Höga eller låga hus?

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Arkivexemplar STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967:30 Inrikesdepartementet

HÖGA ELLER LÅGA HUS? BETÄNKANDE AVGIVET AV B O S T A D S B Y G G N A D S U T R E D N I N G E N

Stockholm 1967

1W

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967 Kronologisk förteckning 1. Kommunal bostadsförmedling. Haeggström. I. 2. Allmänna arvsfonden. Esselte. Ju. 3. Utsökningsrätt VI. Esselte. Ju. 4. Ny domkretsindelning för underrätterna. ESSGltS

JU

5. Statlig publicering. Norstedt & Söner. FL 6. Finansiella långtidsperspektiv. Esselte. Fi. 7. Den framtida jordbrukspolitiken. Svenska Reproduktions AB. Jo. 8. Barnstugor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycksfall. Kihlström. S. 9. Rikskonserter. Esselte. E. 10. Linköpings högskola. Del I. Victor Petterson. E. 11. Programbudgetering. Del I. Esselte. FL 12. Programbudgetering. Del II. — Studier och förOQIT

EsscltG

Fi

13. Programbudgetering. Del m . — En sammanfattning. Esselte. Fi. 14. Skolans arbetstider. Esselte. E. 15. Tjänsteställning inom krigsmakten. Esselte. Fö. 16. 1958 års utredning kyrka—stat. VII. Folkbokföringen. Beckman. E. 17. 1958 års utredning kyrka—stat. VTII. De teologiska fakulteterna. Almqvist & Wiksell, Uppsala. E. 18. Invandringen. Esselte. I. 19. Statens stöd till ungdomsverksamhet. Esselte. E. 20. Den statliga länsförvaltningen. I. Norstedt & Söner. K. 21. Den statliga länsförvaltningen. II. Bilagor. Norstedt & Söner. K. 22. Skatteförvaltningen. Norstedt & Söner. K. 23. Länsindelningsutredningen. Victor Petterson. K. 24. Lag om skatterätt. Haeggström. Fi. 25. Narkotikaproblemet. Del I. Haeggström. S. 26. Partiell författningsreform. Esselte. Ju. 27. Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval. 28. Tryckfrihet och upphovsrätt. Berlingska boktryckeriet, Lund. Ju. 29. Transportkostnaderna i Gotlandstraflken. 30. Höga eller låga hus? Esselte. I.

Anm. Om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967:30 Inrikesdepartementet

HÖGA ELLER LÅGA HUS? B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV B O S T A D S B Y G G N A D S U T R E D N I N G E N

E S S E L T E AB STOCKHOLM 1967

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

. . . .

9 Inledning 0.1. Olika hustypers fördelning i lägenhetsbestånd och nyproduktion . . . 0.2. Höghusdebatten 0.3. Direktiven

11 13 14

1. Hustyper i fastställda stadsplaner 1.1. Förekomsten av olika hustyper 1.1.1. Undersökningens uppläggning 1.1.2. Husens våningsantal 1.1.3. Våningsantal i olika delar av landet 1.1.4. Våningsantal i kommuner av olika t y p 1.1.5. Våningsantal i kommuner av olika storlek 1.1.6. Våningsantal och markens tidigare användning 1.1.7. Våningsantal och markens topografi 1.1.8. Husbredd 1.1.9. Huslängd 1.1.10. Husens planform 1.1.11. Utvecklingstendenser i fråga om val av hustyp 1.1.12. Plangenomförandet 1.2. Bostadshus och markutformning 1.2.1. Undersökningens uppläggning 1.2.2. Detaljstudium av markutrymmen i exempelsamlingens planer 1.2.3. Förutsättningar och motiv för val av hustyp 1.2.3.1. Organisatoriska frågor 1.2.3.2. Påverkan av annan planering 1.2.3.3. Förutsättningar för hustypsvalet 1.2.3.4. Motiv för olika hustyper 1.2.3.5. Motiv för husgruppering

19 19 19 20 20 21 24 24 25 25 25 26 27 29 30 30 31 36 36 37 37 42 46

2. Samband mellan hustyp och planlösning 2.1. Undersökningens uppläggning 2.2. Studier av block 2.2.1. Blockens våningsantal 2.2.2. Blockens y t a 2.2.3. Blockens längd 2.2.4. Blockens djup 2.2.5. Samband mellan blockens plandimensioner och höjd 2.3. Studier av blockplan 2.3.1. Antal lägenheter per blockplan

50 50 51 51 51 51 52 52 52 52

0.

4 2.3.2. Antal rumsenheter per blockplan 2.3.3. Samband mellan lägenhetsstorlek och blocktyp 2.3.4. Blockplanens lägenhetsfördelning 2.3.5. Blockplanens utnyttjande i olika blockplantyper 2.3.6. Trapphusets läge i olika blockplantyper 2.4. Studier av lägenheter 2.4.1. Lägenhetsyta i olika blocktyper 2.4.2. Lägenhetens utnyttjande i olika blockplantyper 2.4.3. Antal fasadsidor i lägenheter i olika blockplantyper 2.4.4. Lägenheternas solvärde i olika blockplantyper 2.5. Studier av rum 2.5.1. Vardagsrummets y t a 2.5.2. Kökets orientering i olika blockplantyper 2.6. Lägenheters rymlighets- och kommunikationsförhållanden i olika typer av hus 2.6.1. Uppdelning i rumskategorier 2.6.2. Hygienutrymmen 2.6.3. Lägenheter om tre re 2.6.4. Lägenheter om fyra re 2.6.5. Lägenheter om fem re

52 53 53 54 54 54 54 54 55 55 56 56 56

3. Hustypernas ekonomi 3.1. Underlag för bedömning av olika hustypers ekonomi 3.2. Resultat av förkalkyler för olika typer av hus 3.2.1. Inverkan av våningsantalet på kostnaderna 3.2.1.1. Hus med t v å våningar 3.2.1.2. Hus med fyra våningar 3.2.1.3. Hus med mer än fyra våningar 3.2.2. Kostnader för byggnadsdelar 3.2.3. Inverkan av de enskilda planens utformning på kostnaderna . 3.3. Byggnadskostnader för faktiskt byggda hus av olika t y p

61 61 62 62 62 63 65 67 72 76

4. Bostadskonsumenternas och kommunala myndigheters erfarenheter av bebyggelse av olika höjd 4.1. Bostadskonsumenternas synpunkter på flerfamiljshus av olika höjd . . 4.2. Kommunala myndigheters erfarenheter av bebyggelse med höga och låga hus « 4.2.1. Undersökningens uppläggning 4.2.2. Det kommunala samarbetet vid utformning av stadsplaner och byggnadslovsritningar 4.2.3. För- och nackdelar med bebyggelse av olika t y p 4.2.4. Synpunkter på utformningen av bostadsområden 4.2.5. Positiva och negativa kontakter mellan grannar i höghus och låghus 4.2.6. Lämplig bostadsform 4.2.7. Orsaker till trivsel och anpassning i bostadsmiljön 4.2.8. Uppgifter från bostadsförmedlingarna 4.2.8.1. D a t a om de uttagna bostadsområdena 4.2.8.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter

57 57 59 59 59 60

83 83 89

89 90 91 92 94 94 95 95 95 96

5 4.2.9.

Uppgifter från brandmyndigheterna 4.2.9.1. Data om de uttagna bostadsområdena 4.2.9.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter 4.2.10. Uppgifter från byggnadskontoren 4.2.10.1. Data om de uttagna bostadsområdena 4.2.10.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter 4.2.11. Uppgifter från hälsovårdsnämnderna 4.2.11.1. Data om de uttagna bostadsområdena 4.2.11.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter 4.2.12. Uppgifter från stads- och provinsialläkarna 4.2.13. Uppgifter från polismyndigheterna 4.2.13.1. Data om de uttagna bostadsområdena 4.2.13.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter 4.2.14. Uppgifter från skolmyndigheterna 4.2.14.1. Data om de uttagna bostadsområdena 4.2.14.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter 4.2.15. Uppgifter från socialvårdsmyndigheterna 4.2.15.1. Data om de uttagna bostadsområdena 4.2.15.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter 5. Diskussion och slutsatser 5.1. Hur sker hustypsvalet? 5.1.1. Byggnadslagstiftningens bestämmelser om hustyper 5.1.2. Villkor för statlig bostadslångivning 5.1.3. Den administrativa gången i beslutsprocessen 5.1.4. Motiv för hustypsvalet 5.2. Granskning av motiven 5.2.1. Allmänna synpunkter 5.2.2. Ekonomiska motiv 5.2.3. Markutnyttjandemotiv 5.2.4. Funktionella motiv 5.2.5. Sociala motiv 5.2.6. Medicinska motiv 5.2.7. Estetiska motiv 5.3. Bostadsbyggnadsutredningens slutsatser

97 97 98 98 98 100 100 100 101 101 102 102 102 103 103 103 103 103 105 106 106 106 106 107 109 110 110 111 112 113 115 115 116 116

Tabellbilaga A Inflyttningsfärdiga lägenheter i flerfamiljshus åren 1949—1966 fördelade på kommuntyp och på hus av olika storlek 121 B Inflyttningsfärdiga lägenheter i flerfamiljshus åren 1949—1966 fördelade på kommuntyp och antal våningsplan i huset 124 Texttabeller 0.1.

Lägenhetsbeståndet åren 1945 och 1960 fördelat på kommuntyp och på hus med olika antal lägenheter 0.2. Lägenheter i flerfamiljshus och icke bostadshus år 1960 fördelade på kommuntyp och på hus med olika antal våningsplan 1.1. Antal hus fördelade efter våningsantal och kommuntyp 1.2. Total våningsyta i kommuner av olika typ, procentuellt fördelad på hus med olika våningsantal

11 13 24 24

6 1.3. 1.4.

Antal hus fördelade efter våningsantal och kommunstorlek . . . . . . Total våningsyta i kommuner av olika storlek, procentuellt fördelad på hus med olika våningsantal 1.5. Förekommande hustyper . . 1.6. Genomsnittlig relativ areal för olika markanvändningskategorier och olika hushöjder 1.7. Förutsättningar för hustypsval beträffande planer för områden med olika tidigare markanvändning 1.8. Förutsättningar för hustypsval beträffande planer med olika hushöjd . 1.9. Rangordning av motiv för hustypsval beträffande planer med olika hushöjd 1.10. Rangordning av motiven för val av husgruppering 3.1. Byggnadskostnad per m 2 lägenhetsyta och per m 3 byggnadsvolym vid olika våningsantal 3.2. Byggnadskostnad per m 2 lägenhetsyta och per m 3 byggnadsvolym för 4-våningshus 3.3. Byggnadskostnad per m 2 lägenhetsyta vid olika våningsantal och vid olika husbredd 3.4. Årskostnad per m 2 lägenhetsyta vid olika våningsantal och vid olika husbredd 3.5. Årskostnad per m 2 lägenhetsyta vid olika våningsantal 3.6. Byggnadskostnad, mindre- resp. merkostnad per m 2 lägenhetsyta (i enheter om 6 kr), för olika byggnadsdelar i hus med 4—14 våningar (12meters lamellhus) 3.7. Byggnadskostnad, kr per m 2 lägenhetsyta, för vertikalkommunikationer 3.8. Byggnadskostnad och årskostnad per m 2 lägenhetsyta i hus med olika husbredder 3.9. Byggnadskostnad och årskostnad per m 2 lägenhetsyta för lamellhus och punkthus med olika våningsantal 3.10. Byggnadskostnad och årskostnad per m 2 lägenhetsyta vid olika hustyper, våningsantal m. m 3.11. Byggnadskostnad (totalt och i kr per m 2 lägenhetsyta) för objekt med olika våningsantal 3.12. Byggnadskostnad (kr per m 2 lägenhetsyta) för objekt med olika våningsantal och av olika storlek 3.13. Byggnadskostnad (kr per m 2 lägenhetsyta) för objekt med olika våningsantal och medellägenhetsyta 3.14. Standardiserad byggnadskostnad (kr per m 2 lägenhetsyta) för flerfamiljshus i Stockholms stad och län som har meddelats beslut om statligt lån år 1962 4.1. Den procentuella andelen intervjuade i höghus respektive låghus som vid inflyttningstillfället och vid intervjutillfället föredrog den ena hustypen framför den andra 4.2. Det procentuella antalet intervjuade i olika hustyper som föredrog olika hustyper 4.3. Uppgifter om det kommunala samarbetet i fråga om stadsplaner och byggnadslovsritningar m. m

25 25 27 35 40 40 45 48 62 63 64 64 65

68 72 73 76 76 77 78 80

84 86 91

Kartor 1.1. Fördelning inom riket av radhus i detaljplaner från år 1962 1.2. Fördelning inom riket av flerfamiljshus med 1—4 våningar i detaljplaner från år 1962

21 22

7 1.3. Fördelning inom riket av flerfamiljshus med 5—8 våningar i detaljplaner från år 1962 1.4. Fördelning inom riket av flerfamiljshus med 9—12 våningar i detaljplaner från år 1962 1.5. Fördelning inom riket av flerfamiljshus med 13 eller flera våningar i detaljplaner från år 1962

22 23 23

Diagram 1.1. Antal hus och deras fördelning på olika hustyper under fyra halvår 1961 —1962 1.2. Antal hus fördelade efter kommunernas folkmängd under fyra halvår 1961—1962 1.3. Kvartersmarkens användning med kvarteren sorterade efter minskande rymlighetstal 1.4. Kvartersmarkens användning med kvarteren sorterade efter minskande relativ anlagd areal 1.5. Angivna förutsättningar för de enskilda planernas utformning. Planerna grupperade efter tidigare markanvändning och ökande hushöjd inom varje grupp 1.6. Rangordning av förutsättningarna för val av hustyp 1.7. Rangordning av motiven för val av hustyp 1.8. Angivna motiv för husgruppering. Husvarianterna grupperade efter husformens slutenhet mot omgivningen och minskande hushöjd inom varje grupp 3.1. Hisskostnad per m 2 lägenhetsyta vid olika våningsantal och olika antal boende per våningsplan 3.2. Byggnadskostnadens fördelning på olika byggnadsdelar 4.1. Profiler av höghus där husbredden är proportionell mot antalet förstahandsönskemål om våningsplan 4.2. Antalet nöjda och missnöjda hushåll för varje våningsplan 4.3. Genomsnittlig fördelning av lägenheterna i fyra hus, om fördelningen kunnat ske i överensstämmelse med förstahandsönskemålen om väderstrecksläge

28 28 32 33

38 39 43

47 69 75 88 88

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Inrikesdepartementet

Bostadsbyggnadsutredningen, som tillkallades den 11 december 1959, har tidigare avgett tre betänkanden, »Bostadsbyggnadsbehovet» (SOU 1961: 51), »Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden» (SOU 1964:3) och huvudbetänkandet »Höjd bostadsstandard» (SOU 1965:32). När debatten om de höga bostadshusens positiva och negativa egenskaper var som mest intensiv fick utredningen i uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet att insamla och ställa samman informationer om utfallet av bebyggelse med olika hustyper. Uppdraget sammanfattades i en promemoria, som överlämnades till utredningen den 30 november 1962. Där framhölls att förekomsten av olika hustyper i den befintliga bebyggelsen borde kartläggas liksom deras förekomst i de senare årens produktion och i den produktion som planerades för de närmaste åren. Hustypsfrågan borde belysas från såväl ekonomiska som stadsplanetekniska och planlösningstekniska synpunkter. Bostadskonsumenternas och kommunala organs erfarenheter av bebyggelse med olika hustyper borde insamlas. I enlighet med de önskemål som uttalades i promemorian har utredningen tagit initiativ till en rad undersökningar. Flera av dem har utförts inom statens institut för byggnadsforskning. Institutet har sålunda dels kartlagt olika hustypers förekomst i ett antal stads- och byggnadsplaner samt sambanden mellan stadsplan och hustyp, dels studerat sambanden mellan hustyp och planlösning. Dessa undersökningar har tidigare presenterats i rapporter (37/66, 38/66 och 39/66) och informationsblad från statens institut för byggnadsforskning. E n sammanfattande redogörelse för undersökningarna lämnas i kapitlen 1 och 2 i detta betänkande. Vid studiet av hustypers ekonomiska egenskaper har utredningen konsulterat arkitekten Nils Lindqvist, nu länsarkitekt i Stockholms län, och

10 som expert anlitat tekn. lic. Lennart Wiberg. En analys av bostadsstyrelsens kostnadsstatistik har utförts av utredningens sekreterare byrådirektör Bengt Svensson. Experten i utredningen, byrådirektör Einar Eriksson, har sammanställt resultaten från och kritiskt granskat ett antal undersökningar rörande det ekonomiska utfallet av olika hustyper. Även detta arbete har tidigare presenterats i en rapport från byggforskningen (40/66). Huvudresultaten återges i kapitel 3 i detta betänkande. Utredningen har inte ansett det motiverat att göra någon ny intervjuundersökning bland bostadskonsumenter utan har nöjt sig med att ställa samman resultaten från tidigare gjorda undersökningar. De återges i första delen av kapitel 4. Det ansågs sannolikt att åtskilliga erfarenheter av bebyggelse med olika hustyper fanns samlade hos skilda kommunala organ. Utredningen lät därför göra intervjuer med representanter för sådana i ett antal kommuner, i vilka förekom s. k. höghus, dvs. hus med minst nio våningar. Arbetet med undersökningen har letts av socionomen, fru Sara-Lisa Melin. En redogörelse för den lämnas i andra delen av kapitel 4. I kapitel 5 har utredningen beskrivit hur hustypsvalet sker och vilka motiv som åberopas för valet. Utredningen har försökt styrka motivens relevans med objektivt material, så långt detta varit möjligt, och i övrigt redovisat sin egen uppfattning om styrkan i dem. Utredningen har i detta betänkande endast uppmärksammat avvägningen mellan flerfamiljshus av olika typ. Valet mellan småhus och flerfamiljshus behandlas alltså inte. Det behandlades tämligen utförligt redan i utredningens huvudbetänkande. Såväl de ovan nämnda rapporterna och informationsbladen från statens institut för byggnadsforskning som en stencilerad upplaga av kapitel 5 (In 1967:1) överlämnades den 15 februari 1967. Under hänvisning till vad här framförts får utredningen vördsamt överlämna betänkandet »Höga eller låga hus». Betänkandet är utredningens sista och uppdraget är därmed slutfört. Stockholm den 13 juni 1967.

Sven Dahlberg Willy Maria Lundberg

Bertil

Olsson

Lennart

Holm

Olle Olsson

Alf

Johansson

Erik

Severin

/Ingrid

Dalen

0. Inledning

0.1. Olika hustypers fördelning hetsbestånd och nyproduktion

i lägen-

1960 års lägenhetsbestånd var till 47 % inrymt i en- och tvåfamiljshus (se tab. 0.1), vilket innebär en nedgång jämfört med 1945. Framför allt är det andelen lägenheter i tvåfamiljshus som minskat. Av flerfamiljshuslägenheterna, som alltså utgjorde drygt hälften av samtliga lägenheter år 1960, återfanns de flesta i hus med 10 eller flera lägenheter. Dessa lägenheter ökade sin andel av det totala lägenhetsbeståndet från 24 % år 1945 till 36 % år 1960. Skillnaderna var helt naturligt stora mellan olika kommuntyper. På glesbygden fanns över 90 % av lägenheterna i småhus, och de flerfamiljshus som Tabell 0.1. Lägenhetsbeståndet

förekom innehöll vanligen högst fyra lägenheter. I de små tätorterna, med mindre än 2 000 invånare, dominerade likaledes småhusen. Av flerfamiljshuslägenheterna i de små tätorterna var ungefär 40 % belägna i hus med minst 10 lägenheter. Lägenheterna i de större tätorterna återfanns i tre fjärdedelar av fallen i flerfamiljshus och då vanligen i hus med 10 eller flera lägenheter. Den produktion, som under åren fram till 1960 tillsammans med andra aktiviteter, rivning, ombyggnad e t c , gett dessa förskjutningar till resultat h a r fördelat sig på hustyper så som framgår av bilagetabell A och tablån överst på nästa sida. Som tablån visar var produktionens fördelning på städer, köpingar och landskommuner ungefär densamma år

åren 1945 och 1960 fördelat på kommuntyp med olika antal lägenheter Därav, i %, i hus med . . lägenheter

Kommuntyp

1945 Hela riket Tätorter med 200—999 invånare 1 000— invånare . . . . 1960 Hela riket Tätorter med 200—1 999 invånare . . . 2 000— invånare . . . Glesbygd

Samtliga

och på hus

Icke bostadshus

1—2

3—4

5—9

10 el. fl.

2 101 790

176 300 1 180 808 744 682

76 31 94

15 13 4

7 14 1

2 42 0

2 675 095

304 324 1 694 373 676 398

72 24 93

9 7 4

6 11 1

8 55 0

5 3 3

12 Det procentuella antalet nyproducerade lägenheter i småhus i

Därav, i % , i

Ar

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

Antal lägenheter

41 551 43 935 39 784 44 736 51 911 58 213 56 970 56 906 64 455 62 225 69 318 68 293 73 778 75 124 81 405 87 167 96 843 89 361

städer

köpingar

landskommuner

städer

köpingar

landskommuner

68 69 69 74 70 69 65 64 66 67 67 66 62 60 61 59 62 61

8 7 8 7 8 8 8 9 9 8 9 9 8 10 9 10 9 8

25 24 23 19 21 23 27 27 24 24 24 25 30 30 29 31 29 31

11 13 12 8 8 10 13 12 15 16 14 15 17 18 17 20 17 17

35 40 37 25 21 30 35 31 32 41 33 32 35 31 33 34 36 39

65 66 69 56 52 54 60 58 57 55 56 52 49 50 51 51 51 53

1960 som den var år 1949, det första år för vilket jämförbara statistiska uppgifter finns att tillgå. Andelen lägenheter i småhus, nästan helt enfamiljshus, ökade i städerna från 11 % år 1949 till 15 % år 1960. Samtidigt som städernas andel av nyproduktionen nådde en topp år 1952 var småhusandelen i städernas nyproduktion n e r e i ett bottenläge på 8 %. I köpingarna, som årligen svarat för 7—9 % av totalproduktionen, varierade småhusandelen kraftigt från år till år. År 1959 nådde den sitt högsta värde, 41 %, och år 1953 sitt lägsta, 21 %. I landskommunerna h a r småhusandelen på det hela taget visat en avtagande tendens, även om vissa avvikelser förekommit. Det vill därför av tablån synas som om flerfamiljshuslägenheternas ökade andel av bostadsbeståndet i stor utsträckning skulle vara en konsekvens av den ändrade produktionsinriktningen i landskommunerna. Härtill kommer emellertid den effekt som olika former av saneringsverksamhet kan ha haft. På glesbygden h a r en reduktion av huvud-

sakligen småhuslägenheter skett därigenom att de lämnats tomma i samband med att de boende flyttat eller avlidit. Småhuslägenheternas antal har också minskat genom att många tvåfamiljshus övergått till att användas som enfamiljshus. Av flerfamiljshusens lägenheter har allt fler byggts i större huskroppar. Tendensen är densamma i kommuner av olika typ. I storstäderna ökade den procentuella andelen lägenheter, som byggts i h u s med minst 20 lägenheter, från 69 % å r 1949 till 98 % år 1960 och i landskommunerna från 15 % till 60 %, Efter år 1960 h a r städernas andel av nyproduktionen varit relativt sett lägre än under 1950-talet. Andelen småhus i denna produktion h a r emellertid fortsatt att öka och var år 1964 uppe i 20 %. 1965 och 1966 års siffror var emellertid något lägre, 17 %. Även i köpingarna visar andelen småhus en uppåtgående tendens. I landskommunerna h a r småhusen utgjort omkring 50 % av totalproduktionen u n d e r hela 1960-talet. Vad beträffar flerfamiljshusen tycks

13 Tabell 0.2. Lägenheter i flerfamiljshus och icke bostadshus år 1960 fördelade på kommuntyp och på hus med olika antal våningsplan Därav, i %, i hus med . . . våningsplan Kommuntyp

Hela riket Samtliga t ä t o r t e r . . . . Därav med 200—1 999 inv. . . . 2 000— » ... Glesbygd

Samtliga lägenheter

1—2

6—8

9 el. fl.

okänt antal

1 416 921 1 366 236

27 26

37 38

13 14

7 7

9 10

3 3

4 3

84 161 1 282 075 50 685

70 23 68

17 39 3

1 14 0

0 8 0

0 10 0

0 3

12 2 29

det ha skett en viss minskning av deras genomsnittliga storlek under 1960-talet. Detta förhållande tycks till en del vara effekten av en viss förskjutning av flerfamiljshusproduktionen i riktning från större till mindre tätorter. Lägenhetsantalet och hushöjden samvarierar, och olikheter de olika kommuntyperna emellan beträffande husstorlek ger därför utslag i olikheter också i husens höjd. I tab. 0.2 belyses dessa olikheter vad beträffar lägenheter i flerfamiljshus och icke bostadshus i 1960 års lägenhetsbestånd och i bilagetabell B produktionens fördelning på hus med olika antal våningsplan. Båda tabellerna visar att de höga flerfamiljshusen nästan helt är en storstadsföreteelse. Praktiskt taget alla lägenheter i hus med fem eller flera våningsplan återfanns år 1960 i de större tätorterna, där de utgjorde nära en tredjedel av hela bostadsbeståndet. I de små tätorterna och på glesbygden var drygt två tredjedelar av flerfamiljshuslägenheterna belägna i hus med högst två våningsplan, i de större tätorterna endast knappt en fjärdedel. Det vanligaste våningsantalet var där tre. I produktionen nådde de högsta husen, med nio eller flera våningsplan, en topp år 1960. Andelen lägenheter i sådana hus hade då stigit successivt sedan mitten av 1950-talet. Dessförinnan

förekom sådana hus i mycket liten omfattning. Under några år omkring 1960 förekom en anmärkningsvärt stor produktion av sådana lägenheter också i medelstora städer. Fr. o. m. år 1961 har andelen lägenheter i h u s med nio eller flera våningsplan successivt minskat och uppgick år 1966 till 4 % av totalproduktionen.

0.2.

Höghusdebatten

Det har förekommit diskussioner om höghusens fel och förtjänster vid åtskilliga tillfällen under de gångna åren. Argumentationen har emellertid haft en starkt subjektiv prägel. Det h a r saknats kriterier på vilka faktorer som h a r betydelse för det reella hustypsvalet och objektivt underlag för att bedöma det faktiska utfallet i olika avseenden av bebyggelse med höga hus i jämförelse med bebyggelse av lägre höjd. Ju mera extrema bebyggelsetyper som lanserats i planmaterial och faktisk bebyggelse, desto intensivare h a r debatten blivit och desto mer besvärande har det framstått att det saknats kunskaper om de för hustypsvalet relevanta faktorerna. Från alla åsiktsläger h a r skäl och motskäl hämtats i egna värderingar och i allmänna förmodanden. Bostadskonsumenternas synpunkter

14 och värderingar var till en början också tämligen okända. Under senare hälften av 1950-talet gjordes emellertid flera sociologiska undersökningar i syfte att belysa dessa. Besultaten från dem kan knappast anses ha gett särskilt klara utslag i den ena eller andra riktningen. Det var uppenbart att de boende, i den bostadssituation som då förelåg, bedömde tillgången till en egen lägenhet och denna lägenhets egenskaper som mer väsentliga faktorer än hustypen. I början av 1960-talet blossade höghusdebatten upp på nytt. Bränslet utgjordes den gången av två då aktuella planärenden som hänsköts till Kungl. Maj:t för fastställelse. Det ena gällde ett centralt beläget saneringsområde i Borlänge stad, där en bebyggelse med nio våningar höga och 50—60 m långa skivhus föreslagits. Det andra ärendet gällde ett förslag till stadsplan för Täby centrum, innehållande bl. a. ett bostadshus i 25 våningar och ett i nio våningar. I flertalet instanser, där dessa planärenden behandlades, var tveksamheten stor angående det lämpliga i att bygga hus med de föreslagna dimensionerna. Det åberopades såväl ekonomiska som funktionella och sociala motiv mot den planerade bebyggelsen. Även planförslagens konsekvenser från översiktsplaneringens synpunkter berördes. Estetiska synpunkter anlades. Beträffande de skivhus som föreslagits i Borlänge framhölls att de på ett påfallande sätt skulle göra sig gällande i stadsbilden och bryta sig ut ur den. Om man önskade accentuera stadsbilden borde det inte ske i den omfattning som föreslagits. Brister i utformningen av omgivningarna kring husen påtalades också, särskilt starkt när det gällde Täbyplanen. Från flera håll underströks ånyo det otillfredsställande i bristen på kunska-

per om faktorer av så vital betydelse för de boende och med kostnadsmässigt så betydande konsekvenser som boendemiljöns gestaltning. Det framhölls också att de produktionstekniska och ekonomiska konsekvenserna av 25-våningshuset var svåra att beräkna, eftersom det saknades erfarenheter av en bebyggelse av denna typ i vårt land. Flera remissorgan ansåg det troligt att kostnaderna skulle komma att bli förhållandevis höga på grund av byggnadsobjektets komplicerade natur och bristen på erfarenheter från liknande arbeten. Den största tveksamheten beträffande de föreslagna bebyggelsetyperna gällde deras lämplighet för familjer med barn, och då i första hand familjer med små barn. Beträffande 25-våningshuset gick några remissinstanser så långt i sin kritiska inställning att de ville förbjuda att det inrymdes lägenheter för barnfamiljer i huset i dess helhet eller i varje fall i dess övre hälft. Den intensiva debatten kring frågan om lämpliga hustyper för olika kategorier av boende och benägenheten hos de för bostadsproduktionen ansvariga att inrymma en allt större del av nyproduktionen av flerfamiljshuslägenheter i höga hus samt vetskapen om de allvarliga konsekvenser på längre sikt av ett i förhållande till efterfrågan feldimensionerat bostadsbestånd ledde till att chefen för kommunikationsdepartementet gav bostadsbyggnadsutredningen i uppdrag att belysa frågan om avvägningen mellan höghusbebyggelse och annan form av bostadsbebyggelse ur olika aspekter.

0.3.

Direktiven

Uppdraget från chefen för kommunikationsdepartementet sammanfattades i en

15 promemoria som överlämnades till utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Den hade följande lydelse: »Bostadsbyggandet h a r under de senaste tio åren avsevärt ökat i omfattning. Antalet färdigställda lägenheter, som under år 1952 uppgick till 45 000, steg år 1956 till 57 000 och nådde år 1961 upp till 74 000 lägenheter. Produktionsnivån kan väntas stiga ytterligare. Detta omfattande bostadsbyggande innebär för svenska förhållanden avsevärda investeringar. Enligt konjunkturinstitutets beräkningar uppgick värdet av bostadsbyggandet år 1961, frånräknat reparationer och underhåll, till 3,6 miljarder kronor, d. v. s. mer än en tredjedel av det totala i byggnader och anläggningar investerade kapitalet detta år, vilket belöpte sig till 10,1 miljarder kronor. Det är angeläget att dessa medel kommer till så effektiv användning som möjligt. Detta förutsätter, bland annat, att bostadsutbudet i möjlig mån anpassas till den sannolika efterfrågan på längre sikt. En fråga som påverkar graden av effektivitet är fördelningen av det nytillkomna bostadsbeståndet på hus av olika typer. Under 1950-talet h a r en växande andel av bostadsbebyggelsen kommit att utgöras av höghus. Detta begrepp är ganska obestämt, när det användes i den allmänna debatten. Man torde dock i regel därmed avse byggnader med över 7 å 8 våningar. Det kan nämnas att i brandskyddshänseende byggnadsstyrelsens anvisningar sätter gränsen för höghus vid byggnader med mer än 8 våningar (över 22 meter). Om man som höghus betecknar hus med mer än åtta våningar var av de år 1952 färdigställda 45 000 lägenheterna endast ca 700 belägna i bostadshöghus. År 1961 hade proportionen ändrats av-

sevärt. Av de 74 000 detta år färdiga lägenheterna var icke mindre än ca 7 500 belägna i höghus. Om man endast ser till flerfamiljshusen var icke mindre än 15 procent av de år 1961 nytillkomna lägenheterna belägna i höghus. Denna förskjutning mot en väsentligt större andel för bostäder i höghus har skett från och med de sista åren av 1950-talet. Höghusen utgör en relativt ny och därför till sina verkningar och funktioner mindre väl känd typ av bebyggelse. Man kan erinra om att under 1930- och 40-talen nya hustyper trängde fram och blev använda i mycket stor omfattning men att en reaktion sedermera inträdde. Här åsyftas sådana typer som smalhus, lamellhus i tre våningar, punkthus och stjärnhus, för att nu nämna några. En omfattande användning av en ny hustyp har brukat leda till bakslag, vilket dock icke betyder att ifrågavarande hustyp därmed utdömts utan endast att den i fortsättningen kan komma till användning i mera begränsad omfattning och därför lämplig miljö. Det blir fråga om en avvägning mellan olika hustyper, både för att undvika ensidigheter i stadsbilden och för att tillgodose olika bostadssökandes behov och önskemål. En rad andra faktorer inverkar också på valet av hustyp och avvägningsfrågan, exempelvis tillgången på mark, särskilt sådan som är omedelbart tillgänglig för bebyggelse, markens beskaffenhet, bostadsbristens omfattning, byggnadsföretagarnas resurser och önskemål etc. Ur myndigheternas synpunkt är det av stor betydelse att man samlar och bearbetar erfarenheter som görs av olika hustyper. Vid prövningen av frågor rörande stadsplaner, byggnadsdispenser, byggnadslov, bostadslån, brandskydd, civilförsvar, trafikplanering, planering för offentliga byggnader och institutioner etc. är det oftast nödvändigt

16 att bilda sig en uppfattning om lämpligheten av föreslagna eller befintliga hustyper. Eftersom höghusen är en så ny företeelse i Sverige — väsentligen härrörande från 1950-talet — är erfarenheterna tämligen begränsade och antalet utförda undersökningar litet. Bland utförda fältarbeten kan n ä m n a s : E. Dahlström, Barnfamiljer i höghus och trevånings låghus i Vällingby (Byggforskningen 1957), H. Fog, Flerfamiljshusens markutrymmen (Byggforskningen 1962), L. Holm, En intervjuundersökning i Lorensborgsområdet i Malmö (Byggforskningen, ej publicerad), L. Landström, Höghus och låghus i småstadsmiljö (Byggforskningen 1958) samt H. Wohlin, Studier av förskolbarns lekvanor i modern bostadsbebyggelse. (Tekniska högskolan i Stockholm 1960). Bostadsstyrelsen har i sin skrift God bostad 1960 behandlat bostadshöghusen. Bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen har gemensamt utsänt vissa cirkulär angående höghusen ur miljösynpunkt. Statens institut för byggnadsforskning har i ett informationsblad (1962:44) behandlat och kommenterat de fältstudier som här nämnts angående de höga bostadshusens lämplighet för de boende. I stort sett kan man dock säga att sammanfattade redogörelser för höghusbebyggelsens omfattning och egenskaper alltjämt saknas. En växande kritik h a r numera framkommit mot vad man på åtskilliga håll uppfattar som en överdriven användning av höga bostadshus. Samtidigt förberedes höghusbebyggelse i delvis mycket stor skala på många håll, särskilt i och kring våra storstäder. Även i medelstora städer har höghus kommit att bli ett allt vanligare inslag i nybebyggelsen, både i form av blandade bostads- och kontorshus och rena bostadshus. En livlig debatt har med anledning

härav kommit igång om höghusens egenskaper med ganska skarpa meningsbrytningar mellan företrädare för olika åsiktsriktningar. Frågeställningarna rörande höghusets lämplighet i olika hänseenden har nyligen aktualiserats i ett stadsplaneärende från Borlänge. Ärendet avser fastställelse av ett stadsplaneförslag som innebär utläggandet av ett kvarter med centralt läge för renodlad bostadsbebyggelse i 8 bostadsvåningar jämte en markvåning. Stadsplanen upptager sju sådana hus av 60—60 meters längd, ordnade i en r a d med gavlarna vända mot ett brett trafikområde, avsett för en stor infartsled samt ett bangårdsområde. Förslaget anvisar godtagbara utrymmen för planteringar, lekplatser och parkering. På andra sidan bangårdsområdet befinner sig stadens centrum med butiker, institutioner etc. Två högre bostadshus h a r uppförts i närheten och större parkområden kommer att utläggas i närheten av det nya bostadskvarteret. Förslaget h a r enhälligt antagits av stadsfullmäktige och från stadens sida motiverats med behovet av att genom ett större byggnadsprojekt av detta slag i ett sammanhang få genomfört en sanering av ett delvis förslummat område och på samma gång få ett välbehövligt tillskott till stadens bostadsförsörjning samtidigt som sysselsättning kan beredas åt arbetskraft, som annars hotas av arbetslöshet. Hustypen försvaras med hänvisning till det centrala läget, den måttliga exploateringsgraden, de närliggande trafikledernas stora mått och de ekonomiska fördelar som byggnadsföretagets storlek möjliggör. Förslaget h a r kritiserats av vissa markägare inom området, som önskar bebyggelse i mindre skala, av länsarkitekten, som visserligen ej velat motsätta sig fastställelse men påpekat den

17 bristande överensstämmelsen med vanligen hävdade principer för god bostad, samt av byggnadsstyrelsen som uttalat stor skepsis mot möjligheterna att i det föreliggande fallet med den valda hustypen åstadkomma god miljö. Med hänsyn till att kritiken har gällt de bostadssociala kvaliteterna har bostadsstyrelsen hörts i ärendet. Bostadsstyrelsen har därvid efterlyst en mera övertygande motivering för valet av hustyp och kritiserat husgrupperingen samt ifrågasatt om detta slag av koncentrerad höghusbebyggelse motsvarar de kvalitetskrav som styrelsen söker hävda. Tiden får nu anses mogen att söka vidga underlaget för en bedömning av de höga bostadshusens lämplighet i olika hänseenden. Detta skulle vara till nytta icke blott för olika statliga myndigheter utan även för kommunerna. I första h a n d erfordras en kartläggning av höghusbebyggelsens faktiska utbredning i landet för närvarande och en sammanställning av den planerade men ännu icke genomförda höghusbebyggelse, som återfinnes i stadsplaner från senare år. I andra h a n d föreligger behov av mera ingående kunskap om höghusens egenskaper än man har för närvarande. Båda dessa uppgifter skulle kunna motivera tillsättandet av en särskild kommitté. En annan utväg har emellertid befunnits vara att inordna undersökningen i det arbete som utföres av den år 1959 tillsatta bostadsbyggnadsutredningen. I detta syfte har viss kontakt tagits med företrädare för denna kommitté. Från deras sida h a r därvid framhållits att kommittén, som enligt sina direktiv har att även upptaga frågan om bostadsbyggandets inriktning på skilda hustyper och behovet av olika kollektiva anordningar i bostadsområden, redan planerat att i sitt kommande betänkande behandla höghusbebyg2—714666

gelsens problem. Skulle kommittén få i uppdrag att speciellt uppmärksamma denna fråga, kunde detta ske genom en något bredare uppläggning av arbetet på detta avsnitt. En sådan undersökning borde lämpligen omfatta — förutom en inventering av redan uppförda bostadshöghus och ännu icke genomförda planer på bebyggelse av detta slag — en sammanställning, på lämpliga punkter kompletterad med särskilda undersökningar, av iakttagelser rörande höghusens funktioner och egenskaper. Det vore önskvärt att arbetet kunde bygga på intervjuundersökningar angående inställningen till höghus från invånarnas sida. Vidare borde en sammanställning göras av de i stadsplaner och den allmänna debatten framförda vanligaste motiven från stadsplanerarnas och kommunalmännens sida för att bygga höghus. Därnäst borde undersökningen gå in på höghusens bostadsfunktionella egenskaper. Med ledning av gjorda undersökningar och, om så erfordras, efter ytterligare fältstudier, borde en analys företas om höghusens egenskaper ur de enskilda hushållens synpunkt, t. ex. i fråga om barnpassningen, möjligheterna till kontakter, behovet av ostördhet, husets inre kommunikationer etc. Värdet av tillgång till kollektiva anordningar av olika slag, som kunde anses typiska för höghus, borde beröras. Säkerhetssynpunkterna måste också komma in i bilden, sålunda höghusens speciella risker i händelse av b r a n d och riskerna för olycksfall. Fastighetsförvaltarnas syn på höghusen borde också redovisas. Här kunde belysas sådana frågor som förslitningen i husen och av grönytorna på grund av det stora antalet boende per hus, underhållsproblem sammanhängande med hushöjden, driftsäkerheten hos his-

18 sar och a n d r a tekniska anordningar, parkeringsfrågan, trafiken till och från husen etc. Man borde även undersöka konsekvenserna av att höghusen utgör stora förvaltningsenheter med möjlighet till rationaliseringar och därvid särskilt beakta föreliggande möjligheter till besparingar i driftkostnaderna. Ett tredje område som borde undersökas nr höghusens ekonomi ur olika synpunkter. Först och främst är det av intresse att få en sammanställning av tillgängliga uppgifter om byggnadskostnaderna i fråga om höghus i förhållande till kostnaderna för hus av andra typer. Givetvis är det vanskligt att göra kostnadsjämförelser men en översikt över hittills vunna resultat och erfarenheter i detta hänseende kan dock ha sitt stora värde. Därnäst h a r man behov av att få ett grepp om de allmänna exploateringskostnaderna, d. v. s. kostnaderna för anskaffandet av mark, byggandet av gator

och ledningar, iordningställandet av grönområden, parkeringsanläggningar och andra serviceanordningar etc. Det gäller här att få fram de för höghusbebyggelse säregna kostnadsposterna. Undersökningen bör slutligen även omfatta synpunkter på vad som bestämmer valet av hustyp vid uppgörandet av stadsplaner och vad som inskränker valfriheten. Man kan antaga att valet i hög grad påverkas av sådana faktorer som tillgången på mark, som är omedelbart tillgänglig för bebyggelse, markens beskaffenhet, kommunikationsförhållandena, bostadsförsörjningsläget, saneringsbehovet och exploateringskostnaderna, företagarnas egna önskemål och organisation etc. Möjligheterna att öka valfriheten och därmed utrymmet för en ur allmän planeringssynpunkt och med hänsyn till de bostadssociala kraven lämplig avvägning av olika hustyper vid nybebyggelse borde också diskuteras.»

KAPITEL 1

Hustyper i fastställda stadsplaner

1.1. Förekomsten

av olika

hustyper

Statens institut för byggnadsforskning har på uppdrag av bostadsbyggnadsutredningen kartlagt olika bebyggelsetypers utbredning i nya stadsplaner. Kartläggningen syftade också till en bedömning av möjligheterna att ur en stadsplanestatistik prognosticera fördelningen på bebyggelsetyper av de närmaste årens bostadsproduktion. En detaljerad redogörelse för undersökningens uppläggning och resultat återfinns i Bapport 37/66 från Byggforskningen. 1.1.1. Undersökningens uppläggning

Till grund för studierna lades detaljplaner, stads- och byggnadsplaner, som kommit in till byggnadsstyrelsen för arkivering under år 1962 och som innehöll minst ett flerfamiljshus eller radhus. Förekomsten av småhus av annan typ än radhus har alltså inte studerats. Antalet planer av nämnt slag uppgick till 517, varav 455 var stadsplaner och 62 byggnadsplaner. Några stockholmsplaner hade inte inlämnats år 1962. Materialet kompletterades därför med 19 senare inlämnade planer från Stockholm. Arbetsmaterialet för studierna bestod av arkivfotografier av de sammanlagt 536 planerna. För de uttagna planerna insamlades data om län regionnummer (enligt arbetsmarknadsstyrelsens A-regionindelning)

kommunens folkmängd kommunens folkmängdsutveckling plantyp markens tidigare användning antal kvarter antal hus husens längd (skattning i fyra längdkategorier) husens höjd planens storlek — våningsyta (skattning i tre kategorier, små, medelstora och stora planer). Samtliga dessa data kunde registreras direkt utan mätarbete, varför något skalriktigt material inte krävdes. För en andra undersökningsetapp uttogs genom bundet urval 145 planer bland de ursprungliga 536. På dessa uppmättes kvartersareal andel jämn kvartersmark huslängd husbredd. Dessutom registrerades utan mätningar husform kvartersgränsens karaktär. Besultaten från urvalsundersökningen h a r uppräknats till totalnivå. I undersökningen används inte begreppet hustyp, som anses vara vagt och ha många betydelser, utan det talas i stället om hus av olika dimensioner och planform. Man skiljer mellan flerfamiljshus och enfamiljshus. De senare uppdelas i radhus, kedjehus och friliggande hus. De förra indelas med hänsyn

20 till bredden i smalhus och tjockhus, med hänsyn till höjden i höghus och låghus och med hänsyn till planformen i punkthus och lamellhus. För att något kunna bedöma eventuellt förekommande utvecklingstrender inhämtade institutet för byggnadsforskning vissa uppgifter även beträffande 1961 års planmaterial och detta liksom 1962 års indelades halvårsvis efter det datum då planen kom in till byggnadsstyrelsen för arkivering. Möjligheten att använda detaljplanematerial som instrument för prognosticering av kommande bebyggelse har bedömts dels genom jämförelser med statistiska data rörande bostadsbyggandet under efterföljande år, dels genom studier av i vilken utsträckning detaljplanerna utbyggts, den s. k. genomförandegraden, och av hur snabbt detta skett, genomförandehastigheten. Materialet för dessa studier har hämtats genom enkäter med kommunaltjänstemän i de 90 kommuner som berördes av undersökningens andra etapp. För Stockholms stad gjordes ingen enkät.

Vanligast var alltså 3 våningar. Inte mindre än 41 % av alla hus var trevåningshus. Därnäst vanligast var hus med 1—2 våningar, 24 %. Badhusen, som kom på tredje plats, uppgick till 16 %. 9 % av husen var planerade att omfatta 5—8 våningar och endast 3 % minst 9 våningar. Görs fördelningen av husen efter våningsytans storlek får de höga husen, som synes av tablån nedan, större relativ betydelse. 5—8-våningshusens andel ökar från 9 till 17 % och de högsta husens från 3 till 5 %. M2 våningsyta i husen, 1 000tal

1—2 våningar 3 » 4 » 5—8 » 9—12 » 13—16 » Ej angivet våningsantal.. Summa

% av fler-

% familjshusen

11 11 49 7 17 4 1

12 55 8 19 5 1

6 237J 100|

699 650 3 078 434 1 063 265 48

1.1.2. Husens våningsantal

De 536 planer, som ingår i undersökningens första etapp, innehåller tillsammans drygt 3 000 hus. Deras fördelning efter våningsantal var följande:

1—2 våningar 3 » 4 » 5—8 » 9—12 » 13—16 )> Ej angivet våningsantal.. Summa

% av flerfamiljshusen

Antal hus

/o

500 760 1 286 193 291 46 14

16 24 41 6 9 2 1

3 115 100

29 50 7 11 2 1

1.1.3. Våningsantal i olika delar av landet

Radhusen återfinns, som karta 1 visar, i stor utsträckning i planer från storstadsregionerna men är också talrikt företrädda i planer från andra tätorter i olika delar av landet. Drygt ett 100-tal hus återfinns i Stockholmsregionen och i Göteborgsregionen ett 50-tal. Även sydvästra Skåne och Visbyregionen uppvisar ett stort antal radhus. I övriga delar av Götaland finns radhuskoncentrationer i Växjöregionen, Nybroregionen, Västerviksregionen och Linköpingsregionen samt i regionerna närmast söder om Vänern. I Norrköpingsregionen planerades däremot endast ett fåtal rad-

21 hus. I Mälardalen förekom radhus bl. a. i Örebro- och Eskilstunaregionerna. I Norrland var det framför allt Luleåoch Skellefteåregionerna samt Gävleoch Sandvikenregionerna, som planerade radhusbebyggelse. När det gäller hus i 1—4 våningar fanns de för Norrlands del i första hand företrädda i de nordligaste regionerna (se karta 2). I södra Norrland var denna husform däremot sparsamt förekommande. Ett undantag utgör östersundsregionen, som planerade drygt ett 30-tal sådana hus. En stark koncentration av hus i 1—4 våningar registrerades inom Mälardalen och Bergslagen. De flesta husen, drygt 200, kom emellertid från Stockholmsregionen. Längs Västkusten fanns åtskilliga koncentrationer och likaså i Blekinge, i Växjöregionen, Jönköpingsregionen samt Skövde-, Mariestads- och Trollhättan/Vänersborgsregionerna. Storstadsregionerna dominerade, när det gällde hus i 5—8 våningar (karta 3). Ganska många planer med sådana hus fanns också i områden omedelbart söder om Mälaren. Sydöstra Sverige och större delen av Norrland saknade helt hus i denna storleksklass. Av 9—12-våningshusen bidrog Stockholms- och Malmöregionerna med de flesta (karta 4). Även i planer från Göteborgs-, Trollhättan/Vänersborgs- och Karlstadsregionerna samt Eskilstunaoch Norrtäljeregionerna förekom ett och annat hus av denna typ. De allra högsta husen förekom endast i fem A-regioner, de flesta i Örebro men några också i Stockholms-, Göteborgs-, Malmö- och Hälsingborgsregionerna (karta 5). 1.1.4. Våningsantal i kommuner av olika typ

Husen i 1962 års planmaterial har i tab. 1.1 och 1.2 fördelats på kommuner av olika typ, nämligen

Karta 1.1. Fördelning inom riket av radhus i detaljplaner frän år 1962 Arbetsmarknadsstyrelsens A-regioner

22 Karta 1.2. Fördelning inom riket av flerfamiljshus med 1—4 våningar i detaljplaner från år 1962 Arbetsmarknadsstyrelsens A-regioner

Karta 1.3. Fördelning inom riket av flerfamiljshus med 5—8 våningar i detaljplaner från är 1962 Arbetsmarknadsstyrelsens A-regioner

23 Karta 1.4. Fördelning inom riket av flerfamiljshus med 9—12 våningar i detaljplaner från år 1962

Karta 1.5. Fördelning inom riket av flerfamiljshus med 13 eller flera våningar i detaljplaner från år 1962

Arbetsmarknadsstyrelsens A-regioner

Arbetsmarknadsstyrelsens A-regioner

24 Tabell 1.1. Antal hus fördelade efter våningsantal och kommuntyp Kommuntyp Hushöjd A

B

Ö

148 Radhus 1—4 våningar. . 353 141 5—8 » 38 9—12 »> 13—16 »> 7 Ej angivet 7 våningsantal.. .

230 11 1 112 225 4 146 8 7

111 549

1 503| 240

678 S

Summa

18 Tabell 1.2. Total våningsyta i kommuner av olika typ, procentuellt fördelad på hus med olika våningsantal

tiskt taget den enda förekommande, när det gällde flerfamiljshus. Badhusens våningsyta, som för övriga kommuntyper upptog mellan 10 och 11 % av den totala våningsytan utgjorde i B-kommunerna endast 3 %. Förklaringen härtill torde vara, att i B-kommunerna den vanligaste typen av enfamiljshusbebyggelse är friliggande hus, vilka inte ingår i det h ä r presenterade materialet. De båda högsta våningshöjdsklasserna förekom endast i planer från storstadskommunerna och A-kommunerna. 13—16-våningshusens yta utgjorde 1 % av den totala våningsytan i dessa kommuner.

Kommuntyp Hushöjd S

A

B

ö

Radhus 1—4 våningar. . 5—8 »> 9—12 »> 13—16 » Ej angivet våningsantal. . .

11 45 30 12 1

10 73 15 1 1

3 94 3

11 Summa

1 100 3

centrumkommuner i arbetsmarknadsstyrelsens A-regioner (A) centrumkommuner i arbetsmarknadsstyrelsens B-regioner (B) kommuner inom storstadsregioner (S) andra kommuner (Ö) Tabellerna visar att det r å d d e ett klart samband mellan kommuntypen och den hushöjd som valts. Sålunda utgjorde i storstadsregionerna våningsytan i hus om 5 eller flera våningar drygt 40 % av den totala våningsytan, medan motsvarande andel för centrumkommunerna i A-regionerna var drygt 15 %. I dessa dominerade i stället de låga flerfamiljshusen, som räknat i våningsyta utgjorde nästan 75 %. I B - och ö-kommunerna var denna hustyp prak-

1.1.5. Våningsantal i kommuner av olika storlek

Fördelningen av husen efter våningsantal och kommunstorlek visar att de höga husen huvudsakligen planerades i de stora kommunerna, under det att de låga flerfamiljshusen och radhusen fanns representerade i ganska stor utsträckning inom alla storleksklasser av kommuner (se tab. 1.3 och 1.4). Kommunens befolkningsutveckling, mätt såsom skillnaden i befolkningsantal enligt 1950 och 1960 års folkräkningar, synes ha betytt mindre än den faktiska folkmängden för valet av hustyp1.1.6. Våningsantal och markens tidigare användning

Såväl på tidigare obebyggd mark som på saneringsmark och mark, där en förtätning av bebyggelsen skall ske, dominerade de låga husen. I saneringsplanerna var hus med 5—8 våningar de därnäst vanligaste, och i planerna för tidigare obebyggd mark kom radhuset närmast. På mark, där förtätning skulle

25 Tabell 1.3. Antal

hus fördelade

efter

vånin gsantal och

kommunstorlek

Kommunens invånarantal, 1 OOO-tal Hushöjd

1—4 våningar 5—8 »> 9—12 » 13—16 » Summa

—1

1,1—2

2,1—4

4,1—8

13 3

17 89

32 253 1

85 508 15 9

106 530 43

128 353 32 10 1

37 341 117 13

82 162 83 14 13

1&

ske, innehöll planerna 5—8-våningshus och radhus i ungefär lika stor utsträckning.

1.1.7. Våningaantal och markens topografi Topografins inverkan på valet av hustyp framgår inte helt klart av undersökningsresultaten. För flertalet av de lägsta husen, dvs. med 4 våningar eller mindre, kan emellertid konstateras, att kvarteren åtminstone till hälften bestått av plan mark. För de högre husen är antalet observationer litet, men det torde ändå kunna sägas, att det genomgående varit fråga om mer kuperad mark beträffande de högre hustyperna. 1.1.8. Husbredd Möjligheten att lösa lägenhetsplaner i ett hus begränsar husets bredd. Exploateringsekonomiska skäl gör å andra sidan att smala hus vanligen undviks. Tabell 1.4. Total våningsyta

8,1—15 15,1—30 30,1—60

60,1—

I det undersökta planmaterialet dominerade hus på omkring 12 meter; de utgjorde 36 % av alla hus. Bredare än 12 meter var 26 % av husen och antalet avtog successivt med ökande bredd. Smalare än 11 meter var 25 % av husen och för 13 % saknades breddangivelse. Det rörde sig i de sistnämnda fallen vanligen om hus i s. k. elastiska planer. Husbredden syntes öka, när hushöjden ökade.

1.1.9. Huslängd Vad som är hustypsskiljande, när det gäller husens längd, är i första hand antalet trapphus som är kopplade till varandra. I hus med ett enda trapphus, s. k. punkthus, har lägenheterna i regel två vinkelrätä ytterväggar och antalet lägenheter per trapplan är större än i lamellhus och liknande hustyper, där trapphusen sammankopplas på ett eller

i kommuner av olika storlek, procentuellt fördelad på hus med olika våningsantal Kommunens invånarantal, 1 000-tal

Hushöjd —1

1,1—2

2,1—4

4,1—8

10 89 1

11 81 4 4

1—4 våningar 5—8 » 9—12 » 13—16 »

77 23

13 87

— —. —

— — —

— —

—

Summa

8,1—15 15,1—30 30,1—60 12 76 12

60,1—

.—. —

18 65 11 6 0

—

12 38 36 9 5

5 54 35 6

26 annat sätt. Lägenheterna ligger i de sistnämnda hustyperna vanligen mellan två parallella ytterväggar. Oftast förekommande i det studerade planmaterialet var hus med två t r a p p hus, dvs. hus med mellan 28 och 44 meters längd. Även hus med ett enda t r a p p hus var rikt företrädda. Deras längd var vanligen 20—26 meter. Ett 100-tal hus i planmaterialet var 48—50 meter långa. Efter 60 meters längd började husen att utföras vinklade. Med ökad huslängd tycktes följa minskad husbredd. Markens topografi synes inte nämnvärt ha påverkat valet av huslängd. Bland de längsta husen, 70 meter eller mer, fanns dock inget som hade planerats i kvarter, där mindre än 30 % av kvartersmarken var jämn. För den ojämnaste kvartersmarken, dvs. med 10 % eller mindre jämn yta, fanns exempel på 20—25 och 30—40 meter långa hus men också på hus med längder mellan 60 och 80 meter. Inom de kvarter som hade en stor andel jämn yta fanns alla huslängder representerade.

1.1.10. Husens planform

Till de hustypsbestämmande egenskaperna hör också planformen. Det undersökta planmaterialets hus h a r indelats i sex grundformer: punkthus, dvs. den husform, där längden inte överstiger den dubbla bredden; enkla, ovinklade, I-formade, lamellhus; en gång vinklade, L-formade, lamellhus; två gånger vinklade lamellhus med skänklarna åt olika håll, Z-formade; två gånger vinklade lamellhus med skänklarna åt samma håll, U-formade; fyra gånger vinklade, helt slutna lamellhus. Det enkla, ovinklade lamellhuset var

det helt dominerande. 65 % av husen i planmaterialet hade denna form. Därnäst vanligast, 14 %, var punkthusformen. Endast 8 % av husen var vinklade på ett eller annat sätt. Av dessa var L-huset det vanligaste. För 13 % av husen har formen inte kunnat bestämmas ur planmaterialet. Ett visst samband rådde mellan hushöjd och planform. Av L-, Z- och Uformade hus fanns endast sådana med högst 6 våningar. Högre hus var vanligen av typen punkthus eller i vissa fall enkla, ovinklade lamellhus. I tab. 1.5 h a r en sammanställning gjorts av större delen av de hustyper (i meningen hus med olika kombinationer av höjd, längd och bredd) som förekommer i planmaterialet och de olika typernas relativa frekvens räknad efter våningsyta. På första plats och omfattande en femtedel av den samlade våningsytan korn, som tabellen visar, de 3—4 våningar höga, 12 meter breda och minst 40 meter långa husen. Den därnäst vanligaste hustypen skiljer sig från den föregående endast därigenom att den är 1—2 meter bredare. Denna hustyp omfattade 9 % av den totala våningsytan. På tredje plats, m e d 7 %, följde de högre lamellhusen om 5—8 våningar. Därefter kom låga lamellhus med höjden 3 å 4 våningar, bredden 12 meter och längden 25—39 meter, dvs. i regel två trapphus långa hus. Lamellhusen dominerar alltså klart i det undersökta planmaterialet. Hus kortare än 25 meter kom först på 9:de plats och motsvarade 2 % av den totala våningsytan. Det är h ä r fråga om höga punkthus, 9—16 våningars, med bredden 15—18 meter. Nästa gång hus ur denna höjdklass visar sig är på 19:de plats, motsvarande 1 % av den totala våningsytan. Där är det fråga om höga, långa och tjocka lamellhus. När det gäl-

27 l e r d e m e l l a n h ö g a h u s e n , 5—8 v å n i n g a r , d o m i n e r a s bilden fortfarande klart av lamellhusen. Först p å 14:de plats, mots v a r a n d e 2 % av v å n i n g s y t a n , återfinns h u s m e d 5—8 v å n i n g a r m e d b r e d d e n 15—18 m e t e r o c h längden u n d e r 25 meter. D e f y r a s t ö r s t a g r u p p e r n a a v 1- o c h 2-våningshus omfattade vardera 2 å 3 % av våningsytan. Dessa h u s v a r i regel ö v e r 40 m e t e r l å n g a o c h t r e b r e d d k l a s s e r , 1 0 — 1 1 , 12 o c h 1 3 — 1 4 m e t e r , f a n n s representerade.

1.1.11. Utvecklingstendenser i fråga om val av hustyp G e n o m a t t m ö j l i g h e t e r g e t t s att s t u d e r a intensiteten i tidigare illustrerade sam-

b a n d beträffande planmaterial från fyra p å v a r a n d r a följande halvår h a r vissa t e n d e n s e r i utvecklingen k u n n a t skönjas. D i a g r a m 1.1 a n t y d e r , a t t d e t k a n h a skett en viss övergång från de h ö g a hus e n till 5 — 8 - v å n i n g s h u s . D e t t y c k s e m e l l e r t i d , s o m d i a g r a m 1.2 v i s a r , s a m m a n h ä n g a m e r a m e d en förskjutning i relationen av p l a n m a t e r i a l mellan k o m m u n e r a v o l i k a s t o r l e k ä n m e d en ä n d r i n g i beslutsmotiveringen inom de skilda k o m m u n e r n a . I de mellanstora kommun e r n a synes d o c k en liten förskjutning i den a n t y d d a riktningen h a skett. I de största kommunerna, med m e r ä n 60 000 i n v å n a r e , v a r d e t t o t a l a a n t a l e t p l a n e r s o m i n l ä m n a t s till b y g g nadsstyrelsen m i n d r e u n d e r det sista

Tabell 1.5. Förekommande Rangordning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 21 25 26 27 28 29,

Antal våningar

- 2 - 4 -16 - 2

- 4 - 2 - 4 - 8 -16 - 4 - 2 - 2 - 4 - 8 - 4 - 4 - 2 - 4 - 4 m. fl.

hustyper

Bredd, m

Längd, m

Våningsyta, m2

% av total våningsyta

12 13—14 12

40— 40— 40— 25—39 25—39 40— 40— 40— —24 40— 25—39 40— 40— —24 25—39 40— 25—39 25—39 40— —24 25—39 25—39 40— —24 —24 —24 25—39 40— —24

1 250 000 561 300 409 100 263 100 255 800 231 800 160 400 157 700 151 300 143 300 140 200 128 400 121 100 107 800 105 000 92 900 84 900 74 900 67 100 66 700 66 400 51 100 48 600 29 500 29 300 24 900 23 700 22 200 19 300

20 9 7 4 4 4 3 3 2 2 2 2 2 2 2

12 15—18 13—14 10—11 10—11 15—18 12 12 13—14 15—18 15—18 10—11 — 9 13—14 13—14 15—18 15—18 10—11 — 9 19—24 13—14 10—11 12 13—14 15—18 13—14

28 Diagram 1.1. Antal hus och deras fördelning på olika hustyper under fyra halvår 1961—1962 ANTAL HUS 1500

-

13-VAN 9-12 5-8 1 -* EJ ANG.

halvåret 1962 än under de tre tidigare halvåren. Minskningen har främst kommit att gälla hus i 1—4 våningar. I de minsta kommunernas planmaterial ökade antalet hus under de fyra halvåren och ökningen kom framför allt de låga flerfamiljshusen till del; de ökade med ungefär en tredjedel. Radhusen visar en något oenhetlig bild men som helhet kan sägas att de ökade, vilket framför allt gällde i kommuner med upp till 59 000 invånare. I de stillastående och tillbakagående kommunerna var andelen våningsyta i hus med 5 eller flera våningar endast 3—5 %. Tendensen synes vara att andelen sådana hus minskar i dessa kommuner. I de kommuner som haft en befolkningsökning av måttlig omfattning, 105—134 % från 1950 till 1960, låg andelen våningsyta i 5-vånings- och högre hus vid omkring 25 %. Någon klar utvecklingstendens kan inte konstateras. I denna grupp återfanns bl. a. alla de större städerna. De starkt expansiva kommunerna uppvisade under de studerade halvåren i regel en stor andel våningsyta i hus med 5 eller flera våningar, mellan 50 och 60 %.

Diagram 1.2. Antal hus fördelade efter kommunernas folkmängd under fyra halvår 1961—1962

4.-8000 2-4000 1-2000 <1000

29 1.1.12. Plangenomförandet

De flesta av de områden, som berördes av undersökningens andra etapp, var tidigare detaljplanelagda. Endast en femtedel av planerna avsåg mark, som saknade tidigare detaljplan eller som skulle läggas till tidigare planlagd mark. De tidigare planerna var emellertid ofta så gamla, att de saknade anknytning till den aktuella plan- och utbyggnadssituationen. För de fyra femtedelar av planerna från etapp 1, vilka betecknats som ändringar, har därför studerats, om de nyligen genomgått någon planprocedur som inte lett till utbyggnad. Så visade sig vara fallet med en femtedel av dem. En sjättedel av planerna hade sedan 1961 undergått ändringar eller var vid undersökningstillfället under omarbetning i ett eller annat avseende. Ungefär en tredjedel av planerna hade alltså inom en begränsad t i d r y m d undergått två planprocedurer. Omkring 40 planer uppdelades i flera byggnadsetapper, beroende dels på att planområdena upplåts till flera byggherrar, dels på att byggherrar, som innehade större markområden, började utbygga skilda delar vid olika tidpunkter. För 104 planområden lämnades uppgifter om äganderätten till marken, när planläggningen började. Huvuddelen av marken ägdes i 45 av dem av kommunen, i 26 av blivande byggherrar och i 33 av enskilda personer, som ej skulle vara byggherrar. De senare planområdena hade genomsnittligt sett mindre våningsyta än de övriga. Byggherrar vid den första utbyggnadstappen i planerna var allmännyttiga företag till en tredjedel, kooperativa till något mindre än en tredjedel och enskilda till något mer än en tredjedel. Genomförandegraden har i första hand mätts som andelen planer, där en utbyggnadsetapp påbörjats innan data-

insamlingen avbröts i slutet av år 1964. Eftersom de studerade planerna fastställts före 1962 års utgång, var den tid som stått till förfogande för byggstart mellan två och tre år. Det är dock möjligt att enstaka planer kommer att utbyggas senare. F ö r 102 av de 126 planer, som medtagits i denna del av undersökningen, fanns uppgift om huruvida husbyggandet påbörjats eller ej. Den första utbyggnadsetappen hade startat för 85 av dem, och för 82 var husen färdiga för inflyttning. 17 planer hade inte börjat utbyggas till någon del. Fyra av dem var under omarbetning. För de 13 övriga var det ovisst om någon utbyggnad senare skulle ske. I kommuner med m i n d r e än 15 000 och i kommuner med mer än 60 000 invånare var det ungefär var femte plan som inte börjat utbyggas. I de mellanstora kommunerna, med 15 000—60 000 invånare, var genomförandegraden betydligt högre; endast en plan av de 31, som tillhörde denna kategori, var helt outbyggd. Där kommunen eller den blivande byggherren ägde marken, var det endast var tionde plan som inte genomförts, men där enskilda personer ägde marken och inte själva avsåg att bebygga den mer än var fjärde. Planer med höga hus genomfördes i något större utsträckning än planer med låga hus. Ser man i stället till planernas våningsyta motsvarade de planer som inte utbyggts till någon del en sjättedel av den totala planerade våningsytan. Av samtliga utbyggnadsetappers våningsyta var det endast två tredjedelar som utbyggts under de två till tre första åren efter planfastställelsen. Genomförandegraden var högre i de större kommunerna, i planer med höga hus och på m a r k som ägdes av kommun eller byggherre.

30 Genomförandehastigheten h a r mätts såsom tidsåtgången mellan planfastställelse och start av schaktning. Spridningen häri visade sig vara mycket stor. Mediantiden var 6 månader, den undre kvartiltiden 0 och den övre 18 månader. 21 av de 102 planerna hade börjat utbyggas före planfastställelsen. Genomförandet synes ha gått något snabbare, genomsnittligt sett, i de större kommunerna än i de mindre. Skillnaden var stor mellan kommuner med mindre än 4 000 invånare och kommuner med 30 000—60 000 invånare. De förra hade medianvärdet 10 månader och de senare 0. Ökade resurser i fråga om teknisk personal i kommunerna ger också en tendens till kortare genomförandetid. Personalresurserna har emellertid starkt samband med kommunstorleken. De minsta planerna, omfattande mindre än 2 000 m 2 våningsyta, tog ofta längre tid att genomföra än de större. Medianvärdet var 17 månader och undre kvartilvärdet 6. Alla andra grupper har medianvärden på 6 månader eller mindre. Bortsett från de minsta planerna ökade mediantiden med ökad planstorlek. Planer för tidigare obebyggd mark började i regel utbyggas kortare tid efter planfastställelsen än planer för tidigare bebyggd mark. Medianvärdet för de förra var 2 månader och för de senare 9, medan övre kvartilvärdet var 12 respektive 22 månader. Markägarförhållandena spelade också en viss roll för genomförandehastigheten. Där kommunen eller blivande byggherrar ägde marken vid den tidpunkt, då planarbetet påbörjades, var medianvärdet för tiden från fastställelse till byggstart 3 månader. Där enskilda personer, som ej avsåg att själva bygga ut planområdena, ägde marken var medianvärdet 11 månader och undre kvartilvärdet 3 månader. 8 av de 32 pla-

nerna i denna grupp hade inte börjat bebyggas, när undersökningen avslutades. Motsvarande siffror för kommunägd och byggherreägd mark var 7 av 69. Tidsskillnaden mellan planfastställelse och byggstart varierade också med föreslagen största hustyp. För planer med radhus var mediantiden 16 månader, för planer med flerfamiljshus med 1—4 våningar 6 månader, och för planer med högre hus än 4 våningar 3 månader. Spridningen inom grupperna var emellertid stor.

1.2. Bostadshus

och

markutformning

Till den i föregående avsnitt (1.1) refererade undersökningen fogade statens institut för byggnadsforskning en tredje etapp, som skulle möjliggöra ett studium individuellt och mera i detalj av ett antal planer. En redogörelse för denna etapp har lämnats i Rapport 38/66 från Byggforskningen.

1.2.1. Undersökningens uppläggning

Ur det material bestående av 145 planer som ingick i etapp II av nyssnämnda undersökning uttogs slumpmässigt 23, vilka skulle bilda en exempelsamling representerande olika hustyper och planförhållanden i övrigt. Två av de 23 planerna hade utbyggts för annat än bostäder och uteslöts därför ur exempelsamlingen, vilken alltså kom att bestå av 21 detaljplaner. För de 21 planerna uppmättes ytterligare planvariabler, nämligen beträffande kvarteren rymlighetstal för över- och underbyggd gård rymlighetstal för friytan rymlighetstal för all slags yta rymlighetstal för närområden markens lutningsgrad

31 våningsytans medelavstånd från gatan kvartersdjupet huskoncentrationen mot gatan kvarterets totala gränslängd andel kvartersgräns mot respektive p a r k m. m., kvartersmark, säckgata, annan bostadsgata eller hinder kvartersformtal kvartersmarkens splittringsgrad antal hus inom kvarteret beträffande husen orientering elasticitetstal omgivning procent mörk våningsyta våningsyta per längdmeter Markplaneringsritningar begärdes in och presenterades på ett enhetligt sätt och studier företogs på platsen med hjälp av fotografering. Dessutom bearbetades för de 21 planerna enkäterna från etapp II med kommunernas tjänstemän ytterligare i syfte att kartlägga omständigheterna kring planområdenas tillblivelse. Det visade sig även nödvändigt att göra intervjuer angående motiven för val av hustyp med den chefstjänsteman hos respektive byggnadsnämnd som hade ansvaret för detaljplaneringen vid den aktuella tidpunkten.

1.2.2. Detalj studium av markutrymmen i exempelsamlingens planer

Två av de 21 planer som ingår i exempelsamlingen har inte redovisats med markplaneringsritningar och därför inte heller medtagits i detta avsnitt av undersökningen. I det ena fallet var det fråga om en plan som efter fastställelsen inte fullföljts med projektering. I det andra fallet har enbart kommersiell bebyggelse kommit till stånd, och planen h a r därför ansetts irrelevant. De 19 planer, som behandlas här, omfattar tillsammans 35 kvarter. Flertalet planer,

13 stycken, innehåller bara ett kvarter eller del av ett kvarter. Två planer innehåller vardera två kvarter, två planer tre kvarter, en fyra och en åtta kvarter. Kvarterens areal varierar högst väsentligt. Det största, som också ligger i den största planen, omfattar totalt 78 000 m 2 . Därefter följer enstaka kvarter på 50 000 och 60 000 m 2 . Åtta kvarter är mindre än 2 000 m2. De små kvarteren är av två typer, radhusområden och innerstadsbebyggelse. Våningsytan varierar ännu mer än kvartersarealen de olika kvarteren emellan. Det största kvarteret innehåller över 100 000 m 2 våningsyta. Det minsta, som ligger inom samma plan som det största, omfattar endast något över 500 m 2 våningsyta. På grundval av standardiserade markplaneringsritningar har de olika planerna jämförts. Markanvändningen har delats upp i följande kategorier: grönyta bilplatstillfart bilplats service- eller brandväg körbar gångväg lekplats sittplats piskplats cykelplats byggnadsyta övrig anlagd yta. För att få ett mått på fördelningen p å olika ytor har institutet för byggnadsforskning uppmätt den totala ytan inom varje kvarter för respektive marktyp. Denna yta har dividerats med kvarterets våningsyta för bostäder. Därigenom erhålls en möjlighet att jämföra den relativa storleken av markutrymmen av olika karaktär mellan planer av olika storlek. Förhållandet mellan markareal av olika typ och våningsyta kan sägas vara en komponent av rymlighetstalet. Om dessa kvoter för den

32 Diagram

1.3. Kvartersmarkens

användning med kvarteren sorterade efter rymlighetstal

550 -1 d/re? våningsyta

minskande

Grönyta (Grass)

övrig anlagd yta (Other Treated Area) Bilplatstillfart (Entrance to Car Park) Bilplatser (Car Park) Service eller brandväg (Road for Service and Fire Vehicles) Körbar gångväg (Trafficable Footpath) Gångväg (Footpath) Lekplats (Playground) Sittplats (Seats) Piskplats (Carbet-Beating Stands) Cykelplats (Bicycle Stands) Byggnadsyta (Building Area)

Garage (Garage) Huvudentré (Main Entrance) Annan entré (Other Entrance)

050-

De romerska siffrorna betecknar våningsantal

obebyggda marken inom hela kvarteret summeras, får man nämligen det s. k. kvartersrymlighetstalet. I diagram 1.3 har de 35 kvarter som ingår i de 19 medtagna planerna sorterats efter minskande rymlighetstal. Stapeln ovanför horisontalaxeln representerar det totala rymlighetstalet för kvartersmarken. Skrafferingarna anger kvartersmarkens relativa användning för olika ändamål. Den svarta stapeln anger bebyggd markyta, och den del som ligger under nollinjen visar hur stor husens markyta är i förhållande till våningsytan. I vissa fall förekommer också en svart stapel ovanför horisontalaxeln. Det har då varit fråga om byggnader för annat än bostadsända-

mål inom samma kvartersenheter som bostadsbebyggelsen. Av den vertikala skalan i diagram 1.3 framgår att rymlighetstalet varierar högst väsentligt mellan de olika kvarteren, från drygt 5,00 till något över 0,30. Nedre kvartilvärdet ligger dock på ca 0,90 och övre på ca 1,75, vilket visar att flertalet planer ligger inom ett begränsat intervall. Det kan nämnas att värdet 1,00 innebär att den fria, obebyggda markytan inom kvarteret är lika stor som våningsytan för bostäder i husen inom samma kvarter. Inga kvarter med högre rymlighetstal än den övre kvartilen innehåller hus som är högre än tre våningar. Flertalet av de höga hus, som finns represente-

33 Diagram 350-,

1.4. Kvartersmarkens

användning med kvarteren sorterade efter relativ anlagd areal

minskande

m'/m3 våningjyta

Teckenförklaring se diagram 1.3

De romerska siffrorna betecknar våningsantal

rade i materialet, ligger i kvarter som har lägre rymlighetstal än den nedre kvartilen. Samtliga kvarter med så låga rymlighetstal innehåller hus som är minst tre våningar höga. Det råder således ett samband mellan hög hushöjd och låg rymlighet på marken. Kvarteren med 1-våningshus har den största relativa kvartersarealen. Det relativa storlekstalet eller rymlighetstalet är här i genomsnitt något under 3,00. För 2-våningshusen är motsvarande siffra något mindre än 1,50. Samma rymlighetstal, eller t. o. m. något högre, uppvisar kvarteren med 3-våningshus. Spridningen är här ganska stor, från ca 0,60 till 3,00. Orsaken till att kvarteren med 3-våningshus har högre rym3— 714666

lighetstal är framför allt att bilplatser och bilplatstillfarter i större utsträckning lagts inom kvarteret. Samtidigt har även gångvägarnas relativa areal ökats väsentligt. Grönytan är ungefär lika stor för 3-våningshus och 2-våningshus, möjligen något större för de senare. För samtliga kvarter med högre hus än 3 våningar gäller att rymlighetstalet är betydligt lägre än för genomsnittet av övriga kvarter. Rymlighetstalet ligger här strax under 1,00. Det lägre rymlighetstalet beror på att både den relativa arealen grönyta och den anlagda arealen minskats. Så liten relativ anlagd areal som 2-vånings radhusen har dock inga av de högre husen. Med anlagd areal menas här den del av den obe-

34 byggda kvartersmarken som inte klassificerats som grönyta, dvs. bilplatser med tillfarter, vägar av olika typer, lek-, sittoch piskplatser samt cykel- och uppställningsplatser. I diagram 1.4, som är uppbyggt på samma sätt som föregående diagram, är kvarteren i stället ordnade efter den anlagda arealens relativa storlek. Det faktiska behovet av ytor torde i flertalet fall stå i proportion till antalet boende, som i sin tur hänger samman med våningsytan. Förhållandet mellan den anlagda arealen och våningsytan skulle därför kunna väntas vara i stort sett konstant för de olika kvarteren. I praktiken spelar emellertid kvartersformer, kvartersdjup, markens topografi och andra förhållanden in, vilket medför olika krav framför allt på väglängder inom kvarteret. Även avgränsningen mellan kvartersmark och allmän p a r k m a r k kan spela in och ge olika värden beroende på olika praxis i skilda kommuner. Av diagram 1.4 framgår även, att många kvarter samlas kring värden omkring 0,50. Flertalet av kvarteren ligger inom intervallet 0,25—0,65. Anmärkningsvärt är att extremvärdena genomgående företräds av låga hus. Två kvarter, det ena med ett rymlighetstal på drygt 2,2 för anlagd areal och det andra på 1,8, innehåller sålunda 1-våningshus. En relativ anlagd areal på endast drygt 0,10 finns å andra sidan för ett antal kvarter inom samma plan med 2-vånings radhus. Kvarteren med de högre hustyperna förekommer huvudsakligen i mitten av fältet. När den anlagda arealen ökar, är det i regel de olika delytorna som ökar proportionellt. Således har de kvarter som innehåller en stor andel anlagd areal samtidigt ett omfattande system av körbanor och gångvägar. Detta förhållande kan möjligen också gälla för lekplatserna. Dessa är jämförelsevis

större i kvarter med stor relativ anlagd areal, medan de i kvarter med låg relativ anlagd areal nästan helt saknas. Flertalet av de senare kvarteren innehåller radhus, och lekplatserna har i stället förlagts till parkmark. Anmärkningsvärt för dessa radhuskvarter är att de innehåller en mycket liten andel anlagd areal i förhållande till den totala relativa arealen. Antalet bilplatser i förhållande till antalet lägenheter är reglerat genom normer, som utfärdats av byggnadsstyrelsen. Beroende bl. a. på lägenheternas storlek och biltätheten i kommunen utgör den för biluppställning nödvändiga andelen av kvartersarealen 0,30—0,50 m 2 markyta per m 2 våningsyta. På grund av detta finns det skäl att anta att den relativa arealen bilplatser och bilplatstillfarter är ungefär densamma i alla kvarter. Det bör påpekas att i diagram 1.4 endast anges den andel av kvartersmarken som är avdelad för bilparkering i markplanet; parkeringsplatser i över- eller underbyggda gårdar eller i garage i bostadshusen anges således inte. Staplarna i diagrammet visar, att flera kvarter inte har någon eller endast en ringa areal för bilplatser eller bilplatstillfarter. I vissa av dem förekommer parkering på över- eller underbyggd gård i större eller mindre utsträckning. Med undantag för de kvarter där markarealen för biluppställning inte kunnat direkt beräknas har totalt 11 kvarter en relativ areal, som understiger den lägsta siffran för den refererade parkeringsnormen. Dessa kvarter tycks dock i övrigt ha höga rymlighetstal och en stor relativ anlagd areal. För de mer högexploaterade kvarteren är det svårare att uttala något om parkeringsplatsantalet i förhållande till normerna, eftersom dessa kvarter till största delen är av sådan typ, att parke-

35 ringen ordnats i underjordiska garage eller utanför kvarteret. Tab. 1.6 visar h u r olika typer av relativ markareal varierar med olika hushöjder. Husen h a r delats upp i 1-vånings-, 2-vånings-, 3-vånings-, 4-vånings- och 5-vånings- och högre. För vardera hustypen och markanvändningskategorien har en genomsnittssiffra angivits. Måttenheten för siffran är liksom i diagrammen m 2 markutrymmen per m 2 våningsyta, dvs. ett rymlighetstal. Räknat på samtliga kvarter och oavsett hustyp är rymlighetstalet på den fria, obebyggda marken 1,39. Därav utgör grönytan 0,92 enheter. Av de anlagda ytorna tar gångvägarna den största relativa arealen, omkring 0,15. Därefter följer bilplatstillfarter, egentliga bilplatser, körbara gångvägar och lekplatser med 0,04—0,10 enheter, övrig anlagd yta, som kan vara bebyggelse av annat slag än bostadshus, terrassanläggningar eller liknande, utgör omkring 0,07 enheter. Skillnaderna mellan de olika hustyperna är ganska stor. Rymlighetstalet för den totala fria arealen varierar från något över 3,00 för 1-våningshusen och ned till 0,87 för de Tabell 1.6. Genomsnittlig

högsta husen. Dessa siffror visar återigen att de höga husen används i förhållandevis små kvarter. Det kan även i detta sammanhang konstateras, att 2-våningshusen uppvisar en mindre rymlighet än t. ex. 3-våningshusen och 1-våningshusen. Den relativa anlagda ytan varierar i stort sett på samma sätt som den totala arealen. Anlagd yta för 1-våningshusen är 1,29 enheter och för de högsta husen 0,32. 2-våningshusen avviker även h ä r markant. Deras relativa anlagda yta är endast 0,20. överhuvudtaget saknas inom samtliga kvarter, som innehåller 2-våningshus, bilplatser, service- eller brandvägar, körbara gångvägar, sittplatser, piskplatser och cykelplatser på kvartersmarken. De enda anlagda ytor som har uppmätts bland kvarter med 2-våningshus är övrig anlagd yta, som då i regel är terrasser, dvs. närmaste ytterplatsen utanför husen, samt bilplatstillfarter, gångvägar och lekplatser. Rymlighetstalet för bilplatser på kvartersmark varierar för de grupper, som överhuvudtaget har sådana inom kvartersmarken, mellan 0,14 för 1-våningshusen och 0,04 för de högsta hu-

relativ areal för olika och olika hushöjder

markanvändningskategorier j

Hushöjd, antal våningar

Markanvändning

5 el. fl. Grönyta Anlagd yta totalt Därav: Gångväg Serviceväg Körbar gångväg Bilplatstillf art Bilplats Sittplats Piskplats Cykelplats Lekyta Övrig yta

1,76 1,29

1,07 0,20

0,98 0,56

0,43 0,46

0,54 0,32

0,92 0,46

0,31

0,09

0,24

0,15 0,004 0,04 0,10 0,05 0,002 0,005 0,005 0,044

0,04

0,13 0,011 0,01 0,08 0,04 0,003 0,002 0,005 0,036 0,01

0,89

0,87

1,39

0,048 0,39

0,06

0,12 0,005 0,05 0,18 0,08 0,002 0,011 0,013 0,096 0,01

3,05

1,27

1,55

0,26 0,13 0,14 0,004 0,008

Totalt

Totalt

0,05

0,005

0,05 0,05 0,003 0,011 0,009 0,060

0,07

36 sen. Tendensen är att den relativa arealen för bilplatser sjunker med ökande hushöjd, vilket i någon mån torde kunna förklaras med att höga hus möjliggör förhållandevis stora parkeringsområden, som kan läggas ganska nära bebyggelsen. Den relativa arealen för bilplatstillfarter är totalt sett större än bilplatsarealen. Detta gäller speciellt 3-våningshusen, där siffran är mer än dubbelt så stor för bilplatstillfarter som för bilplatser. Körbara gångvägar har framför allt redovisats i kvarter med 1-våningshus. Deras relativa areal är där 0;26 enheter, medan den för kvarteren med 3-våningshus endast är 0,05 och helt saknas för kvarter med 2- och 4våningshus. Bortsett från kvarteren med 2-våningshus är den relativa arealen för lekplatser, sittplatser, piskplatser och cykelplatser ganska liten inom kvarter med olika hushöjd.

1.2.3. Förutsättningar och motiv för val av hustyp

1.2.3.1. Organisatoriska frågor. I 13 av de 21 undersökta planområdena ägde kommunen huvuddelen av marken när detaljplanearbetet påbörjades. Byggherrar ägde marken i tre områden redan från planstarten, övriga fem områden ägdes av privatpersoner, som under planprocessen överlåtit marken till kommunen eller annan exploatör. Utbyggandet av områdena hade vid undersökningstillfället påbörjats i samtliga fall utom ett, där det övervägdes att använda marken för annat ändamål än som ursprungligen var meningen. Byggh e r r a r var antingen kommunala eller kooperativa bostadsföretag eller privata byggnadsföretag. Vissa planer utbyggdes av flera byggherrar, som ibland också tillhörde skilda kategorier. Hu-

vudsaklig byggherre var kooperativa bostadsföretag i tio planområden, kommunala bostadsbolag i fem och privata byggnadsföretag i fem. Inte mindre än tio planområden hade genomgått två planprocedurer under några få år. I vissa fall utgjorde den utvalda planen en ändring av en nyligen fastställd detaljplan, i a n d r a fall hade den utvalda planen ändrats, innan undersökningen var avslutad. Inom ytterligare sju planområden hade det funnits äldre detaljplaner, som saknade aktualitet men möjligen hade bestämt byggnadsrätten i stort. De fyra återstående planerna innebar utvidgningar av äldre planer. Någon plan som kunnat rubriceras som helt ny ingår inte i exempelsamlingen. Byggherrarna hade i tio fall kommit i kontakt med byggnadsnämndens planarbete redan från början och i ytterligare tre fall under det första skissarbetet. Dessa byggherrar hade haft möjligheter att få sina synpunkter beaktade i planläggningen. Av de åtta planer där byggherrarna inkopplades först efter planens antagande ändrades sex omedelbart, i regel beroende p å att byggherren önskade ändra detaljutformningen. Inte mindre än fyra av dessa sex planer innehöll hus högre än 4 våningar och låg i de största kommungrupperna. För 13 planer utfördes huvuddelen av det konstruktiva arbetet av byggnadsnämndens tjänstemän, arbetet för fyra planer av byggnadsnämndens konsult och arbetet för fyra planer av byggherrens projektor. I regel hade emellertid planarbetet delats upp på olika p r o jektorer under olika skeden. Byggnadsnämndens tjänstemän hade sålunda medverkat till någon del i 19 planer, byggnadsnämndens konsult i fyra planer och byggherrens projektor i 13 planer.

37 Kommunen hade i sju fall utarbetat program för planeringen. För sex av dessa hade planarbetet sedan lämnats över till konsult eller byggherre. I några fall hade arbetet lämnats till andra än kommunaltjänstemän utan att program utarbetats. När byggnadsnämndens tjänstemän utarbetat planen hade i regel inte heller något särskilt programarbete ägt rum. Gemensamt för samtliga planer var att byggnadsnämndens chefstjänsteman deltagit, även då han inte varit planförfattare. Byggnadsnämnden hade deltagit i 14 planer och dess ordförande i ytterligare två. Endast i några av de större städerna hade byggnadsnämnden kommit in på ett mycket sent stadium. Samråd med länsarkitekten hade förekommit i 15 av planerna, medan andra länstjänstemän endast undantagsvis fått tillfälle att påverka hustypsval och planutformning. Det bör även noteras, att endast byggnadsnämndens chefstjänsteman intervjuades i undersökningen. Samråd direkt med kommunstyrelsen hade endast förekommit i sju fall och med dess ordförande i tre fall. Det var i regel fråga om mindre kommuner. I några av de större städerna samrådde byggnadsnämnden med en särskild fastighetsnämnd i stället för med kommunstyrelsen. Vidare medverkade en stadsplaneberedning i ett fall. I några av de större kommunerna hade också fastighetschefen lämnat synpunkter på planutformningen. Byggherren hade deltagit i diskussionen i tio planer och entreprenören i ytterligare två. Byggherren medverkade i åtta av de tio planerna med kooperativa bostadsföretag, i två av de fem planerna med kommunala bostadsbolag och i två av de fem planerna med privata byggnadsföretag. De fall där de privata byggherrarna inte lämnat synpunkter gällde sanering och radhusbebyggelse.

1.2.3.2. Påverkan av annan planering. Översiktsplan i någon form fanns som grund för 14 av de 21 planerna. En generalplan var antagen av kommunalfullmäktige, sex var godkända av byggnadsnämnden och i sju fall fanns förslag till generalplan eller dispositionsplan. De flesta av de områden, där översiktsplan helt saknades, låg i de minsta kommunerna. Översiktsplanerna hade i regel endast avgjort markanvändningen i grova drag, t. ex. för bostäder, men ibland förekom även en uppdelning på flerfamiljshus och småhus. I ett sådant fall hade hustypen ändrats från villor till 3-vånings flerfamiljshus. I ett annat fall hade en dispositionsplan anvisat 3-vånings flerfamiljshus, medan stadsplanen utarbetades för höga punkthus. Översiktsplanernas anvisningar följdes i 12 fall, men de hade knappast varit avgörande för val av olika typer av flerfamiljshus. Program eller norm för bostadsproduktionens fördelning på hustyper fanns i regel inte, när detaljplanerna började utarbetas, eller omfattade endast uppdelning på småhus och flerfamiljshus. De största städerna kan dock sägas sträva efter en viss fördelning mellan olika typer av flerfamiljshus. I flera kommuner, särskilt de minsta, fanns en tradition att endast bygga vissa hustyper eller hålla en begränsad hushöjd. 1.2.3.3. Förutsättningar för hustypsvalet. Intervjupersonerna tillfrågades om vilka förutsättningar som haft betydelse för val av hustyp. Åtta alternativ angavs och de betydelsefullaste av dessa skulle rangordnas. I det följande används både benämningarna rang I och poängtal 5 för den betydelsefullaste förutsättningen, medan den minst betydelsefulla av rangordnade förutsättningar fått

38 Diagram 1.5. Angivna förutsättningar för de enskilda planernas utformning. erna grupperade efter tidigare markanvändning och ökande hushöjd inom varje

Plangrupp

Antal

Terräng Grundförhållanden Markbrist Produktionsmetoder Läge Markpris Exploateringsätgärder Befintlig bebyggelse plan nr rang V eller poängtal 1. Poängtalen är nödvändiga för att beräkna den totala betydelsen för en grupp, där inte alla intervjupersoner rangordnat förutsättningen. Ej rangordnade förutsättningar får då 0 poäng. Eftersom ett varierande antal förutsättningar angetts i de olika planexemplen, väger planerna här olika. Högst fem förutsättningar har medtagits per plan. Två förutsättningar med lika stor betydelse delar på två rangplatser men hänförs i tabellerna till den högre poängen eller rangen. Diagram 1.5 visar vilka förutsättningar som har haft betydelse för hustypsvalet i de 21 planerna. Förutsättningarna har ordnats så att de som varit viktigast på obebyggd mark placerats överst och de som varit viktigast på bebyggd mark underst. Planerna med obebyggd mark har placerats till vänster och bebyggda ytterområden respektive innerområden till höger. Inom varje grupp är planerna sorterade efter sti-

gande hushöjd. Diagrammet visar att terräng, grundförhållanden, markbrist och produktionsmetoder h a r varit betydelsefulla förutsättningar inom tidigare obebyggda områden. Befintlig bebyggelse, exploateringsåtgärder och markpris har varit betydelsefulla inom flertalet tidigare bebyggda områden men endast i enstaka obebyggda. Läget har haft betydelse i flertalet planer av alla kategorier. Diagram 1.6 anger i hur många av de 21 exemplen som varje förutsättning fått olika rang eller poängtal. I diagrammet upptas förutsättningarna i ordning efter poängsumma för samtliga planer. Varje förutsättning behandlas sedan rangordningen av förutsättningar för skilda grupper av planer redovisats. Tab. 1.7 och 1.8 upptar de förutsättningar som samlat mer än 5 poäng totalt och mer än 1,0 i medeltal för en viss grupp. De förutsättningar som upptas men har mindre än 10 poäng totalt

39 Diagram 1.6. Rangordning Förutsättning

av förutsättningarna

för val av hustyp (21 planer)

Antal planer med olika rang för förutsättningen

poäng

Läge Terräng Befintlig bebyggelse Markbrist Grundförhållanden Markpris Produktionsmetoder Exploateringsåtgärder

o 1

H 21 planer

poäng

rang

eller mindre än 2,0 i medeltal står inom parentes. Medelpoängen i gruppen anges för varje förutsättning. Tab. 1.7 visar att förutsättningarnas betydelse varierade beroende på markens tidigare användning. Läget ansågs alltid ha haft betydelse, dock något m i n d r e i inner- än i ytterstadsområdena. Därnäst i betydelse kom på förut bebyggd mark anpassningen av den nya bebyggelsen till omgivningen; i innerstadsområdena sattes denna förutsättning t. o. m. framför läget. På tidigare obebyggd mark kom hänsynen till terrängen i andra rummet. Markfrågorna var väsentliga såväl för tidigare obebyggd mark som för tidigare bebyggda inner- och ytterstadsområden. För om-

råden, som varit obebyggda, har det varit en fråga om tillgången på mark i kommunen. Kommuner, som har brist på mark tillgänglig för bebyggelse och som samtidigt önskar åstadkomma en hög lägenhetsproduktion, angav markbrist som en betydelsefull förutsättning för att utnyttja den tillgängliga marken hårt. Där den högsta hustypen valts på obebyggd mark är markbrist en viktigare förutsättning än terräng. Inom tidigare bebyggda områden är markpriset viktigare. Priserna blir där stundom höga, vilket framförts som motiv för val av en större hustyp. På obebyggd mark har också grundförhållanden haft en viss betydelse. De förutsättningar, som varit viktigast

40 Tabell 1.7. Förutsättningar

för hustypsval beträffande planer för områden med olika tidigare markanvändning Förutsättningar

Markanvändning

Tidigare obebyggd mark Tidigare bebyggd mark ytterområden

innerområden

Rang I

Medelpoang

Läge

Läge

Befintlig bebyggelse

Rang II

MedelRang I I I poäng

Medelpoäng

3,3

Terräng

2,3

(Markbrist)

1,5

3,6

(Befintlig bebyggelse)

2,2

1,5

Läge

2,3

(Markpris) (Expl.kostn.) (Markpris)

5,0

Rang IV

(Grundförhållanden)

Medelpoang 1,0

Antal planer i gruppen

1,5 2,0

för de skilda hustyperna, upptas i tab. 1.8. För de fyra radhusplanerna har läge och terräng varit betydelsefulla i två fall och då kommit på första eller andra plats. Det är i de båda minsta kommunerna som läget varit viktigt. För planerna med låga flerfamiljshus har läge och befintlig bebyggelse en klart markerad särställning. De angavs i sex respektive fem planer och kom i regel på någon av de båda första platserna. Nästan alla saneringsplaner utbyggdes med låga hus som skulle smälta samman med omgivningen. Andra förutsättningar hade endast angetts i en eller två planer och markbrist inte

i någon. Terrängen hade dock i två planer ansetts så viktig, att den fått mer än en poäng i medeltal. Planer med hus mellan 5 och 8 våningar h a r läge och terräng som lika viktiga förutsättningar. Grundförhållanden har fått tredje rangplats. Dessa tre förutsättningar fanns med i tre av de fyra planerna. För fyra av de fem planerna med hus om 9 eller fler våningar sattes läget på första plats. Markbrist angavs för tre av dessa planer med hög poäng. Terrängen hade varit viktig för två planer, under det att andra förutsättningar i medeltal fått en poäng eller mindre.

Tabell 1.8. Förutsättningar

beträffande

Hustyp, högsta hushöjd

för hustypsval

planer med olika

Förutsättningar Rang I

Medelpoäng

Radhus 1—4 vån

Läge Läge

2,5 3,1

5—8 vån

Läge Terräng

3,1 3,1

9 vån. —

Läge

3,9

Rang II Terräng Befintlig bebyggelse

Markbrist

hushöjd

Antal planer i Medel- gruppen Medelpoäng Rang III poäng 2,2 2,9

(Terräng)

1,1 2,5

2,7

Grundförhållanden (Terräng)

1,4

41 Läget är den förutsättning som oftast haft betydelse för hustypsvalet. Det hade också fått högsta rang för 11 planer. Ett centralt läge innebär i de minsta orterna några h u n d r a meter från centrum och i de största ca 3 km. Intervjupersonerna ansåg att planområdet hade ett centralt läge i tio fall och att detta i nio fall påverkat hustypsvalet, att det hade ett halvcentralt läge i åtta fall, varav sex fall påverkat hustypsvalet, och ett perifert läge i tre fall, varav inget påverkat hustypsvalet. När ett centralt läge varit betydelsefullt, h a r det i regel inneburit, att högre flerfamiljshus valts i stället för lägre i de större orterna och att lägre flerfamiljshus valts i stället för småhus och radhus valts i stället för friliggande småhus i de mindre orterna. I de mellanstora orterna är lägets betydelse mindre klar. Läget var för samtliga planexempel den viktigaste förutsättningen i alla hustypsklasserna. Det var också den viktigaste förutsättningen i planer av olika storleksklasser samt i både tidigare obebyggda områden och tidigare bebyggda ytterområden. I tidigare bebyggda innerområden tillmättes däremot den befintliga bebyggelsen en större betydelse. Terrängen i n t a r andra rangplats för samtliga planer, trots att den enbart haft betydelse i de fall där marken tidigare varit obebyggd. Det gäller åtta av de 14 tidigare obebyggda planområdena och en av ytterområdesplanerna, där endast en mindre del av marken var bebyggd. Där terrängen varit småkuperad har man av ekonomiska skäl i stor utsträckning valt en koncentrerad planform, punkthuset. Där terrängen varit kuperad med stora linjer har man, delvis av ekonomiska och delvis av estetiska skäl, valt hustyper och husgrupperingar samt en placering av husen som skulle harmoniera med landskapet.

Befintlig bebyggelse uppgavs ha haft betydelse för hustypsvalet i sju planer och hade i dessa givits hög rang. Det gällde dels innerstadsplanerna, där denna förutsättning sattes främst i samtliga tre fall, och dels två av ytterområdesplanerna, där förutsättningen sattes på första respektive andra plats. I en av de båda ytterstadsplanerna var all tidigare bebyggelse planerad att rivas, och i en plan var tidigare bebyggelse av liten omfattning i förhållande till planens storlek. Befintlig bebyggelse hade också påverkat hustypsvalet i två planområden, som tidigare var obebyggda men som utgjorde en direkt fortsättning av äldre bebyggelse. I det ena av dessa områden valdes höga hus med motiveringen att skapa spänning mot den äldre 3-våningshusbebyggelsen. I övriga sex fall eftersträvades samma eller obetydligt högre hushöjd än tidigare. Av den anledningen valdes i fem fall 3- eller 4-våningshus; i ett område var det möjligt att bygga 6 våningar med samma takhöjd som äldre 4-våningshus. Markbrist hade påverkat hustypsvalet endast i fem planområden men fick ändå högre totalpoäng än grundförhållanden och markpris, som haft betydelse i vardera sex fall. Markbrist har förekommit i större och medelstora kommuner och endast påtalats i planområden som tidigare varit obebyggda. Markbristen tillsammans med strävan att nå en stor lägenhetsproduktion har medfört val av den högsta hustypen i tre fall. För denna hustyp har markbristen varit den näst efter läget viktigaste förutsättningen. Vidare h a r den medfört val av hus med 5 till 8 våningar en gång och av radhus en gång. I det senare fallet var alternativet friliggande småhus. Grundförhållandena h a r fått femte plats bland efterfrågade förutsättningar. De har haft betydelse för sex pla-

42 ner, varav fem avseende tidigare obebyggda områden och en avseende ett till begränsad del bebyggt ytterområde. I två av de sex planerna var grunden berg, i två grus eller morän och i två djup lera. Berggrunden hade i ett fall motiverat val av höga punkthus och i ett fall radhus. I det sistnämnda fallet medförde grundförhållandena att husen byggdes källarlösa. För de två fallen med djup lera, där stödpålning ändå var nödvändig, medverkade grundförhållandena till val av höga hus. Inom delar av dessa båda planområden fanns också ännu djupare lerlager, där stödpålning inte var möjlig, vilket ledde till att 3-våningshus valdes. I de två fallen med goda grundförhållanden valdes tyngre hus för att grunden medgav sådana utan extraordinära grundläggningskostnader. Starkast påverkade av grundförhållandena synes ha varit hus med 5 till 8 våningar. Markpriset har nämnts som förutsättning endast för sex planer och då placerats i sista eller näst sista rummet. Förutsättningen gällde i regel de större kommunerna och tidigare bebyggd mark. I två fall hade markpriset medverkat till val av hus högre än 9 våningar, i två fall till hus mellan 5 och 8 våningar samt i två fall till hus i 3 och 4 våningar. Produktionsmetoderna hade inverkat på hustypsvalet i fem fall men inte varit betydelsefullast i något. Det gällde i fyra fall planer på tidigare obebyggd mark. Hänsynen till produktionsmetoderna medförde snarare en speciell detaljutformning av huskropparna än ett val av viss hustyp. Speciella exploateringsåtgärder hade krävts i några fall, t. ex. för rivning eller för kulvertering av en bäck. I tre fall önskade man fördela kostnaderna på en större bostadsvolym och valde därför högre hus än som eljest skulle ha skett.

1.2.3.4. Motiv för olika hustyper. På en lista över argument fick intervjupersonerna markera vilka som framförts (direkt eller indirekt) i valet av hustyp. Intervjupersonerna fick också rangordna de fem viktigaste argumenten. Rangordningen anges liksom beträffande förutsättningarna för hustypsval med romerska siffror I—V, vilka h a r motsvarande poängtal 5—1. Alla intervjupersoner har inte angett fem argument för varje hustypsvariant. Diagram 1.7 visar vilken rangordning de olika argumenten fick totalt för alla förekommande hustypsvarianter, 28 st. Tab. 1.9 visar betydelsen av argumenten för olika hustypsklasser. I tabellen har de argument upptagits som för en hustyp samlat mer än 5 poäng totalt och mer än 1,0 i medeltal. De argument som upptagits men samlat mindre än tio poäng totalt eller mindre än 1,5 i medeltal för gruppen har satts inom parentes. I de fem fall där hustypen radhus valts angavs direktkontakt med marken och låga byggnadskostnader som de viktigaste argumenten, och valfriheten kom därnäst. I de mindre kommunerna kom byggnadskostnaderna på första plats och låga exploateringskostnader samt nära till affärer på andra plats. Alternativet till radhus var i dessa kommuner friliggande småhus och i förhållande till dessa tedde sig radhusen billigare och medgav också en högre exploateringsgrad, vilket skapade ett större kundunderlag. Som främsta motiv för en bebyggelse med låga flerfamiljshus nämndes låga byggnadskostnader, och låga exploateringskostnader kom på andra plats. I de små kommunerna, där alternativet vanligen var någon form av småhusbebyggelse, framhölls närheten till affärer i första hand, därefter låga byggnadskostnader, stort lägenhetstillskott och

43 Diagram 1.7. Rangordning av motiven för val av hustyp (28 hustypsvarianter) Motiv

Antal hustypsvarianter med olika rang för motivet

Löga exploateringskostnader Löga byggnadskostnader Stor samlad friyta Stort lägenhetstillskott Underlag för affärer och skolor Hänsyn till stadsbilden Fin utsikt Möjlighet att ha hiss Valfrihet mellan hustyper Lämpliga lögenhetsstorlekar Mänsklig skala Direktkontakt med marken Underlag för lokaler Nära kollektiv trafik Synkontakt med lekplats Bilplatser nära Hus som uppmärksammas Litet antal barn per lekplats Begränsad insyn Oberoende av hiss Litet antal människor per trapphus Goda grannkontakter Möjlighet att vara anonym Bra ur brandskyddssynpunkt

20 poäng

t

rang

I

n

m

N

V

-

28 hustypsvarianter

44 låga exploateringskostnader. I de mellanstora kommunerna var de främsta skälen för att välja en låg flerfamiljshusbebyggelse låga byggnadsoch exploateringskostnaderna. Mänsklig skala samt rop- och synkontakt med lekplatsen hänvisades till i ett p a r fall, vilket tyder på att det funnits ett alternativ med höga hus i de mellanstora kommunerna. I de större kommunerna låg tre av de fyra planerna med låga flerfamiljshus i tidigare bebyggda områden, varför hänsynen till stadsbilden gavs mycket hög poäng. Mellanhöga flerfamiljshus motiverades främst med att de gav en stor samlad friyta. I de större kommunerna var det starkaste motivet för denna hustyp, att den gav möjlighet att ha hiss. Det tänkbara alternativet till sådana hus tycks alltså ha varit flerfamiljshus med lägre våningstal. Rangordningen av motiven för de högsta husen var följande: stor samlad friyta, låga exploateringskostnader, utsikt och möjlighet att ha hiss. I de större kommunerna hade flerfamiljshus med nio eller fler våningar valts i fyra planer. Låga exploateringskostnader och stor samlad friyta var de främsta motiven för dessa val. Utsikt gavs högre rangplats än hiss, vilket torde h a sin förklaring i att hisslösa hus inte var något tänkbart alternativ i dessa planer. Låga exploateringskostnader hade angetts som motiv i 16 fall och fått högsta totalpoäng. Genomsnittspoäng för låga exploateringskostnader är 3,4 mot 3,3 för samtliga argument. Motivet förekom alltså ofta men hade inte fått särskilt hög rang. Det kom på andra eller tredje plats för samtliga hustyper. Motivet var vanligare på obebyggd mark än på bebyggd. För höghusen på obebyggd mark var det det främsta argumentet. Låga byggnadskostnader anfördes i 13 fall och fick då genomsnittspoängen 3,5.

Motivet fick högsta rang för de låga flerfamiljshusen. Särskilt betydelsefullt var motivet för låga flerfamiljshus på obebyggd mark, mindre och mellanstora kommuner och när denna hustyp tidigare förekommit i mindre omfattning. Även för radhus, framför allt på obebyggd mark och i mindre kommuner, var byggnadskostnaderna ett viktigt argument. För högre flerfamiljshus än fyr a våningar förekom argumentet bara några få gånger. Stor samlad friyta angavs visserligen som motiv endast i tio fall men fick dä 3,9 poäng i genomsnitt. Inte mindre än sex gånger gavs det högsta rang. Motivet var det viktigaste för samtliga planer i de båda högsta hustypsklasserna. För låga flerfamiljshus förekom motivet endast två gånger. Stort lägenhetstillskott framfördes i 11 fall med genomsnittspoängen 3,0. Motivet fick tredje rangplats för låga och mellanhöga flerfamiljshus. Särskilt betydelsefullt var det för låga flerfamiljshus på obebyggd mark, i mindre kommuner och i större projekt. Det hade inte någon gång varit motiv för val av höga hus. Underlag för affärer och skolor angavs som motiv i 10 fall. Det gällde nästan uteslutande radhus och låga flerfamiljshus, där motivet fått fjärde plats. I de små kommunerna och de mindre projekten var det ett av de Betydelsefullaste argumenten för att välja radhus framför friliggande villor och flerfamiljshus framför småhus. I samtliga dessa fall utnyttjades det större lägenhetsantalet för att förbättra kundunderlaget för affärer. Endast i några få fall förekom motivet för hus högre än fyra våningar. Hänsyn till stadsbilden förekom inte i frågeformuläret, men motiv som kan sammanfattas i denna beteckning kom ändå fram åtta gånger. Det var det

45 C Ä

PC

.2 rt Doo

c

00 00

CQ

3 o;

c

£ °

A v

n pl

h

2Z

<u c "O :ea 01 o

S ft 5 £^

4-> 3 41 .fi

i d 3

£

rt-SlToo'S-rt

p± on

a>

a ta td Q a

X 00 00 rtrt IN

a ös

4-1

C

I

s-d ^

o Öl

W-C

OS

d

rt o 3 rt o o , * t, S o A u • j M j j , . i <rj u) aj

0.00x3 S A g> fy-S

X B cJ3 M «

fl

00 :cS

-i.

B*

c/5

« O

O ^ l t, >2 t/J tu 0

¥>

*J o

S ft rt

i

i

—• ir. t/5 O rt X) es * 0

^ fi rt fi rt Ä

^ j 00 Ö oo C ^ o o - £ 00 •£

T3

-O

.3 «

J «

s£ rt T

co«a

IS,n

1:3 -

a

46 främsta argumentet för låga flerfamiljshus på tidigare bebyggd mark och även i större kommuner och i större projekt. Till detta motiv har hänvisats två gånger beträffande mellanhöga hus i större kommuner och större projekt samt en gång beträffande radhus. Fin utsikt var motiv nio gånger men gavs då i regel låg rang. Genomsnittspoängen blev 2,2. Ett fall gällde närhetsutsikten från radhus mot intilliggande park. I övriga åtta fall var utsikten motiv för val av de båda högsta hustyperna. För de högsta husen kom motivet på tredje plats. Möjlighet att ha hiss nämndes som motiv sex gånger; i samtliga fall gällde det hus i någon av de båda högsta hustypsklasserna. I de större projekten och i de större kommunerna var det det främsta argumentet för att välja hus i 5—8 våningar. Motsatsen — oberoendet av hiss — förekom inte någon gång. Valfrihet mellan hustyper angavs som argument fyra gånger men gavs då hög poäng. Genomsnittet blev 4,2. För radhusen fick motivet tredje rangplats. Lämpliga lägenhetsstorlekar framfördes som motiv i sex fall men fick i dessa endast 2,5 poäng i genomsnitt. Argumentet gällde enbart radhus och låga flerfamiljshus. För de små radhusprojekten kom det på delad tredjeplats. Mänsklig skala nämndes i tre fall och då med hög rang. Motivet användes i alla tre fallen för låga flerfamiljshus. Direktkontakt med marken framfördes som argument i tre av radhusplanerna och gavs högsta rang av alla argument för dessa hus. Underlag för gemensamma anläggningar var ett motiv i tre fall. I ett fall var det fråga om ett studentbostadshus som planerades med många lägenheter för att ge underlag för gemensamma lokaler inom huset. Samma omständigheter gällde beträffande ett stort 8-vå-

ningshus. Det tredje fallet var ett radhusprojekt som skulle ge underlag för värmecentral och tvättstuga. Tillgången till kollektiva färdmedel ansågs ha betydelse för hustypsvalet endast i två fall. Det ena var studentbostadshuset, som låg intill en busshållplats, och det andra var ett projekt, som planerades med radhus i stället för villor därför att det låg intill en järnvägsstation. Inte i något fall skulle en större hustyp ha valts för att man skulle få underlag för en ny busslinje till ett nytt bostadsområde. Synkontakt med lekplats var motiv i två fall; båda berörde låga flerfamiljshus i mellanstora kommuner. Nära till bflplatser var tredje- och fjärdehandsmotivet i två fall. I det ena gällde det ett område med låga flerfamiljshus och i det andra ett område med 8-våningshus. Där tillämpades principen med storkvarter och endast en bilsida, som med samma exploatering skulle ge flera rader av låghus innanför varandra. Hus som uppmärksammas var argument för ett hus av högsta typen intill ett centrum. Litet antal barn per lekplats eftersträvades i ett fall; huset gjordes därför lägre än enligt de tidigare planerna. Begränsad insyn var ett skäl att bygga låga flerfamiljshus i ett fall. 1.2.3.5. Motiv för husgruppering. Intervjupersonerna fick även ange vilka motiv som varit avgörande för grupperingen av husen. Det fanns nio fasta svarsalternativ och dessutom nämndes ofta ett tionde, nämligen hänsynen till stadsbilden. I motsats till frågan om motiv för hustypsvalet gavs ingen begränsning av antalet alternativ eller krav på rangordning. F ö r de enskilda husgrupperna angavs mellan ett och sju motiv. Medelantalet var fyra och för 14

47 Diagram 1.8. Angivna motiv för husgruppering. Husvarianterna grupperade efter husformens slutenhet mot omgivningen och minskande hushöjd inom varje grupp Grupperingsform

Antat grupperingar

Motiv Intima gärdar Vindskydd Stadsbilden Flyta in i omgivningen Anläggningskostnader Trafikditferentiering Bryta av mot omgivningen Samlad friyta Solbelysning Utsiktspunkter plan nr

av de 25 husgrupperna angavs mellan tre och fem motiv. Förekommande former av husgrupperingar h a r sammanförts i fyra grupper, punkthus, lameller, U-formade eller på annat sätt vinklade samt slutna husgrupper. I fråga om de olika grupperingsformerna angavs fler motiv för Uoch vinkelformer än för övriga. Då rangordning av motiv för de enskilda husgrupperingarna saknas, kan betydelsen för olika typer av planer endast mätas som det antal gånger motivet förekommit. Diagram 1.8 visar de motiv som framförts i samtliga 25 husgrupperingar. De motiv som talar för slutenhet har placerats överst och de som talar för öppenhet nederst. Det vill av diagrammet synas som om intima gårdar och vindskydd i huvudsak framfördes som argument för slutna och halvslutna grupperingar och utsiktspunkter på marken för öppna. Beträffande övriga motiv är tendensen oklar,

vilket delvis kan sammanhänga med svårigheter att klassificera husgrupperingarna. I tab. 1.10 redovisas betydelsen av motiven för olika grupperingsformer. Poängtalen har erhållits genom att det antal gånger motivet ifråga förekommit har dividerats med antalet planer i gruppen. Kvoten 1,0 anger alltså att motivet framförts beträffande samtliga planer inom gruppen. För samtliga planer har ordningen blivit solbelysning, låga anläggningskostnader samt på samma plats trafikdifferentiering, »smälta in i omgivningen» och samlad friyta. För fyra av de fem slutna husgrupperingarna ansågs det viktigt att husen skulle smälta in i omgivningen. Låga anläggningskostnader och intima gårdar framfördes som motiv tre gånger, medan övriga motiv förekom högst två gånger. För de halvslutna U- och L-formade husgrupperingarna framfördes låga anläggningskostnader, trafikdifferentiering

48 Tabell 1.10. Rangordning Husgrupperingar

av motiven för val av

husgruppering

Motiv Rang I

Poäng

Rang I I

Poäng

Slutna husgrupper

»Smälta in i omgivningen»

0,8

0,6

5 U-form, vinkel

Anläggningskostnader Trafikdifferentiering Vindskydd Solbelysning

0,8

Anläggningskostnader Intima gårdar Solbelysning

0,6 1,0

»Smälta in i omgivningen» Samlad friyta (Anläggningskostnader) (Trafikdifferentiering) (»Smälta in i omgivningen») Anläggningskostnader

0,7

Anläggningskostnader

0,6

Lameller

0,8 0,8 1,0

Punkthus

Samlad friyta

1,0

Samtliga

Solbelysning

0,7

och vindskydd i fem fall av sex. Att husen skulle smälta in i omgivningen, solbelysning och samlad friyta angavs i fyra fall av sex. För samtliga tio husgrupperingar med parallella lamellhus nämndes solbelysningsförhållandena som ett motiv. I vardera fyra fall av tio hänvisades till låga anläggningskostnader, trafikdifferentiering och till att husen skulle smälta in i omgivningen. För alla de fem fallen av öppna husgrupperingar, punkthusplanerna, var samlad friyta ett motiv och låga anläggningskostnader för fyra av dem. Solbelysning och trafikdifferentiering angavs i vardera tre fall. Hänsynen till solbelysningsförhållandena bedömdes ha varit ett motiv i inte mindre än 18 av de 25 husgrupperingarna. Det gällde samtliga lamellhus men även ungefär hälften av övriga grupperingar. Motivet var mycket vanligt för de höga och mellanhöga

Rang I I I

Antal planer i Poäng gruppen

0,7 0,4

0,4 0,4 0,8

Solbelysning Trafikdifferentiering Trafikdifferentiering »Smälta in i omgivningen» Samlad friyta

0,6

0,6 0,6

0,6 0,6

husen, där man tydligen strävat efter att minska skuggningen genom lämplig orientering. Det var också vanligt för tjocka hus, där enkelsidiga lägenheter förekom. Orienteringen var ett motiv i samtliga radhusplaner, där det gällde att ordna solbelysta uteplatser. Den har beaktats i nästan alla fall på obebyggd mark. De fall där solbelysningen inte varit ett motiv gällde dels fem slutna och halvslutna husgrupperingar med låga flerfamiljshus, dels två projekt med höga punkthus. Låga anläggningskostnader har framförts för 16 av de 25 husgrupperingarna. Särskilt betydelsefullt h a r detta motiv varit för de slutna och halvslutna grupperingarna med låga flerfamiljshus. Motivet h a r förekommit i samtliga planer utom en i små och mellanstora kommuner. Planområdena har i stor utsträckning tidigare varit obebyggda. Trafikdifferentiering (trafikfria gårdar) hade eftersträvats i 14 av de 25

49 husgrupperingarna. För de halvslutna formerna var det ett av de tre vanligast förekommande motiven. Halvslutna grupperingsformer hade valts i 14 fall för att bebyggelsen skulle smälta in i omgivningen. Motivet var det viktigaste för de slutna formerna och förekom inånga gånger även för de halvslutna. Det har gällt flertalet radhus och låga flerfamiljshus och nästan alla projekt på bebyggd mark och i små och mellanstora kommuner. Att få en samlad friyta eftersträvades i 14 fall. Motivet har anförts för samtliga punkthusplaner och därigenom varit viktigast i den gruppen. De flesta fallen har gällt obebyggd mark. Samlad friyta var ett motiv för samtliga projekt i mellanstora kommuner. Vindskyddade gårdar har man sökt åstadkomma i åtta husgrupperingar; alla utom en var slutna eller halvslutna

4—714666

och alla utom två var låga flerfamiljshus. För de halvslutna grupperingarna kom motivet på delad förstaplats. Intima gårdar hade eftersträvats i sju fall. Inte mindre än fyra av dem hade också vindskyddade gårdar som motiv. Även här gällde samtliga planer utom en halvslutna och slutna former. I fyra fall var ett av motiven för grupperingen att den skulle bryta av mot omgivningen. Samtliga låg på obebyggd mark. Tre av dem bestod av höga och mellanhöga hus i stora kommuner och ett av låga punkthus, belägna i en liten kommun. I tre fall nämndes att den valda grupperingen var lämpligast för hela stadsbilden. Motivet att ge utsiktspunkter på marken förekom i två planer, en med höga lamellhus och en med mellanhöga punkthus.

KAPITEL 2

Samband mellan hustyp och planlösning

Bostadsbyggnadsutredningen gav även statens institut för byggnadsforskning i uppdrag att insamla empiriskt material som kunde belysa eventuella samband mellan hustyper och bostadsegenskaper i flerfamiljshus. Målsättningen för arbetet har sammanfattats på följande sätt: 1. att beskriva på ett planmaterial mätbara egenskaper hos hustyper och lägenheter, som kan tänkas påverka bostadsegenskaperna; 2. att konstatera om samband föreligger mellan hustypens och bostadens egenskaper; 3. att konstatera om systematiska skillnader föreligger mellan bostädernas planegenskaper i olika hustyper. En detaljerad redogörelse för undersökningens uppläggning och resultat återfinns i Bapport 39/66 från Byggforskningen. 2.1. Undersökningens

uppläggning

Primärmaterialet för studierna bestod av planritningar av flerfamiljshus. Data har också inhämtats om storlek och lägenhetssammansättning m. m. för de projekt, som berörts av studierna. Samtliga flerfamiljshus som preliminärbehandlats av länsbostadsnämnderna under år 1962 och som inte fått avslag på sin ansökan om statligt lån h a r medtagits. Då det inte ansågs nödvändigt att erhålla ett material, som

möjliggjorde skattningar av olika variabler för hela riket begränsades undersökningen till vissa län, nämligen Stockholms stad och län, sammanslagna (A + B) Östergötlands län (E) Malmöhus län (M) Göteborgs och Bohus län (O) Norrbottens län (BD). Den använda urvalsprincipen har gjort det nödvändigt att i bearbetningen och i redovisningen av resultaten särskilja de olika länen. De i låneärendena ingående planerna fotograferades vid besök på respektive länsbostadsnämnd. Samtidigt registrerades vissa data beträffande lägenheterna i projektet, såsom orienteringsförhållanden och data beträffande byggherre, projektor m. m. Materialet kompletterades genom att ritningar och andra data för speciella typer av hus — främst loftgångshus — insamlades från hela riket. Mätningsarbetet utfördes på fotokopiorna. Husen uppdelades i mellanblock, block med två rumsfiler efter motstående fasadsidor ändblock, block med två rumsfiler efter motstående fasadsidor och en eller flera inskjutna rumsenheter i en av de övriga sidorna vinkelblock, block med vinklad planform punktblock, block med rumsfiler i alla fyra fasadsidorna

51 loftgångsblock, block med kommunikation via loftgång. Med block avses den vertikalt avgränsade del av ett hus som betjänas av ett trapphus. Trapphusblocken uppdelas i blockplan, varmed avses den horisontellt avgränsade del av ett trapphusblock som betjänas av ett trapphusplan. Materialet kom att omfatta 23 164 lägenheter i 2 367 block. 2.2. Studier

av block

Studierna av block omfattar deras fördelning på blocktyper, våningsantal, yta, längd och djup samt sambandet mellan deras plandimensioner och blockhöjden. Mellanblock var den vanligaste blocktypen och utgjorde i de fem undersökta länen fyra femtedelar eller mer av alla block. Vinkelblock förekom mer i län O än i övriga län, vilket har ansetts sammanhänga med att långa vinklade huskroppar är typiska för stadsplanerna i Göteborg och trakten däromkring. Punktblockens andel var störst i länen A + B och BD. Andelen loftgångsblock var liten i samtliga undersökta län.

2.2.1. Blockens våningsantal

Blocken har indelats i fyra grupper efter våningsantal: 2 våningar 3 våningar och 4 våningar utan hiss 4 våningar med hiss samt 5—8 våningar 9 våningar och högre. Mellanblocken hade vanligen 3 eller 4 våningar. I län A + B var mellanblock med minst 9 våningar vanligare än i de övriga länen; i undersökningsmaterialet från län BD förekom överhuvudtaget inga mellanblock som var högre än 8 våningar. I stället var andelen mellanblock med 2 våningar högre i

detta län liksom i län E än i övriga län. Denna blocktyp var dock överlag liten. Ändblocken hade relativt sett fler block med högt våningsantal än vinkelblocken. Detta anses kunna bero på att fria gavlar med speciella lägenhetslösningar är vanligare i höga skivhus än i låga hus, där man i stället utnyttjar möjligheten att vinkla huskropparna. Punkthusen var högre än lamellhusen. Den övervägande delen av punktblocken bestod av 4 våningar (med hiss) eller mer. Ungefär en fjärdedel av dem hade minst 9 våningar. Loftgångshusen var i regel ganska låga; inget hus i undersökningsmaterialet var högre än 8 våningar. 2.2.2. Blockens yta Mellanblocken hade vanligen en yta av 150—199 m 2 . Variationer förekom från 110 m 2 upp till 349 m 2 . Län O hade en tendens till mindre och län M till större blockytor än de övriga länen. Änd- och vinkelblocken hade större yta än mellanblocken. Mellan hälften (län BD) och fyra femtedelar (län E) av ändblocken hade en yta av minst 200 m 2 . Punktblocken hade större ytor och varierade inom ett större intervall än mellanblocken. Loftgångsblocken hade genomgående stora ytor; i nära hälften av fallen var ytan minst 500 m 2 . 2.2.3. Blockens längd

Skillnaden i genomsnittslängd för mellanblocken de fem länen emellan var drygt 1 m. Medelvärdena för länen var följande: Län A + B E M 0 BD

Genomsnittlig längd, m, för mellanblocken 16,3 16,9 17,0 15,9 15,8

52 Ändblocken hade genomsnittligt större längd än mellanblocken och punkthusblocken större längd än lamellhusblocken. Vinkelblocken undantogs från jämförelsen, eftersom det var svårt att definiera vad som skulle anses vara deras »längd». Loftgångsblocken var i mer än fyra femtedelar av fallen mer än 30 m långa.

nens utnyttjande vid olika blockplantyper och vid olika lägenhetsantal samt trapphusets läge i blockplanet och dess läge vid varierande blockdjup och blockyta.

2.3.1. Antal lägenheter per blockplan

Både mellanblock och punktblock uppvisade ökande blockyta med ökande längd. Såväl längd som djup ökade, när höjden ökade. De högre blocken var således tjockare, längre och hade större yta än de lägre.

Två- och trespännare i mellanblock utgjorde en dominerande andel av det studerade materialet. Antalet mellanblock med fyra eller fler lägenheter per blockplan var mycket litet. Det största antalet lägenheter per blockplan som förekom i mellanblock var sex. I länen A + B, M och BD var ca hälften av mellanblocken tvåspännare och i län C två tredjedelar. I län E var däremot trespännarna de vanligaste. I ändblocken var blockplan med fyra eller fem lägenheter de vanligaste. Även tre- och tvåspännare förekom, de förra oftare än de senare. I undersökningsmaterialet från län O finns inga ändblock med mer än tre lägenheter per blockplan. Vinkelblocken hade en större andel trespännare än ändblocken. Punktblocken hade ett större antal lägenheter per blockplan än lamellblocken. Andelen punktblock med sex eller fler lägenheter utgjorde nära hälften av det totala antalet punktblock. Inget av de loftgångsblock, som ingick i undersökningen, hade mer än nio lägenheter per blockplan; en fjärdedel av blocken hade åtta.

2.3. Studier av

2.3.2. Antal rumsenheter1 per blockplan

2.2.4. Blockens djup

För mellanblocken var de länsvisa skillnaderna i medeldjup små. Största medeldjupet uppvisade län A + B, 11,7 m, och minsta djupet länen E, M och O, 11,2 m. I länen E och M hade mer än en tiondel av blocken ett djup som var 10 m eller mindre. Den största andelen block med djup över 12 m återfanns i län A + B. Ändblocken var genomsnittligt sett djupare än mellanblocken, vilket kan förklaras av att ändblocken förekom i större utsträckning i de högre husen, vilka också vanligen var djupare än de lägre.

2.2.5. Samband mellan blockens plandimensioner och höjd

blockplan

Studierna av blockplanen omfattar lägenhetsantal, rumsantal, rumsantal i förhållande till blockplansorganisationen, samband mellan lägenhetsfördelning och blockplantyp, lägenhetsstorlekar, lägenhetsfördelning, blockpla-

I mellanblocken var det vanligast förekommande antalet rumsenhelter (re) åtta och det högsta 16. Tre fjärdedelar av tvåspännarna hade åtta eller färre re. För trespännarna var andelen avse1

rumsenhet (re) = rum eller kök.

53 värt mindre. Dock hade med undantag för län M över hälften av trespännarna högst nio re, vilket förklaras av att den tredje lägenheten ofta var en liten lägenhet. I län M var däremot den tredje lägenheten större. Antalet re per blockplan var högre i länen E och M än i övriga län. I län E var nio re per blockplan betydligt vanligare än i de övriga länen och i län M 10 eller fler re. Ändblocken och vinkelblocken hade fler re per blockplan än mellanblocken. Punktblocken i sin tur hade betydligt fler re per blockplan än de olika typerna av lamellblock. Block med mindre än 10 re per blockplan, vilka dominerade bland mellanblocken, utgjorde endast ca 10 % av punktblocken i län A + B, ca 5 % i län BD och förekom inte alls i de övriga tre länen. Loftgångsblocken hade avsevärt fler re per blockplan än andra blocktyper.

2.3.3. Samband mellan lägenhetsstorlek och blocktyp

Ca hälften av lägenheterna i mellanblocken bestod av fyra re. Ett undantag utgjorde län E, där tre re var vanligast. Län A + B hade den högsta andelen lägenheter om minst fyra re, men skillnaden mellan de tre storstadslänen var obetydlig. Andelen små lägenheter ökade med ökande antal lägenheter per blockplan. I tvåspännarna hade lägenheterna till minst två tredjedelar fyra re. Andelen större lägenheter var tämligen lika de olika länen emellan, under det att andelen m i n d r e lägenheter varierade. I trespännarna var andelen lägenheter med mindre än fyra re ganska stor och överskred i samtliga län hälften av det totala lägenhetsantalet; i län E uppgick den till nära tre fjärdedelar.

2.3.4. Blockplanens lägenhetsfördelning

Den i mellanblocken vanligaste lösningen med avseende på antal lägenheter och rumsenheter var två lägenheter om vardera fyra re. Denna variant var den vanligaste i alla län utom i län E, där den kom på andra plats. Ytterligare två varianter kom bland de tio vanligaste i samtliga undersökta län. Den ena var en trespännare med två lägenheter om tre re och en om två re, den andra en tvåspännare med en lägenhet om tre och en om fyra re. Vissa regionala olikheter i valet av blockplantyp kan spåras i materialet. Beträffande ändblockens plantyp skilde sig de olika länen åt. Den vanligaste varianten var i län A + B en tvåspännare med en lägenhet om fyra och en om fem re, i län E en trespännare med tre lägenheter om tre re, i län M en annan variant av trespännare, innehållande en lägenhet om två, en om tre och en om fyra re, i län O en tvåspännare med en lägenhet om fyra och en om sex re och i län BD, slutligen, en blockplantyp med fem lägenheter, två om en re, en om fyra re och två om sex re. Också när det gäller vinkelblockens plantyper uppvisade de olika länen stora olikheter. I län A + B var en planvariant med tre lägenheter, en om två och två om fyra re den vanligaste. I län E dominerade en annan typ av trespännare, nämligen en som innehöll två lägenheter om tre och en om fyra re, i län M en fyrspännare med en lägenhet om två, en om tre, en om fyra och en om fem re, i län C en tvåspännare med en lägenhet om fyra och en om sex re och i län BD en annan tvåspännare med en lägenhet om fyra och en om fem re. Punkthusen hade i de olika länen följande vanligaste blockplansvarianter: i län A + B en sexspännare med två

54 lägenheter om vardera tre, fyra och fem re, i län E en annan sexspännare med två lägenheter om vardera en, tre och fyra re, i län M en fyrspännare med två lägenheter om tre och två om fyra re, i län O en femspännare med en lägenhet om en re, en om två, två om tre och en om fem re samt i län BD en sexspännare med två lägenheter om en re och fyra lägenheter om fyra re.

2.3.5. Blockplanens utnyttjande i olika blockplantyper

Blockplanens utnyttjande, vilket definierats som förhållandet mellan summan av lägenhetsytorna och den totala blockytan, visade sig vara ungefär lika stort för mellanblocks-, ändblocks- och vinkelblocksplan; ca två tredjedelar hade ett utnyttjande av minst 90 %. Punktblocken visade ett något lägre utnyttjande. Utnyttjandetalet i mellanblocken syntes sjunka med ökande antal lägenheter per blockplan.

2.3.6. Trapphusets läge i olika blockplantyper

Mellanblocken hade vanligen dagsljusbelysta, ljusa trapphus. I länen E, M, O och BD var så fallet med minst två tredjedelar av blocken, i län A + B med hälften. Andelen mörka trapphus ökade med ökande blockdjup. Vid 12 m blockdjup tycks mörka och ljusa trapphus vara ungefär lika vanliga. Ändblocken hade en mindre andel ljusa trapphus än mellanblocken och i län A + B och O var andelen mindre än i övriga län. I dessa två län var också andelen ändblock med stort antal våningar större än i övriga län. Även vinkelblocken hade en mindre andel ljusa trapphus än mellanblocken, och punktblocken hade nästan genomgående mörka trapphus.

2.4. Studier av lägenheter Studierna omfattar lägenhetsytan i olika blocktyper samt lägenhetens utnyttjande, antal fasadsidor i lägenheten och lägenhetens solvärde i förhållande till blocktyp och lägenhetsstorlek.

2.4.1. Lägenhetsyta i olika blocktyper

T studiet av lägenhetsytan ingår endast lägenheter om tre och fyra re. De flesta lägenheterna om tre re i mellanblocken hade en yta mellan 55 och 62 m 2 . I länen A + B och O var den genomsnittliga lägenhetsytan något större än i de tre andra länen. Ytvärdena för lägenheter om fyra re i mellanblocken låg i minst hälften av fallen mellan 71 och 78 m2. Även när det gäller denna lägenhetstyp tycktes ytan genomsnittligt vara något större i län A + B än i övriga län. Ytan i lägenheter om tre re i ändblock och vinkelblock skiljer sig åt mellan länen. Några generella slutsatser om deras storlek i förhållande till mellanblockslägenheterna kan inte dras u r undersökningsmaterialet. När det gäller ytorna i lägenheter om fyra re skiljer sig inte änd- och vinkelblocken nämnvärt från mellanblocken. Även punktblocken uppvisade stora variationer i lägenhetsyta mellan länen vad beträffar lägenheter om tre re. Lägenheterna om fyra re hade något större yta i punktblocken än i mellanblocken. Loftgångsblocken företedde stora variationer i ytinnehåll såväl för lägenheter om tre re som för lägenheter om fyra re.

2.4.2. Lägenhetens utnyttjande i olika blockplantyper

Lägenhetens utnyttjande har definierats som förhållandet mellan summan av

55 rums- och inredningsytorna och den totala lägenhetsytan. Enligt det undersökta materialet skulle utnyttjandegraden vara något lägre i såväl punktblock som loftgångsblock än i lamellblock. I mellanblocken låg det genomsnittliga utnyttjandet på 85 %. Endast några få lägenheter uppvisade ett utnyttjande som understeg 80 % eller översteg 90 %. När det gäller punktblocken tycktes utnyttjandet vara högre i län BD än i övriga län. Utnyttjandet var i mellanblocken något olika i lägenheter av olika storlek. I de minsta lägenheterna, om högst två re, var utnyttjandet högre än för övriga lägenhetstyper i mellanblocken. Omkring tre femtedelar av de minsta lägenheterna hade ett utnyttjande på 85 % eller mer. Utnyttjandet i lägenheter om tre re uppgick till minst 85 % i mellan hälften och tre fjärdedelar av fallen i de fem länen. Lägenheter om fyra re hade i omkring eller över hälften av fallen, i län O i fyra femtedelar av fallen, ett utnyttjande på 85 % eller mer. I de stora lägenheterna, om minst fem re, var utnyttjandet ändå lägre, förmodligen beroende på att kommunikationsytorna upptog en större andel av ytan i dessa lägenheter än i de mindre.

2.4.3. Antal fasadsidor i lägenheter i olika blockplantyper

Enligt bostadsstyrelsens definition är även lägenheter med ytterväggar i minst 90° vinkel mot varandra att betrakta som genomgående. I den här refererade undersökningen har däremot skilts mellan lägenheter över hörn och genomgående lägenheter. I mellanblocken var lägenheterna genomgående i drygt två tredjedelar av fallen. En femtedel av lägenheterna var enkelsidiga och en dryg tiondel hade tre fasadsidor. Vissa olikheter förelåg

mellan länen. Helt naturligt rådde ett starkt samband mellan andelen trespännare och andelen enkelsidiga lägenheter. De små lägenheterna, om högst två re, var i nio fall av tio enkelsidiga. Även lägenheter om tre re hade i ganska stor utsträckning endast en fasadsida, men andelen sådana lägenheter varierade starkt från län till län och var en konsekvens av lägenhetsfördelningen i blockplanet. Större lägenheter var i regel genomgående. Tre fasadsidor blev emellertid vanligare med ökande lägenhetsstorlek. I ändblocken uppgick de genomgående lägenheterna endast till ungefär en tredjedel av hela lägenhetsbeståndet. En femtedel av lägenheterna var enkelsidiga, en ungefär lika stor andel hade tre fasadsidor och ytterligare en femtedel var lägenheter över hörn. Av lägenheterna i vinkelblock var knappt hälften genomgående. I punktblocken var nära två tredjedelar av lägenheterna hörnlägenheter. Drygt en fjärdedel var enkelsidiga. Loftgångsblockens lägenheter var till större delen genomgående.

2.4.4. Lägenheternas solvärde i olika blockplantyper

Beräkningen av solvärdet har skett enligt bostadsstyrelsens anvisningar. Enligt »God Bostad» gäller följande rekommendationer : Enkelsidiga lägenheter St 2 rok: solvärde minst 5,0 Enkelsidiga lägenheter ^ 2 rok: solvärde minst 3,0 Genomgående lägenheter: solvärde minst 4,0. Dessa normer kan i undantagsfall få underskridas. En knapp tredjedel av mellanblocks-

56 lägenheterna hade ett solvärde på 5,0 eller däröver. Minst 4,0 hade emellertid nio lägenheter av tio och mindre än 3,0 endast ett fåtal. Trespännarna hade förhållandevis fler lägenheter med låga solvärden än blockplan med färre lägenheter. Smålägenheterna i mellanblocken hade till inemot tre fjärdedelar ett solvärde på minst 5,0, vilket torde bero på att de vanligtvis var enkelsidiga och orienterade i sydligt väderstreck. Även många lägenheter med tre re hade ett solvärde på 5,0 eller mer. Andelen var störst i län M och kunde sättas i samband med den större andelen enkelsidiga lägenheter i denna storleksklass i detta län än i övriga län. Det förekom emellertid också i alla län lägenheter med solvärden under 4,0, vilket är byggnadsstyrelsens norm för lägenheter om tre re. Lägenheter om fyra re hade till övervägande del ett solvärde som låg mellan 4,0 och 5,0. Andelen lägenheter med lägre solvärden var mycket olika i de olika länen. I storleksklassen fem eller flera re förekom relativt sett fler lägenheter såväl med höga som med låga solvärden än i storleksklassen fyra re.

2.5. Studier av rum Studierna omfattar vardagsrummets yta och kökets orientering i olika blocktyper och i lägenheter av olika storlek.

2.5.1. Vardagsrummets yta

Vardagsrummets yta i lägenheter av olika storlek h a r studerats i mellanblock och punktblock. I smålägenheterna, en—två re, hade en stor del av vardagsrummen såväl i mellanblock som i punktblock en yta på högst 18 m 2 ; länsvariationerna var

stora. Andelen sådana lägenheter var något större i mellanblocken än i punktblocken. Lägenheterna om tre re hade i drygt hälften av fallen ett vardagsrum med en yta mellan 18 och 20 m 2 . Län E hade avsevärt fler vardagsrum u n d e r 18 m 2 än övriga län. I lägenheter om fyra re i mellanblock var nära en tredjedel av vardagsrummen 22 m 2 eller större. Fördelningen för punktblockens del var mera ojämn mellan länen. I de största lägenheterna, med fem eller flera re, hade vardagsrummen till mellan en femtedel och en tredjedel en yta på mer än 24 m 2 .

2.5.2. Kökets orientering i olika blockplantyper

I mellanblocken var söderläge vanligare än norrläge och österläge vanligare än västerläge i tre län, A + B, E och M, under det att i de andra två länen, O och BD, norrläge övervägde framför söderläge och västerläge framför österläge. Länen E och M hade den största andelen kök i nordligt väderstreck. Köken i smålägenheter hade vanligen söderläge, vilket torde bero på att dessa lägenheter oftast var enkelsidiga och riktade mot soligt väderstreck. I övriga lägenhetstyper syntes inget samband föreligga mellan lägenhetsstorlek och kökets orientering. Länsolikheter fanns däremot, sannolikt avhängiga av lokala traditioner. Köken i ändblockslägenheter låg något oftare än i mellanblockslägenheter i öster- eller västerläge. I länen A + B och O övervägde österläge, i länen E, M och BD västerläge. För vinkelblockens kök övervägde norrläge i alla län utom A + B. österläge var vanligare än västerläge i länen E, O och BD. Punktblocken hade något fler kök i

57 söderläge än i norrläge. österläge var vanligare än västerläge i länen A + B och O. Loftgångsblockens kök låg endast i ett fåtal fall i söderläge.

2.6. Lägenheters rymlighets- och munikationsförhållanden i olika av hus

komtyper

Som material för studien har använts ett urval av lägenheter om tre, fyra eller fem re i län A + B. Dessa tre lägenhetstyper delades efter hustyp i grupper: låga lamellhus = lamellhus ss= 4 vån. utan hiss höga lamellhus = lamellhus ät 4 vån. med hiss punkthus.

De nio cellerna utgjorde underlag för det vidare arbetet. I ett kompletterande avsnitt gjordes en indelning också efter blockplanets organisation. Lamellblocken indelades i följande tre grupper: tvåspännare, trespännare och övriga. Lägenhetstypen tre re i tvåspännare och samtliga lägenhetstyper inom gruppen »övriga» var alltför små för att medge jämförelser med övriga grupper. 2.6.1. Uppdelning i rumskategorier

Bostadslägenheternas rymlighetsförhållanden studerades genom de enskilda rummens möblerbarhet. Med de mått på möbler och möbelgrupper som finns i »Bostadens mått» och i de nordiska möbleringsnormerna indelades rummen i enkla storlekskategorier.

Köken delades i tre grupper: Kök med matplats

Kök med avsedd matplats Kök utan matplats

kök som, ev. i därtill omedelbart ansluten matvrå, h a r utrymme för matbordsuppställning för fyra personer i lägenhet om tre re och för sex personer i lägenhet om fyra eller fem re. kök med utrymme för matbordsuppställning av mindre format än det ovan angivna. kök utan utrymme för matbordsuppställning.

Vardagsrummen indelades i följande kategorier: Vardagsrum med tillfredsställande möblerbarhet Vardagsrum med otillfredsställande möblerbarhet

vardagsrum med utrymme för soffgruppsuppställning, matbordsgrupp och radio- och förvaringsgrupp. vardagsrum som inte uppfyller ovannämnda krav.

Sovrummen har dels rangordnats efter ytstorlek (första, andra och tredje sovrum), dels indelats i följande kategorier: Föräldrasovrum FS

Sovrum för två personer 2S Sovrum för en person I S Övriga OS

sovrum som h a r utrymme för två sängar enligt sänguppställning a och dessutom för endera av uppställningarna b, c eller d. Dessutom skall utrymme finnas för en av uppställningarna f och g. sovrum som h a r utrymme för endera av sänguppställningarna a, b, c eller d och dessutom för en av uppställningarna f, g eller h. sovrum som h a r utrymme för sänguppställning e och dessutom för uppställning i. rum som inte har utrymme för uppställning e och i.

e./

a./

•

f./

^ 95

b./

•

•

1 1 1

g/

v

•

•

r f Mil II111

70 C.I

a./

"

\

• h./

42 0

•

v

\y

70 L

^ 100

i./

•

• 50

I 1 1.

I 1 1

V

59 2.6.2. Hygienutrymmen Lägenhetens hygienutrymmen delades i följande kategorier: bad med separat w c bad med avskiljbart wc bad ej bad. För varje rum i lägenheten studerades också h u r många dörrkontakter det hade och till vilka utrymmen de ledde. 2.6.3. Lägenheter om tre re Köken i dessa lägenheter hade vanligen utrymme, som var tillräckligt stort för en matbordsuppställning för fyra personer. De höga lamellhusens kök uppfyllde kraven i större utsträckning än köken i punkthus och låga lamellhus. Andelen otillräckliga vardagsrum uppgick till omkring eller under en femtedel. De förekom relativt sett oftare i låga lamellhus än i de båda andra hustyperna. Endast några få sovrum uppfyllde inte de krav som ställs på ett tvåpersonerssovrum; de återfanns i punkthus. Den största andelen sovrum i bästa möblerbarhetsklassen, FS, hade de låga lamellhusen. Avsevärt lägre andelar hade såväl de höga lamellhusen som punkthusen. Alla lägenheterna hade bad. I badrummet var lägenhetens hela hygieniska utrustning samlad. Separat w c förekom inte men däremot avskiljbart w c i ett fatal fall i höga lamellhus. Antalet dörrar per rum var i genomsnitt följande:

Låga lamellhus Höga lamellhus \ Punkthus

Dörrfrekvensen var alltså störst i punkthusen och lägst i de låga lamellhusen.

2.6.4. Lägenheter om fyra re Samtliga dessa lägenheter hade kök med matplats. I omkring hälften av fallen var dock matplatsen mindre än erforderligt; något vanligare var detta i höga lamellhus än i låga lamellhus och i punkthus och något vanligare i tvåspännare än i trespännare. Det relativa antalet vardagsrum som inte höll de stipulerade måtten var högre i de låga lamellhusen än i de höga. Skillnaden med avseende på blockplanets organisation var obetydlig. När det gällde sovrummens möblerbarhet visar studien att inget av de båda sovrummen uppfyllde kraven på föräldrasovrum i 16 % av fallen i de låga lamellhusen, i 30 % i de höga lamellhusen och i 58 % i punkthusen. I alla hustyper fanns det några få procent av förstasovrummen som inte uppfyllde kraven på tvåpersonerssovrum. Beträffande såväl det första som det andra sovrummet är möblerbarheten bäst i de låga lamellhusen och sämst i punkthusen. Den är också bättre i tvåspännare än i trespännare. Hygienutrymmena var i de flesta lägenheterna samlade i ett enda badrum. Separat wc förekom i större utsträckning i de höga lamellhusen än i övriga hustyper. Antalet dörrar per r u m var följande:

Köki

Vardagsrum

Sovrum

Badrum

1,403 1,777 1,79

1,24 1,33 1,60

1,33 1,37 1,50

1,00 1,13 1,00

60 Kök

Vardagsrum

Första sovrum

Andra sovrum

Badrum

1,69 2,16 1,86

1,80 1,66 2,03

1,15 1,42 1,25

1,14 1,31 1,43

1,03 1,20 1,00

Låga lamellhus. Höga lamellhus Punkthus

Även i denna lägenhetstyp var dörrfrekvensen lägre i de låga lamellhusen än i övriga hustyper. När det gällde kök, första sovrum och badrum var dörrkontakterna fler i de höga lamellhusen än i punkthusen, medan punkthusen hade fler dörrkontakter i vardagsrummet och det andra sovrummet. 2.6.5. Lägenheter om fem re Ca hälften av matplatserna i lägenheter om fem re var mindre än erforderligt. Det var vanligare i punkthusen än i lamellhusen och något vanligare i de låga lamellhusen än i de höga. Det var också vanligare i tvåspännare än i trespännare. Otillräckliga vardagsrum förekom, relativt sett, något oftare i punkthusen än i lamellhusen och också något oftare i tvåspännare än i trespännare. Möblerbarheten i det första sovrummet var sämre i låga lamellhus än i punkthus och höga lamellhus. Den var också något sämre i tvåspännare än i trespännare. I de låga lamellhusen Kök 1,84 2,12 1,85

Antalet dörrar per rum syntes genomsnittligt sett vara något lägre i de lägen-

tillhörde det andra sovrummet däremot betydligt oftare än i de två andra hustyperna den bästa möblerbarhetsklassen, FS. 35 % av lägenheterna i de låga lamellhusen hade minst två sovrum i bästa möblerbarhetsklassen, men samtidigt var det 39 % av lägenheterna som inte hade något sovrum av FS-karaktär. I de höga lamellhusen och punkthusen fanns inga lägenheter med mer än ett FS-sovrum. Andelarna lägenheter utan något sådant sovrum uppgick där till 16 % respektive 31 %. Det tredje sovrummet var i regel ett enpersonsrum; något vanligare var detta i de höga lamellhusen än i de båda a n d r a hustyperna. Lägenheter om fem re var vanligen utrustade med badrum och separat wc. Standarden var sämre i de låga lamellhusen än i de övriga hustyperna. I de förra saknade nära en femtedel av lägenheterna extra toalett, i de senare praktiskt taget inga. Dörrfrekvenserna var i lägenheternas olika rum följande: Vardags- Första sovrum rum

Andra sovrum

Tredje sovrum

Badrum

1,21 1,09 1,59

1,04 1,41 1,01

1,12 1,04 1,30

1,05 1,03 1,00

2,10 2,01 2,11

heter som var inrymda i låga lamellhus än i andra hustyper.

KAPITEL 3

Hustypernas ekonomi

3.1. Underlag för bedömning hustypers ekonomi

av

olika

Kostnadsaspekten på frågan om valet av hustyp har bostadsbyggnadsutredningen sökt belysa genom att ställa samman resultat från ett antal utredningar som gjorts i vårt land och i Finland och Danmark. De utredningar vi studerat är följande: 1. Smalhusutredningen (Stockholm 1947), tillkommen på initiativ av Stockholms stads byggnadsnämnd. Den utfördes på stadsarkitektkontoret i Stockholm åren 1943—1946. Dess syfte var att i olika avseenden jämföra smalhus av olika bredd. Jämförelsen berörde 3- och 4-våningshus. 2. Höghus — låghus (Stockholm 1956), redovisad av statens nämnd för byggnadsforskning. Denna utredning består av två delar, den ena utförd av Malmö stadsingenjörskontor m. fl. under ledning av Gunnar Lindman, den andra inom HSB:s byggnadsforskningsavdelning under ledning av Hilding Brosenius. 3. H0jt eller halvh0jt boligbyggeri (Köpenhamn 1955). 4. Kerrostaloasuntojen kustannuksista (Helsingfors 1955). De under punkterna 2—4 nämnda utredningarna syftar till jämförelser av olika hustyper, främst hus med olika våningsantal, varvid höghus jämförs med 3-våningshus. Kostnader för vissa byggnadsdelar av

speciellt stor betydelse vid jämförelser mellan hus med olika våningsantal har behandlats i två utredningar: 5. Hissar i bostadshus, dimensionering och relativ ekonomi (Stockholm 1957), utförd av Lindqvist och Anderberg. 6. En kostnadsundersökning rörande höga bostadshus (Stockholm 1963), utförd av Brosenius och Nuder. Samtliga de under punkterna 1—6 nämnda utredningarna diskuterar och analyserar kostnadsberäkningar (s. k. förkalkyler) för tänkta hus av olika slag eller för delar av hus. Kostnader för faktiskt byggda hus har behandlats i två utredningar: 7. Bakennuskustannukset helsingissä (Helsingfors 1958), utförd av Pentti Pöyhönen. 8. Bakennuskustannukset eräissä Suomen kaupungeissa (Helsingfors 1963), utförd av Juoko Silvonen. Inom vårt eget sekretariat har vi dessutom sammanställt data om byggnadskostnader enligt ansökningar om statliga lån. Vi har utnyttjat de ansökningshandlingar som avser slutliga lån för sådana flerfamiljshusprojekt som belånats åren 1959—1962. Också dessa sammanställningar avser kostnader för faktiskt byggda hus. I Bapport 40/66 från Byggforskningen har en av bostadsbyggnadsutredningens experter, byrådirektör Einar Eriksson, samlat allt det informationsmaterial som ansetts kunna ha intresse, när det gäller att bedöma de ekonomiska kon-

62 sekvenserna av att välja den ena eller andra hustypen. Bapporten innehåller också en noggrann redogörelse för de metoder som använts i de olika utredningarna, så långt dessa gått att få ett grepp om genom de redogörelser av undersökningarna som funnits att tillgå. Vidare anges de förutsättningar, under vilka undersökningarna är gjorda. Tänkbara felkällor diskuteras och likaså möjligheterna att jämföra resultaten från de olika undersökningarna och att generalisera utifrån de erhållna resultaten. Bl. a. har framhållits att avgränsningen av de objekt som kostnadsberäknats inte skett på samma sätt i de olika undersökningarna och att innehållet i de använda kostnadsbegreppen varierat från undersökning till undersökning. Förutom byggnadskostnad, vilken anges dels per ytenhet, dels per volymenhet, diskuteras i vissa av utredningarna även årskostnaden. I det följande återges huvudresulta-

ten från de olika utredningarna. Vi följer därvid samma disposition som använts i byggforskningens rapport. På grund av att vi funnit de metoder som använts i utredningarna 7 och 8 mycket oklara, avstår vi från att återge några resultat från dem i detta sammanhang. 3.2. Resultat typer av hus

av förkalkyler

för

olika

3.2.1. Inverkan av våningsantalet på kostnaderna I alla de utredningar som behandlas görs jämförelser mellan hus med olika våningsantal. Kostnaderna redovisas ofta som indextal, varvid kostnaden för det i en serie av olika höga hus ingående 3-våningshuset används som bas. 3.2.1.1. Hus med två våningar. Byggnadskostnaderna per m 2 lägenhetsyta har beräknats bli 16 å 17 % högre i

Tabell 3.1. Byggnadskostnad per m2 lägenhetsyta och per m3 vid olika våningsantal Index; kostnaden för 3-våningshus =100

byggnadsvolym

Byggnadskostnad per m 2 Våningsantal

2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 1

Helsingforsutredningen Malmöutredningen

100 94 94 91 91

Alt a 1 Lamellhus

Punkthus

116 100 93 2 96 92 89 88

117 100 93 90 85

Alt. b 1 Lamellhus 112 100 95 3 100 97 95 95

Köpenhamnsutredningen

100 100

97 108 109 103

91 Alt. a: Hus med helt utgrävd källare. Alt. b: Hus med delvis utgrävd källare. Hus med hiss 99. Hus med hiss 102. Källor: malmö-, helsingfors- och köpenhamnsutredningarna.

2 3

Byggnadskostnad per m 3 Malmöutredningen

110 113

63 per m2 lägenhetsyta och per m3 byggnadsvolym ningshus Index; kostnaden för 3-våningshus = 100

Tabell 3.2. Byggnadskostnad

Våningsantal

Rumshöjd 2,70 m

Rumshöjd 2,50 m

Husbredd, m

Husbredd, m

10,5

11,0

för 4-vå-

9,0

9,5

10,0

10,0

10,5

11,0

93 Byggnadskostnad per m2 lägenhetsyta 93 I 93 I 93 I 94 I 93 I 93

9,0

9,5

99 Byggnadskostnad per m byggnadsvolym 99 | 99 99 | 99 | 100 | 99 | 99 | 99 | 100

Källa: smalhusutredningen.

2-våningshuset än i 3-våningshuset, om källaren grävs ut helt och 12 % högre, om endast en del av källaren grävs ut (tab. 3.1). Årskostnaden har beräknats bli 10 å 12 % större i 2-våningshuset med helt utgrävd källare än i 3-våningshuset, om hänsyn i båda fallen tas till inkomsten av uthyrningsbara källarlokaler. 3.2.1.2. Hus med fyra våningar. I smalhusutredningen jämförs 4-våningshuset med 3-våningshuset. Jämförelser har gjorts för hus med olika rumshöjd och husbredd (tab. 3.2.). Kostnadsrelationerna visade sig vara ungefär desamma för samtliga husbredder. Byggnadskostnaden per m2 lägenhetsyta uppgick i 4-våningshusen till 93—94 % av motsvarande kostnad för 3-våningshusen och byggnadskostnaden per m3 byggnadsvolym till 99—100 %. Smalhusutredningen uttalar som generellt omdöme, att byggnadskostnaden per m* lägenhetsyta minskar med ungefär 7 % vid en ökning av våningsantalet från tre till fyra. För alla husen har grunden antagits bestå av betongmurar på plansprängt berg. Ovanförvarande marklager har förutsatts bestå av hård lera och styv jord. Om mark-

förhållandena är ogynnsammare, så att större sprängningsarbeten eller dyrare grundläggning måste tillgripas, uppges besparingen vid 4-våningshus kunna öka. Den anses dock knappast kunna bli större än 10 %. Det har också förutsatts att husen byggs utan hiss. Årskostnaden visade sig minska med ca 5 % vid en ökning av våningsantalet från tre till fyra. Beduktionen i årskostnader är alltså något lägre än som gällde beträffande byggnadskostnad per m 2 . Smalhusutredningen anmärker, att en del av den beräknade hyresreduktionen förloras, om man beaktar hyresinkomster från disponibla källarutrymmen, vilka är mindre, absolut och relativt, i 4-våningshuset. Utredningen uppskattar hyresreduktionen till 4 %, om rimlig hänsyn tas till inverkan av hyresintäkter för uthyrbara källarutrymmen. Jämförelser mellan 3- och 4-våningshus h a r gjorts även i Stockholms-, malmö- och helsingforsutredningarna. Besultaten från dessa överensstämmer väl med smalhusutredningens (tab. 3.1 och 3.3). De indextal som återges i tabellerna avser hus med fullt utgrävd källare. I båda tabellerna finns beräkningar, där kostnaderna (alt. inkomsterna) för disponibla uthyrningsbara loka-

64 per m2 lägenhetsyta vid olika våningsantal husbredd

Tabell 3.3. Byggnadskostnad

och vid olika

Approximativ index, kostnaden för 3-våningshus = 100 Bruttokostnad

Nettokostnad

Husbredd

Beräkningsalternativ1

Husbredd 12 m Våningsantal

3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

10 m

12 m

16 m

a

b

c

d

e

100 93 97 94 92 91 90 93 93 92 91 91

100 94 95 93 91 89 88 91 90 89 89 89

100 94 94 91 90 88 87 89 89 89 88 89

100 97 101 97 96 95 95 98 98 97 97 97

100 95 98 95 93 92 92 95 95 94 94 94

100 94 96 94 92 91 90 94 93 93 93 93

100 94 95 93 91 89 89 92 92 91 91 91

100 97 101 98 97 97 96 100 100 100 100 99

1 De fem alternativen är olika uppskattningar av avdrag och tillägg för värden av över- och underskott av biutrymmen. Källa: stockholmsutredningen. ler har fördelats på bostädernas lägenhetsyta (— nettokostnad). Beräkningarna förutsätter, liksom smalhusutredningens,

normala grundläggningsförhållanden och att hiss ej installeras. Byggnadskostnaderna per m 3 bygg-

per m2 lägenhetsyta vid olika våningsantal bredd

Tabell 3.4. Årskostnad

och vid olika hus-

Approximativ index, kostnaden för 3-våningshus = 100. Bruttokostnad

Nettokostnad

Husbredd

Beräkningsalternativ1

Våningsantal

3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 1

Husbredd 12 m

10 m

12 m

16 m

a

b

c

d

e

100 95 100 98 96 95 93 98 97 96 95 94

100 95 98 96 94 93 92 95 93 92 92 91

100 95 97 95 93 92 91 93 92 92 91 92

100 97 102 99 98 97 96 100 99 98 98 97

100 96 100 97 96 95 94 97 97 96 96 95

100 96 99 97 95 94 93 96 96 95 95 94

100 95 98 96 94 93 92 96 95 94 94 93

100 97 102 100 99 98 98 101 100 100 99 99

Se not 1, tab. 3.3. Källa: stockholmsutredningen.

65 nadsvolym beräknas vara ungefär desamma för 4-våningshuset som för 3vaningshuset (tab. 3.1). Till samma resultat kom, som nyss sagts, smalhusutredningen (tab. 3.2). Årskostnaden per m2 lägenhetsyta reduceras enligt stockholmsutredningen liksom enligt smalhusutredningen med ca 5 % vid en ökning av antalet våningur från tre till fyra (tab. 3.4). Husbredden synes inte ha någon inverkan därvidlag. Enligt malmöutredningen skulle kostnadsreduktionen bli något större, ca 7 %. Ingen hänsyn har då tagits till eventuella överskott av källarutrymmen. Beaktas skillnader i detta avseende blir kostnadsdifferenserna mellan 3- och 4väningshusen mindre. Helsingforsutredningen redovisar uppgifter avseende ett 4-våningshus med hiss, som jämförs med ett 3-våningshus utan hiss. Vid fullt utgrävd källare beräknas byggnadskostnaden per m 2 lägenhetsyta vara obetydligt mindre för 4Tabell 3.5. Årskostnad per m2 lägenhetsyta vid olika våningsantal Index, kostnaden för 3-våningshus =100

Våningsantal

2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 1

Malmöutredningen

Helsingforsutredningen

Alt. B 1 Alt. N 1 Lamellhus

Punkthus

110 100 96 2 101 98 97 95

112 100 96

100 93

100 97

95 91

Alt. B: Avdrag har ej gjorts för hyresintäkter av biutrymmen. Alt. N: Avdrag har gjorts. 2 Hus med hiss 103. Källor: malmö- och helsingforsutredningarna. 5— 714666

våningshuset. Vid endast delvis utgrävd källare är kostnaden något större för 4-vånings- än för 3-våningshuset. Den beräknade årskostnaden per m- lägenhetsyta är också större för 4-våningshuset med hiss än för 3-våningshuset (tab. 3.1 och 3.5). Vid årskostnadsberäkningen har hänsyn tagits till inkomsten av lokaluthyrning. 3.2.1.3. Hus med mer än fyra våningar. Hus med mer än fyra våningar behandlas av Stockholms-, malmö-, helsingforsoch köpenhamnsutredningarna. Stockholmsutredningen behandlar lamellhus med tre olika husbredder, nämligen 10, 12 och 16 m. Byggnadskostnaden beräknas för husen oavsett överoch underskott av biutrymmen (bruttokostnad) och för 12-metershuset dessutom med avdrag och tillägg för värdet av över- och underskott av biutrymmen enligt olika uppskattningar (nettokostn a d ) . Kostnaden (tab. 3.3) visar, oberoende av husbredd och beräkningsprincip, i stort sett fallande tendens vid ökning av våningsantalet. Kostnadsfallet avbryts vid fem och tio våningar, då enligt antagandena hiss respektive en andra hiss har införts i varje trapphus. Hus i fem och tio våningar är således relativt sett dyra. Enligt alla beräkningsprinciperna föreligger ett minimum i kvadratmeterkostnaden vid nio våningar, som dock inte skiljer sig nämnvärt från kostnaden för 8-våningshuset. För tio våningar ökar kostnaden för att därefter reduceras relativt långsamt. Vid 14 våningar, som är det största våningsantal för vilket kalkylen har utförts, är den beräknade kostnaden alltjämt större än för 9-våningshuset. Differensen är dock mycket liten vid beräkning enligt bruttoprincipen. En beräkning enligt nettoprincipen leder till större differenser mellan hus i 14 och 9 våningar. Det förefaller också som

66 om byggnadskostnaden enligt nettoprincipen inte minskar nämnvärt, när våningsantalet växer över 14, i varje fall tycks det inte minska så långt som till värdet vid nio våningars höjd. Beträffande inverkan av sådana produktionsförhållanden som inte har kunnat beaktas i kalkylen sägs i stockholmsutredningen att vid ökning av våningsantalet utöver 14, kan kostnader för transporter väntas öka på ett sätt som inte uppvägs av ytterligare inverkan av upprepningseffekten. Brandutrustningsanordningar, vilka inte har beaktats, anses med största sannolikhet inte minska med stigande hushöjd. Om stadsplanekostnaderna påpekas, att de inte kan antas sjunka vid våningsantal över 7. Utredningsresultatet sammanfattas sålunda: Det är ur byggnadskostnadssynpunkt ekonomiskt att bygga flervånings lamellhus med så många våningar som möjligt intill den gräns, då man måste övergå från en till två hissar per trappuppgång. Sedan denna gräns har passerats synes ingen ytterligare besparing för närvarande (dvs. i mitten av 1950talet) kunna uppnås genom att bygga ännu högre. Vid jämförelserna mellan hus i tre och fyra våningar tycktes kostnadsfallet för 4-våningshuset vara oberoende av husbredden. När våningsantalet överstiger fyra, visar stockholmsutredningen ett snabbare kostnadsfall för tjocka hus än för smala. Årskostnaden (tab. 3.4.) visar i stort sett samma tendens som byggnadskostnaden. Variationen är dock något mindre. I malmöutredningen görs jämförelser avseende ett lamellhus uppfört i 3, 4, 6, 8, 10 och 12 våningar med fem lägenheter i varje våningsplan runt ett mörkt trapphus. Besultaten har sammanställts i tab. 3.1 och 3.5. Byggnadskostnaden per ytenhet är störst för 3-våningshuset och minst för 10-våningshuset, men

nästan lika låg också för 8- och 12-våningshusen. Indextalet är detsamma, 91, för alla tre husen. Kostnadsfallet är stort från 3-våningshuset till 4-våningshuset. För 4- och 6-våningshusen är kostnaden per ytenhet ungefär lika. Kostnaden vid fem våningar har ej undersökts, men den anges på grund av hisskostnaden böra vara väsentligt högre än vid sex våningar. I motsats till vad som gäller stockholmsutredningen har 10- och 12våningshusen förutsatts ha endast en hissanläggning per trapphus, varför kostnaden för dessa hus inte är nämnvärt annorlunda än för 8-våningshuset. Hisshastighet och manövreringssystem är dock annorlunda än i de lägre husen. Slutsatsen blir att 3- och 5-våningshusen är dyrare än hus med annat våningsantal. Indextalen för byggnadskostnaden i förhållande till byggnadsvolymen visar ett helt annat förlopp än indextal för kostnaden relaterad till bostädernas lägenhetsyta. Årskostnaden per m* lägenhetsyta (tab. 3.5) varierar, om index beräknas enligt bruttoprincipen, ungefär på samma sätt som byggnadskostnaden. Enligt nettoprincipen varierar årskostnaden mindre än byggnadskostnaden. I helsingforsutredningen h a r byggnadskostnaden per m2 lägenhetsyta beräknats för dels lamellhus, dels olika punkt- och stjärnhus. I tab. 3.1 redovisas, utom kostnaden för ett lamellhus, 11 m brett, fyra trapphusenheter, tre lägenheter om 72 m2 per plan, också kostnaden för ett punkthus med fyra lägenheter per trapplan. Indextal har också redovisats för ett annorlunda beskaffat lamellhus. Dessa avviker föga från indextalen för lamellhuset i tabellen och återges ej här. För lamellhuset redovisas förutom en beräkning avseende helt utgrävd källare också en, som avser ett hus med endast delvis utgrävd

67 källare. Indextalen för lamellhuset med helt utgrävd källare visar samma allmänna tendens som indextalen för Stockholms- och malmöhusen. 5-våningshuset är näst efter 2-vånings- och 3-våningshusen relativt sett dyrast. I alternativet med endast delvis utgrävd källare är kostnadsfallet liksom i stockholmsutredningens beräkningar långsammare. För punkthuset faller kostnaderna vid ökat våningsantal snabbare än för lamellhuset. Årskostnaden justerad med hänsyn till förekomsten av uthyrningsbara lokaler visar liksom i övriga undersökningar mindre variation med våningsantalet än byggnadskostnaden (tab. 3.5). De indexserier för byggnadskostnaden i relation till lägenhetsytan utan avdrag eller tillägg eller annan korrigering för över- och underskott av biutrymmen, vilka har beräknats för lamellhus i Stockholms-, malmö- och helsingforsutredningarna, visar god överensstämmelse med varandra. För 8-våningshus är indextalen sålunda enligt stockholmsutredningen 88—91, enligt malmöutredningen 91 och enligt helsingforsutredningen 88. Differensen mellan malmöutredningen (13,0 m brett hus) och helsingforsutredningen (11 m brett hus) går dock efter stockholmsutredningens resultat att döma (lägst index för 16metershuset och högst för 10-metershuset) åt fel håll. Olika antaganden om hissanläggningen förklarar vissa olikheter i fråga om de högsta husen.. Det indextal som enligt köpenhamnsutredningen har beräknats för 1 O-våningshuset (103) avviker däremot markant från resultaten av övriga utredningr ar (89—93 enligt stockholmsutredningen, 91 enligt malmöutredningen). Den viktigaste förklaringen härtill torde vara att söka i det förhållandet att man i Köpenhamn har mycket stränga krav på anordnandet av utrymningsvägar i

10-våningshuset. En bidragande orsak kan också vara att de utyalda lamelL husen från Köpenhamn är så smala, att de inte tillåter ett lika ekonomiskt utnyttjande av hissarna som de tjocka malmöhusen. Köperihamnshuset hävdar sig dock dåligt även vid jämförelse med det smalare stockholmshuset. Årskostnaden utan hänsyn till inverkan av över- och underskott av biutrymmen har redovisats av stockholmsutredningen och malmöutredningen. Enligt malmöutredningen reduceras denna bruttoårskostnad snabbare med stigande våningsantal än enligt stockholmsutredningen. I fråga om byggnadskostnaden är förhållandet mellan de två utredningarna motsatt. För 8-våningshuset är indextalet för årskostnaden enligt malmöutredningen 90 och enligt stockholmsutredningen 92 å 95. Den olika relationen mellan byggnadsoch årskostnad i de två utredningarna är säkerligen till stor del betingad av olika definitioner och beräkningsprinciper.

3.2.2. Kostnader för byggnadsdelar

Vissa byggnadsdelar har speciellt stor betydelse för kostnadsolikheterna meL lan hus av olika höjd. I stockholmsutr redningen h a r uppmärksamhet ägnats kostnaderna för husets : gemensamhets-, delar (källare, huvudentré, vind, tak) samt hissanläggning, bärande stomme, värmesystem, ventilationssystem och brandutrymningsanprdningar. I andra utredningar behandlas kostnaderna för hissar och trapphus. Hur byggnadskostnaderna per m2 lä-: genhetsyta för olika byggnadsdelar enT ligt stockholmsutredningen varierar med våningsantalet illustreras av tab. 3.6, För de behandlade våningsantalen spe 7 lar kostnaden för gemensamhetsdelarna (källare, vind, entré etc.) den största

08 Tabell 3.6. Byggnadskostnad, mindre- resp. merkostnad per m2 lägenhetsyta (i enheter om 6 kr), för olika byggnadsdelar i hus med 4—14 våningar (12-meters lamellhus)

Våningsantal

4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

Gemensamhetsdelar

Värmesystem

Ventilationssystem

Hiss

Bärande konstruktion

Grundkostnad för hus i tre våningar 0 28 Merkostnader Mindrekostnader 0,3 0,0 0,0 0,2 7,0 0,3 0,2 5,3 1,0 11,2 0,4 0,2 4,7 1,0 12,2 0,5 0,2 4,2 1,5 14,8 0,3 4,0 1,5 0,5 16,5 0,5 0,3 4,0 1,5 17,7 0,5 0,4 7,2 1,5 18,7 0,4 6,8 1,5 0,5 19,6 0,5 0,4 6,5 1,5 20,2 0,4 6,3 1,5 20,8 0,5 0,4 L5 21,2 0,5 6,1

Brandutrymningsanordning

0,0 0,0 0,0 0,0 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2* 0,2*

0,0 0,5 1,0 1,3 1,8 2,0 2,1 2,1 2,2 2.2 1 2.2 1

1 Om särskild brandskyddad, inbyggd trappa utöver ordinarie trappförbindelse fordras ökar kostnaden med ytterligare ca 1,8 enheter. Källa: stockholmsutredningen. rollen. Kostnaden för dessa delar är 28 % av kostnaden för 3-våningshuset. Vid ökat våningsantal reduceras kvadratmeterkostnaden genom att en oförändrad totalkostnad fördelas på en större lägenhetsyta. Också värme- och ventilationssystemen ger vissa kostnadsreduktioner. Att kostnaden för värmesystemet räknad på m 2 lägenhetsyta blir mindre i höga hus än i låga, antas bero på att värmeförlusterna per m2 lägenhetsyta är mindre i de höga husen. Kostnaden för värmesystemet anses vara i stort sett proportionell mot dess kapacitet. Kostnadsfördyrande i jämförelse med 3-vånings- och 4-våningshusen verkar i de högre husen främst hissanläggningen men också bärande konstruktioner och brandutrymningsanordningar. Till hisskostnaden har, utom de kostnader som ingår i hissentreprenaden, hänförts byggnadskostnader för hisschakt m. m. och s. k. »utrymmeskostnader». Hiss antas i beräkningarna införd i hus med fem och flera våningar. För 5-våningshuset

ökar därför byggnadskostnaden per m i väsentligt jämfört med de lägre husen. Vid ytterligare ökning slås hisskostnaden ut på större ytor och kvadratmeterkostnaden reduceras något, tills den åter ökar vid 10 våningar, då en andra hiss per trapphus har förutsatts. De bärande konstruktionerna uppvisar relativa kostnadsökningar vid övergång från tre till fyra, från fyra till fem och från sex till sju våningar, vilket sammanhänger med förändringar av ytterväggsmaterial i de kostnadsberäknade husen. Storleken av kostnaden för brandutrymningsanordningarna beror bl. a. på om kostnaden för balkonger, som från brandskyddssynpunkt föreskrivs för varje lägenhet belägen över 11 meters höjd, dvs. i allmänhet från femte våningen, förs hit eller ej (alternativ b och a i tab. 3.6). Om balkongerna ej anses belasta kostnaden för brandskyddsanordningarna, blir kostnadsbelastningen för dessa anordningar liten i hus upp till 12 våningar. Kostnaden för högre hus

69 2

Diagram 3.1. Hisskostnad per m lägenhetsyta vid olika våningsantal och olika antal boende per våningsplan HISSKOSTNAD Kr/m 2 ly

ANTAL PERSONER PER VÅNINGSPLAN

i 25

s

IU

/ / 1 1 1

\

l

\

\

\

— — i

/

,/

1 11 1

// // /

10 K)

25 30

S

r

9 10 11 12 13 14 15 16

7 VÅNINGSANTAL (INKL. BV) ÖVERGÅNG TILL 2 HISSAR x)

ÖVERGÅNG TILL 3 HISSAR

beror på hur föreskrifterna för dessa hus utformas. Vid beräkningstillfället gällde att i hus över 12 våningar fordrades en särskild inbyggd trappa utöver den ordinarie trappförbindelsen. Kostnaden för en sådan ansågs i hög grad bero på planlösningen och kostnadsuppskattningarna ansågs osäkra. I Brosenius' och Nuders utredning om höga hus, som huvudsakligen avser hus med 17—25 våningar, behandlas inledningsvis anläggningskostnaderna för hissanläggning även i hus med 4—16 våningar. Beträffande dessa lägre hus anknyter utredningen ej till några bestämda hus. Beräkningarna avser i den-

na del enbart »kostnader som de speciella hissleverantörerna brukar svara för (hissmaskineri, hisskorg, dörrar, installation, besiktning m. m.)». Byggnadsarbeten i samband med hissinstallationer och trappor inkluderas ej. Det antas att hissanläggningen bestäms förutom av våningsantalet även av antalet boende per våningsplan. Det har antagits att mot varje boende genomsnittligt svarar 19,2 m- lägenhetsyta. På basis av dessa antaganden h a r hisskostnaderna per m2 lägenhetsyta beräknats. Besultatet återges i diagram 3.1, som visar att kostnaden per m2 blir mindre ju större lägenhetsyta i varje plan som anslutes till anläggningen, dvs. ju fler personer per plan den skall betjäna. Tendensen i variationen med våningsantalet sammanfaller, trots att denna utredning inte omfattar byggnadskostnader för hissschakt och »utrymmeskostnader», med tendensen i stockholmsutredningen. Sålunda uppträder ett kostnadsminimum i hus med ca åtta våningar. I intervallet 11—16 våningar är kostnaden tämligen konstant, så länge den till trapphuset anslutna lägenhetsytan i varje våningsplan är konstant. Utredarna påpekar också särskilt, att hisskostnaden per ni 2 lägenhetsyta är mindre i ett 4-våningshus med 15 eller flera personer per våningsplan än i högre hus avsedda för enbart 10 personer per våningsplan. Malmöutredningens analyser av hisskostnaderna sammanfattas sålunda: »En trafikundervisning har visat att de konventionella hissanläggningärnäs kapacitet är dåligt utnyttjade, vilket självfallet verkar fördyrande på bostadskostnaden. Då anläggningskostnaden uppgår till 3—4% av byggnadskostnaden och de årliga kostnaderna till ca 8 % av den totala hyreskostnaden, synes starka skäl föreligga för ingående undersökningar om lämpligaste anläggningsformer vid olika hus- och plantyper med avseende på såväl de boendes servicekrav som ett effektivt utnyttjande av anläggningarnas kapacitet.» ••

70 Årskostnaderna i kronor per m2 lägenhetsyta här av Lindqvist och Anderberg beräknats för hus med olika våningsantal. Deras beräkningar förutsätter att hissfinns -även i 3- och 4-våningshusen: Hustyp Vånihgsähtal A 3 4 68 10 12 14 16

2;70 2,45 2,55 3,45 ' 3,50 3,55

B

C

D

3,80 3,40 3,00 3,15 3,90

2,65 2,40 2,15 2,25 2,55 2,80

3,05 2,80 3,35 3,60

Hustyperna är följande: A är ett vänligt punkthus av enkel form och med fyra lägenheter per trappplari. Antalet boende ber trapplan uppskattas till 15. B är det i Sydsverige vanliga långa lamellhusdt med tre lägenheter per trapplari; Antalet boende uppskattas till 10,5 per trapplan. C ä r ett gallerihus med en central vertikälförbindelse för ett större antal lägenheter. ; Horisontalkommunikationen niellan trapphuset och lägenheterna går över ett genomgående balkongsystem, ett galleri. Antalet lägenheter per trappplan är åtta och uppskattade antalet boende 29. "•'*" D h a t lägenheter kring flera trappor, med en central hissanläggning, som i var tredje våning står i förbindelse med trapphusen genom invändiga korridorer. Till vart och ett av hissens stannplan, motsvarande tre våningar, hör 30 lägenheter Och ett beräknat boendeantal a v 9 6 . '•' , .": i . = ' ] '

Brosenius och Nuder behandlar i sin utredning om höga hus också hus med 17, 22 och 25 våningar. Med utgångspunkt i stockhöimsutredningen antas att variationen i byggnadskostnad per m 2

lägenhetsyta vid variabelt våningsantal huvudsakligen bestäms av kostnaderna för källare och vind, bärande vertikala konstruktioner, värmesystem, ventilationssystem, ; vertikalkommunikationer, tomt m. m. Vissa produktionstekniska förhållanden av betydelse för kostnaden diskuteras separat. Det framhålls att kostnaden per m2 lägenhetsyta för källare och vind snabbt minskar vid ökande våningsantal och att vikten av denna kostnadspost vid höga hus, 15—25 våningar, blir ringa. Också kostnaderna för vertikala konstruktioner, värme- och ventilationssystem har ringa betydelse, medan kostnaden för vertikalkommunikationer (inkl. brandskyddsanordningar) varierar kraftigt. Vid dessa omdömen bortses från upprepningseffekten vid »långa serier» och av de med höjden ökade transporterna. På grund av upprepningseffekten antas kostnaden per m- lägenhetsyta böra minska och på grund av de förlängda transporterna öka, då våningsantalet ökar. Det har visat sig svårt att få någon uppfattning om. vilken effekt som överväger, men det antas att dessa faktorer inte påtagligt påverkar kostnadens variation vid variabelt våningsantal. Utredarna har sålunda funnit att variationen av byggnadskostnaden per m-' lägenhetsyta väsentligen bestäms av kostnaderna för källare och vind och för vertikalkommunikationer. För extremt höga hus har också kostnaden för källare och vind ringa betydelse. En studie av så höga hus har därför ansetts kunna begränsas till enbart kostnaden för vertikalkommunikationerna. Kostnadsberäkningar har utförts för dels en serie lamellhus, dels en serie punkthus med variabelt våningsantal. Lamellhuset representerar ett alternativ med relativt liten våningsyta per trapphusplan, medan punkthuset är exempel pä ett plan med stor våningsyta. Lamell-

71 huset har en bredd av 13,5 m och en lamellängd av 20,5 m. Varje våningsplan antas innehålla två lägenheter om tre rum och kök och en om två rum och kök. Punkthusets planmått är 25 x 25 m och varje våningsplan har fyra lägenheter om tre rum och kök, två om två rum och kök och två om ett rum och kök. I fråga om såväl lamellhusen som punkthusen har, då antalet »vanliga» våningar är 16 eller mera, alltid antagits en s. k. etagevåning högst upp, varigenom det totala våningsantalet blir minst 17. Härigenom har samma trapputformning kunnat användas för 17-våningsluisen som för de närmast lägre. Övergången till en mer komplicerad och dyrare trapputformning, som eljest enligt gällande föreskrifter måste göras redan vid 17 våningar, har därigenom kunnat förskjutas en våning.

avskild trappa för lamellhus med mer än 16 våningar. 4. Trapphus för brandsäkert avskild trappa för punkthus. 5—6. Trapphus för brand- och röksäkert avskild trappa för punkthus med två respektive tre hissar. Kostnaden för vertikalkommunikationerna har beräknats för hus med 17, 22 och 25 våningar. För 25-våningshusen har olika alternativ beträffande hissstandarden kostnadsberäknats. Beräkningarna avser dels själva hisskostnaden, dels trapphuskostnaden, som också inkluderar kostnad för bisschakt, hissmaskinrum etc. Beräkningarna har utförts under antagande om att våningsytan per våningsplan är konstant och lägenhetsytan således variabel på grund av olika utrymmesbehov för trapphus ni. m. För lamellhuset har kostnaden dessutom beräknats under antagande att våningsytan varierar, så att lägenhetsytan per våningsplan blir konstant. För lamellhuset har vidare hisskostnaden men ej trapphuskostnaden beräknats även för lägre våningsantal (konstant våningsyta).

Särskilda antaganden har gjorts om hissanläggningen (se tablån nedan). Vid våningsantal över 20 har antagits skjutdörrar i stället för slagdörrar och viss automatisk utrustning. Sex olika trapphusalternativ har utarbetats: 1. Trapphus för öppen trappa för 4—8 våningars lamellhus. 2. Trapphus för brandsäkert avskild trappa för 9—16 våningars lamellhus, 3. Trapphus för brand- och röksäkert

Lamellhus Våningsantal

Hissar och trapphus 8 Antal hissar/trapphus Hisstorlekar, pers/hiss Hisshastighet, m/sek Hisskostnad/trapphus, 1 C00 kr Trapphusalternativ nr Yta av trapphus/våningsplan, m 2 . Trapphuskostnad/trapphus, 1 000 kr

Tab. 3.7 visar, att kostnaden per m2 är väsentligt större i de extremt höga husen, 22 och 25 våningar, än för motsvarande hus i 17 våningar, vilket i sin tur är dyrare än motsvarande hus i det

Punkthus

25A

25B

25 B

25 C

0,6

2 4,6 1,0

2 6,8 1,7

2 8 1,7

2 8 2,5

2 6 1,0

2 8 2,5

2 8 2,5

3 6; 6; 8 2,5; 2,5; 1,7

106 2

352 3

377 3

435 3

114 4

402 5

435 5

624 6

24,5

72 l^abell 3.7. Byggnadskostnad, kr per m2 lägenhetsyta, för vertikalkommunikationer Våningsantal

Lamellhus Konstant vån.-yta

Konstant lgh.-yta

Punkthus Konstant vån.-yta

Hisskostnad 8 17 22 25 A B C 8 17 22 25 A B C 8 17 22 25 A B C

17,6 30,6 80,5 75,3 86,8

30,6 75,3 70,6 81,5

Trapp luskostnad 52,3 65,5 65,5 82,7 82,9 81,4 81,6 81,4 81,6 Totalkostnad 69,9 96,1 96,1 163,2 158,2 156,7 152,2 168,2 163,1

14,0 38,8 36,8 53,3 55,1 73,0 72,1 72,1 79,7 69,1 111,8 108,9 133,0

Källa: Höga-hus-utredningen.

gynnsamma 8-våningarsalternativet. Man kan dock observera, att punkthuset i 17 våningar inte är dyrare än lamellhuset i åtta våningar. Vid givet våningsantal är kostnaden för punkthuset lägre än för lamellhuset. Detta torde ha mindre att göra med dess karaktär av punkthus än med det förhållandet att planmåtten är väsentligt större. Kostnadsdifferensen mellan de båda hustyperna är väsentligt större i fråga om hisskostnaden än i fråga om trapphuskostnaden. Hisskostnaden sägs öka språngvis vid övergången från en till två hissar men vara tämligen konstant t. o. m. 16 eller 17 våningar (vid fixerade förutsättningar angående lägenhetsyta per våningsplan etc). Då våningsantalet växer ytterligare, ökar hisskostnaden åter språngvis genom ökad hisshastighet, övergång från slagdörrar till skjutdör-

rar, införande av mer komplicerade manöversystem osv. Man kan inte exakt ange vid vilka våningsantal kostnadssprången inträder. Beträffande trapphusen uppges det framför allt vara de med växande våningsantal ökande brandskyddskraven som ger utslag i kostnaden per m*. Kostnadssprång inträffar h ä r mellan åtta och nio våningar, då enligt givna föreskrifter en öppen trappa måste ersättas med en brandsäkert avskild trappa och mellan 16 och 17 (eventuellt 17 och 18), då man är tvungen att övergå till brand- och röksäkert avskilda trappor. Kostnadsökningen för trapphusen vid växande våningsantal beror inte bara av kostnaden för själva trapphuset utan också av att trapphusen tar större utrymme i anspråk. Att kostnadsdifferensen mellan punkthuset och lamellhuset här är mindre än i fråga om hisskostnaden sättes i samband med att det valda punkthuset har så stor planyta att gällande föreskrifter kräver två skilda utrymningsvägar, medan i lamellhuset endast erfordras en.

3.2.3. Inverkan av de enskilda planens utformning på kostnaderna

De variabler som har samband med de enskilda planens utformning är dels formen oavsett storleken, dels sådana variabler som har med storleken, dvs. ytan och rumshöjden, att göra. Till den första gruppen hör hustyp i betydelsen lamellhus, punkthus, stjärnhus och olika varianter därav. Till den andra gruppen hör t. ex. husbredd, huslängd, antal trapphusenheter, antal lägenheter per trapplan, lägenhetstyper och lägenhetsstorlekar. Dessa senare variabler har ett nära samband och kan därför inte behandlas oberoende av varandra. Jämförelser mellan olika hustyper har gjorts i malmö-, helsingfors- och stock-

73 holmsutredningarna samt av Lindqvist och Anderberg i deras undersökning om hissar. Utredningarna antyder att andra faktorer än hustypen h a r den största inverkan på kostnaderna, nämligen antalet lägenheter per trapplan, antalet trapphusenheter i lamellhuset och planformens karaktär av samlad eller upplöst, utnyttjandetalet m. m. Lindqvists och Anderbergs undersökning visar, som tidigare nämnts, att kostnadsdifferensen för vertikalkommunikationerna mellan punkthuset och lamellhuset mera beror på olikheter i ytstorlek än på hustypens karaktär av punkt- eller lamellhus.

lägenheter i samma plan tycks påverka kostnaderna; kostnadsreduktionen blir större för smålägenheter än för större lägenheter. Den ekonomiska betydelsen av variationer i husbredd har undersökts i smalhusutredningen. Lägenhetsytorna har därvid hållits konstanta. I tab. 3.8 återges ur denna utredning indextal för byggnadskostnad och årskostnad per m2 lägenhetsyta. Det konstateras i utredningen att en breddning av smalhus inom breddområdet 9—11 m alltid måste innebära

Sambanden mellan kostnad och husbredd, huslängd och lägenhetsytor har i flera undersökningar behandlats för lamellhusens del. På grund av de olika faktorernas nära samband med varandra måste man vid en analys av en av faktorerna precisera vad man förutsätter i fråga om de andra. Bl. a. följande förändringar har studerats: 1. Ändrat antal oförändrade trapphusenheter. 2. Ändrat antal lägenheter per trapphusenhet. 3. Ändrad husbredd och ändrad huslängd vid konstanta lägenhetsytor och konstant antal lägenheter per trapplan. 4. Ändring av lägenhetsytorna genom a breddförändring b förändring av trapphusenhetens längd. I helsingforsutredningen visas att antalet trapphusenheter har stor betydelse för kostnaderna. Byggnadskostnaderna per m2 lägenhetsyta sjunker med nästan 4 7c vid en fördubbling av antalet trapphusenheter. Årskostnaden i hus med få trapphusenheter ä r ännu ofördelaktigare än vad byggnadskostnaden indicerar. Liknande kostnadsrelationer kan utläsas ur smalhusutredningen. Även trapphusenhetens uppbyggnad med två eller flera

Tabell 3.8. Byggnadskoslnad och årskostnad per m2 lägenhetsyta i hus med olika husbredder Index, kostnaden för 9 m breda hus = 100 Husbredd, m Hustyp 9,0

10,0

11,0

100 100 100 100 100 100 100

98,2 98,8 99,2 99,0 99,1 98,6 98,5

97,6 97,0 97,4 97,1 97,1 96,9 96,7

100 100 100 100 100 Årskc »stnad

98,1 99,2 99,0 99,0 98,4

97,6 97,7 97,2 97,2 96,7

100 100 100 100 100 100 100

98,4 99,0 99,2 99,1 99,1 98,8 98,6

98,0 97,4 97,8 97,4 97,5 97,2 96,9

100 100 100 100 100

98,3 99,2 99,1 99,1 98,6

97,8 97,9 97,4 97,6 97,0

Byggnac Iskostm id 3-våningshus 35 m 2 39 m 2 45 m 2 49 m 2 49 m 2 60 m 2 65 m 2 4-våningshus 35 m 2 45 m 2 49 m 2 . 49 m 2 65 m 2 3-våningshus 35 m 2 39 m 2 45 m 2 49 m 2 49 m 2 . . 60 m 2 65 m 2 4-våningshus 35 m 2 45 m 2 49 m 2 . . . . 49 m 2 60 m 2

Källa: smalhusutredningen.

74 sänkt byggnadskostnad och årskostnad per m2. En ökning av bredden med 1 m leder till att byggnadskostnaden per m-' minskar med ca 1,5 7o och årskostnaden med ca 1,25 %. Stockholms- och helsingforsutredningarna kommer till resultat som är samstämmiga med smalhusutredningens i detta avseende. Om lägenhetsytorna varierar till följd av breddförändringen och huslängden i stället hålls konstant, blir kostnadsreduktionen större, vilket framgår av nedanstående tablå. De i tablån återgivna indextalen gäller

Byggnadskostnad Årskostnad Byggnadskostnad Årskostnad

den för övriga rum omfattar vägg-, dörroch fönsterkostnad och kostnad för en garderob. Bumshöjdens inverkan på kostnaden har behandlats av smalhusutredningen och helsingforsutredningen. Båda finner att en sänkning av rumshöjden måste minska kostnaden såväl totalt som per m- lägenhetsyta. Kostnadsminskningen blir dock inte proportionell mot sänkning av rumshöjden, eftersom kostnaderna för åtskilliga element, såsom källare, tak m. m., är oberoende av rumshöjden.

Husbredd, m 9 10 11 Index, 12-metershuset = 100 120-—121 114 107 122 115 108 Index, 9-metershuset = 100 100 94 88 100 94 89

approximativt för hus med 6—14 våningar; för lägre hus blir variationen något mindre. Även lägenhetsstorleken tycks ha en avsevärd betydelse för kostnaderna. Smalhusutredningen finner att såväl byggnadskostnad som årskostnad per m2 lägenhetsyta för en 3-rumslägenhet om 65 m2 är ca 23 % lägre än för en 1-rumslägenhet om 35 m2. Därvid har huslängden varierats och husbredden hållits konstant. Hålls huslängden konstant, blir differensen ännu större. Försök gjordes att klarlägga orsakerna till dessa kostnadsrelationer genom en uppdelning av kostnaderna för en lägenhet på olika byggnadsdelar. Diagram 2 visar resultaten av denna analys vad beträffar byggnadskostnaden. Till kostnaden för det första rummet har hänförts utom vägg-, dörr- och fönsterkostnad, kostnaden för tre garderober, linneskåp, städskåp, hatthylla m. m. Kostna-

100 100

93 93

88 87

83 82

77 76

73 71

I de hittills nämnda undersökningarna har man i allmänhet försökt att isolera verkan av varje variabel för sig, vilket begränsar giltighetsområdet för kalkylresultaten. Köpenhamnsutredningen h a r vid sidan om tidigare återgivna beräkningar emellertid också studerat kostnaderna under förutsättning av att såväl våningsytan som antalet lägenheter i husen är desamma. Det betyder att samtidigt som våningsantalet varieras, varieras också huslängden och därmed antalet trapphus. Beräkningarna avser ett 3-våningshus med tio trapphus, ett o-våningshus- med sex trapphus och ett 10-våningshus med tre trapphus. Vid en sådan jämförelse framstår de högre husen som mindre gynnsamma i förhållande till 3-våningshuset än då jämförelsen utgår från lika antal trappuppgångar per hus. För 5-våningshuset påverkas dock kostnadsrelationen till 3-våningshuset endast obetydligt, medan för 10-

75 Diagram 3.2. Byggnadskostnadens fördelning på olika byggnadsdelar (3-våningshus med tre husblock, rumshöjden 2,7 m och husbredden 9,0 m). BYGGNADSKOSTNAD Kr/LAGENHET

TAK

BJÄLKLAG

YTTERVÄGGAR EXKL. GAVLAR

GRUND 4. RUMMET 3. RUMMET 2. RUMMET 1. RUMMET BADRUM KÖK

TRAPPHUS DEL I GAVELKOSTNAD TVÄTTSTUGA, K ALLARK ONTOR m.m, 70

80 LÄGENHETSYTA

våningshuset indextalet (3-våningshuset = 100), som framgår av bredvidstående uppställning, ökar med två enheter. Helsingforsutredningen har gjort några jämförelser mellan hus av olika typ och med olika våningsantal. I tab. 3.9 jämförs 11 m breda lamellhus innehållande fyra tvådelade trapphus med fyr-

Index för byggnadskostnad vid lika antal lägenheter per plan per hus 3-våningshus 5-våningshus 10-våningshus

100 97 103

100 97 105

76 Tabell 3.9. Byggnadskostnad och årskostnad per m2 lägenhetsyta för lamellhus och punkthus med olika våningsantal Index, kostnaden för ett 3-vånings lamellhus = 100 Byggnadskostnad Våningsantal

2 3 4 utan hiss . . 6 8

Årskostnad

La- Punkt- La- Punktmellmellhus hus hus hus 116 100 93 94 89

118 101 c > 9. 86

110 100 96 .00 97

114 102 98 97 93

huset tänks därvid vara uppfört i tre våningar och bestå av fyra trapphusenheter med vardera 3 x 2 lägenheter. Punkthuset med fyra lägenheter per trapplan har sex våningar och punkthuset och stjärnhuset med tre lägenheter per plan åtta våningar. Alla lägenheter är lika stora (72 m 2 ). Kostnaden för lamellhuset i tre våningar har satts till 100. Jämförelserna uppges visa att inget generellt svar kan ges på frågan när den ena och när den andra hustypen är fördelaktigast.

Källa: helsingforsutredningen. delade 18 m breda punkthus. Kostnaden för lamellhuset i tre våningar har satts till 100 och även kostnaden för punkthuset har relaterats till denna bas. I tab. 3.10 görs också jämförelser mellan olika hustyper. Talen i första och andra raden avser hus i tre och åtta våningar med lika antal trapphusenheter och lägenheter per plan. Talen i tredje raden avser hus, där våningsantalet och antalet trapphusenheter har avpassats så, att husen rymmer 24 lägenheter. Lamell-

3.3. Byggnadskostnader byggda hus av olika typ

för

faktiskt

Som inledningsvis nämndes har bostadsbyggnadsutredningen studerat kostnadsuppgifterna i ansökningar om statliga lån för sådana flerfamiljshusprojekt som belånades åren 1959—1962. Syftet var att undersöka olika faktorers, främst våningsantalets, inverkan på byggnadskostnaderna. Vi har inte haft möjlighet att, på samma sätt som gjorts i de tidigare nämnda utredningarna, isolera ver-

och årskostnad per m2 lägenhelsyta vid olika våningsantal m. m. Index, kostnaden för 3-vånings lamellhus = 100

Tabell 3.10. Byggnadskostnad

Lamellhus

Punkthus

Stjärnhus

hustyper,

Punkthus

Antal lägenheter per trapplan

Antal våningar och lägenheter

3 Byggnadskostnad 3 våningar.. 8 våningar.. 24 lägenheter

100 88 100

100 85 89

108 92 92

109 93 93

3 våningar.. 8 våningar.. 24 lägenheter

100 96 100

Årskostnad 101 111 92 100 96 100

111 101 101

Källa: helsingforsutredningen.

77 Tabell 3.11. Byggnadskostnad

Område

(totalt och i kr per m2 lägenhetsyta) våningsantal

Antal Antal våningar objekt

LokalLägenlägenhetsyta hetsyta (iy) (Hy), 10 m 2 10 m 2

Liy % av ly

för objekt med olika

Index, kostn. ByggByggnadsnads- för 3—4kostnad kostnad vånings1 000 kr kr/m2 husen = 100

A. Alla objekt som kunm it fördelas efter hushöjd Stockholmsområdet

2 3—4 5—8 9— Alla hus

38 228 105 99 470

5 864 475 112 129 5 285 54 650 4 006 74 501 2 116 247 144 11 882

8,1 4,7 7,3 2,8 4,8

44 201 769 776 373 943 477 610 1 665 530

753 686 684 641 673

110 100 100 93

Mellersta Sverige

2 3—4 5—8 9— Alla hus

348 862 141 73 1 424

37 146 2 066 293 951 11 793 66 658 5 341 52 761 1 588 450 516 20 788

5,5 4,0 8,0 3,0 4,6

252 001 1 868 377 433 813 336 353 2 890 544

678 635 650 637 641

107 100 102 100

Södra Sverige

2 3—4 5—8 9— Alla hus 2 3—4 5—8 9— Alla hus

270 399 71 18 758

21 650 1 271 115 301 5 573 29 008 2 218 16 364 1 074 182 323 10 136

5,9 4,8 7,6 6,6 5,6

134 091 677 356 168 858 87 257 1 067 562

619 587 582 533 585

105 100 99 91

278 233 22 2 535

18 818 56 541 8 770 1472 85 601

5,7 8,7 9,0 16,1 8,2

138 445 438 878 64 981 11 707 654 011

735 776 741 795 764

95 100 95 102

Norra Sverige

1 067 4 941 786 237 7 031

B. Därav objek t där lokalägenhetsytan är högst 4 % IV den to1ala lägen;letsytan Stockholmsområdet

2 3—4 5—8 9— Alla hus

18 148 47 77 290

3 583 79 805 30 742 60 719 174 849

63 1 299 403 703 2 468

1,8 1,6 1,3 1,2 1,4

26 804 545 594 204 940 383 842 1161 180

748 683 666 632 664

110 100 98 93

Mellersta Sverige

2 3—4 5—8 9— Alla hus

249 628 87 57 1 021

26 974 233 297 44 713 41 804 346 788

106 2 120 436 456 3 118

0,4 0,9 0,9 1,1 0,9

177 428 t 464 260 279 093 265 752 2 186 533

657 627 624 635 630

105 100 100 101

Södra Sverige

2 3—4 5—8 9— Alla hus

16 158 89 071 16 514 4 561 126 304

115 584 180 12 891

0,7 0,7 1,1 0,3 0,7

99 754 506 646 91 260 24 526 722 186

617 568 550 537 571

109 100 97 95

Norra Sverige

2 3—4 5—8 9— Alla hus

203 277 39 7 526 214 130 13 1 358

14 364 34 157 5 956 1 024 55 501

31 301 9 42 383

0,2 0,9 0,2 0,4 0,7

103 161 256 437 42 257 6 705 408 560

718 750 709 654 736

96 100 95 87

Källa: Bostadsbyggnadsutredningens undersökning.

78 • ro t ^ • * i > CO r f CN r f CO CD CD CO

O O O O

• CO CO O CN H i n n t N CO CO CO CO

• ro i > m co m TH TH 01 rf m in rf

• in co ro

- r f CN m r^ co 0 0

T-l

1 Cl 0 ro O Cl

• CN co r > t ^ t ^ O t CO CO F» CO CO

r f O O 00 T-I ro CN i > CN co CO CO CO CO CD

• m co co 00 Ol r f r f 00 i n co m m

• T-I CN co co i> i>

1 Cl O C". O Cl

„ c o © m ro CN 1T3 1-1 t > CD CO CD

• 0 0 m CD CN n r f TI CO CD CO CD

• 00 00 CN r-l r f CN O CO m 00 m m

• n CO • T i CD CO CD r » co

1»

+J C/1

co 00 ro 01 00 r f 0 CN r f CN co m CN m 00 m i > c~CD CD CO CO CO i n m m m m

• CN CO CO r f CO CN i-H - f l> I> n l >

°0 0 0

£

rf

t*

g u,

M

c

• CO

s

J5 CO CD CO CO CO c

ro

O

1 Cl O Cl O Cl O .« IO "t

4* « co n M co LO T i co ro 0 m 00 g r > co i > co co se c©

|

CQ

1 -.

4* V

2? 0

I

1 Cl O Cl O Cl

0 H

T i

ro ro t > CN m co c^ ro 0 00 r > co co co co

00 n r f (M CN T-I co co co i n r f m m CN ro 0 CO CO CO CO CO co m co

-co ro m

CO CO r f 00 i > m m i> r»

.

C l

CO CO T-l

X

r » CO r f -ro 0 CD ro i> [ > CO CD CO

O CO CO co CN ro co co i n

O CO CN m 0 i> i > 00 r »

• CO

ro CN m [ > 00 00

• T-l CN

-rf

ro

1 CM co r f ro 1 CN T-i CN m

I r f T-I CI r f 1 CN T I rf

1 m r f r f CO 1 Ti

1 CN

|

n CO

1 CO r f © © 1 r-l CN

CM CD 00 00 r f co m

I r i CN r f I > 1 T-l TH

1 CO CO 1 co

1 ro TI m m 1 r f T-I T-I I >

1 ITO CN CO r f 1 CN CO

I r f CO I r^

ro co r f m CN r f TH ro

D O C O M O i n CN 00

| ! O M 1 CN 1 CN

CO r f m CO CO 00 r f CN 00 CN CO

00 m r i TH CN

CD CO T I 1 CO l > TH 1

O CO TH I rMT»r( 1 00

r f i n CO I CN O CO CN 1 CD co co co

ro co co m 00 1-1 CN TH

1 00 I m rf

CN r f 00

CN r f 00

M j2

CN r f 00

j2

CN r f 00

3 43

1 rt s <

co m

ro p^j

ro w t>

° C O CN

5 "C

Cl

H

"5 "a

0 c-> 0

CN

co

i^-

t*

0 n

u

0 OJ O Cl

°ro

00 S

B

1 Cl

^ O0 Cl ro

• ^ TH 00 CO O

Ol

M!

Öl

•=>!>

43 CD

O

O

*->

0 0

O

ro

rf

0 0

rt

1 roro

ro

°co CN

ro ro ro

T

Si

:0 43 c/1 3 43

m r f ro YH ro l > CO CN co

TH

ro

>

TH

I rf 1 rf

ro

TH

bi

OJ

S3 c/i

rt

"03 -a g :0

« -> c C ' c3

H

7 CD

•B

1 roro

Öl

C CN Cl r f r f Cl ^ r f CN CO O

c

fl

2 I I I co m ro1 - ~ 3

3 4*(

1 « <

co m ro £3

<

S

T I CN co

I > CN CN n

to

co m

ro

E O

4*i V 43 O

& < <

CO

s

rt

1» SS

Ä t

3 S

Ä C/2

C/3 O

t o Q>

ra

<

O

ro t/5

+J

*o

i CD 1 co

OJ

O

«.Bf

rt .2?

t- ;-, O > C/0 t/2

t

C

°>

t;

et)

79 • © © CO r f to ©

TH

CD CO ©

• co i> I > rt co© ©© ©

• n m © © CD >

m TI rf © CO CO

rf ro m 0 0

m r©

© [> CO m © ©

• oo m ©

©

©

l^ 00 rf

© TH

rl rf ©

© ©

l>

© oo i> m r» m © © © ©

CO r f

©

CO 0 0

r^ T I © ©

Ti rt CM CM © © ©

i>

• © i>

• © ©

oo co rt ro CM

• ro ©

• 00 CM [>

00 CM r f © ©

1 ^ CI r f r- © TI l^ C O n

rt

rt

CN

•

ro rf

© rl

m ©

rf rf

r»

rt oo

TH

© ©

• m m CN co • co

© ro

00 in

© m m

CN C l

Cl ©

CM TI t> [>

m mmm m

• m © t^ rt • r-

ro m r»© CD ©

• 00 CM [>

• !>

© rf ©

rf ©

ro ro

c^ ©

• co co © co © r^

i n 00

co © co 0 0

0 0 CN CO ro [ > 1 ^

m i>

m m

CM ©

TI

i> 00

m mmm

I > CO ro rt CN m © © ©

in ©

. 0 0 © 00

©

Ti rt ©

co oo © i> oo CD CD

t ^ CD t >

• m • rf

© in © ©

•n ©

© © ©

• 0 0 ! > co oo CO Ti 00 rrf m r f r f

l> rt ©

© m m

i> CM ro m i> ©

© i>

• r»

•© ©

rf © CO CM 1> 0 0

© © ©

Cl

1 Ti

Ti

1 CM CN

1 rf

1 CO CO

1 ©

© i>

*"

1 t> ro © ©

1 rf ro 0 0

1 rl

1 CN

Ti rf

1 rf rf Ti

rt co m oo r>

1 ro TI T i

CN r f

1 Ti

CN

> i •j*.

~Z

4= 3

1 LO co ro r>

rl

CO

ro CO

1 CO

:« _ra 3 c

rl

_ c3

© TH CMrl

I>

© T1 CO rt

© rf CM l >

rf

I m © ©

T i

1 Ti ©

1 O

ro C l ( N rf CM

CN r f rf

Ti •n

rH

1 CN

1 °° 1 CN

•O

>

s vP 0s»

•n

rf

© ©

CN

m co

1 O

1 CM

©

TI

Ti

rl

1 CM

T i

rt

rf *J

So o r f CN rt m CN

rf

TI

TH

l>

r f rt 0 0 © CN ro CN CN

1-1

:«3

co © CN

t> CN ro oo

i °o

m

! ro

rf

1 CO

0 0 CO © © CM

rt

CM r f

SO

©

TH

1 IM

1 in

ra >> CN m CN i ro ;/: rt CN 1 CO CJ

l > CN rt CO CM CN

© rt

CN r f

1 Cl

1 rmf

rf o CN C l TI Ti Ti

n

CN r f

1 Ti

co

1 CN

1 CNr»

U

;ra

to CM r f 00

o •

r

j2

CO

1 a« co m ro

CO

3 1

Ä

1 -a « co m ro

1«

co in ro a

<

t

1 *

<

co

CO m

^ CO

> :3

i

rt rt

i 13

si 2 S C/2

O

-

„

ex

2> Ä

oo

o

re.SP T3

rt w>

OJ

•O > m c/i

Cl

<

<

M co -3' O

3 1 aA

Z C/3

"Ö

80 1

© m CN oo co

© 00

ro | © i>

£

i

co 01 43

©

fl :« "v

© ©

ö

rf ©

m ©

00 00

rt

£ r f 00 © CM m -T^ CD © © © © u

© 00 l > © © r f CM © CO © © ©

t> O ©

T I

©

CM t ^ CM CO © © CM r f CM CO © © © © ©

O

©

©

©

©

©

r^ ©

M O

ro CM ro ro i n m rt © TI CM ©

ro

T I

ro ro i > rt oo

T I

LO i O

CN rt ro m

lO

rf ©

CN oo

m ©

m

CM CM r f o o ro C M

ro i>

© o

oo © co r f m r» r> oo ©

Ti Ti CM m i~» i >

Cl

in i>

1 ^ 1 © l>

1^

1 rf r»

•é

rt fl o

©

ro

©

oo

ri

y ro i ^ ro CN t ^ "5; © © © © ©

TH

© >n >n m i n

© 0 0 CM r f CN © © m I> t> l> ©

©

m r»

T3

rt

C en ÖD

•o 01

c

© ©

4Ä

« "£> ro

tu

«

i n ro 00 ©

ro m

SS

03 ^

©

»i öi

C^

rf

r » ro © oo ro o © I> © ©

oo r f m ©

in

CM © CN ro

CO rt CN O

t ^ 00 00

©

ro oo o

i

n

m © oo r f ro

I > CN r f © © ©

|

m ©

©

CO m

rf

t^

00 CO ©

rt

©' ©

©

© o

r» © m oo i n ro in in o

t ^ CN

1 CM

i n i > co I > r » 00

1 r»

tD (O © CM l > 00

Ti © ©

1 CO

1 £ 1 CM

©

l>

m

•5 '5 °o

ro

&

rf

ö -V

C1 00 CN rt

rt rt

ro oo oo r - oo

o

CO ©

rt ©

©

rf

© m

oc © © co r»

rt © T i Trt

rf

CO

ro r f l > CM CM CM C l CM rt ©

ro i > CM CM ©

oo m

m

rt

rf

1 rf l-^

'

"5 "Ö

ri

© rt

ro r CN CM

o ©

CO m

rf

TH

TH

CM

CM

© 00

ro

rt

CO CO © t^ i n CM co ©

rt C « >> CO 01

c

:rt 01

00 CO

1 °°

1 00

4*

Cl ©

"Öl •o

ro m

s

rt

© L>

© ©

rf

TH

Ti

01 "rÄ" C l r f o © ^ Ti

l > CO CO CO CN t > Ti

in ©

rf

C1

rf

oo co m CM © co m

oo i n i > TI -ri l > I > CO rt © Ti CO

r» © © m

© rt m CM oo

CM r f 00 00

© Ti n

CO CM

rt

F» I >

rt C <, CM CM co oo CM m TH T I

in © Trt

rf © rf T I co

rf

©

Trt

r - co

M

CM t »

m

CO r f rt

in TI

CO r f rt CO rt

r-i rt

1 CO

00 CN

ro

1 Cl

Ti

00 rf

CO O CM CO Ti

1 "5 1 rf

©

©

m

•g

Cl rf

Q

Si

in ©

CM

rt

©

oo T I

I |

Öl öl

oq ^

rt 60

CN r f

3 j-,

CN r f 00

1 rt

o T3 bi

i

s o

3e O

3 j -

CM r f

b.

~.

*

1« <

co m ro 33

rt to 01

co m ro 33

co

'00

rt .BP

rt .3r C/2

„ 00

1 rt <

co m ro 33

<

2«

CM r f

« <

co m ro 33

>

xi

CO

CO

CO

to —1

bl

b

>

« %

E c

o

SS c/i

T 3 0/ © > C/2 C/1

2«

81 Tabell 3.14. Standardiserad byggnadskostnad (kr per m2 lägenhetsyta) för flerfamiljshus i Stockholms stad och län som har meddelats beslut om statligt län år 1962 Objekt med medellägenhetsyta, m 2 Antal våningar 40—59

60—79

1 15 1 1

80—99 100—119 120—139

110—

Alla objekt

Index för alla objekt

Antal objekt 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Alla hus

6 4

— — 1 3 1

— — 23

1 3 1 2 2 1 28

— 2

— — 1 3

— — 1 7

797 712 730

— — —

691 663 659

— —

667 688 746 647

—

700 644 633 691 705 729 685

—

— — — —

649 670

— —

614 682

9 23 5 1

—

—

7 6 7 3 2 3 66

— — — —

2 1

— — —

—

1 4

Byggnadskostnad, kr/m 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Alla hus

— — — —

— — — —

— — — — —

713 566

— — —

717 674

i

— — —

—

—.— — — —

— — — — —

— 1

— — — — —

— — —. —

783 700 733 647

—

708 638 662 680 705 687 703

112 100 105 92

—

101 91 95 97 101 98

Källa: Bostadsbyggnadsutredningens undersökning kan av en enda variabel. Vi har emellertid vidtagit vissa åtgärder för att eliminera störande inverkan av andra faktorer än dem vi var intresserade av. Sålunda har vi i vissa fall uteslutit alla låneobjekt, i vilka lokallägenhetsytan översteg 4 % av den totala lägenhetsytan. Vidare har vi gjort en geografisk indelning av materialet. Slutligen har vi delat in låneobjekten efter deras storlek, mätt i m* lägenhelsyta, och efter deras genomsnittliga lägenhetsstorlek, likaså mätt i m2 lägenhetsyta. I en specialbearbetning, som begränsades till hus i Stockholms stad och län med beslut om lån år 1962, har vi försökt att eliminera verkan av standardolikheter genom att för varje hus beräkna en kostnad för vissa utrustningselement, som därefter 714666

riiknats bort, samt göra ett tillägg svarande mot en genomsnittsstandard. Följande utrustningselement bar beaktats: kök, viss köksutrustning (kylutrymmen, spisar, bänkar, skåp m. m.), klädkammare, garderober, centralantenn, varmvattenmätare, trappor inom lägenhet, fläktevakuering, källartoalett, städrum, toaletter i lägenhet, bad- och duscbrum, sanitär utrustning, soprum, tvättstugor, tvättstugeutrustning, golv, extra värmeisolering i ytterväggar, treglasfönster, balkonger, fasadmaterial, extra källarutrymmen. Även vintermerkostnader har beräknats och dragits av. Resultaten av våra studier har sammanfattats i fyra tabeller, 3.11—3.14. Vid jämförelser mellan kostnadsberäkningarna i tab. 3.14 och dem som tidi-

82 gare återgivits måste man komma ihåg, att trots omräkningen inte alla förutsättningar som har lagts till grund för förkalkylerna gäller för dessa faktiskt byggda hus. I förkalkylerna jämförs nästan undantagslöst hus av en viss typ (lamellhus, punkthus etc.) endast med hus av samma slag. Antal trapphusenheter och lägenhetsyta per plan hålls konstant etc. Vidare har i allmänhet antagits att hiss införs i hus med fem våningar och mera (men ej i 4-våningshus), dubbla hissar antas också bli införda vid ett bestämt våningsantal. Dessa förutsättningar är inte uppfyllda vid de jämförelser, som görs i vår egen undersökning. Indextalen i tab. 3.14 avviker också i flera avseenden från dem som redovisats tidigare. Att 4-våningshusen nu framstår som re-

lativt dyra kan bero på att hiss finns i en del av dessa hus. 7-våningshusen bryter på ett markant sätt mot mönstret från tidigare beräkningar. En stor del av dessa hus uppges vara belägna i innerstadsområden och det har förmodats, att de höga kostnaderna kan ha samband härmed. Att kostnaderna successivt ökar, när våningsantalet överstiger åtta, kan bero på att andelen hus med två hissar successivt ökar. Att höga hus ter sig relativt ogynnsammare än enligt tidigare beräkningar kan bero på att de låga husen är längre än de höga och andra sådana förhållanden. Vidare bör påpekas att kostnadsberäkningarna i tab. 3.14 är av betydligt yngre datum än de som återgetts i tidigare tabeller.

KAPITEL 4

Bostadskonsumenternas och kommunala myndigheters erfarenheter av bebyggelse av olika höjd

4.1. Bostadskonsumenternas synpunkter på flerfamiljshus av olika höjd I bostadsbyggnadsutredningens föregående betänkande »Höjd bostadsstandard» (SOU 1965: 32) finns en sammanställning av bostadskonsumenternas preferenser i valet mellan höga och låga flerfamiljshus, så som de kommit till uttryck i sociologiska undersökningar, som gjorts i vårt land. De undersökningar som refererats till är Edmund Dahlströms »Trivsel i Söderort» (Stockholm 1951) och »Barnfamiljer i höghus och trevånings låghus i Vällingby» (statens nämnds för byggnadsforskning rapport 38, Stockholm 1957), Bertil Pfannenstills »Sociologisk undersökning av Augustenborgsområdet i Malmö» (Malmö 1953) samt Lillemor Landströms »Höghus och låghus i småstadsmiljö» (statens nämnds för byggnadsforskning rapport 48, Stockholm 1958). Utredningen sammanfattade undersökningsresultaten på följande sätt (s. 443 ff.): »Vid valet av en lägenhet i ett flerfamiljshus synes preferenser för en viss hustyp ha spelat en mycket liten roll. Av de intervjuade m ö d r a r n a i Vällingby var det mer än hälften som vid inflyttningen inte hade uttryckt några önskemål om i vilken hustyp de ville bo (se tab. 4.1 1 ). I småstäderna sakna-

de tre fjärdedelar en deciderad u p p fattning vid inflyttningen. När man någon tid prövat på att bo i en viss hustyp, hade klarare preferenser uppstått. De riktade sig vanligen mot den egna hustypen. Dock var det både i Vällingby och i småstäderna en större andel bland dem som bodde i höghus som ville byta hustyp än bland dem som bodde i låghus. Småstadsundersökningen visade också att det var betydligt flera bland husmödrarna med förskolebarn (36 %) än bland andra husmödrar (16 %) i höghusen som ville bo i låghus, och bland husmödrarna med förskolebarn i låghus var det endast 1 % som ville bo i höghus men bland andra husmödrar 11 %. Hälften av dem som ville bo i höghus önskade bo minst sex trappor upp, 20 % högst två trappor upp och 30 % tre-fem trappor upp. Även till dem som föredrog låghus ställdes en fråga om vilket våningsplan i ett höghus de skulle föredra att bo på. Det visade sig att över hälften av dem som föredrog låghus ville bo högst två trappor upp i ett höghus. Drygt en fjärdedel föredrog att bo sex eller flera trappor upp. Undersökningen i Hägerstensåsen och Hökmossen visade liksom de nyssnämnda undersökningarna att det finns 1 I SOU 1965: 32 var tabellen betecknad 21.14.

84 Tabell 4.1. Den procentuella andelen intervjuade i höghus respektive låghus som vid inflyttningstillfället och vid intervjutillfället föredrog den ena hustypen framför den andra Vällingby- och småstadsundersökningarna Husmödrar i höghus

Innan nuvarande bostad erhölls Andel (%) som önskade höghus var likgiltig Summa Vid intervjutillfället Andel (%) som önskade höghus var likgiltig Summa

Husmödrar i låghus

Vällingby

Småstäderna

Vällingby

Småstäderna

31 7 62

15 6 79

6 42 52

1 26 73

55 31 14

60 26 14

11 81 8

6 85 9

(Frågornas formulering: »Hade Ni några särskilda önskemål om att bo i höghus eller låghus innan Ni fick nuvarande bostad?» och »Föredrar Ni nu att bo i höghus eller trevånings låghus?»)

en tendens till att föredra den hustyp man bor i. Emellertid var det i denna undersökning relativt sett flera bland dem söm bodde i låghus som ville byta hustyp än bland dem som bodde i höghus; förhållandet gällde hushåll bestående av gifta par. Antal intervjuade

gifta hushåll i låghus var litet, endast 36, och det är därför vanskligt att dra några slutsatser om skillnader mellan denna grupp och andra. De vanligaste motiven för att föredra den ena eller andra hustypen var i småstadsundersökningen följande:

Husmödrar som angett olika motiv Låghus

Höghus Antal Motiv, för att föredra höghus: Högt och fritt, ljust och luftigt Tillgång till hiss Oberoende av grannar. Utsikten Mindre ljudstörningar Mindre' trappspring Antal husmödrar

0/

/o

0'

Antal

/o i

25 10 33 28 7 6 101

25 10 33 20 7 6

3 2 5 1 9

(Frågans formulering: »Skulle Ni nu helst vilja bo i höghus eller i trevånings låghus?» Om svaret blev »höghus» ställdes följdfrågan: »Varför»?)

85. Hushåll som angett olika motiv Höghus

Låghus

Antal

%

Antal

/o

17 11 6 4 3

38 24 13 9 7

53 41 6 8 18

38 30 4 6 13

7 4

16 9

8 11 4

6 8 3

Motiv för att föredra låghus: Bättre för barnen Mindre folk i uppgången Inte så mycket barn Mindre opersonligt, hemtrevligare . . Vill bo nära marken Bekvämare för städning, ärenden o. dyl Besvärligt med hissen Bättre förvaringsutrymmen Antal husmödrar

'

(Frågans formulering: »Skulle Ni nu helst vilja bo i höghus eller i trevånings låghus?» Om svaret blev »låghus» ställes följdfrågan: »Varför»?) I Vällingbyundersökningen ställdes frågorna om motiven för preferenserna något annorlunda. Samtliga intervjuade fick besvana följande två frågor: »Vilka anser Ni vara fördelarna med att bo i

höghus jämfört med att bo i låghus?» och »Vilka anser Ni vara nackdelarna med att bo i höghus jämfört med att bo i låghus?». Svaren på de båda frågorna blev följande:

Husmödrar som angett olika för- och nackdelar Höghus

Fördelar med alt bo i höghus: Höghusets utsikt Tillgång till hiss Mindre kontakt med grannar Mera avskilt och friare från insyn . . Ljus och frisk luft Antal husmödrar

Låghus

Antal

0' i /o

Antal

0/

46 41 30 18

33 30 22 13 5

54 31 15 13 1

38 22 11 9 1

•'

142 ' Höghus

Nackdelar med all bo i höghus: Allmänt besvär med hissen Svårigheter a t t se till b a r n e n . . . . . . . För mycket folk omkring Besvär med barnen och h i s s e n . . . . . Besvär för barnen a t t ta sig upp och ned. Allmänt besvär med barn och höghus Besvär med porttelefon Blåst Bisken för olyckor med barn Antal husmödrar

/o

Låghus

Antal

%

Antal

, ! ••'•• '.%•

32 18 18 17 10

23 13 13 12 7

28 15 18 18 33

20 11 13 13 23

8 8 6 5 2

6 6 4 4 1

5 13 3 8 9

:

• • , • 4 :

9 2 6 6

86 Tabell 4.2. Det procentuella antalet intervjuade i olika hustyper som föredrog olika hustyper Augustenborgsundersökningen 1953 Det procentuella antalet intervjuade som föredrog trevåningshus Trevåningshus Trevåningshus med inredd vind . Fyravåningshus Sexvåningshus Sjuvåningshus Samtliga hustyper

62 19 12 34

fyravåningshus 9 15 38 7 5 16

saknade preferenser ang. sjuvåningshus hustyp 22 20 32 71 75 42

12 4 11 14

Summa

100 100 100 100 100 100

(Frågans formuleiing: »Här på området finns sjuvåningshus med hiss, fyravåningshus utan hiss, trevåningshus utan hiss. Vilken hustyp skulle Ni föredra att bo i?») Husmödrar i höghus och låghus i Vällingby angav olika för- och nackdelar med höghusen i ungefär samma utsträckning. En stor skillnad kan emellertid konstateras i den andel som sagt att det innebär besvär med barnen och hissen att bo i höghus. Endast 7 % av de intervjuade i höghusen nämnde denna nackdel men inte mindre än 23 % av de intervjuade i låghusen. Husmödrar som föredrog höghus angav oftare än ile som föredrog låghus sådana fördelar som tydde på en uppskattning av att vara oberoende av grannar, av att få vara ifred och att slippa insyn. I Hägenstensåsen och Hökmossen var de vanligaste motiven för dem som bodde i låghus men som ville till höghus att de skulle få det ljusare, att de skulle komma högt och att de skulle få bättre utsikt och för dem som inte ville till höghus att det blev för mycket folk, att det var svårare för barnen och att det var besvärligt att bo högt med hissar och trappor. I Augustenborgsområdet fanns flera olika hustyper: 3-våningshus utan vind, 3-våningshus med inredd vind, 4-våningshus, 6-våningshus utan inredd vind samt 6-våningshus med inredd vind

(kallade 7-våningshus). 3-våningshusen med i n r e d d vind kallades av en del av de intervjuade för 4-våningshus, vilket gör differenserna i svar mellan dessa båda hustyper osäkra. 6-våningshusen hade hiss, de övriga hustyperna inte. På en fråga om vilken av dessa hustyper man föredrog, blev svaret ofta att man föredrog den hustyp man själv bodde i; liknande preferenser fanns, som nyss nämnts, i Vällingby, småstäderna och Hägerstensåsen. Fördelningen av de intervjuades svar framgår av tab. 4.2». Siffrorna i tab. 4.2 ger uppfattningen att 7-våningshusen (höghusen) skulle vana något mer populära än de andra hustyperna; minst eftersökta synes 4vånlngshusen ha varit. Bland dem som bodde i 6- och 7-våningshusen var det närmare tre fjärdedelar som föredrog att bo i höghusen, bland dem som bodde i 4-våningshusen knappt en tredjedel och bland dem som bodde i 3-våningshusen ungefär en femtedel. En viss preferens iför den egna hustypen syntes finnas bland alla kategorier, men den föreföll att vara starkare bland dem 1 I SOU 1965: 32 var tabellen betecknad 21.15.

87 som bodde i höghusen än bland de andra. Hälften av de hushåll som saknade minderåriga föredrog höghusen framför de andra hustyperna, men bland barnfamiljerna något färre, 39 %. Barnfamiljerna ville till 61 % bo på andra eller tredje våningsplanet; endast 10 % önskade en lägenhet på sjunde våningsplanet. Av hushållen utan minderåriga önskade 21 % bo på sjunde våningsplanet och 30 % på andra eller tredje.» Sedan nyssnämnda betänkande publicerades h a r resultat från ytterligare en undersökning blivit tillgängliga, vilka belyser de boendes preferenser bl. a. i fråga om hushöjd. Det är en undersökning, som gjorts av statens institut för byggnadsforskning i ett nybyggt bostadsområde i Västra Frölunda i Göteborg. Området består av 14 femuddiga punkthus med vartdera åtta bostadsvåningar och fem lägenheter per trappplan samt en markvåning utan bostäder. Lägenheterna är identiskt lika och innehåller tre rum och kök. Undersökningen har utförts i två etapper, den första försommaren 1964, innan hyresgästerna ännu flyttat in, och den andra våren 1966 efter ungefär två års boendetid. Den första undersökningsetappen omfattade tre hus och 120 hushåll, den andra etappen fyra hus och 160 hushåll. Två iav husen var desamma i båda etapperna. Svarsfrekvensen var i båda etapperna ungefär 98 %, I den första etappen utsändes ett meddelande till hushållen, att de kunde komma i fråga som hyresgäster i de tre uttagna husen. De omhads att på ett bifogat frågeformulär ange sina önskemål om på vilket våningsplan de ville bo i första, andra och tredje hand samt minst av allt och om vilket väderstrecksläge de skulle välja i första, andra och tredje hand samt minst av allt. Den andra undersökningsetappen innehöll

ungefär samma frågor som den första. Enligt svaren i den första etappen ville 38 % av de intervjuade i första hand bo på det översta våningsplanet. Därnäst i popularitet kom de fjärde (13 %) och tredje (11 %) våningsplanen. Skillnaderna i preferenser var, som diagram 4.1 visar, rätt markanta mellan hushåll med och utan barn under 16 år. Andra- och tredjehandsönskemålen låg i regel i direkt anslutning till förstahandsönskemålet. Fördelningen av »minst-av-allt»-svaren på våningsplan visar en negativ inställning till det nedersta våningsplanet i de tre husen. Av dem som angett ett »minst-av-tallt»ialternativ hänvisade drygt hälften till det nedersta våningsplanet. Höghusprofilernas utseende var ungefär desamma i undersökningens andra etapp som i dess första. Hushållen tillfrågades i den andra etappen även om huruvida de var nöjda eller inte med att bo på sitt nuvarande våningsplan. Svaren ger en bild av de boendes preferenser, som väl överensstämmer med den som husprofilerna ger (se diagram 4.2). Som synes av diagrammet, är det endast på det lägsta våningsplanet som antalet missnöjda är högre än antalet nöjda. De lägsta (andelarna missnöjda i förhållande till samtliga hushåll tycks återfinnas på våningsplanen 7 och 8. Förstahandsönskemålen om lägenhetens väderstrecksläge visar en stark preferens hos de boende för sydvästlig eller västlig orientering av lägenheten (se diagram 4.3). Mycket få föredrog en lägenhet, som var belägen åt nordost. Resultaten från första och andra etappen är samstämmiga även i detta avseende. På frågan om huruvida höjdläge eller väderstreck bedömdes som viktigast vid

88 Hushåll med barn under 16 år

Hushåll utan barn under 16 år

Samtliga hushåll

Diagram 4.1. Profiler av höghus där husbredden är proportionell mot antalet förstahandsönskemål om våningsplan

ANTAL HUSHALL 20

Diagram 4.2. Antalet nöjda och missnöjda hushåll för varje våningsplan Fyllda staplar betecknar nöjda, ofylla missnöjda 1

8 VÅN.

89 Diagram 4.3. Genomsnittlig fördelning av lägenheterna i fyra hus, om fördelningen kunnat ske i överensstämmelse med förstahandsönskemålen om väderstrecksläge

(Bortfallet är av storleksordningen cn punkt) valet av lägenhet svarade mer än hälften av hushållen att de ansåg de båda egenskaperna lika betydelsefulla och nästan alla återstående att väderstrecket var viktigare än höjdläget. 4.2. Kommunala myndigheters erfarenheter av bebyggelse med höga och låga hus Bostadsbyggnadsutredningen har genom intervjuer med representanter för vissa myndigheter i ett antal kommuner sökt bilda sig en uppfattning om hur olika bostadsområden fungerar med särskild hänsyn till den inverkan som bebyggelse med hus av olika höjd kan tänkas ha.

4.2.1. Undersökningens uppläggning Med utgångspunkt från bostadsstyrelsens förteckning över hus, som erhållit slutligt beslut om statligt lån åren 1959—1962, uttogs 30 bostadsområden, som var bebyggda med »höghus», dvs. hus med minst nio våningars höjd. Dessa områden var belägna i 25 kommuner. Inom vart och ett av de 30 områdena uttogs som jämförelseobjekt en grupp

»låghus», hus med 3—4 våningars höjd, vilka var belånade under samma period som höghusen. I några av de utvalda bostadsområdena fanns inga låghus. Jämförelseobjekten hämtades då från andra bostadsområden. I ett par fall uttogs en grupp låghus, som var belånade under år 1958, därför att låghus belånade aren 1959—1962 inte fanns inom området i fråga. Intervjuarbetet utfördes under våren 1964. Som intervjupersoner fungerade representanter för åtta kommunala myndigheter, nämligen brandmyndighet, bostadsförmedling, byggnadskontor, hälsovårdsnämnd, stads- eller provinsialläkare, polismyndighet, skola och socialvård. Av de 228 personer som enligt undersökningsplanen skulle intervjuas genomfördes intervjuer med 225. De tre återstående var läkare. Till samtliga myndigheters representanter ställdes frågor om hur samarbetet skedde i kommunen, när det gällde utformningen av stadsplaner och byggnadslovsritningar. Intervjupersonerna bereddes också tillfälle att utveckla sin syn på för- och nackdelar med bebyggelse av olika typ och att föreslå ändringar och förbättringar i utformningen av den yttre och inre bostadsmiljön. Sin uppfattning om frekvensen av positiva och negativa kontakter mellan grannarna i olika hustyper ombads de också redovisa. Till representanterna för bostadsförmedling, byggnadskontor, läkare, polismyndighet och socialvårdsmyndighet, dvs. de myndigheter som genom arten av sina arbetsuppgifter kunde antas få en inblick i hur bostadsförhållanden och boendemiljö inverkar på de boendes anpassning och trivsel i samhället, ställdes frågor dels om vilken bostadsform de ansåg vara den mest lämpliga för olika kategorier av boende, dels om vilka faktorer i boendemiljön som de

90 ansåg vara de väsentligaste för att människor skulle trivas och anpassa sig. Till varje myndighet ställdes också en rad speciella frågor, avsedda att från olika erfarenhetsområden belysa hur nybyggda bostadsområden fungerar. 4.2.2. Det kommunala samarbetet vid utformning av stadsplaner och byggnadslovsritningar

Av de 26 företrädarna för kommunala byggnadskontor uppgav tio att samarbetet mellan de kommunala myndigheterna i fråga om stadsplanernas utformning skedde så, att förslag till stadsplan skickades på remiss. Nio byggnadskontor uppgav, iatt samarbetet hade en informell karaktär eller att endast enstaka ärenden remitterades. Återstående sju framhöll att man hade ett ordnat samarbete i andra former, bl. a. i form av konferenser med representanter för olika myndigheter. 24 byggnadskontor av inalles 26 intervjuade omtalade, att olika slags fackfrågor regelbundet hänsköts till dem för bedömning under planeringsarbetet. Brandmyndigheten var den som oftast kopplades in i stadsplanearbetet (se tab. 4.3). 19 representanter för den uppgav att de alltid fick förslag till stadsplaner på remiss, två att de fick det ofta och två sällan, medan sju sade sig aldrig få det. Av bostadsförmedlingarna var det endast en som menade att den alltid fick stadsplanerna remitterade till sig. övriga sade sig aldrig få det. Hälsovårdsnämnden yttrade sig alltid över stadsplaneförslag i 12 fall, ofta i fyra, sällan i fyra och aldrig i nio. Läkarna och skolmyndigheterna togs sällan med i stadsplanearbetet. Polisen uppgavs alltid vara med i sju fall, ofta i ett, sällan i två och aldrig i 19. Av socialvårdsmyndigheternas företrädare uppgav 12 att de alltid bereddes tillfälle att yttra sig över stadsplaneförslag, två att de ofta fick det, två att de sällan fick det,

medan 19 svarade att de aldrig bereddes tillfälle härtill. I fyra av de undersökta kommunerna fick ingen av de kommunala myndigheterna regelbundet stadsplaneförslag på remiss. I nio kommuner var det endast en myndighet som regelbundet var remissorgan i stadplaneärenden. Å andra sidan uppgav i en kommun sex av sju intervjupersoner att de alltid fick stadsplaner på remiss och i ytterligare fem kommuner var det minst hälften av de tillfrågade som menade att de alltid eller ofta bereddes tillfälle att yttra sig över stadsplaneförslagen. Byggnadslovsritningar remitterades till de kommunala myndigheterna i mindre utsträckning än stadsplaneförslagen. Även i arbetet med dem tycks brandmyndighetens och hälsovårdsnämndens synpunkter inhämtas i större utsträckning än övriga myndigheters. Polismyndigheten och skolan h ö r d e s i regel inte, socialvårdsmyndigheten och bostadsförmedlingen i ett par fall och läkaren alltid i sex fall och ofta i ett. Förfarandet när det gäller byggnadslovsritningar var mera enhetligt mellan kommunerna än fallet var beträffande stadsplaneförslagen. Andra former av samråd på planeringsstadiet förekom mera regelbundet med brandmyndigheten i de flesta kommuner och i många också med hälsovårdsnämnden. Av socialvårdens 35 företrädare uppgav 15 att samråd i andra former skedde mera regelbundet och två att det skedde ibland. Skolmyndighetens företrädare svarade i nio fall, iatt ett mera regelbundet samråd skedde, och i ett, att samråd skedde ibland. Samråd med polismyndigheten kom regelbundet till stånd i 11 fall, med läkarna regelbundet i nio fall och ibland i två fall och med bostadsförmedlingen regelbundet i fyra fall. Praxis härvidlag var ganska olika i olika kom-

91 Tabell 4.3. Uppgifter om det kommunala samarbetet i fråga om stadsplaner och byggnadslovsritningar m. m. Fråga 1. På vilket sätt sker samarbetet mellan Er och de övriga kommunala myndigheterna när det gäller utformningen av bostadsområden? Remitteras stadsplaner till Er för yttrande? (Till byggnadskontoren ställdes endast den första delen av frågan.) Fråga 2. Remitteras byggnadslovsritningar? (Till byggnadskontoren ställdes i stället följande fråga: Vilka frågor hänskjutes regelmässigt till Er för bedömning under planeringsarbetet?) Fråga 3. Sker någon annan form av samråd på planeringsstadiet? (Frågan ställdes ej till byggnadskontoren.) Bostads- BrandHälsoByggförmed- myndig- nadsvårdslingen heten kontoret nämnden (24 Ip) (28 Ip) (26 Ip) (29 Ip) Fråga 1 Alltid Ofta Sällan Aldrig Byggnadskontoret: Remisser.... Ordnat samarbete (konferenser) . . . . Informellt (enstaka ärenden).... Fråga 2 Alltid Ofta... Sällan Aldrig Vet inte Byggnadskontoret: Fackfrågor . . Även annat än fackfrågor Inga frågor. . Fråga 3 Mera regelbundet Ibland Nej Vet inte, ej svar

1 23

19 2

12 4 4 9

7 Läkare (25 Ip)

2 9

4 17

Polismyndigheten (29 Ip)

7 1 2 19

Skolan (32 Ip)

Socialvården (35 Ip)

12 2 2 19

1 29

10 7 9 1 1 22

19 7 1 1

14 9 2 3 1

6 1 1 17

19 5 3 2

9 2 14

2 1 28

1 31

9 1 22

15 2 18

24 1 1

4 19 1

26 1 1

numer men för alla utom en uppgavs, att ett regelbundet samråd förekom med minst två kommunala myndigheter. 4.2.3. För- och nackdelar med bebyggelse av olika typ Frågorna om för- och nackdelar ur respektive myndighets synpunkter med

17 1

den ena eller andra formen av bebyggelse har ofta besvarats ganska allmänt. Myndighetens speciella synpunkter har inte beaktats. Allmänna värderingar synes i stället ha varit vägledande. Fördelarna med höghusen angavs ofta vara att de skapade möjligheter att lösa kommunikations- och servicefrågorna

92 på ett bättre sätt än låghusen. Särskilt ofta anlades dessa synpunkter av socialvårdsmyndigheterna och skolmyndigheterna. De möjligheter som höghusbebyggelsen ger att bereda plats åt fler personer på given markyta framhölls som något positivt av flera företrädare för bostadsförmedlingarna. Andra positiva egenskaper hos höghusen uppgavs vara utsikten och friheten från insyn, tillgången till hiss samt möjligheterna att erhålla större friytor kring husen. De nackdelar som nämndes hade ofta med ofullkomligheter i utformningen av bostadsområdena att göra och kan därför inte utan vidare tillskrivas en viss hustyp, vilket också underströks av flera intervjupersoner. Sålunda sades beträffande höghusbebyggelse, att den medförde en stor koncentration av människor på en liten markyta (ett högt markexploateringstal), att friytorna, särskilt för barnens aktiviteter, blev för små, att trafikintensiteten var för hög och att parkeringsytorna gjordes för stora i förhållande till lekytor och andra friytor. Slitaget på friytorna sades också bli högre i höghusområden än i låghusområden. Riskerna för ligabildningar påstods vara större i de höga husen, därför att koncentrationen av ungdomar var större där än i låghusen. Argument som var mera direkt hänförliga till hustypen var sådana som svårigheter med barntillsynen från lägenheter belägna högt upp i höghusen, svårigheter med barnen och hissutnyttjandet, de boendes, särskilt de äldres, beroende av att hissarna fungerade. En läkare ansåg, att hissarna skapade risker för spridning av infektioner. För brandmyndigheterna syntes speciella problem vara förknippade med höghusen. Det framhölls att hus med upp till åtta a nio våningars höjd inte vållade några bekymmer, medan däremot hög-

re hus beredde svårigheter, därför att de brandstegar som fanns inte var dimensionerade för högre höjder. Brandmännen sades också bli så trötta av att ta sig upp på höga höjder, att de inte kunde utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Det ansågs också att panik lättare uppstod bland de boende i höga än i låga hus. Argumentationen för och emot låghusen var oftast en spegelbild av argumentationen kring höghusen. Fördelarna med låghusbebyggelse angavs av många intervjupersoner vara närheten till mark och den mindre koncentrationen av människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet. Barntillsynen ansågs fungera bättre i de låga husen än i de höga och många av de intervjuade framhöll att miljön i och omkring ett låghus var barnvänligare och lugnare. I negativ riktning verkade avsaknaden av hiss och de längre avstånden till serviceanordningar av olika slag och sämre kommunikationer. Flera företrädare för byggnadskontoren hade uppfattningen att låghusbebyggelse ställde sig dyrare för kommunen än höghusbebyggelse.

4.2.4. Synpunkter på utformningen av bostadsområden

Samtliga intervjupersoner ombads att komma med förslag till förändringar eller kompletteringar i olika avseenden i de berörda bostadsområdena. Flertalet begagnade denna möjlighet att framföra sina synpunkter, vilka nästan genomgående gällde parkeringsförhållandena, lekplatstillgången och tillgången i övrigt på inomhus- och utomhusutrymmen för barns, ungdomars och vuxnas fritidsverksamhet. Parkeringsplatserna var för få och i många fall placerade så, att de utgjorde en risk för lekande barn och andra gångtrafikanter

93 eller också inkräktade de på den markyta, som enligt intervjupersonernas uppfattning borde avdelas för lek- och friytor. Lekplatserna uppgavs vara för små i flera bostadsområden och i några för få. Inomhus- och utomhusutrymmen för ungdomars och vuxnas fritidsaktiviteter saknades i flera bostadsområden helt, i några var de planerade men ännu inte utbyggda vid tidpunkten för bostadsbyggnadsutredningens undersökning och i en del områden förekom visserligen sådana utrymmen av olika slag men var klart underdimensionerade. Brandmyndigheterna hade åtskilliga förslag till ändringar såväl i husen som i deras omgivningar, motiverade främst frän brandskyddssynpunkt. Man önskade bredare infarter till husen och större planer vid dem för att underlätta framkomligheten för brandbilarna. Man ville ha brandvägar på båda sidor om husen. I två bostadsområden ansågs trapphusen vara felkonstruerade och utgöra en risk för de boende i händelse av brand. En företrädare för brandmyndigheten uttryckte önskemal om fast stegförbindelse mellan tak och balkong vid höga våningsplan, sektionering av vindarna med hjälp av brandväggar och mer än en ingång från trapphus till vind. Från flera håll betonades att plastfönster var att föredra framför glasade fönster på vindstaken. De synpunkter som aktualiserades under intervjuns gång fick de intervjuade sammanfatta i en allmän rekommendation om vad de ansåg särskilt borde beaktas vid utformningen av bostäder och bostadsområden. Inledningsvis kan sägas att det förefaller som om bristerna och behovet av förbättringar upplevdes mycket starkare beträffande området än beträffande lägenheterna. De flesta förslag som framfördes var entydiga, men exempel finns också på uppfattningar som går

helt isär. Sä t. ex. menade några att en variation inom ett och samma bostadsområde av olika typer av hus var något positivt, andra ansåg en sådan helt förkastlig och rekommenderade särskilda småhusområden, områden med låga och områden med höga flerfamiljshus. Någon ansåg att lägenheterna borde utrustas med allrum, en annan sade spontant att man borde undvika allrum, då dessa visat sig inte fungera tillfredsställande. Några rekommenderade att man helt avstod från att bygga höga flerfamiljshus, ganska många tycktes mena, att alla hustyper var likvärdiga och att det var utformningen av omgivningarna kring husen, som hade den största betydelsen för de boendes trivsel och möjligheter att tillfredsställa sina olika behov och intressen. Beträffande bostäderna betonades värdet av väl tilltagna utrymmen, som möjliggjorde avskildhet för varje person i en lägenhet. Bättre förvaringsutrymmen framhölls av flera av de intervjuade som något väsentligt. Man ville också ha badrum och w c skilda åt, större kök och balkong till varje lägenhet. Nödvändigheten av en förbättring av ljudisoleringen såväl mellan de olika rummen inom en lägenhet som mellan lägenheter i ett och samma hus och gentemot utifrån kommande buller underströks från många håll. Bostadsområdena borde enligt de intervjuades uppfattning inte exploateras för hårt. Ingen preciserade sin uppfattning i något exploateringstal. En total åtskillnad mellan gångtrafik och motorfordonstrafik framstod som utomordentligt angelägen. Lekplatserna borde placeras sä, att barnen kunde na dem utan att behöva komma i kontakt med trafiken. Så rikliga markytor borde reserveras inom ett bostadsområde, att barn och bilar inte behövde konkurrera om livsrum. Allehanda utrym-

94 men borde kunna disponeras under fritid av alla kategorier av boende, barn i olika åldrar likaväl som vuxna. Förslag framfördes om idrottsplaner, gymnastiksalar, ungdomsgårdar, föreningslokaler, hobby rum, strövområden. Några intervjupersoner betonade att det var viktigt, att dessa anordningar stod färdiga samtidigt med bostäderna. Hänsynen till de fysiskt handikappades speciella problem betonades framför allt av socialvårdsmyndigheternas representanter. Brandmyndigheterna anlade mycket speciella synpunkter på bostadsområdenas, husens och lägenheternas utformning. De återges i det följande (s. 97).

ungefär lika stora i de båda hustyperna. Möjligheterna till vänskapliga kontakter med grannarna bedömdes som större i låghusen av mer än hälften av de intervjuade, medan endast en person ansåg att höghusen hade företräde härvidlag. Närmare 40 % trodde inte att det var någon skillnad mellan höghus och låghus. 4.2.6. Lämplig bostadsform

Myndigheternas uppfattningar om den lämpligaste bostadsformen för olika kategorier av boende sammanföll nästan helt. För ensamstående unga människor ansågs en bostad i ett flerfamiljshus vara att föredra. Om den låg i ett lamellhus eller i ett punkthus fann flera av de intervjuade vara likgiltigt: en ma4.2.5. Positiva och negativa kontakter mellan joritet gav dock punkthuset sitt stöd. grannar i höghus och låghus Lägenheten borde enligt mångas uppIntervjupersonerna fick uttala sig om fattning ligga högt i huset, men nästan ifall de trodde att det var någon skillnad lika många ansåg, att det inte spelade mellan höghus och låghus i fråga om någon roll var i huset lägenheten var risken för isolering eller dess positiva belägen. Också ensamstående äldre människor sida, möjligheten till anonymitet för ansågs bo bäst i ett flerfamiljshus. den som så önskade, samt i fråga om risker för konflikter grannar emellan eller Lamellhusen var att föredra framför punkthusen, även om åtskilliga av de möjligheter till vänskapliga kontakter. De olika myndigheterna syntes be- intervjuade fann de båda hustyperna döma sambanden pä ungefär samma likvärdiga. Vanligast var uppfattningen sätt. Drygt 40 °/o av de intervjuade an- att de äldre borde bo lågt, men det var säg att man blev mer isolerad i höghus också rätt många som hade uppfattin i låghus och ungefär en tredjedel att ningen att det inte spelade någon roll det inte var någon skillnad mellan hus- om de bodde högt eller lågt. För familjer med småbarn rekommentyperna. Rätt mänga ansåg sig inte kunna besvara frågan. Möjligheterna till derades småhuset. De fristående villorna anonymitet ansågs av tre fjärdedelar gavs ett visst företräde framför radav de intervjuade vara större i höghus husen. Av flerfamiljshusen ansågs laframför än i läghus, medan omkring en femtedel mellhuset vara att föredra menade att hustyperna inte skilde sig punkthuset. Småbarnsfamiljerna borde bo på de lägre våningsplanen i fleråt i detta avseende. Konfliktriskerna bedömdes av drygt familjshusen. Skolbarnsfamiljernas bostadsform been femtedel som större i höghusen och dömdes på samma sätt som småbarnsav ungefär lika mänga som större i lågfamiljernas. husen. Ca 45 % ansåg att riskerna var

95 Unga p a r utan barn ansågs bo bäst i ett flerfamiljshus. Punkthuset erhöll något fler röster än lamellhuset. Om lägenheten låg högt eller lågt i huset menade drygt hälften av de intervjuade saknade betydelse. Större delen av de övriga ansåg att den borde ligga högt i huset. Uppfattningarna om lämpligaste bostadsform för äldre par överensstämde med vad som framhållits beträffande ensamstående äldre. I något större utsträckning än för de sistnämnda ansågs dock småhuset vara en lämplig bostadsform. Lägenheter för äldre par i flerfamiljshus ansågs böra ligga lågt i huset. Av svaren på en fråga om lämpligheten av hustyper med och utan hiss för olika boendekategorier framgick att man för barnfamiljernas del bedömde det som viktigast att de bodde i låghus, antingen det hade hiss eller inte, under det att för de äldre tillgången till hiss var det väsentligaste. Läkarnas uppfattning skilde sig frän de övrigas därigenom att de ansåg att tillgången till hiss var det mest väsentliga för båda boendekategorierna. Alla kommuner utom två hade erfarenheter av h u r boendeförhållandena gestaltade sig i kategorihus. De vanligaste formerna av sådana var pensionärshem, sjuksköterskebostäder och studentbostäder. Barnrikehus, hus för brandkårspersonal, för ogifta kvinnor och för läkare, ungdoms-, ungkarls- och familjehotell och hus knutna till viss industri uppgavs förekomma i några kommuner. Flertalet av de intervjuade hade uppfattningen att kategorihus inte var en lämplig bostadsform för någon boendekategori. Polismyndighetens representanter var negativa i något mindre utsträckning än övriga tillfrågade. Av svaren på en fråga om hur pensionärernas bostadsfråga bäst borde lö-

sas, i form av särskilda pensionärshem eller i form av lägenheter insprängda i vanliga bostadshus, visade sig den kritiska inställningen till kategorihus på nytt. Av socialvårdsmyndigheternas företrädare menade dock mer än hälften att bada formerna borde finnas. Denna uppfattning var företrädd också bland de andra myndigheterna men i mindre utsträckning. Även i detta sammanhang visade sig polismyndigheternas tilltro till kategorihus vara större än övriga myndigheters. 4.2.7. Orsaker till trivsel och anpassning i bostadsmiljön

Orsakerna till att människor trivs och anpassar sig i de nya bostadsområdena ansåg nära hälften av de intervjuade vara att söka i lägenhetens utformning, storlek, planlösning och utrustningsstandard. Bostadsförmedlingarnas och byggnadskontorens representanter hänvisade till faktorer i lägenheten i mindre utsträckning än övriga. Bostadsförmedlingarna tillskrev i stället ofta förekomsten av väl tilltagna grönområden och lekplatser m. m. den huvudsakliga betydelsen. Socialvårdsmyndigheternas och bostadsförmedlingarnas representanter var i större utsträckning än övriga benägna att ange egenskaper hos bostadsområdet som speciellt viktiga för de boendes trivsel och anpassning. Polismyndighetens och socialvårdens föret r ä d a r e hänvisade relativt ofta till bostadsområdets läge i förhållande till stadscentrum m. m. och till kommunikationsförhållandena och byggnadskontorets företrädare oftare än andra till individuella faktorer.

4.2.8. Uppgifter från bostadsförmedlingarna

4.2.8.1. Data om de uttagna bostadsområdena. I sju områden var minst 50 % av lägenheterna upplåtna mot insats, i

96 likaledes sju förekom insatslägenheter men till en mindre andel än 50 % och i 14 områden förekom överhuvudtaget inga sådana lägenheter. Bostadskostnaderna uppgavs variera väsentligt mer i höghusen än i läghusen mellan lägenheter av samma storlek. Vanligtvis var det höjdläget i huset som ansågs motivera olikheterna. I låghusen var höjdläget det enda skäl som uppgavs till variationerna, för höghusen nämndes i ett fall utsikten och i två fall soligheten i lägenheten. Bostadsförmedlingarna hade förmedlat minst 50 % av lägenheterna i 27 av de 30 områdena. I ett område hade förmedlats mindre än 50 % och i två områden hade bostadsförmedlingen inte alls deltagit i förmedlingen av hyresgäster; av dessa två låg ett i en kommun som saknade bostadsförmedling. I 16 av de 27 områden, inom vilka förmedlingen medverkat vid fördelningen av minst 50 % av lägenhetsbeständet, uppgavs att hyresgästerna haft möjlighet att välja lägenhet vid inflyttningen. Vanligen valdes en lägenhet så högt upp i huset som möjligt. De högst belägna lägenheterna blev alltså uthyrda först och de längst ner belägna sist. Detta gällde beträffande bäde höghusen och låghusen. 4.2.8.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter. 18 bostadsförmedlingar uppgav, att de bostadssökande i regel ges möjligheter att välja mellan olika lägenheter, men uppgiften följdes ofta av någon sorts reservation, t. ex. valmöjligheten är begränsad, beror pä ansökningstidens längd. Sex förmedlingar uppgav att inga valmöjligheter fanns. Förmedlingarna fick i intervjun bl. a. uppge hur stor vikt de ansåg att de bostadssökande fäste vid 15 olika egenskaper hos lägenhet och bostadsområde. Vikten angavs i en skala från 1 till 4,

där 4 betecknade största vikt och 1 ingen vikt alls. De poängsiffror som de olika förmedlingarna åsatte varje egenskap har adderats. I nedanstående tablå har egenskaperna ordnats uppifrån och ner efter den poängsumma som blev resultatet av samtliga bostadsförmedlingars bedömning. Poängsumma 88,5 84 Bostadens utrustningsstanBostadens planlösning Om balkong finns eller e j . . . . Avståndet från centrum Soligheten — väderstrecket. . Husets kollektiva utrustning (tvättstuga, piskplats etc) Utsikten från bostaden Kommunikationerna med

78 75 75 75 69 68 66 61 59 58 55 52,5

Husets typ (punkthus, 51

Enligt denna bedömning skulle alltså kostnaden för lägenheten vara den viktigaste egenskapen. Närmast kommer lägenhetens storlek och utrustningsstandard och på fjärde till sjätte plats, med lika poängsumma, bostadsområdets läge, bostadens planlösning och förekomsten av balkong. Våningsplanet kommer först på sjunde plats, husets höjd på tionde och husets typ på sista. På en direkt fråga om huruvida de bostadssökande regelbundet, ofta, ibland eller aldrig gör förfrågningar om bostadsområdenas utformning svarade bostadsförmedlingarnas representanter så som tablån överst på s. 97 visar. Beträffande önskemal om hustyp ansåg två intervjupersoner att sådana alltid framfördes av de bostadssökande, 11 att de framfördes ofta, nio uppgav ibland och två aldrig. Den vanligaste

97 De bostadssökande frågar

Bostadsområdets utformning Bostadsområdets kollektiva utrustning Antalet butiker, avstånd till skola etc..

rangordningen mellan hustyperna tycks vara lamellhuset på första plats och punkthuset på andra. Stjärnhus, loftgångshus och andra typer av hus nämns sällan. De ensamstående ansågs vanligen önska en lägenhet högt upp i huset, antingen det var fråga om ett låghus eller om ett höghus. Familjer med barn under skolåldern önskade vanligen lågt belägna våningsplan i höghus men rätt ofta också de mellersta våningsplanen och i låghusen vanligen de mellersta eller de låga. Familjer med barn i skolåldern visade en dragning mot högre våningsplan. I höghusen önskade de vanligen de mellersta våningsplanen och rätt ofta också de låga. I låghusen var mellanlägena vanligast och därnäst kom de höga våningsplanen. Familjer med barn över skolåldern föredrog liksom de som hade barn i skolåldern de mellersta planen i höghusen men i väsentligt större utsträckning än dessa de höga våningsplanen i låghusen. Gifta par utan barn slutligen tycks som regel föredra de höga lägena i båda hustyperna.

4.2.9. Uppgifter från brandmyndigheterna

4.2.9.1. Data om de uttagna bostadsområdena. Rökluckor i trapphusen fanns enligt uppgift i samtliga 30 bostadsområden. 23 områden ansågs ha tillfredsställande belysning, tvä ej tillfredsställande och beträffande fem områden var man tveksam. I 17 områden förekom s. k. separatbelysning i trapphusen med 1—714666

alltid

ofta

ibland

aldrig

2 1 3

11 9 12

8 11 7

3 3 2

gruppsäkringar gemensamma för tvä våningsplan, i tio områden förekom vanliga belysningsanordningar. I tre områden var belysningsförhållandena ej kända för intervjupersonen. Dörrarna till brandtrappan ansågs fungera mycket bra i två bostadsområden, bra i 14, mindre bra i fem och dåligt i två. I sju bostadsområden saknades brandtrappa eller dörrar till brandtrappa i höghusen. Lägenhetsdörrarna i höghusen ansågs stoppa för brand i högst 15 minuter i sex områden, mellan 15 och 30 minuter i ett område och minst 30 minuter i 22 områden. För ett område uppgavs att lägenheterna var utrustade med vanliga, ej brandhämmande dörrar. Takfönster fanns pä vindarna i åtta områden och saknades i 19. Beträffande tre områden var man osäker om förhållandena. Vattentrycket ansågs i allmänhet vara tillräckligt, men det påpekades av många att man med hjälp av egna motorsprutor höjde trycket till erforderlig nivä. Stigarledningarna fungerade tillfredsställande i samtliga områden, men en intervjuperson omtalade, att det i ett område i samband med inspektion framkommit brister i form av trasiga ventiler och även konstruktionsfel och felmontering. Beträffande tio områden uppgavs, att brandbilarnas framkomlighet hindrades av parkerade bilar. I sex områden hade höghusen brandvägar på en sida, i tre områden på två,

98 i tre områden på tre och i åtta områden på fyra sidor. Några områden hade olika antal vid olika hus, och för några områden angavs endast att de hade brandvägar i erforderlig utsträckning. I tre områden fanns inte brandvägar pä någon sida, men för två av dem påpekades att trapphusen var brandsäkra, varför samtliga lägenheter kunde nås via dem. I de 27 områden där brandvägar fanns bar de vagnar av följande tyngd:

med anledning av höghusbebyggelsen, nämligen: Kostnad kr maskinstege 50 000—150 000 2 500 språngsegel 5 000 rökfläktar

i

»

»>

»

»

i

4 II i »> 12 » i 15 » » okänd tyngd

Kostnad kr

7 1

1 5 1 1

I 17 områden ansågs brandvägarna vara tillfredsställande, i fyra endast delvis tillfredsställande och i fyra otillfredsställande. För tre områden saknades uppgift. I några fall påpekades brister vintertid, därför att vägarna var dåligt plogade och i några fall nämndes, att brandvägarna togs i anspråk för bilparkering. Felaktigt placerade brandvägar förekom i tre fall. 4.2.9.2. Allmänna synpunkter och erfa^ renheter. 17 av inalles 28 intervjupersoner uppgav, att man inom deras brandkärsområde hade erfarenhet av eldsvåda i ett flerfamiljshus av mer än ätta våningars höjd. Av de eldsvådor som förekommit hade åtta inträffat i bostadsområden som ingick i undersökningen. Den utrustning brandkåren hade u p p gavs klara bränder i hus med upp till tio våningars höjd i sex fall, upp till nio våningars höjd i 13 fall, upp till åtta våningars höjd i åtta fall och endast upp till fyra våningars höjd i ett fall. Vissa nyanskaffningar hade gjorts

15 2 1

Inom nio brandkårsområden ansåg man att ytterligare materiel behövde anskaffas:

Antal bostadsområden 3 tons hjultryck 7 » totalvikt

Antal brandkårsområden

maskinstege mindre stege snorkel

Antal brandkårsområden

100 000— 325 000 1 650 150 000— 160 000

6 1 2

Intervjupersonerna tillfrågades också om hur höga hus de ur brandskyddssynpunkt ville tillråda, att man byggde inom deras distrikt. Svaren fördelade sig på följande sätt:

-4 våningar -5 » 9 10

» »

»>

Antal intervjuper soner 3 1

16 i 45 meter Hur höga som helst, under förutsättning att kraven brandtekniskt sett efterföljs

5 Hur ofta brandsyn i olika typer av bebyggelse skedde inom de olika brandkårsområdena framgår av tablån överst på nästa sida. I ganska mänga fall, där det uppgetts, att brandsyn inte förekom, omtalades, att vissa kontroller togs av skorstensfejaren när sotning utfördes. 4.2.10. Uppgifter från byggnadskontoren 4.2.10.1. Data om de uttagna bostadsområdena. I sex bostadsområden löpte

99 Brandsyn företas Bebyggelsetyp

Friliggande villor Flerfamiljshus, högst 3 våningar... 4—6 våningar 7—8 )> 9—12 »> 14— i

aldrig

vid enstaka tillfällen

vart tredje år

25 22 21 15 4 4

1 2 1 2 3 3

genomgångstrafiken rakt igenom området och i tio andra fall berörde den området i viss utsträckning. Trafikdifferentiering ansågs vara helt genomförd i fyra områden, delvis i sju och inte alls i 19. Gångvägarna bedömdes som tillräckliga i 26 av de 30 områdena och i 21 ansåg man att de användes pä rätt sätt. Trafikfrågan ansågs vara mycket bra ordnad i tre bostadsområden, bra i 17 och mindre bra i sex. I fyra områden ansågs förhållandena vara av varierande kvalitet. Vissa förslag till förbättringar framfördes, bl. a. beträffande parkeringsanordningar, tillfartsvägar och övergångsställen. Gatustandarden bedömdes som mycket bra i sju bostadsområden, bra i 16, mindre bra i fem och dålig i ett. Ett bostadsområde bedömdes som delvis bra, delvis m i n d r e bra. Antalet biluppställningsplatser på tomtmark uppgavs vara otillräckligt i 21 områden. Följande normer hade tilllämpats vid planeringen: Antal bostadsområden Antal parkeringsplatser per 75 m2 lägenhetsyta 1,0—1,2 4 Antal parkeringsplatser per lägenhet 0,4—1,2 9 Andra normer 3 Fyra intervjupersoner uppgav, att inga särskilda normer hade tillämpats och för tio av de intervjuade var normerna obekanta.

vartannat år

3 2 2 4 4

Uppgift minst en gång saknas varje år 1 1 3 9 15 13

1 2 4

Utrymmet för besöksparkering ansågs vara otillräckligt i tio bostadsområden. Entréernas infartsvägar karakteriserades som mycket bra ordnade i två bostadsområden, bra ordnade i 20 och dåligt ordnade i ett. I fem områden var kvaliteten enligt intervjupersonernas uppfattning varierande för de olika husen och beträffande två områden saknas omdöme. Lekplatser var ordnade på allmän mark i 23 av de 30 bostadsområdena. 20 lekplatser var differentierade med hänsyn till barnens ålder. Lekplatsernas utrustning var följande:

Sandlåda Gungor Soffa Klätterställning Gymnastikräck Målstolpar (för fotboll) Rutschbana Karusell Bord Bollplan Lekstuga Plaskdamm

Antal bostadsområden 22 21 21 20 15 14 11 9 8 4 4 2

I 14 bostadsområden ansåg man sig ha problem med gaturenhållningen. I tio områden fanns problem såväl sommar som vinter, i tvä endast sommartid och i två endast vintertid. De största svårigheterna beredde bilparkeringen, som utgjorde ett hinder för renhållning och snöröjning.

100 Inom byggnadskontorens verksamhetsområde ligger också frågor som gäller vattenförsörjningen och de med höghusen förknippade speciella problemen med vattentrycket. Byggnadskontorens företrädare bedömde dessa förhållanden som tillfredsställande i 22 av de 30 bostadsområdena. I 14 områden hade tryckstegringsanläggningar installerats.

4.2.10.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter. Mer än hälften av de intervjuade företrädarna för byggnadskontoren ansåg att kostnaderna för underhåll av parkanläggningar var högre i höghusområden än i läghusområden. Man motiverade sin uppfattning med att slitaget var hårdare, att det blev mer skadegörelse, att barnen blev vildare i höghus- än i läghusområden eller också hänvisade man helt allmänt till den större koncentrationen i höghusområdena. Två av de intervjuade ansåg att låghusområdena ställde sig dyrare än höghusområdena. Åtta personer saknade uppfattning i frågan eller menade, att inga skillnader fanns. Åverkan på allmän egendom, t. ex. på planteringar, parksoffor, gatubelysning, bedömde fyra intervjupersoner vara större i höghusområden och två större i läghusområden. 14 personer ansåg att det inte var någon skillnad mellan de olika typerna av bostadsområden härvidlag. En person framhöll att åverkan alltid var värst i nya områden, och två menade, att parker och anläggningar som ligger lugnt och skyddat är utsatta för större åverkan än andra. Beträffande arbetstidsåtgången och kostnaderna per capita för gaturenhållning ansåg flertalet av företrädarna för byggnadskontoren, att de var högst i villaområden, att låghusområden kom därnäst och höghusområden hade de lägsta värdena.

4.2.11. Uppgifter från hälsovårdsnämnderna

4.2.11.1. Data om de uttagna bostadsområdena. Utifrån kommande buller har föranlett klagomål hos hälsovårdsnämnden i 15 av de 30 bostadsområdena. I sju fall gällde klagomålen den passerande trafiken, i tio fall buller från parkering och i fyra fall buller som härrörde från fordon, som ombesörjde transporter till och från bostadsfastigheten, sopbilar och oljebilar. Bullerkällor inom bostadsfastigheterna hade föranlett klagomål i 22 bostadsområden. Klagomålen hade oftast gällt buller från vattenspolning, stegljud och buller från tvättstuga. Även buller från hissar, från garage i källarplan, från trapphus och från ventilationssystem hade dock förekommit ganska ofta. Av de lämnade uppgifterna framgår, att klagomålen i åtta bostadsområden kom från höghus, i ett område från låghus och i två områden från båda hustyperna. Sot och avgaser från panncentral hade gett anledning till klagomål i 18 av de bostadsområden som ingick i undersökningen. Anmärkningar hade också riktats om avgaser från parkeringsplatser och garage och om rök, lukt och damm från omkringliggande industrier. Några skillnader mellan höghus- och låghusbebyggelse har inte kunnat konstateras. Ventilationsförhållanden i lägenheter och fastigheter hade föranlett vissa klagomål inom de undersökta bostadsområdena. De vanligaste orsakerna till missnöje var att matos trängde in från omkringliggande lägenheter och att ventilationen i trapphusen var dålig. Hälsovårdsnämndernas uppgifter talar för att problemen kan vara större i höghusen än i låghusen. Speciellt gäller detta beträffande ventilationen i trapphus och isoleringen vid rörslitsar genom golven.

101 Klagomål över temperaturskillnader i lägenheterna beroende på drag hade framförts i sju områden. I fyra områden gällde det enbart höghus och i tre såväl höghus som låghus. Orsakerna till draget hade i sex områden kunnat återföras till byggnadsmetoden och i två områden till isoleringsmetoden. I fyra områden hänvisades till bristande kvalitet i material och utförande. Anmärkningar mot soprummens placering och storlek hade riktats i liten utsträckning och detsamma var fallet beträffande transportvägarna för sopor. I ett område med elementbyggda hus (såväl höghus som läghus) hade anmärkts pä att lukt från soprummet gick upp i fastigheterna på grund av sprickbildning, och i ett område hade det klagats över att soprummen var för smala. Sopbilarna ansågs i allmänhet inte hindra den övriga trafiken, när de stannade framför fastigheterna. Hämtning av sopor skedde vanligen två—tre gånger i veckan. Också varje dag och en gång i veckan förekom. Skillnaderna var inte särskilt stora mellan höghus och låghus. Sopförbränning i panncentral förekom enligt uppgift i nio av de 30 bostadsområdena. Soporna hämtades via en särskild ingång utifrån i höghusen i 17 områden och i låghusen i 25 områden, via särskild ingång från entrén i höghusen i ett område och i låghusen likaledes i ett område, via särskild ingång genom cykelrum eller källare i tio områden vad gäller höghus och i sju områden vad gäller låghus. I höghusen i ett område och låghusen i två områden hade anordnats särskilda nischer för soptunnorna. Mer än en möjlighet att nä soprummet förekom i några fall. 4.2.11.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter. Hälsovårdsnämndens representanter bereddes tillfälle att uttrycka

sina önskemål angående den yttre och den inre miljöns utformning ur hälsosynpunkt. Beträffande den yttre miljön framförde en tredjedel av de intervjuade önskemål om att parkeringsplatserna skulle förläggas på större avstånd från bostadshusen. I sex fall påpekades att rastningen av hundar skapade problem och att därför särskilda rastgårdar borde anordnas. Andra önskemål var större utrymme för barnen, större utrymmen för bilarna, fjärrvärmeverk i stället för panncentraler i husen. För en god inomhusmiljö ansågs bristfällig ljudisolering i många fall vara ett hinder. En förbättring härvidlag bedömdes som angelägen. Man önskade också en högre badrumsstandard, såväl utrymmes- som utrustningsmässigt, större kylutrymmen, friliggande tvättstugor, panncentraler och garage, bättre ventilation och större lägenheter. Regelbundet återkommande besiktningar av bostadsbeståndet utfördes av 13 hälsovårdsnämnder. I flera av dessa skedde det dock mera sällan än vart femte år. Personalbrist angavs som skäl härtill liksom till att ingen regelbunden besiktning utfördes. Några hälsovårdsnämnder kontrollerade regelbundet det äldre bostadsbeståndet, under det att det nyare endast besiktigades i den mån som klagomål framfördes. 4.2.12. Uppgifter från stads- och provinsialläkarna

Till läkarna, inalles 25, ställdes fyra frågor rörande deras uppfattning om trivseln och anpassningen bland de boende i de utvalda bostadsområdena. De flesta av dem som hade någon uppfattning om dessa frågor tycktes anse att hyresgästerna anpassat sig bra frän medicinsk synpunkt och att alla eller de flesta trivdes med sitt bostadsområde. De främsta orsakerna till den goda an-

102 passningen angavs vara den vackra utsikten, tillgången till grönområden, en god planering av bostadsområdena och närheten till olika serviceanordningar. Några orsaker till vantrivsel nämndes också, bl. a. dåliga kommunikationer ined stadens centrum, svårigheter med barntillsynen, bristfälliga trafikskyddsförhållanden, för h å r d markexploatering. 4.2.13. Uppgifter från polismyndigheterna

4.2.13.1. Data om de uttagna bostadsområdena. De intervjuade företrädarna för polismyndigheten ansåg, att det var bra ordnat för biltrafiken i 16 områden och i ytterligare tre områden i de delar som var bebyggda med höghus och i två områden i de delar som var bebyggda med låghus. I sju områden bedömdes förhållandena för biltrafiken som mindre goda; två områden fick omdömet mindre bra för sina höghus och ett för sina låghus. Som direkt dåliga karakteriserades förhållandena i två bostadsområden och i ett i den del som trär bebyggd med låghus. För cykel- och mopedtrafiken ansågs 20 områden ha det väl ordnat, sju mindre väl och två dåligt. I ett område bedömdes förhållandena som goda kring höghusen och som dåliga kring låghusen. Anordningarna för gångtrafiken fick de bästa vitsorden. 25 områden ansågs ha mycket goda eller goda lösningar av gångtrafikproblemen, två mindre goda och ett en dålig lösning. I ett område bedömdes förhållandena som välordnade och i ett som dåliga endast kring låghusen. Barnens skolvägar åsattes betyget mycket bra i sju områden, bra i 18, mindre bra i två och dåligt i två. Ett område fick både betyget bra och betyget mindre bra. Parkeringsplatserna var enligt polismyndighetens uppfattning tillfredsstäl-

lande från trafiksäkerhetssynpunkt i 25 och otillfredsställande i fyra bostadsområden. I ett område ansågs de fungera väl vid vissa hus och mindre väl vid andra. Parkeringsutrymmena bedömdes vara tillräckliga för hyresgästernas egna bilar i 14 områden och för besökandes bilar i 12. En del önskemål uttalades angående förbättringar av trafikförhållandena i de aktuella bostadsområdena. Vanligast var önskemålet om flera och bättre utformade parkeringsplatser. Trafikdifferentiering, ändrade gatusträckningar och anordnande av trafiksignaler var andra önskemål. Utryckningsfordonens möjligheter att komma fram till bostadshusen bedömdes vara mycket bra i fem områden, bra i 19 och mindre bra i fem. För ett område gavs två betyg, bra för vissa hus och mindre bra för andra. Inom 27 av de 30 bostadsområdena hade klagomål eller anmälningar om störningar i ordningen framförts till polismyndigheten. I regel hade de gällt ungdomar men i några fall också vuxna och barn. 4.2.13.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter. På en direkt fråga om det var något område inom det aktuella polisdistriktet som förorsakade särskilt mycket arbete svarade 24 intervjupersoner ja. Den oftast uppgivna orsaken till att ett visst område framstod som särskilt arbetsamt uppgavs vara trafikförhållandena, och svaren tyder på att man haft områden i de centrala delarna av staden i tankarna. Nybyggda områden och hårt exploaterade områden med en stark koncentration av boende uppgavs också skapa problem. Som särskilt lugna bedömdes villa- och radhusområden, vilket flera av de intervjuade ansåg hänga samman med att det i dem bodde

103 ett selektivt urval av människor, skötsamma och lugna. Rätt många satte de lugnare förhållandena i samband med den mindre anhopningen av boende. 4.2.14. Uppgifter från skolmyndigheterna

-1.2.14.1. Data om de uttagna bostadsområdena. Skolvägarnas trafiksäkerhet bedömde skolmyndigheternas företrädare vara mycket god i fyra områden, god i 14 områden, mindre god i sju och dålig i fyra områden. För två bostadsområden gavs betygen bra och mindre bra och för ett område betygen mycket bra och bra. Förhållandena var där olika i olika delar av området. Samstämmigheten med polismyndighetens bedömning var relativt god, men det förekom beträffande två bostadsområden att skolmyndighetens representant gav omdömet dålig och polismyndighetens betyget god. I 25 områden fanns speciellt farliga punkter på skolvägarna. Lekplatsutrymmet för barn i olika åldrar fick betygen mycket bra eller bra i ungefär hälften av områdena. För de andra gavs i regel betyget mindre bra men också betyget dåligt förekom, det sistnämnda oftare för anordningar för de äldre barnen och för ungdomarna än för de yngre barnen. Man saknade inom bostadsområdet lekplats i 11 fall, sommarsportplats i 15 fall, vintersportplats i åtta fall och i enstaka fall plaskdamm, friluftsbad, skrammelplats, permanenta cykel-crossbanor och fritidsområden. Lek- och samlingsutrymmena inomhus fick avsevärt sämre omdömen än utomhusutrymmena. Tendensen tycktes vara den motsatta mot den som gällde för utomhusutrymmena; de befintliga anordningarna var bättre för de äldre barnen och ungdomarna än för de yngre barnen. 29 intervjupersoner ansåg att områdena behövde kompletteras med

olika anordningar för barnens och ungdomarnas aktiviteter inomhus. Bl. a. borde flerfamiljshusen innehålla kollektiva utrymmen för lek och hobbyverksamhet för husets hyresgäster. Man önskade också särskilda ungdomsgårdar eller andra typer av lokaler såväl för ungdom som för äldre och yngre barn och för idrottsutövning. 4.2.14.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter. De intervjuade representanterna för skolmyndigheterna tillfrågades om de i största allmänhet tyckte sig kunna iaktta några skillnader i form av irritation och aggressivitet eller i andra symtom mellan barn som bor i höghusområden, läghusområden, villaoch radhusområden. 13 personer svarade ja på denna fråga, 11 nej, sex var tveksamma och två avstod från att svara på frågan. Det vanligaste svaret var att villabarnen var lättare att handskas med, lugnare, mera harmoniska. Barnen frän höghusområden ansågs oroligare, besvärligare och aggressivare än andra barn. Anledningen härtill uppgavs i några fall vara koncentrationen av människor. Hemmiljön och trångboddhet hemma nämndes också som skäl. Åtta personer var av den uppfattningen att klagomål angående störande uppträdande från skolbarns och skolungdomars sida, t. ex. i form av snatteri, åverkan och förstörelse, hade olika frekvens när det gällde barn och ungdom från höghus och när det gällde sädana från låghus. 14 personer ansåg å andra sidan att så inte var fallet, sju personer var tveksamma och tre avstod från att uttala någon uppfattning i frågan. 4.2.15. Uppgifter från socialvårdsmyndigheterna

4.2.15.1. Data om de uttagna bostadsområdena. I två av de aktuella bostads-

104 områdena fanns inga s. k. närhetslekplatser för de mindre barnen. I de områden där sådana fanns ansågs de i allmänhet fungera bra eller mycket bra. För sex områden gavs emellertid omdömet mindre bra. I sju bostadsområden kunde barnen enligt uppgift inte nå lekplatserna utan att passera över en gata. Förekommande råden enligt

problem inom bostadsomsocialvårdsmyndighetcrnas uppfattning Antal fall i de undersökta andra områ- områden dena

Gäng, ligor, andra ung domsproblem Stölder, åverkan, skadegörelse Alkoholmissbruk, kriminalitet bland de boende Slumkvarter, gammal bebyggelse Ekonomiska svårigheter för de boende, höga hyror De boende nyinflyttade och rotlösa Omflyttningen av dem som tidigare bott i sa neringsfärdiga områ den Brist på fritidslokaler m. m Brister i uppfostran av barn och ungdom. Anhopning av männi skor Trångboddhet Demografiska faktorer, många unga familjer, många ungdomar.... Besvärligt med barntill synen Svårt för gamla, dåliga bost äder, i ngen service Felaktig planering. . . Koncentrerad bebyggelse Nyinflyttat område. . Ungkarlshotell saknas Mycket utländsk arbetskraft

—

—

3 1

— 1 1

—

1 Daghem fanns inom 13 av de 30 bostadsområdena. Några av de 17 återstående områdena låg i kommuner, som helt saknade daghem. Där daghem fanns, var platsantalet i allmänhet inte tillräckligt i förhållande till efterfrågan. Familjedaghemsplatser fanns till disposition i vissa kommuner och i flera kommuner var en avsevärd utbyggnad av daghemsverksamheten på gång eller planerad. Lekskolor fanns i 26 områden. 14 intervjupersoner ansåg att platsantalet var tillräckligt i förhållande till efterfrågan. Någon annan form av kollektiv barnpassning förekom inte i 18 områden. I 12 områden uppgavs att det fanns sådan, parklek, fritidshem för skolbarn, privata lekskolor m. m. Hobbylokaler och andra typer av samlingsplatser för vuxna fanns enligt intervjupersonernas uppgifter i 16 av de undersökta bostadsområdena. Alla intervjuade utom en ansåg att flerfamiljshusen borde innehålla kollektiva utrymmen för lek och hobbyverksamhet för husets hyresgäster. Till socialvårdsmyndigheternas företrädare ställdes samma frågor som till skolmyndigheternas om h u r det var ordnat i bostadsområdena för utomhusoch inomhusaktiviteter för barn i olika åldrar. Omdömena överensstämde tämligen väl, när det gällde förhållandena utomhus. Avvikelser på mer än ett steg i betygsskalan mycket bra, bra, mindre bra, dåligt förekom sällan. Man önskade få till stånd flera och bättre lekplatser, fotbollsplaner, idrottsplaner, isbanor, parklek m. m. När det gäller utformningen av och kvaliteten hos befintliga anordningar för inomhussysselsättningar av olika slag var samstämmigheten mellan skolmyndighetens och socialvärdsmyndighetens omdömen mindre god. Önskemålen om kompletterande arrangemang

105 var dock ungefär desamma som de som framförts av skolmyndighetens företräträdare.

•i.2.15.2. Allmänna synpunkter och erfarenheter. Samtliga de intervjuade representanterna för socialvärdsmyn digheterna ansåg att det inom deras verk-

samhetsområde fanns bostadsområden som förorsakade speciella problem. I 12 fall var något av de för bostadsbyggnadsutredningens undersökning uttagna bostadsområdena ett sådant. De problem som fanns och orsakerna till dem, så som de uppfattades av intervjupersonerna har ställts samman i tablån på föregående sida.

KAPITEL 5

Diskussion och slutsatser

5.1. Hur sker

hustypsvalet?

5.1.1. Byggnadslagstiftningens om hustyper

bestämmelser

Antalet valmöjligheter i fråga om hustyper kan sägas bli i viss mån styrt redan genom byggnadslagstiftningens bestämmelser. I anvisningarna till byggnadsstadgan betonas bl. a. att vid uppgörande av stadsplanebestämmelser för byggnadskvarter bör iakttagas, att bebyggandet av högt belägna eller eljest pä större avstånd synliga platser regleras med hänsyn till god konturverkan; att byggnader icke må uppföras till större höjd eller större omfång i förhållande till tomten än som betingas av stadens allmänna utveckling och verkliga behov, under nödigt beaktande av ortens traditioner, byggnadsområdets belägenhet inom staden, markens beskaffenhet, avloppsförhållandena och avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata och gård, i vilket hänseende bör särskilt tillses, att byggnad i allmänhet icke uppföres till större höjd än som svarar mot nämnda avstånd. Vid uppgörandet av stadsplanebestämmelser för förut bebyggd stadsdel bör nödig hänsyn tas till förefintlig bebyggelse. Särskilt bör tillses, att, där inom området finnes byggnader som kan antas bli bestående för avsevärd tid, bebyggandet såvitt möjligt ordnas så, att enstaka byggnader

eller byggnadsgrupper icke kommer att störande bryta mot omgivningen i fråga om byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller byggnadernas art i övrigt. 5.1.2. Villkor för statlig bostadslångivning

Även genom att ställa krav pä den bostadsbebyggelse som skall komma till stånd med hjälp av statliga bostadslån har statsmakterna möjligheter att i viss mån påverka hustypsvalet och miljögestaltningen. I sista upplagan av bostadsstyrelsens skrift God Bostad (1964) har kraven formulerats på följande sätt: »Byggnadstyperna måste väljas och grupperas så att de samspelar med landskapet och omgivande bebyggelse. Klart formade uterum, välstuderad markplanering och belysning och en h a r m o n i s k f a s a d s t r u k t u r kan ge stimulerande rumsupplevelser och fönsterutblickar. Husens material, färger och detaljutformning är också väsentliga för vår värdering av miljön, liksom behandlingen av terräng och vegetation. Bostadsområdet skall ge spelrum för förändringar och nytillskott och skall åldras på ett vackert sätt. Viktigt ä r att exploateringen avpassas så att reservområden och »andrum» finns för eventuella n3'a behov — vi måste ge plats för framtiden då vi idag bygger dess samhälle. Bostadsområdets skala måste anpassas efter människan, så att vi lätt och gärna identifierar oss med det, »känner oss hemma» där vi bor. Behovet av variation — växling mellan slutenhet och öppenhet, mellan intimitet och överblick — b ö r tillgodoses u t a n att kraven på k l a r h e t och ordning försummas. Varken m a r k u t n y t t j a n d e t eller de enskilda byggnadernas m å t t får överdimensione-

107 ras så att de nämnda kvaliteterna åsidosätts. Stora husdjup kan ge upphov till dåliga lägenhetsplaner; redan när detaljplanen upprättas måste därför möjligheterna att åstadkomma goda lägenhetsplaner och lämplig lägenhetsfördelning bevakas. I de fall då man av någon anledning är nödsakad att låsa byggnadsmåtten måste man genom skissarbete förvissa sig om att de medger en god planlösning. När vi försöker karakterisera ett bostadsområdes yttre miljö, så bestäms vår uppfattning av ett komplicerat samspel mellan en rad olika faktorer. En mängd miljöfrågor aktualiseras redan på stadsplanestadiet, och många senare åtgärder är direkt beroende av stadsplanens utformning. Kontinuitet i planläggningen och samplanering över administrativa gränser är en förutsättning för att helheten skall bli vårdad. För att ett bostadsområde skall kunna fungera på bästa möjliga sätt fordras således att både de tekniska och de miljögestaltande synpunkter, som har påverkat planutformningen, verkligen genomförs i husprojekteringen. Om en detaljplan exempelvis tarvar genomgående entréer i markplanet för att tillgodose önskemålet om en trafiksäker bostadsmiljö med klar differentiering mellan kör- och gångtrafik, så är det en förutsättning för områdets och bostädernas funktionsduglighet att idén genomförs konsekvent i planlösningen av byggnaderna. Nybebyggelse i äldre stadsmiljöer måste i särskilt hög grad utformas med varsamhet och omsorg. De kulturhistoriska och estetiska värden, som här står på spel, får inte offras för ett kortsiktigt hänsynstagande till dagens ekonomiska läge eller en akut krissituation på bostadsmarknaden. Vill man skapa trivsel och hemkänsla på en ort bör man slå vakt om dess lokalt särpräglade miljö. Stadsbilden får inte slås sönder genom felaktigt dimensionerad och placerad nybebyggelse, som spolierar den ro och det behag som orten tidigare har kunnat skänka sina invånare.» 5.1.3. Den administrativa gången i beslutsprocessen Det är inte möjligt att ge någon allmängiltig beskrivning av h u r och av vem de beslut fattas, som bestämmer hustypsvalet i en konkret planeringssituation. Många myndigheter och personer

berörs av den diskussion som föregår det slutliga beslutet. Styrkan i deras argumentation och den vikt deras uppfattning tillmäts varierar från kommun till kommun och också från planärende till planärende inom en och samma kommun. Det formella ansvaret åvilar emellertid kommunens styrelse, vilken har att dels ta initiativ till fysisk planering på olika nivåer och till att olika områden blir detaljplanelagda vid lämplig tidpunkt, dels godkänna, anta, den slutliga produkten, det färdiga planförslaget. I den översiktliga planeringen, där sådan förekommer, tycks vanligen endast i grova drag anges, hur olika markområden skall 'användas, t. ex. till bostäder eller till industrier. Det ä r sällsynt att det på detta stadium bestäms, vilken typ av hus som ett blivande bostadsområde skall bebyggas med. Har det skett en sådan bestämning redan i översiktsplaneringen, synes den i allmänhet inte betraktas som bindande för det slutliga ställningstagandet. De facto kan den översiktliga planeringen dock bli till viss del bestämmande för hustypsvalet därigenom att i den anges sädana förhållanden som genomfartsledernas sträckning, itrafikknutpunkternas förläggning m. m., vilka är av stor betydelse för graden av centralitet hos ett bostadsområde. Vidare anges i den översiktliga planeringen bebyggelseområdenas form och deras förutsättningar beträffande topografi och grundförhållanden. I de större städerna sker stundom en planering av hela stadsdelar, som är aktuella för bebyggelse under en tioårsperiod framöver. Denna planering, benämnd dispositionsplanering, ger en detaljeringsgrad som är högre än översiktsplaneringens men dock lägre än detaljplaneringens. I en 'dispositionsplan anges bl. a. i regel den tänkta hustypen

108 på ett ganska detaljerat sätt. Vad där sägs, blir i allmänhet bestämmande för det fortsatta planeringsarbetet. Vanligen sker dock hustypsvalet under detaljplanearbetets gång. Kommunstyrelsen ges i byggnadslagstiftningen det avgörande inflytandet. I praktiken torde dock förhållandena te sig något olika från fall till fall, bl. a. beroende på om kommunen äger den mark, som är aktuell för detaljplanering eller ej. Äger kommunen marken, ger dess styrelse vanligen byggnadsnämnden i kommunen i uppdrag att utarbeta en stads- eller byggnadsplan för området i fråga. Uppdraget följs som regel av en precisering av de förutsättningar som skall gälla för planarbetet. Den ger uttryck åt kommunstyrelsens bedömning av bostadsefterfrågans struktur och åt de mål man vill nå genom sin bostads- och samhällsplanering. I ett givet läge spelar också sådana förhållanden in som marktillgång och planerings- och projekteringsberedskap i kommunen. En låg mark- och planberedskap nödvändiggör i ett akut planeringsläge en härdare exploatering av ett markområde än som skulle ske om tillgängen på bebyggelseplanerad mark var god. Ofta anges i uppdraget det antal lägenheter som skall rymmas på området i fråga. Äger kommunen inte marken, kan antingen kommunen eller markägaren ta initiativ till detaljplaneringen. I en sådan situation spelar vanligen markägarens speciella intressen och erfarenheter in vid sidan av kommunens. Har byggnadsnämnden fått kommunstyrelsens uppdrag att utarbeta en detaljplan läggs arbetet ofta på nämndens chefstjänsteman eller annan tjänsteman inom nämnden. Det förekommer också att utomstående konsult anlitas. Även när detaljplaneringen sker på initiativ av enskild markägare kan byggnads-

nämndens tjänstemän anlitas, men det tycks vara vanligare att uppdraget ges ät en konsult utanför nämnden. I byggnadsstadgan finns fastslagen en skyldighet för planförfattaren att under planeringsarbetets gäng samråda med kommunens styrelse eller annat organ, som fullmäktige bestämmer, länsarkitekten och övriga myndigheter, sammanslutningar och enskilda, som kan ht ett väsentligt intresse i frågan. I förarbetena till samtliga de 21 detaljstuderade planerna (se avsnitt 1.2) deltog byggnadsnämndens chefstjänsteman, således även i de fall då han inte var planförfattare. Byggnadsnämnden deltog i 14 planer och dess ordförande i ytterligare två. Samråd med kommunstyrelsen förekom endast i sju fall och med dess ordförande i t r e ; det var i regel fråga om mindre kommuner. I några av de större städerna samrådde planförfattaren med en särskild fastighetsnämnd i stället för med kommunstyrelsen och i ett fall medverkade en stadsplaneberedning. I några av de större kommunerna lämnade också fastighetschefen synpunkter pä planutformningen. Samråd med länsarkitekten förekom i 15 planer, medan andra länstjänstemän endast undantagsvis bereddes tillfälle att påverka hustypsval och planutformning. Byggherren deltog i förarbetena beträffande tio av planerna och entreprenören i ytterligare två. Av de planer, där byggherrarna inkopplades först sedan planen var antagen, ändrades sex omedelbart, i regel beroende på att byggherren önskade ändra detaljutformningen. Intervjuerna med företrädare för olika kommunala organ (se avsnitt 4.2) ger uppfattningen att praxis i samrådsförfarandet varierar mellan kommunerna. På planeringsstadiet sker i regel samråd med minst två kommunala organ. Brandmyndigheten synes vara den mest an-

109 litade, närmast följd av hälsovårdsnämnden, socialvårdsmyndigheten och polismyndigheten. Vanligt tycks också vara att ett färdigt stadsplaneförslag remitteras till olika organ för yttrande. Även i detta fall är brandmyndigheten det mest anlitade. Planförfattarens valmöjligheter blir, som framgår av vad h ä r sagts, begränsade genom en rad bestämmelser och åtgärder. Trots detta kvarstår för denne sä många alternativa möjligheter till lösningar av bebyggelsens utformning att det med fog kan hävdas att han kan utöva ett synnerligen stort inflytande pä den. 5.1.4. Motiv för hustypsvalet

Planförfattare och de i samrådsförfarandet inblandade parterna åberopar olika skäl för de rekommendationer som ges och de beslut som fattas i hustypsfrågan. I avsnitt 1.2 har en sammanställning gjorts av en r a d sådana skäl. Många av dem anses inverka på hustypsvalet på så sätt, att de begränsar antalet möjliga alternativ. Så är fallet med förhållanden som markområdets grad av centralitet, terrängens beskaffenhet, grundförhållandena och, särskilt när det gäller tidigare bebyggd mark, den omkringliggande bebyggelsens utseende. Överordnad här nämnda motiv är bebyggelsetraditionen på orten, som likaledes synes begränsa antalet valmöjligheter. Ekonomiska fördelar hos de valda hustyperna h a r åberopats i flertalet av de 21 planexemplen. Det kan synas motsägelsefullt, att så olika hustyper som det h ä r är fråga om alla skulle ställa sig särskilt fördelaktiga ur ekonomisk synpunkt. Påståendet måste bedömas mot bakgrund av det ekonomiska utfallet för de hustypsalternativ som från andra, för de beslutande väsentliga, synpunkter framstått som

lämpliga. De laga flerfamiljshusen, med högst tre våningar, har ansetts ekonomiskt fördelaktiga, därför att de inte behöver utrustas med hiss. Alternativet till dem har dä varit flerfamiljshus med något högre våningstal, 4—5. Det goda ekonomiska utfallet för höga flerfamiljshus återförs på det förhållandet att höga mark- och exploateringskostnader kan fördelas på många enheter. Alternativet har i sådana fall varit flerfamiljshus med lägre våningstal. Ekonomiska motiv har ansetts långt viktigare på tidigare obebyggd mark än på tidigare bebyggd. En viss effekt på det ekonomiska utfallet för olika hustyper synes också kunna tillskrivas de bestämmelser om ett s. k. lånetak, som tillämpas vid den statliga bostadslångivningen. I mitten av 1950-talet ändrades dessa på ett sätt som gynnade byggandet av höga punkthus. År 1962 ändrades de på nytt, denna gång till förmån för två- och trevåningshus. Ett effektivt utnyttjande av tillgängliga markområden h a r an getts som motiv för hustypsvalet d 16 av de 21 planexemplen. I 11 av dessa fall har hänvisats till behovet av ett stort lägenhetstillskott. Valet har då stått antingen mellan småhus och flerfamiljshus, eller mellan låga och mellanhöga flerfamiljshus och resulterat i det alternativ som gett det största antalet lägenheter. I valet av höga flerfamiljshus åberopades i stället möjligheterna att skapa en stor samlad friyta. De beslutande synes i dessa fall ha befunnit sig i en situation, då antalet lägenheter som skall inrymmas på markområdet redan varit givet, och därmed också exploateringstalet. Valet har stått mellan olika lösningar, som gett det stipulerade lägenhetstillskottet. I en sådan situation har man valt det alternativ som lämnat största möjliga markyta fri från bebyggelse.

110 Även en grupp funktionella motiv kan urskiljas. De kan uppdelas i sådana som gäller bostadslägenheterna, sådana som gäller bostadshuset och sådana som gäller bostadsområdet. Till den förstnämnda gruppen kan hänföras sädana argument som att hustypen gör det möjligt att skapa lämpliga lägenhetsstorlekar och att genomföra goda planlösningar av lägenheterna, att solbelysningsförhållandena är goda och att utsikten från lägenheterna är vacker. I de 21 planexemplen har möjligheten att ge lämpliga lägenhetsstorlekar framhållits som skäl för att bygga lamellhus i fyra fall; tre av dessa planer innehöll endast låga lamellhus och en plan såväl låga som höga lamellhus. Brandskyddssynpunkter och möjligheterna att anordna hiss kan nämnas som exempel på fupktionelila motiv som gäller hustypen. Brandskyddssynpunkter framfördes endast i ett av de 21 planexemplen och då som skäl för en flerfamiljshusbebyggelse i två och tre våningar. Möjligheterna att installera hiss i huset angavs som skäl för den valda hustypen, hus med minst sju våningars höjd, i sex fall. Till områdesfunktionella motiv kan föras sådana som hustypens möjligheter att skapa underlag för affärer, skolor och annan kollektiv service på nära håll, att lösa trafikfrågorna på ett tillfredsställande sätt, att ge goda lösningar på parkeringsfrågan och lämpligt dimensionerade och utrustade lekplatser och grönytor. Närheten till olika slag av gemensamhetsanordningar har varit ett ofta åberopat skäl för att välja det alternativ som medfört den högsta exploateringen. Alla typer av hus, såväl höga som låga lamell- och punkthus, h a r valts under hänvisning till bl. a. detta skäl. Sociala motiv nämndes i ett av de 21 planexemplen. Det framhölls att den

valda hustypen, ett trevånings lamellhus av 43 meters längd, gav möjligheter att ordna många men små lekplatser, där inte så många barn behövde samsas om utrymmet. Estetiska motiv uppgavs vara en bidragande orsak till hustypsvalet i tio fall. Låga lamellhus i fyra planer motiverades med sin mänskliga skala. I fyra andra planer föreslogs varierande höjd på husen av hänsyn till stadsbilden och den arkitektoniska uppbyggnaden av huskropparna. 5.2. Granskning

av

motiven

5.2.1. Allmänna synpunkter

I det föregående h a r de motiv behandlats som haft betydelse för hustypsvalet i de 21 planexempel, som byggforskningsinstitutet på vårt uppdrag har studerat i detalj. Vi har försökt att systematisera framställningen genom att sammanföra motiven i grupper. Vi h a r nämnt ekonomiska motiv, markutnyttjandemotiv, funktionella motiv, sociala och estetiska motiv. Vissa motiv kan hänföras till mer än en av dessa grupper och det kan vara tveksamt var deras största betydelse ligger. Så t. ex. hänger funktionsdugligheten många gånger samman med kostnaderna, vilket betyder att den kan förbättras men dä med kostnadsökningar som följd. De 21 planexemplen är, som nämnts i avsnitt 1.2, hämtade från olika ortstyper och gäller olika typer av mark, såväl i ytterområden som i centrala delar och såväl nyexploateringsmark som saneringsmark. Det bör dock framhållas, att Stor-Stockholm inte är representerat i planmaterialet. Vidare är antalet planer litet och valet av dem bundet i tiden till ett enda år. Allt detta gör att materialet inte är representativt i statistisk mening för alla detaljplaner i landet. Det är vår uppfattning att

Ill trots detta dessa planexempel ger en intressant och ganska uttömmande förteckning över de motiv som i detaljplanearbetet används i argumentationen för den ena eller andra lösningen av hustypsfrågan. Medicinska synpunkter har stundom lagts på hustypsfrågan, men något exempel på detta finns inte i vårt planmaterial. Det har t. ex. sagts att smittorisken skulle öka, när antalet personer som skall använda samma trappuppgång och hiss ökar. Det har också hävdats att den psykiska pressen skulle bli större på människor, som nödgas leva i stark befolkningskoncentration, och att anonymiteten i ett stort bostadshus skulle kunna skapa ängslan hos vissa människor, särskilt hos sådana, som har svårt att etablera kontakter. Uppfattningen bland dem som skall nyttja bostadsanordningarna kan synas försvinna i en diskussion som förs uteslutande mellan olika i bostadsproduktionen inblandade parter. Till viss del är en sådan kritik utan tvivel befogad. Dock förefaller det, att döma av intervjuer som gjorts med bostadskonsumenter, som om frågan om olika hustypers för- och nackdelar inte skulle vara av central betydelse för de boende. Egenskaper hos bostadslägenheten och tillgången till olika bostadskomplement betraktas som väsentligare än hustypen. Därför blir ur konsumentens synpunkt den hustyp bäst, som ger de funktionellt bästa lösningarna till kostnader som han kan acceptera. Om detta gäller höga eller låga punkt- eller lamellhus eller eventuellt någon annan hustyp, tycks kunna betraktas som en rent teknisk fråga. Efter tillägg av de medicinska motiven tror vi oss ha åstadkommit en tämligen komplett förteckning över de i sammanhanget relevanta motivgrupperna. I det följande skall vi ta upp dessa

motivgrupper till behandling en efter en. Vi skall styrka motivens relevans med objektivt material, så långt detta är möjligt, och i övrigt redovisa vår egen uppfattning om styrkan i dem. 5.2.2. Ekonomiska motiv

För kommunstyrelserna är det en angelägen uppgift att medverka till sådana lösningar av bostadsfrågorna, som innebär ett effektivt utnyttjande av de kommunala investeringarna i gator, vägar, vatten och avlopp m. m. Som regel betyder detta intresse isolerat, att så många lägenheter som möjligt bör åstadkommas på en given markyta. Vid given exploateringsgrad betyder det i sin tur få och höga bostadshus. Eftersom ökad bebyggelsekoncentration tycks medföra större slitage på de gemensamma friytorna, borde det teoretiskt sett finnas ett koncentrationsoptimum, vid vilket investerings- och underhållskostnaderna når ett minimum. I praktiken torde detta optimums nivå vara beroende även av andra faktorer, markens beskaffenhet, relationen mellan anlagd yta och grönyta m. m., och knappast kunna närmare fixeras. Byggnadskostnadernas samband med hushöjden h a r berörts i flera undersökningar, vilka vi refererat i kapitel 3. Resultaten frän dem kan tolkas så att kostnaden per ytenhet sjunker med ökande våningsantal och når ett minimum vid det högsta våningsantal, vid vilket en enda hiss anses tillräcklig. Samma erfarenhet har gjorts i en rad andra länder. Vilket detta våningsantal är, är huvudsakligen en standardfråga. I Sovjetunionen är det nio, i Polen elva och i Jugoslavien åtta. Även i vårt land är det vanligen vid nio våningars höjd, som man övergår till två hissar. Fr. o. m. detta våningsantal måste bostadshusen hos oss också, enligt brandstadgans bestämmelser, förses med två utrym-

112 ningsvägar, vilket förstärker åttavåningsalternativets gynnsamma kostnadsutfall jämfört med de högre husens. Kvadratmeterkostnaden sjunker visserligen successivt med ökande våningsantal även efter nio men kommer aldrig ner till den låga nivå som åttavåningsalternativet kan uppvisa. Inte heller hisslösa, låga hus (högst tre våningar) kan uppvisa så låg kvadratmeterkostnad som åttavåningshuset; deras kostnad har beräknats ligga ca 10 % högre än åttavåningshusets. För lamellhusens del tycks kostnadsreduktionen vid ökande hushöjd bli större för bredare hus (12—16 m) än för smala. Även grundförhållandena spelar in. Är dessa besvärliga, så att speciella åtgärder måste vidtas, blir kostnadsreduktionen med ökande våningsantal större än n ä r grundförhållandena är normala, eftersom kostnaderna fördelas på allt större yta ju högre huset görs. Vanligen befinner sig planförfattaren och andra i planarbetet medverkande i en situation, där markyta och lägenhetsantal, kanske också lägenhetsfördelning, är givna, när planarbetet påbörjas. Diskussionen kommer då inte att gälla, om man skall bygga ett visst antal hus med det ur ekonomisk synpunkt mest fördelaktiga våningsantalet, utan hur man skall fördela lägenhetsantalet på hustyper för att få så låga byggnadskostnader som möjligt, andra faktorer obeaktade. Valet kommer då att stå mellan att bygga högre och färre hus eller lägre och fler, alternativt längre. Kostnadsrelationerna ter sig i detta fall något annorlunda. Att åstadkomma en viss mängd lägenheter genom att bygga högre hus med mindre planyta, dvs. högre och kortare hus, i stället för lägre och längre ger visserligen också det en viss kostnadsreduktion men avsevärt mindre än den som kan åstad-

kommas med ökande våningsantal vid en och samma planform. Kostnadsjämförelserna kan möjligen under slutet av 50- och de första åren av 60-talet ha utfallit till större fördel för de mycket, minst nio våningar, höga husen än de gör i dag, vilket kan vara en av förklaringarna till att produktionen av hus med mer än ätta våningar sedan dess gått tillbaka. Det var under dessa år som det seriemässiga bostadsbyggandet började ta form. De höga husen var lämpliga övningsobjekt för den då tillämpade, relativt litet avancerade tekniken. I dag är tekniken betydligt mer utvecklad och möjlig att anpassa till alla typer av bostadsbebyggelse, som kan bedrivas i seriemässiga former. Informationer om driftskostnaderna i olika höga hus är få men låter förstå, att variationen med hushöjden är liten. Till stor del torde de utgöras av kostnader som står i direkt relation till våningsytan och påverkas därför inte av hushöjden; de fasta driftskostnaderna kan förmodas utgöra en ringa del av de totala kostnaderna. Det synes oss dock troligt, att slitaget på de gemensamma anordningarna, trapphus, hiss m. m., blir större, relativt sett, ju fler människor som skall nyttja dem, vilket borde medföra större underhållskostnader, relativt sett, i höga hus än i låga och större kostnader, ju större blockplanets mått är. De bestämmelser, som gällde för den statliga bostadslångivningen åren 1956 —1962 var, som tidigare nämnts, speciellt fördelaktiga för de höga punkthusen, vilket medförde att kapitalkostnaderna blev lägre för dessa än för andra hustyper. 5.2.3. Markutnyttjandemotiv

Motiv, som innebär att marken utnyttjas pä ett effektivt sätt genom bebyg-

113 gelse av viss typ, framförs i tvä former. Det förefaller av argumentationen att döma som om de i planeringsdiskussionen inblandade inte alltid hade klart för sig skillnaderna i förutsättningar mellan dem utan menade att en viss bebyggelsetyp i och för sig skulle medföra en god hushållning med kommunens markresurser. I sin ena form uppträder motivet i en situation, då en kommun av olika omständigheter tvingas exploatera ett markområde hårdare än som av andra skäl vore önskvärt. Att exploatera hårdare betyder att inrymma fler lägenheter. I princip kan detta åstadkommas antingen genom att bebyggelsen görs tätare eller genom att hushöjden ökas. Är projekteringen långt framskriden, torde i allmänhet det sistnämnda alternativet vara det som går snabbast att realisera och som förorsakar den minsta omprojekteringen. Överraskningsmomenten torde emellertid ha blivit färre, sedan systemet med femåriga kommunala bostadsbyggnadsprogram infördes. Det har medfört, att kommunerna fått ett längre perspektiv på sin planering och därför står bättre rustade att möta plötsligt uppkommande utbyggnadsbehov. Nödlösningar i form av ökad exploatering behöver inte tillgripas, eftersom planeringen är så långt framskriden att flera alternativ för utbyggnaden kan diskuteras och möjligheter finns att samtidigt bebygga flera markområden. 5.2.4. Funktionella motiv

Sambanden mellan hustyp och planlösning h a r studerats av statens institut för byggnadsforskning på vårt uppdrag. En sammanfattande redogörelse för undersökningens resultat har getts i kapitel 2. Institutets undersökning visar vissa skillnader i hustypernas förutsättningar att åstadkomma väl planerade 8—714666

och i övrigt väl fungerande lägenheter. Skillnaderna beror emellertid i mycket liten utsträckning på husens våningsantal och hänger huvudsakligen samman med deras plantyp, dvs. med om de är punkthus, lamellhus, stjärnhus, loftgångshus osv. Det tycks framför allt vara punkthusen som bereder svårigheter. Lägenheterna har antingen mycket höga eller mycket låga solvärden, vilket av de boende upplevs som att de får antingen för mycket sol, åtminstone under den varma årstiden, eller för litet. Möblerbarheten i lägenheternas olika rum är genomsnittligt sett något sämre i punkthusen än i lamellhusen och antalet dörrar per rum är större. Utnyttjandetalet, dvs. summan av rums- och inredningsytorna i förhållande till den totala lägenhetsytan, är också genomsnittligt sett något lägre i punkthusens lägenheter än i lamellhusens. Vår uppfattning, stödd såväl av vår allmänna erfarenhet som av uppgifterna från nyssnämnda undersökning, är att de ramar för bostadens detaljplanlösning, som valet av hustyp och blockplanets uppbyggnad ger, i dagens planeringspraxis har ett visst men inte avgörande inflytande på bostadsegenskaperna. Inom de gränser som planeringsnormerna anger bestäms bostadens egenskaper främst av andra faktorer än hustypen, inte minst av projektörens skicklighet. I vårt studium av sambanden mellan hustyp och planlösning har vi funnit en tendens till ökande planmått för en och samma hustyp med ökande kommunstorlek. De ökade planmåtten ökar emellertid inte rumsantalet i lägenheterna och inte heller deras funktionsduglighet. De medför endast att golvytan per rum, eventuellt också kommunikationsytorna, blir större. Vi hävdade i vårt förra betänkande (SOU

114 1965:32) att vi ansåg det angelägnare att våra ökande produktionsresurser används till att öka antalet rum i lägenheterna än till att öka golvytan p e r lägenhet med givet rumsantal. Bestämmande för rumsantalet är emellertid inte husbredden utan fasadlängden. Utsikten från lägenheternas fönster har förts fram som en positiv egenskap hos de höga husen. Någonting positivt är den givetvis endast för de lägenheter som ligger högt upp i husen. Motivet kan knappast ha varit avgörande för hustypsvalet men kan ha bidragit till ett slutligt ställningstagande i vissa fall. Undersökningar bland de boende talar inte för att utsikten har någon stor betydelse för valet av bostadslägenhet. Däremot tycks en vacker utsikt medverka till trivseln med en lägenhet, när man väl flyttat in i den. Familjer med små barn åsamkas bekymmer med barntillsynen, om de bor högt upp i höga hus. Det har dokumenterats både genom intervjuer med de boende och vid samtal med företrädare för sådana kommunala myndigheter, vilkas verksamhet är inriktad på frågor om barn och barntillsyn (se a v snitten 4.1 och 4.2). Det är alltså inte en viss hustyp som förorsakar problemen utan lägenhetens höjd över markytan samt orientering i förhållande till lekplatsen. Ökade möjligheter till omflyttning inom lägenhetsbeståndet kan ge lösningen på dessa problem. Det bör likväl observeras att även barnfamiljer föredrar höghusens högsta våningar. Blockplanens utnyttjandetal, dvs. summan av lägenhetsytorna i ett blockplan i förhållande till den totala blockytan, är något lägre för punkthusen än för lamellhusen. Något samband mellan blockplanens utnyttjandetal och hushöjden har vi däremot inte kunnat konstatera. Tillgången till hiss är ett återkom-

mande motiv för att bygga hus i minst fyra våningar. Motivet är enligt vär mening starkt. Att hiss i dag normalt inte installeras i hus som är lägre än fyra våningar är dock huvudsakligen en kostnadsfråga, inte en teknisk. Liksom alla kostnadsfrågor kommer även denna att bli föremål för omprövning, när de boendes anspråk och betalningsförmåga ökat därhän att de vill och kan ta de ekonomiska konsekvenserna av en standardhöjning. För de rörelsehindrade och många av de äldre är avsaknaden av hiss i flerfamiljshus klart otillfredsställande redan i dag och inte förenligt med de mål vi ställt upp att anpassa samhällsmiljön till deras behov. Därför finner vi de försök som i dag görs att installera hiss i trevånings loftgångshus vara en intressant väg att gå, när det gäller att anpassa dagens bostadsproduktion till morgondagens efterfrågan. Genom att bygga loftgångshus ökar man det antal lägenheter som kan betjänas av en enda hiss och fördelar därigenom kostnaderna för hissen på ett större antal boende. Likaså finner vi det värdefullt att man i lägre hus nu reserverar utrymme och på annat sätt förbereder en framtida hissinstallation. Från brandmyndighetens sida har viss kritik riktats mot de höga husen (se avsnitt 4.2). Man uppger att det är svårt för brandpersonalen att arbeta effektivt omedelbart efter det att de tagit sig upp på höga höjder. Brandstegarna sägs ofta inte vara dimensionerade för högre höjder än ätta våningar. De anordningar som enligt brandstadgan skall finnas i hus med mer än ätta våningar är inte alltid utförda på föreskrivet sätt. Panik sägs också lättare uppstå på höga höjder. Här är det alltså till stor del fråga om förhållanden som i dag h a r relevans i valet mellan olika hustyper. Tekniska och praktiska arrangemang torde emel-

115 lertid kunna vidtas som eliminerar nackdelarna. Även andra brister hos de höga husen har n ä m n t s : balkongerna är dragiga, barnen kan inte använda hissarna på egen hand, därför att de inte når upp till startknapparna och inte kan läsa vad som står vid sidan av dem. I dessa fall är det huvudsakligen fråga om ofullkomligheter i detaljutformningen, vilka med ganska enkla medel skulle kunna rättas till. Toaletter i bottenplanet skulle också bidra till att reducera det negativa utfallet för höga hus i jämförelsen med låga. När det gäller bostadsområdenas utformning ur funktionell synpunkt har såväl positiva som negativa motiv anförts för de olika hustyperna. De positiva, framför allt de möjligheter som de höga husen skapar för anordnande av allehanda kollektiva nyttigheter inom bostadsområdet, är såvitt vi kan bedöma en konsekvens av det större kundunderlag som det högre huset ger jämfört med det lägre. Samma positiva egenskap bör en i horisontalled koncentrerad bebyggelse kunna ge. Samma sak kan sägas om påståendet att renhållning och sophämtning skulle kunna skötas rationellare i ett höghusområde än i ett låghusområde. Även h ä r torde det huvudsakligen vara koncentrationen av bebyggelsen som är det väsentliga, inte hustypen i och för sig. Höga hus sägs ge sämre lösningar i fråga om lekplatsarrangemang, parkeringsmöjligheter och friytor för andra ändamål. Påståendet synes ha ett visst fog i fråga om åtskilliga av de bostadsområden som faktiskt har planerats. De sämre lösningarna beror emellertid främst på att höghusområdena exploaterats hårdare, dvs. byggts med större våningsyta i förhållande till markyta än låghusområdena, och kan därför inte lastas de höga husen i och för sig. Det

förefaller också som om punkthusen skulle bereda större svårigheter att åstadkomma goda lösningar i dessa avseenden än lamellhusen. Orsaken härtill skulle vara att antalet boende p e r trapphus är högre, vilket medför större svårigheter till differentiering av anordningarna för olika kategorier av boende, främst barn i olika åldrar. Anspråken på kort avstånd mellan bostadshus och parkeringsplats blir också svårare att tillgodose, när efterfrågan blir lokalt starkare koncentrerad. 5.2.5. Sociala motiv

Sociala motiv hade av allt att döma inte haft något avgörande inflytande på de 21 planer, vilkas tillblivelseprocess vi fått kartlagd genom intervjuer med byggnadsnämndernas chefstjänstemän. De kommunala myndigheternas företrädare lade däremot rätt ofta sociala synpunkter på bostadsbebyggelsen. Argumentationen, som kretsade kring anonymitetens nackdelar och grannkontakternas såväl för- som nackdelar, har visat att våra kunskaper om de sociala motivens relevans i dag är för små för att motiven skall tillåtas spela någon avgörande roll i valet av hustyp. Kanske kan den sociologiska och psykologiska forskningen tillföra argumentationen ytterligare stoff och motivera ett ställningstagande för eller emot höga hus i framtiden. I dag synes oss de sociala motiven främst ha betydelse i en debatt kring frågan om en större eller mindre grad av koncentration i bebyggelsen. 5.2.6. Medicinska motiv

Huruvida smittorisken är större i höga hus än i låga u n d a n d r a r sig i stort sett vårt bedömande. Vi har inte funnit något vetenskapligt material som styrker en sådan hypotes. Med den kännedom vi som lekmän pä området har om hur

116 infektionssjukdomar sprids, förefaller oss påståendet inte orimligt, men vi menar att problemet måste vara av underordnad betydelse i hustypsvalet. Olika hustypers möjligheter att psykiskt påverka människor i positiv eller negativ riktning undandrar sig i stort sett vårt bedömande. Det förefaller oss dock troligt att detta är en fråga av huvudsakligen social natur, som hänger samman med möjligheterna till kontakter människor emellan och också med de bostadskollektiva arrangemangens möjligheter att stimulera till aktivitet och förströelse. 5.2.7. Estetiska motiv

Vi h a r inte ansett det ingå i vårt uppdrag att uttala några synpunkter på bostadsområdenas estetiska utformning. Vi vill dock starkt understryka, att vi tror, att en estetiskt vill formad bostadsbebyggelse, som på ett behagligt sätt ansluter till de naturliga förutsättningar som skapas av terräng och vegetation och till redan existerande bebyggelse h a r stor betydelse för människors möjligheter till trivsel och anpassning i sin miljö. Vi har vid vår genomgäng av hustypernas egenskaper inte heller funnit så entydiga utslag för eller emot olika hustyper, att de kan uppfattas som inskränkningar av friheten i miljögestaltning. Det är vär förhoppning att den debatt som pågår om hur våra samhällen och bostadsområden skall gestaltas kommer att intensifieras och med olika medias hjälp föras ut till alla samhällets medborgare. 5.3.

Bostadsbyggnadsutredningens

slutsatser Val mellan höga och laga flerfamiljshus är väsentligen en storstadsfråga. Ett sådant h a r stundom också varit aktuellt i mindre kommuner, som nödgats att

hastigt tillfredsställa ett stort utbyggnadsbehov. Till stor del som en följd av en bättre och mer långsiktig planering i kommunerna och en mer avancerad byggnadsteknik synes denna fråga i dag inte vara lika brännande som den var i sextiotalets början när vi fick i uppdrag att granska den ur olika aspekter. Vär kritiska granskning av de olika motiv som förts fram i debatten om olika hustypers för- och nackdelar vill vi sammanfatta på följande sätt. De höga husen har i jämförelse med de låga inga speciella för- eller nackdelar ur andra synpunkter än ekonomiska. De ekonomiska tycks ge ett visst företräde åt hus med det högsta våningsantal, vid vilket endast en hiss behöver installeras, i vårt land i dag normalt åtta. Skillnaderna i exploateringsoch produktionskostnader mellan olika höga hus eller mellan hus med olika planform synes dock inte vara så stora, att de bör tillåtas bli avgörande för hustypsvalet. I de konkreta fallen torde dessutom ofta andra förutsättningar rada än de som gällde för de kostnadskalkyler som refererats, vilka kan förskjuta relationerna i produktionskostnader mellan olika hustyper. Av väsentligt större betydelse för kostnadsutfallet än hustypen är, enligt vär uppfattning, att det genom bebyggelseplaneringen skapas förutsättningar att bedriva bostadsproduktionen i långa serier. Punkthusen, såväl de höga som de låga, uppvisar vissa nackdelar i jämförelse med andra hustyper. Solbelysningsförhållandena i dem är sämre och svårigheterna större att ge lägenheterna goda planlösningar. Övriga nackdelar som tillskrivs de höga husen (i jämförelse med låga) och punkthusen (i jämförelse med andra hustyper) är sådana som det är möj-

117 ligt att eliminera med tekniska eller praktiska arrangemang av olika slag. Vad som i övrigt anförts om de höga husens nackdelar är, såvitt vi kan bedöma, väsentligen nackdelar som följer med en ökad koncentration av bebyggelsen, antingen den sker vertikalt eller horisontellt. Vi menar, att de utgör det p r i s man måste betala för att kunna få del också av koncentrationens alla förtjänster i fråga om närhet till olika bostadskomplement, serviceanordningar av skilda slag, till bekväma kommunikationer med arbetsplats och stadscentrum osv. Eftersom nackdelarna måste accepteras, är det utomordentligt angeläget att samhällsplaneringen på alla nivåer inriktas på att neutrali-

sera verkningarna av dem genom olika åtgärder. Vårt arbete har gett oss uppfattningen att inget av de motiv som förebragts för den ena eller andra hustypen är tillräckligt starkt för att få bli avgörande för valet av hustyp. Det är i stället till lösningen av miljöfrågorna som intresset och uppmärksamheten i bebyggelseplaneringen i framtiden främst måste knytas. Starkt ökande krav på service innebär att man i samhällsplaneringen h a r anledning att pröva ökad koncentration i bebyggelsen. Höga hus ger en möjlighet att nå sådan koncentration, men även i lågbebyggelse kan koncentrationen åstadkommas. Vi vill uppmuntra till försök med sådana koncentrerade, lägre bebyggelseformer.

Tabellbilaga

121 Tabell

A. Inflyttnings

färdiga lägenheter i flerfamiljshus kommuntyp och på hus av olika

ÅiKommuntyp

Samtliga lägenheter

åren 1949- -1966 fördelade storlek

Därav, i %, i hus med . . . lägenheter 1—4

5—9

10—19

20—49

1949 Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 » —19 999 i Köpingar Landskommuner

30 364 24 810 9 159 8 422 7 229 2 075 3 479

4 2 0 2 5 6 13

11 7 2 8 13 16 31

35 33 29 27 44 46 41

44 49 52 57 37 25 15

I960 Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 i —19 999 » Köpingar Landskommuner

31494 26 132 10 056 10 040 6 036 1 924 3 438

4 2 0 2 5 6 12

9 7 2 9 13 16 24

35 33 25 34 44 46 42

44 48 55 47 37 29 23

1951 Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 i —19 999 i Köpingar Landskommuner

28 687 24 123 8 663 9 524 5 936 1 837 2 727

3 2 0 2 5 7 11

9 7 2 7 12 17 26

34 32 27 30 42 48 41

43 46 46 51 39 28 21

1952 Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 » —19 999 » Köpingar Landskommuner

36 062 30 017 12 624 10 925 6 468 2 353 3 692

2 1 0 2 3 3

6 3 5 11 13 22

31 29 27 26 36 41 41

47 51 51 54 45 40 23

1953 Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 » —19 999 » Köpingar Landskommuner. . . . i

42 003 33 302 11 843 13 632 7 827 3 450 5 251

3 19

26 22 19 22 26 38 44

50 53 50 55 55 47 27

1954 • Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 i —19 999 ») Köpingar Landskommuner

45 348 36 179 12 820 15 199 8 160 3 098 6 071

6 5 2 5 8 11 14

21 18 18 14 26 27 36

54 57 58 59 54 48 38

1955 Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 i —19 999 i Köpingar Landskommuner

41 051 32 107 12 601 12 589 6 917 2 877 6 067

7 5 1 6 10 9 19

22 18 17 16 25 26 39

50 53 54 54 52 50 29

7 5 4

på

122 Därav, i %, i hus med . . lägenheter

Samtliga lägenheter

1—4

5—9

10—19

20—49

50—

1956 Städer lOOOOO— inv 20 000—99 999 » —19 999 »>

41 436 31530 10 420 13 489 7 621 3 501 6 405

1 1 1 1 1 1 2

6 4 2 5 6 7 16

21 18 13 15 27 27 34

52 55 53 55 57 57 38

20 23 32 24 9 7 11

1957 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 »

47 012 36 137 11 868 16 002 8 267 4 085 6 790

1 0 0 0 1 2 2

4 3 1 3 5 2 13

23 18 9 20 28 30 40

46 46 39 49 48 57 44

27 33 51 28 18 9 1

1958 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 »

44 306 34 509 12 045 14 346 8 118 3 072 6 725

1 0 0 1 1 1 2

4 2 0 3 5 5 14

19 15 8 16 25 26 36

49 52 51 52 54 44 37

27 30 41 28 16 25 10

50 814 39 417 12 112 18 724 8 581 4 014 7 383 9 145 4 470 3 274

1 0 0 0 0 1 2 0 0 0

3 2 0 2 3 3 9 0

17 13 5 15 21 22 32 9 6 3

48 50 38 55 57 49 39 49 34 28

32 35 57 28 19 26 19 42 60 69

50 396 38 308 11 608 18 971 7 729 4 117 7 971 10 960 6 063 2 228

0 0 0 0 0 1 2 0

3 2 0 2 4 4 10 0 0 1

14 11 2 13 21 16 28 4 5 4

46 49 44 50 56 38 36 42 26 52

36 37 54 35 19 41 24 54 69 44

49 829 35 698 9 223 17 926 8 549 3 847 10 284 10 415 5 517 2 394

0 0

3 2 0 2 3 4 5 0 0 0

16 14 4 17 17 23 20 6 6 3

45 44 26 46 61 55 44 44 22 26

36 40 70 35 19 18 29 50 72 71

År Kommuntyp

-.

100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 »>

1960 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 »

1961 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 »>

0 0 0 1 0 0

123 År Kommuntyp

Samtliga lägenheter

1962 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 »> —19 999 »> Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen.... Malmö

50 171 34 977 9 429 16 683 8 865 5 053 10 141 10 643 4 880 3 129

1963 Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 i —19 999 i Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen. . . . Malmö

52 980 37 504 8 861 19 508 9 135 4 893 10 583 8 789 5 314 2 075

1964 Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 » —19 999 » Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen.... Malmö-Lund-regionen.

56 005 39 022 10 134 20 416 8 472 5 108 11 875 9 606 5 093 4 300

1965 Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 » —19 999 » Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen.. . . Malmö-Lund-regionen.

64 321 46 880 13 013 23 442 10 425 5 288 12 153 12 210 6 417 4 411

1966 Städer 100 000— inv. 20 000—99 999 » —19 999 »> Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen.. . . Malmö-Lund-regionen.

56 625 41 287 9 457 23 515 8 315 4 302 11036 10 257 6 003 4 409

Därav, i %, i hus med . . . lägenheter 1—4

5—9

10—19

20—49

50-

0 0

3 2 0 1 3 3 6 0 1 0

17 14 6 16 20 18 28 11 6 2

48 48 28 52 63 51 43 49 22 28

32 36 66 30 14 27 22 40 71 70

3 2 0 2 3 3 6 0 1 1

21 15 4 18 22 27 38 12 10 2

48 50 30 53 64 44 40 36 32 30

29 32 66 27 11 26 16 52 58 67

3 2 1 2 2 3 5 0 1 1

20 16 4 19 24 24 31 11 5 7

48 49 32 53 61 50 43 37 35 37

29 33 63 26 12 23 20 52 59 55

3 3 1 3 4 2 4 1 0 1

20 17 5 20 26 30 29 10 3 11

50 51 38 56 55 42 51 39 57 23

27 30 56 22 15 25 15 50 40 65

3 2 0 3 4 6 6 2 0 0

25 21 9 24 26 28 37 15 9 19

46 46 34 47 58 49 42 38 32 31

26 30 57 26 12 17 15 45 59 50

—0 0 1 1 0 0

— 0 0 0 0 0 0 1 0

— — 0 0

— 0 0 1 1

— 0

— 0 0 0 0 0 0 1 0

— — 0 0

— 0 0 0 1

— — —

124 Tabell B. Inflyttningsfärdiga lägenheter i flerfamiljshus åren 1949- -1966 fördelade på kommuntyp och antal våningsplan i huset

År Kommuntyp

Samtliga lägenheter

1949 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 i

30 364 24 810 9 159 8 422 7 229 2 075 3 479

Därav, i °/3, i hus med . . våningsplan 1

5—8 9 o. flera

2 0

63 69 79 68 59 61 23

6 7 7 11 2

7 8 9 11 4

1 1 2 1

22 14 3 9 34 36 65

61 65 67 66 61 54 30

8 10 11 12 5

8 10 16 9

1 1 2

1950 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 »> —19 999 »

31494 26 132 10 056 10 040 6 036 1924 3 438

0 0 2 0 5

21 14 4 12 32 46 65

1951 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 i

28 687 24 123 8 663 9 524 5 936 1837 2 727

2 1 0 2 2 0 9

20 14 5 10 31 44 58

60 63 59 67 63 54 33

7 9 9 13 1 1

8 10 19 8 2

2 3 7

36 062 30 017 12 624 10 925 6 468 2 353 3 692

2 1 1 1 2 2 7

18 11 4 14 22 41 60

63 67 73 58 69 57 33

7 9 5 15 5

7 8 10 10 2

3 4 6 2 1

42 003 33 302 11843 13 632 7 827 3 450 5 251

2 2 3 1 1 2 7

17 10 3 11 16 31 57

62 66 70 59 74 63 35

9 10 6 17 6 3 1

9 11 16 12 3 1

1 1 2

45 348 36 179 12 820 15 199 8 160 3 098 6 071

1 1 0 1 1 2 4

15 8 2 8 19 33 44

60 62 63 56 72 63 47

11 13 10 20 5 3 4

9 11 12 14 3

4 5 12 1

41 051 32 107 12 601 12 589 6 917 2 877 6 067

2 1 0 2 1 2 8

17 9 1 12 20 33 49

55 59 68 48 62 53 37

10 13 9 18 9 1 1

12 14 13 19 7 8 1

100 000— inv 20 000—99 999 t —19 999 »

1953 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 »> Landskommuner 1954 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 »

1955 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 »>

1 4 4 8 2 4 4

125 År Kommuntyp

Samtliga lägenheter

1956 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 • Köpingar Landskommuner

Därav, i %, i hus med ... våningsplan 1

5—8

9 o. flera

41 436 31 530 10 420 13 489 7 621 3 501 6 405

2 1 1 2 0 2 5

15 8 1 9 17 27 44

52 52 56 43 64 67 40

12 15 11 20 9 1 6

12 15 15 19 7 2 4

7 9 14 8 2 1 1

1957 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 » Köpingar Landskommuner

47 012 36 137 11 868 16 002 8 267 4 085 6 790

1 0 0

13 6 1 6 14 21 41

48 47 41 45 61 61 44

9 11 10 12 8 8 2

18 22 27 23 12 5 6

12 14 20 14 5 5 3

1958 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 »> Köpingar Landskommuner

44 306 34 509 12 045 14 346 8 118 3 072 6 725

11 5 1 6 10 15 39

46 46 42 40 62 58 41

11 13 6 16 16 9 5

16 19 20 25 8 10 2

15 17 31 13 4 5 5

1959 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 » Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Stor-Göteborg Malmö

50 814 39 417 12 112 18 724 8 581 4 014 7 383 9 145 4 470 3 274

10 5 0 5 11 14 32 1 5

44 42 30 41 60 57 49 28 47 10

15 17 14 19 14 5 10 15 7 34

18 22 29 22 11 9 6 27 28 22

12 14 27 12 2 15 1 29 14 35

1960 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 i —19 999 » Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Stor-Göteborg Malmö

50 396 38 308 11 608 18 971 7 729 4 117 7 971 10 960 6 063 2 228

1 0 0 0 0 0 5 0

9 5 1 5 9 13 27 1 0

41 41 32 35 66 38 45 22 53 16

12 13 12 15 12 9 9 9 7 36

20 24 27 29 9 9 4 25 19 30

17 17 27 15 3 31 9 43 21 17

1961 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 » Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen

49 829 35 698 9 223 17 926 8 549 3 847 10 284 10 415 5 517 2 394

0 0

8 4 0 3 11 15 20 3 3

43 42 26 43 57 51 45 32 40 6

12 13 8 13 18 10 9 12 2 23

21 26 37 27 12 11 7 20 34 39

15 15 29 13 2 13 17 33 20 23

0 0 5 2 0 0 1 3 8 1 1 0 1 0 0 3 0 0

0 0 1 0 0

—

126 År Kommuntyp

Samtliga lägenheter

Därav,i % , i hus med ... våningsplan 1

5—8 9 o. flera

0 0

100 0 0 0 — inv 20 000—99 999 » —19 999 » Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen Malmö

50 171 34 977 9 429 16 683 8 865 5 053 10 141 10 643 4 880 3 129

9 5 0 5 10 14 23 3 2

46 45 26 45 64 51 46 31 43 6

10 10 10 9 12 16 8 12 4 29

20 23 28 27 12 11 12 23 12 46

15 17 36 14 3 8 11 31 39 19

1963 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 • —19 999 »> Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen Malmö

52 980 37 504 8 861 19 508 9 135 4 893 10 583 8 789 5 314 2 075

0 0 0

12 6 3 6 10 13 29 4 6 1

53 53 32 54 70 54 52 35 55 7

7 8 6 8 9 8 4 5 5 25

21 24 34 26 9 18 12 36 12 51

7 9 24 6 1 7 2 20 23 17

1964 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 »> —19 999 » Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen Malmö-Lund-regionen

56 005 39 022 10 134 20 416 8 472 5 108 11 875 9 606 5 093 4 300

0 0

11 5 1 5 10 18 29 1 4 6

52 54 29 59 72 55 45 31 49 23

8 8 9 8 8 6 7 8 9 12

20 25 40 24 9 12 8 31 30 42

8 8 22 4 1 9 10 29 8 17

1965 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 »> Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen Malmö-Lund-regionen

64 321 46 880 13 013 23 442 10 425 5 288 12 153 12 210 6 417 4 411

0 0

11 7 2 8 11 13 29 2 4 6

53 53 37 52 73 58 52 38 48 24

7 8 10 7 9 7 4 5 18 6

19 23 26 28 7 5 8 24 14 48

10 9 25 5

1966 Städer 100 000— inv 20 000—99 999 » —19 999 » Köpingar Landskommuner Stor-Stockholm Göteborgsregionen

56 625 41 287 9 457 23 515 8 315 4 302 11 036 10 257 6 003 4 409

0 0 0 0 0 0 1 0

13 9 1 11 13 16 30 3 5 8

55 54 46 51 71 76 51 44 54 33

7 8 5 9 8 5 2 4 15 2

20 25 39 24 9 2 11 38 22 38

4 5 10 4

0 0 1 0

0 1 0

0 1 1 0

0 0 0 1 0 1

17 7 31 16 15

4 11 3 19

OCKrtOV

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1967 1. Nordiskt Institut för samhällsplanering. 2. Nordiskt samarbete inom forskningens och den högre undervisningens område. 3. Mellanriksväg Kiruna—Nordnorge. 4. Internordisk verkställighet med anledning av beslut rörande vårdnad om barn m. m. 5. Nordisk Institut for videreuddannelse 1 havekunst og landskabsplanlaegning. 6. Dansk, norsk og svensk presses indhold af nordisk stof. 7. Nordisk radio- och TV-konferens på Biskops Arno. 8. Nordiska bestämmelser för skeppsapotek.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen) Justitiedepartementet Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsrätt VI. [3] Ny domkretsindelning för underrätterna. [4] Partiell författningsreform. [26] Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval. [27] Tryckfrihet och upphovsrätt. [28] Försvarsdepartementet Tjänsteställning inom krigsmakten. Esselte. [15] Socialdepartementet Barnstugor. Barnavårdsmannaskap. fall. [8] Narkotikaproblemet. Del I. [25]

Barnolycks-

Kommunikationsdepartementet Länsförvaltningsutredningen. 1. Den statliga länsförvaltningen. I. [20] 2. Den statliga länsförvaltningen. II. Bilagor. [21] Skatteförvaltningen. [22] Länsindelningsutredningen. [23] Transportkostnaderna i Gotlandstrafiken. [29] Finansdepartementet Statlig publicering. [5] Finansiella långtidsperspektiv. [6] Statskontorets programbudgetutredning. 1. Programbudgetering. Del I. [11] 2. Programbudgetering. Del II — Studier och försök. [12] 3. Programbudgetering. Del III — En sammanfattning. [13] Lag om Skatterätt. [24] Ecklesiastikdepartementet Rikskonserter. [9] Linköpings högskola. Del I. [10] Skolans arbetstider. [14] 1958 års utredning kyrka—stat: VII. Folkbokföringen. [16] VIII. De teologiska fakulteterna. [17] 1962 års ungdomsutredning. Statens stöd till ungdomsverksamhet V. [19] Jordbruksdepartementet Den framtida jordbrukspolitiken. [7] Inrikesdepartementet Kommunal bostadsförmedling. [1] Invandringen. [18] Höga eller låga hus? [30]

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1967