Nordisk passfrihet. D. 1,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1952: 4 UTRIKESDEPARTEMENTET

NORDISK PASSFRJHET (Del I. Passfriheten för nordbor) BETÄNKANDE NR 1 AVGIVET AV NORDISKA PARLAMENTARISKA

KOMMITTÉN

FÖR F R I A R E SAMFÄRDSEL M. M.

S T O C K H O L M 1 9

5 2

Statens offentliga utredningar 1952 Kronologisk

1. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. HfEggstrÖm. 457 s. Fi. 2. Förslag till lag om bankrörelse m. m. Gummesson. 212 e. F i .

förteckning

3. Löneplan eller kollektivavtal. Kihlström. 99 s. C. 4. Nordisk passfrihet. Del 1. Passfriheten för nordbor. Beckman. 38 8. U.

Anm. Om Bärskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna tiU det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. K = ecklesiastikdepartementet, Jo — jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1952: 4 UTRIKES» EPAHTEMENTET

NORDISK PASSFRIHET (Del I. Passfriheten för nordbor) BETÄNKANDE NR 1 AVGIVET AV NORDISKA PARLAMENTARISKA

KOMMITTÉN

FÖR F R I A R E SAMFÄRDSEL M. M.

STOCKHOLM 1952 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [152 52]

^A4'^ °CWV

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Skrivelse till Konungen

5 Inledning

'

Kan.

9 I. Historisk översikt beträffande paristvånget i de nordiska länderna. .

Kap. II. Legitimationstvånget vid de 'internordiska gränserna

11 A. Den internordiska trafikens omfattning

12 B. De nuvarande passbestämmelserna

15 C. Utövandet och effekten av den internordiska passkontrollen . . .

17 Passkontrollen för nordbor

17 Inresespärren

18 Avvisning

19 Utvisning och förpassning

21 Utresespärren

22 Effekten av in- och utresekontrollen

23 Kap. I I I . Olika möjligheter till förenkling av pass- och legitimationsskyldigheten

24 Kap. IV. Nordisk passfrihet

25 Kap.

A. Passfriheten för nordbor

27 Passfrihetens giltighet

27 Avvisning

30 Utvisning och förpassning

30 Bostadsanmälan m. in

31 B. Kontrollen över icke nordbor

32 Kontrollens allmänna karaktär

32 Återtagande av flyktingar, statslösa etc

33 C. Passet som grundval för valutakontroll

35 V. Upphävande av passfrihetsöverenskommelsen

36 Särskilda yttranden

36 Sammanfattning

TILL

KONUNGEN

Genom beslut den 6 juli 1951 förordnade Kungl. Maj:t chefredaktören, ledamoten av riksdagens andra kammare R. F. Edberg; hemmansägaren, ledamoten av riksdagens första kammare P . O. Pålsson; bankofullmäktigen, 2—152 52

ledamoten av riksdagens andra kammare G. F. N. Kristensson samt lantbrukaren, ledamoten av riksdagens första kammare L. D. Cassel till svenska ledamöter av den internordiska parlamentariska kommitté, som senare antagit namnet den nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. Samtidigt utsågs Edberg till svensk gruppordförande. Med stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 6 november 1951 förordnade ministern för utrikes ärendena fr. o. m. den 1 januari 1952 kronojägaren, ledamoten av riksdagens första kammare J. F. Grym till ytterligare svensk ledamot av kommittén. Till sekreterare åt den svenska gruppen av kommittén utsåg ministern för utrikes ärendena den 6 juli 1951 enligt bemyndigande samma dag t. f. andre sekreteraren i utrikesdepartementet S. G. Aminoff. Efter det att kommittén, bestående av sammanlagt tjugoen ledamöter från Danmark, Finland, Norge och Sverige, utarbetat första delen av ett gemensamt, likalydande betänkande med förslag till införande av en nordisk passfrihet får den svenska gruppen av kommittén härmed överlämna den svenska texten till detsamma. De danska, finska och norska grupperna av kommittén överlämna samtidigt betänkandet till sina uppdragsgivare. Den här överlämnade första delen av betänkandet innehåller förslag, som kommittén anser bör kunna genomföras redan till sommaren 1952. Kommittén har för avsikt att senare innevarande år avlämna en andra del av betänkandet med förslag rörande införande av en fullt utbyggd nordisk passfrihet. Underdånigst ROLF EDBERG LEIF CASSEL

J. F. GRYM

FILIP KRISTENSSON

OLOF PÅLSSON / Sten

Oslo den 9 januari 1952.

6 Aminoff

Inledning. Tanken på en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda möjbgheterna att skapa y tterbgare lättnader i samfärdseln mellan de nordiska länderna och att på olika sätt främja ett friare umgänge mellan dessa länders folk väcktes under våren 1951 av medlemmar i de danska och svenska riksdagarna och i det norska stortinget. I Danmark upptogs frågan i folketinget genom en interpellation, som det socialdemokratiska partiets ledare, förutvarande statsministern Hans Hedtoft, riktade till utrikesministern. I sitt svar den 24 januari 1951 uttalade utrikesministern, att danska regeringen var villig att medverka till utseendet av en kommitté för det ifrågavarande ändamålet. För Norges vidkommande blev spörsmålet behandlat av stortingets presidium, som i ett utlåtande till stortinget föreslog, att Norge skulle deltaga i kommittén. Presidiets förslag bifölls av stortinget den 9 maj 1951. I Sverige avgavs en motion i saken i riksdagens andra kammare den 19 januari 1951. Undertecknare av motionen var förutom initiativtagaren, herr Edberg, jämväl ledarna för de fyra stora riksdagsgrupperna i kammaren. Utrikesutskottet tillstyrkte förslaget i ett utlåtande den 13 mars 1951 och riksdagen fattade sedermera beslut i enlighet därmed. Efter samråd mellan de danska, norska och svenska regeringarna riktades sedermera förfrågningar till isländska och finska regeringarna, huruvida dessa länder önskade deltaga i en nordisk parlamentarisk kommitté av ifrågavarande slag. Isländska regeringen meddelade i slutet av juli 1951 efter att ha behandlat hänvändelsen, att den önskade deltaga i kommittén och finska regeringen lämnade ett positivt svar i mitten av september. Som medlemmar i kommittén ha deltagit: från Danmark: förutvarande statsministern, folketingsman Hans Hedtoft, dansk grupp ordförande; förutvarande trafikministern, folketingsman Niels Elgaard; medlemmen i landstinget, civilingeniör Einar P. Foss; folketingsmannen Oluf Steen; folketingsmannen, direktör Kn. Tholstrup; (medlemmen i landstinget, polismästare A. M. Bjerre samt folketingsmannen, folkskollärare Helge Madsen; de två sistnämnda som suppleanter för folketingsmännen Elgaard och Tholstrup). från Finland: stadsdirektören Olavi Kajala, finsk gruppordförande; landshövdingen Uuno Hannula; riksdagsmannen, redaktör Eino Kilpi; verkställande direktören Yrjö Soini; professorn Bruno Suviranta samt riksdagsledamoten, filosofie magister, fru Ebba Östenson; från Norge: stortingsmannen, f. d. stationsmästare Hj. Larsen, norsk gruppordförande; stortingsmannen, skattedirektör Paul Ingebretsen, vice grupp-

ordförande; stortingsmannen, lagerarbetare Håkon Johnsen; stortingsmannen, major Sven Nielsen; stortingsmannen, lantbrukare Hans Borgen. Då stortingsman Hans Borgen efter mötet i Göteborg på grund av andra offentliga uppdrag icke deltagit i kommitténs möten har dennes suppleant, stortingsmannen, landsfiskal Halvor Bunkholt närvarit i hans ställe. Dessutom har en av de utnämnda suppleanterna i kommittén, stortingsmannen, tulldistriktchefen Bernh. Berthelsen deltagit som sakkunnig medlem vid kommitténs behandling av tullproblemet samt från Sverige: ledamoten av riksdagens andra kammare, chefredaktör Rolf Edberg, svensk gruppordförande; ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägare P. O. Pålsson; ledamoten av riksdagens andra kammare, bankofullmäktige G. F. N. Kristensson, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukare L. D. Cassel samt ledamoten av riksdagens första kammare, kronojägare J. F. Grym; Island har icke utsett några medlemmar i kommittén, men har vid plenarsammanträdena i Köpenhamn och Oslo varit representerat av t:n observatör charge d'affaires Jon Krabbe resp. charge d'affaires Haraldur Kr0yer. Som sekreterare åt de nationella grupperna ha tjänstgjort: för Danmark kontorchefen i finansministeriet Hans P. Gotrik, för Finland byråsekreteraren i utrikesministeriet Åke Frey, för Norge förste sekreteraren i stortingets kontor Alf Gunstrom samt för Sverige t. f. andre sekreteraren i utrikesdepartementet Sten Aminoff. Kommittén har sammanträtt den 20 — 22 september 1951 i Göteborg, den 8—10 november 1951 i Köpenhamn samt den 7—9 januari 1952 i Oslo. Därutöver ha ordförandena och sekreterarna i de nationella grupperna sammanträtt ett flertal gånger. Kommitténs arbetsuppgifter ha uppdelats i olika avsnitt. Såsom det första resultatet av verksamheten framlägges härmed ett förslag om införande av en nordisk passfrihet. Kommittén har vidare för avsikt att inom snar framtid avgiva: 1) Betänkande rörande upphävande eller förenkling av tullvisitationen mellan de nordiska länderna beträffande resande och deras handbagage. 2) Betänkande rörande resevaluta. Förslaget om införande av nordisk passfrihet innefattar åtgärder av två slag, nämligen dels sådana, som kunna genomföras utan mer omfattande lagändringar eller arrangemang av administrativ eller teknisk art, och dels sådana, som fordra sådan förberedelse. Den första gruppen av åtgärder bör enligt kommitténs mening genomföras omgående och i så rask takt att de kunna lätta resesvårigheterna redan till sommaren 1952. Beträffande den närmare tekniska utformningen av den andra gruppen av åtgärder har kommittén för avsikt att framlägga betänkande senare under innevarande år med sikte på att kommitténs förslag skall kunna genomföras till efterföljande sommar.

K a p . I. Historisk översikt beträffande i de n o r d i s k a

passtvånget

länderna.

Under 1800-talet fram till århundradets mitt gällde i större delen av Europa den ordningen, att icke blott utlänningar, som reste in i de skilda länderna, utan även i länderna bosatta personer, som företogo resor inom resp. land, skulle inneha pass. Passtvång existerade sålunda mestadels för såväl inrikes som utrikes resor. Allteftersom kommunikationsmedlen utvecklades och resandetrafiken därmed ökades kom emellertid det gällande passtvånget att framstå som allt mera hinderligt för samfärdseln. Redan 1846 hade man i Danmark upphävt passtvånget vid inrikes resor. I Norge och Sverige avskaffades passtvånget helt och hållet år 1860 såväl för norrmän och svenskar som för utlänningar i övrigt. 1862 infördes i Danmark passfrihet för utlänningar hemmahörande i Norge, Sverige och Storbritannien. Samtidigt upphävdes skyldigheten för danskarna själva att vara försedda med pass på resor till utlandet. 1875 infördes full passfrihet även i Danmark. I danska utlänningslagen av år 1875 heter det uttryckbgen »att skyldigheten att vid ankomsten till landet vara försedd med resepass upphäves». Även i Finland rådde sedan mitten av 1800-talet full passfrihet. Från senare delen av 1800-talet och fram till första världskriget rådde ett tillstånd, då man fritt kunde resa från land till land i hela Europa med undantag för Ryssland. Någon plikt för utlänningar att söka uppehålls- och arbetstillstånd existerade icke. Detta tillstånd kom snart att betraktas som så naturligt för den västerländska världen, att en återgång till det tidigare passtvånget i de allra flesta länder tedde sig närmast otänkbart. 1 Under trycket av de onormala förhållanden, som det första världskriget skapade, sågo sig de nordiska länderna nödsakade att — om än långsamt och tvekande — återinföra legitimationsskyldighet för utlänningar. År 1914 infördes i Finland och år 1917 i Danmark, Norge och Sverige på grund av krigsutvecklingen som en extraordinär åtgärd passtvång med i viss utsträckning åtföljande viseringsskyldighet. Efter kriget slopades visserligen viseringsplikten successivt vis å vis flertalet länder, men passkyldigheten upprätthölls i huvudsak; det som tillfälligt avsedda tenderade att bli stadigvarande. Medan under första världskriget ordnings- och säkerhetssynpunkterna varit avgörande för pass- och viseringsskyldighetens upprätthållande trädde från 1 Betecknande var sålunda hur en svensk regeringsproposition av år 1914 som något självklart slog fast: »Emellertid kan det ju icke komma ifråga a t t i vårt land såsom en för normala förhållanden gällande ordning återinföra det för mer än ett halvt århundrade sedan avskaffade passtvånget». Lagrådet instämde och talade i sitt yttrande om »det passtvång, från vilket m a n en gång frigjort sig och vars återinförande för normala förhållanden väl icke kan på allvar ifrågasättas». 13 år senare, då 1927 års svenska utlänningslag framlades, talade lagrådet om 1914 års lag som »härrörande från ett förgånget högre kulturskede».

och med början av 20-talet skyddet för den inhemska arbetskraften gentemot arbetslöshet i förgrunden. Den främsta orsaken härtill var den sociala oro och den arbetslöshet, som följde i det första världskrigets spår, samtidigt som Amerikas Förenta Stater skärpte sin invandringspolitik. Man var emellertid i de enskilda länderna överens om att, när förhållandena bleve bättre, ompröva nödvändigheten av passtvångets bibehållande. 1928 föreslog den dåvarande norske statsministern Joh. Ludw. Mowinckel, att mellan Danmark, Norge och Sverige en överenskommelse skulle träffas om att upphäva passtvånget mellan de tre länderna, så att trafiken dem emellan kunde försiggå utan någon som helst passkontroll oavsett de resandes nationalitet. Resandekontrollen skulle uteslutande försiggå vid inresa till det gemensamma passterritoriet från andra länder. Från dansk och svensk sida förklarade man sig villig att upptaga förslaget till behandling. Det eftersträvade resultatet kom emellertid icke till stånd. I stället träffades år 1929 i Stockholm ett avtal mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, enligt vilket passet för medborgare i de fem länderna vid internordiska resor kunde ersättas med ett nordiskt resekort. Detta kort utfärdades i Danmark och Sverige förutom av polismyndigheterna även av postkontoren och i Finland och Norge enbart av polismyndigheterna. Resekortet, som kostade ett obetydligt belopp, hade en giltighetstid på 6 månader, var icke försett med innehavarens fotografi och kunde icke förlängas. Följande år, 1930, togs mellan Danmark och Sverige ytterligare ett steg i riktning mot ett friare resesamkväm genom ett avtal, varigenom fullständig legitimationsfrihet infördes för danska, finska, isländska, norska och svenska medborgare vid direkt trafik mellan Danmark och Sverige över ett antal hamnar företrädesvis vid Öresund. Året därpå utsträcktes denna legitimationsfrihet till rutten Fredrikshamn—Göteborg. Översteg vistelsetiden i grannlandet tre månader upphörde emellertid legitimationsfriheten. Med denna inskränkning var sålunda resetrafiken mellan Danmark och Sverige under 30-talet fri för nordbor. Mellan de övriga nordiska länderna förenklades legitimationsplikten genom det lätt åtkomliga nordiska resekortet. Särskilda lättnader gällde dessutom för befolkningen vid den norsk-svenska gränsen. I ett betänkande avgivet av de svenska sakkunniga, som 1936 tillkallades för revision av utlänningslagen, påtalades vissa svårigheter som systemet med den s. k. skandinavingången medfört för kontroll av icke-nordiska resande i öresundstrafiken. Legitimationsfriheten hade emellertid, uttalades det, vunnit hävd som en fast institution; det kunde icke komma ifråga att återinföra passtvånget mellan Danmark och Sverige. Även tanken på ett enklare legitimationskort blev avvisad. Frånsett det ringa värdet ur kontrollsynpunkt av en sådan handling, ansågs den tidsutdräkt för de resande, som skulle uppstå i samband med granskningen av dylika kort, komma att medföra ett väsentligt avbräck i öresundstrafiken. De påtalade svårigheterna

blevo för övrigt i det väsentUga lösta genom det å sid 33 omtalade avtalet mellan Danmark och Sverige rörande återtagande av vissa olovligen inresta personer (emigranter, statslösa o. dyl.). Vid krigsutbrottet hösten 1939 enades man om att de nordiska resekorten skulle vara försedda med fotografi. Giltighetstiden utsträcktes samtidigt till ett år. I och med att kriget överfördes till Norden avskaffades resekorten successivt och såväl pass- som viseringstvång infördes mellan de nordiska länderna. Efter kriget har viserings tvånget gradvis upphävts. På hösten 1945 återinfördes viseringsfrihet för medborgare i Danmark, Island, Norge och Sverige. Omkring årsskiftet 1949—50 upphävdes viseringsskyldigheten också för Finlands del i förhållande till övriga nordiska länder. Frågan om införande av en ny mera kvalificerad typ av nordiskt resekort har vid flera tillfällen efter kriget diskuterats. Överläggningarna ha emellertid icke lett till något resultat. Ännu snart 7 år efter det andra världskrigets slut gäller alltjämt tvånget att förete giltigt pass vid resa från det ena nordiska landet till det andra.

K a p . I I . Legitimationstvånget vid de internordiska gränserna. Den nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. har i enlighet med sitt av regeringarna resp. parlamenten givna uppdrag bl. a. ställts inför uppgiften att undersöka föl-utsättningarna för att lätta på det nuvarande passtvånget mellan de nordiska länderna. Kommittén har därvid varit medveten om att en utbredd opinion inom de nordiska länderna skulle välkomna ett undanröjande av de för samfärdseln hinderliga gränsformahteter, som ursprungligen tillkommit till följd av onormala förhållanden. De samstämmiga och samtidiga aktioner i de danska, norska och svenska parlamenten, som ledde till kommitténs tillkomst, har kommittén också måst uppfatta som en önskan från de lagstiftande församlingarnas sida om väsentliga lättnader och förenklingar i samfärdseln mellan de nordiska länderna. Att de lättnader på detta område, som låter sig genomföras, skulle ha ett betydande praktiskt värde står ställt utanför varje diskussion. Därtill kommer emellertid också det stora psykologiska värde av vad som kan uppfattas som en a k t av god n o r d i s k v i l j a . Utifrån denna allmänna grundsyn har kommittén redan från början kommit att ställa sig frågan: Finns det över huvud taget några tvingande skäl att upprätthålla legitimations skyldigheten i någon som helst form vid de internordiska gränserna? Innan kommittén går att närmare penetrera denna fråga, finner den emellertid angeläget att något belysa den internordiska trafikens omfattning under de senaste åren. 11

A. Den internordiska trafikens omfattning. Resefrekvensen till de nordiska länderna utläses måhända bäst av efterföljande statistik beträffande antalet utlänningars resor till Danmark, Finland, Norge och Sverige under tidsperioden 1946—1950. Några uppgifter beträffande antalet utresor ha ej medtagits, enär dessa siffror i stort sett motsvara antalet inresande. Tabell 1. Utlänningars inresor till Danmark 1946—1950.

Summa nordbor

4 714 146 62 650 499 869

7 319 404 99 328 590 916

10 744 185 135 235 740 599

16 043 333 214 476 874 908

36 768 1499 195 983 983 612

567 379

697 967

886 763 1105 760 1 217 862

68 118

314 828

354 900

335 583

390 894

635 497 1 012 795 1 241 663 1441343 1 608 756 1

Häri icke inberäknat inresor av sydslesvigbor. Tabell 2. Utlänningars inresor till Finland 1946—1950.

Totala antalet utlänningar

2 038 812 17 219

3 647 2 082 26 102

3 751 2 360 29 048

5 695 3 773 33 655

5 689 4 922 39 266

20 069

49 877

4 011

8 683

11 177

14 347

16 091

24 080

40 514

46 336

57 470

65 968

49 990 87 262 1297 2 685 1 000 580 106 822 148 272

92 767 3 677 681 196 488

78 091 6 935 1 138 226 539

91479 14 655 1201 343 271

159 109

238 799

293 613

312 703

450 606

35 092

64 527

67 231

77 351

83 209

194 201 303 326

360 844

390 054

533 815

Tabell 3. Utlänningars inresor till Norge 1946—1950. 1946

Totala antalet utlänningar

1 I dessa uppgifter medräknas även ett mindre antal nordiska medborgare, som anlänt med flyg.

Tabell 4. Utlänningars inresor till Sverige 1947—1950. 1947

710 558 52 230 3 439 592 856

902 215 82 818 2 972 595 954

1 198 382 99 199 3 972 759 174

1 114 801 143 358 2 958 711350

1 359 083

1 583 959

2 060 727

1 972 467

155 442

154 275

170 968

193 397

1 514 525

1 738 234

2 231 695

2 165 864

Det mest iögonfallande draget i det föreliggande siffermaterialet är att antalet inresor företagna av nordbor för samtliga nordiska länders del utgör den avgjort största delen av samtliga inresor. Enligt de senast tillgängliga siffrorna utgjorde antalet inresor företagna av nordbor för Danmarks och Finlands vidkommande ca 75 %, för Norges vidkommande ca 85 % och för Sveriges drygt 90 % av totalantalet inresor. 1950 företogos nära 2 000 000 inresor av nordbor till Sverige (bortsett från svenskarna) men knappt 200 000 av andra utlänningar. I Danmark företogos under samma tid ca 1,2 miljoner inresor av nordbor (bortsett från danskarna) och icke fullt 400 000 andra inresor. Motsvarande siffror var för Finlands vidkommande 50 000 resp. 16 000 och för Norges vidkommande ca 450 000 resp. 83 000. Tabellerna visa vidare, att det nordiska reselivet under åren efter andra världskriget ökat starkt. Antalet inresta nordbor i Danmark har sålunda mer än fördubblats från 1946 till 1950, medan antalet för Norges vidkommande tredubblats. För Sveriges vidkommande har antalet inresta nordbor, som redan 1947 var ca 1,3 miljoner, ökats till i det närmaste 2 miljoner 1950. Sammanlagt företogos av nordbor under 1950 ungefärligen 3,7 miljoner inresor till andra nordiska länder. För övriga utlänningar var antalet inresor till de nordiska länderna 1950 knappt 700 000, vilket alltså betyder, att antalet nordiska medborgares inresor voro drygt fem gånger flera. Då de resande vid varje gränspassage i regel underkastas passkontroll i såväl utrese- som inreselandet och då de angivna siffrorna icke medtaga personer, som inresa till eller utresa från sitt eget hemland, får den anförda siffran på 3,7 miljoner tre- ä fyradubblas, innan man kommer fram till siffran för antalet passgranskningar, som den internordiska resetrafiken under det bestående kontrollsystemet gav anledning till under år 1950. Det må dock i detta sammanhang nämnas, att i tabellerna 1—4 även medtagits de nordbor, som inrest från andra länder än de nordiska. För Danmark såsom genomreseland till och från den europeiska kontinenten har detta 3—152 52

Tabell 5. Antal inresor i Danmark av finska, norska och svenska medborgare under år 1950. Inreseort

Finnar

Norrmän

Svenskar

Summa

Köpenhamn Kastrup flygfält Helsingör Fredrikshamn Hirsthals

14 498 4 208 3 965 506 15

31761 10 970 60 975 18 464 8 178

381 113 25 179 411 282 29 595 93

427 372 40 357 476 222 48 565 8 286

Summa

130 348

847 262

1 000 802

Padborg Krusa Esbjerg Andra inreseortcr

4 306 8 820 397 53

16 884 46 470 532 1749

74 529 133 211 2 722 5 099

Summa

13 576

65 635

53 339 77 921 1793 3 297 136 350

215 561

Summa samtliga inresor

36 768

195 983

983 612

1 216 363

en icke oväsentlig betydelse men ändrar dock icke helhetsbilden. Tabell 5 visar sålunda, att mer än 80 % av de nordiska inresorna till Danmark ägt rum över platser (Köpenhamn, Helsingör, Fredrikshamn och Hirsthals) dit resandeströmmen från nordiska länder helt dominerar. Den internordiska trafikens kanabsering över sjö- och landgränser torde belysas av vidstående statistik (tab. 5 — 7) från ett antal större danska och svenska passkontrollorter, över vilka den övervägande delen av trafiken äger rum. De statistiska uppgifterna från motbggande finska och norska passkontroller motsvara i huvudsak de danska och svenska och i anledning härav synes det onödigt att medtaga dessa uppgifter. En rätt betydande direkt internordisk trafik förekommer även mellan Danmark och Norge medan den direkta trafiken mellan Danmark och Finland är ganska obetydlig, vilket även gäller den direkta finsk-norska trafiken.

Tabell 6. Av nordbor företagna inresor i Sverige är 1947 över de större passkontrollerna.

Passkontroll

Malmö hamn och Bulltofta flygfält Hälsingborg Svinesund Mon och Charlottenberg Storlien Haparanda Stockholm (Skeppsbron samt Bromma flygfält)

14 Danskar

Finnar

364 208 275 709 4 133 16 955

3 434 2 166

382 312

4 279

4 706

37 119

616 32 66

Norrmän

Summa nordbtr utom svenskir

1 502 794 12 374 12

9 431 31 148 105 280 102 390 14 828 218

378 575 308 267 109 457 121 885 15 28? 4 80>

3 113

3 972

48 91)

Islänningar

Tabell 7. Av nordbor företagna inresor i Sverige år 1950 över de större passkontrollerna.

Passkontroll

Malmö hamn och Bulltofta flygfält Mon ock Charlottenberg. Stockholm (Skeppsbron samt Bromma flygfält)

Danskar

Finnar

Islänningar

Norrmän

Summa nordbor utom svenskar

Svenskar

520 886 488 970 11414 21 111 544 227

12 401 4 097 458 4 115 485 18 609

1423 792 29 365 1 1

13 116 58 043 97 125 134 732 16 919 516

547 826 551 902 109 026 160 323 17 949 19 353

386 266 361 720 ej "PPg56 759 12 551 e J "PPg-

7 635

86 201

4 945

98 940

45 955

Man finner, att en mycket betydande del av resandetrafiken mellan de nordiska länderna försiggår över ett fåtal gränskontrollorter. Av tabell 5 framgår, att under 1950 drygt 900 000 av de ca 1,2 miljoner företagna inresorna av nordbor (bortsett från danskar och islänningar) till Danmark skett via Köpenhamn och Helsingör. Tabell 7 visar på motsvarande sätt, att av de under 1950 till Sverige företagna inresorna av nordbor på sammanlagt knappt 2 miljoner (bortsett från svenskarna) ca 550 000 personer inreste över Malmö-Bulltofta, ca 550 000 över Hälsingborg, ca 110 000 över Svinesund, ca 160 000 över Mon-Charlottenberg samt ca 100 000 över Stockholm. Detta betyder, att ungefär 1,5 mdjoner av de till Sverige inresta nordborna inpasserat över dessa fem gränskontrollorter. Den dansk-norska trafiken fördelas, som framgår av tabellerna 5—7, mellan direkta båt- och flygförbindelser och transittrafik genom Sverige. Det norsk-svenska reseutbytet försiggår över en mängd gränsstationer bland vilka Svinesundsbron fått en allt mera ökad betydelse. Trafiken mellan Finland och Sverige koncentreras huvudsakligen till båtoch flyglinjerna mellan vissa orter i Finland och Stockholm samt över Torneå och Haparanda. Det må härvid framhållas, att den mycket omfattande lokala gränstrafiken i Tornedalen (under 1951 ca 280 000 inresande och ca 270 000 utresande enbart på den 13 mil långa sträckan Haparanda—Pello) ej redovisas i denna statistik. B. De nuvarande passbestämmelserna. Av tabell 8 (sid 16) framgår, att man i Danmark, Finland, Norge och Sverige under perioden 1946—1950 årligen utfärdat sammanlagt 600 000— 700 000 pass.

Tabell 8. Antalet utfärdade pass i År

1946 1947 1948 1949 1950

Danmark

Finland

Norge (inkl. passförlängningar)

Sverige

ca 180 000 187 827 195 461 222 570 216 832

32 673 41 609 63 365 61331 70 444

142 700 204 600 162 600 195 300 190 200

245 000 203 000 212 000 222 000 207 000

Summa

600 373 637 036 633 426 701 201 684 476

I Danmark och Norge utfärdas passen av de lokala polismyndigheterna, medan i Finland och Sverige länsstyrelserna i regel äro passmyndigheter. Då det under alla förhållanden fordras, att den passökande personen underskriver passet, måste denne många gånger företaga en icke obetydbg resa för att få passet utställt. Ofta måste den passökande personligen avlämna de dokument, på grundval av vilka passet utställes, varför han icke sällan måste företaga dubbla resor för att erhålla sitt pass. Särskilt för befolkningen på landsbygden kan detta ofta vara förenat med avsevärd tidsförlust. Utställandet av pass brukar i de länder, där lokala polismyndigheter äro passmyndigheter, i regel taga endast två å tre dagar. I Finland och Sverige kan passutställandet taga en vecka—tio dagar; under turistsäsong kan väntetiden bli ännu längre. Priset för erhållandet av pass varierar i de olika länderna. Avgifterna äro för närvarande följande. Danmark: 5 danska kronor. Giltighetstid fem år. Finland: pass giltigt högst 1 / 2 år 1 800 finska mark, pass gdtigt Va till högst 1 år 3 500 finska mark, pass giltigt 1 till högst 5 år 5 500 finska mark (100 finska mark = ca 2.27 sv. kr.). Norge: 5 norska kronor. Giltighetstid 2 — 3 år. Kan förlängas 2 år åt gången. Förlängning av giltighetstiden av norskt pass till 5 år är förutsedd. Sverige: nordiskt pass 5 svenska kronor; internationellt pass 13 svenska kronor. Giltighetstid i båda fallen 5 år. Dessutom tillkommer kostnader och besvär för anskaffande av fotografi samt intyg av olika slag. Det är rimligt att antaga, att pass i betydande omfattning utställes till personer som uteslutande utnyttja dem till resor inom de nordiska länderna. Ett upphävande av passtvånget i den internordiska trafiken skulle därför medföra en stark nedgång i antalet utfärdade pass i de nordiska länderna och en motsvarande lättnad i de passutställande myndigheternas arbete förutom de väsentliga fördelar, som skulle vinnas för resenärerna.

C. Utövandet och effekten av den internordiska passkontrollen. Av tabellerna 5 — 7 (s. 14—15) framgår, att den mycket omfattande internordiska resetrafiken är starkt koncentrerad till relativt få gränsstationer. Detta har till följd att passkontrollen därstädes ofta måste medföra stora förseningar och besvärligheter för de resande även om passkontrollanterna söka genomföra passkontrollen så snabbt och smidigt som möjligt och oavsett om man — som fallet är i den dansk-svenska trafiken — i huvudsak nöjer sig med en enkel passtämpling för varje gränspassage. Resetrafiken vid vissa gränsstationer är tidvis av en sådan omfattning, att det icke är praktiskt möjligt att genomföra en effektiv passkontroll. Trots detta är det icke ovanligt, att passkontrollen kan ta från Va upp till 3U timme vid färjornas ankomst till Köpenhamn eller Malmö. Det är vidare bekant, att passkontroll och andra gränsformaliteter vid passerandet av landsvägsbron över Svinesund mellan Sverige och Norge kunna försena resandeströmmen därstädes med upp till 1 timme och mera. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att gränskontrollföreskrifterna allmänt sett äro en naturlig följd av staternas särskilda skyddsintressen. I och med att man i de nordiska länderna under de senaste decennierna i allt högre grad genomfört lika sociala och andra medborgerliga rättigheter för andra nordiska staters medborgare har personkontrollen för nordbor vid gränserna mellan länderna mist mycket av sin allmänna betydelse och i allt större utsträckning kommit att avse enbart brottslingar och asociala element. Den internordiska passkontrollens huvudsakliga uppgift har således kommit att bliva att förhindra icke önskvärda personer tillträde till landet samt att tillse att vissa av det egna landets medborgare icke avviker ur landet. För det övervägande antalet resande och särskilt för nordbor har passkontrollen praktiskt taget inget annat syfte än att konstatera den legitima gränspassagen. I detta syfte har kommittén funnit det angeläget att närmare granska hur passkontrollen rent praktiskt funktionerar och vilken effekt den har. Kommittén har därvid kommit att ställa sig frågan om något rimligt förhållande verkligen råder mellan det besvär, som denna kontroll av de nordiska resenärerna vållar, och det syfte, som densamma avser att fylla.

Passkontrollen för

nordbor.

Passkontrollanterna ha vid såväl in- som utresa först och främst att granska att vederbörande resenär är försedd med pass. Vidare att passet är giltigt och försett med fotografi, som föreställer resanden, samt att passet i övrigt överensstämmer med gällande föreskrifter. Förutom

denna allmänna kontroll skall passkontrollanterna övervaka att 17

de personer, som söka resa in i länderna, ej äro att betrakta som icke önskvärda. Denna särskilda kontroll utövas till stor del med ledning av spärrförteckningar över personer, för vilka in- eller utreseförbud gäller. Personer, som stå upptagna i spärregistret eller som av annan särskild anledning icke böra tillåtas inkomma, skola enligt reglerna omedelbart avvisas. Inresespärren. Spärregistrens (utvisningslistornas) sammansättning vid given tidpunkt under senare halvåret 1951 i de skilda länderna utläsas av tabell 9. Tabell 9. Därav

Totalantalet spärrade utlänningar

Därav totalantalet nordbor

Danmark

14 000

ca 5 000 1

Finland Norge

446 7 706

43 6 456

14 640

Sverige

5 800

3 700

1 360

Land

danskar

finnar

norrmän svenskar

Totalantalet spärrar för nordbor meddelade

ca 500 1 ca 1 200 1 ca 3 300 1 efter V, 1930 ca 1 800 4 25 455 5 350 efter 1928 956 1045 1295 efter 1939 ca 2 300

Talen bygga på en stickprovsundersökning av utvisningslistorna.

Sammanlagda antalet spärrade nordbor i de fyra länderna d. v. s. huvudsakbgen personer, som tidigare utvisats eller i Finland och Sverige även förpassats, uppgår till ca 15 000. Denna siffra bör emellertid reduceras betydbgt. Enligt de olika ländernas lagstiftningar ha utvisningsbeslut ingen preskriptionstid. Detsamma gäller för Sveriges vidkommande inreseförbud meddelat i förbindelse med förpassning. Härav följer bl. a. att de danska, norska och svenska spärregistren innehålla inreseförbud ända från seklets början. Redan som följd härav kan det antagas att många av de i spärregistren upptagna personerna sedan länge äro döda. Dyhka förbud kunna icke upphävas annat än efter personlig ansökan till och beslut av regeringen eller i vissa fall av utlänningsmyndigheterna. Vidare ha många av de personer, som förpassats, d. v. s. i regel sådana, som förvägrats förlängt uppehållstillstånd, ej begått handlingar av den art, att de under längre tid borde förhindras förnyad inresa till resp. länder. Ofta äro brotten eller förseelserna, som förorsakat att vederbörande erhållit förbud att återvända till resp. land, t. o. m. av föga graverande natur. Av de ca 1 800 danska utvisningsbesluten, som meddelats för nordbor efter

1929, kan en väsentlig del anses vara utan betydelse. Definska spärrmeddelandena äro alla av efterkrigsdatum. Av de 43 spärrade nordborna uppgivas endast ca 25 vara aktuella. Av de norska spärrmeddelandena ha ca 950 meddelats för nordbor efter 1928. Antalet aktuella fall torde icke överstiga 800. Antalet aktuella svenska spärrmeddelanden för nordbor överstiger knappast 1 800 personer. I enlighet med det förda resonemanget finns det således betydhgt mindre än 5 000 inreseförbud, vilka kunna betraktas som aktuella. Det visar sig sålunda att det är en mycket begränsad krets av personer, som passkontrollen på detta område tar sikte på. Avvisning. Med avvisning förstås i stort sett, att en person vid gränsen hindras inresa eller inom kort tid efter inresa avföres från landet. Beslut om avvisning är i allmänhet ett resultat av passkontrollens verksamhet att förhindra icke önskvärda utlänningar att komma in i resp. land. Av tabellerna 10—12 framgår, att antalet avvisade nordbor varit ytteriigt ringa under de senaste åren sett i förhållande till den totala resandetrafiken. År 1950 avvisades 4 nordiska medborgare från Finland, ca 540 från Norge och 795 från Sverige samt 347 vid de största danska passkontrollerna för trafik till och från de andra nordiska länderna.

Tabell 10. I Danmark meddelade avvisningsbesb.it vid passkontrollerna Kastrup, Köpenhamn, Helsingör och Fredrikshamn.

Ar 1947 1948 1949 1950

Medborgare finska

norska

svenska

Totala antalet avvisade nordbor

15 4 6 55

2 3 3 16

75 79 62 276

92 86 71 347

Tabell 11. I Finland meddelade awisningsbeslut. År

1947 1948 1949 1950

Medborgare danska

norska

svenska

2 3 2 4

1 1 2

1 1

Totala antalet avvisade nordbor 3 5 5 4

Tabell 12. I Sverige meddelade avvisningsbeslut. Medborgare

År

danska

finska

norska

Totala antalet avvisade nordbor

121 260 468 525

583 526 406 232

105 84 76 38

809 870 950 795

1947 1948 1949 1950

I Norge föres ingen central statistik över avvisade personer. Uppskattningsvis antager man, att ca 600 personer avvisas årligen och att ca 90 % av dessa äro nordbor. Avvisningsbestämmelserna tillämpas icke blott på förbrytare utan användes även beträffande en hel del andra resande såsom medellösa, berusade, personer utan pass etc. Vid en närmare granskning av avvisningsstatistiken i Danmark och Sverige (jämför tabellerna 13 och 14) finner man, att antalet avvisningar under de senaste åren stigit vid passkontrollerna i Köpenhamn och i Malmö beträffande grannstatens medborgare. Under 1950 var antalet avvisade svenskar i Köpenhamn 165 eller nära hälften av totala antalet avvisade nordbor. I Malmö var antalet avvisade danskar 471 eller betydligt över hälften av totala antalet Tabell 13. Antalet avvisningar i passkontrollen i Köpenhamn. Avvisningar i Köpenhamn

År finnar

1947 1948 1949 1950

3 4 5 38

norrmän svenskar

1 1 10

50 38 31 165

totalt

53 43 37 213

Totala antalet avvisade nordbor vid passkontrollerna i Köpenhamn, Kastrup, Helsingör och Fredrikshamn 92 86 71 347

Tabell 14. Antalet avvisningar i passkontrollen i Malmö. År

1947 1948 1949 1950

danskar

finnar

norrmän

totalt

Totala antalet avvisade nordbor i Sverige

53 128 371 471

10 19 37

4 6 7 8

57 144 397 516

809 870 950 796

Avvisningar i Malmö

meddelade avvisningsbeslut för nordbor i Sverige. Stigningen i antalet avvisningsbeslut, som meddelats i Köpenhamn och i Malmö, synes bero på särskilda lokala förhållanden. I övrigt kan man konstatera en allmän nedgång i antalet avvisningar. Sammanlagda antalet avvisningar av nordbor var 1950 i förhållande till den internordiska reseströmmen (ca 3,7 milj. inresor) endast 0,0 5 %. Utvisning och förpassning. Förutom möjligheterna att vid gränsen förhindra en icke önskvärd utlänning att komma in i ett land (avvisning) ha myndigheterna möjligheter att efter utlänningens ankomst avlägsna vederbörande ur riket. Formerna för sådant avlägsnande ha utvecklats olika i de skilda nordiska länderna. De åtgärder det här är fråga om ha dock den gemensamma innebörden, att myndigheterna tillse att utlänningen självmant eller genom myndigheternas försorg lämnar landet. Som tidigare antytts bruka de utlänningar, som utvisats (i Finland och Sverige även förpassats), i regel uppföras i vederbörande lands förteckningar över för inresa spärrade personer. Huvuddelen av de personer, som spärras för återresa till vederbörande land, utgöras av utvisade eller förpassade, vilka sålunda bfldar basen för spärrförteckningarna. Av tabellerna 15 —17 framgår, att sammanlagda antalet av myndigheterna avlägsnade nordbor i de nordiska länderna, vilket för övrigt är utomordentligt lågt, minskat under de senaste åren. År 1950 var antalet i Danmark 77, Tabell 15. I Danmark utvisade och enligt strafflag utdömda finska, isländska, norska och svenska medborgare. Medborgare År

finska

1947 1948 1949 1950

isländska

20 10 10 15

norska

svenska

Totala antalet utvisade och utdömda nordbor

32 43 38 30

30 26 30 32

82 79 78 77

—

Tabell 16. I Finland utvisade och förpassade danska, norska och svenska medborgare.

danska

norska

svenska

Totala antalet utvisade och förpassade nordbor

1 4

1 2

1 3 1

1 5 7

Medborgare År

1947 1948 1949 1950

Tabell 17. I Sverige utvisade danska, norska och finska medborgare samt beträffande dessa medborgare meddelade förpassningsbeslut. Medborgare danska

finska

norska

Totala antalet utvisade och förpassade nordbor

179 238 252 133

87 177 116 83

81 72 109 63

347 487 477 279

År

1947 1948 1949 1950

i Finland 7 och i Sverige 279. I Norge föres ingen central statistik över ur landet avlägsnade personer. Man uppskattar dock det åriiga antalet utvisade utlänningar till ungefär 75, av vilka ca 90 % utgöres av nordbor. Utresespärren. Vart och ett av de nordiska länderna utövar för närvarande en passkontroll av personer, som resa ut ur landet. Man verkställer därvid liksom vid inresan främst en allmän kontroll av passen etc. Dessutom söker man övervaka att vederbörande icke återfinnes i förteckningar över personer, vilka av en eller annan orsak ej äga resa ut ur landet. I dessa spärrförteckningar återfinnas de personer — både egna medborgare och utlänningar — som efterlysas i polisunderrättelserna; vidare personer, som ha erhållit avflyttningsförbud på grund av underhållsskyldighet eller vdka fått passen indragna m. m. Tabell 18 belyser utresespärrarnas nuvarande ungefärliga sammansättning vid given tidpunkt under senare halvåret 1951. Tabell 18. Land Finland

Norge

Sverige

Totalantalet spärrade personer: ca 4 700 Därav: 1. Antalet efterlysta i polisunderrät4 432 2. Antalet avflyttningsförbud 237

2 000

949 345 4 192

»1 277

Därav cirka 900 emigrationsförbud.

Av denna tabell framgår, att antalet för utresa spärrade personer i de nordiska länderna är förhållandevis mycket ringa ca 4 700 i Finland, 2 000 i Norge samt 1 610 i Sverige. I Danmark antages förhållandet vara motsvarande.

Den största delen av de spärrade personerna utgöras av dem, som äro efterlysta i vederbörande lands polisunderrättelser eller för Finlands vidkommande ca 4 450, för Norges vidkommande ca 700 samt beträffande Sverige ca 950 personer. Antalet spärrade personer på grund av att passen bidragits eller tillbakahållits torde vara obetydligt (i Sverige 192 återkallade pass). Det är här oftast fråga om personer, som stå under åtal, övervakning etc. och vilka kunna befaras rymma ur landet. Sedan 1945 har det i Norge varit en del utreseförbud i samband med »landssvikuppgöret». Passkontrollerna söka även i den utsträckning, som det är möjligt, övervaka att förfalskade pass ej begagnas. I anledning härav sker en viss kontroll över att förkomna pass ej begagnas av oberättigade personer. Effekten av in- och utresekontrollen. Av det föregående har framgått, att den krets av nordbor, som kontrollen tar sikte på, är mycket begränsad. Beträffande medborgarna i de nordiska länderna är därför den nuvarande passkontrollens värde synnerligen problematiskt och på det hela taget helt obetydligt sett i förhållande till resandetrafikens storlek, till den betydande administrativa apparat, på vilken kontrollen bygger, samt det besvär, som vållas de resande. Som tidigare redovisats ha sålunda antalet avvisningar vid de internordiska gränserna under senare år varit ytterst ringa. Under år 1950 avvisade passkontrollen i de nordiska länderna ca 1 700 nordbor motsvarande ungefär en person på 2 175 inresor. Av dessa avvisningar har mer än hälften ägt rum i gränstrafiken mellan Danmark och^ Sverige, huvudsakligen vid passkontrollerna i Köpenhamn och Malmö. Kommittén önskar i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att man av det redovisade statistiska materialet icke kan utläsa, i vilken utsträckning passkontrollen faktiskt förmår lösa sina givna uppgifter. Eftersom kontrollen av de enskilda personerna vid starkt trafikerade gränspassageställen måste genomföras på några få sekunder, är det många gånger ogörligt för den tjänstgörande kontrollpersonalen att närmare undersöka om de resande finnas uppförda i spärrförteckningarna etc. Det har också visat sig att en del personer, som av någon anledning bort avvisas, slunkit igenom passkontrollen. Dessutom föreligger möjligheter att icke önskvärda personer kunna taga sig in vid sidan av kontrollställena. Till ytterbgare belysning av passkontrollens ringa effekt kan exempelvis anföras, att passkontrollerna på Kastrup samt i Köpenhamn, Helsingör och Fredrikshamn år 1950 endast anhållit sammanlagt 63 personer, av vilka 48 voro danskar, 3 svenskar, 4 finnar samt 8 övriga utlänningar. Sammanlagt har under tiden 1947—1950 eller under loppet av fyra år passkontrollen vid de

fyra största inreseorterna från Norge och Sverige till Danmark endast anhållit sammanlagt 22 svenska, norska och finska resande. Ehuru kommittén är medveten om, att passtvånget med de åtföljande inoch utresekontrollerna för nordbor kan ha en viss preventiv effekt beträffande mindre önskvärda personers resor till annat nordiskt land — något som emellertid icke får överdrivas — är kommittén dock enig om att värdet av passtvångets upprätthållande långt ifrån uppväger de olägenheter och den indirekta förlust, som kontrollen åsamkar den stora kretsen laglydiga resande. Genom att avskaffa detta vittgående pass- och kontrollsystem skapar man dessutom möjligheter till en värdefull intensifiering av umgänget folken emellan.

K a p . I I I . Olika möjligheter till förenkling av pass- och legitimationsskyldigheten. Av det föregående har framgått, att kommittén är enig i uppfattningen. att det för närvarande gällande systemet med passtvång särskilt för nordiska medborgare i de skilda länderna är onödigt omständligt och dyrbart för såväl stat som enskilda. Den praktiska nytta myndigheterna ha av passtvårgets upprätthållande står ingalunda i proportion till systemets betydande olägenheter för resenärerna. Kommittén har övervägt olika tänkbara alternativ till det nuvarande systemet med passtvånget vid de internordiska gränserna för nordiska medborgare. Bland enklare legitimationshandbngar, som eventuellt skulle kunna ersätta passet, märkes det nordiska resekortet. E t t dylikt kort infördes, som tidigare nämnts, år 1929 efter ömsesidiga överenskommelser mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Kwtet var emellertid varken försett med innehavarens fotografi eller signalement och dess värde som legitimationshandling var därför ytteriigt ringa. Kommittén är enig om att ett återinförande av ett dylikt nordiskt resekort som ersättning för pass ej tjänar något förnuftigt syfte. År 1946 utarbetades i Sverige ett förslag om ett nytt nordiskt reselort. Frågan om införande av detta kort dryftades 1947 och 1948 mellan de skandinaviska länderna utan att emellertid leda till något resultat. Detta nya nordiska resekort skulle vara giltigt under ett år för resor inom de skandinaviska länderna och betinga ett pris av en krona. Det skulle vara försett med innehavarens egenhändiga namnteckning, välliknande fotografi samt vissa sigralement. Lokal polismyndighet skulle vara behörig att utfärda sådant ncrcislkt resekort, sedan sökanden genom åldersbetyg eller annat intyg styrkt sin ilesititet och sedan för polismyndigheten känd, trovärdig person intygat, att det

till ansökan bifogade fotografiet föreställde den sökande. Kortet skulle dessutom vara försett med utrymme för stämpling. Ett nordiskt resekort av den föreslagna typen skulle enligt kommitténs uppfattning närmast kunna betraktas som ett pass i ny förklädnad. Kommittén avvisar därför tanken på införande av ett sådant legitimationskort. Den tanken har vidare övervägts inom kommittén, om andra existerande handlingar, såsom körkort, personkort, postens identitetskort, frikort vid järnvägarna etc. skulle kunna godtagas såsom identitetsbevis vid gränserna. Då dylika handbngar emellertid icke äro gemensamma i de nordiska länderna och då därjämte dessas värde som legitimationsdokument äro i hög grad varierande, anser sig kommittén icke kunna rekommendera införandet av en förenkling i legitimationstvånget vid gränserna genom att godkänna dylika handlingar som passlegitimation. Kommittén har även diskuterat olika former för eventuell ytterligare förenkling av den bestående passkontrollen. Efter andra världskriget ha avtal träffats mellan danska och svenska polismyndigheter om att danska medborgare, som resa till Sverige, icke skola få passet stämplat av danska myndigheter vid utresan ur eller tillbakaresan till Danmark. Passet stämplas blott av de svenska myndigheterna vid inresan till och utresan från Sverige. För svenska medborgare gälla motsvarande regler vid resa tdl Danmark. Man skulle kunna utbygga detta avtalssystem ytterligare på så sätt, att man exempelvis i utreselandet icke företoge någon utresekontroll utan förlade såväl utresekontrollen från det ena landet som inresekontroll till det andra landet i inreselandet. Man skulle därigenom uppnå, att det blott bleve fråga om en passkontroll för de resande i stället för de nuvarande två. En annan möjbghet till förenkling av passkontrollen vore att införa en ordning, enbgt vilken nordbor fritoges från passtämplingen vid de internordiska gränserna. De skulle dock vara i besittning av pass och uppvisa detsamma. Ovannämnda medel till lättnader i legitimationsskyldigheten för nordbor vid de internordiska gränserna medföra enligt kommittén icke så vittgående förenklingar, som anses önskvärda.

Kap. IV. Nordisk passfrihet. På grundval av det tidigare redovisade materialet samt de undersökningar kommittén och dess nationella grupper i övrigt företagit, har kommittén kommit till den uppfattningen, att den enklaste och enda tillfredsställande lösningen av det föreliggande problemet är att återinföra den fullständiga legitimationsfrihet vid gränserna, som rådde före första världskriget.

Med en fullständig passfrihet förstår kommittén ett system, enligt vilket varje form av legitimationskontroll bortfaller vid de inre nordiska gränserna. Alla resande skola sålunda vara befriade från passkontroll vid gränspassagerna inom detta nordiska område. Medborgarna i de nordiska länderna skola dessutom kunna resa inom hela området utan att medföra pass. De skola även kunna uppehålla sig utan tidsbegränsning i de andra nordiska länderna. Passkontrollen för personer, som icke äro medborgare i de nordiska länderna, skall äga rum vid inresan till eller utresan ur området. På så sätt kommer för nordbor ett avgörande steg att tagas i riktning mot ett fullständigt fritt folkutbyte. Samtidigt kommer hela Norden ur turistoch reselivets synpunkt att bilda en enhet. Kommittén har emellertid funnit, att de skilda länderna vid införandet av den fullständiga passfriheten måste företaga lagändringar, som fordra parlamentsbehandling, samt en rad omfattande administrativa åtgärder. Behandlingen av ett så vittgående förslag torde icke kunna ske så snabbt, att det bbr möjligt att helt realisera passfriheten redan tfll sommaren 1952. Kommittén har i anledning härav dryftat frågan, om det icke skulle vara möjligt att omedelbart förverkbga en mer begränsad passfrihet, för vars genomförande i varje fall ej kräves några mer omfattande lagändringar, och därefter fortsätta arbetet på att genomföra den fullt utbyggda passfriheten. Resultatet av denna undersökning har blivit att kommittén kommit till uppfattningen, att en tfll nordbor begränsad passfrihet omedelbart kan genomföras huvudsakligen i administrativ ordning i de enskilda länderna. Under åberopande av att kommittén finner det vara av avgörande betydelse, att lättnader snarast genomföras i det nordiska resesamkvämet, föreslår kommittén enhälhgt regeringarna i de nordiska länderna att särskilt med tanke på den kommande sommartrafiken och som ett inledande steg mot den fulla passfriheten snarast genomföra sådana lättnader, att medborgarna i de nordiska länderna fritages från pass- eller annan legitimationskontroll vid gränspassagerna mellan de nordiska länderna. Intill dess att den fullständiga passfriheten kan bli genomförd skulle sålunda personer, som icke äro medborgare i de nordiska länderna, underkastas passkontroll av de enskilda ländernas passmyndigheter vid gränspassagerna. Kommittén har för avsikt, att under senare delen av innevarande år framlägga förslag beträffande den tekniska utformningen av den fullt utbyggda passfriheten, enbgt vilken även icke nordiska medborgare fritages från passkontroll vid de internordiska gränserna.

A. Passfriheten för nordbor Kommittén anser sig sålunda kunna fastslå, att det är praktiskt genomförbart att omedelbart fritaga nordbor från 1) att behöva legitimera sig vid gränserna mellan de nordiska länderna med pass eller annat legitimationsbevis; 2) att vara försedda med pass eller hknande under uppehåll i annat nordiskt land än hemLndet. Den stora praktiska betydelsen av en sådan åtgärd för den internordiska resetrafiken framgår av de tidigare (s. 13) lämnade upplysningarna, enbgt vilka 75 % eller mer av de till de nordiska länderna under år 1950 företagna inresorna ha företagits av nordbor. Som närmare påpekas i det följande kommer det av praktiska skäl att vara ändamålsenligt att tillsvidare begränsa giltighetstiden av passfriheten utan att detta emellertid kommer att betyda någon väsentlig inskränkning i den rörelsefrihet inom Norden, som man önskar tillförsäkra de nordiska ländernas medborgare. Passfrihetens

giltighet.

Såväl i danska som i finska och svenska utlänningslagstiftningarna är det bestämt, att utlänningar icke utan särskilt uppehållstillstånd äga uppehålla sig i ifrågavarande land utöver tre månader. Enbgt utlänningslagen i Norge är motsvarande tid två månader. Blir vistelsen av längre varaktighet än den ovan angivna skall varje utlänning, även medborgare från andra nordiska länder, hänvända sig till myndigheterna för att erhålla det erforderliga uppehållstillståndet. Bestämmelserna om uppehållstillstånd böra ses som ett led i kontrollen över de utlänningar, som under längre tid vistas i resp. land. Genom systemet kan utlänningsstockens storlek på grund av tillståndens tidsbegränsning snabbt anpassas efter vad landets förhållanden vid skilda tidpunkter kräva. Som förhållandena utvecklat sig vägras uppehållstillstånd för nordbor sällan i de nordiska länderna och händer det någon enstaka gång är det vanligtvis fråga om ansökningar från kriminellt belastade eller asociala personer. Beträffande medborgarna i de nordiska länderna har den nuvarande passkontrollen vid gränserna haft den främsta betydelsen därigenom, att man i och med passtämplingen åstadkommit ett klart och otvetydigt bevis på var och när vederbörande rest in i, resp. u t ur landet. Man har med stor säkerhet kunnat fastslå om en utlänning sökt uppehålls- eller i förekommande fall arbetstillstånd i rätt tid. I och med att legitimationsfrihet införes för nordbor i trafiken mellan de nordiska länderna upphör emellertid möjligheten för de nationella myndigheterna vid de internordiska gränserna att verkställa en datumstämpling i

passen vid nordbors in- och utresa. Därmed ger man avkall på ett enkelt och effektivt sätt att fastställa tidpunkten, då uppehållstillstånd skall sökas. Tidpunkten för inresan kan emellertid fastställas på många andra sätt exempelvis genom hotellens och pensionatens bostadsanmälningar, genom uppgifter från arbetsgivaren etc. samt genom samarbete mellan ländernas polismyndigheter, genom vilka det, om så är nödvändigt, bör vara möjligt att få reda på när vederbörande flyttade från sin tidigare bostad i hemlandet. Kommittén har kommit till uppfattningen, att det knappast för något av de nordiska länderna skulle behöva vålla några betänkligheter att eftergiva kravet på uppehållstillstånd för nordbor. Ett upphävande av föreskrifterna om uppehållstillstånd skulle bilda ett värdefullt och mycket betydelsefullt led i utbyggnaden av ett fritt folkutbyte i Norden. Kommittén är därför enig om att föreskrifterna om uppehållstillstånd för nordbor borde upphävas i de skilda länderna. Spörsmålet innefattar emellertid en rad relativt komplicerade lagtekniska problem, vilket gör att upphävandet av uppehållsföreskrifterna i de skilda länderna knappast kan genomföras omedelbart. Det kräves nämligen en närmare undersökning, innan man kan avgöra, i vilken omfattning upphävandet av bestämmelser om uppehållstillstånd nödvändiggör en revision av gällande lagar och förordningar beträffande exempelvis rätten a t t driva näring, skattskyldighet, in- och utförsel av främmande valuta, värnplikt, rätt till åtnjutande av sociala förmåner, medborgarrätt etc. Med hänsyn härtill synes det kommittén ej möjligt att som ett led i den första etappen av passfrihetens införande rekommendera en frihet från att inneha pass för nordbor i annat nordiskt land under längre tid än den uppehållstillståndsfria tiden, d. v. s. tre månader i Danmark, Finland och Sverige och två månader i Norge. Uppehållstillstånden införas nämligen av praktiska skäl i passen. Av nedanstående tabeller (19—22) framgår hur många nordbor, som ha uppehålls- (och arbets-) tillstånd i annat nordiskt land än hemlandet. Det framgår, att det i Danmark den 25 november 1951 rörde sig om cirka 8 700 personer, i Finland den 1 januari 1950 om cirka 2 300 personer, i Norge den 1 januari 1951 om cirka 17 000 personer samt i Sverige den 1 januari 1951 om cirka 43 700 personer. Man torde enligt de angivna siffrorna kunna beräkna sammanlagda antalet nordbor med uppehållstillstånd i annat norrliskt land än hemlandet till mellan 70- och 80 000.

Tabell 19. Utlänningar med uppehålls- och arbetstillstånd i Danmark.

År

Finnar

Maj 1940 10 jan. 1947 25 nov.1951

188 827 778

Islänningar

Norrmän

Svenskar

Totala antalet nordbor

Övriga utlänningar

Totala antalet utlänningar

1779 4 502 3 353

6 624 5 546 4 346

8 591 10 875 8 704

20 041 22 492 21 084

28 632 33 367 29 788

Tabell 20. Utlänningar med uppehållstillstånd i Finland.

År

Danskar

Norr-

Svenskar

Totala antalet nordbor

Övriga utlänningar

Totala antalet utlänningar

1891 1863 1 827 1 845 1717

2 497 2 478 2 491 2 499 2 332

7 293 7 718 7 888 7 456 6 221

9 790 10 196 10 379 9 955 8 553

man 218 212 230 210 187

388 403 434 444 428

1946 Vt 1947 Vi 1948 Vi 1949 Vi 1950 Vi

Tabell 21. Utlänningar med uppehålls- och/eller arbetstillstånd i Norge.

År

Danskar

Finnar

Islänningar

Svenskar

Totala antalet nordbor

Övriga utlänningar

Totala antalet utlänningar

1951 V.

5 975

10 181

17 078 1

8 661

25 739

1 D ä r a v arbetstillstånd cirka 10 000. Tabell 22. Utlänningar med uppehållstillstånd i Sverige.

År

Danskar

Finnar

Islänningar

Norrmän

Totala antalet nordbor

övriga utlänningar

Totala antalet utlänningar

1946 V, 1947 Vi 1948 Vi 1949 Vi 1950 Vi 1951 V.

2 729 10 383 15 637 17 799 15 928 14 643

6 293 5 680 7 621 8 274 13 404 16 839

179 191 173 132 117 96

4 537 8 746 10 110 11590 12 741 12 121

13 738 25 000 33 541 37 795 42 190 43 699

44 907 47 046 50 757 54 889 52 823 55 889

58 645 72 046 84 298 92 684 95 013 99 588

Huvuddelen av de resande i den internordiska trafiken är otvivelaktigt semesterresenärer, affärsmän och andra personer på kortvariga resor, för vilka en passfrihet, som är begränsad till tre månader (Norge två månader), kommer att vara fullt tilbäckbg.

Som ett provisorium och i avvaktan på, att den fullt utbyggda passfrileten blir genomförd, torde den föreslagna ordningen därför kunna godtigas. Kommittén önskar uttala, att den principiellt finner det önskvärt att man en gång kan komma så långt i utbyggnaden av det nordiska samarbetet att det icke blir nödvändigt för medborgare i ett nordiskt land att inneha aibetstillstånd för att kunna taga lönat arbete i annat nordiskt land. Som huvudregel gäller för närvarande, att nordbo, innan han börjar lönat arbete i annat nordiskt land, skall inneha arbetstillstånd. Befrielse från skyldighet att inneha arbetstillstånd för lönat arbete föreligger dock för närvarinde i Danmark för svenska medborgare samt i Sverige för danska, finska, islänlska och norska medborgare. Det bör dock framhållas, att ett system med arbetstillstånd torde kunna upprätthållas, även om man uppgiver kravet på uppelållstillstånd. Avvisning. Bestämmelserna om avvisning äro i viss utsträckning olika utformade i de nordiska länderna. Kommittén finner icke anledning att föreslå ett avskaffinde av awisningsinstitutet, men är naturligtvis icke blind för att införande: av passfrihet för nordbor medför att avvisningsmöjligheterna i praktiken icke kan användas i samma utsträckning som hittills. Medan möjligheterna till avvisning på grundval av en persons passlegitimation bortfaller, kommer polisen vid gränsen fortfarande att kunna avvisa sådana förbrytare och utvisade, som polisen känner, och andra, som på gnmd av sitt uppträdande e t c , böra avvisas. Möjligheterna att fasttaga grövre brottslingar vid gränsen torde otvivelaktigt kunna ökas väsentligen genom en ytterligare utbyggnad av det bestående samarbetet mellan ländernas polismyndigheter. Utvisning och förpassning. Till grund för avvisning ligger ofta ett tidigare meddelat utvisnings- dier förpassningsbeslut. Av samma skäl, som angivits ovan beträffande awisrin.g, torde möjligheterna i de enskilda länderna att vid gränserna förhindra såcana nordbor, som utvisats eller förpassats och vilka erhållit förbud att återresa till vederbörande land, minskas. Å andra sidan bör framhållas, att ett upphävande av passkontrollen vid gränserna icke i princip berör utvisnings- och förpassningsinstituten. En medmedborgare i ett nordiskt land, som utvisats (förpassats) från annat nordiskt land, kommer även i fortsättningen icke att ha lov att inresa till det hund, från vilket han utvisats (förpassats). Reser han oaktat detta in i landet, begiår han därigenom en otillåten handling, som kan medföra straff och förnyad

utv.sning. Oavsett upphävandet av passkontrollen för nordbor kommer det i fortsättningen att vara möjligt att med hjälp av straff och förnyad utvisning avhålla utvisade (förpassade) nordbor från att resa tillbaka till de länder, frår vilka de utvisats (förpassats). Man kan i detta sammanhang hänvisa till att utvisuingsbestämmelser funnos och användes i betydande utsträckning under en period före första världskriget, då full passfrihet rådde. Som kommittén har visat på s. 18—19 finns det i de gällande spärrbstorna uppfört ett mycket stort antal nordbor, som utvisats för så lång tid sedan, att utvisningarna numera kan anses vara utan varje polisiärt intresse. Kommittén föreslår därför, att spärrförteckningarna för inresa revideras i sy*it att utrensa ur listorna alla beslut om utvisningar etc, som numera kan ans<s vara utan intresse. Bostadsanmälan

m. m.

I Danmark, Finland, Norge och Sverige utgöra de gällande föreskrifterna om bostadsanmälan ett viktigt led i den inre utlänningskontrollen. Syftet med bestämmelserna om bostadsanmälan är att utöva kontroll över att utlänning icke vistas i resp. land utan uppehållstillstånd eller utanför för honom tillåtet område i landet. Vidare avses att bereda myndigheterna kännedom om var en utlänning befinner sig, om man skulle önska komma i förbindelse med honom. Såvitt angår de utlänningar — i främsta rum nordbor — vilka icke äro skyldiga att vid inresan till resp. land lämna inreseuppgifter, utgöra bostadsanmälningar den huvudsakliga grund, på vilken man lokalt och centralt baserar sin utlänningskontroll. Enligt de danska bestämmelserna skall anmälan äga rum var gång en utlänning byter bostad. Anmälningsskyldigheten åvilar värden, när utlänningen flyttar in i hotell eller motsvarande. Då utlänningen erhåller bostad hos privatperson, åligger anmälningsskyldigheten såväl bostadsupplåtaren som utlänningen. I den finska utlänningsförordningen föreskrives anmälningsskyldighet för såväl bostadsupplåtaren som utlänningen själv vid ombyte av bostad. I Norge fullgör utlänning, som kommer till hotell, pensionat eller liknande, sin anmälningsskyldighet genom att fylla i hotellformulär, som hotellet (pensionatet o. s. v.) sänder till polisen. Upplåter privatperson bostad åt utlänning, åligger det bostadsupplåtaren att meddela polisen därom. Det åligger även bostadsupplåtaren att meddela polisen, om utlänningen byter bostad. Söker eller erhåller utlänning förvärvsarbete eller uppehåller han sig i landet mer än 2 månader, har han skyldighet att meddela detta till polisen. Varje flyttning meddelas till polisen, som anmäler detta vidare till folkregistret. Enligt den svenska utlänningslagstiftningen är envar enskild person, som upplåter bostad åt utlänning, skyldig att skriftligen anmäla detta. Motsva-

rande anmälningsskyldighet åligger enligt en särskild författning innehavare av hotell och pensionat. Föreskrifterna om bostadsanmälan synes i de enskilda nordiska länderna vara i huvudsak lika utformade för alla utlänningar, oavsett om det är mer eller mindre angeläget, att utlänningen ifråga är underkastad kontroll. En uppmjukning av bostadsanmälningsskyldigheten för nordbor synes i hög grad önskvärd. I fråga om tillfälliga bostadsupplåtelser utan vederlag — exempelvis vid besök hos släktingar och vänner — torde det med all sannolikhet för närvarande förhålla sig så, att anmälan underlåtes i ett förhållandevis stort antal fall. Ofta sker denna underlåtenhet på grund av okunnighet eller glömska. Ett beivrande från myndigheternas sida av förseelse beträffande denna anmälningsskyldighet har av praktiska skäl endast kunnat ske i mycket ringa utsträckning. Följden härav har blivit, att föreskrifterna i dessa avseenden ej tillfyllest efterlevas av allmänheten och att respekten för bestämmelserna, därest man överhuvudtaget känner till dem, bbvit undergrävd. Kommittén har kommit till den enhälliga uppfattningen, att bostadsanmälningsskyldigheten för medborgare i annat nordiskt land bör falla bort vid uppehåll utan vederlag i privata hem. Detta förefaller kommittén så mycket mindre betänkbgt som det är kommittén bekant, att den inre utlänningskontrollen av nordbor i det väsentbga bör kunna baseras på arbetsanmälningar och hotellregister etc. i förening med det intima och goda polisiära samarbete, som i olika former redan är för handen mellan de nordiska länderna. — Anmärkas må, att kommittén därmed icke tar ställning till bostadsanmälningstvånget för övriga utlänningar. B. Kontrollen över icke nordbor. Den föreslagna ordningen går ut på att fritaga medborgare i de nordiska länderna från att behöva legitimera sig vid gränserna mellan länderna och från att vara i besittning av pass o. dyl. under uppehåll under viss tid i annat nordiskt land. Beträffande icke nordbor kvarstår däremot passtvånget tillsvidare. Kontrollens allmänna

karaktär.

Det är uppenbart, att passkontrollen beträffande icke nordbor vid de internordiska gränserna försvagas, såvida icke passfriheten för medborgarna i de nordiska länderna skall bli mer eller mindre illusorisk. Passfriheten för lordbor medför nämligen risk för att passpliktiga resande komma in som noidbor och därigenom undandraga sig passkontrollen. Faran härför bör emellertid icke överdrivas. Vid de största inreseorterna finns det en så vältränad polispersmal, att den genom sin erfarenhet i betydande utsträckning på vederbörande* wt-

seende, uppträdande och språk etc. kan urskilja icke nordbor. Om exempelvis de icke nordiska resandena vid första inpassagen till det nordiska området bli tilldelade tryckta anvisningar om att de själva skola ombesörja att passen bli avstämplade vid gränspassage från ett nordiskt land till ett annat, emedan de i annat fall utsätta sig för risk att bli straffade och utvisade, finns det rimlig anledning att antaga, att det antal utlänningar, som kommer att undandraga sig anmälningsskyldigheten hos passkontrollen, icke kommer att bli stort. Därtill kommer att de olovligen inresta utlänningarna i regel förr eller senare komma till utlänningsmyndigheternas kännedom genom bostads- och arbetsanmälningar etc. Så länge den internordiska passkontrollen avseende icke nordbor är kvar, kan vart och ett av de nordiska länderna upprätthålla sina egna viseringsbestämmelser och sin egen praxis beträffande lämnande av inreseviseringar till utlänningar (inklusive sådana statslösa, som skola ha sina pass viserade vid inresa). En visering, som lämnats av ett av länderna, medför ingen rätt till att resa in i eller passera genom de andra länderna. Eftersom samtliga nordiska länder kräva kontrolluppgifter av sådana utlänningar såväl vid in- som utresa kommer det alltid att vara möjbgt att konstatera, om en viseringsskyldig utlänning, som rest in i ett av länderna, rest ut lagligen eller sökt uppehållstillstånd. Det kommer sålunda alltid att vara möjligt att inom relativt kort tid, nämligen då giltighetstiden för en lämnad visering löpt ut, sätta i gång en efterspaning efter vederbörande för den händelse denne — till följd av passfriheten — rest ut olovligen till något av de övriga nordiska länderna. En dylik efterspaning kan verkställas i samtliga nordiska länder genom samarbete mellan utlänningsmyndigheterna. Återtagande av flyktingar,

statslösa etc.

Beträffande flyktingar, statslösa samt vissa andra kategorier utlänningar av icke nordisk nationalitet framkallar införandet av en nordisk passfrihet särskilda problem. Många av dessa utlänningar kunna ha ett betydbgt större intresse än andra — icke-nordbor — av att begagna sig av möjligheterna att utan pass resa från ett nordiskt land till ett annat. I enlighet med rättsuppfattningen i de nordiska länderna, av vilka flera undertecknat konventioner om erkännandet av flyktingarnas rättigheter, komma de enskilda staterna ofta att vara ur stånd att sända tillbaka dylika personer, som olovligen anlänt till landet, till det land, varifrån de ursprungbgen kommit. I detta sammanhang må erinras om att svårigheter uppstodo på grund av passfriheten mellan Sverige och Danmark under åren 1930—1939 just beträffande flyktingarna. Det huvudsakliga problemet var, huruvida Danmark skulle taga tillbaka sådana flyktingar, som olovligen inrest till Sverige från Danmark. Antalet flyktingair var under den tidsperioden i Danmark ungefär 3 000. Under år 1951

var antalet flyktingar, vilka erhållit uppehålls- och arbetstillstånd och som hade möjligheter att erhålla främlingspass, ca 1 000 i Danmark. Sverige har efter 1944 mottagit ett mycket stort antal flyktingar såväl från de baltiska staterna som från Polen och Östtyskland. Antalet balter uppgick den 1 oktober 1951 i Sverige till väl 25 000 personer. Största delen av dessa kan emellertid erhålla svenskt medborgarskap inom loppet av ett eller ett par år. Därtill kommer nära 7 000 polacker och ca 1 400 ungrare medan antalet flyktingar från den tyska östzonen icke närmare kan fastslås. Man kan emellertid antaga, att en icke obetydlig del av de ca 13 000 den 1 oktober 1951 i Sverige arbetsanmälda tyska medborgarna härstamma från östzonen. En mycket stor del av de flyktingar, som anlänt till Sverige under tiden 1944 —1947 ha slagit rot i Sverige och funnit sin plats i svenskt näringsliv. Myndigheterna ha meddelat de flesta flyktingarna arbetstillstånd och försett dem med främbngspass, så att de ha möjligheter att resa till utlandet få legalt sätt. Flyktingströmmens omfång till Sverige har även avtagit betydbgt under de senaste åren. Kommittén finner därför icke att flyktingproblemet har en sådan betydelse att detsamma i någon nämnvärd omfattning kan medföra olägenheter i ett passfritt område för nordiska medborgare. Några större risker, att flyktingarna i di enskilda länderna skulle söka sig till andra nordiska länder, föreligga knappast. För att emellertid undanröja motsvarande besvärligheter, som passfrileten mellan Danmark och Sverige under tiden 1933 —1939 medförde, har kommittén funnit att man i samband med införandet av passfrihet för nordbor bör träffa avtal mellan de nordiska länderna om skyldighet att taga tillbaka flyktingar och andra, som anlänt olovligen från ett nordiskt land till ett annat. Det avtal, som 1938 träffades mellan Danmark och Sverige, torde i viss utsträckning kunna tjäna som mönster för sådana ömsesidiga avtal.' Det är enligt kommittén vidare önskvärt, att dylika avtal icke enbart begränsas att avse politiska flyktingar, som fallet var i avtalet av år 1938, utan jämväl omfittar 1 Avtalet den 20 maj 1938 innehöll följande punkter: 1. Svenska regeringen förplik air sig att medgiva, a t t utlänning, oberoende av nationalitet, må återvända till Sverige, försåvitt han förut uppehållit sig i Sverige och där hos behörig myndighet varit anmäld såsom pilitisk flykting, samt det skäligen kan antagas, att han olovligen inkommit till Danmark från S/e:rige över hamn, som omförmäles i de mellan Sverige och Danmark den 17 maj 1930, den 17 juli 1931 och den 27 december 1932 träffade överenskommelser om vissa lättnader i passtvmget mellan Sverige och Danmark. 2. Denna överenskommelse är icke tillämplig beträffande utlänning, vilken uppehålli sig i Danmark minst ett år, räknat från hans olovliga inresa från Sverige eller vilken av la.nsk myndighet erhållit uppehålls- eller arbetstillstånd eller visering, även om tillståndet clLx viserinjen icke förlänges. 3. Innan återsändande må äga rum skall skriftlig framställning om utlänningens motta;a.nde göras till kung!, socialstyrelsen, Stockholm. Uppstår tvekan rörande överenskommelsens tilllämplighet i visst fall, hänskjutes frågan till förhandling på diplomatisk väg. 4. Denna överenskommelse träder i kraft denna dag och omfattar sådana i moment I) <omförmälda utlänningar, som därefter inrest till Danmark. 5. Överenskommelsen förblir gällande intill utgången av sex månader från den dag, di uippsägning från någondera sidan må komma att ske. Den upphör emellertid att gälla den 31rmars 1940, försåvitt den icke dessförinnan blivit förlängd.

statslösa samt vissa andra grupper utlänningar, som varit anmälda hos myndigheterna i ett av länderna och vilka i följd av passfriheten för nordbor olovligen rest in i ett annat nordiskt land.

C. Passet som grundval för valutakontroll. Kommittén har uppmärksammat, att den nuvarande passordningen icke blott upprätthålles under åberopande av ordnings- och säkerhetssynpunkter utan även med hänvisning till valutakontrollen. I samtliga nordiska länder är handeln med främmande valutor förbehållen de sedelutgivande bankerna och de andra banker e t c , som erhållit bemyndigande att sälja och köpa utländska valutor. Det åligger dessa s. k. valutabanker att vid försäljning av resevaluta anteckna det sålda beloppet i vederbörandes pass och samtidigt på grundval av de i passet tidigare gjorda noteringarna om tilldelad valuta kontrollera, att passinnehavaren icke inköper resevaluta till större belopp än han enligt gällande regler är berättigad. Valutakontrollen vid gränserna skall vidare på grundval av de av bankerna gjorda noteringarna i passen granska, att den resande icke medför annan eller mer valuta, än den, som lovligen inköpts. Kommittén, som kommer att avgiva ett särskilt betänkande i frågan om upphävande eller förenkling av valutakontrollen, har funnit, att denna bör kunna genomföras mellan de nordiska länderna utan att därför en regelbunden kontroll är nödvändig i samband med passerandet av gränserna mellan länderna. Varje enskilt land bestämmer självt hur den inre valutakontrollen bör ordnas.

K a p . V. Upphävande av passfrihetsöverenskommelsen. Kommittén är enig om att varje land i det passfria området i händelse av krig, fara för krig eller eljest i följd av extraordinära internationella eller nationella händelser må med omedelbar verkan kunna upphäva passfriheten för nordbor. Därest ett land önskar upphäva passfriheten för nordbor av andra orsaker må detta icke kunna ske, utan att skälig uppsägningstid iakttagas och sedan försök gjorts att lösa eventuellt förevarande tvistefrågor. Enligt kommitténs uppfattning är nämligen upprätthållandet av passfriheten för nordbor i ett enskilt nordiskt land i viss utsträckning beroende på att passfriheten upprätthålles även i de andra länderna. Avtal reglerande dessa förhållanden torde få slutas mellan staterna.

*

* 35

Särskilt y t t r a n d e a v r i k s d a g s m a n E i n o Kilpi ( F i n l a n d ) : »De befogenheter kommittén erhållit inskränka sig till att undersöka möjligheterna till lättnader i resetrafiken endast mellan de nordiska länderna. Sålunda kan det till kommitténs uppgifter icke höra att framställa förslag om övriga länders medborgrres resor i Norden. Av många orsaker är det enligt min uppfattning nödvändigt, a t t även medborgare i de nordiska länderna vid resor till annat nordiskt land äro i besittning av ett godtagbart legitimationsbevis, som vid anfordran bör uppvisas för velerbörande myndigheter. Enligt min uppfattning borde kommittén i detta skede icke ha framlagt ett särskilt betänkande i passfrågan, enär denna nära ansluter sig till såväl tull- som i synnerhet valutafrågan, till vilkas reglering kommittén hittills icke kunnat fatta någon ståndpunkt.»

Särskilt y t t r a n d e a v professor B r u n o S u v i r a n t a

(Finland):

»Då enligt min uppfattning fullständig legitimationsfrihet för nordbor skulle leda till, att kontrollen av övriga utlänningar vore beroende av dessas frivilliga anmälan hos passmyndigheterna anser jag det nödvändigt, a t t även nordbor äro försedda med godtagbart legitimationsbevis, t. ex. ett personkort, som vid anfordran kan uppvisas.»

Särskilt y t t r a n d e a v s t o r t i n g s m ä n n e n H a l v o r B u n k h o l t och Sven Nielsen

(Norge): »Det idealiska skulle vara om det fria folksamkvämet, som rådde mellan länderna före 1914 kunde återinföras. Under de nuvarande förhållandena i världen låter detta sig icke genomföra. Enligt vår uppfattning bör alla, som resa i främmande länder vara i besittning av ett pålitligt legitimationsbevis, som kan framvisas på begäran av kompetent myndighet. För att främja samfärdseln inom Norden (Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige) anse vi emellertid, att passkontrollen försöksvis bör upphävas för nordiska medborgare vid resor mellan de nordiska länderna. Det mandat, som vi erhållit, går enligt vår mening ut på a t t komma fram med förslag till lättnader vad avser samfärdseln mellan de nordiska länderna och umgänget mellan de nordiska folken. E t t eventuellt upphävande av passkontrollen vid resor mellan de nordiska länderna bör därför endast gälla medborgare i dessa länder. Vi kunna således icke rekommendera, att en full passfrihet införes inom Norden även för utlänningar, som icke äro medborgare i ett nordiskt land även om detta hade kunnat ske genom lagändring innan den förestående resesäsongen. Dylika utlänningar skola vara underkastade passkontroll i den utsträckning och på det sätt vederbörande land självt bestämmer. Vid nuvarande tidpunkt kunna vi icke gå längre än att giva vår anslutning till att de i sammanfattningen punkterna 1—4 nämnda lättnaderna i samfärdseln mellan de nordiska länderna rekommenderas bli genomförda försöksvis.»

Sammanfattning. Kommittén har på grundval av det införskaffade materialet kommit till den uppfattningen, att passfrihet bör införas mellan de nordiska länderna. Målet bör vara, att medborgarna i de nordiska länderna bliva befriade från passlegitimation icke blott vid gränspasserandet utan även utan tidsbegränsning under uppehåll i andra nordiska länder. Medborgare i de nordiska länderna böra befrias från att söka uppehållstillstånd i dessa länder, varigenom det fria folkutbyte, som härskade mellan länderna före 1917, återinföres. Varje form av passkontroll vid de internordiska gränserna bör bortfalla och alla resanden böra vara befriade från passkontroll vid gränspassage innanför området. Passkontroll av andra utlänningar än medborgare i de nordiska länderna bör äga rum vid inresa till och utresa från området. Då ett genomförande av en fullständig passfrihet kräver bl. a. lagändringar i de enskilda länderna och en rad administrativa åtgärder, finner kommittén emellertid, att en sådan ordning icke kan genomföras på så kort tid, att det bhr möjbgt att upphäva passtvånget vid resor mellan de nordiska länderna redan före den förestående resesäsongen. Kommittén har därför ingående dryftat, huruvida det skulle vara möjligt att omedelbart förverkliga en mer begränsad passfrihet, vars genomförande ej kräver lagändringar och därefter arbeta vidare på att utbygga ordningen till dess att det slutliga målet har nåtts. En sådan begränsad passfrihet kan enligt kommitténs uppfattning genomföras omedelbart och i huvudsakligen administrativ ordning i de enskilda länderna. Då kommittén finner det vara av avgörande betydelse, att lättnader snarast genomföras i det nordiska resesamkvämet, hemställer den till regeringarna att med tanke på den kommande sommartrafiken och som ett inledande steg till den fullständiga passfriheten genomföra följande lättnader: 1. Medborgare i de nordiska länderna befrias från passkontroll vid passerandet av gränserna mellan dessa länder; 2. Medborgare i de nordiska länderna befrias från skyldighet att vara i besittning av pass under uppehåll intill tre månader (i Norge två) i annat nordiskt land;

3. Avtal slutes mellan länderna om återtagande av utlänningar, som i skydd av passfriheten för medborgare i de nordiska länderna olovligen inreser till ett av länderna från ett av de andra; 4. Utvisningslistorna i de nordiska länderna böra revideras. Intill dess att den fullständiga passfriheten kan genomföras underkastas andra utlänningar än medborgare i de nordiska länderna passkontroll av de enskilda ländernas passmyndigheter vid gränspassagerna. Oslo den 9 januari 1952.

Hans Hedtoft

Olavi Kajala

Hj. Larsen

Rolf Edberg

Niels Elgaard

Uuno Hannula

Halvor Bunkholt

Leif Cassd

Einar P. Foss

Eino Kilpi

Paul Ingebretsen

J. F. Gryn

Oluf Steen

Yrjö Soini

Håkon Johnsen

Filip Kristensson

Sven Nielsen

Olof Pålssm

/Alf Gunstrom

/Sten Aminoff

Kn. Tholstrup

Bruno

Suviranta

Ebba Östenson /Hans P. Getrik

/ Åke Frey

Statens offentliga utredningar 1952 Systematisk

förteckning

Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska forteckningen.)

Allmän ligstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Kast egendom. Jordbruk med binäringar.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Löneplan olle: kollektivavtal. [3]

Industri.

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.

Staten» och kommunernas flnansväaen. 1949 års uppbirdsaakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbörd6förfaraudet. [1]

Kommunikationsväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen. Forslag till lag om bankrörelse m. m. [2]

Politi.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i S'vrigt.

Hälso- och sjukvård. Körsvarsväsen.

Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden.

Internationell rätt.

Nordisk passfrihet. Del 1. Passfriheten för nordborr. [i]

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri. 152 62