidkommande hava någon effekt i riktning mot sänkta tomtpriser. Om uttrycket 'förbilligande av stadsplanearbetet' skulle fattas så vidsträckt, att därunder även inginge åstadkommandet av 'billigare' stadsplaner, nämligen genom avsättande av minskade markarealer för gator, allmänna platser och parker, så måste nämnden för sin del förklara, a t t den icke anser sig kunna medverka till några avsteg från de principer, som numera tillämpas vid upprättande av helt nya stadsplaner, men att nämnden givetvis söker utforma desamma på sådant sätt, att allt markslöseri undvikes.»

Tomtpriser i Yästerås. D r ä t s e l k a m m a r e n i Y ä s t e r å s h a r l ä m n a t följande u p p s t ä l l n i n g a r r ö r a n d e s t a d e n s försäljningar av b o s t a d s t o m t e r och utvecklingen p å den p r i v a t a tomtm a r k n a d e n för t i d e n 1934—40. Tab. 45 A. VästerAs stads försäljningar av bostadstomter.

År

Antal försålda bostadstomter

1929-34 » 1935 1936 1937 1938 1939 1940

47 60 16 35 27

1 Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

117 065-0 42 997-0 52 527-5 14 764-0 35 604-0 26 076-0

542 011 267 738 299 010 85 909 224 209 154 510

Enligt byggnadsindustrisakkunniga.

ris (utan rabatter) Försäljningspris deltal, kr. i medeltal, per kvm tomtyta

4:63 6:23 5:69 5:82 6:30 5:93

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

134:86 459: 71 446: 21 573: 87 575: 04 591 99

87 Tab. 45 B. Privata tomtmarknaden i Yästerås.

A r

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

1935 1936 1937 1938 1939 1940

99 70 38 35 25 13

92 207- B 64 807-2 38 929-7 34 066-7 25 096-2 13 633-0

353 141 399 587 314 235 280 486 234 541 61976

Tomtpris i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

3 83 6 17 8 07 8 23 9 35 4 55

391: 68 490: 83 557:15 427: 50 855: 05 831: 90

Därjämte upplyser drätselkammaren: »För bebyggelse under de närmaste åren erforderlig tomtmark kan av staden ställas till förfogande. F. n. är efterfrågan beträffande dylik mark synnerligen ringa.

För Västerås vidkommande föreligga inga möjligheter att på sätt sakkunniga i sin skrivelse framhållit förbilliga tomtmarken, enär staden vid beräkning av försäljningspriserna endast räknar med rena självkostnaderna, däri inbegripet iordningställande av gator å området.»

Tomtpriser i Kalmar. Drätselkammaren i Kalmar har lämnat följande uppgifter rörande stadens försäljningar av bostadstomter. Tab. 46. Kalmar stads försäljningar av bostadstomter. „ A r

1929-34 » 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1

Antal

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

14 29 9 24 35

109 815 12 862 31 696 9 475 22 120 32 635

—

—

bostadstomter

,

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

419 494 64 422 157 462 68 534 118 446 145 401

3:82 5: — 5: — 4:90 5:35 4:45

—

—: —

337: 78 366 433 80 304 10 438 75 526 25

E n l i g t byggil a d s i n d u s t r i s a k k u n n i g a .

Därjämte har upplysts, att byggnadsverksamheten inom stadsplanen huvudsakligen sker på staden tillhörig mark. Utanför stadsplanelagt område har rätt betydande tomtförsäljning och bebyggelse skett. På denna privata tomtmarknad har försäljningen omfattat ett 90-tal tomter under åren 1935—39 och priset har därvid varit 1: 50 a 2 : — kr. per kvm tomtyta.

Tomtpriser i Sundsvall. Sundsvalls stads byggnadskontor har lämnat specificerade uppgifter för samtliga av staden försålda bostadstomter fr. o. m. 1935. Priserna framgå av följande sammanställning. Tab. 47. Snndsvalls stads försäljningar av bostadstomter. Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr.

A r

Antal försålda bostadstomter

1929—34 » 1935 1936 1937 1938 1939 1940

18 20 10 36 10

58 662 17 410 21676 10 370 33 466 9 661

198 864 48 960 73 700 30 820 117 095 32 900

3:39 2:81 3:40 2:97 3:49 3:41

—

—

—

—: —

1 Areal försålda

Summa

bostadstomter, kvm

köpeskilling, kr.

per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

342:02 505 — 395 — 475 — 439 — 388 —

—: —

E n l i g t byggn a d s i n d u s t risakkunniga.

Enligt uppgift från byggnadskontoret har privat tomtmarksförsäjning förekommit i enstaka fall inom skilda områden av staden. Uppgifter rörande tomtpriserna ha icke utan mera omfattande undersökningar kunnat åstadkommas. »Som generellt omdöme torde emellertid kunna sägas, att priserna ligga något över stadens.» Katt betydande områden synas stå till förfogande för bebyggelse under de närmaste åren. Yad gäller tendenserna på tomtmarknaden anser byggnadskontoret, »att härom intet annat är att säga än att det f. n. finns praktiskt taget ingen efterfrågan på tomtmark». — Någon större möjlighet att förbilliga tomtmarken anser byggnadskontoret icke föreligga. »Priserna på staden tillhörig tomtmark ha redan förut varit låga i förhållande till exploateringskostnaderna.»

Tomtpriser i Östersund. Drätselkammaren i Östersund har lämnat följande uppgifter för stadens tomtförsäljningar 1935—40. Tab. 48. Östersunds stads försäljningar av bostadstomter.

A r

1929—34 » 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1

Antal försålda bostadstomter

4 12 9 23 18 1

bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

36 202-2 4 426-8 12 526-1 9 015-8 25 711-9 20 475-0 1418-0

161 462 11371 41130 30 270 114 248 73 180 8 508

Areal försålda

E n l i g t b y g gn a d s i n d u s t •isakkunniga.

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

4:46 2:79 3:28 3:36 4:44 3:57 6: —

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

. 221:36 147: 47 184: 69 251: 27 301: 18 455: 95

89 »Någon utredning om den privata tomtmarksförsäljningen har icke kunnat åstadkommas. Denna försäljning har i varje fall varit obetydlig i förhållande till stadens. Staden torde ha hållit lägre priser än de privata tomtmarksförsäljarna.» Arealen av den tomtmark, som står till förfogande för bebyggelse med bostadshus under de närmaste åren, förefaller tillräcklig. »F. n. äger ingen eller högst obetydlig försäljning av tomtmark rum. Några möjligheter att förbilliga tomtmarken synas icke föreligga. Den staden tillhöriga tomtmark, som står till förfogande för bebyggande med bostadshus, ligger till största delen i stadens utkanter. Endast några enstaka obebyggda tomter ligga centralt.»

Tomtpriser i Kristianstad. Stadsombudsmannen i Kristianstad har lämnat följande uppgifter rörande tomtpriserna därstädes. Tab. 49 A. Kristianstads stads försäljningar av bostadstomter. Antal f

A r

1929-34 i 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1

bostadstomter

_ 28 43 31 22 15 1

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

48 481-48 23 069-50 41916-72 30112-90 25 389-50 21014-70 1 498-00

269 072 96 569 261 269 205168 159 265 229 002 3 745

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

5:55 4:18 6:23 6:81 6:27 10:90 2:50

E n l i g t b y g g aadsindustr i s a k k u n n i g a .

Tab. 49 B. Privata tomtmarknaden i Kristianstad. Å r

1935 1936 1937 1938 1939 1940

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm

6 8 15 7 6 2

6 606 8 518 16 579 7 455 5115 2 207

Summa köpeskilling, kr.

13 212 15 276 30 530 12 861 10115 4 021

Tomtpris i medeltal, kr. per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

2: — 1:80 1:84 1:73 1:98 1:82

Tomtpriser i Falun. Eörande tomtpriserna i Falun har drätselkammaren lämnat utförlig redogörelse. Stadens tomtförsäljningar åren 1935—40 framgår av följande sammanställning.

90 Tab. 50. Falu stads försäljningar av bostadstomter. „ A r

1929—34 » 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1

Försäljningspris (utan rabatter) i medeltal, kr.

Antal försålda bostadstomter

Areal försålda bostadstomter, kvm

Summa köpeskilling, kr.

25 23 19 21 25

69 100 29 258 25185 21482 24 360 21372

119 543 44163 52 275 92159 68 524 67 910

1:73 1:51 2: 08 4:29 2:81 3:18

333: 70 313:21 326: 72 395: 53 403:08 495:69

—

—

—

—: —

—: —

per kvm tomtyta

per normaleldstad om 30 kvm bruttovåningsyta

E n l i g t b y g g nadsindust] •isakkunniga.

»Priserna å tomter i ytterområdena ha utgjort 0: 50—0: 80 kr./kvm. Bättre belägna tomter ha betingat ett pris av 3—5 kr./kvm och ett fåtal tomter i de centrala delarna av staden 9: 50—18 kr./kvm. Staden har icke betingat sig någon vinst å tomtförsäljningarna. Drätselkammaren saknar mera ingående kännedom om förhållandena på den privata tomtmarknaden. Denna är dock i Falun av mycket underordnad betydelse. Inalles torde under perioden 1935—1939 endast ett tiotal bostadshus ha uppförts på privat mark. Då denna nybyggelse som regel ägt rum efter rivning av å tomtmarken befintliga äldre bostadshus, har priset per kvm för sådan avröjd tomt ställt sig relativt högt. I stadens centrala delar är taxeringsvärdet å tomtmarken högst 50 kronor per kvm.» D r ä t s e l k a m m a r e n h a r l ä m n a t en r e d o g ö r e l s e för omfattningen av den tomtm a r k , som är eller u n d e r de n ä r m a s t e å r e n k a n bli d i s p o n i b e l för b e b y g g e l s e . E t t o m r å d e — D a g l ö s l e r e t — är försett m e d gator, vatten- och avloppsledn i n g a r s a m t l e d n i n g a r för el-kraft. F . n. å t e r s t å e n d a s t en del k o m p l e t t e r i n g s a r b e t e n å g a t o r n a . Av befintliga 55 t o m t e r äro f. n. c:a 35 osålda m e d en a r e a l av 30 000 kvm. P r i s e t för dessa är s a t t så lågt som 2—4 kr. p e r kvm. — I e t t o m r å d e i n o r r h a r s t a d e n möjlighet a t t påbörja g a t u b y g g n a d s - och ledn i n g s a r b e t e n , v a r i g e n o m ett tiotal t o m t e r om t i l l s a m m a n s c:a 11 000 k v m s k u l l e b l i t i l l g ä n g l i g a för försäljning. P r i s e t å d e s s a t o m t e r k o m m e a t t b l i 4—5 kr. p e r kvm. I n o m f ö r s t a d s o m r å d e t S t e n s l u n d h a r s t a d e n t i d i g a r e sålt t o m t e r till d e t l å g a p r i s e t av 50—80 öre p e r kvm. I avvaktan p å l ö s n i n g av väckt fråga om o m r å d e t s f ö r s e e n d e m e d v a t t e n och a v l o p p h a r t o m t f ö r s ä l j n i n g e n tills v i d a r e i n s t ä l l t s . F r å g a n om a v l o p p s l e d n i n g i n o m och från o m r å d e t h a r fördröjts p å g r u n d av s v å r i g h e t e n a t t träffa ö v e r e n s k o m m e l s e m e d f a s t i g h e t s ä g a r n a a n g å e n d e s k ä l i g a b i d r a g till d e n n a a v l o p p s l e d n i n g . S a n n o l i k t m å s t e s t a d e n f ö r a n s t a l t a om S t e n s l u n d s o m r å d e t s i n t a g a n d e i s t a d s p l a n , i n n a n en tillfredss t ä l l a n d e u p p g ö r e l s e k a n träffas. E n d a f ö r u t s ä t t n i n g e n för ett s n a b b t utb y g g a n d e av vatten- och a v l o p p s l e d n i n g a r till S t e n s l u n d och d ä r m e d ö p p n a d m ö j l i g h e t till fortsatt tomtförsäljning, y t t r a r d r ä t s e l k a m m a r e n , t o r d e vara a t t s t a t l i g t b i d r a g l ä m n a d e s till a r b e t e t ifråga. I n o m o m r å d e t finnas e t t 70-tal osålda tomter.

91 U n d e r å r 1940 h a r ingen t o m t f ö r s ä l j n i n g ä g t r u m . »Byggnadsverksamheten inom staden ligger f. n. praktiskt taget helt nere samtidigt som brist föreligger på moderna smålägenheter. Tillgången på större lägenheter kan däremot betraktas motsvara efterfrågan. Det är kammarens uppfattning, att här tillämpade tomtpriser icke i och för sig motarbeta en bostadsbebyggelse. Orsaken till den nuvarande nedgången i byggnadsverksamheten är givetvis en helt annan. Å andra sidan torde under normala tidsförhållanden ett lägre tomtpris å centralt belägna tomter kunna animera en önskvärd bebyggelse inom den egentliga staden, där ledningar redan finnas. Kunde staden exempelvis inom rimlig tid och till överkomligt pris bli ägare till ett större obebyggt tomtområde inom staden av ecklesiastik karaktär, har m a n anledning förmoda a t t bebyggelse därstädes relativt snart komme till stånd.»

2. Byggnadsindustrisakkunnigas uttalanden. I a n s l u t n i n g till sina u t r e d n i n g a r r ö r a n d e t o m t p r i s e r n a i d e s t ö r r e och m e d e l s t o r a s t ä d e r n a gjorde byggnadsindustrisakkunniga vissa uttalanden r ö r a n d e t o m t p r i s e r n a och s t ä d e r n a s t o m t p o l i t i k : »De sakkunnigas utredningar visa, att städerna kunna framgångsrikt ingripa reglerande på tomtmarknaden för ernående av en skälig tomtprisnivå. En förutsättning härför är, a t t kommunen är i besittning av tillräckligt stora markområden och att den i god tid försäkrar sig om marken, så att den förhindrar alla möjligheter till spekulativ markvärdestegring. En annan förutsättning är, a t t den förvärvade marken göres tillgänglig för bosättning genom att kommunikationerna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt. E t t dylikt ordnande bör ske med tanke icke blott på den för handen varande trafiken utan även med öppen blick för framtida trafikmöjligheter. Till motverkande av säsong- och konjunkturväxlingar inom byggnadsindustrien bör enligt de sakkunnigas mening utbudet av tomter från statens och kommunernas sida regleras så, a t t det bidrager att åstadkomma jämnhet i arbetstillgången. E t t ytterligare medel att bekämpa tomtvärdestegringen erbjuder sig i tomträttsinstitutet. Emellertid har institutet endast kommit till begränsad användning. Med hänsyn härtill förorda de sakkunniga, att anstalter träffas för att giva institutet en vidsträcktare tillämpning och för att sprida upplysning om dess betydelse. Betydande vinster kunna uppstå för enskilda tomtägare genom värdestegringar u t a n deras egna åtgöranden. Denna värdestegring bör rättvisligen icke ensamt komma tomtägaren tillgodo, utan en viss del bör tillerkännas kommunen, eventuellt staten. De sakkunniga föreslå därför, att frågan om värdestegringsskatt å såväl tomter som fastigheter upptages till förnyad prövning. Äldre tomter, som ånyo utnyttjas för nybyggnadsföretag efter rivning av å dem befintliga byggnader, belastas med värdet av de rivna byggnaderna, sålunda icke allenast med själva rivningskostnaderna utan jämväl med det värde, de gamla byggnaderna kunna anses representera som uthyrningsobjekt. Förutom den tomtvärdestegring, som kan ha i n t r ä t t under den äldre byggnadens livslängd, ökas sålunda tomtkostnaderna med den gamla byggnadens värde. Skäligen bör fastställas en viss nedskrivning av fastighetsvärdet alltefter byggnadernas ålder, så a t t deras värden efter en viss antagen livslängd nedbringas till noll och sålunda vid rivning icke längre belasta tomtvärdet.» I r e m i s s y t t r a n d e n a h a t o m t p r o b l e m e n i a l l m ä n h e t icke ä g n a t s n å g o n m e r a i n g å e n d e b e h a n d l i n g . I n å g r a y t t r a n d e n u n d e r s t r y k e s frågornas u t o m o r d e n t liga b e t y d e l s e . S å skriver t. ex. Svenska teknologföreningen:

92 »Svenska teknologföreningen vill betona, att samhällsbildningsproblemet och planeringen av samhällets växt och utveckling är för byggnadsproduktionen av fundamental betydelse. När en första samhällsbildning äger rum sker detta kanske i de flesta fall synnerligen planlöst, vilket medför mycket skadliga konsekvenser för respektive samhällens fortsatta utveckling. Visserligen har under senare tid vidtagits en del åtgärder för a t t bättre kunna ordna planläggningen för samhällena, men de äro icke tillräckligt effektiva, och det är särskilt angeläget, att man söker åstadkomma en ytterligare rationalisering i detta avseende. För de olika samhällena böra upprättas generalplaner, vilka taga hänsyn till stadsgeografiska, topografiska, befolknings- och näringsförhållanden samt även en tidplan för samhällenas utbyggnad, så att största möjliga ekonomisering därvid kan erhållas. En riklig tillgång på tomtmark bör ställas till husbyggnadsindustrins förfogande och tomtmarken bör upplåtas för bebyggande i så god tid, a t t ett erforderligt, noggrant projekteringsarbete kan verkställas. På annan plats i sitt y t t r a n d e har Svenska teknologföreningen föreslagit, a t t stat och kommun skola uppgöra flerårsplaner för sina tomtförsäljningar, och att tomter skola säljas för bebyggande i följd under flera år framåt. Om så sker, kan en företagare organisera sitt byggande i seriedrift, varigenom kontorspersonal, arbetsledning, arbetare och maskinpark kunna utnyttjas med j ä m n belastning, ej blott under ett år utan under flera år i följd. Särskilt i samband med en eventuell övergång till två effektiva fardagar per år skulle en seriedrift av byggnadsverksamheten medföra väsentliga fördelar. Svenska teknologföreningen vill alldeles särskilt framhålla betydelsen av ovannämnda förslag såsom en av de mest effektiva åtgärderna för byggnadsproduktionens förbilligande och rationalisering. Genom lämnade uppgifter från huvudsakligen de större städerna och från Djurgårdskommissionen hava de sakkunniga k u n n a t göra sammanställningar över de priser för tomtmark för bostadsändamål och de principer för prissättningen, som tillämpas av stat och kommuner. Såsom allmän regel för städernas tomtprispolitik har därvid framkommit, att med vissa av särskilda förhållanden betingade undantag, stadens självkostnader — d. v. s. köpesumman, administrationskostnader, områdets förseende med gator och ledningar m. m. — samt ränta därå utgöra minimigränsen för tomtpriset. Vid prissättningen har även i många fall följts den principen, att man uttagit det pris, som vederhäftiga spekulanter på bostadstomter varit villiga a t t betala. Att stat och kommuner lagt marknadspriset till grund för sin prissättning motiveras därmed, a t t vid rådande livlig byggnadsverksamhet och stark efterfrågan på tomtmark, något skäl icke funnits, att tilllämpa ett lägre pris än i allmänna marknaden, såvida icke tomtägarna lämna garanti för stadens kontroll av hyrorna. De sakkunniga hava även försökt erhålla uppgifter om den privata tomtmarknaden inom städerna, men de anse, att alltför bristfälliga uppgifter föreligga, för att ett något mera bestämt uttalande därom skulle kunna göras. Det hade givetvis varit av största intresse, om ett klarläggande av prisläget på den privata tomtmarknaden i förhållande till prisläget vid statens och städernas försäljningar k u n n a t ske. Med den prispolitik, som städerna använda sig av, är det ganska troligt, att priset på privat tomtmark mången gång ej behöver överstiga det kommunala tomtpriset. Detta gäller särskilt, när en stad på ett sent stadium eller under högkonjunktur inköpt ett enskilt markområde och med pålägg av alla sina omkostnader försäljer tomter därifrån. Objektivt sett, förefaller det i sådana fall vara möjligt, att en privat exploatering även med tillfredsställande vinst kan ske till icke högre pris, än vid en kommunal sådan. Om det skulle förekomma, att en stad på grund av egna fastighetsekonomiska intressen skulle föra en restriktiv politik gentemot exploatering av privata markområden genom att t. ex. förhindra eller försvåra stadsplaners fastställande för

93 privat mark, skulle detta givetvis vara till stor skada och verka höjande på tomtprisen i stället för att staden genom sin egen exploatering bör verka prisreglerande i sänkande riktning. Såsom förut framhållits, torde det mest effektiva sättet ej blott för tomtvärdenas utan även för hyresprisens sänkning vara ett relativt rikligt utbud av tomter, och städerna böra därför uppmuntra exploatering av privat mark jämsides med försäljning av egen tomtmark, i syfte att nedåt reglera tomtprisen. En privat markexploatering kan även bidraga till a t t föra fram en önskvärd omväxling i byggnads- och lägenhetstyper, om en ensidig kommunal exploatering skulle, i strid mot de naturliga förutsättningarna, leda till en alltför schablonartad utbyggnad av staden. För att till allmänhetens bästa underlätta exploatering av privata markområden, för vilka fullt rationella stadsplaner i överensstämmelse med lag och förordningar utarbetats, men för vilka staden underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder, vill Svenska teknologföreningen påpeka behovet av att § 4 i nu gällande stadsplanelag omarbetas, i syfte att även vid mindre områden, vilka var för sig kanske icke k u n n a helt uppfylla de i paragrafen uppsatta villkoren, men som sammantagna hava sådan betydelse, hänvändelse till Konungen kan ske för fastställelse av stadsplan för sådant område; eventuellt kan tänkas upprättandet av ett särskilt besvärsinstitut för dylika smärre stadsplanefrågor.» Byggnadsstyrelsen framhåller, a t t p r i s n i v å n p å t o m t m a r k e n u n d e r nuv a r a n d e förhållanden h u v u d s a k l i g e n är b e r o e n d e p å tillgång och efterfrågan. »En kommun, som vill sörja för att markkostnaderna vid bostadsproduktionen hållas nere, måste sålunda i första hand sörja för god tillgång på behövliga markarealer. En annan viktig fråga i samband därmed är a t t trafiklederna ordnas och detta på ett så tidigt stadium, innan den egentliga byggnadsverksamheten igångsattes, att de trafiksvårigheter undvikas, som eljest i allmänhet vidlåda nybyggda områden. E n b a r t åtgärder syftande till förhindrande av oskäligt höga tomtpriser äro emellertid uppenbarligen icke tillfyllest för åstadkommande av en lägre hyresnivå. Dylika åtgärder böra därför, såsom de sakkunniga framhålla, kombineras med en av det allmänna bedriven bostadspolitik, som syftar till uppkomsten av en bostadsreserv, stor nog att vid varje tidpunkt möjliggöra tillgodoseendet på rimliga villkor och ett föreliggande bostadsbehov.» Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska byggnadsindustriförbundet anföra efter a t t h a d i s k u t e r a t b y g g n a d s k o s t n a d e r n a , s ä r s k i l t l ö n e r n a för byggnadsarbetarna. »Byggnadskostnaderna äro emellertid icke enbart bestämmande för bostadskostnaden. Tomtkostnad och räntor spela även en väsentlig roll. Räntorna hava under de senaste åren nedgått avsevärt och någon större ytterligare sänkning torde icke kunna påräknas (yttrandet är dagtecknat den 1 april 1939). Däremot nödgas man tyvärr konstatera, att utvecklingen på tomtmarknaden icke gått i en med hänsyn till bostadskostnaderna önskvärd riktning. Tomtpriserna hava på många håll stegrats, så att därigenom eliminerats icke blott den besparing, som uppkommit genom räntesänkningen, utan även den fortgående sänkning av byggnadskostnaderna, som uppnåtts genom rationalisering. Den under år 1934 genomförda sänkningen av lönerna torde även till väsentlig del hava neutraliserats genom höjda tomtpriser. Det har visat sig att städernas tomtpolitik och särskilt storstädernas, är av minst lika stor betydelse för bostadskostnaden som byggnadskostnaderna. Båda faktorerna, byggnadskostnaderna och tomtpriserna, böra ägnas uppmärksamhet.

94 Beträffande förhållandena i Stockholm kan staten enligt vår mening icke fritagas från en dryg andel av ansvaret för en olycklig utveckling å tomtmarknaden. Tomtförsäljningarna från statens markområden, som numera för nybebyggelsen i den inre staden äro de dominerande, ha till synes uteslutande bedrivits med en möjligast hög försäljningssumma som ögonmärke och utan alla bostadssociala hänsyn.» Beträffande de enskilda punkterna i byggnadsindustrisakkunnigas uttalande göras i en del remissyttranden vissa kommentarer. I allmänhet bestyrkes i dessa, att kommunerna genom sin tomtpolitik kunna öva betydande inflytande på tomtpriserna. Mot den andra punkten i byggnadsindustrisakkunnigas uttalande gör Stockholms stads fastighetskontor invändningar. »Till motverkande av säsong- och konjunkturväxlingar inom byggnadsindustrin bör enligt de sakkunnigas mening utbudet av tomter från statens och kommunernas sida regleras så, att det bidrager att åstadkomma jämnhet i arbetstillgången. Syftet kunde exempelvis tänkas tillgodosett genom ett sådant ordnande av stadens tomtförsäljningar, att tomterna måste tillträdas på sommaren, t. ex. 1 juni, vilket på grund av ränteomkostnader, finansierings- och andra förhållanden i regel skulle hava till följd, att husen komme att bliva färdigställda till den 1 april nästa år. En dylik tomtpolitik skulle dock med all säkerhet medföra direkt ekonomiska uppoffringar för staden, i det att därvid icke lika förmånliga priser skulle kunna ernås som vid försäljning å andra, av företagarna såsom lämpligare ansedda årstider. Det bör även framhållas, att någon avsevärd ändring i den nuvarande koncentrationen av flyttningarna till den 1 oktober icke genom sådana åtgärder — vilka endast kunde komma att avse bostadshus, nyuppförda på av staden tillhandahållen tomtmark — skulle kunna åstadkommas. Enligt diagrammet på sid. 299 i sakkunnigas betänkande utgöra nämligen inflyttningar 1 oktober i nybyggda hus i Stockholm endast c:a Vs å Va av alla oktoberflyttningar. Med hänsyn till de uppoffringar och olägenheter, som skulle bliva förbundna med en dylik försäljningspolitik, ävensom framförallt med hänsyn därtill, att de verkningar av en sådan politik, som främst vore eftersträvansvärda, nämligen nedsättning av produktionskostnaderna och mera kontinuerlig byggnadsverksamhet, måste anses ytterst ovissa, finner fastighetskontoret ej tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka åtgärder av angiven art. Enligt fastighetskontorets mening synes det primära vara, att genom lagbestämmelser och propaganda flyttningarnas koncentrering till den 1 oktober upphör. Sedan detta uppnåtts, komma med säkerhet de byggande att gå in för att färdigställa bostadshus även till andra tider än 1 oktober, och då bör självfallet staden liksom f. n. se till att tomter finnas tillgängliga på tider, som äro lämpliga för de byggande.» Tomträttsinstitutet behandlas utförligt i socialstyrelsens yttrande, i vilket dess utveckling och för detsamma gällande bestämmelser skildras. Därvid diskuteras bl. a. frågor rörande belåning av tomträtt samt rörande tomtägares skyldighet att vid tomträttsupplåtelses upphörande inlösa på tomten uppförda byggnader. Socialstyrelsen anser att dessa frågor borde upptagas till prövning. — Stockholms stads fastighetskontor vill av sin erfarenhet om tomträttsinstitutet »livligt förorda de sakkunnigas förslag, att anstalter träffas för att giva institutet en vidsträcktare tillämpning och för att sprida upplysning om dess betydelse».

95 Körande frågan om en markvärdestegringsskatt råda delade meningar. Svenska teknologföreningen förklarar sålunda: »Innan den nya stadsplanelagen med dess bestämmelser, att tomtägare skall i huvudsak bekosta gator och ledningar, kom till stånd, var kanske frågan om en tomtvärdestegringsskatt aktuell. Införandet av en tomtvärdestegringsskatt skulle numera utöver den ordinarie beskattningen få karaktären av en extra beskattning av byggnadsindustrin och skulle därmed komma att motverka ett förbilligande av bostadsproduktionen. En vidsträcktare tillämpning av tomträttsinstitutet, vilket även de sakkunniga förordat, är säkerligen ett riktigare sätt att vinna en utjämning av tomtvärdestegringarna. » Sveriges fastighetsägareförbund anser att det icke finns skäl att nu upptaga frågan om en värdestegringsskatt på dagordningen. En utredning i denna fråga påyrkas däremot av bl. a. socialstyrelsen och byggnadsstyrelsen. Byggnadsindustrisakkunnigas uttalanden rörande fastighetsvärdenas nedskrivning efter byggnadernas ålder har föranlett vissa anmärkningar. Så skriver Sveriges industriförbund: »Innebörden av detta förslag förefaller oklar. En bokföringsmässig nedskrivning av byggnadsvärdet påverkar ju i och för sig icke, oavsett nedskrivningens storlek, det värde som byggnaden faktiskt äger. Det inses därför icke, att den förordade kraftiga nedskrivningen av byggnadsvärdet skulle i någon mån förbilliga priserna å byggnadstomter. I detta sammanhang vill Förbundet erinra om den allt för låga avskrivning å husbyggnadsvärden som enligt praxis på många orter, t. ex. i Stockholm, medgives i beskattningshänseende och som grundas på allt för optimistisk uppfattning från skattemyndigheternas sida om sådana byggnaders sannolika livslängd. Ett medgivande av mera liberala avskrivningsgrunder beträffande husbyggnader än de nu tillämpade vore synnerligen önskvärt.» Denna fråga om den skattetekniskt tillåtna nedskrivningen beröres även i en del andra remissyttranden. En annan synpunkt framföres av Stockholms stads fastighetskontor, som önskar »understryka vikten av att genom lämplig upplysning.göres klart för dem, som förvalta fastigheter, att fastigheterna åldras och att nedskrivning därför är erforderlig». Andra frågor i samband med tomtpriserna och städernas tomtpolitik beröras i några yttranden. Hyresgästernas riksförbund skriver: »I samband med förslaget om att kommunerna skall förvärva markområden vill vi erinra om nödvändigheten av sådana ändringar i expropriationslagen, att kommunerna får utvidgad rätt att expropriera för framtida bostadsbehov och på villkor som förhindrar den enskilde markägaren att göra oskäliga vinster genom expropriationsförfarandet. Vi tillåter oss också uppställa till diskussion frågan om huruvida icke förbud för kommuner att avhända sig mark annat än under tomträtt kan genomföras. Beträffande tomt- och fastighetsvärdestegringsskatten och dess utformning anser vi, att de medel som skulle inflyta genom denna skatt böra användas för bostadssociala ändamål.» I skrivelse till Konungen av den 11 mars 1938 har Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening fäst uppmärksamheten på, »hurusom vissa föreskrifter i gällande lagstiftning för stadsplanering, tomtindelning, tomtmätning

96 m. m. samt denna lagstiftnings tillämpning haft ett hämmande, hindrande och stundom förlamande inflytande på byggnadsindustrin». »Det måste enligt vår mening betecknas som föga lyckligt, att en industri, vilken lik byggnadsindustrin måste kunna smidigt anpassas efter konjunkturerna, skall vara insnörd i en sådan tvångströja av paragrafer och stadganden, att bara förberedelserna till ett nybygge nödgas taga mångdubbelt längre tid än att bygga själva huset. En rationalisering av den ämbetsmässiga apparat, under vilken byggnadsverksamheten sorterar, en snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärendena synes oss därför vara en trängande nödvändighet.» »Hyresgästernas Sparkasse- & Byggnadsförening hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t ville taga initiativ till en omarbetning av nämnda lagstiftning, i syfte att rationalisera den ämbetsmässiga handläggningen av stadsplane- och tomtindelningsärenden och göra denna handläggning smidigare och snabbare.»

3. Byggnadskostnadssakkunnigas uttalanden. De i det föregående redovisade uppgifterna rörande den kommunala tomtpolitiken i 15 städer ge följande bild av tomtprisernas utveckling, om priset per normaleldstad år 1935 sättes lika med 100. Uppgifterna för 1929—1934 ha liksom i de tidigare tabellerna hämtats från byggnadsindustrisakkunnigas betänkande. Tab. 51. Tomtpris per eldstad vid de kommunala tomtförsäljningarna i vissa städer (1935 = 100). Tomtpris Tomtpriset i genomsnitt per normaleldstad, per normal1935 == 100 eldstad år 1935, kr. 1929—34 1935 1936 1937 1938 1939 1940 Stockholm 1403

97 Göteborg 944 landshövdingehus och 3våningsstenhustomter.. 2-vånings t r ä h u s t o m t e r . . Malmö l

385 364 356 408 366 296 280 355 520 308 460 366 505 221 313

104 76 115 105 72 29 92 68

107 Falun 1 Hyresfastigheter inom nyes:ploaterade områden.

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

115 109 92 94 79 154 100 83 123 134 97 119 78 67 104

112 133 81 142 75 161 89 95 92 150 125 83 94 83 126

100 171 129 158 157 128 146 113 105 175 125 120 87 114 129

119 152 110 162 83 185 157 135 98 167 129 144 77 136 158

171 139

97 69 138

206 Endast tre av de 15 städerna kunna för år 1939 uppvisa lägre tomtpriser per normaleldstad än år 1935, nämligen Hälsingborg, Jönköping och Sunds-

97 vall. Härvid är dock att märka, att tomtpriserna i de båda sistnämnda städerna ligga på en förhållandevis hög nivå, även om denna under senare delen av 1930-talet icke ytterligare stigit. Gävle, Uppsala, Norrköping, Falun och Örebro uppvisa tomtpriser, vilka stigit med mer än 50 % under åren 1935—1939; detsamma gäller även för sådana tomter i Göteborg, vilka avsetts för bebyggelse med tvåvånings trähus. I Kalmar, Östersund, Eskilstuna och Stockholm ha tomtpriserna under samma tid stigit med 30 % eller mer, dock icke så mycket som 50 %. Dessa uppgifter gälla städernas egen tomtförsäljning. För utvecklingen på den privata tomtmarknaden på samma orter ha icke lika fullständiga uppgifter stått till förfogande. För Hälsingborg, Gävle, Eskilstuna, Jönköping, Uppsala, Västerås och Kristianstad ha vissa sammanställningar återgivits i det föregående liksom även några mindre omfattande uppgifter lämnats rörande priserna vid exploateringen av viss enskild tomtmark i Stockholm. I allmänhet synas priserna på den privata tomtmarknaden ligga högre än vid de kommunala tomtförsäljningarna. Sannolikt har även stegringen under senare delen av 1930-talet varit minst lika stor på den enskilda tomtmarken som på kommunernas. Den stegring av priserna vid kommunernas tomtförsäljningar, som framgår av tabellen ovan, torde knappast vara förorsakad av däremot svarande kostnadsstegringar för tomtexploateringen. En sänkning av priserna på tomtmarken, som delvis torde åstadkommas automatiskt under nuvarande kris, tillbaka till omkring 1935 års nivå torde därför i allmänhet kunna ske utan att någon nämnvärd subvention från kommunernas sida erfordras. Som de sakkunniga på annan plats i detta betänkande utveckla torde den övervägande delen av den bostadsbyggnadsverksamhet, som under det närmaste året kan tänkas komma till stånd, förutsätta statlig medverkan ifråga om finansieringen. De sakkunniga ha förutsatt att härvid en viss prövning sker av ifrågakommande byggen ur flera olika synpunkter genom statens byggnadslånebyrå. Det torde böra tillkomma denna att även tillse att tomtpriserna äro skäliga. Då kommunerna tillhandahålla tomtmark, torde priser icke överstigande de 1935 gällande kunna utgöra riktmärke. Som villkor för den statliga medverkan torde dock knappast kunna krävas sådana tomtpriser, som i sig skulle innebära en kommunal subvention. I vissa fall kan det dock ligga i kommunernas eget intresse att av bostads- eller arbetslöshetspolitiska skäl lämna en sådan subvention. Byggnadslånebyråns prövning av skäligheten av för byggnadsprojekten angivna tomtvärden får givetvis icke från ifrågasatta lånemöjligheter utesluta en byggherre, vilken under något av de senaste åren till då rådande höga tomtpriser inköpt markområde; i sådana fall torde dock böra krävas, att byggherren tar uppkommen förlust på markvärdet och att i de finanskalkyler, som byggnadslånebyrån godkänner, ett sådant värde räknas för tomten, som byrån finner skäligt i den föreliggande situationen. Över huvud äro förhållandena så växlande från ort till ort — liksom även olika belägenheter på samma ort sinsemellan — att statens bygg39 41

98 nadslånebyrån icke torde böra bindas genom några alltför rigorösa allmänna regler utan äga en omfattande rätt till diskretionär prövning av de konkreta fallen. De sakkunniga ha i sina kalkyler ansett sig kunna räkna med en sänkning av de under senare år högt uppdrivna tomtpriserna tillbaka till omkring 1935 års nivå som möjlig. Även om en kommunal subventionering i form av tillhandahållande av tomtmark under självkostnadspris i en viss situation eller för vissa ändamål kan vara befogad, synes den i längden knappast utgöra en tillfredsställande grundval för en sund byggnadsverksamhet. Den skulle även sannolikt ställa alltför stora anspråk på kommunernas finanser för att över huvud vara möjlig i större utsträckning. Under sådana förhållanden framstår det som en angelägenhet av vikt, att kostnaderna för tomtmarkens exploatering hållas nere. Som av byggnadsindustrisakkunniga framhållits är det därför av vikt att städerna i tid skaffat sig tillgång till tillräckligt omfattande markområden. Av betydelse är även, att kostnaderna för gatuanläggning och ledningsnät beaktas. Under en tid, då läget på tomtmarknaden på många orter varit sådant, att höga tomtpriser lätt kunnat erhållas — bl. a. därför att byggnadsbehovet varit stort och räntorna fallande — synas tomtprisstegringarna haft en benägenhet att åtföljas av en betydande stegring av dylika omkostnader. E n begränsning av desamma torde många gånger vara möjlig, bl. a. genom enklare utförande av gatuanläggningen. Genom ett bättre genomarbetande av stadsplanerna med hänsyn tagen till terräng- och grundförhållanden torde även i vissa fall gatukostnaderna kunna nedbringas. De sakkunniga vilja starkt understryka vikten av att dessa frågor av vederbörande kommunala myndigheter ägnas tillbörlig uppmärksamhet. E t t förbilligande av tomtmarken kan alltid vinnas genom en hårdare exploatering av densamma, d. v. s. genom att bebyggelsen göres tätare och den till gator och parker reserverade arealen minskas i förhållande till den bebyggda arealen. Mot ett dylikt tillvägagångssätt har stadsplanechefen i Göteborg anfört starka betänkligheter. Den standard ifråga om bebyggelsetätheten, som de större svenska städerna ha att uppvisa, synes knappast kunna karakteriseras som alltför hög. Då den vid ett områdes exploatering uppgjorda stadsplanen binder bebyggelsen för avsevärd tid framåt, synes en tillfällig krissituation icke böra få leda till en hårdare exploatering än vad som på längre sikt kan anses lämplig. De sakkunniga vilja för sin del ansluta sig till denna uppfattning. Av lika stor betydelse som tomtprisernas fasthållande vid rimlig nivå är att åtgärder vidtagas för att tillgången på tomtmark blir tillräcklig. Om denna senare förutsättning icke är för handen, leda låga priser vid den kommunala tomtförsäljningen lätt till att skillnaden mellan dessa priser och vad som vid rådande hyresnivå kan uppnås ifråga om fastighetsvärden, bildar en spekulationsvinst, som tillkommer tomtköparen eller byggmästaren. E t t begränsat utbud av tomtmark skapar ett marknadspris, som kan ligga väsentligt över kostnaderna för tomtmarkens anskaffande. Så har otvivelaktigt under

99 vissa skeden varit förhållandet i Stockholm. Om denna vinst hamnar hos tomtspekulanter och spekulationsbyggmästare eller hos den ursprungliga tomtförsäljaren — som i Stockholm i vissa fall varit staden, i andra staten (Djurgårdskommissionen) och i åter andra enskilda tomtägare — är för den bostadssökande allmänheten strängt taget likgiltigt. Ur allmänna synpunkter är det givetvis intet att invända emot att vinsten tillfaller staten eller staden, vilket med i Sockholm tillämpat försäljningssystem delvis torde varit fallet. Berättigad kritik synes däremot kunna resas mot den alltför snäva begränsning av den areal, som vid olika tillfällen utbjudits, vilken iakttagits. E t t större samlat utbud av tomtmark — vilket även medfört en snabbare exploatering av tillgängliga områden — skulle visserligen för staden och staten (Djurgårdskommissionen) ha minskat de influtna köpeskillingarna, men den billigare tomtmarken och den rikligare tillgången på denna skulle å andra sidan via en mer omfattande byggnadsverksamhet kunnat leda till en lägre hyresnivå. I det nuvarande läget, då Stockholms stad icke längre har någon tomtmark inom den inre staden till försäljning utan en betydande del av nybebyggelsen måste falla inom ytterområdena, där marken upplåtes med tomträtt, knyter sig för huvudstadens vidkommande huvudintresset vid att tomträttsavgälderna hållas så låga som möjligt och vid ordnandet av goda och billiga kommunikationer mellan stadens centrum och dessa områden. De med användningen av tomträttsinstitutet förknippade problemen ha de sakkunniga icke ansett sig behöva upptaga till behandling. Ombesörjandet av en riklig tillgång på tomtmark framstår sålunda som en viktig uppgift för kommunerna. Som av Svenska teknologföreningen framhållits är det även av vikt, att upplåtelsen av tomtmarken sker under sådana former att erforderligt noggrant projekteringsarbete kan verkställas och att byggnadsföretagare få möjlighet att organisera sitt byggande i seriedrift, där förutsättningar härför eljest äro för handen. Bl. a. ur sistnämnda synpunkt är en försäljning till fastställda priser att föredraga framför ett anbudssystem. Jämväl en sådan i tiden avpassad försäljning av tomtmark, att därigenom en säsongutjämning av byggnadsverksamheten befrämjas, synes såsom byggnadsindustrisakkunniga påpekat vara ett önskemål, även om det skulle medföra vissa ekonomiska uppoffringar för kommunerna; vid sidan av de övriga åtgärder för åstadkommandet av en jämnare sysselsättning inom byggnadsindustrin, som på annan plats i detta betänkande diskuteras, synes detta medel i vissa fall med fördel kunna användas. För åstadkommandet av en riklig tillgång på tomtmark torde nuvarande krissituation väl ägna sig. Även om byggnadsverksamheten under de närmaste åren blir av mindre omfattning, torde stadsplanemyndigheternas arbete med fördel kunna fullföljas med till buds stående medel. Därigenom synes det framtida utbudet av tomtmark kunna hinna ifatt efterfrågan i stället för att som under de senaste årtiondena understiga efterfrågan. Genom att såväl kommunerna som privata markexploatörer utnyttja den nuvarande pausen i byggnadsverksamheten till sådant planeringsarbete synas även de

100 av Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening påtalade olägenheterna av den långsamma behandlingen av stadsplane- och tomtindelningsärenden kunna motverkas. Genom noggrant genomarbetade stadsplaner kunna som ovan framhållits i vissa fall besparingar göras ifråga om gatuanläggningar o. d. Även ifråga om byggnadskostnaderna torde icke obetydliga besparingar kunna göras genom hänsynstagande till terräng- och markförhållandena; därigenom kunna t. ex. i vissa fall dyrbara sprängnings- eller pålningsarbeten undvikas. Ett alternativ till noggrannare stadsplaner kan härvidlag tänkas vara en viss rörelsefrihet för byggnadsföretagarna i förhållande till stadsplanen. Det synes sålunda icke orimligt, att de erhölle rätt att inom vissa, icke alltför vida marginaler t. ex. förskjuta huskroppens läge i förhållande till vad som i stadsplanen utmärkts. Därigenom skulle strävandena att vid projekteringen få ut förmånligast möjliga byggnad på viss tomt kunna medföra rätt betydande besparingar. Byggnadskostnadssakkunniga föreslå sålunda, att som villkor för statlig medverkan ifråga om finansieringen av viss byggnadsverksamhet uppställes, att tomtmark tillhandahålles till priser, som i regel icke överstiga 1935 års nivå. Eftersom tomtpriserna vid de kommunala tomtförsäljningarna i en del städer under tiden 1935—39 stigit i en utsträckning, som varierar från ort till ort men som för de större och medelstora städerna i allmänhet kan anslås till omkring 30 %h och tomtpriset på dessa platser utgör icke fullt 10 % av byggnadskostnaderna, skulle denna sänkning av tomtpriserna betyda lika mycket som en reduktion av byggnadskostnaderna med i allmänhet omkring 3 %. Av vikt är att kommunerna söka nedbringa kostnaderna för tomtexploateringen, t. ex. för utläggningen av gator och ledningsnät. Härvid torde emellertid en hårdare exploatering av tomtmarken med en tätare bebyggelse icke vara att rekommendera. På längre sikt är det av största betydelse, att kommunerna, i den mån de ha möjlighet härtill, sörja för en tillräckligt riklig tillgång på tomtmark. Stadsplanearbetet synes därför i nuvarande situation böra fullföljas i största möjliga omfattning. Genom väl genomarbetade stadsplaner torde såväl gatu- som byggnadskostnader i icke ringa omfattning kunna sparas.

101 K A P I T E L 6.

Byggnadsmaterial. Prisutvecklingen för byggnadsmaterial var, sedan inflationens topp år 1920 passerats fallande ända in på 1930-talet. Under senare hälften av 1930-talet har en prisstegring satt in. Särskilt stark var uppgången i början av 1937. Sedan prisuppgången under 1937 kulminerat, inträffade ånyo en viss tillbakagång, som dock avlöstes av en ny och mycket snabb prisstegring omedelbart efter krigsutbrottet 1939. E n bild av utvecklingen ger Handelsbankens byggnadskostnadsindex. Tab. 52. Prisutvecklingen för byggnadsmaterial enligt Svenska handelsbankens index. A r

December: 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 19M5 1936 1937 1938

1936, mars september 1937, mars september 1938, mars september 1939, mars september 1940, mars september

Samtliga material

Tegel

Cement

Trä

Övriga

160 161 158 150 149 149 135 125 125 127 129 129 139 149 142

1. 1913 = 100.

190 189 186 177 178 176 172 157 144 151 152 150 166 182 170

244 266 266 213 221 244 244 244 199 199 155 166 177 177 177

2. 1935

: 100.

99 101 118 123 118 110 112 130 144 144

100 100 104 104 106 105 105 106 113 120

167 171 171 156 156 156 137 137 137 127 123 123 123 123 123

103 98 101 92 92 92 92 86 75 83 92 89 95 144 101

193 183 177 187 172 172 172 148 137 152 170 162 187 209 193

100 100 100 100 100 100 100 100 115 123

100 100 123 164 139 110 110 189 202 186

98 105 127 127 123 112 124 149 157 142

Redan dessa siffror återspegla den stelhet i prisutvecklingen, som blivit en följd av den starka genomorganiseringen av byggnadsmaterialindustrierna. Cementpriset har t. ex. hållits oförändrat flera år i följd. Av siffrorna framgår även en annan omständighet av vikt, nämligen den att de prisvariationer, som förekomma, i första hand gällt trävaror och järnartiklar, d. v. s. sådana produkter, för vilka konkurrens förelegat av en för prisbildningen utslags-

102 givande styrka. H ä r åsyftas främst utvecklingen före krigsutbrottet 1939. Nedgången under krisen i början av 1930-talet var starkast för trä och järn liksom även variationerna i fortsättningen främst gällt dessa; prisstegringen 1937 gällde likaledes i första hand trä och järn; tackjärnspriset fördubblades på mindre än ett år och trävaruprisernas stegring var även mycket stor. I stort sett torde emellertid kunna sägas, att prisnivån för flertalet byggnadsmaterial varit förhållandevis jämn under 1930-talet. Prisfallet under depressionen i början av årtiondet dämpades i väsentlig grad av förekommande organiserad samverkan mellan företagarna. Under den livliga byggnadsverksamheten i slutet av decenniet torde organisationerna även i viss mån verkat återhållande på prisstegringstendenserna. Företagen ha i flertalet fall erhållit förhållandevis goda vinster genom den stegrade avsättningen, i betydligt mindre grad genom stegrade priser. De starkare prisfluktuationerna för trävaror och järn än för övriga byggnadsmaterial torde även i högre grad sammanhänga med andra omständigheter än byggnadsverksamhetens utveckling; i främsta rummet ha de berott på prisutvecklingen på världsmarknaden, som via den svenska exporten påverkat jämväl prisbildningen på hemmamarknaden. Av helt annan storleksordning är den prisstegring, som inträffat efter stormaktskrigets utbrott hösten 1939. Enligt de uppgifter, vilka ingå i Svenska handelsbankens index och vilka ovan återgivits, skulle prisstegringen för olika byggnadsmaterial i genomsnitt uppgå till inemot 40 %. De betydligt mera detaljerade beräkningar som utförts rörande kostnaderna för ett smalhus på Hammarbyhöjden i Stockholm och som bilda underlaget för en av socialstyrelsen planerad byggnadskostnadsindex, visa som framgår av den i ett tidigare avsnitt återgivna sammanställningen en stegring för samtliga material med något över 20 %. Av dessa beräkningar framgår också att materialprisstegringen svarar för omkring tre fjärdedelar av den sedan krigsutbrottet inträdda fördyringen av byggnadskostnaderna (räknade exklusive tomtpris). Andra kalkyler ha givit liknande resultat. Denna prisstegring har gällt praktiskt taget samtliga byggnadsmaterial ehuru stegringen är av mycket olika styrka för olika produkter. Till stor del bottnar prisstegringen i likartade kostnadsstegringar för alla materialleverantörer. Sålunda ha transportkostnaderna, vilka för flertalet byggnadsmaterial äro av stor betydelse, undergått en mycket betydande stegring. Järnvägstransporterna ha fördyrats icke blott genom den 10 procentiga taxehöjning, som statens järnvägar i mitten av 1940 företagit, utan också därigenom att tidigare utgående specialrabatter borttagits. Åtskilliga byggnadsmaterial åtnjöto tidigare sådana rabatter på ett eller ett par tiotals procent. Kostnaderna för biltransporterna ha stigit i vissa fall ända upp till det dubbla. Även sjötransporterna ha fördyrats rätt avsevärt. Vid sidan av höjda transportkostnader spela prisstegringarna för bränslen stor roll. Också här synes man i många fall få räkna med fördubblade kostnader. Flera byggnadsämnesindustrier kräva mycket bränsle, t. ex. cementfabriker, tegelbruk, järnbruk.

103 E n tredje för flera byggnadsmaterial gemensam kostnadsstegrande faktor utgöres av de höjda järnpriserna, i sin tur i viss utsträckning bottnande i de stegrade bränslepriserna och i viss mån transportkostnaderna. E n fjärde kostnadsstegring utgör slutligen arbetslönestegringarna på grund av semesterersättningen och på grund av indexregleringen av lönerna. I allmänhet torde dock denna kostnadsstegring väga mindre tungt än de tidigare omtalade. Utmärkande för kostnadsstegringarna är att de icke sammanhänga med inom byggnadsindustrin rådande förhållanden. Dessa förhållanden ha icke bidragit till att framkalla kostnadsstegringarna och från byggnadsindustrins sida kan tämligen litet göras för att begränsa dem. I viss utsträckning synas de t. o. m. ligga utanför det område, som låter sig påverka genom samhälleliga åtgärder. Byggnadskostnadssakkunniga ha genom överläggningar med vissa representanter för leverantörer av olika byggnadsmaterial sökt erhålla en orientering rörande läget för dessas del. De ha därvid inhämtat upplysningar rörande tillgången på olika material samt rörande avsättningsförhållandena för dessa. De ha även starkt understrukit vikten av att från byggnadsmaterialproducenternas sida åtgärder vidtagas för att såvitt möjligt begränsa inträffade kostnadsstegringar. De ha vidare framhållit betydelsen av att en ytterligare standardisering på vissa håll genomföres samt uppmanat företagarna att undersöka alla möjligheter att framställa fullgoda er sättnings varor för sådana produkter, vilka på grund av brist på råvaror icke kunna framställas eller vilkas omkostnader i särskilt hög grad ökat. Det torde främst tillkomma byggnadsmaterialtillverkarna och dessas sammanslutningar att söka komma till rätta med här berörda problem. — Därjämte ha de sakkunniga vid dessa överläggningar framhållit nödvändigheten av att priserna på byggnadsmaterial hållas så låga som möjligt. Utöver nämnda överläggningar ha de sakkunniga i skrivelse till ledande företag och sammanslutningar bland byggnadsmaterialleverantörerna hemställt till dessa att taga sin prissättning under förnyat övervägande och meddela i vilken utsträckning de ansåge sig kunna bidraga till byggnadskostnadernas förbilligande. I sin skrivelse tecknade de sakkunniga läget på byggnadsmarknaden, som hotas av en nära nog fullständig stagnation. Byggnadsverksamheten hade under loppet av år 1939 successivt inskränkts till en bråkdel av den omfattning, som uppnåtts under de närmast föregående åren, och inga tecken visade sig till en ny uppgång. Ur många synpunkter vore det emellertid önskvärt, att en viss sysselsättning kunde beredas såväl byggnadsverksamhetens folk som byggnadsämnesindustrierna. Även för utvecklingen på bostadsmarknaden vore det önskvärt, att en viss byggnadsverksamhet ägde rum. Förutsättningen för en sådan vore emellertid en betydande reducering av byggnadskostnaderna. I skrivelsen omtalades beräkningen, att den efter krigsutbrottet inträffade räntestegringen och prishöjningarna för olika byggnadsmaterial och arbetslöner uppskattades kräva 30 å 35 % högre hyror för att

104 en nybyggnadsverksamhet skulle vara räntabel. En sådan hyresstegring torde böra undvikas. Statsmakternas villighet att stödja byggnadsverksamheten torde även vara beroende av kostnadernas utveckling. De sakkunniga redogjorde så för sitt utredningsarbete, vilket gällde även sådana faktorer, som endast med ringa andel ingå i de totala kostnaderna för byggnadsverksamheten. Utredningen omfattade såväl tomtpriserna, ränteproblemet, arbetskostnaderna som olika standardfrågor och de sakkunniga vände sig nu till byggnadsmaterialleverantörerna. »I en så allvarlig situation, som den nuvarande, måste det vara ett livsintresse för byggnadsämnesindustrierna, att en viss byggnadsverksamhet kan äga rum. Dennas betydelse torde visserligen icke vara densamma för alla grenar. Störst är intresset för de industrier, som helt eller till övervägande del arbeta för byggnadsindustrin. Men även för sådana industrier, för vilka detta icke i samma grad är fallet och vilka kunnat erhålla sysselsättning med olika av den nuvarande krisen betingade arbetsuppgifter, torde avsättningen till byggnadsverksamheten efter hand komma att erhålla ökad betydelse. I själva verket kan det nuvarande läget på detta område bäst karakteriseras som en depression, blott mycket starkare utpräglad än depressionerna vanligen bruka vara. Vid fri konkurrens skulle under normala förhållanden ett avsevärt prisfall uppkomma och företagen därigenom tvingas att uppoffra vanliga förräntnings- och amorteringskrav. Då under nuvarande förhållanden mycket stora ansträngningar måste göras för att minska och hålla nere byggnadskostnaderna, torde det icke vara något samhällsintresse att hindra ett prisfall eller hålla uppe priserna på en högre nivå än som eljest skulle inställa sig.» De sakkunniga hänvisade slutligen till att priserna på vissa byggnadsmaterial hade satts med priskontrollnämndens godkännande. Därvid hade emellertid byggnadsindustrins aktuella svårigheter icke särskilt kunnat beaktas och de sakkunniga hemställde därför att prissättningen för byggnadsmaterialen ånyo måtte övervägas mot bakgrunden av dessa. Därvid finge förutsättas att från andra håll rimliga ansträngningar gjordes för byggnadskostnadernas förbilligande och att en byggnadsverksamhet av mellan tredje delen och hälften av den omfattning, som under senare delen av 1930-talet varit normal, kunde åstadkommas. De sakkunniga få i det följande framlägga resultatet av sina utredningar. I betydande utsträckning baseras framställningen på svaren på den omtalade cirkulärskrivelsen.

1. Järn och järnvaror. I det hus vid Hammarbyhöjden, för vilket detaljerade kostnadsberäkningar i tidigare sammanhang återgivits, ingingo järn och järnvaror med omkring 14 % av de totala byggnadskostnaderna (exklusive tomt) år 1939. Till 1 okto ber 1940 hade priserna på järn och järnvaror stigit med icke fullt 50 % och på dessa artiklar kom inemot Vs av hela ökningen av byggnadskostnaderna under det första krigsåret. Hur kostnaderna och kostnadsökningen fördela sig på olika järnartiklar framgår av den tidigare återgivna tabellen (järn-

105 varorna ingå under rubrikerna: armeringsjärn, järnbalkar, diverse järnvaror — bl. a. järntrådduk, spik, skruv och krok, inmurningsgods — inredning — bl. a. spisarmaterial för smidesarbeten, material för värme- och sanitär installation — den ojämförligt största posten — samt material för plåtslageriarbeten). En beräkning av den totala järnförbrukningen för byggnadsändamål har givit följande resultat. Uppgifterna avse år 1937. Balkar och armeringsjärn Avloppsrör, gjutna Radiatorer Pannor Värmeledningsrör Varmvattenberedare Badkar Kallvattenrör Galvaniserad plåt Spisar, smide etc Diverse beslag, smide m. m

75 000—100 000 ton 16 000— 18 000 » 17 000— 19 000 » 15 000— 17 000 » 10 000— 12 000 » 5 000— 6 000 » 1500— 2 000 » 4 000— 5 500 » 1 000— 1 500 » 16000— 18 000 » 15 000— 20 000 » Summa 175 000—225 000 ton

Dessa uppgifter måste uppfattas som grova överslagsberäkningar, vilka dock i vissa fall kunna kontrolleras med hjälp av industristatistiken. De innefatta den totala åtgången av såväl svenskt som importerat järn för husbyggnadsändamål. E n uppdelning på svenskt och utländskt material har icke ansetts möjlig. Å järnbrukens vägnar har svar lämnats på de sakkunnigas skrivelse vid ett sammanträde inför priskontrollnämnden. Därvid meddelades, att järnbruken hade full sysselsättning för det närmaste året. Om det från statsmakternas sida emellertid ansågs önskvärt, att en viss byggnadsverksamhet komme till stånd, vore järnbruken likväl villiga att visa tillmötesgående ifråga om prissättning. Deras möjligheter därvidlag vore större, om för detta ändamål en ökad bränsletilldelning bleve möjlig. En prissänkning kunde antingen avse allt järn eller också endast sådant, som ginge till byggnadsändamål. Järnbrukens representanter förklarade att en sänkning i förra fallet sannolikt bleve alltför ringa för att kunna ha någon praktisk betydelse för byggnadsverksamheten. I det senare fallet, som från järnbrukens sida närmast förordades, vore en större sänkning möjlig. Någon metod att avgränsa vad som skulle anses höra till byggnadsverksamhet, torde sannolikt gå att finna. I senare förbindelse med de sakkunniga ha järnbruken upprepat sin försäkran om järnbrukens villighet att medverka till att järn ställes till förfogande för byggnadsändamål till sänkt pris. Ett preciserat svar har dock icke kunnat lämnas. Järnbruken önskade nämligen dessförinnan erhålla exakt besked om samtliga de mängder järn för olika ändamål, för vilka viss förmånsbehandling skulle gälla. Dessutom var det nödvändigt att avvakta resultatet av då pågående handelsavtalsförhandlingar med Tyskland. Slutligen underströks från järnbrukens sida önskvärdheten av att en utredning

106 verkställdes av möjligheterna att under nuvarande förhållanden, då tillgången får anses begränsad, minska järnåtgången för byggnadsändamål. Sedan de ifrågavarande handelsavtalsförhandlingarna avslutats, har industrikommissionen varit sysselsatt med utarbetandet av planer för järntillgångens fördelning på olika ändamål. Dessa planer ha då detta skrives icke blivit färdigställda, men komma att inom kort meddelas regeringen i det utlåtande rörande möjligheterna att med hänsyn tagen särskilt till råvarutillgången genomföra planerade beredskapsarbeten, som av folkhushållningsdepartementet infordrats från industrikommissionen. Byggnadskostnadssakkunniga förmoda, att bristande tillgång på järnvaror för byggnadsändamål icke skall lägga hinder i vägen för den byggnadsverksamhet, som av olika anledningar befinnes önskvärd. Förhindrandet av en svårartad bostadsbrist framstår enligt de sakkunnigas uppfattning som en angelägenhet av sådan samhällelig vikt att byggnadsverksamhetens krav icke böra sättas i efterhand då det gäller att på olika användningsområden fördela mer eller mindre knappa varutillgångar. Vad prissättningen för järn beträffar, ha de sakkunniga inhämtat, att denna kommer att upptagas till förnyad behandling av priskontrollnämnden i början av 1941. De önskemål, som från byggnadskostnadssakkunnigas sida framställts, torde därvid få beaktas. Huruvida en prisdifferentiering till byggnadsverksamhetens förmån därvid bör föredragas framför en allmän järnprisreduktion är en fråga, som torde få övervägas i ett allmännare sammanhang än det, ur vilket de sakkunniga haft att behandla dessa frågor. I och för sig skulle en enhetlig prisbildning på järnmarknaden givetvis förenkla priskontrollen och järnmanufakturindustrins kalkyler. Om däremot, även utan att de svenska järnbruken beviljade byggnadsindustrin vissa förmåner, skilda priser skulle komma att bli rådande för järn av olika ursprung, synes en sådan anordning rimlig, att det billigare järnet — i den mån detta av andra anledningar visar sig möjligt — reserveras för byggnadsverksamheten. Därigenom synes en viss reduktion i förhållande till de i slutet av 1940 gällande priserna kunna uppnås för vissa järnartiklar. Om en prisdifferentiering genomföres, synes den i första hand böra omfatta armeringsjärn och balkar, olika sorters rör och plåt för byggnadsändamål samt plåt för radiatorfabrikerna, valstråd för spikfabrikerna och tackjärn för tillverkarna av pannor, gjutgods, beslag m. m. Möjligheterna att vid byggnadsverksamhet minska järnåtgången, vilket från järnbrukens sida framhållits som önskvärt under nuvarande förhållanden, äro givetvis begränsade. Detta betyder dock icke att betydande resultat icke skulle kunna uppnås. De utredningar, som för de sakkunnigas räkning företagits av civilingenjören H. Lindqvist och som finnas bifogade detta betänkande som bilaga, ha givit vid handen att väsentliga järnbesparingar kunna göras vid bjälklagskonstruktioner av armerad betong genom användning av högvärdigt armeringsjärn. På grund av det högvärdiga järnets bättre hållfasthetsegenskaper kan nämligen en mindre mängd av detta järn ersätta en betydligt större kvantitet billigare järn.

107 I den mån nu gällande tillåtna påkänningar för armeringsjärn ökas, kan järnåtgången ytterligare minskas. En sådan ökning av tillåtna påkänningar torde dock endast kunna påräknas vid arbeten, där konstruktionens riktiga utförande garanteras av en skärpt byggnadskontroll. För betongbjälklag av numera vanlig typ, s. k. massivbjälklag, skulle sålunda vid viss förhöjning av de tillåtna påkänningarna enligt ingenjör Lindqvists beräkningar kunna sparas c:a 15 % av i bjälklagen ingående järn vid användning av armeringsjärn St 44 och genom en övergång till högvärdigt järn St 52 kunde denna besparing ökas ända till c:a 40 %. Genom att öka betongplattans tjocklek har man dessutom i allmänhet möjlighet att driva denna järnbesparing ännu längre utan att ekonomin blir alltför ogynnsamt påverkad. Ännu större skulle givetvis järnbesparingen bli om betongbjälklagen ersattes med träbjälklag, i synnerhet i sådana fall där anordningen av bärande väggar medgiver att järnbalkar i stort sett kunna undvikas. Som i ett annat kapitel framhålles är emellertid den därvid uppkommande kostnadsbesparingen relativt obetydlig samtidigt som betongbjälklagen äro avsevärt överlägsna ur såväl allmän byggnadsteknisk synpunkt som ur brand- och luftskyddssynpunkt. E n allmän återgång till träbjälklag torde därför knappast böra framtvingas för sådana större stenhus, vilka numera vanligen byggas med betongbjälklag. Mindre fastigheter — även stenhus — kunna dock utan större olägenheter uppföras med träbjälklag i stället för betongbjälklag. Bjälklag av järnbalkar med betongplattor äro i allmänhet redan ur kostnadssynpunkt olämpliga och böra dessutom undvikas då de medföra en betydligt större järnåtgång än massiva armerade betongbjälklag. Stora kvantiteter järn ingå även i installationerna för vatten, uppvärmning, avlopp, evakuering etc. En sänkning av standarden genom att denna utrustning inskränkes till det nödvändigaste möjliggör säkerligen en viss järnbesparing. Frågan i vilken utsträckning en sådan standardsänkning ur andra synpunkter är försvarlig, behandlas i ett annat kapitel, till vilket här hänvisas. Med bibehållande av en i huvudsak oförändrad standard kunna ävenledes vissa järnbesparingar vinnas dels genom ett enklare utförande av t. ex. radiatorer och klenare dimensioner på vattenledningsrören, dels genom att andra material få ersätta järnartiklar. I det senare avseendet torde vissa möjligheter förefinnas att använda rör av annat material än järn; avloppsledningarnas invändiga huvudstammar synas sålunda exempelvis kunna utföras av cementrör. Det torde tillkomma vederbörande tillverkare att utexperimentera dylika ersättningsartiklar, som fylla rimliga anspråk i olika avseenden. Tillverkarna av olika järnvaror äga givetvis endast begränsade möjligheter att vid rådande järnpriser genomföra någon reducering av sina priser. Så skriver t. ex. Sveriges trådspiksfabrikanters förening: »Med anledning av Eder skrivelse få vi meddela, att vår styrelse förklarat sig principiellt införstådd med tankegången i Eder skrivelse och uttalat en livlig förhoppning att, genom gemensamma uppoffringar från alla läger, det eftersträvade målet skall kunna nås.

108 Läget inom trådspiksfabrikationen är emellertid sådant att de fasta kostnaderna ingå med relativt liten del. I övriga kostnader ingå bl. a. löner och råmaterialier. Lönerna äro avtalsenligt indexbundna. Kostnaderna för råmaterialier domineras av priset på den ingående valstråden. Om den till disposition ställda valstråden av svenskt eller utländskt fabrikat levereras billigare än nu är fallet, är det givet att priset sänkes i motsvarande grad. Huru prisläget under vintern 1940/41 och våren 1941 kommer att ställa sig å valstrådsmarknaden är beroende dels på de svenska järnbrukens prissättning och dels på möjligheten att som hittills till billigare pris kunna importera valstråd. Vår styrelse ansåg sig för dagen icke kunna göra något annat uttalande än att uttrycka sin beredvillighet att i sin mån, under ovan angivna förutsättning, bidraga till sänkning av trådspikspriset.» För den händelse valstrådspriset sänkes, torde det tillkomma priskontrollnämnden att tillse att trådspikspriserna sänkas i åtminstone hela den däremot svarande proportionen. Gjutericonventionen är en sammanslutning av de större tillverkarna av spisar för fast och gasformigt bränsle, kaminer, värmeledningspannor, radiatorer, ventilationsmateriel och vattenvärmare. I sitt svar på de sakkunnigas skrivelse fäster conventionen uppmärksamheten därpå, »att i samtliga dessa artiklar ingå antingen utländskt råmaterial i avsevärd omfattning eller också inhemskt, som tillverkats med användning av utländska råvaror, över prisbildningen på detta område kunna för den skull varken myndigheterna eller fabrikanterna utöva något nämnvärt inflytande.» Conventionen hänvisar till andra vägar att förbilliga byggnadskostnaderna, såsom en reduktion av byggnadsarbetarnas ackordslöner, rationalisering av arbetsmetoderna inom byggnadsindustrin, nedbringande av räntekostnaderna å byggnadslån samt prissänkning av andra »långt viktigare byggnadsmaterial». En annan väg att nedbringa byggnadskostnaderna är självfallet en förenkling av byggnadssättet och en sänkning av standarden. Exempelvis »skulle en byggherre vid användande av en oemaljerad, gjuten gasspis i stället för en emaljerad av plåt minska kostnaden för denna detalj med c:a V3». »Ett förbilligande av byggnadskostnaderna på annan grund än en rationalisering av ackordslöner och arbetsmetoder, förenkling av byggnadssättet, prissänkning av råvaror och sänkning av räntenivån skulle Gjutericonventionen för sin del icke vilja tillstyrka, om en prissänkning på annan grund komme att medföra direkt förlust för byggherrar och levererande företag och därmed äventyra deras ekonomi. Att genomföra en dylik prissänkning utan sådan påföljd synes knappast möjligt, då nuvarande prisläge tillkommit under Statens Priskontrollnämnds kontroll och säkert icke inrymmer en vinstmarginal, som medger reduktion med bibehållen räntabilitet.» De besparingsmöjligheter, som stå till buds genom användande av billigare typer av vissa artiklar, tillverkade av Gjutericonventionens medlemmar, behandlas på annan plats i detta betänkande. Det torde tillkomma tillverkarna att söka åstadkomma en kostnadsförbilligande standardisering i stället för att som under de gångna åren konkurrera med variationer i utförandet. Ifrågasättas kan huruvida icke till särskilt billigt pris erhållet järn — i den

mån en prisdifferentiering här kommer ifråga — endast bör få användas vid tillverkning av vissa billiga standardtyper. I varje fall är en prissänkning i proportion till järnprisets sänkning självklar. Svenska plåtradiatorkonventionen pekar likaledes på en sänkning av ackordslönerna och en rationalisering av arbetsmetoderna inom byggnadsindustrin samt nedbringandet av räntorna å byggnadslån och priserna å de viktigaste byggnadsmaterialen såsom cement, tegel, trävaror m. m. »Därest denna undersökning skulle leda till positivt resultat, synes det vara riktigt att utreda, huruvida övriga byggnadsvaror under förutsättning av väsentligt ökad omsättning kunna förbilligas. Om en dylik prissänkning icke kommer att möjliggöra förräntning av de levererande företagen samt sålunda äventyrar deras ekonomi, kan givetvis prissänkningen icke få ske. För den händelse priserna å den slags järnplåt, som ingår i av våra medlemmar tillverkade produkter, skulle sjunka, följer därmed givetvis, att priserna å dessa produkter skola bliva föremål för reglering.» I detta yttrande har Diskbänkskonventionen och Svenska pannkonventionen instämt. Den senare påpekar beträffande värmeledningspannor, »att tillverkningskostnaderna stigit avsevärt mer än försäljningspriserna höjts, i anledning varav inom vår konvention för närvarande pågår en undersökning, vars resultat skall ligga till grund för en prövning av frågan, huruvida och i vad mån de nuvarande försäljningspriserna skola höjas, efter det en sådan höjning varit underställd granskning av Statens Priskontrollnämnd och vunnit dess gillande.» Också för dessa tillverkare måste det givetvis gälla, att de böra undersöka möjligheterna att genom standardisering och rationalisering av sin produktion åstadkomma ett förbilligande. E n tillverkare av bl. a. isolerade ståldörrar, skriver:

branddörrar,

hissdörrar

etc.

»För dessa fabrikat har alltid varit och finnes fortfarande en avsevärd konkurrens med ett stort antal särskilt mindre firmor, och har prissättningen för dessa fabrikat varit så gott som helt beroende av konkurrensen. Råmaterialfrågan (huvudsakligen plåt av dimensioner 1—3 mm tjocklek) har naturligtvis spelat en dominerande betydelse, och har som bekant dessa materialpriser under senare år och särskilt sista året sprungit avsevärt i höjden. Vi veta ej, huruvida järnverkens priser äro baserade på enbart framställningskostnader, men har i varje fall följden av dessa materialpriser blivit, att de vinstmarginaler, som förr kunde påräknas för våra ifrågavarande fabrikat, blivit högst betydligt beskurna, då vi icke kunnat i marknaden få ut de högre försäljningspriser, som framställningskostnaderna betingat. Det skall naturligtvis fortsättningsvis ligga i vårt eget intresse att så mycket som möjligt modifiera våra prisnoteringar på ifrågavarande fabrikat för att i någon mån fylla vår tillverkningskapacitet med hänsyn till den betydliga inskränkning, som numera äger rum på byggnadsmarknaden och som för dagen hotar med ytterligare minskad arbetstillgång och t. o. m. arbetslöshet för härav berörd personal.» E t t annat företag meddelar, att det, vad stålfönster angår, arbetar för att få fram ett standardfönster av billig konstruktion. Grossistsammanslutningarna Svenska rörföreningen och Svenska järnbalkgrossisters förening ha av naturliga anledningar icke kunnat göra några ut-

110 fästelser. D e h a e m e l l e r t i d u t t a l a t s i t t i n t r e s s e för s t r ä v a n d e n a a t t få i g å n g b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n och förklarat sig k o m m a att b e a k t a de av d e sakk u n n i g a framförda s y n p u n k t e r n a . D e t får givetvis f ö r u t s ä t t a s , att en regler i n g av t i l l v e r k a r n a s p r i s e r följes av m o t s v a r a n d e j u s t e r i n g a r av återförsäljarnas.

2. Andra metallvaror. Aug. Stenmans Å.-B., l a n d e t s s t ö r s t a tillverkare av s k r u v a r och b y g g n a d s beslag, m e d d e l a r i s i t t svar p å d e s a k k u n n i g a s skrivelse, att företagets tillv e r k n i n g till allra s t ö r s t a delen är b a s e r a d p å export. »På grund härav är fabrikernas produktionsförmåga mycket stor, och även om byggnadsverksamheten i Sverige kunde upptagas i full utsträckning, skulle detta endast till en mindre del kunna sysselsätta fabrikerna ifråga. Normalt torde den svenska försäljningen för oss röra sig om c:a 20 °/o, ibland ännu mindre. Beträffande nu gällande priser för våra tillverkningar av såväl gångjärn och andra byggnadsbeslag som skruvar hava dessa reglerats efter kontroll och överenskommelse med Statens Prissakkunniga, för gångjärn etc. senast den 1 november 1939 och för skruvar senast den 9 juli 1940. Sedan dess hava ökade kostnader uppkommit för arbetslöner, material m. m., och med beräkning av framställningskostnaderna för våra tillverkningar efter nu gällande priser skulle våra prisförhöjningar från augusti 1939 egentligen vara för gångjärn och andra beslag av järn 63 °/o och för skruvar av järn 45 °/o i stället för av oss företagen prisförhöjning med respektive 33*3 °/o och 35 °/o. I stället för en prisreduktion är alltså en ytterligare prisförhöjning ofrånkomlig, såvida ej materialkostnader och arbetslöner kunna reduceras. Osäkerheten för nästa år beträffande möjligheten att erhålla material och priset för detsamma såväl som arbetslöner under kommande år gör, att vi ej till fasta priser kunna binda oss för leveranser under ett helt år, såvida ej reservationer för ökade kostnader få göras. Då, som ovan sagts, vi dock äro intresserade av även den ökade sysselsättning för våra fabriker som en ökad byggnadsverksamhet i Sverige kan lämna, vilja vi trots våra ökade kostnader förbinda oss a t t för eventuella nya större byggnadsföretag leverera de kvantiteter av våra varor, som kunna successivt specificeras och levereras före den 1 april nästa år, till nu gällande priser och villkor. Specifikationerna måste i så fall inkomma successivt och ej endast de sista dagarna i mars månad; ävenså måste uppgift lämnas på genom vilken järnhandlare varorna önskas levererade. Vi kunna nämligen ej vid försäljning förbigå våra mångåriga ordinarie återförsäljare. Dylika eventuellt beordrade varor få sedan ej återförsäljas. För specifikationer och leveranser efter den 1 april 1941 måste de villkor komma att gälla, som vi komma att fastställa efter att hava erhållit kännedom om de arbetslöner vi efter den 1 januari 1941 hava att betala och de materialpriser, som då komma a t t gälla.» A.-B. Nordiska armaturfabrikerna b e r ö r i s i t t svar p å de s a k k u n n i g a s skrivelse p r i s e r n a p å b y g g n a d s a r m a t u r av metall. »Före kriget stodo priserna på koppar och zink, vilka äro de väsentliga beståndsdelarna i den metall, som ingår i byggnadsarmaturen, jämförelsevis fast. Priset på elektrolytisk koppar var då ungefär 90—95 öre per kg och på zink ungefär 28 öre per kg. Numera äro priserna betydligt ökade. Priset på koppar är ungefär 1: 40 kr. per kg och på zink ungefär 87 öre per kg.

Ill Redan tidigare var priskonkurrensen på armaturområdet mycket hård, varför priserna på armatur voro låga. F. n. torde förhållandet vara det, a t t vissa firmor, såväl fabrikanter som återförsäljare, fortfarande ligga med stora lager av armatur, tillverkad till de lägre metallpriserna. Prishöjningen från vårt normalpris före kriget till n u gällande lägsta konkurrentpriser är därför relativt obetydlig. Byggn a d s a r m a t u r e n har icke stigit i pris i den grad, som prishöjningen på metall o d i på arbetslönerna borde föranleda. Inom branschen råder en fri prissättning, vilken icke är grundad på dagens tillverkningskostnader. Något försök att reducera dessa priser f. n. torde därför vara omotiverat, då i stället en stabilisering av förhållandena inom denna bransch vore önskvärd. Priset på armatur kan således icke verka bromsande på byggnadsverksamheten under kommande år. Kostnaderna för uppförandet av byggnader, vilka nu undersökas av de sakkunniga, hava vid olika tillfällen varit föremål för både diskussion och kritik. I synnerhet har vid olika tillfällen påtalats det orimliga förhållandet, att arbetslönerna mom byggnadsindustrin skola ligga så avsevärt mycket högre än inom övriga industrier. F. n. torde en halvlärd plåtslagare inom byggnadsindustrin förtjäna ungefär dubbelt så mycket per timme som en fullt kvalificerad, yrkesutbildad och tränad verktygsarbetare av högsta klass. De arbetare, som vi betala for tillverkning av byggnadsarmatur, förtjäna icke över 1:50 kr. per timme, då byggnadsverksamheten samtidigt betalar ej mera kvalificerat folk efter en helt a n n a n skala. Under dessa omständigheter torde det icke vara svårt att konstatera var besparingarna skola göras. Det är icke den h å r t pressade verkstadsindustrin, som skall släppa till pengar för underhåll av en lyxbetonad byggnadsarbetareklass. Kunna icke förhållandena ordnas mom byggnadsbranschen, är det bättre att låta denna bransch stå still till dess branschens arbetare förstå, att de icke skola leva på andra arbetareklassers bekostnad. Vi anse detta så viktigt, att vi föreslå detsamma, trots att därigenom v å r t bolag drabbas av stor inskränkning i driften. ö v r i g a frågor inom byggnadsbranschen ligga utanför vårt verksamhetsområde, men då vi äro särskilt intresserade av att byggnadsverksamheten åter kommer igång i Linköping, där f. n. bostadsbrist råder, vilja vi gärna begagna detta tillfälle att y t t r a några ord även i andra delar av frågan. Under förutsättning att frågorna om byggnadskostnaderna kunna lösas, blir nästa fråga anskaffandet av kapital, d. v. s. räntan. Vi förutsätta nämligen, a t t byggnadsverksamheten fortfarande skall ordnas genom de inom branschen vanligen arbetande byggmästarna eller byggnadsfirmorna, vilka således såsom tidigare skola uppföra fastigheterna på egen risk. Då ränteläget givetvis påverkas av andra faktorer och därför icke kan fastställas endast med hänsyn till byggnadsindustrin, skulle dock ett stöd för denna industri k u n n a givas på så sätt, a t t staten eller eventuellt kommunerna garanterade under ett visst antal år, t. ex. så länge kriget varar, betalning av en viss del av räntekostnaden, t. ex. den del av räntekostnaden, som ligger över 3 °/o pr år, dock maximum totalt 2 %> pr år. Genom en sådan åtgärd borde kapital kunna anskaffas av byggmästarna och samtidigt den stödjande myndigheten, antingen densamma utgjordes av staten eller en kommun, kunna såsom ett villkor fordra rätt till kontroll över att hyrorna icke stegrades över viss nivå. Vi äro för vår del övertygade om att om de sakkunniga kunna ordna frågan om lönerna inom byggnadsindustrin och räntan för densamma, så kommer byggnadskostnaderna att kunna hållas nere i rimlig nivå, då konkurrensen från alla leverantörers sida vid bristande försäljningsmöjligheter, då krigsmaterialanskaffnmgen upphör, kommer att hålla material- och tillbehörspriserna på tillräckligt låg nivå.»

112 Metallsektionen, en sammanslutning, i vilken ingå såväl tillverkare som grossister, har behandlat frågor om prissättningen å i byggnadsproduktionen ingående koppar- och mässingmaterial m. m. Enligt meddelande ha Metallsektionens medlemmar godkänt, »att material, som styrkes varai avsett för byggnadsändamål och vilket av Metallsektionens medlemmar tillhandahalles, får forsäljas till pris, som med högst 5 °/o understiger det pris, som eljest i vederbörlig ordning fastställts. Då avdraget baseras på varupriset inkluderande kostnaden for ingående råvara, är det tillmötesgående, som på så sätt visas ratt jaaejitiig* mycket större än vad procenttalet synes angiva. Vid sitt beslut fastade Metallsektionen ett uttalande därom, att också järnhandeln skulle visa samma tillmötesgående för att hjälpa byggnadsproduktionen.» ASEA meddelar att råvarupriserna för elektrisk installationsmaterial till allra största delen äro »beroende av priset på importvaror i främsta rummet koppar bly och gummi. Dessa varor ha som bekant sedan krigsutbrottet stigit väsentligt, framför allt på grund av de ökade fraktkostnaderna. Någon möjlighet att utöva inflytande på dessa priser torde vara utesluten. I avseende på arbetskostnaderna för sådana fabrikat, som framställas av dessa varor i framstå rummet ledningsmaterial, äro ju dessa beroende av de i gällande avtal fastställda lönerna. — Vi bedia i detta sammanhang få påpeka, att bolaget icke beräknar några högre vinstpålägg än tidigare skett utan i stället snarare har sänkt desamma for ifrågavarande fabrikat och leveranser. Det må också sägas att det är bolagets bestämda avsikt att i den mån det är möjligt tillse att priserna icke bli högre an nödvändigt.» Prisstegringen för elektrisk materiel synes i genomsnitt uppgå till mellan 40 och 50 96. E n sänkning av dessa priser vore önskvärd. Andra möjligheter att förbilliga de elektriska installationerna behandlas på annan plats i detta betänkande, nämligen dels i samband med avlöningsfrågorna för de elektriska installatörerna, dels i samband med en diskussion rörande möjligheterna att genom förenklat utförande och i vissa avseenden sänkt standard nedbringa byggnadskostnaderna. För flertalet byggnadsmaterial av metall synes från tillgångssidan intet hinder möta mot en byggnadsverksamhet av den omfattning de sakkunniga i annat sammanhang skisserat. På många håll synas inneliggande lager vara omfattande och i övrigt torde möjligheterna att erhålla tillräckliga mängder material och råvaror vara tillfredsställande.

3. Trävaror, plywood, wallboard, tapeter m. m. Trävarumarknaden är ett av våra mest typiska frikonkurrensområden med ett mycket stort antal företag och utan några organisationer med större inflytande på prisbildningen. Under normala förhållanden ha priserna vid exportförsäljningarna varit i viss mån normerande även for hemmamarknaden, ehuru lokala differenser förekommit. En överblick över marknadsläget är för närvarande svår att erhålla. Läget synes vara i viss mån labilt med tendenser, som verka såväl i prisstegrande som i prissänkande riktning. Till de senare höra närmast de begränsade avsättningsmöjligheterna mom landet, avspärrningen från de tidigare mest omfattande exportmarknaderna

och de inneliggande lagren av trävaror. I motsatt riktning verka dels de icke obetydliga exportmöjligheterna till områden, med vilka förbindelser just nu upprätthållas, och utsikterna till stora leveranser omedelbart efter ett fredsslut, dels de höga priserna på ved, gengasved och -kol och den begränsning av den egentliga timmeravverkningen till förmån för vedhuggningen, som väntas under instundande avverkningssäsong. E t t uttryck för förväntningarna inom åtminstone vissa kretsar utgöra de vid kronoskogsauktionerna hösten 1940 betalade priserna, vilka lågo på samma eller i vissa fall något högre nivå än föregående år. Därtill komma de stegrade transportkostnaderna. Sveriges trävaruhandlareföreningars centralförbund pekar i sitt svar på de sakkunnigas skrivelse på de ökade arbetslönerna vid skogsavverkning, under körning och flottning samt vid sågning, »alla delvis beroende på de onormalt stegrade vedpriserna», samt på de höjda transportkostnaderna för sågade varor. »Om dessa faktorer fritt få utöva sitt inflytande måste inköpspriserna sti°u vill man förhindra detta, återstår endast att sänka rotpriset för timmerskog. Det kan därför ifrågasättas, om icke statligt ingripande i någon form, exempelvis i samband med de regelbundet återkommande virkesauktionerna, kunde i nuvarande läge vara motiverat för att förhindra en av förhållandena icke berättigad prisstegring å den rotstående skogen. Den omständigheten, att staten själv — genom Domänverket — är den största säljaren härav, kan om den rätt utnyttjas, i hög grad underlätta ett dylikt ingripande. Om staten önskar lägre byggnadskostnader, synes det lämpligt att den i första hand själv undviker att genom sina organ medverka till en onödig prisstegring, vars olägenheter den senare själv måste lindra genom ekonomiskt ingripande. Metoden att ta med ena handen och ge med den andra har här liksom eljest intet berättigande, icke ens för att tillfredsställa ett affärsdrivande verks under andra förhållanden självklara vinstintresse. Även transportkostnaderna kunna i detta samband förtjäna en granskning. Det förefaller nämligen icke orimligt, att en viss minskning i byggnadskostnaderna astadkommes genom statens medverkan till fraktnedsättning å dess egna transportmedel. Särskilt för de relativt skrymmande och tämligen ensidigt i landet fördelade trävarorna skulle icke oväsentliga prissänkningar härigenom stå att vinna.» I fortsättningen framhåller trävaruhandlareföreningarnas centralförbund att »under senaste tiden en av allt att döma onödig prisstegring på bränsle till gengasmotorer förmärkts, varigenom de på grund av förhållandena ökade transportkostnaderna hota att bliva orimligt höga. Den fördyring av de distribuerade varorna, som måste bliva en följd av detta förhållande, synes staten snarast böra förhindra genom att stävja varje omotiverad stegring av de ifrågavarande bränslekostnaderna. » En standardisering av byggnadsmaterielen förklaras vidare ägnad att medföra besparingar i olika avseenden, icke minst för distributörerna. En jämnare fördelning i tiden av byggnadsverksamheten och en strängare kontroll över inom denna verksamma företagare framstår även som önskemål. I detta sammanhang framhålles, »att ett stort antal leverantörer ännu belastas med infrusna krediter från under senare delen av 1939 avslutade byggnadsföretag. Då utsikterna till en reglering av dessa fordringar ofta äro mycket små, blir också leverantörens intresse för och förmåga att medverka till nya byggnadsprojekt i motsvarande grad inskränkt. I den mån staten på ett eller annat sätt kunde medverka till dessa olägenheters avhjälpande, skulle mycket vara att vinna då det gäller att motverka den nuvarande stagnationen på byggnadsmarknaden.» »Vad slutligen angår möjligheten att genom reglering av trävarornas försäljningspriser åstadkomma ett förbilligande av byggnadskostnaderna synes i nu39 41

varande situation ytterst vanskligt att fälla något säkert omdöme. De Pnsbestämmande faktorerna äro här — kanske mer än i andra fall — i så hog grad ovissa, att varje säker grund för frågans bedömande saknas. Särskilt galler detta exportmarknaden och dess priser, vilka som tidigare framhållits i högsta grad verka reglerande på priserna även för den inhemska detaljhandeln. Angående den för närvarande i minuthandeln beräknade vinstmarginalen torde kunna sägas, att den i allmänhet numera är så knappt tillmätt, att en minskning av densamma under rådande förhållanden svårligen låter sig göra. Härvid torde vara till fyllest att peka på de ovan nämnda ovissa faktorer, vilka i och for si- utgöra allvarliga riskmoment för trävaruhandelns ekonomiska barkraft under närmast kommande år. Det bör härvid jämväl tagas i betraktande att minuthandelns nuvarande priser, trots rådande förhållanden, äro i stort sett desamma som gällde under senare delen av år 1939. , , , . . • , ,. , . „ * + 0++ Slutligen vilja vi begagna tillfället framhålla, dels det kända forhallandet, att trävaror säljas under fri konkurrens utan inverkan av några pnsreglerande karteller, dels att vårt förbund för sin del icke ansett sig böra påtaga sig uppgiften att i detalj söka inverka på prissättningen av dessa varor.» Priserna på trävaror stego på våren och sommaren 1939 rätt avsevärt och ha därefter hållit sig på en i stort sett oförändrad nivå. I mitten av 1940 framträdde vissa tecken på ett förestående prisfall, men utsikterna synas härvidlag sedermera ha svängt och priserna förblivit i huvudsak oförändrade. Någon nedgång torde för närvarande knappast kunna påräknas. E t t ingripande från samhällets sida är på ett område sådant som travarumarknaden, där fri konkurrens råder, förenat med stora svårigheter. Skulle en alltför stark prisstegring inträda, kunde införandet av maximipnser for trävaror övervägas. Sådana tillämpas sedan något halvår i Norge. E t t dylikt ingripande torde emellertid vara förenat med så stora olägenheter, att andra utvägar snarare borde prövas. Huruvida en omläggning av domänverkets försäljningssystem - såsom antydes i skrivelse från trävaruhandlareforenmgarnas centralförbund - är befogad, torde få övervägas i annat sammanhang än det, de sakkunnigas utredning närmast gäller. I första hand torde läget på trävarumarknaden böra påverkas genom att vissa omkostnader på utbudssidan ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Som i ovan citerade skrivelse framhållits tilldraga sig transportkostnaderna därvid stort intresse. Samma förhållande gör sig gällande även för åtskilliga andra byggnadsmaterial och de sakkunniga återkomma i det följande till transportproblemen. Svenska plywoodfabrikanternas förening ha lämnat följande svar på de sakkunnigas skrivelse, vilket innehåller upplysningar av värde. »Plywoodfabrikernas prispolitik har alltsedan föreningens tillkomst varit synnerligen enhetlig, och hava fabrikerna alltid strävat efter att hålla lägsta möjliga priser till båtnad för den köpande allmänheten. Likaledes hava för fabrikernas återförsäljare i hela landet fastställts enhetliga villkor, vilka bland annat underlättat hållande av lager, varigenom uppkomna behov snabbt kunna fyllas. Någon generell prisnedsättning på plywood torde nu icke skallgen ifrågasattas. Tvärtom hava fabrikerna under de sista åren drabbats av avsevärda kostnadsökningar, och behöva vi därvidlag endast påpeka bl. a. höjda timmerpriser,

115 avsevärt höjda priser för lim, höjda arbetslöner, samt höjda frakter. Trots alla dessa höjningar, vilka var för sig skulle motivera en prisförhöjning pa plywood, komma dock plywoodfabrikerna att i det längsta undvika att höif priserna.

^<JJ<*

Fabrikernas inställning till prisfrågan göres under förhoppning, a t t försäljningsvolymen något s å när skall kunna hålla sig uppe, så att desamma härigenom i någon mån bliva kompenserade för kostnadsstegringarna Skulle dock alla priser fortfara a t t stiga, måste föreningen längre fram bliva nå atat t t I V l v Ö T ; ä S a f ? e e n m ä t t l i S Prisförhöjning, men förlita vi oss pa a t t det skall lyckas statsmakterna undvika ytterligare prisförhöjningar, så att vi därigenom icke behöva bliva ställda inför nödvändigheten höja våra priser Bland de åtgärder som statsmakterna i sådant hänseende kunna vidtaga önska Ä P S ^ Ä P ä - d e n stora export av grovt timmer, som numera försiggår till Tyskland och till priser, som betydligt överstiga vad vi förut betalat för vår råvara, onaturligt höga arbetslöner för uppsättning av plywood, samt ytterligare höjningar av de redan nu höga järnvägsfrakterna.» Svenska

wallboardfabrikanternas

förening

m e d d e l a r i sin t u r följande:

»Med ett undantag, som n ä r m a s t hade karaktären av en prisjustering olika

i Q ^ r i r v l f , -l ard , e m e l l a n ' h a r p r i s e t p å «iberplattor (wallboard) sedan hösten 1938 bibehå h t s vid en och samma nivå. Det torde knappast behöva påpekas, hurusom tillverkningskostnaderna per enhet allt sedan det nuvarande storeuropeiska krigets början och framför allt under det innevarande året undergått en mycket m a r k a n t stegring. Detta gäller icke blott råvaror och bränslen, vilka lågt räknat torde ingå med c:a 60 »/o av de rörliga tillverkningskostnaderna, u t a n sa gott som alla de övriga element, varav framställningskostnaden består. Det hade varit naturligt om denna produkt, i likhet med andra viktiga byggnadsmaterialier, järn, cement, trävaror m. m., fått vidkännas en mot de höjda tillverk™ft? Ki w " S V a ? n d e P r i s s t e S r i n g - Då så icke blivit fallet, har det skett med klar blick for önskvärdheten a t t icke ytterligare betunga de i så många andra hänseenden starkt stegrade kostnaderna för bostads- och andra byggen En prisförhöjning å träfiberplattor är emellertid icke f. n. påtänkt och torde icke utan tvingande skäl komma a t t övervägas. Den situation kan dock tänkas inträda,

Plt7ai

rdmdUStrin

kan

haVa

att

m

**

mellan att

i l ä g g a sin verksamhet

eller a t t så jämka priserna, a t t en skälig marginal mellan tillverkningskostnaden och utforsaljmngspris bibehålies. Mycket kommer härvid att bero av den allmänna utvecklingen av prisnivån i Sverige och av det allmännas penning- och prispolitik Framtiden ar i detta hänseende så osäker och beroende av så många nu okända faktorer att det for en enskild industrigren måste framstå såsom omöjligt a t t i

korall kXS. fSSt en PriSP0Htik' S ° m händelSemaS *** ™ ^ *»

Vid bedömandet av det problem, som de sakkunniga fått sig förelagt böra de sakkunniga emellertid enligt vår förmening uppmärksamma, aft det icke ensamt ar materialets pris, som fäller utslaget, utan a t t därjämte kostnaden för Z l behandling och uppsättning i mycket betydande grad inverkar på den egentliga byggnadskostnaden. Det förhåller sig därvid så - och härom torde de sakkunn f a lätt kunna övertyga sig a t t behandlingen och uppsättandet av den färd ga produkten på byggnadsplatsen i stort sett drager s a m T a och i vissa fall än hö7re kostnad an fabrikatets inköpspris, beräknat på samma enhet. Det måste L m f S såsom en ren orim ighet, att arbetskostnaden för uppsättandet i ett bygge a " en d t h h l f e n k e l . ° 1 ? h ^ J a n t e r l i g P r o d " k t som träfiberplattor i stort sett skall för dubbla materialkostnaden för byggherren, men förhållandet är ofrånkomligt så

116 länge byggnadsträindustrins löner ligga på nuvarande nivå, en nivå, som är väsentligt högre än den som gäller för exportindustrin.» Svenska tapetfabrikanternas förening svarar: »Samtliga råvaror för tapetframställningen hava undergått en avsevärd prisstegring. Priset på vissa ämnen har t. o. m. fördubblats. Trots dessa kraftiga stegringar i produktionskostnaderna, hava tapetfabrikanterna endast obetydligt förhöjt tapetpriserna, Prisförhöjningen motsvarar icke ens tillnärmelsevis produktionskostnadsförhöjningen. Relativt sett har således en prissänkning agt rum. Genom att icke höja priserna i mot produktionskostnadsökningen svarande grad hava således tapetfabrikanterna redan lämnat ekonomiskt bidrag med avseende å strävandena att hålla byggnadsproduktionskostnaderna nere. Allenast omkring 15 °/o av tapetproduktionen går till nybyggnader. Självfallet kan ej heller prissättning ske allenast av hänsynstagande till önskemålen om nedbringande av kostnaderna inom en tapetkonsumtionsgren, som allenast täcker 15 °/o av produktionen. Av flera skäl, som väl ej närmare behöva utvecklas, kan det ej heller ifrågakomma att hålla särskilda priser å sådana tapeter, som skola användas vid nybyggnader. . . . . . . I anslutning till vad sålunda anförts få vi meddela, att det f. n. tyvärr icke ar möjligt att åstadkomma en sänkning av fabrikernas tapetförsäljningspriser. Med hänsyn till den ringa del av byggnadskostnaden, som belöper på tapeter, torde emellertid detta faktum icke hava någon större betydelse för den fråga, som nu är under behandling.»

4. Cement, tegel, sten m. fl. material. För tillverkningen och försäljningen av alla de byggnadsmaterial, som levereras av jord- och stenindustrin, spela bränsle- och transportkostnadernas stegring stor roll. De beräkningar, som i ett tidigare kapitel redovisats och till vilka ovan upprepade gånger hänvisats, ge vid handen, att cement ingår med ett par procent i byggnadskostnaderna. Då cementpriset under det första krigsåret stigit med mellan hälften och två tredjedelar har enbart denna prisstegring medfört en höjning av de totala byggnadskostnaderna med över 1 % (av de 17 %, med vilka de stigit). Av hela kostnadsstegringen kommer på cementprisets del omkring 7 %. I sitt svar på de sakkunnigas skrivelse anför Cementa följande: »Den svenska cementindustrin har sedan många år tillbaka och särskilt under inverkan av de konjunkturer, som rådde efter det förra världskriget planmässigt strävat efter att genom en rationalisering av tillverkningen i möjligaste måni driva ned tillverknings- och distributionskostnaderna. Dessa åtgärder hava också lett dithän att det varit cementindustrin möjligt att tillhandahålla förbrukarna cement till allt lägre priser. De successiva prissänkningar, som tack vare rationaliseringen kunnat genomföras inom landet, torde också hava varit större an i något jam

0°m sålunda den svenska cementindustrin kan sägas hava tagit till sitt rättesnöre att ständigt kunna tillhandahålla marknaden erforderlig kvantitet cement till möjligast läfsta pris, följer härav utan vidare, att den ansvariga ledningen för denna industri även med största uppmärksamhet följt utvecklingen på byggnadsmarknaden under senare tid. Den prisökning på cement, ™*™™^SL priskontrollnämnds medgivande i olika etapper genomforts efter krigsutbrottet och

117 som efter en prissänkning i augusti månad utgör 1 kr. per 50 kg/säck, uppväger icke den ökning, tillverkningskostnaderna undergått efter krigsutbrottet. Med den cementkonsumtion, vi beräkna, måste därför redan med nuvarande cementpris skäliga förräntnings- och avskrivningskrav eftersättas. Ett övervägande redan nu av prissättningen på cement för det kommande året är av olika skäl svårt för att icke säga uteslutet. I första hand beror detta på omöjligheten att på förhand bedöma prisutvecklingen för kol, som utövar ett avgörande inflytande på tillverkningskostnaderna. Även andra mera betydande poster i tillverkningskalkylen, såsom exempelvis arbetslöner och frakter, äro ovissa. Cementindustrin kommer givetvis låta sig angeläget vara att till främjande av en önskvärd byggnadsverksamhet till envar tid hålla lägsta möjliga cementpris. Emellertid är det av antydda orsaker icke möjligt att, såsom de sakkunniga önska, nu framlägga några preciserade uppgifter rörande den framtida prissättningen. Slutligen vilja vi fästa uppmärksamheten på de åtgärder, som från cementindustrin närstående håll vidtagits och alltjämt vidtagas i syfte att genom förbättrade konstruktioner och metoder nedbringa byggnadskostnaderna. Därvid torde i första hand kunna nämnas den utredning angående konstruktionsprinciper och säkerhetsgrader för helgjutna betonghus, vilka i intimt samarbete med representanter för Byggnadsstyrelsen och Byggnadsnämnden i Stockholm alltsedan 1935 varit under arbete och f. n. håller på att avslutas. Speciellt denna sak torde på ett utomordentligt sätt kunna anses kugga in i Byggnadskostnadssakkunnigas arbete for lägre byggnadskostnader. Vidare skulle vi vilja framhålla, att cementindustrin tagit initiativet till den Betongtekniska Byrå inom Industrikommissionen, som har att handlägga försvarets tekniska betongfrågor och som första uppgift haft att genomföra en serie kurser för utbildning av kontrollanter för dylika betongarbeten och att därigenom i viss mån hela den viktiga kontrollantfrågan börjat dragas upp. Särskilt om säkerhetsfaktorerna för betongkonstruktioner nu äro avsedda att något justeras, blir kontrollantfrågan dubbelt viktig. En annan sak, som vi jämväl börjat närmare studera, är en verkligt rationell lösning av formbyggnadsfrågan för betongkonstruktioner. Varje åtgärd, som på detta sätt kan bidraga till att förbilliga byggnadskostnaderna, äro vi alltid intresserade av och vi skola gärna taga under övervägande, i vad mån vi jämväl i fortsättningen kunna bidraga till lösandet av dylika problem.» De senast nämnda frågorna behandlas på annan plats i detta betänkande. Av vad Cementa anför rörande sin prissättning framgår, att allenast det förhållandet, att vissa kostnadsfaktorers gestaltning under det kommande året icke vid skrivelsens avfattande kunde överblickas, hindrade Cementa från att lämna några preciserade uppgifter rörande prissättningen för 1941. Sedan läget i detta och andra avseenden klarnat torde det få tillkomma priskontrollnämnden att taga prissättningen å cement under förnyad prövning. Den överenskommelse, som träffats mellan nämnden och cementindustrin, gäller visserligen fortsättningsvis, om den icke revideras. Undersökas bör emellertid huruvida icke en sådan revision med hänsyn till läget på byggnadsmarknaden nu kan anses påkallad. Genom minskad avsättning har otvivelaktigt cementindustrin fått vidkännas en räntabilitetsförsämring. Från priskontrollnämndens sida har dock konsekvent hävdats, att ingen tillverkningsgren äger rätt att få täckning för sina fasta kostnader genom att dessa fördelas på en förminskad produktionsvolym med ökat belopp per tillverkad enhet. Denna princip synes de sakkunniga i huvudsak riktig och ur allmänna synpunkter torde det vara lämpligt att avsättningen inom »överflödsområden», d. v. s.

118 från sådana industrier som utan att hämmas av råvarubrist icke kunna erhålla tillfredsställande kapacitetsutnyttjande, stimuleras genom lägre priser. Sådana uppkomma också i dylika fall, i den mån konkurrens råder på marknaden. Där konkurrens icke råder, torde det tillkomma priskontrollnämnden att söka åstadkomma en motsvarande effekt. Dessa resonemang synas de sakkunniga tillämpliga på exempelvis cementindustrin. I detta sammanhang vilja de sakkunniga påpeka, att de i Cementas skrivelse lämnade uppgifterna rörande prisstegringen för cement knappast fullt riktigt återgiva den faktiska utvecklingen. För större förbrukare i Stockholm utgick sommaren 1939 ett pris av 2: 55 kr. per säck om 57 kg cement; efter den senaste pris justeringen i slutet av juli 1940, då en mindre sänkning genomfördes, är priset för samma kategori av köpare 3: 55 kr. per säck, vars innehåll dock minskats till 50 kg. Omräknat per säck om 50 kg har priset på sackad cement, fritt Cementas lager i Stockholm förändrats på följande sätt: före krigsutbrottet 2: 25 kr. från 7 oktober 1939 2:55 » » 1 januari 1940 2:65 » » 17 april 1940 3:40 » » 11 maj 1940 3:65 » » 31 juli 1940 3:55 » Sistnämnda pris gäller alltjämt. För tegel är prisstegringen under det senaste året väsentligt mindre än for cement. Priset på vanligaste tegelsort har exempelvis i Stockholm höjts från 80 kr. till 90 kr. per 1 000 st. Rörande det aktuella läget för denna bransch meddelar Tegelbrukens centralförbund som svar på de sakkunnigas skrivelse följande: »Förbundet har alltid hävdat den uppfattningen att man med behållande av lägsta möjliga försäljningspriser dels stimulerar byggnadsverksamheten i allmänhet, dels ock möjliggör avsättning av tegel till nya användningsområden, tornämligast där trä tidigare huvudsakligen använts. _ Förbundet anser sig i viss mån haft framgång med denna sm prispolitik. Teglets ställning som dominerande ytterväggsmaterial har hävdats och nya områden vunnits. Härigenom har det varit möjligt att fullt utnyttja brukens kapacitet. De under senare åren flera gånger ökade tillverkningskostnaderna, huvudsakligen genom löneökningar, har eliminerats av den mera ekonomiska tulldriften. . . , ÄÄÄ Sveriges Industriförbund föreslog den 18 september 1939 vissa pnsmodererande åtgärder, som Tegelbrukens centralförbund den 2 november samma år beslöt icke blott helt gilla utan härutöver även uppmana sina medlemmar att iakttaga återhållsamhet vid prisförhöjningar, även om dessa skulle vara fullt berättigade enligt Industriförbundets cirkulär. Sedermera fastställde förbundet att mga prisförhöjningar skulle få vidtagas, som icke motsvarade verkliga ökningar å arbetslöner och råvaror. Prisförhöjningar, uppkomna genom ökade räntor, skatter, driftsminskning och administrationskostnader, skulle däremot icke få vidtagas Den ökning i tillverkningskostnaderna, som under tiden från krigsutbrottet till juli 1940 uppkommit å till prisökning godkända kostnader varierande inom de olika

119 distrikten utgjorde enligt förbundets utredning mellan 9—17 % . På grund av denna utredning, beslöt förbundets styrelse den 12 juli 1940 »att styrelsen för sin del icke ansåg sig böra motsätta sig sådana eventuellt inkommande förslag till prisregleringar, där ökningen i de priser, som tillämpades före den 1 september 1939 ej överstiga 12 %>». Förbundet har med relaterande av ovanstående dels velat fästa Byggnadskostnadssakkunnigas uppmärksamhet på förbundets fullt lojala prispolitik, 'dels ock med detta velat klargöra ett tegelindustrins ytterligare bidrag till byggnadskostnadernas förbilligande genom denna självuppoffring icke kan komma att bliva betydande. Förbundet kan icke underlåta att för Byggnadskostnadssakkunniga framhålla sin förvåning över a t t andra materialindustrier icke tillhållits att föra en rimlig prispolitik u t a n fastmer synes ha fått sanktion för en prispolitik, som gått den påbjudna i motsatt riktning. I den allvarliga situation som nu råder är tegelindustrin intresserad av ökad sysselsättning, även om detta skulle innebära avstående av normalförräntning på anläggningskapitalet. Den korta tid som stått till förfogande för svar å sakkunnigas skrivelse har icke möjliggjort en noggrannare undersökning, vilken möjligen kunnat resultera i mera positiva förslag till prissättning. Icke enbart de många dimensionerna och kvaliteterna å tegel utan brukens olika driftsbetingelser, geografiskt sett, omöjliggör enhetlig prissättning. De i försäljningspriset på tegel ingående kostnaderna variera avsevärt från ort till ort. En kostnad, som emellertid är ungefär lika, oberoende av belägenheten. är transporterna från bruken till byggnadsplatserna, Dessa kostnader ha sedan krigsutbrottet drabbat teglet i avsevärd grad genom följande förhållanden: 1. Järnvägstransporten: Fraktnedsättning om vanligen 10—15 %> borttogs och frakten ökades med 10 %>. 2. Sjötransporter: En ökning har uppkommit med c:a 8 0 % . 3. Biltransporter: Ökningen här är den mest avgörande och uppgår i allmänhet till minst 40 °/ö. Till belysande av kostnadsökningen anföres följande exempel: Transport sjöledes från Haga vid Enköping till byggnadsplats i Stockholm: Före 1 sept. 1939.

Fraktkostnad med pråm Lossningskostnader, indexökning Körningskostnader i Stockholm Bil transportkostnaderna voro

kr. » »

5: 5:

Kronor 10: — kr. 15:

Okt. 1940. 9: — 0:50 7: — 16:50

Ökning.

21: —

6: —

— 6:50

Dessa exempel torde vara normala för större förbrukningsorter vad transporterna beträffar. Det under lång tid gällande priset å 3 X 5 X 10" lättmurtegel i t. ex. Stockholm var intill den 1 maj 1940... kr. 8 0 : — per 1 000 st. Genom ovan påtalade transportkostnadsökning i medeltal tillkom » 6:25 » » » härmed ökades priset till k r . 8 6 : 2 5 per 1 0 0 0 st. Då kostnadsökningen för enbart bränsle vid bruken uppgår till mera än 3. 7 5 p e r x 0 0 0 s t kr

har vid ett försäljningspris av 90 kr. per 1 000 st. bruken icke blivit gottgjorda för höjningar å arbetslöner, för det med c:a 100 %> ökade priset å sågspån, för andra förbrukningsartiklar som stigit i pris samt för räntor, vilka faktorer sammanlagt motsvarar 6—10% å försäljningspriset. På grund av vad ovan anförts får förbundet framhålla att möjligheterna till reducering av nu gällande försäljningspriser synas ganska begränsade. Ytterligare prisstegringar på förnödenheter och transporter synas icke kunna undvikas. Icke heller synes man ha stora utsikter till nedgång i tegelbruksarbetarnas löner, då dessa vid avtalsförhandlingen ständigt anse sig missgynnade i förhållande till byggnadsarbetarna, som utan hårdare arbete förtjäna mångdubbelt.» I en senare skrivelse har Tegelbrukens centralförbund till de sakkunniga överlämnat vissa tekniska utredningar, vilka behandlas på annan plats i detta betänkande (se bil. 1). Sveriges stenindustriförbund anför i sitt svar på de sakkunnigas skrivelse följande: »På grund av den konkurrens, som under de senaste åren varit rådande mellan olika slag av byggnadsmaterial, hava stenförädlingsverken för att göra sig gällande måst hålla mycket låga priser och nöja sig med en mycket liten vinst på sin verksamhet. På grund härav vore under nuvarande förhållanden en avsevärd höjning av prisen på stenindustrins produkter motiverad. Priset på för stenindustrin nödvändiga förbrukningsartiklar har nämligen stigit avsevärt — 25 å 5 0 % — liksom också arbetslönerna på grund av höjning av grundlönen, tillkomsten av det rörliga lönetillägget och bestämmelserna om semester m. m. Fraktkostnaderna ha även ökat avsevärt, och det måste framhållas såsom värt att beakta, att statens järnvägar samtidigt som Kungl. Maj:t vidtager åtgärder för nedbringande av byggnads- och andra kostnader ansett lämpligt att, trots det inkomsterna på grund av större trafik väsentligt ökats, höja frakttaxorna med 1 0 % och borttaga alla tidigare gällande rabatter. . Trots detta hava stenförädlingsverken hitintills icke företagit några prisförhöjningar, med undantag för granitstenhuggerierna, som nödgats höja sina priser med omkring 10 %. Någon förhöjning av nu gällande priser är tills vidare icke planerad under förutsättning, att de nu pågående förhandlingarna om nytt kollektivavtal leda till en önskad reducering av nu gällande priser, samt att kostnaderna för förbrukningsartiklar, transporter och frakter icke ytterligare ökas utan om möjligt nedbringas. Av ovanstående framgår sålunda att för stenindustrins del priserna i stort sett ligga på samma nivå som före kriget.» Oxelösunds järnverksaktiebolag, som har landets största fönsterglasbruk, har besvarat de sakkunnigas skrivelse genom att framhålla bl. a. följande: »Någon höjning av fönsterglaspriserna innevarande år har ej heller skett, trots att självkostnaderna väsentligt ökat, dels genom förhöjda råvarupriser och dels genom avsevärd inskränkning av driften. Erforderlig höjning är också svår att genomföra så länge det nu uteslutande från Tyskland importerade glaset ej undergått någon prisförändring.» Enligt vad de sakkunniga inhämtat ge dessa uppgifter icke en helt riktig bild av läget för fönsterglasets vidkommande. Priserna på fönsterglas höjdes nämligen under senare delen av 1939 med c:a 17 % för byggmästare, glasmästare o. d. större köpare. För sådana material som sand. grus och singel och i viss mån kalk och

121 murbruk spela transportkostnaderna en mycket stor roll. Inträffade prisstegringar torde knappast till fullo motsvara de höjda transportkostnaderna. För kalk och murbruk ha tillverkarnas vinstmarginaler starkt reducerats. De från ett antal företag inkomna svaren rörande plattor av olika slag m. fl. byggnadsmaterial tillhörande gruppen jord- och stenindustrin ge i övrigt vid handen, att för dessa råder en avsevärd konkurrens, vilken medfört att priserna hållits oförändrade eller endast i mindre utsträckning höjts. Även för dessa material spela eljest stegrade bränsle- och transportkostnader i allmänhet en betydande roll. Av de till denna grupp hörande företagen har sålunda Höganäs-Billesholms A.-B. meddelat, »att våra nuvarande priser för bostadsbyggnadsmaterial praktiskt taget ligga på samma nivå som före krigsutbrottet. Såsom situationen för dagen är, skulle den sedan dess inträdda fördyringen av våra produktionskostnader motivera prisförhöjningar, men vi ha ännu icke fattat beslut angående vår prispolitik för nästkommande år.» A.-B. Skånska cement gjuteriet, som tillverkar Nikeplattor (träullsplattor), betongsten för husgrunder, trappsteg, mellanväggsplattor och porfyritputs (fasadputs), meddelar: »Kostnaderna härför fördela sig på materialkostnader, arbetslöner samt tillägg för administration, förräntning och avskrivningar m. m. Materialkostnaderna skola vi söka nedbringa i den mån så visar sig möjligt, men då vi ej ensamma kunna bestämma dessa kostnader, äro vi ej i °stånd att angiva vilken reduktion, som här kan genomföras. Avtalet med arbetarna går ut med detta års utgång. Vi ämna då allvarligt arbeta för en sänkning av arbetslönerna. Helt naturligt kunna vi emellertid ej nu bedöma vilka resultat man härvid kan uppnå. De tillägg för administration o. d., som nu tillämpas, lämna ej marginal för någon större sänkning av våra priser. Vi äro emellertid beredda att genom en minskning på dessa poster sänka våra priser med c.-a 3 % för att i vår mån underlätta byggnadsverksamheten.» A.-B. Iföverken, som tillverkar golvplattor och sanitetsporslin, meddelar att kostnadsökningen i fabrikationen sedan krigsutbrottet utgör hittills mellan 25—30 %. »Huru den framtida utvecklingen kommer att bliva, är svårt att säga, men det finnes anledning befara, att kostnadsstegringen kommer att fortsätta. Våra försäljningspriser hava sedan krigsutbrottet höjts med c:a 8'5 % för golvplattor och sänkts något för sanitetsporslin. I vår prissättning hava vi således beaktat de synpunkter, som framhållits i Byggnadskostnadssakkunnigas skrivelse, och är det vår avsikt att göra detta även i fortsättningen så långt sig göra låter.» A.-B. Gustavsbergs Fabriks Intressenter har nyligen igångsatt tillverkning av sintrat sanitetsporslin. Företagets priser härpå ligga något högre än priset på poröst sanitetsporslin men betydligt lägre än priset på importerat sintrat porslin. Då det sintrade porslinet genom sin större hållfasthet och lägre porositet är det porösa överlägset, torde de lägre underhållskostnaderna uppväga det högre priset. Företaget framhåller kraven, att »den tekniska kvaliteten hos sanitetsporslinet bör vara sådan att glasyrsprickor icke upp-

122 komma och att föremålen hålla även för omilda stötar och slag. Själva förutsätta vi att den tekniska kvaliteten måste vara sådan att sanitetsporslinet håller lika länge som de hus, vari det är inbyggt.» »Vi ha icke vidtagit någon prisstegring på sanitetsporslin efter krigsutbrottet. Prisutvecklingen under år 1941 kunna vi icke med bestämdhet förutsäga, då denna blir beroende på dels kolpriserna, vilka ligga till grund för beräkningen av den elektriska ström, vi använda vid bränningen, dels kostnadsberäkningen för övriga råmaterial. Så vitt vi kunna bedöma torde dock en prisförhöjning av 10— 15 % komma att bliva nödvändig.» Trots detta skulle priserna komma att ligga under jämförbara utländska kvaliteters förkrigspriser. »Ett förbilligande av sanitetsporslinskostnaderna kan ske dels genom standardisering, dels genom att tvättställ och klosetter monteras färdiga vid fabriken och endast uppsättas å byggnadsplatsen.» Möjligheterna härför sammanhänga i viss mån med utformningen av rörledningsbranschens ackordsprislistor, vilken fråga behandlas på annan plats i detta betänkande.

5. Råvarubrist. Även om järntillgångens knapphet torde böra föranleda en viss sparsamhet i användningen av järn för byggnadsändamål och i övrigt bränsletillgångens begränsning och transportapparatens kapacitet i någon mån utstaka en mer eller mindre snäv ram för omfattningen av en möjlig byggnadsverksamhet, torde några fysiska hinder för en sådan av viss omfattning icke föreligga. Endast på vissa områden existera verkliga råvarusvårigheter. Sålunda har Linoleum A.-B. Forshaga meddelat att dess tillverkning upphör i februari 1941, då det ej finns möjligheter att erhålla de råvaror, som ingå i tillverkningen, i främsta rummet linolja, för så vitt ej före nämnda tidpunkt importmöjligheter öppnas. Samma brist på främst linolja framhålles från färgfabrikanternas sida. Något absolut hinder för byggnadsverksamheten torde denna dock icke utgöra. För flertalet invändiga målningsarbeten torde utan större olägenhet tillgängliga ersättningsämnen kunna användas. Åstadkommandet av lämpliga ämnen för utvändig målning av träytor, vilka utsättas för fukt, torde ännu icke i samma utsträckning lyckats. Emellertid förorsakas knappast någon skada därav, att nybyggda hus få stå omålade under några år. Ur kostnadssynpunkt medföra vissa ersättningsämnen för de knappa och starkt fördyrade färger, som tidigare vanligen använts, en viss besparing. Det synes vidare Färg- och fernissfabrikanternas förening icke uteslutet, »att en viss om än obetydlig minskning i den totala byggnadskostnaden skulle kunna ernås genom förbilligade arbetsmetoder såsom ökad användning av sprutmålning». E n annan vara, vars tillverkare ha att brottas med svårigheter att erhålla råvaror, är takpapp. Härom upplyser Sveriges takpappfabrikanters förening:

123 »I fråga om impregnerad byggnadspapp förhåller det sig så, a t t i denna vara ingående material till mycket stor del äro av utländskt ursprung. Hos somliga fabrikanter har sålunda åtminstone hittills såsom impregneringsmedel uteslutande använts asfalt, en importvara, och hos samtliga fabrikanter användes detta impregneringsmedel undantagslöst för framställning av underhållsfri papp. Då den inhemska tillverkningen av råpapp för fabrikation av impregnerad byggnadspapp icke fyller behovet, måste även råpapp i stor utsträckning importeras. Därtill kommer, att den inhemska tillverkningen av råpapp är i viss grad beroende av importerad yllelump. I de fall, där asfalt icke användes såsom impregneringsmedel, kommer destillerad stenkolstjära till användning, en vara som för närvarande är synnerligen knapp inom landet. De stenkolssorter, som nu huvudsakligen komma till användning vid våra gasverk, och som äro av tyskt ursprung, giva nämligen 5 0 % mindre stenkolstjära än de kol, som tidigare av gasverken använts, och av denna till hälften decimerade tjärproduktion skall enligt avtal med Tyskland hälften exporteras såsom kompensation för stenkolimporten. Av det anförda följer, a t t varken myndigheter eller fabrikanter kunna utöva något större inflytande på prisbildningen inom de råvarugrupper, av vilka takpappindustrin är beroende. Vid de förhandlingar representanter för vår förening bereddes tillfälle att föra med Byggnadsskostnadssakkunniga för någon tid sedan framhölls, att takpapp såsom taktäckningsmedel ställde sig så avsevärt mycket billigare än andra material, a t t för byggnadskostnadernas förbilligande huvudsaken vore, att takpappfabrikanterna på allt sätt stödjas i sina strävanden att tillförsäkra sig råmaterial för sin tillverkning, så att takpapp finnes att tillgå i sådan utsträckning, att ingen byggmästare av brist på varan tvingas tillgripa dyrare taktäckningsmedel. Det är sannolikt samma omsorg, som föranlett regeringen a t t utfärda exportförbud för takpapp och som föranleder Statens Handelskommission att endast på synnerligen tungt vägande skäl bevilja exportlicens å denna vara, för vilken vid export kan uppnås ett vida högre pris än vad fabrikanterna velat ifrågasätta inom landet.» S v å r i g h e t e r n a för t i l l v e r k n i n g e n av u n d e r h å l l s f r i t a k p a p p , som u t g ö r ett billigt t a k t ä c k n i n g s m e d e l , äro b e k l a g l i g a också därför att l i k n a n d e s v å r i g h e t e r även föreligga för d e t s ä r s k i l t p å l a n d s b y g d e n m y c k e t a n v ä n d a taktäckn i n g s m e d l e t eternit. Skandinaviska Eternit A.-B. skriver h ä r o m : »Såsom förhållandena för dagen te sig för oss, kunna vi icke y t t r a oss om prissättningen för vårt material för kommande år. Vi äro nämligen i första hand beroende av priset och tillgången på råasbest, vilket material vi tidigare erhållit från K a n a d a och Afrika. Så länge kriget varar äro emellertid dessa källor stängda för oss. Vår enda möjlighet är nu a t t försöka erhålla råasbest från Ryssland, och brevskrivaren har även för avsikt att inom en nära framtid fara till Moskva för underhandlingar i denna angelägenhet. Vi vilja emellertid för dagen icke underlåta a t t framhålla, att de priser, vi hitintills tillämpat, varit synnerligen låga. Som exempel kan nämnas, a t t vi tills dato sålt korrugerad eternit efter ett bruttopris av 3: 35 kr. per kvm. Om Ni jämför detta pris med gällande priser på a n d r a taktäckningsmaterialier, komma Byggnadskostnadssakkunniga att finna en avsevärd skillnad. Vi k u n n a emellertid redan nu säga, a t t ovannämnda pris under inga omständigheter kan hållas för framtiden, då vi redan äro underkunniga om, att för den händelse vi kunna förnya våra lager av råasbest, så komma vi nu att få betala ett avsevärt mycket högre pris för denna vara än tidigare, då vi gjort våra inköp från Kanada och Afrika. Under alla förhållanden kunna emellertid Byggnadskostnadssakkunniga vara förvissade om, att vi skola hålla priserna så låga, som det är oss möjligt, ett förhållande som vi ju redan bevisat genom de priser, vi hitintills tillämpat.»

6. Transportproblem. Bland de faktorer som förorsakat betydande kostnadsstegringar för leverantörerna av byggnadsmaterial spelar transportprisstegringen en framträdande roll. Upprepade gånger har denna nämnts i den föregående diskussionen av läget beträffande olika material. En sammanfattande diskussion torde här vara på sin plats. Liksom det varit angeläget att utröna, i vad mån bristande tillgång på byggnadsmaterial eller på för dessas tillverkning nödvändiga råvaror förelåge av den art, att denna hindrade en viss byggnadsverksamhet eller snävt begränsade den möjliga byggnadsverksamhetens omfattning, har även den frågan rest sig, i vad mån transportapparatens kapacitet lägger hinder i vägen för byggnadsverksamheten av liknande art. Byggnadsverksamheten ställer nämligen under normala förhållanden mycket betydande anspråk på transportväsendet. Ett uttryck härför utgör det förhållandet, att enbart kostnaderna för samtliga byggnadsmaterials transport från tillverkningsorten till byggnadsplatserna beräknats uppgå till omkring 5 % av de totala byggnadskostnaderna (exklusive tomtpris). Såvitt de sakkunniga kunna se hade en byggnadsverksamhet av någon mera betydande omfattning under år 1940 icke varit möjlig på grund av transportväsendets begränsade kapacitet. Framforslandet av erforderligt material till byggnadsplatserna hade sannolikt icke varit möjligt utan att viktigare transportbehov fått eftersättas, då en hårdare belastning av transportapparaten endast kunnat äga rum i starkt begränsad omfattning. Läget torde i mitten av 1941 härvidlag kunna beräknas vara ett annat. Produktionen av gengasaggregat samt ved och kol för dessa torde då ha fyllt det mest oundgängliga behovet och lastbiltrafiken bör då kunna utföra ett väsentligt större arbete än under 1940. De sakkunniga ha utgått från det enkla samband, vilket av fackmän framhållits för dem, att normalt samma fordonspark användes för bränsletransporter under den kalla årstiden och för transporter av byggnadsmaterial under den varma. I den mån transportapparaten förmår bära bränsleförsörjningens transportbehov innevarande vinter, torde man kunna påräkna att den även förslår för byggnadsverksamhetens behov följande sommar. Byggnadskostnadssakkunniga ha med stöd härav trott sig finna, att transportapparatens kapacitet icke torde komma att resa oöverstigliga hinder för en byggnadsverksamhet av den omfattning, som synes nödvändig för att förhindra en allvarlig bostadsbrist, önskvärdheten av att en sådan byggnadsverksamhet möjliggöres, synes också böra tillmätas en betydande vikt vid samhällets reglering av transportväsendet. Om denna uppfattning av förhållandet mellan transportbehov och transportförmåga är riktig, framstår det ytterligare som ett önskemål att transportkostnaderna sänkas eller åtminstone hindras från att ytterligare stiga. Nödvändigheten av att i görligaste mån begränsa byggnadskostnadernas stegring

125 leder de sakkunniga till att ifrågasätta, huruvida hela den taxehöjning, som statens järnvägar vidtagit för transporter av byggnadsmaterial, varit behövlig. I den mån den överstiger ökningen i omkostnaderna för järnvägsdriften, varpå de stegrade överskott, som statens järnvägar redovisat, tyda, och icke varit påkallad för att begränsa godsmängden, som eljest skulle hota att överstiga järnvägarnas transportförmåga, synes den de sakkunniga sakna berättigande. Enligt vår mening borde därför övervägas huruvida icke den allmänna 10-procentiga taxehöjningen kunde återtagas. Vad beträffar kostnaderna för biltransporter, sammanhänga dessa med priserna på bilar, gengasaggregat, ved och kol. Priserna på gengasaggregaten och bränslena synas kunna karakteriseras som höga. Underlåtenheten från respektive organs sida att ingripa mot dessa torde vara föranledd därav, att en snabb produktionsökning av varorna i fråga ansetts böra stimuleras genom höga priser. För gengasaggregaten torde redan ett prisfall ha ägt rum och ytterligare prisnedsättningar kunna förväntas uppkomma under trycket av konkurrensen mellan tillverkarna i den mån som efterfrågan avtar på grund av att en viss mättnad uppstått. Det ständigt stigande bränslebehovet kan däremot föranleda svårigheter att framskaffa erforderliga mängder gengasved och -kol. De sakkunniga vilja uttala den förhoppningen, att de ansträngningar som för närvarande göras att komma till rätta med dessa svårigheter, skola krönas med framgång utan att priserna på ved och kol bli alltför höga. Om den uppfattning rörande utvecklingen av förhållandet mellan transportapparatens kapacitet och transportbehovet, som de sakkunniga ovan givit uttryck för, visar sig riktig, torde man kunna räkna med att konkurrensen, såvida ved- och kolpriserna icke ytterligare stiga, kommer att medföra något sänkta taxor för biltransporter.

7. Omsättningsskatten och byggnadsmaterialen. Från ingången av 1941 har i Sverige införts en omsättningsskatt på 5 % på flertalet varor vid deras försäljning till konsumenterna. Ur de synpunkter, som Byggnadskostnadssakkunniga haft att anlägga, skulle det varit förmånligt om denna skatt icke drabbade för byggnadsverksamheten avsedda material och förnödenheter. Detta synes även väl förenligt med de för skattens konstruktion grundläggande principerna. Omsättningsskatt skall nämligen enligt dessa endast utgå å den egentliga konsumtionen av varor. Skatten skall däremot ej drabba tillverkningen som sådan liksom ej heller omsättning av fast egendom och vad därtill hör. Dessutom undantages omsättningen av vissa särskilt uppräknade artiklar från skatten. Då skatteplikten knutits till begreppet varor, föreligger skattefrihet för alla prestationer, som enbart ha karaktären av tjänster. Av denna grund ha sålunda transporttjänsterna undantagits från omsättningsskatt. Detsamma gäller biografer, teatrar m. fl. nöjesinrättningar. Av samma orsak lägges heller ingen skatt på bostads-nyttjande. Som skäl för denna skattebefrielse anföres i propositionen om omsättningsskatt, »att det vore skäligen menings-

126 löst att åstadkomma en större inknappning av bostadsstandarden än som betingas av bostadsproduktionens nedgång, att en skatt på hyrorna, i den mån den överflyttades på hyresgästerna, otvivelaktigt skulle medföra socialt ogynnsamma verkningar, då den särskilt hårt komme att drabba den fattigare stadsbefolkningen, samt att en skatt på bostädernas hyresvärde skulle förutsätta en bättre taxering av förmånen av egen bostad än den, som för närvarande förekommer». Om av dessa anledningar bostadsnyttjandet helt är befriat från omsättningsskatt samt vidare försäljning av fastighet också går fri därifrån, synes denna skatt, som är avsedd att drabba konsumtionen och icke produktionen, över huvud icke böra läggas på något av de element, som ingå i byggnadskostnaderna. Eljest skulle skatten träffa dem, som nu önska uppföra byggnader eller köpa nya hus, på ett sätt som icke kan anses rättvist i förhållande till de tidigare innehavarna av egna hem eller andra fastigheter. E n dylik extra belastning av nybyggnadsverksamheten skulle under en tid av stigande byggnadskostnader allvarligt försvåra strävandena att genom en tillräcklig nyproduktion av bostäder hindra en ur flera synpunkter olämplig hyresstegring. I vilken utsträckning den genom förordning av den 13 december 1940 från ingången av 1941 införda omsättningsskatten kommer att omfatta jämväl byggnadsmaterial synes då detta skrives icke full klart. Enligt 2 § 1 mom. skall omsättningsskatt icke utgå vid försäljning av bl. a. cement och kalk samt bränslen och smörjoljor. Enligt förordningens 1 § skall sådan skatt utgå vid yrkesmässig försäljning av varor från butik eller därmed likartat försäljningsställe samt vid yrkesmässig försäljning av butikshandelsvaror i andra fall än ovan sägs, dock ej när försäljningen sker till återförsäljare. I enlighet härmed skulle sålunda alla byggnadsmaterial, som inköpas genom butik utan vidare drabbas av skatten. I de förordningen åtföljande anvisningarna förklaras härvid: »Med varor förstås i denna förordning materiella ting av lös egendoms natur. Härunder inbegripas icke blott helfabrikat utan även råvaror, materialier och halvfabrikat.» — »Med butik avses salubod, varuhus eller annan handelslokal, som hålles öppen för försäljning av varor direkt till allmänheten.» En icke obetydlig del av de inom byggnadsverksamheten använda materialen och förnödenheterna torde inköpas under förhållanden, som kunna falla under dessa bestämmelser. E n betydande mängd byggnadsmaterial köpes emellertid direkt från fabriker eller grossister; särskilt större byggmästare torde övervägande använda sådana inköpsmöjligheter. I vad mån denna omsättning drabbas av skatten beror helt på bestämningen av begreppet butikshandelsvaror. I förbigående kan här emellertid understrykas, att i den mån samma företag bedriva såväl butikshandel som dylik försäljning i parti, kunna de för if rågakommande produkter bli jämställda med partiförsäljarna. Det heter sålunda i anvisningarna: »Inom vissa branscher — t. ex. inom järnhandeln, färghandeln och livsmedelshandeln — förekommer ofta, att ett och samma företag bedriver

127 såväl butikshandel för försäljning direkt till allmänheten som ock försäljning till återförsäljare. I dylikt fall må, under förutsättning att i bokföringen göres klar åtskillnad mellan de båda verksamhetsgrenarna, vardera verksamheten i skattehänseende behandlas efter därför gällande regler. Eljest måste hela rörelsen behandlas efter de strängare reglerna för butikshandeln, innebärande att skatteplikt inträder även vid försäljning till återförsäljare.» Här talas visserligen endast om undantag vid försäljning till återförsäljare. I 2 § 2 mom. heter det emellertid: »På framställning av skattskyldig, vilken enligt lag är skyldig föra handelsböcker, äger länsstyrelsen medgiva, att från skatteplikt i fall som avses i 1 § a) skola undantagas varor, vilka icke äro att hänföra till butikshandelsvaror. Sådant medgivande lämnas för viss tid eller tills vidare; och må länsstyrelsen föreskriva de närmare villkor för förmånens åtnjutande, som till förekommande av missbruk prövas erforderliga.» Bestämmelsen har tillkommit för att icke butikshandelsföretag ifråga om vissa varor skola få minskad konkurrensförmåga gentemot andra försäljare av samma varor. Intresset knyter sig sålunda främst till definitionen av begreppet butikshandelsvaror. Denna lyder i anvisningarna sålunda: »Till butikshandélsvaror hänföras alla varor, som enligt vedertaget affärsbruk tillhandahållas från butik, oavsett om varorna äro avsedda för direkt konsumtion eller för annat ändamål. För att en vara skall anses utgöra butikshandelsvara fordras med andra ord, att varan eller i allt väsentligt likartad vara normalt kan av allmänheten inköpas i butik; den omständigheten, att handel med varan därjämte bedrives utom butik, saknar härvid betydelse. Å andra sidan är det icke tillräckligt, att varan undantagsvis kan inköpas i butik; en vara, som saluhålles i någon enstaka specialbutik men som sedvanligen brukar beställas direkt hos producent eller eljest anskaffas annorledes än genom inköp i butik, anses sålunda icke utgöra butikshandelsvara. Såsom butikshandelsvaror skola på grund härav räknas exempelvis burfåglar och akvariefiskar, person- och lastautomobiler, motorcyklar, kylskåp, redskap och verktyg av olika slag, mjölkningsmaskiner, symaskiner, skriv- och räknemaskiner samt andra utensilier för kontorsbruk ävensom möbler. Däremot skola till butikshandelsvaror icke hänföras exempelvis hundar, hästar och boskap, lustjakter, tröskverk och andra större lantbruksmaskiner, hissar, tryckpressar och specialbyggda maskiner av olika slag, och ej heller från fastighet avskilda beståndsdelar, såsom grus, sten o. d., då de försäljas i obearbetat skick. Till butikshandelsvaror skola icke heller hänföras sådana huvudsakligen för byggnadsverksamhet eller industriellt bruk avsedda råvaror och materialier, som visserligen stundom kunna av allmänheten inköpas i butik men vilkas försäljning till ojämförligt största delen sker i annan form än genom butikshandeln, t. ex. järnbalkar och tegel.» I propositionen nämndes såsom exempel i sista raden ovan cement och kalk. Utskottet förklarade härtill: »Meningen har tydligen varit att till följd

128 härav från beskattningen skulle undantagas huvudparten av cement- och kalkförsäljningen, enär denna antagits till ojämförligt större delen ske i annan form än genom butikshandel. Enligt vad för utskottet upplysts torde detta antagande emellertid knappast vara riktigt. Åtminstone vad angår cement torde försäljningen till mycket betydande del ske från butik. Vill man bibehålla skattefriheten för cement och kalk, vilket utskottet för sin del finner befogat, torde dessa varuslag alltså böra särskilt upptagas bland undantagen i 2 § 1 mom.» Motsvarande invändningar synas kunna göras beträffande flertalet byggnadsmaterial, som i större eller mindre utsträckning säljas i butik. Klarhet synes endast råda om behandlingen av cement och kalk vilka enligt 2 § uttryckligen undantagits från skatten, samt rörande de i dessa anvisningar — vilka torde få tillmätas nära nog samma vikt som själva lagtexten — som exempel nämnda varorna d. v. s. å ena sidan kylskåp, som namnes som butikshandelsvara, å andra sidan grus, sten o. d. samt järnbalkar och tegel, vilka icke falla under denna beteckning. Huru byggnadsmaterial i övrigt skola behandlas framgår icke fullt klart. Utskottet har ifråga om tolkningen av begreppet butikshandelsvaror anfört följande: »Genom att skatteplikten i vissa fall måste anknytas till begreppet butikshandelsvaror blir det uppenbarligen av största betydelse att klarhet vinnes om vilka varor som skola anses hänförliga till nämnda kategori. Såsom departementschefen framhållit, är det emellertid tyvärr icke möjligt att härvidlag uppdraga några fullständiga och otvetydiga gränser. I förslaget har man nöjt sig med att i en mera allmänt hållen beskrivning och genom angivande av exempel söka åskådliggöra vilken innebörd man velat giva åt begreppet ifråga, varjämte den i 19 § omförmälda centrala omsättningsskattenämnden förutsatts skola erhålla befogenhet att träffa bindande avgöranden i hithörande spörsmål. Även utskottet finner, att vad sålunda föreslagits innebär den enda möjliga lösningen, och har i stort sett icke något att erinra mot den beskrivning jämte exempel, som intagits i anvisningarna; blott ett par mindre jämkningar, delvis betingade av ändringar i 2 § beträffande de skattefria varuslagen, har utskottet funnit påkallade. I övrigt anser sig utskottet här endast böra framhålla, att det av samma skäl, gom föranlett utskottet att föreslå den nyss omnämnda kompletteringen av 2 §, givetvis ar angeläget, att alla varor som i någon mera betydande utsträckning försäljas i butik — låt vara endast inom lanthandeln eller eljest inom någon mera begränsad del av butikshandeln - också bliva förklarade för butikshandelsvaror Genom samarbete mellan omsättningsskattenämnden och näringslivets representanter bör enligt utskottets mening en godtagbar ordning på området kunna åstadkommas.» O J * " * Centrala omsättningsskattenämnden har i sitt meddelande nr 2, daterat den 23 december 1940, uppgjort en första lista på trävaror, järnvaror och byggnadsmaterial, vilka skola hänföras till butikshandelsvaror respektive icke betraktas som sådana. Denna lista har följande utseende:

1. Butikshandelsvaror. Takpapp. Underlagspapp. Grundisoleringspapp. Förhydningspapp. Trossbottenpapp. Bitumenmattor. Isoleringsmattor (såsom sjögräsmattor, glasullsmattor och stenullsmattor). Fuktisoleringsmedel (såsom asfaltemulsioner och tjärprodukter). Impregneringsmedel (såsom Ofalin och Sika). Träkonserveringsmedel (såsom Solignum, Rustikol, Cuprinol). Gips. Reveteringsmattor och reveteringsväv Nöthår. Tjärdrev. Kallim. Kitt. Trätjära. Taktjära. Takpappfärger. Rödfärg. Spjäl- och rutstaket (såsom Ideal och Gunnebo). Byggnadssmide och byggnadsbeslag. Byggnadsgjutgods. Gångjärn. Lås och handtag. Spik, krok och skruv (även fransk skruv). Krampor och nitar, bult och mutter. Dörrstängare. Takfönster av gjutjärn. Luftventiler och luftgaller. Diskbord och disklådor. Galvaniserade hinkar. Spadar och skyfflar. Järnspett. Yxor. Korpar. Skottkärror. Kvastar. Hästskor, hästskosöm och brodd. Vagnsaxlar och vagnsfjädrar.

2, Icke butikshandelsvaror. Rund virke. Bilade, sågade eller hyvlade trävaror. Byggnadssnickerier (såsom dörrar, fönster och listverk). Träfiberplattor (wallboard). Kryssfanér (plywood). Lamellträ. Parkettstav. Takstickor och sågade takspån. Granspiror. 3 9 41

130 Hässjestörar. Stängselpålar och stängselstahor. Kraftledningsstolpar. Tegel och tegelrör. Lera, cementrör och cementpålar. Glaserade lerrör. Plattor, byggnadsblock och mursten av lättbetong (såsom klinkerbetong, slaggbetong, gasbetong, tretong). Kakelväggplattor. Golvplattor. Kalkstens- och marmorplattor. Tak- och väggplattor av lerfabrikat, sten eller kakel. Mur- och putssand. Murbruksblandning och betongblandning. Enligt senare listor ha bl. a. spisar, diskmaskiner och tvättmaskiner samt åtskillig elektrisk materiel hänförts till butikshandelsvaror. För butikshandelsvarorna gäller sålunda i huvudsak att de drabbas av omsättningsskatt, oberoende av vem som säljer dem. De material, som icke hänförts till butikshandelsvaror, äro utan vidare befriade från omsättningsskatten i den mån de säljas av företag, vilka icke bedriva butikshandel; butikshandelsföretag kunna för samma varor efter framställning till länsstyrelse medgivas befrielse från omsättningsskatt för dessa. Man torde kunna räkna med att järnhandlare m. fl. försäljare av byggnadsmaterial skola ingiva framställning härom och erhålla sådant medgivande. Ytterligare förteckningar på olika byggnadsmaterial torde vara att förvänta från centrala omsättningsskattenämnden. Även för butikshandelsvaror — i den mån vissa byggnadsmateriel räknas dit — finnas vissa möjligheter att erhålla befrielse från skatt, nämligen för den försäljning, som äger rum till återförsäljare. En befrielse härvidlag skulle enligt ovan återgivna bestämmelser kunna komma ifråga såväl då försäljningen sker från fabrikant eller grossist som då den sker genom butikshandelsföretag. I anvisningarna heter det vidare härom: »Som återförsäljare skall vid tillämpning av förordningen anses endast den, som bedriver återförsäljningen yrkesmässigt. Med återförsäljare likställes sådan producent av varor, som inköper eller eljest anskaffar varor för bearbetning eller förbrukning i rörelse. Härav följer, att såsom producent icke räknas exempelvis en byggmästare, som på entreprenad verkställer ett husbygge, och ej heller en jordbrukare, som icke driver rörelse i kommunalskattelagens mening.» En byggmästare, som för egen räkning uppför en byggnad, torde i motsvarande fall utan vidare räknas som konsument av de varor han inköper. Leveranser av butikshandelsvaror till byggmästare skola sålunda, alltid beläggas med skatt. Kammarrättsrådet C. P. Engblom anser i sin kommentar till omsättningsskatteförordningen konsekvensen därav vara »att en underentreprenör till en byggmästare, exempelvis en smed, målare, snickare, plåtslagare etc, jämväl bör i likhet med byggmästaren betraktas såsom konsument. Skatt bör sålunda även utgå då butikshandelsvaror levereras till underentreprenören »

131 Tad dylika hantverkares prestationer i Övrigt angår, gäller bestämmelsen att omsättningsskatt skall utgå »vid förfärdigande, på beställning av annan an återförsäljare, av butikshandelsvaror eller» »av varor, som icke äro att hänföra till butikshandelsvaror men som äro avsedda för någons personliga bruk och bekvämlighet eller eljest ämnade att utgöra någons personliga lösegendom», »så ock vid utförande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete å sådana varor, allt under förutsättning att arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare med fast driftställe för näringsverksamhet och att arbetet faller inom området för nämnda verksamhet». I anvisningarna förklaras i anslutning härtill: »I denna punkt stadgas skatteplikt vid vissa slag av arbetsprestationer. Såsom allmänna förutsättningar för skatteplikt vid arbetsprestation gäller, dels att arbetet hänför sig till butikshandelsvaror eller varor som äro avsedda att utgöra någons pesonliga lösegendom, dels ock att arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare med fast driftställe för näringsverksamhet och att arbetet faller inom området för nämnda verksamhet. Utanför det skattepliktiga området faller på grund härav bl. a. allt arbete å fast egendom, betjäning av kunder i frisérsalong samt arbete, som utföres i kundens hem av person utan fast driftställe, t. ex. en hemsömmerska. Har företagare fast driftställe, är det utan betydelse om arbetet utföres å driftstället eller annorstädes.» Genom bestämmelsen att arbete på fast egendom icke är skattepliktigt, torde det mesta byggnadsarbetet vara undantaget. Skatteplikt gäller sålunda endast för sådant hantverksarbete, som utföres på butikshandelsvaror av underentreprenör med fast driftställe. Har skatt redan erlagts vid dennes inköp av varan eller råvara, får han enligt 4 § 2 mom. vid sin deklaration av omsättningen göra avdrag för vad han därvid utgivit, så att dubbelbeskattning icke sker. Som ovan nämnts tillkommer det närmast den centrala omsättningsskattenämnden att avgöra, vilka varor som skola i beskattningshänseende hänföras till butikshandelsvaror. Byggnadskostnadssakkunniga vilja starkt understryka vikten av, att genom nämndens försorg — i den mån så icke redan skett — med största skyndsamhet utredes, i vilken utsträckning skatten kommer att drabba byggnadsmaterial. Det synes med ovan anförd motivering vara väl förenligt med de för omsättningsskattens utformning grundläggande principerna, att flertalet byggnadsmaterial befrias från densamma. Skulle centrala omsättningsskattenämnden vid sin prövning finna sig tvungen att förklara viktiga byggnadsmaterial för butikshandelsvaror i förordningens mening, synes vikten av att byggnadsmaterialen icke fördyras böra föranleda en prövning av frågan, huruvida icke regeringen har anledning att med stöd av 2 § 3 mom. förordna om undantag från skatteplikt beträffande de viktigaste ifrågavarande artiklarna. Enligt Byggnadskostnadssakkunnigas uppfattning vore det jämväl anledning överväga, huruvida icke i förordningen om omsättningsskatt kunde införas en distinktion mellan konsumtionsvaror och produktionsförnödenheter av sådan art, att de senare — såsom hela tiden synes ha varit avsett — helt befrias från skatten.

132 8, Byggnadskostnadssakkunnigas uttalande. De uppgifter rörande tillgång och priser på olika byggnadsmaterial, som de sakkunniga insamlat och i detta kapitel sammanställt, ha avsett att belysa två olika frågor. För det första har det gällt att utröna huruvida en sådan brist på produkter eller råvaror för deras tillverkning förelåge, som skulle vara ägnad att hindra en byggnadsverksamhet av den omfattning, som ur andra synpunkter framstått som önskvärd. För det andra ha de sakkunniga haft att undersöka möjligheterna att åstadkomma prissänkningar för de olika byggnadsmaterialen. Vad den första frågan beträffar, ha de av de sakkunniga insamlade uppgifterna givit vid handen, att man icke behöver räkna med att en råvarubrist skall stoppa önskvärd byggnadsverksamhet. Järntillgången är emellertid så begränsad, att föreliggande möjligheter att vid byggen inskränka järnåtgången böra tillvaratagas. E n verklig brist synes eljest icke göra sig gällande annat än för linolja och billiga taktäckningsmaterial. I intet av dessa fall är emellertid bristen sådan, att den i och för sig omöjliggör en viss byggnadsverksamhet. I viss utsträckning förefinnas lämpliga ersättningsämnen och i en del fall kan man avstå från t. ex. målning, åtminstone för en kortare tid. Allvarligare är i så fall den allmänna bränslebrist, som kan uppkomma och som skulle drabba ett flertal byggnadsämnesindustrier tämligen hårt. För de sakkunniga framstår emellertid önskemålet att åstadkomma en sådan byggnadsverksamhet, som erfordras för att en allvarlig bostadsbrist skall kunna undgås, som så betydelsefullt, att byggnadsverksamheten enligt deras mening icke torde böra sättas i efterhand vid en nödvändig begränsning av användningen av knappa tillgångar. Tvärtom synes enligt de sakkunnigas uppfattning en viss byggnadsverksamhet böra intaga en framskjuten plats vid fördelningen på olika användningsområden av tillgängliga resurser (t. ex. av järn och bränsle). Skulle härvidlag en ytterligare inknappning än den, som för ögonblicket framstår som erforderlig, bli nödvändig, torde någon sådan anordning få tillgripas, att ett offentligt organ utrustas med befogenhet att företaga en avvägning av förbrukningen olika byggnadsprojekt emellan. Som de sakkunniga på annan plats i detta betänkande utveckla, torde övervägande delen av den byggnadsverksamhet, som inom den närmaste framtiden kan komma att äga rum, förutsätta en offentlig medverkan ifråga om finansieringen. Den prövning av olika byggnadsprojekt ur olika synpunkter, som härvid måste förutsättas, torde därvid närmast tillkomma statens byggnadslånebyrå. Det skulle förmodligen ligga närmast till hands att de överväganden, som hushållningen med vissa knappa resurser påkallar, kombineras med denna prövning. De sakkunniga förutsätta därvid att byggnadslånebyrån kommer att samarbeta med andra organ som de kommunala byggnadsnämnderna, arbetsmarknadskommissionen, industrikommissionens byggnadsavdelning m. fl.

133 De sakkunniga ha även sökt bilda sig en uppfattning om huruvida transportapparatens kapacitet kan tänkas komma att lägga hinder i vägen för önskvärd byggnadsverksamhet. Såvitt de förstå föreligger knappast en sådan risk. Det ovan anförda gäller givetvis under förutsättning av att det utrikespolitiska läget icke undergår någon radikal förändring. Genom en sådan kunna givetvis här anställda betraktelser lätt ställas på huvudet. Vad så priserna på olika byggnadsmaterial beträffar har den föregående sammanställningen belyst, i vilken utsträckning dessa påverkas av vissa kostnadsstegringar, som göra sig gällande för flertalet materialleverantörer. Bland dessa märkas de höjda bränslepriserna, stegrade transportkostnader, i flera fall stegrade järnpriser samt vissa lönestegringar i samband med indexregleringen och semesterlagen. Givetvis har dessutom den starkt minskade avsättningen medfört, att företagen haft svårt att få täckning för sma fasta kostnader. En prisförhöjning av denna senare anledning har dock icke godkänts av priskontrollnämnden och inom de branscher, där en betydande konkurrens råder företagen emellan, ha i allmänhet icke heller en prishöjning i proportion till höjningen av de rörliga kostnaderna kunnat företagas. I föreliggande situation äro enligt de sakkunnigas mening möjligheterna att åstadkomma en prissänkning för byggnadsmaterialen relativt begränsade. De nämnda kostnadsstegringarna äro icke betingade av förhållanden inom byggnadsindustrin och kunna endast i begränsad utsträckning påverkas från denna. I vissa fall undandraga de sig helt ingripanden från de svenska statsmakternas sida. Vad som av dessa kan åtgöras, inskränker sig främst till en sådan priskontroll, som i möjligaste mån söker hålla tillbaka prisstegringarna på byggnadsmaterial. Vad konkurrensområdena beträffar, synes en sådan åtgärd icke ens behövlig. De försämrade avsättningsmöjligheterna ha på sådana områden i och för sig en tendens att skärpa kampen företagen emellan att uppnå en någorlunda tillfredsställande produktionsomfattning. På sådana områden däremot, där sammanslutningar äga möjlighet att genomföra prisstegringar, torde priskontrollnämnden böra och kunna ingripa. Som i det föregående nämnts förvänta de sakkunniga, att prissättningen för järn kommer att inom kort upptagas till förnyad prövning. I anslutning därtill torde det vara en självklar sak, att priserna på olika järnartiklar justeras. De sakkunniga vilja vidare rekommendera, att förhandlingar upptagas med cementindustrin om en revision av gällande överenskommelse rörande prissättningen på cement. Enligt de sakkunnigas mening vore det av största värde, om avsättningen på »överflödsområden», d. v. s. från industrier, vilka utan att hämmas av råvarubrist ha stor outnyttjad kapacitet, kunde stimuleras genom prissänkningar av tillräcklig omfattning. Genom att icke godkänna prisstegringar, som fullt ut svara mot inträffade fördyringar av de fasta kostnaderna, torde en på sina

134 håll önskvärd sanering inom byggnadsämnesindustrierna, vilka under de senaste årens exceptionella högkonjunktur i mycket hög grad byggt ut sin produktionskapacitet, kunna åstadkommas, liksom en på sina håll säkerligen möjlig rationalisering och standardisering därigenom skulle kunna framtvingas. De goda avsättningsmöjligheterna under högkonjunkturen synas ha gjort det möjligt för företagarna att ägna mindre uppmärksamhet åt produktionskostnadernas nedbringande och främjat en konkurrens med kvalitetsförbättringar av emellanåt endast skenbar natur. På statsmakterna torde det även ankomma att söka hålla nere kostnadsstegringarna på andra områden, vilka kunna inverka oförmånligt även på byggnadsindustrin. Hit höra bränslepriserna, transportkostnaderna liksom även levnadskostnaderna i allmänhet. De sakkunniga anse sig dock icke ha anledning att i detta sammanhang ingå på sådana problem, vilka måste upptagas i betydligt vidare sammanhang än de, som de sakkunniga för sin del haft att behandla. Enligt de sakkunnigas mening vore det vidare av värde om byggnadsmaterialen helt kunde undandragas från omsättningsskatt. Som ovan utvecklats torde detta vara väl förenligt med de för skatten grundläggande principerna. Närmast ifrågasätta de sakkunniga, huruvida icke skäl föreligger för Kungl. Maj:t att med stöd av 2 § 3 mom. av förordningen om omsättningsskatt förordna om undantag från skatteplikt för de viktigaste av de byggnadsmaterial, vilka blivit hänförda till butikshandelsvaror. Bland dessa kunna här som exempel nämnas spisar. Som de sakkunniga starkt understrukit vid sina överläggningar med leverantörer av olika byggnadsmaterial, tillkommer det fabrikanterna att å sin sida på egen hand och inom sina sammanslutningar sträva efter ett förbilligande av tillverkningen genom rationalisering och standardisering. I den nuvarande situationen synes särskild uppmärksamhet böra ägnas häråt liksom även åt möjligheterna att genom inhemsk tillverkning skapa ersättning för sådana produkter, vilka icke kunna importeras eller för vilka råvaror icke finnas tillgängliga. Sammanfattningsvis vilja de sakkunniga uttala, att möjligheter till prissänkningar enligt deras mening torde förefinnas för vissa byggnadsmaterial, vilka möjligheter givetvis böra till fullo utnyttjas. Å andra sidan finnas betydande risker för att prisstegringar å andra material skola inträda, vilka icke helt kunna hållas tillbaka. Vägande dessa båda möjligheter mot varandra ha de sakkunniga därför kommit till den slutsatsen, att de icke vågat räkna med någon sänkning av priserna för byggnadsmaterial i allmänhet. Å andra sidan ha de förutsatt, att någon ytterligare ökning av byggnadskostnaderna genom stegrade materialpriser icke heller skall uppkomma. De äro medvetna om, att detta resultat icke torde kunna uppnås utan ansträngningar från såväl företagens som de priskontrollerande myndigheternas sida.

135 K A P I T E L 7.

Byggnadsindustrins arbetskostnader och byggnadsarbetarnas inkomster. 1. Byggnadsarbetarnas inkomster. En förutsättning för ett riktigt omdöme rörande byggnadsindustrins löner är kännedom icke blott om timlöner och ackordsförtjänster utan även om anställningsförhållanden och årsinkomster för byggnadsarbetarna. Medan den av socialstyrelsen bearbetade lönestatistiken innehåller vissa uppgifter rörande byggnadsarbetarnas tim- och veckoförtjänster, har den icke ansetts möjliggöra beräkningar av årsinkomster. Börande dessa ha i officiell statistik eller offentliga utredningar icke funnits andra uppgifter än dels de inkomstuppgifter, som bearbetats vid folkräkningar, dels den undersökning, som byggnadsindustrisakkunniga utförde rörande arbetsgivares och löntagares inkomster inom byggnadsindustrin, publicerad som del I I av de sakkunnigas betänkande (S. O. U. 1938:3), dels slutligen den arbetsstatistiska undersökning, som på sin tid verkställdes av B. Nyström på uppdrag av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga (Arbetsstatistisk undersökning rörande husbyggnadsverksamheten i Sveriges städer och stadsliknande samhällen, Stockholm 1922). Den vid 1935/36 års extra folkräkning använda yrkesgrupperingen är emellertid så summarisk, att en närmare belysning av inkomstförhållandena för olika grupper av byggnadsarbetare skulle förutsätta en omfattande bearbetning av själva primärmaterialet. Ur 1930 års folkräkning kunna däremot — så som bearbetningen där skett — omedelbart vissa uppgifter hämtas. Emellertid ligger 1930 års folkräkning liksom också byggnadsindustrisakkunnigas undersökning, som i här avsedd del omfattar åren 1931 och 1932, så pass långt tillbaka i tiden, att önskemål om uppgifter för något senare år måst resa sig. Byggnadsindustrisakkunnigas undersökning har vidare (med undantag av Stockholmstrakten) begränsats till städer, köpingar och municipalsamhällen. Såväl folkräkningarna som byggnadsindustrisakkunnigas undersökning äro slutligen grundade på taxeringsuppgifter med därav följande konsekvenser ifråga om resultaten. I sitt yttrande av den 30 september 1938 över byggnadsindustrisakkunnigas utredning understryker sålunda socialstyrelsen »det av de sakkunniga själva betonade förhållandet, att undersökningsresultaten äro behäftade med åtskilliga bristfälligheter, närmast beroende på att de svagheter, som alltid måste vidlåda inkomstredovisningar, utförda på grundval av ett skattestatistiskt material, förstoras genom byggnadsindustrins skiftande natur och oregelmässiga arbetsförhållanden. I fråga om löntagare inom byggnadsindustrins olika fack bruka sålunda de

136 deklarationerna kompletterande och kontrollerande löneuppgifterna inkomma rätt ojämnt och oregelbundet; det föreligger icke heller någon som helst skyldighet för hus- och villaägare att avgiva dylika uppgifter. Måhända har man här en förklaringsgrund till de anmärkningsvärt låga inkomstuppgifter, som flerstädes uppgivas för den av husägare mest anlitade gruppen av byggnadsarbetare, nämligen målarna.» Byggnadskostnadssakkunniga ha ansett det vara av största värde vid fullföljandet av det åt dem givna utredningsuppdraget att erhålla ytterligare upplysningar rörande byggnadsarbetarnas inkomstförhållanden. Sådana upplysningar ha, som även socialstyrelsen i ovan citerade yttrande framhållit, synts vara möjliga att hämta ur de anmälningar om olycksfall i arbete, vilka samlas hos riksförsäkringsanstalten. »I dessa anmälningar», uttalar socialstyrelsen, »skall beträffande varje arbetsgivare, hos vilken den skadade haft anställning under året närmast före olycksfallsdagen, bl. a. uppgivas antalet av arbetaren utgjorda arbetsdagar samt uppburen arbetsförtjänst i kontant lön och naturaförmåner. Detta material, där det med hänsyn till ersättningsberäkningen ligger i uppgiftslämnarnas intresse att icke underskatta sina arbetsförtjänster, har av socialstyrelsen med fördel utnyttjats i lönestatistiskt syfte i den nyligen utgivna utredningen om skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor.» Sedan detta yttrande avgavs, har samma material även kommit till användning vid en inom socialstyrelsen utförd undersökning rörande sågverksarbetarnas arbetsförhållanden. Vid båda dessa undersökningar har det sålunda rört sig om löntagare, vilka i likhet med byggnadsarbetarna ha säsongarbete, och materialet har därvid ansetts kunna ge en värdefull belysning av såväl inkomsterna som växlingarna i sysselsättning. Med anledning härav hemställde byggnadskostnadssakkunniga i skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. socialdepartementet av den 6 september 1940, att åt socialstyrelsen måtte uppdragas att för de sakkunnigas räkning och i samråd med de sakkunniga utföra en undersökning av byggnadsarbetarnas årsinkomster och arbetssäsonger på grundval av anmälningarna om under 1939 inträffade olycksfall i arbete. Kungl. Maj:t uppdrog den 12 september 1940 åt socialstyrelsen att verkställa en sådan undersökning. Undersökningen, vid vars genomförande även vissa statistiska uppgifter kunnat erhållas från såväl arbetsgivareorganisationer som fackförbund, har inom socialstyrelsen under samråd med de sakkunnigas ordförande och sekreterare närmast letts av t. f. aktuarien Leif Björk, vilken även i huvudsak författat den följande redogörelsen. Enligt formuläret för anmälan om olycksfall i arbete skall vederbörande arbetsgivare angiva bl. a. den skadades födelseår och -dag, civilstånd, yrke och bostad. För vederbörande olycksfallsförsäkringsanstalts behov skall vidare ett helt arbetsår närmast före olycksfallsdagen redovisas på så sätt, att för varje period, under vilken den skadade haft arbetsanställning, uppgivas sysselsättningens art, antal arbetsdagar, kontant inkomst och naturaförmåner,, varjämte för övriga tidsperioder lämnas upplysning om huruvida

137 vederbörande arbetat för egen räkning eller saknat arbete på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan orsak. Undersökningen har tillgått så, att inom riksförsäkringsanstalten först utsorterades sådana anmälningar om under år 1939 inträffade olycksfall, som avsågo arbetare inom husbyggnadsfacket, varefter vissa uppgifter överfördes till kartoliner, som sedan bearbetades inom socialstyrelsen. Vid materialets bearbetning har man uteslutit anmälningar, som avsett arbetsförmän, lärlingar och kvinnor, samt arbetare, som voro söner eller fäder till respektive arbetsgivare; anmälningar, i vilka redovisats inkomster av självständig förvärvsverksamhet eller arbete för egen räkning, ha behandlats separat (jfr nedan sid. 155). Av de återstående anmälningarna befunnos 6 308 innehålla användbara uppgifter om den sammanlagda arbetsinkomsten under ett år tillbaka från olycksfallstillfället. Uppgifter i dessa anmälningar ligga till grund för efterföljande tabeller (I—VI). De redovisade arbetarna ha fördelats på 11 yrkesgrupper i huvudsaklig anslutning till den gruppering, som tillämpades av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga vid deras undersökning av inkomstförhållandena för arbetsgivare och löntagare inom byggnadsindustrin (S. O. U. 1938:3, sid. 152 o. f.), nämligen: 459 murare, 1 743 byggnadsträarbetare, 14 glasmästeriarbetare, 1 991 byggnadsgrovarbetare, 273 målare, 141 plåtslagare, 803 rörarbetare, 77 byggnadssmides- och metallarbetare, 459 elektriska arbetare, 13 chaufförer och transportarbetare, 335 arbetare utan angivet yrke och arbetare tillhörande diverse specialiteter. Inom varje yrkesgrupp ha arbetarna fördelats på följande ortsgrupper: Stockholm med förorter (Djursholm, Lidingö, Sundbyberg, Stocksund, Saltsjöbaden, Solna, Danderyd, Täby, Sollentuna, Järfälla, Spånga, Nacka, Huddinge, Salem, Botkyrka, Bo, Gustavsberg, Östra Kyd, Lovö, Tyresö), Göteborg med förorter (Mölndal, Partille, V. Frölunda, Torslanda, Björlanda, Tuve, Säve, Backa, Kåda, Landvetter, Askim, Kållered), Malmö med förorter (Bunkeflo, Lomma, Burlöv), Städer med 30 000—100 000 invånare, » och köpingar » 10 000— 30 000 » » » » » under 10 000 » Landskommuner (se nedan). Landskommunerna ha fördelats på landsdelar och näringstyper. Landsdelsindelningen är den inom socialstatistiken brukliga, östra Sverige omfattar sålunda Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands län, Småland och öarna Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län, södra Sverige Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, västra Sverige Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län samt norra Sverige Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

138 Landskommunernas fördelning efter näringstyper ansluter sig till 1930 års folkräkning. Som A-kommuner betecknas kommuner med minst 75 % av befolkningen tillhörande jordbruk med binäringar; i B-kommunerna tillhörde 50—75 % av befolkningen jordbruk med binäringar; i C-kommunerna tillhörde mindre än 50 % av befolkningen jordbruk med binäringar, och mindre än % av befolkningen bodde i tätorter; i D-kommunerna bodde minst % av befolkningen i tätorter. Arbetarna inom varje yrkesgrupp ha vidare fördelats på åldersklasser efter åldern den 31 december 1938. Materialets representativitet. En uppskattning av hela antalet inom byggnadsindustrin sysselsatta arbetare blir med nödvändighet approximativ och osäker. Byggnadsindustrisakkunniga ha på följande sätt uppskattat antalet arbetare inom byggnadsindustrins olika fack vid slutet av 1930, respektive 1935 (S. O.U. 1938: 10, sid. 116): 3 Vi2 1930 "Via 1935 Murare 10 958 9 462 Cementarbetare1 2 325 Byggnadssnickare, timmermän 32 197 32 000 Övriga husbyggnadsarbetare 23 079 37 863 Måleriarbetare 17 812 16 407 Glasmästeri- och förgylleriarbetarc2 1 132 Kakelugnsmakare3 654 Rörarbetare (inomhus) 7 869 8 000 Plåtslagare 2 000 2 300 Byggnadssmides- och metallarbetare 1 500 2 000 4 00 5 00 Elektriska arbetare ° ° Samtliga fack 103 526 113 032 Siffrorna för 1930 grunda sig på 1930 års folkräkning, med undantag för de tre sista grupperna, vilkas antal uppskattats med ledning av upplysningar från vederbörande fackförbund. Siffrorna för 1935 grunda sig på medlemsantalet i respektive fackförbund med tillägg av ett approximativt beräknat antal syndikalistiskt organiserade samt oorganiserade arbetare. Det är att märka, att byggnadsindustrisakkunniga efter 1930 års folkräkning endast återgivit antalet arbetare i respektive fack, som redovisats under rubriken »husbyggnadsverksamhet». I folkräkningen (del III, sid. 484 o. f.) redovisas bl. a. 3 442 målare och lackerare, 2 702 murare och hantlangare och 41057 snickare och timmermän (ej tillhörande trävaruindustrin), vilka tillhörde andra näringsgrenar än husbyggnadsverksamheten. Det är icke möjligt att avgöra, hur många av dessa arbetare, som voro sysselsatta med byggnadsverksamhet. I varje fall torde bland dem återfinnas ett avsevärt antal mer eller mindre fast anställda byggnadsarbetare vid industriföretag o. d. Om de i Inräknade 1935 bland »övriga husbyggnadsarbetare». 2 I n r ä k n a d e 1935 bland byggnadssnickare och timmermän. 3 I n r ä k n a d e 1935 bland murare.

139 av byggnadsindustrisakkunniga anförda siffrorna godtagas som mått på arbetarantalet inom den egentliga byggnadsindustrin, torde man med ledning av socialstyrelsens statistik över byggnadsverksamheten kunna uppskatta motsvarande antal år 1939 till c:a 140 000 (jfr S. O. U. 1939: 50, sid. 11). Då emellertid socialstyrelsens undersökning även omfattar byggnadsarbetare, anställda vid industriella företag, och arbetare, som varit mera tillfälligt verksamma inom byggnadsfacket, bör man för uppskattning av materialets representativitet räkna med 150 000 å 160 000 byggnadsarbetare i vidare bemärkelse. Man finner då, att de 6 308 arbetare, för vilka uppgifter om årsinkomsten kunnat erhållas, representera c:a 4 % av byggnadsarbetarkåren.

Byggnadsarbetarnas årsinkomster och sysselsättningsförhållanden enligt olycksfallsmaterialet. I tab. I—VI meddelas beträffande murare, byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare, målare, rörarbetare och elektriska arbetare fördelningen efter den sammanlagda årsinkomsten samt medianer och medeltal för årsinkomsten. Man har för varje arbetare räknat med den sammanlagda årsinkomsten av arbete inom byggnadsindustrin och övriga fack. Vidare återges i tabellerna de uppgifter, som kunnat erhållas om arbetarnas sammanlagda arbetstid under ett år, anställningstiden hos den siste arbetsgivaren i byggnadsfacket och antalet sysselsättningar under ett år; dylika uppgifter saknas beträffande en stor del av de arbetare, för vilka inkomsterna under ett år blivit redovisade. — Tabellerna avse ej sådana arbetare, som under någon del av året varit sysselsatta med eget förvärvsarbete eller arbete för egen räkning, enär tillförlitliga uppgifter ej kunnat erhållas om inkomsterna av (respektive värdet av) dylikt arbete. Som ovan framhållits, saknades användbara uppgifter om inkomsterna under ett år beträffande en stor del av de olycksfallsskadade arbetarna. Bland arbetarna utan redovisad årsinkomst dominerade helt sådana arbetare, som varit sysselsatta mindre än ett år hos den arbetsgivare, i vars verksamhet olycksfallet inträffat; användbara inkomstuppgifter förelågo däremot beträffande det stora flertalet av arbetare med minst ett års anställning hos samme arbetsgivare. Härav följer, att i det bearbetade materialet arbetare med mera stadigvarande anställningsförhållanden äro överrepresenterade. Man har sökt eliminera verkningarna av denna ojämnhet i materialets sammansättning genom s. k. »standardräkning» av de genomsnittliga årsinkomsterna. Härvid ha de redovisade medelinkomsterna för arbetare med en anställningstid under, respektive över ett år och arbetare utan angiven anställningstid »sammanvägts» med hänsyn till den relativa frekvensen av dessa tre kategorier bland samtliga olycksfallsskadade arbetare inom respektive grupp. Då årsinkomsterna i allmänhet voro något större för arbetare med minst ett års anställningstid än för arbetare med kortare anställningstid, ligga dessa standardräknade medelinkomster, som återgivas i tab. 53, i regel något lägre än mot-

140 ej angivna 5 o däröver 4

B *>

3 2

ej angivna

O rH

T-H CO rH

co

CM

7*

ce »o

to 00

T-H

CO 1—I

© —I

H CO

rt rH

CO ^4

o

CM

rH

CO

CM

T—1

CO

T *

co

T *

er.

r~-

O

o

CO

1—1

CM

Tji TH

TH

CO

rH CO

I H O N I 1

M N ^ C S

| i - " c o TH

i-l r H CM CM

I

0<M

<M r H — ( M

ia

OJ CO 00

CO

H H H H J I

<M CM CM 1

-31

co

1<

l-t r H

rH

CQ O <M

eo •*

Os iO i O C7S O rH

T—1

T*

N l>.

CO CM l> O

1 l O CO 1 > t ^ CO CM 1

Ol

CM \Q <ft CJS CO GO CO

I

- t f l O CM r H l O O l Tji rH rH

1 1

T *

| (M 1

1 TH CM

O »O

vOCOiOO »O T H TH r H Tji CM r H CO CO Tji -3"

eo oco-<3iaOiO * 00 00 rH rH

under 1

CO CM CM

1 CM CO CO CM l O CM r H

50 CM CM CM T j i CM

1 o. däröver

< a

M

H

rH

co CM i o o

©

rH rH rH

CO C - CM -31 r H C M 00 T—I r H

CM CM -* Cd (N CO CO CO rH ( N

c » co TJI QO rH

rH

CO CM CO t ^ CO

CM tji

© > 0 CM CJS CO T-H rH

TH

"Q

T j i T-H CO -31 CO

CO Tji CO

CMlOrHl-~-CTiCT5eOrH

co

e» CS O 00

co co co c o o s CD CO r H OS O NOiOCRCJJ CO CO CM CM CM

CO CO t ^ CO Cft er. t— -3" !>• CM t ^ e r s T H co o CM CM co c o TH

COiOrH.CCMCOOO o rH co r-> i—i CM c o »Ti TfNcoococococo CMCOCOTjtTfTjieOCO

CO CO CM r H i O CO CO CO

**

iC o o o

o o o t - cp

O O O C O C Q C M N O OiOiOCOXCOCOiO iO£>t^r-CJS<3SCDCM CMCOCOCOCOCOCO-3<

ej angivna a

bo

225 o. däröver

bc_2 150 — 224

<lgs

C3S

-31 r H

CD

CO CO

CO T J I CD i H H r H 1-H <M

TH

under 160 co oo

8 000 och däröver 7 0 0 0 -- 7 999 6 0 0 0 -- 6 999 5 0 0 0 -- 5 999 4 5 0 0 -- 4 999 4 0 0 0 -- 4 499 3 5 0 0 -- 3 999 3 0 0 0 -- 3 499 2 5 0 0 -- 2 999 2 0 0 0 -- 2 499 1 5 0 0 -- 1 999

co CO CO

—i CD CO

t-CM CO

iTl O

\0 "*

-31 "*

CO co 00 iO

lO CM CO -31

l O rH c o ers CO CD T j i CO

o

CM

rH

1 rH

rH rH

o

CO

CM

CO

^H

rH

eo

CM CM rH

O rH

CX>

er.

-3i

CM

\a

GO

co

cd

CM

c* eo

1»

rH 1

CM r H

Tji

o

CO H

er.

CO

iO

Tj< US

KS

T—(

I

CM CM

rH

co

o

(M 00 ©»

CM O O O iO H l O l O O » CO CM CM CO CM

CM

T—1 T—1

O i O O H i C i>- C35 CJS CM CM CM CM

| CO TJI CM TJI

1 1 1 -"? 1 T-H 1 1 ! 1 1 1 M M CO eo CM | ** 1 1 | ^ « t » I

rH

1 TU 0 0 CO CO CM CO 1 1 rH rH 1

1 T H CM CM

Cft

1 CD CJS i O CO © i O 1 rH rH rH

TH

"* 1 T-H CM CM 1

O

CM t - CM i O i O CO CD r-1 T-H T—1 r H

| |

cft c» O

CM l O TJI CO r H CO rH | rH CM 7—i T-H rH 1

co

CO rH

O

t»

T—1

CD rH

us

rH

CO

te

CO

-r

er. CM

CO Tj«

rH

CM co F - CM

T—I

*1 rH

CM

T—t

i(S CD

rH

CC

CO

CO

eo

^ CM 1 1 iO CM eo CO O CM 1 1 1 T—1

1 CO CT5 i C CO l O TJI r H

1 (M © CO

T-H

r^

|

1 CM TJI O CO CO CM rH

TJ,

CM

us co

CM

eft c» eo

CM r H CM r H r ^ T H

trH

-31 (M CO CO iTi

CM TJI iO CD

iO

CM CD CO CO TJI CO Tji 1 rH T-l 1

•o

IQ rH

CM CO <M CD ( M

CO C O O TJI

co

<M I Ä TJI e o i C CM CM 1 r-i \

o

(M tH

CM rH CM i O CM

CO TJI iO

I

»1 CM

CMrHlOlO-31<MrHCM

O

NCOCCON

TU CO O 00

Cft

rH

1 000 — 1 499 t-

< 2 •§ * I

C~-

CD

P-,

P*

? be 9 MrC4 M.jJ'.bp CD Ti

rrH.

eo >. CD T3 b0

b0

° S

bO r^

•&

*T>

LIJ

^Ä

-Ö

t»

4 H

(C

0Q OO

-t>

r* "Ö « 3 ^ cä ^ * u £a ^

rH ~ ?-( "— CO 4> C£> 0)

•a »s

« fl d d d fl 3 d

H

ö

CM O .fH s sa a p . r j « (J) o i o> bo . . q o o o o .«> a a a a -^ SH ^ ^ ^ ^ H I I i | | | i-S §

OcccCr>^i

<JPQOp

•ij.

Cfi

<1

f J CM CM CO • * I t ) CC CO

141 ej b e oo

angivna

o.

däröver oo

3 "P

to H "Tj I- o n

a

T T 00

C-

©

CM o

©

co

« ej

o5 "C 5 bo — : / j a> i2 iätr) B B » C ta O m -P «i

iO r-

«» 2

«

: «3

1 CD

angivna o.

Tji l O 5 0 0 0 r H

CM TJI CO r H CO T j i CO r H

, CM TJI r H © CO

CO CO o

l

CMCO£~-©

CM

i r - co t » ©

CM c o © -31 cft - H — l T—I » O

CO CO

TJICMOT-HTJI rH rH CM r H

t

C M ©

© T—I r H

CD

-3<COTJI00TJ1

t -

Tjicoeo©i£0

Crocs j ^

fl s 8 000

och

CO CD CO h -

i co

TJI c o

r - ( I O C J S I O

CM CO O -31 r H

r»

I TJI

»o

i

cft

CJSOOCOCOTJITJITJICJS CM 0 0 TJI o CO T J I I O T-H CM CM -H COCOCCTJICOCOICCM

^ ^ S ^ CM CO r H O T-H T-H

°* rH IQ

-224 150

- O N N CM CM r H

CO

CM t>- CO

O

ffJuOOCBiCONM TH TJI er. © co oo co

© rH T H O CO IOTJICMT—ICO

-31 CO T-H CM T J I i > - T—I CO

T-Hcoicor--asTjiTfeo C01>COCOT-HCMTJITH T-H CM CM T-H

CD e»

CM JO CO CM T-H THT-HCMCO-31

O iCO © 00 Tt* C O T J I C M C M I-H Ol

!>• T U er- c o er. c o c o T-H CM co CO TT CM

CO r H

© T-H TJI

iO e o c o c o TJI CM 0 0 CJS © CJS CO CJS t ^ CO ©

iO

TJI CO CO CO

i^ CM iO

— co oo c o T-H N " * N N N CM r H 0 0 CO O

iO)

TJI T J I C O CO

(M

CO

COCOCJSrHCOCDCCCO CM CO CM M r H CM TJI r H M CM T-H

O CJS

" *

CO

O CD CO CJS T j i COCO©CO eo — GO

2 OKOCOH H O H H ifl - H -31 T J I CO r - - H CJS © © CO L © CO r H r H r H CO eo CMIOTJIOOTI" © r~- CM TJI c© IQ CM r H r H O TJI T J I T J I I O T-H I > H t o

S : * •£ umler

s?

T j i T J I CO C CO

N - I CN CO uO COCOCOCJSTJI H rH jrH

© © CM CD CO

t» eo

rH

angivna

150 T-H r H r H TJI CO

JO

2 2 5 o. d ä r ö v e r

O

O O* - 1 c»

däröver

under

ej

GO CM

— r-t

r j CM

T H CO TJI CJS C -

t^OOCOCO

f» CO TJI

CJS (->. 00 © CO © CM T j i f > . T-H t^-CMCMTfiuri

r H CM CO r H Q© COlflHrJI ©I CJSCMCDT-I T J I

TJ>

CMf-CDuOOCMTjirH

<M

CM CM CM CM CM

T-H CM CM CO C ©

CO OS CO

r H CO i O X ) CM CO CO CO T J I O CO T-H CM T j i TJI

-31 T j i T-H CJS iO T—I CM r H c o © © CM CO O CM

© © iTS t > - © i — I C D © O C O K H N H C J S i O

CM <M CM CM M

T-H CM CM © C O

CM<McOCO©©COCM

COOJiOO ^ O h - O CM<^IO©IJOCOTHCO ror-©int~©©© <McMcoco©coeocM

T-HI>T—ICOIOTJIT-HCJS

TJI r H

däröver 7 000—7

6 000—6

5 000 —

H CO

5 999

4 500—4

Til

if)

rH

0 0 CM

iO

I I I

|

iO

CM T - H I C S

0 0

O

! > © !>• TH TJI

I I I I>.

i TJI o © o s © j > CM © © CM

©

CMCCLOCCIOK-JC^CM CM © l O r H

c o r - c M © c M T-H - H

c o i o co TJI » o T-H r H CM

rJiCOCCrHi^COCOt^ T—I CM CD O © r H

T—I CO T j i CC t -

CO T j i CO © T-H CO T-H

t-CMCOOCMCMTjiCM CO TJI © CO TJI T-H

t - - CO T j i 0 0 © C O l O C M L©

T j i e O t ^ O O O © t > - i O CM © QO TJI © T-H

©

IrHTjlCM

H C O H i Q

© r H

r H I TJI ©

TJI CO t - i>- ©

©

T H CO CM CM 4 000—4

499 00

3 500--3 999

iO

CO

CO

CO

O

Tji

Tji

CO

3 000--3499 2 500--2 999 2 000--2 499

" *

CO «

t -

O0 i O

T-H T-H CO CO ©

CM r H T-H T j i CM CO © C~ CO T-H T-H CM - H - * o

04 CO

1 500--1 999 1 000--1 499 under

CM CM

T-H

OS iH

O CD

T - H LCO © O CM i O O i o CM CM CM r H

TJI CO © ©

rH

CO Tji TJI T-H

© o

© © o - eo eo

© iro © <M

iO

>Q

OJ r H •31 © © CO

CM CM C D O i C C M

© © Ol

1 0 M M 3 5 0 CO ! > • CD © CD

T H C O C O H ( M N C J J O

CO TU

CO OS

©CMCDCDTJIT-H©TJI

(M

T—I M TJI CO T J I CM

CM ©

© © T—I CM r H CO CM

1 000

-3 2

7 0

0 0 © TH t ^ © © C M

CO CM t~- CM t-- CO © I CM CM © CM r H O

©

© O -3" TJI iC CO i © CM © T H CM T J I

( N CM O • * C CJl CO CO I O X N C H C M C J 5 C M i—i CM i O TJI CM

> >

fl fl O

^

S^

a

rrj

Ö

O

fl

©

TJ

9 bc 9 bo.a" bjO O bO C Q ^

Jä »o ° £ *•*

I å

bo

t*s

- ,

©

co g

Ti

CG

CO

Ti

CO

g

OCQ

r-H

co^co

egcä

rfl T$

«H cö S B S © S3 KS O

CO

=22

H - rH 0> CO CO

©

flfla fl dflfld

a aa a a aa a o

o

b

I

I

I

I

cCtä

a

H Ö . f l CO O (> O *r-t

TT O J o i os os «

g

S

ID

CQ

<J

cor>£;

fan

I | |T i3 § o ic o o © o . _ . <M CM eo TJI irs co ec

142 Tji ©

O

CD

t-•

If

©

t— ©

Tji CO

©

©

CO rH tUS

rH ©

T-H

©

©

CO CO TJI

© © rH

CO CO M r l H

©

©

CO ©

©

0 0 CO © rH CM 0 0

ej angivna g

T *

©

Tf T*

© 00

T-H © (M

co

CO -M 01 TJI

CO

T—i

© ©

O US CO

CO

CO

t -

©

as

TH

CD

CM CM

TJI

CM rH

CM —1

co

CM

r-

CO CO

CM

-31 TJI

CD

©

ej angivna

CD

TJI

4 K .ä

— .

eo

LO

5 o. däröver

t * oo

CM

T—1

h

CM

© rH

—1

©

1 o. däröver under 1

-< £ G»

ej angivna

j

CD TJI

©

© CD

CD

© TJI

CO

©

TJ

rH T* rH

150—224

•« a s b

r-

CM

TJI

rH

CM

t ^ Tji CM r - i

© l > . r - H r H C M © © T - H —1 0 0 r H

©

CO t - - 0 0 © CJS CD CM CM <M

s

CO © CM r H

GC © CO

t - C J S © 3 « © C - © © © © © CD CM T-H CM © T—I © ri © CM CM CO I © CM r H

' o t~- i i -31 O • I © 00 • I © © ' i e o t— i ! © -H

©

©

in

TH CD © © © t—

©

O r H

©

eoo©©

© C 0 C M M © M

t-

O

CD T H © © TJICMCMTJICO

o

co © © co ©

TJI ©

©

©

T - H © C O ©

© ©

O

00 T-H

C© ©

g S bo.S 2 n-

CO Tji

CM O

o

T*

© © —H

oca

•*

CO

CO

CO

CO O OS

co

rH

CO

CO CO CO

O!

«

a

-3 <« fl fl

S © •rH o

CO

B* CO

CO

CM

1 C O i H C C O c C i ~ . ( N C O N i T O M N H

under 150 T-H CO CM

fl

t -

I I I

225 o.däröver

ö " I

CO

C O ©

1-H

00 US

«3<

-es ag - g?-3 f l <»

1 CO CM

©

©

t^ ©

CM •

COT-H©©1>.TJICO© © C M © © T H O 0 © T - H

Tji ©•

©

<* T* CO

© © © © © O © © T . CO CO T-H T-H © 0 0

© 1 ^ CD CM CO © <—: t— © C M © ©

»© 00 T-H

CM

OO

00CMCMCMCM

CM CM CM CM

C©

T - H C M © © © © < M ©

rH t00

CM O CO O CO ©

© - 3 1 00 M O t^ r H © T-H

t— CD © —> CO CJS © TJI © © r H CD

T *

© 1-H

© T - H © © C M1 © C M T J I

eo CM TH CM CM CM

T-H CM CM CM

C©

o

CO

co o 00 ©

00 00 CO

CO

OO

eo

CM

r - T j i T — I C M © C M © T - I

©TT©—

©©©©

C C © r H C M © C M © - H r H C M © C O © © C M ©

8 000 och däröver

II

7 0 0 0 - 7 999 6 0 0 0 - 6 999

M M • rH © C O

CM CM

5 0 0 0 — 5 999 4 500—4 999

O

©

-31

CD

4 000—4 499 3 500—3 999 B 000—3 499

©

©

©

OO

TJI

©

co

2 0 0 0 - 2 499

00 CM

T-H

CM

TJI

TJI

©

Tji

TJI

©

©

CM

Tji

CM

J

1 000—1 499 under 1 000

CO « tO

co

n « C3 q*

©

rH rH

t-

©

©CM

I ( M O C O

I -31 CM

T-H

©1

rH©COTjl

t-

T-Ht-COOOTjI

T j i © © CC

©

"

T?

US

©

c- ©

Tji

2 500 — 2 999

1 500—1 999

- rrj rj QJ

O-

t-

CM CD T—i F -

r-

©

© CM

©

©

t>

eo CM N co N

©

rH

©

CM

CO

C M © ©

©

r-

co

CM

CM

© © r H T j i ©

r H CD ©

T-H TJI

©1

•rH © ^

©

©

N C M N © © eo © © X © o —i CD CM t-H c o c o TJI CM

©

©

rH

© O ©

T)"CD©©<MCMCMrH

fl fl • fl O

= X

bc© feC-^bp T*

-S Ä o ©

o o CO

©

r-J

bJD Mg

fl

U U

.o

H tH C

O

H CO

© © s m raj

K,

h

(D

©

HD

S CO CO CO

O "Ö

'd

> ©

W3

CO

rH - H

CO

fH tH M -" CD CO CO CO

fl fl fl fl 2 V ? 2

O

.H © £

"

-

cä co © © te * - 2 g g g a a a s h S CM Cd e o © £"S©^ a a a s a co 2 d o © • © TJI

bl}

fl 03

I-H

-

©

CD

u

IB

©

d <M M e o

bo «eä cg

143 ej angivna

©

TJI CM ©

6 o. däröver

g be oo . es - g

.

"H

CM'

CO

Tf

TJI ©

O

CM

CO

us

T-H T j i

CM CM T-H

US

US

I CM T-H r H T-H

r H -r-t ©

,

S S »

0 0 CM

IH . «j

-3

-Q

) - rrH m

©

C©

C O t - ©

o

2 W

©

rH © C M

r H © O T j l e O C O t - 0 - 3 1 © > . ©

Tf

US

I CM

under 1

<? a * s ä

©

CM

©

22 M

>"

fl

«« S r be os

b

226 o. däröver

T-HTH

©

t -

©

OS ni

O

00 C M ©

©

©

©

O

I

©

H

CÄ

© © r H O N n H

©1 QO

rH

© © © T - H T—I

00 t - - 3 1 rH

O -31 © © T-H rHrH CO © C M

C*

TJI

N - H

© < M C O © r H © 0 CO CO > f i c f l r H

S

c*

ej angivna "-1

rH

CM CM T-H

T-H C M C O r H OO

S

ej angivna

« "t 3

fl

S

CM © CM r H T-H

T j I C O r n C M r H C M

1 o. däröver

b.

' * i «> - £

rQ

I

gfl-e ® s

c

TJI CO

CM CM ©

i a

T - H O O © T f l T j l © C O - T H T—I M r H

t - CO

H » £(13

150—224

C

O

©

US

under 150

4 br a

o g O o a

• f l

g

«i M

fl <t> 5

DB

1 M

a t.*

a -I -s i is

co CM © © TJI

00 CM t-- T—i CO OO 00 © © © T-H CO © CO © -31 CO © © 00

© <M O ©

O © CM TJI

© CM CO CO

r© © ©

r - TJI © TJI CO © © CM

8 000 och däröver

us us O «cfl

t-

eo

4 500—4 999 4 000—4 499 3 500—3 999 3 000—3 499

l -

00 T-H

TJI

CM

1>

©

T-H

Tji

CM

t » t - © 00 © © © t-

© © co r -

CO

T-H M © ©

CMCMCMCMCM

O O T - H O O ©

CO 0 0

T-H

T-H ©

T-H T-H

T—I 00 © © Tji r r © ©

^ 5 C 2 ! P 0 2

© o

co o

c©

eo t - ©

00 rH

CM © CM © © T H O T H O O ©

© © T J I © C M © T H O 0

©q T *

© 0 0 © © O C © C D 0 0 0 0 00 l > © C O © C D

eo

CO

O0CMCMCMO0

0 0 r H CM CO

C©

r-

CO

I I I II I M M

©i

©

t-

TJI Tji

©

oo

TJI

t-

co

©

TJI

©

©

t—

CO

©

©

US

I

©

00 CM T J I CD T-H O 0 0 0

©

C©

!

© - 3 1 T H CO

©

©

I

CM ©

© o o o r > .

H H r t i O

t-

r H r H i-H

I

T-H

CO

Tji

eo co

ooiOTjir-.©

©

©

T-H CO ©

co ©

O

T-HOOOOOO©

© © C M

i—

OOTJIT—icot—

—H ©

00 rH

CO T-H

©

c o T—'

H

"K

CO O

Tfl ©

©1 c©

T-H ©

©

O

T-H TJI CO

©

©

©

©

©1

T—I T-H CO TJI T-H 0 0

r-

i o "3 i b ri H <a *

T J I T J I C O © C M © T - H C D

C©

I, I I !

1 500—1 999

o

I©

£2

2 000—2 499

I

©TjlTjICMt— © © © TJI CD T j i © © T f l T-H O .

CO OS

2 500 - 2 999

, T J

© ©1

©

1 0 0 0 - 1 499 under 1 000

I CM

I CM l ,

OO-tfOt-

CO

7 000—7 999 6 000—6 999 5 000—5 999

rH O. © © ©

O O C O © C M C M © © © T J I

©

T-H T-H

oo T—11- © co co T-H >© t^»

t -

©

rH 00

© ©

OCMCM©TJIOOCOTJI

t—

T-H TJI © © TJI O0 r-t

©1

> r> d

d

.a © © O

o

O

i-i

Cö . O)

bfi© .bp-H^bJO © eo

© co

rS

bC a

fl

O

tH

H S

O £

t i

fl <D

o ^

nj

M CO

© > bO CO

ITJ

t» tH

CD hf> CO

> i ö

I

£•*©»

©

« fl : 0 :c3

co

a a aa a a aa o o o o

g OcQc0r>!zi <4pqop I I 1-H

©r2 KS ^ ©

H U H U eo eo co eo fl d d d d d d d

~

rfl

fl CO

i> bC

-U ©

•o* cä

•S d

CO <j

M

144 ©

TJI

rH

CM ©

CM

C© ©

©

I i—I

ej angivna i

M l

5 o. däröver

oo g be ca H J

I I i I

I I

I

.2 ®

ä fl -° -fl C"!

tH 03

.

^

I I ©

© rH

Tji rH t -

©

00 TH

©

rH

© r H O l O O C M T j l l O t » T J I O C O T J I O T J I T - H T-H T—1 CM T-H

© O 0 O 0

"H

T-H —

r H Tji

© © © r H C O N N

© t n ©

© © CO ©

T H -rf

© . - H T t l r H © rH rH — T-H

co

r - r H TH co TJI

oo co t ~ TJI

rHCD©O0

re©

© © r H © © TH

r-, , _ _

TJI

rH ©

ej angivna 1 o. däröver under 1

<i a

ej angivna

rH

©

CM

CM

CM

CM

t-

©

co

©

©

oo

as

©

T-H ©

oo

©

o © © © ) 0 0 © TJI -H r H O0 —

r -

225 o.däröver !S bo "* c b£ a ,_ d> g r r j °* _ . 'C" Ä

fl^ll

<5 a :o3 tn co

150—224

r H CM

00 CM

rH

Tji

J>»

©

i>

©

TJI

©

under 150

CM

03 OO ©

ag Tji

CO

©

©

©

© © TJI

© H ©

© r C-

Tji CM Tji

© rH ©

© l>. ©

T

j

i

©

©

©

©

oo

CD

iie> 00

t^

©o ©

t ^

o

co © © © © ©

TI* © oo © t ^ © eo © r H T T © T j i 00

©

T-H ©

r-i

©

i>. T-H © © ©o O 0 © i r - © i>» TJI T - i t c c o t - © © © © © 0 0 0 0 0 0 CM CO CMO0O0O0 c©

©©©©

©

c © c: © -TM oo — © c - i©

O O O O O O O O O O C M O O O O C M O O C ©

8 000 och däröver

|r-l I

CM r H

COCOCOCOCOCCOO © © C D C D © C M O © © C D © © W 0 0 © r H r H 0 0 © T T T j < T j l © © C O © © © I © T - H © 0

©©©©©r- —© © C O C M © © 0 © 0 «-H00©©TjlTjl©© 00

©1

7 000 — 7 999 6 0 0 0 — 6 999

00©©eo©

5 000—5 999 4 500—4 999

©

©

4 000—4 499

©

O

CO Tji

r-

© ©

© CO

0 0 T-H r H CM

i-l

Tji

T—IT—I ©

CO

OS

©

CO TJI CM TJI

00 CO

© © O O t ^ ©

3 500—3 999 00

T—I ©

-3< ©

tt

© © © T j i

l©

0 0 © © © rH

© • *

3 0 0 0 — 3 499 2 500—2 999

TJI

©

TJI

t>

©

Tji

©

©

©

OO

2 000—2 499 1 5 0 0 — 1 999 TJI

1 0 0 0 — 1 499 under 1 000

TJI

0 0 CD r H CD

TH

C-

n

i ! II WHisr-ffltc-cO

TJI

© 00 © © © Tji T—

O rH

CD

T-H T-H 0 0 T-H

rH

o3 bO

.a rM

fl

tH cä

©

a

S,© §,.£8, SH

co

©

rrH

%

O M

bJD

CO

O

CO

CO

CQ

CO

CO

tH CO © <8

CO

C fl fl fl

T3

© CD s 1 i > l fla afl afl afl 2 fe bl) a a a a g - -fe 12 © » g rbHrSrblrM g -S © | | I | I * <S M ** •H © «3

a

-

-

CO . HH © © © © H ^ C M N e O T j i i c s

ö rH

fl CD

!©

t2 8 os

'C c o g o t c c ä O dOCQCQr»^ a

oI oI oI I o TtjpqOfi

"g .°*

M

bfi ej

^ Ö O K J O O O O T I rg J l M N M T t H O Ö l C »J n

145 © OT O0 ©

ej angivna

a &%

O } O0

5 o.

a .2 » tH

fl

rp

* © d CD

O ©

© ©

OO OO

CM CD

CO TJI

© TJI

OO r H r H 0 0

O

O

O

N

I

© © © © oo

t»

I

OO

0 0 r H T-H 0 0 T-H

O

CO ©

0>

©

T-H

H N C O H

O0 Ol CO © CM COOTTJI © © CO T-H © O0

©

c© O

CM O0 O0 00 T-H rH J

CD

© <M © T-H 0 0 ©

»© !>• C©

T J 1 © © O 0 S 0 O » C O T J I

TJI TJI ©

-H ©

T - H © T - H T J I

T H

OO ©

©

ej angivna eo TJI © OOO0

1 o. däröver

«, a

under 1

©

©

T-H

t^

TJI

ej angivna

Tji

©

©

CD

CC

O

O

OO

225 o. däröver

o © © T-H 0 0 T—I

Tf

©

CO T-H T J I T-H

OO

CO 0 0 0 0 OT ©

©

rH t-

r H © © © © ©0 ©0

© C O © © 00 OT

©

T-H

00 CO -31

OO CO

© T*

c©

a bo * 150—224

OO 0 0 r H OT OT OT-31 OO OO

© ©1

©

Tji CO CD OO

CO © T-H ©

T *

© T — I O CO CO CO t » O 0 © C O © O T C ^ T H C O © © C O O T — I o © © T-HOOOTTJITJITJICOOO

under 150 t— T-H 00

00 © ©

oo © OT

oo © ©

CO O

OT

© O !>•

t -

T - H O O T J I C ^ ©

© © © c o

%a

TJI

OT

OT

CO

CO

OO

CO

OT

OO 0 0 0 0 0 0

c©

O © © TJI

OO © CO CO

O O © OT

CJS

CD OT © OT

© OT © OO

CDOTOTOOOT

© 0 0 © ©

•H

C O O T © © ©

© T J I O ©

OO

CO

O OT ©

CO ©

TJI

TJI

©

OT

CO

©

O0

T-H

-nSfiEiJ

ITH

I ©

T—I

©

rH

© O

© ©

T-H

CM

OO OO OO OO

©T ©

CO CO00O0O0O0

© CD 0 0 TJI N C O H C O

t^ ©

©1

©1

O 0 0 O © CO © © CO O © CD ! > • t>" © © OS © T-H T - H O0 OT OT T J I -31

oooooooo c©

I

•

O © t ("M

8 000 och däröver 7 000—7 999 6 000—6 999 5 000 — 5 999 4 500—4 999 4 000—4 499

OT

©

3 500—3 999 3 000—3 499

OT

2 500—2 999 2 000 — 2 499

CO

OT

©

TJI

©

*>

OOT-H

US

l > r H O0 0 0

CM

T-H

©

©

t -

OO

©

l—

©

©

©0

©

Tfi

CD

OO

TJI

OT

OT

©

OO

OT

CO

OO

CO

us

| C 0 O 0

OT

00 t - ©

00 O

©

©

©

CD O

T-H

©

©

TJI

TH

rH

CO CO CO CO OT

C O C O T - H C D O T

CD O0 T f l

©

I T J I 0 0 T-H

© OT

©

e o CO CM

eo

1 500 — 1 999 1 000—1 499 under 1 000

©

CO

T—I ©

Ttl ©

r-i

Tjr

eo

OT

O 0 T-H ©

i oo r - o o

O O

0 5 N H H ] > OOrHrHCOrH

oo TJI © oo oo

t - © Tji Tji H CO CO H

Ä 1©

© e o O 0 © 0 C O t > O T © CD CO t ^ CO © 0 0

•a o 5-4

2 *

> n

eo

eofcne •>

bjO© Ofl.rT OX)

H

fl

® 2

O

tH

M

rd M 0

g :0 U U H •H "t? fl eo eo eo -2 rd "Ö "O © o c3 • £ :o8 :c5 ci ^ CQ CO CO

_2 CO

39 41

a -Ö © s g

[

r,

rS

O

Q

tH

tH tH tH

co eo eo eo

S 5 o £ £ co fl fl fl fl 0 0 0 0 a, co ^CO^CO a a a a *

08 *

58 g

©

w fl

:o

r°

*

:o8 O

©

a aa a M

0 O -H

^

0 MMMM

g O CO CO t> fc t j p q u q

to3

© £ b0 °» 03

S © a° 08

H

d CM

CO <tj

146 Tab. 53. Standardräknade medeltal för årsinkomsten 1938—1939 (kr.) inom olika yrkesgrupper. Murare

Stockholm med förorter

....

Göteborg med förorter

5 402 4 730

Byggnads- Byggnadsgrovträarbetare arbetare

5 294 4 296

Målare

Elektriska Rörarbetare arbetare

3 831

4 675

3 348

3 931

3 519

3 433 2 885

Malmö med förorter

4 379

3 961

3 607

3 714

Städer med 3 0 - 1 0 0 000 inv.

3 784

3 748

3 786

3 799

Städ. o. köp. m. 10—30 000 inv.

3 623

3 239

2 772

3 694

3 092

3 051

Städ. o. köp. m. und. 10 000 inv.

3 314

3 051

2 950

3 009

2 745

2 835

Samtliga städer och köpingar

4 211

3 866

3 245

3 925

3 494

3 544

3 052

2 428

2 297

2 187

2 428

2 630

3 883 2 932 2 521 2 945 2 774

2 717 2198 2 208 2 468 2 409

2 555 2 087 2124 2 338 2 257

2 095 2121 1968 2 275 2 201

2123 2 154 2 507 2 630 2 681

3 057 2 224 2 518 2 630 2 002

2 820 2 750 3153 3 348

1979 2 212 2 577 3121

2 092 2181 2 293 2 515

2134 1969 2112 3 341

2 230 2 317 2 434 2 681

3 248 2 449 2 686 2 583

Samtliga orter

4 018

3 349

3 34G

Arbetare i åldern u n d e r 20 år 20—24 år 25—29 » 30—39 » 40—49 » 50—59 » 60 år och däröver

2 404 3 753 3 848 4 023 4 304 4 446 3 776

2 265 2 630 3 289 3 461 3 662 3 475 3 204

1784 2 364 3 017 3 202 3 386 3113 2 698

1398 2 388 3 241 3 792 4 008 4122 3 075

1901 2 455 3 277 3 873 4 169 4 220 3 449

1904 2 923 3 422 3 965 4 077 3 992 3 917

Landsbygden Östra Sverige Småland och öarna Södra Sverige Västra Sverige N o r r a Sverige A-kommuner B-kommuner C-kommuner D-kommuner

svarande enkla medeltal för årsinkomsterna enligt tab. I—Yl. Skillnaden är emellertid ringa. I tab. 54 återges de genomsnittliga årsinkomsterna för samtliga undersökta yrkesgrupper, d. v. s. förutom de yrken, som redovisas i tab. I—Yl, även glasmästeriarbetare, plåtslagare, »övriga metallarbetare», chaufförer och transportarbetare samt arbetare utan angivet yrke m. fl. Den genomsnittliga årsinkomsten 1938—39 för samtliga redovisade murare var 4 029 kr. och medianinkomsten 3 796 kr. Motsvarande siffror voro för byggnadsträarbetare 3 428 och 3 265 kr., för glasmästeriarbetare 3 893 och 4 000 kr., för byggnadsgrovarbetare 3 185 och 3 154 kr., för målare 3 529 och 3 423 kr., för plåtslagare 3 413 och 3 355 kr., för rörarbetare 3 570 och 3 546 kr., för övriga metallarbetare 3 834 och 3 656 kr., för elektriska arbetare 3 524 och 3 482 kr., för chaufförer och transportarbetare 3 127 och 3 125 kr. samt för arbetare utan angivet yrke m. fl. 2 463 och 2 366 kr.

147 Tab. 54. Genomsnittlig årsinkomst 1938—1939 för olika yrkesgrupper. Bygg- Glas- ByggMu- nads- mäs- nads- Må- Plåt- Rörrare trä- teri gro v - lare sla- arb. gare arb. arb. arb.

Chauf- Arb. Övriga Elek förer utan me- triska och ang. tall- arb trans- yrke port m. fl. arb. arb.

Stockholm med förorter. . 5 570 5 410 5133 4 046 4 992 4 706 4 393 4150 4 319 3 550 4 086 Göteborg med förorter

. . 4 567 4 325

Malmö med förorter

. . . . 4 405 3 983

3 452 4122 3 488 3 775 4 050 3 705 3 450 3 658

3199 3 622 3450 3 921 3 217 3150 3175 Städer m. 30—100 000 inv. 3 833 3 798 3 550 3 281 3 897 3 622 3 434 3 350 3 992 3 283 3 080 Städer och köpingar med 10—30 000 inv 3 618 3 306 2 750 2 827 3 681 3126 3 287 3 525 3 382 2 850 2 904 Städer och köpingar med under 10 000 inv 3 278 3 094 2 250 2 994 2 986 2 707 2 876 3 414 2 992 2 550 2 793 Samtl. städer och köpingar 4 225 3 923 3 958 3 362 4 055 3 693 3 718 3 835 3 752 3 250 3 125

Landsbygden

3 099 2 469 3 050 2 344 2 237 2 231 2 572 3 828 2 706 2 717 2 104 3 768 2 739 Östra Sverige 2 603 2 317 3 021 2 477 4 283 3116 3 050 2 303 Småland och öarna . . . . 3 063 2 227 2105 2 027 1550 2112 2 258 1850 2 513 2 248 3 050 2188 2188 1350 2 690 2 750 2 405 Södra Sverige 2 205 2 993 2 475 Västra Sverige 2 393 2 302 2 238 2 687 2 417 2 705 2 550 2 076 2 909 2 518 Norra Sverige 2 285 2 275 2 017 2 728 5 800 2 521 2 060

A-kommuner B-kommuner C-kommuner D-kommuner

2 793 1981 2 069 2192 3 450 2 320 2 879 2 550 1889 2 978 2 252 2 257 1984 1795 2 381 3 950 2 536 3 050 1982 3147 2 613 2 316 2130 1825 2 575 2 900 2 812 2 256 3 378 3141 3 050 2 572 3177 3 207 2 931 4150 2 664 2 664

Samtliga orter

4 029 3 428 3893 3185 3529 3 413 3 570 3 834 3524 3127 2 463

Arbetare i åldern u n d e r 20 år 20—24 år 25—29 » 30—39 » 40—49 » 50—69 » 60 år och däröver

2 458 3 715 3 881 4 075 4 312 4 328 . . . . 3 860

323 1850 1736 1440 1836 1958 2 664 1909 1450 772 2 421 2 464 2 255 2 656 3188 2 991 3 000 1912 355 3 890 3105 3 344 3 796 3 366 3 709 3 660 3100 2 408 500 4 950 3 293 3 932 3 577 4 063 4 261 4 05H 2 983 2 632 2 701 754 3 517 4 207 4 521 4 336 4 220 4133 580 3 050 3 224 4 345 4 367 4 220 3 583 4 076 3 450 2 570 2 415 317 3 550 2 936 3119 2 493 3 503 3 917

Av tab. I—Yl framgår, att årsinkomsterna visade en avsevärd spridning icke blott för varje yrkesgrupp i dess helhet, utan även för varje ortsgrupp och åldersgrupp. E n allmän bild av inkomstspridningen ger tablån överst å nästa sida, i vilken för varje yrkesgrupp anges nedre kvartilen, meclianen och övre kvartilen för årsinkomsten (d. v. s. den inkomst, som överskrides av respektive 75%, 50% och 25% av samtliga individer), ävensom den övre kvartilen i procent av den nedre. Om de olika yrkesgrupperna ordnas i en fallande skala efter den genomsnittliga årsinkomsten, finner man att murare hade den högsta medianinkomsten; därnäst följa glasmästeriarbetare, »övriga metallarbetare», rörarbetare, målare, elektriska arbetare, byggnadsträarbetare, plåtslagare, byggnadsgrovarbetare, chaufförer och transportarbetare, arbetare utan angivet yrke m. fl. Kelationerna mellan de olika yrkesgruppernas årsinkomster äro

148 Årsinkomst Yrkesgrupp

Byggnadsträarbetare Glasmästeriarbetare Byggnadsgrovarbetare Målare Plåtslagare Övriga metallarbetare Elektriska arbetare Chaufförer och transportarb. Arbetare u t a n ang. yrke m. fl.

Antal redovisade arbetare

459 1743 14 1991 273 141 803 77 459 13 335

Nedre kvartil (kr.)

Median (kr.)

Övre kvartil (kr.)

3 036 2 450 2 750 2 499 2 488 2 339 2 659 3 059 2 497 2 781 1784

3 796 3 265 4 000 3154 3 423 3 355 3 546 3 656 3 482 3125 2 366

4 878 4 210 4 875 3 806 4 496 4 337 4 450 4 688 4 434 3 396 2 994

Övre kvartil i % av Medeltal den nedre (kr.) 160-7 171-8 177-3 152-3 180-7 185-4 167-4 153-3 177-6 122-1 167-8

4 029 3 428 3 893 3185 3 529 3 413 3 570 3 834 3 524 3127 2 463

väsentligt andra i landskommunerna än i städer och köpingar, såsom framgår av nedanstående tablå, i vilken de genomsnittliga årsinkomsterna för olika yrkesgrupper uttryckts i procent av murarnas genomsnittsinkomst:

Murare Byggnadsträarbetare Glasmästeriarbetare Byggnadsgrovarbetare Målare Plåtslagare Rörarbetare övriga metallarbetare Elektriska arbetare Chaufförer m. fl Arbetare utan angivet yrke m. fl

Städer och köpingar

Landskommuner

Hela riket

100'0 92*9 93*7 79*6 96"o 87'4 88-0 90*8 88'8 76'9 74-o

100-0 79'7 98'4 75'6 72'2 72'0 83*0 123-5 87-3 87-7 67-9

100'0 85-1 96-6 79'i 87-6 84-7 88*6 95'2 87'5 77*6 61*1

Om man med ledning av tab. I—Yl och tab. 53 jämför inkomstförhållandena inom olika ortsgrupper för arbetare, tillhörande en och samma yrkesgrupp, finner man i stort sett en tendens till stegring av årsinkomsten med växande ortsstorlek; detta gäller vare sig man jämför medianinkomsterna eller de genomsnittliga årsinkomsterna. I fråga om byggnadsgrovarbetare finner man dock något högre årsinkomster i städer och köpingar med under 10 000 invånare än i städer och köpingar med 10 000—30 000 invånare. I Malmö voro grovarbetarnas inkomster något lägre än i städer med 30 000—100 000 invånare, och målarnas och de elektriska arbetarnas inkomster voro lägre än i städer och köpingar med 10 000—100 000 invånare. Inom samtliga yrkesgrupper voro de genomsnittliga årsinkomsterna för landsbygden i dess helhet lägre än i de minsta städerna och köpingarna (under 10 000 invånare). När landskommunerna fördelas efter näringstyper, framträda i D-kommunerna högre genomsnittsinkomster än i städer och köpingar under 10 000 invånare för murare, träarbetare, målare och rörarbe-

149 tare, under det grovarbetare och elektriska arbetare i varje grupp av landskommuner hade lägre genomsnittsinkomster än i de minsta städerna och köpingarna. Yid jämförelse mellan landskommuner, tillhörande olika näringstyper, finner man att genomsnittsinkomsterna för murare, träarbetare, grovarbetare, målare och rörarbetare voro högre i D-kommunerna än i övriga kommuntyper. För murare, träarbetare, grovarbetare och rörarbetare voro inkomsterna lägst i A-kommunerna. Om man fördelar landskommunerna efter landsdelar, finner man att genomsnittsinkomsterna för murare, träarbetare, grovarbetare, målare och elektriska arbetare voro högst i östra Sverige samt att inkomsterna för träarbetare, grovarbetare, målare, rörarbetare och elektriska arbetare voro lägst i Småland och öarna. I östra Sveriges landskommuner var genomsnittsinkomsten för murare högre än i städer och köpingar med under 30 000 invånare; genomsnittsinkomsten för elektriska arbetare var högre än i städer och köpingar med under 10 000 invånare. Yid jämförelse mellan olika åldersgrupper av arbetare finner man en tendens till ökning av årsinkomsten med stigande levnadsålder, bortsett från den högsta eller de båda högsta åldersgrupperna (60 år och däröver, respektive 50 år och däröver). För murare och målare nådde den genomsnittliga årsinkomsten sitt maximum i åldersgruppen 50—59 år, för träarbetare, grovarbetare, rörarbetare och elektriska arbetare i gruppen 40—49 år. Det bör framhållas, att åtskilliga av de medeltal, som ligga till grund för ovan anförda jämförelser, avse mycket små grupper av arbetare. Yidare är att märka, att tendenserna icke bli alldeles desamma, om man i stället för de genomsnittliga årsinkomsterna jämför medianinkomsterna. Yad beträffar de yrkesgrupper, som icke redovisats i tab. I—Yl (glasmästeriarbetare, plåtslagare, »övriga metallarbetare», chaufförer och transportarbetare samt arbetare utan angivet yrke m. fl.), måste varje jämförelse mellan olika orts- och åldersgrupper bedömas med största försiktighet på grund av materialets ringa omfattning. Beträffande de två största av dessa yrkesgrupper, plåtslagare och arbetare utan angivet yrke m. fl., finner man i stort sett samma tendens till stegring av årsinkomsterna med växande ortsstorlek som för de i tab. I—Yl redovisade grupperna. I stort sett stiger genomsnittsinkomsten för dessa yrkesgrupper med stigande ålder t. o. m. gruppen 4 0 - 4 9 år. Till frågan, i vad mån de i tab. I—Yl och tab. 53—54 återgivna medeltalen och medianerna kunna antagas ge en rättvisande bild av inkomstförhållandena för byggnadsindustrins arbetare, må anföras följande. Ovan har framhållits, att de arbetare, för vilka uppgifter om årsinkomsten erhållits, torde representera c:a 4 % av byggnadsarbetarkåren. Det kan givetvis ifrågasättas, huruvida ett så knapphändigt material är ägnat att belysa de faktiska inkomstförhållandena inom byggnadsfacket. Härtill må erinras om att tämligen tillförlitliga slutsatser kunna baseras på ett statistiskt material, som blott avser en mindre del av en större massa, under förutsättning att

150 urvalet är slumpartat. Denna förutsättning skulle här innebära, dels att de arbetare, som drabbats av olycksfall, icke företrädesvis representera de högre eller lägre inkomstgrupperna, dels att de arbetare, för vilka användbara inkomstuppgifter erhållits, icke på motsvarande sätt utgöra ett »tendentiöst» urval bland de olycksfallsskadade arbetarna. I själva verket är det sannolikt, att olycksfallsanmälningarna i viss mån ensidigt representera arbetare med längre arbetstid, då ju risken för olycksfall i arbete under ett år bör vara positivt korrelerad med antalet arbetsdagar under året. Svårare är att bedöma frågan, i vad mån vissa högt eller lågt avlönade arbetarkategorier oftare än andra drabbas av olycksfall. Detta kan tänkas gälla beträffande dels nykomlingar i yrket och äldre arbetare med lägre dagsinkomster än genomsnittet, dels arbetare med högt uppdriven arbetsintensitet, vilkas inkomster ligga över genomsnittet. I syfte att belysa, i vad mån de bearbetade uppgifterna utgöra ett representativt urval av samtliga olycksfallsskadade arbetare, har man beträffande de sex viktigaste yrkesgrupperna jämfört åldersfördelningen bland å ena sidan arbetare med redovisad årsinkomst, å andra sidan samtliga olycksfallsskadade arbetare. Av de i tab. 55 återgivna siffrorna framgår, att åldersfördelningen för arbetare med redovisad årsinkomst endast obetydligt avvek från åldersfördelningen bland samtliga olycksfallsskadade arbetare; de yngsta åldersklasserna voro något svagare representerade bland de förra än bland de senare. I detta sammanhang förtjänar det att framhållas, att socialstyrelsens undersökning av sågverksarbetarnas arbets- och inkomstförhållanden i norra Sverige 1936—38 (se Soc. Medd. 1940 nr 7, sid. 440 o. f.) visade synnerligen god överensstämmelse mellan de resultat, som erhöllos å ena sidan ur arbetsTab. 55. Fördelningen efter ålder av a) samtliga olycksfallsskadade arbetare, b) arbetare med redovisad årsinkomst. Därav (i %) i åldern Antal arb.

b Byggnadsträarbetare

.. a b

Byggnadsgrovarbetarc. . a b Målare

a b

Rörarbetare

a b

Elektriska arbetare

....

a b

894 459 3 235 1743 4 069 1991 442 273 1198 803 635 459

under 20 år

2 0 - 25 — 3 0 — 3 5 — 40— 4 5 - 50 — 55 — 60 år ej 64 59 o. där- ang. 44 49 34 39 24 29 över år år år år år år år år

2-9 2-6

11-4 18-9 13o 9-5 9 4 17-o 13-7 11-5

3-6

3-o 4o

7 9 9-4 9 2 10-2

7-8 8-5

10-2 9-2

1-6 1-1

11-7 15-9 14-6 12-6 11-3 9-8 9-3 15-5 15-2 13 7 12-7 10-9

7-o

5-8 5-5

6o

7-6

5-3

1-7 1-3

7-4 7-6

1-8

10-3 19-2 18-i 14-7 11-6 7-9 19-2 18-7 16-3 11-9

7-4 86

6-4 7-1

3-G 39

32 3-2

1-5 1-4

5-2 3-7

13-4 20-1 19-5 9-7 15-4 19-0 19-8 10G

7'7 8-8

7-2 7-8

5-9 5 5

3-6 2-6

6-8 5-8

0-9 lo

10-3 6-6

19-3 23-3 16-7 12-9 15-i 23-9 16-7 15-3

6-9 8-7

3-8 4-8

2-8 3-9

1-G 1-9

1-5 2-i

0-9 l-o

16-5 14-8

19o 16-4 13-2 12-3

8-7 9-8

7-4 8-9

5-o

0-6 0-9

0-5 0-6

11 1/1

14-4 15-7 15-3 13-5

151 givarnas uppgifter, som avsågo c:a 50 % av de berörda arbetarkategorierna, å andra sidan ur olycksfallsanmälningar, avseende c:a 7 % av samma antal. De olycksfallsanmälningar, som innehöllo användbara uppgifter om inkomsterna under ett år, utgjorde som tidigare påpekats ett i viss mån tendentiöst urval, enär dylika uppgifter lämnats för det stora flertalet arbetare med långvarig anställning hos samme arbetsgivare, medan däremot fullständiga uppgifter ofta saknades för arbetare med kortare och mera tillfällig anställning. Det är osäkert, om denna felkälla helt eliminerats genom den ovan beskrivna »standardräkningen» av årsinkomsterna. Det kan nämligen tänkas, att bland arbetarna med under ett års anställningstid årsinkomsten i genomsnitt var större för de arbetare, vilkas årsinkomst redovisats, än för dem som saknade användbara uppgifter om årsinkomsten. De här anförda förhållandena ge skäl att förmoda, att det använda materialet i viss mån ensidigt representerar arbetare med längre årsarbetstid och högre årsinkomster. Å andra sidan är att märka, att de uppgivna årsinkomsterna i många fall äro för låga, beroende på att arbetsgivarna icke alltid som inkomst redovisat ackordsöverskott, som avsett arbeten utförda kort före olycksfallet. I fråga om årsinkomsterna verka de olika felkällorna i motsatt riktning och kunna tänkas uppväga varandra. (Se nedanstående jämförelse av socialstyrelsens undersökning och byggnadsträarbetareförbundets statistik, sid. 158—160.) Yad återigen beträffar antalet arbetsdagar per år, innebära de anförda felkällorna en tendens till för höga medeltal. Arbetstiden per år. Uppgifter om sammanlagda antalet arbetsdagar per år förelågo blott för en del av de arbetare, för vilka årsinkomsten redovisats, såsom framgår av tab. I—Yl. En sammanfattning av hithörande uppgifter lämnas i nedanstående tablå. Därav (i %) Yrkesgrupp

Murare Byggnadsträarbetare Glasmästeriarbetare Byggnadsgrovarbetare Målare Plåtslagare Rörarbetare Övriga metallarbetare Elektriska arbetare Chaufförer och transportarbetare Arbetare u t a n angivet yrke m. fl.

Antal redovisade arbetare

459 1743 14 1991 273 141 803 77 459 13 335

med

...

arbetsdagar

— 149

150—224

2o 2-5

10-2 12-3

2i 1-8 1-4 1-7

6-9 12i 2-i 4-6 2-6 4-4 15-4 15-5

0-4 3-3

225 och däröver

utan uppgift om antalet arbetsdagar

46o 52-2 42-9 55-5 53-5 78-7 73-5 79-2 75-4 61-5 55-2

41-8 33o 57i 35-5 32-6 17-8 20-2 18-2 19-8 23i 26-o

Man finner, att en årsarbetstid av minst 9 månader (225 arbetsdagar) redovisats för nära hälften av samtliga murare med redovisad årsinkomst, något över hälften av samtliga träarbetare, grovarbetare och målare och ZU å 4/s

152 Tab. 56. Standardräknade medeltal för antalet arbetsdagar inom olika yrkesgrupper. Murare

Byggnads- ByggnadsgrovträMålare arbetare arbetare

Hörarbetare

Elektriska arbetare

Städer o. köp. med under 10 000 inv.

254 297 272 253 265 248

239 260 276 263 252 261

251 260 265 260 253 263

231 266 302 250 255 273

254 249 270 255 262 263

266 262 241 275 255 275

Samtliga städer och köpingar

266 Samtliga orter

247 269 246 228 260 221 277 226 250 254 266

235 250 240 215 242 222 229 228 249 248 255

235 240 244 232 239 223 237 228 237 245 253

228 166 243 219 245 226 202 226 251 285 254

244 225 289 234 244 246 257 244 235 246 257

260 270 271 273 266 194 291 255 270 246 26C

Arbetare i åldern under 20 år 20—24 år 25—29 * 30-39 » 40—49 » 50—59 » 60 år och däröver

242 260 271 269 258 285 252

248 229 246 262 259 261 246

264 230 255 259 257 255 239

251 243 235 263 257 265 249

262 235 267 270 269 284 271

281 267 257 280 282 270 282

Stockholm med förorter Göteborg med förorter Malmö med förorter Städer med 30—100 000 inv Städer o. köpingar m. 10—30 000 inv.

Landsbygden Östra Sverige Småland och öarna Södra Sverige Västra Sverige Norra Sverige A-kommuner B-kommuner C-kommuner D-kommuner

....

av samtliga plåtslagare, rörarbetare, »övriga metallarbetare» och elektriska arbetare. I syfte att möjliggöra ett mera exakt bedömande av sysselsättningens omfattning har man sökt uppskatta det genomsnittliga antalet arbetsdagar för olika yrkesgrupper och ortsgrupper med ledning av uppgifterna om årsinkomsterna. Man har beräknat den genomsnittliga inkomsten per dag för de arbetare, för vilka såväl årsinkomsten som antalet arbetsdagar redovisats, och dividerat den genomsnittliga standardräknade årsinkomsten för samtliga arbetare inom respektive grupp med motsvarande genomsnittliga dagsinkomst. Kesultaten av denna beräkning, som med nödvändighet lider av en viss osäkerhet, återges i tab. 56. Av tab. 56 framgår bl. a., att den genomsnittliga årsarbetstiden för varje yrkesgrupp var längre i städer och köpingar än i landskommunerna. Sålunda hade murarna en årsarbetstid av i medeltal 267 dagar i städer och köpingar, 247 dagar i landskommunerna och 266 dagar i genomsnitt för hela riket; motsvarande tal voro för träarbetare 263, 235, 255, för grovarbetare 258, 235, 253,

153 för målare 257, 228, 254, för rörarbetare 259, 244, 257 och för elektriska arbetare 266, 260, 266 dagar. Det bör framhållas, att man vid beräkningen av medeltalen i tab. 56 utgått från vissa antaganden, som ej kunna bestyrkas, i fråga om relationen mellan arbetstid och årsinkomst för de arbetare, som saknat direkta uppgifter om arbetstiden. Att den tillämpade metoden ger mindre tillförlitliga resultat för enskilda grupper, belyses bl. a. av att man för målare i Malmö med förorter fått en genomsnittlig årsarbetstid av 302 dagar. Yidare må ännu en gång erinras om de ovan påpekade ojämnheterna i materialets sammansättning, vilka göra det sannolikt att de i tab. 56 anförda medeltalen ligga högre än den verkliga genomsnittliga arbetstiden för respektive grupper. (Jfr nedan sid. 160.) Slutligen bör det framhållas, att byggnadsverksamheten i riket under åren 1938 och 1939 stod på en utomordentligt hög nivå, vilket måste antagas ha medfört en förlängning av årsarbetstiden per arbetare utöver den sedvanliga. Anställningstiden inom byggnadsfacket. I tab. I—Yl belyses närmare, hur arbetarna fördelade sig med hänsyn till den tid de varit anställda hos den arbetsgivare, i vars verksamhet olycksfallet inträffat. I flertalet fall hade arbetsgivarna lämnat dylika uppgifter. Dessa uppgifter torde dock ej vara fullt jämförbara inbördes, enär arbetare, som under en längre tid varit anställda hos samme arbetsgivare med vissa avbrott, i en del fall redovisats såsom anställda först då den sista anställningsperioden började, men i andra fall redovisats såsom anställda sedan flera år tillbaka. E n sammanfattning av hithörande uppgifter lämnas i nedanstående tablå: Därav (i %) Yrkesgrupp

Murare Byggnadsträarbetare Glasmästeriarbetare Byggnadsgrovarbetare Målare Plåtslagare Rörarbetare Övriga metallarbetare Elektriska arbetare Chaufförer och transportarbetare . . Arbetare u t a n angivet yrke m. fl.

Antal redovisade arbetare

459 1743 14 1991 273 141 803 77 459 13 335

med on anställningstid av under 1 år

1 år och däröver

48-8 49-1 21-4 49-8 31i 14-9 14-6 18-3 16i 7-7 48-9

47-9 47-8 78-6 46-7 66-7 83-o 84-2 79-2 81-7 76-9 47-5

utan uppgift om anställningstiden 33 3i 3-5 2-2 2-i 1-2 2-G 2-2 15-4 3-G

E n anställningstid överstigande ett år hade redovisats för c:a hälften av samtliga murare, träarbetare, grovarbetare och arbetare utan angivet yrke. Inom övriga fack hade flertalet arbetare varit anställda minst ett år hos den siste arbetsgivaren.

154 Antalet avlönade sysselsättningar under ett arbetsår. Av tab. I—Yl framgår, hur arbetarna fördelade sig efter antalet avlönade sysselsättningar under ett arbetsår. Det är att märka, att de arbetare, för vilka antalet sysselsättningar ej angivits, i allmänhet torde ha haft minst två sysselsättningar under året före olycksfallet. I nedanstående tablå ges en sammanfattning av uppgifterna om antalet sysselsättningar.

Yrkesgrupp

Antal redovisade arbetare

Murare Byggnadsträarbetare Glasmästeriarbetare Byggnadsgrovarbetare Målare Plåtslagare Rörarbetare Övriga metallarbetare Elektriska arbetare Chaufförer och transportarbetare A r b e t a r e u t a n a n g i v e t y r k e m . fl.

459 1743 14 1991 273 141 803 77 459 13 335

Därav (i %) utan uppgift om 5 eller antalet flera syssels.

med

53-4 54-9 85-7 52-2 71-4 90-8 88-9 89-6 85-8 84-6 51-3

sysselsättningar

10-9 12-0 7-2 15-5 4-4 2-1 5-i 5-2 7-4 12-5

9i 9i

59 49

5-0 4-2

9-9 3-7 0-7 2-0 1-3 1-8 7-7 63

4o

34 2-6

1-1 0-6 0-2 6-6

8-4

15-7 14-9 7i 15-0 16-8 6-4 3-4 3-9 4-8 7-7 14-9

Av murare, träarbetare, grovarbetare och arbetare utan angivet yrke hade något över hälften endast varit anställda hos en arbetsgivare under ett år. Beträffande övriga yrkesgrupper redovisades i flertalet fall endast en anställning under året. Arbete utanför byggnadsfacket. Av olycksfallsanmälningarnas uppgifter om arbetarnas sysselsättningar under året före olycksfallet framgår icke alltid, inom vilka fack vederbörande varit sysselsatt, enär i vissa fall endast arbetsgivarens namn eller firma angivits. I nedanstående tablå ha arbetare med två eller flera sysselsättningar under ett arbetsår fördelats på tre grupper, nämligen 1) arbetare som endast arbetat inom byggnadsfacket, 2) arbetare som arbetat utanför byggnadsfacket, 3) arbetare, beträffande vilka uppgift saknas om arten av tidigare sysselsättningar.

Y r k e

Murare Byggnadsträarbetare Målare . .

Därav sysselsatta med Antal arbetare med 2 el. flera byggnadsarbete ej specificerat enbart byggsysselsättoch arbete i arbete nadsarbete ningar annat fack 142 526 653 32 62 43

108 337 313 20 19 25

2 49 138 3 22 10

32 140 202 9 21 8

155 Man finner, att arbete utanför byggnadsfacket redovisats för 2 murare, 49 träarbetare, 138 grovarbetare, 3 målare, 22 rörarbetare och 10 elektriska arbetare. De 2 murarna hade under året före olycksfallet utfört skogsarbete. Bland träarbetarnas bisysslor märkes jordbruksarbete, skogsarbete, vägarbete, arbete inom olika industrier, stuveriarbete m. m. Grovarbetarna hade förutom i de nämnda facken varit verksamma som gruvarbetare, gatuarbetare, fiskare, trädgårdsmästare, chaufför, banarbetare, gårdskarl, snöskottare, linjearbetare hos telegrafverket, vaktmästare, handelsbiträde o. s. v. Målarna hade arbetat inom skogsbruk, sågverk och tivoli. Bland rörarbetarna finner man bl. a. följande biyrken: metallarbetare, vävare, skogsarbetare, stuveriarbetare, anläggningsarbetare, målare, bud, eldare, gårdskarl och bland de elektriska arbetarna verkstadsarbetare, stenhuggare, snickare, segelsömmare, brevbärare, linjearbetare hos kraftaktiebolag. Slutligen må nämnas, att några arbetare haft biinkomster av mätningsarbete för respektive fackliga organisationer. Eget förvärvsarbete. Som tidigare framhållits, har man i tabellerna rörande årsinkomster, antal arbetsdagar m. m. icke medtagit sådana arbetare, som uppgivits ha sysslat med eget förvärvsarbete eller arbete för egen räkning vid sidan av sitt avlönade arbete inom byggnadsfacket. Dylika arbeten hade redovisats för 5 murare, 35 träarbetare, 28 grovarbetare, 4 målare, 2 rörarbetare och 1 elektrisk arbetare, beträffande vilka uppgifter lämnats om löneinkomster och sysselsättning under ett år före olycksfallet. Av de föreliggande uppgifterna framgår dock icke alltid med bestämdhet, huruvida vederbörande varit verksam som egen företagare eller arbetat för sina personliga behov (t. ex. vid eget jordbruk eller med uppförande av egen bostad). Jämförelse med andra undersökningar. I tab. 57 återges efter 1930 års folkräkning medianinkomsterna för olika kategorier av byggnadsarbetare med fördelning på åldersgrupper samt på landsbygd och städer. Dessa uppgifter äro icke utan vidare jämförbara med de medianinkomster, som framkommit i socialstyrelsens undersökning. Beräkningarna grunda sig på självdeklarationerna för år 1930 och avse det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt Tab. 57. Medianinkomster (kr.) för byggnadsarbetare enligt 1930 års folkräkning. Medianinkomst för manliga arbetare i åldern . . . år 0— 20

Därav i Samt65 o. liga lands20— 25— 30— 40 — 50— 60— där- arb. byg- stä65 60 40 50 25 30 över den derna

Husbyggnadsverlcsamhet: 949 1824 2 083 2 564 3 378 2 962 2 245 1701 2 607 1756 3 499 Snickare, timmermän . . . . 816 1170 1588 1887 2122 1986 1522 1117 1782 1415 2 965 Cement-ochbetonggjutare, 1292 1895 2 527 2 734 2 968 2 661 2 310 1889 2 660 1971 3 080 asfaltkokare 859 1518 1993 2 392 2 420 2175 1793 1515 2 033 1530 2 418 Övriga arbetare 739 1355 1761 2 285 2 649 2 313 1782 1402 1768 1233 2 384 Målning

156 taxerade beloppet, sedan Veo av förmögenheten avdragits, d. v. s. det under rubriken »återstående inkomst» i självdeklarationen utförda beloppet. Detta belopp erhålles efter avräkning från den sammanräknade inkomsten av de s. k. allmänna avdragen, såsom bl. a. kommunalskatt, vissa försäkringsavgifter m. m. De i folkräkningen redovisade inkomsterna äro med andra ord genomgående lägre än de faktiska inkomsterna. Å andra sidan har man vid beräkningen av medianinkomsterna icke tagit hänsyn till de arbetare, för vilka inkomsten ej var angiven; dessa arbetares verkliga inkomst torde i flertalet fall ha understigit 600 kr. I tab. 58 återges de genomsnittliga löneinkomsterna inom byggnadsindustrin 1931 och 1932 för olika yrkesgrupper enligt byggnadsindustrisakkunnigas undersökning av löntagarnas inkomster (S. O. U. 1938:3). Denna underTab. 58. Genomsnittlig löneinkomst (kr.) för byggnadsarbetare 1931 och 1932 enligt byggnadsindustrisakkunnigas undersökning. Hela riket

Stockholms stad

Stockholms län

Norrköping

Malmö

Göteborg

1931 1932 1931 1932 1931 1932 1931 1932- 1931 1932 1931 1932 Murare 3 572 2 980 5 580 4 517 5176 3 994 3 093 2 685 2 784 2 209 3 708 3 604 Byggnadsträarb. och glasmästeriarb. . . 3 218 2 662 4 720 3 864 4 319 3 466 2 825 2 279 2 843 2 252 3 565 3194 Byggnadsgrovarb. . . 2 601 2 262 3 461 2 972 3 276 2 728 2 521 1984 2 059 1783 2 576 2 579 Målare 2 704 2 420 3 896 3 381 3 517 3140 2 392 1972 2 585 2121 2 886 2 730 Bleck- o. plåtslagare 2 678 2 399 3 505 3 120 3 252 2 825 2 440 2 053 2 649 2 20S 2 741 2 617 Metallarbetare 2 861 2 666 3 565 3 337 3 424 2 912 2 433 2 029 2 312 2129 3 082 3 057 Elektriska arbetare. . 3 037 2 857 3 769 3 580 3 582 3 252 3140 2 871 2 791 2 493 3193 3 420 »Byggnadsarbetare» 2 874 2 426 3 619 3 031 2 612 2 248 3 001 1215 2296 1854 2 9;20 2 613 Diverse specialiteter 2 603 2 547 4118 3 303 3 224 2 957 1918 2 295 1891 2 363 2 949 3 036

sökning avsåg i huvudsak städer och tätorter. Den omfattade för år 1931 tillhopa 56 984 arbetare och för 1932 54 221 arbetare, d. v. s. något över hälften av antalet i 1930 års folkräkning redovisade byggnadsarbetare. De i tab. 58 återgivna medeltalen avse endast inkomster, förvärvade genom verksamhet inom byggnadsindustrin, och ligga sålunda lägre än de faktiska medelinkomsterna. Å andra sidan omfattade undersökningen företrädesvis yrkesutövare med mera stadigvarande sysselsättning inom byggnadsindustrin och områden med relativt högt löneläge. De genomsnittsinkomster för »hela riket», som återges i tab. 58, torde närmast vara jämförliga med motsvarande medeltal för städer och köpingar samt D-kommuner i socialstyrelsens undersökning. De yrkesgrupperingar, som tillämpats vid folkräkningen, respektive byggnadsindustrisakkunnigas och socialstyrelsens undersökningar, överensstämma icke fullständigt. I huvudsak torde grupperna »cement- och betonggjutare och asfaltkokare» samt »övriga arbetare» enligt folkräkningen motsvara gruppen »byggnadsgrovarbetare» i de båda sistnämnda undersökningarna. Gruppen »metallarbetare» enligt byggnadsindustrisakkunnigas undersökning mot-

157 svaras i socialstyrelsens undersökning av »rörarbetare» och »övriga metallarbetare». I nedanstående tablå återges de närmast jämförliga huvudsiffrorna enligt de tre undersökningarna.

Murare Träarbetare Grovarbetare. Målare Elektriska

Enligt folkräkningen 1930

Enligt byggnadsindustrisakkunniga

Enligt socialstyrelsens undersökning:

Medianinkomst (kr.)

Medelinkomst (kr.)

Standardräknad medelinkomst (kr.) 1938—39

1932 Landsbygden

Städer och köpingar

Hela riket

3 572 3 218

2 980 2 662

3 052 2 428

4 211 3 866

4 018 3 345

2 601

2 262

2 297

3 245

3 065

2 704 3 037

2 420 2 857

2 187 2 630

3 925 3 544

3 401 3 346

LandsStäderna bygden

Hela riket

1756 3 499 1415 2 965 1971 ^ 0 8 0 1 2 1 530 2 418 1233 2 384

2 607 1782 '2 660 ! 2 033 1768

arbetare

1 Cement- och b e t o n g g j u t a r e , " Övriga a r b e t a r e .

asfaltkokare.

Åren 1930 och 1931 karakteriserades av livlig verksamhet inom byggnadsindustrin; 1932 gick aktiviteten nedåt. Åren 1938 och 1939 var byggnadsverksamheten i Sverige större än något tidigare år. Belysande för utvecklingen äro nedanstående siffror, som hämtats ur socialstyrelsens statistik över fullbordade byggnadsföretag i 312 stadssamhällen (s. k. gemensamma orter): Gemensamma

orter

(312)

1930/39 (års1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 Beräknad total golv medeltal) yta för bostadsändamål 1 000 kvm 1835 1495 1491 1330 1020 1295 1932 2192 2171 2 480 2 941 73-3 65-6 70-9 73-7 76-3 7 5 i 77-4 75-6 76-o 73-c 70-4 % för andra ändamål 1 000 kvm 670 785 611 475 317 430 564 707 686 891 1235 26-7 34-4 2 9 i 26-3 23-7 24-9 22-c 24-4 24-o 26-4 29-6 % Tillhopa 1 000 kvm . . . . 2 505 2 280 2102 1805 1337 1725 2 496 2 899 2 857 3 371 4176

lOOo

100-0 100-0 100-0 100-0 100-0 100-0 lOO-o lOO-o lOO-o lOO-o

Samtliga orter 1939

3 361 70-4 1416 29-e 4 777 lOO-o

Under åren 1930—32 voro kollektivavtalen inom byggnadsfacket i huvudsak oförändrade (jfr S. O. U. 1938:10, sid. 201 o. f.), och ingen större förändring ägde rum i fråga om deras lokala utbredning. Av tablån överst å denna sida framgår, att den genomsnittliga löneinkomsten för murare, byggnadsträarbetare och målare år 1931 (enligt byggnadsindustrisakkunniga) i städer och tätorter låg högre än medianinkomsten i städer 1930 enligt folkräkningen. Då b}'ggnadsverksamhetens omfattning i stadssamhällena var större 1930 än 1931, är det osannolikt, att denna skillnad ger uttryck åt en faktisk höjning av års-

158 inkomsterna. Skillnaden mellan de olika uppgifterna torde kunna förklaras dels med att beräkningsmetoden för folkräkningens vidkommande innebär en starkare underskattning av de faktiska årsinkomsterna än beträffande byggnadsindustrisakkunnigas undersökning, dels med att medianinkomsterna sannolikt äro lägre än motsvarande genomsnittsinkomster på grund av »snedheten» i inkomstfördelningen (jämför tab. I—VI). Enligt byggnadsindustrisakkunnigas undersökning framträder en praktiskt taget genomgående tendens till sänkning av årsinkomsterna från 1931 till 1932. Denna tendens har sin naturliga förklaring i den minskade sysselsättningen, vilken till väsentlig del torde ha resulterat i en minskning av antalet arbetsdagar per arbetare snarare än i total arbetslöshet för vissa kategorier. Enligt socialstyrelsens undersökning voro årsinkomsterna 1938—39 i städer och köpingar avsevärt högre än inkomsterna år 1931 i »hela riket» (d. v. s. i huvudsak städer och tätorter) enligt byggnadsindustrisakkunnigas undersökning. Samma tendens framkommer vid jämförelse av genomsnittsinkomsterna i Stockholm, Göteborg och Malmö; att man i socialstyrelsens undersökning sammanslagit respektive städer och deras förortsområden har föranlett att medeltalen blivit något lägre än om beräkningarna inskränkts till respektive städers administrativa områden. Dessa skillnader torde endast till en mindre del betingas av att socialstyrelsens undersökning avser samtliga inkomster, under det byggnadsindustrisakkunnigas undersökning endast avsåg inkomsterna av arbete i byggnadsindustrin. Tidigare har framhållits, att arbetare med lång årsarbetstid torde vara överrepresenterade i socialstyrelsens undersökning, medan å andra sidan inkomstuppgifterna i åtskilliga fall torde vara ofullständiga, emedan ackordsförtjänsterna vid den sista anställningen icke till fullo redovisats. Det är icke möjligt att avgöra, vilken betydelse, som bör tillmätas de antydda olikheterna mellan de båda undersökningarna i fråga om materialets sammansättning och beskaffenhet. I varje fall synes det rimligt att antaga, att årsinkomsterna inom byggnadsfacket 1938—39 i flertalet ortsgrupper lågo högre än 1931, beroende på att timförtjänsterna i allmänhet voro högre och årsarbetstiden längre. Inom Svenska byggnadsträarbetare förbundet pågår f. n. en statistisk undersökning rörande sysselsättning och arbetsinkomster för förbundets medlemmar under år 1939. En del av materialet till denna undersökning har ställts till socialstyrelsens förfogande. I tab. 59 meddelas vissa uppgifter om årsarbetstid och årsinkomster. De redovisade avdelningarna ha fördelats efter den i avtalet fastställda timlönen. Det är att märka, att användbara uppgifter om arbetstid och inkomster utanför byggnadsfacket endast föreligga beträffande vissa orter. I Stockholm var medelårsinkomsten (inberäknat inkomster utom yrket) år 1939 enligt byggnadsträarbetareförbundets undersökning 5 225 kr., d. v. s. något mindre än den standardräknade medelårsinkomsten för byggnads-

159 Tab 59. Sysselsättning ock arbetsinkomster år 1939 för medlemmar av Svenska byggnadsträarbetareförbundet. Övrig a avde n in gar med en avtalsenlig timlön

Stock- Göte- Malholm borg mö

av ore 140 136 134

150 Antal medlemmar. . 5 557 3171 1243

2 328

2 3 6 400 550 1140

4 200

1 18 12 16 63 1208 407 697

Antal inkomna uppgifter 1557 2 041

84 223 308 552

260 461

4 4 4 9 10 6 14 14 7 7 5

8 11 24 29 33 18 24 23 21 28 4

6 6 13 24 19 21 39 47 50 40 41

14 4 13 20 31 26 47 76 81 102 133

5 1 4 10 15 22 24 20 28 10

1 2 1 4 6 7 6 6 4 4

12 9 14 43 59 86 100 149 152 153 101

3 7 13 15 27 30 37 39 33 36 18

11 14 25 27 33 43 90 70 76 46 26

Medeltal arbetsdagar inom byggnadsfacket

230 217 240 165

173 206

199 213

192 Medeltal dajjar

82 Antal avdelningar. .

120 Antal arbetare med .... arbetsdagar inom byggnadsfacket t. o. m . 50 . . 5 1 - 75 . . 7 6 - 1 0 0 .. 101—125 .. 1 2 6 - 1 5 0 .. 1 5 1 - 1 7 5 .. 1 7 6 - 2 0 0 .. 201—225 . . 226-250 . . 2 5 1 - 2 7 5 .. över 275 ..

17 26 28 48 65 75 118 188 266 336 390

34 6 21 5 40 10 56 12 97 21 137 25 219 67 282 115 343 182 441 244 360 234

arbetslösa

66 Antal arbetare med en inkomst inom y r k e t av . . . . kr. t. o. m. 500. 12 25 5 4 4 6 13 3 14 16 501—1000. 18 37 12 2 19 11 vt 5 4 29 21 43 1001-1500. 40 67 14 12 39 28 29 8 11 63 34 77 1501—2 000. 40 91 38 10 39 35 35 10 11 117 51 108 2 001—2 500. 52 130 40 9 29 35 53 30 12 174 55 119 2 5 0 1 - 3 000. 74 172 71 9 27 46 72 26 — 162 49 158 3 001—3 500. 105 241 119 13 31 45 90 30 2 139 23 26 3 5 0 1 - 4 000. 125 287 107 5 19 36 87 17 1 99 16 11 4 001—4 500. 121 267 178 10 9 21 65 8 — 52 4 2 4 501—5 000. 118 227 171 6 6 20 48 4 _ 23 1 1 5 0 0 1 - 5 500. . 128 191 103 4 1 13 28 1 5 1 5 501—6 000. 141 152 3 — 10 — 9 1 6 001—6 500. 142 85 37 .— — 1 —, . 6 501—7 000. 117 37 20 — — — 2 över 7 000 . 324 21 2 — 3 — — — — — — Genomsnittlig komst inom yrket, kr 5 175 3 888 3 947 2 399 2 260 2 386 2 944 2 691 1844 2 621 2139 1941 •

—

•

—

träarbetare 1938—39 i Stockholm med förorter enligt socialstyrelsens undersökning (5 294 kr.). För Göteborg, respektive Göteborg med förorter, voro motsvarande medeltal 3 932 och 4 296 kr. och för Malmö, respektive Malmö med förorter 3 973 och 3 961 kr. I fråga om övriga orter har en liknande

160 direkt jämförelse ej kunnat anställas, bl. a. av det skälet, att inkomsterna av arbete utanför byggnadsfacket icke redovisats fullständigt. Det må i detta sammanhang påpekas, att uppgifter om dylika inkomster erhållits från 35 avdelningar. I 24 avdelningar var den genomsnittliga inkomsten av arbete utom yrket mindre än 5 % av inkomsten inom yrket, i 5 avdelningar 5—10 %, i 3 avdelningar IO1—15 % och i 3 avdelningar över 15 %. Vid jämförelser mellan de båda undersökningarna bör vidare beaktas, att byggnadsträarbetareförbundets undersökning endast belyser inkomstförhållandena i orter, där lönerna regleras genom kollektivavtal, under det socialstyrelsens undersökning även innefattar arbetare med icke avtalsenliga löner, särskilt i A- och B-kommunerna. I det hela synas de båda undersökningarna ge en tämligen likartad bild av byggnadsträarbetarnas inkomstförhållanden. Denna synnerligen goda överensstämmelse i fråga om resultatet med avseende på årsinkomsterna av två efter så helt olika metoder genomförda undersökningar måste anses i hög grad styrka dessas tillförlitlighet. Däremot ger socialstyrelsens undersökning högre medeltal för den sammanlagda årsarbetstiden än byggnadsträarbetareförbundets undersökning.

Timförtjänsterna för byggnadsarbetare 1930—1939. För flertalet arbetare inom byggnadsfacken regleras lönerna genom kollektivavtal. I det följande ha sammanförts en del statistiska uppgifter, som belysa de faktiska timförtjänsterna i olika fack, i olika orter och vid olika tidpunkter. Socialstyrelsens enkät om byggnadskostnaderna på landsbygden 1939. Sommaren 1939 utsände socialstyrelsen till ett antal byggmästare och byggnadsfirmor på landsbygden ett frågeformulär, vari bl. a. begärdes uppgifter om tidlöner samt timförtjänster vid ackordsarbete för olika kategorier av byggnadsarbetare i vissa orter (jfr Soc. Medd. 1940, sid. 209 ff.). Dessa frågor besvarades av 131 byggmästare i 90 orter, vilka sedan deltogo i 1939 års allmänna hyresräkning, och av 71 byggmästare i 50 av de 100 landskommuner, där bostadsförhållandena gjordes till föremål för en specialundersökning vid 1935—36 års särskilda folkräkning. De inkomna svaren representera med andra ord dels industribetonade tätorter (köpingar, municipalsamhällen, industri- och stationssamhällen), dels utpräglade jordbrukskommuner. Enkäten gav vid handen, att avtalsenliga timlöner tillämpades på åtskilliga orter, där ingen facklig organisation förekom, under det timlönerna i andra orter lågo väsentligt under de lägsta i kollektivavtalen förekommande timlönerna; beträffande vissa orter uppgav en byggmästare avtalslöner, medan en annan uppgav timlöner, som understego de lägsta avtalslönerna. Avtalsenliga löner redovisades i det övervägande flertalet hyresräknade orter och i större delen av de icke hyresräknade landskommunerna. Av tablån överst å nästa sida framgår, hur de redovisade orterna fördelade sig med hänsyn till löneförhållandena.

161 Antal hyresräknade (1) och icke hyresräknade orter (2) för vilka byggmästarna redovisat a) avtalsenliga löner, b) icke avtalsenliga löner, c) såväl avtalsenliga som icke avtalsenliga löner. Östra Sverige (2)

(1) Murare

...

Södra Sverige

(0

(2)

(1)

7 3

— —

— 2

— —

—

a b c

6 1 3

10 1 1

2 6 2

. . a b c

17 2

6 2 2

8 4

—

—

Träarbetare . . . .

Grovarbetare

a b c

Småland och åarna

— 1

—

Västra Sverige

Norra Sverige

Hela riket

(2)

(1)

(2)

(O

(2)

(1)

(2)

24 2 1

8 4 2

— —

4 2 1

87 2 1

35 9 6

23 4

3 11

2 3 2

81 6 3

20 21 9

2 4 1

77 13

15 31 4

— —

—

— —

— 2

—

—

19 1 1

10 1

23 4

2 12

19 2

—

—

5 3 1

—

—

—

—

L ä g s t a avtalslön == för m u r a r e och t r ä a r b e t a r e 1*20 kr. 1-08 » » grovarbetare

Byggnadsindustriförbundets lönestatistik. Från Svenska arbetsgivareföreningens statistiska avdelning ha erhållits vissa uppgifter om löneförhållandena för murare, byggnadsträarbetare och byggnadsgrovarbetare, anställda hos medlemmar av Svenska byggnadsindustriförbundet. Dessa uppgifter, vilka återges i tab. 60—64, avse för åren 1930—31 3 145 murare, 5 516 träarbetare och 9 346 grovarbetare; för åren 1935—36 äro motsvarande siffror 4 157, Tab. 60. Genomsnittliga timförtjänster inom husbyggnadsindustrin åren 1930—31 enligt Byggnadsindustriförbundets statistik. Murare

Träarbetare

Grovarbetare

Timförtjänst Timförtjänst i öre vid ackordsarbete vid vid vid oav- i % av vid oavtimförtidtidsett sett tjänst löns kords lönelöns kords lönevid arbete arbete form tidlöns- arbete arbete form arbete

TimförTimför tjänst Timförtjänst i öre tjänst vid acvid ackordskordsarbete arbete i % av vid vid oavliv timför- tidtimförsett tjänst lönstjänst kords lönevid vid tidlöns- arbete arbete form tidlöns arbete arbete

Stockholm. Göteborg . Malmö . . . Borås

160-2 146-7 134-9 129-1

421-0 216-2 195-7 154-2

305-2 183-2 176-0 139-7

159-9 448-3 144-9 262-9 134i 237i 128-7 212-5

364-6 195-8 181-9 158-9

280-4 181-4 176-8 165-1

146-8 131-8 122-0 117-2

215i 158-4 138-3 125-7

255-4 199-s 166-0 156-2

Grupp IV Grupp V Grupp VI

134-7 243-2 217-1 135-2 212-9 181-6 128-4 2 1 8 9 1 9 8 - G

180-5 157-5 170-5

133-9 216-7 179-6 134-3 225-2 180-7 128-3 190-5 162-4

161-8 167-7 148-5

121'6 210-2 147-7 121-4 184-4 137-9 116-6 170-3 130-s

172-9 15T9

145 3 370-9 302-6

255-3

145-3 3 5 9 3 270-3

247-3

Timförtjänst i öre

Samtliga

orter.

Grupp IV = Grupp V = Grupp VI = 39 41

489-0 268-8 237 4 180-3

375o 263-3 202-5 183-1

137-1 3 1 9 8 185-6 E s k i l s t u n a , K a t r i n e h o l m , L i n k ö p i n g , N o r r k ö p i n g , Örebro. H a l m s t a d , H ä l s i n g b o r g , K a r l s k r o n a , L a n d s k r o n a , L u n d , Trelleborg Eslöv, H ä s s l e h o l m , J ö n k ö p i n g , K a l m a r , K r i s t i a n s t a d , Ä n g e l h o l m .

146i 233-3

162 Tab. 61. Genomsnittliga timförtjänster (öre) för murare enligt Byggnadsindustriförbundets lönestatistik. 1938 -1939

1935 -193 6

TimförTimförTimförtjänst tjänst tjänst vid ac- Antal Antal Ackovdskords- redo- Acarbete arbete redo- kordsvid oav- i % av vid oav- i °/o avvisade kords- vid vid visade arbete sett timföracsett timför- arbe- arbete tidactidtjänst tjänst tare i % löns- kords- lönetare i % löns- kords- lönevid vid arbete arbete form tidlönsarbete arbete form arbete arbeto Timförtjänst

1. S t o c k h o l m . . 2. G ö t e b o r g . . . . 3. M a l m ö 4. N o r r k ö p i n g . . 5. H ä l s i n g b o r g . . 7. B o r å s 8. G ä v l e 9. U p p s a l a 10. G r u p p V 11. G r u p p V I 12. G r u p p V I I 2—9 10—12 2—12

..

78-5 56-9 72-8 71-1 71-o 75-9 62-5 80-7 75 2

166 150 140 142 140 140 140 147 141

397 317 249 282 247 28b 239 291 346

347 24b 219 242 216 250 202 264 295

239-2 211-3 1779 198-6 176-4 203-6 170-7 198-0 245-4

160-8 155'5 1544

387 67-9 372 62 3 109 59-1

136 132 120

257 222 229

218 188 186

189-0 168-2 183-2

171-6 160-7 169o

1 8 9 7 67-2 868 64-4 2 765 66-3

145 133 141

283 239 270

238 201 226

195-2 179-7 191-5

67-7 48-5 72 3 75-6 66-6 72-3 60-2 84 x 75-5

150 141 130 129 129 129 129 137 129

335 247 203 263 195 246 188 252 308

276 192 183 230 173 213 164 234 264

223-3 175 2 1562 203-9 151-2 190-7 145-7 183-9 238-8

719 65 8 2 5 3 53-5 77 54-6

125 119 114

201 185 176

175 154 148

1 7 6 0 65-4 1 0 4 9 61-9 | 2 809 6 4 i

134 122 129

230 196 218

196 168 186

1348 432 555 249 116 49 201 39 119

1689 594 501 165 79 162 186 64 146

Grupp V

= H e d e m o r a , E n k ö p i n g , H a l l s b e r g , Hofors, K a r l s k o g a , K ö p i n g , Motala, Sala, Säter, S ö d e r k ö p i n g , J ö n k ö p i n g , H a l m s t a d , O s k a r s h a m n , Trelleborg, Varberg, Västervik, Uddevalla, Kungälv, Mölnlycke, T r o l l h ä t t a n , V ä n e r s b o r g . G r u p p VI = Mjölby, H a l l s t a v i k , K u n g s ö r , L e k s a n d , N o r b e r g , Norrtälje, Rättvik, Sigtuna, Trosa, V a g n h ä r a d , V a l d e m a r s v i k , Vingåker, Västanfors, Kristianstad, F a l k e n b e r g , H ö g a n ä s , K a r l s h a m n , K u n g s b a c k a , R o n n e b y , T r a n å s , Växjö, Ä n g e l h o l m , Lidköping, Skövde, F a l k ö p i n g , Filipstad. G r u p p V I I = E k s j ö , Bjuv, Eslöv, H ä s s l e h o l m , Klippan, L a h o l m , Ljungbyhed, Nybro, A h u s , Åtvidaberg, Mariestad. H i n d å s , K i n n a , i/jungskile, S k a r a , T i d a h o l m .

7 779 och 12 039 och för 1938—39 4 454, 8 861 och 15 501. Yid jämförelse mellan löneuppgifterna för dessa tre perioder bör man observera, att de i tabellerna redovisade lönegrupperna IV—VII för de olika redovisningsperioderna omfatta olika orter. Vidare må framhållas, att siffrorna i huvudsak belysa inkomstförhållandena för arbetare, anställda hos större företagare. De i tabellerna återgivna medeltalen för ackordsarbetets andel av den totala arbetstiden, timförtjänsterna vid ackordsarbete och den genomsnittliga timförtjänsten oavsett löneform torde följaktligen icke vara helt representativa för hela byggnadsarbetarkåren på respektive orter. I samtliga av kollektivavtalen berörda orter sänktes timlönerna för murare, träarbetare och grovarbetare genom avtalsuppgörelsen 1934. Genom det nya avtal, som slöts i juni 1937 och förblev gällande t. o. m. 1 april 1940, höjdes timlönerna ånyo och överstego i flertalet orter de före 1933 gällande timlönerna.

163 Tab. 62. Genomsnittliga timförtjänster (öre) för träarbetare enligt Byggnadsindustriförbundets lönestatistik. 19 3 5 - 1 9 36

1 9 3 8—1 9 3 9

Timförtjänst Antal Acredovid oavvisade kords- vid acsett arbe- arbete tidtare i % löns- kords- lönearbete arbete form

TimförTimförtjänst tjänst vid ac- Antal Ackordsarbete redo- kordsvid vid oavi % av visade timför- arbe- arbete tidacsett tjänst tare i % löns- kords- lönevid arbete arbete form tidlönsarbete

Timför tjänst vid ackordsarbete i %-a,\ timförtjänst vid tidlönsarbete

1. S t o c k h o l m . . 2. G ö t e b o r g . . . . 3. M a l m ö 4. N o r r k ö p i n g . . 5. H ä l s i n g b o r g . . 6. Ö r e b r o 7. B o r å s 8. G ä v l e 9. U p p s a l a

2 529 1052 557 508 101 101 437 63 213

63-2 43-2 67-1 55-7 56-9 55-8 49c 64-6 63i

151 140 129 129 129 129 129 137 129

324 251 215 239 214 210 199 207 279

260 188 187 190 177 174 164 182 223

214-c 179-3 1667 185-3 1659 162-8 154 - 3 151i 216-3

10. G r u p p V 11. G r u p p V I 12. G r u p p V I I

1 359 54-9 617 47-o 239 49-3

125 118 114

194 182 156

163 148 135

155-2 154 2 136-8

3 035 53-i 2215 5 2 i 5 250 52-7

134 122 129

232 187 214

186 156 174

..

2—9 10 — 12 2—12

3 025 1585 584 402 93 317 388 122 34^

74-4 54-3 69-9 52o 66-5 59-5 53-4 67-8 58-3

165 150 140 141 140 140 140 147 140

378 314 253 247 260 246 236 254 295

324 239 219 196 220 203 192 220 230

229-1 209-3 180-7 175-2 185-7 175-7 168-6 172-8 210-7

878 57-4 901 53-e 218 52-5

136 131 125

221 207 204

185 172 167

162-5 158-0 163-2

173-1 3 839 57-7 153-3 1 9 9 7 55-2 165-9 5 836 56-9

145 133 141

278 213 257

222 177 207

191-7 160-2 182-3

Tab. 63. Genomsnittliga timförtjänster (öre) för grovarbetare enligt Byggnadsindustri. förbundets lönestatistik. 1 9 3 5—1 9 3 6

1938—19 39

Timförtjänst Antal Acredovid oavvisade kords- vid acsett arbe- arbete tidtare i % löns- kords- lönearbete arbete form

TimförTimförtjänst tjänst vid ac- Antal Ackordsarbete redo- kordsvid vid oavi % av visade timför- arbe- arbete tidacsett tjänst tare i % löns- kords- lönevid arbete arbete form tidlönsarbete

1. S t o c k h o l m . . 2. G ö t e b o r g 3. M a l m ö 4. N o r r k ö p i n g . . 5. H ä l s i n g b o r g . . 6. Ö r e b r o 7. B o r å s 8. G ä v l e 9. U p p s a l a

4 701 1665 917 770 155 176 536 106 312

21-4 22-8 24i 30 2 33-9 17-2 25-o 31'2 31-o

137 127 117 118 116 116 117 124 120

294 217 198 215 168 205 165 205 270

171 148 136 147 134 131 129 149 166

214-6 170-9 169-2 182-2 144-8 176-7 141-0 165-3 225-0

6 408 2 828 1040 699 147 563 546 194 518

26-7 24-6 29-o 27-4 44-7 22-6 25-5 37-3 25-1

151 137 128 128 127 127 127 134 130

335 276 237 237 207 242 210 245 301

201 171 159 158 163 153 148 175 173

221-9 201-5 185-2 185-2 163o 190e 165-4 182-8 231-5

10. G r u p p V 11. G r u p p V I 12. G r u p p V I I

1819 656 226

28-5 27-6 23-8

113 107 102

176 167 137

131 124 111

155'8 156-1 134-3

1 2 5 6 36-9 1 0 6 7 31-3 235 28-7

124 119 112

213 196 188

157 143 134

171-8 164-7 167-9

4 637 25-4 2 701 27-9 7 338 26-3

121 110 117

209 171 195

143 127 138

172-7 155-5 166-7

6 535 26-3 2 558 33-8 9 0 9 3 28-3

132 120 129

256 205 239

165 149 160

193-9 170-8 185-3

2—9 10—12 2—12

..

Timförtjänst vid ackordsarbete i % av timförtjänst vid tidlönsarbete

164 Tab. 64. Timförtjänster (öre) inom hnsbyggnadsindustrin (genomsnitt för murare, träarbetare och grovarbetare) enligt Byggnadsindustriförbundets lönestatistik. 19 3 8 - 1 9 3 9

19 3 5 - 1 9 3 6

TimförTimförtjänst tjänst vid ac- Antal Antal AckordsAcredo- kordsarbete redooavvid vid oav- i «/o av visade kords- vid visade arbete vid arbete tidsett acacsett tidtimför arbearbetjänst i % löns- kords- lönei % kordslönelönstare tare vid arbete arbete form arbete arbete form tidlöns arbete Timförtjänst

Timförtjänst vid ackordsarbete i % av timförtjänst vid tidlönsarbete

47i 37-7 51o 40-8 57-6 41-7 41-3 54i 43-s

154 141 131 132 133 131 132 138 133

369 301 247 251 237 255 229 260 309

255 201 191 180 193 183 172 204 209

239-6 213-5 188-5 190-2 178-2 194-7 173-5 188-4 232-3

2 521 48-9 2 340 44-9 562 43-4

128 124 118

226 207 206

176 161 156

176-6 166-9 174-6

177-8 12 271 42-3 160-9 5 423 46-6 171-3 17 694 43-6

136 126 133

272 216 254

194 168 186

200o 171-4 191-0

1. Stockholm . . 2. Göteborg . . 3. Malmö 4. N o r r k ö p i n g . . 5. H ä l s i n g b o r g . 6. Örebro 7. Borås 8. Gävle 9. Uppsala . . . .

8 578 40-6 3 149 33o 2 029 49-i 1527 45-8 375 50-2 326 36-7 1174 40-1 208 50-9 644 49-3

141 132 121 122 122 120 122 127 123

318 237 206 237 193 218 187 220 284

213 167 163 174 158 156 148 175 202

225-5 11122 179-5 5 007 1702 2125 194-3 1266 319 1582 181-7 1042 153-3 112ii 380 173-2 230-9 1012

10. Grupp V 11. Grupp VI . . 12. Grupp VII . .

3 897 44-4 1526 39-7 542 39-2

118 113 108

190 178 155

150 139 126

161o 157-5 143-5

2— 9 10-12 2—12

9 432 41-6 5 965 42-7 15 397 42-o

126 115 122

224 185 209

167 145 158

Av tab. 60—63 framgår, att de genomsnittliga timförtjänsterna vid ackordsarbete i Stockholm för samtliga tre yrkesgrupper år 1938—39 voro lägre än 1930—31, trots de högre timlönesatserna. I Göteborg, Malmö och Borås voro däremot ackordsförtjänsterna högre 1938—39 än 1930—31. Relationen mellan ackordsförtjänst och timlön (det procentuella ackordsöverskottet) utvisar stora variationer mellan olika ortsgrupper och olika redovisningsperioder. Betydande olikheter framträda även i fråga om ackordsarbetets andel av den totala arbetstiden, vilket i sin tur påverkar den genomsnittliga timförtjänsten (oavsett löneform). Variationerna i ackordsarbetets andel av den totala arbetstiden kunna delvis förklaras av olikheter i materialets sammansättning. Det är dock sannolikt, att ackordsarbetets relativa omfattning påverkas av byggnadsverksamhetens struktur under olika tidsskeden, speciellt förhållandet mellan å ena sidan nybyggnadsarbeten, å andra sidan ombyggnader och reparationer; vid de förstnämnda arbetena är ackordsarbetets andel vanligen större än vid de sistnämnda. I tab. 64 återges de genomsnittliga timförtjänsterna för samtliga av Byggnadsindustriförbundet redovisade arbetare dels 1935—36, dels 1938—39. De förskjutningar i den genomsnittliga timförtjänsten (oavsett löneform), som framträda i tabellen, påverkas givetvis av förändringarna i fråga om

165 ackordsarbetets relativa omfattning samt förhållandet mellan antalet av respektive yrkesgrupper utgjorda arbetstimmar. I syfte att eliminera inverkan av dessa förhållanden har man för Stockholm, Göteborg och Malmö beräknat nedanstående indextal för byggnadsarbetarnas timförtjänster, varvid de i tab. 60—63 återgivna medelförtjänsterna vid tidlöns- och ackordsarbete »sammanvägts» med hänsyn till antalet arbetstimmar vid tidlöns-, respektive ackordsarbete för murare, träarbetare och grovarbetare 1935—36:

Stockholm Göteborg Malmö

1930—31

1935—36

1938—39

lOO-o lOO-o lOO-o

79'7 93'2 92-o

90-9 108*6 106'7

Byggnadsträarbetareförbundets statistik. I tab. 65 återges vissa uppgifter, som erhållits från Svenska byggnadsträarbetareförbundet beträffande ackordsförtjänsterna för förbundets medlemmar. Vid beräkningen av ackordsförtjänsten per timme har den utbetalda ackordssumman minskats med 2 %, motsvarande ett uppskattat genomsnitt för mätningsarvode. Denna statistik omfattar ett betydligt större antal orter och i fråga om de jämförliga orterna (Göteborg och Malmö) ett större antal arbetare än Byggnadsindustriförbundets statistik. Tab. 65. Inkomster vid ackordsarbete enligt Byggnadsträarbetareförbundets statistik. Timlön, kr. Grupp I (Norrland) Grupp II, u t o m Göteborg ^Norrland) . . Göteborg * S:a g r u p p I I Grupp I I I (Norrland) Grupp IV, u t o m Malmö Malmö S:a g r u p p IV Ystad Grupp V Grupp VI Grupp VII a 1 » » b1

Antal avdelningar

Ackords- Överskott Antal förtjänst i % av medlemmar per timme, timlön kr.

160 150 1-50 1-50

4 9 1 10

652 1444 3171 4 615

2-50 2-3C 2-93 2-81

56 4 57-4 99-2 90-4

1-47 1'40 1*40 1-40

13 21 1 22

1708 5 905 1240 7145

2-31 253 2-69 2-56

59-2 81-5 91-8 83-6

S:a grupp VII

1-38 l-36 1-31 1'25 1-25 1'25

1 27 31 24 8 32

89 2 978 2 552 1302 338 1640

2-32 2'18 2-12 1 95 l-93 1-94

68-4 62-2 63i 57-2 54o 56-5

S:a g r u p p VIII

1-20 l-20 l-20

4 26 30

178 1134 1312

l-89 1-74 1*76

55-7 48i 49-3

22 691

2-43

75-4

..'.!!!!

Grupp VIII a 1 » » b1 Samtliga g r u p p e r

G-rupp V i l a : a v d e l n i n g a r , vilkas v e r k s a m h e t i m i n d r e g r a d ä r förlagd till l a n d s b y g d e n . Grupp VII b : avdelningar med mera omfattande verksamhet på landsbygden. G r u p p V i l l a : a v d e l n i n g a r m e d »blandat» v e r k s a m h e t s o m r å d e . G r u p p V I I I b : a v d e l n i n g a r m e d landsbygd s o m h u v u d s a k l i g t v e r k s a m h e t s o m r å d e .

166 Ackordsförtjänster enligt byggnadskostnadsenkäten 1939. Vid socialstyrelsens enkät om byggnadskostnaderna på landsbygden i juli 1939 erhöllos från 111 byggmästare i 71 hyresräknade orter och 32 byggmästare i 20 icke hyresräknade landskommuner uppgifter om den genomsnittliga timförtjänsten vid ackordsarbete för olika kategorier av byggnadsarbetare. En sammanfattning av dessa uppgifter meddelas i nedanstående tablå; siffrorna böra behandlas med en viss försiktighet, eftersom de redovisade genomsnittsförtjänsterna i åtskilliga fall snarare torde grunda sig på uppskattningar än på direkt beräkning. Antal byggmästare, som Därav byggmästare, som uppgivit att timförtjänsten vid ackordsarbete översteg timlönen med . . % redovisat såväl timlön som timförtjänst 150 och under 25—49 50 — 74 75—99 100-124 125-149 däröver vid ackords25 arbete

107 136 98 64

Byggnadsträarbetare . . . . Byggnadsgrovarbetare . .

8 23 30 13

28 53 43 26

34 38 16 15

23 15 9 6

12 6

1 1

1 Socialstyrelsens lönestatistik. I tab. 66 och 67 meddelas vissa utdrag ur socialstyrelsens årliga lönestatistik. Denna grundar sig beträffande såväl den egentliga byggnadsverksamheten som därmed förenade verksamhetsområden (installationsarbeten, målning och glasmästeri) i huvudsak på uppgifter från större arbetsgivare. I fråga om dessa branscher är lönestatistikens representativitet väsentligt svagare än i fråga om den egentliga industrin. Under tioårsperioden 1930—39 har materialets omfattning ökats avsevärt, såsom framgår av tab. 66. Denna utvidgning av statistiken har medfört, att olika ortsgrupper från år till år blivit olika starkt representerade, vilket givetvis försvårar jämförelser i tiden. Det är icke möjligt att avgöra, i vad mån de förändringar i ackordsarbetets andel av den totala arbetstiden samt i de genomsnittliga timförtjänsterna vid tidlöns-, respektive ackordsarbete, som framträda i tab. 66, betingas av dylika variationer i materialets sammansättning. I tab. 67 återges efter Lönestatistisk årsbok cle genomsnittliga löneinkomsterna inom olika dyrortsgrupper samt i de fyra största städerna. Det bör observeras, att den dyrortsgruppering, som gällde under åren 1930—34, icke exakt överensstämmer med den nu gällande, som trädde i kraft den 1 juli 1935. Sålunda har Norrköping överförts från grupp E till grupp F . Vidare är att märka, att gruppen »egentligt byggnadsarbete» förutom husbyggnadsarbete även innefattar en del företag inom väg- och vattenbyggnadsbranschen. Skillnaderna mellan »egentligt byggnadsarbete» och »husbyggnadsarbete» voro dock små 1938 och 1939, för vilka år särskilda uppgifter föreligga för den sistnämnda gruppen. Socialstyrelsens statistik beträffande de fyra största städerna stämmer tämligen väl överens med Bygg-

167 Tab. 66. Arbetsförtjänster vid tidlöns- och ackordsarbete för vuxna manliga arbetare inom byggnadsfacken enligt socialstyrelsens lönestatistik. Antal redovisade

Arbetstimmar på ackord

Genomsnittlig löneinkomst per tim me, ora. tia, Kr.

företag

arbetare

%

tidlön

ackord

i genomsnitt

1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

266 267 259 931 673 697 785 814 770 746 703

6 421 6138 6 725 12 287 7 381 11742 15 078 16 563 16 035 19 796 21710

37-8

130 l-35 l-36 l-28 1-18 1-22 1-25 l-26 1-31 1-34 l-36

2-37 328 3-23 2-75 2-45 203 2 29 2-33 2-45 2-49 269

1-71 2-09 2-17 1"84 1-55 152 166 1"67 l-76 1 85 l-94

Elektriskt installationsarbete: 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

28 26 26 31 68 60 63 62 70

653 572 499 719 1265 1240 1216 1348 1628

1-31 1'35 l-37

43-8 48-8 50-9

1-25 1'24 l-28 1'28 l-36

2 - 04 1-91 1-96 174 1-85 1"84 1-99 1-96 209

1-61 1-57 1-57 1-45 löl 1'52 1 60 1-62 1-73

1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

98 105 103 107 121 244 242 237 232

3 059 2 754 2 013 2 848 3 498 5 128 5 378 5 576 5 730

55-0 53-2 48-2 556 59-9 57-2 60-9 62-3 67-0

1'33 l-37 1'36 1-24 1-23 1-21 l-27 1'29 l-37

1'98 2 - 04 1 86 1-67 1-77 1-74 l-83 1'89

2-oo

1'69 173 1-61 1-48 1*56 1-51 1-61 1-66 1-79

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

353 341 886 703 667 600 649 628 591 568

2 336 2 339 3 463 2 42? 2 883 3 112 3 502 3 237 3 279 3 406

48-9 51-6 46-9

1*45 l44 1-37 1"26 1-32 1-31 1'33 1-37 1-43 1-56

2-89 2-85 2-60 2-20 2-15 2-27 2-28 2-35 2-51 2-64

2l6 2-17 l-94 1-60 1-71 1-78 1-81 1-88 2-04 2-20

Husbvggnadsarbete: 38o 42-9 37-8 29-4 36-0 39-3 37-6 38-6

43i 44-2

39-9 38-5

33-o 34-5 41-7

45i

i't9

Körledningsarbete:

Målning och glasmästeri:

36-o 46-5

48-i 50-9 51-5

56-o 59-3

nadsindustriförbundets uppgifter, såsom framgår av tablån överst å sid. 169 (jfr tab. 64). Av tab. 66 och 67 framgår, att timförtjänsterna inom gruppen husbyggnadsarbete under åren 1938 och 1939 i allmänhet lågo lägre än inom gruppen målning och glasmästeri, men högre än inom gruppen installationsarbete.

168 Tab. 67. Genomsnittlig löneinkomst för manliga arbetare inom byggnadsverksamhet 1930-39 inom olika dyrortsgrupper enligt socialstyrelsens lönestatistik. (Siffror i medievalstil ange, a t t medeltalet avser mindre än 150 arbetare. — G-gruppen omfattar även de orter, som s e d a n 1 j u l i 1939 hänförts till d y r o r t s g r u p p e r na H och I). Genomsnittlig löneinkomst (inkl. övertid, naturaförm å n e r 0. d.), kr. per timme i dyrortsgrupp A

B

C

D

E

F

G

H e l a Stock- Göteriket holm borg

Malmö

Norrköping

Byggnadsverksamhet: l-oo 1-32 1"34 1-48 1-61 1-5G 2-37 1-95 0-98 0-90 0-86 0-91 0-99 1-03 1'24 1-24 1-27

1-23 l - 6 4 1-16 1'39 1-07 1-28 1-0G 1-31 1-17 1-40 l - 2 2 1-34 1-30 1 - 4H l-39 l 54 l - 4 0 1-68

1-49 1*60 1*69 2-40 l - 5 4 1-61 1-57 2 - 3 1 1-32 1-56 1-50 2-oo 1-34 1-39 1'60 1-74 1'36 1-44 1-54 1-93 l - 3 8 1-46 1-5 C 1-91 1-48 1 ' 5 0 1'64 l 9 9 1-60 1-64 l 7 0 2-17 1-62 1-76 1-80 2 2 8

Egentligt byggnadsarbete: 0-99 1930 loi 1931 0-89 1932 085 1933 0-89 1934 0-9» 1935 1'04 1936 1-28 1937 1-27 1938 1-21 1939

l - 3 6 1-33 1-24 1 7 6 1-18 1-42 1-07 1-34 1-06 1-31 1-17 1-38 1-25 1-38 1'32 1"49 1-41 1*56 1-35 l 6 9

1-45 1-48 1-51 1-25

l-67 169 1 64 l-65 l - 3 3 1-36 1-35 1*48 l - 3 9 1-47 1-50 1-47 1-59 1-66 1-58 1-76

1-55 1'72 1-54 1-45 1-51 l-54 1-56 l-64 1*70 1-78

Husbyggnadsarbete: 1938 1939

1-43 l-39

1-58 1-70

1-61 1-58

1*70 2 - 3 1 1-85 1-78 2 3 5 1-95

1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

1-26 1-20

1'72 1-80

2-52 2-67 247 224 169 1-97 1'92 2-02 2-30 2-34

2()1 1-80 1-51 1-51 1-63 1'62 1-70 1'79 1'89

1-97

2-io 1-79 1-42 1'46 1'60 1-61 1-70 1"79 1-87

285 2*89

2-7i 2-63 1*89 2-07

2-oo 208 245 2-49

1-77 1-75 1-84

1-67 1-70 1-51

1-81 l-fi0 1-79 1"66 1"82 1'96 2l3

l45 1-49 1'59 1-53 1-61 1-77 1-78

1-54 1-61 l-62 1-60 1"50 1'52 l-56 1-67 1-65 1'82

1-48 1-50 1-49 1-43 1*34 1"49

1-72 1 - 7C 166 1*50 1-45 154 1-52 159 T74 1*78

Installationsarbete: 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

O'gi 0-97 I-o6

.

0-83

0-94 0-93 I-oi 1-18 1-11 1*23 1-23 1-34 l - 3 6

1-38 l - 4 6 1-43 l - 5 6 1-43 1*60 1-48 1-51 1-31 1-38 I.40 T 3 5 1-4 A 1-19 l : i o 1'37 1-47 1*82 1*87 1-45 1-56 1-33 1*43 l 5 2 l - 6 0 l - 4 5 1-50 1-65 1-74 I'i6 I'c>9 1-09 I-o8 124

Målning och glasmästeri: I - o 6 1-15 1-35 1930 O 9 2 1-16 1-38 1931 0-94 1-12 1'35 1932 1933 0 - 9 0 1"07 1-21 1934 l - 0 0 1'08 l S 2 0-97 1-15 1-48 1935 l-oo 1-22 1-35 1936 I ' 0 4 1-31 1-52 1937 1-16 1'40 1-67 1938 1-41 l - 5 3 1-90 1939

1-56 1-39 1-45 1-36 1-32 1-30

1-84 I-83 1-86 1-75 1-62 1-70 1-72 1-82 1-85

2-oi

1-72 1'70 1-7 3 1-63 1-51 1-57 154 1-64 l-69 1'82

l - 5 5 1-76 l - 6 8 2 - 7 2 2-17 1-62 1'67 l-40 1-39 1-4 5 1-48 1-62 l-80 1-88

1-76 1-74 1 53 1-56 1-53 1-6C 1-67 1-82

2-oi

1-76 1-72 1-61 1-64 1-71 1-81 1-88

2-76

2-17 1-94 1-60 1-71 1-78 l-82

2-55 2-19 2-20 2-32 2-38 2 - 4 8 1-88 2 o i 2 7 5 2-04 2 - 1 4 2-91 2 22

1/98 l-96

2-oo 1'87 1-74 1*82 1-85 1-94

2-oo 2-16

3-07 312 2-92 2-54 2-57 269 270 2-84

3io 3-15

l-53 1*64 1-67 1-83

1"89 1-96 1'7S 1-75 1-77

lie 1-87 1-87 2-20 2-41

1-62 1-74 1*88

2-oo 2-08

1 44 1 48 1 63 1-88

169 Stockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

S o c i a l s t y r e l s e n ( e g e n t l i g t b y g g n a d s a r b e t e ) 1935 1936

2-07 2-oo

1-79 1-66

1-59 1-53

1-54 1-52

Byggnadsindustriförbundet

2-13

l-67

l-63

1-74

S o c i a l s t y r e l s e n ( e g e n t l i g t b y g g n a d s a r b e t e ) 1938 1939

2-45 249

1-96 2-13

l-77 1-78

1-74 l-73

Byggnadsindustriförbundet

2-55

1-91

1-80

G e n o m s n i t t l i g t i m f ö r t j ä n s t (kr.) e n l i g t u p p g i f t e r

från

1935—36

1938—39

2. Ackordssystemets fördelar och ölägenheter. Den i diskussionen om inom byggnadsindustrin tillämpade avlöningsformer mest omstridda frågan har varit den om ackordsbetalning eller tidlön. Såväl bland arbetsgivarna som bland arbetarna ha under olika tider rått olika meningar om de bägge avlöningsformernas företräden och frågan har ofta utgjort en tvistepunkt vid arbetskonflikter. I stort sett har utvecklingen gått mot en ökad tillämpning av ackordssystemet. Numera torde omkring hälften av allt byggnadsarbete i Sverige utföras mot ackordsbetalning och för det egentliga nybyggnadsarbetet spelar detta system en än större roll. Ur Lönestatistisk årsbok ha hämtats följande uppgifter rörande ackordsarbetets relativa förekomst under åren 1935—39; för tidigare år finnes en motsvarande sammanställning i byggnadsindustrisakkunnigas betänkande (sid. 368). Tab. CS. Relatir förekomst av ackordsarbete inom byggnadsindustrin 1935- 39. (Enligt Lönestatistisk

årsbok.)

Ackordstimmar i % av hela antalet arbetstimmar År

1935 1936 1937 1938 1939

Husbyggnadsarbete

Målning och glasmästeri

Rörledningsarbete

Elektriskt installationsarbete

39-3 37-6 38-6 43-1 44-2

48-1 50-9 51-5 56o 59-3

59-9 57-2 60-9 62s 67-o

41-7 45-i 43-s 48-8 50-9

För det egentliga byggnadsarbetet ha efter Byggnadsindustriförbundets statistik sammanställts följande uppgifter, vilka belysa såväl ackordsarbetets relativa förekomst för murare, träarbetare och grovarbetare på olika platser i landet som också de genomsnittliga ackordsöverskottens storlek i förhållande till gällande timlöner (uträknade med ledning av uppgifter för genomsnittlig timförtjänst vid ackordsarbete). Uppgifterna avse åren 1938—39.

170 Tab. 69. Ackordsarbete och ackordsöverskott 1938—39. (Enligt Byggnadsindustriförbundets statistik.) Grovarbetare

Träarbetare

Murare Ackordsarbete i % av allt arbete

Ackordsöverskott i % av timlön

Ackordsarbete i % av allt arbete

Ackordsöverskott i % av timlön

Ackordsarbete i % av allt arbete

Ackordsöverskott i % av timlön

1. Stockholm. . 2. Göteborg . . 3. Malmö 4. Norrköping

78-5 56-9 72-8 71-i

139 111 78 99

74-4 54-s 69-9 52-0

129 109 81 75

26-7 24-6 29o 27-4

122 101 85 85

5. Hälsingborg 6. Örebro . . . . 7. Borås 8. Gävle

71-o 75-9 62-5 80-7 75-2 67-9 62-3 59i

76 104 71 98

66-5 59-5 534 678

86 76 69 73

44-7 22-G 25-5 37-3

63 91 65 83

145 89 68 83

58-3 57-4 53-6 52-5

111 63 58 63

25i 36-9 31-3 28-7

132 72 65 68

9. 10. 11. 12.

Uppsala . . . . Grupp V . . Grupp VI . . Grupp VII

F ö r d e olika s p e c i a l y r k e n a l ä m n a s vissa u p p g i f t e r r ö r a n d e a c k o r d s s y s t e m e t s f ö r e k o m s t i d e n följande framställningen. Byggnadsindustrisakkunnigas uttalande. 1934 års byggnadsindustrisakkunniga d i s k u t e r a d e p å sin t i d efter ö v e r l ä g g n i n g a r m e d a r b e t s g i v a r e och a r b e t a r e frågan om a c k o r d s b e t a l n i n g eller t i m l ö n . F r å n arbetsgivaresidan h a d e vid d e s s a ö v e r l ä g g n i n g a r g e n t e m o t a c k o r d s s y s t e m e t framhållits följande: »1. De i kollektivavtalen reglerade ackorden vore genomgående för höga i förhållande till utgående timpenning. 2. Ackordsprislistorna vore så omfattande, a t t tolkningen medförde stora svårigheter och framkallade tvister mellan arbetarna och arbetsgivarna. 3. Ackordssystemet hindrade utnyttjandet på mest ekonomiska sätt av moderna arbetsmetoder. Mot en övergång till tidlön gjordes å andra sidan gällande: 1. Att en skärpt övervakning skulle behöva införas, vilket skulle åsamka företagarna ökade kostnader. 2. Att svårigheter skulle uppstå i fråga om den erforderliga jämkningen av timlönen och a t t en oundviklig ökning vore motbjudande för arbetsgivarna med hänsyn till dess verkningar utåt. Anspråken på timlöneförhöjning kunde befaras skapa social oro.» F r å n arbetarnas sida ställde man sig i stort sett avvisande mot ett övergivande av ackordsbetalningarna.. Som ersättning skulle krävas såväl en höjning av utgående timlöner som garantier för en fastare anställning, varigenom flertalet byggnadsarbetare kunde erhålla ökad säkerhet. Byggnadsindustrisakkunniga gjorde för egen del ett längre uttalande i frågan, innehållande i huvudsak följande synpunkter. Bland ölägenheter, förenade med nuvarande betalningssystem, uppmärksammas följande: 1. Vid detta system bli »de verkliga timförtjänster, som utgå till arbetare inom samma fack, helt olikartade, beroende på att ackordsprissättningen icke k u n n a t göras så ensartad, a t t arbeten av olika slag giva samma timförtjänst».

171 2. Ackordssystemet »föranleder tidsödande underhandlingar mellan parterna, icke allenast då ackordsprislistor fastställas eller ändras eller då förhandlingar föras rörande nya ackordspriser, utan jämväl vid tolkning av föreskrifter, varom överenskommelse träffats». 3. Vid ett tidlönssystem minskas »svårigheten att åstadkomma en i många hänseenden önskvärd rationalisering inom byggnadsfacket, vare sig det gäller nya materialier, nya byggnadskonstruktioner eller nya arbetsmetoder. Motsättningarna i uppfattningar rörande ackordsprissättning vid sådana materialiers eller arbetsmetoders användning elimineras genom tillämpning av ett tidlönesystem, och talet om arbetarnas motstånd mot eller förhindrande av dylika åtgärder genom krav på höga ackordsersättningar bortfaller i samband härmed.» 4. Vid arbete mot timlön frestas icke arbetaren, anse byggnadsindustrisakkunniga, »att, såsom kan vara fallet vid ackordsarbeten, utföra arbetet med mindre noggrannhet i avsikt att på tidsenheten utföra en större mängd arbete och sålunda nå högre ackordsvinst». 5. »Under nuvarande förhållanden minskas arbetsledarens möjligheter a t t följdriktigt och rationellt bedriva arbetena genom de i kollektivavtalen meddelade bestämmelserna om vissa arbetarfacks företrädesrätt ej allenast till vissa genom ackorden bestämda arbetsmängder utan jämväl till vissa slag av arbeten.» 6. »Uppmätningar och beräkningar rörande arbetarnas tillgodohavanden efter fullgjorda ackord fordra mycken tid och mycket arbete» samt draga betydande kostnader. 7. Vid timlönsarbete erhålla arbetarna veckovis full avlöning. Arbetsgivarna ha därför otvivelaktigt lättare att ständigt överblicka den ekonomiska ställningen vid byggnadsföretaget och från arbetarnas synpunkt sett torde det likaledes utgöra en ovedersäglig fördel a t t omedelbart uppbära full likvid för utfört arbete. Härigenom undvikas också vidtagande av särskilda åtgärder för säkerställandet av lönefordringar. 8. »Under senare år ha betydande meningsskiljaktigheter r å t t vid olika byggnadsföretag rörande utbetalande av s. k. dagtid vid ackordsarbete. En a n n a n tvistefråga har varit, att arbetarna för intagande av förfriskningar uttagit raster, vilka icke avräknats å arbetstiden. Dylika tvister och därmed förenade olägenheter kunde lättare förhindras, därest allenast tidlön ifrågakom.» 9. »Vid timlönssystem torde lärlings- och praktikantfrågorna lättare k u n n a lösas. Av samma orsak torde arbetaranställningsfrågorna vid timlönsarbete lättare lösas än vid bildandet av ackordslag, vilka fordra en genomsnittligt likartad prestationsförmåga hos de olika arbetarna i laget.» Mot de ovan anförda fördelarna med timlönsarbete kunna, förklara byggnadsindustrisakkunniga, ganska allvarliga nackdelar framhållas. Bland dessa n ä m n a s följande. 1. »Den betydelsefullaste och oftast påpekade nackdelen är minskningen av arbetsintensiteten.» 2. Den förlängning av byggnadstiden, som härigenom kan uppkomma, »inrymmer moment, som i och för sig medföra en kostnadsökning för byggherren». 3. Timlönssystem fordrar en skärpt övervakning av arbetskraften. 4. Med införande av tidlönssystem måste uppenbarligen följa en ökning av nu gällande avtalsenliga timlöner såsom kompensation för de icke längre utgående ackordsöverskotten.» 5. »I vissa fall komme reformen a t t medföra minskad timförtjänst.» 6. »Ett tidlönssystem kan komma att medföra ovisshet rörande de verkliga kostnaderna för olika slags arbeten.» 7. »Vid ackordsarbete äro arbetarna i arbetslaget relativt fria i sitt arbete», vilken frihet vid tidlönsarbete blir »icke oväsentligt begränsad».

172 »Sammanfattningsvis kan enligt de sakkunnigas mening påstås, a t t det nuvarande betalningssystemet med ackordsuppgörelser i största möjliga utsträckning medför ganska avsevärda olägenheter. Avlöningen till arbetarna vid ett byggnadsföretag utgår med synnerligen varierande belopp, fr. o. m. den avtalsenliga timlönen upp till tre å fyra gånger densamma. Ackordssj^stemet föranleder långvariga och kostnadskrävande förhandlingar såväl mellan organisationerna som å arbetsplatserna. Svårigheter uppstå vid prissättning av arbetskostnader, då n y a materialier och arbetsmetoder komma till användning. I många fall medför systemet en försämring av arbetets kvalitet och svårigheter vid ett rationellt ordnande av arbetet på byggnadsplatsen. Onödigt arbete och tidsutdräkt uppkommer vid beräknandet av ersättningen för arbetet och vid utbetalningarna. Lärlings- och praktikantarbete försvåras. A andra sidan förbise de sakkunniga icke, a t t en följd av övergång till tidlönsarbete blir minskad arbetstakt och i åtskilliga fall förlängd tid för arbetens utförande. Möjligen kommer att fordras en mer omfattande övervakning av arbetsprestationen. För arbetarna kan reformen under vissa omständigheter medföra inkomstminskning och minskad rörelsefrihet vid arbetets utförande. I varje fall är det emellertid önskvärt, att orsaker till friktioner mellan arbetsledningen och arbetarna vid ett byggnadsföretag i möjligaste m å n undanröjas. Likaså böra undanröjas orsaker till att kostnaden för byggnadsföretag onödigt fördyras. Hit höra bl. a. de icke oväsentliga kostnader, som förorsakas av förhandlingar om ackordsersättningar, uppmätningar och uträkningar av ackordsbetalningar samt alltför höga ackordsvinster. De sakkunniga anse sig ock böra erinra, a t t timlönsarbete redan nu förekommer i ganska stor utsträckning på arbetsplatserna. Vid ackordsarbete utvecklas utan tvivel en stegrad arbetseffektivitet i tävlan om höga ackordsöverskott. I synnerhet i Stockholm, där de höga ackordsöverskotten särskilt påtalats, torde arbetseffektiviteten bland byggnadsarbetarna, enligt vad sakkunniga inhämtat, vara mycket högt uppdriven. Vid allmänt genomförande av tidlönsarbete torde knappast behöva befaras en mer avsevärd förändring härvidlag. De arbetare, vilka ådagalagt den största effektiviteten och förmått åstadkomma de bästa arbetsprestationerna, torde ha visshet a t t i första hand vinna anställning. Då valet kommer att stå, såsom i landets större städer, mellan ett större antal arbetare, torde ett sådant konkurrensförhållande avsevärt bidraga till att uppdriva arbetseffektiviteten. En övergång eller, kanske rättare, en återgång till tidlönssystem synes alltså sakkunniga önskvärd, på grund av de härmed förenade övervägande fördelarna. En sådan reform kan emellertid genomföras allenast genom överenskommelser mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Dock torde staten kunna lämna sin medverkan till att vissa förberedande åtgärder vidtagas, i vilket avseende sakkunniga förorda, a t t övergång från ackords- till tidlönssystem provas vid något statligt byggnadsföretag, som utföres i egen regi. Sakkunniga vilja därför föreslå, att Kungl. Maj:t lämnar byggnadsstyrelsen uppdrag a t t efter närmare överenskommelse rörande avlöningsfrågor m. m. med arbetarorganisationerna låta utföra ett eller annat härför lämpat byggnadsföretag om ungefär ett års byggnadstid med användande av tidlönssystem. Byggnadsstyrelsen bör därefter till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för resultatet samt ytterligare förslag i ämnet, varefter frågan bör, om ett gynnsamt resultat kan konstateras, föras framåt genom lämpliga åtgärder, eventuellt genom Kungl. Maj:ts uppdrag till särskilt tillkallade sakkunniga att i ärendet överlägga med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna.» R e m i s s y t t r a n d e n a . I r e m i s s y t t r a n d e n a över b y g g n a d s i n d u s t r i s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e h a olika u p p f a t t n i n g a r i h ä r b e r ö r d a frågor k o m m i t till uttryck.

173 Vissa offentliga institutioner ha närmast instämt i byggnadsindustrisakkunnigas uppfattning. Så förklarar byggnadsstyrelsen, att den i allt väsentligt kan ansluta sig till de sakkunnigas kritik av det nuvarande avlöningssystemet. Byggnadsstyrelsen anser även att det skulle vara av intresse att få praktiskt pröva en övergång från ackords- till tidlönssystem, antingen detta kan ske vid något statligt eller privat byggnadsföretag. Socialstyrelsen ger uttryck för i huvudsak samma uppfattning. »Införandet av tidlönsarbete torde genom att arbetstakten sänkes kunna verka förkortande på arbetslöshetsperioderna och bidraga till en jämnare fördelning på olika årstider av byggnadsarbetet.» Överingenjören hos byggnadsnämnden i Stockholm uttalar, att upphävandet av ackordstvånget utan tvivel är »en ovillkorlig förutsättning för nedbringande av den stora post, som vid byggnadsföretag utgöres av arbetslöner, till en nivå någorlunda i jämnhöjd med arbetslönerna inom andra industrier.' En sådan lönejustering är otvivelaktigt nödvändig för en rationalisering av byggnadsproduktionen särskilt för att nya byggnads- och arbetsmetoder må kunna komma till användning och prövas. Möjligheten att genomföra en övergång från ackordssystem till tidlönssystem förutsätter ovillkorligen, att byggnadsarbetarna beredas varaktig sysselsättning året om.» I en skrivelse till byggnadsindustrisakkunniga av den 22 maj 1935 har Sveriges arbetsledareförbund uttalat sig rörande »ackordsättningens utbytande mot tidlön», »att enligt arbetsledarnas uppfattning en sådan förändring framstår såsom i hög grad önskvärd och välmotiverad. Ackordssystemet leder nämligen, hur väl avtalen än må vara upprättade, till en massa trassel på arbetsplatserna och till ett ständigt ackorderande om arbetspriser. Det nuvarande avlöningssystemet medför även icke oväsentliga utgifter för improduktivt arbete, såsom mätningskostnader, upprättandet av prislistor etc. Sannolikt utgöra dessa kostnader lågt räknat 1 % av de effektiva arbetskostnaderna. Avlöningssystemet vidlådes dessutom av den olägenheten, att prislistorna genom sin detaljrikedom fått en omfattning, som gör lönebestämmelserna svårtillgängliga och i regel skapar behov av särskilda avlöningsexperter. En omläggning av arbetsersättningen till tidlön skulle därför erbjuda vissa påtagliga fördelar. Erfarenheten från andra industrier ger även vid handen, att tidlön ofta är att föredraga framför ackordslön.» I sitt yttrande över byggnadsindustrisakkunnigas betänkande anför Sveriges arbetsledareförbund, att ackordsarbetena medföra »en hel del olägenheter, främst den att arbetet blir mindre väl utfört än om detsamma är utlämnat till arbetare, anställda för timpenning. För övrigt uppstå ofta misshälligheter mellan arbetarna, enär såsom regel ej alla kunna beredas ackordsarbete. Särskilt är detta fallet vid ombyggnader, där ackord förekommer endast i mindre omfattning. Då det gäller anläggningar av armerad betong kräves mera tillsyn från arbetsledarnas sida, beroende på att arbetarna alltid söka forcera de arbeten, som utlämnats på ackord.» Stockholms Byggnadsleverantör förbund delar byggnadsindustrisakkunnigas uppfattning rörande ackordssystemet. »Arbetsmetoderna äro fastlåsta, ofta så minutiöst, att det verkar groteskt. Arbetskostnaderna för ett husbygge äro fixerade på förhand. Arbetet bedrives med ett minimum av arbetsledning och för den skicklige arbetsledaren en byggnadsyrkets verklige industriman — blir arbetskostnaderna lika höga som om

174 huset skulle uppföras under ledning av en mindre duglig sådan. Hela systemet är fixerat vid avtalsförhandlingarna och den tekniska utvecklingen ligger ständigt uppbromsad. Ackordssystemets försvarare — som i regel icke ha någon erfarenhet av annat system — framhålla, att nya material och arbetsmetoder undan för u n d a n k u n n a prissättas. Teoretiskt är detta nog riktigt men i praktiken är saken mycket tungrodd. Det är icke ovanligt, att nya material av arbetsbesparande art ett tiotal år hindras på marknaden genom orättvist höga ackordstaxor. Man kan icke heller begära, att våra oftast mycket segslitna förhandlingar inom byggnadsfacket ytterligare dragas u t för studier av nya metoders arbetsprestandafordringar. Stundom kan det påvisas, att ackordspriset på ett material i användningen är så felaktigt satt, att en dagsförtjänst svarar mot en normal veckolön. Dylika ackordsförtjänster förekomma i vanliga fall visserligen icke i den utsträckning, att de hava någon större betydelse för ett bygges arbetskostnader som helhet, men de förhindra eller försvåra införandet av nya material och byggnadsmetoder. Införandet av enbart tidlönssystem skulle i hög grad stimulera användningen av nya rationella arbetsmetoder och arbetsmaskiner samt befordra framställningen av arbetsbesparande material. För att organisera denna industrialisering av produktionen skulle det bliva ett stort behov av kunniga industrimän på byggnadsplatserna. Men för att komma in i ett sådant produktionssystem fordras tid. Det behövs forskningsarbete, konstruktion av nya maskiner och framför allt utbildning av en kår moderna arbetsledare. Av dessa orsaker anse vi det omöjligt att efter ett års prövning erhålla några avgörande resultat beträffande produktionskostnaderna vid byggande efter enbart tidlönssystem.» E n a n n a n s y n på förevarande p r o b l e m framkommer i y t t r a n d e n a från v i s s a s a m m a n s l u t n i n g a r . Svenska teknologföreningen framhåller s å l u n d a : »En ändring av gällande avlöningssystem för byggnadsarbetare är, enligt Svenska teknologföreningens åsikt och såsom även de sakkunniga framhållit, möjlig att genomföra endast genom en överenskommelse mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Frågan huruvida det är lämpligt eller önskvärt att övergå till ett n y t t avlöningssystem i stället för att genom vidtagande av förbättringar i det nu gällande systemet nå goda förhållanden, bör icke och kan icke avgöras genom förordningar e. d. utan detta spörsmål bör så småningom få mogna under förhandlingar mellan respektive organisationer. Svenska teknologföreningen vill dock i denna betydelsefulla fråga framhålla ytterligare några synpunkter. Man får ofta höra det, även av de sakkunniga framförda, påståendet, att arbetare, vid arbete mot timlön, icke frestas att utföra arbetet med mindre noggrannhet, vilket däremot skulle vara fallet vid ackordsarbete. Detta påstående kan alls icke anses vara generellt gällande, ty vid ackordsarbete får arbetaren utan ersättning göra om undermåligt arbete och detta förhållande framtvingar ofta stor yrkesskicklighet, för att arbete skall kunna utföras fort och väl, utan risk att få detsamma underkänt. Vid timlönsarbete åter, kan arbetaren knappast undgå att få betalt även för arbete, som måste göras om, vilket i sin t u r icke alltid uppm u n t r a r till ökad färdighet. Ackordsarbete kan därför mången gång verka mer höjande på yrkesskickligheten, än vad timlönsarbete gör. I jämförelse mellan ackordssystem och timlönssystem vid Svenska teknologföreningen, utöver vad de sakkunniga framhållit, erinra om, att ackordssystemet uppmuntrar en hög arbetsintensitet med ty åtföljande höga avlöningar för arbetarna. Detta jämte den frihet, som ackordslag delvis har i sitt arbete, giver otvivelaktigt arbetarna en arbetsglädje och en framåtanda, som är synnerligen värdefull och vilkas psykologiska verkningar icke få underskattas. Det nu tillämpade systemet med innestående ackordsöverskott befrämjar möjligheten för arbetarna att göra bespa-

175 ringar på sin lön, då med svenskens mentalitet arbetarna i stort sett lever upp den kontinuerliga veckoavlöningen, men sätta av pengar från de med vissa tidsmellanrum utfallande ackordsöverskotten. Då de sakkunniga i sin utredning synas vilja förorda en övergång till timlönssystemet bl. a. under motivering, att härigenom arbetsintensiteten skulle falla och sålunda antalet dagsverken stiga på en viss husbyggnad, vill Svenska teknologföreningen bestämt vända sig mot en dylik argumentering, som strider mot ett sunt rationaliseringsförfarande. Enligt Svenska teknologföreningens åsikt äro nackdelarna med det n u tilllämpade ackordssystemet huvudsakligen bundna till, vad man skulle kunna kalla ackordssystemets avarter, men icke till principen ackordsarbete såsom sådant. Bland sådana avarter må här anföras följande. Trots a t t en förbättring ägt rum beträffande prissättning för nya material och nya metoder genom införandet av skiljedom i 1937 års avtal, möter det fortfarande svårigheter att erhålla en rättvis prissättning vid införandet av enklare och rationellare arbetsmetoder. Särskilt är detta fallet beträffande pris för inmontering av i fabrik tillverkade färdiga byggnadsdelar och inredningsdetaljer. Att överflytta mesta möjliga arbete från byggnadsplatsen till fabriker med rationellt ordnade arbetsplatser för massfabrikation av vissa i en byggnad standardiserade delar utgör en betydelsefull möjlighet att rationalisera byggnadsarbetet. De sakkunniga ha överhuvudtaget ej behandlat denna fråga, men det är av stor vikt att avlöningssystemet för byggnadsarbetare blir så utformat, att det ej hindrar den utveckling, som här kan komma till stånd. Svenska teknologföreningen vill här påpeka det värde som rationellt ordnade tidsstudier säkerligen skulle kunna hava för utvecklingen inom byggnadsindustrin, i likhet med vad som skett inom andra industrier. Ackordsprislistorna äro för närvarande utformade så detaljerat, att i större städer både arbetsgivare och arbetarorganisationer ha upprättat mätningsinstitutioner, från vilka medlemmarna kunna rekvirera särskilda specialister vid uppmätning av arbetena. Uppmätningen medför därför stora kostnader, både för arbetare och arbetsgivare, och en tungrodd byråkrati i prissättningsfrågor håller på a t t växa fram. Det är nödvändigt att försöka erhålla enklare metoder för prissättning och uppmätning. Inom vissa fack, t. ex. väg- och vattenbyggnadsfacket, har detta även visat sig vara möjligt. För reparationsarbeten, vilka äro synnerligen svåra att beräkna enligt ackordssystemet, vore en viss uppmjukning i avtalens rigorösa bestämmelser synnerligen önskvärd, så att dessa arbeten antingen kunde utföras med en efter arbetet lämpad timpenning eller efter uppskattning av arbetet, helt eller delvis. Beträffande förhandlingsväsendet, är det högst egendomligt, att det i vår tid skall behöva taga så lång tid för att lösa en ekonomisk fråga mellan två, därav helt beroende parter. Så t. ex. tog det år 1933 icke mindre än 18'7 veckor för a t t erhålla uppgörelse i dåvarande murarkonflikt. Ej blott dessa i ekonomiskt hänseende ödesdigra följder, utan även alla de kostnader, som erfordras för denna 'krigsberedskap', äro oerhörda belastningar på byggnadsindustrin. Det vore synnerligen önskvärt, om de förhandlande parterna kunde avkorta förhandlingstiden genom att draga n y t t a av, vad som framkommit vid tidigare förhandlingar och icke för varje fråga börja på n y t t från början och upprepa, vad som är sagt ett otal gånger. Av största betydelse är ävenså, att åtminstone ekonomiska frågor kunde bindande avgöras av å båda sidor befullmäktigade ombud utan befogenhetsbegränsning. E t t raskare och mera effektivt förhandlingsarbete, än som nu äger rum, borde vara möjligt och skulle vara till ovärderlig fördel för byggnadsindustrin och allmänheten, som i sista hand får betala de dryga kostnaderna härför.» Samverkande byggnads fackförbunden v a r a n d e systemet.

försvara

i

sitt

yttrande

det

nu-

176 »Bland andra olägenheter, som vidlåder byggnadsindustrins nuvarande verksamhetsform, har de sakkunniga påpekat det gällande avlöningssystemet, ackordssystemet. Enär de sakkunniga enligt vårt förmenande i detta hänseende kommit till en felaktig slutsats, se vi oss nödsakade a t t något utförligare behandla detta spörsmål. Ackordsbetalning som avlöningssystem vid byggnadsarbete är här i Sverige gammalt. Det leder sina anor från långt tidigare datum än den, då de första ackordsprislistorna upprättades. P å sin tid var det vanligt att de olika arbetsuppgifterna uppdelades på olika entreprenörer, sålunda a t t exempelvis en entreprenör hade hand om murningsarbeten, en annan om timmer- och snickeriarbetena, en tredje om måleriarbetena o. s. v. Till någon del lever detta system ännu kvar. I regel är det dock numera en huvudentreprenör, som svarar för byggnadsarbetet i sin helhet. Det gamla systemet med specialentreprenörer för vart och ett särskilt fackarbete medförde på sin tid — vi syfta härvid tillbaka till den tid då ä n n u ingen fackorganisation på någondera sidan börjat sin verksamhet — a t t den s. k. entreprenören ofta endast var en lagförman. Denne förbehöll sig själv den förtjänst, som de hos honom anställda inarbetade, under det att dessa fingo nöja sig med en synnerligen minimal arbetslön. Så småningom, och synnerligast sedan fackorganisationerna började få inflytande på arbetsmarknaden, blev detta system ohållbart. Reformerna tvingades fram och avlöste varandra, till att börja med sålunda, a t t vissa särskilt 'kunniga' arbetare blevo delaktiga i ackordsförtjänsten och slutligen så, att hela ackordslaget fördelade densamma. Härmed var en viss 'rättvisa' inom respektive arbetslag åstadkommen. Kvar stod emellertid motsatsförhållandet mellan dels arbetslaget och beställaren och dels konkurrensen mellan de olika arbetslagen. För att motverka detta krävdes från arbetarorganisationerna bestämda detaljpriser för utfört arbete. Det är detta som under tidernas lopp växt u t till det nu gällande ackordssystemet med fasta ackordsprislistor. Gentemot detta system har anmärkts bl. a. att det är obekvämt därför a t t det kräves en stor personal för dess tillämpning. Vidare har det framhållits a t t ackordssystemet förhindrar verksamhetens rationalisering i det a t t svårigheter uppstå för införande av nya arbetsmaterial och nya arbetsmetoder. Uppenbarligen skulle, om man u t a n vidare kunde övergå till tidlönesystem, vissa administrationskostnader kunna besparas, men det är lika uppenbart a t t andra kostnader skulle komma i stället. Det är svårt att avgöra skillnaden i kostnaderna med hänsyn till det ena eller det andra systemet. Under alla förhållanden har man a t t bedöma huruvida en eventuell minskning av de administrativa kostnaderna skulle kunna vara så överväldigande att man för den skull har anledning a t t reflektera på ackordssystemets slopande. Till kostnader, som bero på ackordssystemet, hänföra sig dels själva uppmätningsproceduren, och dels kostnader, föranledda av förhandlingar för uppgörande av ackordspriserna, i första hand då det gäller upprättande av kollektivavtal och i andra hand då det är fråga om särskilda ackord. Sistnämnda post torde emellertid kunna borttagas ur räkningen, enär uppgörande av tillfälliga ackord säkerligen skulle komma ifråga även om man överginge till att som regel använda tidlönsbetalning. Kvar stå sålunda de kostnader, som föranledas av upprättande av fasta ackordsprislistor då det gäller a t t åstadkomma nya kollektivavtal, samt dessutom naturligtvis som den väsentligaste posten, kostnaderna för själva uppmätningsförfarandet. Den förstnämnda posten torde vara omöjligt att angiva några bestämda siffror för. Den senare däremot är ganska lätt tillgänglig även om t. o. m. här uppgifterna varierar i någon mån. Ackordsmätarna åtnjuta antingen ersättning beräknad efter en viss procent av de u p p m ä t t a ackordssummorna eller ock uttager fackföreningen en viss procent av samma ackordsbelopp, varur sedan mätaren avlönas. Den sålunda upptagna

177 procentsatsen varierar visserligen i någon mån, dels inom olika y r k e n på grund av ackordssystemets mer eller mindre utvecklade tillämpning och dels med hänsyn till att man i vissa fall inkluderar finansieringen av även andra angelägenheter. I den mån det avses enbart täckandet av själva mätningskostnaderna torde den som regel stanna vid 1 å 2 °/o av den totala ackordssumman. Även om man antager a t t samma kostnad kommer att påvila såväl arbetsgivaresom arbetareparten så torde det inte kunna påstås att den sålunda renodlade kostnaden för ackordssystemets tillämpning är av den storleksgrad a t t systemet därför skulle behöva slopas. Spörsmålet huruvida arbetets kvalitet kan hållas lika hög då arbetet utföres på ackord som då det utföres mot tidlön är givetvis en sak av stort intresse. De sakkunnigas uppfattning att ackordssystemet i många fall medför en försämring av arbetets kvalitet kunna vi icke understödja. Efter årtiondens studium av detta spörsmål ha vi kommit till en helt motsatt uppfattning. — De sakkunniga grundar sin mening därpå, 'att arbetaren vid arbete mot timlön icke skulle frestas att, såsom kan vara fallet vid ackordsarbete, utföra arbetet med mindre noggrannhet i avsikt att på tidsenheten utföra en större mängd arbete och sålunda få högre ackordsvinst'. Det har därvid förbisetts a t t risken för försämrad kvalitet på arbetet i lika hög grad eller i högre grad föreligger under tidlönesystem, fastän det då är på grund av att det ligger i arbetsgivareintresset att så få arbetstimmar som möjligt användes för ett arbetes utförande. Härtill kommer ett annat moment, som intimt sammanhör med frågan om arbetsformen, nämligen frågan om kontroll över arbetets kvalitet. Under ett ackordssystem ligger det i arbetsgivarens intresse och ingår i hans avtalsenliga r ä t t a t t 'kontrollera arbetet och påkalla rättelse där så erfordras'. Arbetet utföres för ett visst pris, som bestämts, icke efter det antal timmar som åtgår utan efter exakta å-priser per visst arbetskvantum. Det föreskrives därvid i avtalen a t t arbetet skall utföras väl och efter givna föreskrifter. Till y t t e r m e r a visso är arbetsgivaren berättigad att skilja arbetare från ackord, om ej arbetet utföres tillfredsställande. Möjligheten till kontroll är alltså avtalsenligt garanterad och då arbetet betingar ett visst pris som är likartat oavsett det utföres på längre eller kortare tid, är det klart a t t kvalitetskravet måste komma att bli det centrala momentet från arbetsgivarens sida, vilket däremot icke är fallet under ett tidlönesystem. En annan och synnerligen betydelsefull synpunkt för detta spörsmål är frågan, huruvida vid tidlönesystem skulle kunna uppnås samma arbetseffekt som med nuvarande system. Härom anföra de sakkunniga först att det synes vara uppenbart och ligger i sakens natur att en minskning av arbetsintensiteten måste inträda. Detta torde också vara fullständigt riktigt. När sålunda de sakkunniga i ett senare sammanhang uttala att vid allmänt genomförande av tidlönsarbete m a n knappast skulle behöva befara någon mera avsevärd förändring beträffande arbetseffekten kan detta icke betraktas annat än som utslag av optimism. Som motiv för sin uppfattning framhålla de sakkunniga att 'där valet kommer a t t stå mellan ett större antal arbetare torde konkurrensen om arbetstillfällena avsevärt bidraga till a t t uppdriva arbetseffektiviteten'. Även om denna de sakkunnigas mening till någon del vore riktig förefaller det oss dock främmande för nutida tänkesätt a t t förorda dylika metoder, som i första hand bygga på just de lösliga anställningsförhållandena inom industrin och överflödet på arbetare. Man har bland arbet a r n a ännu minnet av tidlönesystemets avigsidor, däribland också det oftast hänsynslösa pådriveriet. Det nuvarande systemet har i sina detaljer vuxit fram under kraftmätningarna mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationerna. Systemet som sådant har man dock i stort sett varit ense om. Tydligt är a t t om det nu skulle ifrågasättas att återgå till en löneform, som varit vanlig några generationer tillbaka i tiden, så skulle en sådan omläggning säkerligen icke k u n n a åstadkommas 39 41

Vi

178 u t a n synnerligen svåra påfrestningar. Det bör också tagas i beräkning a t t arbetarna och deras organisationer även efter en omläggning av lönesystemet komma a t t bevaka sina intressen efter förmåga och det lärer icke kunna förutsättas a t t fältet skulle lämnas fritt för sådana förfaranden på arbetsplatserna, som icke låta sig förenas med arbetarnas krav på en dräglig tillvaro. Vi kunna således icke finna skäl till den av de sakkunniga ifrågasatta omläggningen av lönesystemet. Så mycket mindre kunna vi understödja ett sådant experiment i dylik riktning, som sakkunniga föreslagit. Det torde för det första icke vara möjligt a t t iscensätta det på ett sådant sätt att det illustrerade hur förhållandena komme att bli om tidlönssystem allmänt infördes. Därjämte skulle förutsättningen för ett förverkligande av experimentet vara, att det gjordes avsteg från bestämmelserna i gällande kollektivavtal och att de på den ifrågavarande arbetsplatsen sysselsatta arbetarna utsatte sig för risken att för arbetet få åtnöjas med en lön, som icke stod i överenskommelse med den de enligt kollektivavtalet ägde r ä t t till. Det kan näppeligen räknas med att arbetare skulle ställa sig till förfogande för sådant experiment. Tankegången i och för sig förefaller oss misslyckad. Vi k u n n a således icke tillstyrka ett försök av dylik art. Det nuvarande lönesystemet — ackordsbetalningen — bör enligt vårt förmenande i stället vidare utbyggas. Så har även skett vid regleringarna av kollektivavtalen mellan Svenska byggnadsindustriförbundet och byggnadsarbetarefackförbunden.» I sitt g e m e n s a m m a y t t r a n d e över b y g g n a d s i n d u s t r i s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e b e h a n d l a även Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska byggnadsindustriförbundet d e s s a frågor. D e påpeka, att a c k o r d s l ö n e s y s t e m e t erhållit en forts k r i d a n d e u t b r e d n i n g . I b ö r j a n m ö t t e s det av m o t s t å n d och m i s s t r o e n d e från a r b e t a r n a , vilka emellertid efter h a n d k o m m i t till en a n n a n u p p f a t t n i n g . » D e n n a s i n n e s f ö r ä n d r i n g h a r blivit så markant, a t t d e t f. n. är m e r arbetar- än a r b e t s g i v a r e p a r t e n , som utvecklar aktivitet för t i l l ä m p n i n g e n av d e t t a system.» »Det kan ej heller förnekas, att den relativt utbredda tillämpningen av ackordslönesystemet inom svenskt näringsliv i väsentlig grad har bidragit till den industriella expansionen och industrins konkurrenskraft i vårt land. Betalning efter arbetsresultatet är ägnad att befordra arbetsglädjen och intresset för arbetsuppgiften. Dessutom bereder systemet den duglige arbetaren tillfälle till a t t uppnå en högre levnadsstandard. De under hand vidtagna ackordsregleringarna även under kollektivavtalens giltighetstid medverka även till en generell justering uppåt av lönenivån. För arbetsgivarparten ligger värdet med ackordssystemet i den ökade arbetstakten, varigenom arbetsresultatet uppnås på kortare tid än eljest och de fasta kostnadernas andel i den fördiga produkten minskas. Å andra sidan kan ackordslönesystemet medföra olägenheten av en splittrad lönenivå och en okontrollerad förhöjning av arbetsförtjänsterna, orsakande en disproportion mellan förtjänsterna på ackord och på timlön. Inom byggnadsindustrin äro meningarna om ackordslönesystemets lämplighet delade på arbetsgivarsidan. Utan tvivel finnes det ett mycket stort antal arbetsgivare, som förmena att det nuvarande systemet har övervägande nackdelar, men antalet arbetsgivare, som hava en motsatt uppfattning, torde vara större eller i vart fall representera en större verksamhet. Kritiken mot ackordslönesystemet är nog, om man går till grunden med missnöjet icke så mycket en kritik mot systemet som sådant utan snarare föranledd av de svårigheter, vilka möta systemets riktiga tillämpning just inom byggnadsfacket. De sakkunniga ha för byggnadsfackets del framhållit ett flertal olägenheter, som äro förenade med ackordslönesystemet. Ehuru vi ej vilja bestrida förefintligheten av angivna olägenheter, synas dock nackdelarna hava överdrivits, medan

179 fördelarna ej framhållits till sitt fulla värde. De avsevärda variationerna i förtjänsterna av olika slag av arbete inom byggnadsindustrin utgöra givetvis orosmoment för byggnadsföretagsamheten. Förekomsten av ackordsöverskott av mycket varierande storleksordning är dock icke en följd av någon svaghet i ackordslönesystemet såsom sådant u t a n tyder på att löneuppgörelserna mellan parterna tyvärr icke träffats efter objektivt sett riktiga grunder. Ackord, som ge 50—100 °/o överskott, innefatta i sig förtäckta löneförhöjningar. Detta missförhållande återföras på de särskilda fackliga förhållanden, som råda inom byggnadsindustrin. Arbetet som sådant däremot lägger ej hinder i vägen för sättande av ackord, som stå i lämplig proportion inbördes och i förhållanden till timlönen. Förekommande ojämnhet i avlöningen motverkas i viss mån i praktiken av det inom yrkesfacken, till vilka även vissa grovarbetargrupper kunna räknas, tilllämpade förfarandet, att alla arbetare på arbetsplatsen inom samma fack ingå i ackordslaget och att ackordsöverskottet delas lika på samtliga lagmedlemmar och på alla arbetade timmar, sålunda även på de timmar å vilka timlönsarbete utförts. Ojämnheten begränsar sig därför huvudsakligen till grovarbetarna, bland vilka vissa, de s. k. dagarbetarna, endast mera sporadiskt erhålla ackordsarbete. Härvid gäller emellertid, a t t dagarbetarna i regel så småningom avancera till ackordsarbetare och att dagarbetarnas lägre inkomst ofta kompenseras genom en mera långvarig anställning. Ackordslönesystemet medför ofta besvärliga och långvariga förhandlingar såväl för åstadkommande av prislistorna som sedan för deras tolkning och tillämpning, vartill kommer i många fall skiljenämnds- och domstolsförfarande. Den med dessa förhållanden förbundna olägenheten är dock för den enskilde arbetsgivaren, åtminstone för den organiserade, i stor omfattning av rent ekonomisk natur. Uppmätningen av ackordsarbete har blivit ett specialyrke. Mätningsarbetet utföres numera av parterna själva endast i begränsad omfattning. Detsamma gäller om prislistornas tolkning och tillämpning. Sedan prissättning av arbeten, som icke finnas upptagna i prislistorna inom den egentliga byggnadsindustrin, fr. o. m. 1934 överlämnats till organisationerna, ha praktiskt taget de tidigare olägenheterna i detta hänseende försvunnit. Arbetsledarnas tid tages därefter icke, såsom de sakkunniga förmena, n ä m n v ä r t i anspråk för dylika angelägenheter. Det med slitandet av tvister förbundna arbetet är likaledes numera huvudsakligen en uppgift för anställda funktionärer på ömse sidor. För en bedömning av ackordslönesystemets för- och nackdelar kan det vara av intresse att söka uppskatta kostnaden för denna förhandlings- och mätningsapparat. Kostnaden för själva uppmätningen och uträkningen av ackordsarbetena uppgår på arbetsgivarsidan till c:a 1*5 °/o av ackordssumman. P å arbetaresidan torde visserligen högre procentsats debiteras, men inräknas då däri avgifter även till arbetslöshetskassor o. d., varför själva mätningsarbetet även här torde kunna uppskattas till 1'5 °/o. För lösandet av tvister, direkta förhandlingar samt skiljenämnds- och domstolsförfarande torde kostnaderna icke överstiga 0'5 °/o. De totala kostnaderna för upprätthållande av den tekniska apparat, som ackordssystemet medför, skulle därmed, åtminstone där rörelsens omfattning tillåter en rationell organisation, ej k u n n a uppskattas till mer än c:a 3*5 °/o av ackordslönen. J ä m t e de med mätnings- och förhandlingsförfarandet förenade rent ekonomiska nackdelarna spela i detta sammanhang vissa olägenheter av mera psykologisk art en icke oväsentlig roll för den enskilde arbetsgivarens ställningstagande till ackordslönesystemet. Detta system, med dess delvis invecklade rättsregler, giver anledning till ett juristeri i arbetet, som kommer hela systemet att för mången framstå som otillfredsställande och som ett hinder för det goda förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och för arbetets behöriga drivande. Särskilt sedan arbetarorganisationerna börjat målmedvetet arbeta på att över hela landet införa samma formalism i tillämpningen av ackordslönesystemet, som hittills kommit

180 till synes egentligen blott i storstäderna, har denna känsla av olust Över systemet och dess för den praktiske byggmästaren i många fall oförståeliga kineseri gjort sig starkare gällande. De sakkunniga framhålla som en olägenhet med ackordslönesystemet, att det utgör ett hinder för genomförandet av önskvärda rationaliseringsåtgärder. Det hinder, som systemet tidvis utgjort i n ä m n d a hänseende, har icke berott på systemet som sådant utan på bristerna i dess tillämpning. Att ackordspriserna i listorna äro fasta innebär ingalunda, att de ej kunna och skola frångås, då arbetsmetoderna väsentligt förändrats. Ackordspriserna i de fastställda listorna hänföra sig nämligen till bestämda arbeten och utföringssätt, vilka tillämpats och varit kända, då priserna satts. Ändrade arbetsmetoder och material böra medföra, att nya pris fastställas, modifierade i stort sett i överensstämmelse med graden av arbetets förändring. Kan enighet ej vinnas om justerat pris, skall arbetet utföras mot timlön. Detta avtalsförhållande torde arbetarparten erkänna, ehuru det många gånger brustit i den goda viljan, då det gällt a t t anpassa priserna nedåt efter förenklade arbetsmetoder. Efter det att i 1934 års byggnadsavtal införts särskilda bestämmelser, som taga sikte på dylika ackordsregleringar, har det dock varit möjligt att åstadkomma en smidigare anpassning till den tekniska utvecklingen än tidigare, även då det gällt justering nedåt. Det har sålunda icke visat sig bereda oöverkomliga svårigheter att uppnå rimlig prissättning å nya arbeten. Likväl måste nog medgivas, att dessa resultat icke vunnits utan motstånd på arbetarsidan. De sakkunniga framhålla vidare, att ackordslönesystemet äventyrar arbetets kvalitet. Ehuru en effektiv övervakning av arbetstakten vid tidlönsarbete skulle kräva en utökning av den arbetsledande personalen, skulle enligt de sakkunniga å andra sidan med avlöning uteslutande mot tidlön följa ett minskat behov av kontroll, enär arbetarna, om de avlönades med timlön, icke skulle frestas att försumma noggrannheten i arbetet till förmån för förtjänsten. Det är riktigt, att ackordsarbetet medför risk för a t t noggrannheten och kvaliteten i arbetet bli eftersatta. Det oaktat torde någon anledning till anmärkning mot kvaliteten av byggnadsarbetet i allmänhet icke föreligga. E n övergång till tidlönesystem kan med visshet — även om kanske i någon mån kvalitetskontrollen skulle kunna inskränkas — icke beräknas medföra ett mindre behov av övervakning. Utan att därmed vilja förringa arbetarnas lojalitet och ambition vilja vi påstå, att en övergång till tidlönesystem skulle nödvändiggöra en betydligt ökad övervakning för att arbetsintensiteten skulle kunna upprätthållas vid en skälig nivå. Arbetsledarpersonalen skulle därför behöva väsentligt ökas. En tillämpning av ackord i större omfattning kan måhända försvåra ett tillfredsställande ordnande av lärlingsutbildningen. Här berörda svårigheter bero dock mindre på ackordslönesystemet såsom sådant än på de hinder, som arbetarparten ofta uppställer för skäliga undantag från ackordsprisbestämmelserna för arbete, som utföres av lärlingar. Som vi här nedan närmare angiva, hysa vi förhoppning om att lärlingsfrågan inom den närmaste tiden kommer a t t upptagas till prövning i större sammanhang. De kanske mest påtagliga svårigheterna, förenade med genomförandet av ett fullständigt tidlönesystem, avse en av omläggningen aktualiserad reglering av timlönen. De sakkunniga räkna med att en övergång till timlönesystem skulle följas av en höjning av timpenningen, oaktat att de räkna med förmånen för arbetarna av en ökad kontinuitet i arbetet och en därav motiverad nedsättning i löneanspråken från arbetarsidan. Inför denna fråga om timlönens reglerande måste i första hand beaktas att även nu c:a 50 °/o av arbetet utföres mot timlön och att arbetsintensiteten å det arbete, som tidigare utförts på ackord, måste antagas komma att avsevärt sänkas vid övergången till timlönsarbete. Uppenbarligen skulle man ej å arbetsgivarsidan k u n n a reflektera på en reglering, som förhöjde de reella

181 arbetskostnaderna. Med utgångspunkt därifrån belysas svårigheterna av ett exempel, där arbetet tankes vara utfört till lika andel på ackord och timma samt giva 70 °/o överskott. För att timpenningen skall kunna bli förhöjd med 35 %> — i vilket fall ackordsarbetarna ändock förlora Va av sin förtjänst per tidsenhet — fordras att arbetarna hålla oförändrad arbetstakt. Att arbetsgivarna särskilt med hänsyn till den redan nu exceptionellt höga timlönenivån inom byggnadsindustrin ej skulle kunna reflektera på tillnärmelsevis en sådan förhöjning av timlönen, som angives i exemplet, torde ej behöva påpekas. Detta ger vid handen, att man ej är berättigad a t t hysa några större förhoppningar om realiserandet av en rimlig, frivillig övergång till timlönesystemet. Därest överenskommelse skulle kunna uppnås om en sådan timlön, a t t den med hänsyn till nyssnämnda faktorer medförde exakt samma totalkostnad för löner som vid nuvarande ackordssystem, skulle likvisst som okompenserat kvarstå att i många fall byggnadstiden komme att bliva längre, med ty åtföljande ökade ränte- och administrationskostnader, inberäknat ökade kostnader för arbetarförsäkringar o. d. Den minskade arbetsintensiteten skulle endast i undantagsfall kunna elimineras genom en ökning av arbetsstyrkan. Även om man bortser från sådana exceptionella förhållanden som nu råda, då brist på kvalificerade arbetare föreligger, torde det redan nu vara regel, att man på ett bygge sysselsätter så många arbetare, som det av tekniska skäl är möjligt. En förlängning av byggnadstiden skulle därför i de flesta fall bliva en ofrånkomlig följd av timlönesystemet. Den ekonomiska betydelsen härav torde icke böra underskattas. H ä r angivna kostnadsökningar skulle ej kunna kompenseras, då inbesparing av kostnaderna för mätningsväsendet, lösandet av tvister etc. endast i ringa grad komme att uppväga de ökade kostnaderna för arbetsledning. Det skulle givetvis vara av intresse att erfara, hur samma slags arbete ställde sig ekonomiskt med tillämpning av alternativt ackords- och tidlönsbetalning. Vi anse emellertid, att ett tillförlitligt resultat i sådant hänseende ej kan utvinnas genom utförande av ett provbygge på sätt de sakkunniga föreslagit. Detta omdöme gäller vare sig arbetet utföres under statens ledning eller det sker på annat sätt. Tillförlitliga jämförelsepunkter komma alltid a t t saknas.» Ä v e n från i n s t a l l a t ö r b r a n s c h e r n a s s i d a förordas ackordssystemet. Sveriges rörledningsfirmors förening förklarar s å l u n d a i sitt y t t r a n d e över b y g g n a d s industrisakkunnigas betänkande: »I sin förkärlek för tidlönesystem kontra ackordsavlöning torde de sakkunniga, trots utförlig historik, hava förbisett, att ackordssystemet utgör resultatet av en lång historisk utveckling där bägge parterna, arbetsgivare och arbetstagare, funnit med sin fördel förenligt a t t övergå till just detta system. Från arbetsgivarens sida är saken klar: han får ett fixt pris och vet vad han skall betala för varje detalj. Man kan däremot ställa sig frågande till varför arbetarna frivilligt och till synes gärna gått med på detta system. Det låge ju nära till hands att tro, a t t de skulle föredraga den behagliga tillvaro enbart avlöning efter tid skänker framför jäktet och anspänningen med ackord. De sakkunniga framhålla själva, att utsikten till förtjänst är en sporre som talar för ackord. Sveriges rörledningsfirmors förening skulle vilja peka på en annan faktor, som de sakkunniga endast snuddat vid. Det ligger i svenskt folklynne en strävan att i arbetet få sköta sig själv. De sakkunniga tala om »det amerikanska pådrivaresystemet». Ett dylikt kontrollantsystem är för den svenska arbetaren högeligen osympatiskt. Han arbetar gärna i lag och underkastar sig den disciplin laget utövar. Men han ser ogärna a t t bliva ställd under uppsikt av underbefäl av amerikansk typ. Och en dylik uppsikt, hur osympatisk den än är för arbetaren och hur svår den än är att anordna för arbetsgivaren, blir den ofrånkomliga följden om ett tidlönesystem skall fungera. Härav har svenskt folklynne dragit sina slutsatser: man arbetar hellre

på det intensivare sättet på ackord med kamraterna som pådrivare än man tar tidlönen om den skall följas av en dylik osympatisk övervakning av arbetets intensitet. Vad det experimentarbete beträffar, som de sakkunniga föreslå böra överlämnas åt byggnadsstyrelsen att utföra, knyter sig givetvis intresset i hög grad just till hur kontrollen över arbetsintensiteten kommer att anordnas och till hur ett dylikt bygge vid objektiv granskning skulle utfalla ekonomiskt. Men det uppenbara företräde, som de sakkunniga uttala för tidlönsarbetet och då det föreslagna experimentarbetet enligt byggnadsstyrelsens organisation kommer att ledas av en av de sakkunniga, ligger det i sakens natur att ett objektivt bedömande kan bliva svårt. När man gärna vill en sak strykas fördelarna lätt under och bagatelliseras olägenheterna. Sveriges rörledningsfirmors förening anser därför, att, därest ett dylikt experimentarbete skall komma till stånd, det helst borde bedrivas parallellt med ett exakt lika arbete under hittills hävdvunna former. Under alla omständigheter bör för resultatets bedömande även företrädare för annan än de sakkunnigas uppfattning i frågan ackordsarbete kontra tidlön få tillfälle att som kontrollant följa arbetet och hava tillgång till dess räkenskaper.» Svenska elektriska installatör förbundet anser att byggnadsindustrisakkunniga i hög grad överskattat fördelarna med tidlönssystem och utvecklar liknande synpunkter på förevarande fråga som Sveriges rörledningsfirmors förening »För den elektriska installationsverksamheten är timlönssystemet synnerligen olämpligt. Detta sammanhänger därmed att de elektriska arbetena vid byggena i regel äro av mindre omfattning, så att varje företagare samtidigt måste ha ett flertal arbeten i gång på olika platser. Den härav orsakade spridningen av arbetskrafterna inom ett förhållandevis stort område skulle för de elektriska installatörerna medföra att kontrollen och pådrivningen bleve ytterligt betungande. För det elektriska installatörsyrkets del måste Svenska elektriska installatörförbundet för den skull bestämt motsätta sig den av de sakkunniga så varmt omhuldade övergången till tidlönssystem.» Byggnadskostnadssakkunniga. Enligt byggnadskostnadssakkunnigas uppfattning äger det sin riktighet vad såväl byggnadsindustrisakkunniga som flertalet institutioner och sammanslutningar, vilka avgivit yttranden över nämnda sakkunnigas betänkande, framhållit, nämligen att det främst tillkommer organisationerna på arbetsmarknaden att genom sina avtal utforma avlöningssystemet. Byggnadskostnadssakkunniga ha emellertid icke ansett sig kunna undgå att ur olika synpunkter skärskåda inom byggnadsindustrin tilllämpade avlöningsvillkor. Byggnadsindustrisakkunniga förordade, att ackordsarbetet skulle upphöra och att tidlön skulle vara betalningsformen. Inför det starka motstånd, som från både arbetsgivarnas och fackföreningarnas sida i anförda yttranden rests mot detta förslag, och som även kommit till uttryck vid de överläggningar, som de sakkunniga hållit med representanter för båda parterna, ha byggnadskostnadssakkunniga icke velat ifrågasätta en sådan förändring av det nuvarande lönesystemet. Med bibehållande av grunderna för det nuvarande systemet har det synts de sakkunniga vara av vikt, att sådana överenskommelser som träffas befrias från de brister, varmed nu gällande avtal enligt uppgifter från flera håll äro

183 behäftade. I huvudsak torde det vara riktigt vad Svenska teknologföreningen framhållit, att olägenheterna av det nu tillämpade ackordssystemet främst äro bundna till vad man skulle kunna kalla ackordssystemets avarter, d. v. s. olämpliga detaljer i dettas utformande och icke till ackordsprmcipen i och för sig. Den kritik mot nu tillämpade avlöningssystem inom byggnadsindustrin, som byggnadsindustrisakkunniga levererat, innehåller synpunkter, värda att beaktas, då det gäller att minska olägenheterna i detta system. Till byggnadskostnadssakkunniga ha klagomål mot ackordsprislistorna framförts under angivande av, att utvecklingen på arbetsområdet och ackordssättningen under avtalstiden medfört en oriktig avvägning av ackordslistornas inbördes priser. Vidare har anförts, att bristande smidighet i tillämpningen av kollektivavtal och ackordsprislistor medfört hinder för en nödvändig rationalisering av byggnadsverksamheten, ett förhållande som, därest kritiken är riktig, måste vara till nackdel för såväl inom byggnadsindustrin anställda som för samhället i övrigt. Denna bristande smidighet i tillämpningen gäller också, enligt vad som anförts, införandet av andra arbetsmetoder, annat material m. m., som avser att gynna ett tekniskt framåtskridande, vilket hindras genom en stel tillämpning av gällande föreskrifter. Körande de klagomål, som framförts i fråga om avtals tillämpning och lönesättningen, vilja byggnadskostnadssakkunniga särskilt framhålla följande önskemål, vilka lämnas till parternas benägna överväganden: 1. Ackordsprislistorna böra vara riktigt avvägda, så att olika arbetsmoment värderas i proportion till den tid deras utförande i allmänhet kräver. Omkring denna ackordssystemets grundprincip torde allmän enighet råda. I praktiken uppkomma alltid svårigheter att nå full överensstämmelse med principen. Arbetsmetoderna undergå en ständig utveckling och nya material tillkomma. Arbetsmoment, som tidigare icke varit införda i prislistorna, prissättas under varierande yttre förhållanden och vid förhandlingar, där det tillfälliga läget på avtalsområdet många gånger spelar större roll än en ur enbart tekniska synpunkter bestämd avvägning av ifrågavarande arbete i förhållande till listans övriga priser, en avvägning som för övrigt många gånger kan vara mycket svår. E n gång satta ackord ändras sedan icke utan besvärliga nya förhandlingar. Ackordspriserna äro därför relativt stela. Vid en justering bör prislistornas tekniska utformning göras mera enhetlig och prissättningen riktigare. Förtydliganden och förändringar böra även kunna åstadkommas på grundval av den erfarenhet som vunnits vid nuvarande listors tillämpning. 2. Genom en sådan justering kunna under senare år tillkomna material och arbetsmetoder erhålla en prissättning, som möjliggör deras fulla utnyttjande. Angeläget är emellertid också, att det tekniska framåtskridandet i minsta möjliga mån hämmas, vilket sker då oförändrade priser tillämpas, även om arbetsbesparande anordningar införas, nytt material tillkommer eller då det på grund av frånvaron av grundläggande principer för förfarandet är förenat med stort besvär att få en ny, fullt riktig prissättning genomförd.

184 Detta krav torde icke kunna tillfredsställande ordnas enbart genom en justering av priserna i ackordslistorna. Endast på två sätt kan det uppfyllas; för det första därigenom, att prislistornas allmänna bestämmelser utformas så, att därav klart framgår att däri införda priser gälla endast under de förutsättningar, som vid listans utarbetande förutsatts, varigenom allt arbete som utföres under ändrade förhållanden faller utanför ackordsprislistanä ram och i princip får samma karaktär som helt nya arbeten. För det andra, att parterna överenskomma om sådan ordning för arbetenas utförande att den tekniska utvecklingen i möjligaste mån gynnas. 3. Sistnämnda fråga blir aktuell ur förhandlingssynpunkt, där fråga kan uppkomma om, huruvida den avvägning av prisernas inbördes förhållanden, som alltid blir aktuell, lämpligen kan, sedan parterna själva överenskommit om lenenivån, avgöras exempelvis av en nämnd, sammansatt av byggnadstekniskt sakkunniga. Även andra former kunna tänkas för dessa överenskommelser, som att döma av framförda klagomål äro en mycket stor anledning :ill missnöje med det nu rådande systemet. De sakkunniga hemställa till vederbörande arbetsmarknadsparter att söka finna lämpliga former för undanröjandet av nämnda anledning till missnöje. 4. I kritiken mot avtal och avtalstillämpning inom byggnadsindustrin har gjorts gällande, att bestämmelser finnas, som hindra ett rationellt ordnande av arbetet på arbetsplatserna, varigenom det förbilligande, som kan följa med en rationalisering, elimineras. Skulle detta vara förhållandet böra respektive parter träffa överenskommelser, som avlägsna dessa bestämmelser, vilket bör kunna ske utan ändring av principerna för lönesystemet. 5. Ett av de förhållanden, som verksammast bidragit till de stridigheter och motsättningar, som förekommit i samband med tillämpningen av ackordssystemet inom byggnadsindustrin, torde ha varit den stora skillnaden i förtjänst mellan timlöns- och ackordsarbete, vilken torde vara större än inom övriga verksamhetsområden. Förtjänstmöjligheterna påverkas sålunda starkt av, huruvida ackordsarbete förekommer, och då ackordsarbetenas andel i allt arbete växlar för olika arbetarekategorier och olika arbeten, medför nuvarande systen som resultat, att de som arbeta på samma plats ofta erhålla helt olika inkomster och att samma arbetares inkomst växlar mycket starkt, beroende på arbetets karaktär. E n variation uppkommer ej enbart på grund av ackordens olika höjd utan också på grund av skillnaden mellan timlöns- och ackordsarbete. Kunna vederbörande parter träffa överenskommelser, som neutralisera den soänning som av denna anledning uppkommer, vore detta ur alla synpunkter att rekommendera. Hä: framställda önskemål ha en något olika karaktär. Sistnämnda kan realiseras genom en förändring av ackordsprisernas nivå i förhållande till timlönerna. Till denna fråga återkomma de sakkunniga i det följande. Det tredje önskemålet utgör en rekommendation, som de sakkunniga hoppas att parterna på arbetsmarknaden i framtiden skola ta hänsyn till. Förverkligan-

186 det av de övriga tre önskemålen kan givetvis, som redan framhållits, också ske endast genom överenskommelse mellan arbetsmarknadsorganisationerna. För ett sådant förverkligande, vilket torde innebära en rätt genomgripande reformering av nu gällande ackordsprislistor och avtal, ha de sakkunniga ansett ett omfattande utredningsarbete utgöra en förutsättning. De sakkunniga ha icke ansett sig kunna fullgöra sitt uppdrag utan att företaga anstalter för att få detta utredningsarbete utfört. För detsamma har erfordrats ett anlitande av den speciella sakkunskapen på detta område, vilken närmast är att finna hos mätningsmännen och funktionärer hos arbetsmarknadsorganisationerna. Med framhållande av det åsyftade utredningsarbetets rent tekniska natur ha byggnadskostnadssakkunniga vänt sig till byggmästareföreningarnas mätningsmän, då fråga varit om de egentliga byggnadsyrkenas ackordsprislistor, och till vederbörande arbetsgivareorganisationers tjänstemän, då det gällt de olika specialyrkena, för att få här omtalat utredningsarbete utfört efter av de sakkunniga angivna riktlinjer. Kesultatet har framkommit i form av förslag till nya ackordsprislistor och redogörelser för önskvärda förändringar i nuvarande avtal. Detta resultat torde få medfölja detta betänkande som bilagor (icke tryckta). Experternas utlåtanden ha noga granskats av kommitténs på området mest initierade ledamöter med utnyttjande av den sakkunskap, som stått till deras förfogande. De ha därvid i huvudsak bestyrkt riktigheten av mätningsmännens slutsatser. De sakkunniga ha icke möjlighet att i sin helhet taga bestämd ställning till alla detaljer i denna omfattande överarbetning av för byggnadsindustrin gällande ackordsprislistor. Ej heller ha de sakkunniga kunnat taga någon ställning till den lönenivå, som skulle uppkomma genom en tillämpning av dessa förslag till prislistor. Huvudvikten är lagd på att så långt som möjligt få de olika prissättningarna inbördes avvägda, så att olika arbeten erhålla samma eller liknande förtjänstnivå. Att helt avlägsna alla ojämnheter i prissättningen torde dock vara omöjligt. De sakkunniga vilja uttala den förhoppningen, att principerna i det utredningsarbete, som på deras initiativ kommit till stånd, beaktas vid förestående avtalsförhandlingar. Mot denna allmänna bakgrund inskränka sig de sakkunniga till att här endast lämna redogörelse för några huvuddrag av nämnda utredningsarbetes resultat och för vissa detaljer i utformningen av avtalen och ackordsprislistorna. Denna framställning kan givetvis icke vara på något sätt uttömmande eller fylla några anspråk på ens ett fullständigt angivande av alla mera betydelsefulla förändringar, som ansetts önskvärda. Vad som anföres får endast uppfattas som en exemplifikation av tillämpningen av de allmänna principer, som ovan utvecklats. För de egentliga byggnadsarbetarna, d. v. s. grovarbetare, murare, timmermän och snickare, finnas i huvudsak två olika avtalssystem med tillhörande ackordsprislistor. Det ena av dessa utgöres av de avtal som slutits mellan

186 Svenska byggnadsindustriförbundet å ena sidan och respektive lokalavdelningar av Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet, Svenska murareförbundet och Svenska byggnadsträarbetareförbundet på olika platser i landet utanför Stockholm. De andra avtalen ha slutits mellan Stockholms byggmästareförening och samma fackförbunds lokalavdelningar i Stockholm. De tillhörande ackordsprislistorna komma i fortsättningen att benämnas landsortslistorna respektive stockholmslistorna. Arbetet med genomgången av landsortslistorna har utförts av direktören i Svenska byggnadsindustriförbundet F. Holmen, ingenjören Henry Hansson, Göteborg, samt byggnadsingenjörerna Gösta Kindberg, Malmö, Nils Norrby, Göteborg, Ivan Sahlberg, Norrköping och Einar Åstedt, Uppsala. De fyra sistnämnda tjänstgöra som byggmästarnas mätningsmän på sina hemorter. Enligt vad de sakkunniga inhämtat komma de av dessa utarbetade nya ackordsprislistorna att vid instundande förhandlingar framläggas av arbetsgivareparten som förslag till nya avtal. Enligt nuvarande avtal är ackordsprislistornas tillämpning obligatorisk för alla arbeten, som finnas prissatta i desamma. Enligt vad Svenska byggnadsindustriförbundet meddelat kommer det att söka få till stånd en viss uppluckring härutinnan och vid förestående avtalsförhandlingar föreslå följande lydelse av avtalens bestämmelse om ackordsarbete, där de kursiverade orden äro nya i förhållande till nuvarande lydelse: »Allt arbete, vara pris finnes utsatt i mellan organisationerna fastställd ackordsprislista, skall utföras på ackord med tillämpning av samma lista, för så vitt icke vederbörande arbetsgivare och arbetare eller representant för arbetslaget före arbetets påbörjande överenskommit om arbetets utförande mot timlön. Utan särskild överenskommelse mellan arbetsgivaren och vederbörande arbetare gäller dock ej ackordsprislistan vid arbete å jordbruksfastighet.» Önskemålet att prislistorna klarare begränsas till att gälla för uttryckligen angivna arbetsmetoder och icke automatiskt tillämpas oförändrade även vid ett eventuellt införande av maskiner e. d., har lett till att i förslagen till nya ackordsprislistor för landsorten införts följande bestämmelse: »Prislistans priser gälla endast under förutsättning att arbetet utföres för hand eller med tillhjälp av i prislistan angivna hjälpmedel, men ej om andra arbetsbesparande maskiner eller anordningar förekomma.» E n bestämmelse av i huvudsak denna innebörd synes de sakkunniga böra finnas. Av största vikt är även att prissättningen för nya arbetsmoment riktigt avväges i enlighet med de principer, som ovan angivits. Kevisionen av ackordsprislistorna har utförts i syfte att förenkla, förtydliga och i prishänseende utjämna listorna. Förenklingarna ha, enligt vad utredningsmännen meddelat, huvudsakligen ernåtts genom att sådana s. k. tilläggspriser strukits, vilka ansetts kunna bortfalla utan att i nämnvärd grad påverka ackordens rätta avvägande. Förtydligandena ha omfattat dels ackordsbestämmelsernas tekniska innehåll och dels den språkliga avfattningen, för vilken i största möjliga utsträckning använts enhetlig nomen-

187 klatur. Prisutjämningarna ha utförts genom att toppriserna nedskurits till en nivå något under förutvarande genomsnittliga prisläge för varje lista. Härigenom ha listornas lönelägen sänkts. Sänkningarna ha beräknats genom omräkning av ackordsarbeten, som utförts efter nuvarande listor och jämförelse av slutsummorna för respektive ackord. Dessa omräkningar ha omfattat allt ackordsarbete i ett antal bostadshus i Göteborg, Malmö, Norrköping och Uppsala samt några industri- och sjukhusbyggnader. Efter omräkningarna ha visserligen vissa ytterligare justeringar av listorna vidtagits, men dessa ha varit av obetydlig omfattning och torde därför icke påverka beräkningarnas slutresultat, uttala experterna. För grovarbeten vid husbyggnader ha funnits tre olika ackordsprislistor (förutom den för Stockholm), vilka omarbetats till en. Uppställningen har härvid i vissa fall omlagts. För schaktning har kvadratmeterpriset vid schaktning av intill 50 cm djup borttagits, då det icke ansetts motiverat. Bergsprängning har tidigare betalats per kvadratmeter vid plansprängning av intill 1 m höjd, i övrigt per kubikmeter. Gränsen har föreslagits sänkt till 0-5 m, emedan kvadratmeterspängningen visat sig ge större överskott; priserna ha vidare sänkts för kvadratmetersprängning och höjts för kubikmetersprängning. Förändringen innebär i allmänhet en prissänkning, men synes i vissa fall kunna resultera i en höjning. Cementarbeten ha varit olika prissatta i distriktslistorna. Priserna ha sänkts för armerade konstruktioner ovan grund, vilka givit en större genomsnittlig ackordsförtjänst än grundkonstruktioner. Vidare ha antalet dimensioner minskat och priserna för de klenare dimensionerna sänkts. Tilläggspriserna för kringgjutning av armeringsjärn liksom för olika armeringsarbeten ha även sänkts. Hela sänkningen för cementarbeten beräknas i förhållande till den nuvarande listan för västra Sverige utgöra omkring 14 %. Prissättningen för hantlangning till murare, som varit olika i de skilda distriktslistorna, har förändrats så, att grundpriserna för uppbärning av materialierna satts lika med priserna för upptransport med hiss, till vilka sedan göras tillägg eller avdrag för andra transportmetoder. I grundpriserna ingå bärning till källare- och bottenvåning. För uppbärning till högre våningar utgår tilläggsbetalning, som beräknas efter höjden till varje bjälklag för på respektive bjälklag uppburet material till skillnad från nu gällande prislistor, där höjdtillägg utgår beräknat efter husets höjd som en genomsnittsbetalning för allt bärningsarbete. Fördelen av det nya systemet angives vara att betalningen blir mindre slumpartad och att tilläggsbestämmelserna för påbörjande av arbetet från viss höjd eller vid påbyggningsarbeten kunna slopas. Vid prissättningen har vidare bärning till puts sänkts i förhållande till bärning till murning. Effekten av omredigeringen och den nya prissättningen varierar i olika fall. Enligt HSB.s mätningsman, ingenjör Tor Johansson, från vilken de sakkunniga inhämtat utlåtande rörande de reviderade ackordsprislistorna, uppkommer i vissa fall en höjning på 10 %, vilken denne

188 finner omotiverad; det gäller vid användning av maskinhiss i förhållande till priserna i nuvarande lista för mellersta och norra Sverige. Bestämmelserna angående rörnings- och dukspänningsarbeten ha om- och samarbetats i samband med prissättningen för samma arbete i murarnas ackordsprislista. Omarbetningen har medfört för västra Sverige en mindre höjning av priserna för rörning och en större höjning för dukspänning, vilken senare ansetts befogad på grund av de låga ackordsöverskott, som uppnåtts vid dukspänning. För trossbottenfyllning, som tidigare givit stora ackordsöverskott, har en betydande prissänkning företagits. Slutligen ha nuvarande priser för isoleringsarbeten icke medtagits i det nya ackordsprislisteförslaget. Dessa arbeten utföras i regel av specialfirmor och i de fall, då arbetet utföres av byggnadsarbetare, erfordras detsamma utfört med sådan omsorg, att det icke anses lämpligt för ackordsprissättning. Däremot har en ny tabell för ställningar föreslagits. Enkla ställningar på färdiga bockar eller på bjälklag fordrar ingen yrkesskicklighet, varför arbetet anses lämpligt för grovarbetare. I södra Sverige ha sådana ställningar före 1937, då arbetet prissatts i träarbetareprislistan, alltid utförts av grovarbetare. Enligt verkställda beräkningar ligger den föreslagna prislistan c:a 15 % under förutvarande prislistor för mellersta—norra och västra Sverige samt c:a 8 % under nuvarande lista för södra Sverige. Genomsnittligt torde den nya listan ligga c:a 14 % under medeltalet för samtliga nuvarande listor. Timförtjänsten vid ackordsarbete har under åren 1938—39 i rikets 8 största städer enligt Svenska byggnadsindustriförbundets statistik utgjort 256 öre och i hela riket c:a 237 öre, i båda fallen exklusive Stockholm. Motsvarande medeltimlöner voro 132 och 130 öre. Ackordsöverskotten utgjorde sålunda 94 respektive 82 %. Med de föreslagna ackorden skulle överskotten minskas till 67 respektive 57 %. Kontrollräkningarnas resultat är följande: Jämförda ackordssummor i kronor

Minskning

nuvarande

reviderado

49 342

75 442 42 539

15 14

19 453 34 381 18 716

18 973 30169 17 515

2 12 6

27 702 58 668

24179 49 294

13 16

43 423 33 678

35 995

17 14

Summa för bostadshus

179 426

154 589

Summa för övriga byggnader

194 785

168 363

14 Totalsumma

322 952

14 Göteborg. 6 bostadshus 1 garagebyggnad Malmö. 3 bostadshus 1 fahriksbyggnad 1 sjukhusbyggnad Norrköping. 2 bostadshus 1 fahriksbyggnad Uppsala. 2 bostadshus 1 folkskola

28 846

189 En av ingenjör T. Johansson gjord ackordsräkning visar för ett helt bygge en sänkning med 8'5 % i förhållande till nu gällande ackordsprislista (1937 års) för mellersta och norra Sverige. Landsortslistan för mureriarbeten har ifråga om uppställning och förutsättningar för uppmätning bibehållits i huvudsak oförändrad. Priserna för murning ha i huvudsak även lämnats oförändrade. Priserna för plattväggar och för isolering och revetering med plattor ha med hänsyn till de höga ackordsöverskott, som tidigare priser givit, sänkts. För invändig puts har grundpriset bibehållits. Tillägget för puts i trapphus har borttagits, då det icke ansetts motiverat med merbetalning härvidlag i förhållande till priserna för andra invändiga utrymmen. Stänkning på ytor före putsning utföres i så stor utsträckning att detsamma ansetts böra tillhöra grundpriset. För utvändig puts har priset sänkts liksom också för rabitzputs. Slutligen ha även priserna för beklädnads- och golvläggningsarbeten sänkts. Kontrollräkningarna ha utvisat, att förslaget till ny lista skulle medföra en sänkning av ackordslönerna med omkring 10 % för bostadshus och något mera för andra byggnader. Enligt Svenska arbetsgivareföreningens statistik utgjorde murarnas timförtjänst vid ackordsarbete genomsnittligt under åren 1938—39 i rikets 8 största städer 293 öre och under samma år i hela riket c:a 273 öre, i båda fallen exklusive Stockholm. Motsvarande medeltimlöner voro 145 och 141 öre. Ackordsöverskotten utgjorde sålunda 95 respektive 94 %. Med de nu föreslagna ackorden beräknas överskotten sjunka till 74 respektive 73 %. De utförda beräkningarna för murareprislistan utvisa följande resultat. Jämförda ackordssummor i kronor

Minskning

nuvarande

reviderade

67 344 31233

59 259 25 060

12 20

43 785 17 921 32 013

40 219 16 014 28 580

8 11 11

36 213 12 384

32 853 10 520

9 15

64 938 39 666

58 276 34 648

10 13 10

Göteborg. 6 bostadshus 1 bussgarage Malmö. 2 bostadshus 1 fabriksbyggnad 1 sjukhusbyggnad

] Norrköping.

2 bostadshus 1 fabriksbyggnad Uppsala. 2 bostadshus 1 folkskola Summa för bostadshus

212 280

190 607

Summa för övriga byggnader

133 217

114 822

14 Totalsumma

305 429

190 Ingenjör T. Johansson har vid en kontrollräkning på ett bygge kommit till en minskning av endast 3 % å ackordssummorna. Hela prislistan är endast obetydligt ändrad, förklarar han, de företagna prisreduceringarna äro således minimala och böra ytterligare reduceras. Landsortslistan för byggnadsträarbeten har överarbetats ifråga om såväl uppställning som text. E n del av förändringarna äro av huvudsakligen redaktionell natur. Bestämmelserna rörande mätning, transporter m. m. ha därvid förtydligats. Minimimåttsbestämmelserna ha reviderats. Genom nyare byggnadssätt har betongens användning i betydande grad ökats och formbyggnad för betonggjutning, från att tidigare huvudsakligen ha omfattat grundkonstruktioner, blivit dominerande vid timmermansarbeten. Prissättningen har varit sådan, att vid tillämpning av väggformspriserna för väggkonstruktioner ovan grund i den omfattning, som förekommer vid helgjutna hus, överskottsprocenten ofta överstigit 200. Även valvformspriserna ha, med nutida byggnadssätt med plana valv i stora ytor, varit höga. Enligt statistiken för ackordsuppmätningar i Göteborg har typen helgjutna bostadshus, omfattande formsättning, taklag, yttertak, kloisonväggar m. m. givit en överskottsprocent av i genomsnitt 143-5 och typen stomhus, d. v. s. gjutna valv, balkar och pelare, med ytterväggar av tegel e. d. 118-5, medan arbete i stenhus av samma omfattning givit 108-6 %. Priserna för vägg- och valvform och i synnerhet de för gles väggform ha därför sänkts, medan priserna för pelare- och balkform bibehållits oförändrade. Efter omräkning av ackordsarbete för formsättning efter förslaget har ackordssumman för detta arbete i helhjutna hus sjunkit med 16 % och i hus med pelarestomme med 9-i %. Priserna för uppsättning av vid fabrik färdigtillverkade byggnadsdelar ha omarbetats och justerats nedåt. Avdraget på väggpriserna vid användning av färdigkapat material har sålunda höjts från 10 % till 20 % och andra priser sänkts i motsvarande mån. — Ingenjör T. Johansson har lämnat de sakkunniga mätningsräkning för ett i ett industrisamhälle byggt hus, som uppförts delvis med monteringsfärdigt och färdigkapat material. Uppmätningen av allt träarbete i huset, vari ingick monteringsfärdigt material med 3*5 % och färdigkapat material med 20*6 %, gav ett överskott per ackordstimme av kronor 1: 96, medan en förmätning, i vilken det monteringsfärdiga materialet ingick med 8-2 % och det färdigkapade med 49*8 %, gav ett överskott per ackordstimme av kronor 2: 66. Härav framgår att en ökning av monteringsfärdigt och färdigkapat material medfört väsentligt ökade ackordsförtjänster; i detta fall var ackordslaget detsamma. Ingenjör T. Johansson anser därför den föreslagna reduceringen väl motiverad. Vissa vanliga timmermansarbeten ha ansetts vara alltför högt prissatta. Bodar är ett arbete, som tidigare utförts mot timlön och av arbetsgivare i allmänhet fortfarande anses böra utföras mot timlön. Utförandet torde dock i allmänhet vara tämligen likartat och därför lämpa sig för generell prissättning. Det har upptagits i förslaget med reducerade priser.

191 Andra arbeten av provisorisk och mera svårbedömd art, såsom upplagsplaner, landgångar, kalkbingar o. d. arbeten, vilka prissatts vid senaste prishsteforhandlmgar, ha däremot uteslutits såsom olämpliga för generell prissättning. Stora reduceringar ha vidare företagits för pålkransställningar, pålformar och ställningsbygge, vilka arbeten enligt mätningskontorens statistik visat betydande överskott. Inredningsarbeten ha givit en genomsnittligt hög ackordsförtjänst. Anledningen härtill anses vara alltför höga priser för vissa nyare material, vilka använts i ökad omfattning, såsom nya beslag, ökad användning av lövträmaterial och förenkling i arbetsutförandet genom minskning av listers storlek och profilutförande. Priserna på arbeten på lövträ, masonit, eternit m. m. ha sänkts i växlande utsträckning. Slutligen kan nämnas, att bl. a. uppsättning av färdiga skåp utgått ur prislistan, då det ansetts böra utföras på timlön. Ingenjör T. Johansson anser, att priserna för listarbeten böra sänkas; de komma eljest att ligga högre än i Stockholmsprislistan. Förslaget till ny ackordsprislista innebär en sänkning med c:a 14 % i förhållande till nuvarande. Enligt Arbetsgivareföreningens statistik var timförtjänsten vid ackordsarbete under åren 1938—39 i rikets 8 största städer 278 öre och i hela riket c:a 253 öre, i båda fallen exklusive Stockholm. Motsvarande medeltimlöner voro 145 och 141 öre. Ackordsöverskotten utgjorde sålunda 92 respektive 79 %. Med de nu föreslagna ackorden minskas överskotten till 65 respektive 54%. Kontrollräkningarna ha givit följande resultat. Jämförda ackordssummor i kronor

Minskning

nuvarande

reviderade

119 138

103 583

22127 38136 12 586

19184 33 372 10 870

13 12 14

19 726 63 473

16 908 52 954

14 17

32 917 48 235

27 499 40 423

16 16

Göteborg. 4 bostadshus Malmö. 1 bostadshus 1 fabriksbyggnad . 1 sjukhusbyggnad 1 bostadshus . . . . 1 fabriksbyggnad 1 bostadshus 1 folkskola . .

Norrköping.

Uppsala.

Summa för bostadshus

193 908

167 174

14 Summa för övriga byggnader

162 430

137 619

15 Totalsumma

304 793

14 Ingenjör T. Johansson har kontrollräknat två byggnader och kommit till en sänkning av 6-1 % för ett betonghus och 5'6i % för ett tegelhus.

192 Stockholmslistorna ha underkastats en lika omfattande Överarbetning. Denna har utförts av direktören för Stockholms byggmästareförening, civilingenjören Anders Åhlén och chefen för föreningens mätningskontor, ingenjör Nils Lindberg. Resultatet föreligger i form av förslag till nya ackordsprislistor samt i omfattande mätningsräkningar för 10 fastigheter, uppförda de senaste åren, dels enligt nu gällande listor, dels enligt de föreslagna. Detta material bifogas de sakkunnigas betänkande som bilagor (icke tryckta). Om sitt arbete anföra utredningsmännen: »Vid utarbetandet av förslag till nya ackordsprislistor för byggnadsarbete med bibehållet ackordssystem har uppställts som önskemål 1. en sådan förenkling av prislistornas utformning, att mätningsarbetet blir underlättat, 2. en klarare formulering till undvikande av tvister, 3. en utjämning av prisläget de olika arbetena emellan, 4. ett tillrättaläggande av förut för såväl den ena som den andra parten felaktiga förhandlingsbeslut och skiljedomsutslag, 5. för såväl arbetsgivarpart som arbetarpart så upprättade prislistor, att ett särskiljande av ackords- och dagtid skall kunna företagas mera friktionsfritt än förut, 8. samt utarbetandet av enhetliga prislistor så att de bättre korrespondera med varandra. Dessutom har prissättningen för vissa arbeten omarbetats med tanke på, att arbetsledning och arbetare ej skola behöva uppmäta åsyftade arbeten under pågående ackordsperiod. Som exempel kan nämnas underregling (underslag) av golv. Detta arbete är i 1937 års prislista åsätt pris per meter inlagd regel jämte tilläggspris för fastsättning. I nya prislisteförslaget har underreglingen åsatts pris per kvm underreglad golvyta. I förra fallet (enligt 1937 års prislista) måste dessa reglar uppmätas under pågående ackordsperiod av arbetsledare och arbetare. I senare fallet (enligt nya förslaget) föreligger intet hinder för att underreglingen uppmätes av mätningsmännen vid golvmätningen. Att prislistorna i mycket hög grad förenklats torde framgå av antalet punkter i 1937 års prislistor och i de nya prislistorna.» Prislistor för

Mureriarbete Timmermansarbete Snickeriarbete Grovarbete

Antal punkter i 19;,7 års lista

Antal punkter i nya listan

^90 g» f™

227 ^° l ™

l

437 För att hindra att ackordsprislistornas priser oförändrade tillämpas även vid ett eventuellt införande av maskiner, ha i förslagen infogats följande bestämmelser rörande listans tillämpning. Följande bestämmelser avse forslaget till ny timmermanslista:

193 »1. Prislistans priser avse fullt fackmässigt och färdigt arbete utfört utan hjälp av motordrivna maskiner eller verktyg. 8. Tillhandahålles material i mer eller mindre förarbetat skick än prislistan förutsätter, skall tillägg eller avdrag göras för det tillkommande respektive avgående arbetet i enlighet med tillämpliga detaljpriser i prislistan. Finnes ej tillämpliga sådana bestämmelser, betraktas arbetet som icke prissatt. Tilläggs- eller avdragspris får ej beräknas från en tabell till en annan, såvida ej detta särskilt angivits.» Liknande bestämmelser ha införts i förslaget till ny snickarlista. I grovarbetarlistan är formuleringen: »Priserna förutsätta, där annorlunda ej uttryckligen angives, att arbetet utföres med användande av icke motordrivna verktyg.» Samma bestämmelse finnes i nuvarande prislista för grovarbeten. Om sitt arbete anföra utredningsmännen vidare: »Vid en granskning av de olika tabellerna i respektive prislistor må anföras att tabeller, som varit föremål för praktiskt taget helt ny text och prissättning är i 1. prislistan för mureriarbete: a) murning av plattväggar, plattrummor o. d. b) beklädnadsarbeten och golvläggning, samt c) rabitz- och monierarbeten; 2. prislistan för timmermansarbeten: a) formar för betonggjutning, b) underregling för golv, c) ställningsbyggnad, d) upptransport av materialier; 3. prislistan för snickeriarbeten: a) uppsättning av plywood, masonite etc, b) arbeten i andra träslag än furu och gran, c) arbeten i furu till lasering; 4. prislistan för grovarbete: a) hantlangning till mureriarbete, b) bjälklagsfyllning, Dessutom må anföras, att i den mån det varit förenligt med ovan angivna principer ha nya material och konstruktioner prissatts. I prislistan för timmermansarbeten har genomgående införts bestämmelser, när timmermännen äro berättigade till ersättning för s. k. arbetsställningar för timmermansarbeten, och vilka pris som skola utgå för dessa ställningar. Pris för transport av alla för timmermansarbetena erforderliga material har införts. I vissa fall ha i prislistorna införts pris för arbete med användande av maskinella hjälpanordningar. Dylika prissättningar ha dock utarbetats i mycket begränsad omfattning, enär annars hinder lätt kunde uppstå för införandet av eventuella nya maskinella hjälpanordningar i byggnadsindustrin. 39 41

194 — De nya prislistorna ha kompletterats med ritningar, som ge förklaring till texten.» För kontroll av verkningarna av förslagen till nya prislistor ha 10 under de senaste åren uppförda fastigheter kostnadsräknats efter dessa varjämte resultatet jämförts med mätningsräkningarna efter nu gällande prislistor. F ö r vissa i grovarbetarlistan ingående arbeten ha ytterligare ett antal under senare år utförda arbeten omräknats. Verkningarna av den reviderade prislistan för grovarbeten vid husbyggnader framgår av följande tabell. I densamma har även upptagits de faktiska timförtjänsterna vid utförandet av ifrågavarande arbeten enligt nu gällande prislistor samt de timförtjänster, som skulle uppkomma vid tillämpning av förslaget till ny prislista.

A r b e t e

H a n t l a n g n i n g (10 m ä t n i n g a r ) B e t o n g - o c h c e m e n t a r b e t e (10 m ä t n i n g a r T r o s s b o t t e n f y l l n i n g (8 m ä t n i n g a r ) I s o l e r i n g s a r b e t e (9 m ä t n i n g a r ) J o r d s c h a k t n i n g (3 m ä t n i n g a r ) B e r g s p r ä n g n i n g (10 m ä t n i n g a r )

Reduktion

%

32-08 19-39 36 11 15-84 4-4 7 2-39

Timförtjänst kronor enligt 1937 års prislista

förslaget

o-7 7 4 - 28 3'81 3'67 2-05 3'20

2'56 345 2-43 3-ii 1-90 3l2

Reduktionen i arbetskostnaden varierar starkt mellan de olika byggnadsföretagen, beroende på i vilken utsträckning de arbetsmoment, vilka varit särskilt högt prissatta, förekommit. Den största reduktionen i tabellen ovan har gjorts för bjälklagsfyllning. Av de 10 kontrollräknade fastigheterna var lägsta minskning härför 24*4 6 % för ett boningshus i Abrahamsberg, högsta 44* 17 ?6 för ett industribygge, vid vilket timförtjänsterna enligt ackordsmätningsräkningarna uppgingo till 10: 25 kr. Den näst största reduktionen för de arbetsområden, som ingå i ovanstående tabell, har gjorts för hantlangning till mureriarbeten. Effekten är här mera jämn på de 10 kontrollräknade fastigheterna; minskningen håller sig sålunda mellan gränserna 29'6 2 och 34'6 o %. Av betong- och cementarbetena är det särskilt priserna för gjutning med färdigblandad betong, som sänkts. Effekten varierar mellan en sänkning av lägst 12'9 9 och högst 24'7 3 %, i båda fallen för bostadshus. En kontrollräkning för ett betonghusbygge för H S B utvisar en reducering med endast omkring 3 %, vilket ingenjör T. Johansson anser vara en väl liten sänkning, då gj utningarna i regel ge överskott på 2:50 kr. och däröver per ackordstimme. För ett betonghus, där murar med mindre än 14 cm tjocklek förekomma, skulle en ökning av gjutningskostnaden uppstå. Armeringspriserna ha minskats med c:a 20 %. För hela stommen såväl gjutning som armering ut-

195 gör detta en prisminskning med 8 %. Sammanlagt uppstår ingen nämnvärd förändring på grund av det höjda priset för gjutning av tunna murar. Betonggjutningspriserna äro således fortfarande för höga, förklarar ingenjör T. Johansson. — Av ovanstående tabell framgår, att timförtjänsterna vid betongarbeten även efter föreslagna reduceringar skulle bli betydligt högre än för andra grovarbeten. Verkningarna av föreslagna ändringar äro för isoleringsarbeten mycket varierande och för schaktnings- och sprängningsarbeten av begränsad omfattning. Ingenjör T. Johansson konstaterar att spåntningspriserna minskats med 10 %. För spåntslagning vid ett HSB-bygge har nuvarande ackord gett ett överskott per ackordstimma av 14: 70 kr. per timme. Även med en sänkning av 10 % blir ackordet mycket för högt, förklarar han. Schaktning och spåntning ingå i regel i gemensamhetsackord, varför de höga priserna å spåntslagning ej märks så mycket. Från samma håll påpekas, att priserna å glasbetong icke sänkts, trots att alltför stora överskott bruka uppkomma å sådana arbeten, vilka i regel handhavas av särskild entreprenör. Med hänvisning till ett par exempel på sådana höga överskott, anses en sänkning med minst 20 % vara väl motiverad. Förslaget till ackordsprislista för mureriarbeten i Stockholm ansluter i huvudsak till nuvarande prislista. Bland de arbeten, för vilka större sänkningar företagits, märkas sättning av kakel- och golvplattor. Verkan av den nya prislistan har uträknats genom kontrollräkningar av 10 fastigheter. För dessa uppkommer en genomsnittlig minskning med 17'3 6 %. Minskningen varierar mellan 13'04 och 23-9 2 %, i båda fallen för bostadshus. Timförtjänsten enligt ackordsuppmätningarna, då fastigheterna uppförts, företagna efter nu gällande ackordsprislista har utgjort 4: 64 kr. och skulle med föreslagen revidering sjunka till 3: 83 kr. Ingenjör T. Johansson förklarar, att de föreslagna sänkningarna synas honom vara väl avvägda. De variera mellan 0 och 30 %. En av honom företagen kontrollräkning av ett bostadshus av tegel utvisade, att en sänkning med 19-2 % skulle uppkomma. Ackordsförtjänsten var i detta fall nu 4: 75 kr. per timme och skulle sålunda nedgå till 3: 85 kr. per ackordstimme. »Som detta hus är ett av dem, som givit rätt högt överskott, är intet att anmärka mot de föreslagna prisförändringarna. Dessa synas mig även väl avvägda de olika tabellerna emellan.» Revideringen av ackordsprislistan för byggnadstimmermansarbeten i Stockholm har även resulterat i förslag till ny prislista. Dennas verkan har beräknats för 10 byggnadsföretag. Kontrollräkningarna utvisa, att ackordssummorna reducerats med i genomsnitt 17'3 8 %. Sänkningen varierar mellan lägst 11-82 och högst 20-3 6 %, i båda fallen avseende bostadshus. Ingenjör T. Johansson har framfört kritik mot några punkter i förslaget till ny prislista. Med hänvisning till det stora ackordsöverskott, som enligt en företedd räkning uppkommit vid ackordsmätningen för en separat utförd

196 tegeltaksbeläggning, anser han en sänkning med mist 25 % för detta arbete motiverad, medan i förslaget upptagits oförändrat pris. För bodar anser han en ytterligare sänkning med 15 % motiverad, liksom priserna på vissa andra provisoriska arbeten enligt hans uppfattning äro för höga. — Att spåntvässning icke prissatts i förslaget till ny prislista finner han befogat liksom han finner förslaget i övrigt i huvudsak väl avvägt. I förslaget till ny ackorsprislista för byggnadssnickeriarbeten i Stockholm ha vissa särskilt höga ackord, t. ex. för träfiberplattor och lövträ, kraftigt reducerats och priserna för insättning av fabrikstillverkade snickerier (skåp m. m.) borttagits. En kontrollräkning på 10 byggnader utvisar att förslaget till ny prislista skulle medföra en sänkning av ackordssummorna med 26'5 4 96. Sänkningen varierar mellan lägst 18*15 och högst 37'6 8 %, i båda fallen avseende bostadshus. De ifrågavarande byggnaderna hade vid uppförandet enligt ackordsräkningarna efter nuvarande prislista givit en timförtjänst av 4: 84 kr., vilken vid användning av den föreslagna prislistan skulle nedgått till 3: 56 kr. per ackordstimme. Ingenjör T. Johansson har om förslaget uttalat: »De i 1937 års prislista förefintliga rena beskattningstilläggen såsom justering av snickerier beslagna vid fabrik, för lådor och bakbord 50 % och för bågar, luckor, dörrar och portar 75 % ha helt uteslutits. Tillägget för förutbeslagna fönster och dörrkarmar har sänkts från 50 till 25 96. Tilläggstabellen för trappsnickeri — f. n. 20 och 25 % å olika arbeten — har slopats, övriga priser utom tillverkningstabellerna ha sänkts med upp till 30 96. Lövträ- och laseringstilläggen ha sänkts med 50 och 60 %, vilket medför att snickerier utförda i lövträ och ädlare träslag prissänkas mera än arbeten i furu. I stort sett äro de här föreslagna prissänkningarna rätt avvägda.» E n bifogad uppmätning av karmar vid ett HSB:bygge vid Aspudden utvisade en ackordsförtjänst av 6: 07 kr. per timme och en förtjänst å all tid av 5: 77 kr. per timme. Efter en sänkning i enlighet med förslaget till ny prislista med omkring 20 96, skulle detta arbete ändå komma att ge 4: 85 kr. respektive 4: 60 kr. per timme, »varav framgår att de föreslagna sänkningarna ej äro för höga. Medelförtjänsten per ackordstimme i ovanstående byggnad blev 6: 11 kr. De nu föreslagna sänkningarna utgöra 21-7 %, varefter ackordstiden kan ge 4: 78 kr. per timme, således väl höga ackordspriser.» För rörledningsbranschen är gällande kollektivavtal slutet mellan Rörledningsfirmornas riksförbund å ena sidan och Svenska metallindustriarbetareförbundet å den andra. Efter en konferens med representanter för arbetgivaresammanslutningen ha de sakkunniga från denna erhållit en promemoria rörande önskvärda förändringar i avtalet, undertecknad av ingenjör A. Kristoferson, ingenjör R. Källström och notarie E. Björnberg. De anföra däri bl. a. följande: »Priserna i nuvarande standardprislista för rörledningsfacket äro i stort

197 sett baserade på före år 1918 tillämpade arbetsmetoder och dittills tillgängligt material inom branschen. På grund av i mångt och mycket tidsbesparande och förenklade arbetsmetoder, materialets standardisering och större ändamålsenlighet hava de i gällande standardprislista upptagna priserna blivit alltmera felaktiga. Antalet rörinstallationer var även vid den tidpunkt standardprislistan uppgjordes, relativt fåtaligt i jämförelse med nuvarande förhållanden. De olika arbetsoperationema förekommo därför mera sällan, vilket gjorde, att de vid listans upprättande togo betydligt längre tid i anspråk, än vad nu är fallet. Bland de felaktiga priserna märkas särskilt tillläggspriserna för borrning och proppning i betong, priserna för läggning av tubrör, kopparrör, blyrör, pannor, varmvattenberedare, hydroforer och pumpar samt en del apparater av rostfritt stål. För att i framtiden söka undvika, att priserna i listan bliva felaktiga är det önskvärt, att bestämmelsen i avtalets § 5 mom. 4 om möjligheten att under avtalstiden ändra listans priser, därest nya maskinella anordningar eller förbättrade arbetsmetoder införas, gives ett sådant innehåll, att priserna på anförda grunder även under listans giltighetstid kunna uppsägas att gälla.» Ifrågavarande bestämmelse lyder nu: »Införes av arbetsgivaren nya maskinella anordningar eller förbättrade arbetsmetoder, må ackord kunna efter underhandlingar ändras även under ackordsprislistans giltighetstid.» Promemorian fortsätter: »Det nu i prislistans § 1 punkt 5 föreskrivna tillägget å l1/2 96 på listans grundpriser avser att kompensera arbetarna för viss tidsspillan, som uppstår i samband med utförandet av rörinstallationer i ombyggnader och i listans mening 'gamla' hus, särskilt då bebodda hyreshus i städerna. Det är önskvärt, att detta procenttillägg sänkes. Dessutom bör bestämmelsen inskränkas att gälla rena stadsfastigheter. Ursprungligen är standardprislistan uppbyggd med hänsyn till förhållandena i våra större städer med deras täta bebyggelse och relativt små tomter. Så snart längre utomhusledningar läggas, visar det sig därför, att kostnaderna för desamma bliva orimligt höga. Större avdrag på läggningspriserna för dylika ledningar än de nu föreskrivna äro följaktligen starkt motiverade. En bestämmelse i avtalet, att, då ledningar dragas genom grundmur, samma priser som för inomhusledningar skola betalas intill 15 m från grundmuren, bör bortfalla. Bestämmelsen skulle rätteligen utgått ur avtalet i och med införandet av en annan bestämmelse, som föreskriver, att ledningar, som läggas inom ett avstånd av 10 m från grundmuren vid ny- och ombyggnader, skola betalas såsom inomhusledningar, då ställningar och byggnadsmaterial finnas på det område, där arbetet utföres. Bestämmelsen kom trots detta att kvarstå i avtalet. Undersöker man ackordsöverskotten på olika arbeten, finner man, att de flesta mindre arbetena bliva förhållandevis dyrare än de större. Vi anse på grund härav, att bestämmelsen i standardprislistans § 1 punkt 6 bör utgå. Denna föreskriver, att för mindre arbeten skall betalas ett tillägg av 10 96 å

198 listans priser. Med mindre arbeten avses sådana arbeten, vilkas beräknade tid enligt listans standardpriser icke överstiger 100 partimmar. E t t undanrödjande av de grövsta felaktigheterna i standardprislistan skulle — enligt av oss företagna undersökningar -— medföra en nedskärningav arbetskostnaderna för installationer i stadsfastigheter på 5 till 10 96.» Vad i promemorian anföres rörande landsbygdens förhållanden, återkomma de sakkunniga till i annat sammanhang. I promemorian framhålles slutligen, att vad däri anförts, icke är »ett uttryck för arbetsgivarepartens alla önskemål vid kommande förhandlingar rörande nytt avtal och ny standardprislista för rörledningsfacket». Promemorians författare understryka också, att de endast berört felaktiga priser och bestämmelser men icke ansett sig däri böra göra något uttalande beträffande lönenivån. Från en tillverkare av sanitetsporslin har framhållits, att ackordsprislistans nuvarande utformning gör det omöjligt för fabriken att leverera exempelvis tvättställ färdigmonterade, d. v. s. med kranar och avloppsventiler påsatta på fabriken. Vid handfatens uppsättning debiteras nämligen även dylik montering, oberoende av om den utföres eller icke. Enligt vad de sakkunniga inhämtat äger detta delvis sin riktighet. I ackordet för uppsättning ingår nämligen »fastsättning av bottenventil och kedjefäste samt vattenlås jämte inkoppling till avloppsledning» medan däremot uppsättning av kranar i tvättställ är prissatt för sig. Det är önskvärt, att de olika arbetena i full utsträckning prissättas var för sig och därvid värderas efter den tid, varje arbete kräver, så att ett dylikt hinder mot montering på fabrik avlägsnas. Enligt kalkyler från nämnda porslinsfabrik skulle monteringskostnaden, då arbetet utföres i fabriken, vara mindre än fjärdedelen av vad den beräknas vara om arbetet utföres på byggnadsplats i Stockholm. Därjämte kunna ytterligare kostnadsbesparingar förväntas uppkomma därigenom att en standardiseringav armaturen skulle påskyndas av porslinsfabriken ifråga. Inom den elektriska branschen är gällande kollektivavtal slutet mellan å ena sidan Elektriska arbetsgivareföreningen och å den andra Svenska elektriska arbetareförbundet. Efter överläggning med representanter för arbetsgivareorganisationen ha de sakkunniga från densamma mottagit en promemoria, undertecknad av direktör K. A. "Winroth och ingenjör G. Kolmodin. I promemorian framföras vissa förslag till ändringar i nuvarande avtal och ackordsprislista. 1. Avtalets bestämmelse om ackordsarbete lyder: »Ackordsarbete skall användas i alla sådana fall, där detsamma är möjligt att genomföra.» I en anmärkning förklaras därtill: »Enligt parternas samstämmiga mening lägger denna bestämmelse ej hinder i vägen för att arbeten på löpande räkning utföras mot timlön i sådana fall, där tekniska eller ekonomiska skäl omöjliggöra ackordsarbete.» I promemorian önskas denna bestämmelse förtydligad därhän, »att som ekonomiska skäl för omöjliggörandet av ackordsarbete tydligt angives

199 sådana uppgörelser, då beställaren överlämnat arbetet att utföras mot timlön. Detta system tillämpas mycket ofta, särskilt på landsbygden, då beställarna där i många fall hava den uppfattningen, i synnerhet i fråga om mindre anläggningar, att installationen härigenom blir billigare.» I detta sammanhang föreslås, att den i ett annat moment fastställda gränsen för arbeten, som icke skola utföras på ackord — vilken i Stockholm och ortsgrupp I är 25: — kr. och i ortsgrupperna I I och I I I 20: — kr. — »höjes till 300: — kr. respektive 275: — kr., varigenom installationsarbeten i mindre byggnader på landet icke falla under bestämmelsen, vilket som nyss nämnts åtminstone i vissa fall skulle innebära en kostnadsreduktion». 2. I en passus i avtalet fastställes, »att då ny arbetsmateriel eller nya arbetsmetoder under avtalstiden tillkomma, må förhandling om nya priser upptagas. Vi föreslå, att denna bestämmelse utformas på ett tydligare sätt, så att den verkligen möjliggör en av förhållandena betingad reduktion. Tidigare hava vi nämligen icke vid prissättningen kunnat förmå arbetarparten taga hänsyn till den mycket vittgående moderniseringen av materielen, som i själva verket medfört avsevärt förenklat arbete. Beträffande användande av arbetsbesparande maskiner kan detta emellertid i elektriska installationsfacket tyvärr knappast förekomma i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. (Vid konferensen ifrågasatte som bekant kommittén, om icke en väsentlig nedsättning av priserna.kunde åstadkommas härigenom.) F. n. användas — för en del arbeten i mycket stor utsträckning — elektriska borrmaskiner. De enda nytillkommande arbetsbesparande maskiner, som torde kunna förekomma i vårt fack, äro mekaniska hammare för bilning och hålslagning, vilka dock kunna ifrågakomma endast vid relativt stora arbeten. För övrigt tycks den byggnadsmetoden alltmera tillämpas ifråga om större anläggningar, att väggar och tak gjutas i betong, varvid rören för de elektriska ledningarna inläggas i gjutformarna och alltså bilnings- och hålslagningsarbetet till största delen bortfaller. I hur stor utsträckning en inbesparing genom användande av mekaniska hammare kan ernås, kunna vi tyvärr icke f. n. yttra oss om, då vi sakna erforderlig erfarenhet av nämnda maskiner av den anledningen, att arbetsgivarna icke varit intresserade för anskaffande av dylika på grund av omöjligheten att förmå arbetarparten till en därav betingad skälig reduktion.» Civilingenjör Ernst Heineman i byggnadsstyrelsen, som på de sakkunnigas anmodan yttrat sig rörande promemorians innehåll, anmärker härtill följande: »Under 2) säga sig förslagsställarna ej kunna yttra sig om den besparing, som kan ernås genom användande av elektriska hammare. Emellertid känner jag ett fall, då i en större byggnad med kuhloledningsförläggning på betong alla hål för insättande av de proppar, i vilka ledningsklammerna fastskruvas, slogos med elektrisk hammare. Efteråt beräknades, att vid hålslagning för hand ungefär dubbla tiden för ledningsförläggning skulle åtgått. Härav följer, att ackordspriset för kuhloförläggning på betong borde minskas med förslagsvis 40 96, då elektrisk hammare användes. Analogt blir förhållandet vid alla slags bilning för ledningar i betong. Vid vanlig bilning i tegel för för-

200 läggning av ledningsrör blir kanske tidsbesparingen vid användande av elektrisk hammare ej så avsevärd, utom då det gäller håltagning i murar, men vid större ändringsarbeten i färdiga byggnader, då 40 % tillägg måste betalas för bilning i brunnen puts, kunna stora tidsbesparingar göras medelst elektrisk hammare. Åtminstone borde nämnda tillägg då bortfalla.» 3. I ett tredje moment i promemorian uttala sig förslagsställarna för ett återinförande av systemet med s. k. fria ackord på landsbygden. Beträffande ojämnheterna i ackordsprislistan framhålles, att dessa i viss mån utjämnas därigenom att flera moment alltid måste ingå i den totala kostnaden för en hel installation. En komplett sådan kan icke tänkas utförd endast med en del av de i den totala anläggningen ingående materielen, exempelvis rör, vilket medför, »att ett ackordsöverskott, som för arbetets första del kan förutsättas vara ganska stort, senare reduceras avsevärt under arbetets gång.» Ifråga om starkströmsarbeten föreslås i promemorian följande ändringar i ackordsprislistan: 4. »40 % sänkning sker å priserna för håltagning i betong (prislistans § 1). I detta samband föreslå vi, att prissättningen för håltagning i tegelvägg enligt § 1 mom. 9 ändras därhän, att ersättning icke utgår för hål i väggar med en tjocklek understigande 1-stensvägg. 25 96 sänkning sker å priserna för inkoppling av ledningar (§ 5 V, § 6 I I I , § 9 X V I I och § 1 4 I I I ) . 20 % sänkning sker å samtliga priser för läggning av rör med alla tilläggspriser (§ 1), läggning av gummiblyledning med alla tilläggspriser (§ 12) och uppläggning av jordkablar och blank noll-ledning på vägg, tak eller stolpe (§ 1 3 I A c , I B c , l i c ) . 15 % sänkning sker å priserna för uppläggning av kuhloledning (§ 4 I, I I och III) och för kapslad materiel (§ 14). 10 % sänkning sker å priserna för uppläggning av ledning på knopp (§ 3), central- och mätareanordningar (§§ 5 och 6), väggapparater (§ 7), armatur (§ 8), diverse apparater (§ 9) och jordkabel, boxar m. m. (§ 13). 5 % sänkning sker å priserna för indragning av ledningar i rör (§ 2 I, II, I I I och IV).» Ingenjör Heineman har härtill förklarat följande: »I samband med 3. och oavsett den under 4. föreslagna prissänkningen må erinras, att utvändig förläggning av rör ävensom gummiblyledning betalas lika högt, då förläggning sker på trä som på tegel, ehuruväl den förra går betydligt fortare, genom att all proppning bortfaller. Detta är däremot ej fallet vid förläggning av kuhloledning. Saken har en viss betydelse vid landsbygdsanläggningar, då gummiblyledning väl numera genomgående användes i stall, ladugårdar, logar och andra ekonomibyggnader och förläggningen i regel sker på trä. Vid utvändig förläggning av rör eller gummiblyledning på trä borde ackordspriset minskas i förhållande till priset för förläggning på tegel i samma proportion som vid förläggning av kuhloledning. I samband med 4. må erinras följande.

201 Då rör förläggas på betongbjälklag betalas detta som utvändig förläggning på betong, ehuru rören i förra fallet endast fästas med några spikar eller ungefär hur som helst, då de ju sedermera täckas, medan i senare fallet rören måste omsorgsfullt riktas och fästas medelst klämmer som fastskruvas i inbilade pluggar. Givetvis är detta oriktigt, så mycket mera som i förra fallet håltagningen i bjälklagen måste betalas extra. Åtminstone borde sistnämnda kostnad bortfalla för bjälklagstjocklekar upp till 12 cm. Förläggas rören på bjälklagsformarna för att sedermera ingjutas så betalas härför lika mycket som då rören inbilas och fästas i tegel, ehuruväl det förra arbetet går avsevärt fortare. Ackordet borde i förra fallet gott kunna sättas 20 % lägre än i det senare.» I promemorian föreslås fortsättningsvis: 5. »För installationer i industriella anläggningar samt fabriks- och lagerhus tillämpas respektive ortsgrupps priser med en reduktion med 20 % av de enligt ovanstående föreslagna priserna enligt listans §§ 1, 2, 3, 4, 12, 13 och 14 samt en reduktion med 10 % av priserna enligt § 8, medan priserna i övriga §§ gälla utan ytterligare reduktion. Ifråga om prislistan för svagströmsarbeten föreslå vi följande reduktioner: 6. 40 96 sänkning sker å priserna för håltagning i betong (§1). 20% sänkning sker å samtliga priser för läggning av rör (§ 1), träplattor och skyddsskåp (§ 2) och läggning av kablar och tråd (§ 3). 10 % sänkning sker å priserna för apparater för telefonanläggningar, ljussignal-, ringlednings- och radioanläggningar m. m. och alarmanläggningar (§§ 7, 8 och 10) samt för jordkabel och boxar m. m. (§ 12). 5 % sänkning sker å priserna för indragning av ledningar i rör (§ 4 I, I I , I I I , I V och V). Beträffande prislistan för hissanläggningar föreslå vi följande reduktioner: 7. Priserna för gejder, ledningar, hisskorg, lås och igångkörning m. m. (ackord nris 1, 3, 4 och 5) samt s. k. diverseackord sänkas med 23 96. Priserna för maskineri m. m. (ackord nr 2) sänkas med 19 96. Utgångspunkten vid fastställandet av ovan angivna reduktioner i starkoch svagströms- samt hisslistorna har varit den, att vi med ledning av ackordsstatistiken för de senaste 20 åren beräknat, i vad mån ackordsöverskotten under nämnda period ha stigit. Vi hava utgått ifrån, att som en rimlig ackordsvinst antages c:a 40 % överskott. Statistiken visar, att för perioden 1933 till 1940 ackordsvinsten stigit från c:a 50 % till c:a 70 96. För perioden 1921 till 1932 var den genomsnittliga vinsten c:a 50 96. Omkring år 1932 började moderniseringen av materielen att genomföras i ökad omfattning, varför montagearbetet från denna tid mer och mer förenklades, vilket också återspeglas av ovan angivna siffror. Vi anse därför, att en nedsättning av priserna i angiven grad är synnerligen välmotiverad. Ifråga om samtliga ackordspriser men speciellt beträffande hissackordspriserna gäller, att då priserna ursprungligen sattes, var dels materielen betyd-

202 ligt mera tungarbetad och ej i samma grad som nu färdigställd från verkstaden, dels förekommo inga maskindrivna hjälpverktyg, exempelvis elektriska borrmaskiner, utan all borrning på arbetsplatsen var avsedd att utföras med sparrsock eller handborr, under det numera praktiskt taget varje hissmontör har tillgång till elektrisk borrmaskin. I detta samband vilja vi påpeka, att en avsevärd besparing ifråga om byggnadskostnaderna torde kunna åstadkommas genom en standardisering av de vanligaste hisstyperna ur byggnadsteknisk synpunkt. I Svenska Teknologföreningens Handbok X X X I I av år 1930 har gjorts ett försök till standardisering av schakt, korgar och maskinrum genom uppgörande av vissa typritningar för dylika. Dessa hava emellertid i praktiken vunnit alltför litet beaktande. Bland 1 000-talet personhissar, installerade i Stockholm under de senaste åren, torde man icke kunna uppleta många exakt lika schakt i skilda byggnader, möjligen med undantag i fråga om mycket stora byggnadsföretagare, hos vilka en standardisering måhända tillämpas. En standardisering av schakt och frontpartier med fastställande av endast ett fåtal normala typer skulle nedbringa kostnaderna i avsevärd grad. Genom de av oss ovan föreslagna reduktionerna av ackordspriserna minskas totalkostnaderna (inklusive såväl materiel som arbete) för den elektriska installationen i ett normalt bostadshus med c:a 10 % och i industriella anläggningar med 10 å 15 96. För hissanläggningen i ett normalt bostadshus blir minskningen i anläggningskostnaden c:a 5 96. Proportionen mellan materieloch arbetskostnader vid nuvarande priser är för ett normalt bostadshus: för kraft-, belysnings- och ringledningsinstallationen materielkostnader c:a 45 %, arbetskostnader c:a 55%; för hissanläggningar materielkostnader c:a 75%, arbetskostnader c:a 25 %.» »De föreslagna reduktionerna måste av varje opartisk bedömare befinnas vara fullt skäliga på grund av de förenklingar och förbättringar av den elektriska materielen, som ägt rum sedan den tid, då de ackordspriser fastställdes, vilka fortfarande äro grundläggande för de nuvarande priserna. En nedsättning i av oss föreslagen grad behöver dock icke inverka på arbetarnas totalförtjänst, då den enligt vår bestämda uppfattning mer än väl kan kompenseras genom en intensifiering av arbetet och en ökad arbetstakt.» Slutligen framhålles, att promemorians innehåll naturligen icke täcker, vad som ur arbetsgivareföreningens synpunkter kan vara önskvärt vid uppgörandet av nytt riksavtal och nya prislistor inom den elektriska installationsbranschen. Ingenjör E. Heineman förklarar, att promemorian i stort sett står i överensstämmelse med av honom gjord utredning rörande möjligheterna att nedbringa kostnaderna för de elektriska anläggningarna inom bostadshus — fogad som bilaga 2 till detta betänkande — och att han intet väsentligt har att erinra mot dess innehåll. »I likhet med förslagsställarna anser jag ej att ackordsnedsättnigarna behöver inverka på arbetarnas totalförtjänst. Bl. a. skulle slopandet av de s. k. kafferaster, vilka nu i stor utsträckning tagas under arbetstid, avsevärt bidraga härtill. Fall torde ej heller vara ovanliga, då

203 arbetarna för att hålla ackordsöverskottet inom rimliga gränser, avsiktligt minska arbetstakten eller inlägga pauser i arbetet.» Inom målerifacket äro gällande kollektivavtal slutna i allmänhet mellan lokalavdelningarna av Målaremästarnas riksförening i Sverige å ena sidan och lokalavdelningarna av Svenska målareförbundet å den andra. Innehållet i de olika lokala avtalen växla från plats till plats. Antalet avtal uppgår till inemot 250. Enligt ett betydande antal av dessa, gällande ett flertal mindre orter, utföras allt arbete mot endast timlön. I många fall förekommer emellertid ackordsbetalning och för denna finnas ett antal olika prislistor, bland vilka dock tre typer numera äro de vanligast förekommande. Den följande framställningen gäller främst förhållandena i Stockholm; i den mån liknande bestämmelser förekomma i för andra orter gällande avtal, äger det nedan anförda givetvis i motsvarande grad tillämpning även på dessa. Rörande målerifacket ha erhållits två promemorior från Målarmästarnas riksförening i Sverige, undertecknade av målarmästarna Hans Berggren och Amandus Gustavsson samt ombudsman Karl Karlmann. I den senare av dessa behandlas avtalsförhållandena i Stockholm rätt ingående. I denna konstateras först, att den ordinarie arbetstiden inom måleriyrket i Stockholm är 8 timmar per söckendag, utom lördagar, då den är 5 timmar, sålunda per hel vecka 45 timmar. Under månaderna juni och juli äro lördagarna fridagar och arbetstiden för hel vecka alltså 40 timmar. »En förändring av arbetstiden till 48 timmar per vecka, som gäller för övriga byggnadsarbetaregrupper, skulle medföra att en lägre timlön kunde giva arbetaren samma sammanlagda timlöneinkomst per vecka som den kortare arbetstiden ger med nu gällande timlön. Svårigheterna att kunna återinföra 48 timmars vecka efter flera års tillämpning av 45 timmars vecka är påtaglig, men anse vi en medelväg vara att slopa de lediga lördagarna under juni och juli och att arbetstiden under nämnda månader sattes till 45 timmar per vecka.» En sådan arbetstidsförkortning, som de fria lördagarna under juni och juli utgöra, under en årstid, då arbetstillgången brukar vara rätt god, inom ett säsongyrke med även eljest kortare arbetsvecka än andra näringsgrenar saknar såvitt de sakkunniga ha sig bekant motstycke inom svenskt arbetsliv. Samma system förekommer inom branschen i övrigt endast i Södertälje samt i viss utsträckning i Uppsala; på den sistnämnda platsen äro lördagarna fridagar under juni månad. »Under månaderna november—februari arbetas i regel endast 6 timmar per söckendag,» heter det vidare i promemorian. »Denna förkortning av arbetstiden har dock ingen reell inverkan på kostnaderna för arbetet, enär förkortningen tillkommit för att motverka den stora arbetslöshet, som alltid är rådande under dessa månader inom yrket, och för att fördela arbetet på ett flertal man. — Det är dessutom förenat med stora svårigheter att under mörkare delen av dagen kunna utföra målningsarbetena under de otillräckliga belysningsförhållanden, som i regel förefinnas å arbetsplatserna.»

204 »Vid utförande av övertidsarbete betalas 60 % förhöjning å gällande timlön för den första timmen efter den ordinarie arbetstidens slut. Allt annat övertidsarbete betalas med 100 %. Då större delen av det övertidsarbete, som förekommer, ligger inom de två första timmarna efter den ordinarie arbetstidens slut; skulle ett utsträckande av bestämmelsen om 60 % förhöjning att omfatta de två första timmarna efter den ordinarie arbetstidens slut för vissa brådskande arbeten kunna inverka i prisförbilligande syfte.» På flertalet orter i landet är arbetsveckan för målarna 48 timmar och utgår övertidsersättning med högst — och vanligen mindre än — 60 % för de två första timmarna. I båda avseendena råda i Södertälje och Uppsala samma bestämmelser som i Stockholm. Mot denna bakgrund framstår önskemålet, att den lägre övertidsersättningen i Stockholm — liksom i Södertälje och Uppsala — skall gälla de två första timmarna som rimligt. »Sprutmålning betalas efter prisöverenskommelse, som träffas mellan arbetsgivarna och arbetarna i varje särskilt fall. Om sådan överenskommelse ej kan ernås, skall arbetet utföras på tid, varvid skall utgå en förhöjning å den ordinarie timlönen med 50 %. — Vid sprutmålning invändigt i bostadshus, kontorshus eller liknande gäller alltid de fastställda ackordsprisen; ävenså i alla de fall, då den sprutbehandlade ytan understiger 50 kvm per ackordslag.» Så refereras i promemorian vissa bestämmelser i nu gällande avtal. Enligt dessa är det sålunda väl sörjt för att sprutmålning icke skall få förekomma inom byggnadsverksamheten. Senast citerade mening — som ordagrant är tagen ur avtalet — innebär ju, att samma priser skola tillämpas för sprutmålning som för handmålning i där omtalade fall. Införandet av sprutmålning betyder då endast ökade kostnader för arbetsgivaren (för sprutan) och ökad fritid (men samma betalning) för arbetaren. Vid de större arbeten, för vilka annan betalning kan få ifrågakomma, skall utgå förhöjd timlön. Promemorians författare förklara: »En förändring av prissättningen för sprutmålning invändigt i bostadshus, kontorshus, eller liknande samt i de fall, då den sprutbehandlade ytan understiger 50 kvm per ackordslag, till att gälla lika som för större arbeten, skulle inverka förbilligande på kostnaderna för sprutmålning i stort antal fall, för så vitt ej kostnaden för invändiga ventilationsanordningar eliminerade en per kvm vunnen kostnadsminskning.» Enligt byggnadskostnadssakkunnigas uppfattning föreligger här ett exempel på en avtalsbestämmelse, som hindrar en eventuellt möjlig rationalisering inom byggnadsindustrin. Även om sprutmålning med nu tillgängliga, anordningar endast i begränsad utsträckning skulle innebära någon kostnadsbesparing — en sak som de sakkunniga icke våga uttala sig om — anse de det vara ett betydande allmänt intresse, att utexperimenterandet av arbetsbesparande anordningar och därmed det tekniska framåtskridandet icke hindras genom dylika bestämmelser. De sakkunniga erinra även därom, att målning med vissa av de färgämnen, som under nu rådande linoljebrist måste komma till användning, enligt vad fabrikanter upplyst bäst utföres med spruta. I avtalet ingå vissa minimibestämmelser. Sålunda heter det på sid. 77:

205 »Kittning, ispackling eller i- och påspackling å nya snickerier får endast tillämpas å balkongdörrars mellansidor, elementgaller samt i skåp, garderober, hyllfack invändigt, i fabriks-, förråds- och lagerlokaler; i tvättstugor, pannrum' garage, provisoriska lokaler och stallbyggnader eller liknande med till ovannämnda lokaler hörande utrymmen, såsom tvättrum, och w. c. m. m. samt i sport- eller sommarstugor, vilka ej användas som permanent bostad. Som provisoriska lokaler räknas utställningsbyggnader o. d. Samma bestämmelser gälla för alla snickerier utvändigt samt för ohyvlat trä invändigt. För alla övriga snickerier invändigt, som mätas i kvm samt lister över 6 cm breda skall minsta behandling vara schellackering, grundning, första spackling för bredspackling, och bredspackling, samt två strykningar. För lister räknas ispackling som första spackling. Härifrån undantagas dock de snickerier, som endast skola oljas, laseras, betsas, fernissas eller behandlas med tempera. Vid behandling av nya snickerier, som mätas i kvm skola samma slag av behandlingar tillämpas inom samma rum eller lokal med därtill hörande utrymmen, med undantag av balkongdörrars mellansidor, elementgaller samt garderober och skåp; dock ej dörrar i sistnämnda utrymmen.» P å följande sida i avtalet återfinnes bestämmelsen: »Kittning invändigt av förut målade snickerier, som mätas i kvm, får endast användas där enbart kittning och bättring förekommer samt vid ommålning i skåp, garderober, hyllfack och elementgaller eller i fabriks-, förrådsoch lagerlokaler, tvättstugor, pannrum, garage, provisoriska lokaler och stallbyggnader eller liknande med till ovannämnda lokaler hörande utrymmen, såsom tvättrum och w. c. m. m. samt i sport- eller sommarstugor, vilka ej användas som permanent bostad. Som provisoriska lokaler räknas utställningsbyggnader o. d.» I avtalet förekommer på sid. 88 denna bestämmelse: »Minsta behandling å nya fönsterbågar skall vara grundning och en strykning.» Promemorians författare anse, att anförda minimibestämmelser böra slopas och att i stället från fall till fall bör bestämmas, vilka behandlingar, som skola komma till användning. Utöver de citerade förekomma i avtalet ytterligare en del dylika minimibestämmelser. Om alla dessa bestämmelser gäller enligt de sakkunnigas mening, att de böra utgå. I vissa fall kunna bestämmelserna visserligen skydda beställarna mot en mindre lämplig behandling. Det förefaller dock de sakkunniga vara ett rimligt krav, att beställarna själva skola få bestämma, vilken behandling de önska få utförd. Ett sådant förmyndarskap från målarmästarnas och målarnas sida gentemot beställarna, som dessa bestämmelser innebära, synes de sakkunniga avgjort olämpligt. Direkt orimligt blir resultatet, då — som i vissa fall förekommit — för obetydliga bättringsarbeten på från fabrik

206 levererade färdigmålade snickerier med stöd av dylika minimibehandlingsbestämmelser krävs betalning som om hela målningsarbetet utförts. I promemorian utvecklas ytterligare en rad önskemål dels avseende mätningsregler, dels priser på olika arbetsmoment. I båda dessa avseenden synas berättigade ändringsförslag kunna framställas. — Ingenjör T. Johansson har i ett yttrande framhållit önskvärdheten av att ackordslagen sammanslås till ett för varje bygge i stället för som f. n. omfatta endast 1 å 2 man. Genom gemensamhetsackord skulle mätningarna förenklas, arbetet bättre kunna fördelas och ersättningen utjämnas. Enligt uppgift från Stockholms målarmästareförening uppgick timförtjänsten vid ackordsarbete år 1939 i genomsnitt till 3:91 kr. Från samma håll meddelas, att reparationsarbeten vanligen utgöra 60 % av verksamheten inom facket medan på måleriarbete i samband med nybyggnadsverksamheten komma 40 %. — Ingenjör T. Johansson beräknar, att de i promemorian ifrågasatta förändringarna i ackordsprislistan äro ägnade att förbilliga arbetslönerna för måleriarbetet med c:a 25 %. Liksom inom målerifacket finnes inom plåtslagerifacket intet riksavtal. Arbetsvillkoren äro i allmänhet reglerade genom lokala kollektivavtal mellan till Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund hörande eller med detta samarbetande bleck- och plåtslagaremästareföreningar å ena sidan och avdelningar av Svenska bleck- och plåtslagareförbundet å den andra. Innehållet i avtalen växlar från ort till ort, även om en viss överensstämmelse i de allmänna bestämmelserna föreligger. Ackordsbetalning förekommer på en del platser efter lokala prislistor men på åtskilliga orter utföres allt arbete mot timlön. I en skrivelse från Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund undertecknad av herrar Edvin Andersson, J. R. Ström och Mauritz Andersson förklaras att taktäckningspriset behöver anpassas så, »att större hänsyn tages till att yttertakens konstruktion väsentligt förenklats. Ackordsprislistorna äro i regel uppgjorda med tanke på de takkonstruktioner, som utfördes i början av 1900-talet och intill 1930. Funkisarkitekturen börjar nu att bli den alltmer förhärskande och fordrar således en anpassning av arbetspriserna efter densamma.» I skrivelsen framhålles, att prislistorna böra vara konstruerade så, att ett grundpris fastställes per kvm för täckning av tak, vari skall ingå »allt arbete som erfordras för att täcka en takyta utan några som helst hinder. Hinder i form av skorstenar, vindskupor etc. skola ersättas med den merkostnad desamma betinga.» Enligt nu gällande prislista för exempelvis Stockholm räknas ett visst pris per kvm, då ej mer än ett s. k. hinder förekommer på varje 150-tal kvm, ett annat vid ett hinder på varje 300-tal kvm, ännu ett vid ett hinder på varje 500-tal kvm o. s. v. Detta sätt att räkna medför, att tillkomsten av ett hinder i vissa fall kan innebära, att taktäckningen skall betalas efter annat pris per kvm och därmed priset för hela arbetet

207 öka i alldeles oproportionerlig grad. Sådana konsekvenser undvikas vid tilllämpning av den i skrivelsen omnämnda principen för prissättningen. I den nämnda skrivelsen behandlas därjämte en del andra frågor såsom hantverkarnas förluster på utebliven likvid från byggmästare, förtjänstmöjligheterna för hantverkarna samt dessas försök att reglera konkurrensen. E n del av dessa frågor behandlas på annan plats i detta betänkande. Enligt uppgift från Stockholms bleck- och plåtslagaremästareförening uppgår timförtjänsten vid ackordsarbete inom facket i Stockholm nu till 2: 70 kr. Inom glasmästeribranschen förekommande kollektivavtal äro slutna mellan det till Svenska arbetsgivareföreningen anslutna Glasmästeribranschens arbetsgivareförbund å ena sidan och lokalavdelningar av Svenska träindustriarbetareförbundet och Svenska byggnadsträarbetareförbundet. Tendensen synes gå i den riktningen, att arbetarna så småningom samtliga komma att tillhöra Svenska byggnadsträarbetareförbundet. Rörande avtalen har Glasmästeribranschens arbetsgivareförbunds ombudsman, advokaten Åke Pihlgren i skrivelse till de sakkunniga lämnat vissa upplysningar. Det heter däri bl. a,: »Timlönen har bestämts på så sätt att arbetaren erhåller en viss grundlön, vara utgår ett lönetillägg för all arbetad dagtid, d. v. s. för sådan tid varunder arbetet icke utföres på ackord. Grundlönen överensstämmer med undantag för Stockholm och Uppsala, där densamma är något högre, med för byggnadssnickare gällande timlön. Lönetillägget för arbetad dagtid, som varierar från 5 till 2 öre och i huvudsak följer gällande dyrortsgruppering, har från arbetarhåll motiverats därmed, att ackordsarbete förekommer i tämligen ringa omfattning inom facket. Det äger sin riktighet att förekomsten av ackordsarbete är mindre än inom andra byggnadsfack. För Stockholms vidkommande utgör ackordsarbetet 25 % av allt arbete medan för landsorten motsvarande siffra varierar mellan 10 till 20 % med ett genomsnitt av 15'9 96. Då emellertid ackordspriserna skruvats upp till en sådan nivå, att ackordsöverskotten äro synnerligen stora — väsentligt högre än inom flertalet andra byggnadsfack synes det oss som om det extra lönetillägget skulle sakna berättigande. I detta sammanhang bör påpekas att det procentuellt sett relativt ringa antalet ackordstimmar har sin orsak däri att inom facket i betydande utsträckning förekommer verkstadsarbeten, som ej utföras på ackord och som icke är att hänföra till byggnadsarbeten. Däremot utföres så gott som undantagslöst allt glasmästeriarbete inom ny- och ombyggnader på ackord och det är alltså just byggnadsproduktionen som hårdast drabbas av de höga arbetskostnaderna inom facket.» En av advokat Pihlgren med stöd av arbetsgivareorganisationens statistik företagen granskning av ackordsprislistorna för Stockholm och landsorten har givit följande resultat:

*

208 Ackordsöverskott Timförtjänst i % kronor S t o c k h o l m

1. 2. 3. 4. 5. 6.

Insättning av glas i enkla och kopplade bågar Insättning av glas i fasta partier av trä Insättning i enkla och kopplade bågar av järn Perspektivfönster Insättning i fasta partier av järn Lanternin och råglas

118-77 112-6 121-3 151-6 103-0 7 128-34

3:95 3: 84 3: 99 4:53 3:68 4: 12

Arbetet under 1) utgör för Stockholms vidkommande över 60 % av allt ackordsarbete. För landsorten gäller att 1), 2), 3) och 5) äro åsatta i stort sett samma priser som i Stockholm och då timlönen är lägre, »måste överskottet här bli procentuellt högre». För 4) är landsortslistan högre än stockholmslistan, varför överskottsprocenten där är ännu högre. För 6) gälla lägre priser för landsorten. Dessutom anmärkes, att i landsortslistan förekommande tillägg för insättning av glas med större mått äro alldeles för höga. »Det utan tvekan lämpligaste sättet att effektivt tillrättalägga fackets löneförhållanden är att helt slopa ackordsprislistorna. Möjligheten av att genomföra en dylik åtgärd framgår bäst därav att riksavtalets ackordsprislista tillkom först för ett par år sedan och att man dessförinnan inom landsorten arbetat uteslutande efter timlön, vilket för övrigt allt fortfarande är fallet i Göteborg», heter det i skrivelsen. Om detta emellertid med hänsyn till byggnadsfacket i sin helhet icke anses kunna genomföras, föreslås att de ovannämnda priserna sänkas med 30 % för Stockholm och 40 % för landsorten. Dessutom föreslås en nedsättning av landsortslistans procenttillägg för insättning av större glas samt en höjning av procentavdraget för kittfria lanterniner. »Genom de föreslagna reduceringarna skulle ackordsöverskotten inom branschen åtminstone närma sig vad som inom andra fack anses utgöra en skälig ackordsförtjänst. H u r mycket den totala kostnaden för glasinsättningar i byggen härigenom skulle nedbringas kan med hänsyn till variationerna i materialkostnaderna icke närmare angivas.» Dessutom understrykes, att det anförda »icke avser att vara en uttömmande redogörelse för de krav och önskemål, som vid kommande förhandlingar rörande nya avtal och prislistor kunna framställas från arbetsgivarpartens sida». Inom stenhuggeribranschen i Stockholm finnes avtal mellan de till Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp anslutna stenhuggerifirmorna och Stockholms stenhuggarefackförening, avdelning av Svenska stenindustriarbetareförbundet. Från arbetsgivareparten ha de sakkunniga mottagit ett förslag till ny ackordsprislista. Avsnittet om monteringsarbeten i tidigare gällande ackordsprislista har däri rätt väsentligt omarbetats. Därvid ha vissa priser, som visat sig ge särskilt höga överskott, reducerats. Detta gäller främst för vägg-, tak- och pilasterbeklädnad, socklar, fönsterbänkar och golv. I en skrivelse, undertecknad av herrar Gullmar Bergenström, T. Kumfeldt, S. F . Samuelsson och G. N. Andersson förklaras därjämte: »För att uppnå en

209 förtjänstnivå, som vi anse rimlig, bör den föreslagna listan, som i förhållande till nuvarande prislista innebär ungefärligen 4 % minskning, reduceras med 10 %. Med hänsyn till att ackordsförtjänsten under 1939 utgjort i genomsnitt c:a 3 : — kr. per timme för fullgod arbetare, skulle man med tillämpning av de ackordspriser vi ansett rimliga kunna räkna med en genomsnittsförtjänst av omkring 2:58 kr., d. v. s. c:a 50 % överskott på nuvarande timlöner, vilket måste anses tillfredsställande även ur arbetaresynpunkt. Vi vilja framhålla, att detta förslag icke uttömmande återger arbetsgivarepartens ståndpunkt vid kommande förhandlingar och få ytterligare understryka, att reducering av ackordspriserna är en nödvändig förutsättning, för att stenhuggarna i Stockholm skola i någon mån få bibehålla sina arbetstillfällen.» Från Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp ha vidare erhållits vissa upplysningar rörande parkett-, takläggnings- och isoleringsbranscherna. Parter i avtalen äro i dessa fall Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp å ena sidan och Svenska byggnadsträarbetareförbundet (för parkettläggarfacket) samt Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet (för de båda övriga grupperna) å den andra. Beträffande parkettbranschen meddelas efter företagen utredning, »att genomsnittsförtjänsten vid ackordsarbete inom detta fack uppgår i Stockholm till minst 4:25 kr., vilket motsvarar ett ackordsöverskott på timlönen (1:71 kr.) av c:a 165%. Denna uppgift avser år 1939 och grundas på statistik, omfattande mer än 100 000 timmar. Den prislista, som gällde under nämnda år, blev visserligen föremål för en viss omarbetning vid 1940 års förhandlingar, men omarbetningen syftade till status quo i förtjänstavseende och medförde i varje fall icke någon förtjänstminskning. Ifråga om ackordsförtjänsterna i landsorten gäller, att de procentuella överskotten å för motsvarande orter gällande timlöner äro minst lika stora som genomsnittet för Stockholm.» Skrivelsen utmynnar i: »I betraktande av vad här anförts angående förtjänstnivån inom branschen och med hänsyn till att ett ackordsöverskott av 50 % på timlönen måste anses rimligt avvägt, erfordras en generell sänkning av listans priser med 40 %.» För takläggningsbranschen har erhållits förslag till ändringar i nu gällande ackordsprislista. För de olika arbetsmomenten har uträknats procentuella ackordsöverskott under senaste avtalstid. Dessa variera för i översänd förteckning upptagna arbetsmoment mellan 55-6 7 % och 235-6 9 %. I skrivelsen motiveras föreslagna justeringar. »Härvid hava vi utgått från att ett ackordsöverskott av 50 % måste anses rimligt avvägt och därför reducerat vissa högt liggande ackord till nämnda nivå.» Samma förfarande har tillämpats på ackordsprislistan för isoleringsbranschen. Största reducering eller med 30 % föreslås här för isoleringsarbeten med Arkirör, vilka arbeten enligt nuvarande priser givit ackordsöverskott på 116 %. På korkplattor i kylrum föreslås en reducering med 24 % och på glasull med 12 %. 39 41

210 Sammanfattningsvis vilja byggnadskostnadssakkunniga erinra om, att den genomgång av de olika inom byggnadsindustrin tillämpade ackordsprislistorna, som de sakkunniga tagit initiativ till och vars resultat i det föregående i korthet refererats, i första hand åsyftat att avlägsna vissa med det nuvarande lönesystemet förbundna olägenheter. Det har därvid främst gällt sådana bestämmelser eller priser, vilka hindra användningen av nyare material och arbetsmetoder och därigenom hämma den tekniska utvecklingen inom byggnadsindustrin. E n riktig avvägning av olika priser alltefter den tid de olika arbetsmomentens utförande kräver, utgör en av ackordssystemets grundvalar och en nödvändig förutsättning för att systemet skall fungera så friktionsfritt som möjligt. Frågan om lönenivån för olika arbetarekategorier har icke varit föremål för behandling annat än i förbigående; till densamma återkomma de sakkunniga i annat sammanhang nedan. De sakkunniga vilja avsluta detta avsnitt med att rikta en enträgen vädjan till parterna på arbetsmarknaden att under nu pågående avtalsförhandlingar söka förverkliga de önskemål, som här framställts och som i princip torde omfattas av alla parter, samt hoppas, att det utredningsarbete, som på deras initiativ utförts, därvid skall visa sig vara till nytta.

3. Säsongproblemet och lönerna i byggnadsfacken. I diskussionen om byggnadsarbetarnas löner brukar med skäl byggnadsverksamhetens starka säsongväxlingar framställas som bakgrund för bedömningen av byggnadsarbetarnas lönekrav och de faktiska timförtjänsterna inom byggnadsfacken. Det är naturligt att från lönetagarpartens sida som ett huvudargument framföres synpunkten, att de osäkra anställningsförhållandena och den stora säsongarbetslöshetsrisken kräva kompensation i form av högre förtjänster för arbetad tid. Man hör ofta den meningen uttalas, att om säkrare anställningsförhållanden bereddes inom byggnadsindustrin, skuiie byggnadsarbetarnas lönekrav modifieras i anpassning därtill och sålunda byggnadsproduktionens lönekostnader reduceras utan försämring av byggnadsarbetarnas årsinkomster. Hittills har emellertid vad som åtgjorts för utjämning av säsongrörelserna inskränkt gig till konstaterandet av att de tekniska möjligheterna därtill föreligga samt till allmänna önskemål. Först när rimlig säkerhet gives för en effektiv utjämning är det tid att diskutera lönesatsernas anpassning till de förändrade förhållandena. — Från arbetsgivarsidan torde invändas dels att lönesatserna inom byggnadsverksamheten icke endast ge kompensation för en kortare årlig arbetstid an inom industrin i allmänhet utan genomsnittligen en betydlig överkompensation, dels att inom vissa andra arbetsområden, t. ex. inom sågverksindustrin, förekomma säsongväxlingar av liknande styrka som inom byggnadsindustrin utan att detta föranlett motsvarande kompensation, dels slutligen att på principiella grunder garanti för sysselsättning icke kan givas. De sakkunniga anse den här berörda frågan vara en kärnfråga för hela byggnadsindustrin av sådan vikt att den icke kan förbigås, även om de sak-

211 kunnigas uppdrag i första hand gäller en mer eller mindre tillfällig krissituation. Det torde för övrigt kunna sägas, att om åtgärder med syfte att utjämna arbetstillgången inom byggnadsindustrin någonsin skola ha utsikter att lyckas, skall det vara när de kunna sättas in i ett läge av förlamande kris för bostadsbyggandet, då detta nästan helt blivit beroende av offentliga åtgärder. I kapitel 10 diskuteras ytterligare förutsättningarna för en mera kontinuerlig byggnadsverksamhet och framföras förslag till vissa åtgärder av administrativ och ekonomisk art, som synas de sakkunniga ägnade att verka i utjämnande riktning. De sakkunniga ha emellertid funnit att utjämningsfrågan därutöver bör direkt sammankopplas med lönefrågan och har därför ansett det lämpligt att även i detta kapitel taga upp problemet till behandling ur den synpunkt som avser sambandet mellan den enskilde arbetstagarens anställningsförhållanden och hans lön. En undersökning av besparingsmöjligheterna inom byggnadsindustrin, vilken enligt sakens natur till stor del måste avse missförhållandena inom detta produktionsområde, kan icke utan att stanna i ensidighet och ytlighet förbigå frågan om ojämnheten i arbetstillgången. Man framhåller endast en tämligen allmänt omfattad mening med påståendet, att byggnadsverksamhetens och särskilt bostadsbyggandets organisation är i många hänseenden otillfredsställande och att ett av de väsentligaste uttrycken härför är den starka säsongprägeln med därav följande osäkerhet i anställningen för arbetstagarna, stor arbetslöshetsrisk och krav på kompensation härför genom högre ersättning för arbetad tid, vilket krav måste hållas till viss gräns befogat. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör det anses som en byggnadsföretagarnas enskilda och kollektiva skyldighet som förvaltare av en ytterst viktig produktionsgren att sträva efter en rationell organisation av byggnadsverksamheten med sikte framför allt på en mera kontinuerlig drift och jämnare arbetstillgång. En rationell ordning av den produktion, som har att tillgodose bostadsförsörjningens ändamål, är ett allmänt intresse av så stor social betydelse att den alls icke kan betraktas som en privat angelägenhet för en viss företagargrupp. — Det torde ligga i sakens natur att en mera rationell organisation och mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrin ger ett relativt mindre utrymme för småföretagare, som icke i samma grad som större företag ha utrustning för byggande hela året runt eller vars verksamhet icke har sådan omfattning att den låter sig fördela jämnt över året. Härmed är icke sagt, att icke även små, men väl organiserade och dugligt skötta företag, skulle kunna göra. sig gällande på byggnadsmarknaden; det är tvärtom de sakkunnigas mening att sådana företag ha och i fortsättningen kommer att ha en viktig uppgift på vissa delar av byggnadsmarknaden. En i allmänhet föga önskvärd företagartyp är däremot sådana spekulationsbyggmästare, som sakna fast organisation och som endast sporadiskt inträda på byggnadsmarknaden och då bidraga till ojämnheten i produktionen; mindre verksamhetsmöjligheter för detta slag av byggnadsföretagare är så litet en olägenhet att det tvärtom

212 är ett nödvändigt led i en förbättrad ordning för bostadsbyggandet. De sakkunniga återkomma i kapitel 10 till vissa härmed sammanhängande frågor. Det har ofta omvittnats, att de tekniska hindren för byggnadsarbetets bedrivande året om numera kunna anses övervunna; bl. a. ha 1934 års byggnadsindustrisakkunniga ägnat denna fråga en utförlig behandling. Tack vare bättre kunskap om framför allt murbrukets och betongens egenskaper i kyla har man funnit det relativt lätt att övervinna olägenheterna vid kyla. Man anser numera att tekniska hinder för vinterarbete ej föreligga för annat byggnadsarbete än utvändig putsning, fogstrykning, vissa terrasseringsarbeten, utvändig målning och några andra, mindre betydande arbeten. Vinterarbete drager dock något högre kostnader för vissa tillkommande arbeten, belysning under delar av arbetsdagen — där denna icke förkortas — den mörkaste årstiden, eldning för varmvatten och ånga, som behövs för murning, puts, betongoch cementarbeten vintertid, torkeldning i bygget och intäckning, underhållsvärme innan värmeledning är färdig, snöskottning och annat rengöringsarbete; dessutom har man att räkna med någon sänkning av arbetsintensiteten under vintern till följd av kylan och mera hindrande påklädnad. E n exakt beräkning av merkostnaderna för arbete under vintern är svår att utföra, men de torde belöpa sig till 1 å 2 % av byggnadskostnaderna under vintermånaderna. Mot detta står emellertid för företagare med fast organisation ett mera jämnt och fullständigt utnyttjande av dennas kapacitet. Som helhet torde därför höjningen av byggnadskostnaderna vid vinterarbete kunna uppskattas såsom obetydlig, om ens någon alls för dylika företagare. Något annorlunda torde saken ställa sig för företagare utan fast organisation och utrustning för vinterarbete; det är också i dessa företagares verksamhet, som en väsentlig del av anledningen till byggnadsverksamhetens anhopning till sommarhalvåret är att söka. Erfarenheten ger vid handen, att byggnadsverksamhetens säsongproblem icke löses genom ett upprepat uttalande av önskvärdheten av mera kontinuerlig drift. De sakkunniga äro även benägna att tro, att enbart ett införande av flera fardagar icke är ett tillräckligt medel att nå en utjämning av produktionssäsongen. Två effektiva fai'dagar äro visserligen en förutsättning för att icke vinterbyggandet skall hämmas genom ojämnheten i risk för hyresförluster för aprilhus respektive oktoberhus. Men för att den traditionella ordningen skall brytas, torde krävas direkt på produktionen verkande ekonomiska incitament, som driver i utjämnande riktning. Det borde för en företagare ge en ekonomisk fördel, om han ordnar sin byggnadsverksamhet på sådant sätt, att mera jämn och trygg sysselsättning beredes arbetarna. E t t sådant förhållande vore helt naturligt och i enlighet med vad som gäller inom den mesta ekonomiska verksamhet. Inom den vanliga industrin, där man oftast arbetar med stora fasta anläggningar, är det för företagaren i och för sig ett intresse att driva produktionen så jämnt som möjligt för att nå bästa utnyttjande av de fasta anläggningarna. Inom byggnadsindustrin äro de produktionselement, som draga fasta kostnader, kontorsorganisation, maskiner

213 o. s. v., av jämförelsevis ringa omfattning, särskilt beträffande den del av byggnadsföretagarna, som under högkonjunkturer ägna sig åt bostadsbyggande utan att etablera en mera fast organisation. Det är svårt att ur tillgängligt material erhålla en fullt klar bild av de faktiska sysselsättningsförhållandena inom byggnadsfacken och att beräkna den genomsnittliga årsarbetstid, i dagar eller timmar räknad, som utbildas under inverkan av byggnadsproduktionens säsongvariationer. I ett föregående avsnitt i detta kapitel har redogjorts för resultaten i dessa hänseenden av socialstyrelsens undersökning av byggnadsarbetarnas löne- och sysselsättningsförhållanden, av vilka framgingo standardräknade medeltal för årsarbetstiden för egentliga byggnadsarbetare under åren 1938—39 på 255 å 265 dagar. Såsom förut utvecklats, finnas dock skäl som tala för att detta resultat ligger betydligt i överkant, då i socialstyrelsens material de mera fast anställda arbetarna torde vara överrepresenterade. Byggnadsträarbetarförbundets i det föregående anförda statistiska uppgifter visa för Stockholm något lägre, för övriga ortsgrupper betydligt lägre siffror. Detta sammanhänger därmed att i detta material ingår ett stor antal medlemmar med mycket låg arbetstid inom yrket. I en grupp har sålunda nära hälften av de redovisade arbetarna ett uppgivet antal arbetsdagar inom byggnadsfacket, som understiger 150. Det är uppenbart, att i sådana fall, inträffande under en utomordentligt stark högkonjunktur, det kan vara tveksamt om arbetaren — oavsett organisationstillhörighet — är att räkna som enbart byggnadsarbetare. En bestämd gränsdragning är här omöjlig. Inom byggnadsarbete sysselsättas många, som endast partiellt ha sin försörjning därav. Ser man särskilt till nybyggnadsarbetet, vars säsongvariationer här äro ifråga, gäller för vissa grupper byggnadsarbetare, såsom målare, plåtslagare, rörarbetare och elektriker, att deras sysselsättning normalt till endast omkring hälften faller därinom och resten inom reparationsarbeten, vilka visserligen också äro säsongbetonade men ej bundna av nybyggnadsverksamhetens säsong, inom verkstadsarbete o. s. v. Enligt uppgift utgör normalt för målarna c:a 60 % av årsarbetet reparationsarbete; för rörmokare och elektriker är motsvarande siffra för reparations- och verkstadsarbete c:a 40 %. Dessa grupper kunna sålunda icke eller i endast lägre grad anses som säsongarbetare till följd av nybyggnadsverksamhetens säsongkaraktär. För plåtslagare, rörarbetare och elektriker existerar icke heller ett sysselsättningens säsongproblem i samma grad som gäller för de egentliga byggnadsarbetarna. Målarna ha däremot en r a c k e t utpräglad säsongväxling i sitt arbete. Detta sammanhänger därmed att reparationsarbeten anhopas till samma tider som arbeten vid nybyggnad; reparationer beställas huvudsakligen under sommaren och omkring oktoberflyttningen. En fördelning av flyttningarna mera jämnt på minst två fardagar skulle — utom andra fördelar — även medföra en utjämning av målarnas sysselsättning. De egentliga byggnadsarbetarna, murare, träarbetare och grovarbetare, äro i långt högre grad än de nämnda grupperna beroende av nybyggnadsverk-

214 samhetens säsongrörelser för sin sysselsättning. Man räknar med att i större städer c:a 85 % av sysselsättningen för egentliga byggnadsarbetare är knuten till nybyggnadsarbetet. För gruppen av mera fast anställda spelar arbete vid förråd o. s. v., som kan anordnas av större företagare med fast organisation, en viss roll för utfyllande av luckor i det egentliga byggnadsarbetet. För flertalet är dock den med säsongerna växlande nybyggnadsverksamheten avgörande för sysselsättningsmöjligheterna inom facket. Det påpekades nyss, att det kan vara svårt eller omöjligt att göra en bestämd gränsdragning omkring byggnadsarbetarkåren. I synnerhet torde detta gälla beträffande grovarbetarna, av vilka många av dem, som redovisas som tillhörande byggnadsfacket, icke endast i kristider såsom under föregående år utan även under normala konjunkturer ha sysselsättning än inom byggnadsarbete, än på andra håll. (Från förhållandena i dessa hänseenden inom landsbygdens byggnadsverksamhet bortses här; dessa behandlas i fortsättningen under kapitel 11—15.) Sysselsättningens struktur inom byggnadsområdet är överhuvud av väsentligt annan art än inom den vanliga industrin. Byggnadsarbetarkåren är sammansatt av grupper med mycket skiftande anställningsförhållanden, från gruppen av — bortsett från svåra kriser — jämnt eller nästan jämnt sysselsatta till gruppen av sådana arbetare, som endast tillfälligt — kanske endast ett par, tre månader under året — arbeta inom byggnadsverksamhet och resten av året antingen arbeta inom andra verksamhetsområden eller äro arbetslösa; mellan dessa grupper finnas alla övergångar. Det är under sådana förhållanden svårt att angiva något visst förhållande som genomsnittligt eller typiskt eller att få ett statistiskt uttryck för den genomsnittliga årsarbetstiden att jämföra med motsvarande uppgift för andra arbetsområden med mera fasta, mindre spridda anställningsförhållanden. Det är dock uppenbart — och notoriskt — att även om man frånräknar sådana grupper av endast tillfälligt inom byggnadsarbete verksamma, som knappast kunna sägas tillhora byggnadsarbetarkåren, och endast räknar med de arbetare, som vid normala konjunkturer ha så stor del av sin sysselsättning förlagd till byggnadsområdet, att kombination med andra sysselsättningar icke normalt kan anses möjlig, det dock för byggnadsarbetarna ges mycket mera växlande och osäkra anställningsförhållanden till följd av produktionens säsongväxlingar än för industriarbetare i allmänhet. Inom de icke säsongbetonade industrigrenarna kan den genomsnittliga årsarbetstiden (på ordinarie tid och för manliga arbetare) angivas till omkring 2 200 timmar. Söker man, trots bristen på tillräckligt belysande statistiskt material och trots den obestämdhet till följd av vissa gruppers mera lösliga och tillfälliga anknytning till egentligt byggnadsarbete, som härovan diskuterats, göra en uppskattning av genomsnittlig årsarbetstid under icke krisbestämda förhållanden, synes en siffra av omkring 1700 timmar per år kunna angivas för egentliga byggnadsarbetare, för det mest utpräglade högkonjunkturåret mera. Den förut nämnda uppgiften ur socialstyrelsens undersökning, 255 k

215 265 dagar, skulle vid en genomsnittlig arbetstid per vecka av 45 timmar, vilken med hänsyn tagen till skiftande förhållanden i olika landsdelar och vid olika årstider kan anses gälla inom byggnadsindustrin, ge en årsarbetstid av över 1 900 timmar. Detta representerar av skäl, som förut angivits, dock icke typiska eller genomsnittliga förhållanden. De av byggnadsträarbetarförbundet meddelade uppgifterna om sysselsättningen år 1939 för nära 5 000 av förbundets medlemmar ger en vägd genomsnittssiffra på 216 arbetsdagar, vilket vid 45 timmars arbetsvecka skulle betyda 1 620 arbetstimmar per år; siffran torde kunna anses för låg för att representera typiska förhållanden, då materialet innefattar åtskilliga fall av arbetstider t. o. m. lägre än 50 timmar. Om man med ledning av arbetslöshetsstatistikens månatliga uppgifter från senare år före krisen söker kalkylera den utvunna arbetstiden i förhållande till den beräknade möjliga — vilket förvisso är en vansklig beräkningsmetod — kommer man för de egentliga byggnadsarbetarna till årsarbetstider på mellan 1 700 och 1 800 timmar. Härvid är att märka, att den beräknade årsarbetstiden är högre för murare än för träarbetare, vilket jämväl framträder i socialstyrelsens undersökning. Osäkerheten i uppskattningarna av byggnadsarbetarnas genomsnittliga årsarbetstid har här framhävts. Om vederbörlig hänsyn tages till de olika materialens art vill det dock synas som om en siffra på mellan 1 700 och 1 800 timmar skulle komma verkligheten under åren före krisutbrottet nära. Jämfört med den förut anförda siffran för icke säsongbetonad industri skulle detta betyda, att den genomsnittliga årsarbetstiden inom de av nybyggnadsverksamhetens säsongväxlingar starkast påverkade egentliga byggnadsyrkena skulle understiga den inom industrin vanliga med 20 å 25 %. E t t förhållande, ännu mera värt att understryka än den låga genomsnittliga årsarbetstiden är den starka spridningen i arbetstidshänseende mellan grupper med tämligen lång och grupper med mycket låg årsarbetstid, som framträder i såväl socialstyrelsens som byggnadsträarbetarförbundets material och på vilken de stora differenserna i årsförtjänster väsentligen grundar sig. Denna spridning har i föregående avsnitt statistiskt belysts. Byggnadsarbetarkåren är — om en bild tillätes — uppbyggd av en relativt fast kärna av mera jämnt sysselsatta arbetare omgiven av en utåt periferien allt lösare krets av arbetare, som vid högsäsongen eller till slut endast tillfälligt under en del av högsäsongen dragés in i byggnadsproduktionen för att vid lågsäsong gå arbetslösa eller arbeta på andra områden. Man kunde säga att de hittillsvarande löne- och sysselsättningsförhållandena inom byggnadsverksamheten har inneburit, att i lönesystemet inbyggts ett slags försäkring mot korttidsarbetslöshet. Den låga genomsnittliga årsarbetstiden men framför allt förekomsten av låga årsförtjänster för grupper av arbetare med kortare årsarbetstid än den genomsnittliga tjäna som argument för lönesatser, vilka delvis äro utmätta med hänsyn till försörjningsbehoven under perioder av korttidsarbetslöshet. Detta försäkringssystem är emellertid av den föga rationella arten, att dess förmåner framför allt

216 komma dem till godo, som icke eller i endast lägre grad drabbas av arbetslöshet, i formen av årsförtjänster, som stundom ligga högt över den för jämförligt arbete inom industrin gällande. Å andra sidan förekomma ofta inom byggnadsfacken årslöner, som vid jämförelse med den inom industrin sedvanligen förekommande måste betecknas som låga, för arbetare med de lösaste sysselsättningsförhållandena. Det står som ett självklart önskemål, att dylika förhållanden ersättas av förhållanden, som utmärkas av mindre splittring av lönenivån inom byggnadsfacken och i vilka kärnan av mera fast anställda blir en större del av hela kåren och kretsen av mera löst och tillfälligt anställda en mindre del. Detta måste vara innebörden när det talas om önskvärdheten av att byggnadsproduktionens säsongväxlingar utjämnas och att anställningsförhållandena »öras tryggare samt om skäligheten av modifierade lönekrav, när så sker. Men en lika självklar konsekvens härav är, att — en viss produktionsvolym förutsatt given — antalet arbetare, som kunna beredas mera jämn sysselsättning vid mera kontinuerlig produktion, blir mindre än det antal arbetare, som kunna få sysselsättning — såsom hittills delvis av osäker art och med låg årsarbetstid — vid icke utjämnad produktion. Häri ligger till stor del den kostnadssänkande rationalisering av hela byggnadsindustrin, som en säsongutjämning skulle medföra. Det följer av sakens egen natur, att isynnerhet i en kristid byggnadskostnadssynpunkten kan komma i konflikt med arbetslöshetssynpunkten, åtminstone temporärt. När det gäller åtgärder, som utgå från rent arbetslöshetspolitiska synpunkter, är det ett önskemål att inom en viss kostnadsram direkt eller indirekt — så många arbetare som möjligt skola kunna beredas sysselsättning. Ur byggnadskostnadssynpunkten måste i princip strävan vara att för utförandet av ett visst byggnadsföretag använda så litet arbetskraft som möjligt. I fråga om byggnader för offentliga ändamål, vid vars igångsättande syftet att motverka en arbetslöshet, som icke på annat sätt kan bemästras, spelar in, kan det vara motiverat att anordna arbetet på sätt, som icke ur byggnadsföretagets egen kostnadssynpunkt skulle vara det mest rationella — t. ex. i form av arbetssldft som växelvis ge olika grupper av eljest arbetslösa sysselsättning; det är en praktisk fråga om lämpligheten av att utanordna arbetslöshetsmedel i form av understöd, extrakostnader för byggnadsföretaget eller kostnader i något alternativt offenligt arbete. I fråga om det allmänna bostadsbyggandet, som här är på tal, måste däremot med hänsyn till hyresnivån kostnads- och räntabilitetssynpunkten strängt fasthållas och all möjlig rationalisering av arbetet vidtagas även om därigenom arbetslöshetssynpunkten skulle skjutas undan. Konflikten torde dock kunna betecknas som skenbar: i den nuvarande situationen utgör ju billigast möjliga kostnader en förutsättning för att bostadsbyggande överhuvud skall kunna komma i gång i större omfattning och — såsom framhållits i det föregående — i den framtida utvecklingen kommer sannolikt kostnadsnivån att i högre grad än tidigare bli avgörande för byggnadsvolymen. Förutsättningen om given

217 produktionsvolym, vid vilken konflikten mellan kostnadssynpunkt och arbetslöshetssynpunkt kan uppstå, är sålunda icke realistisk. I tidigare diskussion om möjligheter att bereda fastare anställningsförhållanden för byggnadsarbetare och därmed också nå lägre arbetskostnad per timme och prestationsenhet har även framförts tanken att byggnadsarbetare skulle kunna årsanställas mot en årslön, som minst motsvarar den sedvanliga men som för företagaren innebär lägre kostnad. Mot denna form har riktats invändningen, att endast en mindre del av byggnadsarbetarkåren på detta sätt skulle kunna få fördelen av mera fast anställning och framför allt att det skulle bildas en socialt icke önskvärd klyfta inom byggnadsarbetarkåren mellan fast anställda med garanterad årsförtjänst och övriga, som fortfarande skulle gå i osäkra anställningsförhållanden och kanske ännu osäkrare än tidigare. Nu kan visserligen sägas, att det beror på graden av utjämning av säsongväxlingarna och det bidrag därtill, som själva löne- och anställningssystemet kan giva, hur stor del av byggnadsarbetarkåren som kan beredas mera fast anställning. Det ligger i sakens egen natur att ju mera ojämnt produktionen bedrives, desto större är delen av osäkert anställda och den säsongarbetslöshetsrisk, som vilar på kåren, och omvänt vid mera kontinuerlig produktion — allt givetvis under förutsättning att byggnadsarbetarkåren är till sin storlek anpassad till den årliga byggnadsvolymen; krisarbetslöshetsfrågor äro här ej på tal. Det kan vidare sägas, att hittillsvarande förhållanden inneburit uppdelning av byggnadsarbetarkåren, visserligen icke på två klart avgränsade grupper av fast respektive löst anställda utan mera graderat på i anställnings- och lönehänseende mera eller mindre gynnade grupper, därvid skillnaderna mellan de bäst och de sämst ställda blivit synnerligen stor och socialt olycklig. Också i lönebildnings- och lönekostnadssynpunkt har, såsom i det föregående diskuterats, denna starka splittring i löne- och anställningshänseende verkat tyngande på byggnadsverksamheten. Även om årsanställning i hittills diskuterad form icke är lämplig bör man dock enligt de sakkunnigas mening söka nå en form för löne- och anställningssystem inom byggnadsindustrin, som minskar splittringen i villkor inom byggnadsarbetarkåren, ger vissa garantier mot korttidsarbetslöshet och samtidigt verkar som drivkraft för företagarna att ordna produktionen mera kontinuerligt, varigenom under i övrigt lika förutsättningar lägre lönekostnad för produktionen kunde nås vid viss nivå för byggnadsarbetarnas årsförtjänster. Som ett lönepolitiskt medel att påverka byggnadsverksamheten i utjämnande riktning har i diskussionen i synnerhet från arbetsgivarsidan, rekommenderats återinförande av den ännu för 30 å 40 år sedan bestående differentieringen i sommar- och vinterlöner. Lägre lönesatser under vinterhalvåret skulle motverka den visserligen skäligen ringa, men dock för konserverande av det hittillsvarande tillståndet effektiva ekonomiska skillnad mellan sommaroch vinterbygge, som ligger i något högre kostnader, åtminstone för smärre företagare, under vintern och den större risken för hyresförluster under första tiden i aprilhus. I gemensamt remissyttrande av 1 april 1939 över 1934 års

218 byggnadsindustrisakkunnigas betänkande framställer Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska byggnadsindustriförbundet denna anordning till övervägande. »Om, såsom obestridligen är fallet, valet mellan vinterarbete och sommararbete dikteras väsentligen av ekonomiska faktorer, skulle en dylik åtgärd säkerligen få omedelbar verkan. Det torde ej vara omöjligt att så avväga lönesatserna, att arbetarkåren som helhet därigenom icke skulle få mindre inkomster. Att arbetare, som nu hava arbete året om, skulle komma att få vidkännas viss minskning, torde icke böra räknas som en nackdel ur det helas synpunkt, ty uppenbart är att de nuvarande lönesatserna äro baserade på förutsättningen, att arbetet är mer eller mindre säsongbetonat. Helårsanställda arbetare erhålla därför nu en inkomst, som icke varit avsedd, på samma gång vissa arbetare med kortare arbetstid få lägre inkomst än man räknat med. E n utjämning dessa grupper emellan skulle endast vara till fördel.» Det säges dock att »invändningar utan tvivel kunna resas» mot metoden. Till sin allmänna motivering går detta i linje med de synpunkter på säsongutjämningsproblemet, som i det föregående anlagts. De lönetekniska komplikationer, som skulle följa av en differentiering mellan sommar- och vinterlönesatser, torde icke heller vara av den art, att de icke kunna övervinnas. Att de sakkunniga ändock icke anse sig kunna rekommendera en dylik anordning för byggnadsarbete i allmänhet beror av följande överväganden. Systemet med olika vinter- och sommarlöner härstammar från en tid, då de tekniska svårigheterna att bygga under vintern voro mycket större än nu och sålunda byggnadsverksamhetens säsongkaraktär mindre var ett byggnadsindustrins organisationsproblem och mera grundade sig på rent fysiska omständigheter; även byggnadsarbetsmarknadens organisation (vandringsarbete) var då på ett helt annat sätt än numera blivit fallet anpassat till de fysiskt givna betingelserna för byggnadsarbetet. Differentieringen mellan sommar- och vinterlön gällde icke endast byggnadsarbete utan var en vanlig, traditionellt given men under avveckling ställd företeelse på stora delar av arbetsmarknaden under ett tidigare skede i den industriella utvecklingen. Nu återinfört skulle ett dylikt system framstå såsom speciellt för byggnadsarbetsmarknaden, såsom en anpassning från byggnadsarbetarnas sida — uppfattad mer eller mindre som en uppoffring — med syfte att råda bot på ett missförhållande, vars avhjälpande under nu gällande tekniska förutsättningar mera naturligt uppfattas såsom primärt en byggnadsföretagarnas organisatoriska angelägenhet. Ur arbetstagarsynpunkt måste det också te sig som ett egendomligt förhållande att det hårdare och mera krävande vinterarbetet skulle ge mindre lön än sommararbetet. — Dessutom kan i fråga om differentiering mellan sommaroch vinterlön anföras, att ett sådant system visserligen skulle, rätt avvägt, kunna ge incitament till en jämnare fördelning av byggnadsföretagen över året och därmed verka utjämnande på säsongrörelserna i byggnadsverksamheten som helhet men att det icke i och för sig driver den enskilde byggnadsföretagaren att söka ordna sin produktion så kontinuerligt som möjligt.

219 När det gäller reparationsarbeten synas dock starka skäl tala för att man med hjälp av differentiering av priserna och däribland lönerna söker åstadkomma en fördelning, som icke såsom nu ofta är fallet, särskilt beträffande målningsarbete, skärper sysselsättningens säsongväxlingar utan i stället bidrager att utjämna den. Dessa arbeten äro icke bundna i nyproduktionens säsongcykel och icke bestämda av byggnadsföretagarnas produktionsplanering utan av beställarnas, fastighetsägarnas och lägenhetsinnehavarnas, dispositioner, vilka torde kunna påverkas av propaganda, såsom framhållits av byggnadsindustrisakkunniga, och än mer av ekonomiska omständigheter, som verka som lockelsemedel under tider, då nybyggnadsverksamheten kräver minst, och som avskräckningsmedel, då sysselsättningen inom nyproduktionen är störst. De sakkunniga vilja därför rekommendera, att i fråga om reparationsarbeten en differentiering av lönerna med hänsyn till sysselsättningssäsongerna tages i övervägande av vederbörande parter. Praktiska skäl tala möjligen för att en sådan anordning vidtages endast beträffande de grupper, för vilka reparationsarbeten spela en mera betydande roll, och sålunda icke för de egentliga husbyggnadsarbetargrupperna, murare, träarbetare och grovarbetare. Det har i det föregående framhållits, att det f. n. icke existerar något tillräckligt på produktionen verkande ekonomiskt incitament, som driver byggnadsföretagare att ordna sin produktion så kontinuerligt som tekniska och marknadsmässiga förhållanden i och för sig skulle medgiva (det senare vid längre driven säsongutjämning av bostadsproduktionen under förutsättning av två effektiva fardagar). E n företagare, som ändock gör detta och därmed bereder jämnare sysselsättning har ingen fördel därav. Hans konkurrensställning gentemot tillfällighetsföretagarna utan fast organisation, som när chanserna äro goda ge sig in på byggnadsmarknaden och framkalla de häftiga svängningarna genom att samlas till det för dessa företagare mindre besvärliga oktoberhusbyggandet, blir icke stärkt därigenom. Däremot få de hos honom anställda arbetarna högre årsförtjänster; de ha fördelen av lönesatser, vilkas höjd bestämts under förutsättning av en säsongmässighet hos anställningen, som för dem ej gäller, i vart fall icke i den förutsatta graden. Den ekonomiska drivkraften till en mera rationell organisation av bostadsbyggandet som helhet är för svag eller obefintlig. Enligt de sakkunnigas mening är det ett allmänt intresse av synnerlig vikt, att lönebestämningen inom byggnadsverksamheten knytes samman med anställningsförhållandena på sådant sätt, att det blir ett ekonomiskt intresse för företagarna att driva produktionen så kontinuerligt som möjligt, vilket innebär att beredandet av jämnare och fastare anställning skulle för företagaren innebära lägre produktionskostnader, samtidigt som arbetarnas lönemtresse hävdades genom att lägre timförtjänst kompenserades med längre årsarbetstid. Lönesatserna borde bestämmas icke som nu under förutsättning av oordnade arbetsförhållanden och otrygga anställningsvillkor utan under förutsättning av välordnade förhållanden, varefter — där sådana icke

220 bereddes — kompensation för arbetaren borde ges, samtidigt innebärande en merkostnad för företagaren. Detta skulle å ena sidan innebära en viss försäkring mot korttidsarbete av mera rationell art än det nuvarande lönesystemet, som ger fördelarna till stor del åt dem, som icke drabbas av arbetslösheten, å andra sidan som drivkraft sätta in ett företagarens ekonomiska intresse av kontinuerlig produktion. En dylik anordning kunde konstrueras efter följande linjer. Lönesatserna timlöner och ackordspriser — fastställas på sådant sätt att de vid viss fördelning av arbetet på ackordsarbete och tidlönsarbete och under förutsättning av en viss minimiarbetstid per år, t. ex. 2 000 timmar, ge en årsförtjänst, om vilken parterna vid förhandlingar kunna överenskomma. Dessa lönesatser äro grundpriser, som gälla med den dyrortsgradering, som kan vara överenskommen, oberoende av den anställningstid, som i varje särskilt fall förekommit, och bestämma för företagaren hans lönekostnad, för arbetaren hans löneinkomst, där anställningstiden, bestämd i förhållande till en viss årsperiod, uppgått till eller överstigit 2 000 arbetstimmar. Årsperioden kan givetvis icke utgöra kalenderåret, utan bestämmes lämpligen som en »rullande årsperiod», d. v. s. i varje fall räknat från dagen av en anställnings upphörande tillbaka till samma dag föregående år. Om vid upphörandet av en anställning arbetstagaren varit sysselsatt under årsperioden i 2 000 timmar eller mera, har arbetsgivarens betalningsförpliktelser fullgjorts i och med föregående vecka till vecka eller vid avräkning av ackordsöverskott utgjorda lönebetalningarna. Om antalet arbetstimmar under året understigit 2 000 har arbetsgivaren att betala ett tillägg, bestämt i visst förhållande till den arbetade tiden eller till den tid, som resterar i 2 000 timmar. E n lämplig anordning synes vara, att vid anställningar, som icke uppgå till 1 000 timmar, räknas tillägget i förhållande till arbetad tid, men vid anställningar mellan 1 000 och 2 000 timmar räknas det i förhållande till resterande tid. Detta betyder, att arbetskostnaden per timme blir konstant upp till 1 000 timmar, men därefter successivt sjunker ned mot grundlönesatsens nivå, som nås vid uppnådda 2 000 timmar under årsperioden. För arbetaren innebär detta en slags försäkring mot korttidsarbetslöshet, som ger rätt till i efterskott utanordnad lön intill en viss gräns växande (såsom vid vanlig försäkring) i förhållande till arbetad tid, men därefter sjunkande ju mera den arbetade tiden närmar sig den som utgångspunkt valda fulla årsarbetstiden. Detta sista understryker, att det här icke är fråga om en allmän arbetslöshetsförsäkring, utan en försäkring med syfte att brygga över de kortare arbetslöshetsperioder, som inom byggnadsverksamheten uppstå till följd av diskontinuiteten i driften och som därför rimligen sättes ur funktion, då ett fullt arbetsår uppnåtts. Ur arbetstagarsynpunkt skulle emellertid den väsentliga fördelen av ett dylikt system icke ligga i dessa tillägg till grundlönen vid kortare anställningstider, utan i chansen att nå längre årsarbetstid, därigenom att systemet skapade ett ekonomiskt intresse hos företagarna för mera kontinuerlig produktion. Det väsentliga syftet med systemet nås alltmera, ju mera det sätter sig

221 självt ur funktion genom att driva till utjämning av produktionen och mera kontinuerlig drift. Liksom detta för arbetstagarna skulle innebära fördelen av längre årsarbetstider och tryggare anställningsförhållanden, skulle det för produktionen betyda, att de lägre lönekostnader per timme eller prestationsenhet som svarade till längre anställningstider, alltmera tillgodogjordes i och med att tilläggen för korttidsarbete fölle bort. Man har nu att utgå från en viss bestående lönestruktur och det torde vara for optimistiskt att räkna med att denna icke skulle verka bindande vid övergång till ett system sådant som det här diskuterade. Vid hittills rådande förhållanden har splittringen i byggnadsarbetarnas lönenivå till väsentlig del berott på ackordsarbetets olika relativa betydelse i olika arbeten; lönekostnadernas höjd vid nybyggnadsarbete har ävenledes i huvudsak bestämts av ackordspriserna. En reduktion av lönekostnaderna, kompenserad av tillägg for korttidsarbete men framför allt av chansen till förlängd årsarbetstid, torde darfor, nar nuvarande förhållanden tages som utgångspunkt, i huvudsak eller helt bora laggas på ackordspriserna. Detta innebär emellertid den konsekvensen, att — för att icke byggnadsarbete, som utföres helt på tidlön, i vissa fall skall fordyras — tilläggen måste räknas i förhållande till den del av den sammanlagda arbetstiden, då arbetet utförts på ackord. I följande exempel som anföres för att illustrera den här utvecklade tankegången, har så skett' 1 exemplet har antagits förhållanden, som ungefär motsvarar de under åren 1938—39 beträffande murare och träarbetare rådande i medelstora stadssamhallen. Det har antagits, att ackordsarbetet utgör 60%, tidlönsarbete 40%. Utgångsläget har timförtjänsten antagits utgöra 2:50 kr. vid ackordsarbete, 1:40 kr. vid tidlönsarbete. Det har därefter antagits att i sammanhang med införandet av kompensation för korttidsarbete ackordspriserna sänkts på sådant sätt, att vid i övrigt lika förhållanden timförtjänsten vid ackordsarbete blir 1:85 kr., under det att tidlönen lämnas oförändrad. Vidare har antagits, att vid anställningstider, understigande 2 000 timmar sammanlagt, tillägg utgår med 50 öre per på ackord arbetad timme upp till 1000 timmar sammanlagd tid ( = 6 0 0 ackordstimmar) och därefter per i 2 000 timmar ( = 1 2 0 0 ackordstimmar) resterande timme. Det må understrykas att i detta, som anföres i exemplifikationens syfte, icke ligger något ställningstagande till frågan om lämpliga lönesatser eller tilläggssatser eller överhuvud till lönenivån inom byggnadsindustrin: därtill återkomma de sakkunniga i nästa avsnitt. Med a) betecknas förhållandena före förändringen, med b) förhållandena efter. Det må på nytt erinras om att syftet med det skisserade systemet är att bringa produktionen lägre kostnader, men kompensera arbetstagarna för nedsatta timförtjänster i någon mån genom tillägg vid korttidsarbete men framför allt genom förlängd årsarbetstid i och med mera kontinuerlig produktion, till vilken tilläggen för korttidsarbete tjäna som ekonomiskt incitament. För att dessa delsyften skola kunna förenas, är det självklart att löneinkomsterna vid

222 1 Inkomstförändring Yid Sammanlagd arbetstid

Förtjänst

Tillägg

Inkomst förlängd oförändrad årsarbetstid årsarbetstid

timmar

2000$

4120 3 340

4120 3 340

-

1600g

3 296 2 672

3 296 2 792

— 509

2 472 2 004

2 472 2 244

-

2 060 1670

2 060 1970

— 90

1800$ 1000$

228 Kostnad per timme

% 206 1-67

+

Kostnads- 1 minskning

44 206 1-75

2-06 1-87

2-06 1-97

+ 320 + 184

oförändrad arbetstid måste sjunka; däri ligger den kostnadsminskning, som kan erhållas och som vid en arbetstid av 2 000 timmar utgör 19%, vid en arbetstid av 1 000 timmar 4 %. Genom att ordna produktionen på sådant sätt, att längre anställningstider kunna erbjudas, får sålunda företagaren en möjlighet att förbilliga sin produktion, en möjlighet som — såsom ovan utvecklats _ nu icke står till buds. Den mera kontinuerliga produktionen och den därav möjliggjorda längre genomsnittliga årsarbetstiden ge arbetstagarna kompensation för den lägre timförtjänsten på sätt som illustreras av siffrorna för inkomstförändring vid förlängd arbetstid. I den mån sådan förlängning icke kommer till stånd, eller innan den kommit till stånd, ges partiell kompensation genom tillägget för korttidsarbete. Det synes uppenbart att ett dylikt system i praktiken lämpligen utföres och i sina praktiska detaljer bestämmes i form av en byggnadsarbetsgivarnas gemensamma kassa av liknande typ som semesterkassan, till vilken tilläggen för korttidsanställning inbetalas och ur vilken efterskottslönen till de därtill berättigade korttidsarbetslösa byggnadsarbetarna utbetalas enligt bestämda regler angående utgående belopp per vecka, karenstider o. s. v. Genom en dylik kassa ha byggnadsarbetsgivarna möjlighet att kollektivt svara för den längre årsarbetstiden och kollektivt vinna fördelen i kostnadshänseende av en sådan till den del, den icke vinnes direkt. Det senare förutsätter ett clearingförfarande inom kassan, vilket givetvis icke får anordnas på sådant sätt att syftet med den ojämna lönekostnadsbelastningen vid kontinuerlig respektive diskontinuerlig produktion förfuskas. En arbetsförmedling i anknytning till en sådan kassa synes även naturlig. Med hänvisning till vad som i det föregående anförts om byggnadsindustrins skyldighet att i det allmännas intresse sträva efter en mera effektiv arbetsorganisation vilja de sakkunniga framställa här diskuterade förslag till allvarligt övervägande av arbetsmarknadsparterna.

4. Lönenivån inom byggnadsindustrin. Jämförelser mellan lönenivåerna inom olika arbetsområden äro alltid vanskliga. Avser jämförelsen timlönesatser, står visserligen ett rikhaltigt statistiskt material till förfogande. En sådan jämförelse har sitt intresse väsentligen när frågan ses ur produktionskostnadssynpunkt. Anlägges synpunkten av arbetstagarnas inkomster och konsumtionsmöjligheter har timlönejämförelsen begränsat värde. Variationer i arbetstiden per år spela vid den senare synpunkten, särskilt när jämförelsen gäller byggnadsarbetarlöner i förhållande till löner inom andra fack, en väsentlig och — såsom i föregående avsnitt diskuterats — statistiskt mera svårbestämbar roll. Statistiska uppgifter om verkliga årsförtjänster äro i den svenska lönestatistiken mycket knapphändiga; de siffror över årslön, som ingå i socialstyrelsens årliga lönestatistik, äro konstruerade under antagande av en viss genomsnittlig årsarbetstid. Det må vidare understrykas, att — oavsett de statistiska årslöneuppgifternas knapphändighet — möjligheterna att jämföra lönenivåerna inom olika yrken med nödvändighet äro begränsade; mera preciserade omdömen grundade på dylika jämförelser låta sig icke göra. Det är för det första som regel omöjligt att med fullständig bestämdhet fastställa, att två arbeten inom olika arbetsområden äro i alla hänseenden utom lönen fullt jämförbara. Även om utbildningskrav, yrkeskunnighet, ställning i arbetet, arbetets tekniska art o. s. v. fastställas så noggrant som möjligt, kvarstår beträffande de flesta sysselsättningar en rest av individuell, statistiskt icke mätbar karaktär hos arbetet, som gör jämförbarheten mer eller mindre bristfällig. Härtill kommer olikheter mellan de jämförda grupperna med avseende på fördelning på ortstyper, dyrortsgrupper, åldersgrupper o. s. v., vilka dock i allmänhet kunna statistiskt beaktas, om materialet är tillräckligt stort och uppdelbart. I det följande användas huvudsakligen löneuppgifter för åren 1938—39 som varit tillgängliga. För jämförelse mellan timlöner anföras uppgifterna for 1939 ur socialstyrelsens lönestatistik. Beträffande årsförtjänster gives materialet för byggnadsfacken i socialstyrelsens för de sakkunnigas räkning utförda, i det föregående redovisade undersökning. Därvid ha genomgående använts de standardräknade medeltalen för årsinkomsten; dessa ligga i allmänhet lägre än övriga beräknade genomsnitt och medianer men torde av skal som framgår av föregående redogörelse ge det bästa uttrycket för verkliga förhållanden. Som jämförelse har stått till buds årslöneuppgifter huvudsakligen från metallindustrin; från detta område ha varit tillgängliga dels resultaten av den stora årslöneundersökning på 1935 års fackförbundsstatistiska material, som utfördes i 1936 års lönekommittés regi, vilka framskrivits till 1939 med ledning av den årliga lönestatistikens uppgifter om lönenivåns förändringar, dels av från svenska metallindustriarbetarförbundets statistiska avdelning meddelade uppgifter om löner åren 1938 och 1939 för arbetare mom verkstadsindustrin. Den förra beräkningen torde ge något för höga

224 resultat, då - egendomligt nog - årsarbetstiden inom metallindustrin synes ha varit högre 1935 än 1939. - I 1930 års folkräkning föreligga uppgifter om medianinkomster inom olika industri- och yrkesområden; dessa ha dock de brister, som all på taxeringsuppgifter grundad inkomststatistik vidlådes av. Resultaten av 1934 års byggnadsindustrisakkunnigas omfattande lonestatistiska undersökningar ha i förevarande sammanhang icke kunnat användas, da de hänföra sig till år, för vilka intet jämförelsematerial är tillgängligt. Jämförelser av här ifrågavarande art skola i största möjliga mån göras mellan grupper, som inom sig äro homogena. På yrken uppdelade uppgifter om årsförtjänster ha, utanför byggnadsfacken, huvudsakligen vant att erhålla från metallindustrin, varför de följande jämförelserna till större delen avse detta arbetsområde. Oavsett de statistiska åtkomstmöjligheterna synes emellertid just metallindustrin, särskilt verkstadsindustrin, lämpa sig bast for jämförelser med byggnadsindustrin med avseende å löneförhållandena. Metallindustrin och byggnadsindustrin bilda de två stora, beträffande produktionsvolym ungefär likvärdiga, någorlunda enhetliga industriella sysselsättningsområdena i landet. I konjunkturhänseende pläga de, som varande de två stora investeringsindustrierna, förhålla sig på likartat sätt - naturligtvis bortsett från nu rådande extraordinära förhållanden. Båda ha vuxit mycket starkt mom det senaste decenniet, vilket dels har givit enahanda betingelser for lönebildningen i detta hänseende, dels ger anledning antaga, att respektive arbetarkårers ålderssammansättning är någorlunda likartad. Därtill kommer att medellönerna inom metallindustrin som regel synnerligen val representera hela industrin; skillnaderna mellan lönenivå för hela industrin och for dess viktigaste del, metallindustrin, är i allmänhet mycket obetydlig. Metallindustrin har icke någon särställning såsom skyddad hemmamarknadsindustri eller särskilt utsatt exportkonkurrensindustri. I alla hänseenden av betydelse tor lönejämförelser bildar därför metallindustrins och särskilt verkstadsindustrins löneförhållanden det bästa jämförelseobjektet. Timförtjänster. I tab. 70 återges efter socialstyrelsens lönestatistik de genomsnittliga timförtjänsterna inom byggnadsfacken samt i andra huvudgruppen av näringar med fördelning på dyrortsgrupper, varvid timförtjänsterna i olika industri- och dyrortsgrupper ha satts i relation till timförtjänsterna inom byggnadsverksamheten. Det bör observeras att man i socialstyrelsens lönestatistik ej kunnat göra någon åtskillnad mellan de olika yrkesspecialiteterna inom vare sig byggnadsindustrin eller andra industrier. Olikheter i sammansättningen med avseende å yrkesarbetare och grovarbetare inverkar därför i växlande grad på genomsnitten. Vidare är att märka, att de mindre byggnadsföretagen äro underrepresenterade i materialet (vilket dock, ehuru sannolikt i relativt lägre grad, gäller även andra industrigrupper), vilket för de lägre dyrortsgrupperna torde innebära att de redovisade medelförtjänsterna äro något för höga.

225 Tab. 70. Genomsnittliga timförtjänster (inkl. övertidsersättning, naturaförmåner o. d.) för manliga arbetare inom olika näringsgrenar och dyrortsgrupper år 1939 i procent av timförtjänsterna inom byggnadsverksamhet enligt socialstyrelsens lönestatistik. D y r 0 rtsg r u p P A

Ii

(J

JJ

K

F

Hela riket

(i

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Byggnadsverksamhet Därav: 94 99 101 97 102 99 105 102 101 103 Husbyggnadsarbete Väg- och vattenbyggnadsarbete 100 84 93 93 72 82 54 80 106 79 Installationsarbete 106 97 86 93 94 97 90 98 88 96 Målning och glasmästeri 111 109 113 116 114 119 119 119 128 117 Malmbrytning och metallindustri 88 89 79 84 83 78 80 115 71 75 82 89 75 85 82 79 76 87 74 75 Därav: Mekaniska verkstäder Jord- och stenindustri 82 81 71 67 82 73 69 89 80 59 82 83 69 73 86 76 76 91 76 61 Därav: Byggnadsämnesindustri Träindustri 77 79 67 71 67 66 65 62 69 58 Därav: Snickeri- och möbelfabriker.. 80 75 68 70 69 67 63 64 70 59 Pappers- och grafisk industri 88 89 78 86 82 83 82 85 78 75 Livsmedelsindustri 93 84 76 77 77 82 78 85 72 77 Textil- och beklädnadsindustri 76 71 62 67 64 63 65 76 63 59 Läder-, hår- och gummivarufabriker 84 87 71 79 72 78 73 76 62 68 Kemisk-teknisk industri 91 83 75 98 74 76 74 104 64 72 Samtliga industrigrupper 83 85 76 81 80 75 78 109 72 70

Statliga verk och byggnadsarbeten m. m. 83 90 Kommunala verk o. bj^ggnadsarbeten m. m. 97 90 Handel och varulager 78 79 Samfärdsel 187 173 Samtliga grupper 84 86

79 83 83 88 76 85 83 88 66 73 69 72 84 131 116 117 76

83 86 93 85 71 77 87 126

75 88 64 87

78 94 74 87

82 104

75 Jämförelsen rörande timförtjänster enligt socialstyrelsens lönestatistik visar, att timförtjänsterna inom byggnadsverksamheten år 1939 lågo på en högre nivå än timförtjänsterna för någon annan industriarbetaregrupp med undantag för arbetare inom den norrländska malmbrytningen (som dominerar den i övrigt betydelselösa grupp H). Härvid har jämförelsen avsett arbetare inom samma dyrortsgrupper. Siffrorna för hela riket påverkas nämligen alltför starkt därav, att i lönestatistiken redovisade byggnadsarbetare i större utsträckning äro koncentrerade till de större städerna än vad fallet är beträffande andra arbetaregrupper. I allmänhet ligga timförtjänsterna inom byggnadsindustrin omkring 25 % högre än timförtjänsterna inom den egentliga fabriksindustrin. Skillnaden är större för de största städerna, något mindre för landsbygden. Målarna och glasmästeriarbetarna, vilka finnas redovisade genom en undergrupp bland byggnadsarbetarna, hade enligt denna statistik timförtjänster, som lågo mellan 9 och 28 % över genomsnitten för samtliga byggnadsarbetare. Också här var skillnaden störst för storstäderna och minst för landsbygden. Timförtjänsterna för murarna och träarbetarna torde ligga någonstans emellan talen för målarna och för samtliga byggnadsarbetare. 39 41

226 — Det bör påpekas, att de i tab. 70 redovisade timförtjänsterna och relationstalen icke kunna läggas till grund för preciserade omdömen om förhållandet mellan timförtjänster för i yrkeshänseende jämförliga grupper, eftersom yrkesarbetare och grovarbetare ingå i olika proportioner i de olika industrigrupperna. På grund av byggnadsindustrins i ett föregående avsnitt diskuterade säsongkaraktär, motvägas byggnadsarbetarnas högre timförtjänster av en i allmänhet kortare arbetstid per år än andra arbetarekategorier. Som framgår av den följande framställningen ligga emellertid årsinkomsterna inom byggnadsindustrin ävenledes högre än inom den egentliga industrin. Årsinkomster. I tab. 71 återges medianinkomster för manliga arbetare i städerna enligt 1930 års folkräkning. Tab. 71. Medianinkomster för manliga arbetare (inklusive medhjälpande familjemedlemmar och förmän) i städerna enligt 1930 års folkräkning, kr. Malmbrytning och metallindustri 2 350 Mekaniska verkstäder och gjuterier, skeppsvarv, elektromekanisk industri (inklusive montering) 2 399 Jord- och stenindustri 2 094 Tegelbruk, porslins-, kakel- och annan lervaruind 1 926 Kalk- och kritbruk, cement- och murbrukstillverkning, gjutning vid cementfabriker 2 333 Träindustri 1 878 Snickeri, svarveri, båtbyggeri, tunnbinderi, vagn-, träsko- och korgmakeri m. m 1 966 Pappers- och grafisk industri 2 455 Pappersmasse-, pappers- och papptillverkning 2 268 Närings- och njutningsmedelstillverkning 2 581 Textil- och beklädnadsindustri 1 904 Läder-, hår- och gummivaruindustri 1 891 Kemisk-teknisk industri 2 306 Byggnadsverksamhet, belysning, vattenledning m. m 2 659 Husbyggnadsverksamhet: murare 3 499 » snickare och timmermän 2 965 » cement- och betonggjutare, asfaltkokare 3 080 » övriga arbetare 2 418 Målning 2 384 Väg- och vattenbyggnad: murare 2 537 » » » cement- och betonggjutare, asfaltkokare 3 082 » » » övriga arbetare 2 172 Gas- och vattenledningsverk (inklusive rörarbeten utomhus), elektricitetsverk och kraftledningar 2 942 Glasmästeri och förgyllning, kakelugnsmakeri, rörarbeten inomhus (värme-, gas-, vatten- och kloakledningar), renhållning, sotning 2 765 Ej specificerad industri 1 407 Industri och hantverk, samtliga grupper. 2 345 Dessa numera mindre aktuella uppgifter möjliggöra icke heller jämförelser mellan likvärdiga yrkesgrupper. Det kan noteras, att år 1930 medianinkomsten

227 för murare låg 45 %, för snickare och timmermän 23 %, för cementgjutare etc. 28 % över inkomsten i mekanisk industri e t c , under det att gruppen »övriga arbetare» inom husbyggnadsverksamhet samt målning visar ungefär samma siffror som mekanisk industri. De genomsnittliga årsinkomster för arbetare inom olika näringsgrenar, som redovisas i socialstyrelsens årliga lönestatistik, ligga genomgående högre än de faktiska medelinkomsterna (jfr den snart utkommande Lönestatistisk årsbok 1939, sid. 67) och äro följaktligen mindre lämpade för en jämförelse med de ovan anförda uppgifterna om byggnadsarbetarnas årsinkomster. I 1936 års lönekommittés betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente (S. O. U. 1937:48) ingår en undersökning av årsförtjänsterna 1935 för arbetare inom vissa yrkesgrupper, grundad på individuella uppgifter från medlemmar av vissa fackförbund. Med ledning av dessa uppgifter och de uppgifter om den genomsnittliga stegringen av timförtjänsterna, som kunnat erhållas ur socialstyrelsens lönestatistik, har man beräknat de genomsnittliga årsförtjänster, som återges i tab. 72. Såsom förut påpekats, synas dessa uppgifter, åtminstone vad metallindustrin beträffar, ligga i överkant. Tab. 72. Medellöner 1939 (kr.) för vissa arbetargrupper beräknade med ledning av 1936 års lönekommittés betänkande (S. O. U. 1937: 48).

Stockholm

Verkstadsarbetare o. cl. Verktygsarbetare Bilmontörer Smeder Plåtslagare Rörarbetare Bänkarbetare Maskinarbetare

Norra Mellersta Södra Städer Sverige Sverige Sverige med Göte30 000- orter med . . . . orter med . . . . orter med . . . . Malmö borg 100000 invånare invånare invånare invånare 5 0 0 0 - mindre 5 0 0 0 - mindre 5 0 0 0 - mindre än än än 30 000 5 000 30 000 5 000 30 000 5 000

Hela riket

3 539 4 200 3 963 4 609 4 767 4 747 4 073 4155

3 901

3 397 3 631 3 402 3 359 3 326 3 357 4 337 4 349 3 739 4 475 3 626 3 426 3 422 3 697 3 464 3 412 3 516

3 451 3184

— 3 485 3 412 3 258 3 529 3 596

3167 3 330 3122 2 943 2 867 3 012 3 482 3174 3 1 1 5 3 287 3138

3 534 3 578 2 693 3 356 2 677 3 340 4 229 2 783 3 463 2 843 3 518

Tab. 73 innehåller uppgifter om timförtjänster och halvårsinkomster för manliga yrkesarbetare och grovarbetare inom verkstadsindustrin åren 1938 och 1939, som ställts till förfogande av Svenska metallindustriarbetareförbundet. Helårsförtjänsterna torde kunna beräknas till i det närmaste det dubbla av de i tabellen meddelade inkomsterna under 2:a halvåret respektive år. Om man ur det i ett tidigare avsnitt redovisade materialet rörande byggnadsarbetarnas årsförtjänster och det här i tab. 72 och 73 anförda materialet rörande förtjänster för andra grupper av arbetare vill söka ut de mest meningsfulla jämförelsemöjligheterna synes det med tidigare given allmän motive-

228 Tab. 73. Timförtjänster och inkomster under 2:dra halvåret 1938 och 1939 för arbetare vid företag anslutna till Sveriges verkstadsförening enligt Svenska inetalliudustriarbetareförbundets statistik. (Uppgifterna avse manliga arbetare.) 19 3 9

19 3 8 arGebets- nomsn. för- ant. ar- An- Antal tal tjänst betstim- 2: dr a timmar före- arbetimför- halv- 2:dra tag tare lön, tjänst, året, halvöre öre året kr. Genomsnittlig

An- Antal tal arbeföre- tare tag Yrkesarbetare över 21 år. Stockholm Göteborg Malmö

60 23 23

5 863 115-4 172o 1785 1037-6 1554 100-8 154-9 1743 1125-4 1763 97-6 146-1 1609 1 101-6

l:a o r t s g r u p p e n . . 69 6 258 115-7 171-9 1786 1 038-7 2:a o r t s g r u p p e n . . 270 17 052 98-6 143-0 1550 1083-2 3:e o r t s g r u p p e n . . 91 2 829 90-9 119-5 1337 1118-8 Samtliga orter 430 26 139 101-9 147i 1583 1076 4

58 20 22

arGcbets- nomsn. för- ant. artjänst betstimtim- för- 2:dra timmar lön, tjänst, halv- 2:dra året, halvöre öre kr. året Genomsnittlig

5 790 115-9 178-9 1744 974-9 1392 102-8 158-1 1733 1 096-3 1957 96 9 148-o 1566 1 058-4

66 6 208 116i 178-3 1752 982-8 25fi 16617 99-2 146-8 1602 1091-9 100 2 980 91-3 122-3 1358 1110-5 422 25 805 102-4 1508 1610 1067-8

Grovarbetare över 20 år. 58 2 729 2 831 99-4 142-8 1443 1010-8 20 2 388 2185 86-7 140-4 1 492 1062-5 22 . 1463 1227 86-3 120-9 1258 1040-8 66 3 310 l:a o r t s g r u p p e n . . 69 3 375 98-o 148-0 1526 1 031-6 2:a o r t s g r u p p e n . . 270 14 736 86-9 126-o 1305 1 035-9 256 15 682 3:e o r t s g r u p p e n . . 91 3 888 76-3 116-8 1236 1 058-3 100 4 409 Samtliga orter 430 21999 86-8 1277 1327 1039-2 422 23 401

Stockholm Göteborg Malmö

60 23 23

98-7 146-8 1423 969-9 86-i 142-4 1429 1 003-9 85-5 121-8 1130 927-5 97-o 151-8 1483 976-6 87-2 130-1 1322 1016-1 76-i 119-7 1265 1 056-8 86 5 131-0 1334 1018-2

ring lämpligast att ställa mot varandra de standardräknade medeltalen för årsinkomsten inom olika byggnadsarbetaregrupper å ena sidan och årslönerna för arbetare inom verkstadsindustrin inom motsvarande stad eller grupp av stadssamhällen. Därvid kunna lämpligen yrkesarbetarna inom byggnadsindustrin jämföras med sådana yrkesarbetare inom verkstadsindustrin, som icke genom direkt kontakt med byggnadsmarknaden fått sina löneförhållanden påverkade av dennas lönelägen; sådana grupper som rörarbetare och plåtslagare böra sålunda icke användas för jämförelse. Mest representativa för löneförhållandena inom egentligt verkstadsarbete synas verktygsarbetare och maskinarbetare vara. Beträffande grovarbetare inom byggnadsverksamheten erbjuder sig som lämpligaste jämförelsematerial lönerna för grovarbete i verkstadsindustrin inom respektive ort eller ortsgrupp. Vad först angår de grupper, som kunna sägas tillhöra såväl byggnadsindustrin som verkstadsindustrin, rörarbetare, plåtslagare och i viss mån smeder, framgår ur lönekommitténs material, att dessa hade årslöner som i allmänhet överstego de egentliga verkstadsarbetarnas. I Stockholm var sålunda rörarbetar- och plåtslagarlönen 13 a 14 % högre än verktygsarbetarelönen, i Göteborg var rörarbetarens lön 11 % högre än verktygsarbetarens, i Malmö 25 %

229 högre än maskinarbetarens, i övriga städer med över 30 000 invånare c:a 10 % högre. För mindre orter synes däremot icke någon mera markerad skillnad ha förelegat. I nedanstående tablå har på sätt, för vilket nyss redogjorts, sammanställts årslöner inom byggnadsindustri och verkstadsindustri för yrkesarbetare respektive grovarbetare inom olika orter och ortsgrupper. Serien a) utgöres av de av metallindustriarbetareförbundet meddelade timförtjänsterna, multiplicerade med 2 200 timmar, vilket nära motsvarar den faktiska genomsnittliga årsarbetstiden inom verkstadsindustrin under här ifrågavarande år, serien b) av lönekommitténs framskrivna siffror i genomsnitt för verktygsarbetare och maskinarbetare (för mindre orter medeltal av södra och mellersta Sverige). Indextalen ange respektive byggnadsarbetargrupps årslön i förhållande till a) siffran respektive b) siffran. I fråga om den näst lägsta ortsgruppen 10—30 000 invånare är den nedre gränsen olika i de olika materialen: lönekommitténs material innehåller beträffande denna grupp även orter ned till 5 000 invånare. Med hänsyn till den föga differentierade lönebildningen inom verkstadsindustrin med undantag av å ena sidan de största städerna, å andra sidan landsbygd torde denna olikhet icke spela någon större praktisk roll. I fråga om uppgifterna från metallindustriarbetareförbundet har gjorts en med byggnadsarbetarstatistiken överensstämmande ortsindelning. Man finner häri en praktiskt taget genomgående högre nivå för byggnadsarbetarlönerna än för grupperna av yrkesarbetare och grovarbetare inom verkstadsindustrin. Dennas lämplighet att i lönehänseende representera industri i allmänhet har i det föregående framhävts. De relativt högsta byggnadsBy jgnadsarbete

Verkstadsarbete

Index: a b Göteborg Index: a b Malmö Index: a b

a

b

3 936 100

4 178

3 478 100

3 799

3 256 100

3 464

100 Städer m. 30 0 0 0 -•100 000 invånare Index: a b

3 249 100

3 405

Städer m. 10 000--30 000 invånare Index: a b

3 211 100

ö 338

Städer rn. under 10 000 invånare Index: a b

2 900 100

3 039

100 Murare

Träavbetare Målare

5 402 137 130

5 294 135 127

4 730 136 124

Verkstadsarbete

Byggnadsarbete

GrovGrovarbetare arbetare 3186 100

3 831 120

4 296 123 113

4 675 119 112 3 931 113 103

3111 100

3 348 108

4 379 134 126

3 961 122 115

3 607 111 105

2 671 100

3121 117

3 784 117 111

3 748 116 110

3 786 117 111

2 847 100

3178 112

3 623 113 109

3 239 101 97

3 694 115 111

2 730 100

2 772 102

3 314 114 109

3 051 105 100

3 009 104 99

2 774 100

2 950 106

230 lönerna förekomma i de största städerna. I de mindre orterna krymper skillnaden ihop betydligt eller försvinner helt och övergår t. o. m. i vissa fall till negativ. Att ge ett sammanfattande uttryck för hur mycket byggnadsarbetarlönenivån de senaste åren före krisen översteg den allmänna industriarbetarlönenivån, representerad av verkstadsindustrins förhållanden, ställer sig svårt med hänsyn till de stora olikheterna olika ortsgrupper och även olika byggnadsarbetargrupper emellan. Dessa skillnader betyda givetvis, att om byggnadsarbetarnas lönenivå skulle anpassas till gällande industriarbetarlönenivå, förändringen skulle bli mycket olika för olika grupper. En metod att sammanfatta den allmänna nivåskillnaden är att beräkna hur mycket den totala lönesumman för byggnadsarbetare skulle komma att förändras, om inom varje ortsgrupp och för varje arbetarkategori lönen anpassades till den på orten gällande lönen för yrkesarbetare respektive grovarbetare inom verkstadsindustrin. Detta innebär en »dubbel vägning» av genomsnittet med hänsyn till dels byggnadsarbetarnas fördelning på grupper av städer, dels de olika byggnadsarbetarekategoriernas inbördes numeriska vikt. En sådan vägning (varvid antages att byggnadsarbetarlönernas relation till verkstadsarbetarlönerna är genomsnittet av tablåns a)- och b)-serier) ger till resultat, att under åren närmast före krisutbrottet lönesumman inom byggnadsindustrin i städerna (murare, träarbetare, målare och grovarbetare) skulle ha sänkts med nära 15 %, om inom varje ortsgrupp lönen skulle ha kommit i paritet med lönen för yrkesarbetare, respektive grovarbetare inom verkstadsindustrin. Då här icke medräknade grupper, rörarbetare, plåtslagare, elektriska arbetare och vissa andra, för vilka tillräckligt omfattande uppgifter för motsvarande kalkyler icke stått till buds, ha en lönenivå som icke i samma grad som de egentliga byggnadsarbetarnas överstiga den industriella i allmänhet, bör nämnda procentsiffra sänkas något; approximativt torde siffran för hela byggnadsarbetarkåren kunna uppgivas till nära 14 %. Om en liknande jämförelse göres med användande endast av de från metallindustriarbetareförbundets statistiska avdelning meddelade uppgifterna om faktiska förtjänster inom verkstadsindustrin åren 1938—39, erhållas jämförelsetal, som överstiga de nämnda med 3 a 4 enheter, eller en slutsiffra av omkring 17 96. Det sagda gäller förhållandena under åren närmast före krisen. Sedan dess — och räknat fram till 1 februari 1941 — ha lönerna förändrats genom nya avtal och indexreglerade tillägg. För industriarbetarna i allmänhet uppgår den procentuella förändringen till 11 a 12 %. Motsvarande utveckling för byggnadsarbetarnas lönesatser uppgår (semestertillägget oräknat) till b k 1 96 för murare, 5 a 8 96 för träarbetare och 9 å 10% för grovarbetare, varierande efter ortsgrupp. Sammanvägas samtliga grupper, synes en förändring av omkring 8 % kunna angivas som den genomsnittliga. Skillnaden gentemot industriarbetarna uppgår sålunda till 3 å 4 %. Av den före krisutbrottet bestående skillnaden skulle härigenom återstå 10 k 12 % enligt den ena jämförelsen och 13 a 14 % enligt den andra. Det bör på nytt understrykas, att dessa beräkningar gälla byggnadsarbetarkåren som helhet, alltså icke

231 endast de egentliga byggnadsarbetarna och icke heller varje grupp för sig; för dessa äro förhållandena starkt växlande. Trots en betydligt kortare årsarbetstid hade sålunda under åren före krisen byggnadsarbetarna årsförtjänster som påtagligt överstego industriarbetarnas. Det kan invändas, att dessa år utmärktes av stark högkonjunktur, vilket sannolikt innebar längre årsarbetstid än normalt samt att i och med förlamningen av bostadsbyggandet efter krisen byggnadsarbetarnas lönesumma sjunkit till kanske hälften. Båda dessa invändningar äro naturligtvis i och för sig riktiga. De rubba emellertid icke riktigheten i påståendet, att byggnadsarbetarna med en årsarbetstid, visserligen längre än normal i byggnadsfacken men dock betydligt kortare än den i industriarbete vanliga, nådde högre inkomster än industriarbetare i allmänhet, att alltså en betydlig överkompensation för den korta årsarbetstiden förelåg. Man kan vidare icke vid bedömningen av de för byggnadsverksamhetens kostnader bestämmande lönesatserna utgå från en ovanligt svårartad krissituation och slå ut en genom produktionsminskning starkt reducerad lönesumma på ett oförändrat antal arbetare. De sakkunniga ha förut hävdat den meningen att kostnadsminsknings- och rationaliseringssynpunkten måste ges prioritet; det är för bostadsbyggandets framtid en verklig livsfråga. Om därigenom — temporärt — färre arbetare skulle kunna få sysselsättning inom byggnadsverksamheten, är detta ett arbetslöshetsproblem, som får behandlas som sådant men som icke får verka som en belastning på bostadsbyggandet. Man måste tvärtom enligt de sakkunnigas mening, som utvecklats i föregående avsnitt, på allvar börja föra in i bostadsbyggandets kostnadskalkyler de besparingar, som en utjämning av säsongrörelserna och därmed följande längre genomsnittlig årsarbetstid kan ge och skapa skäl härför genom att sätta in mot utjämning verkande ekonomiska drivkrafter av art som diskuterats i förra avsnittet och i kapitel 10. Det tillkommer arbetsmarknadsparterna att överenskomma om lönesatser inom byggnadsindustrin. Yid sin bedömning av möjligheterna att reducera byggnadskostnaderna kunna självklart de sakkunniga icke komma ifrån att därvid räkna med en viss löneförändring som rimlig eller möjlig och detta med utgångspunkt i jämförelser med löneförhållandena inom jämförliga arbetsområden och med beaktande av de möjligheter till kompensation för sänkning av timförtjänsten, som en jämnare produktion kan ge. Då de sakkunniga övervägt denna fråga ha de med den allmänna motivering, som givits i detta kapital, ansett sig kunna vid summeringen av kostnadsreduktionsmöjligheterna inom byggnadsverksamheten räkna med en reducering av de samlade lönekostnaderna av genomsnittligt 12 a 15 %, räknat från den vid slutet av år 1940 bestående nivån. Därvid ha de på 1938—39 års lönenivå verkande högkonjunkturmässiga årsarbetstidsförhållanden ansetts för framtiden kunna bevaras eller ytterligare förbättras genom åtgärder, som för de inom byggnadsindustrin i fortsättningen sysselsatta ge jämnare arbetstillgång.

232 K A P I T E L 8.

Byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard. Tidigare verkställda undersökningar ha givit vid handen, att byggnadskostnaderna variera inom mycket vida marginaler alltefter husens form och storlek, konstruktion, material, utrustningsstandard m. in.1 Det torde tillkomma arkitekter, byggherrar, stadsplaneingenjörer m. fl. att i sitt arbete utnyttja härvidlag vunna erfarenheter och resultat. Dessa torde också i sina huvuddrag vara kända för flertalet byggnadsfackmän. Ett upprepande av desamma torde därför här vara överflödigt. Med hänsyn till den roll som standardproblemen spela i den allmänna diskussionen ha de sakkunniga emellertid icke ansett sig kunna underlåta att beröra vissa härtill hörande frågor. I sin Promemoria rörande bostadsbyggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen (S. O. U. 1930: 50) yttrade bostadssociala utredningen i denna angelägenhet följande. Det är »en populär uppfattning att alla svårigheter på vår bostadsmarknad skulle lösas genom större enkelhet i byggandet och avskaffande av bostadslyxen. Denna uppfattning bygger emellertid till stor del på felaktiga föreställningar om möjligheten för en industri att tåga baklänges i sitt arbetssätt. Bostaden av i dag kan och bör av såväl sociala som fastighetsekonomiska skäl icke byggas utan badrum, utan varmvatten, utan tillfredsställande ljudisolering, utan tillfredsställande ventilation o. s. v. Planläggningen kan nämligen icke heller återgå till äldre, mindre differentierad bostadsmodell, när äntligen utvecklingen börjat komma igång från 1 rum och kök såsom vanligaste typ fram emot den önskade minimistandarden, 2 rum och kök, även om utrymmena äro små. Standardförbättringar, som skäligen kunna kallas lyxbetonade, spela ur kostnadssynpunkt en mindre roll än man vanligen föreställer sig. I sitt första betänkande (S. O. U. 1935: 2, bilaga 7, sid. 214 ff.) har utredningen visat, att t. o m. en radikal förenkling av bostadsutrustningen skulle sänka byggnadskostnaden förhållandevis litet. Om i den förteckning över kostnadsstegrande standardförbättringar i ett bostadsbygge i Stockholm, som härovan anförts (citerat ovan sid. 52) som exempel, allting toges bort utom de punkter, som kunna sägas representera hygieniskt och arbetsekonomiskt väsentliga vinster (vartill räknas endast förbättrad ljudisolering och ventilation, sopnedkast och sopförbränning, maskintvättstuga, piskrum, större differentiering samt sociala anordningar), kan den kostnadsstegrande effekten av standardförbättringen reduceras från 15 å 16 % till c:a 9 96, vilket — 1 Se härtill bl. a. Tekniska synpunkter på bostadsproblemet, bilaga 7 till bostadssociala utredningens första betänkande, S. O. U. 1935:2 sid. 107 o. f., Ole Gripenberg, Bostadshusets form och byggnadskostnaderna, Helsingfors 1940, samt ett inom k o r t utkommande arbete av samme författare om bostadshusets hyresbildande faktorer, vilket i m a n u s k r i p t ställts till de sakkunnigas förfogande.

233 om materialpriser och arbetslöner antagas givna — betyder en reduktion av byggnadskostnadsstegringen från 1928 till 1939 från 22 % till 15 å 16 96. Även ur andra synpunkter ter sig ett försök till mera drastisk kostnadsnedskärning genom förenkling av utförandet betänkligt. Det lönar sig helt enkelt icke att nybygga omodernt; lägenheter i sådana omoderna nybyggen kunna ändå inte konkurrera med de 'riktiga', omoderna lägenheterna i äldre hus. Man har anledning att befara — och erfarenheten ger stöd härför — att bostadsfastigheter, som givits ett i väsentliga hänseenden enklare utförande än det i ett visst tekniskt utvecklingsskede sedvanliga, få en särprägel, som lätt medför snabb förslumning och värdesänkning.» Byggnadskostnadssakkunniga ha för sin del redan i kapitel 3 anslutit sig till samma uppfattning. E n sådan standardsänkning, som uppförandet av byggnader av en annan och lägre klass än större delen av de senaste årens bebyggelse skulle innebära, synes icke vara att rekommendera. De sakkunniga ha dock icke kunnat nöja sig med ett dylikt uttalande och med en uttrycklig rekommendation till byggnadsfackmännen att i största möjliga utsträckning utnyttja resultatet av tidigare utredningar. Den nuvarande kostnadssituationen har synts dem vara så allvarlig, att standardproblemen måst granskas mera ingående. Vid denna granskning ha de sakkunniga funnit sig böra understryka följande synpunkter. 1. Det är en bland byggnadsfackmän känd sak, att konstruktionsföreskrifterna mom branschen rymma vissa säkerhetsmarginaler, vilkas storlek bestämts med hänsyn till den starkt växlande utförandestandard man hittills måst räkna med. Detta innebär emellertid, så vitt de sakkunniga kunna se, att stora besparingsmöjligheter torde yppa sig, i den mån säkerhetsföreskrifterna kunde mildras. En förutsättning är dock att konstruktionemas utförande och beräkning garanteras genom ett förbättrat kontrollsystem. I så fall skulle — om man så vill uttrycka det — kostnadsbesparingar kunna vinnas genom att kvalitet ersatte överflödig kvantitet. 2. Vissa kända samband mellan byggnadernas utformning och kostnader ha vidare enligt de sakkunnigas mening hittills i alltför liten grad beaktats. De sakkunniga vilja sålunda understryka betydelsen av några sådana redan tidigare klarlagda förhållanden. 3. I viss utsträckning är vidare den på senare år tillkomna lägenhetsutrustningen av sådan lyxbetonad natur att den kan anses överflödig för normala bostadsfastigheter. 4. I en tid, då priserna starkt stegrats, kan det slutligen i vissa fall vara motiverat att uppskjuta anskaffningen av viss inredning, om priserna kunna väntas bli avsevärt lägre längre fram. Vad den första punkten beträffar är det främst gällande föreskrifter för olika byggnadskonstruktioner, som tilldraga sig uppmärksamhet. För de sakkunnigas räkning har civilingenjören Herbert Lindqvist utfört vissa undersökningar rörande härmed förenade frågor, vilka ingå i den till detta betan-

234 kände fogade bilagan 1. Av däri intagna sammanställningar framgår, att normalbestämmelserna för tillåtna påkänningar på olika byggnadsmaterial i Sverige ligga icke obetydligt lägre än motsvarande bestämmelser i andra länder såsom Finland, Danmark och framför allt Tyskland. Särskilt ingående äro Lindqvists beräkningar för olika betongkonstruktioner. Att för dessa mycket betydande kostnadsbesparingar skulle kunna vinnas, framgår av dennes bilaga. Detta resultat framkommer icke endast av förhöjda påkänningar utan även av andra omständigheter. I samband med en uppmjukning av normalbestämmelserna reser sig även frågan om anordnandet av en förbättrad kontroll på byggnadsplatserna. Redan nu tillåtas nämligen betydligt större påkänningar på betongkonstruktioner, vilka utföras av företagare med en betryggande arbetsledning och kontroll vid betonggjutningens utförande, än på andra arbeten. E n fortsättning av denna praxis vilja de sakkunniga rekommendera. Vid en allmän revision av bestämmelserna ifråga resa sig däremot svårare problem rörande kontrollen av betongarbetens utförande. Enligt vad de sakkunniga erfarit ha byggnadsnämnderna knappast ekonomiska möjligheter att påtaga sig denna kontroll. I fackpressen har nyligen framförts förslag om offentlig auktorisering av särskilda betongkontrollanter, meddelad exempelvis av byggnadsstyrelsen, Svenska teknologföreningen och Svenska cementföreningen gemensamt (tidskriften Cement och betong, december 1940). I samband därmed uppkommer även frågan om ordnandet av kontrollantutbildningen. Under det senaste året har industrikommissionen anordnat särskilda kurser för utbildning av kontrollanter för de militära betongarbetena. Härvid vunna erfarenheter torde sannolikt kunna vara av värde för de fortsatta strävandena att utbilda betongkontrollanter. Byggnadskostnadssakkunniga vilja uttala den förhoppningen, att här berörda problem inom kort skola upptagas till prövning av ifrågakommande organ. Vad den andra punkten beträffar kunna de sakkunniga hänvisa till det i tomtkapitlet anförda om möjligheterna att genom väl genomarbetade stadsplaner spara byggnadskostnader. E t t noggrant beaktande av terräng- och grundförhållandena har stor betydelse såväl då det gäller att fastställa huskropparnas läge som då fråga är om bebyggelsens karaktär. Dr. Ole Gripenberg har sålunda i det tidigare omnämnda opublicerade arbetet framhållit, hurusom en bebyggelse med höga punkthus ställer sig särskilt mycket förmånligare än en bebyggelse med låga smalhus på ogynnsam mark. De tidigare verkställda utredningarna rörande kostnaderna för såväl uppförande som uppvärmning av breda och smala, höga och låga hus etc. synas vidare de sakkunniga böra vinna ökat beaktande. Då byggenas gestaltning härutinnan bestämmes av stadsplanerna, adresserar sig detta påpekande främst till stadsplanemyndigheterna. I många mindre städer finnes av estetiska skäl förbud mot uppförandet av tre våningshus, som eljest enligt de nämnda utredningarna är en ekonomiskt lämplig byggnadstyp. Det kan ifrågasättas huruvida farhågorna för tre-

235 våningshusens utseende icke på många orter äro överdrivna; påbudet om högst tvåvåningshus medför en med ej mindre än 8 % förhöjd hyresnivå och förefaller av denna anledning diskutabelt. Härvid må även beaktas, att det ofta är tillåtet att i tvåvåningshuset inreda intill Va av vindsytan till bostäder, varigenom vissa delar av byggnaden få en lika hög takresning som trevåningshuset utan inredd vind. Fyravåningshusets lägenhetsyta blir ännu billigare, men härvid är skillnaden endast 4 %, jämfört med tre våningshuset. Den tredje punkten syftar närmast på den onödiga lyx, som i en del fall införts ifråga om lägenhetsutrustningen. Några större besparingar torde här knappast vara att göra, bl. a. därför att sådan lyx endast i mindre utsträckning förekommer. Här kan nämnas sådana saker som inbyggda badkar, hel kakelbeklädnad, skåp m. m. i badrum, kylskåp, kryddskåp, porttelefon, öppna spisar, balkonger, specialutföranden på radiatorer, spisar etc. Beträffande åtminstone en del av vad här omtalats torde dock delade meningar kunna råda. Den fjärde punkten torde knappast behöva exemplifieras. E t t inredande av badrum utan att badkar tillsvidare anskaffas, iordningsställande av plats för kylskåp utan att sådant insattes, indragande av varmvatteninstallation utan att denna tages i bruk etc. representera här åsyftade anordningar. I den mån den kompletta utrustningen anses böra tillhöra den normala standarden, få på detta sätt uppkommande kostnadsminskningar icke räknas som besparingar i egentlig mening. Kompletteringen är då avsedd att göras vid en senare tidpunkt och besparingen inskränker sig till skillnaden mellan materialens pris i dag och vad det väntas vara i framtiden. Det aktuella hyresbehovet minskas emellertid därjämte. Mot bakgrunden av vad här uttalats vilja de sakkunniga i den följande framställningen upptaga några standardproblem. Därvid skiljes mellan vad som hör till byggnadens standard å ena sidan och till lägenheternas standard å den andra. De beräkningar, som däri anföras, ha gjorts av ingenjör Björn Strömberg hos H S B , vilken även i övrigt biträtt vid utformningen av detta kapitel. Beräkningarna äro gjorda för ett trevåningars tegelhus med sammanlagt 18 lägenheter och gälla en större stad i mellersta Sverige. Lägenheterna äro i huvudsak på 2 rum och kök och medelytan uppgår till omkring 47 kvm. Byggnadskostnaderna (exklusive tomt) ha med före krisen 1939 gällande kostnader beräknats till omkring 13 000 kr. och hyran inklusive värme till omkring 1 150 kr. per lägenhet. Byggnadens standard. Till byggnadens standard kan i mera vidsträckt bemärkelse räknas byggnadens n%er eller mindre djupa placering i förhållande till den omgivande markytan. Grundplattorna måste givetvis vila på mark under det frostfria djupet. Av olika skäl förlägges byggnaden dock ibland djupare, varigenom visserligen en bättre värmeisolering erhålles men å andra sidan möjligheterna att ordna uthyrning av källarelokaler minskas genom den längre trappförbindelsen från markytan. Det är dessutom en fördel att höja

236 byggnaden så mycket som möjligt, emedan lägenheterna i bottenvåningen därigenom skyddas bättre för insyn, vilket ökar hyresvärdet. Genom att höja den undersökta byggnaden med 0'5 m sparas i schaktningskostnader under förutsättning av normal schaktgrund c:a 2 000 kr., d. v. s. 110 kr. per lägenhet eller i hyra c:a 6 kr. Detta utgör c:a 0*85 % av byggnadskostnaden. För sprängningsgrund och i vissa fall för pålgrund skulle betydligt större besparingar kunna göras. Ett sådant utformande av stadsplanebestämmelserna att högre husplacering kunde genomföras skulle säkerligen kunna spara stora värden, varvid utöver de ovan angivna kostnaderna för själva byggnaden även besparingar genom högre placerade gatuledningar kunna tänkas. — Enligt beräkningar av dr. Ole Gripenberg i det förut omtalade opublicerade arbetet skulle besparingarna genom byggnadernas högre placering kunna uppgå ända till 2 å 3 % av byggnadskostnaderna. Till byggnadens standard hör utformningen av väggar och bjälklag. Härvid hänvisas till de utredningar, vilka för byggnadskostnadssakkunnigas räkning utförts av civilingenjör Herbert Lindqvist och som bilaga 1 äro fogade till detta betänkande. Som av densamma framgår skulle icke obetydliga besparingar kunna vinnas genom att högre tryckpåkänning tillätes på såväl murverk som olika bjälklagskonstruktioner. Vad fasadväggarna beträffar torde i nuvarande situation — ej minst med tanke på de höga bränslepriserna — åstadkommandet av god värmeisolering tilldraga sig särskilt intresse. Enligt en i bilaga 1 omtalad utredning från Tegelbrukens centralförbund torde förbättrad värmeisolering kunna erhållas genom att det vanliga murteglet ersattes med ett lättare murtegel, vid vars tillverkning dessutom betydande bränslebesparingar kunna göras. I fråga om bjälklagstyp står valet mellan träbjälklag, järnbalkbjälklag och massivbjälklag av korsarmerad betong. Bjälklag av järnbalkar ställa sig i allmänhet icke obetydligt dyrare än de övriga bjälklagstyperna och kräva även alltför stora järnkvantiteter för att vid rådande knapphet på järn kunna rekommenderas. Massivbjälklag av korsarmerad betong torde i första hand böra användas i större stenhus. Hittills ha de emellertid endast i mindre utsträckning kommit till utförande annat än i storstäderna, Utförda under betryggande kontroll böra de emellertid kunna ersätta järnbalkbjälklag, där sådana under senare år eljest brukat användas. E n återgång till träbjälklag i större hyresfastigheter är knappast att rekommendera. Enligt uppgift av ingenjör Strömberg uppgå merkostnaderna för betongbjälklag, utfört av plattor mellan järnbalkar med fyllning samt överbetong och med korkmatta, jämfört med träbjälklag med trägolv utan korkmatta till högst 5 kr. per kvm lägenhetsyta, cl. v. s. för den fastighet hans kalkyler avse c:a 235 kr. per lägenhet, motsvarande en årlig merutgift på c:a 14 kr. Merkostnaden utgör sålunda 1'8 % av byggnadskostnaden. Även med denna prisskillnad, som vid användning av massivbjälklag väsentligt minskas eller helt försvinner, torde det vara önskvärt att använda betongbjälklag i större stenhus. Härigenom minskas eldfaran väsentligt, en omständighet som ej minst i dessa

237 tider, då stora delar av Europas samhällen förintas genom eldsvådor vid bombanfall, torde förtjäna beaktas. Om de tättbebyggda delarna av våra samhällen utföras med byggnadsstomme av sten, trappor av betong, bjälklag av betong och med oinredda vindar genom förvaringsrummens förläggning till källare, blir det lättare att begränsa de eldsvådor, som kunna uppstå genom bombanfall. Också i fredstid bör betongbjälklaget vara försvarbart, även om det skulle betinga en viss merkostnad. Brandsäkerhetssynpunkterna gälla ju även då, vilket kommer till synes i lägre brandförsäkringspremier, och de hygieniska fördelarna genom väsentligt minskad ohyresrisk, bättre ljudisolering, förenklad rengöring av korkmatta jämfört med trägolv m. m. få icke underskattas. Om korkmattor på grund av importsvårigheter och råvarubrist ej skulle kunna erhållas, går det att i stället använda härdade träfiberplattor, utan att merkostnad uppstår. Parkettgolv böra däremot helt undvikas ej minst med hänsyn till underhållskostnaderna. De öka byggnadskostnaderna med minst 5 kr. per kvm eller, om parkettgolv inlägges i alla rum, med omkring 2 %. Som framgår av ingenjör Lindqvists beräkningar kunna kostnaderna för massivbjälklag av korsarmerad betong nedbringas genom användande av högvärdigt armeringsjärn (St 52). Ytterligare besparingar kunna vinnas — som redan framhållits i kapitel 6 och tidigare i detta kapitel — i den mån ökade påkänningar på betong och armeringsjärn kunna tillåtas av byggnadsnämnderna, Vid starka förskjutningar av de relativa priserna kunna i vissa fall besparingar uppnås genom ändring av proportionerna mellan järn och cement. Sådana ändringar kunna även påkallas av den eventuellt inträdande nödvändigheten att strängt hushålla med knappa tillgångar av det ena eller andra materialet. Vid utnyttjande av resultatet av ingenjör Lindqvists i bilaga 1 redovisade beräkningar torde på bjälklag och väggkonstruktioner med lätthet kunna sparas omkring 2 % av de totala byggnadskostnaderna, vilken besparing de sakkunniga i sina kalkyler räknat med. E n minskning av rumshöjderna från nuvarande i regel använda 2'7 m till 2*5 m förtjänar enligt de sakkunnigas mening att allvarligt övervägas. Det bör härvid påpekas, att den vanliga höjden i småstugor är 2*5 m, vilket visat sig icke medföra några sanitära olägenheter. Genom den lägre rumshöjden erhålles en besparing i byggnadskostnad, som givetvis varierar med planlösningen, fasadväggarnas tjocklek m. m., men som för en genomsnittlig 2-rumslägenhet av ingenjör Strömberg uppskattas till c:a 250 kr., motsvarande en hyresreducering med c:a 15 kr. Besparingen i byggnadskostnad uppgår sålunda till närmare 2 96. Härtill komma lägre kostnader för lägenhetens uppvärmning; minskningen härutinnan beräknas för samma lägenhet uppgå till c:a 2 kr. per år vid de före krigsutbrottet rådande bränslepriserna eller omkring 4 kr. per år vid nuvarande priser. Gällande byggnadsstadga lägger icke hinder i vägen för en sådan sänkning av rumshöjden. I densamma ingår följande bestämmelse: »Bonings- och arbetsrum skall hava en höjd av minst 2*7o m. I byggnadsordningen må dock

238 stadgas, dels att vid öppet byggnadssätt eller i andra i byggnadsordningen närmare angivna fall rumshöjden må minskas till 2*4o m, dels att på byggnadsnämndens prövning må bero, huruvida i enstaka rum inom lägenhet eller eljest i särskilda fall höjden må vara mindre. I intet fall må höjden understiga 2-io m.» I de kommunala byggnadsordningar, som utfärdats med stöd av byggnadsstadgan, torde i allmänhet föreskrivas en lägsta rumshöjd av 2-7 0 m för vanliga stadsfastigheter. De sakkunniga vilja för sin del rekommendera en sänkning av minimihöjden till 2'5 0 m. Enligt de sakkunnigas mening torde en sådan sänkning icke föranleda några olägenheter. De förutsätta dock, att den lägre rumshöjden endast tilllåtes vid öppet byggnadssätt, vartill torde böra kunna räknas den lamellhusbebyggelse, som numera är den vanligaste på under senare år stadsplanelagda områden. Därjämte torde böra tillses, att — för att den lägre rumshöjden skall vara tillåten — rimliga krav rörande rummens och lägenheternas storlek, ventilation och belysning uppfyllas. I den mån några generella regler härvidlag icke kunna uppställas, torde stadsplanemyndigheterna och byggnadsnämnderna kunna utrustas med en tämligen omfattande diskretionär prövningsrätt. Enligt de sakkunnigas uppfattning ligger den av dem förordade lägsta rumshöjden betydligt över den gräns, vid vilken några allvarligare olägenheter uppkomma. E n sänkning av rumshöjden till 2'5 0 m torde i allmänhet vara ägnad att förbättra såväl rummens som fastigheternas proportioner och utseende. I två- och trevåningshus böra förvaringskontor förläggas till källare, såvida icke särskilt goda möjligheter för uthyrning av källarelokaler finnas. Härigenom sparas bl. a. trappan till vindsutrymmet. Besparingen per lägenhet uppgår för det trevåningshus, som ingenjör Strömbergs kalkyler avse, till c:a 400 kr. eller årligen c:a 23 kr. Av de totala byggnadskostnaderna sparas sålunda genom denna anordning, som för övrigt redan nu tillämpas relativt ofta, omkring 3 96. Vid val av beläggning i trappor och förstugor är det i huvudsak cementmosaik och marmor, som komma ifråga, och till planerna alternativt sintrade plattor. Kostnaden per lägenhet varierar givetvis betydligt, bl. a. med hänsyn till den lägenhetsyta, som varje trappa kan betjäna samt till förstugornas utbredning. För det här undersökta trevåningshuset utan vindskontor, med raka trappor och med små trapplaner bli merkostnaderna för marmor jämfört med cementmosaik, ungefär 150 kr. per lägenhet eller c:a 9 kr. per år. Emedan siffrorna hänföra sig till förhållandevis små beläggningsytor, måste frågan dock undersökas från fall till fall. Med hänsyn till att marmorn icke har några mer påtagliga fördelar ur bl. a. rengöringssynpunkt, bör den såsom beläggning i trappor och förstugor användas endast där särskilda omständigheter kunna motivera densamma och de därmed förenade merkostnaderna. I den mån nya konstruktioner, t. ex. blocksteg med tillhörande marmorbeklädnad bliva tillgängliga, kan användningen av marmor eventuellt bli mera förmånlig.

239 Sopnedkast böra utföras i hus med tre våningar eller mera dels på grund av att de äro synnerligen arbetsbesparande och dels på grund av den ringa merkostnad de betinga, Sopnedkast bör dock kombineras med sopförbränning, varigenom stora sanitära fördelar erhållas. På grund av de i olika orter mycket varierande hämtningskostnaderna för sopor samt varierande avtal för eldare och gårdskarlar bör dock undersökas från fall till fall, i vad mån merkostnaderna för sopförbränning äro rimliga. Enligt en utredning för ett trevåningshus i en mellansvensk stad var merkostnaden för sopnedkast och sopförbränning c:a 140 kr. per lägenhet jämfört med soptunneanläggning på gård. Något hyrestillägg behövdes dock ej i detta fall på grund av bortgående hämtningskostnader m. m. Hämtningskostnaden för gårdstunnor var c:a 12 kr. per lägenhet och år och ökat gårdskarls- och eldarearvode för merarbete i samband med hämtning och körning av sopor c:a 5 kr. per lägenhet. För att merkostnaden för sopförbränningspanna m. m. ej skall bli för stor, bör fastigheten innehålla minst ett 30-tal lägenheter. I ovannämnda fall var lägenhetsantalet per pannrum c:a 70. Enligt de sakkunnigas mening bör hiss i allmänhet ej installeras i hus med mindre än fem våningar. I trevåningshus torde hissinstallation ha utförts endast i absoluta undantagsfall, men i fyravåningshus har detta däremot börjat tillämpas på ett flertal platser, vilket väl knappast skulle ha skett om rent ekonomiska synpunkter anlagts på problemet. Eftersom trevåningshuset mycket väl anses kunna utföras utan hiss måste det vara för hyresgästerna i den fjärde våningen, som hiss anses behövlig. Det kan ju ingalunda bestridas, att det är väsentligt bekvämare att åka än att gå till den fjärde våningen, men det voro säkert betydligt lämpligare att utvälja unga, rörliga hyresgäster till den översta våningen och ge dem en viss rabatt för den minskade bekvämligheten, då hiss ej utföres, än att installera hiss enbart för denna vånings skull. Endast för familjer med småbarn kunna väsentliga olägenheter uppstå, då hiss ej finnes. Svårigheterna härvidlag kunna dock väsentligt minskas genom i direkt förbindelse med trapplanet ordnade barnvagnsrum i källaren, vilka utrymmen även böra förses med låsbara skåp, så att mödrarna kunna lämna barnens filtar och ytterkläder kvar i källaren. Vid bedömningen av merkostnaden för hiss i ett fyravåningshus är det ju ett flertal faktorer, som spela in. Bland dessa må nämnas varierande antal lägenheter per plan, som hissen betjänar, vilket delvis står i samband med husdjupet, om hissen förlägges i öppet eller slutet schakt, utförandet av hisskorg och grindar m. m., hisshastigheten, strömkostnaderna m. m. Såsom ett relativt normalt fall kan dock nämnas en fastighet i fyra våningar med fyra lägenheter per trapplan. Hissinstallationen inklusive tillhörande byggnadsarbeten beräknades till 9 000 kr. Årsomkostnaden per hiss inklusive värdet av förlorad lägenhetsyta var c:a 1500 kr. Om denna kostnad skulle slås ut enbart på hyresgästerna i den fjärde våningen, bleve den årliga utgiften per lägenhet c:a 375 kr. Emedan även hyresgästerna i våningen

240 två tr. upp kunna ha viss nytta av hissen, kunde det kanske vara rimligt att de betalade intill hälften så mycket som hyresgästerna tre tr. upp för hissen. Merkostnaderna per lägenhet blir då 125 kr. per år i våning två tr. upp och 250 kr. per år i våning tre tr. upp. Även dessa belopp bli större än vad hyresgästerna vilja betala. Det borde ju då vara rimligt att slopa hissen och giva hyresrabatt, åtminstone i våningen tre tr. upp, men i stället brukar hisskostnaden fördelas på samtliga lägenheter i hela huset, varigenom även bottenvåningslägenheter i någon mån belastas-, förmodligen utan vederbörande hyresgästs kännedom därom. Även i ett femvåningshus blir hisstillägget mycket betungande. Med fyra lägenheter per trapplan och med omkostnaderna fördelade t. o. m. på bottenvåningslägenheterna blir den årliga merkostnaden per lägenhet i medeltal c:a 85 kr. Då hissar skola utföras kan det i utlandet sedan lång tid tillbaka och nu även i Sverige införda systemet utan hissgrindar möjligen användas. En riskfri användning erhålles genom att schaktdörrarna utföras släta på insidan, varjämte avståndet mellan hisskorg och schakt på den mot schaktdörrarna vända sidan göres mycket litet. I den mån systemet kommer till mera vidsträckt användning böra besparingar kunna göras genom slopandet av hisskorgsgrindar, varigenom även en tystare och snabbare användning av hissen kan ske. — I den i kapitel 7 refererade promemorian från Elektriska arbetsgivareföreningen understrykes starkt önskvärdheten av en standardisering av hisskorgar m. m. E t t annat fall, där vissa förenklingar skulle kunna ske, om föreskrifterna så medgåve, rör inredning i livsmedelsbutiker. Visst är det utmärkt med kakel från golv till tak, men så länge brödutköraren och kanske även butikspersonalen får handskas med opaketerade varor såsom t. ex. limpor m. m. utan att händerna tvättas efter uträttandet av de mest personliga göromål, borde det också i större utsträckning kunna tillåtas oljemålade väggar och något mindre beklädnad med rostfri plåt m. m. Till byggnadens standard kan även räknas anordnandet av maskintvättstuga med motordriven mangel. I fastigheter med ett större antal lägenheter kan det vara ekonomiskt att installera åtminstone tvättmaskin och ofta även motordriven mangel, särskilt i de fall då fastigheten genom uthyrning av tvättstuga och mangel kan erhålla extrainkomster. Bortsett härifrån kan merkostnaden i en fastighet med 20 lägenheter beräknas till c:a 150 kr. per lägenhet jämfört med om endast handtvättstuga och handdriven mangel ordnas. Hyrestillägget för installationen blir i detta fall c:a 9 kr. per år och sjunker då fastigheten innehåller ett större antal lägenheter. Trots större maskiner blir merkostnaden i en fastighet med t. ex. 100 lägenheter endast c:a 40 kr. per lägenhet eller ungefär 2 kr. per år. Såväl den tidsbesparing, som uppstår i arbetet, som det bättre tvättresultatet tala för att maskintvättstuga och eventuellt mangel böra installeras, under nyssnämnda förutsättningar. E t t i förhållande till lägenhetsantalet lämpligt val av maskinstorlekar och typer måste givetvis ske och i många fall torde det vara lämp-

241 ligt att använda handdriven mangel av mindre typ i stället för de relativt stora och dyrbarare motordrivna manglarna. Såsom ett alternativt utförande kan tänkas iordningställandet av respektive utrymmen så, att framtida maskininstallation kan ordnas. Fläktventilation bör ordnas endast i stora fastigheter. Det billigaste och i de allra flesta fall fullt tillfredsställande ventilationssystemet erhålles genom anordnandet av ordentligt dimensionerade utsugningskanaler i kök och badrum och med friskluftstillförsel genom fönsterventiler i varje rum. Utsugningen från rummen till de båda kanalerna i kök och badrum sker genom speciella springor i dörrkarmarna mellan respektive utrymmen. Merkostnaderna för själva fläktinstallationen äro visserligen ej så stora, men det har hittills visat sig vara svårt att ordna en tillfredsställande ljudisolering mellan fläktarna och närliggande lägenheter utan dyrbara isoleringsarbeten, vartill kommer den ständiga kostnaden för fläktström m. m. Lägenhetens standard. Vad som hittills berörts har varit att hänföra till själva byggnadens standard. Då det gäller lägenhetens standard har det framförallt varit anordnandet av badrum som diskuterats. Numera synes dock den allmänna uppfattningen vara, att det varken av ekonomiska eller hygieniska skäl är lämpligt att bygga lägenheter utan badrum. Att anordna gemensamma badrum, antingen i varje våningsplan eller i källaren är icke den rätta lösningen. Dels bli kostnaderna endast oväsentligt reducerade och dels använda hyresgästerna ej i önskvärd utsträckning gemensamma badrum. Detta sammanhänger givetvis med såväl det besvär, som förorsakas då speciella badtider skola passas och av- och påklädning måste ske särskilt för varje bad, i stället för att badning i hemmet kan ske samtidigt med att vederbörande lägger sig, som med det obehag det medför att använda badrum tillsammans med grannarna, vilka kanske ej alltid lämna badkar m. m. rengjorda på ett tillfredsställande sätt. För småtvätt inom lägenheten, som väl i de flesta fall måste utföras, speciellt då det finns barn i familjen, är det även praktiskt att ha tillgång till ett badkar i lägenheten. Eljest måste lösa baljor anskaffas, vilket är ekonomiskt betungande ifråga om anskaffning och dessutom sliter på målning m. m. vid förflyttning inom lägenheten. E t t sätt att lösa frågan är ju att hänvisa hyresgästerna till offentliga badinrättningar. Detta alternativ är dock föga ekonomiskt, varken för det allmänna eller för den enskilde, eftersom den verkliga självkostnaden för ett bad i en offentlig badinrättning, åtminstone i Stockholm, uppgår till ungefär det dubbla beloppet jämfört med kostnaden för ett bad i lägenheten. En förklaring till de relativt små kostnaderna för bad i lägenheten ligger i att en lägenhet i en nybyggnad numera knappast kan uppföras utan att den förses med åtminstone ett synnerligen enkelt toalettrum, innehållande w. c. och tvättställ. Varmvatteninstallation anses ju även höra till vad som ej kan undvaras i nybyggda fastigheter och tvättstället måste alltså förutsättas vara försett med även varmvatten. (Eftersom en fastighet ju ej kan uppföras och inredas med hänsyn till nuvarande 39 41

242 abnorma förhållanden på bränslemarknaden, bortses här från den inskränkning i varmvattenleveranserna, som f. n. tillämpas.) En förändring av ett dylikt toalettrum till badrum ökar byggnadskostnaden med endast c:a 450 kr. (räknat efter förhållanden i någon medelstor stad i mellersta Sverige). Med hänsyn tagen även till ändrad vattenförbrukning kan hyresskillnaden uppskattas till c:a 35 kr. per lägenhet. Om i stället ett källarbadrum bygges för var sjunde familj förutom det enkla toalettrummet i varje lägenhet blir tillägget i byggnadskostnad för badrum i varje lägenhet i stället för i källaren endast c:a 200 kr. per lägenhet och hyresskillnaden omkring 15 kr. Ytterligare en anledning att ej slopa badrummet i varje lägenhet är de försämrade belåningsmöjligheter, som i så fall skulle uppstå. Återverkan på hyresnivån skulle nämligen bli större än vad de verkliga besparingarna i byggnadskostnad skulle motivera och fastighetens räntabilitet skulle bli mindre tillfredsställande genom det föråldrade utförandet utan badrum i lägenheterna. E n möjlighet till åtminstone tillfällig besparing är att lämna plats för badkaret, som senare kan anskaffas av hyresgästen, varigenom badrummet tills vidare kan användas såsom duschrum. Härigenom sparas c:a 140 kr., motsvarande ett hyresbelopp av c:a 8 kr. per lägenhet. Detta utgör ungefär 1 96 av byggnadskostnadema. Vid anordnandet av badrum måste noga studeras dels att det dimensioneras och inpassas i planlösningen på ett ekonomiskt sätt och dels att dess utförande ej blir mera påkostat än vad som oundgängligen erfordras. Till de diskutabla badrumskostnaderna hör anordnandet av kalkeiklädda väggar, särskilt i de fall, då kakel sättes ända upp till taket, förkromade värmerör för handdukstorkning, inbyggda badrumsskåp o. d. lyxinredning. En kakelrad på väggen utmed badkarets överkant samt opaxitglas över tvättstället kan däremot vara motiverat med hänsyn till väggunderhållet. Direkt olämpligt är anordnandet av inbyggda badkar, som förutom en betydande merkostnad medför ett ökat framtida underhåll genom svårigheter att komma åt otätheter i isoleringen, och genom besvärligare arbete vid reparation av ledningarna. P å senare år ha i vissa byggen använts badkar med emaljerad plan plåt på framsidan, varigenom ett med de inmurade badkaren snarlikt utseende erhållits. Om denna typ utbyttes mot ett fristående badkar utan dylik framsidesplåt och med enbart oljemålad utsida kan kostnaden sänkas med c:a 30 kr. Förenklingen torde dock knappast vara att rekommendera med hänsyn till de ökade underhållskostnaderna. Beläggningen på badrumsgolvet kan möjligen utföras av cementmosaik men bör helst utföras av plattor, antingen av sintrat material eller av småplattor av marmor, vilka kunna levereras till ungefär samma kostnad emedan tillverkningen kan ske med användning av spill vid framställningen av andra marmorprodukter. Genom att använda plattor kunna rörelser i bjälklag och undergolv upptagas i fogarna i stället för genom den sprickbildning, som ofta uppstår i ett fogfritt golv i badrum, vilket måhända kan sammanhänga

243 med de relativt stora temperaturväxlingarna i ett badrum jämfört med t. ex. i trappförstugor. Ifråga om köksinredningen är det speciellt kylskåpet som är diskutabelt. Merkostnaden för ett elektriskt kylskåp av relativt liten typ uppgår jämte tillägg till den elektriska installationskostnaden till c:a 300 kr. eller omkring 2-3 % av de totala byggnadskostnaderna och därtill kommer en icke oväsentlig strömkostnad. Denna varierar givetvis mycket på olika orter beroende på skilda strömtaxor. Med ett strömpris av 6 öre per kWh blir den ungefärliga årsomkostnaden dock omkring 30 kr. för enbart elström, under förutsättning att kylskåpet användes endast under den varmare delen av året och därutöver endast tillfälligt. Härtill kommer förräntningen av kylskåpskostnaden, vilken med hänsyn till att amorteringstiden för ett kylskåp måste sättas kortare än för byggnaden räknas efter 10 % och då blir c:a 30 kr. per år. Eftersom kylskåpet ju obestridligen medför vissa även rent ekonomiska fördelar i hushållsbudgeten synes det lämpligt att i byggnader, som uppföras under nuvarande krisförhållanden, utföra den elektriska installationen, så att ett kylskåp senare på hyresgästens egen bekostnad kan installeras, på därför särskilt reserverad plats i något "av köksskåpen. Dessförinnan kan kylskåpsutrymmet användas såsom köksskåp, om det förses med en vanlig skåplucka. Att kök under alla omständigheter placeras så att norrläge erhålles för skafferiet är ju önskvärt, eftersom kylskåpet knappast kan dimensioneras så, att samtliga matvaror kunna förvaras däri. Med hänsyn till utförandet helt utan kylskåp, som för kanske de flesta familjerna blir den bestående standarden, är det ju ytterligare angeläget att orientera köken mot norr. Beträffande övrig köksinredning kan nämnas spisutförandet. De vanligen förekommande köksspisarna äro anordnade för uppvärmning med gas eller elström. (På vissa platser förekomma även vedspisar.) Gasspisar tillverkas såväl emaljerade som oemaljerade. Prisskillnaden är för en normal spistyp c:a 60 kr. = c:a 3 kr. per år. Med hänsyn till att de oemaljerade spisarna äro mindre ekonomiska ifråga om underhållskostnaderna och mindre lämpliga ur hygieniska synpunkter samt kräva större järnmängd genom att de utföras av gjutjärn, medan de emaljerade utföras av plåt, synes det vara befogat att även under nuvarande förhållanden använda emaljerade gasspisar. Vid installation av elspisar behöver värmeskåp ej anordnas. Genom att ugnen vanligen är försedd med temperaturregulator, kan den nämligen samtidigt användas såsom värmeskåp. Extra värmeskåp direkt anslutet till elspisen kan dock erhållas för en ungefärlig merkostnad av 30 kr. Ugnen till gasspis kan däremot icke användas såsom värmeskåp. Det bör dock härvid observeras dels att en elspis utan särskilt värmeskåp och med normal storlek kostar omkring 110 kr. mer än motsvarande emaljerade gasspis och att dessutom en merkostnad för den elektriska installationen uppstår på approximativt 50 kr. per lägenhet, trots avdrag för gasinstallationen. Emedan behov av särskilt värmeskåp ej förefinnes inom alla familjer, synes det lämp-

244 ligt, att de som så önska, själva inköpa separat värmeskåp. Inklusive installationskostnader blir kostnaden härför c:a 125 kr. om gasvärmeskåp monteras och c:a 175 kr. för elvärmeskåpet (då elspis ej finnes) och årsomkostnaderna bli respektive c:a 7 kr. och 10 kr. bör utföras med beslagning av rostfri plåt samt förses med % Diskbänken såväl slasktratt som diskho. En dylik diskbänk med normalt utförande kostar c:a 100 kr. Alternativt kan diskbänken utföras av porslin, vilket måhända kan bli önskvärt med hänsyn till landets förråd av rostfri plåt. E n av landets större porslinsfabriker förbereder utsläppandet i marknaden av porslinsdiskbänkar. Beklädnaden av väggar omkring diskbänk och även arbetsbord med ett skift opaxitglas e. d. bör ske, varigenom fördelaktigare underhållskostnader erhållas. Dylik beklädnad med 30 cm höjd erhålles för c:a 9 kr. per m. Kryddskåp med glaslådor tillhöra utrustningen i vissa moderna lägenheter. För en vanlig storlek är kostnaden omkring 35 kr. och årsomkostnaden blir c:a 2 kr. Av flera skäl torde det vara lämpligt att icke medräkna dylika kryddskåp i normal köksstandard. Antalet köksskåp bör anpassas noga efter det verkliga behovet av förvaringsutrymmen och arbetsplatser. Förutom diskbänk och arbetsbord med underskåp samt skafferi bör finnas porslinsskåp och städskåp samt dessutom några kökshyllor. Kostnaden för en dylik köksinredning inklusive målning är omkring 450 kr. och ingår alltså i årshyran med c:a 26 kr. I lägenheterna böra fönsterbänkarna utföras av sådant material att de tåla såväl vatten som sol. Marmorn är därför att rekommendera. Prisskillnaden mellan en fönsterbänk av oljemålat trä och av marmor är endast c:a 6 kr. per m, som snart sparas in på de lägre underhållskostnaderna. Ungefär 5 m beräknas åtgå till en 2-rumslägenhet och merkostnaden blir då c:a 30 kr. eller i hyra c:a 2 kr. För det stora flertalet hyresgäster torde kostnaden för öppen spis bli för stor. Denna uppgår nämligen till c:a 250 kr. per lägenhet inklusive kostnad för rökgångar även om en mycket enkel typ uppföres, eller omkring 2 % av hela byggnadskostnaden och årsomkostnaden blir 15 kr. Härtill kommer värdet av själva ytan och svårigheterna att inpassa en öppen spis i planlösningen. Även installation av porttelefon måste räknas såsom onödig lyx då det gäller den stora allmänheten. För ett hus med ett tjugotal lägenheter blir kostnaden c:a 125 kr. per lägenhet = c:a 7 kr. per år. En centralantennanläggning (ej att förväxla med s. k. centralradio) kan däremot vara mera motiverad. Kostnaden är omkring 75 kr. per lägenhet. Förutom det väsentligt prydligare utseendet av fastigheten genom att virrvarret av antenntrådar bortfaller, uppstå vissa direkta besparingar i fastighetens underhåll genom att hyresgästerna ej behöva borra sönder fönsterkarmar, spika sönder väggar, trampa sönder tegelpannor m. m., då de själva skola sätta upp sina antenner. Om dessa kostnader uppskattas till c:a 1 kr.

245 per lägenhet och år, blir årskostnaden för centralantenn c:a 3 kr. per lägenhet, varigenom en störningsfri mottagning av valfritt program kan erhållas. Balkonger förhöja visserligen betydligt lägenheternas värde men draga också relativt stora kostnader. Det ungefärliga priset inklusive merkostnad for balkongdörr är omkring 100 kr. per m eller för en relativt vanlig balkong-storlek omkring 250 kr. under förutsättning av enklast möjliga utförande. Detta utgör sålunda närmare 2 96 av de totala byggnadskostnaderna. Årskostnaden beräknas till omkring 15 kr. Med hänsyn härtill synes enligt de sakkunnigas uppfattning stor sparsamhet med balkonger böra iakttagas och endast sådana lägenheter förses med balkong, där belägenheten kan förväntas medföra särskilt stor glädje av denna. Placering av balkong i bottenvåning och mot gata bör undvikas. Börande möjligheterna till förbilligande av värme- och sanitetstekniska anläggningar i bostadshus ha ingenjörerna Erik O. Jonsson och N. Larsson i byggnadsstyrelsen på de sakkunnigas uppdrag utarbetat en promemoria, vilken som bilaga 2 är fogad vid detta betänkande. Utredningsmännen föreslå d a n bl. a. användning av enklare radiatortyper, ökad användning av friliggande ledningar, gemensamma vattenlås för disklåda och slasktratt, enklare pannrumsinredning, klenare dimensioner på vissa ledningar m. m. Genom tillvaratagande av dessa besparingsmöjligheter torde uppskattningsvis minst 100 kr. per lägenhet kunna sparas. Detta utgör omkring 0*7 5 96 av de totala byggnadskostnaderna, och motsvarar en hyressänkning av c:a 6 kr. per år. Även om det nuvarande läget på bränslemarknaden icke medgiver någon mera utsträckt användning av varmvatten, synes det dock i allmänhet vara anledning att utföra varmvatteninstallation i lägenheterna. Även om urtag göras i bjälklagen etc, kan det ej undvikas, att en framtida installation av varmvattenledningar m. m. blir mycket besvärlig att utföra och även med iakttagande av den största aktsamhet måste föranleda både puts- och målningsreparationer i en icke oväsentlig omfattning. Genom att slopa varmvattenmstallationen sparas omkring 150 kr. per lägenhet eller ungefär 1 96 av byggnadskostnaderna, Minskningen i hyreskostnad kan beräknas till 9 kr. per år. Härtill kommer ur fastighetsägarens synpunkt givetvis besparingen för själva varmvattnet, vilket ur hyresgästens synpunkt knappast blir någon minskning av utgifterna med hänsyn till den dyrbara uppvärmning av vatten på gasspis e. d., som i så fall måste ske. Rörande möjligheterna till besparingar å elektriska anläggningar i bostadshus har civilingenjör E. Heineman i byggnadsstyrelsen på de sakkunnigas uppdrag utfört en särskild undersökning, vilken som bilaga 3 är fogad till detta betänkande. Bland däri föreslagna förenklingar märkas användningen av utvändiga i stället för infällda väggapparater, slopandet av en väggkontakt per lägenhet, användning av s. k. kuhloledningar, enklare ringledningsinstallation m. m. Ingenjör Heineman anser för sin del, att kostnaderna för den elektriska installationen vid tillvaratagande av alla de besparingsmöjligheter, som antytts, skulle kunna minskas rätt avsevärt i moderna stadsfastigheter,'

246 i extrema fall kanske ända ned till hälften av vad som nu är brukligt, Detta skulle medföra en nedsättning av de totala byggnadskostnaderna med 1—2 96. Om kostnaderna för den elektriska installationen i allmänhet uppskattas till omkring 3 % av de totala, synes enligt de sakkunnigas mening de möjliga besparingarna med en försiktig beräkning kunna uppgå till 0-5 % av byggnadskostnaderna. Detta betyder ungefär 70 kr. per lägenhet, om besparingen angives på samma sätt som förut i denna framställning. Utöver ovanstående detaljer inom en byggnad kan ju snart sagt varje del av densamma och dess standard vara värd att belysa ur ekonomisk synpunkt. Detta gäller ej minst i vilken grad det kan vara ekonomiskt att utföra högklassig och därmed dyrbarare målning. Med den utveckling, som på senare tid skett och som tagit sig uttryck i leverans av på fabrik färdigbehandlade dörrar och köksinredningar, inträder denna fråga i ett nytt skede. Genom det industriella utförandet kan nämligen en från bygge till bygge likformig produkt erhållas, vilket motiverar ett noggrannare studium av den ekonomiskt lämpliga gränsen för antalet målningsbehandlingar och deras utförande. I detta samband kan nämnas, att från fabrik levererade färdigbehandlade lövträdörrar icke draga nämnvärt större kostnad än hittills använda oljemålade furudörrar. Även utrymmesstandarden skulle kunna inbegripas i en redogörelse förlägenhetens standard, men sedan ett visst ekonomiskt utförande av byggnad och lägenhet fastställts blir utrymmesstandarden helt beroende av hur stor del av familjeinkomsten, som kan reserveras till hyra. Tyvärr medför detta, att lägenheterna måste byggas relativt små, och någon inskränkning på nuvarande utrymmesstandard torde icke böra komma ifråga. Snarare borde kanske en del av de medel, som genom förenklad utrustningsstandard kunna inbesparas, helst användas till en ökning av utrymmesstandarden. I nuvarande kostnadssituation torde anspråken härutinnan knappast kunna ställas högre än att en minskning av lägenheternas areal åtminstone undvikes. I anslutning till det anförda kan den frågan ställas, hur det kommer sig, att en i vissa fall onödig lyx i utrustningsstandarden kunnat uppkomma samtidigt som utrymmesstandarden visserligen icke sänkts — vilket en allmänt utbredd vanföreställning gör gällande — men dock förblivit beklagligt låg. Anledningarna härtill synas vara flera. Av största vikt är givetvis den omständigheten, att inredningslyxen, som i allmänhet endast gällt vissa detaljer, kostar betydligt mycket mindre än ökat utrymme. Vid valet av lägenhet torde de hyressökande vidare oftast lättare fästa sig vid de synliga detaljerna i utrustningen än vid andra på längre sikt viktigare egenskaper. Då härigenom de mera exklusivt utrustade lägenheterna lättare kunna uthyras och för desamma en högre hyra kan erhållas, uppnås även bättre taxeringsvärden, vilket äger stor betydelse för belåningens skull. Vid värderingen tages i allmänhet mera hänsyn till de utgående hyrorna än till byggnadens konstruktion m. m., som dock i längden har betydligt större inverkan på fastighetens värde än vissa lyxdetaljer. Ofta torde taxeringsnämnderna icke i tillräcklig utsträck-

247 ning beakta ett konstruktivt gediget utförande. Detta kan i sin tur måhända sammanhänga med deras sammansättning. Det är nämligen ingalunda ovanligt, att endast någon enstaka medlem i taxeringsnämnden är byggnadsfackman, medan flertalet består av icke fackmän, vilka icke vid besiktning kunna bedöma sådana saker som t. ex. värmeisoleringen på en tegelmur, vilka ha stor betydelse för fastighetens driftsekonomi. Genom att taxeringarna förnyas vart femte år kan korrigering ske av taxeringsvärdet, om t. ex. svårare sprickbildning skulle ha uppstått på grund av olämpligt konstruktivt utförande, men någon premiering av det goda utförandet vid taxering av en nybyggnad sker dock ej genom en dylik framtida korrigering och då det gäller en god värmeisolering framkommer värderingen av densamma ej ens vid omtaxeringen. Fastigheten har då dessutom ofta bytt ägare och den, som uppförde huset, har i många fall ej någon större anledning att ur privatekonomisk synpunkt utforma byggnaden annat än med en ytligt påkostad standard. Sammanfattning. Byggnadskostnadssakkunniga, som bestämt vilja avråda från en sådan standardsänkning, som uppförandet av rena krisbostäder skulle innebära, anse den aktuella kostnadssituationen på byggnadsmarknaden vara så allvarlig att möjligheterna att inom vissa gränser sänka byggnadskostnaderna genom förändrade byggnadskonstruktioner och vissa modifieringar av utrustningsstandarden ha måst undersökas. En viss sänkning av de vid olika byggnadskonstruktioner f. n. tillämpade säkerhetsmarginalerna har därvid synts dem utgöra en utväg att rekommendera. De tillmäta därvid de av civilingenjör H. Lindqvist i bilaga 1 utförda beräkningarna stor betydelse. Det har vidare synts de sakkunniga vara av vikt att understryka önskvärdheten att de resultat, som av tidigare utredningar uppnåtts, rörande olika byggnadstekniska frågor i större utsträckning utnyttjas. Vissa besparingar synas dem även kunna ernås genom ett undvikande av den onödiga lyx ifråga om inredningsstandarden, som under de senaste åren i viss utsträckning brett ut sig. På ett något annat plan ligga slutligen de besparingar, som under en övergångstid kunna göras, genom att vissa tills vidare umbärliga element anskaffas först vid en senare tidpunkt, medan endast vissa förberedelser i nuvarande situation göras; besparingen härvidlag ligger främst däri, att priserna vid en framtida tidpunkt kunna väntas bli lägre än vad de äro just nu. Då de i detta kapitel behandlade besparingsmöjligheterna skola sammanfattas, uppstå betydande svårigheter att finna lämplig grund för en jämförelse. Denna torde böra sökas i sådana byggen, som representera genomsnittet av standarden i olika avseenden for de senaste årens byggnadsverksamhet. Då variationerna mellan olika fastigheter är mycket stora, är ett sådant genomsnitt svårt att finna. Hela den utrustning, som i den föregående framställningen hänförts till den umbärliga lyxen, torde knappast förekomma i särskilt många fastigheter. Vid jämförelse med olika fastigheter

248 torde det vara än den ena och än den andra detaljen, som skulle kunna »sparas». Besparingsmöjligheterna få räknas vid en jämförelse med vad som för fastighetsbeståndet varit i allmänhet förekommande. De sakkunniga ha vid en sådan kalkyl funnit sig kunna räkna med en besparing av c:a 2 % på bjälklags- och väggkonstruktioner, omkring 2 96 genom en minskning av rumshöjden från 2-7o m till 2-5o m, omkring 3 % genom att förvaringskontoren förläggas till källaren i stället för till vinden samt drygt 1 % genom förenklingarna i fråga om installationerna för värme, sanitet och elektricitet, alla procentsiffror därvid räknade på de totala byggnadskostnaderna (exklusive tomt). I vissa fall kunna en del av dessa besparingar ersättas av andra genom att lägenheterna icke utrustas med balkonger, kylskåp, öppna spisar och diverse smärre inredningsdetaljer av lyxkaraktär eller genom att byggnaderna placeras högre i förhållande till omgivande markyta eller planeras omsorgsfullare. Sammanräknande dylika besparingsmöjligheter ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att en sänkning av byggnadskostnaderna med omkring 8 96 torde böra kunna påräknas på nämnda vägar. Tillfälligtvis kunna fastigheterna därjämte uppföras utan att badkar, kylskåp o. d. tills vidare insättas. De sakkunniga vilja avslutningsvis framhålla, att de i sina kalkyler utgått ifrån, att de byggnader, för vilka statligt stöd ifråga om finansieringen kommer att sökas, skola underkastas viss kontroll genom statens byggnadslånebyrå. I samband med denna kontroll torde även få tillses att byggnadernas planering och utrustning göres sådan, att lägenheterna kunna uthyras till i stort sett nu rådande hyresnivå, vilket bl. a. torde förutsätta att här omtalade besparingsmöjligheter utnyttjas.

249 K A P I T E L 9.

Bostadsbyggandets flnansieringsvillkor. Det har i bilaga 4 framhållits, att räntekostnaderna under byggnadstiden spela en mycket underordnad roll för byggnadskostnaderna, men att däremot låneräntans höjd vid finansieringen av huset efter byggets avslutande blir en synnerligen betydelsefull faktor för bedömande av husets räntabilitet. På annat ställe har det påvisats, att för en byggnadsverksamhet skall kunna komma igång i nuvarande läge utan att kräva en väsentligt höjd hyresnivå, får räntan på prima kassalån — för sekundär- och tertiärlån i normal proportion därtill — ej ligga högre än 3V« 96. Härvid förutsattes, att tertiärlån enligt de villkor, som f. n. gälla för de statliga tertiärlånen kombineras med kassaoch sekundärlån med nämnda räntevillkor. Detta innebär, att ett över nuvarande låga nivå ökat bostadsbyggande ej kan komma igång under instundande byggnadssäsong på de villkor beträffande hyresnivån, som här tagits som utgångspunkt, om byggmästarna ej äro förvissade om att de på senhösten 1941 eller under de första månaderna 1942 kunna erhålla inteckningslån till en räntesats av 3V2 % för kassalånen. En sänkning av den allmänna räntenivån med 3/i—1 % skulle vara tillräcklig för att få ner inteckningslåneräntan till det önskade läget. Som framgår av bilaga 4 torde man knappast behöva räkna med några ogynnsamma konsekvenser för utbud och efterfrågan av kapital på marknaden genom en allmän räntesänkning av denna storleksordning. Den tidigare höjningen av marknadsräntorna har emellertid i vissa avseenden medfört en fastlåsning av den nuvarande räntenivån eller åtminstone skapat faktorer, som starkt försvåra en mera betydande räntesänkning. Fastställandet av 4 % för statens andra försvarslån torde också verka stabiliserande på ränteläget. Man torde därför allmänt räkna med, att den nuvarande räntenivån komer att bli bestående under den närmaste framtiden. Detta utesluter dock icke, att utbudsförhållandena på kapitalmarknaden kunna bli sådana, att räntenivån, trots de retarderande krafterna, pressas ner. För byggnadsproduktionen innebär detta, att det f. n. är omöjligt för en byggmästare, att vid igångsättande av ett bygge genom avtal med vederbörande kreditinstitut försäkra sig om, att kapital för konsolidering av byggnadskreditiv och leveranskrediter vid byggets avslutande står att erhålla till 3V2 % och utan denna förvissning kan han ej starta sitt bygge, såvida han ej spekulerar i en kraftig höjning av hyresnivån. Om man ej kan räkna med en räntepolitik av den art, att den allmänna räntenivån sänkes med ZU-—1 96, vilket givetvis vore den enklaste och ur

250 många synpunkter gynnsammaste lösningen av problemet, återstår endast en av staten genomförd differentiering av räntenivån till förmån för bostadsbyggandet. E n dylik kan tänkas genomförd på två vägar: antingen genom inrättande av en statlig bostadslånefond till det belopp som motsvarar en byggnadsverksamhet av önskad omfattning, ur vilken, oavsett marknadsläget lämnas prima kassalån till 3r/2 % — övriga lån till däremot svarande räntesatser — eller också en statlig garanti, att vid den tidpunkt husen stå färdiga, medel skola finnas tillgängliga på marknaden till en räntesats av 3V2 96 för kassalån. Inrättandet av en bostadslånefond motsvarar de metoder man i allmänhet tillämpat vid statlig finansiering av vissa slag av bostadsbyggen, för vilka marknaden saknat lämpliga organisationer. I regel har det därvid varit fråga om en statlig subventionering, vilken för övrigt endast omfattat en relativt obetydlig del av det totala bostadsbyggandet. I detta fall rör det sig emellertid även om bostadsbyggande av normal karaktär, som helst bör finansieras på normala vägar och med normala metoder. Att tillskapa ett statlig finansorgan vid sidan av redan existerande institut och sparbanker, vilket skulle driva fastighetsbelåning i konkurrens med dessa och på grund av de speciella omständigheterna i praktiken skulle erhålla monopol på den totala fastighetsbelåningen, torde icke vara något allmänt intresse. Det finnes redan en väl organiserad och i allmänhet väl fungerande kreditmarknad för primär- och sekundärlån. Tillkomsten av ett nytt institut eller organ kan ej åstadkomma någon ökning av det tillgängliga kapitalet; detta måste under alla förhållanden komma från den kapitalplacerande allmänheten. Det skulle därför endast betyda ökade omkostnader för det allmänna och underlåtenhet att utnyttja den sakkunskap på området, som redan finnes. Det andra alternativet, en statlig räntegaranti, är därför att föredraga, I princip innebär detta förslag, att staten garanterar de byggmästare, som under kontroll av viss statlig myndighet påbörjar byggen under nu instundande byggnadssäsong och som uppfylla vissa villkor, en viss inteckningsränta vid konsolideringen av deras byggnadskreditiv och leverantörskrediter, vilken ränta skall utgöra högst 3V2 % för prima kassalån och som för övriga lån skall ligga i normal proportion till denna bottenlåneränta. Byggmästarna skola sålunda beredas tillfälle att redan vid byggets igångssättande träffa avtal om sina fastighetslån till en fixerad räntesats. Om den allmänna räntenivån hösten 1941 eller nyåret 1942 sjunkit till en nivå, som motsvarar högst en ränta för på tio år bundna inteckningslån av 3V2 96 behöver garantin ej träda i kraft. Ligger marknadsräntan högre, exempelvis motsvarande en inteckningsranta på 4V2 96, inträder staten med en räntesubvention på 1 % per år, vilket, om byggnadsverksamheten får en omfattning av 300 miljoner kronor och räntegarantin omfattar 70 % härav, innebär en årlig utgift för statsverket av 2-1 miljoner kronor. Om oförutsedda händelser ej inträffa, torde man knappast behöva räkna med en räntenivå, som ligger högre än den nuvarande, vilken motsvarar c:a 4"ä5 % för bundna kassalån och

251 4—4V2 % för sparbankslån. Räntesubventionen skulle då komma att ligga mellan 0-5 o och 0*8 5 %, d. v. s. den skulle ej oväsentligt understiga 1 %. Räknar man med en viss marginal för fluktuationer i Stadshypotekskassans obligationer kan man sätta 1 % som maximigräns och ovannämnda belopp på 2-1 miljoner kronor torde därför kunna betraktas som maximum för den årliga kostnaden för den statliga subventionen. Räntegarantin bör omfatta en period av högst tio år, vilket motsvarar den period, efter vilken hypotekskassans och bostadskreditkassans nyemitterade obligationer kunna konverteras. Detta innebär, att byggmästarna erhålla inteckningslån, bundna upp till tio år. Undantag härifrån utgör dock lån upptagna hos sparbankerna. Rätt att utlämna dylika statsgaranterade lån skulle tillkomma stadshy poteksföreningarna, bostadskreditföreningarna, inteckningsbolagen och hypotekskassorna, tomträttskassorna, postsparbanken och de enskilda sparbankerna. Utan att på detta stadium kunna ingå på en diskussion av alla kredittekniska detaljer, som beröras av förslaget, vilja de sakkunniga dock påpeka några av de speciella omständigheter som föreligga i de olika fallen. Innan förslaget genomföres, måste givetvis de tekniska detaljerna diskuteras, varvid hänsyn måste tagas till de olika institutens reglementen, sparbankslagstiftning m. m. 1. Stadshypoteksföreningarna. Likviden för det av en förening beviljade lånet utlämnas i regel i form av Stadshypotekskassans obligationer till ett mot lånet svarande belopp, vilka obligationer, ofta genom kassans försorg försäljas på marknaden. Låntagarens verkliga ränta motsvaras av den nettoränta, som uppnås vid försäljningen av obligationerna, sedan avdrag gjorts för omkostnaderna vid försäljningen. Låntagaren har sålunda att erlägga dels den nominella räntan å obligationerna, dels omkostnaderna vid försäljningen och den eventuella kapitalrabatten, om obligationerna försålts till kurs, som understiger parikursen. Detta sistnämnda belopp, omkostnader och kapitalrabatt, kan betalas genom årliga avbetalningar, som inräknas i räntan. Användes denna metod kan man säga att den av kassan använda låneformen föga avviker från den låneform, vid vilka lånelikviden utlämnas kontant i stället för i obligationer. Om sålunda vid försäljning av obligationerna det konstateras att nettoräntan överstiger 372 %, skall låntagaren endast inbetala 3V2 % å lånebeloppet till hypoteksföreningen, medan mellanskillnaden årligen inbetalas till föreningen av staten under de tio åren. Skulle likvid ha utlämnats till låntagaren i obligationer med en kortare återstående löptid än tio år till konverteringsrättens inträdande, kan om ränteläget det medger konvertering äga rum före tioårsperiodens slut, eventuellt till 3V2 96 eller därunder, varvid statens räntegaranti upphör att gälla. Huruvida hypoteksföreningen i stället skall betala den reducerade räntan till stadshypotekskassan och räntesubventionen sålunda inbetalas till kassan i stället för till respektive föreningar är en lämplighetsfråga, som ej har principiell betydelse.

252 Det förvaltningsbidrag, som föreningarna ha rätt att utkräva av låntagarna, bör inräknas i den fastställda räntan. Möjlighet bör beredas hypoteksföreningarna att träffa låneavtal med byggmästarna redan vid byggets påbörjande. 2. Bostadskreditföreningar, inteckningsbolag och hypotekskassor samt tomträttskassor. Dessa institut anskaffa medel för en utlåning, vilken omfattar såväl primär- som sekundärlån, genom att vid behov upptaga lån på marknaden. Normgivande för räntesubventionen blir å ena sidan den räntesats, som för den typ av fastighetslån det i varje enskilt fall gäller, normalt motsvarar en bottenlåneränta på 3V2 96 och å andra sidan den räntesats, som vederbörande institut vid det tillfälle då lånet utlämnas själv får betala för nya lån på marknanden. Den så fastställda subventionen skall årligen utbetalas till vederbörande institut. Förvaltnings- och andra bidrag böra inräknas i den fastställda räntan. Även i detta fall bör, då sådan möjlighet ej redan nu föreligger, vederbörande institut beredas möjlighet att träffa låneavtal på förhand. 3. Postsparbank och enskilda sparbanker. Sparbankerna skilja sig från de ovan nämnda instiuten genom att de anskaffa medlen för sin fastighetsbelåning genom en inlåning, för vilken en varierande ränta erlägges. Medan kassorna och inteckningsbolagen binda sig gentemot sina långivare för en tid av minst tio år, kunna sparbankerna när som helst justera sina räntesatser. E n ändring i inlåningsräntan för automatiskt med sig en ändring av utlåningsräntan för utestående lån. Visserligen äga vissa sparbanker rätt att lämna bundna lån, men denna rätt är så starkt begränsad, att man i föreliggande fall ej kan föreskriva att lånen skola vara bundna, Den årliga subventionen kan sålunda för deras vidkommande ej fixeras för de tio åren utan kommer att variera med deras in- och utlåningsräntor. Låntagaren erhåller ett lån till 3V2 % för kassalån eller av mot lånets kvalitet svarande högre ränta, Så länge sparbankernas utlåningsränta för kassalån ligger högre än 3V2 %, inbetalas mellanskillnaden av staten. Subventionen kommer sålunda att fluktuera och det föreligger därför risk för att staten får betala väsentligt mer i subvention än vad som ovan angivits som ett troligt maximum. Å andra sidan föreligger den chansen att sparbankernas utlåningsränta sjunker till eller under 3V2 96, då räntegarantin helt upphör. Under nuvarande omständigheter förefaller det vara ett intresse för kreditinstitutioner, som normalt helt eller till väsentlig del ägna sig åt fastighetsbelåning, att bostadsbyggnadsverksamheten icke helt avtynar utan bedrives i den omfattning, som reala och finansiella resurser tillåter och bostadsmarknadsläget påkallar. Liksom man nu har anledning att ställa anspråk på att materialleverantörer, arbetare och andra i byggnadsverksamheten intresserade parter lämna sina bidrag till en allmän sänkning av kostnadsnivån, synes

253 man också böra räkna med sänkta anspråk från kreditförmedlarnas sida beträffande ersättningen för låneförmedlingen. Då de av vissa kreditinstitutioner på området uttagna förvaltningsbidragen äro avsedda att inräknas i den ränta, vilken av staten garanteras, innebär detta att dessa bidrags höjd direkt komma att påverka storleken av den eventuellt erforderliga subventionen. J u lägre dessa bidrag sättas, dess mindre blir därigenom det belopp, som av statsmedel vid visst ränteläge på kapitalmarknaden behöver tillskjutas och desto större kan den byggnadsverksamhet bli, som möjliggöres med en och samma kostnad för statskassan. Bidragens höjd torde därför få fastställas i samband med genomförandet av det här skisserade stödsystemet. Hittills har endast diskuterats frågan om den statliga lånegarantin, vilken fråga även onekligen framstår som den viktigaste i detta sammanhang. Under nuvarande osäkra förhållanden kan man dock ej förbise den risken, att marknaden överhuvud taget ej kan ställa medel till förfogande. Så var exempelvis förhållandet under en eller ett par månader våren 1940. Vad sparbankerna beträffar, ha anspråken från insättarna under de senaste tolv månaderna medfört att de kunnat lämna nya lån endast i begränsad utsträckning. Räntegarantin måste därför kompletteras med en garanti från statens sida, att om marknaden, när de nya husen stå färdiga, ej kan ställa nödiga medel till förfogande, kommer staten att träda emellan. Enklast förefaller detta kunna ske genom att riksbanken bemyndigas köpa ovannämnda kreditinstitutioners obligationer och att lämna sparbankerna nödiga krediter inom den för statsgarantin uppdragna ramen. Dylika obligationsköp tillhöra riksbankens normala transaktioner. Lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar ha lämnats av riksbanken till sparbankerna under det gångna året och utgöra därför ej heller någon nyhet. E t t dylikt stöd för marknaden ligger helt i linje med riksbankens uppgift att sörja för penningmarknadens likviditet. De villkor till vilka riksbankens lån skola lämnas kunna ej på förhand fastställas men i princip böra de vara så beskaffade att låntagarna varken göra vinst eller förlust på sin upplåning. Några risker av penningpolitisk natur torde man ej behöva befara av ett riksbanksingripande av denna art. Riksbanken skulle nämligen ej behöva ingripa allmänt stödjande annat än i en situation, då likviditeten på penningmarknaden vore hårt ansträngd. Ett isolerat stöd exempelvis till sparbankerna, för att möjliggöra deras medverkan till en expansion av byggnadsverksamheten, skulle även i en annan penningpolitisk situation ej medföra några penningpolitiska risker på grund av dess relativt begränsade omfattning. Denna sparbankernas medverkan är av största betydelse för programmets genomförande, om man skall kunna stimulera byggnadsverksamheten utanför städerna.

254 K A P I T E L 10.

Vissa administrativa frågor. I de föregående kapitlen 5—9 ha inventerats de möjligheter till reduktion av de årliga kostnaderna för nybyggda bostadsfastigheter, som enligt den uppfattning, de sakkunniga ha kunnat bilda sig under utredningsarbetets fortgång, nu föreligga. Enligt den förhandssummering, som gjordes i kapitel 3, kräves för uppnående av syftet att bringa årskostnaderna för nybyggda bostäder i paritet med dem för redan befintliga, likvärdiga lägenheter sänkning av såväl fastighetskostnader (egentliga byggnadskostnader och tomtpris) som räntan för fastighetslån. De sakkunniga ha på grundvalen av tekniska utredningar ansett sig kunna konstatera, att genom förenkling och rationalisering av byggnadernas utförande utan åsidosättande av likvärdighetskravet en reduktion av omkring 8 % av byggnadskostnaden i typiska fall bör kunna åstadkommas, att tomtkostnaderna genom naturlig, konjunkturmässig tillbakagång böra kunna sänkas, likaledes i typiska fall, med omkring 30 % samt att en reduktion med 12 å 15 % på hela lönekostnaden kan försiggå utan att byggnadsarbetarnas lönevillkor bli sämre än jämförliga löntagargruppers; i fråga om de samlade materialkostnaderna har sänkningsmöjligheten icke ansetts tillräckligt säker för att kunna inräknas i reduktionskalkylen, eftersom chansen till prissänkningar på vissa håll genom effektivare priskontroll uppväges av risken för prisstegringar på andra håll till följd av utanför byggnadsmarknaden liggande omständigheter. Tillvaratagas dessa möjligheter till reduktion av fastighetskostnaderna, förutsattes vidare, att finansieringsvillkoren för nybyggda bostadsfastigheter förbättras i förhållande till de nu rådande; för detta ändamål har föreslagits en kombination av tertiärlån enligt nu gällande regler och statlig garanti för kapitaltillgång till en bottenlåneränta av 3-5 % och därtill avpassade villkor för sekundärkredit. Förutsättningarna för att nå det uppställda målet innefatta sålunda såväl statliga stödåtgärder, främst i fråga om kreditförsörjningen, som anpassning av de för fastighetskostnader och årliga kostnader i övrigt bestämmande faktorerna, nämligen tomtpriser, vilket till väsentlig del är en kommunernas angelägenhet, lönerna, varom arbetsmarknadsparterna ha att ingå överenskommelse, materialpriserna, i vilka materialindustriernas intresse för byggnadsverksamhetens fortsatta bedrivande får sitt uttryck, samt byggnadernas utförande, vilket i första hand är en byggnadsföretagarnas sak. .Det är under sådana förhållanden naturligt, att till de statliga finansiella stödåtgärderna, vilka i nuvarande läge torde vara problemets avgörande strategiska faktor, knytas villkor som innebära, att de övriga förutsättningarna uppfyllas.

255 Dylika villkor kunna visserligen icke formuleras i rigorösa regler. I olika sammanhang i det föregående har framhållits, att smidig, diskretionär prövning av de enskilda fallen måste ske, t. ex. beträffande tomtpriserna med hänsyn till den förut bedrivna tomtpolitiken. Men det ligger stor vikt uppå, att prövningen av huruvida förutsättningarna beträffande byggnadsmarknadsfaktorernas anpassning äro uppfyllda icke blir släpphänt. I kapitel 3 ha de sakkunniga framställt som synpunkt, att det för den framtida bostadsstandardsutvecklingen och därmed även för den framtida byggnadsmarknadsutvecklingen kan riskeras en minst lika stor skada genom definitiv höjning av bostadskostnadsnivån som genom en till allmän akut bostadsbrist ledande, fortsatt stagnation av bostadsbyggnadsverksamheten. Prövningen av byggnadsverksamhetens lämpliga omfattning med hänsyn till läget på bostadsmarknad, arbetsmarknad och kapitalmarknad samt till hushållningen med knappa råvaror tillkommer givetvis primärt Kungl. Maj:t. Då även den närmaste utvecklingen av de allmänna ekonomiska och politiska förutsättningarna för byggnadsverksamheten innehåller många ovisshetsmoment, synes det de sakkunniga lämpligt att disposition av de statliga stödåtgärder, som kunna komma att beslutas, sker efter sådana linjer, som av chefen för socialdepartementet angåvos i Kungl. Maj:ts proposition nr 237 till 1940 års lagtima riksdag, nämligen »att åtgärder som ha avseende på bostadsbyggandet betraktas som en beredskap, vars ikraftsättande efter Kungl. Maj:ts bedömande göres beroende av situationens utveckling. De medel som kunna komma att anvisas till stödjande av byggnadsverksamheten, böra i enlighet med detta betraktelsesätt icke omedelbart till hela beloppet ställas till respektive förvaltningsorgans förfogande utan utportioneras på sätt, som kan finnas lämpligt med hänsyn till utvecklingen av läget på bostadsmarknad och arbetsmarknad.» Till det sista är givetvis att lägga även hänsynen till utvecklingen av den finans- och penningpolitiska situationen samt hushållningen med knappa råvaror. Ställningstagande till frågan huruvida byggnadskostnadernas anpassning uppfyllt de villkor, som må vara ställda för att statens finansiella stöd skall utgå, kan i vissa fall icke tillkomma det lånebeviljande centrala organet. Detta gäller främst beträffande lönerna inom byggnadsfacken. v Inom den ram, som för det kreditbeviljande organet ges genom Kungl. Maj:ts dispositioner beträffande anvisade medel för stödåtgärder, bör centralorganet därjämte ha att beakta materialhushållningens krav och frågor rörande arbetsmarknadsläget på särskilda orter i och med samråd med industrikommissionen respektive arbetsmarknadskommissionen. Byggnadsproduktionens tidskrävande natur förutsätter därvid att t. ex. tilldelningen av knappa byggnadsråvaror, särskilt järn, till bostadsproduktionen inom ramen av en allmän plan för råvaruhushållningen fastställes för tillräckligt långa perioder. I materialprisfrågor torde clet kreditbeviljande organet ha att samråda med priskontrollnämnden. När på sätt, här skisserats, de allmänna förutsättningarna för den statliga

256 finansiella stödverksamheten givits, bör det ankomma på det lånebeviljande organet att pröva huruvida i de enskilda fallen villkoren för det statliga stödet uppfyllts. Här åsyftas i första hand tertiärlånegivning och ställande av kreditgarantier av det slag, som föreslagits i det föregående, varvid statens byggnadslånebyrå är centralorgan. Enahanda prövningsförfarande bör i tilllämpliga delar komma till användning i fråga om övriga former för statligt stöd åt enskild byggnadsverksamhet, sålunda låne- och bidragsverksamheten till förmån för barnrika familjers bostadsförsörjning och för pensionärshem samt den i egnahemsstyrelsens regi bedrivna låne- och bidragsverksamheten till stöd för byggnadsverksamheten på landsbygden; beträffande den offentliga byggnadsverksamheten sker ju prövningen i särskild ordning. Då den mest omfattande prövningen — bortsett från individuell behovsprövning — borde krävas vid tertiärlånegivning och ställande av kreditgarantier anknytes den fortsatta diskussionen därtill. Såsom i det föregående visats, ger kombinationen av tertiärlån enligt nuvarande regler och sådana villkor för botten- och sekundärlån, som föreslagits, en total kapitalkostnad, som överensstämmer med den före krisen vid sedvanliga finansieringssätt gällande. De sakkunniga ha därför icke föreslagit några förändringar i reglerna för räntesatser, amorteringstider och belåningsgränser beträffande tertiärlånen. I ett visst hänseende, som rör prövningen av belåningsobjekten, synes dock en ändring vara påkallad. F. n. gäller, att lån ej må överstiga »beträffande flerfamiljshus vare sig tjugo procent av det värde å fastigheten , som statens byggnadslånebyrå godkänt, eller tjugo procent av det taxeringsvärde, som åsättes fastigheten »; i fråga om enfamiljshus avgör endast den förra värderingen. Det är otvivelaktigt, att bundenheten till taxeringsvärdet i vissa fall kan få en prohibitiv verkan, som icke väl överensstämmer med verksamhetens syften. De sakkunniga hålla visserligen före, att belåning efter byggnadsvärde icke bör ifrågakomma, när det icke gäller på bestämda bostadssociala motiv tillkomna och offentligt eller halvoffentligt förvaltade fastigheter, utan att ett avkastningsvärde bör läggas till grund. Erfarenheten visar dock, att taxeringsnämnder stundom göra sin värdering utifrån en uppfattning om den sannolika framtidsutvecklingen, som icke utan vidare kan accepteras såsom normerande för bedömning av bostadsmarknadsläge och byggnadsbehov på orten. Det synes därför lämpligt, att vid beviljande av tertiärlån även för flerfamiljshus lånebelopp och lånegränser — såsom nu sker beträffande enfamiljshus — bestämmas i förhållande till ett av byggnadslånebyrån fastställt värde, beräknat såsom avkastnings värde. — Tertiärlånens nu gällande regler och tillämpningsområde synas i övrigt väl ägnade att tillgodose det nu ifrågavarande syftet. I flertalet fall torde, såsom förutsättningarna för bostadsbyggande nu äro, ansökan om tertiärlån och om kreditgaranti komma att kombineras. I vissa fall, t. ex. vid egnahemsbyggande, där byggaren förmår göra en större insats av eget kapital eller arbete, torde däremot finansieringsbehovet kunna täckas

257 enbart med kreditgaranti. I sådana fall bör ansökan om enbart kreditgaranti på samma satt som en ansökan om tertiärlån genom förmedling av kommunalt formedlmgsorgan och med dettas prövning och yttrande ställas till byggnadslanebyrån, som i sedvanlig ordning har att pröva ansökan. Den nuvarande situationen och det bostadsmarknadspolitiska syfte som de sakkunniga uppställt för de föreslagna åtgärderna, syftet att förse bostadsmarknaden med nyproducerade bostäder till årliga kostnader, som icke väsentligt överstiga de för likvärdiga bostäder gällande, kräva att granskningen av de framlagda kostnadsberäkningarna, av beskrivningarna av byggnadens utförande och utrustning samt av byggnadsföretagarens kvalifikationer göras strängare än som under vanliga förhållanden är påkallat och göras efter de linjer som uppdragas av villkoren beträffande kostnadsfaktorernas anpassning for statens finansiella stöd. Läget och syftemålet motivera enligt de sakkunnigas mening även en viss kontroll från det kreditbeviljande organets sida av de hyror, som skola åsättas fastighetens lägenheter. Slutligen böra villkor beträffande tiden för byggnadsföretagets utförande uppställas med sylte att påverka byggnadsverksamhetens säsongrörelser. I fråga om vissa delar av den prövning av kostnadsberäkningar och utförande som skulle ankomma på det kreditbeviljande organet, har i föregående kapitel talats. Beträffande de tomtpriser, som få inräknas i fastighetskostnaden, har föreslagits, att dessa i allmänhet icke få överstiga den år 19o5 pa orten gällande nivån; dock måste möjligheten till diskretionär prövning ! de särskilda fallen hållas öppen. I fråga om lägenhetsutrustning och byggnadskonstruktioner bör granskas, att all den förenkling och rationalisering ar genomförd, som kan ske utan att lägenheternas klass avsevärt sjunker och därmed påverkar deras konkurrensförmåga på bostadsmarknaden samt fastighetens värde på längre sikt. Prövningen bör i detta hänseende sålunda icke ensidigt taga sikte på lägsta möjliga kostnader, oavsett kvalitet utan även pa fastighetens möjligheter att i framtiden hävda sin ställning på b fastighetsmarknaden. ^ Möjligheten att genom icke kvalitetssänkande rationalisering nå billigare kostnader ar i hög grad beroende av kapaciteten hos byggnadsföretagarna och deras personal, deras tekniska duglighet och ansvarskänsla. Vissa av de besparingsmöjligheter som diskuterats i kapitel 8 samt i bilaga 1 äro beroende av att arbetet är anförtrott företag med kapabla ledare och verkmästare Det har även framhållits vikten - även ur besparingssynpunkt - av att den tekniska kontrollen över byggnadsföretag är tillfredsställande. I nuvarande situation borde man kunna räkna med, å ena sidan att krisen medfört en sovring bland byggnadsföretagarna med höjning av den genomsnittliga kapaciteten som följd och å andra sidan att byggnadsnämnderna genom den starka reduktionen i byggnadsverksamhetens omfattning skola kunna ägna varje särskilt byggnadsföretag en mera ingående och fortlöpande kontroll. I sådant fall bor i kostnadsförbilligandets intresse vissa av de säkerhetsföreskrifter, 39 41

258 som under vanliga förhållanden av byggnadsnämnderna ansetts nödvändiga eller lämpliga kunna mildras; exempel härpå givas i kapitel 8 och bilaga 1. E n förutsättning härför är emellertid, att stora krav ställas på byggnadsföretagarnes duglighet. Centralorganet bör därför icke endast fästa avseende vid lånesökandes ekonomiska kvalifikationer utan även i samverkan med de lokala förmedlingsorganen och byggnadsnämnderna hävda kraven på byggnadsföretagarnas tekniska kapacitet. — De sakkunniga ha icke ansett sig ha anledning att i detta sammanhang ingå på den omtvistade frågan om licensiering av byggmästare. Med de betingelser för bostadsbyggnadsverksamheten, som krisen framkallat torde man kunna utgå ifrån att den övervägande delen av allt bostadsbyggande under följande år kommer att vara beroende av statliga stödåtgärder. Det synes under sådana omständigheter vara en naturlig sak, att det inflytande över bostadsbyggandet, som härigenom skapas åt offentliga organ, sättes in för att påverka byggnadsverksamheten i säsongutjämnande riktning. I fråga om de av 1933 års riksdag beslutade nybyggnadslånen gavs en föreskrift om tiden för byggnadsföretagets utförande, som hade syftet att bidraga till säsongutjämning. Nybyggnadslåneverksamheten, liksom tertiärlåneverksamheten hittills, ha emellertid icke haft den omfattning, att de i mera avsevärd grad påverkat den totala bostadsproduktionens storlek och fördelning på året; därför har icke heller nämnda föreskrift kunnat vara nämnvärt effektiv i att påverka den samlade byggnadsverksamhetens säsongförlopp. Helt annorlunda måste givetvis förhållandena gestalta sig, när större delen av all bostadsbyggnadsverksamhet blir beroende av statliga finansieringsåtgärder, när undantaget blir regel. Det synes de sakkunniga ytterst angeläget, att till beviljandet av tertiärlån och kreditgarantier knytes villkor beträffande tiden för byggnadsföretagets utförande. Detta villkor kan icke ges en formulering, som hänvisar alla av statliga finansieringsåtgärder hjälpta byggnadsföretag till utförande under viss tid. Villkoren måste i praktiken utformas under samverkan mellan det centrala organet och de lokala byggnadsnämnderna och under hänsynstagande till förhållandena på varje särskild ort på sådant sätt, att största möjliga utjämning av den samlade byggnadsproduktionen på orten under året uppnås. Därvid måste givetvis även offentliga byggnadsföretags planering under ömsesidig hänsyn från respektive organs sida sättas in som ett led i utjämningssträvandet. Såvitt de sakkunniga kunna förstå, skall det under en tid, då större delen av all bostadsproduktion är beroende av offentligt finansiellt stöd vara möjligt att enbart medelst de till statlig långivning och kreditgaranti knutna villkoren angående tiden för byggnadsföretagens utförande i mycket väsentlig grad utjämna byggnadsproduktionens säsongväxlingar. För det närmaste året tillkommer en annan omständighet, som i och för sig verkar i utjämnande riktning. Till följd av förlamningen av företagarinitiativen inom bostadsbyggandet under det gångna året torde omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamhet, som under den närmast följande tiden kan hinna sättas igång, även

259 om statliga stödåtgärder beslutas, att bli förhållandevis begränsad. Mot bakgrunden av den utveckling av bostadsbehovet, som i det föregående undersökts, synes det sannolikt, att under senare delen av år 1941 en avsevärd bostadsbrist kommer att göra sig gällande, vilken, om statliga stödåtgärder så göra möjligt, bör driva fram en växande produktion. Allra tidigast under sommaren 1942 torde det kunna bli fråga om att i säsongutjämningens intresse eventuellt hejda och till efterföljande vinterhalvår hänvisa utförandet av byggnadsföretag, för vilka förutsättningar i övrigt finnas. Det ter sig nu omöjligt att bedöma, huruvida och när bostadsbyggandet i framtiden kan komma att på nytt i huvudsak bli oberoende av statliga finansiella stödåtgärder, i vilket fall de därtill knutna villkoren icke längre skulle vara tillräckliga som instrument för en säsongutjämning. Det bör dock beaktas, att blott och bart brytandet av den traditionella säsongkaraktären under en måhända relativt kort period i och för sig innebär förbättrade utsikter till jämnare produktion även fortsättningsvis, också om de direkta reglerande åtgärderna skulle komma ur kraft. Även om de sakkunniga anse att för den närmaste framtiden möjligheterna till effektiv säsongutjämning enbart genom villkoren till de statliga stödåtgärderna äro tillräckliga, inse de väl, att i framtiden andra åtgärder kunna vara påkallade för att bevara jämnheten i produktionsutvecklingen. Som en förutsättning för bestående utjämning framstår härvid ikraftsättande av 47 § i hyreslagen, enligt vilken Kungl. Maj:t äger förordna, att hyresavtal må uppsägas till upphörande den 1 april, oavsett om hyrestiden enligt avtal utgår den 1 oktober; åtgärder för sådant ikraftträdande synas omedelbart böra vidtagas. Enligt de sakkunnigas tidigare antydda mening, skulle en sådan åtgärd i och för sig knappast ha större verkande kraft. Om däremot andra drivkrafter verka direkt på produktionen i utjämnande riktning torde skapandet av två effektiva fardagar få anses som en förutsättning för utjämningens realiserande under normala förutsättningar. E n sådan i lönesystemet inbyggd drivkraft till kontinuerlig produktion ha de sakkunniga rekommenderat i kapitel 7:3. Utan att i detta sammanhang ingå på detaljerade förslag, då, såsom anförts, för den närmaste framtiden åtgärder utöver dem, som kunna anknytas till de finansiella stödåtgärderna, icke synas behövliga, vilja dock de sakkunniga peka på vissa möjligheter, vilka böra tagas under övervägande för säkerställandet av säsongutjämningen som alternativ till den direkta reglering, som det statliga finansiella stödet möjliggör, för den händelse dennas förutsättning skulle falla bort. En väg är att till byggnadsnämndernas åligganden foga tillsynen av att byggnadsföretags igångsättande och bedrivande sker på sådant sätt, att ortens samlade byggnadsverksamhet utjämnas, och att på lämpligt sätt giva uttryck häråt i föreskrifterna för byggnadslov. Därest bestående olikheter i de ekonomiska betingelserna för sommar- respektive vinterbygge skulle komma en sådan administrativ reglering att framstå som diskrimination, synes en obetydlig utjämningsavgift, lagd på sådan byggnadsverksamhet, som huvudsakligen bedrives på sommarhalvåret, till fördel i form av ett utjämnande till-

260 skott för byggnadsföretag, som huvudsakligen drivas under vinterhalvåret vara värd övervägande. I närvarande situation äro dock, såsom ovan utvecklats, dylika anordningar knappast aktuella. Prövningen i samband med beviljandet av tertiärlån och kreditgarantier beträffande kassa- och sekundärlån liksom av dessa> var för sig bör enligt de sakkunnigas mening innefatta även hyrorna i de bostadsfastigheter, som tillkomma med statligt stöd och detta icke endast på sätt, som kräves för bedömning av fastighetens avkastningsförmåga, utan som en verklig kontroll över hyressättningen. Hyrorna i de med statshjälp finansierade fastigheterna böra godkännas av det kreditbeviljande organet på samma sätt som sker beträffande subventionerade hyreslägenheter för barnrika familjer, under beaktande av det bostadsmarknadspolitiska syfte, som de statliga finansiella åtgärderna avse att tjäna. Denna hyreskontroll bör dock vara tidsbegränsad, och lämpligen omfatta fem år. Syftet med de föreslagna åtgärderna är icke att framskapa en särskild klass av bostadsfastigheter med subventionsprägel utan att söka naturligt infoga nya bostadsfastigheter i bostadsbeståndet på sådana villkor, att de icke verka som sprängämne på den allmänna hyresnivån. Då de nybyggda fastigheterna emellertid tillföras bostadsmarknaden vid en tid av på många orter utpräglad bostadsbrist, är tidsbegränsad kontroll över hyrorna nödvändig för att förhindra att åtgärder, som syftat till nedhållande av hyresnivån, icke förfelas därutinnan utan i stället komma byggnadsföretagare och fastighetsägare till godo. Om och när en allmän hyresövervakning genomföres, torde kontrollen av hyrorna i de med statligt finansiellt stöd tillkomna bostadsfastigheterna — efter att hyrorna första gången godkänts av det kreditbeviljande organet — kunna överföras till de lokala organ, som kunna få att handhava den allmänna hyresövervakningen.

261 K A P I T E L 11.

Utvecklingen av byggnadskostnaderna på landsbygden. 1. Byggnadskostnadssakkunnigas enkät. E n mera omfattande statistisk belysning av byggnadskostnaderna på landsbygden och av dessas betydelse för jordbruk av olika storlek och i olika delar av landet har tidigare saknats. Den utförligaste undersökningen härav finnes i ett arbete av Nanneson, Byggnadskapitalets storlek vid svenska jordbruk, vilket utkom 1924 (Kungl. Lantbruksakademiens handlingar 1924). Därjämte har Myrdal i »Cost of Living in Sweden 1830—1930» (Stockholm 1933), uträknat en byggnadskostnadsindex för tiden 1830—1913, grundad på räkenskaperna för av Uppsala universitet utarrenderade gårdar i Stockholms, Uppsala och Västmanlands län; denna index torde få anses närmast mäta utvecklingen av byggnadskostnaderna på landsbygden. E n av byggnadskostnadssakkunnigas första åtgärder, var att söka erhålla en överblick över byggnadskostnadernas förändringar på landsbygden under de senaste årtiondena. Vi ha sålunda utarbetat vissa frågeformulär, vilka utsänts dels till hushållningssällskapen, dels genom egnahemsstyrelsen till egnahemsdirektörerna, dels slutligen till stiftssekreterarna med anhållan, att dessa måtte anmoda stiftsjägmästarna och ett antal boställsnämndsordförande att ifylla desamma. Formulären voro av två olika typer. På det ena — formulär A — skulle uppgift lämnas rörande gårdar, på vilka byggnader uppförts under åren 1925—1939. Uppgifterna avsågo gårdens taxeringsvärde och åkerareal, de uppförda byggnadernas storlek och byggnadssätt, tidpunkten och kostnaderna för deras uppförande med angivande av vad som därvid beräknats för byggherrens egen insats av arbete och material, beräknad kostnad för byggnaderna om de i stället uppförts i mitten av 1939 m. m. P å det andra formuläret ställdes några mera allmänna frågor rörande dels orsakerna till byggnadskostnadernas stegring under senare år, dels möjligheterna att nedbringa desamma. Dessutom begärdes upplysning om entreprenad- och ackordssystemens förekomst i olika trakter samt om användningen av jordbrukets eget folk vid byggnadsarbete på landsbygden. Formulären återges på sid. 383—386 i slutet av betänkandet. Från varje uppgiftslämnare begärdes uppgifter enligt formulär A för om möjligt ett tiotal gårdar. Svar ha inkommit från 21 egnahemsdirektörer, 1 20 hushållningssällskap 1 samt ett 40-tal stiftsjägmästare och boställsnämndsordförande. Sammanlagt inkommo uppgifter för närmare 500 gårdar, av vilka dock en del varit ofullständiga och icke kunnat utnyttjas. 1 Hela antalet egnahemsdirektörer och hushållningssällskap i landet uppgår som b e k a n t till 26. — N å g r a långt efter de övriga inkomna svar ha vid bearbetningen i detta och n ä s t a kapitel icke k u n n a t beaktas.

262 Det hade ursprungligen varit de sakkunnigas avsikt att begränsa sina statistiska bearbetningar till gårdar, där samtliga byggnader uppförts efter 1925. Detta har emellertid icke varit möjligt att genomföra. Vid bearbetningen av de inkomna uppgifterna ha därför genomgående bostadshus, ekonomibyggnader och i förekommande fall lantarbetarebostäder hållits åtskilda. P å grund av den skyndsamhet, varmed vi haft att bedriva vårt utredningsarbete, ha uppgiftslämnarna erhållit en förhållandevis kort tid för formulärens ifyllande och de framställda frågorna ha utvalts med hänsyn härtill. Sålunda ha uppgifter rörande byggnadernas mått eller mera detaljerade beskrivningar av deras utförande icke begärts, ehuru sådana uppgifter ur byggnadstekniska synpunkter skulle vara av stort intresse. De lämnade uppgifterna äro måhända i vissa avseenden icke fullt exakta. Noggranna kostnadsredovisningar kunna svårligen erhållas från jordbrukarna. Särskilt torde värderingen av jordbrukarnas insatser i form av eget arbete och eget material vid byggnadernas uppförande vara i viss mån godtycklig och att döma av de erfarenheter, som i liknande fall gjorts i andra sammanhang, sannolikt ligga i underkant. Å andra sidan kan hävdas, att vad som för byggnadsverksamheten på landsbygden är avgörande just är hur jordbrukarna själva bedöma byggnadskostnaderna och icke hur dessa skulle bli, om de räknades enligt stadsmannanäringarnas bokföringsprinciper. Ur ett så begränst material som detta få slutsatser givetvis endast dragas med viss försiktighet. Härvid bör dock beaktas, att uppgifterna erhållits från omdömesgilla personer, vilka måste anses representera den största sakkunskap rörande landsbygdens byggnadsfrågor, som över huvud står till buds. Av betydelse är också, att uppgifterna, lämnade av ett hundratal av varandra oberoende personer, ge en i stora drag mycket enhetlig bild. Under sådana förhållanden får denna i sina huvuddrag tillskrivas stor tillförlitlighet. Två frågor ha vi vid bearbetningen av de inkomna uppgifterna sökt få besvarade. Den ena gäller storleken av den kostnadsstegring, som enligt allmän uppfattning gjort sig gällande för byggnadsverksamheten på landsbygden. Den andra gäller byggnadskostnadernas belastning på jordbruk av olika storlek och olika typer i olika delar av landet. För att få ett svar på den första frågan har en bearbetning skett av uppgifterna rörande byggnadernas faktiska kostnader vid uppförandet och de beräknade kostnaderna för samma byggnader om de i stället uppförts i mitten av 1939. De faktiska kostnaderna ha för alla byggnader, för vilka sådana beräkningar erhållits, uttryckts i procent av de beräknade kostnaderna 1939. Härigenom har tab. 74 erhållits. Följande landsdelsindelning har använts: Östra Sverige: Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke och Östergötland. Småland och öarna: Småland, Öland och Gotland. Södra Sverige: Skåne och Blekinge.

263 Tab. 71. Byggnadskostnad olika år i procent av beräknad kostnad 1939. 1939 ?a 100. Östra Sverige Byggnader uppförda

Småland och öarna

Södra Sverige

Västra Sverige

Norra Sverige

Hela riket

GenomGenomGenomGenom GenomGenomAntal snittlig Antal snittlig Antal snittlig Antal snittlig Anta] snittlig Antal snittlig uppuppbyggbyggupp- bygg- uppbygg- upp- bygg- upp- bygggifter nads- gifter nads- gifter nads- gifter nadsgifter nads- gifter nadskostnad kostnad kostnad kostnad kostnad kostnad

Boningshus. 1925—30. 1931-35. 1936 1937 1938 Summa

1925-30. . 1931—35. . 1936 1937 1938 Summa

17 19 7 4 8 55 19 22 9 12 10 72

79-9 71-i 79-6 84-2 91-3

74-5 73-o 74-i 82-3 88-7

11 12 7 6 9 45

7 19 5 5 9 45

81-9 80-3 83-2 86-1 87-3

14 8 4 7 2 35

65-6 64-8 78-8

765 84-6

16 25 11 15 6 73

Ekonomibyggnader. 83-9 11 69-4 11 77-9 15 69-7 28 81-o 6 78-8 9 85-9 6 73-5 18 91-8 4 88-o 8 42 74

74-8 76-6 77-9 85s 91-o

18 27 4 10 14

76-5 79-7 82-o 81-7 89-6

70-7 71-9 71-i 81-i 92-2

14 31 11 6 9 71

76 91 33 42 39

75-7 75-8 '80-0 83-o 89-4

78-o 75-3 79-2 83 o 89-5

62 115 40 47 40

75-2 73-8 76-4 81-2 90-2

304 Västra Sverige: Halland, Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Norra Sverige: Dalarna och hela Norrland. Denna bearbetning bygger på uppgifter, vilka måste anses vara mycket approximativa. Särskilt gäller detta givetvis uppgifterna för beräknade kostnader år 1939. Vissa kontrollmöjligheter ha emellertid stått till buds. Så ha vid alla de andra bearbetningar, som nedan redovisas, jämförelse gjorts mellan de beräknade byggnadskostnaderna 1939 för tidigare uppförda byggnader och uppgifterna för de faktiska kostnaderna för detta år uppförda hus av motsvarande slag. De förra ligga därvid genomgående lägre — i allmänhet 10 a 20 % lägre — än de senare, vilket framstår som naturligt, då de torde vara enklare utrustade än de nyaste. Jämförelsen i tab. 74 har sålunda avsett att gälla endast den kostnadsstegring, som berott på höjda löner och materialpriser o. d , och icke på den standardstegring, som under denna tid ägt rum. Den beräknade kostnaden för 1939 har sålunda angivits avse »vad samma byggnad kan beräknas ha kostat, om den uppförts i juli 1939 under vid denna tid på orten vanliga förhållanden med avseende på materialpriser, löner och lönesystem m. m.». Av tabellen framgår att byggnadskostnaderna höllo sig i stort sett på samma nivå 1925—1935 — möjligen inträffade någon nedgång under depressionen i början av 1930-talet — för att under åren efter 1935 kraftigt stiga. Uppgången utgör för hela riket mellan 30 och 3 5 % för tiden 1935—1939 (från omkring 75 till 100). Den är praktiskt taget lika stor — möjligen något

264 större — för ekonomibyggnaderna som för boningshusen. Utvecklingen i de olika landsdelarna är i stort sett likartad; störst är stegringen i södra Sverige, där den uppgår till omkring 50 % (från 65 till 100), minst i Småland och på öarna, där den utgör omkring 25 96. I nästa tabell, tab. 75, ha sammanställts uppgifter för byggnadskostnaderna för boningshus av de båda vanligaste storlekarna, 2 rum och kök respektive 3 rum och kök. Denna tabell grundar sig på ett mindre antal uppgifter än föregående och tillfälligheter kunna därför spela större roll. Så dragés medeltalet för husen om 3 rum och kök, uppförda 1939, ned av en uppgift från Småland, där ett sådant hus uppgivits ha dragit en kostnad av endast 4 000 kronor; förklaringen ligger i det förhållandet, att fastighetsägaren är byggnadsarbetare och själv utfört allt träarbete och en del av murningsarbetet. De i denna tabell framkomna stegringarna i byggnadskostnaderna böra — i motsats till tab. 74 — återspegla såväl stegrade löner och materialpriser som standardförbättringen. Stegringen synes kunna uppskattas till ungefär 50 96. Tab. 75. Byggnadskostnad för boningshus om 2 rum och kök och om 3 rum och kök. Norra Hela riket Sverige GenomGenomGenomGenomGenomGenomsnittlig snittlig snittlig snittlig snittlig snittlig Antal bygg- Antal bygg- Antal bygg- Antal byggAntal bygg- Antal upp- nads- upp- bygg- upp- nads- upp- nads- upp- nads- upp- nadsgifter kostnad, gifter nads- gifter kostnad, gifter kostnad, gifter kostnad, gifter kostnad. kostnad, kr. kr. kr. kr. kr. kr. Östra Sverige

Byggnader uppförda år

Småland och öarna

Södra Sverige

Västra Sverige

2 ru m och kök. 1925-30.. 1931—35.. 1936-38.. 1939

2 6 3 2

Samtliga

3 400 5 742

1 3 1

5 500 3 833 4 200

2 10 16 6

4 450 4 078 6 256 7 900

2 13 13 3

5 550 4 861 5 707 8 523

7 33 36 11

4 240

5 790

5 615

4 971 4 566 6 000 8 452 5 683

4 650 5 3<<0

6 767 10 000 6 262

3 4

3 ru m och kök.

1925-30.. 1931—35.. 1936—38.. 1939

4 6 6 1

5 645 7 050 6 583 8 000

3 5 6 3

6 433 7 140 6 485 6 025

5 4 5 2

4 600 4 750 6 600 8 600

5 7 9 2

6 004 5 839 8183 9 329

8 10 6 2

6 838 6 390 7 358 10 500

25 32 32 10

5 984 6 305 7163 8 293

Samtliga

6 611

5 763

7 006

6 702

I tab. 76 ha sammanställts uppgifter för jordbruk av olika storlek i hela riket. H ä r har sålunda åkerarealens storlek fått lämna grundvalen för jämförelsen mellan byggnadskostnaderna olika år. Detta torde få anses lämpligt utom möjligen för de större jordbruken. Kolumnen längst till höger bygger på ett alltför litet antal uppgifter för jordbruk av varierande storlek. Av övriga kolumner erhålles en uppfattning om byggnadskostnadernas stegring, som rätt väl överensstämmer med den bild de föregående tabellerna teckna. De visa genomgående en stegring av byggnadskostnaderna av varierande storlek, i allmänhet uppgående till omkring 50 %.

265 Tab. 76. Genomsnittlig byggnadskostnad för boningshns och ekonomibyggnader på jordbruk av olika storlek i hela riket. 2—5 har åker

5—10 har åker

Byggnader uppförda år

GenomAntal snittlig upp- byggnadsgifter kostnad, kr.

GenomGenomAntal snittlig Antal snittlig upp- byggnads- upp- byggnadsgifter kostnad, gifter kostnad, kr. kr.

1925—30.. 1931—35.. 1936—38.. 1939 Samtliga

11 29 24 6 70

5 091 5 627 5 959 7 374

21 23 43 10

7 690 6 453 8144 9 693

21 28 29 6

7 919 7 399 8 544 11 693

11 6 22 11

12 241 11050 15 723 18 596

8 1 1 2

23 271 12 300 20 666 16 5d0

5 807

7 805

8 231

1925—30.. 1931—35.. 1936-38.. 1939 Samtliga

11 29 23

3 227 2 842 3 483 4 093

17 34 37 12

4 509 4 516 5 611 7150

21 27 40 12

6 030 7 074 10 343 11746

10 17 27 19

20 330 14 006 18 009 24 934

3 7 10 3

28 282 31 102 40192 31625

3 238

5 236

8 823

34 755

10—20 h a r åker 20 — 50 h a r åker Över 50 har åker GenomAntal snittlig upp- byggnadsgifter kostnad, kr.

Antal snittlig upp- byggnadsgifter kostnad, kr.

Boningshus.

Ekonomibyggnader.

l

70 E n överblick av hur samtliga brukningsdelar i riket med mer än 2 hektar åker fördela sig på de olika storleksgrupper, som ingå i denna och följande tabeller, ger tab. 77. Tab. 77. Antal brukningsdelar och deras sammanlagda åkerareal, med fördelning på storleksgrupper 1937. Brukningsdelar Storleksgrupper

2— 5 h a r åker 5-10 » 10-20 » .20—50 » Över 50 » » Summa

Sammanlagd åkerareal

Antal

Procent

Hektar

Procent

113 722 97 298 60 441 28 487 7 371

37o 31-6 19-7 9-3 2-4

413 677 728 672 864 178 853 036 730 409

11-5 20-3 24-i 23-s 20-3

307 310

3 580072

lOOo

Den andra fråga, som ovan uppställdes, gällde i vilken utsträckning byggnadskostnaderna belasta jordbruk av olika storleksordning och typer i olika delar av vårt land. För bedömning härav har en jämförelse mellan jordbrukens kostnader för byggnadernas uppförande och jordbrukens taxeringsvärden gjorts. I följande tabeller — 78 och 79 — redovisas resultatet av denna jämförelse. Taxeringsvärdet är därvid räknat exklusive skogsvärde och innefattar sålunda endast jordens och de därpå uppförda byggnadernas värde.

266 Tab. 78. Åkerareal, byggnadskostnader och taxeringsvärden för jordbruk i olika storleksgrupper inom olika landsdelar. Antal uppgifter

2—5 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa 5—10 liar åker: Boningshus Ekonomibyggnad .... Summa 10-20 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa 20—50 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad .... Summa över 50 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad .... Summa

GenomByggnads- ByggnadsGenomkostnad snittligt Taxerings- kostnad Genomsnittlig taxerings- värde i kr i kr. i kr. per snittlig byggnadsper har per har 1 000 kr. värde åkerareal, kostnad, taxeringsåker 1939, har åker kr. värde kr. Östra Sverige. 3-0 2-7

5 850 2 360 8 210

8 750 6 967

2 917 2 613

1950 885 2 835

17 19

6-7 6-8

8 069 5 077 13 146

9 288 8 463

1385 1237

1 203 742 1945

17 20

12-7 12-7

7 757 7 525 15 282

14 529 14145

1144 1114

611 591 1202

13 25

32-4 30-3

12 477 15 770 28 247

30 977 30 860

957 1019

385 521 906

10 15

73-7 82-7

21763 34 958 56 721

72 630 77 493

985 937

295 423 718

1476 1497

2 094 1061 3 155

1157 1366

1 080 818 1898

1284 1346

704 719 1423

1239 1303

653 560 1213

3 000 3 000

1775 875 2 650

1108 1071

708 437 1145

Småland och öarna. 2—5 har åker: 2-8 5 932 4183 12 Boningshus 2-8 2 991 Ekonomibyggnad . . . . 11 8 923 Summa 5—10 har åker: 7 594 7 091 16 6-6 Boningshus 9143 5 476 6'7 Ekonomibyggnad . . . . 23 12 567 Summa 10—20 har åker: 16 200 8 887 13 12-6 Boningshus 8 986 16 825 12-5 12 Ekonomibyggnad .... 17 873 Summa 20—50 har åker: 26 800 14113 21-6 Boningshus 8 29 414 22-6 12 643 Ekonomibyggnad .... 26 756 Summa över 50 har åker: I n g e n uppgift. Södra Sverige. 2—5 har åker: 1000 4 733 2-7 Boningshus i 000 2 333 Ekonomibyggnad 2-7 7 066 Summa 5—10 har åker: 8 386 5 357 7-6 Boningshus 7 800 3186 7-3 Ekonomibyggnad 8 543 Summa

267 Antal uppgifter 10—20 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad Summa 20—50 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad Summa Över 50 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa 2—5 har åker: BoningshusEkonomibyggnad . . . . Summa 5—10 hor åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa 10—20 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa 20-50 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa Över 50 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa 2—5 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa 5—10 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa 10-20 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa 20-50 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . . Summa Över 50 har åker: Boningshus Ekonomibyggnad . . . .

GenomByggnadsGenomGenomsnittligt Taxerings- Byggnads- kostnad snittlig kostnad snittlig taxerings- värde i kr. i kr. per i kr. åkerareal, byggnadsvärde per har 1,000 kr kostnad, per har har åker 1939, taxeringskr. åker kr. värde

13 15

12-9 13-5

—

—

19 21

29-6 28i

—

—

1 2

120-o 119-0

—

—

19 18

7 538 7 653 15 191

18169 18 853

1406 1400

—

—

18 507 23 510 42 017

57 784 55 210

1950 1962

—

23 000 60 800 83 800

583 568 1 151

415 406

320 426

—

625 835 1460

96 200 207 300

802 1742

192 511

239 293

—

—

1828 1817

—

Västra Sverige. 2-8 6 006 5100 2-9 3 078 5 250 9 084 — —

2153 1065 3 218

1178 586 1764

24 19

7-2 7i

—

—

1025 804 1829

810 626 1436

27 31

14i 13-9

—

—

585 635 1220

544 530 1074

9 15

26-8 28-2

359 551

—

—

1 5

67-o 79-o

—

—

34 35

2-7 28

—

—

33 32

6-6 6-7

—

—

14 22

11-5 13-8

—

—

1 5

31-o 26-8

— 1

—

7 390 5711 13 101

9125 9126

1266 1284

—

—

8 228 8 831 17 059

15137 16 671

1076 1199

—

—

11489 19 413 30 902

32 000 35 240

1195 1250

—

—

429 688 1117

11500 24 778 36 278

69 800 58 680

1042 743

172 314

165 424

—

—

5 743 3 551 9 294

4 891 4 929

1827 1778

—

—

2 146 1281 3 427

1174 720 1894

8 836 5 325 14 161

8142 7 922

1227 1179

—

—

1331 793 2 124

1085 672 1757

8 847 10 722 19 569

14 621 16 764

1271 1217

—

—

769 779 1548

605 640 1245

45100 35 620

1455 1329

—

21300 26 747 48 047

—

—

687 998 1685

472 751 1223

52-o

29 500

51 200

910 N( >rra Sverig e.

268 Tab. 79. Åkerareal, taxeringSTärden och byggnadskostnader olika år för jordbruk i olika storleksgrupper i hela riket. Antal uppgifter

ByggnadsGenomByggnadsGenomkostnad snittligt Taxerings- kostnad Genomsnittlig i kr. per snittlig byggnads- taxerings- värde i kr. i kr. 1 000 kr. per har åkerareal, värde per har kostnad, taxeringsåker har 1939, åker kr. värde kr. Jordbruk med 2—5 har åker.

Boningshus: Uppfört 1 9 2 5 - 3 0 1931-35 1936—38 1939

.... .... ....

11 29 24 6

27 2-8 27 2-5

5 091 5 627 5 959 7 374

4 645 5 245 5 363 3 833

1703 1855 1980 1533

1867 1990 2 200 2 950

Samtliga

5 807

5 070

1096 1073 1111 1924 1145

Ekonomibyggnad : Uppförd 1925—30 . . . . 1931—35 . . . . 1936—38 . . . . 1939 Samtliga

11 29 23 7

2-5 2-8

3o 3o

3 227 2 842 3 483 4 093

5 036 4 641 6 017 4 271

2 052 1683 2 035 1 424

1315 1030 1178 1364

641 612 579 958

2-8

3 238

5 119

633 Boningshus: Uppfört 1925—30 1931—35 1936-38 1939

.... .... ....

21 23 43 10

7-o 64 6-9 7-2

7 690 6 453 8 144 9 693

10 314 7 561 8191 8 310

1464 1175 1190 1154

1091 1003 1 183 1346

746 853 994

1166 Samtliga

6-8

7 805

8 513

.... .... ....

17 34 37 12

7-2 6-c 7-1 6-3

4 509 4 516 5 611 7150

9 753 8176 8 286 8 517

628 682 792

462 552 677 839

Samtliga

6-9

5 236

8 526

1359 1236 1170 1345 1245

.... .... ....

21 28 29 6

12-4

640 568 637 935

484 487 560 721

Samtliga

529 Jordbruk med 5—10 har åker.

Ekonomiblig g naä: Uppförd i 9 2 5 - 3 0 1931—35 1936—38 1939

Jordbruk med 10—20 har åker. Boningshus: Uppfört 1925—30 1931-35 1936-38 1939

13-4 12-5

7 919 7 399 8 544 11693

16 371 15 121 15 266 16 217

13o

8 231

15 562

1322 1160 1138 1297 1200

.... .... ....

21 27 40 12

12-6 13-7 13-8 12-7

6 030 7 074 10 343 11746

15114 16 519 16 810 18117

1202 1202 1216 1430

480 542 748 927

399 451 615 648

Samtliga

13-4

8 823

16 532

.... .... ....

11 6 22 11

29-5

416 381 547 684

313 342 368 423

Samtliga

367 Ekonomibyggnad: Uppförd i 9 2 5 - 3 0 1931-35 1936-38 1939

13o

Jordbruk med 20-5(i har åker. Boningshus: Uppfört 1 9 2 5 - 3 0 1931-35 1936—38 1939

28-7 27-2

12 241 11050 15 723 18 596

39 064 32 300 42 782 43 945

15 028

40 962

29o

1326 1114 1489 1617 1433

269 Antal uppgifter

Genomsnittlig åkerareal, har

Genomsnittlig byggnadskostnad, kr.

GenomByggnadssnittligt Taxerings- Byggnadskostnad taxerings- värde i kr. kostnad i k r . per i kr. värde per h a r 1 000 kr. per h a r 1939, åker taxeringsåker kr. värde

....

10 17 27 19

31-4 28-4 27-9 27-i

20 330 14 006 18 009 24 934

48 600 33153 38 078 40 3 0 5

1548 1167 1367 1490

647 493 647 922

418 422 473 619

Samtliga

19 197

38 9 5 2

....

8 1 1 o

80-9 50o 80o 73-5

23 271 12 3 0 0 20 666 16 500

78 888 36 0 0 0 79 2 0 0 73 000

975 720 990 993

288 246 258 224

295 342 261 226

Samtliga

77-0

74 358

283 O

71-3 76'9 93o 81-3

2 8 282 31102 40192 31 625

71300 76 6 7 1 97 3 4 0 65 867

1000 998 1047 810

396 405 432 389

397 406 413 480

83-7

34 755

83 5 4 8

416 Ekonomibyggnad: U p p f ö r d 1925—30 » 1931 —35 1936—38 » 1939

Jordbruk

Boningshus: Uppfört 1925—30 1931—35 1936—38 1939

Eknnomibgggnad: Uppförd i925—30 » 1931—35 1936—38 » 1939

....

,7 10

Samtliga

m e d m e r ä n 50 h a r å k e r .

För lantarbetarebostäder ha endast ett fåtal uppgifter erhållits. E n sammanställning av dessa redovisas i tab. 80. Tab. 80. Byggnadskostnad för lantarbetarebostäder, uppförda 1025—30. Östra Sverige

Småland och öarna

Si)dra Sverige

V ästra Sverige

Norra Sverige

Hela riket

An- Genom- An- Genom- An- Genom- An- Genom- AnGenom- An- Genomtal snittlig tal snittlig tal snittlig tal snittlig tal snittlig tal snittlig upp- byggnads- upp- byggnads- upp- byggnads- upp- byggnads- upp- byggnadsupp- byggnadsgif- kostnad, gif- kostnad, gif- kostnad, gif- kostnad, gif- kostnad, gif- kostnad, ter ter kr. ter kr. kr. kr. ter ter kr. kr. ter Med 1 lägenhet . . Med 2 lägenheter

8 334

7 500

8 415

7 205

10 424

6 500

17 4 0 0

o

12 700

5 743

7,573

12 2 5 7

Tab. 78 och 79 belysa relationen mellan en egendoms taxeringsvärde (avkastningsvärde) och byggnadskapital. Det vid nybyggnad nedlagda kapitalet uppgår som synes av tabellerna ofta till eller överstiger egendomens hela taxeringsvärde. Detta medför, att lantbrukets byggnader praktiskt taget sakna belåningsvärde, vilket i hög grad försvårar kapitalanskaffningen vid bebyggande av lantbruk. Dessa svårigheter äro helt naturligt större ju mindre brukningsdelarna äro, då byggnadskostnaderna per arealenhet och per tusen kronors taxeringsvärde stiga. Detta förhållande, att det mindre

270 jordbruket är särskilt hårt belastat ifråga om byggnadskapital, har tagit sig uttryck däri, att det främst är de mindre brukningsdelarna som äro sämst bebyggda och som vid nybygge kvalitativt sett bestås med ofta dåliga hus. Den nödvändiga rationaliseringen av jordbruksarbetet hindras även till mycket stor del på grund av de i förhållande till jordbrukets avkastnings värde alltför höga byggnadskostnaderna. Den stegring av byggnadskostnaderna, som de ovan sammanställda uppgifterna utvisa, har med ungefär lika stor styrka gjort sig gällande för uppförandet av byggnader å statens arrendeegnahem. Från egnahemsstyrelsen ha erhållits följande uppgifter för ungefärliga genomsnittsbelopp per arrendeegnahem för de år verksamheten pågått: 1934—35 1935—36 1936—37 1937—38 1938—39 1939_40

11000 kr. 14500 » 15000 » 20000 » 21000 » 22000 »

»Den kontinuerliga ökning av byggnadskostnaderna, som förestående siffror angiva», meddelar byråchefen N. Collin, »får ej helt tillskrivas den allmänna fördyringen. Byggnadsbeståndet har nämligen för de senaste tre åren blivit mera omfattande och i vissa detaljer mera kostnadskrävande. Sålunda har det tillkommit bl. a. större redskapshus, fristående hönshus, mjölkrumsanläggning, moderna ventilationsanordningar samt betydligt större järnförbrukning i olika konstruktioner. De merutgifter, som varit en direkt följd av nämnda förhållande, torde kunna beräknas till 2 500—3 000 kr. per arrendeegnahem.»

2. Lantbruksföibundets index för byggnadskostnaderna. I samband med de beräkningar rörande jordbrukets inkomster och utgifter, vilka under någon tid pågått inom Sveriges lantbruksförbund och till en del framlagts i en bilaga till jordbrukspropositionen till 1940 års lagtima riksdag (prop. 276/1940), ha uppgifter rörande byggnadskostnaderna även sammanställts. I enlighet med förutsättningarna för ifrågavarande indexberäkningar, vilka endast gälla inkomster och utgifter för själva jordbruksdriften, röra dessa endast ekonomibyggnaderna. Beträffande förarbetena till dessa beräkningar meddelas i den nämnda propositionen följande: »Med hjälp av den officiella statistiken (1932 års jordbruksräkning) har för olika större områden av landet beräknats den genomsnittliga åkerarealen, skörden och kreatursantalet pr brukningsdel inom storleksgrupperna 1—10 ha, 10—20 ha, 20—50 ha och över 50 ha. Åkerarealen, skörden och kreatursantalet vid brukningsdelar under 1 ha inräknades därvid i gruppen 1—10 ha

271 och fördelades på brukningsdelarna inom denna, varigenom sålunda hela skörden och kreatursantalet i landet kommit i betraktande, ehuru kostnader för särskilda byggnader vid de minsta brukningsdelarna ej beräknats. P å så sätt har erhållits en gård av genomsnittsstorlek (typgård) för varje storleksgrupp inom de skilda områdena. E n dylik uppdelning i storleksgrupper är givetvis motiverad därav, att byggnadskostnaderna pr djurenhet m. m. bli olika höga i byggnader av olika storlek. Lantbruksförbundet vände sig därpå till vissa byggnads- och egnahemskonsulenter i landet ävensom till firman Ekonomibyggnader med begäran, att de skulle uppgöra förteckning över material- och arbetsåtgång samt kostnadsberäkningar för lämpliga ekonomibyggnader till var och en av dessa typgårdar ävensom lämna övriga erforderliga upplysningar.» På så sätt erhölls detaljerade uppgifter rörande åtgången av material och arbetskraft för uppförandet av ekonomibyggnader till de nämnda typgårdarna, vilka fått representera ifrågavarande storleksgrupper inom de olika regionala distrikten. Genom en multiplikation med antalet brukningsdelar inom samma storleksgrupper och distrikt, erhölls en uppskattning av de totala kvantiteter av olika byggnadsmaterial och den totala åtgång av arbete, som skulle erfordras för en nybebyggelse av det svenska jordbruket med dylika typbyggnader. Dessa kvantiteter ha i fortsättningen tagits som vikter vid beräkningarna av en byggnadskostnadsindex. Enär vattenledningar, cementerade gödselstäder, elektriska installationer, hissar o. d. icke allmänt förekomma vid kreatursstallarna, ha kostnader härför icke medtagits i dessa beräkningar. I Lantbruksförbundets kalkyler för jordbrukets totala inkomster och utgifter ingå emellertid hissar, pumpar och hydroforer i gruppen maskiner och redskap. Vid de fortsatta beräkningarna ha vissa förenklingar genomförts, så att endast de viktigaste materialen medtagits. Urvalet framgår av följande tablå, där också de olika materialens vikter angivits:

grovmakadam cement tegel eternit kalk trävaror P a PP

Vikt. 5-2 glas 13-3 mellanprodukter av järn 4-9 järnmanufaktur 11-6 träimpregneringsmedel 1-7 rödfärg och zinkvitt 49-9 linolja 1-6

Vikt. l-o 3-1 5-6 ' 1-3 0-5 0-3 Summa 100-0

Prisuppgifterna för kalk, trävaror, glas, de olika järnvarorna, färgerna och linolja erhållas månadsvis från kommerskollegium. För övriga material lämnas prisuppgifter av vissa leverantörer direkt till Lantbruksförbundet. Arbetskostnaderna beräknas vara sammansatta av löner till sådan jordbrukets egen arbetskraft, som i allmänhet användes för åtminstone grund-

272 grävning och vissa transporter, och till särskilt lejda byggnadsarbetare. Lantbruksförbundet har ansett lämpligast att för sig beräkna ersättningen till var och en av dessa båda arbetarekategorier, varefter resultatet till sist sammanväges med vikterna l-o: 1-4. Lönerna för jordbrukets egen arbetskraft vid dess användning för byggnadsarbete ha icke ansetts tillfredsställande representeras av de numera i lantarbetareavtalet införda timlönerna för dessa. Ifrågavarande bestämmelse i lantarbetareavtalet har nämligen endast i mycket begränsad utsträckning tillämpats. I stället har man uträknat en index för ersättningen till jordbrukets samtliga manliga arbetare, konstruerad på grundval av den kontanta ersättningen till manliga tjänare, statare och kördrängar och dagsverkare samt naturaförmånerna till de förra kategorierna, manliga tjänare, statare och kördrängar. Lönerna för de särskilt anställda byggnadsarbetarna ha efter hand närmat sig de löner, som utgå enligt avtalen mellan Svenska byggnadsindustriförbundet och byggnadsfackföreningarna. Tidigare har emellertid överensstämmelsen mellan de avtalsenliga timlönerna och de vid byggnadsarbete på landsbygden allmänt tillämpade lönesatserna varit mindre god. I samband med de ovannämnda uppgifterna insamlade Lantbruksförbundet uppgifter för såväl priser på byggnadsmaterial som löner för byggnadsarbete på landsbygden. I följande sammanställning redovisas dessa löneuppgifter vid sidan av byggnadsarbetarnas avtalsenliga timlöner, representerade av genomsnittet för de tre lägsta dyrortsgrupperna. Timlöner

vid byggnadsarbete

Enligt byggnads- och egnahemskonsulenterna Byggnadsavtalen

på landsbygden,

öre.

89 116

98 116

105 122

113 126

123 126

1 : a kv

-

126 126

De organiserade arbetarnas avtalslöner ha sålunda förändrat sig mycket långsamt under de gångna åren under det att de faktiskt tillämpade byggnadsarbetarelönerna på landsbygden snabbt stigit och nu kommit i nivå med byggnadsfackföreningarnas avtal. Någon stegring förbi dessa senare torde knappast kunna förekomma, utan man kan räkna med att lönerna i fortsättningen följas åt. Lantbruksförbundets indexberäkningar baseras därför på de av byggnads- och egnahemskonsulenterna lämnade uppgifterna för åren 1935—39 och på avtalslönerna fr. o. m. ingången av 1940. Hänsyn tages härvid endast till timlönerna; från ackordsprislistorna bortses helt, då dessa icke kommit i tillämpning annat än i vissa delar av landet. Slutligen ha indextalen för byggnadsmaterialpriserna och arbetslönerna sammanräknats med vikterna 1-8 respektive l-o till en total byggnadskostnadsindex. Som bas för beräkningarna har tagits genomsnittet för åren 1935—37 ( = 100) och beräkningarna ha utförts årsvis för åren 1935—39 samt månadsvis fr. o. m. juli 1939. Kesultatet framgår av följande tabell:

273 Sveriges

Lantbruks

förbunds

byggnadskostnadsindex, 1935 1936 946 95*0

Material Löner: Jordbruksarbetare Byggnadsarbetare Summa

1935—37 = 1937 1938 109*2 105*2

100. 1939 113*1

93*6 91 '8

96*8 101-Q

1097 108-2

116-2 1165

120*3 126*8

99*2

108*8

124*2

Samtliga byggnadskostnader 93'9 96*4 1093 1089 117 # l Av m å n a d s u p p g i f t e r n a för d e t s e n a s t e å r e t återges h ä r i n d e x t a l e n för v a r tredje m å n a d .

Material Löner Samtliga byggnadskostnader ..

Juli 1939

Okt. 1939

Jan. 1940

April 1940

Juli 1940

Okt. 1940

114-1 1250 117*9

121*3 125*0 122*5

123*8 1300 1260

1397 1333 1375

135*2 1350 135l

135*4 137*9 136-3

E n l i g t d e s s a b e r ä k n i n g a r h a s å l u n d a k o s t n a d e r n a för u p p f ö r a n d e t av ekon o m i b y g g n a d e r p å l a n d s b y g d e n s t i g i t m e d o m k r i n g 25 % u n d e r å r e n 1935—

1939. Till denna stegring ha såväl höjda materialpriser som stigande löner bidragit. Uppgången är emellertid något större för de senare än för de förra. Lönernas stegring utgör nämligen drygt 30 % medan materialprisstegringen uppgår till knappt 20 %. Under det första krigsåret har stegringen i byggnadskostnaderna fortsatt. Från juli 1939 till oktober 1940 är den totala stegringen omkring 16 96. Under denna tid ha materialpriserna stigit mer än lönerna; uppgången är för de förra omkring 20 96, för de senare omkring 10 96. H u r prisstegringen fördelar sig på olika i beräkningarna ingående material framgår av följande tabell. Däri har den procentuella stegringen för varje grupp för sig angivits dels för tiden 1935—1939, dels för juli 1939—oktober 1940. Den förra jämförelsen bygger på årsmedeltalen. Detta ligger emellertid för 1939 något lägre än månadssiffrorna kring krigsutbrottet (augusti— september). För de största grupperna är årsgenomsnittet något lägre än ifrågavarande månadsuppgifter för trävarorna, något högre för järnartiklarna. Procentuell

stegring.

Material 1935—1939 Grovmakadam — Cement 0*9 Tegel 30 Eternit — Kalk 13*6 Trävaror 320 Papp 18*8 Glas 12*1 Mellanprodukter av j ä r n . . 38'5 Järnmanufaktur 34'7 Träimpregnering 18'5 Rödfärg och zinkvitt — Linolja 20*0 Summa 39 41

19-6

juli 1939—okt. 1940 42*6 586 20*0 155 159 36 21*2 20-2 60*7 31*8 (77*3) 44*2 1138 18'7 18

274 Det framgår av dessa uppgifter att för tiden 1935—39 stegringarna för järn- och trävaror betyda mest för utvecklingen. Under det första krigsåret har prisstegringen varit störst för järnartiklarna, cement och kemisk-tekniska produkter. Vid en jämförelse mellan resultatet av dessa beräkningar och de uppgifter, som framkommit genom byggnadskostnadssakkunnigas i det föregående redovisade enkät, böra tre omständigheter hållas i minnet. För det första har i Lantbruksförbundets kalkyler själva kostnadsstegringen renodlats i en utsträckning, som icke varit möjlig i de sakkunnigas sammanställningar. Lantbruksförbundets index är sålunda baserad på fasta vikter och ger svar på frågan hur mycket kostnaderna för en och samma ekonomibyggnad — uppförd på samma sätt med samma materialåtgång och samma antal arbetstimmar — ökat på grund av höjda materialpriser och stegrade löner. Den är en prisindex. Den tar däremot icke hänsyn till de förbättringar i byggnadssätt och utrustning, som under dessa år i viss utsträckning genomförts med avseende på jordbrukets byggnader. Denna standardförbättring har däremot icke kunnat utskiljas vid de sakkunnigas beräkningar. För det andra ingår som redan ovan påpekats icke vattenledningar, elektriska installationer m. m. i Lantbruksförbundets kalkyler. Det är känt, att just kostnaderna för dessa under senare år stigit avsevärt och förmodligen mera än övriga byggnadskostnader. Om de ingått i indexberäkningarna för samtliga år, skulle resultatet därför sannolikt utvisat en starkare stegring än vad som nu är fallet. För det tredje har slutligen i Lantbruksförbundets kalkyler hänsyn heller icke tagits till det förhållandet, att byggnadsarbetarnas ackordsprislistor och mätningssystem i växande omfattning tillämpats, särskilt i Skåne och östra Mellansverige. Den arbetskostnadsstegring, som härigenom uppkommit, är svår att beräkna redan då det gäller enstaka arbetsobjekt; att uppskatta dess betydelse för hela byggnadsverksamheten på landsbygden och inpassa den i en index för byggnadskostnaderna, torde få anses omöjligt. Då den kalkylerade timlönestegringen, som även den är svår att riktigt uppskatta, snarare synes ligga i underkant än i överkant, blir emellertid resultatet av beräkningarna en lägre kostnadsstegring än den, som faktiskt inträffat.

3. Socialstyrelsens beräkningar. Sveriges lantbruksförbunds beräkningar rörande byggnadskostnaderna på landsbygden gälla uteslutande ekonomibyggnader. För boningshus föreligga vissa av socialstyrelsen utförda kalkyler. Sålunda verkställde socialstyrelsen i mitten av 1939 en statistisk undersökning av byggnadskostnaderna i vissa orter på landsbygden, avsedd att tjäna som underlag för beräkningen av bostadskostnaderna vid den nya dyrortsgruppering, som avsågs att träda i kraft år 1941 men som sedermera framskjutits. Undersökningen avsåg kostnaderna för uppförandet av en egnahemsbostad om tre rum och kök i 189 orter

275 Tab. 81. Byggnadskostnader på landsbygden i juli 1030 och september 1940 för cnplausvilhi om tre rum och kök. Kostnadsökning 1939—1940

Kostnad Nr

Material, arbete etc.

juli 1939 % av totalKr. kostn.

Virke för överbyggnaden enl. form. Övriga i formulären u p p t a g n a material a) Betonggrus b) Sand ..." c) A-cement d) Kalk e) Cementhålsten f) Mellanväggsplattor g) Murbruk h) Murtegel 3" x 5" x 10" i) Taktegel (14 p a n n o r per m2) k) Asfalterad takpapp 1) Sågspån Övriga material för överbyggnaden Badkar, kokspis, bykpanna, diskbänksbeslag och skyddsplåt

% av totalkostn.

13-67

13-60

10-82

11-78

74 35 224 35 534 66 87 119 202 46 140

631 71 109 133 218 64 154

2 259

% av kostn. 1939 11-30

21-83

16 8 124 7 97 5 22 14 16 18 14

90 43 348

13-41

Kr.

13-99

16-74

3-09

3-24

17-49

3 795

3 985

24-6 7

5*oi

Slitage för arbetsredskap

100 Summa byggnadsarbeten och målning (1—7) Vatten-, avlopps- och sanitär installation (inkl. varmvatten) . . . . a) Material b) Löner c) Transporter och försäkringar d) Omkostnader m. m. Värmeinstallation , a).^Material b) Löner " " c) Transporter och försäkringar d) Omkostnader m. m Elektrisk installation S:a installationsarbeten (8—10)

1 107 1 829 479 457 113

1 054 1 742 45 7 435 107

1000 10 811 1176 762 198 20 196

53 87 22 22 6

0-69

0-62

6-93

6-81

74'90 12 067

74-71

8-u

8-15

859 206 26 218 7*26

7-80

820 206 24 210

657 198 18 176

0 100 1256 133 97 8 6 22

0 10-oo 1162 11-31

20-23

163 8 6 35

3-4G

3-60

13-oo

2 724

3 134

19*41

15-05

1-86

0-62

0-74

2-66

13-16

5-56

11 Entreprenadhandlingar och beskrivningar)

2-08

12 13

Lagfart o. kostnad för inteckningar

0-69

Tomtkarta, ning etc

0-83

14 Kr.

Arbetskostnader a) Grovarbetare b) Träarbetare c) Murare d) Målare e) Plåtslagare och smeder Arbetsledning och kontorsomkostn.

sept. 1940

(ritningar

byggnadslov,

utstak-

Brandförsäkring och räntor u n d e r byggnadstiden

430 5-88 950 Totalkostnad 14435 lOOoo 16151 lOOoo

S:a administrativa kostn. (11—14)

6-23

o o 2-91

2'91 11-89 lOOoo

276 på landsbygden. Beräkningarna gjordes på grundval av vissa uppgifter om materialpriser och löner, vilka inhämtades från byggmästare och materialfirmor, i samverkan med Kooperativa förbundets arkitektkontor och H S B . E n närmare redogörelse för undersökningens metoder och resultat har lämnats i Soc. Medd. årg. 1940, sid. 209 o. f. Under senare delen av 1940 ha motsvarande uppgifter inhämtats för kostnaderna i september 1940. Genom ett särskilt frågeformulär införskaffades från sådana byggmästare och materialfirmor, som tillskrivits i samband med undersökningen i juli 1939, uppgifter om priserna vid leverans fritt byggnadsplats i september 1940 för virke och vissa andra byggnadsmaterial, som upptagits i frågeformuläret för den tidigare undersökningen. P å grundval av prisuppgifter från sådana uppgiftslämnare, som insänt dylika uppgifter vid båda tillfällena, har man beräknat genomsnittskostnaderna i juli 1939 och september 1940 för de kvantiteter av virke och vissa andra material (betonggrus, sand, cement, kalk, cementhålsten, mellanväggsplattor, murbruk, tegel, takpapp och sågspån), som enligt arbetsbeskrivningen skulle åtgå för bygget. Dessa kostnader redovisas i tab. 81 under posterna 1 och 2. Under post 3 anges kostnaderna för diverse byggnadsmaterial, beträffande vilka inga lokala uppgifter erhållits, såsom träfiberplattor, armeringsjärn, oljefärg, linolja, snickerier, beslag och fönsterglas. Kostnaderna för dessa material, liksom för de under post 4 upptagna inredningsdetaljerna, ha uppskattats i samråd med Kooperativa förbundets arkitektkontor och H S B . Vad beträffar post 3, har man räknat med den förbrukning av material för värmeisolering, som vid 1939 års undersökning förutsattes i orter i mellersta och södra Sverige. Lönekostnaderna för grovarbetare, träarbetare och murare i juli 1939 ha beräknats med ledning av de kollektivavtal och ackordsprislistor, som t. o. m. den 1 april 1940 gällde för lönegrupperna V—VIII; i dessa lönegrupper voro timlönerna för murare och träarbetare lägst 1:20 kr. och högst 1:36 kr., för grovarbetare lägst 1:08 kr. och högst 1:23 kr. Beträffande målare och plåtslagare (de senares löner ha även fått representera lönekostnaderna för smidesarbeten) har man för juli 1939 räknat med de genomsnittskostnader, som framkommo för samtliga 189 orter vid socialstyrelsens tidigare undersökning. Man har förutsatt, att samtliga arbeten med undantag av vissa hantlangningsarbeten o. d. utförts på ackord. I lönekostnaderna för de nämnda yrkesgrupperna i juli 1939 har ingen semesterersättning inräknats. Den stegring av lönekostnaderna från juli 1939 till september 1940, som betingas av överenskommelser om höjda timlöner, indextillägg och semesterersättning, har beräknats med hjälp av en uppskattning av antalet timmar vid tidlöns- och ackordsarbete, verkställd på grundval av statistiska uppgifter från arbetsgivare- och fackorganisationer. Beträffande grovarbetare, träarbetare och murare har man räknat med genomsnitten för löneökning och semesterersättning i lönegrupperna V—VIII; för målare och plåtslagare är beräkningen mera summarisk. Kostnaderna för arbetsledning, installationsarbeten, ritningar, inteckningar,

277 brandförsäkring och räntor m. m. (posterna 6—14) ha uppskattats i samråd med Kooperativa förbundets arkitektkontor och H S B . De under posterna 8—10 angivna installationsarbetena ha antagits utförda av underentreprenörer. För beräkningen av kostnaderna för de under posterna 8 och 9 angivna rörinstallationsarbetena ha uppgifter om materialpriserna i juli 1939 och september 1940 införskaffats från vissa leverantörfirmor. I fråga om värmeinstallationen har man räknat med den materialåtgång, som vid den tidigare undersökningen förutsattes för orter i mellersta och södra Sverige. Lönekostnaderna, vilka avse ortsgrupp V i riksavtalet för rörarbetare, ha uppskattats på grundval av en kalkyl över lönekostnaderna för motsvarande installationsarbeten i Stockholm enligt gällande ackordsprislista. Stegringen från 1939 till 1940 betingas dels av överenskommelsen om indextillägg, dels av ökad semesterersättning enligt semesterlagens bestämmelser. De beräknade kostnaderna för material, löner, transporter och försäkringar ha ökats med 20 96, vilket antagits motsvara entreprenörens pålägg för allmänna omkostnader,' företagarvinst m. m. — Kostnaderna för elektrisk installation (post 10) har för båda beräkningstillfällena uppskattats mera summariskt. Den totala byggnadskostnaden för den undersökta egnahemsbostaden visar, såsom framgår av tab. 75, från juli 1939 till september 1940 en stegring med 11-9 %, vilket är avsevärt mindre än kostnadsstegringen för hyreshuset i Stockholm från 1 januari 1939 till 1 oktober 1940 (17-2 96, jfr sid. 61). Skillnaden förklaras i första hand av att för egnahemsbostaden, jämfört med stockholmshuset, åtgingo relativt mindre kvantiteter av sådana material, vilkas priser sedan krigsutbrottet stigit särskilt starkt i pris, såsom järnvaror m. m., och relativt större kvantiteter av material, vilkas priser stigit mindre, särskilt, trävaror. Vad beträffar lönekostnadernas förändringar, är att märka, att de båda beräkningarna utgå från olika förutsättningar beträffande proportionerna mellan tidlöns- och ackordsarbete samt de procentuella ackordsöverskotten vid olika arbeten.

278 KAPITEL 12.

Uttalanden rörande byggnadskostnaderna på landsbygden. Som redan nämnts begärde de sakkunniga i sin rundskrivelse till egnahemsdirektörer, hushållningssällskap, stifts jägmästare och boställsnämndsordförande icke endast vissa statistiska uppgifter rörande kostnaderna för under åren 1925—39 uppförda byggnader utan också en del mera allmänna upplysningar rörande uppgiftslämnarnas uppfattning av orsakerna till byggnadskostnadernas stegring och av möjligheterna att sänka dem. Frågorna på det härför avsedda formuläret 1 — formulär B — voro så allmänt formulerade, att de gåvo uppgiftslämnarna frihet att framföra alla de synpunkter och inkomma med alla de upplysningar, som de ansågo vara av betydelse för belysning av byggnadskostnaderna på landsbygden. Den följande sammanfattningen av svaren har för byggnadskostnadssakkunnigas räkning utarbetats av fil. kand. Anna-Lisa Kälvesten.

1. Kort sammanfattning av den beskrivna kostnadsutvecklingen. Nära 120 personer och myndigheter med praktisk erfarenhet av byggnadsförhållandena på landsbygden ha lämnat svar på de sakkunnigas frågeformulär B. Svaren fördela sig ungefär med en tredjedel på egnahemsdirektörerna, en tredjedel på hushållningssällskapen och deras ombud i länen och en tredjedel på de ecklesiastika förvaltningsmyndigheterna i stiften. Beskrivningarna av kostnadsstegringen uppvisa vissa stora gemensamma drag för hela landet, men därjämte viktiga lokala skiljaktigheter. När rapportörer från samma landsbygd lämna motsatta uppgifter om samma sak, får väl orsaken sökas i något av följande alternativ: 1. Förhållandena äro så brokiga, att bådas skildring motsvaras av verkliga iakttagelser. 2. Uppgiftslämnarna ha olika uppfattning om vad använda begrepp betyda; motsättningen är då blott skenbar. 3. Någon eller båda ha mindre väl reda på sakerna men svara ändå, eventuellt inspirerade av frågeformulärets uttryck. Kostnadsstegringen uppskattad. Oftast har det dock varit möjligt att forma sig en ungefärlig bild av rådande byggnadspraxis i de olika bygderna. Svårare är det att i få ord sammanfatta, vad beskrivningarna ge för totalbild av byggnadskostnadernas utveckling på landsbygden under de senaste 10—15 åren, orsakerna härtill och botemedlen mot en för hög kostnadsnivå. i Formuläret är avtryckt å sid. 385 i slutet av betänkandet.

279 »Vilka äro enligt Eder mening de viktigaste orsakerna till byggnadskostnadernas stegring på landsbygden under senare år?» löd den första frågan. Såvitt möjligt borde man i svaret ange den relativa betydelsen av olika kostnadsstegrande faktorer, dels före den 1 september 1939, dels efter denna tidpunkt. Att en kostnadsstegring ägt rum, finns det ingen som jävar. Uppgifterna om hur stor den varit växla däremot, exempelvis från 40 % till 120 % för samma område (Västra Sverige), båda avseende tiden före krigsutbrottet. Därefter har en stegring på 10—15 % iakttagits. De flesta, som angett sifferuppgifter för den totala kostnadsstegringen, ange omkring 60 96, då det gäller bostadshus, och något mindre för ekonomibyggnader. Orsaksfaktorernas relativa betydelse. Siffrorna för den relativa fördelningen variera starkt i landets olika delar, beroende dels på hur långt man hunnit i standardhöjning, dels på om ackordslönesystemet vunnit insteg eller ej. Där standardhöjningen dominerar, tillskrives denna ofta 50 96 av kostnadsstegringen, medan den andra hälften fördelar sig på arbetets och materialets fördyring. Där arbetskostnadens stegring dominerar, sägs denna ofta vara skuld till 50 96 och mer av den totala fördyringen, medan standardhöjningen och materialprisstegringen tillsammans svara för resten. Materialet kommer i de allra flesta fall sist i raden av de tre stora kostnadsstegrande faktorerna under tiden före krigets utbrott, men dominerar fullständigt under det sistförflutna året. / . Standardhöjningen. Då det gäller bostadshusens fördyring genom standardhöjning, är det följande olika sidor av detta allmänna begrepp, som omnämnas: 1. Bostadsvolymen har ökats för vissa lägenhetstyper, nämligen arbetarbostäderna och egnahemmen. Detta torde betyda mera än att mangårdsbyggnader på större gårdar eventuellt byggas mindre nu än förr. 2. Byggnadssättet har förbättrats, så att bostadshusen nu utföras mera hållbara och bättre ombonade än för 10—15 år sedan. 3. E n del av vad man brukar anse ingå i »modern bostadsstandard» har från städerna trängt ut till landsbygden. Sådana arbetsbesparande anordningar eller för den personliga hygienen och bekvämligheten avsedda detaljer är: värmeledning, vattenledning och avlopp, elektrisk installation, köksinredning med diskbänk och fasta skåp, källare och skafferi i huset, tvättrum eller bad, w. c. Till ekonomibyggnadernas fördyring anföras följande standardförbättringar såsom orsaker: 1. Större byggnadsvolym (gäller endast logbyggnader och vissa trakter). 2. Bättre byggnadsteknik. 3. Diverse anordningar till följd av husdjurshygienens stegrade krav, exempelvis mjölkrum, maskinrum, ventileringsanläggningar, kokrum m. m. 4. Arbetsbesparande anordningar i ekonomihusen, såsom elektrisk inställa-

280 tion, mekaniska uppbindnings- och vattningsanordningar, hissar; av modern jordbruksekonomi för övrigt föranledda byggnadsdetaljer, såsom cementerade gödselstäder och urinbrunnar. De ovan uppräknade faktorerna ha gjort lantgårdarnas byggen dyrare. Men i den mån resultatet blivit en reell förbättring för arbetets bedrivande eller inbyggarnas välbefinnande, kunna de för standardhöjningen utbetalade extrakostnaderna givetvis icke jämställas med dem, som bero på prisstegring på arbete och material. Större kontantutlägg vid nybyggena ha resulterat i en större kapitalbildning, än om äldre tiders byggnadssätt skulle tillämpats. 11. Prisstegringen. Även utan förändring av byggnadssättet blir ett hus på landet dyrare nu än för 15 år sedan, beroende på att arbetskostnaden och materialkostnaden stigit. Arbetsfördyring genom relativt mera användning av kvalificerad lejd arbetskraft faller under standardhöjningen. Här gäller blott i vad mån samma slags byggnadsarbete nu betalas högre än för några år sedan. Lönestegringen har skett på 3 olika vägar: 1. Dag- och timlönen har stigit med mellan 50 och 100 96; vanligast torde en stigning på omkring 75 % vara. 2. Hantverkarna i byggnadsfacket ha övergått från daglön vid arbete direkt i byggherrens regi och ofta i hans kost till timlön och anställning hos en byggmästare som arbetar på entreprenad. 3. Byggnadsarbetarna betalas på vissa orter efter städernas ackordsprislistor. E n för hela landet giltig siffra för den fördyring som stegrad arbetskostnad medför, kan ej angivas. Lönesystem och lönenivå synas nämligen variera ännu starkare än standarden. Vidare bör observeras, att en högre timlön till en mera kvalificerad arbetare ej behöver bli dyrare än en låg lön till en sämre arbetare. Det torde ofta vara tvärtom. Enkäten ger föga klarhet i frågan om materialprisets roll för kostnadshöjningen. Dyrare material till byggena kan ha följande orsaker: 1. Allmän prisstegring. 2. Övergång från hemmagjorda till färdigköpta material: a) Om det gäller »gamla», även förr i tiden använda material, blir det i så fall lejd arbetskraft man betalar; b) Om det gäller »nya», av det moderna byggnadssättet betingade material, får merkostnaden skrivas på standardhöjningen. Fram till omkring 1937 förefalla materialpriserna icke ha stigit nämnvärt. Därefter noterar man allmänt någon uppgång fram till krigsutbrottet. Under det senaste året är prisstegringen, framför allt på järn (spik 100 96) men också på cement, av en helt annan storleksordning. Tillsammans med den av inkallelserna föranledda arbetarbristen anges materialprishöjningen på många håll ha omöjliggjort all byggnadsverksamhet på landet.

281 2. Kostnadsstegringen och föreslagna botemedel. I. Högre standard som orsak till kostnadsstegringen. Byggnadsvolymen. Byggnadsvolymen spelar en undanskymd roll i diskussionen om kostnadsstegringen för landsbygdens bostäder och ekonomihus. Av de c:a 120 inkomna svaren är det blott 4 som uppger, att bostäderna nu byggas större än förr. Av dessa äro två från Stockholms län, en från Malmöhus och en från Gävleborgs län. Den senare är ensam bland de 26 rapporterande lantmän, som hushållningssällskapet uppbådat, om denna sin uppgift. Däremot äro de båda Stockholms-representanterna, egnahemsdirektören och hushållningssällskapet, för sitt län eniga på denna punkt. Egnahemsdirektören i Västernorrland nämner, att man numera beräknar flera uppvärmda rum. Ytterligare ett par uppgiftslämnare anmärka på onödigt stort tilltagna hus på landet utan att ange detta som något speciellt för de senare åren. Från Göteborg och Karlstad uppger man att bostadsvolymen numera görs mindre än förr. — Tydligen tänker man vid det sistnämnda svaret på större gårdar, där mangårdsbyggningarna mångenstädes förr brukat byggas enormt stora. Däremot måste man ha förbisett åtminstone två kategorier av bostadshus på landet. Först och främst byggas lantarbetarbostäder numera vanligen med 2 rum och kök, medan ett rum och kök var standarden vid nybyggen ända till för några få år sedan. För det andra bygges väl knappast nu något boningshus, egnahems eller annat, så litet som ett rum och kök. Större ekonomibyggnader rapporteras från Uppsala och Lunds stift. Att varje djur numera tilldelas större golvyta än förr, omnämnes blott av en enda rapportör, medan en annan framhåller, att den ökade avkastningen stegrat kraven på ekonomiutrymmen. Då över 100 av de 120 uppgiftslämnarna icke ens omnämna byggnadernas ökade volym såsom en kostnadsstegrande faktor, ha de väl i allmänhet ingen tanke på att man kan eller bör vinna någon besparing på denna punkt. Uttrycket »onödigt stora» förekommer i två svar från Skåne. »Ett ofta förekommande fel är, att nybyggnader göras onödigt stora, varefter stora utrymmen ofta bliva onyttiga.» Det är säkerligen samma sak som avses i många av de allmänt hållna yttranden, som påtala den dåliga planeringen av lantgårdarnas bebyggelse. Då man så enträget och i det närmaste enstämmigt förordar organiserad sakkunnig rådgivning i byggnadsfrågor, är det givetvis alla upptänkliga brister i byggnadssättet, som föresväva förslagsställarna. Det är troligen såväl onödigt stor volym som dålig disponering av densamma, som man vill bota med rådgivning och ökad yrkeskunskap. Sålunda skriver Älvsborgs läns södra hushållningssällskap: »Det enda sätt varigenom prisstegring å byggnadskostnaderna skall kunna förhindras, är att minska på utrymmena i byggnaderna, särskilt i bostadshusen, att bättre tillvarataga utrymmena i de hus som byggas, samt genom att begränsa antalet byggnader till det minsta möjliga.» För övrigt har man nog den uppfattningen, att de nybyggda smålägen-

282 heterna inte äro så stora, att man bör återvända till det gamla mindre formatet. I ett svar från Västerås stift förklaras på tal om möjligheten av en allmän lägre bostadsstandard på landet än i staden: »Det enda man möjligen kan peka på är att bostadshusen gärna vilja bli kanske onödigt stora med något rum för mycket. Men å andra sidan måste också framhållas nödvändigheten av större utrymmen på landet än i stad.» Förbättrad byggnadsteknik. Frågan om bostäder och stallar bli dyrare bl. a. därför att de äro bättre byggda nu än för 10—15 år sedan besvaras nästan enstämmigt jakande. Från Östergötland skriver en boställsnämndsordförande, att byggnadskostnadernas stegring bero på: »Stegrade anspråk på bekvämlighet, men även införande av ett bättre byggnadssätt. Särskilt bostadshusen voro förr, d. v. s. under tiden 1900—1925, ofta uppförda mycket primitivt. Dåligt ombonade, stora, otäta fönster, utan skafferier, utan källare under, rörspislar föga lämpade för uppvärmningsändamål, stor takhöjd, tunna ytterdörrar etc. Nu bygges i regel på ett helt annat sätt och solidare.» E n kollega från samma län skriver om ekonomihusen: »Husen byggas mycket solida, ljusa, luftiga och rymliga, många gånger för rymliga.» I viss utsträckning beror alltså fördyringen på att man på senare år agnat större uppmärksamhet åt sådana tekniska detaljer som: 1 Byggnadens skydd mot fukt och röta, genom grundisolering, betryggande väggisolering, hängrännor och stuprör, hållbara taktäckningsmaterial, ventileringsanordningar i ladugårdar. 2. Värmeisolering, genom bjälklagsisolering, trossbottnar, bättre väggkonstruktioner och nya material. (Så nämner exempelvis en gotlandsrepresentant, att man numera ej bygger med landskapets klassiska material, kalkstenen, dels emedan den ger dålig värmeisolering, dels emedan den dyrare arbetskraften inte längre gör bruket av sten så billigt. Tyvärr saknas helt närmare uppgifter hur väggsystemet f. ö. ändrats, vare sig i trä- eller tegelkonstruktioner.) Vidare genom kopplade fönster och bastantare ytterdörrar. 3. Ordentlig grundgrävning. 4. Betong till golv i ekonomibyggnader; tegel eller betongmaterial till väggar; cementerade gödselstäder. 5. Brandsäkrare, »hårda» tak: eternit, tegel, plåt. (Brandfaran är dock ej uttryckligen nämnd i ett enda svar, ehuru flera omtala dessa nya takmaterial.) 6. Bruket av träfiberplattor. Här ovan upptas alla konstruktionsdetaljer, som av någon meddelare uppges ha verkat i förbättrande och fördyrande riktning. I stort sett torde allmänna meningen vara den, att dylika nyheter inte äro reellt fördyrande, utan, som en norrbottning skriver, de »torde inverka på längre varaktighet och lägre underhållskostnader». Den högre byggnadstekniken medför alltså ett större tillskott av real-

283 kapital i form av varaktigare, solidare byggnader, som bättre tjäna sitt elementära ändamål att ge människor och djur skydd mot väder och vind. I kronor räknat ha dessa tekniska förbättringar dock givetvis gjort byggnaderna dyrare än de skulle blivit utan dem. Man frågar sig då, om det nödvändigtvis måste bli kostsammare att utföra ett arbete hantverksmässigt väl och förnuftigt i allmänhet. Först och främst kommer man inte förbi en kvantitativ sida av det moderna byggnadssättet: det tarvar mera arbete att gräva en djup grund än att lägga hörnstenar på släta marker, o. s. v. Nya material följa vidare automatiskt med i vissa fall, särskilt gäller det cementen. Ofta torde det dock säkerligen ej kosta mer att göra en detalj riktig än att göra den felaktig. Men det kostar att lära sig bygga på det riktiga sättet. Här har vi spårat en viktig faktor i kostnadsstegringen, nämligen övergången från egen till lejd arbetskraft. »Den enskilde jordbrukaren har ej tid och möjlighet att behärska modern byggnadsteknik», skriver hushållningssällskapet i Älvsborgs läns norra distrikt. Utom att byggnadssättet är mer komplicerat än förr, tillkommer att jordbruket lider brist på folk samt att nutida jordbruk ställer »krav på yrkeskunnighet och specialisering», som gör att man inte så lätt därbredvid kan behärska några andra yrken. I en senare avdelning behandlas frågan om den lejda arbetskraftens förändring och fördyring. Här skall blott påpekas, att en av de faktorer, som just nu hålla på att förvandla landsbygdens husproduktion från ett bygdehantverk och binäring till jordbruket till ett självständigt näringsfång med specialiserad arbetskraft, utgöres av det ökade kravet på själva byggnadsmetoden och arbetssättet. Det stående klagomålet är bristen på yrkeskunnigt byggnadsfolk på landet. Dåligt utförande spolierar därför mången gång ett gott uppsåt. I ett svar från Örnsköldsvik heter det: »Dyrbart material (ex. cement) har använts på olämpligt sätt, i övrigt väl utförda väggar och socklar ha icke 'nyttiggjorts' på sätt som motsvarat kostnaden på grund av dålig isolering o. s. v. Dåliga betongarbetare ha givetvis fördyrat många byggen. Den s. k. 'cementsjukan' har — där nödig kunskap saknats — orsakat många jordbrukare ekonomiska förluster såväl direkt som indirekt genom kalla och fuktiga djurstallar med försämrat utbyte av djuren.» Jordbrukskonsulenten i Karlstad skriver: »Den på sin tid mycket livliga byggnadsverksamheten drog till sig en hel del ej yrkeskunnigt folk, vilket i hög grad torde ha verkat fördyrande på arbetet i sin helhet.» Egnahemsdirektören i Östersund anser, att det för hans läns vidkommande »skulle vara i högsta grad nödvändigt» med »fortlöpande rådgivning och kontroll i byggnadstekniska frågor. Sådan verksamhet skulle bedrivas genom anordnande av byggnadskurser för byggnadsarbetare, då det visat sig att oerfarna och mindre kunniga träarbetare kunna förorsaka byggherren betydande olägenheter».

284 Från Tornedalen och ned till Skåne omvittnas, att yrkesskickligheten är en begränsande faktor i byggnadssituationen. Då bristen på arbetskraft tenderat att lägga oöverstigliga hinder i vägen för fortsatt nybyggnad och upprustning av hus på landet, söker man givetvis efter en lösning. Därvid erbjuda sig tre principiellt skilda vägar: 1. Ge avkall på de nya kvalitetskraven, så att man i större utsträckning kan bygga själv, som man tidigare gjort. 2. Behålla standarden och utbilda fler kunniga yrkesmän. För att få arbetskostnaden så billig som möjligt, kan man möjligen försöka få andra avtal för byggen på landet. 3. Rationalisera arbetet så mycket som möjligt, därmed minskande arbetsbehovet på byggnadsplatsen. Den första utvägen har en talesman i Karlstads stift, som anser en sänkning av byggnadskostnaderna möjlig »endast under förutsättning att staten verkställer en nedprutning av hälsovårdsstadgans krav på bostäder, varigenom en för våra förhållanden hög, ja, kanske allt för hög bostadsstandard påtvingas människor, som eljest skulle ha nöjt sig med efter deras ekonomi bättre avpassad bostadsstandard». I kraven på sänkt allmän standard kommer väl den speciella byggnadskvaliteten också med. När det blott talas mot »lyx» i byggnadssättet, tänker man väl däremot närmast på sådana bekvämligheter och arbetsbesparande detaljer, som diskuteras i ett följande avsnitt här nedan. Tal om lyxbetonad inredning, som skulle kunna undvikas, förekommer i ett svar från Norrtälje och ett från Malmöhus län. Att varaktighet icke absolut måste betecknas som högsta norm vid ladugårdsbyggnader, påpekas i ett enda svar: »Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke ekonomihusen kunde byggas av billigare material med kortare livslängd, så att därigenom byggnadsbeståndet kan förnyas, innan detsamma blivit helt omodernt.» Bland de inkomna svaren är det knappast flera som äro emot den högre byggnadsstandarden på landet. Då incitamentet till alla slags förbättringar, som också blivit fördyringar, oftast kommit från det allmännas sakkunniga tjänstemän, egnahemsorganens och jordbrukskonsulenterna, är man i de nämnda svaren snarast avogt inställd till sådan teknisk rådgivning, som majoriteten eljest varmt förordar. Det alldeles övervägande flertalet av dem, som gjort något direkt uttalande i frågan, ha emellertid ansett det omöjligt eller oriktigt att skruva tillbaka utvecklingen till en primitivare standard. »Skall landsbygdens avfolkning kunna hejdas, måste dess byggnader vara lika bekväma och ändamålsenliga som i städer och samhällen», skriver Södermanlands läns hushållningssällskap. Liknande synpunkter komma till uttryck i ett stort antal svar. »Ingen sänkning, utan tvärtom en höjning» av bostadsstandarden på landet, är vad som kräves, enligt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap. Om själva byggnadskvaliteten yttrar någon: »En sak som allt för mycket förbises, då det

285 a n n a

e r

är

de

ST ^ ^ ^ ' " omständigheten, att så gott som varje gård i det långa loppet då och då blir utsatt för vanvård. Då gäller det att huset är så uppfört att det tål vid en sådan vanvård utan att ohjälpligt förfalla Det ar darfor så viktigt att detaljerna bli riktigt utförda.» För alla som önska att landsbygdens hus skall byggas lika bra eller bättre an under de senaste åren skett, inställer sig frågan hur kostnaderna då skola kunna nedbringas. De olika förslagen till lönesystem för landsbygden behandlas i ett senare avsnitt. Här skall blott tas sikte på det speciella problemet om yrkeskunskapen. Från flera håll föreslås utbildning av byggnadsarbetare och förmän genom kurser. Under det stora uppsvinget i byggnadsverksamheten på landsbygden ha en mängd personer dragits till yrket som arbetare eller etablerat sig som byggmästare, utan att i någotdera fallet äga tillräcklig yrkeskunskap. Från Västernorrlands län kommer ett konkret förslag att utbilda en kunnig byggnadskår genom ordentlig yrkesskolning för dessa grov-, skogs- och flottningsarbetare, som kommit att deltaga i byggnadsverksamheten _ »icke minst tack vare bostadsförbättringsverksamheten». Under vinterhalvåret skulle de söka arbete i skogen. Härigenom borde deras bärgning kunna säkras utan att de behövde tillämpa städernas lönetaxor Egnahemsdirektören i Uppsala lovordar resultatet av en kurs i lantmannabyggnader for jordbrukskonsulenter hösten 1939 i Alnarp. Deltagarna höllo sedan i sm tur kurser för lantbyggmästarna i sina respektive trakter. »De visade stor tillfredsställelse över de därvid i andra hand meddelade kunskaperna och anhöllo om en fortsättningskurs», skriver han och tillägger* »De inom byggnadsarbetet på landsbygden sysselsatta äga allt för ofta en allt for svag teoretisk underbyggnad rörande de för yrkets rätta utövning betydelsefulla av vetenskapen kända fakta. Möjligen skulle även rent hantverksmässig skolning medföra effektivisering av arbetstiden och därmed förbilligande.» En egnahemsdirektör påpekar: »För täckdiknings- och cementeringsarbeten finnas utbildade förmän, som deltaga i arbetet. Dylika förmän, fullt insatta i alla byggnadsarbeten, vore önskvärda.» Den andra metoden att övervinna bristen på yrkeskunnigt folk är att rationalisera husproduktionen. Ordet rationalisera fanns icke med i frågetexten men väl »standardisera». Omkring hälften av svaren har nämnt detta begrepp. Det finns också många, som ge konkreta anvisningar, om vad de vilja uppnå på den vägen. Målet är att kunna bygga riktigt, med välgjorda detaljer och de rätta materialen, men att ändock använda ett minimum av dyrbart fackarbete. Metoden är i korthet att flytta en del av konstruktionsarbetet till fabriker, där mekaniseringen bör möjliggöra lägre framställningskostnad. På byggnadsplatsen skulle man då för det första behöva mycket mindre arbete, för det andra delvis mindre kvalificerat. Bland det inkomna materialets reformförslag förekomma alla stadier på vägen från det hantverksmässiga bygget till det helt fabriksgjorda huset.

286 Under tiden förskjuts intresset från de byggnadstekniska detaljerna till hela byggnadens planering. Det första steget lyder i ett värmländskt förslag: »En åtgärd av största betydelse vore tillhandahållandet av typritningar — icke till planlösningar — utan till detaljkonstruktioner för: takstolar, fönster, s. k. varmtak (innertak). förenklade körbryggor m. m.» Härefter följer logiskt nästa stadium: de nämnda byggnadselementen komma färdiga från fabriken. Utom snickerier, såsom fönster, karmar och dörrar, nämner man att trappor bättre göras på fabrik, liksom takstolar borde kunna komma i färdigt skick. Vidare önskar man standardiserade värmeanläggningar för lanthus, köksinredningar, uppbindnings- och bevattningsanordningar för ladugården m. m. »Något system för utförande av skorstenar i block, som endast behövde sättas på varandra, behövdes», skriver stiftsjägmästaren i Strängnäs. Standardiseringen motiveras icke blott och icke ens huvudsakligen med den kvalitetssynpunkt, som vi just här anlagt. Det är arbetskostnaden över huvud taget, som driver fram tanken på olika utvägar att minska arbetsinsatsen. Särskilt framträder denna helhetssyn på kostnadsproblemet, när vi kommer till förslagen om det helt fabriksgjorda huset. »Det viktigaste av allt är en ökad övergång till monteringsfärdiga hus och rimliga prislistor för uppförandet av dessa. Denna byggnadsmetod motarbetas nu i stor utsträckningav både byggmästare och arbetare», skriver stifts jägmästaren i Strängnäs. Från Uppsala stift föreslås, »att vid särskilt dyra arbetsorter inköpa monteringsfärdiga byggnader i standardutförande. Det hindrar ej, att även monteringsfärdiga ekonomibyggnader kunna komma till utförande, åtminstone till det mindre och medelstora lantbruket». Det djärvaste reformförslaget kommer från egnahemsdirektören i Nyköping. »Det nuvarande byggnadssystemet kan knappast anses rationellt», skriver han. »Icke ens monteringsfärdiga hus utgöra en nöjaktig lösning. Är det icke tänkbart att nå en fabriksmässig framställning av fullt färdiga kök, rum, förstugor m. m., vilka delar kunna forslas direkt från fabriken till arbetsplatsen och ställas på den färdiga grunden. Firman skulle sålunda leverera byggnaden komplett färdig. Detta system vore givetvis närmast tänkbart för småhus, men flertalet familjer behöva icke mer än 2 a 3 rum och kök. Systemet skulle kunna utbyggas med ytterligare ett par rumsenheter lämpade för utökning åt den som så önskar. Systemet skulle vara så i detalj utarbetat, att man genom exempelvis ett fåtal enheter av kök, rum, m. m. kunde bygga upp exempelvis 20—25 olika hustyper. Väljer kunden en viss typ i katalogen, har fabrikanten endast att leverera de härför behövliga enheterna till arbetsplatsen, där några vana montörer på kort tid skulle kunna foga ihop delarna.» Längre kan man väl inte komma på vägen från hantverksmässig decentralisation. Förslaget är intressant som symtom på, vilka tankebanor man kan slå in på, när arbetssituationen ter sig olöslig. Det är betecknande nog från

287 östra Sverige, Stockholmslänen, alla citaten om monteringshusen härstamma. Kraven på standardisering i mindre framskridet stadium förekomma därnäst tätast i Västsverige och Sydsverige. Så föreslår exempelvis jordbrukskonsulenten i Karlstad »utprovning av för olika ändamål lämpliga materialier och standardisering av dessa. Publicering i korta och enkla broschyrer av resultaten och erfarenheterna från dessa prov och försök.» Egnahemsnämnden i Malmö föreslår också »organiserad undersökning av olika tekniska hjälpmedel, så att icke hela den byggande allmänheten behöver experimentera och tjänstgöra som försöksobjekt för alla nya material, typer och uppslag, som kunna framkomma». Behovet av standardisering och rationalisering gör sig mest kännbart där arbetskraften är dyrast. Förslagen att lösa byggnadsfrågan på den vägen komma därför från trakterna kring de större städerna, där byggnadsarbetarna börjat kräva eller redan genomfört samma betalningssystem som i städerna. ' • Det är sålunda helt naturligt, att många förslag gå ut på det rakt motsatta förfaringssättet: tillverkning på arbetsplatsen av så mycket byggnadsmaterial som möjligt. Det gäller nämligen då sådana gårdar där man dels har egen skog, dels arbetskraft och maskinella hjälpmedel för att förädla virket till byggnadsmaterial. Utom trävarorna är det framför allt cementstenen man med fördel kan framställa hemma, om man kan disponera billig arbetskraft för ändamålet. Byggnadsekonomin. Frågan om byggnadernas planlösning och ändamålsenlighet har redan kommit in glimtvis i samband med byggnadstekniken. H i t hör också arbetets planering i förväg och inpassande i säsongen, materialanskaffningen m. m. Frågan gäller i vidaste mening, om man på landet bygger mindre ekonomiskt än man kunde göra. Svaret är rätt enstämmigt ja och skälet är: 1. att byggandet för lantgårdar är ett nog så svårt problem; 2. att man ingen har att fråga om råd; 3. att de man kan fråga, ofta fått det ryktet om sig i bondekretsar, att deras råd fördyra byggena. »Man kan utan överdrift påstå, att det f. n. i många fall ej är lätt för den som på landet tänker bygga, att erhålla verkligt sakkunnig handledning», skriver en boställsnämndsordförande från Östergötland. Han önskar »att väsentligt ökade möjligheter kunde beredas landsbygdens folk att erhålla råd och handledning i byggnadstekniska och byggnadsekonomiska frågor. I de flesta fall vänder man sig till ortens 'byggmästare', vilken oftast saknar den underbyggnad, som är nödvändig för att kunna med en tilltalande exteriör förena fackmässigt uppförande av huset, praktisk och rationell detaljinredning till lägsta möjliga pris.» Detta svar ger klart uttryck åt de två sidorna av vad man skulle kunna kalla landsbygdens behov av byggnadspedagogik: dels gäller det att ge yrkesskolning åt dem som arbeta inom byggnadsyrket, så att beställt arbete kan

288 bli väl utfört. Modern byggnadsteknik bör utläras genom kurser eller på annat lämpligt sätt. Dels gäller det, att uppfostra byggherrarna till insikt om att det fordras sakkunskap för att rita ett hus, samt att ombesörja att sådan sakkunskap finns till hands på överkomliga villkor, när lantbrukaren önskar råd och hjälp. Den ovan citerade östgöten föreslår, »att genom det allmännas försorg snarast möjligt inom varje län anställes på byggnadsområdet praktiskt och tekniskt välutbildade tjänstemän, vilka under benämningen byggnadskonsulenter, mot ej för högt beräknad ersättning, kunde stå allmänheten till tjänst i hithörande frågor med råd och upplysningar, ritningar och arbetsbeskrivningar m. m. till såväl bostadshus som ekonomibyggnader». Nödvändigheten av en så fullständig såväl byggnadsteknisk som byggnadsekonomisk förundersökning som möjligt framhålles med skärpa i yttrandet från Södermanlands hushållningssällskap. Det gäller sådana ting som »val av lämplig byggnadsplats, lämpligt material, inredningsförslag, konstruktioner m. m.». Det är viktigt att från början planera för framtida eventuella utvidgningar. Till slut framhålles, »att lantbrukets byggnadsproblem äro många, ganska svårlösta och fordra fackkunskap, såväl agronomisk som byggnadsteknisk». Egnahemsdirektören i Nyköping påpekar, att »flertalet byggen å landsbygden äro knutna till lån och bidrag genom egnahemsorganen. Det synes då naturligt, att dessa organ förses med byggnadstekniker. Behovet därav är redan mycket stort.» »Den omfattande byggnadsverksamhet, som hittills bedrivits och som val kommer att bedrivas medelst statsmedel (lån och bidrag), skulle med all säkerhet vinna både tekniskt och ekonomiskt, om handläggningen av hithörande ärenden vilade i händerna på för denna del av egnahemsbildningen utbildad personal», skriver Jämtlands egnahemsdirektör. »Det måste nog anses vara ett stort fel, att såsom nu under flera år skett, lämna lån och bidrag av allmänna medel till tusentals bostäder, utan att det i någon mån sörjts för eller i verklig mening fordrats, att arbetena varit ordentligt och ändamålsenligt planlagda», skriver egnahemsdirektören i Örebro. Liknande kritik över bristen på kontroll över arbetets utförande framföres i ännu några fall. »Organiserad rådgivning till humana priser är synnerligen nödvändig», skriver också stifts jägmästaren i Strängnäs. »Nu förekommer det i mycket stor utsträckning att personer, som några år sysslat med byggnadsarbete, själva tota till ritningar och konstruktioner, som sedan användas huvudsakligen därför att ritningarna då ej kosta något nämnvärt. Vänder man sig till verkligt fackkunnigt folk bli ritningar och arbetsbeskrivningar så dyra, att folk på landet ofta drar sig för att anlita dem. Man ser ofta på landet tråkiga följder av att icke fackkunnigt folk gjort konstruktioner till tak på logar och skullar och olämpliga planlösningar i bostadshus m. m.» I ett svar från Uppsala stift framhålles: »Den byggnadsekonomiska råd-

289 givningen måste helt omläggas för att göra densamma mera populär, känd och ändamålsenlig, men är det nödvändigt att praktiska personer med sinne för ekonomi anställas som tekniska rådgivare. Rådgivningen bör emellertid vara kostnadsfri åtminstone för de mindre lantbrukarna. Standardritningar av en mångfald olika slags byggnader och olika smakriktningar böra tillhandahållas, så att material och kostnader lätt kunna överblickas och beräknas. Det är ju märkligt, att konsultationer vid husbyggnader på landet ännu i vår tid är så försummad, fastän byggnadskostnaderna på en gård i allmänhet är lika kostsam och många gånger dubbelt så dyr som själva jorden.» Byggnadskonsulenten måste vara bosatt på den landsbygd han skall betjäna, betonar man i ett par fall. »Allra minst en rådgivare i varje län», skriver egnahemsdirektören i Borås, »ty en lantman önskar helst personligen och genom samtal få klarhet i sina problem. Till papperen litar han först i andra hand.» Det är dock icke alla som vänta sig gott av en vidgad sakkunnigverksamhet. En lantbrukare, boställsnämndsordförande i Lunds stift, lägger den kortsiktigt ekonomiska synpunkten på frågan, och kommer då till resultatet, att »byggnadspriset» skulle kunna nedbringas betydligt, om man inte anlitade »de större tekniska rådgivarna och deras givetvis väl utarbetade förslag till mindre byggnader och bondgårdar på landet». I stället borde man låta ortens byggmästare göra förslag och sedan själv utföra dessa. Han nämner egnahemsbyggenskapen på landet som »ett avskräckande exempel». »Hade byggherren fått, givetvis under kontroll, bygga efter eget skön och ej som nu efter s. k. sakkunnig, bestämd standardtyp, hade stora summor på dessa byggnader kunnat inbesparas.» En boställsnämndsordförande från Umeå anser också, att »så länge som standardhöjningen skjutes i förgrunden bidrager sådan byggnadsteknisk rådgivning endast till kostnadshöjning och sannolikt även till sämre byggnadsekonomi». Stiftsjägmästaren i Linköping skriver: »Dessa arkitekter, som slagit sig på lantmannabyggnader göra ofta saken allt för märkvärdig med alla möjliga bekvämligheter och anordningar, som i onödan höja anspråken hos grannarna.» En konsulent »måste förstå lantbrukarnas förhållanden och ha varit sysselsatt i lantbruk i ungdomen. Därtill lagom teknisk underbyggnad.» Ett mycket vanligt svar är, att sakkunnig rådgivning nog skulle vara bra, men att den knappast kan nedbringa kostnaderna i ögonblicket. Man torde icke kunna göra mycket för att sänka byggnadskostnaderna på landsbygden, anser egnahemsdirektören i Uppsala. »Men det vill synas, som husen i färdigt skick borde kunna bättre motsvara sitt ändamål genom en bättre planläggning och enkla men riktiga konstruktioner, anpassade efter varje bygds tillgängliga huvudbyggnadsmaterial, så att långa transporter undvikas*.» En stor del av uppgiftslämnarna ansluta sig utan närmare argumentation till önskemålet om beredande av byggnadsexpertis åt landsbygden. 39 41

290 Frågan är då, vem som skall handhava den föreslagna konsulentverksamheten. »Hushållningssällskapen eller staten», skriver en boställsnämndsordförande i ärkestiftet. »För att organisera rådgivningen kan man tänka sig någon av följande vägar», skriver en stifts jägmästare: »utbyggnad av länsarkitektbefattningen, ge uppdraget till egnahemsnämnden eller hushållningssällskapet. För egen del tror jag det vore lyckligast om uppdraget lämnades till hushållningssällskapen. De ha genom sitt arbete förvärvat ett stort förtroende från folket på landsbygden.» Arbetsbcsparing, husdjurshygien, »bekvämligheter». Hur stor del av kost nadsstegringen för landsbygdens byggnadsverksamhet kan förklaras av högre bostadsstandard och införandet av arbetsbesparande anordningar i bostad och ekonomihus? Några rapportörer ha sökt tillmötesgå kravet att ge en procentuell uppskattning härav. Siffrorna variera ganska mycket. De flesta ha icke ansett sig kunna nämna något exakt om saken utan nöja sig med en gradering: mest betyda arbetskostnaderna, elärnäst kommer standardhöjningen och eventuellt materialpris. Det torde vara av intresse att här hålla de olika landsdelarna åtskils vid granskning av denna punkt i enkäten. Från Skåne föreligga 8 och från Blekinge 2 svar. Av de förstnämnda framhålla 4, att bostadshusen numera vanligen byggas med värmeledning i alla rum (mot förr kamin eller kakelugn i endast en del av rummen), sanitär anläggning och elektriskt ljus. »Med nybyggnadsverksamheten följde också en genomgående tendens att modernisera äldre byggnader» på samma sätt, påpekar en boställsnämndsordförande. som lägger stor vikt vid att vattenfrågan sålunda fått en god lösning på en del håll samt att användningen av cement höjt den hygieniska standarden i både djurs och människors boningar. »Detta nya byggnadsmaterial är väl värt sitt pris», tillfogar samme talesman. Om man betänker vad kalla och dragiga bostäder medfört i fråga om exempelvis lungsot och reumatism för människor och tuberkulos för djur »kunna dessa nämnda byggnadsmaterial betecknas som verkligt epokgörande faktorer för allmän förbättring». Malmö egnahemsnämnd uppskattar den totala kostnadsstegringen till 60 %, men vill ej uttala sig om hur mycket härav som faller på standardhöjningen. Kollegan i Kristianstad anser, att samtliga i detta kapitel behandlade faktorer endast åstadkommit en kostnadsstegring, som kan beräknas till 30 % av vad arbetskostnaderna förorsakat. Då utgår han från att man med tillämpning av ackordslistorna kommit upp till 100 % högre totalkostnad än 1931—32. Egnahemsdirektören och hushållningssällskapet i Blekinge tala båda om de moderna bekvämligheterna såsom krav, som man nu allmänt eftersträvar att uppfylla. »Nu inlägges värmeledning i hela byggnaden och hela huset utrustas från golv till tak med alla upptänkliga bekvämligheter, varmt och kallt vatten, avlopp, badrum, w. c, bättre och dyrbarare köksinredning, elektrisk installation m. m. Allt detta är önskligt och bra, i många fall nöd-

291 vändigt med hänsyn till den besparing i arbetskraft som vinnes, men kostnaderna öka givetvis oerhört härigenom.» Man saknar i alla de citerade yttrandena försök till konkret beskrivning av de olika bostadstyper, som på senare år byggts på landet. Den nyss återgivna skildringen torde med säkerhet icke passa in på alla de bostadshus, som det här gäller. »De ökade kraven på husdjurshygien och rationalisering för nedbringandet av driftskostnaderna vid lantbruket göra även, att standarden på uthusbyggnaderna höjts ofantligt. Hårda tak, cementinredningar, mjölkrums- och mjölkmaskinsinredningar, hissanordningar m. m. skruva upp totalkostnaderna utöver vad tidigare varit fallet», skriver samma blekingepenna, som citerades ovan. En skånsk boställsnämndsordförande, som väl iakttagit den fördyrande verkan av höjd bostadsstandard, »har däremot icke intryck av att höjda krav på stallinredning under senare tid vållat fördyring». Det är ganska svårt, att av dessa yttranden skapa sig en bild av vad som verkligen tillkommit i fråga om »moderna bekvämligheter» i bostadshus och ladugårdar i våra sydligaste provinser. Jämförelsen med de svar som ingått från Småland och öarna efterlämnar dock ett allmänt intryck av att man i det förra området hunnit längre än i det senare. Av de 9 svaren komma 3 från Gotland och 4 från Småland. Alla de tre förstnämnda uttala sig ifråga om standarden, och deras skildringar äro betydligt mera modesta än de vi nyss tagit del av. »En något högre bostadsstandard» anser sig en bygdemeddelare kunna tillskriva en kostnadsförhöjning »år från år» sedan 1935. Hushållningssällskapet i Visby anser att landsbygdens bostadsstandard »otvivelaktigt höjts avsevärt, kanske mest märkbart för mindre lägenheter, vartill den statliga bostadsverksamheten anses kraftigt ha bidragit». Egnahemsdircktören anser däremot att »högre bostadsstandard icke på den egentliga gotländska landsbygden torde ha inverkat på ökade byggnadskostnader, då det fortfarande är sällsynt med installerande av centralvärme, vatten och avlopp, elektriskt ljus o. d.». Jönköpings hushållningssällskap är den enda tillfrågade från Småland, som har något att säga om standardhöjningen. Det nämner bland de fördyrande faktorerna på senare tid, »även till viss del de krav på ökade bekvämligheter och praktiska anordningar, som nu med rätta även på landsbygden börja bli tillgodosedda vid nybyggnader och ombyggnader (centralvärme, vattenledning, avlopp, elektriskt ljus o. s. v.)». Betydligt rikligare flödar materialet från landskapen norr härom, Östergötland, Mälarlandskapen och Närke. Egnahemsdirektören och hushållningssällskapet i Östergötlands län uppskatta båda den av standardhöjningen förorsakade kostnadsstegringen till 10—20 % av byggnadskostnaden. Häri ingå' såväl de vanliga bostadsbekvämligheterna, som en modern utrustning i stallarna: mjölkrum, hiss o. s. v. En bygdeobservatör anger denna kostnadsstegring till 15 %. Överensstämmelsen är alltså god.

292 .Stiftsjägmästaren skriver: »Numera förses alla arbetarebostäder med källarvåning samt vatten- och slaskledning, och i de flesta fall även med w. c. och bad- eller duschrum.» För ekonomihusen anges cementerade loggolv och gödselstäder samt eternittak vara oftast förekommande. Även om det senast citerade svaret ger en något för ljus bild av läget, kan man dock ej komma ifrån intrycket att rapporterna från Östergötland ganska samstämmigt intyga, att bostaden och ladugården där numera byggas »med alla moderna bekvämligheter». Ingen av dem, som yttrat sig, ha något emot detta, ehuru de önska, att det kunde åstadkommas till billigare pris. E n boställsnämndsordförande yrkar för den skull på att gamla bostäder och ladugårdar skulle ombyggas oftare än vad som sker. Bekvämligheten bleve visserligen ej så stor. Men man kunde få hus »som fylla anspråken i många år framåt, för halva kostnaden». Från Södermanland föreligga 4 yttranden, vilka samtliga angiva standardhöjning som en kostnadsstegrande faktor. Enligt egnahemsdirektören bidrar den med 50 96 av den totala stegringen. Hushållningssällskapet nämner ingen siffra men anger, att både bostäder och ekonomibyggnader »under de senaste 5—g åren genomgått en genomgripande förändring till det bättre». »Numera förekommer det ofta, att bostäderna å landsbygden förses med vatten, avlopp, värme, varmvatten m. fl. bekvämligheter.» Bland anordningar för driftens rationalisering nämnas »vattenledningar, täckta ledningar för avledande av såväl urin som vatten, ordnad ventilation, särskild avdelning för mjölkens tillvaratagande, transportanordningar m. m.». Med nästan samma ordalydelse skildra de tre rapportörerna från Stockholms län byggnadssituationen där. Från Norrtälje heter det, att »knappast något hus» uppförts på de senaste 2—3 åren utan den moderna utrustningen. (Badrum namnes dock icke i stockholmslänets svar.) En boställsnämndsordförande räknar upp följande detaljer: »vatten, avlopp, värme, badrum, w. c , källarvåning med tvättstuga, hushålls- och rotfruktskällare, värmepannas uppställningsplats, vedupplag samt vid större byggnader även garage». Han fortsätter: »Vad som sägs om den högre standarden beträffande bostäderna, är ej lika framträdande vid ekonomibyggnaderna; åtminstone vid det mindre och medelstora jordbruket. Visst har uppförts en och annan modern höghusladugård med liten loge och direkttröskning, men detta är dock undantag.» De 4 rapporterna från Uppsala län nämna alla standardhöjningen. Egnahemsdirektören skriver: »Under senare år har en bostadstyp med källarvåning, köksinredning med fasta skåp, värme-, vatten- och slaskledning börjat byggas, som fram till 1939 torde ha fördyrat stugan med 1500—2 500 kronor.» Om ekonomihusen anmärks däremot, att »ej arbetsunderlättande men fördyrande anordningar annat än i undantagsfall kommit till utförande». Detta svar talar om småställenas byggen, medan flertalet av de förut citerade tvivelsutan haft de exempelvis på Östgötaslätten dominerande medelstora och större brukningsdelarna i tankarna, när de talat om mjölkningsmaskinerna, loghissarna o. d.

293 Från Västmanlands och Örebro län talas allmänt om standardhöjningen. Den torde vara nödvändig, »om folket skall kunna hållas kvar på landsbygden», skriver hushållningssällskapet i Västerås. »Ökade krav på husdjurshygien» anser detsamma likaså nödvändiga. Huruvida det med detta vill säga att de också uppfyllas vid nybyggnader, framgår ej. Motsatt mening förfäktas av egnahemsdirektören i Örebro. »Ökade krav på husdjurshygien torde för det mindre jordbrukets del betytt föga ifråga om kostnaderna, men däremot nog spelat en icke oviktig roll vid enstaka större jordbruk, som producera kontrollmjölk eller i övrigt vilja gå i spetsen för nya ordningars införande.» Av de 24 västsvenska svaren ha 2 ej nämnt standarden. Egnahemsdirektören i Värmland meddelar: »Flertalet jordbrukare, åtminstone de mindre, bygga som regel själva, vadan högre materialpriser mest inverkat på deras byggnadskostnader.» Övriga yttranden från Värmland och Karlstads stift antyda att en modern bostadstyp vinner terräng. Främst bland orsakerna till byggnadskostnadernas stegring på landsbygden sätter en meddelare från Åmål »hälsovårdsnämndens krav på tidsenligare bostäder». Från Ekshärad skriver man: »I arbetaresmåbruksbostäder värmeledning från köksspisen eller särskild värmecentral i köket. Ej badrum och w. c. (vilket däremot anges vara det vanliga i andra nybyggen). Men eljest bättre standard än tidigare. Källare under byggnaden.» Förutom cement i ladugårdarna omnämnas icke några moderna stalldetaljer från denna del av landet. Den högre standarden har en utpräglad fiende i en boställsnämndsordförande i Karlstads stift. Han kräver nedprutning av hälsovårdsstadgans krav. Når man inte en nedskrivning av standarden (och dessutom av lönerna), bli alla försök till kostnadsminskning utan verkan, »ty de röra ej vid problemets kärnpunkt». Från Västergötland finnas 7 svar, vilka alla nämna standardhöjningen. Hushållningssällskapet i Borås (Älvsborgs läns södra) säger att kostnaderna för ett bostadshus stigit med c:a 100 % »i förhållande till tiden, då byggnader uppfördes utan värme, vatten, slask, bad m. m.». »Ökade krav på husdjurshygienen har ökat kostnaderna på djurstallar med c:a 25 % och (arbets-) underlättande anordningar å (i) ekonomibyggnader med c:a 20 %.» Det är ej lätt att ur svaren från Västergötland utläsa den verkliga utbredningen av ett fullt modernt byggnadssätt. Detsamma gäller om svaren från Halland, två till antalet. Egnahemsdirektören skriver: »Nästan undantagslöst torde ökade krav på bostadens standard, på förbättrad husdjurshygien och arbetsunderlättande anordningar bidraga till stegringen.» — Från Göteborgs och Bohus län föreligga 4 svar, som alla omvittna standardhöjning. Dock skriver hushållningssällskapet att fordran på högre standard »väl icke särskilt under de senaste åren betytt ökade byggnadskostnader, men givetvis haft viss betydelse, om man räknar med en hel tioårsperiod». Detta yttrande står ensamt i hela enkäten. Man är eljest överens om att det just är de allra senaste åren som givit fart åt det moderna byggnadssättet på landet.

294 Stiftsnämnclen i Göteborg har gjort en uppskattning av de ingående posterna i kostnadsökningen och fått fram följande fördelning: den högre standarden arbetsunderlättande anordningar nya material höjda materialpriser » löner

10 96, 10 96, 10 96, 15 96, • 55 96, 100 96.

Från det nordsvenska distriktet, Dalarna och Norrland, föreligga många (49) men delvis mycket kortfattade och ofullständiga svar. Från Dalarna ha emellertid endast kommit två yttranden, egnahemsdirektörens och hushållningssällskapets. Särskilt det sistnämnda ger en fyllig bild av byggnadsförhållandena i Kopparbergs län. Viktigare än standardhöjningen i bostäder och ladugårdar — som dock omvittnas — är material- och löneposternas stegring jämfört med den icke alltför avlägsna tid, då bondbyggmästarna »med tillhjälp av sina söner, andra släktingar eller grannar, åtogo sig uppförande av lantmannabyggnader till rimliga kostnader». Kopparbergs läns hushållningssällskap pekar på en så viktig insats som byggandet av demonstrationsladugårdar, »för att inhämta jordbrukarnas omdöme beträffande moderna ladugårdsinredningar». Man överväger vidare vissa provbyggen för att vinna erfarenhet angående standardisering vid byggande av ekonomihus för jordbruket. I Gävleborgs och Norrbottens län har man engagerat en talrik grupp av lokalrapportörer, hushållningsgillena ute i bygderna. Hushållningssällskapets i Gävle inlaga består sålunda av 13 sådana rapporter ute från landssocknarna, Tyvärr ge de mycket knapphändiga upplysningar. Om någon stadsliknande standard på bostadshusen talas det endast i svaret från »Hudiksvalls stads och Forssa tingslags hushållsgille». Där heter det bl. a.: »1. Man bygger nu rymligare vid egna hem än förr och, då det gäller bostadshus vid jordbruk bygger man med tanke på att använda flera rum i dagligt bruk. 2. Möjligheter till bad i hemmet anses numera vid nybyggnader böra tillgodoses. 3. Arbetsunderlättande anordningar (vatten- och avloppsledningar, centralvärme, w. c. och elektrisk installation för belysning och kraft, fönster med kopplade bågar m. m.) genomföres gärna då ekonomiska möjligheter föreligga.» Även på ekonomihusen ha ökade krav enligt denne iakttagare »dels vuxit dels tvingats fram». Gent emot denna enda rapport stå cle 12 övriga från länets landsbygd. Deras förklaring på de stegrade byggnadskostnaderna är nästan enstämmigt: dyrare löner och material. Ibland nämner man ordet »standard» utan närmare specifikationer. Troligen gäller om hela Norclsverige vad hushållningssällskapet i Väster-

295 norrlands län anför: »Förhållandena inom länets skilda delar äro mycket växlande — byggnadskostnaderna äro ungefär dubbelt så höga i cle dyraste trakterna som i vissa skogs- och småbrukartrakter». Detsamma gäller antagligen även om standarden. H u s torde samtidigt byggas enligt helt olika krav. »I ett eller annat fall bad eller dusch», skriver egnahemsdirektören i Härnösand, något som han ensam i länet omnämner. Från Jämtlands län finnes endast egnahemsclirektörens svar. Hans mening är att materialpriset inverkat mest, därnäst arbetslönerna och i tredje hand standardhöjningen. »Den högre bostadsstandarden på landsbygden förekommer framför allt i rena bostadslägenheter, men har även fått insteg å jordbruksfastigheter.» — Vad angår ekonomibyggnader är alltjämt byggnadssättet tämligen enkelt och den enda anordning, som »— bidragit till en ökning i totala byggnadskostnaden, torde vara indragning av vatten samt anordning av vattenhoar.» De två nordligaste länen äro mycket ojämnt representerade. Västerbotten bidrager blott med 2 svar, Norrbotten med 26. De två förstnämnda ange att standarhöjning i andra hand efter arbetskostnaden bidragit till fördyringen. Från Norrbotten föreligger en brokig samling svar. Representanten för stiftets förvaltning i Luleå nämner främst bland de kostnadsstegrande faktorerna: »Fordringarna på högre bostadsstandard genom inledning av centralvärme m. fl. bekvämligheter.» Därnäst sätter han kraven på husdjurshygien och rationella anordningar i ekonomibyggnaderna. »Ladugårdarna byggas numera större och rymligare med kyl- och kokrum, vattenledning m. m.» I regel anser man däremot, att det är arbetet och materialen som mest fördyrat byggnadsverksamheten, medan standardstegringen ofta omnämnes i förbigående och i ganska svävande ordalag. Från Älvsbyn skriver man: »Vad privata bostadsbyggen beträffar, kan man knappast tala om några ökade krav på högre standard, med nuvarande kostnader. Detta är endast fallet, då det är fråga om byggnader som uppföras för statsbidrag och upplånta statsmedel, där viss standard föreskrives.» Att det bostadssociala byggeriet givit incitament till en allmän standardhöjning sägs dock uttryckligt i flera fall. Särskilt är det sådana speciellt norrländska problem som ordentlig grund och isolering man framhåller. Härtill kommer vissa till husdjursskötseln hörande moderniteter: kylrum och kokhus t. ex.

II. Högre priser som orsak till kostnadsstegringen. Det kan väl knappast avgöras med en enkel enkät, huruvida det är förbättringen av byggnadskvaliteten eller stegringen av priserna på arbete och material, som förorsakat största kostnadsstegringen. Påstående står emot påstående, och förslagen till relativ fördelning emellan de två huvudorsakerna skifta starkt.

296 I sydligaste Sverige (Skåne och Blekinge) i närheten av våra större städer, i Värmlands skogstrakter och i så gott som hela Norrland jämte Dalarna förefaller man att förlägga huvudansvaret på arbetskostnaderna, i övriga trakter snarast på standardhöjningen, inbegripet såväl bättre byggnadssätt som moderna bekvämligheter och rationaliseringsanordningar. Möjligen skulle man härur kunna utläsa följande: I Skåne samt här och var omkring städerna och på tättbebyggda orter eljest i landet har en modern byggnadsstandard blivit dominerande. Samtidigt och alldeles särskilt under de sistförflutna 2—3 åren har städernas lönesystem trängt ut på landsbygden. och den kostnadsstegring som införande av ackordslistor och mätning vållat, överskuggar, åtminstone i de skrivandes medvetande, den som standardhöjningen förorsakat. I de avlägsnare och glesare bebodda trakterna av vårt land, där jordbruken äro små och den allmänna inkomststandarden lägre, har man icke, trots en bestämd förbättring, ryckt upp till fullt samma standard på bostäderna och har mera sällan anledning att installera mjölkmaskiner och hissar i ladugårdarna. Däremot har den livliga byggnadsverksamheten i landet medfört brist på den förr tillgängliga, billiga arbetskraften. Samtidigt har tillgången på armar i jordbruket självt också minskats, varför man vid byggena är i större behov av lejd hjälp än eljest. Följden blir, att lönerna för byggnadsarbete — vem som än utfört det — tenderat att stiga upp till närheten av ständernas nivå. Städernas dragningskraft på byggnadsfolk från landet omvittnas i flera fall, oftast från Norrland. P å sina håll utföra dock ännu småbrukarna det mesta av arbetet på sina byggen själva (Värmland, Jämtland), och då kan man få den uppgiften, att det varken är någon märkvärdigt höjd standard eller höga löner som fördyra mest, utan prisstegringen på byggnadsmaterial. I mellersta Sverige (utom i städernas omedelbara närhet) har standardstegringen måhända varit lika stark som i Sydsverige. Men ackordsprissystemet är ännu blott ett hot, ehuru aktuellt, och den stegring av timlönen på mellan 50 och 100 96, som man konstaterar, kommer i allmänhet icke före standardstegringen som kostnadsfaktor. Materialprisstegringen förefaller, vad det gäller »gamla» material, knappast ha vållat någon mera påfallande fördyring före den 1 september 1939.

A. Arbetskraftens fördyring. 1. Byggnadsadministrationen. E n av enkätens frågor lyder: »I vilken utsträckning och för vilka arbeten tillämpas entreprenadsystem?» Nästan alla ha svarat, men flera av svaren på denna fråga återfinnas under en annan rubrik, den som gäller utbredningen av »ackordsprissystemet». Orsaken härtill är att man över hela landet tycks använda ordet »ackord» för delentreprenader. »Sätta på ackord», och »ackordera om», exempelvis murningsarbetet vid ett bygge, betyder alltså just att detta arbetsmoment utföres enligt entreprenadsystem.

297 Den bild man får av sättet att administrera nybyggen är i korthet: heloch delentreprenader utbreda sig från städerna och de tättbebyggda slätterna på bekostnad av den äldre metoden att bygga i egen regi. Vissa avsides belägna trakter äro dock ännu tämligen oberörda av denna utveckling. Vanligen är det blott själva arbetet som »utsattes på ackord». Materialet tillhandahåller byggherren. Undantag givas dock, dels vid det allmännas byggnader, då entreprenad kan omfatta även materialanskaffning, dels vid exempelvis sanitära och elektriska installationer. I Malmöhus län tillämpas entreprenadsystem vid alla nybyggnader och större reparationer. Redan i Kristianstads län är situationen mindre enkel: »Förekommer i regel endast vid större gårdar. Användes sällan för byggnader vid bondgårdar samt i regel aldrig vid småbruk», säger egnahemsdirektören i Kristianstad om entreprenadsystemet. I Blekinge anges däremot nämnda förfarande vara regel vid alla nybyggen. »Men», skriver egnahemsdirektören därstädes, »då entreprenören måste för sina arbetare tillämpa mätningsförfarandet, kan detta system ej hindra kostnadsstegringen.» Användningen av egen arbetskraft till vissa arbeten behöver icke i och för sig omöjliggöras genom att det kvalificerade byggnadsarbetet utföres av en eller flera entreprenörer. I de sydligaste länen växlar också praxis härvidlag. Medan en boställsnämndsordförande på frågan: »I vilken utsträckning och för vilka arbeten användes lantbrukets egen arbetskraft vid byggen?» helt kort svarar: »Numera ingen», så lämnar en kollega från Lunds stift följande vittnesmål: »Arrendatorerna å alla de boställen som jag omhänderhaft bostadsbyggen att ombestyra hava undantagslöst och välvilligt och uppoffrande biträtt med arbetskraft och utfört körslor, i regel utan att ifrågasätta betalning, tacksamma för att få behövliga byggnadsarbeten utförda och förbilligade». Dessa byggen utföras dock enligt samma uppgiftslämnare på entreprenad. Vanligen tycks man från entreprenaderna undanta körslor, schaktning och grundgrävning och utföra dessa arbeten med egen arbetskraft. Samma sak gäller Småland, där försågning av eventuellt eget virke tillkommer, även där arbetet för övrigt lämnas till en enda entreprenör. Så är i regel fallet vid alla byggnader för allmänna ändamål. Enskilda företagare synas däremot fortfarande mestadels bygga i egen regi med anlitande av ortens byggmästare och oorganiserade arbetare. Dock förekommer även anlitande av flera delentreprenörer, som då vanligen betala sina arbetare per timma. Gotland och Öland synas befinna sig på samma punkt i utvecklingen. Från de västsvenska länen variera uppgifterna starkt. Från Göteborg meddelar sålunda egnahemsdirektören, att entreprenadsystemet tillämpas »i ringa utsträckning. Mest ifråga om snickeriarbeten». Från stiftsförvaltningen heter det däremot, att »hela bygget sättes på entreprenad». Hallands egnahemsdirektör säger, att man icke använder entreprenad, »då ägaren själv eller hans anhöriga äro byggnadskunniga, vilket ej är ovanligt i skogsbygden». Från Skara meddelas om entreprenadsystemet: »Tillämpas praktiskt taget.

298 aldrig vid byggnadsarbeten vid mindre och medelstora gårdar.» Men frän Mariestads omgivning heter det: »Entreprenadsystem för arbetskostnaderna tillämpas i regel av privata företagare, medan offentliga i allmänhet utsätta hela byggnadsföretagen på entreprenad.» I ett par fall försöker man ange en siffra för entreprenadsystcmets utbredning. Där egen skog finnes, förutsattes virket bli tillhandahållet i sågat skick, vartill kommer de vanliga förberedelsearbetena i egen regi. Det övriga byggnadsarbetet skulle bli utfört av entreprenörer i 20 % av fallen, skriver Älvsborgs läns södra hushållningssällskap. En annan uppgiftslämnare inom samma krets anger siffran 75 % (av såväl bostadshus som ladugårdar). Egnahemsdirektören i Karlstad meddelar i sin tur, att entreprenaclsystem tilllämpats »i 10% av de undersökta fallen». — Det är, som man härav ser, omöjligt att få en fullt klar uppfattning av förhållandena. Tydligen existera både den äldre och den modernare administrationsmetoden sida vid sida jämte en rad av övergångsformer dem emellan, beroende på vad byggherren kan leverera själv av byggnadsmaterial och eget arbete. I Mälarprovinserna och Östergötland är utvecklingen redan hunnen något längre. Från Stockholms län skriver hushållningssällskapet: »Numera är entreprenaden den vanliga avtalsformen.» Alla ärkestiftets prästboställen byggas enligt detta system, och i Södermanland gäller detsamma »för alla arbeten med undantag för vissa reparationsarbeten, där en något så när exakt kostnadsberäkning är svår att utföra». I allmänhet anlitar man då olika entreprenörer för de olika slagen av arbete. I Östergötland anses 80—90 96 av alla byggnadsföretag tillkomma på detta sätt. Entreprenaderna omfatta »centralvärme- och sanitetsanläggningar, vatten- och avloppsledningar, elektriska installationer, målning samt murnings- och träarbeten». I egen regi utför man ofta slagning av cementtegel i dessa trakter. Något mindre utbredning synes entreprenadsystemet ha i Örebro och Västmanlands län. De publika byggena och en del större enskilda byggas på ovan beskrivet sätt, men icke så ofta de mindre gårdarna. I Dalarna återfinnes enligt hushållningssällskapets skildring ännu det äldre systemet, då en byggnadskunnig byggherre med någon hantverkares hjälp utför hela sin byggnad. Bredvid detta förekommer dock även, att enskilda tillhandahålla materialet men lämna hela byggnadsarbetet till en eller flera entreprenörer. Slutligen är det vanligt att hel entreprenad tilllämpas vid byggen, tillhörande kommunala eller andra allmänna inrättningar. Här förekomma alltså alla metoderna. Från Gävleborgs län föreligga många skiljaktiga uppgifter, väl beroende på att man även här tillämpar de olika systemen bredvid varandra. »Byggnadsarbeten på landsbygden sker för det mesta efter timpenning», skriver en av hushållningssällskapets ortsmeddelare. Därvid förutsätter han utan att anse sig behöva nämna det, att det är byggherren själv som anställt arbetarna. För vissa murnings- och cementeringsarbeten säger en annan, att entreprenad brukas. E n tredje tillfogar rörledningar och elektrisk installation.

299 Jämtlands egenahemsdirektör tillägger för sin trakt, att »då det gäller bostadslägenheter och byggnader på det bostadssociala området, utlämnas ofta träarbetet pä entreprenad». Själv utför man »hantlangning-, taktäckning, där spån användes, grundgrävning och träarbeten samt delvis transporter». I Västerbottens län anger man siffran 30—40 96 för den egna arbetsinsatsen vid egnahems- och andra »ej statligt belånade» småbruk. I Härnösand uppskattar man cle självägande böndernas insats till mellan 25 och 60 % av byggnadsarbetet. På de ecklesiastika boställena är entreprenadsystemet genomgående även här. I Norrbotten uppges betongarbetet vid ladugårdar, värmeanläggningarna och den elektriska installationen lämnas bort. De talrika bygdemeddelarna från Tornedalen och det inre av övre Norrbotten ange däremot, att man sällan använder entreprenadsystem här. En av hushållningssällskapets meddelare i Norrbotten nämner, att när en byggherre lämnat bort sitt bygge på entreprenad, händer det att han själv sedan kan få plats som arbetare vid bygget. 2. Dag- och timlönen. Lönekostnaden vid byggnadsarbete på landsbygden har stigit av två skäl: a) man förbrukar mer och bättre kvalificerat arbete när man bygger nu än förr; D ) byggnadsarbetarnas löner har stigit, Den första punkten har behandlats i ett föregående sammanhang. Vad lönestegringen beträffar faller den i två kategorier: högre timlön och ökad utbredning av ackordsarbete. Timlönestegringen har skett successivt sedan depressionsbottnen 1932—33. Det gäller förändringar på mellan 50% och 100 96, eller från 60—90 öre per timme till 105—145 öre. Med den ringa utbredning som ackordsbetalningen haft ända till de 2—3 sista åren, måste timbetalningens höjning ha betytt betydligt mera för den allmänna fördyringen av arbetet än ackordssystemet. Att byggnadsarbete utföres av dagavlönade lejda hantverkare i husbondens kost, förefaller av detta material att vara allmänt bortlagt. På Gotland nämner man, att systemet håller på att försvinna. Jämtlands hushållningssällskap räknar även med daglön för byggnadsarbetare. Men tydligen avses icke arbetare i husbondes kost. För övrigt är det timlönen för snickare, timmermän, murare o. s. v., som man räknar med. De lokala variationerna äro små. Utgångsläget anges i över hälften av de fall då exakta siffror meddelas, till 60—65 öre per timme. Ungefär samma antal observatörer markera toppunkten med 120—125 öre. Materialet är alltför knapphändigt och ojämnt för att medge några regionala betraktelser. Dock är att märka, att timlönen i Norrland snarast ligger över medeltalet, i Skåne och Östergötland under. I enkäten begärdes förslag till sänkande av byggnadskostnaderna, bl. a. eventuellt genom reformer av lönesystemet. Där man endast har erfarenhet av timlön, blir också denna förmål för kritik. »Om de yrkesskickliga finge

300 högre betalning än de ej yrkeskunniga, torde detta medföra strävan att utbilda sig», skriver jordbrukskonsulenten i Karlstad. Det allt överskuggande hotet mot landsbygdens byggnadsverksamhet är ju ackordslistornas prissättning. Timlön ter sig därför som det bästa alternativet för många. Om lönens höjd har man däremot olika meningar. Hushållningsgillet i Västmanland, där timavlöning dominerar helt, anser det uteslutet att minska arbetskostnaden genom en lönesänkning, »då byggnadslönerna på landet äro lägre än i städer och samhällen». I Skaraborgs län, där ackordsbetalning ej tillämpats hittills, anses en lönesänkning knappast vara önskvärd för lantbrukets del, även om den vore möjlig. Den skickliga arbetskraften dras till städerna redan med nuvarande löneskillnad mellan land och stad. »Timlönen är ej oskälig, blott vi slipper ackorden», säger en norrbottning. I motsats till de citerade svaren står ett antal, som önskar att byggnadsarbetarnas timlön skall jämställas med andra säsongarbetares, såsom vägarbetarnas (i Värmland ha de 93 öre, byggnadsarbetarna 145 öre), eller med lantarbetarnas. »Så länge organisationsrätten för arbetarna är fri, lär icke heller nedpressning av byggnadsarbetarnas löner erbjuda framkomlig väg för att nedbringa byggnadskostnaderna på landsbygden», skriver en agronom i Norrbottens hushållningssällskap. Ackordsbetalning tillämpas icke i denne meddelares område. Som alternativ till denna utjämning anger man i några fall en allmän höjning av jordbrukets räntabilitet och av de däri arbetandes standard, så att den stora löneklyftan utjämnas den vägen. 3. Ackordssystemet. Reformförslagen bli emellertid både flera och mera överlagda då det gäller att bemästra ackordssystemet, där det vunnit insteg eller håller på att göra det. Enligt de givna uppgifterna fördyrar mätningssystemets införande arbetskostnaden med c:a 100 96. Följden är att man i vissa trakter varit ur stånd att bygga och renovera på landet. Enligt Blekinges hushållningssällskap skulle sålunda 50 % av alla byggen, som bort komma till under de sista 10—15 åren, ha förblivit ogjorda. P å Gotland, där ackordssystemet ännu ej vunnit fast fot, skriver man, att om så skedde, skulle det vara »ett dråpslag» mot all byggnadsverksamhet där. Enkätens skildringar äro på denna punkt relativt utförliga och vältaliga. Man får en känsla av att vi befinna oss i ett dramatiskt skede i landsbygdens byggnadsutveckling. Den allbekanta bostadsdiskussionen och den allmänna standardhöjningen i landet ha nätt och jämt hunnit sätta spår i landsbygdens bostadskrav och byggnadsvanor. Just då möter denna tendens till livlig byggnadsverksamhet ett till synes oöverstigligt hinder i den organiserade arbetskraftens lönekrav, som vill tillämpa samma lönesystem på landet som i staden. Situationen var när enkäten gjordes i korthet denna: Ackordssystemet har helt slagit igenom i Malmöhus län och från 1939 delvis också i Kristianstads-

301 Från Västkusten komma motstridande uppgifter: »numera i avsevärd omfattning i hela kustlandet», hävdas i ett svar från Halmstad. »I få fall — man bygger nämligen icke om det måste bli till ackordspris», meddelar ett annat. Omkring Göteborg och alla samhällen överhuvud taget tränger mätningen fram. P å den rena landsbygden har den däremot icke förekommit i Västergötland eller Värmland annat än i undantagsfall. I Småland har ackordsbetalning ännu ej kommit till användning annat an i enstaka fall i närheten av städer och samhällen. Men systemet är enligt uppgift »i tilltagande» här liksom i angränsande län. I Östsverige är situationen denna: Omkring Stockholm är ackordsprissystemet allenarådande. Därifrån har det spritt sig mera i Södermanland än i Uppland, förefaller det. I Uppsala län känner egnahemsdirektören intet fall av ackordsbetalning vid egnahemsbyggen. I Östergötland utbreder sig mätningen från städerna, men hade vid enkätens besvarande icke hunnit öva något inflytande på då färdiga byggnaders kostnad. Från Nordsverige äro rapporterna eniga om att ackorden ännu blott varit ett hot för landsbygdens byggnadsverksamhet. De enda undantagen utgöra några svar från kustlandet, där det heter att ackordsbetalning kräves i en sig vidgande ring omkring städer och köpingar, såsom Boden, Bollnäs, Piteå m. fl. Ett par mil namnes som radie i dessa cirklar. Det omvittnas härifrån liksom från Skåne, att mätning kunnat påtvingas efteråt, sedan byggnaden färdigställts enligt annat avtal. Särskilt är det vid det allmännas byggen som ackordsbetalning börjat krävas. En betydlig oklarhet råder emellertid i många svar. Sålunda anser man i några fall att betalningsfrågan är utagerad, sedan man nämnt, att arbetena utforas av entreprenörer. Från Hudiksvallstrakten skriver exempelvis en Gillesordförande angående ackordsfrågan: »Sådant överlämnar man åt entreprenören.» 4. Reformförslag. Förslagen att råda bot för den prohibitiva lönekostnad som ofta anses bli följden av att mätningssystemet i dess nuvarande form tillämpas på landsbygden äro av flera slag. Först och främst önska många, som förut nämnts, att ackordsbetalningen helt slopas. Ännu vanligare ar dock förslaget om andra för landsbygdens förhållanden avpassade ackordslistor. Det framhålles att ladugårds- och logbyggnader ej kräva samma tidsödande noggrannhet i utförandet av alla detaljer. Därför borde en arbetare kunna uppnå tillfredsställande dagsinkomst med lägre ackordssatser. Det citeras drastiska exempel på vart det nuvarande systemet leder. I Skåne har dagsinkomsten för snickare, som hänga upp logdörrar, i något fall uppgetts vara 40 kronor. Egnahemsdirektören i Södermanland anser att företagaren bör få bestämma vilka arbeten som skola utföras efter avtalsenlig timlön eller efter mätningstaxa. Taxorna böra omarbetas och en viss procentuell sänkning medgivas då det är fråga om landsbygdsbebyggelse. »När ackordslista nästa gång

302 skall göras upp, bör denna icke bestämmas av enbart byggnadsarbetare och byggmästare, utan lantbrukarna böra också deltaga såsom en viktig medbestämmande part. Lantbrukarnas intressen få väl tillvaratagas av någon av lantbrukarnas organisationer». Det är egnahemsdirektören i Kristianstad som ställer detta förslag. »Från byggmästarhåll framhålles att mätningssystem över huvud är att föredraga framför timlön, dock i allmänhet icke för reparationsarbeten», heter det i ett annat svar. Särskilt äro taxorna vid uppsättning av monteringsfärdiga trähus i behov av revidering, sägs det från ett par håll i samma trakt. »Om en byggmästare eller den montör, som vid träfärdiga hus fritt tillhandahålles av firman och vars ersättning sålunda ingår i inköpspriset, deltar i arbetet, tillfaller deras insats övriga organiserade arbetare. Detta fördyrar på obehorligt satt och drabbar därtill huvudsakligen mindre företag, egnahemsbyggen o. d. Rättelse av detta missförhållande bör ske, så att byggmästare, montör, egnahemsägare, lians familj eller nära anhörig eller annan, som vill stå honom till hjälp, skola äga rätt att deltaga i arbetet och att värdet av deras insats icke får tillfalla övriga arbetare». I olika formuleringar kräves brytande av de organiserade byggnadsarbetarnas monopol, så att dels en arbetare vid ett bygge får utföra olika slag av dar förekommande arbete, dels byggherren själv eller andra medhjälpare får medverka i enklare uppgifter. Bland alla som rekommenderat att arbetskostnaderna »anpassas efter landsbygdens ekonomiska möjligheter» är det ganska få, som ge konkreta förslag om hur det skall utföras. Medan 11 svar tydligt förorda införande av nya ackordslistor, med eller utan samtidig nedprutning av timlönen, ar det c:a 15 som säga, att mätningen »icke passar» på landet och måste bort, eller mera allmänt att monopolet måste brytas eller förhindras, mera »eget arbete» komma till heders och lönenivån utjämnas mellan lantarbetare, respektive småbrukare och stadsnäringar i allmänhet, däribland byggnadsfackets anställda. Mot denna majoritet av. uttalande för en lönerevision i en eller annan form, stå de redan tidigare nämnda fåtaligare kraven pa ett enhetligt pris på byggnadsarbetskraften i stad och på land, emedan lande, eljest blir utan. »Utvecklingen torde obevekligen gå i den riktningen, att all verkligt yrkeskunnig arbetskraft organiseras, på landet såväl som i städer och samhällen», skriver hushållningssällskapet i Växjö. »Man lär därför icke i framtiden kunna räkna med att byggnadsarbetarna på landet skola nöja sig med väsentligt lägre dagsinkomster än deras yrkesbröder i städerna. För byggnader på landet, särskilt djurstallar och foderrum, bör emellertid enklare byggnadssätt kunna användas än för stadshus. Större arbetskvantitet bör darfor kunna medhinnas per tidsenhet, och ackordssatsen borde därför kunna sattas lägre exempelvis per kvm väggyta, utan att dagförtjänsten blir mindre an vid byggnadsarbete i staden».

303 5. Säsongutjämning. Kan man minska byggnadskostnaderna genom säsongutjämning? frågas det i formuläret. Härpå ges naturligt nog olika svar i landets norra och sydligare delar. Som ett exempel på hur ofullständiga de inkomna svaren äro, får man kanske betrakta det förhållandet att intet av de 9 svaren från de 3 sydligaste länen (bland vilka dock ingå svaren från samtliga 3 egnahemsdirektörer och 2 av hushållningssällskapen) alls nämner säsongproblemet. Från distriktet norr härom, Småland och öarna, föreligga 2 yttranden Egnahemsdirektören i norra Kalmar län skriver: »Det byggnadsarbete som utföres under den kallare årstiden, blir i regel dyrast, men genom att byggnadsarbetet kan fortlöpa under hela året, böra ju tim- och ackordsprisen kunna minskas något.» Gotlands läns hushållningssällskap anger, att säsongutjämnmgen visserligen gor sig märkbar även på landsbygden, men att den inte där för den direkta byggnadsverksamheten kan drivas så långt som i städerna. Två västsvenska svar anse att säsongutjämning ej kan åstadkomma någon kostnadsbesparing. I ett av dem påpekas, att ladugårdsbyggena måste utföras sommartid, medan djuren äro på bete. Det mest positiva uttalandet gör egnahemsdirektören i Vänersborg. Om den som tänker bygga »fick fullständiga entreprenadhandlingar genom den föreslagna byggnadskonsulenten, skulle man kunna anpassa såväl materialanskaffning som arbetsutförande bättre efter årstid och tillgång till arbetskraft». ^ Från länen kring Stockholm äro 4 uttalanden bestämt för möjligheten att nå kostnadssänkning genom säsongutjämning. »Intet arbete vid byggnadsföretag, knappast ens målning, kan längre anses som säsongarbete», anser egnahemsdirektören i Södermanland. Arbete under vintermånaderna föreslås betalt med billigare taxa. Egnahemsdirektören i Uppsala län påpekar, att säsongutjämning är önskvärd, »då en byggnadsarbetare med timpenning av 1*25 kronor icke uppnår mer an 1500 kronor i årsinkomst». Häremot strider alla tre yttrandena från Östergötland. De konstatera kort och gott, att man intet kan åstadkomma på denna väg. Återstå Dalarna och Norrland. De få som tagit upp frågan, svara att klimatet lägger hinder i vägen för några reformer här. Säsongutjämningen skulle väl kunna tänkas verka sänkande på kostnaderna på två vägar. 1. Den lejda arbetskraften skulle kunna förmås att gå för billigare tim- och ackordsbetalning, om den finge sysselsättning större del av året än vad nu är fallet. 2. Mera »eget arbete» skulle kunna användas, om man kunde utföra flera arbetsmoment under den kallare årstiden, då lantbruket icke kräver alla tillgängliga armar på en gård. När förslagsställare vilja nedbringa arbetskostnaderna på de två ovannämnda sätten: lägre löner och mera eget arbete, skulle man kanske väntat en mera djupgående diskussion bl. a, av säsongproblemet.

304 B. Materialets fördyring. Rundfrågan ger knappast någon klar belysning av materialkostnadernas roll för kostnadsstegringen. Större utlägg för materialköp nu än for 15 år sedan äro allmänt konstaterade. Dessa bero emellertid på flera skilda orsaker: 1. E n högre standard har dragit med sig nya, aldrig förr brukade byggnadsråvaror och färdigfabrikat, såsom cement, eternit, sanitets- och ledningsmaterial, värmepannor, hydroforer, rostfria diskbänkar m. m. (Behandlingen av denna punkt, se ovan under standardhöjningen!) 2 Genom byggnadssättets komplicering, byggnadsfackets »monopolstravanden» och jordbrukets brist på arbetskraft ha lantbrukarna behov av att köpa även sådana råvaror i färdigt skick, som de tidigare kunnat förfärdiga hemma. 3. Priserna ha stigit på både gamla och nya material. Det är endast den sista punkten som skall behandlas här. I frågeformuläret sättes den 1 september 1939 som periodgräns, och det begäres upplysning om det inbördes styrkeförhållandet mellan de kostnadsstegrande faktorerna före och efter denna tidpunkt, Om en sak råder fullständig enighet: efter krigsutbrottet har materialprisstegringen betytt mer än någon annan faktor för byggnadskostnadernas stegring men denna verkan har i allmänhet varit stark nog att - givetvis understödd av arbetarbrist och andra av krisen föranledda dispositionsrubbningar — förhindra all nybyggnad. Ingen nämner något om transportsvårigheterna under det sistförflutna året och deras inverkan. Om prisstegringens styrka föreligga olika uppgifter. I de trakter, dar man, som förut nämnts, allmänt framhäver antingen arbetslönestegringens eder standardhöjningens dominerande betydelse, kommer materialpriset i skymundan. Så exempelvis i svaret från egnahemsdirektören i Uppsala lan dar det heter, »att jämfört med vad den nya byggnadstypens införande betytt av fördyring har stegringen av priserna på cement, järn, spik, färger olja m m . » icke inverkat mycket. Detta gäller före krigsutbrottet. För tiden efteråt saknas erfarenhet, skriver han, »då byggnadsarbetet ställts på framtiden». _ I absoluta termer varierar prisförhöjningen på ett mera slumpartat satt i de uppskattningar man givit. I de östsvenska landskapen anges en fördyring av mellan 10 och 40 % ha ägt rum före kriget, c:a 15 % efter. I Goteborg uppskattas prishöjningen blott till 8 - 1 0 % före kriget, / ^ n e t s fördyring anges ofta till 100 % och priset på spik uppges på några hall ha blivit fördubblat efter krigsutbrottet. Om trävarorna ges olika besked. Göteborg m. fl orter ange: ingen väsentlig förändring fram till sommaren 1939. östergotlands läns egnahemsdirektör säger att trävarorna blivit 4 0 - 5 0 % dyrare mellan 1935 och 1939. Dessa varierande uppgifter torde ofta vara tagna ur minnet eller tillkomna på en höft. . Mera allmänt hållna uttalanden inrymma ofta mera av intresse. Sa skrivei en av Norrbottens lokalmeddelare på tal om materialpriserna, att de na stigit över lag, men att detta uppväges av bättre kvalitet, Han omnämner »ofordel-

305 aktiga inköp, frånvaro av kännedom om val av lämplig vara o. d.» såsom varande de allvarliga bristerna. Var botemedlen mot materialfördyringen äro att hämta, beror på hur man i varje särskilt fall anser, att den har tillkommit. I ovan anförda svar anses möjligt att sänka kostnaden genom anordning av någon form av samköp eller materialvaglednmg. Förslagen härom äro mycket talrika. »Förkortning av vägarna mellan byggnadsmaterialsproducenter och byggherrar», rekommenderar Malmöhus egnahemsnämnd. »Lantmännens föreningsrörelse bör snart anses äga möjlighet att verksamt reformera byggnadsverksamheten på landsbygden, exempelvis genom inrättandet av centrala distributionskontor för vissa standardtillverkade byggnadsartiklar», skriver egnahemsdirektören i Västerås. Standardisering av materialen framhålles i 13 svar, kollektiva inkopsmetoder i 10. Jämtlands läns egnahemsdirektör är ensam om att tvivla på samköpens nytta. Avstånden mellan avnämarna lägga hinder i vägen. Han omnämner dock, att man redan praktiserat metoden vid vissa bostadssociala byggen i en del kommuner. De kollektiva inköpen kunna gärna stå under statlig regi, anser man i Skåne. Eljest är det lantmannaföreningarna man tänker sig som organ. Längst går egnahemsdirektören i Kristianstads län, vilken förklarar: »Vidkommande byggnadsmaterial böra lantbrukarna genom sina sammanslutningar (garna med statens hjälp) försöka pressa ned priserna. Det bör ligga i statsmakternas intresse att vissa sammanslutningar, som f. n. ha monopol att tillhandahålla byggnadsmaterial (cement, kalk, träfiberplattor, vissa järnvaror m. m ) , icke utnyttja sin monopolställning till förfång för den allmänhet, som måste använda nämnda materialier. Standardisering av vissa byggnadsdelar och i vissa fall av hela byggnadselement, t. ex. väggar, takstolar, båspallar i ladugårdar m. m. skulle säkerligen i viss mån bidraga till att sänka byggnadskostnaderna.»

3. Sammanfattning av de framställda förslagen. Frågeformulär B lämnade en hel foliosidas utrymme för svar på följande fråga: »Vad kan enligt Eder mening åtgöras för att sänka byggnadskostnaderna på landsbygden?» Majoriteten av de svarande har kommit med något eller några positiva förslag, även om det nog måste sägas, att denna sida av enkäten blivit ojämnare behandlad än den deskriptiva. Några av meddelarna utifrån bygderna ha lämnat frågan alldeles obesvarad (5 st.) och några ha direkt sagt ifrån, att de icke se några utvägar att bygga billigare (3 st.). Någon påpekar, att byggnadssituationen i hans trakt så intimt sammanhänger med den totala konjunkturutvecklingen, att isolerade ingrepp icke torde kunna få någon större verkan. E n ganska stor grupp av svar från olika delar av landet utmynna i den slutsatsen, att en varaktig lösning av landsbygdens byggnadsfråga förutsätter en utjämning av skillnaden mellan stadsnäringarnas och jordbrukets lön39 41

S06 samhet. Detta uttrycktes antingen så att lantbefolkningens inkomststandard måste höjas eller att stadsbefolkningens måste sänkas. De förslag, som taga sikte på reformer på det egentliga byggnadsområdet, falla i två grupper: de som avse standardhöjningen och de som avse prishöjningen. Huvuddelen av dem som svarat tillhör den senare gruppen. Ur ett 10-tal svar kan man direkt eller indirekt utläsa, att den som fört pennan anser den nutida byggnads st andar den på landet alltför hög, d. v. s. alltför dyr för att kunna bibehållas. De konkreta förslagen till förenkling äro dock ytterst sparsamma; det är knappast mer än den onödigt stora volymen, särskilt i ekonomihusen, man kan ta fasta på. Huvudintrycket är, att en stark majoritet önskar fortsätta på den inslagna vägen mot högre bostadsstandard och rationaliserade ekonomibyggnader på landet. Återstår frågan, hur priset för dessa byggen skall kunna bli lägre: 1. Ekonomisera bättre, dels genom större insikter hos byggherrarna, dels genom bättre arbetsteknik och yrkesskicklighet hos dem som utföra arbetet. 2. Begränsning av arbetskostnaderna: genom användning av eget arbete till förberedelse- och hantlangningsarbete; genom byggnadsarbetets fortgång året runt skulle tim- och ackordslön kunna reduceras utan att arbetarna bleve sämre ställda, genom övergång till speciella ackordslistor för lantmannabyggnader; genom mer användning av fabrikstillverkade byggnadsdetaljer eller monteringsfärdiga hus. 3. Inköp av material skulle kunna ordnas centralt genom lantmännens ekonomiska föreningar. Standardisering och kontroll av material anses kunna verka förbilligande och förbättrande. För vissa ovan uppräknade reformer fordras det betydliga omdaningar av bestående förhållanden. Det finns också de, som kräva statsingripande mot hävdvunna friheter. Medan någon önskar förbud mot fackföreningar, vill en annan ha statlig vetorätt mot dåliga hus. Om en sak är man sällsynt enig: det behövs upplysning i byggnads frågor och utbildning av byggnadsfolk på landsbygden. Konkreta förslag till organisering av båda dessa pedagogiska verksamhetsgrenar lämnas; för att ge råd och hjälp i byggnadsfrågor föreslås att byggnadskonsulenter bli anställda i varje län, och för att utbilda byggnadsfackets anställda föreslår man kurser och yrkesskolning för både de äldre och nykomlingarna i facket. Enkäten avsåg nybyggnader och kostnaden härför. Frågan om reparation och modernisering av landsbygdens redan befintliga byggnadsbestånd har därför ej behandlats annat än undantagsvis. Det är dock av intresse att man i några svar tar upp problemet i samband med förslagen att förbilliga byggnadskostnaderna. Stifts jägmästaren i Linköping svarar på frågan 3: »Reparera och ombygga gamla hus. Nybyggnad tillgripes ofta i tid och otid. Vid en ombyggnad av

307 ett äldre bostadshus kan köket i de flesta fall göras fullt modernt, och det är det viktigaste i ett lanthem.» Av samma mening är en annan förslagsställare från samma län: »Enligt min mening borde gamla bostäder oftare än som sker ombyggas i stället för att rivas. Bekvämligheten blir visserligen då ej så stor, men detta pretenderar man ju ej heller på då det gäller gamla hus; man får i regel starka hus, trevliga, som fylla anspråken i många år framåt, för halva kostnaden.» Kopparbergs läns hushållningssällskap skriver: »Jordbrukets byggnadsbestånd är i mycket betydande omfattning i behov av renovering och modernisering, dels för åstadkommande av arbetsbesparing, dels ock för att särskilt djurstallarna skola i hygieniskt hänseende komma att motsvara nutida fordringar. Framhållas må även, att renoveringen och moderniseringen av jordbrukets äldre byggnadsbestånd på grund av dess stora förekomst kräver otroligt mycket mera arbete och kostnader än det förhållandevis ringa antalet nybyggnader.» Om finansieringsfrågan begärdes intet yttrande. Blott ett par svarande ha till de kostnadssänkande förslagen fogat: »Billiga räntor» (Älvsborgs läns södra del), billiga byggnadslån» (Gnarp, Gävleborgs län). En av de uppgiftslämnare, vilkas svar insänts genom hushållningssällskapet i Luleå, önskar »subventionssystemet — som nu tillämpas för uppförande av boningshus hos de mindre jordbruken — utsträckt till att gälla även ekonomibyggnader».

308 K A P I T E L 13.

Rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor. Under de senaste årtiondena har byggnadssättet på landsbygden undergått en mycket betydande omvandling. De i ett tidigare kapitel refererade svaren på de sakkunnigas rundskrivelse angående byggnadskostnaderna på landsbygden ge ett mycket starkt uttryck för denna förändring. I ett betydande antal av svaren utpekas denna standardförskjutning som den allra viktigaste orsaken till den kostnadsstegring, som ägt rum. Nya byggnadsmaterial ha sålunda kommit till användning, byggnadskonstruktionerna ha förändrats, man bygger på ett helt annat sätt än tidigare och stora krav ställas ur hygieniska och andra synpunkter, vatten-, värme- och avloppsledningar utföras, en förbättrad byggnadsteknik tages i anspråk och bättre isolering mot fukt och väta eftersträvas. I en mångfald avseenden kommer den inträdda förändringen till synes. Denna förändring har även fört med sig krav på större yrkesskicklighet hos alla dem, som ha med byggandet att göra och alstrat ett mycket stort behov av rådgivning och vägledning i byggnadsfrågor. Svaren på de sakkunnigas rundskrivelse angående byggnadskostnaderna på landsbygden framhålla nästan enstämmigt dessa båda omständigheter. Behovet av rådgivning har varit kännbart för alla institutioner och sammanslutningar, som haft någon beröring med landsbygdens byggnadsproblem. Många försök att tillfredsställa detsamma ha också gjorts, ehuru detta arbete hittills på grund av alltför stor splittring knappast kan anses ha varit helt framgångsrikt. Flertalet hushållningssällskap ha sålunda anställt en byggnadskonsulent eller vidtagit andra anstalter för att kunna erbjuda en viss rådgivning i byggnadsfrågor. Ofta har detta ordnats genom avtal med någon praktiserande arkitekt eller byggnadstekniker. I betydande utsträckning ha även hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter fått lämna råd angående utförandet av ladugårds-, gödselstads- och urinbrunnsanläggningar. Det är inte säkert, att dessa i jordbruksfrågor i allmänhet väl förfarna personer alltid besuttit tillräcklig byggnadsteknisk sakkunskap, t. ex. i betongfrågor. Många gånger torde arrangemanget likväl varit till stor nytta. För byggandet å de ecklesiastika egendomarna, vilka stå under stiftsnämndernas förvaltning, ha stiftsjägmästarna eller andra tjänstemän ofta fått tjänstgöra som byggnadsexperter. — Domänstyrelsen har genom sin byggnadsbyrå tillhandagått arrendatorerna på kronoegendomarna med ritningar och upplysningar i byggnadsfrågor. — Egnahemsstyrelsens arkitekter ha bl. a. utfört vissa typritningar för egnahemsbyggnader m. m. Under styrelsen

309 ligger numera uppförandet av byggnader å arrendeegnahemmen. Förändringar i egnahemsorganisationen ha medfört, att någon enhetlig praxis för handläggningen av byggnadsfrågor knappast ännu hunnit utbildas. I en del fall torde de lokala organen — egnahemsnämnderna i de olika länen — ha varit initiativtagande, i andra har behandlingen utgått från egnahemsstyrelsen. — För boningshusbyggandet har Samfundets för hembygdsvård verksamhet spelat en viss roll. Samfundet har genom kurser m. m. bedrivit en icke oviktig upplysningsverksamhet. Därjämte ha såväl ett antal praktiserande arkitekter som vissa materialleverantörer ägnat sig åt rådgivning i byggnadsfrågor. Om de förra torde kunna sägas, att de endast sällan ägt en .fullt tillfredsställande orientering i såväl byggnadstekniska som jordbruksekonomiska frågor, vilka båda ha lika stor betydelse för byggandet på landsbygden. Materialfirmornas upplysningsverksamhet har icke saknat betydelse men knappast alltid uppfyllt strängare krav på opartisk vägledning i valet mellan olika material. Generellt torde kunna sägas, att den rådgivningsverksamhet, som funnits i olika former, för vilka här endast en ytterst summarisk översikt kunnat lämnas, icke helt kunnat tillfredsställa föreliggande behov. Som redan framhållits har säkerligen den stora splittringen starkt bidragit härtill. Därjämte har även den omständigheten inverkat, att de råd, som lämnats, icke alltid helt motsvarat de krav, som man kunnat ställa på dem. Det har t. o. m. från offentliga institutioners sida utfärdats rekommendationer för typritningar, vilka den dag som är icke förtjäna ett fullgott betyg. Därjämte har rådgivningen åtminstone på sina håll fått ett sannolikt knappast befogat rykte om sig att närmast verka fördyrande på byggandet genom uppställandet av alltför höga standardkrav i olika hänseenden. Rådgivningens uppgift. E n närmare precisering av rådgivningens uppgifter synes här vara på sin plats. E n mycket viktig angelägenhet är härvidlag en verksamhet, som tar sikte på att lämna vederhäftiga upplysningar rörande olika byggnadsmaterials egenskaper och användningssätt. Det stora antal nya material, som under senare år börjat användas, gör en dylik upplysningsverksamhet i mycket hög grad påkallad. Detta är närmast en byggnadsteknisk uppgift. Materialens lämplighet för olika ändamål kan emellertid icke enbart bedömas ur tekniska synpunkter utan fordrar jämväl överväganden av annan art, exempelvis husdjurshygieniska. Ej mindre viktig är en upplysning i byggnadstekniska frågor. En sådan bör omfatta bl. a. olika konstruktioners rätta utförande, hur isolering mot fukt och väta skall åstadkommas, samt anläggandet av värme-, vatten- och avloppsledningar m. m. I ett betydande antal fall kan säkert genom en sådan rådgivning stora värden vinnas. Olika konstruktioner torde nu nämligen mycket ofta utföras efter sedan gammalt brukliga metoder eller mycket otillfredsställande beräkningar. Det är sålunda icke ovanligt, att byggnader utföras helt utan ritningar eller utan att uppgjorda ritningar följas. Icke ens för sådan

310 byggnadsverksamhet, vilken kommit till stånd med hjälp av offentliga bidrag eller lån, har krav på ett riktigt utförande ställts. Det är de sakkunnigas förvissning, att en god rådgivning på detta område skall kunna bidraga till att åstadkomma icke endast kvalitativt bättre byggnader, än de som nu många gånger uppföras, utan även byggnader, som-samtidigt äro tekniskt bättre och billigare. Den verksamhet, som Lantmännens byggnadsförening i Lund bedrivit, har lämnat flera exempel, i vilka detta varit fallet. De tekniska utredningar, som på de sakkunnigas uppdrag utförts rörande bjälklags- och väggkonstruktioner för stadsfastigheter, ha givit vid handen, att kostnadsbesparingar uppgående till ett par procent av de totala byggnadskostnaderna för sådana fastigheter med lätthet kunna vinnas genom ett riktigt utnyttjande av nämnda beräkningars resultat. Om detta är fallet för stadsfastigheternas vidkommande, för vilka sedan lång tid tillbaka mycket betydande resurser använts för lösande av konstruktionsproblemen, måste besparingsmöjligheterna sannolikt vara långt större för landsbygdens byggnadsproblem, vilka hittills endast angripits med mycket blygsammare medel. Ett tredje område för upplysningsverksamheten utgöra planlösningsproblemen. Häri inrymmes icke endast en riktig avvägning och placering av utrymmen för olika ändamål i såväl boningshus som ekonomibyggnader utan även byggnadernas anpassning till jordbruksdriftens behov. Dessa frågor torde knappast tillräckligt behärskas av vare sig byggnadstekniker eller jordbruksexperter. Den sakkunskap, som bägge dessa kategorier besitta, är för desamma erforderlig. Slutligen kan ifrågasättas huruvida icke varje större om- eller nybyggnad på en brukningsdel borde föranleda en omprövning av jordbrukets inriktning på gården ifråga. När större kapital skall nedläggas i byggnader, är det sålunda önskvärt, att icke endast möjligheterna att förränta detta kapital utan även bästa sättet att använda detsamma undersökes. Därjämte torde böra prövas huruvida jordbruket bedrivits i lämpliga former eller en omläggning därav är motiverad. De nya byggnaderna måste givetvis anpassas därefter. För denna prövning är närmast en jordbruksekonomisk sakkunskap erforderlig. Rådgivningens organisation. Rådgivningen i byggnadsfrågor innefattar en mångfald mycket svåra problem. Det fordras sålunda ett beaktande av byggnadstekniska, jordbruksekonomiska, husdjurshygieniska m. fl. erfarenheter. Boningshusens inredning måste anpassas efter jordbrukarhushållens behov. Hemkonsulenter, skolkökslärarinnor m. fl. måste därför även få medverka. Över huvud kräves ett samarbete mellan ett betydande antal personer med olika specialiteter. Detta innebär, att rådgivningsfrågorna icke kunna erhålla en tillfredsställande lösning genom anställandet av byggnadskonsulenter i de olika länen, knutna till hushållningssällskap, egnahemsnämnder eller andra organ. E n och samma person torde icke kunna förvärva den kunskap på alla de olika med

311 byggnadsfrågorna förbundna områdena, som erfordras. Därjämte är rådgivningsverksamheten sannolikt av sådan omfattning — om den får avsedd och önskvärd utsträckning — att arbetet väsentligt torde överstiga en enda persons förmåga. — Å andra sidan erfordras emellertid lokala ombud, som kunna ge den för varje trakt lämpliga inriktningen av byggnadsverksamheten och till vilken jordbrukarna i första hand kunna vända sig. Enligt de sakkunnigas uppfattning synes i stället det initiativ, som exempelvis tagits genom bildandet av Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a., erbjuda en långt bättre utväg. Denna förening har i sig upptagit den i början av 1939 startade Lantmännens byggnadsförening i Lund och kommer att fortsätta och utvidga den verksamhet, som av denna senare förening under de senaste åren bedrivits. De av denna gjorda erfarenheterna komma därvid säkert att visa sig värdefulla. L. B. F. i Lund upprättade sålunda på sin tid en konsulterande byggnadsbyrå med uppgift att verka för en tilltalande bebyggelse på den svenska landsbygden och tillvarataga jordbrukarnas intressen i samband med byggnadsverksamhet. P å byrån anställdes ett antal arkitekter, agronomer, ingenjörer m. fl. och samarbete inleddes vidare med veterinärer, hemkonsulenter, skolkökslärarinnor m. fl. Vidare upprättades en försöksavdelning för undersökning rörande ekonomibyggnader, för vilken verksamhet erhölls ett statsbidrag på 9 600 kronor. I anslutning till kontoret i Lund har L. B. F . ordnat en utställning av byggnadsmaterial och byggnadsdetaljer för att för besökande jordbrukare kunna konkret demonstrera olika material och byggnadskonstruktioners' egenskaper och utförande. Genom försöksavdelningen utarbetades vissa byggnadsdetaljer såsom bindslen, vattenkoppar, fönster m. m. och avtal träffades med tillverkare av dylika förnödenheter om leverans till byggen på förmånliga villkor. Genom byggnadsekonomiska undersökningar utreddes i vad mån den ena eller andra byggnadsanordningen ekonomiskt kunde försvaras vid olika jordbruk. Utom med utarbetande av ritningar och arbetsbeskrivningar stod L. B. F:s kontor lantbrukarna till råds med alla upplysningar rörande material och kreditanskaffningar, upprättandet av entreprenadhandlingar, bedömandet av inkommande offerter m. m. Föreningen bedrev vidare en upplysningsverksamhet i form av föredrag, medverkan vid anordnandet av kurser för byggnadsförmän m. fl., utgivandet av en tidskrift etc. Vid utarbetandet av ritningar till olika jordbruksbyggnader har L. B. F . funnit det omöjligt att åstadkomma fullgoda typritningar beträffande planlösningar, vilka skulle kunna i huvudsak oförändrade tillämpas för ett flertal gårdar. Däremot befanns det snart, att olika byggnadsdetaljer såsom båspallar, urinavlopp, foderbord, boxar, fönster, dörrar, takstolar, armeringsdetaljer, låsanordningar, ventilationsanordningar m. m. inom vissa gränser med stor fördel kunde standardiseras. Därigenom vanns en betydande minskning i ritningskostnaderna och för varje sådan detalj kunde kontoret därför anlita specialister på olika områden. I samband med denna verksamhet har tillverkningen av dylika byggnadselement i vissa fall kunnat standardiseras och utbud av olämpliga typer förhindras.

312 Planlösningarna måste däremot utarbetas med hänsynstagande till de för varje enskilt jordbruk rådande betingelserna, produktionsinriktningen, situationsplanen på gården, befintliga byggnader och om- eller tillbyggnad senare av andra byggnader. Även härvidlag har ett samarbete mellan agronomer och byggnadstekniker visat sig behövligt och fruktbart. Bristen på sådant samarbete torde många gånger ha menligt påverkat resultatet av den rådgivningsverksamhet eljest, som bedrivits av personer med ensidiga kunskaper på antingen endast det jordbruksekonomiska eller också endast det byggnadstekniska området. Den nyligen bildade Lantbruksförbundets byggnadsförening, som övertager Lantmännens byggnadsförenings verksamhet, har redan från starten mycket betydande resurser till förfogande, då i densamma ingått de större ekonomiska föreningarna på jordbrukets område och den därigenom kan betraktas som en riksorganisation. Den torde i samarbete med redan befintliga organ såsom hushållningssällskap, egnahemsnämnder m. fl. kunna efter i huvudsak de principer, som legat till grund för Lantmännens byggnadsförenings verksamhet, starkt befrämja en rationell byggnadsverksamhet på landsbygden. Tills vidare kommer Lantbruksförbundets byggnadsförening att ha två centrala ritkontor, ett i Stockholm och ett i Lund och efter hand komma sannolikt ytterligare ett par att upprättas. Genom Lantbruksförbundets byggnadsförenings verksamhet torde även det försöksarbete rörande olika byggnadsmaterial och byggnadsdetaljer, som Lantmännens byggnadsförening i Lund bedrivit, komma att fullföljas. Som de sakkunniga i följande kapitel framhålla torde härigenom betydande ytterligare resultat kunna ernås. Ett samarbete med producenterna av byggnadsmaterial torde härvid även komma i fråga. Denna försöksverksamhet äger ett så stort samhälleligt värde att ett stöd åt densamma från det allmänna i en eller annan form torde kunna ifrågasättas. Möjligen kunde en statens byggnadsförsöksanstalt, organiserad i huvudsak efter samma principer som redan befintliga försöksinstitutioner på växtodlingens, husdjursskötselns-, mejerihanteringens- och trädgårdsskötselns områden, upprättas. Ett samarbete med nyssnämnda försöksinstitutioner och befintliga sådana på byggnadsteknikens och andra områden borde därvid etableras. Utbildningsfrågor. Någon speciell utbildning av byggnadstekniker för landsbygdens behov torde icke behöva ifrågakomma, om redan förut var på sitt område utbildade fackmän bringas att samverka vid lösandet av landsbygdens byggnadsfrågor. För att ett dylikt samarbete skall vara möjligt kräves emellertid av de olika parterna i första hand förståelse för och vidare någon kunskap om landsbygdens byggnadsproblem i allmänhet. För att åstadkomma detta vilja de sakkunniga förorda att stipendier inrättas för arkitekter, ingenjörer och agronomer att dels under nådon tid arbeta vid något byggnadskontor där ett dylikt samarbete förkommer och dels beredas tillfälle till någon inländsk studieresa. Stipendierna föreslås stå-

318 ende under lantbruksstyrelsens administration och att utgå efter liknande grunder som stipendierna i boskapsskötsel och mejerihantering. För att utomlands studera vunna erfarenheter på hithörande områden böra inrättas stipendier för agronomer och byggnadstekniker, som därtill kunna anses skickade. Några detaljer angående dessa stipendier kan under nuvarande läge icke ges. Landsbygden saknar i stor utsträckning byggmästare och byggnadsförmän samt byggnadsarbetare, vilka förstå betydelsen och innebörden av en ritning. Det är ej sällan så, att byggnadsprojekt förvanskas genom mer eller mindre godtyckliga ingrepp av den som utför byggnadsarbetet. Större delen av byggnadsarbetena på landsbygden utgöres av reparationer, vartill egentlig vägledning alltid måste saknas utan det hela överlåtes till någon byggnadshantverkare. Dessa arbeten utföres numera icke alltid efter moderna principer, nya material användas felaktigt o. s. v. För att åt landsbygden skapa en byggnadsarbetare- och byggnadsförmanskår med speciell kunskap vilja de sakkunniga föreslå, att kurser om förslagsvis en månads längd inrättas vid en lantbruks- eller lantmannaskola i varje län organiserade så att hantverkskunniga småbrukare och byggnadsarbetare från städerna erhålla någon teoretisk utbildning rörande landsbygdens speciella byggnadsförhållanden. Till kurserna böra utgå stipendier i huvudsak efter samma grunder som vid lantmannaskolorna dock så att elev för själva skolvistelsen i huvudsak besparas egna utgifter. Till dessa teoretiska kurser torde efter hand böra knytas lärlingsutbildning i de speciella byggnadsfacken. Denna lärlingsutbildning kan eventuellt organiseras i samband med den i utredning av lantbruksstyrelsen föreslagna gårdshantverkareutbildningen.

314 K A P I T E L 14.

Landsbygdens byggnadsmaterialförsörjning. Kostnaderna för byggen på landsbygden sammansättas av två stora poster, nämligen utgifterna för material och arbete. De i kapitel 10 återgivna indexberäkningarna utvisa de ungefärliga proportionerna mellan dessa båda faktorer liksom också mellan olika erforderliga material. Av dessa framgår att arbetslönerna utgöra omkring en tredjedel och materialkostnaderna omkring två tredjedelar av de sammanlagda byggnadskostnaderna. Utgifterna för material äro sålunda i allmänhet inemot dubbelt så stora som utgifterna för arbetslöner och i den mån en större del av arbetet utföres av jordbrukaren själv, komma utgifterna för erforderliga material att alldeles dominera bland de kontanta utläggen. Emellanåt är jordbrukaren dock i stånd att själv bidraga med en del material, främst virke från egen skog. Med hänsyn till materialkostnadernas stora betydelse för byggnadskostnaderna på landsbygden, är det närmast ägnat att förvåna, att de spelat en så föga framträdande roll i den omfattande diskussionen om landsbygdens byggnadsfrågor. Förklaringen ligger måhända däri, att ökningen i byggnadskostnader under senare år i första hand betingats av lönestegringen och förändringarna i byggnadssätt och standard. Materialprisstegringen har under denna tid varit jämförelsevis mindre framträdande, ehuru icke alldeles oväsentlig. Enligt de i Sveriges lantbruksförbunds indexberäkningar ingående uppgifterna synes den uppgå till inemot 20 % för tiden 1935—39 (och till nästan lika mycket under första krigsåret). Av de nämnda indexberäkningarna framgår även att landsbygdens ojämförligt viktigaste byggnadsmaterial är trä. I Lantbruksförbundets index ingå trävaror med i det närmaste lika stor vikt som samtliga övriga byggnadsmaterial tillsammans. Av framställningen i kapitel 6 framgår, att trävarupriserna under det senaste decenniet varierat starkare än priserna för några andra byggnadsmaterial. Det kunde då förefalla, som om just dessa variationer i trävarupriserna skulle spela en utomordentligt stor roll för byggnadsverksamheten på landsbygden. I en del av de kostnadsuppgifter, som legat till grund för den statistiska sammanställningen rörande byggnadskostnaderna på landsbygden i kapitel 10, kan även trävaruprisernas inverkan spåras. Deras betydelse för jordbrukarna minskas emellertid i den mån dessa för sina byggen utnyttjat virke ur egna skogar, vilket i icke ringa utsträckning torde vara fallet. Viktigast bland övriga byggnadsmaterial äro cement, taktäckningsmatenal och järnvaror. De senares betydelse underskattas något i Lantbruksförbun-

315 dets indexberäkningar, i vilka vatten-, värme- och andra ledningar samt elektriska installationer icke ingå. De här nämnda materialen ha under det senaste året stigit starkt i pris. Vad gäller möjligheterna att i det aktuella läget ernå en allmän prissänkning på de olika byggnadsmaterialen är här intet att tillägga till framställningen i kapitel 6, till vilken hänvisas. De sakkunniga ha däri rekommenderat, att priskontrollnämnden skall upptaga prissättningen på vissa artiklar såsom cement och järn till förnyat övervägande. Om emellertid möjligheter till prisnedsättning enligt de sakkunnigas mening föreligga för vissa material, finnes å andra sidan risk för att prisstegringar för andra icke helt skola kunna undvikas. De sakkunniga ha därför icke ansett sig kunna räkna med någon sänkning av nu rådande priser för byggnadsmaterial i allmänhet. De rekommendera dock uttryckligen åt företagarna och deras sammanslutningar — liksom åt de priskontrollerande myndigheterna — att göra ansträngningar för att i möjligaste mån hålla nere priserna på byggnadsmaterialen. Företagen torde särskilt på vissa områden ha icke obetydliga möjligheter att genom standardisering och rationalisering av sin tillverkning förbilliga denna. Det ligger i företagarnas eget intresse att inte minst under nu rådande förhållanden söka tillvarataga sådana möjligheter. Behovet av en standardisering av byggnadsmaterial har starkt understrukits i flera av svaren på de sakkunnigas rundskrivelse rörande byggnadskostnaderna på landsbygden. Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet, som under de senaste åren bedrivits av Lantmännens byggnadsförening i Lund och som kommer att fortsättas av den nybildade Lantbruksförbundets byggnadsförening, har med framgång visat sig kunna kombineras med en verksamhet, som varit inriktad på standardisering av vissa byggnadselement. De sakkunniga vilja livligt rekommendera fortsatt arbete på den härvid inslagna vägen. Ett samarbete mellan rådgivande organ i byggnadsfrågor av ifrågavarande typ och tillverkarna synes kunna vara utomordentligt fruktbärande för standardiseringssträvandena. — Huruvida en standardisering skall kunna utsträckas att omfatta hela byggnaderna, är däremot en fråga, om vilken meningarna äro mera delade. Erfarna jordbruksexperter ha bestämt uttalat sig mot försök i dylik riktning, vilka de anse från början dömda att misslyckas. Som i föregående kapitel understrukits, föreligger ett mycket stort behov av rådgivning angående valet av byggnadsmaterial. En sådan planeras också i anslutning till den däri omtalade allmänna rådgivningen i byggnadsfrågor, som Lantbruksförbundets byggnadsförening satt som sin främsta uppgift. E n sådan ordning torde också garantera den opartiskhet, som kräves men som knappast är att förvänta av försäljare av byggnadsmaterial. Icke sällan har upplysningen hittills främst bedrivits av sådana. I detta sammanhang torde några ord om distributionen av byggnadsmaterial vara på sin plats. För åtskilliga sådana material tillämpas ett system med mycket höga rabatter. I en del fall sammanhänger detta därmed, att

316 fabrikanterna använda för längre tider oförändrade bruttoprislistor och alltefter kostnadsutvecklingen m. m. företaga prisändringar endast genom att höja eller sänka sina grundrabatter. I andra fall har systemet med höga rabatter vunnit hävd genom långvarigt bruk och bibehållits utan någon egentlig anledning. Generellt kan sägas, att priserna på byggnadsmaterial variera förvånande mycket olika köpare emellan. E n skicklig inköpare kan i allmänhet erhålla icke obetydliga förmåner framför andra. Hela detta system innebär å andra sidan, att den tillfällige köparen av en begränsad kvantitet kan komma att få betala ett relativt högt pris. Jordbrukarna i allmänhet och de mindre jordbrukarna i synnerhet ha mycket små möjligheter att erhålla förmånliga inköpspriser. Då de endast vid enstaka tillfällen uppträda som köpare av byggnadsmaterial, sakna de i allmänhet kännedom om pris- och rabattförhållandena för dessa. Då de dessutom icke sällan ha mycket begränsade tillgångar, äro de ofta i hög grad beroende av de kreditvillkor, som försäljarna äro villiga att erbjuda dem. Konkurrensen mellan säljarna spelar givetvis en viss roll, men alldeles särskilt för landsbygdens folk, som i allmänhet icke ha särdeles många inköpsställen att välja emellan, är denna lokalt begränsad och därigenom mindre effektiv. Systemet med höga nominella rabatter inbjuder också till försök från försäljarnas sida att uttaga höga priser av tillfälliga köpare och bidrager därför till att bland dessa skapa en obehaglig osäkerhetskänsla. De sakkunniga ha givetvis icke kunnat bilda sig någon uppfattning angående den utsträckning, i vilken dylika möjligheter att utkräva vad som närmast kunde kallas oskäliga priser faktiskt utnyttjas. Förekomsten av en bland jordbrukarna rätt allmänt utbredd misstro mot deras närmaste leverantörer av byggnadsmaterial m. m , ger emellertid vid handen, att det på detta område rådande tillståndet icke kan anses helt tillfredsställande. Här berörda förhållanden ha tidigare behandlats i bostadssociala utredningens betänkande med förslag till förbättring av bostäder för lantarbetare. I sitt yttrande till vederbörande riksdagsutskott angående byggnadskostnaderna på landsbygden av den 28 februari 1939 uppehåller sig även socialstyrelsen vid dessa frågor och uttalar därvid bl. a. följande: »De betydande prisrabatter, som pläga erhållas vid storbyggen, kunna i regel icke påräknas i fråga om de små byggnadsenheter, vilka i allmänhet förekomma på landsbygden. Ifrågavarande förmåner borde emellertid kunna tillförsäkras jämväl denna sistnämnda kategori, om för dessas vidkommande åtgärder vidtagas för att möjliggöra gemensamma inköp. Här synes en viktig uppgift anmäla sig för jordbrukarnas fackliga och kooperativa sammanslutningar. Stor vikt torde också böra läggas vid en organiserad samverkan mellan olika intresserade parter i syfte att på landsbygden befrämja ett billigare husbyggande, bland annat genom konstruktion av för landsbygden lämpliga standardiserade byggnadstyper.» Byggnadskostnadssakkunniga instämma i den uppfattning, som här kommit till uttryck, nämligen att det torde tillkomma jordbrukarnas organisationer

317 att söka komma till rätta med dessa förhållanden. Åtminstone tre handlings linjer kunna därvid ifrågakomma. Den första består i ordnandet av en större offentlighet rörande priserna på olika varor. Om exempelvis en tidning med så stor spridning som Jordbrukarnas föreningsblad publicerade en förteckning på byggnadsmaterial med angivande av gällande marknadspris — som den ju redan nu publicerar noteringar för många andra artiklar, som jordbrukare sälja eller köpa — skulle redan därigenom möjligheterna för återförsäljare att uttaga högre priser väsentligt minskas. E t t samarbete med olika leverantörsammanslutningar torde härvidlag kunna organiseras, så att dessa lämnade erforderliga prisuppgifter för en dylik publicering. E n anordning av här skisserat slag skulle vara ägnad att bryta udden av den misstro gentemot leverantörerna, som nu existerar och som leverantörerna själva, i den mån misstron är obefogad, böra ha det största intresse av att motarbeta. Vid de överläggningar, som de sakkunniga hållit med vissa representanter för byggnadsmaterialleverantörerna, har villighet att medverka till en anordning av här skisserad art deklarerats i ett par fall. — E n annan anordning är givetvis den, att upplysningar om priser lämnas i samband med den rådgivning i byggnadsfrågor, varom nyss har talats. Att så kommer att ske, får väl betraktas som alldeles självklart. Fördelen med en publicering vore den, att därigenom även de, som icke anlitade rådgivningen, skulle kunna nås. Den andra utvägen består däri, att en organisation, som representerar jordbrukarna, träffar överenskommelse med leverantörer om priser vid leveranser till sammanslutningens medlemmar eller till alla jordbrukare. Inom handeln äro sådana avtal icke ovanliga. Konkurrensen mellan olika distributionsformer har i vissa fall särskilt gällt återförsäljarnas inköpsvillkor och -priser. Då starkt differentierade villkor tillämpas gentemot olika köparekategorier, torde det vara ett betydande intresse för de ogynnsamt behandlade att genom organiserad samverkan söka tillvinna sig bättre villkor. Beträffande jordbrukarnas inköp av byggnadsmaterial har Lantmännens byggnadsförening i Lund erfarenhet om betydelsen av dylik samverkan. Genom avtal med leverantörer har L. B. F. nämligen i vissa fall kunnat uppnå väsentligt förmånligare priser på byggnadsmaterial för jordbrukarna än vad dessa eljest fått betala. I en del fall har försäljningen därvid ordnats så, att genom L. B. F. insända beställningar expedierats direkt från tillverkarna till jordbrukarna, varvid avtalat pris tillämpats. I andra fall ha jordbrukarna fått göra sina inköp hos de vanliga återförsäljarna till i marknaden rådande pris — om vilket upplysning lämnats genom L. B. F. — och sedan i efterhand genom organisationen erhållit en återbäring från tillverkaren. En avtalsslutande verksamhet av sådan art torde kunna äga stor ekonomisk betydelse för jordbrukarna utan att mot densamma ur allmänna synpunkter några invändningar kunna resas. Det är att förmoda att Lantbruksförbundets byggnadsförening i en eller annan form kommer att fortsätta även denna del av L. B. F:s verksamhet. Som tredje utväg öppnar sig möjligheten att organisera gemensamma

318 materialihköp för jordbrukarna. Då jordbrukarna numera i mycket stor utsträckning samarbeta ifråga om försäljning av sina produkter och inköp av vissa viktiga förnödenheter, ligger en sådan ordning nära till hands. Emellertid är att märka, att den enskilde jordbrukaren äger ett ständigt intresse för nu föreliggande marknadssamverkan men endast mycket sporadiskt har intresse av inköp av byggnadsmaterial. Detta förhållanden medför, att den enskilde jordbrukaren knappast utan vidare kan påräknas som ständig medlem i en byggnadsförening. Tages däremot jordbrukarna som helhet, ha de givetvis ständigt ett mycket stort intresse av byggnadsfrågorna. E n sammanknytning mellan jordbrukets övriga föreningar och en byggnadsförening — som ju numera också åstadkommits genom att de hittillsvarande ekonomiska riksorganisationerna bildat Lantbruksförbundets byggnadsförening — är därför nära nog en nödvändighet. Skall en gemensam inköpsverksamhet beträffande byggnadsmaterial ordnas, torde en sådan jämväl i övrigt böra sammankopplas med någon av de övriga sammanslutningarnas verksamhet. Därigenom skulle redan existerande distributionsorgan kunna tagas i anspråk. Ordnandet av en sådan inköpssamverkan förtjänar emellertid att noga övervägas, innan verksamheten sättes igång. En distribution av små partier av olika material medför betydande kostnader och, innan försök till uppbyggandet av en ny distributionsapparat göres, torde böra prövas, på vad sätt denna kan förväntas draga lägre kostnader än den redan existerande. En punkt, på vilken vissa fördelar skulle kunna vinnas, har redan nämnts. Det är sålunda mycket sannolikt att en jordbrukskooperativ sammanslutning med stor omsättning skall kunna uppnå synnerligen förmånliga inköpspriser. Denna förmån kan emellertid som framgår av den föregående diskussionen i viss mån uppnås redan genom avtal med leverantörsorganisationer utan att själva distributionen skötes av en jordbrukarnas förening. E n annan besparingsmöjlighet ligger måhända i minskade kostnader genom en centraliserad lagerhållning. För att en besparing härvidlag skall uppkomma fordras emellertid dels att ökade transportkostnader därigenom icke förorsakas, dels att jordbrukarna planera på något längre sikt och avstå från att kräva, att varorna skola vara omedelbart tillgängliga på platsen. E n tredje besparingsmöjlighet kan slutligen ligga däri, att sådan samverkan med ifrågakommande kreditinstitut inledes, att förluster på grund av utebliven betalning kunna nedbringas. Byggnadskostnadssakkunniga kunna icke avgöra huruvida en inköpssamverkan för byggnadsmaterial är lämplig eller icke. De ha med denna diskussion endast velat belysa några av de problem, som måste beaktas, om en sådan planlagges. De omtalade problemen förtjäna att noga prövas oberoende av om en inköpssamverkan åstadkommes eller icke; för jordbrukarna torde det alltid vara av betydelse om distributionskostnaderna kunna nedbringas, då detta möjliggör för köparna att erhålla lägre priser.

319 K A P I T E L 15.

Arbetskostnaderna. 1. Lönestegringen på landsbygden 1935-39. Av alla faktorer, som medverkat till att höja byggnadskostnaderna på landsbygden, har stegringen i arbetskostnaderna varit föremål för den största uppmärksamheten och den mest omfattande diskussionen. Jämte den betydande och i och för sig välbehövliga standardförbättringen torde den också starkare an någon annan faktor ha bidragit till byggnadskostnadernas stegring Lönestegringen har i främsta rummet verkat genom höjda timlöner för byggnadsarbetarna, men den har icke enbart gällt dessa. För hela lönesättnm ? o ^ ? å i ^ d s ^ g d e n h a r e n nivåförskjutning uppåt under andra hälften av 1930-talet förekommit. Efter en nedgång i början av 1930-talet under den svåra krisen ha lönerna för olika lantarbetargrupper mellan 1935 och 1939 stigit med mellan 20 och 30 96 för de årsanställda och över 50 % för den till falhga arbetskraften. Om denna lönestegring lämnar Lönestatistisk årsbok loljande uppgifter. Löneinkomst per år respektive dag (kr.) Lantarbetargrupper: Manliga tjänare Statavlönade körkarlar Tillfälliga daglönare a) i egen k o s t 1 b) 1

.......

1925/30 1931/35

1116 1312 4:71

1010 1263 4:85 4:27

1107 1378

1221 1526

1282 1581

5:10

5:53

5:98

1005 1232 4:44

Statistiken omlagd 1986, jfr Lönestatistisk årsbok.

1936 J . 1937 . 1938 . 1939 . 1935

Manliga tjänare

Statavlönade körkarlar

Tillfälliga daglönare i egen kost

102 115 123 128

103 116 123 127

108 129 141 152

100.

Dessa uppgifter utgöra ett värdefullt stöd då det gäller att bedöma lönestegringen for byggnadsarbetarna på landsbygden. För det byggnadsarbete som utföres med hjälp av på respektive jordbruk stadigvarande sysselsatt arbetskraft ar i själva verket kostnadsstegringen angiven av de anförda uppgifterna. För den arbetskraft däremot, som endast tillfälligtvis sysselsattes med byggnadsarbete på en gård, har stegringen varit större. Närmast skulle

320 det ifrågakomma att bedöma lönestegringen för denna med ledning av stegringen för de tillfälligt anställda daglönarna, vilka som synes varit icke obetydligt större än för de statavlönade. Efter vad man vet har byggnadsarbetarnas löner i sin tur stigit ännu mera. De ha nämligen efter hand förts upp i nivå med lägsta timlöner i byggnadsarbetarnas kollektivavtal. Arbetslönerna vid byggen på landsbygden ha löst sig ur sitt sammanhang med lönerna vid annat tillfälligt arbete och höjt sig över nivån för dessa, otvivelaktigt delvis beroende på den starka sugning av arbetskraft till städerna och samhällena, som uppkommit genom den omfattande byggnadsverksamheten i dessa. Ett uttryck för denna stegring är även det tillägg till timlönerna, som enligt gällande kollektivavtal numera skall utbetalas till lantarbetare, som sysselsättas med byggnadsarbete. Eftersom lönestegringen för tillfälligt anställda daglönare under tiden 1935—39 uppgår till 50 % och stegringen för byggnadsarbetarna torde vara större, synas de uppgifter, som framgått av de sakkunnigas i det föregående omtalade enkät, icke orimliga. Enligt dessa skulle timlönerna för byggnadsarbetare sedan depressionens botten ha stigit med mellan 50 och 100 % eller från 60—90 öre per timme till 105—145 öre. Den i enkätsvaren vanligast angivna stegringen är från 60—65 öre i timmen till ungefär det dubbla eller 120—125 öre. Till den kostnadsstegring, som de höjda timlönerna medfört, kommer ytterligare den, som tillämpningen av byggnadsfackens ackordsprislistor visat sig innebära. Som framgår av svaren på de sakkunnigas rundskrivelse, vilka i ett föregående avsnitt återgivits, har ackords- och mätningssystemet under senare år börjat mera allmänt tillämpas på landsbygden inom vissa områden. Till dessa hör Skåne, där systemet torde vara i betydande utsträckning genomfört. Dessutom synes det vara på väg att utbreda sig i östra Mellansverige, d. v. s. Uppland, Södermanland och Östergötland. I närheten av större industriorter liksom även vid offentliga institutioners byggen synes det komma till användning också i andra delar av landet. I övrigt torde mätningssystemet snarare ha uppfattats som ett hot än som en verklighet; dess växande utbredning torde i en del fall ha avhållit jordbrukare från eljest planerade byggnadsföretag. Storleken av den fördyring, som genomförandet av mätningssystemet skulle förorsaka, synes i olika fall ha starkt varierat. Svårigheterna att riktigt uppskatta den äro därför stora. Att endast bedöma den efter storleken av uppkommande ackordsöverskott torde icke vara riktigt. Ackordssystemets funktion är att sporra till ansträngningar för att driva upp arbetstakten och det är ingenting som hindrar, att en duglig arbetare kan komma upp i relativt stor förtjänst per arbetad timme utan att detta kan uppfattas som någon fördyring av arbetet. E n riktig jämförelse måste därför bygga på en uppskattning av kostnaderna för ett arbete utfört helt på timlön å ena sidan och samma arbete utfört helt på ackord å den andra. E n sådan jämförelse ha de sakkunniga lyckats erhålla från en gård i södra Halland. På denna uppfördes nya byggnader 1938, varvid arbetet utfördes

321 på timlön. Byggmästarens uppgifter rörande det exakta timantalet för de olika byggnaderna ha multiplicerats med år 1940 gällande timlöner på landsbygden i södra Halland. Härmed har jämförts resultatet av en uppmätning, som verkställts av en arkitekt, vilken av byggmästareföreningen i Halmstad anlitas som mätningsman och vilken utfört en hel del mätningar även av lantbruksbyggnader. Till mätningsresultatet gör denne följande kompletteringar: »1. De kostnader, som utredningen angiver, gälla sådana arbeten, som äro direkt prissatta i respektive prislistor, men givetvis kräves därutöver en hel del hantlangningsarbete, som måste tilläggas kostnaderna. Ex. förutsätter vissa träarbeten, att virket levereras på vissa bestämda platser i byggnaden. Beroende på tillgång till upplagsplats och byggnadens karaktär för övrigt, kunna dessa kostnader variera rätt avsevärt. 2. Ställningsbyggnad är ej inberäknad i utredningskostnaderna, ehuru en hel del av dessa äro prissatta, ty då utförandet varierar betydligt på olika platser och framför allt dess utnyttjande tillvaratages mycket olika, har jag ej velat lägga upp en bestämd linje härför, utan taxerar samtliga kostnader härför till 500: — kr. 3. Olika metoder för samma arbetes utförande tillämpas på olika platser, i synnerhet vad det gäller virkets hophuggning m. m. likaväl som olika konstruktioner komma till användning. Detta kan givetvis i någon mån inverka på utredningens tillförlitlighet, när man nu skall söka fastställa norm. 4. Vissa dolda byggnadsdelars utförande har icke nu kunnat med exakthet fastställas, utan har jag i sådana fall måst utgå från antaganden. T. ex. kan skarvning av virke ha skett i större eller mindre omfattning än utredningen angiver, beroende på vilka virkeslängder som stått till förfogande och i huru stor grad man vid inköp av virke tagit hänsyn till dess mest rationella användande. Någon nämnvärd differens kan det dock icke bliva fråga om. 5. I regel ha alltid byggmästare en del gammalt virke, i synnerhet formvirke, som användes flera gånger. Detta höjer formsättningsarbetet med 15 % och kostnaderna för dessa, då jag räknat med nytt virke, influeras i samma grad som sådant använt virke kommit till användning. 6. Betongarbeten äro beräknade blandade för hand, liksom även murbruk.» Av anförda skäl skulle sålunda mätningsresultatet här visa något för låga kostnader. Jämförelsen ter sig på följande sätt: Arbetskostnad i kr.

Ladugårdsbyggnad och svinhus Magasinsbyggnad och vagnport Arbetarebostad (i lägenhet) Uthus för arbetarebostaden

efter timlön

efter ackordsmätning

Procentuell lordyrmg genom ackordssystemet

6 847 1900 2 315 780 Summa 11842

10 743:74 4 043:44 3 918:35 676:92 19 382:45

56-9 112*8 69-3 T 13*2 63*7

För uthuset till arbetarebostaden visar mätningen således något lägre kostnad än vad som uppkommit vid arbete på timlön, för samtliga övriga byggnader däremot en betydligt högre. 39 41

322 Redan av detta enda exempel framgår ett par viktiga saker. Dels visar det nämligen att verkningarna av ackordsprislistornas tillämpning äro mycket ojämna för olika arbetsobjekt. Dels framgår det därav att stegringen är mycket betydande och att ackordssystemets användning medför en fördyring av ungefär samma storleksordning, som den vilken förorsakats av de under 1930-talet stegrade timlönerna. Då det i svaren på de sakkunnigas rundskrivelse uppgivits, att mätningsförfarandet skulle stegrat arbetskostnaderna med 100 96, torde detta nog i vissa fall vara tämligen riktigt, även om medeltalet för ett större antal byggnader kanske icke skulle komma upp så högt. En närmare diskussion rörande ackordssystemet följer i fortsättningen. Dessförinnan skola här endast de anförda uppgifterna rörande lönestegringen sammanfattas. Det har sålunda konstaterats en höjning av timlönerna vid byggnadsarbete på landsbygden, som torde uppgå till mellan 50 och 100 % under tiden från krisens botten 1933 till 1939—40. Då arbetskostnaderna utgöra ungefär tredjedelen av de totala kostnaderna för uppförandet av boningshus eller ekonomibyggnader, skulle en lönestegring av 60 % betyda en stegring av de totala byggnadskostnaderna med 20 96. Då emellertid jordbrukarna själva med anlitande av gårdens mera långvarigt anställda folk utföra en del av byggnadsarbetet — åtminstone vissa körslor, grundgrävning etc. — och lönerna för dessa icke stigit lika starkt, torde sålunda de totala arbetskostnadernas stegring, där ackordsprislistorna icke kommit till användning, vara något lägre än vad som här angivits. I den mån ackordssystemet tillämpats har därigenom tillkommit en ytterligare kostnadsstegring som ej sällan synes ha uppgått till 60—70 96 av kostnaderna för det arbete, som utföres på ackord. Om detta utgör ungefär halva byggnadsarbetet eller inemot 20 % av de totala byggnadskostnaderna, innebär ackordsprislistornas användning en ytterligare höjning av byggnadskostnaderna med omkring 10—15 96. Om man sålunda räknar med att lönestegringen medfört en fördyring av byggnadskostnaderna på landsbygden med 15—20 96, där mätningssystemet icke tillämpats och 20—25 % där detta använts, är det icke ägnat att förvåna att en så kraftig kostnadsstegring under en tid av omkring 5 år förorsakat svårigheter. Det har från många håll omvittnats att kostnadsstegringen — och särskilt ackordssystemet, där detta tillämpats — hindrat en byggnadsverksamhet, som eljest varit planerad att utföras. Å andra sidan torde även böra framhållas, att lönenivån för landsbygdens byggnadsarbetare och särskilt förtjänstnivån för dessa icke kan betraktas som hög. Den statistiska undersökning rörande bygnadsarbetarnas inkomster och arbetsförhållanden, som för de sakkunnigas räkning utförts inom socialstyrelsen och som refereras i kapitel 7, ger en god belysning härav. För hela landsbygden voro de genomsnittliga årsinkomsterna enligt denna undersökning för murare 3 099 kr., för byggnadsträarbetare 2 469 kr., för byggnadsgrovarbetare 2 344 kr., för målare 2 237 kr., för rörarbetare 2 572 kr. och för elektriska arbetare 2 706 kr. För den egentliga landsbygden, representerad av A- och B-kommuner i den från folkräkningarna lånade indel-

323 ning, som vid ifrågavarande undersökning använts, ligga byggnadsträarbetarnas, byggnadsgrovarbetarnas och målarnas årsinkomster omkring 2 000 kr. eller snarast lägre än de genomsnittliga årsinkomsterna för industriarbetare i lägsta dyrortsgrupp enligt Lönestatistisk årsbok. Däremot uppgå inkomsterna för murare, elektriska arbetare och rörarbetare på den rena landsbygden enligt denna undersökning till icke obetydligt högre belopp än vad som motsvarar inkomsterna för andra arbetaregrupper på landsbygden. Särskilt för murare och elektriska arbetare är differensen avsevärd. Årsinkomsterna äro givetvis resultat av såväl timförtjänster som arbetstid. Av föreliggande uppgifter synes man kunna sluta sig till att timförtjänsterna för byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare och sannolikt även målare knappast mera avsevärt skilja sig från andra arbetaregruppers på landsbygden timförtjänster, i varje fall icke där mätningssystemet för byggnadsträarbetet icke tillämpats. De låga årsinkomsterna få därför främst tillskrivas den jämförelsevis korta arbetstiden per år. Murarnas sysselsättning torde vara nästan lika ojämn, men detta kompenseras av mycket avsevärt högre timförtjänster. Rörarbetare och elektriska arbetare torde ha något jämnare sysselsättning än övriga byggnadsarbetare och högre timförtjänster än andra arbetare på landsbygden. Dessa omständigheter förtjäna ihågkommas under diskussionen om lönesystemet vid byggnadsarbeten på landsbygden.

2. Ackordssystemets fördelar och olägenheter. Ackordssystemets fördelar och olägenheter ha ständigt varit omtvistade. Om denna diskussion för landsbygdens del under senare år tillspetsats, torde detta delvis finna sin förklaring däri, att ackordssystemets innebörd icke stått fullt klar för de berörda parterna. I princip innebär det ju att lönen utmäts efter det uträttade arbetet. Under dettas gång betalas endast ut en viss timlön och sluträkning upprättas först då arbetet eller åtminstone ett visst arbetsmoment slutförts, då det uträttade arbetet värderas efter uppgjorda prislistor. Ackordssystemet innebär en sporre för den duktige arbetaren att påskynda sitt arbete. J u dugligare han är och ju fortare han därför får arbetet färdigt, dess större blir hans förtjänst per arbetad timme. Uppkomsten av ackordsöverskott utöver den förskotterade timlönen är sålunda intet fel hos systemet. För många torde denna innebörd icke ha stått fullt klar. De ha i stället uppfattat den löpande timlönen som full ersättning för utfört arbete. I viss utsträckning har detta betraktelsesätt varit naturligt. Det torde ha förekommit tillfällen, då uppgörelse träffats om betalning med enbart timlön, men då mätning i efterhand ändock ägt rum efter ingripande från byggnadsarbetarnas fackföreningar. Har överenskommelse om utförandet av arbetet mot timlön träffats, är en mätning i efterhand uppenbarligen principiellt oberättigad. — Fall torde även ha förekommit, då arbetslösa byggnadsarbetare utnyttjat den bland jordbrukarna allmänt spridda rädslan för mät-

324 ningsförfarandet och lyckats erhålla visst arbete under förespegling om att mätning icke skulle komma ifråga, men då krav på ackordsprislistornas tilllämpning likväl i efterhand framställts. Någon gång torde i dylika fall underhandsuppgörelse träffas mellan arbetarna och deras arbetsgivare om annan ersättning än den, som mätningsräkningarna utvisat. Om ett ackordssystem över huvud skall komma till användning vid byggnadsarbete på landsbygden, ar det en angelägenhet av största vikt, att systemets grundläggande principer klarläggas och förstås på alla håll. Den oklarhet, som här har rått, och de manipulationer, som bl. a. på grund därav kunnat förekomma, äro lika litet önskvärda för byggherrarna som för arbetarna och måste anses utgöra en allvarlig fara för en sund utveckling. Näst bristande förståelse för ackordssystemets innebörd torde den omständigheten ha varit bestämmande för motståndet inom jordbrukarkretsar mot detta, att de prislistor, som man från byggnadsarbetarnas sida sökt få tillämpade, varit olämpligt avvägda för landsbygdens förhållanden. De ha uppgjorts främst med tanke på städernas och andra samhällens byggnadsverksamhet och trots sin stora detaljrikedom icke innehållit bestämmelser, som varit avpassade för det enklare byggnadssätt, som utmärker lantmannabyggnader, särskilt ekonomibyggnader. Riktigheten av detta påstående bestrides visserligen av vissa representanter för byggnadsarbetarna. Från Svenska byggnadsträarbetareförbundet ha sålunda erhållits uppgifter avseende ackordsförtjänster inom några av dess landsbygdsavdelningar. Inom 26 avdelningar inom den lägsta ortsgruppen, V I I I , där timlönen utgjort 1:20 kr., hade under 1939 mätts ackordsarbeten för 979 000 kr. (med mätningsarvodet 2 % avdraget), vilka gåvo ett ackordsöverskott på 48* i 96. Inom 8 avdelningar inom grupp V I I med övervägande verksamhet på landsbygden utgjorde ackordssumman 488 000 kr. och ackordsöverskottet 54 96. över huvud visa Svenska byggnadsträarbetareförbundets uppgifter, att avdelningarna inom grupperna med lägre timlön genomgående ha icke endast en mindre andel ackordsarbete av allt arbete utan även lägre ackordsöverskott. Detta visar, säges det från detta håll, att ackordsprislistorna åtminstone icke över lag kunna vara felaktiga på det sättet, att de innehålla för höga priser för sådant arbete, som huvudsakligen utföres på landsbygden. E n sådan argumentation träffar emellertid icke det väsentliga, som är den alltför stora ojämnheten i ackordsprisernas verkningar. Redan i ett tidigare kapitel ha de sakkunniga haft anledning att för städernas del påtala ojämnheten i prissättningen. Liksom det där under strukits, att fullständigt lika resultat över huvud icke kunna uppnås vid ackordsprislistornas tillämpning under varierande yttre förhållanden, är det anledning att för landsbygdens del framhålla samma sak. Förhållandena på den enskilda arbetsplatsen, väderleken och många andra omständigheter kunna liksom den enskilda arbetarens yrkesskicklighet och vana vid olika arbetsmoment för-

25 orsaka betydande variationer i ackordsöverskotten. E n felaktig avvägning av prissättningen för olika arbeten måste dock sägas föreligga, då vissa arbetsmoment erfarenhetsmässigt i betydande antal fall ge särskilt stora eller särskilt små överskott i förhållande till de genomsnittliga. Mycket höga förtjänster för vissa detaljarbeten falla lätt i ögonen och åstadkomma betydande förargelse; de bidraga till att misskreditera ackordsbetalningens principer. Att en dylik ojämnhet föreligger intygas från flera håll. De sakkunniga ha från byggmästare i Skåne erhållit en del belägg härför. E n av Landsbygdens byggmästareförening — en sammanslutning av ett antal byggmästare i Skåne med huvudsaklig verksamhet på landsbygden — på grundval av från medlemmarna inhämtade uppgifter, vilka gällde en sammanlagd ackordssumma av 204 678 kr. under år 1938, verkställd undersökning gav vid handen, att ackordsöverskotten i medeltal uppgingo till 68 %. För grovarbetarna var det genomsnittliga överskottet 55 96, för murarna 64 % och för träarbetarna 77 96. överskotten varierade starkt från fall till fall. I här berörda uppgifter var lägsta överskottet för grovarbetarna 40 96, högsta 110 96, för murarna varierade överskotten mellan lägst 37 % och högst 250 96 och för träarbetarna mellan gränserna 61 % och 156 96. Den, som verkställde här ifrågavarande utredning, ansåg att högsta överskottsprocenten vid helt företag uppstod vid 1) uppförande av monteringsfärdiga trävillor, 2) gjutformar, 3) stall och logbyggnader och svinhusbyggen samt 4) bostadshus och övriga byggnadsarbeten. Beträffande grovarbetet förklarades, att uppgifterna förmodligen finge anses missvisande. I allmänhet utföres nämligen grovarbetet icke på ackord och de till denna utredning lämnade uppgifterna avsågo för grovarbetena endast ett mindre antal fall, i vilka mätning förekommit och vilka visat särskilt höga överskott. Ackordsprislistan för murarefacket förklarades ge ett normalt överskott för bostadshus men alltför höga överskott för vissa specialarbeten och vid uppförandet av ekonomibyggnader. Ackordsprislistan för träarbeten förklarades i allmänhet ge för höga överskott; den vore även synnerligen olämpligt avvägd och olämplig för användning på landsbygden. Från ett par byggmästare ha erhållits följande uppgifter, vilka styrkts genom företeende av kvitterade mätningsräkningar i original. Från en av dessa ha erhållits räkningar avseende sju arbeten, vilka givit följande överskott: Ackordsöverskott %

Total förtjänst per arbetad timme, kr.

1. Träarbetare: formsättning för betongvalv över ladugård 109-0 3: 11 2. Grovarbetare: armering av valvet 208-5 3:63 3. Grovarbetare: gjutning av valvet 129-3 2:71 4. Träarbete: spannmålssilo 138-0 3: 12 5. Träarbete: spannmålssilo 98-5 2:60 6. Träarbete: spannmålslagerhus 137*8 2:99 7. Träarbete: spannmålslagerhus 157-5 3:61 Från en annan byggmästare ha erhållits utförliga uppgifter rörande tre olika byggnadsarbeten. I det första av dessa hade på en medelstor gård upp-

326 förts ett boningshus om 9-2 X 15-5 m med grund av betong, väggar av tegel samt tegeltak på underlag av bräder och papp och en ekonomibyggnad, innehållande garage, huggebod, 2 betfolksrum och 1 drängkammare med garderober och tvättrum, traktorrum och kvarnrum samt vindsutrymmen till magasin, med grund av betong, väggar av tegel, brädloft av W späntade bräder och tegeltak med spånunderlag. Kostnaden för boningshuset uppgavs till 25 700 kr., vari inräknats grovarbete, mureri, träarbete, smide, plåtslageri och glasarbete samt fri grus. Kostnaden för ekonomibyggnaden, beräknad på samma sätt, var 9 300. För ackordsarbetet ha uppgjorts 4 mätningsräkningar för grovarbetarna, 3 för murarna och 3 för träarbetarna. Dessa uppvisa följande siffror för ackordsöverskotten. __' , Förskott,

AckordsöYerskott,

Överskott i % av

Grovarbetarna: kr. 1. hantlangning till puts m. m 126:85 2. diverse 762:28 3. hantlangning vid murning m. m 647:23 4. schaktning m. m 884:41 Summa grovarbete 2 420: 77

kr. 49:10 115:04 385:43 573:15 1 122: 72

förskott 38-7 15-1 59-6 64-8 46*4

452:74 1288:82 848:22 Summa mureri 2 589: 78

316:25 850:48 504:84 1 671: 57

69-9 66-0 59-5 64*5

1281:43 344:53 1039:45 Summa träarbete 2 665: 41

657:96 491:45 366:53 1 515: 94

51-3 142-6 35-3 56*9

Murarna: 1. utvändig puts m. m 2. diverse 3. murning m. m Träarbetarna: 1. diverse 2. formsättningen m. m 3. snickerier o. d

Samme byggmästare har 1938 uppfört ett bostadshus 9 X 11 m på betonggrund, med tegelväggar och tegeltak på underlag av bräder och papp till en kostnad av 16 500 kr. Ackordsmätningsräkningarna visade följande siffror vid detta arbete: _,.. , . Förskott,

Ackordsöverskott,

Överskott i % av

Grovarbetarna: kr. 1. schaktning 530:59 2. hantlangning vid murning 224:79 3. diverse 376:93 Summa grovarbete 1 132: 31

kr. 263:79 48:44 78:51 390: 74

förskott 49-7 21-5 20-8 34*5

328:18 815:15 Summa mureri 1 143: 33

274:50 689:31 963: 81

83-6 84-6 84*3

170:85 244:95 463:74 879:54

349:68 212:54 404:26 966:48

204-7 86-8 87-2 109*9

Murarna: 1. murning m. m 2. diverse Träarbetarna: 1. formsättning 2. diverse 3. diverse

Summa träarbete

327 Det tredje bygget, som samme byggmästare lämnat uppgift om, var uppförandet av en större hissloge. Här var träarbetet det väsentliga och mätningsräkningen för detta, vilken upptar 139 poster, slutar på 3 972: 15 kr. 1 förskott hade utbetalats 2 045:57 kr., varför överskottet blev 1926:58 kr. eller 94-1 96. Ytterligare några exempel omtalas i en av Kristianstads läns hushållningssällskap till Konungen ingiven framställning, dagtecknad den 23 december 1940, vilken remitterats till de sakkunniga. Hushållningssällskapet, vilket icke lämnat svar på de sakkunnigas rundskrivelse rörande byggnadskostnaderna på landsbygden, anför i skrivelsen »flera exempel på de höga arbetslöner, som kunna debiteras, därest nu gällande ackordsprislistor tillämpas. 1. E n grundgrävning krävde 1 235 timmars arbete. Timlön utgick med 1:21 kr., vilket gick till 1494:35 kr. för hela arbetet. Vid mätning tillkom 2 752: 64 kr., varför hela arbetet kostade 4 246: 99 kr. eller 3: 44 kr. per arbetstimma. 2. Fastspikning av ett 5 m långt läkt på fyra ståndare vid magasintrappa att användas såsom räck. Arbetet tarvade islagning av 8 femtums spik och betingade enligt 1937 års ackordsprislista 5:45 kr. samt tog en tid av 15 minuter i anspråk. 3. Upphängning av ett par skjutportar vid en nybyggd ladugård. Arbetet bestod i att driva in 16 träskruvar för fastsättning av 4 rullar på förut färdigställda portar samt att resa upp och hänga portarna på en järnskena, som skruvades fast på redan befintliga skruvbultar. Arbetet tog fyra timmar för två man och betingade en kostnad enligt mätningslista av 43: 90 kr. eller 5: 49 kr. per arbetstimma. Enligt riksskiljenämndens utslag T119 den 25 november 1935 skulle arbetet kostat lika mycket för själva upphängningen av portarna trots att järnskena och rullar voro ditsatta på förhand. Under sådana omständigheter skulle arbetet krävt högst halva tiden., vilket i så fall skulle betingat en arbetslön av 10: 98 kr. per timma.» Till framställningen ha bifogats fyra mätningsräkningar, av vilka tre avsågo vissa träarbeten vid ett tegelbruksbygge, »vilket arbete i form av material och noggrannhet närmast kan jämställas med jordbruksbyggnader», samt den fjärde träarbeten vid inredning av en spannmålssilos i ladugårdsbyggnad. Överskotten och timförtjänsterna utgjorde i dessa fall: •p.. , ,,

1. Träarbete vid tegelbruk 2. Träarbete vid tegelbruk 3. Träarbete vid tegelbruk 4. Träarbete vid ladugård

kr.

Ackordsöverskott, kr.

Överskott Total förtjänst i % av per timme, förskott kr.

187:62 255:47 187:62 378:12

399:97 1040:93 1637:53 547:72

213-2 407-5 872-8 144-9

3:69 5:99 11:48 3:52

Några av de i framställningen från Kristianstads läns hushållningssällskap nämnda fallen synas gälla mindre arbeten, vilka tillfälligtvis givit mycket stora ackordsöverskott. Sådana fall torde vid tillämpningen av ett ackords-

328 prissystem knappast helt kunna undvikas och några alltför långt gående slutsatser få därför icke dragas av enstaka exempel. De här anförda uppgifterna bestyrka likväl riktigheten av vad från ilera olika håll framhållits, nämligen att ackordsprislistorna verka synnerligen ojämnt. E n felaktighet i dessa, som redan i ett föregående avsnitt påtalats, utgöres av de s. k. skyddsackorden, d. v. s. sådana ackordsprissättningar, som hindra eller åtminstone hämma användningen av vissa material, konstruktioner eller arbetsmetoder. Den oriktiga prissättningen för resandet av stommen till monteringsfärdiga trähus eller insättningen av vissa på fabriker färdigställda byggnadselement drabbar givetvis byggenskapen på landsbygden likaväl som den i städerna i den mån samma ackordsprislistor komma till användning. Denna fråga har behandlats så utförligt i avdelningen om avlöningssystemet vid byggnadsarbetena i städerna, att ytterligare diskussion på denna plats icke torde erfordras. Enstämmigt betygas också från alla håll, att ackordspriserna för vissa vanligen förekommande arbetsmoment äro oproportionerligt högt satta. Särskilt synes detta gälla vissa delar av ackordsprislistorna för träarbete. E t t sådant i allmänhet förhållandevis enkelt arbete som formsättning utpekas ofta som för högt prissatt; enligt några ovan anförda uppgifter har överskottet härför i vissa fall uppgått till 200 96. Det synes även vara en allmän erfarenhet, att överskotten bli onormalt stora på enklare träarbeten vid uppförande av ekonomibyggnader. Härvidlag synes redan nomenklaturen i prislistorna mycket illa svara till landsbygdens förhållanden och föranleda ovisshet och meningsskiljaktigheter rörande tolkningen. Det förhållandevis enkla arbete det här gäller skulle sannolikt kunna med tillfredsställande noggrannhet värderas enligt betydligt enklare mätningssystem än det, som nuvarande ackordsprislistor medföra, om ett ackordssystem över huvud skall tillämpas. Såväl krångligheten i användningen av nuvarande prislistor som de onormalt höga ackordsöverskotten för relativt enkla arbeten, vilka till en betydande del skulle kunna utföras av icke särskilt kvalificerat folk och för vilka en jämförelse mellan byggnadsarbetarnas och andra på landsbygden tillfälligt sysselsattas förtjänster därför ter sig naturlig, gör att ett på nuvarande ackordsprislistor grundat ackordssystem på landsbygden framkallar ett icke obefogat motstånd. Skall ett ackordssystem över huvud användas på landsbygdens byggnadsarbeten, framstår det därför enligt de sakkunnigas uppfattning som ovillkorligen nödvändigt, att särskilda för dylikt arbete avsedda prislistor utarbetas. E n tillämpning av samma prislistor som i städerna och andra större samhällen synes olämpligt så snart det rör sig om andra arbeten än,uppförandet av bostäder. Det utredningsarbete, som de sakkunniga låtit särskilda experter utföra beträffande städernas ackordsprislistor, har åsyftat att ur dessa rensa ut de mest betydande oriktigheterna i prissättningen och även om listorna härigenom kommit att bli något bättre även för landsbygden, ha dock de speciella landsbygdsproblemen därvidlag icke kunnat beaktas. Över

329 huvud är utarbetandet av ett ackordsprissystem på ett område, där sådant tidigare icke förekommit, förenat med betydande svårigheter och torde förutsätta att erfarenhet under icke alltför kort tid samlas av en provisorisk tilllampning av vissa ackordssatser. Det har därför icke varit möjligt för de sakkunniga att på den korta tid, som stått till deras förfogande, få utarbetat en ens provisorisk ackordsprislista för landsbygdens förhållanden. Av än större betydelse än det nu anförda är för bedömningen av frågan om lämpligheten av ett ackordsprissystem för byggnadsarbeten på landsbygden följande omständigheter. P å landsbygden äro gränserna mellan olika yrken vanligen mindre utpräglade än i städerna. Det är sålunda ett önskemål att landsbygdens eget folk skall kunna användas i den utsträckning detta låter sig göra för litet av varje och därvidlag även kunna hjälpa till vid byggnadsarbeten. Detta önskemål framstår ur flera synpunkter .som berättigat. Det rena jordbruksarbetet växlar sålunda avsevärt i omfattning under olika årstider. En del av den arbetskraft, som är erforderlig vid jordbruket under den brådaste tiden vid skörden, måste för sin bärgning kunna sysselsättas med annat arbete under andra tider av året. Sedan gammalt har sådant arbete även stått till förfogande. Emellertid har den ekonomiska utvecklingen efter hand till industrin överfört åtskillig verksamhet, som tidigare under mera primitiva former bedrivits på landsbygden. Denna utveckling har medfört okad produktivitet och höjt välstånd. Det är emellertid därför icke klart, att en fortsättning av densamma kan äga rum på alla punkter. Det arbete som direkt knyter sig till den fasta egendomen och de levande inventarierna tillkommer givetvis i första hand de jordbrukande. I viss utsträckning synes byggnadsarbetet naturligt böra fogas in i dessas övriga sysselsättning. E t t sådant säsongutjämningsproblem reser sig icke endast för de inom jordbruket arbetande. Så små, som de enskilda arbetsobjekten äro då det galler byggandet på landsbygden, måste det uppstå betydande svårigheter for en specialiserad byggnadsarbetarkår att erhålla en någorlunda jämn sysselsättning. Växlingarna av arbetsplats måste vara rätt täta och vid flertalet tillfällen måste en längre eller kortare tid komma att förlöpa, innan nytt arbete kan erhållas. Erfarenheten lär också att landsbygdens byggnadsarbetare ha en stor arbetslöshetsrisk; inom byggnadsarbetarfackförbundens landsbygdsavdelningar är arbetslösheten i allmänhet större än inom avdelningarna i städerna. Arbetstiden per år blir därför för byggnadsarbetarna på landsbygden rätt kort; även under så gynnsamma år som slutet av 1930-talet haft att uppvisa, torde den genomsnittliga arbetstiden för dessa icke ha varit mer än 1200—1500 timmar per år. Om dessa byggnadsarbetare skola erhålla en i forhållande till andra arbetargrupper rimlig bärgning trots att de endast kunna erhålla arbete som byggnadsarbetare kanske halva året, måste de för varje arbetad timme erhålla en ersättning, som vida överstiger timlönen för andra arbetarkategorier på landsbygden. Att belasta byggnadskostnaderna därmed — vilket i viss mån kan sägas ske, i den mån städernas ackordsprislistor komma till användning och timförtjänsterna därmed komma upp till en

330 nivå av inemot 2 kr. (över 50% överskott på timlöner om 1:20—1:30 kr.) synes icke rimligt. Byggnadskostnaderna böra knappast ökas med vad som erfordras för att försörja byggnadsarbetarna under den tid, som de icke bygga. E n sådan belastning, som för övrigt saknar motsvarighet inom något annat yrke, skulle i alltför hög grad hämma en byggnadsverksamhet, som ur såväl sociala och folkmedicinska som jordbruksekonomiska skäl framstår som högeligen önskvärd. De arbetare, som utföra byggnadsarbete på landsbygden, böra därför vara i hög grad intresserade av att för egen del erhålla en säsongutjämning eller rättare säsongutfyllnad i sin sysselsättning, t. ex. en kombination av jordbruksarbete och byggnadsarbete. För jordbrukarna är det givetvis av vikt att byggnadskostnaderna, och särskilt de kontanta utgifterna för byggnaders uppförande, hållas nere. Den naturahushållning, som ännu utmärker landsbygden i betydande utsträckning, tvingar jordbrukarna att själva utföra så mycket arbete som möjligt. Deras bidrag med virke från egen skog och andra egna material spela även stor roll. Det är bl. a. även därför, som de nuvarande ackordsprislistornas tillämpning framstår som olycklig; de fördyra sålunda särskilt användningen av trä, som jordbrukarna i betydande utsträckning själva producera, och öka i stället användningen av andra material, vilka inköpas. P å landsbygden bosatta arbetare böra i största möjliga utsträckning ha tillfälle att deltaga i förekommande arbeten. Detta önskemål innebär, att avlöningssystemet måste vara så beskaffat att det icke lägger hinder i vägen för utnyttjande även av för speciella yrken mindre kvalificerad arbetskraft. Framförallt synes nuvarande ackordssystem hindra en dylik ordning. E t t ackordsarbete som omfattar hela arbetet måste, om avsedd effekt skall uppnås, ettdera utföras av likvärdig arbetskraft eller eventuellt uppkommande ackordsöverskott fördelas på arbetslaget i förhållande till timlönen, som då måste vara fastställd med utgångspunkt från vederbörande arbetares kvalifikationer i förhållande till varandra. Intet av dessa båda system kan för ernående av anförda önskemål vara att rekommendera. E n annan utväg vore visserligen att de olika arbetsmomenten uppdelades och att ackordslistor endast upprättades för sådant arbete för vilkets utförande krävdes speciellt utbildad arbetskraft. Även denna utväg synes bereda så stora svårigheter för arbetets planläggning och utförande att ej heller den kan rekommenderas. Användbarheten av landsbygdens arbetskraft växlar från fall till fall och det kan sålunda ej uppdragas någon generell regel för var gränsen mellan den specialutbildade och den från landsbygden direkt anställda arbetskraften skall gå. Även om detta vore möjligt skulle uppdragsgivaren få så stora svårigheter i fråga om övervakning och fördelning av arbetet att även ur denna synpunkt systemet synes förkastligt. Å andra sic^an är ett väl avvägt ackordssystem förenat med vissa fördelar, som icke helt böra lämnas ur räkningen. I och för sig är det givetvis riktigt att lönen utmäts efter det uträttade arbetet och icke efter blotta närvaron p å arbetsplatsen. E n riktig betalning efter själva arbetsprestationen torde stimu-

331 lera arbetstakten och befrämja yrkesskickligheten. Vid ackordsbetalning kan övervakningen på arbetsplatsen inskränkas. Kvaliteten av det utförda arbetet torde närmast påverkas i gynnsam riktning av ackordsbetalning; icke fullgott arbete torde nämligen utan särskild ersättning få göras om. Av dessa och åtskilliga andra anledningar synes utvecklingen icke endast inom industrin utan också inom jordbruket gå mot allt mera ökad användning av ackordslönesystemet under det att tidlönesystemet i samma mån inskränkes. Det anförda avser närmast det egentliga byggnadsarbetet. För sådana specialiteter som exempelvis rörlednings- och elektriska installationer ställer sig frågan på ett i viss mån annat sätt. Dessa arbeten torde i huvudsak knappast kunna utföras av annan än särskild yrkesutbildad arbetskraft. Rörande det för denna lämpligaste avlöningssystemet råda olika meningar. Från jordbrukarnas sida framställes många gånger önskemålet att även detta arbete helt skall utföras på timlön i den tron, att kostnaderna därigenom skulle bli lägre än om det utföres mot ackordsbetalning. Från installationsföretagens sida synes däremot ackordssystemet föredragas dels därför att företagen då lättare kunna beräkna kostnaderna, dels därför att den övervakning, som vid tidlönsarbete erfordras, är svår att ordna. Däremot finnas — enligt vad som framgår av från Rörledningsfirmornas riksförbund och Elektriska arbetsgivareföreningen till de sakkunniga ingångna skrivelser, delvis refererade i ett tidigare kapitel — på arbetsgivaresidan önskemål om ett slopande av den fasta ackordsprislistans tillämpning på landsbygden och en övergång till ett system av s. k. fria ackord, d. v. s. överenskommelse om priset i varje särskilt fall mellan ifrågavarande arbetsgivare och arbetare. I skrivelsen från Rörledningsfirmornas riksförbund framhålles sålunda, att branschens ackordsprislista uppgjorts med hänsyn till städernas förhållanden. »Den har också visat sig vara föga ägnad att tillämpas på arbeten på landsbygden. Anläggningar på landsbygden äro nämligen på grund av själva byggnadssättet i många avseenden enklare att utföra än arbeten i städerna. Därtill kommer, att anläggningar på landsbygden, även om de med hänsyn till sitt ändamål och förhållandena i övrigt äro att betrakta som fullgoda arbeten icke behöva vara kvalitativt lika högtstående som arbeten i städerna. Vi behöva i detta sammanhang endast peka på installationer i ladugårdar. Om man ville fasthålla vid listans obligatoriska karaktär, även utanför städer och liknande samhällen, bleve det därför nödvändigt att införa ett flertal särbestämmelser, för att priserna för arbeten på landsbygden skulle bliva riktigt avvägda efter arbetenas svårighetsgrad. Vi hava försökt uppgöra ett förslag till standardprislista med sådana särbestämmelser. Det har emellertid visat sig vid undersökning av, hur ett dylikt förslag skulle verka på olika anläggningar, att — trots kraftiga nedskärningar — arbetskostnaderna i många fall bliva onormalt höga. Detta synes bero därpå, att anläggningar på landsbygden icke i fråga om svårighetsgraden äro så likartade som arbeten i städerna. Vi hava därför kommit till den uppfattningen, att vad man åsyftar, nämligen att arbetslönen bör avvägas efter

332 det nedlagda arbetet, icke kan uppnås med dylika särbestämmelser. Under sådana förhållanden synes den bästa utvägen att nå detta syfte vara, att i stället begränsa prislistans giltighetsområde, så att densamma endast kommer att gälla städers, köpingars och municipalsamhällens stadsplanelagda områden, dock att densamma bör omfatta arbeten å landsbygden för stat eller landsting, vilka under vanliga förhållanden närmast hava stadskaraktär. Detta system innebär visserligen i och för sig stora nackdelar, men därigenom skulle möjlighet beredas vederbörande arbetsgivare och arbetare, att för arbeten å landsbygden i de enskilda fallen träffa uppgörelse om ackord efter andra grunder, än de i standardprislistan tillämpade. Om uppgörelse om sådant ackord icke skulle kunna träffas, bör arbetet utföras som timlönsarbete. H u r stor nedskärning av arbetskostnaderna en dylik anordning för landsbygdens del skulle komma att medföra, är mycket svårt att avgöra, då man måste räkna med okända faktorer. Vad särskilt arbeten på lantgårdar beträffar, torde man emellertid kunna utgå från, att den skulle medföra en reducering av arbetslönerna på cirka,40%.» Från en sammanslutning av rörledningsfirmor med huvudsaklig verksamhet på landsbygden, Rörledningsentreprenörernas landsortsförbund, ha de sakkunniga även erhållit en redogörelse för vissa önskemål (i huvudsak återgivas samma synpunkter i oktobernumret 1940 av förbundets organ Rörmokaren). Dessa önskemål sträcka sig icke lika långt som de, vilka ovan återgivits. Principen med en fast ackordsprislista betecknas däri som mycket idealisk. »Genom densamma överflyttas nämligen ansvaret för arbetets prydliga, snabba och riktiga utförande till arbetstagaren. Det är ju mycket stor fördel med hänsyn till de längre avstånden på landsbygden och därmed följande höga kostnader för arbetsövervakning.» Emellertid önskas att från ackordsbetalning skola undantagas mindre arbeten om upp till 50 partimmar (i stället för nu 20). Vidare begäres en revision av avtalsbestämmelserna och prissättningen på en rad punkter, där de nuvarande icke äro lämpade för landsbygdens förhållanden. Elektriska arbetsgivareföreningen skriver: »Med tanke på det högst avsevärt lättare montagearbetet för landsbygdens anläggningar föreslå vi, att betydligt större reduktion än den hittills gällande skall tillämpas i de fall, dessa anläggningar utföras på ackord. För att möjliggöra en smidigare ackordssättning bl. a. med hänsyn till önskvärdheten, att ifrågavarande arbeten i största utsträckning kunna utföras av organiserad arbetskraft — vilket hittills på grund av ackordsprissättningen i mycket stor utsträckning tyvärr icke varit fallet — anse vi nödvändigt, att systemet med s. k. fria ackord återinföres för denna kategori. För detta ändamål måste § 9 mom. 3 kompletteras med följande bestämmelser: 'För installationer i boningshus och ekonomibyggnader, avsedda eller tagna i anspråk för bedrivande av jordbruk, skogsbruk eller fiske, må ackordssättning av dylika s. k. fria ackord ske enligt andra priser eller andra system, än vad som gäller för de fasta prislistorna.'»

333 Byggnadskostnadssakkunniga vilja uttala att det synes dem önskvärt, att arbetsmarknadens parter noga undersöka, huruvida icke speciella överenskommelser kunna träffas för landsbygden, vilka taga sikte på att avlägsna de anledningar till missnöje, som åberopats som skäl för ändring av nuvarande system.

3. Avtalsförhållandena på landsbygden. Kollektiva avtal avseende byggnadsarbetet på landsbygden i hela riket förekomma icke. De avtal, som Svenska byggnadsindustriförbundet slutit med lokalavdelningarna av byggnadsfackförbunden, gälla i regel endast vissa samhällen samt närmast omgivande område inom viss i avtalen angiven omkrets. Dessutom finnes en bestämmelse i avtalet mellan Svenska lantarbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetareförbundet om betalningen till lantarbetare, vilka utföra byggnadsarbete på gård, där de äro fast anställda. De olika specialbranschernas — exempelvis rörlednings- och elektriska branschernas — avtal gälla visserligen hela riket, men särskilt på landsbygden finnas utanför organisationerna stående företag och arbetare. I övrigt råder vad som närmast kan karakteriseras som ett avtalslöst tillstånd. Orsaken ligger däri, att landsbygdens arbetsmarknad endast i begränsad utsträckning blivit berörd av organisationssträvandena. Sålunda finnas blott vissa ansatser till bildandet av arbetsgivaresammanslutningar av byggnadsentreprenörer på landsbygden, medan sammanslutnmgssträvandena på arbetaresidan heller icke, även om de på senare år gjort betydande framsteg, nått så långt, att alla arbetare äro medlemmar i organisationerna. Ur denna synpunkt sett sammanhänga de motsättningar, som gjort sig gällande ifråga om lönebildningen för byggnadsarbetare på landsbygden, med att vi just nu uppleva en organisationssträvandenas brytningstid på detta område. Att därvid från den ena sidan bruk gjorts av blockadvapnet är knappast något enastående; dylikt har under motsvarande tider förekommit på många andra områden av arbetsmarknaden, där en viss pacificering sedermera, då organisationerna på ömse sidor vuxit sig starka, åstadkommits. Det övergångstillstånd, som rått under de senaste åren, kan icke karakteriseras som gynnsamt för någon part. Tillämpningen av de för helt andra än landsbygdens förhållanden uppgjorda ackordsprislistorna har på sina håll haft uppenbart orimliga verkningar. Landsbygdsbefolkningen har svårt att förstå nödvändigheten av den i avtalen med oorganiserade arbetsgivare intagna organisationsklausulen, vilken stipulerar att endast medlemmar i den avtalsslutande organisationen få anlitas för utförande av arbetet. Båda dessa forhållanden ha medverkat till uppkomsten av en social oro, vilken bl. a. återspeglat sig i många av de i ett föregående avsnitt refererade svaren på de sakkunnigas rundskrivelse angående byggnadskostnaderna på landsbygden. Såvitt de sakkunniga kunna ee, finnes för ett uppordnande av förhållandena på landsbygdens arbetsmarknad vad gäller byggnadsarbeten ingen annan väg än den, som på andra områden redan tidigare beträtts och som

334 består däri, att organisationer på ena sidan mötas av organisationer på len andra, vilka sedan genom inbördes avtal åstadkomma en reglering av förhållandena. Att tillgripa en tvångslagstiftning för'landsbygdens del för att förhindra en sådan utveckling, som på andra områden redan ägt rum, tcrde icke vara att rekommendera. På arbetaresidan ha efter hand byggnadsfackförbunden erhållit en växande anslutning även på landsbygden. Under ett kortare skede av 1930-talet framträdde Riksförbundet landsbygdens folk, som representant för yrkeskunaiga byggnadsarbetare inom jordbrukareleden, närmast småbrukare och andra mindre jordbrukare, och träffade avtal rörande byggnadsverksamhet, dels i sådana fall där den byggande jordbrukaren var egen företagare, dels också med på landsbygden verksamma byggmästare. Denna avtalsverksamhet visade sig emellertid vara behäftad med vissa brister och efterträddes sedermera av en överenskommelse med byggnadsfackförbunden rörande rätten för olika förbund att sluta kollektivavtal för byggnadsarbetet på landsbygden. I denna överenskommelse avstod R. L. F . från denna rättighet i södra och mellersta Sverige. Avtalet uppsades från R. L. F:s sida och utlöpte med utgången av 1938. Förhandlingar om nytt avtal ha förts men icke lett till något resultat. I huvudsak torde R. L. F. dock icke under de senaste åren ha uppträtt som facklig organisation för byggnadsarbeten på landsbygden. De organisationer, som man härvid har att räkna med, äro sålunda i främsta rummet byggnadsfackförbunden. Detta förhållande är i viss mån motiverat därav, att samma arbetare merendels utföra byggnadsarbete såväl i de mindre samhällena som på rena landsbygden. I viss mån företräder emellertid även Svenska lantarbetareförbundet vissa byggnadsarbetareintressen. Sedan hösten 1938 ingår nämligen i förbundets kollektivavtal med Svenska lantarbetsgivareföreningen en bestämmelse om särskilda timlöner för byggnadsarbete, då sådant utföres i jordbrukarens egen regi och av hos denne fast anställda arbetare. I samband därmed är följande protokollsanteckning av visst intresse: »Parterna äro ense om att arbetsgivare icke skall påfordra att arbetare utför arbete, som förklaras i blockad av till landsorganisationen anslutet förbund, under förutsättning att blockadens respekterande godkänts av Svenska lantarbetareförbundets styrelse, dock att blockad ej får gälla arbeten, som regleras i detta avtal eller som utföras av gårdens egna arbetare för gårdens behov och i dess egen regi.» Dessa bestämmelser i lantarbetareavtalet torde emellertid icke ha större betydelse annat än för de större gårdarna. På arbetsgivaresidan saknas ännu en representativ organisation. Svenska byggnadsindustriförbundets medlemmar äro huvudsakligen verksamma i städerna och de stadsliknande samhällena och sakna därför i allmänhet intresse för landsbygdens förhållanden. Förbundet har tvekat ifråga om lämpligheten att inom sin organisation upptaga egentliga lantbyggmästare, enär svårigheterna ansetts vara stora att vid sammankoppling av avtalsförhållandena i städerna och på landsbygden ernå för den senare lämpliga villkor.

335 Förbundets avtal med lokalavdelningarna av byggnadsfackförbunden gälla endast de olika samhällena med närmaste omgivning inom viss i avtalen fastställd omkrets. Svenska lantarbetsgivareföreningen är icke heller skickad att tillvarataga arbetsgivareintressena ifråga om byggen på landsbygden. Till föreningen äro nämligen i huvudsak endast större jordbrukare anslutna, En sådan utvidgning av medlemsstocken, som skulle erfordras för en dylik utvidgning av föreningens verksamhetsområde, har icke ansetts lämplig. Då de enskilda jordbrukarna endast mycket sällan uppföra nya byggnader, måste under alla förhållanden betydande svårigheter föreligga att åstadkomma en effektiv arbetsgivareorganisation. Någon fastare sammanslutning av byggmästare och entreprenörer på landsbygden existerar icke heller. Ansatser till dylika organisationer ha emellertid pa senare år förekommit. Några byggmästare i Skåne ha sålunda bildat Landsbygdens byggmästareförening. Något mera omfattande är Rörledningsentreprenörernas landsortsförbund. Relativt nybildad är Hallands läns landsbygdsentreprenorers arbetsgivareförening. Sistnämnda organisation synes åtnjuta visst stöd av R. L. F. och enligt vad de sakkunniga inhämtat pågå arbeten att åstadkomma liknande organisationer i andra delar av landet; längst torde förberedelsearbetet ha kommit i Skåne och Östergötland. Då byggmästarna och^ entreprenörerna på landsbygden mestadels äro mindre företagare som ]L många fall närmast kunna karakteriseras som arbetsförmän och som endast foga skilja sig från yrkesarbetarna, torde de ha svårt att på egen hand åstadkomma effektiva arbetsgivareorganisationer. Under sådana förhållanden och då fortfarande en väsentlig del av byggnadsarbetet inom jordbruket utföres av jordbrukarna i egen regi, skulle bildandet av en jordbrukarnas egen sammanslutning för tillvaratagandet av deras intressen ifråga om byggnadsarbeten för dem sannolikt utgöra den bastå lösningen av här diskuterade problem. Närmast tillhands ligger, att någon redan existerande jordbrukaresammanslutning upptager dessa frågor på sitt program. Enligt vad de sakkunniga erfarit, föreligga vissa planer i den riktningen. De senast ovan omtalade entreprenörsammanslutningarna äro sålunda avsedda att vara anslutna till R. L. F. En annan möjlighet är att den mom Sveriges lantbruksförbund nyligen bildade riksorganisationen, Lantbruksforbundets byggnadsförening, på sitt program även upptar arbetslönefrågorna. Denna organisation torde visserligen icke kunna uppträda som arbetsgivareförening i vanlig mening, men en allmän principöverenskommelse mellan densamma och byggnadsfackförbunden, vilken skulle vara bindande for de senare och utgöra en rekommendation från den förra till jordbrukarna, skulle — om den kunde åstadkommas — vara av värde. I densamma finge mgå bestämmelser såväl rörande löner som rörande avgränsningen mellan olika arbetarekategorier. Huruvida ett ackordssystem däri skulle ingå eller uteslutande timlönssystem föreskrivas, finge givetvis bli de ifrågakommande parternas sak att bestämma. Väljes den förra utvägen, torde utarbetandet av

336 en särskild ackordsprislista för landsbygden bli nödvändigt. Även området för dess tillämpning finge därvid fastställas, varvid måste tillses, att jordbrukarna icke hindras från att i önskvärd utsträckning själva deltaga i byggnadsarbetet. Då olägenheterna av tillämpningen av för städerna utarbetade ackordsprislistor äro så stora, att de i det närmaste utgöra ett absolut hinder för byggnadsverksamhet på landsbygden, vilja de sakkunniga rekommendera en provisorisk överenskommelse om tillämpning av timlön för byggnadsarbeten på landsbygden, intill dess en mera definitiv överenskommelse kan träffas.

337 Bilaga 1.

Byggnadsstommen och säkerhetsföreskrifterna ur ekonomisk synpunkt. Då det gäller att nedbringa byggnadskostnaderna för den bärande stommen kunna helt visst en mångfald olika tekniska åtgärder diskuteras. Den följande undersökningen har emellertid i huvudsak begränsats till sådana faktorer, som äro betingade av myndigheternas hållfasthetsföreskrifter rörande vissa byggnadsmaterial, främst betong och järn. Säkerhetsföreskrifterna avse i första hand att säkerställa att byggnaden uppföres på ett ur hållfasthetssynpunkt fullt betryggande sätt, men kunna sedda i ett större sammanhang anses utgöra en sammanfattning av alla de krav, som man ur det allmännas synpunkt måste ha på en byggnad även i en mängd andra avseenden. Bland dessa märkas krav på viss grad av brandsäkerhet, värmeisolering, ljudisolering, beständighet för klimatiska eller andra påverkningar, spricksäkerhet, styvhet mot formförändringar, luftskydd etc. De normer, som bestämma ett byggnadselements anordning och dimensioner och sålunda även dess kostnad, äro följaktligen icke alltid av rent hållfasthetsteknisk art utan kunna i många fall återföras till andra lika välmotiverade krav. Självfallet kan man minska byggnadskostnaden för den bärande stommen genom att sänka anspråken på den byggnadstekniska standarden till ett minimum. Förutsättningen för att några reella besparingar för byggnaden i sin helhet härigenom skola kunna uppkomma är dock att standardsänkningen icke drives så långt att hyresvärdet sjunker. Bland åtgärder, som kunna ifrågakomma, märkas främst en justering av hållfasthetsbestämmelserna, som möjliggör en rationellare utnyttjning av byggnadsmaterialen. Denna fråga är ytterst komplicerad och kan givetvis icke lösas på ett fullt tillfredsställande sätt förrän en mängd tekniska problem närmare klarlagts. Bl. a. saknas ännu en entydig definition av själva säkerhetsbegreppet. 1 Dessa spörsmål falla emellertid utom ramen för denna utredning, som i första hand avser att belysa den ekonomiska sidan av problemet. Här må endast erinras om att sedan början av år 1940 tvenne statliga kommittéer arbeta med revidering av de nu gällande statliga järn- och betongbestämmelserna av år 1931 respektive 1934.

Tak. Bärkonstruktionen för bostadshusens yttertak utföres i allmänhet med takstolar av trä. Ännu bestämmes takstolarnas dimensioner och detaljutförande ofta av en sedan långliga tider utbildad timmermanspraxis, som visserligen väl kan sägas ha fyllt sin uppgift för de takstolstyper, där den sedan gammalt utprövats och befunnits lämplig, men som knappast håller måttet då den tillämpas på nyare takkonstruktioner med flackare lutningar och andra spännvidder. En konstruktivt riktig dimensionering och detaljutbildning av dylika takstolar skulle säkerligen medföra besparingar och i många fall även en väl behövlig ökning av den faktiska säkerhetsgraden. En viktig förutsättning härför är dock a t t våra normer för beräkning av vindtryck i väsentliga delar omarbetas till en bättre överensstämmelse med de resultat som den moderna vindtrycksforskningen numera kommit till.

Väggar. Tegelmurverk. I tab. 1 hava tillåtna påkänningar för murade tegelväggar enligt byggnadsnämndens i Stockholm bestämmelser samt danska och tyska 1 Jfr Walter Kjellman och Georg Wästlund »Säkerbetsproblemet i byggnadskonsten». Ingenjörsvetenskapsakademiens handl. Nr 156. 1940.

338 normer sammanställts. Som synes tillätes genomgående i såväl Danmark som Tyskland högre belastningar på tegelväggar än hos oss samtidigt som fordringarna på tegelmaterialets tryckhållfasthet äro avsevärt lägre. Beträffande de danska bestämmelserna är det anmärkningsvärt att de icke göra någon åtskillnad på den tillåtna påkänningen för väggar av IV2 stens och 1 stens tjocklek, ett förhållande som synes svårt att bringa i samklang med den svenska tegelforskningens klassiska resultat, även om det givetvis kan föreligga olikheter i svensk och dansk byggnadspraxis beträffande förekomsten av avstyvande tvärväggar etc. Tab. 1. Tillåtna påkänningar för tegelmurverk, kg cm2. Husbyggnader, normal våningsböjd.

H stens vägg

Tegelkvalitet

1 stens vägg

CeSten- Kalk- Kalkhål lf. bruk cement- ment2 bruk bruk kg/cm

KalkCeKalk- cement- mentbruk bruk bruk

Högporöst murtegel Lättmurtegel1 . . . . H å r d b r ä n t murtegel

50 180 270

— 7 —

— 11 15

— — —

3 5 —

— 8 10

— — —

Danmark.% N o r m e r for Beregn. »Fuldbrsendte MurafHusbygn.-konstr. Dansk Ing.-fore»Haardbr. Mursten» »Mergelklinker».... ning. Rev. 1930.

150 225 300

8 — —

12 16 20

16 — 28

8 — —

12 16 20

16 — 28

Tyskland.8 DIN 1053, 1937

—

100 150 250 350

7 10 — —

S 14 18

— 16 22 35

Normer Beteckning

Sverige. Stockholms byggnadsnämnds tekn. best.

»Porige Vollsteine» »Mauerziegel, 2 Klasse» » 1 » »Hartbrandziegel» »Klinker»

—•

' Tillåtna påkänningar enligt lokala byggn.bestämmelser, dock högst 15 kg/cm2 liven om »Klinkor» användes.

1 Gäller även vanligt murtegel. Gäller murar och pelare om l %. 12 b, (l EB fri 1 löjd, b = minsta tvärmått), vid central belastning och under normala avstyvningsförhidlanden . Om l>12b multipliceras tabellvärdena 126 2 \ med /\~~T~) Kalkcementbruk le '• 2fc : 10«. Cemeiit bruk le : 3«. 2

3 Förutsätter nöjaktig avstyvning medels fc murade tvär väggar, kontreforter eller andra åtgärder. Reichsformat 250 X 120 X 65 mm. Ceme ntbruk le : 4., Vicl fristående murpelare tillåtas avsevärt lägre påkänningar.

Den genomsnittliga svenska tegelkvaliteten har sedan år 1931, då de nu gällande normalbestämmelserna för murtegel antogos, undergått en väsentlig förbättring vad beträffar tryckhållfastheten. I anledning härav skall Tegelbrukens Centralförbund enligt egen uppgift föreslå följande förhöjda värden: Teglets volymvikt

Murtegelsort

kg/dm Högporöst murtegel

....

1-2 1-4 1-6

3 Tryckhållfasthet, kg/cni* medeltal av 10 tegel Murtegelnormer av år 1931

Föreslagna nya normer

60 140 225

339 Sedan några år tillbaka hava de porösa tegelsorterna undersökts genom ett stort antal murverksprovningar i full skala, som genomförts dels vid Statens Provningsanstalt och dels vid Chalmers Provningsanstalt. Provningsresultaten, vilkas bearbetning ännu icke slutförts, ha ökat kännedomen om de porösa tegelsorternas hållfasthetsegenskaper och bl. a. föranlett professor Kreuger att komplettera den av honom tidigare uppställda formeln för beräkning av murverkshållfastheten vid tungt murtegel, så att den i sin nya utformning även är tillämplig på de porösa tegelsorterna. Formeln, vars giltighet undersökts vid vanlig våningshöjd, c:a 3 m, och för tegel med volymvikter mellan 1-2 och 1-8, lyder:

b

där km = murverkets tryckhållfasthet i kg/cm 2 kt = murteglets » » » h = murbrukets » » » (dock högst 60 kg/cm 2 ) ;' = teglets volymvikt i kg/dm 3 h = murens höjd i cm b = » minsta t v ä r m å t t i cm t = teglets tjocklek i cm. Tillämpas formeln vid jämförelse av murverkshållfastheten för tegel med tryckhållfasthet enligt nu gällande tegelnormer med murverkshållfastheten för tegel med tryckhållfasthet enligt de föreslagna nya normerna, så erhålles under i övrigt lika förutsättningar en ökning av c:a 30 % för det högporösa teglet och av c:a 20 °/o för lättmurteglet, vilken således kan sägas utgöra ett m å t t på standardförbättringen i hållfasthetshänseende. Om tegelbruken sålunda numera kunna hålla sin produktion vid en sådan nivå, så synes en däremot svarande förhöjning av de tilllåtna påkänningarna önskvärd och berättigad. I den mån man kunde påräkna ett förbättrat arbetsutförande och en noggrannare kontroll borde ytterligare förhöjningar kunna genomföras utan a t t den faktiska säkerhetsgraden minskades. Möjligheterna att ekonomiskt utnyttja en eventuell förhöjning av de tillåtna påkänningarna för murverk begränsas beträffande ytterväggar i viss mån genom deras dubbla funktion av bärande och värmeisolerande omslutningsväggar för byggnaden. Värmeisoleringskravet blir nämligen i regel bestämmande för väggtjockleken. En förhöjning av de tillåtna påkänningarna medför i alla händelser den fördelen att teglets användningsområde utvidgas. För de s. k. smalhusen i Stockholms förorter ha ytterväggar av 1 stens högporöst tegel ofta kommit till användning. I förhållande till den vanligen använda 1 /a stens väggen av lättmurtegel äro dessa väggars värmeisoleringsförmåga något i underkant. Utredningar beträffande värmekostnaden per kvadratmeter golvyta i sådana hustyper 1 visa emellertid a t t den är avsevärt större än för det normala hyreshuset i innerstaden, varför det kan ifrågasättas, om man icke för sådana typer tvärtom borde öka kraven på ytterväggarnas värmeisoleringsförmåga. Med hänsyn till den försvårade bränsleförsörjningen i vårt land vore det fördelaktigt om tegeltillverkningen kunde inriktas på en något lättare och följaktligen mera värmeisolerande tegelkvalitet än lättmurteglet. En dylik tegelproduktion skulle dessutom enligt uppgift från Tegelbrukens Centralförbund kräva c:a 40 /o mindre mängd importbränsle än den nuvarande. Enligt en på initiativ av Tegelbrukens Centralförbund verkställd utredning erhölls för ett visst fall c:a 6 % minskning av uppvärmningskostnaden om ytterväggarna murades med tegel av volymvikten 1-4 i stället för med det vanliga lättmurteglet (volymvikt 1-e). Inräknades en proportionell minskning av värme1

Jfr Statens offentliga utredningar 1935: 2, sid. 252.

340 anläggningens kostnad erhölls en årlig besparing, som motsvarade en hyressänkning av c:a 1 °/o. Porösa stenmaterial. Även vid dessa väggmaterial torde vissa besparingar kunna göras genom en revidering av gällande säkerhetsföreskrifter. Betongväggar. Då betonghusen äro av ganska ungt datum saknas ännu i stort sett enhetliga föreskrifter rörande betongväggars dimensionering. Enligt Stockholms byggnadsnämnds tekniska bestämmelser är den minsta tjockleken for en bärande armerad betongvägg begränsad till 15 cm, i undantagsfall 13 cm. Enligt danska normer är motsvarande tjocklek 10 cm. På grund av svårigheter vid utförandet torde man kunna sätta 12 å 13 cm som den praktiska gränsen for tjockleken vid en dylik vägg. Frågan om betongväggens bärförmåga ar ett mycket komplicerat problem, som nära sammanhänger med övriga spörsmål rörande dimensioneringen av det helgjutna betonghuset t. ex. plasticermgsfragan m. m. Här må endast nämnas att Svenska Cementföreningen tagit initiativ till en utredning av dessa frågor, vars resultat kan väntas föreligga inom kort. Det finnes emellertid anledning förmoda, att väsentliga besparingar skola kunna göras även på detta område.

Pelare. Som bärande pelare användas mestadels konstruktioner av tegelmurverk armerad betong eller järnbalkar kringgjutna med en brandskyddande beklädnad av armerad betong. Sistnämnda pelartyp är i de allra flesta fall oekonomisk, dä den kräver många gånger större järnmängd än den armerade betongpelaren samtidigt som betongåtgången är i det närmaste lika för de bägge konstruktionstyperna. Även ur järnbesparingssynpunkt bör man om möjligt ersatta jarnpelarna med armerade betongpelare. Genom en förhöjning av de tillåtna betongpåkanningarna kunna betongpelarna i vissa fall utformas med smäckrare dimensioner, vilket ofta är av stor betydelse ur utrymmessynpunkt; dock torde mmimidimensionerna för pelare i de övre våningarna bestämmas av praktiska skal, såsom hänsyn till balkupplag etc.

Bjälklag. I högre bostadshus utföras bjälklagen numera vanligen av massiva armerade betongplattor eller av tunna betongplattor uppburna av järn- eller betongbalkar. Därjämte förekomma hålkroppsbjälklag av betong ehuru i mindre utsträckning. De i Stockholms ytterområden vanliga 3-vånings smalhusen hava under de sista årens produktion uteslutande utförts med betongbjälklag. I lägre hus och villabyggnader användes som regel träbjälklag. Träbjälklag. Träbjälklaget utfört på vanligt sätt ställer sig i allmänhet något billigare a t t bygga än betongbjälklaget. En återgång till detta byggnadssätt torde dock icke vara tillrådlig, i varje fall icke för hyreshus, där man måste satta stort värde på den täta och ljudisolerande avskillnad mellan de olika våningarna som betongbjälklaget medför. Bland övriga påtagliga fördelar, som betongbjalklaget erbjuder i jämförelse med träbjälklaget märkas följande: ökad beständighet och stvvhet, okänslighet för väta, hindrad spridning av väggohyra, bättre brandskydd samt förbättrad stabilitet hos stommen. De bägge sistnämnda synpunkterna aro numera av den största betydelse med hänsyn till luftskyddet. En återgång till träbjälklag skulle dessutom medföra såväl ökade underhållskostnader som minskad livslängd för byggnaden. Beträffande de svenska hållfasthetsföreskrifterna för tra må anmärkas a t t de i jämförelse med övriga anförda normer praktiskt taget genomgående aro ogynn-

341 sammare. Den för träbjälkar dimensionerande böjningsspänningen är exempelvis 12-5 °/o högre i såväl danska som finska och tyska normer. Tab. 2. Tillåtna påkänningar för barrlrä. Husbyggnadskonstruktioner, normala belastningsfall. Sverige Danmark Statliga järn- Dansk Ingenierbest. 1931 1 , förening 1930 kg/cm s

Böjning eller dragning parallellt med fibrerna Tryck parallellt med fibrerna Tryck vinkelrätt mot fibrerna . . Skjuvning parallellt med fibrerna

60 20 8

Finland Statliga best. 1932

Tyskland DIN 1052, 1938

2 96 1 kg/cm

":.

100 100 100 100

112-5 90 a 112-5 90 112-5 100 80 133 80 133 75 15-25 75-125 16-20 80-100 125 150 12 12 150

90 60 15 10

k<r, cm2

kg/cm 5

%

' Avse t r ä till s t ä l l n i n g s b y g g n a d e r , sliprar och farbanor m e n a n v ä n d a s på m å n g a h å l l också för h u s b y g g n a d e r , bl. a. i S t o c k h o l m . 2 G ä l l e r e n d a s t -yid böjning. F ö r d r a g n i n g p a r a l l e l l t m e d fibrerna tillätes 100 k g / c m 3 . Anm. I T y s k l a n d h a r m a n nyligen (DIN 4074, 1935, 1940) g å t t in för a t t i n d e l a by<*gn a d s t r a ,i tre olika k l a s s e r . Angivna t a b e l l v ä r d e n h ä n f ö r a sig till den m e l l e r s t a k l a s s e n . Ånv a n d e s ^ t r ä av b ä s t a klass, tillåtet» en förhöjning av o v a n s t å e n d e siffror m e d Ve.

^ I detta sammanhang må erinras om de undersökningar av svenskt furuvirkes hållfasthetsegenskaper, som utförts vid Statens Provningsanstalt på uppdrag av Ingeniörsvetenskapsakademien i Stockholm. Undersökningarna resulterade i ett forslag till nya väsentligt ökade tillåtna påkänningar, vilka i vissa avseenden t o . m. gå längre än de tyska normerna av 1938 (jfr I VA Handlingar nr 92, 1929). Vidare kan nämnas det omfattande forskningsarbete rörande svenskt trä, som f. n. pågår vid Statens Provningsanstalts trälaboratorium och som bekostas av Svenska Travaruexportföreningen, Ingeniörsvetenskapsakademien och Svenska Teknologföreningen. Möjligheten att praktiskt utnyttja en eventuell förhöjning av den tillåtna böjmngspåkanningen förminskas emellertid av att nedböjningarna måste hållas inom lampliga gränser och i vissa fall genom den åtminstone i Stockholm tillämpade foreskriften a t t minimibredden hos bjälke upplagd på murverk icke får understiga 4 . Vid rivning av äldre murade byggnader har man nämligen ofta konstaterat a t t bjälkändarna varit mer eller mindre angripna av röta. Det kan emellertid ifrågasättas om man icke genom andra lämpligare åtgärder skulle k u n n a förebygga dylika rötskador. Betongbjälklag. Vid betongbjälklagen kunna avsevärda besparingar göras genom ett rationellt utnyttjande av materialen. Detta uppnås främst genom a t t använda hogvärdigt armeringsjärn i kombination med kvalitetsbetong. I detta sammanhang kan det vara av intresse att jämföra de svenska normerna för armerade betongkonstruktioner med motsvarande hos våra närmaste grannländer. Av tabell 3 framgår att den tillåtna påkänningen för armeringsjärn i allmänhet ar lägre hos oss än hos våra grannar, med undantag för byggnadsnämndens i Stockholm sedan hösten 1939 tillämpade påkänningar för klenare armeringsjärn och for hogvärdigt armeringsjärn St 52 i plattor över 13 cm tjocklek. De tyska normerna representera den övre gränsen och ligga c:a 25 °/o högre än våra statliga bestämmelser för det vanliga armeringsjärnet (St 37) och c:a 1 0 % högre än Stockholms byggnadsnämnds bestämmelser för det högvärdiga armeringsjärnet (St 52).

342 Tab. 3. Tillåtna påkänningar för armeringsjärn, kg/cm s Husbyggnader (inomhuskonstr.), normala belastningsfall. Material eller kvalitetsbeteckning N o r m e r

Sverige. Statliga betongbest. 1934. Stockholms byggnadsnämnd.

Bau- u. Betonrtahl gewebe

St 37

St 44

St 52

övre undre

24 22

28 26

34 — 36 36 »

5(

Brottgräns kg/mm2

6('

1100 1100 1200

1300 1300 1400

Sträckgräns kg/mm*

Giltigbetsområde. alla konstr 0 > 12 mm 0 < 12 »

Danmark. Normer for Jsernbeton-Konstr. plattor Dansk Ing.forening. Tillägg plattor om x 3 Ob < 0 ' 9 Obtill, /io 1940. balkar m. m . . . . Finland. Normalbest. för byggnadsverk 0*628 > 1404 av betong och armerad betong (7&28>180 Ob28> 230* Vn 1940. Norge. Regler for utfarelse av arbeider plattor d < 10 cm. i armert betong. Norsk Ing.- övriga konstr. . . . forening 1939. NS 427.

1200 1400

1800 22 1800 ( 1500- } 1300 1-1 600 | 17001500 \ - l 800 }

1 200 5

1200 1400

1000 1200

" 2 4005

1600 Tyskland.s Bestimmungen des Deutscben plattor och balkar, 1400 Ob28> 160 Ausschusses fur Eisenbeton 2 400 2 000 plattor, Ob28> 225 Rev. 1938. 1800 balkar, 0~b28 > 225 1 Enligt Stockholms byggnadsnämnds tekn. best.; motsv. övre sträckgräns c:a 38 kg/mm-. 2 I enkelarmerade plattor tunnare än 13 cm, i T-balkars pos. mom.zon och till skjuvarm. i alla slags konstr. Oj till = 1 400 kg/cm 2 . I konstr. med arm. av St 52 fordras Ob28 > 300 kg/cm". 3 Gäller icke i plattor under 7 cm tjocklek. 4 Skärpta fordringar på projektering, kompetens hos arbetsledare samt arbets- och materialkontroll. Finland. Gäller plattor med i huvudsak vilande 5 Enligt förslag av Betongföreningen belastning.

Ännu mera utpräglat är detta förhållande beträffande de tillåtna betongpåkänningarna (jfr tabell 4). För betong med viss tillåten tryckhållfasthet tillätes sålunda i allmänhet en lägre påkänning hos oss än hos våra grannar. Jämföras normerna med avseende på den absolut högsta tillåtna påkänningen, så ligga de svenska statliga normerna högst (jfr tab. 4). Påkänningar över 70 kg/cm 2 kunna dock sällan utnyttjas yid husbyggnadskonstruktioner, varför denna omständighet hittills saknat praktisk betydelse. Då den begärda tryckhållfastheten inom vissa gränser är bestämmande för cementhalten och därmed även för betongkostnaden, så inses vidare att det är förhållandet mellan tillåten påkänning och begärd tryckhållfasthet, som är avgörande för ekonomien och icke den tillåtna påkänningens absoluta storlek i och för sig. I tab. 5 ha de tillåtna påkänningarna för betong med 180 kg/cm kubhållfasthet vid 28 dygns ålder sammanställts.

. 2 , =s H "p.

I

Al'

"-1 .2

o -ö .S

I I I I I

n

d

>H

rH *•?

to

I I

be

=*H

M .2 "3 a>

P. 0 a o 0 r*

•«?*s

™

e3

*H

P.

O

HH .i-i

a

« o o m >o vo >o B M 2 C O O ) C < . 6 c ( 5 ( O i > j » « ) T l t O

O

©

to fee

••-i

ö

,-s a

9 M 0

T3

fefl•c »

rH

a

a ©

o

1A VI

£3 S $|.S

TH

Ato

O

^

H ^ «m

*>

XI

<TH

d H J

2^

d

a,

1H

a 01

O

Ol

SH

c3

a +3

o

"rf »a M ^ o ^ 3 Ö n n a u N o « fe to

VI s

S

-e to

jr,

ri4

VI

co

CO

•n eg d t>

O

g •*» 5og J3

a

p< a

2 CO

CO

o

*[> c3 03

W o 01

,©

tc

SH

a *"

*, B Ö

*>

a

Si SD - 1

"O

0»

eo

«eS

«

©

,0

4>

eg

ad

M

©

d

VI

a%

° « "

-

d

cS

o

!f>

s

a

a

:0

g a o bo 3

+J

far

c

CQ

Pi

a*

•*->

s

a .03 H

3 C3 - p

m be o3 fen s M

o

o be

W-2P. p, _

T3 a d c3 ö ^ to >—' o3 "^

»H

a

o«8

A

V to

eS

a

125 »

I

be

S*2 £ o

I I I

vi

a «ö* J2 43

co 03

^( a

SAI to

Pr=

:c3 05

g

I-i O

J4 bio a

W

to

lO

rH

rH

d o oi O > :cj • »

• s <3

a S . S

S

a

^

hi.

CO

<c H

be O

CD "Ö

2 d

ö

a

os

a i w ä ö • «

si

«

_i

C5

•° & g a S?n ® S

be o

°-3

S3 be

-S-ö

3 °°

°° rH to feo

i

f

t

O

i

O

O

O

O

O

O

O

i

C

J

©

T H r - i i - I O » < N < N < N c > » C O C < 5 - ' *

feO

•-"S -S * i J S5 • *S I I 05

£ ^ O

!

a 5

-*3 O X rO

344 Tab. 5. Tillåtna påkänningar för ordinär husbyggnadsbetong-. Kubbållfastbet vid 28 dygns ålder 180 kg/cm 2 . Normer fastställda år

Plåttjocklek d cm eller konstr. del

Sverige

1934 Danmark

gällande i

Betong med Gb28 = 180 kg/cm2 Yanligen tillåten påkänning

Förhöjd tillåten påkänning (jfr tab. 4)

kg/cm2

%

kg/cm2

%

—

—

49-5

124 Finland

d<20

51-5 61-5

129 152

Norge

8<d<10 10 < d < 13 <J>13

48-5 58-5 69

121 146 172

Tyskland

8 < d < 20

60 70

150 175

d>W

d>20) korsarm. pl. f

42 51 60

105 127 150

Man konstaterar att den svenska husbyggnadsbetongen icke på långt när utnyttjas i samma grad som motsvarande betong hos de flesta av våra grannländer. Givetvis får man vid en dylik jämförelse icke bortse ifrån a t t de olika normerna äro anpassade efter väsentligt skilda förutsättningar. Våra betongmaterialier äro dock väl så goda som de utländska, i vissa fall säkerligen bättre. Den svenska cementkvaliteten är mycket hög och har under lång tid visat sig anmärkningsvärt jämn. Icke heller synas de klimatiska olikheterna vara så stora att de i och för sig kunna förklara den stora divergensen. Den främsta anledningen härtill torde sammanhänga med det förhållandet att de utländska normerna förutsätta en noggrannare kontroll av betongarbetena än vad som hittills genomsnittligt k u n n a t påräknas vid våra husbyggnadsarbeten. En minskning av säkerhetsmarginalen för betongkonstruktioner synes dock önsklig och berättigad i den mån kraven på kompetens och kontroll samtidigt ökas. E k o n o m i s k undersökning av niassivbjälklaget. För a t t komma till en uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna av dessa hållfasthetsföreskrifter h a r i det följande utförts en jämförande kostnadsundersökning av några vanliga typer av det s. k. massiva betongbjälklaget konstruerade enligt Stockholms byggnadsnämnds tekniska bestämmelser, statliga normalbestämmelser och bestämmelser med i viss mån godtyckligt valda förhöjda påkänningar. I förhållande till de statliga normerna karaktäriseras de senare bestämmelserna av c:a 10 %> förhöjda järnpåkänningar och 20 °/o förhöjda betongpåkänningar. I övrigt ansluta de sig i huvudsak till de tyska normerna. Följande konstruktionstyper hava undersökts; enkelarmerade kontinuerliga och fritt upplagda plattor samt korsarmerade fritt upplagda plattor. Varje typ h a r undersökts för två olika spännvidder och med tre olika kvaliteter hos armeringsjärnen (St 37, 44 och 52). Spännvidderna hos de olika konstruktionstyperna korrespondera inbördes så a t t de vid samma belastning giva samma maximala moment och kunna i övrigt anses ordinära för respektive typer. För a t t utröna den i varje enskilt fall mest ekonomiska dimensioneringen av konstruktionen h a r betongspänningen varierats inom intervallet 30—80 kg/cm 2 .

345 Undersökningen har genomförts med för bostadshus sedvanliga belastningsföreskrifter. Hänsyn har tagits till den ändring av totala belastningen, som uppkommer till följd av den bärande betongplattans växlande tjocklek vid varierande betongspänning. Kostnaderna hänföra sig till Stockholmsförhållanden i november 1940. Kostnader per m 2 bjälklag innefatta materialkostnader och arbetslöner för den bärande betongkonstruktionen. I arbetslönerna ingår avtalsenligt dyrtidstillägg och semesterersattmng. Fasta kostnader, d. v. s. av betong- eller järnmängd oberoende kostnader hava icke medtagits; i betongpriset har sålunda icke inräknats kostnader for andgångar, hisställning, uppställning och transport av betongblandare, inp l a n k n m g för materialupplag, eldning, täckning, vatten e t c , men däremot drift amortering och reparationer för biandaren, uppvärmning av betongmaterial m m ' Kostnader for form, putsning och golvkonstruktion ingå icke. Allmänt har förutsatts a t t allt armeringsjärn levererats från svenskt bruk. I undersökningen har räknats med följande å-priser för armeringsjärn (materialoch arbetslöner inräknade): Klippning och „.. , bockning på KliPPnmg och Kvalitet byggnadsbockning på bruk platsen St 37 47*6 öre/kg 42*9 öre/kg St 44 48*2 » 43*4 » St 52 _ 44- 9 » Priserna avse 14 m m j ä r n och grövre. Vid klippning och bockning på byggnadsplatsen har inräknats 10 % spill. Vid St 37 och 44 har förutsatts a t t j ä r n e t levererats klippt och bockat från bruk endast i de fall då konstruktionen dimensionerats enligt alternativet med förhöjda påkänningar. Betongpriserna 1 framgå av diagram 1, som åskådliggör sambandet mellan betongpris, cementmängd, kubhållfasthet (aKa8) och tillåten p å k ä n n i n g (am). Linjen »t III» visar sambandet mellan cementmängd och kubhållfasthet vid normala förhållanden och har baserats på ett omfattande material, som ställts till förfogande av Svenska Cementföreningen. (Förutsättningar: singelbetong med A-cement och 1" max. stenstorlek, förhållandet sand: sten = 1:1, trögflytande konsistens, normal kontroll, sakkunnigt utförande, normala temperaturförhållanden, god efterbevattning, någon gradering av materialierna har ej förutsatts). Dessa hållfasthetsresultat torde sålunda genomsnittligt f. n. uppnås av våra bättre entreprenörer och byggmästare. Linjen » p H » avser betong gjuten med plastisk konsistens och under sträng kontroll men i övrigt med samma förutsättningar som i det föregående. De streckade linjerna » t i » och »p I» visa de resultat som kunna påräknas vid laboratorieprovningar med motsvarande betongmaterialier och konsistensformer, och äro av intresse, då de vid jämförelse med övriga linjer giva en uppfattning om den säkerhetsmarginal man vid de olika graderna av kontroll ansett lämplig och nödvändig. Linjen »t IV» hänför sig till statliga bestämmelser i det fall då betongens tryckhållfasthet icke styrkes genom fortlöpande provning De isolerade punkterna i diagrammet avse byggnadsnämndens i Stockholms föreskrifter for de bägge standardbetongblandningarna 1:3:3 respektive 1:2*5:2*5 och förutsätta en kontroll av mera stickprovsmässig natur. Den med »A» betecknade brutna linjen i diagrammets nedre vänstra del visar sambandet mellan utprovad kubhållfasthet vid 28 dygns ålder och tillåten påkänning enligt statliga bestämmelser. Linjen »B» framställer motsvarande relation vid en förhöjning av de tillåtna påkänningarna med 20 %>. * Följande materialpriser hava använts: Cement 3"55 kr./säck om 50 kg, sand 7'50 kr./m3, singel 8-50 kr./m3. I arbetslönen ingår ackordspriset 7"50 kr./m3, motsvarande maskinblandnin# och ÖJ giutning ö vid hiss med självtippande skopa.

346 M

•ät;

O

m m

^ TH

•

"^

SS SS

M

O

if.

X C; <i> 1-Sfi

« ss & et co

IS

•c ^ § «3

riS Ä

.2<i

bo

® a> o

sK .KW bDfl W) J»fl W

C11

i

co

KÖ

flTj

slä

-r^.S ""I

347 Linjerna i diagrammets högra nedre del visa kostnaderna per m 3 betong av viss tillåten påkänning under de olika förutsättningarna. »A, t i l l » och »A, t I V » representera således kostnaden för betong enligt statliga bestämmelser, dels vid normal kontroll och dels utan fortlöpande kontroll. »B, p H » hänför sig till bestämmelser med förhöjda påkänningar och sträng kontroll, varvid det ansetts rimligt a t t räkna med en mera kvalificerad betong. De isolerade punkterna avse byggnadsnämndens i Stockholm standardbetongblandningar. De »vertikala» deiarna av linjerna äro bestämda av respektive normers föreskrifter angående minimicementmängd för inomhuskonstruktioner (250 och 240 kg cement/m 3 betong enligt statliga svenska, respektive tyska normer). ö v r i g a förutsättningar framgå av detaljredogörelsen nedan för de olika konstruktionstyperna. Enkelarmerad

fritt

upplagd

platta.

Belastningsantaganden. Konstanta laster: Nyttig last 200 kg/m 2 Mellanväggar 100 » Golvkonstruktion 95 » Täckande betongskikt under armeringsjärnen, 2*5 cm 60 » Puts 2 5 » 480 kg/m 2 Varierande last: Egen vikt av bärande betongplatta ovan armeringsjärnen 24 h kg/m 2 , där h = effektiv höjd i cm. Total last, q = (480 + 24 h) kg/m 2 . Övriga förutsättningar: Undersökta spännvidder i" = 4*0 respektive 5*0 m. a l2 Dimensionerande moment = -— 8 Huvudarmering 0 14—19. Fördelningsarmering = 30 % av huvudarmering. Andkrokar = 5 % » »

Vidare har räknats med 1.

l

amin — ^7- enligt svenska bestämmelser. och

hmin =

—~ vid förhöjda påkänningar (motsvarar tyska normer).

Ur ljudisoleringssynpunkt har det villkoret uppställts a t t plåttjockleken d > 16 cm. Med denna inskränkning kan man med relativt enkla medel åstadkomma en ljudisolering, som ansetts nöjaktig vid bostadshus av enklare klass. Resultaten hav.a sammanställts, dels i diagram 2 a, b och c, dels i tabell 6. Härav framgår följande: I ekonomiskt avseende äro byggnadsnämndens i Stockholm tekniska bestämmelser praktiskt taget jämställda med statliga bestämmelser, då fortlöpande kontroll av betonghållfastheten icke kan påräknas. Jämföres en bjälklagsplatta armerad med vanligt handelsjärn (St 37) och dimensionerad enligt byggnadsnämndsbestämmelserna, d. v. s. den vid vanliga husbyggnader ordinära konstruktionen, med motsvarande konstruktioner räknade enligt statliga bestämmelser med normal kontroll eller enligt bestämmelser med förhöjda påkänningar och sträng kontroll, erhålles en besparing av 5-5—7 °/o respektive 1 5 — 1 7 % . Jämföres samma konstruktion, alltså fortfarande med armering av St 37, med motsvarande konstruktioner armerade med St 44 och

gg

1 v)-|0

bD

a**

\

-

JC *"1

fc -•a Si' t

i

to

i *

O --O

tf y > • Sto 1 fl fl

o.»

:c3

M PH Ti

O

«4' cr » -

R

M"tNi

b

^ r «

fri

/

•''

o

c3 bC I'

Q

» ;*,

f) ,.'

<

:c3

jp

b

L.

/U

/

/

•O

j

v/ jy i /

2i?

ås "So

-.

*i

1 |

• ^

-K 1

t

CM

b

-4

<r tM

;?

' »,1

o CO

w

•i C\J

Al 11 o

•o c IT) |

en

c

t/ }

g

r< : CM

.3 SÄ o be

K Ja

A

§*.§ oc

-a

-o

I

>

.

*9

IT. C"

^< M/ r1 / /

"1

g i <>. *3

a

s^.

a

Sicv.

o Ti

SS ca

a r-i

9 ö

O

zw/j>f

«ö

O

^5 11-2 II M

in

O

•>

1 K

\

•é"a Ta

If?

T3 bfl 0 bj fl r « flr*

O

a,-, j CO

'"^ r •v 10

in

E

\

in

•4

"C

>

i

:C

i-

-*

<ti

c:>

| 1 \ . 11

r-

\

LO

•n 1 1

/

.< <

7*

<

&.fä AM >

c L

K

L

••5 0 fl r H TS

0 CQ

§11 gli

•C

rQ

~1

?8

:cS r>> beto

s

~ s M0 rfl

-

1 O O sö o

5y°r-r

fe a

P

« "^

N.' "0

0 E -0

> <

E

04 Q

i

c

I

3 d

.

.

ss

cö

M

uj

Pouisoy^

fl

3 II § 1 1

V)

fl 0)

"ä3 w

rfl

'1

r «

rQ-^

t

t

h o CD o

! 1

-o

o

(, i /<

hC- 1

!

fl_^ CD o

t> r« *0'

i

[j.

co

:-',,.;,. o. '/A « *l - |

(O, K

< is **ö

gco

—

u\'^i

U.

/ /

h

rS O

ii i i i

7 n /

\

Cl.

v.

'C E

qg «

<

i

tr

en

S"a

s-s.

E

-T

u-i

»«

i

-2 e

pq

| zw/jyPDUtS0)j

CD rö

a bn ^ r f l

co -e co §

fe-s

n) O f 1

ri4

i-.

1M1i, 1>C</ r T C v< _

« 3

II

~>

ffl

349 m coco^ IT- t >

jtt

. i H3

•5 « ä M

CVD

t -

o >a cs o OS OS

CO

O O

r

i

•s rH

r-5

c#

co

s

o

Srl^g

o

.fl - ^

O

CM

o o

o

ag fl co

<&

a rH

:c4

bD rM

*E os CS t o P* •—I

CD

a <

o »•« §

« 2

m CO

r H

r H

•rH

O

m

CO CO

0 -a

Os O.

H

r H r H

.A n3

1s

•s a

fl

"co

S .M

SS

«C rH rM

*••

ö

CM

CO

ös

cb

r H

r H

a rH

""5 be

o o O CM

TH

>o

rH <J

g

HJ

fl

>

o M

o

O eo r H

O t-

\a co -X)

ta o ta CM

CD r H

TH

» H

O CO

O CO

co

CO

§

CO

CO

o

en

»b r H

T H

—1

th rH

fl

>n m CO CO o

c

CO

CO

CO CO r H

T H

Pi

O O

CQ

r H

a

r H

fr"

CO

CO

>H

r H

ös

r H

r H

CM

CM

- H

CO

II

in o o

o co 1-1

t»

• *

fl fl

,H

••cs,

r H OS

m co CO

S * *

« -s rM C3 .rH

* ^ w? «

T H

bo

00 OS

S2-

r H

a

o o

CQ

T H

t>.

o

o

o

CD

*#

r H

1-H

r H

r H

rH rH

o co trH

o o r H

i O r H

t» os

O o

r H

co co OS OS

O O

co

o •*fl

• « >>

T-t

fl r-H CU O

co

o

m

ta

ta

t -

cr> t o

rH

TH

O o

IO

rD

ca

TJ . 2 •«

H>a oj

-2 £. o CO r - ? CO

CO

ta

r H

rfl o co

o

T H

"04

o r« .tfl ^

r H

os co CM CM

O

CO

o o co

r H

fl

Ö

a »-g

os

o

ca > -a

cb

o O O co rH

o H

05 O 1? O o eo

fl

•a

r H

m

I O

«*

o

fl

•a •fl

i—i

O

in

T3

ta CO

cb

»O

rH C»

O O rH rH

O

o

bO

m

cb

O o co r H

-ji o

cooo,

c»

O

rM

a fl H

o

cb •-1

T j

OS

ö

CM rH

ca rQ

cS

§^ s fl .55. a

I - <

•a

ft

• § • § f t

K

O O

**

tr-

B

s

:cS

CO

eh

r H

tc

r H

ta

CM

Ös

r H

r H

r H

O

O

co

CO

Srt^g

OS

OS

cb

cb

ö CM

Ö CM

m O >o O o

>o

"H

r H

H* O i, o to B :§ -M

s o

torM

•>*

O

-*

o o

O o r H

r H

r H

cb

CM

0 CO

CB

fl

bO bO

a rH

rO CO

O

n i rH u -e o fl

fl 08

HH

P, ö

eä -fl bJDO

o.fl Tj > fl

a

w

13 ° o H3 "- fl fl

o

a

d <* fl ca _ fl

Cl O

• il

fl 'fl ft

_Cj rM

O sä

q fl

CO

rfl

i2 K CD

2 to eä co TS

-U>

CD

_.

r H

r H

T H

T H

r H

1—1

CO

i

fl fl

fl °

PHO rH

cS bC

cb

TH

•»£5 >#

bO bl)

O cä

fl

to

O

i

r H

r-H

^ TJ t, o > fl c2-£

fl

O :c3 O fl

+3

CO

rfl

bog

.fl f l *g

fl ^ O

2 s

r> rfl

»H

;

a

ft

rfl

fl 5 .<* • O <D cäJ r* «rH H

cfl

<D

•-1 'Ö 5 rfl O CO ^ j A n .2 fl

U fl

a ".Q

fl 2

<"

.rH

S

oS Ja CO -t)

cS -rM

O i

CfH

co bC

ft M

"S

>

« fl

r-1

IH

d

- O .c*

«8 ft rH 03

PHO

03 r-4

a

^fl

O c3

^fl flo HP

H

•o O PH

rflr^

CQ

T J ca O

M 43 O fl •+< O

bO

1a^

CM

PH

C

co

1-H

^fl 3

.

m

CO CO

O O

"O

fl rM O O rO

rQ rM CX)

CD

rflrl-1

b£

ös

O iO o o

O m O o

CM

^

» 2g

r H

>o

O O o CM rH

H r H

CD

e »a

7-1

ÖS

fl

ö

Ös

bD

•cä

CO OS

o

^H

T H

CM

ef»

rn

•a

rH

ft

OS

OS CO

rM

s a

"2

m

CO

ȣ5

a fl

co

CO

•a

rM

r H

o cb

o

:nS

a»

os

r H TH

m

a

O

:3 to J * -M

_^

H r l

OS

a • ^

A B to a

PH ft S3

ao

iO t -

r H

II

£i

E

o o CO

m CO

<M

CO

®.

fl

r - co coco

w

"a M

M :cs

la id OS

o.

iA MS

«8

cx> iO

o

-K CO

8 CM

T—l

:§ torW A T *

rM o

U o CO CO

•+J

T - 1

>o

TH

J, « to°S

.rH

"Ö "fl

'-I J J

r H

C£>

cb

H

«3

cä r-1

T H

.

CQ

rH

»O

J>

o

.

o*

rid

a

rH

o tO

TH

»o CD iO

CO

~bc

'rH

•>

uO i O < X > CX>

COCO

W

H

a

be a

rO

>a t o co i> t -

VO

rM

m >o

J 2 XI

its

a M :cs

»O

O eo !>«£>

-rH

ca

S

r H H)S

cS

fl

rM

:cS © O

co H 2 .cS

ca

ja

fl

M rfl

O

Ä O

o

fe

^ 3* § a rä

350 dimensionerade enligt de båda förutnämnda mera avancerade bestämmelserna, erhålles en besparing av 13—14*5 °/o respektive 20*5—23-5 °/o. Användes slutligen hogvärdigt armeringsjärn St 52 i kombination med förhöjda påkänningar och sträng kontroll erhålles en besparing av icke mindre än 29*5—35 °/o. Vidare konstateras att en övergång till hogvärdigt armeringsjärn medför mycket betydande materialbesparingar, i gynnsammaste fall vid St 52 ända upp till 43*5—44 °/o för järnets vidkommande. Granskas resultaten för de bägge spännvidderna inbördes, så finner man att de procentuella avvikelserna äro mycket små, vilket berättigar till den slutsatsen a t t de erhållna resultaten kunna anses giltiga för inom husbyggnader vanligen förekommande spännvidder. I samma mån som spännvidden understiger 4 m minskas möjligheten till kostnadsbesparing, då ljudisoleringskravet här blir avgörande för dimensioneringen av plattan. Av diagrammen framgår a t t kurvorna äro mycket flacka i närheten av minimipunkterna, vilket innebär a t t man kan variera betongpåkänningen inom ganska vida gränser utan att ekonomien n ä m n v ä r t försämras. Vidare framgår att det högvärdiga armeringsjärnet kräver jämförelsevis höga betongpåkänningar för a t t k u n n a fullt utnyttjas i ekonomiskt hänseende. De streckade delarna av kurvorna A och B äro endast av teoretiskt intresse, då de hänföra sig till plåttjocklekar, som understiga de värden, som bestämmas av krav på nöjaktig ljudisolering och styvhet. Enkelarmerad,

kontinuerlig

platta.

Förutsättningar: Undersökta spännvidder Z = 4'5 resp. 5*6 m. q-l2 Dimensionerande moment = ~77T* Medel järnmängd = 75 % av järnmängd vid max. moment. Vidare har räknats med l 08-l l hmin =—=z -gö"- == 3 ^ enligt svenska bestämmelser och hmin = -Q-Q = -TT~ = J^fl Övriga förutsättningar lagda plattan.

vid

förhöjda påkänningar (motsv. tyska normer).

överensstämma

med motsvarande för den fritt upp-

Resultaten, som äro sammanställda dels i diagram 3 a, b och c, dels i tabell 7 (sid. 16 o. 17), äro med mycket små avvikelser desamma som för den fritt upplagda plattan. Järnbesparingen vid St 52 med förhöjda påkänningar och sträng kontroll är vid denna konstruktionstyp något större och uppgår till 51*5—43 °/o. Korsarmerad,

fritt upplagd

platta.

Belastningsantaganden. Konstanta laster: Nyttig last 200 kg/m 2 Mellanväggar 75 » Golvkonstruktion 95 » Täckande betongskikt under armeringsjärnen, 3*5 cm 85 » Puts 25 »

480 kg/m 2

Varierande last: Egen vikt av bärande betongplatta ovan armeringsjärnen 24 hmed kg/rn 2 , där hmed = medelvärdet av effektiva höjden för de bägge järnlagren i c m . Total last, q == (480 + 24 hmed).

351 Övriga förutsättningar: P l a t t a n s form kvadratisk. Undersökta spännvidder Z = 6*3 resp. 7*9 m. ^. q i2 Dimensionerande moment = -^r. Medeljärnmängd = 75 % av max. järnmängd i plattans mitt. Vidare har räknats med l hu min = 77T enligt svenska bestämmelser och

l ha min — TQ vid förhöjda påkänningar (motsvarar tyska normer).

I övrigt överensstämma förutsättningarna i tillämpliga delar med motsvarande för den enkelarmerade fritt upplagda plattan. Resultaten äro sammanställda dels i diagram 4 a, b och c, dels i tab. 8 (sid. 18 o. 19) och äro i huvudsak desamma som för den enkelarmerade fritt upplagda plattan. Den procentuella järnbesparingen vid användning av hogvärdigt järn är för denna typ i allmänhet något lägre. För St 52 uppgår den i gynnsammaste fall till 40*5—37 °/o. I förhållande till de övriga undersökta typerna kunna följande iakttagelser göras: Vid den korsarmerade plattan äro kostnadskurvorna avgjort flackare än vid de andra typerna. Den ekonomiska betongpåkänningen är lägst vid den korsarmerade plattan och högst vid den enkelarmerade kontinuerliga plattan. Bägge iakttagelserna sammannhänga med det förhållandet a t t den relativa järnmängden är störst vid den korsarmerade konstruktionen och minst vid den enkelarmerade kontinuerliga plattan. S a m m a n f a t t n i n g av den e k o n o m i s k a undersökningen. Den verkställda utredningen visar att avsevärda kostnadsbesparingar k u n n a uppnås vid massivbjälklag genom användning av hogvärdigt armeringsjärn. Effekten härav ökas väsentligt vid användning av kvalitetsbetong och kan ytterligare stegras vid tillämpning av en måttlig förhöjning av nu gällande tillåtna påkänningar. En sådan förhöjning torde kunna genomföras utan att rimliga krav på säkerhet därvid eftersättas, dock endast i den mån en betryggande kontroll kan påräknas. Omräknas de erhållna besparingarna i procent av den totala byggnadskostnaden erhållas vid alternativet med armeringsjärn av St 52 och förhöjda påkänningar följande medelvärden för enkelarmad fritt upplagd platta c:a 2*3 % » kontinuerlig » » V% % korsarmerad fritt upplagd » » 2*6 % eller i medeltal för massivbjälklag » 2'3 % Därvid har förutsatts en byggnadskostnad av c:a 75 kr./m 3 byggnadsvolym motsvarande c:a 225 kr./m 2 bjälklagsyta. Då man på grund av det internationella läget f. n. måste räkna med en viss knapphet på järn är den möjlighet till järnbesparing, som erbjuder sig vid övergång till hogvärdigt armeringsjärn av den största betydelse. Utredningen visar att man vid tillämpning av de förhöjda påkänningarna torde kunna räkna med i genomsnitt c:a 40 °/o besparing vid St 52 och c:a 15 °/o vid St 44. En del av denna besparing har dock erhållits genom att armeringsjärnet i detta fall räknats u t a n

352 b

aa

•i > 5 LO'

.

K

-^ tf r^

~? i';ta

i "J

7 H/ //

«i.

m

>

ift

sr:

c

IT)

in

t Id

E

Cn

<t

/

Q

o

/

101/

!

/

*frM

to

•fl.

be _ &?*d

0 CO

- - ,

fl

bD

c -9^

PH

03 T3

? >i °

&jf

*s

r§

S M

IO

r

"•ctS o

flrH CQ .,

C3>

o

Is $-» bfl^O :

C

rM-^H

:o3 00

ra

/ /, / / ; /-öi/ h / / / 1 / / / / 3 fc / / /

s.

er r

au

|

T

„ bo rflrM

'"

•

•^

"o eo 03

^*=J

PH

zw/j>f pou^soif

*g»

B

•*>

~ c

^L>

•a

<§

O

"•a CO

*£

ii 1 CO

&-.

6. < a

[Q

J )\|1 ,/ L | <-1 V / , r

<r

TJ

>

(o c =b

m

fl g o g

i

co

7 /, '

^.

<

*

B ,

P

i

'O

"C E

iO

Q

'r

tw •g *

n UI

> c

/ // 4, / - °E

O

-r

•-n

m

ra

° § M

CM

© Ti

fl rH

O

=>

c

K»«

n CM T

-T=>

Ä

"O

m iI

CP

»W

.

«fl fd "> fl 3 :o3 ft OS

g

zwA»f PDUtSOy

o

in

fl o

o ?

. \1

c

• * • • •

to

a | a o Ma

u,

b

•*

r--

se,

C

^o o'l-

E

<

W

_ OJ

1E

lO

M

7' / b ^# ^

y / K " v) <r / "I / / *" r—

cti (M

CQ r H riS

sr a " •å H I II bD,

bC»

_. to sä

atr 3

CQ

:cS - 4 ' -CO ^ " f Ol

<p

O

^ fl *

|

^ K>

CD

bC

^

s ^,

'HS _®

H-3

HJ

| c> i f

fl

II

^

PH

rH

q3 r f l eä O M

ö

rM

0 ul

c

•n

QQ

- H

u o

rO

-q c

/>':5^

T r 1 r"H1

h-

i \

1 J| k

TJ

=V1

r

"- r H

•Si

I \

rM

rM

ÖrM o

^

O O U ti o bj) b0 o be

ii

.

cS - Ö .g o5 O bo-M

T5

fl 5 ^ CD r f

P,

H

r3

fl

II J8 II 3 I! rS K tw/»t

pou&c»/

>

m

353 °ej

•H

s^ fl

Ö

o

o

•*

HT!

CS CO

0 5 <ji »o

6 6

"—'

* * s

O CO

^ r *

-5

.2.-2 "^ 1

Cl

• ^

c»

CO

„

• «

1 rH

H

c£> —1

rH

S3 CDC

.

«

c

««.2 -to s 1

P- 2 £-• 60 .§ O r * r-<(

rfl

IO

>o

O C»

o

CM

iO

rH rH

rH 1—1

CO TH

CM rH

CM

4 053

be to ,5 £ «• .a 2 £»1-5 .2 to M

-a "o

.X. *a

a

a S

& eo —

ö ch

K

co

.oc,

, £fto S »rf .fl ~^_ o :3 torM

ta

IO

o

O

O

CM

o o TH

»o o o

rH

H

H |

rfl

bD bD

o o

CM r-l

-H rH

-M O

•ö > fl

rO

fl S &2 CS r M

Cd r f l

fl°2 fl fl

u

*M h r , «3 bO

p*.S P

Ö

rfl 5 MS O 333

S a

«

bJD fl U r f l :oä ^ 03 CQ *£

• p o r

c»rQ a

CO

CO

O

3 O OS

CO

» bo

f a

GO

CO

iO

O

TH

GO TH

<X>

CQ

S

TH

ft

ni

^

£. CD

CO

^"iS

354 a SS o W)

J3-P bflbO

rörM

r-frM

r.

18 * s 'Sfl fcp II s>« ti c» flrH 00 II

0» ' C

CQ

33 b C ° bo

.

r>»«,

^mPa

o

e

*3 o

K

O

j^-CM

{«• fl • ti •* ti

rM

cä PH

•.

•fl "5- •: rfl

S*

:

H

-2 Aool ^ DO S^rfl CJ

0 II

p-i

z^Ait

Ta ra ra

i-S oo oM -g obO Sxa bOo fl-* U o So

-.»ti r-t " ^

<2 o

bC^

is

'5»

I

rM

r

g, o

•© CQ

bC*

a -

.STH

gli 1 » ji II i II igto CQ CD

CQ

a

r Q

:

*H3

rfl

^to-lto-

CD ti cä • r-T P l bf) • rQ bO fl •'-?

o rr f«l

i Oo t ^ CO

' •

SCä jrMr l tr! f lO

cS C

-P

rd

tQ

rM

CD o

fl

O

U

C/J -s «5-H3 f i l

-g

-W

+3

r-

.

II ^ II cg || rS

II 1 1

'•1 '

rt s

F »•

r-

(n c

p

-ti =0

ISj CM

i

"C ::

: <

**

r-1

r-i

«!

<{

PQ

"oa fl E t "a ra r H

\1 , i

ti92 o fl rH

r 1 i

o

\ \\

—

o •*l

-»c -/ —1

SS

'5

1 5

o

p^

a

Q

J

*!

s

o o -M

CQ

II

c\ 1 *

O

I

Lr.

co TH CD TH

3r»»l

N

1 II - i II | II

ti to

1 1 O 1 1

•

H^

• •

03 O ."fl • bDrM ,5? •

• •

CD rQ

O

G

.o n£ ,o

bD . T I rir^S r^T> fl ti b n t o a to flfl to rM «a to +3 ' ti -S ti '

o

-x c •

3 11

i. P-> rQ S" CQ

•cs

r.

*?

o

co

"So fl o rH""

C

.-c S -

CQ

\\

o o ti o

Tr b/J S bD _ bD HP bO W Ö r M flr* grM rM

li

T

0»

a «.

f o

-'. / fii -,! / / § / ^V /, /; ^

V

I'!

-0

N --4L

7-

M

1 E

-y— i r-_

o

C3

bD

rfl

co o CD n

Q ,

•

•

3fl ) 03 T3 g O •

03 *

=

C ^

•i 4 - fl

tw-l

r"r

fn

Hini t ii 5 i—i

b

H

<1

<1

pq

355 ^ en a. CM CM

SrS

o » » ö

PH

fl

'Se

O

o o coih Q 3

ip

"* eo

S rM

TH

TH

H

CiOC?

3Sr

O O coco

O o •<* CM

o o

CO CO rH rH

CM CM T H —>

CM

cb co

lO

o o

»o CM

ta

Ö

CM C5

00 CM

-*

X

o CM OS

o -eH O O —I

•*

CO

CO

eo CO

—1 H

TH

rH

CO

CO

CO

Hi"

CM CM

CM CM

CM CM

CO rH

r.

- * -ch

o

ex>

>o CD

*SJ

7* O O

>o o o

r H

r H

o o r H

TH

CD

H-2

o

fl

,

CO

CO

nä

CO

fl

* 2 ^ofl 43 fl o

bD bD

rQ

CO r M

aTr

fl co bD

o ti fl

co

r-ti

o

CO

r H

rH

fl 0 r f l -M O o o Ti

fl

P, o

£

n £

rfl

CM

C+H

p •O _

an

*-< CO

rH

fl A

a» Q.

^tifl co J3 "5 r f l

rfl - p $ ® CQrQ fl

_ 1 rfl

bD? Ö

O

So

r-H

CM OS

GO

H

^ to 2d

o.

rH

^

rra

KS

CO

n

.rH T3

U r^

H* eo ib ib

CO

to o

lOiO

CTj

!>cb

COrO

356 pålägg för spill, d. v. s. förutsatts levererad i färdigbockat skick från bruk. Järnbesparingen kan givetvis drivas avsevärt längre genom att plåttjockleken ökas utöver det värde, som svarar mot ett ekonomiskt optimum. Av kostnadskurvornas flacka form framgår att en sådan förskjutning i allmänhet kan vidtagas utan att ekonomien blir alltför ogynnsamt påverkad. I den mån järnpriset ytterligare ökas genom en tilltagande knapphet blir en sådan åtgärd även ekonomiskt berättigad. Järnbalksbjälklag. Den i bostadshus tidigare vanligaste typen av betongbjälklag med bjälklagsbalkar av järn uppbärande mellan balkarna gjutna tunna armerade plattor med fyllning och övergolv av trä eller betong har under senare år alltmera ersatts av de massiva bjälklagstyperna, särskilt i sådana fall där spännvidderna medgiva en effektiv utnyttjning av massivplattans bärförmåga. De sedan krigsutbrottet väsentligt ökade priserna på byggnadsjärn torde ytterligare komma att bidraga till en sådan utveckling, då järnvikten för järnbalksbjälklaget vid normalt förekommande spännvidder är c:a 2 a 3 gånger större än för massivbjälklaget. Såväl av ekonomiska skäl som ur järnbesparingssynpunkt böra sålunda järnbalkar i möjligaste mån undvikas. I sådana fall där belastningsförhållandena påkalla en balkkonstruktion kan järnbalken ofta med fördel ersättas av armerade betongbalkar av T-balkstyp. I de fall där järnbalksbjälklaget ändock användes är det av största vikt att konstruktionen utformas enligt ekonomiska principer. Den tillgängliga konstruktionshöjden för balkarna bör således så vitt möjligt utnyttjas. Normalprofiler och svenska ID-profiler böra föredragas framför de oekonomiska Dip-balkarna. Vid användning av kvalitetsjärn kunna besparingar göras såväl beträffande material som kostnader. Jämföras de tillåtna påkänningarna för balkjärn enligt svenska normer med motsvarande hos våra grannländer konstateras att de tyska och i någon mån även de finska bestämmelserna tillåta en högre grad av materialutnyttjning än de svenska. Tab, 9. Tillåtna påkänningar för balkjärn, kg/cm2. Husbyggnader, normala belastningsfall (böjning). Material eller kvalitetsbeteckning 2

Sträckgräns, kg/mm j °™£e* ' * * Brottgräns, kg/mm2 Normer Sverige. Statliga järnbestämmelser 1931 Stockholms b y g g n a d s n ä m n d Danmark. Normer for Beregning af Husbygningskonstr. Dansk Ing.forening. Rev. 1930 Finland. Normalbestämmelser för stålkonstruktioner. Tekn. föreningens i Finland förhandl. 1933 Norge. Bygningskonstr. av stål. Norsk Ing.forening 1935. NS 424 Tyskland. DIN 1050, 1937

St 52 35

St 44 28 26 44

St 37 24 22 37

kg/cm2

%

kg/cm2

%