Byggandets industrialisering

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Byggandets industrialisering

Betänkande avgivet av byggindustrialiseringsutredningen Stockholm 1971

Statens offentliga utredningar 1971

Kronologisk förteckning

1. SOU 71. Handbok för det officiella utredningstrycket. Beckman. Fi. 2. Post- och Inrikes Tidningar. Norstedt & Söner. Ju. 3. Veterinärdistriktsindelningen, m m. Svenska Reproduktions AB. Jo. 4. Kommunala val. Esselte. C. 5. Svensk industri under 70-talet med utblick mot 80talet. Bilaga 2. Esselte. Fi. 6. Ny Sjömanslag. Esselte. K. 7. Finansiella tillväxtaspekter 1960-1975.1970 års långtidsutredning. Bilaga 4. Esselte. Fi. 8. Arbetskraftsresurserna 1965-1990. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 1. Esselte. Fi. 9. Större företags offentliga redovisning. Esselte. Fi. 10. Snatteri. Berlingska Boktryckeriet Lund. Ju. 11. Ett nytt bilregister. Göteborgs offsettryckeri AB. K. 12. M iljövården i Sverige under 70-talet. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 8. Esselte. Fi. 13. Utvecklingstendenser inom offentlig sektor. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 6. Esselte. Fi. 14. Varuhandeln fram till 1975.1970 års långtidsutredning. Bilaga 3. Esselte. Fi. 15. Förslag till aktiebolagslag m.m. Tryckeribolaget. Ju. 16. Regional utveckling och planering. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 7. Esselte. Fi. 17. Malm - Jord - Vatten. Svenska Reproduktions AB. I. 18. Mått och vikt. Norstedt & Söner. Fi. 19. Familjepensionsfrågor m.m. Berlingska Boktryckeriet, Lund. S. 20. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande I. Norstedt & Söner. K. 21. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga A. Norstedt & Söner. K. 22. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga B. Norstedt & Söner. K. 23. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. Norstedt & Söner. K. 24. Vuxenpedagogisk forskning och utbildning. Berlingska Boktryckeriet, Lund. U. 25. Boendeservice 3. Kommunstudien. Esselte. In. 26. Boendeservice 4. Projektstudien. Esselte. In. 27. Boendeservice 5. Totalkostnadsstudien. Esselte. In. 28. Boendeservice 6. Strukturstudier. Esselte. In. 29. Kyrkan kostar. Göteborgs offsettryckeri AB. U. 30. Sjömanspension. Göteborgs offsettryckeri AB. K. 31. Den svenska betalningsbalansstatistiken. Esselte. Fi. 32. Valutareserven och utrikeshandelns finansiella struktur. Bilaga till Den svenska betalningsbalansstatistiken. Esselte. Fi. 33. Fri affärstid. Göteborgs offsettryckeri AB. H. 34. Lastbil och Taxi. Beckman. K. 35. Den fria rörligheten för personer inom EEC. Esselte. In. 36. Produktionsresurser för tv och radio i utbildningen. Esselte. U.

Anm. Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

37. Konsumentpolitik-riktlinjer och organisation. Tryckeribolaget. H. 38. Särskildatandvårdsanordningarförvissapatientgrupper. Göteborgs offsettryckeri AB. S. 39. Den svenska köpkraftsfördelningen 1967. Berlingska boktryckeriet. Lund. In. 40. Export och import 1971-1975. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 5. Esselte. Fi. 41. Ny domstolsadministration. Göteborgs offsettryckeri AB. Ju. 42. Försäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet. Esselte. In. 43. Arbetskraftens struktur och dimensioner. Esselte. In. 44. Bilagor till KSA-utredningens betänkande. Esselte. In. 45. Utsökningsrätt XI. Norstedt & Söner. Ju. 46. Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. Norstedt & Söner. Fi. 47. Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen. Göteborgs offsettryckeri AB. Fi. 48. Personurval med hjälp av psykologiska undersökningar. Göteborgs offsettryckeri AB. Fi. 49. Unga lagöverträdare I. Esselte. Ju. 50. Räddningstjänst. Göteborgs offsettryckeri AB. C. 51. Invandrarutredningen I. Göteborgs offsettryckeri AB. In. 52. Byggandets industrialisering. Beckman. In.

Statens offentliga utredningar 1971: 52 Inrikesdepartementet

Byggandets industrialisering

Betänkande avgivet av byggindustrialiseringsutredningen Stockholm 1971

K L BECKMANS TRYCKERIER AB, STOCKHOLM 1971

Till Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

Genom beslut den 6 november 1964 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst sju utredningsmän för att utreda och föreslå åtgärder för främjande av byggandets industrialisering. Den 19 november 1964 tillkallade departementschefen landshövding Gustav Cederwall som sakkunnig och ordförande samt en expertgrupp bestående av professor Nils Ahrbom, överingenjör Harry Bernhard, civilingenjör Boris Blomgren, arkitekt Erik Dahlberg, professor Gunnar Henriksson, professor Lennart Holm, departementsrådet Hans Håkansson, andre förbundsordförande Börje Jönsson, direktör Gunnar Leo och dåvarande departementsrådet Göte Svenson. Den 4 maj 1965 tillkallades såsom sakkunniga riksdagsman Per Bergman, professor Lennart Holm, andre förbundsordförande Börje Jönsson, direktör Sten Källenius och riksdagsman Erik Tobé. Samtidigt förordnades som expert civilingenjör Mejse Jacobsson, som avled den 30 april 1966. Svenson tjänstgjorde till den 26 september 1969 och Ahrbom till den 1 juli 1970. Utredningen antog namnet byggindustrialiseringsutredningen. Till huvudsekreterare förordnades den 19 november 1964 civilingenjör Olle Westin. Westin tjänstgjorde till den 2 februari 1970. Som sekreterare har tjänstgjort sekreterare Tage ö h från den 13 januari 1965 till den 1 november 1969, civilingenjör Anders Strömberg från den 13 januari 1965 till den 1 oktober 1965, arkitekt Gösta Ericson från den 19 februari 1965, civilingenjör Ingemar Nyqvist från den 1 oktober 1965 till den 1 februari 1967, pol. mag. Bruno Isaksson från den 1 februari 1967 till den 1 augusti SOU 1971:52

1967, civilingenjör Per-Axel Bergman från den 15 februari 1967 till den 1 november 1969 och fil. kand. Sven Åke Andersson från den 1 augusti 1967 till den 2 februari 1970. Utredningsresultatet har framlagts successivt i delbetänkanden och i samband med avgivna remissvar. Utredningens förslag har i viss utsträckning redan genomförts. Föreliggande betänkande innehåller dels en sammanfattning av utredningens tidigare verksamhet (kap. 1), dels en principiell och översiktlig diskussion av medlen att främja byggandets industrialisering (kap. 2). I bilagor till betänkandet redovisas vissa undersökningar m. m. som initierats av utredningen eller som har anknytning till utredningens arbete. Bilaga 1 innehåller en sammanställning av utredningens åtgärder 1965—70. Bilaga 2 innehåller en inom statens institut för byggnadsforskning utarbetad sammanfattning av undersökningar som utförts av institutet på uppdrag av utredningen. Bilaga 3 innehåller en redovisning av vad som gjorts i några olika länder för att stödja den byggande industrins utvecklingsarbete och tillgodose dess kapitalbehov, utarbetad 1968 av civilingenjör Yngve Palm på uppdrag av utredningen. Bilaga 4 innehåller en beskrivning av statlig politik och utvecklingstendenser inom byggnadsindustrin i Frankrike, utförd 1968 av ingenjörarkitekt E T P Bruno Darmstetter på uppdrag av utredningen. 3

Bilaga 5 innehåller en redovisning av erfarenheter från verksamheten med förhandsbesked för bostadslån till stora och fleråriga bostadsprojekt, utarbetad inom bostadsstyrelsen av civilingenjör Birger Henriksson. Bilaga 6 innehåller en beskrivning av utvecklingen inom standardiseringsområdet, utarbetad av utredningen. Bilaga 7 innehåller en beskrivning av utvecklingen inom normeringsområdet, utarbetad av statens planverk. Utredningens uppdrag är härmed slutfört. Stockholm i juni 1971

Gustav Cederwall Per Bergman

Lennart Holm

Börje Jönsson

Sten Källenius

Erik Tobé /Gösta Ericson

4 SOU 1971: 52

Innehåll

Kapitel 1 Byggindustrialiseringsutredningens åtgärder 1965—1970. Byggandets utveckling . . , 1.1 1.2 1.3 1.4 1.5 1.6 1.7

Byggandets efterfrågestruktur . . Bostadsbyggandets planering . . Standardisering inom byggnadsområdet Rollfördelningen inom byggandet Samhällets kontroll över byggandet Direkt stimulans i produktionsledet Sammanfattning

Kapitel 2 Utvecklingsklimat gandet

för

1.4 9 10 12 12 13 14

Bilaga 2 Industrialiserad produktion av flerfamiljshus. Sammanfattning av utredningar för byggindustrialiseringsutredningen, utförda av statens institut för byggnadsforskning 2.1 2.2

15 16

byg-

Värderingsunderlag för styrning av funktionsegenskaper . . . . 2.2 Samhällets roll och ansvar i funktionsbestämningen 2.3 Byggnadsproduktionens behov av teknisk rörelsefrihet, utvecklingsincitament och kontinuitet. . . . 2.4 Metoder för styrning utan teknisk klåfingrighet 2.5 Miljöhänsyn och funktionsförändringar 2.6 Stimulans av tekniskt utvecklingsarbete 2.7 Angelägna tekniska utvecklingsproblem — några exempel . . . 2.8 Byggandet som produktionsgren .

2.1 Bilaga 1 Förteckning över byggindustrialiseringsutrednirtgens åtgärder 1965 —1970 1.1 1.2 1.3

Betänkanden m. m Remissvar Konferenser m. m. anordnade av byggindustrialiseringsutredningen .

SOU 1971: 52

Utredningar som utförts på uppdrag av eller i samarbete med byggindustrialiseringsutredningen . 33

17 19

20 2.3 21 2.4

Introduktion Utredningar för byggindustrialiseringsutredningen 2.2.1 Inventeringar av normer och rekommendationer . . 2.2.2 Inventeringar av stomsystem, installationer samt rums- och stomkompletteringar i elementbyggda hus 2.2.3 Studier av rumsmått och planutformning . . . . 2.2.4 Strukturfrågor inom några byggämnesindustrier . . . 2.2.5 Byggprocessens förutsättningar och genomförande Sammanfattningar och slutsatser av genomförda utredningar . . Litteraturförteckning

34 34 34 34

36 4 4 42 45 49

23 24 26 29

32 32 32 33

Bilaga 3 Vad som gjorts i olika länder för att stödja den byggande industrins utvecklingsarbete och tillgodose dess kapitalbehov. Utredning utförd av civilingenjör Yngve Palm på uppdrag av byggindustrialiseringsutredningen . . 50 3.1 3.2 3.3

Bakgrund — direktiv . . . . Metod — omfattning — tidplan Utredningens resultat 3.3.1 Inledning 3.3.2 Kapitalintensitet, kapitalutnyttjande 3.3.3 Planering, forskning, utvecklingsarbete . . . .

50 51 52 52 52 54

3.3.4 Åtgärder och deras effekter 3.3.5 Slutsatser 3.4 Bilaga a. Kommentarer från statens byggforskningsinstitut i Frankrike: G Blachere, föreståndare och G Hierholtz, sektionschef 3.5 Bilaga b. Kommentarer från A O Schuil, chef för byggforskningssektionen inom ministeriet för bostadsbyggande och planering, Nederländerna 3.6 Bilaga c. Kommentarer från dr J H Base, sekreterare för systembyggarnas förening, Nederländerna 3.7 Bilaga d. Kommentarer från dr Kayser, federala ekonomiministeriet 3.8 Bilaga e. Kommentarer från J T Redpath, generaldirektör för forskning och utveckling vid byggnadsministeriet, Storbritannien . . 3.9 Bilaga f. Promemoria utarbetad inom byggnadsföretaget Gilbert — Ash, Ltd, Storbritannien . . . . 3.10 Bilaga g. Kommentarer från professor D A Turin, chef för forskningsgruppen för byggnadsekonomi vid University College, London

55 57

57 4.2

59 4.3 61 61

62 63

66 Bilaga 4 Statlig politik och utvecklingstendenser inom byggnadsindustrin i Frankrike. Studie utförd av ingenjörarkitekt E T P Bruno Darmstetter på uppdrag av byggindustrialiseringsutredningen 67 4.1 Statliga riktlinjer och åtgärder som påverkar byggnadssektorns utveckling 67 4.1.1 Generella statliga riktlinjer 67 4.1.2 Framtida samhällsplanering, femårsplaner och nya institutionella strukturer 68 4.1.3 Åtgärder avseende organisation och koncentration av efterfrågan inom bostadssektorn 69 4.1.4 översikt över nya riktlinjer utgående från statliga åtgärder inom byggnadssektorn samt utlysning av anbudstävlan på entreprenader 70 6

4.1.5 Åtgärder i anslutning till finansieringen av byggandet 4.1.6 Rationalisering och kodifiering av byggnadsbestämmelser — juridiskt ansvar . Det allmännas investeringar i byggnadsbranschen 4.2.1 Allmänt 4.2.2 HLM-bostadssektorn . . 4.2.3 Metoder för programsammanslagning Organisation av teknisk verksamhet inklusive forsknings- och utvecklingsarbete på statlig och halvstatlig nivå 4.3.1 Nya institutioner och organ 4.3.2 Främjande av forskningsoch utvecklingsarbete . . 4.3.3 Exempel valda ur de senaste forskningsarbetena . . . 4.3.4 Typgodkännande (agrément) om uppföljt typgodkännande (agrément suivi) Privat finansierings- och investeringsverksamhet 4.4.1 Allmänt 4.4.2 Källor och möjligheter till finansiering 4.4.3 Investeringsorganisationer . 4.4.4 Exempel på integration . . Nya tendenser i byggprocessens organisation — olika intressenters åtgärder 4.5.1 Allmänt 4.5.2 Organisation av projektering och dokumentation. . 4.5.3 Avancerade metoder för ledning och planering av byggnadsprojekt . . . . 4.5.4 Entreprenörernas åtgärder 4.5.5 Tillverkare av byggnadsmaterial och element . . . 4.5.6 System 4.5.7 Integrerade aktiviteter . . Sammanfattning och slutsatser . .

72 72 73 73 73 73

75 75 75 75 76 76 76 76 77 78 79 79 79 80 81 82 84 85 85

Bilaga 5 Vissa erfarenheter från verksamheten med förhandsbesked om bostadslån för stora och fleråriga bostadsprojekt. Redogörelse utarbetad inom bostadsstyrelsen av civilingenjör Birger Henriksson 87 5.1 Bakgrund 5.2 Verksamhetens omfattning . . .

87 88

SOU 1971: 52

Uppgifter om projekten

. . . .

88 88

5.3.2 Byggherrekategori och byggherresamverkan . . . 89 5.3.3 Omfattning och produk89 89 89 5.3.5 Hustyper 5.3.6 Lägenhetsstorlek . . . . 90 5.3.7 Variantbegränsning . . . 90 5.3.8 Planering och projektering 90 90 92 96 5.3.12 Arbetskraftsåtgång . . . 99 99 104

7.5 Kravformulering och verifikationssätt 132 Typgodkännande och tillverkningskontroll 133 7.5.1 Inledning 133 7.5.2 Typgodkännande . . . . 1 3 3 7.5.3 Tillverkningskontroll . .135

Bilaga 6 PM angående utvecklingen inom standardiseringsområdet, utarbetad av byggindustrialiseringsutredningen .114 6.1 6.2

Bostadsbyggandet 114 Övrigt byggande med statligt lån eller bidrag 115 6.3 Statens eget byggande 115 6.4 Något om utvecklingen inom byggstandardiseringen . . . .116 6.5 Kommentarer 118 Bilaga 7 Lägesrapport om normarbetet m. m. inom statens planverk, utarbetad av statens planverk 119 7.1 Introduktion 119 7.2 Svensk Byggnorm och därmed sammanhängande normarbete . . 1 1 9 7.2.1 Samhälleliga byggnadsbestämmelser 119 7.2.2 Planverkets normarbete . 120 7.2.3 SBN-komplexet . . . .121 7.3 Samordning av samhälleliga bestämmelser m. m 122 7.3.1 Inledning 122 7.3.2 Olika funktioner . . . . 1 2 2 7.3.3 Olika slag av anordningar i byggnader 125 7.3.4 Olika slag av byggnader och lokaler 127 7.4 Samordning med låne- och upphandlingsregler, svensk standard m.m , , , . . 129 7.4.1 Normtyper m . m . . . . 129 7.4.2 Samordning av normerna 130 7.4.3 Systemfrågor 131 SOU 1971: 52

Byggindustrialiseringsutredningens åtgärder 1965—1970. Byggandets utveckling

1 BIU:s huvuduppgift har varit att föreslå åtgärder som kan medföra en ökad produktivitet inom byggnadsbranschen mot bakgrund av behovet att möjliggöra en fortsatt hög investeringstakt i fråga om byggnader och anläggningar. I utredningens direktiv framhölls att en väsentlig ökning av byggnadsbranschens kapacitet borde kunna åstadkommas genom en övergång i stor skala till byggnadsproduktion i industriella former. I direktiven nämndes bl a följande frågor och tänkbara åtgärder som kunde ha väsentlig betydelse för byggandets utveckling. 1. Behovet av att främja standardisering inom byggnadsproduktionen bl.a. genom krav på tillämpning av ett enhetligt måttsystem för byggandet. 2. Effektivisering av planeringsarbetet bl.a. genom förändring av byggnadsbestämmelser eller lokala föreskrifter som motverkar en utveckling mot industriella produktionsmetoder. 3. Samordning mellan projektering, byggande och materialtillverkning bl.a. genom lämpliga former för upphandling. 4. Stimulans av rationell produktion och ökad förtillverkning av byggnadselement bl a genom flerårsramar för industriellt byggande, byggherresamverkan för större upphandlingsenheter och förbättrad kapitalförsörjning för produktionsanläggningar. Resultatet av utredningsarbetet har framSOU 1971: 52

lagts successivt i delbetänka nden. Vid sidan härav har BIU lagt fram konkreta förslag i samband med avgivna remissvar och har genom konferenser m.m. med olika företrädare för byggbranschen sökt påverka och stimulera utvecklingen. I bilaga 1 redovisas en förteckning över BIU:s åtgärder under åren 1965—70 i form av betänkanden, remissvar, konferenser samt undersökningar som utförts på uppdrag av eller i samarbete med utredningen. För att få underlag för sitt arbete uppdrog BIU åt byggforskningsinstitutet att genomföra vissa undersökningar. Undersökningarna omfattade tre huvudområden. 1. Inventeringar av normer och tekniska system för byggande samt studier av rumsmått och planutformning. Arbetet skulle bl.a. ge underlag för ett preferensmåttsystem för utformning av bostadshus. 2. Undersökning av byggnadsmaterialindustrins struktur och organisationen av försäljning och distribution med syfte att klarlägga förutsättningarna för en industriell tillverkning av byggnadsmaterial. 3. Undersökning av de administrativa förutsättningarna för byggandet mot bakgrund av de krav en industriell tillverkningsprocess ställer. En sammanfattning av institutets undersökningar redovisas i bilaga 2. Undersökningarna har utgjort en del av det underlag som krävts för BIU:s olika förslag till åtgär9

der för att främja en utveckling mot industriellt byggande. Undersökningarna har successivt redovisats i byggforskningsinstitutets rapporter och informationsblad. Norminventeringarna visade att mängden bestämmelser inom byggnadsområdet är mycket omfattande och oöverskådlig. Normernas juridiska karaktär är ofta oklar och en gemensam systematik för formulering och redigering inom hela området saknas. Studierna av byggsystem inriktades på elementbyggnadssystem för flerfamiljshus och visade att förtillverkningsgraden oftast var ganska begränsad, särskilt ifråga om installationerna. Undersökningen av byggnadsmaterialindustrin omfattade samtliga mera betydande varugrupper. Undersökningen visade att materialproducenterna oftast är relativt små företag och att distributionen i stor utsträckning sker via grossister. För undersökningen av byggandets administrativa förutsättningar inhämtades uppgifter från ett urval av projekt påbörjade 1964. Undersökningen visade att projekten var relativt små och spridda på många olika byggherrar. Endast i ett fåtal fall fanns exempel på en tekniskt sett mera avancerad byggnadsproduktion. I flertalet projekt var gränsen mellan olika stadier i byggprocessen oklar och ansvarsfördelningen splittrad. BIU har också haft anledning att studera utländska erfarenheter och initiativ för att stimulera byggandets utveckling. Bl.a. har utredningen låtit göra dels en undersökning om vad som gjorts i några olika länder för att stödja byggföretagens utvecklingsarbete och tillgodose kapitalbehovet inom företagen, och dels en annan undersökning om statlig politik och utvecklingstendenser inom byggnadsindustrin i Frankrike. De båda undersökningarna har inte tidigare publicerats. De redovisas i bilaga 3 och 4. Undersökningen om byggnadsindustrins utvecklingsarbete och kapitalbehov omfattade Frankrike, Nederländerna, Västtyskland, Schweiz och Storbritannien. Den baserades på uppgifter erhållna i en enkät till ämbetsmän och representanter för byggnadsindustrin i de olika länderna. Det är främst i Frankrike som byggnadsindustrins utveck10

ling har aktivt understötts genom statliga åtgärder för att garantera en viss kontinuitet i produktionen. Direkt subvention eller kapitalstöd har dock inte förekommit. De större företagen har som regel haft tillräckligt eget kapital för utveckling och marknadsföring av nya byggsystem. I undersökningen om statlig politik och byggnadsindustrins utveckling i Frankrike framhölls bl.a. att de relativt framgångsrika åtgärderna för att minska de »rena» byggkostnaderna inom bostadsbyggandet, exempelvis genom stora projekt, standardisering och nya upphandlingsmetoder, inte förmådde uppväga den starka ökningen av de administrativa omkostnaderna för kontroll, finansiering och förberedande arbete inom projekten. Ökningen beror på mer och mer invecklade bestämmelser och att arbetet i samband med den administrativa kontrollen blir alltmer tidskrävande.

1.1 Byggandets efterfrågestruktur Trots att en betydande rationalisering skett inom byggnadsverksamheten under 1950talet och början av 1960-talet var när BIU började sitt arbete förutsättningarna för en snabb utveckling mot ett byggande i industriella former relativt ogynnsamma. Projekten var små och samordning mellan projekten i fråga om utformning, upphandling och genomförande förekom sällan. Det var svårt att åstadkomma en tillräcklig kontinuitet för att underlag för en utveckling av produktionsmetoder och byggnadsarbetets organisation. Det framstod som nödvändigt att försöka möjliggöra större enheter på efterfrågesidan och öka byggherrarnas möjligheter till långsiktig planering. I bostadsstyrelsens petita för budgetåret 1966/67 föreslogs att riksdagens preliminära beslut om låneramar för bostadsbyggandet som tidigare omfattade ett år skulle utökas till två år. I ett remissvar (14.10.1965) över bostadsstyrelsens petita framhöll BIU att denna förlängning av planeringsperioden var otillräcklig för ett industriellt byggande, och föreslog en särskild planeringsram för induSOU 1971: 52

stridit byggande där förhandsbesked om bostadslån skulle kunna lämnas för fem år. BIU:s förslag förverkligades och en särskild delegation tillkallades för att bereda ärenden rörande förhandsbesked om bostadslån. Planeringsramen omfattade 10 000 lägenheter per år. Som förutsättning för att sådant förhandsbesked skulle lämnas uppställdes vissa krav, bl .a. att projekten skulle omfatta minst 1 000 lägenheter och att arbetskraftsförbrukningen och produktionskostnaden skulle vara låg, jämfört med kostnaderna på orten. Förhandsbeskedsverksamheten har pågått sedan 1966. Vissa uppgifter om den hittillsvarande verksamheten har sammanställts av bostadsstyrelsen och redovisas i bilaga 5. Totalt har 25 projekt med tillsammans 32 000 lägenheter fått förhandsbesked. Dessa projekt representerar i genomsnitt ca 10 % av den årliga totala bostadsproduktionen. Trots den totalt relativt begränsade volymen har de stora projekten utan tvivel medfört återverkningar på byggmarknaden och påverkat byggandets utveckling. Det förekommer flera exempel på byggherresamverkan och samordning av projekt, där flera byggherrar har strävat efter att åstadkomma större enheter för projektering, upphandling och produktion. Det finns också exempel på projektsamordning i entreprenörledet där entreprenören kunnat samordna utformning och genomförandet av flera mindre projekt. Förhandsbeskedsverksamheten har inom detta område inneburit en stimulans och medverkat till att utveckla formerna för samverkan. De stora projekten synes också ha givit underlag för en utveckling av byggherrarnas planerings- och projekteringsinsatser. I flertalet projekt har byggherren ensam svarat för projekteringsarbetet. I några projekt har dock delvis nya former för upphandling tillämpats och därvid bl .a. gett upphov till en utveckling av metoderna för programmering och värdering av anbud. Försök har också gjorts att få fram metoder för kostnadsreglering som är anpassade till verklig kostnadsutveckling i fleråriSOU 1971: 52

ga projekt med en kontinuerlig produktion där serieeffekten ger starkt utslag. De stora projektens betydelse för den byggnadstekniska utvecklingen är inte lika lätt att påvisa. I stort sett har beprövade produktionsmetoder tillämpats i projekten. Projektens storlek har i en del fall utnyttjats för att utveckla en mera detaljerad produktionsplanering och för att finslipa byggplatsarbetets organisation och genomförande. Det är intressant att se hur det traditionella byggandet med platsgjutna betongstommar genom de rationaliseringsmöjligheter den långa serien gett, väl kunnat hävda sig gentemot nyare byggmetoder baserade på högre förtillverkningsgrad. För byggnadsmaterialledet har de stora projekten inneburit stora beställningar med kontinuerliga leveranser över flera år. Den volym dessa beställningar representerar torde dock inte varit tillräckligt stor för att möjliggöra någon mer omfattande utveckling i fråga om materialtillverkning och distribution. Flerårskontrakten torde dock ha spelat en viss roll för den strukturomvandling som pågår inom byggnadsmaterialbranschen. Förhandsbeskedsverksamheten genom de stora, fleråriga projekten har gett en viss stimulans för byggandets utveckling. Även andra åtgärder krävs dock för den förändring av byggandets struktur som erfordras för att främja en byggnadsproduktion i industriella former. I betänkandet Upphandling av stora bostadsprojekt (SOU 1968: 43) behandlade BIU bl.a. efterfrågestrukturen inom bostadsbyggandet och föreslog åtgärder för ökad byggherresamverkan. Vid remissbehandlingen av betänkandet instämde ett flertal av remissinstanserna i behovet av åtgärder för att minska splittringen på byggherresidan. Samtidigt pekade flera instanser på riskerna för en begränsning av konkurrensen både inom byggherre- och entreprenörledet vid en långtgående samordning. BIU:s förslag resulterade bl.a. i att bostadsstyrelsen fick i uppdrag att vidta åtgärder för att främja samverkan mellan byggherrar. I betänkandet Rationellt småhusbyggande 11

(SOU 1969:63) återkom BIU till frågan om byggandets efterfrågestruktur. Utredningen konstaterade att det förutom de tidigare föreslagna åtgärderna som var tilllämpliga även inom småhusområdet krävdes ett ökat kommunalt engagemang i småhusbyggandet. Större kommuner borde själva — genom fastighetskontor eller motsvarande organ — göra upphandlingar av småhus på kommunal mark eller lägga dessa uppgifter på sitt allmännyttiga bostadsföretag. Mindre kommuner borde genom samverkan och med hjälp av interkommunala organ kunna åstadkomma samordnade projekt som upphandlades i ett sammanhang. I bostadsstyrelsens petita för budgetåret 1971/72 redovisas vad som hänt i fråga om byggherresamordning under de senaste åren. Där framgår bl.a. att det inom SABO pågår utredningar om sammanläggning av allmännyttiga företag. Genomförda sammanläggningar har hittills berört 112 företag. Totalt beräknas sammanläggningarna kunna leda till att ca 350 allmännyttiga bostadsföretag minskas till ca 125 under en period på 3—4 år. Även inom den kooperativa byggherresektorn finns en strävan mot större administrativa enheter. Bostadsstyrelsen avser att till en början koncentrera sina insatser för byggherresamverkan till ett par län innan riktlinjerna för arbetet inom länsbostadsnämnderna kan fastläggas i detalj. Utvecklingen mot en mera rationell byggherrestruktur och ökad samverkan mellan byggherrar har uppenbarligen kommit igång. Frågan om hur en ökad samverkan kan påverka konkurrensen inom byggherre- och entreprenörledet kommer att behandlas av byggkonkurrensutredningen.

1.2 Bostadsbyggandets

planering

Vid sidan av de förbättrade planeringsförutsättningarna för stora, industriellt byggda bostadsprojekt har också tidsperspektivet i planeringen av det totala bostadsbyggandet förlängts. Vid 1966 års riksdag beslutades en för12

längning med ett år av den period för vilken statsmakterna tog ställning till bostadsbyggandets omfattning och ramarna för beslut om lån. Ramar fastställdes sålunda för två år utöver det löpande. Vid den lokala fördelningen infördes kommunblocken som en ny fördelningsnivå mellan län och kommuner. Kommunen skulle omgående inom de fördelade ramarna tur ordna bostadsprojekten, så att byggherrarna i god tid fick preliminära besked om starttidpunkter. 1969 ändrades systemet för fastställande av bostadsbyggnadsplan efter förslag av delegationen för bostadsfinansiering. För s.k. expansiva kommuner, vari huvuddelen av bostadsbyggandet äger rum (av bostadsstyrelsen senare preciserat till de tre storstadsområdena och ytterligare 45 kommunblock) fastställdes en plan för löpande år och de fyra följande. I dessa kommuner erhölls alltså ett femårigt planeringsperspektiv i stället för ett treårigt. I övriga kommuner skall konkreta projekt kunna ges besked för en treårsperiod. Detta system för bostadsbyggnadsplanen befinner sig ännu under utveckling. Det är därför för tidigt att bedöma dess effekt. I betänkandet Upphandling av stora bostadsprojekt föreslog BIU en förbättring av sysselsättningsplaneringen på regional nivå. Enligt utredningen borde byggarbetsnämnder lämna en preliminär rekommendation om lämpligt kvartal för igångsättning två år före byggstart och slutligt besked om lämplig igångsättningsmånad senast ett år före byggstart.

1.3 Standardisering inom

byggnadsområdet

Stora projekt i den omfattning som f. n. är möjlig ger som tidigare berörts knappast förutsättningar för en mera genomgripande rationalisering av byggnadsmaterialtillverkningen. Byggandets splittring på olika sektorer och byggnadstyper torde vara alltför stor för att ge tillräckligt stora serier för en industriell produktion. För att söka öka serielängden inom material- och komponentindustrin genom en mera generellt verkande SOU 1971:52

teknisk projektsamordning utredde BIU standardiserings- och normeringsverksamhéten inom byggnadsområdet. I en PM om standardisering, normering och typgodkännandeverksamhet (In stencil 1966: 5) föreslog utredningen ökat stöd till standardiseringsarbetet genom anslag från byggforskningsfonden. BIU ansåg vidare att tillämpningen av svensk standard borde kunna göras mera allmän inom byggnadsområdet. Utredningen föreslog att lån- och bidragsgivande myndigheter skulle åläggas att aktivt verka för att all tillämplig svensk standard användes i största möjliga utsträckning. Myndigheterna borde bl. a. kunna kräva att viss svensk standard alltid användes. I statens eget byggande skulle också all tilllämplig standard användas. Utredningens förslag har bl. a. resulterat i bestämmelser om att tillämpning av vissa standarder skall vara en förutsättning för erhållande av statligt bostadslån. Byggstandardiseringen har också fått kraftigt höjda anslag från byggforskningsfonden. Utvecklingen inom standardiseringsområdet redovisas i bilaga 6. Standardiseringsverksamheten inom byggnadsområdet karaktäriseras av en viss tröghet. BIU:s förslag synes ännu inte ha lett till mera påtagliga resultat för produktiviteten inom byggandet. Trots de ökade resurserna inom Byggstandardiseringen går arbetet med att få fram standard för mera sammansatta byggdelar långsamt och standardiseringen inom installationsområdet är fortfarande eftersatt. Det torde krävas en bredare och mer målinriktad insats för att få fram en tillräckligt ingripande standardisering av byggandet än vad Byggstandardiseringens nuvarande organisation och resurser kan ge. Skolöverstyrelsens och byggforskningsinstitutets arbete med ett generellt projekteringsunderlag för skolbyggnader är ett exempel på en form för ett intensivt bedrivet standardiseringsarbete. Åtgärderna för en ökad tillämpning av standard har inte hunnit verka tillräckligt länge för att man skulle kunna mäta effekten på byggandet. Resultatet kommer i hög grad att bli beroende av hur de lånebeviljande myndigheterna och ByggstandardiseringSOU 1971: 52

en handskas med de styrningsmedel som nu finns.

1.4 Rollfördelningen i byggandet Formerna för upphandling inom byggnadsproduktionen är i stor utsträckning avgörande för rollfördelningen i byggprocessen mellan byggherre och entreprenör. Upphandlingen har en avgörande betydelse när det gäller att åstadkomma en klar ansvarsfördelning och en integrerad tillverkningsprocess. Det var mot den bakgrunden som utredningen fäste sådan vikt vid upphandlingsfrågan i det tidigare nämnda betänkandet Upphandling av stora bostadsprojekt. Utredningen fann att en integration av projektering och produktion kunde åstadkommas på två principiellt skilda sätt. Den byggherreledda integrationen innebär att byggherren tar det samlade ansvaret för projektering och produktion och svarar för samordningen i byggplatsarbetet. Om arbetet på byggplatsen i övrigt sker i egen regi eller genom anlitande av underentreprenörer är i detta sammanhang en sekundär fråga. Entré pr enörledd integration innebär att entreprenören får svara för samordningen mellan projekteringen och produktionen. Byggherren måste då avstå från att ha ett totalt inflytande över detaljutformningen och entreprenören får förutsättningar för en enhetlig produktion i flera projekt. BIU konstaterade vidare att de upphandlingsformer som närmast svarade mot de två modellerna var egenregibyggande eller en utveckling av delad entreprenad genom ökad insats från byggherrens sida, respektive totalentreprenad. Utredningen ansåg sig inte kunna förorda något upphandlingssätt generellt men rekommenderade en ökad tillämpning av totalentreprenad, särskilt vid stora projekt, bl. a. med hänsyn till att detta sätt medgav en samordning av projektering och produktion samtidigt som upphandlingen kunde ske under konkurrens. För samordning av det utvecklingsarbete som fordras för att utveckla formerna för totalentreprenadupphandling föreslog BIU

n

att en särskild grupp skulle bildas med representanter för berörda parter och med byggforskningsinstitutet som sekretariat. Inställningen till totalentreprenaden bland remissorganen var blandad. Många instämde allmänt med utredningens uppfattning men pekade på vikten av att utveckla programmerings- och värderingsmetoder. Några remissinstanser pekade på risken för minskad konkurrens på grund av det begränsade antalet anbudsgivare med tillräckliga resurser. I några fall avvisades totalentreprenaden helt. Under de senaste åren har ett ökande antal totalentreprenadupphandlingar genomförts. I en del fall har relativt detaljerade handlingar för ett s. k. referensprojekt ingått i anbudsunderlaget, bl. a. i syfte att möjliggöra deltagande även för mindre entreprenörer. Det stora intresset från entreprenörföretagen att delta och lägga ner ett omfattande arbete på anbuden har varit påfallande. Det har främst varit de stora företagen som har lämnat anbud med egna förslag. Bland de totalentreprenader som förekommit i förhandsbeskedsprojekten är det dock påfallande ofta som vinnande anbud har varit baserat på ett referensprojekt som byggherren själv låtit utarbeta. För anbudsbedömningen har en rad olika värderingssystem utvecklats. Anbudsbedömningen synes i de aktuella fallen ha krävt relativt stort arbete. I en del fall har det varit svårt att utvärdera det klart bästa anbudet. Erfarenheterna av totalentreprenadförfarandet är ännu begränsade. I betänkandet Rationellt småhusbyggande återkom BIU till upphandlingsfrågan. Utredningen menade att totalentreprenaderi borde även för småhusbyggandet prövas i ökad utsträckning, men framhöll samtidigt att förfarandet är arbetskrävande både för kommun, byggherre och entreprenör och att det därför måste användas med omdöme. Det kan annars finnas risk för att anbudsgivarna inte lägger ner tillräckligt arbete på att utarbeta anbud, att anbudsunderlaget blir ofullständigt eller att anbudsbedömningen brister i noggrannhet. Förfarandet skulle då snabbt kunna råka i vanrykte. Enligt utredningens mening skulle totalentre14

prenaden företrädesvis användas för större projekt och vid tillfällen då det bedöms värdefullt att ge entreprenadföretag och hustillverkare tillfälle till direkt tävlan. BIU pekade åter på behovet av en samordning av utvecklingsarbetet beträffande bl. a. programmering och värdering.

1.5 Samhällets kontroll över byggandet Myndigheternas handläggning i samband med kontroll och reglering i olika avseenden kan ha stor betydelse för möjligheterna att genomföra ett rationellt byggande. Det krävs enhetlighet och kontinuitet i myndigheternas handlande och föreskrifternas utformning för att möjligheterna till en seriemässig tillverkning skall kunna tas till vara. I den tidigare nämnda PM om standardisering, normering och typgodkännande betonade BIU behovet av samordning av alla de bestämmelser som rör byggandet. Utredningen menade att en myndighet borde ha ansvaret för att dessa bestämmelser är samordnade till innehåll och utformade på ett enhetligt sätt och att reglerna för deras tilllämpning inte varierar. Anvisningarna till byggnadsstadgan borde alltså omfatta alla delar i byggandet. BIU stödde också tanken att utforma bindande föreskrifter i form av funktionskrav med utgångspunkt från byggnadsstadgans primära krav. De bindande föreskrifterna skulle kompletteras med anvisningar i form av provnings- och beräkningsmetoder samt tekniska lösningar som uppfyller funktionskraven. Syftet var att åstadkomma en enhetlig tillämpning av byggnadsbestämmelserna. BIU framhöll att en övergång till funktionskrav borde på längre sikt göra det möjligt att få en rationellare kontroll av byggandet, såväl från myndigheternas som byggherrarnas sida. Om slutproduktens egenskaper kunde preciseras och mätas på ett tillförlitligt sätt skulle ansvaret för produktens utformning och utförande i ökad utsträckning kunna läggas på producenten. Möjligheterna att använda rationella produktionsmetoder anpassade till egen teknik och eventuellt egen tillverkSOU 1971: 52

ning av byggkomponenter skulle därmed öka. Myndigheternas kontroll kunde inriktas på slutprodukten. Utredningen förordade också en utvidgning av typgodkännandeverksamheten inom dåvarande byggnadsstyrelsen. Möjligheterna att få ett generellt godkännande för en produkt borde ha stor betydelse för en serietillverkning. Typgodkännandeverksamheten byggs f. n. ut inom statens planverk. I de båda följande delbetänkandena och i olika remissvar har BIU utvecklat sina förslag på normeringsområdet. Bl. a. har utredningen förordat att byggnadsstadgan ändras så att möjligheter ges till riksgiltig auktorisation av ansvarig arbetsledare. Genom ändring i byggnadsstadgan finns numera sådana möjligheter. I bilaga 7 har planverket redovisat den senaste utvecklingen i fråga om normering och typgodkännandeverksamhet. I planverkets föreskrifter, råd och anvisningar till byggnadsstadgan, Svensk Byggnorm 1967, har bestämmelserna delats upp i föreskrifter och anvisningar. Föreskrifterna har så långt möjligt utformats som funktionskrav. En viss samordning av bestämmelser som ligger utanför den egentliga byggnadslagstiftningen har kommit igång. Det mest betydelsefulla därvidlag är den nya va-lagen som trätt ikraft under 1970 och som möjliggjort att lokala föreskrifterna om va-installationer kunnat ersättas med generella va-normer, utfärdade av planverket. Den nya lagen innebär också att den lokala kontrollen av föreskrifternas efterlevnad ålagts byggnadsnämnderna. Bestämmelserna för elinstallationer är inte samordnade med byggnadsbestämmelserna men intiativ till en viss samordning har tagits av planverket och Svenska elverksföreningen. Bestämmelserna om förvaring av brandfarliga och explosiva varor är inte heller samordnade med planverkets normer. Det är också väsentligt att den del av arbetarskyddslagstiftningen som rör arbetslokalers utformning samordnas med byggnadsbestämmelserna. Det synes lämpligt att sådana bestämmelser utarbetas i samråd mellan arbetarskyddsstyrelsen och planverket. BestämmelSOU 1971: 52

serna bör utfärdas av planverket och tas in i tillämpningsbestämmelserna till byggnadsstadgan. BIU vill erinra om att departementschefen förordade en sådan ordning i proposition 1967: 100 där utredningens PM om standardisering, normering och typgodkännandeverksamhet behandlades.

1.6 Direkt stimulans i produktionsledet I bostadsstyrelsens petita för budgetåret 1966/67 föreslogs att lånefonden för maskinanskaffning skulle få en utökad utlåningskapacitet. Långivningens inriktning hade tidigare ändrats till att gälla även anläggningar för produktion av byggnadselement, huvudsakligen stomelement. I ett remissvar (14.10.65) över bostadsstyrelsens petita tillstyrkte BIU förslaget att öka fondens kapacitet. Utredningen anförde att maskinlånefonden borde kunna ge ett värdefullt stöd åt strävanden att utveckla elementfabriker med rationell produktion. Långivningen borde dock inte begränsas till enbart stomelementtillverkning. Målet för fondens verksamhet borde vara att inom ramen för sin utlåningskapacitet åstadkomma största möjliga effekt för det industriella byggandets utveckling. Under åren 1965 och 1966 var intresset för maskinlånefonden stort och lån beviljades till maskinutrustning i ca 15 elementfabriker. På grund av olika orsaker minskade intresset under 1967 och flera beviljade lån togs inte i anspråk. Under de följande åren har verksamheten praktiskt taget upphört. I sin anslagsframställning för budgetåret 1971/72 har bostadsstyrelsen föreslagit att fonden skulle avskaffas. BIU har genom direkta kontakter och byggforskningsinstitutets undersökningar med stort intresse följt de initiativ som tagits till fasta anläggningar för elementproduktion och de försök som gjorts att utveckla rationella system för bostadsbyggandet. F. n. finns ett relativt stora antal system på marknaden. Systemen uppvisar stora olikheter med avseende på elementens mått, uppbyggnad och fogutformning. Element från 15

olika företag kan som regel inte kombineras. Utvecklingen synes gå mot en ökad förtillverkningsgrad. Ökad uppmärksamhet ägnas också frågan om flyttbara rumsskiljande väggar. System som bygger på andra material än armerad betong har också lanserats. Installationssidan synes som regel vara alltför lite beaktad vid byggsystemens utformning. Kapacitetsutvecklingen när det gäller förtillverkade stomelement av betong för flerfamiljshus har varit snabb under 60-talets senare del. Vid 60-talets mitt byggdes ca 2 500 lägenheter per år med förtillverkade husstommar. I dag uppgår den totala kapaciteten i stationära fabriker till drygt 20 000 lägenheter. 1967 byggdes ca 9 000 lägenheter i hus med förtillverkad stomme och 1969 var produktionen ca 14 000 lägenheter. Produktionen 1970 var enligt preliminära uppgifter något större än 1969.

1.7 Sammanfattning. Återstående frågor De åtgärder som vidtagits under senare hälften av 60-talet för att främja rationaliseringen inom byggandet har till stor del haft en långsiktig karaktär. På kort sikt torde framför allt förhandbeskedsverksamheten ha haft en påtaglig effekt. Möjligheten att erhålla förhandsbesked har stimulerat till stora fleråriga projekt som kunnat genomföras med en kontinuerlig produktion. De stora projekten har utan tvivel haft stor betydelse genom att de möjliggjort en metodutveckling både inom byggherre- och entreprenörledet som också kan komma det övriga byggandet till godo. I flera projekt har låga kostnader redovisats vilket: också inneburit en stimulans för försöken att pressa kostnaderna inom hela byggandet. Åtgärderna inom standardiserings- och normeringsområdet och när det gäller upphandlingsformer och byggherresamverkan torde framför allt ha effekt på längre sikt. I ett särskilt yttrande till utredningens betänkande om upphandling av stora bostadsprojekt framfördes önskemål om att utredningen ytterligare studerade möjlig16

heterna till förändringar i produktbestämningsskedet, i ansvaret mellan byggherre och entreprenör så att maximal industrialiseringseffekt kunde uppnås samtidigt som byggherrens inflytande över produktens egenskaper icke äventyrades. I yttrandet menade man, att sådana förändringar kunde bli av betydelse även för projekt av mindre omfattning och därvid bli användbara även för andra byggnadsuppgifter än bostadsbyggandets och även på mindre orter än där tillräcklig koncentration kunde göras för att i ett projekt uppnå serieffekt. Remissvaren på betänkandet, vilka sammanställts i en offentliggjord stencilversion (In stencil 1969: 2) har i stor omfattning tagit upp dessa problem för de mindre byggnadsorterna, de mindre byggnadssektorerna och för de mindre byggföretagen. Remissinstanserna pekade på, att en alltför genomgripande koncentration av byggandet till stora projekt skulle innebära dåligt utnyttjande av mindre och medelstora lokalt bundna byggföretag. En utebliven entreprenad, omfattande merparten av byggandet i en kommun under kanske flera år, kan betyda att företaget får läggas ned, trots att dess tekniska och finansiella ställning är god. Utbudet av entreprenadprojekt måste därför, menar man, även innehålla mindre projekt inom vilka den lokala konkurrensen kan göra sig gällande och som skapar kontinuitet i sysselsättning och företagsutveckling. Det finns, konstaterar man, medel att underlätta och stimulera industrialisering även av detta byggande, både i utformningen av samhällets normer och standard och i beställarnas hantering av projektering och upphandling. Utredningen avser att i föreliggande betänkande behandla problem av denna typ och mera sammanfattningsvis redovisa sådana åtgärder från samhällsorganen i stat och kommun som kan tänkas främja industrialiseringstakten och medverka till dämpning av kostnadsutvecklingen.

SOU 1971:52

2 Utvecklingsklimat för byggandet

Under de år som byggindustrialiseringsutredningen arbetat har en väsentlig skärpning skett av kravet på medborgerligt inflytande i planerings- och byggnadsfrågor. Frågan att bemästra de ständigt stigande kostnaderna för bostäder står givetvis kvar som central, men den ger ingalunda alibi för ett renodlat tekniskt rationaliseringsarbete som ger tendenser att utarma eller monotonisera bostads- och arbetsmiljöer. Miljökraven reses på ett mera medvetet och konkret sätt än tidigare och innehåller inte enbart krav på goda rationella bruksegenskaper utan vill också ha utrymme för ett lokalt inflytande där särprägel och individuell anpassning till människor och miljö utgör betydande inslag i debatten. Konsekvensen av denna attitydförändring blir ökad politisk medvetenhet om byggnadsprogrammens betydelse och en skärpt precisering av bebyggelsens innehåll och funktionsegenskaper. Detta kommer att ta sig uttryck i ökad medborgerlig aktivitet kring samhällsplaneringens olika faser och i upphandlingen av byggandet. I detta programarbete måste man emellertid samtidigt vara medveten om att villkoren för ett ekonomiskt gott utfall ligger däri att man accepterar den disciplin som möjliggör att produktionen kan utnyttja den långa seriens effekter. Det fordras alltså en tydlig återföring av sådana erfarenheter och begränsningar av den lokala handlingsfriheten om ett även i ekonomiskt avseende gott resultat 2—SOU 1971: 52

skall uppnås. En längre gående programmering med en mer omfattande precisering av produktens egenskaper måste ske i former som samtidigt lämnar ökad frihet för byggdelsoch byggnadsindustri att välja material och metoder i överensstämmelse med de rutiner och de specifika förutsättningar som företagen har och som ger dem konkurrenskraft och möjlighet att medverka i kostnadsdämpningen. Om både beställarens och leverantörens krav på frihet skall tillgodoses måste det ske inom ramen för en rad fasta spelregler, vilka klart anger var leverantören övertar ansvaret för produktens utformning och metoderna för dess utförande. I det följande skall några delfrågor inom denna allmänna problematik beröras under förutsättningen att spänningen mellan ökad samhällelig styrning och samtidigt ökad frihet för teknisk innovation är en fruktbar och för byggindustrialiseringen avgörande frågeställning.

2.1 Värderingsunderlag för styrning av funktionsegenskaper Förutsättningarna för att ett samspel mellan samhälle, beställare och leverantörer av detta slag skall kunna utvecklas är att målen, de eftersträvade egenskaperna hos miljö och byggnader, kan preciseras och att resultaten av produktionen kan mätas och jäm-

föras i förhållande till målen. Utredningen föreslog i sitt betänkande om upphandling av stora bostadsprojekt att dessa frågor skulle tas om hand av en särskild kommitté med institutet för byggnadsforskning som utredningssekretariat. Kommittén skulle utarbeta metoder för upprättande av projekterings- och upphandlingsprogram i vilka funktionsegenskaper preciserades, samt metoder för granskning och inbördes värdering av projekt som upprättats på sådana program. Kommittén skulle samtidigt stimulera till utveckling av besiktnings- och mätmetoder, med vilka resulterande egenskaper hos genomförda, byggda projekt kunde iakttagas och relateras till givna program och projektbedömningar. I kommittén skulle ingå företrädare för byggherrar och entreprenörer. Någon sådan kommitté har ännu inte formerats varför utredningen upprepar sitt förslag härom och menar att en sådan kommitté bör tillmätas största betydelse och ges omfattande arbetsmöjligheter. Utredningen är emellertid medveten om att utvecklingsarbete sker inom dessa områden, bl. a. inom institutet för byggnadsforskning. Utredningsunderlag för att ställa funktionskrav på dimensioner hos utrymmen och utrustning är redan relativt väl tillgodosett. Krav på klimategenskaper (värme, ljus, ljud, luftkvalitet etc.) måste relateras till sinnesupplevelserna av dessa variabler, vilket kräver samordning av teknisk, psykologisk och fysiologisk forskning. Sådana tvärvetenskapliga projekt har startats och utsikterna är goda att inom decenniet avsevärda resultat beträffande möjligheterna att precisera önskvärda variationsgränser för de olika klimatparametrarna. Kravprecisering beträffande byggnaders inre organisation sker f. n. utan större skärpa och utan rationellt underlag. Metoder för studier av kommunikationsfrekvens håller emellertid på att utarbetas och kan bidra till att ge empiriska underlag. Datatekniska simuleringsförsök pågår också beträffande kommunikationskonsekvenser av olika planorganisation. Beträffande mera allmänna miljöfaktorer, byggnaders roll i den totala bebyggelsen, or18

ganisation och dimensionering av markutrymmen och den kollektiva utrustningen, och byggnadsutformningens betydelse för trivsel och välbefinnande är det empiriska underlaget ytterst bristfälligt. Sociologiska punktundersökningar, rörelse- och aktivitetsstudier i olika miljöer, systematiserad erfarenhetsinsamling av förvaltningspersonal etc har gjorts och pågår med viss metodisk förnyelse, men kan inte på länge ge mer generellt giltiga underlag för funktionskravens formulering. Detta arbete måste i än högre grad än beträffande kraven på den enskilda byggnaden grundas på praktisk erfarenhet, för opinionsbildning och beslut i ansvarig instans (kommun, byggherre). När utredningen upprepar sin rekommendation om en särskild kommitté för utveckling av program- och värderingsteknik är vi medvetna om denna brist på empirisk kunskap. Detta lägger inte hinder i vägen för en utveckling av programmeringsmetoder och tillämpning av den som funktionsstyrande instrument med hjälp av valda erfarenhetsvärden. Tillämpningen kommer — om erfarenheterna systematiskt studeras av kommittén — att ge möjligheter att fånga in lämpliga funktionsnivåer även där den mera djupgående kunskapen om orsaker och verkan saknas. Att styra med funktionskrav innebär, som nämnts, också behov av mätmetoder och mätinstrument, inte bara för rent tekniska egenskaper (hållfasthet, brandhärdighet etc.) utan även för egenskaper som når oss genom subjektiv upplevelse och värdering. Även dessa krav bör, så långt möjligt, uttryckas i fysikaliskt mätbara termer och refereras till preciserade och helst standardiserade mätningsmetoder och instrument. Sådana saknas i omfattande grad beträffande så viktiga funktionsegenskaper som luftkvalitet och belysning medan tillgången är bättre när det gäller akustiska och värmeklimatfrågor. Problemet är emellertid inte enbart fysikaliskt och mättekniskt. Det är ytterligt angeläget att funktionskraven verkligen relateras till sådana subjektiva upplevelser som är avgörande för den enskilda individens bedömning av egenskaperna. Där SOU 1971: 52

finns alltså ett stort fält av kombinerad social, medicinsk och teknisk forskning. Dess syfte skall vara att utröna vilka klimategenskaper och andra funktionsegenskaper som är avgörande för den mänskliga komforten. Vidare skall den studera vilka fysikaliska stimuli som visar den bästa korrelationen med sådana subjektiva bedömningar och som följaktligen kan göras till föremål för den mätteknik som måste utvecklas. En definitiv och restlös övergång till precisering av byggnadsegenskaper som funktionskrav ställer alltså krav på ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete av en typ som för närvarande finns endast i ringa grad men som man successivt söker utveckla t. ex. inom institutet för byggnadsforskning samt vid institutioner vid KTH, CTH och LTH.

2.2 Samhällets roll och ansvar i funktionsbestämningen Med de krav på faktiskt underlag som ställs för preciseringen av funktionsegenskaper hos byggnader och bebyggelse är det tydligt att ansvaret i huvudsak måste vila på samhällsorganen. Härtill bidrar också allmänna jämlikhetskrav, som knappast är förenliga med att stora lokala olikheter råder i t. ex. bostadskvalitet, samt krav på enhetlighet i föreskrifter och normer — åtminstone nationell, på sikt internationell •— så att seriemässig produktframställning inte hindras. En viktig förutsättning för att den lokala programmeringen skall kunna ske effektivt och utnyttja rationaliseringsmöjligheterna är alltså att myndigheternas och organisationernas rekommendationer och föreskrifter i största utsträckning samordnas. Av särskild betydelse är det givetvis att de allmänna byggnadsbestämmelser, för vilka planverket har att svara, står i god överensstämmelse med speciella villkor som låne- och bidragsbeviljande myndigheter ställer upp. Nuvarande anvisningar till byggnadsstadgan innehåller exempelvis endast ett fåtal föreskrifter om bostadsbyggnaders utförande och egenskaper emedan dessa i huvudsak ingår i bostadsstyrelsens anvisningar. Det är rimSOU 1971: 52

ligt att större delen av dessa lånevillkor nu införs även som anvisningar till byggnadsstadgan, med skyldighet för byggnadsnämnderna att tillämpa dessa i även icke statligt belånat bostadsbyggande. Normeringen genom lånevillkor kommer därutöver att precisera de särskilda förutsättningar som staten som kreditgivare för bostadsbyggandet tid efter annan vill ställa upp och flytta fram för att förverkliga de bostadssociala mål som är en del av motivet för de finansiella insatserna — t. ex. beträffande bostädernas individuella och kollektiva utrustning. Det är också angeläget att övriga sektormyndigheter som har inflytande över byggandet beaktar de önskemål om normernas formulering som funktionskrav som man nu söker tillgodose i byggnads- och bostadsanvisningarna. Det är också angeläget att handläggningen av byggnadsärenden inom dessa sektormyndigheter anpassas till en rationell projekterings-, upphandlings- och byggnadsprocess. Sådan översyn är påkallad inom t. ex. skolbyggandets område. Planverkets ställning som samordnande myndighet för byggnadsbestämmelser inom alla områden bör ytterligare understrykas. Den normering av byggnadsutförande och materialval som sker genom utnyttjande av allmänna material- och arbetsbeskrivningar, redovisningsmallar för byggnadshandlingar m. m. innebär en kodifiering av allmän praxis. Det är angeläget att bevaka att hänvisningen till sådana underlag i projektering och upphandling inte låser de industriella utvecklingsmöjligheter som man velat garantera genom att i myndighetsnormerna söka precisera funktions- och egenskapskrav. Vid den övergång till ADB-rutiner i projektering och kalkylering som nu sker refereras till dessa allmänna kodifieringar av praxis. Detta kan innebära en passiv låsning av tekniska rutiner som blir svår att bryta och som därför kan få hämmande konsekvenser för det tekniska innovationsarbetet. Det är angeläget att dessa frågor studeras och att en samordning av systemen för produktbestämning sker mellan myndighetsnormerna och de frivilliga organisationernas regelsam19

lingar. På samma sätt är det viktigt att bevaka att standardiseringen av byggkomponenter så långt möjligt lämnar frihet till tekniska förbättringar och inskränker sig till ett fastläggande av de allmänna regler för mått, passning, anslutning etc. som ger garanti för generell användning och utbytbarhet. Utredningen menar också, att samhällets roll i formuleringen av funktionskrav på bebyggelse och byggnader är att garantera en demokratisk beslutsprocess för dessa för människornas levnadsbetingelser viktiga frågor. Normer, råd och anvisningar bör tillkomma och fastställas under öppen diskussion med full insyn från medborgarna. Utrymme bör lämnas för omsorgsfull remittering av normförslag och fastställelse bör ske i politiskt ansvariga instanser. De ökade kraven på lokal medbestämmanderätt i bebyggelsens planering innebär inte en minskning av behoven av råd, anvisningar och normer från centrala myndigheter. Minimikrav för säkerhet, hygien etc. måste finnas. Därutöver kan mellertid myndigheterna också redovisa alternativa vägar att tillgodose högre ställda lokala ambitioner. Därvid bör om möjligt även de ekonomiska konsekvenserna anges av valet av t. ex. högre kvalitet, ökad komfort, större rymlighet eller valet av tekniska utföranden som avviker från svensk standard och som ligger utanför vad som kan uppnås i en normaliserad produktion. 2.3 Byggnadsproduktionens behov av teknisk rörelsefrihet, utvecklingsincitament och kontinuitet Ovan redovisade synpunkter på behovet av ökad precisering av de krav som bör ställas på bebyggelse och byggnader får inte tolkas så, att de inskränker byggnadsindustrins möjligheter till konkurrens genom teknisk utveckling av produktionssystem, komponenter och material. Tvärtom innebär betoningen av funktionskraven en markering av möjligheterna att frigöra sig från de bindningar till normerade — »godkända» — tekniska lösningar som tidigare präglat de på

byggmästeri traditionen grundade normsystemen i tidigare byggnadsförfattningar. Denna frigörelse kan endast ske successivt, i takt med utvecklingen av mät- och kontrollmetoder för resulterande bruksegenskaper. För att påskynda utvecklingen har bemyndigandet lämnats till planverket och andra myndigheter att utfärda typgodkännanden. Det är, enligt utredningens mening, angeläget att typgodkännandeverksamheten stimuleras. Den bör inte utnyttjas enbart för att testa att marknadsförda produkter dimensioneras och utföres så att de med minsta marginal uppfyller ställda minimikrav. Dess väsentliga uppgift är att bidraga till introduktionen av nya tekniska lösningar och förbättrade konstruktioner, för vilka de lokala myndigheterna (byggnadsnämnderna) kan visa tveksamhet och restriktivitet eftersom deras resurser för prov och teknisk analys är otillräckliga. Därtill skall typgodkännandet skapa garanti för att seriemässig produktion av komponenter m. m. inte äventyras av variationer i de lokala bedömningarna. Utformningen av funktionskrav i föreskrifter, anvisningar och program bör också kunna ge incitament till byggnadsindustrins utvecklingsarbete. Denna effekt bör kunna uppnås genom en fyllig redovisning av underlagsmaterialet till funktionskraven. I detta kan nämligen redovisas de funktionsbrister som traditionella lösningar uppvisar, eller de särskilt komplicerade och kostnadskrävande moment man nu är hänvisad till för att uppfylla kraven. Normering genom funktionskrav bör även kunna tillgodose byggnadsindustrins önskemål om större stabilitet i de tekniska produktionsförutsättningarna. Likaväl som funktionskraven lämnar frihet och stimulans för tekniska förändringar innebär deras mera generella formulering en garanti för att en gång utvecklade system och komponenter kan användas i en kontinuerlig produktion utan förändring. Därmed ges möjligheter till basinvesteringar och rutinutveckling med lång avskrivningstid. Förändringar av funktionskrav i föreskrifter och normer bör regelmässigt ske med väl tillmätta tider SOU 1971: 52

för alternativ tillämpning av tidigare gällande normer.

2.4 Metoder för produktionsstyrning utan teknisk klåfingrighet Utredningen har i tidigare betänkanden pekat på den betydelse av produktionsförberedelse som den fysiska samhällsplaneringen innebär och efterlyst former för planförfaranden som lämnar tillräcklig frihet för produktionsledet att tillämpa effektiva produktionsmetoder. Särskild uppmärksamhet har riktats på de s. k. dispositionsplanerna, som skulle utgöra program och allmän styrning av utformningen för större bebyggelseområden. I direktiven till bygglagutredningen har dessa dispositionsplaner tagits upp under benämningen kommundelsplan, vilken avses kunna användas för planeringen av större bebyggelseenheter på såväl jungfrulig mark som saneringsområden. Byggindustrialiseringsutredningen vill upprepa önskemålet om att dessa kommundelsplaner får en karaktär som möjliggör en projekterings- och upphandlingsprocess, som även tillgodoser en anpassning till goda produktionsförhållanden. Kommundelsplanen kunde i så fall ingå som en mycket viktig komponent i det program, med mer eller mindre långtgående illustration, på vilken upphandling kan ske. Detta skulle innebära att formell fastställelse av den detaljerade stadsplanen kunde ske efter byggnadsprojekteringen och eventuellt göras i samband med byggnadslovgivningen. Det bör över huvud taget vara angeläget för bygglagutredningen att beakta den betydelse för rationalisering- och industrialiseringsarbete som utformningen av byggnadsbestämmelserna och planinstituten har. Man bör radikalt pröva om inte större ansvar borde kunna läggas på byggnadsproduktionens parter för det tekniska utförandet av byggandet och att den inledda normeringen i form av funktionskrav i avsevärt högre grad bör bli ledande princip även för byggnadslagstiftningens utformning och för byggnadsnämndernas verksamhet. Den samSOU 1971: 52

hälleliga kontrollen skulle därvid i huvudsak inriktas på att projekten uppfyllde de krav som uppställs i de fysiska planerna samt att deras resulterande egenskaper svarar mot de egenskapskrav som ställs upp och efter vilka de upphandlats. Detaljgranskningen av det tekniska utförandet skulle därmed kunna reduceras till de för säkerheten avgörande dimensioneringarna medan större vikt skulle läggas vid slutbesiktningar och mätningar av funktionsegenskaper hos den färdiga byggnaden. Byggnadsväsendets uppgift att bevaka tredje mans säkerhet och ekonomiska skadeslöshet skulle, där de tekniska kontrollinstrumenten brister, kunna tillgodoses genom förlängda garantier mellan leverantör och beställare. Typgodkännandeverksamheten är ett användbart instrument för att minska behovet av lokal detaljgranskning i byggnadsärenden. Den styrning av byggnadsproduktionen som sker med de instrument som ovan diskuterats och som successivt bör förändras i en riktning som minskar den tekniska detalj bindningen skall ta konkreta uttryck i de program och projekteringshandlingar med vilka byggnadsproduktionen upphandlas. För många byggnadsuppgifter torde det vara svårt och opraktiskt att överlåta projekteringen av byggnaden till de konkurrerande byggnadsföretagen. Byggherrens medverkan i produktbestämningen måste gå relativt långt både med hänsyn till de preciserade funktionskrav han ställer och med hänsyn till de miljöanpassningar som byggande i existerande bebyggelse mestadels innebär. Det tekniska utvecklingsproblemet utmärkes här av behovet av sådan återföring av produktionsteknisk erfarenhet till byggherrens projekteringsarbete som kan garantera att projektet inte i onödan binder tekniska lösningar utan tvärtom väl förbereder utnyttjandet av material, komponenter och metoder som står i överensstämmelse med industrialiseringssträvandena. En återföring kan finna ytterligare förstärkta former utöver den anpassning av normer, standard, AMA-anvisningar m. m. som ovan behandlats. Försök har gjorts att för olika bygg21

nadstyper upprätta projekteringsunderlag, i vilka de allmänna riktlinjerna för projektering och utformning av byggnaderna preciserats med hänsyn till användningen av byggnadskomponenter och byggnadsteknik som även äger tillämpning inom andra byggnadsområden. Byggnadsstyrelsen har sålunda utarbetat s. k. bygglådor för kontors- och laboratoriebyggnader och statens institut för byggnadsforskning har med särskilda anslag utarbetat och omsorgsfullt redovisat motsvarande projekteringsunderlag för grundskolans byggnader. Sådana projekteringsunderlag syftar inte enbart till att föra in det enskilda och kanske speciella projektet inom ramar som gör det möjligt att utnyttja den långa seriens effekt utan avser också att skapa det enhetliga underlag på vilket en byggherresamverkan kan grundas. För skolbyggandets del är det alltså aktuellt att söka samordning i skolbyggnadsprogrammen mellan flera kommuner inom större regioner så att en upphandling av en serie skolbyggnader kan ske med ett optimalt utnyttjande av existerande byggnadsverksamhet och dess arbetskraftsplanering. Skolbygglådan är för närvarande under presentation under medverkan av Svenska kommunförbundet och resultatet av dess tillämpning bör noggrant studeras. Inom byggforskningsrådet behandlas för närvarande frågan om motsvarande projekteringsunderlag borde upprättas även för bostadsbyggnadssektorn, för att därmed skapa instrument som väl svarar mot de inledningsvis anförda behoven att dels ge det lokala byggherreinflytandet maximalt utrymme, dels bibehålla en disciplin i projektering och upphandling som inte äventyrar byggnadsproducenternas möjligheter att utnyttja rationella metoder och koppla in arbetet i en längre arbetsplanering inom företaget. Funktionskrav av den typ som vi här behandlat blir naturligtvis sällan absoluta utan kan preciseras till olika nivåer eller spridningsområden som i stort sett bestäms av vilka ekonomiska uppoffringar man är beredd att göra för att nå dem. Detta ger alltså ytterligare ett steg i funktionskravens precisering i projekterings- och upphand-

lingsprogram. Bakgrundskunskapen är även här mycket ringa men det har gjorts försök att programmera kostnadskonsekvenserna av valet av olika funktionskravsnivåer och tillämpa detta på alla de olika byggnadstekniska egenskaper som konstituerar det miljömässiga slutresultatet. Skolbygglådan innehåller t. ex. ett databehandlingsprogram med vilket det önskvärda klassrumsklimatet — och dess utveckling under hela lektionstiden — studeras som en resultant av ingående klimatpåverkande faktorer såsom konstruktionernas värmetransportförmåga, värmelagringsförmåga, den naturliga och artificiella belysningens värmetillskott, utnyttjarnas värme- och fukttillskott och ventilationens värmetransportförmåga. Beräkningarna ger tydliga besked om hur stora ekonomiska uppoffringar som måste göras om dessa problem skall klaras med en enstaka av ingående faktorer t. ex. ventilationen medan den också visar att med omsorgsfull behandling av samtliga faktorer även höga funktionskrav kan tillgodoses med rimliga ekonomiska insatser. Sådana kostnadsanalyser ställda i relation till de uppställda funktionskraven och som behandlar såväl investerings- som driftskostnader måste göras för att ge byggherren det fullständiga underlaget för val av standardnivåer men också för att ge förbättrade instrument för kostnadsstyrning. Som ovan berörts så kunde man, i avvaktan på att styrnings- och kontrollinstrument av funktionsegenskaper av den typ som här redovisats kommer fram, kombinera de tekniska kontroll- och avsyningsåtgärderna med förstärkning av garantin mellan leverantör och beställare. Det bör inte vara omöjligt att för en fem- eller tioårsperiod erhålla garantier för att preciserade funktionsegenskaper, givetvis mätbara eller klart uppskattbara, bibehålies hos den levererade byggnaden och att precisera i vilken omfattning ansvaret för dessa funktioner åvilar leverantören. Försök med sådana garantiförfaranden borde enligt utredningens mening stimuleras, varvid samtidigt de försäkringsmässiga konsekvenserna härav borde studeras. SOU 1971: 52

2.5 Miljöhänsyn och

funktionsförändringar

De överväganden om styrning och frihet som BIU presenterat ovan återger en starkt förenklad bild av utvecklingsproblematiken inom byggandet. Åtminstone två ytterligare faktorer måste uppmärksammas, nämligen miljö och tid. Miljöfrågor kan visserligen sägas vara behandlade inom funktionskravens ram, men då i generell och »mätbar» bemärkelse. Det är uppenbart, att hur väl normer och program än förmår styra byggandet fram till hög funktionsduglighet, så ställer vi ändå krav därutöver beträffande bebyggelsens kvalitet som miljöelement. Hänsyn till landskap eller existerande bebyggelse, fördelning mellan byggnadsvolymer, vegetation och öppna ytor, färg och form, avståndsverkan och materialens effekt är exempel på kvaliteter som var och en söker och värderar hos bebyggelsen, och som därför betingar dess värde som samhällselement. Att skapa förutsättningar för att sådana kvaliteter skulle kunna utvecklas ingår också i de uppgifter, för vilka samhällsorganen har ansvar. Garantier för goda resultat i dessa avseenden kan inte skapas, men det förefaller vara så, att ett projekteringsarbete som från första stund givits fasta förutsättningar i form av ett utförligt program — givetvis utan »teknisk klåfingrighet» — och som får fortlöpa utan ryckvisa förändringar av detta program, har de bästa utsikterna att ge gott resultat. För projekteringens uppdragsgivare — samhälle, byggherre, entreprenör — gäller det att fatta successiva beslut, och därvid systematiskt gå från helhet — principer, system, struktur — till detaljer, aldrig mer än nödvändigt för att styra nästa etapp, men heller inte mindre. För projektören måste gälla motsvarande, att i varje skede kunna redovisa egenskaper hos och konsekvenser av projektet — inte minst ekonomiska, t. ex. i förhållande till styrande kostnadsramar — men undvika att förvilla sig i detaljer som inte bör låsas i tidiga skeden. Till de viktiga överväganden som måste göras redan i programstadiet hör bedömningen av de programmerade funktionernas SOU 1971: 52

tidsbundenhet. Generellt torde gälla att funktionerna — vanor, rutiner, utrustning och redskap, arbets- och personalorganisation etc. — förändras i snabbare takt än vad den tekniska förslitningen av byggnader motiverar av ombyggnadsåtgärder. I byggnaden har dessutom olika komponenter olika teknisk livslängd, t. ex. stomme och installationer. Ökande uppmärksamhet på dessa förhållanden motiverar en avvägning mellan programmens snäva anpassning till specifika, för stunden gällande funktionskrav, och deras värdering av att byggnaden ges en allmängiltig stomstruktur, inom vilka tekniska förändringar i takt med funktionernas förändrade krav kan ske. En sådan bevakning av byggnadens allmängiltighet torde väl kunna förenas med en långtgående anpassning även till generella standardregler — modulordning, rumsstandard m. m. — och därmed kunna ekonomiseras genom de serieeffekter som då kan utnyttjas. Det förefaller sannolikt att utvecklingen av byggandet för de stora och kontinuerligt arbetande byggherrarna går i riktning mot mer generella system som tillgodoser vitt skilda funktionella uppgifter och lämnar frihet för successiva förändringar. Särskilt kommer fastighetsförvaltningens behov av rationalisering och kostnadsreduktion att leda till krav på variantbegränsning, utbytbarhet och klar åtskillnad mellan byggnadskomponenter med långa och korta åtgärdsintervaller. Dessa behov av rationell byggnadsförvaltning torde på längre sikt också komma att ifrågasätta nyttjaren som byggnadsförvaltare — i allt högre grad bör t. ex. kommunen kunna inträda som byggherre och förvaltare av ett byggnadsbestånd, som upplåtes eller uthyres till de olika kommunala verksamheterna — undervisning, vård, administration etc. För mindre kommuner kan det tänkas tekniskt och ekonomiskt välmotiverat att överlåta byggande och förvaltning till ett för flera kommuner gemensamt bolag eller motsvarande, som därvid får den kontinuerligt verkande byggherrens avsevärt större styrka i upphandling och byggnadsledning.

2.6 Stimulans av tekniskt

utvecklingsarbete

Att mäta och bedöma innovationstakten i svenskt byggande är vanskligt. Jämförelser med andra tekniksektorer blir svårtolkade med hänsyn till byggnadsproduktionens lokala bindning till natur- och miljöförutsättningar, och jämförelser med andra länder blir svåra med hänsyn till olikheten i social och ekonomisk standard, i klimatberoende och förutsättningar i arbetsmarknad, förvaltningsformer m. m. Jämförelser inom byggnadssektorn mellan utvecklingstakt i olika tidsperioder har också visat sig svåra att göra genom otillräckliga definitioner av begrepp och mätetal och otillräckligt statistiskt underlag för bedömning av produktivitet eller input—outputrelationer. BIU finner det synnerligen angeläget att metoder utvecklas som möjliggör sådana jämförelser som ovan nämnts, och att en kontinuerlig statistik föres som ger möjligheter att följa utvecklingstakten i byggandet. Avgörande för takten i det tekniska utvecklingsarbetet är bl. a. företagsstrukturen inom byggandet. Få stora och många små företag är verksamma, och endast ett fåtal har sådan omfattning att de förmår driva självständigt forsknings- och utvecklingsarbete parallellt med den löpande produktionen. Förutsättningarna för FoU-verksamhet har åtminstone hittills varit större inom material- och komponentindustrin än inom entreprenörföretagen. Konstruktionen av en byggnadsforskningsavgift (1952) som en kollektiv finansieringsform av forsknings- och utvecklingsarbete för byggnadsverksamheterna var därför ett logiskt ofrånkomligt sätt att skapa utvecklingsstimulans. Förutsättningarna har ännu inte förändrats så att den kollektiva finansieringsformen blivit inaktuell. Den torde också ha lett till att landet vad beträffar grundläggande forskning inom materialoch teknikområdet håller god internationell nivå, och vad beträffar underlag för funktionsprogrammering och dess hantering i styrning, projektering, upphandling och i byggandets planering och administration t. o. m. har visst försprång. Bristerna synes

framför allt ligga i förmågan till praktisk tillämpning av forskningen vid utveckling av produkter och system. Svårigheterna i dessa avseenden betingas dock inte enbart av den mångfördetade företagsstrukturen. Byggnadsproduktionens stora geografiska omfattning och dess fördelning på olika, sinsemellan olikartade byggnadsprojekt ger otillräckligt underlag för inriktning och satsning på långa, kontinuerliga serier för produkter och rutiner. BIU har ovan och i tidigare betänkanden framfört synpunkter och förslag i syfte att förbättra förutsättningarna härför. Härtill bör givetvis också fogas ansträngningar att vidga marknaden för produkter och system utanför landets gränser, samt att öppna den svenska byggnadsverksamheten för utländska produkter och för konkurrens från byggnadsföretag i andra länder. Avgörande hinder för en sådan marknadsvidgning är olikheter i de föreskrifter, normer, standards, avtalsvillkor m. m. som råder, t. o. m. mellan de nordiska länderna. Sverige deltar i ett nu intensifierat nordiskt samarbete för förenhetligande av byggnadsnormerna (NKB) med sikte på att i mitten av 1970-talet nå fram till hög grad av identitet mellan ländernas normer, i första hand inom sådana områden som är avgörande för nordiskt produktutbyte inom komponentmarknaden. De nordiska länderna har också gemensamt inom ECE tagit initiativ till att motsvarande arbete skall startas på europeisk nivå, och därvid erbjudit att ställa sina erfarenheter av NKB-arbetet till internationellt förfogande. BIU finner det välbetänkt att Kungl Maj:t tillsatt en särskild kommitté att främja internationellt ekonomiskt, industriellt och tekniskt-vetenskapligt samarbete inom områden för byggnadsindustri och byggnadsmaterialindustri, främst då det gäller bostadsbyggandet. Det synes ligga inom kommitténs mandat att i olika internationella organ och även bilateralt verka för sådana åtgärder som kan bidra till en internationalisering av byggnadsmarknaden. Utredningen har, mot bakgrunden av exempel från flera andra länder, satt ifråga SOU 1971: 52

om ett särskilt nationellt informationsorgan borde etableras, vars uppgift vore att stå byggnadsverksamhetens olika företag — byggherrar, konsulter, entreprenörer, material- och komponentindustri — till tjänst med upplysningar om på marknaden tillgängliga produkter och system, samt även att ta vissa initiativ för att skapa kontakt mellan olika utvecklingsprojekt och tillämpningsintressenter. Ett sådant organ borde i så fall ha nära kontakt med den genom fonden för byggnadsforskning finansierade forskningen och genom sin erfarenhet av behovssidan även kunna ge underlag för styrningen och inriktningen av denna forskning. De erfarenheter som utredningen inhämtat, exempelvis från England och Danmark, har emellertid inte varit så entydigt positiva, att BIU ansett sig böra utforma ett förslag i denna riktning. BIU anser det emellertid finnas skäl för rådet för byggnadsforskning att pröva, om en systematisk, till företagen riktad informationsverksamhet beträffande utvecklingsbara FoU-resultat — svenska som utländska — borde etableras. Det synes emellertid inte vara tillräckligt att genom sådana, ovan diskuterade allmänna åtgärder skapa ökat informationsflöde och breddad marknad. Tekniskt utvecklingsarbete inom byggnadsföretagen bör stimuleras även med direkta åtgärder. Dessa bör syfta till att ge företagen möjligheter att utnyttja kvalificerad teknisk personal med vana vid FoU-arbete samt resurser för forskning och provning, samt till att förbättra de finansiella förutsättningarna för att bedriva sådan verksamhet relativt oberoende av löpande produktion. För att få tillgång till personella och institutionella resurser — som ju finns men som f. n. arbetar utan närmare kontakt med industrin — bör, enligt BIU:s mening, företagen lägga ut uppdrag till institut och högskoleinstitutioner i form av preciserande utvecklingsprojekt, inpassade i företagens allmänna struktur och rutiner. Forskningsorganen bör skapa former för sådan projektbunden uppdragsverksamhet, dels i form av systematiskt kontakt- och förmedlingsarbete — en uppgift nära det industririktade SOU 1971: 52

informationsarbete som ovan föreslagits byggforskningsrådet för övervägande — dels i form av kontraktsvillkor, som gör det möjligt för de anställda forskarna och övrig personal vid institut och högskoleinstitutioner att under längre eller kortare tid medverka i strängt företagsbundet utvecklingsarbete. För byggforskningsinstitutet kunde för ändamålet eventuellt tillämpas samma konstruktion som institutet för vatten och luftvård (IVL) har, nämligen ett från forskningsorganet fristående uppdragsbolag som köper tjänster och resurser från forskningsstiftelsen och andra institutioner i den omfattning som bolagets uppdrag erfordrar. Industrins uppdrag går till uppdragsbolaget, med vilket avtal träffas på rent affärsmässiga grunder. Även om FoU-organen i större omfattning kan biträda industrin i dess utvecklingsarbete är det sannolikt att varje företag för sig ändå, i flertalet fall, är för litet och saknar den kapitalbakgrund som erfordras för exploatering och marknadsföring särskilt av mer genomgripande tekniska innovationer. Därför synes det BIU även angeläget att den kollektiva samverkan mellan byggnadsföretagen i syfte att bära utvecklingsuppgifterna stimuleras. Sådan samverkan kan ske både horisontellt — mellan likartade företag — och vertikalt — mellan företag som representerar olika steg i tillverkningskedjan eller olika specialiteter inom denna. Förutom att skapa praktiska och lättillgängliga former för uppdragsforskning kan samhället stödja och stimulera företagens utvecklingsarbete genom direkt finansiellt stöd. Företagens egna finansiella resurser för utvecklingsarbete är oftast starkt begränsade. Flertalet företag inom producent- och byggherreledet saknar tillräckligt kapital för en målmedveten och långsiktig satsning på utveckling av metoder och produkter. Byggforskningsfonden har hittills använts för ekonomiskt stöd i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet. Bidragen från fonden har uteslutande avsett forsknings- och utvecklingsprojekt av generell karaktär som inte är bundna till ett visst företag. Bygg25

nadsteckniskt utvecklingsarbete med kommersiellt syfte har därför inte kunnat erhålla stöd från byggforskningsfonden. Övriga möjligheter för finansiellt stöd från staten är starkt begränsade. Styrelsen för teknisk utveckling, STU, har t. ex. möjligheter att ge lån till företagsbundet utvecklingsarbete men resurserna är små i förhållande till behoven inom det vida område STU har att bevaka. Utredningen har studerat byggnadsindustrins utvecklingsarbete i andra länder. En undersökning om vilka åtgärder som vidtagits för att stödja byggföretagens utvecklingsarbete i några västeuropeiska länder redovisas i bilaga 3. Av undersökningen framgår att företagen i de undersökta länderna i stor utsträckning har betydande svårigheter att skaffa erforderligt kapital till sitt utvecklingsarbete. Byggandets fortsatta utveckling ställer stora krav på utvecklingsarbete inom byggnadsindustrin. En stimulans av företagens utvecklingsarbete är nödvändig. Genom ändring i kommunalskattelagen enligt Kungl. Maj:ts proposition 1970: 135 har avdragsrätten för företagens kostnader för forskning och utvecklingsarbete vidgats och gäller nu kostnader för och bidrag till sådant arbete som har eller kan antas få betydelse för företagets verksamhet. Även kostnader för erhållande av information om sådan forskning och sådant utvecklingsarbete är avdragsgilla. Den nuvarande lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder medger att fondmedel används för forskningsändamål. Med hänsyn till att många företag i dag har begränsade kapitalresurser är ett ökat offentligt stöd starkt motiverat. Byggforskningsrådets nuvarande stödformer borde enligt BIU:s mening kompletteras med lånemöjligheter för företagsbundet utvecklingsarbete. Lån med relativt stort risktagande och generösa återbetalningsvillkor skulle kunna utgå för utvecklingsarbete gällande byggsystem och byggmetoder, maskiner och andra hjälpmedel samt av nya material och komponenter. En sådan komplettering av byggforskningsrådets nuvarande verksamhet skulle 26

nödvändiggöra en ökning av byggforskningsfondens kapacitet. Enligt Kungl. Maj.ts proposition 1971: 4 har riskdagen beslutat att byggforskningsavgiften skall utgå även inom anläggningsområdet och att avgiftsuttaget sänks från 0,6 till 0,5 procent. Totalt sett innebär detta en ökning av de medel som årligen tillförs fonden med ca 20 procent. Budgetåret 1969/70 tillfördes fonden ca 36 mkr. Ökningen avses motsvara vidgningen av byggforskningsrådets ansvarsområde till anläggningsområdet. Ökningen får full effekt först budgetåret 1972/ 73. Med hänsyn till behovet av utvecklingsarbete inom byggnadsindustrin föreslår BIU att byggforskningsavgiften åter höjs till en nivå som gör det möjligt att inrymma även utvecklingslån i byggforskningsrådets verksamhetsområde.

2.7 Angelägna tekniska — några exempel

utvecklingsproblem

För byggandets industrialisering är det givetvis angeläget att ett allsidigt forskningsarbete bedrives och att resultaten effektivt kommer byggnadsverksamhetens olika led och grenar till förfogande. Några utvecklings- och forskningsområden utgör i högre grad än andra nyckelproblem eller flaskhalsar för det fortsatta industrialiseringsarbetet. Utredningen vill här exemplifiera med några sådana särskilt angelägna forsknings- och utvecklingsproblem kring vilka aktiviteterna borde intensifieras. Ovan har redan behandlats behoven att utveckla metoder och instrument för funktionskontroll och för bedömning av resulterande egenskaper. Inom detta fält ryms en serie forsknings- och utvecklingsuppgifter som borde sammanfattas i ett totalt program och läggas till grund för systematisk utredningsverksamhet med därtill kopplad finansiering. Utvecklingsuppgifterna står i omedelbar relation till studierna för utformning av styrande funktionsprogram. Dessa program måste nämligen direkt motsvaras av standardiserade besiktningsmetoder och till dessa hörande mätSOU 1971: 52

metoder och instrument, för provtagning och bedömning i färdiga byggnader av resulterande rumsklimat och andra avgörande funktionsegenskaper. Mätmetodiken bör t. ex. kunna kvantifiera rummets värmekomfort, lokala temperaturskillnader och yttemperaturer, värmereduktionsförmåga vid full belastning, luftkvalitet (t. ex. med luktkriterier), dragfrihet, resulterande effekt av dagsljus och artificiell belysning, ljudabsorbtion, ljudisolering och resulterande ljudnivåer vid utomhus- och inomhusbuller, ytmaterialens behaglighet och beständighet t. ex. golvs halkfrihet och elasticitet etc. Som tidigare nämnts måste dessa kriterier relateras till subjektiva upplevelser och deras spridning på personer och grupper med olika förutsättningar. Dessa måste sedan kunna översättas till valida dvs. för väsentliga egenskaper avgörande mått av fysikalisk natur och till en mätteknik som även i fältet och under begränsad mättid ger tillförlitliga utslag. Avsikten med mätmetoder och instrument av detta slag är dels att ge möjligheter att effektivt utöva kontrollen att begärda funktionsegenskaper verkligen tillgodoses i byggandet, dels också att fortlöpande kunna studera och kontrollera att byggnadens funktionsegenskaper bibehålls. Sådan mätteknik ger på detta sätt en effektiv återföring av byggnadstekniska erfarenheter som kan läggas till grund för utvecklingsarbete. Till samma problem och utvecklingsområde hör metoder att programmera och värdera de totala miljöegenskaperna hos bebyggelse. För detta ändamål fordras fördjupning och vidgning av de olika typer av sociologiska studier som under en lång följd av år applicerats på själva bostaden och bostadshuset. Ökad kännedom om vanor, värderingar och anspråk från olika typer av hushåll och individer måste inhämtas varvid man framför allt bör ta tillvara de faktiska erfarenheter man kan nå i nyproducerad bostadsbebyggelse av olika omfattning och typ. Den metodiska utvecklingen av såväl beteendestudier som studier av val mellan alternativ och av val i förhållande till kostnadskonsekvenser bör SOU 1971: 52

främjas. Avsikten med sådana studier får inte vara att ersätta det politiska ansvaret på lokal och central nivå men att medverka till att kristallisera ut realistiska alternativ. Sådan kunskap är också väsentlig att återföra till normarbetet i författningar och myndighetsanvisningar samt att lägga till grund för de typer av program för bebyggelsekvaliteten som t. ex. kan infogas i dispositions- eller kommundelsplaner. Det kan vara befogat att lägga ansvaret för initiering och ledning av dessa forsknings- och utvecklingsarbeten på den kommitté för programmerings- och värderingsteknik som utredningen tidigare föreslagit och som understrykes i detta betänkande. I de expansiva orter som fortsättningsvis kommer att svara för en betydande andel av nyproduktionen och saneringsverksamheten för bostäder, arbetslokaler, service och fritidslokaler kommer byggnadsverksamheten att utgöra ett bestående inslag i vardagsmiljön. Det finns därför anledning att i långt högre grad än hittills beakta själva byggnadsproduktionen som miljöfaktor och söka behärska den störande inverkan som denna produktion har på de dagliga stadsfunktionerna. Bullerfrågan är därvid en av de väsentligaste, varför lagstiftnings- och tekniskt utvecklingsarbete bör bedrivas parallellt för att så snabbt som möjligt reducera dessa olägenheter. Andra olägenheter är störningar av trafiken samt av framkomligheten som markbearbetningen innebär. En omsorgsfull planering av arbetsplatsen och en tidig färdigställning av tillfartsvägar och kommunikationsleder inom byggnadsområdena kan väsentligt minska det obehag som byggandet innebär och som nyinflyttade ofta får lida besvär av under lång tid efter själva byggnadernas färdigställande. Kraven bör ökas på ett snabbt totalt färdigställande. Miljökraven på byggnadsproduktionsprocessen bör givetvis också ställas från arbetshygienisk synpunkt. Byggarbetsplatsens säkerhetsfrågor och allmänna miljökrav bearbetas för närvarande med avsevärda insatser av byggforskningsmedel och bör ges fortsatt intensivt stöd. Självfallet måste det-

ta utvecklingsarbete vara väl förankrat hos byggarbetsmarknadens parter och resultaten införes via avtal i den mån de icke stadfästes genom författningar. Utvecklingsarbetet inom byggandet och framtagningen av inbyggnadsfärdiga komponenter har i huvudsak inriktats på stombyggnad och stomkomplettering och detta gäller såväl flervåningshus som småhus. Ökad kostnadskunskap gör också att kostnadskalkyleringen för överbyggnaden kan göras med relativt stor skärpa och hög prognossäkerhet. Annorlunda förhåller det sig med kostnader för markarbeten och grundläggning. Här är kostnadsvariationerna stora och framstegen i tekniskt utvecklingsarbete för att rationalisera dessa byggnadsskeden har varit begränsade. De tunga schaktnings- och massförflyttningsarbetena har mekaniserats, medan byggnadsmomenten endast i ringa omfattning utföres med hjälp av förtillverkade delar eller standardiserade formsatser. I en prioritering av konstruktionsoch produktionstekniska forsknings- och utvecklingsuppgifter bör därför markarbeten och grundläggning placeras högt och ges stort utrymme. Genom den utvidgning av byggnadsforskningsavgiften som avses gälla från 1 juli 1971 att omfatta även anläggningssektorn torde förbättrade möjligheter till gedigna ekonomiska insatser inom detta utvecklingsarbete ha skapats. En växande andel av de samlade produktionskostnaderna utgöras av VVS-installationer och VA-anläggningar. Detta är delvis uttryck för höjda standardkrav på värme- och hygienkomfort men också ett resultat av klart otillräcklig intensitet i forsknings- och utvecklingsarbete inom detta område. Problematiken inom uppvärmnings- och ventilationsområdet har delvis belysts ovan vad beträffar utvecklingen av kriterier för integrerad behandling av byggnad och klimatiseringsanläggning. Dessa påpekanden innebär givetvis inte att det apparat- och installationstekniska utvecklingsarbetet kan dämpas. Tvärtom torde erfarenheterna peka på att krav bör ställas på väsentligt ökad funktionsduglighet hos dessa

anläggningar under beaktande av förbättrad driftsekonomi. Förutsättningar bör finnas att tillämpa högre förtillverkningsgrad för klimatiseringsanläggningarnas komponenter. Därvid bör också iakttas de skillnader i effektiv funktionstid som råder mellan byggnad och installation. Den byggnadsmässiga anpassningen av installationssytemen bör alltså göras så att hög utbytbarhet och flexibilitet uppnås. Vatten- och avloppsområdet uppvisar en speciell problematik som utvecklingsuppgift genom de starka systembindningar som råder. Kraven på anläggningar i byggnader och på de i dessa ingående komponenterna betingas i hög grad av de kommunala vatten- och avloppssystem i vilka de ingår. Genom den nya VA-lagen och de av planverket utfärdade anvisningar till denna har en rad för produktionen besvärande likformighetshinder reducerats och möjligheterna för standardtillämpning ökats. Bundenheten till de traditionella systemen kvarstår emellertid och minskar intresset för utvecklingsinitiativ, särskilt på avloppsområdet. Till byggnaden knutna avloppssystem för minskning av erforderliga vattenmängder, för differentiering av olika typer avloppsvatten samt för viss avloppsrening vid källan — allt åtgärder som från miljövårdssynpunkt vore angelägna — har visat sig ha föga intresse som tekniska utvecklingsobjekt, emedan deras återverkan på den kommunala avloppshanteringen blir alltför marginell. Det förefaller angeläget, att söka övervinna dessa hinder och möjliggöra studier av alternativa tekniska lösningar av bostadsbebyggelsens avloppsproblem mindre hårt bundna till stora system och därför användbara i andra bebyggelsemönster än de traditionella. Stadsbygden präglas för närvarande hårt av de krav som trafiken ställer, såväl på existerande stadsdelar som på nyexploaterade. Trafikmängdernas ökning sker under ökad uppmärksamhet på buller och avgasproblem. Metoder att minska den enskilda bilismen i stadsbygden prövas och utvecklingsarbete satsas på förbättring av kollektiva trafiksystem. Genom medveten trafikSOU 1971:52

planering söker man koncentrera trafiken till bestämda leder i staden och avveckla den så långt möjligt på andra. Trafiklederna alstrar svåra buller- och avgasstörningar för omgivningen och måste avskärmas mot denna. Detta kan ske med vallar, murar eller andra skärmar, men också — och med avsevärt större effekt — med hjälp av byggnader. Dessa bör då avses för icke bullerkänsliga verksamheter i staden, t. ex. parkeringsanläggningar, lagerbyggnader och annat. Här förefaller finnas en stor och intressant uppgift att utveckla byggnadstyper för avskärmning av stadstrafik som på ett från miljösynpunkt lämpligt sätt kan smälta in i såväl äldre som nyare stadsmiljöer. I syfte att minska trafikens dominans som miljöfaktor är det också angeläget att utveckla ett stadsbyggande i två plan med väl planerade utrymmen för motortrafiken i det undre. Detta förefaller vara den enda väg att uppnå en fullkomligt effektiv trafikseparering utan att behöva betala den med stora gångavstånd. Tvåplansbyggande innebär en omfördelning av investeringskostnaderna i stadsbyggandet och har därför haft svårigheter att inrymmas i nuvarande finansieringssystem. Det är emellertid angeläget att den totala ekonomiska effekten av en sådan stadsbyggnadstyp studeras och att finansieringsvillkoren anpassas därefter i de fall resultaten pekar på god totalekonomi. Avsevärda utländska erfarenheter torde kunna vinnas. Effektiv samverkan med och utnyttjande av industriella byggmetoder kan uppnås. Särskilt intressant ur byggindustrialiseringssynpunkt är de möjligheter som sanerings- och ombyggnadsverksamheten i städerna erbjuder. Det är uppenbart — påvisat t. ex. av bostadsbyggnadsutredningen — att en ökande andel av bostadsbyggnadsverksamheten måste inriktas på att bygga om och rusta upp det stora byggnadsbestånd som inte fyller dagens krav på utrustningsstandard och andra bruksegenskaper, men som i övrigt är i byggnadstekniskt gott skick. Metoder som medger en rationell produktion i detta byggnadsbestånd skulle ge gott utbyte mot ringa investeSOU 1971: 52

ringskostnader. Metoderna bör dels avse det punktvisa byggandet för förtätning eller ersättning av uttjänta byggnader, dels ombyggandet av bestående byggnader. Förtillverkade komponenter borde i betydande omfattning kunna komma till användning och för ändamålet konstruerade installationssystem kunde ersätta tidigare inbyggda installationer utan att dessa behövde avlägsnas. Sammanförandet av saneringsenheterna till större förnyelseblock underlättar planeringen, utnyttjandet av rationella ombyggnadsmetoder samt anslutningen till gemensamma värmecentraler och andra kollektiva anläggningar.

2.8 Byggandet som

produktionsgren

En påtaglig svårighet vid rationalisering och industrialisering av byggandet är byggnadsverksamhetens mångfaldiga förgrening, dess bindningar till levererande och mottagande sektorer, den variationsrika företagsstrukturen och dess sysselsättningspolitiska nyckelroll. Tillsammans har dessa egenskaper inneburit svårigheter att avgränsa byggnadsverksamheten administrativt och statistiskt och därmed svårigheter att mäta de totala effekterna av gjorda insatser av rationaliseringskaraktär. Sålunda saknas t. ex. meningsfulla mått och statistiska serier över produktivitetens förändringar inom byggnadsverksamheten. Byggnadsverksamheten behandlas i samhällsekonomiska sammanhang i huvudsak som leverantör av investeringar och sällan som egen produktionsgren, vars villkor och möjlligheter betraktas med företagsamhetens egna kriterier (som t. ex. sker för skeppsvarven, teko-industrin m. fl.). Detta betraktelsesätt markerar en i vissa avseenden — och under vissa konjunkturlägen — privilegierad ställning för byggnadsindustrin i förhållande till andra industrisektorer och motsvaras i ekonomiska termer av en låg kapitalintensitet inom branschen. För rationaliseringssynpunkt är emellertid betraktelsesättet föga utvecklingsdrivande och det innebär svårigheter för byggnadsindu29

strin att hävda sig i de näringspolitiska diskussionerna. Det senare kommer bl. a. till uttryck i att för byggnadsverksamheten avgörande politiska frågor handlägges inom flera olika departement i Kungl. Maj:ts kansli. De levererande sektorernas frågor handlägges inom handels- och industridepartementen, finansierings- och arbetskraftsfrågorna i inrikesdepartementet, planerings- och byggnadslagstiftningsfrågor i civildepartementet, den statliga byggnadsupphandlingen i finansdepartementet och anläggningsverksamhetens frågor i kommunikationsdepartementet. Dessa mångfördelade intressen och ansvar för olika delar av byggnadsverksamheten och dess skeden och produkter tar sig också uttryck i den mängd av författningar, föreskrifter, råd och anvisningar som med olika myndigheter som huvudmän reglerar byggnadsverksamheten (byggindustrialiseringsutredningen har tidigare tagit initiativ till ökad samordning i dessa avseenden, vilket redovisas i bilaga i detta betänkande). Att urskilja effekten av byggnadsverksamheten i vidaste bemärkelse i svensk ekonomi är med nuvarande redovisning ytterst vanskligt. Ur ett pågående utredningsarbete inom statens institut för byggnadsforskning 1 kan följande ungefärliga siffror anföras. Av inhemska bruttoutgifter faller ungefär 1/3 på investeringar. Av dessa utgör ca 2/3 investeringar i byggnader och anläggningar, vilket alltså utgör ca 20 % av bruttoutgifterna. Av den privata konsumtionen beräknas ca 12 % hänföras till bostadskonsumtion, i nationalräkenskapen redovisad som bostadsförvaltning. Annan fastighetsförvaltning tar därtill ett nästan hälften så stort belopp. Härtill kommer planering, projektering och annan verksamhet i offentlig förvaltning för bostadsändamål som ej särredovisas. Totalt kan man räkna med att byggnadsverksamhet och förvaltning av byggnader svarar för ca 25 % av BNP. Av investeringarna utgör mindre än hälften förädlingsvärdet inom den egentliga byggnads- och anläggningsindustrin, medan hälften faller på direkt och indirekt 30

levererande sektorer. För reparationer och underhåll är förädlingsandelen mer än hälften. Av levererande sektorer levererar jordoch stenindustrin ca 90 % till byggnadsoch anläggningssektorn, träindustrin ca 6 0 % , järn- och stålindustrin ca 5 0 % . Av konsultverksamheten är ungefär hälften inriktat på byggnads- och anläggningsverksamheten. Mellan hälften och en fjärdedel av produktionen inom elektro-, skogsoch mekanisk verkstadsindustrin går till byggnads- och anläggningssektorn, medan mindre än en fjärdedel levereras till denna sektor av kemisk-, kemisk-teknisk-, transport-, pappers- och massaindustrin samt handel. Byggnads- och anläggningsverksamheten sysselsätter drygt 300 000 personer. Levererande sektorer samt reparations-, sanerings- och förvaltningssektorerna torde sysselsätta minst lika många i produktion för byggnadssektorn. Härtill kommer några 10 000-tal verksamma i planering och förvaltning av byggnader, överslagsvis kan 700 000 personer uppskattas sysselsatta för byggnadssektorn, dvs. 1/5 av landets totala arbetskraft. De anförda siffrorna antyder den utomordentliga tyngd som byggnadsverksamheten i vidaste bemärkelse har i svensk ekonomi. Denna tyngd motsvaras inte av en administrativ struktur som skulle underlätta flödet av produkter och processer för en rationell produktion och underhåll av byggnader eller som kunde garantera en god balansering inbördes av de i kedjan ingående sektorerna. Bristen på administrativ överblick och sammanhållning innebär givetvis svårigheter att optimera de legislativa och finansiella förutsättningar under vilka byggnadsverksamheten skall fungera och som bör balanseras mot de mera väletablerade möjligheterna för beställande och mottagande sektorer, att ställa anspråk på byggnadsverksamhetens produkter och tjänster. Dessa förhållanden kan tänkas vara en grundläggande orsak till den kritik för bristande rationaliseringstakt och innova1

Projekt 245: Byggnadssektorns roll i Svensk ekonomi. Lägesrapport januari 1971, bilaga 1. SOU 1971:52

tionsförmåga som riktas mot byggnadsverksamheten. Det är också uppenbart att i andra länder, där man starkt oroats av byggnadskostnadernas stegring och av oförmågan att hålla uppställda produktionsprogram, man sökt åstadkomma en effektiv koncentration av det administrativa ansvaret för byggnads- och anläggningsverksamheten. Samlade departement eller ministerier för bostadsfinansiering, byggnadsverksamhet och publika arbeten har upprättats med mer eller mindre starka bindningar till arbetsmarknadspolitik, kommunal och regional administration samt fysisk planering (jfr bilaga nr 4). Det ligger givetvis utanför denna utrednings kompetens och uppdrag att studera och föreslå omfördelningar av ärendehandläggningen i Kungl. Maj:ts kansli. Utredningen anser det emellertid önskvärt att en analys göres av byggnadsverksamhetens totala inflytande i svensk ekonomi och att en sådan analys lägges till grund för en översyn av den administrativa strukturen i såväl den departementala organisationen som av samband och gränsdragningar mellan de olika myndigheter som har väsentligt inflytande och betydelse för byggnadsverksamheten. Utredningen inser att ett sådant mönster kan skära över och konkurrera med andra betydelsefulla funktionsmönster i det svenska samhället. Utredningen inser också värdet av självständiga myndigheter som sakkunniga företrädare för olika intressesektorer och vikten av att sammanvägningar av olika sektorbedömningar sker på politiskt ansvarig nivå. BIU finner det likväl angeläget att dessa olika strukturer beskrivs och att en prioritering sker av dessa funktionsstrukturer från effektivitetsoch välfärdssynpunkt.

SOU 1971: 52

Bilaga 1

Förteckning över byggnadsindustrialiseringsutredningens åtgärder 1965—1970

1.1 Betänkanden m. m. Standardisering, normering, typgodkännande verksamhet. In Stencil 1966:5 (16.9.66). Upphandling av stora bostadsprojekt. SOU 1968: 43 (25.9.68). Sammanställning av remissvar över byggindustrialiseringsutredningens betänkande Upphandling av stora bostadsprojekt SOU 1968: 43. In Stencil 1969: 2. (8.7.69). Rationellt småhusbyggande. SOU 1969: 63 (4.11.69).

1.2 Remissvar Yttrande den 9.2.65 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet över förslag till ändring i 76 § byggnadsstadgan i samband med utfärdande av tillämpningsbestämmelser. Yttrande den 2.3.65 till Kungl. byggnadsstyrelsen över förslag till meddelande om tillämpningen av 47 § byggnadsstadgan angående rumshöjd i bostadshus. Yttrande den 4.5.65 till konungen över 1960 års arbetsmarknadsutrednings betänkande Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965: 9). Yttrande den 11.6.65 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet över 1964 års studentbostadsgrupps promemoria Det fortsatta studentbostadsbyggandet. Yttrande den 14.6.65 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet över

1963 års universitets- och högskolekommittés betänkande Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader. I (SOU 1965: 11) jämte II Specialutredningar (SOU 1965: 12). Yttrande den 14.10.65 till konungen över bostadsstyrelsens petita för budgetåret 1966/ 67. Yttrande den 31.3.66 till Ö-gruppen över ett program till utredningsgrupperna A, El, Halth, TA, U och VVS fortsatta verksamhet. Yttrande den 31.3.66 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet över förslag till revision av BABS 1960. Yttrande den 24.10.66 till konungen över bostadspolitiska kommitténs betänkande Bostadspolitiskt kreditstöd (SOU 1966: 44). Yttrande den 28.10.66 till konungen över Statens råds för byggnadsforskningspetita för budgetåret 1967/68. Yttrande den 28.10.66 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet över en promemoria angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen och byggnadsstyrelsens förslag i anledning av promemorian. Yttrande den 15.11.66 till konungen över skolöverstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1967/68. Yttrande den 28.3.68 till universitetskanslersämbetet över utredningen Byggnadsutbildningen vid de tekniska högskolorna. Yttrande den 5.6.68 till konungen över SOU 1971: 52

Va-utredningens betänkande vatten och avlopp (SOU 1967: 65). Yttrande den 1.10.68 till statsrådet och chefen för finansdepartementet över följande betänkanden. 1. Delbetänkande avgivet av byggnadsupphandlingsutredningen. »Upphandling av byggnader. Del 1. Formerna» (SOU 1968: 20). 2. Promemoria avgiven av arbetsgrupp för översyn av byggnadsstyrelseorganisationen. »Konsultarvoden på det statliga byggnadsområdet» (K Stencil 1967: 4). 3. Betänkande avgivet av fastprisgruppen. »Fixt pris inom byggbranschen» (In Stencil 1968: 1). Yttrande den 1.10.68 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet över delegationens för bostadsfinansiering betänkande Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning (SOU 1968: 30). Yttrande den 17.3.69 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet över en framställning av studentbostadskommittén och ungdomsbostadsutredningen angående utredning om projekteringsunderlag för genomgångsbostäder för ungdom. Yttrande den 1.12.69 till statsrådet och chefen för civildepartementet över statens planverks skrivelse angående ändring av 61 § byggnadsstadgan avseende ansvarig arbetsledare. Yttrande den 13.3.70 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet över betänkandet Vidgat underlag för byggnadsforskningsavgiften mm (In Stencil 1969: 6). Yttrande den 15.4.70 till statsrådet och chefen för civildepartementet över statens planverks skrivelse den 18.12.1969 med förslag om ändring i 47 § byggnadsstadgan angående rumshöjd.

Sammanträde den 19.11.65 med representanter för företag som tillverkade betongelement för flerfamiljshus. Konferens den 11.5.67 om installationen vid industriellt byggande med företrädare för installations- och byggnadsbranscherna. Konferens den 16—17/10 1967 om byggandets industrialisering (i anslutning till Tekniska Mässan). Sammanträde den 6.12.68 angående småhusbyggandet med representanter för några av de större småhusföretagen. Sammanträde den 13.12.68 angående småhusbyggandet med representanter för vissa kommuner.

1.4 Utredningar som utförts på uppdrag av eller i samarbete med byggindustrialiseringsutredningen Inventering av stomsystem för elementbyggda flerfamiljshus. Statens institut för byggnadsforskning rapport 42: 1967. Vad som gjorts i olika länder för att stödja den byggande industrins utvecklingsarbete och tillgodose dess kapitalbehov. Utredning 1968 av Yngve Palm på uppdrag av byggindustrialiseringsutredningen. Statlig politik och utvecklingstendenser inom den franska byggnadsindustrin. Utredning 1968 av B. Darmstetter på uppdrag av byggindustrialiseringsutredningen. Några utvecklingsfrågor inom byggnadsindustrin — diskuterade mot bakgrund av SIB:s studier för byggindustrialiseringsutredningen. Statens institut för byggnadsforskning, arbetshandling B 3: 1969. Strukturfrågor inom några byggämnesindustrier. Statens institut för byggnadsforskning, arbetshandling. P5—P9: 1969. Byggprocessens förutsättningar och genomförande. Statens institut för byggnadsforskning, arbetshandling P 10—P 13: 1969.

1.3 Konferenser m.m. anordnade av byggindustrialiseringsutredningen Konferens den 13.5.65 med företrädare för betong- och lättbetongbranscherna m.fl. 3—SOU 1971: 52

Bilaga 2

Industrialiserad produktion av flerfamilshus — sammanfattning av utredningar för BIU Sammanfattning

utarbetad av statens institut för

Introduktion

Byggindustrialiseringsutredningen gav 1965 byggforskningsinstitutet i uppdrag att genomföra vissa undersökningar. Undersökningarna omfattade tre huvuddelar. En del avsåg bland annat att ge underlag för preferensmått för utformning av bostadshus och innehöll inventeringar av gällande normer, stomsystem och installationssystem samt studier av rumsmått och planutformning. Vidare har undersökningarna avsett byggnadsmaterialledet. Förutsättningarna för en industriell produktion av byggnadsmaterial skulle studeras bland annat genom ett klarläggande av denna verksamhets struktur och organisationen av försäljning och distribution av byggnadsmaterial. Slutligen skulle byggandets administrativa förutsättningar utredas. Rollfördelningen mellan byggherre, entreprenör och samhälle skulle undersökas med avseende på de krav en industriell tillverkningsprocess ställer. De av institutet genomförda undersökningarna har publicerats kontinuerligt under perioden 1965—1969. Undersökningarna har successivt ställts till BIU:s förfogande och allt efter slutförandena kontinuerligt infogats i genomgången av förutsättningarna för ett industrialiserat byggande. I följande avsnitt redovisas sammanfattningsvis dessa institutets undersökningar.

2.2 Utredningar för utredningen

byggnadsforskning

byggindustrialiserings-

2.2.1 Inventeringar av normer och rekommendationer Allmän översikt över byggandets normer Normerande krav avseende byggnaders utformning finns uttryckta i lagar, förordningar, bestämmelser, föreskrifter, råd, rekommendationer och anvisningar samt i vissa s.k. normbildande skrifter som utan att vara generellt bindande dock i samband med avtal kan ges civilrättsligt bindande karaktär. En förteckning över gällande normer utgavs vid årsskiftet 1967/68 av Institutet för byggdokumentation. I publikationen förtecknas nittio normgivande instansers skrifter — omkring 900 titlar i första upplagan — med ett omfattande slagordsregister men utan kommentarer. Förteckningen hålls å jour av Institutet för byggdokumentation. Det stora antalet normer försvårar eller omöjliggör dock en klar överblick. Till detta kommer att normerna i vissa fall är utformade med tanke på en mer eller mindre hantverksmässig tillverkningsteknik och för denna karakteristiska beslutsstrukturer. Normernas juridiska karaktär har betydelse främst i samband med avvikelser från normen. Sådana avvikelser medges i varierande omfattning. Det är emellertid viktigt att den juridiska karaktären av och möjligSOU 1971:52

heterna till avvikelser klart anges. Den reella och formella styrkan i kraven sammanfaller ej nödvändigtvis. Svensk standard är således inte formellt bindande, men tillämpningen av standard som villkor för statligt finansierad belåning gör standarden om icke formellt så dock reellt mer förpliktande än tidigare.

Normer avseende planutformning av bostadsutrymmen Normer avseende planutformningen av bostadsutrymmen redovisas som villkor för statlig belåning i skriften God Bostad, vilken publiceras av bostadsstyrelsen. Dessa normer avses uttrycka behoven hos en medelproportional svenska bostadskonsumenter. De anger minimikraven för dessa — med vissa marginaler — men inte utrymmet för en meningsfull variantrikedom i överensstämmelse med målsättningen för bostadsutformningen. Experimentella avvikelser har accepterats, men varit sällsynta, om inte som sådana räknas de talrika projekt som av olika anledningar inte fyller normerna utan att som kompensation erbjuda alternativa kvaliteter. Anvisningarna i God Bostad har hittills kunnat fungera oberoende av tekniska villkor, då normerna alltid varit genomförbara i det traditionella byggande efter vilka bestämmelserna inrättats. Däremot har konsekvenserna av normernas tillämpning vid industrialiserat eller annat icke-traditionellt byggande inte i samma mån beaktats, och konflikter mellan normerade och produktionstekniska krav finns dokumenterade. Bland annat har under våren 1967 en rad projekt förelagts bostadsstyrelsen för granskning, i vilka påtagliga avvikelser från normen motiverats med produktionstekniska hänsyn. Lösningarna har inneburit eftergifter för båda parter. Vissa ärenden har informellt hänskjutits till byggforskningen som haft att ur erfarenheter från fältstudier av bostäder i bruk söka bedöma konsekvenserna av de föreslagna avvikelserna. Det tillgängliga kunskapsunderlaget är dock bristSOU 1971: 52

fälligt och gör en sådan bedömning vansklig. Men samma kunskaper bildar underlag för God Bostad och normerna är endast till ringa del baserade på dokumenterade data om bostadskrav och bostadsönskemål. Kvaliteten har prioriterats i den svenska bostadspolitiken. De bostadspolitiska åtgärderna har syftat att tillförsäkra bostadskonsumenterna en god bostadsstandard i nyproduktionen. God Bostads olika upplagor, 1950, 1954, 1960 och 1964, representerar en stigande standardnivå. Denna har tagit sig uttryck i krav på större yta i samtliga bostadsrum och större, bättre utrustade och bättre differentierade utrymmen för matlagning, personlig hygien och tvätt. Utmärkande för kraven är deras detaljeringsgrad. I 1964 års upplaga framförs begreppen »godtagen standard» och »diskuterad standard» som underlag för alternativa val av överstandard eller »plats för framtiden». Trots detta, och trots att diskussionerna i texten ofta utmärks av en viss tveksamhet, som ger utrymme för olika tolkningar, anses normen fungera som ett hårt detaljreglerande instrument och bostadsproduktionen kan i stort sett ses som ett uttryck för en total anpassning till God Bostads rekommendationer beträffande ytfördelning, rumsutformning och lägenhetsorganisation. Byggforskningen har dokumenterat denna anpassning i ett flertal statistiska studier av planmått och planorganisation, men det skulle därutöver sannolikt vara möjligt att visa ett starkt samband mellan norm och produktutformning i en utvecklingsskildring från mitten av 40-talet till idag. Förhållandet har också gett upphov till den karakteristiska lika-olika situationen, som ofta påtalats i planeringsdebatten. Man arbetar parallellt, ibland inom samma företag, med planlösningar som i detalj och helhet är praktiskt taget identiska, men ändå inte samordnade, men likheten föreligger också ofta utan att möjligheter till produktionseller projekteringssamverkan varit tänkbara.

Normer avseende material och konstruktioner Av inventerade förteckningar över normer avseende byggnadsmaterial och konstruktioner var den i Svensk Byggkatalog mest fullständig. Denna förteckning omfattade ca 700 hänvisningar till publikationer över normer inom byggfacket, förutom detaljföreskrifter av skilda slag. Förteckningen begränsades med hänsyn till ämnesområdet och omfattade efter denna gallring följande antal publikationer uppdelade efter delområden.

Ämnesområde Material och materialprovning Konstruktionsteknik Utförande och arbetsteknik Krav avseende byggnadsdelar Krav avseende byggnader Övrigt (allmänna bestämmelser, anvisningar, normer och rekommendationer)

Antal publ. 26 23 25 — —

Anm.

Inryms under övrigt

48 En fullständig förteckning över dessa normer och detaljföreskrifter blir således med nödvändighet lång och svåröverskådlig. Förhållandet kan förbättras om särskild vikt läggs vid överskådlighet och anpassning till olika kategoriers av byggfolk speciella behov. Svårigheten att känna till gällande normer och att hitta dem som gäller i en viss situation torde utgöra ett större hinder för ett rationellt byggande, än normeringen i sig själv. Under projektering och byggande är det under nuvarande förhållande lätt att glömma bort en bestämmelse i den rika normflora som finns, vilket förbiseende kan medföra ändringskostnader och administrativt besvär av avsevärd storleksordning.

Normer avseende installationer för VVS och El Sammanställningen av normer och bestämmelser avseende installationer för VVS och El omfattar 539 titlar. Antalet varierar, beroende på urvalet, men blir oavsett urvals-

metod mycket stort. Även antalet utfärdande instanser är stort. Publiceringen är ej samordnad instanserna emellan och svårigheterna att överblicka även detta normsystem stora. Målsättningen varierar för de olika instanserna; för några dominerar säkerhetsfrågorna (tryckkärlskommissionen, sprängämneskommissionen och statens brandinspektion), för andra komfortfrågorna (bostadsstyrelsen) och för ytterligare andra variantbegränsning (standardiseringskommissionen). Många normer och bestämmelser har lokal karaktär. Skilda bestämmelser i olika orter medför givetvis svårigheter att utforma generellt giltiga konstruktioner. Olika installationsystem är mer eller mindre hårt bundna av normer. Elföreskrifterna är således ytterst detaljerade och omfattande, medan bestämmelser för värmesystem nästan helt saknas med undantag av säkerhetsregler för pannanläggningar och expansionskärl. Arbetet med enhetligare normer pågår, främst inom Planverkets VA-normkommitté. Arbetet koncentreras här till regler för kallvatten- och varmvatteninstallationer; avsikten är att få fram sådana normer att lokala bestämmelser kan slopas. 2.2.2 Inventeringar av stomsystem, installationer samt rums- och stomkompletteringar i elementbyggda hus Producenter Av elementbyggarna från 50-talet kvarstår Byggnadsfirman Ohlsson & Skarne AB och Fastighets AB Göteborgsbostäder. Flera nya elementbyggare har emellertid tillkommit. Är 1965 introducerade A-system Byggelement AB det danska Jespersen-systemet och samma år etablerades AB Hälsingborgs Byggelement, AB Norrköpings Byggelement och AB Skånska Cementgjuteriet i Kalmar (vinkelelementmetoden). Ohlsson & Skarne AB introducerade 1966 ett nytt system, Skarne 66, i viss utsträckning en vidareutveckling av deras s. k. tunga system. Samma år börSOU 1971: 52

jade också AB Skånska Cementgj uteri et i Malmö att bygga efter en ny systemtyp. Under år 1967 startades elementleveranser från Byggfackens Produktions AB (numera BPA Byggproduktion AB), från Göteborgs Byggelement AB, från Haningebolaget AB samt från Upplandsbetong i Uppsala, ägt av Byggnadsfirman Anders Diös AB och av Nya Asfalt AB (byggsystemet benämns DINA). Ytterligare ett företag startade under året leverans av stombyggnadselement till ett eget system, nämligen AB Strängbetong, vars elementbyggnadssystem benämns System S. I början av år 1968 startade Göteborgs Stads Bostads AB leverans av stomelement enligt en variant av det danska systemet Larsen & Nielsen. I mitten av 1968 slutligen startade Fastighetsaktiebolaget Göteborgsbostäder leverans av stomelement från egen fabrik (System ByggTema). I Sverige byggdes år 1967 över 8 000 lägenheter i flerfamiljshus med stommar av förtillverkade betongelement. Fabrikskapaciteten är dock betydligt större, den beräknas 1970 vara ca 30 000 lägenheter. Tekniska egenskaper hos byggsystemen Två huvudgrupper av konstruktionsprinciper kan urskiljas. Den första, som också är den äldsta, har rumsstora eller mindre än rumsstora element, vilka utformats för traditionella planlösningar. Alla lägenhetsskiljande och de flesta rumsskiljande väggar är av betong och bärande. Den andra huvudgruppen skiljer sig inte i nämnvärd grad från den första vad gäller de enskilda väggelementens storlek. Bjälklagselementen däremot är spännarmerade, har vanligen mindre bredd än de i den första gruppen, medan längden kan uppgå till 9— 10 m. Endast de tvärgående, lägenhetsskiljande väggarna behöver därför vara bärande, och lägenhetsytan består av stora öppna ytor, fria från bärande byggnadsdelar. Gavelfasaderna och vanligen också trapphusväggarna ingår i den bärande konstruktionen i båda huvudgrupperna. Icke bärande väggar utförs av lättbetong SOU 1971: 52

eller trä, i det senare fallet oftast som element, ibland med installationer inmonterade vid fabrik. Rumslånga bjälklagselement är vanligen slakarmerade. De kan vara massiva eller av typ hålbjälklag. Spännvidden uppgår maximalt till ca 6 m. De massiva elementen är rumsbreda eller mindre än rumsbreda, hålbjälklagen högst 1,5 m breda. Tjockleken varierar från 15 till 22 cm, maximivikterna för massivbjälklag från 5 till 12,5 ton och för hålbjälklag från 2,5 till 4 ton. Elementens begränsade spännvidd kräver en ganska tät bärande stomme — i varje fall vid bärande väggar. Elementen är tunga och har relativt låg förtillverkningsgrad från fabrik. Elementkostnaden blir härigenom starkt beroende av transportavstånd mellan fabrik och byggplats. Mer än rumslånga bjälklagselement började användas i nämnvärd omfattning i flerfamiljshus först under 1967. Elementen är spännarmerade av homogen betong och har i regel en viss överhöjning vid montaget. Bl. a. tillverkas i dag flera olika typer av sådana element i form av s. k. kassetter. En typ har slät överyta och tvärsektion i form av ett eller flera T, en annan tillverkas i form av en låda med lock. Tillverkningsmetoderna för spännarmerade produkter är betydligt mer invecklade än för slakarmerade och dessutom mera utrymmeskrävande. De största längderna i bostadshus är för närvarande 9,6 m för båda typerna. Den lådformade kassetten tillverkas endast i bredden 0,90 m. Tjockleken är 30 cm och maximivikten ca 2 ton. T-kassetten tillverkas i standardbredderna 1,2 och 1,8 m, men även bredden 0,6 m förekommer. Tjockleken är 28,5 cm och maximivikten 5,6 ton. Installationer gjuts inte in i någon av typerna. En ny typ av bjälklagselement för flerfamiljshus, spännarmerade hålbjälklag, medger maximispännvidden drygt 12 m. Sådana element spänner över ett normalt lamellhus från långfasad till långfasad. Vikten per m 2 bjälklagselement är för dessa typer låg, vilket gör att elementkostnaden i mindre grad

påverkas av transportsträckan mellan fabrik och byggplats. Innerväggselementen i de inventerade systemen tillverkas av massiv betong. Elementen är i regel endast transportarmerade, är genomgående våningshöga och höjdmåttet ansluter vanligen till befintlig standard för våningshöjd, 2,7 eller 2,8 m. Längden varierar med bl. a. formutrustningen, upp till maximimåttet 8 m. Flertalet fabriker har inga standardstorlekar. Tillverkningen är i de flesta fall beställningsarbete med måtten anpassade till för projektet aktuella rumsstorlekar. Elementtjocklekarna varierar från 12 till 18 cm, men fabrikerna kan tillverka även tjockare element. El-installationer göts in i innerväggselementen i nära 90 procent av de elementbyggda flerfamiljshusen 1967, medan endast ca 25 procent av motsvarande produktion hade VVS-installationerna ingjutna. Maximivikterna för väggelementen varierade från 2 ton till över 8 ton i de olika systemen. Fasadelement, bärande eller icke bärande, tillverkas vid de flesta av dagens betongelementfabriker. Elementen är i regel av typ sandwichkonstruktion med ytter- och innerskiva av betong och däremellan värmeisolering av mineralull eller plast. Maximala längden är ca 7 m och elementen är våningshöga. Tjockleken varierar mellan 18 och 26 cm för icke bärande, mellan 26 och 32 cm för bärande element. Bärningen är förlagd till innerskivan. Fasadelementens vikt överskrider ej 10 ton. Fönsterkarmarna byggs i allmänhet in i fasadelementen vid fabrik, installationerna gjuts däremot som regel inte in. Volymelement framställs som regel som helt färdiga rum med installationer dragna, inredning insatt och ytbehandling utförd på fabrik. De rum som man hittills främst intresserat sig för är badrum, toalettrum, tvättrum och kök. De omfattande installationerna i dessa rumstyper komplicerar i hög grad arbetet på byggplatsen, varför det varit naturligt att i första hand söka få dessa lokaler färdiga på fabrik. Av de volymelement av betong som för närvarande används i Sverige har det största 38

elementet måtten 5,7X2,55X2,7 m och vikten är 15,5 ton. Volymen används som transportbehållare för lägenhetens stomkomplettering, varför vikten totalt är ca 18 ton. De minsta volymelementen i dagens svenska produktion för flerfamiljshus väger ca 10 ton. Kraven på transportfordon och kranar är således betydligt större för dessa element än för s. k. skivelement, vilket torde varit en av orsakerna till att metoden inte fått någon större användning. Under senare år har dock krankonstruktioner framkommit lämpade för ifrågavarande vikter och utliggningar. Lätta volymelement av trä har härutöver utvecklats för småhus, skolor och andra relativt låga byggnader. En viss typ av volymelement, s. k. våtelement, med badrum och köksinredning till småhus lanserades redan i början av 50-talet. Förtillverkningsgrad. Den nuvarande elementframställningen utmärks i stort sett av låg förtillverkningsgrad och medför i regel omfattande kompletteringsarbeten på byggplats. Ett undantag är som nämnts volymelement, som görs helt färdiga på fabrik i fråga om ytbehandling, golvbeläggning, inredning och annan utrustning. Fördelen med dylika system är just att kompletteringsarbetena på byggplatsen nedbringas till ett minimum. Utformning av installationssystem elementbyggda stommar

vid

I allmänhet görs värmesystemens stamledningar synliga i samma utsträckning som tillhörande kopplingsledningar. I stombyggsystem med övergolv på sandfyllning e. d., i vilken kopplingsledningarna kan inläggas, förläggs i linje härmed värmestammarna i väggslitsar, antingen tillsammans med vatten- och avloppsstammarna eller separat. I allmänhet utgörs övergolvet emellertid av endast några mm stegljudsisolering samt ytterligare några mm golvbeläggningsmatta av t. ex. linoleum. Grenledningarna placeras därvid oftast synliga. Härvid förläggs stammarna intill fönsterkarm e. d. och grenledningarna dras endast till en radiator per våningsplan. SOU 1971:52

Den horisontella fördelningen från husets inkoppling till undercentral utgörs antingen av i platsgjuten bottenplatta ingjutna tvärgående ledningar som ansluts till längsgående huvudledning eller av en U-formad "huvudledningsslinga" i krypbar s. k. torpargrund. Ingjutna fästen för radiatorer förekommer stundom i förtillverkade fasadelement. Ventilationssystemens konstruktion medför ofta problem på grund av den bristande samordningen mellan dessa system och byggnadsstommens. Flera lösningar med balanserad ventilation tillämpas i byggnader med elementbyggda stommar, även om vädringsbågar o. d. förekommer mest. Frånluftsystemen har tydligen medfört de flesta komplikationerna. Strävan efter god kontroll av ventilationsluftmängderna och låg ljudöverföring utan onödiga förtjockningar av kanalförsedda väggskivor av betong har i många fall resulterat i att man valt system med separatkanaler av 76 till 100 mm diameter. Separat kanalsystem medför dock att antalet varianter ökar 3 till 4 gånger, vilket hittills accepterats av elementtillverkarna. Kanalerna iläggs oftast efter behov i större väggskivor, förekommer ibland som installationsväggelement med mindre breddmått men bildar sällan särskilda ventilationselement. Det stora antalet elementvariationer kan nedbringas genom tillämpning av s. k. huvudkanal-bikanal-system med tillräcklig ljudisolering i bikanalerna. Principen används av Göteborgs Stads Bostads AB. Det sanitära systemet. Avloppssystemets grenledningar vållar ofta komplikationer, emedan synlig dragning endast undantagsvis kan accepteras, och skrymmande muffar och kort tillåten grenledningslängd medför svårigheter vid ingjutning i tunna betongskivor. Även golvbrunnar ger problem i sådana lägen och användningen av vägganslutna brunnar har ökat. Avsättningarna anses minska i köksstammar av plast, vilket kan ha påverkat användningen av PVCoch PEH-plaströr i grenledningar och diskbänkslås. Stamledningarna för kv och vv dras i SOU 1971: 52

ett av de inventerade byggsystemen frihängande från vägg medan avloppsrörens ingjutning i elementens väggskivor medfört en förtjockning av dessa från 15 till 25 cm. I de flesta fall förläggs emellertid vattenstammarna frihängande i schakt, utformat antingen som en kanalformad ursparning i ett tjockt, stundom delbart, väggelement eller sammansatt av fyra väggskivor i lättare eller tyngre material. Avloppsstammar för spillvatten och ev. dagvatten inläggs därvid i samma schakt. Till elsystemet brukar förutom belysningsnätet även räknas telefonledningar och antennledningar för radio och TV. Dragning av elledningar åstadkommer en stor mängd små ingrepp såväl vid elementtillverkning som vid montering på byggplats. Gruppledningar dras antingen i golv eller i tak och minst hälften går till kök och badrum. Takuttagen för belysning ersätts i många system med högt på vägg placerade uttag eller av väggarmaturer. Strömställare och vägguttag förbinds med dessa och bildar vertikala ingjutningsdelar av isolerrör och eldosor. Vid elementens montering måste ibland skarvmuffar till elrören påskjutas dessa innan betongfogningen kan utföras. Dragning av trådar sker efter stommontaget. Elsystemens stamledningar dras i vissa system i ingjutna rör, i andra förläggs ledningarna synligt på vägg om lokalen medger detta. Huvudledningar mellan trapphusen förläggs i rörkällare, större kulvertar eller i källargångar och synes inte i nämnvärd utsträckning störa produktionen. I en tillämpning av A-systemet har gruppledningarna förlagts i urspårade sockel- och dörrkarmlister, i vilka tre gruppledningar kunnat inrymmas i varje list. Andra lösningar såsom ingjutning har dock erfordrats jämsides med el-listerna. Rums- och stomkomplettering elementbyggda stommar

vid

Synpunkter på rums- och stomkomplettering har insamlats genom intervjuer med representanter för nio företag med system för ele39

mentbyggande, varvid följande framkommit. Monteringsbyggeriet anges inte ställa några speciella krav på rumskompletteringen, utan snarare medge bättre måttsamordning och härmed förutsättningar för rationellare tillverkning och montering. Vid montering av icke bärande väggar, liksom övriga stomkompletteringselement, anges tidsfaktorn vara väsentlig, dvs. monteringen bör vara snabb men lika viktig är en jämn monteringsrytm. Detta förutsätter en jämngod kvalitet på den till byggplatsen levererade varan och ställer vissa krav på väggens tålighet vid transport och hantering. Beroende på bjälklagens nedböjning och övriga måttöleranser utformas väggarna med eller utan justeringsmöjligheter. Vissa bjälklag medger att väggen ställs endast på en neoprenremsa, andra kräver någon justeringsmekanism — skruv eller kilar. Gasbetongelement har varit ett vanligt väggmaterial. Andra konstruktioner tilldrar sig dock Ökat intresse, exempelvis väggar med regelstomme och skivor, med eller utan inlagda elledningar. En fördel med sådana väggar är att förtillverkningsgraden kan ökas. Ett par företag använder helt förtillverkade mellanväggar, inkl. tapet eller annan ytbeklädnad. Samtliga företag eftersträvar snabb intäckning av stommen, främst som skydd mot ogynnsamt väder. Vissa företag har därför utvecklat egna fasadelement som tillverkas inom företaget eller upphandlas på konventionellt sätt. Golvens ytbeläggning medför vissa problem, dels av utförandetekniska, dels av akustiska skäl. Många av dessa problem anses fortfarande olösta. Kritik riktas mot samordningen av de vertikala mått som fastställts av Byggstandardiseringen resp. bostadsstyrelsen och planverket, dvs. skillnaden mellan våningshöjd och rumshöjd anses vara för liten vid 27 dm våningshöjd och för stor vid 28 dm våningshöjd för att vara ekonomiskt optimal. Vid intervjuerna har följande önskemål framkommit: 40

»Typiseringsgraden bör höjas. Mellanväggar anges exempelvis ofta bli för dyra till följd av låg typiseringsgrad. Sådana dörr- och fönsterkarmtyper bör utvecklas, som tål ingjutning eventuellt i samband med s.k. påskyndad härdning. Visst utvecklingsarbete pågår inom detta område. Olika golvbeläggningars egenskaper bör utforskas, främst med avseende på akustiska egenskaper, och provningsmetoderna för ljudisolering anges vara mindre goda. En ökad rationalisering bör eftersträvas på byggplatser och i myndigheternas agerande. Förfarandet vid typgodkännande av produkter bör göras smidigare».

2.2.3 Studier av rumsmått och planutformning Inventeringar av rumsmått Institutet utförde åren 1965—66 en studie av rumsmått i 1964 års byggnadsproduktion. Byggnadsstyrelsen utförde ungefär samtidigt liknande studier på 100 av statens byggnadsprojekt uppförda åren 1960—64 och skolöverstyrelsen på de skolbyggnader som godkänts av styrelsen under 1964. Vissa bredd- och djupmått i de av byggnadsstyrelsen och institutet inventerade planmaterialen vanligare än andra, medan motsvarande koncentrationer inte förekom i skolöverstyrelsens. Det föreligger i institutets material stora likheter mellan fördelningarna av olika rumstypers planmått. De dominerande koncentrationerna i fördelningen av t. ex. bostadsrummens breddmått motsvaras av nästan lika dominerande koncentrationer i fördelningen av kontorsrummens breddmått. Samma gäller fördelningen av breddmått för rummen i KBS-materialet. Måttnormeringens inflytande kan tydligt skönjas i fördelningen av bostadsrummens mått. Det normerade breddmåttet 23 dm (parallellkök) kan t. ex. sättas i samband med en kraftig koncentration till intervallet SOU 1971:52

23—24 dm i inventeringsmaterialet och det normerade breddmåttet 36 dm för vardagsrum med koncentration till intervallet 36—38 dm i materialet. I normer för planering av arbetsrum i statliga kontorsbyggnader vilka var aktuella när 1964 års byggnadsproduktion projekterades, angavs 22 och 32 dm som lämpliga minimimått för en- resp. tvåpersons arbetsrum. Dessa dimensioner återfanns i stort antal även i den allmänna produktionen av kontorshus 1964; de största koncentrationerna i fördelningen av kontorsrummens breddmått bildades således i intervallen 22—25 dm och 32—38 dm. Planutformning flerfamiljshus

i eJementbyggda

Planutformningen i lägenheter i elementbyggda flerfamiljshus verkar som tidigare nämnts inte märkbart avvika från den i traditionellt byggda hus. Samma plantyper, rumsformer och utrustningsstandard tillämpas. Intrycket är således snarast att de olika elementbyggnadssystemen till övervägande del tillämpats direkt på traditionella planmönster. Allmänt sett synes detta inte ha försämrat bostädernas funktionsduglighet, möjligen ökat lägenhetsytorna. Studier av bostadsutformning för beräkning av preferensmåttserie för bostadsrum De två projekten Planutformning av kök samt Planutformning av bostadsrum avser att redovisa regler för bildande av funktionsanpassade bostadsutrymmen. Köksstudien utgår från ett skåp- och inredningssortiment som studerats från variantbegränsnings- och flexibilitetssynpunkt, rumsstudien från ett måttunderlag för rumsdimensionerande enheter som avses uppfylla vissa krav på generalitet och som därför antas ge viss möjlighet till mångsidig användning av de utformade rummen. Vid utnyttjandet av sådana tekniska system som ställer vissa måttkrav, eller vid tillämpning av »preferensmåttsystem» av mer generell art, reduceras antalet möjliga SOU 1971: 52

rumsalternativ. I de båda ovannämnda projekten redovisas planexempel på kök resp. rum i systematiska översikter som förenklar överblicken över möjliga alternativ vid vissa valda måttförutsättningar, inredningsmängder och möbelinnehåll. 2.2.4 Strukturfrågor inom några byggämnesindustrier Undersökningen beträffande strukturfrågor i byggämnesindustrin utfördes i form av en enkät. Enkäten besvarades av 258 av totalt 304 tillfrågade arbetsställen med tillverkning av byggnadsmaterial. Det redovisade totalsaluvärdet för de 258 arbetsställena var 4 900 milj. kr år 1966. Därav gick knappt 2 800 milj. kr i form av förädlade produkter till byggnadsbranschen. De aktuella arbetsställena täckte år 1966 halva produktvärdet för material som användes i byggnadsverksamhet inom Sverige (approximativt 5 500 milj. kr exkl. w s och el). Företagens, eller arbetsställenas, produktion av byggmaterial uppdelades på 16 olika varugrupper. I några av dessa grupper utgörs totalsaluvärdet till huvudsaklig del av byggnadsvaror, i andra grupper är förhållandet annorlunda. Plastvaror till byggnadsändamål utgör sålunda en mycket liten del av totalsaluvärdet i denna varugrupp, medan trähusproduktionen i sin helhet går till byggsektorn. Armeringsståltillverkningens saluvärde utgör normalt en liten del av arbetsställenas totalsaluvärden och spånskiveproducenterna lämnar en stor del av sin tillverkning till möbelindustrin. Enligt industristatistiken år 1966 utgjorde arbetsställen med högst 200 arbetare 96 % av samtliga. I varugruppen »trähus» hade 56 % av arbetsställena högst 100 sysselsatta (arbetare och tjänstemän) och 80 % högst 200, i varugruppen »snickerier» var värdena 56 % resp. 81 %. I varugruppen »wallboard» hade dock endast 56 % högst 200 sysselsatta. Allmänt sett gäller således att de byggmaterialtillverkande företagen har förhållandevis få sysselsatta per arbetsställe. Flertalet arbetsställen är så små att de inte bedriver 41

och inte heller i framtiden kan förväntas bedriva någon forsknings- och utvecklingsverksamhet i egen regi. Ungefär hälften av alla de tillfrågade arbetsställena har konstaterats vara nära lierade med andra materialtillverkande enheter, endera genom att tillhöra samma företag eller genom att ingå i koncerner. Samverkan tycks huvudsakligen röra rent ekonomiska frågor. Undersökningen tog upp frågan om i vilken utsträckning de olika byggmaterialtillverkarna använder sig av underleverantörer. Av insamlade uppgifter framgår att det inom t. ex. trähusgruppen fanns flera arbetsställen vilkas underleverantörers insatser motsvarade 20 å 25 % av trähusens totala saluvärde. I huvudsak gäller dock att underleveransernas ekonomiska omfattning är liten. Endast ett fåtal företag uppger att de själva är underleverantörer till andra företag inom byggmaterialsektorn. Undersökningen har också givit besked om vilka försäljnings- och distributionsformer som används för byggmaterial. Försäljnings- och distributionsformerna varierar mellan de 16 varugrupperna. Sådana distributionsformer väljs som lägger försäljningsarbetet på grossister, byggmaterialhandlare och agenter. I vissa varugrupper är dock direktleveranser vanligast. Detta gäller exempelvis trähus men också aluminium- och kopparkonstruktioner och takpapp. I de sistnämnda grupperna monterar byggmaterialtillverkarna i stor utsträckning produkterna i egen regi på byggplats. Ett fåtal snickeriföretag monterar undantagsvis dörrar, fönster och inredningar för bostäder, däremot monteras ofta specialinredningar i egen regi på byggplatsen. Grossister och materialhandlare är även här ett viktigt led i distributionskedjan. De små företagens marknad är i stort sett rent lokal även om undantag finns, medan de medelstora företagen ofta har en eller ett par regioner som ägnas särskilt intresse. De stora byggvaruindustrierna däremot har oftast hela landet som marknad och ofta

viss export till länder i Nord- och Västeuropa. I flera varugrupper är byggvaruföretagens kännedom om kunderna begränsad till grossistledet. Man saknar således kännedom om de slutliga konsumenterna och man känner inte till var de tillverkade varorna slutligen används, t. ex. i småhus, flerfamiljshus, industribyggnader, kontorshus eller skolbyggnader. Samma förhållande gäller byggvarornas användning i ny- och tillbyggnader, ombyggnader eller i samband med reparationer och underhåll. 2.2.5 Byggprocessens förutsättningar och genomförande Byggprocessen har studerats för ett representativt urval objekt som började byggas år 1964. De 471 objekt som ingår i urvalet representerar objekttyperna flerfamiljshus, dvs. bostadshus med fler än 2 lägenheter, kontorshus, skolbyggnader, sjukhus, industribyggnader och affärshus. En del av objekten har flera funktioner och inrymmer således exempelvis både affärer och kontor, kontor och industrier eller bostäder och affärer. Vägledande vid sortering på objekttyp har i sådana fall varit för vilket ändamål huvudsakliga ytan varit avsedd. I bearbetningen har i första hand studerats de tidsmässiga relationerna mellan huvudskedena projektering, upphandling och byggande, och för analysen har följande skedesdefinitioner valts. Projekteringsskedet påbörjades då projektören startar skissarbetet och avslutas då bygghandlingarna färdigställts. Upphandlingsskedet påbörjas då anbudsförfrågan utgår och avslutas då byggentreprenör är antagen. Byggskedet påbörjas då vald antreprenör påbörjar markarbetena och avslutas vid inflyttningen. SOU 1971: 52

Härutöver har objekten klassificerats med hänsyn till byggherre, detaljplan, form för projektering och byggande, varaktighet för olika skeden och processen som helhet samt slutligen till den tidsmässiga relationen mellan vissa moment i processen och myndighetsåtgärder.

Mönstergrupper De tre skedena projektering, upphandling och byggande kan tidsmässigt samordnas på en mängd olika sätt. Med hänsyn till det sätt på vilket start- och sluttid för de olika skedena förlagts i förhållande till varandra har projekten grupperats i 14 varianter, eller mönstergrupper (fig. 1). I den första gruppen är skedena helt åtskilda, vilket förhållande torde utgöra den vanligaste teoretiska förebilden för sambandet mellan de tre skedena och utgångspunkt för bl. a. myndigheters agerande och beslutsgång i byggnadsärenden. I övriga grupper är skedena helt eller delvis överlappade. 41 % av samtliga objekt har följt ett byggprocessförlopp enligt det förstnämnda fallet. Egenregibyggen och övriga objekt som över huvud inte haft något upphandlingsskede enligt den givna definitionen har svarat för 28 % av samtliga objekt, medan 10 % av objekten har följt ett mönster med överlappning mellan projekterings- och upp-

MONSTERGRUPP 1—4

U

handlingsskedet. Övriga grupper har omfattat mindre än 5 % av objekten. Förutsättningar vid byggprocesstart Byggherren. Byggherrarna har vid analysen med hänsyn till vissa karaktäristika grupperats i följande kategorier: 1. Kontinuerligt byggande, bostadsförvaltande byggherre utan egenregibyggande verksamhet, 2. Kontinuerligt byggande, bostadsförvaltande byggherre med egenregibyggande verksamhet, 3. Kontinuerligt byggande byggherre med huvudsaklig annan verksamhet, 4. Byggentreprenör, 5. Skol- och sjukhusbyggherre, 6. Annan byggherre. »Bostadsförvaltande byggherrar» med och utan egenregibyggande verksamhet bygger förutom flerfamiljshus mest affärshus. »Kontinuerligt byggande byggherrar med huvudsaklig annan verksamhet» bygger mest kontor, industribyggnader och affärshus. »Byggentreprenörer» uppträder som byggherrar övervägande för flerfamiljshus och i viss mån industribyggnader. »Skol- och sjukhusbyggherre» är i allmänhet stat, kommun eller landsting. »Annan byggherre» bygger vanligen kontorshus och industribyggnader. Starkt samband finnes således mellan »byggherretyp» och »objektstyp». Detaljplan. 63 procent av objekten är utbyggda efter stadsplan och 20 procent efter byggnadsplan, sammanlagt alltså 83 procent

MÖNSTERGRUPP 5—8

1u

MONSTERGRUPP 9—12

U

B MÖNSTERGRUPP 13—14

TECKENFÖRKLARING P = PROJEKTERINGSSKEDE U = UPPHANDLINGSSKEDE B = BYGGSKEDE STRECKAD LINJE BETYDER ALTERNATIVA LÄGEN FÖR BYGGSTART

Fig. 1 SOU 1971: 52

utbyggda efter detaljplan. Sjukhusen byggs ofta på speciellt sjukhusområde, vilket förklarar att hela 60 procent av sjukhusen byggts på icke detaljplanelagt område. Skolbyggnaderna har också i stor utsträckning, 27 procent, utbyggts utan detaljplan. Affärshusen har till 98 procent utbyggts efter detaljplan. Flerfamiljshusen, kontorshusen och industrierna fördelas i detta hänseende som genomsnittet.

Organisation av processen Projekteringsform. För 61 procent av objekten har delad projektering använts, dvs. byggherren har slutit separata avtal med flera projektorer. Generalprojektering, dvs. byggherren sluter avtal med endast en projektor, som i sin tur engagerar övriga projektorer, har använts för knappt en fjärdedel av objekten. Projektering ingående i totalentreprenad omfattar endast 6 procent av samtliga objekt. Egenregiprojektering utförd av byggherren själv tillämpades vid 5 procent av samtliga objekt. Byggandeform. Den delade entreprenaden, dvs. byggherren har avtal med flera entreprenörer, var den vanligaste upphandlingsformen och hade använts i 59 procent av objekten. Endast affärshus har mindre än hälften av objekten upphandlade på detta sätt, medan för skolbyggnader och sjukhus delad entreprenad tillämpades särskilt ofta, i 75—85 procent av dessa objekt. Generalentreprenad, dvs. byggherren sluter avtal med endast en entreprenör som i sin tur engagerar övriga entreprenörer, har använts för 17 procent av objekten. Denna upphandlingsform är speciellt vanlig för kontorsoch affärshus. Egenregibyggande, dvs. byggherren utför byggentreprenaden i egen regi, är lika vanligt som general entreprenad. Totalentreprenad, dvs. byggherren sluter avtal med en entreprenör som sedan med hjälp av konsulter och underentreprenörer både projekterar och bygger objektet, har använts för 6 procent (jfr Projekterings form).

44 Varaktighet Totaltid. Totaltiden har definierats som tiden från byggherrens påbörjande av programarbetet till inflyttning i det färdiga huset. Denna är i genomsnitt 40 månader för samtliga objekt. Skolbyggnader och sjukhus har längre totaltid än genomsnittet, 51 resp. 58 månader, medan däremot industribyggnader har kortare, 32 resp. 39 månader. Totaltiden för flerfamiljshus och kontorshus är lika med genomsnittet. Projekteringstid. Projekteringsstart har i genomsnitt skett 18 månader före byggstart medan projekteringsslutet inträffat 1 månad före byggstart. För skolbyggnader och sjukhus har projekteringen startats avsevärt tidigare, 30 resp. 32 månader före byggstart. Industribyggnadsprojekteringen har däremot påbörjats mycket sent, endast 11 månader före byggstart. Projekteringsslutet — färdiga bygghandlingar — ligger i genomsnitt nära byggstart, 1 månad före byggstart, för samtliga objekttyper. Affärshus har dock i genomsnitt projekteringsslut 3 månader efter byggstart. Projekteringens varaktighet är i genomsnitt 18 månader för samtliga objekt. Variationen mellan objekttyperna är dock stor. Skolbyggnader och sjukhus har de längsta genomsnittliga projekteringstiderna, 29 månader, industribyggnader de kortaste, 11 månader. Upphandlingstid. Upphandlingen är som helhet koncentrerad till en kort period mycket nära byggstart. Upphandlingsstarten, definierad som tidpunkten för utlysande av byggentreprenaden, har i genomsnitt ägt rum 3 månader före byggstart. För affärshus har dock upphandlingen i genomsnitt startat redan 6 månader före byggstart. Upphandlingsslutet, definierat som den tidpunkt vid vilken byggherren antog byggentreprenören, har i genomsnitt inträffat 1 månad före byggstart. Byggtid. Byggtiden är i genomsnitt 13 månader för samtliga objekt. Samtliga objekttyper utom industribyggnader har byggtider som ligger något över genomsnittet. VariaSOU 1971: 52

tionen i byggtiden mellan »mönstergrupperna» är obetydlig. Tidrelationer Detaljplan — husprojekteringsstart. I genomsnitt antogs, i några fall fastställdes, detaljplan 29 månader före husprojekteringsstart, dvs. den tidpunkt, då arkitekt alternativt konstruktör påbörjade arbete med förslagshandlingar. För samtliga objekttyper gäller att detaljplan har antagits före husprojekteringsstart. För flerfamiljshus, affärshus och skolbyggnader antogs detaljplanen betydligt närmare husprojekteringsstarten än för genomsnittet, för industribyggnader, sjukhus och kontorshus tidigare. Av alla projekt byggs 27 procent med detaljplanen antagen/fastställd före husprojekteringsstart, 18 procent med detaljplanen antagen/fastställd under husprojekteringen och 8 procent med detaljplanen antagen/ fastställd efter husprojekteringsslut. Myndighetsåtgärder — byggstart. Vissa tidsmässiga samband mellan myndighetsåtgärd och moment i processen undersöktes. De genomsnittliga värdena för dessa tidsavstånd var: byggnadslov söktes — byggnadslov erhölls: 3 månader, bygnadslov erhölls — byggstart: 1 månad, schaktningslov söktes — schaktningslov erhölls: 2 månader, schaktningslov erhölls — schaktstart: 2 månader. För affärshus synes väntetiden för byggnadslov vara lång, 9 månader i genomsnitt. För övriga objekttyper är väntetiden för både byggnads- och schaktningslov ungefär som genomsnittet, dvs. 3 månader resp. 2 månader. Byggnadslov erhölls 2 månader efter byggstart för affärerna, övriga objekttyper erhöll byggnadslov liksom schaktningslov ungefär lika med genomsnittet. Av samtliga objekt fick i genomsnitt 61 procent byggnadslov 3 månader före byggSOU 1971: 52

start. 18 procent fick i genomsnitt byggnadslov 4 månader efter byggstart. Igångsättningstillstånd. Tiden från att igångsättningstillstånd söktes till dess det erhölls är i genomsnitt för samtliga objekt 4 månader. Tillståndet erhölls i genomsnitt 1 månad före byggstart. 3 procent av samtliga objekt uppger att byggstart fick tidigareläggas i genomsnitt 3 månader före beräknad byggstart till följd av myndighets beslut om igångsättningstillstånd. 6 procent av samtliga objekt fick senarelägga byggstarten i genomsnitt 5 månader efter beräknad byggstart p.g.a. sådant beslut. Bland objekttyperna redovisas för sjukhusen endast 1 månads väntetid på igångsättningstillstånd och det erhölls i genomsnitt 3 månader före byggstart. Även för kontorshus gavs tillståndet relativt tidigt. För övriga objekttyper överensstämmer väntetid och tidpunkt för erhållande av igångsättningstillstånd med genomsnittet. Statliga lån. Statliga lån används för finansieringen av de flesta flerfamiljshus och skolbyggnader samt vissa kontors- och affärshus som inrymmer bostäder. Enligt lånebestämmelserna skall preliminärt statligt lånebeslut erhållas före byggstart. Preliminärt lånebeslut erhölls i genomsnitt för samtliga objekt samma månad som byggstart. 65 procent av objekten erhöll lånebesked i genomsnitt 3 månader före byggstart. Till denna grupp hör nästan samtliga skolbyggnader och 60 procent av flerfamiljshusen. 35 procent av objekten erhöll lånebesked i genomsnitt 4 månader efter byggstart. Hit hör 40 procent av flerfamiljshusen, några skolbyggnader samt flertalet kontors- och affärshus. På frågan om störningar i byggandet uppstod p.g.a. att statliga lånebeslut ej erhölls i tid svarade 7 procent ja (samtliga var flerfamiljshus) medan övriga svarade nej.

2.3 Sammanfattningar och slutsatser av genomförda undersökningar I det följande redovisas korta sammanfattningar av de för BIU gjorda utredningarna

och i samband därmed några slutsatser och förslag till åtgärder ägnade att främja en ökad industrialisering av framför allt bostadsbyggandet. De redovisade slutsatserna baseras förutom på de aktuella utredningarna även på andra undersökningar inom samma eller angränsande ämnesområden. Som underlag för en analys och kritik av utredningarna och förslagen kan läggas följande schematiska översikt. Samhälleliga åtgärder för att främja en ökad industrialisering av byggandet kan å ena sidan inriktas på att undanröja för industrialisering speciella hinder i den administrativa processen, handläggningen, normapparaten osv. och å den andra på att genom aktiva åtgärder söka åstadkomma de för industrialiseringen erforderliga serielängderna. Sådana serielängder kan erhållas såväl inom ramen för tillräckligt stora projekt som genom samordning av flera mindre. Samordningen i sin tur kan primärt vara av administrativ eller teknisk art, även om den administrativa i detta sammanhang givetvis avser att skapa förutsättningar för en teknisk samordning. Administrativ samordning av projekt kan ske både inom byggherreledet och inom producentledet; den primärt tekniska samordningen har hittills åstadkommits genom åtgärder från samhällets sida eller genom samverkan mellan samhälle, byggherrar och producenter. Normerna avseende planutformning av bostadsutrymmen, dvs. bostadsstyrelsens lånevillkor och planverkets krav på våningshöjd, sanitärutrymmens storlek etc, torde ha utformats med tanke på konventionella produktionsmetoder och material. Vissa av kraven, avseende t. ex. minsta breddmått för kök, vardagsrum och sovrum, har blivit starkt normerande, inte endast i byggnader uppförda med sådana metoder utan även i det industrialiserade byggandet, som i stor utsträckning övertagit de gängse planorganisationerna och planmönstren. Förhållandet har medfört konflikter vilka i någon mån torde kunna begränsas genom en förändring av kravformuleringen mot ett uttryckssätt med krav på byggnaders egenskaper som är oberoende av tekniska lösningar. 46

Ett sådant uttryckssätt har i viss utsträckning tillämpats i bostadsstyrelsens tekniska byrås förslag till God Bostad 70 och i Svensk Byggnorm 67. En fortsatt utveckling av metoderna kan samordnas med delar av utvecklingsarbete för »enhetliga projekteringsunderlag». Vissa delar av sådant arbete avser just att söka renodla och uttrycka krav avseende funktioner och egenskaper hos byggnader och byggnadsdelar som är i möjligaste mån frikopplade från tekniska förutsättningar. Målsättningen är nämligen bl. a. att söka lokalisera och redovisa konflikter och konsekvenser av krav av olika slag, exempelvis funktionella, tekniska, sociala och ekonomiska. Gällande normkrav avser minimikrav. I den mån resurserna ökat har kravnivån i stort sett höjts generellt, vilket inneburit att de ökade resurserna ej utnyttjats för att formulera alternativa kravnivåer för olika bostadsegenskaper. Sådana alternativa krav skulle kunna läggas som underlag för utformning av alternativa bostadsmiljöer och jämförande studier av erfarenheter från sådana alternativ i sin tur kunna läggas till grund för en aktiv utveckling av normsystem, och för värdering av krav och bostadsmiljöer. Det kan eventuellt vara fruktbart att koppla dessa frågeställningar till den i analysen redovisade bristen på FoU-verksamhet inom byggämnesindustrin. Byggandet styrs, vad avser material och konstruktioner och installationer av ett stort antal normer och normerande anvisningar av skiftande karaktär och med varierande huvudmän och kontrollorgan. Normerna har delvis lokalt begränsad giltighet, eller är så utformade att innebörden kan bli föremål för lokalt varierande tolkningar. Materialet blir härigenom svåröverskådligt, och bestämmelser och krav förbises vid planering och byggande. Tekniska och ekonomiska konsekvenser av förbiseenden av denna art torde accentueras i ett industriellt byggande, och lokalt begränsade krav försvårar tillämpningen och hämmar därigenom utvecklingen av generella, tekniska lösningar. Samordning och förenhetligande av normerna pågår, framför allt i samband med planSOU 1971:52

verkets arbete med nya upplagor av Svensk Byggnorm och inom planverkets VA-normkommitté. Målsättningen för arbetet är att avhjälpa de påtalade bristerna. Vad som däremot saknas är en samlad bild och målsättning för samhällets normapparat, baserad på en analys av sambandet mellan normapparaten och beslutsstrukturen i byggprocessen med hänsyn till olika planeringsnivåer och till normgivande organ och institutioner. Som exempel kan nämnas att gränsdragningen mellan Svensk Byggnorm och God bostad är oklar vad avser bl. a. klimatkrav och tekniska krav, och att den tekniska detaljeringsnivån skiftar på ett till synes osystematiskt sätt inom normpublikationerna och dem emellan. I byggprocesstudien karakteriseras objekten utifrån en analys av tidsambanden mellan process-skedena projektering, upphandling och bygge. Materialet analyseras sedan med avseende på eventuella samband mellan de på detta sätt karaktäriserade objekten, och objekttyp med hänsyn till användning, byggherrekategori, form för upphandling av projektering och bygge etc. Studien visar bl. a. att den konventionella modellen för de tidsmässiga sambanden mellan processens skeden, dvs. med skedena helt åtskilda, omfattas av mindre än hälften, ca 40 %, av de inventerade objekten. Framför allt infaller upphandlingsprocessen i ett stort antal fall under pågående projektering, eller annorlunda uttryckt, projekteringen avslutas först under pågående eller efter avslutad upphandling. Byggnadsprojekt startas eller genomförs utan giltiga detaljplaner eller byggnadslov, myndighetsbeslut om lån, bidrag och igångsättning medverkar till en förskjutning av tidpunkten för de enskilda byggnadsprojekten och tiden mellan upphandling och byggstart är kort. Flertalet av dessa förhållanden torde påverka ett industrialiserat byggande negativt. En ökad industrialisering innebär att större och mer sammansatta produkter i ökad omfattning används i byggandet. Egenskaperna hos dessa produkter kommer att vara generellt preciserade, och den objektsbundna delen av projekteringen kommer att SOU 1971: 52

i huvudsak avse hur produkterna kombineras med och anslutes till varandra. Detta kommer att påverka beslutsgången i projekteringen, ansvarsfördelningen mellan parterna och myndigheternas prövning. Vid användning av sammansatta produkter med hög förtillverkningsgrad måste tills vidare inköpsbeslut fattas tidigt under processen. I Svensk Byggnorm 67 anges möjligheter till typgodkännande av produkter och lösningar. Sådana produkter och lösningar kan beställas under ett tidigt skede av projekteringen utan risk för att deras utformning skall leda till avslag ifråga om byggnadslov. Bedömning och godkännande av slutprodukten kan dock ske först sedan projektet som helhet presenterats. En förenkling av några av de ovannämnda rutinerna kan eventuellt åstadkommas genom normalisering av den stegvisa behandling av byggnadsärenden, både beträffande lov, lån och bidrag, som redan idag i realiteten sker i många fall i form av underhandskontakter mellan projektor, eller byggherre, och myndighet. Förutsättningarna för en sådan etappvis behandling av igångsättningstillstånd skulle förbättras om underlaget för besluten kunde stärkas. Beslut om igångsättningstillstånd baseras på byggarbetsnämndernas utredningar, som har till uppgift att planera regionens byggnadsverksamhet så att ett rationellt ianspråktagande av arbetskraften ernås bl. a. med hänsyn till säsongutjämningen. En ökad användning av förtillverkade komponenter kommer att medföra att byggplatsarbetet reduceras i omfattning och i större utsträckning får karaktären av monteringsarbete. Denna utveckling kommer att medföra täta omflyttningar av viss byggarbetskraft mellan arbetsplatser inom större regioner, vilket kommer att ställa stora krav på planering av dessa arbetskraftresurser. Tillgång till tillförlitliga underlagsdata om arbetskraftåtgångens variation med skede och objekttyp kommer härigenom att förbli angelägna. Analysen av byggämnesindwtrins struktur påvisar flera faktorer som torde verka

hindrande för en för byggandet värdefull forskningsoch utvecklingsverksamhet, exempelvis arbetsplatsernas ringa storlek, det dåliga sambandet mellan konsument och producent och företagens oklara produktprofil. Bristen på erfarenhetsåterföring, s. k. feedback, inom byggnadsverksamheten är generell, och utvecklandet av system för återföring är en för branschen som helhet utomordentligt angelägen uppgift. Institutet arbetar med program för sådana system och utrustar för närvarande en mobil mätenhet för insamling av fältdata om bl. a. byggnader och byggnadsdelar i bruk. Det kan som en hypotes antagas, att de påpekade bristerna, bl. a. materialföretagens dåliga produktmedvetenhet och kunskaper om konsumenterfarenheter skulle avhjälpas i en från den nuvarande företagsstrukturen avvikande modell av följande utseende. Mellan materialproducentledet — som framställer små enheter, delvis anonyma och på en mängd olika sätt sammankopplingsbara med andra producenters enheter — och byggplatsen inlägges regionalt lokaliserade monteringsterminaler för större och mera sammansatta enheter. Dessas färdigställningsgrad kunde vara mycket hög, och arbetet på byggplats i större utsträckning än för närvarande inskränkas till rent montagearbete. Studierna av rumsmått och planutformning i byggnadsproduktionen visar en hög grad av anpassning till normerna. Framförda minimimått återfinns som höga frekvenser i inventeringarna, och konventionella planmönster och planutformningar återfinns tämligen ograverade i den elementbyggda produktionen. Någon fullständigt eller utöver normkraven gående systematiserad samordning av mått och utförande förekommer emellertid ej, knappast ens mellan olika produkter inom samma produktionsföretag. De förstnämnda förhållandena ansågs utgöra en tillfredsställande utgångspunkt för ytterligare samordning av mått och organisationer, och inom institutet utvecklades i detta syfte två projekt, Planutformning av 48

kök och Planutformning av bostadsrum. Studien Planutformning av bostadsrum avsåg ursprungligen att ge underlag för val av preferensmått. Tonvikten försköts dock under arbetets gång till presentantion av dimensioneringsunderlag för bostäder, mera fullständigt än de tidigare publicerade Bostadens mått och dess tillämpning i God Bostad. Studien Planutformning av kök avsåg att inom ett väsentligt delområde redovisa planeringsunderlag för en rationell och funktionell byggnadsutformning. Studien avsågs utgöra en modellstudie för ett senare projekt avseende bostaden som helhet. Den ökade insikten om funktionsmåtts relativitet och deras därigenom i viss mån minskade betydelse som dimensioneringsunderlag, utvecklandet av bjälklagselement med lång spännvidd och de ökade möjligheterna till och kraven på flexibla lägenhetslösningar har på visst sätt förändrat förutsättningarna för ett fortsatt arbete med måttsamordning och preferensmåttserier. Vilka konsekvenser dessa faktorer slutligen kommer att få vid utarbetandet av generella projekteringsunderlag för bostäder är svårt att förutsäga. De självklara utgångspunkterna för ett variantbegränsningsarbete inom byggbranschen är emellertid en klar fortsatt uppslutning och satsning på Byggstandardiseringens modulsamordningsregler vad avser mått och ER-arbetet vad avser egenskaper hos byggnadsdelar. En utveckling av dessa arbeten mot en högre grad av variantbegränsning synes möjlig. Studierna av stomsystem, installationer etc. visar att de möjligheter till utbyte av stomdelar systemen emellan som faktiskt föreligger utnyttjas i liten utsträckning, medan material och delar för stomkomplettering och installationer i stor utsträckning är generellt använda. Förbättrade möjligheter härvidlag kan uppnås genom en direkt utveckling av ramstandards för vissa stomkompletteringsprodukter, t. ex. mellanväggar, under iakttagande av de fastställda reglerna för modulsamordning och modulprojektering. Sådant arbete förbereds vid Byggstandardiseringen. Samordningen mellan installationer å ena SOU 1971:52

sidan och stomme och övriga stomkompletteringar å den andra är däremot mindre väl löst. Regler för en sådan samordning bör snarast utformas. I likhet med vad som ovan sagts om variantbegränsning gäller för detta område att ansvaret för utformningen av reglerna vad avser mått bör åvila Byggstandardiseringen medan ett naturligt organ för egenskapsredovisning och typisering av installationer och installationssystem saknas. Samordningsarbetet torde kräva en tämligen stor samlad insats, och målsättningen kunna formuleras »enhetligt projekteringsunderlag för installationer» eller en »installationsbygglåda». Byggforskningsinstitutet förbereder program för delar av ett sådant projekt.

Bredberg, U, »Planutformning i flerfamiljshus — förändringar 1950—67». Informationsblad från Byggforskningen nr 18, 1969. Thiberg, A, »Planutformning av kök», Rapport från Byggforskningen nr 51. 1968. Thiberg, A, »Planutformning av bostadsrum». Rapport från Byggforskningen nr 41, 1970 Thiberg, S, »Några utvecklingsfrågor inom byggnadsindustrin». Arbetshandling B3, 1969. Byggforskningen. Strukturfrågor inom några byggämnesindustrier Bodvik, K, »Strukturfrågor inom några byggämnesindustrier». Arbetshandling P 5 — P 9, 1969. Byggforskningen. Bodvik, K, »Träbranschens struktur». Tidskriften Byggmästaren nr 2, 1969. Byggprocessens förutsättningar och genomförande

2.4 Litteratur Inventeringar av normer och rekommendationer

Olsson, B, »Byggprocessens förutsättningar och genomförande». Arbetshandling P 10 — P 13, 1969. Byggforskningen. Olsson, B, »Byggprocessens förutsättningar och genomförande». Tidskriften Byggmästaren nr 11, 1969.

Carlsson, A, »Inventering av normer och rekommendationer — material och konstruktioner». Arbetsredovisning B Ib. Byggforskningen, 1968. Nordeli, R, »Inventering av normer och rekommendationer — installationer». Arbetsredovisning B le, Byggforskningen 1966. Thiberg, S, »Planeringsnormer för industriellt byggande — funderingar kring en ny 'God Bostad'. Tidskriften Arkitektur nr 6, 1967. Inventeringar av stomsystem, installationer samt rums- och stomkompletteringar i elementbyggda hus Andersson, G, »Stomsystem för elementbyggda flerfamiljshus». Rapport från byggforskningen nr 42, 1967. Andersson, G, »Flerfamiljshus med stomelement av betong». Tidskriften Byggmästaren nr 6, 1968. Nordell, R, »Installationer i elementbyggda bostadshus». Tidskriften VVS nr 2, 1968. Boysen, A, »PM rörande installationer för VVS och Elproblem aktualiserade av byggindustrialisering». Stencil från Byggforskningen den 22.5.1967. Studier av rumsmått och planutformning »Rumsmått i byggnadsproduktionen — 3 studier». Rapport från Byggforskningen nr 15, 1967. 4—SOU 1971: 52

Bilaga 3

Vad som gjorts i olika länder för att stödja den byggande industrins utvecklingsarbete och tillgodose dess kapitalbehov Utredning utförd av civilingenjör Yngve Palm, sekreterare inom EECs Committee on Housing, Building and Planning i Geneve, på uppdrag av Byggindustrialiseringsutredningen (1968).

3.1 Bakgrund — direktiv Förslag till denna specialutredning framlades muntligen av ledamoten Lennart Holm vid BIU:s sammanträde den 23 februari 1968. Det preciserades av förslagsställaren i ett brev till BIU:s ordförande, daterat den 8 mars 1968. I brevet framhåller Holm i huvudsak följande. »Vi har vid våra diskussioner i BIU funnit och har på Tekniska Mässan fått ganska väl bekräftat att svensk byggnadsindustri för närvarande inte har de förutsättningar som krävs för att på ett systematiskt sätt ta itu med utvecklingsarbetet. Man hänvisar till den rationalisering och utveckling som man bedriver inom de enskilda byggnadsprojekten och den återföring av erfarenheter och rationaliseringsinitiativ som man har förbättrat genom förstärkta planerings- och informationsfunktioner inom företagen. Det man efterlyser som industrialiseringsförutsättning är en kontinuitet i beställningsbeläggningen och en sådan homogenitet i projekten att man trots byggnadsverksamhetens splittrade fördelning i tid och rum ska kunna nyttiggöra upprepningens och de långa seriernas effekter. Vi har sökt bidra till att skapa dessa förutsättningar dels genom initiativet med flerårsramar för bostadsbyggandet och skolbyggandet, dels genom förstärkning av standardiseringsverksamheten (som bidrar till homogeniteten) och vi diskuterar nu upphand50

lingsförfaranden genom vilka byggnadsindustrin själv får sådan inverkan på projekten att de kan strömlinjeformas efter företagets produktionsförutsättningar och system. Man kan uppfatta alla dessa åtgärder som försök att skapa en större stabilitet för byggnadsföretagen, en stabilitet som på visst sätt söker ersätta den låga kapitalintensiteten hos dessa företag. Flera av företagen har ju på sistone försökt förbättra sin långsiktiga finansieringsbakgrund genom fusioner och framför allt genom stärkta bankanknytningar. Därigenom önskar man sannolikt just vinna möjligheter att vid sidan av den dagliga produktionen bedriva ett långsiktigare planerings- och utvecklingsarbete av produkter och metoder. För vår utredning bör det vara angeläget att undersöka om det finns möjligheter att förstärka byggnadsföretagens kapitalsituation så att de kan ta sig ur den primitiva hand-i-mun-finansieringen och i stället få det konsoliderade industriföretagets stabilitet. Om sådana möjligheter inte finns bör vi i alla fall undersöka om företagen kan ges resurser att trots bristande stabilitet ägna sig åt ett systematiskt utvecklingsarbete mera oberoende av orderportföljen än de i dag kan. BIU:s uppgift är ju inte bara att ställa krav på byggnadsindustrin utan också att skapa förutsättningar som gör att den kan uppfylla dessa krav. Jag föreställer mig att många av de åtSOU 1971: 52

gärder som vidtagits i byggindustrialiserande syfte i olika länder just har haft innebörden att stärka byggnadsindustrins kapitalförsörjning eller kompensera bristerna som följer på en otillräcklig sådan. Östländerna har ju hittills inte haft denna problematik, även om den nu börjar bli aktuell även för dem. De har i stället skapat centrala organ för att lösa dessa industriella utvecklingsuppgifter — vi erfar ju vid våra kontakter med östländernas byggforskningsorgan att de på ett helt annat sätt än våra är direkt knutna till produktionsledet och har av detta målbestämda forsknings- och utvecklingsuppgifter. I västvärlden är strukturen en annan och andra lösningar har fått tillgripas: NBA är ett exempel på detta. Min uppfattning är nu att Palms utredningsarbete borde inriktas på att beskriva hur man i länder som över huvud taget utvecklat aktivitet på dessa områden sökt medverka till byggnadsföretagens (inte byggandets) finansiering, just i syfte att göra dem tekniskt mera utvecklingsdugliga. Jag vet personligen mycket litet om detta och är inte ens säker på om några mer genomgripande åtgärder har vidtagits, men jag tycker mig av Yngve Palms promemoria 1 ha förstått att man i flera länder upplevt problematiken på detta sätt och redovisat den så på ECE-konferenserna. Jag tror också att många, som det kan tyckas, partikulära åtgärder just har till syfte att kompensera den av otillräckligt kapitalunderlag orsakade instabiliteten och tveksamheten att ge sig in i långsiktiga utvecklingsprojekt. Även sådana åtgärder bör givetvis redovisas som exempel på vägar som är möjliga att välja. Med denna inriktning av Palms arbete menar jag att man får en koncentration av industrialiseringsfrågorna och kan utelämna sådana åtgärder som främst har till syfte att styra produktionens inriktning på bostadstyper, lokalisering, kostnadsnivå och dylikt vilka kanske, liksom hos oss, dominerar den från bostadssociala utgångspunkter förda politiken.» Efter korrespondens mellan BIU:s ordSOU 1971:52

förande och utredningsmannen överenskoms att den senare skulle insamla och sammanställa vad som finns tillgängligt eller kan inhämtas om det av Lennart Holm angivna problemet »Vad har gjorts i olika länder för att stödja den byggande industrins utvecklingsarbete och tillgodose dess kapitalbehov?». Vid sammanträde mellan utredningsmannen och Lennart Holm i Stockholm den 16 juli 1968 diskuterades mera ingående den problematik som berörts i utredningens direktiv. Vidare diskuterades hur man effektivast skulle kunna insamla och sammanställa erforderliga upplysningar inom ramen för den anslagna tidsbudgeten (68 timmar). Slutlig överenskommelse om utredningens uppläggning och omfattning träffades per korrespondens i augusti 1968.

3.2 Metod — omfattning — tidplan Utredningsrapporten är huvudsakligen baserad på skriftliga kommentarer som erhållits från olika länder som svar på ett cirkulärbrev som distribuerades av byggforskningsinstitutet i september 1968. Cirkulärbrevet skickades till ett begränsat antal utvalda epxerter i Frankrike, Nederländerna, Västtyskland, Schweiz och Storbritannien. I samtliga länder tillfrågades såväl ämbetsmän i hög ställning som framstående representanter för byggnadsindustrin. I cirkulärbrevet informerades först kortfattat om BIU:s uppgift och arbetsmetoder. Därefter gavs en allmän bakgrund till enkäten, i huvudsak byggd på Lennart Holms brev av den 8 mars 1968. Slutligen definierades syftet med enkäten enligt följande. Avsikten med enkäten är att: (a) få en överblick över problem som erfarits — direkt eller indirekt — som resultat av den låga kapitalintensiteten i byggnadsindustrin; (b) få upplysning om åtgärder som vidtagits för att förbättra byggnadsföre1

PM nr 20, febr. 1968. 51

tagens kapitalbakgrund eller för att kompensera otillräcklig tillgång till långfristiga krediter; (c) beskriva och värdera effekten (effekterna) av de åtgärder som vidtagits, speciellt i vad avser byggnadsindustrins struktur och byggnadsföretagens ansträngningar (insatser) i fråga om långsiktig planering och systematiskt utvecklingsarbete; (d) erhålla personliga kommentarer och synpunkter från högkvalificerade experter och ämbetsmän om det ämne som tas upp i enkäten. Svar på cirkulärbrevet begärdes före slutet av oktober, ett datum som i flertalet fall respekterades av de tillfrågade. Bearbetningen av materialet utfördes av utredningsmannen i december 1968. De viktigaste skriftliga kommentarerna översattes i sin helhet till svenska och redovisas i bilaga 1— 7. Resultatet av enkäten kompletterades i viss utsträckning med intervjuer med representanter för schweizisk byggnadsindustri. Enligt överenskommelse överlämnades rapporten till Lennart Holm före utgången av år 1968 för eventuell bearbetning före redovisningen till BIU.

3.3 Utredningens resultat 3.3.1 Inledning En storföretagare inom byggnadsbranschen i Storbritannien framhåller att i dagens läge bankfackmän i hela världen karaktäriserar byggnadsindustrin som en industri med maximal risk, bristande ekonomisk kontroll och dåligt utvecklad ledning och organisation (se bil. 6). Även om detta omdöme kanske är något överdrivet, i synnerhet i vad avser den svenska byggnadsindustrin, ger det, i komprimerad form, en uppfattning om byggnadsbranschens särställning i förhållande till övriga industrisektorer. Att omdömet inte helt saknar grund ens i Sverige bekräftas inte bara av 52

de konkurser som under senare år förekommit i svensk byggnadsindustri utan också av de stora skillnader som kan konstateras mellan resultaten av de expertbedömningar som gjorts av byggnadsföretagens bokslut. Det senaste årets vinst i vårt största byggnadsföretag har t. ex. uppskattats till belopp varierande mellan 25 och 75 kronor per aktie. Den stora differensen i dessa resultatsbedömningar har huvudsakligen sin grund i den förklarliga osäkerheten — eller varierande graden av försiktighet — i bedömningen av de mycket omfattande garantiåtaganden som åvilar byggnadsföretagen samt de i förhållande till omsättningen mycket stora utestående fordringar som karaktäriserar ett byggnadsföretags verksamhet. 3.3.2 Kapitalintensitet, kapitalutnyttjande Det normala förhållandet mellan kapital och omsättning uppges i Storbritannien vara 1:25( se bil. f). Man får anta att denna siffra avser förhållandet mellan nominellt aktiekapital och omsättning. Samma uppgiftslämnare påpekar nämligen att bördan av utestående fordringar vid varje tidpunkt för landet som helhet beräknas uppgå till ca 500 miljoner pund vilket motsvarar 15,5 % av motsvarande omsättning inom byggnadsindustrin. Eftersom kapital behövs åtminstone för tre ändamål (investeringar i maskiner, fordon, anläggningar och lager; investeringar i forsknings- och utvecklingsarbete; samt likvida medel för rörelsens upprätthållande) förefaller det uppenbart att det reella förhållandet mellan byggnadsföretagens tillgångar och omsättning är avsevärt högre än det nominella värde som citerats ovan. Om man medräknar dagsvärdet av byggnadsföretagens markinnehav (som ju med ett visst betraktelsesätt kan ses som en nödvändig råvara) kanske förhållandet mellan tillgångar och omsättning stiger till 1/5 eller ännu högre. Den faktiska avkastningen på detta kapital är som redan påpekats ytterligt svår att bedöma, i synnerhet eftersom uppkomna rörelsevinster i huvudsak används för snabbast möjSOU 1971: 52

liga avskrivning av investerade medel, nyinvesteringar i maskiner, utrustning och fabriker samt markinköp. Den inköpta råmarken kommer så småningom att ingå som en obetydlig del i en total produktionskostnad, ett förhållande som ytterligare försvårar bedömningen av avkastningen på insatt kapital och framför allt nära nog omöjliggör en precisering av den realiserade vinsten. De större byggnadsföretagen torde nog emellertid kunna karaktäriseras som ytterst välkonsoliderade och — såsom företag — mycket stabila. Utmärkande för byggnadsindustrin är — som redan antytts — att en betydande, ofta dominerande del av tillgängliga medel behövs som rörelsekapital. Detta är kanske i och för sig naturligt eftersom byggnadsindustrin producerar den i särklass dyraste kapitalprodukt som marknadsförs för allmän konsumtion. Den enorma storleken på den penningström som slussas genom byggnadsindustrin innebär att varje störning i balansen mellan in- och utbetalningar får omedelbar och avsevärd effekt på byggnadsföretagets likviditet. Det stora behovet av rörelsekapital innebär också att en alltför snabb expansion utgör en av de allvarligaste farorna för ett byggnadsföretag. Som vi har sett exempel på i Sverige kan en konkurs ibland utlösas enbart som en följd av en likviditetskris, orsakad av en alltför snabb expansion, även om företaget — eller kanske t. o. m. på grund av att företaget — visat sig progressivt och effektivt. Rörelsekapitalets dominerande betydelse illustreras väl av situationen i Storbritannien där byggnadsindustrins första krav, i ett pressat läge, var att byggherrarna skulle verkställa sina betalningar snabbare och i varje fall inom ramen för slutna avtal (se bil. e och f). I själva verket skulle man väl kunna säga att byggnadsföretagens utestående fordringar utgör deras största reservfond (vilken dessutom har fördelen att vara skattefri). Byggnadsföretagen är knappast i desperat behov av mera kapital, åtminstone inte så länge de nöjer sig med en moderat omsättningsökning per år och utnyttjar s. k. SOU 1971: 52

traditionella byggnadsmetoder. Från Storbritannien har framhållits att utnyttjandet av maskiner och utrustning på byggplatserna rör sig mellan 20 och 50 % av timtiden. Om man räknar med stilleståndstider och transporttider mellan olika byggnadsobjekt blir givetvis utnyttjandegraden ännu mycket mindre. Detta förhållande har uppmärksammats i de mera progressiva företagen i de flesta västeuropeiska länderna men har speciellt studerats i länderna med planekonomi. (Man går i dessa länder så långt i sina strävanden att maximalt utnyttja byggplatsutrustningen att byggnaderna projekteras så att varje kranlyft skall motsvara kranens optimala kapacitet.) Ett bättre utnyttjande av maskinparken minskar kapitalbehovet. Detta kan också minskas på andra sätt, t. ex. genom att vissa slags arbeten utförs med hjälp av förhyrda maskiner eller av underentreprenörer som var och en får bära sina egna kostnader över en viss tidsperiod. Man kan också övervältra så mycket som möjligt av utestående fordringar på leverantörer av byggnadsmaterial och element. En intressant studie som utförts av det engelska byggforskningsinstitutet (»Building Research Station») 1 visar att kapitalintensiteten i s. k. industrialiserat byggande (i detta fall med stora förtillverkade element) inte nödvändigtvis behöver vara högre än i traditionellt byggande (i detta fall tegelmuren), om man definierar kapitalintensiteten som förhållandet mellan insatt kapital och produktion. Förklaringen ligger delvis i det redan nämnda låga utnyttjandetalet för maskiner och utrustning inom traditionellt byggande samt i den låga produktionstakten inom den traditionella sektorn. Det understryks i rapporten att den genomsnittliga kapitalintensiteten i traditionellt byggande kanske kan antas vara ungeför densamma som vid systembyggande men att en jämförelse mellan de bäst skötta företagen inom respektive sektorer visar att 1 »Systems of construction — assessment of economic performance», by D BISHOP. Current Papers, Construction Series 7, March 1965»

de traditionella byggnadsmetoderna inrymmer en bred marginal för förbättrad produktivitet och förbättrat utnyttjande av kapitalet. Eftersom det emellertid är genomsnittet som har betydelse för nationen som helhet måste en allmän produktivitetsstegring ske inom den traditionella sektorn om den i längden skall kunna hävda sig gentemot systembyggandet. Denna slutsats bekräftas av de kommentarer som lämnas från byggnadsministeriet, där man påpekar att vad som i första hand krävs i byggnadsindustrin inte är mera kapital utan bättre organisation och planering (se bil. e). Sammanfattningsvis kanske man kan dra den slutsatsen att brist på kapital och långa krediter kan utgöra en kritisk faktor, i synnerhet för de mindre och medelstora företagen och i vad avser deras behov av rörelsekapital. De medelstora företagen kan ibland hamna i en besvärlig situation eftersom de dels måste satsa på ett visst minimum av forsknings- och utvecklingsarbete för att hävda sig i konkurrensen med de större företagen, dels kanske måste sträva efter en relativt snabb ökning av sin omsättning vilket ställer stora krav på rörelsekapital. De mindre företagen arbetar däremot på en marknad som på grund av sin lokala karaktär eller sin natur (underhåll och moderniseringsarbeten) knappast ens på längre sikt kräver större investeringar och inom vilken man åtminstone hittills varit ganska väl skyddad från konkurrens från de större byggnadsföretagen.

3.3.3 Planering, forskning, utvecklingsarbete Enkäten bekräftar att man i andra länder, liksom i Sverige, är medveten om att långsiktig planering, marknadsanalys och systematiskt utvecklingsarbete har varit — och fortfarande är — ganska sällsynta inom byggnadsföretagen (bil. a, c, d, e och f). Mot den bakgrund som skisserats ovan kan man förstå att det i huvudsak varit de största företagen som ansett det nödvändigt för sin existens och som haft resurser för sådana immatriella investeringar. Om det är fråga om att introducera en radi54

kalt ny teknik, t. ex. baserad på förtillverkning av större byggnadskomponenter, är det inte heller enbart immatriella investeringar som erfordras utan också betydande kapitalinvesteringar i maskiner, transportfordon och fabriker. Även om dessa investeringar sammantagna i och för sig inte uppgår till särskilt stora belopp i förhållande till antalet anställda eller i förhållande till omsättningen är de förenade med en avsevärd risk, dels därför att det är en dyrbar produkt man rör sig med, dels därför att kontinuiteten i efterfrågan är dålig både i tid och rum. Som poängterats i bland annat den utredning som utförts av det engelska byggforskningsinstitutet (se ovan) måste man räkna med en betydande serielängd om man önskar acceptabel räntabilitet på det kapital som läggs ned i forskning, utvecklingsarbete, prototyper, inkörningskostnader, etc. i samband med introducerandet av en helt ny teknik inom byggandet. Byggnadsföretagen är också bundna av garantier vad beträffar kvaliteten på sina produkter och tar därför betydande risker om de inför alltför många oprövade konstruktionsdetaljer och nya material. För att understryka betydelsen av långa serier och kontinuerlig produktion (dvs. ett högt utnyttjandetal) för kapitalkostnaden per producerad enhet har det engelska byggforskningsinstitutet gjort vissa kalkylexempel som visar kapitalkostnaden per lägenhet vid en investering av 100 000 pund i en betongelementfabrik. I kalkylexemplet har man räknat med tre olika utnyttjandegrader: 0,6, 0,75 och 0,9; tre olika räntesatser på insatt kapital: 10, 20 och 30 %; och tre olika typer av fabriker, i princip motsvarande en fältfabrik, en stationär fabrik med ordinär utrustning och en stationär fabrik med sofistikerad utrustning. Resultatet av beräkningarna visar att kapitalkostnaden i extremfallen varierar mellan 156 pund och 557 pund per lägenhet. Även om man påpekar att det är osannolikt att alla ogynnsamma faktorer samtidigt skulle sammanfalla, framhåller man att i dagens läge — med den brist på kontinuitet och förtroende som karaktäriserar SOU 1971:52

byggnadsmarknaden — det inte i och för sig är orimligt att räkna med 20—30 % som en rimlig avkastning på insatt kapital och en utnyttjandegrad på 0,6—0,8. Det har framhållits, speciellt från Västtyskland, att byggnadsföretagen har huvuddelen av sina tillgångar bundna i maskiner och utrustning som knappast är ägnade att tjäna som säkerhet för långfristiga krediter. Även av andra skäl tvekar de flesta byggnadsföretag att ge sig in på en så riskfylld och kostsam väg som att låna upp främmande kapital för att finansiera det forsknings- och utvecklingsarbete och de materiella investeringar som erfordras i samband med introducerandet av ett nytt byggsystem. Från England påpekas att det redan uppfunnits alltför många system men att de flesta är föga tekniskt-ekonomiskt utvecklade och av rent företagsekonomiska skäl inte kommer att bli långlivade på marknaden. Man räknar med att endast ett fåtal system kommer att visa sig livskraftiga och att byggindustrialisering i övrigt — i synnerhet vad avser ökad kapitalintensitet — i huvudsak kommer att äga rum inom byggmaterial- och elementindustrin, särskilt inom de sektorer som tillverkar icke bärande byggkomponenter. Genom standardisering, måttsamordning och massbeställningar, baserade på långtidsprogram för byggandet i sin helhet, hoppas man skapa gynnsamma förutsättningar för utnyttjande av kapitalintensiva, effektiva och prispressande produktionsmetoder inom material- och komponentindustrin. I Frankrike kom man tidigt underfund med att speciella åtgärder måste vidtas för att främja innovation och utveckling inom byggbranschen. De initiativ som tagits skisseras kortfattat i bil. a. Det är intressant att konstatera att ett betydande utvecklingsarbete har utförts — och fortfarande utförs — utanför byggnadsföretagen inom vad man i Frankrike kallar »bureaux d'etudes» (projekteringsbyråer). Dessa byråer fungerar som serviceorgan åt både byggherrar och entreprenörer och möjliggör att tekniskt avancerade och väl studerade byggSOU 1971: 52

system kan komma till användning även i fråga om mindre projekt och medelstora byggnadsföretag. Det är också betydligt vanligare i Frankrike än i de flesta andra länder att byggnadsföretagen själva har projekteringsavdelningar som utarbetar alternativa lösningar till de projekt som de får på anbudsräkning. I Nederländerna är det så gott som uteslutande de största byggnadsfirmorna som ägnar sig åt långsiktig planering och systematiskt utvecklingsarbete. Man räknar inte med någon ändring därvidlag. Vissa större progressiva byggföretag har slutit sig samman i en förening som regelbundet avsätter vissa medel för forskningsändamål.

3.3.4 Åtgärder och deras effekter I Frankrike har sedan 1953 en serie åtgärder vidtagits från myndigheternas sida för att kompensera bristen på riskvilligt kapital för investeringar i långsiktigt forsknings- och utvecklingsarbete och för investeringar i fabriker och utrustning. Agrément-systemet, som innebär att nya material och metoder prövas och godkänns av det statliga byggforskningsinstitutet innan de accepteras av de försäkringsbolag som i allmänhet har ansvaret för den tioårsgaranti på byggnader som är obligatorisk i Frankrike, har otvivelaktigt spelat en viktig roll som katalysator i utvecklingen av den franska byggnadsindustrin mot mera industrialiserade former. De betydande risker som sammanhänger med introducerandet av nya material och metoder inom byggnadsbranschen har i Frankrike genom agrément-systemet tagit sig ett konkret uttryck och betydande vinster har sannolikt uppnåtts genom att de värsta misstagen har kunnat undvikas. En internationell agrément-union har bildats och omfattar för närvarande Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien och Spanien. Storbritannien har nyligen, eller skall inom kort, inträda i unionen. Avsikten med unionen är att uppnå en standardisering av provningsmetoder, bedömningsgrunder och certifikat, så att certifikat som utfärdats i ett medlemsland 55

automatiskt accepteras i övriga medlemsländer. Som ett kuriosum kan påpekas att ett betydande intresse för agrément-systemet även visats från östländernas sida. Givetvis kommer agrément-unionen att på ett avgörande sätt underlättta framtida internationell handel med byggmaterial och -komponenter. I Frankrike och Nederländerna har man vidtagit åtgärder för att främja långa serier och kontinuitet i beställningarna baserade på olika former av långtidsplanering eller långtidsprogram som accepterats av respektive regeringar. Liknande åtgärder har krävts och är på väg i Storbritannien. I samtliga länder anser man från byggnadsindustrins sida att det är inom detta område regeringarnas huvudansvar ligger och att investeringar i forskningsarbete m. m. automatiskt kommer till stånd så snart som vissa minimigarantier erhållits vad beträffar byggandets omfattning på längre sikt. För att underlätta kontinuitet och tillverkning i långa serier har man i Frankrike och Storbritannien framgångsrikt främjat en samverkan mellan byggherrar, speciellt inom bostadsbyggandet och skolbyggandet, som inneburit att större projekt kunnat lämnas ut till anbud. Dessa initiativ har i sin tur lett till en reaktion på entreprenörsidan där fusioner och samverkan mellan olika företag för genomförande av större projekt blivit vanliga. Det understryks emellertid i de kommentarer som erhållits från Frankrike att samverkan mellan byggherrar och fusioner inom byggnadsindustrin inte utgör ett universalrecept för lösning av industrins utvecklingsproblem. En alltför stark utveckling i denna riktning kan t.o.m. ha negativa effekter, särskilt från miljömässiga synpunkter och kan inte utan svåra organisatoriska och andra åtgärder bringas i samklang med efterfrågans naturliga spridning både i fråga om projektstorlek och lokalisering. Direkt stimulans från statens sida för att främja systematiskt utvecklingsarbete inom indunstrin förekommer i Frankrike, Denna stimulans, som har formen av lån för utveckling av uppfinningar (som re56

dan gjorts inom företagen) till produktionsoch marknadsdugliga produkter, är generell för alla industrisektorer. I de fall utvecklingsarbetet inte leder till positivt resultat avskrivs lånen, i annat fall återkrävs de. Denna form av subventionering har inte varit särskilt vanlig inom byggnadsindustrin. I fråga om denna industri anser man »att det är nödvändigt att börja med att understödja (provocera) uppfinningar och att väga deras värde innan man ger sig in på utvecklingsarbete» (bil. 1). Detta sätt att arbeta anser anser man har stimulerat till samarbete i team för forskning, uppfinning och utvecklingsarbete mellan entreprenörer, forskningsinstitut och producenter av byggmaterial och element. Några direkta åtgärder för att förbättra byggnadsföretagens kapitalbakgrund har hittills inte vidtagits i de tillfrågade länderna. I allmänhet synes man vara skeptiskt inställd till sådana åtgärder både från myndigheternas och industrins sida. Utredningar pågår emellertid både i Storbritannien och Västtyskland som syftar till att studera huruvida särskilda åtgärder är önskvärda för att underlätta för hantverksoch småföretag att erhålla långfristiga krediter. I Västtyskland anser man att sådana åtgärder kan underlätta för företag av denna typ att följa den snabba utvecklingen både på den tekniska och marknadsmässiga sidan. Några resultat av utredningsarbetet föreligger varken från Storbritannien eller Västtyskland. Slutligen bör omnämnas de tendenser till samarbete eller fusioner mellan byggnadsföretag och företag inom andra industrisektorer som har kunnat konstateras på senare tid. Denna lösning av problemet med byggföretagens otillräckliga kapitalbakgrund har speciellt poängterats av experter från Schweiz och Frankrike. Det gäller här inte bara en samverkan mellan företag inom byggnadsmaterial- och elementbranschen och byggnadsindustrin utan mellan företag inom helt andra industrisektorer och byggnadsföretag. Genom en sådan samverkan anser man sig uppnå en gynnsam kombination av den solida kaSOU 1971:52

pitalstyrka som karaktäriserar många andra industrisektorer och de speciella erfarenheter som finns inom byggnadsföretagen. Med hänsyn till den mycket höga avkastning som i gynnsama fall kan erhållas på insatt kapital inom byggandet kan man förstå att denna form av samverkan kan vara attraktiv för företag utanför byggbranschen. Inom vissa sektorer, som t. ex. stål-, trä- och plastindustrin, har man ju också ett betydande intresse av att finna ökad avsättning för sina huvudprodukter.

3.3.5 Slutsatser Långtidsplanering och systematiskt utvecklingsarbete har hittills förekommit i förhållandevis ringa omfattning inom byggnadsindustrin vad avser nya spektakulära uppfinningar, metoder och material. Man torde däremot kunna tala om en systematisk rationalisering av industrin inom ramen för givna förutsättningar och en stegvis anpassning till nya material och metoder som lett till en avsevärd ökning av produktiviteten och kapaciteten. En mera revolutionerande utveckling av byggnadsindustrin har aktivt understötts av staten — förutom i östländerna — framför allt i Frankrike. Detta stöd har inte haft formen av subventioner eller kapitalunderstöd utan garantier för en viss kontinuitet i efterfrågan genom långfristiga utfästelser i fråga om byggnadsprojektens finansiering. Det har sedan visat sig att åtminstone de större företagen haft tillräckligt eget kapital för att utveckla och marknadsföra nya byggsystem som både ur pris- och kvalitetssynpunkt stått sig i konkurrensen med traditionella byggsystem och som ur arbetsproduktivitetssynpunkt och i fråga om arbetstempo inneburit avsevärda fördelar. Det förtjänar påpekas att systemet med långsiktiga finansieringsgarantier för närvarande utvecklas, speciellt i Frankrike, så att även medelstora projekt (som utgör en stor del av den totala produktionsvolymen) kan komma i åtnjutande av dessa förmåner och därigenom indirekt bli i stånd att utnyttja mera tekniskt avanceraSOU 1971:52

de byggsystem. De gynnsammare allmänna förutsättningar för byggandet som utnyttjandet av kapitalintensiva byggmetoder framtvingat utnyttjas successivt också av de företag som använder sig av mera traditionella byggmetoder. Genom konkurrensen från de kapitalintensiva byggsystemen har dessa företag tvingats till en avsevärd rationalisering av sin verksamhet. Erfarenheterna bland annat från Sverige visar att de är fullt kapabla att erbjuda lika goda produkter ur kvalitets- och prissynpunkt. Dessa företag har dessutom större flexibilitet och ställer mindre kapitalanspråk. De gynnsammare förutsättningar som regeringarna i många länder skapat genom långtidsplanering och dito finansiering av byggnadsprogrammen har bidragit och stimulerat till bättre ordning och reda i byggnadsföretagen. Investeringsriskerna inom byggnadsindustrin har minskat medan avkastningsmöjligheterna på insatt kapital bibehållits höga eller ökats. Byggnadsföretagen — i synnerhet de välskötta större och medelstora företagen — har därigenom blivit attraktiva objekt för inköp eller samarbete för industrier verksamma inom andra sektorer av samhällsekonomin. Tendensen mot starkare anknytning till och beroende av utomstående intressenter kan snabbt leda till en radikalt ändrad struktur inom byggnadsindustrin vars konsekvenser, bland annat för konsumenterna, bör beaktas från olika synpunkter. Åtgärder för att främja ett systematiskt utvecklingsarbete och för att förbättra kapitalbakgrunden hos mindre byggnadsföretag kan vara värda att närmare utredas.

3.4 Bilaga a Kommentarer från statens byggforskningsinstitut i Frankrike1: G BLACHERE föreståndare och G HIERHOLTZ sektionschef Problemet med byggnadsfirmornas otillräckliga kapital och deras svårigheter att 1 Centre Scientifique et Technique du Bailment, C.S.T.B.

komma i åtnjutande av medellånga och långa krediter är välkänt också i Frankrike. Problemet är just att företagens finansiella struktur inte tillåter dem att investera varken i forskning eller i anläggning av fabriker. Företagen är så till den grad vana vid att klara sig på egen hand att de omedelbart formulerade sina problem på följande sätt: »Hur skall vi kunna få en tillräckligt stor marknad för att bli i stånd att finansiera forskningsarbete och investeringar i en fabrik?» Det är mot den bakgrunden man måste se de ganska välkända åtgärder som vidtagits i Frankrike sedan mer än 15 år. Vi skall rekapitulera de mest typiska av dessa åtgärder. Först och främst slöts år 1953 ett förhandlingskontrakt med firman CAM US om byggande av 4 000 lägenheter för att möjliggöra utvecklandet av en byggprocess baserad på stora element och för att möjliggöra uppförandet av en fabrik med en kapacitet av 2 000 lägenheter per år. År 1956 lanserades ett program för ekonomisering av byggnadsarbetskraft i vilket finansieringen var knuten till villkoret att ett av de industrialiserade byggsystem skulle användas som utvalts och förtecknats på en lista över av myndigheterna godkända system. Varje byggplats — projekt (chantier) — var av storleksordningen 800 —1 000 lägenheter och syftet var också att möjliggöra en fullständig utveckling av de utvalda systemen. Det förutsattes emellertid att de grundläggande uppfinningarna för varje system redan gjorts och att prototyper redan byggts och godkänts av myndigheterna (genom det s. k. agrément-systemet). Man kan alltså urskilja två lösningar på problemet att möjliggöra för företag som har en otillfredsställande finansiell struktur att genomföra uppfinningar, utvecklingsarbete och investeringar: å ena sidan skapandet av en stor marknad och å andra sidan reserverandet av en viss sektor av marknaden, dvs. en finansiering reserverad 58

för en viss typ av byggsystem, men inom vilken tillräcklig konkurrens kan vidmakthållas mellan de individuella systemen. Dessa åtgärder har möjliggjort den aktningsvärda utveckling av industrialiserade byggsystem som är känd från Frankrike; system som grundar sig på stora element av betong, sandwichkonstruktion eller tegel liksom diverse system baserade på platsgjutning av betong. Framgången beror helt enkelt på att de system som för närvarande finns på marknaden är företagsägda system. Varje företag har varit kapabelt att utveckla sina uppfinningar utan alltför komplicerat forskningsarbete och med hjälp av sina egna ingenjörer; det har också visat sig att dessa system varit relativt sett föga investeringskrävande och ägda av företag av avsevärd storlek. Man kan notera att industrialiseringen spred sig till företag av mindre storleksordning — medelstora företag — via projekteringsbyråerna (bureaux d'etudes). Dessa byråer, som skapats i Frankrike i första hand för att utgöra ett komplement till arkitekterna, har i de flesta fall av sig själva ganska snabbt utvecklats mot en ställning som rådgivare åt företagen, entreprenörerna. Våra projekteringsbyråer möjliggör för ett medelstort företag, som inte har en egen organisation för forskning, att utnyttja industrialiserade byggprocesser som har uppfunnits och utvecklats av projekteringsbyråerna i fråga. Naturligtvis löser detta problemet endast i vad avser dess »projekteringsdel» och inte dess »investeringsdel»: forsknings- och utvecklingsarbetet betalas genom en royalty med finansieringen av övriga investeringar som erfordras för genomförande av projektet måste ordnas av byggföretaget. Återigen finner man att det finns system som är tillräckligt ekonomiska i fråga om de investeringar som erfordras, t. ex. vanlig platsgjutning av betong eller för till verkning av element på byggplats. På så vis utbreder sig industrialiseringen till företag av medelstorlek. Vi möter problemet i hela dess räckvidd då vi önskar gå ytterligare ett steg i SOU 1971: 52

tekniken och uppfinna och utveckla industrialiserade system som förutsätter studier och forskning över en längre tidsrymd och avsevärt större investeringar. Man har hos oss också understött ett samgående (»gruppering») mellan företag, antingen direkt eller indirekt genom byggherresamverkan. För att svara emot de efterfrågeutbud som de stora projekten erbjuder erfordras i realiteten större byggföretag. En koncentration äger för närvarande rum men den är faktiskt otillräcklig för att ändra problemet i grunden och personligen tror jag inte att samgående/samverkan kan genomföras till den grad att det löser kapitalproblemet. I realiteten är det normalt att företagen är ganska splittrade eftersom byggplatserna är utspridda över hela landet. En centralisering förutsätter en organisation som inte var och en är kapabel till. Dessutom innebär det en förutfattad mening om hur problemet med byggandets industrialisering skall lösas att till varje pris och av alla krafter vilja framtvinga ett samgående mellan företagen (»grouper les entreprises»). Vi försöker i Frankrike att utnyttja en annan metod som utgör en form av utvecklingshjälp. Den består i att ge ett lån till en firma som partiellt täcker kostnaderna för att utveckla en uppfinning som firman har gjort och på så sätt möjliggöra för företaget att ta de risker som är förenade med detta utvecklingsarbete. Lånet är återbetalbart endast i de fall arbetet leder till positivt resultat. Men denna metod fungerar bara i de fall då firman redan har gjort en uppfinning, dvs. om den redan har investerat i forskningsarbete. I fråga om byggnadsindustrin anser vi att det är nödvändigt att börja med att understödja (provocera) uppfinningar och att väga deras värde innan man ger sig in på utvecklingsarbete. Detta leder till ett arbete i två etapper och även till en stimulans till samarbete i team för forskning, uppfinning och applikation mellan entreprenörer, forskningsinstitut och producenter av byggmaterial och element. Detta är alltså en annorlunda lösning än SOU 1971: 52

lösningen genom en förändring av företagens finansiella struktur eller, för att vara mera exakt, genom en förändring som ger företagen access till långa och medellånga krediter. I fråga om detta sistnämnda problem kan man föreställa sig, och vi ser faktiskt redan, metoder att åstadkomma samarbete eller samgående mellan en vanlig industri som har betydande kapital och ett företag som har erfarenhet inom byggbranschen. Denna metod utgör i en friare form samma lösning som team-arbete gällande uppfinningar och deras utnyttjande som vi just har talat om. Jag kanske bör tillägga att vad som i första hand saknas som underlag för ett sådant samarbete eller samgående mellan företag av olika typ är tillräcklig tillgång på kompetent personal för forskningsarbete och uppfinningar eftersom denna kompetens olyckligtvis är ganska dåligt utbredd bland företagen och t. o. m. bland byggmaterialtillverkarna vilka ofta väl känner till de material de producerar men betydligt mindre byggprocessen som helhet. Jag tror att utvecklingen av byggandets industrialisering kommer att gå via utbildningen av ingenjörer eller ingenjörer/arkitekter som ges en vetenskaplig utbildning, anpassad till att befordra nyskapande inom byggandet.

3.5 Bilaga b Kommentarer från A O SCHUIL, chef för byggforskningssektionen inom ministeriet för bostadsbyggande och planering, Nederländerna I Nederländerna har såvitt jag vet inte vidtagits några åtgärder vars syfte direkt varit att öka kapitalintensiteten inom byggnadsindustrin eller förse industrin med mera långfristigt kapital. Ansträngningar görs emellertid för att åstadkomma kontinuitet i strömmen av byggnadsbeställningar (»building orders») inom ramen för de möjligheter som står regeringen till buds. Man syftar t. ex. till en årlig produktion av ca 125 000 lägenheter. Detta mål ställdes upp år 1963, då omkring 80 000 lägenheter fär59

digställdes. Sedan dess har antalet färdigställda lägenheter visat följande trend: 1963: 79 523 1964: 100978 1965: 115 027 1966: 121699 1967: 127 433 1968: ca 125 000 Det har redan officiellt tillkännagivits att en årlig produktion av ca 125 000 lägenheter kommer att eftersträvas för åren 1969, 1970 och 1971. Med hjälp av subventioner och genom en gradvis ökning eller regional liberalisering av de statskontrollerade hyrorna väntar man sig att regeringen skall kunna uppnå det uppställda målet. Byggandet av andra byggnader än bostäder är principiellt en privat affär, som påverkas av den ekonomiska situationen. Även inom denna sektor har emellertid regeringen ett visst mått av inflytande, t. ex. i vad avser byggandet för allmänna ändamål och i fråga om skolbyggandet. Det är otvivelaktigt så att om den totala årliga byggnadsvolymen kan vidmakthållas så mycket som möjligt vid en konstant eller ökande nivå så kommer de individuella företagen att påverkas fördelaktigt. I detta sammanhang bör det nämnas att den kvantitativa bristen på bostäder i Nederländerna praktiskt taget har upphävts. Intensiva förberedelser görs nu för att ersätta det gamla bostadsbeståndet och äldre stadscentra med nya byggnader och att förbättra dem genom förnyelse och ombyggnad. Dessa aktiviteter kommer utan tvivel att starkt stimulera byggnadsindustrin och utgöra en allmän bas för en ökning av kapitalintensiteten och för en förbättring av möjligheterna att attrahera långfristiga krediter. En kontinuerlig ström av byggnadskontrakt på nationell nivå innebär emellertid inte alls att varje företag kommer att lyckas i sina strävanden att kontinuerligt erhålla lämpliga beställningar. Dessutom kan ett skickligt drivet företag expandera snabbt — det kan t. o. m. påverkas av omfattning60

en av sin tillväxttakt — medan antalet beställningar som kommer på marknaden i allmänhet ökar i mindre snabb takt. Detta innebär en konkurrens mellan företagen bland vilka vissa kommer att lyckas med att erövra en ökande del av marknaden medan andra företag kommer att stanna på en oförändrad nivå eller få minskad omsättning. Osäkerheten om den framtida orderstocken, som varje företag lider av, leder till att företagets ledning alltid tvekar att öka kapitalintensiteten och även till att finansiärer tvekar att lämna långfristiga krediter. Det är inte byggandets karaktär som orsakar låg kapitalintensitet och svårigheter att få långtidskrediter utan den sociala strukturen (?) vilken inte ger företagen någon säkerhet om huruvida omfattningen av deras arbeten skall kunna bibehållas över en lång tidsperiod. En lösning kan uppnås av byggnadsföretag som utsträcker sin intressesfär och inte väntar tills någon är vänlig nog att ge dem en beställning utan som, efter en marknadsanalys, på egen hand genomför stora projekt, visar nödvändiga åtgärder för att lösa finansieringsfrågan, utför projekteringen själva, handhar upphandlingen och översynen av leveransen av byggnadsmaterial och sedan säljer eller hyr ut de byggnader som producerats. Allt detta innebär emellertid ett omskapande av samhällets struktur (»the society structure») i så måtto som byggandet berörs. Eftersom våra västeuropeiska länder inte är villiga att acceptera ett auktoritärt system utgör den metod (procedur) som beskrivits den enda framkomliga vägen att omskapa byggandet till en integrerad produktionsprocess, vilket i sin tur är en förutsättning för industrialiserat byggande utan vilket det inte skulle vara motiverat — och därför inte vara möjligt — att öka kapitalintensiteten och få finansiärer villiga att lämna långfristiga krediter. Jag hoppas att Ni kommer att få tillfälle att understödja en utveckling i den riktning som beskrivits ovan. SOU 1971:52

3.6 Bilaga c Kommentarer från Dr J H BAST, sekreterare för systembyggarnas förening, Nederländerna Först och främst vill vi understryka att rationaliseringen, mekaniseringen och industrialiseringen av byggnadsindustrin i Nederländerna sedan det sista kriget var och huvudsakligen är föranledd (framkallad, inducerad) av nödvändigheten att snabbast möjligt komma över den enorma bristen på bostäder. Det är för närvarande fortfarande stor brist på bostäder i de större städerna. Rationaliseringen och industrialiseringen etc. inom detta område genomförs i första hand av de större bostadsbyggande företagen. De större firmorna är alla aktiebolag som erhåller sitt långfristiga kapital genom aktieemissioner och ibland också genom emissioner av obligationer (för långtidsfinansiering). Långfristigt kapital kan endast erhållas genom aktietransaktioner eller privata lån. Bostadsbyggandet bestod och består fortfarande av omkring 75 % socialt bostadsbyggande, vilket innebär att regeringen finansierar byggandet av husen genom lån till ägarna (huvudsakligen föreningar för socialt husbyggande). Denna slags finansiering sker genom delbetalningar under ett projekts hela byggnadstid. Eftersom byggnadsfirmor har låg kapitalintensitet innebär ovannämnda system en avsevärd hjälp att möta behovet av likvida (kontanta) medel (för kort och medellång finansiering). De firmor som använder rationaliserande och industrialiserande byggnadssystem måste investera stora summor i fabriker, utrustning, utvecklings- och forskningsarbete, etc. De försöker få täckning för sådana utgifter i priset på sina produkter, men — eftersom regeringen har det sista ordet då det gäller bestämmandet av prisnivån för bostäder inom den sociala husbyggnadssektorn — detta är inte alltid möjligt. De större firmorna måste också försöka åstadkomma reservfonder från sina löpande inkomster. Dessa reservfonder måste ockSOU 1971: 52

så tjäna som källor för långtidsfinansieringen. Byggnadsindustrins allmänna struktur i Nederländerna förefaller att gå mot bildandet av större enheter genom samarbete eller sammanslagning av existerande byggnadsfirmor och underentreprenörer. I allmänhet har den industrialiserade, bostadsbyggande industrin krävt kontinuitet i beställningar och systematisk långtidsplanering av statliga myndigheter och institutionella byggherrar. Nederländernas regering är i dag villig att komma fram till ett arrangemang för långtidsplanering för de följande tre åren och försöker också på andra sätt att underlätta och främja kontinuitet i beställningar. De industrialiserade bostadsbyggnadsföretagen i Nederländerna är organiserade i en nationell organisation: »Systembyggarnas förening». Denna organisation uppmuntrar och understöder ett utbyte av tekniska erfarenheter mellan sina medlemmar. Hittills har byggforskningsaktiviteter i Nederländerna huvudsakligen finansierats med privata medel avsatta av de olika större byggnadsfirmorna. Regeringen har avsatt relativt små summor för arbete inom detta område. Från 1969 och framåt har de tio byggnadsindustriorganisationer som finns i Nederländerna för avsikt att regelbundet avsätta en begränsad summa för allmän byggforskning. Om ytterligare mer detaljerade informationer skulle erfordras är vi villiga att ställa sådana till förfogande.

3.7 Bilaga d Kommentarer från Dr KAYSER, federala ekonomiministeriet, Västtyskland De problem som sammanhänger med ett påskyndande av industrialiseringen inom byggnadsbranschen ses på liknande sätt i Västtyskland och i Sverige. Speciellt har också här fastställts att endast ett fåtal byggnadsföretag engagerar sig i systematiskt, långsiktigt utvecklingsarbete. 61

Statliga medel för att stödja ett sådant utvecklingsarbete har hittills inte ställts till byggnadsfirmornas förfogande. Man har emellertid startat överläggningar — om också bara på ett förberedande stadium — om huruvida statliga medel inte borde sättas in för att i framtiden understödja grundforskning och tillämpad forskning inom byggnadsbranschen. Vad beträffar anskaffningen av eget kapital så är detta problem — enligt de marknadsekonomiska principer som tillämpas i Västtyskland — överlåtet till byggföretagen själva. De kan skaffa sig eget kapital genom aktieemissioner (»Hergabe von Anteilsrechten») och naturligtvis genom avsättning av vinstmedel (»Gewinnthesaurierung»). För anskaffning av långfristigt främmande kapital står i huvudsak också de vanliga vägarna till förfogande: upptagning av lån, bankkrediter mot vederbörlig säkerhet, osv. Därvid har naturligtvis byggnadsföretagen en ogynnsam utgångspunkt eftersom de ofta inte har möjlighet att ställa omfattande säkerheter i form av fastigheter eller värdepapper. Dessutom planerar dessa företag sina eventuellt fonderade vinstmedel företrädesvis i investeringar i maskiner, utrustning och redskap. Sådana investeringar är till sin natur inte belåningsbara på lång sikt. Byggnadsföretagen är i övrigt mycket intresserade av att erhålla uppdrag från större byggherrar över flera år; uppdrag som kan göra det möjligt för företagen att amortera de investeringar som är nödvändiga för industriell tillverkning under kontraktsperioden. På basis av sådana uppdrag är det också möjligt att erhålla motsvarande krediter hos bankinstituten. Avslutningsvis bör påpekas att under bestämda förutsättningar och betingelser kommer den härstädes förekommande statliga företagsamheten i fråga om upptagning av krediter att underlättas. Antalet statliga hjälpprogram är betydande. De baserar sig på en hel mängd motiv (bland annat ekonomiska, sysselsättningspolitiska och sociala). I detta sammanhang bör nämnas den finan62

sieringshjälp som förbundsregeringen ger till små och medelstora företag bland annat inom hantverk och småindustri. Det rör sig här om specialkrediter från ERP (»European Recovery Programme») med gynnsam räntesats, om underborgen för kreditgarantiföreningarna och om räntebidrag inom ramen för de regionala utvecklingsprogrammen (»Regionalen Vörderungsprogrammes»). I denna finansieringshjälp utgår man speciellt från det faktum att anpassningen av små och medelstora företag till den tekniska utvecklingen och till den snabba utvecklingen av förhållandena på marknadssidan utlöser ett växande behov av kapital som, för denna företagstyp, inte i motsvarande mått motsvaras av ökade finansieringsmöjligheter på kapitalmarknaden.

3.8 Bilaga e Kommentarer från J T REDPATH, generaldirektör för forskning och utveckling vid byggnadsministeriet1, Storbritannien Under några år har man haft en allmän känsla av att byggnadsindustrin i Storbritannien är underkapitaliserad, men inga objektiva studier har gjorts för att fastställa huruvida detta är ett riktigt antagande, ännu mindre vad som skulle kunna göras för att förbättra situationen. För några år sedan gjorde byggforskningsinstitutet (»Building Research Station») en omfattande studie om utnyttjandet av maskiner och utrustning vars resultat visade att entreprenörernas maskinpark inte var särskilt väl utnyttjad. Om den grad av utnyttjande som rapporterades (mellan 0,2 och 0,5) fortfarande är förhärskande, skulle detta indirekt innebära att byggnadsindustrin knappast lider desperat brist på kapital. En serie seminarier som ministeriet ordnade för någon tid sedan för byggledare och administratörer, vid en tidpunkt då industrin var mycket hårt pressad, visade att entreprenörerna anser att deras knappaste resurs är kapabla organisatörer 1

»Ministry of Public Building and Works» SOU 1971:52

(managers) snarare än kapital. Trots att byggnadsvolymen har fortsatt att öka sedan dess har en brist på förtroende visat sig i form av allmänna krav från entreprenörernas sida om snabbare betalningar från byggherrarna. Den statliga sektorn har reagerat positivt på dessa krav; speciellt byggministeriet har vidtagit åtgärder för att säkerställa snabba betalningar av såväl delfakturor som sluträkningar, åtgärder som nu följs av andra centrala statliga myndigheter. Som bekant har regeringen infört en slags toppbeskattning (»poll tax»), den s.k. selektiva arbetskraftskatten (»Selective Employment Tax»). Denna åtgärd är naturligtvis generell och påverkar andra industrier än byggnadsindustrin. Trots att selektiva arbetskraftskatten inte har till huvudsyfte att fungera som en mekanism för att öka investeringar, genom att dess effekt på byggnadsindustrin är att den gör arbetskraft relativt mera kostsam, kan det förutses att den kommer att bidra till en ökad kapitalintensitet. Firmor inom byggnadsindustrin kan också begära investeringsbidrag på samma villkor som andra industrier. Även denna möjlighet kan förväntas bidra till ökad kapitalintensitet speciellt hos de firmor som arbetar i utvecklingsområden som erhåller synnerligen fördelaktiga investeringsbidrag (investment allowances). Regeringen, genom handelsstyrelsen (»Board of Trade»), och entreprenörerna, genom sin byggnadsrådgivningsservice (»Building Advisory Service») ägnar åtskilligt intresse åt finansieringen av små företag. Det är emellertid ännu för tidigt att rapportera resultaten. Slutligen understöder rådet för ekonomisk utveckling av byggnadsindustrin (»Building Economic Development Council»), tillsammans med styrelsen för utbildning inom byggnads- och anläggningsindustrin (»Construction Industry Training Board»), ett projekt som startats av institutet för jämförelser mellan företag (»Centre for Interfirm Comparison») och som är speciellt avsett för ett studium av kapitalutnyttjandet. Även här är det alltför tidigt att SOU 1971: 52

rapportera huruvida detta projekt kommer att lyckas eller att lämna närmare uppgifter om vad slags informationer och resultat som kan komma fram.

3.9 Bilaga f Promemoria utarbetad byggnadsföretaget GILBERT — ASH Storbritannien

inom LTD,

En av fördelarna med industrialiserat systembyggande är utbytet av byggplatsarbete mot ekonomisk produktion av fabriksgjorda element som enkelt kan hanteras och sammansättas med mekaniska hjälpmedel. Detta innebär en kraftig ökning av kapitalinsatsen per producerad enhet om man inte begränsar sig till en speciell typ av system baserat på produktion i långa serier med hjälp av halvautomatiserade processer i permanenta fabriker etablerade för att tillfredsställa en kontinuerlig och omfattande efterfrågan (marknad). Denna marknad (detta system) fungerar med utgångspunkt från kvalitetskrav som baserats på specifikationer och dokument som i sin tur baserats på metoder och material som användes av industrin då den hade ett begränsat urval av material — trots de radikala förändringar som ägt rum under de senaste åren. Byggnadsentreprenörernas produktionsresurser är inte begränsade till en viss typ av byggnad eller anläggning utan anpassas till och styrs i huvudsak av förändringar i sociala vanor liksom av ekonomiska begränsningar som framtvingar nya metoder att ge sig i kast med bostadsprojekteringen. Enskilda arkitekter intar traditionellt en stolt attityd; en attityd som kommer att dö långsamt. Standardisering är nödvändig för att undvika dubbelarbete men mycket beror på vem som standardiserar erforderliga program och dokument. Typiska exempel på dålig koordination och dubbelarbete är de standarddokument som utarbetats av olika myndigheter och institutioner i England för att reglera förhållandena mellan byggherre, entreprenör och kontrollerande myndigheter. En entreprenör måste vara väl förtrogen med alla dessa dokument innan 63

han ser fallgroparna i vart och ett av dem. Existensen av dessa tre standardformulär medför betydande svårigheter för industrin. Av en sammanlagd arbetsstyrka på ca 2 miljoner är 5 procent professionella och yrkesarbetare. Det finns ca 1400 firmor med mer än 100 anställda och ca 15 000 med mer än 10 anställda. Av den totala arbetsstyrkan sysslar 27 procent med underhåll och förbättringsarbeten, 28 procent med allmän byggnadsverksamhet, 18 procent med anläggningsverksamhet och 30 procent med bostadsbyggande. Det är utmärkande att 60—70 procent av alla byggnadskontrakt utförs av samma stora byggnadsfirmor, Denna splittring (?) skapar problem och resulterar i nackdelar, en oviss framtida arbetsbelastning, dålig koordination mellan projektering och byggande, brist på kommunikation i projekteringsarbetet, etc. Utbyt denna splittring mot ett utvecklingsmönster bestående av en nationell policy, en arbetsbelastning byggd på en femårsplan, klarare definitioner av prioriteter, mindre argumentering och mera handling i relation till de framtida arbetsuppgifterna! Ett sådant aktionsprogram är mera behövligt och välkommet än en injektion av mera kapital i industrin och kommer på ett bättre sätt att underlätta introduktionen av flera element av mekanotyp liksom utnyttjande av totalentreprenader (»package deals»). För närvarande anser bankfackmän i hela världen att byggnadsindustrin är en industri med maximal risk, utan ekonomisk kontroll och med dåligt utvecklad ledning och organisation (»poor management»). 90 procent av alla anläggningsarbeten och 50 procent av alla byggnadsarbeten utförs på uppdrag av statliga byggherrar. Vägledning och inte kontroll borde vara statens viktigaste uppgift; tills staten gjort långtidsplanering till en förutsättning för industrins verksamhet kommer motståndet mot fortsatt standardisering att fortsätta. I Storbritannien är det normala förhållandet mellan kapital och omsättning 1/25. De direkta byggkostnaderna betalas månadsvis av byggherren, vissa slags arbeten 64

utförs ofta med hjälp av förhyrda maskiner och utrustning eller med hjälp av underentreprenörer, som var och en får bära sina egna kostnader över en viss tidsperiod. Alla dessa faktorer reducerar behovet av ett stort rörelsekapital och ett stort kapital investerat i fasta anläggningar. Till och med vid systembyggande baserat på byggplatstillverkning av element är den nödvändiga kapitalinvesteringen per anställd förhållandevis låg jämfört med andra industrier. Den kemiska industrin kräver ca 7 000 pund per anställd, bilindustrin 3 000—5 000 pund per anställd medan systembyggande kräver endast 1 400 pund per anställd. Som synes kan entreprenörer i byggnadsindustrin anses som effektiva organisationer, i stånd att fungera utan hög kapitalintensitet. Tillverkning av byggmaterial och -komponenter kräver däremot relativt hög kapitalintensitet för att ge ett fullt tillfredsställande resultat. Med ett nationellt planerat byggnadsprogram skulle elementproduktionen kunna baseras på den uppskattade totala efterfrågan så att man skulle kunna uppnå massproduktion av oerhört stora serier med därav följande lägre kostnader uppnådda genom optimal standardisering. Dagens problem i fråga om massproduktion av element är: bestämning av funktionskrav och begränsning av urvalet av dimensioner; metoder för sammansättning på byggplatsen, inkluderande skarvnings- och tätningsproblem. Massproduktion av stora serier av utvalda material och »öppet» utbytbara icke bärande element måste baseras på långtidsprogram för byggandet och nödvändiggör: a) metoder för att med låga kostnader införa automation; b) effektiv projektering och design av element; c) uppförande av nya processbaserade industrier som kommer att leda till avsevärda reduktioner i behovet av arbetskraft (liksom redan skett t. ex. inom flygplansindustrin); d) stora kapitalinvesteringar (som exempel kan nämnas att en nyligen uppSOU 1971:52

förd polytenfabrik i Ungern kostade 27 mil joner pund räknat i 1965 års priser). I allmänhet kan man räkna med att ju högre kapitalkostnad som investeras i maskiner och utrustning för massproduktion desto högre produktivitet uppnås per enhet. En enda centraliserad fabrik, baserad på avancerade produktionsmetoder, ger en snabbare amortering av nedlagda kapitalkostnader än flera fabriker baserade på en lägre grad av automation. De väsentligaste problemen i detta sammanhang är: a) en ekonomisk relation mellan massproduktionsmetoder och erfordrad kapacitet; i) en minimikapacitet av 10 000 kompletta stållägenheter är nödvändig för ett ekonomiskt utnyttjande av pressformningsmetoder; ii) ett enkelt tryckluftmanövrerat skruv-tvingsystem introducerat i en snickerifabrik medförde en produktionsökning på 500 procent av fönsterramar och samtidigt bättre kvalitet; b) en balansering av produktionsvolym mot kapitalutgifter för maskineri och utrustning så att amortering av investeringarna kan ske inom en tillräckligt kort tidsperiod och så att en tillfredsställande avkastning kan erhållas på insatt kapital och i förhållande till omsättningen. På grund av konservatismen i Storbritannien i fråga om projektering och lokalisering av byggplatser samt den stora efterfrågan på enstaka (icke standardiserade) projekt skulle för närvarande en injektion av ytterligare kapital i industrin tjäna litet syfte. Andelen hus byggda i städer med hjälp av industriella metoder ökar betydligt fortare i Europa än i Storbritannien. I Storbritannien var siffrorna 21 procent för 1964, 29 procent 1965 och 38 procent 1966. Tveksamheten att acceptera ett minimum av de 113 system som finns på marknaden berövar industrin en potentiell fördel men 5—SOU 1971: 52

framtida värderingar av de mera livskraftiga systemen kan resultera i en avsevärd reduktion av antalet system. Av de 35 000 lägenheter i flerfamiljshus och 30 000 i småhus som byggdes 1966 (med hjälp av system av olika slag) uppfördes 70 procent med hjälp av åtta system i fråga om flerfamiljshus och sjutton system i fråga om småhus. I Leningrad (Sovjetunionen) är 70 procent av byggnaderna förtillverkade; en ökning med 30 procent sedan 1959. Standardiserade planer används för 95 procent av alla bostäder och 82 procent av byggnader för allmänna ändamål. Landet som helhet har en stor kontinuerlig efterfrågan på bostäder för vilka det också har jungfrulig mark tillgänglig och en social organisation som är beredd att acceptera en hög grad av standardisering. Tillväxttakten i fråga om ny teknik som ersätter tegel och platsgjuten betong är fenomenal. Produktionsserierna är så enorma att det är svårt att göra jämförelser med västeuropeiska fabriker. Som exempel kan nämnas att »Kombinat nr 1» i Moskva producerar 25 000 lägenheter per år. Åtgärder som bör vidtas för att förbättra kapitalbakgrunden och kompensera för otillräcklig tillgång på långa krediter inom byggnadsverksamheten är att söka få bort den stora bördan av obetalda räkningar (»outstanding payments burden»). Det har beräknats att ungefär 500 miljoner pund vid varje godtyckligt vald tidpunkt är utestående skuld i form av obetalda räkningar till byggnadsindustrin; 50 procent av denna summa är (garantibelopp) »säkerheter» och förseningar i delbetalningar och slutliga betalningar i strid med upprättade kontrakt. Detta stora kapital representerar omkring 15,5 procent av motsvarande omsättning inom industrin och innebär för denna en räntekostnad av 40 miljoner pund samtidigt som det berövar firmorna ar betskapital. Betalningsförseningarna vidarebefordras oundvikligen till underentreprenörer och till material- och elementtillverkare. Det finns indikationer som tydligt pekar på att åtgärder vidtas för att förbättra 65

kapitalsituationen, speciellt av material- och elementtillverkare. Från 1967 till 1968 förväntas en 5-procentig ökning av investeringarna, räknat i fasta priser. Denna ökning kompenseras emellertid tyvärr nästan helt av högre kostnader för maskineri och utrustning.

tem. Dessa entreprenörer är vanligen försiktiga då det gäller att avslöja fullständiga fakta men de kanske kan vara villiga att diskutera frågan informellt om någon av institutets representanter kunde resa till London.

3.10 Bilaga g Kommentarer från professor D A TURIN, chef för forskningsgruppen för byggnadsekonomi vid University College, London Jag måste erkänna att jag fann det ganska svårt att lämna upplysningar om skrifter eller rapporter speciellt ägnade åt de frågor som tas upp i enkäten. Jag antar att de skrifter som publicerats av byggforskningsinstitutet (»Building Research Station») redan är kända, speciellt de som författats av W REINERS och D BISHOP om det industrialiserade byggandets ekonomi. Såvitt jag vet utgör dessa skrifter det enda officiellt tillgängliga material som finns om ämnet. Jag kan nämna tre andra potentiella källor till information som kanske kan vara av värde att närmare utforska: 1. Mr A W Cleeve BARR, verkställande direktör för »National Building Agency» (NBA). NBA etablerades för några år sedan och har samlat en hel mängd information om det industrialiserade byggandets ekonomi. 2. Mr J T REDPATH, generaldirektör för byggnadsministeriet (»Ministry of Public Building and Works»). Ministeriet har skaffat sig förstahandserfarenhet inom detta byggnadsområde genom sina kontrakt för arméns bostadsbyggande. 3. Systembyggnadssektionen inom byggbranschens arbetsgivareorganisation (»System Builders Section, National Federation of Building Trades Employers») som är en entreprenörorganisation vars arbeten inte blir föremål för omfattande publicitet men som kanske skulle vara villig att hjälpa till. Övrig information som kan vara relevant i förhållande till enkäten är undangömd i konfidentiella arkiv hos de större entreprenörerna av vilka de flesta under de senaste fem åren har skaffat sig värdefull erfarenhet av hur man handskas med byggnadssys66

SOU 1971:52

Bilaga 4

Statlig politik och utvecklingstendenser inom byggnadsindustrin i Frankrike Studie utförd av ingenjör-arkitekt ETP Bruno Darmstetter, verksam inom ECE:s Committee on Housing, Building and Planning i Geneve, på uppdrag av byggindustrialiseringsutredningen (1968):

Förord Föreliggande rapport baserar sig på en undersökning utförd i Paris under maj månad 1968, kompletterad med ett fåtal intrevjuer gjorda i början på juli, samt på data insamlade vid dessa eller tidigare tillfällen. Den grundar sig också på allmänna kunskaper och erfarenheter om rådande förhållanden i dagens Frankrike. Huvudmålsättningen för studien har varit att kartlägga de statliga åtgärder och privata initiativ som tagits avseende en rationalisering av hela byggprocessen, särskilt inom bostadssektorn. Åtgärderna och initiativen avses leda till en planerad koncentration av efterfrågan samt skapa gynnsammare förutsättningar för utnyttjandet av industrialiserade byggmetoder. För att kunna ge ett klart begrepp om de aktuella riktlinjerna, föreföll det nödvändigt att beskriva de mest kännetecknande strukturella egenskaperna i landets förvaltning, institutioner och affärsliv i relation till byggnadsindustri, bostadsfrågor och samhällsplanering. Avsikten med denna rapport är dock inte att ge en omfattande och detaljerad beskrivning av hela den komplexa mängd av aktiviteter som finns inom byggandet, utan att framhålla de senaste utvecklingstendenserna mot den allmänna bakgrunden av gällande praxis. Oundvikligt är att de olika ämnen som rapporten behandlar i viss mån sammanfalSOU 1971: 52

ler. Hänvisningar anges dock i texten, där sådana anses nödvändiga, för att läsaren skall kunna ha nytta av anknytande eller kompletterande information. Dessutom kan närmare upplysningar om särskilda ämnen erhållas genom de skrifter till vilka hänvisning görs. Författaren till denna rapport tar detta tillfälle i akt att tacka alla som har förenklat arbetet genom att stå till tjänst med information vilken inte alltid är tillgänglig i publicerade handlingar. I synnerhet riktas ett tack till de tjänstemän som informerat om några av de nya åtgärder som är under diskussion.

4.1 Statliga riktlinjer och åtgärder som påverkar byggnadssektorns utveckling 4.1.1 Generella statliga riktlinjer De huvudsakliga tekniska riktlinjerna för franska statens byggnadspolitik ingår i det föredrag som hölls av M Aubert vid ECE:s andra byggseminarium i Paris i april 1967. M Aubert är sedan många år ansvarig för handläggningen av byggnadsverksamheten i det franska byggnadsministeriet (M.E.L — »Ministére de léquipment et du logement», tidigare »Ministére de la construction»). I föredraget behandlar han främst bostadsbyggandet, medan andra sektorer inom byggnadsindustrin ägnas åtskilligt mindre 67

uppmärksamhet med undantag av skolbyggandet, för vilket det franska utbildningsministeriet (»Ministére de 1'education nationale») svarar. Detta har egen budget och är även tekniskt sett fristående från tidigare nämnda ministerium. De senaste fem åren har utbildningsministeriet starkt främjat industrialiserat systembyggande. Omkring år 1960 skapades den s. k. industrialiserade sektorn inom bostadsbyggandet. Detta följdes av olika åtgärder, vilka med mer eller mindre framgång hade till syfte att främja industrialiserat eller rationaliserat byggande, ökad produktivitet, tillverkning av byggelement i långa serier samt att ge impulser till gruppbildningar av arkitekter, konstruktionsfirmor och entreprenörer. I dag koncentrerar sig M.E.L. på följande: (i) femåriga byggnadsprogram för byggande i stor skala inom den allmänna bostadssektorn i Parisregionen (»Programmes pluriannuels de logements-PPL»); (ii) typisering (»politique de modéles») för bostadsprojekt av mindre omfattning i såväl den allmänna som den privata sektorn; (iii) nya upphandlingsmetoder för entreprenader i den allmänna sektorn med accepterande i särskilda fall av förhandlingsentreprenader. En sammanfattning av den information som erhållits om dessa olika aktiviteter finns under de rubriker som framgår av innehållsförteckningen. Andra väsentliga skeenden i den statliga politiken i Frankrike under senare år är: (i) omfattande studier rörande samhällsplanering; (ii) tendenser mot en decentralisering av tätorternas och industrins utveckling, upprättandet av regionala myndigheter för vissa planeringsarbeten styrda av en central delegation (»Delegation å 1'aménagement du territoire et å Taction régionale auprés du Premier Ministre»). Det finns även en »Commission nationale d'amenagement du territoire»; 68

(iii) utarbetande av ny och omfattande lagstiftning för markfrågor (»Loi d'orientation fonciére»). Andra viktiga åtgärder för bostadsfinansiering och främjandet av byggnadsforskning och utveckling. Bostadsfinansieringen befinner sig just nu under förändring. De olika berörda åtgärderna diskuteras översiktligt i detta avsnitt samt i avsnitt 2 och 3. Under punkt 1.4 sammanfattas information beträffande åtgärder som nu övervägs och som om de genomförs kan få stor inverkan på byggnadssektorns utveckling. 4.1.2 Framtida samhällsplanering, femårsplaner och nya institutionella strukturer Inrättandet 1966 av ett statligt ministerium med ansvar för hela byggnadssektorn, dvs. ovannämnda M.E.L., innebär en väsentlig förändring. Dess sammanslagning med det tidigare »Ministére des travaux publics» syftar till bättre samordning dels av byggandet och samhällsutvecklingen, dels av erforderliga arbeten av infrastrukturen karaktär (trafiksystem, transportmedel och allmänna inrättningar). Sedan dåvarande byggnadsministern M Claudius-Petit år 1950 stödde landets första plan för riksplanering (»aménagement de territoire»), vilket i stort innebar planering av inrikes omflyttningar samt regional ekonomisk utveckling, är de olika riktlinjerna under ständig utveckling, och ett stort antal statliga och halvstatliga organ har upprättats bl. a. i Parisregionen. Dessa är emellertid alltför många för att kunna uppräknas eller diskuteras i denna rapport. År 1967 tillkom ett nytt planministerium (»Ministére du Plan et de 1'Aménagement du territoire»). Dess uppgift är att tillsammans med ett befintligt planorgan (»Commissariat general du Plan») kontrollera och samordna de olika och invecklade uppgifterna inom riksplaneringen i den vida mening som skisserats ovan, samt att upprätta femårsplaner. Här borde nämnas att ett flertal regeringsutskott och arbetsgrupper flera år i SOU 1971: 52

förväg utför förstudier, vilka måste samordnas och fastställas vid upprättandet av den slutgiltiga planen. Bl. a. finns ett bostadsutskott (»Commission de 1'habitation») med M Yves Salaiin som ordförande, vars allmänna rapport (»Rapport general») innehåller mycket värdefull information om bostadsbyggandet och dess problem i Frankrike. M Salaiin är också ordförande i O.C.I.L. (se 4.4.2) och författare till handboken »Reflexions sur L'habitation dans la Region de Paris en 1975», vilken innehåller mycket av allmänt intresse beträffande resultaten av ett seminarium anordnat i november 1966 av Parisregionens O.C.I.L. Trots att mera detaljerade diskussioner om det vidsträckta ämne som kortfattat berörts ovan inte ryms inom ramen för denna rapport, bör det understrykas att värdefulla ansträngningar görs för att organisera och rationalisera underlaget för framtida byggverksamhet inkluderande alla tillhörande kommunala funktioner. 4.1.3 Åtgärder avseende organisation och koncentration av efterfrågan inom bostadssektorn Allmänna

riktlinjer

Inom den allmänna bostadssektorn huvudsakligen H.L.M.-sektorn (se 4.2.2), uppmuntras de lokala beställarna att samordna sina program. Där utformningen och markens egenskaper visar sig tillfredsställande kan samma grupp av arkitekter, konstruktionsfirmor och entreprenörer erhålla förnyade entreprenader i form av förhandlingsentreprenader för produktion av bostäder på grundval av samma utformning och konstruktion samt till samma priser. Det händer dock alltför ofta att många detaljändringar sker i bostädernas planlösning och konstruktion, vilket medför ökade kostnader i projektering och byggnadsarbete. De s. k. »Consultations et selections nationals» utgör en annan väsentlig del av statliga åtgärder och riktlinjer. Det är tävlingar organiserade på riksnivå. Sådana tävlingar arrangerades åren 1964—1965 under SOU 1971: 52

benämningen »consultation nationale pour la fourniture d'éléments de construction industrialises», och omfattade industriellt tillverkade element i form av flyttbara mellanväggar, dörrkarmar, bad- och köksutrustning samt sopnedkast. År 1966 startades »selection nationale d'éléments de facade», en återkommande tävling för lätta fasadbeklädnadselement. Huvudsyftet med dessa tävlingar är att välja element med hänsyn till deras användning i särskilda byggnadsprogram såsom bostadsprojekt inom den allmänna sektorn t. ex. H.L.M:s treårsprogram, där en speciellt angiven typ måste användas för fasaderna. Fleråriga bostadsbyggnads program Våren 1966 lanserade M.E.L. en tävling med syfte att välja följande: (i) arkitektteam, konstruktionsfirmor (»B.E.T.») och samverkande entreprenörer (»conjoints et solidaires»); (ii) typprojekt för flerfamiljshus i enlighet med fyra huvudhustyper (normalhus och höghus) och olika planlösningar eller kombinationer av individuella lägenheter som finns detaljerat beskrivna (»réglement de consultation»). Målsättningen var att genom industrialiserade och starkt rationaliserade byggmetoder inom fem år genomföra ett program omfattande 75 000 lägenheter i Parisregionen. Hela projektet skulle fördelas mellan de grupper som vann tävlingen genom uppdrag att bygga 3 000—5 000 lägenheter var. Vidare var målet att åstadkomma en kostnadsminskning av 5—10 % jämfört med H.L.Mrs kostnadstak (»prix plafonds») genom förbättringar i utrymmes- och utrustningsstandard. För delen (i) skulle grupper utväljas efter två huvudkriterier; nämligen pris- och kvalitetsnivåer hos tidigare elementbyggda projekt samt de aktuella entreprenörernas tekniska och ekonomiska förmåga att utföra stora projekt. I juni 1966 valdes 43 grupper ur totalt 164 förslag. Dessa skulle före den 15 november 1966 framlägga projekterings69

handlingar i enlighet med tävlingsbestämmelserna (»réglement du concours»). Slutligen valdes 24 team, de s.k. »equipes laureates» ur dessa 43 av en jury (»Commission de jugement») i mars 1967 efter en omfattande granskning av förslagen ur såväl arkitektonisk som teknisk och ekonomisk synpunkt. I granskningen deltog representanter från alla berörda organisationer, statliga avdelningar, C.S.T.B., arkitekter, allmänna och enskilda byggherrar osv. Under första kvartalet 1966 upprättades ett organ för fleråriga bostadsprogram (»Association des programmes pluriannuels de logements — A.P.P.L.») med uppgift att samla alla potentiella byggherrar såväl i den allmänna som den privata sektorn. För närvarande är 30 000 lägenheter planerade för uppförande i P.P.L.-projekt under ledning av P.P.L.-grupper. Programmet påbörjades under 1968 med 7 000 lägenheter, varefter ytterligare 15 000 kommer att påbörjas under år 1969. Projektstorleken varierar mellan 200 och 1 500 lägenheter per område. Långa administrativa processer och brist på mark för bebyggelse till acceptabla priser utgör dock hinder för att programmet skall kunna genomföras smidigt. Byggnadskostnaderna varierar mellan 475 och 530 F/m 2 nyttig golvyta (1967 års prisnivå) inklusive centralvärme och hiss.

Typisering (»Politique de Modéles») Första försöket med typisering skedde med de s. k. »projects-types homologués» eller »plans courants». I detta skede blev 3 600 typplanlösningar (»homologation») officiellt godkända, varav 95 % var enfamiljshus och de övriga fem procenten lägenheter i flerfamiljshus. År 1966 ordnades en utställning av ett antal enfamiljshus och några exempel på hus med två till sex lägenheter. Utställningen ägde rum i St Michel-sur-Orge i närheten av Paris under ledning av M.E.L. och representerade ett 20-tal utvalda projekt. Husen var uppförda av entreprenörer och/eller systemtillverkare samt specialiserade tillverkare av kataloghus. Utställning70

ar ordnades eller planeras även i fem andra regioner i Frankrike. I en intervju i maj 1968 med M Lauer vid M.E.L. redovisade denne de senaste idéerna, vilka har sitt ursprung i erfarenheter från såväl VILLAGEXPO utställningarna som typtävlingarna. Främst är det en strävan efter större flexibilitet än i tidigare regiontävlingar organiserade av M.E.L. (a) Det finns fyra olika sätt att få fram typer: (i) genom att tillverkare saluför egna katalogtyper av enfamiljs- och flerfamiljshus uppförda med speciella element som de själva utvecklat (slutna system); (ii) genom typprojekt utformade så att de är lämpliga för speciella byggnadselement som tillverkas av vissa fabriker på licens; (iii) genom tillverkning av olika serier av element som i olika kombinationer kan användas för ett visst antal typhus; (iv) genom utveckling av typlägenhetslösningar utformade för att möjliggöra olika plankombinationer, där man kan utnyttja byggnadselement tillverkade enligt industrialiserade metoder av ett antal producenter på basis av s. k. öppna system. (b) Byggherrar eller byggherreorganisationer bör ta initiativet till att organisera tävlingar bland arkitekter, tillverkare eller entreprenörer på lokal- eller riksnivå på grundval av sina egna klart angivna krav för att kunna välja lämpliga typer och modeller. Ett sådant förfaringssätt skulle möjliggöra större flexibilitet än vad som nu är möjligt vid statliga tävlingar. Det skulle även kunna innefatta förhandlingsentreprenader för projekterings-, tillverknings- och byggnadsarbeten. 4.1.4 Översikt över nya riktlinjer utgående från statliga åtgärder inom byggnadssektorn samt utlysning av anbudstävlan på entreprenader År 1967 upprättades ett antal arbetsgrupper på ministerienivå för olika ekonomiska sektorer. Dessa är underordnade finansministeSOU 1971: 52

riet »Ministére de 1'Economie et des Finances» och har till uppgift att hjälpa regeringen att utforma generella ekonomiska riktlinjer för en planerad utveckling av de olika industrisektorerna. Omfattande studier ägnades speciellt åt byggnadssektorn (innefattande husbyggnads- och anläggningsarbeten). Huvudsyftet var att främja utvecklingen inom denna sektor mot en verklig industrialisering. Anbudstävlan bör utnyttjas för att effektivt utveckla nya strukturer inom den privata byggnadssektorn. Detta innebär nya tillvägagångssätt för sådana entreprenader. Från ovannämnda arbetsgrupper kom ett antal förslag som utformades slutligt under våren 1968 och finns sammanfattade här nedan. Såsom grundförutsättningar sattes att man skall utnyttja kontinuiteten hos tillverkare och entreprenörer samt ge stöd till de mest produktiva metoderna. Av denna anledning föreslogs ett antal statliga åtgärder: (a) Staten bör stödja tekniska framsteg genom forsknings- och utvecklingsuppdrag (se 4.3.2) i samarbete med forskningsnämnden (»Delegation générale a la recherche scientifique et technique — D.G.R.S.T») samt genom att utdela nya typer av uppdrag till kvalificerade konstruktionsfirmor (B.E. T.), tillverkare och entreprenörer inklusive utländska institutioner. I dessa åtgärder ingår även fem- till tioåriga prognoser om ekonomisk utveckling. (b) Åtgärder bör vidtas för att utveckla och använda standardiserade och/eller typiserade byggelement. Här är avsikten främst att få fram industriellt fabrikstillverkade element av en typ som tillåter många kombinationer oavsett tillverkare. Impulser i form av statliga lån eller bidrag samt entreprenader för användning av sådana element bör ges. (c) Vad gäller reglerna som bestämmer antagandet av allmänna entreprenader bör följande huvudprinciper beaktas: (i) att undvika den traditionella praxis, som innebär att man tvingas lämna kontraktet till lägsta anbud; SOU 1971:52

(ii) att ta hänsyn till den beräknade totalkostnaden vid värdering av anbud, dvs. byggnadskostnader plus framtida drifts- och underhållskostnader. I samband med detta bör man använda C.S.T.B:s metod för värdering av projekt (»appreciation de la consistance»); (iii) att stödja förhandlingsentreprenader med team av projektorer, tillverkare och entreprenörer. (d) Omfattande studier bör utföras för att utarbeta typplanlösningar som uppfyller speciella boendekrav, kallat funktionell upprepning (»répétivité fonctionelle»). (Metodiken för detta har utvecklats i Storbritannien under benämningen »Activity Data Method».) För att uppnå detta bör man välja ut de bästa lösningarna för olika hustyper varefter undersökningar systematiskt bör utföras med avancerad dataanalys. C.S.T.B. har tagit initiativet till ett utbyte av synpunkter och information med utländska institutioner beträffande sådant material. Det har även föreslagits att ett europeiskt institut ska upprättas med uppgift att utveckla andra liknande studier. Av många skäl anses typplanlösningar vara lämpligare än typprojekt eller modeller. Byggherrar och arkitekter bör uppmuntras att i stor utsträckning använda sig av resultaten av sådana studier, varför uppgifter om dessa bör spridas till alla berörda parter inom branschen. (e) Å andra sidan bör man för särskilda hustyper försöka utveckla typprojekt med avsikt att kunna bygga i långa serier utan variation och på detta sätt avsevärt minska byggkostnaden. Bland annat torde denna metod kunna tillämpas för enfamiljshus och vissa offentliga byggnader av standardtyp såsom kommunalkontor i kommuner med ca 5 000—10 000 invånare. (f) I princip bör goda förbindelser finnas mellan projektering och byggande. Utvecklandet och marknadsföringen av industriellt tillverkade typmodeller (»modéles types») bör främjas genom olika åtgärder förutom tävlingar på riks- och regionnivå.

4.1.5 Åtgärder i anslutning till finansieringen av byggandet

»épargne-crédit»tion»-systemen.

Några i egentlig bemärkelse nya åtgärder i samband med finansieringen av offentliga byggnader och anläggningar kommer inte att nämnas här. Det kan dock påpekas att en allt större andel av de årliga anslagen för offentliga byggnader avser undervisningslokaler (skolor, universitet och tekniska institutioner). Storleken av privata investeringar såväl i nya byggnader som i fabriker och maskinella hjälpmedel för byggandet beror, på tillverkarnas och entreprenörernas sida, dels på den rådande konjunkturen, dels på regeringens ekonomiska politik bl. a. med avseende på skatter, fonderingsmöjligheter och räntenivå. Den s. k. stabiliseringspolitiken (»politique de stabilisation»), som började år 1963, resulterade i en markant minskning av nya investeringar. För ett år sedan vidtogs åtgärder i motsatt riktning (»mésures de relance»), vilka torde vara ännu mera nödvändiga efter den utveckling som ägde rum i maj och juni 1968. Man bör emellertid komma ihåg att den fulla verkan av sådana åtgärder inom byggnadssektorn, antingen dessa vidtas i en överhettad eller dämpad konjunktursituation, inte uppnås förrän efter ett antal månader då den ekonomiska situationen kan ha svängt. Samma problem finns i bostadssektorn i Frankrike och kommer troligen inte att lösas än på många år. Många ändringar har gjorts i regeringens politik på detta område gällande exempelvis omfattningen av bostäder inom den allmänna sektorn, former, omfattning och storlek av ekonomiskt och annat stöd, samt källor, sätt och medel för finansiering. De på detta område mest betydelsefulla åtgärderna under de två senaste åren har varit:

Meningen med dessa har i princip varit att uppmuntra bostadssparande samt att underlätta lån vid köp av bostäder. Lånets belopp står i relation till sparsumman. Här bör man komma ihåg att en av huvudkällorna när det gäller finansiering av bostadsbyggande är den s. k. 1 % »patronal» (arbetsgivareavgift) se 4.4.2.

(i) inrättandet av den s. k. »marché hypothecate» vilken avses kanalisera inteckningskrediter in i den marknad som har tillgängligt kapital för bostadsbyggande, (ii) det s. k. »épargne-logement»-systemet som sedan år 1966 har ersatt de tidigare 72

och

Ȏpargne-construc-

4.1.6 Rationalisering och kodifiering av byggnadsbestämmelserna — juridiskt ansvar Under efterkrigsperioden gjordes mycket för att nå den principiella målsättningen att sammanföra och kodifiera de tekniska bestämmelserna. I detta sammanhang bör man komma ihåg följande koder: — REEF-koden, utgiven år 1958 och nyligen omarbetad inom C.S.T.B. — den s. k. »Code de 1'urbanisme et de 1'habitation» samt »Réglement national de 1'urbanisme — »Code de prescriptions techniques et fonctionelles minimales unifiées — C.P.T.F.M.U. vilken är obligatorisk för HLM-bostäder — »Documents techniques unifies» — D.T.U., vilka innehåller regler för byggnadstekniska beräkningar samt även slutliga arbeten och material. Hittills har inga allvarliga försök gjorts att förenkla och rationalisera den ständigt ökande mängden byggnadsbestämmelser och administrativa kontroller, trots att alla berörda inom olika delar av byggnadsbranschen är medvetna om att dessa invecklade och tidskrävande bestämmelser och kontroller, vilka förvärrats genom en höggradig centralisering är en av huvudanledningarna till ökade byggnadskostnader och ökad tidsåtgång. Enligt ett uttalande av den dåvarande M.E.L.-ministern M Ortoli i januari 1968 var det meningen att alla tekniska normer och bestämmelser skulle »frysas» under den femårsperiod som planen avsåg. Modifikationer skulle meddelas ett och ett SOU 1971: 52

halvt år i förväg för att ge projektorerna och tillverkarna tid att planera de erforderliga ändringarna och förberedelserna för genomförandet av projekten. Ett annat invecklat ämnesområde är det juridiska ansvaret och tillhörande försäkringsproblem. Den ökande roll som de tidigare nämnda byggnadstekniskt sammansatta konsultfirmorna fått (»Bureaux d'etudes techniques» — allmänt förkortat B.E.T.) samt den ökade användningen av komplicerade förtillverkade byggnadselement innebär nya problem beträffande ansvarsfördelningen, vilka endast delvis kan lösas genom en preciserad och modern lagstiftning eller praxis. Användandet av det s. k. »agrément technique» under ledning av C.S.T.B. har bidragit avsevärt när det gällt att undvika dessa svårigheter. Ett ytterligare steg är det »Décret» som tillkom den 3 januari 1967 i vilket B.E.T.-byråernas och konsultingenjörernas ansvar klarlagts när de har skrivit under en byggherres kontrakt. Däremot inte för det fall de fungerar som underentreprenörer.

4.2 Det allmännas investeringar i byggnadsbranschen 4.2.1 Allmänt Någon detaljerad diskussion av mönstret för det allmännas investeringar i byggnadsbranschen skulle föra för långt att gå in på. (Se 4.1.5.) I detta sammanhang bör man komma ihåg att de franska femårsplanerna vilka täcker nationens hela ekonomi även bidrar till en planerad och rationaliserad utveckling av byggnadsverksamheten liksom till att beskriva de ekonomiska och tekniska resurser som behöver avsättas. Liksom i andra länder med marknadsekonomi har de franska planerna emellertid en benägenhet att vara prognoser och allmänna riktlinjer snarare än absoluta direktiv. Dessutom kan den rådande ekonomiska och sociala situationen, liksom politiska beSOU 1971: 52

slut, leda till statliga åtgärder som inte alltid överensstämmer med planen.

4.2.2 H.L.M .-bostadssektorn Allmänt Av stor betydelse i Frankrike är den statligt kontrollerade kooperativa bodstadssektorn H.L.M. (»Habitations å loyers modérés»-bostäder med moderata hyror), vilken omfattar två delsektorer, hyressektorn och äganderättssektorn. H.L.M. är av betydelse inte enbart därför att den representerar en stor andel av den nya bostadsproduktionen (ca en tredjedel), utan även för att H.L.M:s standard och priser vanligen används som jämförelsegrad. Dessutom, beroende på den möjliga projektstorleken, avser statliga åtgärder för att främja rationaliserat teamarbete och industrialiserade byggmetoder i högre grad denna sektor än den privata. Det kan noteras att förutom H.L.M.-bostäder (vars målsättning är socialt byggande) ganska nyligen nya kategorier av subventionerade bostäder har etablerats: — »Programmes a loyers réduits» (reducerade hyror) — P.L.R. är socialbostäder vars kostnad inte skall överstiga 80 % av H.L.M :s nuvarande pristak och med hyror ca 25—30 % lägre än i motsvarande H.L.M.-lägenheter, — »Immeubles å loyers moyens» — I.L.M. är bostäder med något högre standard och kostnad än H.L.M .-bostäderna.

4.2.3 Metoder för programsammanslagning De största H.L.M.-organisationerna, i många fall sammanslagna H.L.M.-föreningar, brukar basera sina program på ett system med treåriga kontrakt (»programmes triennaux»). Med denna metod erhålls den erforderliga finansieringen under samma treårsperiod. Sedan 3—4 år tillbaka har man byggt 60 000—70 000 bostäder per år som »triennaux». Storleken på sådana projekt varierar i de flesta fall mellan 500 och 800

lägenheter. De övre och nedre gränserna ligger vid 300 resp. 1 200 lägenheter. I Parisregionen skall omfattande femårsprogram nu genomföras inom P.P.L.-företagens ram. Här bör man komma ihåg att dessa program kan vara och i det här fallet är resultatet av en sammanslagning av H.L.M. och privata projekt, i synnerhet s. k. 1 %-projekt. Storleken på de mindre projekten i den s. k. »secteur diffus», där de ovannämnda procedurerna inte tillämpas, varierar vanligen mellan 30—60 lägenheter (i undantagsfall bara 15—20 eller så mycket som 100—200 lägenheter). De H.L.M.-organisationer som finansierar arbetena uppmuntras att slå samman behov och resurser samt, där detta är möjligt, själva välja projekteringsgrupp.

Upphandling Ett »Décret» undertecknat den 23 maj 1961, bearbetat och kompletterat med ytterligare ett »Décret» den 5 oktober 1967, innehåller bestämmelserna för upphandling av H.L.M.entreprenader. Huvudbestämmelsen är den s. k. »adjudication restreinte», en begränsad typ av upphandling i vilken enbart tidigare godkända och kvalificerade entreprenörer får delta. Kontraktet går till den, som kommer med lägsta anbud. Under speciella förutsättningar och enbart med ministeriets tillåtelse har H.L.M.-föreningar rätt att använda en av följande metoder: (i) öppen tävling omfattande inte enbart prisanbud utan även förslag till byggmetoder eller i vissa fall förslag till såväl utformning som konstruktion; (ii) förhandlingsentreprenad är tillåten i speciella fall och vanligast förekommande hos byggherrar som bygger rationellt eller i regionalt valda typprojekt som framkommit som resultat av statliga tävlingar. De mest betydelsefulla exemplen på sådana är f. n. P.P.L.-projekten samt modellprojekten; (iii) förnyelsekontrakt är tillåtet enbart för

treårsperioder och endast under vissa förutsättningar. Beträffande treårsprogrammen, för vilka man i princip tillämpar »appel d'offres restreints»-metoden, accepteras numera alternativa utformningsförslag. Det största hindret mot ökad flexibilitet i upphandlingsprocessen är de invändningar som finansministeriet reser mot bakgrund av de traditionella regler som gäller för statliga entreprenader. Dessa utesluter finansiering i flera år framåt utöver de årliga budgetanslagen. Nya utvecklingstendenser

i

H.L.M.-politiken

Förutom nya, mer flexibla metoder i samband med upphandling vilka diskuterats ovan, kan man observera nya tendenser gällande värdering av H.L.M.-projekt. (a) Treårsprogrammen (»triennaux») granskas av C.S.T.B. på grundval av »appreciation de la consistance utile»-metoden, där man gör en uppskattning av innehållet ur nödvändighetssynpunkt. (b) Begreppet total- eller slutkostnad vinner nu terräng som ett bättre kriterium för värdering av projekt. I en skrivelse daterad januari 1968 rekommenderar M J Bouret, generalsekreterare för »C.N.E.T.» (se nedan) att man skall ta hänsyn till en prognos över underhållskostnader under en femtioårsperiod (det nämns ingenting om kostnader eller tekniska åtgärder för framtida modernisering). (c) Ett »centre national d'etudes techniques» har inrättats inom förbundet »Union Nationale des Federations d'organisme d'habitations å loyers modérés» med uppgift att övervaka, förena eller kodifiera alla tekniska bestämmelser. En rapport förbereds nu och kommer att innehålla de allmängiltiga D.T.U., en »Cahier des prescriptions spéciales» (specialbestämmelser) samt en »Cahier des charges techniques». Dessa är speciellt tillämpbara för H.L.M. tillsammans med de redan existerande C.P.T.F.M.U. (se 4.1.6). Det finns en allmän tendens åtminstone SOU 1971: 52

på förbundets och tekniska institutets nivå att värdera projekt genom en analys av »innehållet» och härigenom tillämpa mera pålitliga kriterier än en enkel jämförelse av upp förandekostnaderna.

4.3 Organisation av teknisk verksamhet inklusive forsknings- och utvecklingsarbete på statlig och halvstatlig nivå 4.3.1 Nya institutioner och organ I ett beslut den 20 september 1967 fastställdes inrättandet av ett högre forskningsråd vilket har till uppgift att hjälpa bostadsministern samt kommunikationsministern med formulering av allmänna riktlinjer för forsknings- och utvecklingsprojekt, samordning av såväl allmänna som privata initiativ inom dessa områden, bedömning av de erforderliga resurserna samt kontroll av spridningen av forsknings- och utvecklingsresultat till berörda statliga avdelningar, de nationaliserade företagen och den privata sektorn. På fackförbundens sida har »Office generate du batiment et des travaux publics», som är den organiska förbindelsen mellan arkitekt- och entreprenörförbunden, inrättat ett »Centre de Recherche». Dettas huvudsakliga uppgift är att studera de olika aspekterna på industrialiserat byggande och förutsättningarna för en rationell användning av nya byggmetoder och material samt att bedriva behövligt forsknings- och utvecklingsarbete. Det tycks dock som om resultaten hittills inte har motsvarat förväntningarna på grund av de stora svårigheterna med samordning och finansiering. Beträffande den mera allmänna framåtriktade statliga planeringen har en sammanställning av de aktuella institutionerna gjorts i 4.1.2, medan de privata initiativen behandlas under 4.5. 4.3.2 Främjande av forsknings- och utvecklingsverksamhet Forsknings-

och utvecklingsverksamhetens

SOU 1971: 52

betydelse är nu allmänt erkänd. Som följd härav har därför ett antal nya organ upprättats för att ta hand om grund-, funktions- och prognosforskning inom byggnadsbranschen, exempelvis det tidigare nämnda forskningsrådet liksom ett flertal statliga och halvstatliga organ som arbetar med samhällsplaneringsfrågor. Det är uppenbart att bättre samordning är nödvändig för att undvika dubbelarbete. Detta bör vara en av forskningsrådets huvudmålsättningar. Stora projekt såväl P.P.L.- som modellprojekt är avsedda att främja utvecklingen av industriellt byggande. Det bör dock påpekas att de ofta förekommande svängningarna i regeringspolitiken och eliminerandet av icke framgångsrika tävlande i »selections» eller »concours» är faktorer som hindrar en fullständig effektivitet i det forsknings- och utvecklingsarbete som utförs av projektorer, tillverkare och entreprenörer. En intressant företeelse i den franska regeringspolitiken är det nya förfarandet för forsknings- och utvecklingsuppdrag som ger de större konstruktionsfirmorna (B.E.T.), industriföretagen och entreprenörerna möjlighet att framlägga förslag till utveckling av nya metoder och nya produkter samt om förslaget accepteras, att erhålla kontrakt för detta på villkor att staten betalar 50 % av den fastställda forskningsbudgeten. Dessa statliga bidrag återbetalas senare inom en viss tid med ett visst procentuellt tillägg om arbetet lett till resultat. Ett nationellt organ som C.S.T.B. kan beviljas sådana kontrakt. Några exakta uppgifter har inte kunnat erhållas om hur mycket förfarandet hittills utvidgats för att omfatta byggnadssektorn. Ett flertal mycket stora uppdrag har utgått inom andra industriella sektorer. 4.3.3 Exempel valda ur de senaste forskningsarbetena En översikt av den forskning som utförts på statlig och halvstatlig nivå inom ovannämnda områden kan inte göras inom ramen för denna rapport. Endast några exem-

pel som har samband med rationalisering kan nämnas:

4.4 Privat finansierings- och investeringsverksamhet

(a) Man arbetar för närvarande inom C.S.T.B. med ett projekt rörande byggnadsnormer och bestämmelser som är avsedda för dokumentation genom databehandling med hjälp av olika koder. (b) C.S.T.B i samarbete med I.T.B.T.P. (»Institut technique du batiment et des T.P.») samt med C.N.R.S. (»Conseil national supérieur de la recherche scientifique») bedriver också forskning om nya datainsamlings- och informationsspridningsmetoder för byggnadsbranschen. Principen är användandet av nyckelord, vilka medger alla nödvändiga tvärklassifikationer och speciella koder samt centraliserad lagring av data i maskiner av chared-time modell.

4.4.1 Allmänt

(c) Elektronisk ritteknik används redan för större anläggningsprojekt, t. ex. motorvägar. För närvarande pågår försök för att få perspektivskisser på byggnader sedda från olika vinklar genom att mata en datamaskin med bilder av de fyra fasaderna samt planen. (d) Inom C.S.T.B. har utarbetats en ny och mycket detaljerad metod för byggnadskostnadsanalys, den s. k. A.R.C. (»Méthode d'analyse raisonnée et d'appreciation rapide du cout de la construction»).

4.3.4 Typgodkännande (agrément) och uppföljt typgodkännande (agrément suivi) C.ST.B:s typgodkännandeverksamhet (agrément) blir alltmera känd och vinner terräng i andra västeuropeiska länder. Den har använts mycket för att styra tekniska nykonstruktioner och för att säkra deras användning utan risk. I juli 1967 fastställdes den s. k. uppföljda typgodkännandeverksamheten för ett antal byggelement som tillverkas enligt industriella metoder, i synnerhet bjälklagselement av betong och bränd lera. Den innebär tillverkningskontroll, kvalitetskontroll samt regler för den tekniska kapaciteten hos sådana fabriker. 76

Inflytandet av statliga riktlinjer samt åtgärder för finansiering av byggnadsprojekt och sammanhängande frågor diskuterades delvis i 4.1.5. På grund av att priserna ligger utanför de ekonomiska möjligheternas ram för de konsumenter som inte har rätt till bostäder inom den subventionerade bostadssektorn, har antalet privat finansierade bostäder minskat sedan 1966, främst för sådana som bjuds ut till försäljning. Åtgärderna som nämns nedan har endast delvis bidragit till en förbättring av dessa förhållanden. Såväl de finansiella som organisatoriska aspekterna av privat byggnadsverksamhet diskuteras översiktligt i det följande.

4.4.2 Källor och möjligheter till finansiering Finansiering av byggnadsprojekt i allmänhet. Banklån och självfinansiering. Relativt höga räntor på banklån och i många fall alltför låga vinstmarginaler utgör stora hinder för omfattande investeringar inom byggnadssektorn, inkl. självfinansiering av såväl anläggningar och utrustning som forsknings- och utvecklingsarbete. Som en följd av denna situation syns den snabba framstegstakt som gjordes under den första efterkrigsperioden beträffande mekanisering och ökad produktivitet i byggnadsarbetet påtagligt ha saktat av sedan ungefär fem år tillbaka. I fråga om banklån och långfristiga krediter bör det påpekas att den tidigare juridiska skillnaden mellan sparbanker (»banques de depots») och affärsbanker (»banques d'affaires») har minskats genom nya bestämmelser. Som en följd av detta har de flesta mycket stora privata affärsbankerna delat upp sin verksamhet i bankverksamhet i vanlig mening och verksamhet i holdingbolag, till vilka de för över sina aktier i olika företag, för att kunna skilja SOU 1971:52

mellan sin traditionella huvudverksamhet och den nya rollen som sparbank. En ökad konkurrens mellan de två bankkategorierna har även resulterat i bättre möjligheter att erhålla korta och långa krediter. Finansiering av

nyproduktionen

Beträffande finansieringen av bostadsproduktionen ligger det utanför ramen för denna rapport att analysera såväl de privata som de allmänna ytterst invecklade finansinstitutionerna. Det kan vara av intresse att nämna någonting angående egenskaperna och storleken på de lån som beviljas husköpare av U.C.B./C.F.E.C.-företagen förutom de möjligheter som finns genom »épargne-logement». Denna typ av lån beviljas endast för hushåll med en årsinkomst av minst 18 000 F inkl. familjebidragen med villkor att den totala årskostnaden för amorteringar plus räntor inte överstiger 3 500 F motsvarande ca 20 % av den totala inkomsten. Detta innebär att ett lån på 28 000 F amorteras på ca 14 år. Ett annat exempel för hushåll med högre inkomster är att en årskostnad på 10 000 F för en inkomst på 40 000 F (25 % av inkomsten) accepteras för ett lån på 70 000 F på ca 12 år. Den övre gränsen för amorteringar och räntor har fastställts till en tredjedel av hushållets årsinkomst. Den optimala lånetiden varierar mellan 15 och 20 år, om man skall få ett gynnsamt förhållande mellan de månatliga inbetalningarna, de totala kreditkostnaderna och det lånade kapitalet. Lån på längre tid än 20 år blir mycket dyrbara. Den enprocentiga arbetsgivaravgiftens i bostadsfinansieringen

roll

I ett dekret av den 9 augusti 1953 fastställdes en obligatorisk avgift för finansieringen av bostadsbyggandet, nämligen 1 % av alla löner utbetalda av varje arbetsgivare med mer än 10 anställda. Från och med 1954 upprättades ett antal regionala centra »Centre interprofessionel du logement» — SOU 1971: 52

O.C.I.L. med uppgift att sköta insamlingen av denna avgift samt att organisera byggnadsprogram finansierade med de insamlade medlen. Förtur gavs för hyreslägenheter för arbetare främst i flerfamiljshus. Den 1 januari 1968 etablerades förbundet »Union interprofessionelle du logement» — U.N.I.L. Detta var resultatet av en sammanslagning av två tidigare organ. Den nya organisationen omfattar de flesta av de organisationer som sköter insamlingen av den enprocentiga avgiften, företag som bidrar direkt genom investeringar, samt olika slag av teknisk verksamhet som tidigare låg under det ovannämnda C.N.A.H. Organisationens huvudmålsättning är dels rationalisering och samordnande av byggnadsprogram och allmänna studier gällande teknisk utformning, dels hjälp åt dotterorganisationer i tekniska och juridiska frågor genom individuell rådgivning samt spridning av aktuell information (månadspublikationen »Chahiers de U.N.I.L.»). Den enprocentiga arbetsgivaravgiften spelar en betydelsefull roll i bostadsfinansieringen, inte bara på grund av sin totala volym (år 1967 uppgick den till 1 800 miljoner F, varav 60 % insamlades av insamlingsorganisationer »organismes collecteurs», t. ex. C.I.L.- och H.L.M.-föreningarna, handelskammare osv., medan 40 % investerades direkt av arbetsgivare, huvudsakligen stora företag), utan också genom att denna kontinuerliga årliga resurskälla möjliggör byggandet av ännu fler bostäder, under de senaste åren ca 80 000 lägenheter dvs. nästan 20 % av den totala årsproduktionen. 4.4.3 Investeringsorganisationer Förutom de av det allmänna kontrollerade organisationerna »Société centrale immobiliére de la Caisse des depots et consignations»— S.C.I.C. och O.C.I.L.-organisationerna som diskuterats ovan, finns ett stigande antal s. k. »Sociétés d'economie mixte», vilka sammanför myndigheter och privat kapital med syfte att genomföra särskilda byggnadsprogram såsom nya bostadsområden, stadsförnyelse och kommunal infra77

struktur. Ett vanligt exempel sedan fem år tillbaka är byggandet av garage under mark. Enskilda byggherrar inom bostadssektorn, i synnerhet de vars produktion avses säljas (»promoteurs»), har gått samman i flera kommersiella organisationer varav den mest kända är »Federation nationale des constructeurs promoteurs». Den ekonomiska garantin, som baserar sig på en garanti från en bank eller en gemensam byggmästarorganisation har blivit praxis för att skydda bostadsköpare mot ekonomiska förluster. Här måste nämnas C.N.E.I.L. (»Centre nationale d'etudes et d'initiatives en faveur du logement»). Denna icke vinstdrivande organisation har en »commission d'agrement» som mot en mycket liten avgift granskar av byggherrar framlagda bostadsbyggnadsprogram med hänsyn till tidigare erfarenheter, ekonomisk planering, laglighet, byggmetod och boendekrav samt därefter följer upp genomförandet av de antagna planerna. Dessutom har C.N.E.I.L. startat en teknisk byrå, vars uppgift är insamling och spridning av information i alla aktuella frågor. Under ledning av INTERAPRO grundades år 1962 föreningen A.PRO .MO. (»Association nationale des maitres d'ouvrage pour 1'acroissement de la productiveté dans la construction» se 4.5.7), vars uppgift är att sammanföra de byggherrar som är villiga att samarbeta med övriga deltagare i byggprocessen i syfte att förbättra samordningen av deras olika uppgifter och därigenom öka produktiviteten, dvs. minska den slutliga byggnadskostnaden.

roll. Exempel på sådana grupper är bl. a. de som leds av »Banque de Paris et des Pays-Bas», till vilken hör »O.T.H.» (se 4.5.6), »Banque de la Construction et des Travaux Publics», »Union Parisienne de Banque» (»Entreprise Campenon Bernard»), »Union Européenne Industrielie et Finansiére» (Schneider consern), »Banque Rothschild» (bl. a. Cogi-France, Cogitec m. fl.). Dessa koncerner kontrollerar såväl entreprenörer som företag som bebygger och säljer större fastigheter. Den ovan nämnda gruppen ledd av »Banque de la Construction et des T.P.» utgör ett intressant exempel på integrerad organisation. Den har nyligen organiserats och är resultatet av en sammanslagning eller samordning av flera företag, bl. a. »Immobiliére Construction de Paris» — I.C.P., en affärsbank etablerad år 1926. Förutom banken (B.C.T.) omfattar denna grupp av företag antingen de är integrerade eller anslutna (»participations») följande:

4.4.4 Exempel på integration

— COFIMEG och SEFIMEG investerar i hyresbostäder; — SAGI en s. k. »Société d'economie mixte» etablerad år 1930 av I.C.P. i samarbete med Paris kommunala myndigheter för byggandet av socialbostäder; — SOFAP, bygger för försäljning (»accession a la propiété); — SAGECO, bygger H.L.M.-bostäder; — två stora konstruktionsfirmor, B.E.C.T. och SETEC; — den nyetablerade »Société immobiliére de location pour lTndustrie et le Commerce». Den kom till som följd av ett beslut i september 1967 angående skattelättnad för företag som producerar fabriker och kontor för uthyrning.

Till och med de största av de franska entreprenörerna kan inte jämföras i storlek med de i andra västeuropeiska länder (t. ex. Västtyskland och Sverige). Det finns dock flera ekonomiskt mycket starka koncerner innefattande banker, större industri- och byggnadsföretag, holdingbolag, konstruktionsfirmor etc. I några av dessa organisationer spelar byggnadsverksamhet en betydande

Dessutom äger gruppen aktier i olika investeringsföretag, bl. a. i ett antal »Sociétés d'economie mixte», som samlar allmänna och privata intressen. En värdefull egenskap hos dessa integrerade grupper är det nära samarbetet mellan byggherrar och projektorer. Projekten beskrivs och planeras med hänsyn till de byggmetoder som kommer att användas och ett

78 SOU 1971: 52

team bildas bestående av företagets egna konstruktörer och ett litet antal utvalda arkitekter.

4.5 Nya tendenser i byggprocessens organisation — olika intressenters åtgärder 4.5.1 Allmänt Under de senaste tio åren har stora framsteg gjorts beträffande: (i) byggprocessens organisation med syfte att öka samarbetet och förbindelserna mellan alla deltagande i stora byggnadsprojekt, (ii) styrning, samordning samt planering antingen av samtliga arbeten som ingår i sådana projekt eller av arbete som kommer att utföras på byggplatsen av de olika entreprenörerna. Det bör dock framhållas att trots de statliga åtgärder som omnämnts tidigare, marknadsförhållandena ännu inte är sådana att de tillsammans med en ny adekvat organisation av byggprocessen kan klara de krav som produktion i stor skala ställer. Vissa regionala institutioner, »Universités permanentes d'Architecture et d'Urbanisme» — U.P.A.U.'s, söker generella lösningar på dessa frågor. Först bland dessa U.PA.U. etablerades för några år sedan »U.PA.U. Provence — Cote d'Azur». Varje månad organiseras seminarier där ekonomer, byggherrar, tillverkare, arkitekter och samhällsplanerare förs samman. 4.5.2 Organisation av projektering och dokumentation Det mest karaktäristiska i fråga om projekteringsverksamheten är den ständigt ökande roll som konstruktionsfirmorna spelar (»Bureaux d'etudes techniques» — B.E.T.'s). Ett stort antal sådana firmor existerar, antingen specialiserade eller »multidisciplinära», dvs. de arbetar med flera eller alla områden inom byggnadsbranschen. Ungefär en tredjedel sysslar enbart med bostadsoch annat husbyggande, medan andra speSOU 1971: 52

cialiserar sig på industribyggnader, stadsinfrastruktur, särskild teknisk utrustning etc. De s. k. ingenjörsfirmorna arbetar med total planering för industriprojekt. De utför omfattande studier av kraven i fråga om anläggningar, utrustning och byggnader och all nödvändig projektering och beskrivning. Vidare kontaktar de leverantörer, tillverkare och entreprenörer samt ansvarar för upphandling, planering och kontroll av arbetet på byggplatsen liksom för arbetsledning och planering av alla arbeten, som ingår i projektet. Framstående exempel på sådana firmor är SERI och SERETE. Nästan alla stora projekt inom bostadsbranschen projekteras i samarbete med en B.E.T.-firma. Sedan 1953 måste alla H.L.M.föreningar enligt lagen underteckna projekteringskontrakt med både en arkitekt och en B.E.T. Dessa två kan tillsammans ses som byggledare (»maitre d'oeuvre»). Franska skolministeriets projekt måste också projekteras i samarbete med en B.E.T. Nationella tävlingar utlysta av staten eller bostadsministeriet (se 4.1.3) gäller projekteringsteam innefattande obligatoriskt en B.E.T. Ett annat dekret har nyligen auktoriserat de s. k. »Sociétés professionelles», vilka förenar arkitekter och ingenjörer. Sådana samarbetsorgan utgör emellertid fortfarande undantag. För närvarande är B.E.T.'s ansvariga huvudsakligen för tre moment i processen: (i) kontrakt med arkitekter där B.E.T. fungerar som tekniska rådgivare, (ii) kontrakt med byggherrar, gällande teknisk hjälp med projektering, projekthandlingar, granskning av anbud samt erforderlig rådgivning, (iii) kontrakt med byggherrar gällande kontroll av byggplats samt hjälp med besiktning av avslutade arbeten. B.ET.-firmornas verkliga roll och inflytande i förbindelserna med byggherre och arkitekt är beroende av de olika projektorernas respektive kapacitet och effektivitet. Det kan konstateras att inget stort byggnadsprojekt kan projekteras utan medverkan av B.E.T.-firmor i synnerhet vad 79

gäller utarbetandet av projekteringshandlingar (tekniska beskrivningar och ritningar). Vissa stora byggherreföretag har egna konstruktionskontor eller nära samarbete med sådana. Om man ämnar använda industrialiserade byggmetoder, är det viktigt att en B.E.T. kopplas in redan under planerings- och projekteringsstadiet, vilket blir alltmer vanligt. Vissa B.E.T.-firmor har utvecklat egna industriella metoder. I speciella fall har B.E.T.-firmor utarbetat egna system (se 4.5.6). Sammanfattningsvis kan man säga att B.E.T.-firmorna bidrar till en förbättring och rationalisering av projekteringsarbetet, i synnerhet som det traditionella utbildningssystemet för franska arkitekter vid »Ecole de Beaux-Arts» som inom kort totalt kommer att läggas om, inte ger tillräcklig undervisning i moderna byggmetoder. Enskilda konsulterande ingenjörer (»Ingenieurs-Conseils») har en något annorlunda juridisk ställning som är mindre vanlig än B .E .T. - firmor nas. På arkitektsidan är samgåendet vanligare än förut. I princip kan man säga att det finns en markant tendens bland arkitekterna att angripa de allt mer invecklade förberedelse- och utformningsarbetena på ett nytt sätt. En grupp omfattande ca 40 arkitekter och samhällsplanerare skapades i början på 1968 som en »société civile». Detta initiativ godkändes av arkitekternas fackförening (»Syndicat des Architects des Hauts-de-Seine»). Hauts-de-Seine är ett av de nya »departement» som organiserats inom Parisregionen. Beträffande utarbetandet av projekteringshandlingar för en viss industriell byggmetod, vare sig det gäller tunga förtillverkade skivelement eller industrialiserade platsbyggemetoder kan man säga följande: (a) Tidigare, med början under 50-talet, upphandlade dåvarande byggnadsministeriet förhandlingsentreprenader om flera tusen bostadsenheter fördelade i form av mycket höga flerfamiljshusområden av de första tillverkarna med tunga system (Camus, Coignet samt ytterligare några). Husen

projekterades med utgångspunkt från varje systems krav. (b) Den nuvarande regeringspolitiken gynnar s. k. typ byggande samt fleråriga program (P.P.L.) valda genom tävling (se 4.1.3). I vissa fall tillåter upphandlingsmetoden (»appel d'offres-consours») användning av systembyggande i stora H.L.M.-projekt. (c) Inom den privata sektorn är förhandlingsentreprenader fortfarande undantag även för stora projekt mellan 500 och 1 000 lägenheter. Tre alternativ finns i princip: (i) att projektet utformas utan förutfattade meningar om vilka byggmetoder som ska användas. I regel har därvid bara flexibla platsbyggemetoder någon chans att kunna vinna över rationaliserat, traditionellt byggande, (ii) att projektorerna tar hänsyn till möjligheten att använda industrialiserade byggmetoder, men lämna valet av system öppet för förslag från de olika anbudsgivarna, (iii) att, som följd av en tidigare mera inofficiell överenskommelse mellan projektorer och någon systemtillverkare som de samarbetat med, projekteringshandlingarna i själva verket utarbetas enligt ett visst system, men att enskilda anbudsgivare har möjlighet att lämna förslag till annan metod och även ibland lyckas komma med ett lägre anbud än den favoriserade systemtillverkaren. Ett mellansteg som mycket ofta förekommer i samband med delvis industrialiserade system är att utforma fasader och andra bärande delar med tanke på användning av förtillverkade byggelement (»prefabrication partielie»).

4.5.3 Avancerade metoder för ledning och planering av byggnadsprojekt Omkring år 1965 blev planering enligt »kritiska linjen» eller P.E.R.T. alltmer känd inom Frankrike och tillämpades av stora entreprenörer. Genomförandet av mycket SOU 1971: 52

stora projekt styrdes med hjälp av dataprogrammering, medan enklare nätverksanalysmetoder, som i vissa fall kan vara effektivare, inte utnyttjades fullt ut av entreprenörer för medelstora projekt. Ett ytterligare steg är att använda dessa avancerade metoder för det totala ledningsarbetet och planeringen av byggnadsprojekt under ledning av den ansvarige byggledaren, dvs. oftast men inte nödvändigtvis alltid byggherren. Sådant utgör undantag hittills. Ett belysande exempel är »Parly 2», ett stort projekt om ca 1 800 bostäder finansierade med privata medel, som nu är under uppförande (i flera etapper) i Parisregionen nära Versailles. Projektet har planerats och genomförs enligt P.E.R.T.-metoden. Under de senaste tio åren har ett antal nya konsulter eller byråer etablerats med specialisering på organisation och ledning eller »ordonnancement» (fransk term för planerad ledning av uppgifter som ingår i ett visst arbete). De växte fram för att hjälpa industri- och handelsföretag med omorganisation av företagsledningen. En del av dess konsulter ägnar sig nu åt byggledning för antingen byggherrens eller huvudentreprenörens räkning. En del besvärligheter inträffade dock, då programmeringen av arbetet hade gjorts alltför detaljerad och krävde dyrbar databehandling. I andra fall visade det sig att de ansvariga specialisterna hade otillräckliga kunskaper om den invecklade byggprocessen. 4.5.4 Entreprenörernas åtgärder De flesta byggnadsentreprenörerna är medlemmar i »Federation Nationale du Batiment» — F.N.B. medan »Federation Nationale de Travaux Publics» omfattar byggare av vägar, broar och andra allmänna anläggningar. Många stora företag arbetar inom båda dessa områden och är också medlemmar i regionala organisationer som har ett nära samarbete med F.N.B. Små företag och hantverkare har en egen organisation »Confederation de 1'artisant et petites entreprises de Batiment» — C.A.P. E.B. Det finns även en »Federation Natio6—SOU 1971: 52

nale des Cooperatives ouvriéres de production du Batiment» under ledning av en »Confederation» som förenar alla sektorer inom verksamheten. Inom byggnadssektorn är F.N.B. huvudlänken mellan entreprenörer och statliga verk och institutioner. Under första efter krigsperioden var F.N.B:s politik snarast att stödja och försöka förbättra de traditionella formerna för byggnadsverksamhet medan de nu strävar efter ett nära samarbete med den industrialiserade sektorn inkluderande tillverkare av byggelement (se 4.5.5). Ett antal kompletterande organisationer har etablerats av F.N.B. med syfte att främja ökad produktivitet (APROBA), förbättra yrkesutbildning och sprida teknisk information. Dessutom finns ett stort antal tekniska organ samlade inom ramen för »Union technique interfédérale» — U.T.I. Störst bland dessa är »Institut technique de Batiment et des Travaux Publics» — I.T.B.T.P. Ett antal arbetsgrupper eller kommittéer har bildats för att delta i utarbetandet av metoder för de olika branscherna inom byggnadsindustrin. Trots att målsättningarna och resurserna för C.A.P.E.B. är mera blygsamma, gör denna »Confederation» mycket för att höja den tekniska kunskapsnivån och affärsskickligheten hos hantverksmedlemmarna och de små firmorna (»Centres artisanaux départementaux d'etudes et de techniques» — C.A.D.E.T.). C.A.P.E.B. stöder också gemensamma inköp av material och samarbetet mellan olika fack i särskilda arbeten. Underhåll och modernisering utgör en stor del av verksamheten inom detta område. De s. k. »Services artisanaux de repartition des travaux d'entretien du Batiment» — SARTEB's har etablerats i ett flertal städer för att samordna sådana mindre uppdrag, fördela arbeten till medlemsfirmor samt hjälpa till med kostnadsberäkning och fakturering. »Sociétés cooperatives ouvriéres de production» — S.C.O.P.'s har en speciell ställning inom branschen som är av särskilt intresse med tanke på dagens läge i Frankrike. Endast några aspekter kan dock dis81

kuteras inom ramen för denna rapport. S.C.O.P.-föreningarna har varierande kapital- och personaltillgångar. En andel av vinsten varierande mellan 25 och 75 % delas ut till alla anställda. Bland ett antal mindre föreningar finns även två mycket stora byggnadsfirmor, »La Construction möderne francaise» och »L'Hirondelle». På riksnivå finns det förutom »Banque cooperative» och »Caisse Centrale de credit coopératif» ett antal serviceorgan som hjälper till med frågor av såväl allmän som finansiell karaktär, ekonomi och marknadsutveckling samt avancerade metoder för företagsledning. Föreningen (»Confederation») omfattar 500—600 S.C. O.P.-organ, varav ca 60 % är byggnadsentreprenörer och materialproducenter.

4.5.5 Tillverkare av byggnadsmaterial och element Betongelement I Frankrike hamnar produktion av såväl sten- som betongmaterial inom samma sektor av industrin. De olika producenterna har därför en gemensam organisation »Union nationale interprofessionelle des carriéres et matériaux de construction» — U.N.I.C.E.M. Den omfattar även »Federation francaise de 1'industrie du béton» och under denna finns också »Syndicat national des fabricants d'elements de construction préfabriques en béton» (tillverkare av byggelement i betong). Medan entreprenörer har en benägenhet att utveckla egna slutna byggsystem, arbetar tillverkarsidan av lätt förstådda skäl med produktion av »öppna» system. Två olika typer av öppna system finns. Det ena är att tillverkarna kommer överens med konstruktörerna eller en entreprenör om att leverera ett stort sortiment av byggelement enligt beställning. Ett fåtal stora och välkända firmor specialiserar sig på detta, t. ex. Morin, »Rennaise de Préfabrication», och tillverkar också vissa standardvaror och byggelement av betong. 82

Den andra typen, som blir allt vanligare, är tillverkning av särskilda element som katalogvaror för försäljning samt samarbete mellan ett antal tillverkare som är villiga att följa den beskrivning som presenteras i en gemensam katalog. Två huvudgrupper av denna typ är PRODIBETON och GIBAT. Den senare har infört olika samarbetsformer, användandet av konventionell teknik, gemensamma inköp av maskiner och annan utrustning samt samarbete mellan arkitekter, leverantörer och entreprenörer. Andra nya initiativ inom detta område är bl. a. UNIDEL-organisationen, en sammanslutning av tillverkare som binder sig till ett visst sortiment av byggnadsmaterial och element till fast pris, lika över hela Frankrike, och »Société d'etudes et de distribution» — SERIC som leder ett antal tillverkare som producerar byggelement enligt standardbeskrivningar utarbetade av SERIC. Det kan påpekas att U.N.I.C.E.M:s marknadsstudier och prognoser utförs i samarbete med specialister. Man gör också försök att få medlemsfirmorna att analysera sina egna produktionskostnader i enlighet med landets redovisningssystem (»Comptabilité économique nationale»). En intressant företeelse är utarbetandet av olika index som möjliggör prognosticering av efterfrågan på särskilda delelement i förhållande till hela produkten. Prognoser om det framtida bostadsbyggandet kan då t. ex. leda till en beräkning av det framtida behovet av vissa byggelement. Konstruktioner

och byggelement av stål

Under de senaste fem åren har stålindustrin gjort försök att erövra nya områden av Dyggnadsproduktionen. Det kan noteras att enligt den senaste statistiken svarar byggnads- och anläggningssektorerna för 35 % av den totala konsumtionen av stålprodukter. Stålindustrins organisation »Office Technique pour 1'utilisation de l'acier» — O.T.U.A. har en särskild avdelning för behandling av tekniska och ekonomiska aspekter på användandet av stål för byggnadsänSOU 1971:52

damål. Organisationen deltar aktivt i CIMUR-organisationen. (Se nedan.) Stålkonstruktioner används främst för bl.a. administrations- och skolbyggnader där även industrialiserade system tillämpas (stålramar, fasader och väggar). I synnerhet används stål i processer som utvecklats för stora program för »Education Nationale». Ett flertal system har också introducerats i bostadsbyggandet. Här bör speciellt uppmärksammas G.E.A.L. (»Groupe pour 1'étude d'une architecture industrialisée») som mest bidragit till utvecklingen av nya industrialiserade metoder för stål, aluminium och andra icke-traditionella material. G.E.A.L. omfattar ett arkitektförbund »Sociétés civiles» (Lods — Depondt — Beauclair), konsernerna »Aluminium Francaise», »Pechiney — Saint-Gobain» och »Saint-Gobain» samt det ovannämnda O.T.U.A. Byggelement av aluminium och glas Sedan efterkrigsperioden har ett stort antal byggelement i aluminium utvecklats och dessa blir allt mer populära trots att priserna fortfarande är relativt höga. Kombinationer av stålelement och glas samt aluminiumväggar utgör grunden för system som GEP från »Saint-Gobain» och »Aluminium Francaise» vilket används inom skolbyggandet. Någon omfattande beskrivning av de framsteg som gjorts samt av forskningsoch utvecklingsarbetet inom stål- och betongbyggnadstekniken kan inte ges i denna rapport. »Aluminium Francaise» är de franska a^luminiumproducenternas (dvs. »Pechiney» och »Ugine», ca 80 respektive 20 % av den totala produktionen) försäljningsorganisation omfattande även ett centrum för teknisk forskning. Detta spelar en betydande roll genom att lämna gratis hjälp til! konstruktörer som tänker använda aluminiumprodukter i sina projekt förutom att de tillverkar bl. a. ett stort urval sektioner plåt och byggelement av aluminium. Trots att användningen av aluminium för byggnadsändamål ständigt ökar uppgick användSOU 1971: 52

ningen i Frankrike år 1961 till endast 8,9 % av den totala produktionen mot nära 25 % i USA.

Lätta byggelement — CIMURorganisationen CIMUR (»Comité d'information pour le développement des panneaux de facade et des murs-rideaux») skapades år 1958 för att sprida information om och utveckla lätta byggnadselement i stål, aluminium, glas, trä och asbestcement samt andra material för isolering, täckning och fogning. CIMUR omfattar nu huvudproducenterna av dessa material och deras fackorganisationer samt ett stort antal tillverkare och entreprenörer inom produktionen av lätta byggnadselement. CIMUR ger ut kvartalstidskrifter som innehåller omfattande information i tekniska frågor och viktiga framsteg inom berörda områden. Det franska CIMUR fungerar i nära samarbete med liknande organisationer i andra länder samt med det europeiska CEFAL. Generellt kan man säga att under de senaste tio åren har produktionen och användningen av lätta material och element ständigt ökat och på så sätt bidragit till utvecklingen av dagens byggande. Inom vissa områden är det stark konkurrens mellan dessa lätta material och betongen.

Andra

initiativ

Det är tyvärr inte möjligt att inom ramen för denna rapport göra en omfattande översikt av hela byggelementområdet. De exempel som nämnts ovan visar att stora företagsgrupper deltar aktivt i utvecklingen av egna konstruktioner och system för produktion med de material de själva tillverkar. Andra initiativ tas för att föra samman små firmor, som är villiga att tillverka ett visst urval av byggelement enligt gemensam standard. Detta har gjorts i synnerhet under de senaste femton åren när det gäller snickerifirmor. Senare har liknande initiativ tagits inom betongelementsektorn. 83

4.5.6 System Syftet med denna rapport är inte att göra en översikt av de olika processer och metoder som utvecklats i Frankrike utan att ge en kort beskrivning av hur industrialiserat element byggande organiserats. Redan före kriget sökte några framstående arkitekter och ingenjörer (Lods, Beaudonin, Bodianski, Jean Prouvré, Cammas m. fl.) få fram industrialiserade metoder i byggandet. Det var dock inte möjligt att göra några stora framsteg förrän efter andra världskriget då statliga åtgärder initierade den s. k. »secteur industrialise» inom den allmänna bostadssektorn. Helt industrialiserade byggmetoder, som bör skiljas från sådana som bara använder delvis förtillverkade element, omfattar system med element tillverkade såväl på byggplatsen som annorstädes. Formar med hög grad av mekanisering (»coffragesoutils») används då för platsgjuten betong. Utvecklingen har skett på följande sätt: (i) genom konstruktörer i samarbete med entreprenörer (Camus-Dietsch); (ii) genom konsulter och stora projekteringskontor (Bärets, Foulquier, O.T.H.-Tracoba); (iii) genom stora entreprenörer (Coignet, Balency och Schuhl, Pascal); (iv) genom stora byggnadsmaterialföretag; (v) genom specialister (t. ex. inom stålsektorn Estiots »systéme Acier-Béton»); (vi) senare genom team bestående av arkitekter, ingenjörer (B.E.T.) och entreprenörer eller tillverkare som en följd av tävlingar (»concours conception-construction») organiserade av de olika ministerierna. Det finns flera mer eller mindre flexibla sätt att marknadsföra olika system. Entreprenörerna konkurrerar och bygger med egna system. Andra system ägs av konstruktionsföretag, som upprättar ett dotterbolag för beviljandet av licenser samt för teknisk rådgivning till licensinnehavare. Dessa lämnar in sina anbud och, om de vinner, bygger på egen risk. I vissa fall samarbetar 84

konstruktör och entreprenör i gemensamma anbud där de presenterar handlingarna på grundval av sitt system. Som tidigare nämnts existerar mera invecklade och flexibla metoder men dessa kan inte här diskuteras i detalj. Det kan dock vara av intresse att beskriva de metoder som är möjliga genom att ta Camussystemet som är känt över hela världen som exempel. Huvudföretaget är »Raymond Camus et Cie» som äger vissa patent (grundpatentet beviljades 1948). Företaget har två uppgifter. Dels beviljar det licenser och bidrar med teknisk rådgivning, dels förvaltar det aktier i olika dotterbolag eller licensorganisationer i Frankrike och i utlandet. Dessa är antingen framstående lokala entreprenörer eller konstruktionsfirmor (t. ex. Storbritannien, Italien, Spanien och Japan), vilka i sin tur leder och hjälper licens företag i landet i fråga. »R.C. et Cie» äger aktier som varierar mellan 100 % (Camus Nord i norra Frankrike) och 10%. Fabriken i Montesson i Parisregionen grundades omkring 1953 av en grupp franska entreprenörer i samarbete med Camus men är nu självständig. I Sovjetunionen undertecknades kontrakt mot i princip en engångssumma, i vilken ingick den erforderliga tekniska hjälpen. I norra Frankrike genomfördes ett omfattande program med socialbostäder under flera års tid för de anställda hos »Houilléres du Nord» (kolgruvor). Principen här var att beställaren bidrog till den erforderliga investeringen i fabrik, maskiner, utrustning osv. och fick i sin tur med entreprenadfirman dela den eventuella vinst som kunde uppstå genom att projektets verkliga kostnad sjönk under den nivå som avtalats. Det finns ett ständigt flöde av tekniska förbättringar och erfarenhet mellan huvudkontoret i Paris och de olika licensinnehavarna. Vidare arbetar Camus' forskningsavdelning med utveckling av helt nya metoder. Någon information om denna forskning kan dock inte lämnas för närvarande.

SOU 1971: 52

4.5.7 Integrerade aktiviteter I de tidigare kapitlen nämns flera exempel på samordnade insatser inom investerings-, konstruktions- och byggnadsområden. Sådana insatser kan variera starkt i form och omfattning. Ett försök att klarlägga tendenser och mönster beskrivs i det följande: (a) Integrerade team och organ bestående av representanter för de olika deltagarna i byggprocessen och närliggande områden bildas för att antingen undersöka allmänna frågor i samband med rationaliserat byggande och nya organisationsmönster eller för att bedriva allmän forskning om boendekrav, nya byggmetoder, material, avancerade metoder för teknisk information och kodifiering etc. Exempel är bl. a. U.P.A.U.-föreningarna (se 4.5.1). »Groupe d'etudes et de recherches Industriels Architectes» — G.E.R.I.A. och »Centre de recherche de 1'Office general du Batiment et desT.P.»(se 1.3.2). (b) Begreppet »funktionell integration» torde beskriva sådana organ som skapats antingen för att utföra konstruktionsarbeten med anknytning till speciella projekt eller för att lägga fram förslag i samband med tävlingar inkluderande de som organiseras av staten (M.E.L. och »Education Nationale»). Sådant teamarbete blir alltmer vanligt. (c) S. k. organisk integration är sådan som existerar inom mycket stora företagsgrupper som handhar finansiering, byggnadsinvesteringar, utformning och konstruktion eller som tillverkar byggnadsmaterial och element, samt produktions- och marknadsföringsföretag. Exempel på detta har givits under olika rubriker. En annan liknande typ av integrerad verksamhet är när flera företag, fackorganisationer och konstruktionsfirmor bildar en grupp med syfte att utveckla och tillämpa nya byggmetoder. Ett anmärkningsvärt exempel är G.E.A.L. Inom bostadssektorn är det bästa exemplet på ett affärskomplex gruppen under ledning av »Banque de Paris et des Pays-Bas», som täcker investeringar i bostadsprodukSOU 1971: 52

tion samt ett stort antal projekteringsarbeten, byggledning och planering, teknisk rådgivning och systembyggande (»Tracola»). O.T.H. (»Omnium Technique de FHabitation») med sina dotterföretag är den största organisationen i sitt slag i Europa med en personalstab på ca 1 000 ingenjörer, tekniker, rit biträden och administratörer. (d) En speciell roll spelar INTERAPRO (»Association de productivité interprofessionelle») etablerad 1957 tillsammans med A.PRO.MO. (»Association de nationale des maitres d'ouvrages» se 4.4.3). De främjar teamarbete och nära samarbete mellan alla som deltar i ett projekt dvs. beställare, konstruktörer och entreprenörer. INTERAPRO har två olika former av verksamhet som kompletterar varandra: (i) regionala utbildningskurser för att främja effektivt samarbete; (ii) ledning, samordning och teknisk rådgivning för genomförandet av särskilda projekt. Det bör påpekas att i motsats till målsättningarna hos de organisationer som hör till grupper under (a) är de ovannämnda verksamheterna av mycket pragmatisk karaktär med syfte att förbättra existerande strukturer snarare än att finna nya sätt att organisera byggnadsindustrin i sin helhet.

4.6 Sammanfattning

och slutsatser

Nedanstående kommentarer avser inte att uttrycka personliga åsikter, utan återger de synpunkter som framförts av många fackmän i ledande ställning inom olika områden av byggandet. Man kan inte neka till att mycket har uträttats i Frankrike under de senaste 20 åren för att förbättra traditionella byggmetoder, öka produktiviteten genom rationalisering, mekanisering och industrialisering samt för att utveckla nya modeller för organisation av byggnadsindustrin. Mycket har också gjorts på statligt håll för att få fram omfattande prognoser om samhällsplanering samt för att skapa ett lämpligt 85

underlag för regional utveckling. Det framgår av denna rapport att en mängd initiativ har tagits av berörda myndigheter och av olika intresseorganisationer. Trots påtagliga framsteg hindras den fulla effekten av sådana åtgärder fortfarande av en alltför hög grad av centralisering och administrativ kontroll, många och invecklade regler samt allt för vanliga förändringar i regeringens byggnadspolitik inkluderande ekonomisk och teknisk reglering. Av dessa orsaker men också på grund av bristande samordning når många värdefulla insatser inte full effekt. Vidare kan konstateras att alltför många tävlingar på rikseller regional nivå resulterar i en delvis improduktiv användning av byggnadsindustrins totala resurser i fråga om forskning och utveckling, beskrivning och kostnadsberäkning. Teamarbete i såväl allmänna studier som konkreta projekt blir nu mer och mer vanligt. Många spontana initiativ tas av fackmän för denna form av arbete. Teamarbete är t. o. m. obligatoriskt för deltagande i statliga tävlingar av den typ som diskuterats i denna rapport. Dessutom står det mer och mer klart att en rationalisering av hela byggprocessen främst kräver åtgärder för omfattande organisation och planerad ledning. Beträffande den mycket diskuterade »industrialiseringen» syns huvudproblemet inte längre vara utvecklandet av industrialiserad teknik utan organisationen av en i verklig mening industriell marknad. Sannolikt kräver detta helt nya sätt att angripa problemen i synnerhet när det gäller bostadsbyggandet. Därför måste alla traditionella idéer och praxis revideras. (Bostads- och samhällsplaneringspolitik har många gemensamma problem vilket beskrivits i en bok av M Yves Salaiin.) Att minska bostadsbyggandets kostnader är en av regeringspolitikens huvudmålsättningar. Men trots att många åtgärder tycks minska de rena byggkostnaderna (dessa kan dock under rådande förhållanden inte minskas med mer än 5—10 %, utgående från 86

de kostnadsnivåer som redan nåtts för stora rationaliserade byggnadsprojekt) visar det sig att inte tillräcklig hänsyn tagits till andra faktorer (med undantag för stigande markpriser) som leder till en avsevärd ökning av den slutliga kostnaden. Sådana tilllägg, i synnerhet beträffande bostäder som försäljs, är kapitalräntorna före överlåtelsen av bostäderna, lagliga banksäkerheter och försäkringar, olika skatter, juridiska arvoden i synnerhet för inteckningshandlingar samt slutligen administrativa omkostnader som ständigt ökar på grund av mer och mer invecklade bestämmelser och tidskrävande procedurer i samband med den administrativa kontrollen. Tillsammans går dessa kostnader upp till 15 eller t. o.m. 2 0 % av det totala försäljningspriset. Dessutom har köparen höga merkostnader i samband med de lån han är tvungen att ta för att kunna få ihop pengarna till köpesumman. Som slutsats kan dras, att förutom en rationalisering av byggprocessen som sådan, bör man försöka åstadkomma en rationalisering av hela det administrativa och ekonomiska system som gäller för bostadsbyggandet.

SOU 1971:52

Bilaga 5

Vissa erfarenheter från verksamheten med förhandsbesked om bostadslån för stora och fleråriga bostadsprojekt Redogörelse utarbetad inom bostadsstyrelsen av civilingenjör Birger Henriksson

gång — kan ses som förutsättningar för uppfyllandet av det femte kravet: låga produktionskostnader jämfört med kostnadsniDen starka stegringen av byggnadskostnavån i orten. derna i nyproduktion i början av 1960-talet Bostadsstyrelsen har utarbetat vissa råd ledde till en rad aktiviteter från centralt håll för att dämpa kostnadsökningarna. En vik- och anvisningar beträffande handläggningstig del av dessa var åtgärder för att un- förfarandet. En byggherre som för sitt derlätta och påskynda bostadsbyggandets in- projekt önskar erhålla förhandsbesked om bostadslån, bör enligt dessa anvisningar redustrialisering. För att främja ett kontinuerligt byggande dan under arbetet med programhandlingari långa serier, beslutade riksdagen 1966 att na ta kontakt med bostadsstyrelsen. Styrelinom en ram på 10 000 lägenheter per år sen kan då på ett tidigt stadium lämna synunder fem år skulle förhandsbesked om stat- punkter på hur kraven på enhetlighet och samordning skall kunna uppfyllas. När ligt bostadslån få meddelas. skisser till lägenhetsplaner föreligger i form För att ett projekt skall kunna erhålla av möblerade 50-dels planer bör bostadsstysådant förhandsbesked måste följande krav relsen kontaktas så att bostadstekniska synvara uppfyllda. punkter skall kunna lämnas så tidigt som Projektet skall avse minst 1 000 lägenmöjligt innan planlösningarna är definitiva. heter. Genom den förordade, tidiga kontakten Projektet skall vara planerat som en enhet. Produktionsplanen skall avse jämn mellan lånemyndigheter och byggherrar kan kontinuerlig produktion. Projektering, upp- många fördelar vinnas. Bostadsstyrelsen kan handling och byggande skall vara samord- förmedla erfarenheter från andra projekt — visserligen med annan geografisk belänade för hela projektet. Projektet skall ha hög grad av enhetlig- genhet och andra olikheter i förutsättningar het. Sträng variantbegränsning skall iakttas men med en rad gemensamma problem — som kan nyttiggöras i planeringen, projekoch antalet hustyper skall vara begränsat. Arbetskraftsåtgången skall vara relativt teringen och upphandlingen. Kravet på låga kostnader har stor tyngd sett ringa. Produktionskostnaderna skall vara låga och syftar till att stimulera byggherren till skärpt kostnadsmedvetande. Detta leder till jämfört med kostnadsnivån i orten. De fyra första kraven — minst 1 000 lä- ett mer intimt samband mellan detaljplanegenheter, kontinuitet och enhetlighet, sträng ring och husprojektering, ett utvecklande av variantbegränsning och låg arbetskraftsåt- rationella upphandlingsmetoder. Produk5.1 Bakgrund

SOU 1971:52

tionsanpassning av projekteringen måste givetvis vägas mot olika standard- och miljökrav. Det ökade kostnadsmedvetandet medför även att byggherrens kostnadsuppföljning blir intensivare både under byggtiden och efter projektets färdigställande. Denna uppföljning har sitt givna värde vid planering och upphandling av nya projekt. Kravet att projektet skall omfatta minst 1 000 lägenheter kan aktualisera frågan om byggherresamverkan. I stället för att byggherrarna genomför var sitt projekt, som på grund av ringa omfattning inte ger samma fördelar som ett stort projekt, kan två eller flera byggherrar gå samman och gemensamt genomföra planering, projektering och upphandling. De hittills meddelade förhandsbeskeden avser till ungefär en tredjedel sådana projekt. Möjligheterna till byggherresamverkan har sålunda i en del fall tagits tillvara.

5.2 Verksamhetens

omfattning

Nedan redovisas under tiden juni 1966 till augusti 1970 meddelade beslut om förhandsbesked. Vidare redovisas de ansökningar som överlämnats av bostadsstyrelsen till Kungl. Maj:t men där beslut ännu ej meddelats. Uppgifterna avser förhållandet i november 1970. Dessutom har till bostadsstyrelsen anmälts ett antal projekt där förhandbesked om bostadslån kommer att sökas. I petita för budgetåret 1971/72 har bo-

Ansökningar bifallna av Kungl. Maj:t överlämnade av bostadsstyrelsen till Kungl. Maj:t men där beslut ännu ej har meddelats 88

Antal Antal pro- lägenjekt heter

stadsstyrelsen understrukit det positiva resultatet av verksamheten med förhandsbesked. Styrelsen har emellertid även framhållit att vissa skäl talar för att den särskilda ramen för förhandsbesked kan avskaffas. Ett av skälen är det fr. o. m. 1971 gällande ramsystemet med femårigt perspektiv för s. k. expansiva kommuner. De fördelar, som förhandsbeskeden ger, torde i stor utsträckning kunna erhållas utan det omfattande administrativa förfarande som leder till ett beslut om förhandsbesked. Av stort värde är dock de relativt detaljerade uppgifter om projekten som i samband med ansökan ställs till bostadsstyrelsens disposition. De utgör stommen i det erfarenhetsmaterial som vid en kontinuerlig uppföljning kan kompletteras och bearbetas för att möjliggöra en vidare spridning av erfarenheter från stora rationella bostadsprojekt. Styrelsen anser att ett slutligt ställningstagande till frågan om ett avskaffande bör anstå i avvaktan på ytterligare erfarenheter av bl. a. det nya ramfördelningssystemet och åtgärderna för byggherresamverkan. I 1971 års statsverksproposition föreslås ram för 1972—1976.

5.3 Uppgifter om projekten 5.3.1 Allmänt Inom bostadsstyrelsens värderingsbyrå pågår en kontinuerlig uppföljning av

Därav för vilka lånebeslut har meddelats resp. erfordras under år 1969 1975 eller eller tidigare 1970 1971 1972 1973 1974 senare

32 922

14 874

5 952

5 316

3 631 2 436 526

3 183

470 230

SOU 1971:52

erfarenheter från de projekt som erhållit förhandsbesked om bostadslån. Avsikten är att informera om bl. a. projektens utformning, upphandling och kostnader. De erfarenheter som redovisas i det följande avser de första tjugo projekten som erhållit förhandsbesked. Flertalet är fortfarande under byggnad. Det är vanskligt att göra jämförelser mellan projekt som ännu icke färdigställts. Detaljerade uppgifter finns redovisade endast för delar av projekten och dessa delar kan vara mer eller mindre representativa för projektet i sin helhet. Projekten är sinsemellan mycket olikartade. De skiljer sig exempelvis i fråga om ort, tid, detaljplaner, markförhållanden, hustyper, standard, entreprenadformer, prisbestämning. Vissa uppgifter som lämnats vid ansökan om förhandsbesked har redovisats i tabellbilaga sid. 105. De uppgifter om kostnader, hyror och arbetskraftsåtgång som här redovisas härrör från en enkät till byggherrarna i november 1969 och utgör således resultatet av kalkyler under pågående produktion. Slutresultatet kan bli väsentligt annorlunda när projekten väl färdigställts och slutliga lånebeslut föreligger för hela projekten. I det skedet kommer en säkrare analys att kunna utföras.

5.3.2 Byggherrekategori och byggherresamverkan I 18 av projekten är allmännyttiga företag byggherrar. I 6 av dessa projekt samverkar två byggherrar — ett allmännyttigt företag och en rikskooperativ byggherre. Ett projekt uppförs av en rikskooperativ byggherre och slutligen ett av ett enskilt byggföretag. Genom byggherresamverkan har i 6 projekt stora sammanhängande projekt skapats för att uppfylla storlekskravet för förhandsbesked. Samverkan har skett genom hela byggprocessen från skisstadium till färdigställande. Byggherrarna sköter sedan var för sig förvaltningen av bostäderna utom i några fall, där även denna samordnats. SOU 1971: 52

5.3.3 Omfattning och produktionstakt Projekten varierar i omfattning från omkring 1 000 lägenheter upp till 3 900 lägenheter. Närmare hälften av projekten är i storleksordningen 1000 lägenheter medan en fjärdedel omfattar 2 400 lägenheter och däröver. Produktionstakten varierar mellan 0,8 och 5,7 lägenheter per dag. En tredjedel av projekten har en produktionstakt på en lägenhet per dag medan i en tredjedel av projekten produceras 2,5 till 3,0 lägenheter per dag. De båda toppnoteringarna 4,1 och 5,7 lägenheter per dag avser två helt skilda byggmetoder, ett renodlat elementsystem resp. ett relativt traditionellt utförande. De tre olika nivåerna i byggtakt kan i stora drag anses svara mot en, två resp. tre produktionslinjer. Den optimala produktionstakten varierar från företag till företag och är beroende på ett flertal faktorer som t. ex. arbetsledningens och arbetslagens sammansättning, byggsystem, maskinell utrustning, lokala förhållanden.

5.3.4 Region En tredjedel av projekten är belägna i storstadsregion. I Stor-Stockholm finns 5 projekt. De allra flesta är belägna i Mellansverige. I Sydsverige och Norrland finns vardera 2 projekt. Ortskoefficienterna, som avser att återspegla kostnadsnivån i orten, varierar från 0,96 till 1,12.

5.3.5 Hustyper Lamellhus är den helt dominerande hustypen och förekommer i 19 av de 20 projekten. Punkthus förekommer i endast tre projekt, varav i endast ett i nämnvärd omfattning. Ett projekt består uteslutande av loftgångshus. Loftgångshus förekommer i mindre omfattning i ytterligare tre projekt. Två projekt innefattar även radhus. Cirka hälften av projekten består av låghus med 2 till 3 våningar, i stor omfattning 89

källarlösa. I övriga projekt varierar hushöjderna från 2 till 8 våningar. Endast ett projekt är ett renodlat höghusprojekt med 6 till 8 våningar. Höghusen har genomgående källare. Ett av projekten — Hallonbergen i Sundbyberg — har källare under hela tomten, inrymmande bl. a. garage. 5.3.6 Lägenhetsstorlek Medellägenhetsytan varierar från 68 till 89 m 2 bostadslägenhetsyta (bly) och är i genomsnitt 76 m 2 . Lägenhetsytan i olika lägenhetstyper va-varierar starkt Lägenhet

m 2 bly

Medeltal m 2 bly

2 rum och kök 3 rum och kök 4 rum och kök

54— 72 71— 93 87—109

64 81 98

I jämförelse gällande hyror och kostnader i olika projekt ges ibland uppgifter för en viss lägenhetstyp t. ex. 3 rum och kök. Man bör då hålla i minnet att begreppet knappast är entydigt ur aspekten boendevärde, även om man bortser från skillnader i t. ex. inrednings- och utrustningsstandard. I t. ex. begreppet 3 rum och kök innefattas ofta även 2 i/t rum och kök, där man med ett halvrum avser ett sovrum med endast en sovplats och en yta om 7—10 m 2 .

5.3.7 Variantbegränsning Variantbegränsningens betydelse för kostnaderna är allmänt omvittnad. Speciellt gäller det de »våta» delarna kök och badrum med stor mängd installationer. Antalet varianter av kök och badrum torde i viss mån spegla ambitionsnivån beträffande enhetligheten överhuvudtaget. Spegelvändning räknas inte som särskild variant. Antalet kökstyper varierar från 1 till 10 och badrumstyper från 1 till 9. Medeltalet för kök och badrum är 3,8 resp. 4,0. För projekt med förtillverkad stomme märks en klar tendens att i variantbegränsande syfte frigöra elementen så mycket som möjligt från installationer av olika 90

slag. Extrem husform t. ex. svängd form kan medföra en stark ökning av antalet varianter av ingående element. 5.3.8 Planering och projektering För 2 av de 20 projekten gäller byggnadsplan, för de övriga stadsplan. Förslag till detaljplan har i en tredjedel av projekten utarbetats av byggherren och i resterande projekt av kommunen. I övervägande antal fall är de som utför detaljplanearbetet anställda hos byggherre eller kommun. Projektering av allmänna gator och ledningar har i allmänhet ombesörjts av kommunen, huvudsakligen genom egen personal. I ett par fall har general- resp. totalentreprenör utfört denna projektering och i tre fall byggherren. Husbyggnadsprojekteringen har i allmänhet genomförts av byggherrens konsulter. I ett fåtal fall har byggherren haft egen personal som utfört delar av eller hela husprojekteringen. I de åtta fall projektet upphandlats på totalentreprenad har husprojekteringen utförts av totalentreprenören genom egen personal eller konsulter. Det kan konstateras att detaljplanering och husprojektering ofta sker parallellt och att — även om arbetet sker under olika huvudmän — en integrering av planeringsoch projekteringsarbete sker i allt högre omfattning. Detta torde ha stor betydelse för möjligheterna att skapa rationalitet och god ekonomi i projekten. 5.3.9 Upphandling Anbudsinfordran Endast en tredjedel av projekten har upphandlats efter anbudsinfordran från flera entreprenörer m. a. o. upphandlats under konkurrens, huvudsakligen öppen anbudsinfordran. Hälften har upphandlats efter förhandlingsanbud medan tre projekt, varav ett med enskild byggherre, har genomförts i byggherrens egen regi. För de projekt som upphandlats efter anSOU 1971: 52

budsinfordran har antalet anbud varierat från 4 till 12. Spridningen mellan anbuden har i regel varit stor. En stor andel projekt har upphandlats efter förhandlingsanbud, dvs. utan direkt konkurrens. Upphandlingsresultatet blir här i hög grad beroende av byggherrens ambitioner, kunnande och förhandlingsskicklighet. I de projekt, som genomförts i byggherrens egen regi finns en direkt konkurrens endast i fråga om de delar för vilka underentreprenörer antagits efter anbudsräkning.

Entreprenadform Av de 17 projekt som upphandlats på entreprenad är 8 total-, 6 general- och 3 delad entreprenad. Gränserna mellan total- och generalentreprenad är i många fall diffusa. Att på grundval av erfarenheter från dessa projekt göra generella uttalanden om fördelarna med den ena eller andra entreprenadformen är inte möjligt. Delad entreprenad vid denna typ av projekt ställer mycket stora krav på byggherrens förmåga att samordna produktionen. Oftast torde, beroende på förutsättningarna i de enskilda fallen, total- eller generalentreprenad vara att föredra.

Prisbestämning Prisbestämningen är olika i nästan alla projekt. Följande huvudmodeller kan emellertid urskiljas. 1 Fast pris med kostnadsreglering 2 Pris i relation till låneunderlag eller pantvärde av visst datum med kostnadsreglering 3 Takpris i relation till låneunderlag eller pantvärde av visst datum med kostnadsreglering. Etappupphandlingar till fast pris med kostnadsreglering 4 Takpris i relation till låneunderlag eller pantvärde av visst datum med kostnadsreglering. Etappupphandlingar till fixt pris. 5 En form av löpande räkning med kostSOU 1971: 52

nadsreglerat takpris. Premie för underskridande av takpris 6 Baspriser i kr/m 2 med kostnadsreglering. För reglering av kontraktsumman finns åtskilliga metoder. Följande kan urskiljas. a Reglering med entreprenadindex H 63 b Reglering med SCB:s byggnadskostnadsindex c Reglering med bostadsstyrelsens tidskoefficient d Reduktion av kostnadsreglering med 33 % e Reduktion av kostnadsreglering med 50 % f Kostnadsreglering endast för tiden fram till respektive etapps påbörjande g Kostnadsreglering först efter 36 månader (total produktionstid 48 månader) h Ökande reduktion av kontraktsumma med 1,5 % per år från angiven tidpunkt i Reglering av kontraktsumman med mängdrabatter. Med hjälp av ovanstående koder anges prisbestämningen för de olika projekten nedan.

Projekt nr 1 2 3 5 6 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 23

Prisbestämning

a bi a a a a a a ad b be af ag

bh

Anm. Projekt 2, 11 och 20 är egenregiprojekt. Ur sammanställningen framgår att fast pris med kostnadsreglering i någon form 91

förekommer i hälften av projekten. För ca en tredjedel har kontraktsumma eller takpris satts i relation till låneunderlag eller pantvärde, vilket kan vara en något vansklig metod. Låneunderlag och pantvärde beräknas och fastställs av myndigheterna för att utgöra underlag för beräkning av statliga bostadslån och inteckningsgränser och icke för att utgöra underlag för prissättning av entreprenader. Beräkningsmetoden undergår kontinuerliga justeringar. Speciellt vid totalentreprenad kan på grund av projektets utformning onödigt höga kostnader bli följden av en dylik knytning mellan kontraktsumma och pantvärde. Kostnadsreglering för ökade kostnader under byggnadstiden förekommer i samtliga projekt som upphandlats på entreprenad. Entreprenadindex H 63 tillämpas i elva fall och SCB:s byggnadskostnadsindex i fem fall. För ett projekt görs regleringen av takpriset med bostadsstyrelsens tidskoefficient. I ett projekt — Vårbo i Burlöv utanför Malmö — föreligger ett incitamentsavtal med ett takpris motsvarande 98 % av blivande pantvärde. Av det belopp entreprenören lyckas pressa den verkliga kostnaden under takpriset får entreprenören hälften som premie. I 5 projekt sker kostnadsreglering genom anknytning till indexserier men med viss avtalad reduktion av indextalen. Motivet för reduktion är att indextalen inte tar hänsyn till den fortlöpande rationalisering, som kan göras vid denna typ av projekt. I 2 projekt görs ett procentuellt avdrag från den indexmässiga kostnadsregleringen (33 resp. 50 % ) . I ett projekt regleras kostnaderna endast för tiden fram till respektive etapps påbörjande (fem etapper om ca 250 lägenheter) och i ett fall görs regleringen endast för senare delen av produktionen. I projekt nr 23 — Brandbergen i Österhaninge — har parallellt med en kostnadsreglering med byggkostnadsindex införts en bestämmelse om en ökande reduktion av kontraktsumman med 1,5 % per år, dvs. 1,5 % första året, 3 % andra året osv. Reduktionen beräknas etappvis på resp. del av 92

kontraktsumman som beräknas med priser i kronor per m 2 . 5.3.10 Kostnader De kostnader som här redovisas är totalkostnader och innefattar producentföretagens kostnader för centraladministration och vinst samt de s. k. byggherrekostnaderna. Den egentliga produktionskostnaden — dvs. producentföretagets kostnad för produkten — kan icke beräknas ur tillgängligt material. Kostnadsjämförelser kan göras på många olika sätt. En enkel metod är att ange produktionskostnaden i förhållande till det s. k. pantvärdet, som beräknas enligt bostadsstyrelsens anvisningar till bostadslånekungörelsen. Pantvärdeberäkningen baseras på schablonvärden. Detaljeringsgraden är en kompromiss mellan krav på enkelhet i beräkningarna och en strävan att komma en »normalkostnad» så nära som möjligt. Det kan inte uteslutas att vissa projekt kan bli gynnade och andra missgynnade vid en sådan kostnadsjämförelse. Pantvärdeberäkningens schablonvärden undergår emellertid en kontinuerlig revidering. De »orättvisor» som kan drabba eller gynna vissa projekt vid en dylik jämförelse torde därför vara av rätt blygsam omfattning. I figur 1 visas förhållandet mellan »byggnadskostnad» och motsvarande pantvärdedel uttryckt i procent. Mark- och exploateringskostnader ingår således inte. Uppgifterna baserar sig på dels preliminära kostnadsuppgifter lämnade vid ansökan om förhandsbesked och dels enkätuppgifter lämnade av byggherrarna i november 1969. I det övre diagrammet har projekten ordnats i tidsföljd med hänsyn till byggstart. Under den tid de aktuella projekten påbörjades — hösten 1966 till början av 1969 — steg byggnadskostnadsindex 7 % medan pantvärdet låg i det närmaste stilla. En viss förändring skedde 1.1.1968 när pantvärdetilläggen infördes. Någon tendens till ökning av förhållandet kostnad/pantvärde för de senare igångsatta projekten kan trots SOU 1971:52

Kostnad/pantvärde un

Prel uppgifter

%

_

H"

-— __.

i tidsföljd m h t byggstart)

._. ._.

.-..

ÖU

706050-

40 J 30 20-

10Q 1 2

Projekt nr

5 Anm. För projekt 14 och 15 har uppgifter från slutliga lånebeslut införts då uppgifter från nov 1969 saknas. Med byggkostnad avses produktionskostnad exkl kostnad för mark och exploatering.

9 10 11 12 13 14 15 16 1718 19 20 21 23

O

c

o

o

Q. :0

O

X3 Q)

r «

? ro <= - i

« «

» •£

»CO

in

ni

O)

c E 1C>• C O

S C c «<a 13 CD

S

O T3 , 5 CO W

.5 c fc -S -ö i

—

>r

Ti

e

>S

a .E

O

E 2

CO

. ro = . C0 >> z i» u

JC'

-o

• • - • i c

<" O

a O — E Q. 3 "rö D •- m x

S ^ m o z

•co C

o> h

ä h

•O

»CD

* > >

X

OQ

Kostnad/pantvärde 11U-1 Uppgifter nov 1969

Projekt nr

100 " 90"^ 80 " 70" 60" 50" 403020100-

20 9 15 18 6 10 1 13 2 12 21 11 8 19 5 16 23 1417 3

0) co

*; . i o) * (O

^ .—

> K0

•£ :0

_

TJ

CO vrt •* o co

CO r ? ci :« J2 tu in > »co c o

O) C 6 • O « # n O O -a -c = « j ; co

>>DC^OCZCCZ-Ö.

oj

EL

CD

©

g I i 11 * i

§ -

U l Z ( 0 O.Q> (5 0 •>h Bc >T IZ jra ( 3£ 2 -O 5

Figur 1. Förhållande mellan byggkostnad och pantvärde

SOU 1971: 52

detta inte skönjas. Slutsatsen ligger nära till hands att den allmänna byggnadskostnadsökningen på olika sätt kunnat motverkas för de senare upphandlade och igångsatta projekten. Ur diagrammet kan också utläsas skillnaden mellan preliminära och senare lämnade kostnadsuppgifter. Det förekommer både sänkningar och höjningar av förhållandet kostnad/pantvärde. Höjningarna dominerar. Detta är en konsekvens av att entreprenadkontrakten stipulerar kostnadsregleringar för ökade material- och lönekostnader under byggtiden och att dessa varit större än de justeringar av pantvärdet som gjorts under motsvarande tid. I det undre diagrammet har projekten ordnats efter ökande relationstal byggnadskostnad/pantvärde. Enligt enkätuppgifterna november 1969 varierar detta värde från 83 till 106 % med ett medelvärde på 97 %. Motsvarande värde för hela landet för projekt inom nybyggnadsområden med preliminära lånebeslut 1967 och 1968 enligt låneunderlagsgruppens uppgifter var 104 resp. 102%. I figur 2 har de faktiska kostnaderna korrigerats för ett antal faktorer. Korrektion för olikheter i tid har gjorts med hänsyn till vad entreprenadavtalet föreskriver om kostnadsreglering. Härvid har en viss schablonmetod måst tillgripas med extrapolering av förekommande index, som beroende på den framtida kostnadsutvecklingen givetvis kan komma att avvika från den verkliga utvecklingen. Väsentligt är att de valda förutsättningarna är gemensamma för de jämförda projekten. En nollställning har gjorts till mars 1968 med hjälp av bostadsstyrelsens värderingskoefficienter. Korrektion för olika belägenhet i landet har gjorts med bostadsstyrelsens ortskoefficienter, gällande den 1.1.1970. Kostnaderna har hänförts till 1,O-ort, som gäller t. ex. för Östergötlands, Örebro och Västmanlands län. Korrektion för vissa standardskillnader har utförts. Härvid har de tidigare nämnda i pantvärdeberäkningen ingående schablonvärdena använts. Vid korrektion har man utgått från det projekt som beträffande 94

vissa utvalda standardkomponenter haft lägst standard. Byggnadskostnader i övriga projekt har sedan reducerats för »överstandarden». Slutligen har en korrektion för yta införts. Projektens medellägenhetsytor varierar från 68 till 89 m2. Kostnaden per m2 i ett projekt med en låg medellägenhetsyta är normalt högre än i ett projekt med en hög medellägenhetsyta. Korrektion har gjorts för yta över eller under 75 m2 bostadslägenhetsyta enligt formeln. Bk Bk • mly + 0,6 • Bk (75 — mly) korr = 75där Bk = byggnadskostnad kr/m2 mly = projektets medellägenhetsyta m2 Korrektion för yta har således gjorts med förutsättningen att marginalkostnaden för en ytförändring är 60 %, vilket givetvis inte gäller generellt. Avvikelser uppåt eller nedåt från denna antagna marginalkostnad påverkar emellertid korrektionen i ringa omfattning. Projekten är ordnade efter stigande värde på de korrigerade kostnaderna, uttryckta i kr/m 2 fördelningsyta. Fördelningsyta (fdy) är definierad i bostadslånekungörelsen och är i princip summan av våningsyta, biutrymmesyta för vissa lokaler och hälften av biutrymmesyta för garage, lagerlokaler m. m. Korrektionernas storleksordning framgår av det övre diagrammet i figur 2. Som framgår av det undre diagrammet i figur 2 varierar de korrigerade byggnadskostnaderna från 588 till 752 kr/m 2 fdy. De av byggherren uppgivna okorrigerade kostnaderna varierar från 605 till 881 kr/m 2 fdy. För att om möjligt kunna utläsa ett samband mellan en rad faktorer och kostnaderna kan de olika faktorerna grafiskt åskådliggöras så som gjorts i figur 2. Det är emellertid ur det tillgängliga materialet knappast möjligt att dra några generella slutsatser om varför det ena projektet blir billigt och det andra dyrt. Materialet är för litet för en statistisk bearbetning. I ett SOU 1971: 52

Korrektion för t i d : 1.3.68

Uppgifter nov 1969

"

"I Faktisk byggkostnad

|||]

ort ok = 1,00

[H

viss standard

[|§g

medeHäqenhetsvta:75 m 2 |

n

Nettovärden efter korrektion

[

+ 200-

Korrektioner k r / m 2 fdy

Faktisk och korrigerad byggkostnad k r / m 2 fdy Beteckningar i staplarna: medelbyggår län region Projekt nr 20 9 18 15 23 5 Projektstorlek

<1200lgh 1 200 - 2 400 " > 2 400"

3 17 21 13 16 12 8

6 19 i

• •m • 'Si

m

••m

•

f££

2 10 11 14 s63a

ii

fri

Hustyp lamell hus

•

ffl

punkthus

Bl f3i

•

80-90 Stomme platsgjuten

(äQi

•)

General

^-entreprenad

Delad

J

Egen regi Öppen anbudsräkning Inbjuden

rikskooperativ

m 31 •

m

w»

El M • mma • m • M i§ ?*å

• • • • D • ii • i

•

BB

•

Bl

Hm

• il

sH

il •V löä fl

a i

a

•

• 8 BB

m

ii

•

mKM m

m

•

ig

Byggherresamverkan

B

m m

iä SS

n

a BK m

• H

enskild

Storstad

«

I H 1%

1 Förhandlingsanbud Byggherrekategori allmännyttig

m

•

n

förtillverkad Total

jgiSJg

§1

loftgångshus Medelyta m 2 bly 60 - 70 70-80

•

BB

m

Q

Figur 2. Byggkostnad (Produktionskostnad exkl mark och exploatering) SOU 1971: 52

B3^

• 95

senare skede bör förutsättningarna förbättdet gäller kostnadernas fördelning. Produkras att utreda orsakerna till kostnadsutfallet. tionskostnaderna uppgår i medeltal till fölProduktionskostnadernas fördelning i gro- jande värden: va drag framgår av figur 3. Kostnaderna för kr/m 2 fdy mark och exploatering varierar mellan 4 och Mark och exploatering 60 11 % av produktionskostnaden. Kostnaden Grundläggning och grovplanering 55 för grundläggning och grovplanering varieFinplanering och öppna bilplatser 30 rar lika mycket, från 4 till 11 %. Kostnaden Byggnad 635 för finplanering och öppna bilplatser vaProduktionskostnad 780 rierar mellan 1 och 8 %. I de fall den rena Byggherrekostnaderna uppgår i medeltal byggnadskostnadens andel i produktionstill följande värden: kostnaden kunnat utläsas har den visat sig variera mellan 73 och 84 %. kr/m-' fdy Det nedre diagrammet i figur 3 visar de Lagfart och inteckning 3 s. k. byggherrekostnadernas fördelning. PosRäntor och kreditiv 32 terna ränte- och kreditivkostnader samt konKonsult och kontroll 25 sult- och kontrollkostnader varierar mycket Byggherreadministration 10 kraftigt. Totalt varierar byggherrekostnaTotal byggherrekostnad 70 derna från 29 till 95 kr/m 2 fdy eller från 5 till 11 % av produktionskostnaden. 5.3.11 Hyror Både när det gäller byggherrekostnader och totala produktionskostnader är variatioFigur 4 redovisar hyror i de här aktuella nerna mycket stora. En del kan förklaras av projekten. speciella olikheter mellan projekten. TillförDet övre diagrammet visar kallhyra — litligheten i uppgifterna är beroende av dvs. totalhyran exkl. bränslekostnad. I möjligheter och ambitioner i detta avseen- hyran inräknas här även kostnaden för de hos de uppgiftslämnande byggherrarna. trappstädning — i alla projekt utom ett deI vissa fall kan förskjutningar ha skett från biteras denna direkt i hyran. De streckade byggherrekostnader till andra kostnadsposstaplarna visar de genomsnittliga kallhyror, ter. Så är exempelvis fallet för ett projekt som byggherrarna uppgivit per den 1 nodär kostnaderna för räntor och kreditiv revember 1969. De heldragna staplarna visar dovisats mycket lågt. En riktig kostnadsförhyrorna som de blir efter ett försök till kordelning har ej gått att få fram i detta fall. rektion av kapitalkostnadsdelen på samma För ett av projekten — Vallås i Halm- sätt som motsvarande korrektion för prostad — redovisas mycket låga kostnader för duktionskostnad i figur 2. konsulter och kontroll och byggherreadmiDriftkostnaden har däremot inte varit nistration. Projektet genomförs av ett bygg- möjlig att korrigera. Driftkostnaden är till herreföretag med en koncentrerad organisastor del beroende av standarden i fråga om tion och av allt att döma mycket starkt skötsel, underhåll och service inom området. kostnadsmedvetande. Även kostnader för Lokala variationer i taxor etc. spelar också räntor och kreditiv är i detta fall lägre än in. En korrigerad driftkostnad borde beräkgenomsnittet beroende på att företaget annas utifrån ett gemensamt utgångsvärde vänder egna medel i stor utsträckning. med tillägg resp. avdrag för minus- och Det projekt för vilket redovisas de högsta pluskvaliteter som medför högre eller lägre kostnaderna för konsulter och kontroll är driftkostnader. ett stort allmännyttigt företag som bygger i Projekten är i diagrammet ordnade från egen regi. I dessa kostnader ingår emellertid lägsta till högsta hyra efter den nämnda i detta fall även kostnader för administra- korrektionen. Ordningsföljden är avsevärt tion av byggandet. förändrad jämfört med figur 2, där projekGrundmaterialet är således osäkert när ten ordnats efter korrigerad byggnadskost96

SOU 1971: 52

% 100-

908070E Byggnad

60504030-

C Finplanering och öppna bilpiatser 20B Grundläggning och grovplanering

w

A Mark och exploatering 1 2

9 10 1 1 1 2 13 14 15 1 6 1 7 18 1 9 2 0 2 1 2 3

Kostnadsfördelning enligt preliminära uppgifter

Kr/m2 fdy

100 Byggherreadministration Konsulter och kontroll Räntor och kreditiv

i

Lagfart och inteckningar 1

9 10 1 1 1 2 13 14 15 1 6 1 7 18 19 20 2 1 2 3

Byggherrekostnader enligt uppgifter nov 1969.

Korrigerade för tid och ort (mars 1968 och ok 1,0).

Figur 3. Fördelning av produktionskostnad 7—SOU 1971: 52

Uppgifter nov 1969 Korrektion har gjorts f ö r t i d , o r t , viss standard och medellägenhetsyta. Endast kapital kostnaden har korrigerats.

i

i Faktisk hyra

n

K r / m 2 bly och år 100-

Nettovärden efter korrektion

9080r - p j

70-

Faktisk och korrigerad genomsnittshyra (kallhyra)

r-T-i

r-. i—p:^—i p-r-H

r—T"! i—v! ! • "F= — , i p

605040302010 0

Projekt nr

9 15 19 18 20 6

5 10 12 1 13 3 14 23 11 8 16 17 21 2

K r / m 2 bly och år IUU—

90 IM

RD Värme Drift

70-

60 5040 J

Okorrigerade årskostnader

IIITI

inUll dm mil IllliIlim HI U Hffl

nuUll!

mil 1 Ull III 11 lim ITTTT

Ull

[Ull

mil

3020-

Kapital

100J

Projekt nr

9 15 19 18 20 6

5 10 12

1 13 3 14 23 i i

B

Bostadsrätt

•

Hyresrätt < 2 r o k

•

15 - 3 0 % 30 - 4 5 % 45 - 6 0 %

Rumsenheter/lägenhet 3,3 - 3,6 3,6 - 3,9 3,9 - 4,2 Bostadslägenhetsyta/

7 6 - 79 %

våningsyta

79 - 82 %

• • • •• •

1 - 2 vån 3 -5 " 6-8"

Underhållskostnad

5-8

kr/m2 bly

(median 7 kr/nr)2

8-11,,

bly)

11-14"

Driftkostnad <medianvärdet *

* (25kr/m2bly)

98 MM

• ••

•

• •

±

• • •

• i

82 - 85 % Hushöjd

•

•

•

•

• •

SfiPL i Vfi"HI

•

B — B M

8 16 17 21 2

• •! • • •BB

•

•

•

m

•

• • ™

" •—«W i

•

•

TST H S B • •B a

•B • •

•!

• •

i I

•

— i —

Figur 4. Hyra SOU 1971:52

nad, vilket främst beror på den stora variationen i driftkostnader. Det undre diagrammet visar de okorrigerade värdena på kapital-, drift- och värmekostnader. Kapitalkostnaderna varierar från 41 till 60 kr/m 2 bostadslägenhetsyta (bly), medan driftkostnaderna varierar mellan 19 och 37 kr/m 2 bly. Kostnaden för underhåll varierar mellan 5 och 14 kr/m 2 bly. Den förstnämnda siffran torde vara optimistiskt kalkylerad, medan den senare enligt byggherrens uppgift återspeglar en mycket hög ambition i fråga om underhåll. I sammanställningen på figur 4 finns vissa karaktäristika åskådliggjorda. För de flesta kan inget samband spåras med hyran. Som framgår av den nedersta raden är driftkostnaden oftast avgörande för om hyran blir hög eller låg.

5.3.12 Arbetskraftsåtgång Ett av villkoren för att ett projekt skall kunna meddelas förhandsbesked om bostadslån är att arbetskraftsåtgången skall vara relativt sett ringa. Därför har en undersökning gjorts av arbetskraftsåtgången vid de aktuella projekten. Grundmaterialet har här utgjorts av de uppgifter som lämnats av de kontrakterade entreprenörerna. Olika företag har uppenbarligen olika rutiner när det gäller att följa upp åtgången av arbetskraft. Härav följer att jämförbarheten hos uppgifter som lämnats är osäker. Det föreliggande materialet ger inte underlag för några mera långtgående slutsatser. Uppgifterna ger dock en överblick över trenden i fråga om arbetskraftsåtgång i dessa projekt och viss möjlighet till jämförelse med andra projekt. I figur 5 redovisas arbetskraftsåtgång såväl totalt som för egentliga byggnadsarbetare, varmed avses betong- och träarbetare, murare samt »övriga» byggnadsarbetare. Uppgifterna avser arbete på byggplatsen. Projekten har ordnats från vänster till höger efter stigande arbetskraftsåtgång och projekt med hög förtillverkningsgrad borde SOU 1971:52

därför återfinnas längst till vänster i diagrammet. Under diagrammet finns några jämförelseuppgifter från en undersökning avsende arbetskraftsåtgång 1967 utförd av Byggförbundet (Byggplatsernas arbetsproduktivitet. Stockholm 1970). Denna undersökning avsåg projekt av varierande storlek från hela landet. Arbetstiden för egentliga byggnadsarbetare varierar för förhandsbeskedsprojekten från 0,7 till 1,7 timmar/m 3 byggnadsvolym med ett medelvärde av 1,2 timmar/m 3 byggnadsvolym. Detta kan jämföras med en genomsnittlig arbetskraftsåtgång på 2,0 timmar/m 3 byggnadsvolym för 1967 års produktion av flerfamiljshus enligt ovannämnda utredning. 5.4

Kommentarer

Vid de jämförelser projekten emellan av kostnader och hyror som gjorts med hjälp av figur 1 till 4, är projektens inbördes ordning inte alltid densamma vid gruppering efter storleken på olika faktorer. För att få en bild av huruvida de olika projekten genomgående finns bland de »bästa» eller bland de »sämsta» projekten, har en genomsnittlig placering beräknats för nedanstående fem faktorer A till E under förutsättning av att faktorerna givits lika vikt: A = förhållande mellan produktionskostnad och pantvärde. B = förhållande mellan byggnadskostnad och motsvarande pantvärde. C = byggnadskostnad (dvs. produktionskostnad exkl. mark och exploatering men inkl. grundläggning och grovplanering) i k r / m 2 fördelningsyta (fdy), korrigerad för tid, ort, viss standard och medellägenhetsyta. D = kall hyra i kr/m 2 bostadslägenhetsyta (bly) och år, med korrektion av kapitalkostnadsdelen på samma sätt som motsvarande korrektion för produktionskostnad. E = byggherrekostnader, dvs. kostnader för lagfart och inteckning, räntor och kreditiv, konsulter och kontroll samt byggherreadmi nistration.

Uppgifter nov1969 Tim/m3 byggnadsvolym 3,0

Samtliga Egentliga f

arbetare

0,5-

byggnads-< arbetare Projektnr

Stomme platsgjuten förtillverkad Produktionstakt < 300 Igh/år 300 - 600 " > 600 " Total > General > = entreprenad

Delad J

8 1 16 3 9 21 23 6 10 15 13 11 1218 19 5 17 14 20 2

HB

•m • • • • Bi

HH

•

• •

•

•

Egen regi

•

• • • • • • • B•

• •

Hfe&ttl

•

•

• ••

Medelvärden för arbetskraftsåtgång i ovanstående projekt: egentliga byggnadsarbetare 1,16 tim/m3 byggnadsvolym samtliga arbetare 1,97 "

Jämförelsevärden från Byggförbundets utredning 1970 (avser 1967 års produktion): egentliga byggnadsarbetare 2,02 tim/m3 byggnadsvolym samtliga arbetare 3,63 "

Figur 5. Arbetskraftsåtgång

100 SOU 1971:52

I figur 6 där diverse data om projekten redovisas har projekten ordnats på detta sätt. Projekt till vänster i raden har enligt detta sätt att göra kostnadsjämförelser de genomsnittligt »bästa» kostnadsresultaten och projekt till höger de genomsnittligt »sämsta». Generella samband mellan projektens kostnadsresultat och de i figuren redovisade uppgifterna om projekten är i allmänhet svåra att påvisa. Vissa tendenser kan skönjas. Storstadsprojekten har högre kostnadsläge än övriga projekt, trots att kostnaderna korrigerats med gällande ortskoefficient. Orsaken skulle bl. a. kunna tänkas vara den ofta överhettade arbetskraftssituationen i dessa områden och att ortskoefficienterna är ogynnsammare än i övriga projekt. De flesta av de projekt som upphandlats efter anbudsinfordran visar goda kostnadsresultat. Projekt som upphandlats enbart efter förhandlingar ligger avsevärt sämre till. Byggherrar som ej använder sig av anbudsinfordran hävdar ofta, att de genom sin kännedom om prisnivån genom förhandlingar kan uppnå lika goda eller bättre kostnadsresultat som genom anbudsinfordran i konkurrens. Detta kan vara riktigt i enskilda fall men torde inte äga generell giltighet. Erfarenheterna från dessa 20 projekt belyser vikten av att konkurrensmöjligheterna tas tillvara vid upphandlingen och antyder vissa risker för att förhandlingsentreprenad kan verka kostnadshöjande. När det gäller kostnadernas beroende av stommens förtillverkningsgrad kan ingen enhetlig tendens utläsas. Ingenting tyder på att de projekt som har större förtillverkningsgrad också visar bättre kostnadsresultat. Påpekas bör dock att det här hela tiden gäller totalkostnaden dvs. inklusive vinst. Om företagsvinsten kunde borträknas och den egentliga kostnaden analyseras skulle måhända bilden förändras. De fem enligt här tillämpade bedömningsgrunder bästa projekten är Vallås i Halmstad, Vivalla i Örebro, Råby i Upplands-Bro, Körfältet i Östersund och Ryd i Linköping. SOU 1971: 52

Dessa projekt har vissa gemensamma drag. De är med ett undantag belägna i landsorten. De har alla väl produktionsanpassade detaljplaner. Husen består företrädesvis av låga lamellhus. För samtliga gäller att den tillämpade byggmetoden är tämligen traditionell med platsgjutna tvärställda väggar och platsgjutna bjälklag. Byggherrarna är i samtliga fall allmännyttiga företag, i ett fall förekommer samverkan med en rikskooperativ byggherre. Projekteringen har huvudsakligen utförts av byggherrens konsulter, för några projekt i samråd med entreprenören. Detaljplanering och husprojektering har varit i det närmaste integrerade. När det gäller upphandlingssättet har anbudsräkning förekommit i fyra fall medan det femte projektet beträffande byggmästeriet utförts i egen regi. Samtliga fyra entreprenadprojekt bland de fem »bästa» projekten har upphandlats till fast pris med kostnadsreglering enligt H 63. I två fall har viss reduktion av kostnadsregleringen avtalats. Där sådan reduktion icke överenskommits kan kostnadsregleringen vid projekt med flerårsbundna avtal komma att medföra stora kostnadsökningar och det slutliga kostnadsutfallet kan därigenom försämras. Entreprenadformen är för tre projekt generalentreprenad medan ett är delad entreprenad. I egenregiprojektet har installationerna upphandlats som underentreprenader. De fem projekt som enligt det valda jämförelsesättet klassas som de »sämsta» är belägna inom eller inte särskilt långt från storstadsområde. När det gäller hustyper och produktionsmetoder är olikheterna ganska stora. Två projekt är höggradigt prefabricerade, två projekt uppförs traditionellt men med rationella metoder medan det femte i vissa avseenden uppförts med numera relativt ovanliga och arbetskrävande metoder. För en del av projekten har det varit mycket litet samband mellan detaljplanering och husprojektering. De fyra entreprenadupphandlade projekten utgör förhandlingsentreprenader. Avsaknaden av direkt konkurrens kan ha medverkat till kostnadsresultatet. 101

Projekt nr

20 9 15 18

5 13 19 10 12 11 23 21 8

3 16 2 17 14

5 13 19 1 0 1 2 1 1 2 3 21 8

3 1 6 2 1 7 1 4

Allmännyttig Byggherrekategori

Rikskooperativ Enskild

Byggherresamverkan Stor-Stockholm Stor-Göteborg Stor-Malmö Region

I

BCDTU

II

EFGHI

III

KLM

IV NOPR V SWX VI

Y2ACBD

Län

Ortskoefficient

0,95

1,00

1,01

1,06

1,07

1.12 Stadsplan Detaljplan

Byggnadsplan K o m m u n , egen personal konsult

Planförfattare

Byggherre, egen personal konsult K o m m u n , egen personal konsult

Projektering av allmänna

Byggherre, egen personal konsult

gator och ledningar

Entreprenör, egen personal konsult Byggherre, egen personal konsult

Husprojektering

Entreprenör, egen personal konsult Öppen anbudsräkning Upphandlingssätt

Inbjuden anbudsräkning Förhandlingsanbud Fast pris med reglering Löpande räkning Pantvärdesanknutet pris Index H 63

Prisbestämning

Byggnadskostnadsindex Bostadsstyrelsens tidskoefficient Indexreduktion Mängdrabatt Premier Takpirs Projekt nr

ro > ro > -Q : 0

>

is Cl -o ~a

=ro

c 'c

> a. X. o>c DC w

C

j*

O)

ro ro E 0>o Xa>i -Qa>C c ro 0Cro ra 0) O O) ~o <u XI >ro XI o ov O) cro o 1 c c 01CT> XI CO X! H OJ X . O a h- O ro w —> ^ (1)

F/gwr 6. Diverse data om de bearbetade projekten

102 SOU 1971: 52

Projekt nr

20 9 15 18 6

Pålar

5 1 3 1 9 1 0 1 2 1 1 23 21 3

•

Vanligaste

Plintar

grundlägg-

Hel platta

ningssätt

Utbredda plattor och grundmurar

•

•

•

KB

3 16 2 17 14

•

m •

•

•

Enbart grundmurar Stomme

Förtillverkad A-system

•

Skarnes tunga system Stomsystem

SCGs vinkelelement

• •

Skarne 66 Norrköpings Byggelement Sandwichelement, betong Tegel med regelvägg

•

Tegel med lättbetong Träpanel med regelvägg Lättbetongelement

• • ••

•

• • •

BB

Östgöta-Byggens system

Yttervägg

•

•

Platsgjuten

•••

•

•

Platsgjuten betong m putsad lättbetong

•

Fjärrvärme Uppvärmning

Värmecentral

Ventilation

•

• •••

Elvärme FT-system F-system

ffl

m

•

m• •

•

Självdrag

•

Allmänna gator och ledningar

K G G K

S U K K

T

K

SK SK K K K K T

T

Schakt och undergrund

B G G U

s U u HU T

G G

u S S U u u U T

T

Byggnad

B G G H

G G T

Målning

U G U

Ventilation Värme Sa nitet El <5 2 Produktionstakt

• flffiB •

•

Sopsuganläggning

Organisation

•

Igh/dag

T

u U S U u U B T U G U S G u U S T S G u U S U U U u T U G G S G u U S T S G U U S U u u U T U G G S G u u S T S G u U S u u u U T U G U s G u u S T S G u U S u u u U T

T

•

> 2 och < 4 "

•

>4 Beteckningar:

B T

Projekt nr

H T

H G U U S

•

20 9 15 18 6

T

G G B T

H T T

T

G G

T T T T

•••

•

3 16 2 17 14

•

5 13 19 10 12 11 23 21 8

•

B = Byggherre T = Totalentreprenör

s

G = Generalentreprenör

en "O

H = Huvudentreprenör S = Sidoentreprenör

!!

OCO : 0

oc ^

c fr I m 9

fi

•

w s c* s 3S• s « «oc >» if 2 E S å o -c £ :Ö ._ X ~ +•' a 2 i Z z1 u"5j cS/ cj c Q i o o i - a»o F-5 z.E oc cc >

«0

U = Underentreprenör K = Kommunen

Figur 6. Fortsättning

SOU 1971: 52

5.5 Sammanfattning Ovan har underhandsuppgifter från november 1969 om kostnader och hyror från 20 stora bostadsprojekt ställts samman. För att öka jämförbarheten har vissa korrektioner av kostnaderna gjorts. Kostnader och hyror har ställts i relation till en rad faktorer som är kostnadspåverkande. Det har varit svårt att påvisa generella samband mellan de valda faktorerna och byggnadskostnaderna. Vad som tämligen klart framgår av det bearbetade materialet och vid de kontinuerliga kontakterna med kommuner, byggherrar och entreprenörer med anknytning till dessa projekt är den stora betydelsen av kommunens och byggherrens sätt att genomföra planering, upphandling och samordning av ett projekt. En kunnig byggherre som med hjälp av egen eller utomstående expertis produktionsanpassar sitt projekt — givetvis under beaktande av kraven på standard och miljö — och som har ambition och förmåga att tillvarata konkurrensmöjligheterna har stora möjligheter att nå ett gott kostnadsresultat. Att kostnaderna för de 20 här redovisade projekten ligger lägre än för projekt i allmänhet är inte särskilt förvånande. Den vikt, som lagts vid kravet på att kostnaderna skall vara låga med hänsyn till kostnaderna i orten, har påverkat både planering, projektering och upphandling. Den kostnadspress, under vilken byggherren arbetat, har sannolikt bidragit till en starkare variantbegränsning och enhetlighet. Här redovisade projekt är goda exempel på industrialiserat byggande, som har kunnat åstadkommas genom att skapa tillräckligt stora enheter för att uppnå serieeffekt och kontinuitet som påverkat både materialupphandling och produktion med hög rationalitet och låga kostnader som följd. Förhandsbeskedet medför i och för sig inte några revolutionerande förutsättningar för det enskilda projektet. Otvetydigt är dock att de villkor som ställs för förhandsbesked om bostadslån — villkor om storlek, samordning, enhetlighet och arbetskraftsåt104

gång — bidrar till gott kostnadsresultat. Den kommun och byggherre som ser till att hans projekt uppfyller dessa villkor, bör också kunna påräkna ett gott kostnadsresultat.

SOU 1971:52

TABELLBILAGA Definitioner och förkortningar Länsbokstav

Län

AB C E F M N P T Y Z

Stockholms Uppsala Östergötlands Jönköpings Malmöhus Hallands Älvsborgs Örebro Västernorrlands Jämtlands

Förkortningar SS SG SM lgh pc Lo L P R iy bly fdy

mly Pk Bk Pv H63 A-system Skarne-system Vinkelelement ÖB-system Norrköpings byggelement BPA-metod

SOU 1971: 52

Stor-Stockholm Stor-Göteborg Stor-Malmö lägenhet panncentral loftgångshus lamellhus punkthus radhus lägenhetsyta bostadslägenhetsyta fördelningsyta, se texten sid 94 "1 medellägenhetsyta produktionskostnad byggnadskostnad (exkl. mark och exploatering) pantvärde, se texten sid. 92 index för beräkning av kostnadsförändringar

företagsbundna system för förtillverkad stomme

metod för platsgjuten stomme, tillämpat av byggföretaget BPA

Projekt, som erhållit förhandsbesked Projekt/Fhb nr Län Kommun Område Byggherre

11F

om bostadslån. 2/39 A

Entreprenör

Jönköping Råslätt Stiftelsen Bostadshus AB H Sjögren

Stockholm Östbergahöjden AB Svenska Bostäder Egen regi

Antal hus i projektet

31 Antal lgh i projektet Bjälklag Bärande innerväggar Ytterväggar Värme Ventilation Avtal

2 541 A-system A-system Sandwichtyp betongskikt mellanligg isolering El (direkt) Värmeväxlare Generalentreprenad

52 varav 49 Lo bostadshus 1 176 Fabrikstillv Platsgjutna Betong platsgjutna med lättbetongisolering Gemensam pc Mekanisk Egen regi

Index

H63

ranskade: Antal hus Antal våningar Antal lägenheter Mly m2 Kostnadstidpunkt Pk/pv ± % Understiger ortens kostnadsnivå % Pk kr/m 2 ly Bk exkl grundl o grovpl kr/m 2 ly Kapitalkostnadsdel 5,1 % i hyran kr/m 2 ly Arbetskraftsåtgång tim/m 2 ly på byggplats

3 Lo

6—8 2 541 77,3 Mars 1966 ±0

3—4 hiss 72 82 Oktober 1966 + 4,3

, 779

3—4 1053

911 55:00 7 exkl bjälklag

SOU 1971:52

Uppgifter lämnade vid ansökan om förhandsbesked. 6/37 E

5/36 T

3/85 B

Linköping

Södertälje

Karlskoga

Geneta

Stråningstorp

Ryd (Omr. C)

Stiftelsen Telgebostäder

Stiftelsen Hyresbostäder

AB Stångåstaden

Ohlsson & Skarne AB

Skånska Cementgjuteriet AB

BPA (Byggproduktion AB)

ca 1400

2 036

Skarne-system

Vinkelelement

BPA-metod

7 P + 40 L

Skarne-system

Vinkelelement

BPA-metod

Lättbetong

Betongfasad + regelvägg

Fasadtegel + lättbetong

Gemensam pc

pc

Fjärrvärme

Mekanisk

Mekanisk

Mekanisk

Totalentreprenad Pv 1.7.65 minus mängdrabatt

Totalentreprenad 99 % a v P v 1.11.65

Generalentreprena

Byggkostnadsindex

H63

H63

7 P + 32 L

72 bostadshus 18 servicehus

8 resp 3

82,2

81,8

September 1966

September 1966

Oktober 1966

— 1,5

+ 1,5

— 13,0

3—4

3—5

10—15

(799 inkl grundl o grovpl)

48:34

45:11

41:00

7,5 ( + 1,0 på fabrik)

5,5 ( + 2,9 på fabrik)

7,5

SOU 1971: 52

Projekt, som erhållit förhandsbesked Projekt/Fhb nr Län Kommun Område Byggherre

8/36 B

om bostadslån. 9/56 T

Antal lgh i projektet

Boo Orminge AB Familjebostäder + HSB Ohlsson & Skarne AB 106 P + 50 L -f tvättstugor o parkeringsdäck 1932

Örebro Vivalla Stiftelsen Hyresbostäder BPA 157 L, 28 Lo, 31 R + 10 barnstugor o 10 tvättstugor 2 538 varav 224 R

Bjälklag Bärande innerväggar Ytterväggar Värme Ventilation Avtal

Skarne-system 1966 Skarne-system 1966 Sandwichtyp betongskikt Pc Mekanisk, förvärmd friskluft Generalentreprenad

BPA-metod BPA-metod Fasadtegel Fjärrvärme Mekanisk, förvärmd friskluft Utvecklad generalentreprenad

Index

Fixt pris

H63

33 P + 16 L + tvättstugor o parkeringsdäck 2, 3, 4 o 5 584 89,0 Oktober 1966 ± 0 (hänsyn taget till fixt pris)

157 L, 28 Lo, 31 R + 10 barnstugor o 10 tvättstugor 2 2 538 72,4 Mars 1967 — 15,8

4—5 1090

ca 20 816

53:22

40: 11

5,5 (+ fabr)

3,3

Entreprenör Antal hus i projektet

Granskade: Antal hus Antal våningar Antal lägenheter Mly m2 Kostnadstidpunkt Pk/Pv ± % Understiger ortens kostnadsnivå % Pk kr/m 2 ly Bk exkl grandi o grovpl kr/m 2 ly Kapitalkostn-del 5,1 % i hyran kr/m 2 ly Arbetskraftsåtgång tim/m 2 ly på byggplats 1

Exkl bilplatser o garage

108 SOU 1971:52

Uppgifter lämnade vid ansökan om förhandsbesked. 12/73 E

11/27 E

10/119 X Sundsvall

Linköping

Linköping

Nacksta

Skäggetorp

Ekholmen

AB Sundsvallsbyggen

AB Östgöta-Byggen

Riksbyggen b rf + Landstinget

BPA

Egen regi

BPA 40 L + 44 L

10 + 8 + 5 parkeringshus 1020

1 683 ( + 540 tidigare uppförda HSB)

1 122

BPA-metod

ÖB-system platsgjutna

BPA-metod

BPA-metod

Prefabr pelare

BPA-metod

Fasadtegel

Kalksandsten

Fasadtegel

Del i gemensam pc

Fjärrvärme

Fjärrvärme

Mekanisk, förvärmd friskluft

Självdrag

Delupphandlad generalentreprenad

Egen regi

Mekanisk Generalentreprenad

H 63 byggmästeri

—

Fixt pris Takpris justeras med H 63 bas maj 6

10 + 6 + 5 parkeringshus

12 L + tvättstugor

12 L

3 resp 6

2, 2 1/2 o 3

2—3

84,6

78,1

74,2

September 1967

31.12.1967 Mars 1968

— 10,6

+ 3,8

c a — 10

ca 10

5—10

10—15

1 026 (926)i

1 030 (941)i

900 (875)i

47:40

48:62

44:82

5,0 ( + fabr)

6 SOU 1971: 52

Projekt, som erhållit förhandsbesked Projekt/Fhb nr Län

13/57 E

om bostadslån. 14/72 P

Kommun Område Byggherre

Norrköping Navestad Stiftelsen Hyresbostäder

Nödinge Nödinge Kyrkby AB Alebyggen

Entreprenör

BPA

Antal hus i projektet Antal lgh i projektet Bjälklag Bärande innerväggar Ytterväggar Värme Ventilation Avtal Index

Skånska Cementgjuteriet AB (ws o el löpande räkn BPA) 30 1795 Norrköpings byggelement Norrköpings byggelement Sandwichtyp betongskikt Fjärrvärme Mekanisk Delad entreprenad H 63 byggmästeri

Granskade: Antal hus Antal våningar Antal lägenheter Mlym 2 Kostnadstidpunkt Pk/Pv ± %

15 2 1/2—8 895 74,6 Juni 1967 ± 0

42 L + 14 Lo 3 1035 68,9 November 1967 ± 0

5—10

ca 10

1 005 (904)i

1 009 (995)i

46: 25 (omr C)

52:32

4,4 inkl garage (3 på fabr)

6,7

Understiger ortens kostnadsnivå % Pk kr/m 2 ly Bk exkl grundl o grovpl kr/m 2 ly Kapitalkostn-del 5,1 % i hyran kr/m 2 ly Arbetskraftsåtgång tim/m 2 ly på byggplats 1

42 L + 14 Lo 1035 BPA-metod BPA-metod Fasadtegel Pc ingår ej i entreprenaden Mekanisk Utvecklad generalentreprenad H 63 (Undantag arbeten utförda under 1968)

Exkl bilplatser o garage

110 SOU 1971: 52

Uppgifter lämnade vid ansökan om

förhandsbesked. 16/132 A

17/122 C

Stockholm Tensta-Rinkeby AB Familjebostäder + HSB i Stockholm Ohlsson & Skarne

Upplands-Bro Tibble HSB i Stockholm

6 P + 50 L 1 862 (2 400) Skarne-system 66 Skarne-system 66 Sandwichtyp betongskikt Fjärrvärme Mekanisk förvärmd friskluft Generalentreprenad Byggnadskostnadsindex reduktion 1,5 milj kr

60 L + 12 servicebyggn 1000 BPA-metod BPA-metod Kalksandsten Provisorisk pc Mek system F Totalentreprenad Byggnadskostnadsindex 50 % reduktion

35 L (62 radhus) 3 624 (+ 62) 83,5 September 1967 — 10 (— 15 framställn om ändr av schablb)

6 P + 50 L 1—8 v.i L; 5 v.i P 1862 78,4 Januari 1968 ca —2

50 L + 10 servicebyggn 3 825 80,5 November 1968 — 2,3

15—20 862 (846)i

minst 5

närmare 10 1007

15/130 C Upplands-Bro Råby Stiftelsen Upplands-Brohus AB Armerad Betong

1 036 varav 62 radhus Platsgjutna Platsgjutna Kalksandsten Provisorisk pc Mekanisk Utvecklad generalentreprenad H 63 med reduktion 25 % upphandl av I—II 33 % upphandl av I—V Pv efter 1.1.1968

724 43:28 4,7

SOU 1971: 52

1 130 (1 064)i 938 50:00 3,8

BPA

854 52:00 4,8

Projekt, som erhållit förhandsbesked

Entreprenör

Östersund Körfältet HSB i Östersund + Stiftelsen Hyresbostäder Öberg & Co Byggnads A

Antal hus i projektet

79 L

Antal lgh i projektet

1260 Platsgjutna Platsgjutna Fasadtegel

Kommun Område Byggherre

Bjälklag Bärande innerväggar Ytterväggar Värme Ventilation Avtal Index

Granskade: Antal hus Antal våningar Antal lägenheter Mlym 2 Kostnadstidpunkt Pk/Pv ± % Understiger ortens kostnadsnivå % Pk kr/m 2 ly Bk exkl grundl o grovpl kr/m 2 ly Kapitalkostn-del 5,1 % i hyran kr/m 2 ly Arbetskraftsåtgång tim/m 2 ly på byggplats 1

19/135 M

18/133 Z

Projekt/Fhb nr Län

Fjärrvärme Mek. System F Delad entreprenad H 63 regi fr anbudsmån till igångsättnmån. Etapp I fixt pris

om bostadslån.

Burlöv Vårbo Stift Parlövsbostäder o Sv Riksbyggen brf BPA 24 L 1028 BPA-metod BPA-metod Fört träregelstomme + mu-isol Gemensam pc Mek. System F Totalentreprenad 98 % av Pv

16 L + garage

3L

2+ 256 73,8 Maj 1968 — 8,6

8 med hiss 192 76,4 Aug 1968 —2

ca 10 926 (903)i

2—3 910 (857)i

(838 inkl grundl o grovpl)

46:59

44:20

5,0

5,0

Exkl bilplatser o garage

112 SOU 1971:52

Uppgifter lämnade vid ansökan om

förhandsbesked.

Halmstad Vallås Halmstads Fastighets AB

Sundbyberg Hallonbergen Fastighets AB Förvaltaren

Egen regi

Skånska Cementgjuteriet AB 25 L

16 Lo + 50 L 33 ekonomibyggn 1 152 Platsgjutna Platsgjutna Platsb träregelstomme + mu-isol El (direkt) Mek. System FT Egen regi

23/141 B

21/138 B

20/137 N

Österhaninge Brandbergen HSB i Stockholm brf o stift Haningehem Haningebyggen (bm J Mattson, SIAB) 97 hus + centrum L

1 420 Platsgjutna Platsgjutna Fört träregel stomme + mu-isol Fjärrvärme Mek. System FT Delad entreprenad Fixt pris t o m 31.12.70, H 63 bas medelindex okt 68—dec 70

3 889 A-system A-system Element sandwichtyp, btgskikt Fjärrvärme Mek. System FT Generalentreprenad Fixt pris Etapp I

16 Lo + 50 L 33 ekonomibyggn 2 1 152 69,7 Okt 1968 — 15

6L

16 L

4—6 med hiss 422 84,9 (4 lghförr) Okt 1968—dec 1970 + 1,5

2, 3, 7 och 8 585 64,5 Dec 1968—dec 1970

15 792 (766)i

5 1 284 (1 096)1

mer än 5 1217(1 121)i

40:07

53:20

57:23

6,9

5,3

3,5

8—SOU 1971: 52

—U

Bilaga 6

PM angående utvecklingen inom standardiseringsområdet Utarbetad av BIU.

I BIU:s PM Standardisering, normering, typgodkännandeverksamhet av den 16 september 1966 föreslogs att lån- och bidragsgivande myndigheter skulle åläggas att aktivt verka för att tillämplig svensk standard används i största möjliga utsträckning och att myndigheterna skulle kunna kräva tilllämpning av viss standard som förutsättning för lån eller bidrag. Efter remissbehandling togs BIU:s förslag upp i proposition 1967: 100. Departementschefen ansåg att det fanns starka skäl för att en vidgad tillämpning av svensk standard i byggnadsproduktionen borde främjas genom åtgärder från samhällets sida. Myndigheter som svarar för projektering av statliga byggnader borde bevaka att svensk standard tillämpas och låne- och bidragsbeviljande myndigheter borde ges möjlighet att utfärda bestämmelser som innebär så stark rekommendation av svensk standard, att sökande av lån eller bidrag måste motivera avvikelse från standard. Sådana bestämmelser borde främst avse grundstandard och i fråga om produktstandard sådana mått och egenskaper som är betydelsefulla för anslutningen till andra byggnadsdelar. Efter behandlingen i riksdagen under våren 1967 avgav Kungl. Maj:t en kungörelse om tilllämpning av standard inom viss byggnadsverksamhet den 1 september 1967 (nr 558). I kungörelsen sägs att statlig myndighet som har befattning med byggnadsverksamhet skall verka för att svensk standard till114

lämpas i den mån rationalisering inom byggandet därigenom främjas. Statlig myndighet som uppför byggnad för statens räkning skall tillse att svensk standard tillämpas om det inte finns särskilt skäl för avvikelse. Myndighet som beviljar statligt lån eller bidrag får som villkor för lånet eller bidraget föreskriva att svensk standard skall tillämpas. Avvikelse från standard bör ej utgöra hinder för lån eller bidrag om avvikelsen a) avser produkt som tillverkas industriellt och har stor utbredning på byggnadsmaterialmarknaden, b) avser produkt som ingår i större byggnadsdel, c) ingår i experiment som gäller tekniskt utvecklingsarbete, d) innebär tillämpning av svensk standard som inte längre gäller men som bör få tillämpas under en övergångstid eller e) bör godtas av annat särskilt skäl. Planverket skall följa utvecklingen inom standardiseringsområdet och underrätta berörd myndighet om standard som planverket finner bör tillämpas för byggnader inom myndighetens ämbetsområde. Kungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1968. I det följande skall redovisas de initiativ och åtgärder som vidtagits till följd av kungörelsen.

6.1 Bostadsbyggandet För att klarlägga i vilken utsträckning svensk standard tillämpades gjorde bostadsSOU 1971: 52

styrelsen, planverket och byggstandardiseringen tillsammans en enkät bland ett urval materialproducenter, byggherrar och entreprenörer inom bostadsbyggnadssektorn. De företag som svarade på enkäten tillämpade både grundstandard och produktstandard i relativt stor utsträckning. Enkäten gjordes under våren 1968. Under hösten 1968 utarbetade bostadsstyrelsen ett förslag till föreskrifter i bostadslånekungörelsen angående svensk standard som skulle vara obligatorisk för bostadslån. Förslaget remitterades den 4 februari 1969 till berörda myndigheter och organisationer. Remissvaren var i stora drag positiva till att grundstandard görs obligatorisk och övervägande negativa till obligatorisk produktstandard. Remissinstanserna anförde bl. a. att dåvarande produktstandarder innehöll uppgifter om detaljutformning och kvalitet som inte var lämpliga för obligatorisk tillämpning. Prövningen av skäl för avvikelser borde enligt flertalet av remissvaren ske centralt hos bostadsstyrelsen. I juli 1969 föreskrev bostadsstyrelsen i § 18 lånekungörelsen att som förutsättning för bostadslån viss svensk standard skulle tillämpas. Föreskrifterna trädde i kraft 1 januari 1970. För att informera om den föreskrivna standarden gav Byggstandardiseringen ut en handbok i början av 1971 där de aktuella standarderna redovisas och kommenteras. Avsikten är att handboken skall revideras och ges ut i ny upplaga varje år. Föreskrifterna gäller generellt för tvåbeslutsärenden, dvs. i allmänhet andra ärenden än som avser småhus som skall bebos av sökanden. Föreskriven standard är ett urval av gällande svensk standard. Föreskriven grundstandard omfattar planmodul för horisontella stommått (3M), vertikala mått för flerfamiljshus (endast våningshöjden) och taklutningar. Föreskriven produktstandard omfattar lättbetong och lättklinkerprodukter, dörr- och fönstersnickerier, skåpsnickerier, dörrar och luckor av stål, vvs-installationsenheter, trapphus samt hissar. Beträffande produktstandarden gäller kravet på tillämpning endast i standarden 8 * _ S O U 1971: 52

angivna byggmått (anslutningsmått). Frågor om godtagande av icke standardenliga produkter prövas av bostadsstyrelsen. Länsbostadsnämnden får i enskilda ärenden medge avvikelse från föreskriven standard enligt samma förutsättningar som anges i Kungl. Maj:ts kungörelse. Under 1970 har två ansökningar om generellt godtagande av icke standardenliga produkter inkommit till bostadsstyrelsen. I båda fallen gäller det anslutningsmått för vissa fönstersnickerier som avviker från svensk standard. Bostadsstyrelsen har bifallit båda ansökningarna och medgivit att användningen av ifrågavarande produkter icke skall utgöra hinder för bostadslån under en period av fem år.

6.2 Övrigt byggande med statligt lån eller bidrag Skolöverstyrelsen rekommenderar tillämpning av 3M vid projektering av skolbyggnader men har i övrigt inte utnyttjat möjligheterna att ställa krav på standard som förutsättning för lån. Man anser att det hittills i stort sett inte finns någon standard som är tillämplig på skolbyggandet. Speciell standard för skolor är emellertid under utarbetande och det kan eventuellt bli aktuellt att ställa krav på tillämpning. Socialstyrelsen ställer inte heller några krav på tillämpningen av svensk standard när det gäller barnstugor. Arbete pågår med nya anvisningar för barnstugornas utformning och det kan eventuellt bli aktuellt att i detta sammanhang ställa krav på tillämpning av viss standard. Anvisningarna skall föreligga i november 1970.

6.3 Statens eget byggande För att klarlägga hur svensk standard tilllämpas inom den statliga sektorn skickade planverket i februari 1969 en skrivelse till statliga myndigheter som uppför byggnader för statens räkning med förfrågan om vilka standarder som tillämpas och i vilken om115

fattning samt synpunkter på en obligatorisk tillämpning av de aktuella standarderna. Byggnadsstyrelsen (byggnader för statlig administration, högre undervisning, fångvård, polisväsende). I byggnadsstyrelsens projekteringsanvisningar (1967) anges att svensk standard skall tillämpas i största möjliga utsträckning och att avvikelser skall motiveras. Byggnadsstyrelsen har i anslutning till planverkets förfrågan undersökt tillämpningen av standard i ett antal projekt ur styrelsens produktion och konstaterar att standarder avseende materialkvaliteter används allmänt. Tillämpningen av övrig standard sker osystematiskt och är bl. a. beroende på den anlitade konsultens kunskaper. Byggnadsstyrelsen har senare (december 1969) utfärdat en särskild anvisning med förteckning över vilka standarder som skall tillämpas obligatoriskt. Förteckningen innehåller samma standarder som föreskrivs i bostadsstyrelsens kungörelse och därutöver ytterligare ett antal grund- och produktstandarder. Avvikelse får ske enligt samma förutsättningar som anges i Kungl. Maj:ts kungörelse. Beslut om avvikelser fattar projektledande byrå, utvecklingsbyrån eller i vissa fall verksledningen inom styrelsen. Fortifikationsförvaltningen (byggnader för försvarets räkning: kaserner, förrådsbyggnader, befästningsanläggningar m.m.). Fortifikationsförvaltningen anger att svensk standard tillämpas i enlighet med Kungl. Maj:ts kungörelse när inte projektets art ger skäl för avvikelse. I viss utsträckning måste byggdelar ges från svensk standard avvikande utformning med hänsyn till de speciella krav som ofta ställs på militära byggnader. Möjligheten till avsteg enligt nuvarande föreskrifter bör gälla utan skyldighet att för varje projekt redovisa eventuella avsteg. Lantbruksstyrelsen (obetydlig egen byggnadsverksamhet: lämnar teknisk service, bl. a. typritningar, till lantbruksnämnderna som svarar för den huvudsakliga byggnadsverksamheten inom lantbruksområdet). Lantbruksstyrelsen anger att svensk standard för lantbruksbyggnader och hallbygg116

nader tillämpas i typritningarna. Sjöfartsstyrelsen (byggnader för sjöfarten: fyrbyggnader, lotsutkikar, verkstads- och förrådsbyggnader m.m.). Sjöfartsstyrelsen anger att svensk standard används där så är möjligt. I viss utsträckning måste specialkonstruerade byggdelar användas. Med hänsyn till den speciella byggnadsverksamhet som sjöfartsstyrelsen bedriver är det inte lämpligt med en obligatorisk tillämpning av standard. Statens järnvägar (byggnader för järnvägsdrift). Statens järnvägar anger att tillämplig svensk standard används för stommar, stomkomplettering och inredningar. Att använda standard som ger god kvalitet och rimlig kostnad är självklart och det är därför onödigt att föreskriva obligatorisk användning. Statens vattenfallsverk (huvudsakligen vatten- och värmekraftstationer). Vattenfallsverket anger att svensk standard endast kan användas för vissa anläggningsdelar och inredningsdetaljer. En obligatorisk tillämpning av standard kan befaras medföra svårigheter när nya material och produkter behöver användas. Statens vägverk (huvudsakligen vägstationer). Vägverket anger att svensk standard används i förekommande fall. Televerket (byggnader för tele- och radioteknisk utrustning, förråd och teleexpeditioner). Televerket anger att svensk standard används så långt möjligt. Den tekniska utrustningen som installeras ställer i vissa fall speciella krav. Med tanke på utvecklingen inom det teletekniska området är det för närvarande inte lämpligt med obligatorisk tillämpning.

6.4 Något om utvecklingen inom Byggst andar diseringen Byggstandardiseringen avstyrkte i sitt remisssvar över BIU:s PM en obligatorisk tillämpning av svensk standard. Den tekniska utvecklingen skulle kunna hämmas och ökade SOU 1971:52

svårigheter uppstå vid utarbetandet av svensk standard. En ökad tillämpning av svensk standard borde kunna åstadkommas genom intensifierad upplysningsverksamhet. Enligt uppgifter från Byggstandardiseringen har tillkomsten av kungörelsen om tilllämpning av standard inte påverkat standardiseringsarbetet på negativt sätt. Intresset för standardiseringen har allmänt ökat och arbetet i standardiseringskommittéerna betraktas med större uppmärksamhet från byggnadsmarknadens parter. Arbetet med bostadsstyrelsens bestämmelser om tillämpning av standard har medverkat till en ytterligare differentiering av svensk standard. Grundstandard har uppdelats på dels generella principer för modulsamordning, toleranser m.m., dels tillämpningsregler för olika byggnads- och stomtyper. Produktstandard har uppdelats på dels grundläggande mått (anslutningsmått för olika byggdelar, s. k. ramstandard) dels tillverkningsmått, toleranser, kvalitetskrav och provningsmetoder. Byggstandardiseringen har under de senaste åren satsat en stor del av sina resurser på arbete med grundstandard. Tidigare standard för modulsamordning av byggandet byggmodulen (IM) och planmodulen för horisontella stommått (3M) har kompletterats med standard för horisontella och vertikala preferensmått för stommar i olika byggnadstyper. Dessa modulstandarder har i viss utsträckning testats genom bl. a. provprojektering. De grundläggande principerna för modulsamordningen har gjorts till föremål för en grundlig översyn. Förslag föreligger till ny standard för modulsamordning som skall ersätta nu gällande standard. Den nya modulstandarden syftar främst till att anvisa generella regler för projektering av byggnader med hjälp av moduler och modulnät. Standarden är uppdelad i tre delar innehållande terminologi, grundläggande principer och regler för modulprojektering. Terminologin har förändrats så att begreppen byggmodul och planmodul ersätts av basmodul och multimodul. Denna terminologi ansluter i huvudsak till begrepp som används i ett inSOU 1971: 52

ternationellt förslag till standard för modulsamordning. Modulstandarden innehåller multimodulerna 3M, 6M och 12M för horisontella mått och 3M och 6M för vertikala. I första hand skall i horisontella modulnät med linjeavståndet 12M prövas, i andra hand 6M och i sista hand 3M. Standardens regler för modulprojektering visar hur olika byggnadsdelar skall placeras i förhållande till basmodulnät och multimodulnät. Fastställda eller föreslagna modulstandarder för olika byggnadstyper avses ersättas av den nya standarden för modulsamordning som är generell för alla byggnadstyper. Standard med mer detaljerade regler för olika byggnadstyper kommer senare att komplettera de grundläggande principerna. Beträffande produktstandard har Byggstandardiseringen genom utdrag av befintlig standard fått fram standard med grundläggande mått för en rad produkter, främst inom bostadsbyggandets område. Exempel på väsentliga revideringar eller arbeten med helt nya standarder är bostadens inredning (köks- och garderobssnickerier), fönster- och dörrsnickerier, betongprodukter, skolans inredning, radiatorer, sanitets- och ventilationsgods. Det nordiska och internationella standardiseringsarbetet har gett vissa resultat under de senaste åren. Nuvarande modulstandard har i princip varit gemensam för de nordiska länderna. Internationell standard för basmodulen IM och för de horisontella multimodulerna 3M, 6M och 12M har fastställts. Byggstandardiseringens budget för 69/70 uppgår till totalt 1,8 milj. kr. I förhållande till omsättningen 67/68 innebär detta en ökning med ca 50 %. Anslaget från byggforskningsfonden har under samma tid också ökat med ca 50 % och uppgår för 69/70 till 1,2 milj. kr. Den totala ökningen torde i stort sett motsvara den av BIU i ovannämnda PM förordade ökningstakten, 25 % per år under en femårsperiod.

6.5 Kommentar

Kungörelsen om tillämpning av standard trädde i kraft 1.1.1968 och bestämmelserna om vilken standard som skall tillämpas obligatoriskt vid bostadsbyggande med statligt stöd gäller från 1.1.1970. Det kan förefalla som om bostadsstyrelsen har tagit onödigt lång tid på sig för att få fram dessa bestämmelser. Tidsutdräkten kan i stor utsträckning förklaras med att en bearbetning av befintlig standard visade sig nödvändig vid obligatorisk tillämpning. Förteckningen över standard som skall tillämpas har i gengäld blivit relativt innehållsrik. Med hänsyn till kravet på en likformig tillämpning av bestämmelserna är det nödvändigt att bostadsstyrelsen skall kunna behandla frågor om generellt godtagande av icke standardenliga produkter. För att bestämmelserna om tillämpning av standard inte skall urholkas måste dock ansökningar om godtagande av avvikelser behandlas med restriktivitet. Det kan ifrågasättas om inte den tidsperiod för generellt godtagande, 5 år, som bostadsstyrelsen tillämpat i de båda aktuella fallen, är onödigt lång.

synes inte ha påverkats negativt av kungörelsen om tillämpning av standard. Trots de ökade resurserna synes dock arbetet med att få fram standard gå relativt långsamt. Standardiseringsarbetet har i viss mån hållits tillbaka av en nödvändig bearbetning av principerna för modulsamordningen och den praktiska tillämpningen av modul standarden. Förslaget till ny moduistandard har generell och grundläggande karaktär. Det krävs ytterligare, mer detaljerade regler för att få fram ett modulsamordnat byggande. Den nya modulstandarden synes dock ge en god grund för fortsatt standardiseringsarbete. Preferensmåttserier och mera detaljerade regler för modulprojektering bör vara ett lämpligt nästa steg. För att arbetet med standard för ett modulsamordnat byggande skall kunna fullföljas är det nödvändigt att BST får ett fortsatt starkt ekonomiskt stöd från byggforskningsfonden.

Byggnadsstyrelsens förteckning över obligatorisk standard är ännu något mer omfattande än vad som gäller för bostadsbyggandet med statligt stöd. Övriga byggande myndigheter synes inte ha vidtagit några särskilda åtgärder för att medverka till en ökad tillämpning av standard. Skolöverstyrelsen och socialstyrelsen har i stort sett inte heller gjort något för att främja användningen av standard i samband med låne- och bidragsgivning till skolor och barnstugor. De sistnämnda representerar en stor och ökande sektor där förutsättningarna för ett seriemässigt byggande bör vara goda. Modulstandarden och många produktstandarder är tillämpliga i detta byggande. Den s.k. skolbygglådan ger också underlag för en mer omfattande standardisering. Planverket borde i enlighet med kungörelsen tillse att de berörda statliga myndigheterna utnyttjar sina möjligheter att främja användningen av standard. Utvecldingen inom byggstandardiseringen 118

SOU 1971: 52

Bilaga 7

Lägesrapport om normarbetet m. m. inom statens planverk Rapporten är utarbetad av tekniska avser läget den 1.1.1971.

7.1 Introduktion

Denna lägesrapport är avsedd att översiktligt redovisa nuläget beträffande planverkets normarbete och därmed sammanhängande aktiviteter. Rapporten innehåller följande avsnitt: Svensk Byggnorm och därmed sammanhängande normarbete. Samordning genom anknytning till byggnadsstadgan och Svensk Byggnorm 67 (SBN 67) av samhälleliga bestämmelser som berör byggandet. Samordning med låne- och upphandlingsregler, svensk standard m. m. Planverkets typgodkännande verksamhet och tillverkningskontroll.

7.2 Svensk Byggnorm och därmed sammanhängande normarbete 7.2.1 Samhälleliga byggnadsbestämmelser För husbyggandet gäller primärt bestämmelser: 1. Byggnadsstadgan innehåller:

följande

(SFS 1959: 612) som

a) Generella krav på säkerhet, hygien och komfort. b) Krav på byggnadslov som efter prövning meddelas av byggnadsnämnden. SOU 1971: 52

byrån vid statens planverk

och

c) Krav på fortlöpande tillsyn genom ansvarig arbetsledare. d) Åliggande för byggnadsnämnd att besiktiga byggnadsarbetet och den färdiga byggnaden. 2. Svensk Byggnorm 67 (SBN 67) jämte supplement som utgör tillämpningsbestämmelser till byggnadsstandgan och som innehåller: a) Föreskrifter som är bindande för såväl den byggande som byggnadsnämnden och som i möjlig mån utformas med funktionella krav, knutna till generella beräknings- eller provningsmetoder. b) Anvisningar och råd som inte är bindande för den byggande. Anvisningarna innehåller vanligen generella exempel på lösningar som uppfyller föreskrifternas krav. Hänvisning kan även ske till standard som innehåller exempel på godtagbar lösning. Genom frivilligt typgodkännande enligt SBN 67 11: 114 kan planverket med bindande verkan för byggnadsnämnd godkänna specificerade exempel (ofta knutna till visst fabrikat) på lösningar som uppfyller föreskrifternas krav. Typgodkännande kan förknippas med villkor att produkten skall underkastas officiell tillverkningskontroll. Råden är att uppfatta som rekommendationer och kommentarer. Rekommen119

dationer undviks, eftersom de kan ge upphov till varierande tillämpning. Kommentarer kan vara behövliga för att klarlägga bakgrunden till föreskrifter och anvisningar eller för att ge andra upplysningar av mer allmänt intresse. 7.2.2 Planverkets normarbete (se figur 7) Planverket har enligt byggnadsstadgan att utfärda tillämpningsbestämmelser för byggnadsväsendet. Enligt instruktionen åligger det planverket att insamla och bearbeta kunskaper och erfarenheter samt att verka för samordning mellan planverkets och andra myndigheters föreskrifter och anvisningar. Planverket har en styrelse med sju ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t. Normer som innehåller föreskrifter föreläggs styrelsen för beslut. Rådgivande organ för normarbetet är Tekniska rådet med ca 15 ledamöter utsedda av verkstyrelsen efter förslag från yrkesföreningar, bransch- och arbetsmarknadsorganisationer m. fl. samt Svenska kommunförbundet. För betongkonstruktioner och stålkonstruktioner finns särskilda permanenta samarbetskommittéer, i vilka ingår representanter för myndigheter, industrin och yrkesorganisationer. För aluminiumkonstruktioner

finns en speciell samarbetskommitté av mera temporär art. IVA har kommittéer för svetsade konstruktioner, kranar och cisterner. Planverkets normarbete förbereds inom tekniska byråns sektioner och bedrivs genom medverkan av Tekniska rådets permanenta arbetsutskott för sex olika ämnesområden (kontroll, byggnadsutformning, bärande konstruktioner, byggnadsfysik, brandskydd och installationer). Avgränsade frågor behandlas av temporära normkommittéer med allsidig sammansättning. I ökad omfattning kommer kommittéer att arbeta med uppdrag från NKB som nordiska samarbetskommittéer. Kontakt har från NKB tagits med ECE/HPB angående internationellt normsamarbete. Normförslag remissbehandlas samt föreläggs efter tillstyrkan av Tekniska rådet och efter samråd med berörda myndigheter verksstyrelsen eller verkschefen för beslut. Föreskrifter som är av större vikt underställs Kungl. Maj:t för fastställelse. Samrådsmyndigheter beträffande olika sektorer som berör husbyggandet är främst: arbetarskyddsstyrelsen (yrkesskydd och arbetsmiljö samt hissar, cisterner m. m.), bostadsstyrelsen (boendemiljö), civilförsvarsstyrelsen (skyddsrum), kommerskollegium (brandfarliga varor och elinstallationer), na-

Kungl Majrt (Civildep)

Samrädsmyndigheter

Planverket

Arbetarskyddsstyrelsen Bostadsstyrelsen Civilförsvarsstyrelsen Kommerskollegium Naturvårdsverket Socialstyrelsen Statens brandinspektion Veterinärstyrelsen

Styrelse

!i / / | / Samarbetskommittéer

;::i::;

//

Vägverket m fl 1 i i

Betong

i /

/ /

t

//

NKB (inkl NBF)

Tekniska Rådet

//

Ca 15 organisationer o institutioner m fl

Tekniska byrån

Arbetsutskott (6)

-

Utskott

ECE/HPB

-

-

nAft, hr?, /

7 sektioner

N o r m k o mmittéer

/

' Nordiskt samarbetsorgan

•50

Fig. 7. Principskiss som visar hur byggnormarbetet är organiserat. Normarbetet utfört i nationella organ som successivt bör kunna ersättas med nordiska organ, tillsatta av NKB. Senare bör även internationella organ kunna överta delar av normarbetet men nationella och nordiska referensgrupper torde erfordras. 120

SOU 1971:52

turvårdsverket (åtgärder mot luft- och vattenföroreningar, bullerskydd), socialstyrelsen (hälsovård), statens brandinspektion (brandskydd) samt veterinärstyrelsen (livsmedelslokaler). I fråga om stomkonstruktioner samarbetar planverket med tekniska verk för det statliga husbyggandet, främst byggnadsstyrelsen. Vidare äger samarbete rum med sådana verk som har ansvaret för brokonstruktioner och andra anläggningar, främst statens vägverk (vägbroar o. d.) samt statens järnvägar (järnvägsbroar), sjöfartsstyrelsen (kajer) och statens vattenfallsverk (energianläggningar). I enlighet med särskilt beslut av riksdagen har planverket ålagts en »samordnande och planerande uppgift inom standardiserings- och normeringsområdet». Planverket bedriver därför sitt normarbete i samarbete med ett stort antal andra institutioner och organisationer än de ovan nämnda, såsom provningsinstitutioner, standardiseringsorgan BSAB och byggandets AM A, ER-nämnden, IVA och Tekniska Nomenklaturcentralen. Samarbetet gäller t. ex. provnings- och kontrollmetoder, systemfrågor, principer för funktionella krav samt information till mottagare av byggdokument. (Se avsnitt 7.4). Administrativa beslutande organ beträffande byggärenden är:

ipublikationen i Svensk Byggnorm. Tilllägg, ändringar och upplysningar till SBN 67 meddelas i följande SBN-serier. Svensk Byggnorm — Supplement, SBN-S Svensk Byggnorm — Upplysning, SBN-U Svensk Byggnorm — Godkännande, SBN-G

SBN-S-publikationerna innehåller tillägg till SBN 67 i form av föreskrifter och/eller råd och anvisningar utfärdade jämlikt BS § 76. Varje publikation behandlar vanligen endast ett kapitel eller ett sakområde. Smärre ändringar och tillägg rörande olika kapitel i SBN sammanförs och publiceras minst en gång om året i en Ändringslista. I varje ändringslista redovisas också nyutkomna publikationer i SBN-komplexet samt rättelser av tryckfel i SBN och andra byggbestämmelser. SBN-U-publikationerna innehåller dels upplysningar och kommentarer till SBN dels andra meddelanden från planverket. I serien SBN-U ingår publikationen Aktuellt-utdrag som innehåller sådana utdrag från Aktuellt från byggnadsstyrelsen och Meddelanden från byggnadsstyrelsen (utgivna före den 1.7.1967) som alltjämt gäller. Dessutom innehåller den sådana utlåtanden och skrivelser av allmänt intresse och längre giltighet som införts i den periodiska informaLokalt: Byggnadsnämnden (byggnadslov). tionsskriften »statens planverk-aktuellt». Regionalt: Länsstyrelsen (första besvärsPlanverket avser att fortlöpande hålla Akinstans). tuellt-utdrag a jour. Centralt: Kungl. Maj:t (högsta besvärsSBN-G-publikationerna innehåller uppinstans). gifter om typgodkännanden, klassificeringar, Planverket har alltså ingen administrativ tillverkningskontroll m. m. En översikt härbefogenhet beträffande tillämpningen av över lämnas i SBN-G-publikationen Godbyggnadsstadgan och SBN. Föreskrifter kännandeförteckning, som är avsedd att resom meddelas av planverket kan överklagas videras varje år. hos Kungl. Maj:t. Information om nytillkomna och indragna publikationer i SBN-komplexet och andra ändringar i de normer som gäller för 7.2.3 SBN-komplexet husbyggandet lämnas dels i en årligen utgiven skrift, Svensk Byggnorm-Register, Svensk Byggnorm (SBN) är samlingsbeteckdels fortlöpande i »statens planverkningen för de bestämmelser o. d. angående aktuellt». husbyggande som ges ut av planverket. Svensk Byggnorm-Register, SBN-R, inneSvensk Byggnorm 67, SBN 67, är huvudSOU 1971: 52

håller en fullständig redovisning av alla de bestämmelser m. m. som har anknytning till husbyggandet. I denna publikation (sid. 7— 14) redogörs också för de olika slag av skrifter som ingår i serien Svensk Byggnorm (SBN-komplexet) och deras inbördes sammanhang. Normförteckningen (sid. 15—29) i SBN-R 1969, som fortlöpande kompletteras i »statens planverk-aktuellt», omfattar över 300 normer m. m., mer eller mindre giltiga för husbyggandet. I det systematiska registret (sid. 31—47) återfinns i varje kap. under :01 Hänvisningar uppgift om de författningar och normer av olika slag som vid sidan om byggnadslagstiftningen finns utfärdade och som i något avseende gäller för husbyggandet. Statens planverk-aktuellt är en periodisk informationsskrift från planverket, vilken f.n. utkommer med 6 nr per år. I denna publiceras — förutom allmän information i plan- och byggfrågor — dels utdrag ur verkets utlåtanden och skrivelser rörande husbyggandet under rubriken SBN-kommentarer, dels förteckningar över nya, godkända produkter, tillverkare och byggbestämmelser. Utdragen och förteckningarna kompletterar normförteckningen i SBN-R, Godkännandeförteckning och Aktuellt-utdrag. Dessa tre publikationer revideras årligen, bl. a. med hänsyn till utdragen och förteckningarna i »statens planverk-aktuellt».

7.3 Samordning av samhälleliga bestämmelser m. m. 7.3.1 Inledning Enligt sin instruktion skall planverket bl. a. insamla och bearbeta kunskaper och erfarenheter inom sitt verksamhetsområde samt verka för samordning mellan planverkets och andra myndigheters bestämmelser. Riktlinjer för denna samordning ges i Kungl. Maj:ts proposition 1967: 100 (sid. 210— 212). De hinder för samordning av byggnadsbestämmelser som f. n. föreligger kan i stora drag hänföras till a) formella författningshinder, b) bristfälligt kunskapsunderlag samt 122

c) knapphändiga resurser för arbetet. I en del fall är alla tre eller två av komplikationerna aktuella. Även om formella hinder föreligger kan en viss samordning likväl ske genom direkt samarbete mellan planverket och annan berörd sektormyndighet. Utöver den externa samordningen som här kommer att beröras finns också behov av en intern samordning inom byggnadsbestämmelsekomplexet. I detta komplex finns dels äldre bestämmelser som inte ännu inordnats i SBN-systemet, dels råd och anvisningar av mer eller mindre provisorisk art, av vilka vissa i en mer strikt form kan behöva inarbetas i sitt sammanhang i SBN. Alla dessa regler m.m. av olika slag har samlats i planverkets publikation nr 20, Aktuellt-utdrag. Frågan om nordisk och internationell samordning av byggnormer behandlas inte i denna rapport. Det bör emellertid nämnas att Nordiska Kommittén för Byggnadsbestämmelser, NKB, i augusti 1970 fastställt ett reviderat arbetsprogram för sin verksamhet (NKB-skrift nr 14). Detta program syftar till ett fördjupat samarbete, som i första hand innebär att kommitténs utskott skall utarbeta förslag till gemensamma bestämmelser (inte enbart riktlinjer som tidigare). Förutsättningen för att detta intensifierade samarbete skall kunna påbörjas är att resurser för ett tekniskt sekretariat ställs till förfogande. NKB har även föreslagit att ECE:s Committee on Housing, Building and Planning skall medverka i att etablera ett samarbete mellan de myndigheter inom ECE-stater som är ansvariga för byggbestämmelser. Vid ett möte inom E C E / H B P i september 1970 har detta förslag mottagits positivt och förberedelser vidtas nu för att etablera ett organiserat byggnormsamarbete mellan ECE-staterna. 7.3.2 Olika funktioner Boendemiljö och arbetsmiljö Ansvaret för boende- och arbetsmiljöns utformning åvilar i första hand kommunerna. Planverket kan genom att uppställa normer SOU 1971:52

för byggnader och anläggningar medverka till att skapa en trygg och god boende- och arbetsmiljö. Av betydelse för såväl samhället som medborgarna är att normernas innehåll och uttryckssätt är sådana att de främjar en sund utveckling av byggandet och underlättar rationalisering av projekteringsoch byggprocessen. Planverkets byggnormer måste på längre sikt vidgas att i ökad utsträckning omfatta sådana frågor rörande lokalers utformning och utrustning som är av betydelse för boende- och arbetsmiljö. Härvid måste de problem beaktas som berör personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. Vidare accentueras behovet av åtgärder för att förebygga olycksfall och ohälsa, t.ex. skydd mot barnolycksfall och arbetarskydd. En del krav rörande dessa frågor uppställs för närvarande av låne- och bidragsmyndigheter samt av tillsynsmyndigheter inom olika sektorer, t. ex. hälsovård, arbetarskydd och brandskydd. Det torde emellertid vara mest ändamålsenligt att alla samhälleliga normer för byggnader och lokaler av olika slag knyts till byggnadslagstiftningen, i huvudsak som tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan. Byggnormer av ifrågavarande slag knyter samman planverkets normarbete rörande byggnadsväsendet med verkets anvisningsarbete inom bebyggelseplaneringen. Kunskapsunderlaget för utformning av boende- och arbetsmiljön är i vissa avseenden bristfälligt. Planverkets resurser att insamla och bearbeta kunskaper och erfarenheter liksom att verka för och samordna ett ytterligare framskaffande av underlagsmaterial är begränsade. Vid underhandskontakt med arbetarskyddsstyrelsen har planverket föreslagit att frågan om normer rörande arbetsmiljön tas upp genom direkt samarbete mellan representanter för arbetarskyddsstyrelsen och verket. Därvid bör bl. a. en angelägenhetsgradering göras av de olika delfrågorna samt undersökas vilket ytterligare kunskapsunderlag och erfarenhetsmaterial som kan framskaffas och utnyttjas i normarbetet. Planverket är berett att för sin del meddela SOU 1971: 52

de normer som skall beaktas i enlighet med bestämmelserna i byggnadsstadgan. I de anvisningar som arbetarskyddsstyrelsen meddelar med stöd av arbetarskyddslagen torde det i fråga om lokalers anordnande och utrustning vara möjligt att i första hand återge eller referera vad som sägs i byggnormerna. Normarbete rörande vissa delfrågor beträffande arbetslokaler pågår mer eller mindre kontinuerligt inom planverket i den takt resurserna medger. Närmare upplysningar härom lämnas i det följande. Den under år 1970 tillsatta statliga utredningen om arbetsmiljöfrågor »Arbetsmiljöutredningen» har hos planverket hemställt om synpunkter på bestämmelser för arbetslokaler m. m. och planverket har framhållit att arbetsmiljöfrågor beträffande arbetslokaler bör behandlas i SBN. Bärförmåga (säkerhetsfrågor rörande bärande konstruktioner) I fråga om bestämmelser för bärande konstruktioner i byggnader är samordningsproblemet i stort sett av annan art än när det gäller sektoriella bestämmelser, reglerade i speciallagstiftning. Det grundläggande kravet för husbyggnader finns i 42 § byggnadsstadgan, där det sägs: »Byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsdelar, som kunna utsättas för belastning, skola hava betryggande bärförmåga, stadga och beständighet.» Inom två för byggandet betydelsefulla områden, nämligen i fråga om betongkonstruktioner och stålkonstruktioner, bedrivs normarbetet genom särskilda samarbetskommittéer, statens betongkommitté respektive statens stålbyggnadskommitté. I dessa kommittéer ingår representanter för flera statliga verk samt för vissa institutioner och organisationer. Arbetet har från statens sida finansierats med bidrag från byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen, planverket, sjöfartsstyrelsen (enbart betongkommittén), statens järnvägar, televerket, vattenfallsverket och vägverket. De förslag till normer som kommittéerna utarbetat har 123

fastställts av samtliga de myndigheter som är representerade i kommittéerna och lämnat bidrag till kommittéernas verksamhet. Normerna har hittills i allmänhet utformats med en blandning av samhälleliga bestämmelser och upphandlingsregler. Den dubbla funktionen har medfört komplikationer vid bestämmelsernas tillämpning. Det är uppenbart att en differentiering måste ske och en sådan har också i begränsad omfattning påbörjats. Huvudparten av normerna är utfärdade som icke bindande anvisningar jämlikt 76 § 2 mom. byggnadsstadgan. Orsaken härtill är att normerna inte formulerats som funktionskrav. Ett principbeslut har emellertid fattats att kommande normförslag från betongkommittén skall utformas enligt samma regler som gäller för Svensk Byggnorm. I fråga om stålkonstruktioner har planverket 1968 gett ut »Stålbyggnormer», som provisoriskt ersätter huvudparten av 1938 års »Järnbestämmelser». Detta har varit nödvändigt i avvaktan på att den år 1963 rekonstruerade samarbetskommittén för stålbyggkonstruktioner slutför sitt arbete med förslag till nya stålbyggnormer. Detta torde i huvudsak kunna ske under 1971. Det förslag till stålbyggnormer som utarbetats inom stålbyggnadskommittén är i stort sett utformat med föreskrifter (med funktionskrav) och anvisningar. Svårighet synes emellertid föreligga att genomföra denna uppdelning konsekvent, t. ex. för avsnittet om förbindning genom svetsning. De samordningsproblem som berör betong- och stålbyggnormer gäller följande frågor: 1. Översyn av säkerhetsfrågan i syfte att i möjlig mån få samma reella säkerhet för konstruktioner av olika material. 2. Separering av upphandlingsregler från de samhälleliga normerna. 3. Samordning av normer för hus och normer för andra typer av byggnadsverk, t. ex. broar.

kunskapsunderlag tas fram. Arbete härmed har påbörjats inom en särskild grupp som tillsatts av planverket. Denna grupp skall bedriva sitt arbete i nära kontakt med ett inom NKB nyligen tillsatt utskott för generella dimensionerings frågor för bärande konstruktioner och säkerhetsfrågor. Planer föreligger också att få igång en samordnad internationell aktivitet rörande dessa frågor genom en »joint commission», representerande bl. a. IABSE, CIB och CEB/FIP. Inom såväl betongkommittén som stålbyggnadskommittén har på förslag av bl. a. planverket frågan tagits upp om en ändrad organisation och en modifikation av verksamhetsformerna för att man snabbare och smidigare skall kunna fullfölja den samordning av byggbestämmelserna som statsmakterna uttalat sig för. Avsikten är också att klart avgränsa kommittéernas uppgifter till att avse samhälleliga bestämmelser. De ändringar som torde komma att föreslås — troligen under 1971 — kommer bl. a. att innebära att ett ökat ansvar för utarbetandet av dessa bestämmelser läggs på planverket i egenskap av tillsynsmyndighet för byggnadsväsendet. Detta medför att verket måste ta på sig större arbetsuppgifter inom dessa normområden. Vad slutligen gäller samordning av normer för byggnadsverk av olika slag — både sådana för vilka byggnadsstadgan är tilllämplig och sådana som regleras genom andra författningar — är det naturligt att detta sker genom samarbete mellan de för respektive områden ansvariga, centrala tillsynsmyndigheterna. Detta samarbete kan ske genom direktkontakt mellan myndigheterna och genom samarbetskommittéer. Särskilt vad gäller laster samt generella dimensioneringsregler och säkerhetsfrågor finns det anledning till ett fortlöpande samarbete direkt mellan myndigheterna och genom medverkan av planverkets tekniska råd. Detta problem är naturligtvis högaktuellt när det gäller nordiskt och internationellt samarbete.

Möjligheten att åstadkomma samma reella säkerhet vid olika bärande konstruktioner är främst beroende av att erforderligt

124 SOU 1971:52

Belysning Då det gäller belysning har ett tillräckligt kunskapsunderlag saknats för att samordnade bestämmelser skall kunna utarbetas och meddelas i anslutning till SBN. Frågan om lämplig belysning kommer att tas upp i samband med arbetet inom planverkets klimatnormkommitté. Denna kommitté har dock ännu inte hunnit utarbeta underlag för normer, bl. a. till följd av bristande resurser. Vid sidan härav har planverket planerat särskild utredning rörande krav på artificiell belysning, så att en god arbetsmiljö skall kunna erhållas. Härvid kommer inte enbart frågan om lämplig belysningsstyrka att kartläggas utan även frågan om belysningens karaktär.

serligen föreskrifter om regelbunden brandsyn i syfte att förebygga skador genom brand, men denna verksamhet innefattar normalt inte mindre bostadshus. Emellertid är vissa av de vanligaste brandorsakerna föremål för bevakning genom att eldstäder och rökkanaler generellt är underkastade eldstadsbrandsyn, varvid vederbörande brandsyneförrättare i allmänhet torde tilllämpa bestämmelserna i SBN 67. Möjlighet till periodisk tillsyn behövs bl. a. beträffande anordningar för automatisk brandalarmering eller släckning, åtminstone i sådana fall då dessa utgjort förutsättning för avsteg från eljest gällande byggnadstekniska brandskyddsbestämmelser och tillsyn inte sker genom försäkringsgivarens försorg. Huruvida nu gällande lagstiftning ger täckning för krav i denna riktning är oklart.

Uppvärmning I sitt yttrande till industridepartementet över energikommitténs betänkande »Sveriges energiförsörjning» (SOU 1970: 13) har planverket bl. a. understrukit nödvändigheten av samordning vid planeringen av en byggnad och dess installationer. Installationsbestämmelserna inom uppvärmningsområdet är inte samordnade med byggnadsbestämmelserna. I fråga om panncentralers anordnande, val av bränsle, beräkning av värmeeffektbehov m. m. har planverket genom SBN-supplementet Panncentraler (publikation nr 6) som råd och anvisningar gett vissa normer för panncentralers anordnande. Skriften har tillkommit inte minst med hänsyn till behovet av att begränsa panncentralers gas- och stoftformningsimissioner. Härvid har samverkan ägt rum med naturvårdsverket. Skriften är f. n. föremål för viss översyn.

Brandskydd På grund av att bl. a. byggnader inom icke planlagda områden är undantagna från byggnadsstadgans tillämpningsområde gäller för dessa i brandskyddsavseende endast brandlagstiftningen. Denna innehåller vis9—SOU 1971: 52

Inbrottsskydd Med anledning av framställning från bl. a. rikspolisstyrelsen har planverket tagit upp frågan till behandling huruvida bestämmelser om byggnaders utförande med hänsyn till inbrottsskydd kan utfärdas som tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan. Härvid har man kommit fram till att en ändring av stadgan erfordras för att planverket skall kunna ge ut sådana bestämmelser. Vissa överläggningar angående sådana bestämmelser har inletts med bl. a. rikspolisstyrelsen, Byggstandardiseringen och en del låstillverkare genom Sveriges Mekanförbund samt försäkringsföretag. 7.3.3 Olika slag av anordningar i byggnader Hissar m. m. Behovet av att rulltrappor i likhet med hissar blir underkastade reglering i en författning med riksgiltighet påtalades av överståthållarämbetet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7.9.1964 med bifogad promemoria den 1.9.1964. Dåvarande byggnadsstyrelsen biträdde förslaget i sitt remissvar och framhöll att de blivande bestämmelserna för rull-

trappor bör sammanföras med hissbestämmelserna. Det framhölls vidare att vid utformningen av bestämmelserna bör avseende fästas vid det förhållandet att installation av hissar och rulltrappor som regel är förenad med byggnadsåtgärder för vilka erfordras byggnadslov enligt byggnadsstadgan. Utredning angående säkerhetsföreskrifter rörande hissar och rulltrappor tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 november 1969. Särskilda direktiv har ej lämnats men syftet med utredningen torde vara att bl. a. även undersöka möjligheten till en lämplig samordning av bestämmelserna för hissar och rulltrappor med andra byggnads bestämmelser. Va-installationer Va-lagen av år 1955 har från den 1.7.1970 ersatts av en ny Va-lag (SFS 1970: 244). I samband härmed har vissa ändringar och tilllägg till 44, 54, 61 och 64 §§ i byggnadsstadgan införts (SFS 1970: 243). För tillämpning av de nya bestämmelserna gäller fr. o. m. 1.1.1971 (med vissa övergångsbestämmelser) av planverket under hösten 1970 utfärdade föreskrifter och anvisningar (va-byggnorm). Va-byggnormen är ofullständig i vissa avseenden och fordrar därför komplettering. Med hänsyn till att den nya normen avsevärt skiljer sig från hittills tillämpade regler kan det också visa sig behövligt med en översyn efter ett par tre år. Vidare är det nödvändigt att utarbeta provnings- och bedömningsregler avsedda att tillämpas vid typgodkännande av va-installationer. G asinstallationer Utförandet av gas- och gasolinstallationer regleras dels genom de föreskrifter och anvisningar som utfärdats i anslutning till förordningen om brandfärliga varor, dels genom olika lokala bestämmelser. Härtill kommer allmänna anvisningar för gasolinstallationer utfärdade av Svenska gasföreningen. Vid tillkomsten av dessa olika dokument har tillräcklig samordning med 126

byggbestämmelser inte uppnåtts. Bristande resurser har inte medgett att arbetet med sådan samordning ännu har kunnat påbörjas. Elinstallationer Enhetliga bestämmelser för elinstallationer i byggnader — i linje med byggindustrialiseringsutredningens förslag om samordning av alla byggnadsbestämmelser — har aktualiserats i olika sammanhang under senare år och flera initiativ har tagits. Svenska elverksföreningen har föreslagit att vissa bestämmelser för elinstallationer i byggnader skulle införas i tillämpningsbestämmelserna till byggnadsstadgan, främst beträffande sådana tekniska förhållanden, som måste beaktas redan vid konstruktion och utförande av byggnad och som inte kan påverkas av installatör, exempelvis anordningar och utrymmen för servisledningars införande, byggnadsteknisk utformning av transformatorrum och utrymmen för mätanordningar. Genom ett särskilt arbetsutskott har föreningen i det närmaste slutfört ett arbete med förslag till nya normalbestämmelser för elektriska installationer, varvid även ett avsnitt av byggnadsteknisk art enligt ovan utarbetats. Detta avsnitt är avsett att ligga till grund för blivande bestämmelser utfärdade av planverket. Härvid torde också vissa förslag som framförts av bostadsstyrelsen beträffande elinstallationer i bostäder böra övervägas. Planverket har ansett det nödvändigt att pågående och planerade arbeten för åstadkommande av enhetliga bestämmelser rörande elinstallationer inom byggnader (genom Elverksföreningen och planverket) å ena sidan och för standardisering (genom SEK m. fl.) å andra sidan samordnas. Planverket har därför i november 1969 tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att medverka till att nödvändig samordning kommer till stånd mellan erforderliga bestämmelser för elinstallationer inom byggnader och övriga byggbestämmelser. I denna grupp finns representanter bl. a. för SOU 1971:52

kommerskollegium, Elverksföreningen, industrin och planverket med dess tekniska råd.

7.3.4 Olika slag av byggnader och lokaler Bostäder SBN innehåller f. n. tämligen knapphändiga bestämmelser i fråga om bostäders utformning och utrustning. Det framstår emellertid alltmer tydligt att planverkets byggnormer på längre sikt måste vidgas att i ökad utsträckning omfatta sådana frågor som är av betydelse för en trygg och god boendemiljö. Planverket har tagit upp detta spörsmål i 1970 års anslagsäskande samt framhållit att normarbete av ifrågavarande slag naturligt anknyter till verkets anvisningsarbete rörande bebyggelseplaneringen (jfr 7.3.2). I yttrande beträffande God Bostad har planverket framhållit att man i God Bostad klart bör skilja på krav och rekommendationer. Den rådgivande delen kan tjäna som underlag bl. a. för en försöksverksamhet som är kombinerad med önskvärda studier av bostadssociologisk, planteknisk och ekonomisk art. Man bör dock undvika att ange specificerade tekniska lösningar (planlösningar) utan mera hänvisa till funktionskrav. Planverket finner det vidare angeläget att sådana anvisningar av teknisk karaktär, som framdeles kan ges ökad allmängiltighet genom inarbetning i SBN, i möjlig mån utformas och redigeras efter de principer som lagts till grund för SBN. Ett sådant förfaringssätt torde överensstämma med intentionerna i prop. 1967: 100. Eftersom planverkets resurser för normarbete inom detta område f. n. är begränsade, är det troligt att de önskvärda kompletteringarna av Svensk Byggnorm inte kan ske i erforderlig omfattning annat än på något längre sikt — bortsett från säkerhetsbestämmelser mot barnolycksfall, som är avsedda att meddelas under år 1971.

SOU 1971:52

Arbetslokaler Byggnadsstadgan ger i § 42—48 grundläggande krav även för arbetslokaler vad gäller »hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara» samt »trevnad och bekvämlighet för dem, som skola vistas i byggnaden». Tillämpningsbestämmelser härtill kan planverket meddela (enligt 76 § i stadgan) efter samråd med andra berörda myndigheter. Att bestämmelserna följs bör i första hand tillses i samband med byggnadslovsprövning och de i byggnadsstadgan föreskrivna besiktningarna. Det bör därför kunna förutsättas att en arbetslokal vid slutbesiktning uppfyller de krav som ställs på lokalen i alla olika avseenden. De nuvarande tillämpningsbestämmelserna i SBN beträffande arbetslokaler är ofullständiga. Planverket är emellertid berett att i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen utarbeta erforderliga kompletteringar, något som pågår i stort sett kontinuerligt. Ett preliminärt förslag till bestämmelser för laboratorielokaler har utarbetats och kan beräknas bli slutbehandlat i början av 1971. Vid utarbetande av byggnadsbestämmelser avsedda att förebygga olycksfall är det angeläget att man har tillgång till statistik beträffande inträffade olycksfall. Tillgänglig statistik är bristfällig. Planverket har därför i en skrivelse den 23.6.1970 till berörda myndigheter framhållit att det är önskvärt att tillförlitlig statistik beträffande olycksfall i olika lokaltyper tas fram och läggs till grund för säkerhetsbestämmelser.

Barnstugor En statlig utredning om barnstugor pågår. Planverket har under hand haft kontakter med socialstyrelsen rörande byggtekniska frågor om exempelvis rumshöjd och ventilation. Det förslag till bestämmelser om säkerhetsåtgärder mot barnolycksfall som framtagits av planverket i samråd med socialstyrelsen är avsett att gälla såväl bostäder som barnstugor. 127

Livsmedelslokaler I livsmedelsstadgekommitténs specialmotivering till författningsförslaget rörande ny livsmedelsstadga (SOU 1970: 6 och 7) har frågorna om samordning av byggnadsbestämmelser behandlats, men enligt planverkets mening inte i tillräcklig grad beaktats vid utformningen av förslagen till stadga och tillämpningskungörelsen. Förslaget till ny livsmedelsstadga innehåller ett särskilt kapitel om livsmedelslokaler. Enligt stadgeförslaget (35 §) skall livsmedelsstyrelsen meddela föreskrifter om den hygieniska beskaffenheten och skötseln av livsmedelslokal samt dess inredning och utrustning medan planverket efter samråd med livsmedelsstyrelsen skall meddela föreskrifter om inrättande av livsmedelslokal i byggnad. Enligt förslaget (4 §) skulle livsmedelsstyrelsen äga meddela tillämpningsbestämmelser till livsmedelsstadgan och i betänkandet redovisas ett förslag till sådan tillämpningskungörelse. I detta senare förslag finns i fråga om livsmedelslokalers anordnande bestämmelser av byggnadsteknisk art, t. ex. i fråga om golv och väggar, anordnande av vatten och avlopp, ventilation, belysning och anordnande av klosettrum. Härtill kommer att vissa bestämmelser i detta förslag inte utformats så att entydighet och klarhet erhålls i fråga om bestämmelsernas innebörd och tillämpning. Planverket anser det väsentligt att sådana bestämmelser som avser anordnandet av livsmedelslokaler (såväl nybyggnad som väsentlig ombyggnad) utfärdas i anslutning till byggnadsstadgan. Byggnadslagstiftning och livsmedelslagstiftning bör hållas isär och kommitténs motiveringar för att vissa byggnadsbestämmelser skall införas i tillämpningskungörelsen är enligt planverkets mening inte bärkraftiga. Planverket anser det vara synnerligen angeläget att här aktuella bestämmelser om livsmedelslokalers utförande utmönstras ur livsmedelslagstiftningen. Det är därför nödvändigt att kommitténs förslag blir föremål för överarbetning, innan slutligt förslag kan läggas fram. Härvid måste

bl. a. 35 § i förslaget till livsmedelsstadga överarbetas. Den blandning av olika rättsområden som skett i utredningens förslag har medfört flera oklarheter. Detta gäller även i fråga om ärendenas handläggning. Sålunda föreslår kommittén att byggnadsnämnden i byggnadslovsärenden avseende livsmedelslokal skall tillställa hälsovårdsnämnd ärendet för obligatorisk förhandsprövning genom livsmedelsmyndighet, innan byggnadslov beviljas. Vid ändring av livsmedelslokal skall emellertid ägare och innehavare enligt kommitténs förslag hänvända sig direkt till livsmedelsmyndigheten även om byggnadslov erfordras för åtgärden. Enligt planverkets mening är det angeläget att handläggningen av byggnadslovsärenden koncentreras till byggnadsnämnden. Det bör i detta sammanhang erinras om att pågående kommunsammanläggningar kan förväntas medföra att byggnadsnämnderna får bättre resurser.

Varuhus Byggnadsstadgan ger möjlighet för planverket att meddela tillämpningsbestämmelser också för utförande av detaljhandelsinrättningar. Kunskapsunderlag för sådana normer saknas emellertid f. n. Beträffande varuhus har dock visst arbete avseende brandskyddsfrågor påbörjats i nära samverkan med de övriga nordiska ländernas centrala byggmyndigheter och ett förslag beräknas kunna sändas ut på remiss under första halvåret 1971.

Biografer Vissa justeringar och tillägg i SBN 67 har genomförts under 1970 med anledning av den nytillkomna förordningen om förevisning av brandfarlig biograffilm (SFS 1970: 113), som gäller fr.o.m. den 1.1.1971. Genom förordningen upphävs filmförordningen (SFS 1932: 178) och biografförordningen (SFS 1932: 179), vilka till skillnad från den nya förordningen innehåller vissa byggnadstekniska bestämmelser. SOU 1971: 52

Skyddsrum För att verkställa utredning angående skyddsrumsbyggandet tillkallades med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17.10.1969 skyddsrumsutredningen. De nuvarande bestämmelserna grundar sig i väsentliga delar på principer som var förhärskande i början av fyrtiotalet. Bestämmelserna har satts även dels år 1951 (prop. 1951: 176), dels år 1956 (prop. 1956: 185). Utredningsarbetet bedrivs så att förslag lämnas successivt. Ur direktiven kan vara av intresse i detta sammanhang att citera följande: »Övergången till källarlösa hus och bostadskomplement i friliggande anläggningar gör att nya lösningar för skyddsrummen måste prövas och att författningar och administrativa regler anpassas efter sådana behov av lösningar. Bl. a. bör prövas lämpligheten av att samordna skyddsrumsbyggandet med planverkets typgodkännande verksamhet. Behovet av regler härför bör studeras.» Det torde kunna förväntas att frågan om samordning av skyddsrumsbestämmelser med andra byggnadsbestämmelser närmare studeras av utredningen.

Lokal för förvaring m. m. av brandfarliga varor Bestämmelserna på detta område administreras av kommerskollegium i enlighet med förordningen om brandfarliga varor (SFS 1961: 568). Erforderliga tillämpningsbestämmelser är samordnade med SBN-komplexet endast så långt att planverket (genom sedvanligt samrådsförfarande) sökt bevaka att nomenklaturen i brandskyddstekniskt avseende överensstämmer med den som används i SBN. Vidare medverkar planverket i samarbetskommittén för eldstadsfrågor (SE), som utarbetar regler för den typgodkännande verksamhet på området som statens provningsanstalt åtagit sig att utöva för samtliga berörda myndigheters räkning. Planverket har vid behandling av förslag till tillämpningsbestämmelser till förordningen om brandfarliga varor framhållit att en SOU 1971: 52

översyn av förordningen synes motiverad. Huruvida denna fråga och därmed sammanhängande spörsmål kan komma att tas upp av t. ex. utredningen om kommerskollegiets uppgifter (direktiv 1969: H 12) eller av räddningstjänstutredningen (direktiv 1966: In 29 samt tilläggsdirektiv, 1969: K 34) är inte bekant. Lokal för förvaring m. m. av explosiva varor Gällande förordning (SFS 1949: 341) administreras av kommerskollegium. Samordning med SBN-komplexet är inte genomförd.

7.4 Samordning med låne- och lingsregler, svensk standard m. m.

upphand-

7.4.1 Normtyper m. m. De samhälleliga byggbestämmelserna utgör endast en del av de regler som tillämpas vid byggandet. De samhälleliga föreskrifterna är generellt bindande och bildar på så sätt en bakgrund till övriga byggnormer och dokument av olika slag. Av dessa utgör upphandlings- och lånebestämmelserna och standarder några av de viktigaste. Ansvarsområdena för ovan nämnda dokument är i princip följande. a) Samhälleliga bestämmelser (normer) med krav på säkerhet, hygien och komfort, baserade på politiska beslut (direkt eller indirekt) och utfärdade eller fastställda av myndighet (eller efter delegering av institution). b) Upphandlings- och lånebestämmelser (villkor) med specifikationer beträffande byggnads storlek, utrustning och kvalitet (utöver a) som görs giltiga genom avtal mellan berörda parter (långivare — byggherre — entreprenör — leverantör). c) Standarder för måttsamordning och för mått och andra egenskaper hos produkter samt för provningsmetoder, i regel baserade på en frivillig överenskommelse mellan olika berörda parter (tillverkare, projektorer, byggherrar, myndigheter). 129

Som framgår av Svensk Byggnorm-Register 1969 (SBN-R 1969) utgörs de samhälleliga bestämmelserna, dels av bestämmelser utgivna av planverket och andra myndigheter, dels av andra normer, vilka åberopas i dessa bestämmelser främst såsom godtagna exempel på lösningar, som uppfyller givna föreskrifter. Totala antalet bestämmelsepublikationer o. d. som berör husbyggandet (det s. k. SBN-komplexet) är f. n. ca 400, varav planverket gett ut ca 30 och ca 100 är svensk standard. Genom registreringen i SBN-R 1969 (ny utgåva 1971) finns en översikt över gällande bestämmelser på husbyggnadsområdet och planverket håller fortlöpande uppgifterna å jour genom upplysningar i »statens planverk-aktuellt», som utges med 6 häften per år. I proposition 1967: 100 (sid. 216) anförs att planverket även bör medverka till en frivillig samordning av övriga normer och standarder inom husbyggandet, som ej ingår eller åberopas i de samhälleliga bestämmelserna, men som är av värde för de byggande att känna till och kunna tillämpa. En värdefull insats har gjorts av Institutet för byggdokumentation, som utgivit publikationen »Byggnormförteckning» (1967), som innehåller uppgifter om ca 900 normer. Förteckningen kompletteras fortlöpande i särskilda kompletteringsblad. 7.4.2 Samordning av normerna De normer som åberopas i SBN utges av olika organ t. ex. SIS, IVA-kommissioner, Kontrollrådet för betongvaror, statens betongkommitté, Svenska kyltekniska föreningen och T-virkesföreningen. För dessa normer gäller att de dels är avsedda att fungera som allmänt accepterade regler, dels är godkända av myndighet (t. ex. planverket) såsom regler och lösningar, som uppfyller kraven i de samhälleliga bestämmelserna. Vissa normer åberopas i sin helhet under det att andra åberopas vad gäller enskilda avsnitt eller uppgifter. Ett problem vid hänvisning till alla dessa normer är att titlarna ej utformats så att 130

innehållets status klart framgår. Exempelvis kan titeln och texten innehålla texterna »bestämmelser», »anvisningar», »föreskrifter» etc. och texten utformas som bindande krav när det rör sig om en rekommendation och vice versa. Detta medför svårigheter vid bedömning av om innehållet skall tolkas som krav, godkända lösningar eller rekommendationer. SBN hänvisar till svensk standard främst när det gäller godkända exempel på mått, provningsmetoder och produktegenskaper. SIS och planverket har överenskommit om att standarder inte bör åberopas som föreskrifter. Standarder som uppfyller föreskrifternas krav kan däremot åberopas som anvisningar. Normalfallet är att bindande krav ställs i de samhälleliga bestämmelserna och att godkända exempel ges antingen i bestämmelserna, i svensk standard eller på annat sätt beroende på omständigheterna. I vissa fall måste, bl. a. på grund av bristande kunskapsunderlag de godkända exemplen fungera som bindande krav, t. ex. när generella krav ej kan utformas så att de direkt kan tillämpas av de byggande. Normer som allmänt tillämpas inom byggnadsindustrin, men som ej åberopas i de samhälleliga bestämmelserna är främst bostadslånebestämmelserna, AMA-normerna och flertalet svensk standard. Lånebestämmelserna är numera samordnade med SBN-komplexet i första hand genom att de hänvisar till SBN såsom primärt gällande. De bestämmelser och rekommendationer som härutöver gäller avser dels installationer, inredning och ytbehandling, dels boendefunktioner. AMA-normerna hänvisar primärt till SBN, men ställer exemeplvis krav på sådant som ej berör säkerhet, hygien och trevnad samt ger exempel på lösningar inom områden som berör SBN. För de byggande vore det givetvis värdefullt om AMA och SBN kunde samordnas helt. De båda normkomplexen är dock så omfattande att en fullständig samordning kräver resurser som i dag saknas. Vid revideringar remitteras förslagen mellan utgivarna i syfte att nå bästa rimliga samordning. SOU 1971: 52

Användningen av svensk standard berörs av en kungörelse (SFS 1967: 58) där det framgår, att »statlig myndighet... skall verka för att svensk standard tillämpas i den mån rationaliseringen inom byggnadsverksamheten främjas härigenom». Planverket har ålagts att följa utvecklingen inom standardiseringsområdet och underrätta berörd myndighet om standard som planverket finner bör tillämpas för byggnader inom myndighetens ämbetsområde. Verket har med anledning härav kontaktat aktuella myndigheter och byggstandardiseringen. Bostadsstyrelsen har föreskrivit vissa standarder såsom lånevillkor, främst grundstandarder och produktstandarder som innehåller mått. Byggnadsstyrelsen har också angett att vissa standarder skall användas vid projektering av byggnader för statens räkning. För skolor och sjukhus finns f. n. lämpliga standarder endast i begränsad omfattning. Planverket har fäst uppmärksamhet härpå och avser att söka få fram standarder som skall tillämpas för byggnader för detta slag. 7.4.3 Systemfrågor De svenska husbyggnadsbestämmelserna har givits ut i utgåvorna BABS 1945, BABS 1950, BABS 1960 och SBN 1967. Innehållet har successivt reviderats och kompletterats. Den systematiska indelningen av innehållet, som redovisas i innehållsförteckningarna, har som följd härav också successivt förändrats. I samband med revisionsarbetet för SBN 67 utreddes om SBN-indelningen kunde baseras helt på något inom byggfacket allmänt tillämpat system för klassificering eller annat. Undersökta system var antingen för komplicerade (t. ex. UDK) eller för begränsade (t. ex. SfB). Den nu tillämpade SBN-indelningen är baserad på tidigare indelningssystem och dessutom har främst SfB-systemet och systemet med nyckelordsindexering beaktats. Det senare systemet innebär att sökning skall kunna ske genom nyckelord. Nyckelorden är utvalda termer, som utnyttjas vid beskrivning av innehållet. I SBN 67 motsvarar sakorden i sakregistret sådana nycSOU 1971: 52

kelord. I SBN-publikationer utgivna i anslutning till SBN 67 har angetts, förutom SBN-nr enligt SBN-systemet, även UDKoch SfB-nr samt sakord, alternativt sakregister (se fig. 2 i SBN-R 1969, planverkets publ. 20). SBN-systemet kompletteras och revideras fortlöpande, vilket redovisas i de årliga utgåvorna av SBN-Register (SBN-R). SBN-systemet synes ha mottagits positivt av dem som tillämpar SBN. Det framtida arbetet med systemfrågorna bör grundas på följande förutsättning som uppställts i angelägenhetsordning. 1. Indelningssystemet utformas så att innehållet enkelt och snabbt kan återfinnas och tolkas. 2. För alla lagar och normer rörande såväl plan som byggnadsväsendet, i första hand de normer som ges ut av planverket, bör samma indelningssystem tillämpas. 3. Indelningssystemet bör samordnas med övriga allmänt tillämpade system inom plan- och byggnadsområdet såväl nationella som internationella. 4. Indelningssystemet bör samordnas med allmänt tillämpade system utanför det egentliga norm- respektive byggområdet. En diskuterad huvudindelning är: Administrativa bestämmelser (byggnadslov etc.) Bestämmelser avseende generella krav (funktionskrav, egenskapskrav etc. beträffande t. ex. utrymmesbehov, bärförmåga, beständighet, inomhusklimat, vattenförsörjning, brandskydd, fuktskydd, förgiftningsskydd, skydd mot olycksfall, skydd mot insektsangrepp) Bestämmelser avseende objekt (material, konstruktioner, byggnadsdelar, lokaler, byggnader, bebyggelseområden, regioner). Systemfrågorna bör i första hand vidare utvecklas i samråd med Svensk Byggtjänst och BSAB samt NKB. Anslag från byggforskningsrådet erfordras (se planverkets rapport nr 10, FoU-rapport). Även i ECEsamarbetet bör dessa frågor uppmärksammas. 131

7.4.4 Kravformulering och verifikationssätt I Svensk Byggnorm 67 (SBN 67) har texten uppdelats i föreskrifter samt råd och anvisningar. Råden och anvisningarna har typografiskt åtskiljts från föreskrifterna genom att de satts med smal spalt och liten stil. Vid tillämpningen av SBN kan man härigenom lättare avgöra vad som föreskrivs som krav och vad som är godkända exempel, rekommendationer och upplysningar. Föreskrifterna har i viss utsträckning kunnat formuleras som funktionella krav. Där verifikationen av att kraven i föreskrifterna är uppfyllda inte kan ske genom enkel mätning eller bedömning, har i anvisningsform lämnats exempel på lösningar som uppfyller kraven eller har generella beräknings- och provningsmetoder meddelats. För att kunna verifiera att kraven uppfyllts lämnas även uppgifter om förutsättningar av typen materialegenskaper, klimatdata, bullernivåer, brand belastning, klosettbehov, sopmängder etc. I SBN ges normvärden härför vilka får tillämpas om exaktare uppgifter saknas. I SBN-publikationer utgivna efter SBN 67 har ovannämnda principer utvecklats. Vidare har utredningsarbetet inom landet och Norden rörande funktionsanalysens tilllämpning inom byggområdet följts och sambandet mellan krav, förutsättningar och verifikationssystem studerats. Bl. a. har planverket initierat en utredning av J Knocke (Rapport 21: 1970 från byggforskningen. En funktionsanalytisk byggnorm. Förslag till principer.). Ytterligare anslag till en studie har lämnats av byggforskningsrådet till civ.-ing. Tänja Cronberg, Lunds Tekniska Högskola. Erfarenheter och synpunkter från det hittillsvarande arbetet med Svensk Byggnorm är bl. a. nedanstående. Normtexten bör uppdelas i a) föreskrifter, b) anvisningar och c) kommentarer. De nuvarande råden och anvisningarna bör således uppdelas på dels anvisningar, dels kommentarer med var och en sin karaktär. Föreskrifterna bör i möjligaste mån utformas som funktionella krav, vilka ej är 132

bundna till speciella lösningar, t. ex. i fråga om material, mått eller form. Erfarenheten har visat att kraven — vanligen på grund av brister i kunskapsunderlaget — härvid ofta blir mycket generellt hållna och att en direkt bedömning av om kraven uppfylls, t. ex. med hjälp av beräkning eller provning, sällan kan göras. De är således ofta till ringa ledning vid lösning av praktiska problem. De bör emellertid — i avvaktan på att underlag för formulering erhålls — bibehållas med hänsyn till att de översiktligt klarlägger syftet med bestämmelserna. Den komplettering som erfordras för den praktiska tillämpningen bör ges i anvisningsform. Detta innebär att anvisningarna får ett tämligen stort omfång. I vissa fall kan en mer generell föreskrift behöva kompletteras med mer detaljerade (underordnade) föreskrifter som hänför sig till praktiskt tillämpade lösningar. Anvisningarna bör renodlas till att utgöra generellt godkända exempel på lösningar som uppfyller kraven eller till att i övrigt ge en grund för bedömningen om kraven är uppfyllda. De skall sålunda helst enbart ge uppgifter som underlättar en enhetlig tolkning av kraven. Kommentarerna bör innehålla förtydliganden som erfordras för tolkning av bestämmelserna samt upplysningar av allmänt intresse. Frågor rörande kravformulering och verifikationssystem bör göras till föremål för fortsatt FoU-arbete genom lämplig utredningsman eller institution och med anslag från byggforskningsrådet. Samverkande institutioner bör i första hand vara BSAB, ER-nämnden, Byggstandardiseringen och SIB samt planverket. Arbetet bör bedrivas i nära kontakt med NKB. Även från E C E / HBP har framhållits att man har intresse för dessa frågor.

SOU 1971:52

7.5 Typgodkännande kontroll

och tillverknings-

7.5.1 Inledning Byggnadslov och byggkontroll på det lokala planet motsvaras på riksplanet av typgodkännanden och officiell tillverknings kontroll. Lokalt ombesörjs prövningen och kontrollen av byggnadsnämnden och centralt av planverket. Den officiella tillverkningskontrollen handhas under planverkets överinseende av olika kontrollorgan och officiella institutioner. Information om typgodkännanden, klassificeringar, andra slag av godkännanden liksom även information om tillverkningskontroll publiceras av planverket i en årlig godkännandeförteckning (publikation nr 22). Denna årliga förteckning kompletteras fortlöpande med uppgifter om nya godkännanden i informationsskriften »statens planverk-aktuellt», som utges med 6 nummer per år (se t. ex. nr 2 1971). Om aktuellare uppgifter erfordras än de som ges i »statens planverk-aktuellt», kan dessa erhållas från planverkets tekniska byrå.

7.5.2 Typgodkännande Bakgrund För typgodkännandeverksamheten gäller de ramar som är givna i byggnadslagstiftningen och tillhörande byggnadsbestämmelser och som i första hand innebär en begränsning till prövning och kontroll att säkerheten är betryggande och att tillfredsställande hygien och miljö erhålls. Verksamheten med typgodkännanden baseras på bestämmelserna i avsnitt 11: 114 i Svensk Byggnorm. Närmare regler ges i »Allmänna regler för typgodkännanden», planverkets publikation nr 2 och i »Brandteknisk klassificering. Typgodkännanden från brandskyddssynpunkt», planverkets publikation nr 12. Preliminära regler har även utgetts i stencil: »Regler för typgodkännanden av konstruktionselement», »Preliminära regler för typgodkännande av tillSOU 1971: 52

och frånluftsdon», »PM angående typgodkännande och tillverkningskontroll av fabrikstillverkade småhus» och »Förslag till riktlinjer för typgodkännande av ADBmetoder». För speciella objekt har checklistor för typgodkännandeprövningen gjorts upp, t. ex. för betongpålar, trapplopp, vilplan, balkongräcken, stålskorstenar samt småhus. Typgodkännandet prövas av planverket på i princip motsvarande sätt som ett byggnadslovsärende. I typgodkännandebeviset ges aktuella villkor och förutsättningar. Huruvida dessa uppfylls prövas vid byggnadslovet eller vid byggkontrollen på arbetsplatsen. Byggkontrollen av fabrikstillverkade produkter ersätts, där så är lämpligt, av tillverkningskontroll vid fabriken, varvid en ansvarig arbetsledare svarar för den fortlöpande kontrollen och ett kontrollråd e. d. för en stickprovsmässig övervakning. Tillverkningskontrollen verifieras t. ex. genom märkning av produkten. Typgodkännanden och godkänd tillverkningskontroll registreras i arkiv hos planverket, som även lämnar erforderlig information. Brandklassificering samt klassificering av murbruk, värmeisoleringsmaterial m. m. är i princip en form av typgodkännande med begränsad omfattning. Om underlaget för ett typgodkännande är otillräckligt eller om enbart ett yttrande önskas, kan planverket ge ett skriftligt utlåtande av godkännandekaraktär i enlighet med verkets instruktion. Typgodkännanden och handlingar som berör detta, t. ex. handlingar om tillverkningskontroll, arkiveras nu fortlöpande p å planverket. Vid fullt utbyggd organisation skall kopior av typgodkännanden och tillhörande handlingar kunna förmedlas omgående. Viss sådan service kan redan nu ges. Syfte Avsikten med typgodkännandet är att förenkla den administrativa handläggningen av prövningen och kontrollen, att genom effektivare prövning och kontroll kunna sänka 133-

säkerhetsmarginalerna eller nå andra fördelar, som ger billigare produkter eller bättre kvalitet samt att underlätta införandet av nya produkter och metoder. Prövningen och kontrollen i samband med byggnadslov som avser typgodkända produkter förenklas genom att byggnadsnämnden endast behöver bevaka att villkoren och förutsättningarna för typgodkännandet är uppfyllda. Byggnadsnämndens arkivering av typgodkännandehandlingar kan inskränkas till enbart vissa huvudhandlingar i en omgång (oberoende av antalet lika objekt). Denna omgång kan arkiveras centralt hos byggnadsnämnden. I arkivhandlingarna för de enskilda byggnadsobjekten behöver då endast hänvisas till aktuellt typgodkännande. När planverket har arkiwärdiga handlingar på alla typgodkännanden behöver byggnadsnämnden endast kopior av typgodkännandehandlingarna som vid behov kan beställas från planverket. Typgodkännandet kan ge billigare produkter och bättre kvalitet. Billigare produkter torde främst kunna nås där säkerhetsmarginalerna kan minskas genom att projekteringen görs omsorgsfullare och genom bättre kontroll. Ekonomiska fördelar torde i en del fall — främst vad gäller bärande konstruktioner — varit orsaken till att typgodkännanden sökts för vissa produkter. När företagen skall marknadsföra nya produkter och metoder synes typgodkännandet innebära betydande fördelar genom att prövningen kan ske centralt. Byggnadsnämnderna saknar ofta tillräckligt kvalificerad personal för en egen prövning. Många typgodkännanden avser nya produkter. Vid sådana fall uppstår ofta speciella problem, t. ex. att gällande detaljbestämmelser ej är tillämpbara och att tillräcklig erfarenhet och kunskap saknas. Med stöd av generella föreskrifter i byggnadsstadgan och Svensk Byggnorm kan dock planverket pröva och ofta ge typgodkännanden utan att detaljföreskrifter föreligger. Om en ny produkt inte kan bedömas med tillräcklig säkerhet för att typgodkännande skall kunna ges, kan planverket ge utlåtanden som möjliggör att 134

produkten kan prövas i praktiken under viss tid. Genom typgodkännande av nya produkter och metoder får sökanden garanti för att produkten kommer att generellt godtas. Detta är ofta en förutsättning för att han skall våga starta en kontinuerlig produktion. Typgodkännande eller förhandsutlåtande kan ges av planverket, innan produktionen startas och innan den blir prövad av byggnadsnämnd.

Verksamhetens

omfattning

Totala antalet diarieförda ärenden på planverkets tekniska byrå var 1969 ca 1 200 och 1970 ca 1 500. Antalet avgiftsbelagda ärenden, dvs. typgodkännanden, brandklassificeringar och utlåtanden var ca 300. Antalet typgodkännandeärenden var 1969 ca 70. Vid årsskiftet 1970/71 hade sammanlagt ca 180 typgodkännanden och ca 1 000 brandklassificeringar meddelats. Det stora antalet brandklassificeringar hänger samman med att alla äldre klassificeringar, meddelade av statens provningsanstalt, reviderats samt att byggnadsnämnderna ofta kräver bevis på brandklass enär de har svårt att själva bedöma brandklassen. De typgodkännanden som getts eller är under behandling berör bl. a. följande slag av objekt: a) pålar, pålskor, stödmurselement b) murverkskramlor, tegelbalkar c) betongelement för bjälklag, balkar, väggar, stomsystem, trappor d) balkonger, skyddsrumselement e) spikgrupplåtar, plywood, träpelare f) plåttak, stålbalkar, balkongräcke av metall, beräkningsmetod för plåtkonstruktion g) sopnedkast, sopskåp, skorstenar, rörisolering, h) rökluckor, lanterniner i) installationsväggar, ventiler, laboratoriedragskåp, badrum, befuktningsaggregat, ventilationskanalfog j) småhus, flerfamiljshus, transformatorbyggnader. SOU 1971:52

Antalet typgodkännandeärenden har suc- komma att öka intresset för typgodkännancessivt ökat, dock ej i den grad som kunde de. Handläggningen av ärenden rörande typförmodas. I och med att formerna för verksamheten konsolideras — bl. a. vad gäller godkännande vid planverket kan i dag tillverkningsritningar och byggritningar — inte ske förrän 3—6 månader efter det ärensamt bedömningsregler preciseras, torde in- det inkommit. Denna långa väntetid torde tresset för typgodkännande komma att öka. ha varit orsak till att många typgodkännanDärtill bidrar också utvecklingen mot mer den ej sökts. Det är därför väsentligt att reförtillverkade produkter. Trenden pekar på surserna för typgodkännandeverksamheten en successiv ökning av antalet inkommande • kan förstärkas. Antalet typgodkännanden (exklusive ansökningar om typgodkännande. brandklassificeringen) kan nu uppskattas till ca 100—200 per år. Om giltighetstiden Erfarenheter i medeltal antas vara 5 år, blir antalet gälEn generell erfarenhet av den hittillsvaran- lande godkännanden 500—1 000 stycken. de verksamheten är att producenter av mera Det totala antalet byggprodukter på markkomplexa produkter, t. ex. elementstommar naden torde uppgå till 10 000 å 20 000. Däroch trähus, ofta inte har helt genomarbetade utöver tillkommer metoder m. m. som ocklösningar att redovisa. Detta har medfört så kan typgodkännas. Många av byggproytterligare studier och komplettering av dukterna är massprodukter eller speciella handlingarna från sökandens sida. Det har produkter, för vilka typgodkännande ej är därvid ibland visat sig att tillverkaren kom- avsett att tillämpas. Maximalt torde uppmit underfund med att systemet i sin hel- skattningsvis 5 000 typgodkännanden rimhet behöver ses över. ligen kunna ges. Antalet typgodkännanden I fråga om småhus önskar fabrikanterna per år skulle i så fall bli ca 1 000 eller en vanligen få konstruktionssystemet med 5- å 10-dubbling av nuvarande antal. bjälklag, väggar, yttertak samt monteringen av dessa typgodkända. Denna begränsade prövning omfattar inte lägenhetsplan och 7.5.3 Tillverkningskontroll därav betingade lösningar. Ventilationssystem och va-installationer är svåra att god- I allmänhet har som villkor för typgodkänna generellt. Godkännanden av denna kännande ställts krav på att tillverktyp bör helst knytas till en bestämd hus- ningskontroll (TK) enligt SBN 12: 12 skall typ. Omfånget handlingar som behövs för ske. Härvid har i första hand föreskrivits att att beskriva ett konstruktionssystem har den opartiska kontrollen skall ske genom emellertid visat sig bli nästan lika omfat- något av de opartiskt sammansatta kontrolltande som för hela hus och dessutom tids- organ som skapats inom olika produktområden eller någon av de båda officiella ödande att få fram. provningsanstalterna — statens provningsInformationen om typgodkännandeverkanstalt och Chalmers provningsanstalt. samheten bör förbättras. Publikationen »Godkännandeförteckning», som är under utgivning är avsedd att ge en samlad översikt över godkännanden och tillverknings- Kontrollorgan kontroll. Redan från verksamhetens start Kontrollorgan finns organiserade för TK har planerats att utge tryckta typgodkän- av produkter enligt följande: nandeblad i SBN-serien motsvarande de Kontrollnämnden för danska godkännandekorten. Behov torde Betongmassa fabriksvaror också finnas för en kortfattad, populär information om typgodkännande och tillverk- Betongvaror Kontrollrådet för ningskontroll. En bättre information torde betongvaror SOU 1971: 52

Konstruktionsvirke Limträ Tegel Värmeisoleringsmaterial

Elinstallationer

T-virkesf öreningen Svenk Limträkontroll Svensk Tegelkontroll Stiftelsen Värmeisoleringsmaterialkontrollen (Vim-kontrollen) Svenska Elektriska Materialkontrollanstalten (SEMKO)

En del produkter tillverkningskontrolleras genom direkt medverkan av de officiella provningsanstalterna, t. ex. gasbetongprodukter, takljusinsläpp av plast, brandtekniskt klassificerade material, ytskikt och byggnadsdelar. När det gäller stål planeras ett kontrollorgan, svensk byggstålkontroll. Avsikten var att kontrollen skulle påbörjas den 1 januari 1970. Trots att ingående överläggningar ägt rum med berörda parter, visade det sig tyvärr att en av intressenterna i slutskedet inte godkände kontrollorganets stadgar. Numera har man emellertid förklarat sig beredd att medverka till att kontrollorganet kommer till stånd, varför det synes finnas förutsättningar för att verksamheten skall kunna påbörjas under 1971. För olika träprodukter såsom plywood, spånskivor och board samt spiklimmade och andra fabrikstillverkade träkonstruktioner förbereds samordnad kontroll i första hand genom medverkan av Svenska träforskningsinstitutet. På längre sikt kan möjligen bildandet av ett gemensamt organ för träprodukter vara befogat. Rapportering till planverket I de fall kontrollorgan finns skall rapportering och granskning så långt möjligt ske hos dessa. Sammanfattningar görs årsvis och tillställs planverket. Inträffar »undertramp» informeras planverket härom omedelbart tillsammans med rapport om vidtagna åtgärder. Rutin härför har inte helt utbildats ännu. I de fall bristfälligheter uppdagas först på byggnadsplatsen — trots att TK sker — av 136

den ansvarige arbetsledaren eller byggnadsinspektören finns ingen rapportskyldighet till planverket men ibland inhämtas verkets synpunkter eller lämnas information under hand om vad som inträffat. I stället för kassation av i alla avseenden icke fullgod produkt kan användning tillåtas om vissa åtgärder vidtas och genom utredning påvisas att godtagbart resultat därvid kan erhållas.

Erfarenheter Av hittills meddelade typgodkännanden har tillverkningskontroll satts som villkor i ca 80 % av fallen. I en del fall har kapaciteten hos befintliga provningslaboratorier varit för låg så att avtalade besiktningar och kontroller inte medhunnits. Provningarna sker inte alltid på likartat sätt och ibland olika i industrilaboratorium och officiellt laboratorium. Kritik har förekommit mot provningar som utförs felaktigt, ibland beroende på att skriftliga instruktioner över arbetsförfarandet saknas. En viss övervakning från planverket är därför nödvändig. Stort behov finns att få fram och fastställa provningsmetoder. Tillämpade metoder är inte alltid publicerade och det är då svårt att få dem nedtecknade. Ofta erfordras detaljerade beskrivningar av själva arbetsförfarandet, t. ex. för tillverkning och provning av betongkuber. Sådana beskrivningar saknas ofta eller är okända av personal som utför provningar. Provningsmetoder bör utformas i samråd med statens provningsanstalt och fastställas i samråd med eller av planverket. De provningsintyg som utfärdas är inte enhetliga och är ibland dessutom svårtolkade. För att få enhetlighet bör regler för utformning av provtagningsbevis och provningsintyg ges av planverket. Information bör meddelas ansvarig arbetsledare och byggnadsinspektör beträffande åtgärder och lämpliga rutiner på byggnadsplats när det gäller kontroll och tillsyn vid montering av fabrikstillverkade byggnadsvaror. SOU 1971: 52

Enhetliga regler för märkning av tillverkningskontrollerade byggvaror och ett SBNmärke bör fastställas. Gällande bestämmelser — byggnadsstadga samt föreskrifter, råd och anvisningar — bör överses med hänsyn till att de i många avseenden inte är utformade med tillräcklig hänsyn till fabrikstillverkning av byggvaror. Planverket insamlar och registrerar uppgifter om fabriker och produkter som har tillverkningskontroll enligt SBN 67. Dessa uppgifter kommer att publiceras årligen. Uppgifter om TK införs i »statens planverkaktuellt».

SOU 1971: 52

Statens offentliga utredningar 1971

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Jordbruksdepartementet

Post- och inrikes Tidningar. [2] Snatteri. [10] Förslag till aktiebolagslag m.m. [15] Ny domstclsadministration. [41] Utsökningsrätt XI. [45] Unga lagöverträdare I. [49]

Veterinärdistriktsindelningen, m m. [ 3 ]

Handelsdepartementet Fri affärstid. [ 3 3 ] Konsumentpolitik - riktlinjer och organisation. [ 3 7 ]

Socialdepartementet Familjepensionsfrågor m.m. [19] Särskilda :andvårdsanordningar för vissa patientgrupper. [38]

Kommunikationsdepartementet Ny sjömanslag. [6] Ett nytt bilregister. [11] Utredningen ångande befordran av farligt gods på väg m.m. 1. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande I. [20] 2. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga A. [21] 3. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga B. [22] 4 . Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. [23] Sjömanspension. [30] Lastbil och Taxi. [34]

Inrikesdepartementet Servicekommittén. 1. Boendeservice 3. Kommunstudien. [25] 2. Boendeservice 4 . Projektstudien. [ 2 6 ] 3. B o e n d e service 5. Totalkostnadsstudien. [ 2 7 ] 4. Boendeservice 6. Strukturstudier. [28] Den fria rörligheten för personer inom EEC. [35] Den svenska köpkraftsutbildningen 1967. [39] KSA-utredningen. 1 . Försäkring och annat kontant stöd v i d arbetslöshet. [42] 2. Arbetskraftens struktur och dimensioner. [43] 3. Bilagor till KSA-utredningens betänkande. [ 4 4 ] Invandrarutredningen I. [51] Byggandets industrialisering. [52]

Civildepartementet Kommunala val. [4] Räddningstjänst. [ 5 0 ]

Industridepartementet Malm - Jord - Vatten. [17]

Finansdepartementet SOU 7 1 . Handbok för det officiella utredningstrycket. [1] 1970 års långtidsutredning. 1. Svensk industri under 7 0 talet med utblick mot 80-talet. Bilaga 2. [5] 2. Finansiella tillvaxtaspekter 1960-1975. Bilaga 4. [7] 3. Arbetskraftsresurserna 1965-1990. B i l a g a l . [8] 4. Miljövården i Sverige under 70-talet. Bilaga 8. [12] 5. Utvecklingstendenser inom offentlig sektor. Bilaga 6. [13] 6. Varuhandeln fram till 1975. Bilaga 3. [14] 7. Regional utveckling och planering. Bilaga 7. [16] 8. Export och import 1 9 7 1 - 1 9 7 5 Bilaga 5. [^0] Större företags offentliga redovisning. [ 9 ] Mått och vikt. [18] Betalningsbalansutredningen. 1. Den svenska betalningsbalansstatistiken. [31] 2. Valutareserven och utrikeshandelns finansiella struktur. Bilaga. [32] Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. [46] Testutredningen. 1 . Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen. [47] 2. Personurval med hjälp av psykologiska undsrsökningar. [48]

Utbildningsdepartementet Vuxenpedagogisk forskning och utbildning. r241 Kyrkan kostar. [29] Produktionsresurser för tv och radio i utbildningen. [36]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar nummer i den kronologiska förteckningen.

utredningarnas K L Beckmans Tryckerier AB 1971

ALLF 238 71 0 5 2