Svensk författningssamling

V) N o

''Of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Svensk Författnings samling

Betänkande avgivet av Utredningen om författnings publicering Allmänna Förlaget • Stockholm 1970

Statens offentliga utredningar 1970: 48 Justitiedepartementet

Svensk författningssamling

Betänkandet avgivet av utredningen om författningspublicering Stockholm 1970

•

Stockholm 1970, Kungl. Boktryckeriet P A Norstedt & Söner

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 25 maj 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om publicering av författningar, internationella överenskommelser m. m. Till sakkunnig utsågs den 26 maj 1967 borgmästaren i Stockholm Georg Ericsson. Att som experter biträda utredningen utsågs den 30 juni 1967 biträdande utrikesrådet Lennart Myrsten och hovrättsassessorn Eskil Persson. Persson erhöll entledigande från sitt uppdrag vid utgången av juli 1968. Till sekreterare åt den sakkunnige förordnades den 26 juni 1967 hovrättsfiskalen Tomas Huldén. Utredningen har antagit namnet utredningen om författningspublicering. Den 7 februari 1969 beslöt Kungl. Maj:t utvidga uppdraget för utredningen att omfatta frågan om formerna för internationella överenskommelsers införlivande med svensk rätt. I samband därmed bemyndigades che-

fen för justitiedepartementet att utse ytterligare två sakkunniga i utredningen. Med stöd därav tillkallades den 27 juni 1969 experten Myrsten och rättschefen Ulf Nordenson att vara sakkunniga. Georg Ericsson förordnades samtidigt till ordförande i utredningen. Till ytterligare sekreterare i utredningen förordnades den 27 juni 1969 revisionssekreteraren Brit-Marie Ericsson. Utredningen har delat upp utredningsuppdraget i två huvuddelar, den ena rörande publicering av inhemska författningar, den andra rörande införlivande av internationella överenskommelser med svensk rätt samt publicering av överenskommelserna m. m. Såvitt rör den förra huvuddelen har utredningen funnit det lämpligt att i ett första delbetänkande behandla Svensk författningssamling. Utredningen får härmed överlämna betänkandet. Utredningsuppdraget i denna del har utförts av Georg Ericsson med Huldén som sekreterare.

Stockholm i september 1970.

Georg Ericsson Tomas Huldén

SOU 1970: 48

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet Förslag till kungörelse om Svensk författningssamling Kapitel 1 Utredningsuppdraget aktuella delen 1.1 Direktiven 1.2 Arbetets bedrivande

11 11 12

Tillkomsten av 1928 års kungörelse om SFS

29 Kapitel 5 Gällande bestämmelser av år 1928

23 23

Kapitel 6 Utredningar och reformförslag efter år 1928 6.1 Konstitutionsutskottet om instruktioner 6.2 Motion om tidningsannonsering 6.3 Tidpunkten för författningarnas utgivning 6.4 Författningarnas slutmening . . . 6.5 Nothins förslag om en ämnesindelad författningshandbok . . . . 6.6 Kommittén för kommunal upplysningsverksamhet 6.7 Nytryckning av gällande författningar 6.8 Tioårsregister och årliga register 6.9 Svensk lagsamling 6.10 Omtryckning av ändrade författningar 6.11 Riksdagsförfattningar 6.12 SFS och pastorsexpeditionerna 6.13 Framställningen från SAF och Industriförbundet 6.14 Riksdagens skrivelse om ändringsförfattningar 6.15 Tvåspaltning av SFS

24 25 25 27 28

Kapitel 7 Författningssamlingens innehåll 7.1 Granskning av författningssamlingen 7.2 SFS och förvaltningsföreskrifter

14 14 16 18 18

i någ-

Kapitel 4 Svensk författningssamlings historia 4.1 Tiden före SFS 4.2 Kungl. Maj:ts skrivelse år 1824 om SFS 4.3 1833 års kungörelse om SFS . . 4.4 1875 års kungörelse om SFS . . . 4.5 1911 års utredning om SFS 4.6 1911 års kungörelse om SFS . . SOU 1970:48

i den

Kapitel 2 Allmänt om författningspublicering 2.1 Begreppet författning 2.2 Översikt över nuvarande ordning för kungörande av författningar 2.3 Statsrådsberedningens anvisningar för författningsskrivning . . . 2.4 Kortfattad beskrivning av SFS och dess utgivning Kapitel 3 Författningspublicering ra andra länder 3.1 Danmark 3.2 Norge 3.3 Västtyskland 3.4 Holland 3.5 Belgien 3.6 Frankrike 3.7 Schweiz

20 20 20 21 21 21 22 22

33 33 33 33 34 34 34 35 35 36 36 37 37 37 37 39

40 40 42 5

7.3 SFS och internationella överenskommelser m. m. Enkäten om SFS Några enkätförslag

44 44 46

Kapitel 8 Beslut om utgivning i SFS . . 8.1 Gällande bestämmelser 8.2 Nuvarande ordning 8.3 Urvalet av författningar 8.4 Trycklov

48 48 49 49 50

Kapitel 9 Ändringsförfattningar 9.1 Olika sätt att utforma ändringsförfattningar 9.2 Transumeringstekniken 9.3 Omtryck av hela författningen Fristående omtryck 9.4 Omtryck av hel paragraf 9.5 Markering av ändrat avsnitt . . 9.6 Uppgift på tidigare lydelse . . . . 9.7 Rättelse av fel

52 52 53 55 57 60 62 63 64

Kapitel 10 Utformning 10.1 En författning på varje blad . . 10.2 Lydnadsmening och datering . . 10.3 Typografisk utformning 10.4 Den bundna upplagan 10.5 Pärmar och omslag

67 67 68 69 71 72

Kapitel 11 Register 11.1 Nuvarande register 11.2 Brister i nuvarande ordning . . . . Kritik mot nuvarande register . . Behov av nya register 11.3 Pågående registerarbete 11.4 Utländska förebilder 11.5 Författningsinventering 11.6 Ett sammanfattande register . . En skiss till ämnesindelning . . . 11.7 Övriga register 11.8 Allmänt om registerutgivning . .

73 73 74 74 75 75 76 76 78 79 81 82

Kapitel 12 Spridning och förvaring . . 12.1 Författningssamlingens abonnenter 12.2 SFS-anslaget 12.3 Differentierad distribution . . . . 12.4 Förvaringsskyldigheten 12.5 Utgallring av gamla årgångar . . 12.6 Lagerhållning

7.4 7.5

83 87 88 90 91 93

Kapitel 13 Utsändning och ikraftträdande 94 13.1 Gällande ordning 94 13.2 Brister i nuvarande system . . . . 95 13.3 Utredningens fyra krav 97 Författningen skall ha utgivits innan den träder i kraft 97 Författningen skall vara abonnenterna tillhanda innan den träder i kraft 97 Författningen skall nå abonnenterna i god tid före ikraftträdandet 97 Författningen skall bringas till allmänhetens kännedom genom press, radio och TV 97 13.4 Utredningens förslag 98 Begreppen "utkom från trycket" och "utgiven från trycket" . . . . 98 Tryckeribehandlingen 98 Tätare utsändningar 99 Ikraftträdande en vecka efter utgivningen 99 Veckorutin 100 Kapitel 14 Information om nya författningar 101 14.1 Redaktionell och beställd information 101 14.2 Tidningsannonsering 102 14.3 Radio och TV 104 Kapitel 15 Författningsfrågor 106 15.1 Behovet av ny kungörelse 106 15.2 Specialmotivering till paragraferna 106 Kapitel 16 Ekonomiska frågor 16.1 Ökningen av antalet sidor . . . . . 16.2 Ökning av upplagan 16.3 Ökning av antalet utsändningar 16.4 Författningsinventering 16.5 Register 16.6 Tidningsannonsering 16.7 Sammanfattning av de ekonomiska beräkningarna

113 Kapitel 17 Sammanfattning

.

111 111 112 112 112 113 113

Bilagor 1 Provtryck för SFS SOU 1970:48

Provtryck A (tvåspaltad sättning) 119 Provtryck B (ospaltad sättning) .. 123 Provtryck C (bundna upplagan) . . 127 2 Utredningens skiss till ämnesindelning för författningar 131 3 Författningssamlingens abonnenter 138 Tabell A. Abonnenter vars exemplar betalas av justitiedepartementet 138 Tabell B. Gruppen "Centrala ämbetsverk m. fl. adresser" 138 Tabell C. Abonnenter som själva betalar sina exemplar 139 4 Skiss till tidningsannons 141

SOU 1970:48

Förslag till kungörelse om Svensk författningssamling

i §• I Svensk författningssamling skall intagas av Kungl. Maj:t utfärdade 1. lagar, förordningar, kungörelser och andra föreskrifter, som skall tjäna till allmän efterrättelse, 2. grundläggande föreskrifter om domstolars och andra myndigheters samt viktigare allmänna inrättningars uppgifter och organisation. Av central myndighet meddelad föreskrift, som skall tjäna till allmän efterrättelse, kan intagas i författningssamlingen om särskilda skäl föreligger. Har författning, som intagits i författningssamlingen, ändrats så att den blivit svåröverskådlig, skall den intagas i sin nya lydelse. 2 §•

Svensk författningssamling utges från statsrådsberedningen. Rättschefen i beredningen är författningssamlingens utgivare. 3 §•

Tillstånd till tryckning av författning, som skall intagas i författningssamlingen, meddelas av utgivaren eller den han förordnar. I fråga om författning, som utfärdas av Kungl. Maj:t, får sådant tillstånd ej meddelas utan att chefstjänsteman inom det statsdepartement i vilket ärendet handlagts eller, om författningen beretts i utrikesdepartementet, kabinettssekreteraren eller chefen för rättsavdelningen godkänt att författningen tryckes. 4 §.

Om särskilda skäl ej föranleder annat, skall författning utges så, att den är författningssamlingens abonnenter tillhanda i god tid innan den träder i kraft. 5 §•

Författningarna utges var och en för sig i författningssamlingen. På varje författnings första sida anges dagen då den utges från trycket. Författning ges ett nummer, som är löpande för kalenderår. Författning kan dessutom ges ett saknummer som visar dess ämnestillhörighet. 6 §• Efter årets slut tillhandahålles bokband, i vilka författningarna sammanförts efter löpande nummer. SOU 1970:48

7 §• Författningssamlingen skall förses med ändamålsenliga register. 8 §• Författningarna skall kunna köpas för hel årgång eller var och en för sig. Med utgivarens medgivande får årsabonnemang avse endast viss ämnesgrupp av författningar. 9 §• Utgivaren bestämmer vilka domstolar och andra myndigheter, allmänna inrättningar och andra som får abonnera kostnadsfritt på författningssamlingen samt det antal exemplar som var och en skall få. Den som enligt första stycket får författningssamlingen kostnadsfritt kan vid behov få ett större antal exemplar av särskild författning. Med utgivarens medgivande kan även annan i särskilt fall få författning kostnadsfritt. 10 §. Statlig myndighet som önskar gallra ut bundna årgångar av författningssamlingen skall anmäla detta till statsrådsberedningen. Utgivaren beslutar om banden skall återtagas. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971, då kungörelsen (1928: 1) angående Svensk författningssamling skall upphöra att gälla.

10 SOU 1970:48

1.1 Utredningsuppdraget i den aktuella delen

Direktiven

Den del av utredningsuppdraget som avser publicering av inhemska författningar innefattas i protokollet över justitieärenden den 25 maj 1967. Departementschefen yttrade härom: Tillkännagivandet av lagar och andra allmänna författningar är förknippat med särskilda problem. Man måste sträva efter att inte bara myndigheterna utan även den stora allmänheten får den information som behövs för att föreskrifterna skall kunna efterlevas. Det är dessutom nödvändigt att ha en fast ordning för publiceringen av författningarna som förebygger varje tvivelsmål om vid vilken tidpunkt en författning träder i kraft. För att dessa krav skall kunna fyllas fordras tillgång till en officiell publikation, i vilken föreskrifter som skall lända till allmän efterrättelse kan tillkännages på ett auktoritativt sätt. Svensk författningssamling fyller sedan gammalt denna funktion. Vid sidan härav finns en rad andra officiella publikationer som utges av förvaltningsmyndigheter, t. ex. länskungörelserna och de samlingar av cirkulär eller meddelanden som framställs av centrala verk. Bestämmelserna om Svensk författningssamling finns i kungörelsen den 4 januari 1928 (nr 1) angående Svensk författningssamling. Sedan kungörelsen tillkom har behovet av information om föreskrifter som skall tjäna till allmän efterrättelse ökat. Även när det gäller redigeringen av materialet gör sig i dag andra anspråk gällande. Vidare uppdras det numera i betydligt större omfattning än förr åt förvaltningsmyndigheter att meddela tillämpningsföreskrifter till lagar och andra författningar. Dessa föreskrifter bereds endast i begränsad utsträckning plats i Svensk författningssamling och återfinns i stället huvudsakligen i separata SOU 1970:48

publikationer från de olika myndigheterna. Som följd härav är det ofta svårt för andra än den direkt berörda myndigheten att överblicka vad som är gällande rätt på ett område. En allmän översyn av den gällande ordningen för publiceringen av författningar bör därför komma till stånd genom särskilt tillkallad sakkunnig. Översynen bör utgå från att en publikation av Svensk författningssamlings typ skall finnas med ställning som centralt, auktoritativt medel för tillkännagivande av lagar och andra allmängiltiga föreskrifter av större vikt. Under övervägandet av åtgärder för att göra materialet i författningspublikationen mera lättläst och öka dess användbarhet bör beaktas riksdagens anhållan om en prövning av principerna för publicering av ändringsförfattningar och vad som ligger till grund för denna anhållan (rskr 1967: 49). Det är av praktiska skäl inte möjligt att samla alla statliga föreskrifter för allmänheten i en enda publikation. Man måste därför räkna med att centrala verk och andra myndigheter med förordningsmakt även i fortsättningen själva i betydande omfattning sörjer för publiceringen av föreskrifter inom deras förvaltningsområden. Det synes emellertid angeläget att det skapas former för samordning mellan den allmänna författningspublikationen och de olika myndigheternas. Vid undersökningen av dessa frågor bör beaktas en framställning den 20 mars 1964 från Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund om ett enhetligt och lättillgängligt publiceringssätt för utkommande tillämpningskungörelser. Sådana föreskrifter som jag nu har berört inriktas främst på att löpande offentliggöra nya författningar och andra allmänna föreskrifter. Till dem brukar ges ut innehålls- och sakregister som underlättar hanteringen. Även med tillgång till sådana register är det emellertid erfarenhetsmässigt ofta svårt att få en fullständig 11

överblick över vad som är gällande ordning på ett bestämt område. Därför utges i vissa fall samlingsverk för att myndigheterna och allmänheten skall kunna lättare orientera sig i materialet. Exempel på sådana verk är "Skatte- och taxeringsförfattningarna", "Skolöverstyrelsens författningshandbok", "Tullverkets författningssamling" och "Totalförsvarets författningshandbok", som kompletteras eller förnyas årligen. Utredningen bör undersöka vilka behov som finns av samlad dokumentation rörande det aktuella innehållet i författningar och andra allmänna föreskrifter. På grundval av en sådan undersökning bör utredningen bedöma vilka former en sådan dokumentation lämpligen kan ges. Sålunda bör prövas bl. a. vilka samlingar av gällande föreskrifter som behövs och hur de bör redigeras och hållas aktuella. Vidare bör behovet och den lämpliga organisationen av en dokumentationscentral för författningsmaterialet utredas. Den fråga som utredningen har att behandla kan sammanfattas sålunda: Hur skall man underlätta för allmänhet och myndigheter att få kännedom om statliga föreskrifter och att överblicka dessa? Utredningens uppdrag avser således inte bara författningar som utfärdats av Kungl. Maj:t utan även förvaltningsmyndigheternas föreskrifter. För att besvara frågan har utredningen enligt direktiven att granska flera författningspublikationer, nämligen Svensk författningssamling (SFS), länskungörelserna, ämbetsverkens cirkulärserier samt olika samlingsverk. Vid granskningen av Svensk författningssamling har utredningen att befatta sig med principerna för att publicera ändringsförfattningar enligt den till utredningen överlämnade riksdagsskrivelsen. För denna redogörs under 6.14. Utredningen behandlar i detta betänkande Svensk författningssamling. Detta innebär att betänkandet främst avser de författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t. Frågan om publicering av förvaltningsmyndigheternas föreskrifter kommer att tas upp till behandling senare. Som bakgrund är det dock nödvändigt att i någon utsträckning beröra den allmänna frågan om författningspublicering. Framställningen från Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund 12

om publicering av tillämpningskungörelser, vilken utredningen enligt direktiven har att beakta, avser främst förvaltningsmyndigheternas tillämpningskungörelser och kommer därför att beröras bara helt kortfattat i detta betänkande (se 6.13 och 7.2). Vid prövningen av frågan om hur man lättare skall kunna överblicka författningarna undersöker utredningen om man kan använda moderna tekniska hjälpmedel såsom automatiska datamaskiner för detta. Inom justitiedepartementet pågår i samarbete med statskontoret och utredningen omfattande försök med automatisk databehandling av lagtext. Arbetet är mycket tidskrävande och det är ännu ej möjligt att bedöma i vad mån ADB kan brukas som hjälpmedel för att överblicka författningar. Utredningen vill därför avvakta hur ADBarbetet fortskrider innan den tar ställning till hela frågan om publicering av författningar och inrättande av en dokumentationscentral för författningsmaterialet. 1.2 Arbetets

bedrivande

Utredningen har genomfört en omfattande enkät bland statsmyndigheter. Den skedde under våren 1968 och avsåg myndigheternas egna författningspublikationer och Svensk författningssamling. Svaren angående Svensk författningssamling kommer att behandlas i detta betänkande. Tyngdpunkten i utredningsarbetet har bestått i sammanträffanden mellan företrädare för utredningen och olika personer, såsom tjänstemän i departement och ämbetsverk, företrädare för advokatsamfundet och branschorganisationer, lärare vid juridiska fakulteter m. m. Därvid har utredningen erhållit olika intressenters synpunkter på författningspublicering. Utredningen har samrått med informationsutredningen, som tillsattes samma dag som utredningen, och avgett remissvar på dess betänkanden Kungörelseannonsering (SOU 1969: 7) och Vidgad samhällsinformation (SOU 1969: 48). Utredningen har vidare yttrat sig över en inom finansdepartementet utarbetad promeSOU 1970: 48

moria Statliggare och regleringsbrev samt statsrådsberedningens förslag till anvisningar för författningsskrivning. En av utredningens sekreterare deltar i justitiedepartementets arbetsgrupp rörande ADB av lagtext. Utredningen har under en resa till Bonn studerat bl. a. utgivningen av den tyska författningssamlingen.

SOU 1970:48

2.1 Begreppet

Allmänt om författningspublicering

författning

Ordet författning har i rättsvetenskapliga sammanhang två olika betydelser, den ena syftande på ett lands konstitution, dess statsskick, den andra omfattande lagar, kungörelser och andra bestämmelser av statsmakterna. Det är den senare betydelsen av ordet som utredningen har att befatta sig med. Ordet författning brukar inte användas som namn på ett visst påbud, en viss rättsregel, utan har en betydligt mer svävande innebörd. I början av 1800-talet torde man i allmänhet ha med ordet åsyftat sådana offentliga föreskrifter och bekantgöranden som utgavs av trycket varje år, det s. k. årstrycket (se 4.1). Ordet förekommer i en kungörelse den 26 november 1807 av kanslipresidentämbetet och synes där ha just denna vidsträckta betydelse. Det används också av riksdagen i dess skrivelse av den 20 december 1824, vari föreslås inrättande av en officiell tidning, under titel av "Författningssamling" eller någon liknande benämning, i vilken skulle införas inte bara konungens utan även myndigheternas föreskrifter. Men i samma skrivelse finns också en antydan om att man brukade ordet författning i en snävare betydelse. Riksdagen anmärkte nämligen att årstrycket saknade flera i administrativ eller judiciell väg utfärdade cirkulär eller resolutioner samt sådana kungl. brev vilka, "om de ej kunde anses såsom egentliga författningar", likväl innefat14

tade väsentliga föreskrifter och regeringsåtgärder inom den ekonomiska lagstiftningens område. I mitten av 1800-talet skriver Quiding i förordet till Svenskt allmänt författningsregister 1522—1862 (Sthlm 1865) följande: "Väl kan ordet författning, föga så använt i den äldre lagstilen, numera anses hava erhållit den vidsträckta betydelse, som berättigar att därmed beteckna, vad årstrycket kallar publik handling." Innan man bestämmer innebörden av ordet författning är det lämpligt att något granska vilka olika slag av rättsregler som finns och hur de benämns. Här avses bara skrivna rättsregler, alltså inte sådana regler som framgår av rättspraxis eller s. k. allmänna rättsgrundsatser. De skrivna rättsreglerna kan uppfattas som inordnade i en hierarki med de främsta överst och de lägsta underst; de har olika valör. Främst kommer grundlagarna, alltså regeringsformen (RF), riksdagsordningen, successionsordningen och tryckfrihetsförordningen. De stiftas av konung och riksdag gemensamt och det fordras beslut av två riksdagar med nyval mellan. Därnäst kommer lagarna. Begreppet lag innebär numera alltid att reglerna stiftats samfällt av konungen och riksdagen. I första hand är här att märka "allmän civiloch kriminallag" och kriminallag för krigsmakten enligt 87 § 1 mom. RF. Över dem skall lagrådets yttrande inhämtas. Till laSOU 1970: 48

garna hör även kyrkolag enligt 87 § 2 mom. RF. För deras stiftande fordras samtycke också av allmänt kyrkomöte. Inom Kungl. Maj:ts kansli har under 1969 utfärdats an/isningar att även andra rättsregler som beslutas av konungen och riksdagen gemensamt skall benämnas lag (se 2.3). Efter lagarna kommer förordningarna. Begreppet förordning har skiftande innebörd. I äldre praxis användes ordet ofta på sådana rättsregler som numera skulle benämnas lag, t. ex. inteckningsförordningen. Ordet brukas numera främst på sådana föreskrifter som faller inom riksdagens egen kompetens, alltså skattelagstiftningen, t. ex. förordningen om statlig inkomstskatt. Men det har också använts för sådana föreskrifter som faller inom konungens förordningsmakt i de fall då konungen valt att höra riksdagen, t. ex. vägtrafikförordningen. Enligt de nämnda anvisningarna skall detta ej längre ske. I Sverige har regeringsmakten långtgående befogenheter som tillagts den av själva grundlagen, till skillnad från flera andra västerländska länder där regeringsmaktens kompetens anses härledd från riksdagen. Dessa konungens befogenheter utövas genom den s. k. ekonomiska lagstiftningen. Denna får i hierarkin anses stå under lagar och förordningar. Benämningen på de rättsregler som utfärdas av konungen ensam skiftar mycket. Vanligast är termen kungörelse. Men vidare förekommer orden stadga, instruktion, arbetsordning, taxa, cirkulär, brev, reglemente m. fl. Ordet kungörelse används vanligen då föreskrifterna riktar sig till allmänheten eller en obestämd krets av personer eller myndigheter. Ett brev riktar sig vanligen till en eller flera namngivna myndigheter. Ett cirkulär riktar sig oftast till samtliga statsmyndigheter. Lägst i hierarkin står föreskrifter av förvaltningsmyndigheterna. Dessa lyder under konungen och deras förordningsmakt härrör från honom. Även förvaltningsmyndigheternas föreskrifter har skiftande benämningar, såsom kungörelse, cirkulär, anvisning, råd och anvisningar, föreskrifter, cirkulärskrivelse. SOU 1970:48

Slutligen är att nämna att kommunerna har viss förordningsmakt. Kommunernas föreskrifter är inte omnämnda i direktiven men utredningen kommer ändå att beröra dem när länskungörelserna behandlas. I fråga om alla dessa typer av föreskrifter kan man urskilja sådana som riktar sig mot allmänheten och sådana som vänder sig till myndigheter och tjänstemän (jfr § 47 RF). Gränsen mellan dem är emellertid ej lätt att draga. Det finns behov av ett samlingsbegrepp för alla dessa föreskrifter men det finns inget vedertaget sådant. Regeringsformen uttrycker sig på flera olika sätt: "allmänna författningars vidtagande" (§ 8), "Sveriges lag och laga stadgar" (§ 16), "författningarna" (§§ 17, 18), "lagar eller författningar" (§ 21), "allmänna författningar" (§ 38), "lag och laga stadgar" (§ 47), "författningar" (§ 77), "lag och författning" (§§ 89, 90), "lagar och författningars efterlevnad" (§ 96), "lagarnas och författningarnas brister" (§ 100). I brottsbalken används uttrycken "lag eller författning" (1 kap. 1 § om brott, 15 kap. 10 § om osann försäkran, 36 kap. 6 och 11 §§ om särskild rättsverkan), "lag, instruktion eller annan författning" (20 kap. 4 § om tjänstefel) och "svensk lag" (2 kap.). I lagen (1894: 44 sid. 1) angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft förekommer uttrycket "lag eller annan allmän författning" och i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid uttrycket "lag eller särskild författning". Det ofta förekommande uttrycket "lag eller författning" synes tyda på att man i begreppet författning inte inräknar lagarna men detta torde ej vara meningen; uttrycket bör snarare läsas som "lag eller annan författning". Det kunde ifrågasättas att låta begreppet författning få den snävare innebörden av sådana rättsregler som härrör från de båda högsta statsorganen, alltså konungen och riksdagen. Om man önskade tala om föreskrifter av alla slag skulle man i så fall behöva säga "författningar och ämbetsverkens föreskrifter" eller liknande. Detta synes ej praktiskt. Utredningen vill därför hellre an15

vända ordet författning i den mer vidsträckta betydelsen så att det omfattar alla slags föreskrifter av statliga eller kommunala myndigheter. Detta stämmer också bättre överens med namnet Svensk författningssamling. Dennas innehåll har ju aldrig varit begränsat till föreskrifter av konung eller riksdag. I den mån utredningen åsyftar lagar, förordningar och andra bestämmelser av de högsta statsorganen uttrycks detta med "riksdagens och konungens författningar" el. likn. 2.2 Översikt över nuvarande kungörande av författningar

ordning

för

Enligt 81 § RF åligger det konungen att utfärda allmän kungörelse om beslutade grundlagsändringar. Beslutet härom tillkännages för riksdagen genom öppet brev och då detta blivit uppläst i kamrarna träder grundlagsändringen i kraft. Kungörandet sker genom att grundlagsändringen publiceras i SFS men denna publicering är inte avgörande för ikraftträdandet. Regeringsformen innehåller även bestämmelser om kungörande av allmän civil- och kriminallag, kriminallag för krigsmakten och kyrkolag (87 §). Det ankommer på konungen att utfärda allmän kungörelse om dessa lagar. Även detta kungörande sker genom publicering i SFS. Samma regler gäller den lagstiftning som tillkommit genom att konungen valt att höra riksdagen. Regeringsformen innehåller inga bestämmelser om kungörande av vare sig de författningar som riksdagen ensam beslutar eller dem som konungen ensam beslutar. Även dessa tas emellertid in i SFS enligt de närmare bestämmelser som ges i kungörelsen (1928: 1) angående Svensk författningssamling (se under 5). Enligt kungörelsen skall i SFS införas följande författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t, nämligen "a) lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse; b) instruktioner, arbetsordningar, reglementen och stadgar för domstolar, ämbetsverk och andra myndigheter samt för 16

allmänna inrättningar, därest bestämmelserna finnas vara av beskaffenhet att böra komma till allmänhetens kännedom; samt c) beslut, som anses vara av sådan vikt att de böra genom Svensk författningssamling allmängöras". Även om det språkligt synes något oklart om bisatsen under a) '"vilka skola tjäna till allmän efterrättelse" syftar på hela uttrycket "lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrifter" eller bara på "övriga föreskrifter", visar en historisk undersökning (jfr under 4) att satsen åsyftar hela uttrycket. Regeln är alltså den att alla av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter, som skall lända till allmän efterrättelse, skall införas i SFS oavsett deras benämning. Vad beträffar bisatsen under b) "därest bestämmelserna finnas vara av beskaffenhet att böra komma till allmänhetens kännedom" synes både en språklig tolkning och ett stadium av kungörelsens förarbeten ge vid handen att den syftar bara på "allmänna inrättningar". Kungörelsen innebär alltså att alla av Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner, arbetsordningar, reglementen och stadgar för myndigheter skall publiceras i SFS. När det gäller övriga föreskrifter är det en avvägningsfråga om de skall tas in i SFS eller ej. Det finns därför vissa grupper av föreskrifter som av tradition ej förs in i SFS. Dit hör till en början den av riksdagen antagna riksstaten och de av Kungl. Maj:t givna föreskrifterna för utnyttjande av de olika anslagen. Riksstaten publiceras i riksdagstrycket och i statsliggaren och Kungl. Maj:ts föreskrifter intas i brev till resp. myndighet, de s. k. regleringsbreven, samt omnämns i statsliggaren. Rikdagens beslut om godkännande av en traktat lämnas inte som i många andra länder i form av en lag utan meddelas i en enkel riksdagsskrivelse. Det kungörs ej på annat sätt än att skrivelsen intas i riksdagstrycket. Beslut att bevilja utlänning medborgarskap ges i en del länder i form av lag och kungörs där på samma sätt som andra lagar. I Sverige meddelades sådana beslut av Kungl. Maj.-t fram till den 1 juli 1969. De SOU 1970:48

återfanns i statsrådsprotokollet men publicerades ej. Numera meddelas de av statens invandrarverk. Kungl. Maj:ts avgöranden av besvär och andra förvaltningsärenden publiceras inte i SFS. Någon gång tas de in i Förvaltningsrättslig tidskrift men i allmänhet kungörs de inte. Vidare kan nämnas att Kungl. Maj:t lämnar en hel del föreskrifter till myndigheter och andra inrättningar genom brev som riktas direkt till myndigheten eller inrättningen. Ibland tas en transumt av ett sådant brev in i SFS men vanligen kungörs de ej. De föreskrifter som riksdagen eller dess organ fastställer för sitt eget arbete och instruktioner för riksdagens organ eller arbetstagare publiceras sedan några år i Riksdagens författningssamling (RFS). Det sagda vill belysa att det bara är en del av de högsta statsorganens beslut som publiceras i SFS. Vad därefter beträffar föreskrifter av de centrala ämbetsverken och liknande myndigheter förekommer det i mycket liten utsträckning att de kungörs i SFS. Kungörelsen om SFS stadgar att "hovrätters samt centrala ämbetsverks och andra myndigheters kungörelser och cirkulär, vilka innehålla föreskrifter av vikt för en större allmänhet", kan intagas i Svensk författningssamling. De senaste åren har bara ett tjugotal sådana föreskrifter förekommit i SFS varje år. Orsaken till att de tas in kan vara att myndigheten saknar egen författningspublikation eller att man anser att föreskriften ej blir tillräckligt spridd genom en sådan publikation. Det vanliga är att varje myndighet tar in föreskriften i en egen publikation. Dessa publikationer är i allmänhet tryckta men här åsyftas även några stencilerade utgåvor. Det finns ett mycket stort antal sådana publikationer, av skiftande utseende och ordnade på olika sätt. Man finner periodiskt utkommande häften som skall ordnas kronologiskt, separata häften eller broschyrer, handböcker i lösbladssystem osv. En del vänder sig huvudsakligen till underlydande myndigheter och tjänstemän, andra vänder 2—SOU 1970:48

sig till allmänheten, ytterligare några till bådadera. Några publikationer är renodlade författningssamlingar, andra är främst informationsorgan med föreskrifter insprängda. I kungörelsen (1922: 609) angående ämbetsverks och andra myndigheters samlingar av kungörelser, cirkulär m. m., som var i kraft till den 1 juli 1969 men upphävdes med hänsyn till AB Allmänna förlagets tillkomst, gavs en del bestämmelser om myndigheternas författningspublikationer. De innebar bl. a. att publikationerna skulle ges ungefär samma utformning som SFS och redigeras på samma sätt. Reglerna har emellertid följts endast för en del av publikationerna, t. ex. Kommerskollegii författningssamling, Kontrollstyrelsens cirkulär och Medicinalväsendets författningssamling. I övrigt har publikationerna utformats på så sätt som vederbörande myndighet funnit lämpligt. I varje län utges länskungörelser. Även dessa är reglerade i författning, nämligen kungörelsen (1915: 421) angående länskungörelserna. Länskungörelserna innehåller dels en del generella föreskrifter, alltså vad utredningen kallar författningar, dels en mängd meddelanden av annat slag, främst sådana som är att hänföra till den officiella kungörelseannonseringen. Också länskungörelserna har i huvudsak samma utformning som SFS. I länskungörelserna förekommer bl. a. en del kommunala föreskrifter, nämligen lokala ordningsstadgor och andra lokala ordningar som fastställts av länsstyrelsen. Övriga kommunala föreskrifter blir i allmänhet inte föremål för något kungörande men vissa städer tar in dem i egna författningssamlingar. Vid sidan om kungörande i författningspublikationer förekommer det att föreskrifter eller upplysning om föreskrifter införs i dagstidningar, antingen såsom officiella meddelanden enligt särskilda författningsbestämmelser eller såsom fritt utformade annonser. Slutligen skall nämnas att Post- och Inrikes tidningar innehåller notiser om vilka författningar som kommit ut i SFS. Enligt 17

den tidigare nämnda kungörelsen 1922: 609 skulle ämbetsverk som utfärdat föreskrift av vikt för en större allmänhet låta införa underrättelse därom i Pol, men den bestämmelsen, som alltså numera är upphävd, hade nästan helt kommit ur bruk.

2.3 Statsrådsberedningens författn in gsskrivning

anvisningar

för

Till ledning för arbetet inom departementen har statsrådsberedningen den 19 maj 1969 gett ut Anvisningar för författningsskrivning. Dessa avser författningar som utarbetas av departementen efter utgången av augusti 1969. Anvisningarna berör i vissa fall frågor som faller inom utredningens uppdrag, bl. a. transumering och omtryckning av författningar. En redogörelse för anvisningarna i dessa delar lämnas under 9.3 och 9.4. Här skall nämnas att anvisningarna ger delvis nya regler om vad som i framtiden skall betecknas som lag, förordning, kungörelse, instruktion, arbetsordning, stadga och cirkulär. Sålunda skall såsom lag betecknas författning som med eller utan lagrådets hörande beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt. Förordning skall användas som beteckning på författning som beslutas av riksdagen ensam. Kungörelse skall vara den normala beteckningen på författning som beslutas av Kungl. Maj:t, med eller utan riksdagens hörande. Instruktion skall användas som beteckning på författning varigenom Kungl. Maj:t reglerar verksamheten vid viss myndighet eller grupp av myndigheter. Beteckningen arbetsordning skall i regel reserveras för de närmare bestämmelser om verksamheten vid en myndighet som meddelas av myndigheten själv. I fråga om stadga sägs att denna beteckning så långt möjligt bör undvikas, men att man kan använda den om den nya författningen tillhör ett område, t. ex. undervisningsområdet, där beteckningen förekommer allmänt. Beteckningen reglemente bör enligt anvisningarna undvikas i fortsättningen. Begreppet taxa kan användas i fråga om författning varige18

nom bestäms ersättning för tjänster som utförs vid viss statlig myndighet. I fråga om cirkulär sägs att denna form i fortsättningen bör användas i regel endast när det är fråga om "allmänt hållna anvisningar" som uttryckligen är riktade till en bestämd krets av adressater, företrädesvis myndigheter. När kretsen av adressater är mycket liten bör dock brev användas. "Direkta föreskrifter" bör i första hand ges i kungörelse, ej i cirkulär eller brev. Anvisningarna innehåller också följande regel om vad som skall införas i SFS: "Alla författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t tas in i SFS. Dessutom återges i SFS Kungl. Maj:ts cirkulär samt brev eller transumt av brev, om brevets innehåll är av stort allmänt intresse. Arbetsordningar och stadgar skall i regel inte tas in i SFS." Regeln ger inte någon definition av begreppet författning. Av den citerade anvisningen att döma räknas cirkulär och brev, alltså "allmänt hållna anvisningar", inte till författningar. Motsättningsvis synes "direkta föreskrifter", vilka ju skall ges i kungörelse, vara att hänföra till författningar. Det i kungörelsen angående Svensk författningssamling brukade grundläggande begreppet "föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse" berörs inte. Frågan om intagande av stadgar i SFS är naturligen helt beroende på vad som i framtiden kommer att betecknas som stadga. Om man undviker beteckningen kommer inte längre några stadgar att införas i SFS men om man på t. ex. undervisningsområdet behåller beteckningen stadga på vissa författningar, som innehåller föreskrifter till allmän efterrättelse eller reglerar verksamheten vid en myndighet, måste dessa enligt gällande kungörelse införas i SFS. 2.4 Kortfattad utgivning

beskrivning av SFS och dess

Svensk författningssamling är en tryckt periodisk publikation som innehåller av Kungl. Maj:t utfärdade lagar och andra författningar samt en del föreskrifter som beslutats av centrala ämbetsverk eller andra SOU 1970:48

myndigheter. SFS utges från Kungl. Maj:ts kansli. Enligt gällande bestämmelser utges den från justitiedepartementet men f. n. är det statsrådsberedningen som sköter om utgivningen. Rättschefen i statsrådsberedningen är författningssamlingens utgivare. De författningar som skall införas i SFS överlämnas i form av trycklovskorrektur från vederbörande departement till den s. k. SF S-redaktionen, som är förlagd till statsrådsberedningen och underställd rättschefen. Sedan författningen registrerats på redaktionen och försetts med påskrift av rättschefen eller dennes närmaste man sänds den omedelbart med bud till tryckning. Tryckningen har alltsedan författningssamlingens tillkomst skett på Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner. Enligt ett avtal mellan justitiedepartementet och tryckeriet, som gällde t. o. m. år 1969, skulle tryckeriet ha hand om tryckning, distribution och försäljning av författningssamlingen samt tillhandahålla en försäljningslokal, den s. k. SFS-expeditionen. Sedan AB Allmänna förlaget börjat sin verksamhet har justitiedepartementet sagt upp avtalet med Norstedts och i stället ingått ett avtal med förlaget, enligt vilket förlaget fr. o. m. år 1970 skall ombesörja tryckning, försäljning och distribution av författningssamlingen på i huvudsak de villkor som tidigare gällde mellan departementet och Norstedts. Förlaget har i sin tur slutit avtal med Norstedts om fortsatt tryckning av författningssamlingen, varjämte Norstedts åtagit sig att sända ut abonnemangsupplagan. Förlaget har övertagit SFS-expeditionen, som numera är inrymd i förlagets lokaler i Gamla Stan, och sköter därifrån abonnemang och försäljning. När författningarna inkommer från SFSredaktionen i kanslihuset till SFS-expeditionen förses de med nummer och förs ihop till lämpliga häften, varefter de trycks efter hand som de kommer in. Enligt avtalet sänds de ut till abonnenterna två gånger i månaden, varjämte extrautsändning sker i brådskande fall. Författningssamlingens häften omfattar en eller flera författningar. Författningarna SOU 1970:48

numreras löpande genom årgången och binds efter årets slut. Tidigare ombesörjde abonnenterna bindningen men sedan några år tillhandahåller tryckeriet maskinbundna årgångar. Löpande årgång av författningssamlingen tilldelas statliga myndigheter och vissa andra på justitiedepartementets bekostnad medan övriga abonnenter själva får betala sina exemplar. Den bundna upplagan betalas alltid av mottagaren. Till författningssamlingen hör kronologiska månads- och årsregister samt alfabetiska halvårs-, helårs- och tioårsregister.

3 Författningspublicering i några andra länder

3.1 Danmark Enligt en lag av år 1870 utges genom regeringens försorg en Lovtidende och en Ministerialtidende. I Lovtidende införs alla lagar och alla av konungen eller ministerierna utfärdade "anordninger", oavsett hur de benämnes, med vissa bestämda undantag. Lovtidende består av tre avdelningar, A, B och C. Avdelning A innehåller allmänna lagar, förordningar och kungörelser. Avdelning B, som inrättades år 1950, innehåller riksstaten, lagar om beviljande av medborgarskap m. m. Avdelning C, som kom till år 1936, innehåller traktater med andra stater. Lovtidende kommer ut vid behov, för avdelning A:s del 3—6 gånger i månaden. Författningarna numreras löpande genom årgången och samlas i häften. På varje häfte anges utgivningsdagen. Författningarna träder i kraft en vecka efter utgivningen om de ej anger annat. Abonnemang kan avse en eller flera avdelningar. Statliga myndigheter och kommunstyrelser får tidningen gratis. I Ministerialtidende införs av konungen eller ministerierna utfärdade administrativa föreskrifter, som uteslutande vänder sig till myndigheterna, och viktigare administrativa avgöranden av allmänt intresse. Den kommer ut en gång i månaden. Tidningarna har samma format som SFS och sätts med tvåspaltad text. 20

Vissa särskilt uppräknade föreskrifter tas ej med i Lovtidende utan publiceras på annat sätt. Som exempel kan nämnas postföreskrifter, regler om sjötransport av farligt gods och statens biltillsyns bestämmelser.

3.2 Norge Den norska författningssamlingen, Norsk Lovtidend, utges med stöd av en lag av den 5 juni 1969, som trädde i kraft den 1 januari 1970. Dessförinnan gällde en lag av år 1876. Enligt lagen skall samlingen innehålla bl. a. grundlagsbestämmelser och lagar samt det som med stöd av lag skall kungöras i Norsk Lovtidend. Med detta korresponderar en bestämmelse i förvaltningslagen att samtliga "forskrifter" skall kungöras i Norsk Lovtidend. Med "forskrift" menas ett avgörande som gäller rättigheter eller skyldigheter för ett obestämt antal eller en obestämd krets av enskilda personer. Lagen om Norsk Lovtidend innehåller en bestämmelse att konungen får besluta att en lag, som blivit ändrad, skall tas in i samlingen i sin helhet med den nya ordalydelsen. Norsk Lovtidend utges i två avdelningar. De tidigare nämnda författningarna kungörs i första avdelningen. De samlas i häften som kommer ut vid behov, vilket under 1969 var 39 gånger. Häftena numreras och upptar på första sidan en innehållsförteckning samt utgivningsdatum. Författningarna numreras SOU 1970:48

ej. De träder i kraft en månad efter utgivningsdagen, om de ej själva föreskriver annat. Andra avdelningen kommer ut en gång i kvartalet. Däri återges lagar och andra föreskrifter, som upptagits i första avdelningen, samt införs andra administrativa bestämmelser och rundskrivelser. Formatet på Norsk Lovtidend är A 5. Vid sidan om Norsk Lovtidend finns flera specialpublikationer, som innehåller bestämmelser av förvaltningsmyndigheter.

3.3 Västtyskland

Enligt artikel 82 grundlagen skall alla lagar efter promulgationen publiceras i Bundesgesetzblatt. Denna tidning består av tre delar. Del I är huvuddel och upptar bl. a. lagar och en del av regeringen eller ministerierna utfärdade författningar. Del II innehåller bl. a. internationella överenskommelser, bestämmelser rörande förbundshushållningen, järnvägar och sjöfart samt tulltaxor. Del III utgör en systematisk samling av gällande förbundsrätt (jfr 11.4 och 12.5). Författningarna samlas i häften av A 4format, som kommer ut vid behov, vilket kan innebära flera häften i veckan. Häftena numreras men författningarna numreras ej. Författningarna träder i kraft 14 dagar efter utgivningen om de ej anger annat. Till Bundesgesetzblatt hör två årliga register, det ena över alla gällande lagar och andra förbundsförfattningar (jfr 11.4), det andra över gällande traktater. Författningar som beslutas av regeringen eller ministerierna (Rechtsverordnungen) skall enligt grundlagen kungöras i Bundesgesetzblatt om annat ej bestäms i lag. En lag av år 1950 föreskriver att de skall införas antingen i Bundesgesetzblatt eller i Bundesanzeiger. Enligt en ministerialstadga skall detta tillämpas så att författningar av väsentlig och varaktig betydelse tas in i Bundesgesetzblatt medan övriga publiceras i Bundesanzeiger. Bundesanzeiger ser ut som en dagstidning och kommer ut fem gånger i veckan. De SOU 1970:48

författningar som publicerats i den anmärks också i Bundesgesetzblatt med rubrik och datum. Omvänt innehåller Bundesanzeiger uppgift om vilka författningar som kommit ut i Bundesgesetzblatt. Förutom dessa båda officiella tidningar finns specialpublikationer för t. ex. järnvägstaxor och andra trafiktaxor.

3.4 Holland Lagar publiceras i den officiella tidningen Staatsblad. Denna kommer ut vid behov. Flera författningar förs ihop i samma häfte. Varje författning får sitt nummer. Tidningen är i A 4-format. Sådana av konungen/drottningen beslutade författningar som kallas "algemene maatregelen van bestuur (regeringens allmänna föreskrifter)" tas också in i Staatsblad. Författningar av lägre valör samt ministeriella kungörelser publiceras vanligen i Nederlandse Staatscourant, en daglig tidning som ges ut av regeringen. Detta sker inte på grund av en allmän lagbestämmelse utan på grund av särskild föreskrift i den lag, som innehåller bemyndigande för ministern att utfärda författningen. Författningarna träder i kraft 20 dagar efter kungörandet om de ej själva föreskriver annat.

3.5 Belgien Enligt artikel 129 i den belgiska konstitutionen är ingen lag eller annan författning giltig förrän den publicerats på sätt som lag föreskriver. Sådana föreskrifter ges i en lag av år 1961 om användningen av språk och publicering och ikraftträdande av lagar och andra författningar. Enligt denna skall alla lagar och alla författningar som beslutats av konungen eller ministerierna kungöras i Moniteur beige. Om de sistnämnda författningarna inte kan beräknas intressera en större allmänhet kan man nöja sig med att bara omnämna dem eller ta in ett utdrag. Tidningen kommer ut dagligen. Fransk och nederländsk text tas in sida vid sida. 21

Formatet är något större än A 4. Årgångarna är mycket omfångsrika, under 1968 12 700 sidor. Varje häfte numreras och har en innehållsöversikt på första sidan. Lagar och andra författningar, som kommit ut i Moniteur beige, samlas månatligen i Recueil des lois et arrétés royaux de Belgique. Författningarna träder i kraft tio dagar efter publiceringen om annat ej föreskrivs.

3.6 Frankrike

Enligt konstitutionen skall presidenten promulgera lagar inom 15 dagar från det han mottagit dem av parlamentet. Inom samma tid skall han enligt fast praxis också publicera dem. Detta sker i Journal officiel de la République Frangaise. Även sådana författningar som beslutas av presidenten eller regeringen utan medverkan av parlamentet skall införas där. Om inte annat föreskrivs blir en officiell text tillämplig i Paris vid utgången av dagen efter det att Journal officiell kommit ut och i övriga landet vid utgången av dagen efter det att tidningen nått huvudorten i resp. arrondissement. Genom publiceringen blir författningen bindande för medborgarna. Dessa presumeras känna till det som intagits i Journal officiel. Journal officiel är tryckt på tidningspapper i ett format något större än A 4. Varje årgång har ett väldigt omfång. Tidningen kommer ut varje dag. Författningarna betecknas med årtal och nummer.

3.7 Schweiz

Lagar beslutas av förbundsförsamlingen men är underkastade fakultativ folkomröstning. Det blir omröstning om 30 000 medborgare begär det inom 30 dagar från det att lagen publicerats i Bundesblatt, förbundsadministrationens officiella tidning. Om folkomröstning begärs, tar regeringen in en kungörelse om omröstningen i Bundesblatt, och även resultatet av omröstningen publiceras där. Om lagen antages vid folkomröstningen 22

eller om folkomröstning ej begärs, vilket är det vanligaste, kungörs lagen i lagsamlingen Sammlung der Eidgenössischen Gesetze, eller som den också kallas Amtliche Sammlung. Denna tillkom år 1948, då den ersatte en äldre lagsamling. Samlingen innehåller lagar, förordningar, kungörelser, internationella fördrag och en del andra allmänt förpliktande beslut. Samlingen kommer ut vid behov, vilket vanligen är en gång i veckan. Den ges ut på de tre språken tyska, franska och italienska. Den tillställs gratis regionala och lokala myndigheter och medborgarna har rätt att läsa dessa exemplar. Författningarna samlas i häften, vilka numreras. Formatet är A 5. Varje häfte upptar på första sidan en innehållsöversikt. Sådana föreskrifter, som enligt lag skall tas in i Amtliche Sammlung, är bindande för medborgarna först då de offentliggjorts i samlingen. Författningarna skall ange dagen för sitt ikraftträdande och detta bör enligt en kungörelse inträffa först fem dagar efter kungörandet. Skulle ikraftträdandet inte ha angetts träder författningen i kraft på femte dagen efter kungörandet. Alla författningar som kommit ut i den äldre lagsamlingen och var i kraft den 31 december 1947 har upptagits i en rensad, systematisk lagsamling, kallad Bereinigte Sammlung (jfr 12.5). Till Amtliche Sammlung hör bl. a. ett systematiskt register över gällande författningar (jfr 11.4). Det finns en officiell tidning för post- och telegrafväsendet, PTT-Amtsblatt, och en tidning, Verkehrsaktensammlung, för bl. a. sådana föreskrifter för trafikväsendet som ej upptagits i någon av de andra officiella tidningarna. Även andra specialpublikationer finns, t. ex. för försvaret.

SOU 1970: 48

4 Svensk författningssamlings historia

4.1 Tiden före SFS I äldsta tider var lagen muntlig. Varje år lästes den på tinget och fördes därigenom vidare från generation till generation. Även om lagen därvid förändrades var det inte fråga om lagstiftning i modern mening. Man uppfattade det snarare som förtydliganden och tolkningar av den förut gällande rätten. Under medeltiden började man teckna ned lagens regler och redan tidigt var kungen verksam för att sätta lagen på pränt. Men med kungadömets framväxt ansågs det också ingå i kungens myndighet att utfärda nya påbud, att giva lag. Påbuden fick ofta skriftlig form genom att intagas i urkunder, som sändes ut till olika orter som uttryck för den kungliga viljan. Lagarna fick inte utan vidare verkan utan det fordrades samtycke av dem som berördes. De lästes därför upp på tinget där allmogen fick godkänna dem. Samtycket och tillkännagivandet av lagen sammanföll således. Med riksdagens framväxt blev det riksdagens sak att representera folket och lämna dettas samtycke till lagarna. Dessa tillkännagavs i rikssalen och när samtycket var givet fick lagen kraft. En kvarleva härav är att grundlagsändringar än i våra dagar träder i kraft när Kungl. Maj:ts brev om att kungörelse om ändringen utfärdats läses upp i riksdagen. Ständernas ledamöter skulle i sin hembygd sprida kunskap om lagen, men man SOU 1970:48

hade också andra sätt att föra ut lagen bland folket. Uppläsningen på tingen fortsatte ända till mitten av 1800-talet. Även på andra platser där folk samlades läste man lagar, t. ex. på marknader. Det som kom att få störst betydelse var emellertid läsningen i kyrkan. Till kyrkan kom folket regelbundet och där kunde kungen nå ut till det med sina lagar. Allt från 1600-talet har olika bestämmelser reglerat uppläsningen i kyrkan. Och för att allmogen verkligen skulle lära känna lagen gavs föreskrifter om periodiskt uppläsande av olika författningar. Vad nya lagar beträffar framträdde så småningom den uppfattningen att de trädde i kraft först efter att ha lästs upp i kyrkan, så att allmänheten kunde följa lagen. För att få ut lagen bland folket fordrades en mångfald utskrifter och när boktryckarkonsten väl var uppfunnen togs den tidigt i bruk. Redan 1522 började man trycka lagar och andra kungliga påbud och kunde på så sätt sprida dem i riket. Varje år kom det ut ett antal förordningar och till dem gav man årligen ut en "Förteckning på Kungl. plakater, resolutioner, förordningar och påbud samt andra allmänna handlingar, som av trycket utkommit år . . .". Detta kallades förordningstrycket eller årstrycket. I årstrycket kom förordningarna ut som lösa häften, vart och ett försett med en vacker titelsida som upptog en rubrik i stora frakturbokstäver, datum och plats där förordningen var given samt tryckår. Häftena 23

var inte numrerade och inte heller sammanhölls de till en särskild serie, t. ex. genom gemensam vignett. Många mottagare band emellertid förordningarna vid årets slut och försåg banden med innehållsförteckning. De statliga verken hade skyldighet att förvara årstrycket, vilket skulle överlämnas av företrädare till efterträdare. De tryckta förordningarna delades ut till rikets myndigheter och till kyrkorna. I olika kungörelser bestämdes vilka verk som var berättigade till årstrycket och antal exemplar angavs noga. 1824 tilldelades myndigheterna 4 750 exemplar och den årliga förteckningen trycktes i 5—6 000 exemplar. För att förenkla distributionen skulle enligt en kungörelse av 1772 de myndigheter som fanns i huvudstaden själva hämta sina exemplar i riksarkivet och överordnade myndigheter skulle sprida exemplaren bland sina underlydande myndigheter. I posttidningen kungjorde man vilka författningar som utkommit av trycket. Så småningom framväxte kritik mot årstrycket. Genom att en mängd mindre viktiga kungörelser samt bestämmelser som enbart rörde Stockholm togs in blev trycket omfattande och transporten till landsorten besvärlig. Dessutom saknades flera i administrativ eller judiciell ordning utfärdade cirkulär samt sådana kungliga brev vilka "om de ej kunde anses såsom egentliga författningar likväl innefattade väsentliga föreskrifter och regeringsåtgärder inom den ekonomiska lagstiftningens område". Balansgången mellan fullständighet och måttligt omfång hade börjat.

4.2 Kungl. Maj:ts skrivelse år 1824 om SFS På begäran av riksdagen beslöt Kungl. Maj:t år 1824 att inrätta Svensk författningssamling. Denna skulle bli fullständigare än årstrycket och för att öka överskådligheten utgavs alla häften under gemensam vignett och numrerades. Vidare försågs varje årgång av samlingen med kronologiskt register och utförligt alfabetiskt sakregister. För att begränsa omfånget sammanfördes flera författningar i varje häfte, vidare trycktes 24

mindre viktiga författningar med mindre stil och slopades titelsidorna. Författningens rubrik och uppgiften om var och när den var given placerades i stället över resp. författning. I övrigt bibehölls årstryckets format och frakturstilen. I Kungl. Maj:ts skrivelse den 22 december 1824 till kanslistyrelsen, som är intagen i början av författningssamlingens första årgång, 1825, preciserades noga vad samlingen skulle innehålla: 1. Alla till allmän efterrättelse utfärdade Kungl. förordningar, påbud, plakater, kungörelser, cirkulär, brev samt alla genom högsta domstolen eller statsexpeditionerna utgående domar och utslag, vilka innefatta prejudikat eller annars äro av allmän beskaffenhet. 2. Kollegiers och ämbetsverks kungörelser, universaler och cirkulärbrev, då de äro av den egenskap att de böra genom trycket allmängöras. 3. På särskilt blad: korta rubriker samt uppgifter på avgjorda enskilda mål och å avkunnade domar, resolutioner och utslag. 4. I särskilt bihang: dels sådana officiella handlingar som till allmänhetens kännedom vanligen särskilt tryckas och utdelas, dels sådana som inbegripas under årstrycket men som likväl inte kunna anses tillhöra detta eller behövas till dess vanligen större antal, såsom tal, anföranden, protokoll, enskilda instruktioner och reglementen m. m. Författningssamlingen ställdes under tillsyn av hovkanslern och en tjänsteman inom Kungl. Maj:ts kansli utsågs till redaktör med uppgift att ombesörja redaktionen och utgivningen av samlingen. Vederbörande föredragande i statsexpeditionerna och högsta domstolen skulle efter samråd med hovkanslern resp. justitiekanslern avgöra vilka expeditioner som skulle införas i samlingen samt överlämna bestyrkt avskrift till redaktionen. Redaktören fick rätt att hos ämbetsverk och andra myndigheter höra efter vad de önskade ta in i samlingen. För att den nya samlingen inte skulle bli alltför kostsam för staten beslöts att staten skulle prenumerera på 500 exemplar för utdelning till myndigheterna för ett fast pris per exemplar. Själva tryckningskostnaden skulle således inte bäras av staten utan av redaktören eller det tryckeri, med vilken denne avtalat om SOU 1970:48

tryckning. Redaktionen fick post- och stämpelfrihet. 4.3 1833 års kungörelse om SFS Även efter tillkomsten av författningssamlingen fortlevde årstrycket. Författningssamlingen slog emellertid väl ut och redan 1833 befanns årstrycket överflödigt. Genom en kungörelse (1833: 46) beslöts att årstrycket skulle upphöra med utgången av samma år och att författningssamlingen i fortsättningen skulle bli den enda officiella publikationen för lagar och andra författningar. Dess innehåll undergick inga större förändringar. I den nämnda kungörelsen föreskrevs att författningssamlingen, med iakttagande av vad skrivelsen av år 1824 närmare innehöll och bestämde, skulle upptaga: 1. Alla påbud och föreskrifter, vilka till allmän efterrättelse meddelas av Kungl. Maj:t eller av kollegier eller andra allmänna verk, vilka äga utfärda kungörelser till åtlydnad över hela riket. 2. Sådana Kungl. beslut, vid lagars och författningars tillämpning, vilka anses vara av den vikt att de böra intagas i författningssamlingen. 3. Korta uppgifter å enskilda mål. Inte heller i utformningen skedde någon särskild förändring. Redan några få år efter tillkomsten av författningssamlingen hade de "särskilda bladen" upphört och i stället trycktes uppgifterna om enskilda mål i slutet av varje häfte. De "särskilda bihangen" förekom bara sporadiskt och utgjorde ej en särskild serie utan fördes samman med resp. häfte. Organisationen av utgivningen undergick några förändringar. Hovkanslern skulle själv anta boktryckare. Inte bara Kungl. Maj:ts kansli utan även verken ålades att till redaktören överlämna de författningar, som skulle inflyta i samlingen. Det antal exemplar som staten beställde ökades radikalt genom att årstrycket slopades. De olika myndigheterna tilldelades enligt en av Kungl. Maj:t fastställd förteckning (SFS 1833:48) 4 790 exemplar. Distributionen skulle skötas av riksarkivet men liksom tidigare i fråga om årstrycket skulle överordnade myndigheter ta emot författningarna SOU 1970:48

även för de underordnades räkning och vidarebefordra dem. Riksarkivets befattning med utdelningen av författningssamlingen till myndigheterna upphörde efter några år. Bestyret lades på redaktionen men kom efter avtal med tryckeriet att skötas av detta. När hovkanslersämbetet indrogs 1840 kom författningssamlingen under överinseende av chefen för ecklesiastikdepartementet. Först genom en ändring i departementsstadgan år 1873 överflyttades redaktionen av författningssamlingen till justitiedepartementet. Att så skedde hängde samman med bl. a. de ändringar som samtidigt vidtogs i författningssamlingen. Denna skulle redigeras efter nya principer och den bästa juridiska sakkunskapen för detta stod att finna i justitiedepartementet. Orsaken till ändringarna var det missnöje som med tiden uppstått med innehållet i författningssamlingen. Riksdagens revisorer anmärkte år 1872 på att samlingen innehöll ett stort antal stadganden, som ägde betydelse bara för en kortare tid, t. ex. kungörelser om tillförordnad regering, bönedagsplakat, kommerskollegiets kungörelser om kolerasmittade orter, men saknade en mängd kungl. brev och resolutioner som var av allmän vikt för en längre tid. Anmärkningarna föranledde riksdagen att påföljande år (rskr 1873: 35) hemställa att Kungl. Maj:t måtte överväga att från författningssamlingen avskilja sådana påbud och förordningar, vilka ägde mera tillfällig betydelse, samtidigt som större fullständighet i övrigt bereddes åt samlingen. Riksdagen framhöll att bristerna huvudsakligen bestod i att samlingen saknade ett stort antal cirkulär, brev och resolutioner, vilka innefattade tillägg till eller förklaring av förut offentliggjorda förordningar och kungörelser, ävensom åtskilliga av kollegierna och övriga centrala ämbetsverk utfärdade allmänna föreskrifter. 4.4 1875 års kungörelse om SFS Till följd av riksdagsskrivelsen utfärdade Kungl. Maj:t kungörelsen (1875: 100) angående utgivande av Svensk författnings25

samling. Enligt denna skulle samlingen från och med påföljande år ges ut i två särskilda avdelningar, den ena benämnd Svensk författningssamling, den andra Bihang till Svensk författningssamling, med särskild numrering för varje avdelning. I huvuddelen skulle införas: a) de av Kungl. Maj:t utfärdade lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse och icke avse endast en kortare tidrymd, ävensom instruktioner, reglementen och stadgar för ämbetsverk och myndigheter samt allmänna inrättningar av större vikt och omfattning, b) hovrätters, kollegiers och andra centrala ämbetsverks eller myndigheters kungörelser och cirkulärbrev, vilka innehålla föreskrifter i ämnen av vikt för en större allmänhet och icke avse endast en kortare tidrymd, c) sådana av Kungl. Maj:t meddelade beslut, vilka innefatta förklaring av allmänna författningar eller eljest anses vara av den vikt, att de böra i denna avdelning av författningssamlingen intagas. I bihanget skulle intagas: a) de av Kungl. Maj:t för inrättningar av mindre omfattning meddelade stadgar och reglementen av beskaffenhet att böra komma till allmänhetens kännedom, b) kungörelser och föreskrifter, som avse endast en kortare tidrymd, c) andra meddelanden, som anses böra genom författningssamlingen offentliggöras. I övrigt medförde kungörelsen den ändringen att chefen för justitiedepartementet skulle avgöra ansökningar om ökad tilldelning av författningssamlingen. I samband med tudelningen av samlingen övergick man från frakturstil till antikva och ändrade formatet något. Vignetten, som redan undergått ett par smärre förändringar, ändrades ytterligare. När författningssamlingen funnits till i tjugofem år fann man det svårt att överblicka författningarna enbart med hjälp av de föreskrivna årliga registren. 1851 gav man därför ut de första flerårsregistren, det ena omfattande tiden 1825—39, det andra 1840—49. I förordet framhölls att varje register borde omfatta ett jämnt tiotal år och innehålla någorlunda "omfattande huvud26

ord", under vilka alla närbesläktade stadganden kunde sammanföras, jämte en mängd hänvisningar. Sedan ett tredje register, omfattande 1850-talet, utkommit efter dessa principer frångick man i det fjärde registret scm avsåg åren 1860—70 principen med omfattande huvudord, eftersom det visat sig svårt att veta under vilket huvudord en viss författning var upptagen, och införde grundsatsen att upptaga ämnena under de huvudord som man osökt kunde hämta ur författningarna själva. Dessa skilda principer föranledde generaldirektören L. Falkman att ta initiativet till att ett sammanfattande register över författningssamlingens första femtio årgångar gavs ut år 1876. Utgivaren önskade ett register efter enhetliga principer och anslöt sig till systemet med "inskränktare huvudord". Han angav registrets ändamål vara praktiskt: "att kunna uppsöka i författningssamlingen intagna, ännu värdefulla eller åtminstone icke veterligen antikverade eller upphävda författningar", varför han beträffande antikverade eller upphävda författningar lämnade endast kortfattade uppgifter. Under hela 1800-talet fortsatte uppläsningen av författningar i kyrkorna. Varje kyrka fick sig tilldelad ett exemplar av författningssamlingen. Uppläsningen av författningarna skulle påbörjas första söndagen efter det att de ankommit till vederbörande präst. Författningarna skulle samlas i kyrkans arkiv så att allmänheten kunde ta del av dem. Det riktades mycken kritik mot kyrkoläsningen. Den kan sammanfattas i två punkter, dels inverkade uppläsningen störande på gudstjänsten, dels ansågs det otillfredsställande att författningarnas ikraftträdande var beroende på uppläsningen. Det senare kunde medföra att en författning trädde i kraft vid olika tidpunkter i skilda landsändar allt eftersom läsningen påbörjades i respektive kyrka. Kritiken tillgodosågs något genom att prästen vid mitten av seklet fick rätt att läsa ett sammandrag av författningarna. Olika förslag framkom om att man skulle kungöra författningar på anslagstavlor, på kommunalstämmor och hos stadsSOU 1970:48

fullmäktige, eller att författningarna skulle träda i kraft tre veckor efter det att de utfärdats, så att de under tiden hann tryckas och spridas i landet. Det var först 1894 som en ny ordning infördes. Då tillkom den ännu gällande lagen (1894:44 sid. 1) angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft enligt vilken författning, som införts i författningssamlingen, träder i kraft fyra veckor efter den dag, då författningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket, om den icke själv anger annat. Samtidigt inskränktes uppläsningen i kyrka betydligt. Det periodiska uppläsandet av äldre författningar avskaffades och nya författningar skulle endast i vissa fall läsas upp helt och hållet; i övriga fall räckte det att läsa upp rubrik och datum. Eftersom dagen för utgivningen av författningssamlingen genom denna lagstiftning fick ökad betydelse, flyttades uppgiften om utgivningsdag, som tidigare stått på häftets sista sida, till vignetten på första sidan.

4.5 1911 års utredning om SFS Efter omläggningen år 1875 av författningssamlingen var dennas volym konstant i rätt många år men började sedan öka i omfång. För att begränsa ansvällningen blev det allt vanligare att ta in endast transumter av kungl. brev. I början av 1900-talet kom transumeringstekniken till användning även vid ändring av äldre författningar. I stället för att som tidigare trycka om hela den ändrade paragrafen eller det ändrade momentet började man trycka endast det ändrade avsnittet och genom transumeringstecken utelämna oförändrade delar. Vidare började man använda mindre stil än tidigare. Men dessa metoder hjälpte inte stort. Under femårsperioden 1906—1910 ökade sidantalet i författningssamlingen med mer än 40 procent i förhållande till närmast föregående femårsperiod. Med anledning härav men även på grund av kritik mot distributionssättet tillsatte chefen för justitiedepartementet år 1911 en utredning om Svensk författningssamling. SOU 1970:48

I direktiven yttrade departementschefen att utredningen borde söka finna en snabbare och mer praktisk form för utdelningen än den dittills tillämpade, som innebar att författningssamlingen sändes ut till domstolar och andra tjänstemän genom en eller flera mellanhänder. Utredningen borde vidare undersöka om man vid distributionen till olika myndigheter och tjänstemän kunde urskilja sådana författningar som angick myndighetens eller tjänstemannens förvaltningsområde och endast sända ut dessa. Redan samma år avgav utredningen sitt betänkande, betitlat Utredning och förslag beträffande svensk författningssamlings utgivning och distribution. Däri nämndes som tänkbara utvägar att minska författningssamlingens omfång dels en utgallring av vissa författningar, dels typografiska anordningar. Efter en genomgång av vilka författningar som skulle uteslutas föreslog utredningen att tudelningen av författningssamligen skulle upphöra med följande motivering: Därest vad vi sålunda föreslagit i fråga om utgallring av vissa kungörelser ur författningssamlingen i väsentliga delar bifalles, kommer omfånget av författningssamlingen och i all synnerhet av bihanget att i högst väsentlig grad minskas. Med hänsyn härtill som även till den omständigheten, att den föreskrivna artskillnaden mellan de författningar, som böra införas i den ena eller andra samlingen, visat sig icke kunna konsekvent vidhållas, finna vi oss äga giltig anledning hemställa, att författningssamlingen må för framtiden utgivas i allenast en serie. Utredningen redogjorde också för en enkät bland ett stort antal ämbetsverk och myndigheter, varunder ställts bl. a. frågan om vederbörandes behov av tillgång till författningssamlingen kunde anses vara begränsat till författningar, som berörde vederbörandes speciella förvaltningsgren, samt yttrade: Efter övervägande av vad i denna del av ärendet förekommit finna vi oss böra såsom vår övertygelse uttala, att ett allmänt stadgande om vissa befattningshavares förseende med allenast de författningar, som beröra deras speciella förvaltningsgren, komme att vid tillämpningen medföra synnerligen stora, 27

kanske oöverkomliga svårigheter. Det lärer nämligen knappast låta sig göra att generellt bestämma, vilka författningar som skola anses beröra en viss förvaltningsgren, och ej heller torde det kunna uppdragas åt någon central myndighet att för alla områden av statsförvaltningen i varje särskilt fall meddela i sådant avseende erforderliga bestämmelser. Utredningens betänkande utmynnade i bl. a. följande förslag: att vissa närmare angivna författningar och andra meddelanden, såsom traktater med främmande makter, författningar som bara berörde särskilda orter, lotsstyrelsens, generaltullstyrelsens m. fl. kungörelser, från och med år 1912 icke vidare skulle införas i svensk författningssamling, att samlingen skulle utkomma i en serie, att typografin skulle ändras i enlighet med ett provtryck med ny vignett, packad stil och paragrafbeteckningen i början av paragrafens första rad, att författningssamlingen skulle försändas med posten från författningssamlingens expedition direkt till vederbörande mottagare och att statsdepartement, centrala ämbetsverk och länsstyrelser skulle få rätt att vid behov för utdelning bland underordnade kostnadsfritt erhålla så stort antal exemplar, som av behovet krävdes. 4.6 1911 års kungörelse om SFS De flesta av utredningens förslag blev följda i den kungörelse angående Svensk författningssamling, som utfärdades den 15 december 1911 (1911: 142). Denna föreskrev att i författningssamlingen, i fortsättningen utgiven i en serie, skulle införas: 1) Av Kungl. Maj:t utfärdade lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrifter vilka skola tjäna till allmän efterrättelse, instruktioner, arbetsordningar, reglementen och stadgar för domstolar, ämbetsverk och myndigheter, ävensom för allmänna inrättningar därest vederbörande departementschef finner bestämmelserna vara av beskaffenhet att böra komma till allmänhetens kännedom, samt beslut, som innefatta förklaring av allmänna författningar eller eljest av vederbörande departementschef anses vara av sådan vikt att de böra allmängöras. 2) Hovrätters samt centrala ämbetsverks och myndigheters kungörelser och cirkulär, vilka innehålla föreskrifter av vikt för en större allmänhet. 28

Medgivande till införande av författningarna under 2) skulle enligt kungörelsen lämnas av vederbörande departementschef. Till skillnad mot tidigare fick myndigheterna således ej själva bestämma om deras kungörelser o. dyl. skulle tas in i författningssamlingen. Dessa föreskrifter kompletterades av en samma dag utfärdad kungörelse (1911: 142 sid. 3) angående uteslutande ur Svensk författningssamling av vissa författningar som hittills där intagits. Däri uppräknades, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, de kungörelser m. m. som ej längre skulle förekomma i författningssamlingen. I samband med detta inrättade utrikesdepartementet publikationen Sveriges överenskommelser med främmande makter, som kommer ut alltsedan 1912 och innehåller de svenska traktaterna. Författningssamlingens utseende ändrades något, dock ej så mycket som utredningen föreslagit. Stora riksvapnet infördes i vignetten, som fick i huvudsak samma utformning som nu. Stilen sattes något tätare men paragrafbeteckningen bibehölls på en särskild rad. Varje författning tilldelades ett nummer, löpande för hela årgången, och årgången paginerades i en följd, på det sätt som fortfarande sker. I kungörelsen föreskrevs att flera författningar borde sammanföras i ett häfte, där ej skyndsamt offentliggörande eller annat krävde undantag. Distributionen gjordes snabbare genom att författningsexemplaren skulle skickas från expeditionen direkt till resp. myndighet, men myndigheterna i Stockholm fick behålla rätten att i stället hämta dem på expeditionen. Vidare medgavs de myndigheter, som fick författningssamlingen, att vid behov rekvirera ökat antal exemplar av sådana författningar som berörde dess verksamhetsområde. Vem som bör få och inte bör få författningssamlingen har under åren varit ett återkommande debattämne. Här skall bara nämnas att sedan flera motioner om att riksdagens ledamöter skulle få författningssamlingen avslagits beslöt man år 1913 att de ledamöter som antecknade sig på särskild lista SOU 1970:48

skulle få den kostnadsfritt. Samma år bröt man ut författningssamlingen ur justitiedepartementets allmänna anslag för expenser m. m. till ett särskilt förslagsanslag. Under de närmast följande åren vidtog man en del åtgärder för att underlätta användningen av författningssamlingen. Det nuvarande formatet, som är något högre och smalare än det förutvarande kvartoformatet, infördes. På förslag av riksdagen (rskr 1918: 225) började Kungl. Maj:t i rubriken till ändringsförfattningar ange numret på de ändrade författningarna, så att man lättare skulle kunna finna dem. Ytterligare åtgärder i den riktningen var att man införde noter med uppgifter på ändrade paragrafers senaste lydelse samt att man vid författningar, vid vars tillkomst riksdagen medverkat, hänvisade till ifrågavarande riksdagsskrivelse. Men det var först i början av 1950-talet som man började lämna uppgifter också på propositioner och utskottsutlåtanden. Flerårsregistren hade alltsedan Falkmans register år 1876 kommit ut tämligen punktligt, ett år 1886 för tiden 1875—85, ett år 1895 för tiden 1885—94 och ett år 1905 för tiden 1895—1904. Sedan dröjde det, vilket föranledde en motionär att år 1918 (AK 1918: 111) hemställa att ett sammanfattande register skulle utarbetas för tiden 1850— 1904 och fem- eller tioårsregister för tiden därefter. Under utskottsbehandlingen upplyste utgivaren av SFS att arbetet på ett register för tiden 1895—1914 hade påbörjats 1915 men avbrutits, sedan fråga väckts om utarbetande av ett sakregister för författningssamlingen i dess helhet. På förslag av utskottet (AK:s 5:e tillf, utskott 1918: 2) hemställde riksdagen i den berörda skrivelsen 1918: 225 att arbetet på ett register för tiden efter 1904 snarast måtte återupptagas och register för framtiden utarbetas vart femte år. Vidare anhöll riksdagen att man också skulle inrätta månadsförteckningar över utkomna författningar, anordnade antingen i nummerföljd eller såsom alfabetiska sakregister. Förslagen om femårsregister och sammanfattande register blev ej förverkligade men 1921 kom ett register över perioden 1905—1919 ut och bestämmelser om måSOU 1970:48

nadsregister inarbetades tio år senare i den nya kungörelsen om Svensk författningssamling. Den nya socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting förenklade i början av 1922 ingressen i författningarna. I stället för den hävdvunna formeln "Vi Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göre veterligt: att Vi funnit gott förordna . . ." skrevs helt enkelt "Härigenom förordnas som följer". Detta föranledde en lång och uppmärksammad debatt i såväl pressen som riksdagen. Regeringen tog intryck av debatten såtillvida att den hävdvunna formeln bibehölls i lagar och den förenklade frasen omformulerades så att det skulle framgå vem som hade förordnat. Härefter heter det i andra författningar än lagar: "Kungl. Maj:t har funnit gott förordna . . ."

4.7 Tillkomsten av 1928 års kungörelse om SFS Några år därefter utfärdades nya bestämmelser om författningssamlingen, nämligen kungörelsen (1928: 1) angående Svensk författningssamling, som med en smärre ändring fortfarande gäller. Varken statsrådsprotokollet eller akten till kungörelsen lämnar någon motivering till varför en ny kungörelse tillkom så tämligen snart efter 1911 års kungörelse. Man får därför söka ledning i en jämförelse mellan de båda kungörelserna samt manus och korrektur till 1928 års kungörelse. Departementen hade fått ny organisation genom de båda instruktionerna (1917: 912 och 1921: 744) för befattningshavarna i statsdepartementen. Statssekreterarbefattningen hade inrättats och justitiedepartementets avdelning för lagärenden hade förstärkts och benämndes lagavdelning. Manus till kungörelsen innehåller två ändringar i förhållande till 1911 års kungörelse som kan hänga samman med denna omorganisation. Tidigare stadgades att Svensk författningssamling utgavs från justitiedepartementet och att utgivare förordnades av departementschefen. Manus innehåller i stället följ29

ande bestämmelse, som kom att inflyta i den slutliga kungörelsen: "Svensk författningssamling utgives från justitiedepartementets lagavdelning. Vid överinseendet över utgivningen av författningssamlingen biträder den av de extra ledamöterna å lagavdelningen, som chefen för justitiedepartementet därtill förordnar." Vidare överflyttades i manus rätten att besluta vilka författningar som skall införas i samlingen från "vederbörande departementschef" till "chefen för justitiedepartementet efter samråd med vederbörande departementschef". Detta kan tyda på att man velat stärka justitiedepartementets inflytande över författningssamlingen. Dessutom innehåller manus en ny bestämmelse om att författning bör utkomma i författningssamlingen så fort ske kan efter det den blivit beslutad och att författning, som skall träda i kraft vid ingången av viss månad, bör utkomma på sådan tid att den kan vara vederbörande myndighet tillhanda före ikraftträdandet, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda. En annan ändring synes ha samband härmed. Tidigare skulle normalt flera författningar föras samman i ett häfte. I manus och den slutliga kungörelsen heter det i stället: "Författningssamlingen utgives i häften, omfattande en eller flera författningar." Dessa båda bestämmelser synes vara uttryck för en önskan att få till stånd en snabbare utgivning av författningarna. Samma önskan synes gälla registren. Under kristiden hade antalet författningar ökat enormt och detta hade medfört en eftersläpning av registerarbetet. I början av 1920-talet kom årsregistren ut flera månader in på det nya året. Under de följande åren lyckades man på lagavdelningen pressa ned tiden för årsregistren till ett minimum, så att registren för 1927 kom ut redan den 5 januari följande år. Manus innehåller ett stadgande att kronologiskt och alfabetiskt sakregister skall utgivas så snart ske kan vid början av varje år. Detta preciserades i den slutliga lydelsen till "senast å sjunde dagen efter det den sista författningen i en årgång utkommit". Möjligen var det en önskan att befästa 30

den nya ordningen som föranledde dessa bestämmelser. Det har tidigare nämnts att riksdagen år 1918 föreslog att man skulle inrätta månatliga förteckningar över utkomna författningar. Under arbetet på den nya kungörelsen fann man det lämpligt att införa en bestämmelse om månatliga register. Ett utkast till en sådan bestämmelse finns redan i manus. Slutligen innehåller både manus och den slutliga kungörelsen ett stadgande om utdelning av författningssamlingen till riksdagsmän, vilket ju hade beslutats redan 1913, varjämte chefen för justitiedepartementet gavs rätt att kostnadsfritt tilldela även andra än myndigheter och tjänstemän författningssamlingen. I manus upptogs också en föreskrift att författningssamlingens expedition skulle underrätta inte bara posttidningen utan även i huvudstaden utkommande ortstidningar om utkomna författningar men föreskriften ströks i ett av korrekturen.

SOU 1970: 48

Gällande bestämmelser av år 1928

5 Kungörelsen av år 1928 om Svensk författningssamling har under sin mer än fyrtioåriga tillvaro bara ändrats en gång, år 1942 (1942: 315). Genom ändringen utmönstrades bestämmelserna om uppläsande i kyrka som en följd av att lagen med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka hade ersatt kyrkouppläsningen med anslag. Kungörelsen återges här med beaktande av ändringen. Kungl. Maj:ts kungörelse angående Svensk författningssamling; given Stockholms slott den 4 januari 1928.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer: 1 §• 1. I Svensk författningssamling skola intagas av Kungl. Maj:t utfärdade a) lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse; b) instruktioner, arbetsordningar, reglementen och stadgar för domstolar, ämbetsverk och andra myndigheter samt för allmänna inrättningar, därest bestämmelserna finnas vara av beskaffenhet att böra komma till allmänhetens kännedom; samt c) beslut, som anses vara av sådan vikt att de böra genom Svensk författningssamling allmängöras. 2. I Svensk författningssamling må därjämte intagas hovrätters samt centrala ämbetsverks och andra myndigheters kungörelser och cirkulär, vilka innehålla föreskrifter av vikt för en större allmänhet. 3. Beslut om införande i Svensk författningssamling av författning, som avses i 1 mom. SOU 1970:48

punkterna b) eller c) eller i 2 mom., meddelas av chefen för justitiedepartementet efter samråd med vederbörande departementschef. 2 §•

Svensk författningssamling utgives från justitiedepartementets lagavdelning. Vid överinseendet över utgivningen av författningssamlingen biträder den av de extra ledamöterna å lagavdelningen, som chefen för justitiedepartementet därtill förordnar. Ifrågavarande ledamot är tillika författningssamlingens utgivare. 3 §•

Tillstånd till tryckning av författning, som skall införas i författningssamlingen, meddelas av chefen för justitiedepartementets lagavdelning eller av statssekreterare, expeditionschef eller byråchef för lagärenden i det statsdepartement, där ärendet handlagts eller, vad angår författning, som beretts i utrikesdepartementet, av kabinettssekreteraren eller avdelningschef i departementet. I fråga om författning, som avses i 1 § 2 mom., meddelas tryckningstillstånd av därtill behörig tjänsteman i verket. 4 §•

Där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, bör författning från trycket utkomma å sådan tid, att den kan vara vederbörande myndigheter tillhanda, innan författningen träder i kraft. 5 §• Författningssamlingen utgives i häften, omfattande en eller flera författningar. Å första sidan av varje häfte angives dagen, då detsamma utkommit från trycket. Över varje författning utsattes rubrik, innehållande kort uppgift om författningens innehåll. 31

Genom författningssamlingens expedition skall underrättelse om utkomna författningar införas i Post- och inrikes tidningar. De särskilda författningarna åsättas nummer, löpande för hel årgång, och årgången pagineras i en följd. (KK 1942: 315) 6 §• Senast å andra dagen i varje månad med undantag av januari skall utgivas kronologiskt register över de under nästföregående månad från trycket utkomna författningar. Å tider, som chefen för justitiedepartementet bestämmer, skall därjämte utgivas alfabetiskt register över dittills under året utkomna författningar. Senast å sjunde dagen efter det den sista författningen i en årgång utkommit, skall utgivas kronologiskt och alfabetiskt register för årgången.

9 §• (Upphävd genom KK 1942: 315) 10 §. De tjänstemän, som undfå exemplar av författningssamlingen, äro skyldiga att förvara dem, så att de kunna i god ordning och oskadat skick avlämnas till efterträdaren. 11 §. För dem, som önska å posten abonnera å författningssamlingen eller på dess expedition köpa hela årgångar eller lösa häften av samlingen, bör tillfälle därtill beredas. 12 §. Närmare föreskrifter i avseende å verkställigheten av vad i denna kungörelse stadgas äger chefen för justitiedepartementet meddela.

7 §•

Chefen för justitiedepartementet äger bestämma vilka domstolar, ämbetsverk, myndigheter, allmänna inrättningar, tjänstemän och andra skola kostnadsfritt bekomma exemplar av författningssamlingen samt det antal exemplar, envar skall erhålla. Sådana exemplar utsändas med posten från författningssamlingens expedition direkt till vederbörande, dock med rätt för domstolar, ämbetsverk och myndigheter i Stockholm att, efter anmälan, som bör gälla hel årgång och göras i god tid före årets ingång, såsom hittills låta å expeditionen mot kvitto avhämta dem tillkommande exemplar. Till de ledamöter av riksdagen, som i justitiedepartementet anmäla sig till erhållande av författningssamlingen, skall denna med posten utsändas från expeditionen. 8 §•

Därest för domstol, ämbetsverk eller myndighet, som får författningssamlingen sig tillställd, uppstår behov av särskilda exemplar av författning, som berör dess verksamhetsområde, att användas för eget bruk eller för utdelning till underlydande, äger domstolen, ämbetsverket eller myndigheten att efter rekvisition från författningssamlingens expedition kostnadsfritt bekomma erforderligt antal exemplar av det häfte av samlingen, där ifrågavarande författning intagits. Dylik rekvisition må dock ej ske i större omfattning, än behovet oundgängligen kräver. Rekvireras ett mera avsevärt antal exemplar av viss författning, skall rekvisitionen utvisa det ändamål, vartill exemplaren skola användas, samt vara undertecknad av vederbörande verks chef eller vid förfall för denne av den eller de tjänstemän, som enligt gällande instruktion i chefens ställe äga företräda verket. 32

SOU 1970:48

6 Utredningar och reformförslag efter år 1928

6.1 Konstitutionsutskottet

om instruktioner

I inledningen till dechargebetänkandet till 1925 års riksdag anmärkte konstitutionsutskottet på att en del av Kungl. Maj:t fastställda arbetsordningar och instruktioner icke publicerats i författningssamlingen utan endast meddelats vederbörande verk genom kungligt brev. Enligt utskottets uppfattning utgjorde sådana föreskrifter delar av vårt lands offentliga rätt och borde inte behandlas som allenast verksangelägenheter utan allmännare betydelse. Motsvarande anmärkning upprepades i dechargebetänkandet till 1928 års riksdag, i vilket utskottet värnade om principen att t. o. m. mindre betydelsefulla arbetsordningar och verksinstruktioner skall kungöras i författningssamlingen, "så snart de innehålla annat och mera än uteslutande tekniska inre organisationsföreskrifter". 6.2 Motion om

tidningsannonsering

Under förberedandet av den nu gällande kungörelsen om författningssamlingen umgicks man i justitiedepartementet — såsom nämnts under 4.7 — med tanken att författningssamlingens expedition skulle underrätta inte bara posttidningen utan även i huvudstaden utkommande ortstidningar om utkomna författningar. Ett förslag i samma riktning framlades år 1932 i en motion (FK 1932: 96). En kungörelse om uppgiftsskyldighet beträffande vissa motorredskap hade 3_SOU

1970:48

nyligen ändrats så att uppgifterna skulle lämnas tidigare än förut. Detta hade ett antal personer ej uppmärksammat, varför de åtalades och dömdes till böter för att de lämnat in sina uppgifter för sent. Enligt motionärerna visade exemplet att sättet för tillkännagivande av författningar som angick allmänheten borde ändras, lämpligen så att kungörandet skedde genom annons i ortstidningar. Utskottet (1LU 1932: 12) avstyrkte förslaget av finansiella skäl och motionen avslogs av riksdagen. Under riksdagsdebatten framhölls dock det angelägna i att författningar kungjordes och annonserades så att de kunde uppmärksammas av allmänheten. 6.3 Tidpunkten ning

för författningarnas

utgiv-

Konstitutionsutskottet fann under sin granskning av statsrådsprotokollen för år 1939 att ett stort antal författningar hade kungjorts i författningssamlingen mycket kort tid före ikraftträdandet och att flera hade publicerats först sedan de trätt i kraft. I utlåtandet till 1940 års riksdag underströk utskottet (KU 1940: 17) det önskvärda i att, där ej synnerliga skäl till annat föranledde, författningarna vederbörligen kungjordes i god tid före ikraftträdandet. Utskottet har därefter vid upprepade tillfällen återkommit till denna fråga (1941: 12, 1948: 23, 1954:15, 1956: 8, 1959: 17, 1963: 9 och 1964: 12). 33

6.4 Författningarnas

slutmening

I det historiska avsnittet (se 4.6) har redogjorts för den ändring som vidtogs i författningsingresserna och den uppmärksamhet detta väckte. År 1945 föreslogs i en motion (FK 1945: 106) att riksdagen skulle anhålla att Kungl. Maj:t måtte överväga att ta bort författningarnas slutmening, vilken lyder: "Det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit." Motionären menade att det var onödigt att år från år draga med en sådan sats, som endast var en relikt från gången tid och som icke hade någon betydelse. Utskottets socialdemokratiska majoritet biträdde motionen (FK:s l:a tillf, utskott 1945: 2). Frågan uppmärksammades i pressen och vållade lång debatt i riksdagen. Efter votering föll frågan.

6.5 Nothins förslag om en författningshandbok

ämnesindelad

Samma år framlade överståthållaren T. Nothin på offentligt uppdrag ett förslag (stencilerat) att staten skulle ge ut en administrativ författningshandbok i sexton delar efter ämnesområden. I samband med att utredningsmannen diskuterade olika åtgärder att hålla handböckerna aktuella, såsom årliga supplement, nytryck vid behov och lösbladssystem, berörde han också Svensk författningssamling. Han anförde: Om i anslutning till gruppindelningen av författningshandboken genomfördes en däremot svarande litterabeteckning av nyutkommande författningar, kunde författningshandboken utan nytryckning automatiskt hållas å jour med nytillkommen lagstiftning. Vidare synes kunna övervägas, om ej en begränsning av upplagan för SFS skulle kunna möjliggöras därigenom, att vissa underordnade myndigheter blott erhölle författningar med den litterabeteckning, som motsvarade deras verksamhetsområde. I detta sammanhang bör även framhållas, att den ifrågasatta författningshandboken uppenbarligen måste föranleda en avsevärd nedgång av myndigheternas rekvisitioner av enstaka nummer av SFS. En uppdelning av de i SFS utkommande lagar och författningar på olika grupper genom deras förseende med sär34

skilda litterabeteckningar förutsätter, att någon rubbning i grupperingen icke därefter sker. Denna fråga torde därför icke böra upptagas till slutlig prövning, förrän arbetet på utgivande av författningshandboken fortskridit så långt, att ett definitivt ståndpunktstagande kunnat ske till författningsmaterialets gruppering. Nothins förslag remitterades till ett stort antal myndigheter. I några av svaren kommenterades förslaget om litterabeteckningar i Svensk författningssamling. Några myndigheter gav förord åt denna tanke men andra kritiserade den, varvid framhölls att svårigheter kunde väntas uppkomma med författningar, som berörde flera områden, samt att det över huvud ofta komme att vålla stora svårigheter att avgöra, vilka grupper en författning kunde tänkas komma att omfatta. 1 ett mot förslaget i dess helhet kritiskt svar anfördes, att behovet av upplysningar rörande lagändringar skulle bättre och framför allt billigare tillgodoses genom utförliga årliga sakregister till Svensk författningssamling över icke blott under året utkomna utan även tidigare utfärdade ännu gällande författningar. Utredningsförslaget föranledde icke någon åtgärd av Kungl. Maj:t.

6.6 Kommittén verksamhet

för kommunal

upplysnings-

Kommittén för kommunal upplysningsverksamhet berörde Nothins förslag i sitt år 1947 avgivna betänkande Kommunal upplysningsverksamhet (SOU 1947: 76). Kommittén avstyrkte förslaget om en större okommenterad författningshandbok men fann "allmänna skäl av betydenhet" tala för att Svensk författningssamling borde uppdelas på serier och utgivas enligt lösbladssystemet. Kommittén ansåg emellertid att denna fråga borde prövas ur andra synpunkter än de kommunala, varför kommittén ansåg sig sakna anledning att framlägga något eget förslag i ämnet. Däremot föreslog kommittén att författningar, i vilka görs ändringar av större omfattning och betydelse, skulle regelmässigt omtryckas i sin helhet med angivande av de paragrafer, som är nya eller berörs av ändringarna, en åtgärd som i hög SOU 1970:48

grad skulle öka författningssamlingens användbarhet såväl för kommunerna som för allmänheten. Under remissbehandlingen av kommitténs förslag, som huvudsakligen innehöll förslag om ökad utgivning av handbokslitteratur och ökad kursverksamhet, berörde några instanser utformningen av Svensk författningssamling. I allmänhet ansågs att omtryck av en författning borde ske då större ändringar vidtagits i den. Som ett alternativ föreslogs särtryck av vissa författningar. Några myndigheter anslöt sig till tanken att författningssamlingen skulle indelas i serier omfattande olika ämnesgrupper, varvid lösbladssystem skulle tillämpas. En myndighet föreslog utgivande av en årlig förteckning över författningarna i Svensk författningssamling. Förteckningen skulle upptaga författningarnas nummer med fördelning på olika ämnesgrupper samt innehålla en kort redogörelse för författningsinnehållet. Vissa myndigheter föreslog att författningssamlingen skulle tillställas alla kommunala nämnder och styrelser av betydenhet. I den proposition (1948: 165) som därefter lades fram uttalade departementschefen, att man i första hand borde söka främja tillkomsten av handböcker med kommenterad lagtext. Däremot yttrade han sig inte om Svensk författningssamling.

6.7 Nytryckning

av gällande

författningar

Samma år väcktes en motion (FK 1948: 20) vari föreslogs att man, för att få en bättre överblick över vad som gällde av utfärdade lagar, förordningar och kungörelser, skulle trycka om samtliga vid en viss tidpunkt, exempelvis den 1 januari 1950, gällande författningar, varigenom hänsyn icke längre skalle behöva tas till före detta datum utkomna författningsamlingar. Första kammarens första tillfälliga utskott (1948: 1) uttalade sympati för förslaget men kunde inte bilda sig en säker mening om kostnaderna. Efter återremiss till utskottet tog detta del av Nohtins förslag samt den tidigare nämnda propositionen 1948: 165 om kommunal upplysningsverksamhet. I nytt utlåtande SOU 1970:48

(1948: 13) underströk utskottet att den av motionären föreslagna åtgärden skulle innebära ett synnerligen omfattande arbete och draga mycket dryga kostnader. Det kunde dessutom ifrågasättas om ett dylikt sammelverk ändå skulle fylla sitt syfte. I stället förordade utskottet det förslag om omtryckning av författningar efter omfattande ändringar som framlagts av kommittén för kommunal upplysningsverksamhet. Utskottet fann vidare att det skulle vara av värde om det inom Kungl. Maj:ts kansli fanns en rådfrågningsbyrå, tillgänglig för allmänheten, varifrån besked kunde ges om gällande lagar och författningar. Utskottet hemställde att riksdagen måtte fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på det behov som förelåg och hemställa om åtgärder. Utskottets förslag bifölls av första kammaren men avslogs av andra kammaren, varför frågan föll.

6.8 Tioårsregister och årliga register Tidigare har nämnts (4.6) att dröjsmål med utgivande av flerårsregister framkallade en motion i frågan år 1918. Dröjsmålen fortsatte. Registret för 1920-talet kom ut först 1935, vilket delvis hängde samman med att man redigerade det efter nya principer, och registret för 1930-talet dröjde ännu mer. I en interpellation under 1948 års riksdag (AK 1948: 11: 119) begärdes därför att sakregister till författningssamlingen skulle ges ut även för 1930-talet och att registret skulle kompletteras årligen. Justitieministern svarade senare (AK 1948: 15: 7) att ifrågavarande register just hade kommit ut och att tanken på en årlig komplettering var beaktansvärd men att han inte utan närmare undersökning kunde bedöma om de tekniska och ekonomiska resurser, som stod till buds, tillät önskemålets realiserande. Interpellanten genmälde att om man varje år kompletterade tioårsregistret hade man nästa tioårsregister nästan till skänks. Under 1949 års riksdag föreslogs i en motion (FK 1949: 185) vissa åtgärder för underlättande av orienteringen i gällande lagar och författningar. Huvudförslaget gick ut på åstadkommande av en förvaltnings35

rättslig lagbok som en motsvarighet till den vanliga lagboken. Som en enklare form tänkte motionären sig ett årligt register över gällande lagar och författningar, helst uppstiillt i systematisk ordning. I registret borde inarbetas uppgifter om ändringar i författningarna samt eventuellt också beträffande författningar som är införda i lagboken hänvisas till sidorna i denna. Riksdagen biföll motionen och anhöll hos Kungl. Maj:t om utredning angående åtgärder genom vilka lättare orientering kunde vinnas i gällande lagar och författningar. Under rubriken Hur skall författningsmaterialet göras lättare tillgängligt för administration och allmänhet? diskuterade förutvarande utgivaren av Svensk författningssamling S. Matz i Svensk Juristtidning (1949 sid. 456) några åtgärder som skulle underlätta användningen av författningssamlingen. Han underströk vikten av att tioårsregistren kommer ut snarast efter registerperiodens slut och föreslog att årsregistren skulle ställas upp på samma sätt som tioårsregistren. Vidare föreslog han att man skulle slå samman tioårsregistren till ett sammanfattande register över hela det i författningssamlingen publicerade författningsmaterial, som var i kraft vid 1950 års ingång, med angivande av samtliga de ändringar som författningarna undergått under tidernas lopp. I registret borde man ta upp numret på varje ändrad paragraf med hänvisning till årgång och nummer i författningssamlingen.

6.9 Svensk lagsamling Eftersom Kungl. Maj:t inte vidtog någon åtgärd med anledning av överståthållaren Nothins förslag om en administrativ författningssamling avtalade Nothin med P. A. Norstedt & Söners förlag om att medverka som redaktör vid utgivande av en ny svensk lagsamling i 36 delar, för den händelse staten skulle lämna erforderligt stöd åt företaget. I proposition till 1949 års riksdag (prop. 1949: 171) begärde Kungl. Maj:t anslag till bidrag till utgivande av en sådan lagsamling, vilket bifölls. Det statliga stödet skulle ges i den formen att staten garanterade inköp av 36

en viss minimiupplaga av verket. I propositionen uttalade justitieministern att lagsamlingen borde finnas tillgänglig dels hos de lokala polismyndigheterna, dels hos kommunernas centrala organ, så att allmänhetens tillgång till gällande lagar och författningar underlättades. Han framhöll att lagsamlingen praktiskt taget var att anse som ett systematiskt uppställt omtryck av vissa delar av Svensk författningssamling och att dess olika delar borde kunna kompletteras och hållas aktuella med hjälp av senare utkommande nummer av författningssamlingen. Under åren 1949—54 utkom därefter lagsamlingen i — sedan den ursprungliga planen reducerats av finansiella skäl — 24 band jämte ett par supplement. Samlingen har härefter inte hållits aktuell. 6.10 Omtryckning av ändrade

författningar

I uppsatser av förutvarande Norstedtschefen Bengt Petri (Lagens väg till folket, Festskrift till Ekeberg, 1950) och regeringsrådet Erik Hedfeldt (Svensk lagsamling, SvJT 1955 sid. 558) underströks svårigheten att med hjälp av Svensk författningssamling skaffa sig en överblick över en författnings aktuella lydelse. Enligt Petri vore det en praktisk åtgärd att i författningssamlingen helt trycka om författningar, som i mera avsevärd mån ändrades. Samma förslag togs upp i en motion 1958 (AK 1958: 179). Motionären hemställde om normgivande bestämmelser om nytryckning av lagar och förordningar, som blivit föremål för väsentliga eller upprepade ändringar. Allmänna beredningsutskottet (ABU 1958: 2) ansåg däremot att frågan om omtryckning borde avgöras från fall till fall, varför inga normer behövdes. Utskottet hänvisade också till att korporationer och enskilda kunde i departementen begära nytryckning av författningar som intresserade dem, och att det ingick i de konsultativa statsrådens granskningsverksamhet att besluta om nytryckning. Motionen avslogs av riksdagen.

SOU 1970:48

6.11 Riksdagsförfattningar

I en motion vid 1960 års riksdag (AK 1960: 291) föreslogs att riksdagsförfattningar skulle tas in i Svensk författningssamling, eventuellt i en särskild avdelning. Bankoutskottet (BU 1960: 4) avstyrkte motionen med hänvisning till planerna på en riksdagens egen författningssamling och motionen avslogs. 1966 antog riksdagen bestämmelser om Riksdagens författningssamling (RFS).

6.12 SFS och

pastorsexpeditionerna

1961 väcktes en motion (AK 1961: 79) vari hemställdes att Svensk författningssamling ej måtte utgå till de kyrkliga kommunerna, bl. a. emedan skyldigheten att förvara samlingen var betungande för de kyrkliga kommunernas arkiv. Motionären fann det vara tillfyllest att den borgerliga kommunen tilldelades författningssamlingen. Under utskottsbehandlingen (ABU 1961: 5) upplystes att det icke var den kyrkliga kommunen utan kyrkoarkiven som erhöll exemplar av författningssamlingen och att, där två eller flera församlingar hade gemensam pastorsexpedition, icke varje församling erhöll ett särskilt exemplar. Utskottet fann det vara av värde för arbetet inom de lokala kyrkliga myndigheterna alt de hade författningssamlingen lätt tillgänglig och avstyrkte motionen. Riksdagen förenade sig med utskottet.

6.13 Framställningen striförbundet

från SAF och

Indu-

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund riktade i en skrivelse den 20 mars 1964 till chefen för justitiedepartementet uppmärksamheten på att den till myndigheterna delegerade normgivningen kungörs i en rad speciella föga spridda publikationer. Enligt organisationerna gjorde denna spridning det svårt för att inte säga omöjligt för lekmannen att ens observera när olika tillämpningsföreskrifter kommer ut och än mer att fullständigt överblicka de för ett visst område gällande SOU 1970:48

bestämmelserna. Som en tänkbar utväg nämndes att de viktigare av tillämpningskungörelserna tas in in extenso i Svensk författningssamling och att i vart fall meddelanden om de övriga publiceras på samma sätt, varigenom det skulle bli möjligt att med anlitande av denna enda källa skaffa sig en samlad bild av de väsentliga delarna av ett lagstiftningskomplex. Organisationerna hemställde därför att förutsättningarna för en enhetlig publicering eller annotering av utkommande tillämpningskungörelser måtte undersökas och att beslut om ett enhetligt och lättillgängligt publiceringssätt snarast måtte fattas. Skrivelsen har överlämnats till utredningen för beaktande. 6.14 Riksdagens fattningar

skrivelse om

ändringsför-

Under 1965 års granskning av statsverket riktade riksdagens revisorer sin uppmärksamhet på Svensk författningssamling. I sin berättelse (del I, § 2) anförde revisorerna till en början, att det i vårt land sedan långt tillbaka råder den uppfattningen att den stora allmänheten bör beredas goda möjligheter att skaffa sig kännedom om gällande rätt. De gav vidare en översikt över existerande författningspublikationer. Revisorerna, som hade erfarit att det såväl för tjänstemännen i statlig och kommunal förvaltning som för den stora allmänheten ofta var förenat med ett tidsödande arbete att av sådant författningsmaterial i Svensk författningssamling, som undergått ändringar, utläsa vad som är gällande rätt, lämnade ett antal exempel på författningar som ändrats flera gånger utan att tryckas om. De uttalade härefter följande: Svensk författningssamling, som utgives sedan år 1825, är det officiella organet för publicering av författningar. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen finnes vid sidan av författningssamlingen speciella editioner av lagar och andra författningar, främst Sveriges rikes lag, där vissa författningar presenteras i aktuellt, fullständigt och sammanhängande skick. Detta material omfattar dock av naturliga skäl endast en mindre del av det mycket stora komplexet av gällande författningar, och tillförlitlig upplysning om gällande rätt kan i 37

mycket stor utsträckning erhållas endast i författningssamlingen. I författningssamlingen publicerade författningar avser till stor del ändringar i tidigare utgivna författningar — år 1964 var av totalt 902 författningsnummer icke mindre än 521 ändringsförfattningar. I regel tryckes endast själva ändringen — nytryckning av författningar i deras helhet i samband med ändringar förekommer mera undantagsvis. Åtskilliga författningar har vidare upprepade gånger, ofta under en lång följd av år, ändrats utan att hela författningstexten omtryckts. Några exempel härpå har lämnats i den föregående framställningen. Det är uppenbart att materialet härigenom ofta blir svåröverskådligt och att det kan medföra ett besvärligt och tidsödande arbete att utröna vilken lydelse av en bestämmelse som är den för dagen gällande. Risken för misstag i sistnämnda hänseende är också påtaglig. Enligt vad revisorerna erfarit har på många håll inom förvaltningsmyndigheterna här angivna förhållanden vållat betydande praktiska olägenheter. En oproportionerligt stor arbetsinsats måste ofta göras för att även i ärenden av eljest enkel beskaffenhet klarlägga det aktuella innehållet i tillämpliga bestämmelser. Även det tidigare omförmälda förfarandet att iordningställa interfolierade exemplar av författningar och i dem successivt införa ändringar och tillägg kan vara mycket arbetskrävande, då — såsom fallet är t. ex. inom försvaret — ett större antal tjänstemän måste ha tillgång till exemplar av författningarna. Det lär ha förekommit att särskild arbetskraft måst avdelas under förhållandevis långa perioder för att göra sådana sammanställningar. Revisorerna är medvetna om att förevarande spörsmål i hög grad är en kostnadsfråga och att det icke gärna kan ifrågasättas att varje författning skall omtryckas så snart en ändring däri genomförts. En avvägning måste göras mellan å ena sidan de fördelar som kan vinnas i form av större lättillgänglighet och säkerhet samt arbetsbesparing och å andra sidan kostnaderna för omtryckningen. När det gäller författningar som kommer till användning väsentligen endast i myndigheternas egen tjänsteutövning och som är införda i lagboken torde väl omtryckning i allmänhet utan men kunna undvaras. Myndigheterna har emellertid också att tillämpa ett stort antal flera gånger ändrade kungörelser som icke är införda i lagboken och som genom de många ändringarna, ibland av typen "ändring av ändring", bereder tjänstemännen åtskilligt arbete. Beträffande åtskilliga sådana författningar torde skillnaden i kostnader mellan omtryckning av hela författningen och tryckning av enbart ändringarna icke vara så stor och väl uppvägas av de lättnader i arbe-

tet som genom en omtryckning skulle beredas myndigheterna. Vad åter gäller sådana bestämmelser som måste bedömas vara av särskilt intresse även för en större allmänhet får vid prövning av frågan om omtryckning bl. a. beaktas, att den enskilde som vill skaffa sig kännedom om gällande rätt på ett visst område vanligtvis icke torde ha tillgång till lagboken eller annan för ändamålet lämplig lagsamling. Revisorerna har med det ovan anförda velat fästa uppmärksamheten på de omständigheter som talar för att nytryckning av ändrade författningar måtte göras i större utsträckning än f. n. är fallet. Som tidigare antytts är emellertid, framför allt av kostnadsskäl, en viss återhållsamhet härvidlag nödvändig. Det är bl. a. med hänsyn härtill angeläget att även andra möjligheter att underlätta för myndigheterna och allmänheten att få en klar bild av vad som är gällande rätt blir beaktade. Revisorerna får härom anföra följande. I ändringsförfattningarna angives i rubriken årtal och nummer för den ursprungliga författningen. Nederst på första sidan omtalas vidare bl. a. i vilken författning de ändrade paragraferna varit införda i sin senaste lydelse. Däremot lämnas ingen upplysning om de ändringar i övrigt som kan ha vidtagits i författningen. Enligt revisorernas mening bör övervägas, om icke i fortsättningen varje ändringsförfattning bör innehålla uppgift om samtliga alltjämt gällande ändringar i ursprungsförfattningen liksom om de författningar i vilka dessa ändringar är intagna. Härigenom skulle en ofta tidsödande genomgång av register och annat material kunna undvikas och exempelvis "ändrade ändringar" direkt sovras ut. En tänkbar åtgärd vid sidan av den ovannämnda vore att, när en författning ändras mer än en gång, i författningen angående den senaste ändringen låta omtrycka tidigare gjorda ändringar. Ett sådant förfarande synes ändamålsenligt speciellt då upprepade, mindre ändringar företages i en särskilt omfångsrik författning, vars omtryckning i sin helhet skulle draga stora kostnader. Metoden kunde anpassas efter omständigheterna i de särskilda fallen och skulle leda till att ett betydligt mindre antal författningar än med nuvarande system behövde komma till användning. Om denna metod tillämpas bör det självfallet vara i kombination med den tidigare berörda. Enligt revisorernas mening bör en allmän prövning av hithörande spörsmål snarast komma till stånd. Ärendet hänvisades till konstitutionsutskottet och blev föremål för remissbehandSOU 1970:48

ling. Sjutton yttranden avgavs. Nästan genomgående anslöt remissinstanserna sig till revisorernas allmänna synpunkter och tillstyrkte framställningen. Mot förslaget att ändrade författningar borde tryckas om i större utsträckning än dittills anmälde endast två myndigheter tvekan. Förslaget att tidigare ändringar skulle tryckas om i samband med senare ändringar kritiserades av en myndighet och en annan anförde viss tvekan om det. Flera remissinstanser kom med konkreta förslag, såsom författningshandböcker med lösbladssystem, gruppindelning av författningsmaterialet i författningssamlingen efter verksamhetsområden vilket skulle möjliggöra selektiv prenumeration och distribution, moderniserad typografisk utformning av Svensk författningssamling, marginalrubriker vid författningarna, markering av ändrade textpartier genom förstreckning i marginalen, femårsregister i stället för tioårsregister, samt ett årligt separat allmänt sakregister över alla gällande författningar. Konstitutionsutskottet (KU 1967: 1) fann i likhet med revisorerna att en allmän prövning av hithörande spörsmål borde komma till stånd och hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en provning av principerna för publicering av ändringsförfattningar. I skrivelse 1967: 49 till Kungl. Maj:t anmälde riksdagen att utskottets hemställan bifallits. Utredningen har enligt sina direktiv att beakta denna skrivelse och vad som ligger till grund för den.

6.15 Tvåspaltning av SFS I sitt betänkande Statlig publicering (SOU 1967: 5) berörde statskontoret Svensk förfaf.ningssamling. För att befrämja en övergång till tvåspaltning av publikationer i forma: 165 X 242 mm föreslogs att författningssanlingen — som i SFS 1922: 609 åberopades som förebild för ämbetsverkens kungörelsesamlingar — skulle ges ut med tvåspaltac sättning.

SOU 1970:48

7 Författningssamlingens innehåll

En redogörelse för gällande bestämmelser om författningssamlingens innehåll har lämnats under 2.2. De nu gällande bestämmelserna ger inte otvetydigt besked om vad som skall tas med i författningssamlingen. Avvägningsfrågor är därför ofrånkomliga. Visserligen synes det klart att lagar, förordningar och kungörelser skall införas, men beträffande cirkulär, arbetsordningar o. s. v. kan det ofta vara tveksamt om författningen i fråga har en sådan räckvidd att den bör införas i samlingen. Mellan utgivaren av SFS och vederbörande departement pågår fortlöpande samråd och innehållet har därigenom förändrats successivt, trots att bestämmelserna varit oförändrade. Ett färskt exempel härpå är att läroplanen för grundskolan, vilken i vissa delar fastställs av Kungl. Maj:t och tidigare varit införd i SFS, numera uteslutits (1969: 336). För att bilda sig en uppfattning om det nutida innehållet har utredningen granskat några årgångar av SFS. Som framgår av redogörelsen under 6 har författningssamlingens innehåll varit föremål för påfallande få anmärkningar eller ändringsförslag efter tillkomsten av 1928 års kungörelse. Det är egentligen bara yrkandena att riksdagsförfattningar och förvaltningsmyndigheternas tillämpningskungörelser skall tas med i SFS som är att notera i detta sammanhang. Sedan dess har beslut fattats om att riksdagsförfattningar, alltså bestämmelser beträffande riksdagsarbetet, 40

riksdagens verk m. m., skall publiceras i en riksdagens egen författningssamling. Det kan således synas som om urvalet av författningar i SFS är tillfredsställande. Innan man diskuterar den närmare utformningen av SFS måste man dock beröra vissa principiella frågor om författningssamlingens innehåll, nämligen om SFS skall omfatta alla författningar eller bara sådana som utfärdas av Kungl. Maj:t eller möjligen bara sådana som berör allmänheten samt om internationella överenskommelser skall ingå i samlingen. För att göra författningssamlingen till ett bättre hjälpmedel vid tillämpning av författningarna föreslår utredningen vissa åtgärder (se 9 och 10), som medför att författningssamlingen ökar i omfång. Utredningen har därför undersökt om man kan motverka ökningen genom att utesluta en del författningar ur SFS. Vidare bör man överväga om andra viktigare författningar saknas. Utredningen har därför gjort en enkät bland statsmyndigheterna.

7.1 Granskning av

författningssamlingen

Utredningen har valt årgångarna 1964— 1969. Det har framstått som självklart att alla grundlagar och andra lagar skall återfinnas i samlingen. Detsamma gäller nästan lika självklart alla förordningar, som tillkommit under medverkan i en eller annan form av riksdagen. Intressant har även vaSOU 1970: 48

rit att granska hur många författningar av ämbetsverk o. dyl. som intagits i SFS. Materialet har därför uppdelats i fyra grupper, dels lagar och grundlagar, dels förordningar, dels övriga av Kungl. Maj:t utfärdade författningar, oavsett benämningen, dels författningar av ämbetsverk eller andra myndigheter. Eftersom utrymmesfrågan stått i förgrunden har såväl antalet författningar som antalet sidor beräknats. Resultatet framgår av tabell 1. Tabellen visar att gruppen Författningar, som utfärdats av ämbetsverk och andra förvaltningsmyndigheter, är mycket liten, ett tjugotal varje år, varför man ej skulle spara mycket utrymme genom att utesluta den. Gruppen Övriga författningar av Kungl. Maj:t, alltså kungörelser, reglementen, instruktioner, brev etc, är den största och upptar i runt tal tre fjärdedelar både av an-

talet författningar och antalet sidor. Denna grupp har därför synts värd att undersökas närmare. Däri har urskiljts vissa mindre grupper som bestämts rent formellt, nämligen instruktioner, arbetsordningar, stadgar, reglementen och traktater. Undersökningen har avsett hur många sidor dessa mindre grupper upptar. Resultatet framgår av tabell 2. Tabellen är av begränsat intresse, eftersom "stadgar" omfattar så skilda författningar som stadgar för vissa myndigheter, skolstadga och tullstadga och gruppen "reglementen" så skilda författningar som polisreglementet och avlönings- och pensionsreglementen. Vidare torde gruppen instruktioner vara onormalt stor, särskilt under 1965, med hänsyn till den då gjorda översynen av så gott som samtliga myndigheters instruktioner.

Tabell 1. Olika typer av författningar i SFS Förf. av mync igheter

Tota

630 (70 %) 718 (77 %) 565 (73 %) 673 (70 %) 523 (67 %) 572 (69 %)

22 17 15 21 21 16

902 932 770 950 775 831

1 650 (77 %) 1 902 (81 %) 1 342 (80 %) 1 420 (70 %) 1 469 (72 %) 1 571 (73 %)

39 58 26 36 62 35

2 138 2 346 1 678 2 068 2 040 2 166

Förordningar

Övriga förf. av K. Maj:t

a) antalet författningar 179 1964 133 1965 124 1966 162 1967 172 1968 170 1969

71 64 66 94 59 73

b) antalet sidor 1964 1965 1966 1967 1968 1969

160 104 108 261 147 132

Lagar, grundlagar

Årgång

289 298 213 316 362 428

Tabell 2. Sidantal för vissa författningar inom gruppen Övriga författningar av Kungl. Maj:t

Årgång

Instruktioner

Arbetsordningar

Stadgar

Reglementen

Traktater

1964 1965 1966 1967 1968 1969

253 871 132 211 126 96

37 14 9 7 1 1

210 175 227 186 140 94

93 44 31 20 44 16

95 78 53 119 166 139

SOU 1970:48

Utredningen har även undersökt hur författningarna fördelar sig på de olika departementen. Undersökningen visade att justitie- och finansdepartementen har de största andelarna, cirka 20 % vardera, såväl av antalet författningar som antalet sidor. Därnäst kommer social-, kommunikations-, ecklesiastik- (utbildnings-) och jordbruksdepartementen med omkring 10 °/o vardera. Minsta andelen har utrikesdepartementet med knappt 1 %• De flesta lagarna utfärdas inom justitiedepartementet och de flesta förordningarna inom finansdepartementet. Övriga författningar fördelar sig jämnare på departementen. Beträffande förvaltningsmyndigheternas författningar kan det vara av intresse att se vilka myndigheter som utfärdat dem och vad de gäller. Utredningen har undersökt detta och sammanfattningsvis kan följande sägas. Först i varje årgång av SFS har statens provningsanstalts skrivmaterielkungörelse intagits. Årligen återkommande synes också kungörelser om skattetabeller för preliminärskatt vara, tidigare fastställda av riksskattenämnden, numera av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. Även riksskattenämndens kungörelser om fastställelse av tabeller för slutlig skatt har tagits in. Samtliga tabeller har dock uteslutits. I SFS har vidare medtagits ett flertal kungörelser av riksskattenämnden om fastställelse av diverse formulär, främst för självdeklarationer. Formulären är emellertid uteslutna. I fem av de sex årgångarna har statskontorets kungörelse om blanketter för kontrolluppgift för statsanställda tagits med. Vidare återfinns en del författningar som vänder sig till statliga myndigheter, nämligen författningar av riksarkivet, statens avtalsnämnd och statens avtalsverk, riksrevisionsverket, statskontoret, medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, samt en del författningar av intresse för en större allmänhet, nämligen författningar av patent- och registreringsverket, general poststyrelsen, riksskattenämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, riksförsäkringsverket, sjöfartsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens naturvårdsnämnd, statens naturvårdsverk, statens trafiksäkerhetsverk, fiskeristyrelsen och riksåklagaren. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att undersöka vilket omfång författningssamlingen haft under årens lopp. Un42

der 1800-talet bestod den av ett band per år, vilket mot seklets slut tenderade att bli allt tjockare, 8,5—10 cm. Denna utveckling fortsatte och 1907 delade man upp SFS på två band, det ena för en huvuddel och det andra för ett bihang. Så skedde även de närmast följande fyra åren. Genom 1911 års kungörelse minskade samlingen i omfattning och bestod under de följande 25 åren av ett band per år, med undantag för några år under och närmast efter första världskriget, då den uppnådde en volym som hittills ej överträffats. 1918 var det 1 116 författningar och 3 226 sidor, fördelade i två band. Andra världskriget medförde åter en ökning av antalet författningar till omkring 1 000 per år. Därefter sjönk antalet för att under 1960-talet visa en ökande tendens. Av tabell 3 framgår omfattningen under åren 1964— 1969. Tabell 3. Författningssamlingens omfattning 1964—1969

Årgång

ningar

Sidor

Band cm

1964 1965 1966 1967 1968 1969

902 932 770 950 775 831

2 138 2 346 1 678 2 068 2 040 2 166

2 2 2 2 2 2

7.2 SFS och

11 11 9 11 11 11

förvaltningsföreskrifter

Av den tidigare redogörelsen (4.2) framgår att författningssamlingen till en början var tänkt att omfatta alla slags föreskrifter, att ge en fullständig bild av statsmakternas beslut. I och med att den offentliga verksamheten blivit större har författningarnas antal vuxit. Numera omfattar författningssamlingen därför såsom framgår av det tidigare nästan bara sådana författningar som härrör från konung och riksdag. Förvaltningsmyndigheternas föreskrifter kungörs i stället i andra publikationer, som myndigheterna ger ut. Mot detta system har riktats kritik. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges SOU 1970:48

industriförbund har i den under 1.1 och 6.13 berörda skrivelsen framhållit att det är svårt för att inte säga omöjligt för den enskilde att följa alla dessa publikationer och skaffa sig en överblick över vad som är gällande rätt. Även i riksdagen har vid åtskilliga tillfällen framhållits hur svårt det är att orientera sig i gällande lagar och författningar. En tänkbar lösning av detta problem vore naturligtvis att ta in alla författningar i en enda publikation, Svensk författningssamling. En annan möjlighet att bringa reda i författningsmaterialet vore att efter utländsk förebild inrätta flera författningspublikationer och dela in SFS i två eller flera serier. Vad först beträffar tanken att samla alla slags författningar i en enda odelad publikation måste utredningen avvisa denna. En sådan publikation skulle bli alltför omfångsrik och svåröverskådlig. Viktiga grundläggande författningar skulle blandas med specialföreskrifter. De flesta myndigheter och andra abonnenter har inte användning för flertalet av förvaltningsmyndigheternas föreskrifter, men om de ändå ville hålla en komplett serie av författningssamlingen skulle detta medföra betydligt ökade inköps- och förvaringskostnader för dem. Frågan om serieindelning av författningssamlingen eller uppdelning av författningsmaterialet på flera fristående publikationer är svårare att ta ställning till. Till en början kan erinras om att SFS under åren 1876— 1911 var indelad i två avdelningar, ett bihang med i huvudsak författningar som avsåg en kortare tidrymd och en huvuddel med författningar som icke avsåg en kortare tidrymd. Denna uppdelning medförde stora gränsdragningssvårigheter (jfr 4.5). Den bör inte återinföras. En annan uppdelning, som föreslogs under enkäten bland statsmyndigheterna, är att samla författningar med allmänt intresse i en avdelning och författningar med begränsat intresse i en annan avdelning. Enligt utredningens mening skulle en sådan indelningsgrund vara lika svår att tillämpa som den tidigare nämnda. En indelning, som man träffar på i vissa länder, är att samla alla föreskrifter som berör allmänheten i en publikation, medan SOU 1970:48

man i en annan samlar de föreskrifter som berör endast myndigheterna. Så har t. ex. Danmark en Lovtidende och en Ministerialtidende och Norge två avdelningar i Norsk Lovtidend. Även en indelning efter dessa linjer skulle enligt utredningens mening vara svår att tillämpa. Nästan alla lagar och förordningar vänder sig kanske främst till allmänheten men de skall tillämpas av myndigheterna, och omvänt har många av de föreskrifter som i första hand vänder sig till myndigheterna betydelse för allmänheten. Vi har i Sverige inte någon tradition med en sådan indelning av författningarna att falla tillbaka på. Utredningen tror inte att det är lämpligt att nu införa en sådan indelning. Ytterligare en tänkbar indelning är att samla Kungl. Maj:ts författningar i en avdelning av SFS och förvaltningsmyndigheternas föreskrifter i en annan avdelning, eller möjligen i en särskild publikation. Utredningen avser inte att i detta betänkande ta ställning till hur förvaltningsmyndigheternas föreskrifter bör publiceras. Av intresse är här endast om man bör inrätta en särskild avdelning av SFS för dem. Mot detta kan anföras vissa skäl, såsom att olika myndigheters föreskrifter är av så olika beskaffenhet att det kan vara svårt att föra in dem i samma publikation, och att det ofta är skilda grupper som är intresserade av olika myndigheters föreskrifter. Utredningen anser därför tills vidare att SFS såsom nu sker bör i huvudsak omfatta författningar, som meddelas av Kungl. Maj:t. Man kan då ställa sig frågan om man, för att få en klar systematik, bör helt utesluta ämbetsverkens författningar. Detta synes emellertid ej motiverat. Det finns myndigheter, som ytterst sällan utfärdar föreskrifter, t. ex. statens provningsanstalt. Det är oekonomiskt om dessa myndigheter skulle behöva hålla sig med en egen författningspublikation för sådana sällsynta tillfällen. Det finns andra myndigheter som brukar meddela föreskrifter, avsedda för en begränsad grupp mottagare, men som någon gång ger föreskrifter för en större grupp. Enklaste sättet att nå denna är att anlita författningssamlingen. Utredningen anser där43

för att man även i fortsättningen bör kunna ta in i SFS föreskrifter av förvaltningsmyndigheter, när det finns särskilda skäl till det. Ett annat förslag, som organisationerna lagt fram i sin skrivelse, går ut på att i SFS anmärka åtminstone rubrikerna på de föreskrifter, som utfärdas av myndigheterna. Även utredningen finner det mycket angeläget att någonstans förteckna alla författningar som ges ut. Det synes emellertid inte lämpligt att notera dessa föreskrifter i SFS, eftersom författningssamlingen skulle förlora i överskådlighet, om viktigare lagar och andra författningar blandades med notiser om specialföreskrifter. Den framkomliga vägen synes vara någon form av register eller en förteckning, som ges ut med vissa mellanrum. Det pågående utvecklingsarbetet på automatiska databehandlingsrutiner torde lösa denna fråga och utredningen har därför inte anledning gå in på den närmare i detta betänkande.

7.3 SFS och melser m. m.

internationella

överenskom-

Under lång tid innehöll författningssamlingen internationella överenskommelser, som Sverige slutit med främmande makter, men fr. o. m. år 1912 publiceras dessa, såsom nämnts under 4.6, i samlingen Sveriges överenskommelser med främmande makter, som utges av utrikesdepartementet. 1 SFS förekommer endast sådana traktater som utgör bilagor till författningar. Utredningen har enligt sina direktiv att överväga på vilket sätt traktater bör bringas till allmänhetens kännedom och i vilken mån och på vad sätt ordningen med publicering i Sveriges överenskommelser med främmande makter bör ändras. En av de möjligheter som därvid yppar sig är att återföra de internationella överenskommelserna till författningssamlingen, antingen blandade med de inhemska författningarna eller samlade i en särskild serie. I tilläggsdirektiv har utredningen fått i uppdrag att överväga formerna för traktaternas införlivande med den svenska rätten. Eftersom denna fråga har betydelse för frå44

gan om publicering av traktaterna vill utredningen nu ej ta ställning till hur de bör kungöras utan kommer att behandla det i ett kommande betänkande. En preliminär bedömning ger emellertid vid handen att sådana traktater som utan transformering eller med obetydliga förändringar skall tillämpas såsom inhemska författningar bör tas in i SFS tillsammans med de svenska författningarna, medan övriga traktater i princip ej hör hemma i författningssamlingen. Det vill därför synas som om man utan olägenhet kan behandla frågan om utformningen av Svensk författningssamling, trots att problemet om publicering av traktater ej är löst. Detsamma kan sägas gälla sådana beslut av internationella organisationer som är bindande för Sverige. Utredningen har också fått i uppdrag att undersöka hur sådana beslut bör genomföras i vår lagstiftning och hur de bör publiceras. Direktiven nämner särskilt sådana beslut som fattas inom EEC och som kan bli av betydelse vid en eventuell svensk anslutning. Problemet bör lämpligen behandlas tillsammans med traktatfrågan. Vad beträffar beslut av andra internationella organisationer, i vilka Sverige är medlem, synes det antagligt att de ej annat än av särskilda skäl bör införas i Svensk författningssamling.

7.4 Enkäten om SFS Den enkät som utredningen genomfört avsåg 141 statliga myndigheter på det centrala och regionala planet. 135 svar har beaktats i den följande redovisningen. Genom enkäten ville utredningen i första hand bilda sig en uppfattning om myndigheternas egna författningar och författningspublikationer men till frågorna hade fogats en som berörde SFS. Denna var uppdelad på dels en allmän fråga, dels fyra preciserade frågor som betecknats a)—d). Den allmänna frågan löd: Vad anser Ni om urvalet av författningar i Svensk författningssamling? De flesta myndigheterna underlät att lämna allmänna synpunkter på SFS. Sådana kom från endast ett fåtal myndigheter. KriSOU 1970:48

tiken gick i huvudsak ut på att SFS borde komma ut snabbare samt att SFS borde serieindelas, antingen efter ämnesområden eller i två avdelningar, den ena för författningar med allmänt intresse, den andra för författningar med begränsat intresse. Vidare framfördes önskemål om omtryck i större utsträckning, om tryckning av högst en författning på varje blad, om utmärkande av ändringar genom streck i marginalen samt om tvåspaltning av SFS. Frågorna a) och b) löd: a) Vilka författningar i årgång 1967 (ange nummer) anser Ni vara behövliga för myndighetens verksamhet? b) Vilka författningar i årgången är ej behövliga men ändå av visst intresse för myndigheten? Avsikten med dessa frågor var främst att söka utröna om någon författning eller grupp av författningar skulle kunna uteslutas ur författningssamlingen. Om en författning ej ansågs vare sig behövlig eller av visst intresse för myndigheterna skulle den ju för deras del kunna uteslutas. Naturligtvis kan författningen dock vara behövlig för andra myndigheter eller för allmänheten och av den orsaken böra vara kvar i SFS. 77 enkätsvar innehöll fullständigt svar på dessa båda frågor med angivande av nummer. Fem myndigheter svarade med nummer utan att särskilja de båda frågorna. Femton svarade med nummer bara på fråga a). Fem myndigheter svarade med nummer men anmärkte att svaret ej var fullständigt. Totalt svarade sålunda 102 myndigheter med nummer. Med ledning av dessa svar kunde utredningen få fram vilka författningar som myndigheterna visat minst intresse. Det visade sig att det bara var sex författningar, som varken angavs vara behövliga eller av intresse, nämligen författningar om ändringar i reglementet för barnmorskor (1967: 521), i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande (1967: 563), i landstingslagen (1967:649) och i förordningen med vissa bestämmelser angående film (1967: 814) samt författningar om upphävande av kungörelsen om val av lantbruksSOU 1970: 48

ombud (1967: 387) och av cirkuläret till underrätterna om skyldighet att underrätta medicinalstyrelsen om viss rättsmedicinsk undersökning (1967: 672). Av övriga författningar, som ingen myndighet bedömde som behövliga, var det 21 som en myndighet ansåg vara av intresse, fem som två myndigheter ansåg vara av intresse och en som fyra myndigheter ansåg vara av intresse. Av de författningar, som en myndighet ansåg behövliga, var det 21 författningar som ingen myndighet fann av intresse, 30 författningar som en myndighet fann vara av intresse och 16 författningar som två myndigheter ansåg vara av intresse. 27 författningar bedömdes vara behövliga för två myndigheter och sakna intresse för de övriga. Frågan c) löd: Vilka författningar skulle enligt Er åsikt ha kunnat uteslutas med hänsyn till att de är intagna i andra publikationer eller har bekantgjorts för myndigheten på annat sätt? (Ange den andra publikationen resp. det andra sättet för bekantgörande.) De flesta myndigheterna lät bli att svara på frågan eller svarade att inga författningar borde uteslutas. Endast sex myndigheter lämnade förslag till uteslutande. Svaren gick i huvudsak ut på att vissa försvarsförfattningar, socialförfattningar, tullförfattningar och bostadsförfattningar skulle kunna uteslutas ur SFS, eftersom de återfanns i utgåvorna Totalförsvarets författningshandbok, Socialförfattningar, Tullverkets författningssamling resp. Bostadsstyrelsens anvisningar. Frågan d) löd: Anser Ni att några år 1967 utkomna författningar, som ej finns i SFS, borde ha intagits däri? I så fall vilka? Sex myndigheter lämnade jåkande svar på frågan. Svaren avsåg bl. a. avtalet mellan svenska staten och Sveriges Radio gällande för krig och krigsfara, vissa regler på kartområdet såsom grunderna för den allmänna kartförsörjningen och kartsekretessbestämmelserna samt löneavtalen för de statliga tjänstemännen. Tre myndigheter föreslog de senare. 45

Sammanfattningsvis kan sägas att enkätsvaren innehöll mycket litet kritik mot SFS. Det synes sålunda som om myndigheterna anser urvalet gott. Enkäten ger inte stöd för att utesluta någon författning eller grupp av författningar ur SFS. Endast sex författningar har av de myndigheter som lämnat svar med nummer ansetts vara varken behövliga eller av intresse. Men samtidigt får man beakta att fyra myndigheter svarat att alla författningar är behövliga. De sex författningarna rör helt olika ämnen, varför man inte kan urskilja någon grupp som skulle vara särskilt ointressant. Vidare rör de sådana tjänstemän och myndigheter (lantbruksombud, barnmorskor, riksdagsmän och underrätter) som ej fått tillfälle att yttra sig i enkäten.

7.5 Några enkätförslag Utredningen tar i det följande upp en del av de förslag som framkom under enkäten till närmare granskning. Ett förslag gick ut på att sådana författningar som är intagna i Totalförsvarets författningshandbok skulle kunna uteslutas ur SFS. Denna handbok utges från försvarsdepartementets samordningsavdelning och är inrättad i lösbladssystem. Den innehåller författningar av betydelse för främst den civila sidan av totalförsvaret, såsom civilförsvarslag, lag om kommunal beredskap m. fl. Ändringsblad utges vanligen varje halvår. Utredningen finner att handbokens funktion är att vara just en handbok, en samling av ett antal valda författningar inom ett ämnesområde, men den upplyser inte om nyutkomna författningar, vilket den långa tiden mellan varje ändringstryck visar. Därtill kommer att dess innehåll ej är skarpt avgränsat utan beror av en lämplighetsawägning. Man kan därför ej utgå från att den är komplett inom sitt område. Av sådana skäl är det enligt utredningens mening uppenbart att man ej bör ta bort författningar ur författningssamlingen bara för att de är intagna i handboken. Liknande synpunkter kan anläggas på förslaget att utesluta författningar i ämnen, 46

tillhörande bostadsstyrelsens verksamhet, med hänsyn till att de är intagna i publikationen Bostadsstyrelsens anvisningar, som också är en handbok i lösbladssystem. Ett annat förslag innebar att tullförfattningar skulle uteslutas ur SFS. Genera.tullstyrelsen utger inte bara en serie hancböcker, Tullverkets författningshandböcker (TFH) utan även en författningssamling, Tullverkets författningssamling (TFS), som innehåller nyutkomna författningar av intresse för tullverket. Dit hör inte bara rena tullförfattningar utan även export- och importförfattningar i övrigt och många andra, t. ex. lagen om fornminnen. TFS sänds ut ungefär lika ofta som SFS i en upplaga på 3 000 exemplar, av vilken största delen går till tullmyndigheterna, men en del vänder sig till andra statliga myndigheter, ambassader, handelskamrar och företag. På grund härav är det i och för sig möjligt att anlita TFS för det primära kungörandet av vissa författningar. Men vissa invändningar inställer sig. För det första bör enligt utredningens mening de grundläggande författningarna om tullverksamheten återfinnas i SFS likaväl som grundläggande författningar på andra områden. Sålunda hör t. ex. tullstadgan, tulltaxeringsförordningen och tullrestitutionsförordningen hemma i SFS. Eftersom man således inte generellt kan säga att tullförfattningar skall uteslutas ur SFS måste man välja ut sådana författningar särskilt, något som kan vara en besvärlig gränsdragningsfråga. För det andra beslutas tullförfattningar i allmänhet av riksdagen och utfärdas av Kungl. Maj:t. De innehåller "föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse" och är alltså sådana författningar som av ålder utgör det centrala i SFS. Man bör inte bryta mot denna grundläggande regel om vad SFS skall innehålla, om man inte har starka skäl, såsom t. ex. att man uppnår en avsevärd utrymmesbesparing. En genomgång av de författningar, som är upptagna under uppslagsordet Tull i årsregistret till SFS, visar att man inte skulle vinna särskilt mycket utrymme genom att ta bort tullförfattningarna ur SFS. Tvekan kan SOU 1970:48

möjligen råda beträffande tulltaxan, som är tämligen omfångsrik. Utredningen anser dock att denna även i fortsättningen bör kungöras i SFS, eftersom den anger vilken tull som skall betalas för olika varor och således är en typisk författning till allmän efterrättelse. Ett tredje förslag slutligen innebar att löneavtalen skall kungöras i SFS. Utredningen kan inte biträda detta förslag. Till stöd härför kan för det första anföras att avtalen i fråga, även om de sluts med förbehåll för Kungl. Maj:ts godkännande, inte är författningar, alltså uttryck för statsorganens överhöghet, utan avtal som sluts mellan likaberättigade parter. Avtalen hör därför systematiskt ej hemma i författningssamlingen. Men därtill kan anföras att avtalen upptar en mycket stor volym och att de är av tillfällig karaktär genom att de bara gäller en avtalsperiod. Utredningen kommer således fram till att författningssamlingen i stort sett bör ha samma innehåll som den f. n. har. Undersökningen ger inte stöd för en uteslutning av någon grupp av författningar, ej heller finns anledning att föreslå att ytterligare författningar skall införas i samlingen. Emellertid anser utredningen att de bestämmelser som reglerar innehållet i SFS bör undergå viss översyn. Till detta återkommer utredningen i kapitel 15.

SOU 1970: 48

8.1 Gällande

Beslut om utgivning i SFS

bestämmelser

1 § kungörelsen om Svensk författningssamling innebär att samtliga lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrifter, som skall tjäna till allmän efterrättelse, skall tas in i SFS (1 mom. a). Kungörelsen innehåller ingen bestämmelse om vem som skall avgöra om en författning är av detta slag och om den alltså skall in i SFS eller ej. I fråga om de författningar, där det är en bedömningsfråga om de skall införas i SFS, alltså Kungl. Maj:ts instruktioner m. m. för allmänna inrättningar (1 mom. b) och viktigare beslut (1 mom. c) samt kungörelser som utfärdats av centrala ämbetsverk m. fl. (2 mom.) stadgar kungörelsen att beslut om införande meddelas av chefen för justitiedepartementet efter samråd med vederbörande departementschef (3 mom.). 2 § anger att författningssamlingen utges från justitiedepartementets lagavdelning. Paragrafen stadgar vidare: Vid överinseendet över utgivningen av författningssamlingen biträder den av de extra ledamöterna å lagavdelningen, som chefen för justitiedepartementet därtill förordnar. Ifrågavarande ledamot är tillika författningssamlingens utgivare. 3 § ger bestämmelser om vem som skall ge trycklov. Lagrummets innehåll är: Tillstånd till tryckning av författning, som skall införas i författningssamlingen, meddelas av chefen för justitiedepartementets lagavdelning eller av statssekreterare, expeditionschef 48

eller byråchef för lagärenden i det statsdepartement, där ärendet handlagts, eller, vad angår författning, som beretts i utrikesdepartementet, av kabinettssekreteraren eller avdelningschef i departementet. I fråga om författning, som avses i 1 § 2 mom. (alltså ämbetsverkens kungörelser o. dyl), meddelas tryckningstillstånd av därtill behörig tjänsteman i verket. Enligt stadgan (1963: 214) angående statsdepartementen tillkommer det justitiedepartementet att som förvaltningsärende handlägga bl. a. Svensk författningssamling. 1928 års kungörelse ger alltså justitiedepartementet ett avgörande inflytande över författningssamlingen. Justitiedepartementet bestämmer vilka författningar som skall tas in i den och departementet får lämna trycklov i fråga om alla författningar, som utfärdats av Kungl. Maj:t. Trycklov kan emellertid även ges av vissa tjänstemän i de departement, där ärendena handlagts. Kungörelsen ger däremot utgivaren av SFS mycket små befogenheter. Han skall "biträda vid överinseendet över utgivningen" men han får inte besluta vare sig vilka författningar som skall införas eller vilken lydelse som skall tryckas. Det vill synas som om utgivaren enligt kungörelsen endast skulle få sköta rent praktiska frågor såsom kontakten med tryckeriet, redigeringen av register o. dyl. Mot detta skall ställas bestämmelserna i gällande tryckfrihetsförordning. Denna föreskriver i 5 kap. att det för periodisk skrift SOU 1970:48

skall finnas en utgivare, som utses av dess ägare. 3 § andra stycket i samma kapitel anger utgivarens befogenheter: Uppdrag att vara utgivare skall innefatta befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer utgivaren, vare utan verkan. 8.2 Nuvarande

ordning

De här refererade bestämmelserna i 1928 års kungörelse är föråldrade i flera hänseenden. Departementen har organiserats om vid flera tillfällen. Justitiedepartementet har inte någon lagavdelning längre. Byråcheferna för lagärenden har numera ersatts av rättschefer. Vid sidan om departementen har statsrådsberedningen tillkommit för "att biträda statsministern och statsråden utan departement" (2 § departementsinstruktionen 1965: 386). Statsrådsberedningen hör dock i administrativt hänseende till justitiedepartementet (samma paragraf i dess lydelse enligt 1965: 856). Sedan ett antal år är utgivningen av SFS överförd på statsrådsberedningen. Rättschefen i statsrådsberedningen är av chefen för justitiedepartementet förordnad att vara författningssamlingens utgivare och SFS-redaktionen är förlagd till statsrådsberedningen. Det är inte längre justitieministern som befattar sig med frågan om vilka författningar som skall införas i SFS utan något av de konsultativa statsråd som är s. k. granskningskonsulter. Vidare har man infört den ordningen att trycklovskorrekturet beträffande samtliga författningar skall skrivas under inte bara av en chefstjänsteman inom vederbörande departement utan även av utgivaren eller dennes närmaste man. SFS-anslaget är dock fortfarande upptaget i riksstaten under rubriken justitiedepartementet. Det kan tillfogas att den nuvarande ordningen avspeglas i en författning, nämligen riksarkivets cirkulär (SFS 1969:439) med anvisningar angående användning av visst papper vid tryckningsarbete avseende viktigare statsändamål. I cirkulärets förteckning över de publikationer som skall framställas 4—SOU 1970:48

på arkivtryckpapper omnämns bl. a. "Statsrådsberedningen Svensk författningssamling". Den nu tillämpade ordningen innebär således att justitiedepartementet praktiskt taget inte har större inflytande över författningssamlingen än övriga departement. Vidare innebär den att utgivaren har fått större inflytande över författningssamlingens innehåll. Något avgörande inflytande kan utgivaren dock ej sägas ha. Skulle utgivaren och tjänstemännen inom vederbörande departement stanna vid olika uppfattningar torde frågan föras upp till statsråden och avgöras av dem.

8.3 Urvalet av författningar Vad som gör det svårt att bestämma ansvarsfördelningen mellan olika i författningsutgivningen deltagande personer är å ena sidan Kungl. Maj:ts intresse av att bestämma över författningssamlingens innehåll, å andra sidan tryckfrihetsförordningens krav på ensamrätt för utgivaren att bestämma om en periodisk skrifts innehåll, vidare å ena sidan varje enskilt departements intresse av att besluta om expediering och kungörande av sina egna författningar, å andra sidan intresset att få till stånd samordning och enhetlighet departementen emellan. Man kan fråga sig om tryckfrihetsförordningens bestämmelse om utgivarens befogenhet är tänkt att gälla även sådana periodiska skrifter som utges av offentlig myndighet. Frågan berördes under remissbehandlingen av ett förslag till ändring i den tidigare gällande tryckfrihetsförordningen. I propositionen 1940:270 föreslogs en bestämmelse som i sak överensstämde med den nu gällande om utgivarens befogenhet. I propositionen redovisades ett remissvar från Svenska akademien på följande sätt: Svenska akademien har såsom ägare av allmänna tidningarna påpekat, att den av akademien antagne utgivaren härav genom avtal med chefen för justitiedepartementet å Konungens vägnar iklätt sig vissa förbindelser rörande skriftens innehåll. Han hade följaktligen icke den bestämmanderätt över innehållet, som enligt sakkunnigförslaget erfordrades för att vara 49

utgivare. Förslaget borde därför underkastas viss jämkning. Härtill 28 f):

yttrade

departementschefen

(s.

Det torde emellertid utan särskild bestämmelse vara uppenbart att den omständigheten, att en person som redigerar ett officiellt organ ej äger vägra införandet av tillkännagivanden och dylikt från myndigheten, icke utesluter att han betraktas såsom utgivare i förslagets mening. I förslaget till nuvarande tryckfrihetsförordning (SOU 1947: 60) uttalade de tryckfrihetssakkunniga (s. 102): Oeftergivligt ur tryckfrihetssynpunkt är att den som utsetts till utgivare intar en sådan ställning att han är i tillfälle att granska vad som införes i skriften och att han kan förhindra tryckfrihetsbrott. Dessa befogenheter för den som utses till utgivare får alltså icke inskränkas genom några föreskrifter som åläggs utgivaren att rätta sig efter ägarens anvisningar eller genom uppdrag för annan att utöva den redaktionella ledningen av skriften i dess helhet eller i vissa delar. Departementschefens uttalande i propositionen 1940: 270 visar klart att man tänkt sig att tryckfrihetsförordningens regler om utgivare skulle gälla även vid utgivning av officiella tidningar. I departementsinstruktionen anges departementens uppgift vara "att bereda ärenden som skola avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet eller i regeringsrätten eller som kommandomål, att expediera Kungl. Maj:ts beslut i sådana ärenden och att i övrigt biträda departementschefen i hans verksamhet". Det är alltså departementens sak att expediera Kungl. Maj:ts beslut. Till denna uppgift torde man få räkna tillsynen över att beslutade författningar vederbörligen kungörs. Med utgångspunkt från nuvarande departementsorganisation skulle ett strikt iakttagande av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om utgivarens befogenheter leda till att det inom varje departement borde finnas en utgivare såvitt avser författningar inom departementets område. Nu är emellertid SFS en angelägenhet som är gemensam för alla departement. Den framträder som Kungl. Maj:ts officiella 50

organ och det är från både principiell och praktisk synpunkt viktigt att den följer enhetliga principer i fråga om urval av författningar och i fråga om redigering. Det skulle t. ex. vara förvirrande om man inom ett departement förde in i SFS allehanda instruktioner och arbetsordningar för tillfälliga nämnder medan man inom ett annat departement underlät detta. Kravet på samordning i kombination med tryckfrihetsförordningens bestämmelser leder till att man söker en utgivare för hela författningssamlingen inom statsrådsberedningen, eftersom denna såsom en viktig uppgift har frågor om samordning mellan departementen. Man ställer sig då först frågan om lämpligen en granskningskonsult skulle vara utgivare. Detta skulle emellertid inte stämma särskilt väl överens med det förhållandet att vi inte har ministerstyre i Sverige. Endast i undantagsfall har statsråden — bortsett från utrikesministern — tillagts självständig beslutanderätt, såsom t. ex. justitieministern i fråga om övervakning av tryckfrihetsförordningen. Att göra ett statsråd till ansvarig utgivare för författningssamlingen synes således inte böra ske. Utredningen finner en lämplig utväg vara att göra en tjänsteman inom beredningen till utgivare. Det synes bäst att välja rättschefen där. Men denne bör då ges befogenheter som överensstämmer med tryckfrihetsförordningen. Utredningen föreslår därför att rättschefen får bestämma över författningarnas utgivande, dock naturligtvis inom ramen för de generella föreskrifterna om SFS. 8.4

Trycklov

Sedan det väl blivit avgjort att en författning skall tas in i författningssamlingen uppstår frågan vilken lydelse som skall tryckas. Detta kan synas förvånande. Man vill gärna föreställa sig att den beslutande instansen, alltså i allmänhet Kungl. Maj:t, först beslutar texten och sedan låter publicera den. I den internationella statsrättsliga litteraturen talas vanligen om originalet till författningen och man avser då en urkund, ofta upprättad på särskilt fint papper och undertecknad av SOU 1970: 48

t. ex. statschefen. Man menar att det är texten i denna urkund som sedan skall återges i den officiella lagtidningen. Författningskungörandet blir en fråga om att så noggrant som möjligt trycka originalets text. Om det är på det sättet kan man överlåta åt utgivaren ensam att besluta om författningens tryckning. I Sverige är situationen emellertid annorlunda såvitt gäller författningar, som utfärdas av Kungl. Maj:t. Visserligen upprättas även här en urkund, tryckt på arkivtryckpapper och underskriven av konungen med kontrasignation av vederbörande statsråd. Men sedan gammalt har det bruket utvecklat sig att urkunden består av ett exemplar av SFS, vilket biläggs statsrådprotokollet. Detta exemplar trycks i samband med den övriga upplagan och överlämnas sedan till vederbörande departement. När föredragande statsråd undertecknat författningen lämnas den till slottet för underskrift. Detta innebär att urkunden upprättas först en tid efter det att författningen kommit ut i SFS och att det vid författningens tryckning inte finns något egentligt original. Det finns bara ett trycklovskorrektur, undertecknat av chefstjänsteman i departement. Det måste därför finnas garantier för att trycklovskorrekturet har ett sådant innehåll att det ansvariga statsrådet kan underteckna författningen, sedan den kommit ut från trycket. Principiellt riktigast vore det naturligtvis om statsrådet själv tecknade på korrekturet, innan det trycktes. Detta skulle emellertid medföra extra besvär för honom och i brådskande fall skulle det många gånger vara svårt att erhålla hans signatur i tid. Utredningen vill därför ej förorda en sådan ordning. Utgivaren, rättschefen i statsrådsberedningen, har ingen möjlighet att själv bedöma om manus i alla delar överensstämmer med departementschefens vilja. I stället bör liksom hittills någon av departementschefens närmaste män skriva på korrekturet innan det trycks. Denna underskrift bör dock ej uppfattas som trycklov gentemot tryckeriet, utan såsom en garanti att författningen har det innehållet som departementsSOU 1970:48

chefen önskar och därjämte en förutsättning för att utgivaren skall få ge trycklov. Man bör därför föreskriva att utgivaren ej får ge trycklov annat än om chefstjänsteman i vederbörande departement godkänt att författningen trycks. I fråga om föreskrifter av centrala ämbetsverk eller andra förvaltningsmyndigheter behöver man inte ställa upp något sådant villkor, eftersom man kan förutsätta att den föreskrift, som myndigheten överlämnar till utgivaren för införande i SFS, redan är underskriven.

9 Ändringsförfattningar

9.1 Olika sätt att utforma ningar

ändringsförfatt-

I ett samhälle som förändras måste lagarna ändras. Detta kan ske antingen så att man skapar helt nya regelkomplex och upphäver de gamla, alltså stiftar nya författningar, eller så att man ändrar vissa avsnitt i de gamla författningarna men låter dem i övrigt kvarstå oförändrade. En författning, som ändrar en tidigare författning, kallas här ändringsförfattning. Den författning som blir ändrad kallas här grundförfattning. Vilken av de båda metoderna som används hänger samman med en rad faktorer. Här skall endast antydas att man föredrar att stifta en ny författning när ändringarna är mycket omfattande, särskilt om man behöver ändra systematiken i regelkomplexet, medan man föredrar att ändra i grundförfattningen när ändringarna inskränker sig till en mindre del av författningens paragrafer. Ändringsförfattningarna tilldrar sig uppmärksamhet av flera orsaker. Deras primära uppgift är att ange vad som har ändrats. De bör därför utformas så att de möjliggör för läsaren att lätt uppfatta detta och jämföra med den äldre lydelsen av grundförfattningen. Vidare kan ändringsförfattningarna ej tillämpas för sig lika litet som grundförfattningarna kan tillämpas utan att man förvissat sig om att de inte undergått senare ändringar. Läsaren bör därför på ett enkelt sätt 52

kunna få besked om en grundförfattning är ändrad och i så fall var ändringen står att finna. Ändringsförfattningen bör utformas så att läsaren lätt kan överblicka hela den gällande lydelsen av grundförfattningen. Enligt sina direktiv har utredningen att särskilt pröva principerna för publicering av ändringsförfattningar, vilket riksdagen på initiativ av riksdagsrevisorerna anhållit om (se 6.14). Utformningen av ändringsförfattningarna hänger samman med att Svensk författningssamling har dubbla funktioner, nämligen den primära att såsom sista ledet i lagstiftningsprocessen upplysa om nya författningar (kungörelsefunktionen) och den sekundära att tjäna som hjälpmedel för den som skall tillämpa en författning (handboksfunktionen). Dessa båda funktioner ställer olika krav på författningssamlingen. Vad beträffar ändringsförfattningarna visar sig detta däri att kungörelsefunktionen fordrar att just det ändrade avsnittet blir framhävt medan handboksfunktionen bäst tillgodoses om hela författningstexten trycks om efter varje ändring. Det finns många olika sätt att utforma ändringsförfattningar. Det som ligger närmast till hands är att helt enkelt beskriva vilken ändring som görs i grundförfattningen på det sätt som anses lämpligast i varje enskilt fall (den beskrivande metoden). Om man vill ändra ordet sjöfartsstyrelsen till sjöfartsverket skriver man t. ex. att i 3 § i den eller SOU 1970: 48

den författningen ordet "sjöfartsstyrelsen" skall utbytas mot ordet "sjöfartsverket". Om en procentsats skall ändras anger man att orden "sex procent" skall bytas ut mot orden "sju procent". Man kan skriva att i 5 § skall tredje att-satsen bytas ut mot följande att-sats, eller att 12 § första stycket skall ändras på följande sätt medan återstoden är oförändrad, eller att 7 § andra stycket efter ordet "villkor" skall lyda på följande sätt. Denna metod används i Danmark, Frankrike och Tyskland och flera andra länder på kontinenten. I stället för att ange bara det ändrade avsnittet kan man välja ut ett något större avsnitt, t. ex. ett moment eller en paragraf, och återge detta i dess nya lydelse. Under hela 1800-talet var det vanligt i Sverige att man förordnade att ett stycke — på den tiden kallat moment — eller en paragraf skulle erhålla följande ändrade lydelse, varefter man återgav hela paragrafen eller hela stycket. I Sverige har denna metod under 1900-talet kommit att kombineras med en transumeringsteknik som inte synes särskilt vanlig i andra länder. Undan för undan som tekniken utvecklats har den kommit att följa allt fastare regler så att man numera kan säga att den beskrivande metoden är ersatt av en formell transumeringsmetod. Den är formell i den meningen att den är likadan oavsett om ändringarna är små eller omfattande. 9.2

Transumeringstekniken

Den svenska metoden kännetecknas av att man återger hela lydelsen av vissa ändrade avsnitt och utesluter oförändrade avsnitt genom transumeringstecken. I ändringsförfattningens ingress anger man vilka paragrafer, i undantagsfall även moment eller omfattande sifferbetecknade punkter, som skall "ha nedan angivna lydelse" (t. o. m. augusti 1969 hette det "erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges"). Därefter följer för varje paragraf hela lydelsen av de stycken som äncras. Lydelsen av övriga stycken utesluts genom transumeringstecken men styckena markeras genom att deras begynnelse- och slutord anges på ömse sidor om tecknet. Det S Q J 1970:48

görs sålunda en "borttransumering" för varje stycke. En paragraf med tre stycken, vars sista stycke ändras, får på så sätt följande utseende: 5§. Bestämmelserna om särskilda bestämmelser. Slutbetyg utfärdas erhålla slutbetyg. Slutbetyg skall innehålla uppgift om dels betyg i frivilligt ämne dels elevens specialarbete i årskurs 3. Man kan här se hur hela paragrafen är uppbyggd men för att få hela lydelsen måste man leta i ytterligare ett eller flera band av SFS. Man får veta vilket stycke som ändras men inte vilken del av stycket, inte ens om detta är mycket långt och ändringen liten. Detta sätt att transumera kallas här stycketransumering, som alltså kännetecknas av å ena sidan att man gör en borttransumering för varje stycke, å andra sidan att hela stycket borttransumeras genom ett transumeringstecken. Ett annat sätt som förekommer kan kallas snedtransumering. Detta används inom stycken som består av flera delstycken, vilka börjar på ny rad och ofta men ej alltid betecknas med en siffra eller en bokstav. I detta fall återger man det ändrade delstycket men utesluter övriga genom ett enda transumeringstecken före resp. efter det ändrade delstycket. En paragraf med ett stycke, vilket är indelat i flera sifferbetecknade delstycken, får följande utseende när sista delstycket ändras: 6§. Luftfartsverket skall samt förvaltningsberättelse, 5) utarbeta och offentliggöra statistik för luftfartsverket. Man kan här inte se hur stycket är uppbyggt eftersom transumeringstecknet döljer flera delstycken, det går "snett" genom dessa. I detta fall kan man visserligen förstå att fyra punkter döljer sig bakom tecknet men när transumeringstecknet går till styckets slut eller när delstyckena saknar siffer53

eller bokstavsbeteckning kan man inte sluta sig till hur många delstycken som finns. Transumering sker även på ett tredje sätt, som kan kallas stortransumering. Detta används främst i tabeller och andra uppställningar och innebär att man återger det ändrade avsnittet men utesluter övriga avsnitt genom långa transumeringstecken, som går över hela raden eller hela kolumnen, varvid begynnelse- och slutord ej markeras. Transumeringsmetoden har den fördelen att den är utrymmesbesparande. Den tillgodoser också författningssamlingens kungörelsefunktion rätt väl genom att just ändringarna framhävs. En brist i detta hänseende är dock att en liten ändring i ett långt stycke medför att hela stycket trycks om. Å andra sidan är transumeringsmetoden till stor nackdel för den som vill tillämpa författningen. Den går ej ihop med handboksfunktionen. Den uteslutna texten måste framletas i andra band, ofta lika många som antalet stycken och delstycken i paragrafen. En väldig tid går på detta sätt till spillo för tjänstemän och andra som använder SFS. Detta är särskilt fallet när snedtransumeringar kommit till användning, vilket beror på att begynnelse- och slutorden i transumeringarna växlar beroende på vilket delstycke som ändras och att ett transumeringstecken kan dölja flera delstycken, vilka återfinns på olika ställen i SFS. Här skall ges ett exempel. Ett stycke består av sex delstycken. Vid första ändringen ändras bara tredje delstycket. Då görs en transumering med begynnelseorden i första delstycket och slutorden i andra delstycket samt en transumering med begynnelseorden i fjärde delstycket och slutorden i sjätte delstycket. Vid andra ändringen ändras bara det fjärde delstycket. Då görs en transumering med begynnelseorden i första delstycket, som återfinns i grundförfattningen, och slutorden i tredje delstycket, som återfinns i första ändringsförfattningen, samt en transumering med begynnelseorden i femte delstycket och slutorden i sjätte delstycket, vilka återfinns i grundförfattningen. Vid tredje ändringen ändras bara första delstycket. Då görs en transumering med begynnelseorden i andra delstycket, vilka man finner i grundförfattningen, och slutorden i sjätte delstycket, som man också finner i grundförfattningen. Man får dock ej 54

glömma att denna till synes enkla transumering innesluter tredje delstycket, som finns i första ändringsförfattningen, och fjärde delstycket, som finns i andra ändringsförfattningen. Vid fjärde ändringen ändras på nytt det tredje delstycket. Då görs en transumering med begynnelseorden i första delstycket, som alltså står i den tredje ändringsförfattningen, och slutorden i det andra delstycket, som fortfarande står i grundförfattningen. Vidare görs en transumering med begynnelseorden i det fjärde delstycket, som återfinns i den andra ändringsförfattningen, och slutorden i det sjätte delstycket, som fortfarande finns i grundförfattningen. Ytterligare komplikationer uppkommer när delstycken upphävs eller tillkommer. Den läsare som vill veta hur detta stycke ser ut efter de fyra ändringarna har ett ansenligt arbete. För att utröna hur arbetsamt det är har utredningen anmodat tre yngre hovrättsjurister att sätta ihop 8 § tulltaxeringsförordningen efter ändringen i SFS 1968: 359 samt slutet av 2 § kungörelsen om gravationsbevis efter ändringen i 1968: 294. Den förra ändringsförfattningen ser ut på detta enkla sätt:

8§. Tullfrihet åtnjutes sjöfolk, i den mån Konungen därom förordnar; 23. handgjorda textilvaror, i den mån Konungen därom förordnar. Den senare ändringsförfattningen ser i aktuell del ut på följande sätt: e) egendomen jämlikt 13 §

(2 §) angående förhållande nämnda lag.

som

Juristerna fick sitta i ett bibliotek intill SFS. De förelades de båda texterna och fick i uppgift att för hand skriva ut dels hela 8 § tulltaxeringsförordningen i aktuell lydelse, dels den del av 2 § kungörelsen om gravationsbevis som omfattas av transumeringstecknet ovan. De fick själva leta fram behövliga volymer. Den tid de behövde för att sätta samman lagrummen var följande: Jurist nr 1 Jurist nr 2 Jurist nr 3

8 § (1968: 359) 2 § (1968: 294) 1 tim. 2 min. 41 min. 1 tim. 20 min. 40 min. 50 min. 20 min.

För att sätta samman 8 § måste de använda tio författningar i nio olika volymer. För den aktuella delen av 2 § måste de granska tretton SOU 1970: 48

författningar i tolv volymer. Juristerna ansåg att arbetet var svårt och att de trots noggrannhet hade kvar en känsla av osäkerhet om resultatet blivit rätt. Det visade sig också att jurist nr 1 hade gjort ett sakligt fel beträffande 2 §. I övrigt var tre utskrifter behäftade med obetydliga fel. För att komma till rätta med transumeringsteknikens nackdelar har man på senare år börjat att i vissa fall ersätta ändringsförfattningar enligt "den formella transumeringsmetoden" med ändringsförfattningar som samtidigt innehåller omtryck av grundförfattningens hela gällande lydelse, vilket kommer att behandlas närmare under 9.3. Problemet med ändringsförfattningar har fått ökad betydelse genom att ändringsförfattningarna ökat i antal. Riksdagens revisorer nämner i sin tidigare berörda berättelse (se 6.14) att det totala antalet ändringar uppgick till något över 300 under vartdera av åren 1955 och 1956. Utredningen har undersökt antalet ändringsförfattningar i SFS åren 1964—1969 och resultatet framgår av tabell 4. Därvid har till grundförfattning hänförts även författningar om ikraftträTabell 4. Ändringsförfattningarnas andel

Årgång

Grundförf. Antal

Ändr ingsförf. Anta %

a) Samtliga av Kungl. Maj t utfärdade ningar 566 64 314 1964 581 63 334 1965 527 70 228 1966 265 664 71 1967 514 68 240 1968 561 69 254 1969 b) Lagar 1964 1965 1966 1967 1968 1969

34 30 33 25 30 27

145 103 91 137 145 143

81 77 73 85 83 84

Totalt Antal författ880 915 755 929 754 815 179 133 124 162 175 170

c) övriga författningar av Kungl. Maj :t 701 60 421 280 1964 478 61 782 304 1965 436 69 631 195 1966 527 69 767 240 1967 369 64 579 210 1968 418 65 645 227 1969

SOU 1970:48

dande av annan författning och om förlängning av annan författnings giltighetstid. Till ändringsförfattning har hänförts även författning om upphävande av annan författning. Tabellen avser bara sådana författningar som utfärdats av Kungl. Maj:t, alltså ej ämbetsverkens författningar. Tabellen 4 a) visar att antalet ändringsförfattningar är ungefär två tredjedelar av hela antalet författningar. I tabellen har materialet också fördelats på å ena sidan lag och grundlag (b), å andra sidan övriga författningar, d. v. s. förordningar, kungörelser, instruktioner o. s. v. (c). Ändringsförfattningarnas andel visas här vara större då det gäller gruppen lagar än då det gäller gruppen övriga författningar. Utredningen vill i följande avsnitt diskutera de frågor som hänger samman med utformningen av ändringsförfattningarna. Frågan hur läsaren lätt skall få veta om en grundförfattning är ändrad och var ändringarna står att finna behandlas under 11.2 och 11.6. För att öka överblicken över författningarnas aktuella text är flera åtgärder tänkbara men här skall främst behandlas omtryckning av hela den ändrade författningen och omtryck av hel paragraf. 9.3 Omtryck av hela

författningen

När en författning har ändrats flera gånger måste man använda många band för att kunna läsa dess gällande lydelse, vilket självfallet är opraktiskt och försvårar förståelsen av texten. Detta besvär undanröjs om man trycker om hela texten. Ett omtryck är emellertid utrymmeskrävande och alltför många omtryck skulle medföra att SFS ökade i omfång så att den blev ohanterlig. Omtryck drar också merarbete i departementen och ökade tryckningskostnader. Det är uppenbart att man inte kan trycka om varje författning efter varje ändring och det måste därför alltid bli en avvägningsfråga om och i vilken utsträckning man skall trycka om författningar i SFS. Alltsedan författningssamlingens tillkomst 55

har man brukat trycka om grundlagarna med beaktande av de senaste ändringarna och så sker fortfarande, senast i SFS 1969: 795—796. Under de sista decennierna har man i viss utsträckning tryckt om även andra författningar när de ändrats ett flertal gånger. Här följer i tabell 5 en översikt över omtrycken under 1960-talet. Tabell 5. Omtryck av författningar i SFS

Årgång 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969

GrundFörlagar Lagar ordn. Övriga Totalt 1 1 1

3 8 2

1 3 2 6

1 3 1 1

6 6 20 11 11 7 14 14 8 13

10 7 29 11 13 11 16 20 11 22

En ytlig genomgång av omtrycken ger vid handen att de flesta avser små författningar som upptar ett fåtal sidor. Man får det intrycket att flera av omtrycken föranletts inte så mycket av författningarnas stora betydelse som av att de varit så små att man lika gärna kunnat ta med hela lydelsen. Men dessutom förekommer omtryck av en del mycket stora författningar, såsom skolstadgan, vägtrafikförordningen och uppbördsförordningen. I dessa fall har författningen ändrats så många gånger att man till slut känt ett tvingande behov av att trycka om den, trots det stora utrymme detta kräver. En annan iakttagelse är att omtrycken under de allra senaste åren i påfallande hög grad avser färska författningar som tillkommit så sent som under 1960-talet. Även om omtrycken ökat i antal på senare år kan man dock säga att de är få i förhållande till det stora antalet författningar. En jämförelse med Danmark kan vara av intresse. Som omtalats under 3.1 innehåller Lovtidende avdelning A i princip lagar och andra författningar som vänder sig till allmänheten. Den innehöll 504 författningar år 1967 och 432 författningar år 1968. Av dessa ut56

gjorde inte mindre än 40 år 1967 och 32 år 1968 omtryck av lagar, alltså sådana författningar som beslutats av folketinget. Enligt uppgift överstiger omtrycken av lagar ibland 50 om året. De båda årgångarna av Lovtidende A upptar emellertid inga omtryck av "anordningar" eller "bekendtgörelser", alltså författningar som beslutats av kungen eller ministerierna. Detta lär bero på att man föredrar att utfärda nya sådana författningar när de gamla ändrats så att de blivit svåröverskådliga. Bristen på omtryck i SFS torde vara en av orsakerna till att det förekommer så många andra utgåvor av författningar. Från departementen utges sålunda en volym Skatteoch taxeringsförfattningarna varje eller vartannat år (finansdepartementet) och en handbok i lösbladssystem Totalförsvarets författningshandbok (försvarsdepartementet). Från ämvetsverken utges ett flertal författningssamlingar och handböcker. Här skall bara nämnas det anmärkningsvärda förhållandet att hela lagen om fornminnen i dess lydelse efter ändringen i SFS 1967: 77 kan återfinnas i Tullverkets författningssamling (TFS 1967: 51); i SFS trycktes lagen däremot ej om. Statsrådsberedningen har i insikt om denna brist tagit upp frågan om omtryck i sina under 2.3 berörda Anvisningar för författningsskrivning. Däri ges följande regler: Som riktpunkt bör gälla att författning trycks om, när den tidigare har ändrats mer än en gång och det är aktuellt att göra ändringar som ej är av ringa omfattning. Om de aktuella ändringarna är mycket omfattande, kan omtryckning vara befogad redan när en författning ändras första gången. Har en författning tidigare vid flera tillfällen undergått smärre ändringar, bör vidare omtryckning ske även om de aktuella ändringarna är ringa. Omtryckning är särskilt angelägen, om författningen inte förekommer i annan författningsutgåva än SFS, t. ex. lagboken, finansdepartementets utgåva av skatte- och taxeringsförfattningarna eller skolöverstyrelsens författningsbok. Ändras bilaga, bör den i regel tryckas om, även om inte omtryckning sker av författningen i övrigt. Det förhållandet att riksdagen har medverkat vid ändring i en författning hindrar inte att SOU 1970:48

Kungl. Maj:t ensam, i samband med ändringens publicering, beslutar att trycka om författningen. Utredningen anser att ett ökat bruk av omtryck i SFS är det bästa sättet att komma till rätta med problemet med ändringsförfattningarna. Även om detta medför ökade kostnader för författningssamlingen kan man räkna med att det i någon mån uppvägs av att författningarna i minskad utsträckning behöver tryckas om i andra publikationer men framför allt genom sparad arbetstid för alla de tjänstemän och andra som saknar specialpublikationer och är hänvisade till att använda SFS. Det låter sig inte göra att ge exakta anvisningar om när omtryck bör ske. Det måste avgöras från fall till fall och hänsyn bör tagas till hur stor författning det är fråga om, hur omfattande ändringarna är, hur mycket författningen har ändrats tidigare, förekomsten av annan författningspublikation som innehåller författningen samt hur många personer som kan antas bruka författningen. Statsrådsberedningens huvudregel innebär att författningen skall tryckas om i samband med tredje ändringen och utredningen finner denna regel väl avvägd. Om ändringarna är mycket omfattande bör omtrycket ske tidigare. Om författningen är mycket omfattande i förhållande till ändringarna bör omtryckningen kunna uppskjutas något. Fristående

omtryck

Man möter ibland den invändningen mot omtryck att de är så arbetskrävande att departementen inte har tid att ombesörja dem. Ett omtryck fordrar en noggrann undersökning av alla tidigare författningsändringar, vilket kan verka hindrande om den aktuella ändringen är brådskande. För att underlätta departementens arbete vill utredningen därför föreslå att man gör omtryck som är fristående från ändringsförfattningarna. Frånsett grundlagsomtrycken sker omtryckningarna i SFS alltid i samband med kungörandet av ändringsförfattningen. Författningen rubriceras såsom en ändringsförSOU 1970:48

fattning, t. ex. "Kungörelse om ändring i kungörelsen . . . om handläggning av vissa polischefsuppgifter." I författningsingressen omtalas på samma sätt som i vanliga ändringsförfattningar vilka ändringar som vidtas. Omtryckningen anges i ingressens slut med meningen "Till följd härav kommer (kungörelsen) att ha följande lydelse från och med den dag då denna (kungörelse) träder i kraft." Därefter följer hela författningstexten med de aktuella ändringarna inarbetade. I skilda noter anges vilka avsnitt som berörs av ändringarna. Såsom framgår av den sista meningen av de citerade anvisningarna är det Kungl. Maj:t som beslutar om omtryckningen och hela den omtryckta författningen tas in i statsrådsprotokollet vid promulgeringen av ändringsförfattningen. Då det gäller grundlagarna förfar man på ett annat sätt. Ändringar i grundlagarna kungörs i vanlig ändringsförfattning. Därefter tar man vid lämpligt tillfälle in grundlagens hela lydelse under ett särskilt nummer i författningssamlingen. Den förses med sin ursprungliga rubrik på följande sätt: Kungl. Maj:t och Rikets ständers fastställda REGERINGSFORM, dat. Stockholm den 6 juni 1809, med de därefter, och sist vid riksdagen i Stockholm år 1965, av Konungen och riksdagen antagna förändringar. Därpå kommer den ursprungliga ingressen, grundlagens gällande lydelse och de ursprungliga underskrifterna. Omtrycket är inte försett med underskrifter och det framgår inte vilket departement det härrör från. Det återfinns inte i statsrådsprotokollet och har således ej beslutats av Kungl. Maj:t. På ett delvis likartat sätt går man till väga i Danmark. Först kungörs ändringslagen i vanlig ordning. När vederbörande ministerium finner att ett omtryck behövs utfärdar man en bekendtg0relse (kungörelse) av lagen, en s. k. lovbekendtg0relse. Den förses med rubrik och ingress enligt följande:

Bekendtg0relse af Lov om almindelig arbejderbeskyttelse. Herved bekendtg0res lov nr 226 af 11. juni 1954 om almindelig arbejderbeskyttelse med de Eendringer, som f0lger af lov nr ..., lov n r . . . och lov nr . . . Sedan följer lagens nya lydelse. Bekendtg0relsen är daterad och undertecknad i vederbörande ministerium. Vad som här är av intresse är att bekantgörandet av lagens hela lydelse inte sker i samband med kungörandet av ändringen. Fördelarna med att sära på författningsändring och omtryck är två: För det första får omtrycket ett mer tilltalande utseende när dess uppgift bara är att framlägga texten i dess helhet och inte samtidigt framhäva de senaste ändringarna. För den som en tid efter författningsändringen vill tillämpa författningen ter det sig omotiverat och förvirrande att finna att den är rubricerad t. ex. Lag om ändring av lagen om parkeringsbot. För det andra kan departementen eller utgivaren av SFS ombesörja omtrycket vid den tidpunkt som passar bäst, t. ex. vid en lättnad i arbetsbördan. Å andra sidan är en nackdel förknippad med denna metod, nämligen att det delvis blir dubbelpublicering som är särskilt märkbar i de fall då ändringen omfattar en stor del av författningen. Av denna orsak vill utredningen inte förorda att man alltid skall tillämpa metoden med fristående omtryck utan föreslår att båda metoderna skall användas. När ändringarna är omfattande och departementen har tid bör författningen tryckas om i samband med kungörandet av ändringen. I annat fall bör man ta in ett fristående omtryck i SFS. Det kan inte gärna häremot invändas att systemet medför löslighet eftersom vi redan nu har två skilda metoder. Ett fristående omtryck bör uppfattas som ett praktiskt hjälpmedel utan rättsverkan. Vid eventuell oöverensstämmelse mellan grundtexten och omtrycket skall grundtexten tillerkännas vitsord. I och med att omtrycket förekommer i en officiell publikation bör läsaren naturligtvis kunna förvänta sig 58

att det är korrekt. Det skall inte behöva vara särskilt undertecknat och framstår därför som härrörande från utgivaren av SFS. Omtrycket skall erhålla löpande nummer i SFS men det bör framhållas att författningen behåller sitt ursprungliga nummer. Det bör utformas så att det är till hjälp för användaren, vilket bl. a. innebär att det bör innehålla uppgift om propositioner, utskottsutlåtanden och riksdagsskrivelser och uppgift om när de olika paragraferna fått sin gällande lydelse. Den ursprungliga ikraftträdandedagen bör medtagas men övriga slutbestämmelser torde vanligen kunna utelämnas. Ikraftträdandebestämmelser för ändringsförfattningar bör tas med om de bedöms vara av betydelse. De kan i så fall tryckas finstilt. Utformat på så sätt bör omtrycket kunna användas som särtryck ur SFS och, förslagsvis försett med ett tilltalande omslag, ges en spridning även bland allmänheten. Utredningen förordar att omtrycket byggs upp så som visas på följande sida. Det kan nämnas att Allmänna förlaget på begäran av en kommun gav ut ett omtryck av allmänna ordningsstadgan i början av 1970. För omtrycket användes samma typografi som i SFS men det försågs med egen vinjett och gavs ej ut i SFS. Detta lovvärda initiativ väcker frågan om omtrycken bör ingå i SFS eller ej eller om de bör föras samman till en särskild serie av SFS. Som framgår av det tidigare sagda anser utredningen att omtrycken bör ingå i SFS utan att utgöra en särskild serie. Ett skäl till detta är att de omtryck, som sker i samband med ändringsförfattningar, under alla förhållanden måste ingå i huvudserien av SFS. Det synes därför olämpligt att bilda en särskild serie enbart av de fristående omtrycken eller att hålla dessa helt utanför SFS. Ett annat skäl till att låta omtrycken ingå i SFS är att det är mycket svårt att bedöma vilka äldre övergångsbestämmelser som fortfarande har betydelse och således bör tas med. Detta bedömande bör göras av utgivaren av SFS efter samråd med vederbörande departements rättschef.

SOU 1970:48

Kungl. Maj:ts arbetsmarknadskungörelse (1966: 368); given den 3 juni 1966, med de ändringar som utgivits från trycket intill den 15 juni 1968 1 . Kungl. Maj:t har, med stöd av riksdagens beslut 2 , funnit gott förordna som följer. Offentlig arbetsförmedling Formedltngsorganen 1 § (Ursprungliga texten) 2 § (Ursprungliga texten) o. s. v. 12 § Resekostnadsersättning och traktamente utgå med högst de belopp som gälla för statstjänsteman i lägsta rese- och traktamentsklass vid tjänsteresa. För handikappad och hans vårdare utgår dock resekostnadsersättning med belopp som motsvarar kostnaden för det billigaste färdsätt som kan användas med hänsyn till den handikappades förhållanden. (KK 1968: 246, som trätt i kraft den 1 juli 1968 och även föreskriver . . . ) Allmän bestämmelse 13 § (Ursprungliga texten) o. s. v. 42 § (Upphävd genom KK 1968: 246) 43 § Bortavistelsebidrag utgår under högst ett år från den dag då anställningen tillträddes. (KK 1968: 246) Under de första sex månaderna av anställningstiden utgår bortavistelsebidrag med fullt belopp och nedsättes därefter till hälften. (KK 1968: 246) 44 § (Ursprungliga texten) o. s. v. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1966. (Övriga slutbestämmelser utelämnas här.) i Ändringar: 1966: 670, 1967: 93 och 1968: 246 2 Prop. 1966: 52; SU 107; B:oU 27; Rskr 251

SOU 1970:48

9.4 Omtryck av hel paragraf När man tillämpar en författning är nästan alltid paragrafen den minsta enhet som man måste ha tillgång till för noggrant studium. För sammanhangets skull kan man sällan nöja sig med en del av en paragraf. Med nuvarande transumeringsteknik försvåras överblicken över paragrafen genom att dess text kan återfinnas i flera volymer av SFS, samtidigt som det fordras ett ansenligt arbete att leta fram de behövliga volymerna. Utredningen finner därför att det skulle vara till mycket stor fördel om man som regel tryckte om hela den ändrade paragrafen. Särskilt angeläget är det att man frångår snedtransumeringarna, eftersom dessa vållar användaren än mer olägenhet än stycketransumeringarna. Vissa paragrafer är emellertid så långa att regelmässig omtryckning av dem vid varje ändring synes mindre lämplig. När paragrafen är indelad i skilda moment bör det räcka om hela momentet trycks om. Motsvarande bör gälla vissa numrerade stycken, som kan jämställas med moment, t. ex. punkterna i lagen om regeringsrätten och i kungörelsen med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. För att få en uppfattning om hur mycket författningssamlingen skulle öka i omfång om transumeringstekniken avskaffades har utredningen gått igenom årgång 1968 av SFS. Utredningen har undersökt hur många rader som är uteslutna genom varje transumeringstecken och beräknat hur många rader som skulle tillkomma, om paragrafen (motsvarande) i stället trycktes om. Om ett stycke består av t. ex. tre rader skulle två rader tillkomma, eftersom en rad redan nu upptas av transumeringstecknet och begynnelse- och slutord. Det visade sig att årgången innehöll 1 212 stycketransumeringar och 263 snedtransumeringar. Om man i stället tryckte de utelämnade raderna skulle vid stycketransumeringarna tillkomma 4 012 rader, motsvarande 80 tättryckta sidor, och vid snedtran60

sumeringarna 2 171 rader, motsvarande 43 tättryckta sidor. Ett särskilt problem erbjuder sådan text som ej är paragrafindelad, alltså främst tabeller, förteckningar och andra uppställningar. Som omtalats under 9.2 brukar man nu bara trycka om de ändrade delarna och utelämna övriga genom ett eller flera långa transumeringstecken, s. k. stortransumeringar. Många gånger är det svårt att begripa vad som menas med dessa tecken och liksom beträffande snedtransumeringarna kan det fordras mycket arbete för att komma underfund med hur hela uppställningen ser ut. På senare år har man i viss utsträckning börjat trycka om tabeller och andra uppställningar som ändrats mycket, även om man ej trycker om hela författningen. 1967 omtrycktes t. ex. bilagorna nr 1 till lantmäteri- och stadsmätningstaxorna, tabeller över inskrivningsområden och inskrivningsnämnder, en förteckning över anstalter för yrkesutbildning och en förteckning över befattningshavare enligt uppskovskungörelsen. 1968 omtrycktes bilagorna nr 2 till lantmäteri- och stadsmätningstaxorna, bilagan till expeditionskungörelsen och tolv kapitel i tulltaxan. Enligt utredningens mening bör man fortsätta på den inslagna vägen och än oftare trycka om sådana uppställningar. Med hänsyn till att dessa kan vara mycket långa kan man dock ej kräva att så alltid sker. Då bör man i stället trycka om ett helt avsnitt som kan uppfattas som en naturlig enhet och inte transumera inom denna enhet. Hur man skall förfara måste avgöras från fall till fall. Det bör bero på om uppställningen är mycket lång, om den tryckts om nyligen och om ändringen omfattar en eller flera delar av uppställningen. I det följande vill utredningen visa vad som enligt dess mening borde ha tryckts om i årgång 1968. Nummer

Författning

Borde ha tryckts om

1968: 3

KF om tobaksskatt

1968:4

Tulltaxan

Hela skatteuppställningen i 2§ Varje Anm. SOU 1970:48

Hela punkten 1 i regel 12

1968: 10

Bilaga B till EFTA-konventionen

1968: 11

Hela förteckKK om läroanstalter och utbild- ningen ningslinjer vid vilka studiemedel utgår

1968: 37

Hela förteckKK om antalet nämndemän i stä- ningen der med rådhusrätt

1968: 51

Vattenlagen

1968: 116

KK med tillämp- Hela bilagan med förbjudna ningsföreskrifter till lagen om åtzoner gärder mot vattenförorening från fartyg

1968:127

KK ang. ny prä- Hela kungörelgel och inskrift å sen skiljemynten

1968:139

KK med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket

Hela förteckningen i 7 § över specialistkompetens

1968:153

KK med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva läkaryrket

Hela förteckningen i 7 § över specialistkompetens

1968:170

KK med förteck- Hela förteckning över vissa ningen sjukvårdsinrättningar, vilka skall anses som sjukhus enligt lagen om allmän försäkring

1968:219

KK ang. expedi- Hela taxan i tionsavgifter vid 1§ beskickningar och konsulat

1968:248

Statens pensionslöneförordning

Hela bilagan

1968: 249

Statens allmänna tjänstepensionsreglemente

Hela bilagan

SOU 1970:48

L

Hela uppställningen i 11 kap. 17 § över vad som räknas till vattenmål

1968: 311

KK med vissa be- Hela 3 § stämmelser om folkskolor och fortsättningsskolor m. m. Hela 7 § 1968: 314 Stadgan för sjöbefälsskolorna i riket 1968: 378 KF med vissa be- Hela bilagan med jordbruksstämmelser om produkter prisreglering på jordbrukets område Hela bilaga II 1968:401 Reservbefälskungörelse för krigsmakten Hela punkten 3 1968: 468 Bilaga B till i regel 12 EFTA-konventionen se 1968:170 1968:472 se 1968:170 1968: 479 KK med förord- Varje ändrat nande om tullfri- tulltaxenumhet jml 13 § tull- mer taxeringsförordningen 1968: 498 KK ang. tillämp- Hela bilagan ning av lagen om med förteckyrkesskadeförsäk- ning över yrring å vissa elever kesutbildningsm.fl. anstalter 1968:503 KK om rikets in- Hela kungörelsen delning i vägnämndsområden Hela kungörel1968: 518 KK om läroanstalter och utbild- sen ningslinjer vid vilka studiemedel utgår Hela kungörel1968: 519 KK om läroanstalter och utbild- sen ningslinjer vid vilka studiehjälp utgår Hela bilagan 1968: 541 KK om antalet nämndemän i tingslag 1968: 571 KK om rikets in- Hela kungörelsen delning i polisdistrikt Hela taxan 1968: 573 KK om förrättningstaxa för statens trafiksäkerhetsverk 1968: 574 KK om förrättHela uppställningsavgifter för ningen över AB Svensk Bilavgifter provning 61

1968 588 1968 709 1968 713 1968 726

1968: 747

1968: 748

1968: 749

KK om hovrättsting Lantmäteritaxan se 1968: 479 Vägtrafikförordningen

Hela 1 §

Hela bilaga 2 se 1968: 479 Hela förteckningen i 10 § 3 mom. över länsbokstäver KK om rikets in- Hela kungörel delning i civilför- sen svarsområden KF ang. rikets in- Hela tabell 1 delning i inskrivningsområden samt val av ledamöter i inskrivningsnämnder m. m. KK om antalet vattenrättsnämndemän

Hela förteckningen

Om uppställningarna hade tryckts om i den utsträckning som angetts ovan skulle 3 672 rader tillkomma, vilket motsvarar 74 tättryckta sidor. I statsrådsberedningens anvisningar sägs (se 9.3) att bilagor till författningar i regel bör tryckas om då de ändras och detta kan utredningen i stort ansluta sig till. Emellertid saknas enligt utredningens mening anledning att skilja på tabeller och andra uppställningar som är intagna i bilagor och sådana som är intagna i själva författningen. Samma riktlinjer bör gälla för omtryckning av alla uppställningar. Sammanfattningsvis föreslår utredningen att man överger tekniken med stycketransumering och snedtransumering och i stället trycker om hela paragrafen eller motsvarande vid varje ändring. I fråga om tabeller och andra uppställningar föreslås omtryckning i den utsträckning som angetts i det föregående. Riksdagens revisorer har i sin tidigare berörda skrivelse (se 6.14) föreslagit att man, när en författning ändrats mer än en gång, skulle i författningen angående den senaste ändringen trycka om tidigare gjorda ändringar. Enligt utredningens mening skulle denna metod kunna medföra viss risk för missförstånd genom att man förleddes att 62

tro att den sista ändringen omfattade alla där förekommande paragrafer. Utredningen anser ej heller att det behövs en tredje modell för omtryckning vid sidan om de här föreslagna, omtryckning av hela paragrafen och omtryckning av hela författningen. Utredningen kan därför ej ansluta sig till revisorernas förslag. 9.5 Markering av ändrat avsnitt De åtgärder som här föreslagits, omtryck av hela författningen och omtryck av hel paragraf, är till nytta närmast för författningssamlingens funktion som handbok, ej för dess funktion som medel att kungöra författningsändringar. När en ändringsförfattning utkommer vill läsaren snabbt få en uppfattning om vad som är ändrat i förhållande till tidigare rätt. I den mån man för varje ändring trycker om hela paragrafen bör man därför på något sätt markera det ändrade avsnittet. Man kan här tänka sig flera metoder, t. ex. upplysning om ändringarna i noter, vilket f. n. tillämpas vid omtryck, kursivering av ändringarna, vilket ju sker i propositionerna till riksdagen, understrykning av de ändrade partierna eller förstreckning i marginalen. Metoden med noter är utrymmeskrävande och ett ymnigt bruk av noter gör textsidan förvirrande. Metoden med kursivering bör avvisas eftersom risk föreligger för förväxlingar med sådan kursiv stil som man vill ha i författningstexten. Understrykning av textpartier verkar klumpig och försvårar läsningen. Utredningen har därför stannat för metoden med förstreckning i marginalen. Denna metod har på senare år blivit allt vanligare i andra sammanhang. Den förekommer t. ex. i Aktuellt från skolöverstyrelsen, i statens avtalsverks avtalstryck, i luftfartsverkets Bestämmelser för civil luftfart och i Tjänstemeddelanden från krigsmakten. Lodräta streck i marginalen förekommer emellertid också i annan betydelse. I Bostadsstyrelsens anvisningar utmärks sålunda Kungl. Maj:ts särskilda bestämmelser till bostadslånekungörelsen med sådant SOU 1970: 48

streck. För att förebygga missförstånd bör man därför i början av varje årgång av SFS ge en förklaring på tecknets betydelse. Metoden har den fördelen att den är åskådlig och utrymmesbesparande. Strecket bör sättas i yttermarginalen och dras så att det så noga som möjligt anger just det ändrade avsnittet. Om ändringen innebär att ett stycke eller annan del uteslutits bör man i stället sätta ett kryss i marginalen (se bilaga 1, provtryck B). Förstreckning bör användas i ändringsförfattningar såväl när man trycker om hela paragrafer eller uppställningar som när man trycker om hela författningen. Däremot bör metoden ej användas i fristående omtryck, eftersom dessa ju ej avser att upplysa särskilt om ändringarna. 9.6 Uppgift på tidigare lydelse Den som får en ändringsförfattning i sin hand vill ofta jämföra den nya lydelsen med den tidigare. Han bör därför få upplysning om var han kan finna den äldre lydelsen. Är det fråga om en paragraf som inte ändrats tidigare måste man gå till grundförfattningen. Uppgift om dennas år och nummer lämnas i ändringsförfattningens rubrik, t. ex. "Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439)" eller som det enligt statsrådsberedningens anvisningar numera heter "Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i skolstadgan (1962: 439)". Från denna princip har tidigare gjorts undantag för grundlagar, balkar, andra i lagboken intagna författningar som är jämställda med balkar, t. ex. vattenlagen och konkurslagen, samt sjölagen. Beträffande dem har man ej angett år och nummer utan förutsatt dem bekanta, varför den okunnige läsaren orsakats besväret att leta efter grundförfattningens år och datum i t. ex. års- eller tioårsregister eller lagboken. Statsrådsberedningen har numera modifierat anvisningarna härom så att undantaget i fortsättningen skall gälla bara grundlagar och balkar. Det sägs att "grundlagar och balkar anges dock med endast namn". Denna regel är naturlig då det gäller såSOU 1970:48

dana äldre balkar och grundlagar som härrör från tiden före 1825 och alltså inte tilldelats något nummer i SFS. När det gäller nyare balkar och tryckfrihetsförordningen är regeln omotiverad. Den torde kunna föras tillbaka på en misstolkning av ett yttrande som riksdagen avgav år 1918 (rskr 1918: 225), vari hemställdes om olika åtgärder för att åvägabringa större överskådlighet och ordning beträffande SFS (se 4.6). Riksdagen föreslog att man vid ändring i en gällande författning borde införa uppgift om, var författningen ursprungligen finns intagen, ävensom platsen för "sedermera vidtagna ändringar". Därefter anfördes: Beträffande vissa större författningar, såsom strafflagen och utsökningslagen, skulle dock uppställandet av en sådan uppgift vara synnerligen besvärlig, och då dessa författningar årligen återfinnas i gällande form i gängse lagedition, finnes icke heller något behov av att en uppgift i författningssamlingen lämnas i nyss berörda avseende. Sådan uppgift synes därför böra meddelas endast, där så lämpligen kan ske. Uppenbarligen avsåg riksdagen med detta uttalande främst uppgifterna om vidtagna ändringar men det kom att omfatta också platsen för den ursprungliga lydelsen. Utredningen finner det självklart att läsaren bör få samma hjälp att hitta grundlagar och balkar som andra författningar. Upplysning om år och nummer på sådana grundlagar och balkar som återfinns i SFS bör därför lämnas antingen i ändringsförfattningens rubrik eller i en fotnot. I fråga om paragrafer som ändrats tidigare lämnas uppgift om deras senaste lydelse i fotnoter. Fram till hösten 1969 placerades sådana noter vid ändringsförfattningens ingress. Noten angav senaste lydelsen av varje paragraf som berördes i ändringsförfattningen och som ändrats tidigare. Dessa noter var olämpligt redigerade genom att paragraferna ej upptogs i nummerordning. Läsaren måste därför läsa igenom hela noten för att se om en viss paragraf var ändrad tidigare. Statsrådsberedningen har i sina anvisningar avhjälpt denna brist och i stället fö63

reskrivit att man vid varje ändrad paragraf skall foga en not med upplysning om den paragrafens senaste lydelse. Läsaren behöver således ej gå från paragraftexten till ingressen för att se om paragrafen ändrats tidigare. Denna nya metod tillämpades första gången i SFS 1969: 494. Utredningen finner anvisningarna i dessa delar klart förbättrande. Riksdagens revisorer har ifrågasatt (se 6.14) att varje ändringsförfattning skulle innehålla uppgift om samtliga alltjämt gällande ändringar i grundförfattningen och inte bara som nu sker ändringarna i de paragrafer som berörs av ändringsförfattningen. Förslaget tillstyrktes i allmänhet under remissbehandlingen. Utredningen anser emellertid ej att detta förslag är lämpligt. En invändning är att noten ofta skulle bli väldigt omfattande. Man behöver bara tänka på det fallet att en paragraf i kommunalskattelagen ändrades, varvid noten skulle lämna upplysning om ändringar också i alla andra paragrafer. En viktigare invändning är att den person som vill veta om en viss författning är ändrad enligt revisorernas förslag måste känna till den senaste ändringsförfattningen för att få besked. Enligt utredningens mening bör det mycket beaktansvärda kravet att lätt få uppgift på alla ändringar som en författning undergått tillgodoses på annat sätt, nämligen genom en förteckning över författningsändringar. Utredningen återkommer till detta under 11.2.

således på lagstiftaren, de finns i trycklovskorrekturet och kommer därigenom med i SFS. En annan typ av fel är de egentliga tryckerifelen, som uppstår efter det att trycklovet lämnats. Frågan om rättelse av fel har både konstitutionella och praktiska aspekter. Vem skall besluta om rättelsen, skall rättelsen ske genom en ändringsförfattning, skall en rättelse underställas kungen för underskrift, detta är frågor som kan resas när ett fel uppstått. Utredningen finner inte anledning att gå närmare in på frågor av denna art utan vill ägna sig åt de mer praktiska frågorna om ändringarnas utformning. I Sverige brukar fel rättas genom att man ger ut s. k. kartongblad, som skall sättas in i stället för de felaktiga sidorna. Kartongbladen innehåller nederst på första sidan följande text: "Obs! Detta kartongblad insattes i stället för s. (1061 och 1062) av SFS för år (1969)." Efter årets slut lämnas under rubriken Underrättelse för bokbindaren bl. a. följande anvisning: "Därjämte iakttages att de felaktiga sidorna (1061—1062 . . . ) bortskäras och i stället insättas särskilt utgivna kartongblad." Tabell 6 visar antalet kartongblad under 1960-talet: Tabell 6. Antalet kartongblad i SFS 1960 1961 1962 1963 1964

7 st 4 st 2 st 7 st 6 st

1965 1966 1967 1968 1969

6 st 9 st 8 st 7 st 14 st

9.7 Rättelse av fel Med hänsyn till att såväl lagstiftningsarbetet som tryckningen ofta sker under stark tidsnöd kan det inte undvikas att vissa fel insmyger sig i författningssamlingen. En del fel uppstår kanske så tidigt att de vandrar igenom hela riksdagsbehandlingen utan att uppmärksammas. Andra fel uppstår kanske i samband med promulgationen av författningar vid vars tillkomst riksdagen medverkat. Även under utarbetandet av författningar som Kungl. Maj:t beslutar ensam kan fel uppstå. De här nämnda felen beror 64

Utredningen har undersökt de fel som föranlett kartongblad under år 1969. Felen kan uppdelas i fel i texten, fel i underskriften, fel i notapparaten och fel i vignetten. Fel i texten: 1. I riksarkivets cirkulär (1969: 439) med anvisningar angående användning av visst papper vid tryckningsarbete avseende viktigare statsändamål hänvisades felaktigt till "9 § SFS nr 505: 1964" i stället för till "SFS 1969: 144". 2. I övergångsbestämmelserna till personalkontrollkungörelsen (1969: 446) hänvisades till "5 § andra stycket" i stället för "4 § andra stycket". SOU 1970: 48

3. I ingressen till kungörelsen (1969: 454) om utövande av arbetsgivarens befogenhet i vissa fall enligt allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) hänvisades till "avlöningsavtalet den 12 juli 1969" i stället för "avlöningsavtalet den 18 juli 1969". 4. Samma fel gjordes i 1 § kungörelsen (1969: 455) om ändring i kungörelsen den 22 juli 1966 (nr 462) om inrättande av vissa tjänster i befordringsgång, m. m. 5. I ingressen till kungörelsen (1969: 458) om ändring i kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 420) med tilläggsbestämmelser till statens allmänna tjänstepensionsreglemente m. m. förordnades att vissa lagrum skulle upphöra att gälla och att vissa andra lagrum skulle erhålla ändrad lydelse. Därvid angavs felaktigt "9 §" i den senare gruppen medan "9 § 2 mom." felaktigt utelämnades i den förra gruppen. Till följd härav uppstod även ett fel i noten med uppgift om senaste lydelse. 6. I ingressen till kungörelsen (1969: 571) om ändring i förordningen (1901: 78) angående registrering av svenska fartyg förordnades bl. a. att ordet "styrelsen" skulle bytas ut mot "verket" i vissa paragrafer, varvid "8 §" felaktigt utelämnades. 7. I 6 § instruktionen (1969: 790) för affärsverksdelegationen stod felaktigt "befogas" i stället för "bifogas". 8. I 33 § lagen (1969: 823) om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen kom andra raden till följd av ett ombrytningsfel att lyda "boende och vid riksdagsmannaval röstberättigad inom den kommun eller" i stället för 'boende personer, vilka utses för tre år. Ordförande i denna nämnd jämte". Fel i underskriften: 9. Under kungörelsen (1969:648) om upphävande av kungörelsen (1939: 424) angående verksläkare vid den civila statsförvaltningen, m. m. stod "Bertil Löfberg" felaktigt som kontrasignant i stället för "G. E. Sträng". Fel i notapparaten: 10. I noter till lagen (1969:396) om ändring i vattenlagen, lagen (1969: 397) om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr ^26) om flottning i allmän flottled och lagen (1969: 398) om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods hänvisades till proposition "1968: 104" i stället för rätteligen "1969: 104". 11. I not till lagen (1969: 596) om kommunalt partistöd hänvisades till riksdagsskrivelse "535' i stället för rätteligen "353". 12 Vid 3 § 2 mom. kungörelsen (1969: 649) om ändring i kungörelsen (1955: 666) angående anvimingsläkare stod felaktigt notsiffran "2" i stället för " 1 " . Felet rättades genom samma kartongblad som felet under 9. Fel i vignetten: 13. I vignetten till kungörelsen (1969: 545) om ändring i personalkontroll5_SOU

1970:48

kungörelsen (1969: 446) stod felaktigt nr "445" i stället för "545". Enligt uppgift från författningssamlingens expedition orsakades felen under 8 och 13 av tryckeriet efter det att trycklov givits medan övriga fel förekom i trycklovskorrekturen och alltså berodde på departementen. Det kan vidare nämnas att vissa såsom obetydliga ansedda fel ej föranleder utgivande av kartongblad. Ett exempel härpå är kungörelsen (1969:786) angående ändring i kungörelsen (1964: 580) om övervakningsnämndernas verksamhetsområden m. m. Kungörelsen innehåller ett omtryck av förteckningen över övervakningsnämnderna och deras verksamhetsområden. Däri har för övervakningsnämnden i Örebro felaktigt angetts "Karlskrona" domsaga i stället för "Karlskoga" domsaga. Det har inte ansetts nödvändigt att ge ut ett kartongblad för att rätta denna geografiska komplikation. Ytterligare ett exempel på fel skall lämnas. Kungl. Maj:t utfärdade den 3 december 1965 en ny instruktion för statens biografbyrå. Vid publiceringen i SFS (1965: 748) kom dess 3 § att innehålla ordet "supplenater". I ett dechargememorial (KU 1966: 33 sid. 18) anfördes detta som ett exempel på en av Kungl. Maj:t vidtagen språklig ändring i instruktionen för biografbyrån. I själva verket var det fråga om ett tryckfel, som enligt vederbörande departement var så uppenbart att kartongblad ej behövde utfärdas. Systemet med kartongblad har vissa nackdelar. När det felaktiga bladet i enlighet med anvisningarna för bokbindaren skurits bort och kartongbladet insatts i stället ser det ut som om den rätta texten funnits där alltsedan författningen kom ut från trycket. Endast meningen "Obs! Detta kartongblad etc." nederst på sidan vittnar om att bladet satts in i efterhand men ibland placeras denna mening så långt ned på sidan att den blir bortskuren vid kantskärningen. Det kan tänkas fall då man behöver gå tillbaka till den ursprungliga texten eller i varje fall få sig påvisat att den text, som står i författningssamlingen, inte är den ursprungliga, men det är nu inte möjligt. En annan olägenhet är att det tidigare inte 65

framgått av kartongbladen vad som rättats. Abonnenterna har därför varit tvungna att läsa dem mot de ursprungliga sidorna för att upptäcka felen. Allmänna förlaget har därför efter samråd med utredningen fr. o. m. april 1970 börjat ange på kartongbladet vad som rättats, se SFS 1970: 63 sid. 135—136. Uttrycket kartongblad har där ersatts med det mer upplysande ordet rättelseblad och bladet har försetts även med följande text: "Rättelsen avser 1970: 63, 43 § andra stycket, rad två." I andra länder rättas fel vanligen genom särskilda notiser som kommer ut efter hand som felen upptäcks. Man utfärdar således inga kartongblad. Detta har den fördelen att läsaren lättare uppmärksammar felet men nackdelen att rättelsen i den bundna upplagan står på annan plats än den ursprungliga texten, varigenom den lätt kan bli förbisedd vid senare tillämpning. I det följande (se 10.4) föreslår utredningen att man trycker den bundna upplagan särskilt efter årets slut, i stället för som nu tillsammans med den löpande upplagan. Förslaget innebär att man vid den andra tryckningen bryter om texten så att man undviker helt eller delvis blanka sidor. Det ter sig naturligt att då också rätta de fel som förekommit under året. Om man gör så, synes det överflödigt att göra särskilda kartongblad under löpande år. Utredningen föreslår därför att man i fortsättningen rättar fel genom särskilda notiser, som utfärdas av utgivaren efter hand som felen upptäcks. Endast ett fel bör omnämnas i varje notis och endast en notis bör förekomma på varje blad, så att notiserna kan placeras tillsammans med vederbörande författning. Av bladet bör framgå när det är utgivet. Notiserna bör inte tilldelas SFSnummer. Utredningen föreslår vidare att man vid tryckningen av den bundna upplagan rättar de fel som förekommit. I slutet av den bundna årgången bör man dessutom ha en notis vari alla rättade fel anges. Slutligen vill utredningen som sin mening uttala att yttersta omsorg bör visas för att undvika fel i författningssamlingen. Författningsarbetet får inte forceras så att tilliten 66

till den publicerade texten minskar. Det stora antalet fel under 1969 synes knappast godtagbart. Och om ett fel har uppstått bör stora ansträngningar göras för att reparera det, annars riskerar man att felet sprider sig till andra författningsutgåvor. Rättelsenotiserna bör såvitt möjligt tillställas alla dem som fått den ursprungliga texten, inte bara de ordinarie prenumeranterna.

SOU 1970: 48

10 Utformning

gånger i månaden med extrautsändningar i vissa fall. De är då hophäftade i nummerordning i buntar, skurna och triohåislagna, så att de kan sättas in i pärmar. På detta sätt torde författningarna hos nästan alla mottagare bli placerade i nummerordning. Efter årets slut binds författningarna i nummerordning. Förvaringen i nummerordning har obestridligen den fördelen att man lätt finner författningen, om man känner dess nummer, och att man kan kontrollera att samlingen är komplett. Nummerordning bör därför även i fortsättningen användas i den bundna upplagan och ofta även för förvaring av den löpande årgången. Nummerordningen har emellertid också stora nackdelar. Med den ordningen kommer en ändring att stå på annan plats än grundförfattningen, en tillämpningskungörelse står ofta på annan plats än huvudförfattningen och författningar inom samma ämnesområde står på olika platser. Författningssamlingens handboksfunktion blir dåligt tillgodosedd. För att råda bot på detta ges det ut en mängd handböcker där författningarna samlas efter ämnesområden, antingen bundna handböcker såsom Skatte- och taxeringsförfattningarna, eller lösbladshandböcker såsom Totalförsvarets författningshandbok. Handböckerna täcker emellertid inte alla ämnesområden och kan sällan hållas helt Författningarna sänds ut regelbundet två aktuella. Många som behöver författnings-

10.1 En författning på varje blad Utomlands brukar de officiella författningssamlingarna ha formen av mer eller mindre regelbundet utkommande tidningar eller tidskrifter och alla författningar som utkommit intill en viss dag samlas därför i ett häfte under tidningens vinjett. Även SFS har tidigare haft denna form men undan för undan har systemet med sammanhållna häften brutits sönder. Nu gällande kungörelse om Svensk författningssamling stadgar i 5 § att författningssamlingen utgives i "häften, omfattande en eller flera författningar". Även om det fortfarande är vanligast att flera författningar sammanförs under en vinjett till ett häfte, framträder författningarna numera allt oftare var och en under sin .vinjett, trots att de kommer ut från trycket samma dag. Fördelningen av författningarna på häften sköts av författningssamlingens expedition och enligt uppgift därifrån är det en mångfald synpunkter som spelar in. I huvudsak går man till väga så att de författningar som kommer från ett departement vid samma tillfälle och som hör till samma trycklov förs ihop till ett häfte. Om det blir en blank baksida söker man där placera in någon kortare enstaka författning för att spara utrymme. Om man väntar en stor efterbeställning av en viss författning sätter man denna under egen vinjett; häftet kommer då att bestå av bara en författning.

SOU 1970:48

samlingen i sitt dagliga arbete ställer därför i ordning egna handböcker genom att samla vissa nummer av författningssamlingen efter ämnesområden i pärmar. Det är omöjligt att bedöma i vilken utsträckning detta förekommer men utredningen har vid ett flertal samtal med tjänstemän särskilt inom ämbetsverken fått bekräftat att så sker. Sammanställandet av systematiska handböcker försvåras av att författningarna i allmänhet trycks i tät följd efter varandra. Den som vill sätta in t. ex. en ändringsförfattning tillsammans med resp. grundförfattning finner kanske på bladets baksida en annan ändringsförfattning, som han skulle vilja sätta på annan plats i pärmen. Utredningen finner det angeläget att öka författningssamlingens möjlighet att tjäna som handbok, att vara ett praktiskt hjälpmedel i det dagliga arbetet. För att nå detta mål måste författningarna kunna föras samman efter ämnesområden, antingen så att varje tjänsteman samlar de författningar som han är speciellt intresserad av eller så att man centralt bestämmer författningarnas inbördes ordning. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att man ej trycker mer än en författning på varje blad, eller med andra ord att varje häfte ej omfattar mer än en författning. Med ett sådant tryckningssätt kan var och en samla de författningar som han behöver i den ordning som han finner lämpligast. Det blir också möjligt för en myndighet att ställa i ordning ett antal likadana pärmar med författningar för tjänstemännen vid myndigheten och förse dem med stencilerade eller offsettryckta innehållsförteckningar. Slutligen kan man på det sättet få till stånd en systematisk ordnad författningssamling som ett alternativ till den nuvarande kronologiska. I ett följande kapitel (11.6) föreslår utredningen nämligen att man klassificerar det gällande författningsmaterialet och förser varje författning med ett saknummer som utvisar dess ämnestillhörighet. Dessa saknummer kan tjäna till ledning för förvaring av författningarna i olika pärmar efter ämnesområden. Tryckning av endast en författning på 68

varje blad skulle också ha vissa andra fördelar. Den som beställer lösnummer skulle få just den författning som han beställt och inte dessutom en mängd andra. Detta öppnar i sin tur möjlighet att införa olika former av selektiv distribution, varom mera under 12.3. Slutligen skulle man till statsrådsprotokollet kunna bilägga just den författning som hör till resp. ärende och inte, som nu sker, åtskilliga ovidkommande författningar vilka måste strykas över. Utredningen föreslår därför att man i fortsättningen ej trycker mer än en författning på varje blad i författningssamlingen. Det bör framhållas att förslaget inte innebär en övergång till lösbladssystem i egentlig mening. I ett sådant system är varje blad utbytbart. Med utredningens förslag blir varje författning utbytbar. Orsaken till att ett lösbladssystem ej förordas är att ett sådant skulle bli alltför svårhanterligt med tanke på den stora mängden författningar och sidor. Utredningen vill vidare framhålla att den systematiska förvaringen bör vara ett frivilligt alternativ till förvaringen i nummerordning. För många kommer den sistnämnda fortfarande att framstå som mest ändamålsenlig. Utredningen anser också att varje större myndighet även i fortsättningen bör ha minst en serie av kronologiskt bundna årgångar. Om man trycker endast en författning på varje blad blir det naturligtvis en mängd blanka baksidor och annat outnyttjat utrymme vilket gör att sidantalet per årgång ökar betydligt. På begäran av utredningen har Allmänna förlaget låtit beräkna hur stor ökningen skulle bli för årgång 1968. Förlaget har därvid kommit fram till att ökningen på grund av det här föreslagna tryckningssättet skulle röra sig omkring 400 sidor eller 20 o/0. Detta medför i sin tur en kostnadsökning, vilket utredningen återkommer till under 16.1.

10.2 Lydnadsmening

och datering

Genom de ovan föreslagna åtgärderna — avskaffande av transumeringstekniken och tryckning av bara en författning på varje SOU 1970: 48

blad — kommer SFS att öka i omfång. Man bör därför undersöka om man genom olika åtgärder kan spara utrymme. I närmast följande avsnitt kommer olika typografiska åtgärder att diskuteras. Här upptas frågan om den avslutande lydnadsmeningen behöver vara kvar. Sedan gammalt avslutas varje av Kungl. Maj:t utfärdad författning med orden: "Det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den . . . " Denna text upptar fyra rader i SFS. I en årgång om 800 författningar blir det 3 200 rader, vilket motsvarar drygt 60 sidor. En icke oväsentlig utrymmesbesparing och därmed även en kostnadsbesparing skulle uppstå om man underlät att trycka dessa avslutningsmeningar. Såsom tidigare omnämnts (se 6.4) väcktes år 1945 en motion med förslag att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära att ifrågavarande meningar skulle avskaffas. Utskottets majoritet biträdde motionen men efter lång debatt föll frågan i riksdagen. Lydnadsmeningen och underskriftsmeningen är inte ur statsrättslig synpunkt nödvändiga och omnämns ej i grundlag. Det är genom traditionens makt som de används än idag. Man kan ha olika åsikter om värdet av denna tradition men från rent rationell synpunkt synes de inte fylla något behov. Sedan tiden för motionen har ett mer funktionellt synsätt trängt fram på många områden. Så har man t. ex. nyligen gjort en genomgripande översyn av statsrådsprotokollen och Kungl. Maj:ts expeditioner, vilket resulterat i påtagliga förenklingar. Vidare har systematisk maskinskrivning anbefallts inom statsförvaltningen. Utredningen anser därför att man nu utan olägenhet skulle kunna ta bort här nämnda författningsmeningar. Vad datum beträffar anges detta i anslutning till rubriken och behöver därför inte upprepas i slutet av författningen. Enligt anvisningarna för systematisk maskinskrivning skall datum anges före den egentliga texten. Utredningen SOU 1970:48

föreslår därför att man i fortsättningen inte tar med avslutningsmeningarna och den avslutande datumangivelsen i författningarna. Skulle meningarna befinnas ha sådant traditionellt värde att de bör bibehållas föreslår utredningen i andra hand att man låter dem vara kvar i lagarna men tar bort dem från andra författningar än lagar. Det kan som jämförelse nämnas att endast lagarna har kvar den ålderdomliga ingressen: "Vi Gustaf Adolf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: att Vi . . . " Om man räknar med 650 andra författningar per år skulle utrymmesbesparingen uppgå till 2 600 rader, motsvarande drygt 50 sidor.

10.3 Typografisk

utformning

Eftersom flera av utredningens förslag innebär att sidantalet i SFS ökar har det för utredningen varit angeläget att undersöka om man genom ändrad typografisk utformning kan spara utrymme. Utredningen har även velat se över den typografiska utformningen från andra synpunkter, t. ex. textens läsbarhet. I sitt remissyttrande den 31 januari 1966 över riksdagens revisorers anmärkningar rörande ändringsförfattningar i Svensk författningssamling (se 6.14) uttalade statskontoret bl. a. att den typografiska utformningen av SFS borde moderniseras. Statskontoret återkom till frågan i sitt betänkande Statlig publicering (SOU 1967: 5) och föreslog att SFS skulle ges ut i tvåspaltad sättning. Härom anfördes (sid 49 f.): En stor del av de statliga publikationerna (t. ex. riksdagstrycket och SOU) trycks i format 165X242 mm och sätts vanligen på 28 ciceros bredd (1 cicero = 4,513 mm), en bredd som enligt expertisen inte befrämjar läsbarheten. Tvåspaltning tillåter i regel en bättre anknytning mellan text och bild. Undersökningar har visat att en väl sammanbunden text—bildenhet är väsentlig från avläsnings- och informationsteknisk synpunkt. I vissa fall kan ett gott resultat uppnås genom att spalterna görs olika breda. Huvudtexten utgör därvid den bredare spalten, medan figurtexter och vissa illustrationer samlas i den smalare spalten. Ett argument som ofta framförs mot två69

spaltning är att sådan text inte inger samma intryck av värdighet som den enspaltade texten. Denna synpunkt, som torde vara baserad på traditionell uppfattning, synes ej böra tillmätas avgörande betydelse. Likartade invändningar mötte även då formatrationaliseringen från folio till A-format lanserades. Det är uppenbart att textens funktionella uppgift att överbringa information i första hand måste vinna beaktande. Även kostnaderna för tvåspaltad text ställer sig som regel mer gynnsamma. En övergång till tvåspaltning av publikationerna i format 165X242 mm synes av angivna skäl böra övervägas. Detta förordades redan av trycksakskommittén i dess tidigare nämnda betänkande "Det statliga utredningstrycket". För att befrämja en övergång till tvåspaltning föreslås i första hand att Svensk författningssamling — som i SFS 1922: 609 åberopas som förebild — ges ut med tvåspaltad sättning. Med anledning härav hemställde utredningen att statskontoret skulle lämna förslag till ny typografisk utformning av SFS. Sedan Allmänna förlaget den 1 juli 1969 övertagit den dåvarande tryckeriexpeditionens funktion överlämnades utredningens hemställan till förlaget. Detta har härefter samarbetat med utredningen vid översynen av typografin. Samtidigt har det pågått en utredning rörande riksdagstryckets tekniska utformning, i vilken Allmänna förlaget varit företrätt. Denna avgav den 1 april 1970 sitt betänkande, betitlat Riksdagstrycket. Däri föreslogs bl. a. att riksdagstrycket fr. o. m. den 1 januari 1971 skulle sättas med typsnittet Times antikva på 23 ciceros bredd (ospaltad satsyta) med bred högermarginal. I övrigt hänvisas här till betänkandet. SFS sätts f. n. med typsnittet Fransk antikva. Satsbredden är 28 cicero (126 mm), alltså tämligen långa rader, vilket anses försvåra läsningen. Sedan några år sätts därför betänkanden i SOU-serien med två spalter, vilket medför korta rader (14 cicero). I betänkandena används typsnittet Times antikva, som är mer utrymmesbesparande än Fransk antikva. Allmänna förlaget har utarbetat olika förslag till ny typografi för SFS. Utredningen fogar två av dessa förslag till betänkandet (bilaga 1). Provtryck A är satt i två spalter. Prov try ek B är satt i en spalt om 23 70

ciceros bredd, vilket anses vara tillräckligt kort för att medge god läsbarhet. För båda har använts typsnittet Times antikva i storlek 9 punkter på 11 punkters kägel (radavstånd). Förlaget har beräknat att man med tvåspaltad sättning (provtryck A) skulle minska sidantalet för årgång 1968 med omkring 300 sidor i förhållande till nuvarande sättningsmetod. Om man, såsom utredningen föreslår, trycker endast en författning på varje blad skulle vinsten med tvåspaltad sättning gå ned till omkring 130 sidor. Med provtryck B skulle man i stället få en ökning om cirka 75 sidor för årgången. Då det gäller att välja mellan de båda provtrycken bör beaktas att det tvåspaltade sparar utrymme och därför ställer sig mer ekonomiskt fördelaktigt. Å andra sidan är det enspaltade enligt utredningens uppfattning betydligt mer överskådligt och tilltalande, vilket ökar författningssamlingens möjlighet att fungera som handbok. Den breda marginalen är också av värde för handboksfunktionen när man vid grundförfattningen vill anteckna ändringsförfattningar. Enligt uppgift från Norstedts tryckeri tar det en halv gång till så lång tid att sätta text i två spalter som i en och ombrytningar försvåras. Detta är enligt utredningens uppfattning en mycket allvarlig nackdel med den tvåspaltade sättningen, särskilt som utredningen i ett följande kapitel (13.4) hårt trycker på angelägenheten av att SFS ges ut snabbt och ställer krav på förkortad utgivningstid. Slutligen skall nämnas att mycket talar för att man inom de närmaste åren kommer att gå över till datamaskinstyrd fotosättning, varvid enspaltad sättning med sina längre rader ställer sig fördelaktig. Efter övervägande härav föreslår utredningen att man i likhet med riksdagstrycket trycker SFS i en spalt om 23 ciceros bredd enligt provtryck B. Om detta provtryck är i övrigt följande att säga. Stora riksvapnet har i vignetten bytts ut mot det lilla riksvapnet, eftersom detta enligt utredningens mening är vackrare när det återges i liten skala och eftersom det lilla riksvapnet även i andra sammanhang, t. ex. SOU 1970:48

tillhandahåller tryckeriet sedan några år centralt maskinbundna årgångar. Denna bundna upplaga, som uppgår till omkring 6 000 exemplar, trycks samtidigt med de nyutkomna författningarna. Under de senaste åren har varje årgång av SFS omfattat i runt tal 2 000 sidor, vilka bundits i två band (jfr 7.1, tabell 3). Utredningens tidigare förslag innebär en kraftig ökning av antalet sidor per årgång. Enligt uppgift från tryckeriet är det inte möjligt att i någon nämnvärd grad öka tjockleken av banden. Förslagen skulle därför medföra att SFS måste tryckas i tre band per år, även om antalet författningar är oförändrat. Bindning av ytterligare ett band per år skulle förorsaka väsentligt ökade bokbinderikostnader. Det skulle också bli mer tidskrävande att slå i författningssamlingen om man har tre band per år. Dessutom skulle författningssamlingen fordra mer hyllutrymme. Utredningen har därför undersökt om man kan bryta om satsen för den bundna upplagan så att man undviker blanka baksidor och annat outnyttjat utrymme. Undersökningen har visat att det är tekniskt möjligt och ekonomiskt fördelaktigt att trycka den bundna upplagan separat efter årets slut och därvid bryta om satsen så att man avlägsnar samtliga vignetter och för ihop författningarna tätt efter varandra. Ett sådant förfarande medför vissa kostnadsökningar i förhållande till nuläget genom att satsen måste hållas stående från häftesupplagans tryckning till den slutliga tryckningen och genom att den bundna upplagan måste korrekturläsas. Å andra sidan uppnår man avsevärda besparingar genom minskat behov av lagerutrymme för den del av upplagan som är avsedd för inbindning och genom att bindningen kan ske med hela ark om 16 sidor. Dessa besparingar är emellertid inte så stora att de motiverar en särskild tryckning av den bundna upplagan, så länge 10.4 Den bundna upplagan denna ändå ryms inom två band. Kan man Tidigare lät abonnenterna själva binda sina däremot genom en separat tryckning och exemplar av SFS efter årets slut men med ombrytning undvika ett tredje band blir dethänsyn till bokbinderikostnadernas ökning ta förfaringssätt lönsamt.

Riksdagens författningssamling och statens offentliga utredningar, används i stället för det stora. Författningsnumret, som enligt statsrådsberedningens anvisningar skall användas för att beteckna författningen, har tryckts i marginalen med fetstil, dels vid författningens början, dels överst på varje följande sida, så att det lätt skall uppmärksammas. Även saknummer (se härom 11.6) har placerats vid författningens rubrik och på följande sidor. Detta måste självfallet utelämnas de närmaste åren tills man fått fram en genomförd klassificering av författningarna. Lodräta streck i marginalen betecknar ändrade avsnitt och kryss i marginalen betecknar sådana ändringar som innebär att ett stycke eller del av stycke upphävts (jfr 9.5). Vidare har lydnadsmening och avslutande datering tagits bort (jfr 10.2). En annan utrymmessparande åtgärd är att paragrafnumren har satts på samma rad som författningstexten. Allmänna förlaget har beräknat denna besparing till omkring 75 sidor i en årgång. Här skall några ord sägas om formatet. Det har ibland hävdats att författningssamlingen skulle inordnas i A-serien och få antingen formatet A 4 eller formatet A 5, vilka format är de vanligaste för dokument av olika slag. SFS-formatet (i skuret skick 165X242 mm) är det vanligaste formatet för statliga publikationer och förekommer bl. a. i riksdagstrycket och statens offentliga utredningar samt ett flertal andra författningspublikationer, som Tullverkets författningssamling. Utredningen finner att det formatet är lämpligt särskilt för bundna volymer. En bok i A 4-format är mer ohanterlig och om man i stället väljer A 5 får man antingen tjockare eller fler volymer. SFSformatet är dessutom lämpligare än A 5 för tabeller, som ju ofta förekommer i författningar.

SOU 1970:48

Utredningen föreslår därför att man i fortsättningen trycker den bundna upplagan separat och därvid avlägsnar vignetterna och för samman författningarna i tät följd. Allmänna förlaget har låtit göra ett provtryck som visar hur den bundna upplagan skulle te sig {Bilaga 1, provtryck C). Om detta är att säga att författningsnummer, saknummer samt utgivningsdatum bör återfinnas vid varje författning och att författningsnumren bör återges överst på varje sida. Dessa uppgifter har placerats i yttermarginalen för att de skall vara lätt synliga. Detta innebär att de i vissa fall måste flyttas från högermarginal i häftesupplagan till vänstermarginal i den bundna upplagan. Särskilda problem erbjuder noter och paginering. Utredningen föreslår att samtliga noter i en författning numreras löpande, även om de står på olika sidor. Noterna kan då få samma nummer i häftesupplagan och den bundna upplagan. Vad pagineringen beträffar kan denna självfallet inte överensstämma i häftesupplaga och bandupplaga. Pagineringen bör vara genomgående i bandupplagan. I fråga om häftesupplagan kan man då välja mellan separat paginering för varje författning och paginering genom årgången. Utredningen anser inte att det finns något behov av löpande paginering för häftesupplagan och föreslår därför att man i denna paginerar varje författning för sig. 10.5 Pärmar och omslag För att underlätta förvaringen av lösa nummer av SFS bör praktiska och lätt igenkännbara pärmar finnas tillgängliga. Postverkets centralförråd tillhandahåller f. n. följande pärmar för dokument i SFS-format, nämligen en pärm med gaffelmekanism och trärygg med väv i blå färg (artikelnummer 547.16), en ringpärm av konstläderpapp (artikelnummer 547.36), en överflyttningspärm i konstläderpapp med s. k. magasinsbeslag (artikelnummer 547.56) och en arkiveringspärm av konstläderpapp med snörhål (artikelnummer 547.66). Av dessa kan endast pärmen med gaffelmekanism anses lämplig för det ändamål som här avses, nämligen för att samla under året utkommande författ72

ningar i nummerordning eller för att ställa i ordning egna systematiska handböcker. Pärmen har emellertid den nackdelen att den är klädd i det blåa tyg som är så vanligt för kontorspärmar och därigenom svår att skilja från pärmar med annat innehåll. Utredningen föreslår därför att Allmänna förlaget, som fr. o. m. 1970 har hand om försäljningen av SFS, får i uppdrag att tillhandahålla speciella pärmar för SFS. Pärmarna bör ha gaffelmekanism och en rygg som skiljer dem från andra pärmar. Förutom texten SFS bör ryggen ha etiketthållare. Till en början bör det räcka att tillhandahålla pärmar i en färg. Om man så småningom får till stånd en allmän förvaring av författningarna i enlighet med en klassifikation bör man tillhandahålla pärmar i olika färger för skilda ämnesområden. Lösnummerförsäljning av SFS förekommer i ganska stor omfattning och om utredningens förslag om tidningsannonsering genomförs (se 14.2) kan man vänta ökad efterfrågan på separata författningar eller grupper av författningar. Utredningen anser att det skulle vara en lämplig åtgärd för att möta denna efterfrågan men även för att stimulera efterfrågan att tillhandahålla sådana författningar, som kan antas ha mer allmänt intresse, i enkla men tilltalande pappomslag. Ett föredömligt steg i den riktningen har gjorts av Allmänna förlaget i början av 1970, då regeringsformen och riksdagsordningen gavs ut som ett separat häfte, försett med stilfullt pappomslag. Utredningen föreslår att förlaget fortsätter med sådana utgåvor i ökad utsträckning. Om varje författning trycks för sig, som utredningen föreslagit, kan man lätt ställa samman olika författningar inom ett visst ämnesområde och ge ut dem i ett häfte med omslag. Här öppnas möjlighet för centrala ämbetsverk, branschorganisationer och andra intressenter att för sina tjänstemän och medlemmar beställa särskilda häften med de författningar som berör deras verksamhetsområden. Utredningen föreslår att Allmänna förlaget genom folders och annonsering i fackpress riktar uppmärksamheten på denna möjlighet. SOU 1970:48

11 Register

11.1 Nuvarande

register

Till SFS hör följande register: a) kronologiskt månadsregister b) alfabetiskt halvårsregister c) kronologiskt årsregister d) alfabetiskt årsregister e) alfabetiska tioårsregister. Det kronologiska månadsregistret upptar de författningar som kommit ut av trycket under en månad. Det består av kolumner för datum, författningsrubrik och författningsnummer. Författningarna är ordnade efter promulgationsdatum. Registret är vid utsändningen till abonnenterna hophäftat med de författningar som samtidigt skickas ut. Det binds inte in i den bundna upplagan. Enligt 6 § kungörelsen om SFS skall registret komma ut senast på andra dagen efter registermånadens slut. Det brukar emellertid inte komma ut förrän under senare hälften av den månad som följer efter registermånaden. Ibland är förseningen än större. Så kom t. ex. registret över de författningar, som utgivits under juli 1969, inte ut förrän den 10 september. Det alfabetiska halvårsregistret omfattar de författningar som kommit ut under januari—juni. Under 1969 kom registret ut den 5 augusti. Det sänds ut till abonnenterna men binds inte in i årgången. Det består av alfabetiskt ordnade uppslagsord, författningens rubrik mer eller mindre kortfattat SOU 1970:48

angiven samt författningsnumret. Det är tryckt i en spalt per sida. Det kronologiska årsregistret är uppställt på samma sätt som månadsregistren. Liksom dessa upptar det författningarna i den ordning som de givits. Det alfabetiska årsregistret är uppställt på samma sätt som halvårsregistret. Båda årsregistren binds in i årgången, varvid det kronologiska registret sätts i början och det alfabetiska i slutet. Enligt kungörelsen om SFS skall de komma ut senast på sjunde dagen efter det att årgångens sista författning kommit ut. Registren brukar emellertid vara betydligt försenade. Registren för 1968 kom ut den 10 resp. den 13 mars 1969 och registren för 1969 den 9 resp. den 19 mars 1970. De nu nämnda registren utarbetas av författningssamlingens redaktion i statsrådsberedningen. Tioårsregistren omfattar samtliga författningar som tillkommit, ändrats eller upphävts under en tioårsperiod. Såsom framgår av redogörelsen under 4.4 och 4.6 omfattade flerårsregistren tidigare ofta en längre period än tio år men fr. o. m. 1920-talet finns det ett register för varje decennium. De trycks som särskilda häften med tvåspaltad sättning. Registren har alltid varit utformade såsom alfabetiska uppslagsordsregister men de har vid skilda tidpunkter redigerats olika. Bl. a. har uppslagsorden gjorts ibland mer, ibland mindre omfattande. Utvecklingen har gått därhän att allt fler författningar samlats 73

under vissa omfattande uppslagsord medan registret i övrigt består av tämligen inskränkta uppslagsord med en eller ett fåtal författningar. Här nedan framgår vilka uppslagsord som upptar två sidor eller mer i registret för 1950-talet.

Arbete på ett register för 1960-talet pågår inom justitiedepartementet. Delvis genom utredningens föranstaltande har arbetet påbörjats så tidigt att registret beräknas kunna komma ut under 1970. 11.2 Brister i nuvarande ordning

Skatteväsen Undervisningsväsen Avlöningsväsen Pensionsväsen Försvarsväsen Statens Vägtrafik Förfogandebestämmelser Tullväsen

19 sidor 13 " 12 " 6 " 5 " 3 " 3 " 2 " 2 "

Viss kritik kan riktas mot de register som vi nu har men den största bristen består i att vi saknar en del register, som påtagligt skulle underlätta arbetet för den som sysslar med författningar. Kritik mot nuvarande register

Fr. o. m. 1920-talets register lämnas efter uppslagsordet upplysning om grundförfattningens rubrik, år och nummer och om år och nummer på författningar som ändrat eller upphävt grundförfattningen. Dessutom ges uppgift om vilka paragrafer som berörs av ändringarna. Flär ges ett exempel: Lantbruksstyrelsen K. instr. för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna (1948: 349). 1951: 399 (ändr. §§ 4, 49). 1952: 369 (ändr. §"§ 4, 10, 16). Flerårsregistren omnämns inte i kungörelsen om SFS. De är heller inte inordnade i det ordinarie arbetet på författningssamlingens redaktion utan efter varje registerperiod har justitiedepartementet förordnat någon lämplig person att särskilt utarbeta registret. Detta har såsom tidigare nämnts (4.6 och 6.8) medfört att registren ofta kommit ut med flera års försening. Följande tabell visar hur mycket försenade de senaste fyra registren varit. Den visar även hur många årsregister som man kan ha behövt slå i omedelbart innan resp. tioårsregister kommit ut. Tabell 7. Tioårsregistrens utgivning Registerperiod

Utkom

Förse- Antal ning, år årsregister

1920—29 1930—39 1940—49 1950—59

1935 1948 1960 1963

5 8 10 3

15 18 20 13

Samtliga nuvarande register kommer ut för sent. Såvitt avser månadsregister, halvårsregister och årsregister måste detta bero på att organisationen av författningssamlingens redaktion är för svag samt på lång tryckningstid. Vad beträffar tioårsregistren beror det främst på att de inte förbereds rutinmässigt under registerperioden. Den person som får uppdraget att göra registret måste börja från början med att gå igenom årgångarna, skriva kort över författningarna, sortera korten och välja uppslagsord. Månadsregistren har den nackdelen att de häftas ihop med författningarna varför det är besvärligt att ta loss dem och placera dem för sig t. ex. i början av löpande årgång. Man kan därför misstänka att de hos de flesta abonnenter hamnar inne bland författningarna, svåra att finna när de behövs. Det alfabetiska årsregistret har för få uppslagsord. Det är oöverskådligt med sina långa rader och det lämnar inte uppgift om vilka paragrafer som berörs av en ändring. Under vissa uppslagsord har alltför många författningar samlats, t. ex. under Överenskommelser, som upptar en och en tredjedels sida i 1967 års register, och Allmän försäkring och Taxering, som vardera upptar två tredjedels sida i samma register. Mest anmärkningsvärt är att årsregistren och tioårsregistren inte korresponderar. De innehåller olika uppslagsord och ofta har samma författning förts under skilda uppslagsord i de båda registren. Ett tioårsregister borde rimligen bestå av en kumulation SOU 1970:48

av de tio årsregistren, möjligen kompletterad med en del ytterligare hänvisningar. Genom att tioårsregistren görs av olika personer kommer dessas personliga uppfattning att sätta sin prägel på registren. Samma författning återfinns därför ibland under skilda uppslagsord i de olika tioårsregistren, vilket försvårar sökandet. Systemet med vissa omfattande uppslagsord, varunder författningarna grupperas systematiskt, i det för övrigt alfabetiska registret är inkonsekvent och försvårar sökandet. Behov av nya register Den som nu vill leta efter en författning måste söka i ett eller flera tioårsregister och en stor mängd årsregister. Detta måste man göra både när man undrar om en författning finns och när man vill veta om en författning ändrats eller upphävts. Vad som främst behövs är ett sammanfattande register över gällande författningar. Det är nu svårt för att inte säga omöjligt att överblicka författningarna inom ett visst ämnesområde, eftersom vi saknar ett systematiskt register. Till SFS hör ju endast alfabetiska och kronologiska register och i lagboken är mindre än hälften av materialet ämnesindelat. Lagboken saknar fullständigt systematiskt register. Under planläggningen av Svensk lagsamling torde man ha tänkt sig att sortera in alla gällande författningar i lagsamlingen men man gav upp tanken på fullständighet och gjorde i stället ett urval för varje band. Ett stort antal författningsutgåvor finns men ingen gör anspråk på fullständighet. Kort sagt finns det f. n. ingen som kan överblicka författningarna inom olika ämnesområden. I kapitel 9.6 har utredningen behandlat svårigheten att få veta alla ändringar som skett i en författning. Enligt utredningens mening skulle det vara av utomordentligt värde att som hjälpmedel ha en förteckning över alla ändringar som gjorts i gällande författningar. För att hålla reda på vilka författningar som tillkommit under innevarande år är månadsregistren och halvårsregistret inte tillSOU 1970:48

räckliga hjälpmedel. Man skulle vara i hög grad betjänt av att de alfabetiska registren kom ut oftare, t. ex. varje kvartal. I detta sammanhang kan också nämnas att vi saknar en förteckning över de författningar som är med i utsändningarna från tryckeriet. En utsändning kan ofta omfatta ett 50-tal författningar och mottagaren måste då bläddra igenom en tjock bunt. Det vore mycket enklare att läsa igenom någon form av innehållsförteckning.

11.3 Pågående registerarbete Såsom nämnts har arbetet på ett tioårsregister för 1960-talet framskridit så långt att registret beräknas komma ut under 1970. På initiativ av utredningen har statsrådsberedningen vidare beslutat ge ut en förteckning över författningsändringar. Förteckningen skall bygga på tioårsregistren och har med hänsyn till dessas uppställning begränsats till tiden från 1920. Förteckningen kommer således att uppta författningar som tillkommit fr. o. m. 1920 samt författningar som tillkommit dessförinnan men ändrats fr. o. m. 1920. Ur förteckningen utesluts författningar som upphävts, tidsbegränsade författningar där giltighetstiden gått ut samt författningar som uppenbarligen avser en viss förfluten tidpunkt eller tidrymd. Förteckningen är tänkt som ett hjälpmedel för den som känner till författningens nummer men vill veta om författningen är ändrad. Den ställs därför upp som en tabell med grundförfattningarnas nummer i ordning och därunder uppgifter om ändringsförfattningarna och de paragrafer som berörs av ändringarna. Förteckningen är tänkt att komma ut årligen. Första förteckningen torde komma ut under 1970 eller 1971. Inom justitiedepartementet pågår ett omfattande arbete på ett Rättsväsendets informationssystem (RI) som skall bygga på automatisk datateknik. Inom ramen för detta projekt, vari utredningens sekreterare deltar, har framställts s. k. KWOC-register (Key Word Out of Context) över en del lagar, nämligen sex förmögenhetsrättsliga lagar, brottsbalken, vissa sociallagar och några 75

skatteförfattningar. I KWOC-registren är la- en indelningsplan som är gemensam för gens alla ord, utom en del för sökning bety- Samlingen av förbundsrätt och registret. delselösa ord såsom prepositioner m. m., Planen bygger på decimalsystemet och uppuppställda i bokstavsordning, s. k. nyckeltar nio huvudområden, vilka i sin tur är inord. Under nyckelordet finns ett utdrag av delade i kapitel och underavdelningar så den mening vari ordet förekommer och en långt att varje författning tilldelats ett numhänvisning till den lag, det kapitel och den mer, bestående av upp till sex decimaler. paragraf där ordet står. Ett mindre KWOCHolland har ett detaljerat systematiskt reregister har även framställts över rubrikerna gister till lagtidningen Staatsblad. Det bygger till cirka 400 författningar, som innehåller på lösbladssystem och består av tre pärmar. straffbestämmelser. Det innefattar också ett omfattande alfabeInom RI-projektet har man nu på förslag tiskt register. Systematiken omfattar tjugo av utredningen beslutat att göra ett KWOC- huvudkapitel med ett flertal underavdelregister över rubrikerna till samtliga gälningar. lande författningar från 1920 och framåt. I Österrike ger förbundskanslerämbetet ut Registret skall således bygga på samma för- ett Index över de österrikiska lagtidningfattningar som förteckningen över författ- arna. Femte upplagan, som kom ut 1964, ningsändringar. Under varje nyckelord omfattar den lagstiftning som gällde den 31 kommer att lämnas uppgift om författning- december 1963. Det är ett alfabetiskt sakreens rubrik, årtal och nummer. På detta sätt gister, till vilket fogats en tabellarisk förfår man ett datamaskinframställt alfabetiskt teckning över ändrade och upphävda förregister över de flesta gällande författningar. fattningar. Ett sådant register torde inte kunna uppfatTill den schweiziska Samlingen av edsförtas som en slutprodukt utan snarare som ett bundets lagar hör ett omfattande årligt regisarbetsunderlag för att få fram ett fullvärdigt ter. Det har en alfabetisk och en systematisk register. Av dess brister skall här nämnas att del. Den systematiska delen i årgång 1968 uppslagsorden endast tas ur författningens upptar alla gällande författningar och lämrubrik, att hänvisningsord saknas och att nar uppgift på ändringar. Författningarna är samma författning kan förekomma på flera grupperade i nitton huvudkapitel med unställen, vilket torde göra registret onödigt deravdelningar och smärre avdelningar. omfångsrikt. 11.5 11.4 Utländska

förebilder

I Danmark utges sedan 40 år Dansk lovregister, som är ett register över gällande lagar och andra viktigare författningar. Författningarna är grupperade efter ämne i 32 kapitel. Till registret hör ett alfabetiskt sakregister. Registret ges ut privat och kommer ut varje år. I Västtyskland ger justitieministeriet varje år ut ett register över gällande författningar, kallat Fundstellennachweis A. Det upptar alla lagar och andra föreskrifter som förekommer i den tyska Samlingen av förbundsrätt, vilken återger läget den 31 december 1963, samt därefter tillkomna författningar, med uppgift på ändringar och upphävanden. Författningarna är grupperade enligt 76

Författningsinventering

En jämförelse med andra länder visar att registreringen av lagar och andra författningar är utomordentligt eftersatt i Sverige. Det effektivaste sättet att underlätta för offentliga tjänstemän och intresserade medborgare att finna författningar, att överblicka dem och att tillämpa dem är enligt utredningens mening att skapa bättre register. Registerarbete anses sedan gammalt vara tråkigt, tidsödande och kostsamt och har därför inom många områden inskränkts till ett minimum. Detta är ett exempel på ovis sparsamhet. Därigenom tvingas ett stort antal personer att ödsla tid på improduktivt letande, vilket skulle kunnat besparas dem genom några få personers arbete. Registerarbetet har under de senaste åren SOU 1970:48

kommit i ett annat läge genom möjligheten att använda ADB-tekniken. Denna är särskilt lämpad för sammanställningar av sådana slag som förekommer i register. KWOC-registren har redan nämnts. Tekniken öppnar också möjlighet att via terminalanläggningar, som genom telex är anslutna till en datamaskin, ställa frågor som kan besvaras ögonblickligen. Maskinen kan oerhört snabbt leta igenom stora datamängder och välja ut det som svarar mot frågan. Datateknikens användning när det gäller lagtext, rättsfall och utredningsdirektiv utreds f. n. inom ramen för RI-projektet. Att datatekniken kan användas för detta är man redan nu viss om men hur den praktiskt skall utnyttjas på bästa sätt är ännu oklart. Det torde fordras ytterligare några års försöksverksamhet innan man kan ta ställning till ett helt ADB-system för lagtext o. dyl. Ett sådant ADB-system måste, oavsett hur det utformas, föregås av en inventering av vilka lagar och andra bestämmelser som vi har idag. Det är ju dessa bestämmelser som skall databehandlas. Märkligt nog har det veterligen inte i Sverige gjorts en sådan inventering, bortsett från Falkmans register 1876 (se 4.4). Lika märkligt är det att ingen myndighet, inte ens departementen, har ett fullständigt kartotek över lagar och andra författningar. Enligt utredningens mening är det synnerligen angeläget att man tar itu med uppgiften att förteckna de författningar som gäller idag. De svårigheter som är förknippade med det, främst svårigheten att veta om en författning "gäller" eller ej, får inte avskräcka. Arbetet bör i första hand inriktas på att vid en genomgång av författningssamlingens årgångar rensa ut sådana författningar som är uttryckligen upphävda samt tidsbegränsade författningar, vilkas giltighetstid utgått, och sådana författningar som uppenbarligen avser en förfluten tidpunkt eller tidrymd. I andra hand bör arbetet inriktas på att rensa ut sådana författningar som kommit ur kraft på grund av nytillkommen lagstiftning, även om de ej uttryckligen upphävts. Slutligen bör man söka förteckna sådana äldre av Kungl. Maj:t utfärdade förSOU 1970:48

fattningar som aldrig kungjorts i SFS men fortfarande är giltiga. Arbete av detta slag har med framgång bedrivits både i Västtyskland och i Schweiz, trots att förhållandena där varit betydligt mer komplicerade än i Sverige. Under det tyska arbetet föll 90—95 °/o av författningsmaterialet bort. Det finns anledning att anta att en inventering skulle ge motsvarande resultat här. En sådan inventering skulle vara av betydelse inte bara för att få fram ett författningsregister utan det skulle även underlätta det framtida lagstiftningsarbetet samt skapa möjlighet att rensa ut de äldre skrymmande årgångarna av SFS (jfr 12.5). Utredningen föreslår därför att en sådan inventering påbörjas snarast. För inventeringen bör tillsättas en arbetsgrupp bestående av minst fem heltidsarbetande jurister, varav en chef. Chefen bör ha stora juridiska kvalifikationer och ingående kännedom om förvaltningen. Till arbetsgruppens förfogande bör ställas ett kansli med god kontorspersonal, på vilken skrivoch registreringsarbete och annat rutinmässigt arbete kan avlastas, och tekniska hjälpmedel såsom dikteringsapparater. Till arbetsgruppen bör såsom experter knytas en jurist med rättshistoriska insikter och en specialist på dokumentation och klassifikation samt en företrädare för statsrådsberedningen och varje departement. Vid genomgången av författningssamlingen, varvid det torde vara lämpligast att börja med de sista årgångarna och arbeta sig bakåt i tiden, bör arbetsgruppen anteckna i kortregister eller på annat lämpligt sätt alla uppgifter som är av betydelse för att kunna bedöma hur författningarna påverkar varandra, såsom upphävanden, ändringar, motstridigheter osv. Arbetet bör i princip utmynna i ett avgörande för varje författning om den såsom gällande bör upptas i ett författningsregister eller såsom icke gällande bör uteslutas ur registret. Eftersom detta avgörande i många fall inte kan fattas utan oproportionerligt tidskrävande studier bör man åtminstone tills vidare godta ett avgörande att det är "tveksamt" om författning77

en gäller eller ej. Även de tveksamma fallen torde böra upptas i författningsregistret, med anmärkning att de är tveksamma. Så småningom bör denna grupp kunna minskas undan för undan. Dessa avgöranden bör enligt utredningens mening fällas av chefen ensam. Utredningen anser nämligen att det skulle bli alltför tungrott om varje författning skulle underställas en nämnd om flera personer. Det är viktigt att arbetet bedrivs snabbt och inte binds i tyngande former. Under ledningen av det dagliga arbetet bör chefen på ett informellt sätt kunna ta ställning till ett mycket stort antal författningar. Det bör stå honom fritt att delegera beslutanderätten i klara fall. Han bör självfallet se till att svåra avgöranden föregås av tillräcklig utredning, varvid expertgruppen bör anlitas. Särskilt bör departementsföreträdarna se till att de författningsregister, som kan finnas i departementen eller de under departementen lydande myndigheterna, t. ex. riksrevisionsverkets omfattande kartotek, ställs till arbetsgruppens förfogande.

11.6 Ett sammanfattande

register

Sedan inventeringen skett bör man utarbeta ett tryckt register över alla gällande författningar i SFS jämte sådana äldre av Kungl. Maj:t utfärdade författningar som ej publicerats i SFS. Även de tveksamma fallen torde böra anmärkas. Under inventeringsarbetet bör arbetsgruppen ha förvärvat sådan kännedom om författningsmaterialet att det synes lämpligt att den även utarbetar registret. För att registret skall vara till största möjliga nytta bör det vara systematiskt uppställt, alltså på något sätt ämnesindelat. Det bör också förses med en fyllig alfabetisk avdelning. Registret bör lämna uppgift om författningens rubrik, årtal och nummer (i vissa äldre årgångar även sida) samt författningsändringar. För de äldre författningar som ej kungjorts i SFS bör dagen för utfärdandet anges samt det ställe där de kan återfinnas. Det är tveksamt om det finns behov av att ange datum även för de författningar som 78

finns i SFS. Registret bör ges ut varje ar. Den systematiska avdelningens indelning och disposition kan bli föremål för mycken diskussion. Av betydelse för utformningen är ändamålet med systematiken. Enligt utredningens uppfattning är detta främst att underlätta för förvaltningens tjänstemän och intresserade medborgare att finna en viss författning och att överblicka författningsmaterialet inom ett visst ämnesområde. Därnäst skulle det vara att tjäna till ledning för förvaringen av författningarna i pärmar, så att man kan få en systematiskt ordnad författningssamling som alternativ till den kronologiska (jfr 10.1). Systematiken skulle vidare kunna utgöra grund för en selektiv distribution av författningarna, varom mera under 12.3. Ett ytterligare ändamål skulle vara att skapa överblick över inte bara de författningar, som utfärdas av Kungl. Maj:t, utan även förvaltningsmyndigheternas tilllämpningsföreskrifter och anvisningar, vilket skulle bli fallet om även dessa kunde inpassas i systematiken. Om man skapar en allmänt accepterad systematik för författningar är det troligt att den kan användas också för rättsfall och förarbeten. Den borde vidare kunna tjäna som en inspirationskälla för att få fram en systematik för juridisk och annan samhällsvetenskaplig litteratur. Behovet av en sådan har påtalats från olika håll. Arbetsgruppen för informations- och dokumentationsfrågor inom samhällsvetenskaperna har i en stencilerad PM den 19 december 1967 till forskningsberedningen framhållit behovet av ett enhetligt klassificeringssystem för samhällsvetenskaperna. Statens råd för vetenskaplig information och dokumentation har i ett yttrande den 29 januari 1969 till riksdagens revisorer uttalat att det är av vikt att en allmän klassificeringsplan skapas för statsförvaltningen. Liknande önskemål har uttryckts av företrädare för advokatsamfundet. Det vore i och för sig en fördel om registrets systematik anslöt sig till någon vedertagen svensk, utländsk eller internationell klassifikation. Utredningen har därför granskat ett flertal sådana men inte funnit någon som är lämpad för svenska författSOU 1970:48

ningar. Av svenska ämnesindelningar kan här nämnas kapitelindelningarna i Nytt Juridiskt Arkiv, del II, och i justitierådet Regners Svensk Juridisk Litteratur, vidare planen för utgivning av Svensk lagsamling, departementens sakenheter samt Klassifikationssystem för svenska bibliotek (SAB), ämnet rättsvetenskap. Såvitt avser utländska indelningar har utredningen studerat de förut omnämnda Dansk lovregister, Fundstellennachweis A och registren till de schweiziska och holländska lagsamlingarna. Därutöver har utredningen tagit del av de systematiska registren till Norsk Lovtidend, Finlands lag, den danska Karnov's Lövsamling och United States Code. Slutligen har den Universella decimalklassifikationen (UDK), kapitel 34 (Rättsvetenskap. Juridik. Lagstiftning) och 35 (Offentlig förvaltning. Förvaltningsrätt. Krigsvetenskap) granskats. Orsakerna till att inget av dessa klassifikationssystem ansetts direkt användbart kan i korthet anges på följande sätt: En indelning för juridisk litteratur passar ej för författningar eftersom en stor del av litteraturen inte avser författningar och en väldig mängd författningar ej behandlas i litteraturen. En indelning som främst tar sikte på lagarna passar ej eftersom stora förvaltningsområden regleras genom författningar av lägre valör än lagar. Utländska system kan inte direkt överföras eftersom förvaltningen är annorlunda organiserad och rättsreglerna olika. Den universella decimalklassifikationen verkar främmande och svårhanterlig. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen att man måste skapa en ny klassifikation för de svenska författningarna, i första hand de författningar som finns i SFS. För att ge underlag till bedömning av denna fråga har utredningen utarbetat en skiss till systematik, vilken framläggs i bilaga 2. Den slutliga systematiken bör bestämmas av den förut nämnda arbetsgruppen sedan inventeringen visat vilka författningar som skall inpassas i systemet. En skiss till ämnesindelning Utredningens indelningsskiss har inspirerats av de tidigare nämnda svenska och utSOU 1970:48

ländska klassifikationerna och bygger på principer som redovisas nedan. Avsikten med skissen är främst att visa hur man kan tänka sig en huvudgruppering av författningarna, därnäst att antyda vilka undergrupper som kan komma i fråga. Skissen har emellertid inte tillkommit efter sortering av ett stort antal författningar utan har så att säga konstruerats uppifrån. För att i någon mån pröva om den är användbar vid konfrontation med författningsmaterialet har utredningen testat den mot departementsstadgan. Denna reglerar ju arbetsfördelningen mellan departementen och räknar upp de lagstiftnings- och förvaltningsärenden samt de myndigheter som hör till resp. departement. Varje av Kungl. Maj:t utfärdad författning borde således i princip kunna återföras på något begrepp i stadgan. Därför har stadgans samtliga begrepp (förvaltningsärenden, lagstiftningsärenden, myndigheter) sorterats in i systematiken. Denna har dock i viss utsträckning måst kompletteras, särskilt beträffande civilrätten, eftersom stadgan använder det omfattande begreppet "annan lag, som stiftas enligt den i 87 § regeringsformen angivna ordningen". I skissen redovisas de flesta begreppen i komprimerad form under resp. rubrik. Utredningen vill därigenom ge en bild av vilka författningar som skulle kunna föras dit. Utredningens grundtanke är att indelningen av författningsmaterialet skall följa verksamhetsområden. Människor inom samma verksamhetsområde har behov av samma författningar. Härav följer att indelningen inte skall vara specifikt juridisk, den skall inte bestå av ett antal rättsområden. I skissen har därför begrepp som obligationsrätt, kyrkorätt osv. undvikits. Även om det kanske i första hand är jurister som använder författningssamlingen bör registret kunna brukas också av icke-jurister. Då det gäller att bestämma verksamhetsområdena är det naturligt om dessa till stor del sammanfaller med förvaltningsområden, eftersom den offentliga regleringen ingriper i så många delar av samhällslivet och det framför allt är offentliga tjänstemän som brukar författningssamlingen. 79

En fråga är hur många huvudgrupper man skall indela författningsmaterialet i och hur djupgående indelningen av varje huvudgrupp bör vara. Det vore i och för sig fördelaktigt om man kunde begränsa de olika grupperna till tio, för då kunde man använda ett decimalsystem för att beteckna dem. Andra gruppen i första huvudgruppen kunde således betecknas med 12. Utredningen har emellertid funnit att man måste ha fler huvudgrupper än tio, annars får man en konstlad indelning med verksamhetsområden utan minsta inbördes sammanhang inom samma grupp. Utredningen har därför i skissen satt upp nitton huvudgrupper. Dispositionen av huvudgrupperna är denna. Först grundläggande regler om staten (1), sedan regler varigenom förvaltningen ingriper i samhällslivet (4—16), slutligen regler om medborgarnas inbördes förhållanden (17—19). Efter de grundläggande reglerna om staten har tagits upp sådana regler om förvaltningen som inte kan hänföras till speciella förvaltningsområden (2) liksom förhållandet till främmande länder (3). Inom den stora gruppen regler varigenom förvaltningen ingriper i samhällslivet har försvaret (4) fått sin plats närmast efter utrikestjänsten och därefter kommer statens omvårdnad om medborgarnas kropp och själ (5—8), näringslivet i vid mening (9—13) och regler som innebär ingrepp, alltså om skatter, straff och exekution (14—16). De tre sista grupperna om medborgarnas inbördes förhållanden motsvarar i huvudsak civilrättens huvuddelar: familjerätt (17), förmögenhetsrätt fast egendom (18) och förmögenhetsrätt lös egendom (19). Vad beträffar den fortsatta indelningen har utredningen strävat efter att göra den så grund som möjligt. Varje huvudgrupp har därför indelats endast en gång till undergrupper. Utredningen är av den uppfattningen att en alltför djupgående indelning är svårhanterlig och oöverskådlig. Man kan emellertid troligen inte nöja sig med två nivåer (huvudgrupp och undergrupp) eftersom det då skulle bli antingen för många undergrupper eller för många författningar inom varje undergrupp. Man bör försöka att inte 80

ha mer än tio—femton författningar inom varje minsta grupp och därför torde det i många fall bli nödvändigt att antingen tillskapa fler undergrupper än i skissen eller indela undergrupperna i mindre enheter eller göra bådadera. De olika grupperna bör betecknas dels med en sifferkombination (saknummer), dels med en rubrik. Saknumret behövs för att ange gruppens plats i systematiken och för att man enkelt skall kunna hänvisa till den. Saknumret bör bestå av vanliga arabiska siffror som för varje nivå åtskiljs av en punkt. Man bör därvid hoppa över en del tal och reservera dem för eventuellt tillkommande undergrupper. Inom den minsta enheten bör varje författning tilldelas ett nummer (författningens saknummer). Så kan t. ex. 2.7-12 beteckna andra huvudgruppen, sjunde undergruppen, tolfte författningen och 12.3.6-4 beteckna tolfte huvudgruppen, tredje undergruppen, sjätte minsta gruppen, fjärde författningen. I många fall kommer det att vara tveksamt var en författning skall placeras in i systematiken. Enligt utredningens mening bör man i så fall ange den fullständigt bara på ett ställe och i övrigt göra hänvisningar dit. I enlighet med detta bör författningen ej tilldelas mer än ett saknummer. För att undvika missförstånd skall påpekas att ändringsförfattningar bör erhålla samma saknummer som grundförfattningen. Rubrikerna bör såvitt möjligt vara kortfattade och behändiga att använda. Utredningen anser detta vara viktigare än att de fullständigt täcker innehållet i gruppen. Den alfabetiska avdelningen i registret bör som uppslagsord ha i första hand alla väsentliga ord i författningsrubrikerna. Så långt kan den framställas med hjälp av datamaskin, t. ex. i form av KWOC-register. Den bör emellertid kompletteras med de ord som finns i den systematiska avdelningens rubriker, med andra karakteristiska ord och med synonymer och hänvisningar. Vid uppslagsordet bör dithörande författningars rubriker återges helt eller delvis och uppgift lämnas både om författningarnas år och nummer i SFS och om deras saknummer. SOU 1970:48

På så sätt fungerar den alfabetiska listan som ingång både till den kronologiska författningssamlingen och till en alternativ, systematiskt ordnad författningssamling. Uppgifterna om författningsändringar skulle kunna inordnas såväl i den alfabetiska delen (såsom i nuvarande tioårsregister) som i den systematiska delen. Vilket man än väljer blir ifrågavarande del omfångsrik och svår att överblicka. Det synes därför vara lämpligare att samla dessa uppgifter i en särskild del av registret, ordnade efter grundförfattningens år och nummer. På så sätt kan den förteckning över författningsändringar som nu är under utarbetande oförändrad överföras till registret. Registret bör ges ut i början av varje år och återge läget den 1 januari det året. Därjämte torde de författningar som upphävts under föregående år böra medtagas. Med ett sådant här register blir de nuvarande tioårsregistren överflödiga. Utredningen föreslår därför att registret över 1960-talet får bli det sista. För att det inte skall bli för lång intervall mellan det och det sammanfattande registret bör man inrikta sig på att ge ut ett sådant senast 1975. För att möjliggöra det kan man, om så erfordras, till en början begränsa registret till de författningar som tillkommit efter ett visst år, t. ex. efter 1899. Därvid skulle enligt utredningens uppskattning betydligt mer än 90 o/o av det gällande författningsmaterialet komma med. När det första fullständiga registret blivit klart bör arbetsgruppens uppdrag anses avslutat. Uppgiften att utarbeta nya aktuella register bör rutinmässigt skötas av författningssamlingens redaktion i statsrådsberedningen eller den nya författnings-central som utredningen kan komma att föreslå i ett senare betänkande. 11.7 Övriga register Om man bortser från tioårsregistren bildar registren till SFS följande serie: varje månad — var sjätte månad — varje år. Som anförts ovan är sex månader för lång intervall mellan de alfabetiska registren. Utredningen 6—SOU 1970:48

föreslår därför i stället följande serie: varje utsändning (alltså ungefär varje vecka) — var tredje månad — varje år. Alfabetiska register bör komma ut var tredje månad, senast två veckor efter varje kvartalsskifte. De bör vara kumulativa så att ett senare register omfattar det eller de tidigare. På så sätt behöver läsaren aldrig använda mer än ett alfabetiskt register. Registret för hela året bör bindas in i årgången medan övriga kvartalsregister kan kastas. Registrens uppslagsord och uppställning bör ansluta sig till det sammanfattande registrets alfabetiska avdelning, så att de kan ligga till grund för den. De bör göras betydligt mer överskådliga än nuvarande alfabetiska årsregister, bl. a. med hjälp av tvåspaltad sättning. Uppgift bör lämnas om såväl författningens nummer i SFS som saknumret. Dessutom bör registren — till skillnad från den alfabetiska avdelningen i sammanfattningsregistret — lämna upplysning om vilka paragrafer som berörs av författningsändringar. Registren bör utarbetas av SFS-redaktionen eller en eventuell författningscentral. Av de kronologiska registren bör månadsregistren upphöra och ersättas av innehållsförteckningar till varje utsändning. Vad årsregistren beträffar anser utredningen det tveksamt om de f. n. fyller något behov. Före 1920-talet betecknades författningarna enbart med datum (jfr 4.6) och då var ett kronologiskt register oumbärligt. Därefter angav man i SFS författningarna med både datum och löpande nummer och då blev det kronologiska registret mindre nödvändigt. Fr. o. m. 1969 betecknas författningarna enligt statsrådsberedningens anvisningar enbart med årtal och löpnummer. Orsaken härtill är att numret till skillnad från promulgationsdatum är unikt och därför identifierar författningarna bättre, vilket är av värde främst i ADB-sammanhang. Vid ifyllande av domar, strafförelägganden och ordningsförelägganden skall man därför fr. o. m. den 1 maj 1970 alltid ange författningarnas SFSnummer (Kungl. Maj:ts cirkulär (1970: 83) om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål vid allmän underrätt och i hovrätt). 81

Som hjälp för detta arbete har justitiedepartementet gett ut det redan nämnda KWOCregistret över de författningar som innehåller ansvarsbestämmelser, varigenom man får upplysning om dessa författningars SFSnummer. Utredningen finner att man härefter inte har något egentligt behov av de kronologiska årsregistren vid användning av SFS och föreslår därför att de avskaffas. En olägenhet är att man genom en sådan åtgärd får sämre samordning mellan SFS och lagboken. Denna bygger fortfarande på datum för promulgationen. Endast i fråga om anmärkta ej införda författningar anges SFS-nummer. Detta är till nackdel främst för dem som från lagboken önskar hänvisning till SFS, t. ex. för att få veta numret på den proposition som legat till grund för författningen, men även för dem som vid studium av nyutkomna författningar vill jämföra med den tidigare lydelsen i lagboken. Överläggningar har därför upptagits av statsrådsberedningen med lagbokens utgivare i syfte att få till stånd en ändring. Utredningen, som inte anser den nämnda olägenheten utgöra tillräckligt skäl att behålla de kronologiska årsregistren i SFS, vill uttrycka den förhoppningen att överläggningarna skall resultera i att lagboken så snart sig göra låter kommer att innehålla uppgift om SFS-nummer på alla däri omnämnda författningar. Som en första åtgärd skulle lagbokens kronologiska register kunna förses med SFS-nummer. Innehållsförteckningen till varje utsändning bör vara ett löst blad som mottagaren kan sätta in i början av pärmen för löpande årgång. Den bör uppta författningens rubrik, författningsnummer och saknummer. För att utsändningen inte skall fördröjas bör innehållsförteckningen göras upp av SFSexpeditionen. Någon kan invända att det blir opraktiskt med så här många förteckningar, ungefär ett 50-tal per år. Utredningen vill däremot framhålla att förteckningarna efter hand ersätts av kvartalsregister, varför mottagaren vid ett och samma tillfälle behöver anlita högst femton förteckningar. Man bör öppna möjlighet för intresserade 82

att teckna särskilt abonnemang på innehållsförteckningarna. Företag och personer som inte vill prenumerera på hela SFS kan då hålla sig informerade om nyutkomna författningar och beställa sådana som de är intresserade av (jfr 12.3).

11.8 Allmänt om

registerutgivning

Register är viktiga verktyg för dem som tilllämpar författningar. För att de skall vara till nytta måste de komma ut snabbt och regelbundet. De som arbetar med register måste inse behovet av skyndsamhet och detta gäller både redigering, tryckning och distribution. Val av registerord och annan redigering måste utföras kontinuerligt under registerperioden så att registret omedelbart efter registerperiodens slut kan lämnas för tryckning. Registren bör inte före tryckningen tillställas de olika departementen för yttrande eftersom detta försenar utgivningen. Det sist sagda bör dock självfallet icke gälla den första utgåvan av det sammanfattande registret. Val av uppslagsord och inplacering i systematiken bör beslutas av registreringsenheten, vare sig denna är SFS-redaktionen i statsrådsberedningen eller en författningscentral. Registreringsenheten bör emellertid undan för undan samråda med resp. departement i dessa frågor. Redan under arbetet på en författning bör departementet tänka på författningens plats i systematiken och lämna förslag till saknummer, så att detta kan åsättas före författningens utgivning i SFS. På så sätt kan saknumret tjäna till ledning inte bara för registreringen utan även för distribution och förvaring. Utgivningen av de här föreslagna registren underlättas om man bygger upp en databas, bestående av samtliga uppgifter som skall förekomma i registren. Uppgifterna bör lagras på magnetband eller annat liknande medium. Nya uppgifter bör kontinuerligt tillföras databasen. På så sätt kan man erhålla automatisk sortering och aktualisering (uppdatering) samt datamaskinstyrd sättning och därigenom få fram registren snabbare. SOU 1970: 48

12 Spridning och förvaring

12.1 Författningssamlingens

abonnenter

Enligt 7 § kungörelsen om SFS äger chefen för justitiedepartementet bestämma vilka "'domstolar, ämbetsverk, myndigheter, allmänna inrättningar, tjänstemän och andra" som kostnadsfritt skall erhålla exemplar av författningssamlingen samt det antal exemplar som var och en skall få. Enligt andra stycket av samma paragraf skall SFS också utsändas till de ledamöter av riksdagen, som i justitiedepartementet anmäler att de önskar få den. Kostnaden för dessa exemplar belastar således inte mottagarna utan ett under andra huvudtiteln upptaget förslagsanslag: Svensk författningssamling. 11 § stadgar att för dem, som önskar å posten abonnera på författningssamlingen bör tillfälle därtill beredas. Denna grupp av mottagare får således själva bekosta sina exemplar. I enlighet härmed kan abonnenterna på löpande årgång av SFS indelas i två grupper, dels sådana mottagare vars exemplar betalas från justitiedepartementets anslag (här kallad A-gruppen), dels övriga mottagare, som alltså själva betalar sina exemplar (här kallad B-gruppen). På författningssamlingens expedition är abonnenternas registerkort och adressplåtar uppdelade i dessa två grupper. Vid en undersökning av författningssamlingens abonnentregister är det därför lämpligt att behandla de båda grupperna var för sig. SOU 1970:48

Grovt räknat innehåller A-gruppen 5 500 abonnenter som får 8 200 exemplar och Bgruppen 3 300 abonnenter som får 3 700 exemplar. A-gruppens registerkort är av expeditionen indelade i ett antal undergrupper, t. ex. "Länsstyrelser", "Stadsbibliotek". Under 1968 har expeditionen gjort en översikt över dessa undergrupper, vilken här återges som tabell A i bilaga 3. Utredningen har närmare undersökt den första av undergrupperna, benämnd "Centrala ämbetsverk m. fl. adresser". Resultatet visas i tabell B i bilaga 3. Utredningen har även undersökt B-gruppen närmare. Abonnenterna däri har fördelats på olika undergrupper, varvid utredningen sökt skilja mellan statliga, kommunala och privata mottagare. Därutöver har det blivit nödvändigt att ställa upp en grupp för "halvofficiella institutioner" och en grupp rörande främmande stater. Undersökningen redovisas i tabell C i bilaga 3. Vid läsningen av tabellen bör man beakta att det är mycket svårt att av en adress sluta sig till vad det är för sorts mottagare, statlig eller privat, fackförening eller branschorganisation o. s. v. Utredningen har gjort vissa efterforskningar men i stort byggt på adressuppgiften. På grund därav kan t. ex. gruppen "Sjukvård" under rubriken "Kommunala mottagare" mycket väl innehålla några statliga sjukvårdsanstalter, o. s. v. Närmare anmärkningar till tabellerna återfinns i bilaga 3. 83

Av tabell C framgår inte hur många exemplar de olika abonnenterna i B-gruppen får. Som tidigare nämnts överstiger antalet exemplar antalet abonnenter med bara ungefär 400, vilket betyder att de flesta prenumererar på endast ett exemplar. Det kan dock nämnas att 20 landsting får tillhopa 69 exemplar och 27 försäkringskassor tillhopa 81 exemplar. Vidare kan tilläggas att av de drygt 3 300 adresserna i B-gruppen är 677 att hänföra till Stockholm, 187 till Göteborg och 142 till Malmö, således tillhopa 1 006 till storstäderna. Utredningen finner inte anledning att i detalj granska om den nuvarande spridningen av SFS är lämplig. Det är en fråga som fortlöpande bör prövas av författningssamlingens utgivare. Därvid bör särskilt uppmärksammas att den ständigt pågående omorganisationen av statsförvaltningen ställer ökade krav på översyn av författningssamlingens abonnentkrets. Utredningen vill här ange några mer principiella synpunkter på spridningen av SFS samt diskutera vissa större mottagargrupper, såsom pastorsämbetena och kommunerna. Det är självklart att den som vill abonnera på SFS skall kunna göra det, i det antal exemplar som erfordras. Detta bör gälla såväl statliga organ som kommunala myndigheter och enskilda företag och personer. Man kan tycka att frågan om spridningen av SFS därmed skulle vara löst, att det skulle ankomma på mottagarna att bestämma om de vi i i ha SFS eller ej och att staten inte skulle behöva befatta sig med frågan. Så enkelt är det emellertid ej. Vissa starka skäl talar för att staten i viss utsträckning måste ta ställning till vilka som skall ha SFS. För det första är författningar de medel varigenom de högsta statsorganen styr medborgarna och söker uppnå önskat tillstånd i samhället. Det vore meningslöst att lägga ned stora kostnader på utarbetande av lagar i kommittéer, departement och riksdag om inte dessa lagar offentliggjordes. Offentliggörandet bör ske på många olika sätt så at? kännedom om lagen tränger fram till de olika kategorier som förutsätts skola rätta sig efter den. Effektiv spridning av författ84

ningssamlingen är ett sådant sätt. Man kan vidare anlägga ett mer formellt betraktelsesätt. Kungörande är som tidigare nämnts (9.1) det sista ledet i lagstiftningsprocessen. Kungörande är en nödvändig förutsättning för att författningen skall kunna göras gällande mot enskilda medborgare. För att kungörande i egentlig mening skall anses föreligga bör kungörelsemediet, författningssamlingen, ges sådan spridning att det verkligen blir fråga om ett allmänt bekantgörande. Även om satsen om vars och ens skyldighet att känna lagen av kriminalpolitiska skäl är nödvändig att upprätthålla bör staten genom olika åtgärder möjliggöra för var och en att ta del av lagen. Slutligen är Kungl. Maj:t överhuvud för hela statsförvaltningen. Ofta ger Kungl. Maj:t sina bud och befallningar i form av brev som riktas till en eller flera statliga myndigheter men inte sällan finns det behov av att samtidigt rikta sig till alla statsmyndigheter. Detta brukar ske i form av kungörelser eller cirkulär som tas in i SFS. Av betydelse är därvid naturligtvis att SFS har en sådan spridning att författningarna når ut till samtliga statsmyndigheter. Dessa synpunkter talar för att SFS bör ges en omfattande spridning. Den nuvarande upplagan, omkring 12 000 exemplar, kan synas märkligt liten med tanke på att dess innehåll har betydelse för hela Sveriges befolkning. Man måste emellertid beakta att endast en liten del av befolkningen, såsom jurister, vissa tjänstemän och andra yrkesverksamma, kan till fullo tillgodogöra sig innehållet i SFS. Vidare får författningarna en betydligt större spridning än som framgår av SFS-upplagan genom att de ofta återges i andra publikationer, särskilt de centrala ämbetsverkens cirkulärserier. Ett extremt exempel på detta är att tullverket får bara omkring 30 exemplar av SFS. Det stora antalet tulltjänstemän får sin kunskap om tullförfattningar genom Tullverkets författningssamling och Tullverkets författningshandbok. Utredningen har trots det sagda ett intryck av att författningssamlingen ej når ut till alla dem som skulle kunna ha nytta av SOU 1970: 48

den. Detta beror säkert till viss del på de bristfälligheter i författningssamlingens utformning som utredningen tidigare behandlat. Om transumeringstekniken överges och varje författning trycks för sig bör författningssamlingen bli mer användbar. Av dem som borde behöva SFS för att följa nytillkommen lagstiftning vill utredningen som exempel nämna advokaterna. Av tabell C i bilaga 3 framgår att SFS sänds ut till 292 advokatadresser. Enligt uppgift från Sveriges advokatsamfund fanns det emellertid vid årsskiftet 1969/70 778 advokatbyråer. Enligt utredningens mening tyder detta på att en mer aktiv marknadsföring av SFS är motiverad. Förutsättningar för en sådan har numera skapats genom Allmänna förlagets tillkomst. Utredningen föreslår att förlaget genom folders och annonsering i facktidskrifter söker öka antalet prenumeranter inom B-gruppen. Viktigt är därvid att priset på författningssamlingen bestäms så att det inte avhåller intresserade från att prenumerera. Till prisfrågan återkommer utredningen under 12.2. Även om medborgaren i gemen inte kan förväntas studera SFS bör staten vidta rimliga åtgärder för att tillgodose den som önskar göra det. I äldre tider lästes författningarna upp i kyrkorna och därför sändes författningssamlingen ut till landets kyrkor och kapell. Författningssamlingen hölls tillgänglig för allmänheten efter gudstjänstens slut i kyrkan eller på prästgården eller sedermera på pastorsexpeditionen. Detta är den historiska anledningen till att SFS idag i så stort antal delas ut till pastorsämbetena. Kyrkokungörandet har emellertid avskaffats så gott som helt. Enligt nyligen utfärdade bestämmelser (se 1968: 687 och 1970: 468 och 469) ersätts kyrkokungörandet fr. o. m. den 1 januari 1971 av anslag på kommunens anslagstavla eller i fråga om kyrkliga angelägenheter på församlingens anslagstavla. Den medborgare som idag vill ta del av en författning torde knappast komma på tanken att vända sig till kyrkan eller pastorsexpeditionen. Enligt utredningens mening bör man därför söka finna en mera tidsenlig plats där den intresserade kan studera SOU 1970:48

SFS. Tänkbara sådana ställen är kommunalkontoren och polismyndigheterna. Såsom jämförelse kan nämnas att Svensk lagsamling på sin tid placerades hos samtliga lokala polismyndigheter och kommunernas centrala organ, just med motivering att den skulle få spridning över landet till allmänhetens tjänst (prop. 1949: 171 sid. 10; jfr 6.9 ovan). Med den pågående kommunsammanslagningen och med nuvarande stora polisdistrikt har emellertid dessa organ blivit mindre tillgängliga för allmänheten på landsbygden och i mindre orter. För övrigt har dessa organ redan författningssamlingen för eget bruk. Enligt utredningens mening bör i stället de kommunala folkbiblioteken utnyttjas. Dessa har under de senaste decennierna ökat kraftigt i betydelse. De har fått bättre resurser och i hög grad utökat sin service mot allmänheten. Folkbibliotekets roll som allmän informationscentral i samhällets tjänst har framhållits från olika håll. Här kan hänvisas till betänkandena Organisation och arbetsmetoder vid kommunala bibliotek (Sthlm 1960) och Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik (SOU 1969: 37). Viktigt i sammanhanget är den rent geografiska utbyggnaden av folkbiblioteksverksamheten i form av filialer, bokbussar m. m. Så gott som varje kommun har numera sitt folkbibliotek, ofta med en eller flera filialer. Även efter en genomförd kommunreform kan man enligt uppgift från skolöverstyrelsens bibliotekssektion förvänta sig att nuvarande bibliotek kommer att bestå, varvid dock många kommer att ombildas till filialer. Efter den 1 januari 1974 torde det alltså finnas omkring 290 folkbibliotek och det flerdubbla antalet filialer. Om SFS finns tillgänglig på folkbibliotek och filialer skapas således goda förutsättningar för medborgarna i alla delar av landet att ta del av författningssamlingens innehåll. Av tabellerna A och C i bilaga 3 framgår att det endast är 124 kommunala folkbibliotek, förutom läns- och landsbiblioteken, som håller sig med SFS. Det är obekant om dessa exemplar tillhandahålls allmänheten 85

eller om de används för bibliotekens administration. Utredningen anser därför att den önskade spridningen av SFS till biblioteken bör åstadkommas genom att SFS tilldelas dem på statens bekostnad för att ingå i deras boksamlingar. Utredningen föreslår att biblioteken får så många exemplar som fordras för att täcka även avlägsna orter. För detta kan beräknas åtgå omkring 1000 exemplar. Det torde inte finnas någon anledning att dela ut SFS till sjukhusbibliotek eller studiecirkelbibliotek, vilka även omfattas av begreppet folkbibliotek. För att rikta allmänhetens uppmärksamhet på möjligheten att ta del av SFS och kanske även andra officiella publikationer bör man framställa en instruktiv affisch eller liknande som kan fästas i bibliotekens lånesalar. Utredningen föreslår att skolöverstyrelsens bibliotekssektion låter ge ut en sådan i samarbete med Allmänna förlaget. Om man låter folkbiblioteken överta kyrkans roll som informationscentral för författningar uppstår frågan om det finns anledning att dra in det stora antal exemplar som utgår till pastorsämbetena. Såsom nämnts under 6.12 väcktes en motion härom år 1961 men den blev avslagen med hänsyn till att det ansågs vara av värde för arbetet inom de lokala kyrkliga myndigheterna att ha SFS lätt tillgänglig. Utredningen vill erinra om att pastorsämbetena har att ombesörja kyrkobokföringen och att kyrkan handhar sådana officiella uppgifter som vigsel och begravning. Enligt utredningens mening finns det därför knappast nu anledning att frångå den uppfattningen som riksdagen gav uttryck åt 1961. Skulle emellertid folkbokföringen överföras på andra myndigheter än pastorsämbetena, vilket är under utredning, kommer saken i ett delvis annat läge. I så fall bör man på nytt pröva om SFS bör tilldelas pastorsämbetena. Vad statsförvaltningen beträffar synes Kungl. Maj:ts behov av att nå ut till samtliga statsmyndigheter kräva att i varje fall alla myndigheter och inrättningar, som är direkt underställda Kungl. Maj:t, håller sig med SFS. Myndigheter som är underställda annan myndighet kan genom den överord86

nade myndigheten få besked om de författningar, som gäller dem, och det bör därför inte vara något krav från Kungl. Maj:ts sida att de har SFS. Om de däremot för egen del har behov av SFS bör de kunna erhålla den. Om det endast är en mindre del av innehållet i SFS som de har nytta av synes man böra ordna så att de kan få bara de författningar, som de är intresserade av, genom någon form av differentierad distribution (se 12.3). F. n. erhåller varje kommun ett exemplar av SFS på statens bekostnad. Enligt uppställningen i tabell A i bilaga 3 adresseras de till kommunalnämnderna resp. stadsfullmäktige, vilket synes inkonsekvent. Om kommunen bara skall ha ett exemplar bör detta enligt utredningens mening i samtliga fall gå till kommunstyrelsen. Man har emellertid anledning överväga om inte kommunerna bör få mer än ett exemplar. Genom kommunreformen blir kommunerna allt större. En mycket stor del av förvaltningen har av regering och riksdag lagts på kommunerna. Det räcker här att peka på skolväsendet, nykterhetsvården, barnavården och bostadsbidragen. Det ligger därför i statens intresse att kommunerna genomför sina uppgifter på bästa sätt och i överensstämmelse med lag och annan författning. Tillgång till SFS, särskilt om denna får en mer praktisk utformning, synes vara ett lämpligt medel härför. Av tabell C i bilaga 3 framgår att den kommunala förvaltningen — bortsett från skolväsendet — abonnerar på mindre än 600 exemplar vilket är en låg siffra även om man beaktar att kommunala tjänstemän ofta får sin författningskunskap genom handböcker och tidskrifter som ges ut av ämbetsverken, såsom Råd och anvisningar från socialstyrelsen. Utredningen föreslår därför att varje kommun efter kommunreformens genomförande tilldelas fyra exemplar, avsedda för i första hand kommunstyrelse, kommunfullmäktige, skolstyrelse och socialnämnd eller motsvarande, samt att kommunen får rätt att på statens bekostnad beställa det ytterligare antal som fordras för förvaltningen.

SOU 1970:48

12.2 SFS-anslaget

I föregående avsnitt har utredningen gett uttryck för den uppfattningen att staten i vissa fall skall bekosta abonnemang på författningssamlingen. Det finns anledning att närmare pröva denna ståndpunkt mot bakgrund av vad som förekommit tidigare i fråga om statlig publicering. I sitt betänkande Statlig publicering (SOU 1967: 5) föreslog statskontoret att den ekonomiska politiken för de statliga publikationernas utgivning skulle baseras på tillämpning av självfinansieringsprincipen med de avvikelser därifrån som kunde betingas av särskilda skäl (sid. 40). Denna princip skulle bl. a. innebära att de statliga myndigheterna tillämpade interndebitering sinsemellan. Statskontoret presenterade en skiss till hur de statliga publikationerna skulle kunna indelas i olika prisklasser. En grupp rubricerades "Publicering som led i den lagstiftande verksamheten" och dit fördes riksdagstrycket. SFS omnämndes däremot ej. För denna grupp föreslogs prisklass 2, innebärande att priset skulle täcka de rörliga tryckkostnaderna samt distributionskostnaderna. T propositionen angående organisationen av den statliga publiceringsverksamheten (prop. 1968: 62) framhöll departementschefen att många statliga publikationer, exempelvis upplysningsbroschyrer, inte är avsedda att finansieras i kommersiell mening utan ingår som en del i samhällsinformationen, i vilka fall det var givet att de måste tillhandahållas gratis. Även om man alltså fick räkna med att finansieringen i stor utsträckning måste ske med statsmedel, borde enligt departementschefen en ökad självfinansiering kunna genomföras. Han anförde bl. a.: Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att avgörande för prissättningen av statliga publikationer bör vara syftet med utgivningen. I vilken utsträckning statliga publikationer skall helt eller delvis finansieras med statsmedel får prövas i samma ordning som medelsbehovet för den utgivande myndighetens eller institutionens verksamhet i övrigt prövas. Självfinansiering bör dock tillämpas i väsentligt större utsträckning än f. n. Detta gäller även myndigheter och institutioner emellan. SOU 1970:48

Statsutskottet anslöt sig till departementschefens uttalande om prissättningen (SU 1968: 97). Propositionen bifölls av riksdagen. Då det gäller att tillämpa dessa uttalanden på författningspublikationer, i första hand Svensk författningssamling, måste man alltså undersöka syftet med publikationerna. Detta är givetvis att kungöra författningar. Enligt utredningens mening skiljer sig författningspublicering väsentligt från annan statlig publicering. Författningar är såsom tidigare framhållits de medel varigenom den beslutande instansen söker styra allmänhet eller underlydande myndigheter. Författningspubliceringen sker således i den beslutande instansens intresse, ej i adressaternas. Det har vidare framhållits att kungörandet av en författning är det sista ledet i lagstiftningsprocessen. Likaväl som övriga kostnader för lagstiftningen belastar de lagstiftande organen bör kungörandet göra det. Slutligen har nämnts att författningssamlingen är ett av flera sätt för Kungl. Maj:t såsom överhuvud för statsförvaltningen att delge underlydande myndigheter sina bud och befallningar. Dessa kan även delges genom brev eller cirkulär. Likaväl som kostnaden för sådana belastar avsändaren och ej adressaten bör kostnaden för författningssamlingen bäras av Kungl. Maj:t och ej av de mottagande myndigheterna. Med hänsyn härtill anser utredningen det vara principiellt riktigast att kostnaden för författningspublicering drabbar den instans som beslutat författningen, i fråga om SFS alltså Kungl. Maj:t. Man bör således behålla det särskilda anslaget för SFS. Från SFS-anslaget bör bekostas abonnemang av löpande årgång för statsmyndigheter, riksdagsmän och andra så som nu sker samt dessutom abonnemang för folkbibliotek och kommuner i enlighet med vad som föreslagits ovan. Även extraexemplar till dessa mottagargrupper bör belasta anslaget. Det här förda principiella resonemanget behöver emellertid inte medföra att SFS alltid skall tillhandahållas gratis. Det är allmänt bekant att uttagande av ett visst pris kan öka en varas attraktionskraft och behö87

vas för att förhindra okynnesbeställningar. Utredningen föreslår därför att privata abonnemang skall kunna beläggas med ett pris som högst får täcka de rörliga tryckkostnaderna och distributionskostnaden, alltså den merkostnad som dessa abonnemang förorsakar. Priset bör sättas så lågt att det ej avhåller intresserade från att prenumerera. Risken för okynnesabonnemang är enligt utredningens mening inte så stor att man av den anledningen bör frångå den tidigare angivna principiella uppfattningen och ta betalt även av statsmyndigheter och andra, som enligt utredningens förslag bör tilldelas SFS. Sedan några år tillhandahåller tryckeriet centralt inbundna årgångar, vilka beställs och betalas av mottagarna. Denna kostnad belastar således ej SFS-anslaget. Enligt utredningens mening har bundna årgångar, liksom samlingspärmar och sammanfattande register, mera karaktären av hjälpmedel i de mottagande myndigheternas verksamhet varför de liksom hittills bör bekostas av dem. En aktiv marknadsföring är här på plats. 12.3 Differentierad

distribution

De flesta mottagare torde vara intresserade av bara en del av innehållet i SFS. Från olika håll har därför framförts önskemål om differentierad distribution, så att mottagarna slipper det som de ej är intresserade av. Under 4.5 har redogjorts för 1911 års utredning, som fick i uppdrag att undersöka frågan om differentierad distribution till tjänstemännen. Utredningen fann det ej möjligt att genomföra någon sådan. Nothin tog upp frågan igen 1945 men hans förslag föranledde ej någon åtgärd av Kungl. Maj:t (se 6.5). Kommittén för kommunal upplysningsverksamhet förordade 1947 att SFS skulle uppdelas på serier och detta väckte viss anslutning under remissbehandlingen men frågan berördes ej i Kungl. Maj:ts proposition (se 6.6). Senast framfördes tanken på en gruppindelning av författningsmaterialet under remissbehandlingen av riksdagens revisorers utlåtande år 1965; en sådan 88

indelning skulle möjliggöra selektiv prenumeration och distribution (se 6.14). Vid kontakter med olika personer har utredningen funnit tämligen stor entusiasm för differentierad distribution. Man kan få till stånd differentierad distribution på många sätt. Ett skulle vara att dela upp SFS i ett par fristående serier, med särskild numrering inom varje serie och med möjlighet att prenumerera på en eller flera serier. Så var det åren 1876—1911, då SFS bestod av en huvuddel samt ett bihang för författningar av kortare varaktighet. Detta medförde svårigheter med gränsdragningen (se 4.5) och manar ej till efterföljd. Den danska Lovtidende är uppdelad på tre serier, A som är den allmänna författningsdelen, B som upptar budgetbestämmelser och beslut om medborgarskap samt C som upptar traktater. Den tyska Bundesgesetzblatt består också av tre delar, del I är allmän författningsdel, del II är huvudsakligen för budget, tulltaxor och traktater, del III utgörs av en systematiskt uppställd samling av äldre fortfarande gällande författningar. Utredningen tror inte att serieindelning av denna art tillgodoser önskemålen om selektiv distribution. Om indelningen är grov, som i de nämnda exemplen, skulle inte mycket vara vunnet. Är indelningen mer detaljerad med ett stort antal självständiga serier får man flera små band varje år och svårigheter att kontrollera att samlingen är komplett. Den motsatta ytterligheten är att inte alls dela upp författningarna i ämnesområden utan låta någon central instans från fall till fall avgöra vem som bör få författningen. Att denna metod inte är praktiskt genomförbar behöver inte utvecklas närmare. En mer användbar metod, som påminner om den sist nämnda, är att i förväg skilja ut vissa mottagargrupper och låta en eller flera centrala instanser avgöra när en författning är av den art att den bör tillställas mottagargruppen. Denna metod tillämpas redan i någon utsträckning. Sedan den 1 juli 1969 har länsstyrelserna s. k. stående beställningar hos SFS-expeditionen på de författningar som deras taxeringstjänstemän behöver för SOU 1970: 48

sitt dagliga arbete. Dessa tjänstemän har nämligen inte hela SFS. Riksskattenämnden granskar kontinuerligt nyutkomna författningar i SFS och anger för expeditionen numren på de skatteförfattningar som skall sändas ut med anledning av beställningarna. Expeditionen effektuerar beställningarna. Fördelen med detta system, jämfört med att centralmyndigheten beställer ett stort antal exemplar och själv sänder ut dem, är att mottagarna får författningarna snabbare. Det vill synas som om denna metod skulle kunna användas i större utsträckning än som nu sker. Den förutsätter att det finns centrala instanser som bevakar nya författningar och helst i förväg är underrättade om att en viss intressant författning kommer att utfärdas och kan väl därför främst utnyttjas inom stats- eller kommunalförvaltningen men den borde även kunna finna viss tilllämpning inom näringslivet. Som exempel kan anges att en branschorganisation underrättar expeditionen om vilka författningar som skall sändas ut till organisationens medlemmar. En form av differentierad distribution kan åstadkommas genom efterbeställningar. Under 11.7 har föreslagits att varje utsändning skall åtföljas av en förteckning över de författningar som är med i utsändningen. Enligt utredningens mening bör det ges möjlighet att abonnera på dessa innehållsförteckningar. Abonnenten kan då själv beställa de författningar han vill ha. Förteckningen bör därför upplysa om var beställning skall göras. Även om denna metod har nackdelen av ökade administrativa kostnader för abonnenten synes den böra tillhandahållas dem som inte önskar abonnera på hela SFS. Man kan förvänta sig att denna abonnemangsform inte leder till någon nämnvärd minskning av de nuvarande abonnemangen utan kommer att intressera främst dem som nu inte har SFS. Metoder för selektiv distribution i mer avancerad mening, alltså att varje mottagare automatiskt tillställs vad han behöver och ingenting annat, har under de senaste åren utvecklats främst vid litteratursökning inom teknik, medicin och naturvetenskap. VanliSOU 1970:48

gen är därvid ett sammandrag av boken eller tidskriftsartikeln lagrat på magnetband. Abonnenten-sökaren anger ett eller flera nyckelord som han anser vara av betydelse och som han väntar sig att återfinna helt eller delvis i de dokument han söker. Genom att ställa samman nyckelorden i speciella kombinationer strävar han efter att träffa just de dokument som berör hans ämnesområde men inga andra. Dessa sökord, den s. k. sökprofilen, tillförs en datamaskin som jämför den med de på magnetbanden lagrade sammandragen. Alla sammandrag som svarar mot sökprofilen skrivs ut automatiskt och tillställs abonnenten. Det är i och för sig tekniskt möjligt att med denna metod välja ut de författningar som man är intresserad av, frågan är bara vad datamaskinen skall jämföra sökprofilen med, författningens rubrik, författningens hela text eller ett sammandrag av författningen. Rubrikerna synes inte lämpliga, de är alltför kortfattade och återger inte författningsinnehållet utan är snarare att uppfatta som namn på författningarna. Typiska exempel är orden handelsbalk och sjölag. Ett sammandrag förutsätter insats av synnerligen kvalificerat arbete, vilket skulle försena och fördyra sökningarna. Sökning mot författningens hela text, s. k. full-textsystem, synes vara den mest framkomliga vägen. Att lagra hela författningstexten på magnetband är emellertid dyrbart och det kan inte bli tal om att göra detta enbart för att få till stånd selektiv distribution. Om man av andra skäl, t. ex. för att kunna automatisera sättningen, har författningstexten lagrad skulle man kunna pröva metoden. Utredningen är emellertid tveksam om den är praktiskt användbar då det gäller författningstext. Författningar torde i allmänhet innehålla mindre specifika, fackbetonade termer än t. ex. naturvetenskaplig litteratur och de ingriper på ständigt nya områden av samhällslivet. Dessa omständigheter synes göra det svårare att få ett fullgott resultat av sökningen. Risken är stor att vissa författningar inte uppmärksammas. Slutligen skall nämnas att en sådan form av selektiv distribution måste ställa sig mycket dyr, efter89

som maskinsökningarna väl måste utföras varje vecka för att vara till full nytta. Frågan är emellertid så intressant att den bör bli föremål för uppmärksamhet under det fortsatta ADB-arbetet inom justitiedepartementet. Ytterligare en metod för att åstadkomma selektiv distribution skall här skisseras, en metod som synes utredningen mer realiserbar än den förra. Metoden förutsätter att författningsmaterialet klassificeras och ämnesområdena tilldelas koder eller saknummer samt att varje författning åsätts saknummer i överensstämmelse med klassifikationen. Såväl klassifikationen som ämnesområdenas saknummer måste vara kända för abonnenten. Denne kan sedan enkelt genom att uppge ett eller flera saknummer prenumerera på författningarna inom det ämnesområde som intresserar honom. Denna typ av prenumeration vållar naturligtvis extra expeditionsarbete varför det är risk att den blir tämligen dyr. Utredningen har under 11.6 föreslagit att författningsmaterialet klassificeras för att man skall få fram goda årliga register över gällande författningar och under 11.8 att varje ny författning tilldelas ett saknummer redan innan den trycks, så att författningarna kan placeras efter ämne i pärmar. Om dessa förslag genomförs får man möjligheten till selektiv distribution enligt den här sist skisserade metoden nästan på köpet. Den som är speciellt intresserad av t. ex. försäkringsrätt skulle således kunna abonnera på författningar med saknummer 10.27 enligt utredningens skiss till ämnesindelning (bilaga 2). Metoden kan väl komma till mer allmän användning först om man utnyttjar ADB-tekniken för sortering av saknumren, adressering och kuvertering men den synes värd att pröva redan när den föreslagna författningsinventeringen och klassificeringen blivit fullbordad. Utredningen har uppehållit sig så länge vid olika möjligheter till differentierad distribution av SFS, eftersom yrkanden därom framkommit vid flera olika tillfällen under 1900-talet. Priset på författningssamlingen är emellertid så lågt att en abonnent inte 90

gärna kan göra någon avsevärd besparing genom att prenumerera på endast vissa författningar. Om således ekonomiska skäl inte motiverar selektiv distribution återstår som motiv bara mottagarnas önskan att inte bli överösta med författningar som de inte är intresserade av. Ett sådant önskemål är mycket förståeligt i en tid då man talar om informationsexplosion och då de flesta människor saknar tid och kraft att ta del av all den information som flödar över dem. Vid en begränsad informationsmängd, t. ex innehållet i Svensk författningssamling, te: sig kravet på selektiv distribution inte så tangt vägande men om man anlägger ett vidare perspektiv och tänker även på myndigheternas tillämpningsföreskrifter, rättsfall, lagförarbeten, utredningsbetänkanden och facklitteratur ter sig problemet synnerligen angeläget. Utredningen anser därför att man i görligaste mån bör tillmötesgå dem som inte önskar abonnera på hela författningssamlingen utan endast på viss grupp av författningar.

12.4 Förvaringsskyldigheten

10 § kungörelsen om SFS föreskriver att de tjänstemän, som får exemplar av författningssamlingen, är skyldiga att förvara dem så att de kan i god ordning och oskadat skick avlämnas till efterträdaren. Motsvarande förvaringsskyldighet gällde redan de författningar som kom ut i årstrycket och har hela tiden gällt författningarna i SFS. Tidigare lät såsom redan nämnts myndigheterna själva binda in de exemplar av SFS som de erhållit under året. Med hänsyn till de ökade bokbinderikostnaderna började man fr. o. m. år 1964 tillhandahålla centralt maskinbundna årgångar av författningssamlingen. Härefter torde myndigheterna i allmänhet inte bry sig om att binda in de lösa exemplaren. Frågan om förvaringsskyldigheten har därigenom kommit i ett nytt läge. Det är uppenbart att mottagarna inte bör vara skyldiga att förvara lösa exemplar av SFS sedan de erhållit den bundna årgången. Redan detta talar för att man bör upphäva förvaringsskyldigheten. Men därtill kommer SOU 1970: 48

att utredningen enligt vad tidigare framhållits (se 10.1) vill underlätta för mottagarna att ställa i ordning lämpliga författningshandböcker genom att i pärmar samla ett urval av de författningar som myndigheten behöver för sin verksamhet. Det kan då hända att en del andra författningar befinnes överflödiga och dessa bör myndigheten inte behöva förvara. Enligt utredningens mening finns det ingen anledning att behålla ett uttryckligt stadgande om förvaringsskyldighet. Såväl i fråga om bundna årgångar av SFS som i fråga om särskilt iordningställda pärmar får det även utan sådant stadgande anses gälla att de likaväl som annan litteratur i myndighetens ägo skall förvaras så länge de behövs för verksamheten. När myndigheten inte längre anser sig behöva författningssamlingen eller äldre delar därav bör myndigheten få gallra ut vad den inte behöver. För att möjliggöra för Kungl. Maj:t att överblicka statens bestånd av SFS, så att bl. a. nytillkommande myndigheter kan förses med samlingen, bör statsmyndigheterna inte få kasta bort några bundna årgångar utan att först ha underrättat statsrådsberedningen, så att årgångarna kan fordras in. Utredningen föreslår därför att förvaringsskyldigheten utbyts mot en skyldighet att anmäla förestående utgallring. 12.5 Utgallring av gamla årgångar För att säkert ha tillgång till gällande författningar måste man hålla sig med hela SFS, d. v. s. närmare 150 årgångar. Ingen kan säga att t. ex. årgång 1894 inte behövs. Å andra sidan har man på känn att de äldre årgångarna, ja kanske hela 1800-talet, behövs ytterligt sällan och att t. o. m. det mesta av innehållet under 1900-talet är föråldrat. En komplett serie av författningssamlingen i bundet skick upptar omkring tolv hyllmeter. För innehavarna skulle det naturligtvis vara av värde att kunna gallra ut de årgångar som nästan aldrig används och att få tillgång till det gällande författningsmaterialet på ett mer överskådligt sätt. Här skall redogöras för de författningsutSOU 1970:48

rensningar som skett efter sista världskriget i Schweiz och Västtyskland. I Schweiz gick man på 1940-talet igenom alla lagar och andra författningar som tillkommit under tiden 1848—1947 och tog upp dem som fortfarande ansågs gälla den 1 januari 1948 i en ny författningssamling (Bereinigte Sammlung). Ändringar inarbetades i författningarna. Samlingen indelades i ämnesområden (jfr 11.4) och består av fjorton band, inklusive fyra traktatband. Därefter antog man en lag som i huvudsak innebar att de författningar, som ej upptagits i den nya samlingen, upphävdes. Läget är alltså det att man för tiden före 1948 har tio band författningar att slå i, i stället för som tidigare 74 band. För tiden efter 1948 binds författningarna i kronologisk ordning. I Västtyskland, som hade upplevt flera statsskick, flera krig och olika ockupationsmakter, ansågs det så småningom omöjligt att överblicka vad som var gällande rätt. Man tog Schweiz som förebild och samlade alla icke upphävda eller föråldrade författningar i en ny samling. I december 1968 antog man en lag som innebar i huvudsak atl alla författningar, som utkommit t. o. m. 1963 och inte upptagits i samlingen, skulle anses upphävda. I stället för ett hundratal årgångar fick man nu en systematisk samling som ryms i femton pärmar och upptar bara något mer än en hyllmeter. Samlingen består av omkring 130 hålslagna häften, vilka liksom pärmarna har olika färger för vart och ett av nio stora ämnesområden. För tiden före 1964 behöver man bara använda denna samling. För tiden därefter använder man den kronologiskt bundna Bundesgesetzblatt. Man ger ut nya upplagor av häftena när de blivit alltför mycket ändrade. Av dessa båda exempel framgår att det levande författningsmaterialet utgör en mycket liten del av innehållet i författningssamlingar. Enligt uppgift rensade man i Västtyskland bort 90—95 o/0. Det finns anledning att tro att detsamma gäller Sverige. Med den alltmer uppdrivna lagstiftningstakten får författningarna kortare livslängd och det föråldrade materialet växer i allt snabbare takt. Enligt utredningens mening 91

är det därför angeläget att på något sätt söka få till stånd en utrensning av föråldrade författningar. Frågan har icke obetydliga ekonomiska aspekter. År 1833 utgick 4 790 exemplar av SFS till myndigheterna. År 1969 utsändes cirka 8 200 exemplar av löpande årgång och cirka 5 500 bundna årgångar till myndigheterna. Om man antar att det finns i genomsnitt 5 000 kompletta serier hos myndigheterna uppgår det totala förvaringsuirymmet till 60 000 hyllmeter. Kostnaden för detta utrymme torde vara i det närmaste omöjlig att beräkna med hänsyn till att olika serier förvaras i olika typer av lokaler men det kan nämnas att byggnadskostnaden för lagringslokaler för böcker enligt uppgift från byggnadsstyrelsen idag rör sig i storleksordningen 120 kronor per hyllmeter. Ett nytt förråd för 60 000 hyllmeter böcker skulle således kosta 7,2 milj. kronor, vartill kommer tomtkostnaden. Det mest tillfredsställande sättet att rensa ut äldre författningar vore naturligtvis att liksom i Schweiz och Västtyskland samla alla gällande författningar, inklusive tveksamma fall, och auktoritativt upphäva dem som ej medtagits i samlingen. Alla gamla årgångar, med undantag för ett fåtal arkivexemplar, skulle därefter kunna gallras ut. Detta skulle emellertid fordra ett stort arbete, som måste vara mycket noggrant så att man ej av misstag upphävde författningar som borde finnas kvar. Ett annat tillvägagångssätt yppar sig om man, som utredningen föreslagit under 11.6. låter utarbeta ett sammanfattande register över alla gällande författningar. Ett sådant register kan antagas utvisa att det finns endast ett fåtal författningar från äldre tid. Som jämförelse kan nämnas att det kronologiska registret i 1969 års lagbok upptar 2 608 införda eller anmärkta författningar och att av dem bara 259 härrör från tiden före 1900 och 415 från tiden före 1920. Det tidigare nämnda KWOC-registret (se 11.3) över cirka 400 författningar med straffbestämmelser upptar 122 lagar, varav 4 (3,5 °/o) före 1900 och 15 (13 o/0) före 1920, 79 förordningar, varav 2 (2,5 °/0) före 1900 och 7 92

(9 °/o) före 1920 samt 126 kungörelser, varav 2 (1,5 o/o) före 1900 och 4 (3,5 <Vo) före 1920. Procentsiffrorna är ungefärliga. Det skulle inte erbjuda någon svårighet för utgivaren av SFS att systematiskt låta trycka om de äldsta författningarna. Utredningen har under 9.3 behandlat behovet av att trycka om ändrade författningar och även föreslagit att omtryck skall kunna ske utan samband med författningsändringar. På så sätt kan man trycka om de fortfarande gällande författningar som tillkommit före en viss tidpunkt och därefter arbeta sig fram decennium för decennium. Utgivaren skulle undan för undan upplysa om hur långt arbetet fortskridit, t. ex. att alla gällande författningar från tiden före 1880 tryckts om, varefter motsvarande årgångar av SFS skulle kunna gallras ut. Kompletta serier skulle bevaras bara på några få ställen, t. ex. de vetenskapliga biblioteken, de högsta domstolarna, hovrätterna och de större centrala verken. Skillnaden mellan de här skisserade metoderna är mycket stor. Den förra innebär en lagstiftningsprocess med rättsskapande verkan. Om en författning förbises blir den upphävd. Metoden förutsätter därför ställningstagande från de lagstiftande organen och ett så grundligt efterforskningsarbete inom departementen att varje departementschef kan vara förvissad om att inga gällande författningar utelämnats inom hans departement. Den senare metoden får ses som ett praktiskt registrerings- och arkivarbete, helt utan rättsverkan. En förbisedd författning förblir gällande. Om man gallrar ut en årgång trots att den innehåller en gällande ej omtryckt författning får det ingen annan betydelse än att man kan tvingas besöka ett bibliotek för att studera författningen. Misstaget kan dessutom lätt rättas tiil genom att författningen trycks om. Arbetet kan därför bedrivas mycket snabbare och utan att lagstiftningsorganen kopplas in. Även om en utrensning enligt den förra metoden ger ett mer fullvärdigt resultat och därför i och för sig är önskvärd, tror utredningen inte att det är möjligt att få den genomförd inom överskådlig tid med hänsyn SOU 1970:48

till departementens stora arbetsbörda. Utredningen föreslår därför att man väljer den senare av de båda metoderna för att rensa upp i författningsmaterialet. Förslaget innebär alltså att utgivaren av SFS sedan den under 11.5 föreslagna författningsinventeringen avslutats målmedvetet låter trycka om de äldsta alltjämt gällande författningarna och undan för undan meddelar vilka årgångar som kan gallras ut. Enligt utredningens mening bör arbetet i första hand inriktas på att under 1970-talet trycka om alla författningar, som tillkommit före 1920 och fortfarande gäller.

12.6 Lagerhållning

Särskilt med tanke på att nytillkommande myndigheter kan behöva kompletta serier av SFS fordras att man håller ett visst lager av författningssamlingens årgångar. Såsom en kvarleva av riksarkivets tidigare befattning med distributionen av SFS (jfr 4.3) har riksarkivet ända in i våra dagar varit skyldigt att hålla lager av äldre författningar. Enligt kungörelsen (1927: 36) angående överlämnande till riksarkivet av vissa exemplar av Svensk författningssamling åligger det myndighet eller kommitté, som ej längre skall få SFS, att överlämna de äldre årgångar som kan finnas i behåll till riksarkivet. Arkivets lager av äldre årgångar uppgick i slutet av 1969 till omkring 1 000 hyllmeter. På hemställan av arkivet beslöt Kungl. Maj:t den 23 januari 1970 att riksarkivet av sitt lager skulle behålla ett exemplar av varje årgång och överlämna fem exemplar till kungl. biblioteket, varefter det återstående lagret fick gallras. Sedan flera år är det emellertid inte riksarkivet utan justitiedepartementet som har till uppgift att förse nya myndigheter med SFS. Departementet erhåller årligen 300 exemplar bundna årgångar för att tillgodose statsförvaltningens framtida behov. Argångarna hålls i lager dels i kanslihusets källare, dels i departementets förråd i Hägernäs. Den 14 december 1969 beslöt expeditionschefen i justitiedepartementet om viss gallring av SFS-upplagan. SOU 1970: 48

Enligt utredningens mening är det principiellt riktigt att befria riksarkivet från att hålla lager av SFS för statsförvaltningens framtida behov. Lagerhållningen bör ankomma på Kungl. Maj:ts kansli, närmare bestämt på statsrådsberedningen. Utredningen föreslår därför att kungörelsen om överlämnande av SFS till riksarkivet upphävs. Det synes därvid inte finnas anledning att i stället föreskriva att de äldre årgångarna skall överlämnas till statsrådsberedningen, eftersom det snart kommer att finnas ett överflöd av äldre årgångar, om utredningens förslag om utrensning går igenom. Det bör räcka med den under 12.4 föreslagna skyldigheten att underrätta statsrådsberedningen om förestående utgallringar, så att utgivaren om så anses lämpligt kan fordra in årgångarna.

13 Utsändning och ikraftträdande

13.1 Gällande ordning Kungörelsen om Svensk författningssamling innehåller i 4 § en bestämmelse att författning bör utkomma från trycket på sådan tid, att den kan vara vederbörande myndigheter tillhanda innan den träder i kraft, där ej särskilda omständigheter föranleder till annat. Enligt 5 § skall på första sidan av varje häfte anges dagen då det utkommit från trycket. Regler om när en författning träder i kraft återfinns i den ännu gällande lagen (1894:44 sid. 1) angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft. Denna lyder: I svensk författningssamling införd lag eller annan allmän författning, i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den kommer att gälla, eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter utfärdandet länder till efterrättelse, skall träda i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen eller författningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit. Denna lag bygger på den i statsrätten allmänt hävdade principen att ingen lag kan ha bindande verkan förrän den kungjorts. Den kommitté som föreslog lagen formulerade principen på följande sätt (Betänkande III av den av Kungl. Maj:t den 21 november 1890 tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till ändringar i kyrkolagen m. m., Stockholm 1892): Ingen lag eller författning kan ega förbindande kraft förr än den blifvit offentliggjord. 94

En ny lag kan icke förplikta andra än dem, till hvilkas kunskap den blifvit bragt eller åt hvilka tillfälle blifvit beredt att af densamma taga kännedom. Lagen anvisar alltså följande tre tidpunkter då en författning kan träda i kraft, nämligen 1) genast efter utfärdandet, 2) på viss tid som är utsatt i författningen, 3) fyra veckor efter den uppgivna utkomstdagen. Det har rått delade meningar om uttrycket "genast efter utfärdandet" skulle förstås som genast efter promulgationen eller genast efter utgivningen i SFS. Högsta domstolen har emellertid klargjort att en lag, som enligt sin lydelse skolat träda i kraft genast efter utfärdandet, blivit gällande först då det nummer av SFS, vari den införts, enligt därom meddelad uppgift utkommit från trycket (NJA 1936 s. 210). Troligen för att undvika missförstånd har man numera slutat använda uttrycket "genast efter utfärdandet". Likaså har man slutat upp med att låta författningarna träda i kraft fyra veckor efter utkomstdagen. Numera bestämmer man alltid tiden på något sätt i själva författningen och då blir det ej anledning att tilllämpa den supplerande fyraveckorsregeln. Orsaken härtill torde vara att det leder till ökad tydlighet att ange tiden för ikraftträdandet i författningen och att fyraveckorsfristen i allmänhet anses för lång. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande legala frist i flertalet andra europeiska länder tycks SOU 1970:48

vara fem—femton dagar. I Norge är den dock en månad (se kap. 3). Vanligen brukar författningen ange att den skall träda i kraft visst datum, oftast den 1 i en månad. På grund av riksdagsarbetet och budgetbehandlingen brukar det bli en anhopning av författningar som träder i kraft den 1 juli eller den 1 januari. Ibland anges i en författning att den träder i kraft den dag Konungen förordnar. Slutligen förekommer att författningen anger ikraftträdandet till dagen efter utkomstdagen, närmare bestämt "dagen efter den, då lagen (kungörelsen etc.) enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling". Denna metod används nu för tiden i de flesta fall när det saknas anledning att föreskriva ett bestämt datum. Författningen träder då i kraft vid midnatt efter den angivna utkomstdagen. Författningssamlingens häften kommer ut av trycket i takt med att de blir klara. Vilken dag som skall anges som utkomstdag måste av naturliga skäl bestämmas innan författningen är tryckt, eftersom uppgift om dagen skall stå på författningen. Så länge SFS-expeditionen hörde till Norstedts tryckeri var det en tjänsteman på expeditionen som i samråd med faktorn bestämde dagen och enligt uppgift från dem brukade de ange den dag då första exemplaret av författningen beräknades lämna tryckpressen. Hela upplagan behövde således ej vara tryckt, ej heller behövde arken vara falsade, hophäftade eller skurna. Enligt dessa tjänstemän fanns författningen i regel tillgänglig för inköp på expeditionen på den uppgivna utkomstdagen; skulle så inte vara fallet kunde den på begäran hämtas ner från tryckerilokalen. Sedan SFS-expeditionen överförts till Allmänna förlaget är det en tjänsteman på expeditionen som bestämmer vilken dag som skall anges som utkomstdag. Dagen bestäms så att författningen kan beräknas vara tryckt och levererad till expeditionen på utkomstdagen. Utdelningen av författningssamlingen har alltsedan mitten av 1800-talet ombesörjts av Norstedts tryckeri. Enligt det avtal, som i många år gällt mellan justitiedepartementet SOU 1970:48

och tryckeriet och nu gäller mellan Allmänna förlaget och tryckeriet, skall utsändning till abonnenterna i regel ske den 10 och den 25 i varje månad. Varje sådan utsändning skall omfatta alla tidigare ej utsända författningar, vara förlaget (tidigare tryckeriet) erhållit trycklov minst fem arbetsdagar före utsändningsdagen. Därjämte kan extrautsändning ske om en författning med hänsyn till tiden för ikraftträdandet bör sändas ut omedelbart. Enligt uppgift från expeditionen förekommer i genomsnitt 32 utsändningar om året.

13.2 Brister i nuvarande system Av de här lämnade uppgifterna följer att det kan gå upp till ett par veckor från det en författning är tryckt tills den når abonnenterna och att en författning, som skall träda i kraft dagen efter utkomstdagen aldrig når abonnenterna före ikraftträdandet. Det har i långa tider klagats på att författningarna kommer ut för sent. Såsom framhållits under 6.3 har konstitutionsutskottet vid upprepade tillfällen tagit upp detta missförhållande till diskussion i sina dechargememorial. Därvid har man främst riktat in kritiken mot att vissa författningar kommit ut av trycket först efter det att de skolat träda i kraft, vilket strider mot de principer som kommit till uttryck i 1894 års lag, men man har även kritiserat att författningarna alltför ofta ej varit myndigheterna tillhanda före ikraftträdandet, såsom föreskrivits i kungörelsen om SFS. Med anledning härav har de konsultativa statsråden och statsrådsberedningen sedan flera år uppmärksamheten särskilt riktad på detta spörsmål. Genom skrivelser till departementen har man sökt förmå dessa att lämna författningarna till tryckning i god tid före ikraftträdandet. Konstitutionsutskottet konstaterar också i det senaste memorial, vari frågan behandlats (KU 1964: 12) att en avsevärd förbättring skett i förhållande till närmast föregående år. Utredningen har från statsrådsberedningen erhållit statistik över författningsarbetet under de senaste åren. Denna statistik 95

är i huvudsak begränsad till de författningar som trätt i kraft vid års- eller halvårsskifte medan uppgifter om övriga författningar saknas nästan helt. Av statistiken framgår bl. a. att år 1965 totalt sju författningar kom ut efter ikraftträdandet, att av de författningar, som trädde i kraft den 1 januari 1968, en författning kom ut efter ikraftträdandet och att av de författningar, som trädde i kraft den 1 januari 1969, en författning kom ut efter ikraftträdandet. Vidare framgår att år 1966 totalt 62 författningar sändes ut till abonnenterna efter ikraftträdandet. Hur många författningar, som trätt i kraft vid års- eller halvårsskifte men sänts ut efter ikraftträdandet, framgår av tabell 8. Hur lång tid som förflutit från utkomstdagen till ikraftträdandet framgår av tabell 9. Orsakerna till att författningarna trots den upprepade kritiken alltjämt kommer ut tätt inpå ikraftträdandedagen eller t. o. m. efter denna är flera. Av politiska eller andra skäl anses det ofta angeläget att en lagstiftningsreform träder i kraft så snart som möjligt. Tabell 8. Utsändning efter ikraftträdandet Av de författningar som trätt i kraft nedanstående dag

har följande antal sänts ut efter ikraftträdandet:

1 juli 1967 1 januari 1968 1 juli 1968 1 januari 1969 1 juli 1969

5 86 0 10 5

På ett tidigt stadium bestäms kanske datum för detta. Men lagstiftningsproceduren är så komplicerad och långdragen att den ofta inte hinner avslutas förrän kort före ikraftträdandet. Brist på arbetskraft torde också spela in. Till detta skall läggas tryckningstiden, de glesa utsändningsdagarna och postbehandlingen. I många fall sätter man författningarna i kraft dagen efter utkomstdagen närmast av det skälet att man saknar annan lämplig dag. Det kan vara fråga om att bevilja allmänheten någon rättighet, t. ex. rätt till visst statsbidrag, eller lindring i skyldighet. Det kan vara fråga om föreskrifter för statliga myndigheter eller andra offentliga organ och det kan röra sig om en författningsändring som man egentligen skulle ha gjort tidigare i samband med andra ändringar men förbisett. I vissa situationer är det sakligt motiverat att sätta författningarna i kraft tätt inpå utkomstdagen. Dels är det här fråga om verkligt brådskande fall, t. ex. då man vill förbjuda försäljning av en matvara, som befunnits skadlig. Om förbudet träder i kraft dagen efter utgivningen blir det kanske lojalt följt av nästan alla matvaruförsäljare. Detta väger tyngre än hänsynen till de få försäljare som på grund av okunnighet om förbudet kanske gör sig skyldiga till brottslig gärning och blir åtalade. För dem bör man för övrigt kunna komma till ett tillfredsställande resultat genom en förnuftig tillämpning av reglerna om rättsvillfarelse, åtalseftergift

Tabell 9. Antal dagar från utkomstdag till ikraftträdande

Förf. gällande fr. o. m. 1.7.1967 Förf. gällande fr. o. m. 1.1.1968 Förf. gällande fr. o. m. 1.7.1968 Förf. gällande fr. o. m. 1.1.1969 Förf. gällande fr. o. m. 1.7.1969 96

4 veckor eller mer Antal %

27—9 dagar Antal %

8—1 dagar Antal %

19,0

52,4

28,6

10,3

36,0

53,1

8,8

56,9

34,3

16,0

79,6

4,0

19,7

47,0

33,3 SOU 1970: 48

och påföljdseftergift. Dels är det fråga om sådana fall då själva ikraftträdandet inte brådskar men då det är av vikt att författningen inte ges ut eller ges publicitet förrän omedelbart före ikraftträdandet. Som exempel kan anföras en ransonering eller en skattehöjning på viss vara som skulle leda till panikartad hamstring. 13.3 Utredningens fyra krav Trots att förhållandena såsom konstitutionsutskottet funnit förbättrats under 1960-talet anser utredningen dem inte vara tillfredsställande. Utredningen vill här ställa upp fyra krav och föreslå åtgärder för att få dem genomförda.

Författningen träder i kraft

skall ha utgivits innan den

Detta är ett absolut minimikrav som utan undantag skall gälla de författningar, som skall införas i SFS. Det kan ses som ett formellt rättssäkerhetskrav, som ett uttryck för den statsrättsliga principen att lagen ej har bindande verkan förrän åtminstone möjlighet skapats att vinna kännedom om dess innehåll. Utgivningen skall vara den sista åtgärden i lagstiftningsprocessen och en förutsättning för att författningen skall vara giltig. Kravet på utgivning innebär att författningen skall föreligga klar till försäljning i läsbart skick, så att press och allmänhet kan ta del av den på försäljningsstället.

Författningen skall vara abonnenterna handa innan den träder i kraft

till-

Även om var och en teoretiskt har möjlighet att ta del av författningen på försäljningsstället är det i praktiken bara ett fåtal människor som har denna möjlighet. Den som vill vinnlägga sig om att följa lagstiftningen kan rimligen ej göra mer än att abonnera på författningssamlingen. Det är ett blygsamt krav att den som bemödar sig så skall ha författningen i sin hand innan den träder i kraft. Kravet gäller inte såsom 4 § kungörelsen om SFS bara myndigheter utan även en7 _ S O U 1970: 48

skilda abonnenter. Undantag måste dock medges för de fall då starka sakliga skäl talar för att författningen träder i kraft vid en tidigare tidpunkt. Författningen skall nå abonnenterna tid före ikraftträdandet

i god

För lagstiftningens effektivitet är det nödvändigt att verkställande myndigheter, näringsliv och allmänhet får tillräckligt med tid på sig att förbereda sig inför nya regler. Man måste lära sig författningen, undervisa underlydande om den, genomföra ändrad organisation o. s. v. Utredningen vill särskilt trycka på att författningar inom rättsskipningens område, som skall träda i kraft vid ett årsskifte, bör komma ut i så god tid att de hinner inflyta i den nya lagboken. På motsvarande sätt bör författningar inom andra rättsområden komma ut så långt före ikraftträdandet att de kan spridas vidare genom myndigheternas interna publikationer, genom fack- eller branschtidskrifter eller genom särskilt beställda lösnummerexemplar av SFS. Även från detta krav måste undantag medges i trängande fall.

Författningen skall bringas till allmänhetens kännedom genom press, radio och TV Även om de tre första kraven tillgodoses blir det bara en liten del av allmänheten som får kunskap om lagen. Genom det fjärde kravet vill utredningen öppna möjlighet för den breda allmänheten att ta del av nytillkommen lagstiftning. Kravet gäller med särskild styrka de tidigare omnämnda brådskande fallen när författningen träder i kraft med kort varsel. Utredningen återkommer till denna fråga i följande kapitel om information. Det inses lätt att dessa krav inte kan uppfyllas enbart genom åtgärder som hänför sig till författningspubliceringen. Det är kanske främst en fråga om att på ett tidigt stadium bestämma ikraftträdandedagen tillräckligt långt fram och sedan planlägga lagstiftningsarbetet på bästa sätt. Utredningen vill emellertid inskränka sig till de problem som 97

hänger mera omedelbart samman med utgivningen av SFS. Dit räknar utredningen också metoden att sätta författningarna i kraft dagen efter utkomstdagen. 13.4 Utredningens förslag Vad som behövs är ett utbyte av begreppet "utkom från trycket" mot "utgiven från trycket", en snabbare tryckeribehandling, tätare utsändningar och ett övergivande av metoden att bestämma ikraftträdandet till dagen efter utkomstdagen. För att underlätta detta bör man införa en fast veckorutin. Begreppen "utkom från trycket" och "utgiven från trycket" Det finns inga klarläggande uttalanden i förarbetena eller eljest om vad som skall förstås med begreppet "utkommit från trycket" i 1894 års lag. Som nämnts har det tillämpats av tryckeriets tjänstemän som om det betydde "lämnat tryckpressen" och inte "lämnat tryckeriet". Med tanke på den statsrättsliga grundsatsen att medborgarna skall kunna ta del av författningen innan den får förpliktande verkan bör begreppet emellertid inte uppfattas som en intern tryckeriteknisk term utan ange den dag då författningen överlämnas från tryckeriet i allmänhetens händer. Det bör vara den dag då författningen — som den tyska författningsdomstolen uttryckt saken — "sätts i trafik", den dag då departement eller tryckeri ej längre kan stoppa författningen. Enligt utredningens mening är det därför bättre att använda ordet "utgiven" med den innebörd som det har i 1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen. Där stadgas att en skrift skall anses utgiven då den "blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt". För att undvika förväxling med ordet "given", som ju åsyftar promulgationsbeslutet, förordar utredningen uttrycket "utgiven från trycket". Eftersom författningssamlingens expedition inte längre är belägen i Norstedts tryckeri utan i en särskild lokal som tillhör Allmänna förlaget, har det blivit lättare att urskilja den dag då författningen bör anses ut98

given från trycket. Det bör enligt utredningens mening vara den dag då den för lösnummerförsäljning avsedda upplagan finns registrerad och tillgänglig i läsbart skick i denna lokal. Det är den dagen författningen bör bli giltig. Det är den dagen som bör anges på författningen. Enligt uppgift från expeditionen har det undantagsvis förekommit att man på begäran av ett departement angett en viss dag som utkomstdag trots att författningen då inte kunde beräknas vara tryckt, så att författningen skulle kunna träda i kraft dagen efter den angivna utkomstdagen. En sådan begäran står klart i strid med andemeningen i 1894 års lag. Tryckeriet bör tillse att den angivna utgivningsdagen aldrig kommer före den verkliga. Eventuella krav från departementen i annan riktning bör avvisas. Det sagda hindrar självfallet inte departementen att begära att en viss brådskande författning skall tryckas särskilt snabbt så att den kan ges ut en bestämd dag. Det viktiga är att författningen verkligen finns utgiven på den uppgivna utgivningsdagen.

Tryckeribehandlingen Enligt gällande avtal har förlaget (tidigare tryckeriet) rätt till fem hela arbetsdagar från det att trycklovskorrekturet inkommer till utsändningen. Utsändningen, d. v. s. inlämningen på postanstalt, sker under loppet av två dagar, eftersom hela upplagan ej hinner bli färdigställd på en dag. Detta innebär att hela abonnemangsupplagan är inlämnad på postanstalt först på sjunde arbetsdagen från det trycklovskorrekturet inkommit till förlaget. Medräknas även lördagar och söndagar hinner en avsevärd tid förflyta innan upplagan är helt avlämnad. De åtgärder som förlag och tryckeri vidtar före utsändningen är i huvudsak följande: 1) registrering, redigering, åsättande av nummer och fastställande av upplaga, 2) sättning av eventuella korrekturrättelser och vignett, nummer, pagina och utkomstdag, 3) tryckning, 4) falsning (d. v. s. hopvikning av arken), 5) sortering till buntar, 6) klamring (d. v. s. häftning av buntarna), 7) SOU 1970:48

kantskärning, 8) hålborrning, 9) iläggning i adresserade påsar och 10) buntning av påsarna efter adresspostanstalt. Punkt 1 görs av förlaget och de övriga av tryckeriet. Av dessa har tills helt nyligen bara de tre första åtgärderna behövts för att en författning skall anses ha "utkommit från trycket*'. För att en författning skall vara "utgiven" i utredningens mening fordras dessutom falsning, skärning, sortering och klamring, så att varje författning kommer för sig, samt utbärning till försäljningslokalen och registrering där. Önskvärt är också kantskärning och hålborrning. Det är således en hel del åtgärder som skall vidtas. Det fordras ett tryckeri med stora resurser för att klara topparna i författningsutgivningen. De olika arbetsmomenten bör automatiseras i största möjliga utsträckning. Hittills har det varit ett och samma tryckeri som haft hand om SFS år från år. Med tillkomsten av Allmänna förlaget har öppnats större möjligheter för staten att följa teknikens utveckling och sluta avtal med det tryckeri som i varje fall ter sig lämpligast. Staten bör genom förlaget undan för undan skärpa sina krav på kortare tryckningstid. Enligt utredningens mening bör man i första hand sträva efter att få ner behandlingen i tryckeriet inklusive avlämnandet på postanstalt till en vecka, alltså fem arbetsdagar.

Tätare utsändningar I många länder publiceras nya författningar i officiella tidningar, som kommer ut varje dag (se kap. 3). I andra länder kommer lagtidningarna ut varje vecka. Det torde vara få länder som har så glesa utsändningar som Sverige, d. v. s. normalt två utsändningar i månaden. För att få ut författningarna tidigare till abonnenterna är det uppenbart att författningarna ej bör ligga och vänta i tryckeriet någon längre tid efter det att de blivit tryckta. Emellertid skulle det vara opraktiskt och dyrt att sända ut varje författning så snart den blivit färdig. Det synes därför SOU 1970:48

utredningen vara en lämplig avvägning att författningarna sänds ut regelbundet en gång i veckan. Därigenom skapas också förutsättningar för att genomföra en fast veckorutin. Antalet utsändningar skulle sålunda ökas från i genomsnitt 32 per år till 52 per år. Det är möjligt att man tidvis, särskilt under sommaren, inte har några författningar att sända ut en viss vecka. Å andra sidan torde det även i fortsättningen behövas en del extrautsändningar i särskilt brådskande fall. Utredningens förslag medför därför att det troligen blir 50—55 utsändningar per år.

Ikraftträdande

en vecka efter utgivningen

Från det en författning är tryckt tills den nar abonnenterna tar det alltid viss tid. Dels går det åt tid för att ställa i ordning utsändningsupplagan, dels tar postbefordran tid. Den nuvarande metoden att sätta ett stort antal författningar i kraft dagen efter utkomstdagen har den nackdelen att ingen abonnent, ja knappast någon människa alls, har författningen i sin hand när den träder i kraft. Man bör därför skjuta upp ikraftträdandet till ett visst antal dagar efter utgivningen i de fall då man inte föreskriver att författningen skall träda i kraft en bestämd dag. SFS sänds med posten som tjänsteförsändelse såvitt avser de statliga mottagarna och som utgivarkorsband såvitt avser privata mottagare. Enligt uppgift från postverket gäller för tidningar av författningssamlingens typ att de skall vara adressaten tillhanda på andra dagen efter inlämningsdagen. För avlägsna orter eller i händelse av trafiksvårigheter tillkommer ytterligare en dag. För att adressaterna skall hinna få författningarna innan de träder i kraft föreslår utredningen att man överger systemet med ikraftträdande dagen efter utkomstdagen och i stället väljer ikraftträdande en vecka efter utgivningsdagen. Undantag bör göras bara då starka sakliga skäl talar för att författningen träder i kraft mycket kort tid efter utgivningen. 99

Veckorutin Om SFS skall sändas ut varje vecka bör utsändningen ske på en bestämd veckodag. Trycklov för de författningar, som skall med i utsändningen, måste ges senast en bestämd tid före utsändningen och detta för med sig att även trycklov bör ges senast en viss veckodag. Om man dessutom samlar utgivningen till en bestämd veckodag har man skapat förutsättningar för en bättre rytm i såväl departementens som tryckeriets arbete, vilket på längre sikt bör kunna medföra en snabbare författningspublicering. Från postverkets synpunkt är måndag och fredag de lämpligaste dagarna att lämna in abonnemangsupplagan för postbefordran. Detta bör beaktas vid bestämmande av veckorutinen. Vidare bör beaktas att konselj hålls på fredagar. Om trycklov ges på fredag efter konseljens slut skulle det vara önskvärt att hela abonnemangsupplagan kunde lämnas till postkontor påföljande fredag. Huvuddelen av abonnenterna skulle då få författningarna på måndagen och avlägsna abonnenter på tisdagen. Författningarna skulle träda i kraft allra tidigast på onsdagen. Detta innebär att trycklov måste ges senast tolv dagar innan en författning är tänkt att träda i kraft. Det innebär också att tryckeriet måste ha sådan kapacitet att det kan klara allt arbete inklusive avlämnande på postanstalt på fem arbetsdagar, trycklovsdagen oräknad. Om departementen i stället ger trycklov senast på måndag, skulle författningarna — med samma krav på tryckeriets kapacitet — lämnas till postanstalt påföljande måndag och delas ut till huvuddelen av abonnenterna på onsdagen och till återstoden av dem på torsdagen, varvid författningarna skulle träda i kraft tidigast på fredag. I detta fall måste trycklov alltså ges senast elva dagar före ikraftträdandet. Tryckeriets arbete underlättas om utgivningen, d. v. s. överlämnandet av lösnummerupplagan till försäljningslokalen, sker endast en gång i veckan. Även utgivningen bör därför inordnas i veckorutinen. Enligt utredningens mening bör utgivningen ske samma 100

dag som abonnemangsupplagan inlämnas på postanstalt, alltså i de båda ovan skisserade veckorutinerna på fredag resp. måndag. När ikraftträdandet bestäms till en vecka efter utgivningen kommer författningarna att träda i kraft påföljande fredag resp. måndag, d. v. s. två veckor efter sista dagen för trycklov. Utredningen föreslår att Allmänna förlaget ges i uppdrag att sluta avtal med lämpligt tryckeri efter dessa riktlinjer. Under avtalsförhandlingarna bör det undersökas vilken av de här angivna veckorutinerna som är lämpligast med hänsyn till departementens och tryckeriets övriga arbetsuppgifter. I brådskande fall bör den här föreslagna veckorutinen kunna frångås på en eller flera punkter. Det är emellertid angeläget att så inte görs annat än då viktiga sakskäl fordrar det. I vissa fall måste man kanske trycka författningen med förtur och ha en tidigare utgivningsdag, t. ex. då ikraftträdandet är i förväg bestämt till viss dag men trycklovet blivit försenat. I andra fall kan man kanske hålla den vanliga utgivningsdagen men måste föreskriva att författningen skall träda i kraft dagen efter utgivningsdagen, såsom i det tidigare nämnda hamstringsfallet. I några fall slutligen måste man kanske frångå veckorutinen både då det gäller utgivningsdag och ikraftträdandebestämmelse, såsom i exemplet med det giftiga livsmedlet. Från fall till fall bör extrautsändning övervägas. I samtliga fall kan informativa åtgärder i press, radio och TV behövas.

SOU 1970:48

14 Information om nya författningar

Kungörandet av lagar och andra författningar i Svensk författningssamling fyller flera funktioner: författningarnas text framläggs på ett auktoritativt sätt, det klarläggs när författningarna träder i kraft, författningarna bringas till de tillämpande myndigheternas kännedom och sprids genom abonnemangen även till institutioner, organisationer och företag. Som tidigare framhållits är författningssamlingens upplaga tämligen liten, omkring 12 000 exemplar. Detta visar att författningssamlingen brister i en väsentlig funktion, nämligen att föra ut författningarnas innehåll till den breda allmänheten. Gemene man får inte sin kunskap om lagar och andra bestämmelser genom att läsa författningstext. Det är genom hänvändelser till myndigheter, samtal med arbetskamrater, populära handböcker, kurser och föredrag samt inte minst genom massmedia som han får veta vilka bestämmelser som han har att rätta sig efter. Särskilt dagstidningar, radio och TV har en genomslagskraft som en författningspublikation aldrig kan erhålla. Det är därför angeläget att ta dessa media i bruk för att sprida kunskapen om vad lagarna innehåller. Behovet av ökad information om samhällets verksamhet har påtalats från flera håll. Informationsutredningen har i sitt betänkande Vidgad samhällsinformation (SOU 1969: 48) ingående behandlat olika åtgärder för att sprida kännedom om samhällets SOU 1970:48

verksamhet och om de rättigheter och skyldigheter som åvilar den enskilde. Informationsutredningen har särskilt betonat massmedias stora betydelse för denna information. Information om nya författningar är en del av samhällsinformationen. Informationsutredningens uttalanden i betänkandet avser därför också sådan information. Utredningen finner inte skäl att här upprepa informationsutredningens uttalanden utan hänvisar i stället till betänkandet. Utredningen vill dock något mer ingående uppehålla sig vid den regelbundna informationen om de författningar som kommit ut i SFS och så att säga konkretisera informationsutredningens uttalanden på denna punkt. I äldre tider lästes författningarna upp i kyrkan och nådde därigenom ut till de allra flesta medborgarna. När folk genom den ökade sekulariseringen alltmer upphörde att gå i kyrkan avskaffade man kyrkoläsningen och sedermera även kungörandet av författningsrubrikerna i kyrkan men satte inte något annat likvärdigt i stället. Det finns därför ingen organiserad kanal varigenom myndigheterna söker upplysa medborgarna om de bestämmelser som rör dem.

14.1 Redaktionell tion

och

beställd

informa-

I stället har myndigheterna i huvudsak litat på att nyhetsorganen, organisationer och 101

andra enskilda spritt kunskap om nya lagar och andra författningar. Viktigare nya lagar brukar behandlas av tidningarna och omtalas i nyhetsprogrammen i radio och TV. Det är här emellertid fråga om s. k. redaktionell information som redigeras av massmedias egna medarbetare och vars omfattning bestäms av dessa, ej av myndigheterna. Myndigheterna kan sända in meddelanden om nya bestämmelser till tidningarna men kan inte vara säkra på att de behandlar dem i sitt textutrymme. Motsvarande gäller radio och TV. För massmedia är det nyhetsvärdet som är det väsentliga. I fråga om lagstiftningen är de för massmedia mest intressanta tidpunkterna när ett betänkande läggs fram, när proposition avlämnas och när riksdagen beslutar i anledning av propositionen. När ett lagförslag sålunda under flera olika skeden blivit föremål för nyhetsorganens uppmärksamhet har dess nyhetsvärde nästan helt förbrukats. Då den färdiga lagen väl promulgeras och publiceras i SFS blir den så gott som aldrig behandlad av massmedia. Ett undantag är de sammanställningar som TT gör två gånger om året över författningar som skall träda i kraft i början av budget- eller kalenderår. En annan följd av systemet är att författningar som beslutas av Kungl. Maj:t utan riksdagens medverkan i allmänhet röner mycket liten uppmärksamhet. Även om den redaktionella informationen har stora förtjänster räcker den inte till för att tillgodose kravet på fortlöpande information om författningarna. Under de senaste åren har myndigheterna sökt fylla denna brist genom s. k. beställd information, bl. a. genom annonsering i tidningarna på betald annonsplats. I större skala började denna typ av annonsering med införandet av högertrafik. Den har sedan fortsatt med frågor som självdeklaration, trafiksäkerhet, bostadstillägg och elransonering. Det har i allmänhet rört sig om samordnade informationskampanjer i väsentliga samhällsfrågor och däri har ofta ingått stora populärt avfattade annonser med högt uppmärksamhetsvärde. Genom denna typ av information torde man nå en mycket stor del av befolkningen och den är därigenom bety102

delsefull för att sprida kunskapen om författningarna. Å andra sidan ligger det i annonskampanjernas natur att de skjuter in sig på vissa avgränsade frågor, varvid de allra flesta författningarna inte alls blir föremål för annonsering. Utredningen anser att det vore av mycket stort värde att man vid sidan av denna mer kampanjbetonade annonsering hade en regelbunden annonsering om de viktigaste av de författningar som kommit ut i SFS. Genom en sådan annonsering skulle allmänheten fortlöpande kunna få del av nya lagar och andra författningar, den skulle få uppmärksamheten riktad på det mest väsentliga i författningen och ibland dessutom upplysning om vart den kan vända sig för närmare besked. Annonseringen skulle göra allmänheten medveten om Svensk författningssamlings existens, vilken nu torde vara så gott som helt obekant, och upplysa om var den kan beställas eller läsas. Denna annonsering skulle också ha sitt värde i att den fångar upp sådana bestämmelser som inte anses värda en större informationskampanj men som ändå är för betydelsefulla för att förbigås i tysthet. Utredningen föreslår därför att man börjar med regelbunden annonsering om författningar i SFS enligt följande riktlinjer.

14.2 Tidningsannonsering

Annonseringen bör omfatta alla författningar som har betydelse för allmänheten och som inte kommer den till hända på ett mer effektivt sätt. Sålunda bör författningar som bara avser myndigheterna inte annonseras, ej heller sådana som vänder sig till en avgränsad grupp vilken kan beräknas få kännedom om dem genom facktidskrifter eller liknande, t. ex. läkare. Vidare bör man inte annonsera om sådana författningar som inte innebär något nytt i sak utan närmast är en följd av andra författningar eller har juridisk-teknisk karaktär. Det måste ske en avvägning så att man ej annonserar om för många författningar varje gång, eftersom det skulle minska annonsens slagkraft. Normalt bör annonsering ske varje måSOU 1970: 48

nad. Annonsen bör omfatta de författningar som kommit ut av trycket föregående månad. Om det en månad är väldigt få författningar kan man slå samman två månaders författningar till en annons. Om antalet författningar är särskilt stort, såsom t. ex. i juni och december, bör man göra två annonser för den månaden. Utredningen räknar därför med tolv—femton annonser per år. Författningarna bör presenteras kort och lättfattligt under iögonenfallande rubriker. Språket bör vara enkelt. För att nå enkelheten måste man ofta avstå från att ange självklara förutsättningar och inskränkande villkor. Juristens krav på logik och exakthet måste i stor utsträckning vika för reklammannens krav på slagkraft. Beskrivningen av författningens innehåll bör uppta bara ett par rader. Den bör ta sikte på det mest väsentliga, på normalfallen, även om den därmed blir ofullständig. Ofta kan det vara lämpligt att lämna uppgift om vart man kan vända sig för att få närmare upplysningar om författningen. Förutom dessa notiser kan det vara lämpligt att i annonsen anmärka ytterligare några författningar med nummer och rubrik. Sammandraget av författningen bör utarbetas av den som är mest insatt i författningen, alltså vederbörande departement. Redan på förberedelsestadiet bör samråd ske med statsrådsberedningen om vilka författningar som bör bli föremål för annonsering. Statsrådsberedningen bör se till att departementen följer enhetliga urvalsprinciper och att annonstexten ligger klar senast då författningen kommer ut av trycket. Annonseringen bör ombesörjas av Allmänna förlaget, som har hand om distributionen och försäljningen av SFS. Statsrådsberedningen lämnar manus till förlaget, som ställer samman annonsen och ser till att den omedelbart blir införd i tidningarna. Statsrådsberedningen bör samråda med förlaget för att rubriker och text skall bli så slagkraftiga som möjligt. Samtliga annonser bör förekomma under en karakteristisk vignett som återkommer gång efter gång. Detta ökar uppmärksamhetsvärdet och underlättar färdigställandet SOU 1970:48

av annonsen. Utredningen har låtit utarbeta en skiss till annons, avseende författningarna under mars 1970 (bilaga 4). Såsom överskrift har valts uttrycket "Nya lagar och bestämmelser" eftersom dessa ord torde säga allmänheten mer än ord som "författning" eller "förordning". Hur stor annonsen bör vara är en kostnadsfråga. En större annons uppmärksammas lättare men är dyrare. För att få en uppfattning om hur många författningar det kan vara fråga om per annons har utredningen gått igenom SFS för november 1969 och januari—mars 1970. För november 1969 borde det enligt utredningens mening ha blivit sex notiser, varjämte åtta författningar borde ha anmärkts. Januari och februari 1970 borde ha förts samman till en annons med sju notiser och två anmärkta författningar. Som framgår av bilaga 4 borde marsannonsen ha upptagit åtta notiser och tre anmärkta författningar. Utredningen räknar därför med att det normalt bör räcka med en trespaltad annons om 20 cm, alltså samma storlek som annonsen i bilaga 4. Är det ett stort antal författningar eller är de särskilt betydelsefulla bör annonsen göras större. I enlighet med informationsutredningens förslag i betänkandet Vidgad samhällsinformation bör annonserna införas i samtliga dagstidningar för att man skall nå så många medborgare som möjligt. Ingen medborgare bör i informationshänseende komma i sämre läge än andra på grund av sitt tidningsval. Ett annonsinförande i samtliga dagstidningar på textsida med begärd placering kostar (maj 1970) omkring 145 kronor per spaltmillimeter, om hänsyn tas till moms, införingskostnader och samannonseringsrabatter. En annons med tre spalter om 200 mm ( = 600 mm) kostar således omkring 87 000 kronor. En annons om totalt 1 000 mm kostar omkring 145 000 kronor. Om man räknar med tio annonser av den mindre typen (10X87 000:-) och fem annonser av den större typen (5X145 000:-) skulle kostnaderna uppgå till 1 595 000 kronor per år. För att öka effekten av annonseringen bör man inledningsvis införa åtminstone någon 103

annons vari den kommande regelbundna annonseringen presenteras. Utredningen har även låtit beräkna kostnaden för ett billigare alternativ, nämligen annonsering i storstadspressen samt den dominerande tidningen i varje blockregion. I några blockregioner har två lokaltidningar tagits med för att man skall nå en önskad täckning om minst 70 procent. En annons om 600 mm skulle i så fall kosta omkring 65 000 kronor och en annons om 1 000 mm omkring 108 300 kronor. Kostnaden för de femton annonserna skulle enligt detta alternativ belöpa sig på 1 191 500 kronor. Avsikten med den här föreslagna annonseringen är att upplysa allmänheten om författningar, inte att öka beställningen av SFSnummer. Annonserna bör därför bekostas av departementen. Det skulle dock bli alltför tungrott att debitera varje departement dess andel i den gemensamma annonskostnaden. Medel bör därför lämpligen, liksom för SFS, anvisas särskilt. I enlighet med det sagda föreslår utredningen att 1,8 milj. kronor anvisas för annonsering om SFS-författningar enligt ovan angivna riktlinjer. Avslutningsvis vill utredningen framhålla att annonseringen inte får stelna till en tom formalitet såsom lätt blir fallet med myndigheters kungörelser. Man bör ständigt sträva efter att ge informationen en sådan utformning att den når ut till allmänheten. Önskemålet om en enhetlig lay-out får inte hindra att man ändrar denna om det behövs för att öka uppmärksamhetsvärdet. 14.3 Radio och TV Radio och TV är inte tillgängliga för beställd information. Enligt avtalet mellan staten och Sveriges Radio äger bolaget med ensamrätt avgöra vilka program som skall sändas. Detta medför att bolaget ensamt avgör om och i vilken form allmänheten skall upplysas om nya lagar och andra bestämmelser genom radio eller TV. Sådan information förekommer i stor utsträckning i nyhetsprogrammen men liksom i dagspressens textutrymme är det främst författningarnas nyhetsvärde som är avgörande för om de skall 104

tas med. Någon regelbunden information om författningarna är det ej fråga om. Avtalet innehåller en särskild bestämmelse om meddelanden som är av vikt för allmänheten. 11 § första stycket lyder: På begäran av statlig myndighet skall bolaget låta sända meddelande, som är av vikt för allmänheten. Bolaget har därvid att tillse, att meddelandet ges en för rundradion lämplig utformning och att det ej genom sin omfattning eller eljest inverkar menligt på programverksamheten. Bolaget accepterar i regel sådana meddelanden om de berör en större allmänhet eller om det är fråga om människors säkerhet. De meddelanden som förekommer rör sällan innehållet i författningar. Dock ges ibland påminnelser om vissa skyldigheter, t. ex. att avlämna självdeklaration, eller upplysningar om t. ex. hastighetsbegränsning. På grund av ljudradions längre sändningstid förekommer de främst där. 1 TV sänds sådana meddelanden ej så ofta, dels på grund av den begränsade sändningstiden, dels för att man funnit det bli tråkiga programinslag när en person läser offentliga meddelanden. I TV har meddelandena därför ibland fått formen av mycket korta filmade inslag, s. k. spots. Med hänsyn till att radio och TV är media som når stora medborgargrupper föreslår utredningen att man söker ta till vara de fördelar som mediet erbjuder för att informera om nya lagar och andra viktiga bestämmelser. Även om myndigheterna inte kan bestämma att meddelandena skall sändas, kan de dock i större utsträckning än som nu sker lämna in meddelanden och begära att de sänds. Om myndigheterna formulerar dem på ett lämpligt sätt, kort och lättfattligt, kan man räkna med att de i allmänhet också blir utsända. I fråga om författningar som publiceras i SFS är det främst departementen som bör ha uppmärksamheten riktad på möjligheten att få ut information om dem i radio och TV. Utredningen föreslår att också statsrådsberedningen ägnar denna fråga intresse och tillser att författningar kungörs inte bara genom SFS och månatliga annonser i dagspressen utan även där så bedöms lämpligt i SOU 1970:48

radio och TV. Särskilt angeläget är det, som utredningen framhållit ovan under 13.3, att meddelanden sänds om författningar som träder i kraft med kort varsel. Departementen har således två möjligheter att få ut information genom Sveriges Radio, dels som nyhetsmeddelanden, dels som meddelanden enligt 11 § avtalet med Sveriges Radio. Ofta kan det vara lämpligt att använda båda vägarna för samma författning. Möjligheten att få ut meddelanden om författningar i nyhetsprogrammen ökar om vederbörande departement, förutom författningstext och eventuellt annat material, sänder in en sammanfattning av det viktigaste av vad författningen innehåller. Departementet bör även framhålla författningens betydelse för allmänheten och upplysa om när den träder i kraft. Om författningen har större intresse bör departementet även vara berett att ge en intervju, särskilt om nyheten skall meddelas i TV. Meddelanden av nyhetskaraktär sänds in till nyhetsredaktionen, som betjänar både TV 1 och TV 2 och ljudradion. Meddelanden enligt 11 § bör vara korta. Ofta torde departementen kunna använda den text som är avsedd för månadsannonsen. Meddelandena sänds in per post till programredaktionen för den enhet där meddelandet skall sändas, alltså TV 1, TV 2 eller ljudradion. I fråga om författningar av lokal betydelse skickas meddelandet till något av distriktskontoren för utsändning i regionalradion. Är det mycket bråttom kan meddelandena telefoneras in.

SOU 1970:48

15 Författningsfrågor

15.1 Behovet av ny kungörelse Flera av utredningens förslag medför att kungörelsen om SFS måste arbetas om. Frågan uppstår då om man skall ändra i kungörelsen eller ersätta den med en ny. Utredningen överväger att efter bl. a. danskt och norskt mönster utarbeta ett förslag till lag om kungörande av författningar. En sådan lag skulle innehålla de grundläggande bestämmelserna om vilka slag av föreskrifter som skall kungöras och sättet för kungörandet. I lagen bör inarbetas även den korta lagen om tiden för allmänna författningars trädande i kraft. Lagen bör omfatta såväl Kungl. Maj:ts som förvaltningsmyndigheternas författningar och avse inte bara Svensk författningssamling utan även länskungörelser och andra författningspublikationer. Till lagen torde böra knytas en tillämpningskungörelse med närmare bestämmelser om publikationerna. Innan ett sådant lagförslag utarbetas måste dock utredningen om länskungörelserna och myndigheternas författningsgivning slutföras. Utredningen kan därför i detta betänkande ta ställning endast till de bestämmelser som rör SFS. Detta talar för att man nu bör göra tämligen begränsade ändringar i 1928 års kungörelse. Det visar sig emellertid att nästan alla paragrafer i kungörelsen berörs av utredningens förslag. Utredningen finner det därför lämpligt att nu föreslå en ny kungörelse 106

om Svensk författningssamling, även om denna får tämligen kort giltighetstid. Ett förslag till sådan kungörelse återfinns i början av betänkandet. I fråga om nu gällande bestämmelser hänvisas till kapitel 5.

15.2 Specialmotivering

till paragraferna

1 § Såväl 1 § i förslaget som 1 § i gällande kungörelse reglerar författningssamlingens innehåll. Såsom utredningen framhållit i kapitel 7 har den inte funnit anledning att i sak föreslå någon ändring av innehållet. Däremot anser utredningen att bestämmelserna om innehållet bör undergå en viss översyn. Första stycket. Föreskriften under punkt 1 i förslaget överensstämmer med punkten a) i gällande kungörelse. Det grundläggande begreppet "föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse" har behållits med viss språklig modernisering. Det kan ledas tillbaka till de ursprungliga bestämmelserna om SFS i 1824 års kungaskrivelse (se 4.2) och utredningen har ej velat ändra det innan dess undersökningar slutförts. Stadgandet innebär att samtliga föreskrifter till allmän efterrättelse skall införas i SFS, oavsett om de förekommer i lagar, kungörelser eller cirkulär etc. Författningens benämning har alltså mindre betydelse. Det synes dock oklart om uttrycket allmän efterrättelse avser endast allmänheten eller om däri inneSOU 1970: 48

fattas även de ymnigt förekommande föreskrifter som Kungl. Maj:t riktar till förvaltningsmyndigheterna. Om man ger uttrycket den förstnämnda snävare tolkningen saknar införandet i SFS av de sistnämnda bestämmelserna författningsstöd. Utredningen vill därför låta begreppet omfatta även bestämmelser som riktas till ett större antal eller ett obestämt antal myndigheter. Stadgandet under punkt 2 innebär en omarbetning av punkten b) i gällande kungörelse. F. n. är det i huvudsak författningens benämning, "instruktion", "arbetsordning", "reglemente", "stadga", som är avgörande för om den skall publiceras i SFS. Utredningen anser att det uteslutande bör vara författningens innehåll som avgör detta. Därtill kommer att begreppet arbetsordning enligt statsrådsberedningens anvisningar (se 2.3) bör beteckna sådana föreskrifter som en myndighet själv antar, alltså föreskrifter som ej hör hemma i SFS, och att begreppet stadga enligt anvisningarna så långt möjligt bör undvikas. Utredningen har i stället valt uttrycket "grundläggande föreskrifter om . . . uppgifter och organisation". Därmed avses att utesluta sådana detaljerade bestämmelser som återfinns i personalförteckningar och regleringsbrev, vilka f. n. ej tas in i SFS och enligt utredningens mening ej heller i fortsättningen bör införas. Vad kretsen av myndigheter beträffar innebär nuvarande bestämmelse att instruktioner o. dyl. för samtliga "myndigheter" skall införas i SFS medan det i fråga om "allmänna inrättningar" är en bedömningsfråga; endast de instruktioner m. m. som bör komma till allmänhetens kännedom skall kungöras. Stadgandet kan också sägas ge uttryck för uppfattningen att instruktioner o. dyl. för myndigheter alltid bör komma till allmänhetens kännedom. Utredningen anser denna uppfattning vara riktig. Det är väsentligt att allmänheten får kännedom om hur statsförvaltningen i stort är organiserad och vilka institutioner som får myndighetsutövande uppgifter. Det sagda bör gälla även små och nybildade myndigheter, vars instruktioner f. n. ofta införs i regleringsbrev i stället för i SFS. Problemet härvidlag SOU 1970:48

är dock ofta att begreppet myndighet inte är skarpt avgränsat. Därför bör även viktigare allmänna inrättningar nämnas. Utredningen föreslår under punkt 2 en bestämmelse att grundläggande föreskrifter om domstolars och andra myndigheters samt viktigare allmänna inrättningars uppgifter och organisation skall kungöras i SFS. Den nuvarande punkten c) om kungörande av viktigare beslut i SFS har ej fått någon motsvarighet i förslaget. I den mån ett beslut innebär avgörande av ett förvaltningsärende hör det enligt utredningens mening ej hemma i SFS. Enligt nuvarande praxis tas sådana beslut ej heller in där. Är det däremot ett beslut som innefattar föreskrifter, som skall tjäna till allmän efterrättelse, såsom t. ex. ett beslut om ändrad judiciell indelning, skall det införas i SFS på grund av stadgandet under punkt 1. Den nuvarande bestämmelsen är således överflödig. Andra stycket. Detta motsvarar nuvarande 2 mom. Vissa ändringar av huvudsakligen redaktionell art föreslås. Såsom tidigare framhållits bör föreskriftens benämning ej vara avgörande för frågan om publicering. Huvudvillkoret för införande av myndigheternas föreskrifter bör principiellt vara detsamma som för Kungl. Maj:ts föreskrifter. Därför bör uttrycket "kungörelser och cirkulär, vilka innehålla föreskrifter av vikt för en större allmänhet" ersättas med "föreskrifter, som skall tjäna till allmän efterrättelse". Enligt utredningens mening bör myndigheters föreskrifter i överensstämmelse med nuvarande praxis tas in i SFS bara i undantagsfall, såsom när myndigheten saknar egen författningssamling eller föreskriften bedöms ha särskilt intresse för statsförvaltningen eller allmänheten. Utredningen föreslår därför en bestämmelse att föreskriften skall kunna tas in i SFS endast om särskilda skäl föreligger. Tredje stycket innehåller en helt ny bestämmelse, vars förebild hämtats från Norge (jfr 3.2). Utredningen har under 9.3 uttalat den uppfattningen att ett ökat bruk av omtryck är det bästa sättet att komma till rätta med problemet med ändringsförfattningar. 107

Genom den föreslagna bestämmelsen inskärps att ändrade författningar skall tryckas om när de blivit svåröverskådliga. Ordalydelsen medger såväl fristående omtryck som omtryckning i samband med ändringsförfattningen (jfr 9.3). Den nuvarande bestämmelsen i 1 § 3 mom. om vem som skall besluta att instruktioner, viktigare beslut och föreskrifter av förvaltningsmyndigheter skall tas in i SFS bör utgå. Såsom utredningen framhållit under 8.3 stadgar tryckfrihetsförordningen att utgivaren har rätt att bestämma över en periodisk skrifts innehåll. Eftersom 2 § i den föreslagna kungörelsen föreskriver att rättschefen i statsrådsberedningen skall vara utgivare följer därav att rättschefen skall besluta om en författning skall införas eller ej.

utfärdat, utan att en av chefstjänstemännen i vederbörande departement godkänt att författningen trycks. När det gäller författning, som förvaltningsmyndighet beslutat, torde utgivaren kunna ge trycklov utan vidare. Det föreslagna stycket ger uttryck för denna uppfattning. 4 §

3 §

Enligt utredningens mening, vilken utförligt utvecklats i kapitel 13, bör författningarna komma ut så tidigt att de är abonnenterna tillhanda i god tid före ikraftträdandet. Det är lika viktigt att författningarna snabbt når enskilda abonnenter som myndigheter. Till skillnad från nuvarande 4 § omfattar den föreslagna texten samtliga abonnenter. Dessutom innebär förslaget en skärpning genom att det föreskriver att författningarna skall nå abonnenterna / god tid innan de träder i kraft. Undantag från regeln bör medges endast när särskilda skäl föreligger. Som exempel kan nämnas ett mycket snabbt fattat beslut om förbud mot försäljning av en matvara som befunnits hälsovådlig. I sådana fall bör medverkan av massmedia åstadkommas.

Paragrafen motsvarar 3 § i 1928 års kungörelse. Första stycket. Enligt tryckfrihetsförordningen skall utgivare av periodisk skrift ha sådant inflytande att han ensam kan bestämma över skriftens innehåll. 3 § i gällande kungörelse uppfyller ej detta krav eftersom den ger andra tjänstemän än utgivaren befogenhet att meddela tryckningstillstånd. Nuvarande praxis inom Kungl. Maj:ts kansli innebär att såväl chefstjänsteman i vederbörande departement som utgivaren eller dennes närmaste man skall skriva på författningen, innan den trycks (jfr 8.2). Enligt utredningens förslag skall tryckningstillståndet gentemot tryckeriet i princip lämnas av utgivaren. Med hänsyn till att denne kan vara bortrest eller upptagen av annat bör han kunna delegera befogenheten till annan tjänsteman. Andra stycket. Såsom utredningen utvecklat närmare under 8.4 bör utgivaren ej få ge trycklov på författning, som Kungl. Maj:t

5 § Första stycket. Detta motsvarar 5 § första och andra styckena i gällande kungörelse. För att SFS bättre skall uppfylla sin handboksfunktion föreslår utredningen (jfr 10.1) att endast en författning skall tryckas på varje blad. Liksom nu skall varje häfte innehålla uppgift om utgivningsdagen, som är av betydelse för ikraftträdandet. Orden "utkommit från trycket" har i den föreslagna bestämmelsen ersatts av "utges från trycket" för att markera att författningen på utgivningsdagen skall ha, som det heter i tryckfrihetsförordningen, blivit "utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt" (jfr 13.4). Det synes inte vara nödvändigt att nu också ändra 1894 års lag om tiden för allmänna författningars trädande i kraft trots att denna använder uttrycket "utkommit från trycket" (se 13.1). Den nuvarande föreskriften i 5 § andra

2 §

Den föreslagna bestämmelsen, som ersätter gällande 2 §, överensstämmer med det nuvarande förhållandet att det är statsrådsberedningen som har hand om SFS och rättschefen där som är utgivare.

108 SOU 1970: 48

stycket om rubrik över författningarna synes överflödig. Det är tveksamt om notiserna i Post- och Inrikes tidningar om utkomna SFS-nummer fyller någon funktion. I varje fall synes det onödigt att ha en författningsbestämmelse om dem. Andra stycket motsvarar nuvarande 5 § tredje stycket. Liksom nu sker bör författningarna numreras löpande för kalenderår. Vid sidan om denna kronologiska beteckning bör det emellertid också finnas en beteckning (saknummer) som utvisar författningens plats i en författningsklassifikation (se 11.6). Saknumret bör sättas på författningen redan innan denna trycks så att det kan tjäna till ledning för en systematisk förvaring av författningarna (jfr 10.1) och utgöra underlag för en differentierad distribution (jfr 12.3). Eftersom utredningen inte kunnat lämna ett slutgiltigt förslag om klassifikation och saknummer kan den inte heller föreslå en bestämmelse att saknummer skall åsättas. Den vill därför endast skapa möjlighet att göra detta. Det synes ej finnas anledning att i författningstext föreskriva hur pagineringen skall vara ordnad (jfr 10.4), eftersom denna numera saknar betydelse för författningarnas beteckning. 6 § Den föreslagna bestämmelsen, som ej har någon motsvarighet i gällande kungörelse, avser att stadfästa det nuvarande bruket att centralt tillhandahålla maskinbundna årgångar av SFS. Bestämmelsen klargör att författningarna skall bindas efter löpnummer, ej efter saknummer. Ordalydelsen medger också att författningarna i den bundna upplagan förs samman i tät följd för att spara utrymme (jfr 10.4). 7 §

De detaljerade bestämmelserna om register i gällande 6 § föreslås här ersatta av en föreskrift att författningssamlingen skall förses med ändamålsenliga register. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på ADB-teknikens och informationssökningens områden vill utredningen ej föreslå någon bestämd föreskrift om vilka register som SOU 1970:48

skall finnas och hur de bör vara inrättade. Genom en sådan föreskrift riskerar man att låsa utvecklingen. Det bör ankomma på utgivaren att besluta om registreringen på bästa möjliga sätt. I kapitel 9 har utredningen gett sina synpunkter på registerfrågan. Däri föreslås att de nuvarande kronologiska registren samt tioårsregistren skall upphöra, att alfabetiska register skall komma ut varje kvartal, att det varje år skall ges ut ett sammanfattande register över alla gällande författningar i SFS och att det i varje utsändning skall medfölja en förteckning över de författningar som ingår i utsändningen. 8 §

Första meningen motsvarar nuvarande 11 §. Den uttrycker att man skall kunna köpa eller abonnera på en hel årgång eller köpa lösnummer. Genom andra meningen öppnas möjlighet att införa olika former av differentierad distribution (se 12.3). Eftersom sådan distribution kan beräknas ställa ökade krav på det expeditionella arbetet, bör den tillhandahållas endast i den mån utgivaren bedömer att resurserna tillåter det. Därför har i förslaget angetts att abonnemang får avse viss ämnesgrupp av författningar endast i den mån utgivaren medger det. 9 § Första stycket motsvarar 7 § i 1928 års kungörelse. Enligt gällande bestämmelser är det chefen för justitiedepartementet som bestämmer vilka myndigheter etc. som skall få abonnera på SFS gratis. I praktiken handhas dock denna fråga av rättschefen i statsrådsberedningen. Enligt utredningens mening bör uppgiften därför ankomma på utgivaren. Utredningen har under 12.1 gett vissa synpunkter på vem som bör få författningssamlingen gratis. Där har nämnts folkbiblioteken och kommunerna. Liksom tidigare bör de riksdagsmän som så önskar få SFS gratis. Vad de statliga myndigheterna beträffar bör alla domstolar och alla centrala och regionala förvaltningsmyndigheter få SFS, om de 109

anser sig behöva den. I fråga om de lokala myndigheterna bör utgivaren, eventuellt efter samråd med vederbörande chefsmyndighet, bedöma deras behov av SFS. Utgivaren bör även bestämma hur många exemplar som varje myndighet skall få, så att det kan bli viss enhetlighet i tilldelningen. Den nuvarande bestämmelsen i 7 § första stycket andra meningen om hur distributionen skall ske synes överflödig och bör utgå. Uppgiften att se till att det mest praktiska distributionssättet används är i första hand Allmänna förlagets och i andra hand utgivarens. Andra och tredje styckena innehåller bestämmelser som i väsentliga avseenden överensstämmer med nuvarande 8 §. Under 12.3 nämns att man kan åstadkomma en form av differentierad distribution genom efterbeställningar. Det synes vara lämpligt för att sprida kunskap om en viss författning att dela ut denna till tjänstemän inom en myndighet som berörs av författningen. Man bör därför liksom f. n. ha en bestämmelse som medger att sådana beställningar görs på enklaste sätt, utan att utgivaren godkänner dem i varje enskilt fall. Är beställningen mycket kostnadskrävande förutsätts ett samråd mellan Allmänna förlaget och utgivaren. De föreslagna bestämmelserna är till skillnad från den nuvarande inte begränsade till de myndigheter som redan har SFS, eftersom det ofta torde vara just en myndighet eller annan inrättning som saknar SFS som behöver lösnummer. 10 § Såsom utredningen framhållit under 12.4 bör den nuvarande föreskriften i 10 § om förvaringsskyldighet upphävas. De myndigheter som ej längre anser sig behöva SFS helt eller delvis bör få gallra ut den. De bundna årgångarna kan däremot behövas av andra myndigheter och för att möjliggöra en överföring föreslås att myndigheten skall till statsrådsberedningen anmäla sin önskan att gallra ut bundna årgångar. Beredningen har de bästa förutsättningarna att bedöma det nuvarande och framtida behovet av SFS och rättschefen där bör därför 110

avgöra om banden bör fordras in. Det nuvarande stadgandet i 12 § att chefen för justitiedepartementet äger meddela närmare föreskrifter för tillämpning av kungörelsen synes kunna utgå. Som framskymtat på flera ställen i betänkandet anser utredningen att utgivaren bör få såväl bestämma över författningssamlingens innehåll som avgöra praktiska frågor rörande SFS, t. ex. register- och distributionsfrågor. Det synes inte finnas anledning att belasta chefen för justitiedepartementet med detta. Slutbestämmelserna Kungörelsen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Den ersätter då 1928 års kungörelse. 1

1 Vidare föreslår utredningen att kungörelsen (1927: 36) angående överlämnande till riksarkivet av vissa exemplar av Svensk författningssamling upphävs (jfr 12.6). SOU 1970: 48

16 Ekonomiska frågor

Flera av de förslag som utredningen lägger fram har ekonomiska konsekvenser. Förslagen syftar till att tjänstemän och medborgare lättare skall finna de författningar som de är intresserade av och att göra Svensk författningssamling till ett mer användbart verktyg i det dagliga arbetet. De vinster som kan uppnås härigenom är omöjliga att beräkna. En del av vinsten kan sägas vara allmänt samhällsgagnande, såsom ökad författningskunskap. En annan del utgörs av en mera rent ekonomisk sida i form av sparad arbetstid och minskade kostnader för förvaring. Med hänsyn till att SFS används av flera tusen tjänstemän medför en till synes obetydlig tidsvinst en stor faktisk kostnadsbesparing. Kostnadsökningarna är lättare att beräkna. De här redovisade beräkningarna har utförts i samråd med Allmänna förlaget.

16.1 Ökningen av antalet sidor Antalet sidor i SFS ökas till följd av utredningens förslag om a) frångående av transumeringstekniken (se 9.4), b) tryckning av endast en författning per blad (se 10.1) och c) ny typografi med smalare satsbredd (se 10.3). Mot detta skall ställas d) den minskning av antalet sidor som uppstår om lydnadsmening och avslutande datumangivelse tas bort (se 10.2). Kostnaden SOU 1970:48

för detta kan beräknas uppgå till tillhopa 219 500 kronor såsom framgår av tabell 10, varvid hänsyn endast tas till den av staten bekostade upplagan. Tabell 10.

Förslag

Sidändring

a) Frångående av transumeringstekniken + 250 b) En författning per blad +400 c) Satsbredd 23 cicero + 75 d) Borttagande av lydnadsmening — 30 Totalt +695

Kostnad per Kostnadssida ändring

350:— + 87 500: — 300:— +120 0 0 0 : 300: — + 22 500: — 350: — — 10 500: — +219 500: —

Antalet sidor ökar också om man trycker om ändrade författningar i ökad utsträckning. Den omtryckning som sker till följd av statsrådsberedningens redan utfärdade anvisningar (se 9.3) medräknas ej här. Däremot bör man söka beräkna den ökning som kan ske till följd av utredningens förslag under 12.5 om ett systematiskt omtryckande av de äldsta gällande författningarna. Utredningen har rekommenderat att man under 1970-talet skall trycka om ännu gällande författningar från tiden före 1920. Det är 111

omöjligt att ange hur många sådana författningar det finns och hur stora de är men om man vågar sig på gissningen att de ryms inom en årgång, alltså på 2 000 sidor, blir det en genomsnittlig ökning om 200 sidor per år, vilket skulle göra (räknat med 350: per sida) 70 000 kronor årligen. För de abonnenter som själva bekostar sina exemplar skulle priset öka i motsvarande mån. Abonnemangspriset för 1970, 54 kronor + moms, borde enligt Allmänna förlaget öka till 57 kronor + moms på grund av förslaget under a), till 66 kronor + moms på grund av förslagen under a) och b) och till 67 kronor + moms på grund av förslagen under a)—d). Förlaget har vidare gjort gällande att priset, oberoende av dessa förslag, borde höjas med hänsyn till de ökade tryckeri- och bokbinderikostnaderna. Enligt förlaget har dessa gått upp med 28,3 % under de senaste fyra åren. Läggs hela denna kostnadsökning till de tidigare nämnda skulle priset bli 73 kronor + moms om förslag a) genomförs, 85 kronor + moms om förslagen a) och b) genomförs och 86 kronor + moms om förslagen a)— d) genomförs. Därtill bör läggas några kronor på grund av den föreslagna omtryckningen av gamla författningar. Kostnaden för den bundna upplagan (se 10.4) beräknas ej bli större än f. n. Den korrekturläsning som tillkommer om utredningens förslag genomförs antages kunna ske inom ramen för nuvarande organisation.

16.2 Ökning av upplagan Utredningen har föreslagit att samtliga folkbibliotek skall få SFS gratis och beräknat att omkring 1 000 exemplar går åt för detta (se 12.1). Utredningen har vidare föreslagit (12.1) att varje kommun efter kommunreformens genomförande skall få fyra exemplar med rätt att beställa ytterligare exemplar. Detta gör en förstahandsupplaga om ungefär 1 200 exemplar. Kommunerna får f. n. omkring 900 exemplar gratis och bekostar själva ungefär motsvarande upplaga. Utredningens förslag kan antagas öka statsupplagan till kommunerna med grovt räknat 112

1 000 exemplar. Allmänna förlaget har beräknat att varje ytterligare exemplar i statsupplagan kostar 60 kronor med nuvarande utförande, 65 kronor om förslaget under a) ovan genomförs, 74 kronor om förslagen under a) och b) genomförs och 75 kronor om förslagen under a)—d) genomförs. En ökning av statsupplagan med 2 000 exemplar beräknas alltså kosta (75X2 0 0 0 = ) 150 000 kronor, om förslagen under a)—d) genomförs. Härtill kommer den dolda kostnadsökningen för ett ökat antal tjänsteförsändelser.

16.3 Ökning av antalet utsändningar SFS skall enligt utredningens förslag (se 13.4) sändas ut till abonnenterna i princip en gång i veckan. Detta kan antagas medföra omkring 20 utsändningar utöver dem som redan sker. Enligt Allmänna förlaget drar varje extrautsändning vid nuvarande upplaga en kostnad för staten av omkring 2 750 kronor, vilket skulle göra omkring 55 000 kronor för 20 utsändningar. Om statsupplagan ökas med 2 000 exemplar får man räkna med en ytterligare kostnadsökning för utsändningarna med i runt tal 13 000 kronor, vilket skulle göra en total ökning om 68 000 kronor. Härtill kommer ökad kostnad för tjänsteporto. Kostnaden för enskilda beställare skulle öka med 8 kronor per abonnemang, portokostnaden inräknad, på grund av det ökade antalet utsändningar.

16.4 Författningsinventering

För inventering av gällande författningar har utredningen föreslagit (se 11.5) att en arbetsgrupp skall tillsättas, bestående av minst fem jurister, varav en högt kvalificerad chef, och att till arbetsgruppens förfogande skall ställas kansli och experter. Utredningen vill inte ta ställning till exakt hur många personer som bör anlitas eller deras löneförmåner men har gjort upp följande tabell för att få ett underlag för kostnadsberäkningarna. SOU 1970: 48

Tabell 11.

. Befattningshavare

Årslön + lönekostnadspålägg (cirkabelopp)

1 chef 1 dep.sekr. 1 1 1 1 biträde Experter

95 000 70 000 70 000 70 000 70 000 33 000 60 000

Summa

468 000

utsändning. Kostnaden för detta torde uppvägas av att man enligt utredningens förslag ej längre skall ge ut kronologiska månadseller årsregister (se 11.7).

16.6 Tidningsannonsering

Som framgår av 14.2 föreslår utredningen att 1,8 milj. kronor anvisas för regelbunden annonsering om författningarna i SFS. 16.7 Sammanfattning räkningarna

Utredningen föreslår att särskilda medel för författningsinventering anvisas de närmaste åren, tills inventeringen är avslutad och ett första sammanfattande register (se 11.6) är utarbetat. Detta kan antagas ta minst fem och högst tio år. Kostnaden bör beräknas till cirka 500 000 kronor årligen.

16.5 Register Utredningen har föreslagit (se 11.6) att ett årligt sammanfattande register över gällande författningar skall ges ut i stället för de nuvarande tioårsregistren. Kostnaden för att ställa samman uppgifterna till det första sammanfattande registret är inräknad i beloppet under 16.4. Vad beträffar arbetet på de fortsatta registren räknar utredningen med att detta ej skall bli större än arbetet på de nuvarande tioårsregistren. Något särskilt belopp tas därför ej upp för det. Däremot kommer naturligtvis tryckningskostnaderna att bli större. Med ledning av tryckningskostnaden för tioårsregistren kan man antaga att kostnaden för ett sammanfattande register kan komma att ligga vid 5—10 kronor per exemplar. Kostnaden skall kunna tas ut av köparna (jfr 12.2). Statliga myndigheter kan beräknas beställa högst 8 000 exemplar. Därtill bör läggas 1 000 exemplar för folkbiblioteken som staten bör bekosta. Detta gör en årlig kostnad av högst 90 000 kronor. Utredningen har vidare föreslagit (se 11.7) att man skall ge ut alfabetiska register varje kvartal och innehållsförteckningar till varje 8—SOU 1970:48

av de ekonomiska be-

Anslaget för Svensk författningssamling uppgick budgetåret 1969/70 till 600 000 kronor och är för budgetåret 1970/71 650 000 kronor. Om utredningens förslag genomförs, innebär detta en beräknad kostnadsökning på anslaget enligt följande. Ökning av antalet sidor till följd av förslagen under a)—d) (se 16.1) 219 500: — Ökning av antalet sidor till följd av omtryckning (se 16.1) 70 000: — Ökning av upplagan (se 16.2) 150 000: — Ökning av antalet utsändningar (se 16.3) 68 000: — Summa 507 500: — Ett genomförande av utredningens förslag om tidningsannonsering kostar årligen omkring 1,8 milj. kronor (se 16.6). Utredningens förslag om författningsinventering under en tid av 5—10 år (se 16.4) beräknas kosta omkring 500 000 kronor årligen. När det föreslagna sammanfattande registret kommer ut, vilket kan beräknas ske tidigast 1975, tillkommer en årlig kostnad för staten om högst 90 000 kronor (se 16.5). Om utredningens förslag genomförs beräknas kostnaden för de enskilda abonnemangen på författningssamlingen öka med 20—25 kronor + moms per årsexemplar (se 16.1 och 16.3). Mot dessa kostnader skall ställas den vinst som ligger i ökad författningskunskap, ökad samhällelig service och information, inbesparad arbetstid samt minskat utrymme för förvaring av SFS. Denna kostnad kan ej beräknas. 113

17 Sammanfattning

Utredningen har fått i uppdrag att undersöka bl. a. hur lagar och andra författningar samt traktater skall publiceras, hur man skall underlätta för myndigheter och allmänhet att överblicka författningarna och hur en eventuell dokumentationscentral för författningar skall organiseras. I detta delbetänkande behandlar utredningen Svensk författningssamling (SFS). Detta innebär att betänkandet främst avser de författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t. Föreskrifter som utfärdas av förvaltningsmyndigheterna kommer att tas upp till behandling senare. SFS tillkom genom en skrivelse av Kungl. Maj:t år 1824 och utgavs första gången 1825. Den har sedan reglerats av kungörelser åren 1833, 1875, 1911 och 1928 (kapitel 4). Nu gällande bestämmelser återfinns i kungörelsen (1928: 1) angående Svensk författningssamling, som ändrats en gång (1942: 315) (kapitel 5). Efter denna kungörelses tillkomst har SFS och författningskungörandet blivit föremål för flera utredningar och reformförslag. För dessa redogörs i kapitel 6. Utredningen har tagit upp till behandling olika frågor som rör SFS, bl. a. dennas innehåll, problemet med ändringsförfattningar, typografisk och annan utformning, register, abonnentkrets, förvaring och utsändning samt författningarnas ikraftträdande. Ett genomförande av utredningens förslag beträffande dessa frågor förutsätter att 1928 års kungörelse ändras i flera avseen114

den. Utredningen har därför funnit det lämpligt att ersätta denna med en ny kungörelse. Ett förslag till kungörelse om Svensk författningssamling framläggs i början av betänkandet. Specialmotivering till paragraferna återfinns i kapitel 15. I kapitel 7 behandlas författningssamlingens innehåll. Utredningen har granskat några årgångar för att undersöka om man kan utesluta en del författningar och övervägt om andra viktigare författningar saknas. För att få ett underlag för sin bedömning har utredningen gjort en enkät bland statsmyndigheterna. Granskningen har gett vid handen bl. a. att SFS de senaste åren innehållit omkring 130—170 lagar, 60—70 förordningar, 500—700 övriga författningar som Kungl. Maj.t utfärdat och ett 20-tal författningar som förvaltningsmyndigheterna beslutat. Enkätsvaren innehöll mycket litet kritik mot SFS. De har inte gett stöd för att utesluta någon författning eller grupp av författningar. Ej heller har utredningen funnit anledning att föreslå att ytterligare grupper av författningar skall införas i samlingen. Utredningen har även övervägt att efter utländsk förebild inrätta flera författningspublikationer och dela in SFS i två eller flera serier men t. v. avvisat tanken, främst med hänsyn till de gränsdragningssvårigheter som skulle uppstå. De bestämmelser som reglerar författningssamlingens innehåll har underkastats SOU 1970:48

en översyn. Det grundläggande uttrycket "föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse" har behållits med viss språklig modernisering. Uppräkningen "instruktioner, arbetsordningar, reglementen och stadgar" föreslås utbytt mot uttrycket "grundläggande föreskrifter om . . . uppgifter och organisation". Det föreslås att sådana grundläggande föreskrifter skall införas i SFS om de avser domstolar, andra myndigheter och viktigare allmänna inrättningar. I kapitel 8 diskuterar utredningen vem som skall besluta om vilka författningar som skall tas in i SFS. Utredningen framhåller att utgivare av periodisk skrift enligt tryckfrihetsförordningen skall ha sådan ställning att han kan besluta om skriftens innehåll. I enlighet därmed föreslås att rättschefen i statsrådsberedningen, som nu är utgivare för SFS och som även enligt utredningens mening bör vara det, skall besluta om utgivningen. Han skall således ge trycklov gentemot tryckeriet. Dock skall han ha rätt att delegera denna befogenhet. Som villkor för att han skall få ge trycklov för författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t föreslås att chefstjänsteman i vederbörande departement godkänt att författningen trycks. Till utredningen har överlämnats en skrivelse från riksdagen angående problemet med ändringsförfattningar. Denna behandlas i kapitel 9. Utredningen konstaterar att man i Sverige vid utformningen av ändringsförfattningar tillämpar en transumeringsteknik, som innebär att man återger hela lydelsen av vissa ändrade avsnitt och utesluter oförändrade avsnitt genom transumeringstecken. Denna teknik vållar läsaren mycket arbete eftersom han ofta måste använda flera band för att studera en enda paragraf. Dessutom är det svårt att överblicka en författning som ändrats flera gånger. Problemet är betydande då antalet ändringsförfattningar är ungefär två tredjedelar av hela antalet författningar. Utredningen föreslår att man skall komma till rätta med problemet genom att i ökad utsträckning trycka om ändrade förSOU 1970:48

fattningar och i övrigt helt trycka om de paragrafer eller motsvarande enhet som ändras. Det föreslås således att transumeringstekniken skall överges, utom t. ex. i vissa uppställningar. Vad beträffar omtrycken ansluter utredningen sig till statsrådsberedningens anvisningar, som innebär att författningen i regel skall tryckas om då den ändras tredje gången. I kungörelsen om Svensk författningssamling föreslås en bestämmelse att en författning, som ändrats så att den blivit svåröverskådlig, skall intagas i sin nya lydelse. Utredningen föreslår att man vid sidan om den nuvarande metoden för omtryck skall införa omtryck som är fristående från ändringsförfattningen. Härigenom skulle man möjliggöra för departement och utgivare att göra omtrycken vid den tidpunkt som passar dem bäst. För att läsaren lätt skall uppfatta vilka avsnitt som ändrats föreslår utredningen att dessa markeras med lodräta streck i marginalen. Om en ändring innebär att ett stycke eller annan del uteslutits bör man i stället sätta ett kryss i marginalen. Vid författningar som ändrar grundlagar och balkar bör man likaväl som vid andra ändringsförfattningar ta in en hänvisning till resp. grundförfattning. Tryckfel och liknande fel bör enligt utredningens förslag rättas genom särskilda notiser i stället för genom s. k. kartongblad. I kapitel 10 behandlar utredningen författningssamlingens utformning. För att författningssamlingen skall bli ett bättre hjälpmedel för den som skall tillämpa en författning föreslås att man ej trycker mer än en författning på varje blad. Därigenom blir det möjligt att samla författningarna i pärmar efter ämnesområden, att alltså iordningställa systematiska författningssamlingar, något som utredningen fäster stort avseende vid. Den omfångsökning som uppstår härigenom och genom att transumeringstekniken överges föreslås i någon mån kompenserad genom att man tar bort författningarnas lydnadsmening och avslutande datumangivelse och efter ombrytning för samman författningarna i tät följd i den bundna 115

upplagan. För att öka författningstextens läsbarhet och för att få bredare marginaler för anteckningar föreslås en ny typografi, Times antikva på 23 ciceros bredd med typstorlek 9 punkter på 11 punkters kägel. Denna typografi ansluter till den nyligen föreslagna typografin för riksdagstrycket. Utredningen lägger fram ett provtryck som visar den föreslagna typografin samt som jämförelse ett provtryck med tvåspaltad sättning. Utredningen föreslår vidare att Allmänna förlaget skall tillhandahålla särskilda pärmar för SFS och kunna ge ut enstaka författningar eller grupper av författningar med pappomslag. För att underlätta för allmänhet och tjänstemän att finna författningar, att överblicka författningarna inom ett visst ämnesområde och att få veta om en författning är ändrad föreslår utredningen i kapitel 11 att man skall utarbeta ett sammanfattande register över gällande författningar i SFS. Registret skall ha en systematisk och en alfabetisk avdelning samt innehålla en förteckning över alla ändringar som gällande författningar undergått. Registret skall komma ut i början av varje år„ Ett sådant register förutsätter att man inventerar författningsmaterialet. Utredningen föreslår att man tillsätter en arbetsgrupp för att förteckna de författningar i SFS som ännu gäller och systematisera författningsmaterialet. Utredningen lägger fram en skiss till ämnesindelning för författningar och föreslår att varje ämnesgrupp betecknas med en kod, ett s. k. saknummer, och att även varje författning inom gruppen tilldelas ett saknummer. Ämnesindelningen skulle i första hand bidraga till att vi fick ett överskådligt och värdefullt register. Saknumren, som föreslås åsatta nya författningar redan innan de trycks, skulle också tjäna till ledning för en systematisk förvaring av författningarna i pärmar och för differentierad distribution. Det föreslagna årliga registret skall enligt utredningens förslag ersätta de nuvarande tioårsregistren. Tioårsregistret över 1960talet föreslås bli det sista. Ett första sam116

manfattande register föreslås komma ut senast 1975. Utredningen föreslår vidare att alfabetiska register ges ut varje kvartal, att en innehållsförteckning skall medfölja varje utsändning av författningar och att de nuvarande kronologiska registren avskaffas. De nuvarande detaljerade bestämmelserna om register föreslås ersatta av ett stadgande som kortfattat anger att SFS skall förses med ändamålsenliga register. Orsaken härtill är att utredningen förutser att den automatiska datatekniken kommer att tas till hjälp vid registerframställningen och att detaljerade föreskrifter skulle kunna hejda den snabba utvecklingen på området. Frågor rörande författningssamlingens spridning och förvaring tar utredningen upp i kapitel 12. Utredningen har granskat författningssamlingens abonnentkrets och föreslår att de kommunala folkbiblioteken tilldelas SFS på statens bekostnad, så att allmänheten får möjlighet att i biblioteken ta del av nyutkomna författningar. Vidare föreslås att varje kommun efter kommunreformens genomförande tilldelas fyra exemplar med rätt till ytterligare exemplar vid behov. Rätten att besluta vem som skall få SFS gratis föreslås överflyttad från chefen för justitiedepartementet till utgivaren. Utredningen, som finner att den nuvarande upplagan av SFS är märkligt liten med tanke på dess betydelse för hela Sveriges befolkning, föreslår att Allmänna förlaget genom aktiv marknadsföring söker öka kretsen av enskilda abonnenter. Utredningen uttalar den uppfattningen att kostnaden för författningspublicering principiellt bör bäras av den instans som utfärdat författningen, ej av mottagaren, och föreslår att det särskilda anslaget för SFS skall behållas. Dock anser utredningen att privata abonnemang skall kunna beläggas med ett pris, som högst får täcka de rörliga tryckkostnaderna och distributionskostnaden. Kostnaden för bundna årgångar, pärmar och sammanfattande register bör enligt utredningens mening alltid bäras av mottagaren. Från många håll har framkastats förslag SOU 1970:48

om selektiv distribution av SFS. Utredningen har gått igenom olika sätt att få till stånd differentierad distribution och föreslår bl. a. att allmänhet och myndigheter skall kunna abonnera särskilt på de tidigare nämnda innehållsförteckningarna, att de skall kunna göra s. k. stående beställningar för en viss grupp mottagare i de fall då det finns en central instans som anger vilka författningar som skall tillställas gruppen, samt att de får möjlighet att abonnera särskilt på författningar inom ett visst ämnesområde. Utredningen ställer sig tveksam till om selektiv distribution i mer avancerad mening, alltså med användning av individuella s. k. sökprofiler, kan komma till användning i fråga om författningar men anser att denna fråga bör bli föremål för uppmärksamhet under det ADB-arbete som pågår inom justitiedepartementet. Genom det nuvarande bruket att tillhandahålla centralt maskinbundna årgångar, vilket utredningen anser så värdefullt att det bör stadsfästas i kungörelsen, blir de redan erhållna lösa exemplaren överflödiga efter årets slut. För att möjliggöra utgallring av sådana exemplar av SFS som inte behövs i myndigheternas verksamhet föreslår utredningen att den nuvarande förvaringsskyldigheten upphävs. Bundna årgångar bör dock ej få gallras ut utan att statsrådsberedningen först beretts tillfälle att återta dem. Det bör nämligen enligt utredningens mening ankomma på statsrådsberedningen att hålla lager för att tillgodose nyinrättade myndigheters behov av SFS. Därför föreslås att den nuvarande kungörelsen (1927: 36) angående överlämnande till riksarkivet av vissa exemplar av Svensk författningssamling upphävs. Av innehållet i de 150 årgångarna av SFS torde endast en ringa del ha betydelse i dag. Utredningen finner att det skulle vara värdefullt att kunna gallra ut de årgångar som sällan används och att få tillgång till det gällande författningsmaterialet på ett mer överskådligt sätt. Utredningen föreslår därför att utgivaren, sedan den föreslagna författningsinventeringen visat vilka författningar som fortfarande gäller, systematiskt låter trycka om de äldsta alltjämt gällande SOU 1970:48

författningarna, så att man kan gallra ut gamla årgångar. Arbetet bör i första hand inriktas på att under 1970-talet trycka om alla författningar som tillkommit före 1920 och fortfarande gäller. Författningarnas utsändning och ikraftträdande behandlas i kapitel 13. Enligt utredningens mening är det väsentligt att nya författningar är abonnenterna till hända i god tid innan de träder i kraft. Utredningen föreslår en bestämmelse av denna innebörd. För att möjliggöra detta föreslås att man inte utom i trängande fall sätter författningarna i kraft dagen efter utgivningsdagen utan i stället väljer en vecka efter denna. Ett sätt att få ut författningarna snabbare till abonnenterna är att nedbringa tryckningstiden. Utredningen föreslår att Allmänna förlaget vid ingående av avtal om tryckning av SFS i första hand strävar efter att få ned tryckeribehandlingen inklusive avlämnandet på postanstalt till fem arbetsdagar. Vidare föreslår utredningen att man normalt sänder ut författningarna till abonnenterna en gång i veckan i stället för som f. n. två gånger i månaden. Utredningen förordar att man genomför en fast rutin med sista dag för trycklov, utgivning och utsändning på bestämda veckodagar. Såsom ett absolut minimikrav uppställer utredningen att författningen skall föreligga klar till försäljning i läsbart skick när den träder i kraft. För att markera detta föreslår utredningen att begreppet "utkommit från trycket" byts ut mot "utgiven från trycket", som enligt tryckfrihetsförordningen innebär att publikationen "blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt". Information om nya författningar är rubriken till kapitel 14. Hur mycket man än förbättrar författningssamlingen är det inte genom den som allmänheten får kännedom om författningarna. Utredningen finner det därför angeläget att ta dagstidningar, radio och TV till hjälp för att sprida kunskapen om vad författningarna innehåller. Utredningen föreslår att man börjar med regelbunden tidningsannonsering varje månad om viktiga författningar i SFS. Dessutom föreslår utredningen att departementen och 117

statsrådsberedningen ägnar uppmärksamhet åt möjligheten att få ut meddelanden om nya författningar i radio och TV, antingen som nyhetsmeddelanden eller som meddelanden av vikt för allmänheten. Om utredningens förslag genomförs innebär detta en beräknad kostnadsökning på SFS-anslaget med drygt 500 000 kronor. Utredningens förslag om författningsinventering beräknas kosta omkring 500 000 kronor årligen under en tid av 5—10 år. Det föreslagna sammanfattande registret beräknas kosta staten högst 90 000 kronor årligen med början 1975. Förslaget om regelbunden tidningsannonsering kostar årligen omkring 1,8 milj. kronor. Utförligare beräkningar återfinns i kapitel 16. Det föreslås att utredningens förslag skall genomföras med början den 1 januari 1971.

118 SOU 1970:48

Bilaga 1, provtryck A

Svensk författningssamling Utgiven från trycket den 31 mars 1969

Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras;

1969: 49 Saknummer 18.3—12

siven den 14 mars 1969.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 §§ kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna lydelse. 2 § Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vartdera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskrivningar motsvara det föreliggande behovet. När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskrivningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad. Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i särskilt stor omfattning, bör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt. 4 § Överskriften till uppläggs första sida skall upptaga fastighetens registerbeteckning samt det registerområde fastigheten tillhör eller, vad angår fastighet som upptagits i särskild

tomtbok eller i fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, det samhälle eller område där fastigheten är belägen. Å efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastighetens beteckning utmärkas, till vilket upplägg sidan hör. Där flera fastigheter sammanföras å ett gemensamt upplägg, må så förfaras att fastigheterna i överskriften sammanfattas under lämplig gemensam benämning och de särskilda registerbeteckningarna upptagas i fastighetsspalten. 6§ Uppläggen ordnas inom registerområde i bokstavs- och nummerföljd. För samhälle eller område, för vilket föres särskild tomtbok eller fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, ordnas uppläggen beträffande tomter efter kvarter och inom varje kvarter efter tomternas nummer samt beträffande stadsägor efter dessas nummer. 8§ Har lagfart meddelats på område som avstyckats från fastighet genom stadsplan eller tomtindelning, skall med överföring till nytt upplägg anstå, intill dess området erhållit särskild registerbeteckning eller ingått i sammanläggning till tomt.

33—SFS 1969: 49 (4) BOU 1970:48

SFS 1969: 49 Har område avskilts från fastighet enligt bestämmelser om expropriation eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, skall med överföring till nytt upplägg anstå, intill dess området erhållit särskild registerbeteckning.

I fastighetsspalten antecknas: i fråga om tomt: dess natur av fri eller ofri och dess areal samt uppgift om jord, som må vara oskiljaktigt förenad med tomten; beträffande annan fastighet än tomt: jordnatur och mantal eller annan motsvarande beteckning, areal, hänvisning till tomt med vilken fastigheten må vara oskiljaktigt förenad, eller, i fråga om fastighet som bildats genom avsöndring eller avstyckning, uppgift å stamfastighet, dag då avsöndringen eller avstyckningen fastställdes och dag då lagI fart första gången söktes. Då ansökan om inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt beviljats eller förklarats vilande eller i tomträttsprotokollet anmärkts, att tomträtt eller vattenfallsrätt upphört, så ock då inskrivning av tomträtt dödats, skall anteckning härom göras i denna spalt. 13 § J Vid införing i inteckningsspalten iakttages: 1) att i kolumnen rörande ansökningens innehåll upptages: belopp av fordran med utfäst ränta; beskaffenhet av servitut, nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft eller annan förmån, varför inteckning sökts; i fråga om inteckning för fordran, namn på den, till vilken fordringshandlingen är ställd, om handlingen ej är ställd till innehavaren; samt beteckning på den egendom, till vars förmån servitutsavtal är slutet; 2) att, då inskrivning i sagda kolumn avser visst penningbelopp, detta skall utföras såväl med bokstäver som med siffror; 3) att, där i samma ärende införing sker å flera upplägg, de av åtgärden berörda fas1 Senaste lydelse, se 1968: 291. 120

172 tigheterna skola angivas i anmärkningskolumnen; 4) att, då ansökan om inteckning finnes icke kunna bifallas, beslutet skall upptagas i anmärkningskolumnen; 5) att, när ansökan om inteckning angår allenast en del av den på upplägget förda fastigheten, anteckning om den fastighetsdel som avses samt hänvisning till det rum i lagfartsspalten, där ägarens lagfart är inskriven, skall ske i anmärkningskolumnen; 6) att i anmärkningskolumnen därjämte upptagas: nedsättning eller förändring av inteckning; utbyte av inteckningshandlingar; avskrivning å inteckningshandling enligt 26 § förordningen angående inteckning i fast egendom; anmälan att tidigare antecknat innehav av inteckningshandling upphört; anmälan att fast egendom utmätts eller att intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom eller att jämlikt 70 § konkurslagen äskats försäljning av fast egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer, med uppgift, där utmätning skett eller fordran fastställts till betalning, om dagen därför, ävensom, då utmätning skett för icke intecknad fordran, om utmätningssökandens namn och fordringens belopp; anteckning om förhållande, som avses i 24 § 1 mom. förordningen angående inteckning i fast egendom eller som jämlikt 21 § konkurslagen, 23 eller 58 § lagen om expropriation eller 2, 5, 8 eller 16 § lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet skall antecknas i fastighetsboken; anläggningsbeslut enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar med uppgift om anläggningens art, de fastigheter som beröras av beslutet, det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten och den tid under vilken det får ske samt, i fråga om fastighet som förklarats ej längre skola vara ansluten till anläggning, med erinran om det SOU 1970:48

SFS 1969: 49

173 betalningsansvar som kan kvarstå för samfällighetens förbindelser; förhållande som avses i 2 eller 3 § lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar; anmälan att inskrivning är till viss del utan verkan; slutligt beslut i ärende, som blivit i högre rätt fullföljt; så ock vad i övrigt finnes nödigt att anteckna och ej hör till annan kolumn; 7) att i dödningskolumnen jämväl införes dag, då anteckning skett därom, att inteckning är utan verkan eller att konkurs eller exekutiv åtgärd vunnit sin avslutning eller att fråga om sådan åtgärd förfallit; 8) att vid anmälan om innehav av inteckningshandling inteckningshavarens namn och adress införas i den kolumn, där inteckningsansökningens innehåll återgivits, samt dagen för innehavets antecknande i förnyelsekolumnen; 9) att, sedan i något rum anteckning gjorts om inteckningshandlings utbyte mot flera nya sådana eller om uppdelning av inteckning, som är gemensam för flera fastigheter, vidare till samma rum hörande anteckning skall göras för ny handling i nytt rum och hänvisning meddelas från det ena rummet till det andra; 10) att, då anteckning göres om avbetalning å intecknat belopp, anmärkes, att avskrivningen icke medför minskning i det belopp, för vilket egendomen på grund av inteckningen häftar; 11) att, då inteckning meddelats å avskrivet belopp, anmärkning därom skall göras i det rum, där avskrivningen antecknats, men den meddelade inteckningen inskrivas i nytt rum och hänvisning göras från det ena rummet till det andra.

se skett, under lämplig beteckning upptagas i särskild bilaga till fastighetsboken; och skall därvid anteckning göras rörande omständigheter av betydelse för utredningen om den bristande överensstämmelsen med fastighetsregistret. I bilagan upptages även område som redovisas i bihang C till fastighetsregister för stad. För varje område eller fastighetsandel, som för sig lagfarits, må i bilagan göras särskilt upplägg. Till upplägg anslås ett blad, upptagande fastighetsspalt samt lagfartsoch inteckningsspalter. I övrigt gälle beträffande bilagans inrättande i tillämpliga delar vad om fastighetsboken är föreskrivet. Denna kungörelse träder i kraft en vecka efter den dag, då den enligt därå meddelad uppgift utgivits från trycket i Svensk författningssamling. I fråga om återköpsrätt, som bestod vid utgången av år 1968, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

GUSTAF ADOLF (L. S.)

HERMAN KLING (Justitiedepartementet)

22 § Finnes egendom, däri inskrivning meddelats, icke kunna hänföras till visst registernummer, må egendomen, intill dess erforderlig utredning och därav föranledd rättel-

SOU 1970:48

Bilaga 1, provtryck B

Svensk författningssamling Utgiven frän trycket den 31 mars 1969

Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras;

SFS 1969: 49~ Saknummer 18.3—12

given den 14 mars 1969. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 §§ kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna lydelse. 2 § Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vartdera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskrivningar motsvara det föreliggande behovet. När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskriv- | ningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad. Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i särskilt stor omfattning, bör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt. 4 § Överskriften till uppläggs första sida skall upptaga fastighetens registerbeteckning samt det registerområde fastigheten tillhör eller, vad angår fastighet som upptagits i särskild tomtbok eller i fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, det samhälle eller område | där fastigheten är belägen. Å efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastighetens beteckning utmärkas, till vilket upplägg sidan hör. Där flera fastigheter sammanföras å ett gemensamt upplägg, må så förfaras att fastigheterna i överskriften sammanfattas under lämplig gemensam benämning och de särskilda registerbeteckningarna upptagas i | fastighetsspalten. 6 § Uppläggen ordnas inom registerområde i bokstavs- och nummerföljd. För samhälle eller område, för vilket föres särskild tomtbok eller fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, ordnas uppläggen beträffande tomter efter kvarter och inom varje kvarter efter tomternas nummer samt beträffande stadsägor efter dessas nummer. x 33 - SFS 1969: 49 (4) SOU 1970:48

SFS 1969: 49 [18.3—12]

8 § Har lagfart meddelats på område som avstyckats från fastighet genom stadsplan eller tomtindelning, skall med överföring till nytt upplägg anstå, intill dess området erhållit särskild registerbeteckning eller ingått i sammanläggning till tomt. Har område avskilts från fastighet enligt bestämmelser om expropriation eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, skall med överföring till nytt upplägg anstå, intill dess området erhållit särskild registerbeteckning. 9 §' I fastighetsspalten antecknas: i fråga om tomt: dess natur av fri eller ofri och dess areal samt uppgift om jord, som må vara oskiljaktigt förenad med tomten; beträffande annan fastighet än tomt: jordnatur och mantal eller annan motsvarande beteckning, areal, hänvisning till tomt med vilken fastigheten må vara oskiljaktigt förenad, eller, i fråga om fastighet som bildats genom avsöndring eller avstyckning, uppgift å stamfastighet, dag då avsöndringen eller avstyckningen fastställdes och dag då lagfart första gången söktes. Då ansökan om inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt beviljats eller förklarats vilande eller i tomträttsprotokollet anmärkts, att tomträtt eller vattenfallsrätt upphört, så ock då inskrivning av tomträtt dödats, skall anteckning härom göras i denna spalt. 13 §x Vid införing i inteckningsspalten iakttages: 1) att i kolumnen rörande ansökningens innehåll upptages: belopp av fordran med utfäst ränta; beskaffenhet av servitut, nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft eller annan förmån, varför inteckning sökts; i fråga om inteckning för fordran, namn på den, till vilken fordringshandlingen är ställd, om handlingen ej är ställd till innehavaren; samt beteckning på den egendom, till vars förmån servitutsavtal är slutet; 2) att, då inskrivning i sagda kolumn avser visst penningbelopp, detta skall utföras såväl med bokstäver som med siffror; 3) att, där i samma ärende införing sker å flera upplägg, de av åtgärden berörda fastigheterna skola angivas i anmärkningskolumnen; 4) att, då ansökan om inteckning finnes icke kunna bifallas, beslutet skall upptagas i anmärkningskolumnen; 5) att, när ansökan om inteckning angår allenast en del av den på upplägget förda fastigheten, anteckning om den fastighetsdel som avses samt hänvisning till det rum i lagfartsspalten, där ägarens lagfart är inskriven, skall ske i anmärkningskolumnen; 6) att i anmärkningskolumnen därjämte upptagas: nedsättning eller förändring av inteckning; utbyte av inteckningshandlingar; avskrivning å inteckningshandling enligt 26 § förordningen angående inteckning i fast egendom; anmälan att tidigare antecknat innehav av inteckningshandling upphört; anmälan att fast egendom utmätts eller att intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom eller att jämlikt 70 § konkurslagen äskats försäljning av fast egendom i den ordning utsökningslagen be1

124 Senaste lydelse, se 1968: 291. SOU 1970:48

stämmer, med uppgift, där utmätning skett eller fordran fastställts till betalning, om dagen därför, ävensom, då utmätning skett för icke intecknad fordran, om utmätningssökandens namn och fordringens belopp; anteckning om förhållande, som avses i 24 § 1 mom. förordningen angående inteckning i fast egendom eller som jämlikt 21 § konkurslagen, 23 eller 58 § lagen om expropriation eller 2, 5, 8 eller 16 § lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet skall antecknas i fastighetsboken; anläggningsbeslut enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar med uppgift om anläggningens art, de fastigheter som beröras av beslutet, det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten och den tid under vilken det får ske samt, i fråga om fastighet som förklarats ej längre skola vara ansluten till anläggning, med erinran om det betalningsansvar som kan kvarstå för samfällighetens förbindelser; förhållande som avses i 2 eller 3 § lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar; anmälan att inskrivning är till viss del utan verkan; slutligt beslut i ärende, som blivit i högre rätt fullföljt; så ock vad i övrigt finnes nödigt att anteckna och ej hör till annan kolumn; 7) att i dödningskolumnen jämväl införes dag, då anteckning skett därom, att inteckning är utan verkan eller att konkurs eller exekutiv åtgärd vunnit sin avslutning eller att fråga om sådan åtgärd förfallit; 8) att vid anmälan om innehav av inteckningshandling inteckningshavarens nam och adress införas i den kolumn, där inteckningsansökningens innehåll återgivits, samt dagen för innehavets antecknande i förnyelsekolumnen; 9) att, sedan i något rum anteckning gjorts om inteckningshandlings utbyte mot flera nya sådana eller om uppdelning av inteckning, som är gemensam för flera fastigheter, vidare till samma rum hörande anteckning skall göras för ny handling i nytt rum och hänvisning meddelas från det ena rummet till det andra; 10) att, då anteckning göres om avbetalning å intecknat belopp, anmärkes, att avskrivningen icke medför minskning i det belopp, för vilket egendomen på grund av inteckningen häftar; 11) att, då inteckning meddelats å avskrivet belopp, anmärkning därom skall göras i det rum, där avskrivningen antecknats, men den meddelade inteckningen inskrivas i nytt rum och hänvisning göras från det ena rummet till det andra. 22 § Finnes egendom, däri inskrivning meddelats, icke kunna hänföras till viss! registernummer, må egendomen, intill dess erforderlig utredning och därav föranledd rättelse skett, under lämplig beteckning upptagas i särskild bilaga till fastighetsboken; och skall därvid anteckning göras rörande omständigheter av betydelse för utredningen om den bristande överensstämmelsen med fastighetsregistret. I bilagan upptages även område som redovisas i bihang C till fastighetsregister för stad. SOU 1970:48

SFS 1969: 49 ll 8.3—12]

För varje område eller fastighetsandel, som för sig lagfarits, må i bii a g a n g ö r a s s a r s k i i t upplägg. Till upplägg anslås ett blad, upptagande fastighetsspalt samt lagfarts- och inteckningsspalter. I övrigt gälle beträffande bilagans inrättande i tillämpliga delar vad om fastighetsboken är föreskrivet. Denna kungörelse träder i kraft en vecka efter den dag, då den enligt därå meddelad uppgift utgivits från trycket i Svensk författningssamling. I fråga om återköpsrätt, som bestod vid utgången av år 1968, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

GUSTAF ADOLF CL- S.)

HERMAN K U N G (Justitiedepartementet)

4 126

SOU 1970:48

Bilaga 1, prov t ryck C

Kungl. Mai:ts kungörelse om ändring i kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras; given den 14 mars 1969. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 §§ kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna lydelse. 2 § Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vartdera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskrivningar motsvara det föreliggande behovet. När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskriv-1 ningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad. Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i särskilt stor omfattning, bör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt. 4 § Överskriften till uppläggs första sida skall upptaga fastighetens registerbeteckning samt det registerområde fastigheten tillhör eller, vad angår fastighet som upptagits i särskild tomtbok eller i fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, det samhälle eller område I där fastigheten är belägen. Å efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastighetens beteckning utmärkas, till vilket upplägg sidan hör. Där flera fastigheter sammanföras å ett gemensamt upplägg, må så förfaras att fastigheterna i överskriften sammanfattas under lämplig gemensam benämning och de särskilda registerbeteckningarna upptagas I i fastighetsspalten. 6 § Uppläggen ordnas inom registerområde i bokstavs- och nummerföljd. För samhälle eller område, för vilket föres särskild tomtbok eller fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, ordnas uppläggen beträffande tomter efter kvarter och inom varje kvarter efter tomternas nummer samt beträffande stadsägor efter dessas nummer. 8 § Har lagfart meddelats på område som avstyckats från fastighet genom stadsplan eller tomtindelning, skall med överföring till nytt upplägg anstå, intill dess området erhållit särskild registerbeteckning eller ingått i sammanläggning till tomt. Har område avskilts från fastighet enligt bestämmelser om expropriation eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenSFS • Prov på nyombrytning av bandupplagan SOU 1970:48

SFS 1969: 49 Saknummer 18.3—12 Utgiven från trycket den 31 mars 1969

SFS 1969: 49

lagen, skall med överföring till nytt upplägg anstå, intill dess området erhållit särskild registerbeteckning. 9 § ] I fastighetsspalten antecknas: i fråga om tomt: dess natur av fri eller ofri och dess areal samt uppgift om jord, som må vara oskiljaktigt förenad med tomten; beträffande annan fastighet än tomt: jordnatur och mantal eller annan motsvarande beteckning, areal, hänvisning till tomt med vilken fastigheten må vara oskiljaktigt förenad, eller, i fråga om fastighet som bildats genom avsöndring eller avstyckning, uppgift å stamfastighet, dag då avsöndringen eller avstyckningen fastställdes och dag då lagfart första gången söktes. x Då ansökan om inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt beviljats eller förklarats vilande eller i tomträttsprotokollet anmärkts, att tomträtt eller vattenfallsrätt upphört, så ock då inskrivning av tomträtt dödats, skall anteckning härom göras i denna spalt. Denna kungörelse träder i kraft en vecka efter den dag, då den enligt därå meddelad uppgift utgivits från trycket i Svensk författningssamling. I fråga om återköpsrätt, som bestod vid utgången av år 1968, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

SFS 1969: 50 Saknummer 18.3—12 Utgiven från trycket den 31 mars 1969

GUSTAF ADOLF

HERMAN

(L. S.)

(Justitiedepartementet)

KLING

Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras; given den 14 mars 1969. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 §§ kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna lydelse.

2 § Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vartdera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskrivningar motsvara det föreliggande behovet. När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskrivningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad. Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i

128 SOU 1970:48

särskilt stor omfattning, bör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt.

SFS 1969: 50

Denna kungörelse träder i kraft en vecka efter den dag, då den enligt därå meddelad uppgift utgivits från trycket i Svensk författningssamling. I fråga om återköpsrätt, som bestod vid utgången av år 1968, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

GUSTAF ADOLF (L. S.)

HERMAN KLING (Justitiedepartementet)

Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter huru nya fastighetsböcker skola inrättas och föras; given den 14 mars 1969. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 §§ kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna lydelse.

SFS 1969: 51 Saknummer 18.3—12 Utgiven från trycket den 31 mars 1969

2 § Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vartdera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskrivningar motsvara det föreliggande behovet. När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskrivningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad. Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i särskilt stor omfattning, bör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt. 4 § Överskriften till uppläggs första sida skall upptaga fastighetens registerbeteckning samt det registerområde fastigheten tillhör eller, vad angår fastighet som upptagits i särskild tomtbok eller i fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, det samhälle eller område där fastigheten är belägen. Ä efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastighetens beteckning utmärkas, till vilket upplägg sidan hör. Där flera fastigheter sammanföras å ett gemensamt upplägg, må så förfaras att fastigheterna i överskriften sammanfattas under lämplig gemensam benämning och de särskilda registerbeteckningarna upptagas i fastighetsspalten. 27 9—SOU 1970:48

SFS 1969: 51

SFS 1969: 52 Saknummer 18.3—12 Utgiven från trycket den 31 mars 1969

Denna kungörelse träder i kraft en vecka efter den dag, då den enligt därå meddelad uppgift utgivits från trycket i Svensk författningssamling. I fråga om återköpsrätt, som bestod vid utgången av år 1968, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas. GUSTAF ADOLF

HERMAN KLING

(L. S.)

(Justitiedepartementet)

Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras; given den 14 mars 1969. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 §§ kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna lydelse. 2 § Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vartdera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskrivningar motsvara det föreliggande behovet. När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskrivningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad. Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i särskilt stor omfattning, bör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt. 4 § Överskriften till uppläggs första sida skall upptaga fastighetens registerbeteckning samt det registerområde fastigheten tillhör eller, vad angår fastighet som upptagits i särskild tomtbok eller i fastighetsregister I enligt de för stad meddelade bestämmelser, det samhälle eller område där fastigheten är belägen. Å efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastighetens beteckning utmärkas, till vilket upplägg sidan hör. Där flera fastigheter sammanföras å ett gemensamt upplägg, må så förfaras att fastigheterna i överskriften sammanfattas under lämplig | gemensam benämning och de särskilda registerbeteckningarna upptagas i fastighetsspalten.

6 § Uppläggen ordnas inom registerområde i bokstavs- och numraerföljd.

130 SOU 1970: 48

Bilaga 2

Utredningens skiss till ämnesindelning för författningar

Hu mdgrupperna: 1 Statsskick o Offentlig förvaltning i allmänhet 3 Utrikestjänsten 4 Försvaret 5 Undervisning och forskning 6 Kulturvård 7 Kyrkan 8 Social omvårdnad 9 Arbetsmarknaden 10 Handel och industri 11 Jordbruk 12 Kommunikationer 13 Samhällsplanering 14 Finansväsen 15 Ordning och säkerhet 16 Rättsväsen 17 Familj och barn 18 Fastigheter 19 Avtal och rättigheter Ha vudgrupper och 1

undergrupper:

Statsskick 1.1 Kungl. Maj:t Regeringsformen. Statsrådet. Departementen. JK. 1.3 Riksdagen Riksdagsordningen. Riksdagen. Riksbanken och riksdagens övriga verk. JO. 1.5 Hovet Successionsordningen. Hovet och slottsstaten. Konungahusets egendom.

SOU 1970:48

1.7 Tryckfrihet Tryckfrihetsförordningen. Tryckfrihet. Offentlighet. Sekretess. 1.9 Lagstiftning Lagrådet. Lagberedningen. Svensk författningssamling. 1.11 Rikets gränser, flagga och vapen 1.13 Medborgarskap. Utlänningar. Flyktingar 2

Offentlig förvaltning i allmänhet 2.1

Statstjänstemännen Ställning som arbetstagare. Löner. Pensioner. Utbildning. Personalvård. Företagsnämnder. Förslagsverksamhet. Uppfinningar. Personalbostäder. Samlingslokaler. Statens avtalsverk. Statens pensionsverk. 2.3 Statens egendom Fast egendom. Byggnader. Bolag. Domänverket. Kammarkollegiet. Byggnadsstyrelsen. Förenade fabriksverken. 2.5 Rationalisering. Upphandling 2.7 Förvaltningsförfarandet Regeringsrätten. 2.9 Länen Rikets administrativa indelning. Länsstyrelserna. 2.11 Kommunerna Kompetens. Kommunalval. Upplåning. Fondbildning. Indelning. Städer. Landskommuner. Kom131

4.9 Krigsmaktens egendom Försvarets materielverk. Fortifikation. Fastigheter. 4.11 Militär forskning Flygteknisk forskning. Signalskydd. Försvarets forskningsanstalt. Försvarets radioanstalt. Haveriundersökning. Försvarsuppfinningar. Försvarsmedicin. Rationalisering. Militärpsykologiska institutet. 4.13 Arkiv. Museer Krigsarkivet. Armémuseum. Militärhistorisk forskning. Krigsvetenskapsakademien. 4.15 Värnplikt Värnplikt. Inskrivning. Vapenfri tjänst. 4.17 Rekvisition Rekvisition. Inkvarteringsbostad. Krigsskadeersättning. Fartygsuttagning. 4.19 Allmänt om totalförsvaret Samordning mellan totalförsvarets grenar. Totalförsvarets upplysningsnämnd. Frivilliga försvarsorganisationer. 4.21 Civilförsvaret Civilförsvarsstyrelsen. Civilbefälhavarna. 4.23 Ekonomiska försvaret Tjänsteplikt. Krigsförsäkring. Prisreglering. Livsmedelsförsörjningen vid krig. Krigsskyddsnämnd för kraftanläggningar. 4.25 Psykologiska försvaret Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar.

munförbund. Landsting. Kommunernas mark. 2.13 Kommunaltjänstemännen Ställning som arbetstagare. 2.15 Övrig offentlig förvaltning Tjänstemännens ställning som arbetstagare. 3

Utrikestjänsten 3.1 Utrikesförvaltningen Utrikesnämnden. Utrikesdepartementet. Utrikesrepresentationen. Konsulsstaten. 3.3 Utländsk representation i Sverige Utländska beskickningar. Utländska konsulat. 3.5 Information om Sverige i utlandet Kollegiet för Sverigeinformation i utlandet. Informationskontor. Handelskamrar. 3.7 Internationellt samarbete Traktater. Utlämning för brott. Ekonomiskt och kulturellt samarbete. Förhållandet till ILO. Svenska delegationer hos mellanfolkliga organisationer. Svenska ledamöter av internationella domstolar. 3.9 Bistånd till främmande länders utveckling Humanitärt, tekniskt, finansiellt, handelspolitiskt, kommersiellt bistånd. SIDA.

4 Försvaret 4.1 Krigsmaktens högsta ledning Kommandomål. Överbefälhavaren. Försvarsstaben. 4.3 Försvarsgrenarna Armén. Marinen. Flygvapnet. 4.5 Militärområden. Försvarsområden Militärbefälhavarna. 4.7 Krigsmaktens personal Löner. Försvarets civilförvaltning. Personalvård. Arbetarskydd. Företagsnämnder. Utbildning. Sjukvård. Stiftelser för välgörande ändamål. Personalkårer.

5 Undervisning och forskning 5.1 Skolväsendets förvaltning Skolöverstyrelsen. Länsskolnämnderna. Läroboksgranskning. Skolbyggnader. 5.3 Grundläggande undervisning Grundskolor. Folkskolor. Privatskolor. Nomadskolor. Specialskolor. 5.5 Påbyggnadsundervisning Fortsättningsskolor. Högre komSOU 1970: 48

munala skolor. Realskolor. Fackskolor. Gymnasier. 5.7 Vuxenutbildning Statliga och kommunala skolor för vuxna. 5.9 Lärarutbildning Förskoleseminarier. Folkskoleseminarier. Slöjdlärarseminarier. Lärarhögskolor. Gymnastik- och idrottshögskolor. Yrkespedagogik. 5.11 Övrig yrkesundervisning Kommunala yrkesskolor. Barnmorskor. Sjuksköterskor. Brandskola. Sjöbefäl. Sjukgymnaster. Huslig utbildning. 5.13 Högre undervisning Universitetskanslersämbetet. Universiteten. Tekniska högskolor. Karolinska institutet. Handelshögskolor. Socialhögskolor. Journalisthögskolor. Folkhögskolor. Utrustningsnämnd för universitet och högskolor. Antagningsnämnd för civilekonomutbildning. 5.15 Frivilligt folkbildningsarbete Ungdomsverksamhet. Skolungdomsutbyte. Unesco. 5.17 Studiehjälp Studiesociala frågor. Centrala studiehjälpsnämnden. Studiemedelsnämnderna. Stiftelser. 5.19 Forskning Teknisk forskning. Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete. Byggnadsforskning. Konsumentvaruforskning. Hydrologiska undersökningar. Geotekniska undersökningar. Geologiska undersökningar. Meteorologiska undersökningar. Atomfysik. Maskinprovningar. Standardisering. Teknisk nomenklatur. Information och dokumentation. 6

Kulturvård 6.1 Litteratur Svenska akademien. Svensk språkvård. Sveriges författarfond.

SOU 1970:48

6.3 Konst Akademien för de fria konsterna. Konstfackskolan. Konstnärsstipendier. Statens konstråd. 6.5 Teater Kungl. teatrarna. Teater- och orkesterrådet. Scenskolor. Dramatiska institutet. 6.7 Film Svenska filminstitutet. Statens biografbyrå. 6.9 Musik Musikaliska akademien. Musikkonservatorier. Rikskonserter. 6.11 Bibliotek Kungl. biblioteket. Stifts- och landsbibliotek. 6.13 Museer Nationalmuseum. Nordiska museet. Skansen. Livrustkammaren. Nordiska Afrikainstitutet. Tekniska museet. Sjöhistoriska museet. 6.15 Arkiv Riks- och landsarkiv. Landsmålsarkiv. Ortsnamn. 6.17 Fornminnen Riksantikvarieämbetet. 6.19 Idrott Friluftsliv. 6.21 Lärda samfund Vetenskapsakademien. Ingenjörsvetenskapsakademien. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Nobelstiftelsen. Kulturrådet. Svenskt biografiskt lexikon. Nordiska kulturkommissionens svenska avdelning. IberoAmerikanska institutet. Riddarhusordning. 7

Kyrkan 7.1 Svenska kyrkans organisation Kyrkolag. Kyrkomöte. Stift. 7.3 Svenska kyrkans personal Ecklesiastikstaten. Präster. Kyrkomusiker. 7.5 Svenska kyrkans egendom Kyrkobyggnad. Fast egendom. Kyrkoförmögenheten i övrigt. 133

7.7 7.9

Gudstjänst Andra trossam fund

Social omvårdnad 8.1 Hälsovård Socialstyrelsen. Statens institut för folkhälsan. Nordiska hälsovårdshögskolan. Internationella hälsovårdsärenden. Strålskydd. 8.3 Sjukvård Länsläkarna. Provinsialläkarna. Läkaryrkets utövning. Läkares vidareutbildning. Utländsk medicinalpersonal. Rättsmedicinska undersökningsväsendet. Rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Tandläkaryrkets utövning. Folktandvården. Undervisningssjukhus. Övriga sjukvårdsanstalter. Arbetsmedicin. Psykiskt utvecklingsstörda. Handikappade. Statens bakteriologiska laboratorium. Statens farmacevtiska laboratorium. 8.5 Nykterhetsvård Vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Länsnykterhetsnämnder. 8.7 Barnavård Barnbidrag. Andra åtgärder till stöd för barnfamiljer. Ungdomsvårdsskolor. 8.9 Socialförsäkring Allmän försäkring. Yrkesskadeförsäkring. Riksförsäkringsverket. Fullmäktige för riksförsäkringsverkets fonder. Försäkringsrådet. Försäkringsdomstolen. Allmänna pensionsfonden. 8.11 Socialhjälp Bostadstillägg. Bosättningslån. Pensionärsbostadsbidrag. Socialvårdskonsulenter. Arbetsmarknaden 9.1 Arbetsfred Förhandlingsrätt. Kollektivavtal. Arbetstvister. Förlikningsmän. Arbetsdomstolen. 9.3 Arbetstid

9.5 9.7

10 Semester Arbetarskydd Arbetarskyddsstyrelsen. Yrkesinspektionen. Arbetshjälp Arbetsförmedling. Arbetsmarknadsstyrelsen. Länsarbetsnämnder. Offentlig arbetsförmedling. Institutet för arbetsmarknadsfrågor. Arbetslöshetsförsäkring. Understödsföreningar.

Handel och industri 10.1 Allmän näringsreglering Pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet. Övervakning av konkurrensbegränsning. Konsumentupplysning. Statens pris- och kartellnämnd. Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Statens konsumentråd. Statens institut för konsumentfrågor. Varudeklarationsnämnden. Illojal konkurrens. Affärstid. Näringsfrihetsrådet. Bokföring. Oriktig ursprungsbeteckning. Auktoriserade handelskamrar. 10.3

Utrikeshandel Kommerskollegium. Exportkreditnämnden. Småindustrins exportråd. Handelssekreterare. 10.5 Industri 10.7 Bergsbruk Bergsstaten. Jernkontoret. 10.9 Hantverk Kreditstöd från statens hantverks- och industrilånefond. Statens institut för hantverk och industri. 10.11 Livsmedel Alkoholfria drycker. 10.13 Läkemedel. Gift. Narkotika Apoteksväsendet. Apoteksbefordringsnämnden. Apotekens avgiftsnämnd. Svenska farmakopékommittén. Giftnämnden. 10.15 Explosiva och brandfarliga varor Sprängämnesinspektionen. Oljelagringsrådet. SOU 1970:48

10.17 Krigsmateriel 10.19 Ädla metaller Kontrollstämplingen. 10.21 Övriga varor Handel med preventivmedel. 10.23 Kreditväsen Banker. Placering av postbankens medel. Räntevillkor för postbankens medel. Bankinspektionen. Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Sparbanker. Bankkontorsetablering. 10.25 Fondväsen Stockholms fondbörs. 10.27 Försäkringsväsen Försäkringsinspektionen. 10.29 Bolag och ekonomiska föreningar Aktiebolag. Handelsbolag. Enkla bolag. Patent- och registreringsverket. Stöd åt företagarföreningar. 10.31 Kommissionärer och mäklare Handelsresande. 11

Jordbruk 11.1 Lantbruk Jordbruks- och trädgårdsnäringens rationalisering. Växtskydd. Frökontroll. Utsädesvaror. Prisreglering. Lantbruksutbildning. Forskning och försök. Lantbruksstyrelsen. Lantbruksnämnderna. Hushållningssällskapen. Statens jordbruksnämnd. Lantbrukets yrkesskolor. Lantbrukshögskolan. 11.3 Skogsbruk Virkesmätning. Maskin- och redskapsprovningar för skogsbruk. Skoglig utbildning. Skogsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelserna. Statens skogsskolor. Statens skogmästarskola. Skogshögskolan. Institutet för skogsförbättring. 11.5 Veterinärväsen Veterinäryrkets utövning. Veterinärmedicin. Husdjurssjukdomar. Köttbesiktning. Djurskydd. Vete-

SOU 1970:48

rinärstyrelsen. Statens hingstdepå. Besiktningsveterinärorganisationen. Veterinärhögskolan. 11.7 Jakt Viltvård 11.9 Fiske Fiskearrenden. Prisreglering på fiskets område. Fiskeristyrelsen. Statens lokala fiskeriadministration. Fiskevärderingsnämnder. 11.11 Samerna Lappväsendet. Lappadministrationen. Rennäringen. 12 Kommunikationer 12.1 Vägtrafik Vägar. Spårvägar. Tunnelbanor. Broar. Färjor. Mark och byggnader för statens vägverk. Statens vägverk. Statens väginstitut. Statens trafiksäkerhetsverk. Transportnämnden. Bussvärderingsnämnden. Vägtransport. 12.3 Järnvägar Statens järnvägar. Mark och byggnader för statens järnvägar. Samtrafiknämnden för järnvägarnas godssamtrafik. Järnvägstransport. 12.5 Sjöfart Sjöfartsverket. Mark och byggnader för sjöfartsverket. Kanaler. Farleder. Fyrar. Hamnar. Skeppsmätning. Registrering av fartyg. Säkerhet på fartyg. Befäl på fartyg. Mönstring av sjömän. Arbetstid på fartyg. Sjökarteverksamhet. Lotsning. Isbrytarverksamhet. Sjöräddning. Dispaschörsverksamhet. Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens sekundärlånebyrå. Statens skeppsprovningsanstalt. Sjömanshus. Handelsflottans pensionsanstalt. Sjötransport. 12.7

12.9 Luftfart Luftfartsverket. Mark och byggnader för luftfartsverket. Flygtransport. Postväsen 135

Postverket. Mark och byggnader för postverket. 12.11 T elev åsen Telegraf. Telefon. Televerket. Mark och byggnader för televerket. 12.13 Radioväsen Rundradiomottagare. Rundradiosändning. Distribution av rundradioprogram. Radioansvarighet. Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram. Radionämnden. 13

136 Samhällsplanering 13.1 Statistik Statistiska centralbyrån 13.3 Kart väs en Rikets allmänna kartverk. Kartverkskommissionen. 13.5 Lokalisering Nordiska institutet för samhällsplanering. Norrlandsfonden. 13.7 Miljövård Naturvård. Naturvårdsforskning. Statens naturvårdsverk. Koncessionsnämnden för miljöskydd. 13.9 Bebyggelseplanläggning Byggnadsväsen. Statens planverk. Länsarkitektorganisationen. Expropriation. Indragning av ströängar. 13.11 Bostadsförsörjning Bostadsstyrelsen. Länsbostadsnämnderna. 13.13 Energiförsörjning Elektriska anläggningar. Registrering av elektriska anläggningar. Vattenlagen. Atomenergi. Statens vattenfallsverk. Statens elektriska inspektion. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Delegation för atomenergifrågor. Finansväsen 14.1 Statsregleringen Allmänna riktlinjer för ekonomisk politik. Förvaltning och redovisning av statsmedel. Förvaltningsrevision. Allmänna pensionsfondens förvaltning. Riks-

revisionsverket. Konjunkturinstitutet. Indexnämnden. 14.3 Valutareglering Utlandsbetalningar. 14.5 Mynt. Mått. Vikt Mynt- och justeringsverket med statens justerare av mått och vikt. 14.7 Skatt på inkomst och förmögenhet Statlig skatt. Kommunalskatt. Sjömansskatt. Sjömansskattenämnden. Mellankommunala prövningsnämnden. Skatteutjämningsnämnden. 14.9 Skatt på arv och gåva 14.11 Skatt på varor och tjänster Kontrollstyrelsen med lokalförvaltning. Energiskattenämnden. Kupongskattenämnden. Markegångsdeputerade. 14.13 Alkoholmonopolet Tillverkning och försäljning av varor som innehåller alkohol. Prisnämnd. 14.15 Expeditionsavgifter 14.17 Folkbokföring Centrala folkbokföringsoch uppbördsnämnden. Kyrkobokföringsinspektorer. 14.19 Taxering Riksskattenämnden. Kammarrätten. 14.21 Uppbörd De lokala skattemyndigheterna. 14.23 Tullväsen Tullverket. Olovlig in- och utförsel av varor. 15

Ordning och säkerhet 15.1 Allmän ordning Allmänna ordningsstadgan. Allmänna sammankomster. Allmänna samlingslokaler. Samhällsfarlig asocialitet. 15.3 Spel Totalisator. Lotterier. Inkomst av vadhållning vid idrottstävlingar. 15.5 Polisorganisationen SOU 1970:48

17 Adoption Namn Dödsfall Arv. Testamente. Skifte. 17.9 Allmänna arvsfonden Avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden. Försäljning av fastigheter som tillfallit allmänna arvsfonden. Understöd ur allmänna arvsfonden. 17.11 Fideikommiss Fideikommissnämnden

Rikspolisstyrelsen. Den lokala polisorganisationen. Kriminalteknik Statens rättskemiska laboratorium. Statens kriminaltekniska laboratorium. Brandförsvar Statens brandinspektion.

Rättsväsen 16.1 Åklagarväsendet Åtal för brott. Riksåklagaren. Länsåklagarmyndigheterna. Åklagarmyndigheterna i åklagardistrikten. 16.3 Allmänna domstolar Rättegången. Högsta domstolen. Nedre justitierevisionen. Hovrätterna. Allmänna underrätterna. Rikets judiciella indelning. Rådhus. Tingshus. Häkte. Av brottmål föranledda ersättningar av allmänna medel. 16.5 Rättshjälp Offentliga rättshjälpsanstalter. Advokater. 16.7 Specialdomstolar Vattendomstolar. Ägodelningsrätter. Expropriationsdomstolar. Krigsrätter. 16.9 Brott och straff Strafflag. Straff för trafikbrott. Nåd i brottmål. 16.11 Fångvård Kriminalvårdsstyrelsen. Fångvårdsanstalter. Interneringsnämnd. Ungdomsfängelsenämnd. Kriminalvårdsnämnd. 16.13 Frivård Skyddskonsulentorganisationen. Övervakningsnämnder. 16.15 Indrivning Utmätning. Införsel. Kronofogdemyndigheterna. 16.17 Konkurs Kreditinrättningars konkurs.

17.5 17.7

18 Fastigheter 18.1 Fastighetsindelning Jorddelning. Sammanläggning. Jordeboksväsendet. Fastighetsregistrering. Lantmäteristyrelsen. Lantmäteristaten. 18.3 Fastighetsförvärv Jordförvärv. Inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom. Lagfart. Förköp. Äganderättsutredning. 18.5 F astighetsägande Rättigheter och skyldigheter som åtföljer jord och lägenheter. Vanhävd. Ägofred. Inteckning. 18.7 Arrende 18.9 Hyra Hyresreglering. Statens hyresråd. Hyresnämnderna. 18.11 Tomträtt

19 Avtal och rättigheter 19.1 Avtal i allmänhet 19.3 Köp Avbetalningsköp. 19.5 Lån och försträckning Pant. Borgen. Preskription. Skuldebrev. Check. Växel. 19.7 Patent 19.9 Varumärken 19.11 Upphovsrätt 19.13 Skadestånd

Familj och barn 17.1 Äktenskap 17.3 Barn

SOU 1970: 48

Bilaga 3

Författningssamlingens abonnenter

Tabell A. A b o n n e n t e r vars e x e m p l a r betalas av justitiedepartementet Adressgrupp

Centrala ämbetsverk m. fl. adresser Borgmästare Domkapitel Domsagor Fartygsinspektionen Fiskenintendenter Folk- och förskoleseminarier Fångvårdsanstalter F. provinsialläkare Försöksgymnasier Försvarsväsendet Handelskammare Handelshögskolor Handelsgymnasier Hovrätter Hushållningssällskap Kraftverk Kronofogdemyndigheter Kommunalnämnder Landsarkiv Landsting Lantbruksnämnder Lantbruksingenjörer Lokala skattemyndigheter Lotsdistrikt Länsarbetsnämnder Länsarkitekter Länsbostadsnämnder Länsläkare Länsnykterhetsnämnder Länsskolnämnder och skolinspektörer Länsstyrelser Läroverk allmänna Mentalsjukhus Municipalnämnder Pastorsämbeten 138

Antal adresser

Antal ex.

418 4 14 121 6 8

1 249 4 30 146 6 8

31 7 6 4 326 2 3 2 6 27 10 90 771 6 28 26 11 123 6 24 24 24 21 24

31 7 6 4 850 2 4 2 175 27 10 107 771 6 30 26 11 239 6 24 24 24 21 24

32 48 104 36 14 1 775

64 415 107 46 14 1 775

Polismyndigheter Riksdagsledamöter Rådhusrätter Rättspsyk. stationer Samrealskolor Stadsfullmäktige Skogsskolor Skol- och yrkeshem Socialvårdskonsulenter Stadsbibliotek Stifts- och landsbibliotek Stiftsnämnder Svenska ambassader m. fl. adresser i utlandet Tekniska läroverk Tekniska gymnasier Tekniska högskolor Tullmyndigheter Universiteten med institutioner Utländska ambassader i Sverige Vattendomstolar Vårdanstalter för alkoholister Vägförvaltningar Åklagarmyndigheter Överjägmästare Överlantmätare Sjöbefälsskolor

485 102 34 8 80 131 10 26

793 102 188 8 80 131 10 26

13 20 3 3

13 20 3 4

118 13 16 5 17

11 5

17 5

28 24 139 11 24 5

29 27 162 11 47 10

Summa

5 543

17 6 17

Tabell B. G r u p p e n " C e n t r a l a ä m b e t s v e r k m. fl. a d r e s s e r " (betalas av justitiedepartementet)

Departementen Centrala verk och myndigheter

Antal adresser

Antal ex.

516 S O U 1970:

Centrala institutioner, anstalter m. m. Centrala domstolar Riksdagen och dess verk Lagberedningen, kommittéer Enskilda departementstjänstemän Enskilda andra tjänstemän Skolor och andra utbildningsanstalter Rätteligen hörande till andra grupper i tabell A Icke statliga mottagare Övriga Summa

Tabell

97 7 10 18

131 122 57 19

5 12

5 12

24 7 22 416

37 8 25 1 234

C. A b o n n e n t e r som själva betalar

sina exemplar Antal adresser Statliga mottagare Riksbanken Skogsvårdsstyrelser Universitet, högskolor Övriga

15 25 7 15

Tillhopa

62 Kommunala mottagare Landsting Sjukvård Skolväsen Bibliotek Kommunal förvaltning Fullmäktige och styrelse Drätselkontor Stadskansli Social- och hälsovård Byggnadsväsen Fastigheter och gator Trafikföretag, El, VA Ospecificerat Övriga

20 150 386 124 33 66 62 133 69 64 36 33 71

Tillhopa

49 129 89 56 46

230 3 314

567 Anmärkningar 27 6 4 15 4

Tillhopa

56 Främmande stater Representation i Sverige Utlandsadresser

13 17

Tillhopa

1970:48

1 919 Summa

Halvofficiella institutioner Försäkringskassor Handelskammare Hushållningssällskap Folkhögskolor Övriga

SOU

1 247

Tillhopa

Privata mottagare Konsultverksamhet Advokater Juridiska byråer

Revisionsbyråer 117 Ingenjörs- och arkitektbyråer 44 Banker och försäkringsbolag Affärsbanker 53 Sparbanker 37 Övriga kreditinstitut 23 Försäkringsbolag 35 Tidningar Dagstidningar 14 Övriga 3 Övriga företag Industri och handel. Aktiebolag 600 Bokhandel 9 Apotek 2 Trafikskolor 12 Handels- och kommanditbolag 10 Div. företag som ej kan klassificeras 33 Diverse adresser 'Tnstitut" 13 "Anstalter" 5 Kultur och undervisning 11 Pensions- och arbetslöshetskassor 3 Kan ej klassificeras 17 Arbetsmarknadens organisationer Centrala 116 Regionala, lokala 13 Branschorganisationer Centrala 34 Regionala, lokala 55 Stiftelser, övriga ekonomiska föreningar Övriga organisationer Enskilda Jur. stud., kand., l i c , dr 24 Övriga titlar 94 Inga titlar 112

292 36

Till tabell A och B: D e t k a n h ä n d a att exemplar till s a m m a sorts a b o n n e n t e r i vissa fall betalas av justitiedepartementet, i a n d r a fall av a b o n n e n t e n . Vill m a n h a en bild av det totala antalet a b o n nenter i n o m en viss g r u p p bör m a n därför läsa tabell A o c h B ihop m e d tabell C. T a bell A u p p t a r t. ex. g r u p p e n hushållningssällskap. I tabell C finns också n å g r a h u s hållningssällskap. M o t s v a r a n d e gäller bl. a. universitet, h a n d e l s k a m m a r e , ambassader och riksbanken. 139

Till tabell C: Till gruppen sjukvård har hänförts främst landstingskommunal verksamhet (lasarett, sjukhus, diverse hem, omsorgsstyrelser) men även särskolor. Till skolväsen hör dels skolförvaltning, dels skolor (skolstyrelser, skolkansli, skolkontor, skolexpedition, yrkesoch verkstadsskolor, namngivna icke specificerade skolor). Till gruppen drätselkontor har hänförts även stadskamrer. Till stadskansli har förts stadsombudsman, stadsnotarie, stadsjurist, stadssekreterare, kanslichef, kommunalborgmästare. Till social- och hälsovård har förts bl. a. nykterhets- och barnavårdsnämnder. Till byggnadsväsen har förts byggnadsnämnder, stadsingenjörskontor, stadsarkitektskontor. Till fastigheter och gator har förts fastighetskontor, byggnadskontor, gatukontor och gatunämnd. Till bibliotek hör stads-, folk-, kommunal- och sockenbibliotek, däremot ej skolbibliotek, vilka i stället förts till skolväsen. Till gruppen advokater har även förts 13 rättshjälpsanstalter. Till juridiska byråer har räknats inkassoföretag. Till revisionsbyråer har förts auktoriserade revisorer, revisorer, bokföringsbyråer m. fl. Till övriga kreditinstitut hör bl. a. hypoteksföreningar och jordbrukskassor. Till den stora gruppen "Industri och handel. Aktiebolag" har förts dels aktiebolag som ej hänförts till annan grupp, dels kända industri- och handelsföretag även om de ej betecknats som aktiebolag. Det har inte varit möjligt att utan omfattande undersökningar ytterligare specificera denna grupp. Till diverse företag som ej kan klassificeras har även förts sådana adresser som troligen avser företag. Till regionala och lokala branschorganisationer har hänförts bl. a. jordbrukets föreningsrörelse, åkeri- och flottningsföreningar. Gruppen stiftelser, övriga ekonomiska föreningar omfattar bl. a. KF, konsum, HSB och motsvarande samt Sveriges kommunalekonomiska förening. Gruppen övriga organisationer upptar partier, ideella organisationer och icke yrkesinriktade intresseorganisationer, t. ex. hyresgäströrelsen. Till övriga titlar har förts bl. a. rektorer. 140

Dit hör även 17 "konsulenter". Gruppen inga titlar inkluderar herr, fru, fröken, stud.

SOU 1970:48

Bilaga 4

NYA LAGAR OCH BESTÄMMELSER Kyrkomöte Allmänt kyrkomöte börjar i Stockholm den 29 augusti 1970. SFS 1970:35

Basbeloppet Basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring har för mars 1970 höjts till 6300 kronor.

SFS 1970:46

Elransonering lungl. Maj:t har beslutat om elransonering fr.o.m. den 12 mars 1970. Statens elransoneingsnämnd ger närmare bestämmelser. Brott mot bestämmelserna kan medföra bl.a. att särskild avgift tas ut och att man avstängs från vidare kraftuttag. SFS 1970:37-39

Trålfiske en ny kungörelse om trålfiske anges när och var trålfiske är tillåtet. Fiskeområdena är i huvudsak oförändrade. SFS 1970:57

Skogsvårdsavgiften för 1970 är oförändrat 0,9 promille. SFS 1970:41

Uppbördstermin ör mars 1971 infaller den 6 t.o.m. den 16 och för november 1971 den 8 t.o.m. den 16. SFS 1970:58

Gotland Sotland skall fr.o.m. den 1 januari 1971 utgöra en kommun, som ej skal! ingå i någon landstingskommun. SFS 1970:47

Vattenreglering Cungl. Maj:t har fått rätt att t.o.m. juli 1970 tillfälligt medge sänkning av vattenståndet för att säkra kraftförsörjningen i landet. SFS 1970:59 Några andra SFS-nummer från mars 1970: SFS 1970:36 Avgifter för radiosändare SFS 1970:42 Bekämpningsmedelsavgifter SFS 1970:45 Ändrade övergångsbestämmelser för studerande vid filosofisk fakultet SFS (=Svensk författningssamling) beställs hos AB Allmänna Förlaget, Fack, 10320 Stockholm 16. Tel. 08-2381 00. Butik: Drakens gränd 4, Stockholm. SFS kan också läsas på närmaste folkbibliotek.

W i k i n g L l t o 1970 • A L L F 101 2 042