Löneplan eller kollektivavtal 1948 års anställningsutrednings betänkande

%

^

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

TTTTT7T3

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1952:3 CIVILDEPARTEMENTET

LONEPLAN ELLER KOLLEKTIVAVTAL 1 9 4 8 ÅRS ANSTÄLLNINGSUTREDNINGS BETÄNKANDE

S T O C K H O L M 19 5 2

Statens offentliga utredningar 1952 Kronologisk

1. 1949 års 'uppbördssakkunniga. förslag till vissa ändringar i Hseggström. 457 s: Fi.

2. Betänkande med uppbördsförfarandet.

förteckning

2. Förslag till lag om bankrörelse m. m. Gurrirnesson. 221 s. Fi. 3. Löneplan eller kollektivavtal. Kihlström. 99 s. C.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, tnder vilket utredningen avgivits, t. ex.. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. •=*= jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR CIVILDEPARTEMENTET

1952:3

LÖNEPLAN ELLER KOLLEKTIVAVTAL 1 9 4 8 ÅRS ANSTÄLLNINGS UTREDNINGS BETÄNKANDE

Stockholm 1952 Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. 511705

&ui,0

Mm «>, OCKBO

Innehållsförteckning

Skrivelse till departementchefen

5 Kap. 1.

Utredningsuppdraget

7 Kap. 2.

Exempel på de olika anställningsformernas tidigare användning

11 Kap. 3.

Förmåner och förpliktelser vid löneplans- och kollektivavtalsanställning 18

Kap. 4.

Principiella riktlinjer för gränsdragning mellan anställningsformerna 30

Kap. 5.

Anställningsform för personal inom vissa större förvaltningsenheter 41

Kap. 6.

Anställningsform för vissa genomgående personalgrupper

66 Kap. 7.

övriga med uppdraget sammanhängande frågor

83 Kap. 8.

Sammanfattning

86 Särskilt yttrande av herrar Helidén och Persson

Till Herr Statsrådel

och Chefen för Kungl.

Civildepartementet.

Den 30 april 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning rörande avgränsningen mellan löneplansreglerad tjänstemannaanställning och kollektivavtalsanställning. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 20 maj 1948 förtroendemannen B. E. Helidén, försvarsverkens civila personals förbund, numera statsrådet J. Lingman, numera förbundsordföranden K. Persson, telegraf- och telefonmannaförbundet, krigsrådet E. T. H. Ström och byråchefen S. G. Wold att verkställa utredningen. Åt Lingman uppdrogs att som ordförande leda utredningsmännens arbete. Sedan chefen för finansdepartementet genom beslut den 26 juni 1948 bemyndigats tillkalla ytterligare högst två utredningsmän utsagos den 28 juni sekreteraren M. Gustafson, tjänstemännens centralorganisation, och statskommissarien K. A. Lindbergson såsom ledamöter i utredningen. Lingman befriades från uppdraget genom beslut den 10 februari 1950; till ordförande i hans ställe utsågs samtidigt Lindbergson. Genom beslut samma dag förordnades numera byråchefen K. G. Samuelson att vara ledamot av utredningen. Till sekreterare förordnades genom beslut den 20 juni 1948 förste byråsekreteraren i statens avtalsnämnd N. E. A. Ragna. De sakkunniga, som antagit benämningen 1948 års anställningsutredning, få härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Beträffande vissa av utredningens förslag har särskilt yttrande avgivits av herrar Helidén och Persson. Utredningen betraktar härmed sitt uppdrag som slutfört. Stockholm den 6 december 1951. K. A.

Lindhergson

M. Gustafson

B. E. Helidén

Karl G. Samuelson

Edvin Ström

Karl

Persson

G. Wold j Nils

Ragna

KAPITEL

1 Utredningsuppdraget

I det betänkande, som den 31 december 1946 avgavs av försvarets tjänsteförteckningssakkunniga (SOU 1946:94), anfördes bl. a., att de sakkunniga vid sina överväganden rörande lönegradsplaceringen för vissa befintliga tjänster i lägre löneställning ställts inför frågan, huruvida vederbörande befattning lämpligen borde bibehållas såsom tjänstemannabefattning eller överföras till anställning enligt kollektivavtal. I andra fall hade de sakkunniga funnit sig böra ifrågasätta inrättandet av tjänstemannabefattningar för arbetsuppgifter, som dittills fullgjorts av kollektivavtalsanställd personal. Några klara riktlinjer till ledning för ett ställningstagande i hithörande frågor funnes icke, vare sig vid försvaret eller vid statsförvaltningen i övrigt. Rörande gränsdragningen mellan de skilda anställningsformerna rådde överhuvudtaget stor oklarhet. Förhållandet syntes anmärkningsvärt och förtjänt av all uppmärksamhet. Då emellertid nu berörda spörsmål icke utgjorde ett för försvaret speciellt problem utan hade avseende å statsförvaltningen i dess helhet och icke minst de affärsdrivande verken, hade de sakkunniga ansett sig icke böra ingå på frågan utan ville förorda, att densamma gjordes till föremål för utredning i ett större sammanhang. Därest en sådan utredning skulle giva vid handen, att två olika anställningsformer alltjämt borde tillämpas inom statstjänsten, syntes enhetliga riktlinjer för tillämpning av de skilda anställningsformerna böra uppdragas. Vad de sakkunniga sålunda förordat i fråga om en allmän utredning av de skilda anställningsformernas användning blev vid remissbehandlingen i allmänhet tillstyrkt eller lämnat utan erinran. I statstjänarkartellens remissyttrande, till vilket landsorganisationen anslöt sig, anfördes bl. a., att personalorganisationerna ansåge önskvärt, att en enda anställningsform tillämpades för alla statsanställda. Huruvida det vore praktiskt möjligt att omedelbart genomföra en sådan ordning, ville man icke uttala sig om. Det borde dock enligt kartellens mening låta sig göra att redan på kort sikt ernå större enhetlighet beträffande de olika anställningsformernas användning än som f. n. rådde. I Kungl. Maj:ts proposition nr 246 till 1947 års riksdag med förslag om viss tjänsteförteckningsrevision för försvarsväsendet anförde föredragande statsrådet beträffande de sakkunnigas ovanberörda förslag, att han funne det önskvärt, att en utredning om avgränsning mellan löneplansreglerad

a n s t ä l l n i n g och k o l l e k t i v a v t a l s a n s t ä l l n i n g vid l ä m p l i g t tillfälle k o m m e till s t å n d . S t a t s u t s k o t t e t a n s l ö t sig till d e t t a u t t a l a n d e ( u t l å t a n d e n r 2 1 2 / 4 7 ) , o c h r i k s d a g e n följde u t s k o t t e t (skrivelse n r 4 1 1 ) . Det sålunda aktualiserade problemet hade ungefär samtidigt diskuterats av 1946 å r s m a n s k a p s l ö n e u t r e d n i n g (SOU 1946:95) i vad det gällde a n s t ä l l n i n g s f o r m e n för vissa t e k n i k e r vid a r m é n och flygvapnet. I övrigt t o r d e d e n n a fråga icke t i d i g a r e h a m e r a i n g å e n d e b e r ö r t s . D e n a v s e d d a u t r e d n i n g e n k o m till s t å n d g e n o m K u n g l . Maj :ts b e s l u t den 30 a p r i l 1948. D e p a r t e m e n t s c h e f e n a n f ö r d e därvid bl. a. f ö l j a n d e : »Huvuddelen av den inom statsförvaltningen anställda personalen utgöres av tjänstemän, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden normalt regleras i de statliga avlöningsförfattningarna. Dessutom finnes hos åtskilliga myndigheter, särskilt inom försvaret och vid affärsverken, personal, vars arbetsvillkor regleras genom kollektivavtal, som ingås mellan berörda myndigheter och personalorganisationer. Några vid statsförvaltningen i dess helhet tillämpliga normer rörande valet mellan dessa båda anställningsformer ha aldrig meddelats, vilket lett till att inom skilda förvaltningsområden — stundom inom ett och samma område — befattningshavare med ensartade eller likartade arbetsåligganden vunnit anställning i vissa fall såsom tjänstemän och i andra fall åter anställts enligt kollektivavtal. Såsom exempel på sådana befattningshavargrupper må nämnas viss personal med mindre kvalificerade tekniska arbetsuppgifter, eldar-, mekaniker- och reparatörspersonal, förrådspersonal, bilförare samt viss arbetarpersonal (linjearbetare ra. fl.) vid kommunikationsverken. Vidare förekommer, att vid vissa myndigheter med övervägande löneplansanställd personal finnes ett ringa antal kollektivavtalsanställda arbetstagare, för vilka avtalsbestämmelserna mer eller mindre nära anknutits till föreskrifterna i de statliga avlöningsreglementena. Avsaknaden av enhetliga riktlinjer rörande tillämpningen i olika fall av de nu ifrågavarande båda anställningsformerna har haft till följd vissa olägenheter, främst i form av relativa variationer från tid till annan i löneinkomst och övriga med anställningen förenade förmåner för arbetstagargrupper, vilka kunna anses vara jämställda med avseende å ansvarsställning och arbetsuppgifter. Såsom tjänsteförteckningssakkunniga antytt och såsom även framhållits från personalhåll, skulle dessa olägenheter kunna undvikas genom enhetliga anställningsvillkor för personal med likartade arbetsförhållanden. I syfte att åstadkomma en dylik enhetlighet isynes en utredning böra komma till stånd rörande gränsdragningen mellan löneplansreglerad tjänstemannaanställning och kollektivavtalsanställning. Utredningen hör i första hand avse att klarlägga, inom vilka arbetsområden och för vilka personalgrupper kollektivavtalsanställning ur olika synpunkter kan vara att föredraga framför tjänstemannaanställning samt att söka uppdraga de principiella riktlinjerna för en dylik avgränsning. Med utgångspunkt härifrån torde en inventering böra ske beträffande personal inom skilda förvaltningsområden och förslag framläggas rörande lämplig anställningsform i sådana fall, dalen ändring anses böra komma till stånd. Därvid torde det väl i allmänhet bliva fråga om övergång från kollektivavtalsanställning till löneplansreglerad tjänstemannaanställning men även det motsatta förhållandet torde kunna ifrågakomma. I sådana fall, då överföring från kollektivavtalsanställning till tjänstemannaanställning anses böra ske, torde detaljförslag böra framläggas om lönegradsplacering och tjänstebenämning för den berörda personalen. Valet av lönegrader 8

bör därvid ske med utgångspunkt från löneställningen för redan lönegradsplacerad tjänstemannapersonal med närmast jämförliga arbetsuppgifter. Utredningsuppdraget bör huvudsakligen avse personalgrupper med heltidstjänstgöring. I den mån så befinnes påkallat bör samråd äga rum med andra utredningsorgan, i vilkas uppdrag ingår att överväga likartade avgränsnings- eller löneställningsfrågor, bland andra 1947 års löneutredning, avseende maskinistpersonal m. fl. samt arbetsledareutredningen.» Enligt direktiven skulle sålunda utredningens uppgift i första hand vara att klarlägga, inom vilka arbetsområden och för vilka personalgrupper kollektivavtalsanställning ur skilda synpunkter kunde vara att föredraga framför tjänstemannaanställning samt att i anslutning härtill söka uppdraga principiella gränslinjer mellan de båda anställningsformernas tilllämpningsområden. Det skulle vidare ankomma på utredningen att med utgångspunkt från en sålunda verkställd principiell gränsdragning inventera personalbeståndet inom sådana statliga förvaltningsområden, där den förevarande frågan kunde anses vara aktuell samt att framlägga förslag rörande lämplig anställningsform i sådana fall, där en ändring ansåges böra komma till stånd. Där sådan ändring avsåge överföring från kollektivavtals- till tjänstemannaanställning, skulle förslag avgivas även i fråga om lönegradsplacering och tjänstebenämning. Vid sina försök att utforma i möjligaste mån allmängiltiga riktlinjer för de skilda anställningsformernas användning har utredningen redan tidigt kommit till insikt om att en rationell och i praktiken genomförbar gränsdragning icke kan åstadkommas genom uppställande av en eller ett par enkla regler. Den statliga verksamheten är nämligen så mångskiftande, gränsfallen så talrika och antalet faktorer, till vilka hänsyn måste tagas, så många, att en enkel upprutning icke är möjlig utan att därav följa mycket djupa ingrepp i den bestående ordningen. Bl. a. har befunnits, att inom vissa arbetsområden f. n. tillämpas en enhetlig anställningsform, vilken visserligen icke följer några strikta principiella linjer men som ur praktisk synpunkt måste anses vara så värdefull, att den icke bör brytas utan tvingande skäl. Gränsdragningen har av nu angivna orsaker blivit ett komplicerat problem. Gränslinjerna få uppenbarligen icke göras alltför stela. För att vederbörlig hänsyn skall kunna tagas till de synpunkter och krav av praktisk art, som uppställa sig inom skilda delar av statsverksamheten, och ändock få till stånd en i stort sett enhetlig tillämpning av de båda anställningsformerna, har utredningen funnit sig böra angiva ett flertal principer, som delvis komplettera varandra, delvis äro alternativa och vilka tillsammantagna kunna beräknas täcka hela det aktuella arbetsområdet. Avsikten är, att dessa principer skola från fall till fall vägas mot varandra. Sedan 1949 års tjänsteförteckningskommitté tillsatts med uppdrag bl. a. att verkställa en allmän översyn av lönegradsplaceringen för statens tjänstemän, h a r i enlighet med vad som anbefallts i direktiven samråd ägt rum mellan utredningen och nämnda kommitté. Härvid har enighet nåtts där9

om, att det närmast bör ankomma på tjänsteförteckningskommittén att pröva frågan om lönegradsplacering och tjänstebenämning för sådan personal, som i anledning av utredningens förslag må bliva överförd från kollektivavtalsanställning till löneplansreglerad tjänstemannaanställning. Representanter för vissa verk, myndigheter och personalorganisationer ha genom muntliga eller skriftliga redogörelser informerat utredningsmännen om förhållandena inom respektive arbetsområden. Överläggningar ha, förutom vad ovan nämnts, under hand ägt rum med bl. a. representanter för arbetsledareutredningen och för 1947 års löneutredning avseende maskinistpersonal m. fl. Utredningen har vidare med vederbörligt tillstånd företagit vissa studieresor.

K)

KAPITEL

2 Exempel på de olika anställningsformernas tidigare användning

En undersökning rörande de skilda anställningsformernas tidigare användning och hur över huvud taget två olika anställningsformer från början ha uppkommit har gjorts beträffande två av de affärsdrivande verken — statens järnvägar och telegrafverket. Då dessa båda verk också tillhöra de äldsta bland dem, som tillämpa skilda anställningsformer, och vardera ha ett mycket stort antal avtalsanställda, torde man på goda grunder kunna antaga, att utvecklingen där varit i viss mån normgivande såväl för övriga affärsdrivande verk som för de myndigheter inom försvaret och allmänna civilförvaltningen, där skilda anställningsformer kommit till användning. Statens järnvägar. Under den tid, då järnvägarna i landet anlades, var det för den egentliga byggnadspersonalen (»rallarna») aldrig fråga orn någon annan anställningsform än den inom privat verksamhet allmänt förekommande arbetareanställningen. Några skriftliga avtal förekommo icke. I och med att järnvägarna på 1850-talet började trafikeras anställdes särskild personal (ofta f. d. rallare) för trafiken. Denna personal erhöll en fastare anställning än rallarna. Anställningsformen blev därigenom icke längre enhetlig. Fr. o. m. 1863 var statens järnvägsförvaltning under ett antal år uppdelad på två styrelser, styrelsen för statens järnvägstrafik och styrelsen över statens järnvägsbyggnader. Den sistnämnda styrelsen hade förutom arbetsledningen endast arbetarpersonal. I de första personalförteckningarna för statens järnvägstrafik fastställdes antalet ordinarie tjänstemän av Kungl. Maj:t, under det att antalet »betjänte» fastställdes av styrelsen i årligen uppgjorda stater. Utom staterna kunde emellertid styrelsen sedan antaga »extra ordinarie tjänstemän och betjänte jämte arbetspersonal» 1 . I trafiktjänsten voro år 1859 anställda 495 personer av vilka 64 voro tjänstemän. »Tjänstemannapersonalen» vid järnvägstrafiken hade dock denna tid icke den trygghet i anställningen, som man i våra dagar förbinder med denna anställningsform eller som övriga statstjänstemän hade redan då. Sålunda hade chefen för styrelsen rättighet att, när han fann lämpligt, med viss uppsägningstid skilja varje anställningshavare från tjänsten. 1

Statens J ä r n v ä g a r 1856—1906, I sid. 278.

I riksdagen ifrågasattes redan på 1860-talet huruvida icke den personal, som vore anställd i statens järnvägars trafiktjänst, borde komma i åtnjutande av de rättigheter i fråga om fasthet i anställningen, som tillkomme statens övriga tjänstemän enligt regeringsformen § 36. I ett yttrande 1867 hävdade emellertid styrelsen för statens järnvägstrafik, att så icke vore möjligt och detta främst av två skäl. Det ena vore, att det av tjänstemän i trafiken fordrades »speciella personliga egenskaper såsom rådighet, mod, självbehärskning och ett lämpligt sätt». Först efter viss tid kunde det avgöras, om en tjänsteman i alla hänseenden passade för sin befattning. Om han icke passade, skulle han, om bestämmelsen i regeringsformen § 36 tillämpades, icke utan eget medgivande kunna förflyttas från sin tjänst, och en dubblering kanske då måste ske med därav följande kostnadsökningar. Det andra skälet vore, att personalbehovet företedde sådana växlingar, att svårigheter kunde uppstå vid en fastare anställningsform. Frågan om anställningsformen diskuterades vidare och upptogs av 1893 års järnvägskommitté. 1 Denna fann, att man åtminstone för tjänstemännen inom styrelsen skulle kunna tänka sig samma anställningsform som för statens övriga tjänstemän. Då det emellertid ännu icke ansågs möjligt att vidtaga motsvarande ändring beträffande personal i linjetjänst, uttalade kommittén, att den funne det lämpligast att behålla den dittillsvarande ordningen för järnvägspersonalen i dess helhet. Reservationsvis hävdades dock att, sedan järnvägstrafiken nu erhållit en viss stabilitet, de på 1860-talet anförda skälen icke längre vore bärande, samt att personalen i alla hänseenden borde likställas med personal vid centrala ämbetsverk. Järnvägsstyrelsen följde i sitt remissyttrande reservationen under vissa förutsättningar. Dessa voro bl. a. att styrelsens bestraffningsrätt bibehölles, och att såväl tjänstemän som betjänte skulle kunna förflyttas. På förslag av Kungl. Maj :t beslöt 1897 års riksdag, att tjänstemän och betjänte skulle anställas medelst konstitutorial enligt ungefär de förutsättningar som järnvägsstyrelsen angivit. I en av statsutskottet vid samma tillfälle gjord definition av konstitutorialets innebörd förklarades, att tjänsteman tillsatt genom konstitutorial »kan å administrativ väg avsättas från sin befattning på grund av fel eller försummelse i tjänsten». I 1897 års avlöningsreglemente för statens järnvägar fanns fortfarande en uppdelning i »tjänstemän och betjänte». (Denna, som 1909 ersattes med en uppdelning i tjänsteman av högre och lägre grad, avskaffades 1920.) För »extra personal», som dels hade arbetsuppgifter motsvarande vissa bet j antes, dels sådana som motsvarade de nu kollektivavtalsanställda arbetarnas, fanns intet stadgat i avlöningsreglementena. Ej heller omnämndes denna personal i förarbetena till reglementena och det var järnvägsstyrelsen ensam, som bestämde deras arbetsvillkor. Vid denna tid hade emel1 1893 års j ä r n v ä g s k o m m i t t é : Betänkande ang. järnvägsadministrationen 229 ff och 342 ff.

12 II

a sid.

lertid flera olika organisationer bildats av skilda personalgrupper vid järnvägen, och så småningom begärde även den extra personalen genom sina organisationer löneförbättringar. I ett av järnvägsstyrelsen den 1 september 1906 utfärdat »Cirkulär» angående lönereglering för viss extra personal vid statens järnvägar (Serie A nr 619) anges, att bestämmelserna tillkommit efter »gjorda framställningar om löneförbättringar» och »efter det öfverläggningar därutinnan ägt rum såväl å de olika distrikten som ock här i Stockholm inför undertecknad Generaldirektör». Detta torde vara den första lönereglering vid SJ, som ägt rum under direkt medverkan av personalens fackliga organisation. Löneregleringen omfattade två särskilda grupper, nämligen dels extra linjepersonal dels verkstads- och förrådsarbetare. I cirkuläret angavs vilken extra linjepersonal, som avsågs, nämligen manliga kontorsbiträden, banvakter, banarbetare, lokomotiveldare, packvagnseldare, vagnsynare, lokomotiv- och vagnputsare, pumpare, kol- och stallvakter, förrådsvakter, portvakter, vaktmästare, nattvakter och stationskarlar. Det är som synes, med undantag av banarbetarna, fråga om sådana grupper av anställningshavare, som numera ha löneplansanställning. Under de förhandlingar, som fördes 1906 och som ledde till ovan omtalade cirkulär meddelade järnvägsstyrelsen, att den, så snart riksdagen beslutat om den ordinarie personalens löner, vore villig att på nytt förhandla om löner för extra personalen. 1 Dessa förhandlingar påbörjades i december 1907 och ledde i februari 1908 till en överenskommelse. I order 485 (1908) meddelades resultatet av denna överenskommelse, som även gällde banarbetarna. 2 Ordern ifråga angavs gälla »extra ordinarie tjänstemän av lägre grad». Enligt order 616 år 1909 uppdelades den sålunda benämnda personalen i tre skilda grupper, extra ordinarie personal, extra personal och tillfällig personal. Som extra ordinarie skulle betraktas bl. a. de tjänstemän av lägre grad, som vore anställda tills vidare och som erhållit antagningsbevis enligt order 485. De som icke erhållit antagningsbevis skulle betraktas som extra personal. Till denna sistnämnda grupp kommo banarbetarna att höra, under det att största delen av de andra arbetargrupper, som omfattades av 1906 och 1908 års bestämmelser, successivt överfördes till extra ordinarie anställning. Orsaken till att banarbetarna icke erhållit antagningsbevis och sålunda icke blevo hänförda till gruppen extraordinarie tjänstemän var arbetets säsongmässighet. Enligt »Särtryck 177» (1917) fingo banarbetarna vissa förmåner utöver själva lönen såsom övertidsersättning, reglerad arbetstid, sjuk- och olycksfallsersättning, semester m. m. År 1925 ersattes bestämmelserna i särtryck 177 1

Benämningen »extra personal» förekommer i 1906 års cirkulär. I Statens Järnvägar 1906—31 I, sid. 72 meddelas felaktigt att denna benämning infördes först 1909. 2 I Statens Järnvägar 1906—31 I, sid. 136 anges oriktigt att 1906 års cirkulär endast gällde viissa yrkesarbetare bland banarbetarna.

av ett kollektivavtal för ban- och byggnadsarbetare — för byggnadsarbetare hade tidigare delvis gällt andra bestämmelser än för banarbetare. När järnvägstrafiken påbörjades, var den rullande materielen av förhållandevis liten omfattning, och behovet av särskild reparationstjänst var därför obetydligt. Det växte emellertid snabbt, och redan i början av 1860talet tillkom den första verkstaden och därmed anställdes också de första verkstadsarbetarna. Dessa anställdes såsom »extra personal» men hade bättre anställningsvillkor än övriga arbetare tillhörande denna kategori. 1 Lönerna fastställdes av maskiningenjören, och om förhandlingar var givetvis icke tal. År 1880 började ackordsarbete att införas; först på vissa avdelningar men så småningom mera allmänt. I det tidigare omnämnda cirkuläret av år 1906 upptogos verkstads- och förrådsarbetarna i en särskild avdelning och voro där indelade i tre yrkesgrupper. Samtidigt tillkommo vissa allmänna bestämmelser (ser. A nr 623 med »Verkstadsregler gällande vid statens järnvägars verkstäder») och särtryck 156 kap. 18 G med föreskrifter om bl. a. minimilöner. År 1912 yrkade järnvägsmannaförbundet hos statsrådet och chefen för civildepartementet, att verkstadspersonalen skulle placeras på ordinarie och extra ordinarie stat. Denna hemställan föranledde icke någon åtgärd. Efter 1906 ägde förhandlingar om lönerna rum mellan styrelsen och järnvägsmannaförbundet. 1930 slöts det första kollektivavtalet för verkstads- och förrådsarbetare. Redan på 1860-talet fanns bland betjäntepersonalen en grupp »materielvakter» med av styrelsen fastställda årsarvoden (1869 infördes i avlöningsreglementet också en grupp förrådsdrängar, tjänstebenämningen borttogs emellertid 1897). I samband med att förrådstjänsten 1863 tillfördes maskinavdelningen, till vilken också verkstadstjänsten hörde, blev det natuiligt, att den »extra personal», som arbetade i verkstaden, också skötte erforderligt handräckningsarbete i förråden under det att materielvakterna dier, som de från 1907 kallades, förrådsvakterna närmast svarade för översmen och vården av materielen. Omlastning av gods mellan statens järnvägar och anslutande ensklda, smalspåriga järnvägar utfördes t. o. m. 1918 i allmänhet av ensklda, entreprenörer med vilka järnvägsförvaltningarna tecknat kontrakt. Fr. c. m. 1919 anställdes emellertid flertalet omlastare vid statsbanestationerna direkt av statens järnvägar. Lone- och andra bestämmelser utfärdades i »Särtryck 196», enligt vilket ersättning skulle utgå med tidlön i den n å n icke ackordsarbete eller beting kunde beredas. Fr. o. m. 1938 gäller också för dessa arbetare ett kollektivavtal. Telegrafverket. När telegrafverket började sin verksamhet tänkte nan sig först att anlita militär personal för linjebyggnadsarbetet. 2 Kalkyhrna 1 2

14 Jfr Kjellvard, Det bevingade hjulets folk II sid. 231 ff. Svenska telegrafverket 1853—1903, sid. 14.

visade dock, att detta skulle bli dyrare än att anställa särskilda arbetare, om hänsyn toges till samtliga kostnader. Därför övergavs detta projekt och man anställde i stället tillfällig arbetskraft i de trakter där linjebyggnad skulle försiggå. 1 På detta sätt fick man dock icke någon fast arbetarstam. Denna metod att rekrytera anläggningsarbetare tillämpades i varje fall till långt fram på 1870-talet. Småningom utkristalliserades en mera fast kader av yrkesskickliga arbetare, som följde med från plats till plats och som utförde det arbete, som krävde mera utpräglad yrkeskunnighet. For personalen i själva driften (telegraftjänsten) tillämpades lönestater, som fastställts av riksdagen, under det att lönen för arbetargrupperna liksom dessas storlek fastställdes varje år av telegrafstyrelsen. År 1896 utfärdade Kungl. Maj:t, efter flera förslag därom från telegrafstyrelsen, vissa bestämmelser om ersättning för läkarvård, medicin och sjukhusvård, lön vid olycksfall i arbete m. m. att gälla för bl. a. arbetarpersonalen. I samband med telegrafverkets omorganisation år 1902 diskuterades frågan, huruvida icke viss personal vid linjedistrikten borde uppföras på ordinarie stat. Man räknade då med att nybyggnadsarbetet så småningom skulle avstanna, och att linjearbetena i framtiden i väsentlig mån skulle k o m m a att avse underhåll av i drift varande anläggningar. Då det icke vore möjligt att vid det tillfället med någorlunda säkerhet överblicka det framitida behovet av arbetskraft för enbart underhållsarbetet, fick planen på tjjänstemannaanställning falla för denna gång. Bband telegrafverkets arbetare hade på 1890-talet bildats fackföreningar och 11901 bildades telegraf- och telefonmannaförbundet. 2 Ganska snart upptogs inom förbundet diskussion om hur löneläget för telegrafverkets arbetare skulle förbättras. En skrivelse från förbundet den 14 juni 1905 till generaldirektören och chefen för telegrafverket resulterade i en överenskomimelse redan den 16 i samma månad, överenskommelsen, som har form av et:t förhandlingsprotokoll, är märklig såtillvida, att den är undertecknad även av arbetarpartens representanter. Det vanligaste förfaringssättet denna ti(d var eljest, att vederbörande verksstyrelse efter förhandlingarnas slut ensidligt utfärdade bestämmelser i enlighet med den överenskommelse, som uppmätts vid förhandlingarna (jfr järnvägsstyrelsens tidigare omtalade cirkulärr år 1906). Om det här aktuella dokumentet upprättats efter ikraftträdaindet av 1928 års lag om kollektivavtal, skulle det ha utgjort ett kollektiwavtal i vår tids mening. Övcerenskommelsen innehöll bestämmelser för linjearbetare och reparatörer.. De sistnämnda skulle anställas genom kontrakt enligt ett formulär, som n'ar bifogat överenskommelsen. 1907 års riksdag beslöt dock, delvis underr motstånd från arbetarhåll, att reparatörer (och linjeunderbefäl) skullee löneplansanställas. 1 På 1870-talet användes dock en tid personal ur fältsignalkompaniet till sådana arbeten, see Heimbiirger, Det elektriska telegrafväsendet, sid. 257. 2 Urssprungliga n a m n e t var Sveriges rikstelefon- och telegrafarbetareförbund.

Lönesatserna enligt 1905 års uppgörelse höjdes senare vid flera tillfällen — vissa gånger så högt att man var tvungen att också vidtaga löneförhöjning för reparatörerna för att dessa icke skulle få sämre förmåner än arbetarpersonalen. 1919 slöts det första kollektivavtalet för linjearbetare. F r a m till 1890-talet täcktes telegrafverkets behov av linjemateriel och apparatur genom inköp från privata företag (främst L. M. Ericsson). År 1891 inrättade emellertid telegrafverket en större verkstad i Stockholm, som förutom reparationer också utförde en del nytillverkningar. De vid denna verkstad anställda arbetarna liksom arbetarna vid ett par mindre reparationsverkstäder rekryterades bland arbetare med vana vid mekaniskt verkstadsarbete. Viss personal i arbetsledareställning samt ingenjörer erhöllo befattningar på ordinarie stat. Verkstadsarbetarna hade ungefär samma anställningsform som linjearbetarna. Arbetarpersonalen vid verkstaden, som tidigt organiserades i järn- och metallarbetareförbundet, krävde efterhand förhandlingar beträffande arbets- och lönevillkoren. 1903 slöts en överenskommelse om viss arbetstidsförkortning och i fackföreningsprotokoll från 1904 lämnas rapporter från »lönerörelsen på verkstaden»; något resultat av denna är dock icke känt. De första regelrätta förhandlingarna om arbetsvillkoren i sin helhet fördes 1919 med utgångspunkt från ett av fackföreningen utarbetat förslag till kollektivavtal, överenskommelse kunde dock ej uppnås, främst på grund av ett yrkande från telegrafstyrelsen, att i avtalet skulle stadgas förbud mot arbetsinställelse under avtalstiden. Då arbetarparten vägrade att acceptera detta, utfärdade telegrafstyrelsen bestämmelser i enlighet med förhandlingsresultatet så långt enighet nåtts. I en skrivelse från telegrafverket till fackförbundet 1926 omnämndes dessa bestämmelser som »gällande avtalsbestämmelser». 1 Från 1930 gällde nya bestämmelser likaledes ensidigt utfärdade av telegrafstyrelsen efter förhandlingar med arbetarparten under medverkan av opartisk ordförande. Det första kollektivavtalet ingicks 1933. Telefontrafiken var till en början av så blygsam omfattning, att särskild personal för densamma icke ansågs erforderlig. Arbetet pålades de e. o. telegrafisterna 2 , vilka hade att vid sidan av sitt arbete också sköta växelbordstjänsten. När behovet av telefonister senare mycket snabbt växte, antogos särskilda telefonelever. Dessa erhöllo även telegrafistutbildning och överfördes, i den mån vakanser uppstodo, som telegrafister. Eftersom antalet telefonistbefattningar ökade mycket hastigare än telegrafisttjänsterna, kunde dock endast en liten del av telefonisterna beredas telegrafisttj£nster. På grund härav och då det för vanlig telefonisttjänst icke var nödvändigt med vare sig telegrafistutbildning eller den högre skolutbildning, som dittills fordrats, avskaffades från 1892 den tidigare tillämpade befordringsgången. i Skrivelse den 25/1 1926, undertecknad av verkstadsdirektör K. W e m a n . 2 Heimburger, Det statliga telefonväsendet, sid. 92.

Månadsarvodet till lokaltelefonisterna utgick alltefter anställningstiden med 30—40 kronor. Vid befordran till telegrafister erhöllo de ytterligare 10 kronor per månad. Vid större stationer fingo dessutom en del av lokaltelefonisterna vissa särskilda premier för god expedition, fullgörandet av nattvakter etc. Efter en strejk bland telefonister hos Stockholms allmänna telefonaktiebolag höjdes 1897 också hos telegrafverket, efter en petition från personalen, månadslönerna vid de största stationerna. Enär verksledningen ansåg, att äldre personal icke med erforderlig snabbhet och säkerhet kunde sköta arbetet på lokalavdelningarna bestämdes år 1897, att de telefonister, som ej senast efter fem års anställning överförts till interurbanavdelningen, skulle entledigas från sin tjänst, varvid de erhöllo en avgångsgratifikation uppgående till 300 kronor. 1917 organiserade sig en del av telefonistpersonalen på vissa orter i landet i telegraf- och telefonmannaförbundet medan en annan del gick in i då bildade kvinnliga telefontjänstemannaföreningar. I anslutning därtill yrkade förbundet i en skrivelse till telegrafverket, att den tjänstetid efter vilken vissa telefonister voro skyldiga att avgå, skulle höjas från fem till tio år. Vidare krävdes att avgångsgratifikationen skulle höjas. Dessa krav blevo 1918 också uppfyllda. 1920 begärde telegraf- och telefonmannaförbundet hos telegrafstyrelsen kollektivavtal för telefonisterna i landet. Telegrafstyrelsen avslog framställningen, varefter förbundet 1922 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll, att styrelsen måtte åläggas att för de extra telefonisterna i verket godkänna kollektivavtalsprincipen samt att upptaga förhandlingar med förbundet rörande upprättande av dylikt avtal. I utlåtande häröver avstyrkte telegrafstyrelsen bifall till framställningen, varefter strejk utbröt bland de i förbundet organiserade icke-ordinarie telefonisterna i Stockholm (med förorter) och Göteborg. I ämbetsskrivelse meddelade sedermera Kungl. Maj :t telegrafstyrelsen, att hinder icke mötte att anställningsförhållandena för den extra telefonistpersonalen reglerades i form av ett kollektivavtal mellan verkets styrelse och personalens organisation samt anbefallde styrelsen att, sedan pågående arbetsnedläggelse av extra telefonister hävts, med förbundet upptaga förhandlingar om upprättande av kollektivavtal. De strejkande telefonisterna återgingo därefter till arbetet. Innan förhandlingar med förbundet upptagits, anhöll även den andra telefonistorganisationen, kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas centralförening, att få förhandla om kollektivavtal för de till denna organisation anslutna icke-ordinarie telefonisterna. Förhandlingar med telegraf- och telefonmannaförbundet ägde rum i september inför opartisk ordförande, vilken emellertid nödgades konstatera, att parternas ståndpunkter voro oförenliga, varför förhandlingarna brötos. Däremot resulterade förhandlingarna med kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas centralförening i ett kollektivavtal för extra telefonister, vilket avtal gällde fr. o. m. den 1 oktober 1922 och tillämpades för alla extra telefonister i verket. Den 1 juli 1947 överfördes samtliga avtalsanställda telefonister till löneplansanställning.

KAPITEL

3 Förmåner och förpliktelser vid löneplans- och kollektivavtalsanställning

Erfarenheten har visat, att relationen mellan å ena sidan den löneplansanställda och å andra sidan den kollektivavtalsanställda personalens löner och övriga förmåner varierar tid efter annan. I betraktande av de olika sätt, på vilka löneregulativen för de olika personalgrupperna komma till stånd, ter sig detta förhållande naturligt. Avlöningsreglementena, vilka ända fram till de senaste åren utarbetats utan personalens direkta medverkan, ha hittills haft en påfallande lång giltighetstid, under vilken grundlönerna och i stort sett även övriga förmåner förblivit oförändrade. Justering av lönerna har ansetts kunna ske endast i samband med en allmän lönereglering, innebärande en fullständig genomgång av reglementenas materiella och formella innehåll. De ändringar beträffande löneförmånernas totala storlek, som förekommit under reglementenas giltighetstid, ha i allmänhet varit automatiska verkningar av de i reglementena intagna bestämmelserna om indexreglerad dyrtidskompensation; i vissa fall ha dock av statsmakterna beslutats särskilda provisoriska lönetillägg i avvaktan på resultatet av en förestående allmän lönereglering. Det lönesystem, som år 1947 genomfördes för statstjänstemännen, innebar emellertid en betydelsefull nyordning så till vida, att lönebeloppen då frikopplades från själva reglementena och intogos i en särskild löneplansförordning, i vilken ändringar skola kunna vidtagas utan samtidig ändring av reglementsbestämmelserna. Härigenom har möjlighet skapats att fortlöpande anpassa statstjänstemännens kontantlöner efter vad som gäller på den för konjunkturväxlingar mera känsliga enskilda arbetsmarknaden. Den från indexläget i viss mån fristående procentuella förhöjning av de i löneplansförordningen intagna grundlönerna, som tillkom genom beslut av 1951 års riksdag och vilken föregicks av förhandlingar på bred bas med den berörda personalens representanter, kan sägas vara ett första försök till sådan anpassning. Kollektivavtalen äro som regel kortfristiga och gälla mestadels ett eller två år. Inom de arbetsområden, där lönesättningen regleras genom dylika avtal, finnes sålunda möjlighet att med korta mellanrum vidtaga de justeringar beträffande löner och övriga förmåner, som anses betingade av omständigheterna och om vilka parterna kunna enas. Denna möjlighet har också flitigt utnyttjats, med resultat att särskilt kontantlönerna men även förmånerna i övrigt ofta undergått ändringar. Avtalen inom det statliga 18

omiådet äro talrika, och varje avtalsuppgörelse innebär självfallet en konpromiss. Som en följd härav ha avtalen ofta företett betydande olikheter sinsemellan såväl formellt som beträffande det materiella innehållet. Vac beträffar de »sociala» förmånerna har dock denna förbistring avsevärt redicerats genom tillkomsten av ett mellan statens avtalsnämnd och statstjärarkartellen år 1949 upprättat s. k. huvudavtal med »allmänna bestämmeber». Detta avtal berör ca 45.000 anställda och ersätter tidigare bestänmelser beträffande ifrågavarande förmåner i ett 30-tal separata avtal. Utredningen har, av skäl som närmare utvecklas i kapitel 4, intagit den stårdpunkten, att de förmåner av skilda slag, som vid olika tidpunkter må vara förenade med den ena och den andra anställningsformen, icke i och för sig få vara avgörande för valet av anställningsform. Det oaktat har utredningen ansett lämpligt att här lämna en orienterande översikt över de förmåner, som i nuvarande läge följa med löneplans- respektive kollektivavtalsanställning inom de statliga arbetsområdena. I detta kapitel skall därför lämnas dels en redogörelse för dessa förmåner vid löneplans- respeklive kollektivavtalsanställning, dels uppgifter om den kontanta lönen för vissa grupper anställningshavare med kollektivavtalsanställning jämförd med lönen i olika löneklasser, dels slutligen en redogörelse för de rättsverkningar, som i vissa hänseenden följa med de olika anställningsformerna. A l l m ä n n a f ö r m å n e r v i d kollektivavtals- r e s p e k t i v e löneplansanställning Nedanstående tablå innehåller en summarisk redogörelse för de allmänna förmånerna vid anställning enligt kollektivavtal och enligt löneplan. Kollektivavtalsbestämmelserna äro i huvudsak hämtade från de två avtal, som gälla för större delen av statens arbetare, nämligen dels kollektivavtalet mellan statens avtalsnämnd och statstjänarkartellen angående allmänna bestämmelser för kommunikationsverkens arbetare, dels kollektivavtalet mellan försvarets centrala förvaltningsmyndigheter och försvarsverkens civila personals förbund angående allmänna bestämmelser för arbetare vid försvarsväsendet. I en del fall ha dock även bestämmelser i specialavtal refererats. Uppgifterna om pensionsförmånerna ha hämtats från tjänsteoch familjepensionsreglementena för arbetare. För de löneplansanställda ha angivits de förmåner, som framgå av statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) jämte tilläggsbestämmelser, allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena samt vissa andra författningar. I tablån ha medtagits endast mera väsentliga och generella bestämmelser, översikten är sålunda ingalunda fullständig; den avser främst att i stora drag låta olikheter i förmåner av skilda slag komma till synes. En mera detaljerad och uttömmande redovisning skulle ha medfört, att överskådligheten gått förlorad. 19

LÖNEPLAN

KOLLEKTIVAVTAL Kollektivavtalen 1 § §

1 1

Uppsägningstid. Efter 3 mån. anställn., 2 veckor, efter 5 års sammanhängande anställning 3 veckor. Försvarsavtalet stadgar 3 veckors uppsägning efter 4 veckors anställning.

För extra ordinarie tjänsteman 3 mån. vid uppsägning från myndighetens,! mån. vid uppsägning från tjänstemannens sida. För aspiranter och i vissa fall för extra tjänstemän 1 mån. oavsett från vilken sida uppsägning sker.

Sa ar § 15

Ackordsarbete. §

5 Avtalen innehålla i allmänhet ett stadgande av innebörd att ackordsarbete skall användas där så är möjligt.

I högst lönegrad Ca, Ce el. Cg 22 el. Cf 20 må tjänsteman »för utförande av visst arbete kunna, efter därom träffad överenskommelse, i stället för å tjänsten eljest utgående kontanta löneförmåner uppbära ersättning efter ackord eller beting, där så prövas lämpligt för tillgodoseende av statens intressen».

§ 19

Lön vid ledighet föranledd av: Offentligt Hela lönen avstås.

uppdrag. Gr. 3, A-, B- eller C-avdrag.

Militärtjänst

§ 10 § 8

då krigsavlöningsreglementet är tillämpligt. Lön enl. bestämmelser, som utVid beredskapstjänstgöring 25 % färdas av Kungl. Maj:t. av semesterlönen efter 180 dagars fortlöpande anställning eller efter 300 dagars anställning under de senaste 3 åren. Enl. försvarsavtalet är förutsättningen endast 50 dagars utfört arbete.

§ 28'^

§ 28

1 Siffrorna ange paragraf n u m m e r ; den övre i kommunikationsverkens avtal och den u n d r e i försvarets avtal. 2 I fråga om löneavdragen hänföras tjänstemännen till tre avdragsgrupper: grupp i. aspiranter och extra tjänstemän med mindre än 6 anställningsmånader grupp 2. aspiranter och extra tjänstemän med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader grupp 3. övriga tjänstemän. Då nedan anges att vissa hestämmelser gälla för en viss grupp befattningshavare i n n e b ä r detta att motsvarande förmån icke utgår till andra grupper.

Militärtjänst

K

då ej är

krigsavlöningsreglemenlet tillämpligt. Vid efterutbildningsövning sam- Vid värnpliktstjänstgöring före det år vederbörande fyller 23 år ma villkor som ovan. Enl. förC-avdrag, därefter för grupp 3 Bsvarsavtalet utbetalas dessutom 60 % av semesterlönen vid »kurs avdrag. Vid vissa kurser och tjänstgöring i reserven för grupp för utbildning till militärt befäl, 3 (i vissa fall även grupp 2) Bi luftskyddskurs, i sjukvårdskurs, i brandskyddskurs eller i hem- avdrag med en del begränsningar. värn sövning».

Arbete av sgnnerlig Hela lönen avstås.

vikt för folkförsörjningen. Enligt bestämmelser som av Kungl. Maj:t meddelas från fall till fall.

studier eller arbete av betgdelse för verket eller för tjänstemannens kompetens för viss uppgift eller befattning inom verket. Hela lönen avstås. Gr. 3. Oavkortad lön om Kungl. Mat:t eller efter Kungl.Maj:ts bemyndigande vederbörande myndighet så förordnar, eljest Bavdrag, för högst 120 dagar under en femårsperiod.

28 Iakttagelser,

Sjukdom föranledd av olgcksfall i tjänsten, grkessjukdom, m. m. § 12 Gr. 3. Oavkortad lön. Gr. 2. Oav§ 1 0 I olycksfallsförsäkringslagen den 1/1 1949 stadgade belopp ökade kortad lön under högst 180 dagar därefter B-avdrag (i särsk. fall med 15 %. Enl. försvarsavtalet A-avdrag eller oavkortad lön). erhåller arbetare 90 % av individuell tidlön inklusive ackordskompensation.

13 Annan sjukdom. Gr. 3. Oavkortad lön för lgr. Ca, 10 Efter 3 mån. anställn. 55 % av Ce, Of, Cg 1—14; Mha, Me 1—2 semesterlönen för vissa grupper och Ma, Md 3 högst 25 dagar; anläggnings- och underhållsarbelgr. Ca, Ce, Cf, Cg 15—26; Cob 1; tare, i övrigt 60 %. Enl. försvarsMe 4 och Ma, Md 4—9 högst 20 avtalet erhålla samtliga arbetare dagar. Övriga lönegrader högst 10 efter 2 mån. anställn. 60 % av dagar. För övrig tid A-avdrag. semesterlönen, under löpande år Gr. 2. B-avdrag högst 180 dagar nyanställd dock 50 %. Sjukavlöper år eller för sjukdom som fortning utgår u n d e r 1—12 månader går över årsskifte högst 180 daberoende på anställningstiden. gar i en följd.

Svag hälsas vårdande då behovet därav är stgrkt. Hela lönen avstås. Gr. 3. B-avdrag. § 16 § 10

§ 14 § 10

§ 28

Havandeskap eller barnsbörd. Sjuklön under högst 120 dagar Gr. 3. A-avdrag under högst 120 efter 10 månaders anställning. dagar. Gr. 2. B-avdrag under högst 120 dagar. Tjänstgöringsförbud till förekommande av smittas spridning. Sjuklön under högst 2 månader. Gr. 3. Oavkortad lön. Enl. försvarsavtalet utgår dock Gr. 2. Oavkortad lön under högst semesterlön utan tidsbegränsning 180 dagar, i övrigt B-avdrag om i vissa fall. e j annat beslutas. Uppdrag inom viss personalsammanslutning. Hela lönen avstås. Gr. 2 och 3. B-avdrag under högst 15 dagar per kalenderår. Enskild Hela lönen avstås.

angelägenhet av vikt. Gr. 3. B-avdrag under högst 15 dagar per kalenderår.

§ 28

Semester. § 11 § 9

Enl. semesterlagen. (Före ikraftträdandet av de år 1951 beslutade ändringarna i semesterlagen ha dock arbetare med längre anställningstid haft 15—18 dagars semester.)

Antal semesterdagar per år t. o. m. fr. o. m. det kalenderår under vilket tjänstemannen fyller 39 år 40 år Gr. 3. Lgr. Ca, Ce Cf och Cg 1—14 Mha 1Me 1—2 samt Ma och Md 3 Ca, Ce, Cf, Cg 15—26, Cob 1 Me 4 samt Ma och Md 4—9 Övr. lönegrader Gr. 1 och 2.

20 dag.

30 dag.

25 dag.

35 dag.

35 dag. 20 dag.

45 dag.

§ 29

Övertid. I allmänhet förhöjning av ordinarie timlön med 100 % på sönoch helgdagar samt fridagar, för övrig tid 35 el. 40 % för de första två (i vissa fall tre) timmarna därefter 70 el. 80 %. Enl. försvarsavtalet dock 50 % för all övertid som ej infaller på söndag, helgdag el. fridag.

Övertid skall i första hand kompenseras genom ledighet. Denna motsvarar, om övertidsarbetet utförts å s. k. kvalificerad tid, 2 gånger och eljest 1,5 gånger övertiden. Kan ledighet ej beredas, utgår kontantersättning, beräknad efter ungefär samma grunder som kompensationsledighet. Gottgörelse för övertid tillkommer icke tjänstemän i 23 och högre lönegrader, ej heller dem, som utöva mera självständigt befäl eller vilkas övertid icke kan kontrolleras.

32 Resor vid semester. Enligt vissa specialavtal utgår i förekommande fall fri resa till och från hemorten bl. a. vid semester.

Under vissa förutsättningar fri resa från tjänstgörings- till stationeringsorten och återresa vid semesterns slut.

33 Kallortstillägg. Enligt de flesta specialavtal utgår kallortstillägg med samma belopp som i motsvarande klass enl. avlöningsreglementet, dock beräknat per timme (avlöningsreglementets belopp dividerade med 2400).

I kallortsklass I 96 k r / å r II 156 » III 240 » IV 360 » V 540 » VI 720 »

§ 34

Läkarvård och läkarintyg. 17 11

Efter tre månaders fortlöpande anställning fri läkarvård hos pers-onalläkaren. Böntgen- eller ann a n undersökning för diagnos fri. Vid remiss från personalläkare fri behandling å poliklinik. I anställningen erforderliga läkarintyg erhållas kostnadsfritt.

Fri läkarvård hos verksläkare samt fri röntgen och annan undersökning för diagnos. För tjänsten erforderliga läkarintyg likaledes fria.

41 42 43

Specialistvård. § 17 § 11

Vid olycksfall i arbete, yrkessjukdom eller tbc full ersättning, eljest 3/4.

Gr. 2, 3. Vid olycksfall i tjänsten och tbc full ersättning eljest 3/4. Vård å poliklinik vid allmänt sjukhus bekostas helt av statsmedel.

§ 44

Sjukhusvård. 17 11

Ersättning motsvarande hela kostnaden för vård å allmän sal.

Gr. 2, 3. Vid olycksfall i tjänsten och tbc ersattes hela kostnaden, eljest hälften. Ersättning motsvarande kostnaden för vård å allmän sal såframt icke den sjukes tillstånd kräver vård å halvenskilt rum.

§ 45

Läkemedel. § 17 § 11

Av personalläkare ordinerade läkemedel betalas av arbetsgivaren i den mån de ej betalas av sjukkassa.

Gr. 2, 3. Av verksläkare eller annan för vården ansvarig läkare ordinerade läkemedel betalas av statsmedel.

§ 46

Bad, massage m. m. § 17 §11

24 Behandling med bad, massage, elektricitet, hetluft o. d., som av personalläkaren ordineras såsom nödvändig för botande av viss angiven sjukdom, bekostas vid olycksfall i arbetet eller i arbetet ådragen yrkessjukdom helt och eljest till hälften av arbetsgivaren. Konstgjorda lemmar, kirurgiskt bandage och andra dylika hjälpmedel, som arbetare nödgas begagna till följd av olycksfall i arbetet, bekostas av arbetsgivaren.

Gr. 2, 3. Behandling med bad, massage, elektricitet, hetluft etc. som ordinerats av verksläkare betalas vid olycksfall i tjänsten helt eljest till hälften av statsmedel, Konstgjorda lemmar, kirurgiskt bandage e t c , som tjänsteman nödgas begagna på grund av olycksfall i tjänsten, bekostas av statsmedel,

§ 47

Resor och sjuktransporter. 17 11

I samband med intagning å eller utskrivning från sjukvårdsinrättning fri resa med det billigaste färdsätt som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas.

Gr. 2, 3. Efter skälighetsprövning bekostas helt el. delvis av statsmedel kostnad för sådan resa till och från läkare el. sjukvårdsinrättning, som av verksläkaren förklarats nödvändig för diagnos, specialistvård el. sjukhusvård. Ersättning utgår efter billigaste färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat ifrågakomma.

48 Begravningshjälp. 18 10

Gr. 2, 3. 500 kr., i vissa fall förhöjt med belopp motsvarande skillnaden mellan lön och familjepension för en månad.

500 kr.

49 Pension. 19 14

Efter viss tids anställning inträder automatiskt rätt till tjänsteoch familjepension. Pensionen utgår med olika belopp för män och kvinnor samt för arbetare i anställning för vilken kräves, respektive icke kräves särskild yrkesutbildning.

Med ordinarie och extra ordinarie anställning följer rätt till tjänste- och familjepension. Pensionen utgår med skilda belopp i olika lönegrader.

Pensionsundcrlag Arbetare

.... Man

Kvinnor

S a m m a som i lönegrad

med särskild yrkesutbildning

u t a n särskild yrkes-

Jämförelse m e l l a n d e k o n t a n t a l ö n e f ö r m å n e r n a för vissa g r u p p e r av k o l l e k t i v a v t a l a n s t ä l l d a o c h v i s s a l ö n e r e n l i g t l ö n e p l a n I efterföljande tabell lämnas vissa uppgifter om de genomsnittliga timförtjänsterna 1950 för en del större grupper av kollektivavtalsanställda manliga arbetare i statens tjänst. Tillika göres en jämförelse mellan arbetarnas beräknade månadsförtjänster och månadslönerna i vissa löneklasser

Tim- och månadsförtjänster 1950 (inklusive förekommande dyr tids tillag g) för vissa grupper kollektivavtalsanställda manliga arbetare i statens tjänst jämförda med närmast motsvarande tjänstemannalöner. Unge farligt

Löneuppgifterna avse

antal arbetare Statens 10 000 Banarbetare

Timförtjänst

Månadsförtjänst (timförtj. • 200)

Närmast motsvarande löneklass 1

o-ort

3-ort

5-ort

3-ort

o-ort

3-ort

+ 10

95 95

303 257

285 243

605 513

571 485

•15 -11

+ 15 + 11

Ung. ack. vol.

järnvägar

Verkstadsarbetare ... Yrkesarbetare 2 250 Grovarbetare m. fl. 1200

Hela året Första halvåret

Telegrafverket G 000 Linjearbetare

Hela året

234 2

—11

Hela året

40 15

283 4 245i

565' 489 '

—14 —11 4

Första halvåret

—10

—10

Hela året

702 4

+ 20

+ 19

Försvarets fabriksverk — mekanisk industri 450 Yrkesarbetare 200 Grovarbetare m.f 1

Tredje kvartalet

50 Arméns tggverkstäder 1000 Yrkesarbetare 350 Grovarbetare m. f1

Tredje kvartalet

45 25

Centrala flygverkstäder 1100 Yrkesarbetare 400 Grovarbetare m. fl

Tredje kvartalet

65 55

Marinverkstäder 2 000 Yrkesarbetare 800 Grovarbetare m. fl

Tredje kvartalet

85 80

Verkstadsarbetare i Nynäshamn Yrkesarbetare 150 100 Grovarbetare m. fl. Väg- och

vattenbyggnadsverket 10 000 Vägunderhållsarbetare .. Vattenfallsverket 2 200 Byggnadsarbetare

278 234

DO

309 256

257 217

619 512

273 232 341 296

283 260

+ 14 -11

555 468 513 435

+ 15 —11

567 520

1 Tecknet + anger att vederbörande månadsförtjänst överstiger, tecknet — stiger lönen i angiven löneklass. 2 Samtliga ortsgrupper. 3 J ä m f ö r t med ortsgrupp 3. 4 Ortsgrupp 4.

+ 9 + 14 + 10

547 464 681 591

—13

-18 14

15 —13

att den under-

och ortsgrupper. Enär förtjänstuppgifter för år 1951 ännu icke föreligga beträffande de avtalsanställda, ha förtjänstjämförelserna måst baseras på förhållandena 1950, då löneplanslönernas grundbelopp voro förhöjda med 12 %. Arbetarnas månadsförtjänster ha erhållits genom att timförtjänsten multiplicerats med 200, motsvarande det beräknade genomsnittliga antalet erbjudna arbetstimmar per månad. Det bör observeras, dels att övertids-, skift- el. dyl. tillägg icke ingå i de redovisade tim- och månadsförtjänsterna, dels ock att jämförelsen avser det sista året av lönestabiliseringsperioden, då löneplanslönerna kvarstodo helt oförändrade, under det att en viss förtjänstglidning ägde rum på kollektivavtalsområdet. Av ovanstående tabell framgår, att grovarbetare i allmänhet haft en förtjänst motsvarande 10 :e—11 :e löneklasserna, under det att yrkesarbetarnas förtjänster närmast motsvarat 14:e—15 :e löneklasserna. Grov- och diversearbetarna vid verkstäder ha i allmänhet något högre förtjänster än underhållsarbetarna vid t. ex. statens järnvägar och väg- och vattenbyggnadsverket. Byggnadsarbetarna vid vattenfallsstyrelsens kraftverksbyggen slutligen ha förtjänster, som avsevärt överstiga de andra arbetargruppernas —• i ortsgrupp 4 närma de sig lönen i 20 :e löneklassen. Månadslön

år 1950 (grundlön

+ 12 % förhöjning)

i vissa

löneklasser.

Löneklass Ortsgrupp

5 3

466 429

493 454

519 477

543 500

568 522

591 544

616 567

641 589

666 613

693 637

726 668

759 699

R ä t t s v e r k n i n g a r vid a n s t ä l l n i n g e n l i g t l ö n e p l a n o c h e n l i g t kollektivavtal1 Enligt 2 § i kollektivavtalslagen är den som är eller blir medlem av en organisation, som slutit kollektivavtal, bunden av detta avtal förutsatt att h a n icke tidigare är bunden av annat kollektivavtal. Han kan icke genom att u t t r ä d a ur organisationen bliva befriad från sina förpliktelser enligt avtalet, förrän han i vanlig ordning sagt upp sitt enskilda anställningsavtal. Enligt 3 § i samma lag kunna arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av s a m m a kollektivavtal, icke genom separat överenskommelse bestämma, att a n d r a villkor än avtalets skola gälla, såvida överenskommelsen icke kan anses tillåten enligt kollektivavtalet. Arbetare, som vid tiden för tillkomsten av ett kollektivavtal icke tillhör den avtalsslutande organisationen och somi ej heller senare blir medlem av denna, är emellertid icke och blir icke i Detta avsnitt grundar sig delvis på en promemoria, som utarbetats av sekreteraren i 1948 års förhandlingsrättskommitté, hovrättsassessor E. Conradi.

heller bunden av avtalet i annan mån än vad som följer av det enskilda arbetsavtalet. Arbetsgivaren blir dock ofta till följd av bestämmelser i kollektivavtalet förpliktad att tillämpa detta även gentemot oorganiserade arbetare. Statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) blir däremot utan vidare tillämpligt på envar som tillträder en anställning för vilken reglementet är gällande. Reglementet är emellertid, trots att det tillkommit efter formliga förhandlingar, ensidigt utfärdat av arbetsgivareparten och medför i vissa avseenden icke samma bindande förpliktelser för arbetsgivaren som ett kollektivavtal. Även om reglementets innehåll i stort sett överensstämmer med den överenskommelse, som träffats mellan representanter för statsmakterna och för tjänstemännen, kunna tjänstemännens organisationer icke förebara några formella hinder för arbetsgivaren—staten att ensidigt företaga vissa ändringar i reglementet. I 51 § Saar har nämligen uttryckligt föreskrivits, att tjänsteman är skyldig underkasta sig minskning i eller upphörande av vissa i reglementet angivna förmåner. Enligt 4 § kollektivavtalslagen få parter, som äro bundna av ett kollektivavtal, icke under avtalstiden vidtaga stridsåtgärd på grund av tvister om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller lagen, eller för att åstadkomma ändring i avtalet, genomföra bestämmelser avsedda att träda i tillämpning efter det att avtalet utlupit eller bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd. Redan lagens fredsförpliktelse är alltså omfattande. I den mån parterna enas om längre gående fredsförpliktelse, skall denna gälla. Någon motsvarighet till dessa fredsförpliktelser finnes icke i avlöningsreglementet. Det är alltså anställningshavarna obetaget att såsom påtryckningsmedel i tvister begagna sig av vissa fackliga stridsåtgärder, exempelvis blockad mot nyanställningar eller kollektiv uppsägning från den icke-ordinarie personalens sida. Strejk i vanlig mening kan däremot den som är anställd som tjänsteman icke tillgripa. Vissa tjänstemän ha ämbetsansvar, vilket medför att det är straffbart att utan giltigt skäl avhålla sig från tjänsten, och de tjänstemän, som kunna säga upp sig, måste iakttaga viss uppsägningstid. Om en organisation, som är (eller har varit) bunden av ett kollektivavtal, vill låta sina medlemmar vidtaga arbetsnedläggelse, som är tillåten enligt kollektivavtalslagen, har den att iakttaga 7 dagars varseltid, innan stridsåtgärden ifråga vidtages. Någon motsvarighet härtill finnes helt naturligt icke på tjänstemannasidan. Arbetsnedläggelse kan där icke äga rum utan uppsägning, varvid uppsägningstiden motsvarar varseltiden. I detta sammanhang må framhållas, att — såvitt kan bedömas av arbetsdomstolens praxis — en avtalsanställd arbetare normalt anses kvarstå i sin anställning under en kon28

flikt. Om och i vilken mån en arbetare är berättigad att därunder åtnjuta de »sociala förmånerna» är ovisst, dock synes han bibehålla sin pensionsrätt, så länge anställningen kan anses bestå. En löneplansanställd befattningshavare däremot måste sluta sin anställning för att kunna lägga ned arbetet. Vid tvister rörande ett kollektivavtals innehåll eller rätta tillämpning (s. k. rättstvister) kunna parterna eller endera av dem, sedan i avtalet eventuellt befintliga bestämmelser om förhandlingar iakttagits, hänskjuta tvisten till arbetsdomstolen, som är enda och sålunda även högsta instans för avdömande av dylika tvister. (Om avtalet så föreskriver eller parterna äro överens därom, kan tvisten i stället hänskjutas till avgörande av skiljemän, lag om arbetsdomstol 11 §.) Om i något fall avtalsslutande part ej vill väcka talan i viss tvist rörande enskild medlems rätt, äger denna medlem att själv föra talan (lagen om arbetsdomstol 13 §). Gäller tvist parter, som ej äro bundna av kollektivavtal, skall talan anhängiggöras vid allmän domstol. Statsanställda arbetare kunna dessutom petitionsvägen vända sig till överordnad myndighet, i sista hand Kungl. Maj:t, för att söka rättelse i förhållanden, som de anse otillfredsställande. Någon administrativ besvärsrätt i egentlig mening ha de dock icke utom i frågor, som äro reglerade författningsvägen, t. ex. beträffande pension, och vederbörande myndigheter ha i andra fall icke formell skyldighet att upptaga dylik framställning till prövning. Tjänstemännen ha däremot en klar administrativ besvärsrätt. De ha därjämte möjlighet att, oberoende av de administrativa instansernas avgörande, vid allmän domstol anhänggiggöra talan ifråga om tvister rörande avlönings- och pensionsförmåner m. m. Dessa anställningshavare ha alltså i nämnda hänseenden dubbla rättsmedel till sitt förfogande. De ha givetvis också möjlighet att petitionsvägen söka få ändring i förhållanden, som de icke anse vara tillfredsställande. Av den här lämnade redogörelsen framgår, att anställningsvillkoren i allmänhet äro väsentligt olika för de löneplansanställda och de kollektivavtalsanställda. Olikheterna gälla icke endast de rättsverkningar, som bli en följd av den ena eller andra anställningsformen, utan även konstruktionen och storleken av de allmänna förmånerna och den kontanta lönen.

KAPITEL

4 Principiella riktlinjer för gränsdragning mellan anställningsformerna

Frågan om formen för statlig anställning var förhållandevis enkel, så länge verksamheten bedrevs endast inom sådana områden, där staten hade monopol eller där enskild verksamhet av annan orsak icke kunde ifrågakomma. När statsverksamheten sedermera utvidgades till att omfatta även sådana områden, som hade motsvarighet inom det enskilda näringslivet, och staten i vissa fall övertog företag, som startats och drivits i privat regi, föll det sig naturligt, att anställningsförhållandena inom dessa nytillkomna områden anknötos till vad som gällde på den enskilda marknaden. Statliga verk och myndigheter började överlägga med grupper av de anställda beträffande arbetsvillkoren. Detta ledde i sin tur till att kollektivavtal slötos med de anställdas organisationer. Vid sidan av löneplansreglerad tjänstemannaanställning, som med hänsyn till arten av den statliga verksamheten dittills varit den naturliga, började man alltmera tillämpa kollektivavtalsanställning. I allmänhet sökte man dock undvika att använda sistnämnda anställningsform för anställningshavare med ämbetsansvar eller med arbetsuppgifter, som ansågos särskilt känsliga för störningar genom arbetsnedläggelser o. dyl. De ifrågavarande statliga myndigheterna löste emellertid dessa frågor efter i viss mån skilda linjer, och tillämpningen av de olika anställningsformerna blev därför icke enhetlig. I och för sig är detta icke ägnat att förvåna, då några allmänna riktlinjer eller normerande föreskrifter för användningen av den ena eller den andra anställningsformen aldrig meddelats. Följden har — såsom i utredningens direktiv sägs — blivit, att »befattningshavare med ensartade eller likartade arbetsåligganden vunnit anställning i vissa fall såsom tjänstemän och i andra fall åter anställts enligt kollektivavtal». Innan de allmänna principerna för en gränsdragning mellan anställningsformerna upptagas till behandling synes böra med några ord beröras den av försvarets tjänsteförteckningssakkunniga aktualiserade frågan, huruvida olika anställningsformer överhuvudtaget måste eller böra förekomma i statstjänst. Uppenbarligen är detta ett spörsmål av mycket stor räckvidd, som lika mycket berör grundprinciperna för kollektivavtalen som tjänstemännens rättsliga ställning. Vilka åsikter man än må ha om 30

det sakligt berättigade i att tillämpa skilda anställningsformer för de statsanställda, torde det i nuvarande läge icke låta sig göra att slopa vare sig den ena eller den andra anställningsformen eller att skapa en helt ny, enhetlig anställningsform, som skulle kunna ersätta de nu tillämpade. Som också är förutsatt i direktiven har utredningen därför haft att utgå ifrån, att skilda anställningsformer alltjämt skola tillämpas i statens tjänst. Utgående förmåner få ej vara avgörande för valet av anställningsform. I kapitel 3 ha olikheterna i anställnigsvillkor vid löneplans- och kollektivavtalsanställning närmare belysts. Att med ledning av denna redogörelse sluta sig till, huruvida den ena eller den andra gruppen genomsnittligt är tillförsäkrad de förmånligaste villkoren låter sig dock svårligen göra. Endast så mycket torde kunna konstateras, att de allmänna förmånerna utöver lönen, de s. k. sociala förmånerna, på det hela taget äro bättre för de löneplansanställda än för de avtalsanställda. Den möjlighet till ackordsarbete, som i vissa fall förefinnes för en kollektivavtalsanställd arbetare, kan å andra sidan i många fall bereda denne en förtjänst, som ligger högre än avlöningen för en tjänsteman med jämförbara arbetsuppgifter. I en del lägen kunna också vissa av de avtalsanställdas allmänna förmåner vara gynnsammare. Sålunda blir exempelvis en kollektivavtalsanställd arbetare i allmänhet tillförsäkrad pensionsrätt efter 21 månaders anställning (fortlöpande eller sju månader under tre på varandra följande å r ) . Den som är anställd med lön enligt avlöningsreglemente däremot kan, om han innehar extra tjänst eller är arvodestagare, få vänta avsevärt längre tid, innan pensionsberättigad anställning erhålles. Vidare är pensionen för arbetare i anställning, för vilken kräves särskild yrkesutbildning, lika med pensionen i 11 lönegraden, vilket i vissa fall kan innebära, att vederbörande är tillförsäkrad en högre pension än den han skulle få, om han med oförändrade arbetsuppgifter vore anställd enligt löneplan. Med det anförda har utredningen velat påvisa, hur svårt det kan vara att avgöra, huruvida den ena eller den andra anställningsformen kan betraktas såsom den för vederbörande arbetstagare gynnsammaste. Det förhållandet att avlöningsbestämmelserna för tjänstemännen varit bestående under längre tidsperioder, medan avtalsperioderna i allmänhet omfattat endast ett eller ett par år, har visat sig kunna leda till att relativa förskjutningar tid efter annan uppkomma i förmånerna för de olika grupperna. Om den ena anställningsformen sålunda vid en viss tidpunkt betraktas såsom den gynnsammare ur de anställdas synpunkt, är det ingalunda säkert, att läget är detsamma något eller några år senare. F r å n de anställdas sida har på sina håll också kunnat förmärkas en i och för sig naturlig strävan att få den anställningsform, som för tillfället ur olika synpunkter betraktats såsom den gynnsammaste. Uppenbarligen k u n n a emellertid dylika tillfälliga strömningar icke få vara avgörande för 31

anställningsformen. Denna måste grunda sig på faktorer, som äro oberoende av konjunkturmässiga växlingar. De förmåner av skilda slag, som äro förenade med den ena eller den andra anställningsformen, böra sålunda icke i och för sig vara avgörande för valet av anställningsform. Utredningen anser sig böra här något beröra ytterligare en fråga, som aktualiserats under arbetets gång. För avtalsanställd personal tillämpas i allmänhet 48 timmars arbetsvecka och för den löneplansanställda personal, som sysselsattes med administrativt, kameralt eller liknande arbete, är arbetstiden normalt 42 timmar per vecka. För de löneplansanställda befattningshavare, som tjänstgöra i drifttjänst eller som arbetsledare, är arbetstiden i allmänhet 48 timmar eller densamma som för arbetarpersonalen. Det förekommer emellertid på sina håll, att löneplansanställd personal med tjänstgöring exempelvis som arbetsbefäl i statliga industrier, där arbetstiden är 48 timmar, arbetar endast 42 timmar och i vissa fall därutöver kommer i åtnjutande av s. k. sommartid. Förhållandet vållar irritation och är givetvis olämpligt ur arbetssynpunkt. Vid sina överläggningar med representanter för skilda verk har utredningen ofta hört uttalas en förmodan, att ett av skälen till att avtalsanställd personal önskar löneplansanställning är den kortare arbetstid, som man därigenom tror sig kunna ernå, samt omvänt att myndigheternas motstånd mot överföring till löneplansanställning, även där sådan överföring kunde vara sakligt berättigad, i åtskilliga fall grundat sig på den föreställningen, att en ändring i angiven riktning måste ha till följd en avkortning av arbetstiden. Utredningen vill i anledning av vad sålunda framkommit uttala, att frågorna om anställningsform och om arbetstidens längd i princip måste bedömas var för sig och oberoende av varandra. En förändring av anställningsformen utgör alltså i och för sig icke något skäl till ändring av arbetstidens längd. Allmänna utgångspunkter för gränsdragningen. När utredningen nu övergår till att diskutera de allmänna utgångspunkterna för en gränsdragning mellan löneplans- och kollektivavtalsanställning, måste inledningsvis betonas, att det med hänsyn bl. a. till statsverksamhetens mångskiftande beskaffenhet icke är möjligt att uppställa klart avgränsade och allmängiltiga regler för en uppdelning av arbetstagarna på de skilda anställningsformerna. Detta torde ej heller vara nödvändigt för att få till stånd den relativa enhetlighet, som åsyftas i direktiven. Ett klarläggande i stora drag av de riktlinjer, som böra följas vid bestämmandet av anställningsformen, synes vara tillfyllest. Beträffande valet av dylika riktlinjer må till en början framhållas, att en värdering av arbetsuppgifterna ur kvalitativ synpunkt icke kan läggas till grund för uppdelningen. Det kvalitativa momentet synes i själva verket aldrig ha tillmätts avgörande betydelse vid valet av anställningsform inom 32

de områden varom här är fråga och bör enligt utredningens uppfattning icke heller framdeles användas i sådant syfte. Det är icke heller möjligt att göra gränsdragningen med utgångspunkt från en uppdelning av arbetsuppgifterna i å ena sidan teoretiskt (intellektuellt) arbete och å andra sidan praktiskt arbete. Även om man bortser från svårigheten i många fall att avgöra huruvida ett arbete (exempelvis verktygsarbetarens) är att hänföra till ena eller andra gruppen, lära förutsättningar för en sådan gränsdragning icke föreligga redan av den anledningen, att den skulle föranleda väsentliga rubbningar i hävdvunnen fast praxis på många områden. Erinras må, att mycket stora grupper tjänstemän i likhet med flertalet avtalsanställda utföra arbetsuppgifter av övervägande praktisk art. Utredningen har nödgats konstatera, att det överhuvudtaget icke låter sig göra att verkställa en gränsdragning baserad på ett mer eller mindre teoretiskt resonemang. Även om det vore möjligt att på denna väg utfinna vissa principiella riktlinjer, skulle dessa vid konfrontation med de praktiska förhållandena troligen snart visa sin svaghet och leda till alltför djupt gående rubbningar i den bestående ordningen. Den enda framkomliga vägen har synts vara att söka utröna, vilka linjer man hittills följt inom vissa större områden av statsförvaltningen vid uppdelningen av arbetstagarna på de skilda anställningsformerna, samt att i görligaste mån söka renodla dessa och tillämpa dem så konsekvent som möjligt på hela det statliga verksamhetsområdet. Under utredningsarbetets gång har konstaterats, att någon mera fast praxis beträffande lösningen av hithörande spörsmål i allmänhet icke föreligger inom allmänna civilförvaltningen och vissa delar av försvaret. Däremot har relativt stor uppmärksamhet ägnats dessa frågor inom vissa av de större affärsverken. Utredningen måste därför i det följande i väsentliga delar bygga på de inom sistnämnda verk utbildade principerna för lösning av förevarande problem. Även vissa kvantitativa synpunkter ha bidragit till valet av denna metod. Hos de affärsdrivande verken är en mycket stor del av den berörda personalen anställd, och den praxis, som där tillämpats under en lång följd av år, har, så vitt utredningen kunnat bedöma, visat sig i huvudsak vara rationell. Naturligtvis innebär detta utredningens ställningstagande icke, att varje ändring av nu rådande förhållanden vid de stora affärsverken är utesluten. I den mån gränsdragningen mellan de skilda anställningsformerna vid dessa verk icke är enhetlig, måste självfallet en så vitt möjligt gemensam linje sökas. Härvid har eftersträvats en sådan ordning, att erforderlig enhetlighet kan nås, utan att anställningsformen för stora personalgrupper behöver ändras. Enhetlighet i anställningsformerna bör eftersträvas. I direktiven för utredningen har särskilt understrukits, att jämställdhet med avseende på ansvarsställning och arbetsuppgifter bör medföra en enhetlig anställnings33 3

form. Detta har också varit riktpunkten för utredningens arbete. Något annorlunda uttryckt kan det eftersträvade målet sägas vara, att arbetstagare med likartade arbetsuppgifter och/eller inom likartade arbetsområden skola så vill möjligt erhålla samma anställningsform. En strikt och undantagslös tillämpning av denna grundläggande princip har emellertid visat sig kunna leda till att man inom förvaltningsområden, där enhetlig anställningsform nu tillämpas, finge splittra arbetstagarna på skilda anställningsformer. Dylika konsekvenser av den »horisontella» principens tillämpning böra givetvis i möjligaste mån undvikas. Supplementärt bör därför uppställas den regeln, att där inom viss förvaltning eller visst arbetsområde f. n. tillämpas en enhetlig anställningsform, denna icke bör brytas med mindre särskilt vägande skäl kunna anföras härför. Av det anförda framgår, att den i och för sig önskvärda enhetligheten i anställningsformerna för personal med likartade arbetsuppgifter kan komma i konflikt med önskemålet om en enhetlig anställningsform på en och samma arbetsplats. Om man t. ex. inom ett mindre verksamhetsområde har en enhetlig anställningsform men flera olika grupper anställningshavare, som enligt den horisontella principen borde erhålla olika anställningsform, så synes enhetligheten på arbetsplatsen i allmänhet böra gå före enhetligheten mellan grupper med likartat arbete. Undantag härifrån kan dock tänkas, exempelvis då det är fråga om grupper av anställningshavare, vilka förhållandevis lätt kunna avgränsas från den övriga personalen t. ex. med anledning av att de ha olika arbetstidsförläggning. Det kan i sådana fall vara motiverat att frångå regeln om enhetlighet på arbetsplatsen, och i stället låta likheten i arbetsuppgifter vara avgörande för bestämmandet av anställningsform. Från flera håll, där en sakligt icke motiverad blandning av anställningsformer förekommer, har som orsak härtill uppgivits, att lokal myndighet, som begärt inrättande av en ordinarie eller extra ordinarie tjänst men fått avslag på denna framställning, i stället anställt en person enligt kollektivavtal för att utföra de arbetsuppgifter, som eljest skulle ha ankommit på tjänstemannen. Möjligheten att i stället tillsätta en tjänsteman i Cg-lönegrad tillämpas i dylika situationer mera sällan. Grunden härtill är ofta, att för Cg-anställning fordras tillstånd av den centrala förvaltningsmyndigheten, under det att den lokala myndigheten i allmänhet själv kan besluta om anställning av arbetare enligt kollektivavtal. I vissa fall har det med hänsyn till anslagens karaktär icke ansetts möjligt att bereda vederbörande anställningshavare löneplansanställning. Så är förhållandet t. ex. med viss vid de statliga sinnessjukhusen för fastighetsunderhåll anställd personal, vilken avlönas av medel från medicinalstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond. Den nuvarande ordningen, som möjliggör anställning enligt kollektivavtal, där en framställning om en löneplansreglerad tjänst avslagits, är 34

enligt utredningens mening icke i allo tillfredsställande vare sig för staten som arbetsgivare eller för de anställda. De beslutande organen kunna de facto desavoueras av lokala myndigheter. Detta i sin tur leder ofta till att anställningshavare, som enligt tidigare bedömanden från vederbörande myndighets sida borde vara löneplansanställda, i stället erhålla kollektivavtalsanställning, vilket i sin mån medverkat till den nuvarande blandningen av anställningsformerna. För att i här nämnt avseende få till stånd en mera tillfredsställande ordning och för att de förslag, som utredningen framlägger i det följande, skola lättare och snabbare kunna genomföras synes böra övervägas, huruvida icke myndighet, som har rätt att anställa arbetare enligt kollektivavtal, även kunde utrustas med befogenhet att för lämpligt avgränsad tid tillfälligt anställa personal på löneplan i Cg-lönegrad för sådana arbetsuppgifter, som enligt vedertagna normer skola utföras av löneplansanställd personal. Dylikt beslut om Cg-anställning bör kunna gälla, till dess behovet av personalförstärkningen prövats av den centrala förvaltningsmyndighet, som skall taga slutlig ställning till frågan om tjänsten. Ett bifall till framställningen om en tjänst behöver då icke föranleda ändring i anställningsformen för den provisoriskt anställde. Vid avslag å framställningen bör detta den centrala myndighetens beslut icke kunna kringgås eller till sina verkningar neutraliseras genom den anställdes överföring på avtal eller på annat sätt. Vad försvaret beträffar bör med hänsyn till där rådande speciella förhållanden här avsedda befogenheter förbehållas försvarets civilförvaltning. Det problem, som här berörts, sammanhänger delvis med de olika bestämmelser, som gälla för anställning av personal på avlöningsanslag och på sakanslag. Det lärer närmast ankomma på de myndigheter, för vilka frågan har aktualitet, att i samband med remissbehandlingen av utredningens betänkande komma med de förslag till praktiskt ordnande av denna angelägenhet, som må befinnas påkallade. I detta sammanhang må erinras, att med arbetaranställning automatiskt följer pensionsrätt efter viss tids tjänstgöring, medan någon sådan rätt icke är förknippad med extra anställning i vidare mån än att en tidigare förvärvad pensionsrätt enligt arbetarpensionsreglementet bibehålles även efter övergång till sådan anställning. Understundom har med hänsyn härtill en viss obenägenhet förmärkts att använda extraanställning. Ur utredningens synpunkter vore det därför av värde, om ett minimiskydd i pensionshänseende kunde skapas för heltidstjänstgörande befattningshavare, som av anslagstekniska eller andra skäl icke kunna beredas sådan löneplansanställning, med vilken pensionsrätt är förenad. Härvid åsyftas främst extra tjänstemän och sådana arvodestagare vilka icke äro pensionsavgångna eller tillförsäkrade pensionsrätt i särskild ordning. Detta spörsmål synes vara av beskaffenhet att böra övervägas av 1951 års pensions35

kommitté. Utredningen vill emellertid ifrågasätta, om icke i avvaktan på en allsidig omprövning av hithörande frågor arbetarpensionsreglementena kunde göras tillämpliga å dessa grupper, sedan kvalifikationstiden uppnåtts. Genom ett dylikt summariskt pensionsskydd skulle bättre förutsättningar skapas att reglera anställningsformerna mera enhetligt. När i det föregående talats om förefintlig enhetlighet i anställningsformerna på en del arbetsplatser, torde detta kräva en förklaring. Fullständig enhetlighet råder givetvis endast på områden, där all personal är löneplansanställd, men även på andra håll kan enhetlighet i nu förevarande sammanhang sägas vara uppnådd. Om exempelvis vid en verkstad all arbetsledande och administrativ personal är löneplansanställd medan samtliga arbetare äro kollektivavtalsanställda så tillämpas visserligen på tjänstestället i fråga skilda anställningsformer, men inom vardera av de stora huvudgrupperna äro anställningsförhållandena enhetligt ordnade. Givetvis uppkomma svårigheter när regeln om »likartade» arbetsuppgifter och/eller arbetsområden skall tillämpas i praktiken. På skilda arbetsplatser äro arbetsuppgifterna sällan helt kongruenta, och på en och samma arbetsplats skiljer sig den ena anställningshavarens arbete i mer eller mindre väsentliga detaljer från den andres. Vid bedömningen av hithörande förhållanden måste hänsyn uppenbarligen tagas till vad som i stora drag karakteriserar arbetet och icke till vissa delar eller vissa moment. Vad utredningen för sin del velat inlägga i begreppet »likartade arbetsuppgifter» kominer att exemplifieras och belysas i samband med de konkreta förslag, som i det följande framläggas. Principer för gränsdragningen mellan anställningsformerna. Såsom tidigare framhållits, är löneplansanställningen den ursprungliga anställningsformen i statstjänst. Den användes alltjämt för större delen av de statsanställda. Principiellt synes man därför böra utgå ifrån att löneplansanställning i allmänhet bör komma till användning, såvida icke något av de skäl för kollektivavtalsanställning föreligger, som utredningen i det följande anger. Det torde ligga i sakens natur att en uppräkning av de arbetsområden och yrkesgrupper, för vilka kollektivavtalsanställning anses lämplig, icke kan göras fullständig. På grund härav och eftersom det vid tillkomsten av nya arbetsområden även måste tillses, att den eftersträvade enhetligheten icke går förlorad, synes böra övervägas, huruvida icke något redan befintligt statligt organ bör få till uppgift att i tveksamma fall yttra sig ifråga om tillämpningen av de fastställda principerna. Enligt utredningens uppfattning kan ifrågasättas, om icke denna uppgift skulle kunna anförtros statens lönenämnd (i förekommande fall i samråd med statens avtalsnämnd). Vid de överläggningar, som under utredningsarbetet förekommit med representanter för skilda statliga verk och myndigheter, har utredningen 36

kunnat konstatera, att i en del fall, då tvekan rått om den lämpligaste anställningsformen, man ganska genomgående valt tjänstemannaanställning, när det gällt anställningshavare med sådana speciella och viktiga funktioner i samhället, vilkas kontinuerliga upprätthållande under alla förhållanden måste säkerställas. Det synes allmänt ha ansetts, att denna anställningsform innebär större garantier i nyssnämnda hänseende än avtalsanställning. Vad angår bärigheten av denna argumentering må till en början erinras, att vissa statliga arbetsuppgifter fullgöras under ämbetsansvar. Även om det icke är fullt klarlagt, med vilka befattningar eller anställningar sådant ansvar är förenat, torde man dock numera allmänt anse, att ämhetsansvaret icke är bundet vid viss anställningsform. En arbetstagare med ämbetsansvar har icke rättslig möjlighet att genom arbetsnedläggelse förhindra, att vissa nödvändiga arbeten fullgöras. I och för sig utgör dock ämbetsansvaret icke en helt betryggande garanti i nu nämnt avseende utom då fråga är om ordinarie befattningshavare. Icke-ordinarie befattningshavare och i en del speciella lägen kollektivavtalsanställda arbetare torde nämligen genom uppsägning kunna kringgå förbudet mot arbetsnedläggelse såsom påtryckningsmedel i en viss situation, även om verkningarna härav inträda först efter uppsägningstidens utgång. Oavsett om ämbetsansvar föreligger eller icke har emellertid löneplansanställningen på grund av den större trygghet i anställningen, som tillkommer de ordinarie och i stort sett även de extra-ordinarie tjänstemännen, erfarenhetsmässigt visat sig utgöra en tillräcklig garanti för att de samhällsviktiga funktionerna icke skola kunna lamslås i ett konfliktläge. För ordinarie tjänstemän saknas över huvud taget regler för uppsägning från tjänstemannens sida, under det att de icke-ordinarie tjänstemännen regelmässigt ha att iakttaga viss uppsägningstid. Arbetsnedläggelse från den löneplansanställda personalens sida har veterligen hittills icke förekommit, och en sådan åtgärd torde vara mindre sannolik vid löneplansanställning än vid avtalsanställning. I den mån man riskerar en kollektiv uppsägning från icke-ordinarie anställningshavare, torde också de hos myndigheten anställda ordinarie tjänstemännen i allmänhet utgöra en garanti för att åtminstone de viktigaste statliga funktionerna inom vederbörande arbetsområde skola kunna nödtorftigt upprätthållas. På den privata arbetsmarknaden har man delvis haft motsvarande problem. I det s. k. huvudavtalet mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen ha särskilda regler uppdragits angående behandlingen av konflikter, som beröra samhällsviktiga funktioner. Även där har alltså den principen godtagits att nödvändiga samhälleliga funktioner under alla omständigheter skola kunna upprätthållas, ehuru konsekvenserna härav blivit a n d r a än på det statliga arbetsområdet, nämligen en särskild förhandlingsordning för dylika fall. 37

Syftet med denna strävan — att genom tillämpning av löneplansanställning säkerställa de viktigaste statliga funktionerna — torde hittills i stort sett ha uppnåtts, och samhället skulle förmodligen anse sig dåligt betjänt av en ny ordning, som kunde medföra en ändring härvidlag. Givetvis måste dock tillämpningen av löneplansanställning i nyss angivet syfte liksom hittills ske med en viss varsamhet och endast avse att skydda samhället mot sådana störningar, som snabbt skulle leda till att nödvändiga statliga funktioner icke kunna fullgöras. Kollektivavtalsanställning tillämpas för närvarande allmänt inom sådana statliga arbetsområden, där verksamheten bedrives i konkurrens med eller under i stort sett samma betingelser som enskild verksamhet. Exempel härpå äro SJ:s huvudverkstäder, telegrafverkets, fabriksverkets och flygvapnets verkstäder, tygverkstäder, örlogsvarv, tvätt- och reparationsanstalter, anläggningsarbeten och viss biltrafikrörelse. Inom statliga verksamhetsområden av denna karaktär torde det vara av väsentligt intresse för såväl arbetsgivare som arbetstagare, att en sådan anställningsform användes, som ger möjlighet till smidig anpassning efter vad som vid varje tidpunkt gäller inom närmast jämförbara områden av den oftast betydligt större enskilda arbetsmarknaden. Kollektivavtalsanställning tillämpas emellertid även på vissa statliga arbetsområden av annan typ än de ovan åsyftade, främst vid vissa arbeten av underhållskaraktär. Beträffande dessa förekommer i allmänhet icke någon konkurrens i egentlig mening med privata företag, och de ovan anförda skälen för en anpassning av anställningsformen till vad som gäller på den enskilda marknaden kunna därför icke åberopas med samma styrka. Det bör emellertid beaktas, att dessa liksom även de i det föregående omnämnda arbetena i inånga fall äro starkt beroende av sådana faktorer som årstider, konjunkturer, materialtillförsel från den enskilda marknaden och vid försvaret exempelvis övningar, materielomflyttningar m. m. Här bör lämpligen en anställningsform användas, som ger möjlighet att anpassa arbetsstyrkans storlek och sammansättning, allteftersom arbetstillgången varierar. En viktig faktor att taga hänsyn till är även frågan, i vilken utsträckning de olika arbetena lämpligen kunna utföras på ackord. Kollektivavtalen erbjuda för närvarande betydligt större förutsättningar för ackordsarbete än Saar. Visserligen förefinnes en möjlighet att ge löneplansanställd personal i högst 22 lönegraden ackordsarbete. I Saar § 19, mom. 3 stadgas nämligen, att tjänsteman »må för utförande av visst arbete kunna efter därom träffad överenskommelse, i stället för å tjänsten eljest utgående kontanta avlöningsförmåner uppbära ersättning efter ackord eller beting, där så prövas lämpligt för tillgodoseende av statens intressen». Förutsättningarna för en tillämpning av ackord äro emellertid tämligen begränsade. Den faktiska användningen av ackordsarbete för löneplansanställd personal torde också vara av relativt liten omfattning, vilket synes sammanhänga 38

med att löneplanens månadslöner ej väl lämpa sig som bas för ackordsberäkningar. Om avsikten med anordnandet av ackordsarbete bl. a. är att få ut en större arbetsprestation per tidsenhet än vid tidarbete, måste ackorden sättas så, att arbetsförtjänsten påtagligt ökas vid stegrad prestation. Detta skulle emellertid leda till förtjänster, som avsevärt överstege de nuvarande. Skulle å andra sidan den vid ackordsarbete åsyftade förtjänsten endast bli obetydligt högre, kan det befaras att införandet av ackord icke komme att innebära tillräcklig stimulans till ökad produktion. Utredningen har kunnat konstatera, att frågan om ackord åt vissa grupper tjänstemän varit aktuell i olika sammanhang; i flera fall ha också försök med ackord, beting etc. gjorts inom statsförvaltningen. Av skäl som anförts i det föregående har det emellertid varit svårt att finna ett system som båda parter funnit principiellt och praktiskt godtagbart. Detta spörsmål är också enligt utredningens mening så vittomfattande att det, såsom uttalats i proposition 1948: 225 (sid. 85), synes böra utredas särskilt. Såsom framgått av den sålunda lämnade översikten rörande de skilda anställningsformernas användning inom vissa arbetsområden av närmast teknisk-industriell karaktär, grundar sig valet av anställningsform där i allmänhet på övervägande praktiska synpunkter. Där kollektivavtalsanställning valts, synas skälen härför vara övertygande. Någon väsentlig ändring i den praxis, som inom ifrågavarande områden utbildat sig ifråga om användningen av de olika anställningsformerna, finner utredningen därför icke påkallad. Kollektivavtalsanställning bör alltså i princip tillämpas för arbetare i fabriker och verkstäder för ny tillverkning, reparationer och dylikt, anläggningsarbetare, vissa underhållsarbetare samt för arbetare inom sådan verksamhet i övrigt, som har motsvarighet på den enskilda marknaden. Till underhållsarbetare återkommer utredningen nedan. Den ovan skisserade mera principiella avgränsningen kan givetvis i vissa lägen bliva föremål för olika tolkningar, och den täcker icke alla de arbetstagarekategorier, vilkas anställningsförhållanden beröras av utredningen. I det följande (kap. 5) komma därför vissa större förvaltningsområden att genomgås mera i detalj och anställningsformen diskuteras för där förekommande personalgrupper med utgångspunkt från de principiella riktlinjerna. I den mån så anses erforderligt komma även skälen för den förordade anställningsformen att angivas. Vissa genomgående personalgrupper, (exempelvis förrådspersonal, chaufförer och hantverkare), d. v. s. sådana som med tämligen likartade arbetsuppgifter förekomma vid ett flertal verk och inrättningar, ha ansetts böra behandlas för sig och i ett sammanhang (kap. 6). I kapitel 7 slutligen behandlas övriga med uppdraget sammanhängande frågor.

Ovan har uttalats, att kollektivavtalsanställning bör tillämpas för »vissa underhållsarbetare» utan att härvid närmare preciserats, vilka grupper utredningen härvid avsett. Underhållsarbetet tillhör den typ av arbete, där principen om säkerställande av vissa statliga funktioner kan komma i konflikt med utredningens principiella inställning i övrigt. Varje verk eller myndighet har till uppgift att svara för vissa funktioner i samhället. Sa har exempelvis statens järnvägar främst att sörja för person- och godstrafik, telegrafverket att tillse, att telefon- och telegramtrafiken samt radioförbindelserna upprätthållas, vattenfallsverket att ombesörja kraftproduktion och kraftleveranser till storkunder och detaljdistributörer o. s. v. Av de anläggningar och hjälpmedel i övrigt, som dessa verk och myndigheter ha till sitt förfogande, äro en del sådana, att de icke ens temporärt få sättas ur funktion, om driften skall kunna kontinuerligt upprätthållas, respektive full säkerhet för personal och trafikanter tryggas. Andra däremot äro visserligen av betydelse för driften sett på längre sikt, men de kunna utan direkt olägenhet eller fara under en viss begränsad tid få vara ur funktion. Exempel på det första slaget av anläggningar och hjälpmedel äro statens järnvägars driftverkstäder, där lokomotiven efter vissa turer eller viss körsträcka underkastas en allmän översyn med justering av drivmaskineri och apparatur av skilda slag, kontroll och smörjning av lager m. m. Dessa verkstäder måste uppenbarligen betjänas kontinuerligt, om järnvägsdriften skall kunna hållas i gång utan störningar. Motsvarande är förhållandet beträffande fel avhjälp ni ngar å telegrafverkets och vattenfallsverkets stationer, ledningar och abonnentanläggningar. Som exempel på sådan verksamhet, som temporärt kan eftersättas, må nämnas underhållsarbetena vid statens järnvägars huvudverkstäder, visst banunderhåll vid statens järnvägar, vägunderhåll vid väg- och vattenbyggnadsverket samt det långsiktiga underhållet av telegrafverkets och vattenfallsverkets ledningsnät. övervägande skäl tala enligt utredningens mening för att de personalgrupper, som ha att utföra underhållsarbeten, vilka icke ens för kort tid kunna eftersättas utan allvarliga störningar i samhällsmaskineriet, i princip skola vara löneplansanställda. För övrig underhållspersonal bör i allmänhet avtalsanställning tillämpas.

KAPIT EL 5

Anställningsform för personal inom vissa större förvaltningsenheter

Med utgångspunkt från de i kapitel 4 angivna principiella riktlinjerna för gränsdragningen mellan de skilda anställningsformerna behandlas i detta och närmast följande två kapitel frågan om lämpligaste anställningsform inom sådana områden av statstjänsten, där olika anställningsformer förekomma för personal med likartade arbetsuppgifter eller där utredningen eljest funnit anledning upptaga nu tillämpad anställningsform till diskussion. I detta kapitel redovisas resultatet av utredningens genomgång av vissa större statliga verksamhetsområden, i första hand kommunikationsverken, i den ordning de upptagits till behandling inom utredningen, varvid förslag lämnas om lämplig anställningsform för aktuella personalgrupper. I kapitel 6 kommer att i ett sammanhang behandlas vissa vid ett flertal verk befintliga personalgrupper med likartade arbetsuppgifter, främst förrådspersonal, chaufförer, hantverkare, tryckeripersonal samt anställningshavare vid vissa forskningsinstitutioner. Det har icke varit möjligt att utan allt för stor tidsutdräkt i detalj genomgå varje enskilt område, där frågan om gränsdragningen mellan de olika anställningsformerna kan vara aktuell. De ställningstaganden, som utredningen i det följande redovisar, kunna dock tjäna till ledning vid bestämmandet av lämpligaste anställningsform även inom områden, som av utredningen icke i detalj behandlats. I kapitel 7 diskuteras närmare efter vilka principer anställningsformen bör bedömas inom sådana smärre områden. Då utredningen i det följande föreslår överföring av personal från en anställningsform till en annan, sker detta utan att förslag lämnas om tidpunkt för överföringen. Orsakerna härtill äro flera. För inrättande av nya lönegradsplacerade tjänster erfordras sålunda ofta tillstånd från överordnad myndighets sida, i vissa fall kräves beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, överföring från löneplans- till kollektivavtalsanställning kan i allmänhet icke genomföras vid viss i förväg fixerad tidpunkt utan måste förutsättas ske successivt allt eftersom de löneplansanställda avgå från sina befattningar eller kunna överflyttas till arbetsområden, där löneplansanställning är den normala. Utredningen förutsätter dock, att där överföring av personal från en anställningsform till en annan blir av statsmakterna 41

beslutad i anledning av utredningens förslag, vederbörande myndigheter skola vidtaga alla de åtgärder, som må erfordras för ändringens genomförande på kortaste möjliga tid. Statens järnvägar. Vid statens järnvägar har anställningsformen, förutom för vissa genomgående grupper, vilka avhandlas i kapitel 6, diskuterats för viss personal vid huvudverkstäderna, banavdelningen, maskinavdelningen, trafikavdelningen samt biltrafikavdelningen. Vid huvudverkstäderna har huvuddelen av anställningshavarna kollektivavtalsanställning. I fråga om reparatörer vid de stationära elektriska anläggningarna vid dessa verkstäder tillämpas emellertid i allmänhet löneplansanställning, antingen som förste reparatörer eller som reparatörer (i 14 respektive 11 lönegraden). Deras arbetsuppgifter bestå huvudsakligen i att självständigt eller i vissa fall (förste reparatörer) som arbetsledare för underställd personal (oftast kollektivavtalsanställda arbetare) utföra installationer av och reparationer å stationära kraft- och belysningsanläggningar vid huvudverkstäderna. I undantagsfall sysselsättas de även med installationsarbeten i vagnar. Enligt vad som framkommit under utredningen ha motsvarande personalgrupper vid andra statliga verkstäder i allmänhet avtalsanställning. Så är förhållandet t. ex. vid telegrafverkets och fabriksverkets verkstäder samt vid örlogsvarven. I vissa sammanhang ha särskilda kompetenskrav (t. ex. krav på behörighetsbevis) åberopats som skäl för löneplansanställning. Som utredningen i annat sammanhang framhållit bör en bedömning av arbetsuppgifternas kvalitet icke vara avgörande för valet av anställningsform. Det kan dessutom erinras, att det särskilt hos vattenfallsverket och vid örlogsvarven finnas högt kvalificerade elektriker, vilka ha kollektivavtalsanställning. Den ifrågavarande reparatörspersonalen har i allmänhet samma arbetstidsförläggning som verkstadsarbetarna. Befattningshavarna tjänstgöra endast på huvudverkstäderna och ha alltså i arbetet icke kontakt med reparatörerna vid exempelvis maskin- och trafikavdelningarna. På grund av att deras arbete helt är knutet till huvudverkstaden, är det icke heller erforderligt att de kvarbli i tjänst vid en eventuell arbetskonflikt, då arbetet i övrigt är inställt. Nu anförda skäl tala enligt utredningens mening för att här berörd personal bör vara kollektivavtalsanställd. Någon principiell skillnad härvidlag mellan förste reparatörer och reparatörer bör icke göras. I den mån förste reparatörer till övervägande del ha rent arbetsledande funktioner, d. v. s. endast i undantagsfall deltaga i arbetet, bör löneplansanställning bibehållas. I övrigt böra de nu löneplansanställda förste reparatörerna och reparatörerna successivt överföras till kollektivavtalsanställning. 42

Vid banavdelningen finnas ca 10.000 kollektivavtalsanställda banarb e t a r e , av vilka 6—7.000 hittills kunnat beredas arbete året om. Vidare finnas bl. a. ca 2.200 b a n b i t r ä d e n i l O lönegraden (s. k. sträckvakter) samt ca 2.000 b a n v a k t e r i 9 lönegraden. Banvakterna ha arbetsuppgifter, som i vissa hänseenden kunna jämställas med banarbetarnas. De deltaga således i banunderhållsarbetet vid sidan av banarbetarna, oftast dock som lagbasar. Banvakterna rekryteras i stort sett från banarbetarna, en del av dem kunna sedan vinna befordran till banbiträden. Innan befordran till banvakt sker, får vederbörande dels genomgå vissa prov, dels examineras i säkerhetstjänst. Banvakterna få nämligen ibland tjänstgöra som vikarier för banbiträden, som ha sträckbevakning, eller ta befäl över tåg, som skall frakta materiel till underhållsarbeten ute på linjen, ansvara för att erforderliga tillfälliga signaler utsättas m. m. Såsom även framgår av kollektivavtalet för banarbetare förutsattes emellertid också, att härför utbildade arbetare skola kunna användas för sådana arbeten, som kräva kunskaper i säkerhetstjänst. Ett av motiven för den nuvarande uppdelningen av personalen på olika anställningsformer har uppgivits vara, att statens järnvägar velat försäkra sig om att banunderhållsarbetet icke skall kunna helt lamslås vid en eventuell arbetskonflikt. Genom banvakter och banbiträden skulle åtminstone det mest angelägna banunderhållet kunna utföras, och härigenom kunde man räkna med att tryggheten till liv och lem för den resande allmänheten skulle vidmakthållas. Såvitt utredningen kunnat finna, är olikheten i arbetsuppgifter mellan banvakter och banarbetare förhållandevis obetydlig och utgör i och för sig icke tillräckligt motiv för skillnaden i anställningsform. Då en av riktpunkterna för utredningen är, att arbetstagare med likartade arbetsuppgifter böra erhålla samma anställningsform, skulle det således ur principiell synpunkt vara önskvärt, om endast en anställningsform kunde användas för detta slag av arbete. I banunderhållet ingå såväl sådana arbeten, vilka icke ens för kortare tid kunna eftersättas, som även arbeten, vilka utan allt för stor olägenhet kunna tåla ett uppskov. Enligt utredningens allmänna principer borde med hänsyn härtill personalen vid de förstnämnda arbetena vara löneplansanställd och vid de sistnämnda arbetena avtalsanställd. Erinras må, att arbetet vid banunderhållet i tämligen stor omfattning lämpar sig för ackord, varvid även bör beaktas, att ändrade tekniska förutsättningar successivt torde möjliggöra en ökad ackordssättning. Det bör även framhållas, att banunderhållsarbetena i icke obetydlig utsträckning äro beroende av årstider och konjunkturer. Skulle enbart önskvärdheten av att åstadkomma enhetlighet på arbetsplatsen få vara avgörande för utredningens ställningstagande, överväga på förevarande område skälen för avtalsanställning. Med hänsyn till ovan an43

förda förhållanden är emellertid utredningen »nödsakad förorda ett bibehållande av blandade anställningsformer vid banunderhållet. Avvägningen av antalet anställda enligt den ena eller andra anställningsformen måste ankomma på den ansvariga myndigheten. I anslutning till inom utredningen uttalade farhågor må framhållas, att i en situation, då risk för arbetsnedläggelse bland de kollektivavtalsanställda bedömes föreligga, denna myndighetens befogenhet icke får utnyttjas till att överföra en större del av personalen till löneplansanställning än som här avsett syfte tidigare ansetts kunna motivera. Samtidigt bör givetvis tillses, att antalet löneplansanställda icke vid någon tidpunkt fastställes högre, än vad som är erforderligt för att vidmakthålla det oundgängligen nödvändiga banunderhållet. Vid maskinavdelningen tillämpas i allmänhet löneplansanstälining. Kollektivavtal förekomma således endast för arbetare vid SJ:s tvättinrättning i Hagalund (ca 40 arbetare), vid skrotningsplatsen i Vislanda (ca 10 arbetare) samt vid presenningsverkstaden i Malmö (ca 5 arbetare). Dessutom är viss personal vid en del från privata banor övertagna driftverkstäder fortfarande kollektivavtalsanställd. Tvättanstalten drives i konkurrens med motsvarande enskild verksamhet och under likartade förhållanden som denna, varför enligt de av utredningen tidigare angivna principerna kollektivavtalsanställning bör tilllämpas för t v ä t t a r b e t a r n a . För denna anställningsform talar även det förhållandet, att arbetet så gott som uteslutande bedrives på ackord. F. n. finnas ca 30 kvinnliga samt 8 manliga anställningshavare. Av de sistnämnda ha två, vilka tjänstgöra som maskinskötare, löneplansanstälining (lönegrad Ca 10). Utredningen förordar icke någon annan ändring beträffande anställningsformen för tvättarbetare än att de nu löneplansanställda maskinskötarna överföras till avtalsanställning. Icke heller i övrigt har utredningen funnit anledning föreslå någon ändring i de f. n. vid maskinavdelningen tillämpade anställningsformerna. Vid trafikavdelningen förekommer avtalsanställning endast för vissa omlastare samt för plats- och vägvakter. De o m l a s t a r e , som äro kollektivavtalsanställda, sköta omlastning av vagnslastgods från smalspårs- till normalspårsbanor och omvänt. I viss utsträckning användas s. k. överföringsvagnar, men antalet sådana vagnar är begränsat, varför särskilda omlastare torde bli erforderliga även framdeles. Arbetet bedrives i mycket stor utsträckning på ackord. Omlastning av styckegods, såväl mellan linjer med olika spårvidd som å grenstationer i allmänhet, utföres däremot av löneplansanställda, i allmänhet av den personal, som arbetar i godsmagasinen. Vid vissa större omlastningsstationer såsom Hallsberg, Nässjö och Ange finnas särskilda omlastningsmagasin, likaledes med uteslutande löneplansanställd personal. Själva omlastningen skötes där i allmänhet av stationskarlar, medan 44

trafikbiträden tjänstgöra som förmän och som truckförare. Ackord i egentlig mening förekommer icke vid detta arbete. Däremot tillämpas beting i förhallar.devis stor utsträckning. Vid vissa stationer har det emellertid visat sig svårt att permittera personalen under den del av ordinarie arbetstid, som återstår efter betingets fullgörande. Man har då istället utbetalat timlön (månadslön dividerad med 208) för denna överskjutande arbetstid. Enligt utredningens mening är skillnaden i arbetsuppgifter mellan de båda grupperna omlastare obetydlig och kan i och för sig icke tagas till intäkt för användandet av olika anställningsformer. En av de väsentligaste orsakerna till att för styckegodsomlastningen användes löneplansanställd personal har emellertid uppgivits vara, att det är nödvändigt att ha utbildad reservpersonal, som snabbt kan sättas in på olika poster i trafiken vid inträffad sjukdom, hastigt påkommet behov av extratåg, extra växlingstjänst etc. Det har ansetts vara mest rationellt att normalt ha denna reservpersonal sysselsatt med arbetsuppgifter, som utan större våda kunna något eftersättas. Utredningen är för sin del tveksam om den lämpliga anställningsformen för omlastare. Med hänsyn till de anförda skälen för ett bibehållande av den nuvarande ordningen (den rikliga förekomsten av ackordsarbete för de kollektivavtalsanställda), har utredningen emellertid icke nu velat föreslå en överföring till enbart löneplansanstälining. Det förutsattes dock, att järnvägsstyrelsen noggrant följer frågan om den lämpliga anställningsformen för omlastarepersonal samt tillvaratager alla möjligheter att åstadkomma enhetlighet. P l a t s - o c h v ä g v a k t e r n a ha i allmänhet deltidsarbete eller ren passningstjänst. I enlighet med uttalandet i direktiven att utredningsuppdraget huvudsakligen bör avse personalgrupper med heltidstjänstgöring, har utredningen icke haft anledning att diskutera anställningsformen för denna personal. Om emellertid i något fall, där heltidsanställning förekommer, frågan om löneplans- eller kollektivavtalsanställning aktualiseras, anser utredningen att löneplansanstälining bör ifrågakomma. Huvuddelen av personalen i biltrafikrörelsen är anställd enligt kollektivavtal. Detta gäller såväl bussförare och biljettförsäljare som verkstadsoch magasinspersonal. Förmännen äro kontraktsanställda, övrig arbetsledande och administrativ personal är löneplansanställd. Frågan om organisationen av SJ:s biltrafik är f. n. aktuell, och utredningen anser att spörsmålet om där tillämpade anställningsformer icke bör upptagas till slutlig prövning, förrän statsmakterna tagit ställning till föreliggande förslag om att SJ:s biltrafik skall bedrivas i bolagsform (SOU 1949:81). Utredningen har emellertid ansett sig böra diskutera anställningsformerna vid biltrafikavdelningen under den förutsättningen, att verksamheten framdeles kommer att bedrivas i samma former som hittills. 45

Kontraktsanställningen av f ö r m ä n sammanhänger med att vissa grupper förmanspersonal, som i samband med övertagandet av privata busslinjer övergått i SJ:s tjänst, på grund av dem tillförsäkrade förmåner icke lämpligen kunnat inplaceras i en löneplansreglerad tjänst. Av detta skäl tillämpades i vissa fall kontraktsanställning, och denna anställningsform har sedan kommit att bibehållas. Utredningen anser, att dessa förmän böra erhålla löneplansanstälining i den mån de ha uteslutande arbetsledande uppgifter. Om de kunna karakteriseras som arbetande förmän, böra de ha samma anställningsform som dem underställd personal. För ett bibehållande av kollektivavtalsanställningen för c h a u f f ö r e r o c h b i l j e t t f ö r s ä l j a r e tala i huvudsak följande skäl. SJ:s biltrafik drives delvis i konkurrens med och under samma yttre förutsättningar som enskilda biltrafikföretag; enligt de antagna principerna bör i sådana fall avtalsanställning tillämpas. SJ driver biltrafikrörelse bl. a. genom GDG Biltrafik AB och Stockholms Läns Omnibus AB, där all personal är avtalsanställd. För att önskvärt samarbete mellan de olika delarna av järnvägens biltrafikrörelse, t. ex. ett utbyte av personal, skall kunna äga rum, är det avvikt, att personalen har samma anställningsform. Arbetet vid biltrafikrörelsen är på sina håll starkt säsongbetonat med en betydande ansvällning av antalet anställda under sommaren. Anställningsformen bör därför vara sådan, att den underlättar en anpassning av arbetsstyrkan efter trafikens fluktuationer. För avtalsanställning av v e r k s t a d s - o c h g a r a g e a r b e t a r e samt m a g a s i n s - o c h l a s t k a r l a r har åberopats följande. Verkstäderna vid SJ biltrafik äro närmast jämförliga med de privata bilverkstäderna. Jämförelse kan däremot icke göras med t. ex. SJ:s driftverkstäder för översyn av lok. Bilverkstädernas och driftverkstädernas funktion är icke densamma. För reparation av den rullande materielen i själva järnvägstrafiken finns sålunda — som i det föregående närmare utvecklats — också huvudverkstäder, där större översyner göras. Vid dessa verkstäder tillämpas kollektivavtalsanställning. Till detta kommer att SJ:s biltrafik icke för sin drift är beroende av sina verkstäder på samma sätt som tågtrafiken är beroende av driftverkstäderna. För ett överförande av berörd personal till löneplansanstälining ha anförts i huvudsak följande skäl. Chaufförerna ha arbetsuppgifter, som till väsentlig del liknar rälsbussförarnas; skillnaden i fråga om krav på kunskaper i säkerhetsföreskrifter, som anförts mot denna jämförelse, får icke överdrivas. Chaufförerna äro dessutom att anse såsom sådan personal, som är erforderlig för driftens behöriga gång och böra alltså liksom övrig personal i trafiktjänst erhålla löneplansanstälining. Vad gäller verkstads- och garagepersonalen har den också sådan tjänst, som nödvändigtvis måste utföras om driften skall kunna upprätthållas. Intet ackordsarbete förekommer heller på dessa verkstäder. 46

Vid diskussion av de olika skäl, som ha anförts för den ena och den andra anställningsformen, har utredningen funnit, att skälen för avtalsanställning överväga. Biltrafiktjänsten är visserligen ur vissa synpunkter att jämföra med sådan drifttjänst, där löneplansanstälining tillämpas på andra områden, men det förhållandet, att motsvarande personalgrupper på den enskilda arbetsmarknaden äro avtalsanställda, synes i detta sammanhang vara av större betydelse. Utredningen föreslår därför, att kollektivavtalsanställning tillämpas inom SJ:s hela biltrafikrörelse; således för såväl chaufförer och biljettförsäljare som för verkstads- och magasinspersonal. Postverket. Vid postverket har förutom för de genomgående grupperna frågan om anställningsformen diskuterats för personalen vid mekaniska verkstäderna, bil- och garageverkstäderna, frimärkstryckeriet, reparationsverkstäderna för kontorsmaskiner samt vid biltrafikrörelsen. Vid mekaniska verkstaden i Ulvsunda, som sysselsätter ca 120 arbetare, utföres såväl reparationsarbete som nytillverkning. All arbetarpersonal vid verkstaden är f. n. anställd enligt kollektivavtal. Enligt utredningens uppfattning finnes icke anledning att härutinnan föreslå någon ändring. I enlighet med de allmänna principerna böra de här aktuella arbetargrupperna således även i fortsättningen vara avtalsanställda. Verksamheten vid verkstäderna bedrives under förhållanden liknande dem som råda inom enskild verksamhet av motsvarande slag, i vissa fall i konkurrens med sådan verksamhet. Arbetet utföres till största delen på ackord. Vid bilverkstaden i Ulvsunda och garageverkstaden i centralposthuset i Stockholm är all arbetarpersonal avtalsanställd. Där utföras större och mindre renoveringar samt regelbundna revisioner av postverkets olika fordon. Sådan uppdelning av arbetsuppgifterna mellan de båda verkstäderna har gjorts, att bilverkstaden i Ulvsunda svarar för de större fordonen (omnibussar, lastbilar e t c ) , under det att garageverkstaden sköter revisionen av mindre bilar, traktorer och elektriska truckar. Vid båda verkstäderna repareras fordon från såväl Stockholm som landsorten (smärre reparationer å bilar i landsorten utföras dock som regel på platsen). I Göteborg och Malmö finnas mindre reparationsverkstäder; de ha endast kollektivavtalsanställda arbetare. Postverket har dessutom på flera platser garage, där m a n också utför tvättning, smörjning, drivmedelspåfyllning etc. Personalen vid dessa garage är avtalsanställd. Vid garageverkstaden tjänstgöra, förutom den avtalsanställda personalen, fyra löneplansanställda garagevakter, som ansvara för viss materiel, bensin och olja, bilgummi etc. De tjänstgöra enligt turlista, som omfattar hela dygnet. Under nattpassen hjälpa de vid behov till med smärre reparationer. Som föreståndare för ett förråd i anslutning till envar av verkstäderna i Ulvsunda och Göteborg tjänstgör en löneplansanställd förrådsman. 47

I anslutning till garageverkstaden bedrives också postens körutbildning, för vilken en övcrpostiljon har det närmaste ansvaret. Här ifrågavarande verkstäder torde i alla väsentliga hänseenden rara jämförbara med verkstäderna inom statens järnvägars och postverkets biltrafikrörelser, beträffande vilka utredningen förordat avtalsanställning. De ha också en motsvarighet i de privata bilverkstäderna. Av dessa skäl synes avtalsanställning böra tillämpas. För garagevakterna och överpostiljonen för körutbildning föreslås bibehållen löneplansanstälining. De ha visserligen sina arbetsplatser i anslutning till garageverkstaden och skulle därför, enligt de antagna principerna, möjligen anses böra erhålla samma anställningsform som den egentliga verkstadspersonalen. Emellertid äro deras arbetsuppgifter klart avgränsade. För garagevakterna är dessutom arbetstidsförläggningen en annan än för verkstadsarbetarna. Det bör därför enligt utredningens mening icke möta hinder att alltjämt ha denna personal anställd på löneplan. Vid frimärkstryckeriet i centralposthuset förekommer en blandning av olika anställningsformer. Ursprungligen användes där personliga avtal för den direkt produktiva personalen. Så småningom övergick man emellertid till kollektivavtalsanställning, bl. a. också för de kvinnliga anställningsnävarna i kontrollrummet. Av olika anledningar fick senare (1944) den med kontrollarbete sysselsatta personalen anställning som kontorsbiträden. Samtidigt därmed förkortades deras arbetstid från 48 till 42 timmar per vecka. På grund härav ha svårigheter uppstått. Dels har det visat sig att kontrollrummet vid flera tillfällen utgjort en flaskhals i produktionen, dels ha de olika förmånerna (semester, sjuklön etc.) och den olika långa arbetstiden för de skilda personalgrupperna vållat svårigheter och väckt irritation hos den avtalsanställda personalen. Postverket har numera börjat använda även avtalsanställd personal i kontrollrummet, och avsikten är att löneplansanställningen där skall successivt avvecklas. Vid frimärkstryckeriet tillämpas även i övrigt blandade anställningsformer. Sålunda är en tryckare löneplansanställd, under det att två äro avtalsanställda. En del av arbetsuppgifterna i frimärkstryckeriet äro av den art, att de böra kunna ackordsättas. Med hänsyn härtill och då kontrollarbete av liknande slag på andra arbetsplatser mestadels utföres av avtalsanställd personal (t. ex. vid sedeltryckeriet och myntverket samt vid enskilda tryckerier med värdetryck), föreslår utredningen, att kollektivavtalsanställning tillämpas för personalen i frimärkstryckeriet, sålunda även för den som sysselsattes med kontrollarbete. På frimärksklippavdelningen finnas f. n. sex kvinnliga arbetare med personliga avtal. Lönerna ha fastställts med ledning av medelförtjänsten för de avtalsanställda i frimärkstryckeriet. Under hänvisning till vad ovan sagts beträffande personalen i frimärkstryckeriet och för att i möjligaste 48

mån undvika anställningsform med personliga avtal, föreslår utredningen, att jämväl denna personal erhåller kollektivavtalsanställning. Postverket har två skilda verkstäder för reparation av kontorsmaskiner. Den ena hör administrativt till mekaniska verkstaden i Ulvsunda och arbetar uteslutande med de postverkets kontorsmaskiner, som disponeras av postsparbanken och postgirokontoret. Den andra lyder under centralupphandlingen och är serviceverkstad för postverkets övriga maskiner ävensom för samtliga i Stockholm med närmaste omgivning förlagda statliga verks och myndigheters kontorsmaskiner. All arbetarpersonal på dessa verkstäder är kollektivavtalsanställd; endast två verkstadsförmän (i 18 resp. 17 lönegraden) äro löneplansanställda. Nu ifrågavarande två verkstäder drivas under förhållanden liknande dem som råda vid motsvarande verkstäder på den enskilda marknaden och i vissa fall i konkurrens med dessa. Utredningen finner icke anledning föreslå annan anställningsform än den som f. n. tillämpas. För personalen vid postverkets biltrafikrörelse gäller i tillämpliga delar vad som anförts beträffande statens järnvägars biltrafik. Telegrafverket. Vid telegrafverket har, förutom för de genomgående grupperna, anställningsformen diskuterats för viss personal vid distriktens linjeavdelningar, radiostationerna, radiobyråns verkstad, transmissionsavdelningens provrum och verkstad, stationsavdelningens provningsverkstad, bilverkstäderna, smedjan i anslutning till Göteborgsförrådet samt för kabelkontorets verkstad. För nyanläggningsarbeten har telegrafverket i princip avtalsanställd personal. Dessa anställningshavare — l i n j e a r b e t a r e (omkring 6.000) — arbeta i förhållandevis små arbetslag, i allmänhet bestående av högst fyra man. Tidigare bestodo lagen av upp till 16 m a n ; som arbetsledare tjänstgjorde då ofta en reparatör eller, i de största lagen, en linjeförman. Omläggningen till mindre arbetslag påbörjades först under andra världskriget och har sedan genomförts successivt. I samband med denna organisationsändring togs en stor del av de s. k. anläggningsreparatörerna — arbetsledare i de gamla, större linjelagen — i anspråk för planering av arbetena. De som bibehöllos vid lagarbetet fingo i regel fortsatt tjänstgöring som lagbasar. Linjeförmännen tilldelades nya uppgifter. F. n. finnas vid anläggningsarbetena ca 500 ordinarie och e. o. re p ar a t ö r e r (300 i 11 och 200 i 12 lönegraden). Dessa tjänstgöra inom planeringen, i linjelagen (mestadels som lagbasar) eller vid stationsbyggnaderna. I flertalet linjelag fungera linjearbetare som lagbasar. Samtliga lagbasar deltaga i arbetet, oavsett om de äro reparatörer eller linjearbetare. Linjelagens arbete består, enligt från telegrafstyrelsen lämnade uppgifter, n u m e r a till övervägande del (till ca 75 %) i anordnandet av nya abonnentförbindelser, d. v. s. sfolpsättning, tråddragning och inomhusmontage 49 4

m. m. för nytecknade abonnemang samt förekommande flyttningar av befintliga abonnenters telefonanordningar (apparater och ledningar). Flyttningsarbetena äro till sitt praktiska utförande av samma karaktär som nyinstallationer. I linjelagens arbetsuppgifter ingå i övrigt huvudsakligen ic-rdningsställande av nya lands- och riksledningar, s. k. mellanortsförbindelser, samt stolplinjer för dessa, stationsbyggnad, ändring och utökning av stationernas tekniska utrustning samt visst mera långsiktigt underhåll av stolplinjer och ledningsnät (s. k. linjebesiktningar, se nedan). Ett m a r k a n t undantag från principen om kollektivavtalsanställning för personal vid nyanläggningsarbetena gjordes 1942 i och med inrättandet av ett hundratal ordinarie montörstjänster (nuvarande antal ca 260). Till dessa tjänster överfördes — främst i de större och medelstora städerna — vissa äldre kvalificerade linjearbetare, som på grund av sin yrkesspecialisering icke kunde erhålla reparatörsanställning. Det var huvudsakligen fråga om kabelskarvare, apparatuppsättare, stationsarbetare och växelmontörer. Beträffande underhållsarbetet skiljer man inom telegrafverket på löpande underhåll och s. k. linjebesiktning. Med löpande underhåll förstås det dagliga arbetet med tillsyn, felavhjälpning och reparationer av stationer, ledningar och abonnentanläggningar, alltså i stort sett sådant arbete, som nödvändigtvis måste utföras om driften skall kunna upprätthållas kontinuerligt. Med linjebesiktning avses det mera långsiktiga underhållet, d. v. s. den med vissa tidsintervaller återkommande översynen av stolplinjer och blankledningar med åtföljande utbyten av stolpar och tråd, uppsättning av reglar, trådöverflyttning m. m. De intervaller, som normalt skola föreligga mellan två sådana besiktningar, kunna förlängas eller förkortas inom vissa icke allt för snäva gränser utan att driften därför behöver lida något direkt avbräck. Vid en utsträckning av tiden mellan besiktningarna blir konsekvensen närmast den, att arbetet blir så mycket mera omfattande. För driftens behöriga upprätthållande är det icke nödvändigt, att denna del av underhållsarbetet kontinuerligt hålles i gång. För det löpande (dagliga) underhållet användes i princip endast löneplansanställd personal (omkring 1.200 reparatörer), under det att de för anläggningsarbetena organiserade linjelagen, i vilka förutom de avtalsanställda linjearbetarna ingå omkring 175 som lagbasar tjänstgörande reparatörer, såsom ovan nämnts jämväl ha att svara för arbetet med linjebesiktningarna. Den ovan refererade principiella uppdelningen av arbetsuppgifterna utesluter icke, att linjearbetare även tagas i anspråk vid det dagliga underhållet, såsom vikarier (vid semester, sjukdom el. dyl.) eller som förstärkningspersonal. Antalet reparatörer, som kunna disponeras för sådant ändamål, täcker nämligen icke i alla lägen behovet. Det må även i detta sammanhang nämnas, att underhållspersonalen helt rekryteras från linjearbetarna 50

och att tjänstgöringen vid det dagliga underhållet kan sägas ingå såsom ett led i den praktiska utbildningen för reparatörstjänst. När utredningen gått att överväga huruvida och i vad mån vid anläggningsarbetena böra förekomma såväl avtalsanställda linjearbetare som löneplansanställda reparatörer, ha vissa jämförelser kunnat göras med diskussionen om gränsdragningen mellan statens järnvägars banarbetare och arbetande banvakter (sid. 43 ff). Enligt utredningens uppfattning finnes ifråga om de i linjelagen ingående reparatörerna å ena sidan och de såsom lagbasar tjänstgörande linjearbetarna å andra sidan icke någon sådan skillnad i arbetsuppgifter, som kan motivera tillämpningen av skilda anställningsformer. Anläggningsreparatörerna deltaga i arbetet på samma sätt som övriga lagbasar och taga del i lagens ackord. Med utgångspunkt från de ovan i kap. 4 angivna principiella riktlinjerna borde alltså en och samma anställningsform tillämpas för de två nämnda kategorierna, nämligen kollektivavtalsanställning. För användandet av denna anställningsform talar även det förhållandet, att det här i första hand är fråga om sådant nyanläggningsarbete, vars omfattning är beroende av den allmänna konjunkturutvecklingen, den årliga medelstilldelningen, materialtillgången etc. Från telegrafstyrelsens sida har såsom motiv för ett bibehållande vid löneplansanstälining av de i linjelagen ingående reparatörerna anförts i stort sett följande. Vid en eventuell arbetskonflikt måste praktiskt taget allt nyanläggningsarbete liksom ock linjebesiktningarna temporärt nedläggas. Förekommande flyttningar av befintliga abonnemang anser man sig dock böra i möjligaste mån hålla i gång, enär dessa äro att betrakta som ett led i den löpande servicen gentemot verkets fasta kunder. Även vissa andra speciella arbeten, för vilka linjelagen under normala förhållanden regelmässigt anlitas, anser man böra upprätthållas i mån av behov och så långt den tillgängliga arbetskraften förslår. Då de arbetsuppgifter, varom sålunda är fråga enligt styrelsens mening falla helt inom ramen för linjelagens och därmed också de som lagbasar tjänstgörande reparatörernas normala åligganden, har man ansett sig kunna utgå ifrån, att dessa reparatörer i ett konfliktläge skola kunna sysselsättas med arbeten av här antytt slag utan att detta behöver möta några principiella betänkligheter. F ö r utredningen har förelegat stora svårigheter att avgöra, vilken betydelse bör tillmätas de av telegrafstyrelsen framförda skälen för att vid sidan av de kollektivavtalsanställda arbetarna bibehålla ett antal löneplansanställda tjänstemän såsom lagbasar. Utredningen har emellertid vid sina överväganden icke blivit helt övertygad om att de inskränkningar i verksamheten, som vid en konflikt skulle föranledas av att man icke kunde disponera ett förhållandevis ringa antal löneplansanställda lagbasar för den löpande servicen, böra anses som sådana störningar i samhällsmaskineriet, att de med utredningens utgångspunkter kunna motivera ett av51

steg från principen om en enhetlig anställningsform. Härtill kommer, att utredningen måste betrakta det som ovisst, om ifrågavarande befattningshavare vid en konflikt kunna utnyttjas i den utsträckning verksmyndigheten förutsätter, utan att detta kommer att betraktas som en kränkning av den rätt till neutralitet vid arbetskonflikter, som tjänsteman må vara tillförsäkrad (Saar § 10, mom. 1). Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att för här ifrågavarande arbetsuppgifter endast användes avtalsanställd personal. De som lagbasar tjänstgörande reparatörerna böra alltså ersättas av kollektivavtalsanställda arbetare. För anställningshavare vid det löpande underhållet förutsätter utredningen i enlighet med sina allmänna principer, att löneplansanstälining alltjämt skall tillämpas. Mot löneplansanstälining av reparatörer sysselsatta med planering har utredningen icke något att erinra. Vad därefter gäller de år 1942 nytillkomna tjänsterna som montörer (lönegrad Ca 11) må framhållas följande. Enligt motiven vid förslaget om tjänsternas inrättande gällde det att bereda löneplansanstälining åt vissa yrkesskickliga arbetare, som på grund av sin specialisering icke kunnat förvärva den mera allsidiga utbildning, som fordras för erhållande av reparatörstjänst. Såsom ovan framhållits bör arbetsuppgifternas olika kvalitet icke få vara avgörande för valet av anställningsform. Enligt utredningens mening är den naturliga vägen, om man önskar premiera vissa yrkesskickliga arbetare, att detta sker genom att i kollektivavtalet införes bestämmelse om vissa tillägg för dylika arbetare. Enligt uppgifter, som utredningen erhållit, äro f. n. icke alla eller ens flertalet av de anställningshavare, som till huvudsaklig del sysselsättas med här ifrågavarande speciella arbetsuppgifter, anställda som montörer. Dels ha nämligen, som ovan nämnts, befattningarna tillsatts endast i de större och medelstora näten, där specialiseringen är längst driven, dels har telegrafverket i allmänhet krävt cirka 25 års anställning som linjearbetare, innan anställning som montör kunnat ifrågakomma. Det är icke möjligt att exakt ange det totala antalet anställningshavare, som f. n. till huvudsaklig del äro sysselsatta med här omhandlade speciella arbetsuppgifter; det kan emellertid konstateras, att endast en mindre del av dem äro löneplansanställda. Utredningen föreslår, att befattningen montör successivt avvecklas och att de nuvarande montörerna efterhand ersättas med kollektivavtalsanställd personal. Vid radiostationerna tillämpas i allmänhet endast löneplansanstälining. Vid Enköpings, Faluns, Hörby, Motala och Varbergs radio finnas emellertid även ett mindre antal avtalsanställda arbetare. Mestadels är här fråga om sådan personal, som är avsedd för yttre underhållsarbeten (mastar52

betare m. fl.). Det förekommer emellertid även, om ock i liten utsträckning, att avtalsanställd personal användes för tjänstgöring enligt vaktlista som maskinvakter o. dyl. Av »underhållsarbetarna» äro en del endast säsonganställda, medan andra ha arbete hela året. Då de på grund av väderleksförhållandena icke kunna utföra underhållsarbete, söker man bereda dem tjänstgöring som maskinvakter eller liknande. Utredningen anser, att kollektivavtalsanställning icke lämpligen bör förekomma vid dessa relativt små tjänsteställen, där personalen till största delen är löneplansanställd, utan föreslår att den personal, som nu är avtalsanställd, överföres till löneplansanstälining, varvid för de icke helårsanställda givetvis får väljas anställning som extra tjänsteman. Innan fråga blir om att löneplansanställa den nu säsonganställda personalen, bör dock ytterligare undersökas, om icke den mest säsongbetonade delen av underhållsarbetet med fördel kan utföras av entreprenörer. Undantag från förslaget om anställning som extra tjänstemän av icke helårsanställd personal kan möjligen behöva göras för mastarbetare vid Varbergs radio. Antalet sådana arbetare är där så stort, arbetssäsongen så kort och avbrotten i arbetet så ofta förekommande, att löneplansanstälining för denna personal, som f. n. icke har anställning vid radiostationen under mellansäsongerna, skulle medföra vissa besvärligheter. Vid den verkstad, som lyder under telegrafstyrelsens radiobyrå och är förlagd till styrelsens fastighet, sysselsattes endast löneplansanställd personal. Verkstaden utför bl. a. löpande teknisk kontroll, felsökningar och reparationer på de fartygsradioanläggningar samt markradioanläggningar för luftfarten, som verket uthyr och underhåller. En mycket stor del av berörda personal utför arbete utanför verkstaden, bl. a. reparation av anläggningar ombord på fartyg, montagearbeten av skilda slag, provningar och tillsyn m. m. Utredningen ifrågasätter icke någon ändring beträffande anställningsformen för denna verkstadspersonal. Inom styrelsens lokaler finnas ytterligare två verkstäder nämligen transmissionsavdelningens provrum och verkstad samt stationsavdelningens experiment- och provningsverkstad, båda tillhörande tekniska byrån. Dessa verkstäder, som lokalt äro belägna intill varandra, sysselsätta tillsammans ett 90-tal personer, varav de flesta äro löneplansanställda. Återstoden (ca 20 st.) är anställd enligt kollektivavtalet för linjearbetare. Ursprungligen rekryterades personalen vid dessa verkstäder genom att linjearbetare, som ansågos därtill särskilt lämpade, försöksvis överfördes dit. Det var då naturligt att de under en viss övergångstid fortfarande avlönades enligt kollektivavtalet. Numera rekryteras personalen icke denna väg, men trots detta har »linjearbetareanställningen» bibehållits som en form av aspirantanställning. Vid båda verkstäderna utföres finmekaniskt arbete, experiment och provningar. Samarbetet med konstruktionsavdelningarna är mycket intimt. 53

Ofta lösas sålunda vissa detaljfrågor i en konstruktion i nära samarbete mellan konstruktören och vederbörande anställningshavare å verkstaden. Ackord kan icke tillämpas vid dessa arbeten. Utredningen är för sin del tveksam om den lämpliga anställningsformen vid dessa två verkstäder. Med hänsyn till att verkstäderna äro — och måste vara — förlagda inom styrelsens lokaler, där all övrig personal är löneplansanställd, och till det intima samarbete som äger rum mellan anställningshavarna på verkstäderna och på konstruktionsavdelningarna vill utredningen emellertid icke motsätta sig, att personalen i sin helhet vid dessa verkstäder erhåller löneplansanstälining. I den mån styrelsen finner det erforderligt med särskild provtjänstgöring synes anställning i Cf- eller Cg-lönegrad böra ifrågakomma. I Göteborg och Stockholm har telegrafverket bilverkstäder sorterande under huvudförråden å dessa orter. Bilserviceverkstäder finnas bl. a. vid ett flertal linjesektioner. I Göteborg finnes dessutom en smedja med 12 arbetare. Vid bilverkstäderna samt vid smedjan är arbetarpersonalen avtalsanställd, vid linjesektionernas serviceverkstäder i allmänhet löneplansanställd. Telegrafverkets bilverkstäder i Göteborg och Stockholm torde närmast vara att jämföra med de bilverkstäder, som finnas i anslutning till statens järnvägars och postverkets biltrafikrörelser, samt med postens garage- och bilverkstäder. Enligt utredningens mening bör därför kollektivavtalsanställning även i fortsättningen tillämpas vid dem liksom vid smedjan i Göteborg. Vid serviceverkstäderna synes däremot löneplansanställningen böra bibehållas. I Norrköping har telegrafverkets kabelkontor ett centralförråd med verkstad för kontorets lastbilar, traktorer, grävmaskiner och övrig materiel. Under vintern, då anläggningsarbetena ligga praktiskt taget nere, göras här mera noggranna översyner och reparationer på materielen. Arbetsledningen vid verkstaden utövas av en verkmästare och en linjeförman (lönegrad 19 och 16). Vidare finnas 11 avtalsanställda arbetare samt 4 löneplansanställda reparatörer. De avtalsanställda arbetarna ha året om sitt arbete förlagt till verkstaden, medan en var av reparatörerna under den tid kabelarbetena pågå, d. v. s. i allmänhet mer än halva året, reser omkring och utför reparationer på de platser, där de olika specialmaskinerna äro i användning. Mellan arbetssäsongerna tjänstgöra emellertid även reparatörerna på verkstaden. Utredningen har icke funnit anledning föreslå ändring av anställningsformen för vare sig arbetsledarna eller de avtalsanställda arbetarna. Vad angår reparatörerna tala utan tvivel vissa skäl för kollektivavtalsanställning; bl. a. skulle man därigenom uppnå enhetlig anställningsform på arbetsplatsen. Med hänsyn emellertid till att dessa reparatörer endast under 54

en mindre del av året ha sitt arbete förlagt till verkstaden har utredningen icke funnit skäl att beträffande dem föreslå övergång till avtalsanställning. Väg- och vattenbyggnadsverket. Vid väg- och vattenbyggnadsverket har anställningsformen, förutom för de genomgående personalgrupperna, diskuterats för anställningshavare vid färjor och rörliga broar, vid kanalerna, vid depåverkstäderna och garagegårdarna samt vid vägunderhållet. Vid färjor och rörliga broar sysselsättas cirka 350 personer. Samtliga dessa äro anställda enligt kollektivavtal. Det är här fråga om en verksamhet, som icke kan få utsättas för risken att vid en arbetskonflikt bliva lamslagen. I all synnerhet gäller detta färjleder, där fast vägförbindelse icke finnes inom rimligt avstånd, samt broar, som korsa viktiga farleder. Ur dessa synpunkter borde alltså färj- och bropersonalen vara löneplansanställd. Förutsättningarna för denna anställningsform äro emellertid icke överallt tillfinnandes. I de sydligare delarna av landet kan den ifrågavarande personalen mestadels sysselsättas året runt med sina normala arbetsuppgifter, men i de nordliga delarna kan så ske endast en del av året. I Norrland utgör nämligen isbildningen i allmänhet under flera månader ärligen hinder för färj trafiken, och då seglationen i berörda farleder då oftast är inställd, behöva icke heller de rörliga broarna betjänas. Arbetet är sålunda på sina håll av säsongmässig karaktär. Vidare bör beaktas, att tjänsten som färj- eller brovakt mångenstädes icke ger heltidssysselsättning utan närmast har karaktären av passningstjänst. Den personal, vars egentliga arbetsuppgifter icke behöva upprätthållas året om, har hittills i stor utsträckning kunnat beredas arbete vid vägunderhållet under tider, då färjtrafiken varit nedlagd och öppning av broarna icke erfordrats. Ungefär fjärdedelen av de anställda utför året om arbete vid färjor och broar. Ytterligare en fjärdedel har helårsanställning och sysselsattes under icke säsongtid vid vägunderhållsarbetet mot månadslön. Av återstoden — ungefär hälften av samtliga anställda — kan en betydande del beredas arbete vid vägunderhållet under icke säsongtid, men de avlönas då som övriga vägarbetare, d. v. s. med timlön. De ha sålunda icke s a m m a fasthet i anställningen som de månadsavlönade. Den vanligaste arbetstiden för färjpersonal med reguljära turer samt för brovakter vid broar över livligt trafikerade farleder är 56 timmar per vecka. Personalen tjänstgör då i tre skift, varigenom färj stället respektive bron kan betjänas hela dygnet. Vid kanalerna äro underhållsarbetarna avtalsanställda. Vid Södertälje kanalverk ha de anställning året om. Vid övriga kanaler skötas de mera orrafattande underhållsarbetena av personal från verkets hamnbyggnadsavdelning, medan driftpersonalen sköter det löpande underhållet, som vid dessa kanaler är av relativt liten omfattning. Driftpersonalen (kanal- och traifikvakter samt maskinister och reparatörer) är vid de större kanalerna 55

(Södertälje kanal och Falsterbo kanal) löneplansanställd, vid övriga kanaler (t. ex. vid Sotenkanalen, Väddö kanal och Strömma kanal) avtalsanställd. Motiveringen för avtalsanställning av sistnämnda driftpersonal har närmast varit likheten med arbetsförhållandena för personalen vid färjor och broar. Personal, anställd för vakthållning eller i trafiktjänst vid kanaler, färjor och rörliga broar (kanalvakter, färj- och brovakter i egentlig mening) bör enligt utredningens allmänna riktlinjer i princip vara löneplansanställd. Då emellertid, såsom ovan nämnts, tjänstgöringsförhållandena för ifrågavarande anställningshavare äro mycket växlande och en betydande del av dem icke kan året om sysselsättas med sina egentliga arbetsuppgifter, synes ett överförande till tjänstemannaanställning böra ifrågakomma endast om vederbörande anställningshavare i sitt egentliga arbete har heltidsanställning och med fördel kan under mellansäsongerna beredas annan sysselsättning vid verket. En överföring av personalen till löneplansanstälining bör föregås av undersökning av förhållandena på varje särskild arbetsplats. Givetvis får, såsom i det föregående anförts, en överföring till tjänstemannaanställning icke i och för sig föranleda ändring av arbetstiden. Underhållsarbetarna vid kanalerna böra jämväl framdeles vara kollektivavtalsanställda. Depåverkstäderna (i allmänhet finnes en sådan inom varje vägförvaltning) förestås av löneplansanställda verkmästare; i övrigt förekommer endast avtalsanställd personal. Vid garagegårdarna, (en inom varje vägmästareområde), är all i verkstad och garage sysselsatt personal avtalsanställd. Utredningen har icke funnit anledning föreslå någon ändring i fråga om anställningsformen för den personal, som är anställd vid depåverkstäderna eller vid garagegårdarnas verkstäder och garage. Den löneplansanställda verkmästaren har till övervägande delen sådana arbetsuppgifter, att h a n enligt utredningens allmänna principer bör bibehållas vid löneplansanstälining. övrig personal vid depåverkstäderna och anställningshavarna vid garagegårdarna böra enligt de allmänna principerna vara kollektivavtalsanställda. För de vid väg- och vattenbyggnadsverket anställda underhållsarbetarna, vilka f. n. undantagslöst äro avtalsanställda, föreslår utredningen ingen ändring i anställningsformen. De skäl, som föranlett att viss personal vid statens järnvägars banunderhåll (sid. 43 ff) förutsatts även framdeles vara löneplansanställd, göra sig icke på samma sätt gällande vid vägunderhållet. De k u n n a därför enligt utredningens mening icke tagas till intäkt för att införa blandade anställningsformer även på detta arbetsområde. Vattenfallsverket. Vid vattenfallsverket har — förutom för de genomgående grupperna — anställningsformen diskuterats för personal vid vat56

tenfallsstyrelsens reproduktionsanstalt, vid Trollhätte kanalverk samt för vissa reparatörer vid stamlinjebyggnaderna. Vid den till vattenfallsstyrelsen anslutna reproduktionsanstalten finnes såväl löneplans- som avtalsanställd personal. Löneplansanställda äro föreståndaren, föreståndarens biträde, två fotografer, fyra ljuskopister samt en maskinskriverska. Avtalsanställda äro tio ljuskopister; dessa utgöra den enda avtalsanställda personalgruppen inom vattenfallsstyrelsen. För åstadkommande av enhetlighet på arbetsplatsen och med hänsyn till att en del av ljuskopisterna redan äro löneplansanställda föreslår utredningen, att all personal på reproduktionsanstalten anställes på löneplan. Vid Trollhätte kanalverk är förutom teknisk och kameral kontorspersonal all egentlig driftpersonal (kanallotsar, kanalförmän, trafikbiträden m. fl.) löneplansanställd. Personal sysselsatt med underhålls- och reparationsarbeten är kollektivavtalsanställd. Denna uppdelning på de skilda anställningsformerna motsvarar den, som i det föregående förutsatts skola tillämpas vid väg- och vattenbyggnadsverkets kanaler. Utredningen föreslår därför icke någon ändring beträffande personalen vid Trollhätte kanalverk. Vid stamlinjebyggnaderna äro arbetare och arbetande lagförmän avtalsanställda. Den tekniska personalen och arbetsledarna äro löneplansanställda. På löneplan äro vidare anställda fyra reparatörer, vilka fungera som föreståndare för ambulerande reparationsverkstäder, inrymda i för ändamålet särskilt utrustade vagnar. Envar av dessa reparatörer svarar för reparationstjänsten inom ett visst område. De ha även att genom fortlöpande inspektioner hålla sig å jour med reparations- och underhållsläget beträffande fordon och maskiner samt att vid behov av större reparationer eller revisioner, avsedda att utföras på verkets egna eller enskilda, fasta verkstäder, till befälet ingiva förslag härom. I regel följer endast reparatören den flyttbara verkstaden från plats till plats. Arbetsstyrkan är alltså i allmänhet helt ny på varje uppställningsplats. Detta förhållande ställer givetvis särskilda fordringar på reparatörens förmåga att organisera och leda arbetet och gör hans arbetsledande funktioner mera framträdande. Med hänsyn härtill har utredningen intet att invända mot att ifrågavarande reparatörer bibehålles vid löneplansanstälining. Domänverket. Vad domänverket beträffar har anställningsformen förutom för de genomgående personalgrupperna diskuterats för verkets byggnadspersonal, skogsförmän, montörer samt vissa andra, smärre personalgrupper. Viss personal har till uppgift att planlägga och leda nybyggnads- och reparationsarbeten, som utföras i verkets egen regi. Tre skilda anställningsformer förekomma för denna personal. Löneplansanstälining användes i princip för de befattningshavare, som till huvudsaklig del äro sysselsatta 57

med arbetsledning och/eller planläggning av arbeten, uppgöra förslag till förbättringar och nybyggnader m. m. Kollektivavtalsanställning tillämpas för den personal, som visserligen har vissa arbetsledande uppgifter men deltager i arbetet tillsammans med underställd personal. För vissa »mellangrupper» tillämpas personliga kontrakt. Utredningen föreslår, att anställningen med personliga kontrakt successivt avvecklas. Personal, som uteslutande eller till huvudsaklig del är sysselsatt med rent arbetsledande arbetsuppgifter, bör även i fortsättningen vara löneplansanställd. I övrigt bör avtalsanställning tillämpas. Jordbruksinspektörer, vilka samtliga äro löneplansanställda, finnas i Bergslags-distriktet samt i varje över jägmästaredistrikt norr därom. De handha planläggnings- och kontrollarbeten i anslutning till verkets jordbruk och betesanläggningar. Rattarna, vilka oftast tjänstgöra som arbetande förmän, äro kollektivavtalsanställda med undantag för en, som har personligt kontrakt. Utredningen föreslår icke annan ändring i anställningsformen för dessa personalgrupper, än att anställningen med personligt kontrakt bör avskaffas så snart detta lämpligen låter sig göra. Speciellt i Norrland har verket ett stort antal avtalsanställda skogsförmän. Inom de stora bevakningstrakterna i denna landsända kunna kronojägarna icke ensamma medhinna alla de arbetsuppgifter, som normalt åvila dem under avverkningssäsongerna. Vissa skickliga arbetare anställas därför som skogsförmän under denna tid och övertaga då en del av kronojägarnas arbetsledande funktioner. Skogsförmännen beräknas till ca 30 % av sin årliga arbetstid vara sysselsatta med rent arbetsledande uppgifter och i ungefär lika stor omfattning tjänstgöra som arbetande lagbasar, övrig tid tjänstgöra de som arbetare men ha då till övervägande del speciella arbetsuppgifter (apterare, utbytestagare vid stämpling el. dyl.). Under tid, då de helt tjänstgöra som arbetsledare, ha de icke del i arbetslagens ackord. Enligt utredningens mening böra dessa anställningshavare även framgent vara kollektivavtalsanställda. De egentliga arbetsledaruppgi:'terna uppta i genomsnitt blott en tredjedel av den totala årliga arbetstiden och kunna alltså i och för sig icke motivera anställning på löneplan. Vid ett kraftverk i Skinnskatteberg, vilket även svarar för elström försörjningen i kringliggande kommuner, finnes en löneplansanställd f ö r s t e m o n t ö r samt fyra avtalsanställda m o n t ö r e r . Då de sistnämnda ha att svara för var sin mindre kraftstation och därför äro att hänföra till driftpersonal, böra de enligt utredningens mening erhålla löneplansanstälining. Vid domänverket finnas slutligen löneplansanställda vågmästare och grusgropsföreståndare samt avtalsanställda flottläggningsförmän, vigmaskinskötare och gårdskarlar. Utredningen föreslår icke någon ä n d r h g av anställningsformen för dessa personalgrupper. 58

Försvaret. En fråga, som för denna del av statsverksamheten ingående diskuterats inom utredningen, gäller anställningsformen för personal vid de militära förråden. Detta spörsmål har emellertid ansetts böra avhandlas i kapitel 6 i samband med övriga genomgående personalgrupper. För övrig civil personal inom försvarsväsendet har anställningsformen diskuterats för följande grupper av anställningshavare: vid flygvapnet radarmontörer, personal vid radarsektionens laboratorium, flygtekniker, verkstadsarbetare vid flottilj verkstäderna samt viss personal vid centrala flygverkstäderna; vid armén armétekniker samt viss personal vid el- och vattenverk, vid marinen båtbefälhavare och maskinister, m. fl. samt vid krigsmaterielverket vissa kontrollanter och kontrollarbetare. Till centrala flygverkstaden i Arboga är flygvapnets centrala radarverkstad förlagd. Antalet anställda vid radarverkstaden var vid årsskiftet 195051 ca 115, varav 95 avtalsanställda och de övriga löneplansanställda. Enligt föreliggande planer på utbyggnad av verksamheten skola 4 nya regionala radarverkstäder upprättas. Verkstaden i Arboga skall bibehållas och ha karaktären av central verkstad. Från flygvapnets sida har ifrågasatts, om icke en del av den avtalsanställda personalen vid den centrala radarverkstaden lämpligen borde överföras till löneplansanstälining. I första hand gäller detta anställningshavare, som till huvudsaklig del äro sysselsatta med slutbesiktning och trimning av färdiga anläggningar. Arbetet ifråga utföres dels inne på verkstaden, dels av kringresande servicelag vid besök å de platser, där radarstationer finnas installerade. Servicelagen bestå av en löneplansanställd förman och tre avtalsanställda arbetare. Lagen tillbringa enligt uppgift cirka 75 % av sin arbetstid å andra orter än verkstadsorten. Enligt den föreliggande planen för utbyggnad av verksamheten skola vid de regionala verkstäderna vara anställda radartekniker — närmast motsvarande flygteknikerna på flottiljerna — samt radarmontörer. Radarteknikerna skola tjänstgöra ute på divisionerna, medan radarmontörerna skola utgöra stommen av personalen vid de nya regionala verkstäderna. Enligt vad utredningen inhämtat, finnas anläggningar motsvarande flygvapnets radarverkstad inom såväl armén som marinen. Vid armén finnas f. n. radaranläggningar i anslutning till luftvärnet. Reparation av dessa anläggningar respektive montering av nya eller ändring av redan befintliga utföiras mestadels vid signalverkstäderna i Sundbyberg. Bland personalen vid vederbörande förband finnes i allmänhet en armétekniker (löneplansanställd) med radarutbildning, vilken svarar för den kontinuerliga servicen och för smärre felavhjälpningar. Större reparationer, som skola utföras på platssen, skötas av arbetslag från signalverkstäderna. Dessa lag bestå av avtalsainställda arbetare. I n o m marinen finnas radaranläggningar framförallt på örlogsfartygen. För sådan reparation och service, som icke kan utföras av fartygens egen 59

personal, anlitas elektrisk verkstad vid något av örlogsvarven eller vid kustartilleriförband, varvid arbetsuppgifterna ifråga alltså fullgöras av avtalsanställd personal. Med utgångspunkt från utredningens allmänna principer och med hänsyn till motsvarande personals anställningsform inom armén och marinen, kan utredningen icke förorda överföring av nu avtalsanställd radarpersonal till löneplansanstälining. Sysslandet med radarmateriel utgör i och för sig icke tillräckligt skäl för anställning på löneplan. I konsekvens härined anser utredningen vidare, att radarmontörerna vid de planerade regionala radarverkstäderna böra vara avtalsanställda. Däremot har utredningen intet att erinra mot att löneplansanstälining tillämpas för de för divisionerna avsedda radarteknikerna. Vid en direkt under flygförvaltningen sorterande radarsektion finnes ett laboratorium, som sysslar med maskinarbeten av experimentkaraktär. Vid laboratoriet finns, förutom 6—8 ingenjörer, 2—3 kollektivavtalsanställda arbetare. Från flygförvaltningens sida har ifrågasatts, huruvida icke löneplansanstälining borde tillämpas för de sistnämnda. Då det i förevarande fall gäller en väl avgränsad arbetsplats med ett litet antal avtalsanställda och då praktiskt taget all annan personal inom förvaltningen ifråga är löneplansanställd, finner utredningen det lämpligt, att här omhandlade anställningshavare överföras på löneplan. Beträffande flygtekniker vid flottiljerna, vilkas anställningsform ingående diskuterats av 1946 års manskapslöneutredning (SOU 1946:95) och vilka nu äro löneplansanställda, finner utredningen icke anledning föreslå någon ändring. I övrigt får utredningen om denna grupp i tillämpliga delar hänvisa till vad i det följande (sid. 63) säges beträffande armétekniker. Vid den inom utredningen förda diskussionen angående lämpligaste anställningsform för arbetarpersonalen vid flottiljverkstäderna har som argument för löneplansanstälining anförts angelägenheten av att få till stånd en enhetlig anställningsform för all vid flottiljerna anställd personal. Arbetarna ifråga utgjorde praktiskt taget den enda ickelöneplansanställda personalen vid flottiljerna. De hade i stort sett motsvarande arbetsuppgifter som närmast jämförbar löneplansanställd personal, flygteknikerna, och av dem måste krävas skicklighet och erfarenhet inom respektive yrkesgrenar. Arbetet på flottiljverkstäderna vore vidare till sin natur sådant, att det icke lämpligen kunde ackordsättas. Gentemot denna argumentering har anförts, att arbetets kvalitet och svårighetsgrad icke bör vara avgörande för valet av anställningsform. Det förhållandet, att ifrågavarande anställningshavare för närvarande sakna möjlighet att erhålla ackord kunde i och för sig icke anses utgöra tillräckligt skäl för att överföra dem till löneplansanstälining. Inom såväl statlig som privat verkstadsrörelse vore det ingalunda ovanligt, att vissa arbetargrupper, oftast de skickligaste och bäst betalda (verktygsarbetare m, fl.) 60

icke kunna beredas ackordsarbete. En överföring till löneplansanstälining av den omhandlade arbetarpersonalen vid flottiljverkstäderna skulle visserligen skapa enhetlighet på arbetsplatsen, om man betraktar flottiljen som en enda arbetsplats. Flottiljverkstaden utgjorde emellertid inom flottiljen en så pass stor enhet (35—50 arbetare), att den i förevarande sammanhang borde betraktas som en arbetsplats för sig, å vilken utredningens princip om enhetlig anställningsform för personal med likartade arbetsuppgifter i första hand borde tillämpas. Utredningen har vid övervägande av de skäl som anförts för och emot en överföring till löneplansanstälining av här ifrågavarande anställningshavare funnit sig böra förorda, att den nuvarande anställningsformen bibehålles. Beträffande den centrala flygverkstaden i Malmslätt har lämpligaste anställningsformen diskuterats för gruppledare vid vissa avsyningsarbeten, anställningshavare i kompletteringsförråd, monteringskontrollanter, viss personal för besiktning, planering, tidsstudier, m. m. samt viss personal på materiellaboratoriet. Sedan flygplansmotorerna nedmonterats och rengjorts överföras de olika delarna till den s. k. motorkontrollen, där 4 avsyningslag, vart och ett bestående av 3 avsynare och en kontrollant, ta hand om materielen, avsyna de olika delarna och tillse att intet är förslitet eller i övrigt defekt. Från flygvapnets sida har ifrågasatts, huruvida icke inom varje avsyningslag kontrollanten, vilken närmast är att betrakta som »lagbas», borde löneplansanställas. Ännu ett skäl för löneplansanstälining skulle enligt flygförvaltningens mening vara, att kontrollanterna icke kunna få deltaga i avsynarnas ackord. F r å n motorkontrollen går materielen, lastad på en särskild vagn för varje motor, vidare till det s. k. mellanförrådet, vilket förestås av en kollektivavtalsanställd arbetare. Med ledning av vissa vid avsyningen uppgjorda listor på materiel, som skall utbytas eller tillföras vagnen, ombesörjer denne föreståndare att materielen blir fullständig. Enär flera olika motortyper samtidigt förekomma i verkstaden, kräver arbetet ifråga relativt stor materielkännedom. Detta förhållande samt ansvarsställningen ha åberopats som motiv för en överföring av mellanförrådets föreståndare till löneplansanstälining. F r å n mellanförrådet går vagnen med motordelarna till en monteringsavdelning, där motorerna åter hopsättas. Under detta arbete ske kontinuerliga kontroller för att tillse, att allt är riktigt utfört. Kontrollerna utföras av avtalsanställda arbetare. Även dessa ha föreslagits till löneplansanstälining. I n n a n här föreliggande frågor upptagits till bedömning har utredningen sökt skaffa sig kännedom om hur motsvarande kontrollarbeten äro ordnade på privatdrivna verkstäder av liknande karaktär. Besök ha i sådant 61

syfte gjorts hos bl. a. Svenska Äeroplan AB i Linköping samt ABA—SAS verkstäder på Bromma flygfält. Vad beträffar kontrollanterna inom avsyningslagen vid motorkontrollen, så ha dessa onekligen i viss mån ansvaret för avsyningen inom lagen. De ha dock icke sådan självständig arbetsledande ställning, som skulle k u n n a motivera en annan anställningsform för dem än för övriga arbetare. De ha förman, verkmästare och motorkontrollingenjör att vända sig till vid behov. Med hänsyn dels härtill dels till den anställningsform, som motsvarande anställningshavare ha på andra verkstäder, dels slutligen till att den enhetliga anställningsformen på arbetsplatsen icke onödigtvis bör brytas, anser utredningen, att kontrollanterna böra vara kollektivavtalsanställda. Icke heller de skäl, som anförts för överföring till löneplan av föreståndaren i mellanförrådet och av monteringskontrollanterna, ha synts utredningen övertygande, varför kollektivavtalsanställning ur de synpunkter utredningen har att företräda förordas även för dessa anställningshavare. I materielförrådet vid flygverkstaden har verkstadskontrollavdelningen en »station», där en anställningshavare från nämnda avdelning kontrollerar all till förrådet ankommande respektive från förrådet avgående materiel. Kontrollen avser halvfabrikat i stål och lättmetaller, smidda och gjutna ämnen, textilier och gummi, färdiga detaljer och aggregat till flygplan och motorer m. m. Denne anställningshavare har av flygförvaltningen ifrågasatts till löneplansanstälining. Som motiv härför har anförts, att kontrollarbetet medför ett betydande ansvar samt att en icke oväsentlig del av vcderbörandes arbetstid åtgår för utskrivning av rapporter, läsning av utfärdade tekniska anvisningar o. dyl. Utredningen anser, att arbetsuppgifterna för denne anställningshavare icke i mera påfallande grad skilja sig från vad viss annan kollektivavtalsanställd förrådspersonal har att utföra. Nu tillämpad anställningsform synes därför böra bibehållas. Vissa anställningshavare, som vid flygverkstaden utföra arbets- och tidsstudier, uträkna offerter på arbeten eller deltaga i planering av arbetet på verkstaden, äro f. n. kollektivavtalsanställda. Dessa anställningshavare ha enligt utredningens mening arbetsuppgifter av sådant slag, att de — i enlighet med vad flygförvaltningen föreslagit — böra erhålla löneplansanstälining. I samband med uppmontering av flygplan utföras av kontrollavdelningens personal slutbesiktning och avvägning av »egentliga flygplanet» (A-besiktning), slutbesiktning av motorinstallationen (B-besiktning) samt av utrustningen i övrigt (C-besiktning). Härför användes i princip löneplansanställd personal. För närvarande biträda emellertid tre avtalsanställda med dessa uppgifter. Enligt utredningens mening ger arbetet ifråga vederbörande en sådan ställning i förhållande till övrig personal, att löneplansanstälining synes vara den lämpligaste anställningsformen. I likhet 62

med flygförvaltningen vill utredningen därför förorda, att ifrågavarande anställningshavare överföras på löneplan. Vid materiellaboratoriet, vilket arbetar vid sidan av den egentliga verkstaden, är i princip all personal löneplansanställd. Det förekommer emellertid, att avtalsanställda arbetare ha sin tjänstgöring förlagd dit. I den mån dessa endast äro tillfälligt lånade från verkstaden och efter utfört arbete skola återvända dit, bör ändring av anställningsformen icke ske. Däremot synes den avtalsanställda personal, som har kontinuerlig sysselsättning vid laboratoriet, böra beredas löneplansanstälining. Inom armén förekommer blandning av anställningsformerna (förutom för vissa genomgående grupper) främst för viss teknikerpersonal. Sålunda ha armétekniker och tyghantverkare löneplansanstälining, under det att en stor del av övrig personal med liknande arbetsuppgifter är avtalsanställd. Utredningen har i det föregående beträffande flygtekniker uttalat, att den icke funnit anledning föreslå ändring i för dem nu tillämpad löneplansanstälining, vilken beslutats efter förslag av 1946 års manskapslöneutredning (SOU 1946:95). I stort sett föreligga samma skäl för att bibehålla löneplansanstälining för arméteknikerna. Utredningen bortser vid detta ställningstagande icke från de likheter i arbetsuppgifter mellan armétekniker och vissa yrkesarbetare, som utan tvivel förekomma under den tid vederbörande tekniker arbeta på verkstäderna. Med anställning som armétekniker följer emellertid också skyldighet att deltaga i militära övningar av olika slag. I sådana fall möta vissa svårigheter i fråga om arbetstiden och arbetsförhållanden i övrigt, varför avtalsanställningen därvid är mindre lämplig. I krigsorganisationen ingår denna personal i särskilda enheter med uppdrag att svara för reparationstjänst o. dyl. Teknikern är såsom civilmilitär tjänsteman underställd de för krigsmakten gällande särskilda bestämmelserna rörande lydnad, befälsföring m. m. Med hänsyn till dessa speciella förhållanden förordar utredningen, att arméteknikerna bibehållas vid nuvarande anställningsform. Beträffande fastighetsförvaltningen har anställningsformen diskuterats för viss personal vid vatten- och elverken i Karlsborg och Boden samt vid Järvafältets elektriska distributionsnät. I Karlsborg finnas vid vattenverket två avtalsanställda arbetare, varav en är biträde åt maskinisten och en är rörarbetare, samt vid elverket två löneplansanställda montörer och två avtalsanställda hjälpmontörer. I Boden äro vid elverket anställda sju montörer av vilka en är löneplans- och sex avtalsanställda. Av de sistn ä m n d a tjänstgör en som arbetande förman. Denne och ytterligare två av de avtalsanställda montörerna ha i tur med den löneplansanställde jourtjänst vid elverket. Samtliga montörer arbeta tillsammans. Vid vattenverket sysselsättas bl. a. två maskinistbiträden, av vilka en avlönas enligt löneplan, medan den andre är anställd enligt kollektivavtal. Vid fortifika63

tionsbefälhavarstaben i Boden finnas en löneplansanställd montör, arbetsledare, samt fem avtalsanställda reparatörer, med uppgift att sköta underhåll och vård av telefonnätet inom fästningen. Vid Järvafältets elektriska distributionsnät finnas två löneplansanställda montörer samt fyra avtalsanställda elektriker. Utredningen finner nu omhandlade anställningshavare vid vatten- och elverken i Karlsborg och Boden samt vid Järvafältet vara att hänföra till sådan driftpersonal, som är nödvändig för driftens kontinuerliga gång. Med hänsyn härtill och under hänvisning till vad i det föregående sagts rörande anställningsformen för vissa montörer vid domänverket tillhöriga kraftstationer, förordar utredningen att de överföras till löneplansanstälining. Samma anställningsform föreslås för ovannämnda telefonreparatörer i Boden. Beträffande marinen har anställningsformen förutom för de genomgående personalgrupperna diskuterats bl. a. för båtbefälhavare och maskinister samt däcks- och maskinpersonal anställda vid örlogsvarven och kustartilleriförbanden. För framförandet och skötseln av transport- och bogserbåtar, pråmar etc. vid örlogsvarven tjänstgöra såsom befälhavare och maskinister, i förekommande fall även såsom däcksfolk och eldare, såväl militära beställningshavare som civil personal. Därvid tillämpas för den civila personalen olika anställningsformer. I Göteborg och Karlskrona användes sålunda endast löneplansanstälining, i Stockholm däremot avtalsanställning. Vid kustartilleriförsvaren avses militär personal som befälhavare och maskinister etc. Vid vakanser inom underofficers- och underbefälsgraderna samt vid brist på värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 4 få emellertid enligt särskilt medgivande anställas civila ersättare som båtbefälhavare, maskinister samt däcks- och maskinpersonal. För dylik personal liksom för annan civil båtpersonal tillämpas olika anställningsformer. Sålunda äro vissa befälhavare och maskinister löneplansanställda, under det att andra äro avtalsanställda. Vid Stockholms kustartilleriförsvar tillämpas dock avtal endast för besättningspersonal, medan däcks- och maskinbefäl äro löneplansanställda. För innehav av vissa av de här aktuella befattningarna kräves särskild behörighet, skeppar-, styrmans- eller maskinistexamen eller motorskötarebevis. Vissa av fartygen gå i reguljär trafik, varvid även civila passagerare medtagas. Stockholms kustartilleriförsvar sköter sålunda reguljär färj förbindelse mellan vissa platser i Stockholms skärgård. Enligt vad utredningen kunnat finna, ha några enhetliga principer icke följts vid bestämmandet av anställningsformen för den civila personalen. Varken fartygens storlek eller det förhållandet, att formell kompetens fordras för innehav av vissa befattningar, har varit bestämmande för den 64

anställningsform som valts. Utredningen, som under hand diskuterat den nu tillämpade ordningen med representanter för vissa av de berörda förvaltningarna, har därvid konstaterat, att de nuvarande förhållandena med olika anställningsformer för personal med i stort sett likartat arbete och i vissa fall tjänstgörande på samma arbetsplats vållat irritation. Särskilt har påtalats, att de olika bestämmelserna om kompensation för övertid för löneplans- och för avtalsanställd personal medfört olägenheter. Vid bedömandet av anställningsformen för ifrågavarande personal bör enligt utredningens uppfattning avgörande betydelse tillmätas förhållanden;; inom den arbetsplats, som transportmedlet betjänar. Om detta sålunda har att huvudsakligen svara för transporterna för ett varvs räkning, där flertalet äro anställda enligt kollektivavtal, synes det lämpligast att även anställningshavarna å transportmedlet ha samma anställningsform. I dylika fall plägar nämligen båtpersonalen — i den mån den icke tages i anspråk för arbete ombord — medverka vid utförandet av sådana arbeten å varvet, för vilka eljest anlitas avtalsanställd personal. Vid lastning och lossning av fartyget arbetar vidare personalen å detta oftast sida vid sida med avtalsanställda på arbetsplatsen. I övrigt synes det icke vara något att erinra mot att i fall som här avses för fartygets skötsel och drift erforderlig personal beredes löneplansanstälining. Slutligen må endast påpekas, att med utredningens allmänna utgångspunkter olika anställningsformer inom detta område icke böra tillämpas för däcks- och maskinbefäl å ena sidan och övrig personal å den andra. Vid krigsmaterielverket finnes ett antal kontrollanter och kontrollarbetare. När krigsmaterielverket gjort beställning av materiel, som skall nytillverkas, företagas hos tillverkaren vissa fortlöpande kontroller i syfte att på tidigaste möjliga stadium uppdaga eventuella felaktigheter. Kontrollerna utföras av i verkets tjänst mer eller mindre tillfälligt anställda kontrollarbetare, ofta rekryterade på de orter, där tillverkningen äger rum. Kontrollen tillgår så, att kontrollarbetaren tar stickprov eller får in viss kvotdel av produktionen för vägning, mätning m. m. De hos verket anställda kontrollanterna, vilka mestadels äro löneplansanställda ingenjörer med placering vid den centrala förvaltningen, utföra besiktningar å respektive tillverkningsorter, oavsett om å dessa finnas anställda kontrollarbetare eller icke. Utredningen anser, att kontrollarbetarna alltjämt böra vara avtalsanställda. Som framgår av ovanstående är deras anställning vid verket icke av stadigvarande art, och deras arbetsuppgifter äro i stort sett desamma som vissa avsynares. Beträffande kontrollanterna ifrågasattes icke någon ändring av nu tillämpad anställningsform.

KAPITEL

6 Anställningsform för vissa genomgående personalgrupper

Frågan om anställningsformen för en klart avgränsad personalgrupp, nämligen eldar-, reparatörs- och maskinistpersonalen vid statens fasta värme- och därmed jämförliga anläggningar, utbröts på sin tid av given anledning ur sitt sammanhang med övriga liknande spörsmål och upptogs av utredningen till slutlig behandling redan vid sammanträde den 8 september 1950. Resultatet redovisades genom utdrag av protokollet från nämnda sammanträde, vilket överlämnades till vederbörande departement. På grundval av bl. a. utredningens förslag i ämnet beslöts vid 1951 års riksdag viss reglering av anställningsförhållandena för heltidsanställd personal vid de ifrågavarande anläggningarna. Beträffande denna frågas uppkomst och fortsatta handläggning inskränker sig utredningen därför till att hänvisa till riksdagshandlingarna, i vilka även äro återgivna utredningens ställningstaganden. 1 Här nedan skall till behandling upptagas anställningsformen för övriga sådana grupper av anställningshavare (förrådspersonal, chaufförer, hantverkare m. fl.), som med i stort sett likartade arbetsuppgifter om ock med delvis olika benämning förekomma vid ett flertal verk. För erhållande av bättre överblick över arbets- och anställningsförhållandena ha dessa specialgrupper ansetts lämpligen böra upptagas till behandling i ett sammanhang. Förrådspersonal. För personal, som sysselsattes i förråd och magasin med därtill anslutna anläggningar, förekomma såväl löneplansanstälining (förrådsförmän i lönegraderna 14, 12 och 11, förrådsvaktmästare i lönegrad 12 samt förrådsmän och förrådsvakter i lönegrad 9) som avtalsanställning (förrådsförmän och förrådsarbetare). Förrådspersonalen är såväl relativt som absolut störst vid försvaret. Här skall därför först till behandling upptagas personalen vid de militära förråden. FHlitära förråd. Före det senaste världskriget funnos på de militära förbanden icke några civila förrådsarbetare. Erforderlig handräckning och arbetshjälp åt den löneplansanställda personalen i förråden lämnades från i Se bil. 2 till statsverkspropositionen 1951, »För flera h u v u d t i t l a r gemensamma frågor», p u n k t 4 (speciellt sid. 49—50 och 61), statsutskottets utlåtande n r 13 samt r i k s dagens skrivelse nr 44.

de vid förbanden då befintliga s. k. handräckningskompanierna. Under beredskapstiden, då de värnpliktiga icke i samma utsträckning som tidigare kunde tagas i anspråk för handräckning, började civila förrådsarbetare anställas. Det första kollektivavtalet för förrådspersonal vid militära förband ingicks med giltighet från den 1 januari 1943. Frågan om arbetsuppgifternas fördelning på löneplansanställd och avtalsanställd personal har mera ingående behandlats av statens organisationsnämnd i samband med undersökningarna om rationalisering av infanteriregementena. I »Rapport över organisationsundersökningarna vid I 15» uttalas, att förrådsvaktmästare böra tjänstgöra som direkta arbetsledare i förråden under förrådsförvaltaren samt svara för in- och utlämning av materielen. Förrådsmän böra finnas i sådant antal, att i stort sett varje förrådsavdelning med materiel, som kräver särskilt omsorgsfull vård, närmast under förrådsvaktmästaren förestås av en förrådsman, vilken ansvarar för denna vård. När förrådsvaktmästaren icke befinner sig inom avdelningen, bör förrådsmannen överta ansvaret för arbetet där och själv i första hand utföra detsamma. Organisationsnämnden betonar dock i skilda sammanhang, att förrådsmännen måste vara »rörliga», d. v. s. kunna dirigeras till vilken som helst del av förrådet, där behov av arbetshjälp uppkommer. Kravet på rörlighet har av organisationsnämnden angivits vara betingat dels av strävan att åstadkomma en rationell arbetsledning och en effektivering av verksamheten, dels av beredskapsskäl. I den mån arbetsstyrkan kan fritt disponeras och rationellt utnyttjas skapas möjlighet att minska personalbehovet. Genom den varierande tjänstgöringen få de anställda vidgad kännedom om materielen, så att envar kan, såsom vid en mobilisering förutsattes bliva nödvändigt, svara för mer än en materielgrupp. Arbetsuppgifternas skiftande kvalitet och svårighetsgrad ansåges emellertid medföra svårighet att bedöma, till vilken lönegrad de löneplansanställda rätteligen skulle hänföras. Det uppställda kravet på rörlighet syntes förutsätta, att en och samma lönegrad tillämpades för samtliga förrådsmän. I en skrivelse till arméförvaltningens intendenturavdelning den 1 november 1949 uttalar organisationsnämnden i anslutning till det av nämnden framlagda organisationsförslaget för arméns förråd, att »antalet förr å d s m ä n beräknats på sådant sätt, att samtliga kvalificerade arbetsuppgifter i förrådstjänst kunna överföras till dessa». Förrådsförmän och f ö r r å d s v aktmästare. Förrådsförm ä n n e n i 14 lönegraden ha klart arbetsledande funktioner och böra fördenskull bibehållas vid löneplansanstälining. Såväl förrådsförmännen i 12 lönegraden som förrådsvaktmästarna ha i olika sammanhang karakteriserats som »arbetande förmän» (jfr prop. 1946:246, sid. 55). Med utgångsp u n k t från utredningens allmänna riktlinjer skulle därför k u n n a ifrågas ä t t a s , om de icke borde ha samma anställningsform som den personal, 67

för vilken de utöva förmanskap. Med hänsyn till förrådsarbetets speciella karaktär synes det emellertid önskvärt att söka undvika personalbyten alltför ofta i varje fall å förmansposterna. Då löneplansanställningen ur denna synpunkt visat sig äga ett visst företräde, är från utredningens sida icke något att erinra mot att samtlig personal i förmansställning å förråden bibehålies vid löneplansanstälining, oavsett vilken anställningsform som väljes för den underställda personalen. Utredningen vill särskilt understryka, att detta ståndpunktstagande är ett medvetet avsteg från den eljest hävdade principen, att arbetande förmän (lagbasar och jämställda) skola ha samma anställningsform som dem underställd personal. F ö r r å d s m ä n o c h f ö r r å d s a r b e t a r e . Den nuvarande uppdelningen på förrådsmän och förrådsarbetare synes vad beträffar arméns förråd i huvudsak vara grundad på det antagandet, att arbetsuppgifternas kvalitet och anställningshavarnas ansvarsställning skola vara avgörande för valet av anställningsform. Samma tankegång återfinnes i de förslag, som av organisationsnämnden framlagts beträffande de nämnda förråden. Den angivna principen har dock icke konsekvent följts i praktiken, utan förrådsarbetare ha i flera fall fått en ansvarsställning, som motsvarar eller n ä r m a r sig förrådsmännens. Antalet förrådsmän och förrådsarbetare inom försvaret kan i runda tal beräknas utgöra:

inom a r m é n 1 » marinen » flygvapnet

•.

Förrådsmän

Förrådsarbetare

Proportion

880 20 200

2 250 2 600 200

39: 100 3: 100 100: 100

3 050

36:100

Såsom framgår av dessa siffror är anställningsformen vid marinen tämligen enhetlig — med relativt få undantag tillämpas avtalsanställning. Vid flygvapnet är förhållandet det motsatta; om man bortser från materieiförråden vid flottiljverkstäderna, där i princip endast avtalsanställning förekommer, tillämpas vid flottiljerna nästan genomgående löneplansanstälining. Inom armén äro av den ifrågavarande personalen cirka 40 % löneplansanställda och återstoden anställd enligt avtal. Inom samtliga tre försvarsgrenar tillämpas vid centralförråd och förråd i omedelbar anslutning till industriell verksamhet genomgående avtalsanställning. Härutinnan föreslår utredningen icke någon ändring. Enhetligheten på arbetsplatsen synes här böra vara det dominerande önskemålet. l Exklusive verkstadsförråd vid tygverkstäder. Inklusive bl. a. ca 560 »ersättare för ekonomivärnpliktiga», och ca 350 arbetare vid centrala förråd; »normalbehovet» av förrådsarbetare vid arméns truppförband och skolor samt försvarsområdena beräknas budgetåret 1951—52 till ca 1.200. a

Ur samma synpunkt finner utredningen lämpligt, att vid sådana smärre, organisatoriskt fristående arbetsplatser, där tjänstemannaanställning användes för övrig personal, sådan anställning beredes även den eller de arbetare, som sysselsättas i där förekommande förråd. Kvar står då frågan, vilken anställningsform som bör väljas för förrådspersonal vid sådana enheter inom försvaret, där — om man bortser från denna speciella personalgrupp — båda anställningsformerna ändock förekomma. Såsom ovan framhållits har denna fråga ordnats efter skilda linjer vid de olika försvarsgrenarna. Det finnes enligt utredningens mening icke något sakligt fog för att låta dessa principiella olikheter bestå. Under utredningsarbetets gång ha upprepade överläggningar hållits med representanter för de berörda centrala myndigheterna och för organisationsnämnden. Skäl av olika styrka ha därvid framförts för såväl den ena som den andra anställningsformen. För tjänstemannaanställning har åberopats angelägenheten av en fast personalkader, som förhållandevis självständigt kan utföra arbetet i de ofta lokalt utspridda förråden. För denna anställningsform har vidare anförts säkerhetshänsyn, varmed främst åsyftats angelägenheten av att vid arbetskonflikter trygga arbetets behöriga gång. Värdet av den i förråden lagrade materielen vore mycket betydande, och den löpande vården av vissa ömtåliga materielslag måste under alla förhållanden upprätthållas, enär eljest stora förluster kunde uppstå. Ytterligare har anförts, att förrådsmanstjänsterna i viss utsträckning rekryteras från fast anställt manskap, d. v. s. från personalgrupper som redan äro anställda enligt löneplan. För avtalsanställning har anförts, att de nämnda kvalitativa variationerna i arbetet gjort det svårt att vid löneplansanstälining bestämma lönegraden, respektive att inplacera den omhandlade personalen i en enda lönegrad. Avtalen med deras större möjlighet till anpassning av kontantlönen efter växlingarna i arbetet vore ett smidigare instrument för lönesättningen. Sannolikheten av att ackordsarbete, som nu endast undantagsvis förekommer, i större utsträckning komme att införas i förrådsarbetet talade likaledes för avtalsanstäilning. Slutligen har påpekats de återverkningar ett beslut om löneplansanstälining kunde medföra beträffande servicearbetare och ersättare för ekonomivärnpliktiga. Inför utredningen ha marinens och flygvapnets representanter förklarat sig anse skälen för avtalsanställning överväga. Företrädare för armén och statens organisationsnämnd ha uttalat stor tvekan inför tanken att övergå till enbart avtalsanställning; de ha dock icke ansett sig kunna förorda enb a r t tjänstemannaanställning. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för organisationsnämndens förslag beträffande förråden vid förbanden inom armén, har nämnden r ä k n a t med, att såväl löneplansanställda förrådsmän som avtalsanställda arbetare skola förekomma i nämnda förråd. Antalet förrådsmän har be69

räknats så, att samtliga arbetsuppgifter av mera kvalificerad art skola kunna överföras på denna personalgrupp. Härvid har förutsatts, att förrådsmännen, ehuru i allmänhet närmast k n u t n a till viss avdelning eller visst slag av arbete, skola — i likhet med övrig i förrådsarbetet deltagande personal — vara »rörliga», d. v. s. kunna disponeras för vilka som helst arbetsuppgifter inom vederbörande förråd. Med denna fördelning av den ifrågavarande personalen på skilda anställningsformer har man enligt uppgift avsett att tillskapa en någorlunda rikligt tilltagen kår av mera fast anställda, vilka kunna påräknas kvarbliva i förrådstjänsten och förvärva ingående kunnighet och förtrogenhet med de olika slagen av materiel. Härigenom skulle vinnas den fasthet i organisationen, som erfarenheten visat vara välbehövlig. Under förarbetena hade också så gott som samtliga tillfrågade förbandschefer uttalat sig för en dylik uppdelning av personalen vid respektive förråd. Organisationsnämndens förslag, som i princip godkänts av statsmakterna, torde utgå från en viss differentiering av arbetsuppgifter och i viss mån ansvarsställning för å ena sidan förrådsmän och å andra sidan förrådsarbetare. Huvudparten av arbetsuppgifterna torde dock vara gemensamma för de båda kategorierna och av sådan art, att för dem närmast borde anlitas avtalsanställd personal. Utredningen har därför varit betänkt att för åstadkommande av en enhetlig anställningsform förorda en successiv avveckling av förrådsmansbefattningarna och övergång till avtalsanställning. Inför kravet från de berörda myndigheternas sida på en fast personalkader, som kan bilda kärnan i de militära förbandens förråd, och för att underlätta en såsom önskvärd ansedd rekrytering av dessa tjänster med förutvarande fast anställt underbefäl, har utredningen emellertid ansett sig böra frånfalla denna tanke. Utredningen är därför, om ock med en viss tvekan, beredd att acceptera den tillämpning av de olika anställningsformerna inom här ifrågavarande område, som i princip skisserats i organisationsnämndens förslag beträffande arméförbandens förråd. Servicearbetare samt ersättare för ekonomivärnpliktiga förutsättas bliva bibehållna vid avtalsanställning. Av det anförda framgår, att utredningen ansett sig kunna godtaga en blandad anställningsform vid armétruppförbandens förråd. Vad därefter angår motsvarande tjänsteställen vid marinen och flygvapnet synes utfallet av de påbörjade organisationsundersökningarna inom dessa försvarsgrenar få bli avgörande för anställningsformen. I den mån organisationen befinnes kunna uppbyggas efter i huvudsak samma normer, torde en anpassning av anställningsformerna vid dessa förråd efter mönster från armén vara att förorda. I avvaktan på organisationsundersökningarnas fullföljande hör någon mera väsentlig ändring icke ske i nuvarande anställningsförhållanden för förrådspersonal vid marinen och flygvapnet.

Civila förråd. Inom de civila verken förekommer förrådsverksamhet i större omfattning främst vid kommunikationsverken samt väg- och vattenbyggnadsverket. Utmärkande för förrådsrörelsen vid dessa verk är de i allmänhet stora försörjningsområdena, den snabba omsättningen av materielen samt förrådsarbetets därmed sammanhängande karaktär av i huvudsak expeditionsarbete, d. v. s. insortering av mottagen materiel samt effektuering av inkommande rekvisitioner. Härvidlag föreligger en tämligen markerad skillnad gentemot de militära förråden, där arbetet till betydande del består i underhåll och vård av upplagrad materiel (mobiliseringsmateriel och liknande). I statens järnvägars huvudförråd förekommer såväl löneplans- som avtalsanställning. Proportionen är ungefär som 3 : 1 . Den löneplansanställda personalen utgöres främst av förrådsvakter, men i densamma ingå även stationskarlar m. fl., från andra tjänstegrenar överflyttade befattningshavare. I förråden sysselsattes nämligen en del sådan personal, som av någon anledning icke är i stånd att bestrida sina normala tjänsteåligganden. Å vissa befattningar i förråden har med hänsyn till arbetsuppgifternas kvalificerade beskaffenhet ansetts böra placeras trafikbiträden (lönegrad 10). Förrådsarbetarna, vilka avlönas enligt kollektivavtal och i viss omfattning ha ackordsarbete, sysselsättas huvudsakligen med lossning och lastning av gods, transporter samt handräckning av olika slag. Förrådsvaktcrna svara för uppackning inne på förråden, upplagring, egentlig förrådsvård samt utexpediering. Trafikbiträdena (motsvarande) sysselsättas med bl. a. vissa kontrolluppgifter. Vid filialförråden finnes endast löneplansanställd personal, företrädesvis stationskarlar. Vid postverkets persedelförråd finnes ett 10-tal avtalsanställda arbetare. Löneplansanställda äro 1 expeditionsförman och 1 förste postiljon. På centralupphandlingens lager finnas bl. a. 2 postiljoner (biträdande arbetsledare under en expeditionsförman) och 10 avtalsanställda arbetare. I det till postverkets tryckeri anslutna förrådet finnes endast avtalsanställd personal. Vid telegrafverkets huvudförråd och övriga förråd är huvudparten av den egentliga förrådspersonalen avtalsanställd. Även här förekommer, att reparatörer och andra löneplansanställda befattningshavare med tillfällig eller varaktig oförmåga att bestrida sina normala arbetsuppgifter tilldelas förrådstjänstgöring. En del av arbetet är ackordsatt. Förutom de avtalsanställda arbetarna tjänstgöra i förråden ett relativt stort antal förrädsförmän. Dessa svara för var sin sektion av vederbörande förråd och deltaga i allm ä n h e t i det löpande arbetet på sektionen. Fördelningen av arbetsuppgift e r n a på förrådsförmän och förrådsarbetare följer ungefär samma linjer som de vid statens järnvägar tillämpade beträffande förrådsvakter och för71

rådsarbetare. Proportionen mellan löneplans- och avtalsanställd personal är ungefär som 1: 3. Inom väg- och vattenbyggnadsverket har praktiskt taget varje vägförvaltning ett depåförråd. I de flesta vägmästarområdena finnes en garagegird med arbetsförråd, verkstad och garage. Depåförråden förestås av löneplansanställda förrådsmästare, vilka emellertid äro placerade vid vederbörande vägförvaltning; i själva förråden finnas 1 förrådsförman och (vanligen) 2 förrådsarbetare, samtliga avtalsanställda. I vart och ett av garagegårdar.ias arbetsförråd tjänstgör en avtalsanställd förrådsarbetare. Vid vattenfallsverkets huvudförråd samt vid förråden inom de olika kraftverksförvaltningarna tillämpas såväl löneplans- som avtalsanställning. Samma tjänstebenämningar användas som vid statens järnvägar, och arbetsuppgifterna fördelas på ungefär samma sätt. De avtalsanställda förrådsarbetarna ha i relativt stor utsträckning ackordsarbete. Proportionen mellan löneplans- och avtalsanställda är ungefär som 1 : 3. Inom samtliga de verk, för vilka redogörelse här lämnats, är personalen vid sådana förråd, som äro anslutna till verkstäder och liknande, kollektivavtalsanställd. Beträffande övriga vid dessa verk befintliga förråd finnes icke någon utredning motsvarande den, som av organisationsnämnden utförts beträffande försvaret. Frågan om användningen av de skilda anställningsformerna för förrådspersonal vid de ifrågavarande verken har veterligen icke varit föremål för undersökning i ett sammanhang. I »Förslag angående förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid SJ», del I (SOU 1940 :14) uttalas, att förrådsförmännen skola vara »biträden åt vederbörande befäl (förrådsmästare) vid utövandet av den löpande tillsynen över arbetet och expedieringens gång samt vid det kontinuerliga övervakandet att tillgången på olika slag av effekter håller sig inom fastställda maxim i- och minimigränser». Förrådsvakternas arbetsuppgifter angivas huvudsakligen vara »det direkta bestyret med förrådseffekterna såsom deras mottagning, upppackning, upplagring, vård och utexpediering». Förrådsvakterna skola vidare användas »för lossning, lastning samt övriga handräckningsgöromål i den mån de ej utföras av förrådsarbetare». Utredningen har icke kunnat undgå att märka, att där vid nu omhandlade verk skilda anställningsformer förekomma för den egentliga förrådspersonalen, fördelningen på löneplans- och kollektivavtalsanställning skett efter delvis kvalitativa linjer. Å andra sidan kan man spåra även vissa andra och ur utredningens synpunkter mera godtagbara principer vid denna fördelning, nämligen arbetsuppgifternas större eller mindre likhet med dem som åvila löneplans- respektive avtalsanställd personal inom andra arbetsområden vid vederbörande verk. I vissa fall har det enligt myndigheternas uppgift varit nödvändigt att bereda en del av den förrådsarbetande personalen löneplansanstälining för att överhuvudtaget kunna 72

rekrytera befattningarna och att i konkurrens med andra avdelningar av verket kunna få behålla utbildade och dugande arbetskrafter. Omdömet från myndigheternas sida har varit, att nuvarande ordning i stort sett visat sig ändamålsenlig och icke medfört några påtagliga olägenheter. Mot att arbetsledare i egentlig mening samt — i likhet med vad utredningen förordat för försvaret — de arbetande förmännen bibehållas vid, respektive överföras till löneplansanstälining är från utredningens sida icke något att erinra. Likaledes finner utredningen det välbetänkt, att även inom de civila verken tjänstemannaanställning tillämpas för all förrådspersonal vid smärre arbetsplatser, som äro organisatoriskt fristående eller ingå i sådana förvaltningsenheter, där personalen i övrigt genomgående h a r denna anställningsform. Såsom framgår av det föregående har utredningen beträffande försvaret ansett avtalsanställning alltjämt böra tillämpas vid verkstadsförråd, d. v. s. förråd ingående i eller omedelbart anslutna till industriella anläggningar. Samma anställningsform bör enligt utredningens mening tillämpas vid motsvarande civila förråd. Även i fråga om centralförråden vid försvaret har utredningen förordat avtalsanställning. Oaktat de civila förråd, för vilka redogjorts här ovan, icke kunna sägas utgöra direkta motsvarigheter till de nämnda centralförråden, synes dock skillnaden i arbetsuppgifter för vederbörande anställningshavare icke vara så stor, att detta i och för sig kan anses motivera skilda anställningsformer på den militära och den civila sidan. Rent principiellt synes därför övervägande skäl tala för att avtalsanställning tillämpas även vid de civila förråden. En dylik ordning skulle emellertid — enligt vad som uppgivits från vederbörande verk — vara förenad med vissa påvisbara olägenheter. Förråden i fråga ha nämligen som regel till uppgift att betjäna ej blott förekommande nyanläggningsarbeten utan även själva driften och det löpande underhållet, varför vid en eventuell konflikt arbets volymen visserligen minskas men verksamheten ändock torde behöva hållas igång i betydande omfattning. Åtminstone kommunikationsverken lära icke heller framdeles kunna avstå från möjligheten att till förrådstjänst omplacera sådana vid drifttjänsten eller vid det löpande underhållet sysselsatta löneplansanställda befattningshavare, som av olika orsaker icke k u n n a bestrida sina normala göromål. Med hänsyn till det anförda har tvekan yppat sig om lämpligheten av en övergång till enbart avtalsanställning. Även om i princip avtalsanställning i huvudsak bör tillämpas vid dessa förråd, vill utredningen dock icke motsätta sig, att löneplansanstälining i fortsättningen kommer till användning i begränsad omfattning vid sådana förråd, som icke ingå i eller äro omedelbart anslutna till verkstäder eller andra arbetsplatser, där personalen genomgående är avtalsanställd. Vid tillämpning av den sålunda föreslagna ordningen synas förrådsför73

männen vid väg- och vattenbyggnadsverkets depåförråd böra överföras till löneplansanstälining. Vid statens järnvägar torde i större utsträckning än vad nu är fallet för förrådsarbetet kunna anlitas kollektivavtalsanslälld personal. Chaufförer. Med chaufför förstås i det följande anställningshavare, som är avdelad för och huvudsakligen sysselsattes med körning av person- eller lastbil. Fråga är sålunda icke om sådana befattningshavare — exempelvis reparatörer vid telegrafverket — som visserligen i sitt arbete dagligen köra bil, men vilka använda bilen endast som ett hjälpmedel för snabb förflyttning mellan platser, där de utföra sitt egentliga arbete. Icke heller upptagas under denna rubrik förare av lastbilar, bussar och diligenser vid statens järnvägars och postverkets biltrafikrörelser; frågan om denna personals anställningsform har avhandlats i kapitel 5. En undersökning av i vilken omfattning chaufförer i ovan angiven bemärkelse finnas hos olika verk och myndigheter, och hur de äro anställda, har givit följande resultat. Hos ett stort antal statliga myndigheter föreligger behov av särskild personal för bilkörning. Vanligast är, att personbilförare äro löneplansanställda och lastbilförare avtalsanställda. Denna uppdelning är dock ingalunda konsekvent genomförd. För de löneplansanställda chaufförerna tillämpas flera olika lönegrader. I åtskilliga fall sammanhänger detta med att befattningen »chaufför» eller »bilförare» icke finnes upptagen i personalförteckningen för vederbörande verk; man använder då någon av de tjänstebenämningar, som finnas, exempelvis postiljon, ekonomibiträde, reparatör, kontorist o. s. v., med den lönegradsplacering som därav blir en följd. I sådana fall kan icke ur personalförteckningar, personalstater eller matriklar utläsas, i vilken omfattning särskild personal finnes anställd för bilkörning. Systemet att besätta vissa specialbefattningar med tjänstemän, vilkas tjänstetitlar tyda på helt andra arbetsuppgifter än de verkliga, är ingalunda ovanligt inom statsförvaltningen. Förklaringen till att så skett i fråga om chaufförsbefattningar har från vissa håll angivits vara, att myndigheten därigenom fått större möjlighet att utnyttja chaufförerna under perioder, då bilkörning icke förekommer, än om vederbörande formellt vore anställda såsom »bilförare» eller »chaufför». Vid statens järnvägar utföras i allmänhet erforderliga biltransporter inom den egentliga trafiktjänsten antingen av S J : s egen biltrafikrörelse eller av SJ närstående bilbolag. I båda dessa fall användas avtalsanställda arbetare. För utfoisling av gods till adressaterna anlitas dessutom ofta privata entreprenörer. Vid banavdelningen sysselsatta lastbilförare äro avtalsanställda, under det att personbilchaufförerna hos järnvägsstyrelsen och distriktsförvaltningarna äro löneplansanställda. Vid postverket finnas bilförare för transporter av post till och från post74

förande tåg och båtar, mellan postanstalter inbördes samt för brevlådetömning. Denna personal, som har postal utbildning och under mellantider deltager i sorteringsarbete, är genomgående löneplansanställd (postiljoner). Samma anställningsform ha personbilförarna hos styrelsen. Samtliga de chaufförer, som ha sin arbetsplats i anslutning till verkstäderna i Stockholm (verkstadschaufförerna), äro däremot kollektivavtalsanställda. Vid telegrafverket äro chaufförer vid rikskabelarbetena avtalsanställda. Även vid linjcarbctcna äro avtalsanställda arbetare (f. n. ca 200) avdelade som bilförare. Av dessa köra flertalet lastbil, endast några få äro personbilchaufförer. I telegrafstyrelsen och vid distriktsförvaltningarna finnas löneplansanställda personhilförare. Vid väg- och vattenbyggnadsverket äro alla chaufförer, som arbeta vid vägunderhållet, avtalsanställda. Samma anställningsform ha vägförvaltningarnas personbilförare, där garagegård finnes i närheten av vägförvaltningens kansli; i övrigt äro de löneplansanställda och utnyttjas då under ickekörtid som biträdande vaktmästare el. dyl. å kansliet. Vid vattenfallsverket tillämpas för bilförare vid byggnads- och linjearbetena endast avtalsanställning. Vid kraftverksförvaltningarna finnas däremot såväl löneplans- som avtalsanställda bilförare. Löneplansanställda äro främst de personbilförare, som tjänstgöra hos själva förvaltningen. De till förvaltningen knutna lastbilförarna äro kollektivavtalsanställda, med undantag av dels en man i Trollhättan, vilken på sin tid övertogs från kanalbolaget och då hade tjänstemannaanställning, dels vissa lastbilförare vid huvudförrådet i Västerås. På »linjen» tillämpas i övrigt såväl kollektivavtals- som löneplansanstälining. Inom allmänna civilförvaltningen i övrigt äro bilförarna som regel löneplansanställda. Avtalsanställning förekommer endast i undantagsfall. Inom försvaret anlitas för bilkörning i första hand militär personal. Härutöver finnas såväl löneplans- som avtalsanställda chaufförer. Löneplansanstälining tillämpas huvudsakligen vid skolor samt vid vissa staber och centrala förvaltningsmyndigheter; i övrigt äro chaufförerna kollektivavtalsanställda. Såsom torde framgå av denna kortfattade redogörelse finnas chaufförer dels å sådana tjänsteställen, där all personal i övrigt är löneplansanställd, dels vid verkstäder och inom sådana arbetsområden i övrigt, där avtalsanstälUning tillämpas för personal med närmast jämförbara arbetsuppgifter. I flertalet fall är chaufförernas arbetstid helt tagen i anspråk för bilkörning och därmed sammanhängande göromål (fordonets skötsel och vård, för lastbilförare deltagande i lastning och lossning), men på sina håll förekommer, att för bilkörning avdelade anställningshavare ha blandade göromål och u n d e r uppehållen mellan körningarna sysselsättas med bl. a. inomhusarbeten av diverse slag. Att under nu angivna omständigheter tillämpa en och samma anställ75

ningsform för alla chaufförer synes ogörligt. Hänsyn måste uppenbarligen tagas till åtskilliga faktorer; bl. a. bör tillses, att där »enhetlighet på arbetsplatsen» råder, denna icke onödigtvis brytes. Till ledning vid valet av anställningsform torde därför lämpligen kunna uppställas den regeln, att chaufförerna böra givas den anställningsform, som regelmässigt tillämpas för anställningshavare vid det tjänsteställe eller i den verksamhet, som de betjäna. Hantverkare för fastighetsunderhåll. Hantverkare för fastighetsunderhåll finnas hos ett flertal statliga myndigheter och båda anställningsformerna förekomma. Vid statens järnvägar utföres underhållsarbete på byggnader huvudsakligen av kollektivavtalsanställda banarbetare. I undantagsfall förekommer att löneplansanställd personal (reparatörer, banförmän eller banvakter) deltager i dylika arbeten och då i allmänhet som arbetande förmän. Vid postverket skötes fastighetsunderhållet helt av avtalsanställd personal. Postverket har emellertid icke någon arbetskraft stadigvarande anställd för dylika uppgifter utan anlitar för ändamålet tillfällig personal. Telegrafverket utför i allmänhet icke underhållsarbete å byggnader med egen personal utan anlitar som regel entreprenör. När i undantagsfall dylikt arbete utföres i verkets egen regi, användes härför praktiskt taget uteslutande avtalsanställda arbetare. Vid vattenfallsverket skötes förekommande underhållsarbeten i verkets egen regi huvudsakligen av avtalsanställd arbetskraft. Det förekommer dock, att löneplansanställd personal anlitas för speciella arbetsuppgifter. Inom försvaret är den personal, som huvudsakligen sysslar med kasernunderhåll, avtalsanställd. Samma anställningsform tillämpas vid de byggnadsavdelningar, som finnas vid vissa större arbetsplatser, t. ex. örlogsvarven. Vid sinnessjukhusen anlitas för byggnads- och underhållsarbeten såväl löneplans- som kollektivavtalsanställda. Proportionen mellan dessa kategorier är ungefär som 3:2. Löneplansanstälining tillämpas för personal, som är anställd på avlöningsanslag; denna personal beräknas under alla förhållanden kunna sysselsättas året om med underhåll och reparationer. Även för en del av den avtalsanställda personalen är emellertid anställningen fortlöpande. Anställning på löneplan har ansetts icke böra ifrågakomma för dessa senare, enär de avlönas från sakanslag (fastighetsfonden). En bidragande orsak till att löneplan valts för hantverkare, vilkas arbete i åtskilliga delar lämpar sig för ackord, är att de vid sidan av sina egentliga arbetsuppgifter ofta tjänstgöra som instruktörer och vakter för de i arbetet deltagande patienterna. Vid utredningens besök å vissa sinnessjukhus har från sjukhusledningens sida uttalats, att många skäl talade för att ha tjänstemannaanställd personal för de ifrågavarande kombinerade arbets76

uppgifterna. Samtidigt har emellertid framhållits, att vissa besvärliga problem uppkomma som en följd av att skilda anställningsformer användas för personal med i stort sett likartat arbete. De intendenter, med vilka utredningen under hand diskuterat dessa frågor, ha ansett det svårt atl med nuvarande ojämna arbetstillgång bereda all personal kontinuerlig sysselsättning och därmed skapa förutsättningar för ett överförande på löneplan av de nu avtalsanställda hantverkarna. Utredningen anser, att arbetare anställda för fastighetsunderhåll i princip böra vara avtalsanställda. Vad beträffar sinnessjukhus, fångvårdsanstalter och andra vårdinrättningar, där här ifrågavarande personal vid sidan av sina egentliga arbetsuppgifter h a r att öva tillsyn över och arbetsledning för interner, finner utredningen dock lämpligt, att löneplansanstälining användes för anställningshavare med dylika kombinerade uppgifter. Enligt utredningens mening böra de, som ej kunna anställas såsom extra-ordinarie tjänstemän, i möjligaste mån beredas extraanställning. Det synes vidare böra övervägas, huruvida icke vissa tillfälliga eller periodiskt återkommande större arbeten med fördel skulle kunna utlämnas på entreprenad i syfte att göra arbetstillgången jämnare för sjukhusens egna anställningshavare. Såsom framgår av det sagda förutsätter utredningen, att anställningsformen icke göres beroende av arten av det anslag, från vilket vederbörande personal avlönas. Portvakter, nattvakter m. fl. Portvakter finnas vid ett flertal statliga verk och inrättningar. Där bevakning nattetid av ämbetslokaler, verkstäder, förråd o. dyl. är anordnad, ombesörjes denna ofta av privata entreprenörer, men på sina håll äro för ändamålet anställda särskilda nattvakter. För personal med här ifrågavarande arbetsuppgifter tillämpas icke någon enhetlig anställningsform. Vid fabriker, verkstäder och andra industriellt betonade arbetsplatser är avtalsanställning vanligast, medan vid övriga tjänsteställen löneplansanstälining i regel användes. Särskilt vad beträffar portvakterna äro arbetsuppgifterna, trots den likalydande tjänstebenämningen, i hög grad varierande. Passningen i porten ger i många fall icke full sysselsättning, och vederbörande h a r då tilldelats fyllnadsarbeten av skilda slag, såsom enklare kontorsarbete, städning och yttre renhållning samt — vid verkstäder och liknande — vissa arbeten, som kunna utföras mot s. k. styckackord. Anställningsformen synes i åtskilliga fall ha påverkats av arten och omfattningen av förekommande dylikt fyllnadsarbete. De arbetsuppgifter, som normalt äro förenade med en portvaktssyssla, lämpa sig i allmänhet väl för partiellt arbetsföra eller s. k. handikappad arbetskraft. Särskilt inom kommunikationsverken samt vid vissa industriella anläggningar torde för dylikt arbete ofta anlitas anställningshavare, 77

som på grund av kroppsskada eller sjuklighet måst beredas ett mindre ansträngande arbete. Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner utredningen det icke möjligt att för portvakterna rekommendera en enhetlig anställningsform. Normalt synes emellertid anställningsformen böra vara densamma som eljest tillämpas på respektive arbetsplatser. Där de egentliga portvaktsgöromålen befunnits med fördel kunna förenas med andra arbetsuppgifter, bör anställningsformen bestämmas med utgångspunkt från vad som i huvudsak karakteriserar arbetet. I den mån anställningshavare med nedsatt arbetsförmåga temporärt eller mera stadigvarande överföras till här avsett arbete, bör detta kunna ske utan att vederbörande anställningshavare för den skull behöver byta anställningsform. Nattvakterna ha till huvudsaklig uppgift att övervaka, att obehöriga icke uppehålla sig inom bevakningsområdet under tid, då arbete där ej pågår samt att såvitt möjligt förhindra att brand eller annan skadegörelse uppkommer. I allmänhet torde nattvakterna icke utföra annat än rena bevakningsuppgifter. I den mån särskilda nattvakter äro anställda, böra de enligt utredningens mening vara löneplansanställda. Den ovan för nattvakter föreslagna anställningsformen förutsattes i förekommande fall skola tillämpas även för annan heltidsanställd personal, som uteslutande eller till huvudsaklig del är avsedd för bevakningsuppgifter. Tryckeripersonal. Flera statliga verk och myndigheter ha egna tryckerier, varifrån de helt eller delvis tillgodose sitt behov av trycksaker. Ett av de affärsdrivande verken, nämligen ståtens reproduktionsanstalt, har till uppgift att åt »staten och dess organ» utföra olika sorters tryck. Vid anstalten finnas omkring 150 anställda. Arbetsledning och kontorspersonal inneha löneplansanstälining, medan återstoden av personalen är anställd enligt kollektivavtal. Statens järnvägar och postverket ha var sitt tryckeri med bokbinderi (ca 55 respektive 135 anställda), där all personal i den egentliga driften är avtalsanställd. Inom andra förvaltningsområden, främst inom försvaret, finnas smärre tryckerier med endast ett fåtal anställda. Sålunda har flygförvaltningens tryckeri samt försvarets civilförvaltnings tryckeri och bokbinderi vardera 10 anställda. Vid det förstnämnda är all personal löneplansanställd, vid det sistnämnda däremot är personalen vid bokbinderiet löneplansanställd men tryckeripersonalen (inklusive förmannen) avtalsanställd. Arméförvaltningens tygavdelnings tryckeri har 9 anställda, samtliga enligt löneplan. Vid försvarsstabens tryckeri med 6 anställda är faktorn löneplansanställd och övrig personal avtalsanställd. Marinstabens tryckeri slutligen har 5 anställda, samtliga enligt löneplan. Flera myndigheter torde dessutom ha anläggningar motsvarande vattenfallsstyrelsens reproduktionsanstalt (se kap. 5 sid. 57). Sjökarteverket har ett tryckeri för framställning av sjökort (10—12 anställda, samtliga tjänstemän). 78

Vid de större tryckerierna tillämpas sålunda genomgående avtalsanställning för arbetarpersonalen, under det att arbetsledarna äro löneplansanställda. Vid de mindre tryckerierna däremot användas skilda anställningsformer, i allmänhet dock löneplansanstälining. Eftersom de statliga tryckerierna ha mer eller mindre direkta motsvarigheter på den enskilda arbetsmarknaden och delvis arbeta i konkurrens med dessa, bör i enlighet med utredningens allmänna riktlinjer tryckeripersonalen vara avtalsanställd, där icke särskilda förhållanden föranleda undantag. Utredningen förordar, att avtalsanställning tillämpas vid de tryckerier, som arbeta i större skala och som administrativt eller lokalt äro någorlunda klart avgränsade enheter. Till denna kategori synes böra hänföras statens reproduktionsanstalt samt statens järnvägars och postverkets tryckerier. De mindre tryckerierna äro ofta insprängda i förvaltningsenheter, där personalen i övrigt är löneplansanställd. Utredningen har intet att erinra mot att i dylika fall enhetligheten på arbetsplatsen får vara avgörande och att den eller de med tryckeriarbete sysselsatta få samma anställningsform som personalen i övrigt å vederbörande tjänsteställe. För löneplansanstälining talar också den omständigheten, att rekryteringen till dessa ur teknisk synpunkt icke allt för komplicerade anläggningar ofta sker genom överflyttning dit av löneplansanställd personal. Vad speciellt beträffar småtryckerierna inom försvaret må erinras, att statsmakterna tidigare uttalat sig för en sammanslagning av dessa till ett större tryckeri. Om denna plan väntas inom en nära framtid bliva satt i verkställighet, bör i avvaktan härpå någon ändring i nu tillämpad anställningsform för personalen vid dessa små enheter icke ifrågakomma. Skall åter den nuvarande ordningen bibehållas, synes den ifrågavarande personalen lämpligen böra beredas anställning på löneplan. Verkstadspersonal vid forskningsanstalter och liknande. På flera håll inom den statliga förvaltningen finnas särskilda institutioner för forskning och liknande arbetsuppgifter; till en del av dem äro knutna verkstadsavdelningar för tillverkning av experimentmodeller m. m. Exempel på institutioner med dylika verkstäder äro försvarets forskningsanstalt med ca 100 anställda, flygtekniska försöksanstalten med ca 35 anställda, statens skeppsprovningsanstalt med ca 15 anställda, statens provningsanstalt med 7 anställda och statens väginstitut med 12 anställda. Uppgifterna om antalet anställda avse endast den egentliga verkstadspersonalen. Vid försvarets forskningsanstalt tillämpades tidigare i huvudsak kollektivavtalsanställning för h ä r aktuell personal. Under senare tid ha emellertid allt flera yrkesarbetare överförts till löneplan såsom instrumentmakare. Av ca 100 anställda för försöksarbeten av olika slag äro ca 50 löneplansanställda; av de ca 50 avtalsanställda sysselsättas endast 10—15 i det 79

egentliga verkstadsarbetet. Återstoden är grov- och diversearbetare eller dyl., som, ehuru tillhörande verkstäderna, ofta arbeta på andra platser. Flygtekniska försöksanstalten tillämpar på sin verkstadsavdelning endast avtalsanställning, under det att vid skeppsprovningsanstalten en de! av personalen är löneplansanställd och en annan del avtalsanställd. Statens provningsanstalt har all här avsedd personal (liksom även 15 s. k. provberedare) löneplansanställd, medan vid väginstitutet 10 man äro arvodesanställda och 2 löneplansanställda. I fråga om yrkeskunnighet, arbetsmetoder, specialisering m. m. skilja sig arbetarna å dessa verkstäder icke mycket från varandra eller från välkvalificerade verkstadsarbetare i allmänhet. Anläggningarnas karaktär av experimentverkstäder medför dock, att i vissa andra avseenden påtagliga skillnader framträda. Serietillverkning förekommer sålunda ej, och arbetet kan i allmänhet icke till någon del utföras på ackord. Ritningar och arbetsbeskrivningar äro icke alltid fullständiga när de utlämnas, enär en del konstruktionsfrågor äro avsedda att lösas först under arbetets gång i direkt samarbete mellan verkstadsarbetaren och vederbörande ingenjör. Någon principiell grund för uppdelningen på de skilda anställningsformerna finnes icke. Anställningsformen torde i stort sett ha varit en konjunkturfråga. För att säkra tillgången på yrkeskunnig arbetskraft har sålunda en överföring till löneplan i förhållandevis hög lönegrad ansetts erforderlig. Arbetsuppgifterna ha därvid som regel icke i något avseende förändrats. Enligt utredningens allmänna riktlinjer skola, som förut framhållits, de utgående förmånerna i och för sig icke vara avgörande för valet av anställningsform. Då vidare det arbete, som utföres på dessa verkstäder, icke i nämnvärd grad skiljer sig från det, som utföres vid experimentverkstäder och verktygsavdelningar inom privata och statliga industrier, d. v. s. inom områden där i huvudsak endast avtalsanställning förekommer, vill utredningen från sina principiella utgångspunkter förorda, att arbetarpersonalen vid de verkstadsavdelningar, varom här är fråga, successivt överföres till avtalsanställning. I en del fall (provningsanstalten, skeppsprovningsanstalten och väginstitutet) äro emellertid verkstadsavdelningarna såväl absolut som i förhållande till anstaltens totala personal så små, att vissa olägenheter av rent praktisk art (jfr kapitel 7, sid. 85) skulle följa med avtalsanställning. I dessa fall har utredningen intet att erinra mot att även verkstadspersonalen bibehålies vid respektive överföres till löneplansanstälining. Försvarets forskningsanstalt har f. n. främst på grund av lokalsvårigheter sin verksamhet uppdelad på flera relativt långt från varandra belägna tjänsteställen. Detta har till följd, att varje verkstadsavdelning för sig är relativt liten. Från forskningsanstaltens sida har anförts, att man bl. a. av denna orsak helst skulle vilja bibehålla den nuvarande ordningen med blandad anställningsform. Med hänsyn till verksamhetens art och 80

till de förhållanden, under vilka arbetet måste bedrivas, vore anstalten särskilt beroende av att ha mångsidigt utbildade yrkesmän. Splittringen på ett flertal tjänsteställen förutsatte vidare, att vederbörande vore i stånd att arbeta förhållandevis självständigt. Enligt anstaltens uppfattning hade löneplansanstälining i en med hänsyn till marknadslöneläget lämpligt avvägd lönegrad visat sig vara det bästa medlet att behålla den yrkesskickligaste delen av personalen. Avtalets möjligheter till personlig lönesättning för kvalificerad personal hade därför kommit till användning endast i begränsad omfattning. Avtalsanställning ansåge anstalten kunna med fördel tillämpas dels för nyanställda under en icke allt för snävt tilltagen provtjänstgöringstid, dels mera fortlöpande för sådan personal, som icke ansåges böra överföras på löneplan. Kategorien »grov- och diversearbetare» borde enligt anstaltens mening under alla förhållanden bibehållas vid avtalsanställning. Utredningen, som beaktat de av forskningsanstalten anförda skälen för att bibehålla den nuvarande ordningen med blandade anställningsformer, har icke ansett sig kunna grunda sitt förslag enbart på de nuvarande förhållandena vid anstalten. Om nämligen lokalproblemet så löses, att de avdelningar, där det är tekniskt möjligt och lämpligt, sammanföras, torde därmed också arbetet i varje fall delvis kunna rationaliseras och större förutsättningar skapas för ett genomförande av utredningens ovannämnda förslag. Även om sålunda utredningen i princip är av den uppfattningen, att avtalsanställning bör vara den normala anställningsformen vid forskningsanstalten, vill utredningen dock icke motsätta sig att — i avvaktan på att förutsättningar skapas för ett sammanförande av verksamheten — den nuvarande ordningen tillsvidare får bestå.

Hästskötare m. fl. Inom försvaret tillämpas för civil personal, avsedd för hästvård m. m. såväl löneplansanstälining som kollektivavtalsanställning. Även med bortseende från remontryttarna vid kavalleri- och artilleriförbanden samt stallföreståndare äro de löneplansanställda i majoritet. Sålunda finnas i gällande personalförteckning för icke-ordinarie tjänstemän tillhopa 128 extra ordinarie tjänster avsedda för fodermarskar, hovslagare, hästskötare och remontdressörer vid kavalleriet, signalregementet, vissa utbildningsanstalter samt remontdepåerna. Vid ridskolan och arméns underofficersskola tagas för hästvård m. m. i anspråk tjänstemannaanställda vaktmästare. Antalet kollektivavtalsanställda hästskötare och remontskötare uppgår vid försvaret till sammanlagt 44, vartill torde komma ett antal såsom ersättare för ekonomivärnpliktiga anställda arbetare. F ö r skötsel av försvarets hundar anlitas regelmässigt — bortsett från vissa ersättare för ekonomivärnpliktiga — tjänstemannaanställd personal. Vid arméhundskolan finnas sålunda för ändamålet förste vaktmästare 81 6

(hunddressörer) och tekniska biträden (veterinärbiträden), och vid flygflottiljer samt visst kustartilleriförsvar civila hundgårdsföreståndare. Vid hingstdepåerna, statens veterinärmedicinska anstalt, statens bakteriologiska laboratorium, statens husdjursförsök och veterinärhögskolan torde all personal, som har till uppgift att svara för vård och skötsel avdjur, vara löneplansanställd (i några fall arvodesanställd). Den personal, som i egenskap av »ersättare för ekonomivärnpliktiga» tidvis anställes för fullgörandet av här ifrågavarande arbetsuppgifter bör enligt utredningens mening bibehållas vid avtalsanställning. I övrigt har utredningen icke kunnat finna något sakligt underlag för den nuvarande splittringen å de olika anställningsformerna. Då huvudparten av personalen är löneplansanställd och då några särskilda skäl icke kunna anföras mot en mera generell tillämpning av denna anställningsform, förordar utredningen löneplansanstälining för samtliga här ifrågavarande anställningshavare. Utredningen vill emellertid understryka, att denna rekommendation icke får tolkas så, att exempelvis djurskötare vid de statliga försöksgårdarna (stalloch ladugårdspersonal) också skola löneplansanställas. Anställningsformen för denna personal får avgöras med utgångspunkt från vad som gäller för övriga jämförbara anställningshavare vid dessa arbetsplatser. Personal för jordbruks- och trädgårdsarbete m. m. Vissa statliga myndigheter och institutioner driva i en eller annan form jordbruk eller trädgårdsrörelse. Sådan verksamhet förekommer främst vid statens försöksgårdar men även vid bl. a. Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, Ultuna egendom och lantbruksskola, frökontrollanstalten, växtskyddsanstalten, universiteten (botaniska trädgårdarna), vissa fångvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor, sinnessjukhus samt alkoholistanstalter. Försöksgårdarna, Alnarp, Ultuna, frökontrollanstalten, växtskyddsanstalten och universiteten (botaniska trädgårdarna) ha all arbetarpersonal anställd enligt kollektivavtal eller (i ett mindre antal fall) personliga avtal. Vid de övriga ovannämnda institutionerna h a r personalen att jämsides med sitt egentliga arbete svara för viss vård och tillsyn av interner eller patienter. Båda anställningsformerna förekomma. Vid sjukhusen har sålunda i allmänhet den helårsanställda personal, som är sysselsatt med jordbruks- och trädgårdsarbete, löneplansanstälining, under det att viss mera tillfällig personal är avtalsanställd. Vid alkoholistanstalten Venngarn äro arbetande förmän i jordbruk och trädgård anställda enligt löneplan, medan arbetarna äro kollektivavtalsanställda. Motsvarande gäller i stort sett vid de fångvårdsanstalter, som redovisat avtalsanställda arbetare. Vid ungdomsvårdsskolor samt vissa andra institutioner (sinnesslöanstalter m. fl.) förekommer kollektivavtalsanställning endast i undantagsfall. Enligt utredningens mening böra anställningshavare i jordbruk och trädgård i princip vara avtalsanställda. För sådana jordbruks- och trädgårds82

arbetare, som vid sidan av sitt egentliga arbete som regel ha att öva tillsyn över och arbetsledning för interner och patienter, förordar utredningen emellertid löneplansanstälining i analogi med vad i det föregående (sid. 77) föreslagits i fråga om vissa hantverkare med på motsvarande sätt kombinerade arbetsuppgifter.

83 6*

KAPITEL

7 Övriga med uppdraget sammanhängande frågor

Anställningsformen i fall, som ej behandlats i kapitel 5—6. I de två närmast föregående kapitlen ha förhållandevis uttömmande redovisats uppkomna avgränsningsspörsmål vid större verk och för vissa genomgående personalgrupper. Även inom övriga •— av utredningen icke särskilt redovisade — delar av statsförvaltningen förekommer emellertid på sina håll en uppdelning av de anställda på löneplan och kollektivavtal. Utredningen bortser härvid från den vid flertalet verk förekommande, i allmänhet deltidsanställda städningspersonalen, vilken utgör en klart avgränsad, regelmässigt kollektivavtalsanställd grupp; i fråga om denna saknar utredningen anledning förorda någon jämkning beträffande anställningsformen. I syfte att erhålla kännedom om förhållandena i stort vid den mångfald myndigheter och institutioner, som ingå i den statliga förvaltningen, infordrade utredningen på ett tidigt stadium av sitt arbete från ett hundratal av dessa statliga organ vissa uppgifter angående sammansättningen av deras personalbestånd. Vid genomgången och den preliminära bearbetningen av det sålunda insamlade materialet kom utredningen redan tidigt till insikt om att en fullständig och detaljerad undersökning av personalbestånd och anställningsförhållanden inom samtliga områden av statsverksamheten icke skulle kunna verkställas inom rimlig tid. I detta läge fann sig utredningen ställd inför uppgiften att utfinna en arbetsmetod, som utan en dylik minutiös inventering ändock kunde föra till målet. Den enda framkomliga vägen befanns därvid vara att dels klargöra och analysera det teoretiska underlaget för en gränsdragning och på basis därav uppdraga så klara riktlinjer som möjligt för de skilda anställningsformernas användning, dels till mera ingående behandling upptaga de största och i förevarande sammanhang viktigaste förvaltningsområdena samt på där förekommande arbetstagargrupper tillämpa de principiella riktlinjerna, dels slutligen i ett sammanhang avhandla anställningsformen för sådana grupper av arbetstagare, som med likartade arbetsuppgifter förekomma vid ett flertal verk, större såväl som mindre. Någon fullständig inventering av samtliga inom statsförvaltningen förekommande arbetsområden har sålunda icke kunnat ske. En genomgång av det hos utredningen förefintliga materialet synes emellertid giva vid handen, att några egentliga avgränsningsspörsmål utöver dem, som avhandlats i kapitlen 4—6, icke föreligga beträffande sådana personalgrupper, som av 84

utredningen icke upptagits till särskild bedömning. Som exempel på dylika grupper må här i korthet omnämnas följande. Vid mynt- och justeringsverket finnes ett förhållandevis stort antal kollektivavtalsanställda (något över 50), huvudsakligen verkstadsarbetarc. Skäl att ändra anställningsformen för dessa anser utredningen icke föreligga. För provborrningar och vissa andra arbeten äro hos Sveriges geologiska undersökning ett 60-tal arbetare anställda. Kollektivavtalsanställning synes även i fortsättningen böra tillämpas vid ifrågavarande arbeten, som delvis kunna utföras på ackord. Rikets allmänna kartverk plägar för fältarbeten under viss del av året ha geodetbiträden anställda. Denna personal avlönas enligt kollektivavtal. Skäl för en ändrad anställningsform anser utredningen icke föreligga för denna grupp, liksom icke heller för vid kartverket och statens skogsforskningsinstitut under sommarmånaderna anställda praktikanter och handräckningsmän, vilka f. n. uppbära daglön. Inom lotsverket utnyttjas avtalsanställd personal främst för byggnadsarbeten, transporter i samband med dessa, samt vid varv och verkstäder. Byggnadsarbetena bedrivas som regel endast under en del av året. Med hänsyn till arbetenas karaktär synes anledning icke föreligga att för dessa grupper överväga en ändrad anställningsform. Icke heller förefinnas enligt utredningens uppfattning skäl att ändra den nuvarande anställningsformen —• kollektivavtal — för vissa underhålls- och anläggningsarbetare hos luftfartsverket. Under fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök redovisas undersökningsfartygen »Skagerak» och »Eystrasalt», vilkas bemanning med undantag av befälet utgöres av avtalsanställda. Något fog för en ändrad ordning synes icke förefinnas. I övrigt finnas här och var hos myndigheter, där eljest genomgående löneplansanstälining tillämpas, insprängda smärre grupper avtalsanställda eller enstaka sådana anställningshavare. I dessa fall anser utredningen det ur flera synpunkter lämpligast, att löneplansanstälining genomgående tilllämpas. Härigenom vinnes bl. a. den fördelen, att personaladministrationen blir enklare och att den kamerala personalen ej behöver syssla även med de i m å n g a hänseenden särpräglade kollektivavtalsfrågorna. Utredningen föreslår sålunda, att dylika anställningshavare överföras till löneplan. Utredningen håller före, att de allmänna riktlinjer, som angivits i kapitel 4, sammanställda med de konkreta exempel på dessa riktlinjers tillämpning, sorm återfinnas i kapitlen 5 och 6, skola visa sig utgöra tillräcklig vägledning vid bedömningen av lämpligaste anställningsform för arbetstagargrupper, vilka av utredningen icke upptagits till särskild behandling. Det synes lämpligt, att vederbörande myndigheter i samband med remissbehandlingen av detta betänkande eller i annat sammanhang genomgå sitt personalbestånd och framlägga förslag till de ändringar beträffande anställ85

ningsformen, som må befinnas påkallade för ernående av största möjliga enhetlighet inom samtliga grenar av statsverksamheten. Genomförandet av utredningens förslag. Såsom utredningen redan framhållit vid sin behandling av de principiella riktlinjerna för gränsdragningen mellan de olika anställningsformerna kunna dessa i vissa lägen bliva föremål för olika tolkningar. Hänsynstaganden till olika förhållanden h a även i en del fall föranlett, att utredningen inom vissa områden måst acceptera blandade anställningsformer. Ingrepp i den bestående ordningen ha ansetts motiverade endast i de fall utredningen kommit till den bestämda uppfattningen, att goda sakskäl kunna anföras härför, och att en ändring icke kommer att skapa svårigheter för myndigheterna vid fullgörandet av dem åvilande uppgifter. Utredningsresultatet innebär förslag såväl om överföring från avtalsanställning till löneplan som omvänt. Beträffande genomförandet av utredningens förslag till principiella riktlinjer har förutsatts, att dessa skola i ett sammanhang prövas av statsmakterna. Sedan sådana riktlinjer fastställts, synas vederbörande myndigheter böra i sina anslagsäskanden för ett kommande budgetår framlägga sina yrkanden. Härvid torde en överföring från avtalsanställning till löneplan icke vara förenad med några särskilda svårigheter. Som även antytts i det föregående h a r utredningen däremot räknat med att, i de fall en överföring från löneplan till avtal framstår såsom önskvärd, denna skall ske successivt i den mån vederbörande kan omplaceras till annat arbetsområde eller vakanser i övrigt uppkomma å förefintliga befattningar. Slutligen må endast erinras, att i den mån i det föregående förordats en övergång till löneplansanstälining, utredningen icke framlagt förslag rörande lönegradsplaceringen, enär denna prövning bör ankomma på 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Icke heller har utredningen som regel ansett sig böra ingå på frågan i vilken utsträckning ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänster böra inrättas. I första hand lära vederbörande myndigheter ha att framlägga förslag härutinnan.

KAPITEL

8 Sammanfattning

Här nedan sammanfattas de viktigare synpunkter och förslag, som framförts i det föregående.

Principiella uttalanden 1. Utgående förmåner av skilda slag få ej vara avgörande för valet av anställningsform (sid. 31). En bedömning av arbetsuppgifterna ur kvalitativ synpunkt kan icke läggas till grund för uppdelning av personalen på olika anställningsformer (sid. 32). 2. Frågorna om anställningsform och om arbetstidens längd måste i princip bedömas var för sig och oberoende av varandra (sid. 32). 3. Arbetstagare med likartade arbetsuppgifter och/eller inom likartade arbetsområden böra såvitt möjligt erhålla samma anställningsform (sid. 33). Tillika bör dock för h ä r berörda grupper en enhetlig anställningsform eftersträvas på en och samma arbetsplats (sid. 34). Vid konflikt mellan dessa grundläggande regler bör enhetligheten på arbetsplatsen i allmänhet anses angelägnare än enhetligheten mellan grupper med likartat arbete (sid. 34). 4. Vid valet av anställningsform bör löneplansanstälining i allmänhet komma till användning, såvida icke vissa särskilt angivna skäl föreligga för annan anställningsform (sid. 36). 5. Kollektivavtalsanställning bör som regel tillämpas för arbetare i fabriker och verkstäder för nytillverkning, reparationer och dylikt, anläggningsarbetare, vissa underhållsarbetare samt för arbetare inom sådan verksamhet i övrigt, som h a r motsvarighet på den enskilda marknaden (sid. 39). Personal anställd vid sådana underhållsarbeten, vilka icke ens för kort tid k u n n a eftersättas u t a n allvarliga störningar i samhällsmaskineriet, bör i princip vara löneplansanställd. Övrig underhållspersonal bör i allmänhet vara avtalsanställd (sid. 40). 6. I tveksamma fall bör frågan om lämplig anställningsform underställas statens lönenämnd (sid. 36). 87

7. Myndighet, som äger anställa arbetare enligt kollektivavtal, bör givas befogenhet att för kortare tid även anställa tjänstemän i Cg-lönegrad (sid. 35). Visst pensionsskydd bör skapas för extra tjänstemän, som på grund av anslagstekniska eller andra skäl icke inom rimlig tid kunna beredas ordinarie eller extra ordinarie anställning (sid. 35). 8. Frågan om ackord eller beting för löneplansanställd personal föreslås bli föremål för särskild utredning (sid. 39).

Konkreta förslag Anställningshavaregrupp / Arbetsplats

Ungefärligt antal anställningshavare

Nu tilllämpad

Föreslagen 1

löneplan

kollektivavtal2

42 1

Banarbet are

10 000

kollektivavtal

kollektivavtal 2

43 j

Banvakter

2 000

löneplan

löneplan

löneplan, kollektivavtal

kollektivavtal

44 ;

löneplan, kollektivavtal

löneplan, kollektivavtal 2

arvode

löneplan, kolleklivavtal2

4(5

1 Förvaltning Statens järnvägar

sområden Reparatörer vid huvudverkstäderna

Tvättarbetare

F ö r m ä n vid biltrafiken

Postverket

1 2

Anställningsform

Chaufförer och biljettförsäljare vid biltrafiken

2 000

kollektivavtal

kollektivavtal 2

4G

Verkstads- och magasinspersonal vid biltrafiken

kollektivavtal

kollektivavtal 2

46 Mekaniska verkstaden

kollektivavtal

kollektivavtal

47 Bilverkstaden i Ulvsunda

kollektivavtal

kollektivavtal

47 Kursivering anger att ändring i förhållande till nu tillämpad ordning föreslås. Reservation för löneplansanstälining avgiven av herrar Helidén och Persson.

88 Sid.

kollektivavtal

kollektivavtal 2

47 Garagevakter m. fl.

löneplan

löneplan

47 Frimärkstryckeriet

löneplan, kollektivavtal

kollektivavtal2

48 Frimärksklippavdelningen

kollektivpersonliga avtal avtal2

kollektivavtal

kollektivavtal 2

49 F ö r m ä n vid biltrafiken

arvode

löneplan, kollektivavtal2

49 Chaufförer och biljettförsäljare vid biltrafiken

kollektivavtal

kollektivavtal 2

49 Garagebiträden vid

kollektivavtal

kollektivavtal 2

6 000

kollektivavtal

kollek tivavtal 2

löneplan

kollektivavtal2

löneplan

löneplan

50 Montörer

löneplan

kollektivavtal2

50 Radiostationerna

löneplan, kollektivavtal

löneplan

52 Radioverks taden Transmissionsavdelningens p r o v r u m och verkstad

löneplan

löneplan

löneplan, kollektivavtal

löneplan

kollektivavtal

kollektivavtal 2

54 Kabelkontorets centralförråd och verkstad

löneplan, kollektivavtal

löneplan, kollektivavtal

54 F ä r j - , bro- och k a n a l v a k t e r m. fl.

kollektivavtal

löneplan

55 U n d e r h å l l s a r b e t a r e vid k a n a l e r n a

kollektivavtal

kollektivavtal

55 Förrådsförmän

kollektivavtal

löneplan

73 Garageverkstaden

i Stockholm

Reparationsverkstäderna

för

kontorsmaskiner

biltrafiken

Linjearbetare Anläggningsreparatörer i linjelag Underhållsreparatörer

Stationsavdelningens Bilverkstäder,

provningsverkstad

Smedja

vid

depåförråden

(i

löneplan, kollektivavtal

löneplan

57 Driftpersonal vid Trollhätte kanalverk

löneplan,

löneplan,

57 Underhållspersonal vid Trollhätte kanalverk ...

kollektivavtal

kollektivavtal

57 Vissa r e p a r a t ö r e r vid stamlinjebyggnaderna ...

löneplan

löneplan

57 F ö r m ä n vid byggnadsarbete m. fl

löneplan, kontrakt, kollektivavtal

löneplan, kollektivavtal

57 J o r d b r u k s i n s p e k t ö r e r och r ä t t a r e

löneplan, kontrakt, kollektivavtal

löneplan, kollektivavtal

58 Skogsf ö r m ä n

kollektivavtal

kollektivavtal

kollektivavtal

löneplan

löneplan

löneplan

kollektivavtal

kollektivavtal

58 Vattenfalls- Ljuskopister verket

Domänverket

Montörer Vågmästare,

Grusgropsföreståndare

Flottläggningsförmän, Vägmaskinskötare, Gårdskarlar Flygvapnet

löneplan, kollektivkollektiv- avtal2 avtal

kollektivavtal

löneplan

2 000

löneplan

löneplan

60 Flottilj verkstäder

kollektivavtal

kollektivavtal 2

60 Centrala verkstaden, Malmslätt Gruppledare vid avsyningen, personal i kompletteringsförråden och å kontrollavdelningens station i materielförrådet, monteringskontrollanter

kollektivavtal

kollektivavtal

kollektivavtal

löneplan

löneplan, kollektivavtal

löneplan

löneplan

löneplan

63 Radarmontörer

Radarsektionens l a b o r a t o r i u m

Viss personal för tidsstudier, planering, be-

Materiellaboratoriet

Armén

Montörer och reparatörer vid vatten- och el.verk i Boden, Karlsborg och Järvafältet samt vid fortifikationsbefälhavarstaben i Boden ...

löneplan, kollektivavtal

löneplan

Marinen

Båtpersonal vid kustartilleriet och örlogsvarven

löneplan, kollektivavtal

löneplan, kollektivavtal

Krigsmaterielverket

Kontrollanter

löneplan

löneplan

kollektivavtal

kollektivavtal

Förrådspersonal

löneplan, kollektivavtal

löneplan, kollektivavtal 2

Chaufförer

löneplan, löneplan, kollektiv- kollektivavtal avtal 2

Kontrollarbetarc Genomgående

grupper

Hantverkare

för

fastighetsunderhåll

Portvakter, nattvakter

m. fl.

löneplan, kollektivavtal

löneplan, kollektivavtal 2

löneplan, kollektivavtal

löneplan, kollektivavtal 2

Tryckeripersonal

löneplan, löneplan, kollektiv- kollektivavtal avtal

Verkstadspersonal vid forskningsanstalter

löneplan, löneplan, kollektiv- kollektivavtal avtal 2

Hästskötare

löneplan, kollektivavtal

m. fl.

J o r d b r u k s - och t r ä d g å r d s a r b e t a r e

löneplan

löneplan, löneplan, kollektiv- kollektivavtal avtal

Särskilt yttrande av herrar Helidén och

Persson.

Syftet med den föreliggande utredningen har varit att genom en avgränsning vid tillämpningen av löneplans- respektive kollektivavtalsanställning söka undgå de olägenheter, som äro en följd av hittillsvarande sammanblandning av de båda anställningsformerna. Dessa olägenheter ha i viss mån belysts i motiveringen. Från våra utgångspunkter är de anställdas naturliga reaktion mot den olika ersättningen i form av lön och övriga med anställningen förenade förmåner, som blir en följd av att de båda anställningsformerna användas för jämställda arbetstagaregrupper, det väsentligaste. Detta förhållande är icke heller ur statens synpunkt ändamålsenligt eller försvarbart. Den blandning av de båda anställningsformerna, som i avsaknad av enhetliga riktlinjer hittills förekommit på olika områden, gör det enligt vår mening fullständigt otänkbart att betrakta den nu aktuella gränsdragningen mellan de båda anställningsformerna med hänsyftning på det traditionella tjänstemannabegreppet. Linjearbete vid telegrafverket är linjearbete, antingen det utföres av den löneplansanställde reparatören eller den kollektivavtalsanställde linjearbetaren. Förekommer det (vilket utredningen under sina besök vid förbanden hade tillfälle att konstatera) att två personer stå på var sin sida av ett bord i ett förråd och smörjer in läderremmar, och den ene är förrådsman på löneplan och den andre förrådsarbetare på kollektivavtal, så blir det ändå inte fråga om annat än remsmörjning i båda fallen. Ett i och för sig hedervärt arbete. Dessa och en mängd liknande exempel gör det otänkbart att nu söka skapa gränser, som skulle skilja anställningshavarna åt på grund av det slags arbete de utföra, vanligt arbete — arbetare = kollektivavtal, tjänstemannaarbete — tjänsteman = löneplan. Vi anse, att de båda anställningsformerna — så länge något bättre icke föreligger — böra betraktas som två jämförbara former för anställning hos staten oavsett arbetsuppgifter, ansvarsställning o. dyl. I utredningen uttalas, att arbetsuppgifterna på skilda arbetsplatser sällan äro helt kongruenta, och på en och samma arbetsplats skiljer sig den ena anställningshavarens arbete i mer eller mindre väsentliga detaljer från den andres. Utredningen säger sig ha tagit hänsyn till vad som i stora drag karakteriserar arbetet och icke till vissa delar eller vissa moment. Vi instämma i detta uttalande och finna med stöd därav, att flera stora grupper helt uppfylla de krav på enhetlighet, som förutsättas för tillämpning 92

av en enhetlig anställningsform. Förrådsarbete är t. ex. till sin karaktär ett sådant arbete. Differenser finnas naturligtvis mellan arbetet i ett förråd, där mycket komplicerad och dyrbar materiel förvaras, och i ett förråd där enklare och mera enhetlig materiel förekommer. Kraven på allsidig varuoch kvalitetkännedom är större i ett verkstads- eller verktygsförråd än i ett mera specialiserat förvaringsförråd. Variationerna i det som karakteriserar förrådsarbetet blir dock icke större än inom vilket annat yrkesarbete som helst. Den blandning av de båda anställningsformerna, som nu är ett faktum, innebär, att de skäl, som eljest måhända kunde föreligga för avgränsning av vissa anställningshavare på viss arbetsplats i syfte att uppnå relativ enhetlighet på arbetsplatsen, icke äro godtagbara. På en industriellt betonad arbetsplats inom statsförvaltningen är för närvarande samtlig personal från arbetsförmannen till chefen i högsta arbetsledareställning, planerings- och ritkontorspersonalen liksom den kamerala och administrativa personalen löneplansanställd. På samma grund bör enhetlighet för förrådsarbetare, vissa chaufförer, vaktpersonal, eldare m. fl. åstadkommas. Behovet av smidig anpassning liksom konkurrensförhållandet till den enskilda arbetsmarknaden förändras icke därigenom. För övrigt förefaller det icke klarlagt, att den smidiga anpassningen och konkurrensförhållandena till den enskilda arbetsmarknaden lösas lättare med den ena anställningsformen än med den andra. Försvarets forskningsanstalt exempelvis har, förutom all forsknings-, ingenjörs- och arbetsledarepersonal, betydligt över hälften av den med praktiskt yrkesarbete i verkstäderna arbetande personalen anställd på löneplan j u s t med det syftet att kunna förvärva och behålla den yrkesskickligaste personalen. För vår del anse vi, att all personal anställd vid statens forsknings- och försöksverksamhet bör ha samma anställningsform och i anslutning till vunna erfarenheter lämpligen löneplan. Härför talar också det faktum, att såväl den med teoretiskt forskningsarbete sysselsatta som den r e n t tekniska personalen, alltså den till antalet avgjort största i denna verksamhet, är löneplansanställd. Intim samverkan mellan forskningspersonalen och den praktiskt arbetande personalen är en nödvändig förutsättning för ett gott resultat. Vi k u n n a icke heller ge vår anslutning till den uppfattning, som utredningens majoritet företräder, att avgränsningen bör ske utifrån sådana enligt vår mening ovidkommande utgångspunkter som verksledningarnas tidigare och förmodligen även nuvarande strävan att söka avväga antalet löneplansanställda i syfte att kunna uppehålla verksamheten vid ett konfliktläge med de kollektivavtalsanställda arbetarna. Dylika frågor böra lösas igenom andra och lämpligare åtgärder. F('ör att belysa vårt ställningstagande anföra vi nedan punkt för p u n k t vår s t å n d p u n k t till de principiella uttalanden i 8 punkter, som återfinnas i kajpitel 8 Sammanfattning. 93

Punkt 1 första stycket. Det kan inte bortses från det faktum, att löneplansanstälining måste te sig synnerligen lockande för stora grupper kollektivavtalsanställda vilkas såväl löner som framförallt övriga arbetsvillkor ligga och av allt att döma alltid komma att ligga under löneplansanställda med jämförliga arbetsuppgifter. Vi peka på förrådsarbetare, ban- och linjearbetare med flera. Även om utgående förmåner sägas icke få vara avgörande vid valet av anställningsform är det verklighetsfrämmande att tro att icke olikheterna i arbetsvillkoren komma att utöva ett ständigt tryck för att nå en bättre ordning i framtiden. Andra stycket. Intet att erinra. Punkt 2. Intet att erinra. Punkt 3 första stycket. Intet att erinra. Principen måste dock ges en konsekvent tillämpning, vilket vi icke kan finna bli följden av utredningsmajoritetens ståndpunkt till ett flertal frågor. Andra och tredje stycket. Strävan efter enhetlighet på arbetsplatsen bör icke avse viss kategori anställda. Vi anse gentemot utredningsmajoriteten, att enhetligheten inom gruppen (förrådsarbetare, banarbetare, linjearbetare o. s. v.) är angelägnast. Vi delar också den uppfattningen, att enhetlighet på arbetsplatsen är angeläget att eftersträva. Vi anser t. ex. bl. a. därför, att personalen på frimärkstryckeriet, garageverkstaden och kontorsmaskinsreparationsverkstäderna i posthuset i Stockholm böra ha samma anställningsform som ann a n hos postverket anställd personal i samma hus. I denna speciella serviceverksamhet kan inte ur någon synpunkt kollektivavtalsanställning vara att föredraga framför tjänstemannaanställning, såvitt att man inte konstruerar skäl, t. ex. att det är fråga om vanligt arbete etc. Ifråga om flottiljverkstadspersonalen föreligger mycket klara skäl för löneplansanstälining, varigenom skulle åstadkommas enhetlig anställningsform för samtlig flottiljpersonal. Löneplansanstälining förekommer för närvarande, förutom för den rent militära personalen, för tekniker, ingenjörs-, arbetsledande och kameral personal, ävensom för matinrättningspersonal (i annat sammanhang ha vi föreslagit, att samtlig förrådspersonal liksom servicepersonal på intendentursidan skall anställas enligt löneplan) . Redan nu är sålunda med angivna obetydliga undantag samtlig 94

personal från yngsta köksflickan till översten löneplansanställd. Vi anse att flottiljverkstaden icke är en så stor enhet (35—50 anställda), att den bör betraktas som en arbetsplats för sig, när det finns en betydligt större enhet med mycket likartade arbetsuppgifter, som betraktas tillhöra flottiljen. Det är enligt vår mening en fullständigt ohållbar ståndpunkt att säga sig eftersträva enhetlighet och därefter göra godtyckliga uppspaltningar för att undgå enhetlighet. Några skäl, som kunna åberopas till förmån för kollektivavtalsanställning framför tjänstemannaanställning beträffande flottiljverkstadspersonalen, ha enligt vår mening icke förebragts. Vi anse utredningsmajoritetens ståndpunktstagande i anslutning till principen om enhetlighet på arbetsplatsen i dessa och flera andra fall inkonsekvent. Punkt

i.

Intet att erinra mot punkten. Det måste dock framhållas, att de i betänkandet angivna skälen mot löneplansanstälining icke utan vidare kunna godkännas. Vi anse t. ex. icke nuvarande användningen av ackordsarbete vara skäl för den ena eller andra anställningsformen. Vi erinra i detta sammanhang, att ackordsarbete för löneplansanställda redan nu förekommer. F r å g a n om gräns mellan anläggnings- och underhållsarbete liksom frågan om arbeten, som kunna eftersättas endast för kort tid och arbeten som k u n n a eftersättas för längre tid o. s. v., är alltför svävande begrepp för att grunda den uppfattningen, att löneplansanstälining icke bör (kan) k o m m a till användning. Samma är förhållandet med konjunkturer, medels- och materialtillgång. Växlingar i dessa avseenden är hela näringslivet beroende av och den redan nu löneplansanställda personalen i lika hög grad som övriga. Vi kunna t. ex. knappast föreställa oss, att det behövs lika mycket »skrivare» i ett sämre konjunkturläge än det nuvarande. Dien marginal, som erfordras för att möta ett sämre konjunkturläge eller en tillfälligt minskad materialtillgång eller dylikt, torde dock icke vara av den storleksordningen, att den motiverar ett fastlåsande av en anställningsform, som under andra förhållanden icke skulle vara naturlig. För denna uppfattning talar även det förhållandet, att den kollektivavtalsanställda personalen under de senaste 20 åren haft full, kontinuerlig sysselsättning med u n d a n t a g för vissa smärre områden, där fluktuationen i arbetstillgångjen reglerats genom anställande och avskedande av helt tillfälligt anställd arbetskraft. PunM

5.

Vi dela utredningsmajoritetens ståndpunkt beträffande statens industribetomade verksamhet. Denna ståndpunkt skulle emellertid konsekvent genomJförd leda till att all personal på dessa arbetsplatser borde ha en anställmingsform, som ansluter sig till den enskilda arbetsmarknadens. Vi anse emellertid, att den frågan mera sammanhänger med de statliga före95

tagsformerna än med frågan om avgränsningen mellan nuvarande anställningsformer. Beträffande anläggnings- och underhållsarbetare, slutet av första stycket och andra stycket, hänvisas till det under punkt 4 ovan anförda och i övrigt till vad som nedan utförligare anföres beträffande anställningsformerna för linjearbetarna och med dem jämförliga arbetslagaregrupper vid telegrafverket och för biltrafikpersonalen. Punkt 6. Intet att erinra. Punkt 7. Intet att erinra. Punkt 8. Intet att erinra.

Beträffande telegrafverket har utredningen genom införskaffade upplysningar konstaterat, att blandad anställningsform förekommer i stor utsträckning inom hela den del av driftsavdelningen, som omspänner den tekniska sektorn, medan däremot enhetliga anställningsformer praktiseras beträffande all trafik- och administrativ personal. Vid anläggningsarbetena finnas enligt uppgift mellan 5.000 och 6.000 linjearbetare anställda enligt kollektivavtal. Förutom dessa finnas omkring 500 löneplansanställda reparatörer, av vilka ett stort antal tjänstgöra som lagbasar med exakt likartade arbetsuppgifter som linjearbetarna och deltagande i arbetet på samma sätt som dessa. Detta innebär, att omkring var femte lagbas innehar löneplansanstälining. Å andra sidan finns det ett relativt stort antal linjearbetare, d. v. s. kollektivavtalsanställda, sysselsatta med vissa underhållsarbeten, där man normalt använder löneplansanställd personal. Som skäl för sistnämnda ordning har från telegrafstyrelsen anförts, att antalet löneplansanställda reparatörer, som kunna disponeras för rent underhållsarbete, icke i alla lägen täcker behovet. Denna tillämpning av anställningsformerna innebär sålunda, att medan man å ena sidan icke har så stor grupp löneplansanställd personal, att den täcker behovet av underhållsreparatörer utan jämväl måste använda kollektivavtalsanställda anställningshavare, man å andra sidan har en stor grupp löneplansanställda, som syssla med rent nyanläggningsarbete. Telegrafstyrelsen har som motiv för ett bibehållande av löneplansanställd personal i anläggningsarbete anfört, att man i ett befarat konfliktläge, då allt nyanläggningsarbete måste nedläggas, skall kunna hålla den löpande servicen d. v. s. flyttning av abonnentanläggningar jämte vissa andra ar96

betel i gång. Då denna service jämte installation av nya abonnemang enligt uppgift från telegrafstyrelsen utgör ca 75 % av hela arbetsmängden för linjearbetena, förefaller det oss otroligt att så kan vara möjligt; ett förhållande som även bestyrkts av den praktiska erfarenhet, som vunnits vid tidigare arbetskonflikter vid telegrafverket. Telegrafstyrelsens till utredningen framförda mening, att några principiella betänkligheter icke komma att möta, när det gäller att i ett konfliktläge använda de som lagbasar anställda reparatörerna för utförandet av det arbete de normalt utför som lagbasar i linjelagen, synes oss väl optimistisk. Det torde enligt vår mening vara helt otänkbart, att personalorganisationen i ett sådant läge stillatigande skulle godtaga en ordning, innebärande att man av de genom en konflikt lediga lagbasarna—reparatörerna skulle sammansätta arbetslag, som skulle utföra det arbete, som nedlagts av de kollektivavtalsanställda. Inte heller torde personalorganisationen godtaga, att de transporteras till andra av konflikt berörda områden, där man tidigare icke haft löneplansanställd personal i anläggningsarbete, för att där taga upp och utföra det nedlagda arbetet. Hela tankegången i det av telegrafstyrelsen framförda betraktelsesättet synes oss för övrigt vara byggd på alltför sangviniska kalkyler. Sålunda torde det knappast vara möjligt att även om personalorganisationen mot all förmodan skulle acceptera telegrafstyrelsens uppfattning om rätten för anläggningsreparatörer och löneplansanställda lagbasar att i ett konfliktläge tjänstgöra som hjälptrupper för upprätthållandet av arbetet, kunna i nämnvärd omfattning klara detta, som till 75 % består av servicearhete och som hållit omkring 6.000 linjearbetare i ständigt arbete. Lägger man därtill det faktum, som tidigare anförts, att ett icke angivet antal kollektivavtalsanställda arbetare på grund av att antalet reparatörer för underhållsarbetet är otillräckligt, normalt sysselsattes med underhållsarbete, d. v. s. ha att utföra sådant underhållsarbete, vilket icke ens för kort tid kan eftersättas och som utredningen i sitt principuttalande förklarat vara sådant arbete som skall utföras av löneplansanställd personal, blir konklusionen ändå mer haltande. Dessa sistnämnda måste ju i ett konfliktläge först och främst ersättas av löneplansanställd personal, och möjligheter därtill finnas endast om man då överför den i anläggningsarbete normalt sysselsatta personalen till detta arbete eller inför en hotande konfliktsituation överför ett lämpligt antal kollektivavtalsanställda till löneplan. Rent generellt sett torde personalorganisationerna aldrig kunna acceptera den tankegången, att man i något avseende skall ha rätt att använda den löneplansanställda personalen som ett medel att bekämpa i strid varande kollektivavtalsanställda personalgrupper, och vi finna det egendomligt, att man på sina håll inom statsförvaltningen ändock leker med tanken på a t t så skall kunna ske. 97

Då enligt vår mening inga avgörande skäl framförts, varför kollektivavtalsanställning är att föredraga framför löneplansanstälining för här speciellt avhandlade anställningshavare, anse vi, att den eftersträvade enhetligheten lämpligast åstadkommes genom att samtliga linjearbetare överföras till löneplan. I detta sammanhang angivna synpunkter äro enligt vår mening tillämpliga även på statens järnvägars banarbetare och i övrigt inom alla de statliga arbetsområden där en blandad anställningsform förekommer. För vägarbetarna torde samma synpunkter kunna anföras, i den mån det även vid vägunderhållet finnes eller kominer att finnas blandade anställningsformer. Utredningens majoritet har ansett, att övervägande skäl tala för bibehållande av kollektivavtalsanställning för biltrafikpersonalen. För vår del kunna vi icke dela majoritetens uppfattning. Här är ofrånkomligt att ta konsekvenserna av jämförelsen med statens järnvägars övriga driftspersonal. Någon kvalitetsbedömning behövs därvid icke göras. Biltrafikrörelsen har utvecklats att bli en för allmänhetens betjänande lika nödvändig företeelse som trafiken på järnvägsspår. Det enda skäl, som anförts för bibehållande av kollektivavtalsanställning för biltrafikpersonalen i statens tjänst är, att motsvarande personalgrupper på den enskilda arbetsmarknaden ha avtalsanställning. Inom den enskilda arbetsmarknaden finns inget val att göra härutinnan. Samma förhållande var också rådande inom den enskilda järnvägsdriften tidigare. Vi kunna därför icke anse, att detta är ett tillräckligt skäl för att frångå den ordning, som eljest är rådande för personal med i stort sett samma arbetsuppgifter i statens tjänst i övrigt. Samma gäller verkstads- och magasinpersonal inom biltrafikrörelsen. Beträffande verkstäderna så förekommer det, särskilt vid av staten övertagna järnvägs- och billinjer, att reparation och underhåll av bussar och bilar sker i eller i varje fall i anslutning till befintliga driftsverkstäder. Här blir det i allra högsta grad en fråga om att skapa enhetlighet på arbetsplatsen. Några speciella skäl varför kollektivavtalsanställning skulle vara att föredra framför tjänstemannaanställning beträffande biltrafikrörelsen ha enligt vår mening icke framkommit. I anslutning till det ovan anförda få vi framhålla, att vi icke funnit det möjligt och icke heller lämpligt att på varje punkt ange de skäl och synpunkter som varit vägledande vid våra ståndpunktstaganden. Detta synes icke heller påkallat, då av det anförda ändå tillräckligt tydligt torde framgå, i vilka avseenden vi ansett det nödvändigt att inta en annan ståndpunkt än utredningsmajoriteten. Vi hänvisa i övrigt till den i tabellform uppgjorda översikten över de grupper och områden, som varit föremål för utredning98

ens överväganden och i samband därmed de ståndpunktstaganden i olika frågor, som finnas särskilt angivna. Som slutomdöme få vi konstatera, att utredningens majoritet i sitt ställningstagande synes ha i alltför hög grad influerats av önskemålet att vidtaga så små förändringar som möjligt i nu tillämpad ordning. Detta har enligt vår mening medfört, att den i betänkandet föreslagna uppdelningen mellan de båda anställningsformerna inom arbetstagargrupper med ensartade eller likartade arbetsuppgifter i stort sett betyder ett konserverande av en ordning, som icke kan anses tillfredsställande ur vare sig förvaltningsmyndigheternas eller personalens synpunkt, och som bl. a. resulterat i tillsättande av föreliggande utredning. Vi finna det oriktigt och ifrågasätta i övrigt, om det står i god överensstämmelse med direktiven, att utredningens majoritet, sedan den konstaterat, att fullt godtagbara skäl för åstadkommande av en enhetlig anställningsform för vissa grupper av anställningshavare föreligga, överlåta åt förvaltningsmyndigheterna att själva bestämma, hur stor del av anställningshavarna inom varje grupp som skall löneplansanställas, och h u r stor del som skall anställas på kollektivavtal. Med hänsyn till vad vi ovan anfört få vi härmed hemställa om beaktande av de synpunkter, som där kommit till uttryck och vilkas praktiska genomförande enligt vår mening skulle leda till ett eliminerande av de olägenheter, som i direktiven avses.

Statens offentliga utredningar 1952 Systematisk

förteckning

Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lajstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Statsfirfattning. Allmän statsförvaltning.

Industri.

Löneplan elbr kollektivavtal.

[3]

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen.

1949 års up>bördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vssa ändringar i uppbördsförfarandet. [1]

Bank-, kredit- och penningväsen. Förslag till lag om bankrörelse m. m. [2]

Politi.

Försäkringsväsen. Natonalekonomi och socialpolitik.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen.- Undervisningsväsen. Ancdlig odling i övrigt.

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Fast egndom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rättt.

Emi! Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952 611705