Abortfrågan : remissyttranden över 1965 års abortkommittés betänkande Rätten till abort (SOU 1971:58)

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Statens offentliga utredningar

1972:39

Abortfrågan Remissyttranden över 1965 års abortkommittés betänkande Rätten till abort (SOU 1971 :58)

Justitiedepartementet

Stockholm 1972

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

1. Ämbetsansvaret II. Ju. 2. Svensk möbelindustri. I. 3. Personal för tyg- och intendenturförvaltning. Fö. 4. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 5. CKR. (Centrala körkortsregistret) K. 6. Reklam I. Beskattning av reklamen. U. 7. Reklam II. Beskrivning och analys. U. 8. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare). 9. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. U. (Utkommer senare). 10 Godsbefordran till sjöss. Ju. 11. Förenklad löntagarbeskattning. Fi. 12. Skadestånd IV. Ju. 13. Kommersiell service i glesbygder. In. 14. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. 15. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. Ju. 16. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. (Följdförfattningar) Ju. 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. Ju. 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. 21. Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. 23. Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. 24. Vägfraktavtalet II. Ju. 25. Naturgas i Sverige. I. 26. Förskolan 1. S. 27. Förskolan 2. S. 28. Konsumentköplag. Ju. 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H . 30. Bostadsanpassningsbidrag. In. 31. Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. 32. Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre ? C. 33. Förhandlingsrätt för pensionärer. In. 34. Familjestöd. S. 35. Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. Jo. 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1 - 1 9 . U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. 39. Abortfrågan. Remissyttranden. Ju.

Statens offentliga utredningar 1972:39 Justitiedepartementet

Abortfrågan Remissyttranden över 1965 års abortkommittés betänkande Rätten till abort (SOU 1971:58)

Stockholm 1972

ISBN 91-38-00194-2

K L Beckmans Tryckerier AB. Stockholm 1972

Inledning

Abortfrågan har under senare år varit föremål för en livlig debatt. Den centrala utgångspunkten för dessa meningsutbyten är numera de förslag som framlagts av 1965 års abortkommitté i dess betänkande "Rätten till abort" (SOU 1971: 58) och däröver avgivna remissyttranden. Med hänsyn till det stora intresse frågan har väckt i vida kretsar har det ansetts lämpligt att publicera de yttranden som har avgetts över kommitténs förslag. I det följande redovisas dels remissvaren från de myndigheter och organisationer som anmodats eller beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet, dels flertalet av de yttranden som före utgången av februari 1972 kommit in från andra sammanslutningar. I de fall remissinstanserna bifogat inhämtade yttranden återges även dessa. Yttrandena återges i sin helhet. I några fall har mera omfattande bilagor till yttrandena utelämnats. I vissa yttranden har smärre redaktionella justeringar gjorts. Stockholm i maj 1972.

Lennart Geijer

SOU 1972: 39

Innehåll

Inledning

5.2 Statens socialvårdskonsulent i första distriktet 71 5.3 Stockholms barnavårdsnämnd . . 7 1 5.4 Sociala centralnämnden i Botkyrka kommun 74 5.5 Sociala centralnämnden i Solna kommun 74 5.6 Sociala centralnämnden i Täby kommun 75

1 Riksåklagaren Yttranden till riksåklagaren: 1.1 Överåklagaren i Stockholm . . . 1.2 Överåklagaren i Göteborg . . . 1.3 Överåklagaren i Malmö . . . . 1.4 Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län 1.5 Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län 1.6 Länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs län

20 Hovrätten över Skåne och Blekinge

9 11 12 15

3 Socialstyrelsen 26 Yttranden till socialstyrelsen: 3.1 Professor Börje Cronholm . . . 36 3.2 Professor Jan-Otto Ottosson . . . 39 3.3 Professor Axel Ingelman-Sundberg 39 3.4 Professor Harald Johansson . . . 4 1 3.5 Docent Nils Lundgren . . . . 4 3 3.6 Socialpsykiatriska nämnden . . . 45 4 Universitetskanslersämbetet . . .48 Yttranden till universitetskanslersämbetet: 4.1 Uppsala universitet, medicinska fakulteten 48 4.2 Lunds universitet, medicinska fakulteten 52 4.3 Göteborgs universitet, medicinska fakulteten 55 4.4 Umeå universitet, medicinska fakulteten 57 4.5 Karolinska institutet, medicinska fakulteten 62 4.6 Linköpings högskola, medicinska fakulteten 64 5 Länsstyrelsen i Stockholms län . . 6 7 Yttranden till länsstyrelsen: 5.1 Länsläkarorganisationen i Stockholms län 70 SOU 1972: 39

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 79

Yttranden till länsstyrelsen: 6.1 Länsläkarorganisationen i Göteborgs och Bohus län 81 6.2 Sociala centralnämnden i Göteborg 8 3 6.3 Sociala centralnämnden i Uddevalla 86 6.4 Partille sociala centralnämnd . . 8 6 7

Länsstyrelsen

i Malmöhus

län .

.87

Yttranden till länsstyrelsen: 7.1 Länsläkarorganisationen i Malmöhus län 88 7.2 Malmö socialförvaltning . . . . 89 7.3 Socialförvaltningen i Helsingborg 90 7.4 Sociala centralnämnden i Lund . . 9 4 7.5 Barnavårdsnämnden i Hörby kommun 94 7.6 Sociala centralnämnden i Södra Sandby kommun 94 7.7 Barnavårdskonsulenten i Malmöhus län 94 8

Ärkebiskopen

9 Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete 109

10 Familjepolitiska

kommittén

. .

.110 5

11 Svenska Landstingsförbundet . Yttranden till landstingsförbundet: 11.1 Stockholms läns landsting . . 11.2 Södermanlands läns landsting. 11.3 Östergötlands läns landsting . 11.4 Jönköpings läns landsting . . 11.5 Kronobergs läns landsting . . 11.6 Kalmar läns landsting . . . 11.7 Blekinge läns landsting . . . 11.8 Kristianstads läns landsting . 11.9 Malmöhus läns landsting . . 11.10 Hallands läns landsting . . . 11.11 Göteborgs och Bohus läns lands ting 11.12 Värmlands läns landsting . . 11.13 Örebro läns landsting . . . 11.14 Kopparbergs läns landsting . 11.15 Gävleborgs läns landsting . . 11.16 Västernorrlands läns landsting 11.17 Västerbottens läns landsting .

.175

Svenska

kommunförbundet

.

114 120 122 124 129 131 132 132 135 136 138 142 144 149 150 151 169

12.1 Yttrande till Malmö stads sjukvårdsförvaltning av professorn Stig Kullander och docenten Karl Gustav Dahlgren, Malmö allmänna sjukhus 180 12.2 Yttrande till sjukvårdsförvaltningen i Göteborg av överläkaren Per Bergman, Östra sjukhuset 182 12.3 Yttrande till sjukvårdsförvalt ningen i Göteborg av klinikche fen Sam Brody, Sahlgrenska sjuk 182 huset 13

Landsorganisationen

14 Sveriges Akademikers ganisation

15 Tjänstemännens tion

21 Svenska barnmorskeförbundet

22 Sveriges socionomförbund

.

.222

23 Svensk demografisk förening .

.226

24 Riksförbundet lysning

188 Centralorganisa-

26 Centerns Kvinnoförbund

27 Folkpartiets

28 Moderata Samlingspartiets noförbund

30 Svenska Arbetsgivareföreningen

17 Sveriges Läkarförbund

18 Svenska Läkaresällskapet

.

upp-

Advokatsamfund .

kvinnoförbund

.

.235

.

.237

.

. 240

Kvin243

Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund

249 Svenska bund

254 Kvinnors

Vänsterför-

31 Centerns Ungdomsförbund

32 Folkpartiets

33 Moderata

.

.256

ungdomsförbund

.258

Ungdomsförbundet

.261

Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund

35 Fredrika-Bremer-Förbundet

.

36 Husmodersförbundet Samhälle

och

37 Yrkeskvinnors bund

Hem

.267 270

Klubbars

Riksför272

38 Sveriges Frikyrkoråd

39 Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen

40 Filadelfiaförsamlingen holm

för sexuell

Sveriges

184 Centralor-

.

.219

. 194

41 Frälsningsarmén

.

.

.196

42 Svensk

.

.

.203

43 Föreningen domare

i

283 Kuratorsförening Sveriges

Stock-

.

.

.284

Tingsrätts286

Yttranden till läkaresällskapet: 18.1 Svenska psykiatriska föreningen 206

44 Svenska präst för bundet .

18.2 Svensk Gynekologisk

45 Sveriges Kristna Ungdomsråd

.293

46 Svenska förbund

19 Sveriges Psykologförbund

20 Svensk

6 Förening 209 .

sjuksköterskeförening.

.

.214 .216

Baptisternas

.

.

.287

Ungdoms-

SOU 1972: 39

47 48

Ambjörnarps och Sjötofta råd

kyrko-

64 295

Svenska Baptisternas Ungdomsförbund i Medelpad och Medelpads Baptistmission 297

65 66

345 Grupp 8, socialistisk nisation Kyrkorådet ling

Norrköping kvinnoorga347

i Lane-Ryrs

försam-

Örgryte församlings

50 Filadelfiaförsamlingen

i Gävle 299

67 Skee församlings kyrkoråd .

51 Kyrkorådet i Brämaregårdens församling, Göteborg . . . .300

68 Riksaktionen

52 Katolska

.

.301

69 69.1

53 Svenska kyrkans diakoninämnd

.303

Kristen Demokratisk Samling . 3 5 3 Kristen Demokratisk Samling i Stockholms stad och län . . . 3 5 5

54 Nykterhetsorganisationen dandi

70 Lurs kyrkoråd

71 Hede församlings kyrkoråd, teborg

Gö-

Svenska Alliansmissionens domsförbund

Ung-

Biskopsämbetet

Svenska Kyrkans bund

.

.298

i

kyrkoråd

KDS-Kvinnor (KDK)

Ver305

Lekmannaför307

56 Karlskrona

Kyrkobrödrakår

57 Kyrkans Ungdom i Haparanda . 324

58 Kommunaloch landstingsanställda familjerådgivares förening (KLFR) 325

59 Kyrkorådet

60 Kristen Demokratisk

61 Jämshögs

62 Sveriges Kristna ters Förbund

i Karlshamn

församlings

.

Ungdom

.323

.

.330

kyrkoråd 337

.350

Mot fri abort .

.351

356 357 358

Kyrkoråden i Näsinge och Lommelands församlingar . . . . 3 5 9

74 Bro kyrkoråd

75 Kyrkoråden i Krokstads Sanne församlingar

76 Riksförbundet

77 Kyrkliga

78 Kyrkorådet Göteborg

i Ljungs

79 Ensamma

föräldrars

80 Kristna Studentrörelsen

339 riksför-

.

.328

Socialdemokra-

Sveriges socionomers bund, SSR

SOU 1972: 39

.

349 Kyrkans

och 362

Ungdom 363

Gymnasistförbundet

. 367

församling, 368 förening

.370

i Sverige 373

1 Riksåklagaren

Den grundläggande frågan i problemkomplexet rörande abort är om fosterfördrivning bör avkriminaliseras. Här gäller det att mot varandra väga två intressen, som i det konkreta fallet kan vara oförenliga, nämligen fostrets rätt till liv samt kvinnans rätt till liv, hälsa och bestämmande över sin framtid. Enligt den ideologiska uppfattning, som ligger till grund för gällande kriminalisering av fosterfördrivning, skall aktningen för mänskligt liv upprätthållas. Eftersom den nya individen anses bli till när ett ägg befruktas och celldelningen börjar, är alla åtgärder som syftar till fördrivning av fostret i princip förbjudna oavsett under vilket skede av graviditeten de sätts in. Rättsskyddet för fostret är dock enligt gällande rätt inte lika fullständigt som för det nyfödda barnet. Detta visar sig bl a däri att hänsynen till fostret måste vika vid fara för kvinnans liv. Om det berättigade häri torde meningarna knappast vara delade i vårt land. När det gäller frågan, om abort bör tillåtas i andra situationer än de för kvinnan livshotande och i så fall vilka, går däremot uppfattningarna isär. De olika åsikterna grundas till stor del på skilda etiska och religiösa utgångspunkter samt präglas i sin konkreta utformning inte sällan av bristande konsekvens och mer känslomässiga än rationella överväganden. Kommittén har anfört vissa exempel till belysning av det omöjliga i att anlägga moraliska värderingar på abortfrågan utan att hamna i godtyckSOU 1972: 39

liga lösningar. Också den mycket oenhetliga tillämpningen av gällande lag om avbrytande av havandeskap utgör en god illustration till svårigheten att upprätthålla strikta principer på ifrågavarande område. Oavsett detta förhållande har det alltmera framstått som både inhumant och meningslöst att hota med straff när det gäller människor i den pressade situation som en gravid kvinna som inte vill föda ofta befinner sig i. Åtal för fosterfördrivning har därför under senare år blivit allt ovanligare och det kan ifrågasättas om kriminaliseringen har någon nämnvärd preventiv effekt. Härtill kommer att själva grundsynen på kvinnan har ändrats och inte längre är densamma som lagstiftaren gett uttryck åt med förbudet mot abort. På anförda skäl tillstyrker jag kommitténs förslag att upphäva straffbestämmelsen i 3 kap 4 § brottsbalken om fosterfördrivning och att låta regelsystemet på detta område grundas på förtroende för kvinnan själv. Konsekvensen av att fosterfördrivning avkriminaliseras blir att några straffrättsliga eller andra jämförliga åtgärder inte kan vidtagas mot en kvinna som avbryter eget havandeskap. Däremot kvarstår möjlighet att genom författning reglera vem som äger utföra abortoperation, var sådan operation får äga rum m m. En avkriminalisering av abort behöver inte innebära att samhället ställer sig neutralt till frågan om lämpligheten av abortoperation. Det bör enligt min mening understry9

kas att sådan operation är en nödlösning och att samhället är skyldigt att i möjligaste mån förebygga att kvinnor anser sig tvungna att välja denna lösning. Det kan ske dels genom allmän upplysning och individuell service i fråga om ofarliga metoder för födelsekontroll, dels genom en målmedveten familjepolitik som ger föräldrar ett sådant socialt och ekonomiskt stöd att kvinnan frivilligt väljer att föda. Jag finner det därför mycket angeläget att de förslag, som kommittén framfört i dessa hänseenden, genomförs. Även med förbättrade möjligheter till födelsekontroll med ofarliga metoder och en ökad satsning på familjepolitiska åtgärder kommer det att återstå fall där det för den enskilda kvinnan inte finns något alternativ till att bli opererad. Kommittén har som en konsekvens av förslaget att avkriminalisera fosterfördrivning framhållit att kvinnan bör tillerkännas rätt till abortoperation och att denna rätt med hänsyn till de rättsregler som annars gäller för operativa ingrepp bör tryggas genom en lagreglering. Jag biträder kommitténs uppfattning härom. Kommittén har för sin del funnit nödvändigt att i den föreslagna lagen (2 §) ange de grunder som skall berättiga till abortoperation. Härtill vill jag då först anmärka att dessa grunder är alltför vagt utformade för att ge stöd och ledning i praktiken. Kommittén har också medgivit att det är både omöjligt och olämpligt att närmare precisera de omständigheter som bör grunda rätt till abortoperation (s 116 och 139). Det framhålls vidare i betänkandet att kvinnan bör vara tillförsäkrad rätt till abortoperation även om hon har speciella och rent personliga skäl att inte föda och står fast vid sin önskan att undergå operation också efter klarläggandet av hennes situation och den rådgivning hon därvid erhållit (s 138). Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén sålunda anfört. Hela lagstiftningen bör emellertid enligt min mening ge uttryck för förtroende för kvinnan och grunda sig på hennes egen bestämmanderätt. Vid sådant förhållande synes de i 2 § upptagna grunderna vara överflödiga och bestämmelsen 10

bör kunna begränsas till ett stadgande av innebörd att kvinna som är berättigad till vård enligt sjukvårdslagen har rätt till abortoperation. Är kvinnan ambivalent i sin önskan om operation eller är hon föremål för påverkan av annan person, ligger det i sakens natur att läkaren bör remittera henne till kurator och/eller psykiater innan frågan om operation avgörs. Lika naturligt är att exempelvis genetisk expertis i vissa fall först måste konsulteras. Om det anses nödvändigt med bestämmelser härom, kan det lämpligen överlåtas åt socialstyrelsen att utfärda erforderliga anvisningar. En fråga, som rönt stor uppmärksamhet särskilt i läkarkretsar, är om fixerade tidsgränser bör stadgas. Alla torde i och för sig vara överens om det önskvärda i att abortoperation, om sådan skall företas, kommer till stånd så tidigt som möjligt. Enligt tillgänglig statistik anmäler sig redan för närvarande 80 % av kvinnorna så tidigt att de kan opereras enligt någon av de mera skonsamma metoderna (betänkandet s 143) och med förbättrad upplysning lär procentsatsen kunna stiga ytterligare. Om graviditet i tidiga stadier framdeles kommer att kunna på farmaceutisk väg hindras att fortsätta, blir problemet sannolikt ännu mindre. Man synes dock alltid få räkna med att ett antal kvinnor kommer senare. Dessa torde i regel ha särskilt starka skäl att avstå från att föda. Att införa något särskilt prövningsförfarande för dessa kvinnor är knappast förenligt med förslaget att avkriminalisera fosterfördrivning. Om kvinnan efter att ha upplysts om de risker och obehag som sen operation innebär vidhåller sin önskan att opereras, bör hon ändå ha rätt att bli opererad. Större anledning kan synas att av principiella skal föreskriva en absolut tidsfrist för operation. Inom den medicinska expertisen förefaller det att råda stor meningsskiljaktighet om var denna gräns bör dras och förslagen varierar från 16:e till 26:e graviditetsveckan. Enighet synes dock råda om att kvinnan inte får opereras när graviditeten varat så länge att fostret börjar närma sig livsduglighet. Frånsett att denna tidpunkt varierar från fall till fall, är SOU 1972: 39

också en sådan frist mindre väl förenlig med förslaget om avkriminalisering av fosterfördrivning. Viabilitet torde numera i regel kunna fastställas med erforderlig säkerhet och att i abortsyfte operera kvinnan om fostret kan vara livsdugligt strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett sådant förfarande faller inte under begreppet abortoperation och kan beivras enligt allmänna läkarinstruktionen och, när det gäller läkare i allmän tjänst, även som tjänstefel enligt 20 kap 4 § brottsbalken. I sista hand kan läkarlegitimationen dras in. I likhet med kommittén anser jag därför inte att något särskilt stadgande om i vilket skede av graviditeten som abortoperation senast får företas bör ifrågakomma. Om fri abort införs torde man åtminstone under en övergångstid få räkna med en påtaglig oenhetlighet bland läkarna när det gäller bedömningen av medicinska skäl mot abort. För att trygga kvinnans rätt till abortoperation föreslår kommittén inrättande av lokala nämnder. Jag kan inte biträda detta förslag. Handläggning inom en sådan nämnd är ägnad att fördröja avgörandet och medföra ytterligare press och obehag för kvinnan. Möjligheterna att med hjälp av lokala nämnder skapa en tillfredsställande ordning i hela landet förefaller också små. Ett enklare, snabbare och effektivare sätt att uppnå garantier för ett genomförande av kvinnans rätt till abortoperation synes mig vara att föreskriva att läkare som inte vill operera omedelbart skall underställa frågan socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Finner nämnden att medicinska skäl mot operation inte föreligger, bör sjukvårdshuvudmannen åläggas att anvisa lämplig läkare inom eller utom sjukvårdsområdet. Med hänsyn till risken för komplikationer och för att garantera att kvinnan i förekommande fall får tillgång till biträde av kurator och/eller psykiater anser jag liksom kommittén att abortoperation skall utföras på allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning med motsvarande resurser. Föreskrift härom jämte bestämmelse om påföljd för brott mot föreskriften är erforderlig. Något annat straffstadgande för läSOU 1972: 39

kare behövs inte. För den som utan att vara läkare utför ingrepp på kvinna i syfte att hindra att hennes havandeskap fortsätter bör finnas en straffbestämmelse av det slag som kommittén föreslagit. Bestämmelsen, som enligt min mening bör omfatta även åtgärder genom förgiftning, torde kunna införas i lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (den s k kvacksalverilagen). När det gäller en eventuell avkriminaliserings inverkan på antalet kvinnor som undergår abortoperation råder skilda uppfattningar. Det har från kommitténs sida hävdats att någon nämnvärd ökning av antalet inte är att vänta om inte ett stort antal kvinnor går över från nuvarande metod för födelsekontroll till abortoperation. Från andra håll har gjorts gällande att införande av fri abort kommer att ställa sådana anspråk på resurserna att hälso- och sjukvården i övrigt inte kan fungera tillfredsställande. Det är svårt att ha en grundad uppfattning om utvecklingen i detta hänseende men jag utgår från att samhället ställer de sjukvårdsresurser till förfogande som kan visa sig erforderliga. Som sammanfattning får jag anföra följande. Förslaget om avkriminalisering av fosterfördrivning biträds. Lagstiftningen bör grundas på förtroende för kvinnan och hon bör få en lagfäst rätt till abortoperation. Förslaget att i lag reglera grunder för rätt till abortoperation liksom att införa lokala nämnder avstyrks. Jag biträder förslaget att resurser ställs till förfogande för en utvidgad upplysnings- och serviceverksamhet i fråga om ofarliga metoder för födelsekontroll och för reformer på det familjepolitiska området.

Yttranden till riksåklagaren: 1.1 Överåklagaren i Stockholm Föreliggande förslag synes närmast vara av social karaktär. Värderingar angående förslagets lämplighet och de mål förslagsställarna velat uppställa och säkerställa är därför huvudsakligast att hänföra till det medicins11

ka och moralisk-etiska planet. Som talesman för Stockholms åklagardistrikt anser jag mig emellertid icke böra annat än i undantagsfall ingå på dylika värderingar. Frånsett brott mot 4 § i den föreslagna lagen om rätt till abortoperation kan läkare icke fällas till ansvar enligt denna lag. Som skäl härför har i motiven anförts ansvarsbestämmelser annorstädes, möjlighet att i vissa fall besluta om indragande av läkares legitimation samt läkarnas höga yrkesmoral. Den sistnämnda har jag icke skäl att ifrågasätta i och för sig. Fall har dock förekommit — även om i relativt ringa omfattning — där läkare vanemässigt och för vinnings skull förfarit brottsligt i sitt yrke. Även om syftet med andra stycket i 12 § i förslaget är att skapa garantier för att kvinnors liv eller hälsa icke utsattes för fara genom osakkunniga ingrepp, finner jag dock att i varje fall privatpraktiserande läkare, som åsidosätter reglerna för abortoperation och som gör detta vanemässigt och för vinnings skull, bör vara underkastade ansvar enligt den föreslagna straffbestämmelsen för grovt brott i andra stycket 12 §. Jag vill i sammanhanget påpeka, att det synes mig verklighetsfrämmande att bedöma eventuell brottslig gärning i samband med operativa ingrepp för att hejda fortsatt graviditet enligt 3 kap. 5 § brottsbalken. Åtgärder att genom förgiftning avbryta ett havandeskap bestraffas icke enligt förslaget. Vad förslagsställarna i denna del anfört finner jag föga realistiskt. Jag anser det icke uteslutet, att en kvinna i en trängd situation kan samtycka till åtgärder för avbrytande av graviditet genom förgiftning. Skäl föreligger därför att straffbelägga även förgiftningsfallen i abortlagen. Försöksbegreppet i 12 § förefaller mig otydligt. Anledning finns till antagande, att stora svårigheter vid en eventuell lagstiftning enligt förslaget kommer att uppstå, när det gäller att bestämma när försökspunkten har uppnåtts. Därest förslaget upphöjes till lag, torde abortoperationerna öka i stor omfattning. Man kan ifrågasätta huruvida sjukhusen och läkarna har resurser till att möta denna ar12

betsökning. Följden måste enligt min uppfattning otvivelaktigt bliva den att operationerna kommer att skjutas framåt i tiden på ett sätt, som icke är förslagsställarnas avsikt. I stället för att skapa bättre villkor för en kvinna, som icke önskar föda sitt barn, försämrar man hennes situation genom att hon får gå havande relativt lång tid innan abortoperation kan ske. Helt oavsett frågan angående abortproblemet överhuvudtaget finner jag med hänsyn till motiven för föreslagen lagstiftning, att en tidsgräns för senaste ingrepp bör uppställas. Ökningen av abortoperationerna synes vara en fråga, som även bör beaktas vid ställningstagande till huruvida privatpraktiserande läkare bör underkastas ansvar på sätt tidigare anförts. Förslagsställarna har utgått från att frågan huruvida kvinnan skall föda det barn med vilket hon är havande uteslutande är kvinnans ensak. Jag kan icke dela denna uppfattning — åtminstone icke när det gäller äktenskapliga och därmed jämställda förhållanden. I denna del ansluter jag mig till vad reservanten Astrid Kristensson anfört. 1.2 Överåklagaren i Göteborg Frågan om den legala aborten har haft en betydande och kontinuerlig aktualitet i den offentliga debatten sedan början av 1930talet, då man starkt oroades av de talrika illegala aborterna. 1938 tillkom vår nuvarande lag om avbrytande av havandeskap, vars abortindikationer utökades åren 1946 och 1963. Abortfrågan har vidare utretts av 1950 års abortutredning och nu senast av 1965 års abortkommitté. Mycket har förändrats under de praktiskt taget fyra decennier under vilka abortfrågan mer eller mindre stått i förgrunden. Man brukar tala om en "sexuell frigörelse", som otvivelaktigt är en realitet och som medfört en, inte minst genom förbättrad undervisning, ökad kunskap om både sexualiteten och den fortfarande pågående livliga utvecklingen av preventivmedlen. Denna utveckling har skett samtidigt och under växelverkan med kvinnans ekonomiska friSOU 1972:39

görelse och större självständighet genom ökade möjligheter på arbetsmarknaden. Hit hör också den djupgående samhällsförändring, som skett sedan början av 1930-talet; utredningen har lämnat en belysande redogörelse för den medvetna familjepolitik, som förts under dessa årtionden. Kvinnans förbättrade ställning, ekonomiskt och socialt, har skett samtidigt med att förutsättningarna för en av kvinnan själv bestämd födelsekontroll ökats. Detta har i sin tur kommit abortåtgärden att skjutas i bakgrunden och alltmer gett den prägeln av en nödfallsåtgärd. Mot bakgrunden av de förändrade förhållandena och den fortgående abortdebatten måste lagstiftarens behandling av abortproblemet betecknas som försiktig och väl avvägd. Detsamma kan sägas om det nya lagförslaget, som väl motsvarar den nya situationen med de talrika faktorer som förändrat problemställningen liksom kvinnans sociala och ekonomiska förhållanden. Den allmänna opinionen torde vara väl förberedd att lämna avgörandet i frågor om tidig abort till kvinnan själv och till henne ensam. Det torde knappast vara möjligt att under nuvarande förhållanden frånkänna kvinnan sådan bestämmanderätt. Att legal abort överhuvudtaget förekommer betecknas ibland som en kapitulation inför de beklagliga, främst sociala missförhållanden, som i allmänhet ligger bakom behovet av abort. Att på de sociala reformernas väg helt eliminera aborten torde dock knappast vara möjligt. Men det är högst sannolikt, att det fortsatta reformarbetet — här kan erinras t ex om de utomäktenskapliga barnens förbättrade ställning och 1969 års familjerättsliga utredning som bl a sysslar med sammanboendes problem — kommer att ytterligare reducera behovet av abort. Den utvecklingstendens, som möjliggjort det föreliggande förslaget, kommer med andra ord att fortsätta. Samhällets ökade behov av kvinnlig arbetskraft kan väntas komma att bidraga till att sådana reformer framtvingas. Det tycks alltså finnas goda grunder för en förhoppning, att den fn ofrånkomliga lagstiftningen om abort skall få en alltmer SOU 1972: 39

minskad betydelse genom att antalet aborter sjunker. Den möjligheten, att antalet aborter kommer att stiga under en viss tid omedelbart efter den nya lagens ikraftträdande torde — trots de olägenheter av skilda slag som detta kan medföra — knappast utgöra motiv för att avstå från de värden, som den nya lagen främjar. Inte heller kan avgörande vikt läggas vid de etiska argument på det etiska centrala område, som sexualiteten länge ansetts utgöra. Och vad fostret beträffar måste erinras om att foster aldrig hos oss betraktats som en individ alltifrån konceptionen. Även om det föreliggande förslaget till lag om rätt för kvinnan till abortoperation ger anledning till vissa erinringar, kan det i princip tillstyrkas. Liksom kommittén anser jag, att rätten ej bör vara obegränsad. Det kan dock ifrågasättas, om lagförslaget ger erforderliga klara gränser för rätten till abortoperation. Såväl den abortsökande kvinnan som den enskilde läkaren har ett berättigat krav på att ur givna föreskrifter kunna utläsa, när rätt till abortoperation föreligger. Den av kommittén föreslagna generella regeln i 2 § med dess uttryck "oskäligt betungande" torde komma att ge tolkningssvårigheter. Å ena sidan har kommittén uttalat, att varje kvinna, som efter rådgivande samtal står fast vid sin önskan om operation, skall vara tillförsäkrad sådan rätt (sid 138). Å andra sidan förmodar kommittén, att läkaren icke annat än då rent vitala intressen står på spel skulle inskrida med operation, om han har ens den ringaste anledning befara att livsduglighet hos fostret inträtt (sid 147). En gränsdragning mellan tillåten och otilllåten abort borde kunna ske under hänvisning till något mer påtagligt än uttrycket "oskäligt betungande". I många hänseenden göres skillnad mellan ingrepp i början av graviditeten och ingrepp senare. Abortmetoderna är olika, riskerna för komplikationer fysiskt och pyskiskt likaså. I det tidigare skedet kan abortoperation utföras genom s k "primäroperation". Gränsen för sådan operation ligger i regel vid 12:e veckan för en kvinna, som ej tidigare genomgått för13

lossning. För omföderskor kan gränsen förläggas något senare. Mellan 20:e och 24:e veckorna börjar fostret närma sig självständigt liv. Läkarens tveksamhet att medverka i senare aborter bör respekteras både med hänsyn till etiska synpunkter och till tänkbara juridiska konsekvenser av att ett aborterat foster kommer fram vid liv. En gränsdragning synes därför naturlig och principen bör vara, att rätten till abortoperation är mer begränsad ovanför gränsen. Kvinnans ansökan bör anses vara avgörande förslagsvis till och med 20 veckan, alternativt så länge operation kan utföras som s k primäroperation. Gränsdragningen är emellertid ytterst en fråga, som bör avgöras av den medicinska sakkunskapen. Vid senare abort bör rätten begränsas till att motsvara förslagets 2 § första och andra punkterna och därutöver som tredje punkt om eljest synnerliga skäl föreligger. I fråga om prövningen av förutsättningarna för kvinnans rätt till tidig abort bör gynekolog ensam kunna samman med kvinnan avgöra, om hon är berättigad till tidig legal abort. Den av kommittén föreslagna nämnden torde kunna lämna gynekolog eller annan lämplig läkare uppdrag att fastställa rätt till tidig abort. Vid prövning av rätt till sen abort bör sådan tillkomma nämnden ensam. Kvinnan skall alltid ha rätt att underställa läkares eller nämnds beslut i hithörande frågor socialstyrelsens prövning. Med hänsyn till den föreslagna lagens konstruktion är det måhända riktigt att ur brottsbalken helt utbryta straffbestämmelserna om fosterfördrivning. Jag ansluter mig avgjort till förslaget om straffrihet för kvinnan själv. Straffbestämmelsen i lagförslagets 12 § första stycket tar sikte på det fall, att läkare utför abortoperation på sjukhus eller annan sådan inrättning, som socialstyrelsen ej godkänt. Andra stycket reglerar det fall, att annan än läkare företar fosterfördrivande ingrepp. Då kvinnans rätt inte skall vara villkorslös och denna hennes rätt skall vara föremål för prövning — om än liberal sådan — så bör ett abortingrepp, som sker i strid mot förutsättningarna, kriminaliseras, oavsett om den som fö14

retar ingreppet är läkare eller annan. Även om samhällets reaktion mot läkare, som utför abortoperation utan att rätt därtill fastslagits, kan tänkas i form av disciplinär bestraffning eller åtal för tjänstefel, när det är fråga om läkare i tjänsteställning, och eljest indragning av läkarlegitimation eller motsvarande, bör dock en bestämmelse intas i lagen, som kriminaliserar sådana abortingrepp. Lagförslagets 12 § första stycket bör därför omformuleras, så att det omfattar även sådana fall. Genom sitt förslag har kommittén avskaffat brottsrubriceringen "fosterfördrivning". Att rubricera de kriminaliserade gärningarna som brott eller förseelse mot lagen om rätt till abortoperation är att frångå moderna principer för strafflagstiftning, som hävdar, att varje brott i görligaste mån skall ha sitt namn. Det synes inte finnas något skäl att här frångå namnet fosterfördrivning såsom rubrik i fråga om gärningsbeskrivningen i 12 § andra stycket. Däremot torde första styckets bestämmelse kunna rubriceras såsom förseelse mot lagen. Statistiska uppgifter, bl a från Göteborg, visar, att frekvensen av legala abortoperationer ökar från år till år. I den allmänna debatten har även farhågor uttalats, att förslaget till lag om rätt till abortoperation, så som det framlagts av kommittén, kommer att få till följd en ytterligare ökning av abortsökande. Abort måste under alla omständigheter bli en nödfallsutväg för den kvinna, som kommer i ej önskad graviditet. För att motverka befarad ökning av abortsökande är det därför angeläget, att en intensifierad information kommer till för belysande av de såväl fysiska som psykiska komplikationer, som abort kan medföra. Frågan om rätt till abort är synnerligen kontroversiell. Den uppfattning, som här ovan kommit till uttryck, omfattas sålunda inte av samtliga åklagare vid myndigheten. Åtskilliga har dels av etiska skäl, dels med hänsyn till de konsekvenser en rätt till fri abortoperation kan få i fråga om samhällets sjukvårdsresurser hävdat den meningen, att den nuvarande lagens principiella konstruktion borde bibehållas, enär praxis reSOU 1972: 39

dan nu i tillräcklig grad tillgodoser kvinnans önskemål att få abort. Men även med en sådan konstruktion bör dock straffrihet råda för kvinnan själv.

1.3 Överåklagaren i Malmö Frågan om kvinnans rätt till legal abort har sedan decennier tillbaka varit ett ständigt aktuellt diskussionsämne. Inställningen till frågan har varit starkt påverkad av etiska och religiösa uppfattningar. Efter hand har åtminstone i de nordiska länderna de religiösa uppfattningarna fått träda tillbaka i samma utsträckning som religionen förlorat sitt grepp om folket. Kvar står dock, att många medborgare, som väl medgiver att möjligheter till legal abort måste finnas, av etiska skäl ställer sig tveksamma till hur gränsdragning för legal abort skall ske. Brottsbalken intar den principiella ståndpunkten, att abort är straffbar. Åtal får dock ej anställas mot kvinnan själv, om ej åtal är av särskilda skäl ur allmän synpunkt påkallat. I praktiken betyder detta, att åtal mot kvinnan själv ytterligt sällan blir aktuellt. Genom lag 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap har möjligheter skapats för legal abort. Denna lag tillämpades under den första tiden relativt restriktivt, medan man numera tillåter en betydligt extensivare tolkning, vilket lett till en betydande ökning av antalet legala aborter. Man måste ställa sig frågande om riktigheten av denna praxis att medgiva abort i så stor utsträckning som skett. För närvarande bygger svensk rätt på den ståndpunkten, att fostret skall ha rättsskydd. Har verkligen detta rättsskydd tillgodosetts. Det är omöjligt att besvara denna fråga utan att underkasta abortbesluten särskild granskning. Däremot är det fullt klart, att den av abortkommittén föreslagna nya lagstiftningen helt bortser från att fostret skall tillerkännas rättsskydd. Väl uppställes i den föreslagna lagen om rätt till abort vissa villkor för erhållande av abort, men villkoren äro ytterst vagt utformade och av motiven kan klart SOU 1972: 39

utläsas, att presumtionen alltid skall vara för abort och strängt taget varje skäl, som kvinnan kan åberopa, skall godtagas. I betänkandet har uttalats, att abort ej skall anses som ett normalt substitut för preventivmedel. Man har emellertid under innevarande år kunnat konstatera en stark ökning av antalet aborter samtidigt med ett påtagligt avtagande bruk av p-piller, vilket tyder på att kvinnorna i stor utsträckning avstår från bruket av p-piller på grund av de med bruket förenade hälsoriskerna och i stället i händelse av graviditet söker abort. Om denna tolkning av faktamaterialet är riktig och trenden skulle fortsätta kan man räkna med allvarliga problem på grund av bricten på vårdplatser vid våra sjukhus. Kvinnor, som beviljats abort, skall enligt förslaget beredas plats å sjukhus för utförandet av aborten. De kommer att prioriteras till nackdel för sjuka personer, som skulle kunna botas, om de i tid kan beredas sjukhusvård. En sådan utveckling, som måste antagas bli stimulerad av en alltför liberal abortpolitik, måste förebyggas. I abortdiskussionen har förespråkarna för fri abort ofta anfört, att kvinnan har en absolut rätt att ensam avgöra, om hon vill ha abort. Hon skall äga fritt disponera över sin kropp. Påståendet är enligt min uppfattning felaktigt. Fostret är ej att anse som en del av kvinnans kropp, även om fosterutvecklingen sker i kvinnan. Fostret är bärare av liv och som sådant berättigat till skydd. Jag ansluter mig helt till den reservation, som kommittéledamoten Astrid Kristensson avgivit. Legal abort skall ej få ifrågakomma utan bärande skäl. Ju längre graviditeten framskridit, ju starkare bör skälen vara för att medgiva abort. Efter 12:e graviditetsveckan bör endast medicinska eller starka sociala skäl godtagas. Kommittén har diskuterat införandet av en sådan tidsgräns, men avvisat tanken. De argument, som kommittén anfört för sitt ställningstagande, är ej övertygande. I 3 § i förslaget till lag om rätt till abortoperation har föreskrivits, att kvinnan skall opereras så tidigt som möjligt. Men någon yttersta tidsgräns har ej utsatts. Det är direkt motbju15

dande att tänka sig en abort av sociala skäl på så sent stadium, att man kan befara, att fostret är livsdugligt. Det kan antagas, att kvinnor som önskar abort, skulle göra framställning härom så snart som möjligt, om man inför en tidsgräns. Sättes tidsgränsen till 12:e graviditetsveckan, bör kvinnan ha beretts skäligt rådrum för att träffa sitt val. Har denna tidsgräns överskridits, bör abort endast medgivas, då starka skäl tala för abort. Det säges i utredningen, att det ofta kan vara svårt att avgöra hur länge kvinnan varit gravid. Vid tveksamhet på denna punkt bör den för kvinnan fördelaktigaste beräkningen av tiden godtagas. Under åberopande av vad ovan anförts vill jag föreslå dels att BrB 3:4 skall bibehållas ävensom nu gällande bestämmelser rörande förutsättningarna för åtal mot kvinnan själv och som följd härav att 12 § i förslaget till lag om rätt till abortoperation utgår dels ock att i 2 § i förslaget till lag om rätt till abortoperation angivna villkor preciseras klarare, så att ej varje av kvinnan åberopad omständighet anses utgöra fullgott skäl för att medgiva legal abort ävensom att för abort efter 12:e graviditetsveckan uppställes krav på starka skäl, främst av medicinsk natur.

1.4 Länsåklagarmyndigheten län

i

Jönköpings

Anmodad inkomma med yttrande över rubricerade betänkande får jag anföra: å sid 116 uttalar kommittén att i princip bör gälla som presumtion att abortoperation utförs när kvinnan — efter den belysning av hennes situation som rådgivningen ger — står fast vid att hon föredrar att underkasta sig operation framför att ta ansvaret för att föda. Den föreslagna lagtexten (§ 2 i förslag till lag om rätt till abortoperation) ger dock ej uttryck för en så vidsträckt rätt till abort. Men, oavsett de villkor, som må uppställas för rätt till abort, vilka uppen16

bart avses skall bli än mer liberala än de nuvarande, finner jag ingen erinran mot att straffansvaret upphör för den kvinna, som hindrar fortsatt graviditet i en annan ordning än lagen medger. Straffhotet mot kvinnan torde inte ha någon som helst betydelse ur allmänpreventiv eller annan synpunkt. En avkriminalisering för kvinnans del synes för övrigt logisk med hänsyn tagen till senare års åtalspraxis beträffande kvinnor, som olovligen avbrutit egen graviditet. Möjligen kunde ifrågasättas straffansvar för den kvinna, som sedan begäran om abortoperation avslagits, likväl låter utföra abort. Det medför dock den föga tilltalande konsekvensen att en kvinna i sistnämnda situation hotas av straff, som ej den kvinna riskerar, som utan lov utför motsvarande ingrepp utan att ens pröva de legala möjligheterna härför. Det förefaller mig rimligt att "samhället avstår från straffhotet mot kvinnan". Vad gäller utformningen av ansvarsbestämmelserna i 12 § synes anledning till erinran mot andra stycket ej föreligga. Möjligen borde för normalfallet straffskalan vara böter eller fängelse i högst två år (jämför misshandel brottsbalken 3: 5 och framkallande av fara för annan brottsbalken 3: 9). I 12 § första stycket upptages bestämmelser om straff för läkare, som överträder bestämmelserna i 4 §. Ytterligare straffbestämmelser har ej ansetts påkallade med hänvisning till ansvarsreglerna i allmänna läkarinstruktionen och •— såvitt avser läkare i allmän tjänst — i brottsbalken 20 kap 4 §. Enligt läkarinstruktionen § 10 kan läkare ådömas böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt brottsbalken 20 kap 4 § kan för grovt tjänstefel utöver suspension eller avsättning dömas till fängelse i högst ett år. Möjlighet borde dock finnas att i vissa fall utdöma högre straff mot läkare, som t ex vanemässigt eller för vinnings skull utfört abortoperationer utan att lov härför förelegat eller till och med i strid mot ett av vederbörlig myndighet meddelat avslag på abortbegäran. Mot de föreslagna ändringarna i brottsbalken och förslaget till lag om rätt till abortoperation har jag i övrigt intet att erinra. SOU 1972: 39

1.5 Länsåklagarmyndigheten län

i Kopparbergs

Om kvinnans rätt till abort, såsom kommittén förutsätter, skall bedömas med utgångspunkt från att hon inte är skyldig att finna sig i att graviditeten fortsätter, har man tydligen godtagit fri abort. Det är då inkonsekvent att ställa upp villkor för rätt till abort. Indikationerna, särskilt 3. i den föreslagna lagen är också så urvattnade att abort alltid torde erhållas. De bör därför kunna undvaras. Av utredningen framgår att konsekvenserna av det allmännas åtgärder på detta för samhället och den enskilde individen livsviktiga område är omöjliga att överblicka. Utvecklingen inom samhället och på medicinens och närbesläktade vetenskapers område är snabb och dynamisk. Exempelvis förefaller preventivmedelstekniken att utvecklas på ett sätt som med hänsyn till verkliga eller misstänkta skadeverkningar inte är under full kontroll. Det är inte helt otänkbart att förmodade skadeverkningar kan påverka antalet icke önskade graviditeten Vidare är de krav, som på detta område kan komma att ställas på sjukvårdens resurser okända. Skulle utvecklingen i Sverige gå i samma riktning som i staten New York i USA som tillåter fria aborter, är det inte otänkbart att prioriteringar måste övervägas beträffande utnyttjandet av sjukvårdens resurser — prioriteringar som inte självklart skall avgöras till förmån för abortsökande kvinnor. Enligt uppgift hade i oktober 1971 under den närmast föregående 15-månadersperioden i staden New York med biträde av privata läkarkliniker utförts inte mindre än 250 000 abortoperationer. Belysande för hur snabbt inställningen till aborter förändrats är det faktum att den av departementschefen i direktiven efterlysta liberaliseringen tydligen vid tillämpningen av gällande lag är i full gång och kanske redan nått avsett maximum. Enligt min mening kan det ifrågasättas om det är psykologiskt lämpligt att tala om att kvinnan har rätt till abortoperation som 2 - S O U 1972: 39

om det vore fråga om ett slags privilegium, som samhället garanterar henne. Vidare vill jag ifrågasätta lämpligheten av att överhuvudtaget binda och måhända hindra en önskad utveckling genom att i lag ange att kvinnan har rätt till abort under vissa angivna förutsättningar. Ett godtagande av principen om fri abort, mot vilken jag icke har något att erinra, synes mig realiter innebära en rätt för läkare att företa en operation för annat ändamål än ett terapeutiskt. Med denna utgångspunkt och med hänsyn till det synnerligen angelägna kravet på skyndsamhet får jag avstyrka anordningen med den föreslagna nämnden. Det bör vara tillfyllest och i enlighet med de krav på flexibilitet, som utvecklingen kan komma att kräva på detta område, om en kvalificerad gynekolog får en i lag inskriven rätt att besluta om abortoperation i enlighet med i administrativ ordning utfärdade föreskrifter och direktiv. Ett beslut om abortoperation förefaller en lekman inte vara svårare att fatta än beslut om vissa andra operationer. Om läkaren vägrar abort, skall ärendet givetvis omgående underställas socialstyrelsens prövning. Oavsett hur kvinnans rätt till abort konstrueras, tillstyrker jag att straffbestämmelsen för fosterfördrivning av kvinnan själv avskaffas. Såsom anförts av kommittén är det ytterst sällan att en kvinna åtalas. Såvitt jag kan minnas har i Kopparbergs län icke förekommit något sådant åtal under de senaste tjugo åren och för de sista tre åren tycks detta gälla för hela riket. Behovet av den föreslagna straffbestämmelsen för läkare, som bryter mot 4 § synes mig så ringa att den bör kunna undvaras. Bortsett från att brott mot 4 § kan förutses bli sällsynt förekommande, är det antagligt att i de enstaka fall där detta sker, vederbörande läkare visat sig uppenbart olämplig som läkare och frågan om återkallande av hans legitimation blir aktuell enligt lagen om behörighet att utöva läkaryrket. För läkare i allmän tjänst tillkommer dessutom alltid ansvaret för tjänstefel. Särskilt den administrativa sanktionsformen borde vara lämplig och ha en tillräckligt preventiv ef17

fekt mot förseelser av denna art. Straffbestämmelsen i övrigt tillstyrkes. Möjligen bör den förses med en lämplig brottsrubricering, t ex det i allmänt språkbruk förekommande illegal abort. 1.6 Länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs län Redan de skiljaktliga meningar som yppats bland kommittéledamöterna illustrerar enligt min mening att — även om såsom kommittén visat de traditionella värderingar som tidigare rått i abortfrågor undergått förändringar i det moderna samhället — det likväl bland medborgarna i vårt land råder rätt betydande skiljaktligheter i åsikter i dessa frågor. Det erbjuder mot bakgrunden härav naturligen stora svårigheter att nå till sådana samhälleliga normer på området, som får erforderlig förankring hos medborgarna. Vad nu sagts jämte andra omständigheter — såsom sjukvårdsresurser och sannolik tillkomst av ytterligare abortframkallande farmaceutiska preparat — synes mig böra mana till återhållsamhet i fråga om förändringar i abortlagstiftningen. Betänkandet utmynnar i ett förslag till i sak fri abort. Avkriminalisering sker betr abort. Dock kriminaliseras abortingrepp som presumeras ske under för kvinnan icke betryggande former, d v s utanför samhälleliga sjukvårdsinrättningar, av icke-läkare etc. Det lagförslag kommittén presenterar redovisar abortgrunder och ett prövningsförfarande som enligt mitt förmenande trots intentionerna hos kommittén svårligen låter rätten till abort framstå som ovillkorlig. Härutinnan kan jag ansluta mig till vad en av reservanterna anfört. Jag vill ifrågasätta om, därest man vill införa en verklig rätt till fri abort, någon lag härom behövs. Borttas från brottsbalken straffbestämmelserna för fosterfördrivning, synes det mig möjligt att i eller i anslutning till medicinallagstiftningen ge de regler om abortoperation, som erfordras för läkarnas verksamhet på grund av dessa operationers särart ävensom bestämmelser om var och av vem abortoperationer får utföras. 18

Emellertid kan betänkligheter anföras mot införandet av helt fri abort. Gällande lag har fått en mycket liberal tolkning de senaste åren, så liberal att det på en del håll t o m hävdas att vi i vårt land i praktiken redan har fri abort. Det är emellertid uppenbart att abortingrepp utförs först efter grannlaga prövning. Möjligheter finns visserligen för kvinna att erhålla s k sen abort men de är begränsade. Enligt min mening inställer sig betänkligheter mot att tillämpa en rätt till fri abort i graviditetsstadier då fostret nått livsdugligt tillstånd. Betänkligheterna har icke endast avseende å spörsmålen om fostret i liv bör som blivande människa ha rättsskydd eller icke. Även vanskliga gränsdragningsspörsmål är att beakta ifråga om det sena operativa ingreppets egentliga natur och syfte samt konsekvenser. Dessa betänkligheter tillsammantagna ger anledning till bibehållande av samhällelig prövning om abort skall få ske eller icke, därvid intressekonflikten mellan moderns hälsa och fostrets liv får lösas av sakkunniga läkare. Jag har av betänkandets innehåll bibringats den uppfattningen att gällande lag och tillämpningen därav ifråga om sena aborter har tillgodosett behoven att kunna lösa dylika intressekonflikter. Jag är närmast av den uppfattningen att en abortlagstiftning bör ges sådant innehåll som noga skiljer på situationer av tidig och sen abort. Den danska lagstiftningen synes mig kunna tjäna som förebild. Kvinnan bör kunna tillerkännas rätt till abort — utan särskild tillståndsprövning — före utgången av viss kortare graviditetstid, bestämd i veckor eller — jämför reservanten Sjöwall s 189 — med hänsyn till möjligheten att ännu använda för primäroperation kännetecknande metoder. Efter utgången av nämnda tid bör kvinnan få undergå abortoperation endast efter särskilt tillstånd på grunder som i huvudsak motsvarar gällande lag. Den som utför abort å kvinnan utan att tillstånd erhålles bör liksom nu straffas för fosterfördrivning. I sådant fall synes anledning saknas att avkriminalisera gärningar av kvinnan själv i foster fördrivande syfte eller SOU 1972: 39

som medverkan till annans brott. Följes kommitténs förslag, bör brottet fosterfördrivning utgå från brottsbalken. Kriminalisering erfordras självfallet för situationer där ingrepp utföres i annan ordning och av annan än lagstiftaren bestämt. I likhet med kommittén finner jag något handlande av kvinnan själv icke böra vara kriminaliserat vid en dylik abortlagstiftning. Kommittén har i lagen uppställt regler för såväl ett nämndförfarande som ett underställningsförfarande. Det är uppenbart att kommittén fäst stort avseende vid att läkare med specialistkompetens handhar frågor avseende rätten till abortoperation. Mot bakgrunden härav ställer jag mig tveksam till förslaget till straffbestämmelse i 12 §, såvitt avser läkare. Om en kvinna av någon orsak ej vill vända sig i abortfråga till allmänt sjukhus utan i stället går till privat läkare och denne tillmötesgår hennes begäran om abortoperation — utförd exempelvis i hans mottagning — straffas läkaren icke enligt 12 § andra stycket. Det kan ifrågasättas om icke vikten av att de regler lagstiftaren uppställer för prövningsförfarandet och för operationens utförande — var och av vem — är så stor, att ett åsidosättande därav även av läkare bör straffas strängare än på sätt i 12 § första stycket sägs. Kommittén hänvisar visserligen förutom till 4 § till att sådan läkare i förekommande fall kan ådra sig ansvar enligt 10 § läkarinstruktionen. En förutsättning härför är emellertid att det operativa ingreppet sker i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet. Enbart det förhållandet att läkaren ej iakttar 4 §, d v s lagbestämd plats för operation, torde knappast innebära att han bryter mot 10 § läkarinstruktionen. Det synes även tveksamt om sådan överträdelse sker genom att läkaren undandrar saken det i lag angivna prövningsförfarandet.

SOU 1972: 39

2 Hovrätten över Skåne och Blekinge

Sammanfattning

av hovrättens

yttrande

Hovrätten tillstyrker att bestämmelserna i brottsbalken om foster fördrivning upphäves. Hovrätten anser denna del av kommitténs förslag vara den viktigaste och den del som under alla förhållanden bör genomföras. Kommitténs lagförslag i övrigt innebär icke något väsentligt nytt. Det ansluter sig till den tillämpning av abortlagen som redan är allmänt godtagen. Hovrätten biträder principen att abortoperation skall utföras när kvinnan — efter utredning av hennes situation — vidhåller sin önskan om operation och vägande medicinska skäl icke talar mot operationen. Hovrätten anser dock att den föreslagna lagtexten behöver jämkas till bättre överensstämmelse med kommitténs principresonemang. Hovrätten anser att bärande skäl icke har anförts för inrättandet av särskilda nämnder för abortärenden. Hovrätten tillstyrker kommitténs förslag till förbättrad upplysning och rådgivning och vad kommittén i övrigt föreslår i abortförebyggande syfte. Allmänna

synpunkter

Betänkandet innehåller en allsidig och omsorgsfull utredning av abortproblemet ur olika synpunkter. Särskilt värdefulla är de omfattande undersökningar som har gjorts av den nuvarande abortlagens tillämpning. 20

Genom betänkandet och de betänkanden i ämnet som har avgivits 1921, 1935, 1944 och 1953 föreligger därför en synnerligen grundlig belysning av abortfrågan och av förskjutningen i vanor och tänkesätt på detta område under ett halvsekel. Abortfrågan har alltid, då den tagits upp, framkallat hetsiga diskussioner (bet bilaga 10 s 3). Förklaringen torde kunna sökas däri att på det sexuella området de flesta anser sig sakkunniga och alla är intresserade. Ämnets anknytning till livsåskådningsfrågor gör ställningstagandena absoluta och orubbliga. Det finns därför anledning att ta fasta på några av de faktiska förhållanden som utredningen nu klarlägger. Utredningen visar att, trots att det ännu så sent som på 1930-talet rådde förbud mot att sälja preventivmedel och att upplysa om sådana, en snabb omställning har kunnat ske, så att oönskade graviditeter numera i allmänhet förebygges med oskadliga och adekvata metoder. De fall då abort tillgripes synes, jämfört med förhållandena i andra länder, vara tämligen få till antalet. Den efter hand alltmera liberala tillämpningen av abortlagen synes ha avlägsnat eller i varje fall väsentligt reducerat det tidigare vanliga bruket att söka hjälp hos kvacksalvare eller att själv tillgripa riskabla metoder för att framkalla missfall. Dessa klarlägganden visar alltså att samhället i sitt ställningstagande till abortfrågan hittills har varit på rätt väg och att det i nuläget icke SOU 1972: 39

kan komma i fråga något annat än att fullfölja den liberalisering som skett. Därmed är väl icke sagt att icke också andra åtgärder kan vara påkallade. Särskilt synes det vara möjligt att genom en utbyggd och förbättrad rådgivning och upplysning, bl a i skolorna, förebygga en del av de fall där nu abortoperation måste tillgripas. Även vad kommittén i övrigt föreslår i sådant syfte är välmotiverat. Abort kommer likväl att begäras i åtskilliga fall även i framtiden och vägledande bör därvid vara att samhället tillhandahåller abortoperation, när kvinnan finner sådana svårigheter att genomföra graviditeten att detta skulle vara oskäligt betungande för henne och vägande medicinska skäl icke talar mot operationen. Kommitténs förslag tillgodoser fullt ut de synpunkter som hovrätten sålunda anser böra anläggas på ämnet. Förslaget är överhuvudtaget omdömesgillt och väl genomarbetat. Hovrätten anser, såsom angives i det följande, att den föreslagna lagtexten behöver jämkas till bättre överensstämmelse med kommitténs principresonemang och att det kan diskuteras om icke en del tekniska detaljfrågor kan lösas enklare. Detta är dock icke någon väsentlig anmärkning mot förslaget. Det bör, oavsett om några sådana jämkningar göres eller ej, i allt väsentligt genomföras. 6. Förbudet mot abort Förslaget i denna del går ut på att de nuvarande bestämmelserna om straff för fosterfördrivning skall avlägsnas ur brottsbalken. Enligt den föreslagna lagen om abortoperation skall det alltjämt vara straffbart för annan än läkare att göra ingrepp på kvinna i fosterfördrivande syfte och även för läkare skall det vara förbjudet att utföra abortoperation annat än på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som godkänts härför. Det skulle då kunna göras gällande att det praktiskt sett inte är så stor skillnad mellan den nuvarande lagbestämmelsen och de föreslagna reglerna. Dessa förutsätter dock ett ändrat betraktelSOU 1972: 39

sesätt. De bygger inte längre på att fosterfördrivning är en förkastlig gärning utan tar sikte på att ingreppet alltid måste företagas i medicinskt betryggande former och endast får utföras av läkare. Den ändrade värderingen kommer också till uttryck däri att några straffbestämmelser som riktar sig mot kvinnan själv icke skall kvarstå. I den offentliga debatten i abortfrågan har stundom hävdats att ett principiellt förbud mot fosterfördrivning måste behållas, därför att fostret bör ha rättsskydd eller, mera allmänt uttryckt, av hänsyn till livets helgd. Det kan vara befogat att, innan man tar ställning i huvudsaken, närmare granska dessa påståenden. När man talar om rättsskydd för foster kan olika innebörd inläggas i uttrycket. Förefintligheten av ett foster kan under vissa betingelser få rättslig betydelse, t ex för att leda arv eller vid tilllämpning av testamente. Något sådant kan det inte vara fråga om i nu förevarande sammanhang. I straffrättslig bemärkelse menas med rättsskydd för foster tydligen icke något annat än att fosterfördrivning och försök därtill har förbjudits. Själva existensen av ett sådant förbud bör icke sammanblandas med de huvudsakligen teologiska motiveringar som ursprungligen har föranlett förbudet (bet bilaga 10 s 4—5). De motiv som kan anföras för ett bibehållande av förbudet måste granskas sakligt och värderas i belysning av nutida förhållanden. Men enbart existensen av förbudet — rättsskyddet — kan inte vara ett skäl för behållande av samma förbud. Talet om rättsskydd för foster ger alltså icke något begripligt bidrag till ett ställningstagande. I hänvisningen till livets helgd kan möjligen inläggas ett anspråk på att bestämmelser till skydd för mänskligt liv bör vara konsekventa och icke får uppvisa någon blotta som kan åberopas i annat sammanhang. Det bör emellertid observeras att, om man därvid utgår från befruktningsögonblicket såsom livets begynnelse i en biologisk mening, kravet på konsekvens drabbar varje abort, som då blir att betrakta som ett otillåtet dödande. Detta är emellertid att överdriva konsekvenskravet och det strider 21

mot den allmänna inställning till aborter som i vårt land varit godtagen sedan länge. Utgår man från att skyddet för liv och hälsa för varje individ gäller från födelsen, torde kravet på konsekvens vara uppfyllt. Möjligheten att dessförinnan, i den ordning som regleras i lag, vidta fosterfördrivande åtgärder kan icke i något tänkbart fall förringa skyddet för den levande individen. Inte heller om man utgår från en befogad respekt för livets helgd kommer man alltså till annat resultat än att tillåtligheten av abort beror på en värdering i det enskilda fallet, där hänsyn till kvinnan som regel måste väga tyngre än hänsyn till ett ofött foster. Ett upphävande av det generella förbudet mot fosterfördrivning har diskuterats vid flera tidigare tillfällen, varvid man dock icke ansett sig beredd till en sådan åtgärd. Förhållandena har emellertid efter hand ändrats. De uppgifter om praxis i fråga om åtal mot kvinnorna som kommittén redovisar (6.4) innebär att sådana åtal har nedgått i antal under de senaste decennierna och att de numera helt upphört. Enligt hovrättens mening talar starka skäl för att man drar konsekvenserna härav och upphäver straffstadgandet, såvitt det har tillämpning på kvinnan. Det är icke tillfredsställande att alltför vidsträckta straffstadganden får kvarstå trots att de icke användes. Ändrad samhällelig värdering bör komma till uttryck genom lagändring icke genom åtalspraxis. Hovrätten har i andra sammanhang hävdat att straffbestämmelser som icke tilllämpas bör upphävas och hovrätten anser detta böra gälla också i fråga om fosterfördrivning. Det bör särskilt observeras att den nuvarande ordningen leder till att i ett antal fall förundersökning inledes mot kvinnorna, trots att dessa regelmässigt icke åtalas. Ur kvinnans synpunkt måste redan denna klassificering av hennes handlande såsom principiellt brottsligt uppfattas som orimlig och kränkande. Vad som enligt hovrättens mening främst talar för att straffbestämmelsen bör helt avlägsnas ur brottsbalken är att, så länge den finns kvar där, abort mera allmänt sett 22

framstår som något egentligen otillåtet, något som man måste smyga med och icke kan tala om på ett naturligt och öppet sätt. Detta fortsatta hymlande med abortfrågor vållar skada. Därigenom motverkas strävandena att avlägsna tabuföreställningar och drivhusatmosfär kring sexuella företeelser och skapa en friare och mognare syn på dylika ting. Avkriminaliseringen av abort är ur denna synpunkt icke blott något som rör den lilla gruppen abortsökande utan något som har en allmänmänsklig betydelse. Hovrätten biträder alltså kommitténs förslag att bestämmelserna i brottsbalken om fosterfördrivning skall upphävas. Denna del av kommittéförslaget är den viktigaste och den bör under alla förhållanden, oavsett hur man ställer sig till återstoden, genomföras. 7. Behövs lagstiftning om abort? I och för sig kan det väl vara riktigt att om det generella förbudet mot abort i brottsbalken upphäves, så bortfaller också abortlagens uppgift att ange undantagen från detta förbud. Ändringen härigenom av förutsättningarna för en lag i ämnet är dock mera skenbar än verklig. Det är inte avsett att abortoperationer skall få utföras var som helst och av vem som helst och reglerna härom måste alltså inhysas i en lag. Lagbestämmelser krävs också, såsom kommittén påpekar, för att vidga det alltför snäva området för den i sjukvårdslagen angivna vårdskyldigheten, något som dock skulle kunna enklast åstadkommas genom en ändring i sjukvårdslagen. Den centrala frågan är emellertid om rätten till abortoperation bör anges i lag. Kommittén säger till en början att den tar avstånd från att tidig abortoperation skall tillhandahållas som alternativ till preventivmedel och att med hänsyn till de risker som är förenade med operationen man och kvinna inte bör lita till abortoperation annat än som en nödfallsutväg. Hovrätten vill framhålla att detta uttalande är något dunkelt. Det är självfallet att en abortoperation för var och en som måste gå igenom SOU 1972: 39

denna utgör en svår påfrestning och vidare att talrika abortoperationer skapar en svår belastning på samhällets sjukvård. Ur båda dessa synpunkter är det högst angeläget att uppkomsten av abortsituationer på allt sätt förebygges. Men även om man skulle få till stånd en önskvärd, väsentligt förbättrad upplysning och rådgivning och även om man i andra hänseenden skulle lyckas med att undanröja personliga och sociala hinder för dem som önskar genomföra graviditet, kommer det även i framtiden att kvarstå många fall, där någon annan rimlig utväg icke erbjuder sig än att begära abortoperation. Samhället bör alltså i dessa fall erbjuda den hjälp med abortoperation som är nödvändig, icke såsom ett alternativ men väl som komplement till en förebyggande födelsekontroll. Tillämpningen av legala aborter har vuxit fram successivt under de senaste decennierna. De överväganden som därvid har varit bestämmande är sammansatta. Man har icke kunnat bygga enbart på somatiska eller enbart på psykiatriska synpunkter. Sociala aspekter har inverkat, delvis sådana som är svårtillgängliga. Frekvensen av illegala aborter har kunnat ses som en mätare på det faktiska behovet av att havandeskap avbrytes. En medveten strävan att genom en liberalare tillämpning av abortlagen motverka de illegala aborterna har därför gjort sig gällande. Beskaffenheten av de skäl som inverkar och bör inverka på tillhandahållandet av abortoperation medför att det icke kan läggas på den enskilde läkaren att från fall till fall och utan stöd av generella regler avgöra om han bör göra ett operativt ingrepp eller ej. Statsmakterna bör vara skyldiga att genom lag ta ställning till den avvägning som har skett i tillämpningen och ange de principer som bör gälla för rätten till abortoperation i framtiden. 8. Grunder för rätt till abortoperation Hovrätten ansluter sig till kommitténs principuttalande att som presumtion bör gälla att abortoperation utföres när kvinnan — SOU 1972: 39

efter den belysning av hennes situation som rådgivningen ger — står fast vid att hon föredrar att underkasta sig operation framför att ta ansvaret att föda. Det bör beaktas att ingen annan kan ta ställning än kvinnan själv och att hon måste ta ställning. Om hon tvekar och skjuter avgörandet från sig, medför det att naturen har sin gång, och det är också en form av ställningstagande. Det bör vidare beaktas att hon inte kan ta ställning med någon annan livserfarenhet eller någon annan psykisk utrustning än den hon har och heller inte i någon annan tänkt situation än den vari hon befinner sig. Hon bör få all hjälp till sitt ställningstagande men framför allt bör man visa henne mänsklig respekt. Varje form av en moraliserande och tillrättavisande förmyndarattityd bör vara otillåten. Kommittén anför att, när vägande skäl talar mot att kvinnan opereras, ett annat bedömande kan komma i fråga. Vad kommittén åsyftar med sådana skäl mot operation utvecklas närmare. Mot vad som anföres i denna del är intet att invända. Utgår man från de sålunda angivna principerna kan det övervägas om det alls behövs några sådana grunder för rätt till abortoperation som kommittén angivit i 2 § i lagförslaget. I varje fall ger inte 3. i paragrafen uttryck åt det principresonemang som kommittén för i motiven. Denna punkt anger snarare att det är den i 5 § angivna nämnden som skall, oavsett vad kvinnan har för mening, fastställa om havandeskapet är oskäligt betungande för henne. Man kan inte bortse från att, om på detta sätt avgörandet ligger hos nämnden, det kommer att bli stora skiljaktigheter i tillämpningen mellan olika platser. Kvinnans rätt till abortoperation kan därför på sina håll komma att te sig illusorisk. Det synes nödvändigt att, för att nå bättre överensstämmelse mellan kommitténs principresonemang och lagtexten vidtaga vissa jämkningar i denna. Dessa synes emellertid icke behöva vara omfattande (se bilaga). Efter den inledande definitionen i 1 § synes av 2 § i förslaget endast de två första raderna böra medtagas, varigenom sålunda 23

fastslås den sjukvårdsberättigade kvinnans principiella rätt till abortoperation. Därefter bör i 3 § anges att, då abortoperation begäres, det skall utan dröjsmål utredas om 1. det kan antagas att kvinnans hälsa skulle råka i fara eller hennes krafter allvarligt nedsättas om havandeskapet fortsätter, eller 2. om det kan antagas att det barn som hon skulle föda om hennes havandeskap fortsätter, sannolikt kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte, eller 3. om det av annan anledning är betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter. Paragrafen bör även innehålla att vid utredningen skall särskilt beaktas, om de hinder för att havandeskapet fortsätter som kvinnan uppger kan undanröjas på annat sätt. Därefter bör i 4 § såsom ett huvudstadgande anges att, om kvinnan, sedan hon fått del av utredningen, vidhåller sin önskan om abortoperation och vägande medicinska skäl ej föreligger mot denna, operationen skall utföras. Såsom 5 och 6 §§ bör upptagas vad kommittén angivit i 3 och 4 § § i sitt förslag. 9. Tidpunkten för operation Hovrätten anser det angeläget att abortoperation sker så tidigt som möjligt men delar kommitténs uppfattning att några tidsfrister inte bör anges i lagen. Den av hovrätten i det föregående föreslagna huvudregeln innebär att medicinska skäl mot abort alltid kan beaktas oavsett tidpunkten. Det ligger i sakens natur att de medicinska skälen kan få ökad tyngd ju längre graviditeten har framskridit. 10. Nämnderna och deras verksamhet Såsom skäl för att särskilda nämnder skall inrättas anför kommittén att rättssäkerhetsgarantier bör ges för att frågan om operation blir allsidigt bedömd. Det är emellertid högst tvivelaktigt om förslaget tillgodoser denna synpunkt. Föreligger det här en rättssäkerhetsfråga som motiverar ett nämndförfarande bör nämnderna göras mera självständiga och sådana regler meddelas 24

om förfarandet att läkare och kurator finns tillstädes och kvinnan får tillfälle att själv utveckla sina synpunkter inför nämnden. De föreslagna nämnderna kan däremot knappast vara några garanter för rättssäkerhet. Den lekman som skall deltaga kommer icke att ha några egna möjligheter att sätta sig in i ärendena. Han blir beroende av att ta ställning på de övriga ledamöternas föredragning. Hans närvaro får betydelse bara om de båda läkarna i nämnden är oense, något som enligt erfarenheten av nuvarande tvåläkarintyg torde vara ovanligt. Förslaget till nämnder synes ha i viss mån sin förebild i de s k konferenser som nu är vanliga (bet bilaga 6 s 19—21). Det kan dock icke anses som en förbättring att kuratorn utesluts och att dennes plats intages av en lekman. Konferenserna synes anknyta till de arbetsformer som i andra sammanhang är vanliga vid sjukhus. De medger ganska fria överläggningar och utgör ofta ett utmärkt instrument för personal med olika utbildning och erfarenhet att ge varandra stöd och hjälp. Det synes emellertid uppenbart att, om nämnder inrättas, man icke kan arbeta samtidigt med både nämnder och konferenser. Hovrätten anser att bärande skäl icke anförts för inrättande av nämnder och avstyrker därför förslaget i denna del. Det bör väl förutsättas att gynekolog, psykiater och kurator samråder men formerna härför behöver icke regleras i lag. Det bör ankomma på socialstyrelsen att meddela anvisningar för hur abortutredningar regelmässigt bör handläggas. Skulle likväl nämnd inrättas anser hovrätten det vara en för komplicerad anordning att utgå från att rätten till operation alltid skall fastställas av nämnden, låt vara med rätt för denna att i viss utsträckning delegera sin beslutanderätt till läkare. Det bör i så fall enligt hovrättens mening vara tillräckligt att läkaren, som primärt bör ha att ta ställning, äger hänskjuta avgörandet till nämnd, om han med hänsyn till den tid som graviditeten kan antagas ha pågått eller av annat skäl finner det vara tveksamt, om icke vägande medicinska skäl föSOU 1972: 39

religger mot operationen. Kvinnan bör då ha en motsvarande rätt att hänskjuta ärendet till nämnden. Oavsett vilken beslutsform man väljer bör såsom kommittén föreslår avslagsbeslut alltid underställas socialstyrelsens prövning.

11.

Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Om såsom kommittén föreslår 4 § skall upphöra att gälla, kommer objektet för brott mot liv och hälsa att i de kvarstående paragraferna i kapitlet betecknas med uttrycket "annan" eller "annan person". I fråga om barnadråp förekommer i stället uttrycket "barn". Dessa uttryck förutsätter för att brott skall föreligga att gärningen riktar sig mot den som är född (jämför SOU 1953: 14 s 125). Ett angrepp dessförinnan mot foster torde vara att betrakta ur synpunkten att det utgör misshandel av kvinnan.

1. om det kan antagas att kvinnans hälsa skulle råka i fara eller hennes krafter allvarligt nedsättas om havandeskapet fortsätter, eller 2. om det kan antagas att det barn hon skulle föda om havandeskapet fortsätter sannolikt kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte, eller 3. om det av annan anledning är betungande för henne att havandeskapet fortsätter. Vid utredningen skall särskilt beaktas om de hinder för att havandeskapet fortsätter som kvinnan uppger kan undanröjas på annat sätt. 4 § Vidhåller kvinnan, sedan hon fått del av utredningen, sin önskan om abortoperation, skall operationen utföras, om ej vägande medicinska skäl talar mot denna. 5 § Kvinnan opereras etc 3 och 4 § § i förslaget.

Förslaget till lag om rätt till abortoperation 12 § Hovrätten har i huvudsak icke något att erinra mot innehållet i paragrafen. Principiellt synes emellertid där behandlade frågor höra samman med lagarna 30.6.1960 om behörighet att utöva läkaryrket och om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälsooch sjukvårdens område. Ett inarbetande av paragrafens innehåll i dessa lagar synes dock vålla vissa tekniska svårigheter. Hovrätten har därför icke något att invända mot att därmed får anstå till en mera allmän revision av dessa lagar.

Bilaga Utkast till omskrivning av vissa av paragraferna i förslaget till lag om rätt till abortoperation 2 § Kvinna som är berättigad till vård enligt sjukvårdslagen (1962: 242) har rätt till abortoperation. 3 § Då abortoperation begäres, skall utan dröjsmål utredas SOU 1972: 39

3 Socialstyrelsen

I sitt betänkande har 1965 års abortkommitté lämnat ett rikt material och gjort ingående och klarläggande analyser av abortfrågans nuvarande läge i vårt samhälle. De förslag som framlagts torde stå i överensstämmelse med förändringar i tänkesätt och värderingar som med allt större styrka gjort sig gällande under tiden efter tillkomsten av nuvarande lagstiftning och som avspeglar sig i den successivt förändrade praxis som utbildats på grundval av nuvarande författningsbestämmelser. Styrelsen anser det vara ett stort framsteg att kommittén byggt sina förslag på den grundläggande principen att kvinna skall tillförsäkras rätt till abort om hon önskar avbryta havandeskapet i stället för att föda barn. Vidare finner styrelsen särskilt värdefullt att kommittén starkt betonat sambandet mellan frågan om abort och samhällets stödåtgärder i olika avseenden särskilt frågan om preventivmedelsrådgivningen. I vissa avseenden, särskilt vad gäller den närmare utformningen av rätten till abort och därmed sammanhängande frågor, anser styrelsen för sin del att det finns andra än de föreslagna lösningarna som är att föredra. Styrelsen kommer i det följande att företrädesvis kommentera sådana frågor. 1. Angående rätt till abort Kommittén föreslår att gravid kvinna erhåller rätt att få abortingrepp utfört. Hon 26

bör själv få välja om hon skall föda barn eller få graviditeten avbruten. Denna principiella inställning har kommittén markerat redan genom att ge sitt betänkande namnet Rätten till abort. De valda formuleringarna rörande denna rätt till abort leder närmast tankarna till att kommittén vill införa "fri" abort, i den meningen att någon prövning huruvida kvinnan befinner sig i viss abortsituation, inte skulle erfordras. Vid den närmare utformningen av sitt förslag uppställer emellertid kommittén villkoret att denna rätt skall fastställas i viss ordning. Fastställande av rätten förutsätter att sådana förhållanden bedömes vara för handen att de faller in under någon av de tre grunder för rätt till abort som angivits i 2 § i kommitténs förslag till lag om rätt till abortoperation. De två första av grunderna — risker för kvinnans respektive barnets hälsa — lämnar styrelsen i detta sammanhang utan kommentar. Då det gäller att bedöma det reella innehållet i rätten till abort enligt förslaget koncentreras intresset till den tredje grunden, nämligen att kvinnan har rätt till abortoperation när det "är oskäligt betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter". Därmed har kommittén frångått den genom 1946 års ändring i gällande abortlag införda social-medicinska indikationen för abort nämligen att kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kunde medföra tillstånd till abort under förutsättSOU 1972: 39

ning att med hänsyn till dessa omständigheter kunde antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle nedsättas genom barnets tillkomst och vården om barnet. I förslaget har med andra ord givits upp kravet på faktisk eller förutsedd svaghet hos kvinnan. Visserligen kunde tillämpningen av den nu föreslagna grunden att havandeskapets fullföljande skall vara oskäligt betungande, leda till ungefär samma resultat men det torde framgå av kommitténs kommentarer att så inte varit avsikten. Kommitténs inställning belyses av en utredning utav de skäl för abort som åberopats av kvinnor i abortärenden under oktober—november 1967 (bil 3 till betänkandet). Däribland finns en liten grupp kvinnor vilka som enda skäl anfört att de inte ville ha barn. Av framställningen framgår att kommittén menar att kvinnan skall få rätt till abort i alla de situationer som beskrivits. Kommittén gör intet undantag för nämnda grupp trots att där inte redovisats vare sig socialmedicinska eller rent sociala skäl för abort. Kommittén anför (s 138): "Skall samhället fylla sina förpliktelser gentemot kvinnan i anledning av oplanerad graviditet bör hon tillförsäkras rätt till abortoperation när hon har så speciella och rent personliga skäl att inte föda som de nyss angivna." Mot bakgrunden härav är det svårt att se vilka omständigheter som skulle kunna vara av sådan beskaffenhet att rätt till abort inte skulle anses föreligga enligt förslaget. I detta sammanhang bortses från frågan om medicinska kontraindikationer och frågan om tidsgränser, till vilka styrelsen återkommer i det följande. Socialstyrelsen ansluter sig — som framgått redan av inledningen — till kommitténs uppfattning att kvinnan bör erhålla rätt till abort. Hon bör ha rätt att själv välja om hon vill låta graviditeten fullföljas eller avbrytas. Vad kommittén anfört som grund för denna inställning (kap 6), nämligen den förändrade synen på kvinnan och hennes roll och ställning i samhället, ger inte socialstyrelsen anledning till kommentarer. Det är rimligt att härav dra konsekvensen att man skall ha tilltro till den enskilda SOU 1972: 39

kvinnans förmåga att bedöma sin situation och sina möjligheter att ta hand om ett barn. Men det är också rimligt att i likhet med kommittén betona att kvinnans reella möjligheter i detta avseende sammanhänger med den information och service som samhället bjuder henne rörande vilka möjligheter som står henne till buds vid inträffad graviditet och vilka följder som kan förväntas av hennes ställningstagande. Det är därför viktigt att samhället ökar sina insatser inom familjepolitiken och att den inriktas på att ge en målmedveten service åt alla gravida kvinnor oavsett om de väljer att föda eller att avbryta havandeskapet. Styrelsen återkommer till dessa frågor i det följande. Den av kommittén förordade närmare utformningen av kvinnans rätt till abort står inte i överensstämmelse med de principiellt hållna resonemangen om rättens innehåll. De i 2 § av lagförslaget upptagna bestämmelserna innebär att, för att kvinnan skall få abort, särskilt inrättade nämnder i viss ordning skall ha prövat att hennes situation är sådan att den faller in under någon av de i paragrafen angivna grunderna. Endast när så är fallet får abort ske. Enligt förslaget skulle således tillämpas ett system liknande det nuvarande med särskild prövning i det enskilda fallet huruvida abortsituation föreligger. Socialstyrelsen finner detta vara inkonsekvent och vill också ifrågasätta om denna prövning skulle komma att få någon reell betydelse. Kommittén avser, efter vad det vill synas, att formuleringen i grunden 3, skall ges en mycket vidsträckt tolkning. Teoretiskt skulle visserligen villkoret i 2 § att havandeskapets fortsättande "är" oskäligt betungande kunna fungera som en spärr i vissa fall. Men i praktiken kan detta villkor säkerligen inte upprätthållas utan man torde få nöja sig med antaganden på denna punkt. Detta godtas också — trots formuleringen i 2 § — av kommittén. Denna anför nämligen, s 138, följande: "står hon i dessa fall fast vid att hon föredrar att bli opererad framför att föda, även efter klar27

läggandet av hennes situation och den rådgivning hon därvid erhållit, måste det nämligen antas vara så betungande för henne att hennes graviditet fortsätter, att hon bör vara tillförsäkrad rätt till abortoperation". Möjligheten att erhålla abort skulle kunna tänkas bli utnyttjad som en vanlig metod för födelsekontroll. Kommittén har därför särskilt framhållit att födelsekontroll bör ske genom användande av preventivmedel och inte genom abortingripande. I betänkandet rekommenderas också att samhället åtar sig ökade förpliktelser beträffande information och service på detta område som ett medel att förhindra att kvinnans rätt till abort skulle utnyttjas som en med preventivmedelsanvändning jämställd metod för födelsekontroll. Socialstyrelsen delar givetvis kommitténs uppfattning att det vore olyckligt om abortingreppen skulle få en sådan funktion men tror inte att det föreligger risk härför, i varje fall inte om preventivmedelsrådgivningen fungerar tillfredsställande. Alla abortingrepp — även de skonsammaste — är till sin natur sådana att kvinnor knappast kan förväntas medvetet föredra dessa framför gängse preventivmedelsmetoder. Från här ifrågavarande synpunkt torde en prövning om någon av grunderna för rätt till abort föreligger inte bara vara obehövlig, den skulle också enligt styrelsens mening bli utan verkan som medel att påverka kvinnorna att använda någon av gängse preventiva födelsekontrollmetoder. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser socialstyrelsen att bestämmelserna om särskilda grunder i 2 § i förslaget om rätt till abortoperation bör utgå. Kvinnans rätt att erhålla abort skall inte göras beroende av prövning om hon befinner sig i abortsituation av visst slag. I vad mån förslaget kommer att medföra en ökning av antalet aborter är en fråga, som får sin huvudsakliga betydelse som underlag för en bedömning om förefintliga resurser inom sjukvården är tillräckliga efter införande av ny abortlagstiftning. Socialstyrelsen återkommer härtill nedan. 28

2. Angående kontraindikationer och tidsgränser Styrelsens förslag att rätten till abort konstrueras som en rätt för gravid kvinna utan att härför uppställes krav på att det skall föreligga särskilda motiv för abortingreppen innebär inte införande av fri abort i den meningen att kvinnorna skulle få en villkorslös rätt till abort. I förbigående nämndes i förra avsnittet frågorna om medicinska kontraindikationer och om tidsgränser. Kommittén har i kap 3 av betänkandet redogjort för olika komplikationer som kan inträffa vid abortingrepp, antingen som komplikationer i samband med själva ingreppet eller såsom sena följder av detsamma och i kap 8 p 5 har kommittén framhållit att riskerna med ingreppen kan medföra att sådant inte bör äga rum. Socialstyrelsen ansluter sig till vad kommittén anfört i denna fråga. Ingen operation kan sägas vara riskfri. I särskilda fall kan så stora risker vara förbundna med ett i och för sig motiverat ingrepp att man likväl tvingas avstå från att utföra detsamma. Detta gäller även för abortingrepp. Det bör betonas att de skäl som här avses och som kan medföra att kvinnans rätt till abort får vika endast är av medicinsk art. Det är naturligt att, liksom vid medicinska ingrepp i andra fall, låta bedömningen av sådana medicinska kontraindikationer göras av vederbörande läkare. Kommittén har bl a berört frågan om komplikationer av psykisk natur. Socialstyrelsen som inte finner anledning till anmärkningar mot vad kommittén anfört i detta hänseende har — bl a med anledning av synpunkter som framförts i den allmänna debatten — ansett sig böra inhämta yttranden från medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd, professorerna B Cronholm och J O Ottosson beträffande komplikationsrisker av psykisk art för kvinnor i abortsituationer dels efter abortingrepp, såväl tidiga som sena sådana, dels när abortingrepp ej skett. Cronholms och Ottossons yttranden ger ytterligare belysning av denSOU 1972: 39

na fråga. Styrelsen finner för sin del inte anledning till vidare kommentar än att styrelsen vill framhålla vikten av att kvinnan, vid sitt avgörande abort eller icke, verkligen blir medveten om och handlar efter sin egen önskan. I detta hänseende har man att lita inte bara till läkaren utan också till annan rådgivning som lämnas kvinnorna och som, enligt vad kommittén påpekar, bör vara inriktad på att undersöka om kvinnan har pressats till sitt beslut och söka förhindra att hon avstår från sina möjligheter att föda om hon inte själv vill avstå därifrån. En fråga som blivit livligt diskuterad är hur långt fram under graviditetstiden abort kan tillåtas. Enligt nu gällande lag får havandeskapet på annan grund än sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan inte avbrytas efter havandeskapets tjugonde vecka. Dock kan socialstyrelsen medge abort intill utgången av tjugufjärde veckan "när synnerliga skäl äro därtill". Bestämmelserna har givetvis tillkommit för att förhindra att vid abort framtages en livsduglig varelse och tidsgränserna har bestämts så att detta ej skall behöva befaras ens om undantagsvis graviditetens längd skulle vara felberäknad med så lång tid som ligger inom rimlighetens gränser. Kommittén anser för sin del (s 147) att man sedan lagens tillkomst vunnit erfarenheter av abortingrepp i sådan omfattning att uttryckliga föreskrifter om sådana tidsgränser inte längre är erforderliga. Kommittén anför sålunda att man inte behöver hysa något tvivel om att en läkare skulle avböja att inskrida med operation om han har den ringaste anledning att befara att livsduglighet har inträtt, annat än då rent vitala intressen står på spel. Socialstyrelsen har hört tre medlemmar av sitt vetenskapliga råd rörande behovet av tidsgräns före vilken abortoperation får företas, nämligen professorerna A Ingelman-Sundberg och H Johansson samt docenten N Lundgren. Socialstyrelsen instämmer i den mening som uttalats i professorerna Ingelman-Sundbergs och Johanssons yttranden, att man fortfarande bör ha bestämmelser om seSOU 1972: 39

naste tidsgräns. Visserligen hyser styrelsen inte några farhågor för att läkarna skulle komma att företa otillåtligt sena aborter om bedömningen överläts på dem. Det är emellertid angeläget att skapa alldeles särskilda garantier för att abort ej företages så sent att risk för framtagande av livsduglig varelse föreligger. Från denna utgångspunkt synes formella skäl tala för att tidsgränsen inskrivs i författning. Om kvinnans rätt till abort fastslås genom bestämmelse i lag torde även den begränsning av rätten som ligger däri att abort ej får företagas vid vilken tidpunkt som helst under havandeskapet anges i samma lag. Rätten till abort torde sålunda böra konstrueras som en rätt att få abort utförd intill viss tid. En sådan bestämmelse skulle inte innebära förbud för läkare att utföra abort efter angiven tidpunkt i de fall då på grund av sjukdom eller kroppsfel allvarlig fara föreligger för kvinnans liv eller hälsa. I sådana fall föreligger en nödsituation vilken läkaren i enlighet med allmänna regler för sitt medicinska handlande har att lösa enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad gäller frågan om bestämmande av den sena tidsgränsen har professorerna Ingelman-Sundberg och Johansson hänvisat till överläggningar inom WHO rörande nya regler för definition av abort, avsedda att intagas i 1975 års upplaga av den internationella klassifikationen av sjukdomar. Med hänsyn härtill har föreslagits att den övre gränsen skulle bestämmas till 18:e graviditetsveckan. Socialstyrelsen vill för sin del förorda att man accepterar denna gräns för kvinnors rätt att få abort. Emellertid bör ges möjlighet att efter ställningstagande till samtliga omständigheter i det enskilda fallet få tillstånd till abort av socialstyrelsen efter den stadgade tidsgränsen. Kommittén har också diskuterat en gräns vid 12 veckor, vilken generellt sett markerar den tid vid vilken metoderna för abortingripande måste ändras (kap 9). Kommittén stannar för att inte göra någon skillnad för abort före och efter denna tid annat än vad gäller möjligheten att delegera fastställandet av rätten till abort till vederbörande lä29

käre. Docenten Lundgren har utförligt redogjort för skillnaden mellan tidiga och sena aborter. Professorerna Ingelman-Sundberg och Johansson har uttalat sig för att man skall, i fråga om abort under 12:e— 18:e graviditetsveckorna, ställa strängare villkor för abort. Detta skulle leda till att man alltid hade att företa en reell prövning av rätten till abort under denna tid. Ställningstagandet har motiverats med dels att förfarandet vid sena aborter är mer komplicerat och att riskerna för komplikationer i samband med operation ökar, dels att kvinnan har en mera ambivalent inställning till abort än tidigare under graviditeten, vilket skulle medföra större risk för psykiska störningar. Styrelsen finner det nödvändigt att dessa förhållanden beaktas. De behöver emellertid, enligt styrelsens mening, inte medföra särskilda lagbestämmelser. Att riskerna ökar med operation vid senare abort innebär att medicinska kontraindikationer i dessa fall kan få en större styrka än vid tidiga aborter. Tidigare har sagts att det ankommer på läkaren att bedöma sådana omständigheter. Det har också framhållits, att vad gäller kvinnornas inställning till abort man alltid, såväl vid tidiga som sena aborter, skall lägga stor vikt vid att söka utröna om hennes begäran om abort är uttryck för hennes verkliga önskan. Socialstyrelsen anser således att skillnad i formellt avseende inte behöver göras mellan abort före och efter utgången av 12:e graviditetsveckan. 3. Angående beslut om abortingripande Kommittén föreslår att fastställandet av att kvinnan har rätt till abort skall ske i särskilt för ändamålet tillskapade lokala nämnder med möjlighet för dessa att i viss utsträckning delegera besluten till vederbörande läkare. Den motivering härför som framgår av avsnittet 7.3.4 i betänkandet förlorar väsentligen sin kraft om såsom socialstyrelsen föreslagit det inte skall ske någon prövning huruvida kvinnans situation är sådan att någon av de i lagförslagets 2 § angivna grunderna är tillämplig därpå. Om 30

kvinnans rätt till abort utformas konsekvent kommer prövningen endast att gå ut på om vägande medicinska skäl leder till att abort i det enskilda fallet inte kan företas. Som tidigare påpekats bör bedömningen av sådana rent medicinska fakta göras av vederbörande läkare som därvid har att gå efter vetenskap och beprövad erfarenhet. En nämnd synes inte påkallad för denna uppgift. Vid sin bedömning bör läkaren, liksom i sitt medicinska handlande i allmänhet, ha rätt — och skyldighet — att vid behov konsultera läkare i andra specialiteter, t ex psykiater, för att få de medicinska frågorna allsidigt belysta. Ett sådant samråd behöver emellertid inte bindas till ett i viss ordning organiserat förfarande. I föregående avsnitt har betonats att de enda skäl som kan medföra kvinnans rätt till abort får vika är medicinska kontraindikationer. Därmed avses inte vad som bör betraktas som endast normala risker med ingreppet. Prövningen av om medicinska kontraindikationer skall leda till att abort ej bör företagas eller om — då kontraindikationerna inte är av absolut natur — abort likväl skall ske trots föreliggande risker, innefattar en avvägning av skälen för och emot abort. Med andra ord måste i sådana fall ske en bedömning inte bara av hur allvarliga kontraindikationerna är utan även av hur starka skälen för abort är. I de flesta fall torde en sådan avvägning inte vara särskilt svår. Men sådana fall med medicinska kontraindikationer kan förekomma då läkaren ställs inför besvärliga avgöranden. Därvid kan t ex sociala skäl utgöra en betydelsefull tilläggsindikation för att aborten skall komma till stånd trots riskerna. I föregående stycke har berörts läkarens möjligheter att konsultera medicinsk expertis. Vidare skall läkaren bereda kvinnan möjlighet att erhålla information och rådgivning till klarläggande av hennes sociala situation (se vidare under rubriken 6 ang sociala frågor). Där sådana kontakter skett torde läkaren — efter samråd med läkare och kuratorer som tagit del av kvinnans tillstånd och situation — ofta kunna ta anSOU 1972: 39

svaret för ett ingripande. I andra fall återigen, där de medicinska kontraindikationerna är sådana att läkaren ej anser sig kunna svara för ett positivt beslut, skall han omedelbart hänskjuta frågan om abort till prövning av sakkunnig instans. Socialstyrelsen föreslår att prövningen företas i styrelsens socialpsykiatriska nämnd. Även andra fall kan förekomma, där omständigheterna är sådana att läkaren skall påkalla styrelsens prövning, t ex då bedömningen fordrar sakkunskap som han själv inte besitter eller har tillgång till på det lokala planet, exempelvis genetisk expertis, eller då läkaren är osäker om 18-veckorsgränsen överskridits. Är det däremot klart att så skett har kvinnan inte längre lagstadgad rätt till abort och någon skyldighet för läkaren att alltid underställa frågan socialstyrelsens prövning bör inte föreligga. Om kvinnan i dessa fall vidhåller sin önskan om abort får hon, som hittills, själv göra ansökan därom. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att då läkaren inte anser sig kunna gå med på kvinnans begäran om abort i sådana fall där 18-veckorsgränsen inte överskridits skall han alltid omedelbart hänskjuta ärendet till socialstyrelsens prövning. 4. Angående

författningsbestämmelser

Socialstyrelsen instämmer i kommitténs förslag att avkriminalisering av fosterfördrivning bör vara utgångspunkten för nya föreskrifter om rätt till abort. Bestämmelserna om fosterfördrivning i brottsbalken bör således utgå. Straff bör dock bibehållas för den som utan att vara läkare utför abortingrepp. Kommittén har inarbetat bestämmelser härom i 12 § av förslaget till rätt till abortoperation. Straff bör inte stadgas för kvinna som undergår abortoperation oavsett vem hon låter företa ingreppet. Vad gäller läkare har kommittén föreslagit särskild straffsanktion endast om läkaren opererar kvinna annorstädes än på allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning, som socialstyrelsen godkänt. I andra fall, t ex om abort företagits utan att rätt därtill fastSOU 1972: 39

ställts eller företagits sedan beslut om avslag föreligger, finns enligt kommittéförslaget ingen annan speciell straffbestämmelse än 10 § allmänna läkarinstruktionen. Socialstyrelsen anser att det, även med de ändringar i förslaget som styrelsen förordat, är tillfyllest med nämnda bestämmelse i läkarinstruktionen. Härtill vill styrelsen foga den anmärkningen att om man i lagen konstruerar en rätt för kvinna att få abort endast intill viss tid under graviditeten blir en av läkare efter tidsgränsen och utan behörigt medgivande utförd abort att betrakta som en medicinsk åtgärd vilken är straffbar enligt allmänna läkarinstruktionen. Ibland kan emellertid råda tveksamhet rörande graviditetens exakta längd. Detta bör leda till att straff kan ifrågakomma endast om läkaren är medveten om att han utför ingreppet för sent eller han gjort sig skyldig till försummelse vid sin bedömning av graviditetens längd. Det förtjänar kanske också påpekas att, såsom hittills, abortingripande som företas i nödsituation — fara för kvinnans liv och hälsa — ej går in under straffbestämmelsen i allmänna läkarinstruktionen, även om ingreppet företas efter den stadgade tidsgränsen. Det kan ifrågasättas om icke slopande av straffbestämmelserna för fosterfördrivning och utsträckande av huvudmännens förpliktelser till att gälla jämväl åtgärder för abort skulle vara tillräckliga för att ge kvinnan rätt att få havandeskap avbrutet då hon så önskar. I så fall skulle inte behövas någon i lag uttryckligen stadgad rätt för kvinnan till dylika ingripanden. Socialstyrelsen finner emellertid att detta skulle medföra en svagare rättslig ställning för den som önskar få abort. Med hänsyn härtill har styrelsen anslutit sig till kommitténs förslag att i lag bör stadgas rätt för kvinnan att erhålla abort. Sjukvårdshuvudmännen har enligt gällande sjukvårdslag ingen skyldighet att ombesörja vården i abortfallen. Genomförande av det aktuella förslaget i abortfrågan förutsätter emellertid att sådan skyldighet föreligger. Kommittén har föreslagit att en bestämmelse härom införes i den föreslagna 31

lagen om rätt till abortoperation. Det kan diskuteras om inte föreskriften om sådan skyldighet i stället bör införas i sjukvårdslagen. Företagande av abort är visserligen i väsentliga hänseenden likartad med meddelande av sjukvård i allmänhet. Men frågan om abortingripanden intar också i mångt och mycket en särställning som påfordrar speciella föreskrifter. Då den författningsmässiga regleringen i sin helhet av abortfallen inrymmer många moment som skulle te sig främmande i sjukvårdslagen och det synes praktiskt att sammanföra bestämmelserna i en och samma författning har socialstyrelsen stannat för att förorda särskild lag i ämnet som skulle innefatta även bestämmelse om huvudmännens skyldighet att ombesörja abortingrepp. Det bör också nämnas att socialpsykiatriska nämnden även i fortsättningen kommer att ha viktiga uppgifter på förevarande område. Sålunda får nämnden till uppgift att besluta om abort i de fall som hänskjutes till nämnden av vederbörande läkare samt i de fall då 18veckorsgränsen överskridits. Det blir nödvändigt att nämndens verksamhet, som hittills, regleras i författning. Det torde vara lämpligt att även de bestämmelser, som erfordras härför och som skulle ersätta nu gällande lag om avbrytande av havandeskap, inarbetas i den föreslagna nya lagen. I samband därmed bör givetvis också kungl kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till lagen om avbrytande av havandeskap göras till föremål för översyn. I de båda sistnämnda författningarna finns vissa bestämmelser angående kvinnor som på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna samtycke till abort och kvinnor under 20 år. Kommittén har inte till närmare behandling upptagit frågan om företagande av abort i sådana fall. Styrelsen vill uttala att kvinnor som ovan avses principiellt bör ha rätt till abort enligt samma regler som kvinnor med full rättslig handlingsförmåga. Det kan emellertid i fråga om abortsökande i lägre åldrar 32

i vissa fall bli aktuellt att informera vårdnadshavaren. Detsamma kan gälla förmyndare för omyndigförklarad kvinna. Dessa frågor bör i viss mån kunna lösas enligt samma principer som tilllämpas inom sjukvården i allmänhet när det gäller behandling av ifrågavarande patienter. Hithörande frågor torde dock böra göras till föremål för närmare utredning. Om socialstyrelsens synpunkter på kommitténs förslag vinner beaktande måste givetvis förslaget till lag om rätt till abortoperation omarbetas. Sålunda skall t ex de tre grunderna för denna rätt i 2 § utgå. Vidare skall utgå alla bestämmelser som reglerar de lokala nämndernas verksamhet. Styrelsen anser sig emellertid inte ha anledning att i detta sammanhang gå in på en detaljerad granskning av förslaget i övrigt. I anslutning till den föreslagna lagen rörande rätt till abort bör utfärdas tillämpningsföreskrifter.

5. Angående

vårdresurser

Det är vanskligt att beräkna om antalet aborter kommer att öka efter genomförandet av förslaget. Bortfallet av det nuvarande kravet på att kvinnan för att få abort skall befinna sig i en viss närmare angiven situation kan synas ägnad att medföra en ökning. Då emellertid i praktiken redan nu tillstånd till abort ges mycket liberalt torde effekten av denna förändring bli ganska liten. En ökning av antalet aborter motverkas också av en målmedveten satsning på förbättrad preventivmedelsrådgivning. Om en ökning inträder torde den således enligt socialstyrelsens bedömning bli endast måttlig och sannolikt inträffa under de närmaste åren, varefter antalet torde stabiliseras på en relativt konstant nivå eller minska. En förenklad handläggning av abortärenden med förskjutning från sena till tidiga aborter blir också mindre resurskrävande och lämplig teknik kan medföra att ökat antal abortoperationer kan ske i öppen vård, eventuellt inom öppen specialistvård utanför sjukhus. SOU 1972: 39

6. Angående sociala frågor Kommittén har i kap 5 lämnat en utförlig redogörelse för det stöd samhället lämnar genom ekonomiska bidrag och serviceåtgärder inom familjepolitiken. Hjälpbehovet är av skiftande art och det är naturligt att samhället mött kraven genom att lämna sin hjälp i en mångfald former. Även om kvinna som är gravid och föder barn således kan komma i åtnjutande av hjälp i olika avseenden har kommittén pekat på några brister i samhällets stöd och framställer på några punkter förslag till förbättringar, bl a rätt till längre ledighet från arbete i samband med förlossning och häremot svarande förlängning av tid för tilläggssjukpenning och höjning av moderskapspenningens belopp. I allmänhet har emellertid kommittén avstått från att lägga fram konkreta förslag till förbättringar och hänvisat till det fortgående reformarbetet inom socialvården. Socialstyrelsen finner de av kommittén framlagda förslagen på detta område väl motiverade och vill i övrigt endast understryka angelägenheten av att i det pågående reformarbetet beaktas de synpunkter som är aktuella i detta speciella sammanhang, nämligen att samhället, så långt det är möjligt, bör sörja för att de gravida kvinnorna inte skall behöva finna sin sociala situation så dålig eller osäker att den ger dem motiv för att hellre underkasta sig abort än att föda. Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om samhällets individuella rådgivning i sexuella frågor, i fråga om födelsekontroll och i fråga om sociala förutsättningar vid bildande av familj och barnafödande. Omvårdnaden från samhällets sida av gravida kvinnor som vill föda sker f n inom organisationen för mödrahälsovården och av kvinnor som önskar abort på abortrådgivningsbyråer eller eventuellt inom försöksverksamheten med familjerådgivningsbyråer. Resurserna för social information och personlig rådgivning är inte tillfredsställande. Inom abortrådgivningen upptas mycken tid med att utreda och upprätta handlingar 3 - S O U 1972:39

för ansökan om abort. Inom mödravårdsorganisationen ligger tyngdpunkten på den medicinska vården av kvinnan. I detta sammanhang kan nämnas att socialstyrelsen i oktober 1971 till Kungl Maj:t överlämnade förslag till anmälan av nyfödda barn till barnhälsovården. I sin skrivelse anförde styrelsen bl a att barnhälsovården hittills huvudsakligen varit inriktad på att förebygga sjukdom men att numera underlag finns för en successiv vidgning av målsättningen till att avse även barnets sociala anpassning. Förslaget återverkar på verksamheten inom mödrahälsovården emedan det förutsätter att denna medvetet inriktas mera på frågor av medicinsk-social natur än hittills. Kungl Maj:t har därefter uppdragit åt socialstyrelsen att på grundval av förslaget meddela en vägledande information till sjukvårdshuvudmännen rörande dylik anmälan. Socialstyrelsen instämmer i kommitténs förslag att abortrådgivningen föres över från de särskilda byråer som nu handhar densamma till mödravårdsorganisationen. Det torde erbjuda icke bara organisatoriska utan även reella fördelar att alla gravida kvinnor tas om hand i en och samma organisation oavsett om de önskar föda eller avbryta havandeskapet. Därvid bör organisationens verksamhet inriktas inte bara på kvinnornas medicinska vård utan även på att ge ökad service i sociala och personliga frågor. I arbetet med att utreda och klarlägga för kvinnan hennes sociala situation bör också ingå som ett naturligt led att söka kontakt med fadern och utröna hans inställning, då denna erfarenhetsmässigt ofta är av största betydelse för kvinnans ställningstagande. Överförandet av abortrådgivningen till mödravårdsorganisationen medför att det måste utarbetas nya anvisningar för mödrahälsovården. Vid omorganisationen måste bl a täckas behovet av arbetskraft för de nya uppgifter som avses. Sålunda kommer inom mödrahälsovården att behövas personal som hittills har arbetat inom abortrådgivningen. Psykiatrer, psykologer och kura33

torer kommer att få viktiga uppgifter inom verksamheten. Kvinnor som är gravida eller tror sig vara gravida kan välja att uppsöka mödrahälsovården för att få den omvårdnad som graviditeten föranleder, men de kan också uppsöka läkare på kvinnoklinik. Har hon gått till mödrahälsovården kan hon där komma i kontakt med kuratorer, psykologer eller psykiatrer som kan ge henne den information och rådgivning i sociala och personliga frågor som hon behöver. Uppsöker hon däremot läkare på kvinnoklinik direkt och inte fått sådan rådgivning skall hon av denne underrättas om att hon på mödravårdscentralen har möjlighet att erhålla sådan. Själv har läkaren skyldighet att informera henne om abortingreppens karaktär och risker. Möjligheten att få social information är av betydelse vad gäller kvinnor bakom vilkas begäran om abort ligger oro för hennes sociala situation. Det har särskilt från psykiatriskt håll betonats att det är viktigt att kvinna som begär abort därvid ger uttryck åt sin verkliga önskan. Det har också framhållits att det kan vara vanskligt att bedöma när så verkligen är förhållandet. Det är emellertid angeläget att kvinnan kommer till personlig klarhet i denna fråga genom samtal med kurator, psykolog eller psykiater. Läkaren skall ha skyldighet att bereda kvinnan möjlighet att erhålla erforderlig information etc även av sådana skäl. Det är naturligtvis viktigt att kvinnan utnyttjar den möjlighet som ges till rådgivning. En annan sak är om hon skall ha skyldighet att utnyttja densamma. Det måste framstå som meningslöst för en kvinna att motta information och rådgivning i sociala eller personliga frågor om hon inte har några problem av sådan art. Att uppställa såsom villkor att kvinnan skall ha fått sådan rådgivning för att hon skall få abort synes dessutom inte stå i god överensstämmelse med principen om kvinnans rätt till abort. Enligt socialstyrelsens mening bör kvinnan därför inte ha skyldighet att 34

utnyttja rådgivningen. Det är angeläget att all rådgivning och alla personliga samtal med kvinnan i syfte att hjälpa henne att reda upp sin sociala eller personliga situation hålles strikt objektiva och att kvinnan således icke utsattes för personlig påverkan i någon riktning. Syftet skall vara att sätta henne i stånd att i medvetenhet om sin situation själv avgöra om hon vill föda eller undergå abort. Av särskild vikt är att mödravårdsorganisationen får resurser för att på ett effektivt sätt omhänderha rådgivningen rörande födelsekontroll. Kommittén har som tidigare nämnts betonat att man inte skall acceptera abortingripanden som ett normalt medel för födelsekontroll i stället för preventivmedel. Risken för att kvinnan skulle medvetet välja abortingripande hellre än ofarliga och bekväma preventivmetoder är väl i och för sig ringa. Men möjligheten att välja är, om man ser frågan i stort, beroende av att informationen på området är tillfredsställande och att det inte föreligger svårigheter att skaffa lämpliga preventivmedel. Kommittén konstaterar att f n föreligger brister i båda avseendena (kap 4 p 4). I väsentlig mån är dessa att föra tillbaka på att preventivmedelsrådgivningen räknas som förebyggande vård och inte som sjukvård. Till följd därav har sjukvårdshuvudmännen inte skyldighet enligt sjukvårdslagen att ombesörja sådan rådgivning. Vidare medför detta att försäkringskassan ej utbetalar återbäring för kostnader vid besök hos läkare för preventivrådgivning och ej heller erhålles läkemedelsrabatt för p-piller, om ej kvinnan p g a sjukdom är berättigad därtill. Kommittén föreslår att huvudmännen utvidgar rådgivningsverksamheten och bl a anslår en del av gynekologernas arbetstid för ändamålet och att staten ökar sitt bidrag till huvudmännen med anledning därav. Vidare föreslås att kvinnan skall berättigas till återbäring från försäkringskassan och läkemedelsrabatt. I socialstyrelsen beslöts 13.6.1968 bilda en arbetsgrupp med uppgift att utreda frågan om organisationen av preventivmedelsrådSOU 1972: 39

givningen i riket och därav föranledda åtgärder (förskrivning, utprovning, kontroll). Arbetsgruppen har nyligen avgivit förslag till åtgärder till utvidgning och intensifiering av preventivmedelsrådgivningen. Arbetsgruppen tar upp dessa frågor i ett sammanhang och socialstyrelsen har ännu inte hunnit ta ställning till alla de problem som rådgivningen aktualiserar. Förslaget är f n föremål för remissbehandling. Arbetsgruppen har behandlat samma frågor som abortkommittén på detta område och av arbetsgruppen förordade lösningar går väsentligen i samma riktning som kommitténs förslag. Bl a har arbetsgruppen, liksom abortkommittén, fäst stor vikt vid att mödrahälsovårdsorganisationen blir ett effektivt instrument för rådgivning i preventivmedelsfrågor. Socialstyrelsen bilägger ett exemplar av gruppens promemoria för kännedom (bilagan utesluten här). 7. Angående

abortstatistik

Kommittén framhåller i sitt betänkande att verksamheten bör detaljredovisas i årsberättelse till socialstyrelsen. Redogörelsen bör vara utformad så att styrelsen har möjlighet att inte bara följa utvecklingen, d v s hur många kvinnor som har behövt bli opererade och deras ålder, utan också utläsa de förhållanden som ger ett mått på belastningen för den enskilda kvinnan, nämligen hur länge hon varit gravid när hon först sökte för abortoperation och när hon opererades, vilken operationsmetod som använts och ev komplikationer i samband med operation. Kommittén anser det vidare vara väsentligt att redogörelsen också innehåller uppgifter om eftervården av kvinnan och särskilt de insatser som gjorts för att tillgodose behovet av skyddsmedel. Socialstyrelsen biträder kommittén i dess uppfattning om behovet av information för att kunna följa verksamheten. Principiellt skall hälso- och sjukvårdsstatistiken ge underlag för planering av hälso- och sjukvårdens omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande av såväl den enskildes behov av vård som behovet av SOU 1972: 39

samordning av landets vårdresurser. Statistiken skall vidare utnyttjas vid bedömningen av resurstillgång och resursutnyttjande samt vid medicinsk kontroll av verksamhetens kvalitativa innehåll. Information om abortverksamheten bör därför i möjligaste mån samordnas med information om övrig verksamhet och bör kunna hämtas ur redovisningen av den totala verksamheten inom landstingen. De patientadministrativa informationssystem inkluderande bl a individbaserad patientstatistik som är under uppbyggnad eller planeras inom landstingen bör till väsentlig del kunna tillfredsställa behoven av information om abortverksamheten. En fullständig informationstäckning kräver en viss modifiering av systemen. Det bör ankomma på socialstyrelsen att närmare utreda hur redovisningen skall lämnas för att ge styrelsen möjlighet att följa utvecklingen. 8.

Sammanfattning

Socialstyrelsen förordar att i lag stadgas rätt för kvinna att, om inte särskilda skäl föreligger däremot, erhålla abort intill utgången av 18:e havandeskapsveckan. Med särskilda skäl mot abort avser styrelsen endast medicinska kontraindikationer av sådan styrka att företagande av abort i det enskilda fallet skulle strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet. De i 2 § i kommitténs förslag till lag om rätt till abortoperation intagna grunderna för denna rätt bör utgå. Styrelsen avstyrker förslaget om lokala nämnder och anser att avgörandet, om abort skall företagas, i första hand skall träffas av vederbörande läkare. Läkaren skall i de fall, då 18-veckorsgränsen inte överskridits men han ej själv anser sig kunna gå med på abort, omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Exempel på sådana fall är att starka kontraindikationer föreligger eller att läkaren lokalt ej har tillgång till expertis som erfordras. Detsamma gäller om läkaren är osäker om graviditeten överskridit 18-veckorsgränsen. Läkaren bör vidare ha skyl35

dighet att i enlighet med vad ovan sagts tillse att kvinna beredes möjlighet att erhålla erforderlig rådgivning på mödravårdscentral. Under åberopande av vad sålunda anförts förordar styrelsen en omarbetning av lagförslaget med beaktande av styrelsens synpunkter. Socialstyrelsen har framhållit att det blir nödvändigt att utfärda tillämpningsföreskrifter som komplement till de föreslagna lagbestämmelserna. Av vad tidigare anförts framgår åtminstone några frågor som enligt styrelsens mening behöver närmare regleras i sådana föreskrifter. I sådan form bör t ex behandlas frågor i samband med de medicinska kontraindikationerna mot abort och läkarens skyldighet att hänskjuta fråga om abort till socialstyrelsen. Så är också fallet med skyldigheten att hänvisa kvinna som önskar abort till mödravårdscentral för rådgivning. I samband med genomförandet av den föreslagna nya författningsregleringen kommer socialstyrelsen att närmare utreda hur den årliga redovisningen av abortverksamheten bör utformas för att ge styrelsen möjlighet att följa utvecklingen på området. Beslut i detta ärende har fattats av generaldirektören Rexed och styrelseledamöterna Carlsson, Nancy Eriksson, Hamberger, Hedlund, Inghe, Olsson, Sandström och Karin Söder. Vid den slutliga handläggningen har därjämte närvarit överdirektören Hedengren, avdelningscheferna Sälde, Alsén och Annika Baude, medicinalrådet Tottie, byråchefen Langton, tf byråchefen Leche och avdelningsdirektören Ahlberg, föredragande. Riksdagsledamoten Karin Söder har avgivit särskilt yttrande vilket bifogas. Särskilt yttrande av Karin Söder Abort är alltid en nödlösning. Det måste vara samhällets skyldighet att förebygga uppkomsten av en abortsituation. Genom socialt reformarbete och familjepolitiska åtgärder skall varje förälder kunna ges möj36

ligheter att ta hand om sitt barn och ge det den trygghet det behöver, ökad vikt skall läggas vid upplysning, forskning och rådgivning om preventiva åtgärder för att undvika att en abortsituation skall uppkomma. Den kvinna som önskar abort måste på ett tidigt stadium tillförsäkras möjlighet till samråd med kurator för att rätt kunna analysera sin situation och få information om vilka resurser som finns till hennes förfogande i ett ofta pressande läge. Härigenom kan bl a antalet sena aborter minskas, vilket ur alla synpunkter är betydelsefullt. I jämförelse med nuvarande situation med ett betydande antal sena aborter är socialstyrelsens förslag om en övre gräns vid 18:e graviditetsveckan ett framsteg. Jag anser för min del att dessutom 12:e veckan bör vara en tidsgräns efter vilken en strängare bedömning göres för att få rätt till abort. Lämpligheten av en sådan gräns framkommer bl a i de yttranden, som avgivits av professorerna Axel IngelmanSundberg och Harald Johansson. Förfarandet vid aborter efter 12:e veckan är både ur medicinsk och psykologisk synpunkt av betydligt mera komplicerat slag än före denna tidsgräns. Jag har i mitt ställningstagande till Socialstyrelsens remissyttrande utgått ifrån, att trots att styrelsen inte föreslår en formell lagbestämmelse med en gräns vid 12:e veckan så förutsattes, att läkaren efter denna tidpunkt i ökad omfattning anlitar annan expertis för att få en vidare bedömning av kontraindikationerna. Denna vidare bedömning är motiverad av att de psykiska och medicinska riskerna vid abortoperation mellan 12:e och 18:e veckan ökar. Under dessa förutsättningar har jag avstått från att yrka på en formellt olika bedömning före och efter 12:e veckan.

Yttranden till socialstyrelsen: 3.1 Professor Börje Cronholm Sedan jag kallats att avge yttrande angående betänkandet Rätten till abort (SOU 1971: 58) vad gäller komplikationsrisker av psykisk art för kvinnor i abortsituationer SOU 1972: 39

dels efter abortingrepp, såväl tidiga som sena sådana, dels när abortingrepp ej skett, får jag härmed anföra följande. Enligt vad jag erfarit, har professor JanOtto Ottosson redan besvarat samma frågor, som de till mig ställda, samt att hans svar baserat sig på en av honom nyligen publicerad artikel: Legal abortion in Sweden: Thirty Years' Experience (J. Biosoc. Sci. 3: 173—192, 1971). Eftersom denna artikel ger en utmark sammanfattning och värdering av hittillsvarande erfarenheter på området, anser jag mig i första hand kunna hänvisa till denna. Det är närmast självklart, att risken för psykiska skadeverkningar hos kvinnor i abortsituation är i hög grad beroende av i samhället vid tillfället rådande värderingar och attityder. I en miljö, där abort generellt anses otillåten och betecknas som "fostermord" är risken för psykiska skadeverkningar efter legal, provocerad abort givetvis större än i en miljö, där ett sådant ingrepp uppfattas som en ibland självklar nödvändighet. Allmängiltiga svar på Socialstyrelsens fråga kan man därför inte ge. Ottossons sammanfattning av de skandinaviska erfarenheterna från senare årtionden är därför särskilt värdefull. Han konkluderar, att då fallet är väl utrett (vilket hittills brukat vara fallet!) leder en abort sällan till psykiska komplikationer medan avslag på abortansökan inte sällan leder till illegal abort och, troligen oftare än legal abort, till psykiska anpassningsstörningar på lång sikt. Med tanke på den pågående attitydförändringen i riktning mot ökande "liberalisering" torde risken för psykiska skadeverkningar efter abortingrepp bli allt mindre. — Det står vidare fullt klart, att risken är vida större vid "sena" än vid "tidiga" aborter. Ju mer kvinnan upplever graviditeten som ett "tillstånd", desto mindre är riskerna — ju mer hon upplever närvaron av ett barn, desto större är de. Upplevelsen av fosterrörelser spelar här en mycket stor roll. — Slutligen bör det påpekas att bortadoption av barnet är ett ofta mycket tvivelaktigt försök att lösa problem i samband med en icke-önskad graviditet. Utan att kunna SOU 1972: 39

belägga detta med statistiska uppgifter är det mitt intryck, att bortadoption ofta är ett allvarligare psykiskt trauma än en abort, även i sent skede. Längtan och saknad efter det bortadopterade barnet kan fortsätta att plåga kvinnan under årtionden. Utöver detta direkta svar på Socialstyrelsens fråga vill jag ge ytterligare några synpunkter på betänkandet. Detta är på ett mycket påtagligt sätt resultatet av en kompromiss mellan uppenbart oförenliga värderingar och åsikter, vilket har lett till åtskilliga oklarheter och logiska orimligheter. Man kan inte hävda, både att en gravid kvinna, som inte vill föda, "lämpligen bör vara tillförsäkrad en i lag inskriven rätt att bli opererad" och att förbud mot abort skall slopas d v s rätt till "fri" abort, samt att abort ej får vara "preventivmedel", och ej ha karaktär av "beställningsoperation". På kompromissandets väg har man kommit fram till förslaget om "nämnder", som skall besluta om kvinnan skall opereras eller ej — de "fastställer rätten att bli opererad". Detta är ett virrvarr av inkonsekvenser. Kvinnans hälsa, välbefinnande och egen önskan bör enligt min mening sättas före det värde, som tillmätes fostrets liv under tidigt skede av graviditeten. Risken för "ånger" och andra negativa psykiska relationer är, som ovan nämnts, ringa under denna period, då graviditeten ofta upplevs som ett ev icke-önskat tillstånd, inte som närvaron av en ny individ. I princip bör abort under detta skede vara "fri", och utföras med så lite formaliteter som möjligt. Det normala bör vara, att beslut om operation fattas i samförstånd mellan gynekologen och kvinnan. Med hänsyn till risken för att kvinnans abortönskan kan vara betingad av bristande kännedom om samhällets hjälpresurser, av en akut panikreaktion eller av påtryckningar från andra, bör dock någon form av socialpsykiatrisk rådgivning vara obligatorisk. Före varje abortoperation skall kvinnan alltså ha haft minst ett samtal med en kompetent kurator. Vid behov skall kvinnan också ha möjlighet att samtala med psykiater. I stor utsträckning anser jag att man i betänkan37

det överbetonat de sociala orsakerna till abortönskan på bekostnad av de psykologiska. Man skiljer inte heller klart mellan en kvinnas uppgivna motiv och mera djupliggande orsaker till en abortönskan. Man bortser från den ambivalens till graviditeten, som är regel och inte undantag hos abortsökande kvinnor, och från att omedvetna motiv kan vara starkare drivkrafter än de medvetna och av henne presenterade. Då man i sammanfattningen skriver "Insikten har blivit alltmera allmän om att hon liksom mannen längtar efter barn och att hon gärna föder, då hon är säker på att hon kan ge barnet den omvårdnad det behöver och en tryggad uppväxt" (s 19), ter sig detta därför närmast naivt. — Om kvinnan själv, operatören, kuratorn och ev psykiatern inte finner vägande, somatiska eller psykiska kontraindikationer bör operation kunna ske utan formaliteter. Med hänsyn till växande och stundom starkt negativa attityder till abortingrepp över huvud taget, måste kvinnan ha möjlighet att få beslutet omprövat — men hellre då i en central instans än i en lokal nämnd, där samma negativa attityder kanske kan förväntas. — Indikationer och kontraindikationer bör kunna tas upp i Råd och anvisningar från Socialstyrelsen, någon lag behövs inte. Den övre gränsen för vad jag kallat tidigt skede bör vara då primärexaeres inte längre kan utföras, d v s ca 12 veckor. Sedan blir problemen vida mer komplicerade, både från gynekologisk, psykiatrisk och etisk synpunkt. Från etisk synpunkt kan man inte beträffande hela graviditeten med samma rätt som beträffande dess tidigaste skede hävda, att kvinnans hälsa, välbefinnande och egen önskan bör sättas före det värde, som tillmätes fostrets liv. Därför instämmer jag med reservanten Kristensson, som hävdar att ett livsdugligt foster bör ha rättsskydd. — När kvinnan börjar uppleva fostret som en särskild individ varierar men brukar åtminstone ske då hon känt (eller trott sig känna!) fosterrörelser. Riskerna för psykiska skadeverkningar blir då större och detta blir en relativ kontraindikation mot abort. Tyvärr har injektionsmetoderna 38

den stora nackdelen, att om inte förr så blir kvinnan pinsamt medveten om fostrets realitet då detta dödas eller framfödes. — En övre gräns för abort på annat än starka medicinska skäl anser jag absolut nödvändig både av psykologiska och av etiska skäl, och den bör inte sättas för högt, hellre under än över 20 veckor, Betänkandets resonemang är här alldeles orealistiska. Det är inte alls så enkelt, att "När det gäller att bespara kvinnan påfrestningarna av sen operation, kan samhället utgå från att hon inte behöver pressas att söka vård tidigt" (s 21). Åtskilliga kvinnor förnekar i det längsta den icke önskade graviditeten inför sig själva och söker inte läkare förrän i långt framskridet skede, då kanske med en imperativ abortönskan. — Under mellantiden, ca 12—20 veckor, bör indikationerna för abort vara strängare än i tidigare skede. Man kan dock tänka sig att abort får utföras utan andra formaliteter än i tidigare skede. Man bör emellertid överväga ett mera formellt förfarande i likhet med i Danmark. Detta skulle ungefärligen innebära att nuvarande abortlag tillämpas då primärexaeres inte längre är möjlig. Det viktigaste med en lagändring är enligt min mening att garantera lättare och snabbare tillgång till abort, som kan utföras med primärexaeres, och att motverka "sena" aborter, som är i alla hänseenden mer traumatiserade. Man får hellre riskera en del "onödiga" aborter hos ambivalenta kvinnor. Det långdragna utredningsförfarandet har väl varit till nytta för en del kvinnor, som beretts tillfälle till bearbetning av sina problem, men inte så sällan till skada genom de påfrestningar som väntan och osäkerheten har inneburit och genom uppskjutandet av ett ingrepp till senare skede, då alla risker är större. — Naturligtvis är jag ense med Betänkandet om önskvärdheten av bättre och konsekventare preventivteknik och av alla slags stödåtgärder åt kvinnor med icke-önskad graviditet. Men det räcker inte med pengar, bostad etc, det kan behövas psykologiskt stöd också. Kuratorns roll är här mycket betydelsefull, men man skall inte glömma psykiatern, som SOU 1972: 39

helst bör ha psykoterapeutisk utbildning. Kompetenta psykologer skulle också kunna göra värdefulla insatser. Allt detta gäller inte bara för kvinnor, som väljer att (ev måste!) föda utan även för dem där abort utförs. 3.2 Professor Jan-Otto

Ottosson

1. Komplikationsrisker av psykisk art efter abortingrepp. Jag har gjort en sammanställning av svenska undersökningar (s 182 i bifogat särtryck). Man bör här tillmäta resultaten av Ekblad, 1955 och Jansson, 1965 största betydelse, då de arbetar med oselekterade material och använder operationella definitioner på mental störning. Som framgår är en mental störning av sådan grad, att den har nedsatt arbetsförmågan och nödvändiggjort sjukskrivning eller intagning på sjukhus sällsynt. Den rör sig bara om en eller ett par procent. Å andra sidan är mer eller mindre allvarliga självförebråelser och skuldkänslor relativt vanliga, men dessa tenderar att minska allteftersom handläggningen av abortärendena förbättras och den allmänna opinionens inställning ökar. Följande faktorer har visat sig vara korrelerade med psykiska störningar efter utförd abort. 1. Tidigare psykiska besvär. Det rör sig med andra ord om vulnerabla kvinnor för vilka såväl en abort som ett partus innebär en påfrestning. 2. Aborten är ej frivillig, utan kvinnan har låtit övertala sig till den av sin omgivning. 3. Samvetsbetänkligheter, ibland av religiös art. 4. Långt framskriden graviditet, där framför allt uppträdandet av fosterrörelser ger upphov till ambivalens och efterföljande skuldkänslor. 2. Komplikationer av psykisk art när abortingrepp ej skett. Av flera undersökningar att döma är risken för illegal abort mellan 10—20 % efter avslagen abortansökan. Risken för suicid är ringa. 3 fall är kända i Sverige under perioden 1938—1958, då under denna tidsperiod 13 500 ansökningar SOU 1972: 39

avslogs betyder detta en frekvens på 2 på 10 000. Enligt Hööks undersökning visar ca 7 % så allvarliga psykiska störningar, att de blivit sjukskrivna under de första 1 Y2 åren efter den avslagna ansökan. Detta är alltså högre än frekvensen störningar efter utförd abort. Jag har jämfört Ekblad och Hööks material och funnit att de negativa prognosfaktorerna som väntat överväger i Ekblads material. Detta är alltså mera vulnerabelt och trots det får färre psykiska konsekvenser efter aborten. Det innebär, att den situation som uppstår när en abort avslagits innebär en större påfrestning för en kvinna än den legala aborten. Härutöver kommer ca % av lindrigare insufficiensreaktioner, t ex neurotiska sexuella reaktioner, neurotiska reaktioner mot barnet eller sociala svårigheter förbundna med vården och placeringen av barnet. Sammanfattningsvis innebär ett abortingrepp en mindre påfrestning på en kvinna än om en oönskad graviditet får fortsätta. Det finns dock en liten grupp mellan 1 och 2 % som får allvarliga psykiska störningar efter abortingreppet. Dessa kan i viss mån förutses och kan utgöra en kontraindikation för ingreppet. 3.3 Professor Axel

Ingelman-Sundberg

Lagförslaget innebär i huvudsak en kodifiering av nuvarande praxis, där den abortsökande kvinnans egen inställning tillerkännes avgörande betydelse för ärendets handläggning. Jag instämmer i 1965 års abortkommittés åsikt, att den formella handläggningen av ett abortärende bör förenklas och vill därutöver hävda, att den principiellt bör jämställas med läkarvård i övrigt. En sådan utveckling överensstämmer med vad som kommit att tillämpas i flera andra länder. Det framlagda lagförslaget är från internationell synpunkt märkligt såtillvida som man ej anser sig böra ange en övre gräns efter vilken en graviditet icke får avbrytas annat än på rent medicinska indikationer. En dylik tidsgräns har i all motsvarande 39

lagstiftning i andra länder ansetts nödväntryggande marginal finnes. Personligen vill dig från flera synpunkter, etiska såväl som jag därför föreslå en övre gräns vid 18:e rent praktiska. graviditetsveckan, vilken då endast då särDe senaste årens ökande kunskap om fostskilda skäl föreligger får utsträckas till 20:e rets fysiologi och anpassning till extrauteveckan. rint liv har medfört, att för tidigt födda barn på ett helt annat sätt än tidigare kan Följande ytterligare omständigheter bör bringas att överleva. Detta gäller även fosäven beaktas i sammanhanget. ter födda före 28:e graviditetsveckan, den 1. Tidpunkten för fosterrörelsernas förnu gällande gränsen mellan abort och förnimmande. tidsbörd. Utvecklingen på detta område går 2. Vårdpersonalens reaktioner från mensnabbt och denna tendens har beaktats av talhygienisk synpunkt. Världshälsoorganisationen, där man f n hål3. Olika medicinska och juridiska konseler på att utarbeta nya regler för definitiokvenser för ett eventuellt överlevande barn, nen av abort, avsedda att intagas i 1975 års den aborterande kvinnan och den bioloupplaga av den internationella klassifikatiogiske fadern. nen av sjukdomar. Då jag sedan slutet av Ad 1. Fosterrörelserna uppfattas som 1969 i olika sammanhang haft tillfälle att regel i 20: e veckan av förstföderskor och 2 deltaga i detta arbete, vågar jag påstå att —3 veckor tidigare av omföderskor. Den man med stor sannolikhet kommer att depsykologiska effekten av denna upplevelse finiera abort som "complete expulsion or är som regel mycket stark, oavsett om graextraction from its mother of a fetus or viditeten är önskad eller icke. De psykoloembryo, weighing 500 g or less (approx. giska förutsättningarna för avbrytande av equivalent to 22 weeks or 154 days of gestahavandeskapet är därför från kvinnans tion), irrespective of gestational age, whether synpunkt sett olika före respektive efter tidthere is evident of life or not, and whether punkten då fostrets rörelser uppfattats. the abortion was spontaneous or induced". Ad 2. De fall, då ett foster vid avbryAnmälningspliktig förlossning definieras på tande av havandeskap företer livstecken, inmotsvarande sätt som "complete expulsion nebär en stark psykisk påfrestning för läor extraction from its mother of a fetus karen och speciellt den assisterande kvinnweighing more than 500 g (equivalent to liga personalen, bland vilka som regel nåapprox. 22 weeks or 154 days of gestation), gon själv är gravid. Den prematurvård, som irrespective of the gestational age, whether i dylika fall bör insättas för att beakta den or not the umbilical cord has been cut or nyföddes rättsskydd, innebär likaledes en the placenta is attached". Legala aborter stor psykisk påfrestning för personalen. vid en så pass sen tidpunkt som 22: a veckan Ad 3. Med förbättrad prematurvård måste därför ofta anmälas som förlossningkan ett allt större antal aborterade foster ar och kommer att belasta dödlighetsstatiförutsättas överleva, därest icke övre tidsstiken. Det är därför angeläget, att en övre gräns finnes. Dessa barn måste då erhålla gräns för legal abort på annan indikation legalt reglerade förhållanden till sina båda än allvarlig fara för moderns liv och hälsa föräldrar, en omständighet som ej beaktats sättes vid en sådan tidpunkt, att risken för av abortkommittén. att erhålla ett foster vägande mer än 500 g Ytterligare en tidpunkt i graviditeten bör blir minimal. Till skillnad från vad 1965 beaktas, nämligen den 12:e veckan. Anledårs abortkommitté på sid 147 i sitt betänningen är, att ett avbrytande av havandekande anger, är det ofta svårt att i förväg skapet före denna tidpunkt som regel är fastställa om viabilitet föreligger respektive relativt skonsamt. Efter den 12:e veckan att exakt förutse fostrets storlek. Den övre blir ett avbrytande av havandeskapet mera gränsen bör därför fastställas så, att bekomplicerat, vare sig det sker med hjälp 40

SOU 1972: 39

av injicerade läkemedel eller operativt och komplikationsrisken ökar. På grund härav anser jag, att bedömningen av en abortansökan bör göras olika före respektive efter denna tidpunkt. För egen del vill jag förorda, att abort före den 12:e veckan må kunna utföras i varje fall där kvinnan så önskar och medicinsk indikation mot avbrytande ej föreligger. Efter den 12:e veckan bör emellertid den försvårade situationen kring avbrytandet av havandeskapet beaktas (såtillvida att prövningsförfarande tilllämpas). Detta skulle kunna ske genom en social-medicinsk bedömning av ärendet av gynekologen i samarbete med socialkuratorn. Medverkan av psykiater kan tillförsäkras genom sedvanligt konsultförfarande på samma sätt som då gynekologen konsulterar annan medicinsk expert. Jag anser emellertid att en likformig handläggning och bedömning över hela riket är eftersträvansvärd. Denna synpunkt jämte de abortsökandes rättssäkerhetskrav motiverar bibehållandet av en central överklagningsinstans. Däremot vill jag avråda från förslaget till lokala nämnder, bl a på grund av att den psykiatriska experten förutsattes komma att agera inom sitt fackområde på basis av andrahandsuppgifter, som överlämnats till honom från gynekologen. Risken för ökad omständlighet i handläggningen är också betydande och en viktig anledning till att dessa nämnder icke bör tillskapas. Sammanfattningsvis vill jag framföra jande:

föl-

att en övre tidsgräns, förslagsvis vid 18— 20: e graviditetsveckan för tillåtet abortingrepp på annat än rent medicinsk indikation måste fastställas. att abort på kvinnans egen begäran må kunna ske t o m 12:e graviditetsveckan, därest icke medicinsk kontraindikation föreligger. att avbrytande av havandeskapet mellan 12—20 :e graviditetsveckorna bör föregås av en social-medicinsk bedömning av gynekolog med kurators medverkan och utan formellt ansökningsförfarande. SOU 1972: 39

att de föreslagna lokala nämnderna ej tillskapas. att den centrala överklagningsinstansen (Socialstyrelsens Socialpsykiatriska Nämnd) bibehålies. 3.4 Professor Harald Johansson Socialstyrelsen har begärt mitt yttrande vad gäller medicinskt-kliniska synpunkter på tidsgränserna för tidig och sen abort, särskilt tidsgränsen f r o m vilken kvinna bär livsduglig varelse och fråga om event upphävande av nuvarande 20- resp 24-veckorsgränser. Medicinskt-kliniska synpunkter på tidsgränsen för tidig och sen abort I jämförelse med gällande abortlag innebär det framlagda bestänkandet "Rätten till abort" att den nu angivna tidsgränsen för beviljandet av abort avskaffas. Med tanke på kvinnans enligt betänkandet postulerade rättighet är en sådan bestämmelse logisk. Med hänsyn till hennes och övriga intressenters berättigade synpunkter är det enligt min uppfattning dock icke möjligt att bortse från tidsgränsen. Tidig abort är av operationstekniska skäl att föredra. Gränsen för ett tidigt — i allmänhet okomplicerat — ingrepp och ett sent — erfarenhetsmässigt mera komplicerat — ingrepp går vid omkring 12:e graviditetsveckan. Efter denna tidpunkt utsattes kvinnan vanligtvis i enlighet med gängse operationsmetoder för ett 2-stegsförfarande, som från psykisk synpunkt är påfrestande för henne. Eftersom kvinnan under 2:a trimestern har en mera ambivalent inställning till abort än under graviditetens tidigare fas och då abortingreppet efter 12:e veckan är mera komplicerat och riskfyllt, anser jag av medicinskt-kliniska skäl att starkare motiv bör åberopas för ett avbrytande av havandeskapet efter l:a trimestern. Departementschefen framhöll i direktiven för 1965 års abortkommitté att skälen mot abort otvivelaktigt ökar, ju längre havandeskapet har framskridit. 41

Det finns således medicinskt-kliniska skäl för att en viss gränsdragning bör göras vid 12:e graviditets veckan. Före denna tidpunkt bör abortutredningen vara enklast tänkbara. En förenkling av den formella handläggningen av ett abortärende bör i dessa fall vara en fördel för såväl den abortsökande kvinnan som för övriga intressenter. Om kvinnan före denna tidpunkt upplever graviditeten som "oskäligt betungande", bör hon själv få avgöra, om aborten skall ske, såvida icke medicinska kontraindikationer föreligger. Abortkommitténs tveksamhet beträffande möjligheterna att fastställa en tidsfrist på 12 veckor måste anses som överdriven, eftersom valet av operationsmetod numera betingas av 12-veckorsgränsen. Medicinskt-kliniska synpunkter på tidsgränsen fr o m vilken kvinnan bär livsdugligt foster Lagförslaget innebär att abortoperation kan komma att företas på kvinnan i så sent stadium av graviditeten att fostret är livsdugligt. Redan det befruktade ägget — spermoviet — med individens alla ärftligt betingade egenskaper och förmågan till utveckling måste karakteriseras som en levande varelse. Även om fostret under den intrauterina tillvaron icke lever ett självständigt liv, är det dock från en viss tidpunkt under denna utveckling en livsduglig varelse. Enligt gällande, av WHO rekommenderade, bestämmelser utgör 28 :e graviditetsveckan gränsen mellan sen abort och prematura livsdugligt foster. Intill denna tidsgräns skall enligt lagförslaget föreligga rätten till abort. Emellertid har senare årens forskningar givit oss vidgade kunskaper om fostrets levnadsbetingelser och ökat våra möjligheter att behandla även sena aborter och svagt livsdugliga foster, så att de överlever. Den nuvarande, vedertagna tidsgränsen mellan abort och livsduglig varelse — 28 veckor — kommer därför säkerligen att förskjutas. Därigenom kan uppstå betydande svårigheter att vid en relativt långt framskriden 42

graviditet — upp mot 28 :e graviditetsveckan — avgöra, om kvinnan bär på "livsduglig varelse". Detta förhållande har uppmärksammats av WHO. Inom denna organisation pågår, såvitt jag vet, f n diskussion om en förändring av begreppet abort. Gränsen kommer av ovan angivna skäl sannolikt att sättas vid en fostervikt på 500 gram och en graviditetstid på 22 veckors längd. Anmälningspliktig förlossning skulle således föreligga vid en fostervikt på 500 gram. Dessa omständigheter gör att en övre tidsgräns bör sättas med betryggande marginal, såvida icke medicinsk indikation i vedertagen bemärkelse anses föreligga att avbryta graviditeten i ett senare utvecklingsstadium. Att den ansvariga läkaren skall — som abortkommittén anger — "i enlighet med beprövad medicinsk erfarenhet" avgöra om det är fråga om "livsduglig varelse", kan i det givna fallet ej sällan vara omöjligt. Erfarenheten visar dessutom att det ofta kan vara svårt att få upplysning om exakta tidpunkten för sista menstruationens början. Lagförslaget innebär, att det vid tveksamma fall ifråga om övre tidsgränsen icke föreligger tvång för gynekologen att utföra abortoperationen. I dessa fall skall ärendet hänvisas till den lokala nämnden och ev till socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd för slutligt bedömande om tillstånd till abortingreppet. Om den läkare, som undersökt den abortsökande kvinnan, icke anser sig kunna avgöra, om hon bär på "livsduglig varelse", är det för mig ofattbart hur nämndledamöterna skall kunna avgöra denna fråga på endast föreliggande journalhandlingar. En rad svårbedömbara frågor kan också uppkomma: vem tar hand om ett foster, som överlever abortingreppet om övre tidsgränsen för ingreppet icke anges med betryggande marginal och hur blir dess juridiska relation till de biologiska föräldrarna? Det är enligt min uppfattning av medicinskt-kliniska skäl således nödvändigt att i lagen ange en övre tidsgräns med betryggande marginal för ingrepp i abortivt syfte. SOU 1972: 39

Fråga om ev upphävande av nuvarande 20- resp 24-veckors gränser Enligt nuvarande abortlag må ett avbrytande av graviditeten på annan grund än sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan ej företagas efter 20:e graviditetsveckan. Endast om "synnerliga skäl" därtill äro, må socialstyrelsen medge att ingreppet utföres intill utgången av 24:e veckan. Vid sjukdom eller kroppsfel (== medicinsk indikation) finns således ingen övre tidsgräns för abortingreppet. Av skäl, som ovan angivits, bör de nuvarande 20- resp 24-veckors gränserna sättas vid 18:e graviditetsveckan, såvida icke barnets tillkomst skulle anses medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa, d v s medicinska skäl nödvändiggöra att ett abortingrepp utföres i ett senare stadium av graviditeten. Sammanfattningsvis vill jag anföra följande beträffande de av socialstyrelsen framförda frågorna. Före 12:e graviditetsveckan bör utredningsförfarandet vara enklast tänkbara. Kvinnan bör då själv få avgöra om graviditeten skall avbrytas, såvida icke medicinska kontraindikationer föreligger. Efter 12:e och fram till 18:e graviditetsveckan bör starkare motiv åberopas än att hon upplever graviditeten som "oskäligt betungande". Övre tidsgränsen för ett avbrytande av graviditeten bör sättas vid 18:e graviditetsveckan, såvida icke barnets tillkomst skulle anses medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa, vilket nödvändiggör abortingrepp i senare stadium av graviditeten. 3.5 Docent Nils Lundgren Undertecknad får härmed avge begärt yttrande angående betänkandet Rätten till abort (SOU 1971: 58) vad gäller medicinsktkliniska synpunkter på tidsgränserna för tidig och sen abort, särskilt tidsgränsen fr o m vilken kvinnan bär livsduglig varelse och frågan om eventuellt upphävande av nuvarande 20- resp 24-veckors gränser. SOU 1972: 39

I enlighet med ovanstående kommer jag således att i mitt yttrande begränsa mig till de medicinskt-kliniska aspekterna i den mån detta är möjligt, då ju förutom tidsgränserna en mångfald andra faktorer spelar in vid tidig kontra sen abort i det enskilda fallet. Tidig—sen abort. Definition Spontana aborter. — Gränsen mellan tidig och sen abort har av hävd satts till 12:e graviditetsveckan och gränsen mellan sen abort och för tidig födsel (partus prematurus) till 28 :e graviditetsveckan. Detta torde motiveras av den olika behandlingen: vid tidig abort måste oftast livmoderskrapning utföras, vid sen abort är så ej fallet: denna liknar mer en förlossning "i miniatyr" d v s foster och efterhörd utstötes hela, varför livmoderskrapning i allmänhet ej behöver tillgripas. Gränserna ha satts efter tidpunkten för sista regleringens första dag då denna är känd och regleringarna äro regelbundna; i annat fall får livmoderns storlek resp fostrets längd vara avgörande. Av detta följer att gränserna mellan tidig och sen abort samt mellan sen abort och partus prematurus är något flytande. I praktiken är det gränsen mellan sen abort och partus prematurus som spelar roll, då foster framfödda efter 28 :e veckan skall anmälas till pastorsämbete. Dock att foster, som utfört andningsrörelser eller spontana rörelser skall betraktas såsom levande födda och anmälas såsom sådana även om 28 :e veckan ej uppnåtts. Legala aborter. Vad som ovan sagts beträffande de spontana aborterna gäller även för de inducerade, men här är det framför allt gränsen mellan de tidiga och sena aborterna, som är betydelsefull då livmoderns storlek är avgörande för den metod, som skall komma till användning. Före 13:e veckan kan aborten ske genom livmoderskrapning och/eller vacuum-exaeres (undantag är unga I-föderskor där man sätter gränsen tidigare — l l : e graviditetsveckan — på grund av svårigheten att vidga livmoderns halskanal till erforderlig vidd). Vid senaborter måste alltid ett operativt ingrepp 43

eller s k koksaltabort efterföljd av livmoderskrapning företagas. Teknik vid koksaltabort Vid den i Sverige mest använda metoden, den s k extra-amniala koksaltinjektionen insprutas via en genom livmoderns halskanal införd kateter koksalt + antibiotika mellan livmoderväggen och fosterhinnorna. Efter en viss tidrymd, som inte torde överstiga 12 timmar, dör fostret. Dagen efter sättes ett i v dropp med värkstimulerande medel för att framkalla livmodersammandragningar (värkar) syftande att utstöta foster och efterhörd. För detta icke till målet sättes på dag 3 ett nytt dropp. Leder icke heller detta till önskat resultat göres på dag 4 en ny koksaltinjektion efterföljd av i v dropp på dag 5 och 6. Har man på detta sätt icke lyckats framkalla värkar och abort måste operativt ingrepp ske. Når man önskat resultat med koksaltaborten måste denna efterföljas av livmoderskrapning, då det visat sig att delar av efterbörden praktiskt taget alltid finnes kvar i livmodern med risk för efterblödningar. I mer än 10 % av fallen måste mer än en koksaltinjektion företagas. — Tidigare använde man vid aborter i och efter 17:e graviditetsveckan s k intra-amniala koksaltinjektionen, varvid man genom främre bukväggen och livmoderväggen inför en kanyl, suger ut en viss mängd fostervatten, som ersattes med koksalt. Metoden har till stor del övergivits på grund av risken att spruta in koksaltet direkt i moderns blod via moderkakan, om denna är belägen i livmoderns framvägg. I stället torde man i dag på de flesta kvinnokliniker tillgripa kejsarsnitt (s k sectio parva).

Komplikationer Perforation av livmoderväggen ser man numera sällan sedan vacuumsugen införts. Blödnings- och infektionsrisk föreligger emellertid fortfarande vid de tidiga aborterna om än i minskad omfattning. — Det står emellertid klart att koksaltaborterna för de flesta kvinnor innebär en avsevärd 44

psykisk påfrestning. I utländsk litteratur framhäves allt eftersom koksaltaborterna även i andra länder kommit till ökad användning risken för akuta komplikationer från njurarnas sida om koksaltet kommer direkt in i moderns blod. Njurarna får då på kort tid ta hand om 15—20 g koksalt, vilket kan leda till njursvikt och t o m död. Till de akuta komplikationerna hör också de akut uppträdande inflammationerna, vilka uppträda några dagar efter ingreppet och vars frekvens således kan registreras. Kraftiga blödningar, som tvingar till upprepade blodtransfusioner, är inte sällsynta. Av undersökningar, som företagits vid regionsjukhuset i Örebro framgår att koksaltaborterna är förenade med en utomordentligt hög infektionsrisk, vars följder icke ger sig tillkänna såsom de akuta infektionerna med feber, smärta o s v utan utvecklas smygande. Man har sålunda företagit bakteriologisk undersökning på utskrapad eller med vacuumsug uthämtad vävnad från livmodern efter koksaltaborter och spontana aborter. Vid de förra har man i samtliga fall funnit växt av patogena bakterier, som införts med katetern och förökats i livmoderslemhinnan; vid de senare förekommer bakterieväxt mera sällan. Man kan jämföra detta med de tysta urinvägsinfektionerna, vilka såsom namnet anger, förlöpa utan symtom långt in i den kroniska njurinsufficiensens stadium. (Det är fr a under graviditeten som kvinnorna är utsatta för dessa tysta infektioner). Eftersom aldrig någon retrospektiv undersökning utförts, vet man ingenting om följderna av dessa kroniskt förlöpande inflammationer (ofrivillig sterilitet, kronisk inflammation i äggledarna och bukens nedre del med oklara tidvis invalidiserande smärtor, smärtor vid samlag o s v ) i livmoderns slemhinna och bäckenhålan. De etiska och moraliska aspekterna förbigås helt i utredningen. Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka att dessa tenderar att bli ett problem vid de gynekologiska operations- och vårdavdelningarna för vårdpersonalen, själva kanske gravida. Det är fr a omhändertagandet av foster SOU 1972: 39

vid senaborterna, som skapar olust och motvilja. Tidsgränser Utredningen har icke fastställt någon övre tidsgräns efter vilken abort ej får företagas såsom i den nuvarande abortlagen (20: e veckan i vissa fall 24 :e), vilket diskuterats och kritiserats. Om en övre tidsgräns fastställes kommer troligen icke senaborterna att minska, då därigenom kvinnan tillförsäkras rätt till abort även i långt framskridna stadier av graviditeten såvida icke kontraindikationer föreligga (även om fosterrörelserna för många kvinnor är den tidpunkt efter vilken hon icke vill underkasta sig ett ingrepp). Skulle senaborterna bli lika vanliga som f n eller t o m öka vore detta med hänsyn till ovan sagda (se komplikationer) beklagligt. Om ingen övre tidsgräns fastställes kommer säkerligen de flesta gynekologer i högre grad än vad som nu är fallet att sträva efter tidiga aborter såvida icke särskilda indikationer föreligga (säkra indicier på grav missbildning hos fostret efter kromosomanalys eller röntgenundersökning (anencephali), fara för moderns liv eller hälsa, svåra akuta sociala förhållanden m fl). Jag är således enig med kommitténs majoritet i denna fråga men av andra motiv än de, som kommittén framfört. Ökade resurser Redan nu ställer det ökande antalet aborter stora krav på kvinnoklinikernas vårdresurser och på utredningspersonalen (kuratorer, psykiater, gynekologer) för att hinna omhändertaga det ökande antalet abortsökande. Dessa fall måste ofta prioriteras före sjukdomsfallen, vilket måste anses synnerligen olyckligt. En förstärkning av läkarantalet vid kvinnoklinikerna är ett absolut krav för att de abortsökande kvinnorna skall kunna omhändertagas, indikationer och kontraindikationer vägas mot varandra och ingreppet utföras före 12:e graviditetsveckans slut. F n tar de legala aborterna vid SOU 1972: 39

kvinnokliniken i Karlstad mer än 3 000 vårddagar per år och om icke en förskjutning mot tidiga aborter sker, minskas vårdmöjligheterna för de sjuka i oroväckande grad. En ökning av antalet läkartjänster vid kvinnoklinikerna skulle lösa frågan om ett så tidigt omhändertagande av patienten, att ingreppet skulle kunna utföras polikliniskt på dem, som har sitt hem i närheten av sjukhuset. Då frågorna om de lokala nämnderna och deras sammansättning, de rättsinkapabla, abort och samtidig sterilisering m fl faller utanför det begärda yttrandet har jag här icke upptagit dem till diskussion. Sammanfattningsvis vill jag framhålla önskvärdheten att de legala aborterna utföres så tidigt som möjligt och endast i undantagsfall efter 12:e graviditetsveckan med hänsyn till förekomsten av ett ökande antal komplikationer, såväl tidiga som sena, ju senare aborten utföres och till de psykiska påfrestningar som de sena aborterna medför för patienterna (och medicinpersonalen). Skall så ske måste en avsevärd ökning av antalet läkartjänster på gynekologsidan bli nödvändig om såsom i utredningen föreslås, såväl utredning som ingrepp kommer att utföras av dessa.

3.6 Socialpsykiatriska

nämnden

1. Rätten till abort Socialpsykiatriska nämnden ansluter sig till sakkunnigas uppfattning att kvinnor bör erhålla rätt till abort, rätt till att själv välja om hon vill fullfölja graviditeten eller låta avbryta den. Enligt nämndens mening bör denna kvinnans principiella rätt dock inte, såsom föreslagits i § 2 i förslag till lag om rätt till abortoperation, i realiteten kringskäras genom att förbindas med vissa villkor. Rätten till abort bör vara såväl formell som reell. 2. Tidpunkten för operation Beträffande tidpunkten för operation vill socialpsykiatriska nämnden kraftigt under45

stryka att den icke delar den av sakkunnig framförda åsikten att några tidsgränser inte längre skulle vara erforderliga. Enligt nämndens bestämda uppfattning bör nuvarande övre tidsgränsen för operation bibehållas oförändrade, d v s tjugo veckor, respektive tjugofyra veckor när synnerliga skäl föreligger. Självfallet bör dessa frister liksom tidigare få överskridas när strikt läkarvetenskapliga skäl föreligger därtill. I de fall tjugo-veckorsfristen utgått, bör frågan "om särskilda skäl föreligger", d v s rätt till operation till och med tjugofjärde veckan, hänskjutas till socialpsykiatriska nämnden för avgörande. Några andra gränsdragningar, betingade av operationsmetoderna, såsom t ex tolv veckor för "fri" abort och därefter abort efter lokal nämnds prövning, finner däremot socialpsykiatriska nämnden inte vara motiverade. Nämnden vill slutligen betona att i de tillämpningsföreskrifter till lagen om rätt till abort, vilka kommer att utfärdas, klara rekommendationer bör utformas, att den abortsökande kvinnan alltid skall erbjudas kuratorers och psykiatriska experters stöd och hjälp vid sitt ställningstagande till ett fullföljande av graviditeten eller ej. Denna service bör vara frivillig och ej göras obligatorisk för abortsökande kvinnor att utnyttja. Ett undantag måste de ärenden utgöra, vilka underställs socialpsykiatriska nämnden. I dessa fall bör en för ärendet relevant utredning företagas efter samråd med kvinnan. 3. Nämnderna och deras verksamhet Socialpsykiatriska nämnden finner de förslag sakkunniga framlagt om befogenheter för, för detta ändamål inrättade lokala nämnder att fastställa rätten för kvinnan att undergå abortoperation inkonsekvent. Förslaget härom anser socialpsykiatri nämnden innebära en faktisk inskränkning i rätten till abort. Nämnden hävdar att frågan huruvida abortoperation skall företagas eller ej bör avgöras av gynekolog eller annan för 46

ärendet kompetent läkare och den abortsökande kvinnan tillsammans. Att tillskapa lokala nämnder, som skall pröva ärenden före eller efter företagen operation, förefaller mindre välbetänkt. Man tillskapar enligt socialpsykiatriska nämndens mening en byråkratisk ordning som tar ekonomiska och personella resurser i anspråk, vilka kunde omprioriteras till en förebyggande rådgivning. Att inskränka delegationsrätten för läkaren ifråga att utföra abortoperation vid en konstaterad graviditet som är äldre än tre månader och att ha en obligatorisk prövning av en lokal nämnd, finner socialpsykiatriska nämnden inget skäl för. Upp till tjugonde veckan bör kvinnan och hennes läkare vara "myndiga" att fatta beslut om operation. I de fall läkaren är tveksam och inte vill medverka till abortoperation omedelbart på grund av kontraindikation eller av annat skäl, skall ärendet utan dröjsmål hänskjutas till socialpsykiatriska nämnden. Därvid skall i samråd med kvinnan utredning ske och handlingarna medfölja för nämndens centrala bedömning. 4. Resurser för abortrådgivning och abortoperationer Socialpsykiatriska nämnden tillstyrker de sakkunnigas förslag om en överföring av abortrådgivningen till mödra-hälsovården samt att mödravårdscentralerna genom att alla funktioner från preventivrådgivning och abortrådgivning till råd och stöd åt blivande och nyblivna föräldrar koncentreras till en sådan "familjeservicecentral". Förutsättningen härför är dock en generell resursförstärkning av dagens mödravårdscentraler eller en omprioritering av befintliga resurser till denna verksamhet. Under ett uppbyggnadsskede av familjeservicecentralerna (alternativt socialcentralerna) bör mödravårdscentralerna av typ I upprustas personellt och lokalmässigt så att kuratorer, psykiater och eventuell annan expertis tillsammans med läkarpersonal med gynekologkompetens samt barnmorskor/ sjuksköterskor bilda ett service- och rådgivSOU 1972: 39

ningsteam kring den abortsökande kvinnan. Vad gäller sjukhusens möjligheter att utföra abortoperation vill socialpsykiatriska nämnden uttrycka sin oro inför idag rådande brist på läkarpersonal med gynekologisk kompetens, på sjuksköterskor och på vårdresurser. Under ett första skede kommer enligt nämndens mening en uppgång i antalet aborter sannolikt att ske. Nuvarande sjukvårdsresurser inom gynekologin är hårt ansträngda och tål med svårighet någon som helst ökning i abortoperationsfrekvensen.

Socialpsykiatriska nämnden vill till sist framhålla att en abortoperation i sig alltid är en nödlösning. En kraftig ökning av samhällets insats på individuell preventivmedelsrådgivning är nödvändig.

5. Socialpsykiatriska nämndens framtida funktioner En ändring av abortlagen enligt abortkommitténs förslag innebär en avsevärd minskning av antalet abortärenden, som underställs nämnden för prövning. Där läkare — som nämnden ovan framhållit i sitt yttrande — inte kan tillråda abortoperation d v s där kontraindikationer anses föreligga, bör ansökan underställas socialpsykiatriska nämndens prövning. Detta gäller även sena aborter — mellan tjugonde till tjugofjärde graviditetsveckan. Detta medför sannolikt att nämnden får ett betydligt ökat antal svårbedömda och därmed mera tidskrävande ärenden att handlägga. Antalet steriliseringsärenden har successivt ökat och denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta. I avsaknad av genetisk expertis på det lokala planet kommer även fortsättningsvis ett stort antal dylika ärenden att hänskjutas till socialpsykiatriska nämnden för bedömning. Detta innebär att nämnden även fortsättningsvis bör ha den nuvarande sammansättningen innefattande bl a genetisk expertis.

6. Behovet av information om reformen och om familjeplanering Socialpsykiatriska nämnden vill kraftigt betona vikten av en effektiv information om hur och var en abortsökande kvinna kan få råd och hjälp. Inte minst viktigt är informationer till invandrare på deras eget språk. SOU 1972: 39

4 Universitetskanslersämbetet

uppfattning, redovisat i samband med diskussionen om framtida preventivmetoder i form av abortframkallande kemiska-hormonella substanser, att dessa icke kommer att erbjuda "något praktiskt alternativ för födelsekontroll under lång tid". Forskning härvidlag är så pass långt framskriden att man mycket väl kan tänka sig att sådana metoder står till buds redan då en ev ny lag kan tänkas träda i kraft. Det förefaller Yttranden till universitetskanslers- därför olyckligt att binda lagen till uttrycämbetet: ket "abortoperation". Kommittén föreslår på mycket goda grun4A Uppsala universitet, medicinska fakulder att abort med avseende på den kvinna teten det gäller helt avkriminaliseras och fakulteten vill tillstyrka detta förslag, som enKommittén framlägger ett värdefullt underdast innebär en sanktionering av rådande sökningsmaterial, som bl a klart dokumenpraxis. terar behovet av en översyn av lagen anKommittén tar avstånd från tanken att gående avbrytande av havandeskap. Den operativa abortingrepp "legaliseras som en omständigheten att numer mellan 80 och 90 ny metod för födelsekontroll" och menar att procent av alla abortsökande kvinnor bedylika ingrepp endast får användas som "en viljas dylik, att flertalet ingrepp under senödfallsutväg" med hänsyn till de risker, nare år skett efter s k tvåläkarförfarande, som dock är förbundna med ingreppen. att bestämmelser om sterilisering som villKommittén föreslår en ny lag, som innebär kor för abortingripande numer aldrig tillatt kvinnan endast får underkastas ingreplämpas samt att konsekvenserna av illegal pen på vissa grunder, nämligen: om det abort med avseende på den kvinna det gälkan antas 1) "att hennes hälsa skulle råka ler endast undantagsvis leder till åtal talar i fara eller hennes krafter allvarligt nedsitt tydliga språk. Inledningsvis vill fakulteten ifrågasätta sättas", om det kan antas att det väntade barnet 2) "kommer att lida av svårartad lämpligheten av utredarnas förslag att ersjukdom eller svårt lyte" samt 3) "när det sätta begreppet "avbrytande av havandeav annan anledning är oskäligt betungande skap" i gällande lag mot "rätt till abortför henne att hennes havandeskap fortsätoperation". Fakulteten delar icke utredarnas

I ärendet har yttranden till UKÄ avgetts av de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå, karolinska institutet och högskoleenheten i Linköping. Med överlämnande av dessa handlingar får UKÄ som svar på remissen hänvisa till fakulteternas yttranden.

48 SOU 1972: 39

ter". Fakulteten finner att särskilt den sistnämnda grunden för abortingripande är synnerligen vag och svåravgränsad och att kommittén, då den exemplifierar sådana faktorer som bör beaktas som skäl, inkluderar praktiskt taget alla sådana situationer och personlighetsfaktorer, som föreligger då en kvinna icke vill föda sitt barn. Härtill kommer att kommittén uppenbarligen anser att en kvinna, som uppger sig ha använt preventivteknik men ändock blivit gravid, bör ha rätt till abortingrepp. Särskilt som prövningen förutsattes bli mycket snabb och summarisk, torde ett avstyrkande av abort huvudsakligen kunna komma ifråga i de mycket sällsynta fall, där det kan föreligga en medicinsk kontraindikation (infektion, Rh-negativ kvinna) eller om kvinnan varit föremål för påtryckningar från omgivningen och själv önskar stöd för att kunna föda barnet. Med hänsyn till detta vill fakulteten ifrågasätta om icke den nya lag, som utredarna föreslår, trots allt kommer att bli ett alternativ till fn allmänt använd preventivteknik. Fakulteten vill i detta sammanhang understryka att den anser att utredarna tagit för lätt på skadliga biverkningar vid användandet av p-piller och livmoderinlägg. Man anser att medlen icke medför "skadeverkningar som står i proportion till den avsedda effekten" och uttalar att "de flesta preventivmedel, som män och kvinnor har tillgång till fn, är oskadliga". Detta låter sig måhända sägas som en summarisk sammanfattning, men fakulteten är av den uppfattningen att det mångfald biverkningar, som redan konstaterats i samband med ppiller (metaboliska-hormonella, tromboser, lipidförändringar samt psykiska) är av en storleksordning, som ej kan bagatelliseras. Härtill kommer att vi ännu ej tillnärmelsevis kan uttala oss om de risker som finns på längre sikt. Det föreligger redan en betydande erfarenhet av att kvinnor på grund av svårigheter att "tåla p-piller" upphör med eller vill byta dem och det torde inte vara osannolikt att många kvinnor fortsätter med att använda p-piller trots biverkningar, som de kanske oftast icke själva 4 - S O U 1972:39

är medvetna om. Särskilt gäller detta beträffande personlighetsförändringar och depressiva reaktioner. Även uterusinläggen är förenade med vissa risker (perforation, infektion). Med hänsyn till allt detta finner fakulteten det sannolikt att en liberalisering av lagen för avbrytande av havandeskap kommer att verka så att abortoperation uppfattas som en alternativ form för familjeplanering. Man måste då enligt fakultetens mening räkna med en avsevärd stegring av antalet abortsökande efter en liberalisering av lagen, vilket i sin tur medför krav på en avsevärd förstärkning av tillgången på gynekologisk service. Utredarna finner en sådan stegring av efterfrågan på abortoperationer osannolik och hänvisar till den förstärkning av ekonomiska och sociala resurser och stödåtgärder, som föreslås komma till stånd i samband med den föreslagna lagen. Kommittén föreslår att ansökan om abortoperation skall behandlas av en lokal nämnd inrättad vid varje för ingrepp av socialstyrelsen godkänt sjukhus. Nämnden föreslås skola bestå av en gynekolog eller kirurg, som är ansvarig för den gynekologiska vården vid sjukhuset, en läkare med särskild erfarenhet inom psykiatri samt en i allmänna värv väl förfaren lekman. Gynekologenkirurgen förutsattes vara ordförande och föredragande i nämnden, som skall arbeta informellt och utan annan skriftlig dokumentation än den "inom mödrahälsovården och sjukvården vanliga journalföringen". Någon personlig närvaro av den abortsökande förutsattes ej. Journalhandlingar "skall finnas tillgängliga" för nämnden, men tydligen av diskretionsskäl ej genomläsas av psykiaterna och lekmannen. Fakulteten finner hela förslaget om handläggning av ärenden inom de lokala nämnderna helt verklighetsfrämmande och absurt! Ingen psykiater, än mindre en lekman, han må vara aldrig så väl förfaren i allmänna värv, kan på grundval av en summarisk föredragning av en gynekolog eller kirurg göra någon meningsfull bedömning av belastningsgrad eller risker med avseende 49

på närvarande och framtida hälsotillstånd utan att personligen ha samtalat med den det gäller. Härtill kommer att kommittén förutsätter att nämnden med "relativ vid tillämpning" skall kunna delegera beslutsrätten till ordförande-gynekologen betr tidig abort d v s före utgången av tredje graviditetsmånaden. Han skall i efterhand rapportera företagna ingrepp. Delegering omfattar dock icke rätt att avslå abort. Beslut fattas med enkel majoritet och vid avslag skall beslutet underställas socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Fakulteten anser att de vaga grunder för rätt till abortoperation, som framlagts och den summariska handläggning av ärenden som föreslås, måste medföra att en begränsande effekt praktiskt taget helt uteblir och finner det mer riktigt och hederligt att föreslå full rätt för kvinnan själv att utan särskild prövning bestämma, om hon önskar få abortoperation utförd före graviditetens 12:e vecka. Före denna tidpunkt är nämligen abortingreppet relativt skonsamt och kan utföras som en enkel skrapning eller utsugning via slidan. Kommittén avvisar tanken på 12-veckorsgräns huvudsakligen därför att den anses vara svår att fastställa men vidhåller behovet av en gränsdragning, då det gäller delegering av beslutsrätt till ordförande-gynekologen. Detta förefaller ologiskt, vilket också påpekats av en reservant (Görel Alm). Då graviditeten passerat 12:e veckan, anser fakulteten att rätten till abortoperation bör bli föremål för en prövning. Det kan förmodas att förefintligheten av en ny lag med rätt till tidig abort utan formaliteter genom massmedia snabbt får en vid spridning och att kvinnor, som ej anser sig kunna eller vilja föda fram sitt barn kommer att utnyttja denna rätt. Inträder efter 12:e graviditetsveckan en förändring av kvinnans inställning till det väntade barnet är detta ett anmärkningsvärt förhållande, som förtjänar närmare analys och överväganden. Härtill kommer att ingreppet då är mer påfrestande och traumatiserande och att alla tycks vara eniga om att riskerna för komplikationer, både fysiska och psykiska, är 50

större vid sena abortingrepp. Fakulteten anser icke att det föreslagna nämndförfarandet ger garantier för en mer ingående och sakkunnig bedömning i dessa fall och föreslår att man för dem bibehåller det s k tvåläkarförfarandet, som kommittén av obegripliga skäl anser "utmärkts av en påtaglig formalism". Att en psykiater (det rör sig helt övervägande om psykiatriska bedömningar) får tillfälle att själv tala med och undersöka den det gäller och skriftligen dokumentera sitt ställningstagande samt konferera med den ev blivande operatören, ger en viss garanti för att bedömningen blir meningsfull. Nämndförfarandet gör det icke! Beträffande grunderna för abortingrepp efter 12:e graviditetsveckan anser fakulteten att de indikationer, som anges i det framlagda lagförslagets § 2, mom. 1 och 2, är tillfyllest. Det är svårt att se stor skillnad mellan formuleringarna "att hennes hälsa skulle råka i fara eller hennes krafter allvarligt nedsättas" och "oskäligt betungande". Kommittén föreslår att vid risk för "svårartad sjukdom eller lyte" hos det väntade barnet, ärendet ej skall kunna delegeras till ordförande-gynekologen-kirurgen. Nämnden skall i alla dessa fall fatta beslut men skall, då tillgång till erforderlig vetenskaplig expertis saknas vid sjukhuset, "förmedla den sakkunskap, som behövs" för att hon skall få besked om vilka risker hon löper genom att inhämta yttrande från socialstyrelsen. Fakulteten anser att alla ärenden av detta slag bör underställas socialstyrelsens prövning, enär riskerna för genetiska, teratogena och infektiösa skador på fostret är svårbedömda och erfordrar stor, centralt insamlad erfarenhet. Självfallet skall kvinnor, som bl a åberopar risker för sjukdom eller lyte hos det väntade barnet som skäl för abort, kunna erhålla sådan på andra grunder, som ofta nog kan tänkas föreligga samtidigt. Hon bör dock alltid tillförsäkras bästa möjliga expertinformation, innan hon själv tar ställning. Kommittén föreslår ingen övre graviditetsgräns för abortoperation: "Man behöver inte hysa något tvivel om att en läkare inte SOU 1972: 39

skulle avböja att inskrida med operation, om han har ens den ringaste anledning att befara att livsduglighet har inträtt, annat än då rent vitala intressen står på spel". Fakulteten anser att denna problematik icke kan avfärdas så enkelt. Gränsen för "livsduglighet" hos fostret är redan nu svår att fastställa och det finns, såsom påpekas av utredarna, redan nu kända undantag från regeln att fostret först är livsdugligt efter 28:de graviditetsveckan. Forskningen går emellertid framåt och det kan mycket väl tänkas att man inom en snar framtid kan rädda betydligt mindre utvecklade foster. För att vara på den säkra sidan vill fakulteten förorda att tidsfristen 20 veckor, som föreskrives i gällande lag, bibehålles. Denna tidsgräns upplevs säkerligen som ett värdefullt stöd för de operatörer, som ställs i påfrestande valsituationer i dessa mycket svårbedömda fall, då graviditetslängden måste vägas mot grunderna för abortingrepp. Fakulteten finner det självklart att varje kvinna som önskar abort i första hand får kontakt med en erfaren och kunnig person (socionom), som hon kan diskutera sin situation med och som kan ge henne upplysningar om samhällets resurser och stödåtgärder i samband med den uppkomna situationen. Fakulteten vill också varmt tillstyrka att alla de förstärkningar av stödåtgärder, som kommittén föreslår, realiseras. Det är av mycket stor betydelse att kvinnan får tillfälle välja det för henne bästa alternativet i ljuset av en god information och rådgivning. Fakulteten betvivlar emellertid att de åtgärder, som föreslås, kommer att realiseras inom överskådlig tid med hänsyn till den åtstramning inom den statliga och kommunala välfärdspolitiken, som på senare år kunnat förmärkas. Fakulteten finner kommitténs förslag om samordning av mödravårdscentraler, familjeplanering och familjerådgivning tilltalande och ser gärna att en utveckling i denna riktning kommer till stånd. Även med avseende på förverkligandet av detta måste man emellertid befara långt dröjsmål både med hänsyn till lokal- och personalresurser. SOU 1972: 39

Det förefaller också önskvärt att hela verksamheten anknytes till ortens kvinnokliniker, då man förutsätter ett intimt samarbete mellan upplysande och rådgivande instanser och de för abortingripande ansvariga. Det kan nämnas att inte ens vid planeringen av en ny kvinnoklinik vid akademiska sjukhuset i Uppsala har det varit möjligt att i den inrymma lokaler ens för mödravården, som f n är belägna på stort avstånd från kliniken. Fakulteten finner att kommittén helt tar avstånd från tanken att andra parter än kvinnan själv kan vara intresserade i ett ställningstagande till om ett havandeskap skall avbrytas eller ej. Även om man i princip accepterar detta, anser fakulteten det önskvärt att, beträffande gifta kvinnor, kurator eller läkare har möjlighet att kontakta make eller med kvinnan stadigvarande sammanboende man och, då det gäller kvinnor under 18 år, föräldrar, om ej särskilda skäl talar däremot. Erfarenheterna visar att den abortsökande kvinnan kan komma att se sin situation i ett nytt ljus efter gemensamma diskussioner mellan berörda parter och en tredje person. Viktiga omständigheter, som belyser hela kvinnans situation, kan också komma i dagen. Fakulteten finner det beklagligt att de strävanden, som gjorts för att få till stånd likartade lagstiftningar och bestämmelser inom de nordiska länderna, icke kunnat förverkligas. Med hänsyn till den stora osäkerhet, som råder beträffande verkningarna, kan det dock vara av intresse vid framtida bedömningar av behov av modifikationer att olika modeller tillämpats inom länder med likartade sociala strukturer. Slutligen vill fakulteten understryka vikten av att gällande steriliseringslag överses och omarbetas. Det är icke längre rimligt att förmena mogna människor, kvinnor såväl som män, rätten till att som alternativ till andra familjeplanerande åtgärder välja sterilisering. Sammanfattningsvis vill fakulteten anföra: 1. En omarbetning av gällande lag angående avbrytande av havandeskap är starkt 51

befogad. 2. Avkriminalisering av abortingrepp med avseende på den kvinna det gäller tillstyr kes. 3. Kvinnan bör själv tillförsäkras rätten att underkasta sig abortingrepp under förutsättning att graviditeten ej fortskridit längre än att ingreppet kan göras genom utrymning. 4. Efter 12:e graviditetsveckan bör en prövning av grunderna till önskan om abortingrepp komma till stånd genom s k tvåläkarförfarande. 5. En övre tidsgräns vid 20:e graviditetsveckan för tillåtet abortingrepp på annat än medicinsk indikation bör fastställas. 6. Vid abortönskan på grund av befarad "allvarlig sjukdom eller allvarligt lyte" hos det väntade barnet, bör ärendet alltid underställas socialstyrelsen. 7. Det föreslagna nämndförfarandet vid vissa av socialstyrelsen godkända sjukhus avvisas såsom meningslöst med angiven utformning. 8. De grunder för abort i senare skede, som föreslås, kan, sedan kvinnan själv tilldelats rätten att undergå abortoperation i tidigt skede av graviditeten, begränsas till lagförslagets § 2, mom 1 och 2. 9. Varje kvinna, som överväger abortingrepp, skall ha beretts möjlighet att erhålla information angående tillgängliga hjälp- och stödåtgärder av social, ekonomisk och personlig art. Detta sker lämpligen, såsom föreslås, vid mödravårdscentraler vars verksamhet bör samordnas med familjerådgivnings- och familjeplaneringsbyråer, som helst bör anknytas till befintliga kvinnokliniker. 10. Den liberalisering av rätt till abortoperation som föreslås, vare sig det sker i den av kommittén eller fakulteten föreslagna formen, kommer med säkerhet att öka tillströmningen av abortsökande kvinnor. Det är därför nödvändigt med en avsevärd förstärkning av befintlig gynekologisk-kirurgisk service både med avseende på lokaler och olika personalkategorier. 11. Det är angeläget att läkare eller kuratorer vid ställningstagande till sena abort52

ingrepp bereds rätt att, om ej särskilda skäl talar däremot, kontakta nära anhöriga, när det gäller gift kvinna maken och kvinna under 18 år, föräldrar. 12. En ny abortlag bör kompletteras med en omarbetad steriliseringslag, som inför frivillig sterilisering som ett alternativ till annat familjeplaneringsförfarande.

Reservation av universitetslektor Örjan Zetterqvist Jag kan icke acceptera att man förhållandevis godtyckligt tillämpar en glidande skala för fostrets människovärde, från inget värde vid befruktningen, till fullt värde vid födseln. Om man, genom tillämpning av en sådan skala stadgar rätt att taga vissa former av mänskligt liv, fordrar konsekvensen att man också prövar om samma relativa synsätt är tillämpligt även på andra situationer, där indikationer för tagande av liv har diskuterats, t ex vid självförsvar och vid behandlingen av obotligt sjuka. Jag yrkar således på att förslaget till lag om rätt till abortoperation avslås och återförvisas för förnyad prövning. 4.2 Lunds universitet, medicinska

fakulteten

Det av 1965 års abortkommitté framlagda betänkandet "Rätten till abort" (SOU 1971: 58), innehåller: 1. Två lagförslag, nämligen "Förslag till lag om ändring i brottsbalken", innebärande en avkriminalisering av inducerad abort och "Förslag till lag om rätt till abortoperation". 2. Kommitténs kommentarer till nämnda lagförslag. 3. Reservationer av två av kommitténs ledamöter, Görel Palm och Astrid Kristensson, samt ett särskilt yttrande av doktor Elisabet Sjövall, en av kommitténs experter. 4. Av kommittén företagna utredningar i form av 12 bilagor. I det följande kommer punkterna 1 och 2 att avhandlas. SOU 1972: 39

Förslaget till "Lag om rätt till abortoperation" gäller endast abortoperation. Det synes för det första tveksamt, huruvida det allmänna rättsmedvetandet tillåter ett särskiljande mellan aborter, framkallade genom operation, och sådana framkallade på annat sätt. För det andra synes det svårt eller rent av omöjligt att definiera begreppet abortoperation och från sådana metoder särskilja andra metoder att framkalla abort — i synnerhet som det finns, eller i en snar framtid kommer att finnas, abortinducerande metoder, som verkar genom oral tillförsel, intravenös injektion, intravaginal applikation, intrauterin injektion — genom cervix eller genom bukväggen, dilatation med exeres i en eller två seanser och hysterotomi. Enligt nuvarande medicinskt språkbruk är en injektion icke någon operation. Följaktligen borde enligt lagförslaget i alla händelser intravenös injektion (av t ex prostaglandin) falla utanför lagförslaget och därför bli helt fri, något som icke torde vara kommitténs avsikt. Motivet för att lagstifta enbart ifråga om operativa abortmetoder uppges vara, att abortoperationer är förenade med vissa risker. Kommittén tycks utgå ifrån att alla andra metoder att framkalla abort kommer att vara riskfria. Detta antagande saknar grund. Fakulteten finner det av flera skäl synnerligen otillfredsställande att lagen inskränker sig till att gälla endast abortoperationer. I § 2 mom 1 och 2 är det uppenbarligen någon annan än kvinnan, som bedömer om hon har rätt till abort. I mom 3 är det av förslagets formulering omöjligt att avgöra vem som bedömer om det är "oskäligt betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter". Enligt kommentarerna är avsikten att det skall tillkomma kvinnan att bedöma, huruvida hon skall ha abort eller ej. Denna kvinnans bedömning är en principiell nyhet och borde klart uttryckas i lagtexten. Man kan också ifrågasätta lämpligheten av att på detta sätt sammanföra två objektiva och ett helt subjektivt skäl. Det är synnerligen anmärkningsvärt, att kommittén icke föreslår någon annan övre SOU 1972: 39

gräns för abortoperation än vad begreppet abort innebär, d v s 28:e graviditetsveckan. Avsaknad av en övre gräns har såväl moraliskt-etiska som praktiska aspekter. Det är minst sagt tveksamt, huruvida det är förenligt med det allmänna rättsmedvetandet, att på det sätt kommittén gör, helt frånkänna fostret rätt till liv. För läkare, som alla är pålagda plikten att bevara allt mänskligt liv, är det stötande att kommittén, för att undvika moraliskt-etiska diskussioner och konflikter, konsekvent undviker begreppet "foster". Vidare anger kommittén alltför diffust och ofullständigt hur man — i avsaknad av övre tidsgräns för abort — skall undvika att abortoperation resulterar i ett livsdugligt foster. Avsaknaden av övre gräns för abortoperation måste bli synnerligen besvärande för kvinnan, som efter fosterrörelsernas uppträdande alltmer upplever graviditeten som innebärande ett levande barn, för operatören, som upplever konflikten att avliva eller framtaga ett ev livsdugligt barn och för vårdpersonalen, som måste dela operatörens konflikt. För att få en överensstämmelse i lagen med vad fakulteten uppfattar som allmänhetens och läkarnas rättsuppfattning, och för att undvika ovannämnda konfliktmöjligheter, är det nödvändigt att en övre gräns för abort klart anges. Fakulteten vill för den skull föreslå, att lagen formuleras så, att kvinnan har rätt till abort till och med 12:e graviditetsveckans slut, om kontraindikationer av fysisk eller psykisk art saknas. Mellan 12:e och 18:e eller 20:e veckan bör abort tillåtas endast efter obligatorisk kuratorsutredning. I senare graviditetsstadier bör abort vara tillåten endast på synnerligen starka indikationer och efter särskild prövning av socialstyrelsen. Motiven för dessa gränser är följande: Fram till och med 12:e veckan kan abortingreppet göras polikliniskt i en seans, medan ett senare företaget abortingrepp måste göras som en både fysiskt och psykiskt påfrestande tvåstegsoperation, varvid kvinnan bör vistas på sjukhus under ett flertal dagar. Även känslomässigt är abortingrepp fram till och med 12:e veckan mindre på53

frestande än senare företagna ingrepp, och detta gäller såväl kvinnan, operatören som övrig sjukvårdspersonal. Som ytterligare motiv för en 12-veckorsgräns vill fakulteten framföra, att det visat sig att de kvinnor, som söker abort efter 12:e veckan ofta är ambivalenta i sin abortsökan, vilket nödvändiggör en omsorgsfull utredning av kvinnan och hennes situation. En övre gräns vid 18:e eller 20:e veckan är motiverad, då kvinnan vid denna tid börjar känna fosterrörelser, varför aborter utförda efter denna tid, kan för kvinnan få helt andra psykiska konsekvenser. Formuleringen i § 3 att kvinnan opereras "alltid med för henne skonsammast möjliga metod" innebär en subjektiv bedömning, som måste medföra avsevärda svårigheter. Det torde t ex vara svårt för såväl kvinnan som läkaren att avgöra vad som är skonsammast. Att i lag kräva en sak, som bedömes subjektivt synes fakulteten olämpligt. Kommittén förmodar att abortfrekvensen ej skall öka om lagförslaget träder ikraft. Kommittén anför ingen objektiv grund för denna förmodan. I vissa delar av landet har abortfrekvensen fördubblats under de fyra sista åren. Det är föga troligt att lagförslagets genomförande skulle resultera i ett avbrytande av denna utveckling. Erfarenheter från flera länder har visat att en liberalisering av en abortlag alltid utlöser en ökad efterfrågan på aborter. Sverige kommer säkerligen ej att utgöra något undantag härvidlag. Den troliga stegringen av antalet aborter kommer att ställa ökade krav på våra sjukvårdsresurser, något som ej alls diskuteras av abortkommittén. Kraven kommer att gälla inte bara den slutna vården. Ett stort antal tidiga aborter kommer säkerligen att utföras polikliniskt, vilket medför en ökad belastning på den öppna vården, i fråga om såväl personal som lokaler. I och med att gynekologen tilldelats en så central roll i abortförfarandet, måste nödvändigtvis nya gynekologtjänster skapas, snabbt och i tillräckligt antal. Vad beträffar de lokala nämnderna finner fakulteten att både motiven för deras 54

tillkomst och nämndernas uppgifter är diffust tecknade. Därtill är deras sammansättning diskutabel. Intet bärande skäl framföres, varför inte gynekologen skulle kunna avgöra kvinnans rätt till abort oavsett graviditetens längd. Psykiatern och lekmannen, som båda vid bedömningen saknar tidigare kontakt med kvinnan och endast har tillgång till ofullständiga informationer om kvinnan och hennes situation, måste härigenom sakna underlag för sina beslut. Det synes fakulteten innebära en minskning av nämndens möjlighet till objektiv bedömning, att kuratorn i nämnden utbytts mot en lekman. Det förefaller som om lekmannen införts i nämnderna för att befrämja en enhetlig bedömning över landet och för att kontrollera gynekologens verksamhet. Den avsedda likriktningen i bedömningen och kontrollen av gynekologen torde emellertid lika effektivt kunna åstadkommas genom att alla av gynekologen avslagna ärenden obligatoriskt tillställdes socialstyrelsen. Kommittén föreslår ökade insatser från samhällets sida dels genom skapandet av familjehälsovårdscentra, avsedda att handha såväl sexualrådgivningsbyråers, mödravårdscentralers som barnavårdscentralers uppgifter, dels genom ökade stödåtgärder, särskilt i form av anställningstrygghet, förlängd graviditetstjänstledighet och ökat direkt ekonomiskt stöd. Dessa förslag är otillräckligt bearbetade, man saknar t o m försök till analys av vilka kostnader för samhället deras genomförande skulle kräva. Denna brist är desto mer kännbar som man nu tycks ha nått gränsen för vad samhället kan bära av utgifter för socialvård och hälso- och sjukvård. Fakulteten vill slutligen ifrågasätta huruvida det är förenligt med den allmänna rättsuppfattningen att barnafadern helt bortföres ur abortproblemet på det sätt som kommittén gör. Som slutomdöme vill fakulteten framföra att den ställer sig positiv till abortkommitténs strävan att i lag fastställa den liberalisering av kraven för inducerad abort som de facto har skett. Däremot anser fakulSOU 1972: 39

teten att det framlagda förslaget till "Lag om rätt till abortoperation" är behäftat med sådana allvarliga brister att det måste i stor utsträckning omarbetas i nu nämnda avseenden. Vidare bör översynen av abortlagstiftningen också följas av en översyn av steriliseringslagen, där framför allt mannens rätt till sterilisering i befruktningsförhindrande syfte måste övervägas. Professor Hjortsjö önskade följande formulering av sista stycket i fakultetens skrivelse: Som slutomdöme vill fakulteten framföra att det framlagda förslaget till "Lag om rätt till abortoperation" är behäftat med sådana allvarliga brister att det måste i stor utsträckning omarbetas i nu nämnda avseenden. Vidare bör översynen av abortlagstiftningen också följas av en översyn av steriliseringslagen, där framför allt mannens rätt till sterilisering i befruktningsförhindrande syfte måste övervägas. 4.3 Göteborgs universitet, medicinska teten

fakul-

I sin huvudsak innebär lagförslaget en kodifiering av nuvarande praxis, där den abortsökande kvinnans egen inställning tillerkännes avgörande betydelse för ärendets handläggning. Fakulteten ansluter sig till önskemålet om en anpassning av lagstiftningen till gällande tillämpning. Likaså instämmer fakulteten i att den formella handläggningen av ett abortärende bör väsentligen förenklas och vill därutöver hävda att den i princip bör jämställas med läkarvård i övrigt. En sådan utveckling ligger också i linje med vad som kommit att tilllämpas i en rad andra länder. Det framlagda förslaget är emellertid från internationell synpunkt unikt såtillvida som man inte ansett sig behöva ange en övre tidsgräns, efter vilken en graviditet icke får avbrytas annat än på rent medicinska indikationer (inklusive fosterskada). I all motsvarande lagstiftning i andra länder finns en dylik villkorlighet inbyggd, föranledd av den intressekollision mellan två levande inSOU 1972: 39

divider som alltmer tillspetsas ju längre graviditeten fortskrider. Fakulteten måste med beklagande konstatera, att kommittén lämnat detta etiska dilemma helt obeaktat. Även om den kommittémajoritet, som skrivit under detta betänkande, inte själv upplever något sådant, rimmar likgiltigheten för många människors övertygelse i centrala livsåskådningsfrågor dåligt med den i svenskt utredningsväsende med rätta prisade principen om förutsättningslöshet. Kommitténs uppseendeväckande ställningstagande att icke ange någon övre tidsgräns för abort har föranlett fakulteten att närmare överväga frågan. Fakulteten finner därvid att följande omständigheter måste beaktas i sammanhanget, nämligen 1. tidpunkten för fostrets viabilitet, d v s den tidpunkt i fosterutvecklingen då detta nått ett utvecklingsstadium som möjliggör överlevnad, kortare eller längre tid efter födelsen, 2. tidpunkten för fosterrörelsernas uppträdande, d v s kvinnans upplevande av att bära en levande varelse, 3. vårdpersonalens reaktioner från mentalhygienisk synpunkt, samt 4. olika medicinska och juridiska konsekvenser för ett eventuellt överlevande barn, den aborterande kvinnan samt den biologiske fadern. Ad 1. Kommittén anger (sid 147) att "vetenskap och beprövad erfarenhet" numera skulle tillåta gynekologen att i förväg fastställa om viabilitet föreligger eller ej. Fakulteten vill med bestämdhet uttala att detta kommitténs påpekande är vetenskapligt ogrundat. Däremot pekar erfarenheten på att viabilitet i här avsedd mening genomsnittligt inträder mellan 24: e och 28:e graviditetsveckorna. Det bör då emellertid uppmärksammas att inte ens en preciserad åldersbestämning av graviditeten alltid låter sig göras i det enskilda fallet. Dessa båda omständigheter sammantagna gör det i stället utomordentligt svårt att hos den enskilda kvinnan med erforderlig säkerhet fastställa gränsen för att viabilitet uppnåtts 55

eller t o m överskridits. Ad 2. Fosterrörelser uppträder genomsnittligt hos förstagångsföderskor i 20: e och hos omföderskor i 18:e graviditetsveckan. Den psykologiska effekten av denna upplevelse är som regel mycket stark oavsett om kvinnans graviditet är önskad eller icke. Förutsättningarna för ett abortingrepp är från kvinnans egen synpunkt högst olika före resp efter den tidpunkt då fosterrörelserna förnummits. Ad 3. Av och till förekommer att ett foster överlever ett abortingrepp. I sådana situationer har den ansvarige läkaren tvingats behandla barnet enligt gängse principer för prematurvård. Eftersom nuvarande lagstiftning icke medger abortingrepp efter 20: e veckan (undantagsvis 24: e), brukar fostren icke överleva mer än något eller några dygn. Denna "prematurvård" tycks bekomma vårdpersonalen särskilt illa och det förekommer att sådana upplevelser resulterat i ett psykiatriskt vårdbehov hos personalen. Ad 4. Utan övre tidsgräns kommer vissa foster under prematurvård att definitivt överleva. Det kan i sammanhanget anföras att prematurvården är stadd i utveckling och möjliggör effektivare omhändertagande av viabla foster. De på så vis överlevande barnen måste ju erhålla namn, vårdare och legalt reglerade förhållanden till sina biologiska föräldrar. Uppseendeväckande nog har dessa frågor helt förbigått kommittén. Inte endast relationerna till modern utan även till den biologiske fadern torde behöva uppmärksammas. Vad här anförts talar enligt fakultetens bestämda mening för en övre tidsgräns i graviditeten, efter vilken en abort icke får tillåtas annat än på klar medicinsk indikation (inklusive fosterskada). En sådan övre gräns borde förläggas till en tidpunkt innan kvinnan upplevt fosterrörelser, d v s vid 18:e graviditetsveckan. Med hänsyn till att nuvarande lagstiftning medger abortingrepp fram till 20: e veckan, vill fakulteten dock föreslå att denna tidsgräns bibehålles även i fortsättningen. 56

Ytterligare en tidpunkt i graviditeten bör noteras, nämligen den 12:e veckan. Anledningen härtill är att ett abortingrepp före denna tidpunkt som regel är relativt skonsamt och då kan utföras som en enkel skrapning eller utsugning via slidan. Efter den 12:e veckan måste däremot ett abortingrepp ske på ett mera omständligt sätt med ökad risk för komplikationer av olika slag. På grund härav anser fakulteten att bedömningen av en abortönskan bör utfalla något olika före resp efter denna tidpunkt. Sålunda förordar fakulteten att abortingrepp före den 12:e graviditetsveckan må kunna utföras i varje fall där kvinnan så önskar. Efter 12:e veckan bör emellertid den försvårade situationen kring ingreppet beaktas såtillvida, att ett visst prövningsförfarande tillämpas. Fakulteten förordar att detta sker i form av ett 2-läkarförf ärande jämte kuratorsutredning. Ärendet bör i princip handläggas av gynekolog och socialläkare, alternativt psykiater. Fakulteten anser att en likformig handläggning och bedömning över hela riket är eftersträvandsvärd. Denna synpunkt jämte de abortsökandes rättssäkerhetskrav motiverar bibehållandet av en central överklagningsinstans, gärna även fortsättningsvis Socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Däremot kan fakulteten icke acceptera förslaget till lokala nämnder, bl a på grund av att den psykiatriska experten förutsattes komma att agera inom sitt fackområde på basis av andrahandsuppgifter som överlämnats till honom från gynekologen. Risken för ökad omständlighet i handläggningen är också betydande och en viktig anledning till att dessa nämnder icke bör tillskapas. I betänkandet framhålls att abortfrågan i Sverige är reducerad till en marginalfråga från födelsekontrollsynpunkt. Det är kommitténs målsättning att så även skall förbli och en upprustning av preventivmedelsrådgivningen rekommenderas. Fakulteten vill varmt stödja detta förslag och anser att detta är en förutsättning för att förhindra en alltför brant stegring i efterfrågan på abort. I sammanhanget vill fakulteten även SOU 1972: 39

peka på möjligheten att genom sterilisering av mannen erbjuda en effektiv antikonceptionell metod. Denna möjlighet rymmes icke för närvarande inom ramen för existerande lagstiftning och fakulteten vill därför hemställa att Kungl Maj:t föranstaltar om en översyn av lagen om sterilisering i syfte att undersöka möjligheten till frivillig sterilisering av män i ovan nämnda avsikt. Det ankommer icke på fakulteten att beakta den ökande sjukvårdsbelastning som kan emotses. Däremot önskar fakulteten i sammanhanget anlägga synpunkter på den härmed närstående frågan om grund- och vidareutbildning i obstetrik och gynekologi. I och med SLUS-reformen skedde en reduktion av detta ämnes omfång i läkarutbildningen. Sålunda har kursen i obstetrik och gynekologi skurits ned till 10 veckor. För utbildning till allmänläkare krävs enligt gällande bestämmelser endast denna grundkurs. Då det är orimligt att tänka sig att alla vårdfrågor förknippade med denna specialitet skall kunna handläggas av specialister, förefaller vårdresurserna för kvinnovård — kvinnosjukvård erfordra allmänläkarnas medverkan. Denna situation blir än mer framträdande eftersom abortklientelet enligt kommittébetänkandet avses att prioriteras inom den gynekologiska vården. En effekt härav blir att andra patientgrupper måste hänvisas till allmänläkare. Detta motiverar sålunda en omprövning av obstetrikens och gynekologins ställning i allmänläkarutbildningen. Sammanfattningsvis da framhålla

vill fakulteten

sålun-

att en övre tidsgräns, förslagsvis vid 20: e graviditetsveckan, för tillåtet abortingrepp på annat än medicinsk indikation eller fosterskada nödvändigtvis måste lagfästas att abort på kvinnans egen begäran må kunna ske t o m 12:e graviditetsveckan att abort mellan 12:e och 20: e graviditetsveckorna bör föregås av en enkel socialmedicinsk bedömning av gynekolog med eller utan kuratorsmedverkan och utan formellt ansökningsförfarande SOU 1972: 39

att de föreslagna lokala nämnderna ej tillskapas att den centrala överklagningsinstansen (Socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd) bibehålies, samt att lagförslagets konsekvenser från utbildningssynpunkt beaktas. Professorerna Birath, Hedlund, Mellander, Ouchterlony och Stenhagen reserverade sig mot fakultetens yttrande utan att avge någon särskild motivering. 4.4 Umeå universitet, medicinska

fakulteten

Den sedan 1938 med vissa tillägg gällande lagen om avbrytande av havandeskap är föråldrad. Dess bokstav efterleves visserligen, men det råder inte något tvivel om att den social-medicinska indikationen alltmer tenderat att få en rent social innebörd. Även prövningen av skälen för ingreppet har blivit av mer formell karaktär. Tilllämpningen av gällande abortlag har sålunda förändrats och år 1965 avgav dåvarande departementschefen direktiv för den utredning, vars betänkande "Rätten till abort" nyligen utgivits. I första hand kommer lagförslagets huvudlinjer att redovisas och i samband härmed skall några principiella frågor i betänkandet diskuteras. Därefter skall betänkandets enskildheter bli föremål för övervägande. 1965 års abortkommittés betänkande föreslår en i lag inskriven rätt för en gravid kvinna att kunna få legal abort med rätt att anlita läkare för att bli opererad. Operationen måste företas på sjukhus. Förslaget ansluter sig med viss inskränkning till gällande praxis. Det är välkommet dels att straffhotet mot kvinnan avskaffas och dels att lagen tillerkänner henne den rätt, som hon i praktiken redan har. Kommittén, som betraktar abort som en nödfallsutväg, föreslår vidare en effektivisering av profylaktiska åtgärder mot icke önskad graviditet och en utbyggnad av mödrahälsovården, men därutöver en väsentlig utökning framför allt av ekonomisk art av nu befintligt familjestöd. Även om vissa av dessa föreslagna åtgärder 57

endast kan genomföras på längre sikt, kommer de dock att relativt snabbt kunna avsevärt förbättra kvinnans sociala och ekonomiska trygghet och ge såväl henne som mannen valfrihet när det gäller vårdnaden om barnen och åtaganden i förvärvslivet. Den liberala syn på legal abort som kännetecknar 1965 års abortkommittés betänkande liksom den konstruktiva familjepolitik som kommittén förordar torde kunna omfattas av de flesta medborgare i vårt land, oavsett vilken åskådning man bekänner sig till. Däremot ter sig flera av de förslag som är avsedda att reglera rätten till abortoperation mindre välgrundade eller administrativt tungrodda och därmed onödigt kostnadskrävande. Slutligen skulle man ha önskat sig en fylligare diskussion av i sammanhanget aktuella etiska frågor och dem närliggande områden. Det kan inte ha varit okänt för kommittén, att en dylik debatt pågår och för många människor känns angelägen. Kommittén, som inte sparar på utrymme när det gäller mindre viktiga ting, borde explicit ha redovisat sin inställning. Lyckligtvis ger Kristenssons reservation en nyanserad framställning av dessa ömtåliga problem. De sist berörda principfrågorna skall dryftas först, eftersom de är av principiell art och måste få praktiska konsekvenser vid den nya abortlagens tillämpning. Som ovan sagts har etiska frågor fått en summarisk behandling. Kommittén konstaterar dock med emfas att legal abort är en nödfallsutväg. Även om beteckningen "en nödfallsutväg" eller "sista utväg" kan te sig litet dubiös, när den begagnas av omkring 10 % av de gravida kvinnorna — kommittén avvisar kategoriskt att legal abort skulle vara att jämställa med preventivmedel — måste legal abort betraktas som ett ur social synpunkt dåligt alternativ. En annan viktig etisk fråga är läkarens rätt att vägra utföra legal abort. Kommittén uttalar (s 158, spalt 2) att det är tänkbart att en för vården vid sjukhuset ansvarig läkare inte själv vill ta ansvaret för operation. Detta måste betyda, att om en läkare inte anser sig kunna ta befattning med legala abortiva in58

grepp, t ex på grund av sin religiösa tro, han inte kan åläggas att bryta mot sin etiska övertygelse. I dylika, relativt sällsynta fall skall det åligga sjukhusets huvudman att skaffa kvinnan plats på annat sjukhus inom eller utom sjukvårdsområdet. Rätten för en läkare att på grund av sin livsåskådning vägra att utföra legal abort bör inskrivas i lagen. Om sålunda etiska frågor visserligen sparsamt behandlas i utredningen är diskussionen om fostrets rättigheter nästan obefintlig. Vid dryftande av skäl för och emot en övre tidsgräns för abortivt ingrepp framgår det dock (s 147), att kommittén anser att en läkare inte kan tänkas utföra en abortoperation "om han har ens den ringaste anledning att befara att livsduglighet har inträtt, annat ä n . . .". Kommittén hävdar sålunda att en gravid kvinna skall tillerkännas rätt till abortoperation, medan förtidig förlossning endast får induceras av medicinska skäl. Det är för övrigt i allmänhet fostrets intresse som framtvingar förlossning före fullgången tid. Diskussionen i föregående stycke kan synas onödig — ingen läkare skulle, oavsett hur lagen än vore avfattad, medverka till att barn skadades eller dog genom att en förlossning utan medicinska skäl inducerats förtidigt. Men frågan är inte så enkel som den i förstone kan te sig, vilket bl a Kristensson framhållit i sin reservation, som väger alla i ett abortärende inblandade parters intressen på ett djupt medmänskligt sätt samtidigt som den är kortfattad utan att bli ytlig och är föredömligt klar. Möjligheten att exakt bedöma fostrets livsduglighet är nämligen begränsad eftersom alla metoder att fastställa fostrets utvecklingsgrad är behäftade med rätt stora fel. Det blir därför nödvändigt att fastställa en övre tidsgräns för ett abortivt ingrepp, som företas enligt 2 § i kommitténs förslag om "Lag om rätt till abortoperation". Gränsen bör fixeras till utgången av 22: a veckan. Härigenom garderar man sig för en felbedömning uppåt på omkring 4 veckor, vilket i dagens läge torde undanröja möjligheten att fostret är livsdugligt vid en leSOU 1972: 39

gal abort. Nedanför den här diskuterade övre tilllåtna gränsen för legal abort måste man acceptera att fostrets intressen, som Kristensson framhållit, tillmäts allt mindre tyngd ju tidigare skede graviditeten befinner sig i. Man undgår härmed också de snarast meningslösa försöken att definiera när fostret får liv, eftersom varje köncell måste vara levande för att kunna befruktas eller befrukta. I det följande skall enskildheterna i det omfattande betänkandet diskuteras. 1. I förslaget om "Lag om rätt till abortoperation" täcker inte "operativt" i 1 § alla alternativ, eftersom abortiva ingrepp redan nu kan utföras t ex med i blodbanan på den gravida kvinnan insprutade ämnen. 2. Lagförslagets 2 § 3:e stycke svär mot kommitténs klart uttalade uppfattning att kvinnan skall ha rätt till abort om hon vill underkasta sig ett abortivt ingrepp för att slippa föda. Någon bedömning av denna rätt erfordras därför inte. Däremot måste man som ovan diskuterats införa en övre tidsgräns, och som senare skall framgå en differentiering av den period, under vilken legal abort är tillåten. 3. Den lämpliga tidpunkten för legal abort har liksom abortmetodik ingående diskuterats av kommittén och det är tydligt att ur operationsteknisk synpunkt ingreppet alltid borde företas senast i 12:e veckan. Men det finns flera skäl att utsträcka den tilllåtna tiden för abort över denna ungefärliga gräns. Dels kan redan nu legal abort utföras på 2-läkarintyg fram till 20: e veckan och dels kan det av diverse skäl inträffa att en kvinna inte söker eller inte har möjlighet att söka abort förrän efter 12:e veckan, även om abortindikation föreligger redan enligt nu gällande lagstiftning. Skälen för att inte tillåta legal abort efter graviditetens 22: a vecka har ovan diskuterats och det ter sig med hänsyn till den diskussionen rimligt för alla involverade parters del att kräva en skärpning av indikationerna för abort ju närmare graviditeten nått denna 22-veckors gräns. Ur prakSOU 1972: 39

tisk synvinkel kunde skiljelinjen mellan fri abort och en granskning av indikationen för ingreppet gå vid 18:e veckans slut, då i allmänhet kvinnan känner eller just har börjat förnimma fosterrörelser. Det här förda resonemanget, som tar sikte dels på operationstekniska fakta och somatiska risker och dels på kvinnans rätt till fri abort och hennes upplevelse av graviditet och dels slutligen tar hänsyn till såväl fostrets rättigheter som den operativa och övriga personalens upplevelse kring en legal abort, skulle leda till följande förslag som på ett rimligt sätt kombinerar valet av operationstid med abortindikationens styrka: a) upplysningen om att legal abort är en kvinnas rättighet som en nödfallsutväg bör bl a inrikta sig på att legal abort före 12: e graviditetsveckan medför de lägsta riskerna för kvinnan ur operationssynpunkt. b) i vissa fall, när kvinnan behöver betänketid eller när hon av skilda skäl inte kunnat söka legal abort före 12:e veckan, skall rätten till abort utsträckas till utgången av 18:e veckan. c) från 19:e till 22: a veckans slut skall i undantagsfall abort kunna utföras efter socialstyrelsens prövning och på de indikationer, som för närvarande gäller. d) från 23 :e veckan är abort inte tillåten av andra skäl än om ett sjukligt tillstånd hos kvinnan tenderar att allvarligt förvärras. I dylika fall skall självfallet inte socialstyrelsens tillstånd behöva inhämtas. Någon föreskrift om induktion av förtidsbörd krävs naturligtvis inte. 4 a). Som ovan framhållits finns det administrativa otympligheter i kommitténs förslag, ägnade att fördröja och fördyra ärendenas handläggning. I stort sett kan man instämma i kommitténs synpunkter på kuratorns arbetsuppgifter (sid 151). Men om inte gynekologens arbetsbörda skall bli för stor och tidsutdräkt uppkomma för den gravida kvinnan, som anser sig nödsakad att begära abort, bör kvinnan först få de 59

uppgifter hon behöver av kuratorn och få tillfälle, om hon så önskar, att med denna diskutera sin situation. Härigenom skulle gynekologens uppgift före 18:e veckans slut huvudsakligen kunna begränsas till att fastställa graviditetens längd och val av abortmetod samt till en bedömning av om det finns någon kontraindikation mot det begärda ingreppet. Om däremot graviditeten befinner sig mellan 19—22: a veckan skall kuratorn i samråd med gynekologen vara skyldig att omedelbart översända handlingarna till socialstyrelsen för avgörande. Ett dylikt förfaringssätt skulle skapa en fast och enkel rutin och hos kvinnan åstadkomma förtroende gentemot dem som direkt har att bistå henne. 4 b). Den föreslagna nämnden skulle därmed bli överflödig. Kommittén har inte förebragt något enda hållbart skäl för att inrätta ett dylikt organ. Den i nämnden ingående psykiatern representerar i sammanhanget inte någon sakkunskap; hans kompetens kan bättre och snabbare utnyttjas i de sannolikt relativt få fall som kuratorn-gynekologen finner psykiatrisk bedömning vara erforderlig. Lekmannens uppgift i nämnden är lika oprecist formulerad (sid 153, spalt 2) som tanken bakom förslaget är oklar. Självfallet kan inte lekmannen utgöra något stöd, om frågan är medicinskt komplicerad. Socialstyrelsen har dessutom som centralt, och genom sina vetenskapliga råd sakkunnigt organ lättare att följa utvecklingen och ge de råd och anvisningar som behövs för att åstadkomma likformighet i abortverksamheten i landet. Socialstyrelsen får härigenom också lättare att tidigt uppdaga oroande tendenser av det ena eller andra slaget och föreslå korrektiva åtgärder. Det torde för övrigt direkt böra åvila socialstyrelsen att handha ansvaret för en verksamhet som överflyttar förpliktelsen gentemot den gravida kvinnan från den sociala sektorn till sjukhusen. 5. Kommitténs förslag att vidga mödrahälsovårdens ansvarsområde kan vid en första anblick te sig tilltalande. Det torde emellertid med större skäl kunna hävdas, att 60

det är mindre humant att tvinga en gravid kvinna som inte anser sig kunna föda till en mödravårdscentral. En bättre och enklare lösning vore att förlägga verksamheten till en utanför sjukhusen liggande central, som har preventivmedelsrådgivning och andra sexual-profylaktiska uppgifter på sitt program. Det är vidare både rationellt och förmodligen billigast att placera dylika socialmedicinska enheter till de hälsovårdscentraler som håller på att inrättas i landet. Härigenom skulle den familjehälsovård varom kommittén talar bäst bli tillgodosedd. En utbyggnad av mödrahälsovården, som kommittén föreslår för att tillföra den en ökad social och psykologisk sakkunskap kan däremot vara befogad. Emellertid vore det förmodligen olyckligt med generella bestämmelser, eftersom mödrahälsovårdens anknytning till övrig hälsovård och annan social aktivitet kan vara olika utformad på skilda platser i landet. 6. Även om rätten till abort inkluderar alla kvinnor i fertil ålder, bör man för dem, som ej fyllt 16 år, kräva målsmans tillstånd innan legal abort utföres, såvida ej synnerliga skäl talar häremot. Problemet bör ingående utredas av juridisk expertis. 7. Kommittén framhåller att även män behöver organiserad preventivmedelsrådgivning, vilket torde vara särskilt viktigt när det gäller ungdomar. Man vill i detta sammanhang beklaga att kommittén inte tagit upp frågan om sterilisering av män. I de fall där för närvarande kvinnan begär och erhåller tillstånd till sterilisering på grund av medicinsk indikation, borde istället mannen få steriliseras, om han så önskar. 8. Kommitténs förslag kommer, om de genomförs i full utsträckning, att medföra avsevärda kostnader. a) När det gäller preventivmedelsrådgivning konstaterar man att de nuvarande resurserna är otillräckliga och att den största bristen skulle behöva täckas genom utökning av antalet läkartimmar. Samtidigt skulle preventivmedelsrådgivning bli kostnadsfri och samhället ge ekonomiskt bidrag till preventivmedel. SOU 1972: 39

b) De ökade generella familjepolitiska stödåtgärderna som kommittén föreslagit gäller framför allt ökad anställningstrygghet genom en till 1 år förlängd tjänstledighet vid barnsbörd med ekonomiskt stöd från samhället, ytterligare utbyggnad av den av samhället ordnade barntillsynen med samordning mellan barnvårdar- och barnstugeverksamhet samt tillgång till bättre bostäder. c) Som ytterligare stöd för den gravida kvinnan anför kommittén bl a att samhället bör ge ökade medel för smärtlindring vid förlossning. Frågan har nyligen remissbehandlats och varit föremål för riksdagens bedömning. d) Prioritering av de kvinnor som av skilda skäl hindras att vilja föda och ta ansvaret för ett barn och dessa kvinnors sjukvårdsbehov (3 § i förslag om "Lag om rätt till abortoperation") kommer, om sjukvårdsresurserna inte ökar i takt med en sannolikt stigande abortfrekvens — jämför reservanten Sjövalls siffror för åren 1967, 1970 och första kvartalet 1971 — att medföra ökade väntetider för kvinnor med gynekologiska sjukdomar, vilket direkt strider mot samhällets intresse. En ökning av bl a antalet gynekologtjänster blir därför som reservanten Sjövall påpekat ofrånkomlig, om den gynekologiska sjukvården liksom den förebyggande mödrahälsovården inte skall eftersättas och om en utökning av antikonceptionell rådgivning skall kunna komma till stånd samt om kvinnorna skall kunna få adekvat bedövning under förlossning och om fostren skall kunna övervakas bättre än tidigare, t ex med medicinsk elektronik. Kostnaderna för alla dessa åtgärder liksom marginalkostnader i form av sekreterarhjälp etc borde ha ingående debatterats av kommittén och området hade varit förtjänt av ett särskilt kapitel, varvid man också borde ha avgett ett definitivt förslag om hur kostnaderna skulle fördelas. Godtar man principen om kvinnans rätt till abort, när hon inte vill ta ansvaret att SOU 1972: 39

föda, och fasthåller man att legal abort ur social synpunkt är en nödlösning, blir det ofrånkomligt att de flesta av kommitténs familje-sociala förslag förverkligas. Flera av förslagen projekteras redan eller håller på att genomföras. Detta innebär att ur administrativ synpunkt verksamheternas anknytning kan bli olika på olika platser i vårt land utan att därför enhetligheten går förlorad. Sammanfattningsvis bör de flesta av 1965 års abortkommittés förslag genomföras. En övre gräns för rätten till abort bör sättas vid 22:a veckans slut och från den 19:e veckan till 22: a veckans slut bör skälen för ett abortivt ingrepp vara starka, samtidigt som socialstyrelsen i dessa fall liksom i andra tveksamma fall bör ta ställning till ärendet. De föreslagna nämnderna inom den gynekologiska sjukvården fyller ingen funktion och bör sålunda ej inrättas. Läkares rätt att på grund av sin etiska inställning till legal abort vägra utföra dylikt ingrepp bör lagfästas. De kvinnor som anser sig behöva söka abort skall få hänvända sig till en annan socialmedicinsk instans än till mödravårdscentral. Eftersom legal abort ur social synpunkt är en nödfallsutväg måste resurser tillskapas för att stödja en gravid kvinna, så att hon slipper avstå från rätten att föda sitt barn. Sexualupplysningen bör intensifieras och börja tidigt i skolan och preventivmedelsrådgivning och rådgivning i sexual-hygieniska frågor överhuvudtaget effektiviseras och i största möjliga utsträckning förenklas. Den i varje fall under de första åren sannolikt starkt stigande frekvensen av legal abort får inte medföra att det ordinarie gynekologiska klientelets intressen eftersatts. För att ta hand om alla de uppgifter som blir nödvändiga måste ytterligare gynekologtjänster inrättas. Behovet härav måste noggrant prövas liksom behovet av övriga för ändamålen nödvändiga tjänster. Reservation av professorerna Bjersing, Carstensen och Helander, till vilken professorerna Beckman och Olivecrona anslöt sig: 61

Undertecknade vill i princip ansluta oss till fakultetskommitténs förslag till yttrande över abortutredningens betänkande. Emellertid önska vi särskilt framhålla vikten av att man mer fullständigt belyser de etiska frågor, som berör det ofödda barnets rätt att leva, och även de populationsgenetiska aspekter, som kan sättas i relation till den ojämna åldersfördelningen hos kvinnor, som beviljas abort. Innan dessa frågor belysts, kan utredningen ej läggas till grund för lagstiftning. Vi begär därför förnyad utredning, varvid man även rådgör med populationsgenetisk expertis. 4.5 Karolinska teten

institutet, medicinska

fakul-

Lagförslaget innebär i huvudsak en kodifiering av nuvarande praxis, där den abortsökande kvinnans egen inställning tillerkänns avgörande betydelse för ärendets handläggning. Fakulteten ansluter sig till önskemålet om en anpassning av lagstiftningen till gällande tillämpning. Fakulteten instämmer likaså i att den formella handläggningen av ett abortärende bör förenklas och vill därutöver hävda, att den principiellt bör jämställas med läkarvård i övrigt. En sådan utveckling överensstämmer med vad som kommit att tillämpas i flera andra länder. Det framlagda lagförslaget är från internationell synpunkt märkligt såtillvida som man ej anser sig böra ange en övre tidsgräns efter vilken en graviditet icke får avbrytas annat än på rent medicinska indikationer. En dylik tidsgräns har i all motsvarande lagstiftning i andra länder ansetts nödvändig från flera synpunkter, etiska såväl som rent praktiska. De senaste årens ökande kunskap om fostrets fysiologi och anpassning till extrauterint liv har medfört att för tidigt födda barn på ett helt annat sätt än tidigare kan bringas att överleva. Foster födda före 28 :e graviditetsveckan — den nu gällande gränsen mellan abort och förtidsbörd — kan nu under gynnsamma omständigheter fås att överleva och utvecklingen på detta 62

område går snabbt. Denna tendens har beaktats av Världshälsoorganisationen, där man för närvarande håller på att utarbeta nya regler för definitionen av abort, avsedda att intagas i 1975 års upplaga av den Internationella klassifikationen av sjukdomar. Man kommer med stor sannolikhet att definiera abort som "complete expulsion or extraction from its mother of a fetus or embryo, weighing 500 g or less (approx equivalent to 22 weeks or 154 days of gestation), irrespective of gestational age, whether there is evidence of life or not, and whether the abortion was spontaneous or induced". Anmälningspliktig förlossning definieras på motsvarande sätt som "complete expulsion or extraction from its mother of a fetus weighing more than 500 g". Legala aborter vid en så pass sen tidpunkt som 22: a veckan måste därför ofta anmälas som förlossningar och kommer att belasta dödlighetsstatistiken. Det är därför angeläget att en övre gräns för legal abort på annan indikation än allvarlig fara för moderns liv och hälsa sätts vid en sådan tidpunkt, att risken för att erhålla ett foster vägande mer än 500 g blir minimal. Till skillnad från vad kommittén på sid 147 i sitt betänkande anger, är det ofta svårt att i förväg fastställa om viabilitet föreligger respektive att exakt förutse fostrets storlek. Den övre gränsen bör därför fastställas så, att betryggande marginal finns. Fakulteten vill därför föreslå en övre gräns vid 18:e graviditetsveckan. Fakulteten vill ytterligare framhålla följande omständigheter, vilka bör beaktas i sammanhanget. 1. Tidpunkten för fosterrörelsernas förnimmande. 2. Vårdpersonalens reaktioner från mentalhygienisk synpunkt. 3. Olika medicinska och juridiska konsekvenser för ett eventuellt överlevande barn, den aborterade kvinnan och den biologiske fadern. Ad 1 Fosterrörelserna uppfattas som regel i 23:e veckan av förstföderskor och 2—3 veckor SOU 1972:39

tidigare av omföderskor. Den psykologiska effekten av denna upplevelse är som regel mycket stark, oavsett om graviditeten är önskad eller icke. De psykologiska förutsättningarna för ett avbrytande av havandeskapet är därför från kvinnans synpunkt högst olika före respektive efter den tidpunkt då fostrets rörelser uppfattats. Ad 2 De fall, då ett foster vid avbrytande av havandeskap företer livstecken, innebär en stark psykisk påfrestning för såväl läkare som för assisterande personal. I dessa fall bör en aktiv prematurvård insättas för beaktande av den nyföddes rättsskydd. För den abortsökande kvinnan måste det innebära en avsevärd psykisk påfrestning att ingreppet fått denna följd. Ad 3 Med förbättrad prematurvård kan ett allt större antal aborterade foster förutsättas överleva, därest icke övre tidsgräns finns. Dessa barn måste då erhålla legalt reglerade förhållanden till sina båda föräldrar, en omständighet som abortkommittén ej tagit hänsyn till. Ytterligare en tidpunkt i graviditeten bör beaktas, nämligen den 12:e veckan. Anledningen härtill är att ett avbrytande av havandeskapet före denna tidpunkt som regel är relativt skonsamt. Efter den 12:e veckan blir ett avbrytande av havandeskapet mer komplicerat med ökad risk för komplikationer. På grund härav anser fakulteten, att bedömningen av en abortönskan bör göras något olika före respektive efter denna tidpunkt. Sålunda förordar fakulteten att abort före den 12:e veckan må kunna utföras i varje fall där kvinnan så önskar och medicinsk indikation mot avbrytandet ej föreligger. Efter den 12:e veckan bör emellertid den försvårade situationen kring avbrytande av havandeskapet beaktas såtillvida att prövningsförfarande tillämpas. Fakulteten anser att detta skulle kunna ske genom en social-medicinsk bedömning av ärendet av gynekologen i samarbete med socialkurator. Medverkan av psykiater kan SOU 1972: 39

tillförsäkras genom sedvanligt konsultförfarande på samma sätt som då gynekologen önskar konsultera annan medicinsk expert. I betänkandet och även i förslag till lagtext används termen abortoperation genomgående, vilket är felaktigt. Abort kan redan nu framkallas genom injektion av läkemedel som stimulerar till så kraftiga sammandragningar av livmoderns muskulatur, att en normal graviditet avstöts så fullständigt att operativt ingrepp ej erfordras. Termen avbrytande av havandeskap är därför mer adekvat, då lagen bör avse även icke operativt avbrytande av havandeskap. Fakulteten anser, att en likformig handläggning och bedömning över hela riket är eftersträvansvärd. Denna synpunkt jämte de abortsökandes rättssäkerhetskrav motiverar bibehållandet av en central instans för överklagande. Däremot kan fakulteten icke acceptera förslaget till lokala nämnder, bl a på grund av att den psykiatriska experten förutsätts komma att agera inom sitt fackområde på basis av andrahandsuppgifter som överlämnas till honom av gynekologen. Risken för ökad omständlighet i handläggningen är också betydande och en viktig anledning till att dessa nämnder icke bör tillskapas. Sammanfattningsvis vill fakulteten framhålla att en övre tidsgräns, förslagsvis vid 18:e graviditetsveckan för tillåtet abortingrepp på annan än medicinsk indikation nödvändigtvis måste lagfästas, att abort på kvinnans egen begäran må kunna ske t o m 12:e graviditetsveckan, därest icke medicinsk kontraindikation föreligger, att avbrytande av havandeskapet mellan 12:e och 18:e graviditetsveckorna bör föregås av en socialmedicinsk bedömning av gynekolog med kurators och eventuellt psykiaters medverkan och utan formellt ansökningsförfarande, att de föreslagna lokala nämnderna ej tillskapas samt att den centrala instansen för överklagande (socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd) bibehålls. 63

Vid fakultetens behandling av detta ärende anmälde professor G Biörck att han inte biträdde förslaget. 4.6 Linköpings högskola, medicinska teten

fakul-

Abortkommittén föreslår en lagändring som innebär avkriminalisering av abort för kvinnans del samt föreslår en lag om rätt till abortoperation, som i stora delar överensstämmer med gällande praxis, och som innebär att kvinnans egen inställning tillerkännes avgörande betydelse vid ärendets bedömning. Dessa förändringar måste hälsas med tillfredsställelse. Emellertid är kommitténs förslag i vissa delar diffust formulerat och på vissa punkter bör en omarbetning av lagförslaget ske. Kommittén föreslår ingen övre tidsgräns för rätt till abortoperation. Som skäl härför anför kommittén bland annat att kvinnan i allt större utsträckning söker abort på ett tidigt stadium i vetskap om att ingreppet därigenom blir skonsammare för henne samt att läkaren säkert avböjer operation om ringaste anledning att befara livsduglighet föreligger. Fakulteten vill emellertid bestämt tillråda att en övre tidsgräns införes, och att ingrepp därefter endast får ske om villkoren i § 2 moment 1 och 2 i den föreslagna abortlagen är uppfyllda. Som motivering härför kan anföras följande. Genom medicinska vetenskapens snabba utveckling kan man räkna med att det inom en snar framtid finns möjligheter att allt mindre foster kan hållas vid liv under lång tid. Livsduglighet i detta avseende inträffar någon gång mellan 24—28 :e graviditetsveckan. Våra möjligheter att med exakthet avgöra graviditetstidens längd är begränsade, och i praktiskt arbete kan man räkna med en felmarginal om cirka 4 veckor. Detta kan leda till att vissa foster kommer att överleva, vilket leder till besvärande juridiska och medicinska konsekvenser. En övre tidsgräns för abort innebär ju samtidigt att fostret erhåller någon form av rättsskydd. Som tidigare framhållits kan den medi64

cinska vetenskapen ej säkert fastställa när livsduglighet hos fostret inträffar. Detta leder säkerligen till skilda bedömningar av olika läkare. Det är emellertid synnerligen angeläget att en likartad bedömning sker i olika delar av landet, vilket givetvis också talar för att en bestämd övre tidsgräns införes. Sena aborter innebär förutom ökade medicinska risker för patienten även betydande mentalhygieniska risker för vårdpersonalen framför allt på gynekologiska avdelningar och prematuravdelningar. Detta har omvittnats från flera håll, och talar också för att en bestämd övre tidsgräns för abortoperation bör införas. Nuvarande lagstiftning medger abortingrepp till utgången av 20: e graviditetsveckan, och om synnerliga skäl föreligger upp till 24:e graviditetsveckan. Med hänsyn till vad som ovan framhållits förefaller en övre tidsgräns för abortingrepp vid utgången av 20: e graviditetsveckan rimlig, och ingrepp får därefter endast ske om villkoren i § 2 moment 1 och 2 i den föreslagna abortlagen är uppfyllda. Kommittén förordar vidare inrättande av en lokal nämnd vid varje sjukhus, där abortoperationer utföres. Nämnden skall bestå av 3 ledamöter, med gynekolog som ordförande, samt vidare en psykiater och en lekman. Rätten till abort skall fastställas av denna nämnd, men nämnden kan delegera denna uppgift på gynekologen för såvitt kvinnans graviditet ej överskridit omkring 3 månader. I tveksamma fall eller då graviditetstiden överskridit 3 månader skall gynekologen alltid föredra ärendet för nämnden, som har att fatta beslut i ärendet. Vid avslag skall ärendet omedelbart översändas till Socialstyrelsen för prövning. Det är ytterst tveksamt om psykiater enbart på grundval av journalanteckningar eller muntlig föredragning vill taga ställning till frågan om abort utan att själv undersöka och samtala med patienten. I de fall då tveksamhet om rätt till abortoperation föreligger anser fakulteten att psykiater alltid skall samtala med patienten innan beslut i ärendet fattas. SOU 1972: 39

Vidare bör fallets svårighetsgrad snarare än graviditetstidens längd vara avgörande om ärendet skall underställas den lokala nämnden, innan beslut om rätt till abortoperation fattas. Fakulteten biträder i detta avseende reservanten Sjövalls förslag att gynekolog må ensam i samråd med kvinnan avgöra om hon är berättigad till abortoperation, men att läkaren liksom givetvis den abortsökande kvinnan äger rätt att rådfråga annan läkare innan ärendet upptages till prövning i den lokala nämnden. I praktiken innebär detta att helt klara fall beslutas av gynekologen ensam och anmäles i efterhand i nämnden. Övriga fall bedömes av gynekolog i samråd med annan läkare, vanligen psykiater, i likhet med nuvarande 2-läkarförfarande, varefter ärendet upptages i den lokala nämnden. Denna får därigenom huvudsakligen kontrollerande funktion. Fakulteten är med hänsyn till tidigare gynnsamma erfarenheter av hittillsvarande verksamhet som bedrivits i Östergötland med en lokal nämnd bestående av 2 gynekologer, 2 psykiatrer och 2 kuratorer positiv till förslaget om inrättandet av en lokal nämnd, dock under förutsättning av att ovanstående synpunkter beträffande nämndens verksamhet och sammansättning beaktas. I förslaget föreligger inga direktiv om den utredning som skall föregå beslut om rätt till abortoperation. De vanligaste motiven för att kvinnan inte vill fullfölja en graviditet är, som kommittén framhållit av social natur. Kommittén framhåller också angelägenheten av att kvinnan vid en oplanerad graviditet erhåller rådgivning om de olika hjälpåtgärder som står till buds. Kuratorskontakt bör därför föregå varje beslut om rätt till abortoperation enligt abortlagen § 2 moment 3. Den föreslagna abortlagen kommer säkerligen att både kvalitativt och kvantitativt kräva en större arbetsinsats av gynekologerna i landet, varför det även ur denna synpunkt är önskvärt att i görligaste mån delegera de uppgifter som är möjliga till kuratorer, som är speciellt utbildade för ändamålet. 5 - S O U 1972:39

Barnafaderns roll i den oönskade graviditeten har kommittén ej alls beaktat, utan hela ansvaret för den oplanerade graviditeten är lagt på kvinnan. Kommittén framhåller dock att abort ej får bli en ny metod för födelsekontroll. Dock bör väl inte mannen frånkännas ett visst ansvar vid en oönskad graviditet, och som regel bör beslut om rätt till abortoperation föregås av samråd även med mannen, för såvitt kvinnan inte motsätter sig detta. Kommittén föreslår vidare att den utredning som föregår beslut om rätt till abortoperation skall överföras till den nuvarande mödrahälsovårdens organisation. Denna skall förstärkas med kurator samt innefatta förutom rådgivning vid såväl oplanerad som planerad graviditet även preventivmedelsrådgivning och service åt blivande eller nyblivna föräldrar. Fakulteten ställer sig dock tveksam till en dylik omorganisation av flera skäl. Vissa mödravårdscentraler förestås av specialister i gynekologi utan direkt anknytning till sjukhus. Den gynekolog som är ansvarig för operation måste dock samtala med patienten. För många abortsökande kvinnor kan det ur psykologisk synpunkt vara svårt att i en abortsituation kontakta mödravårdscentralen. Den organisation som för närvarande är uppbyggd för omhändertagande av den abortsökande kvinnan fungerar i stort sett tillfredsställande. Det är värdefullt om kontakterna mellan utredarna kan ske så snabbt och smidigt som möjligt, och samrådet bör fungera bäst om det organ som skall handlägga abortärendena är knutet till det sjukhus där abortoperationerna utföres. Dessutom förekommer på vissa håll, såsom inom rådgivningsbyråerna i Östergötlands län en mycket betydande insats med preventivmedelsrådgivning inom byråns ram. Det synes därför föga rationellt att bryta sönder en väl fungerande organisation utan att först utreda konsekvenserna av detta. Till detta kommer att man sannolikt får räkna med en icke oväsentlig ökning av abortfrekvensen vid ikraftträdandet av den nya lagen, varför det är viktigt att en väl fungerande organisation står till disposi65

tion. Två av kommitténs ledamöter har föreslagit att kvinnan skall ha möjlighet att anlita gynekolog utanför det egna sjukvårdsområdet. Som skäl härför åberopas sekretesskydd i vissa situationer samt i andra fall ärendets brådskande natur. Fakulteten tillstyrker ett dylikt förslag på grundval av sekretesskäl. Kommittén har vidare föreslagit en rad åtgärder i graviditetsförebyggande syfte. Det är emellertid väsentligt att vederbörande myndigheter snarast tager de praktiska konsekvenserna av dessa förslag. Såväl de insatser som härvid krävs som de insatser som krävs till följd av den föreslagna abortlagen innebär att Socialstyrelsen i betydligt ökad utsträckning måste prioritera inrättandet av nya gynekologtjänster i landet.

ser av gynekologer. Om förslagen skall bli praktiskt genomförbara, och för att inte andra angelägna behov såsom den förebyggande mödravården och behovet av smärtlindring vid förlossning skall bli eftersatta kräves därför att berörda myndigheter i större utsträckning prioriterar inrättandet av nya gynekologtjänster i riket.

Sammanfattningsvis vill fakulteten framhålla följande. En bestämd övre tidsgräns för rätt till abortoperation enligt den föreslagna abortlagens § 2 moment 3 bör införas, förslagsvis intill utgången av 20:e graviditetsveckan. Därefter bör endast abortingrepp tillåtas på medicinsk indikation eller då uppenbar risk för svårartad sjukdom eller svårt lyte föreligger hos det väntade barnet. Beslut om rätt till abortoperation enligt § 2 moment 3 bör föregås av enkel socialmedicinsk rådgivning av kurator och gynekolog. Gynekolog må i samråd med patienten ensam besluta om rätt till abortoperation föreligger. Beslut av lokal nämnd att rätt till abortoperation ej föreligger, skall omgående underställas Socialstyrelsen för prövning. Den föreslagna omorganisationen av rådgivningsbyråverksamheten till mödravårdsorganisationen bör ej ske förrän man granskat de ekonomiska och praktiska konsekvenserna av en dylik åtgärd. De av kommittén föreslagna åtgärderna för förbättrad sexualupplysning, utökad preventivmedelsrådgivning och olika familjepolitiska åtgärder bör genomföras. Detta kräver emellertid, liksom ett genomförande av den föreslagna abortlagen ökade insat66

SOU 1972: 39

5 Länsstyrelsen i Stockholms län

Med överlämnande av från länsläkaren, statens socialvårdskonsulent i första distriktet, Stockholms barnavårdsnämnd samt sociala centralnämnderna i Botkyrka, Solna och Täby kommuner införskaffade yttranden får länsstyrelsen anföra följande. För länsstyrelsens dande principer

ställningstagande

vägle-

Eftersom någon enhetlig vägledande opinion inte föreligger och det inte kan anses möjligt att utforma lagreglerna vare sig enligt principen fullständigt fri abort eller principen absolut abortförbud gäller det enligt länsstyrelsens mening att med hänsynstagande till ingreppets art, kvinnans befogade krav att få sina intressen tillgodosedda och behörigt beaktande av att ett nytt liv är statt under utveckling finna en rimlig och i praktiken användbar avvägning mellan olika föreliggande synpunkter. I anslutning till detta konstaterande finner sig länsstyrelsen böra inledningsvis fastslå två för länsstyrelsens ställningstagande vägledande principer som i det följande kommer att närmare belysas. Den ena principen är den att alla ställningstaganden i sammanhanget måste utgå från att en abortoperation innebär en nödfallsutväg. Den andra principen är den att det föreligger så väsentliga olikheter mellan ett abortingrepp som företages under första delen av graviditeten, då det ännu inte föreligger ett SOU 1972: 39

livsdugligt foster, och ett sådant ingrepp, som företages vid en senare tidpunkt då ett dylikt foster kan förmodas föreligga, att det vid en bedömning av huruvida abort skall tillåtas eller inte i själva verket är fråga om två helt skilda frågor allteftersom ingreppet är avsett att företagas i ett tidigare eller senare skede av graviditeten. Abort — en nödfallsutväg Kommittén betonar att abort, närmast på grund av de med abortingrepp förenade riskerna för kvinnans liv och hälsa, innebär en nödfallsutväg och avvisar helt tanken att abortinstitut skall utformas på ett sådant sätt att aborten blir en åtgärd helt gjord på beställning. På det allmänt abortförebyggande planet har kommittén övervägt åtgärder i syfte att underlätta situationen för barnaföderskor beträffande anställningstrygghet, existensmöjligheter och bostadsförhållanden. Kommittén har även föreslagit åtskilliga åtgärder i syfte att åstadkomma såväl allmän information som individuell rådgivning åt barnafödande kvinnor samt ökad preventivmedelsinformation. Alla dessa åtgärder synes i stort sett välbetänkta. Länsstyrelsen, som inte blott med hänsyn till aborternas rent medicinska aspekter finner det ofrånkomligt att anse abort innebära en nödlösning av de problem som kan infinna sig i samband med oönskad graviditet, vill mot 67

denna bakgrund understryka vikten av att den abortsökande får kännedom om de sålunda föreslagna informations- och rådgivningsmöjligheterna så att de verkligen kommer att utnyttjas i det enskilda fallet. Förslagets reglering av rätten till abort I betänkandet uppger sig kommittén utgå från principen att det är kvinnan som skall själv få avgöra om hon vill föda barnet eller inte. Samtidigt fastslås emellertid i lagtexten vissa, visserligen mycket vidsträckt avfattade, indikationer för rätt till abort varjämte en särskild beslutsinstans föreslås bli inrättad för prövning av abortansökningen. På grund härav och då de föreslagna abortindikationerna i och för sig avses täcka alla egentliga abortfall måste onekligen betydande oklarhet anses föreligga angående vad den prövning som dock alltjämt skall ske egentligen skall innebära. Enligt länsstyrelsens förmenande är det, om man i likhet med kommittén anser att fri abort i princip skall föreligga men att det dock skall förekomma en prövning som kan medföra avslag, snarast mera påkallat att fastslå i vilka fall abort inte skall få förekomma än motsatsen. Något angivande av när abort ej får ske förekommer inte i lagförslaget. Som lagtexten utformats synes prövning av de faktorer, som tydligen enligt kommitténs mening skall utgöra hinder för abort, närmast faror av medicinskt slag, inte heller begreppsmässigt kunna inrymmas under den tillståndsprövning som sammanhänger med de såsom förutsättning för abort angivna indikationerna. När det gäller tillåtligheten av sena aborter — kommittén föreslår rätt till abort under hela graviditeten utan någon tidsgräns — kompliceras bilden ytterligare av den hänsyn som måste tagas till att det kan föreligga ett fullt livsdugligt foster. Inte heller härvidlag ger lagtexten någon ledning.

68 Länsstyrelsens förslag angående av rätten till abort

reglerandet

Länsstyrelsen får för sin del — delvis i linje med vad länsstyrelsen redan ovan uttalat — föreslå att rätten till abort regleras efter i huvudsak följande riktlinjer. Bortsett från de medicinskt betingade abortfallen, som intar en särställning, tillerkännes kvinnan i princip rätt att, om det ter sig oskäligt betungande för henne att föda barnet, erhålla abort utan kostnad och med anlitande av samhällets sjukvårdsresurser. Utgångspunkten måste dock vara att det är fråga om en nödfallsutväg — det synes inte kunna bortses från att en abort dock är en i och för sig onaturlig och på många sätt allvarlig och ingripande åtgärd — varför det alltså inte kan ifrågakomma att medge abort såsom effektuerande av en ren beställning från kvinnans sida. Kvinnan skall, om hon så önskar, eventuellt tillsammans med mannen, kunna anlita en för ändamålet anvisad samhällsinstitution, försedd med all i sammanhanget erforderlig sakkunskap, och få sin och ev familjens situation i relevanta avseenden belyst. Vid prövningen av abortansökningen skall de med en abort förknippade riskerna för skadeverkningar bedömas. Abort skall inte medges därest ingripandet vid medicinsk bedömning befinnes innebära ej obetydlig fara för kvinnan eller skulle skada ett fullt livsdugligt foster. (En annan sak är att i en konfliktsituation i första hand moderns liv och hälsa måste tillgodoses.) Under graviditeten kan urskiljas två huvudfaser, en första, där fostret ännu inte nått sådan utveckling att det om det framfödes är livsdugligt, och en senare, där fostret vid ett framfödande är livsdugligt, varmed torde förstås att det kan överleva utan extraordinära medicinska åtgärder. En abortåtgärd där det föreligger ett livsdugligt foster innebär i själva verket inte en abort i egentlig mening utan en provocerad förlossning. Ett ingripande som kan leda till framfödande av ett låt vara ofullgånget men livsdugligt foster måste med nödvändighet betraktas som en helt annan och SOU 1972: 39

utomordentligt mycket mera diskutabel åtgärd än en på ett tidigt stadium verkställd abortåtgärd. Det synes därför länsstyrelsen uppenbart att lagen måste innehålla en yttersta tidsgräns efter vilken abort med hänsyn till att livsdugligt foster måste antagas föreligga, inte kan tillåtas utom på rent medicinska grunder, d v s fara för modern eller risk för fosterskada, vare sig denna gräns, som nu, dragés vid tjugo veckor eller annan tidpunkt. Bestämmelsen bör, vid det förhållandet att det är omvittnat svårt att i vissa fall fastställa hur långt graviditeten tidsmässigt fortskridit, kompletteras med en föreskrift att, där graviditetens längd inte med säkerhet kan fastställas, abort inte får företagas om det kan förmodas att det föreligger ett livsdugligt foster. Med hänsyn till gränsfall, där felbedömning inte kan uteslutas, bör klart utsägas att en abortåtgärd, som leder till framfödande av ett livsdugligt foster, inte får fullföljas genom något mot fostrets liv inriktat förfarande. Av betänkandet framgår, att abortingrepp under graviditetens tolv första veckor med hänsyn till såväl ingreppets tekniska svårighetsgrad som de med ingreppet förenade riskerna för framtida komplikationer av fysisk eller psykisk natur måste anses intaga en särställning i förhållande till senare företagna ingrepp. I båda dessa avseenden framstår nämligen ett sådant ingrepp som avsevärt lindrigare än senare ingrepp. Fråga uppkommer därför om lagtexten skall utformas på ett sådant sätt att det framgår att tolvveckorsgränsen skall tillmätas sådan betydelse att abort dessförinnan skall kunna ske på lindrigare villkor än abort som påkallas därefter men före den tidpunkt då abort inte längre skall kunna förekomma med hänsyn till fostrets utvecklingsgrad. I sammanhanget är att notera att läkarna bedömer att svårighetsgraden av ingreppet och komplikationsriskerna kontinuerligt stegras allteftersom havandeskapet fortskrider. I enlighet med länsstyrelsens i huvudfrågan deklarerade uppfattning, som, såvitt abort inom tolvveckorsgränsen SOU 1972: 39

angår, i praktiken med hänsyn till den relativt ringa skaderisk som i allmänhet föreligger vid så tidiga ingrepp får anses innebära fri abort och som beträffande en senare men före den kritiska tidpunkten påkallad abort låter frågan om tillåtligheten i det enskilda fallet bli beroende av en av läkaren — i samråd med kvinnan — verkställd bedömning av de ur medicinsk synpunkt föreliggande faromomenten av fysisk eller psykisk natur, finner länsstyrelsen det dock knappast erforderligt med någon i lagen generellt föreskriven olikhet i bedömningen. Utrymme för hänsynstagande till olikheterna i fråga om huru gravt ingreppet ter sig föreligger nämligen helt inom ramen för det av länsstyrelsen förutsatta prövningsförfarandet.

Prövningsinstanser Länsstyrelsen finner att det, i varje fall med en uppläggning i enlighet med länsstyrelsens förslag, knappast föreligger tillräckliga skäl för inrättande av de nämnder för avgörande av abortärenden som kommittén föreslagit. Beslutanderätten bör vid det förhållandet att ärendets sociala och psykiska bakgrund på förhand blivit klarlagd kunna primärt anförtros åt vederbörande gynekolog. Vid avslag synes det lämpligast att frågan besvärs- eller underställningsvis bringas under prövning av en central instans, anknuten till socialstyrelsen.

Förbud — straff Ju mer möjligheterna att få abort ökas desto mer försvagas kravet på vidmakthållande av ett med straffsanktion förknippat allmänt abortförbud. I praktiken har inte heller fall av otillåten abort bestraffats. Länsstyrelsen finner därför, i likhet med kommittén, att övervägande skäl talar för att det straffsanktionerade förbudet upphävs. Hänsynstagande till den faktiska tillgången på kuratorer, psykologer och läkare samt sjukvårdsresurser i stort. 69

Länsstyrelsen vill understryka vikten av att nödvändiga resurser, framför allt personellt, tillskapas på olika nivåer så att en abortsökande kvinna inte utsätts för onödiga risker vid abortoperation till följd av tidsutdräkt vid behandling av ansökningen. Detta gäller oberoende av vilka former för behandling av abortansökningar statsmakterna finner för gott besluta om. Sammanfattning Länsstyrelsen ansluter sig i princip till abortkommitténs syn på abortoperation som en nödfallsutväg. Styrelsen anser emellertid att det föreligger avsevärd skillnad mellan abortingrepp som företages då livsdugligt foster ännu ej utvecklats och då sådant foster kan förmodas ha utvecklats. Under den förra tidsperioden — uppskattningsvis de första 20—24 veckorna — bör kvinnans eget ställningstagande vara avgörande. De enda skäl som böra kunna få medföra avslag är de rent medicinska. Då en abortoperation under de 12 första av dessa veckor betraktas som i de allra flesta fall föga komplicerad, innebär ställningstagandet i praktiken fri abort under denna tid. Enligt länsstyrelsens mening är förslaget om särskilda nämnder tveksamt. En central prövning bör i stället direkt ske vid fall av avslag, vilket dels leder till en enhetligare bedömning dels får snabbare avgöranden i vissa fall. Länsstyrelsen ansluter sig slutligen till kommitténs förslag till en utbyggd familjerådgivning, ökad preventivmedelsinformation, vidgade möjligheter för bägge makarna att vara hemma hos barnet under det första levnadsåret samt andra åtgärder i syfte att underlätta situationen för barnaföderskor.

Yttranden till länsstyrelsen: 5.1 Länsläkarorganisationen i Stockholms län Abortkommittén lägger i sitt betänkande fram förslag till lag om rätt till abortoperation. Denna är en liberalare lag, som kan 70

sägas mera överensstämma med den liberala praktiska tillämpningen av den nu gällande lagstiftningen i fråga om abort. Utredningens främsta mål kan sägas ha varit att avkriminalisera aborter. I princip bör därför gälla som presumtion att abortoperation utföres, när kvinnan efter erhållen rådgivning står fast vid, att hon föredrar att underkasta sig operation framför att ta ansvaret att föda. I lagförslagets § 2, mom 3 står, att havandeskapet får avbrytas, "när det av annan anledning är oskäligt betungande för henne, att hennes havandeskap fortsätter." Här bör ett förtydligande ske i överensstämmelse med Görel Alms reservation, som går ut på att kvinnans egen värdering är det centrala, och att detta bör klart uttryckas i lagen. Kommittéförslaget saknar helt tidsgräns för abortens utförande. Jag anser detta vara en brist och skulle i den kommande lagen helst se, att det infördes två tidsgränser, en vid 12 veckor, nedanför vilken abort borde vara fri om kontraindikationer saknades och en andra gräns, ovan vilken abort borde utföras endast på klart medicinska indikationer. Denna övre gräns borde vara densamma som nuvarande lagens gräns, d v s 20 veckor, i undantagsfall utsträckt till 24 veckor. Genom att ge kvinnan full rätt att själv avgöra, om hon vill ha abort före 12:e veckan skulle man kunna räkna med, att det största antalet kvinnor kommer att söka mycket tidigt under graviditeten. De operativa ingrepp, som utföres vid en tidig abort är för operatören tekniskt enklare och för kvinnan ofarligare och dessutom psykiskt mindre påfrestande. Efter 12 veckors graviditet borde man kräva en mera ingående bedömning av indikationerna för abort. Liberalisering av en abortlag utlöser enligt övervägande erfarenhet en ökande efterfrågan på aborter och vidare torde man kunna räkna med att den grupp kvinnor, som nu utnyttjar illegala aborter måste minska och tillföras gruppen "fria aborter". Den troliga stegringen av antalet aborter kommer att ställa ökade krav på våra sjukSOU 1972: 39

vårdsresurser, såväl den slutna som den öppna vårdens resurser, i fråga om såväl personal som lokaler. Särskilt angeläget synes det vara att skapa nya gynekologtjänster, snabbt och i tillräckligt antal. Kommittén har velat införa lokala nämnder för att skapa en för hela riket enhetlig bedömning av abortärenden. Behovet av dessa nämnder synes mig tveksamt. Socialpsykiatriska nämnden i socialstyrelsen, som f n svarar för handläggningen av en stor del av landets abortärenden, borde ha kapacitet att snabbehandla de fall, sannolikt ej allt för talrika, där gynekologen avböjer operation. Ett centralt förfarande skulle sannolikt också medföra större garantier för ett likformigt handläggande av ärendena över hela landet än vad de lokala nämnderna kan göra.

5.2 Statens socialvårds konsulent i första distriktet Kommitténs förslag är icke enhälligt. Reservation har avgivits bl a av ledamoten Astrid Kristensson och ett särskilt yttrande av experten Elisabet Sjövall. Dessa bägge har från olika utgångspunkter var för sig kommit fram till likartade ställningstaganden i centrala frågor. Jag delar Astrid Kristenssons principiella grundsyn och ansluter mig till de synpunkter som anförs i Astrid Kristenssons reservation och i experten Elisabet Sjövalls särskilda yttrande. Kommitténs förslag att samhället skall avstå från straffhot mot kvinnan, när det gäller aborter, kan jag tillstyrka. I övrigt delar jag icke kommitténs uppfattning och avstyrker förslaget om "rätt till abort".

5.3 Stockholms

barnavårdsnämnd

Genom remiss den 1 oktober 1971 hade länsstyrelsen i Stockholms län till barnavårdsnämnden för yttrande överlämnat 1965 års abortkommittés betänkande "Rätten till abort" (SOU 1971:58). BarnavårdsSOU 1972: 39

direktören hade avgivit tjänsteutlåtande i ärendet den 8 december 1971. Under överläggningen yrkade vice ordföranden att barnavårdsnämnden skulle ansluta sig till den inom abortkommittén avgivna reservationen av Astrid Kristensson. Ledamoten Eva Jacobsson yrkade, att nämnden till remissens besvarande skulle överlämna och åberopa barnavårdsdirektörens tjänsteutlåtande med undantag av avsnittet från sidan 4 till sidan 5 med lydelsen "Under dessa omständigheter... för rätt till abort", vilket avsnitt borde ersättas av följande uttalande: Med utgångspunkt från de aspekter den sociala barnavården har att beakta bör kvinnans eget ställningstagande vara avgörande för om hon skall få abort eller ej. Eftersom det är kvinnan själv som bör få bestämma i denna fråga finns det inte behov av någon instans som prövar eller fastställer denna möjlighet. Stockholms barnavårdsnämnd yrkar alltså avslag på förslaget om lokala nämnder. En kvinna som överväger abort bör dock erhålla rådgivning och information om abortoperationen och de risker som kan vara förknippade med den. Om en läkare ej är beredd att utföra en abortoperation på grund av medicinska skäl eller på grund av att han bedömer kvinnan som tveksam om hon vill ha abort eller ej bör avgörandet automatiskt hänskjutas till socialstyrelsen. Det är synnerligen angeläget att abort kommer till stånd så tidigt som möjligt under graviditeten. Enligt nämndens mening bör det finnas en absolut övre gräns vid 24 :e veckan. Denna tidsgräns bör givetvis ej gälla för ingrepp som är motiverade med hänsyn till kvinnans liv. En förutsättning för att detta system skall fungera tillfredsställande är att samhället ställer resurser till förfogande så att abortoperationer kan utföras så tidigt som möjligt utan onödiga väntetider. Ledamoten Arthur Larsson yrkade, att barnavårdsnämnden skulle överlämna och åberopa barnavårdsdirektörens tjänsteutlåtande. Barnavårdsnämnden beslöt i enlighet med det av Eva Jacobsson framförda yrkandet att till remissens besvarande överlämna och åberopa barnavårdsdirektörens tjänsteutlåtande med undantag av ovan angivet av71

snitt, vilket skulle ersättas av uttalandet enligt yrkandet. Barnavårdsdirektörens

tjänsteutlåtande

Den allmänna syn, som framförs i betänkandet på frågan om avbrytande av havandeskap, präglas av saklighet och omsorg om kvinnan, när hon befinner sig i en såväl fysiskt som psykiskt påfrestande situation inför valet om hon skall föda eller avbryta havandeskapet. Den uppfattning som kommer till uttryck i lagförslaget, torde motsvara värderingarna inom mycket stora grupper av befolkningen, varför den i betänkandet föreslagna grundprincipen om rätt för kvinnan till abort synes godtagbar och rimlig. Den föreslagna lagstiftningens inriktning ställer mycket stora krav på en kvalificerad rådgivning till kvinnor, som är i den situationen att tanke på abort uppkommit. I detta avseende uttalar sig kommittén för att rådgivningen med anledning av oplanerad graviditet bör göras mera familjeinriktad och organiseras upp så, att både mannen och kvinnan kan vända sig dit för social information, hjälp att analysera sin situation, råd i eventuella samlevnadsproblem och stöd även på längre sikt. Psykiatrisk expertis bör stå till förfogande och kuratorerna bör ha psykologisk och mentalhygienisk utbildning. Rådgivningsverksamheten bör enligt kommitténs mening ingå i den nuvarande mödra- och barnhälsovården, som efter denna utvidgning omvandlas till familjehälsovård. Det förutsätts att verksamheten kommer att överföras till vårdcentraler i den takt som principprogrammet för den öppna sjukvården realiseras. I sammanhanget bör nämnas att kommittén anser, att nuvarande familjerådgivning i enlighet med vad som framförts från socialstyrelsens sida bör hållas skild från graviditetsrådgivning för att kunna tas i anspråk, när samlevnadssvårigheter eller andra problem fordrar en mera långvarig kontakt. Den föreslagna förläggningen av rådgivning vid oplanerad graviditet till centraler för familjehälsovård utgör en positiv lös72

ning i organisatoriskt avseende. Det bör emellertid understrykas att en riktig tillämpning av den föreslagna lagen, som ställer kvinnan inför den ofta utomordentligt svåra situationen att själv träffa ett avgörande, förutsätter att rådgivningen redan från början ges sådana personella resurser att varje kvinna, som så önskar, har reella möjligheter att ingående diskutera sin situation. För många kvinnor, särskilt yngre utan nämnvärd livserfarenhet, kan ett oöverlagt beslut om abort få olyckliga följder, exempelvis i en situation där det senare visar sig att hon inte kan få fler barn. Rådgivningen måste därför innefatta en allsidig genomgång av de aktuella problemen och därigenom medverka till att kvinnan så långt möjligt kan se klart på sin situation såväl i det aktuella läget som på längre sikt. Det förutsätts i betänkandet att det skall stå kvinnan fritt att vända sig till rådgivningsbyrån, vilket är följdriktigt med hänsyn till grundprincipen om rätten att få abort. Det måste dock starkt betonas, att det är av största vikt att den rådgivning, som står till buds, verkligen kommer till allmänhetens kännedom. Det är också angeläget att kvinnan av den läkare hon först konsulterar i abortsituationen upplyses om möjligheterna till rådgivning och att denna har en stor betydelse för kvinnan vid hennes eget ställningstagande. Den av kommittén förordade utökningen av resurserna för en kostnadsfri preventivrådgivning bör bli av stor betydelse för att förhindra icke önskade graviditeter. Såsom föreslagits bör denna rådgivning förläggas till de blivande centralerna för familjehälsovård och samordnas med den övriga verksamheten där. Enligt lagförslaget skall rätten till operation fastställas av lokala nämnder inom den gynekologiska sjukvården, sammansatta av tre personer, nämligen såsom ordförande en gynekolog eller kirurg, som är ansvarig för den gynekologiska vården vid sjukhuset, en psykiater samt en lekman. Varje ledamot skall ha en eller flera ersättare, varvid SOU 1972: 39

ordföranden ersätts av den eller de övriga läkare, som självständigt svarar för den gynekologiska vården vid sjukhuset. Vid utformningen av förslaget om lokal nämnd har kommittén utgått från sammansättningen av den nuvarande socialpsykiatriska nämnden, vars verksamhet ansetts ha givit goda erfarenheter. Det bör emellertid noteras att denna haft att göra sina bedömningar utifrån gällande lagstiftning att abort endast beviljas på vissa bestämda indikationer efter en ingående utredning. Föreliggande lagförslag ger däremot kvinnan i princip rätt att själv träffa ett avgörande. I enlighet härmed är de föreslagna bestämmelserna om lokal nämnd utformade på sådant sätt att beslut om fastställande av rätt till operation i det helt övervägande antalet fall — det gäller här operation under de tre första månaderna av graviditeten — genom delegation kan komma att fattas av den gynekolog (kirurg), till vilken kvinnan vänder sig för att få abort. [Under dessa omständigheter synes behov ej föreligga av en lokal nämnd. Om vederbörande läkare inte anser sig kunna fastställa att rätt till abort föreligger, bör i stället ärendet omedelbart överlämnas till socialstyrelsen för prövning. En fördel med direkt central prövning av avslagsfallen är att man undgår en tidsutdräkt, om beslutet i den lokala nämnden blir negativt för kvinnan och alltså skall gå till vidare prövning hos socialstyrelsen. En central prövning bör också säkra en enhetligare bedömning. Med hänsyn till behovet av en allsidig bedömning, är det angeläget att den ansvarige läkaren (gynekologen) — detta gäller oavsett om lokal nämnd finnes eller ej — tar erforderliga samrådskontakter, främst med psykiater. Då det som här gäller en ny lag på vars grund praxis skall utbildas, finns anledning att instruktionsmässigt meddela erforderliga föreskrifter om samrådsskyldighet. Kommitténs förslag innebär i princip att rätten till abort föreligger under hela graviditetstiden. Med hänsyn till att riskerna i fysiskt och psykiskt hänseende för kvinnan SOU 1972: 39

ökar vid senaborter föreskrives att gynekolog inte ensam får fastställa rätten till abort, såvida kvinnan varit havande längre tid än omkring tre månader. Enligt förslaget skall dessa ärenden alltid prövas av den lokala nämnden. Då den avvägning, som här krävs, uppenbarligen är förenad med betydande svårigheter och det samtidigt är önskvärt att undgå regionala olikheter, kan ifrågasättas om det inte vore en lämpligare ordning att föreskriva obligatorisk prövning av senaborter genom socialstyrelsen. Eftersom abortoperationer framdeles — i enlighet med det nya lagförslaget — skall ske så tidigt som möjligt, får man förutsätta att de till socialstyrelsens avgörande överlämnade fallen kommer att bli förhållandevis begränsade till antalet, varigenom en snabb handläggning bör kunna ske. Med ett dylikt prövningsförfarande minskar också uppenbarligen skälen för att, såsom i den offentliga debatten ifrågasatts, i lagen direkt fixera en övre tidsgräns för rätt till abort.] Kommittén har i sammanhanget gått igenom de samhällets stödåtgärder, som står kvinnan till buds, om hon vill föda och vårda sitt barn, och framhållit betydelsen av ökade insatser genom generella stödåtgärder för att ge kvinnan en grundläggande social och ekonomisk trygghet och båda föräldrarna en möjlighet att förena yrkesarbete med ett gemensamt ansvar för barnets vård och fostran. Med utgångspunkt härifrån föreslås stödåtgärderna utformade så, att de valfritt kan utnyttjas av båda könen efter inbördes överenskommelse. De viktigaste av de av kommittén förordade åtgärderna avser anställningstrygghet, existensmöjligheter och bostad. I förstnämnda avseende föreslås att tiden för rätt till ledighet i samband med graviditet utsträckes från 6 till 12 månader. Rätten till ledighet för att ta hand om barnet skulle även avse mannen. För kvinnor i allmän tjänst finns redan nu i praktiken möjlighet härtill. Det framgår ur barnavårdens synpunkt som önskvärt att den av kommittén förordade vidgningen, såväl med hänsyn till tiden för ledigheten som möjligheter för mannen att delta i vården av barnet, genomförs. Detta 73

torde, som kommittén påpekar, fordra stöd i lag. I anslutning till förslaget om utökad ledighet konstaterar kommittén att nuvarande moderskapsförsäkring är otillräcklig, bl a därför att tilläggssjukpenning utgår i högst 6 månader och ej heller gäller vid ledighet för mannen. Utan att något förslag framläggs betonas i betänkandet som väsentligt, att stödet ges generellt och utan kategoriindelningar samt att även mannen uppbär stöd, om det är han som är ledig från sitt arbete. Kommitténs rekommendation avser ett svårbedömt problemkomplex med stor ekonomisk räckvidd. Det är därför inte möjligt att i det här sammanhanget uttala annan mening än att det självfallet ur barnavårdande synpunkt är angeläget, att det ekonomiska stödet utformas så, att det möjliggör att den av kommittén föreslagna förlängda ledighetstiden verkligen kan utnyttjas. Erinras må att familjepolitiska kommittén har hithörande frågor under utredning.

ingå, förutom uppräknad expertis, en person med social utbildning. Som skäl för sin uppfattning anser nämnden att gången av ett abortärende bör vara så, att en abortsökande obligatoriskt ska vända sig till abortkurator, som ska informera den sökande om samhällets sociala stöd- och rådgivande verksamhet. Om den sökande efter att erhållit dessa informationer ändock vill fullfölja aborten ska denna utföras av särskild läkare, som har själv, i samråd med kvinnan, att fatta beslut om aborten. Tveksamma fall ska av läkaren hänskjutas till den lokala rådgivande nämnden. Det är därför erforderligt att det i nämnden ingår en person med social utbildning. Därest olika uppfattning råder mellan nämnd och abortsökande skall ärendet hänskjutas till Socialstyrelsen för bedömande. Viktigt är dock att fastslå att det slutgiltiga avgörandet måste fattas av kvinnan själv under förutsättning av att aborten sker före utgången av den 20: e graviditetsveckan.

5.4 Sociala centralnämnden i Botkyrka kommun

Nämnden anser det ytterst väsentligt att samhällets stödjande och rådgivande verksamhet utbyggs så att ingen behöver begära abort på grund av sociala och ekonomiska skäl.

Sociala centralnämnden tillstyrker i princip utredningens förslag. Nämnden vill dock anföra vissa synpunkter i särskilda avsnitt enligt nedan. Nämndverksamheten I lagförslagets § 5 sägs att rätten till abort fastställs av nämnd inom den gynekologiska sjukvården. Och i § 6 sägs att nämnden består av ordförande som är läkare vid sjukhuset och har specialkompetens i gynekologi och obstetrik, en läkare som är särskilt kunnig i psykiatri och en person som har erfarenhet i allmänna värv. Beträffande § 5 anser centralnämnden att den bör utformas så, att nämnden ej får kompetens att fatta beslut om aborten sker före utgången av den 20: e graviditetsveckan, utan att nämndens verksamhet enbart blir rådgivande. Vidare anser centralnämnden att i § 6 ska inskrivas att i nämnden ska 74

Förebyggande verksamhet Nämnden anser att informationen om preventivmedel och dess användning måste ökas. Upplysningen bör börja redan på ett tidigt stadium i skolan. All preventivrådgivning ska lämnas kostnadsfritt liksom all slags preventivmedel. 5.5 Sociala centralnämnden mun

i Solna

kom-

Sociala centralnämnden konstaterar att kommitténs förslag om abort icke innebär fri abort, då ansökan från kvinnan alltid skall prövas av en nämnd eller i vissa fall delegeras till ordföranden. Centralnämnden förutsätter att nämndförfarandet på intet sätt onödigt fördröjer en operations genomförande. SOU 1972: 39

Utvecklingen i vårt land har gått mot en liberalare syn, som medgivit en friare tolkning av gällande lag och detta i sin tur har medfört att antalet legala aborter ökat väsentligt de senaste åren. Sociala centralnämnden ansluter sig till denna friare syn på abortfrågan. Kommitténs förslag om operation så tidigt som möjligt och med skonsammast möjliga metod delar centralnämnden helt. Vidare finner nämnden det nödvändigt att största hänsyn tages till fostrets utveckling och önskar därför få med en bestämmelse att abortoperation får ske senare än 24 :e havandeskapsveckan endast då risk finns för kvinnans liv eller hälsa om havandeskapet fortsätter eller att barnet, om det föds, sannolikt kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte. I detta sammanhang vill vi betona nödvändigheten av upplysning om vikten av tidiga aborter. Det är av stor betydelse att den abortsökande kvinnan erhåller personligt stöd och bistånd att analysera sin situation och sina möjligheter att ta hand om ett barn. Härvid bör mödravårdscentralerna erhålla ökade kurativa resurser så att rådgivning beträffande icke önskade graviditeter kan knytas till dessa. I övrigt ansluter sig centralnämnden till kommitténs lagförslag. Centralnämnden ställer sig också positiv till de förslag till samhälleligt stöd som kommittén anfört: att sexmånaderstjänstledigheten utsträcks till ett år, att föräldrarna själva får avgöra vem som skall utnyttja denna rätt, att föräldrarna genom ekonomiskt stöd ges reell möjlighet att utnyttja denna rätt, att möjligheten till deltidsledighet för föräldrarna prövas, att mödra- och barnhälsovården genom en bättre disposition av tillgängliga resurser blir ett vård- och serviceorgan för både män och kvinnor när det gäller preventivteknik, graviditetsrådgivning och råd i barnavård, att preventivrådgivning bör göras kostnadsfri och samhället undersöka sina möjligheter att lämna ekonomiskt stöd för anSOU 1972: 39

vändningen av skyddsmedel, att samhället bör öka sina insatser för att lindra smärtan för kvinnan, då hon föder, att ökade insatser görs för forskning om förebyggande åtgärder. 5.6 Sociala centralnämnden mun

i Täby

kom-

Etiska synpunkter i anslutning till lagförslaget Kommittén lägger fram sitt förslag om rätt till abortoperation utan angivande av vilka etiska aspekter, som legat till grund för dess ställningstagande. Det finns i detta sammanhang två fundamentala begrepp, som ligger till grund för alla de villkor, som människor medvetet beslutar skall gälla som riktlinjer och gränser i sina funktioner som samhällsvarelser. Det ena är "vad är liv med rätt att leva" och det andra "vilka liv har rätt att leva" om tvånget att välja blir aktuellt. Begreppens innehåll kan skifta mellan kulturer och mellan tidsåldrar. Vad man har rätt att fordra av ett rättssamhälle, är att man i alla frågor som gäller liv/död, den enes rätt före den andres, har dessa begrepp klart uttalade. I enlighet med detta har man alltså rätt att kräva, att abortfrågan redovisas som det etiska ställningstagande, som det är. Som förslaget nu utformats upphöjes abortoperationen utan ifrågasättande till en etiskt oantastlig rättighet. Detta får till följd att fostret ej betraktas som ett mänskligt liv och därför ej behöver tillerkännas något rättsskydd. Den fundamentala bristen är således att kommittén i sitt förslag kommer fram till så djupgående konsekvenser utan att bakomliggande värderingar anges. Det är vedertaget att det just befruktade ägget bär inom sig det unikt individuella för en människa. Vad som sker efter befruktningen såväl under fosterstadiet som efter födelsen upp till vuxen ålder är att betrakta som en fortlöpande utvecklingsprocess. Att under denna process fastställa en särskild tidpunkt, då mänskligt liv skulle inträda är ogörligt. I vissa sammanhang 75

görs gällande att begreppet självständigt liv kan användas som gräns. En sådan gräns är emellertid fiktiv, då inte ens det nyfödda barnet kan anses ha ett biologiskt och socialt självständigt liv och inte heller är medveten om existensen av liv. (Docent Claes Wirsén.) Av denna anledning finns skäl att fostret under hela utvecklingsprocessen skall omfattas av livsbegreppet. Att då välja en viss tidpunkt, då det blir en lagstadgad rätt att avbryta denna utveckling måste betraktas som ett avkall på allt levandes okränkbarhet. Trots detta betraktandesätt kan ändå finnas skäl att plädera för en friare abortlagstiftning. Detta får dock betraktas som en kompromiss betingad av vetskapen om att förbud aldrig i sig kan häva vad människor betraktar som den enda och möjliga utvägen i en kritisk situation. En sådan lösning får även ses som ett accepterande av den rättsuppfattning, som opinionen givit uttryck för. Med denna kompromiss följer en skyldighet för samhället att i olika situationer hålla den etiskt färgade diskussionen vid liv. Härav följer att även det slutgiltiga lagförslaget bör vila på en etiskt grundad diskussion. Det bör också vara en självklar strävan från samhällets sida att genom individuella och generella förebyggande åtgärder minska antalet abortoperationer. Innebörden av begreppet rätt till abort Abortkommittén framhåller att frågan om abortoperationer av kvinnor bör bedömas med utgångspunkt i att hon inte är skyldig att finna sig i att hennes graviditet fortsätter. Då kvinnan finner, att hon bör underkasta sig operation hellre än att föda skall därför som princip gälla att hon opereras. I kommentarerna till lagförslaget 2 § anges vidare en uppräkning av olika situationer, som kan utgöra motiv för abortoperation. I ett par andra sammanhang anför emellertid kommittén skäl mot en absolut rätt till abortoperation. Det ena utgörs av kommitténs avståndstagande från tanken att 76

abortoperationer skall tillhandahållas som familjeplaneringsåtgärd, där abortoperationer får funktioner av komplement till övrig födelsekontroll. Det andra förbehållet utgörs av de lokala nämndernas verksamhet som innebär att avgöra huruvida skäl av fysisk eller psykisk natur mot operationer föreligger. Det har gjorts gällande att kommitténs skrivning kan ge utrymme för olika tolkningar. Oavsett typ av operation göres alltid en bedömning av huruvida komplikationer kan uppstå som talar mot ett genomförande av operationen. Detsamma bör helt naturligt gälla abortoperationer. Möjligen föreligger i samband med bedömningen av eventuella psykiska följder risk för visst mått av godtycke. Det kan dock ifrågasättas om ej de angivna riskerna av fysisk och psykisk natur i betänkandet givits en överdriven tyngd och därigenom ger sken av en mer ingående prövning än avsikten är. Tolkningen bör emellertid vara, att det är kvinnans val som skall vara vägledande. Detta bör klart komma till uttryck i lagtexten. En särskild punkt utgör vidare frågan om abort grundad på familjeplaneringsskäl. Kommitténs åsikt att operationer av kvinnor ej skall kunna regleras som en "beställningsoperation" hindrar inte att sådana skäl med den utformning förslaget fått kan ligga till grund för abortoperation. De kvinnor som söker abort på grund av familjeplaneringsskäl kommer inte att kunna urskiljas från övriga sökande. Enda avgränsningen mot en "beställningsoperation" är nämndernas förutsatta prövning beträffande eventuella fysiska och psykiska risker i anslutning till operationen. De betänkligheter som kommittén anför beträffande operationer som en metod för födelsekontroll kvarstår. Det måste således betraktas som osannolikt att ett större antal kvinnor ser abortoperationer som ett alternativ till preventiva metoder. Ett förtydligande bör även i denna fråga komma till stånd. Med förslaget har man velat tillerkänna kvinnan en principiell rätt till abortoperation och att förbudet mot abort skall avSOU 1972: 39

skaffas. Detta innebär således att samhället skall avstå från straffhotet mot kvinnan, vilket i enlighet med vad som ovan anförts inte finns något att erinra mot. Behovet av rådgivning Av vad som tidigare anförts beträffande kvinnans principiella rätt till abort avses nämndernas verksamhet vara inriktad på prövning huruvida fysiska och psykiska risker föreligger med anledning av operation och ej huruvida angivna abortindikationer är uppfyllda. Vid kommitténs redogörelse för nämndernas arbetsformer framkommer emellertid tveksamhet på denna punkt. Inte heller framstår nämndernas rådgivande funktion klart. En precisering härvidlag är erforderlig. Nämndernas verksamhet bör därvid preciseras med utgångspunkt från att kvinnan skall ha rätt att undergå abortoperation i det fall hon finner att hon ej vill föda. Nämndernas huvudsakliga uppgift bör därmed, utöver bedömningen av skälen mot abort, bli av rådgivande karaktär. Vad avser den rådgivande funktionen bör läkarens, psykiaterns och kuratorns respektive roller särskilt framhävas och förtydligas. Ett rådgivande samtal bör således komma till stånd för varje kvinna som söker abort, för att klargöra övertygelsen i framställan. Detta samtal kan medföra behov av en mer utvidgad utredning, varvid samtal med exempelvis barnafadern eller någon förälder o s v kan vara av värde. En sådan obligatorisk rådgivning bör öka möjligheterna för kvinnan att göra fritt val genom klargörande av hennes situation och de möjligheter samhället besitter för att avhjälpa aktuella brister samt även tjäna som ett skydd mot påtryckningar från omgivningen. Av denna anledning finns skäl att förorda att kuratorssamtalet, vid sidan av samtalet med läkare, behålles. Något hinder för att kuratorerna är knutna till mödrahälsovården, med de utvidgade funktioner dessa avses få, bör inte föreligga. Det förutsattes dock att de olika funktionerna beträffande rådgivning till blivande mödrar och abortsökande hålls tidsmässigt åtskilda. SOU 1972: 39

Kuratorernas roll i detta sammanhang bör därför vidare belysas. Tidsgräns för abortoperation Kommittén anser, att någon tidsgräns för abortoperation ej behöver uppställas. Man anser bl a att de allra flesta kvinnor som inte önskar föda i fortsättningen kommer att opereras tidigt. För övriga fall anser man att man inte behöver hysa något tvivel om att en läkare inte skulle avböja att inskrida med operation, om han har anledning befara att livsduglighet har inträtt. Kommitténs avsikt är således, att en gräns i realiteten skall förekomma. Utan tidsgräns måste dock risken öka att få fram ett livsdugligt foster. En tidsram skulle också medföra ett ökat skydd för läkaren i kontakten med de abortsökande. Var denna gräns skall sättas kan diskuteras. Erfarenheterna från tidsgränserna i nuvarande lagstiftning bör i detta sammanhang beaktas. Härvid bör också forskningens ökade möjligheter att rädda för tidigt födda barn tas med i bedömningen. Hänsyn bör också tas till de ökade riskerna med sena aborter. Abortoperation vid senare tidpunkt bör dock liksom för närvarande kunna utföras, då genom barnets tillkomst allvarlig fara föreligger för kvinnans liv eller hälsa. Förebyggande åtgärder Det är en allmän uppfattning oavsett etiska grundprinciper att abortoperation är att betrakta som en nödlösning ofta grundat på brister i samhällets stöd till kvinnor, som i och för sig skulle vilja föda. Det bör vara en klart uttalad skyldighet att samhället erbjuder sådana sociala och ekonomiska resurser att kvinnor inte tvingas begära abort på grund av påverkbara yttre situationer. Kommittén för fram några förslag till förbättrade och utökade stödåtgärder beträffande anställningstrygghet, existensmöjligheter, bostad och informations- och rådgivningsverksamhet. Detta framgår av bilagda sammanfattning av kommitténs förslag. Det är angeläget att sådana generella stödåtgär77

der kommer till stånd, vilka dock i flera fall måste betraktas som lösningar med långsiktiga effekter. På kort sikt bör kommande familjepolitiska åtgärder kunna stimulera och verka förebyggande i individuella fall. Samarbetet mellan kuratorerna inom mödrahälsovården och den kommunala socialvården och bostadsförmedlingen bör härför intensifieras för att åstadkomma möjlighet att erbjuda abortsökande varaktiga lösningar på bristfälliga sociala och ekonomiska situationer. Det bör övervägas om ej de abortsökande kvinnorna skulle utgöra en grupp som är berättigade till särskilda hjälpåtgärder från samhällets sida.

ka tolkningar. Ett klarläggande i detta sammanhang är erforderligt i riktning mot en principiell rätt för kvinnan till fri abort. En inskränkning i denna rätt bör emellertid komma till uttryck genom fastställande av en tidsgräns. Dessutom bör föreskrivas att ett kuratorssamtal förutom kontakten med läkare skall äga rum för alla abortsökande med den uttryckliga avsikten att härigenom genom information och rådgivning öka möjligheten för de abortsökande att genomföra ett fritt val. I rent medicinska fall bör kuratorssamtal dock kunna underlåtas.

Sammanfattning Abortkommitténs förslag bygger på en ny grundsyn vad beträffar möjligheten att erhålla abort. Principen anges vara att samhället skall tillmötesgå framställan om abort i det fall kvinnan själv finner, att hon ej önskar föda. I enlighet med detta föreslår kommittén att abort skall avkriminaliseras. Kommittén menar att graderingar av det berättigade i aborter medför risk för godtycklig behandling. Förebyggande åtgärder i form av information och rådgivning samt generella och individuella åtgärder av social familjepolitisk och ekonomisk natur bör i stället vara det som samhället förlitar sig på för att så långt möjligt nedbringa antalet abortoperationer. Det finns anledning att stödja kommitténs synsätt och förslag i dessa avseenden. Samtidigt bör emellertid anges att den principiellt erkända rätten till abortoperationer utgör ett ständigt närvarande etiskt dilemma. Det bör klart uttryckas att fostrets rätt till liv görs beroende av olösta brister i samhället och människors uppfattningar av sin egen livssituation. I vissa sammanhang i betänkandet gör emellertid kommittén uttalanden, som motsäger den förut uttalade principen att tillerkänna kvinnan rätt till abort. Någon absolut rätt skall således inte förekomma. Betänkandet ger härigenom utrymme för oli78

SOU 1972: 39

6 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Över betänkandet har länsstyrelsen infordrat yttranden från länsläkarorganisationen i länet och från sociala centralnämnderna i bl a Göteborg och Uddevalla. Inkomna yttranden bifogas. I fråga om fosterfördrivningens avkriminalisering hävdar kommittén att en äldre epoks etiska värdering och uppfattning om att kvinnan, sedan hon blivit gravid, är skyldig att ställa sig i fortplantningens tjänst, enligt nutida betraktelsesätt anses inhuman mot kvinnan och numera ersatts av en åskådning att det får ankomma på henne själv att avgöra om hon har möjlighet att föda och ta vård om ett barn. I betänkandet finns upprepade uttalanden av kommittén om att straff hotet för fosterfördrivning avser att tvinga kvinnan "att ställa sig i fortplantningens tjänst". Läsaren bibringas därigenom uppfattningen att fosterfördrivning kriminaliserats främst av befolkningspolitiska skäl. Något sådant framstår som oförenligt med statsmakternas sedan 1930-talet positiva inställning till de antikonceptionella medlen och kan knappast ha varit lagstiftarens mening. Straff hotets syfte torde vara att — i enlighet med vedertagna etiska normer — skydda mot förgripelser på mänskligt liv, även i den form fostret representerar. Det är vanskligt att uttala sig om, hur dominerande den åskådningen är, som av kommittén åberopas för en avkriminalisering, nämligen att kvinnan själv har att avSOU 1972: 39

göra om hon har möjlighet att föda och ta vård om barnet. Det får även uppmärksammas, att kvinnans rätt till abortoperation inte är avgjord även om en avkriminalisering sker enligt kommitténs förslag. Enligt förslaget skall frågan prövas i särskild ordning, och för rätt till abortoperation gäller vissa villkor som måste vara uppfyllda. Förutsättningarna har emellertid angivits på ett mera vagt och allmänt sätt än abortindikationerna i nu gällande abortlag. Trots detta ställer sig länsstyrelsen inte negativ till kommitténs förslag om fosterfördrivningens avkriminalisering och liberalare regler i fråga om rätten till abort. Som skäl för denna inställning vill länsstyrelsen främst åberopa att det sällan förekommer att kvinnan åtalas för fosterfördrivning och att tillstånd till abort numera lämnas även i situationer som efter strikt bedömning inte kan hänföras till någon av de i gällande abortlag upptagna indikationerna. Dessutom är det angeläget skydda kvinnan mot att osakkunniga personer åtar sig att göra ingrepp på henne. Det får ankomma på samhället att genom åtgärder av ekonomisk och social art söka förebygga eller begränsa behovet av abort. I frågan om rätt till abort efter en avkriminalisering, d v s huruvida abortoperation i alla situationer skall tillhandahållas kvinna, som begär att bli opererad, har kommittén gjort uttalanden som ger intryck av att vara motsägande. Sålunda anförs i 79

kap 8 i betänkandet: "Avkriminaliseras abort, bör också avgörandet i det enskilda fallet ske från andra utgångspunkter än f n och med beaktande av att kvinnan inte är skyldig att föda. I princip bör därför gälla som presumtion att abortoperation utförs när kvinnan — efter den belysning av hennes situation som rådgivningen ger — står fast vid att hon föredrar att underkasta sig operation framför att ta ansvaret att föda." På annat ställe (sid 114) uttalar kommittén: "Tanken att operationer borde kunna tillhandahållas på begäran som en alternativ metod för födelsekontroll röjer okunnighet om de villkor som sjukvården arbetar under. De sjukvårdens huvudmän, som har så svårt att skaffa personal och att få pengarna att räcka för att kunna motsvara efterfrågan på sjukvård från människor, vilka är hänvisade till operation som det enda medlet att bli botade, torde ha svårt att acceptera den tanken. Att ingripa med en operation, som är förenad med risker för hälsan, för ett ändamål som kan nås med ofarliga medel, strider mot läkarvetenskapens grundprinciper. På grund av de skäl som har angetts nu tar kommittén avstånd från att tidig abortoperation skulle tillhandahållas som alternativ till preventivmedel. Med hänsyn till de risker, som är förenade med operationen, bör man och kvinna inte lita till abortoperation annat än som nödfallsutväg." De förutsättningar, under vilka kvinnan skall ha rätt till abortoperation är i kommitténs lagförslag angivna i allmänna ordalag och täcker inte bara abortindikationerna i den nu gällande abortlagen utan har även syftning på situationer av allehanda slag då man brukar tala om sociala indikationer. Med hänsyn till det ökade tryck på samhällets sjukvårdsresurser, som en utvidgning av området för legala aborter kan tänkas medföra hade det varit påkallat att kommittén närmare preciserat sin ståndpunkt i förevarande hänseende. Den föreslagna lagtexten kan mot bakgrund av kommitténs nyssberörda uttalanden medföra att vi får en praxis på området som innebär en i det närmaste oinskränkt möjlig80

het till abortoperation. Detta kan i sin tur leda till att samhällets sjukvård inom den sektor det här gäller får en snedvriden inriktning, om man jämför med vad som måste betraktas som primära uppgifter. Kommitténs förslag angående rätt till abortoperation innebär en liberalisering även på det sättet, att det inte — i motsats till den nu gällande abortlagen — innehåller bestämmelser om tidsgräns inom graviditetsförloppet efter vilken operation ej får företagas. Kommittén har utförligt belyst vilka svåra påfrestningar sent företagna abortoperationer medför för kvinnan och för den sjukvårdande personalen men synes inte närmare ha beaktat den situation, som uppkommer om vid operation på sent stadium fostret befinnes vara vid liv, en konfliktsituation som ställer läkaren inför ytterligt svåra avgöranden. Länsstyrelsen, som i detta hänseende åberopar vad som anförts i länsläkarens yttrande, vill förorda att frågan om tidsgränsen för abort blir föremål för förnyade överväganden. För prövning av frågor om abortoperation föreslår kommittén att vid vederbörande sjukhus inrättas lokala nämnder, med i princip en chefsgynekolog som ordförande och en psykiater och en lekman som ledamöter. Det kan ifrågasättas om förslaget ger en adekvat ordning för prövning av dessa frågor. Utgår man från att kvinnans begäran om abortoperation i princip skall bifallas och får vägras allenast då operation av medicinska skäl inte bör äga rum, synes ett avgörande i frågan operation eller ej snarare böra träffas av ett medicinskt expertorgan. Ett sådant organ bör ha möjlighet att skaffa sig ingående erfarenhet och därför ha ett stort verksamhetsområde. Man kan då tänka sig ett centralt organ för hela landet eller eventuellt ett särskilt organ för envar av landets sju sjukvårdsregioner. Om vederbörande läkare finner sig böra vägra operation bör han vara skyldig att underställa ärendet detta centraleller regionalorgan. En särskild fråga, som inte har blivit utförligt belyst, är om kvinnan begär abort efter påverkan av sina anhöriga eller andra SOU 1972: 39

personer. Hon kan själv vara villrådig och kanske tveka. Det är i dylika fall angeläget att psykiater medverkar. Kommittén har inte föreslagit någon form för obligatorisk rådgivning åt kvinnan innan hon begär abort. Enligt länsstyrelsens mening bör denna fråga övervägas. Av betänkandet framgår att abortfrågan i Sverige inte är något allvarligare samhällsproblem, något som torde vara en följd av ett utbrett, av samhället sanktionerat bruk av antikonceptionella medel och familjepolitiska stödåtgärder. Kommittén föreslår nu vidgade åtgärder från samhällets sida i nämnda avseenden. Sålunda förordas dels en fortgående och saklig allmäninformation om förebyggande metoder, dels en utbyggd individuell rådgivning inom en för preventivrådgivning upprustad mödra- och barnhälsovård. Enligt kommitténs mening bör preventivrådgivning i samhällets regi vara kostnadsfri, och kommittén föreslår även utredning av frågan om återbäring från försäkringskassan för utgifter för besök hos privatläkare för preventivrådgivning och om samhällets möjligheter att lämna ekonomiskt stöd till den enskildes kostnader för födelsekontrollen. Länsstyrelsen biträder kommitténs synpunkter i nu nämnda avseenden och även i fråga om ett vidgat samhälleligt stöd vid graviditet och barnsbörd. Länsstyrelsen delar i allt väsentligt de synpunkter länsläkaren anfört och åberopar därför nämnda yttrande. Vid den slutliga handläggningen av detta ärende, i vilket länsstyrelsens styrelse fattat beslut, har förutom föredraganden förste länsassessorn Gunnulf Berg även länsrådet Åke Paulsson deltagit. I styrelsens beslut har deltagit landshövdingen samt ledamöterna Gösta Andersson, Arne Bergermo, Erik Johannesson, Olof Larsson, Åke Linder, Åke Norling, Lennart Ström och Bertil Thorburn. Det antecknas att ledamoten Norling ansluter sig till styrelsens yttrande med det tillägget, att han instämmer i Astrid Kristenssons reservation (s 179) om att mannens uppfattning i abortärendet skall in6 - S O U 1972: 39

hämtas, såvida icke särskilda skäl föreligger däremot, och att en bestämmelse härom bör inrymmas i lagstiftningen.

Yttranden till länsstyrelsen: 6.1 Länsläkar-organisationen i Göteborgs och Bohus län Abortutredningen föreslår i princip tre förändringar i lagstiftningen på abortområdet: 1) abort avkriminaliseras, 2) ingen tidsgräns fastställes för abortingreppet, 3) lokala abortnämnder inrättas. Länsläkaren kommer att diskutera betänkandet under dessa rubriker. 1 Förbudet mot abort avskaffas 1 betänkandet undviker man ställningstagande till de etiska synpunkterna på abortfrågan. Problemet rörande motsatsförhållandet mellan fostrets rätt till liv och kvinnans rätt att själv bestämma över sin situation diskuteras mycket ytligt. I dag är läkarna domare vid avbrytande av havandeskap vilket får anses som betänkligt. Att avkriminalisera provocerad abort förefaller vara i överensstämmelse med rådande rättsuppfattning d v s kvinnan skall ej ställas inför rättsligt ansvar för provocerad abort. Däremot kvarstår bestämmelserna om straffansvar för den som genom ingrepp på kvinnan provocerar abort, såvida inte vederbörande är behörig att företaga abortoperation. 2 Tidsgränsen för abortoperation avskaffas För närvarande gäller regler att abortingrepp skall företagas före 20: e graviditetsveckan, i undantagsfall före 24:e graviditetsveckan. I det framlagda förslaget sägs att kvinnan skall opereras så tidigt som möjligt och alltid med för henne skonsammast möjliga metod. Enligt utredningen innebär detta att operationen bör ske före 12:e graviditetsveckan, men man vill ej fastställa någon sista tidpunkt för abortingreppet. Anledningen är dels att graviditetstiden är svår att beräkna, dels att kvinnan ej skall behöva 81

pressas till snabba beslut och dels att kvinnan inte alltid skall kunna räkna med primär exaeres. Tidig abort (före 12:e veckan) göres som vacumexaeres eller instrumenteli utrymning. Denna form av abortoperation är i allmänhet betydligt mindre påfrestande för kvinnan än senaborter och ger en avsevärt lägre frekvens av komplikationer. Senaborterna göres i allmänhet som tvåstegsingrepp vilket innebär en extra- eller intraamnial koksaltinstallation i första seansen och en instrumenten utrymning i andra seansen. Dessa ingrepp är såväl fysiskt som psykiskt mycket påfrestande för kvinnan och ger en hög frekvens av komplikationer samt en mortalitet på 1/2—3 000 operationer. Problem kan uppstå vid sena aborter om fostret överlever ingreppet. Det är i dessa fall läkarnas skyldighet, så länge vi ej har en eutanasilag, att sätta in alla åtgärder för att rädda barnet. Trots detta torde barnets möjligheter att överleva vara mycket små, men man måste förutse att sådana fall kan inträffa. Om så skulle ske — kan modern som begärt abort göra anspråk på barnet eller är barnet övergivet av modern enligt barnavårdslagen? Senaborter, speciellt då extraamniala koksaltinstallationer kommer till användning, leder ibland till att fostret visar uppenbara tecken på liv efter det provocerade missfallet. Enligt gällande bestämmelser skall sådana foster räknas som levande födda och således ingå i statistiken för neonatal dödlighet. Senaborter, som resulterar i att fostret visar tecken på liv är mycket påfrestande för den personal som deltager i denna verksamhet. Det är därför orimligt att som föreslagits från vissa håll inrätta särskilda abortkliniker specialiserade på abortverksamhet. Personalen på kvinnoklinikerna klarar de psykiska påfrestningarna i samband med abortverksamheten mycket tack vare att patienterna på avdelningarna är blandade så att personalen jämsides med abortfallen upplever många positiva behandlingsfall. 82

För att komma tillrätta med en del av de nackdelar som vidlåter senaborterna och framförallt då de mycket sena aborterna bör i lagstiftningen anges tidsgränser för abort. Var denna gränsdragning skall göras kan diskuteras. Ur komplikationssynpunkt vore det önskvärt att ha en gräns vid 12 veckor. Före denna tidpunkt skulle prövningen kunna göras mindre omständlig än vid ett senare avbrytande. En annan gräns skulle kunna uppställas vid 18 veckor, d v s vid den tidpunkt då kvinnan i allmänhet första gången känner fosterrörelser. En senare tidpunkt för abort skulle ej tillåtas utom på indikationen att kvinnans hälsa skulle råka i fara om graviditeten fortsätter eller om det kan antas att det barn som hon sannolikt skulle föda om hennes havandeskap fortsatte kom att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte. Länsläkaren anser att endast beslut om tidig abort skall kunna delegeras till ansvarig gynekolog (den lokala nämndens ordförande) medan aborter som företages i 12 —18 veckan alltid skall vara föremål för beslut i den lokala nämnden. Alla abortansökningar efter 18 veckor bör underställas socialstyrelsen för bedömning liksom alla aborter på eugenisk indikation. Tidsgränser bör således uppställas i lagen med möjlighet för socialstyrelsen att medge undantag från dessa gränser. 3 Lokala nämnder Kommittén föreslår att särskilda nämnder skall inrättas vid sjukhusen i omedelbar anslutning till det medicinska verksamhetsområde, som kvinnan efterfrågar d v s gynekologi och obstetrik. I dessa nämnder skall i allmänhet överläkaren eller bitr överläkaren vid sjukhusets gynekologiska klinik vara ordförande. I nämnden skall vidare ingå en psykiater eller annan psykiatriskt skolad läkare samt en lekman. För dessa nämnder skall beslutsfattandet i stor utsträckning kunna delegeras till nämndens ordförande, dock ej i ärenden som rör sen-abort eller abort på grund av misstänkta missbildningar eller sjukdomar SOU 1972: 39

hos fostret. Vidare kommer ordföranden ej bli bemyndigad att ensam avslå abortframställning. Om nämndens ordförande ej anser sig kunna medge abort, skall ärendet alltid underställas nämnden. Om ej heller nämnden kan bevilja abort skall nämnden underställa ärendet socialstyrelsens prövning. Någon egentlig utredning före ställningstagande till abort är ej nödvändig enligt kommitténs förslag. Den lokala nämndens ordförande kan efter en mycket summarisk intervju och undersökning besluta att abort får ske. Kvinnans ställning blir här i allmänhet avgörande. Huruvida kvinnan är utsatt för påtryckningar i olika riktningar då hon söker abort torde ej framkomma vid det föreslagna förfaringssättet. Inte heller torde den ansvarige gynekologen ha tillräckligt med tid för en mer djupgående diskussion med patienten. Den utredning som idag göres av kurator vid varje ställningstagande till abort kommer i flertalet fall ej att utföras om kommitténs förslag accepteras. Detta måste betecknas som mycket otillfredsställande eftersom den beslutande gynekologen kommer att sakna tillräckligt underlag för sitt domslut. Länsläkaren anser därför att varje abortansökan även i fortsättningen skall utredas av kurator som förutom att bistå den lokala nämndens ordförande med en socialutredning vid varje abortansökan, också bör vara föredragande i den lokala nämnden. Ett mer utförligt utredningsförfarande bör leda till att man kan väga in kvinnans sociala och psykiska situation på ett annat sätt och också till en viss garanti för att inte tillfälliga svängningar i åsikter hos kvinnan kan bli avgörande för abort. 6.2 Sociala centralnämnden

i Göteborg

Länsstyrelsen har till sociala centralnämnden för yttrande remitterat 1965 års abortkommittés betänkande "Rätten till abort". Inom förvaltningens sociala avdelning har i ärendet upprättats ett den 15 december 1971 dagtecknat av socialdirektören tillstyrkt tjänsteutlåtande. SOU 1972: 39

Sociala centralnämnden har vid sammanträde denna dag beslutat att som eget yttrande till länsstyrelsen överlämna tjänsteutlåtandet. Det skall här antecknas att skilda meningar förevarit i nämnden i så måtto att Stina Gunne biträdd av Erland Wallin yrkat att nämnden i huvudsak måtte biträda de synpunkter för ett principiellt förbud mot abort som anförts av Astrid Kristensson i reservation till abortutredningens betänkande och i tillämpliga delar avsnitt 4 och 5 i tjänsteutlåtandet samt att Werner Olsson biträdd av Rune Hellgren yrkat att nämnden beträffande huvudfrågan måtte ansluta sig till Görel Alms reservation för helt fri abort men i övrigt tillstyrka de åtgärder beträffande födelsekontroll och samhällsstöd vid graviditet och föräldraskap som förordas i tjänsteutlåtandet. Göteborgs socialförvaltning Sociala avdelningen Rätten till abort Socialförvaltningen har tidigare uttalat att förvaltningen utgår från att en kvinna bör få välja om hon vill föda sitt barn eller ej. Oavsett hur hon väljer i denna situation bör hon kunna påräkna samhällets stöd. I betänkandet påvisas inga förhållanden, som föranleder förvaltningen att ändra sin tidigare principiella inställning härvidlag. Födelsekontroll 1970 genomgick 16 000 kvinnor abort. Socialförvaltningen anser detta tyda på att även om den enskildes möjlighet att planera sitt föräldraskap är god har många människor ännu inte tagit del av de antikonceptionella resurserna. Det bör också framhållas att födelsekontrollen är ojämt fördelad icke endast mellan könen utan också mellan olika grupper i samhället. Kommittén föreslår att samhället på ett mer effektivt sätt än hitintills tillgodoser behovet av sexualupplysning och antikonceptionell rådgivning. Vidare framhålles att på83

gående reformarbete bör påskyndas och att insatser av olika slag utökas. Socialförvaltningen finner det ytterst angeläget att kommitténs förslag inte bara tillvaratages utan även utvecklas och snabbt realiseras. Möjligheten till antikonceptionell rådgivning är i dag begränsad och riktar sig huvudsakligen till kvinnor. Resurserna för individuell vägledning i preventivteknik och medicinsk service för födelsekontroll är otillräckliga. Det krävs åtskilliga egna initiativ av den enskilde för att få hjälp i dessa frågor. De allmänna mottagningarna har oftast långa väntetider och besök hos privatpraktiker ställer sig dyrbart, eftersom ersättning ej utgår från försäkringskassan. En ökad upplysning om sexuallivet och antikonceptionella metoder är enligt socialförvaltningens uppfattning värdefull och kan ha viss abortförebyggande verkan. Angeläget är också att åtgärder vidtages för att nå de grupper som har särskilt stort behov av informationen, t ex ungdom, invandrare och vissa sociala problemgrupper. Väsentligt är också att skapa lättillgängliga möjligheter för både män och kvinnor att få individuell vägledning och rådgivning icke blott rörande sexualliv och födelsekontroll utan även beträffande samlevnadsfrågor av etisk, psykologisk, juridisk och ekonomisk karaktär. Rådgivningen kommer att ställa stora krav på såväl personella som ekonomiska resurser även om, enligt kommitténs förslag, staten skall genom ökade anslag till hälso- och sjukvården bidraga till kommunens kostnader. Samhällsstöd vid graviditet och föräldraskap Familjepolitiska stödåtgärder Socialförvaltningen anser det angeläget framhålla att det trots en rad olika generella socialpolitiska stödåtgärder fortfarande finns grupper i vårt samhälle, som är hänvisade till individuellt behovsprövade hjälpåtgärder. I många fall visar sig även dessa vara otillräckliga. Det är här inte endast fråga om materiella resurser utan jämväl terapeutiska insatser av personlig84

hetsstödjande karaktär. Människor, som inte fått taga del av den samhälleliga välståndsutvecklingen, har inte heller möjlighet att utveckla personlig integritet och valfrihet. Kvinnor i denna grupp kan få välja mellan en ovälkommen graviditet och ovälkommen abort. Det synes socialförvaltningen som om kommittén inte tillräckligt beaktat de sociala och ekonomiska motiven för ett stort antal aborter. Resonemangen har förenklats genom uppdelning av gravida kvinnor i två kategorier, en som önskar föda och en som önskar abort. Anställningstrygghet Socialförvaltningen stöder kommitténs förslag om att rätten till tjänstledighet för att föda och vårda barn utökas från nuvarande sex månader till ett år. Det bör också vara föräldrarnas ensak hur de utnyttjar tjänstledigheten. Rätten bör kunna utnyttjas antingen enbart av en av föräldrarna eller delas mellan dem på olika sätt. Anställningstrygghet bör också beredas föräldrar, som efter det att barnet fyllt ett år periodvis tvingas stanna hemma på grund av barnets sjukdom eller barntillsynsproblem. I detta sammanhang bör också föräldrars rätt till deltidsarbete uppmärksammas. F n är möjligheterna härtill mycket begränsade och för män i det närmaste obefintliga. Existensmöjligheter Trots de intentioner som låg bakom införandet av nuvarande moderskapsförsäkring tvingas nu många av de yngre ensamstående mödrarna att förlita sig till socialhjälp för sin försörjning även under första halvårets havandeskapsledighet. Socialförvaltningen finner det således angeläget att kvinnan försäkras sådant ekonomiskt stöd från samhället att hon har möjlighet att utnyttja hela rätten till tjänstledighet d v s under ett år. Detta skulle betyda mycket för barnets intellektuella och känslomässiga utveckling om barnets vård under året sker på rätt sätt. För att skapa gynnsamma förutsättningar härför bör stödet utgå under SOU 1972: 39

villkor att modern eller fadern om han är vårdaren såväl före som efter födseln deltar i en föreskriven vårdutbildning. Ekonomiska stöd bör även kunna utgå till mannen om han avstår från yrkesarbete för att istället för kvinnan vårda barnet.

vända sig till ett annat organ för att få den direkta hjälpen. Det torde också vara till stor fördel för utvecklingen av kuratorsverksamheten om kuratorerna får en i socialvårdsfrågor och socialvårdsmetodik väl erfaren arbetsledning, vilket bör kunna ske inom den kommunala socialvården.

Bostad Den diskussion kommittén för kring boendefrågan är för socialförvaltningen väl känd. Att mödrahemmen har spelat ut sin traditionella roll torde vara riktigt, vilket också belyses av att förvaltningen endast förfogar över 16 platser på mödrahem. I vissa fall kan mödrar med barn dock ha behov av att tillfälligt beredas plats på mödrahem. I några fall erfordras också ur behandlingssynpunkt den grad av omhändertagande en institution kan ge. Allmänt anser förvaltningen dock att bostadsfrågan för den ensamma modern skall lösas enligt samma grunder som för övriga bostadssökande. Är bostadssituationen otillfredsställande bör dock stora ansträngningar göras för att få den löst. Rådgivning Socialförvaltningen anser att den föreslagna rådgivningsverksamheten bör knytas till de framtida vårdcentralerna för sjuk- och socialvård. Kuratorernas arbetsuppgifter kommer där till stora delar att sammanfalla med socialassistenternas inom kommunal socialvård och kuratorerna bör därför i administrativt avseende sortera under samma huvudman. Genom att huvudmannamässigt samordna socialvårdsfunktionerna i samhället vinnes många fördelar. Socialvårdsarbetet kan bedrivas differentierat med funktioner förlagda till olika institutioner men ändå ha de samlade resurserna bakom sig. Erforderlig hjälp kan sättas in direkt utan att klienten först remitteras till olika instanser. Särskilt viktigt torde detta vara vid abortrådgivning. Kuratorsbesök kommer i framtiden ej att vara obligatoriskt. Många rådsökande kommer därför sannolikt att avstå från kuratorsbesök särskilt om de dessutom skall SOU 1972:39

Särskilda nämnder Rätt för kvinna att undergå abortoperation skall fastställas av en särskild nämnd bestående av en gynekolog, en psykiatriker och en lekman. Nämndens beslutanderätt kan delegeras till gynekologen i vissa fall, bl a om kvinnan ej varit havande längre tid än tre månader. Eftersom kvinnan skall opereras så tidigt som möjligt, kommer sannolikt många abortärenden i framtiden att avgöras av gynekologer. Socialförvaltningen ifrågasätter om inte också social kunskap bör vara representerad i nämnden. De uppgifter kvinnan vill lämna läkaren, gynekologen, skall nämligen utgöra tillfredsställande utredning. Endast om kvinnan så önskar kan hon rådgöra med psykiatriker och kurator. Det finns här risker för att kvinnan fattar sitt beslut om graviditetens avbrytande utan att det uppmärksammas att hon ej fått de sakupplysningar om samhällets stöd som ökar möjligheterna till fritt val. Tidsgräns Kommittén har inte föreslagit någon övre tidsgräns för möjligheten att undergå abortoperation. Farhågor har därför uttalats för att abortoperationer skulle bli möjliga på ett så sent stadium att livsduglighet inträtt och barnavårdsmyndigheterna därmed kommer att ställas inför svårlösta juridiska problem. Kommittén har härvidlag uttalat att tvivel icke behöver hysas om att en läkare inte skulle avböja abortoperation om han ens har den ringaste anledning att befara att livsduglighet inträtt. Socialförvaltningen har ingen anledning att här hysa annan uppfattning. Skulle mot all förmodan levande barn födas under abortingrepp är det största problemet ej av juridisk art. 85

6.3 Sociala centralnämnden i Uddevalla Den nuvarande abortlagstiftningen har i väsentliga delar torpederats i sin grundsyn av utvecklingen, och det nu framlagda förslaget med värderingar som tar hänsyn till den moderna samhällssynen har följdriktigt föreslagit att frågan om abort bör avgöras av den abortsökande kvinnan med hänsyn till hennes förmåga att själv bedöma sina möjligheter att ta ansvar för det väntade barnet. I sammanhanget har diskuterats kvinnans behov av utbyggt ekonomiskt stöd och social rådgivning samt samhällets allt mer ökande resurser till hjälp i en abortsituation. Det är därför förvånansvärt att utredningen så litet framhållit värdet av kurators möjlighet att bistå en abortsökande och det önskvärda i att varje sökande garanteras tillgång till välutbildad kurator. Kommittéförslaget om att abort skall avkriminaliseras väcker tillfredsställelse i socialvårdskretsar. Kommittén föreslår inrättande av lokala nämnder, som har att handlägga ärenden i tveksamma fall och ärenden där gynekologen bestämt sig för att icke utföra abortingripandet. Då åtskilliga av de tveksamma fallen måste vara att hänföra till kvinnor, som är i stort behov av rådgivning borde det stadgas att den lokala nämnden vid handläggning i sådana ärenden kompletteras med den kurator, som biträtt i utredningsarbetet eller alternativt kommer att biträda i eftervården. Målsättningen måste vara att kvinnan genom vidgade och utbyggda samhällsinsatser skall kunna känna frihet att välja mellan abort eller födsel. En utbyggd informationsverksamhet om samhällets alternativa möjligheter till stöd och hjälp samt en utbyggd preventivrådgivning är i sammanhanget angelägna krav.

förts av ledamöterna Ivar A. Olovson och Knut Dahlström. 6.4 Partille sociala centralnämnd Nämnden uttalar att det med hänsyn till den abortsökande kvinnan är angeläget att abort avkriminaliseras fram till 24:e fosterveckan, varefter abort endast bör företagas på medicinska indikationer enligt 1 och 2, att kvinnan genom lagstiftning bör tillförsäkras rätt att intill 24 :e veckan få abortoperation utförd och att förbehålla kvinnan rätten till det slutliga avgörandet i de fall då medicinska skäl inte föreligger, att kvinnan själv med tillgång till sakkunnig rådgivning bäst synes kunna bedöma sin sociala situation och sina möjligheter att kunna ta hand om barnet, att samhället i samband med rådgivning bör stödja abortsökande kvinnor och att därvid behovet av ett bättre samarbete mellan sjukvård och socialvård understrykes, att det är angeläget med ytterligare upplysning om preventivmetoder och att samhället bör underlätta för den enskilde att erhålla lämpliga preventivmedel samt att upplysning lämnas om hur abortoperation utföres och vilka följdverkningar den kan ha, att tjänstledighet minst ett år i samband med graviditet och förlossning garanteras i lag och att rätt till tjänstledighet i särskilda fall bör gälla även för mannen om det kan anses lämpligt att han efter de första sex månaderna vårdar barnet, att ökade möjligheter till deltidsarbete beredes för endera föräldern. Ordföranden Orla Axlén och Ann-Marie Ingblad anmälde avvikande mening. Anne-Marie Dahlin deltog ej i beslutet.

Sociala centralnämnden har med ovan angivna kompletteringar och synpunkter intet att erinra mot ett genomförande av abortutredningens förslag. Mot nämndens beslut har reservation an86

SOU 1972: 39

7 Länsstyrelsen i Malmöhus län

Abortoperation måste — som kommittén uttryckt det — alltid anses som en nödfallsutväg. Samhället bör därför sörja för att de gravida kvinnor, som överväger att göra abort, får de råd och upplysningar de är i behov av för att kunna så klart som möjligt bedöma sin situation. De åtgärder i dessa situationer som ter sig särskilt ändamålsenliga, torde vara aktiva familjepolitiska stödåtgärder i syfte att förebygga ekonomisk och social nöd för barnfamiljer och ensamstående mödrar samt god information om samhällets hjälpresurser. Enligt den undersökning kommittén låtit företaga har emellertid motiven för abort förändrats från att tidigare ha varit övervägande ekonomiskt och socialt betingade till att bli mer nyanserade, personligt emotionella och planeringsmässiga. Det är därför också angeläget att samhället gör abortförebyggande insatser genom en brett upplagd, lättillgänglig information om preventivmedel och deras användning samt om abortoperationer och deras risker. Det torde vara en allmän uppfattning att sådana abortförebyggande åtgärder som länsstyrelsen här angivit är önskvärda. Kommitténs förslag i dessa hänseenden föranleder därför inte någon erinran. När det gäller frågan om i vilken utsträckning abort bör förekomma går emellertid uppenbarligen åsikterna hos allmänheten starkt isär SOU 1972: 39

på grund av olika etiska och religiösa värderingar. Länsstyrelsen vill emellertid till en början framhålla att, som kommittén visat, det nuvarande straffhotet i gällande abortlagstiftning mot kvinnan inte har samma resonans i samhället som förut. Samhället har sålunda under senare år avstått från att utkräva det straff, som hotar kvinnan, om hon underkastar sig illegal abort. Praxis i fråga om tillstånd till abort har också blivit alltmer liberal. Detta har sin grund i att under de snart 35 år som förflutit sedan nuvarande abortlagstiftning kom till kvinnans ställning och de allmänna värderingarna ändrats väsentligt. Det torde numera vara en allmänt utbredd uppfattning att kvinnan bör i större utsträckning än för närvarande få bestämma om hon vill föda eller avbryta sin graviditet. En ny abortlagstiftning bör därför tillgodose detta krav. Kommitténs majoritet har ansett sig böra göra detta genom att föreslå att abort skall avkriminaliseras och att kvinnan skall tillerkännas en i lag inskriven rätt till abort. Länsstyrelsen anser kommitténs intentioner att söka åstadkomma en lösning, som tillgodoser nuvarande krav på en liberalisering vara i princip riktiga. Det av kommittén framlagda förelaget är emellertid enligt länsstyrelsens mening olyckligt utformat. En svaghet i förslaget är att kommittén inte, trots uttalanden i motiven, i förslaget till lagtext angivit i vilken utsträckning kvin87

nans inställning skall vara avgörande, när det gäller att bedöma om graviditeten är "oskäligt betungande". En annan svaghet i förslaget är att kommittén inte angivit en övre gräns, från vilken i princip abort ej bör utföras. Enligt länsstyrelsens mening bör det övervägas att ge kvinnan rätt att utan prövningsförfarande få abort under ett tidigt skede av havandeskapet. Det måste av principiella skäl vara angeläget att ge kvinnan detta ansvar att själv bestämma över sin kropp under tid då hon bär på ett ej livsdugligt foster. Om det av länsstyrelsen förordade informationsförfarandet genomföres bör finnas möjlighet för varje kvinna att få de råd och upplysningar hon anser sig behöva. Eftersom många kvinnor torde uppleva ett prövningsförfarande så betungande, att de drar sig därför kan en fri abort under havandeskapets inledningsskede antagas medföra att antalet senaborter minskar. Tidiga aborter måste ur många synpunkter anses vara att förorda framför senare aborter. Länsstyrelsen anser sig icke böra ange någon viss tidsgräns. En sådan bör emellertid bestämmas efter ingående medicinska och andra överväganden. Därefter bör abort medges endast om särskilda skäl föreligger för ett sådant ingripande. I sak bör abort kunna medges på de grunder som angivits i kommittéförslaget. Länsstyrelsen har inte kunnat finna att kommittén angivit tillräckliga skäl för inrättande av särskilda nämnder för avgörande av abortfrågor. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör efter obligatorisk kuratorsutredning behörighet att avgöra abortärende tillkomma varje sjukhusläkare med erforderlig kompetens inom gynekologi och obstetrik. Risk finns för att det av kommittén föreslagna prövningsförfarandet onödigt fördröjer ärendenas handläggning. En garanti för en enhetlig bedömning av abortärendena torde erhållas, om skyldighet föreligger att till socialstyrelsens avgörande hänskjuta fall, då vederbörande läkare anser sig inte böra medverka till abortoperation. 88

En liberalisering av abortlagstiftningen kommer att ställa stora krav på samhällets resurser beträffande stödåtgärder, information, lakar- och annan sjukvårdspersonal, lokaler m m. Dessa ekonomiska och administrativa frågor har kommittén emellertid inte sökt utreda, varför tillräckligt underlag för en bedömning av kraven på sjukvårdshuvudmännen och andra organisationer saknas i betänkandet. Såsom framgår av vad länsstyrelsen här anfört kan länsstyrelsen i princip ansluta sig till kommitténs uppfattning att kvinnan bör i större utsträckning än f n få bestämma om hon vill föda eller avbryta sin graviditet. Länsstyrelsen anser emellertid, att kommitténs förslag är alltför oklart utformat och att de ekonomiska konsekvenserna av förslaget är alltför otillräckligt bedömda för att förslaget utan ytterligare utredning skall kunna läggas till grund för ny lagstiftning.

Yttranden till länsstyrelsen: 7.1 Länsläkarorganisationen län

i

Malmöhus

En tidsgräns för tillåten abortoperation bör fastställas, dels med hänsyn till de ökande riskerna för kvinnan vid sena operationer, dels som stöd för beslutande gynekologisk nämnd och opererande läkare. Tidsgränsen bör liksom i gällande abortlagstiftning vara 20 veckor med i undantagsfall möjlighet till utsträckning till 24 veckor. Utökad information och rådgivning i preventivfrågor måste komma till stånd. Ökade resurser härför erfordras. Ett större antal läkartimmar inom mödrahälsovårdens ram är ofrånkomligt. Viktigt är också att i samband med preventivfrågor information lämnas om veneriska sjukdomar, eftersom dessa visar ökande siffror och går allt längre ner i åldersgrupperna parallellt med bland annat ökningen av p-pilleranvändningen. Veneriska sjukdomar kan liksom abortoperation ge upphov till sterilitet, vilket måste beaktas eftersom många kvinnor så småningom önskar föda barn. SOU 1972: 39

Den abortsökande kvinnan bör informeras om att hon har möjlighet och rättighet till konsultation och rådgivning inte enbart hos gynekologiskt skolad läkare utan även hos psykiater och/eller kurator. Särskilt bör det betonas att samråd med psykiater och/ eller kurator är viktigt när abortoperation planeras enligt 2 § 3 mom, detta för att man så mycket som möjligt ska kunna undvika negativa psykiska reaktioner i efterförloppet. 7.2 Malmö

socialförvaltning

Det nya lagförslaget innebär, enligt socialvårdsstyrelsens bedömning, en legitimering av nuvarande praxis för rätt till abort. Rätten blir dock fortfarande villkorlig för kvinnan. I lagförslagets 2 § anges de förutsättningar som skall föreligga för abortoperation. Dessa förutsättningar ansluter sig nära till nuvarande bestämmelser. Den sociala indikationen för rätt till abortoperation har fått följande lydelse: "när det av annan anledning är oskäligt betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter." Rätten för kvinnan att undergå operation fastställs av nämnd inom den gynekologiska sjukvården. Formuleringen av den sociala indikationen samt det förhållandet att en nämnd och inte kvinnan själv skall bedöma vad som är oskäligt betungande ger, enligt socialvårdsstyrelsen, utrymme för godtycke och tolkningstvister. Betydligt mer anmärkningsvärt är emellertid att kommittén kringgått den principiella frågan om kvinnans suveräna rätt till abortoperation. Lagförslaget innebär således, enligt styrelsen, ett fortsatt omyndigförklarande av kvinnan i en för henne central fråga. Man tillåter henne inte själv att avgöra vad som för henne är oskäligt betungande. Att en utomstående — i detta fall en nämnd — skulle ha större möjligheter än kvinnan att sätta sig in i hennes/familjens förhållanden ter sig orimligt för att inte säga förmätet. Socialvårdsstyrelsen vill hävda att abortkommitténs uttalade grundsyn om förtroende för kvinnans förmåga att själv avgöra SOU 1972:39

om hon anser sig kunna ta ansvar för ett barn inte fått sitt motsvarande uttryck i förslaget till lagtext. Kommitténs huvudinvändning mot en generell rätt till abort är att abortoperation som metod innebär större risker än andra födelsekontrollerande medel. I denna invändning ligger värderingen att en generell rätt till abortoperation skulle komma att utgöra ett alternativ till nuvarande preventivmedel. Socialvårdsstyrelsen delar inte kommitténs uppfattning på den punkten. Styrelsen kan därvid åberopa kommitténs eget resonemang: "över en miljon kvinnor har samlag så regelbundet, att de är utsatta för risk att bli gravida. Ingen av dem vill "få" abort utan alla vill slippa undergå abort operation". Socialvårdsstyrelsen ansluter sig till de värderingar som reservanten Görel Alm företräder. Det innebär således ett ställningstagande för att abortfrågan skall avgöras på basis av förtroende för kvinnan och hennes förmåga att själv bedöma sina möjligheter att ta ansvar för sitt barn. Denna principiella hållning ansluter sig som nämnts också kommittén till, men tar inte fullt ut konsekvenserna av sin grundhållning. Lagförslaget saknar nämligen den formulering, som gör klart att kvinnans egna värderingar bör vara avgörande i abortsituationen. Socialvårdsstyrelsen menar i konsekvens med sitt principiella ställningstagande att sådana lokala nämnder som kommittén föreslår inrättade inte bör komma till stånd. Redan i dag torde behovet av rådgivning täckas av kvinnokliniker, socialbyråer (barnavårdsman), familjerådgivningsbyrå etc. Utredningsmajoriteten finner det inte motiverat att införa en bestämd tidsgräns efter vilken abortoperation inte får utföras. Man hävdar att ingen behöver hysa något tvivel om att en läkare inte skulle avböja att inskrida med operation om han har ens den ringaste anledning att befara att livsduglighet har inträtt, annat än då rent vitala intressen står på spel. Styrelsen biträder i princip denna uppfattning, men menar, att eftersom viss va89

riation i bedömningen av ett fosters livsduglighet knappast kan undvikas, bör en övre tidsgräns fastställas för abortoperation. Lagformuleringen bör då vara sådan att det klart framgår att gränsen för abortoperation går mellan icke-livsduglighet och livsduglighet. Då det gäller samhällets stöd till kvinnor som vill föda barn ansluter sig styrelsen helt till kommitténs förslag om att sexmånaderstjänstledigheten utsträcks till ett år, att föräldrarna själva får avgöra vem som skall utnyttja denna rätt, att föräldrarna genom ekonomiskt stöd ges reell möjlighet att utnyttja denna rätt, att möjligheten till deltidsledighet för föräldrarna prövas, att mödra- och barnhälsovården genom en bättre disposition av tillgängliga resurser blir ett vård- och serviceorgan för både män och kvinnor när det gäller preventivteknik, graviditetsrådgivning och råd i barnavård. Med en sådan inriktning av åtgärderna underlättas kvinnans möjligheter att välja. Den värdeladdade abortfrågan skjuts på så sätt i bakgrunden genom att det ekonomiska och sociala stödet från samhällets sida ökar samt att den individuella rådgivningen byggs ut. En generell rätt till abortoperation behöver således inte automatiskt motverka, som experten Elisabet Sjövall hävdar, samhällets intresse av att förbättra förutsättningarna för att allt fler kvinnor skall ges möjlighet att föda önskade barn. Med hänvisning till det anförda ansluter sig socialvårdsstyrelsen till Görel Alms principiella ställningstagande i huvudfrågan och uttalar sig därmed för kvinnans rätt till abort under betryggande former genom samhällets försorg. Vice ordföranden herr Gamstedt förordar med instämmande i beslutet i övrigt som sin uppfattning att fri abort i princip kan godtagas fram till 12:e veckan samt att senare abortingripande bör vara motiverat av starka skäl. 90

7.3 Socialförvaltningen Födelsekontroll

och

i Helsingborg preventivrådgivning

Den enskildes vilja och förmåga att planera föräldraskap står uppenbarligen på en hög nivå i Sverige. Styrelsen för socialförvaltningen delar abortkommitténs uppfattning att det bl a är den medvetna satsningen på upplysning istället för mörkläggning av sexuallivet och på stöd för användningen av skyddsmedel som har lett till att födelsekontrollen nästan helt nås genom ofarliga metoder. Enligt kommitténs beräkningar skulle antalet födelser år 1969 ha varit mellan 400 000 och 500 000 om inga metoder för födelsekontroll hade använts. I verkligheten föddes omkring 108 000 barn 1969 och 110 000 år 1970. Nära 17 000 kvinnor sökte abort 1970. Dessa 17 000 oplanerade och ovälkomna graviditeter bör ses i relation till antalet födelser om inga skyddsmetoder använts i något fall. Vid en stickprovsundersökning framgår att drygt hälften av abortsökande kvinnor 1967 uppgivit att preventivmedel inte använts vid det aktuella samlaget eller att den sökande inte visste huruvida det använts något medel. Vidare framgår att i de fall preventivmedel använts var det i ungefär tre fjärdedelar av fallen mannen som svarat för preventionen. För att skydda kvinnan för oplanerade graviditeter behövs därför effektivare upplysning. Enligt styrelsens uppfattning bör sexualundervisningen i skolorna intensifieras. Av särskild vikt i detta sammanhang är att saklig upplysning om prevention ingår i undervisningen. Sådan upplysning bör bidraga till att minska antalet oplanerade och ovälkomna graviditeter hos unga kvinnor. Kommitténs rekommendation till sjukvårdshuvudmännen att avdela ett tillräckligt antal läkartimmar för preventivrådgivning tillstyrkes av styrelsen. Rådgivningen bör lämnas utan kostnad för den enskilde. Styrelsen tillstyrker också kommitténs rekommendation att frågan om ekonomiskt stöd för användningen av skyddsmedel bör utredas.

SOU 1972: 39

Förebyggande

åtgärder

Kommittén anser med rätta att samhället bör öka sina insatser för att genom generella stödåtgärder ge kvinnan en grundläggande social och ekonomisk trygghet och göra det möjligt för både man och kvinna att förena vården om barnen med yrkesoch förvärvslivet. Styrelsen kan inte nog poängtera vikten av sådana generella stödåtgärder. Givetvis får dessa åtgärder kompletteras med individuellt stöd i särskilda fall men samhällsstödet bör i görligaste mån göras generellt. Det borde stå utom diskussion att ett barn skall ha rätt att känna sig välkommen till vår värld när det föds. Lika självklart borde det vara att kvinnan skall ha såväl rätt som reella möjligheter att föda sitt barn, om hon så önskar. De abortsökande kvinnornas vanligaste motiv för abort är enligt motivundersökningen sociala skäl: Låg inkomst, för trött och sliten, orkar inte, dålig bostad, allvarlig planeringsrubbning av studieplaner och yrkesliv. I ett välfärdssamhälle bör det inte få förekomma att kvinnor, som helst skulle vilja föda sina barn, nödgas söka abort av sociala skäl, som i många fall borde gå att komma till rätta med. Anställningstrygghet Styrelsen hälsar med tillfredsställelse kommitténs förslag att gällande rätt till tjänstledighet för att föda och ta hand om barnet, som kvinnan har, utvidgas från sex månader till ett år. Vidare tillstyrkes förslaget att gifta eller sammanlevande själva får avgöra vem av dem som vill ta tjänstledigt och vårda barnet och att anställningstrygghet beredes mannen i förekommande fall. Existensmöjligheter Nuvarande moderskapspenning och tillläggssjukpenning måste självfallet anpassas till den föreslagna utvidgningen av rätten till tjänstledighet och sålunda trygga kvinnans eller mannens existensmöjligheter ett SOU 1972: 39

år. Tilläggssjukpenningen, som beräknas efter inkomsten, synes inte vara den bästa lösningen. Unga barnaföderskor, som inte börjat förvärvsarbeta, erhåller ingen tillläggssjukpenning. Hemarbetande gifta kvinnor utan förvärvsinkomst ställs också utanför. Vidare är systemet ogynnsamt för låginkomsttagare, som bäst är i behov av ett rejält skydd. Familjepolitiska kommittén, som utreder bl a denna fråga, bör i stället överväga att införa någon form av ett generellt vårdbidrag. Detta borde göras lika för alla och vara av sådan storleksordning att det tryggar kvinnans och barnets existens. Stödet bör naturligtvis utgå till mannen, om det är han som är hemma och vårdar barnet. Styrelsen är också positiv till kommitténs tankegång att man bör överväga förutsättningarna för deltidsledighet för endera av eller båda föräldrarna med motsvarande reduktion av det ekonomiska stödet. Enligt styrelsens erfarenhet utgår socialhjälp i mycket stor utsträckning till ensamma mödrar med barn. Ett generellt bidrag enligt ovan bedömer styrelsen vara en betydligt bättre lösning. Bostaden Kommittén konstaterar med rätta att mödrahemmens roll är utspelad i sin traditionella form. Däremot tycks erfarenheterna vara positiva av de serviceinriktade boendeformer som prövats i begränsad omfattning senare år. Enligt motivundersökningen åberopade nära en fjärdedel av kvinnorna bostadsproblem bland skälen till att de föredrog abort framför att föda. Till detta vill styrelsen anföra att socialförvaltningen i mycket stor utsträckning anhåller om förtur i bostadskön för ifrågavarande kvinnor. I regel beviljas förtur av bostadsförmedlingen. Vidare har socialförvaltningen 10 moderna, möblerade lägenheter, som ensamma kvinnor med barn får hyra i avvaktan på bostadsfrågans slutliga lösning. Ifrågavarande lägenheter är egentligen avsedda för ungdom som slussas ut från inackorderingshem men har i stor utsträckning fått användas till unga mödrar. Det gäller 91

emellertid inte bara att anvisa goda bostäder. Hyrorna bör också vara överkomliga för hyresgästerna. Nu signaleras kraftigt höjda bostadstillägg för barnfamiljer bland andra fr o m nästa år. Enligt styrelsens bestämda uppfattning bör ensamma föräldrar med barn uppmärksammas i detta sammanhang. Inom denna grupp finns många låginkomsttagare, som är i stort behov av generellt stöd. M ödrahälsovården I olika sammanhang har styrelsen framhållit vikten av att socialvården och hälso- och sjukvården samordnas och på sikt integreras med varandra. I yttrandena över "Sjukvården i Skåne" och "1968 års barnstugeutrednings diskussions P M " utvecklade styrelsen dessa tankegångar. Mödra- och barnhälsovården bör i framtiden inlemmas i de planerade vård- eller socialcentralerna, som enligt planerna skall ansvara för den öppna socialvården och hälso- och sjukvården inom upptagningsområdet. Helhetssynen inom socialvården, som genomfördes i Helsingborg redan 1968 och som nu genomförts i flertalet kommuner, bör givetvis prägla arbetet på vårdcentralerna. Kvinnan skall vid såväl planerad som oplanerad graviditet kunna vända sig till centralen och få råd, stöd och vård där av sin vanliga läkare och socialarbetare. Någon särskild rådgivningsbyrå för abortfrågor behövs inte när vårdcentralerna börjar sin verksamhet. Det kommer där att finnas läkare med skilda specialiteter — såväl gynekologisk expertis som psykiatriker — samt erfarna socialarbetare. I framtiden bör det således finnas goda förutsättningar för en totalbedömning av kvinnans och familjens situation. I nuläget måste emellertid mödrahälsovården förstärkas och kuratorstjänster inrättas. Styrelsen är särskilt angelägen om att kuratorssektorn förstärkes och att kuratorerna härigenom kan ägna erforderlig tid till rådgivning åt gravida kvinnor. Kuratorerna bör också erhålla resurser för att kunna ge — inte minst till abortoperation tvek92

samma kvinnor — allt tänkbart stöd. Styrelsen delar helt kommitténs uppfattning att mödra- och barnhälsovården bör fungera som ett vård- och serviceorgan, när det gäller preventivteknik, graviditetsrådgivning och råd åt blivande eller nyblivna föräldrar. Det är också angeläget att mannens roll uppmärksammas och att det ges möjligheter att ge honom råd och vägledning. Den föräldrautbildning som barnstugeutredningen föreslagit i sin ovan omtalade diskussions PM bör kunna förverkligas inom mödrahälsovården. Det är slutligen angeläget att understryka kommitténs förhoppning om att allt göres för att lindra smärtan för kvinnan då hon föder. Följaktligen måste behovet av narkosläkare åt henne prioriteras. Avkriminalisering

av abort

Enligt bestämmelserna i 3 kap 4 § brottsbalken stadgas straff för olovlig fosterfördrivning. Numera åtalas inte kvinnorna för brottet. Enligt uppgift i betänkandet inleddes åren 1967—1970 förundersökning i 37 fall. Kvinnorna ställdes inte under åtal i något av fallen. Styrelsen delar kommitténs uppfattning att förbud mot abort är ineffektivt för att förhindra illegala aborter. Genomföres kommitténs förslag om rätt för kvinnan till abort, varom mera i det följande, synes förbudet inte längre fylla något syfte. Då nästan alla metoder att hindra fortsatt graviditet innebär misshandel av kvinnan i straffrättslig mening kommer illegala abortörer även i fortsättningen att åtalas enligt bestämmelserna i 3 kap 5 § brottsbalken, som stadgar straff för misshandel.

Grunder för rätt till abortoperation Kommittén tar avstånd från att abortoperation legaliseras som en ny metod för födelsekontroll. Med hänsyn till riskerna för kvinnans hälsa och påfrestningarna för henne av att opereras bör män och kvinnor inte lita till abortoperation annat än som en nödfallsutväg. Kvinnan bör skyddas mot att osakkunniga personer gör ingrepp på henSOU 1972: 39

ne. Hon bör tillförsäkras rätt till vård på sjukhus utan särskilda kostnader. Styrelsen delar kommitténs uppfattning att gravida kvinnor, som inte vill ta ansvaret att föda, tillförsäkras en i lag inskriven rätt att bli opererad. Läkaren som skall operera kvinnan har också rätt att få regler till ledning för sitt handlande. Enligt lagförslaget skall frågan om abortoperation bedömas med utgångspunkt från att kvinnan inte är skyldig att finna sig i att hennes graviditet fortsätter. Vill hon hellre opereras än ta ansvaret att föda gäller som princip att hon opereras. Man kan därför med skäl fråga sig om det är nödvändigt med speciella lagregler för när operation får ske. Det kan dock tänkas fall när kvinnan egentligen vill föda men är utsatt för påtryckningar av barnafadern eller andra nära anhöriga att söka abortoperation. Hon kan då visa de som utsatt henne för påtryckningarna att hon fått avslag på sin ansökan om abortoperation. Vidare kan kvinnan vara tveksam av andra orsaker. Slutligen kan sjukdomar eller skador vara kontraindikation mot operation. Sådana sjukdomar eller skador är dock i många fall kontraindikation även mot förlossning. Indikationen oskäligt betungande § 2 i lagförslaget upptar grunderna som ger kvinnan rätt till abortoperation. Punkterna 1. och 2. om förutsedd svaghet respektive risk för fosterskador övergripes av innehållet i punkten 3. Då kommitténs intentioner — att kvinnan inte är skyldig att finna sig i att graviditeten fortsätter — bör komma till tydligt uttryck också i lagtexten tillstyrker styrelsen reservanten Görel Alms förslag härom. Lagtexten skulle då få följande lydelse: 3. när det av annan anledning upplevs av kvinnan som oskäligt betungande att hennes havandeskap fortsätter. Tidsfrist Av flera anledningar bör operation ske så tidigt som möjligt. Det finns numera metoSOU 1972: 39

der att konstatera graviditet på mycket tidigt stadium. Kvinnor som inte vill föda bör så fort den oplanerade graviditeten diagnostiserats söka abortoperation. Vidare bör ansökningsförfarandet ske smidigt utan tidsutdräkt. Enligt stickprovsundersökningen under oktober och november 1967 tog 81 % av samtliga sökande kontakt med kurator inom 11 veckor räknat från sista menstruationens första dag. Genomföres lagförslaget har man skäl att räkna med att abortsökande anmäler sig på ett tidigt stadium. De skäl som kommittén anför mot en tidsfrist på förslagsvis 12 veckor delas av styrelsen. Vidare förutsätter styrelsen att operation inte kommer till stånd om havandeskapet fortskridit så långt att fostret kan antas leva ett självständigt liv utanför modern. Frånsett fall då kvinnans hälsa eller liv är i fara bör avslag på abortoperation meddelas i dessa sena stadium. Någon uttrycklig lagbestämmelse härom synes obehövlig. Lokala nämnder Styrelsen kan inte biträda kommitténs förslag om lokala nämnder för beslut i abortfrågor. En sådan ordning kommer självfallet att fördröja besluten och av kvinnorna att upplevas som onödig omgång. Styrelsen förordar i stället att operatören ensam avgör ärenden om operationen kan ske som primäroperation. I övriga ärenden liksom i ärenden som operatören inte anser sig kunna bifalla kan beslut fattas genom s k tvåläkarintyg — i allmänhet gynekolog och psykiater. Tvåläkarintyg har mer och mer kommit till användning i abortärenden; från knappt 10 % 1964 till drygt 54 % av alla ärenden 1970. Vid behov skall naturligtvis kurator kopplas in, dels i ärenden där kvinnan vill konsultera kurator, dels i ärenden där läkare finner social utredning nödvändig. Styrelsen tillstyrker kommitténs förslag om underställning. Går beslutet kvinnan emot, d v s om kvinnan inte erhåller operation, skall ärendet underställas socialpsykiatriska nämnden i socialstyrelsen, varvid samtliga 93

handlingar och journaler i ärendet — även kuratorns journal — skall översändas. Sammanfattning Styrelsen för socialförvaltningen hälsar i stort abortkommitténs förslag om lagfäst rätt till abortoperation med tillfredsställelse. Förebyggande åtgärder såsom preventivrådgivning, föräldrautbildning och annan rådgivning inom mödrahälsovården behöver förstärkas. Vidare är det väsentligt att de av kommittén föreslagna förbättringarna av anställningstrygghet och någon form av generellt vårdbidrag genomföres. Ett utbyggt bostadsstöd har aviserats från statsmakterna och styrelsen förväntar att stödet kommer att bli till verklig hjälp för barnfamiljer. Vidare delar styrelsen kommitténs förslag om avkriminalisering av abort och en i lag inskriven rätt för kvinnan till abortoperation. I lagtexten bör kvinnans rätt till operation ges tydligare uttryck än i kommitténs förslag. Slutligen avstyrker styrelsen förslaget om lokala nämnder och förordar i stället att operatören ensam eller tillsammans med psykiater får fatta beslut om abortoperation. Mot yttrandet anmälde vice ordföranden, fru Olsson, fru Nilsson, fröken Persson och herr Andersson reservation. 7.4 Sociala centralnämnden

i Lund

Mot bakgrund av de skiftande värderingar som finns i abortfrågan anser sig sociala centralnämnden inte böra ta ställning till principfrågan om en i det närmaste generell rätt till abort. I fråga om samhällsstödet vid graviditet och föräldraskap delar nämnden kommitténs uppfattning att bättre social service och rådgivning är ägnade att undanröja flera av de brister varmed samhällets nuvarande stöd i samband med barnsbörd är behäftat och vill därför tillstyrka vad som föreslagits i fråga om generella stödåtgärder, ökad anställningstrygghet, tjänstledighet vid havandeskap etc. 94

Särskilt värdefullt finner nämnden kommitténs uttalande om närmare anknytning mellan hälso- och sjukvården och socialvården och om en ökad tillämpning i kommunerna av den s k enhetsprincipen i det sociala vårdarbetet. Det är uppenbart att ökade kommunala insatser i fråga om personal och olika hjälpresurser för individuellt stöd med anledning av graviditet och föräldraskap är i hög grad påkallade. För Lunds vidkommande gäller att dessa frågor ägnats stor uppmärksamhet vid planeringen av landstingets vårdcentraler. Av särskilt värde är att man enligt av kommunfullmäktige redan fattat beslut därvid kommer att sträva efter att åstadkomma en så fullständig integrering mellan hälso- och sjukvården och socialvården som möjligt. 7.5 Barnavårdsnämnden

i Hörby

kommun

Barnavårdsnämnden beslutade att såsom sin uppfattning anse att den nu föreslagna lagändringen är en positiv utveckling och tillstyrker lagändringen i stort, men vill låta läkarvetenskapen få avgöra tidpunkterna, då en abortoperation bör ske. 7.6 Sociala centralnämnden kommun

i Södra

Sandby

Sociala centralnämnden beslöt i enlighet med arbetsutskottets förslag att nämnden ej skulle yttra sig angående utredningen i sin helhet men kraftigt understryka behovet av ökad upplysningsverksamhet samt betona vikten av abortoperationer på ett mycket tidigt stadium. 7.7 Barnavårdskonsulenten

i Malmöhus

län

Kommittén tillsattes 1965 och de undersökningar som den föranstaltat om behandlar i stor utsträckning material från åren före 1966. De senaste åren har emellertid stora förändringar inträffat i fråga om abortsituationen. Betydligt större antal aborter har beviljats än tidigare p g a en liberalare tolkning av lagen. Mer än hälften av aborterna sker på s k tvåläkarintyg, alltså utan att soSOU 1972: 39

cialstyrelsen haft någon befattning med dem. Antalet abortoperationer har ökat med ty åtföljande förbättrad rutin. Dessutom har nya metoder kommit fram och är under utveckling.

Det är beklagligt att samordning med lagstiftningen i de övriga nordiska länderna ej kunnat ske.

På grundval av det material, som kommittén har till sitt förfogande förutsattes att abortfrekvensen ej kommer att öka i sådan omfattning att man skulle behöva befara en stark ökning av antalet operationer och därmed ett väsentligt ökat tryck på sjukhusen. — Det är tveksamt om kommitténs beräkningar verkligen håller. Helt fria aborter tillstyrkes men endast till en viss tidpunkt, exempelvis den som dr Elisabet Sjövall föreslår i sin reservation, d v s så länge som operationen kan utföras genom primäroperation. — Möjligtvis kunde vissa kontraindikationer uppställas. Kommittén föreslår inrättande av nämnder inom den gynekologiska sjukvården som skulle behandla samtliga abortansökningar inom sitt område med viss delegationsrätt till ordföranden. Nämnden skulle bestå av en gynekolog som ordförande, en psykiater och en lekman. — Om nämnden skall fungera anser jag det riktigare att en kurator inträder i stället för lekmannen, då social utbildning och erfarenhet enligt min uppfattning är betydligt värdefullare i detta sammanhang än "erfarenhet i allmänna värv". Mot inrättande av nämnder talar, att risk finnes för att abortärendena behandlas olika i olika sjukvårdsområden samt att behandlingen av ärendena kommer att försenas. Såvitt jag förstår skulle en eller två läkare kunna avgöra alla tidiga aborter och de övriga ansökningarna gå till socialstyrelsen för avgörande, enligt E Sjövalls reservationsförslag. Den abortsökande kvinnan garanteras sjukhusplats för operation, enligt kommitténs förslag men man bör även ta upp frågan om att i vissa fall av diskretionsskäl kunna operera utom det egna sjukhusområdet. Samråd med föräldrar till underåriga flickor bör i allmänhet tagas. SOU 1972:39

8 Ärkebiskopen

Anmodad att efter övriga biskopars hörande avge yttrande över 1965 års abortkommittés betänkande Rätten till abort (SOU 1971:58) får jag — efter att inledningsvis ha erinrat om att ett brett samråd i denna fråga förekommit mellan olika kyrkor och samfund i den svenska kristenheten och att därvid en långtgående konsensus visat sig föreligga — i underdånighet anföra följande: I direktiven för 1965 års abortkommitté ingick i huvudsak tre uppgifter. Kommittén skulle för det första undersöka abortlagens tillämpning och vissa andra faktiska förhållanden. För det andra borde kommittén mot bakgrund av de kartläggningar, som ryms under den första uppgiften, ta upp frågan om den framtida inriktningen av lagstiftningen och göra en allmän översyn av denna samt i samband därmed överväga att slopa kriminaliseringen av aborten beträffande kvinnan. Justitieministern betonade i denna del av direktiven abortfrågans starkt kontroversiella karaktär samt att en ingående analys av de etiska värderingar, som ligger till grund för de olika uppfattningarna, givetvis vore värdefull. Han noterade vidare, att de förändringar som skett i praxis under lagens giltighetstid torde vara att se som uttryck för förskjutningar i det allmänna betraktelsesättet, och att tiden därför vore inne att överväga, om inte en ytterligare liberalisering borde ske i riktning mot att kvinnans egen inställning i 96

abortsituationen tillmättes större betydelse. Kommitténs tredje uppgift gällde att utreda frågan om samhällets åtgärder i abortförebyggande syfte samt att överväga, hur verksamheten bäst kunde utbyggas och effektiviseras. Med samhällets åtgärder avsågs både rådgivningsverksamhet i skilda former och sociala och ekonomiska åtgärder till stöd åt kvinnor i abortsituation. När det gäller den första uppgiften finns det speciell anledning att kritiskt skärskåda den nuvarande lagens tillämpning efter abortutredningens tillsättande. I praktiken torde en långtgående liberalisering ha ägt rum i och med att över 95 procent av alla abortansökningar beviljats. Det finns skäl att med oro konstatera denna praxis som kommit abortsiffrorna att kraftigt stiga. I mitt yttrande kommer jag att i första hand granska kommitténs sätt att genomföra den andra och tredje delen av utredningsuppdraget. Av central betydelse för det förslag till lagstiftning 1965 års abortkommitté framlägger, en Lag om rätt till abortoperation med karaktär av sjukvårdslag och innebärande att det allmänna förbudet mot abort upphäves, är kommitténs resonemang i kapitel 2 om födelsekontroll samt i kapitel 6 om förbudet mot abort. Visserligen råder en viss motsättning mellan den grundsyn, som här kommer till uttryck, och själva lagtexten, vilken kan föra tankarna till nuvarande indikationer och, genom införanSOU 1972: 39

det av en nämnd, till ett prövningsförfarande. Det är dock regel att en lag tolkas i ljuset av den argumentation, som är avsedd att underbygga denna och ange den anda, i vilken lagen bör tillämpas. Detta gör det omöjligt att ta ställning till kommitténs lagförslag, isolerat från de av kommittén framförda motiveringarna. Sammantaget representerar dessa i jämförelse med den grundintention som bestämt nuvarande lagstiftning en ny syn på abort. Det är ingen överdrift att här tala om en ny ideologi i abortfrågan. Utgångspunkten för sitt principiella ställningstagande tar kommittén i "önskan hos människan att själv bestämma över sin fortplantning" (s 32). Kommittén konstaterar, att uppslutningen numera är allmän kring målsättningen familjeplanering. Fortfarande finns dock starka motsättningar om medlen att nå detta mål. Dessa motsättningar kan i stor utsträckning föras tillbaka på moralbildningen kring fortplantningen (s 33). Aktualitet för synen på abort får denna moralbildning genom det sätt, på vilket kommittén använder begreppet fortplantning. Det är uppenbart, att man därmed avser såväl befruktningen som hela graviditetsprocessen fram till dess att fostret är "livsdugligt", dvs med de medicinska resurser vi nu har kan överleva och utvecklas till en fullgången människa utanför moderlivet. Där tycks, utan att detta finns inskrivet i lagtexten, gå en gräns för när begreppet fortplantning är tillämpligt för kommittén. Det är en gräns, som är svår att fastställa och som dessutom med framsteg inom den medicinska forskningen kan förskjutas nedåt i graviditeten i jämförelse med vad som nu är möjligt. Undersökningar på aborterade foster visar också att gränsen för när ett foster är "livsdugligt" i kommitténs mening inte sammanfaller med det ögonblick, då fostret visar en levande varelses reaktioner. I en beskrivning av den romersk-katolska "sedelärans" uppfattning, som f ö ingen kännare av denna över huvud har mött vare sig i äldre eller tidigare framställningar och som helt bortser från aktuell debatt om preventionen inom den romersk-katolska 7 - S O U 1972:39

kyrkan, når kommittén slutsatsen, att både mannen och kvinnan där är skyldiga att "underordna sig fortplantningen" (s 33). Förklaringen skulle vara att "en form av mänskligt liv" anses föreligga "redan i sädescellen och den obefruktade äggcellen". För andra kristna trossamfund gäller dock, att "uppkomsten av mänskligt liv har förlagts till äggcellens befruktning" (s 34). Enligt dessa är därför endast "kvinnan skyldig att underordna sig fortplantningen", dvs sedan hon blivit befruktad, eftersom dessa samfund accepterar antikonceptionella medel. Först efter befruktning är det för dem "moraliskt förkastligt att hindra det naturliga förloppet" (s 34). Kommittén konstaterar med rätta, att det avgörande för statsmakterna, när dessa hittills har utgått från att abort är något ej önskvärt (s 100), är etiska skäl, dvs den "ovillkorliga respekt för livets helgd", som gör att "samhället under straffhot förbjuder dödande av människa" (s 95). Fostret har inneslutits i denna respekt, och straffrättsligt har foster ansetts föreligga alltifrån konceptionen, vilket i sin tur förklaras av kunskapen om att ingen annan gräns kan sättas för det mänskliga livets uppkomst. Både denna etiska värdering och den kunskap den i modern tid har kunnat stödja sig på karakteriserar kommittén som traditionell och utvecklar i detta sammanhang också en säregen motsättning mellan en "dynamisk" syn och en "biologisk" (s 104). Man ser därvid inte att det modern vetenskaplig forskning har kunnat kartlägga av fostrets under graviditetsprocessen kontinuerligt ökande överlevnadsmöjligheter inte utgör ett bevis mot konstaterandet att människans liv biologiskt sett uppkommer vid befruktning. Centralt för kommitténs etiska resonemang är att tidigare värderingar, som enligt kommittén bygger på föregående generationers syn på kvinnorna och deras roll i samhället samt på uppfattningen att "en människas liv uppkommer vid befruktning" (av kommittén karakteriserad som en "åtminstone tidigare utbredd — om än omtvistad — uppfattning", s 100), har gjort att 97

kvinnorna är "skyldiga att underordna sig fortplantningen sedan de blivit befruktade" (s 100). Dessa värderingar har dock nu förändrats så, att det i vårt land gentemot "den traditionella uppfattningen om skyldighet att föda ställts kravet att bestämma över fortplantningen" också efter befruktning (s 100). Kommittén ansluter sig utan närmare diskussion till dessa senare värderingar. Detta sker i ett positivt syfte och utgör ett väsentligt motiv för den omtanke om och respekt för kvinnan, som är en bestämmande princip för utredningen. Men genom att denna princip knytes till begreppet fortplantning i kommitténs bestämning av detta begrepp, kommer den att hävdas på bekostnad av fostret. Med hjälp av formuleringar som gör frågan om när en människas liv uppkommer till en värderingsfråga, kommer fostret att inte längre existera på annat sätt än som en del av fortplantningsprocessen fram till den tidpunkt, då det kan betecknas som livsdugligt, dvs överleva utanför moderlivet. Abortfrågan blir för kommittén därmed ett delproblem av den denna överordnade frågan om kvinnan äger att bestämma över sin fortplantning eller ej, om hon måste finna sig i att "det naturliga förloppet" fortgår eller ej. Genom kommitténs sätt att resonera blir det också en fråga om att acceptera eller inte acceptera en förlegad kvinnosyn och "traditionella värderingar av kvinnokönets roll för fortplantning" (s 106). Utifrån en så formulerad valsituation blir den övergripande principen i kommitténs motivering, att ställningstagandet till kvinnans rätt till abortoperation måste ske "med utgångspunkt i att hon inte är skyldig att finna sig i att hennes graviditet fortsätter" (s 20). I princip gäller därmed att hon skall opereras, om hon finner "att hon bör underkasta sig operation hellre än att ta ansvaret att föda". Följden av denna kvinnans principiella rätt att bestämma över fortplantningen med den innebörd kommittén ger detta begrepp blir också att grundvalarna för den tidigare lagstiftningen bortfaller. Ett förbud kan inte upprätthållas, när 98

rätt föreligger och när den part, som utgjort grundmotiveringen för förbudet, fostret, redan genom själva den terminologi kommittén använder är borta ur bilden. Det är också helt logiskt att kommittén motiverar behovet av en särskild lagstiftning om rätt till abortoperation i första hand med hänsyn till kvinnan. Etiskt är det fråga om att äga en tilltro till henne. Denna grundsyn är genomförd med stor konsekvens. Mot bakgrund av denna kommitténs grundsyn förefaller det ologiskt att förslaget om rätt till abortoperation upptar vissa grunder för denna rätt. Studerar man å andra sidan dessa mot bakgrund av kommitténs angivande av särskilt de skäl som ryms under uttrycket "av annan anledning är oskäligt betungande" i § 2, moment 3, står det dock klart att rätt till abortoperation alltid föreligger, om inte klara fysiska och psykiska risker med operationen kan konstateras. Det är endast hänsynen till risker för kvinnans hälsa, som kan utesluta att grund för rätt till abortoperation föreligger. Därmed saknas också varje möjlighet att jämställa de grunder för rätt till abortoperation, som kommittén föreslår i sitt lagförslag, och den nuvarande lagens indikationer. Det avgörande är här att dessa som sin förutsättning hade det allmänna abortförbudet, som klart angav att det var fråga om situationer, då man inte samtidigt kunde tillgodose kvinnans och fostrets intresse. I kommitténs förslag finns i själva utgångspunkten endast en hänsyn som måste tagas, nämligen till kvinnan. Av flera skäl kan jag inte acceptera den kommitténs grundsyn, som bestämt dess behandling av lagstiftningsproblematikens etiska sida och anser det uteslutet att denna skall kunna bli bestämmande för en ny lagstiftning. I. Kommitténs grundsyn kommer, som ovan framhållits, tydligast fram i den fortplantningsideologi man gör sig till talesman för. Såsom den här framställes har den en markant kontaktyta till den kristna trons teologiska överväganden angående människans roll i skapelsen och hennes funktion i relaSOU 1972: 39

tion till det skapade livet. Att närmare utreda innehållet i dessa överväganden — vilka dessutom under skilda tider och i skilda konfessioner möter i skiftande utformning — kan inte vara min uppgift i detta yttrande. Likväl vill jag antyda ett par punkter, där en klar konflikt uppstår mellan den kristna trons och kommitténs uppfattning. När kommittén talar om en rätt att bestämma över fortplantningen, berör den en problematik, som är välbekant för varje kristen som söker tolka Bibelns skapelseberättelse. Denna handlar nämligen inte bara om livets uppkomst och fortvaro och om förhållandet mellan man och kvinna i detta sammanhang. Den talar också om fortplantningen som ett bud som lägges på människan och därvid om ett "rådande" över den övriga skapade världen. Frågan är dock, hur dessa två element förhåller sig till varandra. För kommitténs sätt att se har den kristna kyrkan tidigare — och den romersk-katolska kyrkan än i dag — ensidigt betonat fortplantningen och förbisett rådandet. Därigenom har man kommit med ett krav på människan att underordna sig fortplantningen. Sedan man på protestantiskt håll accepterat preventivmedel, ligger detta krav helt på kvinnan. Mot detta synsätt vill kommittén — teologiskt tolkad — sätta människans rätt och möjlighet att råda — inte bara över den övriga skapelsen utan också över sin egen fortplantning. Rådandet måste överordnas fortplantningen, om människan skall bli fullt myndig, och rådandet måste tillåtas gälla även den gravida kvinnan, om kvinnan skall bli fullt myndig. För den kristne kommer emellertid en komplicerande faktor in i bilden. Skapelseberättelsen åtföljes i Bibeln av syndafallsberättelsen. Dess budskap är att inte ens det mänskliga livet är suveränt. Det gör sig inte gällande automatiskt. Såsom något givet (skapat) måste det vårdas och förvaltas för att kunna hävda sig. Men det kan då också missbrukas och har ständigt missbrukats. Det är därför alltid hotat av döden. Kampen för tillvaron blir tecknat på ett tillstånd som är skadat och därigenom ett förtecken SOU 1972: 39

också för fortplantningsbudet. Människan har sin skuld till detta. Livets rätt måste alltså hävdas även mot mänskligt maktmissbruk. Människan inte bara råder över skapelsen, hon fördärvar den också. Fortplantningen och rådandet, som i och för sig inte skulle stå i motsättning till varandra, gör det likafullt. Även om fortplantningen inte är någon odiskutabel väg till mänskligt självförverkligande (jämför överbefolkningen), är inte heller mänsklig maktutövning någon garanti för att livets rätt blir tillgodosedd. Men hur visar då människan sin rätta myndighet? Här kan två möjligheter tänkas: den som kommittén går in för och den som det kristet inspirerade tänkandet i allmänhet brukar gå in för. Kommitténs väg innebär, att man förnekar att livet som sådant har någon annan rätt än den som de nu levande och maktutövande människorna är villiga att ge det. Människans myndighet kan då hävdas på bekostnad av livet, även det mänskliga livet. Den andra vägen är den diametralt motsatta. Där ser man människans myndighet som en möjlighet att — utan att skada sitt eget liv — beröva den obarmhärtiga kampen för tillvaron något av dess herravälde och låta en av henne omfattad etisk princip reglera livet på jorden. En sådan etisk princip, som gör rättvisa åt både rådandet och livets fortbestånd, är principen om "vördnad för livet" eller respekt för livet. Enligt denna princip är livets rätt en rätt som just människan har makt att göra gällande genom att utöva sitt rådande så, att en värdering — och inte ett blint biologiskt skeende, som kommittén misstänker — tillåts vara ledande för människan, när hon utövar sin makt att råda. Därigenom kommer mänsklig myndighet inte att skada annat mänskligt liv. I nödsituationer kan visserligen avsteg från principen medges — liksom avsteg från principen givetvis ständigt görs av människor — men själva avstegen kan inte, även om de är etiskt försvarliga, ses som uttryck för människans myndighet. Människans myndighet kommer i stället till uttryck, när hon förmår omsätta sin etiska princip i praxis i 99

relation till andra människor och annat skapat liv på jorden. [I. Redan av justitieministerns direktiv framgår, att man i lagstiftningen räknar med ett samband mellan lag och värderingar, lag och etik. Lagen ger också gång efter annan exempel på att detta samband erkännes. Här kan t ex nämnas propositionen om bl a lika arvsrätt för barn utom äktenskap. Där hänvisas till ett uttalande av justitieministern 1955, där statsrådet framhåller att han ser genomförandet av en sådan lag som ett etiskt rättvisekrav. Samtidigt betonade statsrådet, att sådan arvsrätt kunde medverka till att faderns känsla av ansvar för barnets uppfostran och framtid stärktes. När lagstiftningen genomfördes i slutet av 1960talet, uttalade dåvarande justitieministern i anslutning till ett referat av yttrandena från 1955: "Till dessa uttalanden vill jag oreserverat ansluta mig". Ytterligare exempel på att lagstiftaren beaktar etiska krav och ser sambandet mellan lag och etik ger direktiven för pågående utredning på familjerättens område. Lagen antas inte bara kodifiera det som står i överensstämmelse med de värderingar som uppfattas som riktiga hos människor i allmänhet utan betraktas också som ett instrument att påverka människors etiska hållning. Även om det system av regler, som innefattas i gällande rätt, aldrig kan uttömma eller helt sammanfalla med de regelsystem i samhället, som grundas på människors värderingar och känsla för vad som är rätt, är det uppenbart att ingen lagstiftning i en demokrati är möjlig, som helt saknar relation till människors värderingar och konkreta villkor. Lika uppenbart är det, som också framgår av justitieministerns direktiv, att det i vårt samhälle i abortfrågan förekommer olika värderingar. Om människors värderingar i allmänhet vet vi visserligen mycket litet, och utredningen har inte heller gjort något försök till kartläggning. På opinionsbildningsplanet står det dock klart, att det finns representativa grupper som omfattar de värderingar kommittén 100

valt att betrakta som "traditionella". Dessa grupper utgår från det biologiska konstaterandet, att människans liv uppkommer vid befruktning, vilket inte som kommittén antar är en värdering man kan omfatta eller inte omfatta, och hävdar att som överordnad princip måste gälla respekt även för det mänskliga liv som fostret representerar. Varje abortsituation är från denna utgångspunkt också en konfliktsituation, därför att insatserna att hjälpa modern kan komma att ske på bekostnad av ett annat mänskligt liv. Någon motsättning mellan denna hållning och den respekt och det förtroende för kvinnan, som är en bärande princip för abortkommittén, föreligger inte. Respekten och förtroendet rubbas inte av grundsynen, att det alltid uppstår en konflikt, när människans frihet och eget intresse konfronteras med ett annat mänskligt livs krav på utrymme. Andra likaledes representativa grupper kan inte tillmäta fostret samma värde och är därför beredda att förespråka en bestämmanderätt för kvinnan ungefär såsom denna framställts i abortkommitténs principresonemang. Denna bestämmanderätt blir dock oproblematisk och entydig, endast när man kan utgå från att det är fråga om uteslutande ett mänskligt livs integritet och hur denna skall kunna skyddas. Kommittén har valt att lösa den särskilt i ett pluralistiskt samhälle för all lagstiftning svåra problematik, som sambandet mellan lag och etik utgör, inte endast med att i sitt slutliga ställningstagande ansluta sig till en värdering och därmed förändra den abortlagens karaktär av kompromiss mellan de skilda uppfattningarna i frågan, om vilken justitieministern talar i sina direktiv. Kommittén har också redan i utgångspunkten för sitt resonemang iklätt sina egna värderingar en terminologi och ett uttryckssätt, som gör att man aldrig behöver behandla de etiska frågor, som hör samman med synen på fostret som ett mänskligt liv. Fostret har ju inordnats under fortplantningsbegreppet fram till dess att det är "livsdugligt" utanför moderlivet. Med den utgångspunkt kommittén valt är de etiska frågor, SOU 1972: 39

som rör fostret och dess rätt till liv helt enkelt överflödiga. Detta har lett till att man inte rättvisande har redovisat förekomsten av olika värderingar i samhället. I den utsträckning de finns återgivna tecknas de i ljuset av kommitténs eget värdesystem. Kommittén har inte ens i sin beskrivning av olika i samhället förekommande värderingar varit förutsättningslöst. Redan utifrån det i samhället rådande värderingsläget är det därför omöjligt att acceptera abortkommitténs betänkande som en tillfredsställande grundval för en lagstiftning. Accepterar man den grundval för lagstiftningen abortkommittén anger, måste man dessutom för det första vara medveten om att man riskerar att kasta in människor med andra värderingar i normkollisioner. Även om varje enskild människa är fri att bruka eller inte bruka en genomförd lag om rätt till abortoperation enligt kommitténs förslag, kan man inte komma förbi lagens funktion att vara normgivande. Uppenbarligen räknar också lagstiftarna i andra sammanhang med en sådan funktion. Det bör här också nämnas att sjukvårdspersonalens samvetsproblem inte tillräckligt beaktats av kommittén. För det andra kan det ur samhällets synpunkt inte vara något önskvärt att det för eventuellt stora grupper uppkommer en absolut skillnad mellan lag och etik. I varje fall på den aktuella punkten kommer människor att känna en bristande solidaritet med samhället. Att detta i just denna fråga är särskilt allvarligt framgår av nästa punkt. III. Även om bestämda krav på hänsyn till i samhället förekommande skilda värderingar kan och måste ställas på lagstiftningen, står det dock samtidigt klart att det i varje samhälle förutsattes finnas värden och intressen, vilka det är samhällets uppgift att skydda oberoende av eventuell pluralitet i värderingar. Till de mest uppenbara av dessa värden hör människans skydd till livet. Lagstiftare och domstolar har också varit utomordentligt sparsamma att godtaga undantag från regeln om att liv ej får tagas. SOU 1972: 39

Det står också klart att skyddet för den svagare i modern lagstiftning fått allt större betydelse. Hela den sociala lagstiftningen bygger på att de starkare skall ge skydd åt de svagare. Också i rent ekonomiska mellanhavanden har detta skyddsintresse kommit att spela en genomgripande roll. Nästan i all ny lagstiftning ges numera efter förebild i en regel i 1938 års avtalslag en lagparagraf, som är en säkerhetsventil, genom vilken lagtillämparen—domstolen ges möjlighet att handla efter ett icke i lag direkt uttryckt mönster, där omsorgen om den svagare parten åvilar domstolen såsom verkställare av samhällets lagar i lagstiftarens anda. Även nu gällande abortlag kan betecknas som en lagstiftning med ett skyddsintresse i centrum. Genom det allmänna abortförbudet äger fostret som mänsklig varelse skydd för sitt liv, vad vi brukar beteckna som rättsskydd. Abortlagens indikationer anger — med undantag för den eugeniska och för fosterskadeindikationen — de undantagsregler enligt vilka hänsynen till kvinnan och hennes intressen överordnats den av samhället erkända skyldigheten att skydda fostrets liv. Det sker utifrån bedömningen, att det inte alltid är det minsta livet som är det svagaste. En situation kan uppkomma, då den kvinna, som måste bära ett livshotande ansvar, i själva verket är svagare, och då hennes svaghet utgör ett hot också mot fostret. Också abortkommitténs betänkande bör bedömas ur aspekten på lagen som ett skydd för intressen. Vad först gäller det skydd för fostrets rätt till liv, som tidigare lagstiftning erkänner, saknas detta helt. Den lag kommittén föreslår rymmer inte något skydd för detta i rättslig mening. Kvinnan har principiell rätt till abortoperation, och brott mot den föreslagna lagen föreligger endast när läkare ej utför operationen på allmänt sjukhus eller utför den i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet. För icke läkare gäller straffbestämmelserna själva operationen och de risker kvinnan utsätts för, däremot ej operationens karaktär av fosterfördrivning. Vidare förordar kommittén, att brottsbalkens straffbestämmelser 101

för fosterfördrivning eller försök till fosterfördrivning uteslutes. Det framgår ej av själva lagförslaget men däremot av kommitténs övriga text, s 125, att abortkommitténs förslag innebär att abortingrepp är tillåtet fram till dess att fostret kan karakteriseras som "livsduglig varelse", dvs enligt kommittén vid omkring 28:e graviditetsveckan. Abortkommittén har uppfattat fostrets rättsskydd som vilande uteslutande i brottsbalkens 3 kap. § 4 kriminalisering också av kvinnan — i brottsbalken dock med angivande av att påföljden i hennes fall må eftergivas. Jag kan förstå och delar abortkommitténs syn att straffhotet för kvinnans del bör avlägsnas, men jag kan inte finna att man därav måste dra slutsatsen att fostrets allmänna rättsskydd genom ett allmänt abortförbud skall upphöra. Detta är inte så bräckligt att det uteslutande vilar i ett straffhot för kvinnans del. Avgörande är däremot abortlagstiftningens konstruktion och samhällets positiva lagstiftning på en rad andra områden. Därtill bör erinras om den praxis som vuxit fram att inte väcka åtal mot kvinnan i fall av illegal abort. Det är en självklar konsekvens av att också hon i den intressekonflikt varje abortsituation utgör är en part, till vars skydd samhället inträder. Jag erinrar om abortlagstiftningens dubbla skyddskaraktär. Abortkommitténs hela tyngdpunkt ligger på skyddet av kvinnans intresse och hur hon skall få sin rätt tillgodosedd. Detta har kunnat genomföras så konsekvent som fallet är genom det resonemang om fortplantningen och rätten att råda över denna i den tolkning kommittén ger detta begrepp, som utgör kommitténs övergripande motivering för sitt förslag. Detta är förklaringen till att man kunnat konstruera ett lagförslag, som inte rymmer något rättsskydd för fostret och följaktligen till att det inte heller finns något annat intresse, med vilket kvinnans intresse kan komma i konflikt. Det förklarar det summariska avvisande adoptionen fått. Det förklarar vidare också varför fadern är helt åsidosatt, så snart önskan om abort föreligger. Hans rätt att råda över 102

fortplantningen anses vara tillgodosedd redan genom ett allmänt etiskt accepterande av prevention. Att bortkopplingen av fadern i ett lagförslag om en kvinnas rätt till abortoperation också måste få konsekvenser för annan lagstiftning och för faderns ev rätt att inte bli underhållsskyldig till ett barn han inte vill ha antyder kommittén överhuvud inte. Eftersom jag inte, vilket redan framgått av det föregående, delar kommitténs uppfattning, att fostret endast är en del i den fortplantningsprocess kvinnan har rätt att råda över och att fostret därmed skulle ha en så nära relation till modern, att det inte äger någon självständig rätt till liv förrän det kan betecknas som "livsdugligt" utanför moderlivet, måste jag till de värden och intressen det är lagstiftningens och samhälllets primära uppgift att skydda nu liksom tidigare räkna också fostrets skydd till dess liv.

IV. Konsekvensen härav blir att den etiska bedömningen av abortsituationen måste ske utifrån konstaterandet att det är fråga om en reell intressekonflikt. Det är också den grundsyn, som bestämt utformningen av nu gällande abortlag men som är helt främmande för abortkommitténs förslag. Utifrån den överordnade principen om ett generellt rättsskydd även för det ofödda mänskliga livet har lagen beviljat vissa undantag i enlighet med i abortlagen angivna indikationer. Idealt sett har man räknat med en avvägning mellan å ena sidan den respekt för fostrets liv, som huvudprincipen vill främja, å andra sidan de djupgående social-mänskliga problem, som huvudprincipens tillämpning kan leda till. Abortsituationen har — med i stort sett undantag för den eugeniska indikationen och fosterskadeindikationen — rättsligt betraktats som en intressekonflikt, där moderns hotade intresse stått mot fostrets biologiska intresse att fortleva. Mot denna bakgrund har också abortsituationen jämförts med en nödvärnssituation och abortönskan tolkats som ett uttryck för moderns strävan att värSOU 1972: 39

ja sig mot något hon upplever som ett hot mot sin existens. Det finns dock en avgörande skillnad mellan denna "nödvärnssituation" och vad som eljest betraktas som nödvärn liksom mellan denna intressekonflikt och andra intressekonflikter, där kravet på kroppsligt skydd åberopas. I dessa fall äger skyddet för kroppslig integritet i regel företräde framför andra behov av skydd. I abortsituationen däremot har bedömningen av moderns intressen blivit allt mindre biologiskt-fysiskt betingad och i hennes intressen har räknats in faktorer, som har att göra med kravet på skydd för hennes psykiska och sociala hälsa. Vid bedömningen av intressekonflikten har denna alltmer kommit att gälla å ena sidan fostrets rätt till liv och å andra sidan moderns rätt till psykisk och social hälsa. Denna utveckling är utan tvekan riktig i så måtto att en vidgad hänsyn till kvinnan av detta slag är etiskt berättigad. Det är positivt att vi nått fram till ett erkännande av kvinnans totala livssituation som det ena ledet, när intressekonfliktens styrka skall bedömas på det legala planet. Men jag kan inte dela abortkommitténs underförstådda slutsats, att intressekonflikten därmed inte skulle existera. En hänsyn till kvinnans totala livssituation får inte till följd att fostret skulle upphöra att vara ett självständigt om än av modern beroende mänskligt liv. Det enda som förändrats är att skalan av faktorer, som medverkar till att kvinnan kan uppleva sin existens som hotad i och med sin graviditet, vidgats. Detta betyder dock, att det inte längre täcker det verkliga förhållandet att endast tolka intressekonflikten som en motsättning mellan kvinnan och fostret. Psykisk och social hälsa är här liksom i andra sammanhang beroende av faktorer i en människas totala livsmiljö och vilka möjligheter denna erbjuder att komma tillrätta med en krissituation. I många fall är det mot denna bakgrund inte fråga om en primär motsättning mellan kvinnan och fostret utan snarare om en motsättning mellan å ena sidan kvinnan och fostret (vilket betyder hennes konkreta möjligheter att ta hand om barnet SOU 1972: 39

och ge det känslomässig och social trygghet) och å andra sidan en alltför hård och kall social verklighet. Utan ett väntat barn behöver inte situationen vara krisartad, men den blir det när människor finner sig sakna personliga, känslomässiga och socialtekonomiska resurser att ta ansvar för ett barn. Ansvar och resurser — eller brist på resurser — kan vara lika avgörande för frågor om liv och död, om hälsa och sjukdom, som rent kroppsliga symtom. Den av kommittén genomförda motivundersökningen understryker ytterligare detta förhållande. Om intressekonflikten har komponenter av ovan angivet slag, kan man därav dra en viktig slutsats. I en politik med uttalad målsättning att minska antalet aborter (legala och illegala) utgör en abortlagstiftning, som bevarar den grundläggande intentionen bakom 1938 års lag, dvs fostrets självständiga värde och som en konsekvens därav generella rättsskydd, endast ett, om än mycket viktigt element. Den ger det lagliga skydd, som är nödvändigt för fostrets liv, och lagliga möjligheter till abort som nödfallsutväg. Sekundärt är den vidare en nödvändig och etiskt motiverad utgångspunkt för att ställa minst lika viktiga krav på aktivt skydd för kvinnans hälsa, fysiskt, psykiskt och socialt. Undanskymmer man nämligen inte intressekonfliktens verkliga innebörd, måste i första hand de faktorer i denna förändras, som ligger på ett för sociala, ekonomiska och personliga stödåtgärder åtkomligt plan. I varje intressekonflikt är det naturligt att först pröva alla vägar att tillgodose båda parters fulla rätt. Det är också i detta fall ett oeftergivligt krav. V. Här aktualiseras det sätt på vilket kommittén löst sin uppgift att utreda och lägga fram förslag om samhällets åtgärder vad gäller rådgivningsverksamhet i skilda former och sociala och ekonomiska åtgärder till stöd åt kvinnor i en abortsituation. Jag bejakar betydelsen av de förslag till generellt verkande åtgärder kommittén lägger fram och vill också understryka vikten av ett vidgat samhällsansvar på preventivrådgivningens område. Det vore naturligt att 103

denna rådgivning och kostnaderna för preventivmedel inordnades i sjukförsäkringen. Även om jag är medveten om att utredningsarbete pågår på en del hithörande områden, beklagar jag dock att inget av kommitténs förslag på denna punkt närmare bearbetats eller att genomförandet av dessa inte fästs som villkor för kommitténs övriga förslag. Så finns t ex ingen beräkning av kostnaderna för det i och för sig positiva förslaget om sexmånadersledighetens utsträckning till ett år eller angivet hur detta skall kunna ekonomiseras. I ett principiellt resonemang, s 82 f, avvisar kommittén helt tanken på s k abortförebyggande åtgärder med följd att man samtidigt avvisar speciella i det enskilda fallet särskilt motiverade stödåtgärder. Jag delar kommitténs uppfattning att samhället måste öka "sina insatser för att genom generella familjepolitiska stödåtgärder ge kvinnan och familjen grundläggande social och ekonomisk trygghet" (s 83). Jag delar dock inte kommitténs slutsats att samtidigt avvisa särskilda stödåtgärder. Kommittén ger intrycket, att den räknar med att alla ovälkomna graviditeter är i princip acceptabla och att en av kvinnan deklarerad uppfattning, att graviditeten är ovälkommen, är ett fritt utslag av hennes rätt att bestämma över fortplantningen, vilket måste respekteras. Att förhållandet att en graviditet blir ovälkommen också kan förklaras av att det saknas en effektiv och för den enskilda människan avpassad hjälp av samhället tycks kommittén utesluta. Utan graviditeten är inte detta behov akut men med graviditeten blir det högst påtagligt, eftersom ett barn ställer anspråk på omsorg och omvårdnad och ekonomiska resurser. I varje fall saknas ännu de generella åtgärder, som utesluter att det i det enskilda fallet uppkommer särskilt motiverade behov. Jag instämmer på denna punkt med Elisabet Sjövalls särskilda yttrande och vill erinra om det orimliga i att det på abortsituationen inte skulle kunna tillämpas vad som lagfästs för socialvården, nämligen att ge den vårdsökande den omvårdnad "som med hänsyn till hans behov och förhållan104

den i övrigt kan anses tillfredsställande". På denna punkt finns det skäl att se modern med fostret som en enhet, vilken har rätt att ställa särskilda anspråk på samhället. Jag har svårt att inte i kommitténs ställningstagande vad gäller särskilt motiverade stödåtgärder se ett utslag av den av kommittén introducerade fortplantningsideologin. Det är självklart, att bostad, daghemsplats, hjälp i hemmet, möjlighet till omskolning o s v bör vara en rätt för alla kvinnor som föder och vårdar barn. Vi vet dock att en sådan rätt ännu inte föreligger i praktiken men också att avsaknaden av den starkt kan bidraga till att göra en graviditet ovälkommen. Att därför, som kommittén gör, hävda att den enskilda människan i denna situation inte är betjänt av att få de behov tillgodosedda som blottläggs i och med graviditeten och de specifika anspråk omvårdnaden av ett barn ställer, är ohållbart. Jag vill här erinra om resultaten av den socialpsykiatriska studie av abortsökande kvinnor i Umeå sjukvårdsdistrikt, som redovisats i Läkartidningen 45/1971. Av denna framgår t ex, att 61 % av kvinnorna hade en inkomst per hushåll på 15 000 kr eller mindre. Utredarna drar själva bl a följande slutsats: Vår undersökning har visat, att en stor grupp kvinnor arbetar eller studerar utanför hemmet. Då totalt 75 % av kvinnorna i vårt material har någon form av sysselsättning utanför hemmet uppstår bl a frågan huruvida det aktuella arbetsmarknadsläget kan inverka på att kvinnan ansöker om abort. Kan det möjligen vara så att hon inte har möjligheter att få återkomma till sitt arbete efter en genomförd graviditet? Kan den ekonomiska situationen vara så pressad att ekonomin även om maken arbetar inte tillåter en utökning av familjen om kvinnans inkomst bortfaller? Vi har ju också den stora gruppen ensamstående kvinnor som måste arbeta för sitt uppehälle. Vad beträffar kvinnor i studiesituation har man i Umeå tillämpat en liberal tolkning av lagen. Kvinnorna i detta material lever under relativt små ekonomiska omständigheter och likaledes är deras bostadssituation i många fall pressad. Jag kan inte finna att kommitténs resonemang om kvinnans rätt att bestämma över fortplantningen är tillämpligt på denna situation i annan mening än att hon saknar SOU 1972: 39

denna i betydelsen av möjligheten att vilja föda. Om hennes yttre sociala förhållanden inte kan förändras, är det naturligt att graviditeten blir ovälkommen, även om hon skulle önska föda sitt barn. Om man som jag gjort ovan också tolkar abortsituationen som en motsättning mellan å ena sidan modern och fostret och å andra sidan en social verklighet, som inte erbjuder henne rimliga möjligheter att ta hand om sitt barn, är det naturligtvis det andra ledet i intressemotsättningen som måste angripas. Först om inte detta sker uppstår en reell intressekonflikt mellan fostrets rätt till liv och moderns rätt till fysisk, psykisk och social hälsa. Det borde vara samhällets självklara plikt att tillse att sådana intressekonflikter inte skall behöva uppstå. Genom kommitténs fortplantningsideologi förlänas de dessutom sken av att vara uttryck för ett fritt val från kvinnans sida. Resultaten från den ovan nämnda Umeå-undersökningen, som visar att "det huvudsakligen är kvinnor som lever under otrygga socio-ekonomiska förhållanden som i större utsträckning än andra sökt abort", talar i en radikalt annan riktning. Redan kommitténs egna undersökningar borde ha givit kommittén anledning att ingående penetrera abortproblematikens djupa samband med brister i människans totala livs- och samhällsmiljö och fullfölja sitt uppdrag enligt direktiven att undersöka, hur samhällets åtgärder bäst skall kunna utbyggas och effektiviseras. Då detta ej skett krävs en kompletterande utredning i dessa frågor innan någon ny lagstiftning överhuvud kan genomföras. Utgångspunkten för denna kompletterande utredning måste vara att den adekvata hjälpen för en kvinna med en ovälkommen graviditet alltid i första hand består i sådana förstärkta resurser socialt, ekonomiskt, personligt, att fullföljandet av graviditeten inte försätter henne i en ohållbar situation. Samhället kan inte först avvakta effekterna av i och för sig önskvärda generella åtgärder, om vilkas genomförbarhet vi dessutom för närvarande inte vet någonting. Kommittén visar själv en stor SOU 1972: 39

tilltro till "människornas egen längtan att få barn och att vårda barn" (s 106) men har inte dragit konsekvenserna av denna sin tilltro på det sociala planet. Lika litet gör man det, när man förutsätter ett behov av en generell rätt till abortoperation. Med stöd av sin fortplantningsideologi och hävdandet av ett ytterligt begränsat samhällsansvar gentemot kvinnor med ovälkommen graviditet, har kommittén i stället erbjudit endast en teknisk lösning, nämligen rätten till just operationen. Man har valt den för samhället billigaste vägen. Redan av vad som ovan sagts framgår att abortkommitténs betänkande förbigått så viktiga aspekter av abortproblematiken, att detta inte kan läggas till grund för en lagstiftning. Innan jag drar några sammanfattande slutsatser, vill jag dock mera kortfattat ge ytterligare några exempel på brister i utredningen. 1. Jag har redan påpekat kommitténs åsidosättande av andra etiska värderingar än dem kommittén valt att bygga sitt ställningstagande på. Ytterligare kan i detta sammanhang nämnas de bristfälligheter som finns i utredningen i bilaga 10 om abortfrågan i historisk belysning. Väljer man när det gäller t ex utvecklingen av den kristna synen på fostret och dess värde att söka teckna denna med hjälp av citat från kyrkofäder, borde man åtminstone också anföra de kyrkofäder, som inte accepterade någon skillnad mellan formade och oformade foster och räknade med en enhet mellan kropp och själ alltifrån konceptionen. Det hade kanske då varit lättare att tränga bakom det historiskt betingade fram till vad som varit huvudlinjen i den kristna traditionen i denna fråga. 2. Kommittén förutsätter att antalet aborter inte avsevärt kommer att öka, om den föreslagna lagen genomföres. Grundvalen för detta antagande är dock ganska bräcklig. Kommittén har sålunda inte gjort någon analys av varför antalet abortsökande under senare år har ökat kraftigt. Om orsaken är den liberalisering av lagtillämpningen som inträffat efter 1965, är det nödvändigt att fråga om inte en ytterligare li105

beralisering också kommer att betyda ett ökat antal aborter. Kommittén ger ingen belysning av denna problematik och söker överhuvud inte mer än med stöd av oredovisade antaganden bedöma effekterna av sitt förslag. 3. Det råder stor oklarhet, om kommittén betraktar abort som en form av födelsekontroll eller ej. Visserligen tar kommittén med hänsyn till de risker som är förenade med abortoperation avstånd från att "tidig abortoperation skulle tillhandahållas som alternativ till preventivmedel" (s 114). Denna anges vara en nödfallsutväg. Mot denna uppfattning står dock förhållandet redan att kap 3 fått rubriken "Födelsekontroll genom abortoperation". "Frågan om födelsekontroll genom operation av kvinnan", heter det i kommitténs sammanfattning, "behandlas i ett särskilt kapitel". Samhället bör, heter det i ett annat sammanhang, inse, att "kvinnan behöver samhällets stöd såväl för födelsekontroll som när hon vill föda" (s 106) — detta uttalat som ett argument för att samhället bör avstå från förbud mot abort och inte genom en förbudspolitik undandra sig sitt ansvar när det gäller sexuallivet och fortplantningen. Farhågor för att aborten kommer att användas som ett preventivmedel har också uttryckts från många håll. Kommittén har inte framlagt något material eller angivit en målsättning som talar i annan riktning. Snarare har den genom oklarheten i sina formuleringar givit ytterligare stöd för synen på abort som en alternativ form av familjeplanering. 4. Kommittén gör inte några allvarliga överväganden om sjukvårds- och sjukvårdspersonalresurserna vare sig för de behov en effektiviserad preventivrådgivning ställer eller för gynekologavdelningarnas möjligheter att utföra abortoperationerna. § 3 i lagförslaget tycks dessutom böra tolkas så att abortsökande kvinnor skall ha förtur framför andra patienter i öppen och sluten vård. Även en endast tillfällig ökning av antalet abortfall kommer tillsammans med kommitténs föreslagna överförande av handläggningen av abortärendena till gynekologen att leda till ett kraftigt ökat krav på de 106

redan nu överansträngda gynekologiska klinikernas resurser. Ett väsentligt ökat antal gynekologtjänster måste beviljas, för att inte den ökade belastningen av abortfallen skall komma att ske på den övriga sjukvårdens bekostnad. Detta är också ett krav för att inte handläggningen av aborterna skall få karaktären av beställningsoperationer, utförda under stor tidsnöd och utan tillfredsställande utredning av kvinnans sociala och medicinska situation. 5. Varken frågan om läkarens ställning eller nämndens funktion har av kommittén tillräckligt genomarbetats. Med tanke på det ansvar lagförslaget lägger på gynekologen, är det anmärkningsvärt att detta endast föreskriver rätt till abortoperation men ej nämner den möjliga förekomsten av kontraindikationer. Läkarens medicinska bedömning kan därmed av kvinnan komma att tolkas som ett hinder från hans sida mot en hennes lagfästa rätt. Om läkarens rätt att vägra utföra ett ingrepp mot sin övertygelse saknar lagförslaget bestämmelse. Vidare kan erinras om att den roll psykiatern enligt lagförslaget skall spela i nämnden förutsätter att han skall kunna delta i beslut utan att först ha haft personlig kontakt med patienten. Det kan ifrågasättas om inte detta för psykiatern som läkare strider mot både beprövad erfarenhet och vetenskap och mot de allmänna läkarreglerna (punkt 10). Samma svårighet att göra en meningsfull bedömning gäller naturligtvis också lekmannen. Nämndkonstruktionen tycks inte heller ge garantier för den enhetliga bedömning över hela landet som är önskvärd. 6. Enligt kommitténs förslag bör resurserna för mödra- och barnhälsovården disponeras så att denna fungerar som ett rådoch serviceorgan för vad som närmast kan kallas en familjehälsovård. Till denna verksamhet skall också kurator knytas. Förslaget är mycket allmänt skisserat och det framgår inte klart om i synnerhet den kvinna som blir utsatt för påtryckning av sin närmaste omgivning kan garanteras den rådgivning som borde vara en hennes rätt eller om hon kan få en reell chans till ett SOU 1972: 39

fritt ställningstagande. En sådan möjlighet torde endast kunna ges om kuratorssamtalet blir obligatoriskt. Detta behöver därför inte förenas med någon skyldighet till kuratorsutredning på formulär. Redan utifrån kommitténs egna utgångspunkter borde det vara en självklar angelägenhet att tillse att kvinnan får möjlighet att fatta ett självständigt beslut. 7. Kommittén har inte tillräckligt genomarbetat relationen mellan sitt lagförslag och övrig lagstiftning. I annan lagstiftning betraktas fostret som rättssubjekt genom att det i viss mån ges rätt att självt taga arv, nämligen om det sedermera framfödes med liv, som genom att det kan leda arv. Att fostret är ett rättssubjekt brukar visas med att det skyddas till liv genom just lagstiftningen mot abort. Abortkommitténs förslag som lämnar fostret utan skydd till livet ändrar i grunden förutsättningarna för själva det i all lagstiftning grundläggande begreppet rättssubjekt utan att kommittén berör förhållandet. Ytterligare exempel kunde nämnas på inkonsekvenser mellan den av kommittén föreslagna lagstiftningen och annan lagstiftning. 8. Det är vidare anmärkningsvärt att kommittén helt har kunnat förbigå frågan om den biologiska faderns rättsliga ställning. Detta är konsekvent enligt kommitténs syn på kvinnans rätt att bestämma över fortplantningen, inklusive fostret, men visar samtidigt orimligheten i att bortse från fostret som en särskild part i sammanhanget. 9. Ett om än underordnat motiv för att abortkommittén, trots sitt erkännande av en principiell rätt för kvinnan till abortoperation, föreslår en särskild lagstiftning är att abortoperationen "ger anledning till skiftande moraliska och etiska värderingar" (s 115). Man synes därmed vilja undvika subjektivitet i läkarens bedömning. Samtidigt har man dock helt förbigått den etiska konflikt som abortingreppet kan utgöra inte bara för läkaren utan också för den övriga sjukvårdspersonalen. Detta tillspetsas av att den övre gränsen för abortoperationen enligt kommitténs förslag kan komma att förskjutas till 28:e graviditetsveckan. AvsaknaSOU 1972: 39

den av en översta tidsgräns med konsekvensen att risk för viabelt foster kan föreligga vid abortingreppet utgör ytterligare ett exempel på hur kommittén åsidosatt abortfrågans etiska aspekter. Innebörden härav skärps dessutom av att kommittén inte ens vid senaborter föreslår ett reellt utredningsförfarande eller strikta indikationer. Med hänvisning till vad som anförts i det föregående hävdar jag sammanfattningsvis att abortkommitténs betänkande icke kan läggas till grund för en ny lagstiftning emedan kommittén både i sina motiveringar och i sitt lagförslag åsidosatt de abortproblematikens etiska frågeställningar, som är relaterade till fostret som ett självständigt mänskligt liv. Följande yrkanden beträffande lagstiftningen är icke relaterade till kommitténs förslag utan har utformats i relation till nuvarande lags grundstruktur; att samhällets övergripande målsättning i såväl abortlagstiftningen som i reformåtgärder av skilda slag måste vara att nedbringa antalet aborter till ett minimum, legala såväl som illegala; att lagstiftningen även i fortsättningen måste vara så konstruerad att den utgår från principen om fostrets egenvärde. Den måste som en följd därav rymma ett allmänt förbud mot abort och medge abort endast på grundval av indikationer; att aborten är en nödlösning, för vilken samhället måste ikläda sig ansvar samt att detta ansvarsförhållande nödvändiggör, att ett samhällsorgan är delaktigt i varje beslut om abort; att det även med en sådan konstruktion av lagen omedelbart krävs ytterligare utredningar samt att detta är en nödvändig förutsättning för att tillämpningen av redan den nuvarande lagen skall kunna svara mot dess grundintentioner att skydda både fostrets liv och kvinnans rätt att inte genom fullföljandet av sin graviditet försättas i en socialt och psykiskt ohållbar situation. De kompletterande utredningar jag avser gäller: 107

a) med hänsyn till den roll sociala och ekonomiska faktorer spelar en utredning om nödvändiga sociala reformer både på det generella planet och vad gäller speciella, av det enskilda fallet, motiverade stödåtgärder samt b) med hänsyn till den ökande roll enligt kommitténs motivundersökning psykologiska och psykologisk-sociala faktorer spelar en utredning om en utbyggnad av samhällets terapeutiska resurser i personliga krissituationer; att en utredning snarast bör tillsättas med uppgift att lagstiftningsmässigt lösa problemet om hur vid brott mot abortlagen generell åtalseftergift för kvinnan skall kunna genomföras.

108 SOU 1972

9 Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete

Eftersom ärkebiskopens remissyttrande, med dess inledningsvis gjorda erinran om ett brett samråd mellan olika kyrkor och samfund i den svenska kristenheten, sammanfaller med centralrådets principiella ståndpunkter, har centralrådet beslutat att för sin del ansluta sig till vad som anföres i ärkebiskopens yttrande.

SOU 1972: 39

10 Familjepolitiska kommittén

Familjepolitiska kommittén finner endast skäl att yttra sig över de avsnitt i abortkommitténs betänkande som direkt eller indirekt har samband med det ekonomiska stödet till barnfamiljerna. Det gäller närmast anställningstryggheten och det ekonomiska stödet vid havandeskap och barnsbörd. När det gäller anställningstryggheten anser abortkommittén, att den sex månaders tjänstledighet vid barnsbörd, som kvinnan har rätt till enligt lag är snävt tilltagen. Abortkommittén föreslår att rätten utvidgas, förslagsvis till ett år. Även mannen bör beredas anställningstrygghet i den mån det är han som tar ledigt från arbetet. Vad beträffar existensmöjligheterna föreslår abortkommittén, att kvinnan ges ett sådant ekonomiskt stöd från samhällets sida att hon kan utnyttja rätten att vara ledig från förvärvsarbete eller utbildning om hon vill föda; stödet bör ges generellt utan kategoriindelningar och bör även ges åt mannen när han är ledig från förvärvsarbete för att vårda barnet. Möjlighet till deltidsledighet för endera av eller båda föräldrarna med motsvarande reduktion av det ekonomiska stödet bör också enligt kommitténs mening kunna övervägas. Abortkommittén har tagit ställning för en ettårig ersättningstid utan att redovisa t ex kostnadsberäkningar och bedömningar av konsekvenserna för kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. 110

Familjepolitiska kommittén har i uppdrag att göra en översyn av det ekonomiska stödet till barnfamiljerna och utarbeta ett antal utbyggnadsalternativ för familjestödet. Därvid skall kommittén bl a pröva frågan om ett vårdbidrag. I samband med denna översyn kommer kommittén att ta upp det stöd som fn ges i moderskapsförsäkringens form, bl a i vad avser ersättningens nivå, ersättningstidens längd och faderns rätt till ersättning om han avstår från förvärvsarbete under denna tid. Även frågan om anställningsskyddet kommer att beröras. Familjepolitiska kommitténs ställningstaganden kommer att redovisas i kommitténs slutbetänkande som är under utarbetande. Beslut i dessa frågor om det ekonomiska stödet och anställningsskydd bör fattas först när familjepolitiska kommitténs slutbetänkande lagts fram och remissbehandlats.

SOU 1972: 39

Svenska Landstingsförbundet

11 Inledande

synpunkter

Abortfrågan rymmer i sig många ömtåliga avvägningar av övervägande etisk natur. Styrelsen har emellertid inte ansett sig böra ge uttryck åt något ställningstagande i detta hänseende utan har utformat sitt yttrande enbart från de synpunkter styrelsen har att företräda i sin egenskap av talesman för sjukvårdshuvudmännen inom landstingssektorn. Styrelsen vill i princip ansluta sig till abortkommitténs förslag att kvinnans rätt till abortoperation av sakkunnig läkare bör vara reglerad i lag. Enligt styrelsens mening måste emellertid abortoperationen, som utväg att omintetgöra ett icke önskat havandeskap, anses vara mindre tilltalande och — inte minst av skäl som närmare utvecklas i det följande — betraktas som en åtgärd av undantagskaraktär. Det synes i stället naturligt att man genom ökade insatser i upplysnings- och rådgivningshänseende söker bringa ned antalet oönskade graviditeter så att mer dramatiska abortingrepp allt mer kan begränsas till att bli komplement i de fall där förebyggande åtgärder inte varit tillräckliga. Styrelsen har velat markera denna inställning redan inledningsvis och återkommer härtill längre fram i yttrandet. Inför sitt remissvar har styrelsen hört de enskilda landstingens förvaltningsutskott, vilkas yttranden bifogas för kännedom. SOU 1972: 39

Begreppet

"abortoperation"

Kommitténs förslag är i många hänseenden knutna till begreppet "abortoperation" och den definition därav, som kommittén fört in i 1 § av den föreslagna lagen om rätt till abortoperation, d v s "operativt ingrepp, som kvinna underkastar sig för att slippa föda och som läkare utför i syfte att hindra att hennes havandeskap fortsätter". Enligt styrelsens mening synes definitionen "operativt ingrepp" innebära en onödig begränsnig till kirurgiskt betingade åtgärder utan det hänsynstagande till andra såväl redan förekommande som framdeles utvecklade metoder, som borde vara önskvärt. Styrelsen vill därför föreslå att definitionen "operativt ingrepp" byts ut mot "medicinsk åtgärd" och utgår från denna tolkning när den i fortsättningen använder ordet "abortoperation". Resursfrågor inom gynekologisk och anestesiologisk sjukvård I frågan om en liberalare inställning till aborträtten kommer att leda till en ökad abortfrekvens och därmed till höjda anspråk på erforderliga resurser hos sjukvårdshuvudmännen har delade meningar kommit till uttryck. Utvecklingen i detta hänseende måste också naturligen relatera till vetenskapliga framsteg på skilda områden liksom till effektiviteten hos förebyggande åtgärder av olika slag. Därtill kommer de 111

fortlöpande attitydförändringar hos människor i olika åldersgrupper, som då det gäller prognoser på ett område som det nu aktuella bildar en mycket irrationell faktor. Abortkommittén har i sitt betänkande visat att den höga antikonceptionella standarden i vårt land medfört att aborterna endast är av mycket liten betydelse för den totala födelsekontrollen. Enligt styrelsens mening synes inga skäl tala för att någon förändring i detta hänseende skulle kunna emotses som en följd av att en ny lag träder i kraft. Det är i stället sannolikt att preventiva metoder för födelsekontroll kommer att föredras även i framtiden. Det är emellertid inte möjligt att göra någon realistisk bedömning av frågan hur ett förenklat förfarande med en snabbare handläggningsordning kan påverka frekvensen av abortoperationer genom att kvinnor, som nu drar sig för att söka abort på grund av den långa beslutsprocessen, i ökad omfattning kommer att ställa anspråk på operation. Det är i denna del inte fråga om abort som födelsekontrollerande metod utan om andra, troligen i första hand socila situationer, där ett i dagens läge försvårat tillmötesgående av kvinnans önskan att inte föda kommer att kraftigt underlättas i ett nytt system. Såvitt gäller denna grupp av kvinnor kan det enligt styrelsens mening inte uteslutas att antalet aborter kan komma att — åtminstone till att börja med — öka i inte oväsentlig utsträckning. Om också antalet abortoperationer kan komma att öka, bör detta sålunda inte vara fallet beträffande antalet graviditeter. Styrelsen finner det därför knappast rimligt att relatera behov av resursförstärkningar inom den gynekologiska sjukvården till en höjd abortfrekvens. Varje gravid kvinna har rätt att ta samhällets sjukvårdsresurser i anspråk. Resurserna vid abortingrepp är visserligen delvis helt andra än dem som tas i bruk om kvinnans havandeskap fortskrider fram till förlossning, men från sjukvårdshuvudmännens synpunkt skiljer sig de båda alternativen inte så mycket i belastningshänseende. Däremot kan det, som när112

mare utvecklas i det följande, av andra skäl finnas motiv för förstärkningar inom den av abortoperationer berörda sektorn, där inte bara den gynekologiska utan också den anestesiologiska sjukvårdens behov måste beaktas. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att dessa båda specialiteter inte i nämnvärd utsträckning prioriterats i det läkartilldelningsprogram fram till 1975, som fastställts efter riksdagens beslut i anledning av förslagen i prop 1969: 35. Antalet läkartjänster i denna del kommer alltså inte att öka särskilt mycket under den närmaste tiden, och det kan enligt styrelsens bedömning, som en konsekvens av vad som nyss sagts, knappast anses troligt att den nyligen beslutade översynen av programmet kommer att medföra en speciell av abortfrågan föranledd ökning i läkartilldelningen. Det kan emellertid antas att utvecklingen på abortområdet — med det däri innefattade behovet av en förstärkt mödrahälsovård, vartill styrelsen strax återkommer — tillsammans med den också på andra vägar aktualiserade frågan om smärtlindring vid förlossning kommer att ge motiv för särskilda läkarresurser inom områdena gynekologi och anestesiologi. Kungl Maj:t har sålunda den 30 december 1971 överlämnat riksdagens skrivelse 1971: 272 i anledning av motioner om smärtlindring vid förlossning till socialstyrelsen för beaktande. Styrelsen vill vidare, bl a i anslutning till vad som nyss anförts, understryka att sjukvårdshuvudmännen knappast kan åta sig att garantera någon allmän förtur eller annan undantagsställning för varje abortsökande i förhållande till andra patienter vid gynekologisk klinik. Om också sjukvårdsstyrelserna enligt 24 § sjukvårdslagen kan styra vederbörande överläkares intagningsbeslut är det enligt styrelsens uppfattning inte möjligt att t ex hålla vissa platser reserverade för abortfall på bekostnad av andra vårdbehov, utan möjligheterna att tillgodose efterfrågan på vård i olika hänseenden måste prövas allsidigt allt efter resurserna i den enskilda situationen. Vad som nu sagts SOU 1972: 39

undergräver i någon mån innehållet i 11 § i kommitténs förslag till lag om rätt till abortoperation: "Har för kvinnan fastställts rätt att undergå operation, ombesörjer sjukvårdsstyrelsen att hon blir opererad". I detta sammanhang måste också beaktas den aspekten att ingen enskild läkare kan mot sin vilja åläggas att utföra abortingrepp, vilket i sin tur innebär att formuleringen i en lagtext på detta område aldrig kan bli en garanti mot den inställning i ämnet, som enskilda i ingreppets utförande involverade personer kan hysa. Anspråken på resurser för abortoperationer har självfallet ett nära samband med frågan vid vilken tidpunkt under havandeskapet som ingreppet utförs. Belastningen på sjukvårdsapparaten, t ex med avseende på tiden för ianspråktagande av vårdplats, liksom påfrestningen och riskerna för kvinnan är givetvis större ju senare abortoperationen kommer till stånd. Styrelsen vill dock för sin del inte förorda att någon tidsgräns för abortingrepp fastställs i den nya lagen, även om en sådan, förlagd till förslagsvis utgången av 18:e graviditetsveckan, kunde synas resursmässigt fördelaktig för sjukvårdshuvudmännen. Frågan om eventuella tidsgränser bör enligt styrelsens mening övervägas ytterligare, varvid — om man skulle stanna för ett system med tidsgränser — dessa av praktiska skäl inte bör bestämmas alltför exakt utan göras så elastiska som syftet med dem kan medge. Målet med abortoperationer utförda i ett tidigt skede av graviditeten bör dock i första hand kunna uppnås genom att man med information och upplysning i lämpliga former söker påverka abortsökande kvinnor i sådan riktning.

Resursfrågor inom mödrahälsovården. Preventivmedelsrådgivning Styrelsen har redan i det föregående anfört att det synes naturligt att man i första hand tillgriper åtgärder av förebyggande natur i form av upplysning och rådgivning för att nå den minskning i antalet oönskade gravi8-SOU

1972:39

diteter, som man eftersträvar. Landstingen satsar här ganska stora belopp på familjerådgivning, abortförebyggande verksamhet, rådgivning för kvinnor i sexualfrågor och övrig rådgivning eller enligt 1971 års budget belopp i storleksordningen 7 milj kr. Dessa insatser kompletteras genom vissa statliga bidrag i form av bl a två förslagsanslag i riksstaten, nämligen för budgetåret 1971/72 930 000 kr till abortförebyggande åtgärder och 430 000 kr som bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning. Det är enligt styrelsens mening synnerligen angeläget att medel för åtgärder på dessa förebyggande områden kan finna ökat utrymme inom ramen för de resurser som kan ställas till förfogande för hälso-, sjuk- och socialvården, och detta bör naturligen gälla insatser såväl från staten som från huvudmännen. Därvid synes det särskilt betydelsefullt att mödravårdscentralerna kan förstärkas och att den ökade samverkan mellan landsting och primärkommuner, som från en rad andra utgångspunkter håller på att utvecklas, också kommer denna verksamhet till godo. Frågan hur en ändamålsenligt anordnad organisation närmare skall utformas måste emellertid kunna lösas av huvudmännen själva utifrån skilda lokala förutsättningar. Det bör härvid även beaktas att Kungl Maj:t den 10 december 1971 uppdragit åt socialutredningen att lägga fram förslag rörande familjerådgivningens framtida utformning och organisation. Då det gäller den i sammanhanget ytterst väsentliga preventivmedelsrådgivningen finner styrelsen det vara av särskilt stor vikt att denna får en så snabb och bred effekt som möjligt. För familjeplanering och förebyggande av oönskat havandeskap är åtgärder på detta område av fundamental betydelse och det är därför enligt styrelsens mening angeläget dels att andra personalkategorier än läkare kan ta del i verksamheten, vilket skulle medföra att förekommande väntetider kan förkortas, dels att rådgivningen kan nå inte bara den kvinnliga befolkningen utan också den manliga. 113

Frågan om förebyggande åtgärder och rådgivning skulle kunna göras obligatoriska i anslutning till en abortkonsultation finner styrelsen — av främst resursskäl — böra vila intill dess erfarenheter vunnits av att ökade insatser sätts in på området.

Nämnderna inom den gynekologiska sjukvården De av kommittén föreslagna "nämnderna inom den gynekologiska sjukvården" torde enligt styrelsens uppfattning komma att till övervägande delen fatta beslut av rent formell natur men bör å andra sidan kunna vara ett stöd såväl för kvinnan i abortsituationen som för den enskilde läkaren i hans uppfattning att abortoperation i ett visst fall inte bör utföras. Styrelsen tillstyrker därför att sådana nämnder inrättas.

Vissa ekonomiska

frågor

Abortkommittén synes inte alls beröra hur kostnaderna i samband med abortkonsultationer och abortoperationer skall bestridas inom ramen för ett system med utvidgad aborträtt. För närvarande är abortutredningar kostnadsfria i den mån de utförs vid statsbidragsunderstödda abortrådgivningsbyråer. För utredning som företas i annan ordning inom den offentliga sjukvården gäller vanliga regler om besök i öppen sjukvård, varvid den sökande erlägger patientavgift med 7 kr och vederbörande allmänna försäkringskassa lämnar ersättning med 31 kr för varje besök. I fråga om abortoperation och övrig sluten vård i samband därmed gäller att försäkringskassan svarar för en dagavgift för vård på allmän sal av 10 kr. Enligt styrelsens mening bör dessa grundprinciper gälla även i fortsättningen. Den omständigheten att en abortsituation jämte följande ingrepp i framtiden kan komma att föreligga utan att någon egentlig anknytning till sjukdom är för handen bör därvid inte medföra att särskilda avgiftsregler skall gälla för dessa fall. En konsulta114

tion i en abortfråga bör sålunda alltid jämställas med ett läkarbesök för sjukdom och för själva ingreppet och därtill knuten sluten vård bör alltid gälla de regler som i dag tillämpas i fråga om abortoperationer. Om detta förutsätter ändringar i lagen om allmän försäkring och läkarvårdstaxan bör enligt styrelsens mening erforderliga ändringar i dessa författningar vidtas.

Yttranden till landstingsförbundet: 11.1 Stockholms läns landsting Utdrag ur sammanträdes protokoll Förvaltningsutskottet beslöt att till remissens besvarande överlämna och åberopa föredragande landstingsrådets promemoria. Reservation mot förvaltningsutskottets beslut anfördes av herrar ordföranden och Bengtson, fru Forsling, herrar Lind, Nilsson och Petersson samt tjänstgörande suppleanten herr Davidsson. Det antecknades till protokollet dels att suppleanterna fru Blomqvist, fru Forsberg, herrar Hallerby, Kant och Olsson samt landstingsråden Forsberg, Kärnek och Sjöberg anmält sin anslutning till förvaltningsutskottets beslut dels att suppleanterna Johansson och Naess samt landstingsrådet Jonberger anmält sin anslutning till den avgivna reservationen. Den socialdemokratiska gruppen inom utskottet lät till protokollet anteckna följande särskilda uttalande: "Vi delar föredragande landstingsrådets uppfattning att landstingets yttrande bör koncentreras till resursfrågorna. Därvid har vi sett det som utomordentligt väsentligt att landets ojämförligt största sjukvårdshuvudman på ett otvetydigt sätt slagit fast orimligheten av att relatera behov av resursförstärkningar inom den gynekologiska vården till aborter. Den som härefter vill motarbeta en utvidgning av kvinnans rätt till abort får göra detta utifrån etiska värderingar och ej utifrån ett resursresonemang. Vi ser med tillfredsställelse att enighet inom hälso- och sjukvårdsnämnden stått att SOU 1972: 39

vinna kring denna synpunkt och att förvaltningsutskottets majoritet anslutit sig till denna uppfattning. Då man nu från annat håll inom förvaltningsutskottet i yttrandet önskar föra in etiska värderingar vill vi anföra följande. Vi delar den nya grundsyn, som kommer till uttryck när kommittén menar, att abortfrågan skall avgöras på basis av förtroende för kvinnan och hennes förmåga att själv bedöma sina möjligheter att ta ansvar för barn, när den påvisar att moraliska graderingar av aborternas berättigande alltid medför godtycke och när den betonar att det är upplysning, inte förbud, som kan förebygga aborter." Herr ordföranden och fru Forsling lät till protokollet anteckna följande uttalande: "Då abortkommitténs betänkande och förslag principiellt berör ett för mänskligt liv grundväsentligt område som även får praktiska konsekvenser för landstingets olika vårduppgifter, kan remissyttrandet inte avgränsas till enbart en resursbedömning. Det synes anmäkningsvärt, att betänkandet inte berör de grundsatser rörande det ofödda barnets rätt att leva, som Sverige i FN medverkat till att stadfästa. Ej heller har kommittén beaktat den etiska konflikten, som i ett pluralistiskt samhälle uppkommer för de människor som inte anser sig kunna medverka i abortoperationer. Mot denna bakgrund har vi ansett, att då betänkandet i vissa avseenden företer väsentliga brister förslaget i nuvarande utformning inte bör läggas till grund för lagstiftning." Herr Holmsten lät till protokollet anteckna följande uttalande: "I enlighet med partigruppens ställningstagande i hälso- och sjukvårdsnämnden anser jag att landstinget vid sin behandling av remissen endast bort ha yttrat sig angående resursfrågan. När emellertid nu andra överväganden än de rent resursmässiga har kommit att göras vill jag för egen del uttala att jag ansluter mig till uppfattningen att abortkommitténs förslag skall läggas till grund för lagstiftning." Herrar Petersson och Nilsson lät till protokollet anteckna följande uttalande: "Vi röstade för ordförandens förslag med utgånspunkt från att ordet "fackförvaltningarna" ändrades till "facknämnderna". SOU 1972: 39

Landstingsrådets för hälso- och frågor promemoria

sjukvårds-

Ärendet har i landstinget överlämnats till förvaltningsutskottets kansli för yttrande av juridiska avdelningen, hälso- och sjukvårdsnämnden, finansroteln, vilken avstått från att yttra sig, samt till sociala roteln, vilken som svar på remissen överlämnat och åberopat skrivelse från sociala nämnden. För egen del avser jag koncentrera mig till de resursfrågor, som Svenska landstingsförbundet i första hand önskar få belysta. Jag vill då anföra, att jag instämmer i hälsooch sjukvårdsnämndens uppfattning att det är orimligt att relatera behov av resursförstärkningar inom den gynekologiska vården till aborterna. Ställningstagande till kommitténs förslag om utvidgning av kvinnans rätt till abort bör därför ske utifrån andra överväganden än de rent resursmässiga. Jag är dock angelägen att understryka att hälso- och sjukvårdsnämndens yttrande varken får tolkas som att antalet aborter ej kommer att öka eller som att behov av ökade resurser för den gynekologiska vården ej föreligger. Vad som avses är att antalet graviditeter ej kommer att öka genom att människor kommer att välja abort som ett medel för födelsekontroll. Hur relationerna aborter—förlossningar däremot utvecklas är givetvis svårare att förutse. Vad gäller behovet av resursökningar inom den gynekologiska vården kommer detta att kvarstå även framdeles. Det finns redan idag otillfredsställda behov på såväl den sjukvårdande som förebyggande delen. Behovet av en utbyggnad av mödrahälsovården är väl dokumenterat och understryks av kommitténs förslag. Samma är förhållandet vad gäller utökade resurser för att erbjuda kvinnorna smärtfri förlossning. Beträffande juridiska avdelningens yttrande är jag ej beredd förorda att frågan om aborter på det sätt där föreslås enbart blir en angelägenhet mellan kvinnan och hennes läkare. Jag anser således att kvinnans rätt till abort bör regleras i lag. Jag förutsätter dock att sjukvårdshuvudmännen så kommer att disponera sina resurser att 115

ingen läkare som av etiska skäl ej önskar utföra abortoperation skall tvingas till detta. Vad slutligen gäller sociala nämndens remissvar har jag inget att erinra mot vad där anföres. Förvaltningsutskottets delningen

kansli, juridiska

av-

De skäl som kommittén anför till stöd för förslaget om upphävande av straffbudet om fosterfördrivning synes mig övertygande. Skälen är att man kan förmoda att kvinnor i allmänhet inte i onödan beslutar sig för abort och att ett straff bud i övrigt är ineffektivt. Det förtjänar att särskilt understrykas att dessa skäl gör sig gällande, oavsett vilken uppfattning man har i den moraliska frågan om upprätthållande av respekten för livets helgd i samband med abortproblematiken. Det måste betraktas som en förtjänst hos betänkandet att man lyckats föra diskussionen utan att olika moraliska värderingar blivit avgörande. Jag kan också instämma i vad kommittén uttalar om att det är angeläget att tillse att kvinna som vill ha abort bereds möjlighet att få aborten utförd på sätt som i görligaste mån inte utsätter henne för risker och som sker utan att fara för hennes liv och hälsa uppkommer. Vad kommittén föreslår om förbud mot osakkunniga eller eljest riskabla eller för kvinnan onödigt påfrestande ingrepp (3, 4 och 12 §§) biträder jag alltså. Förslaget syftar emellertid ytterligare till att åstadkomma ett system som förmår kvinna som vill ha abort att anlita sakkunnig hjälp. För att nå detta resultat har man ansett erforderligt att tillförsäkra kvinnan en rätt till abortoperation av läkare på allmänt sjukhus eller därmed jämförlig sjukvårdsinrättning. Jag har inte blivit övertygad om att denna väg är riktig och får härom uttala följande. Till en början är det klart att kommitténs förslag inte leder till att det åsyftade resultatet med visshet uppnås. Intet rättsligt hinder finns mot att kvinna, som fått avslag på begäran om abort eller av något skäl inte 116

vill ansöka om abort, själv utför aborten eller beger sig utomlands för att där på något sätt få aborten utförd. Det synes mig sannolikt att, som kommittén i annat sammanhang utvecklat, information till kvinnorna är mer väsentlig för att nå målet att undvika för kvinnan farliga aborter än en lag om (begränsad) rätt till abortoperation. Anledningen till att jag hyser betänkligheter mot kommitténs förslag om rätt till abortoperation är emellertid i främsta rummet en annan. Baksidan av den föreslagna rätten för kvinnan är en skyldighet för andra personer att medverka till aborten. De personer det är fråga om är vederbörande läkare och övrig sjukvårdspersonal samt ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelse och gynekologisk nämnd. Det bör anmärkas att principiell skyldighet föreligger för enskilda personer att mottaga och fullgöra uppdrag som ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse (9 § sjukvårdslagen med hänvisningar). Detsamma torde komma att gälla ledamot och suppleant i gynekologisk nämnd (se t ex Sundberg, Kommunalrätt s 73 f). Kommitténs förslag innebär, att kvinnan får rätt till abortoperation på grund av åtskilliga subjektiva förhållanden, om ej medicinska skäl mot operation föreligger. Förslaget innefattar sålunda att vad som i den allmänna debatten kallats fri abort införs, om inte helt så dock till stor del. Särskilt med hänsyn härtill måste antagas att personer som principiellt är emot abort utsätts för en svår samvetskonflikt, om de tvingas medverka. Den allmänna debatten i abortfrågan har gett belägg för att en inte helt obetydlig opinion finns mot att tillåta abort, åtminstone om ingen av de i gällande lagstiftning angivna indikationerna är uppfylld. Man måste räkna med att företrädare för denna opinion kan finnas bland nyss nämnda personer, som till följd av kommitténs förslag kan komma att åläggas att medverka vid abort. Oavsett vilken uppfattning man själv har i abortfrågan, måste man medge att frågan rymmer moraliska värderingar och angår trosuppfattningar av sådan halt att principiellt sett, om ej specielSOU 1972: 39

la skäl föranleder annat, ingen bör mot sin övertygelse åläggas att medverka vid abort. Det bör här inskjutas att kommitténs förslag, om det genomförs, inte leder till att en skyldighet att medverka vid abort alltid uppkommer. Det framgår av betänkandet att läkare har rätt — och kanske också skyldighet — att vägra operation, när han har minsta anledning att räkna med att livsduglighet för fostret inträtt, om ej rent vitala intressen står på spel (s 147). Motsvarande antar jag gälla för sjukvårdsstyrelse och gynekologisk nämnd. Det hade varit värdefullt om denna begränsning av kvinnans rätt till abortoperation kommit till uttryck i lagtexten. Vad gäller det stora flertalet abortoperationer får man däremot antaga att förslaget skapar en skyldighet för berörda personer att medverka vid abort. Kommitténs skäl för denna ståndpunkt redovisas i ett särskilt avsnitt med rubriken Samhällets förpliktelser vid oplanerad graviditet (s 114 —115). Skälen är otvivelaktigt värda beaktande men kan enligt min mening inte tillräckligt motivera att en vidsträckt skyldighet att medverka vid abort införs. Det är känt att för närvarande det helt övervägande antalet ansökningar om abort bifalles, även om lokala variationer inom landet förekommer såsom upplyses i betänkandet (s 122). Redan ett genomförande av kommitténs förslag i vad det gäller utvidgade indikationer för abortoperation kan antas leda till att antalet ansökningar som avslås blir mindre än det är idag. I samma riktning verkar upphävandet av förbudet mot fosterfördrivning. Härtill kommer att kommitténs förslag medger läkare, som på allmänt sjukhus eller på annan för abortoperation godkänd sjukvårdsinrättning vill på kvinnans begäran utföra abortoperation, att göra ingreppet, utan att kvinnans rätt till abortoperation fastställs i den ordning som förslaget talar om. Vad jag nu framhållit understryker att frågan om det bör tillskapas en rätt för kvinnan och en däremot svarande skyldighet för andra är till övervägande del en fråga av främst teoretiskt intresse. För lagSOU 1972: 39

stiftningens syfte att så långt som är möjligt nedbringa antalet aborter utanför sjukvårdsinrättning är det däremot av ringa praktisk betydelse, om lagen utformas som en rätt för kvinnan till abortoperation eller bara reglerar hennes möjligheter därtill. Enligt min mening saknas tillräcklig anledning att nu ställa den kontroversiella frågan om rätt till abortoperation på sin spets. Det är praktiskt sett ej erforderligt med mer än upphävande av förbudet mot fosterfördrivning, straff för kvacksalveri och lag om abortoperation, som innehåller föreskrifter om kvinnans möjligheter till abortoperation på sjukvårdsinrättning. Det kan tilläggas att bestämmelse om indikationer för abortoperation kan undvaras, om lagstiftningen ges det innehåll som nu förordats. I övrigt föranleder det remitterade betänkandet ej något uttalande från min sida.

Hälso- och

sjukvårdsnämnden

Hälso- och sjukvårdsnämnden får till remissens besvarande överlämna och åberopa bilagda av bitr sjukvårsdirektören den 17 november 1971 avgivna tjänsteutlåtande med undantag av vad nedan anföres. "Abortkommittén har på ett övertygande sätt visat att den höga antikonceptionella standarden i vårt land medfört att aborterna endast är av mycket liten betydelse för den totala födelsekontrollen. Hälso- och sjukvårdsnämnden finner inga skäl tala för att någon förändring härvidlag kommer att ske som en följd av den nya abortlagen. Även framdeles kommer preventiva metoder för födelsekontroll att föredragas. Mot den bakgrunden finner nämnden det orimligt att relatera behov av resursförstärkningar inom den gynekologiska vården till aborterna. När en kvinna blir gravid har hon rätt att ta samhällets sjukvårdsresurser i anspråk och ur sjukvårdshuvudmannens synpunkt blir belastningen inte i någon nämnvärd grad olika vare sig kvinnan väljer förlossning eller abort."

Tjänsteutlåtande av biträdande sjukvårdsdirektören Det av abortkommittén framlagda utredningsförslaget innebär en radikal förändring av landets abortlagstiftning. Aborten avkriminaliseras och kvinnan ges en lagstadgad rätt till abortoperation. Genom förändringen åstadkommes i princip fria aborter utan någon övre begränsningstid för när operation senast får utföras. Det utredningsmaterial som kommittén grundar sina ställningstaganden på speglar i många avseenden de förhållanden som var rådande i mitten av 1960-talet, då kommittén påbörjade sitt utredningsarbete. Under senare år har samhällets inställning i abortfrågan undergått en förändring, vilket bl a tagit sig uttryck i minskad restriktivitet vid bedömningen av abortansökningar. Sålunda får numera de flesta kvinnor som söker abort sina framställningar beviljade. Den argumentation som förs fram i vissa delar av utredningen är således icke baserad på uppgifter som är helt representativa för dagens situation. Som anförts har Svenska landstingsförbundet primärt infordrat synpunkter på sådana delar av utredningen som kan föranleda anspråk på särskilda resurser. Förvaltningen får därför i första hand belysa utvecklingen under senare år vad gäller antalet utförda abortoperationer i stockholmsområdet samt de svårigheter en ytterligare ökning av operationerna skulle medföra. Från rådgivningsbyråerna i Stockholms stad och landstingsområdet redovisade abortoperationer under åren 1966—1970 framgår av följande sammanställning. 1967 1968

1969 1970

Rådgivningsbyrå

1966 Stockholm Danderyd Södertälje

1219 1500 1674 1917 2 268 523 709 823 1 197 1275 209 308 385 524 624 1951 2517 2 882 3 638 4 167

Under perioden januari—augusti 1971 har vid kvinnoklinikerna i landstingsområdet sammanlagt 2 871 patienter intagits i sluten vård för abortoperation. Härjämte har 489 118

operationer utförts i dagvård och öppen vård. Antalet aborter under årets första åtta månader uppgick således till 3 360, vilket innebär att det totala antalet abortoperationer under 1971 kan beräknas uppgå till 5 300—5 400. Sammanlagt intogs under perioden januari—augusti i år 14 688 patienter i sluten gynekologisk vård. Av dessa var en femtedel (19,5 %) intagna för abortoperation. Kommittén har uttalat att någon mer betydande ökning av aborter icke är att förvänta till följd av utredningsförslaget. I detta sammanhang vill förvaltningen dock peka på sannolikheten av att den ovan redovisade ökningen av antalet aborter kommer att fortsätta. Abortoperation som utförs i ett sent skede tar betydligt större resurser i anspråk än operation som utförs under de första månaderna av graviditeten. Den ökade upplysningsverksamheten som förväntas leda till att abortoperation kommer att utföras i tidigt skede utgör enligt förvaltningens mening icke garantier för att de sena aborterna icke kommer att öka, i vart fall icke omedelbart vid reformens genomförande. Enligt förvaltningens mening är det inte osannolikt att kommitténs förslag kommer att leda till en ökning av antalet aborter och att behov av ytterligare resurser för gynekologisk vård behöver tillskapas. Denna fråga förutsattes få bli föremål för särskild utredning. I detta sammanhang kan erinras om att kommittén uttalat att kvinnans möjligheter till smärtlindring vid förlossning bör ökas. Hälso- och sjukvårdsnämnden har behandlat denna fråga vid sitt sammanträde den 28.9.1971. Redogörelse lämnades därvid för de nuvarande förhållandena rörande smärtlindring vid landstingets kvinnokliniker och för de resursökningar som krävs för erbjudande av fullständig smärtlindring vid förlossning. Nämnden uttalade sig för en utbyggnad av resurserna under de närmaste åren. Det personalbehov som redovisades, bl a 9 gynekologer och 19 anestesiologer, baserades på nuvarande förhållanden och innefattade SOU 1972: 39

således icke resurser för att klara en mer betydande ökning av antalet abortoperationer. De uppgifter som kommittén föreslagit skall åläggas mödrahälsovården innebär i förhållande till den nuvarande ordningen en betydande vidgning av denna verksamhet. Inom landstinget pågår en utbyggnad av mödrahälsovården som i viss mån är i linje med vad kommittén föreslagit. De personella resurserna är emellertid begränsade, framför allt vad gäller läkarkraft, och för närvarande kan viss väntetid noteras för första besök vid mödravårdscentralerna. Förvaltningen är i princip positiv till förslaget om en breddning av mödravårdscentralernas verksamhet till att omfatta även rådgivning i abortfrågor liksom ökad preventivmedelsrådgivning, men vill understryka att förslaget torde kräva en avsevärd ökning av centralernas personella resurser. Behovet av läkarkraft vid mödravårdscentralerna är redan idag svårt att tillgodose. Att kurator knyts till mödra- och barnhälsovården är betydelsefullt. Kurator är utan tvekan väl lämpad att hjälpa kvinnan tillrätta i en abortsituation, och med tanke även på den ökning av gynekologens arbetsuppgifter som blir en följd av förslaget bör kuratorerna ges en mer framträdande roll icke bara i rådgivningsverksamheten, utan också när det gäller att biträda gynekologen i dennes arbete. Sammanfattningsvis vill förvaltningen anföra att kommitténs förslag kan komma att leda till behov av förstärkningar av den gynekologisk vården. Härtill skall läggas det behov av resurser som förverkligandet av hälso- och sjukvårdsnämndens beslut rörande smärtfri förlossning innebär främst vad gäller läkare. Förvaltningen vill i detta sammanhang ifrågasätta om tillgången på specialistutbildade läkare under de närmaste åren kommer att vara sådan att de förväntade behoven kan tillgodoses.

Sociala nämnden Utredningens grundtanke att kvinnans eget ställningstagande ska väga tyngst vid beSOU 1972: 39

dömning av abortansökan är en bekräftelse av gällande praxis, som innebär att en stor majoritet av alla abortansökningar idag beviljas. Detta är en följd av samhällets ändrade syn på och värdering av sexuallivet. Abortfrågan hänger intimt samman med samhällets övriga insatser för förebyggande av ovälkomna graviditeter. Det är viktigt att poängtera att samhällets preventivrådgivning och möjligheterna för kvinnor att skaffa lämpligt skyddsmedel väsentligt bör förbättras innan abortoperationen kan betraktas som den nödfallsutväg den bör vara. Kommitténs förslag om gratis rådgivning samt utredning om samhällets möjligheter att lämna ekonomiskt stöd för användning av skyddsmedel kan därför tillstyrkas. I avvaktan på att preventivrådgivning i samhällets regi byggs ut bör bl a undersökas om inte konsultation av privatpraktiserande gynekolog för preventivrådgivning och utprovning bör berättiga till ersättning från sjukkassan. Enligt kommitténs förslag bör mödrahälsovården byggas ut så att den kan anlitas för såväl planerad som oplanerad graviditet. Mödra- och barnhälsovården bör fungera som vård- och serviceorgan när det gäller preventivteknik, graviditetsrådgivning och råd åt blivande eller nyblivna föräldrar. Utredningen påpekar att resurserna vid mödra- och barnhälsovården idag är begränsade och huvudsakligen inriktad på kvinnans och barnets kroppsliga hälsa. Social och psykologisk sakkunskap är sällan representerad. I detta sammanhang kan påpekas att till den psykiska barn- och ungdomsvården inom Stockholms läns landsting är knutet team för konsultation åt barnavårdscentraler. I teamets arbetsuppgifter ingår bl a samtalsgrupper med föräldrar om barn och uppfostringsproblem. Denna verksamhet bedöms ha en mycket viktig profylaktisk betydelse och i sociala nämndens femårsplanering intar en utökning av dessa resurser en framträdande plats. En försöksverksamhet med föräldragrupper på mödravårdscentraler liksom psykologkonsult knuten till förlossningsvården har också prövats inom PBU. Erfarenheterna är positiva 119

och tyder på att behov föreligger av sådan verksamhet. Utredningen föreslår vidare att samhället bör öka sina insatser för att lindra smärtan för kvinnan, då hon föder, genom att prioritera behovet av narkosläkare åt henne. Detta är dock inte tillräckligt. Samhället bör förutsättningslöst pröva möjligheterna av att med olika metoder erbjuda kvinnan smärtfri förlossning. Det är inte omöjligt att vetskapen om möjligheten att få verklig smärtlindring i vissa fall kan påverka önskan att föda. Faderns ställning vid en liberaliserad abortlagstiftning berörs ganska litet i utredningen. Mannens rätt att få råd och vägledning hur han på bästa sätt kan stödja kvinnan och minska påfrestningarna för henne i samband med graviditet och förlossning erkänns visserligen liksom mannens rätt att ta tjänstledigt efter födseln för att sköta barnet i de fall han är bäst lämpad för detta. Detta är positivt. En förutsättning för att abort inte ska tillgripas på grund av bristande socialpolitiska resurser är att samhällets insatser på detta område väsentligt förbättras. Utredningen pekar på tre väsentliga faktorer nämligen anställningstrygghet, existensmöjligheter och bostad. Kommittén föreslår att rätten till sex månaders tjänstledighet för att föda och få ha hand om barnet utvidgas till förslagsvis ett år. En sådan reform är positiv inte bara för modern resp fadern utan även för barnet, då detta vid sex månaders ålder befinner sig i en utvecklingsmässigt känslig period, där byte av vårdare bedömes som mindre lämplig. Som tidigare nämnts är viktigt att faderns rätt till tjänstledigt för skötsel av barnet slås fast och detta kan ses som ytterligare ett uttryck för synen på föräldraskapet som en för mannen och kvinnan gemensam angelägenhet. Beträffande bostadsfrågan kan konstateras att efterfrågan på platser vid mödrahemmen under senare år minskat. Den genomsnittliga beläggningen vid sociala nämndens mödrahem var år 1970 39 procent. Principiellt torde serviceinriktade boendeformer integrerade i den vanliga bebyggelsen vara 120

att föredra för att undvika onödig kategorisering. Representanter för den psykiska barnoch ungdomsvården påpekar att om den gravida kvinnan är under arton år och tveksam om hon skall göra abort eller inte, bör barnpsykiatriker kopplas in i stället för den vuxenpsykiatriker som föreslås ingå i nämnden vid sjukhuset. Barnpsykiatrisk konsultation bör alltid vara frivillig och får inte uppfattas som något tvång. En frågeställning som måste lösas inom ramen för den nya lagen är skyldigheten att upplysa föräldrar eller vårdnadshavare till gravid omyndig kvinna om dennas graviditet. Lagen bör ge klara regler på den punkten. Beträffande ingrepp på omyndig kvinna utan vårdnadshavares vetskap bör ansvaret vila på nämnden, och operatören skall inte kunna ställas ansvarig. 11.2 Södermanlands läns landsting 1. I bilaga 4 till betänkandet redovisas en undersökning av vårdtiderna i samband med abortingrepp. Enligt undersökningen uppgick den genomsnittliga vårdtiden efter operationsdagen för alla typer av abortoperationer till 6,11 dagar eller med operationsdagen inräknad 7,11 dagar. För operationer, som gjordes före utgången av 12:e graviditetsveckan, var vårdtiden 3,81 eller 4,81 dagar om operationsdagen inräknades. Utredningens förslag innebär således att abortpatienterna kan komma att ta i anspråk ett större antal vårdplatser även vid oförändrad abortfrekvens. Frekvensen av legala abortingrepp har emellertid ökat kraftigt de senaste åren och det torde vara realistiskt att räkna med, att den föreslagna lagen inte skulle ändra den trenden utan med all sannolikhet ytterligare öka abortoperationernas antal. Även härigenom kommer behovet av vårdplatser för ifrågavarande patienter att öka. Något nytillskott av vårdplatser härför torde dock inte erfordras inom härvarande landstingskommun. Den ökade belastningen torde i första SOU 1972: 39

hand komma att bli märkbar vid operationsavdelningarna och kvinnoklinikernas öppna mottagningar. Det bör därför förutsättas att viss personalförstärkning kan komma att erfordras vid dessa enheter. 2. Landstinget driver för närvarande tre abortrådgivningsbyråer, knutna till sjukhusen i Eskilstuna, Katrineholm respektive Nyköping. Verksamheten drivs på försök enligt av socialstyrelsen fastställd plan. Statsbidrag till verksamheten utgick 1970 med ca 10 000 kronor och beräknas för 1971 uppgå till ca 31 000 kronor. Enligt utredningens förslag skall ifrågavarande särskilda rådgivningsbyråer upphöra. Rådgivningen skall istället ges inom ramen för mödrahälsovården, som därvid bl a måste förstärkas med kuratorstjänster. När rådgivningen knyts till mödrahälsovården bör också statsbidragsgivningen enligt utredningen samordnas med det allmänna statsbidraget till viss hälso- och sjukvård till den del det avser bidrag till kostnader för avlöningar, resor och för utförande av graviditetsreaktioner. Den del av nuvarande bidrag som avser kostnader för tillgodoseende av vissa hjälpbehov hos kvinnor föreslås upphöra, varvid utredningen förutsätter att sjukvårdshuvudmännen övertar kostnaderna härför. Utredningens förslag i sin helhet innebär att huvudmännen måste förstärka sina insatser på flera olika punkter inom hälsooch sjukvården. Mot den bakgrunden synes den statliga bidragsgivningen snarare böra ökas än minskas. 3. Enligt utredningens förslag skall vid varje sjukhus, där läkare med specialistkompetens i kvinnosjukdomar och förlossningar ansvarar för sådan vård, finns en nämnd för behandling av vissa abortärenden. För att tillgodose dessa nämnders behov av sekreterarhjälp måste sannolikt kvinnoklinikerna tillföras ytterligare läkarsekreterare eller motsvarande. Utredningen har räknat med att kvinnan opereras på det sjukhus där nämnd finns inrättad, så snart rätt för henne att bli opeSOU 1972: 39

rerad har fastställts av nämnden eller av socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. I något enstaka fall kan det dock tänkas att läkare som i sin tjänst är ansvarig för vården vid sjukhuset inte själv vill ta ansvaret att operera vederbörande. Ansvaret för att hon blir opererad bör enligt utredningen därvid åvila den huvudman som driver sjukhuset. I lagförslaget tas därför upp bestämmelse om att sjukvårdsstyrelsen skall ombesörja att kvinnan blir opererad när rätt för henne att undergå operation har fastställts. För den händelse kvinnan inte skulle bli opererad på sjukhuset, skall ordföranden i nämnden eller ersättare för honom anmäla till sjukvårdsstyrelsen att hon har rätt att bli opererad, så att styrelsen kan skaffa henne plats för operation på annat sjukhus inom eller utom sjukvårdsområdet. Ett liknande förfaringssätt tillämpas i praktiken redan nu med stöd av tillämpningsbestämmelserna till utomlänsavtalet. Antalet fall är dock mycket begränsat. Även om antalet fall för närvarande är begränsat, synes det dock vara en onödig extra omgång att överlämna ärendet till sjukvårdsstyrelsen för att anskaffa plats vid annat sjukhus. Förvaltningsutskottet vill erinra om att överläkarna och biträdande överläkarna i utomlänsavtalet bemyndigats att för specialistvård inom den egentliga sjukvården remittera patient till annat sjukhus både inom och utom sjukvårdsområdet. Motsvarande bemyndigande bör beträffande abortpatienter kunna lämnas till ordföranden i den föreslagna nämnden. Härför talar också att det bör vara lättare att upprätthålla tystnadsplikten, om så få befattningshavare som möjligt är inblandade i handläggningen av ett ärende. Förvaltningsutskottet får därför föreslå att sjukvårdsstyrelsen skall äga rätt att till ordföranden i nämnden delegera rätten att remittera abortpatient för operation vid annat sjukhus.

11.3 Östergötlands läns landsting Allmänt Förvaltningsutskottet biträder i princip utredningens förslag om att nuvarande förbudslagstiftning i fråga om abort upphävs och ersattes av lag om rätt till abortoperation. Förvaltningsutskottet vill, ehuru vissa förändringar och tillägg föreslås i det följande, framhålla betydelsen av att utredningens förslag i sina huvuddrag genomföres. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken Förvaltningsutskottet har intet att erinra emot ifrågvarande författningsförslag. Förslag till Lag om rätt till

abortoperation

Kapitel 3. Födelsekontroll genom abortoperation Av utredningen framgår att det för många kvinnor kan vara svårt att fatta beslut om de skall begära abort eller ej. Undersökningar visar att de psykiskt sämst ställda är utsatta för större risk för psykiska följdtillstånd efter abortoperation, samt att de även uppvisar en sämre anpassning, om de inte undergår operation. Oavsett vilken rätt till abort kvinnan medgives bör som regel ett samråd i de enskilda fallen ske med kurator, gynekolog, psykiatriker och barnafader. Samrådet med kurator bör vara obligatoriskt och avsett att utan påverkan informera och råda kvinnan samt att dessutom möjliggöra att underlag framtages till gynekologs och nämnds beslut. Kapitel 4. Födelsekontroll, information och rådgivning I betänkandet framhålles att det på flera håll i landet är svårt för kvinnor att erhålla rådgivning beträffande och förskrivning av preventivmedel. Vid en eventuell tillämpning av den i utredningen föreslagna abortlagstiftningen talar sannolika skäl och erfarenheter utomlands för en viss ut122

ökning av antalet begärda och utförda aborter. Enligt förvaltningsutskottets uppfattning bör vid föreslagen abortlags genomförande, antalet gynekologer utökas i erforderlig omfattning, bl a beroende på behovet av en utökad preventivmedelsrådgivning. Kapitel 5. Samhällsstöd vid graviditet I utredningen redogörs för de riktlinjer, som uppdragits för framtida integrering av sjukvård och socialvård. Familjevårdsprincipen bör enligt kommitténs uppfattning vara vägledande vid rådgivning för födelsekontroll, graviditet och föräldraskap. När kvinnan är gravid och vill föda, omhändertages hon på mödravårdscentralerna, där dock mera sällan social och psykologisk sakkunskap är representerad. På de flesta håll i landet fyller enligt kommittén särskilt inrättade rådgivningsbyråer funktionen av samhällsorgan för utredning, prövning och beslut om kvinnor kan ges tillstånd att undergå abortoperation. Kommittén har inte redovisat den rådgivningsverksamhet som bedrives i anslutning till flera gynekologiska kliniker i landet. Inom Östergötlands län finnes t ex 3 rådgivningsbyråer som under 1970 utöver handhavandet av abortfrågorna redovisar över fyra tusen besök hos läkare och kurator bl a för rådgivning och förskrivning av preventivmedel. Erfarenheterna av den sjukhusanknutna rådgivningsverksamheten, som möjliggör nära kontakter mellan läkare och kurator, är mycket goda. En brist i utredningen är att kommittén i sitt förslag till utbyggda mödravårdscentraler ej redovisat beräknade kostnader för föreslagen verksamhet. Förvaltningsutskottet framhåller bl a därför angelägenheten av att frågan om mödravårdscentralernas framtida verksamhet utredes ytterligare. Behovet av social och psykologisk sakkunskap på mödravårdscentralerna bör t ex kunna tillgodoses genom att kurator tjänstgör viss tid på centralerna medan sådan abortrådgivning som i Östergötlands län förekommer i anslutning till de SOU 1972: 39

gynekologiska klinikerna, bör ske som tidigare. I utredningen bör hänsyn tagas till pågående familjerådgivningsverksamhet, erfarenheter från rådgivning på gynekologiska kliniker samt från sexualupplysningsverksamheten på Lunds lasarett. Vidare bör hänsyn tagas till det ur integritetssynpunkt och psykologisk synpunkt klart olämpliga att blanda abortsökande med mödrar på mödravårdscentralerna.

Kapitel 11. Specialmotivering I kommentarerna till § 3 namnes att bestämmelserna ej medgiver försening av abort genom att man innan definitivt beslut kan fattas anser sig behöva studera kvinnans avslagsreaktion eller ge henne viss betänketid. Att studera avslagsreaktionen måste anses vara olämpligt men vid enstaka tillfällen, kan betänketid vara nödvändig för en kvinna, när ett så betydelsefullt beslut skall fattas.

Kapitel 9. Tidpunkten för operation I förslaget till lag om rätt till abortoperation anföres att med abortoperation förstås operativt ingrepp, som kvinna underkastar sig för att slippa föda och som läkare utför i syfte att hindra att hennes havandeskap fortsätter. I abortutredningen har emellertid inte närmare definierats vad som avses med abort. Dessutom har frågan inte berörts om vad som skall gälla om vid en abortoperation påträffas ett livsdugligt foster. Eftersom ingen tidsgräns angivits när abort får ske kommer sannolikt problem att uppstå. Den sjukvårdstekniska utvecklingen medför vidare att allt mindre foster kan räddas till livet. För att möjliggöra en likvärdig bedömning inom landet erfordras en bestämd tidsgräns. Utskottet föreslår, att en tidsgräns om 18—20 veckor sättes för abort, såvida inte § 2, mom 1 eller 2 i abortlagen kan åberopas, samt att ett livsdugligt foster som påträffas vid abortoperation ges visst rättsskydd. Kapitel 10. Nämnderna och deras verksamhet Utskottet tillstyrker kommitténs förslag att läkare efter delegation skall kunna fatta beslut i vissa fall. Av praktiska skäl måste även i fortsättningen abortfrågan utredas av kurator inom abortrådgivningsverksamheten. Förvaltningsutskottet anser dessutom att patienten även bör samråda med psykiatriker innan nämnden fattar beslut.

SOU 1972: 39

Reservationer Utskottet delar två av reservanternas i betänkandet uppfattning att kvinna utan kostnad skall medgivas rätt att för bevarande av sin integritet opereras utanför hemorten eller hemlandstinget. Reservationer avgavs av hrr Farm, Hultgårdh, Brunge och Hägg. Hr Farm beträffande obligatoriskt samråd med kurator och psykiater för abortsökande. Hr Hultgårdh med instämmande av hr Brunge enligt följande: Det förefaller mig synnerligen betydelsefullt att ur medicinsk synpunkt abortoperationen utföres i ett så tidigt stadium av graviditeten som möjligt. Det förenklade prövningsförfarandet som den nya abortlagen ger möjlighet till, bör också ge möjlighet att i de allra flesta fall utföra operation redan före utgången av tolfte graviditetsveckan. Endast i undantagsfall må operation utföras efter utgången av tolfte graviditetsveckan med en övre tidsgräns intill utgången av artonde graviditetsveckan efter vilken tid abortoperation icke skall vara tillåten utom i fall av akut livshotande situation för modern. Kommittén berör alltför litet grunderna för rätt till abortoperation. Samma anmärkning kan enligt min mening riktas mot 1965 års abortkommitté. Detta gäller i särskild grad § 2 mom 3 i abortlagen. Man har under "övriga omständigheter" som berättigar till rätten till abort uppräknat en del exem123

pel, men icke med ett ord antytt omständigheter där rätten till abort kan vara tveksam. Härigenom har enligt mitt förmenande dörrarna till abort blivit alltför vidöppna. En allvarlig brist i abortutredningens förslag är att man icke med ett ord vidrör fostrets ställning i detta sammanhang. Problematiken kvinnans rätt till abort och fostrets rätt till liv har icke tagits upp till behandling. Det synes mig viktigt att lagstiftningen kommer att innebära ett klart erkännande av fostret som en levande varelse. Lagens principiella innebörd måste bli att reglera kvinnans rätt till abortoperation och fostrets rätt till liv.

fortsätter". På grund av att abortoperation betraktas som vilken operation som helst bortser man helt från fostrets rättsskydd. Abort kommer därigenom, i motsats till vad som nu är förhållandet, ej att betraktas som en nödlösning utan som ett normalt sätt att ordna familjeplanering. Jag anser att respekten för mänskligt liv därigenom åsidosattes. De synpunkter som anförts av Astrid Kristensson i hennes reservation till utredningens förslag ansluter jag mig helt till. På grund härav reserverar jag mig mot det yttrande som förvaltningsutskottets majoritet beslutat avge.

11.4 Jönköpings läns landsting Hr Hägg enligt följande: Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott har vid sammanträde den 13 december 1971 beslutat avge yttrande över betänkandet "Rätten till abort" (SOU 1971: 58). Förvaltningsutskottet biträder i princip utredningens förslag, innebärande att nuvarande förbudslagstiftning i fråga om abort upphäves och ersattes av lag om rätt till abortoperation. Vissa förändringar och tilllägg förordas visserligen i remissyttrandet, vilka jag anser innebär förbättringar i jämförelse med abortkommitténs förslag. Jag avser därvid främst det förordade skyddet i sena fosterstadier, vilket skydd dock kunnat göras mera fullständigt genom tillägget att ett foster, som bedöms vara livsdugligt, erhåller skydd även i moderlivet. I yttrandet framhålles dock "betydelsen av att utredningens förslag i sina huvuddrag genomföres". Detta innebär att i och med att förbudet mot abort avskaffas upphör de nuvarande fem indikationerna att gälla: medicinsk, socialmedicinsk, humanitär, eugenisk och fosterskadeindikationen. Yttrandet innebär med andra ord ett instämmande i utredningens förslag att skäl för abort ej längre skall behöva anges utan att enligt § 1 i förslaget till lag om rätt till abortoperation med abortoperation avses "operativt ingrepp, som kvinna underkastar sig för att slippa föda och som läkare utför i syfte att hindra att hennes havandeskap 124

Efter verkställd utredning •— innefattande bland annat infordrande av yttrande från vissa befattningshavare — har hälso- och sjukvårdsstyrelsen med överlämnande av inkomna handlingar i ärendet framhållit, att enligt remisskrivelsens yttrande över betänkandet i dess helhet från varje landsting icke vore erforderligt utan endast vad gällde de anspråk på särskilda resurser, som förverkligandet av utredningsförslagen kan komma att medföra i de enskilda landstingsområdena. Med hänsyn härtill avstår förvaltningsutskottet från att göra några etiska värderingar i anledning av betänkandet. Vad gäller resursbehov m m hänvisas till bilagda handlingar. Förvaltningsutskottet vill dock särskilt understryka angelägenheten av att tidpunkten för ikraftträdandet av bestämmelser om ny eller utvidgad verksamhet alltid skall anpassas så, att ekonomiska och personella resurser finnas för förverkligandet. För den ansvarige sjukvårdshuvudmannen kan eljest tillskapas situationer, som är helt ohållbara. Ulfsparre-Hägerflychtska Eksjö

länslasarettet,

Bitr. överläkare Gunnel Wasén På grund av arbetsbördan har jag inte kunnat sätta mig in i detaljerna i abortkommitténs betänkande. SOU 1972: 39

Påfallande är dock hur diffus lagstiftningen är i denna fråga och hur konsekvent man vägrat uttala sig om fostrets rättsskydd. Detta är enligt min uppfattning en central fråga av största betydelse och just inom detta område går meningarna isär. Anser man inte fostret vara en självständig, mänsklig varelse, finns det ingen anledning att neka fri abort. Är det å andra sidan en självständig varelse, vilket jag tycker är svårt att förneka, bör det även ha rättsskydd och fosterfördrivning vara förbjuden. Givetvis måste det finnas möjlighet att bevilja legala aborter, men det finns det ju redan. Det är endast på rent sociala grunder som det ej beviljas enligt nuvarande abortlag. Dock finns det i praktiken fler och fler fall, där jag endast kan finna en social indikation till aborten och där det trots avslag från utredarna, beviljas av Socialstyrelsen. Detta är desto mer anmärkningsvärt som man officiellt tar avstånd från detta. Vidare finns enligt kommitténs förslag ingen övre tidsgräns efter vilken fosterfördrivning ej är tillåten. Detta förefaller ej vidare genomtänkt, eftersom ett foster registreras som barn efter 28 :e graviditetsveckan eller efter 35 cm längd eller om det andats. Man kan enligt den definitionen mycket väl stå i en situation, då man vid en abort står med något som definierats som barn i sin hand. En sak som enligt mitt förmenande också bör vara obligatorisk är besöket hos kuratorn. Detta är enligt det nya förslaget enbart frivilligt och aborten skall vara en affär mellan gynekologen och kvinnan. Kuratorsbesöket är väsentligt av 2 synpunkter: 1. patienterna ha uppgivit denna kontakt som betydelsefull och har i viss mån blivit hjälpta av denna. En abortsökande kvinna bör genast och utan alltför lång resa kunna få sina problem diskuterade och eventuellt tillrättalagda. Då de sociala problemen i vårt samhälle tycks öka, är det därför den adekvata åtgärden, att bygga ut kuratorsverksamheten. 2. det finns ingen möjlighet att gynekoSOU 1972: 39

logerna kan ersätta ett besök hos såväl kurator som psykiater. Aborten skall ju ej vara fri utan endast om graviditeten anses vara "oskäligt betungande för kvinnan". För att ett sådant avgörande skall kunna tas, fordras en utredning och den skall då göras av gynekologen enbart. Den tid gynekologen måste ägna varje abortsökande, kommer att öka avsevärt och de abortsökandes antal kommer med största sannolikhet att öka, åtminstone till en början. På detta sätt, måste ju de sjukas väntelista öka ännu mer, eftersom aborterna har företräde och redan nu utgör ca 10 % av gynekologpatienterna. Hur tänker sig Huvudmannen att den gynekologiska sjukvården skall kunna skötas, då den blir ytterligare så belastad? Den knakar ju redan i fogarna. Jag tycker som professor Gunnar Björck nyligen föreslagit, att det skall utbildas särskilda abortörer, så att läkarna slipper denna hantering, som för 90 % av läkarna är en psykisk belastning.

Jönköpings läns centrallasarett T f sjukhusdirektör Åke Gustafsson Resursmässigt torde det nya förslaget innebära en vinst genom att ianspråktagande av psykiater i föreslaget utredningsförfarande minskar i förhållande till nuläget. Den minskade belastningen på psykiatersidan beräknas dock uppvägas av en väsentlig ökning i anspråken på andra resurser. Abortpatienterna utgör redan nu en svår belastning på kvinnoklinikerna främst genom den liberalisering i tillämpningen av nu gällande abortlag som fått till följd en ökad abortverksamhet. Det finns därför anledning förmoda att ett förverkligande av utredningsförslaget skulle komma att ställa anspråk på en utökning av antalet gynekologer och barnmorskor. Vidare beräknas en utökning av antalet anestesiologer och narkossköterskor bli erforderlig. Ovanstående synpunkter sammanfaller i stort med innehållet i de yttranden som under hand infordrats från överläkarna Per 125

Aren och Olof Markström samt från förste kuratorn vid abortrådgivningsbyrån Britta Tegland-Nilson. Dessa yttranden berör delvis andra delar av betänkandet än de, där ett förverkligande av utredningsförslagen kan komma att medföra anspråk på särskilda resurser i de enskilda landstingsområdena. Det torde dock vara av intresse för helhetsbilden att yttrandena redovisas i sin helhet, varför de bifogas denna skrivelse. Överläkare Per Aren Jag har ombetts att lämna synpunkter på 1965 års abortkommittés betänkande "Rätten till abort" med tanke på de delar av betänkandet, där ett förverkligande av utredningsförslagen kan komma att medföra anspråk på särskilda resurser i enskilda landstingsområden. Abortkommittén rekommenderar sjukvårdshuvudmännen att förbättra servicen när det gäller preventivrådgivning och avdela ett tillräckligt antal läkartimmar för detta ändamål. Man föreslår även en bättre disposition av tillgängliga resurser för att "få mödra- och barnhälsovården att fungera som ett vårdoch serviceorgan, när det gäller preventivteknik, graviditetsrådgivning och råd åt blivande eller nyblivna föräldrar". Man anser också, "att samhället bör öka sina insatser för att lindra smärtan för kvinnan, då hon föder, genom att prioritera behovet av narkosläkare åt henne". Kommittén har här glömt behovet av att prioritera obstetriker för henne. Kvalificerad förlossningsanestesi kräver noggrann övervakning av såväl narkosläkare som barnmorska och obstetriker. Ovan refererade målsättning finns ingenting att invända emot. Kommittén bör söka förmå Socialstyrelsen att uppta dessa mål i sin prioriteringsverksamhet. För att förverkliga dessa mål krävs på läkarsidan en betydande utökning av anestesiologer och gynekologer, likaså krävs ett ökat antal narkossköterskor och barnmorskor. Sjukvårdspersonalen och inte minst den 126

på våra kvinnokliniker arbetar nu under mycket svåra förhållanden. Liberaliseringen i tillämpningen av den nu gällande abortlagen har medfört en starkt ökad abortverksamhet. Sålunda utfördes ca 17 000 legala aborter under år 1970. Erfarenheter från andra länder, där kvinnan har lagstiftad rätt till abort t ex Polen och Tjeckoslovakiet, tyder på att om kommitténs förslag till lag om rätt till abortoperation antages i sin nuvarande form kommer den legala abortfrekvensen ytterligare att öka. Abortpatienterna utgör redan nu en svår belastning på kvinnoklinikerna. Dessa patienter måste tas om hand i förtur. De sjuka kvinnorna får härigenom förlängda väntetider och riskerar i viss utsträckning bli omhändertagna så sent att de terapeutiska möjligheterna kan äventyras. Man kan t ex aldrig utesluta, att en äggstockscysta innehåller elakartad tumör även om den vid undersökningen känns oskyldig. Under väntetiden kan cancern genombryta kapseln och sprida sig i omgivningen. En ökad legal abortverksamhet kommer, om ej resurserna å landets kvinnokliniker avsevärt utökas att innebära ökade väntetider och längre köbildning för de sjuka kvinnorna. Med lic Elisabeth Sjövall, som biträtt kommittén som expert, har i sitt "särskilda yttrande" också understrukit detta förhållande. Hon påminner om att de legala abortpatienterna av humanitära skäl vårdas på de gynekologiska avdelningarna och att dessa patienter kräver läkarresurser, operationspersonal och narkospersonal, både om abortoperationen sker i sluten vård och i öppen vård. En komplikation under operation i öppen vård kan också medföra, att patient måste överföras till sluten vård. Doktor Sjövall påpekar helt följdriktigt, att en betydande ökning av antalet legala aborter utan en samtidig betydande ökning av antalet gynekologer kan innebära risk för att mödravården eftersattes, att kvinnorna ej kan erhålla narkos vid förlossningen, att fostren under förlossningen ej kan övervakas med de nya tekniska hjälpmedel, som SOU 1972: 39

nu står till buds. Hon påpekar, att risk föreligger att den gynekologiska vården, den förebyggande hälsovården och antikonceptionen kan komma att eftersättas. Om man avser att de legala abortpatienterna även i fortsättningen skall omhändertas på landets kvinnokliniker, måste, om kommissionens lagförslag antas, kvinnoklinikernas resurser väsentligt utökas. Sker icke detta sätter man de sjuka kvinnorna i efterhand, vilket icke kan vara avsikten och vilket icke kan accepteras. I kommissionens lagförslag anges ingen tidsgräns för avbrytande av havandeskap. I nuvarande lag utgör 20:e veckan gräns, fram till och med 24: e veckan kan dock abort beviljas, i så fall fordras speciellt tillstånd för detta. Ju längre fram i graviditeten en abortsökande kvinna kommit, ju mer motbjudande är det att abortera henne. Detta gäller inte bara för operatören, det gäller även övrig personal, både på operationsavdelningar och på vårdavdelningar. Det synes mig oförståeligt hur kommittén kan begära av sjukvårdens personal att utföra aborter oberoende av hur långt framskriden graviditeten är. När man talar om kvinnans rätt till abort och utan tidsgräns frihet att bestämma över sin kropp vid graviditeten, tar man ej hänsyn till sjukvårdspersonalens reaktioner, etiska betänkligheter och handlingsfrihet. Att kräva av sjukvården att den skall effektuera s k abort på livsdugliga foster eller foster, som är på gränsen till livsduglighet, synes mig vara att överskrida gränsen till det godtagbara. Antas en sådan lag och kommer dylika ingrepp att krävas av den gynekologiska sjukvården, kommer detta säkerligen att försvåra rekryteringen av personal inom alla kategorier till landets kvinnokliniker. Efter 12:e veckan bör strikta medicinska indikationer gälla för avbrytande av havandeskap. Klinikchef Olof Markström Ombedd att lämna synpunkter på 1965 års abortkommittés betänkande "Rätten till SOU 1972: 39

abort", i form av synpunkter på de delar av betänkandet där ett förverkligande av utredningsförslagen kan komma att medföra anspråk på särskilda resurser i de enskilda landstingsområdena, får jag meddela. Vid utformningen av mitt svar, har jag haft tillgång till doc Per Arens mycket fullständiga svar. Jag har där inte funnit något i vilket jag inte helhjärtat kan instämma. Framförallt vill jag understryka, att lagen kommer att medföra en stark ökning av antalet abortingrepp med allt vad det innebär av påfrestning på de nuv sjukvårdsresurserna. I detta sammanhang vill jag starkt framhålla vikten av abortkommitténs målsättning betr preventivrådgivning. Personligen anser jag det inte tillräckligt att sådan rådgivning och information enbart knytes till den nuv sjukvårdsapparaten och mödrahälsovården. För att få genomslagskraft bör information om preventiva åtgärder och dessas förhållande till abortingrepp föras ut betydligt mer perifert, så att de på ett tidigt stadium når stora grupper av människor som fortfarande har dåliga kunskaper på detta område. Inte minst inom vårt landstingsområde har det visat sig att stora befolkningsdelar har ytterst bristfälliga eller inga kunskaper alls om preventiva åtgärder, eller om de har det, har sådan känslomässig inställning att tillämpningen av dem försvåras. Stor risk finns för att dessa befolkningsgrupper kommer att anse abort likställd med preventiva åtgärder. Personligen tror jag också att det därigenom, i landsting med vår struktur kommer att bli en mer än genomsnittlig ökning av abortingreppen. Förslaget till ny lag betr abort, innebär en radikal förändring i utredningsförfarandet. Om förslaget går igenom kommer tyngdpunkten, inte bara betr själva abortingreppen, utan också betr utredningen att ligga hos en ansvarig gynekolog. Syftet är också att utredningsförfarandet skall förenklas och därigenom vissa resurser frigöras. I nuv läge ligger utredningens tyngdpunkt hos kurator och psykiater. I framtiden kommer psykiatern praktiskt taget att 127

vara frikopplad och endast ingå som ledamot i den nämnd som skall knytas till sjukhusen. Inom vårt landstingsområde innebär detta att ett rel väsentligt antal läkartimmar frigörs på psykiatersidan för andra uppgifter än abortutredningar. På denna punkt är kommitténs förslag entydiga och klara. En helt annan oklarhet gäller däremot betr kuratorns arbete. Det säges ingenstädes att kurator skall vara inkopplad i någon utredning, tvärtom framhålles att det normalt rör sig om ett förtroendeförhållande mellan en kvinna och en läkare. Å andra sidan framhålles vid flera tillfällen också, att den nuvarande mödrahälsovården behöver utbyggas och inte minst att ett önskemål därvid finns att kurator knytes till mödrahälsovården. Kurator knuten till mödrahälsovården skall då kunna bistå kvinnan i abortsituation om hon så önskar. Om vad som skrivs under sista delen i kapitlet om nämnderna och deras verksamhet, s 159 och följande, framgår också att kommittén räknar med att kuratorsinsats även i fortsättningen kommer att behövas och tagas i anspråk. Även om kurator formellt inte tillhör nämnden, är det även lämpligt att hon är närvarande då nämnden sammanträder. Av en mening några rader längre ner, "vidare får kurator möjlighet att t ex reservera plats direkt vid kliniken när rätt till operation har fastställts och att även i övrigt underlätta kontakten med sjukhuset", framgår att kommittén räknar med en tämligen regelbunden medverkan av kurator. Av nämndens yttranden i olika sammanhang får jag den absoluta känslan att de kuratorsinsatser som numera är knutna till den s k abortrådgivningsbyrån, även i fortsättningen kommer att behövas och helst utbyggas, låt vara att de organisatoriskt hänföres till annan hälsovårdsavdelning. Det framgår också tydligt att även i framtiden sekreterarhjälp kommer att behövas, med största sannolikhet i minst lika hög grad som nuvarande. Resursmässigt innebär därför det nya förslaget så vitt jag kan se det, endast vinst på en väsentlig punkt, nämligen att antalet 128

läkartimmar på psykiatersidan minskar i förhållande till nuvarande utredningsförfarande. Som motvikt mot detta finns emellertid farhågorna om en väsentlig ökning av anspråken på andra resurser. Psykiatern kommer även i fortsättningen att ha rel mycket att göra med abortsökande kvinnor. Det kommer troligen att bli nödvändigt med psykiateringripande betr kvinnor som är ambivalenta eller ter sig psykiskt sköra. Just dessa grupper av kvinnor har i flera utredningar visat sig vara psykiatriska riskgrupper. Även vid rel sena aborter kommer risken för psykiatriska komplikationer att vara stor. Jag hänvisar till s 53, avd som börjar "En annan svårighet när det gäller ", s 57, spalten som börjar "Delar kvinnorna i fyra grupper". Steriliseringsutredningar kommer under överskådlig tid framåt att ske på samma sätt som nu, d v s med social utredning av kurator och läkarutredning oftast av psykiater. Dessa utredningar kommer alltså inte att ingå i arbetsuppgifterna för den särskilda nämnd som handlägger abortärenden. Det är möjligt att steriliseringsutredningar kommer att minska något, men de utgör en icke oväsentlig del av nuv abortrådgivningsbyråns verksamhet, även kvantitativt sett. Enl nuv lag kan abort- och steriliseringsutredningar genomföras samtidigt. Enl det nya förslaget kommer steriliseringsutredningar inte att kunna sammankopplas med abortutredningar. Ett icke oväsentligt antal både kurators- och läkartimmar kommer därför även i framtiden att åtgå till dessa utredningar. Med den utformning av lagen såsom kommittén föreslår, kommer det att i än högre grad än hitintills att vara en samvetsfråga i vilken utsträckning läkare kan medverka i sjukvårdshuvudmännens plikt att låta kvinnan genomgå abortoperation. Jag föreställer mig att detta kan göra sig särskilt märkbart för gynekologer, men även för frågan om psykiatermedverkan i de av kommittén föreslagna nämnderna, kan samvetsfrågor komma att spela in. Till sist vill också jag framhålla det helt SOU 1972: 39

stötande i att lagförslaget inte sätter någon som helst tidsgräns. Så vitt jag ser det, skulle det inte gå emot lagens anda att sätta en bestämd gräns, efter vilken enbart strikt medicinska och rel stränga indikationer gäller för rätt till abortoperation. Detta p g a att det under senare delen av havandeskapet blir ökade risker för livsduglighet hos fostret och därmed allt svårare konfliktsituationer. Förste kurator Britta Tegland-Nilson Direktionen har genom brev av den 22/10 1971 begärt synpunkter på betänkandet "Rätten till abort" speciellt där ett förverkligande av utredningsförslaget kan komma att medföra anspråk på särskilda resurser i de enskilda landstingsområdena. Med en abortverksamhet enl kommitténs förslag kommer de bristande psykiatriska resurserna i fortsättningen inte att påverka verksamheten vilket är positivt. Abortutredningar har ibland p g a brist på psykiater dragit ut onormalt på tiden. De gynekologiska klinikernas resurser synes däremot bli mer belastade. Redan nu är det periodiskt svårt att inom rimlig tid efter beslut om abort få ingreppet utfört på kvinnan. Gynekologerna kommer därtill, vad jag kan förstå, att få mer arbete med det enskilda abortfallet då enl förslaget gynekologen istället för kuratorn och psykiatern i de flesta fall själv får göra erforderlig utredning. Trots att många abortsökande kvinnor, om förslaget går igenom, inte behöver besöka kurator för abortutredning bedömer jag att kuratorsresurserna som nu finns kommer att behövas och även förstärkas. Kuratorn skall ju i fortsättningen ej endast finnas till hands för att diskutera igenom problematiken med kvinnor som är tveksamma om de önskar abort eller ej och därför behöver någon att tala med för att reda ut sina tankar, utan även ha förebyggande arbete i form av preventivrådgivning och sexualrådgivning. Det är positivt att kommittén har betonat vikten av de förebyggande åtgärderna, många abortsö9 - S O U 1972: 39

kande kvinnor har beklagat att de inte har haft någon att rådgöra med i dessa frågor. Behovet i Jönköpingsområdet av kuratorsinsats kommer förmodligen att bli täckt av den kuratorstjänst som finns inrättad vid abortrådgivningsbyrån och enl förslaget organisatoriskt skall knytas till mödra- och barnahälsovården. Då enl förslaget en nämnd skall finnas i Eksjö kommer en kuratorstjänst att behöva inrättas även där. Det förefaller även rimligt att en kuratorstjänst med uppgifter enl kommitténs förslag inrättas i Värnamo då många abortsökande kommer ifrån Värnamo-Gislavedsområdet. 11.5 Kronobergs läns landsting Därest de i betänkandet framlagda förslagen vinner beaktande kommer ökade anspråk att ställas på sjukvårdshuvudmännen i främst två följande avseenden, nämligen dels beträffande preventivrådgivning och dels beträffande utförande av abortingrepp. I betänkandet föreslås bl a, att samhället bör öka sina insatser för att förmedla upplysningar och kunskaper om sexuallivet samt ge saklig preventivinformation. Med den utveckling som skett under senare år har efterfrågan alltmer kommit att koncentreras kring de högeffektiva metoder för födelsekontroll som kvinnan använder, nämligen i första hand p-piller och även spiral. Härigenom ställs avsevärt ökade krav än tidigare och samhället står med otillräckliga resurser för att kunna tillgodose kvinnornas efterfrågan. I betänkandet rekommenderas att sjukvårdshuvudmännen avdelar tillräckligt antal läkartimmar för preventivmedelsrådgivning. All rådgivning som sker i samhällets regi bör vara kostnadsfri enligt betänkandet. De kostnader som huvudmannen åsamkas genom att tillhandahålla fri preventivrådgivning bör staten bidraga till genom ökat ansmg till viss hälso- och sjukvård. Preventivrådgivning lämnas f n bl a vid kvinnoklinik, familjerådgivningsbyrå, tjänsteläkarmottagning, inom mödicthälsovården samt av RFSU. Malmöhus läns lands129

ting har tillskapat en byrå för sexualrådgivning, förlagd till lasarettet i Lund, och är denna byrå den första och hittills enda byrån i landstingsvärlden. Byråns verksamhet igångsattes 1.8.1970. Kommittén har vid studiebesök å byrån erfarit, att kostnaden per år uppgår till omkring 250 000 kronor. Befolkningsunderlag cirka 350 000 personer. Gynekologkonsult som arbetar 12 veckotimmar uppges under det första verksamhetsåret ha haft omkring 2 300 besök. Normalt medhinnes 4 å 5 patienter i timmen. Psykiaterkonsult som arbetar 4 veckotimmar har under motsvarande tid haft cirka 250 besök. Normalt medhinnes 1 patient i timmen. En undersökning vid kvinnoklinikens vid centrallasarettet i Växjö öppna mottagning omfattande en 14-dagarsperiod har visat, att av totalt cirka 550 besök utgjorde 67 preventivrådgivning eller omkring 1/8. Under 1970 antecknades cirka 14 000 besök och har uppskattningsvis 1 750 av dessa utgjort preventivrådgivning. Väntetiden för preventivrådgivningssökande vid kvinnoklinikens öppna mottagning uppgår f n till 4 å 5 månader. I syfte att söka kartlägga omfattningen av preventivrådgivning i länet har en enkät utsänts till samtliga provinsialläkare och privatpraktiserande läkare i länet angående antalet preventivrådgivningsfall under november månad innevarande år. Kommittén har konstaterat att det särskilt för vissa grupper råder betydande svårigheter att erhålla preventivrådgivning i länet samt att det kan förväntas en skärpning i kraven på dylik rådgivning om de i betänkandet framlagda förslagen vinner beaktande. Med hänsyn till att kommitténs utredning ännu inte slutförts är det emellertid f n inte möjligt att bedöma vad ett genomförande av abortutredningens intentioner skulle innebära kostnads- och personalmässigt för landstinget. Enär en blivande organisation får förväntas få svara för information och upplysning om vikten av att använda preventivmedel i syfte att minska antalet aborter kommer huvudmannen att åsamkas kostnader jämväl för en betydande annonsering i detta hänseende. Vid by130

rån måste finnas kurator (årskostnad ca 43 200: — kronor), erforderlig skrivhjälp (årskostnad ca 15 000: — kronor), sjuksköterskehjälp till gynekologkonsult (årskostnad ca 16 000:— kronor), samt erforderlig gynekologhjälp vilket torde motsvara 1/4—1/3 läkarkraft (årskostnad ca 30 000-^0 000: — kronor). Det bör dock framhållas att denna kostnad i dess helhet inte får betraktas som nytillkommande med hänsyn till att arbetsuppgifterna till dels fullgöres redan nu. Då belastningen vid kvinnokliniken redan nu är hård och då fr om årsskiftet 1971/72 läkarnas normalarbetstid skall nedsättas från fn 42,5 timmar till 40,0 timmar torde det dock vara helt klart att det inte är möjligt att med nuvarande läkarstab klara den ökade belastning som förslaget i detta avseende innebär. Vid kvinnokliniken å centrallasarettet i Växjö utfördes åren 1966—70 nedan redovisade antal aborter utan samtidig sterilisering 1966 46 1967 70 1968 83 1969 126 1970 157

Det torde vara svårt att uppskatta vilken ökning i antalet aborter som kan förväntas om utredningens förslag vinner beaktande. Med hänsyn till dels senare års allt mer liberaliserade tillämpning av nu gällande abortlagstiftning och dels den i betänkandet föreslagna intensifieringen av samhällets insatser beträffande preventivrådgivning finns det skäl att antaga, att på längre sikt någon nämndvärd ökning i antalet aborter för landet i dess helhet inte blir aktuell. Däremot kan förväntas lokala ökningar på grund av rådande tillämpning av nu gällande författningar. Klart är att om inte ökade resurser beträffande framförallt läkare lämnas sjukvårdshuvudmännen kommer nu långa väntetider vid kvinnokliniken att kraftigt ökas. Inom flertalet landsting pågår för närvarande med hänsyn till det skärpta ekonomiska läget intenSOU 1972: 39

siva överläggningar hur tillgängliga resurser bäst skall fördelas. Huruvida just detta området kommer att prioriteras är svårt att förutsäga. Ett ställningstagande från centralt håll i denna fråga vore önskvärt. Det torde jämväl ankomma på sjukvårdshuvudmännen att svara för en intensiv upplysningsverksamhet i samband med ett eventuellt förverkligande av abortutredningens intentioner i syfte att styra abortingreppen till ett så tidigt stadium som möjligt i fosterutvecklingen. Av värde vore om central medverkan erhålles med utarbetande av exempelvis lämpliga broschyrer. Att förutse vad de föreslagna nämndernas verksamhet kostnadsmässigt kommer att innebära för sjukvårdshuvudmännen är svårt med hänsyn till att erfarenhet först måste vinnas i vilken omfattning nämndens medverkan kommer att bliva erforderlig. 11.6 Kalmar läns landsting Styrelsen ifrågasätter värdet av de föreslagna lokala nämnderna. En sådan organisation synes innebära risk för fortsatt godtycklig och skiftande tillämpning från ort till ort. Kvinnans rätt till anonymitet kan bli sämre tillgodosedd och i åtskilliga fall torde ställningstagande av nämnden medföra en onödig försening av ärendena. Över huvud taget synes nämnderna kunna bli en onödigt otymplig och kostsam administrativ konstruktion som jämfört med nuvarande organisation ej torde vara särskilt rationell. Den föreslagna lagtexten medger ju i princip, att kvinnan har rätt till abort och då borde den ansvarige gynekologen och kvinnan tillsammans kunna avgöra, om abortoperation skall komma ifråga. Vid tveksamma fall bör ärendet underställas socialstyrelsens prövning. Ett alternativ till vad här framförts är att bibehålla nuvarande system med tvåläkarintyg, alt prövning i socialstyrelsen. Samarbete med kurator anser styrelsen vara mycket värdefullt i samband med handläggning av abortärenden. Således torde kurator kunna avlasta läkaren vissa administrativa arbetsuppgifter. Det är väsentSOU 1972: 39

ligt att kurator arbetar på ett sådant sätt att hon blir ett stöd för kvinnan och att hon ej lägger egna moraliska och etiska värderingar på ärendet. Med tanke på kvinnans ofta pressade situation är det värdefullt att hon får tillfälle att objektivt och förutsättningslöst få diskutera igenom sina problem. Det bör dock framhållas att en utbyggd kuratorsverksamhet inom ramen för den förebyggande mödravården kommer att ställa ekonomiska krav på landstingen, särskilt där man ej tidigare har en särskild s k abortrådgivningsbyrå. Enligt § 5 i kungörelsen med tillämpningsföreskrifter skall ordföranden i nämnden eller hans ersättare meddela kvinnan, det beslut som fattats av socialstyrelsen. Detta borde vara en kurators uppgift. Enligt det föreliggande förslaget skall det åligga sjukvårdsstyrelsen att ombesörja att beviljad abortoperation utföres. Man måste dock räkna med att enskida läkare kommer att av olika skäl vägra utföra sådant ingrepp. Sjukvårdsstyrelsen kan härigenom ställas inför svåra problem. Läkares obenägenhet att utföra operation kan ytterligare komma att förstärkas i och med att någon tidsgräns uppåt för abortens genomförande ej har föreslagits. Sjukvårdsstyrelsen anser att en sådan gräns nödvändigtvis måste fastställas. Var gränsen skall sättas torde medicinsk expertis närmast böra föreslå. Efter en sådan tidsgräns bör abort endast få komma i fråga i nödfallssituationer samt efter särskilt tillstånd av socialstyrelsen. Vad beträffar förslagets inverkan på landstingens vårdresurser synes det vara svårt att göra en definitiv bedömning. Då den nuvarande abortlagen i de flesta områden tillämpas mycket liberalt bör man kunna dra den slutsatsen att någon större ökning av antalet legala aborter ej skulle ske i och med det nya lagförslaget. En osäker faktor i sammanhanget är dock i vilken grad abort kommer att tillgripas som en preventiv åtgärd. De särskilt på sista tiden påtalade riskerna vid användande av ppiller kan komma att medföra att kvinnor i högre grad tillgriper andra preventiva metoder bland vilka abort kan bli ett alterna131

tiv. Om så skulle bli fallet uppstår en icke önskvärd belastning på de redan hårt ansträngda gynekologiska vårdresurserna, vilket kan komma att innebära att andra angelägna medicinska åtgärder får stå tillbaka för abortoperationer. Dessutom måste kostnadsutvecklingen beaktas. Med dessa synpunkter vill styrelsen närmast framhålla att det föreliggande förslaget bör bli föremål för ytterligare överväganden och klarlägganden i viktiga avseenden, innan det blir föremål för ett slutgiltigt ställningstagande. 11.7 Blekinge läns landsting Blekinge läns landstings förvaltningsutskott får överlämna ett yttrande från sjukvårdsstyrelsen i vilket utskottet instämmer. Sjukvårdsstyrelsen Vad som närmast tilldrar sig intresse ur sjukvårdssynpunkt är den förändring av abortärendenas behandling inom sjukvårdsorganisationen, som föreslås. Genom ett minskat utredningsarbete och därmed sammanhängande dokumentation torde kuratorsinsatserna kunna koncentreras till en mera direkt personlig rådgivning till patienten till fördel för såväl den abortsökande som sjukvårdsorganisationen. Abortkommitténs intentioner att genom de föreslagna åtgärderna i största möjliga utsträckning få till stånd abortoperation på ett så tidigt stadium som möjligt torde ävenså innebära en minskad tidsåtgång — och därmed minskade vårdkostnader — för varje enskilt fall inom den operativa och kliniska verksamheten. Å andra sidan inställer sig frågan huruvida en uttalad rätt till abortoperation kommer att innebära ett ökat antal fall och därmed en ytterligare belastning på sjukvårdsapparaten. Sjukvårdsstyrelsen har intet att invända mot kommitténs synpunkter härvidlag men vill dock framhålla att en ökning av abortfrekvensen och därmed en ökad belastning på sjukhusen ingalunda kan uteslutas. Landstingets överläkare för 132

den gynekologiska kliniken anser att en ökad tillströmning av abortfall till den öppna mottagningen kan befaras och att detta för närvarande kan bli till men för övriga vårdsökande i form av förlängda väntetider. Abortkommittén föreslår, att samhället också bör öka sina insatser för att lindra smärtan för kvinnan, då hon föder, genom att prioritera behovet av narkosläkare åt henne. Sjukvårdsstyrelsen utgår från att utredningen därmed avser, att denna prioritering skall ske genom en ökad utbildning och tilldelning av narkosläkare och att det ej kan vara fråga om prioritering av smärtlindring framför narkosgivning för räddande av liv eller återvinnande av hälsa. På längre sikt bedömer sjukvårdsstyrelsen hithörande problem som helt möjliga att lösa men för dagen är situationen sådan vad beträffar tillgång till narkosläkare att risken för en kollision mellan sistnämnda intressena får bedömas som stor. Vid förlossningsavdelningarna i Blekinge län gives redan nu smärtlindring av läkare och barnmorskor i betydande omfattning inom ramen för tillgängliga resurser. En inriktning mot ökad narkoshjälp vid förlossningar torde även aktualisera frågan huruvida man kan klarlägga ansvarsförhållandena på ett sådant sätt att en större del av arbetet kan ulföras av särskilt utbildade barnmorskor. 11.8 Kristianstads läns landsting Det är synnerligen svårt att på nuvarande ståndpunkt förutse i vilken utsträckning den föreslagna abortlagen kan komma att påverka frekvensen av legala aborter och därmed också de ekonomiska och personella konsekvenserna för sjukvården eller behovet av särskilda resurser inom det enskilda landstingsområdet. Emellertid skulle följande resonemang kunna föras i frågan. Den praxis, som under senare år utformats vid tillämpningen av den nuvarande abortlagen ansluter sig mycket nära till bestämmelserna i förslaget till ny lag. Den senare kommer således i praktiken endast att innebära SOU 1972: 39

en lagfästning av nu tillämpade principer. Genom förslaget att handlägga ärendena på det lokala planet kommer emellertid abortoperationerna — med största sannolikhet — att kunna utföras på ett tidigare stadium av graviditeten och därmed också kunna polikliniseras i större omfattning än vad som nu är fallet. Det sistnämnda skulle innebära att man i varje fall icke skulle få ett ökat tryck på den slutna vården. Å andra sidan är det troligt att antalet legala aborter — åtminstone övergångsvis — kommer att stiga för att därefter stabiliseras ungefär på nuvarande nivå eller kanske till och med sjunka. En förutsättning för det sistnämnda är emellertid att betydelsen av kommitténs rekommendationer betr satsning på de sociala och medicinska förebyggande åtgärderna starkt betonas t ex genom inrättande av kuratorstjänster vid mödravårdscentralerna. Dylika åtgärder skulle kunna begränsa de eventuella följderna av en ny abortlagstiftning för både individ och samhälle. Sammanfattningsvis vill sjukvårdsnämnden framföra att nämnden för sin del icke tror att den föreslagna nya abortlagen skall komma att ställa krav på ökade resurser från sjukvårdshuvudmännens sida. Yttranden i ärendet från överläkarna H Hartelius, U Otto och N E Påhlsson vid Kristianstads lasarett bifogas. Docent Hans Hartelius Den nuvarande lagstiftningens grundprincip att den omvårdande verksamheten i första hand skall vara abortförebyggande söker man f n leva upp till på så sätt, att den sökande kvinnan och ev hennes anförvanter får tillfälle att sammanträffa med psykiater och kurator. Nu uppgår de abortsökande i Kristianstad till ca 250 per år och i Ängelholm till ca 150, alltså en mycket stor belastning. Så långt möjligt har man också sökt sprida ut arbetsuppgifterna på det sättet, att inte en kurator skall betungas med alltför många fall, liksom ej heller en psykiater. Vårt landsting har ju gått i författning SOU 1972: 39

om att inrätta en kombinerad familjerådgivnings- och abortrådgivningsbyrå. Den måste emellertid alltfort i hög grad repliera på psykiatrisk expertis och kuratorsinsatser från vuxenpsykiatriska kliniken och, i det mindre antalet av yngre fall, på barn- och ungdomspyskiatriska klinikens. Således är det tänkt, att vi tills vidare enbart i Kristianstad skall hjälpa denna familjerådgivningsbyrå med fyra fall per vecka, när det gäller kuratorsutredningar och ca fem, när det gäller den psykiatriska sidan. Utan tvekan är dessa insatser högkvalificerade och tidskrävande för att analysera indikationer resp kontraindikationer för ett abortingrepp. Vi upplever också ständigt, att det är ganska så krisartade situationer, som föranlett abortansökningen och därtill, att det i ett betydande antal fall föreligger såväl kroppslig som psykisk ohälsa ej minst det senare. I princip borde också dessa ställningstaganden, när det gäller psykiatern ske hos specialistkompetenta läkare. F n får vi göra på det sättet, att de äldre kollegerna tar sina egna fall men också visst ansvar för de yngres fall, bl a därigenom att alla fall dragés vid s k abortkonferenser med närvaro av de erfarnare läkarna vid kliniken; givetvis är då också kuratorerna närvarande. Detta torde vara minimum av insats för en adekvat handläggning av dessa ytterst allvarliga fall. Det av abortkommittén framlagda förslaget har icke givit upp målsättningen, att den abortsökande kvinnan skall bli föremål för en omhändertagande omsorg, låt vara att hennes egen önskan om abort skall tillmätas större betydelse. Vidare skall det enligt det framlagda förslaget fortfarande föreligga en real prövning av indikationer och kontraindikationer. Således anför kommittén, att grunden kan vara; "när det kan antagas, att hennes hälsa skulle råka i fara eller hennes krafter allvarligt nedsättas, om havandeskapet fortsätter", resp "när det kan antas att det barn, som hon sannolikt skulle föda om hennes graviditet fortsätter, kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårartat lyte", resp "när det av annan anledning är oskäligt betungande för henne, 133

att hennes havandeskap fortsätter". Till allt detta dessutom "om det inte finns vägande skäl mot abort". Kommittén anför, att den första indikationen omfattar sjukdom, svaghet och förutsedd svaghet i nuvarande lag och dessutom är vidare än dessa. I betänkandet anges angående den tredje indikationen svårigheter att i lagen detaljreglera skälen, men att dessa skall bli föremål för särskild uppmärksamhet. Vidare angående kontraindikationerna lämnas också här en rad exempel på medicinska-psykologiska skäl, som kan tala emot abort, bl a medicinska tillstånd såsom inflammationer, hjärtsjukdom, sockersjuka, psykisk depression, risker för sterilitet men också om kvinnan utsatts för starka påtryckningar från omgivningens sida. Sedan detta nu refererats kan man med bestämdhet våga hävda, att svar på ovan anförda indikationer och i det sammanhanget ställda frågor endast kan ges vid en noggrann undersökning, som i princip måste vara av minst samma omfattning som i nuvarande praxis, för att kvinnan själv, operatören och ev också kvinnans anförvanter skall kunna få riktiga svar på sina frågor, något som betänkandet ger upplysning om skall kunna ske. Av detta följer med visshet, att sjukvårdshuvudmannen måste vara beredd att ställa upp med resurser i förhållande till här angivna anspråk. Dessa resurser är i första hand av personell art. Hur detta senare skall organisatoriskt sammanfogas torde nu vara av mindre betydelse, än att omfattningen väl uppmärksammas. Abortutredningens betänkande tar upp principiella juridiska synpunkter, och dessa ägnas också stor uppmärksamhet hos reservanterna och i den allmänna debatten. Däremot går kommittén ganska litet in på de organisatoriska konsekvenserna och omvårdnadsbehovets omfattning. Man torde kunna utgå från, att man avser att återkomma i dessa frågor i tillämpningsföreskrifter. Det torde ur sjukvårdshuvudmannens synpunkt redan nu vara aktuellt att ta upp frågan, om vilka resurser, som krävs. Undertecknad har i detta sammanhang icke 134

gått in på de gynekologiskt operativa resurserna. Ur vår egen praktiska erfarenhet har emellertid kristalliserats fram en bestämd inställning i en detaljfråga, nämligen om de s k lokala nämnderna. Här är vi på läkare- och kuratorssida utav den uppfattningen, som företrädes av reservanten Elisabet Sjövall, som avstyrker inrättandet av lokala nämnder och ansluter oss också till hennes motivering. Överläkare Ulf Otto Enligt överenskommelse med överläkarna vid de psykiatriska klinikerna vid lasaretten i Kristianstad samt Ängelholm utföres den socialpsykiatriska utredningen för flickor upp till 16 års ålder vid den barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Centrallasarettet i Kristianstad samt klinikens filialmottagningar vid länslasaretten i Ängelholm och Simrishamn. Enligt nedanstående uppställning har antalet abortutredningar vid BUP-kliniken visat en klar tendens att öka under den senaste sexårsperioden. År 1966 1967 1968 1969 1970 1971 (25.10)

Antal abortutredningar 6 10 7 13 22 18

I praktiken kan alla flickor i dessa åldrar sägas få sin ansökan om abort beviljad av Socialstyrelsen under förutsättning av att graviditeten ej varit för långt framskriden. Detta synes vara oberoende av vad vår utredning har givit för resultat. Vi har därför sett som vår främsta uppgift att arbeta rent mentalhygieniskt och psykoterapeutiskt med dessa flickor och deras anhöriga före och efter ingreppet. Dessa flickor befinner sig nämligen då ofta i en krisartad situation. Den allmänna tendensen till en ökning av antalet av dessa akuta, tidskrävande abortutredningar kan så SOU 1972: 39

småningom medföra så stora krav att klinikens nuvarande resurser inte kan motsvara dessa. Det synes dock inte som om följderna av abortkommitténs betänkande i sig kommer att ställa några ökade krav på verksamheten. Docent Nils Erik Påhlsson Abortkommitténs förslag skiljer sig i juridiskt avseende på två mycket väsentliga punkter från vår nuvarande lagstiftning. Genom ändringar i strafflagen avkriminaliseras hela abortbegreppet och genom den nya abortlagens utformning betonas kvinnans rätt till legal abort, något som enligt vår nuvarande abortlag är en förmån. Förslagen grundar sig här på en social utveckling, som medfört en ny människosyn och en förändrad inställning till individens samhällsroll. I sin tekniska utformning ansluter sig det nya lagförslaget i allt väsentligt till vår nuvarande abortlag och gällande lagstiftning i andra länder, som reglerat abortverksamheten på liknande sätt. I tre icke oväsentliga punkter skiljer det sig emellertid från vår nu gällande abortlag. Medan man tidigare krävde ett visst medicinskt inslag i abortskälen, har man nu infört en rent social indikation. Beslutsfattandet har överförts till en lokal nämnd. Dessutom har man icke i motsats till vad fallet är i vår nuvarande abortlag och i all lagstiftning på området i andra länder fastställt någon övre tidsgräns under graviditeten för abortoperationens utförande, ett förhållande som är utomordentligt besvärande ur medicinsk synpunkt och kan komma att medföra allvarliga komplikationer vid handläggningen. Det torde vara utomordentligt svårt att förutse, i vilken utsträckning förslaget till ny abortlag kommer att påverka frekvensen av legala aborter och därmed också att förutsäga de ekonomiska och personella konsekvenserna för sjukvården eller behovet av särskilda resurser inom de enskilda landstingsområdena. Det verkliga förhållandet är, att den praxis, som under senare år utformats för tillämpningen av den nuSOU 1972: 39

varande abortlagen, mycket nära ansluter sig till bestämmelserna i förslaget till ny lag. Denna kommer alltså i praktiken endast att innebära en lagfästning av nu tilllämpade principer. Genom förslaget att handlägga ärendena på det lokala planet kommer med alla sannolikhet abortoperationerna att kunna utföras på ett tidigare stadium av graviditeten och därmed också kunna polikliniseras i större omfattning, än vad som nu är fallet. Detta skulle innebära att man i varje fall icke skulle få ett ökat tryck på den slutna vården. Enligt min uppfattning torde man kunna påräkna, att antalet legala aborter möjligen kommer att stiga under en kortare eller längre övergångstid men därefter stabiliseras ungefär på nuvarande nivå eller till och med sjunka. Förutsättningen för en sådan utveckling är emellertid, att man starkt betonar betydelsen av kommitténs rekommendationer: en helhjärtad satsning på de sociala och medicinska förebyggande åtgärderna. Detta skulle kunna begränsa de eventuella följderna av en ny abortlagstiftning för både individ och samhälle.

11.9 Malmöhus läns landsting Malmhöus läns landstings förvaltningsutskott har vid sammanträde den 13 december 1971 behandlat det för yttrande översända betänkandet "Rätten till abort" (SOU 1971: 58). Utskottet beslöt därvid som eget yttrande uppta av sjukvårdsstyrelsen avgivet yttrande. I yttrandet anförs i huvudsak följande. På grund av den korta remisstiden har styrelsen icke kunnat ägna ärendet en så ingående analys som det varit önskvärt. Styrelsen begränsar sig därför till att anföra vissa synpunkter. Utredningen anför bland övriga åtgärder, som bör vidtagas för att undanröja grunder till önskemålen om abort, vikten av en prioritering av anestesiläkarunderlaget till åstadkommande av smärtlindring vid barnafödsel. En sådan prioritering, om än 135

önskvärd, måste emellertid vägas in bland andra angelägna resursbehov. I förslaget till abortlag har den nuvarande indikationen havandeskap till följd av brottslig handling (våldtäkt etc) tagits bort. Det är styrelsens uppfattning att denna indikation bör vara kvar i lagen. Styrelsen har intet att erinra mot den föreslagna nämnden men det bör understrykas att handläggningen av ärendena sker med skyndsamhet. Kuratorsmedverkan synes önskvärd. Styrelsen kan ej godtaga, att nämnden såsom ett "ansvarigt sjukvårdsorgan" tilldelas möjligheter till administrativt ingripande i sjukvården vid eget eller annat sjukhus. I lagförslaget ålägges sjukvårdsstyrelsen att ombesörja abortoperation. En sådan föreskrift synes i sin bokstavliga utformning vara orimlig i den mån den icke avser tillskapandet av resurser, varvid sjukvårdsstyreslen dock är beroende av Socialstyrelsens tilldelning av läkare. Föreskriften strider mot den utveckling som sker inom flertalet sjukvårdsområden att decentralisera sjukvårdsverksamheten och administrationen därav. Det bör i första hand vara lasarettsdirektionens eller distriktsstyrelsens åliggande att tillse att organisation för även denna form av sjukvårdande verksamhet fungerar. Tidsfaktorn vid handläggningen är även här av utomordentligt stor betydelse. — Möjligen bör åliggandet förankras hos sjukvårdshuvudmannen och ge denne frihet organisera verksamheten på ett ändamålsenligt sätt. Underlag för en bedömning av verksamhetens framtida omfång är obefintligt och det är anmärkningsvärt att utredningen icke gjort några prognoser beträffande resursbehovet. — Helt säkert är, att ökning sker inom berörda sjukhus i behoven av vårdplatser (icke minst om aborterna skall hänvisas till särskilda avdelningar eller vårdrum), operationsresurser, personalresurser (läkare och annan sjukvårdspersonal, kuratorer och sekreterarpersonal). Ökning av verksamheten vid av landstinget redan organiserad sexualrådgivning, såväl mödravårdscentralerna som särskilda byråer, är 136

nödvändig för att i görligaste mån motverka uppkomsten av abortsituation. Avslutningsvis finner styrelsen att förslaget icke utan avsevärd omarbetning och konkretisering kan utgöra grund för åtgärder i den utomordentligt komplicerade abortfrågan. 11.10 Hallands läns landsting Med anledning av förbundskansliets skrivelse den 29 september 1971 med hemställan om synpunkter på de delar av abortkommitténs betänkande där ett förverkligande av utredningsförslagen kan komma att medföra anspråk på särskilda resurser i de enskilda landstingskommunerna får Hallands läns landstings förvaltningsutskott överlämna bifogade inom landstingets kansli upprättande handling, till vars innehåll utskottet vid sammanträde denna dag anslutit sig. Landstingets kansli 1. Kommittén rekommenderar att sjukvårdshuvudmännen för att förbättra servicen på området avdelar ett tillräckligt antal läkartimmar för preventivrådgivning. Härtill är att erinra om att gynekologi/obstetrik är en om icke nödlidande så dock trängd specialitet. Man kan således vänta att överförande av läkararbetstid till preventivrådgivning kommer att minska tillgången på sådan tid för egentlig sjukvård. De köproblem som redan finns kommer därigenom att accentueras. Här i länet kan en förbättring av vårdresurserna inom specialiteten erhållas, när kvinnokliniken i Varberg öppnats och när vårdcentralen i Kungsbacka blivit fullt utbyggd, d v s under 1972. Från den utgångspunkten behöver förslaget måhända icke väcka betänkligheter från en länsanknuten bedömning; däremot kan intet sägas om verkningarna vid en totalbedömning för hela landet. 2. Förslagen om utvidgning av rätten till tjänstledighet i samband med havandeskap och barnsbörd från sex till tolv månader kan givetvis ha betydelse för land stings SOU 1972: 39

kommunen som arbetsgivare för ett mycket stort antal kvinnor i fertila åldrar. Praxis är emellertid att befattningshavare som önskar förlängd tjänstledighet i samband med barnsbörd också beviljas sådan. Ekonomiskt kan förslaget få verkningar för landstingskommunen såsom arbetsgivare om det förutsattes att havandeskapslön skall utgå under ett år i stället för som nu ett halvt. Havandeskapslönens belopp — sedan hänsyn tagits till ersättningen från försäkringskassan — är dock så lågt att merkostnaderna inte behöver bli särskilt höga. 3. Det påpekas, att omvårdnaden av gravida kvinnor huvudsakligen förlagts till organisationen för den förebyggande mödraoch barnavården och att denna organisationen sällan ger tillgång till social och psykologisk sakkunskap, varför kvinnan/familjen oftast hänvisas till andra organ, om problem uppkommit som påkallar medverkan av sådan sakkunskap. Kommittén vill att mödra- och barnhälsovården skall fungera som ett vård- och serviceorgan inom ett vidare fält än för närvarande. Detta torde förutsätta förstärkningar av organisationen och här bör beaktas bl a den nu aktuella diskussionen om den landstingskommunala kuratorsverksamheten. Begreppet kurator täcker ett brett innehåll; men sett ur den begränsade synvinkeln socialrådgivare kan det i princip likställas med begreppet socialassistent hos primärkommunerna. Därför har tanken väckts, att kuratorsservice vid sjukhus och liknande institutioner — möjligen också förebyggande mödra- och barnavård — skulle lämnas av primärkommun a l anställd personal, för vilkas tjänster landstingskommunerna skulle lämna ersättning till vederbörande primärkommun. Inom den verksamhet varom här är fråga, skulle en sådan samverkan troligen vara lämplig. Enligt kansliets mening kan man nämligen hysa betänkligheter mot att bygga upp en särskild kuratorsorganisation inom den förebyggande mödravården, som knappast skulle kunna arbeta efter den familjevårdsprincip (helhetsprincip) som nu introduceras i den primärkommunala socialvården. SOU 1972: 39

4. Kommittén hävdar att samhället bör öka sina insatser för att lindra smärtan för kvinnan, då hon föder, genom att prioritera behovet av narkosläkare åt henne. Denna synpunkt har aktualiserats genom flera motioner vid årets riksdag, som föranlett en förhållandevis positiv skrivning från socialutskottet. Det bör dock erinras om att anestesiverksamheten fortfarande är en ansträngd specialitet och att möjligheterna att tillgodose de refererade önskemålen icke endast beror av en prioritering av specialiteten i förhållande till andra utan även av tillgången på läkare och deras intresse av att söka sig till specialiteten. 5. Den mycket generösa praxis i bedömningen av ansökningar om abort som följts under de senaste åren — under 1970 företogs enligt kommitténs uppgifter 16 000 sådana ingrepp inom landet — kan möjligen ge underlag för antagandet att antalet ingrepp icke skulle komma att öka särskilt mycket om kommitténs förslag till nya författningar på området skulle genomföras. Detta skulle i sin tur innebära, att efterfrågan på vård för ändamålet ej heller skulle öka i betydande grad. Utifrån sådant antagande skulle resurserna för sådan vård ej behöva ökas. 6. Den av kommittén föreslagna nämnden skulle i praktiken bli sammansatt av två landstingsanställda läkare — för gynekologen förusättes sådan anställning och annan psykiater än landstingsanställd lär inte finnas att tillgå — och detta kommer att ta viss arbetstid i anspråk. Inom vår landstingskommun får det förutsättas att två nämnder skulle formeras, en knuten till centrallasarettet och en knuten till Varbergs lasarett. Kommittén förutsätter att kostnaderna för nämndernas verksamhet skall bestridas av sjukvårdshuvudmannen. Ledamöterna i nämnd skall utses av sjukvårdsstyrelsen. Principiella betänkligheter kan anföras mot både sistnämnda förslag och mot förutsättningen om bestridande av kostnaderna. Det gäller dock utövande av en rättslig verksamhet, nämligen en prövning av rätten för kvinna att undergå abortoperation (5 § lagförslaget). 137

7. Sammanfattningsvis kan sägas, att ett genomförande av kommitténs förslag kan väntas medföra anspråk på ökade insatser från landstingskommunen i fråga om läkararbetskraft, social rådgivningsverksamhet, utbyggnad av sjukhusens anestesiavdelningar m m . 11.1.1 Göteborgs

och Bohus läns landsting

Om kommitténs förslag genomföres i full utsträckning kommer det att ställas mycket stora krav på sjukvårdshuvudmännens resurser i den förebyggande mödra- och barnhälsovården, på kvinnoklinikerna, narkosavdelningarna och inom viss rådgivningsverksamhet. Sjukvårdshuvudmännens ekonomiska läge tvingar redan nu till hårda prioriteringar. Läkarresurserna är f n starkt begränsade och ev tillskott måste användas i första hand inom akutsjukvård, psykiatrisk vård och långtidssjukvård de närmaste åren. Bl a med hänsyn härtill anser sig förvaltningsutskottet inte ha grund för en tillstyrkan till kommitténs förslag. Vid behandlingen av detta ärende i utskottet rådde delade meningar, och utskottet beslutade efter omröstning med 7 röster mot 4 att avge ovanstående yttrande. Utskottets fyra socialdemokratiska ledamöter — som reserverade sig mot beslutet — hade kunnat ansluta sig till yttrandet om sista styckets sista mening hade uteslutits. Docent Torgny Persson Jag anför mina synpunkter i punktform och har ej varit i tillfälle att ta del av gynekologens synpunkter. 1. I utredningen redovisas en mängd uppgifter. Det måste dock framhållas att till väsentlig del är detta material inaktuellt, beroende på att det baserar sig på data från 1966 och närmast följande år. Som bekant har under de senaste två åren abortindikationerna liberaliserats. Antalet abortfall har ökat och ökar markant och indikationerna har förskjutits. 2. I förhållande till det omfattande refe138

rerade materialet i utredningen presenteras förslaget om ny abortlag på ett rumphugget, föga kritiskt genomtänkt sätt, inte minst vad de praktiska konsekvenserna beträffar. Redan idag har den ökade tillströmningen av abortfall försatt gynekologklinikerna i ett insufficient tillstånd, varför inte de abortsökandena kan omhändertas utan fördröjning. Den uppåtgående kurvan för antalet abortfall har säkerligen inte nått sin kulmen, varför trycket på gynekologklinikerna kan förväntas bli ännu större. 3. Det förutsätts i utredningen att beslut om abort kan delegeras av lokala abortnämnder till ansvarig gynekolog. Denne lämnar sedan rapport till nämnden, som i sin tur lämnar rapport om abortverksamheten till Socialstyrelsen. Kan inte gynekogen tillstyrka kvinnans begäran om abort går ärendet till den lokala abortnämnden, eventuellt vidare till Socialstyrelsen. Den lokala abortnämnden består förutom av ansvarig gynekolog (ordförande) av en psykiater och en lekman. Vad nämnden skall ha för underlag för sina beslut kan jag ej förstå. Kuratorsutredning har ej ansetts behöva vara obligatorisk enligt abortkommittén. Psykiatern som ej har sett patienten kan ju ej uttala sig om fallet. Vad lekmannen har att komma med är om möjligt ännu osäkrare. Nämnden kan därför endast instämma i gynekologens synpunkter. Nämnden blir en pseudoverksamhet. Det går ej heller att få en likformig bedömning av abortfallen vid de olika nämnderna i landet. Jag anser att det ej finns skäl för lokala abortnämnder. Rapporter om abortverksamheten kan gå direkt från gynekologen till Socialstyrelsen. I tveksamma fall och fall där kvinnan och gynekologen är oeniga om abort, bör liksom tidigare Socialstyrelsen fatta beslut. 4. I § 10 stadgas även att beslut av nämnden att kvinnan ej har rätt undergå operation underställs omedelbart Socialstyrelsens prövning. Det är ännu ett skäl till att nämnden inte får någon reell funktion. Fri legal abort innebär att i de flesta fall löses social problematik på medicinsk väg! De sökandes skäl för abort återspeglar aktuella sociala SOU 1972: 39

problem, såsom brist på daghem, låginkomstproblem, arbetsmarknadsproblem, studentproblem, akademikerproblem, de frånskilda och ensamma mödrarnas problem och alkoholistfamiljernas situation. Idag är möjligheterna minimala att hjälpa en abortsökande kvinna med hennes sociala bekymmer, så att hon ej behöver genomgå abort. Samhället kommer ej heller att på länge ha resurser att lösa problem t ex genom byggande av många daghem. Jag anser dock att synnerliga skäl finnes för beslut om en satsning av resurser på några konkreta områden, såsom daghem, i samband med ändringen av abortlagen. För den skull bör dock en ny abortlag inte bli enbart defaitistisk. I abortkommitténs betänkande framgår att en social utredning endast skall äga rum på den abortsökandes begäran. Jag anser det är att skygga inför problemen. Även med en liberal abortpolitik bör kvinnan innan beslut fattas om ingreppet få tillfälle att dryfta sin sociala situation med en kurator. Detta är av värde inte enbart ur abortrådgivningssynpunkt, utan även ur medicinsk och social synpunkt för övrigt. Det är även orationellt att en specialist i en kroppslig disciplin (gynekologi) skall förhöra sig om den abortsökandes situation utan att ha en förutredning tillgänglig. En förutredning skulle ej behöva fördröja abortingreppet nämnvärt, och den skulle också minska belastningen på gynekologmottagningen genom att abortärendena är förberedda. Kuratorsutredningen kan formaliseras till en del med lämplig blankett. En del av uppgifterna kan registreras genom ikryssning som på en tipskupong. Utredning om skolgång, hereditet och uppväxt kan till väsentlig del strykas. Däremot skulle den aktuella sociala situationen belysas. Kuratorsuppgifterna skulle sedan kunna statistiskt bearbetas, t ex vid Socialstyrelsen. På grundval av sådana data kunde sedan utvecklingen på abortområdet följas och eventuella åtgärder initieras. 5. Att inte sätta en absolut tidsgräns för legal abort kommer att i enstaka fall leda till mycket svåra situationer. I likhet med många kolleger anser jag att efter tolfte SOU 1972: 39

graviditetsveckan bör indikationerna för legal abort vara tungt medicinskt vägande. Genom att upplysa allmänheten och förkorta väntetiderna via ökade resurser bör abortingrepp kunna utföras inom tolfte veckan. Två "bortfallna" menstruationer innebär ju inte att tidsgränsen för abort då passerats! Att i enlighet med den föreslagna abortlagen lösa problemet genom att i § 3 stadga att kvinnan opereras så tidigt som möjligt och att inte ange några tidsgränser för abort innebär endast att man blundar för reella praktiska problem. En mottagning och en vårdavdelning får ju inte fler platser av en sådan åtgärd. Den liberalisering den föreslagna abortlagen innebär måste åtföljas av en resursförstärkning inom gynekologien. 6. Antikonceptionsrådgivning måste ordnas så att sådan kan erhållas utan väntetider och i varje fall nämnvärda kostnader. 7. Med tillfredsställelse konstateras att psykiatern inte längre behöver ta ställning till varje abortfall. Det är en vettigare lösning att psykiatern endast involveras i fall som kräver psykiaters bedömande d v s gynekologen remitterar då patienten till psykiatern. Chefsläkare Valter Haglund, centrallasarett

Uddevalla

1965 års abortkommitté har äntligen åstadkommit ett betänkande, som från många håll utsatts för en omild kritik, som drabbat såväl bokens smaklösa omslag, som undersökningens många gånger bristande logik. I en av reservationerna talas det till och med om cirkelbevis, vilket en statlig kommitté borde se till att den ej kunde beskyllas för. Man borde väl kunna vänta sig en såvitt möjlig objektiv som allsidig utredning (efter 6 års arbete), men man har svårt att frigöra sig från känslan av att kommittén börjat med att skissera ett lagförslag och sedan försökt samla så mycket argument som möjligt för detta. Det värdefullaste i boken synes mig vara Astrid Kristenssons reservation och Elisa139

bet Sjövalls "Särskilt yttrande". Majoriteten av kommittén synes sakna de etiska värderingar som tack vare kristendomen präglat vår västerländska kultur. Astrid Kristensson blir väl den ensamma rösten som talar för fostrets rätt till liv. Talet om barnamord har väl många gånger snedvridit diskussionen. Det kan vara svårt att draga gräns för var och när man skall tala om ett levande liv. Det är då inte svårt att göra sig lustig och fråga om inte just ett befruktat ägg också är ett levande liv. Talet om barnamord får emellertid en skrämmande aktualitet när abortkommittén vill taga bort någon övre tidsgräns för abortingrepp. Kommitténs medicinska expertis har tydligen inte kunnat eller velat tala övriga medlemmar till rätta på den punkten. Staten har ju hittills varit emot aborter och försökt med diverse socialpolitiska åtgärder att motverka en ökad abortfrekvens. Utredningen har alldeles säkert rätt i sin pessimistiska uppfattning, att dessa åtgärder varit värdelösa. Ingen kvinna avstår från abort för ett par tusenlappar. Döm då om läsarens förvåning när kommittén i alla fall framför diverse familjepolitiska förslag. Man frågar sig emellertid hur en kvinna i abortsituation skall få reda på dessa förslag, eftersom man ej på något sätt skall försöka påverka den abortsökande kvinnan. När hon kommer till doktorn är hon klar med sin inställning. I ett annat stycke antyds det emellertid att exempelvis en kurator får prata med henne och diskutera hennes problem. Om någon till äventyrs skulle vara rädd för att en liberaliserad abortlag skulle medföra en väsentlig ökning av abortfrekvensen, kan denne lugnas på den punkten. Med ökad upplysning kanske man t o m kan få en minskning. Sexualundervisningen i landet är för dålig. Menar man därmed att icke alla kvinnor har haft tillfälle att diskutera preventivteknik med någon läkare är det onekligen riktigt. Man ser också uppgifter i olika abortutredningar att kvinnan uppger att hon ej fått någon sexualupplysning av mamman eller i skolan, och så vill man göra 140

gällande att detta är orsaken till den icke önskade graviditeten. Jag har däremot icke sett någon undersökning som meddelar om det funnits någon kvinna som ej känt till det mesta om preventivteknik. Enligt min erfarenhet är det stora problemet hur man skall bära sig åt för att få människor att använda de skydd som i alla fall finns, och som trots allt inte är så osäkra som man ibland vill göra gällande. Men hur skall vi kunna minska aborterandet när de politiska partierna, framför allt deras ungdomsorganisationer, ropar på fri abort. Abortkommittén nämner visserligen om biverkningar, men ej på sådant sätt att någon gärna fäster avseende därvid. — Biverkningarna är bagatellartade och det är bara doktorerna som vill skrämma folk med dessa. Elisabet Sjövall fäster bl a uppmärksamheten på steriliteten efter ingrepp. Det är ingalunda en bagatellartad komplikation för en kvinna som icke fött några barn och sedan i livet önskar barn. Vid ingrepp sent i graviditeten kan det mycket väl hända att den varelse som föds fram visar ovedersägliga livstecken. Enligt lagar och förordningar är det i så fall ett barn och födelseanmälan skall göras. I synnerhet som vi ännu ej begåvats med en lag om eutanasi. Läkarna är i så fall också skyldiga att vidtaga livsräddande åtgärder på barnet. För läkaren är det inget problem hur han skall handla, men allmänheten borde ha konfronterats med detta problem genom att abortkommittén tagit upp frågan till diskussion. Det antyds helt kort att icke alla läkare utför abortingrepp. Kvinnan har emellertid rätt till abort och i sådant fall får sjukvårdsstyrelsen i landstinget ordna saken. Skulle alla gynekologer i ett landsting drabbas av religiös väckelse och neka att utföra abortingrepp framhålles att utomlänsavtalet bör tillämpas frikostigt. Beträffande nuvarande ordning konstaterar kommittén att s k II-läkar intyg blivit allt vanligare. Orsaken härtill hoppar man över, det hade kanske varit lite genant att ge offentlighet åt den saken. Socialstyrelsen började bevilja praktiskt taget allt, även om SOU 1972: 39

den intygsskrivande läkaren hade avstyrkt bifall till abortingrepp. Under sådana förhållanden innebar det en förenkling för läkarna och en tidsvinst för patienterna att man använder sig av II-läkarförfarande så ofta som möjligt. Jag har i "Landstingets årsskrift" flera gånger hävdat att aborten i praktiken redan är fri. Abortkommittén har nu försökt att göra den ännu friare. Kvinnan skall ej behöva utsättas för en kränkande utredning. En gynekolog måste kvinnan i varje fall vända sig till och kan också få prata med en kurator. Om gynekologen anser skäl föreligga också att psykiater konsulteras kan kvinnan neka. Om gynekologen i så fall nekar att utföra abortingrepp får kvinnan vända sig till Socialstyrelsen för att få tillstånd, vilket hon givetvis får. I så fall misstänker jag emellertid att landstingets sjukvårdsstyrelse får träda till för att hjälpa kvinnan att få abort hos någon annan gynekolog. Det sägs visserligen att abortingreppet icke får bli någon slags beställningsoperation, men så som förfaringssättet beskrivs gör det icke skäl för någon annan beteckning. Det är ändå att märka att psykiatern hittills stått för åtminstone hälften av abortintygen. Man undrar onekligen om abortkommittén vill diskriminera psykiatern och hjälpa till att konservera hans gamla rykte som dårhusläkare. Även om jag måste deklarera att jag anser det vara ett sjukt samhälle som behöver abortingrepp i den omfattning som nu sker måste jag i alla fall acceptera företeelsen. Vår nuvarande abortlag synes mig till fyllest för alla förekommande fall. Låt oss också ha kvar 20-veckorsgränsen som i vissa speciella undantagsfall får utsträckas till 24 veckor. Socialstyrelsens abortnämnd må vara kvar som en klagomur, men f ö endast behålla en övervakande funktion, genom att läsa rapporter om utförda ingrepp. De lokala abortnämnderna skulle bestå av gynekolog, psykiater och en lekman. Jag har personligen ingenting emot lekmannarepresentationen, men ställer mig ändå lite tveksam till detta ur patientsynpunkt. AllSOU 1972: 39

mänheten litar på läkarnas och kuratorernas tystnadsplikt. Skulle en kvinna kanske bara till namnet känna lekmannarepresentanten är jag rädd för att hon skulle begära att bli hänvisad till annan abortnämnd eller annat landsting. Så länge nuvarande abortlag tillämpas så pass liberalt som den gör synes mig en ytterligare liberalisering icke så angelägen. Skall vi i alla fall ha en ny abortlag, borde den göras bättre än vad abortkommittén kommit fram till. Klinikchef Alexis Brosset, Mölndals centrallasarett Abortkommitténs utredning resulterar i två lagförslag, för det första "Förslag till lag om ändring av brottsbalken" och för det andra "Förslag till lag om rätt till abortoperation". Det första lagförslaget innebär en avkriminalisering av provocerad abort. Det synes mig vara väl överensstämmande med den rådande rättsuppfattningen, som ju sedan länge medfört att kvinnan i de fall illegal abort gjorts icke blivit dömd. Den föreslagna lagändringen är sålunda väl motiverad. I fråga om "Förslag till lag om rätt till abortoperation" synes flera kommentarer vara på plats. I § 1 säges att förslaget gäller abortoperationer. Andra metoder såsom intravenös eller per oral tillförsel av olika farmaka skulle uppenbarligen icke omfattas av lagen. Motiveringen är att operationer äro förenade med vissa risker, varför en lagstiftning behövs. Uppfattningen att andra metoder skulle vara riskfria är säkerligen felaktig. Sålunda vore det riktigare att lagen omfattade alla åtgärder som vidtagas i syfte att avbryta ett havandeskap. I § 2 säges att varje kvinna som är berättigad till sjukhusvård har rätt till abortoperation: 1. När det kan antagas att kvinnans hälsa skulle bli lidande. 2. När det kan antagas att barnet skulle bli defekt. 141

3. När det är oskäligt betungande att havandeskapet fortsätter. De båda första indikationerna äro uppenbarligen avsedda att bedömas objektivt av de läkare som handlägger ärendet, den tredje däremot måste grundas på en subjektiv värdering av kvinnan själv. Det synes vara en stor brist att det icke utsäges klart i lagen att kvinnan själv får bedöma om abort skall utföras och att läkaren enbart får bedöma eventuella kontraindikationer. I § 3 säges att kvinnan skall opereras så tidigt som möjligt och med för henne mest skonsamma metod. Det är ju en vedertagen uppfattning att de tidiga aborterna äro enklare att utföra, mindre plågsamma för kvinnan och mindre riskfyllda. När emellertid de tre första månaderna passerat kan det i vissa fall vara gynnsammare att avvakta med ingreppet några veckor, då det kan bli lättare att utföra och blir då skonsammare för kvinnan. De båda meningarna i dessa paragrafer kunna sålunda i vissa fall bli kontroversiella, över huvud taget synes uttrycket att man skall utföra ingreppet med för henne skonsammaste metod vara olämpligt i ett lagförslag, då det är utomordentligt svårt att avgöra vad som är skonsammast. Läkarna har här i stället att följa läkarinstruktionen, dvs att handla efter vetenskap och beprövad erfarenhet. De övriga paragraferna handlar om vem som har rätt att besluta om abort och i vilka fall ärendet skall remitteras till Socialstyrelsens prövning. Till detta skulle jag vilja tillfoga föjande: Kuratorsverksamheten för abortsökande, som hittills varit en grundpelare i ärendenas behandling, avskaffas nu helt. Man förutsätter att kuratorer skall arbeta i den förebyggande mödra- och barnavården. Det synes mig vara mycket olyckligt om kuratorn icke i framtiden får deltaga i abortärendenas utredning och handläggning. Utan tvekan är en stor mängd av gravida kvinnor i behov av socialt stöd i olika former, vare sig de äro tillfreds med sin graviditet eller hysa en önskan om abort. Det är därför utomordentligt angeläget att kuratorns verk142

samhet på mödravårdscentralerna, såsom kommittén skisserar, verkligen kommer till stånd och blir tillfredsställande utbyggd så att kvinnorna kan vända sig till den med sina bekymmer såväl i eventuella abortsituationer som annars. I paragraf 11 säges att när rätt för kvinnor att undergå abort fastställts, vilket enligt abortkommitténs kommentarer uppenbarligen kommer att ske i praktiskt taget samtliga fall som anhålls om det, ombesörjer sjukvårdsstyrelsen att hon blir opererad. Abortkommittén har emellertid icke någonstans i sitt betänkande tagit ställning till den eventuella ökning av antalet aborter som den nya lagen kommer att innebära och de resurser som idag finnes och som i så fall eventuellt måste ökas. Med den ökade liberaliseringen av tolkningen av den nuvarande lagen har abortfrekvensen redan nu ökat så enormt att vi nalkas ett tillstånd som kan betecknas som katastrofsituation. På Mölndals lasaretts kvinnoklinik står ständigt ca 30 kvinnor med tillstånd till abort i kö att komma in och konkurrerar om tillgängliga platser med en mängd fall med befintlig eller misstänkt cancer. Situationen är på väg att bli helt ohållbar och det synes mig vara av allra största vikt att Direktionen noggrant prövar de resurser som nu och i framtiden kommer att behövas för fullföljande av dessa uppgifter.

11.12 Värmlands läns landsting Abortverksamheten i Värmlands län. Förväntad utveckling Abortrådgivning bedrives i Värmlands län vid familjerådgivningsbyråns avdelning vid centralsjukhuset i Karlstad samt vid denna byrås filial i Munkfors. Föreståndare för verksamheten är överläkaren vid kvinnokliniken. Regelbundna gynekologmottagningar för abortsökande hålles två eftermiddagar per vecka i mödravårdscentralens lokaler. Läkare vid psykiatriska kliniken svarar i allmänhet för psykiaterkonsultationerna. 2 Vi kuratorstjänster är knutna till abortrådgivningsbyrån i Karlstad, varav en halvSOU 1972: 39

tidsanställd kurator handhar abortsökande under 18 år. Vid filialen i Munkfors tjänstgör en kurator som cirka en tredjedel av sin arbetstid sysslar med abortrådgivning. De flesta abortoperationer i länet utföres vid central sjukhusets kvinnoklinik. Även sjukhuset i Säffle tar ibland hand om patienter för sådan operation. Utredningsverksamheten är dock i samtliga fall förlagd till rådgivningsbyrån. Antal avslutade abortärenden i Värmlands län under perioden 1967—1970 framgår av nedanstående tabell: 1967

1969 1970

524 En kraftig ökning av antalet ärenden har skett under nämnda treårsperiod. Den allra senaste tidens minskade p-pillerkonsumtion har troligen bidragit härtill, ökningen av abortärenden har varit speciellt påtaglig då det gäller unga flickor. 1967 utgjorde åldersgruppen under 18 år cirka 1 4 % av de abortsökande, 1970 var samma siffra nära 20 %. 26 % av de abortsökande sistnämnda år var under 20 år. Cirka 95 % av det totala antalet sökande beviljades år 1970 abort. Abortkommittén anser att någon mer markerad ökning av de abortsökande knappast torde behöva befaras efter införande av en ny och liberaliserad lag, om man samtidigt ökar insatserna, då det gäller sexual- och preventivrådgivning. Dr Elisabet Sjövall — expert i abortkommittén — har i en artikel i Läkartidningen (nr 46/71) gett sin bedömning: "ökningen mellan 1964 och 1969 har varit närmare tre hundra procent, vilket inom sjukvården är en anmärkningsvärd ökning när det gäller en ensam 'sjukdom', som kräver sjukhusvård till hundra procent". (Antalet abortoperationer ökade i Värmlands län under samma period från 157 till 354 eller med cirka 225 %). Enligt dr Sjövall talar erfarenheterna för att aborterna kommit för att stanna och för att öka. "I alla länder som från mitten av 1950-talet intill nu har infört legalisering av aborter har man upplevt en snabb ökSOU 1972: 39

ning inom ett par år och därefter har de legala aborterna stannat på en hög nivå". Läkare och kuratorer, som handhar abortverksamheten i Värmlands län, är övertygade om att ett förverkligande av ifrågavarande lagförslag med all säkerhet skulle innebära ytterligare tillströmning av abortsökande åtminstone de första åren. Tidiga och sena aborter En undersökning beträffande abortsökande vid rådgivningsbyrån i Karlstad år 1970 (patienter under 18 år samt patienter vid filialen i Munkfors ej medtagna) visade att 80 % av patienterna hade anmält sig före 12:e graviditetsveckan. Endast cirka 8 % hade inkommit med anmälan senare än i 14:e veckan. Medelvärdet för graviditetens längd vid anmälningstillfället var 9,5 veckor. Väntetiderna i medeltal från anmälan till besök hos resp kurator, läkare samt intagning framgår av nedanstående tabell för åren 1967 och 1970. Väntetid:

1967 1970 Me- ant. deltal dgr.

Anmälan — besök hos kurator Anmälan — besök hos gynekolog Anmälan — besök hos psykiater Anmälan — inläggning

10,6 18,8 23,1 47,8

12,0 19,7 20,3 48,5

En undersökning beträffande år 1971 skulle förmodligen visa en något lägre siffra för väntetiden mellan anmälan och intagning eftersom fr o m i år uppskattningsvis cirka 80 % av alla aborter sker på s k tvåläkarintyg. Genom ett sådant förfaringssätt vinner man i tid cirka 10 dagar. 1969 utgjorde antalet operationer på tvåläkarintyg i Värmlands län 15,7 % av totala antalet ärenden. Andelen tvåläkarintyg visar enligt abortkommitténs betänkande: tabell 6: 1—2 en kraftig regional variation. Tendensen har varit en påtaglig ökning de senaste åren. Vårdplatsbehov Enligt abortkommitténs betänkande skall kvinnan tillförsäkras vård på sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning med motsvarande 143

resurser. "Socialstyrelsen bör som tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvården avgöra om annan sjukvårdsinrättning än allmänt sjukhus fyller de medicinska standardkraven och kan godkännas för abortoperation." Abortverksamheten krävde år 1970 cirka 2 500 vårddagar eller drygt 11 % av kvinnoklinikens i Karlstad totala cirka 21 500 vårddagar. Antalet fastställda vårdplatser för nämnda klinik är 69. Enligt överläkaren vid kvinnokliniken är resurserna redan nu till fullo utnyttjade. Under semestertid, då vissa avdelningar är stängda räcker vårdplatserna inte till. Det händer att man måste avvisa andra patienter för att kunna ta hand om akutfall och aborter. Dr Sjövall gör ett antagande att en tidig legal abort d v s en som utföres före 13:e graviditetsveckan kräver tre vårddagar och en sen dito, d v s där operationen utföres i 13:e veckan eller senare kräver sex vårddagar. Det är således synnerligen angeläget ur resurssynpunkt att aborterna utföres på ett tidigt stadium. En möjlighet vore, att viss poliklinisk verksamhet beträffande de allra tidigaste aborterna tilläts, varvid man givetvis måste garantera patienten sjukhusets hjälp om komplikationer skulle inträffa. I förslaget har icke angivits någon övre gräns för när en abort ej längre får utföras. Det är endast läkarens uppfattning om när fostret är livsdugligt, som skall vara avgörande. Vetskapen hos de sökande om en övre tidsgräns har förmodligen en påskyndande effekt, då det gäller att få dessa att söka tidigt varför en sådan gräns bl a av denna anledning får anses nödvändig. Sexual upplysning och preventivrådgivning Enligt abortkommitténs betänkande skall sjukvårdshuvudmannen avdela ett tillräckligt antal läkartimmar för preventivrådgivning och allmänheten underrättas om att den har rätt att ta dessa i anpsråk. I dagens läge meddelas preventivrådgivning i Värmlands län egentligen endast i samband med återbesök vid mödravårds144

centralen efter barnsbörd. Efter en abortoperation utskrives p-piller till de kvinnor, som skall använda denna form av antikonception. I övriga fall lämnas tid för återbesök för utprovning av lämpligt preventivmedel vid ett senare tillfälle. Kvinnor, som i annat sammanhang önskar preventivrådgivning och recept på p-piller sättes på kvinnoklinikens väntelista. Det kan dröja flera månader — ibland upp till ett halvår innan hon kan få tid hos gynekolog. En socialpsykiatrisk studie av abortsökande kvinnor i Umeå sjukvårdsdistrikt presenterades i Läkartidningens nr 45/71. 105 fall, vilket motsvarade abortsökande under perioden 1 februari—29 april 1971 hade ägnats en speciell studie. Av dessa uppgav mer än hälften att de inte fått någon sexualupplysning från föräldrar och närmare 30 % att de ej givits någon sådan upplysning i skolan. 1 9 % av de abortsökande hade aldrig använt någon form av preventivmedel. 41 % angav att de ej använt någon form av preventivmedel vid konceptionen. Läkare och kuratorer vid abortrådgivningsbyrån anser, att även om de flesta ungdomar numera får någon form av sexualupplysning, flera av dem icke utnyttjar denna sin kunskap, vilket kan bero på långa väntetider hos gynekolog, kostsamma preventivmedel etc. Då det gäller sexualupplysning och preventivrådgivning måste kraftiga resurser sättas in och en spridning av denna verksamhet ske till hela länet. Kvinnorna skall utan lång väntan kunna få ett skydd mot en icke önskad graviditet. Djt är viktigt att man snarast sätter in resurser, som kan motverka ökningen av antalet aborter, vilken, om förslaget förverkligas förmodligen kommer att bli ännu mera pregnant. 11.13 Örebro läns landsting Utöver vad som i det följande anföres hänvisar utskottet till bil ägda yttrande av överläkaren Viking Falk. 1965 års abortkommitté föreslår i sitt betänkande "Rätten till abort" att abort avSOU 1972:39

kriminaliseras samt att kvinnan tillförsäkras lagenlig rätt till abort. Den konkreta innebörden av abortkommitténs förslag vad Örebro läns landsting och andra landsting beträffar är att dels kan förslagen medföra förändrat antal aborter och dels innebär det ändrade beslutsrutiner. De ändrade beslutsrutinerna medför i sin tur förändrad arbetsmängd för skilda personalkategorier. Enligt nu gällande lagstiftning och inom sjukvårdsområdet tillämpad praxis krävs endera av följande två alternativa beslutsprocedurer för erhållande av abortoperation. Beslut om abortoperation kan meddelas av socialstyrelsen eller av två läkare genom s k tvåläkarintyg. För beslut av socialstyrelsen erfordras utredning av dels kurator och dels läk:.re med psykiatri som specialitet. Kuratorsutredning föregår enligt praxis i Örebro län även beslut genom tvåläkarintyg. Den ene av läkarna skall vara psykiater och den andre gynekolog. Ett förverkligande av abortkommitténs förslag innebär att beslut om abort formellt skall fattas av särskilda nämnder med lekmannainslag, som enligt förslag skall inrättas vid sjukhusen i omedelbar anslutning till det medicinska verksamhetsområde, som kvinnans efterfrågan gäller, d v s gynekologi och obstetrik eller i förekommande fall kirurgi. Beslutanderätten kan delegeras till läkare, varvid beslut anmäles i nämnden. Av praktiska skäl kan man förmoda att flertalet aborter i enlighet med nämnda förslag kommer att ske efter delegationsbeslut. Abortoperationer inom Örebro än 1966— 1970 (1971) Abortoperationer företas inom Örebro län vid regionsjukhuset i Örebro samt lasaretten i Karlskoga och Lindesberg. Utvecklingen av antalet abortoperationer inom sjukvårdsområdet under åren 1966— 1970 (1971) framgår av följande sammanställning.

1 0 - S O U 1972:39

Är

Antal abortoperationer

Örebro 1966 1967 1968 1969 1970 (1971

Karlskoga

Ökning från föregående

Lin- Sum- absodes- ma lut berg

%

177 52 1 230 208 67 55 330 100 43 250 95 50 395 65 20 349 93 32 474 79 20 375 127 27 529 55 12 >500 >150 >40 >690 >161 >30)

Under tidsperioden 1966—1970 har det totala årliga antalet aborter ökat från 230 till 529, vilket innebär en dryg fördubbling (130%) av antalet aborter på fem år. För år 1971 väntas antalet abortoperationer komma att närma sig 700. Vid antagandet att antalet abortoperationer innevarande år utgör ca 700 innebär detta en genomsnittlig årlig relativ ökning om 25 % under åren 1966—1971. Ingenting i tillgänglig information tyder på att någon nämnvärd förändring i denna ökningstakt kommer att ske under i övrigt likartade omständigheter. Abortkommitténs förslag innebär en liberalisering av de restriktioner mot abort som finns i nuvarande lagstiftning. En minskning i restriktionerna torde logiskt sett leda till en ökning av antalet abortoperationer. Ett genomförande av förslagen i abortutredningen synes mot här redovisad bakgrund medföra en ökning av antalet aborter i länet. Storleken av denna antagna ökning kan ej anges. Resursbehov av olika personalkategorier Mot bakgrund av föreslagen ändring av beslutsprocessen för erhållande av abort samt sannolik stegring av ökningstakten vad antalet abortoperationer beträffar kan följande personalkategorier förvänta förändringar i arbetsbördan: läkare-gynekolog, psykiater, kurator och psykolog. Av nämnda befattningsgrupper beröres inom Örebro läns landsting i mycket liten utsträckning psykologerna, då dessa för närvarande endast sparsamt deltar i utredningsarbetet. Någon utökning med hänsyn till abortutredningens förslag är ej aktuell. 145

Den insats som kuratorerna för närvarande gör i samband med abortutredningar är mer eller mindre lagbunden. I förslaget till ny lag omnämnes ej något prövningsförfarande av det slag som nu verkställes av bl a kuratorer. Som stöd åt kvinnor i abortsituation förväntas emellertid kuratorsinstitutionen även enligt abortutredningens förslag behövas i minst samma utsträckning som tidigare. Den förändrade beslutsrutinen kan möjligen vid en oförändrad abortfrekvens medföra en minskning av kuratorernas arbetsmängd. Å andra sidan kan en sådan minskning mer än väl komma att uppvägas av den ökning av antalet abortfall som väntas, om utredningens förslag förverkligas. De två läkarkategorierna — gynekologer och psykiatriker — som är sysselsatta inom verksamheten med abortfrågor får vid genomförande av abortkommitténs förslag vidkännas markerade förändringar inom respektive verksamhetsområde. Den psykiatriska utredningen ingår som ett led i det prövningsförfarande som gäller för att erhålla abort. Ifrågavarande prövningsförfarande avses enligt liggande förslag bli slopat. Sannolikt medför detta att den arbetstid som psykiatern ägnat åt abortutredning nästan helt kan användas till andra uppgifter. En tillkommande uppgift för en ansvarig psykiater är att ingå som ledamot i den särskilda nämnden, som har att besluta i abortärenden. Denna föreslagna arbetsinsats torde emellertid enbart utgöra en ringa del i jämförelse med tidigare utredningsarbete. Det av abortutredningen föreslagna nya systemet för behandling av abortfall kan antas medföra en icke oväsentlig utökning av antalet läkararbetstimmar för läkare inom verksamhetsområdet gynekologi och obstetrik. överläkaren eller biträdande överläkaren vid kvinnoklinik eller motsvarande — dvs överläkaren eller biträdande överläkaren vid kirurgiska klinikerna på lasaretten i Karlskoga och Lindesberg — avses fungera som ordförande i den särskilda nämnden. Rätten att besluta i abortärenden avses bli delegerad till denna läkare, som härigenom ålägges visst utredningsansvar. 146

Vid regionsjukhuset i Örebro uppskattas nämnda uppgifter medföra ett merarbete för överläkaren motsvarande ungefär en veckoarbetsdag. Antagen ökning av antalet abortoperationer kommer självfallet att medföra ökat behov av underläkararbetstimmar för operativ verksamhet. Sammanfattningsvis kan, vid ett genomförande av abortkommitténs förslag, beträffande arbetsbelastningen för nu nämnda personalkategorier anföras att man för närvarande endast kan ange vilka personalkategorier som kan väntas få en ökad respektive minskad arbetsbelastning, men att storleken av dessa förändringar och därav följande behov av personal ännu ej går att förutse. Rådgivningsverksamhet och kuratorsorganisation Hur abortlagstiftningen än urformas, är det angeläget att icke önskade havandeskap förebygges. Såsom abortkommittén framhåller, bör samhället stå den enskilde till tjänst med information, upplysning och rådgivning när det gäller preventivmetoder. De grundläggande kunskaper som skolans sexualundervisning förmedlar, behöver fortlöpande följas upp och kompletteras med hänsyn till av utvecklingen ändrade förhållanden och metoder. Kvinnor som önskar avbryta ett pågående havandeskap bör också såsom kommittén föreslår ha tillgång till av samhället ordnad social rådgivning och hjälp både före och efter ett avbrytande. Kommittén framför i sitt betänkande förslag om att ovan nämnda uppgifter skall hänföras till landstingens förebyggande mödra- och barnhälsovård, vilken bör utbyggas med en kuratorsorganisation. Det är möjligt att mödra- och barnavårdscentralerna bör vara den kärna kring vilken man skall bygga vidare, när man talar om den framtida familjevårdens sociala centra. Det är dock tveksamt om man redan nu skall föra in dessa organ i lagstiftningen, så som det göres i kommitténs förslag till "instruktion för nämnderna inom den gynekologiska sjukvården". I sin nuvarande utformning har mödra- och barnavårdscentraSOU 1972: 39

lerna i mycket ringa utsträckning kunnat ägna sig åt preventivmedelsrådgivning — och då enbart åt kvinnor, som redan fött barn. Abortansökningarna har helt handlagts av andra organ. Skall dessa uppgifter överföras till mödra- och barnavårdscentralerna blir det följaktligen fråga om en påskyndad utbyggnad med de initialsvårigheter en sådan medför. Det är önskvärt att centralerna inte skall vara en institution med enbart kvinnliga besökande — och männens ovana vid att vända sig dit bör kunna överbryggas även om det kan ta tid. För de abortsökande kvinnorna kan det dock kännas svårt att vara hänvisade till en mottagning, som för närvarande helt domineras av väntande mödrar och spädbarn — och där deras eget ärende kanske kan utrönas av övriga besökande. I de större tätorterna är mödra- och barnavårdscentralernas mottagningar utspridda på flera håll för att underlätta mödrarnas besök där. Har man inte möjlighet att knyta kuratorshjälp till varje mottagning, kommer de abortsökande kvinnorna, som önskar sådan hjälp, att bli hänvisade på annat håll, vilket kan vara en nackdel. Kommittén tar även upp till behandling de organ, där man för närvarande handlägger ärenden rörande preventivmedelsrådgivning och abortärenden. Det synes därvid förutsättas att personalen vid dessa institutioner skall kunna överföras till mödra- och barnhälsovården. När det gäller familjerådgivningsbyråerna och deras verksamhet uppger kommittén att frågan om hur de bör bedrivas och organiseras ligger utanför utredningsuppdraget. Samtidigt ifrågasätter man dock om inte rådgivningsverksamhetens karaktär av försöksverksamhet bör upphöra. Familjerådgivningsbyråerna har hittills till övervägande del arbetat med behandling av relationsproblem. Några familjerådgivningsbyråer är emellertid organiserade enligt integreringsprincipen och handlägger även ärenden rörande preventivmedelsrådgivning och abortansökningar. Det må nämnas att Örebro läns landsting för sin del beslutat att utvidga nuvarande SOU 1972: 39

familjerådgivningsbyrå till att från och med 1 januari 1972 omfatta en verksamhet med familjerådgivning, abortrådgivning samt sexual- och preventivmedelsrådgivning. Man valde denna form då man ansåg det vara till fördel för de hjälpsökande att de inte behövde vända sig till flera institutioner i problem med nära anknytning till varandra. Mycket talar för att även denna typ av familjerådgivningsbyråer ytterligare bör prövas — och att man inte såsom kommittén tycks mena enbart hänvisar relationsproblemen för familjerådgivningsbyråernas handläggning. Det hade varit önskvärt att frågan om familjerådgivningsbyråernas verksamhet och fortsatta ställning ytterligare hade penetrerats, då det är en väsentlig fråga i sammanhanget. I nuvarande läge bör det få stå huvudmännen för hälso- och sjukvården fritt att med hänsyn till egna erfarenheter och lokala förhållanden få besluta om den form man önskar för verksamheten med preventivmedelsrådgivning, kontakten med de abortsökande kvinnorna m m. Med ledning av de erfarenheter man vinner efter hand, kan man på ett senare stadium jämföra olika verksamhetsformer och därefter avgöra hur man mera definitivt vill utforma verksamheten.

Överläkare Viking Falk, Örebro

regionssjukhuset

I frågor om resursbehov och organisation kan jag helt ansluta mig till yttrande av hälso- och sjukvårdsavdelningen. Jag vill särskilt understryka den ökade arbetsvolym, som med all säkerhet kommer att läggas på kvinnoklinikens läkare. På grund av arbetstidsförkortningen, ökade krav på insatser inom förlossningsvården, framför allt beroende på kraven på effektivare smärtlindring och behovet av förbättrad preventivmedelsrådgivning, ser jag ingen utväg att klara alla dessa berättigade anspråk om inte kvinnokliniken gives en avsevärd resursökning. Det har sagts, att när en kvinna blir gravid, kräver hon resurser antingen för förlossning eller legal abort och att 147

dessa resurser skulle vara jämställda. En normal graviditet och förlossning behöver emellertid mindre insats av läkare än en abortutredning och efterföljande ingrepp. Den legala aborten belastar dessutom den gynekologiska delen av vår verksamhet, och jag tror det är orealistiskt att tänka sig, att man skulle kunna minska den obstetriska delen i motsvarande mängd. Vi har ju på senare tid noterat en ökning av antalet förlossningar, samtidigt som de legala aborterna har ökat kraftigt. Jag vill också understryka yttrandets betänkligheter beträffande riktigheten att hänföra rådgivningen till de nuvarande mödravårdscentralerna, som i sin organisation är så helt inriktade på att omhänderha blivande mödrar, inställda på att föda sitt barn. Det är, enligt min uppfattning, ett utmärkt förslag att huvudmannen fritt bör få besluta om organisationen av denna verksamhet med utgångspunkt från egna erfarenheter och lokala förhållanden. Yttrandet innehåller inte några diskussioner angående principer i övrigt i abortbetänkandet. Jag tycker dock, att några andra frågor kanske skulle kunna tagas upp. Abortbetänkandet innehåller ingen övre tidsgräns efter vilken rätt till abort inte längre skulle få ifrågakomma. Man förutsätter, att vederbörande läkare med all säkerhet kommer att avböja ingreppet, om det finns minsta risk att livsdugligt barn skulle bli resultatet av ingreppet. Eftersom emellertid rätten till abort skall grundas på kvinnans bedömning, kan man riskera ganska betydande uppslitande diskussioner och konflikter, om man inte fastställer en sådan gräns. Varje läkare måste ju för sig uppställa en sådan, men man får då säkert en icke enhetlig bedömning av olika läkare. Läkaren måste därför ha lagens stöd för avböjande, när fostret närmar sig det utvecklingsstadium, då det kan överleva utanför modern. Eftersom man har skäl att räkna med att metoder att klara för tidigt födda foster kommer att förbättras inom en snar framtid, vill jag föreslå att i yttrandet också tas in att rätt till abort inte får förekomma efter 18:e graviditetsveckan. Efter denna tid 148

bör abort kunna medges om synnerliga skäl föreligger. Abortbetänkandet innehåller ett förslag om inrättandet av en lokal nämnd, bestående av gynekolog som ordförande och dessutom en läkare med särskilda erfarenhet i psykiatri och en lekman. Psykiatern föreslås i vanliga fall inte ha haft kontakt eller möjlighet att undersöka den abortsökande kvinnan. Allmänna läkarreglernas punkt 10 säger: "Läkaren skall inte utan undersökning meddela råd eller föreskrifter, om inte vägande skäl föreligger." Jag kan inte finna annat än att psykiatern i denna nämnd får en omöjlig ställning. Även i övrigt har jag svårt att förstå nämndens funktion. Gynekologen, som är ordförande, är den ende som haft kontakt med kvinnan, och hans mening kommer väl under sådana omständigheter svårligen att kunna bemötas med några vägande argument. Om man anser att kvinnan måste ha stöd i en lokal nämnd, framför allt när gynekologen är tveksam eller helt negativ till legal abort, vore det riktigare att nämnden bestod av en psykiater och en kurator, som båda då givetvis också skulle ha haft tillfälle att samtala med kvinnan före bedömningen. Som den lokala nämnden nu är konstruerad synes det föreligga stor risk för en tillkrångling av förfarandet vid beslut om legal abort efter 12:e graviditetsveckan, då ju inte någon delegering av beslutet till gynekologen får ske. Jag kan inte se att man får någon vinst för någondera parten som motiverar denna tillkrångling. Vid lokalt avslag kommer ju alltid socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd att bedöma fallet, och detta garanterar en enhetlig bedömning över hela landet. Sammanfattningsvis vill jag således anföra att jag helt delar de uppfattningar som framförts av hälso- och sjukvårdsavdelningen och sociala avdelningen när det gäller resursbehov och organisationsfrågor, att jag anser att man inte kan acceptera rätt till abort utan tidsgräns utan föreslår, att sådan rätt inte kan föreligga efterl8:e graviditetsveckan, SOU 1972: 39

att jag ifrågasätter de lokala nämndernas berättigande, åtminstone med den konstruktion, som abortkommittén föreslagit. 11.14 Kopparbergs läns landsting Abortfrågan har under många decennier varit föremål för en debatt, som engagerat många människor och organisationer i vårt samhälle. 1938 års abortlag var framförallt ägnad att komma till rätta med 1930-talets problem med de illegala aborterna. Tillämpningen av abortlagen, den allmänna välståndsutvecklingen, som särskilt kommit de sämre lottade till del, en förändrad inställning till den ensamstående modern, en kvalitativt och kvantitativt förbättrad sjukvård genom en serie samhällsreformer, sociallagstiftningen på olika områden, allt har säkerligen medverkat till att målet för 1938 års abortlag i huvudsak uppnåtts. Emellertid har andra och nya värderingar vuxit fram kring diskussionen om abortfrågan. Sådana strömningar har förvisso legat till grund för de direktiv, som varit utgångspunkt för 1965 års abortkommittés arbete. Förvaltningsutskottet kan konstatera, att abortkommittén synnerligen grundligt penetrerat alla de spörsmål, som ha samband med abortfrågan, med hänsyn tagen till sociala, medicinska, juridiska och etiska synpunkter. Tiden är kommen att för kvinnans del avkriminalisera fosterfördrivningen. Förvaltningsutskottet är emellertid väl medveten om att det inom vårt land råder mycket delade meningar om, hur en reviderad abortlag bör utformas. Utskottet hyser den uppfattningen, att kommitténs förslag har stora möjligheter att få förankring i en bred folkopinion. Sålunda understryker utskottet kommitténs uppfattning, att den gravida kvinnan skall ha rätt till abort, om hon finner, att hon av olika skäl icke anser sig kunna fullfölja sin graviditet. Utskottet vill också hävda, att abortoperation inte får vara en beställningsoperation eller en ersättning för dem, som inte utnyttja de trots allt stora möjligheter till förebygSOU 1972: 39

gande födelsekontroll av annat slag, som står till buds. I likhet med förhållandet i våra grannländer bör vissa indikationer uppfyllas, innan rätten till abort kan fastställas. De regler, som abortkommittén uppställer, förefalla därvid vara väl formulerade och torde i stor utsträckning även överensstämma med den praxis, som nu råder. Förvaltningsutskottet vill understryka, att det inom all medicinsk verksamhet finns indikationer, och att sådana även måste vara vägledande vid abortoperationer. Alltjämt är det nämligen så, att ett avbrytande av en graviditet kräver ett operativt ingrepp, som innebär vissa risker. Abortkommittén föreslår, att det inom varje sjukvårdsområde skall finnas en nämnd, som avgör, om kvinnan i det aktuella fallet skall ha rätt till abort eller ej. Socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd skall fälla avgörande, om den lokala nämnden anser, att sådan rätt icke föreligger. Förvaltningsutskottet finner dock, att en sådan ordning kan medföra, att ett avgörande fördröjes onödigt länge. I stället föreslår utskottet följande organisation: Landstingets sjukvårdsstyrelse bestämmer vid vilka kliniker legala abortoperationer skall utföras. I de flesta fall förläggs sådan verksamhet till kvinnoklinikerna, men kan, om erforderlig gynekologisk kompetens föreligger, tillåtas även vid annan institution. Den lokala nämnden kan slopas utan större olägenhet. På det lokala planet torde den ansvarige gynekologen kunna anförtros uppgiften att bestämma, om rätt till abort föreligger. Skulle han vara tveksam, har han som regel möjlighet att samråda med social eller annan medicinsk expertis (kurator, psykiatriker eller annan medicinsk specialist). Om ej heller nu rätten till abort kan fastställas, må lagen bestämma att ärendet omgående överlämnas till socialstyrelsen för slutgiltig bedömning. En sådan ordning skulle otvivelaktigt medverka till att abortärendena finge en tillräckligt snabb och 149

även en för hela landet likformig bedömning. Kommittén föreslår, att det skall åvila landstingens sjukvårdsstyrelser fett se till att den kvinna, som befinns ha rätt till abort, också blir opererad. Denna ordning föreligger i praktiken redan nu och bör icke innebära några större problem. Sjukvårdshuvudmännen kommer att få än större krav på sig i framtiden på att utöka preventivmedelsrådgivningen. Förvaltningsutskottet är väl medvetet om detta. En ökad tillgång till olika preventiva metoder, som blir en följd av den intensiva forskningen på området, och en ökad kunskap hos allmänheten om dessa, bör så småningom leda till, att antalet abortsökande kvinnor nedbringas. 11.15 Gävleborgs läns landsting Sedan landstingsförbundet anhållit om yttrande över 1965 års abortkommittés betänkande "Rätt till abort" får förvaltningsutskottet överlämna bilagda av överläkarna Lena Arfwidsson och Bengt Törnqvist i ärendet gemensamt avgivna yttrande och i anslutning härtill anföra följande. Antalet abortsökande inom landstingsområdet har nästan fördubblats under de senaste fyra åren. År 1968 uppgick antalet sökande till 427 medan antalet hittills under 1971 uppgått till 790. Den under senare år alltmer liberaliserade tillämpningen av abortlagstiftningen samt en ökad allmän upplysning om möjligheterna till abort torde utgöra de främsta orsakerna till denna utveckling. Det ökade antalet aborter har givetvis medfört en ökad arbetsbelastning vid landstingets kvinnokliniker. Mot bakgrunden härav kommer sannolikt ett förverkligande av föreliggande utredningsförslag att medföra väsentligt ökade anspråk på särskilda resurser vid såväl kvinnoklinikerna som inom mödra- och barnhälsovården. Utifrån de vårdekonomiska synpunkter utskottet har att företräda, finner utskottet skäl framhålla angelägenheten av att nuvarande och framtida resurser för kvalificerad preventiv150

rådgivning samt förebyggande mentalhygienisk verksamhet bör vara koncentrerade till kvinnoklinikerna med mödra- och barnhälsovårdsinstitutionerna som förmedlande instans i de fall vederbörande abort- eller rådsökande ej själv kan eller vill ta kontakt direkt med kvinnoklinik. En splittring av nämnda lakar- och kuratorsinsatser till ett flertal mödra- och barnhälsovårdsinstitutioner finner utskottet ej lämplig; i vart fall inte inom ett landstingsområde av Gävleborgs storlek och struktur. Om rätt till abort införes bör ändock nuvarande team för abortrådgivning vid kvinnoklinikerna bibehållas och utgöra den instans till vilken kvinnor i abortsituationer själva eller genom ställföreträdare kan vända sig och beställa tid för undersökning, rådgivning och eventuell abort. Därvid torde dessa kvinnor — i likhet med vad som i regel sker för närvarande — kunna erhålla förtur till mottagning vid kvinnoklinik, eventuellt även till någon eller några gynekologiska öppenvårdsmottagningar inom landstingsområdet. Genom en fortsatt koncentration av resurserna för kvalificerad preventivrådgivning samt förebyggande mentalhygienisk verksamhet till kvinnoklinikerna erhålles vissa garantier för att ifrågavarande kvinnor snarast möjligt, och utan föregående besök på exempelvis institution inom mödrahälsovården, får den sakkunniga hjälp, rådgivning och behandling i situationer som för flertalet av dem sannolikt upplevs som mycket svåra och psykiskt pressande. Kommitténs förslag om inrättande av lokala särskilda nämnder för bl a tillvaratagande av kvinnas rätt till abortoperation, finner förvaltningsutskottet sig av flera skäl ej kunna biträda. Erfarenheterna av de i omsorgslagen stadgade beslutsnämndernas verksamhet ger ej skäl till antagande att en lokal nämnd vare sig ur rättssäkerhets- eller andra synpunkter kan vara motiverad. För att en i hela landet enhetlig tillämpning av en ny abortlagstiftning skall ernås, torde det vara nödvändigt att beslut om abortoperation, liksom vilken annan operation som helst, fattas av läkare och patient gemensamt och i de fall abortoperation vägras ärendet omeSOU 1972: 39

delbart underställes central prövning hos socialstyrelsen. Härigenom torde rättssäkerheten bättre tillvaratas för alla parter och en snabbare och anonymare handläggning kunna ernås än om ärendena prövas av lokala nämnder med lekmannainslag. Sammanfattningsvis vill förvaltningsutskottet framhålla att enligt utskottets uppfattning kommer ett förverkligande av föreliggande förslag att medföra krav på väsentligt ökade resurser vid främst kvinnoklinikerna. Kommitténs förslag och rekommendationer skulle dessutom medföra ökade anspråk på lakar- och kuratorsinsatser inom mödra- och barnhälsovården, en icke önskvärd splittring av nuvarande personella resurser inom abortrådgivningsverksamheten samt ett onödigt mellanled i abortärenden i form av lokala särskilda nämnder. Överläkarna Bengt Törnqvist och Lena Arfwidsson Kommitténs förslag att 3 kap 4 § i brottsbalken skall upphöra att gälla synes väl motiverat. En avkriminalisering av abortingreppet tycks överensstämma med gällande samhällssyn. Kommitténs förslag till lag om rätt till abortoperation synes i huvudsak väl genomarbetat. De i 2 § angivna indikationerna överensstämmer i huvudsak med Socialstyrelsens nuvarande praxis. Avsaknaden av en övre tidsgräns i lagförslaget är orimlig. En övre tidsgräns för abortoperation synes självklar. Den abortsökande kvinnan torde vara i stort behov av rådgivning. I förslaget till instruktion för nämnderna anges att samarbete med kurator skall förekomma. Betonas bör att de kurativa insatserna för de abortsökande kvinnorna är utomordentligt nödvändiga, då dessa kvinnor ofta är i behov av rådgivning och socialt stöd i en omfattning, som icke kan tillgodoses inom den gynekologiska sjukvården. Kommittén föreslår ett påskyndande av samhällets insatser för upplysning på det sexuella området och rekommenderar bl a att sjukvårdshuvudmännen avdelar ett tillSOU 1972: 39

räckligt antal läkartimmar för preventivmedelsrådgivning. Borde vara självklart att så sker. Abortoperationerna kommer sannolikt att öka avsevärt om inte upplysningen intensifieras. Genomförande av den föreslagna lagen kommer att innebära ökad belastning på kvinnoklinikerna och kräva en förstärkning av de personella resurserna. Från praktisk gynekologisk synpunkt vill man se fram mot att dessa kvinnor får vårdas på speciell avdelning inom kvinnoklinikens ram. Psykologiskt kan dock ett sådant engagemang i vissa fall ha negativ verkan. 11.16 Västernorrlands läns landsting Förvaltningsutskottet vill instämma i kommitténs förslag att förbudet mot aborter avskaffas och kvinnan tillförsäkras en i lag inskriven rätt att bli opererad så tidigt som möjligt och med skonsammast möjliga metod. Utskottet förutsätter att lämpliga organisatoriska åtgärder vidtas så att det övervägande flertalet abortoperationer kan utföras inom en tidsfrist av ,12 veckor varvid riskerna och påfrestningarna för kvinnan är betydligt mindre än när hon måste undergå sen operation. En övre gräns på 16—18 veckor bör om inte speciella medicinska skäl föreligger enligt utskottets mening övervägas. Utskottet vill betona att de i utredningen föreslagna stödåtgärderna bl a i form av förbättrad information och rådgivning kommer till stånd. Tanken att mödravårdscentralerna därvidlag skall inta en framträdande plats finner utskottet riktig. Utskottet hälsar med tillfredsställelse att utredningen så långt som möjligt vill hänskjuta bedömningen av abortärendena till det lokala planet. Tre av de fyra sjukvårdsdirektionerna i länet har dock uttalat tveksamhet om de lokala nämndernas uppgift i fördelning av arbete och ansvar mellan gynekologläkare och socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Utskottet utgår från att kurator alltid kopplas in för att lämna en första rådgivning när kvinnan önskar abortoperation. Ku151

ratorernas arbetsuppgifter kommer delvis att förändras men bedöms bli av ungefär samma omfattning som hittills. För att inte patienter av lojalitetsskäl eller annan hänsyn till läkare skall avstå från att utnyttja det centrala forumet för överprövning bör för de undantagsfall läkaren beslutar att kvinnan ej har rätt att undergå operation i lag eller kungörelse stadgas att beslutet omedelbart skall underställas socialstyrelsens prövning. Enligt utskottets mening är det osäkert huruvida ett genomförande av utredningens förslag kommer att resultera i ett ökat antal aborter. Man kan dock förvänta sig krav på ökade läkarinsatser i viss utsträckning. Även för barnmorskornas del torde de i utredningen föreslagna ökade insatserna av förebyggande art komma att medföra en ökad arbetsbelastning. Härnösands sjukvårdsförvaltning, direktionen

sjukvårds-

Abortkommitténs förslag ger ökade möjligheter för kvinnan att genom abort avbryta ett icke önskvärt havandeskap. Redan nu råder stora svårigheter att få av socialstyrelsen medgivna aborter utförda och en utökning av rätten härtill ställer ytterligare krav på sjukvårdshuvudmännen. Det förefaller därför angeläget att även kirurgiska kliniker utnyttjas i större omfattning än för närvarande. Inrättandet av specialistläkartjänster i gynekologi inom den till sjukhus knutna öppenvårdsverksamheten bör härvid utnyttjas i den utsträckning så är möjligt. Direktionen förutsätter därvid att sådan läkare är villig biträda kirurgläkare vid abortoperationer. I de fall specialistläkare i gynekologi finnes knuten till sjukhuset bör han vara ordförande i den nämnd som föreslås i § 5 i lag om rätt till abortoperationer. Ett effektivt utnyttjande av tillgängliga operations- och vårdresurser bör medge ett emottagande av abortsökande kvinnor från sjukhusets upptagningsområde, vilket bör innebära en nödvändig avlastning för de övriga kvinnoklinikerna inom länet, som redan 152

nu icke ha möjlighet ombesörja samtliga abortoperationer från länet. Direktionen föreslår att förvaltningsutskottet hos socialstyrelsen hemställer om inrättande av nämnd inom den gynekologiska vården vid Härnösands sjukhus med specialistläkaren i gynekologi som ordförande. Nolaskogs sjukvårdsförvaltning, direktionen

sjukvårds-

Betänkandet redovisar omfattande utredningar och finner sedan att förbudet mot abort bör upphävas och ersättas med lagbunden rätt till abort samt uppdrar riktlinjerna och motiven härför. Trots utredningens omfång saknas en förutsättningslös och konsekvent analys av faktorer som varit av betydelse för detta ställningstagande. I utredningen diskuteras huvudsakligen den abortsökande kvinnan och hennes situation. Det hade varit av värde om barnafaderns roll berörts i större utsträckning. De sociala konsekvenserna av en graviditet berör två människor. Situationen med en kvinna som väljer att föda ett barn mot faderns vilja är överhuvud inte belyst i betänkandet. Lika litet diskuteras situationen då kvinnan vill ha abort och fadern vill att barnet skall födas. Nuvarande praxis i en abortsituation är i korthet ett ansökningsförfarande, som består av socialutredning, obligatoriska besök hos psykiater och kurator samt beviljande av operation endera genom tvåläkarintyg eller efter prövning av Socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Rådgivningsverksamhetens uppgifter inom gällande abortlagstiftning består alltså till stor del i utredning, prövning och beslut huruvida kvinnan kan ges tillstånd till abortoperation. Den gravida kvinnan och mannen skall dessutom få social information, personlig rådgivning och psykologiskt stöd när de finner att de ej har erforderliga resurser att fortsätta graviditeten och ta ansvaret för ett barn. Det dryga ansökningsförfarandet tar nu mycket av kuratorns arbetstid i anspråk och möjligheten att stödja kvinnan och hennes familj på längre sikt är liten. SOU 1972: 39

Om lagen, med de modifikationer som remissinstansernas yttrande kan nödvändiggöra, tas av riksdagen blir den nuvarande organisationen inaktuell och det gäller för landstinget att i god tid förbereda en omläggning och en behövlig personalupprustning, då "fri abort" utan tvekan kommer att medföra en avsevärt ökad belastning på kvinnoklinikerna i länet. De nuvarande "rådgivningsbyråerna för sexualfrågor", i dagligt tal kallade "abortbyråerna" i Sundsvall och Örnsköldsvik försvinner. I stället förutsattes en upprustning av mödravårdscentralerna. Det gäller därvid icke blott en utökning av kuratorsverksamheten, utan i kommitténs betänkande föreslås att mödravårdscentralerna får ökade resurser för upplysningsverksamhet och framför allt gäller det då preventivrådgivning och därmed sammanhängande frågor, som kräver läkarmedverkan. Psykiaterns medverkan i abortärenden kommer i fortsättningen otvivelaktigt att minska, då det förutsattes att endast de fall som normalt kräver psykiatrisk utredning skall hänvisas till denne. Hans deltagande som medlem av "trem annanämnden" torde bli föga betungande, då flertalet abortärenden förefaller komma att behandlas av gynekologen. Ett sammanträde per vecka torde räcka. Även om en social utredning icke kommer att krävas, bör man icke räkna med att kuratorns arbete nämnvärt kommer att minska. Det kommer dock att ändra karaktär. Från att vara rent utredande bör hennes arbete nu bli rådgivande och omhändertagande i större utsträckning än förut. För gynekologen kommer arbetet otvivelaktigt att öka. En stor del av det arbete i form av samtal med patienten som utförts av kuratorn och serverats honom före hans eget ställningstagande överföres nu på honom själv. Om mödravårdscentralen skall bli den samlande enhet som kommittén tänkt sig kan icke arbetet där anförtros åt en alltför orutinerad läkare, utan kräver specialutbildning inom facket. Detta bör man ta hänsyn till vid bemanningen av kvinnoklinikerna, när man går att omsätta "Läkartjänstutredningens" förslag om olika läkarkategorier i praktiken. SOU 1972: 39

Sammanfattningsvis vill direktionen framhålla, att abortkommitténs förslag innebär troligen, minskad medverkan av psykiatrisk expertis, oförändrade kuratorinsatser och ökad belastning på kvinnoklinikerna.

Sollefteå sjukvårdsförvaltning, sjukvårdsdirektionen 1 Expertutlåtandet Flera av de väsentligare frågor som 1965 års abortkommitté berör är av huvudsakligen medicinsk karaktär och bör bedömas i första hand av vederbörlig expertis. Sjukvårdsdirektionen har därför anmodat överläkaren vid Sollefteå sjukhus kvinnoklinik, dr Nils Fiirstenberg att yttra sig över utredningsbetänkandet. Dr Furstenbergs yttrande i ärendet — "Kommentar till 1965 års abortkommittés utredning: 'Rätten till abort'. En gynekologöverläkares synpunkter" — bifogas. Yttrandet innefattar inte bara dr Furstenbergs bedömningar av betänkandet utan också en utförlig redogörelse för flera decenniers abortdebatt och beskrivning av tillvägagångssättet inom förvaltningsområdet i abortärenden. Utan att i varje detalj ta ställning till dr Furstenbergs bedömningar ställer sig direktionen i allt väsentligt bakom expertutlåtandet. Detta gäller särskilt den avslutande bedömningen enligt vilken nuvarande abortlag är tillfyllest och den av utredningen föreslagna lagändringen sålunda är onödig. Därutöver vill direktionen anföra följande som i huvudsak utgör administrativa aspekter på utredningens förslag. 2 Grunder för rätt till abortoperation Utredningen föreslår att abort avkriminaliseras. "I princip bör därför gälla som presumtion att abortoperation utförs när kvinnan — efter den belysning av hennes situation som rådgivningen ger — står fast vid att hon föredrar att underkasta sig operation framför att ta ansvaret att föda". I punkten 8.4 anges typsituationer ("omständigheter") som bör grunda rätt till abortoperation. Utredningen vill sålunda i lag ha fastslaget 153

såväl "omständigheter som i det enskilda fallet grundar rätt till operation som de omständigheter som utgör vägande skäl mot att kvinnan utsätts för operation". Utredningen inför här ett moment som kan försvåra lagtolkningen i framtiden. Antingen föreligger principiell rätt till abortoperation varvid enbart indikationer för inskränkningar i denna rätt bör anges i lagtexten eller råder i princip förbud mot abortoperation varvid enbart indikationer för dispens från förbudet bör anges i lagtexten. (I det förra fallet är det som påvisas i punkt 3 tveksamt om angivande av indikation överhuvudtaget är nödvändigt.) Ambivalensen i utredningens förslag härvidlag kan ge upphov till komplikationer vid bedömning av ett enskilt fall som inte entydigt faller inom ramen för vare sig de abortberättigande eller de aborthindrande indikationerna. 3 Skäl mot operation Utredningen föreslår skäl mot abortoperation (8.5) vilka — i belysning av den föreslagna principiella rätten till operation — förefaller onödiga att explicit ange i lagtext. Läkares skyldighet att också i fråga om abortoperationer följa yrkets normer, d v s att följa vetenskap och beprövad erfarenhet, ger enligt sjukvårdsdirektionens mening det nödvändiga underlaget för restriktivitet vilket inte förbättras genom av utredningen föreslagna vaga formuleringar. Det värdefulla i utredningens förslag ligger kravet på att kvinnan ges "upplysning om de risker som föreligger och möjlighet att diskutera igenom problemen". Härigenom skapas också så långt möjligt praktiska förutsättningar för att kvinnan i ett läge med principiell rätt till abortoperation inte osjälvständigt och eftergivet begär abort under påtryckning av andra berörda parter. Stödet av obstetriker/gynekolog, psykiater och kurator ger kvinnan förhållandevis goda förutsättningar att hävda en egen mening gentemot t ex mannen. Det bör f ö noteras att ingen lagstiftning i detta avseende garderar en beroende kvinna från påverkan av en dominant man: utvägen att tillgripa kvacksalverimässigt abortingrepp kvarstår. Det är 154

t o m möjligt att sådana ingrepp åter ökar om utomstående expertis skall avgöra huruvida begäran om abortoperation grundas i kvinnans eftergift och begäran i förekommande fall avslås. 4 Nämnden F n avgörs ansökan om abortoperation antingen av lokala läkare genom s k tvåläkarintyg eller av socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Två skäl har anförts mot bedömningar av den centrala nämnden. Dels tenderar nämndbedömningen att fördröja beslut i abortärenden vilket leder till att operationer utförs i senare skede av graviditeten med åtföljande större risker för fysiska och psykiska komplikationer. Dels innebär nämndbedömningen att andra personer än den läkare som skall utföra operationen tar ställning i den medicinska frågan — ett förhållande som allvarligt inverkar på förutsättningarna för läkares ansvar. Sjukvårdsdirektionen anser att dessa skäl mot en central bedömning väger tungt och hälsar därför med tillfredsställelse att utredningen vill så långt som möjligt hänskjuta bedömningen till det lokala planet. Till de föreslagna formerna för denna bedömning ställer sig direktionen dock tveksam. Enligt utredningens förslag skall vid de sjukhus som har särskild kvinnoklinik — sålunda också vid Sollefteå sjukhus — en tremannanämnd inrättas bestående av i princip överläkare/bitr överläkare vid kvinnokliniken, läkare med specialistkompetens i psykiatri samt en lekman. Direktionens tveksamhet gäller kravet på psykiater och lekman i detta sammanhang. Psykiaterns medverkan i nämnden anses sålunda påskynda behandlingen av det enskilda ärendet och ge utrymme för mer djupgående kollegial kontakt än gängse remissförfarande. Direktionen ifrågasätter den bakomliggande uppfattningen om samarbetsförhållanden inom läkarkåren och tror för sin del att remissförfarandet ger samma möjlighet till snabbhet och grundlighet i det kollegiala utbytet som samverkan inom en nämnd. Det bör uppmärksammas att remissyttranden inom det medicinska området ofta SOU 1972: 39

avges eller kompletteras muntligen vid direkt kontakt läkare emellan. Utredningen påpekar att bristen på psykiater understundom motiverar att andra läkare ersätter den psykiatriska specialistkompetensen i nämnden. Man bör därvid anlita läkare "som utan att besitta specialistkompetens har kommit att förvärva betydande erfarenheter och en grundlig inblick i de problem och konflikter som föreligger när en kvinna är beredd att hellre underkasta sig operation än att ta ansvaret att föda". Såvitt direktionen kunnat utröna är det just kvinnoläkare som vanligen förvärvar denna erfarenhet och inblick. Det skulle sålunda vara en överloppsgärning att förse nämnden med psykiater. Kvinnoläkaren bör själv kunna avgöra när det enskilda fallet motiverar specialistbedömning och därvid remittera till psykiater. Vad gäller tredje nämndledamoten säger utredningen: "Eftersom det av den tredje ledamoten förväntas gott omdöme, självständighet och intresse för livsvillkoren i samhället utses person — man eller kvinna — med erfarenhet av allmänna värv". Direktionen anser att eftersom utövande av läkaryrket i sig förutsätter gott omdöme, självständighet och intresse för livsvillkoren i samhället så behöver dessa egenskaper inte tillförsäkras nämnden genom en särskild ledamot. Att just lekmannen i nämnden skall representera "den omedelbart mänskliga hänsyn, som rätten till abortoperation grundar sig på" finner direktionen vara en närmast stötande tanke som indirekt diskriminerar läkarkåren. Slutsatsen av direktionens ställningstaganden till den föreslagna lokala nämnden är sålunda att endast kvinnoläkaren är nödvändig för bedömning av abortbegäran och att denne läkare bör avgöra i vad mån ytterligare expertsynpunkter bör tillföras bedömningen. Därmed bortfaller motivet för en särskild lokal nämnd. Dock kvarstår behovet av central nämnd för bedömningar i de undantagsfall lokala kvinnoläkare avslår abortbegäran. För att inte patienter av lojalitetsskäl eller annan hänsyn till läkare skall avstå från att utSOU 1972: 39

nyttja det centrala forumet för överprövning bör det i lag eller kungörelse stadgas att läkare som avslår abortbegäran regelmässigt och omgående skall föra ärendet vidare till den centrala nämnden. 5 Information och rådgivning Sjukvårdsdirektionen ställer sig positiv till utredningens resonemang och förslag vad gäller den information som skall förbättra möjligheterna till planerat föräldraskap (bl a preventivrådgivning), förbättra förutsättningarna att föda och omhänderta barn samt i sista hand förbättra underlaget för den enskildes beslut om abortbegäran. Enligt utredningens förslag skall den lokala informationen och rådgivningen i dessa avseenden främst ges vid mödravårdscentral typ 1, i förekommande fall inom vårdcentralens ram integrerad med övrig öppen sjukvård och socialvård. Det bör emellertid framhållas att mödravårdscentraler ofta så uttalat riktar sig mot ett kvinnligt klientel att starka psykologiska hinder mot manlig rådsökan föreligger. Inom Sollefteå sjukvårdsförvaltning finns mödravårdscentral typ 1, lokalmässigt inrättad vid sjukhusets gynekologiska mottagning. Det kan med säkerhet påstås att särskilt yngre, ogifta män som i och för sig behöver den information och rådgivning utredningen förordar ogärna uppsöker mödravårdscentralen. Detta är självklart olyckligt eftersom det kan förmodas att en presumtiv abortbegäran från en ogift kvinna lättare kan övergå i vilja att föda barnet om kvinnan och mannen ifråga gemensamt får ta del av informationen och rådgivningen vid mödravårdscentralen. Bl a lokalmässiga förhållanden förhindrar för stunden en bättre ordning inom förvaltningsområdet härvidlag. När det i anslutning till Sollefteå sjukhus inrättas en vårdcentral enligt socialstyrelsens riktlinjer bör emellertid abortutredningens synpunkter beaktas och utvecklas i riktning mot en verksamhet som inbjuder rådsökan av båda könen och alla kategorier. Detta bör kunna uppnås genom tillämpning av familjeprincipen varigenom inte blotta närvaron vid en 155

viss mottagning för utomstående annonserar arten av rådgivning som en sökande efterfrågar. Sjukvårdsdirektionen anser i likhet med utredningen att ökade insatser ifråga om information och rådgivning — och då inte minst från den kommunala socialvårdande sidan — verkar återhållande på behovet av abortoperationer. Förutsatt sådana insatser också inom Sollefteå förvaltningsområde torde utredningens grundläggande förslag om principiell rätt till abortoperation kunna förverkligas i stort sett utan att verksamhetsprogrammet vid sjukhusets kvinnoklinik eller klinikens resurser utvidgas. Vad som här sagts i punkterna 2—5 utgör kommentarer till de av utredningen föreslagna formerna för ny abortlagstiftning och undanröjer inte direktionen principiella ställningstagande i punkt 1, innebärande ett förord för bibehållen abortlag. Gynekologöverläkare

Nils Furstenberg

Först göres genomgång och försök till kritisk granskning av vissa delar av abortutredningen, här nedan kallad "betänkandet" (A), därefter en analys av nuläget i abortfrågan (B), därefter en analys av reformerna i betänkandet (C) därefter ett bedömande vad reformerna skulle innebära för gynekologavdelningarna i landet och speciellt för Sollefteås del (D) samt slutligen en redogörelse för den egna uppfattningen om aborternas handläggning (E). A Chefen för justitiedepartementet, Statsrådet Kling angav 1965 direktiven för utredningsuppdraget. Han redogjorde först för nuvarande bestämmelser om legal abort, där 5 indikationer finns: 1. Medicinsk indikation. 2. Socialmedicinsk indikation. 3. Humanitär indikation. 4. Eugenisk indikation. 5. Fosterskadeindikation. Av dessa tillkom indikationerna 1, 3 och 4 i 1938 års lag, 2 genomfördes genom lagändring 1946 och 5 tillkom 1963. 156

I praktiken innebär detta att den första (medicinska) kan indelas i 2 underrubriker, a) rent medicinsk indikation, t ex svårt hjärtfel — självklar indikation, b) blandad medicinsk och social indikation, kallad medicinsk-socml indikation, med tonvikt på första ledet (medicinsk), på svenska kallad "förefintlig svaghet". Gränsen mellan dessa a) och b) anses flytande och de flesta abortfallen idag tillhör a) eller b) och dessa indikationer anses av de flesta bedömare ur alla läger vara självklara, även om särskillnaden kan te sig svår och föranleda helt olika frekvens hos olika abortbyråläkare. 1946 avböjdes tanken på abort på rent sociala skäl men i stället tillkom den social-medicinska indikationen, där bedömningen skulle ta hänsyn till kvinnans levnadsförhållande och omständigheterna i övrigt, den s k JodaZ-medicinska indikationen med tonvikt på social, på svenska kallad "förutsedd svaghet" i motsats till den ovannämnda förefintliga svagheten. Utredningsdirektiven gick ut på att undersöka nuvarande abortlags tillämpning, ta upp frågan om framtida abortlagstiftning och utreda abortprofylaktiska åtgärder. Utredningen fick även i uppgift åstadkomma så tillförlitlig beräkning som möjligt å antal illegala aborter. (Anm I 1950 års abortutredning skedde ett aktningsvärt försök av jur kand Ture Aldén till beräkning av antalet illegala aborter. 1930 skulle de utgjort ca 24 000 fall per år, 1949 ca 10 000 men enligt flera medicinska experter snarare ca 15 000/år. I nya betänkandet stannar man för 1969 vid "troligen högst ca 6 000 och sannolikt betydligt färre". Visserligen är en sådan beräkning utomordentligt svår att genomföra och någon exakthet kan ej åstadkommas men utredningen har ej kunnat mera exakt fullfölja direktiven. Man beräknar att antalet illegala aborter sjunker med ökat antal legala aborter och att antalet sammanlagt avbrutna graviditeter i Sverige ligger vid 16 per 100 födda, ett gynnsamt tal i förhållande till de flesta andra länder.) SOU 1972: 39

I direktiven förelåg även en önskan i riktning mot friare abortlagstiftning med ytterligare liberalisering samt att kvinnans egen inställning till abort skulle tillmätas ökad betydelse. En synnerlig viktig passus föreligger: "många skäl talar för att kvinnan under ett mycket tidigt graviditetsstadium i princip får rätt att själv bestämma om hon vill föda det väntade barnet". Slutligen skulle man eftersträva att påskynda utredningsförfarandet, så att aborten skulle kunna ske så tidigt som möjligt. / kapitel 2 granskas födelsekontrollen ur olika synpunkter. Den har nått en hög standard i Sverige, vilket må anses bevisat av det faktum att utan födelsekontroll år 1969 mellan 400 000 och 500 000 födslar hade kunnat äga rum, medan i realiteten 1969 i runt tal 108 000 barn föddes. I Sverige får abortoperation ej utföras som födelsekontroll annat än som nödlösning vid bestämda abortindikationer men användning av spiral och p-piller är tillåtna. En omfattande forskning kommer säkert att ställa nya medel och metoder till förfogande och ytterligare höja och förenkla födelsekontrollen. Man säger i betänkandet att den höga födelsekontrollen i Sverige gör att antalet legala aborter ej skulle öka om rätt till fri abort infördes. Detta synes vara en logisk kullerbytta. Om rätt till fri abort föreligger kommer ju de preventiva åtgärderna från kvinnans men i synnerhet mannens sida att eftersättas och antalet legala aborter att förmodligen kraftigt öka — och ej stå på samma nivå som nu, ca 16 000/år. / kapitel 3 redogöres för födelsekontroll genom abortoperation. Tidig abortoperation är så mycket gynnsammare ur alla synvinklar att sådan till varje pris bör eftersträvas. I Sverige har tidsfristen för legal abort utsträckts till 20:e veckan, i nödfall till 24:e och erfarenheterna visar att i Sverige tar utredningen så lång tid etc, att de flesta aborter ej sker som tidiga aborter, dvs före 12:e graviditetsveckan. En gynnsam utveckling mot tidiga aborter synes dock av materialet ske, om än det går långsamt. Den tidiga abortoperationen kan ske som ettstegsmetod, d v s i en seans med narkos SOU 1972: 39

och med den s k vakuumexaeresmetoden, som visat sig skonsam och ge låg komplikationsfrekvens. Liksom andra abortoperationer föreligga dock faromoment, som ej får underskattas och som gör det nödvändigt att ha ett sjukhus' resurser. Det gäller ej blott tillgång till narkoskunnig personal, det gäller tillgång till blodcentral, då blödning, hur skickligt en abortoperation än utföres alltid kan tillstöta och detta mer i sena abortfall än tidiga. Någon tillförlitlig statistik på frekvens och storlek av blödningar i samband med operation kan ej erhållas då många kliniker ger fler blodtransfusioner vid enstaka blödningsfall utan att detta synes värt att notera som något speciellt anmärkningsvärt. Blödningsrisken har syns det ej tillräckligt framhållits som en fara i betänkandet. Vad som försvårar en preliminär bedömning av blödningsrisken är att man ej i förväg före operation kan avgöra vilka fall som kommer att ha en exeptionell stor blödning. Således utgör blödningsrisken en allmän om än ringa till frekvensen så dock till det enskilda fallet tämligen stor oförutsedd riskfaktor, som ej går att förutsäga och således ej kan anses bedömas vara en kontraindikation mot abortingreppet, då man ej i det enskilda fallet vet vilken storlek en blödning kan få under och efter ingreppet. En intressant och belysande undersökning finns i bilaga 4, som visar stickprovsundersökning av tidiga somatiska komplikationer m m efter och vid abortoperation, utförd 1964 på 10 olika sjukhus och med ett undersökt material av 1 427 kvinnor, motsvarande 31 % av gjorda abortoperationer. Inflammationer efter abort noterades i 1 8 % , därav 11 % lindriga och 2 % medelsvåra och svåra. Av tabell 11 (4:27) framgår att även den skonsammaste metoden, primär exaeres, var behäftad med svåra komplikationer, 19 fall av 182, och av dessa betecknades blödningen som svår i 11 fall. Inflammation i form av äggstocksinflammation kan ge bestående sterilitet. Den första graviditeten hos unga flickor kan resultera i legal abort och sedan inga fler graviditeter! Risken för ofrivillig sterilitet efter abortoperation beräknas till högst 4— 157

5 %. Öödsfallsrisken kan ej heller negligeras även om risken med moderna metoder kan sjunka till 1—2 dödsfall per 10 000 aborter eller ca 2 per år i Sverige med nuvarande antal aborter. Emellertid kommer säkerligen antalet legala aborter att öka vid mera fri abort och då kan dödsantalet öka, i all synnerhet om antalet erfarna gynekologer ej räcker till för att ombesörja aborterna utan dessa hänvisas till mindre erfarna "abortörer". Bland sena följder av abortoperation namnes förutom nedsatt fertilitet komplikationer vid följande graviditet och förlossning samt Rh-immunisering. Risken för immunisering kan förebyggas med gammaglobulin, som nu ges vid aborter efter 12:e graviditetsveckan men i en hel del fall kan nog även tidigare abortfall bli immuniserade till stort men för kommande graviditeter (specialvård, blodbyte för de nyfödda etc). De psykiatriska följdtillstånden bedömes ur olika synpunkter. En mycket utförlig svensk undersökning av Ekblad är ofta citerad. 65 % av kvinnorna hade varit nöjda med operationen, 10 % tyckte operationen var obehaglig, 14 % hade milda självförebråelser och 11 % hade allvarliga självförebråelser. Ju tyngre den psykiatriska indikationen var för operation, desto större risk för negativa följdtillstånd. / kapitel 4 redogöres för information och rådgivning i födelsekontroll, ökad saklig preventivinformation är enligt betänkandet önskvärt på olika nivåer. Så borde tonåringar få bättre vägledning (hur det nu skall ske utan att skada de unga flickornas själar?), ökad information genom TV och film på sjukhusen för såväl kvinnor som män, lämpligen med medverkan av gynekolog, personalförstärkning inom mödrahälsovården och familjerådgivning, helst utanför sjukhusets väggar. Om ökad möjlighet för kvinnor att få recept på p-piller förnyat råder väl ej någon tvekan. Information i massmedia om t ex skadeverkningar kan dock ha negativa effekter. Stor ängslan kan inträda och många har t ex blivit rädda för p-piller och slutat äta dem men samtidigt glömt bort vidtaga andra preventiva åtgärder. 158

/ kapitel 5 redogöres för samhällsstödet vid föräldraskap och graviditet. Fortsatt utbyggnad av familjestöd anses ofrånkomligt. Statsanslag för överhängande hjälpbehov är klart otillräckliga och individuell behovsprövning för stödåtgärder vill man komma ifrån. Bostadstillägg är i dagens läge så allmänt att ca 35 % av landets barnfamiljer få sådant tillägg. Hänvisning till bostad eller större bostad är viktiga men svåra vägar i bostadsbristens dagar. Mödrahemmen har minskat i antal och platserna där utnyttjas ej helt. Samhället borde enligt betänkandet kunna ge behövande kvinnor sådant ekonomiskt och socialt stöd att abortoperation på rent sociala grunder aldrig skulle behöva ske. Skulle abort på rent sociala grunder ske så är det att anse som en bankruttförklaring av samhällskonstruktionen. Om man godtog abortindikation på rent sociala grunder så finns faran att sociala reformer skulle fördröjas eller utebli. (Denna tankegång synes värd att särskilt beaktas!) Familjeplaneringsstandarden i vårt land, som redan anses stor, skulle enligt betänkandet kunna ökas genom "samhällets insatser för ökad upplysning i frågor som gäller sexuallivet och fortplantningen". (Anm. Det är tveksamt om sådana samhälleliga åtgärder verkligen kan påverka den enskilda människans insats inom detta område.) Vidare: Om en saklig information om vilka abortmetoder som finns och deras biverkningar fanns så torde någon markerad ökning av tillströmningen knappast behöva befaras. Härtill två anm hämtade från det praktiska arbetet: 1. Om saklig information om biverkningar skall givas, så återfaller man till en ofta tidigare praktiserad skrämselattityd som man bör bannlysa bl a av mänskliga skäl mot den abortsökande kvinnan. 2. De flesta kvinnor i abortsituation är hårt inställda för operation att de så att säga har skygglappar för andra utvägar än abort och följaktligen icke är tillgängliga att lyssna på sakskäl mot operation. SOU 1972: 39

(Härtill fogas, vad ovan tidigare sagts, att man inte som läkare i förväg kan prognosticera vilka patienter som kan få komplikationer av ingreppet.) Vidare säges: "I dagens läge går så mycket tid åt för en kurator att skriva intyg att hon på samma tid, men utan nuvarande skriftliga prövningsförfarandet och i direkt samarbete med nämnderna, uppskattningsvis skall kunna ansvara för omhändertagandet och de socialmedicinska insatserna för i det närmaste dubbla antalet kvinnor; och någon ökad tillströmning av tillnärmelsevis denna omfattning torde inte behöva befaras". (Anm I dagens läge är ju denna individuella rådgivning ej tillgodosedd, följaktligen är det ju meningen att den skall ta emot flera kvinnor (och män) och enbart av denna anledning blir arbetet här utökat. Vidare kommer med "friabort" med visshet antalet sökande att öka och evad dom söker för abort eller fortsatt graviditet så kan man utan vidare tänka sig en mer än dubbel belastning på dessa kuratorer och bara det blir dubbelt så många som tidigare så står vi på samma punkt, antalet kuratorer kommer inte att räcka. Slutligen med all respekt för en kurators kunnande och insatser i rådgivningsfrågor så kan hon ytterst sällan vad man kan förstå påverka en abortsökande kvinna att fortsätta med sin graviditet. Om kvinnan skall ha saklig information om vilka abortmetoder som finns och deras biverkningar så fordrar hon med största sannolikhet information av en gynekolog, som därest han finns anställd som sakkunnig vid sidan av kuratorn kanske skulle bli påkopplad nästan de flesta rådfrågningsfallén!) Än vidare sägs: "Påfrestningarna på kvinnan vid förlossning bör minskas så att hennes upplevelser i fysiskt och psykiskt hänseende blir positiva". Detta är förvisso lika sant som det är sagt men det försöker man i dagens läge göra så mycket man kan. Barnmorskans roll på mödravårdscentralen är i dagens läge det stora hjälpande stödet för den gravida kvinnan i detta avseende. Hennes ändrade arbetstider medgiver nu än större tidsmöjligheter än tidigare till detta, (ökad dagstid, tidsbunden — och i gengäld SOU 1972: 39

befrielse från kvälls-, natt- och sabbatsjour.) Barnmorskan har idag mera tid över till undervisning, mödragymnastik, hembesök och demonstration av förlossningsavdelningen för de gravida med bl a demonstration av narkosapparater etc. Vidare: "Tillgången till särskild narkosläkare vid kvinnoklinikens förlossningsavdelningar är ett behov som bör prioriteras." (Anm. Vi måste skilja mellan smärtfrihet, som mest efterfrågas i dagens diskussion, samt smärtlindring. Det senare administreras på olika sätt på olika kliniker men hos oss i Sollefteå har vi för flera år sedan utbytt de ensidiga rena lustgasapparaterna mot de rekommenderade helt ofarliga lustgassyre-apparaterna, vilka kommer till användning under förlossningens öppningsskede samt dessutom det sista året utbytt de gamla trilénapparaterna mot moderna, blott på ett fåtal ännu installerade pentran-apparaterna, vilka kommer till användning under utdrivningsskedet av förlossningen. Båda dessa typer av apparater är i det närmaste "idiotsäkra" och kan handhas av den födande kvinnan efter handledning av barnmorska och utan narkosläkares närvaro, men under hans indirekta ansvar. Dessutom tillkommer i smärtlindrande syfte injektioner av smärtstillande medel och ytlig anestesi i blygden med spray, omedelbart före genomskärningen. Vid förlossningskomplikationer och kejsarsnitt etc får vi narkoshjälp från narkosavdelningen med dess chef, narkosläkaren. Fullständig smärtfrihet enligt nya metoder är fortfarande under prövning och det är icke helt säkert att de är helt ofarliga för barnet, vilket är den andra viktiga sidan av problemet. Fullständig smärtfrihet erhålles idag vid kejsarsnitt men man kan därför inte begära kejsarsnitt på alla patienter ur denna synpunkt! Narkosläkare på de stora klinikerna syns vara önskvärd, inte minst ur forskningssynpunkt för att få fram ännu bättre medel och förbättrad administration av narkosmedlen. Men i dagens läge bör narkosläkare prioriteras till narkosavdelningarna så att bemanningen där av läkare tillåter god service över hela linjen.) Det sägs också i betänkandet: "Hur fa159

miljerådgivningen bör bedrivas och organiseras är en fråga som ligger utanför kommitténs utredningsuppdrag". (Varför denna undanflykt — det är ju en enligt betänkandet central fråga som bör lösas.) / kapitel 6 diskuteras förbudet mot abort. Den skyldighet att finna sig i att graviditet fortsätter som samhället ålägger kvinnan under straffhot har på 1900-talet föranlett livliga debatter. Dock kvarstår även i den nya brottsbalken av 1965 straff för fosterfördrivning. Detta innebär att kvinnorna måste underordna sig fortplantningen efter det att de har blivit befruktade. Att hindra förloppet, oavsett på vilket stadium åtgärden vidtas är i princip straffbart och detta även om det sker så tidigt att graviditet ännu inte har kunnat konstaterats! Abortlagen av 1938 med sina senare tillagda nya indikationer för legal abort utgör den undantagslag som anger i vilka fall det från samhällets sida anses försvarligt att kvinnan slipper finna sig i att graviditet fortsätter och i vilka fall läkare har lov att utföra abortoperation. Som tidigare nämnts i denna översikt har den illegala abortfrekvensen minskat enligt de ofullständiga beräkningar som gjorts men kvarstår i alla fall som ett synnerligen allvarstyngt moment både för kvinnan, som undergår "kriminell abort", för hennes familj samt för samhället. Att lagligen komma åt kvacksalvarabortörerna framstår alltfort som ett synnerligen svårbemästrat problem. Härtill bidrager att en kvinna, som illegalt genomgått abort visserligen i ett slumpmässigt mycket litet antal fall lagföres men får åtalseftergift samt att kvinnan icke vill avslöja kvacksalvaren. Man anser att även om lagen ändras så att abort avkriminaliseras för kvinnan så avskräckes kvinnan att uppge hjälparen till abort genom obehaget att höras i polisutredning och i rättegång. (Anm. Hur man än bär sig åt, förbud eller inte förbud, så har man inte sanerat kvacksalvarabortörträsket, vilket ändå kvarstår som en samhällets angelägenhet att försöka lösa. Om däremot alla abortsökande kvinnor snabbt kunde få information och rådgivning samt undersökning på familjerådgivningsbyrå samt en liberal tolkning av 160

abortlagen i dess nuvarande form fortsätter, så innebär detta att kvinnan högst ogärna vill underkasta sig osakkunniga och i många fall farliga metoder. Debatten intensifierades i samband med Polenresorna, där Kungl Maj:t 1965 beslöt om abolition, vilket innebar att både kvinnorna, som aborterat i Polen som även de personer som förmedlat kontakten med läkare utomlands skulle frias från åtal. I samband med Polenresorna utsädes från Medicinalstyrelsen att de flesta av dessa kvinnor hade säkert fått legal abort enligt abortlagen om de i stället för att resa till Polen sökt i Sverige. Undertecknad tror att debatten och följderna av Polenresorna är en av förklaringsgrunderna till den liberalisering som under följande år skedde i fråga om tolkningen av de svenska lagliga abortindikationerna. Att den skedde står i betänkandet men man kan ej avgöra grunderna härtill. Slutligen tror undertecknad att då en av de ansvariga läkarna i Medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd föreslog en avlastning av nämndintygen till Medicinalstyrelsen och en ökning på det lokala planet av 2-läkarintyg, så hade detta också en tämligen kraftig trend till liberalisering utan att därför abortlagens paragrafer om indikationerna hade lagligen överträtts.) Det anföres också i betänkande att samtliga västeuropeiska länder utom Danmark fortfarande har förbud mot abort. I de flesta stater i USA råder förbud, men ett amerikanskt förslag om straffrihet för kvinnorna t o m 26:e gravidititetsveckan diskuteras. Kommittén har i betänkandet föreslagit en eventuellt liknande ordning som den amerikanska Model Penal Code men sedermera föreslagit att "samhället slår in på en ny och hittills oprövad väg i abortfrågan — nämligen att avstå från förbud mot abort. Samhället bör ge stöd såväl för födelsekontroll som när kvinnan vill föda". / kapitel 8 diskuteras grunder för rätt till abortoperation. Den gällande lagens abortindikationer genomgås samt erfarenheter av den gällande lagen. Betänkandet fäster stor vikt vid att gränserna mellan de olika indikationerna må anses flytande, då det visat sig att olika byråer har olika uppfattningar SOU 1972: 39

härutinnan, vilket bevisas av att somliga har en försvinnande andel socialmedicinsk indikationsställning under det andra har hälften av fallen representerade i denna grupp. Det är med andra ord en "i hög grad subjektiv bedömning som här sker över hela linjen. Gränserna har sålunda ansetts flytande mellan rent medicinska, blandat medicinskt-sociala. och ,socw/-medicinska skäl för operation men det har aldrig ifrågasatts annat än att avgränsningen är helt klar mellan dessa skäl å ena och rent sociala skäl å andra sidan. Denna indelningssystematik torde numera anses vara föråldrad. (Varför?) Det är svårt dra någon exakt gräns mellan medicinskt och socialt och den nuvarande arbetsmetoden går ut på att ställa en diagnos för att bedöma behandlingsutsikterna. I stället bör enligt betänkandet läkaren göra en totalvärdering av samtliga insamlade fakta. Denna bedömning bör ske med verkligheten som direkt underlag och utan att det först klassificeras som medicinsk eller social. Det är skäl observera att registrera de faktiska omständigheterna: härvidlag finns utrymme för subjektivitet. Man bör ha klart för sig vid indikationsställningen att fakta sällan utgöres av exakta eller objektiva fakta utan i stor utsträckning av subjektiva iakttagelser, omdömen och slutsatser". (Anm. Det förefaller svårt förstå betänkandets överväganden i denna sak. Varje läkare som skall göra en operation är ju skyldig att dessförinnan ställa en klar diagnos eller en sannolikhetsdiagnos. Om svårigheterna är stora att ställa rätt indikation, så är dock svårigheter till för att övervinnas och intet i betänkandet motsäger att i alla fall vissa indikationer måste ställas, nämligen helhetsbilden av kvinnans situation, när hon blivit gravid men inte kan ta hand om ett barn. Om man nu inte kan och inte behöver precisera indikationerna så är det ju utomordentligt svårt, för att inte säga omöjligt att ställa kontraindikationer mot en abortoperation. Betänkandet säger om kontraindikationer: "att bedöma riskerna rent generellt är inte möjligt eftersom de skiftar från kvinna till kvinna och till stor del beror såväl på hennes fysiska som psykiska till1 1 - S O U 1972:39

stånd samt av hur länge hon varit gravid". Att uppställa regler för och emot operation "kan icke regleras i detalj utan måste avvägas i det individuella fallet". Utan riktlinjer för och emot operation måste väl en sådan bedömning ej bli mera objektiv än tidigare utan i stället öppna alla vägar för en nästan onyanserad subjektiv bedömning.) Sammanfattningen i betänkandet på grundval av diskussionen i detta kapitel (och det föregående) blir grunden till det nya abortförslagets allmänna räckvidd och karaktär: "Kommittén har därför valt att ta fasta på det som utmärker kvinnans situation när hon inte kan ta hand om ett barn men ändå blivit gravid, nämligen de påfrestningar som hon är utsatt för genom att graviditet fortsätter. Enligt kommitténs mening bör räckvidden av samhällets förpliktelser mot henne lämpligen anges genom en allmän bestämmelse om att rätt till abortoperation föreligger när det av hänsyn till påfrestningarna är oskäligt betungande för kvinnan att hennes graviditet fortsätter". I samband härmed är det skäl att just i detta sammanhang presentera förslaget till lag om rätt till abortoperation. I § 2 står det: "kvinna har rätt till abortoperation: 1. När det kan antas att hennes hälsa skulle råka i fara eller hennes krafter allvarligt nedsättas om havandeskap fortsätter; 2. när det kan antas att det barn, som hon sannolikt skulle föda om hennes havandeskap fortsätter, kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte; 3. när det av annan anledning är oskäligt betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter". / kapitel 9 diskuteras tidpunkten för operation. Långvarig erfarenhet i Sverige och utomlands visar att tidig operation bäst överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet. Helst bör abortoperation ske som ettstegsoperation före 12:e graviditetsveckan men får enligt nuvarande bestämmelser ske 161

intill den 20:e graviditetsveckan och i nödfall intill den 24:e veckan. Kommittén stannar för att någon tidsfrist ej behövs, då läkaren utan tvivel skulle avböja en abortoperation "om han har ens den ringaste anledning att befara att livsduglighet har inträtt, annat än då rent vitala intressen står på spel". Tidsfrist skulle således ej stadgas. Anm. En av kontraindikationer mot abort opera tion är ju de verkligt sena aborterna där man kan tänka sig att få ett levande barn, vilket då som vanligtvis skett lagts i kuvös och specialbehandlats men ej överlevt p g a omogenhet. För att läkaren skall ha tyngd i sin argumentering mot abort i dylika fall bör en tidsangivelse i bestämmelserna angivas.) / kapitel JO diskuteras nämnderna och deras verksamhet. Om kvinnan skall få lov till abort enligt nuvarande bestämmelser skall prövningsförfarande ske. Man hade tänkt sig att i första hand skulle en lokal prövning ske, s k tvåläkarintyg, d v s två läkare i överläkarställning har rättighet att avgiva intyg, tillse att abort skett och därefter avlämna rapport till Socialstyrelsen. Från lagens tillkomst 1938 ville läkarna tydligen på det lokala planet ej ta ansvaret för abortlagens tilllämpning i indikationsavseende utan ärendena prövades med ansökan ställd till Socialstyrelsen. Härigenom vanns en enhetlig praxis i bedömningarna men å andra sidan hade Socialstyrelsen en stor arbetsbörda i sin socialpsykiatriska nämnd att gå igenom alla ärenden, väntetiden för den sökande kunde bli lång och rent principiellt skedde ju en prövning utan undersökning av kvinnan. Ansvarsfrågan var därigenom ej tillfredsställande löst. Emellertid har antalet tvåläkarintyg undan för undan ökat så att dessa, som från början var försvinnande få, de två sista åren utgörs mera än hälften av alla prövningar. (Anm. denna förskjutning kan ses antingen som en större säkerhet i den lokala bedömningen eller också som följden av en undan för undan skeende liberalisering av abortindikationernas spännvidd.) I betänkandets lagförslag föreslås att på 162

55 (eller ev något fler) sjukhus inrättas lokala nämnder, som fastställer kvinnans rätt att undergå operation. "Nämnd består av ordförande, som är läkare vid sjukhuset och har specialistkompetens i gynekologi och obstetrik, en läkare som är särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv". Vidare sägs i lagförslaget (§ 8): "Nämnd får uppdra åt ordförande (gynekologen) att fastställa rätt för kvinnan att undergå operation i brådskande fall samt i fall då det är uppenbart att sådan rätt föreligger enligt någon av de i § 2, 1 och 3 angivna grunderna och kvinnan inte har varit havande längre tid än omkring tre månader". I betänkandet står att gynekologen skall bedöma riskerna. (Anm. Det kan man inte, de finns där i många oförutsedda fall trots alla prognostiska försök till bedömning.) I många fall är psykiatern nödvändig för rådfrågning om själsliga negativa efterreaktioner men kvinnan skall icke behöva åläggas rådfrågning hos psykiater om hon inte vill det. "Genom att psykiater ingår i nämnden bereds gynekologen tillfälle till ett direkt muntligt samråd i fråga om sina undersökningsfynd och kan få frågan belyst." (Anm. Hur skall en psykiater kunna uttala sig om risker etc utan personlig kontakt med kvinnan? Man kan ju inte förutsäga att gynekologen skall kunna utreda dessa förhållanden så väl att psykiaterns undersökning bortfaller. Det är orimligt!) Av den tredje ledamoten "förväntas gott omdöme, självständighet och intresse för livsvillkoren i samhället" och av denna anledning "utses person — man eller kvinna — med erfarenhet av allmänna värv". (Anm. Det framgår alls inte varför denna tredje ledamot skall vara med i nämnden annat än i ovan sagda sats. Det förefaller som det föresvävar kommittén att denna person genom sitt intresse för livsvillkoren i samhället skulle tillföra nämnden bättre insikter i rent sociala skäl för abort. Rätten till abortoperation är ju en förutsättning och denna ledamot kan väl knappast tänka sig inlägga någon form av kontraindikation mot operation, det skulle i så fall vara att denna SOU 1972: 39

ledamot anser att havandeskapet icke är oskäligt betungande. Skall å andra sidan nämnd på tre personer finnas, så kan det ju ur denna synpunkt vara bra att rätten till abort fastställes av två eller tre personers röstutslag, då vid två i nämnd utslag ej gives vid skilda meningar!) "Finner nämnd att rätt ej föreligger för kvinnan att bli opererad bör beslutet således omedelbart underställas Socialstyrelsens prövning". (Anm. Det förutsattes i betänkandet att journalhandlingar skulle vara betydligt mer informella än tidigare. Hur skall så Socialstyrelsen kunna bedöma frågan utan ytterligare upplysningar, med andra ord förnyad mer utförlig journalskrivning, ev kuratorsutredning, ev uttalande av psykiater. Enbart föreslagen telefonkontakt mellan gynekolog och Socialstyrelsen kan väl omöjligen godkännas som tillräcklig medicinsk och juridisk ytterligare utredning?) I reservation av Görel Alm hävdas att abortoperation inte kommer att ersätta preventiva metoder och att därför antalet aborter inte kommer att öka. (Anm. Ingen hörbar opinion hävdar ovanstående sats men den bistra verkligheten blir säkert ett markant ökat antal aborter genom försummad prevention. Prof Ulf Borell sade nyligen i läkardebatten i abortfrågan: "Hur många aborter får vi om alla kvinnor slutar med p-piller?" Jo, sade en annan, vi kunde då få 300 000 i stället för nuvarande 16 000!) Reservanten anser att då kvinnan fått upplysning om riskerna av operation så skall hon ej vägras operation, med andra ord: några kontraindikationer får ej uppställas, kvinnan har sin rätt om hon vidhåller sin begäran. Kvinnans egna värderingar bör vara avgörande i abortsituationen. Följaktligen är den tredje allmänna grundregeln så vittomfattande att abortoperation skall ske i varje tänkbart fall om kvinnan vidhåller sin begäran. "Kvinnans egna värdering blir det centrala och följaktligen skall tredje grundregeln lyda: när det av annan anledning av kvinnan upplevs som oskäligt betungande att havandeskapet fortsätter. ViSOU 1972: 39

dare bör nämnden endast inkopplas i tveksamma fall". I reservation av Astrid Kristensson betonas att ett foster har liv och bör som blivande människa ges rättsskydd. "Det strider nämligen mot läkarvetenskap och beprövad erfarenhet att underkasta någon operation utan att indikationer för en sådan föreligger. Det torde komma att höra till sällsyntheterna att medicinska kontraindikationer mot abort kommer att kunna åberopas" om kommitténs förslag genomförs. "Enligt reservantens mening bör den nuvarande lagens principiella konstruktion bibehållas. Nuvarande praxis torde i tillräcklig grad tillgodose kvinnans önskemål att få abort. Kommitténs förslag kommer att innebära ökade krav på sjukvårdsresurser, så mycket mer som en abortsökande kvinna alltid kommer att ha förtur även framför patienter som lider av allvarliga sjukdomar". Helt enkelt: "Kommitténs förslag till abortlagstiftning bör avvisas". Särskilt yttrande har inlämnats av med lic Elisabet Sjövall. Detta yttrande är långt och innehållsrikt, det bygger på flera årtiondens arbete i Göteborg med psykiatrisk rådgivning på familjerådgivningsbyrå. Hon jämför egna erfarenheter med fakta från eget och andra länder. Hon påpekar hur tidigare de gifta omföderskorna dominerat under det att liberal tillämpning av abortlag åstadkommer en förskjutning mot unga och yngre kvinnor och att detta nu sker även i vårt land. Man har därför fått upp ögonen på aborternas skadliga biverkningar och detta gäller mer de sena komplikationerna, vilka skulle gälla kvinnans efterföljande graviditeter med risk för fler utomkvedshavandeskap, fler spontanaborter, fler förtidsbörder med deras risk att barnet ej överlever samt fler dödsfödslar. Sterilitetsrisken påpekas också. Även om utländska data ej helt kan överföras på svenska förhållanden så innebär "samstämmiga uppgifter från länder som haft liberal abortlagstiftning att riskerna innebär ett allvarligt observandum. När abortkommittén nu lägger fram sitt betänkande, har vi i praktiken redan fri abort i Sverige. Under de sista åren, i kontrast 163

mot tidigare praxis, har alltfler friska kvinnor fått legal abort. Olika lämplighetsskäl och olika bristfenomen i samhället utgör idag tillräckliga skäl — och godtages också. Rena sociala indikationer (kursiva av referenten) göms alltså bakom den nu dominerande abortindikationen, förutsedd svaghet, som i hela landet uppgår till ca 50 % av alla använda indikationstyper. Abortärendena avgjordes tidigare i abortläkarens konsultationsrum, idag är de ofta avgjorda i hemmet innan hon kommer till läkaren. Ju liberalare abortlagstiftning vi har, dess mer utsätts kvinnan för påtryckningar att abortera — det blir en normal lösning. Om kvinnor skall tillerkännas rätten till abort skall de också tillerkännas rätten att föda. Det skall erbjudas sådana sociala och ekonomiska hjälpåtgärder att de ställs inför ett fritt val. Abortoperationer framstår som i vissa fall berättigade ingrepp, i andra fall som sociala hjälpåtgärder samt i många fall som en ren familjeplaneringsåtgärd". Gynekolog kommer enligt kommitténs förslag att ersätta den funktion psykiatern tidigare haft och gynekologerna tilldelas alltså en ny omfattande arbetsbörda (kursiv av referenten) som tidigare utförts av främst psykiater. I Göteborg har de abortsökande i antal ökat för varje kvartal sedan 1967, varför den nya lagen kommer att "ytterligare väsentligt öka antalet abortsökande". Kvinnosjukvården i Göteborg (som för några år sedan fått ett stort tillskott genom nybyggnad av KK Östra) står inför en kris, "som skärps och kommer att skärpas bl a på grund av den snabba ökningen av antalet legala abortfall: En betydande ökning av antalet aborter utan samtidig betydande ökning av antalet gynekologer skulle innebära att andra fält av gynekologens arbete kan riskeras att eftersättas". Gynekologen kommer under lång övergångstid att vilja konsultera psykiater, ofta på grund av tidsnöd men också därför att han ännu ej har någon medicinsk tradition att bygga på när han skall avgöra abortärendena. (Anm. vår handläggning av abortärende164

na i Sollefteå/ö-vik innebär att gynekologen försöker göra primär bedömning, alltså en faktiskt begynnelse till medicinsk tradition. Se beskrivning längre fram!) Lokala nämnder avstyrkes. Endast en central nämnd kan garantera likvärdig behandling och bedömning av abortärendena. Utöver nu gällande tvåläkarförfarande bör rätt för operatören införas att ensam avgöra de abortärenden han anser sig äga erfarenhet och kunnande nog att ensam bedöma. Dessutom bör abortoperation ej utföras efter 20:e graviditetsveckan. B Ett försök till analys av nuläget i abortfrågan Det är tämligen pretentiöst att försöka bedöma läget. Nuvarande abortlag har som tidigare bevisats framförallt under senare 5 år liberaliserats så att indikationerna vidgats inom lagliga ramar men samtidigt rymmer indikationerna alltmer sociala faktorer, även om de icke redovisas som allena utslagsgivande. Den social-medicinska indikationen har vuxit i frekvens, de unga abortsökande har vuxit i antal och åldrarna har skridit nedåt allt mer för varje år. Tvåläkarförfarandet har till stor båtnad för snabbhet i ärendets handläggning ökat. Detta har även åstadkommit en klar tendens till abortavbrytande i tidigt stadium, således före 12:e graviditetsveckan men önskvärt vore att denna marsch till allt tidigare graviditetsstadium kunde fortsätta. Emellertid synes storstäderna ha större svårigheter att i skyndsam tid få abortärendena klara än glesbygderna med sin avtappning av unga människor. Det blir således ett ökat antal aborter i nuvarande lagrum trots detta allt svårare att hålla balans mellan tillgång och efterfrågan. Redan nu har ju aborterna prioritet framför många andra patienter och enskilt rum åt dem rekommenderas av Socialstyrelsen, vilket ibland kan vara svårt att realisera (även om det hittills med enstaka undantag gått att förverkliga på Sollefteå sjukhus). Förr avslogs abortbegäran i första instans i inemot 50 % , idag kan man i praktiken anse så gott som fri abortering inom lagens SOU 1972: 39

ramar, i det att kvinna som vidhåller sin abortansökan oftast kan emotse bifall antingen på lokalplanet eller vid tvekan genom centralt bifall från socialpsykiatriska nämnden. Tidigare har opinionen och allmänna direktiv kunnat minska antalet aborter tämligen kraftigt och sannolikt skulle en ny sådan drive kunna åtminstone åstadkomma en "stationering" av antalet aborter men väl mindre sannolikt en minskning. Krisartade förhållanden på sina ställen i landet gör det knappast välbetänkt att för närvarande tänka sig möjligheten av en avsevärd ökning av antalet aborter, vilket förvisso en rätt till abort enligt det nya förslaget skulle innebära. Det har nämligen aldrig bevisats att icke antalet aborter kan fördubblas eller kanske tredubblas med en mera fri abortering enligt nya lagförslaget. Erfarenheter från utlandet, som pekar åt detta håll, kan icke helt appliceras på svenska förhållanden men farhågorna för avsevärt ökat antal aborter får absolut ej negligeras som skett i abortkommitténs betänkande. C Ett försök till analys av reformerna i betänkandet har skett om än i mera skissartade anmärkningar vid den stora presentationen och granskningen av betänkandet (under A). Det förefaller till en början egendomligt att de nordiska länderna trots samråd har gått skilda vägar i sina lösningar av abortfrågan. Norge har avböjt samarbete, då landet så sent som 1964 fick en ny abortlagstiftning. Norge följde samarbetet med observatör. Nya abortlagar har trätt i kraft i Danmark och i Finland 1970 och dessa innebär att fortfarande i stort sett samma indikationer till abort godtages som också finns i den nu gällande svenska lagen, men att vissa fall får bli opererade utan särskilt tillstånd, nämligen i Danmark. Kvinnor som fyllt 38 år och ej överskridit 12:e veckan samt kvinnor som fött minst fyra barn, om dessa bor hemma och är under 18 år. Samt i Finland kvinnor som fyllt 40 år samt kvinSOU 1972: 39

nor som redan fött 4 barn men dessutom flickor som inte fyllt 17 år. I det nya svenska lagförslaget har en kraftig radikalisering skett, som är enastående i västvärlden och som kan betecknas som kvinnans rätt till fri abort. Trots detta anlägger lagförslaget indikationer, som synes helt onödiga, då allt kan sammanfattas med att kvinnan har rätt till abortoperation då det är oskäligt betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter. Om nu kvinnans rätt till fri abort fastslås så behövs ju egentligen inga indikationer. Med andra ord behövs väl ingen lokal nämnd som skall avgöra hennes rätt till abort! Om man granskar de första föreslagna "indikationerna" så avser den första hälsorisken för kvinnan och skulle mycket väl kunna avgöras av gynekolog i samråd med psykiater i den ställning Kungl Maj:t fastställer eller annan överläkare inom den disciplin som hälsorisken skall bedömas. Den andra indikationen, fosterskadeindikation skall enligt förslaget avgöras centralt i Socialstyrelsen. Kvar står den tredje "allmänna" indikationen: "Kvinnan har rätt till abortoperation när det av annan anledning är oskäligt betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter". Det skulle med andra ord i huvudsak vara inför denna indikation som den lokala nämnden skulle bedöma och fastslå kvinnans rätt till abort. Om nu inga kontraindikationer finns omnämnda i förslaget, inte ens en tidsfrist (som nu är 20:e, i nödfall 24:e veckan) så skulle detta innebära att ett avslag av nämnden byggde på ett fiktivt begrepp eller låt oss kalla det en kontraindikation, nämligen att nämnden för sitt avslag fastställde att ett fortsatt havandeskap icke för kvinnan skulle vara oskäligt betungande! Det blir verkligen både vaga och svaga moment i bedömningen för eller emot abort samt dessutom omöjligt att få klara objektiva kriterier. Skall man gå ytterligare ett steg, nämligen tolka denna tredje indikation så som den ena reservanten (Görel Alm) gör att "det är kvinnans egen värdering som är det centrala" — sålunda: "när det av annan 165

anledning upplevs av kvinnan som oskäligt betungande att havandeskap fortsätter" — ja, då har nämnden definitivt ingen funktion att fylla! D Ett försök till bedömning vad den nya lagens ikraftträdande skulle innebära för gynekologavdelningarna i landet och speciellt för Sollefteås del. Det mest sannolika är dock trots alla prognoser i betänkandet att antalet aborter skulle öka men detta behöver ej innebära att antalet förlossningar skulle behöva minska. Om Socialstyrelsen även i fortsättningen kvarblir vid sitt beslut om enskilda rum åt legala abortfall så borde på gynekologavdelningarna iordningställas, genom ombyggnad eller omdisposition särskilda abortavdelningar med enskilda rum. Om ett ökat antal aborter är att förvänta inom den slutna vården följer därav att antalet tjänster som underläkare behöver utökas. Om familjerådgivningen enligt förslaget skall utbyggas, vilket i och för sig måste hälsas som ett nödvändigt reforminstrument att primärt utanför sjukhuset möta rådgivning för både kvinnor och män, så kommer abortärendena att med nödvändighet i första hand bedömas där. Byrån skulle förestås av överläkare eller biträdande överläkare på de mindre och medelstora sjukhusen. Av särskild läkare vid de stora sjukhusen samt dessutom en kurator för rådgivning, kanske speciellt för de abortsökande men även för andra. En mödravårdsbarnmorska för graviditetsrådfrågning och undersökning samt en psykiater för konsultverksamhet. Denna ökade arbetsbörda skulle också innebära ett tryck på förstärkning av gynekologläkarkadern inom den slutna vården. Ett stort arbete skulle på dessa byråer nedläggas på den hittills delvis försummade preventivrådgivningen. För Sollefteås del skulle antalet sängar på kvinnokliniken räcka vid även ett ej alltför stort ökat antal aborter. Viss omdisponering kunde diskuteras. En familje166

rådgivningsbyrå kunde lokalmässigt, jämte en förflyttning till angränsande lokaler av mödravårdscentralen, ordnas i lasarettets souterrainvåning i nuvarande gymnastiklokaler, som blir ledigt vid det nya sjukhemmets öppnande. Här finns redan bl a mödragymnastiksal och lokalerna i övrigt kan utomordentligt väl omdisponeras för familjerådgivning, mödravård, mödravårdsgymnastik (och lekrum för medföljande barn). E Abortärendena i Sollefteå handläggs på ett från flera kliniker avvikande sätt, som i vissa avseenden närmar sig den av kommittén föreslagna arbetsordningen, överläkare eller biträdande överläkare mottager efter remiss eller utan remiss de abortsökande med förtur. Härvid upprättas på grundval av undersökning, samtal och diskussion en fullständig gynekologjournal med åtföljande abortdiskussion, så som gynekologen uppfattat situationen. Denna journal blir dock ej informell som betänkandet föreslår utan så objektiv och utförlig som möjligt för ytterligare bedömning. Den sekretessbehandlas. Kopia av journal jämte missivskrivelse om den egna uppfattningen av fallet sändes så till familjerådgivningsbyrån i Örnsköldsvik (chef: överläkare P Friedrich) där kurator och psykiater några dagar, oftast högst en vecka senare i samråd med patienten handlägger det fortsatta ärendet, som består av kuratorsutredning och psykiatrisk bedömning samt i de allra flesta fall utfärdande av två läkarintyg, i de ytterst få tveksamma fallen ansökan till socialstyrelsen. Patienten måste således resa till Örnsköldsvik. Tvåläkarintyget sändes express till Sollefteå och med förtur intages patienten för legal abort. Väntetiden blir från första ansökan till verkställd abort i allmänhet bara två veckor. Den psykiatriska bedömningen underlättas betydligt genom gynekologens medsända journal och bedömning. Samarbetet betecknas från båda sidor som synnerligen gott och frånsett tvungen SOU 1972: 39

andra inställelse och resa för patienten kan handläggningen även av patienten betecknas som god. Undertecknad ber till slut för egen del få göra följande uttalande: Den nuvarande abortlagen fyller väl det behov av legal abort, som alltid kan sägas vara en tyvärr nödvändig lösning av vissa bestämda problem och det finns inte anledning att så grundligt som i betänkandet skett skjuta sönder den nuvarande lagen, som under den tid av 33 år som den fått verka utbyggts, ändrats, förbättrats och som strängt taget ger möjlighet till så pass liberal tolkning att den på vissa få undantag kan sägas uppfylla de krav på legal abort som bör finnas tillgängliga för den svenska kvinnan och samhället. Därmed är naturligtvis ej sagt att reformarbetet på hithörande områden ej bör byggas ut enligt flera i betänkandet avgivna förslag. Medelpads sjukvårdsförvaltning, direktionen

sjukvårds-

Sjukvårdsdirektionen har i skrivelse av den 27 oktober 1971 beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade yttrande. Särskilda yttranden har inkommit från klinikchefskollegiet den 17 november 1971 chefsläkare Börje Lassenius den 22 november 1971 chefsläkare Sven Frigell den 22 november 1971 kurator Signe Rydelius den 24 november 1971 vilka bifogas. Vid sammanträde den 14 december 1971 beslöt sjukvårdsdirektionen att överlämna chefsläkare Sven Frigeils yttrande som eget yttrande i ärendet. Klinikchefskollegiet Anmodad avgiva yttrande över betänkandet "Rätten till abort" får klinikchefskollegiet hänvisa till klinikchefen på kvinnokliniken, chefsläkaren Sven Frigells yttrande i frågan. SOU 1972: 39

Chefsläkare Börje Lassenius Det är mycket viktigt att de av kommittén föreslagna stödåtgärderna för gravida kvinnor verkligen genomförs för att möjliggöra för dessa att föda sina barn. Abort bör alltid vara en nödåtgärd. Sjukvårdshuvudmännen bör även åläggas att anordna särskild preventivmedelsrådgivning eventuellt i anslutning till mödravårdscentralerna. Kommittén föreslår sålunda bl a att tjänster för kuratorer vid mödravårdscentralerna skall inrättas, vilket jag finner angeläget. Dessa kuratorer bör enligt min uppfattning alltid kopplas in i abortfallen för att lämna en första rådgivning. Den normala gången bör sålunda vara att en kvinna, som misstänker att hon är gravid, söker mödravårdscentralen, där undersökning angående misstänkt graviditet görs. Om hon upplever osäkerhet beträffande sina sociala förhållanden i samband med graviditeten skall hon få råd och stöd av kurator. I de fall då kvinnan i fråga önskar abortoperation skall enligt min uppfattning ett rådgivande samtal med kurator vara obligatoriskt bl a för att utröna om kvinnan själv står för sin abortönskan. Många undersökningar har visat att kvinnan ofta ångrar sin abort om den utförts efter påtryckningar från andra och jag anser det mycket angeläget att man skyddar kvinnan för att tillgripa abort under inflytande av omgivningens tryck. Även om kommitténs uppfattning är riktig att ingen särskild utredning utöver den normala inom sjukvården bör förekomma i abortärenden, kan man tänka sig en sådan lösning att en abortsökande kvinna, då hon vänder sig till den läkare som har rätt att utföra abortoperationen, skall kunna uppvisa intyg av kurator vid mödravårdscentral att föreskriven rådgivning ägt rum. Eftersom gynekologen ofta på grund av tidspress har svårt att hinna med en ingående rådgivning och diskussion av ärendet skulle denna regel med krav på kuratorssamtal kunna underlätta ställningstagandet för gynekologen. Då kvinnan sedan söker den läkare som har rätt att utföra operationen har hon redan undersökts på mödravårdscentralen och även fått en råd167

givning av och möjlighet till diskussion med kurator. Om läkaren anser vidare utredning med konsultation hos annan specialist nödvändig bör han föranstalta om sådan antingen redan från mödravårdscentralen eller från gynekologmottagningen. Denna konsultation bör ske med förtur men för övrigt följa vanliga regler beträffande konsultationer vid operationer. Abortoperationen bör handläggas på samma sätt som andra operationer. Endast i de fall läkaren inte finner tillräckliga skäl för abortoperation eller av andra orsaker vill underställa ärendet den i utredningen föreslagna nämnden bör detta ske. I dylika fall bör ärendet vanligen avgöras utan att patientens namn behöver komma de andra nämndledamöterna till kännedom. De utförda operationerna bör endast rapporteras i form av sammanställningar. Om nämnden inte kan godkänna att av kvinna begärd abort skall företas, skall ärendet snarast underställas socialstyrelsens prövning, vilket ju även kommittén föreslår. Jag anser i likhet med dr Elisabet Sjövall att en tidsgräns för abortoperationerna bör sättas och att operationer efter 20: e veckan endast skall få utföras efter socialstyrelsens prövning. I detta sammanhang vill jag framhålla att det är viktigt att sjukvårdshuvudmännen löser frågan om tidig abort genom lämpliga organisatoriska åtgärder. I övrigt instämmer jag i kommitténs yttrande. Överläkare Sven Frigell Under de 6 år som 1965 års abortkommitté arbetat med en allmän översyn av abortlagstiftningen kan man konstatera, att under denna tid en påtaglig ökning av antalet legala aborter skett, tydande på en liberalisering i bedömningen av abortindikationerna. För sundsvallsklinikens vidkommande visar antalet legala aborter en jämnt stigande kurva från 64 år 1960 till 263 år 1970. Tillströmningen av abortsökande kvinnor till rådgivningsbyrån vid sjukhuset har likaså visat en jämn ökning och i runt tal 6 fall per vecka har kunnat handläggas. De flesta 168

av dessa ha beviljats abort på tvåläkarintyg och i ett mindre antal fall efter medgivande från socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Klinikens möjligheter att intaga abortpatienter har på grund av platsantal och antal läkare endast medgivit 6 fall per vecka i genomsnitt, vilket har gjort att väntetiden blivit ganska lång och aborterna sålunda kommit att utföras vid högre graviditetslängd än 12 veckor. I mycket stor utsträckning har s k koksaltabort använts och en del komplikationer har registrerats. I icke så få fall har samma kvinna sökt och fått abort flera gånger under den nämnda 1 O-årsperioden. Det har t o m inträffat att unga kvinnor sökt och erhållit två aborter samma år, vilket visar att en abort icke alltid leder till ökad aktsamhet inför ny graviditet. Risken för framtida sterilitet, ev annan komplikation, i sådana fall torde vara uppenbar. Utan att ingå på frågeställningen liberal eller sträng abortindikation vill jag som ett önskemål framhålla, att 12 veckor sätts som övre gräns för legal abort. Skapas ökade resurser för kvinnoklinikerna att utföra tidiga aborter, bör ingreppet medhinnas inom den nämnda tiden. Vid starkt dokumenterade skäl bör tiden kunna utsträckas till 18 veckor, men efter 18 veckor inget medgivande till abort lämnas. Undantag göres här för sådana komplikationer till graviditeten, där abort är nödvändig av medicinska skäl. Abort bör utföras på kvinnoklinik, som numera torde finnas i tillräckligt antal i samtliga län, och det bör räcka att överläkaren ensam avgör abortärendet. Den nämnd som föreslagits, anser jag kan strykas, då det kan synas onödigt att flera tar del i den abortsökande kvinnans bekymmer, allrahelst som man kan räkna med att överläkaren kommer att bli den dominerande i nämnden. I enlighet härmed skulle § 5 i kommitténs förslag till lag om rätt till abortoperation få följande lydelse: Rätten för kvinnan att undergå operation fastställs av överläkaren inom den gynekologiska sjukvården, där läkare med specialistkompetens i kvinnosjukdomar och förlossningar ansvarar för SOU 1972: 39

sådan vård och vid annat sjukhus som socialstyrelsen bestämmer. Övriga paragrafer ändras i enlighet med detta. I de fall, då överläkaren ej anser abort böra ifrågakomma, underställes, om kvinnan så önskar, som hittills, fallet socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Förmodligen kommer ett sådant tillvägagångssätt att ske endast i undantagsfall. Det är värdefullt att överläkaren biträdes av kurator vid handläggning av abortärendena. Rådgivningsbyråerna för sexualfrågor böra bibehållas i sin nuvarande form för att bistå sådana patienter, som äro tveksamma i sina abortproblem. Ökade sociala hjälpåtgärder böra skapas för de abortsökande: ekonomisk hjälp, bostadshjälp etc. Abortproblemen äro något olika när det gäller unga ogifta kvinnor och kvinnor, som lever i ett mer eller mindre olyckligt äktenskap. Av denna orsak bör ökad sexualupplysning kunna nå resultat, när det gäller unga flickor, men ej så att de stimuleras till ökad sexuell aktivitet utan upplysas om att ett liv kan vara lyckligt utan ett ohämmat sexualliv. Propaganda i massmedia för preventivmedel i de lägre skolformerna måste anses vara tveeggad och olämplig. Kvinnan måste lära sig förstå att legal abort aldrig kan bli annat än en nödlösning på samlevnadsproblemen. Kurator Signe Rydelius Utredningsförslaget "Rätten till abort" kan tillstyrkas under förutsättning 1. att samhället på ett mera effektivt sätt tillgodoser behovet av upplysning på det sexuella planet. All rådgivning som lämnas i samhällets regi skall vara kostnadsfri och bör även preventivmedel tillhandahållas kostnadsfritt. I dagens samhälle har kvinnan stora utgifter för besök hos läkare, inköp av preventivmedel, t ex p-piller, spiral mfl. Hon har även obehaget med läkarundersökning. Ansvaret för födelsekontroll tycks på senare år ha överflyttats på kvinnan, vilket jag finner helt förkastligt. Som kompensation bör hon åtminstone få ekonomiskt stöd. SOU 1972: 39

2. att samhällsstödet utbyggs enligt kommitténs förslag så att den kvinna som av sociala skäl känner sig tvingad att söka abort — får mesta möjliga hjälp om hon väljer att föda sitt barn. — Tanken med serviceinriktade boendeformer är en länge efterlängtad möjlighet att hjälpa kvinnor i bostadsnöd, särskilt med tanke på ensamstående mödrar. 3. att kvinnan om hon önskar abort blir opererad snarast möjligt och på det för henne skonsammaste sättet. — Den grymma s k "koksaltaborten" bör förekomma endast i nödfall. 4. att någon form av rådgivning bibehålls samt att rådgivaren ges tillräckligt tid att verkligen ta sig an kvinnan, som ofta har ett behov att få tala ut om sina problem med en "utomstående" person. och slutligen 5. att abort avkriminaliseras vad gäller kvinnan.

11.17 Västerbottens läns landsting Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott har beretts tillfälle att till Svenska landstingsförbundet inkomma med synpunkter på ovan rubricerade betänkande avseende de avsnitt som särskilt berör landstingskommunen såsom resursskapande organ för den sjukvårdande verksamheten. Chefen för kvinnokliniken vid Umeå lasarett, professor Per Lundström, har därvid hörts av landstinget i frågan. Professor Lundströms kommentarer bilägges i kopia. Om man bortser från vissa etiska hänsyn torde en förstärkning av antikonceptionsforskningens resurser för att åstadkomma enklare och samtidigt säkrare och riskfriare preventivmetoder parallellt med att tillgängligheten generellt förbättras liksom att utnyttjandegraden höjs, vara angelägna krav att tillgodose i det närmaste framtidsperspektivet, vilket också utredningens olika delförslag syftar till. Det förra, nämligen förstärkta statliga forskningsresurser, föreslås dock ej explicit, vilket måste betraktas som ett förbiseende. 169

De medicinska och etiska överväganden som utredningsgruppen ställts inför i den centrala frågan om rätten till abort skall i enlighet med SLF:s intentioner med remissen inte här kommenteras. I det följande diskuteras sålunda de omedelbara konsekvenser som en realisering av utredningsförslagen skulle innebära för sjukvårdshuvudmannen. I kapitel 4 avsnitt 4 redogör kommittén allmänt för möjligheterna för främst kvinnan att tillgodose behovet av individuell vägledning i preventivteknik och de bristande resurser som för närvarande råder i samhället beträffande förmågan att tillfredsställa kvinnans efterfrågan på medicinsk service för födelsekontroll. Som den viktigaste insatsen för att förbättra servicen på området, anser kommittén, vara att sjukvårdshuvudmännen avdelar ett tillräckligt antal läkartimmar för preventivrådgivning och att allmänheten underrättas om att den har rätt att ta dessa i anspråk. En arbetsgrupp inom socialstyrelsen kommer att lägga fram förslag om i vilka administrativa former som rådgivningen lämpligen bör tillhandahållas. Enligt kommitténs mening torde det mest praktiska vara att sjukvårdshuvudmännen i detta hänseende bygger på den redan etablerade organisationen som mödra- och barnhälsovården utgör. Förslaget är emellertid inte invändningsfritt. Det finns t ex skäl att ifrågasätta huruvida det kan anses vara ett oundgängligt krav att läkarkapaciteten förstärks i syfte att förbättra preventivmedelsrådgivningen i normalfallet. Möjligt är naturligtvis att annan sjukvårdspersonal än läkare får omhänderta en sådan uppgift. Oavsett vilken personalkategori i hälsooch sjukvårdsverksamheten som än de facto kommer att ombesörja en sådan utökad preventivmedelsrådgivning, som kommittén föreslår, kommer sjukvårdshuvudmannen att åsamkas ökade kostnader, särskilt som rådgivningen förutsatts ske utan kostnad för den enskilde. Staten bör därför, såsom påpekas av kommittén bidra med ökat anslag till viss hälso- och sjukvård. På vilken vårdnivå, som den intensifiera170

de preventivmedelsrådgivningen bör meddelas inom det enskilda landstingsområdet torde i huvudsak av organisatoriska skäl bäst överlåtas till sjukvårdshuvudmannens avgörande. Kapitel 10 i betänkandet behandlar förslag om inrättande av särskilda nämnder för att pröva kvinnans rätt i det enskilda fallet till abortoperation, dvs nämnder som antas knytas direkt till det medicinska verksamhetsområdet. Inom Västerbottens län skulle enligt förslaget Umeå och Skellefteå lasarett vara aktuella, eftersom de läkare som svarar för vården här har specialistkompetens i kvinnosjukdomar och förlossning. Nämnden bör bestå av tre personer, gynekologisk eller kirurgisk expertis (den som ansvarar för vård av det slag som kvinnans efterfrågan gäller), läkare med särskild erfarenhet i psykiatri samt en lekman. Vilka behörighetskrav som bör ställas på den senare representanten i nämnden framgår emellertid inte helt klart. Inte heller detta förslag är invändningsfritt. Det finns anledning att ifrågasätta huruvida en formalisering av det konfererande som sker idag mellan kurativ, psykiatrisk och gynekologisk m m expertis erfordras för att säkerställa kvinnans rättigheter enligt lagförslaget, vilket framstår som kommitténs huvudargument. Kravet på likformighet i bedömningen av abortsökande fall lär inte kunna tillgodoses annat än genom en långtgående precisering av bestämmelserna för abortverksamheten från centralt håll. Särskilda anvisningar i frågan från socialstyrelsens sida torde därför vara nödvändiga och dessutom göra inrättandet av särskilda nämnder för prövningsförfarandet överflödigt. Reservation av herrar Arvidsson och Forsell som anför: Härmed får vi, änskönt att landstingsförbundet ansett det "knappast erforderligt" att sjukvårdsstyrelen skulle avge fullständigt yttrande över "Rätten till fri abort", framhålla att sjukvårdsstyrelsen borde ha tagit upp frågan i hela dess vidd, dvs avgett fullständigt yttrande. Mot bakgrund härav får vi reservera oss mot beslutet. SOU 1972: 39

Professor Per Lundström Den sedan 1938 med vissa tillägg gällande lagen om avbrytande av havandeskap är föråldrad. Dess bokstav efterleves visserligen, men det råder inte något tvivel om att den social-medicinska indikationen alltmer tenderat att få en rent social innebörd. Även prövningen av skälen för ingreppet har blivit av mer formell karaktär. Tillämpningen av gällande abortlag har sålunda förändrats och år 1965 avgav dåvarande departementschefen direktiv för den utredning, vars betänkande "Rätten till abort" nyligen utgivits. / första hand kommer lagens huvudlinjer att redovisas och i samband härmed skall några principiella frågor i betänkandet diskuteras. Därefter skall betänkandets enskildheter bli föremål för övervägande. Den liberala syn på legal abort som kännetecknar 1965 års abortkommittés betänkande liksom den konstruktiva familjepolitik som kommittén förordar torde kunna omfattas av de flesta medborgare i vårt land, oavsett vilken åskådning man bekänner sig till. Däremot ter sig flera av de förslag som är avsedda att reglera rätten till abortoperation mindre välgrundade eller administrativt tungrodda och därmed onödigt kostnadskrävande. Slutligen skulle man ha önskat sig en fylligare diskussion av i sammanhanget aktuella etiska frågor och dem närliggande områden. Det kan inte ha varit okänt för kommittén, att en dylik debatt pågår och för många människor känns angelägen. Kommittén, som inte sparar på utrymme när det gäller mindre viktiga ting, borde explicit ha redovisat sin inställning. Lyckligtvis ger Kristenssons reservation en nyanserad framställning av dessa ömtåliga problem. De sist berörda principfrågorna skall dryftas först, eftersom de är av principiell art och måste få praktiska konsekvenser vid den nya abortlagens tillämpning. Som ovan sagts har etiska frågor fått en summarisk behandling, men kommittén tar dock en klar ställning. Diskussionen om preventivmedel är visserligen ointressant, men däremot konSOU 1972: 39

staterar kommittén med emfas att legal abort är en nödfallsutväg. Även om beteckningen "en nödfallsutväg" eller "sista utväg" kan te sig litet dubiös, när den begagnas av omkring 10 % av de gravida kvinnorna — kommittén avvisar kategoriskt att legal abort skulle vara att jämställa med preventivmedel — måste legal abort betraktas som ett ur social synpunkt dåligt alternativ. En annan viktig etisk fråga som kommittén behandlat är läkarens rätt att vägra utföra legal abort. Kommittén uttalar (s 158, spalt 2) att det är tänkbart att en för vården vid sjukhuset ansvarig läkare inte själv vill ta ansvaret för operation. Detta måste betyda, att om en läkare inte anser sig kunna ta befattning med legala abortiva ingrepp, t ex pga sin religiösa tro, han inte kan åläggas att bryta mot sin etiska övertygelse. I dylika, relativt sällsynta fall skall det åligga sjukhusets huvudman att skaffa kvinnan plats på annat sjukhus inom eller utom sjukvårdsområdet. Om sålunda etiska frågor visserligen sparsamt behandlas i utredningen är diskussionen om fostrets rättigheter nästan obefintlig. Vid dryftande av skäl för och emot en övre tidsgräns för abortivt ingrepp framgår det dock med all tydlighet (s 147), att kommittén anser att en läkare inte kan tänkas utföra en abortoperation "om han har ens den ringaste anledning att befara att livsduglighet har inträtt, annat än" . . . Kommittén hävdar sålunda att en gravid kvinna skall tillerkännas rätt till abortoperation, medan förtidig förlossning endast får induceras av medicinska skäl. Det är för övrigt i allmänhet fostrets intresse som framtvingar förlossning före fullgången tid. Diskussionen i föregående stycke kan synas onödig — ingen läkare skulle, oavsett hur lagen än vore avfattad, medverka till att barn skadades eller dog genom att förlossningen utan medicinska skäl inducerats för tidigt. Men frågan är inte så enkel som den i förstone kan te sig, vilket bl a Kristensson framhållit i sin reservation, som väger alla i ett abortärende inblandade parters intressen på ett djupt medmänskligt sätt samtidigt som den är kortfattad utan att bli yt171

lig och är föredömligt klar. Möjligheten att exakt bedöma fostrets livsduglighet är nämligen begränsad eftersom alla metoder att fastställa fostrets utvecklingsgrad är behäftade med rätt stora fel. Det blir därför nödvändigt att fastställa en övre tidsgräns för ett abortivt ingrepp, som företas enligt 2 § i kommittns förslag om "Lag om rätt till abortoperation". Gränsen bör fixeras till utgången av 22:a veckan. Härigenom garderar man sig för en felbedömning uppåt på omkring 4 veckor, vilket i dagens läge torde undanröja möjligheten att fostret är livsdugligt vid en legal abort. Nedanför den här diskuterade övre tillåtna gränsen för legal abort måste man acceptera att fostrets intressen, som Kristensson framhållit, tillmäts allt mindre tyngd ju tidigare skede graviditeten befinner sig i. Man undgår härmed också de snarast meningslösa försöken att definiera när fostret får liv, eftersom varje könscell måste vara levande för att kunna befruktas eller befrukta. / det följande skall kortfattat i det omfattande betänkandet

enskildheterna diskuteras.

1. Vad förslaget om "Lag om rätt till abortoperation" beträffar bör i 1 § "operativt" utbytas mot "medicinsk åtgärd", eftersom abortiva ingrepp redan nu kan utföras t ex med i blodbanan på den gravida kvinnan insprutade ämnen. 2. Lagförslagets 2 § 3:e stycke svär mot kommitténs klart uttalade uppfattning att kvinnan skall ha rätt till abort om hon vill underkasta sig ett abortivt ingrepp för att slippa föda. Någon bedömning av denna rätt erfordras därför inte. Däremot måste man som ovan diskuterats införa en övre tidsgräns, och som senare skall diskuteras en differentiering av den period, under vilken legal abort är tillåten. 3. Den lämpliga tidpunkten för legal abort har liksom abortmetodik ingående diskuterats av kommittén och det är tydligt att ur operationsteknisk synpunkt ingreppet alltid borde företas senast i 12:e veckan. Men det finns flera skäl att utsträcka den tillåtna tiden för abort över denna unge172

färliga gräns. Dels kan redan nu legal abort utföras på 2-läkarintyg fram till 20:e veckan och dels kan det av diverse skäl inträffa att en kvinna inte söker eller inte har möjlighet att söka abort förrän efter 12:e veckan, även om abortindikation föreligger redan enligt nu gällande lagstiftning. Skälen för att inte tillåta legal abort efter graviditetens 22:a veckan har diskuterats och det ter sig med hänsyn till den diskussionen rimligt för alla involverade parters del att kräva en skärpning av indikationerna för abort ju närmare graviditeten nått denna 22-veckors gräns. Ur praktisk synvinkel kunde skiljelinjen mellan fri abort och strängare indikation för ingreppet gå vid 18:e veckans slut, då i allmänhet kvinnan känner eller just har börjat förnimma fosterrörelser. Det här förda resonemanget, som tar sikte dels på operationstekniska fakta och somatiska risker och dels på kvinnans rätt till fri abort och hennes upplevelse av graviditet och dels slutligen tar hänsyn till såväl fostrets rättigheter som den operativa och övriga personalens upplevelse kring en legal abort, skulle leda till följande förslag som på ett rimligt sätt kombinerar valet av operationstid med abortindikationens styrka: a. upplysningen om att legal abort är en kvinnas rättighet som en nödfallsutväg bör bl a inrikta sig på att legal abort före 12:e graviditetsveckan medför de lägsta riskerna för kvinnan ur operationssynpunkt. b. i vissa fall, när kvinnan behöver betänketid eller när hon av skilda skäl inte kunnat söka legal abort före 12:e veckan, skall rätten till abort utsträckas till utgången av 18:e veckan. c. från 19:e till 22:a veckan skall i undantagsfall abort kunna utföras efter Socialstyrelsens prövning och på de indikationer, som för närvarande gäller. d. från 23:e veckan är abort inte tillåten av andra skäl än om ett sjukligt tillstånd hos kvinnan tenderar att allvarligt förvärras. Någon föreskrift om induktion av förtidsbörd krävs naturigtvis inte. 4 a. Som ovan framhållits finns det administrativa otympligheter i kommitténs förslag, ägnade att fördröja och fördyra ärenSOU 1972: 39

denas handläggning. I stort sett kan man instämma i kommitténs synpunkter på kuratorns arbetsuppgifter (s 151). Men om inte gynekologens arbetsbörda skall bli för stor och tidsutdräkt uppkomma för den gravida kvinnan, som anser sig nödsakad att begära abort, bör kvinnan först få de uppgifter hon behöver av kuratorn och få tillfälle, om hon så önskar, att med denna diskutera sin situation. Härigenom skulle gynekologens uppgift före 18:e veckans slut huvudsakligen kunna begränsas till att fastställa graviditetens längd och val av abortmetod samt till en bedömning av om det finns någon kontraindikation mot det begärda ingreppet. Om däremot graviditeten befinner sig mellan 19 —22: a veckan skall kuratorn i samråd med gynekologen vara skyldig att omedelbart översända handlingarna till Socialstyrelsen för avgörande. Ett dylikt förfaringssätt skulle skapa en fast och enkel rutin och hos kvinnan åstadkomma förtroende gentemot dem som direkt har att bistå henne. 4 b. Den föreslagna nämnden skulle därmed bli överflödig. Kommittén har inte förebragt något enda hållbart skäl för att inrätta ett dylikt organ. Den i nämnden ingående psykiatern representerar i sammanhanget inte någon sakkunskap; hans kompetens kan bättre och snabbare utnyttjas i de sannolikt relativt få fall som kuratorngynekologen finner psykiatrisk bedömning vara erforderlig. Lekmannens uppgift i nämnden är lika oprecist formulerad (s 153, spalt 2) som tanken bakom förslaget är oklar. Självfallet kan inte lekmannen utgöra något stöd, om frågan är medicinsk komplicerad. Om man från huvudmannahåll vill skaffa sig en mer direkt insyn i abortssituationen och i hur abortärendena handläggs, kan detta ske på ett betydligt enklare och mindre tids- och kostnadskrävande sätt. Socialstyrelsen har dessutom som centralt, och genom sina vetenskapliga råd sakkunnigt organ lättare att följa utvecklingen och ge de råd och anvisningar som behövs för att åstadkomma likformighet i abortverksamheten i landet. Socialstyrelsen får härigenom också lättare att tidigt uppdaga oroande tendenser av det ena SOU 1972: 39

eller andra slaget och föreslå korrektiva åtgärder. Det torde för övrigt direkt böra åvila Socialstyrelsen att handha ansvaret för en verksamhet som överflyttar förpliktelsen gentemot den gravida kvinnan från den sociala sektorn till sjukhusen. 5. Kommitténs förslag att vidga mödrahälsovårdens ansvarsområde kan vid en första anblick te sig tilltalande. Det torde emellertid med större skäl kunna hävdas, att det är mindre humant att tvinga en gravid kvinna som inte anser sig kunna föda till en mödravårdscentral. En bättre och enklare lösning vore att förlägga verksamheten till en utanför sjukhusen liggande central, som har preventivmedelsrådgivning och andra sexual-profylaktiska uppgifter på sitt program. Det är vidare både rationellt och förmodligen billigast att placera dylika socialmedicinska enheter till de hälsovårdscentraler som håller på att inrättas i landet. Härigenom skulle den familjehälsovård varom kommittén talar bäst bli tillgodosedd. En utbyggnad av mödrahälsovården, som kommittén föreslår för att tillföra den en ökad social och psykologisk sakkunskap kan däremot vara befogad. Emellertid vore det förmodligen olyckligt med generella bestämmelser, eftersom mödrahälsovårdens anknytning till övrig hälsovård och annan social aktivitet kan vara olika utformad på skilda platser i landet. 6. Även om rätten till abort inkluderar alla kvinnor i fertil ålder, bör man för dem, som ej fyllt 16 år, kräva målsmans tillstånd innan legal abort utföres, såvida ej synnerliga skäl talar häremot. 7. Kommittén framhåller att även män behöver organiserad preventivmedelsrådgivning, vilket torde vara särskilt viktigt när det gäller ungdomar. Man vill i detta sammanhang beklaga att kommittén inte tagit upp frågan om sterilisering av män. I de fall där för närvarande kvinnan begär och erhåller tillstånd till sterilisering pga medicinsk indikation, borde i stället mannen få steriliseras, om han så önskar. 8. Kommitténs förslag kommer, om de genomförs i full utsträckning, att medföra avsevärda kostnader. 173

å. När det gäller preventivmedelsrådgivning konstaterar man att de nuvarande resurserna är otillräckliga och att den största bristen skulle behöva täckas genom utökning av antalet läkartimmar. Samtidigt skulle preventivmedelsrådgivning bli kostnadsfri och samhället ge ekonomiskt bidrag till preventivmedel. b. De ökade generella familjepolitiska stödåtgärderna som kommittén föreslagit gäller framför allt ökad anställningstrygghet genom en till 1 år förlängd tjänstledighet vid barnsbörd med ekonomiskt stöd från samhället, ytterligare utbyggnad av den av samhället ordnade barntillsynen med samordning mellan barnvårdar- och barnstugeverksamhet samt tillgång till bättre bostäder. c. Som ytterligare stöd för den gravida kvinnan anför kommittén bl a att samhället bör ge ökade medel för smärtlindring vid förlossning. Frågan har nyligen remissbehandlats och varit föremål för Riksdagens bedömning. d. Prioritering av de kvinnor som av skilda skäl hindras att vilja föda och ta ansvaret för ett barn och dessa kvinnors sjukvårdsbehov (3 § i förslag om "Lag om rätt till abortoperation") kommer, om sjukvårdsresurserna inte ökar i takt med en sannolikt stigande abortfrekvens — jämför reservanten Sjö valls siffror för åren 1967, 1970 och första kvartalet 1971 — att medföra ökade väntetider för kvinnor med gynekologiska sjukdomar, vilket direkt strider mot samhällets intresse. En ökning av bl a antalet gynekologtjänster blir därför som reservanten Sjövall påpekat ofrånkomlig, om den gynekologiska sjukvården liksom den förebyggande mödrahälsovården inte skall eftersattes och om en utökning av antikonceptionell rådgivning skall kunna komma till stånd samt om kvinnorna skall kunna få adekvat bedövning under förlossning och om fostren skall kunna övervakas bättre än tidigare, t ex med medicinsk elektronik. Kostnaderna för alla dessa åtgärder liksom marginalkostnader i form av sekreterarhjälp etc borde ha ingående debatterats av kommittén och området hade varit förtjänt 174

av ett särskilt kapitel, varvid man också borde ha avgett ett definitivt förslag om hur kostnaderna skulle fördelas. Godtar man principen om kvinnans rätt till abort, när hon inte vill ta ansvaret att föda, och fasthåller man att legal abort ur social synpunkt är en nödlösning, blir det ofrånkomligt att de flesta av kommitténs familje-sociala förslag förverkligas. Flera av förslagen projekteras redan eller håller på att genomföras. Detta innebär att ur administrativ synpunkt verksamheternas anknytning kan bli olika på olika platser i vårt land utan att därför enhetligheten går förlorad. Sammanfattningsvis bör de flesta av 1965 års abortkommittés förslag genomföras. En övre gräns för rätten till abort bör sättas vid 22:a veckans slut och från den 19:e veckan bör indikationerna för ett abortivt ingrepp vara relativt starka, samtidigt som Socialstyrelsen i dessa fall liksom i andra tveksamma fall bör ta ställning till ärendet. De föreslagna nämnderna inom den gynekologiska sjukvården fyller ingen funktion och bör sålunda ej inrättas. De kvinnor som anser sig behöva söka abort skall få hänvända sig till en annan socialmedicinsk instans än till mödravårdscentral. Eftersom legal abort ur social synpunkt är en nödfallsutväg måste resurser tillskapas för att stödja en gravid kvinna, så att hon slipper avstå från rätten att föda sitt barn. Socialupplysningen bör intensifieras och börja tidigt i skolan och preventivmedelsrådgivning och rådgivning i sexual-hygieniska frågor överhuvudtaget effektiviseras och i största möjliga utsträckning förenklas. Den i varje fall under de första åren sannolikt starkt stigande frekvensen av legal abort får inte medföra att det ordinarie gynekologiska klientelets intressen eftersatts. För att ta hand om alla de uppgifter som blir nödvändiga måste ytterligare gynekologtjänster inrättas. Behovet härav måste självfallet noggrant prövas liksom behovet av övriga för ändamålen nödvändiga tjänster.

SOU 1972: 39

12 Svenska kommunförbundet

Innan styrelsen går in på kommitténs förslag till en lagstiftning som innebär avkriminalisering av abort för den gravida kvinnans del och om rätt till abortoperation, tar styrelsen upp reformförslag som kan övervägas oavsett ändringar i gällande lagstiftning. Födelsekontroll; och rådgivning

information

Enligt de beräkningar kommittén låtit utföra skulle antalet födslar i Sverige under år 1969 varit mellan 400000 och 500 000 om inga metoder för födelsekontroll använts. Att det i realiteten nämnda år endast föddes i runt tal 108 000 barn anses ge belägg för att en medveten planering av föräldraskap sker och att skyddet mot graviditet nått en hög effektivitet. Det ökande antal kvinnor som årligen begär och får abort utförd, åldersförskjutningen i denna grupp samt det förhållandet att de illegala aborternas antal beräknas kvarstå på en icke godtagbar nivå visar enligt kommitténs och även styrelsens mening på ett behov av en större samhällelig satsning på generell och individuell information om födelsekontrollerande metoder. Om den individuella rådgivningen framhåller kommittén, att utvecklingen på preventivteknikens område nu ställer anspråk på medverkan från medicinskt utbildad personal. Då de resurser som för närvarande SOU 1972: 39

finns till förfogande inte ens i nuläget är tillräckliga för att tillgodose rådgivningsbehovet anser kommittén att utbudet av läkarhjälp bör ökas och att sjukvårdshuvudmännen bör avdela tillräckligt antal läkartimmar för preventivrådgivning. Resurstillgången har enligt styrelsens mening av kommittén behandlats ytligt såväl vad gäller den informativa och rådgivande som den kliniska verksamheten. Det hårt trängda ekonomiska läget medger relativt ringa utrymme för en expansion av samhällets åtaganden. Att ställa medel till förfogande och avdela resurser för att genomföra kommitténs förslag blir sålunda en prioriteringsfråga. Vid en avvägning mellan olika intressen måste dock enligt styrelsens uppfattning preventivrådgivningens angelägna syfte tillmätas stor betydelse. Inte minst osäkerheten om de resurskrav som kan följa av ett bifall till kommitténs förslag om rätt till abortoperation anser styrelsen vara ett motiv för att förstärka de förebyggande åtgärderna. Kommittén har dock inte klarlagt de ekonomiska och personella förutsättningarna för att förverkliga den utbyggnad av den förebyggande verksamheten som är önskvärd. Kommittén har föreslagit att staten ökar anslaget för bidrag till viss hälso- och sjukvård. Enligt styrelsens mening är detta ett villkor för att sjukvårdshuvudmännen skall kunna snabbt bygga ut denna rådgivning. Styrelsen finner även angeläget att en po175

si tiv lösning uppnås i den tidigare väckta frågan om rätt till ersättning från sjukförsäkringen för kostnader för preventivrådgivning som ges genom privatläkare. Styrelsen har i yttrande den 26.3.1971 till riksdagens socialförsäkringsutskott uttalat sig positivt till en motion (nr 349) med detta syfte. En sådan ändring kan enligt styrelsens uppfattning medverka till att hålla tillbaka trycket på mödrahälsovården under utbyggnadsskedet. Samhällsstödet vid graviditet och föräldraskap De förskjutningar i motiven för abort — från praktisk-ekonomiska till mer nyanserade personligt-emotionella och planeringsmässiga — som jämförelser mellan skilda undersökningar visar leder kommittén till slutsatsen att ökad social och ekonomisk trygghet eller en utbyggnad av det familjepolitiska stödet inte har någon större abortförebyggande effekt. Kommittén finner därför angeläget att samhället ökar sina insatser för att genom generella familjepolitiska stödåtgärder möjliggöra att båda föräldrarna kan förena vården om barnen med sina åtaganden inom yrkes- och förvärvslivet. Den fortsatta utbyggnaden av det famil/epolitiska stödet utreds för närvarande av ett flertal kommittéer och sakkunniga. Kommittén stannar därför vid det allmänna om uttalandet att reformarbetet bör bedrivas med insikt om att kvinnan inte vill föda utan att ha säkra garantier för att hon har möjlighet att ta hand om och vårda barnet. Därutöver belyser kommittén vissa brister i samhällsstödet och uttalar sig om lämpliga förstärkningar och ändringar. Kommittén föreslår sålunda att rätten till tjänstledighet i samband med barnsbörd förlängs från ett halvt till ett år, varvid anställningstrygghet på detta sätt alternativt bör kunna beredas även barnafadern. Detta är en fråga som hör så tätt samman med lösningen av hur försörjningen skall ordnas under tjänstledigheten att ett uttalande enligt styrelsens mening i stort sett saknar betydelse i dagens läge. Ett ställ176

ningstagande till frågorna om hur samhället skall kunna säkra försörjningsmöjligheterna vid ifrågavarande tjänstledighet får anstå tills familjepolitiska kommittén avslutat sitt arbete. Trots sin principiella hållning till ingripanden i pågående utredningsarbete uttalar sig kommittén i fråga om ett statligt familjestöd och barntillsyn bl a vid barnets sjukdom. Styrelsen anser att det varit värdefullt om kommittén härutöver pekat på bristerna i reglerna för studiemedel åt studerande nyblivna mödrar. Det gäller här en förhållandevis stor och ökande grupp i de barnafödande åldrarna. Det kan ifrågasättas om den ytterligare skuldsättning som kan följa av nu gällande regler är rimlig. Kommittén har här inte dragit någon slutsats av det förhållandet att undersökningen av abortärenden under oktober—november 1967 visar att i 21,2 % av hela undersökningsmaterialet hade allvarlig planeringsrubbning (studieplanering, planering av yrkesliv) åberopats som skäl för abort. Kommittén pekar under avsnittet om existensmöjligheterna också på att en fortlöpande målmedveten samhällelig satsning bör ske för utbyggnad av barnstugeverksamheten samt förordar vissa administrativa former för tillsynen av sjuka barn. Styrelsen som i skilda sammanhang uttalat sin positiva syn på en utökad tillsyn av barn genom barnstugor och familjedaghem måste dock samtidigt framhålla att kravet på resurser för detta ändamål måste avvägas mot kraven på andra angelägna kommunala serviceanordningar. Styrelsen finner likaledes anledning att upprepa den av förbundet under en följd av år framförda meningen att en reell ändring av fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för barntillsynen är en förutsättning för att kommunerna skall kunna tillgodose behovet av barntillsyn. Administrationen av barnvårdarverksamheten är enligt styrelsens mening en kommunal angelägenhet och direktiv för sättet att lösa administrationen är inte erforderliga. Utbyggnaden av denna verksamhet är även den en resursfråga. Då möjligheten för SOU 1972: 39

ett försäkringsskydd för lönebortfall på grund av barns sjukdom är föremål för överväganden saknar styrelsen anledning att här gå in på denna fråga. Bostadsproblem är enligt kommitténs undersökning om abortmotiven mer sällan den enda anledning till att abortansökan görs. Svårigheter att lösa både de föreliggande och med ett väntat barn ökade bostadsproblemen ingår emellertid så ofta i motivkomplexet att kommittén uttalar sig för inriktningen av kommunernas bostadsstödjande åtgärder. Styrelsen har i princip inte något att invända mot kommitténs uppfattning och önskemål i dessa avseenden. Det kan här tilläggas att styrelsen den 22.5.1970 beslutat rekommendera kommunerna att som underlag vid anordnandet av kommunal bostadsförmedling använda en av förbundskansliet upprättad promemoria om bostadsförmedlingen som ett kommunalt informations- och serviceorgan. Där understryks bl a att bostadsförmedling bör ges möjligheter att i samråd med de sociala myndigheterna hjälpa de kategorier som inte av egen kraft kan klara sin bostadssituation samt behandlas metoder för ett effektivt förfarande vid förtur till bostadsanvisning.

Information och rådgivning Allmän information Styrelsen kan vitsorda kommitténs påstående att de olika familjepolitiska stödformerna och socialvårdens hjälpmöjligheter för den enskilde är så svåra att överblicka att särskilda åtgärder är nödvändiga för att finna former för en allmän, fortlöpande information. Kommittén riktar också en maning till landstings- och kommunförbunden att ge kommunerna anvisningar i detta syfte. Styrelsen anser det vara en uppgift för förbundet att så långt möjligt underlätta för medlemskommunerna att allsidigt informera allmänheten om det utbud av social service och hjälp som står till förfogande. Inom förbundskansliet pågår därför ett ut1 2 - S O U 1972:39

vecklingsarbete syftande till att skapa ett socialt informationspaket, som kan utnyttjas i den kommunala informationen. Individuell rådgivning Mot vad kommittén här uttalar om det lämpliga i att socialvården samt hälso- och sjukvården finner närmare anknytning till varandra samt att de familjepolitiska åtgärderna i likhet med vad som tillämpas i den primärkommunala socialvården bör präglas av en helhetssyn på individens/familjens totala situation har styrelsen i princip intet att erinra. Genom att föreslå ändrade regler för möjligheterna till abort finner kommittén att en samordning av den hittills bedrivna abortrådgivningen med den samtidigt förordade utvidgningen av mödravårdscentralernas sexualrådgivning bör genomföras. Kommittén anser det betydelsefullt att verksamheten inom mödra- och barnhälsovården — efter utvidgningen förslagsvis kallad familjehälsovård — i administrativt hänseende står under samma ledning. I ett förlängt perspektiv ser kommittén "vårdcentralerna" som en enhet för denna verksamhet. Styrelsen som ovan uttalat sin positiva syn på en vidgad förebyggande rådgivning genom mödravårdscentralerna har generellt inte något att invända mot den ytterligare koncentration som kommittén rekommenderar. Det måste dock förutses att det särskilt i storstadsregionerna kan befinnas nödvändigt att bibehålla separata rådgivningsbyråer för uteslutande abortärenden. Det bör stå öppet för huvudmännen att här få välja den mest lämpade organisationsformen. Fastän styrelsen i stort är positiv till pågående planering av försöksverksamhet med socialcentraler/vårdcentraler måste betonas att den slutliga formen för sådan integrerad verksamhet inte är funnen och att ett allmänt genomförande är avlägset. Under en relativt lång period synes man alltså behöva räkna med att mödravårdscentralerna och eventuellt särskilda abortrådgivningsorgan skall ha att lämna information och råd i fråga om familjepolitiska och sociala 177

hjälp- och stödmöjligheter. En ganska omfattande remitteringsprocedur kan därvid inte undvikas. Ett förverkligande av idén om helhetssynen följer enligt styrelsens mening knappast genom kommittéförslaget. En mer direkt anknytning till den kommunala socialvården och den kommunala verksamheten över huvud taget, ex bostadsförmedling, skulle innebära att ett led i arbetet med det enskilda lallet skulle kunna undvikas. Hur en sådan anknytning skall organisatoriskt utformas är styrelsen inte beredd att här ange. För styrelsen är det emellertid angeläget betona, att detta är frågor som bör lösas av landstings- och primärkommunala företrädare gemensamt och att kommitténs förslag i dessa delar inte bör föranleda för huvudmännen bindande riktlinjer. Styrelsen vill i detta sammanhang även framhålla att det är överflödigt att ange kompetenskrav för personal med rådgivningsfunktioner. Tillgången på personer med den av kommittén angivna utbildningen är dessutom otillräcklig. Vad som styrelsen finner mer angeläget är en fortlöpande vidareutbildning av såväl denna personalkategori som socionomgruppen i sin helhet. Gentemot de förslag kommittén framlägger beträffande samordning av de statliga bidragen till viss hälso- och sjukvård och till verksamhet för stöd och rådgivning i abortförebyggande syfte har styrelsen intet att erinra. Ställningstagandet till kommitténs förslag och förbundets synpunkter på mödravårdscentralernas personalfrågor torde dock få konsekvenser för bidragsformen. De statliga medel som för närvarande lämnas för bidrag vid överhängande hjälpbehov har en synnerligen marginell betydelse för den enskilde och kompletteras redan nu med landstings- och primärkommunala medel. Styrelsen anser dock att denna del av anslaget kan överföras till statsbidraget till verksamheten. Med tanke på de omfattande frågor där socialutredningens arbete avvaktas anser sig styrelsen icke böra kräva att familjerådgivningen behandlas med förtur. 178

Förbud mot abort Den redovisning av skälen för och emot den för kvinnornas del nu gällande kriminaliseringen av abort visar hur ståndpunkterna starkt förskjutits och att rättstillämpningen i praktiken innebär att lagstiftningen är satt ur spel. Även om kommittén i sin argumentering för att avskaffa förbudet mot abort anser sig kunna avfärda mycket av vad som i gången tid — men också i den pågående debatten — anförts och anförs för ett förbud såsom obestyrkta och subjektiva antaganden och värderingar finner man att kommittén på många punkter både i detta avsnitt och i andra sammanhang måste stödja sig på antaganden, förmodanden och förutsägelser. Detta gäller exempelvis den yngre generationens hållning till ansvar, relationer och föräldraskap. Detta oaktat anser styrelsen att kommittén framlägger vägande skäl till stöd för förslaget att samhället bör avstå från förbud mot abort. Att styrelsen ändock inte tar ställning till detta sammanhänger med vad styrelsen nedan anför beträffande förslaget om rätt till bortoperation. Det kan dock ifrågasättas om icke straffansvar för kvinna söm framkallar abort bör kunna avskaffas även om kommitténs huvudförslag ej vinner lagstiftarens gillande. Grunder för rätt till abortoperation, tidpunkt för operation, nämnderna Det omfattande utredningsarbete som kommittén framlägger visar på två betydelsefulla omständigheter. Den ena är att antalet kvinnor som anmäler sig till rådgivningsbyråer för att få graviditet avbruten sedan år 1963 varje år ökat i antal och att sedan år 1966 en årligen allt större andel av de sökande får abort utförd. Den andra omständigheten är att de skäl som de sökande åberopar numera mindre rör materiella, jämförelsevis enkelt avhjälpbara svårigheter utan mer komplicerade personligt-känslomässiga och planeringsmässiga konflikt förhållanden som svårligen låter sig avhjälpas enbart inom det reguljära åtgärdsregistret. SOU 1972: 39

Det är inte heller det förhållandet att den nuvarande lagstiftningen ej ger utrymme för en liberal tolkning som utgör grund för kommittémajoritetens förslag om en lagstadgad rätt till abortoperation. Kommittén utgår i sitt förslag från den nya grundsynen att abortfrågan skall avgöras på basis av förtroende för kvinnan och hennes förmåga att själv bedöma sina möjligheter att ta ansvar för barn. Moraliska graderingar av aborternas berättigande medför alltid subjektiva värderingar anser kommittén. Möjligheten att genom en justering av gällande lag uppnå överensstämmelser mellan lagens ord och dess reella efterlevnad avvisas sålunda av kommittén. I den reservation som ledamoten Astrid Kristensson fogat till betänkandet utgör fostrets rättsskydd en huvudfråga. Reservanten anser i korthet att kommittéförslaget innebär att fostrets rättsskydd avskaffas. Styrelsen delar uppfattningen att lagstiftningen beträffande oönskade graviditeter bör ansluta sig till dess praktiska tillämpning. Då styrelsen emellertid oaktat detta ser sig förhindrad att uttala sig i fråga om kommitténs förslag om införandet av en lagstadgad rätt till abortoperation och om förutsättningarna för sådana åtgärder är det av följande skäl. Styrelsen anser sig inte böra företräda kommunerna i en djupast sett etisk-moralisk fråga om vilken det i kommunerna kan råda stor oenighet och där politiska ställningstaganden i stort sett saknas. Det är i främsta rummet bedömningen av kommitténs förslag när det gäller sena aborter och därmed sammanhängande problem som utgör anledningen till detta styrelsens beslut. Att åtgärder företas för att underlätta abort i tidigt skede av havandeskapet ser styrelsen ej som en kontroversiell fråga. Styrelsen finner det dock angeläget att stort avseende fästes vid remissuttalandena i denna del från medicinsk expertis. Styrelsen anser sig däremot ha anledning att gå in på vissa av de praktiska följderna av ett genomförande av kommitténs förslag. Vad som särskilt kan noteras är betänkandets brist på bedömningar av sjukvårSOU 1972: 39

dens möjligheter att möta en stegrad efterfrågan på sjukvårdstjänster. Angående detta anför kommittén endast att med ökade informations- och rådgivningsinsatser torde någon mera markant ökning av tillströmningen av abortsökande knappast behöva befaras. Mot denna optimistiska syn kan anföras att exempelvis klinikchefen vid Sahlgrenska sjukhusets kvinnoklinik förutser en sannolik ökning av aborterna på minst 15 %. Även om man inser svårigheten att förutsäga effekterna av en rätt till operation synes en undersökning av den gynekologiska sektorns kapacitet i förhållande till efterfrågan åtminstone i nuläget varit möjlig att göra. I realiteten uppskjutes och överlämnas ett klarläggande av dessa förhållanden åt sjukvårdshuvudmännen i samband med remissbehandlingen. Kommunförbundet företräder sjukvårdshuvudmännen i Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner. Förbundet har berett dessa tillfälle att avge synpunkter på kommittéförslaget. Med stöd av uttalanden från dessa kommuner ser styrelsen ofrånkomligt hävda, att ett genomförande av kommitténs förslag måste föregås av en utredning om kostnadskonsekvenserna för sjukvårdens del och om kostnadernas fördelning. Utdrag av expertutlåtanden från Göteborg och Malmö bifogas. För att möta både det nuvarande icke tillgodosedda behovet och den stegrade efterfrågan på läkartjänster som en förstärkt preventivrådgivning och en lagstiftning enligt kommitténs intentioner kommer att medföra måste utbudet och fördelningen av läkare också beaktas. Nämnderna och deras verksamhet Kommittén eftersträvar ett jämfört med nuvarande förhållanden förenklat prövningsförfarande främst med syftet att abortoperation skall kunna företas på ett så tidigt stadium av graviditet som möjligt. Kommittén har också visat på de regionala skillnader som råder i fråga om lagtillämpningen. 179

Styrelsen vill dock ifrågasätta om inte tillskapandet av nämnder med den för sådana organ föreslagna funktionen kan motverka förstnämnda syfte. Inrättandet av nämnder synes styrelsen inte heller vara någon garanti för en likartad bedömning av ärendena landet över. Av dessa anledningar anser styrelsen att ett obligatoriskt i stället för fakultativt delegationsförfarande — åtminstone inom vissa tidsgränser av graviditet — bör närmare övervägas. Nämndernas beslutsbefogenhet skulle därmed kunna inskränkas till de tveksamma fallen och nämndernas funktion i övrigt skulle vara ett samrådsorgans. Styrelsen är på ytterligare en punkt tveksam till de föreslagna nämnderna, nämligen att en ledamot skall vara lekman. Enligt kommitténs kortfattade beskrivning av lekmannens funktion skall denne/denna företräda omedelbart mänskliga hänsyn, gott omdöme, självständighet och intresse för livsvillkoren i samhället och ha erfarenhet av allmänna värv. Frånsett det sistnämnda synes såväl de i nämnden ingående läkarna som konsulterad kurator kunna fylla dessa kompetenskrav. Jämförelsen med socialpsykiatriska nämndens sammansättning synes styrelsen inte böra vara ett avgörande skäl då ju denna nämnd avgör ärendena helt utan personliga kontakter med den sökande. Också den invändningen kan göras att sådan nära förtrogenhet som lekmannen i den lokala nämnden kan besitta av de abortsökande kan upplevas som något negativt. Vad gäller nämnderna vill styrelsen slutligen peka på att de psykologiska och psykiatriska inslagen i abortärendena synes kräva att regler för psykiaterns medverkan kan behöva uppställas. Om ovanstående yttrande förenade sig styrelsens majoritet med konstaterande att dess ledamöter därmed ej gett uttryck för sina etiska värderingar i de grundläggande principfrågorna rörande lagstadgad rätt till abortoperation. Ledamöterna Hjerne (fp) och Blom (m) anförde därom i särskilt uttalande: "Det synes anmärkningsvärt, att betänkandet 180

inte berör de grundsatser rörande det ofödda barnets rätt att leva, som Sverige i FN medverkat till att stadfästa. Ej heller har kommittén beaktat den etiska konflikten, som i ett pluralistiskt samhälle uppkommer för de människor som inte anser sig kunna medverka i abortoperationer. Mot denna bakgrund anser vi att, då betänkandet i flera avseenden företer väsentliga brister, förslaget i nuvarande utformning inte bör läggas till grund för lagstiftning."

12.1 Yttrande till Malmö stads sjukvårdsförvaltning av professorn Stig Kullander och docenten Karl Gustav Dahlgren, Malmö allmänna sjukhus 1965 års abortkommittés betänkande "Rätten till abort" har remitterats till oss för yttrande. Vi önskar som följd därav framföra följande synpunkter. Betänkandet utmynnar i förslag till lagstiftning, innebärande avkriminalisering av abort för den gravida kvinnans del och införande av en lag om rätt till abort. Kommittén har därvid kommit fram till att abortoperation bör anses vara en nödfallsutväg, men samtidigt finner kommittén att en gravid kvinna i princip bör anses ha rätt att kräva att hennes graviditet avbrytes, därest hon anser sig icke vilja taga ansvaret att föda barnet. Kommittén föreslår åtgärder i syfte att motverka att utnyttjandet av rätten till abort får en allt för stor utbredning. Vidare föreslås sådana förfaringssätt som syftar till att i de fall, då abortoperation skall företagas, sådan kommer till stånd så tidigt som möjligt i graviditeten. Å andra sidan föreslås ingen övre tidsgräns för framkallande av abort. Rätten till abort skall enligt förslaget i vissa fall fastställas av lokala nämnder, bestående av 3 personer, en för gynekologisk vård vid sjukhus ansvarig läkare, en läkare med särskild erfarenhet i psykiatri och en lekman. Dock avses de lokala nämnderna ha möjlighet och i princip böra delegera uppgiften att besluta om rätten till abort vid tidig graviditet, före 12:te graviditetsveckan, till ansvarig gynekolog eller kirurg SOU 1972: 39

vid sjukhuset. Beslut av motsatt innehåll, alltså att rätt till abort ej föreligger, avses dock icke kunna delegeras. Såväl i tveksamma fall som där det blir fråga om avslag på kvinnans abortansökan skall ärendet enligt förslaget hänskjutas till ifrågakommande lokala nämnd. Vi finner det i princip riktigt att beslut i riktning av medgivande av rätt till abortoperation fattas av den ansvarige gynekologen ensam åtminstone i fall av tidig graviditet och då någon tveksamhet om ingreppets lämplighet icke föreligger. Förslagets huvudprincip kan vi således acceptera. Emellertid finns det andra punkter, gentemot vilka man måste ställa sig mera tveksam. En av dessa punkter är förfaringssättet i tveksamma fall, där tveksamheten bottnar i att den av kvinnan framställda abortönskningen kan misstänkas vara icke uttryck för kvinnans verkliga vilja utan en påverkan, mer eller mindre i form av tvång, från barnafaderns eller andra personers sida, att begära abort. I sådana fall men även i en del andra fall måste man räkna med risken att kvinnan efter abortingreppet får ogynnsamma psykiska efterreaktioner. Detta diskuteras i betänkandet bl a på sid 153, där det angives att gynekologen bereds tillfälle till muntligt samråd med i nämnden ingående psykiater. Detta är emellertid helt otillräckligt. I alla fall där tveksamhet om lämpligheten av ett abortingrepp föreligger, vare sig det bottnar i ovan anförda omständigheter eller andra, som har med kvinnans psykiska beskaffenhet eller reaktioner att göra, måste det anses vara nödvändigt att en psykiater, exempelvis den i nämnden ingående psykiatern beredes möjlighet att före sammanträdet samtala med och personligen undersöka den sökande. Inför avsaknandet av en övre tidsgräns för graviditetens avbrytande måste man också ställa sig tveksam. Vid operationer efter 20: de graviditetsveckan kan det utskaffade fostret visa livstecken, och under alla omständigheter är riskerna för psykiska följder för kvinnan stora vid så sena abortSOU 1972: 39

ingrepp. Det torde därför vara lämpligt att bibehålla tidsgränsen 20 veckor som den översta gränsen för rätten till abortingrepp utom i de fall då en fortsatt graviditet innebär fara för kvinnans liv. Även om upplysningsverksamheten om preventivteknik utökas, vilket i sig själv kräver en utökning av antalet läkartjänster vid kvinnoklinikerna, torde man kunna räkna med en ökning i antalet abortingrepp jämfört med nu, varför en utökning av antalet läkartjänster vid kvinnoklinikerna synes vara en ofrånkomlig förutsättning för förslagets genomförande. Slutligen finnes skäl att uttrycka tveksamhet rörande en annan punkt i de i förenklande syfte framförda förslagen. Däri ingår att utredningen rörande de abortsökande kvinnorna skall föras som vanlig sjukjournal. Emellertid har hittills abortjournaler varit särskilt sekretessbelagda med hänsyn till det åtminstone i vissa fall känsliga innehållet, och de borde även i fortsättningen vara så. Sammanfattningsvis kan anföras att 1965 års abortkommittés förslag om avkriminalisering av abort för den gravida kvinnans del och rätt för kvinnan att få en abort utförd på sjukhus då hon anser sig böra underkasta sig operation hellre än att taga ansvaret för att föda barnet är principer, som kan godtagas. Det finns ej heller skäl att invända något emot att principiellt gynekologen i klara fall av tidig graviditet, där ingen tveksamhet råder om att denna kvinnans rätt till abort bör tillmötesgås, ensam kan fatta beslut i frågan. I tveksamma fall och särskilt då risk bedömes föreligga att kvinnan kan få psykiska följdtillstånd av negativ natur efter en utförd abortoperation bör emellertid möjlighet till personlig kontakt mellan kvinnan och en psykiater, helst den i den lokala nämnden verksamme psykiatern skapas och utgöra förutsättningen för behandlingen av ärendet. En övre tidsgräns, 20:de graviditetsveckan, bör fastställas för beviljande av abort enligt lagen, ehuru i andra, särskilda fall, såsom då fara för kvinnans liv föreligger, abortope181

ration må företagas senare i graviditeten. Särskilda sekretessbestämmelser rörande anteckningar förda vid utredningen av abortärenden bör alltjämt förefinnas. Slutligen är det viktigt att antalet gynekologtjänster utökas, bl a för en behövlig utökning av preventivmedelsrådgivningen.

12.2 Yttrande till sjukvårdsförvaltningen i Göteborg av överläkaren Per Bergman, Östra sjukhuset Nuvarande praxis vid legal abort stämmer dåligt överens med gällande abortlag. Det får uppfattas som välkommet att vi får en lag som bättre svarar mot de principer som man numer tillämpar i abortärenden. Nu gällande abortlag medger legalt avbrytande av graviditet t o m 20:e graviditetsveckan (i undantagsfall t o m 24:e graviditetsveckan). Den övre tidsgränsen har bortfallit i abortkommitténs förslag. Det är anmärkningsvärt. Det finns skäl förmoda att borttagandet av den i lag fixerade tidsgränsen kommer att försvåra gynekologernas arbetssituation. Tidsgränsen gör det möjligt för gynekologen att vägra avbrytande av graviditet i en tidsfas då ett planerat abortingrepp kan resultera i viabelt barn med överlevnadschans. Sådana "olyckshändelser" har inträffat under tillämpning av nuvarande lag. Det finns risk att detta kommer att inträffa oftare i en framtid för så vitt inte tidigare tillämpad tidsgräns bibehålls. Undertecknad vädjar till Sjukvårdsstyrelsen att med eftertryck markera betydelsen av ett bibehållande av gällande tidsgräns för legal abort.

12.3 Yttrande till sjukvårdsförvaltningen i Göteborg av klinikchefen Sam Brody, Sahlgrenska sjukhuset De legala aborterna innebär en kontinuerligt ökande vårdbelastning. Detta är ett riksfenomen, som väl återspeglas i lokala siffror. Det totala antalet legala aborter vid Sahlgrenska sjukhusets kvinnoklinik utgjorde 330 fall år 1966, 665 fall å r 1970 och 182

torde nå siffran 850 fall år 1971. Anledningen till denna ökning är en alltmer liberaliserad tillämpning av nuvarande abortlag. I praktiken har vi i dag fri abort till 20:e graviditetsveckan. Den ökade efterfrågan på abort får delvis ses som en konsekvens av ökad insikt hos allmänheten om en liberaliserad praxis. Fortfarande känner emellertid en hel del kvinnor inte till detta och söker sannolikt därför inte abort. En i lag fastlagd rätt till abort och informationsspridning i samband därmed kommer helt sannolikt att ytterligare öka efterfrågan på abort. Var "mättnadsvärdet" ligger är i dag omöjligt att förutsäga. Viljan att skaffa sig barn beror i betydande utsträckning på allmänna omständigheter i samhället, exempelvis samhällsstödet vid graviditet och föräldraskap, konjunkturella svängningar, skattepolitiska åtgärder o s v att en säker prognos ej kan ställas. Oavsett dessa faktorer kan en ökning av aborterna på minst omkring 15 % årligen och sannolikt högre förutses under de närmaste åren. Inför dessa utsikter är en resursökning inom den obstetrisk-gynekologiska liksom inom vissa andra sektorer ofrånkomlig. Patienternas upplevelser i samband med abort har i betydande utsträckning varit negativa och framtvingat en betydande medicinsk aktivitet för utveckling av snabbare och skonsammare metoder. Dessa metoder kräver ökad medverkan från såväl läkare som annan personal och vårdtyngden har därför ökat ej endast kvantitativt utan även kvalitativt. T abortkommitténs författningsförslag § 3 står särskilt uttalat att patienten opereras med för henne skonsammast möjliga metod. Detta innebär bl a att erforderlig smärtlindring erbjudes patienten, något som i dag till följd av resursbrist sker i alltför otillräcklig omfattning. I debatten har framskymtat uppfattningen att vårdbelastningen inom den slutna sektorn inte ökar då fall, som eljest skulle gå till förlossning nu i stället i viss utsträckning går till abort. Det totala antalet vårdfall skulle inte öka. Resonemanget bygger på den felaktiga premissen att resursmobilisering vid en förlossning är lika stor som vid en abort. Så är SOU 1972: 39

emellertid inte fallet då läkarinsatsen vid abort är betydligt större. Man har dessutom emellertid skäl att räkna med att summan förlossningsfall och aborter kommer att öka och att denna summa inte under alla omständigheter är konstant. I författningsförslagets § 3 formuleras en princip av ny innebörd: "Kvinnan opereras så tidigt som möjligt...". Då man i dagsläget inom den gynekologisk-obstetriska sektorn arbetar med en viss resursbrist är en prioriteringsbedömning av fallen till sluten vård nödvändig. Vid kvinnokliniken tillämpas tre graderingar: extra förtur, förtur och övriga. Till extra förtur har hittills förts cancerfall eller misstänkt cancer, infektioner och liknande samt aborter. Väntetiden vid extra förtur uppgår till 2—3 veckor, förtur 4 veckor och övriga fall 2—3 månader. Enligt författningsförslaget blir abortsökande kvinnor den enda vårdkategori som enligt lag prioriteras till sluten vård. Ett ökande antal aborter som inte parallelliseras med ökade sjukvårdsresurser kommer att medföra ökade väntetider för kvinnor med gynekologiska sjukdomar, en utveckling som strider mot samhällets intresse. Abortkommittén förordar att mödrahälsovårdens ansvarsområde vidgas att omfatta även de abortsökande kvinnorna. Även om detta är organisationstekniskt möjligt kan man dock på goda grunder hävda att det är mindre humant att tvinga en gravid kvinna som inte anser sig kunna föda till en mödravårdscentral. Även i samband med sjukhusvistelsen separeras den abortsökande kvinnan från förlossningspatienterna för att inte öka den psykiska belastningen i samband med ingreppet. Det torde inom storstadsregionerna vara nödvändigt att inrätta speciella mottagningar för abortsökande kvinnor, där de förutsatt att resurserna håller jämna steg med efterfrågan, kan tillförsäkras en snabb och av det enskilda fallet så allsidigt betingad bedömning som möjligt. I princip skall fallet handläggas av gynekolog. Behovet av kuratorer torde bli omfattande. Mottagningen måste kunna repliera på snabba konsultationsmöjligheter SOU 1972: 39

hos socialläkare, psykiater, internmedicinare och kirurg och det är därför ändamålsenligt med fasta konsulter knutna till abortmottagningen. Med tanke på att den definitiva lagtexten torde medge rätt till fri abort och stora svårigheter föreligger att förutse tillströmningen måste mottagningen med kort varsel kunna resursförstärkas. Abortkommittén hävdar att abort ej bör betraktas som en familjeplaneringsåtgärd utan som en nödlösning. För att realisera denna målsättning föreslås en utbyggd antikonceptionell verksamhet. Preventivmedelsrådgivningen är i dagsläget gravt underdimensionerad och kommittéförslaget mycket välkommet. Kommittén föreslår bl a en betydande utökning av läkartimmarnas antal. I enlighet med kommitténs intentioner ligger också en utbyggnad av familjerådgivningsverksamheten. I Göteborg finns för närvarande en familjerådgivningsbyrå och tillskapandet av ytterligare en eller ett par enheter förefaller vara en rimlig bedömning. Kommitténs förslag kommer, om de genomförs i önskad utsträckning, att medföra avsevärda kostnader. Ovan har pekats på behovet av resursförstärkningar inom gynekologisk öppen och sluten vård samt inom anestesi. En ökning av antalet gynekolog- och anestesiologtjänster är ofrånkomlig. När det gäller preventivmedelsrådgivningen föreslås den bli kostnadsfri och samhället ge ekonomiskt bidrag till preventivmedel. De ökade generella familjepolitiska stödåtgärderna, som kommittén föreslagit, gäller framför allt ökad anställningstrygghet genom en till ett år förlängd tjänstledighet vid barnsbörd med ekonomiskt stöd från samhället, ytterligare utbyggnad av den av samhället ordnade barntillsynen med samordning mellan barnvårdar- och barnstugeverksamhet samt tillgång till bättre bostäder. Kostnaderna för alla dessa åtgärder liksom följdkostnader i form av sekreterarhjälp etc borde ingående ha diskuterats av kommittén. Så har icke skett, än mindre har något förslag avgivits hur kostnaderna skall fördelas. 183

13 Landsorganisationen

Allmänt Inledningsvis vill LO betona att organisationen uppfattar abortfrågan som en viktig social fråga. Möjligheten till och formerna för abort har genom tiderna alltid haft ett starkt samband med den abortsökande kvinnans sociala ställning. För den som haft ekonomiska och personliga resurser har det funnits möjligheter att snabbt, anonymt och relativt smärtfritt erhålla abort. Med dåliga ekonomiska resurser och i övrigt sämre personliga och sociala förhållanden har förutsättningarna för att få abort inom rimlig tid och med rimliga påfrestningar länge varit ytterligt begränsade. De senaste åren har en förbättring inträffat. Socialstyrelsen har tolkat den nuvarande abortlagstiftningen liberalt och bifaller cirka 95 % av inkomna ansökningar. Genom det omständiga och tidskrävande utredningsförfarande som är förutsättning för abort både genom s k tvåläkarintyg och beslut av socialstyrelsen är ändock i realiteten möjligheterna starkt begränsade. Härtill kommer att förfarandet som sådant många gånger upplevs starkt kränkande för den abortsökande kvinnan. Abortkommitténs förslag inger en känsla av besvikelse. Denna sedan länge aviserade lagstiftning, som många med förväntan sett fram emot, har egentligen inte brutit med vare sig den gamla respekten för läkarens auktoritet eller med samhällets förmyndar184

aktiga inställning till kvinnan. Enligt LO:s uppfattning har kommittén så att säga satt sig på två stolar genom att principiellt uttala sig för fri abort men samtidigt göra denna beroende av inskränkningar i olika avseenden. Det enda verkligt nya i förslaget är att förbudet mot abort avskaffas — aborten avkriminaliseras. Men kommittén underlåter enligt LO:s mening att dra konsekvenserna av sin inställning. "Samhället" skriver kommittén på s 106 "bör inte längre genom förbudspolitik dra sig undan sitt ansvar när det gäller sexuallivet och fortplantningen utan inse att kvinnan behöver samhällets stöd såväl för födelsekontroll som när hon vill föda. Själva grundsynen på kvinnorna har ändrats och är i dagens samhälle inte densamma som lagstiftningen givit uttryck åt med förbudet." Konsekvenserna av denna grundsyn måste bli, att kvinnan själv tillerkänns rätten att slutgiltigt bestämma om och när hon vill föda. — Abortoperation får aldrig, vilket LO vill understryka, betraktas som ersättning för preventiva åtgärder. Det är samhällets uppgift att svara för att preventivrådgivningen blir av sådan karaktär att såväl kvinnor som män har reella möjligheter få upplysning om och hjälp med preventiva åtgärder. Av en nyligen utförd socialpsykiatrisk undersökning i Umeå (Kristina Broström m fl) framgår, att av de 105 abortsökande utfrågade kvinnorna 19 procent aldrig använt preventivmedel i någon form och att 41 SOU 1972: 39

procent vid det aktuella konceptionstillfället ej använt preventivmedel. Detta undersökningsresultat visar att såväl den rena informationsverksamheten både inom och utom skolväsendets ram måste förstärkas som också att individuell preventivrådgivning måste ordnas i betydligt större utsträckning än hittills. Det kan här förtjäna påpekas att P-piller som används av ett stort antal kvinnor som antikonceptionsmedel är en kostnadskrävande metod. Ju lägre inkomst desto kännbarare är kostnaden — LO vill här understryka, att den påbörjade rådgivningsverksamheten inom landstingets ram snarast bör utökas. Frågan om ersättning för preventivmedel bör beaktas i pågående utredningsarbete om vidgning av sjukförsäkringen att gälla även förebyggande hälso- och sjukvård. — En abort är alltid en nödlösning. Tanken att — i händelse av fri abort — kvinnor och män skulle avstå från att använda preventiva åtgärder, "chansa", eftersom kvinnan ändå alltid skulle få abort, är enligt LO:s mening ogrundad. Alla kvinnor vill slippa abortoperation. — Man bör i detta sammanhang också komma ihåg att lagstiftningen endast reglerar abortoperation men inte andra aborterande åtgärder. Försöken med prostaglandiner inger förhoppningar om en snabb, effektiv och tilltalande metod för abort. I händelse av fortsatta positiva forskningsresultat finns anledning förmoda att antalet abortoperationer inte kommer att öka. I den bitvis inflammerade debatt, som förts och förs talas ibland om fostrets rätt till liv. Med all respekt för dem som av religiösa skäl inte anser sig kunna omfatta tanken på fri abort kan här inte underlåtas att framhålla, att de villkor och betingelser som det oönskade barnet får inte sällan bidrar till sociala anpassningsbesvär av betydande art. Utbyggnaden av det familjepolitiska stödet utreds i annan ordning, varför LO inte här avser att behandla den problematiken. LO vill emellertid uttala sin tillfredsställelse med kommitténs förslag om att förlängd tjänstledighet vid barnsbörd utsträcks till att omfatta såväl man som kvinna. SOU 1972: 39

Den abortrådgivningsverksamhet som nu äger rum för de kvinnor som av olika anledningar inte anser sig kunna föda det väntade barnet fungerar också som utredningsorgan. Givetvis bör även den kvinna eller den kvinna och man som i framtiden står inför val om abortoperation är den bästa lösningen ha all möjlig hjälp och stöd vid analysen av den aktuella situationen. I den föreslagna familjerådgivningsverksamheten ges enligt LO:s mening för litet utrymme åt abortkurators möjligheter till insatser för den som står i begrepp att låta utföra ett abortingrepp. Värdet av att få diskutera den uppkomna situationen med en som har kunskaper, såväl sociala som psykologiska, kan inte nog understrykas. Den som bör ha de största förutsättningarna att lämna sådan hjälp är såvitt LO kan bedöma en kurator med mentalhygienisk utbildning och som har möjlighet att få stöd av psykiater, i fall då detta bedöms nödvändigt. LO vill inte direkt förorda obligatorisk rådgivning men vill påtala nödvändigheten av att möjligheter bereds den abortsökande att utan tidsutdräkt och administrativa besvärligheter få kontakt med abortkuratorn. Detta innebär inte att LO är negativ till den föreslagna familjerådgivningsverksamheten. I stället skall LO:s förslag ses som ett komplement till det som framläggs av utredningen.

Lagförslaget Av denna allmänna översikt framgår, att LO anser det vara kvinnans rätt att själv slutgiltigt få bestämma om och när hon vill föda. LO tar avstånd från kommitténs förslag i den del det innebär att rätten till abortoperation görs villkorlig. I det följande skall LO mer i detalj granska förslaget. I 1 § definieras begreppet abortoperation. Enligt LO:s mening har paragrafen fått en något missvisande språklig utformning. Ord som "underkastar sig", "slippa föda" gör intryck av att födandet skulle vara någon självklar plikt som en eller annan av bekvämlighetsskäl vill undandra sig. LO vill i stället föreslå att lagtexten utformas i 185

följande riktning: Med abortoperation förstås ett av läkare utfört operativt ingrepp som kvinnan begärt i syfte att avbryta ett påbörjat havandeskap. 2 §: LO delar kommitténs uppfattning att den principiella rätten till abortoperation skall vara reglerad i lagstiftningen. Däremot ansluter sig — som tidigare framhållits — LO inte till förslaget i den del det avser att göra kvinnans rätt till operation beroende av vissa villkor. Det är visserligen kommitténs avsikt att lagstiftningen bör tolkas så att presumtion för abort föreligger. Den föreslagna lagtexten är emellertid inte utformad i överensstämmelse med de uttalanden som görs i betänkandet. Vem kan för övrigt bättre än kvinnan själv bedöma om ett fortsatt havandeskap skulle vara oskäligt betungande? Skulle den lokala nämnd med lekmannainslag, som av rättssäkerhetsskäl föreslås inrättad, bättre kunna sätta sig in i den aktuella situationen för den abortsökande och bedöma hennes situation än hon själv, skulle den läkare som i sin trygga miljö träffar henne under kort tid ha större möjligheter än hon att sätta sig. in i de omständigheter, som fått henne att söka abortoperation. På i huvudsak samma skäl som reservanten Görel Alm vill LO ta avstånd från kommitténs invändningar mot generell rätt till abortoperation och vill starkt framhålla, att såväl de psykiska som fysiska risker som kommittén anför som skäl mot operation också talar mot en fortsatt graviditet och förlossning — redovisning saknas bl a av frekvensen av allmän havandeskapsneuros, amningsneuros, bestående psykiska insufficienstillstånd samt övriga psykiska och sociala komplikationer till följd av havandeskapet. LO vill än en gång understryka vikten av att kvinnan ges all information om vad en abortoperation innebär och om de risker som kan vara förknippade med den. 3 §: Kommittén har ansett det lämpligt att i lagförslaget inskriva rätt för kvinnan att så tidigt som möjligt få undergå abortoperation. LO vill framhålla angelägenheten av att så också sker. Påfrestningarna för kvinnan är från både fysisk och psykisk 186

synpunkt större ju längre graviditeten fortskridit. Utredningar såväl i Sverige som utomlands visar också, att övervägande antalet abortsökande kvinnor tar kontakt med rådgivningsbyråerna i ett tidigt skede. Med ökad information om riskerna med sen abort och större möjligheter till tidig rådgivning finns ingen anledning anta att kvinnor i framtiden skulle frångå detta mönster. — Även ur allmän sjukvårdsresurssynpunkt är tidig abortoperation den bästa lösningen. Då krävs ingen eller mycket kort sjukhusvistelse. På längre sikt torde inte heller den totala ökningen av resurserna för gynekologi- och förlossningssidan behöva bli alltför stor, då det förefaller osannolikt att antalet graviditeter totalt sett ökar. Det torde alltså vara odiskutabelt att tidig abortoperation är att föredra framför senare utförd. Men hur sent kan en operation utföras under betryggande förhållanden? Kommittén föreslår ingen bestämd tidpunkt utan hänvisar blott till den tidpunkt då fostret har möjlighet överleva utanför livmodern. Den tidpunkten antas ligga omkring 28 veckor. Genom förslaget om lokala nämnder, från vilket LO tar avstånd, har kommittén i viss mån kunnat skjuta problemet över på dessa. LO, som genom sin principiella inställning lägger huvudansvaret på kvinnan och den opererande läkaren, anser att det för närvarande inte finns skäl frångå de regler som nu gäller om 20 resp 24 veckor som en yttersta tidsgräns för abortoperation. Givetvis saknar denna tidsgräns betydelse om kvinnans liv skulle bedömas vara i fara. Prövningen om synnerliga skäl skall anses föreligga efter 20 veckor bör enligt LO bedömas av den opererande läkaren med möjlighet för kvinnan att överklaga till socialstyrelsen, som med förtur skall pröva ärendet. "Kvinna skall opereras med för henne skonsammast möjliga metod". Bestämmelsen har givetvis föreslagits av omtanke om kvinnan. Ändock inger den olustkänslor. Är det inte den adekvataste metoden som skall användas? Det är verkligen förvånande att det 1972 behövs en lagstiftning om att den som undergår abortoperation inte SOU 1972: 39

skall "straffas" genom att mindre skonsam metod än nödvändigt används. Men då misstanke härom uppenbarligen föreligger är det givetvis angeläget att lagtexten utformas så som kommittén föreslår. 5 §: Kommittén föreslår i 5 § att lokala nämnder skall pröva om skäl för abort föreligger. Med den inställning till huvudfrågan som LO redovisat, föreligger inget behov av sådana nämnder. Rent principiellt vill LO uttala sin tveksamhet för lokal prövning i denna typ av ärende. Säkerligen kan denna prövning upplevas som ytterst indiskret och prövande för en kvinna i den situation, där många säkerligen vill ha största möjliga anonymitet. — Härtill kommer att endast central handläggning garanterar likvärdig bedömning av abortärenden. Av flera skäl är alltså snabb central prövning att föredra.

där synnerliga skäl föreligger operation kan beviljas t o m tjugofjärde veckan. LO vill understryka vikten av tidig abortoperation och av den självklara rätten till skonsammast möjliga operationsmetod. Mot bakgrund av LO:s allmänna inställning avvisas förslaget om lokala nämnder. Avslutningsvis vill LO framhålla att förutsättningen för en lagstiftning enligt LO:s förslag är att de kliniker, där abortoperation skall utföras får tillgång till erforderligt antal läkare med positiv inställning till abortoperation.

Så många läkare som möjligt vid kirurgoch kvinnoklinikerna bör beredas rätt att utföra abortoperation. Klart olämpligt skulle det enligt LO:s mening vara att helt överlämna beslutsfattandet åt överläkaren vid en klinik. Lokalt skall inte kvinnans möjlighet till abort avgöras av huruvida chefsläkaren för en klinik är abortnegativ eller ej. Det bör enligt LO:s mening inte föreligga någon annan skillnad mellan abortoperation och allmän underlivsoperation än att läkare har rätt att på grund av personliga etiska skäl vägra utföra ingreppet. Läkare bör innan han tillträder tjänst vid kvinno- och kirurgklinik åläggas att uppge sin inställning till abortoperation. Det får nämligen enligt LO:s mening inte bli så, att det på vissa kliniker inom vissa sjukvårdsområden samlas abortnegativa läkare, varigenom i praktiken många kvinnor kan komma att förvägras rätt till operation. Sammanfattning Sammanfattningsvis delar LO kommitténs förslag om att abort avkriminaliseras men föreslår att den nya lagstiftningen ger generell rätt till abortoperation t o m tjugonde havandeskapsveckan. Därefter föreslås att SOU 1972: 39

14 Sveriges Akademikers Centralorganisation

1965 års abortkommittés förslag till ny abortlag innebär i väsentliga delar att lagstiftningen anpassas till nuvarande tillämpning av gällande abortlag. Anledningen till de nuvarande straffbestämmelserna är att fostret anses böra ha ett rättsskydd. Fostrets rättsskydd måste dock avvägas mot andra legitima intressen, i första hand den blivande moderns. Denna intressekonflikt, som är abortfrågans kärnpunkt, är i princip olöslig. En obegränsad rätt för kvinnan att förfoga över sin kropp är icke förenlig med ett absolut rättsskydd för fostret, varför man ej kan komma längre än till kompromisslösningar av detta dilemma. SACO ser det inte som sin uppgift att ta ställning till själva principproblemet, som ytterst går tillbaka på grundläggande värderingar i tros- och livsåskådningsfrågor. För den händelse en uppmjukning av den nuvarande abortlagstiftningen skulle beslutas, vill emellertid SACO framföra vissa synpunkter av främst yrkesetisk och praktisk karaktär. Från denna utgångspunkt förordar SACO en ordning, som nära överensstämmer med kommittéledamoten Astrid Kristenssons uppfattning, nämligen att fostret tillerkännes ett successivt ökat rättsskydd efter hand som graviditeten framskrider, medan moderns rätt att själv förfoga och bestämma över sin fortplantning på motsvarande sätt reduceras under graviditetens förlopp. SACO anser att ett starkt rättsskydd måste 188

tillerkännas fostret från den tidpunkt då detta nått det stadium som medger överlevnad utanför moderns kropp. Detta ställningstagande ligger också helt i linje med kommitténs direktiv, där det framhålls att kvinnans egen inställning i abortsituationen skall tillmätas ökad betydelse men att skälen mot abort tilltar i styrka ju längre havandeskapet har fortskridit. Abortkommittén har emellertid inte beaktat dessa synpunkter utan ger i betänkandet, utan någon övre tidsgräns, kvinnan frihet att själv bestämma om hon vill föda det väntade barnet. Kommittén anger visserligen en övre tidsgräns innebärande att fostret ej får antas vara viabelt, men denna tidsgräns är enligt SACO:s uppfattning svår att precisera i det enskilda fallet. Sålunda visar läkarnas erfarenheter att viabilitet uppträder någon gång mellan 24:e och 28:e graviditetsveckorna. Vidare torde inom en snar framtid mindre utvecklade foster än för närvarande kunna fås att överleva. Mot bakgrund härav och med hänsyn till behovet av en acceptabel säkerhetsmarginal vill SACO föreslå, att en lagfäst övre gräns för tillåten abort fastställs till utgången av 18:e graviditetsveckan. Efter utgången av 18:e graviditetsveckan bör abort beviljas endast på medicinsk indikation eller på fosterskadeindikation. I dessa fall förordas central prövning i socialstyrelsen i varje enskilt fall. SOU 1972: 39

SACO instämmer med kommittén att den formella handläggningen av ett abortärende bör förenklas och i princip jämställas med läkarvård i övrigt. Detta innebär, enligt SACO:s mening, att ett abortärende primärt bör vara en angelägenhet mellan patient och gynekolog. Men gynekologen måste, liksom i all övrig sjukvård, ha möjlighet att konsultera andra experter, exempelvis kurator och psykiater. Med hänsyn till de ökade risker för komplikationer, såväl fysiska som psykiska, som följer med ökad graviditetslängd bör ytterligare en tidpunkt i graviditeten beaktas, nämligen det tillfälle fram till vilket ett abortingrepp kan göras genom en okomplicerad skrapning eller utsugning via slidan, vilket i regel kan ske t o m 12:e graviditetsveckan. Av denna anledning bör enligt SACO:s uppfattning ett visst prövningsförfarande tillämpas efter denna tidpunkt innebärande en enkel socialmedicinsk bedömning utförd av gynekolog i samråd med en kurator. Det bör dock i sista hand fortfarande vara kvinnan som fattar det slutgiltiga beslutet. SACO instämmer här i kommittéledamoten Görel Alms ståndpunkt. Orsaken till att SACO trots detta förordar ett visst prövningsförfarande är att en kvinna, som befinner sig i en längre framskriden graviditet, ofta är i behov av upplysning och en närmare genomlysning av sin situation. Under den tid då ingreppet kan ske med ovan angivna enkla metoder, d v s i regel t o m 12:e graviditetsveckan, bör man kunna medge fri abort utan något formellt prövningsförfarande. Ett dylikt förfarande torde enligt SACO.s mening få till följd att en kvinna med ovälkommen och oaccepterad graviditet söker abort i ett tidigt skede, en utveckling som måste eftersträvas med hänsyn till de abortsökande kvinnorna, sjukvårdspersonalen och sjukvårdens ansträngda resurser. Enligt SACO:s mening har kommittén glömt att beakta mannens ställning vid handläggningen av ett abortärende. SACO anser därför i likhet med ledamoten Astrid SOU 1972: 39

Kristensson, att även mannens uppfattning bör inhämtas, såvida inte särskilt skäl föreligger däremot. SACO avvisar utredningens förslag om lokala nämnder. Ett sådant förfarande leder sannolikt till byråkratisering och därmed fördröjning av abortens genomförande. Dessutom bör vid ett fullständigt prövningsförfarande (enligt SACO:s mening efter 18:e graviditetsveckan) en likformig handläggning och bedömning över hela riket eftersträvas. SACO efterlyser också särskilda regler för handläggandet av abortärenden rörande minderåriga och andra kvinnor utan rättslig handlingsförmåga. Vad beträffar sjukvårdens resurser i allmänhet och den gynekologiska sjukvårdens resurser i synnerhet är de redan i dag hårt pressade. SACO delar ej farhågorna att en liberalare lagstiftning väsentligt skulle öka totalantalet abortsökande. Med den liberala praxis som för närvarande råder skulle ökningen komma att ligga bland dem som i dagens läge gör illegal abort. Dessas antal är obekant, men att denna grupp får tillgång till sakkunnigt abortförfarande måste anses som i högsta grad önskvärt. Det är därför ett oeftergivligt krav att antalet gynekologtjänster utökas så att aborterna kan utföras på ett så tidigt stadium som möjligt. Man borde också kunna räkna med att sjukvårdscentraler och läkarhus i framtiden kommer att få sådana resurser att man där kan utföra aborter. Dessutom bör bl a av sekretesskäl abortsökande kunna anlita gynekolog utanför det egna sjukvårdsområdet. SACO anser det väsentligt att abortlagstiftningen kompletteras med en bestämmelse om att ingen läkare eller annan sjukvårdstjänsteman skall kunna åläggas att mot sin övertygelse utföra eller medverka vid abortingrepp. Födelsekontrollen utgör ett centralt problem, i vilket frågan om abort ingår. Kommitténs förslag om en utbyggnad av mödraoch barnhälsovården för sexualupplysning, preventivmedelsrådgivning och graviditetsrådgivning hälsar SACO med tillfredsstäl189

lelse. För att detta skall kunna genomföras krävs en väsentlig förstärkning av de personella resurserna inom den förebyggande hälsovården. Till denna verksamhet bör även psykologer och kuratorer knytas. SACO vill också fästa uppmärksamheten på de farmaceutiska preparat som inom en inte alltför avlägsen framtid sannolikt kommer att bli vanliga för att framkalla abort. Med hänsyn härtilt anser SACO att "abortoperation" bör ersättas med "åtgärder att framkalla abort" i en ny abortlagstiftning, En ny abortlag bör även kompletteras med en modern steriliseringslag, omfattande även männen. Dessutom krävs en intensifierad forskning beträffande preventivmedel, där även männens behov av säkra preventivmedel bör uppmärksammas.

komstbortfall, stanna hemma från sitt arbete för att vårda sjuka barn. Här bör de bestämmelser som gäller för statsanställda kunna tjäna som förebild. SACO avser att återkomma till frågan om samhällets stöd vid graviditet och föräldraskap i samband med remissbehandlingen av familjepolitiska kommitténs betänkande.

Kommitténs principiella slutsatser att ökade sociala och ekonomiska förmåner spelar en underordnad roll som abortförebyggande medel stämmer väl med de erfarenheter som SACO inhämtat från medlemmar inom SACO-förbundet Sveriges Socionomers Riksförbund, verksamma som kuratorer. Man kan dock inte bortse från att social trygghet i många fall är en väsentlig faktor. SACO ger därför sitt fulla stöd till kommitténs förslag om lagfäst ettårig barnledighet och hälsar med tillfredsställelse att denna skall kunna utnyttjas av antingen modern eller fadern. SACO delar dock ej kommitténs motivering härför, nämligen att det skulle vara väsentligt lättare att ordna barntillsyn efter ett år än efter 6 månader. SACOrs motivering är i stället att det från barnets synpunkt måste anses vara bäst att vistas i hemmiljö under det första levnadsåret. En förutsättning för att ett dylikt förslag inte skall stanna som en reform på papperet är att ekonomiska förutsättningar ges att utnyttja den lagfästade möjligheten till tjänstledighet. SACO ansluter sig helt till kommitténs överväganden beträffande barnstugornas utbyggnad och barnavårdarverksamheten för sjuka barn. SACO vill betona det angelägna i att föräldrarna får lagstadgad rätt att under kortare tid, med kompensation för in190

SOU 1972: 39

15 Tj änstemännens Centralorganisation

TCO avstår från att redovisa något ställningstagande rörande grunderna för rätt till abortoperation. Organisationens granskning av betänkandet har inriktats företrädesvis på de av kommittén föreslagna abortprofylaktiska åtgärderna samt på frågor rörande samhällets förpliktelser mot kvinnan såväl vid planerad som oplanerad graviditet. Hävande av förbudet mot abort Abortkommittén föreslår att förbudet mot abort upphävs men att de nuvarande möjligheterna att inskrida mot osakkunnigt utförda abortingrepp bibehålls. TCO tillstyrker detta förslag. Organisationen delar kommitténs uppfattning att abortfrågan inte bör lösas genom förbudslagstiftning utan genom aktiva insatser från samhällets sida. Det förhållandet att ca 16 000 kvinnor år 1970 underkastade sig abortoperation tyder på att det fortfarande finns brister i samhällsstödet. Det fortsatta familjepolitiska reformarbetet måste därför syfta till att göra det möjligt för båda föräldrarna att förena vården om barnen med yrkesarbete eller utbildning. Samhället måste underlätta för den enskilde — man som kvinna — att planera föräldraskap med ofarliga metoder för födelsekontroll. Behövs lagstiftning om abort? En abortsökande kvinna måste garanteras en ovillkorlig rätt till samma omsorger som SOU 1972: 39

en kvinna som föder. Lagstiftning om abortoperation är därför enligt TCO:s mening motiverad av rättssäkerhetsskäl. När beslut om abortoperation har fattats måste kvinnan tillförsäkras rätt såväl att få aborten utförd som att få den utförd under betryggande former. Sjukvårdsresurserna bör disponeras så att abortoperation regelmässigt kan företas av läkare med specialistkompetens. Operation bör utföras endast pä sådana sjukvårdsinrättningar som har resurser att behandla eventuella komplikationer. Rätt till adekvat smärtlindring skall givetvis föreligga inte bara vid förlossning utan även vid abortoperation. TCO tillstyrker abortkommitténs förslag om ändring i sjukvårdslagen så att vårdskyldighet knyts till graviditet i stället för som för närvarande till barnsbörd. Landstingets sjukvårdsstyrelse skall således ombesörja att kvinnan blir opererad när beslut om operation har fattats. Om kvinnan av någon anledning ej önskar bli opererad på sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet skall sjukvårdsstyrelsen ombesörja att hon bereds plats på annat sjukhus. Tidpunkten för operation I förslaget till lag om rätt till abortoperation stadgas i 3 § att kvinnan skall opereras så tidigt som möjligt och att operationen alltid skall företas med för henne skonsammast möjliga metod. TCO tillstyrker detta 191

principiellt mycket viktiga stadgande. Flertalet abortsökande kvinnor tar redan nu kontakt med abortrådgivningen före 12:e graviditetsveckan. Detta tyder på att kvinnorna har blivit allt mer medvetna om vikten av att söka vård tidigt. Sjukvårdshuvudmännen bör emellertid öka sina informationsinsatser på området. Saklig upplysning bör ges om abortoperation och om skälen för tidig operation. Födelsekontroll; och rådgivning

information

TCO tillstyrker kommitténs förslag att samhället kostnadsfritt skall tillhandahålla individuell preventivrådgivning till såväl män som kvinnor. En kvinna får utan kostnad undergå abortoperation medan hon måste betala för att få preventivmedel. Denna prioritering ter sig mycket omotiverad. Eftersom kostnaderna för skyddsmedel kan vara ganska höga — särskilt för kvinnor som använder p-piller — ansluter sig TCO till kommitténs förslag att möjligheterna att lämna ekonomiskt stöd för användning av skyddsmedel snarast bör utredas. Samhällets insatser för att förmedla upplysning och kunskaper om sexuallivet måste öka. Inom grundskolan har man sedan länge arbetat på att finna former för undervisningen i sexualkunskap. Undervisningen i gymnasieskolan är däremot ännu inte tillfredsställande ordnad. TCO anser att undervisningen i den ålder då många av eleverna etablerar sexuella relationer måste sättas in i sitt individualpsykologiska och sociala sammanhang och meddelas under former som medger individuell rådgivning. Samhällsstödet vid graviditet och föräldraskap Anställningstryggheten TCO tillstyrker kommitténs förslag att rätten till tjänstledighet vid barnsbörd skall utvidgas till ett år. Gifta eller sammanlevande bör själva få avgöra vem av parterna som skall ta tjänstledigt för att vårda barnet. 192

Existensmöjligheterna Kvinnan bör ges ett sådant ekonomiskt stöd från samhällets sida att hon får reella möjligheter att utnyttja rätten att vara ledig från arbete eller utbildning om hon vill föda. TCO tillstyrker därför förslaget om utredning rörande förutsättningarna för införande av någon form av allmänt vårdbidrag utöver moderskapspenningen. Möjligheterna till deltidsledighet för endera eller båda föräldrarna med motsvarande reduktion av det ekonomiska stödet bör också övervägas. Förvärvsarbetande föräldrar ställs inför stora svårigheter när barnen blir sjuka. TCO har i olika sammanhang förordat att barnavårdarverksamheten för sjuka barn byggs ut parallellt med barnstugeverksamheten. Eftersom samhällets resurser är begränsade torde emellertid problemet med sjuka barns tillsyn komma att vara en realitet lång tid framöver. Det måste anses rimligt att föräldrar som måste stanna hemma för att vårda ett sjukt barn kompenseras för inkomstbortfallet. TCO tillstyrker abortkommitténs förslag om rätt till sjukpenning för vård av sjukt barn. Antalet ersättningsdagar bör emellertid sättas lågt. I princip bör ersättning utgå endast för tid som förflyter tills en barnvårdare träder i funktion. Information och rådgivning TCO tillstyrker abortkommitténs förslag om samordning av mödra- och barnhälsovården och abortrådgivningsverksamheten till en familjehälsovårdsorganisation under enhetlig administrativ ledning. Kvinnan bör kunna lita till denna familjehälsovård såväl vid planerad som vid oplanerad graviditet och hon bör få tillgång till kuratorshjälp antingen hon vill föda eller är beredd att undergå abortoperation. Även mannens anspråk på råd och vägledning bör tillgodoses inom organisationens ram. Familjehälsovårdscentralerna bör således fungera som vård- och serviceorgan när det gäller bl a preventivteknik, graviditetsrådgivning och råd och undervisning till blivande och nyblivna föräldrar. SOU 1972:39

För att familjehälsovården skall fungera enligt abortkommitténs intentioner torde dock en utökning av såväl antalet läkare som antalet sjuksköterskor/barnmorskor med specialutbildning på området vara erforderlig. Dessutom är det synnerligen angeläget att man kan finna former för ett organiserat samarbete mellan familjehälsovården och den primärkommunala socialvården.

1 3 - S O U 1972: 39

16 Svenska Arbetsgivareföreningen

Föreningen finner för sin del inte anledning att gå in på huvudpunkterna i betänkandet, eller förslaget om ändring i brottsbalken respektive förslaget till lag om rätt till abortoperation m m. Föreningen konstaterar emellertid att utredningen vid sidan om lagförslagen och därtill hörande motiv gjort vissa uttalanden och förslag som kommittén anser böra beaktas i framtida lagstiftning. Vad gäller förhållandet arbetsgivare—arbetstagare har föreningen sålunda uppmärksammat kommitténs uttalande om kvinnas rätt till ledighet i anställningen i samband med barnafödsel. Kommittén anför att regeln om sex månaders tjänstledighet är för snävt tilltagen och att rätten i sådant hänseende därför bör utvidgas till ett år. Vidare uttalas att gifta eller sammanlevande själva kan avgöra vem av dem som bör ta tjänstledigt för att vårda barnet och att anställningstrygghet bör beredas även mannen i den mån det är han som tar ledigt från arbetet för detta ändamål. Vad kommittén sålunda föreslagit framstår för föreningen såsom överraskande ur olika synpunkter. Kommittén uttalar sålunda i annat sammanhang (s 82 i betänkandet) att det finns anledning att ta avstånd från tanken att ökad social och ekonomisk trygghet eller en utbyggnad av det familjepolitiska stödet skulle ha någon större abortförebyggande effekt. Kommittén fortsätter: "Det skulle tvärtom kunna ifrågasättas, om inte förhållandet är det motsatta, nämligen 194

att det föreligger en allt mindre benägenhet hos kvinnan att acceptera ovälkommen graviditet, ju större social trygghet och ekonomiskt oberoende som hon åtnjuter." Omedelbart därefter i samma avsnitt (s 83) är kommittén beredd att uttala, att risken för kvinnan att förlora sin anställning om hon föder barn och inte kan ordna barntillsyn på de sex månader som lagen ger henne rätt att vara ledig, för många yrkesarbetande kvinnor utgör en väsentlig faktor när de bedömer sina möjligheter att föda. Oavsett i vilken utsträckning det först angivna resonemanget är bärande och oavsett den motsättning som under alla förhållanden föreligger mellan de två ståndpunkterna vill föreningen framhålla att kommittén icke framlagt något material som stöder antagandet att den nuvarande sexmånadersgränsen skulle vara otillräcklig. Kommittén har inte heller kommenterat det faktum att allt talar för att kvinnor, som på grund av omständigheterna i det särskilda fallet önskar längre tjänstledighet än sex månader, också såvitt känt erhåller sådan ledighet såväl på den offentliga som den privata sektorn. Föreningen kan för sin del icke finna att kommitténs förslag på ifrågavarande punkt är väl underbyggt. Med hänsyn till att frågeställningen som sådan ligger i utkanten av abortkommitténs uppdrag och till att den under alla förhållanden återkommer i det betänkande som den familjepolitiska kommittén väntas avge SOU 1972: 39

under den närmaste tiden, avstår föreningen i förevarande sammanhang från ytterligare uttalande i frågan.

SOU 1972: 39

17 Sveriges Läkarförbund

Av kommittén framlagt förslag till ny abortlag innebär i väsentliga delar en kodifiering av nuvarande liberala abortpraxis, enligt vilken abort för kvinnans vidkommande är avkriminaliserad och den abortsökande kvinnans egen inställning tillerkännes avgörande betydelse för ärendets handläggning. Läkarförbundet ansluter sig i flera avseenden till önskemålet om en anpassning av lagstiftningen till nuvarande tillämpning av gällande abortlag men måste i några frågor med största skärpa reagera mot de framlagda förslagen och från såväl yrkesetisk som rationell synpunkt yrka på att lagförslaget ändras respektive kompletteras. I övrigt ger betänkandet förbundet anledning att föreslå smärre justeringar. Grundläggande etiska värderingar De etiska värderingar och ställningstaganden som nedan anföres grundar sig på de läkarregler som gäller för envar av förbundets medlemmar i utövningen av läkaryrket. Anledningen till att fosterfördrivning hittills förbjudits eller bestraffats av samhället bottnar i uppfattningen att utsläckande av liv inte kan tolereras. Foster har sålunda tillerkänts ett rättsskydd av samma slag som tillkommer samhällets medborgare i övrigt. Samhällets åtagande att garantera fostrets 196

säkerhet till liv har emellertid efter hand kommit att bli villkorligt. Fostrets rättsskydd har sålunda i tur och ordning fått vika om man konstaterat fara för moderns liv, för hennes kroppsliga hälsa, för fortplantning av icke önskade arvsanlag, för moderns psykiska hälsa, för hennes sociala trygghet och välbefinnande. Slutligen har foster som misstänks vara skadade eller behäftade med allvarlig sjukdom mist rätten till sådant samhällets skydd. Under de senaste årtiondena har en växande opinion hävdat att fostrets rätt skall ovillkorligt upphävas och fostret betraktas som en del av moderns kropp, över vilken hon själv äger förfoga. Samtidigt finns i samhället fortfarande en betydande opinion som kräver att fostrets rätt skall bibehållas. Denna intressekonflikt, som är abortfrågans kärnpunkt, är i princip olöslig. Kvinnans obegränsade rätt att förfoga över sin kropp är icke förenlig med ett absolut rättsskydd för fostret. Tankegångar av nu nämnt slag har abortkommittén i sin diskussion kring abortfrågans allmänetiska problematik inte alls redovisat. Däremot har kommittén presenterat en grundsyn som inbegriper ett etiskt ställningstagande. Kommittén har sålunda som förutsättning för sina överväganden i övrigt i etiskt avseende accepterat den extrema uppfattningen att fostrets rättsskydd helt elimineras och att modern tillerkännes praktiskt taget obegränsad bestämmandeSOU 1972: 39

rätt över sin fortplantningsprocess, vari fostret begreppsmässigt inbegripits. Denna etiska grunduppfattning präglar kommittén i så hög grad att ordet foster blott undantagsvis förekommer i betänkandets text. Denna grundsyn är måhända tilltalande för många, inte minst genom att den ger sken av att lösa det allmänetiska dilemma, som hittills satt sin prägel på abortdiskussionerna. För dem som på nära håll upplever fosterfördrivningens realiteter är ställningstagandet emellertid utmanande inhumant och helt oacceptabelt. Kommitténs försök att genom nya begreppsbestämningar komma ur den intressekollision mellan modern och hennes ofödda barn, som bildar abortfrågans kärna, finner läkarförbundet helt ofruktbart. Enligt förbundets mening kan man omöjligt komma längre än till kompromisslösningar av detta dilemma. Den kompromiss förbundet vill föreslå är att fostret tillerkännes ett successivt ökande rättsskydd efter hand som graviditeten framskrider, medan moderns rätt att själv förfoga och bestämma över sin fortplantning på motsvarande sätt reduceras under graviditetens förlopp. Läkarförbundet anser att fullt rättsskydd måste tillerkännas fostret från den tidpunkt då detta blivit viabelt, d v s då det nått ett utvecklingsstadium som medger överlevnad utanför moderns kropp, såvida inte ett avbrytande av graviditeten motiveras av strängt medicinska skäl. Från medicinsk synpunkt kan man därjämte anföra några speciella förhållanden under graviditeten, vilka lämpligen bör beaktas vid en nyanserad bedömning av konflikten mellan moderns och fostrets intressen. Av sjukvårdsetiska skäl måste enligt läkarförbundets mening principen om fostrets fulla rättsskydd vid uppnådd viabilitet fastställas i lag. Uppgiften att hävda denna princip får däremot inte, som kommittén ansett (sid 147), överlämnas till den enskilde läkaren. Inte endast för läkaren utan även för övrig berörd vårdpersonal är det nödvändigt att samhället dessutom i lagstiftning ger uttryck åt uppfattningen att SOU 1972: 39

sena aborter skall utgöra undantagsfall i sjukvården. Både läkare och andra inom sjukvården verksamma måste nämligen som ledande princip och impulsgivare i sitt arbete ha som etisk grundsyn människans värde och livets okränkbarhet. Därför får sjukvården icke åläggas arbetsuppgifter som kan leda till att respekten för människolivet minskar.

Behovet av tidsgränser i

abortlagstiftningen

I det föregående har anförts att etiska skäl talar för att moderns bestämmanderätt bör minska och fostrets rättsskydd öka efter hand som graviditeten fortskrider. Man kan sålunda från rent etisk synpunkt enligt förbundets mening vara liberal till abort i början av en graviditet och mera restriktiv i senare skeden av graviditeten. Även andra än etiska skäl talar för sådan restriktivitet. Sålunda ökar riskerna för komplikationer hos modern, såväl kroppsliga som psykiska, med ökande graviditetslängd. Dessa risker är i viss mån förknippade med den operationsmetod som används för abortingreppet. Valet av operationsmetod betingas i sin tur av graviditetslängden eller egentligen fosterstorleken. Slutligen måste man beakta de juridiska aspekterna på ett foster, som efter företaget ingrepp visar sig vara viabelt, och som genom prematurvård kan bringas att definitivt överleva. Kommittén anger visserligen (betänkandet, s 147) att "vetenskap och beprövad erfarenhet" numera skulle tillåta gynekologerna att i förväg fastställa om viabilitet föreligger eller ej. Detta uttalande är emellertid vetenskapligt ogrundat, vilket även kommittén i annat sammanhang (s 106) uppmärksammat. Erfarenheten pekar emellertid på att viabilitet i här avsedd mening i flertalet fall inträder någon gång mellan 24:e och 28:e graviditetsveckorna, varvid dock bör uppmärksammas att en preciserad åldersbestämning av graviditeten inte alltid låter sig göra i det enskilda fallet. Dessa båda omständigheter sammantagna gör det i stället utomordentligt svårt att hos 197

den enskilda kvinnan med erforderlig säkerhet fastställa huruvida fostret uppnått viabilitet. Det skall vidare anföras att prematurvården är stadd i snabb utveckling och efter hand kommer att möjliggöra ett mer effektivt omhändertagande av små foster än vad nu är fallet. Den nuvarande lagen medger som bekant ett avbrytande av havandeskapet till och med den 20:e graviditetsveckan, i vissa fall intill 24:e veckans utgång. Med detta förfarande har man inte helt kunnat undgå komplikationen att oförutsett finna ett viabelt foster vid ett abortingrepp. Vidare bör beaktas att fosterrörelser brukar uppmärksammas av den gravida kvinnan under 18:e —20: e veckan. Den psykologiska effekten av denna upplevelse är som regel mycket stark oavsett om kvinnans graviditet är önskad eller icke. Förutsättningarna för ett abortingrepp är alltså från kvinnans egen synpunkt högst olika före respektive efter den tidpunkt då fosterrörelserna förnummits. Med hänsyn till sist anförda omständighet samt till ovannämnda komplikation och behovet att hålla en acceptabelt bred säkerhetsmarginal till förekommande härav, bör det övervägas om inte den nämnda gränsen bör sättas vid utgången av den 18:e graviditetsveckan (undantagandes medicinsk indikation och fosterskadeindikationen). Med hänvisning till vad ovan anförts yrkar läkarförbundet dels — och med skärpa — att en övre gräns för tillåten abort (på annan grund än medicinsk indikation och fosterskada) inskrives i lagtexten, dels att denna gräns fastlägges vid utgången av 18:e graviditetsveckan. Främst med hänsyn till kvinnans intressen bör ytterligare en tidpunkt i graviditeten beaktas, nämligen utgången av den 12:e veckan. Före denna tidpunkt är ett abortingrepp som regel relativt skonsamt och kan då utföras som en enkel skrapning eller utsugning via slidan, s k primäroperation. Efter den 12:e veckan måste däremot ingreppet ske på ett mera omständligt sätt med ökad risk för komplikationer av olika slag. Av nu nämnda skäl bör denna tids198

gräns införas i lagtexten. Även om här anförda förslag till en övre tidsgräns för tillåten abort beaktas kan som ovan anförts ej uteslutas att vid ett abortingrepp ett viabelt foster någon gång kan bringas att definitivt överleva. De på så vis överlevande barnen måste nödvändigtvis erhålla namn, vårdare och lagligt reglerade förhållanden till sina biologiska föräldrar. Uppseendeväckande nog har dessa problem helt förbigåtts av kommittén. Det kan inte vara rimligt att ålägga vare sig modern eller barnafadern föräldraansvar för ett barn som framtagits ur modern i abortsyfte men som senare visat sig kunna överleva. Det bör därför övervägas om inte den nya abortlagen bör innefatta bestämmelser om rätt — och skyldighet — för den aborterade kvinnan såväl som för barnafadern att avstå från sitt foster, viabelt eller ej. Från biologisk synpunkt är ett framtaget viabelt foster en lika påtaglig del av mannens fortplantningsprocess som av kvinnans. Kommittén har dock helt undvikit att ta ställning till mannens fortplantning från såväl medicinsk-biologisk som från etisk eller juridisk synpunkt. Handläggandet av abortärenden Läkarförbundet instämmer med kommittén att den formella handläggningen av ett abortärende bör väsentligen förenklas och i princip jämställas med läkarvård i övrigt. En sådan utveckling ligger också i linje med vad som kommit att tillämpas i en rad andra länder. Detta innebär enligt förbundets uppfattning att ett abortärende primärt bör vara en angelägenhet mellan patient och gynekolog. Men gynekologen måste, liksom i all övrig sjukvård, få möjlighet och rätt att när han så finner erforderligt konsultera andra experter, exempelvis kurator och psykiater. Patientens kontakt med kuratorn bör ge henne tillfälle att förtroendefullt diskutera igenom skälen för och emot abort utan risk för otillbörlig påverkan. Kuratorn kan därutöver göra patienten uppmärksam på, respektive initiera olika former av samhällsstöd som kan vara behövliga, oavsett om SOU 1972:39

abort genomföres eller ej. Gynekologen måste ha möjlighet att konsultera en psykiater i de fall han känner sig osäker på om patientens abortönskan verkligen överensstämmer med hennes fundamentala värderingar. Det som här avses är inte en mer eller mindre naturlig osäkerhet eller ambivalens inför svåra avgöranden. Det gäller istället att söka utesluta att kvinnan är påverkad i sin abortansökan, antingen av omgivande personer eller av exempelvis ett depressivt sjukdomstillstånd. Med hänsyn till vad läkarförbundet ovan anfört rörande tidsgränser anser förbundet att handläggningen av ett abortärende bör vara olika före respektive efter den 12:e veckans utgång. Sålunda förordar förbundet att ett abortingrepp före denna tidpunkt må kunna utföras i alla de fall då kvinnan önskar det och gynekologen bedömer att kontraindikationer icke föreligger. Efter den 12:e veckan måste emellertid den mer komplicerade situationen kring ingreppet beaktas och föranleda ett mer omfattande prövningsförfarande. Detta bör innefatta en socialmedicinsk bedömning av ärendet, utförd av den behandlande gynekologen i samverkan med en socialkurator samt vid behov med psykiater eller annan medicinsk sakkunnig. För att abort skall genomföras måste krävas dels att graviditeten befinnes oskäligt betungande för kvinnan, dels att kontraindikationer för ingreppet saknas. Beslut huruvida abortingrepp skall utföras eller icke fattas av gynekologen efter samråd med den abortsökande kvinnan. Gynekologens liksom socialkuratorns och eventuellt andra konsulterade experters ställningstagande införes i gynekologens journal rörande kvinnan. Därest gynekologen och den abortsökande kvinnan har skilda uppfattningar i frågan huruvida abort skall utföras skall kvinnan beredas hjälp med att utan dröjsmål få sin sak prövad av socialstyrelsen. Ett sådant förfarande skulle medföra att kvinnans egen inställning tillerkännes den största betydelsen för ärendets handläggning utan att aborten likväl blir en ren beställningsoperation. Det kan förmodas att SOU 1972: 39

den skillnad i handläggningen före och efter 12:e graviditetsveckan som ovan föreslås kan bidraga till att kvinnor med ovälkommen och oacceptabel graviditet söker abort i tidigt skede. En sådan utveckling förtjänar allt stöd med hänsyn såväl till de abortsökande kvinnorna och sjukvårdspersonalen som till sjukvårdens resurser. Efter utgången av 18:e graviditetsveckan får abort utföras endast vid allvarlig sjukdom hos modern eller på fosterskadeindikation. Vid sistnämnda indikation samt då fråga är om eugenisk indikation förordas central prövning i socialstyrelsen i varje enskilt fall. Läkarförbundet efterlyser särskilda regler för handläggandet av abortärenden rörande minderåriga och andra kvinnor utan rättslig handlingsförmåga. Läkarförbundet anser att en likformig bedömning av abortärenden över hela riket bör eftersträvas. Denna synpunkt, jämte de abortsökandes rättssäkerhetskrav, motiverar bibehållandet av en central överklagningsinstans, gärna även fortsättningsvis socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Däremot kan läkarförbundet icke acceptera förslaget om lokala nämnder, bland annat på grund av att den psykiatriska experten förutsattes komma att agera inom sitt fackområde på basis av andrahandsuppgifter som överlämnats till honom från gynekologen. Kommitténs motiv för införande av lokala nämnder är oklart. Det är svårt att undvika att en sådan nämnd leder till en byråkratisering i handläggningen. Dess uppgift synes väsentligen vara att garantera kvinnans rätt och kontrollera gynekologens verksamhet. Den blir då ett för alla ledamöter förnedrande kontrollorgan. Genom att gynekologen ensam träffar patienten kommer dennes bedömning att få extra tyngd och nämndens övriga ledamöter kommer ej att kunna diskutera fallet på lika villkor. Eftersom abortkommittén föreslår att alla avslag underkastas central prövning har kommittén redan från början gett nämnden en mycket begränsad kompetens och det är ett ytterligare skäl till att den utan nackdel kan försvinna. 199

Abortefterfrågan och resurser Nuvarande abortfrekvens — 17 000 per år — har uppskattats kräva ca 34 000 gynekologarbetstimmar. Beräkningen av vad det nya förfaringssättet kan leda till för krav på gynekologresurser är vansklig att genomföra. Om man gör antagandet att gynekologens engagemang i abortärenden ökar med i genomsnitt en timme per fall krävs härför ökade läkarresurser för ytterligare ca 17 000 arbetstimmar redan vid oförändrad abortfrekvens. En frekvensökning på 25% innebär ytterligare ca 12 500 arbetstimmar, på 50% ca 25 000 timmar. Låter man istället premissen vara att gynekologen i det nya förfarandet måste lägga ned två timmar i genomsnitt per fall utöver den genomsnittstid som beräknats för nuvarande förhållanden blir de beräknade siffrorna på ökade resurskrav fördubblade. Till jämförelse kan nämnas att den årliga arbetsinsatsen av en enda läkare anses motsvara omkring 1 800 effektiva arbetstimmar. Socialstyrelsen har planerat en tilldelning av 20 gynekologtjänster för sluten vård fram till 1975. Det torde framgå att denna kalkyl är helt otillräcklig om betänkandets intentioner skulle realiseras. Vid framräkning av behövligt antal nya läkartjänster inom den gynekologiska vården måste dessutom hänsyn tas till den regionala uppdelningen av abortverksamheten, vilket medför att en enkel överföring av totalantalet erforderliga tillkommande arbetstimmar inom den gynekologiska vården till "gynekologläkarmanår" icke kan ske. Tillskottet måste givetvis ske med beaktande av verksamhetens geografiska spridning. Redan i nuläget omvittnas att den gynekologiska vården har helt otillräckliga resurser för att kunna medverka i en adekvat preventivmedelsrådgivning. Läkarförbundet hyser farhågor för konsekvenserna av att man introducerar en liberaliserad abortlagstiftning i ett läge med helt otillräckliga resurser i fråga om preventivmedelsrådgivning. De redan nu hårt ansträngda vårdresurserna inom den gynekologiska vården kommer då att nödgas prioritera abortverk200

samheten, varigenom preventivmedelsrådgivningen än mer eftersatts och därigenom kommer tillskottet av aborter att öka etc. Man kan sålunda förutse en "ond cirkel" som går rakt emot den utveckling som eftersträvas, nämligen mot en offensiv sjukvård med förebyggande åtgärder och uppsökande verksamhet. Önskar man förekomma denna onda cirkel och istället söka styra utvecklingen i önskad riktning borde man kraftigt förstärka den gynekologiska vården, låta kapacitetsökningen dirigeras mot preventiva åtgärder (preventivmedelsrådgivning, uppsökande verksamhet) för att först en tid därefter låta en liberaliserad abortlagstiftning träda i kraft. Slutligen önskar läkarförbundet fästa uppmärksamheten på den latenta efterfrågan av abort som föreligger hos kvinnor, som saknar förmåga att hävda sin abortönskan. Dessa kvinnor uppmärksammas oftast i ett socialläkarklientel genom att de samtidigt företer andra manifestationer på nedsatt social funktionsförmåga. De har redan primärt ett dåligt socialt utgångsläge och löper risk att fixeras allt djupare i en social insufficiens för varje ny graviditet. Särskilt för dessa kvinnor erfordras en uppsökande verksamhet. Som lämplig åtgärd vill läkarförbundet föreslå att man initierar information genom kursverksamhet m m bland tjänstemännen i den kommunala socialvården om såväl abortrådgivnings- som preventivmedelsrådgivningsfrågor. En ökad kontakt mellan sjukvård och socialvård är således även från denna synpunkt välmotiverad. Lagtexten Enligt läkarförbundets mening har 1 § i lagförslaget ej erhållit en acceptabel formulering. Förslaget lyder: "Med abortoperation förstås i denna lag operativt ingrepp, som kvinna underkastar sig för att slippa föda, och som läkare utför i syfte att hindra att hennes havandeskap fortsätter". Aborter kan utföras utan operativt ingrepp, exempelvis genom intravenös tillförsel av prostaSOU 1972: 39

glandin, som framkallar livmodersammandragningar med följd att ägget avstötes. En mera adekvat formulering vore därför: "Med framkallande av abort förstås i denna lag en åtgärd, som kvinna etc". I konsekvens härmed bör även rubriken ändras till "Lag om rätt till abort". Med hänvisning till vad ovan anförts föreslås vidare ett tillägg till 1 §, nämligen ". . . som kvinna underkastar sig för att slippa föda barn eller livsdugligt foster, och som läkare utför . ..". Läkarförbundet delar helt den uppfattning som framgår av lagtextförslagets 3 § men föreslår likväl att denna måtte utgå. Syftet bakom denna paragraf tjänar intet på att åsikten lagfästes i denna form. Däremot kan andra åtgärder, t ex ovan föreslagna skillnad i bedömningen av ett abortärende före, respektive efter 12:e graviditetsveckan förmodas stimulera till att en allt större del av totalantalet aborter kommer att utföras så tidigt som möjligt. En lagtext som föreskriver att en patient skall omhändertagas med skonsammast möjliga metod är obehövlig och kan upplevas kränkande för sjukvården och dess företrädare. Då förbundet här ovan avstyrkt de lokala nämnderna föreslås att lagförslagets 5 till och med 10 §§ utgår. De bör ersättas av en bestämmelse om att kvinnan skall äga rätt, respektive få hjälp med att hos socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd överklaga gynekologens avböjande att efterkomma hennes begäran om abort. Den l l : e § bör kompletteras med en bestämmelse om att ingen läkare eller annan sjukvårdspersonal får mot sin övertygelse vare sig av yrkesetiska eller medicinska skäl åläggas skyldighet att utföra eller medverka till abortingrepp. Med hänsyn härtill liksom till de speciella sekretesskäl som kan föreligga i vissa fall föreslås ett tillägg av följande innebörd: " . . . ombesörjer sjukvårdsstyrelsen att hon blir behandlad vid egen eller annan huvudmans sjukvårdsinrättning." Det är i detta sammanhang angeläget understryka att den enskildes — läkare eller övrig personal — inställning i hithörande frågor under inga villkor får tillåtas inverSOU 1972: 39

ka på hans anställningsförhållanden. Härutöver erfordras att lagtexten revideras för att tillgodose de övriga synpunkter och förslag som förbundet ovan framfört. Sammanfattningsvis

anser

läkarförbundet

att en omarbetning av gällande lag rörande avbrytande av havandeskap av skäl som sammanfattas nedan är klart motiverad, varvid abortåtgärd bör avkriminaliseras med avseende på den kvinna det gäller, att en bärande princip i ny lagstiftning bör vara att fostret tillerkännes ett kontinuerligt ökande rättsskydd efter hand som graviditeten framskrider och att moderns rätt att själv bestämma över sin fortplantningsprocess i motsvarande mån reduceras, att fostrets rättsskydd inte får ifrågasättas efter den tidpunkt då det blivit viabelt, d v s nått ett utvecklingsstadium som medger överlevnad, såvida inte ett ingripande motiveras av strängt medicinska skäl, att principen om fostrets fulla rättsskydd vid uppnådd viabilitet fastställes i lag och inte för avgörande överlämnas till den enskilde läkaren, att en övre tidsgräns för tillåtet abortingrepp inskrives i lagtexten och fastlägges vid utgången av 18:e graviditetsveckan efter vilken tidpunkt abort får utföras endast vid allvarlig sjukdom hos modern eller på eugenisk indikation eller fosterskadeindikation, att ytterligare en tidsgräns bör beaktas i lagtexten, nämligen utgången av den 12:e veckan, före vilken tidpunkt abort må kunna genomföras om kvinnan så önskar och läkaren finner kontraindikationer icke föreligga men efter vilken tidpunkt ett särskilt prövningsförfarande måste tillämpas, innebärande socialmedicinsk bedömning av gynekolog i samverkan med socialkurator och vid behov med psykiater eller annan medicinsk sakkunnig, varvid för abort kräves att graviditeten befinnes oskäligt betungande för kvinnan och att kontraindikationer saknas, att i lagtexten bör beaktas konsekvenserna av att vid ett abortingrepp ett viabelt foster kan bringas att överleva, 201

att bestämmelser bör upptagas om handläggningen av abortärenden rörande minderåriga och kvinnor utan rättslig handlingsförmåga, att den formella handläggningen av ett abortärende väsentligen bör förenklas och i princip jämställas med den för annan vård, att förslaget om lokala nämnder avvisas, att den nödvändiga överklagningsinstansen med hänsyn till behovet av en för hela riket likformig bedömning av abortärenden blir central, gärna liksom för närvarande socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd, att en väsentlig förstärkning av sjukvårds resurserna, personellt och materiellt, måste ske om den planerade verksamheten skall kunna genomföras, då eljest en väsentlig prioritering i första hand inom den obstetrisk-gynekologiska vården måste göras, att ikraftträdandet av en ny liberaliserad abortlagstiftning måste föregås av en ökad satsning på preventivmedelsrådgivning och uppsökande abortrådgivning för att motverka en successivt ökande abortefterfrågan, att i lagtexten bör intagas bestämmelse om att ingen läkare eller annan sjukvårdspersonal får mot sin övertygelse åläggas skyldighet utföra eller medverka vid abortingrepp. Av kommittén framlagt förslag till ny abortlag måste enligt läkarförbundets uppfattning bli föremål för en grundlig omarbetning och komplettering med beaktande av de synpunkter och förslag som förbundet ovan framfört.

202 SOU 1972: 39

18 Svenska Läkaresällskapet

Svenska läkaresällskapet, som beretts tillfälle att avge yttrande över Abortkommitténs betänkande, får efter hörande av sin delegation för medicinsk etik samt sina sektioner för psykiatri samt obstetrik och gynekologi anföra följande. Abortfrågan är synnerligen komplex och omfattar en rad aspekter: moraliska, psykologiska, gynekologiska, juridiska, sjukvårdspolitiska, befolkningspolitiska m fl. Några av dessa aspekter har Kommittén behandlat utförligt och ingående medan andra t ex den psykologiska aspekten behandlats ytligt. Den moraliska aspekten har helt utlämnats. På vissa punkter är Svenska Läkaresällskapet enigt med kommittémajoritetens ståndpunkt. På andra men väsentliga punkter har Sällskapet skiljaktlig uppfattning och alternativa förslag. Kommittén har sorgfälligt undvikit att ta upp och analysera den moraliska aspekten på abortfrågan, trots att denna aspekt är den primära och den som gör att lagstiftningsfrågan över huvud taget kommer på tal. I sin omsorg om människolivet har det svenska samhället genom sin lagstiftning i princip tagit avstånd från abort och därmed värnat om det mänskliga fostret. Man bör enligt Sällskapet även framgent söka upprätthålla denna grundläggande handlingslinje. Sällskapet delar alltså åsikten att ett foster har eget liv och bör som blivande SOU 1972: 39

människa ges rättsskydd. Därav följer att abort i princip inte är tillåten. I abortlagen, som bör bibehålla karaktären av undantagslagstiftning, bör anges de situationer då havandeskapet må avbrytas. Problemet är emellertid komplicerat. Indikationerna för avbrytande har vidgats under senare år och det har uppenbarligen inom vida kretsar skett en förskjutning av rättsuppfattningen i den riktningen, att man i allt större utsträckning mer tar hänsyn till kvinnan och hennes situation än till fostret. Som det nu är har samhället påtagit sig att i princip skydda fostrets liv från dess tillkomst. Detta åtagande har baserats på en i samhället utbredd uppfattning att fostret bör ha denna rätt. Under innevarande sekel har emellertid denna rätt i växande grad kommit att uppfattas som villkorlig. Fostrets rätt har i tur och ordning fått vika om havandeskapet utgjort risk för moderns liv, för hennes kroppsliga eller psykiska hälsa eller för hennes sociala trygghet. Vidare har avbrytande ansetts berättigat om fostret misstänks vara skadat eller belastat med icke önskade arvsanlag. Under de senaste årtiondena har en växande opinion hävdat att fostret icke bör tillerkännas någon rätt. Enligt denna uppfattning betraktas fostret som en del av moderns kropp, över vilken kvinnan själv må förfoga. Samtidigt finns i samhället alltjämt en betydande opinion som är av uppfattningen att fostrets rätt skall bibehållas. 203

Detta motsatsförhållande — som är abortfrågans kärnpunkt — är i princip olösligt; kvinnans obegränsade rätt att förfoga över "sin kropp" är icke förenlig med ett absolut rättsskydd för fostret. Den etiska frågeställningen — som Sällskapet vill ägna särskild uppmärksamhet — är sålunda om och i vilken utsträckning det kan anses rimligt att medge avsteg från den grundläggande principen om fostrets rätt. Det står för Sällskapet klart, att man vid bedömningen bör ta hänsyn till graviditetens längd. Metoder som hindrar det befruktade äggets implantation bör jämställas med preventivåtgärd. Å andra sidan bör avbrytande under sen graviditet medges endast på stränga och då huvudsakligen medicinska indikationer. Förhållandena är emellertid inte heller likvärdiga under den tid som förlöper från implantationen fram till livsduglighet. Under de första 12 veckorna är abortingreppet enkelt och förhållandevis riskfritt. Under denna period befinner sig fostret ännu på embryonalstadiet och ingreppet uppfattas knappast av kvinnan som fosterfördrivning. De metoder, som kommer till användning i senare stadier, är mer omfattande, belastade med högre komplikationsfrekvens och är ofta såväl för kvinnan som för personalen mer påfrestande. I och med att kvinnan känner fosterrörelser och därmed mer påtagligt upplever fostret som en individ i vardande inträder graviditeten i ett från psykologisk synpunkt känsligare skede. Sällskapet hyser alltså i princip åsikten att fostrets skydd successivt bör förstärkas allt eftersom havandeskapet fortskrider. Medan av kvinnan åberopade motiv för havandeskapets avbrytande bör kunna tillmätas särskild vikt under graviditetens första skede bör fostrets rätt ges ökad tyngd under dess senare del. Avvägningen av fostrets rättsskydd mot andra legitima intressen kan sålunda icke ske efter samma principer under hela graviditeten. Under de fyra nämnda stadierna bör följande värderingar enligt Sällskapet kunna läggas till grund för ett handlingsprogram. 1. Metoder som hindrar det befruktade 204

äggets implantation bör jämställas med preventivåtgärd. Författningarna bör anpassas till ett sådant betraktelsesätt. 2. När det gäller tidigare avbrytanden (dvs till och med 12:e veckan) bör kvinnans egen önskan tillskrivas dominerande betydelse. Bortsett från extrema fall, då en kvinna är oförmögen att själv fatta ett ansvarsfullt beslut, kan man i regel överlämna åt henne att fatta det avgörande beslutet. Väsentligt är, såsom kommittén framhåller, att samhällets stödåtgärder görs så effektiva, att kvinnan, där så är möjligt, ställs inför en reell valmöjlighet. Vad indikationerna för avbrytande under detta skede beträffar, kan Sällskapet ansluta sig till de indikationer som anges av kommittén. Även om man här bör fästa största avseende vid kvinnans önskemål, torde det dock komma att finnas undantag — bl a medicinska avvägningar — som gör att lagen icke bör utformas som en allmän "rätt till abortoperation". Finner behörig gynekolog föreliggande skäl vara i överensstämmelse med gällande bestämmelser bör han i detta skede äga befogenhet att avbryta graviditeten. Är läkaren däremot tveksam angående det lämpliga i abortprovokation föreslår Sällskapet att frågan underkastas mer ingående prövning. Det må då ankomma på Socialstyrelsen som högsta prövningsinstans att ange omfattningen av den utredning som i dylika fall bör ligga till grund för bedömningen. Det är emellertid uppenbart att psykiater och kurator bör kunna inkopplas när kvinnan eller läkaren så finner lämpligt och att — där så är möjligt — faderns önskemål beaktas vid ställningstagandet. Läkaresällskapet tar avstånd från kommitténs förslag om en byråkratisering av detta förfarande genom införande av s k nämnder. Den bärande tankegången i Sällskapets förslag liksom delvis i kommitténs förslag är förtroende för såväl kvinnan som gynekologen att tillsammans under gemensamt ansvar finna den bästa lösningen. Införandet av nämnder som fattar beslut i frågan innebär ett ifrågasättande av detta förtroende och ett urholkande av ansvaret. SOU 1972: 39

Däremot finner Sällskapet att möjligheter att underställa Socialstyrelsen frågan för slutlig bedömning bör finnas kvar. Läkaresällskapet avstyrker också förslaget om en obligatorisk eller slentrianmässig psykiatrisk bedömning av alla abortärenden. Under de nuvarande förhållandena ter sig psykiaterundersökningen för kvinnan ofta som onödig, tidsödande och ibland kränkande. Psykiatern ställs å sin sida ofta inför bedömningar som faller utanför dennes kompetensområde, t ex då de särskilda skälen för abort är av genetisk, allmänmedicinsk eller social natur. I stället bör psykiatern inträda som konsult och rådgivare till kvinnan och gynekologen i de situationer då psykologiska eller psykiatriska problem verkligen föreligger. 3. Under den mellanperiod då graviditeten å ena sidan framskridit så långt att avbrytande inte kan ske genom exeres eller utsugning, men fostret å andra sidan icke är så utvecklat att det kan karakteriseras som livsdugligt föreligger bl a av medicinska skäl anledning till mer ingående prövning av indikationerna. Starka skäl talar för att bedömningen här i samtliga fall skall ske efter direktiv av Socialstyrelsen på sätt som angivits under punkt 2. 4. Efter 18:e veckan, alltså när graviditeten framskridit så långt att fostret är livsdugligt eller befinner sig på gränsen till livsduglighet bör avbrytande medges endast på stränga och då huvudsakligen medicinska indikationer. Särskilt sena aborter är psykiskt påfrestande för den medverkande sjukvårdspersonalen. Sällskapet finner det därför angeläget att sjukvårdspersonal tillförsäkras rätten att slippa medverka i åtgärder, som strider mot deras personliga övertygelse. Slutligen vill Läkaresällskapet livligt understödja Kommitténs förslag om en intensifiering av de allmänna socialpolitiska åtgärderna i form av sexualupplysning, preventivmedelsrådgivning, familjerådgivning och en kraftig förstärkning av de familjepolitiska åtgärderna. Sällskapet vill också efterlysa en förstärkning av mödra- och SOU 1972: 39

barnahälsovården till att omfatta även psykologisk rådgivning och behandling. Sammanfattningsvis hålla

vill Sällskapet

fram-

att fostrets rättsskydd beaktas, att åtgärder, som hindrar det befruktade äggets implantation betraktas som en preventivåtgärd, att de av Kommittén föreslagna indikationerna för avbrytande läggs till grund för bedömningen under graviditetens tidigare skeden, att dominerande avseende fästs vid kvinnans önskemål under de första 12 veckorna av graviditeten och att behörig gynekolog under detta skede må utföra ingreppet, om han finner indikationen vara i överensstämmelse med gällande författningar — är han tveksam bör mer ingående prövning äga rum efter av Socialstyrelsen angivna riktlinjer, att mer ingående prövning alltid bör äga rum vid avbrytande efter 12:e veckan, att avbrytande efter 18:e veckan endast bör tillåtas på stränga och då huvudsakligen medicinska indikationer, att författningarna utformas så, att ingen tvingas deltaga i åtgärder, som strider mot hans eller hennes personliga övertygelse. Till det yttrande som avgivits av Sällskapets delegation för medicinsk etik, på vilket Sällskapets yttrande i väsentliga delar grundats, hade fogats en motiverad reservation från ledamoten Gunnar Biörck i vilken ledamoten Leif Carlsson instämt. Delegationen som utses av Sällskapets fullmäktigeförsamling har bland annat att på anfordran ge råd eller avge yttrande över etiska frågor inom medicinen. Delegationen består av tio ledamöter varav fem representerar Sällskapet, en Statens medicinska forskningsråd och fyra allmänheten. Delegationen består av professorerna Gustav Giertz (ordf), Torgny Sjöstrand, Bertil Lindquist och Gunnar Biörck samt doktor Clarence Blomquist som Sällskapets representanter, professor Rolf Zetterström som företrädare för Statens medicinska forskningsråd samt hovrättslag205

man Per-Erik Fiirst (SACO), förbundsdirektör Gerd Zetterström-Lagerwall (TCO), ombudsman Arvid Lundström (LO) och redaktör Leif Carlsson (Publicistklubben) som företrädare för allmänheten.

Yttranden till läkaresällskapet: 18.1 Svenska psykiatriska

föreningen

Abortfrågan är synnerligen komplex och omfattar en rad aspekter: moraliska, psykologiska, gynekologiska, juridiska, sjukvårdspolitiska, befolkningspolitiska m fl. Några av dessa aspekter har kommittén behandlat utförligt och ingående medan andra t ex den psykologiska aspekten behandlats ytligt och framför allt den moraliska aspekten har utlämnats helt. I flera sammanhang har den sakliga framställningen fått vika för en demagogisk polemik och oklara formuleringar, vilket till en del torde förklara de eventuella missförstånd, som läsaren kan göra sig skyldig till. Som det nu är har de båda reservanternas och experten Sjövalls skrivelser blivit de som ger läsaren den bästa vägledningen i vad frågan egentligen gäller. På väsentliga punkter är Psykiatriska föreningen enig med kommittémajoritetens ståndpunkt men av delvis andra motiv än dem kommittén framfört. På andra punkter har föreningen skiljaktig uppfattning och alternativa förslag. Allmänt Kommittén har sorgfälligt undvikit att ta upp och analysera den moraliska aspekten på abortfrågan, trots att denna aspekt är den primära och den som gör att lagstiftningsfrågan över huvud taget kommer på tal. Det är föreningens uppfattning att en lagstiftning av det slag varom här är frågan, huvudsakligen bör bygga på de moraliska värderingar som de fakto föreligger bland samhällets medlemmar och icke på sådana övergripande traditionella etiska värde206

ringar som saknar motsvarighet i det allmänna rättsmedvetandet. Som det nu är har samhället påtagit sig att i princip skydda fostrets liv från dess tillkomst. Detta åtagande baserar sig på en bland individerna i samhället utbredd uppfattning att fostret har denna rätt. Under innevarande sekel har denna rätt i växande grad kommit att uppfattas som villkorlig. Fostrets rätt har i tur och ordning fått vika om den utgjort risk för moderns liv, hennes kroppsliga hälsa, för fortplantning av icke önskade arvsanlag, för moderns psykiska hälsa, för hennes sociala trygghet och slutligen har foster som misstänks vara skadat mist rätten. Under de senaste årtiondena har en växande opinion menat att fostrets rätt skall ovillkorligt upphävas, att fostret skall betraktas som en del av moderns kropp, över vilken hon själv må förfoga. Samtidigt finns i samhället fortfarande en betydande opinion som är av uppfattningen att fostrets rätt skall bibehållas. Detta motsatsförhållande, som är abortfrågans kärnpunkt är i princip olösligt; kvinnans obegränsade rätt att förfoga över sin kropp är icke förenlig med ett absolut rättsskydd för fostret. Det är nu Psykiatriska föreningens uppfattning, att det i vårt samhälle för närvarande finns en tillräckligt stor andel av människor, som är av den åsikten, att fostret åtminstone under de första månaderna efter konceptionen ej har mer rätt till liv än den modern tillerkänt det, för att ett fortsatt absolut förbud mot abort icke längre bör upprätthållas. Även detta är ett moraliskt ställningstagande: för de kvinnor som betraktar fostret som en del av sin kropp kan det te sig omoraliskt av samhället att genom kriminalisering hindra henne att avbryta graviditeten. I konsekvens härmed äger under det tidigare skedet av graviditeten i sista hand modern att avgöra om hennes graviditet skall fortsätta eller ej. Vill hon avbryta graviditeten äger hon göra detta. Reservanten Kristensson gör sig till tolk för uppfattningen att fostrets rättsskydd SOU 1972: 39

bör öka ju äldre det ar. Utan tvivel ar detta en allmänt omfattad uppfattning. För åtskilliga havande kvinnor är det t ex en avgörande tidpunkt i graviditeten då fostret "får liv", d v s då kvinnan själv uppfattar fosterrörelserna. Sannolikt kan endast få kvinnor efter denna tid oberörda avbryta havandeskapet. Det synes realistiskt att på något sätt kodifiera denna rättsuppfattning. För ett sådant förfaringssätt talar även rent praktiska och sjukvårdspolitiska skäl. Som dr Sjövall framhåller i sin skrivelse ökar riskerna för komplikationer för modern med stor sannolikhet så snart fostret nått en storlek att andra metoder än primäroperation krävs för dess utförskaffande ur livmodern. Sjövall menar vidare att man bör upprätthålla sådana hinder för sena aborter att sjukvårdshuvudmännen icke skall underlåta att skapa möjligheter för tidiga aborter genom att hänvisa till möjligheten av sen abort. Psykiatriska föreningen delar denna uppfattning. Under sista trimestern av graviditeten infaller den tidpunkt då fostret efter framfödandet eller utförskaffandet ur livmodern är livsdugligt med eller utan hjälp av konstlade medel. Man kan förutse att denna tidpunkt med successivt förbättrad teknik kommer att förskjutas till något tidigare skeden i fosterutvecklingen. Såvitt föreningen förstår äger ett sådant foster enligt gällande lag fullt rättsskydd. Vi menar emellertid att lagstiftarna bör överväga en reglering av dessa fosters rättsliga ställning. Det är nämligen icke uppenbart vilken rättslig ställning ett foster har som utförskaffats ur livmodern under premisserna av en sen abort men som visar sig vara viabelt. I detta sammanhang bör också förfogandet över det icke viabla fostret rättsligt regleras. Det har under de senaste åren förekommit en offentlig debatt om huruvida det är försvarbart att använda sådana foster för vetenskapliga ändamål. Konkreta överväganden Svenska psykiatriska föreningen föreslår således att det nuvarande generella förbudet SOU 1972: 39

mot abort samt lagen om avbrytande av havandeskap ersattes med en lagstiftning som innebär ett successivt ökande rättsskydd för fostret. Den praktiska svårigheten är då att finna realistiska tidsgränser för när detta rättsskydd skall sätta in. Att fixera dessa gränser till bestämda graviditetsveckor stöter på den svårigheten att det ofta är praktiskt omöjligt att med säkerhet fastställa graviditetens längd. Vi föreslår istället att medicinska och biologiska skäl får vara avgörande för de tidpunkter då de olika graderna av rättsskydd tillkommer. Den första tidsperioden, d v s den under vilken kvinnan ensam avgör huruvida graviditeten skall fortsätta eller avbrytas föreslår vi omfatta den tid under vilken graviditeten kan avbrytas genom s k primäroperation. Den andra tidsperioden föreslår vi omfatta den tid från vilken graviditeten ej längre kan avbrytas genom primäroperation till den tidpunkt då kvinnan uppfattar fosterrörelser. Det är uppenbart ologiskt att referera fostrets rättsskydd till moderns subjektiva förnimmelser och rapport härom, men tidpunkten är psykologiskt relevant och praktiskt enkel. Under denna andra tidsperiod må abort medges då kvinnan så önskar och då särskilda skäl föreligger. För beskrivningen av dessa särskilda skäl instämmer föreningen i reservanten Alms överväganden att § 2 mom 3 i kommitténs förslag till "Lag om rätt till abortoperation" övergripande men att momentet omformuleras i enlighet med Alms förslag. Den tredje tidsperioden föreslås omfatta tiden från det att kvinnan känt fosterrörelser. Från denna tidpunkt må abort utföras om synnerliga skäl föreligger. Som exempel på sådana synnerliga skäl kan anföras fara för moderns liv eller hälsa och säkra indicier på grav missbildning av fostret efter t ex kromosomanalys av amnionvätska. Därutöver bör hänsyn tagas till sådana särskilda förhållanden som att det finns skälig anledning att tro att kvinnan inte kunnat i tid veta att hon var gravid (t ex då gravidite207

ten inträffar i anslutning till menarcho eller menopaus). Slutligen föreslår vi som ovan angivits att det viabla fostrets rättsliga ställning regleras liksom förfogandet över det icke viabla fostret. I sistnämnda fall menar vi att fostret bör jämställas med kroppens organ. Konsekvenserna av detta förslag blir också att samhället måste ta ställning om det skall inträda för att i moderns intresse bereda henne möjligheter att avbryta graviditeten så att minsta möjliga skada drabbar henne. Samhället bör därför genom sin sjukvård garantera dessa kvinnor, likaväl som alla andra vårdsökande, en optimal gynekologisk, psykologisk och social behandling. Dessutom måste åtminstone tills vidare samhället skydda kvinnan från osakkunnigt utförda aborter, liksom samhället måste skydda kvinnor som önskar fortsätta sin graviditet mot dem i hennes närmaste omgivning som övar påtryckningar för att hon skall avbryta graviditeten. Upphävandet av det generella förbudet mot abort bör således tills vidare kompletteras med 1. skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att ombesörja att kvinnan får abort utförd på bästa och för henne skonsammaste sätt, 2. förbud mot osakkunnigt utförda aborter, samt 3. förbud mot aborter som kvinnan begär under tryck av utomstående. Praktiska överväganden Enligt föreningens uppfattning bör de tidiga aborterna mot en bakgrund som ovan skisserats vara en sak mellan kvinnan och hennes gynekolog. Det är därvid viktigt att understryka att det skall komma att åligga sjukvårdshuvudmannen att bereda kvinnorna inom sitt upptagningsområde möjligheter till abort enligt lagens intentioner. Lagen får icke ålägga gynekologer att utföra aborter mot sin moraliska övertygelse. Det måste också beredas möjligheter för såväl kvinnan som gynekologen att inhämta social, genetisk eller annan medicinsk expertbedömning under alla skeden av graviditeten. 208

Av psykologiska, gynekologiska och sjukvårdspolitiska skäl bör sen abort vara förenad med större omgång än abort utförd genom primäroperation. Därtill kommer att gynekologer ofta känner större motstånd mot att utföra sen abort, vilket kan medföra att de omedvetet påverkas att underskatta de särskilda skäl för abort som kan föreligga. För utförande av sen abort skall sålunda utredning av annan läkare eller socialkurator förebringas. Operationen skall utföras på s k tvåläkarintyg, men också på "läkar-kuratorsintyg". Skälet för det senare är att läkare icke har tillräckliga kunskaper om de sociala faktorerna, ej heller utför själva utredningen. När därför de särskilda skälen är av huvudsakligen social art är det mera naturligt att en erfaren kurator styrker dem än att en läkare gör det. Psykiatriska föreningen tar avstånd från kommitténs förslag om en byråkratisering av detta förfarande genom införande av s k nämnder. Den bärande tankegången i föreningens förslag liksom delvis i Abortkommitténs förslag är förtroende för såväl kvinnan som gynekologen att tillsammans under gemensamt ansvar finna den bästa lösningen. Införandet av nämnder som fattar beslut i frågan innebär ett ifrågasättande av detta förtroende och ett urholkande av ansvaret. Däremot finner föreningen att möjligheter att underställa Socialstyrelsen frågan för slutlig bedömning bör finnas kvar. Psykiatriska föreningen avstyrker också förslaget om en obligatorisk eller slentrianmässig psykiatrisk bedömning av alla abortärenden. Under de nuvarande förhållandena ter sig psykiaterundersökningen för kvinnan ofta onödig, tidsödande och ibland kränkande. Psykiatern ställs å sin sida ofta inför bedömningar som faller utanför hans kompetensområde, t ex då de särskilda skälen för abort är av genetisk, allmänmedicinsk eller social natur. Istället bör psykiatern inträda som konsult och rådgivare till kvinnan och gynekologen i de situationer då psykologiska eller psykiatriska problem verkligen föreligger. Här finns möjligheter att inleda en fortsatt psykiatrisk kontakt SOU 1972:39

oavsett om situationen leder till abort eller kvinnan väljer att föda sitt barn. Vi vill framhålla att en sådan, terapeutiskt inriktad kontakt, givetvis också kan inledas med en kurator på sätt som nu sker vid Mentalvårdsbyrån i Stockholm och vid Family Planning Bureaus i England, särskilt om det i framtiden kommer att finnas psykoterapeutiskt utbildade kuratorer. Psykiatriska föreningen är angelägen att understryka betydelsen av fortlöpande uppföljning av konsekvenserna av en förändrad abortlagstiftning. Föreningen menar emellertid att en sådan uppföljning icke bäst sker genom en rutinmässig rapportering till Socialstyrelsen utan denna bör istället uppdra åt de socialdemokratiska, gynekologiska och sociologiska universitetsinstitutionerna att på ett allsidigt och vetenskapligt sätt följa utvecklingen. Det är en självklarhet för Psykiatriska föreningen att livligt understödja Abortkommitténs förslag om en intensifiering av de allmänna socialpolitiska åtgärderna i form av sexualupplysning, preventivmedelsrådgivning, familjerådgivning och en kraftig förstärkning av de familjepolitiska åtgärderna. Föreningen vill också efterlysa en förstärkning av den förebyggande mödra- och barnavården till att omfatta även psykologisk rådgivning och behandling. Sammanfattningsvis vill Svenska psykiatriska föreningen som sin uppfattning framhålla att Abortkommitténs förslag i sina stora drag bör kunna läggas till grund för en lagstiftning men att man vid överarbetning av förslaget överväger och framhåller de etiska värderingar, som måste vara grunden för lagstiftning, inför tidsgränser vid vilka den abortsökande kvinnans situation bedömes olika i enlighet med ovan angivna riktlinjer icke tillskapa lokala nämnder eller föreskriva obligatorisk psykiatrisk bedömning av den abortsökande kvinnan, samt tryggar kvinnan från att behöva underkasta sig abort på grund av trycket från utomstående. 1 4 - S O U 1972:39

18.2 Svensk Gynekologisk

Förening

Abortkommitténs uppdrag var 1) att undersöka den nuvarande abortlagens tillämpning, 2) att diskutera den framtida inriktningen av abortlagstiftningen samt 3) att utreda frågan om samhällets åtgärder i abortförebyggande syfte. Betänkandet redovisar omfattande utredningar och finner sedan att förbudet mot abort bör upphävas och ersättas med lagbunden rätt till abort samt uppdrar riktlinjerna och motiven härför. Trots utredningens omfång saknas en förutsättningslös och konsekvent analys av faktorer som varit av betydelse för detta ställningstagande, vilket till en del kan förklaras av givna direktiv. I utredningen diskuteras huvudsakligen den abortsökande kvinnan och hennes situation. Det hade varit av värde om fostrets rätt och barnafaderns roll berörts i större utsträckning. En ny lag motiveras av att den gamla blivit otidsenlig och därigenom ej tillämpas på ett adekvat sätt. Av en ny lag begär man i allmänhet att den skall motsvara gängse praxis i största möjliga utsträckning. Den bör även ha en så fast förankring som möjligt i det allmänna rättsmedvetandet. I vad mån förslaget från kommitténs majoritet har en sådan förankring är vanskligt att uttala sig om. Säkert är, att det bland Sveriges gynekologer finns mycket olika uppfattningar om hur långt man skall gå i en liberalisering av nuvarande abortlag. Många torde förfäkta den åsikten att dagens tillämpning av den nuvarande lagen på ett fullt tillfredsställande sätt löser den abortsökande kvinnans problem och att lagen endast skulle behöva undergå smärre förändringar. Den alltmer spridda användningen av tvåläkarintyg och undvikande av alltför ingående och omständligt utredningsförfarande har i hög grad reducerat väntetiderna och den psykiska påfrestningen för kvinnan. Kommittén anser tydligen att nuvarande praxis innebär en tillräckligt liberal inställning till aborter, då man antar att det nya lagförslaget ej skulle komma att leda till 209

graviditeten. Efter den tolfte veckan måste någon mera markant ökning av antalet ofta en tvåstegsoperation eller annat mer abortingrepp. omfattande ingrepp utföras. Dessa är ur Den väsentliga skillnaden mellan nuvapsykisk synpunkt mycket påfrestande för rande verksamhet och den i det nya förslakvinnan. Det är därigenom motiverat att get tänkta består då i en reducerad forlåta denna gräns framkomma i lagen. mal isering i handläggandet av det enskilda Vidare är det väl känt att kvinnor oftare fallet och framför allt i att tidigare prinhar en mer ambivalent inställning till abort cip att abort är otillåten utom på vissa inunder andra trimestern än under gravididikationer ersattes med rätt till abort utom tetens tidigare fas. På grund härav anser vid vissa kontraindikationer. föreningen att man kan använda ett enklare Detta innebär ett avståndstagande från utredningsförfarande före tolv veckor och den kristna synen, att abort är otillåten. Den att kvinnan då, om hon själv upplever katolska kyrkans ståndpunkt är här helt logrossessen som oskäligt betungande, får avgisk och kompromisslös, medan andra kyrgöra om aborten skall ske. I likhet med vad kosamfund har accepterat kompromisser kommittén föreslagit finner föreningen det som oundvikliga. Att förorda rätt till abort lämpligt att man efter tolfte veckan får en utan inskränkningar och enbart på grundutvidgad och mer ingående utredning. Såval av kvinnans bedömning av sin situation, ledes bör kuratorskontakt då vara obligatoär på samma sätt lika logiskt som den karisk innan man accepterar kvinnans önskan tolska kyrkans fördömande. Abortkommitom abort. Föreningen vill i detta sammantén har dock ej formulerat sitt ställningstahang instämma i departementschefens direkgande lika kompromisslöst. tiv, där det framhålles att det otvivelaktigt Om rätt till abort accepteras i princip förhåller sig så, att skälen mot abort tilltar men inskränkes i vissa fall, eller om abort ju längre havandeskapet har framskridit. i princip är förbjuden men tillåten under Genom att en tolvveckorsgräns införes vissa omständigheter, är båda kompromisskommer säkerligen antalet fall som söker tilösningar vars resultat kan bli likvärda. digt att ytterligare öka. Den av kommittén Diskussionen om rätt till abort blir därigeanförda svårigheten att fastställa denna nom huvudsakligen en etisk fråga. Svensk gräns, anser föreningen vara överdriven. Gynekologisk Förening anser sig ej kunna Gynekologerna är i dag väl förtrogna med prestera ett klart ställningstagande i denna ifrågavarande gränsdragning, då val av opeväsentliga fråga, då etiskt-moral i ska värderationsmetod betingas härav. I detta samringar är personliga och subjektiva. Många manhang måste framhållas, att vi tyvärr uppfattningar finns representerade bland saknar säkra uppgifter om i synnerhet sent medlemmarna. Föreningen vill emellertid uppträdande komplikationer, t ex sterilitet, påpeka att flertalet av dess medlemmar har efter de olika typerna av abortingrepp. Förbetydande praktisk erfarenhet av hithörande eningen anser att forskning rörande dessa problematik. De har känt sitt ansvar och anfrågor måste ges extra stöd. passat sig till tidens krav. En annan gräns föreligger senare i graviEn väsentlig fråga innebär förslaget att diteten. I och med att fosterrörelserna upptidsgränsen för tillåten abort avskaffas. Bemärksammas, får kvinnans medvetande om tänkandets avståndstagande till tidsgränser graviditeten ytterligare en dimension och ett för aborträttighet är biologiskt och logiskt ingrepp efter denna tidpunkt kan få psykomotiverade. Ur kvinnans och övriga intreslogiska konsekvenser, som är svåra att försenters synpunkt går det dock ej att fastutse. För att skydda kvinnan från denna behålla härvid. Av operationstekniska och lastning, bör en gräns vid adertonde graviandra hänsyn är en tidig abort alltid att föditetsveckan starkt övervägas. Denna gräns redraga. Gränsen för tidigt och mindre har även andra motiv. Aborter efter denna krävande ingrepp och sent mer krävande tidpunkt betraktas med stor olust av den sådant går i dag vid cirka tolfte veckan av 210

SOU 1972: 39

engagerade sjukvårdspersonalen, vilket också måste beaktas. Efter adertonde veckan bör abort beviljas endast i undantagsfall och på synnerligen starka skäl. Vad som säges i § 3 av lagförslaget består av truismer och föreningen föreslår att den utgår. En betydelsefull effekt av paragrafen blir att abortfall skulle få förtur före andra patienter i öppen och sluten vård. En sådan tolkning kan vi icke acceptera. Det måste överlämnas till den för vården ansvarige läkarens bedömning, att planera sjukvården och dess väntelistor med hänsyn till befintlig kapacitet, så att ingen patientkategoris intressen trades för när. Enligt Svensk Gynekologisk Förening har § 1 i lagförslaget ej erhållit en acceptabel formulering. Förslaget lyder: "med abortoperation förstås i denna lag operativt ingrepp, som kvinna underkastar sig för att slippa föda, och som läkare utför i syfte att hindra att hennes havandeskap fortsätter". Aborter kan utföras utan operativt ingrepp, exempelvis genom intravenös tillförsel av prostaglandin, som framkallar livmoderssammandragningar och äggets spontana framfödande. En mer adekvat formulering vore därför: "med abortprovokation förstås i denna lag en åtgärd, som kvinnan etc". Mycket talar för att vi inom en relativt snar framtid får möjligheter att behandla även små foster, så att de överlever. För närvarande anges gränsen mellan abort och förtidsbörd till senast 28:e veckans slut. Till denna tidsgräns skulle rätten till abort föreligga enligt lagförslaget. Genom nya metoder och ökade kunskaper om fostrens levnadsbetingelser ökar våra möjligheter att rädda även mycket små foster till liv. Härmed kommer säkerligen den nu angivna gränsen mellan abort och förtidsbörd att förskjutas mot kortare graviditetslängd. Det synes därför motiverat att man istället för lagförslagets formulering: "för att slippa föda och som läkare utför etc" skriver t ex: "för att slippa föda ett mer eller mindre moget barn eller livsdugligt foster och som läkare utför etc". Vi vill gärna instämma i uppfattningen SOU 1972: 39

att den läkare som blir engagerad i handläggningen av det enskilda fallet, d v s vanligen en gynekolog, själv bör kunna avgöra huruvida kontraindikationer för avbrytande av graviditeten föreligger eller icke, i varje fall i tidiga stadier. Den formalisering som förslaget innebär på denna punkt med rapportskyldighet till den lokala nämnden förefaller ej motiverad. Vid sena abortfall finner vi det egendomligt att gynekologen skulle kunna förhindras att begära psykiatrisk konsult (betänkandet, s 153). I alla komplicerade fall, gränsande till andra discipliner av vad slag det vara må, har av hävd representanter för dessa konsulterats. Ett avsteg från denna princip kan anses stå i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet. Att då gynekologen vid en abortbedömning skulle kunna förbjudas handla efter dessa hävdvunna principer kan omöjligen accepteras. Om kvinnan av någon anledning icke vill träffa föreslagen psykiater av personliga skäl, bör det ej stöta på svårigheter att finna en annan för kvinnan neutral person för den avsedda konsultationen. Kommittén föreslår inrättande av nämnder vid sjukhus. Nämnden består av tre personer, en läkare — gynekolog eller kirurg — som enligt sjukvårdslagen är ansvarig för sjukvården vid sjukhuset, en läkare med särskild erfarenhet i psykiatri och en lekman. Man kan ifrågasätta hur nämndens psykiater skall fungera. Sitter denne där i egenskap av läkare och psykiater kan han näppeligen ta ställning till uppkomna frågor utan att personligen träffa patienten. I annat fall skulle hans handlande strida mot allmänna läkarreglernas punkt 10: Läkaren skall inte utan undersökning meddela råd eller föreskrifter, om inte vägande skäl föreligger. Vi finner att vad som anförts i ovanstående två stycken innebär att såväl gynekologens som psykiaterns ansvarssituation är otillfredsställande. Utredningens förslag leder till ökade risker för konflikt mellan läkaren och kvinnan, vilket vore olyckligt för båda parter. 211

Motivet för den lokala nämndens existens förefaller oklart. Det är svårt att undvika att den leder till en byråkratisering i handläggningen. Dess uppgift synes väsentligen vara att garantera kvinnans rätt och att kontrollera gynekologens verksamhet. Den blir då ett för alla dess ledamöter förnedrande kontrollorgan. Genom att gynekologen ensam träffat patienten kommer hans bedömning att få extra tyngd och nämndens ledamöter kommer ej att kunna diskutera fallet på lika villkor. Nämndkonstruktionen ger alls ingen garanti för enhetlig bedömning av ärendena i olika delar av landet. Eftersom alla avslag föreslås underkastas central prövning, har abortkommittén redan från början inkompetensförklarat nämnden och dess existensberättigande försvinner. Abortkommittén har ingenstädes hävdat operationsplikt för gynekolog i de fall där han bedömt kontraindikation föreligga mot avbrytande av graviditeten. Föreningen förutsätter att även huvudmannen respekterar den enskilde gynekologens rätt till självständigt medicinskt bedömande av fallet. Föreningen är dock väl medveten om att detta icke sällan kan leda till svårigheter för kvinnan. I dylika sällsynta undantagsfall måste hon kunna få ingreppet utfört på annat sjukhus eventuellt inom annat sjukvårdsområde. I betänkandet saknas synpunkter och instruktioner för handläggningen av minderåriga och rättsinkapabla abortsökande kvinnor. Sådana måste utarbetas. Kommittén har ägnat en hel del utrymme åt frågan om organisationen av abortrådgivning. Den förordar en anknytning till mödravårdscentralerna utan att analysera konsekvenserna härav. Det kan inte vara lämpligt ur psykologisk synpunkt att den abortsökande skall behöva uppsöka en institution avsedd för kontroll av det önskade och accepterade havandeskapet, vilket iögonfallande markeras genom affischer, broschyrer, anslag och andra detaljer. Vi anser därför att ifrågavarande verksamhet lokalmässigt måste vara åtskilda. 212

Kommittén har ansett att dess förslag till ny abortlag ej kommer att leda till någon mera markant ökning av antalet aborter. Man förmodar att en effektiv preventivmedelsrådgivning skall förhindra att abort kommer att betraktas som en preventiv metod. Men, eftersom preventivmedelsrådgivningen för närvarande är synnerligen otillräcklig och även ineffektiv när det gäller att nå de hjälpbehövande i stora delar av landet, måste grunderna för detta förmodande vara osäkra. Innan den föreslagna lagen träder i kraft, är det därför mycket angeläget att rusta upp denna verksamhet personellt och materiellt. Enligt föreningens uppfattning talar flera skäl för att lagförslaget i stället kommer att leda till ett avsevärt ökat antal aborter. Säkerligen kommer de illegala aborterna att minska till förmån för de legala. Vidare är det oundvikligt, att vissa kvinnor kommer att utnyttja den mera lättillgängliga aborten som en födelsekontrollmetod. Man vet också erfarenhetsmässigt, att en liberalisering av en abortlag alltid leder till en ökning av antalet abortingrepp. Redan idag utgör immigrantkvinnorna en icke oväsentlig del av abortklientelet. Man kan förmoda att ökad information om liberaliserade abortbetingelser till denna grupp av kvinnor med ofta dålig kunskap om födelsekontrollerande metoder kommer att ytterligare öka abortfrekvensen. Såväl den väntade ökningen av abortfall som en överföring av den primära handläggningen av abortärendena och ansvaret härför från i nuläget huvudsakligen kurator, psykiater och gynekolog till enligt lagförslaget gynekologen ensam leder till ett kraftigt ökat behov av upprustning av kvinnoklinikernas kapacitet. Redan idag är de öppna mottagningarna vid kvinnoklinikerna otillräckliga och arbetar med långa väntetider och under stor press. Diskussionen med den abortsökande och hithörande rådgivning och ställningstagande får inte ges karaktären av en schablonmässig expediering under svår tidsnöd. Om ej ett väsentligt ökat antal gynekologtjänster tillskapas unSOU 1972:39

der de närmaste åren, kommer på grund av tidsbrist samtalet mellan den abortsökände kvinnan och gynekologen att bli mycket kort och det hela får karaktären av en "beställningsoperation". Kravet på allsidig information till kvinnan och på en tillfredsställande utredning av hennes sociala och medicinska situation kommer då att bli eftersatt. De ökade och självklara kraven på abortoch preventivmedelsrådgivning liksom på höjd standard i sjukvården med smärtlindring såväl vid abort som vid förlossning måste leda till en omdisponering av sjukvårdsresurserna.

att §§ 5—10 omarbetas med hänsyn till vår ovan framförda slutsats att nämnd är obehövlig,

Svensk Gynekologisk Förening vill sammanfattningsvis framhålla 1. att avkriminalisering av abort är önskvärd, 2. att till ledning för handläggningen av det enskilda fallet vissa tidsgränser är oundvikliga, 3. att inrättandet av den lokala nämnden avstyrkes, 4. att direktiv saknas för handläggningen av minderåriga och rättsinkapabla kvinnors abortärenden, 5. att åtgärder måste vidtagas för utbyggnad av antikonceptionell rådgivning och upprustning av kvinnoklinikernas personella och materiella resurser innan en liberalisering i handläggningen av de abortsökande kvinnorna genomföres, 6. att det är angeläget att prospektiva undersökningar rörande tidiga och framförallt sena komplikationer av abortingrepp igångsattes snarast. Svensk Gynekologisk Förening hemställer slutligen att lagförslagets § 1 omarbetas, så att lagen kommer att omfatta även andra åtgärder i abortivt syfte än operationer, att tidsgränser för rätten till abort fastställes i lagtexten med beaktande av här framförda synpunkter, att lagförslagets § 3 måtte utgå, SOU 1972: 39

19 Sveriges Psykologförbund

1. Förbundet delar helt den inställning som kommittén har som grund för sitt förslag, nämligen att kvinnan själv förmår bedöma sina möjligheter att ta ansvar för ett barn och således själv bör få avgöra huruvida hon skall genomföra en graviditet eller genomgå abort. 2. Avkriminalisering av abort — dvs i huvudsak en sanktionering av rådande praxis — tillstyrkes. 3. Nämndförfarandet bedöms som onödigt, otympligt och av föga värde ur bedömningssynpunkt, då endast en av de föreslagna ledamöterna — gynekologen — personligen träffar kvinnan. I enlighet med den grundsyn som redovisas av kommittén bör kvinnan själv ha full rätt att besluta om abort. (En gräns bör dock enligt Sveriges Psykologförbunds förmenande sättas vid 20 :e graviditets veckan, se punkt 4.) Detta innebär dock att hon måste tillförsäkras ett så fullständigt underlag för sitt beslut som möjligt, dvs en uttömmande information om samhällets stödåtgärder vid graviditet, barnsbörd osv. Varje abortsökande kvinna bör därför innan hon sammanträffar med läkaren först få träffa en kurator, som ger henne de upplysningar hon kan behöva för att fatta ett definitivt och väl underbyggt beslut. Är kvinnan tveksam bör hon dessutom få möjlighet att ytterligare samråda med psykolog och/eller psykiater. Om den läkare, som har ansvar för abortoperationen anser att vägande skäl mot den föreligger 214

bör annan läkare kontaktas i analogi med tvåläkarförfarandet. Ärendet skall i sista hand kunna prövas av socialstyrelsen på begäran av läkaren eller kvinnan. 4. Beträffande övre tidsgräns för abortoperation vill Sveriges Psykologförbund föreslå, att operation efter 20:de graviditetsveckan skall prövas och beslutas av socialstyrelsen med hänsyn till de svåra avvägningar som så sena operationer innebär. 5. Sveriges Psykologförbund vill kraftigt understryka vikten av en utbyggd familjeplaneringsverksamhet med en preventivrådgivning och sexualupplysning som når alla kategorier av människor oavsett bostadsort och socio-ekonomiska förhållanden i övrigt. Den utredning angående möjlighet till försäkringskasseåterbäring resp läkemedelsrabatt vid preventivrådgivning resp skyddsmedelsförskrivning som kommittén föreslår, bör snarast tillsättas. I detta sammanhang vill Psykologförbundet också förorda att forskning kring attityder till sexualupplysning och attitydpåverkan via sexualupplysning stödjes liksom även forskning kring uppläggningen av psykologisk-pedagogiska program för utbildning av lärare, barnmorskor m fl yrkeskategorier som är och kommer att bli engagerade i verksamheten. 6. När det gäller den utbyggnad och samordning av mödra- och barnavårdscentraler samt familjerådgivning, som kommittén föreslår, vill Sveriges Psykologförbund betona värdet av att även psykologer knyts till SOU 1972: 39

verksamheten. Både i fråga om samlevnadsfrågor och barnuppfostran föreligger ett påtagligt behov hos besökarna att få diskutera såväl normalpsykologiska fenomen som mera problematiska frågor. Psykologer kan här göra en väsentlig insats både på ett förebyggande och terapeutiskt plan. 7. I kommitténs betänkande betonas det ömsesidiga och delade ansvaret för familjen mellan man och kvinna. Risken att familjeplaneringen i stor utsträckning blir (förblir?) en kvinnofråga är dock uppenbar och bör på allt sätt motverkas, bl a genom att rådgivningscentralerna får både manlig och kvinnlig personal, vilket torde underlätta kontakt från den manliga parten. 8. Slutligen instämmer Sveriges Psykologförbund helt i kommitténs förslag till upprustning av de familjepolitiska generella stödåtgärderna. Det bör vara en självklarhet att kvinnan tillförsäkras sådant ekonomiskt stöd att hon har realistiska möjligheter att själv vårda sitt barn det första halvåret (alternativt att mannen får det).

SOU 1972: 39

20 Svensk sjuksköterskeförening

SSF delar kommitténs uppfattning att abort är något som ingen vill få utan alla vill slippa undergå. En abortoperation måste betraktas som en nödfallsutväg. Förbudet mot abort SSF instämmer i princip med abortkommitténs förslag att 1938 års abortlag liksom de paragrafer i brottsbalken som innehåller förbud mot abort upphäves, "aborten avkriminaliseras". SSF noterar vidare med tillfredsställelse att förbudet kvarstår mot abort som utförs av annan än härför utbildad läkare och att ett sådant ingrepp lagligen beivras. Enligt förslaget skall således i framtiden ingen kvinna kunna straffas för att hon har fått abort utförd. En lagstiftning om generell rätt till abort kan dock få vittgående och icke önskvärda konsekvenser om av allmänheten denna form av abort ställs i paritet med förekommande preventivmedelsmetoder. Därför torde det vara av vikt att samhället ökar resurserna att informera och ge råd åt såväl kvinnor som män ifråga om födelsekontroll. Familjevårdsprincipen bör bli vägledande för samhällets rådgivning och andra insatser både vid planerad och vid oplanerad graviditet. Behövs lagstiftning om abort? SSF anser att det behövs lagstiftning som inte ensidigt ser på kvinnans rätt till abort 216

utan kraftigare betonar kvinnans rätt att få föda samt fostrets självklara rätt till utveckling och liv. I detta sammanhang bör även mannens rätt till barnet uppmärksammas. För den kvinna som anser sig inte kunna taga ansvaret att föda innebär graviditeten sådana påfrestningar att en lag om rätt till abortoperation är motiverad. En sådan lag är befogad för att: 1. tillförsäkra kvinnan möjlighet att få aborten utförd 2. garantera kvinnan sakkunnig hjälp och vård d v s att abortoperationen utföres av läkare med specialistkompetens på av socialstyrelsen godkänd sjukvårdsinrättning som äger resurser att behandla ev komplikationer. Hon skall dessutom kunna erhålla adekvat smärtlindring. 3. läkare och övrig personal skall äga riktlinjer för sitt handlande 4. förhindra olaglig verksamhet som kan föranleda straffrättsliga åtgärder. SSF delar kommitténs åsikt att sjukvårdslagen bör ändras så att vårdskyldighet knyts till graviditet i stället för som f n enbart till barnsbörd. Grunder för rätt till

abortoperation

Av vad som kan utläsas ur förslaget till lag om rätt till abortoperation finns det tydligen enligt kommitténs intentioner blott en enda indikation: kvinnans egen önskan. DetSOU 1972: 39

ta borde emellertid klarare ha framgått av lagtexten. "Oskäligt betungande" är ett alltför vagt begrepp som kan vålla tolkningstvister i den nämnd som föreslås tillsättas. SSF ansluter sig till åsikten att kvinnans egen övertygelse skall vara avgörande vid beslutet om abortingripande. Hon bör dock först av kurator med mentalhygienisk utbildning eller läkare sakligt upplysas om de risker som kan vara förbundna med denna operation. Men utöver en noggrann information om ev lidande av fysisk och psykisk art bör hon även få upplysning om de sociala hjälpmöjligheter som står till buds vid en fortsatt graviditet. Också den blivande barnafadern bör kallas till rådgivningen. Det är angeläget att den kurator/läkare som samtalar med den abortsökande förvissar sig om att kvinnan inte utsatts för påtryckningar från t ex mannen eller föräldrarna. SSF hyser den uppfattningen att de abortsökandes antal sannolikt kommer att öka. Denna ökning kan bl a medföra att mödravården eftersattes om antalet gynekologer därigenom blir otillräckligt. Brist på vårdplatser riskeras på de redan nu hårt belastade sjukhusen. Samhället måste göra en realistisk värdering av tillgängliga resurser, både sjukhusresurserna och de personella, för att kunna klara en fortsatt ökning av de legala aborterna, så att inte sjuka människor får sitta emellan och få längre väntetider för läkarbesök och sjukhusvård. I detta stycke omfattar SSF dr Elisabet Sjövalls åsikt i hennes särskilda yttrande.

nadsfritt inom mödrahälsovården ävensom hjälp och rådgivning av kurator därstädes, samt vikten av att snarast söka läkare. SSF finner en tidsgräns på 12 veckor diskutabel beroende på att kvinnan skulle kunna känna sig tvungen att underkasta sig operation inom den tiden, av rädsla för att annars inte bli opererad, s k panikoperation. Det primära är dock att samhället genom olika resurser ser till att abortoperationen utföres på för kvinnan skonsammaste sätt, vilket både i fysiskt som psykiskt avseende motiverar att operationen utföres vid tidigast möjliga havandeskapstid. SSF har dock den uppfattningen att en övre gräns vid 18—20 graviditetsveckan bör stipuleras med undantag av de fåtal fall där man kan befara risk för kvinnans liv om graviditeten fortskrider. Denna övre gräns på 20 veckor motiverar SSF med följande: 1. Respekten för mänskligt liv måste bibehållas. 2. Tidpunkten när kvinnan vanligen uppfattar fosterrörelser går vid 18—20 graviditetsveckan och därvid upplevs fostret som en realitet. 3. Den vid abortoperationen behjälpliga sjukvårdspersonalen upplever oftast sena abortoperationer som mycket deprimerande. SSF delar därför den uppfattningen att såväl sjuksköterska som läkare som hyser samvetsbetänkligheter i dessa sammanhang skall äga möjlighet att bli befriad från krav om medverkan vid abortoperation och omhändertagande av foster.

Tidpunkten för operation

Nämnderna och deras verksamhet

Med hänsyn till att operationsriskerna ökar ju längre en kvinna är gravid, har den kvinna som finner att hon bör underkasta sig operation hellre än att föda, ett berättigat anspråk på att bli opererad så tidigt som möjligt. SSF menar att det här är samhällets uppgift att sprida saklig upplysning och information om abortoperation och om hur avsevärt mycket mera påfrestande det är att bli opererad sent än tidigt, om möjligheterna att få tidig graviditetsdiagnos kost-

SSF hävdar att det är kvinnan som i samråd med gynekologen fattar beslut om abort bör utföras eller ej under förutsättning att graviditeten befinner sig i ett tidigt stadium. SSF ställer sig tvekande till de föreslagna nämndernas funktion och sammansättning men ansluter sig dock till förslaget. SSF anser emellertid att i nämnderna bör ingå en socialkurator. Majoriteten skall utgöras av kvinnor. Då den enskilda kvinnans ärende behandlas i nämnd bör man övervä-

SOU 1972: 39

ga om kvinnans möjlighet att, om hon så önskar, själv kunna vara närvarande eller ledamöternas möjlighet att kalla kvinnan för kompletterande uppgifter. Avslår nämnden abortoperation bör ärendet i enlighet med lagförslaget omedelbart prövas av socialstyrelsen. SSF understryker vikten av att enhetliga normer för nämnderna upprättas över hela landet. Samhällsstödet skap

underlätta situationen för de kvinnor som önskar föda barn trots personliga besvärliga omständigheter. Ett barn bör garanteras rätten att komma önskat till världen.

vid graviditet och föräldra-

SSF ansluter sig helt till kommitténs förslag i denna fråga men vill kraftigt betona vikten av ökade personella och ekonomiska resurser för upplysning om och undervisning i sexualkunskap, preventivteknik, såväl inom skolans ram som i samhället för övrigt. Mödravårdscentralerna torde behöva en avsevärd utökning av såväl läkare som sjuksköterskor/barnmorskor med specialutbildning på detta område. Målet bör vara att förebygga oönskade graviditeter. SSF vill framhålla kravet på att barnhälsovården bygges ut och omfattar hela förskoleåldern från 0—7 år över hela landet och att behovet av daghemsplatser och hemsamariter tillgodoses. Samarbetet mellan barnhälsovård och socialförvaltning skall intensifieras. Utredningen påpekar att den tidsperiod under vilken man är villig att ge social hjälp varierar i hög grad de olika kommunerna emellan; här bör enligt SSF någorlunda lika regler komma till stånd. SSF tillstyrker kommitténs förslag rörande mödra- och barnhälsovårdens namnbyte till familjehälsovård. Likaså ställer sig SSF positiv till den föreslagna ettåriga tjänstledigheten vid barnsbörd, valfritt för kvinnan eller mannen. SSF hälsar med tillfredsställelse abortkommitténs övriga förslag som ger kvinnan och familjen grundläggande ekonomisk trygghet, för att i möjligaste mån förhindra abort. Lika väl som kvinnan icke av samhället skall tvingas föda det barn hon icke önskar, lika väl måste samhället med alla medel 218

SOU 1972: 39

21 Svenska barnmorskeförbundet

I direktiven för utredningen har Justitieministern uppdragit åt sakkunniga att undersöka tillämpningen av rådande abortlagstiftning och lägga fram förslag till framtida sådan lagstiftning. Härjämte skulle sakkunniga utreda frågan om abortprofylaktiska åtgärder och så tillförlitligt som möjligt göra beräkningar beträffande antalet illegala aborter. Med den nu rådande lagstiftningen kan kvinnan erhålla medgivande till avbrytande av havandeskapet på följande indikationer: 1. medicinska indikationer 2. social-medicinska indikationer 3. humanitära indikationer 4. eugeniska indikationer 5. fosterskadeindikationer Det framlagda förslaget innebär en lagstadgad rätt för kvinnan att genom abortoperation avbryta havandeskapet. Denna rätt fastslås i andra paragrafen i förslaget till "Lag om rätt till abortoperation", som stadgar att kvinna, som är berättigad till vård enligt sjukvårdslagen, har rätt till abortoperation: 1. när det kan antas att hennes hälsa skulle råka i fara eller hennes krafter allvarligt nedsättas om havandeskap fortsätter, 2. när det kan antas att det barn, som hon sannolikt skulle föda om hennes havandeskap fortsätter, kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte, SOU 1972: 39

3. när det av annan anledning är oskäligt betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter. Lagförslaget, som 1965 års abortkommitté sålunda framlägger, innebär en helt ny syn på abortfrågan, som radikalt skiljer sig från den som präglar lagstiftningen i flertalet västländer. Från att tidigare ha varit principiellt förbjuden, kommer abort enligt förslaget att i princip bli tillåten. Kvinnan får alltså en principiell rätt till abortoperation. För att trygga denna rätt föreslås en lag om rätt till abortoperation. Motivet för det nya förslaget är enligt kommitténs majoritet att ytterligare underlätta kvinnans frigörelse. Kvinnan skjuts enligt förslaget helt i förgrunden och mannens intresse i abortfrågan, liksom fostrets rättsskydd, förbigås nästan helt. Den tidsgräns, som för närvarande gäller för avbrytande av havandeskap vid tjugonde — i vissa fall upp till tjugofjärde — veckan, föreslås helt slopad. Kvinnans principiella rätt till abort föreligger därför under hela graviditeten. Svenska barnmorskeförbundet vill redan från början framhålla att förbundet icke kan biträda förslaget om lagstadgad rätt för kvinnan att få avbryta sitt havandeskap. Förbundet anser i stället att abortlagstiftningen fortfarande bör bibehålla sin karaktär av undantagslagstiftning med fastställda abortindikationer. Abortlagen skulle eljest kunna få karaktären av ett medel för fö219

delsekontroll, som hos berörda parter kan skapa en viss nonchalans då det gäller att på annat sätt — med preventivmedel — förebygga ett icke önskat havandeskap, födelsekontroll som inträder först sedan havandeskapet redan är ett faktum. Ifråga om fostrets rättsskydd är det förvånansvärt att kommittémajoriteten ansett sig kunna helt bortse från detta. Det är ingen förlegad teori utan vetenskapligt bevisat att fosterutvecklingen påbörjas omedelbart efter konceptionen och att den snabbt fortskrider, varför fostret bör tillförsäkras ett successivt växande rättsskydd. Som lämplig tidpunkt för operation bör denna — därest indikation för sådan föreligger — helst företas före utgången av 12:e veckan från graviditetens inträdande. För denna ståndpunkt talar icke blott etiska värderingar utan även att den för kvinnan skonsammaste operationstekniken kan användas. Ju längre graviditeten fortskrider, ju mer ökar komplikationsriskerna vid abortoperation. En undersökning beträffande komplikationsriskerna, företagen på Sahlgrenska sjukhusets kvinnoklinik och omfattande 569 patienter under tiden 1 januari 1969 till 31 maj 1970, har redovisats i Läkartidningen nr 3 1972. En övre gräns för operationens företagande till förslagsvis 20: e veckan bör fastställas, då kvinnan efter 20: e veckan börjar kunna känna fosterrörelser och därvid mera påtagligt upplever att hon bär på ett levande barn. Abortingrepp bör inte få ske när risk föreligger att fostret är livsdugligt, såvida icke kvinnans hälsa är i uppenbar fara. Genom vetenskapens landvinningar har foster kunnat hållas vid liv i allt tidigare skeden och denna utveckling kommer kanske att fortgå. Det är därför vanskligt att sätta en fixerad gräns, men risk för livsduglighet måste betraktas som ett kriterium. Svenska barnmorskeförbundet vill i stället förorda att preventivmedelsrådgivningen och upplysning om preventivmedlens användande intensifieras, en tanke som även kommit till uttryck i abortutredningens betänkande under kapitlet "födelsekontroll, in220

formation och rådgivning". På sätt, som bland annat RFSU förordat, bör denna preventivmedelsrådgivning uppdras åt mödravårdsorganen men för att tillgodose detta önskemål måste resurserna väsentligt förstärkas. I sammanhanget bör beaktas behovet av kompletterande utbildning för barnmorskorna inom detta nya verksamhetsområde. Förutom inom mödravårdsorganens ram kan upplysning även med stor fördel ges via massmedia och därvid icke endast begränsas till redogörelser för lämpligheten av olika preventivmedel utan även innehålla uppgifter om tänkbara konsekvenser av abortoperation. All hälso- och sjukvård idag får sin prägel djupast av etiska värderingar, som omfattas av all sjukvårdspersonal. Inte minst för barnmorskekåren gör sig dessa etiska värderingar gällande. Hela dess yrkesinriktning och utbildning går ut på att vårda den blivande modern och slå vakt om fostret och det nyfödda barnet. Om "Rätten till abort" blir en verklighet, innebär detta att tillfälle skall ges kvinnan att få en abortoperation utförd. Enligt förslaget kommer de enskilda läkarna ej att åläggas operationsskyldighet, denna skyldighet skall åvila sjukvårdshuvudmannen. Det torde dock i praktiken bli omöjligt för både läkare och barnmorskor att utöva gynekologisk verksamhet på sjukhus om de håller på sin rätt att vägra deltagande i sådana abortingrepp, där tillräckliga skäl för ingreppet saknas. En synnerligen liberal abortpraxis har under de senaste åren växt fram men att därifrån ta steget över till en helt fri abort, en lagstadgad rätt för kvinnan att få abortoperation utförd, är enligt vår mening att gå för långt. Motivet till det nya lagförslaget skulle vara ett led i kvinnans frigörelse. Det kan dock inte uteslutas att kvinnan i vissa situationer kan komma i ett sämre läge än för närvarande. En kvinna, som blir pressad till abortansökan, har för närvarande lagen på sin sida. Om lagen för fri abort blir verklighet, kan kvinnan i motsvarande situation inte åberopa lagen till stöd för sin önskan att SOU 1972:39

behålla sitt barn. Mannens roll i sammanhanget bör inte förbigås. Hans medansvar och delaktighet bör eftersträvas och det bör vara rutin, att om särskilda skäl inte föreligger häremot, mannens uppfattning i abortärendet inhämtas. Förbundet anser ej att någon särskild lokal nämnd för handhavandet av hithörande ärenden bör finnas, då tillvaron av en dylik nämnd kan äventyra patientens personliga integritet. Det torde enligt förbundets uppfattning i de flesta fall kunna avgöras av gynekologen i enlighet med gällande indikationer. Skulle därvid kvinnans ansökan avslås, bör möjlighet till överklagande av beslutet kunna ske hos socialstyrelsen. Förbundet anser det dock nödvändigt att kuratorn får en mera central roll i abortärenden än vad kommittén tänkt sig. Många kvinnor saknar kännedom om de hjälpmöjligheter som står till buds och kvinnan måste få tillgång till all den rådgivning som en kurator kan ge. I övrigt anser Svenska barnmorskeförbundet att många frågor av abortkommittén lämnats obesvarade och outredda, bland annat har ingen som helst beskrivning beträffande fosterutvecklingen lämnats; ett förhållande som föranleder förbundet att föreslå att frågan om en kommande abortlagstiftning göres till föremål för fortsatt utredning innan beslut i ärendet fattas.

får äga rum om kvinnans eller fostrets liv eller hälsa är i fara, att den blivande faderns uppfattning i abortfrågan efterhöres såvida icke särskilda skäl häremot föreligger, att förslaget om lokala nämnder avslås, att abortärenden bör kunna avgöras i samråd mellan läkaren och kvinnan, att kurator beredes en mera central roll i abortärenden än enligt kommitténs förslag, att en lagteknisk översyn av abortlagstiftningen bör verkställas med den målsättning som ovan angivits, samt slutligen att på sätt kommittén föreslagit och starkt dokumenterats av Elisabeth Sjövall i hennes reservation, en översyn av steriliseringslagens bestämmelser snarast kommer till stånd i syfte att underlätta steriliseringsoperation även i vad gäller män.

Sammanfattningsvis föreslår Svenska barnmorskeförbundet: att fostret liksom hittills fortsättningsvis tillförsäkras rättsskydd, att liksom hittills under graviditetens första skede en liberal praxis ifråga om aborter tillämpas, att abortoperation om möjligt bör utföras under tiden intill utgången av 12:e veckan av graviditeten, att en övre gräns för rätten till abortoperation fastställes till förslagsvis 18:e—20:e veckan av graviditeten, att efter denna tid abortoperation endast SOU 1972: 39

22 Sveriges socionomförbund

Inledning I vårt samhälle gäller som grundprincip förbud mot abort, d v s gravid kvinna är skyldig att föda, såvida hon inte uppfyller vissa indikationer i 1938 års abortlag, som kan medge befrielse härifrån på i huvudsak medicinska skäl. På senare år har abortlagen tillämpats mycket liberalt och allt fler kvinnor som ansökt om abort har medgetts detta. Det har skett under trycket av den starka opinion, som kommit till uttryck i den debatt vari bl a hävdats att kvinnans egen bedömning av sina möjligheter att föda och ta vård om ett barn, bör vara utslagsgivande för om hon skall beviljas abort eller ej. En omvärdering av hälsobegreppet i riktning mot att hälsa också innefattar social hälsa — t ex kvinnans rätt till emancipation i vidare och mer praktisk betydelse — har således legat till grund för den ökade tillstyrkningsfrekvensen av abortansökningar på såväl det lokala planet som inom Socialstyrelsen. Utredningsförfarandet har förenklats och s k två-läkarintyg har allt mer kommit att användas.

A vkriminalisering Abortkommitténs betänkande befäster i stort den åsiktsförändring som ägt rum i abortfrågan genom att föreslå att förbudet mot abort avskaffas och ersätts av en principiell 222

rätt till abort för kvinnan. I stället för misstro i form av straffhot bör lagstiftningen bygga på ett förtroende för kvinnan och hennes förmåga att själv bedöma huruvida hon kan ta ansvar för barn. Sveriges socionomförbund delar kommitténs åsikt att kvinnan inte skall straffas för att hon låter utföra illegal abort och att straffbarhet endast bör finnas för den som utför abortingrepp under för kvinnan icke betryggande former. Grunder för abort Enligt socionomförbundets mening bör kvinnan således i lag tillförsäkras rätt till abort under medicinskt betryggande former. I likhet med reservanten i kommittén, Görel Alm, anser förbundet dock att kvinnans egna värderingar av skälen för abortåtgärd bör vara utslagsgivande för huruvida abort skall utföras och att detta klart bör framgå av lagtexten. De medicinska kontraindikationer som enligt kommittémajoritetens förslag skulle kunna bryta kvinnans principiella rätt till abort, anser förbundet fått för stor tyngd. Det är inte troligt att någon annan bättre än kvinnan själv kan bedöma huruvida hennes livssituation blir oskäligt betungande i händelse hon tvingas föda mot sin vilja. Därmed bortfaller behovet av andra grunder i lagtexten än kvinnans egen upplevelse av sin gravida situation som skäl för abort. SOU 1972:39

Tidsgräns Kommittéförslaget innebär att det inte skall finnas någon lagstadgad övre tidsgräns, efter vilken abortingrepp endast får utföras på starka medicinska skäl. Socionomförbundet kan inte stödja kommitténs förslag på denna punkt utan hävdar att en övre gräns bör sättas vid 24: e veckan. Fristen bör dock få överskridas, när det föreligger strikt läkarvetenskapliga skäl samt vid risk för fosterskada. Enligt förbundets mening är en övre gräns framför allt nödvändig för att varken kvinnan eller läkaren skall behöva riskera att levande foster framföds. Avsaknad av en övre gräns skulle också kunna leda till mycket olika behandling av abortfallen i olika delar av landet. Av betänkandet framgår att allt fler kvinnor söker abort på ett tidigt stadium av graviditeten och att tidiga aborter med ettstegsmetod i alla avseenden utsätter kvinnan för mindre påfrestningar än mer komplicerade ingrepp på senare graviditetsstadium. I det sammanhanget vill socionomförbundet starkt betona att man genom ökad upplysning till allmänheten om metoder för graviditetsdiagnostik och för tidig abort bör eftersträva att en ännu större del av aborterna framdeles äger rum tidigt. Liksom kommittén vill förbundet understryka angelägenheten av att samhället ställer sådana sjukvårdsresurser till förfogande att en kvinna, som beslutat sig för abort, snabbt och skonsamt skall kunna få abortåtgärden utförd. Lokala

nämnder

Om kommitténs huvudmålsättning — rätt till abort — skall kunna förverkligas och abortingrepp jämställas med annan sjukvård behövs enligt socionomförbundet inga lokala nämnder med mer eller mindre vidsträckt rätt att delegera beslut om abort åt ordföranden eller annan läkare. Förbundets invändningar mot inrättande av lokala nämnder grundar sig främst på risken för onödig fördröjning av själva aborthandläggningen, SOU 1972: 39

risken för oenhetlig handläggning av abortärenden i landet som helhet samt det minskade sekretess-skydd för kvinnan, som behandling i nämnd av hennes abortsituation kan medföra. Varje kompetent läkare vid sjukhus eller sjukvårdsinrättning, som socialstyrelsen godkänner, bör ha rätt att utföra abort utan annat medgivande än som eventuellt fordras av överordnad. Tillräcklig rättssäkerhetsgaranti torde uppnås i och med att gynekologen kan konsultera den personal med psykosocial yrkeskunskap, som förutsätts finnas representerad inom ramen för den av kommittén skisserade familjehälsovården samt övrig medicinsk expertis inom sjukhuset, i de fall han känner sig tveksam att utföra abort t ex på grund av att kvinnan är vacklande i sin abortönskan. Kan rätten till abort ej fastställas, bör ärendet omgående remitteras till socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Socionomförbundet finner sålunda angeläget att socialpsykiatriska nämnden med dess nuvarande sammansättning med lekmannainslag bibehålls dels för att garantera en likformig handläggning av abortärenden i hela landet, dels som ett organ för samlade erfarenheter och information i frågor som rör abort. Ingen lagstiftning kan ge kvinnan total garanti för en absolut rätt till abort. Men lagen bör ge klara riktlinjer och samhället måste kunna förvänta sig att de som har att tillämpa lagen lojalt söker följa dess riktlinjer. I det sammanhanget vill förbundet, i likhet med Elisabet Sjövall i sitt särskilda yttrande, påpeka att man i betänkandet undvikit att diskutera huruvida gravida flickor — främst i de lägre tonåren — skall ha möjlighet till abort utan att vårdnadshavare hörts. Det nämns endast att socialpsykiatrisk rådgivning har en väsentlig funktion att fylla för de unga kvinnor, som önskar slippa föda främst på grund av sin ålder och därmed sammanhängande bristande förmåga att ta hand om barn. Praxis nu torde 223

vara att om abortutredande kurator o c h / eller psykiater ej lyckats förmå flickan att berätta om sin graviditet för endera av föräldrarna, överlåts åt operatören att avgöra huruvida han anser sig kunna utföra abort utan medgivande från den gravida flickans vårdnadshavare. Socionomförbundet anser det angeläget att klara anvisningar ges beträffande handläggningen av abortärenden som gäller flickor i lägre tonår. Rådgivning Med rätt till abort bör följa rätt till upplys ning, information och rådgivning kring planerat föräldraskap däri inbegripet abort samt i sexuella samlevnadsfrågor. Med tillfredsställelse noterar sålunda socionomförbundet att kommittén ägnat dessa viktiga frågor stort utrymme i betänkandet genom att föreslå en utvidgning av mödraoch barnhälsovården. Till s k familjehälsovårdscentraler skall män och kvinnor — unga och äldre — kostnadsfritt kunna vända sig för att få sakinformation, råd och service i frågor som i vid bemärkelse rör samlevnad. Socionomförbundet anser dock det vore missvisande att använda ordet familjehälsovård i samband med dessa centraler, eftersom även människor, som inte lever i parrelation, skall vara välkomna. Det förefaller förbundet lämpligt att dessa centraler förläggs i nära anslutning till kvinnoklinik dels för att underlätta samarbetet mellan klinikpersonai och övrig personal, som inom "familjehälsovården" representerar psykosocial yrkeskunskap, dels för att bespara kvinna, som exempelvis önskar abortrådgivning, omvägen över flera organ för samma ändamål. Att samtal med kurator i samband med abortsituation helt skall baseras på kvinnans eget uttryckliga behov finner socionomförbundet lämpligt. Den kvinna, som på egen hand kommit fram till att abort är bästa utvägen för henne och ej känner behov av social information eller annat stöd, som kan tänkas ges av kurator, bör av läkare 224

kunna få nödvändig information om abortåtgärdens utförande och eventuella konsekvenser för henne. Allmänheten bör dock klart informeras om tillgången till social och psykologisk yrkeskunskap i samband med såväl planerat som oplanerat föräldraskap, så att envar känner rätt att utnyttja den. Från att ha haft i huvudsak utredande och intygsskrivande uppgifter kommer kuratorerna inom ramen för den nya verksamheten att arbeta både förebyggande, stödjande i akuta krissituationer och eftervårdande. Arten av deras arbetsinsatser kommer att vidgas till att omfatta information och rådgivning på betydligt fler områden som har samband med sexuell samlevnad än hittills. Detta ställer krav på befattningshavarna, som därför bör beredas tillgång till vidareutbildning utöver examen vid socialhögskola eller motsvarande. Vid planering av verksamheten vid de nya centralerna bör de socionomer, som nu är verksamma inom den abortförebyggande verksamheten, kunna bidra med värdefulla synpunkter och erfarenheter. Socialpolitiska

åtgärder

Socionomförbundet delar kommitténs mening att samhället genom generella socialpolitiska åtgärder skall öka sina insatser för att ge kvinnor, män, barn grundläggande social och ekonomisk trygghet och att genom en utbyggd service göra det möjligt för båda föräldrarna att förena vården om barn med åtaganden i förvärvslivet. Förbundet instämmer i att samhället bör avstå "från tidigare kategoritänkande i fråga om kvinnor som kön" och ej längre betrakta "ogifta mödrar", "abortsökande" etc som en speciell grupp människor i behov av särskilda stödåtgärder från samhällets sida. Kommitténs principiella slutsatser att ökade sociala och ekonomiska förmåner spelar en jämförelsevis liten roll som "abortförebyggande medel" stämmer i stora drag med de erfarenheter socionomförbundet har. Som ett led i samhällets ökade ansvar för individens rätt till planerat föräldraskap unSOU 1972:39

derstödjer förbundet kommitténs förslag till en effektiv utbyggnad av kvalificerad preventivmedelsrådgivning i samhällets regi liksom i att denna görs kostnadsfri för den enskilde. Även möjligheten att genom återbäring från försäkringskassa minska individens kostnader för preventivmedelsrådgivning hos privatläkare bör utredas. För att dessa och andra planer om ökat utbud på information i sexualfrågor skall bli verklighet fordras att sjukvårdshuvudmännen under de närmaste åren prioriterar den s k familjehälsovården och tillgodoser det ökade behovet av personal — läkare, socionomer, psykologer och paramedicinsk personal, Socionomförbundet ger vidare sitt fulla stöd åt kommitténs förslag om lagfäst ettårig barnledighet liksom i att denna rätt till ledighet valfritt skall kunna utnyttjas av fadern eller modern och i att båda föräldrarna får möjlighet till deltidsarbete under denna tid. Socionomförbundet vill också understryka det av kommittén påpekade behovet av en utbyggd barnstugeverksamhet och av att en samordning kommer till stånd mellan barnstuge- och barnvårdarverksamheten för sjuka barn. Lagstadgad rätt att under kortare tid utan inkomstbortfall få stanna hemma för att vårda sjuka barn bör även tillförsäkras föräldrar.

att kommitténs förslag om lagfäst ettårig barnledighet för modern eller fadern lagfästs.

Sammanfattning Sveriges socionomförbund vill föreslå att av lagtexten klart framgår att det är kvinnans eget ställningstagande som grundar rätten till abort att en övre tidsgräns införs vid 24: e veckan att lokala nämnder ej inrättas att socialpsykiatriska nämnden i socialstyrelsen bibehålls för prövning av fall där rätten till abort ej kunnat fastställas att samhället satsar på en utbyggnad av mödra- och barnhälsovården innefattande preventivmedelsrådgivning att samhället övertar större delen av den enskildes kostnader härför samt 1 5 - S O U 1972:39

23 Svensk demografisk förening

Föreningen begränsar sig i följande yttrande till att lägga demografiska synpunkter på abortfrågan. Vår ambition är i första hand att söka belysa frågan om den troliga utvecklingen av antalet aborter samt att diskutera vilka följder en eventuell ökning av abortantalet kan föra med sig. Kommittén har i sitt betänkande nästan inte alls gått in på dessa viktiga problem. Föreningen har därför ansett sig böra behandla sakerna ganska utförligt. Antalet legala aborter har som bekant under senare år ökat kraftigt. Följande tablå sammanfattar utvecklingen under det senaste årtiondet; som jämförelse anges också antalet levande födda samt antalet aborter på 100 levande födda: År

Antal aborter

Antal levande födda

Antal aborter på 100 levande födda

1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971

2 900 3 200 3 500 4 700 6 200 7 300 9 700 10 900 13 700 16 OOO(prel) 19 000(prel) å 20 000

105 000 107 000 113 000 123 000 123 000 123 000 121000 113 000 108 000 110 000 115 000

2.7 3.0 3,1 3,8 5.0 5,9 8,0 9,6 12.7 14,5 16,5 å 17,4

Det är frestande att redan med utgångspunkt från denna talserie göra gällande att 226

antalet aborter kommer att fortsätta att öka, och detta även om det inte sker någon ändring i lagen. Extrapoleringar av en hittillsvarande tendens är dock alltid synnerligen vanskliga, särskilt när det som i detta fall gäller ett innovationsförlopp. Frågan är om det finns någon möjlighet att på annat sätt komma fram till hur antalet aborter kan väntas komma att utvecklas i framtiden. Som förklaring till den starka ökningen i antalet aborter anges ofta att tillämpningen av den nuvarande lagen har blivit allt mera liberal. Detta räcker dock inte som förklaring; man behöver också få veta vilka kategorier av kvinnor, som i ökad utsträckning begagnar sig av möjligheterna att få abort. Olika möjligheter är därvid tänkbara: 1. Antalet kvinnor i de fruktsamma åldrarna har blivit större. 2. Sexuella förbindelser har blivit vanligare. 3. Det har skett en övergång från säkra till mindre säkra preventivmedel, och antalet oönskade graviditeter har till följd härav blivit större. Närmast åsyftas därvid övergången från p-piller till andra medel mot slutet av perioden. 4. Det har skett en övergång från illegala till legala aborter. I fråga om kategori 1. kan man gå till befolkningsstatistiken, som visar att antalet kvinnor i de mest fruktsamma åldrarna mellan 20 och 30 år ökade med 40 % från 1960 till 1970. Till följd av de senaste årens SOU 1972:39

minskade äktenskapsfrekvens har antalet ogifta kvinnor i dessa åldrar ökat ännu mera, nämligen med 54 %. Denna i och för sig kraftiga uppgång kan dock inte förklara mer än en ringa del av den ovan redovisade ökningen i antalet aborter vilka sexfaldigats mellan 1962 och 1971. För övrigt räcker det inte med att bara se på åldrarna mellan 20 och 30; även före 20 år och efter 30 år förekommer ju fruktsamhet, och i dessa åldrar minskade antalet kvinnor mellan 1960 och 1970. I fråga om de övriga kategorierna är det knappast möjligt att veta något bestämt. Troligen har de alla tre medverkat till att antalet aborter har blivit större, men det är omöjligt att veta vilken faktor som därvid spelat den största rollen. Under de närmaste årtiondena kommer enligt nu föreliggande befolkningsprojektioner antalet kvinnor i de fruktsamma åldrarna att vara i stort sett oförändrat. Av detta skäl har man sålunda inte anledning att vänta sig någon förändring i antalet aborter; frågan är om det finns några andra skäl till en förändring. Något som tyder på en fortsatt ökning av antalet aborter är att en inte obetydlig andel av de fullföljda graviditeterna alltjämt tycks vara oönskade. Av uppgifterna om antalet utomäktenskapliga barn jämte uppgifterna om det antal inomäktenskapliga barn som föds inom 8 månader från föräldrarnas giftermål kan man dra den slutsatsen att mellan hälften och två tredjedelar av alla kvinnor som blir förstagångsgravida, är ogifta då graviditeten inträffar. Alla dessa graviditeter är naturligtvis inte oönskade, och man måste dessutom ha klart för sig att även en oönskad graviditet efter ett år kanske resulterat i ett högt älskat barn. Även om andelen verkligen oönskade graviditeter inte skullle vara högre än 20 %, vilket är den andel, som Åke Nilsson kommit fram till i en nyligen publicerad undersökning (Para-natal emotional adjustment. Acta Psychiatrica Scandinavica, suppl. 220. Copenhagen 1970), så innebär dock även den siffran att antalet potentiella aborter SOU 1972: 39

kan vara mycket stort. Något som också talar för en fortsatt ökning av antalet aborter är de stora regionala skillnaderna i den nuvarande abortfrekvensen. Med ledning av de i betänkandet angivna siffrorna över antalet utförda aborter åren 1964—66, vilka kompletterats för åren 1968 och 1969, har antalet aborter per 100 levande födda för varje län uträknats, i vissa fall med större städer specificerade. Dessa tal, där både täljaren och nämnaren avser kvinnans bosättningsort, återges nedan med områdena ordnade efter fallande abortfrekvens under perioden 1964—66:

—66 Stockholms kommun Uppsala län Västmanlands län Stockholms län utom Sth Västernorrlands län Södermanlands län Älvsborgs län Jämtlands län Örebro län Göteborg Malmö Göteborgs o Bohus län (utom Gbg) Värmlands län Hallands län Norrbottens län Kalmar län Östergötlands län Gotlands län Malmöhus län Gävleborgs län Kopparbergs län Skaraborgs län Blekinge län Jönköpings län Västerbottens län Kronobergs län Kristianstads län Hela riket

11,7 6,7 5,6 5,5 5,2 5,2 5,1 5,0 4,9 4,8 4,7 4,7

22,6 10,9 10,7 6,7 9,1 10,6 9,5 10,8 10,6 10,1 8,6 2,9

27,6 13,9 15,6 9,2 14,1 13,3 11,5 15,1 13,3 14,5 10,5 3,7

4,6 4,4 4,0 3,8 3,8 3,7 3,4 3,2 3,1 3,1 2,6 2,5 2,4 2,2 2.2 4,9

8,2 8,5 9,6 8,9 7,9 8.1 4,0 8,5 8,1 6,8 5,4 5,0 6,4 5,8 5,0 9,6

11,2 10,7 12,4 11,4 8,4 15,5 5,8 11,3 12,4 9,0 6,9 6,3 9,5 7,7 8,3 12,7

De avsevärda regionala skillnaderna tyder på att restriktiviteten i den nuvarande lagstiftningen har varit större i vissa län än i andra. På det hela taget tycks talen vara högre i län, till vilka det sker en inflyttning, och lägre i län, från vilka det sker en avflyttning. Redan en fortsatt omflyttning bör följaktligen leda till att antalet aborter stiger. Stockholms kommun intar som synes en 227

särställning; abortfrekvensen är där mer än dubbelt så hög som för riket i dess helhet. En utjämning till den nivå, som gäller för Stockholm, skulle således leda till att antallet aborter mer än fördubblades. Något som vidare tyder på att abortfrekvensen kan komma att öka kraftigt är erfarenheterna från andra länder. I Storbritannien trädde våren 1968 en ny lag i kraft, varigenom aborterna blev tämligen fria. Enligt nu föreliggande uppgifter, vilka hämtats ur en av International Planned Parenthood Federation redovisad sammanställning, har antalet aborter där utvecklats på följande sätt:

1968, Juli—December 1969, Januari—Juni Juli—December 1970, Januari—Juni Juli—December

Antal aborter

Antal aborter på 100 levande födda

20 000 26 000 32 000 41000 48 000

4,5 5,6 7,5 9,2 11,0

Ökningen var således markant och tycktes ännu efter två år inte visa någon tendens att avta. Utvecklingen i staten New York i USA har varit likartad. Från april 1970 är aborterna där praktiskt taget helt fria. För kvinnor hemmahörande i staden (således ej i hela staten) New York utgjorde antalet aborter per 100 levande födda 45 under perioden 1.7.1970—31.3.1971 (enligt redovisning i tidskriften Family Planning Perspectives, July 1971). Ett annat land som nyligen (1970) övergått till fria aborter är Finland. Enligt en uppgift i pressen har antalet aborter för 1971 uppgått till i runt tal 20000 eller drygt 20 på 100 levande födda. Även i Danmark liberaliserades abortlagstiftningen 1970 utan att detta dock hittills tycks ha lett till någon påtaglig stegring i antalet aborter. Det har dock inte varit möjligt att få reda på vilka särskilda omständigheter, som kan ha föranlett att en väntad effekt på abortantalet där uteblivit. 228

I Östeuropa har man en betydligt längre tids erfarenhet av fria aborter; åtskilliga länder har där under mer än ett årtionde haft helt fria aborter under ett tidigt skede av havandeskapet. Det är välkänt att detta lett till att antalet aborter blivit mycket högt, vilket också framhålls i abortkommitténs betänkande. Ur en nyligen utgiven skrift (Henry P. David, Family Planning and Abortion in the Socialist Countries of Central and Eastern Europe. New York 1970) kan hämtas uppgifter som är mera aktuella än de som redovisas i betänkandet. I Sovjetunionen uppges det årliga antalet aborter till 6 milj. Med ett årligt antal födda på 4 milj skulle således förekomma 150 aborter på 100 födelser. I Bulgarien hade antalet legala aborter år 1967 stigit tilll 79 på 100 födelser; till följd av vissa restriktioner i abortlagstiftningen har antalet därpå sjunkit till 60 år 1968. I Tjeckoslovakien har antalet aborter stigit till nivån 47 på 100 levande födda år 1968. Nivån i Polen är ungefär lika hög; för år 1966 redovisas där 42 aborter på 100 levande födda. Ungern uppvisar mycket höga tal; för år 1969 redovisas 130 legala aborter på 100 födelser. Att erfarenheterna från Rumänien är unik är allmänt känt. Enligt uppgift skulle man där 1965 ha haft inte mindre än 401 aborter på 100 födelser. Ett par år senare blev de förut fria aborterna plötsligt nära nog totalförbjudna, vilket bland annat ledde till att födelsetalet ökade från 14,3 år 1966 till 27,3 år 1967. Därefter har en viss minskning skett, men 1969 års födelsetal var dock inte lägre än 23,3. Det är frestande att säga att erfarenheterna från Östeuropa inte kan översättas till Sverge; aborterna fungerar där tydligen i en stor utsträckning som en ersättning för preventivmedel, som det är ont om eller som ännu inte slagit igenom. Så till vida är dock erfarenheterna från Östeuropa av intresse som att de visar att man med helt SOU 1972: 39

fria aborter kan få ett abortantal som ligger mycket högre än vad det nu gör i Sverige. Sammanfattningsvis har vi således kommit till den slutsatsen, att det finns åtskilligt som tyder på att antalet aborter kommer att öka även i fortsättningen. En uppgång kommer av allt att döma att ske, även om det inte blir någon lagändring; i vilken utsträckning en lagändring i enlighet med förslaget kan bidra till att ytterligare öka antalet aborter är det omöjligt att säga något om. Framtiden får utvisa, om det verkligen blir en fortsatt kraftig ökning i antalet aborter. Redan nu bör emellertid diskuteras huruvida en eventuell ökning bör föranleda några slutsatser eller åtgärder. Det finns särskilt anledning att uppmärksamma frågan i vilken utsträckning aborterna inverkar på antalet födda barn. I den mån legala aborter ersätter illegala aborter eller preventivmedel påverkas inte antalet barn. Att det även finns ett samband mellan antalet aborter och antalet födda barn är dock otvetydigt; bland annat kan hänvisas till fallet Rumänien. Att en kvinna genomgår en abort behöver inte innebära att det antal barn som hon föder under sin fruktsamma period blir mindre än vad det eljest skulle ha blivit. Särskilt när det gäller yngre kvinnor innebär aborten i många fall bara ett uppskov med barnafödandet (här bortses från att aborten kan få sterilitet eller nedsatt fruktsamhet till följd). I andra fall och särskilt när det gäller något äldre kvinnor innebär däremot aborten att totalantalet barn blir mindre än det eljest skulle ha blivit. Om antalet aborter fortsätter att öka i Sverige och om denna uppgång åtföljs av en motsvarande minskning av antalet födelser, är det omöjligt att på kort sikt veta om detta blott innebär ett uppskov med barnafödandet för de ifrågavarande kvinnorna eller om det innebär att det slutliga barnantalet per kvinna kommer att bli mindre, sedan de passerat de fruktsamma åldrarna. SOU 1972: 39

Under 1930- och 1940-talen rådde i Sverige, liksom i vissa andra västeuropeiska länder, oro över att antalet födelser var mindre än vad som motsvarar full reproduktion och över de ogynnsamma följder för samhällsutvecklingen, som detta skulle föra med sig. I detta sammanhang vidtogs en rad åtgärder till förmån för familjeplanering och barnafödande och till stöd åt familjer med barn. Även om huvudmotivet för dessa reformer låg på det socialpolitiska planet, så spelade samtidigt otvivelaktigt också de befolkningspolitiska motiven en viktig roll. Man hoppades med andra ord på att de familjepolitiska åtgärderna skulle leda till ett ökat barnafödande. Numera sägs det endast sällan att antalet födelser i Sverige skulle vara för litet. Desto oftare framhålls att folkökningen och antalet födda för världen i dess helhet skulle vara alltför stort; farhågor av detta slag redovisas också i ett avsnitt av betänkandet. Att folkökningen i många utomeuropeiska länder är mycket stor har dock föga beröring med Sveriges befolkningsläge; det är knappast realistiskt att tänka sig någon mera betydande omflyttning mellan vårt land och länder utanför Europa. Bland annat bör erinras om att erfarenheten visar att en omfattande immigration till ett land mycket lätt leder till svåra sociala störningar. Om antalet födda i en befolkning är så lågt att det inte räcker för reproduktion, så kommer detta på sikt att leda till folkminskning. Befolkningens åldersfördelning, i förening med sänkt dödlighet och sänkt ålder för barnafödande kan emellertid leda till att det dröjer 50—100 år eller ännu längre, innan denna folkminskning börjar sätta in. Redan långt dessförinnan blir emellertid följderna av att befolkningen inte reproducerar sig själv märkbar i form av en ogynnsam åldersfördelning. För att konkretisera det ovan sagda återges följande tablå, som utvisar reproduktionsförhållandena för vissa födelsekohorter av kvinnor, dvs för kvinnor, födda vissa år. Siffrorna i tablån bygger på den 229

regelbundna vitalstatistiken, som gör det möjligt att få fram det totala antalet barn, födda av kvinnor, som tillhör skilda födelsekohorter. I den kolumn som betecknats a redovisas det totala antal barn, som faktiskt fötts av respektive kohort och i kolumn b det antal barn som skulle krävas för att kohorten av kvinnor skulle lämna efter sig lika många flickebarn, som de själva utgjorde. Slutligen återges i tabellen kvoten mellan kolumnerna a och b, vilken kan anses utgöra ett slags reproduktionsmått. För de tre yngsta kohorterna, vilka ännu inte avslutat sitt barnafödande, har talen måst erhållas genom extrapolering; dessa tal har satts inom parentes. Födelsekohort

1890/91 1895/96 1900/01 1905/06 1910/11 1915/16 1920/21 1925/26 1930/31 1935/36 1940/41

Levande födda på 1000 kv a

Do, som skul- Reprodukle krävts för tionsmått reproduktion c = a/b

2 518 2 149 1 885 1 826 1874 1997 2 010 2 066 (2150) (2 100) (2 050)

2 807 2718 2 644 2 531 2 451 2 409 2 320 2 279 (2 239) (2 196) (2 172)

b 0,90 0,79 0,71 0,72 0,76 0,83 0,87 0,91 (0,96) (0,96) (0,94)

Av tablån framgår att under femtio år kvinnorna i vårt land fött färre barn än som krävs för att de skulle lämna efter sig lika många flickebarn, som de själva utgjorde. Nu bör dock observeras att på grund av den fallande dödligheten, särskilt i barnaåldrarna, behövde inte tidigare årgångar av kvinnor lämna efter sig lika många flickor, som de själva uppgick till för att reproduktion skulle uppnås. I den övre delen av tabellen överdrivs följaktligen vad som krävs för reproduktion. Numera är emellertid dödligheten före och i de fruktsamma åldrarna så låg, att någon ytterligare nämnvärd förbättring inte längre är möjlig. Talen i den nedre delen av tabellen är därför realistiska. Trots att många årgångar av kvinnor uppvisat en fruktsamhet långt 230

mindre än den för reproduktion erforderliga, har Sverige dock alltjämt naturlig folkökning, om den också under senare år inte uppgått till mer än 0,3—0,6 % per år. Detta beror främst på invandringen och den sjunkande dödligheten. En kalkyl visar att utan invandring och utan dödlighetsförbättring under efterkrigstiden skulle Sverige i dag ha uppvisat folkminskning. En viss periods folkminskning utgör naturligtvis inte i och för sig någon katastrof. I det långa loppet måste emellertid en befolkning som inte uppvisar full reproduktion antingen dö ut eller genom invandring dra till sig ett nytillskott. Om fruktsamheten i Sverige skulle minska väsentligt under den nivå, som gäller för de senaste nu observerade kohorterna, kommer det tillskott från andra länder som krävs att bli mycket stort. Det finns ingen anledning att ställa sig negativ till en betydande invandring, men det finns gränser för vad ett land kan absorbera inom en begränsad tidsrymd utan att svåra störningar uppkommer. Slutsatsen av det ovan sagda blir att utvecklingen av antalet aborter och av antalet födda i fortsättningen bör följas med stor uppmärksamhet. Det finns bland annat anledning att peka på nödvändigheten att se till att statistiken över aborterna blir snabb och detaljerad. Den statistiska redovisningen som nu sker är både långsam och torftig. Som exempel på det senare kan nämnas att kvinnor som genomgått abort inte redovisas efter både ålder och civilstånd i kombination. Statistiken över genomförda aborter bör, förutom uppgifter om kvinnornas ålder, kön och civilstånd, ge information om föregående graviditeter, såväl födda barn som aborter. Eventuellt kan uppgifter om tidigare aborter erhållas genom samköming med data ur tidigare abortstatistik. En fråga som inte diskuterats ovan är om en genomgången abort inverkar på kvinnans framtida möjligheter att få barn. Det finns anledning anta, att särskilt bland kvinnor, som genomgått flera aborter sterilitet uppkommer i ett ganska stort antal fall. Erfarenheterna från Ungern tyder viSOU 1972:39

dare på att en eller flera genomgångna aborter ökar risken för prematuritet. Det är allmänt känt att både dödföddhet och tidig dödlighet är vanliga bland underviktiga foster och barn. Dessa omständigheter ökar betydelsen av att noggrant följa utvecklingen av inte bara antalet aborter utan också av hur det går sedan för kvinnor som genomgått en eller flera aborter. I detta sammanhang kan också pekas på behovet av utökade kunskaper på fruktsamhetsområdet. Åtskilliga europeiska länder har under senare år genomfört sådana undersökningar enligt ett gemensamt av FNs Europakontor utarbetat program; en sådan undersökning skulle också behövas för Sveriges del. En sak som också bör uppmärksammas är kostnaderna. Om sjukhuskostnaderna för en genomförd abort överslagsvis anges till 1 000 kr och man därtill lägger kostnader till följd av utebliven arbetsförtjänst m m, så framgår att de årliga kostnaderna redan i nuvarande läge uppgår till flera tiotals miljoner kronor. Av rent ekonomiska skäl kan det följaktligen vara motiverat att lägga ned betydande kostnader på att genom utökad sexualupplysning m m åstadkomma ett minskat antal aborter. Svensk demografisk förening har sålunda med anledning av abortkommitténs betänkande kommit fram till följande slutsatser: 1) Det finns skäl som talar för att antalet aborter kommer att fortsätta att öka samt att denna ökning efter en lagändring kan komma att accentueras. 2) Det finns anledning att i fortsättningen med stor uppmärksamhet följa utvecklingen av antalet aborter och den parallella utvecklingen av antalet födelser. Statistiken om aborter och om kvinnor som genomgått abort bör förbättras. 3) En särskild undersökning av attityder m m på fruktsamhetsområdet bör företas. 4) Antalet födelser kan komma att minska på ett sätt, som gör det nödvändigt att vidta åtgärder i fruktsamhetsstimulerande riktning. SOU 1972: 39

24 Riksförbundet för sexuell upplysning

Sammanfattning

Inledning

RFSU anser

RFSU hävdar att kvinnans eget ställningstagande skall vara avgörande för om hon skall ha abort eller inte. Samhället skall inte ha rätt att kräva att kvinnan skall föda eller bestämma när hon inte skall behöva göra det. Kvinnan har, oavsett om hon bestämmer sig för att föda eller inte, rätt att kräva att samhället ställer sådana resurser till förfogande att hon på ett så okomplicerat sätt som möjligt kan genomföra sitt beslut. Det gäller såväl resurser för att förebygga havandeskap som för att avbryta eller fortsätta det.

att kvinnans eget ställningstagande skall vara avgörande för om hon ska få abort eller ej att i konsekvens med detta, motiven för att införa andra grunder för rätt till abort än att kvinnan begärt att få det eller att införa nämnder för prövning av kvinnans rätt bortfaller att det ligger i både kvinnans och samhällets intresse att aborter utförs så tidigt som möjligt och att detta kan främjas genom ökad upplysning om olika abortmetoder att kvinnan måste tillförsäkras rätt till omedelbar operation att en övre tidsgräns bör införas vid 24:e veckan att landstingen måste ställa resurser till den gynekologiska sjukvårdens och mödrahälsovårdens förfogande, så att köbildning undviks att samhället måste satsa större resurser på den förebyggande verksamheten, inte minst preventivmedelsrådgivningen. Annan medicinalpersonal än läkare bör i stor utsträckning kunna överta preventivmedelsrådgivningen att kommitténs förslag om utsträckt graviditetsledighet för mannen eller kvinnan är ett viktigt steg mot jämlikhet mellan könen. 232

A vkriminalisering RFSU instämmer med kommittén i att kvinnan inte skall straffas för att hon låter utföra illegal abort. När kvinnan själv bestämmer om hon skall ha abort, och när samhället ställer resurser till förfogande för att abort skall kunna utföras, finns inte behov av särskilt straffansvar för illegala aborter. Avkriminaliseringen blir också av den anledningen en naturlig följd. Grunder för abort samt prövning av sådana En naturlig konsekvens av RFSU:s inställning är att vi ställer oss avvisande till andra grunder för abort än kvinnans eget ställningstagande. Den grunden skall vara inskriven i lag. SOU 1972:39

Kommittén anför en rad skäl mot abortoperation. RFSU anser att kommittén givit såväl de somatiska som de psykiska skälen mot abort alltför stor tyngd. Enligt RFSU:s uppfattning är sådana skäl i allmänhet också skäl mot fortsatt graviditet. Eftersom det är kvinnan själv som skall bestämma om hon skall ha abort eller inte finns inte behov av någon instans som prövar eller fastställer denna möjlighet. Några lokala nämnder skall alltså inte finnas. Däremot skall den kvinna som överväger abort ha tillgång till noggrann och utförlig information om abortoperationen och om de risker som kan vara förknippade med den för att mot bakgrund av den informationen kunna fatta sitt beslut. Tidpunkten för abort Av skäl som bl a framgår av kommitténs betänkande är det angeläget för både kvinnan och samhället att abort kommer till stånd så tidigt som möjligt. Enligt en stickprovsundersökning som abortkommittén företagit under oktober—november 1967 tog 81 % av de abortsökande kvinnorna kontakt med rådgivningsbyråerna före elfte veckans utgång. I New York infördes 1970 fri abort fram till 24:e veckan. En undersökning visar att under det första året (juli 1970—juni 1971) utfördes 76 % av aborterna under de 12 första veckorna av graviditeten (Gary S Berger MD med flera, "Staff Report", Family Planning Evaluation Activities, Center for Disease Control). Majoriteten kvinnor väljer således redan i dag tidig abort. RFSU vill i det sammanhanget starkt betona att man genom ökad upplysning om olika abortmetoder bör eftersträva att en ännu större del av aborterna äger rum tidigt. Kommittén föreslår att en övre gräns vad gäller tidpunkten för abortoperation skall sättas när fostret har möjligheter att överleva utanför livmodern. Denna tidpunkt inträder med till buds stående upplivningsoch behandlingsåtgärder vid cirka 28 :e vecSOU 1972:39

kan. När denna vecka inträder är svårt att avgöra. Felmarginalen vid palpation av livmoderns storlek i ett så sent stadium av graviditeten är + två veckor. Den övre gränsen kommer alltså enligt kommitténs förslag att vara flytande och i viss mån beroende på läkarnas personliga uppfattning. Både läkare, kvinnor och allmänhet är betjänta av så klara riktlinjer som möjligt. Därför bör man införa en absolut övre gräns vid 24:e veckan. Ingrepp med hänsyn till kvinnans liv berörs givetvis inte av denna tidsgräns. Det är angeläget att starkare än kommittén gjort fastslå att den kvinna som begär abort skall få den utförd snabbt. RFSU finner att lagförslaget på den punkten inte är tillräckligt tydligt. "Så tidigt som möjligt" är en alltför vag formulering. Abort skall ske så tidigt som möjligt med hänsyn till att den skall utföras med för kvinnan skonsammast möjliga metod. Kommitténs utformning av lagtexten lämnar ingen garanti mot att ingreppet fördröjs. Oftast är det också ur allmän resurssynpunkt lämpligt att aborten, liksom andra gynekologiska operationer, utförs så tidigt som möjligt. Tiden för sjukhusvistelse och sjukskrivning är längre vid sena aborter. Kvinnan skall ha rätt till abortoperation utan fördröjning — om hon så önskar. Det innebär att landstingen måste ställa större resurser till den gynekologiska sjukvårdens förfogande, så att köbildning förhindras. Abortens

utförande

Vi har uppfattat kommitténs förslag så att andra abortprovokationer än operativa ingrepp inte påkallar lagstiftning. Alla legitimerade läkare vid gynekologklinikerna (i undantagsfall vid kirurgkliniker) bör ha rätt att utföra abortoperation. Huvudmannen skall åläggas att se till att det alltid finns någon läkare som utför aborten. Den enskilde läkaren bör dock ej tvingas att utföra abortoperationen, om han av samvetsskäl eller eljest inte anser sig kunna göra det. I situationer när kvinnan är missnöjd med 233

hur ärendet handläggs, har hon rätt att vända sig till socialstyrelsen, som utan dröjsmål skall se till att kvinnans i lag fastställda rätt tillvaratas. Riksdagen har nyligen beslutat att kvinnan skall ha rätt till effektiv smärtlindring vid förlossning. Detta skall självfallet också gälla aborterande kvinnor. De skäl som anförts mot smärtlindring vid förlossning, nämligen risker för fostret, har givetvis ingen relevans vid abort. Sociala åtgärder Preventivmedelsrådgivningen är ett synnerligen viktigt inslag i de abortförebyggande åtgärderna. Vill man begränsa antalet aborter, måste man förbättra preventivmedelsrådgivningen, så att den blir effektiv, billig och tilltalande för kvinnan och mannen. Omorganisationen av den nuvarande mödra- och barnhälsovården är ett förslag som RFSU hälsar med stor tillfredsställelse. Det innebär att den nuvarande mödravården får ett värdefullt tillskott av personal med social och psykologisk yrkeskunskap. Dessutom kan man förutse en förbättrad preventivmedelsrådgivning. RFSU har i en skrivelse till socialdepartementet i maj 1966 föreslagit att landets mödravårdscentraler i ökad utsträckning skulle ge preventivmedelsrådgivning. RFSU föreslog då också att även män skulle få tillgång till preventivmedelsrådgivning där. Motivet för att förlägga den huvudsakliga preventivmedelsrådgivningen till mödravårdscentralerna var, att dessa finns över hela landet, och att läkare och övrig personal som tjänstgör där har erfarenhet av obstetrik och gynekologi vilket har betydelse för ordination och kontroll av nya preventivmedel. Tyvärr är det ett faktum att läkarresurserna i dag inte räcker till för att möta efterfrågan på moderna preventivmedel. Det kan därför synas vara meningslöst att propagera för ett ökat bruk av sådana preventivmedel. Det är dock självklart angeläget, inte minst för att förhindra ett ökat antal aborter, att komma tillrätta med denna situation. Omfattningen av läkarutbildning234

en har utökats, men man kan inte förutse ett ökat antal gynekologer förrän om cirka ett decennium. För att finna en lösning på dagens akuta bristsituation har RFSU därför föreslagit socialstyrelsen att man bör pröva i vilken utsträckning preventivmedelsrådgivningen kan anförtros åt de barnmorskor som redan tjänstgör vid mödravårdscentralerna. RFSU har för det ändamålet ansökt om att få anordna en kurs för barnmorskor. Det är RFSU:s uppfattning, att preventivmedelsrådgivningen med hjälp av para-medicinsk personal snabbt kan effektiviseras, vilket skulle innebära ökad kapacitet och förbättrad kvalitet. RFSU anser dessutom, att preventivmedelsrådgivningen skall vara kostnadsfri vid mödravårdscentralerna och i övrigt berättiga till återbäring från försäkringskassan. Samtidigt med detta bör man överväga i vilken utsträckning preventivmedel kan göras kostnadsfria. Kommitténs förslag om att graviditetsledigheten skall utsträckas till ett år, och att föräldrarna själva skall kunna bestämma vem av dem som skall vara ledig från sitt arbete är ett angeläget och viktigt steg mot jämlikhet mellan man och kvinna. Social rådgivning RFSU lägger vikt vid tillgång till frivillig rådgivning av kurator och/eller psykiater när kvinnan överväger abort. Genom att kvinnan själv söker kontakt med någon hon vill rådgöra med, eller uppmanas till sådan kontakt av läkare, blir förutsättningarna för ett förtroendefullt samtal större än nu, då många kvinnor upplever kontakten som förhörsliknande. Kvinnan skall givetvis noga informeras om de möjligheter till rådgivning som finns.

SOU 1972: 39

25 Sveriges Advokatsamfund

I direktiven för kommitténs utredningsuppdrag har bl a uttalats att abortfrågan var ett samhällsproblem av kontroversiell karaktär och att gällande abortlag innefattade en kompromiss av skilda uppfattningar i frågan. I direktiven har konstaterats att utvidgningar av möjligheten till abort gjorts under nuvarande lags giltighetstid, vilket kunde anses vara uttryck för förskjutningar i det allmänna betraktelsesättet i riktning mot en friare abortlagstiftning. Det har därför ifrågasatts om tiden inte var inne att överväga en ytterligare liberalisering. Styrelsen delar denna uppfattning och anser det uteslutet att nu återgå till en ordning som skulle vara restriktivare mot kvinnan än den praxis som sedan länge tillämpats. Styrelsen anser därför att denna praxis bör få stöd i ny lagstiftning. Styrelsen anser att kvinnan bör tillerkännas en vittgående rätt att avgöra huruvida hennes havandeskap skall avbrytas. I konsekvens härmed bör kvinnans medverkan vid abort avkriminaliseras. Styrelsen biträder således i denna del förslaget, som innebär ett accepterande av på senare tid tillämpad praxis. Styrelsen skall i övrigt behandla några av de problem som diskuterats av utredningen.

SOU 1972:39

Rätten till abortoperation Såsom ovan sagts anser styrelsen att kvinnan skall äga principiell rätt att få abortoperation utförd, om hon så önskar. Visserligen framgår av betänkandet att en annan grundsyn än tidigare skulle prägla den föreslagna lagstiftningen. Men rätten till abort görs villkorlig genom att särskilda "grunder" likväl skall konstateras eller anses föreligga för att abortoperationen skall medges. Det synes styrelsen riktigt att fullt ut dra konsekvensen av uppfattningen att kvinnan självständigt kan bestämma exempelvis om hon skall använda spiral eller p-piller och att hon har förmåga att själv bedöma sina möjligheter att ta ansvar för ett barn. Styrelsen kan således inte dela den av majoriteten inom kommittén framförda uppfattningen att kvinnan skall vara berättigad till abortoperation endast på vissa angivna villkor (2 § i förslaget) och anser det inte heller tillfredsställande med det slag av rättsskydd som tillskapats genom att denna rätt för kvinnan skall fastställas av en nämnd (5 § i förslaget).

Förfarandet Att kvinnan bör tillförsäkras rätt till behandling på sjukhus, om hon beslutat att hennes graviditet skall avbrytas genom operation, synes uppenbart. Styrelsen anser det emellertid betydelsefullt att kvinnan bereds 235

tillfälle att få all upplysning som kan ges av sakkunniga rörande såväl operationen som de möjligheter som kan erbjudas henne till stöd och hjälp i den svåra situationen. Hon bör också beredas tillfälle att diskutera igenom sina personliga problem med person som kan anses lämpad härför. Det synes därför vara av betydelse att framhålla att varje kvinna som önskar undergå abortoperation skall rådgöra med kurator och läkare innan hon fattar sitt beslut. Styrelsen vill därför föreslå att en bestämmelse införs av innebörd att kvinnan väl själv beslutar, om hon vill ha abortoperation utförd eller inte, men att operationen skall utföras av läkare först efter upplysande och rådgivande samtal mellan såväl läkaren och kvinnan som kurator och kvinnan. Abortoperationen får enligt styrelsens uppfattning således inte utföras utan att sådana samtal förekommit. I detta sammanhang uppkommer frågan om barnafadern skall beredas tillfälle att yttra sig. Kommittén har kortfattat behandlat detta ämne och därvid ansett sig kunna konstatera att frågeställningen om mannens rätt till barnet är främmande för många människor. Å andra sidan fastslår kommittén att det även för mannen är fråga om ett av "livets stora värden" samt att den större jämlikheten mellan könen och andra faktorer torde få till följd att den manliga ungdomen är beredd till ett större ansvarstagande än som var vanligt förr. "Man bör därför inte längre räkna med som allmängiltigt att oplanerad graviditet är kvinnans ensak. När hon är villig att undergå abortoperation är hon inte längre alltid ensam om beslutet". Från kommitténs egna utgångspunkter vill styrelsen därför ifrågasätta om inte barnafadern i en eller annan form bör få tillfälle att tillkännage sin mening. Genom ett sådant yttrande från barnafadern kan omständigheter framkomma som kan vara av värde för kuratorn vid rådgivningen.

tas till avgörande i annan instans. Rätt till sådan överprövning bör även tillkomma kvinnan om hon inte vill godta läkarens avgörande. Styrelsen anser att en sådan instans kan utgöras av en nämnd, dock inte utformad i enlighet med utredningens förslag. Enligt styrelsens uppfattning bör en nämnd av detta slag bestå av ordförande, som är läkare vid sjukhuset och har specialistkompetens i gynekologi och obstetrik, en läkare som är särskilt kunnig i psykiatri samt den kurator som handlagt ärendet. Däremot anser styrelsen behov inte föreligga av en lekman i en nämnd av denna beskaffenhet. För kvinnan är det i den ömtåliga situation hon befinner sig angeläget att prövningen sker under största diskretion och utan större insyn från omvärlden än som är oundgängligen påkallad för tillvaratagande av de intressen som kan vara av betydelse vid abortfrågans avgörande. Styrelsen vill också ifrågasätta om en lekman kan i någon väsentligare grad bidra till utredningen. Enligt styrelsens mening är emellertid en central prövning i socialstyrelsen att föredra under förutsättning att snabbhet i förfarandet kan garanteras. Därest läkare med kompetens som ovan nämnts inte finns på orten vid ett aktuellt sjukhus ansluter sig styrelsen till förslagets 6 § andra och tredje styckena. Styrelsen biträder även förslagets 10 § om underställning av beslut, varigenom kvinnan vägrats abort. Styrelsen vill understryka vikten av att en mer omfattande information och rådgivning rörande födelsekontroll och familjeplanering kommer till stånd samt att samhällets familjepolitiska åtgärder utvidgas.

Därest graviditeten skulle vara långt framskriden — t ex i 20—24 veckan — eller abortoperation av medicinska skäl inte skulle vara tillrådlig, bör frågan kunna hänskju236

SOU 1972:39

26 Centerns Kvinnoförbund

Inledning Abortfrågan rymmer många olika aspekter. Att ta ställning till dessa utan att komma i konflikter är omöjligt. En svårlöst fråga är hur man skall kunna förena respekten för liv med en humanitär syn på människan och den situation varunder hon lever idag och med viljan att hjälpa. Denna etiska konflikt uppleves av många inte bara som ett dilemma för samhället utan som personlig svårighet. Samhället måste i sitt handlande här alltid utgå från ansvaret för och omsorgen om människan. Detta är utgångspunkten för förbundets ställningstagande.

Preventivåtgärder, och rådgivning

forskning,

upplysning

Inledningsvis vill förbundet framhålla att det är angeläget att större resurser satsas på att förebygga aborter oavsett om de sker genom samhällets försorg eller på annat sätt. Starkt ökad satsning på forskning om metoder för födelsekontroll måste ske och därvid bör forskning ägnas såväl åt preventiva medel som antikonceptionella metoder. Målsättningen bör vara preventivmetoder med högsta möjliga säkerhet och utan risk för följdverkningar i andra avseenden. Förbundet anser att forskningen bör utgå från att preventiva åtgärder skall kunna vidtas av såväl män som kvinnor. Information om preventivmedel måste ges SOU 1972: 39

på ett lättfattligt och sakligt sätt och så att den når ut till människorna. Sådan information bör ingå i all undervisning i samlevnadsfrågor och familjekunskap samt i föräldrautbildning. Skolans ansvar är i dessa avseenden mycket stort. Förbundet har tidigare bl a i skrivelse till SÖ understrukit detta. Också vuxna behöver upplysning i hithörande frågor, både för sin egen del och därför att det kan hjälpa dem som föräldrar till den större öppenhet, som är nödvändig för att de på ett naturligt sätt skall kunna tala med sina barn. Förbundet vill understryka hemmens stora ansvar när det gäller att ge barn och ungdom upplysning och få dem att förstå sitt ansvar. Det är angeläget att den av utredningen föreslagna "familjehälsovården" kommer att fungera som en upplysningscentral. Information bör emellertid också ges på bredare bas. Radio och TV är här verkliga informationskanaler. Därvid bör frågan om preventivmetoder sättas in i sitt sammanhang med samlevnadsfrågor i vidare bemärkelse. Lika viktigt är det emellertid att behovet av individuell vägledning i preventivteknik kan tillgodoses. Samhällets resurser är därvidlag högst otillräckliga och väntetiderna är långa vid mödravårdscentraler, gynekologiska kliniker och andra institutioner som ger preventivrådgivning. Många kvinnor måste anlita privatläkare med de kostnader detta innebär. Även hos sådana är väntetiden för övrigt lång. 237

Kommitténs förslag om att "all preventivrådgivning som lämnas i samhällets regi bör i stället tillhandahållas utan kostnad för den enskilde, oavsett om den lämnas inom mödra- och barnhälsovården, inom familjerådgivningen, på kvinnoklinik, tjänsteläkarmottagning, vid vårdcentraler e d " vill förbundet helt instämma i. Förbundet anser emellertid att en ökad utbildning av gynekologer är en förutsättning för att preventivrådgivningen skall kunna fungera. Likaså vill förbundet tillstyrka att fråga om återbäring från sjukkassan för preventivrådgivning av privatläkare och läkemedelsrabatt för skyddsmedel utreds. Förbundet anser det nödvändigt att de förebyggande åtgärder som kvinnor och män kan vilja vidta för att förhindra oönskade graviditeter på allt sätt underlättas. I detta sammanhang vill förbundet erinra om riksdagens beslut angående översyn av steriliseringsbestämmelserna för män. Sociala och familjepolitiska

åtgärder

Familjernas sociala situation är ofta en bidragande orsak till att kvinnor försätts i en abortsituation. Kommittén diskuterar ingående samhällets resurser när det gäller att ge familjerna eller den ensamma kvinnan stöd och hjälp vid en oplanerad graviditet och konstaterar att de är helt otillräckliga. Kommittén diskuterar en rad förbättringar men har inte ansett det som sin uppgift att föreslå sociala eller familjepolitiska reformer. I ett avseende lägger kommittén ett konkret förslag. Den vid barnsbörd lagstadgade tjänstledigheten på 6 månader föreslås utsträckt till ett år, med möjlighet att efter önskan fördela den på kvinnan eller mannen. Förbundet anser detta vara en reform som i hög grad skulle öka tryggheten inför de påfrestningar graviditet och barnafödande utgör. Ekonomisk grundtrygghet under denna — eller motsvarande — tid skall garanteras vare sig kvinnan tidigare haft förvärvsarbete, varit hemarbetande eller studerande. Ett vårdnadsbidrag som Centern i olika sammanhang krävt skulle kunna innebära sådan trygg238

het. Förbundet anser att ingen skall behöva avstå från att föda på grund av brister i samhällets sociala omvårdnad. Förbundet vill i detta sammanhang också aktualisera frågan om smärtlindring vid förlossning. Det bör vara varje kvinnas rätt att få effektivast möjliga smärtlindring vid förlossning. Forskning bör intensifieras så att metoden för sådan snarast kan föras ut och tillämpas. Kommitténs förslag om en utbyggnad av mödrahälsovården till en "familjehälsovård", finner förbundet mycket gott. I en sådan familjehälsovård skulle ges omsorger enligt familjevårdsprincipen och den skulle kunna "fungera som ett organ dit kvinnan och mannen kan vända sig för att få social information, hjälp att analysera sin situation, råd i eventuella samlevnadsproblem och stöd även på längre sikt". Förbundet anser att detta förslag snarast bör närmare utformas och genomföras. Behovet av rådgivning i samlevnadsfrågor har visat sig vara mycket stort och detta gäller män i lika hög grad som kvinnor.

Avbrytande

av havandeskap

Trots ökade abortförebyggande insatser kommer det emellertid alltid att finnas situationer när kvinnor upplever graviditet ödesdiger och abort som enda lösningen. Detta är inte heller någon ny företeelse. Kvinnan har i alla tider i olika situationer tillgripit olika medel för att avbryta havandeskap. Den större öppenhet och tolerans som kännetecknar vår tid har lett till att allt fler aborter skett på "legal väg" med stöd av abortlagstiftning och med medicinsk hjälp. I realiteten har straff för kvinnan, som låtit göra abort, inte utmätts i vårt land under senare år. Inställningen till kvinnan som i den konfliktsituation abortövervägande alltid innebär, ändock valt abort, har ändrats. Från att ha varit dömande, ja fördömande, har den alltmer kommit att präglas av förståelse och medkänsla. Förbundet finner det därför helt följdriktigt att SOU 1972: 39

nuvarande bestämmelser i brottsbalken angående förbud mot abort upphäves och att abort alltså icke längre betraktas som rättsstridig handling. Abortoperation

tidigast möjligt

Förbundet finner det föreslagna förfarandet i princip tillfredsställande, men vill understryka kommitténs uppfattning om att abortoperation inte får innebära en beställningsoperation, där eventuella medicinska risker lämnas utan avseende. Förbundet tar också bestämt avstånd från abortoperation som en preventivmetod. Förbundet understryker att kvinnan som önskar abort alltid skall ha rätt till samråd med kurator. Tillräckligt antal tjänster måste finnas för att sådant samråd skall kunna ske utan tidsutdrag. Det måste vidare klart sägas ut att abortoperation endast får utföras på sjukvårdsinrättning och att den måste utföras utan dröjsmål. Förbundet anser att de föreslagna nämnderna bör vara ett stöd för både läkaren och kvinnan och en garanti för att operation utförs tidigast möjligt och på skonsammast möjliga sätt. Kommittén diskuterar ingående en tidsgräns för abortoperation. Man kommer dock fram till att en fixerad tidsgräns, efter vilken abort ej får utföras inte är bästa medlet att uppnå syftet att få abortoperationer utförda så tidigt som möjligt. Dessutom hyser kommittén farhågor för att det kan innebära problem för kvinnor i speciellt svåra situationer. Förbundet har noga övervägt frågan om tidsgräns. Det finns skäl som talar för att en tidsgräns på exempelvis 12 veckor sätts. Före denna tidsgräns bör kvinnan och läkaren tillsammans kunna avgöra. Efter denna tidsgräns bör nämnden ha samråd och fastställa om rätt till abortoperation föreligger eller ej. Detta bör givetvis också ske om läkare i det förstnämnda fallet känner tveksamhet eller av medicinska skäl inte anser sig kunna operera. Vid avslag i den lokala nämnden anser förbundet att ärendet automatiskt skall gå vidare till socialstyrelsen. SOU 1972: 39

Förbundet vill här erinra om vad som tidigare sagts om rätt till samråd med kurator. Detta bör gälla oavsett tidsgräns. Förbundet vill ytterligare mycket starkt understryka att abortoperation måste ske tidigast möjligt. Förbundet tror att den här ovan föreslagna tidsgränsen skall bidra till tidiga ansökningar. Lika viktigt torde det emellertid vara att alla kvinnor får en saklig information om de med tiden successivt ökade riskerna vid abortoperation. Inte mindre viktigt är det att abortansökningar handläggs snabbt och att operation sker utan dröjsmål. Kvinnans ansvar och barnets rätt Förbundet vill avslutningsvis anföra att abort alltid är en nödlösning och att säkerligen alla kvinnor upplever den som sådan. När förbundet nu i huvudsak tillstyrker abortkommitténs förslag bygger detta ställningstagande på en stark tilltro till kvinnans ansvarskänsla och till hennes möjligheter att bedöma sin egen situation. Det bör vara varje barns rätt att födas önskat. För att så långt möjligt göra detta möjligt, utan att behöva tillgripa nödlösningen med abort, är det nödvändigt att större vikt läggs vid forskning, upplysning och rådgivning om preventiva åtgärder. Samhället har också sitt ansvar när det gäller utbyggnad av familjepolitiska åtgärder.

27 Folkpartiets kvinnoförbund

Inledning Abortproblematiken är inte ny — dess frågeställningar har återkommit och återkommer hos de flesta folk och i de flesta religioner. På senare år har debatten dock delvis fått en annan dimension, då preventivmedlens utveckling i viss mån gjort gränsen mellan abort och födelsekontroll flytande. Aborter genom läkaringripande torde inom en överskådlig framtid komma att bli mer och mer sällsynta. Konflikten mellan olika värderingar och synsätt har speglats i den debatt om abortfrågan som förts i vårt land under det senaste decenniet. Det är dock tydligt att en förändring av synen på abortproblemet skett. Denna förändring återspeglas i den praxis som utvecklats vid handläggning av abortansökningar, av vilka idag det övervägande flertalet beviljas. Abortfrågan rymmer dock för många människor ett etiskt dilemma. Vi är övertygade om att de allra flesta kvinnor betraktar abort som en nödlösning, en svår väg ut ur en ännu svårare situation. Det torde vara omöjligt att åstadkomma en abortlagstiftning som kan tillfredsställa allas etiska värderingar. Varje lagstiftning och varje beslut i abortfrågor inrymmer en ofrånkomlig kollision mellan till synes oförenliga principer, båda lika allvarliga och grundade på aktning för livet och respekt för och omtanke om den enskilda människan. 240

Abortutredningen har tyvärr undvikit ett försök att analysera frågeställningar, som — även om man knappast torde kunna komma fram till oomstridda och entydiga svar — är av utomordentligt stor betydelse för den enskilda människans ståndpunktstagande. Man måste finna en möjlighet att leva med denna konflikt, och nå fram till en lösning som i högsta möjliga grad förverkligar vår respekt för människans värde och integritet, både den levandes och den ännu icke föddas.

A vkriminalisering En kvinna i en så svår situation att hon överväger att avbryta ett havandeskap har rätt att av samhället förvänta sig råd och hjälp. Ett hot om straff i en sådan situation strider mot vår rättskänsla. Förbundet delar därför kommitténs åsikt, att bestämmelserna i 3 kap brottsbalken om straff för fosterfördrivning bör utgå. Förbundet anser att abort för kvinnans del bör avkriminaliseras. Förebyggande

åtgärder

Förbundet anser det vara självklart att varje kvinna uppfattat abort som en nödfallsåtgärd. Födelsekontroll bör ske genom preventivmedel och ej genom abortingripande. SOU 1972: 39

Det är därför synnerligen angeläget att samhällets resurser starkt förbättras när det gäller information, individuell rådgivning och medicinsk service beträffande preventivteknik för både kvinnor och män. Genom att födelsekontroll ej räknas som sjukvård får den enskilde f n bära alla kostnader. Förbundet tillstyrker att preventivrådgivning, som lämnas i samhällets regi, ges utan kostnad för den enskilde. Statsbidrag bör utgå till sjukvårdshuvudmännen för detta. Frågan om läkemedelsrabatt vid inköp av skyddsmedel bör utredas. Förbundet anser att samhällets resurser för information, individuell rådgivning och medicinsk service beträffande födelsekontroll måste förbättras, och preventivrådgivning ges utan kostnad för den enskilde. Statsbidrag för detta bör utgå till sjukvårdshuvudmännen. Rätten till abort Som framgår av det följande är förbundet icke för fri abort så som den ofta kommit att uppfattas och tolkas i den allmänna debatten. a) Upplysning och rådgivning Vi finner det naturligt att en kvinna som befinner sig i en så svår situation att hon överväger ett avbrytande av havandeskapet, utnyttjar samhällets resurser i fråga om upplysning och rådgivning av specialistläkare och kurator för att få en grundval för sitt eget ståndpunktstagande. Vi anser att den erfarna kuratorns roll är mycket viktig. Dels kan kvinnan få upplysning om de olika samhälleliga stödåtgärder som kan lämnas henne och dels kan kvinnor som har en mer ambivalent inställning få en bättre grundval för sitt eget beslut. Kvinnan bör också ha tillgång till utförlig information om olika abortingrepp och de eventuella riskerna med dem. b) Beslutsfattande och tidsgränser När samhället har uppfyllt sina förpliktelser som upplysare, rådgivare och hjälpare bör 1 6 - S O U 1972:39

det slutliga ställningstagandet vila hos kvinnan själv. Även om detta i enskilda fall kan innebära risker för förhastade beslut, bör samhället i sin lagstiftning utgå ifrån grundprincipen om förtroende för den enskilda människans förmåga att ta ansvar för sina beslut. Förbundet anser det självklart att en abortoperation skall ske så tidigt som möjligt och på det för kvinnan skonsammaste sättet. Smärtlindring bör tillförsäkras henne vid abortoperation lika väl som vid förlossning. Förbundet delar betänkandets uppfattning att kvinnan skall ha möjlighet att få abortoperation utförd på annat sjukhus eller inom annat sjukvårdsområde än det som hon tillhör. I betänkandet har ingående diskuterats eventuella tidsgränser, och man har stannat för att inte föreslå sådana utan endast tillerkänna kvinnan rätten att bli opererad "så tidigt som möjligt och alltid med för henne skonsammast möjliga metod". Förbundet anser dock att en övre tidsgräns bör finnas för kvinnans rätt att ensam besluta och fastställas till 12 veckor. Mellan 12:e och 20:e havandeskapsveckan bör beslutet om avbrytande fattas av kvinnan och specialistläkare gemensamt. I händelse av oenighet skall kvinnan ha rätt att få ärendet prövat av socialstyrelsen. Efter den 20:e havandeskapsveckan skall särskilda skäl föreligga och ärendet obligatoriskt avgöras av socialstyrelsen. En sådan säkerhetsmarginal synes oss ur flera synpunkter nödvändig, bland annat för att garantera att operation ej företas så sent att fostret är livsdugligt. Förbundet anser också att läkare skall ha rätt att vägra utföra abortoperation, om han av samvetsskäl inte anser sig kunna göra det. Förbundet anser att upplysning och rådgivning genom specialistläkare och kurator alltid skall föregå beslut om avbrytande av havandeskap, att fram t o m den 12:e havandeskapsveckan det slutliga ställningstagandet om av241

brytande av havandeskap skall ligga hos kvinnan, att efter den 12:e och t o m den 20: e havandeskapsveckan beslutet skall fattas av kvinnan och specialistläkare gemensamt med prövningsrätt i socialstyrelsen vid oenighet, samt att beslut om abortingripande efter den 20:e havandeskapsveckan fattas av socialstyrelsen. Familjepolitiska

åtgärder

Förbundet ansluter sig till betänkandets uppfattning att det familjepolitiska stödet bör förbättras. Stödåtgärder, insatta först då en kvinna befinner sig i en situation då hon vill ha abort, är dock inte tillfyllest. De samhällsinsatser som det är fråga om måste ha som mål att ge den grundläggande trygghet som gör att ingen av ekonomiska och sociala skäl behöver avstå från att ha barn. Samhället bör också ge den service som behövs för att kvinnor såväl som män skall kunna förena sin yrkesroll med rollen som förälder. Ett vårdnadsbidrag skulle i hög grad förbättra valfriheten. Betänkandets förslag om utsträckt ledighet vid barnsbörd, en ledighet som föräldrarna kan dela upp mellan sig som de vill, är ett viktigt steg på vägen mot jämlikhet mellan könen.

Jag vänder mig emot att detta svåra avgörande läggs över på kvinnan ensam upp till 12:e veckan. Beslutet angående abort bör fattas av specialistläkare och kurator med prövningsrätt i socialstyrelsen, när kvinnan inte är nöjd med beslutet." I ovanstående yttrande instämmer icke tjänstgörande suppleanten Ingeborg Hörlén, Sunne. 2. av icke tjänstgörande suppleanten Kerstin Gellerman, Flöda: "Förbundsstyrelsen har i den andra attsatsen under rubriken Beslutsfattande uttalat sig på följande sätt: att t o m den 12:e havandeskapsveckan det slutliga ställningstagandet om avbrytande skall ligga hos kvinnan. Frågan om avbrytande av ett havandeskap är av stor och för de flesta kvinnor livsavgörande betydelse. En stor del av de abortsökande kvinnorna utgöres av unga omyndiga kvinnor, vilka mer än andra behöver stöd och hjälp att fatta sitt beslut. Beslutsfattandet i en så väsentlig och svår fråga bör dock inte läggas på kvinnan ensam utan jag anser att även fram t o m den 12:e veckan beslutet om avbrytande av havandeskapet skall fattas av kvinnan tillsammans med specialistläkare efter den obligatoriska rådgivning och upplysning som lämnats av en kurator. Vid oenighet skall prövning ske i socialstyrelsen."

Förbundet anser att det familjepolitiska stödet bör förstärkas, så att ingen av ekonomiska och sociala skäl behöver avstå från att ha barn, samt att betänkandets förslag om utsträckt ledighet vid barnsbörd bör tillstyrkas.

Särskilda

yttranden

1. av icke tjänstgörande suppleanten Ruth Forsling, Stockholm: "Särskilt uttalande till b) Beslutsfattande. Om jag hade haft reservationsrätt skulle jag ha reserverat mig med följande uttalande: 242

SOU 1972: 39

28 Moderata Samlingspartiets Kvinnoförbund

Tillämpningen av nuvarande lagstiftning om avbrytande av havandeskap måste anses vara otillfredsställande genom att olika praxis tillämpas i olika delar av landet. Denna varierande praxis har mindre sin grund i lagstiftningens oklara utformning, än i att Socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd genomdrivit en ny abortpraxis som mer synes överensstämma med direktiven till Abortkommittén än med gällande lagstiftning. På vissa håll tycks man följa lagstiftningen, på andra Socialstyrelsens praxis. All lagstiftning måste äga en allmän preventiv verkan där klara regler uppsattes för vad som skall vara tillåtet enligt svensk lag. Tolkningsutrymmet måste vara så minimalt att en likformig praxis utformas. Moderata Samlingspartiets Kvinnoförbund anser att den vägledande principen i en lag om avbrytande av havandeskap måste vara att väga hänsynen till två individers liv och hälsa mot varandra, nämligen fostrets och kvinnans. Att helt bortse från fostrets rätt till liv är att göra ett allvarligt avsteg från all hittills rådande lagstiftning som skyddar svaga och värnlösa individer som ej kan föra sin egen talan. Förbundet anser därför att Abortkommitténs förslag ej kan ligga till grund för en ny abortlagstiftning. Att dessutom inte utsätta någon tidsgräns för när abort ej längre utan synnerliga skäl får utföras, finner förbundet helt oacceptabelt. Förbundet föreslår att en övre gräns sätts vid havandeskapets 18— SOU 1972: 39

20: e vecka, då avbrytande av havandeskap ej får företas annat än vid fara för moderns liv eller då Socialstyrelsen finner synnerliga skäl tala härför. Möjligheten att ett foster överlever ett abortivt ingrepp ökar med dess utveckling, även om levnadsperioden för de flesta foster är kort. Att juridiskt söka fastställa ett överlevande fosters status måste anses vara orimligt eftersom modern enligt Abortkommitténs intentioner skulle ha rätt att "slippa föda" och därmed ta ansvaret för ett överlevande barn. Hela betänkandet utgår från kvinnan och den svåra situation som kan uppstå för henne då hon blir gravid. Kommittéförslaget innebär en negativ syn på hur problemen skall kunna lösas. I stället för att stödja kvinnan på alla sätt under havandeskapet och underlätta för henne att föda och ta vården om sitt barn, lägger kommittén fram ett förslag som innebär en lagstadgad rätt för kvinnan att "slippa föda". Detta innebär ett accepterande och konserverande av samhällets nuvarande sociala brister. En förutsättning för förbundets ståndpunkt i abortfrågan är att sociala och andra missförhållanden som ligger bakom så många abortansökningar effektivt och skyndsamt måste angripas. Preventivmedelsrådgivningen bör vidare byggas ut och förbättras liksom forskningen. Effektiv information måste ges om vad ett abortingrepp med dess olika medicinska risker verkligen innebär, ökad stu243

dieverksamhet och kurser i familje- och föräldrafostran, i grundskolans högstadium, gymnasieskolan, vid folkhögskolor och under värnpliktstjänstgöring m m måste därför anordnas. Familjerådgivare och kuratorer bör således ges bättre ekonomiska möjligheter att biträda kvinnor i abortsituation och större möjligheter att hänvisa effektiv hjälp i sociala, bostads- och andra sammanhang. För att underlätta situationen i samband med ett barns födelse har Kommittén föreslagit att rätten till tjänstledighet vid barnsbörd utvidgas och att gifta eller sammanlevande själva skall få avgöra vem av dem som skall vara tjänstledig för att vårda barnet. Förbundet instämmer i att anställningstrygghet bör beredas även mannen i den mån det är han som tar ledigt från sitt yrkesarbete för detta ändamål. Vi vill dock förbehålla tiden före och minst sex veckor närmast efter nedkomsten för modern. Ett utsträckande av tjänstledighetstiden till ett år, som Kommittén föreslår, kan innebära att en kvinna skulle kunna få tjänstledigt med bibehållen anställningstrygghet under flera graviditeter i följd. Förbundet föreslår att förmånerna vid graviditet förbättras så att — i stället för nuvarande moderskapspenning som endast motsvarar 6 kronor per dag — verkliga sjukpenningen, dock lägst 20 kronor per dag, utgår under sex månader. Detta skulle avsevärt förbättra den ekonomiska situationen för dem som icke är sjukpenningklassförsäkrade eller endast är försäkrade i låg sjukpenningklass. Kostnaden för denna förbättring torde endast bli omkring 35 miljoner kronor per år. Om utöver rätten till tjänstledighet även rätten till sjukpenningförmåner skulle utsträckas till att gälla ytterligare ett halvår stiger givetvis kostnaderna. Samhällets kostnader för spädbarnsdaghem (bruttokostnad per plats: över 20 000 kronor per år) m m skulle dock då avsevärt kunna nedbringas. Förbundet föreslår därför att sjukpenningförmånerna successivt utvidgas till att gälla ytterligare ett halvt år för de mödrar eller fäder som själva vårdar sitt barn. 244

En sådan förbättring av försäkringsskyddet som förbundet föreslår skulle göra det möjligt även för dem som ej är eller hunnit bli sjukpenningplacerade att i ekonomiskt avseende tryggare emotse barnets ankomst. Förbundet understryker sitt tidigare i olika sammanhang framförda krav på rätt till avdrag för styrkta nödvändiga barntillsynskostnader. Föräldrarna eller ensamföräldern skulle då få större möjligheter att välja den för barnet bästa vårdformen liksom att betala en mer marknadsmässig ersättning. Detta skulle i sin tur bidra till att höja kvaliteten på det barnavårdande arbetet. Ett så utformat förvärvsavdrag skulle gynna inte minst familjer i lägre inkomstlägen, som, genom att barntillsynskostnaden bleve avdragsgill, skulle få lägre beskattningsbar inkomst och därigenom även högre bostadstilllägg. Vidare anser förbundet att familjedaghemmen som ofta är att föredra framför daghemmen för de mindre, ännu ej gruppmogna barnen, bör jämställas med daghemmen ur statsbidragssynpunkt och att kvoterings- och spärregler således bör borttagas. Vård av eget eller egna barn bör enligt förbundets uppfattning så långt möjligt är jämställas med vård av andras barn. Det är därvid ett rättvisekrav att föräldrar som själva vårdar sina yngre barn får rätt att räkna ATP-år under denna tid. Detta skulle även få en stor psykologisk betydelse genom att innebära ett erkännande av att vård av eget barn är en lika väsentlig samhällsinsats som annat arbete. Familjepolitiska kommittén bör därför ges i uppdrag att snarast framlägga förslag i ovan angivna frågor. Kvinnoförbundet anser sig icke kunna stödja ett förslag som garanterar kvinnan en lagfäst rätt "att underkasta sig ett abortivt ingrepp för att slippa föda". Att denna hennes rätt och vilja skall utrönas genom prövning av lokal nämnd inom den gynekologiska sjukvården — där kurator ej ens ingår — eller Socialstyrelsen synes oss innebära att en onödig byråkrati skapas i stället för att klart uttala att läkare med viss behörighet skall kunna avbryta ett havandeskap SOU 1972: 39

när kvinnan så begär, vilket uppenbarligen är Kommitténs egentliga uppfattning. Förbundet motsätter sig förslaget om lokala nämnder genom den förlängning av ärendets handläggning som nämndförfarandet kan medföra och på grund av dess föreslagna sammansättning. Frågan om tillstyrkan respektive avslag av abortansökan bör även av sekretesskäl åvila läkare eller Socialstyrelsen. De s k två-läkarintygen har visat sig vara en snabb och smidig form för tillstyrkan av ingrepp genom det delade ansvar det innebär för läkarna. Vi vill även erinra om Världshälsoorganisationens (WHO) läkarkongress i Oslo sommaren 1970 som uttalade att abort normalt skall skriftligen tillstyrkas av minst två läkare. Förbundet kan inte tillstyrka en automatisk remittering till Socialstyrelsen av ej bifallna ansökningar i annat fall än då berörda läkare finner sig vara oense. Dock bör avslag på abortansökan kunna överklagas hos Socialstyrelsen, som skyndsamt har att ta upp ärendet till behandling. En god kuratorsprövning bör liksom nu föregå ett beslut. I det sammanhanget instämmer förbundet i vad reservanten, riksdagsledamoten Astrid Kristensson, säger angående barnafaderns rättigheter. Förbundet hyser liksom reservanten åsikten att abortproblemet primärt rör tre parter: fostret, modern och fadern. Allas rätt måste tillvaratas. Därför är det av vikt att vid prövningen även utröna barnafaderns inställning till kvinnans graviditet. Den logiska konsekvensen av Kommitténs förslag är att fadern inte har några rättigheter och därför ej heller skall åläggas skyldigheter såsom underhållsplikt etc. Kommitténs förslag är därför ett mycket olyckligt avsteg från tidigare strävanden att skapa en ökad förståelse och fostran till gemensamt ansvar för varandra och eventuella barn. Det som Abortkommitténs majoritet föreslår är i realiteten en "fri abortlagstiftning. Man anför visserligen tre villkor för "rätt till operation". Detta blir dock endast en lek med ord, eftersom det uttryckligen sägs ifrån att hela frågan "bör bedömas med utgångspunkt från att hon inte är skyldig att SOU 1972: 39

finna sig i att hennes graviditet fortsätter". Hur det går med skyddet för kvinnan mot påtryckningar från en kanske oförstående omgivning, som vet att en rätt till abort finnes, är en frågeställning som har lämnats obeaktad. Träder utredningens förslag i kraft kan kvinnan inte längre åberopa lagen som stöd gentemot sin omgivning vilket skulle ytterligare försvåra hennes situation. Vi kan inte bortse ifrån att en rad avslag i abortärenden idag sker på kvinnans egen begäran. Förbundet anser därför att kvinnan även framgent måste garanteras rätten att få föda genom att lagen alltfort utformas som en undantagslagstiftning. Förbundet anser att de nuvarande indikationerna med de tillägg och omskrivningar förbundet gjort enligt bilagda lagförslag är de ur etisk, medicinsk och juridisk synpunkt bäst ägnade att ligga till grund för en ny lagstiftning. Det skall därvid åligga Socialstyrelsen att tillse att lagen efterleves. Enligt vår bestämda uppfattning bör kvinnan helt avkriminaliseras i abortsammanhang. Förbundet vill här ytterligare motivera varför en lagstadgad rätt till fri abort intill 12:e veckan inte kan godtagas. Detta förslag har ofta återkommit i debatten och återfinnes i Elisabet Sjövalls särskilda yttrande. Abortingreppen är enligt hennes mening ingalunda medicinskt riskfria för kvinnan. Hon påvisar även att man i alla länder, där fri abort införts, har överraskats av den starka ökningen av abortfrekvensen. En fri abort under de första graviditetsmånaderna skulle därför erfarenhetsmässigt innebära mindre försiktighet med preventiva åtgärder och därmed att än fler kvinnor skulle nödgas genomgå abort och därmed drabbas av fysiska eller psykiska följdverkningar. Till detta kommer att allt fler kvinnor därigenom skulle löpa risk för missfall, utomkvedshavandeskap, förtidsbörd och nedsatt eller upphävd fruktsamhet. En fri abort kan därför, enligt förbundets mening icke vara i kvinnornas intresse. Tyngdpunkten måste i stället, som ovan anförts, läggas på förbättrad och mer lättillgänglig preventiv rådgivning för såväl kvinnor som män och på förbättrade sociala insatser. Abort får inte bli 245

en familjeplaneringsåtgärd bland många andra. Förbundet vill härvid särskilt understryka de problem som uppstår för förstagångsgravida i abortsituation. Tveksamhet synes råda beträffande hur stor komplikations- och sterilitetsrisken är i dessa fall. Mycket tyder dock på att risken är större än för dem som tidigare fött barn. I medvetande om att ungefär var tionde kvinna bara får en graviditet och att möjligheterna till en andra graviditet ytterligare minskar efter ett abortingrepp ser förbundet med stor oro på den starka ökning som skett under senare år av antalet aborter främst bland mycket unga kvinnor. Följdverkningarna för dessa vad gäller möjligheterna att längre fram få barn etc. kommer inte att bli klarlagda förrän om kanske tio till femton år. Förbundet förordar därför särskild restriktivitet i tilllämpningen av lagen i dessa fall. Det bör övervägas om icke förstagångsgraviditet skall räknas som medicinsk kontraindikation. Även av etiska och humanitära skäl vänder sig förbundet mot tanken på att kvinnan ensam skulle få avgöra huruvida hon skall få abort eller inte. Den gravida kvinnan är i högsta grad "part i målet" såväl praktiskt, biologiskt som psykiskt och kan ingalunda under de första ofta mycket labila graviditetsmånaderna helt objektivt ensam bedöma sin situation. Inte minst med tanke på risken för reaktiv depression bör hon ej heller ensam nödgas ta ett sådant ansvar. Docent Åmarks m fl undersökningar tyder också på att kvinnor som lider av stark nedstämdhet under havandeskapets första månader löper särskilt stor risk att drabbas av stark depression efter en abort. Förekomsten av depression bör därför icke ensam utgöra tillräcklig indikation för abort. I stället krävs även här råd, hjälp och stöd av kurator och läkare. Kvinnan måste härvid ges förbättrade möjligheter att få tala ut om sin situation och sina bekymmer och att få effektiv hjälp. Tidigare har nämnts de primära parter — foster, moder, fader — som berörs av ett abortingrepp. Som sekundär part måste 246

situationen för läkare och övrig assisterande personal vid ett abortingrepp beaktas. Förbundet vill betona vikten av att dessa även reellt garanteras rätten att avstå från medverkan vid abortingrepp. Abortkommittén har ej tillräckligt beaktat att resurserna inom gynekologvården inte ens för närvarande räcker till, än mindre skulle göra det om kommitténs förslag skulle gå igenom. Redan nu prioriteras abortingreppen framför svåra gynekologiska sjukdomsfall. Om en lag om rätt till abort införes måste motsvarande skyldighet införas för den för sjukvården ansvarige att absolut prioritera aborter. Kvinnoförbundet anser att detta står i strid med all medicinsk rättspraxis. Kvinnoförbundet anser slutligen att en snar översyn av steriliseringslagstiftningen i syfte att öka möjligheterna till frivillig sterilisering av såväl kvinnor som män är synnerligen påkallad. Större möjlighet måste ges till dylik frivillig operation då möjlighet till reoperation nu finns. Sammanfattning Moderata Samlingspartiets Kvinnoförbund föreslår: att de sociala och andra missförhållanden som ligger bakom så många abortansökningar effektivt och skyndsamt måste angripas. Förbundet framlägger därvid en lång rad konkreta förslag om förbättringar, såsom att rätten till tjänstledighet vid barnsbörd utvidgas till att gälla ett år valfritt för modern eller fadern. De sex veckorna närmast efter nedkomsten bör dock förbehållas modern att sjukpenningförmånerna vid graviditet starkt förbättras, framför allt för dem som endast har låg eller ingen sjukpenning att förvärvsarbetande föräldrar bör få rätt att dra av nödvändiga barntillsynskostnader, vilket skulle öka möjligheterna att välja den för barnen bästa vårdformen att familjedaghemmen ur statsbidragssynpunkt bör jämställas med daghemmen att hemarbetande föräldrar som vårdar SOU 1972: 39

barn bör få rätt att räkna ATP-år under denna tid att förbättrad och mer lättillgänglig preventiv rådgivning för såväl män som kvinnor kommer till stånd samt att steriliseringslagen snarast bör överses i syfte att öka möjligheterna till frivillig sterilisering. Med utgångspunkt från ovanstående förslag anser förbundet: att abortlagstiftningen alltjämt måste utformas som en undantagslagstiftning, där även fostrets rätt beaktas att Abortkommitténs förslag därför icke bör ligga till grund för en ny abortlagstiftning att tillfälle till yttrande i abortärenden skall, där så är möjligt, beredas det väntade barnets fader att abortärenden normalt skall skriftligen tillstyrkas av minst två läkare i överensstämmelse med Världshälsoorganisationens rekommendation och att Abortkommitténs förslag till beslutande lokal nämnd således ej bör bifallas att avbrytande av havandeskap på annan grund än fara för moderns liv ej må företagas efter havandeskapets 18—20:e vecka, såvida inte Socialstyrelsen funnit synnerliga skäl tala härför att den gravida kvinnan helt skall avkriminaliseras i abortsammanhang samt att läkare och assisterande personal bör garanteras reell rätt att avstå från medverkan vid abortingrepp. Förslag till lag om avbrytande av havandeskap § 1. Legal möjlighet till avbrytande av havandeskap enligt denna lag tillkommer svensk kvinna samt i Sverige varaktigt boende utländsk kvinna. § 2. Havandeskap må enligt denna lag kunna avbrytas: a) när barnets tillkomst kan anses medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa, SOU 1972: 39

b) när med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden eller ålder kan antagas att hennes kroppsliga och själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst, c) när det med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader genom arvsanlag kan överföra mental sjukdom, gravt psykisk utvecklingsrubbning, annan svårartad sjukdom eller svårt lyte, d) när det med skäl kan antagas att det väntade barnet på grund av skada under fosterstadiet kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte, e) när graviditeten har uppkommit som resultat av brottslig gärning. § 3. Havandeskap må ej avbrytas med mindre den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, på grunder som där angivas, på heder och samvete förklarar att någon av de indikationer som förmäles i 2 § anses föreligga eller Socialstyrelsen lämnat särskilt tillstånd därtill att avbrytande får ske. § 4. Avbrytande av havandeskap på annan grund än fara för moderns liv må ej företagas efter havandeskapets 18—20:e vecka såvida inte Socialstyrelsen funnit synnerliga skäl tala härför och lämnat sitt tillstånd. § 5. Innan prövning sker huruvida havandeskap må avbrytas skall tillfälle till yttrande, om så är möjligt, beredas det väntade barnets fader samt om kvinnan är omyndig hennes förmyndare. § 6. Utan kvinnans begäran må havandeskap efter Socialstyrelsens medgivande kunna avbrytas enligt vad i 2 § förmäles då kvinnan på grund av gravt nedsatt själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke därtill. § 7. Kvinnan äger rätt att hos Socialstyrelsen anföra besvär mot läkarnas ställningstagande. Mot Socialstyrelsens beslut må talan ej föras. 247

§ 8. Avbrytande av havandeskap skall utföras på allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning Socialstyrelsen godkänner. § 9. Läkare som bryter mot vad som sägs i 8 § domes till böter eller fängelse i högst sex månader. Den som utan att vara läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver utför ingrepp på kvinnan i syfte att hindra att hennes havandeskap fortsätter domes till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, domes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen skett vanemässigt eller för vinnings skull eller inneburit särskild fara för kvinnans liv eller hälsa. För försök till gärning som sägs i andra stycket domes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. § 10. Ej må den som prövat förutsättningarna för avbrytande av havandeskap eller verkställt sådan åtgärd, eller den som biträtt vid utredningen eller verkställandet, yppa något om vad där förekommit. § 11. Förseelse mot vad i 10 § är stadgat må ej åtalas av allmän åklagare där målsägare ej angivit till åtal.

248 SOU 1972: 39

29 Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund

Inledning Abortfrågan har under decennier varit central för kvinnoförbundet. Redan på 30-talet krävde vi en liberalisering av abortlagstiftningen, som i praktiken skulle innebära fri abort. Trots ständigt återkommande propåer har någon ändring av abortlagstiftningen inte kommit till stånd med undantag av en utvidgning av indikationerna 1946 och 1963. I motioner till 1964 års kongress krävdes en utredning i abortfrågan i syfte att utvidga möjligheterna att få abort. Vid en uppvaktning hos justitieministern samma år framförde förbundet krav på en sådan utredning. Den av oss efterlysta utredningen kom till stånd 1965. I motioner till 1968 års kongress efterlystes förslag från utredningen. Förslaget framlades först 1971. En ny abortlagstiftning har således låtit vänta på sig alltför länge. Glädjande nog har praxis gått förbi den konservativa — och för kvinnan förnedrande — lagstiftningen; den allt övervägande delen av abortansökningarna beviljas numera. Även om förhållandena sålunda har förbättrats i någon mån är dock olägenheterna fortfarande mycket kännbara för kvinnorna. Ingående samtal och utfrågningar, långa väntetider och därmed sent utförda aborter har varit vanligt. Bristande ekonomiska och andra resurser har försvårat möjligheterna för de sämst ställda kvinnorna att få abort, medan systemet med två-läkarintyg har jämnat väSOU 1972: 39

gen för de bättre situerade. En ojämn och orättvis praxis har blivit följden. Många kvinnor, som av sociala eller ekonomiska skäl dragit sig för att aktualisera en abortansökan har därför tvingats föda barn mot sin vilja. Nackdelarna med den nuvarande abortlagstiftningen drabbar på detta sätt de sämst ställda värst. Vid sidan av de konkreta olägenheter som den nuvarande lagen medför vill vi peka på dess ideologiska brister. Lagen speglar ett föråldrat synsätt på kvinnan. När man granskar abortlagen förs tankarna osökt till de dagar då kvinnan inte ansågs vara i stånd att förvalta pengar, idka en rörelse eller delta i de politiska valen. Praktiskt taget alla grupper i Sverige anser att kvinnans situation för 50 år sedan var helt oacceptabel. Trots detta motarbetar vissa grupper ett upphävande av de förmyndarregler som fortfarande finns kvar i vår lagstiftning; till dessa hör den nu gällande abortlagen. Abortfrågan är välkänd och genomarbetad i kvinnoförbundet. Under hösten 1970 hölls ett stort antal möten i abortfrågan runt om i landet. Dessa fick sin fortsättning hösten 1971 i den omfattande mötesverksamhet som pågick med anledning av abortutredningens betänkande. Genom att besvara ett frågeformulär har förbundets medlemmar visat sin ståndpunkt i abortfrågan. Den utsända enkäten till klubbarna har gett nära 400 svar. Då är att märka att på 249

de flesta orter har flera klubbar gått samman och besvarat enkäten gemensamt. Det är därför ingen överdrift att säga att det övervägande antalet av våra klubbar har gett sin åsikt tillkänna i abortfrågan. Det är således en stark och genomtänkt opinionsyttring som har kommit fram från våra klubbar med anledning av abortutredningens betänkande. Förutom de nära 400 möten som har hållits med anledning av förbundets enkät har ett stort antal möten och debatter i ABF:s och kvinnoklubbarnas regi ägt rum runt om i landet. Vi uppskattar dessa möten och debatter till minst 200. Våra medlemmars uppfattning i abortfrågan är entydig på de centrala punkterna i betänkandet: kritiken mot kommitténs förslag är skarp. I motsats till kommittén kräver våra medlemmar för det första att kvinnan i lagen skall tillförsäkras rätten att bestämma om hon skall ha abort eller inte, för det andra att lokala nämnder med beslutande funktioner ej skall förekomma. I svaren från klubbarna framkommer en stark otålighet i abortfrågan. Den långa utredningstiden har ökat den otålighet som redan tidigare har funnits och som gett sig tillkänna bl a vid kvinnoförbundets kongresser. Det är därför synnerligen angeläget att frågan inte ytterligare försenas. Den fortsatta handläggningen av abortfrågan bör därför ske snabbt för att en lagändring skall kunna komma till stånd redan under 1972.

A vkriminalisering Kommittén föreslår att aborten helt avkriminaliseras för kvinnans del medan den som bistår kvinnan vid en illegal abort även i fortsättningen skall kunna straffas. Vi delar kommitténs uppfattning att kvinnan i fortsättningen inte bör straffas även om hon låter göra en illegal abort. Vi är överens med kommittén att det är med ökad information och ökade möjligheter att få legal abort scm vi kommer tillrätta med de illegala aborterna, inte genom straffbestämmelser. 250

Lagstiftning

behövs

Vi delar kommitténs uppfattning att en särskild abortlagstiftning är nödvändig även i fortsättningen. Om endast sjukvårdslagen skulle gälla, skulle kvinnan bli beroende av läkarens subjektiva bedömning av behovet av abortingrepp. Eftersom abortingreppet är skilt från andra operativa ingrepp på det sättet, att skiftande moraliska och etiska värderingar från läkarens sida kan inverka på bedömningen, måste kvinnan i lagstiftning garanteras rätt till abort. Vi är helt eniga med kommittén på denna punkt. Däremot skiljer vi oss från kommittén i uppfattningen om vad denna lagstiftning skall innehålla.

Grunder för rätt till abortoperation Kommittén deklarerar i betänkandet att den tidigare moraliskt/etiska inställningen, att kvinnan är skyldig att föda när hon blivit befruktad, är förlegad. Den bör ersättas med en tilltro till kvinnan som innebär, att hon själv — och i förekommande fall tillsammans med mannen — kan och bör få bestämma när eller om hon vill föda ett barn. Vi delar helt denna inställning och vänder oss därför med kraft mot att kommittén inte är konsekvent och i sitt lagförslag följer sin deklaration att tilltron till kvinnan skall vara den styrande. I § 2 där rätten till abortoperation fastslås är kvinnans egen inställning till situationen inte nämnd. Visserligen hävdar kommittén i texten att kvinnans inställning i princip skall vara bestämmande men detta återfinns inte i lagtexten. Vi kräver att lagtexten utformas så, att det klart framgår att det är kvinnans egen upplevelse av situationen som skall vara bestämmande för hennes rätt till abort. Lagtexten bör utformas så att den står i överensstämmelse med den tilltro till kvinnan som hävdas i kommittébetänkandet. Vi vill med kraft hävda vår orubbliga åsikt att det är kvinnan själv som slutligen skall bestämma över om hon skall göra abort eller inte. En konsekvent tilltro till SOU 1972:39

kvinnan bevisas endast av att hon får denna rätt. I denna åsiktsyttring har vi våra medlemmar bakom oss; i alla de enkätsvar som har kommit in har medlemmarna krävt att kvinnan själv skall få bestämma om hon vill ha abort. I det här sammanhanget vill vi kraftigt understryka behovet av hjälp och stöd till kvinnan när hon skall fatta sitt beslut. Dels är det viktigt att hon får sakkunnig information om de eventuella risker som aborten — respektive förlossningen — i hennes speciella fall kan föra med sig. Vidare är det viktigt att hon, om hon önskar detta, får kurativt stöd. Nämnderna och deras verksamhet Kommitténs förslag att lokala nämnder med beslutande funktioner skall inrättas vid sjukhusen tar vi kraftigt avstånd ifrån. Vi befarar att med ett sådant system skulle den ojämna praxis som kommittén nar påvisat befästas. Ett starkare argument mot de beslutande nämnderna är dock det vi har anfört i det föregående dvs att det är kvinnans egen uppfattning om sin situation som skall vara avgörande för hennes rätt till abort. Därmed bortfaller behovet av beslutande nämnder. Vi ställer oss även tveksamma till nämnder med de uppgifter som Görel Alm föreslår i sin reservation. Om läkaren är tveksam till abortingreppet på grund av kvinnans egen tveksamhet bör hon få hjälp och stöd från sjukhusets kurativa och psykiatriska resurser — vid sidan av gynekologen — då hon fattar sitt beslut. Vi kan inte finna att sådana överläggningar behöver ske i en särskilt tillsatt nämnd. Överläggningar av detta slag förekommer redan nu på de flesta sjukhus i samband med behandling av abortansökningar utan att nämnd finnes. Vi finner således ingen anledning att särskilda organ inrättas på sjukhusen när det gäller handläggningen av aborterna. Varje kompetent läkare vid sjukhus eller sjukvårdsinrättning som är godkänd av socialstyrelsen bör ha rätt att utföra en abortoperation om kvinnan begär detta. SOU 1972: 39

Vi vill i det här sammanhanget framföra betydelsen av att tillräckliga resurser ställs till förfogande på kuratorssidan. För de kvinnor som behöver rådgivning och stöd skall sådan stå till förfogande utan väntetid. Kommitténs förslag om lokala nämnder ser vi i första hand som en hjälp till läkarna som skall utföra aborten. Beslutet överförs till annan instans; läkaren behöver inte själv ta ansvaret. Att nämnderna skulle innebära något positivt för kvinnornas del kan vi däremot inte se. Denna hjälp kan, som vi tidigare sagt, bättre tillgodoses genom satsning på kuratorssidan. Genom att vi avslår kommitténs förslag om lokala nämnder tar vi bort det stöd för läkaren som nämnden kan ge. I realiteten innebär vårt ställningstagande i abortfrågan att vi ålägger läkare att utföra abort om kvinnan begär detta. En sådan absolut rätt till abort kan leda till konflikter mellan läkaren som skall göra abortingreppet och kvinnan. Det fall kan inträffa, då läkaren av någon anledning är tveksam att göra abortingreppet medan kvinnan trots detta vill ha abort. Kommittén har löst denna konfliktsituation genom att överlåta till en nämnd att fatta beslutet. Det är ingen tvekan om att denna nämnd i de flesta fall kommer att följa läkarens uppfattning — sammansättningen av nämnden borgar för detta. Vi anser därför att kommittén i sitt förslag har tagit ställning för läkaren i denna svåra konflikt. Vi tar däremot ställning för kvinnan i konflikten och kräver att abortingreppet skall göras, oavsett en enskild läkares inställning, om kvinnan har fattat sitt beslut. I de fall läkarens tveksamhet grundar sig på att kvinnans liv är i fara om abortingreppet görs anser vi att läkaren skall ha rätt att vägra abort även om kvinnan står kvar vid sin önskan att få abort. I sådana fall bör en överprövning göras av socialstyrelsen, som bör ges resurser för en snabb handläggning av sådana ärenden. De fall då det finns risk för kvinnans liv eller hälsa i samband med abort är ytterligt få. I dessa fall finns det ofta också en risk 251

vid förlossningen. Det är således endast i undantagsfall som den antydda konflikten kan tänkas uppstå för den aborterande läkaren. Ett tungt nämndförfarande är inte rimligt för dessa ytterst få fall. Vi är övertygade om, att de kvinnor, vars liv eller hälsa är i fara vid ett abortingrepp ytterst sällan kräver abort när de fått information om riskerna. Där är återigen den stödjande insatsen ytterst viktig, både när kvinnan fattar sitt beslut och tiden efteråt.

toriska skolan och information vid mödravårdscentralerna. Eftersom påfrestningarna för kvinnan är avsevärt mycket större vid en sen abort än vid en tidig bör större insatser på kuratorssidan sättas in i dessa fall. Behovet av rådgivning och information om vad en sen abort innebär och vilka alternativ som samhället har att erbjuda kvinnan är av utomordentligt stor betydelse.

Förebyggande Tidsgränsen Kommittén har föreslagit att den enda tidsgräns som skall gälla är när fostret är livsdugligt — då är det inte längre abort och abortlagen upphör att gälla. I och med att aborten helt avkriminaliseras är en tidsgräns inom abortlagens ram efter vilken det skulle vara i princip förbjudet att abortera, en juridisk inkonsekvens. Däremot kan en rekommendation om en mera noggrann behandling av de sena abortfallen vara lämplig och önskvärd. Även utan hänsyn till de juridiska aspekterna finner vi övervägande skäl tala mot en fast tidsgräns. Dessa skäl har kommittén redogjort för. Vi är medvetna om att de sena abortingreppen är påfrestande för kvinnan såväl som för läkare och sjukvårdspersonal. Det är angeläget att dessa påfrestningar elimineras i största möjliga utsträckning. Smärtlindring är en av de åtgärder som underlättar aborteringen. Viktigast är dock åtgärder som minskar antalet sena aborter. Redan i dag kommer ca 80 % av abortansökningarna in före 11 :e veckan av graviditeten. På grund av det omfattande utredningsförfarandet har dock antalet sena aborter ändå blivit ganska stort. Om fri abort införes kommer tiden mellan begäran om abort och abortingreppet att bli kort vilket nedbringar antalet sena aborter. Till detta bör komma intensiv information om den fria aborten och betydelsen av tidiga abortingrepp. Detta kan göras genom information i den obliga252

åtgärder

Abortkommittén hävdar att abortproblemet bör ses i ett större sammanhang. Det är genom ökad information och undervisning samt genom att underlätta möjligheterna till familjeplanering som antalet aborter kan minska. Detta synsätt ligger helt i linje med vårt eget. Vi vill därför mycket starkt framhålla betydelsen av sexualrådgivning i den obligatoriska skolan och i gymnasieskolan. Rådgivning när det gäller preventivmedel måste komma in som en naturlig del i skolarbetet och förmedlas av kunniga lärare. Preventivmedelsrådgivningen bör ges på ett effektivt och billigt sätt även utanför skolans ram. Mödra- och barnavårdscentralerna bör omorganiseras så att det förutom den medicinska expertisen, även finns tillgång till social och psykologisk expertis. Där bör sexual- och samlevnadsrådgivning i vid mening ges. Denna rådgivning skall givetvis finnas för både kvinnor och män. Rådgivning om preventivmedel och abortmöjligheter bör ges även i de fall då personen ifråga vill vara anonym. Kostnadsfria preventivmedel är en reform som på sikt bör genomföras. Viktigare än kostnadsfria preventivmedel är dock kostnadsfri preventivmedelsrådgivning. Läkarkonsultation i dessa fall bör inordnas under samma regler som gäller vid sjukdom. Detta kräver en större tillgång än nu på läkare eller annan personal som kan utföra dessa uppgifter. I dag är svårigheterna på många håll oöverstigliga när det gäller att få kontakt med läkare för utskrivning av t ex ppiller. Många kvinnor tvingas anlita privatSOU 1972:39

praktiserande läkare för detta och därmed betala höga summor för att få recept på p-piller. Detta medför att de sämst ställda inte har möjlighet att få tillgång till preventivmedel och risken för graviditet ökar. En snabb lösning på detta stora problem är nödvändig för att antalet aborter skall kunna nedbringas. En metod att förhindra havandeskap är sterilisering av mannen under en period. I vissa länder — t ex England — förekommer sådana ingrepp. Med nuvarande lagstiftning är dock sterilisering av mannen möjlig endast då det finns risk att överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annat svårt lyte till avkomman. En ändring av 1941 års steriliseringslag är därför angelägen. I det sammanhanget bör forskning om metoder för sterilisering av mannen intensifieras. Familjepolitiska

åtgärder

Abortkommittén har flera konkreta förslag på en förbättring av de familjepolitiska åtgärderna. Vi vill inte i detta sammanhang ta ställning till dessa förslag i detalj. Vi kommer till kvinnoförbundets kongress 1972 att framlägga ett familjepolitiskt program, där vi tar ställning till familjepolitiken i dess helhet.

SOU 1972: 39

30 Svenska Kvinnors Vänsterförbund

Vi ansluter oss helt till kommitténs önskan att avkriminalisera aborter. Vår grundläggande synpunkt är att kvinnan själv bör bestämma om hon skall föda barn. Önskar hon abort bör denna verkställas med kortast möjliga tidsfrist, då enligt all expertis en abortoperation är mindre riskabel att genomföra om den sker på ett tidigt stadium av graviditeten. Vi anser att en abortoperation helst inte bör utföras efter 20:e veckan, om inte synnerliga skäl föreligger. Vi anser vidare att kvinnan skall kunna få abort utförd på annat sjukhus än hemortslasarettet utan extra kostnader för henne. Vi vänder oss bestämt emot att särskilda nämnder med beslutanderätt beträffande aborter inrättas vid sjukhusen i anslutning till gynekologiska och obstetriska avdelningar. Vi anser att risk föreligger att nämndens arbete kommer att fördröja aborterna även i de fall där abort beviljas. Risk föreligger också för godtycke. Viktigast är att det i lagen fastställs att kvinnan själv äger rätt att bestämma om hon skall föda eller ej. Något förmyndarskap behövs inte. Däremot bör hon erhålla effektiv upplysning om möjligheter till social och ekonomisk hjälp om hon avstår från abortoperation. Denna upplysning bör lämpligen ske genom kuratorer vid mödrahälsovården. 254

Vi instämmer i kommitténs förslag om effektivare sexualupplysning och saklig information om abortoperation. Samhället bör öka sina insatser, så att utbudet av läkarhjälp i bättre mån än hittills motsvarar efterfrågan från såväl män som kvinnor på ofarliga metoder att planera föräldraskap. Vi anser i likhet med kommittén att abort aldrig får uppfattas som alternativ till preventivmedel. Abort utgör en nödfallslösning och bör givetvis undvikas i görligaste mån, dock inte genom straff och förbud. Vi delar kommitténs uppfattning att all rådgivning bör tillhandahållas kostnadsfritt samt att även graviditetstest bör vara kostnadsfria. Vi anser vidare att även preventivmedel bör vara kostnadsfria. Vi anser också att ökat socialt och ekonomiskt stöd åt föräldrar och barn har abortförebyggande effekt. Vi delar kommitténs uppfattning att rätten till tjänstledighet för modern — för närvarande sex månader — bör utökas förslagsvis till ett år och alternativt gälla även fadern. Våra viktigaste synpunkter kan sammanfattas så: 1. Kvinnan skall själv avgöra om hennes havandeskap skall avbrytas. Nämnderna är därför obehövliga. 2. Aborterna skall avkriminaliseras. 3. Abortoperation bör utföras på tidigast SOU 1972: 39

möjliga stadium av graviditeten och alltid med för kvinnan skonsammast möjliga metod. 4. Den abortsökande skall ha rätt till kostnadsfri upplysning och kostnadsfritt graviditetstest. 5. Preventivmedel skall tillhandahållas kostnadsfritt.

SOU 1972: 39

31 Centerns Ungdomsförbund

Inledning

Rätt till abort

1938 års lag om fosterfördrivning var, för den tiden, ett radikalt steg framåt. Det må vara att abort i princip var förbjuden, men det fanns ändå möjligheter att göra undantag från regeln. Lagens tillämpning har liberaliserats i samma takt som den sexuella frigörelsen.

Centerns Ungdomsförbund anser, att den enda som skall avgöra huruvida en abortoperation skall utföras eller inte är kvinnan. Alla gravida kvinnor — oavsett om de väljer abort eller avser att föda sitt barn — skall få en saklig rådgivning och en information om samhällets stöd. Alla läkare vid gynekologklinikerna (undantagsvis: kirurgklinikerna) skall ha rätt att utföra abort. Ingen läkare skall dock — mot sin uppfattning — tvingas att utföra en abortoperation. Sjukhusets huvudman har att tillse att aborten blir utförd.

Ansvaret Den debatt i abortfrågan, som idag förs, bygger ofta på fördomar kring kvinnans ansvar vid en oönskad graviditet. Självfallet är det både mannens och kvinnans skyldighet att ansvara för att tillfredsställande preventivmedel används, för att förhindra en oönskad graviditet. Samtidigt måste även samhället ta sin del av ansvaret genom åtgärder i förebyggande syfte, t ex familjerådgivning. Vi har även ett stort ansvar för att de barn som föds skall få en harmonisk uppväxtmiljö.

A vkriminalisering Abortkommittén menar, att aborten måste avkriminaliseras. Centerns Ungdomsförbund är av samma uppfattning, men hävdar att med fri abort behöver ingen begå så desperata handlingar att hon väljer en illegal abortoperation. Ordet avkriminalisering vore i detta sammanhang helt obefogat. 256

Tidpunkten För såväl kvinnan som för samhället är det angeläget att abortoperationen utförs på ett så tidigt stadium som möjligt. Samhället måste därför verka för att den abortsökande kvinnan får sin operation utförd så snart som möjligt efter beslutet. Den övre gränsen för att få en fri abort utförd skall vara vid tolfte graviditetsveckan, därefter skall kvinnan ha möjlighet att ansöka om dispens.

Samhällets stöd Samhällets åtgärder för att underlätta barnfamiljernas situation måste intensifieras. Genom att införa en garanterad minimiinSOU 1972: 39

komst skulle den ekonomiska bördan i många fall kunna underlättas. Därigenom kanske föräldrar skulle kunna ges möjlighet att ta hand om det barn som de egentligen önskar, men som de inte anser sig ha resurser till. Vidare måste samhället medverka till att fler halv- och deltidstjänster inrättas för både män och kvinnor. CUF instämmer i kommitténs förslag om att kvinnan eller mannen skall erhålla ett års graviditetstjänstledighet. Förebyggande

åtgärder

Den sexuella frigörelsen har inte enbart varit av positiv karaktär. I dess spår har följt en negativ uppgång av könssjukdomar — inte minst gonorré. Eftersom många kvinnor kan, utan att vara medvetna om det, bära sjukdomen under en längre tid, är möjligheterna att minska spridningen av sjukdomen mycket liten. Flera underlivssjukdomar bärs också under en längre tid utan att den sjuke är medveten om det. För att komma till rätta med detta, bör samhället satsa på att förebygga dessa sjukdomar genom obligatoriska hälsokontroller. I detta sammanhang bör också ingå en personlig preventivmedelsrådgivning. Upplysningsverksamheten i skolorna måste också ses över och/intensifieras. Centerns Ungdomsförbund anser att lagen om abortoperation inte enbart är en fråga om fri abort eller inte. De mest primära frågorna måste vara hur man kan förebygga en icke önskad graviditet och hur man kan underlätta situationen för blivande föräldrar.

att samhället skall öka sina resurser för att underlätta att vara föräldrar genom att 1. införa garanterad minimiinkomst, 2. ge ökade möjligheter till halv- eller deltidsarbete för både män och kvinnor, 3. samhällets barntillsyn överensstämmer med behovet, 4. mannen eller kvinnan får ett års graviditetstjänstledighet, att kvinnans eget ställningstagande skall vara det enda avgörande om hon skall få abort eller inte, — intill tolfte graviditetsveckan. Därefter skall hon ha möjlighet att ansöka om dispens. att sjukhusen får sådana resurser att köbildning undviks och att kvinnan ges möjlighet till omedelbar operation, att obligatorisk, enskild rådgivning ges samtliga gravida kvinnor oavsett om de väljer abort eller avser att föda barnet.

Sammanfattning Centerns Ungdomsförbund anser att samhället skall satsa större resurser på den förebyggande verksamheten genom bl a 1. gratis preventivmedelsrådgivning, 2. obligatoriska hälsokontroller, 3. ökad upplysningsverksamhet i skolorna, 17 —SOU 1972: 39

32 Folkpartiets ungdomsförbund

I de resonemang och de delar av betänkandet som innebär en liberalisering av nu gällande lag, vill Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) instämma. I den principiella rätt till abort, som kommittén föreslår, finns dock inskränkningar av sådan art att kvinnan i praktiken inte får full bestämmanderätt. Detta vill FPU starkt invända emot. A vkriminalisering 1965-års abortkommitté föreslår att abortoperationer ska avkriminaliseras. Ingen kvinna ska i framtiden kunna straffas för att ha låtit utföra abort. I motiveringen till detta menar kommittén att en ny uppfattning om kvinnan trängt igenom i samhället; misstron har ersatts av en tilltro. Man litar på kvinnans egna förutsättningar att bedöma sina möjligheter att få och ta hand om barn. FPU delar denna grundsyn. I praktiken kommer ett beslut om avkriminalisering inte att innebära någon större förändring, eftersom ytterst få kvinnor straffats under senare år, men förslaget har utan tvekan en psykologisk betydelse. Många människor hävdar kravet på "fostrets rättsskydd". Ett sådant skydd kan — enligt FPU:s uppfattning — effektivast upprätthållas genom generella och individuella åtgärder på det sociala området. En princip kommer bäst till uttryck genom praktisk handling. Därför tror inte FPU att kriminaliseringen av abortoperationer är 258

nödvändig för att trygga "fostrets rättsskydd". Det sociala

sammanhanget

Enligt FPU:s mening bör abortfrågan ses i sitt sociala sammanhang. Samhället ger inte alltid kvinnan en reell valmöjlighet. I många fall saknar kvinnan ekonomiska och/eller sociala resurser att ta hand om det barn hon kanske i och för sig gärna ville ha. Kvinnans valfrihet existerar således inte i ett socialt vacuum. En liberaliserad abortlag — som ger kvinnan rätten att besluta — är naturligtvis det första steget mot denna valfrihet. Men därtill krävs att de sociala och ekonomiska reformer utredningen skisserar, genomförs. En frihet i lagtexten kommer för många kvinnor inte att bli någon upplevd realitet om den inte följs av dessa konkreta åtgärder. Grunder för abort I betänkandet framhålles att kvinnan ska ha rätten till abort i princip och att hennes abortansökan alltid ska bedömas med utgångspunkten att hon ska slippa föda om hon så önskar. Efter detta resonemang övergår dock kommittén till att införa reservationer mot denna principiella rätt. Man uttalar farhågor för att aborter ska utföras som "beställningsoperationer" och menar att rätten därför måste ha vissa inskränkningar. SOU 1972: 39

Skälen för abort ska enligt kommittén alltid vägas mot skälen mot. I de grunder som föreligga, finns tyvärr fortfarande plats för subjektiva bedömningar. Den tredje grunden lyder: "när det av annan anledning är oskäligt betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter". Vad som anses som oskäligt betungande är oklart. Visserligen säger kommittén att det i princip kan gälla alla situationer som driver en kvinna till abortansökan. Det finns dock ingen garanti för att dagens liberala syn på aborter blir bestående. Vad som idag uppfattas som oskäligt betungande, kan i en framtid komma att anses vara otillräckliga motiv för att rätt till abort skall föreligga. Detta förslag innehåller med andra ord samma svaghet som den nuvarande lagen, vars uttolkningar varierat starkt från en tid till en annan. Det måste, enligt FPU:s mening, av lagtexten klart framgå att det är kvinnans egen bedömning av sin situation som ska vara avgörande för om hon ska beviljas abort eller inte. De skäl som anförs mot abort är företrädesvis medicinska. FPU ifrågasätter om inte dessa också vanligen är skäl mot fortsatt graviditet. Kvinnor bör i alla situationer erhålla saklig (men ej skrämmande) information om abortoperationer och de risker som kan vara förenade med dem och därefter själv få ta ställning till om hon ska opereras eller ej. Rådgivning Kommittén föreslår att de nuvarande mödravårdscentralerna förvandlas till "familjehälsocentraler". Dit ska män och kvinnor kunna vända sig vid behov av preventivmedelsrådgivning. Där ska också finnas personer med psykologisk och social utbildning vilka kvinnor ska kunna anlita både om de önskar abort eller de vill föda. Detta förslag har många fördelar. Dels innebär det en värdefull förstärkning av den nuvarande mödrahälsovården och preventivmedelsrådgivningen. Genom att rådgivningen vid aborter blir frivillig, får dessutom kuratorer och psykiatrer bättre förutSOU 1972: 39

sättningar att fylla sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. I de situationer kvinnan är tveksam om beslutet eller av andra skäl så önskar, bör hon kunna ges möjlighet att diskutera sin situation med kurator och/eller psykiater. Tidsgränser Kommittén föreslår att tidsgränserna slopas. Man anför enligt FPU:s uppfattning en rad starkt vägande skäl mot den i debatten ofta föreslagna 12-veckorsgränsen. FPU instämmer i att en gränsdragning i detta skede av graviditeten har alltför många nackdelar, men ifrågasätter ändå kommitténs förslag om att låta fostrets eventuella livsduglighet i praktiken bli den övre gränsen för när abort ska beviljas. Denna tidpunkt är flytande och kommer att flyttas allteftersom den medicinska vetenskapen gör nya framsteg. Både läkare och kvinnor torde vara betjänta av så klara regler som möjligt för rätten till abort. Enligt FPU:s mening kan en gräns vid 24:e veckan vara lämplig. Före denna tid kan fostret inte överleva utanför livmodern. Det är viktigt att man samtidigt med införande av denna övre gräns gör ansträngningar för att genom information om olika abortmetoders teknik och eventuella risker gör kvinnor medvetna om vikten av att operationen sker på ett så tidigt stadium som möjligt. En undersökning av abortärenden under tiden oktober—november 1967, vilken abortkommittén företagit, visar att 81 % av kvinnorna ansökt om abort före l l : e veckans åtgång. I New York har en ny abortlag införts under 1970, vilken tillåter abort utan inskränkningar upp till 24:e graviditetsveckan. En undersökning visar att 76 % av operationerna under det första året utförts före 12:e graviditetsveckan. Redan idag söker alltså majoriteten kvinnor på ett tidigt stadium av graviditeten. Tiden från det en kvinna begärt att få bli opererad till operationen utförs, måste dess259

utom skäras ned. Detta kräver i sin tur att landstingen åläggs att ställa större resurser till förfogande för den gynekologiska sjukvården så att köbildning inte uppstår. Lokala nämnder Enligt kommitténs förslag ska lokal nämnd finnas vid varje sjukhus med kvinnoklinik, (i undantagsfall även vid sjukhus som saknar kvinnoklinik men som har kirurgklinik). Nämnderna ska fastställa om rätt till abortoperation föreligger. I vissa fall kan beslutet delegeras till nämndens ordförande som ska vara en gynekolog. Säger nämnden nej, går ärendet vidare till socialstyrelsen. Detta förslag innebär enligt FPU:s mening risk för en utdragen behandling av en kvinnas ansökan — ett missförhållande som den nuvarande lagen i hög grad är behäftad med. Mellan de ca 50 lokala nämnderna kommer dessutom sannolikt olika uttolkningar av de föreslagna grunderna att göra sig gällande. Med FPU:s förslag att kvinnan själv ska fälla avgörandet fram till 24 :e veckan, kommer de lokala nämnderna inte att fylla någon funktion och kan därför uteslutas. Kvinnan bör i stället kunna vända sig till en gynekolog vid närmaste sjukhus med gynekologklinik. Denna läkare bör både ha rätt att bevilja och utföra aborten. Alla vid kliniken tjänstgörande gynekologer bör inneha denna rätt. Det bör åligga huvudmannen att se till att det alltid finns någon gynekolog som åtar sig abortoperationen. Är kvinnan missnöjd med ärendets handläggning, bör hon kunna vända sig till en nämnd inom socialstyrelsen, vilken utan dröjsmål bör se till att kvinnans i lag fastställda rätt tillvaratas. Denna möjlighet att vända sig till högre instans bör således finnas endast som en trygghet t ex i situationer när läkaren vägrar att utföra aborten, när hennes ärende onödigtvis fördröjs eller när kvinnan anser att det på annat sätt handläggs felaktigt. I förslaget till lagtext står att "Kvinnan bör opereras så tidigt som möjligt och alltid 260

med för henne skonsammast möjliga metod". FPU finner det angeläget att det i instruktionerna betonas att alla kvinnor i abortsituation ges effektiv smärtlindring. Det kan visserligen anses innefattas i lagtexten, men eftersom det idag på många håll nonchaleras på ett upprörande sätt, bör det understrykas ytterligare. A vslutning FPU vill återigen understödja vikten av de abortförebyggande åtgärder abortkommittén föreslår. Samhällets strävan bör i första hand vara inriktat på att förebygga och undanröja motiven för abortönskan för kvinnor. I de fall denna situation ändå uppstår, bör samhället ställa resurser till förfogande för rådgivning och abort i enlighet med den syn som betraktar kvinnan som en självständig varelse, kapabel att fatta beslut om sin egen livssituation och sina möjligheter att vårda barn. Föräldrar har rätt att få planera sitt föräldraskap liksom barn har rätt att få födas välkomna. Reservation mot yttrandet anmäldes vid förbundsstyrelsens behandling av ledamöterna Torbjörn Freij och Lars Leijonborg.

SOU 1972: 39

33 Inledande

Moderata Ungdomsförbundet

synpunkter

I direktiven till 1965 års abortkommitté uttalade justitieministern att tiden nu var inne att överväga om en ytterligare liberalisering av abortlagstiftningen borde ske, varvid kvinnans egen inställning i abortsituationen skulle tillmätas större betydelse. Samtidigt betonades dock i direktiven att det otvivelaktigt förhåller sig så att skälen mot abort tilltar i styrka ju längre havandeskapet har fortskridit. Det förutsattes i direktiven att kvinnan endast under ett mycket tidigt graviditetsstadium kan få rätt att bestämma om hon vill föda det väntade barnet. Abortkommittén har icke beaktat dessa i direktiven angivna ramarna för sina ställningstaganden utan i betänkandet givit kvinnan frihet att — utan att någon tidsgräns för havandeskapet utsatts — själv bestämma om hon vill föda eller inte. Justitieministern framhöll vidare angelägenheten av en ingående analys av de etiska värderingar, som ligger till grund för de olika uppfattningarna i abortfrågan. Någon sådan har inte gjorts. Abortkommittén har likväl i sina ställningstaganden helt anslutit sig till den besynnerliga värderingen att det uteslutande är fråga om ett mänskligt livs integritet, moderns, och helt eliminerat frågan om fostrets rätt till liv. Abortkommittén undgår att konfronteras med de etiska problem som är förbundna med abortfrågan genom sin terminologiska SOU 1972: 39

framställning. Sålunda talas i betänkandet inte om existensen av ett foster utan detta döljs bakom termer som fortplantning och det naturliga förloppet. Ännu mindre tar abortutredningen upp till diskussion frågan huruvida något rättsskydd bör tillkomma fostret. Den frågan lyser helt med sin frånvaro, synbarligen därför att kommittén som något självklart utgått ifrån den förutfattade meningen att abort helt skall avkriminaliseras. I abortkommitténs betänkande förekommer en bristande överensstämmelse mellan lagtext och kommentar. Lagtexten med sin uppställning av tre indikationer för rätt till abortoperation ger lätt den uppfattningen att kvinnans rätt till abort skulle vara beroende av en prövning från de föreslagna abortnämndernas sida. I kommentarerna sägs emellertid att avkriminaliseringen av abort innebär att kvinnan inte är skyldig att föda och att därför bör gälla som presumtion att abortoperation utförs när kvinnan — efter den belysning av hennes situation som rådgivningen ger — står fast vid att hon föredrar att underkasta sig operation framför att ta ansvaret att föda. Abortoperationen, framhåller utredningen på s 155, "är för henne lika tillåten som varje annan operation som hon kan se sig nödsakad att gå igenom." Undantag härifrån gäller endast för det fall att abortnämnden anser operationen förenad med så stora, av utredningen icke definierade risker för kvinnan av psy161

kisk och fysisk natur, att operation icke bör äga rum. Det är således endast den omständigheten att en abortoperation medför risk för kvinnans hälsa, som kan motivera att hon ej opereras. Kapitel 6, Förbudet mot abort och kapitel 7, Behövs lagstiftning om abort? Moderata Ungdomsförbundet kan inte ansluta sig till kommittémajoritetens tankegång att abort skall avkriminaliseras och att någon generell regel inte längre erfordras till skydd för fostrets rätt till liv. Det är en mycket anmärkningsvärd inställning framför allt i senare stadier av graviditeten. Den strider helt mot respekten för mänskligt liv. M U F ansluter sig istället till den del i Astrid Kristenssons reservation, som säger att abort i princip bör vara förbjuden och att fostrets rättsskydd bör öka allt eftersom havandeskapet fortskrider. Efter en viss tidpunkt bör inte abort tillåtas, såvida inte intressekonflikten gäller fostrets liv eller moderns hälsa. Kapitel 9, Tidpunkt för operation Enligt nuvarande lagstiftning får inga kvinnor abortopereras om de varit gravida i mer än 20 veckor. Om synnerliga skäl föreligger, kan emellertid Socialstyrelsen ge tillstånd till en kvinna att bli opererad senare, men inte sedan havandeskapet pågått i 24 veckor eller mera. M U F anser att man snarare bör skärpa än mildra denna lagskrivning. Genom att sätta en absolut övre gräns till 18 veckor — utan möjlighet till dispens — skulle riskerna elimineras för abort av livsdugliga foster. Kommitténs förslag kommer i praktiken att innebära, att läkaren ytterst skall avgöra när fostret är livsdugligt och då avstyrka abort. Riskerna för att abortingrepp företas på kvinnor med livsdugliga foster ökar dessutom eftersom det är svårt att på grund av användningen av p-piller beräkna graviditetstiderna. M U F anser det vara självklart, att varje läkare vill ha en betryggande gräns för sitt handlande, så att det inte vid abort262

operation framföres livsdugliga foster. Antalet foster som överlever abortingrepp kan förväntas öka om abortkommitténs förslag upphöjs till lag utan att någon övre tidsgräns utsätts i lagen. De problem som kommer att uppstå i fråga om vårdnad m m om ett aborterat foster överlever någon längre tid, åskådliggör på ett påtagligt sätt de skrämmande konsekvenserna som kan uppstå om man inte sätter en tillräckligt snäv övre gräns. Genom att fastställa en övre gräns i lagtexten besparar man den enskilde läkaren och patienten en uppslitande diskussion i denna fråga. Slutligen kan kvinnor, som av omgivningen påverkas till abort, slippa ett sådant tryck under en lång tid om en övre gräns fixeras. Även om Moderata Ungdomsförbundet kräver rättsskydd för fostret är förbundet väl medvetet om de problem som ett icke önskat havandeskap kan föra med sig. Därför bör man, enligt MUF:s uppfattning, vid tidiga stadier av graviditeter, ta stor hänsyn till föräldrarnas synpunkter. Kommittén bortser inte bara, som tidigare framhållits, från fostrets rätt utan också från mannens. M U F vill därför ansluta sig till Astrid Kristenssons uppfattning, när hon i sin reservation skriver: "Det är egendomligt och enligt min mening ett steg bakåt i förhållande till den utveckling som nu sker med ökat engagemang och medansvar ifrån männens sida ifråga om vården och omsorgen om barnen. Man ställer sig frågan när mannen enligt kommitténs uppfattning blir delaktig av faderskapet? Inträder hans rättigheter och skyldigheter först med barnets födelse?" (s 178) Redan i nuvarande praxis har kvinnans möjligheter att få abort i tidigt stadium av graviditeten blivit tämligen vidsträckta. En utvidgning av de nuvarande indikationerna till en rätt för kvinnan att före 12:e veckan själv avgöra om hon anser sig kunna fortsätta havandeskapet borde, enligt MUF:s mening, vara möjlig utan att den idag allmänt omfattande respekten för livet skulle undergrävas. Det är då ställt utom allt tvivel att fostret vid denna tidSOU 1972: 39

punkt saknar möjlighet till ett självständigt liv. Enligt MUF:s uppfattning bör en obligatorisk kurativ rådgivning, varvid — om inte särskilda skäl däremot föreligger — också mannen konsulteras, och samtal med gynekolog underlätta för henne att fatta det svåra beslutet. Abortkommittén har av olika skäl inte velat förorda en tidig tidsgräns. Den anser, att det är svårt att fastställa 12-veckorsstadiet, att många kvinnor på grund av den tidsgränsen skulle tvingas till ett förhastat beslut om abort och slutligen framhäver den att tidsgränsen är obehövlig på grund av att man under senare år märkt en tydlig förskjutning mot tidiga aborter. M U F delar ej kommitténs uppfattning på dessa punkter. De operativa ingrepp som utförs vid tidig abort är tekniskt enklare för operatören och ofarligare och psykiskt mindre påfrestande för kvinnan. Gynekologerna är numera vana att fastställa 12-veckorsstadiet, eftersom det är avgörande för vilken operationstyp som bör användas. Genom att låta kvinnan själv avgöra om hon vill ha abort före 12:e veckan, kan man räkna med att kvinnor som önskar abort kommer att söka få denna på ett mycket tidigt stadium av graviditeten. Efter 12 veckors graviditet anser M U F att det bör krävas en mera ingående bedömning av indikationerna för abort, vilket skulle medföra ett ökat rättsskydd för fostret. M U F ansluter sig härvid till de tankegångar som framförs i Astrid Kristenssons reservation. Ytterligare lagtekniska överväganden bör i konsekvens härmed göras såväl beträffande de skärpta krav som måste uppställas för abort efter 12 veckor som också beträffande tolkningen av det i lagtexten föreslagna kriteriet "oskäligt betungande". Kapitel 10, Nämnderna och deras verksamhet Abortkommitténs förslag att införa lokala nämnder bestående av gynekolog, psykiater och lekman kan M U F inte finna behov av. Förvånande är att kuratorn ej är självskriSOU 1972: 39

ven ledamot i den föreslagna lokala nämnden. M U F anser, att det inte finns något behov av dessa lokala nämnder i det förslag, som förbundet här har skisserat. Behandlingen i dessa nämnder medför risk för förseningar och utvecklande av olika praxis i olika delar av landet. Därför anser M U F att den socialpsykiatriska nämnden i Socialstyrelsen även i fortsättningen bör svara för handläggningen av abortärendena. Det medför också större garanti för en likartad behandling av ärendena. Övrigt Moderata Ungdomsförbundet anser att aborter även i framtiden måste betraktas som en nödlösning och absolut inte som något alternativ till andra födelsekontrollerande medel. Detta förutsätter dock en ökad information om de risker, som alltid är förenade med abortingrepp och om de olika möjligheterna att förhindra graviditet och icke önskade barn. Kommitténs förslag om att öka de förebyggande åtgärderna är mycket värdefulla. De social- och familjepolitiska åtgärderna måste förbättras så att ingen skall anse sig behöva avbryta en graviditet av ekonomiska eller sociala skäl. M U F biträder vidare kommitténs förslag att rätten till tjänstledighet kan utvidgas till ett år, likaså att gifta själva bör kunna få avgöra vem av dem som bör ta tjänstledighet för att vårda barnet under den första tiden, vilket innebär att anställningstrygghet bör beredas även mannen för det fall de finner det mest lämpligt att han utnyttjar en del av tjänstledigheten. Beträffande den gynekologiska sjukvårdens resurser, finner förbundet dessa vara mycket hårt pressade. Det är därför ett oeftergivligt krav, att antalet gynekologtjänster utökas, så att beviljade aborter kan utföras på ett så tidigt stadium som möjligt. Slutligen finner M U F det anmärkningsvärt att abortutredningen inte har tagit upp frågan om den övriga lagstiftning, som idag ger fostret ett privaträttsligt skydd. Sålunda kan foster erhålla rätt till arv och testamente, vilket rimmar illa med den föreslagna 263

lagstiftningen som skulle komma att beröva fostret all rätt till liv. Dessutom har kommittén underlåtit att ta upp frågan om rätten för läkare och annan sjukhuspersonal att av samvetsskäl avböja sin medverkan till abortoperation. Enligt MUF:s uppfattning bör rätten att vägra utföra abortoperation även i fortsättningen garanteras. Sammanfattning Moderata Ungdomsförbundet anser sammanfattningsvis att abortoperation icke skall avkriminaliseras, men att förbudet mot abort skall kunna genombrytas före 12:e graviditetsveckan, om modern, efter obligatorisk kurativ rådgivning varvid även mannen konsulteras, vidhåller sin önskan om abort, att abortärenden avseende foster äldre än 12 veckor även i forsättningen skall handläggas av socialstyrelsens psykiatriska nämnd, att abortoperation icke utom då fara för moderns hälsa föreligger, ens på dispens av Socialstyrelsen skall tillåtas efter 18:e graviditetsveckan, på det att riskerna för framförande av livsdugliga foster därmed helt elimineras, att sålunda de föreslagna lokala nämnderna icke behöver inrättas, samt att den föreslagna lagtexten skall ändras i konsekvens med ovanstående förslag till ändring av abortkommitténs förslag.

34 Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund

Inledningsvis vill SSU som sin principiella uppfattning hävda, att rätt till fri abort införes. Abortkommitténs förslag innebär i praktiken att kvinnan inte garanteras rätt till fri abort. Förslaget innehåller viktiga begränsningar, särskilt beträffande den formella beslutsordningen. Det måste enligt SSU:s mening vara varje kvinnas eget ställningstagande som skall avgöra om en abort skall utföras eller ej. I detta avseende instämmer SSU i kommittéledamoten Görel Alms reservation. Experten Elisabet Sjövall har i ett särskilt yttrande redovisat den ökning av antalet abortsökande som skett under senare år i Göteborg. Hon drar därav slutsatsen att "jag kan inte dela kommitténs optimistiska syn på att inte den nya lagen kommer att ytterligare väsentligt öka antalet abortsökande". SSU delar inte denna uppfattning. Men detta förhållande kan ej vara ett avgörande hinder mot att införa ett system som innebär rätt till abort för dem som så önskar. Ett sådant ställningstagande innebär självfallet att sjukvårdshuvudmännen får omdisponera resurserna efter de eventuellt nya behov som uppstår. Detta torde underlättas av att abortingreppen sker under en period som är minst riskfylld för kvinnan och där mer komplicerade metoder ej behöver användas. Rätt till abort måste uppfattas som en betydelsefull social reform, som syftar till ökad jämlikhet, eftersom den skulle komma SOU 1972: 39

de socialt och ekonomiskt svagaste bättre till del än vad som är fallet i den nuvarande abortlagstiftningen. Denna har ofta i praktiken inneburit en diskriminering mot främst de kvinnor som saknat möjlighet till abort utomlands eller olaglig abort i Sverige. Ökad rådgivning och upplysningsverksamhet som kommittén föreslår är också av stor betydelse. I enlighet med ovanstående instämmer också SSU i utredningsförslaget om att abort skall avkriminaliseras. Lokala

nämnder

Eftersom SSU hävdar att det skall vara kvinnans sak att avgöra om abort skall utföras eller ej, kan SSU inte instämma i utredningsmajoritetens förslag om att inrätta lokala nämnder med uppgift att pröva eller fastställa en kvinnas begäran om abort. Däremot måste samhället, som SSU tidigare framfört och i likhet med vad kommittén föreslår, ge den abortsökande kvinnan en noggrann och utförlig information om abortingrepp och de risker som kan vara förknippade med dem. Om abort avkriminaliseras och avdramatiseras genom de förslag som nu föreligger, bör detta kunna skapa möjligheter till kontakt mellan abortsökande och myndigheter på ett tidigt stadium och under naturliga former. Därigenom kan samhället genom information till den abortsökande skapa förutsättningar för att abor265

ter genomförs på ett sådant stadium då riskerna för misslyckanden är minst. Som SSU tidigare framhållit bortfaller motiven för de lokala nämnderna, om inga andra grunder — med undantag av klart medicinska — för ett abortingrepp accepteras än kvinnans egen uppfattning. Om man ändå stannar för att inrätta sådana nämnder bör de få den funktion som kommittéledamoten Görel Alm föreslår. Nämnderna kan då bli en garant för att kvinnans rätt till abort blir tillgodosedd i enlighet med lagens intentioner. Övriga sociala åtgärder Självfallet anser SSU att möjligheten till abort ej är den naturliga formen för födelsekontroll, utan bör ses som något av en sista utväg. Samhället har till uppgift att ansvara för att de sociala och ekonomiska villkoren för varje havande kvinna och varje nyfött barn är så gynnsamma att abort ej skall behöva ske av sociala skäl. Men innan ökad jämlikhet i fråga om levnadsvillkor är en realitet, kommer behovet av abort att kvarstå. Kommitténs förslag beträffande förbättrade åtgärder för människorna att bli och vara föräldrar hälsar SSU med tillfredsställelse. Flera av de reformer som föreslås innebär en ökad jämlikhet mellan man och kvinna på familjelivets område. SSU vill också understryka behovet av ökade resurser för den förebyggande verksamheten, inte minst preventivmedelsrådgivningen. Därigenom skulle säkerligen antalet aborter kunna minskas. I detta sammanhang bör också övervägas möjligheten att låta annan personal än läkare överta preventivmedelsrådgivningen. Den rådgivning som i detta fall sker i samhällets regi bör vara gratis. Den utredning som kommittén föreslår beträffande ett eventuellt ekonomiskt stöd till täckandet av kostnaderna för preventivmedel bör skyndsamt genomföras. SSU:s mening är att samhället bör ansvara för kostnaderna för preventivmedlen.

266 SOU 1972: 39

Fredrika-Bremer-Förbundet

35 Inledande

synpunkter

I direktiven för kommitténs utredningsuppdrag har angivits i huvudsak tre uppgifter för utredningen — att undersöka abortlagens tillämpning och vissa andra faktiska förhållanden, att ta upp frågan om den framtida inriktningen av lagstiftningen och göra en allmän översyn av denna samt att utreda frågan om samhällets åtgärder i abortförebyggande syfte och överväga hur verksamheten bäst kan utbyggas och effektiviseras. Kommittén har i betänkandet lämnat en utförlig redogörelse för nuvarande förhållanden. I huvudsak är det den abortsökande kvinnan och hennes situation som behandlas. Det hade varit av värde om även barnafaderns roll berörts i större utsträckning bl a med tanke på den tyngd hans eventuella påtryckning på kvinnan kan tänkas få, när hans underhållsskyldighet gentemot det väntade barnet ställs mot kvinnans lagstadgade rätt till abort. I stället för den gällande lagen, där abort är förbjuden utom i vissa undantagsfall, föreslås nu att abort skall vara tillåten, om vissa kriterier uppfylls. Såväl den gamla lagen som det nya lagförslaget är således kompromisslösningar, och effekten av de båda alternativen torde bli densamma. Den väsentliga praktiska skillnaden skulle då kunna ligga i en minskad formalisering av handläggningen av det enskilda fallet. SnaSOU 1972: 39

rast tycks kommittén ha föreslagit icke en minskad men väl en annorlunda formalisering jämfört med nuvarande praxis. Fredrika-Bremer-Förbundet hälsar med tillfredsställelse kommitténs förslag om avkriminalisering av abort och vill samtidigt starkt understryka kommitténs uttalande att kvinnan behöver samhällets stöd såväl för födelsekontroll som när hon vill föda. De synpunkter kommittén anför för behovet av en särskild lagstiftning om abort finner förbundet tungt vägande och tillstyrker därför att en särskild lag med bestämmelser angående abort tillskapas. Lag om rätt till abortoperation Rubriken och § 1 I betänkandet används genomgående ordet abortoperation. Enligt FBF:s mening är ordvalet olyckligt enär aborter kan utföras även utan operativa ingrepp t ex genom tillförande av vissa biologiskt aktiva substanser. Ordet "abortoperation" täcker alltså inte vad som avses. FBF vänder sig även mot uttrycket "slippa föda", som framstår som onödigt provocerande. En mer adekvat formulering av paragrafen — med motsvarande ändring av rubriken — vore: "med abortprovokation förstås i denna lag en åtgärd, som kvinna underkastar sig för att avbryta havandeskapet innan fostret nått livsduglighet och som läkare utför i samma syfte". 267

§ 2

I paragrafen stadgas rätt till abort, om vissa kriterier uppfylls utan angivande av tidsgräns för ingreppet. FBF anser inte, att kommittén övertygande motbevisar nödvändigheten av tidsgränser. Från kvinnans och övriga inblandades synpunkt anser vi tvärt om tidsgränser nödvändiga. Från alla synpunkter är tidiga aborter att föredra och skälen mot abort starkare ju längre graviditeten fortskridit. Operationstekniskt går en gräns vid ungefär 12 veckor. Vid 18—20 veckor ser vi en andra gräns i och med upplevandet av de första fosterrörelserna och därmed sannolikt ökad risk för icke önskvärda psykologiska konsekvenser av ett abortingrepp. FBF vill förlägga avgörandet om abort till samtalet mellan den abortsökande kvinnan och gynekologen, där kvinnans egen grundade önskan bör vara utslagsgivande och ställas mot läkarens bedömning av eventuella medicinska kontraindikationer. Efter 12:e veckan bör kuratorskontakt vara obligatorisk. Efter 18—20 veckor borde abortingrepp beviljas endast i yttersta undantagsfall och på synnerligen starka skäl. Detta inte minst av hänsyn till inblandad sjukvårdspersonal, men också i medvetande om risken att eljest abortera ett livsdugligt foster. § 5—10 samt § 13 Paragraferna innehåller förslag om inrättande av lokala nämnder och deras uppbyggnad. Nämndernas tänkta uppgift tycks vara att garantera kvinnans rätt och att kontrollera gynekologens verksamhet. Nämndens eventuella avslag skall omedelbart underställas Socialstyrelsens prövning. Nämnden tycks därmed ha inkompetensförklarats och huvudsakligen innebära en byråkratisk omväg för den abortsökande kvinnan. Nämnden förväntas också ta ställning enbart på grundval av gynekologens — kirurgens — föredragning och de av honom/henne förda journalhandlingarna. Psykiatern i nämnden tänks alltså i allmänhet uttala sig utan att ha mött den abortsökande kvinnan, detta 268

helt i strid mot allmänna läkarreglernas punkt 10: "Läkare skall icke utan undersökning meddela råd eller föreskrifter, om inte vägande skäl föreligger." FBF finner inte heller, att förekomsten av lokal nämnd skulle påverka eventuella lokala skillnader i tillämpningen av abortlagen. FBF anser följaktligen, att en nämnd i onödan skulle formalisera utredningsförfarandet. Skulle kvinnan nekas abort bör hon i stället omedelbart få hjälp av kurator att, såsom nu, överklaga hos socialpsykiatriska nämnden och — vid bifall där — få ingreppet utfört av annan läkare, eventuellt på annat sjukhus. Kommittén diskuterar den praktiska organisationen av abortrådgivningen och anser, att rådgivningsverksamheten bör samordnas med mödrahälsovården och knytas till mödravårdscentralerna. FBF anser detta vara aningslöst grymt. Även om "abortmottagningen" förläggs till särskilda tidpunkter, är lokalerna genom affischering, broschyrer etc tydligt inriktade på det accepterade havandeskapet och det väntade barnet. FBF motsätter sig följaktligen anknytningen till mödravårdscentralerna. FBF ansluter sig till vad kommittén anför om samhällsstödet vid graviditet och föräldraskap. FBF har i sitt handlingsprogram formulerat önskvärda stödåtgärder för familjer med barn och vårdnadsplikt, vilka i huvudsak överensstämmer med kommitténs förslag men även upptar följande: "Vårdbidrag knutet till barnet och av sådan storlek att det kan täcka kostnaderna för vård av barnet på institution eller för vård i hemmet". FBF anser även denna stödåtgärd betydelsefull. Som abortförebyggande åtgärd är det viktigt att ett betryggande ekonomiskt stöd är knutet till barnet. Förbundets liksom abortkommitténs mening är, att abort aldrig får ses annat än som en nödlösning. En förbättrad samhällsservice på preventivrådgivningsområdet är därför oundvikligen och snarast nödvändig. Förbundet vill också understryka vad kommittén säger om tillgången till preventivrådgivning: "Kvinnan opereras för abort utan SOU 1972:39

kostnader för henne, men får betala om hon vill skaffa skyddsmedel. All preventivrådgivning, som lämnas i samhällets regi, bör i stället tillhandahållas utan kostnad för den enskilde . . . I realiteten har kvinnan snarare hinder att övervinna för att få skyddsmedel än hon erbjuds hjälp att skydda sig mot graviditet." Med stöd av detta resonemang anser förbundet att inte endast preventivrådgivning utan även preventivmedel borde vara tillgängliga utan kostnad för den enskilde. En utbyggd och förbättrad preventivrådgivning liksom den ökade belastning en ny abortlag kommer att utgöra på landets gynekologer, gör en ökning av antalet gynekologtjänster nödvändig. Slutligen framgår klart av betänkandet, att kunskapen om sena komplikationer efter abortingrepp såsom t ex sterilitet eller ökad risk för förtidsbörd efter abortingrepp är otillfredsställande. FBF vill påtala nödvändigheten av snara insatser för att klarlägga dessa eventuella risker. Sammanfattningsvis vill FBF framhålla 1. att avkriminalisering av abort är önskvärd, 2. att tidsgränser är oundvikliga varvid den gräns där fostret blir livsdugligt är den väsentliga, 3. att inrättande av lokala nämnder avstyrks, 4. att anknytning till mödravårdsorganisationen avstyrks, 5. att samhällets insatser för att hjälpa föräldrar med barn och vårdnadsplikt ökas, 6. att samhällsservicen på preventivrådgivningsområdet snarast förbättras och att preventivmedel görs kostnadsfritt tillgängliga för den enskilde, 7. att undersökningarna rörande komplikationer efter abortingrepp intensifieras.

SOU 1972: 39

36 Husmodersförbundet Hem och Samhälle

Förbundet har till samtliga nära 40 000 medlemmar utsänt ett frågeformulär och förbundets yttrande baseras på de svar som inkommit. Förbundet anser det riktigt att i en kommande lag fastslås att en abortoperation ej är kriminell. Förbundet hävdar att kvinnan ensam skall ha beslutanderätt när det gäller abort, men att konsultation med gynekolog och kurator obligatoriskt skall föregå ingreppet — detta för att kvinnan skall få upplysning om de konsekvenser en abort kan föra med sig fysiskt och psykiskt. Hon skall samtidigt få vetskap om det stöd och den hjälp samhället kan ge henne om hon väljer att framföda sitt barn. Denna rådgivning måste anses primärt väsentlig för att ge kvinnan möjlighet att i ett ofta psykiskt labilt tillstånd fatta ett genomtänkt beslut. Förbundet anser det viktigt att aborten sker så tidigt som möjligt och att en tidsgräns fastställs. Kommittén anför som skäl för en icke bestämd tidsgräns att det stundom på grund av den gravida kvinnans vaga uppgifter kan vara svårt att fastställa hur långt graviditeten framskridit. Förbundet föreslår därför sådan utformning av lagtexten att därav tydligt framgår att abort icke utan synnerligen vägande skäl må utföras efter 12:e graviditetsveckan. Om barnafadern lever i äktenskap eller därmed jämförlig förbindelse med den abortsökande kvinnan bör han obligatoriskt 270

höras, då hans uppfattning om den aktuella och framtida situationen är väsentlig och då självfallet även han bör bli delaktig av rådgivning. Däremot anser förbundet inte att han skall ha vetorätt. Förbundet delar inte kommitténs uppfattning om nyttan av lokala nämnder. Att likformighet i bedömningen härigenom skulle uppnås finner förbundet tvivelaktigt. Framförallt när det gäller lekmannainslaget har man väl anledning ifrågasätta om inställningen till aborter kan komma att överensstämma hos skiftande grupp lekmän. Kommittén anför att lag om fri abort skulle medföra en ökad press på sjukhusen, där det redan är ont om vårdplatser. Förbundet vill som sin mening här framhålla att varje abortsökande som ej får sin ansökan bifallen automatiskt kommer att uppta en plats på en förlossningsavdelning, om hon ej begår illegal abort. Förbundet har svårt att tro att en liberalare abortlagstiftning skulle leda till att kvinnan skulle se abort som alternativ till preventivmedel. Ett abortingrepp är dock en så genomgripande sak för en kvinna att hon säkert inte så lättsinnigt utsätter sig för detta. Förutsättningen är dock att preventivrådgivningen verkligen intensifieras. Man kanske kan anse att den liberala tolkningen av nu gällande lag, där cirka 97 % av de sökande beviljas abort skulle göra en ny lag obehövlig, men förbundet finner det synnerligen otillfredsställande att SOU 1972: 39

en lag tolkas på sätt som lagstiftarna uppenbarligen aldrig avsett. Detta är ägnat att minska respekten för lagen. Frågan om fostrets rätt att leva är givetvis av utomordentlig vikt. Förbundet anser dock att man redan i nuvarande abortlag tagit ställning till denna fråga i och med att man tillåter abort vid våldtäkt. Man tar alltså redan nu större hänsyn till modern än till fostret. Ingenting torde tala för att fostret skulle vara mindre livsdugligt därför att det avlats genom våldtäkt. Avslutningsvis önskar förbundet framhålla att tre fjärdedelar av de tillfrågade förbundsmedlemmarna som skäl för en liberalare abortlagstiftning anger dels vådan av illegala aborter och dels att oönskade barn löper större risk att utsättas för vanvård och misshandel än de önskade barnen.

SOU 1972: 39

37 Yrkeskvinnors Klubbars Riksförbund

Födelsekontroll YKR instämmer i kommitténs rekommendation till sjukvårdshuvudmännen att de i sina avvägningar av tillgängliga medicinska resurser bör avdela ett tillräckligt antal läkartimmar för preventivrådgivning. Förbundet anser dessutom att inte bara all rådgivning i samhällets regi utan även preventivmedel bör tillhandahållas den enskilde utan kostnad. Beträffande metoderna för födelsekontroll vill YKR understryka behovet att göra en översyn av möjligheterna för män att erhålla steriliseringsoperation. Förbundet vill i sammanhanget erinra om att socialstyrelsen redan för ett par år sedan i skrivelse till Konungen fäst uppmärksamheten på behovet av sådan översyn. Motiveringen härtill var bl a att de medicinska förutsättningarna för att återställa fertiliteten efter steriliseringsoperation ökats. Förbud mot abort Samhällets stöd YKR instämmer helt i kommitténs förslag om avkriminalisering av abort. Kvinnan tar i alla andra avseenden ansvar som en självständig individ i samhället och förbundet anser det därför självklart att hon även tillerkännes rätten att själv bedöma sin och mannens möjlighet att ta ansvaret för ett barn. 272

Denna möjlighet måste starkt stödjas från samhällets sida och förbundet hälsar med tillfredsställelse kommitténs samtliga förslag till familjepolitiskt stöd vid graviditet. YKR konstaterar att kommitténs förslag om ökade samhällsinsatser för att genom generella stödåtgärder ge kvinnan en grundläggande social och ekonomisk trygghet och göra det möjligt för båda könen att förena vården om barnen med sina åtaganden inom yrkes- och förvärvslivet ligger helt i linje med vad YKR vid ett flertal tidigare tillfällen i sin programförklaring givit uttryck åt. YKR ansluter sig helt till att kommittén vid behandlingen av anställningstryggheten anför att gifta eller sammanboende själva bör få avgöra vem av föräldrarna som bör ta tjänstledigt för att få vårda barnet och att anställningstrygghet bör beredas även mannen i den mån det är han som tar ledigt från arbetet för detta ändamål. Förslaget att den nuvarande lagstadgade rätten till tjänstledighet för att föda och vårda barnet utvidgas från sex månader till ett år biträdes av förbundet, som också anser att ekonomiskt stöd t ex vid utbildning i samband med ledighet bör ges utan generell kategoriindelning och även till män som är lediga för vård av barn. Beträffande stöd till bostad fäster kommittén uppmärksamheten på serviceinriktade boendeformer. YKR vill starkt understryka angelägenheten av att man vid utformningSOU 1972: 39

en av det bostadspolitiska stödet i fortsättningen tar största möjliga hänsyn till behovet av att underlätta uppförande och drift av s k servicehus. Lokala nämnder Rådgivning YKR vänder sig mot kommitténs förslag om inrättandet av lokala nämnder. Förekomsten av sådana skulle enligt förbundets förmenande endast vara en fördröjande och formaliserande faktor och dessutom stå i motsatsförhållande till förbundets mening om kvinnans självbestämmanderätt. Däremot anser YKR att varje abortsökande kvinna och barnafader skall ha rätt till rådgivning av kurator och gynekolog och att denna rådgivning efter 12:e veckan bör för kvinnan vara obligatorisk. YKR motsätter sig kommitténs förslag att hänföra rådgivningen till de nuvarande mödravårdscentralerna, då ju dessa är så helt inriktade på att omhänderta blivande mödrar inställda på att föda sitt barn. Lagstiftning om abort YKR hävdar kvinnans absoluta rätt att ytterst avgöra huruvida abort skall ske eller ej. Önskar kvinnan abort, skall hon erhålla sådan under betryggande former genom samhällets försorg. YKR instämmer således i kommitténs förslag att samhället skyddar kvinnan genom att i lag tillerkänna henne rätten till abort så tidigt som möjligt och alltid med för henne skonsammast möjliga metod. För att skydda kvinnan från abort i orimligt sent skede av graviditeten bör, anser förbundet, en tidsgräns sättas när havandeskapet fortskridit så långt att abort enligt hittills tillämpad praxis inte brukar komma ifråga. Förbundet vill slutligen understryka att hänsyn till det ofödda barnet bör väga tungt i den meningen att en blivande människa skall ha rättighet att födas önskad.

1 8 - S O U 1972:39

38 Sveriges Frikyrkoråd

(En sammanslutning av Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Alliansmissionen, Svenska Baptistsamfundet, Svenska Frälsningsarmén, Svenska Missionsförbundet och örebromissionen.) Sedan lång tid tillbaka har ett nära samarbete ägt rum om abortproblematiken mellan inte bara de samfund som tillhör frikyrkorådet utan mellan praktiskt taget alla kristna trossamfund och organisationer i vårt land. Härvid har framkommit en samstämmighet i uppfattningen av de väsentligaste frågorna det här gäller. Eftersom Ärkebiskopen i sitt remissyttrande gett uttryck för dessa gemensamma, principiella ståndpunkter, har Sveriges Frikyrkoråd beslutat att för sin del ansluta sig till vad som anförs i Ärkebiskopens yttrande.

274 SOU 1972: 39

39 Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen har tagit del i det samarbete som sedan lång tid tillbaka ägt rum mellan olika kristna trossamfund och organisationer i vårt land ang abortproblematiken och har med tillfredsställelse noterat den samstämmighet som därvid framkommit i uppfattningen av de väsentligaste frågor det här gäller. Eftersom Ärkebiskopen i sitt remissyttrande gett uttryck för dessa gemensamma, principiella ståndpunkter, har Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens styrelse beslutat att för sin del ansluta sig till vad som anförs i Ärkebiskopens yttrande.

SOU 1972: 39

40 Filadelfiaförsamlingen i Stockholm

Vi har deltagit i det samråd mellan de kristna remissinstanserna, som fått sitt uttryck i ärkebiskopens remissyttrande och delar den kritiska bedömning av betänkandet som där ges. Följande synpunkter är ett uttryck för den inom pingstförsamlingarna rådande uppfattningen. Detta bekräftades i ett uttalande av pingstväckelsens predikanter samlade till konferens i Stockholm i december 1971, företrädande de cirka 92 000 medlemmarna i 550 församlingar. I. Kritik av kommitténs grundsyn När abortkommitténs betänkande utmynnar i förslaget om en lagfäst rätt till abort, såvitt ej mot aborten kan anföras bestämda kontraindikationer av främst medicinsk art, är det uppenbart, att den på ett uppseendeväckande sätt förenklat det etiska problem, som aktualiseras i en abortönskan. I abortkommitténs betänkande framstår "Rätten till abort" som ett led i kvinnoemancipationen. Kommittén vill inte att kvinnan längre skall "tvingas underkasta sig fortplantningen", sedan hon blivit befruktad. Spetsen är riktad mot de enligt kommitténs åsikt kvinnofientliga värderingar, som hittills dominerat lagstiftningen. Vad man därvid förbiser är, att det traditionella förbudet mot fosterfördrivning bottnar i en önskan att värna liv. När en kvinna blivit gravid, har ett liv tänts, som bär på anlag och utvecklingsmöjligheter, bestämda 276

i själva befruktningsögonblicket. Visserligen är det enligt gängse medicinsk terminologi "livsdugligt" först från och med den tid, då det, förutsatt att det får vård, kan leva vidare utanför modern. Men denna terminologi är verklighetsfrämmande. Fostret är livsdugligt från konceptionen, förutsatt att det inte avlägsnas ur sin naturliga miljö. Detta innebär, att abort alltid är ett ingrepp, inte bara i en livsprocess utan mot ett individuellt liv. Även om tidigare oklarhet rått på denna punkt, så att man också bland kyrkofäderna kunnat diskutera skillnaderna mellan "formade och oformade foster", är den moderna forskningens rön här ytterst bestämda. Kromosomer och genuppsättning bestäms i befruktningsögonblicket och därmed också individens anlag och utvecklingsmöjligheter. Vi bedömer det som mycket anmärkningsvärt, att abortkommittén bara ytterst summariskt — på en halv sida (s 34) — berört fosterutvecklingen. Den har förbisett, att frågan om när livet börjar inget har med värderingar att göra. Att det börjar i befruktningsögonblicket är ett biologiskt faktum. Däremot är det en värderingsfråga, vilket värde man skall åsätta det liv som tänts. Vi hävdar, att man både rättsligt och etiskt måste dra konsekvenserna av den grundläggande biologiska insikten, att det genom en graviditet har skapats ett förhållande inte endast mellan två utan mellan tre individer, kvinnan, mannen och det ofödda SOU 1972: 39

barnet. Det är ohållbart att bygga en lagstiftning eller en lagtillämpning på felaktiga förutsättningar. En av de stötande aspekterna i betänkandet är, att mannens ställning och rätt icke beaktas, knappast ens berörs. Om man då med hänvisning till kvinnoemancipationen fastslår aborten som en generell rätt, innebär detta att man generellt sett förnekar fostrets rätt. Kommitténs förslag, som bortser från alla tidsgränser under graviditeten, innebär att man räknar med fostret som en individ först i det ögonblick det inte längre är foster utan föds som barn. Det är en uppseendeväckande förändring i svensk rättssyn, som illa stämmer med det faktum, att foster räknas som rättssubjekt t ex i samband med arvsskifte. Den föreslagna reformen innebär, att man generellt skulle vara beredd att underkänna den svages rätt. Det stämmer illa inte bara med kristen syn utan med det moderna välfärdssamhällets grundvärden. II. Lag och etik i växelverkan När abortbetänkandet refererar till kristen syn finns det en genomgående strävan att beskriva denna antingen som splittrad eller som "traditionell" och därför självklart dömd att försvinna. I bil 10 görs det mycket av motsättningarna mellan olika kyrkofäder. En opartisk undersökning skall dock bestyrka, att den kristna kyrkans huvudtradition och människosyn inte gör någon skillnad mellan foster och född människa vad gäller dess värde, lika litet som mellan olika utvecklingsstadier. Det har bl a övertygande visats av teol lic Anne-Marie Thunberg i Välfärd för ofödda? Kris i abortfrågan (Falköping 1969 s 21—28). Bibeln talar också på en mångfald ställen om hur människan före födelsen är föremål för Guds omsorg. Fosterfördrivning framstår därmed för bibliskt kristen syn som ett brott emot Guds lagar. Vi inser, att det inte i något samhälle kan råda en total överensstämmelse mellan kristen moral och lagstiftning. Därmed skulle man sätta den frivillighet ur spel, som är evangeliets själva förutsättning. Inom svensk SOU 1972: 39

frikyrklighet och därmed också inom den svenska pingstväckelsen är det vanligt att betona individens fria val. Vad man kan fordra är emellertid, att lagstiftningen icke står i strid med kristna normer. Det är i dag vanligt att beteckna Sverige som ett pluralistiskt samhälle, där vitt skilda värderingar härskar bland medborgarna. Man bör dock observera, att det inte rör sig om någon statisk pluralism, där olika grupper med olika värderingar har var sitt revir. I stället kämpar olika värderingar om makten. I fråga om abortlagens tillämpning har den styrts av för kristen etik främmande värderingar, om vilkas förankring i folkopinionen man vet ytterst litet men som haft vidsträckt stöd av slagkraftiga massmedia. Makten över lagtillämpningen — inte över lagstiftningen — har här visat sig vara väsentlig, då dagens tillämpning har en påtaglig inverkan på den allmänna opinionen. Ett pluralistiskt samhälle måste därvid ta ställning. För att det då skall kunna bestå som gemenskap är det nödvändigt, att man fasthåller vid vissa grundvärden, som är gemensamma för alla. Ett sådant grundvärde är enligt vår mening respekten för livet. Livets rättsskydd är en "värdering" som tidigare ansetts självklar i vårt samhälle liksom i övriga samhällen inom den västerländska kulturkretsen. Allmänt sett har detta rättsskydd förstärkts under vårt eget århundrade. Hos oss anses inte längre något brott grovt nog för att motivera dödsstraff (vilket i verkligheten innebär att statsmakten icke är herre över liv och död). Genom utbyggd hälso- och sjukvård och genom en förstärkt social beredskap har grupper, som tidigare varit eftersatta fått större möjligheter till ett meningsfullt liv. All diskriminering på grund av t ex ras eller språk bekämpas. Därigenom har man gett rättsgrundsatsen om livets okränkbarhet en rikare innebörd. Den av kommittén föreslagna rätten till abort innebär en direkt motsägelse mot respekten för livet. Det är därför som det överhuvudtaget inte finns skäl för en sådan lagstiftning som den kommittén föreslår, även om den skulle stämma med krav som 277

förs fram av betydande grupper inom det pluralistiska samhället. Det är vår övertygelse, att ett så direkt underkännande av det svaga ofödda livets rättigheter också kommer att påverka synen på andra former av svagt, handikappat, socialt missanpassat och för omgivningen obekvämt liv. Därigenom kommer en ny abortlag enligt kommitténs förslag att bidraga till att undergräva grundläggande värden i samhället. III. "Ett allvarligt och unikt steg" Dr Elisabet Sjövall har i sitt särskilda yttrande till abortutredningens betänkande gett uttryck för stor betänksamhet. Hon ser införandet av fria aborter som "ett allvarligt och unikt steg", vars konsekvenser vi i dag inte kan överblicka. Vi vill med anknytning till det yttrandet särskilt beröra fyra komplikationer av en sådan lagstiftning. 1. De medicinska riskerna vid abortingrepp får inte undervärderas. En mycket hög procent av de abortsökande i dag är unga kvinnor, som söker abort i samband med sin första graviditet. Den risk för sterilitet eller för komplikationer i samband med senare barnsbörder, som enligt internationella och svenska rön föreligger, är fördenskull särskilt allvarlig liksom risken för eventuell Rh-immunisering. 2. De psykiska efterreaktionerna har ofta diskuterats. På abortvänligt håll har man ofta ansett dessa som negligerbara. De i betänkandet återgivna rönen är inte entydiga — så t ex växlar starkt i olika undersökningar procenttalen för abortånger. Men ju starkare den psykiatriska indikationen för abort är, desto större risker finns för negativa följdtillstånd. Elisabet Sjövall säger: "Vi har ej tillräcklig erfarenhet av hur kvinnorna kommer att uppleva aborterna, särskilt inte hur de kommer att uppleva sena aborter, om dessa utförs av olika lämplighetsskäl och inte som tidigare, då kvinnan var väl motiverad, därför att hon visste att hon ej orkade barnet." (Abortbetänkandet, s 188—189). Att det är svårt att få fram några enty278

diga resultat om förekomsten av abortånger, kan bero på själva enkätmetoden, framhöll psykiatern och överläkaren dr Curt Åmark, då han talade vid Svenska ekumeniska nämndens konferens i Stockholm i abortfrågan den 22 september 1971: "Om man får fram de här reaktionerna eller inte sammanhänger mycket med den situation i vilken man befinner sig och på vilket sätt kvinnan uppfattar den undersökande personen. Det kan hända att hon försöker förtränga det faktum att hon genomgått en abortoperation på ett sådant sätt att hon verkligen med gott samvete kan redovisa att hon inte känner någon ånger eller några andra svårigheter när det gäller detta. Men vi som sysslar med själavård och psykoterapi får gång på gång fram ur en människas omedvetna material sådana reaktioner som innebär att hon verkligen ångrar sig eller har mycket svåra förebråelser eller att detta har inneburit ett mycket svårt trauma. Hur vanligt detta är kan man inte presentera genom någon statistik. Vi kan bara säga att det förekommer. Vid samtalssituationer händer det gång på gång att personer som går i terapi eller som går i regelbunden själavård berättar om detta först efter lång tid därför att man har försökt att tränga undan det eller därför att det är svårt att berätta om det överhuvudtaget, så att det dröjer länge innan man upplever ett sådant förtroende för sin själasörjare eller terapeut att man verkligen vågar ta fram det." Vi kan inte finna, att man kan bortse från dessa synpunkter, som här ges mot bakgrund av praktikerns erfarenheter av människors psykiska problem. Åmark refererade också i sitt föredrag dels till en undersökning, dels till personliga erfarenheter av hur svårt det överhuvudtaget är att i förväg ställa prognos och utröna hur den enskilda abortsökande kvinnan kommer att uppleva aborten. 3. Från flera håll har allvarliga farhågor anförts för ett mycket brant stigande antal aborter i framtiden. Kommittén lägger litet vikt vid dessa farhågor, som emellertid med eftertryck framhålls av dr Sjövall. Vid läkarförbundets möte i abortfrågan den 13 noSOU 1972: 39

vember 1971 var det också bland läkarna en genomgående övertygelse, att farhågorna var väl befogade. Vi vill ansluta oss till denna uppfattning. Flera skäl talar därför. Det är — som framhållits från läkarhåll — stor risk att aborten kommer att framstå som ett preventivmedel. I abortkommitténs egna skrivningar (kap 2 + 3) görs inte heller klar distinktion mellan abort och preventivmedel. Vidare har redan med nuvarande lag antalet abortingrepp ökat kraftigt. Kommittén redovisar inga siffror efter 1968, då antalet utförda aborter var 10 940. Redan denna siffra är uppseendeväckande hög jämförd med 2 792 år 1960. Nu föreligger också den definitiva statistiken för 1969, som slutar på 13 735 utförda aborter av 14 286 beviljade. 1971 beviljades enligt preliminära siffror inemot 20 000 aborter, en ökning på cirka 3 500 sedan föregående år. Vi vill uttala vår djupa oro över denna utveckling och vår bestämda protest mot den enligt mångas mening lagstridiga praxis som gjort den möjlig. Ofta har det som motargument anförts, att ökningen av aborternas antal endast skulle vara skenbar, de legala ingreppen skulle ha trängt tillbaka de illegala. Det finns dock inte något statistiskt underlag för den slutsatsen. Enligt senaste undersökning uppgick de illegala aborterna under perioden 1950—1965 till troligen 3 000—4 000 och högst till 6 000 per år och låg de under denna tid konstanta, oberoende av hur antalet legala aborter växlade. Undersökningen tyder alltså på att man ofta angivit ett alldeles för högt antal illegala aborter i Sverige (F Pettersson, Epediomology of Early Pregnancy Wastage, Gävle 1968). Även om de illegala aborterna i någon mån skulle ha drivits tillbaka efter 1965 är det alltså ställt utom allt tvivel, att det totala antalet aborter starkt stigit under den period, som utredningen arbetat. Ett ytterligare bevis därför är det oväntat låga födelsetalet under de senaste åren. Som dr Sjövall i sitt särskilda yttrande påpekat, kan aborternas demografiska effekter varken i dag eller i framtiden betraktas som marginella. SOU 1972: 39

Det är då ytterst anmärkningsvärt, att abortkommittén ej genomfört någon klar analys av hur de senaste årens ändrade abortpraxis påverkat statistiken. Dess statistiska material är föråldrat, då det hänför sig till åren omkring 1965. Internationella erfarenheter, senast från Finland, pekar i samma riktning som våra farhågor. 4. Vi har redan berört en ny abortlags överspridningseffekter: risken att rätten till liv försvagas generellt sett. Vi kan inte underlåta att nämna de fakta som framkommit om fosterexperiment, som företas på svenska sjukhus. Tillgång till "previabla" abortfoster har blivit förutsättningen för att viss typ av forskning skall kunna utföras (se bl a artikel av bitr professor Elisabeth Johannisson i Ronden nr 18/1971, som talar om "genomströmningsstudier av icke livsdugliga foster", foster som efter aborten hålls vid liv i en konstgjord livmoder). Vävnadskulturer från abortfoster har blivit nödvändiga bl a som substrat för framställning av vissa typer av vacciner. (Se JO:s svar till Eskil Block den 13 juli 1970.) Det är förklarligt, att forskarna använt de tillfällen, som skapas genom tillgången på sena abortfoster, men det är ytterst betänkligt, om det skapas ett forskarintresse eller ett läkemedelsindustriellt intresse av att ha tillgång till sådana foster. Vi vill här understryka de farhågor, som tekn lic Eskil Block dels i en JO-anmälan, dels i ett flertal tidningsartiklar framfört med tanke på forskning av denna typ och som man på ansvarigt håll varit ovillig att ge upplysningar om. Det får inte förbises, att överlevnadsgränsen genom forskningens rön ständigt flyttas "neråt". Fosterexperimenten behöver bli föremål för en klarläggande redovisning. Abortkommittén berör emellertid i sitt betänkande inte alls dessa problem, liksom den inte heller belyser den mycket besvärande situation som de sena aborterna medför för de för ingreppet ansvariga, när fostret överlever aborten. (Se Bengt Lindegård, Rätten till abort SOU 1971:58. Kritiska synpunkter från socialmedicinsk utgångspunkt. 279

Socialmedicinsk information 1971:7. Göteborg 1971, s 6 ff.) IV. En ny

sjukvårdssituation

I ett land, där man har som allmän princip, att sjukvården skall vara tillgänglig för den stora allmänheten till låg kostnad, är det också naturligt att eventuella legala aborter inordnas i samhällets sjukvårdsapparat. En liberalt utformad abortlag ställer därmed läkarna i en orimlig situation, om det i endast en minoritet av abortfallen rör sig om klart medicinskt motiverade ingrepp, som de kan utföra i enlighet med den gamla läkaretikens regel att "läkaren skall besinna sin plikt att skydda och bevara liv alltifrån dess tillkomst i moderlivet". Denna formulering går tillbaka till Hippokrates och fanns i de svenska läkarreglerna fram till 1968, då den ändrades till en mindre klar formulering om "vikten av att skydda och bevara människoliv". I 1924 års Genévedeklaration om barnets rättigheter fastslås också läkarens plikt att ha den yttersta respekten för mänskligt liv alltifrån konceptionen. Vid världsläkarkongressen i Oslo 1970 antogs det ett uttalande, som just i anknytning till denna deklaration fastslog, att abort bör utföras endast som en terapeutisk åtgärd. Rätt till abort sätter läkarens normala beslutsprocess ur spel, ett unikt förhållande, som betänkligt liknar en tvångssituation. Abortbetänkandet har helt försummat att belysa sjukvårdspersonalens vanskliga situation. Det säger inget i klarspråk om läkarens rätt att vägra utföra ett abortingrepp, i synnerhet som det bör förutsättas, att det ändå är sjukvårdshuvudmannen och inte den enskilde läkaren, som ålägges tillse, att en kvinna kan få sin abort utförd inom det område där hon bor. Här finns utomordentligt viktiga frågor: 1. Blir man vid tillsättande av gynekologtjänster tvingad ta hänsyn till de sökandes villighet att utföra abortingrepp? 2. Hur skall man i så fall garantera, att läkares befordringsgång inom den allmänna sjukvården inte äventyras? Ett annat näraliggande problem finns 280

redan med nuvarande abortlagstiftning. De senaste årens stegring av antalet abortfall har varit en stark påfrestning på den vanliga gynekologiska vården. Dr Elisabeth Sjövall berör i sitt särskilda yttrande situationen i Göteborg. Det är från flera andra håll bekant, att den vanliga kvinnosjukvården blir eftersatt. Vid Södersjukhuset i Stockholm har tidvis abortpatienter upptagit 50 procent av tillgängliga gynekologplatser, medan det funnits en kö på cirka 500 angelägna sjukdomsfall, som väntat på intagning för vård. Situationen har sommaren 1971 föranlett en JO-anmälan från en patient i väntekön. Det framstår enligt vår mening som ytterst stötande och avgjort orimligt, att friska kvinnor med hänvisning till sin abortönskan skall ha företräde framför gravt sjuka personer. V. Alternativ i abortfrågan Vår ståndpunkt är att aborten är en åtgärd, som endast i yttersta undantagsfall är etiskt berättigad — då liv står mot liv och då ingreppet kan ses som nödvärn. Vi menar följaktligen att lagen bör tillåta abort på strikt medicinska indikationer. Dessutom torde det vara nödvändigt att den öppnar en möjlighet till abortingrepp efter våldtäkt, då kvinnan blivit utsatt för grov kränkning. Därmed är dock inte samhällets plikter mot individen uppfyllda. Liv och hälsa fattas i dag i vidare mening än förr. Det är inte endast fråga om att rädda ett barn till fysisk existens utan också till mänsklig värdighet, till kärlek och omtanke. Otillfredsställande sociala och ekonomiska förhållanden eller personliga svårigheter som avbrott i utbildning och karriär är sålunda inte enligt vår mening abortindikationer. Men de är en utmaning till samhället att ta sig an både modern och barnet. Aborten är måhända den på kort sikt billigaste utvägen för samhället, men den är en falsk lösning för modern. Mor och barn skall ha rätt till omvårdnad, erbjudas alternativ till aborten. Det är egendomligt, att abortkommittén såsom främmande har avvisat tanken att sociala reformer eller hjälpåtgärder skall inSOU 1972: 39

riktas på att underlätta för kvinnorna att acceptera ovälkommen graviditet och därmed vara abortförebyggande. Eftersom det skett en förskjutning från övervägande praktiskt-ekonomiska skäl för abort mot mer personligt-emotionella och planeringsmässiga, tror inte kommittén på specialinriktade abortförebyggande åtgärder (s 82 ff). Det är emellertid påtagligt, att de resurser, som hittills kunnat erbjudas de abortsökande varit futtigt små och att det i en mängd fall trots allt är rent praktisk hjälp, som behövs. Vi vill här ansluta oss till dr Elisabet Sjövalls tanke om speciella stödåtgärder (Abortbetänkandet, s 186). Hon efterlyser i synnerhet stöd för de tveksamma, särskilt om de utsätts för starka påtryckningar att abortera och/eller om graviditeten är långt framskriden. Beträffande stora generella reformer, som abortbetänkandet i stället föreslår, föreligger risken att de visar sig så kostsamma för samhället, att de blir svåra att genomföra. Ett specialinriktat stöd till modern bör enligt vår mening bli både effektivare och för samhället mera överkomligt och därför möjligt att snabbare genomföra. Docent Curt Åmark har — bl a i ovannämnda föredrag — efterlyst ännu en form av specialinriktat, individuellt stöd, en "kristerapi" för att hjälpa gravida kvinnor med psykiska problem att klara sin graviditet. Vi instämmer i kravet på att möjligheter till sådan terapi i abortförebyggande syfte blir allmänt tillgängliga. Vi anser inte heller, att man så snävt som utredningen gör kan avvisa alternativet fosterhem/adoption. Betänkandet hänvisar till negativa erfarenheter: de psykologiska svårigheterna för modern, dragkampen mellan henne och fosterföräldrarna etc. Abortkommittén anger, att varken bortadoption, placering i fosterhem eller på barnhem eller någon annan form av omhändertagande av barnet från samhällets sida är lösningar som kvinnan skulle godta, när hon begär att få slippa föda. "Tanken att det bör fordras av henne att hon finner sig i fortsatt graviditet för att lämna sitt barn åt andra är inhuman" (Abortbetänkandet, s 104). SOU 1972: 39

I andra sammanhang framhålls det att aborten kan vara berättigad för att förhindra framtida social missanpassning hos barnet. Kommittén resonerar här, som om det inte gällde ett människoliv. Det är numera klarlagt, att adoption ofta bryter det negativa sociala arvet och alltså ur både moderns och barnets synpunkt kan te sig som en lycklig lösning. Det är givetvis en känslig fråga att föra på tal i abortsituationen, men uppenbart är att det rör sig om en för samhället lycklig lösning, som genom varlig rådgivning kan framstå som en positiv utväg även för den abortsökande kvinnan. Att den däremot inte uppfattas som ett acceptabelt alternativ i ett samhälle, som inför rätt till abort, är givet. Kommittén talar om att det är personligtemotionella och planeringsmässiga skäl, som numera spelar en allt viktigare roll i samband med en abortansökan. Därmed erkänner den, att samhällsmiljön som sådan har förbättrats, medan en djupgående attitydförändring i förhållande till livet tydligen ägt rum. Vi finner det djupt oroande, att allt flera personliga skäl anförs som stöd för abortansökan och att i motsvarande grad känslan för livet har försvagats. Man kan inte här förbise den roll, som den förändrade sexualmoralen spelar. Tanken på rätt till abort är konsekvensen av en moral som fastslår allas rätt till sexuellt samliv utan hänsynstagande. Det är naturligt, att man därvid inte är inställd på att ta följderna av sexuellt samliv utan vill frikoppla det från det ansvar, som det ålägger parterna att bära. Man kan naturligtvis hävda, att en sådan utveckling mot sexuell frigörelse är lycklig och riktig. Vådorna av den illustreras dock av att den leder till en uppluckrad känsla för livets helgd. Vi hävdar nödvändigheten av en fostran till ömsesidigt ansvarstagande. Detta betyder, att skolan måste återvända till en undervisning i överensstämmelse med den ännu gällande men åsidosatta handledningen för sexualundervisningen, dvs att avråda från sexuellt samliv under uppväxtåren. Det förfärande stora antalet tonåringar och andra unga ogifta kvinnor, som enligt sta281

tistiken återfinns bland de abortsökande, talar sitt tydliga språk. Sammanfattningsvis hävdar vi att abortkommitténs betänkande inte kan läggas till grund för någon ny lagstiftning, enär kommittén varken i sina motiveringar eller i sitt lagförslag tagit hänsyn till fostret som ett självständigt mänskligt liv; att samhällets övergripande målsättning såväl i abortlagstiftning som i reformåtgärder måste vara att nedbringa antalet aborter legala såväl som illegala till ett minimum; att lagstiftningen även framdeles måste utgå från principen om fostrets egenvärde och som följd därav vidmakthålla ett allmänt förbud mot abort; att samhället inte kan lämna åt den enskilde att själv avgöra om och när abort får ske; att indikationerna för abort såsom en nödfallsåtgärd följaktligen måste bli mer begränsade och bestämda än i nuvarande lagstiftning och praxis och att sålunda endast strikt medicinska indikationer samt våldtäktsindikationen bör godkännas; att samhället på annat sätt än genom att anvisa abort måste angripa de orsaker av social, ekonomisk och personlig art som ligger bakom en abortansökan; att följaktligen en utredning bör ske angående inte endast generellt verkande familjepolitiska åtgärder till stöd för mor och barn utan också speciella, för det enskilda fallet lämpade stödåtgärder, vari också bör innefattas särskild kristerapi.

282 SOU 1972: 39

41 Frälsningsarmén

Gemensamma överläggningar angående abortproblematiken har under en lång tid ägt rum mellan representanter för de olika kristna samfunden, däribland Frälsningsarmén. Därvid har en samstämmighet i uppfattningen av de väsentligaste frågorna ådagalagts. De differenser som finns gäller främst abortindikationerna, men då Frälsningsarmén, liksom övriga kristna remissinstanser, anser att abortkommitténs betänkande över huvud taget icke kan läggas till grund för en ny lagstiftning, finner vi icke en precisering av indikationerna vara aktuell i nuvarande läge. Frälsningsarmén delar de principiella synpunkter, som Ärkebiskopen i sitt remissyttrande gett uttryck för, och ansluter sig till vad som anförs i Ärkebiskopens yttrande.

SOU 1972: 39

42 Svensk Kuratorsförening

Vi ställer oss i princip positiva till abortkommitténs strävan att i lag fastställa en liberalisering av förutsättningarna för abort. Däremot anser vi att det framlagda lagförslaget är behäftat med allvarliga brister, som till vissa delar motiverar en omarbetning. Angående innebörden av

abortoperation

I lagförslagels 1 § talar utredningen om abortoperation. Det är oklart, även i kommentaren, huruvida kommittén vill särskilja operativa ingrepp från vissa metoder att framkalla abort. Skulle i så fall intravenösa injektioner (av t ex prostagladin) ej omfattas av lagförslaget? Angående rätt till abort och tidsgräns Vi anser det vara inkonsekvent av kommittén att föreslå en lagstiftad rätt till abort och samtidigt begränsa denna rätt genom ett prövningsförfarande enligt vissa indikationer under medverkan av en lokal nämnd. Med den liberalisering, som skett i praxis, kan kvinnan sägas ha rätt till abort på egen önskan upp till tjugonde veckan av graviditeten. Vi anser det vara väsentligt att fastställa en övre gräns för rätt till fri abort med hänsyn till den ökade risken för kvinnan vid sena aborter, omgivningens påtryckningar på kvinnan att fullfölja graviditeten, när hon själv ej önskar detta samt belastningen på sjukvårdspersonal ur olika synpunkter vid sena aborter. Av nämnda skäl 284

anser vi att abort skall vara fri utan inskränkningar upptill tjugonde veckan. Vi vill föreslå, att tillstånd till abort efter tjugonde veckan prövas av Socialstyrelsen enligt § 2 i lagförslaget. Beträffande tredje momentet i nämnda paragraf anser vi det vara viktigt att betona kvinnans rätt att avgöra hur betungande hon upplever havandeskapet, och vi vill därför föreslå en ändring av lydelsen. Enligt vårt förslag skulle § 2, moment 3, ha följande lydelse: "När det av annan anledning uppleves oskäligt betungande för henne att hennes havandeskap fortsätter". Vi vill understryka angelägenheten av att ingrepp i enlighet med § 3 i lagförslaget sker på så tidigt stadium som möjligt. Angående

resursbehov

En absolut förutsättning för att betänkandets grundidé om rätt till fri abort skall kunna genomföras är kraftigt ökade resurser, så att ej andra viktiga sjukvårdsbehov skall behöva bli lidande. I dagens restriktiva läge ter sig utsikterna till ökade resurser som mindre gynnsamma, varför Socialstyrelsen måste ge direktiv till sjukvårdshuvudmännen för att få denna resursökning till stånd. Angående rådgivning vid

mödravårdscentral

Vi ställer oss positiva till förslaget om att de utbyggda mödravårdscentralerna får tillSOU 1972: 39

gång till rådgivningsverksamhet, som kan erbjudas vid bl a oplanerad graviditet. Detta förutsätter emellertid en kraftig utbyggnad av rådgivningsresurserna. För att kvinnan skall kunna få fullgod rådgivning och service krävs, att vid varje mödravårdscentral skall finnas tillgång till gynekolog, psykiater och kurator. Det är synnerligen angeläget, att den läkare, som kvinnan hänvisas till för att få abort utförd, har specialistkompetens i obstetrik och gynekologi samt att han är väl insatt i psykiaterns och kuratorns kompetensområde. Vi vill i detta sammanhang även påpeka vikten av att preventivmedel och sexualrådgivning också förläggs till de utbyggda mödravårdscentralerna. Angående kurators roll i rådgivningen

därför kommitténs synpunkt att det familjepolitiska stödet byggs ut i form av t ex anställningstrygghet, ökad barnledighet, alternativt även för fadern, samt moderskapsförsäkring. Vi anser det vara väsentligt, att i samhället skapas resurser så att kvinnan vid en graviditet har möjlighet att föda sitt barn, om hon så önskar. Om denna möjlighet ej erbjuds kvinnan, kan hon bli tvingad till en icke önskad abort, varför vi starkt vill understryka kommitténs förslag till utökade familjepolitiska åtgärder. Angående

steriliseringslagen

Då abort- och steriliseringslagarna är starkt knutna till varandra, ser vi med tillfredsställelse, att en översyn kommer att ske av den sistnämnda. Vi begär därför att få även nämnda betänkande på remiss för yttrande.

Vi finner det tillfredsställande att kommittén föreslår att endast den kvinna, som själv önskar, har samtal med kurator med anledning av sin begäran om abort. Kuratorerna kan därigenom på ett meningsfullt sätt ge rådgivning och stöd till de kvinnor, som önskar det. Vi anser emellertid, att information generellt bör lämnas till kvinnan om möjligheten till kuratorssamtal. Med erfarenhet från nuvarande verksamhet och med hänvisning till de i abortbetänkandet refererade Örebro- och Stockholmsundersökningarna har vi anledning att tro, att ganska många kvinnor kommer att vilja utnyttja den information och hjälp kurator kan ge dem, oavsett om de önskar eller inte önskar fullfölja graviditeten. Vi noterar med tillfredsställelse, att mannens behov av rådgivning uppmärksammats. Angående

nämnd

Som följd av att vi föreslår fri abort upp till 20 :e veckan och därefter prövning av Socialstyrelsen, måste paragraferna om nämnd utgå. Angående familjepolitiska

stödet

Rätten till abort får ej skymma kvinnans självklara rätt att föda sitt barn. Vi stödjer SOU 1972: 39

43 Föreningen Sveriges Tingsrättsdomare

Föreningen avser icke att ta ställning i frågan huruvida fostret bör tillerkännas särskilt rättsskydd eller om endast moderns intresse av abort bör beaktas. Föreningen vill emellertid framhålla, att lagstiftare och domstolar hittills varit utomordentligt försiktiga med att godta undantag från regeln att liv ej får tagas, och att ett accepterande av abort sedan fostret blivit livsdugligt skulle innebära ett väsentligt avsteg från denna princip. Föreningen saknar i utredningen ett klargörande resonemang i denna fråga. I frågan om på vem det ankommer att bestämma om abort skall få förekomma — den havande kvinnan eller särskild nämnd — synes uttalandena i betänkandet och den föreslagna lagtexten knappast stämma överens. Antingen borde man fastlå ett principiellt förbud mot abort men ange under vilka förutsättningar havandeskap ändå får avbrytas — alltså den uppläggning som återfinns i nu gällande bestämmelser om avbrytande av havandeskap. Eller också kan man välja att ange den principiella rätten för kvinnan att själv bestämma om abort, och ange i vilka fall denna principiella rätt bör vika för andra "vägande skäl". Föreningen vill med eftertryck hävda att en övre tidsgräns för tillåtlig abort bör fastställas, så att icke genom abortoperation livsdugliga foster skadas. Föreningen saknar också i betänkandet klargörande uttalanden i väsentliga frågor, av vilka föreningen vill nämna: Om vid abort framkommer ett livs286

dugligt foster, skall detta då överlämnas till moderns/föräldrarnas vårdnad? Om fostret dör, har genom dess framtagande vid liv arvsrätt överförts? Hur skall det förhållandet bedömas att ett livsdugligt foster dödas genom ingreppet? — Ett mera ingående studium av hithörande rättsliga problem i betänkandet skulle ha varit önskvärt. Mot förslaget om avkriminalisering av abort från kvinnans sida har föreningen intet att erinra. Såsom framgår av betänkandet har åtal mot kvinnor för egen fosterfördrivning praktiskt taget upphört att väckas. Vad beträffar den som utan att vara läkare utför abort bör böter ej ingå i straffskalan. Denna bör för grovt brott bibehållas vid lägst ett och högst sex års fängelse. Slutligen må påpekas, att straffansvar ej är stadgat för läkare, som utan tillstånd av nämnd utför abortoperation på sjukhus. Det kan ifrågasättas om ett sådan förfarande icke borde kriminaliseras i någon form.

SOU 1972: 39

44 Svenska Prästförbundet

Yttrandet har på förbundets uppdrag utarbetats av professor Gerhard Hafström. Förbundets styrelse delar helt professor Hafströms synpunkter. En alternativ lösning. Om "Rätten till abort" Av professor em i rättshistoria, jur och fil doktor Gerhard Hafström Direktiven och det nordiska lagstiftningssamarbetet När dåvarande justitieministern Herman Kling den 5 mars 1965 utfärdade sina direktiv till de sakkunniga för en allmän översyn av den svenska abortlagstiftningen, var den närmaste anledningen kraven på fri abort i Sverige i stället för de s k Polenresorna. I direktiven förbigås anmärkningsvärt nog önskvärdheten av en enhetlig nordisk abortlagstiftning. Ett år senare, den 16 mars 1966, väcktes i Nordiska rådet förslag härom. "Skulle de svenska bestämmelserna om möjligheterna att få undergå abortoperation reformeras i den riktning, som hade angetts i direktiven för den svenska kommittén, skulle bestämmelserna komma att skilja sig avsevärt från övriga nordiska länders regler på området." Förslagsställarna hemställde därför att Nordiska rådet ville rekommendera regeringarna att undersöka förutsättningarna för att lagstiftningen på området gjordes enhetlig. SOU 1972: 39

Någon gemensam nordisk lagstiftning kom emellertid inte till stånd — de svenska radikala direktiven ha framför allt från norsk sida ansetts omöjliga som riktlinjer för en enhetlig nordisk lagstiftning. Gemensamma överläggningar med motsvarande danska och finska kommittéer har därför endast följts av en norsk observatör 1 . Redan den omständigheten att 1965 års abortkommittés betänkande "Rätten till abort" (SOU 1971:58) är utarbetat utan hänsynstagande till den övriga nordiska, och främst den norska lagstiftningen, är ett tillräckligt skäl för att det icke bör läggas till grund för någon svensk särlagstiftning.

Abortkommitténs betänkande och lagförslag Beträffande kommitténs betänkande och lagförslag hänvisar jag till Anne-Marie Thunbergs uppsats "Det ofrånkomliga dilemmat" 2 . Däri framhålles den anmärkningsvärda oförenligheten mellan utredningens principiella resonemang och förslaget till lagtext. Även från medicinskt håll har abortbetäni Redan den 1 och 2 juni 1954 hade i Stockholm delegerade för nordiskt samarbete på lagstiftningens område uttalat sig för samstämmiga regler, särskilt i fråga om indikationerna för legal abort. Se svensk juristtidning 1954, s 554. 2 Svenska Prästförbundets Meddelande 7, nov 1971, s 20 ff. 287

kandet blivit föremål för en ovanligt kraftig kritik. 3 Livets början i biologisk mening Denna grundläggande fråga har förbigåtts med tystnad. "Fostret existerar överhuvud inte för utredarna. När barnet föds (ur intet), föds också fadern." 4 Kommittén fördöljer den viktiga sanningen, att i det ögonblick, då den hanliga sädescellen sammansmälter med den honliga äggcellen, börjar den nya individens liv i biologisk mening (biologi = läran, logos, om livet, bios). Den s k zygot, vilken därvid skapas, har en enorm livskraft, då ju ur denna en helt ny individ skall utvecklas. I denna lever den hanliga ursprungsindividen kvar med sina anlag, och den honliga med sina. "Det eviga livet" i biologisk mening är alltså det liv, som uppkommer vid befruktningen och föres vidare genom det då avlade barnet. Detta lever de första nio månaderna i livmodern hos den med fostret havande kvinnan. 5 Redan då menstruationen upphört och graviditeten numera i allmänhet konstateras, har formgivningen börjat. Ett av skapelsens största under fullföljes därefter oavbrutet. Fosterutvecklingens förlopp beskrives emellertid inte av Abortkommittén. Den uppger dock, att det är "naturligt 0 , att människor i allmänhet står främmande för den rent biologiska synen på graviditet. I stället är det en rent dynamisk syn de anlägger". Detta främlingsskap för läran om livet är emellertid ett uttryck för att den nutida människans livsåskådning inte längre innehåller en riktig förståelse av naturen, vilket är — både språkligt och sakligt — onaturligt. Abortkommitténs grundsyn — liksom dess motiv och lagförslag — är oförenlig med naturens skapelseordning. Den ingriper i, det vill säga griper in i, den mänskliga livsmiljön i moderlivet. Förslaget tillhör sålunda den miljöfientliga epokens slutskede och är därför redan föråldrat. Det är främmande för de nu allt större kraven på en livsvärdig mänsklig miljö. Såväl fostret i livmodern som den havande modern måste 288

i stället genom lag tillförsäkras all erforderlig medicinsk, psykologisk och social vård — och detta inte minst under den ömtåliga tiden för havandeskapets tolv första veckor. Biologien, läran om livet, ger härutinnan det vägledande svaret. Etiska värderingar Det framhålles i direktiven, att "en ingående analys av de etiska värderingar, som ligger till grund för de olika uppfattningarna, givetvis är värdefull". — Doktor Blomquist påpekar härvid med all rätt: "Vad etik är har kommittén inte fattat, och anser sig därför kunna och böra avstå från alla etiska synpunkter på abortfrågan. Samtidigt är det blommande språket bemängt med moraliserande värdeladdade ord och uttryck." "Abortoperationen blir en behandling bland andra men anses kräva lagstadgad rätt för patienten att få utförd. Härigenom prioriteras legal abort framför alla andra medicinska åtgärder. Man definierar inte abort som ett avbrytande före livsduglighet men inför ändå ingen tidsgräns. Därigenom blir en abort veckan före partus (förlossningen) en legal rättighet för kvinnan. Man fastslår kvinnans rätt till abort men uppställer ändå abortindikationer ungefär motsvarande nu gällande. Man avkriminaliserar aborten men legaliserar den endast på bestämda villkor, samtidigt som man betonar att dessa indikationer alltid ska presumeras. Lagtexten är alltså inte avsedd att följas. Möjligen är den taktiskt motiverad." Jag delar redan av dessa skäl slutomdömet, att förslaget är så pass särpräglat och självmotsägande, att det knappast torde kunna antagas av riksdagen. 3

Se därom närmare fil lic Olof Djurfeldt, "Rätt till liv". Ett alternativ till abortkommitténs betänkande. Kyrkliga Förbundets Bokförlag, Göteborg, 1971, s 15 ff, 25 ff, 30 ff, 35 ff, 44, 54, 55 ff, 71 ff, 82 och 83. * Med dr Clarence Blomquist, Medicinsk etik, Natur och Kultur 1971, s 167 f. 5 Professor Carl Herman Hjortsjö, Allmän anatomi, Lund 1970, s 17 och 33 f. 6 Här kursiverat. Se s 100 f och 104. SOU 1972: 39

Livets början i rättslig mening Alltsedan tillkomsten av 1734 års lag har i vårt land gällt, att fosterfördrivning är straffbar under fostrets hela existens fram till födelsen. Så är också förhållandet i 1864 års strafflag, 14 kap: 26—28. Efter det att den ovan återgivna moderna uppfattningen om havandeskapets tidigare stadier blivit allmänt erkänd, finner man i svensk juridisk litteratur klara uttalanden om att äggcellens befruktning är utgångspunkt för fostrets existens. Av särskilt intresse är ett betänkande med förslag till straffnedsättning (år 1921). De sakkunniga — och bland dem professor Johan W Thyrén — uttalade, att ett människoliv är skyddat av svensk strafflag emot godtycklig förgripelse från det ögonblick, då det rent biologiskt sett börjar, alltså från befruktningens inträdande, och till dess det slutar genom döden. Straffrättskommittén, som utarbetade förslaget till gällande brottsbalk, uttalade i sina motiv, att för straffbarhet fordras, att gärningen riktas mot ett levande foster, och att ett foster föreligger alltifrån det en äggcell befruktas och till födelsen. Med bestämmelserna i 1864 års strafflag överensstämmer i huvudsak stadgandet i gällande Brottsbalk 3:4. Enligt professorn i straffrätt vid Stockholms universitet, Hans Thornstedt 7 , är det "klart att lagens innebörd enligt sedvanliga lagstiftningsmetoder måste anses vara, att ett foster tillkommer vid befruktningen av ägget och icke först vid nidationen". — Samma uppfattning finnes även i de främmande rättsordningar, vilka stå den svenska rätten nära, såsom dansk, finsk, norsk och engelsk rätt. 1965 års abortkommitté har — anmärkningsvärt nog — underlåtit att nämna, att anledningen till nuvarande straffbestämmelser är att fostret anses böra ha ett rättsskydd. Abortkommittén har likaledes förbigått, att enligt gällande svensk familjerätt är fostret ett rättssubjekt. Denna rättsregel finnes i portalparagrafen till Ärvdabalken, nämligen i dess första paragraf, i kap 1 "Om rätt att taga arv", så lydande: "Arv kan 1 9 - S O U 1972:39

tagas endast av den, som lever vid arvlåtarens död; dock må barn, som är avlat dessförinnan, taga arv, om det sedermera födes vid liv". — Enligt ÄB 11:2 får testamente göras till den, som vid testators död är avlad och sedermera födes med liv. — Enligt Lagen den 27 april 1930 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda skall motsvarande som vid testamente gälla om annan rättshandling. Enligt Abortkommitténs förslag (s 22 och 159) bör förfarandet vid s k abortoperation präglas av samma formlöshet som vid sjukvården i övrigt. Rättshandlingar till förmån för ofödda skulle alltså därigenom förlora sitt rättsskydd och fostret även civilrättsligt bli rättslöst. I sin reservation har Astrid Kristensson framhållit, att "ett foster har liv och bör som blivande människa alltså ges rättsskydd". Enligt reservationen bör emellertid fostret ej tillerkännas samma rättsskydd — förbudet mot abort bör nämligen kunna genombrytas. Abort bör sålunda beviljas, därest samtliga omständigheter i det enskilda fallet — psykologiska, medicinska och sociala tillsammantagna — uppfattas som oskäligt betungande. Därvid bör stort avseende fästas vid kvinnans och mannens egen bedömning. Under dessa omständigheter bör förbudet mot abort kunna genombrytas före 12:e veckan. Beträffande denna reservation måste framhållas följande. Den förutsätter, att det mellan föräldrarna och deras ofödda barn göres en avvägning. I den ena vågskålen läggas de vikter, vilka enligt föräldrarnas påstående äro oskäligt betungande, ehuru de inte ens behöva innebära någon risk för moderns hälsa. Den andra vågskålen väger fjäderlätt — i den anses nämligen ej finnas någonting av väsentlig vikt. Fostret är på förhand bortdömt från livet — från rätten till liv. "Det mest forsvarsl0se i verden er 7

Utlåtande till Kungl Medicinalstyrelsen den 30 september 1966. — Livets början och slut ur straffrättslig synpunkt (i Festskrift till Ivar Strahl, 1969). — The Beginning and the End of Life from the Perspective of Swedish Criminal Law. Scandinavian Studies in Law, s 277. Stockholm 1970. 289

fosteret i mors liv, dersom det får foreldrene mot seg". (Norske bispem0tets uttalelse om abortsporsmålet, november 1971.) Reservationen är sålunda härvid lika oförenlig med skapelsen och kristen livssyn som med västerländsk kulturåskådning och hittillsvarande nordisk rättsuppfattning. Den innebär icke någon lösning av konflikten. Det sociala, biståndet

ekonomiska

och

personliga

I direktiven till abortkommittén framhålles betydelsen av den rådgivningsverksamhet, som bedrivs av olika samhällsorgan i skilda former, samt de sociala och ekonomiska åtgärderna till stöd för kvinnor i abortsituation. Särskilt skulle uppmärksammas betydelsen av skilda sociala faktorer, såsom ekonomi och bostadsförhållanden. Därvid borde utredningen överväga, hur samhällets verksamhet på detta område på bästa sätt kan utbyggas och effektiviseras, bl a hur rådgivningsverksamheten lämpligen bör vara organiserad. På grund av dessa direktiv borde, enligt min uppfattning, abortkommittén särskilt ha beaktat den utredning, vilken tillsattes i Norge den 5 januari 1968 med uppdrag att komma med förslag om hjälpåtgärder som alternativ till abort. Denna utredning avgavs den 12 november 1969 8 , alltså inemot två år före det svenska betänkandet. I den norska utredningen föreslås att familjevärnsinstitutionen och familjerådgivningskontoren byggs ut, så att kuratorsrådgivning skall kunna bli i princip obligatorisk, samt att en försöksverksamhet startas, bestående i att familjevärns- och rådgivningskontoren får förfoga över anslag för att avhjälpa överhängande ekonomiska bekymmer hos abortsökande. Den norska utredningen föreslår också, att det ekonomiska stödet åt ogifta kvinnor med barn som utgår inom den allmänna försäkringen skall förbättras, och att även gifta kvinnor med ekonomiska svårigheter skall kunna beredas en behovsprövad ekonomisk hjälp i anledning av att de är gravida. Ytterligare föreslås att staten skall bidra till inrättande av mödrahem, att möjligheterna att få barntillsyn 290

ordnas snarast genom bl a ökat daghemsbyggande, att bostadsfrågan bör lösas och att lägenheter bör ställas till förfogande — i första hand som genomgångsbostad — för särskilt illa ställda familjer, där frågan om abort är aktuell på grund av dåliga bostadsförhållanden. Huru har då abortkommittén ställt sig till de hjälpåtgärder, vilkas betydelse den enligt sina direktiv varit skyldig att särskilt uppmärksamma? Kommitténs allmänna synpunkter på samhällsstödet vid graviditet och föräldraskap är följande (s 82 f): "Att i dagens läge utgå från att sociala reformer eller hjälpåtgärder skall inriktas på att underlätta för kvinnorna att acceptera ovälkommen graviditet och därmed förutsätta att de skulle vara 'abortförebyggande' ter sig främmande av flera skäl. Det finns därför anledning att ta avstånd från tanken att ökad social och ekonomisk trygghet eller en utbyggnad av det familjepolitiska stödet skulle ha någon större 'abortförebyggande' effekt. Det skulle tvärtom kunna ifrågasättas, om inte förhållandet är det motsatta, nämligen att det föreligger en allt mindre benägenhet hos kvinnan att acceptera ovälkommen graviditet, ju större social trygghet och ekonomiskt oberoende som hon åtnjuter. I den rätt till stöd från samhällets sida, som tillkommer kvinnan i anledning av att hon är gravid, att hon föder och att hon vårdar barn, är hon inte betjänt med att få bostad, daghemsplats, hjälp i hemmet, möjlighet till omskolning osv först om hennes graviditet är ovälkommen." Mot bakgrund av denna inställning, så helt oförstående för alla hjälpåtgärder som alternativ till abort, är det förvisso följdriktigt, att Abortkommittén — trots sina direktiv — ej sett som sin uppgift att "ingripa" i det pågående reformarbetet på det familjepolitiska och familjerättsliga området genom några konkreta förslag utan inskränkt sig till att endast påpeka några av bristerna i samhällsstödet. 8 Se närmare SOU 1971:58, s 30. SOU 1972:39

Trots dessa sina negativa uttalanden har kommittén emellertid (s 18) ifråga om det familjepolitiska stödet framhållit, att det är väsentligt att socialvården samt hälso- och sjukvården finner närmare anknytning till varandra (s 89). Rådgivningsverksamheten bör därför samordnas med mödrahälsovården och bör lämpligen knytas till vissa mödravårdscentraler. Enligt min uppfattning ha dessa abortkommitténs positiva uttalanden visat vägen till en samnordisk lösning beträffande förslag om hjälpåtgärder som alternativ till abort. Efter en förnyad rekommendation från Nordiska rådet borde regeringarna kunna undersöka förutsättningarna för att lagstiftningen på området utformas i överensstämmelse med detta, redan i Norge förberedda alternativ. Norska biskopsmötets uttalande i abortfrågan Avslutningsvis vill jag återge några meningar ur det norska biskopsmötets nyligen gjorda uttalande: "Bispene vil sterkt advare mot en abortlovgivning som i enda h0yer grad enn den nåvaerende måtte distansere seg frå en klar förståelse av fosterets rett til liv og livets krav til vern." "De hensyn vi generelt vil kunne akseptere som motivering för et abortinngrep er: når morens liv står i fare og må beskyttes, og når hennes helse er truet på en slik mate at fullfort svangerskap og f0dsel vil bety en alvorlig helseknekk for resten av livet. Vi er i tvivl om andre indikasjoner, også de sum er fastslått i vår nåvaerende lovgivning, vil kunne gis en tilfredsstillende etisk begrunnelse. Dette gjelder også inngrep på mistanke om at det barn som vil komme til verden, kan komme til å lide av de og de misdannelser eller sykdommer. Rene sosiala indikasjoner må i prinsipp avvises; et samfunn med slike ressurser som vårt i dag sitter inne med, kan ikke vaere bekjent av ikke å yte effektiv hjelp til en mor i en utsatt 0konomisk, boligmessig eller milj0messig situasjon." "Enhver argumantasjon som tar sitt utgångspunkt i det man kaller 'kvinnens rett SOU 1972: 39

til å bestemme over sin egen kropp' bryter her med ovebevisningen om fosteret som et eget vesen med krav på vern. Intill befruktningen er et faktum, er det kvinnens — og mannens — egen kropp det dreier seg om. Et ny-unnfanget menneskeliv er imidertid noe annet og mer enn bare en del av moren." "Den våknende naturvern-opinion må, om den skal vaere konsekvent, også ytre seg i en klar og sterk antiabort-opinion." "I den utstrekning 0nskemål om abort er motiveret av håpl0se sosiale forhold, må det vaere en klar kristenplikt — for sa effektivt som mulig å sette inn de n0dvendige hjelpetiltak. I den utstrekning ugifte kvinner har vanskelig for å gjennomf0re sitt svangerskap pga omgiveisens holdning, må det vaere en klar kristenplikt for familie, venner og naboer isaer — å bidra til å motvirke presset og ge vedkommende felleskap og menneskelig st0tte. I vårt folk som helhet trengs det idag en förnyelse av mentalitet och holdning når det gjelder denne sak: en klarere förståelse av livets ukrenkelighet, en mer omsorgsfull holdning överfor medmennesker som i fortvilelse måtte ha grepet feil. Ingen var strengere og ingen mildere enn han vi kaller herre og mester." Sammanfattning Abortkommitténs förslag är lika oförenligt med biologisk livssyn som med den kristna livsåskådningen och den västerländska kulturuppfattningen om livets okränkbarhet och varje mänskligt livs oändliga värde. Förslaget är därför främmande för de västeuropeiska folkens lagstiftningstradition, vilken utformats av den kanoniska rätten, som härutinnan ytterst härstammar från Kristi egna ord om barnen, de sjuka och ålderdomssvaga samt om alla dessas fulla, oändliga människovärde. Abortkommitténs betänkande bidrager att försvaga den nordiska rättsgemenskapen. Det är också oförenligt med att gällande svensk rätt tillerkänner människolivet rättsskydd alltifrån dess biologiska begynnelse, från befruktningen, till dess timliga slut ge291

nom döden. Fostret skulle upphöra att vara ett rättsligt skyddat rättssubjekt. Dessa allvarliga anmärkningar gälla även i princip Astrid Kristenssons reservation. Den har visserligen ansetts visa vägen till en politiskt möjlig kompromiss — men genom offret av just de grundvärden, som reservanten önskat värna. Och vidare — om rättsskyddet blir proportionellt mot livskraften. Vad blir följden framdeles för de av sjukdom försvagade eller av ålder utlevda människorna? Ty, väl att märka, dessa äro både för de närmaste och samhället mången gång "oskäligt betungande". Om vid avvägningen i livets begynnelse fostret — trots sin inneboende enorma livskraft — väger fjäderlätt. Skulle då, vid en avvägning i livets slutskede, den obotlige eller ålderdomssvage med sin uttömda livskraft anses väga tyngre, när i den andra vågskålen läggas vikter med oskälig tyngd både på andra människor och på samhället? Aborten kan bli fruktbar — som moder till euthanasien. Abortkommittén har icke entydigt besvarat ett av de viktigaste direktiven, nämligen om rådgivningsverksamheten samt om de sociala och ekonomiska åtgärderna till stöd för kvinnor i abortsituation. Från norskt håll har dock övertygande visats, att en sådan alternativ lösning är möjlig. Det norska biskopsmötet har i sin vädjan om en människovärdig lagstiftning samtidigt givit ett vägledande svar, kring vilket inte endast Sveriges kyrka och andra kristna samfund utan även övriga remissinstanser böra kunna samlas. Svaret på kravet om rätt till abort bör bli rätt till liv — ett svar i samklang med såväl naturen som kulturen och lika samstämt med samvetet som förenligt med gällande samnordisk familjerätt.

45 Sveriges Kristna Ungdomsråd

SKU har under hösten aktivt sökt bidraga till ett intensivt studium i abortfrågan på lokal såväl som på riksnivå. Då styrelsens syn på denna för hela samhället angelägna etiska fråga i allt väsentligt kommit till uttryck i det yttrande, som Ärkebiskopen avgett, önskar styrelsen deklarera sin anslutning till detta.

SOU 1972: 39

46 Svenska Baptisternas Ungdomsförbund

Svenska Baptisternas Ungdomsförbund (SBUF), som tillhör Sveriges Kristna Ungdomsråd (SKU), vill i likhet med SKU:s styrelse ställa sig bakom den skrivelse som Ärkebiskopen avgett som sitt yttrande över abortkommitténs förslag SOU 1971:58 "Rätten till abort". Ärkebiskopens yttrande överensstämmer i såväl grundsyn som slutledningar och förslag med de synsätt och tankelinjer som vid studier och samtal inom vårt ungdomsförbund kommit till uttryck. Vi önskar därför hänvisa till detta yttrande och deklarera vårt instämmande i detta.

294 SOU 1972: 39

47 Ambjörnarps och Sjötofta kyrkoråd

Ledamöterna i Ambjörnarps och Sjötofta kyrkoråd vänder oss härmed enhälligt till Eder i medvetandet om vårt gemensamma ansvar i den fråga som kanske är vårt folks viktigaste på decennier. Det gäller något som för oss alla är ännu viktigare än högre eller lägre lön, pension eller levnadsstandard. Under Eder medverkan får riksdagen fatta beslut på grundval av det förslag, som framlagts av 1965 års abortkommitté. Det gäller människoliv i tiotusental och människovärdets princip! Med våra medborgerliga rätt- och skyldigheter i minne vädjar vi till Eder, enhälligt och oberoende av partipolitik och i likhet med alla kristna, att rätt överväga den oerhörda vikt som ligger vid Ert ställningstagande. Vi förväntar oss Eder medverkan till en abortlag, som icke likt det framlagda förslaget kränker människovärdet och hotar vårt folk. Vilka är då i korthet våra allvarliga betänkligheter? 1. Abortutredningen förbigår mot bättre vetande fostrets rättsskydd. Med vetenskapliga fakta i blickpunkten är det inget "tyckande", då man fastställer, att livet börjar i och med befruktningen. 2. Termen "abortoperation" är en förfalskning, som döljer verkligheten, att det är fråga om utsläckande av människoliv. Fostret är livsdugligt förutsatt att det inte avlägsnas från sin miljö. 3. Varje foster har mänskligt liv och bär SOU 1972: 39

sedan befruktningsögonblicket alla de unika egenskaper, som aldrig mer kommer att kombineras i en människa. 4. Det finns därför ingen hållbar etisk grund för att hävda att ingrepp under det tidiga havandeskapet är mer försvarbara än andra. Vilket stadium det än sker, är abort ett uppsåtligt utsläckande av unikt mänskligt liv. 5. Människovärdet och enheten mellan själ och kropp finns redan från början med behov och rätt till skydd. 6. Den föreslagna lagstiftningen medverkar till och ökar den otillbörliga pressen på kvinnan, önskan om att slippa från sitt ansvar i fråga om underhållsplikt, arvsrätt m m kan väl motivera barnafader, föräldrar, somliga läkare och myndigheter att öva påtryckningar på kvinnan. Detta är inte hennes frihet, utan hennes träldom! 7. Lagförslaget förnekar den naturliga och nödvändiga principen, att sexuellt samliv medför ansvar, ett ansvar som det också lagligen måste åligga parterna att bära. 8. Förslaget förbigår frågan om faderns rättigheter och skyldigheter i alla avseenden. 9. Abortutredningens förslag öppnar vägen att "befria" samhället och enskilda inte bara från ej önskvärda barn, utan från obotligt sjuka, hjälplöst gamla, sinnessvaga o dyl som anses oskäligt betungande att ta vård om. 10. Den första tidsperioden av graviditet är oftast känslig och svårast för en kvinna. 295

Hon skall då inte pressas och frestas att ensam fatta för framtiden så svåra beslut. Vi vädjar till Eder att medverka till en lagstiftning som tar sikte på att skydda liv, att reducera abort till nödfallsutväg, när moderns liv är i fara, att Socialpsykiatriska nämndens redan nu farliga styrning och olagliga praxis blir prövad, att livsfientlig forskning på levande människofoster under inga omständigheter tilllåtes, att läkare och all berörd personal garanteras full och hel samvetsfrihet att icke delta i vad deras samvete förbjuder, samt att därvid ingen inskränkning sker i deras befordringsmöjligheter, att den kommande lagstiftningen bygger på, att ingen samhällsinsats är mer angelägen och brådskande än den att ge blivande moder ett i alla avseende ökat stöd och det väntade barnet bättre möjligheter till skydd och vård. Denna insats för både blivande moder och väntade barn är angelägen i lika hög grad från både samhälle och kyrka, andligt och materiellt, ekonomiskt och psykologiskt. Vi understryker, att envar som medverkar till sådan lagstiftning som det av Abortkommittén framlagda får del i ansvaret för alla de människofosters liv, som då kommer att dödas — oöverskådligt ansvar! Vi vädjar även som valmän, att i denna för hela folket så viktiga fråga kunna förlita oss på Eder.

296 SOU 1972: 39

48 Svenska Baptisternas Ungdomsförbund i Medelpad och Medelpads Baptistmission

Årsmötena vill med instämmande i ärkebiskopens och Sveriges Frikyrkoråds remissyttrande över abortkommitténs förslag göra följande uttalande: Abortkommitténs betänkande har på många punkter skakat oss och föranlett fruktan för den utveckling av destruktiva och brutaliserande krafter, som betänkandet indirekt öppnar dörrarna för. Fostret, som är ett människoliv i vardande, är enligt förslaget helt rättslöst. Lag och rätt har i vårt land under generationer stått på det värnlösa livets sida, när det gäller hänsyn till och vårdnad om svårt utvecklingsstörda, missbildade och obotligt sjuka. Barnet, som är lika levande före som efter förlossningen, har enligt nuvarande lagstiftning rätt till fullvärdigt liv, till arv och testamente och alla de sociala och samhälleliga möjligheter, som erbjudes övriga medborgare. Vi kan icke av enbart personliga, ekonomiska eller sociala hänsyn utplåna ofödda människor. Samhället bör i långt större utsträckning än som hittills skett lösa dessa problem som många blivande och nuvarande mödrar, inte minst ensamstående, brottas med och bryts ner av. Kvinnan skall som blivande moder ha ett sådant rätts- och socialskydd att hon helt tryggt kan se fram emot barnafödandet. Möjligheten till adoption av svenska barn behöver förenklas och aktualiseras, eftersom många ensamstående och makar gärna tar emot adoptionsbarn. Vi hemställer att det av Abortkommittén SOU 1972: 39

framlagda betänkandet icke lägges till grund för en lagstiftning i frågan utan att en ny utredning sker. Som skäl för vår hemställan vill vi framhålla att rätten till liv skall i vår lagstiftning vara det primära medan rätten till abort skall finnas när svårt tvingande medicinska, genetiska eller sociala omständigheter föreligger. att i lagstiftningen skall framförallt rättsskyddet för såväl fostret — barnet som modern — föräldrarna kompletteras med hjälpåtgärder som omgärdar deras integritet i ett öppet yrkes-, utbildnings-, samhällsoch kulturliv. att svensk lagstiftning skall på intet sätt kränka livets värde, ej heller etiska och religiösa samvetsbetänkligheter som kan uppstå vid tvång att medverka vid abortoperationer.

49 Örgryte församlings kyrkoråd

Med anledning av en skrivelse från biskopen om 1965 års abortkommittés utredning, där biskopen vädjade till kyrkoråden att studera ämnet och överväga, hur vi som kristna bör handla i detta läge, beslöt kyrkorådet att göra följande uttalande att tillställas Kungl Justitiedepartementet och Göteborgs stads riksdagsmän: 1. Fostrets rätt till liv kan ej ifrågasättas. Avvikelser från denna princip kan godtagas enligt nu gällande lags andemening (medicinska och vissa socialmedicinska skäl) men ej enligt nu utformad praxis. 2. Abort som utgör enbart en familjeplaneringsåtgärd kan ej godtagas. Kvinnans och mannens rätt att bestämma och planera familjens storlek ligger före konceptionen. 3. Abortfrågan får ej göras till enbart en kvinnosaksfråga. Det finns alltid två föräldrar. Det kan vara mycket svårt för en kvinna att ta ställning till abort under den emotionellt ofta mest labila delen av graviditeten. Det finns ingen vetenskaplig grund för påståendet, att abortingrepp skulle vara ofarliga. Speciellt gäller detta eventuellt inträdande ofrivillig sterilitet framför allt hos unga kvinnor (vilket Elisabet Sjövall särskilt påpekat). 4. I princip bör ej kvinnans gärning kriminaliseras vid illegal abort på henne själv. Detta är dock en svår fråga, vars juridiska konsekvenser vi ej helt kan bedöma. 5. Man får ej glömma bort de psykiska påfrestningarna på sjukvårdspersonal, som 298

måste delta i abortingrepp. Dessutom måste rimligen alla abortingrepp kräva resurser, som då undandrages annan sjukvård. 6. Allt bör göras från samhällets sida för att hjälpa blivande mödrar i utsatta situationer, så att de får möjligheter att bära fram sina barn. Ekonomiska överväganden får ej fälla utslaget vid fråga om eventuell abort. Det finns möjlighet att adoptera bort ett barn. Vi har emellertid uppfattningen, att de sociala komplikationerna för många ensamstående mödrar fortfarande kan bli mycket betungande. Det kan gälla vanliga vardagliga företeelser som trötthet och sjukdom. Det kan röra sig om en känsla av social isolering och emotionellt torftig miljö. Kyrkan bör här kunna göra en insats, som mer ligger på det sociala än på det ekonomiska planet. Man borde kunna etablera någon form av "fadderfamiljer", som tar sig an ensamma mödrar med barn, hjälper till om mor eller barn blir sjuka, är barnvakt vid behov och överhuvudtaget bidrar till en social referensram. Även andra åtgärder kan givetvis tänkas exempelvis mcdrahem i kyrklig regi. Kyrkorådet vädjar till dem, som har att fatta beslut i denna fråga, att beakta de synpunkter, som här framförts. Herr Håvik anmälde att han icke deltog i detta beslut.

SOU 1972: 39

50 Filadelfiaförsamlingen i Gävle

400 samlade till gudstjänst i Filadelfia, Gävle vill uttala sitt bekymmer över att rätten till liv så fullständigt kommit bort i kommitténs betänkande. När också senaste årets abortsiffra — 20 000 fosterliv — är känt, upplever vi detta som en oroveckande utveckling. Vi har härvidlag påtagit oss ett mycket stort moraliskt ansvar, som nation. När den nuvarande praktiken av gällande lag är så fri, talar också detta för det förkastliga i en ny lag som stadfäster rätt till fostermord. Vi kan inte inse att ett förbud i denna livsavgörande fråga innebär diskriminering av kvinnan. Tvärtom vill den gällande lag som tillåter abort i yttersta nödfall som verkliga medicinska skäl — samt i förbindelse med våldtäkt, ge livet sin rätt. Detta ger samtidigt kvinnan stöd, och stärker vårt samhälle. Vi anser att vårt land i denna fråga står vid ett vägskäl som är mycket viktigt. Vårt ställningstagande som nation i detta spörsmål är avgörande för framtiden. Vi är övertygade om att denna framtid är beroende av hur vi ger rätt till liv.

SOU 1972:39

51 Kyrkorådet i Brämaregårdens församling, Göteborg

Med anledning av Abortkommitténs utredning och förslag till ny abortlagstiftning ber kyrkorådet i Brämaregårdens församling, Göteborg, få anföra följande. I tacksamhet över att Abortkommittén tagit så seriöst på uppgiften och utfört sitt uppdrag så grundligt måste kyrkorådet dock beklaga, att de etiska synpunkterna på denna fråga inte kommit till sin rätt. En exklusivt biologisk syn tycks dominera Abortkommitténs förslag, i det att abort räknas som en operation i likhet med andra kirurgiska ingrepp. Modern anses ensam få bestämma, om hon vill ha abort eller inte. Den blivande barnafadern tas ingen hänsyn till, och framför allt beaktas inte fostrets rätt att leva. Med en sådan syn gör människan sig till herre över liv och död, vilket strider mot kristen människosyn och hittillsvarande svensk lagstiftning. Kyrkorådet i Brämaregården anhåller därför vördsamt att i det nya förslaget till abortlagstiftning de etiska värderingarna måtte komma mer till sin rätt.

300 SOU 1972: 39

52 Katolska Biskopsämbetet

Katolska Biskopsämbetet vill härmed oaktat det ej tillhör de instanser som av departementet beretts tillfälle yttra sig över utredningen Rätten till abort nyttja möjligheten att ge sin uppfattning tillkänna i denna allvarliga etiska och sociala fråga. Detta sker i första hand genom en hänvisning till det uttalande i frågan som Nordens katolska biskopar 1971 gjorde. Då uttalandet gällde situationen i Norden i allmänhet och abortutredningen då ännu inte publicerat sitt betänkande finns i uttalandet Abort och kristet ansvar inget direkt ställningstagande till Rätten till abort. Däremot framställs däri den katolska ståndpunkten i frågan och dess personliga, pastorala och politiska konsekvenser. Biskopsämbetet vill vad gäller Rätten till abort i allt väsentligt ansluta sig till det yttrande Ärkebiskopen avgivit, och som vunnit en bred kristen uppslutning. I dess slutsatser och önskemål instämmer biskopsämbetet helt. På några punkter skulle ett ställningstagande helt orienterat från katolska utgångspunkter fått andra accenter, ex. i frågan om etik och lagstiftning. Se Abort och kristet ansvar — s 5 och s 18—20. Vi vill kraftigt understryka den också av Ärkebiskopen framhållna risken för normkollisioner. Särskilt bland invandrare finns ofta en stor osäkerhet om friheten eller risken att hävda andra värderingar än dem som uppfattas som av statsmakten gillade och gynnade. SOU 1972:39

Detta konformitetstryck upplever många starkast just i frågor som berör sexual- och familjemoral. Med tanke på detta förhållande synes det illavarslande att utredningen underlåter att diskutera samvetsfriheten, inte minst för sjukvårdspersonalen. Slutligen vill biskopsämbetet allvarligt protestera mot den i grunden missvisande framställningen av vad utredningen något 1800-talsmässigt kallar "den romersk-katolska sedeläran". Även Ärkebiskopen har funnit det nödvändigt att påtala förhållandet. Eftersom en statlig utredning inte utan absolut tvingande skäl bör misstänkas för att medvetet förvanska fakta, måste man konstatera att vad gäller förmåga att korrekt referera och kontrollera sakförhållanden utredningen inte varit vuxen sin uppgift. Som tydligt framgår av Abort och kristet ansvar s 17—18 betraktar den katolska kyrkan förhållandet mellan preventiva åtgärder och abort på ett helt annat sätt än utredningen påstår. Ovederhäftigheter av detta slag är numera knappast tänkbara, skulle de förekomma i massmedia finns radionämnd eller pressombudsman att hänvända sig till. Men vem bär ansvaret för falska påståenden i en statlig utredning, tillkallad av justitieministern? Även i detta avseende väcker Rätten till abort allvarliga frågor om respekten och rättsskyddet för minoriteter i Sverige. Då betänkandet Rätten till abort undvikit att diskutera grundläggande problem om 301

fostrets rättsskydd och faderns roll och ansvar och då dess behandling av fakta och data genomgående är ytlig och ensidig finner Katolska Biskopsämbetet liksom Ärkebiskopen att utredningen omöjligen kan utgöra grund för en ny lagstiftning.

302 SOU 1972: 39

53 Svenska kyrkans diakoninämnd

Diakoninämnden, som tagit del av det remissyttrande Ärkebiskopen avgivit i ärendet, vill i allt väsentligt ansluta sig till vad däri anförts. De förslag, vari yttrandet utmynnar och som framförts i sex avslutande att-satser, finner nämnden vara synnerligen väl motiverade. Såvitt målsättningen vid samhällets behandling av abortproblemet självklart bör vara att nedbringa antalet aborter, såväl de legala som de illegala, finner diakoninämnden det angeläget att så stor omsorg och så effektiva åtgärder som möjligt ägnas abortförebyggande initiativ. Det synes nämnden önskvärt, att härvidlag i samstämmighet med vad eljest sker inom det sociala arbetsområdet en samverkan utvecklas mellan samhällets organ och huvudmännen inom den enskilda vårdsektorn. Nämnden finner t ex en sådan samarbetskontakt naturlig mellan samhällets organ för människovård och kyrkans diakoni. Samhället har här utan tvivel de större möjligheterna vad gäller ekonomi och personal. Trots detta synes diakonin inom Svenska kyrkan liksom de fria samfundens sociala verksamhet och övriga ideellt arbetande organisationer med människovård på programmet kunna på ett kompletterande sätt träda in för att förstärka samhällets åtgärder i abortförebyggande syfte. I abortkommitténs betänkande redovisas de fem vanligaste motiven, när en kvinna finner sig nödsakad att begära abort: dålig SOU 1972: 39

ekonomi, stor trötthet, bostadsproblem, planeringsrubbning och psykisk ohälsa (s 90). Kommittérade vittnar emellertid samtidigt om att upplysning om samhällshjälp och stöd i akuta situationer i åtskilliga fall medverkat till att gravida kvinnor, som varit beredda att underkasta sig abortoperation, funnit tillräckliga möjligheter att kunna föda och ta hand om barnet. Även jämförelsevis begränsade hjälpåtgärder har visat sig ha en god stödjande effekt. Inom vissa församlingar i Svenska kyrkan är man i färd med att undersöka möjligheterna att på de vägar som kan stå till förfogande komma abortsökande kvinnor till hjälp. För det lokala arbetet i abortförebyggande syfte har man framhållit behovet av arbetsmodeller. Det har även efterfrågats vilka möjligheter församlingsstyrelselagen kan erbjuda kyrkoförsamlingarna att av utdebiterade medel bidraga till upprättande av fonder för detta ändamål. Enligt uttalande i propositionen (nr 70/ 1961) inför nu gällande lag om församlingsstyrelse och enligt tillämpad praxis kan utdebiterade medel disponeras för sociala och diakonala åtaganden i den mån sådan verksamhet kan anses vara förbunden med församlingens specifikt kristna uppgifter. Önskar en församling som hjälpåtgärd erbjuda en abortsökande vistelse t ex på en stiftsgård, skulle den ekonomiska frågan enligt denna linje kunna lösas genom anslag till vederbörande stiftsgård. Avser en försam303

ling anskaffa en bostad att användas till hjälp åt abortsökande, måste initiativet inordnas under den församlingsdiakonala sektorn på ett sådant sätt, att verksamheten entydigt faller inom råmärkena för församlingens diakonala och själavårdande insatser. Förslag som här anförts torde även kunna prövas i andra sammanhang, där församlingarna förfogar över en väl utbyggd verksamhet. Diakoninämnden har med positivt intresse tagit del av de förslag till samhällsstöd vid graviditet och föräldraskap, som anförts av abortkommittén. I anslutning härtill önskar nämnden dock framhålla vikten av att de i Ärkebiskopens remissyttrande föreslagna kompletterande utredningarna dels "om nödvändiga sociala reformer både på det generella planet och vad gäller speciella, av det enskilda fallet motiverade stödåtgärder", dels "om en utbyggnad av samhällets terapeutiska resurser i personliga krissituationer" kommer till utförande. Största möjliga hänsyn bör därvid tagas till de vidgade möjligheter som kan erbjudas genom en väl utbyggd samverkan mellan samhället, kyrkan, de fria kristna samfunden och övriga ideellt verkande organisationer rörande människovårdande insatser i abortförebyggande syfte.

304 SOU 1972: 39

54 Nykterhetsorganisationen Verdandi

Verdandis grundläggande uppfattning är att kvinnan skall garanteras rätt till abort. Abortkommitténs förslag innebär i praktiken att denna rätt inte garanteras. Förslaget innehåller starka begränsningar, som alltjämt skulle utsätta kvinnan för ett fortsatt förmynderi. Enligt Verdandis uppfattning skall varje kvinna ha frihet att genom eget ställningstagande avgöra om graviditeten skall fullföljas. Kvinnans rätt till abort uppfattar vi som en betydelsefull social reform, syftande till jämlikhet och kvinnans frigörelse. Den nuvarande abortlagstiftningen har ofta i praktiken inneburit en stark diskriminering av de kvinnor, som saknat ekonomiska och sociala möjligheter att genomföra abort utomlands, laglig eller olaglig abort i Sverige. Abortkommitténs förslag innebär i verkligheten ingen förändring i den nuvarande abortlagens klasskaraktär. Det är inte bara de kvinnor, som kan tala läkarnas och experternas språk, eller de ekonomiskt väl ställda, som bör ha rätt till abort. Verdandi anser att rätten till abort ej är den naturligaste formen av födelsekontroll, utan bör ses som något av en sista utväg. Sexualupplysning och rådgivning om preventivmedel måste kraftigt byggas ut och effektiviseras för att öka såväl mäns som kvinnors möjlighet att utöva en verkningsfull födelsekontroll. I skolan måste äntligen verkliga insatser göras för en saklig och nyanserad upplysning om sexuallivet och 2 0 - S O U 1972:39

därvid även pedagogiskt konkret undervisning om samlag och preventivmedlens roll för att undvika oönskad graviditet. Vi instämmer i kommitténs uppfattning att en riktpunkt därvid bör vara att såväl man som kvinna har ansvar för födelsekontroll. I preventivmedelsrådgivningen bör även annan personal än läkare kunna engageras. Den utredning som abortkommittén föreslår om samhällets täckande av kostnaden bör omedelbart komma till stånd. Såväl preventivmedel som rådgivning härom bör enligt Verdandis mening bekostas av samhället. Samhället måste vidare ha ansvaret för att de sociala, ekonomiska och kulturella villkoren för varje havande kvinna och varje nyfött barn är så gynnsamma att abort av sociala skäl i största möjliga utsträckning undviks. Genom en konsekvent politik utifrån arbetarrörelsens ideologi om jämlikhet, social rättvisa och demokrati kan man medverka till att steg för steg förändra människornas verklighet så att sådant behov av abort successivt minskar. En sådan politik är den bästa förebyggande verksamheten. Verdandis ställningstagande innebär självfallet att vi instämmer i utredningsförslaget om att abort skall avkriminaliseras. Då Verdandi hävdar att varje kvinna själv skall avgöra frågan om abort finner vi inget behov av de lokala nämnder med uppgift att pröva eller fastställa en kvinnas begäran om abort. Däremot måste samhället, som vi tidigare hävdat och i likhet med vad kommit305

tén föreslår, ge den abortsökande kvinnan en noggrann och utförlig information om abortingrepp och de risker, som kan vara förknippade med dem. Genomförs rätt till abort skapas nya möjligheter till god kontakt mellan den abortsökande och sjukvården på ett tidigt stadium och under naturliga former. Därigenom kan förutsättningar skapas för att aborter genomförs på det stadium då riskerna kan minimeras. I abortrådgivningen bör även uppmärksammas det ansvar mannen enligt vår grundsyn har i fråga om födelsekontrollen. Beträffande sista tidpunkten för abort föreslår utredningen att den skall sättas innan fostret har möjlighet att överleva utanför livmodern. Detta uppges ske vid ca 28:e veckan. När denna tidpunkt inträder kan av många skäl vara svårt att fastställa. Variationen, som kan uppstå, innebär att den övre gränsen kommer att vara oprecis och kan påverkas av läkarens personliga uppfattning. För att erhålla så likvärdiga riktlinjer som möjligt föreslår Verdandi att den högsta tidsgränsen fastställs till 20:e veckan. Självfallet gäller inte denna gräns om kvinnans liv hotas vid ett uteblivit ingrepp efter denna tidpunkt. Genom de informationsansträngningar Verdandi kräver bör det vara möjligt att mycket starkt minska behovet av sena abortingrepp.

306 SOU 1972: 39

55 Svenska Kyrkans Lekmannaförbund

För västerländsk rättsuppfattning framstår det som en central uppgift för lagen att slå vakt om människovärdet — att varje människa har ett värde i sig som är lika för alla oberoende av de individuella olikheterna människorna emellan. Den grövsta kränkningen av människovärdet är att beröva en människa hennes liv. Skyddet av det mänskliga livet måste därför vara en obetingad princip för vår rättsordning. Människovärdet har klarast kommit till uttryck inom kristendomen. Men även enligt profan humanistisk och demokratisk människosyn är människovärdet en förutsättning för en dräglig sammanlevnad människorna emellan. Demokrati i sann mening kan inte existera om den berövas sin organiska kärna. Ingen människa har rätt att avgöra vilken som skall dö eller vilken som skall leva därför att då sprängs det elementära trygghetsbegreppet sönder. Trygghet kan inte existera om inte alla har samma rätt att leva. Människolivets värde kan inte graderas. Samhället kan därför inte göra anspråk på att bestämma om vilka som har värde och vilka som inte har livsberättigande. Hos den medicinska och antropologiska forskningens företrädare råder i dag enighet om att det vid övergången från mänskligt liv i vardande till framfött mänskligt liv inte rör sig om en vid någon viss tidpunkt inträdande förändring utan om en kontinuerlig, efter livets egna ändamålsenliga lagar förlöpande utveckling. Den moderna emSOU 1972: 39

bryologiska forskningens rön rörande människolivets tillblivelse i moderlivet har ställt oss inför den mest dynamiska av alla processer i naturen: uppkomsten av en ofantligt sinnrik, helt unik organism vid sammansmältningen av föräldracellerna, med individens hela liv programmerat av arvsmassan i kromosomernas tusentals gener. I och med att under tredje veckan efter befruktningen anlaget till stora hjärnan utbildas inriktas organismen på högre själsliga funktioner. Det är alltså hela tiden fråga om mänskligt liv, som når olika utvecklingsstadier. Det befruktade ägget och den därpå följande fosterutvecklingen är — för att citera professor Gunnar Biörck i Svensk Läkartidning nr 12/1962 — en process där man biologiskt inte kan sätta någon gräns mellan liv — icke liv. Varje ingrepp för att avbryta havandeskap, på vilket stadium av fosterutvecklingen det än må ske, innefattar alltså ett utsläckande av liv. Abortkommittén vill helt ta bort skyddet för fostrets liv genom att avkriminalisera abort, men tycks av kommitténs text, s 125, att döma ändå vilja dra en gräns för rätten till s k abortoperation fram till att fostret kan karaktäriseras som "livsduglig varelse", enligt kommittén vid omkring 28:e graviditetsveckan, då fostret kan fortleva utanför moderns kropp. Om fostret alltså vid en abortoperation visar sig vara vid liv ännu efter operationen — så har skett vid ett flertal dokumenterade abortingrepp redan 307

under den nuvarande lagens giltighetstid — har läkaren att i stället vidta alla åtgärder för att rädda fostrets liv, något som hittills dock inte lär ha lyckats annat än för några dagar eller någon vecka (jfr nedan). Denna konsekvens av abortkommitténs förslag — att läkarens ingrepp för att utsläcka fostrets liv övergår i fruktlösa åtgärder för att efter ingreppet rädda fostrets liv utanför moderns kropp — åskådliggör det inhumana i detta liksom alla andra försök att dra konstruerade tidgränser för skyddet av det mänskliga livet. Abortkommitténs sätt att gradera mänskligt liv efter fostrets "livsduglighet", alltså förmåga att kunna fortleva utanför livmodern, gör rätten till skydd för livet beroende av en så godtycklig omständighet som kapaciteten hos fostrets lungor. En sådan rasering av rättsskyddet för mänskligt liv kan inte undgå att få konsekvenser för skyddet av människolivet också i andra sammanhang och leda till en allmän nivellering av människovärdet. Kort historik om rättsskydd för ofödda och nyfödda barn Frågan om människovärdet har i olika kulturepoker hängt nära samman med existensen eller frånvaron av rättsskydd för de ofödda och nyfödda barnens liv. Redan de förkristna religionerna slog vakt om det ofödda barnets liv. Hinduismens och bramanismens heliga böcker fördömde abort. Buddismen hade en särskilt sträng syn på abort, därför att själen ansågs inträda i kroppen i befruktningsögonblicket. Hos de äldsta kulturfolken, babylonier och assyrier, var fosterfördrivning icke rättsligt tillåten. I det forntida Egypten däremot tycks såväl fosterfördrivning som barnamord ha tolererats. I det förkristna Hellas och Rom tillerkändes fostret icke något eget människovärde. Det var vanligen faderns sak att besluta om det nyfödda barnets rätt att leva. Hårda, av statsnyttan motiverade lagar föreskrev bl a utsättande eller dödande av vanskapta barn och barn som var frukt av vissa otillåtna förbindelser. 308

Redan de äldsta kristna författarna intog en absolut avvisande hållning till både abort och barnutsättande. I den kanske äldsta urkristna skriften Tolvapostlaläran tog man avstånd därifrån, och det blev en av den urkristna församlingens första stora sociala uppgifter att ta hand om utsatta barn. Den grekiska uppfattningen om fostrets formgivning och besjälning visst antal dagar efter havandeskapets början fick också företrädare inom kristenheten. Den kristna hållningen sådan den kom till uttryck i den kanoniska rätten utgår emellertid från den nytestamentliga synen på människan som en enhet mellan kropp, själ och ande alltifrån konceptionen. För våra svenska förfäder hade frågan om vad som menas med mänskligt liv visserligen en stor men inte samma betydelse som för oss. För dem var dödandet av en människa främst en personlig oförrätt mot den dödades fränder, vilka kunde gottgöras genom erläggande av en bot i form av vissa penningböter. Innan det nyfödda barnet genom en viss ceremoni med vattenbegjutning och namngivande blivit upptaget som fullvärdig mänsklig person hade fadern rättighet att utsätta barnet. Enligt den senaste forskningens uppfattning är det antagligt, att barnutsättningen skedde antingen beträffande mycket vanskapta barn, vilka troddes ha blivit avlade av underjordiska väsen eller i nödtider för att förhindra att familjens eller ättens övriga barn dog av svält eller umbäranden samt att barnutsättningen beslöts på en ättestämma, dvs under rättsliga former. Den äldre germanska rätten nämner inte något om fosterfördrivning. I och med kristendomens införande i vårt land började den kanoniska rättens uppfattning om fostret som ett besjälat mänskligt väsende redan i moderlivet göra sig gällande, ehuru det dröjde ganska länge innan denna syn kom till uttryck i den värdsliga lagstiftningen. Intryck från den kyrkliga rätten återfinns dock redan i våra landskapslagar. Den hedniska seden att utsätta barn bringades att upphöra. De hårda straffen för fosterfördrivning mildrades i 1864 års strafflag. Enligt gällanSOU 1972: 39

de rätt, 3 kap 11 § 1962 års brottsbalk, skall åtal av kvinna endast ske i undantagsfall när det av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. I praxis ges åtalseftergift nästan undantagslöst (jfr nedan). Nu gällande abortlagstiftning praxis

och gällande

Vår nu gällande lagstiftning bereder rent generellt fostret rättsskydd genom att i princip kriminalisera abort. Ett foster är enligt förarbetena till brottsbalken (SOU 1953:14 s 130) i juridisk mening förhanden alltifrån det en äggcell befruktas och till födelsen, vilken räknas från födsloarbetets början. Fostret betraktas av lagen inte bara i förhållande till främmande person utan också i förhållande till modern själv som något från henne skilt såsom ett självständigt brottsobjekt. I 3 kap 4 § brottsbalken stadgas straff för fosterfördrivning för den som med hjälp av invärtes eller utvärtes medel olovligen fördriver eller eljest dödar foster. Om sådan gärning förövas av kvinnan själv, skall, såsom förut nämnts, enligt 3 kap 11 § brottsbalken åtal av kvinnan endast ske i undantagsfall. Om åtal sålunda äger rum kan påföljden för kvinnan eftergivas, såframt omständigheterna är mildrande. I den alltjämt gällande lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap anges som undantag från bestämmelsen om att fostrets liv skall skyddas de förutsättningar, under vilka havandeskap må i viss ordning avbrytas. Lagen innehåller fem indikationer för verkställande av legal abort. Medicinsk och medicinsk-social

indikation

Före tillkomsten av 1938 års abortlagstiftning var det en oskriven regel, att om abort var nödvändig för att rädda kvinnans liv eller för att undanröja en allvarlig fara för hennes hälsa fick den ske, den s k medicinska indikationen. I 1938 års lag utsträcktes den medicinska indikationen att omfatta även medicinsk-sociala skäl, då på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan, barnets tillkomst skulle medföra allvarSOU 1972: 39

lig fara för hennes liv eller hälsa. Lagändringen avsåg särskilt "de utsläpade mödrarna", som på grund av barnrikedom, hårt arbete och svåra ekonomiska omständigheter kunde löpa risk till sin fysiska eller psykiska hälsa av barnets tillkomst. Denna risk kan dock numera med samhällets väsentligt ökade resurser elimineras genom personella och sociala hjälpåtgärder och kan därför inte vara tillräckligt skäl till att utsläcka liv. I och med de medicinska framstegen har de kroppsliga sjukdomar, som innefattar klar medicinsk motivering för abort, blivit allt färre. Enligt den medicinska expertisen kan praktiskt taget alla kvinnor med kroppsliga sjukdomar och handikapp få hjälp att genomgå en graviditet. Undantag härifrån gäller dock alltjämt i händelse kvinnan lider av bl a särskilt svåra former av hjärtsjukdom, livmodercancer och långt framskriden havandeskapsförgiftning. Det finns praktiskt taget inte heller någon enda psykisk sjukdom, som utgör en absolut kontraindikation mot att genomgå en graviditet. Den humanitära

indikationen

1938 års lag införde också den s k humanitära indikationen. Denna avser inte bara våldtäkt, utan också när kvinnan hävdats i strid mot brottsbalkens bestämmelser om andra brott mot hennes frihet eller sedlighetsbrott, t ex incest eller samlag med kvinna under 15 år eller med annan av motsatt kön, som är under 18 år, då utnyttjande skett av den underåriges beroende ställning. Den arvshygieniska måliga individer"

indikationen:

"Under-

Genom 1938 års lag tillkom också den eugeniska (arvshygieniska) indikationen. Detta skedde under en tid av övertro på s k rashygieniska åtgärder för att, som man trodde, förekomma risken för att modern eller fadern genom arvsanlag skulle till barnet överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan svårartad sjukdom eller svårt lyte. Här är det alltså inte hänsynen till modern, som är utslagsgivande, utan sam309

hållets intresse av att, som det betecknande nog anfördes i motiven till lagen, "förebygga undermåliga individers tillkomst" (se 1935 års betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap SOU 1935:15 s 112). Det har sedermera visat sig att man misstagit sig, då man trott att vissa sjukdomstillstånd alltid skulle vara ärftliga, och att man även misstagit sig om ärftlighetsriskens storlek. Belysande är att medan år 1945 abort på grund av eugenisk indikation utgjorde ca 27,4 procent av samtliga legala aborter, siffran år 1964 nedgått till en obetydlighet, ca 0,3 procent. Detta har enligt vad doktor Elisabet Sjövall uttalar i sin skrift "De abortsökande kvinnornas situation i samhället", säkerligen berott på en betydligt mer försiktig värdering av ärftlighetsrisken. Arvsriskerna vid psykiska sjukdomar har — enligt forskningens nuvarande uppfattning — överdrivits. Orsaksfaktorerna när det gäller schizofreni, manisk-depressiv sjukdom och liknande psykiska sjukdomar är alltjämt oklara (dessas verkliga innebörd ifrågasattes dessutom numera). Man kan därför inte sakligt bygga en eugenisk indikation på risken att ett barn skall få schizofreni efter sin födelse. Indikationen med de eugeniska felen förbinds ofta med tvång att genomgå sterilisering, vilket vanligen av kvinnan upplevs orättfärdigt och felaktigt. Lika litet som samhället kan tillåta, att man av barmhärtighetsskäl förkortar en dödssjuks liv eller att man dödar ett icke livsdugligt barn eller en sinnesslö, kan samhället ge en havande kvinna rätt att, på grund av risk för överförande å fostret av mental eller psykisk sjukdom, av barmhärtighetsskäl eller av hänsyn till statsnyttan döda ett liv som redan uppkommit — allra helst som denna risk för överföring av sjukdom kan vara obefintlig. I 1935 års förutnämnda betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap (SOU 1935:15) åberopades som det främsta exemplet på länder, som medgav fosterfördrivning på eugeniska grunder, det nationalsocialistiska Tyskland, som tillät fosterför310

drivning "för att avvända en uppenbar rasförsämring" (s 58) eller "när anledning funnes antaga att det blivande barnet komme att vara behäftat med någon sjukdom eller något anlag som avsevärt minskar dess fulla arvsbiologiska värde" (s 57). Den eugeniska indikationen bör därför utgå ur vår abortlagstiftning såsom varande ett uttryck för samma materialistiska livssyn som den nationalsocialistiska med sin gradering av människoliv efter förment livsduglighet ur samhällsnyttans synpunkt. Den socialmedicinska "Förutsedd svaghet"

indikationen

År 1946 tillkom den s k social-medicinska indikationen, gemenligen kallad "förutsedd svaghet". För abort enligt denna indikation förutsattes endast, att det med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och vården om barnet. Kvinnan behöver inte visa tecken på sjukdom eller svaghet vare sig vid undersökningstillfället eller vid abortingreppet. Det räcker med att detta kan "förutses". Professor Axel Ingelman-Sundberg har framhållit (Svensk Läkartidning 1951 s 1017) att ett sådant bedömande av en förutsedd svaghet hos kvinnan "i det enskilda fallet måste vara oerhört svårt eller rentav omöjligt, då det förutsätter en viss förmåga att skåda in i framtiden". Det är möjligt, säger professor Ingelman-Sundberg, att den som väl känner kvinnan och hennes levnadsförhållanden i vissa fall kan göra ett riktigt sådant bedömande. För en beslutande nämnd, som har att avgöra frågan stödd på inlagor och utlåtanden från personer, vars kvalifikationer mången gång kunna vara osäkra, är ett riktigt dylikt bedömande knappast möjligt. Fosterskadeindikationen: "Dödande foster för fostrets egen skull"

av

Liknande synpunkter som på den eugeniska indikationen kan anläggas på den år 1963 SOU 1972: 39

tillkomna s k fosterskadeindikationen, som också utgör en form av barmhärtighetsdödande av foster för dess egen skull. Fosterskadeindikationen förutsätter endast, att det med skäl kan antagas, att det väntade barnet av annan anledning än ärftlighet, t ex moderns bruk av vissa mediciner eller moderns smittosamma sjukdom före graviditeten, kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte. Till en början kan mot denna abortindikation riktas den kritiken, att det är omöjligt att med vetenskaplig motivering ange, hur hög riskprocenten bör vara för att en indikation av detta slag skall berättiga till abort. Om modern t ex haft en sådan smittosam sjukdom som rubeola (röda hund) under graviditetens första tre månader, då risken för fosterskada på grund av smitta är störst, är risken för allvarlig sjukdom hos fostret ändå bara 10 procent dvs nio friska foster får släppa till livet för att det tionde inte skall behöva leva med en sjukdom. Om modern använt preparat av typen neurosedyn har risken för skada på fostret bedömts till storleksordningen 25 procent, dvs tre friska foster får släppa till livet för att det fjärde inte skall behöva leva med ett lyte. Men även om hänsyn bara tas till det tionde respektive det fjärde fostret, som verkligen skulle ha blivit skadat, så är motiveringen, att det skulle vara att betrakta som humant att ta fostrets liv för fostrets egen skull, i verkligheten inhuman. Ty denna gradering av vad som ej gör livet värt att leva måste på sikt ha en förödande inverkan på respekten för livets helgd och vara ägnad att hos de handikappade, som vi alltid kommer att ha ibland oss, skapa känslan av att samhället hellre sett, att de inte blivit födda. Även fosterskadeindikationen är sålunda uttryck för den materialistiska livsåskådningens sätt att gradera människoliv efter livsduglighet och samhällsnytta. Indikationen har hittills inte visat sig få någon större praktisk betydelse. Att den kan leda till missbruk framgår dock av att i några fall framkommit, att havande kvinnor avsiktligt SOU 1972: 39

intagit neurosedyn för att få abort beviljad. För bevarande av den humana synen på människovärdet och människolivets helgd bör även fosterskadeindikationen utgå ur abortlagstiftningen. Nuvarande abort praxis lagstridig Enligt justitieministerns direktiv till 1965 års abortkommitté skulle denna överväga en ytterligare liberalisering av abortlagstiftningen med rätt för kvinnan att under ett mycket tidigt graviditetsstadium få rätt att själv bestämma, om hon vill föda det väntade barnet. Denna endast ifrågasatta lagändring har emellertid därefter socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd gått i förväg genom att — enligt vad nämndens ordförande bitr överläkaren vid Karolinska sjukhusets kvinnoklinik docenten Lars Engström bekräftat — bevilja abort åt i princip varje kvinna, som visat sig själv ha denna önskan. Genom att vid överprövning av de lokala abortbyråernas beslut konsekvent ge tillstånd till legal abort, då abortbyråerna lämnat avslag, har socialpsykiatriska nämnden i strid med gällande lagstiftnings såväl innehåll som syfte genomdrivit en ny abortpraxis, som i sak innebär praktiskt taget fri abort. De legala aborternas antal utgjorde under början av 1960-talet omkring 3 000 per år, men antalet började därefter stiga brant uppåt för att under år 1970 uppgå till omkring 16 000 och i år till omkring 20 000. Omkring 97 procent av alla ansökningar har beviljats under det senaste året. Återstående 3 procent som blivit avslagna har gällt huvudsakligen kvinnor, som enligt kuratorns utlåtande ville ha avslag för att inför någon i sin omgivning bevisa, att de måste föda barnet. Socialpsykiatriska nämndens sätt att tillämpa abortlagen helt i strid med lagstiftarens intentioner borde bli föremål för offentlig granskning och anmärkning, så att förutsättningar skapas för en rätt tillämpning av gällande lag från myndigheternas sida. Den nuvarande tillämpningen av abortlagen har redan vållat problem på sjukhusen, där det nu är stor beläggning av abortpa311

tienter. Genom att de har givits en ovillkorlig förtursrätt till placering på sjukhusens gynekologavdelningar har det vid många sjukhus i landet uppstått stora köer av patienter med gynekologiska sjukdomar. Vid ett sjukhus i Stockholm, Södersjukhuset, är överbeläggningen av kvinnor, som skall erhålla plats på gynekologavdelningen för undergående av legal abort, så stor, att omkring 500 patienter med gynekologiska sjukdomar, därav många fall med livshotande tumörer, inte kan tas in på sjukhuset utan satts upp på väntelista för att i en oviss framtid, om de då ännu är vid liv, bli intagna och behandlade för sin sjukdom. Redan nu ger man alltså förtur åt kvinnor, som önskar få sina foster fördrivna, på bekostnad av patienter med livshotande sjukdomar — förvisso en talande bild av hur våra sjukvårdsinrättningar får träda i dödens i stället för livets tjänst. Antalet legala aborter kan inom mycket få år förväntas stiga till det dubbla, såsom exempel från andra länder visar. I så fall kommer uppenbarligen vårt sjukhusväsen på detta område icke vidare att fungera. Av uttalanden i dagspressen av flera gynekologer, bl a Gynekologförbundets förutvarande ordförande, dr Karl Bergquist, har framgått att de flesta läkare upplever stor olust över abortsituationen. En del läkare säger konsekvent nej till att utföra abort. Även bland sjuksköterskor och annan personal på gynekologavdelningar råder stor olust över att behöva biträda vid utförande av abort. Sjuksköterskornas arbete kan sålunda bestå i att var fjärde timme ge de gravida kvinnorna fosterfördrivande sprutor. Särskilt olustigt måste arbetet te sig för personalen, då det aborterade fostret visar sig vara vid liv och fråga kan uppkomma om huruvida personalen i så fall är skyldig att bevara livet hos ett fördrivet men livsdugligt foster. Enligt gällande bestämmelser skall ett foster, som framfödes med liv, registreras såsom varande ett fött barn. Dessa bestämmelser lär dock icke tillämpas, om det är fråga om ett foster, som blivit föremål för legal abort. Även sådana konfliktsituationer måste te sig i hög grad olus312

tiga för läkare och annan personal med normala mänskliga värderingar. De demografiska

effekterna

Det ständigt stigande antalet legala aborter ter sig så mycket mera oroande, även ur rent befolkningspolitiska synpunkter, som det totala födelsetalet för alla i landet boende sjunkit starkt under de senaste årens liberalisering av abortpraxis, trots en invandring av över en halv million människor med i gemen betydligt högre födelsetal än vårt eget. Ehuru de stora födelsekullarna under de senare krigsåren och åren närmast därefter nu befinner sig i de mest fertila åldrarna, sjönk antalet levande födda inom riket från 125 460 under år 1967 till 113 033 under år 1968 och 107 622 under år 1969. Siffran har visserligen stigit år 1970 till 110 150, men det året var antalet kvinnor i de mest fertila åldrarna 25—29 år 20 089 högre än år 1969. Med oro måste man fråga sig, hur befolkningsutvecklingen kommer att gestalta sig, då de stora födelsekullarna från krigstiden efterträtts av de senare betydligt mindre födelsekullarna i de fertila åldrarna och invandringen stagnerar, om vi dessutom inför rätt till helt fri abort och denna på grund av att den är "laglig rätt till abort" så småningom accepteras av befolkningen i vårt land. Uppfattningen att införandet av fri legal abort skulle i någon väsentlig mån minska de illegala aborternas antal, och de överdrivna uppgifterna om de illegala aborternas antal, har blivit vederlagda av en under år 1969 framlagd undersökning av docenten i obstetrik och gynekologi vid Uppsala universitet Folke Pettersson (Svensk Läkartidning 1969 nr 2 s 139). Enligt denna undersökning, avseende de inom Uppsala län 1950—1965 sjukhusvårdade förlossningarna, legala aborterna och spontana inklusive illegala aborterna, kan den totala kriminella abortfrekvensen inom länet under de angivna åren antas ha legat ganska konstant mellan 2 och 4 procent av alla graviditeterna och inte i nämnvärd grad ha påverkats av frekvensen av legala aborter, vilken unSOU 1972: 39

der dessa år haft sin högsta siffra, 6 328, under ingångsåret 1950 och sedan sjunkit till lägst 2 792 under 1960. En tillämpning av docent Petterssons undersökningsresultat på hela riket — Uppsala län anses ha märkbart högre antal aborter än riksmedeltalet — skulle leda till antagande av en så förhållandevis låg total kriminell abortfrekvens som mellan omkring 2 500 och 5 000 per år, vilket är helt andra siffror än de som anförts som ett av huvudargumenten för fri abort. Professor Hjalmar Sjövall har i en artikel i Svensk Läkartidning år 1970 nr 45 s 5261 under rubriken "De demografiska effekterna av födelsekontroll och legal abort" påvisat hur reaktionen mot aborterna på 1950talet förhindrade omkring 40 000 aborter, men hur en motsatt utveckling ägde rum under 1960-talet med stigande antal legala aborter och sjunkande äktenskaps- och födelsetal, vilket under år 1968—69 kommit födelsetalen att peka brant nedåt mot 30talets nivå i befolkningsutvecklingen. Redan de demografiska effekter, som är att förvänta av fri legal abort, borde sålunda stämma till eftertanke. Inte utan fog kan påstås att abortkommitténs förslag på sikt är att betrakta som ett erbjudande till svenska folket att ta livet av sig självt. Ångerreaktioner Att frågan om ångerreaktioner och skuldkänslor efter ett abortingrepp spelar en större roll än vad som framgår av kvinnornas svar i de av abortkommitténs betänkande anförda undersökningarna synes vara helt uppenbart. Benägenheten att, ofta av förnuftsskäl, försöka tränga undan sådana känslor framgår av en av kuratorn Karin Malmfors under år 1950 gjord efterundersökning bland 200 abortsökande kvinnor i Stockholms län (Svensk Läkartidning 1951 nr 42 s 2445). Av de 84 kvinnor, som efter vederbörligt tillstånd undergått abort, hade 9 visat sig ha medvetet bortträngda skuldkänslor, medan 22 utan omsvep hade talat om ånger och skuld, 4 hade gripits av olust och håglöshet, medan 39 (47 procent) hade SOU 1972: 39

förklarat sig helt tillfreds med den utförda aborten. Återstående 10 hade fått sin psykiska hälsa försämrad efter aborten, och några av dessa hade fått svåra ångestneuroser med långvarig arbetsoförmåga. Över hälften av kvinnorna redovisade sålunda uttalade psykiska besvär på grund av att de låtit fördriva sitt foster. Hur många av de återstående kvinnorna som medvetet eller omedvetet dolde sina reaktioner i anledning av den genomgångna aborten är det vanskligt att uttala sig om. Av det förut sagda framgår att nuvarande abortpraxis, som i sak innebär praktiskt taget fri abort, står i strid mot gällande lagstiftning. Det måste därför åligga socialpsykiatriska nämnden, som genomdrivit denna lagstridiga abortpraxis, och de lokala abortbyråerna att återgå till en rätt tillämpning av lagen. Socialstyrelsen bör lämpligen i en cirkulärskrivelse ge anvisningar härom. Abortkommitténs

betänkande

I direktiven till den år 1965 tillsatta abortkommittén uttalade justitieministern att tiden nu var inne att överväga om en ytterligare liberalisering av abortlagstiftningen borde ske, varvid kvinnans egen inställning i abortsituationen skulle tillmätas ökad betydelse. Samtidigt betonades dock i direktiven att det otvivelaktigt förhåller sig så att skälen mot abort tilltar i styrka ju längre havandeskapet har fortskridit. Det förutsattes vidare i direktiven att kvinnan endast under ett mycket tidigt graviditetsstadium kan få rätt att själv bestämma om hon vill föda det väntade barnet. Abortkommittén har icke beaktat dessa i direktiven angivna ramar för sina ställningstaganden utan i betänkandet givit kvinnan frihet att — utan att någon övre tidsgräns för havandeskapet utsatts — själv bestämma om hon vill föda det väntade barnet. Justitieministern framhåller i direktiven att abortfrågan är ett samhällsproblem av starkt kontroversiell karaktär och att abortlagen innefattar en kompromiss mellan de skilda uppfattningarna i frågan. Han betonar angelägenheten av en ingående analys av 313

de etiska värderingar som ligger till grund för de olika uppfattningarna. Abortkommittén har emellertid i sina ställningstaganden helt anslutit sig till den extrema värderingen att det uteslutande är fråga om ett mänskligt livs integritet, moderns, och helt eliminerat frågan om fostrets rätt till liv genom att inordna fostret under det av kommittén uppfunna "fortplantningsbegreppet". Vad som särskilt faller i ögonen i abortkommitténs betänkande är den bristande överensstämmelsen mellan lagtext och kommentar. Lagtexten med sin uppställning av tre indikationer för rätt till s k abortoperation ger läsaren uppfattningen att kvinnans rätt till abort skulle vara beroende av en prövning från de nyinrättade abortnämndernas sida. I kommentarerna sägs det emellertid att avkriminaliseringen av abort innebär "att kvinnan inte är skyldig att föda" och att därför bör gälla "som presumtion att abortoperation utförs när kvinnan — efter den belysning av hennes situation som rådgivningen ger — står fast vid att hon föredrar att underkasta sig operation framför att ta ansvaret att föda" (s 116, 138). Abortoperationen, sägs det på s 155, "är för henne lika tillåten som varje annan operation som hon kan se sig nödsakad att gå igenom". Undantag härifrån gäller endast för det fall att abortnämnden anser operation förenad med så stora, av utredningen icke definierade risker för kvinnan av psykisk och fysisk natur att operation icke bör äga rum (s 139 f). Det är således endast den omständigheten att en abortoperation medför risk för kvinnans hälsa, som kan motivera att hon ej opereras. Lagtextens indikationer framstår sålunda bara som en potemkinkuliss för att ge ett yttre sken av att det inte skulle vara fråga om helt fri abort. Genom att särskilt lagfästa rätten till abortoperation prioriteras denna framför alla andra medicinska åtgärder på ett sätt som — vilket redan visat sig under nuvarande olagliga utvidgning av abortpraxis — kommer att gå ut över sjukvården i övrigt särskilt på de gynekologiska avdelningarna. Med den unika terminologi som kommit314

tén använder för att åskådliggöra sina egna värderingar undgår kommittén att konfronteras med de etiska problem som är förbundna med abortfrågan. Det talas inte i betänkandet om existensen av ett foster utan detta döljes bakom termer som fortplantning och det naturliga förloppet. Ännu mindre tar abortutredningen upp till diskussion frågan om huruvida något rättskydd bör tillkomma fostret. Den frågan lyser helt med sin frånvaro i betänkandet — synbarligen därför att man som något självklart utgått från den förutfattade meningen att abort helt skall avkriminaliseras. Detta sätt att behandla abortproblematiken har inte kunnat ske annat än till priset av den medicinska forskningens rön om människolivets tillblivelse i moderlivet. Abortutredningen förtiger sålunda biologiska fakta genom att formulera en helt ny fortplantningsideologi, som går ut på att kvinnan "bestämmer över fortplantningen" och "icke är skyldig att finna sig i att hennes graviditet fortsätter". Genom att inte låtsas om existensen av ett foster utan låta fostret uppgå i graviditetsprocessen flyttar abortutredningen i själva verket fram tidpunkten för uppkomsten av mänskligt liv till födelsen, eller den tidigare mycket svårbestämbara tidpunkt då fostret är "livsdugligt" och kan överleva utanför moderlivet. Det har ju redan under den nuvarande lagens giltighetstid inträffat att sent aborterade foster ofta både kan andas, skrika och reagera mot smärta. Vid Läkarförbundets möte i abortfrågan i november 1971 berättade en överläkare om ett nyligen inträffat fall på ett mellansvenskt sjukhus, då ett foster på 37 cm överlevde abortingreppet sedan gynekologen tagit fel på havandeskapsveckan. Fostret inlades i kuvös och avled där tre dagar efter ingreppet. Kvinnan fick ett nervsammanbrott och inlades för vård på psykiatrisk klinik. En kristen kvinnlig läkare, som mot sin vilja assisterade vid ett annat tillfälle då fostret överlevde abortingreppet, gjorde nöddop. Antalet foster som överlever abortingrepp kan förväntas öka om abortkommitténs förslag upphöjs till lag, särskilt med hänsyn till SOU 1972:39

att det då kommer att föreligga en allmän rätt till abortoperation och att någon tidsfrist inte är utsatt i lagen. Vilka problem som kommer att uppstå i fråga om vårdnad m m om ett aborterat foster överlever någon längre tid, åskådliggör på ett särskilt påtagligt sätt de skrämmande konsekvenserna av detta sätt att helt godtyckligt gradera mänskligt liv. Människolivets

tillblivelse

Abortkommitténs sätt att fördölja fakta om fosterutvecklingen och att kringgå hela den etiska problematiken visar hur oförsvarbart förslaget om "rätt till abortoperation" är av såväl medicinska som etiska skäl. Ur medicinsk synpunkt är livets begynnelse avelsen, då ägget befruktas. I det befruktade ägget är individens hela liv programmerat av arvsmassan i kromosomernas tusentals gener. Generna förmedlar "kemiska instruktioner" för utformning av varje detalj hos den fullt utvecklade människan. Genom kemiska processer i generna nybildas allt flera och differentierade celler från det befruktade ägget. Den blivande individen är från och med befruktningen utrustad med den arvsmassa, som till stor del kommer att bestämma individens fortsatta liv. Den första veckan svävar den lilla människogrodden fritt i äggledarens vätskesystem på väg ned mot livmodern. Omkring sjätte dagen landar embryoblåsan med sin dyrbara last på den väntande bädden i livmoderns slemhinna, vilken där utvecklas till moderkakan. Cellerna i den lilla blåsans ytterhölje är aggressiva och äter sig igenom slemhinnevävnaden till blodkärlen, från vilka syre och näring strömmar. Det är denna landning och ankring på livmoderns slemhinna, "nidationen" (av lat nidus näste) som de i vårt land redan försöksvis använda hormonpreparaten, de s k abortpillren, är avsedda att hindra eller avbryta genom att få livmodern att stöta ifrån sig människoembryot. En vecka efter nidationen, då menstruationen uteblir, är människoembryot en liten SOU 1972: 39

rund skiva med ryggsträngen mellan de båda groddbladsskikten inne i den blivande fostersäcken. Under veckan därefter — alltså tredje veckan efter befruktningen — buktar embryoplattan ut åt alla håll inne i fostersäcken och utvecklas till en rund kropp med huvud, bål och navelsträng. Formgivningen har sålunda redan börjat i samband med att graviditeten kan konstateras. Det bildas en stor primitiv munöppning alldeles ovanför hjärtat, som bokstavligen sitter i halsgropen på embryot. Specialiseringen blir allt större. Mellan den primitiva munöppningen och hjärtat börjar fostret få ett ansikte och en hals. Ryggrad med kotor bildas, hjärna och nervsystem anläggs. Någon gång i början på fjärde veckan slår det primitiva hjärtat sina första slag. Blodet flyter genom embryot i ett enkelt slutet kärlsystem, som är skilt från moderns blodsystem och till yttermera visso kan ha annan blodgrupp än moderns. Det ofta framförda påståendet, att fostret bara skulle utgöra en del av moderns kropp, är sålunda redan på embryostadiet helt oriktigt. I fjärde veckan börjar också ögat anläggas på den trubbiga framändan av pannan. Under femte veckan framträder mellan hjärtat och ryggkonturen, arm- och benknopparna. Sjätte veckan är i utpräglad grad formgivningens tid. Armar och ben, kropp och ansikte, liksom skulpteras fram inifrån. Det är skapelsens största under som äger rum under denna oavbrutet fortgående utveckling. Styrda av kromosomernas arvsgener lägger cellerna sig på sina rätta platser och sätter igång att tillverka sin del av en arm eller ett ben eller ansiktet. Fostret har nu i sjätte veckan en helt utvecklad kropp. Det kan t o m röra litet på armarna. I sjunde veckan har fostret ett mänskligt ansikte med ögon, öron, näsa, läppar, tunga och t o m ansatser till mjölktänder i käken. Armarna har händer med fingrar och tummar. Benen har fullt synliga knän, vrister och tår. Hjärnan skickar ut impulser, som samordnar de andra organens funktioner. Hjärtat slår ihärdigt och pumpar med fågelsnabba slag blodet från fostrets blodomlopp 315

genom det väldiga kärlträdet i moderkakan, den s k placentan, där miljoner rottrådar suger näring och syre till den lilla kroppen. Vad som återstår är bara förändringen av kroppens dimensioner fram till tillväxtens avslutande vid 25—27 års ålder och finslipningen av de arbetande delarna. I slutet av sjunde veckan rör sig en bred kärlfront upp mot hjässan. Det bildas hjärnhinnor så att hjärnan vilar i ett stötdämpande vätskebad. Skallbenen växer ut som tunna plattor under huden. De sluter sig skyddande omkring den växande hjässan som bladen i en blomkalk. Bindväven, som förenar benen, är stark som prima segelduk. Huvudet måste lätt kunna förändra form, för att senare komma igenom den trånga passagen ut i världen. I åttonde veckan har hjärtat slagit en månad. Musklerna börjar nu göra sina första övningar. Fostret har ögonlocken halvslutna som hos en, som just håller på att somna. Fötterna gör sina första försiktiga sparkar, fast modern ännu inte uppfattar dem. Det uppstår bara strömvirvlar i fostervattnet. Armarna har blivit så långa, att fostret nätt och jämt kan föra händerna till ansiktet. Under andra och tredje månaderna modelleras den yttre delen av slidan hos flickorna och penis hos pojkarna fram. De inre delarna av sexualorganen innehåller redan primitiva ägg- och sädesceller, föregångarna till de celler, som med tiden kommer att ge upphov till barn. Mot slutet av tredje månaden blir fostrets rörelser graciösa och flytande som hos nyfödda, fastän modern ej förnimmer rörelserna. Fostrets ansiktsuttryck påminner redan om föräldrarnas. Fostret kan inte bara röra på armarna och sparka med benen. Det kan också, som gjorda filmupptagningar utvisar, vrida på fötterna, röra på tårna, knyta händerna, röra på tummarna och böja på handleden. Det kan också vrida på huvudet, skela med ögonen, rynka pannan, öppna munnen och pressa ihop läpparna. Det kan ännu inte föra läpparna samman i en sugrörelse, men det sväljer en avsevärd mängd 316

fostervatten och kan dra upp överläppen i något som liknar ett leende. Fostrets uppträdande anses vara inställt på att undvika och avvärja. Om handflatan berörs på ett åtta veckors foster knyter sig handen. Om man vidrör läpparna sluter sig fostrets mun. Under fjärde månaden växer fostret så mycket, att det uppnår hälften av den längd det kommer att ha vid födelsen. På bara fyra veckor sexdubblar det sin vikt och lägger nära 15 centimeter till sin längd och blir 20—25 centimeter långt, men väger ännu trots den snabba viktökningen bara omkring 200 gram. Modern har i tredje månaden bara undantagsvis märkt hur livligt fostret är. Dess nybildade muskler är ännu för svaga. Först om ytterligare en månad — i sextonde veckan — känner modern, hur fostret vänder sig och hur det sparkar mot den ömtåliga hudväggen. Förr brukade man säga, att fostret "kvicknat", när rörelserna blivit så starka att de kunde uppfattas av modern, den s k "kvickningen". I själva verket har fostret dock rört sig långt innan dess ända sedan de små armarna och benen anlagts från den åttonde veckan. I femte månaden har fostret nått en längd av 3 decimeter och en vikt av mellan 4 och 5 hekto. Under de tre sista månaderna blir fostret allt bättre ägnat att leva utan den intima kontakten med modern. Den av abortkommittén godtyckligt dragna gränsen för rätten att fritt döda mänskligt liv — förlossningen ur moderlivet — synes inte kunna ha någon annan motivering än att det anses vara lättare att med gott samvete döda en levande människovarelse, så länge man inte sett den. Barnet är dock lika levande före som efter förlossningen. Den enda egentliga skillnaden är att fostret får sitt syre från modern genom navelsträngen, medan barnet efter förlossningen får syret från luften. Abortutredningen har inte med ett ord berört detta som är det mest centrala i abortfrågan: frågan om fostrets status och den medicinska forskningens rön rörande fosterutvecklingen. SOU 1972: 39

Rättsliga

synpunkter

Ur biologisk synpunkt är sålunda fostret enligt det förut anförda en mänsklig varelse. Straffrättsligt åtnjuter det skydd till sitt liv men enligt en mycket reducerad straffskala i förhållande till den framfödda människan och endast om indikation för abort ej föreligger. Ungefär vart sjätte foster i vårt land får sitt liv utsläckt genom legal abort på våra sjukvårdsinrättningar. Det borde inte få ske annat än på strängt medicinsk indikation då kvinnans liv är i fara. Fostret är inte heller privaträttsligt utan skydd. Människan utgör visserligen ett rättssubjekt i privaträttslig mening först efter födelsen men även privaträtten tillerkänner fostret rättigheter, vilka det dock kommer att åtnjuta först sedan det blivit framfött. Ett foster kan sålunda erhålla rätt till arv och testamente. Enligt 1 kap 1 § ärvdabalken har foster, som är avlat innan arvlåtarens död, arvsrätt om det sedermera födes till liv. Likaså äger enligt 9 kap 2 § ärvdabal ken foster, som är avlat vid testators död, taga testamente om det sedermera födes med liv. Enligt abortkommitténs förslag står det kvinnan fritt att med samhällets hjälp döda ett arvs- eller testamentsberättigat foster oavsett om hennes åtgärd dikteras av ett intresse av att hindra fostret från att komma i nåtnjutande av sin rätt till arv eller testamente. Även blivande arvsberättigade avkomlingar till foster, som är avlat vid testators död, kan erhålla testamentariska förordnanden om att framdeles få mottaga egendomen. Ett motsvarande förhållande kan inträffa enligt lagen den 25 april 1930 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda. Det måste anses ha ålegat abortkommittén att i sitt betänkande ta upp spörsmålet om hur dessa fosters i olika lagar tillerkända privaträttsliga rättigheter skall kunna tillvaratas, om — såsom förordas i kommitténs förslag — fostret berövas allt rättsskydd till sitt liv. Det finns anledning att i detta sammanhang också beakta innebörden av bestämmelsen i 8 kap 5 § i föräldrabalken om SOU 1972: 39

skyldighet för kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, att i god tid före den väntade nedkomsten anmäla sitt tillstånd för barnavårdsnämnden, vilken för barnet förordnar barnavårdsman som har att bistå kvinnan i mån av behov och tillse att hon erhåller lämplig vård eller inackordering under tiden före och efter nedkomsten. Barnavårdsmannen har därjämte att tillse att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratages. Abortkommitténs lagförslag om rätt till abortoperation står också i strid mot de internationella förklaringar om de mänskliga rättigheterna som Sverige varit med om att antaga. Redan genom att anta Genévedeklarationen år 1924 om barnets rättigheter har Sverige uttalat sig för att respektera mänskligt liv från tiden för konceptionen. Enligt artikel 3 i den av FN:s generalförsamling år 1948 antagna allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna har var och en rätten till liv, frihet och säkerhet till person. I den därefter av FN:s generalförsamling år 1959 antagna "Allmänna förklaringen om barnets rättigheter" utvecklas denna rätt närmare såvitt gäller barnet. I inledningen till förklaringen, vari förutsätts att Genéve-deklarationen alltjämt är lika förpliktande för världens folk, heter det, att barnet på grund av sin fysiska och andliga omogenhet behöver särskild omvårdnad och särskilt skydd, även juridiskt, såväl före som efter födelsen. I tio grundsatser bekräftar förklaringen barnets rätt att åtnjuta särskilt skydd och att få utvecklas på ett sunt och normalt sätt under fria och värdiga förhållanden. I grundsats 4 stadgas: "Barnet skall åtnjuta social trygghet. Det skall ha rätt att växa upp och utvecklas under hälsosamma förhållanden. För den skull skall både barnet och dess moder beredas särskilt skydd och särskild omvårdnad, vari innefattas ändamålsenlig vård före och efter födelsen." Representanter för 78 länder, däribland Sverige, var närvarande då förklaringen om barnets rättigheter enstämmigt antogs i generalförsamlingen. I förklaringen om barnets rättigheter uppfordras bl a de olika nationer317

nas regeringar att erkänna de proklamerade fri- och rättigheterna och eftersträva deras tillämpning genom legislativa och andra åtgärder i överensstämmelse med de i förklaringen angivna tio grundsatserna. Generalförsamlingen rekommenderade medlemsstaternas regeringar att ge så stor offentlighet som möjligt åt denna förklaring om barnets rättigheter. Abortutredningen har inte med ett ord omnämnt existensen av denna eller de tidigare antagna förklaringarna om de mänskliga rättigheterna. Den lag som abortkommittén föreslår skulle i strid med dessa förklaringar om de mänskliga rättigheterna innebära en kränkning av grundsatsen om respekt för mänskligt liv. Detta förhållande utgör ytterligare en anledning till att verkställa ny utredning om innebörden av de grundsatser som Sverige sålunda bekant sig till och konsekvenserna av att bryta mot dessa. Etiska

synpunkter

Ur etisk synpunkt kan mot bakgrunden av särskilt den moderna embryologiens senaste rön under 1950- och 1960-talet utgångspunkten för ett ståndpunktstagande endast bli en: fostret är alltifrån avelsen ett påbegynt människoliv, inte bara en möjlighet till liv. Varje abortingrepp innebär alltså otvetydigt ett dödande av liv, på vilket stadium av fosterutvecklingen det än må ske. Om inte det människovärde, som våra statsmakter har att slå vakt om, skall undergrävas måste det omfatta hela människan från det begynnande livet i moderns sköte till det avtagande livet på ålderdomen. Budet om kärleken till nästan är den enda hållfasta grunden för människovärdet. Kärleksbudet gäller inte bara den havande kvinnan utan också fostret. Även detta har rätt att få sitt liv realiserat i den mänskliga gemenskapen. Fostret är vårt osynliga syskon, som genom sin hjälplöshet vädjar till oss alla, till modern lika väl som gynekologen och alla andra medborgare att värna om dess rätt att leva. Att offra fostrets liv av hänsyn till yttre sociala eller biologiska faktorer är att degradera människo318

livet på ett sätt som har släktskap med den nazistiska argumentationen för att utplåna s k mindervärdigt människoliv. Codex ethicus Världsläkarförbundet antog vid 1970 års kongress i Oslo en resolution i abortfrågan i sju punkter. I punkt 5 uttalas att "abort får genomföras endast som en terapeutisk åtgärd", varmed avsågs att abort får utföras endast på strängt medicinska grunder, såsom då moderns liv är i fara. Resolutionen i denna del syftade bl a till att utgöra ett stöd för läkare, då de vill avböja medverkan till abortingrepp mot deras medicinska eller personliga övertygelse. Punkt 6 i resolutionen innehåller i detta hänseende följande: "Om läkaren på grund av personlig övertygelse ej kan tillråda eller utföra abort får han avböja medverkan under förutsättning att han säkerställer fortsatt medicinsk behandling av kvalificerad kollega." Svenska Läkarförbundets delegater vid Oslokongressen nedlade visserligen såsom de enda sina röster vid resolutionens antagande men detta berodde närmast på oförenligheten mellan resolutionens strängt medicinska indikation som enda grund för legal abort och den i Sverige skedda liberaliseringen av abortpraxis. Läkarförbundets delegerades åtgärd att nedlägga sina röster vid resolutionens antagande gör det dock till en ännu mer tvingande nödvändighet för den svenske lagstiftaren att — oavsett innehållet i en eventuell ny abortlagstiftning — gå i författning om att ge läkare och annan sjukvårdspersonal laglig rätt att, om vederbörande på grund av personlig övertygelse ej kan tillråda eller utföra abort, avböja medverkan. Statsmakterna i en demokratisk stat kan dock inte rimligen påfordra, att medborgare mot sin övertygelse lämnar sin medverkan till utsläckande av mänskligt liv. Detta skulle innebära en kränkning av grundlagens ord i dess Magna Chartaparagraf, regeringsformens paragraf 16: "Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta". Abortutredningen har över huvud taget SOU 1972: 39

inte tagit upp till behandling frågan om rätt för läkare och annan sjukvårdspersonal att avböja att lämna sin medverkan till utförande av de i den föreslagna lagen angivna s k abortoperationerna. Tvärtom framgår av det skrivsätt abortutredningen använder på det enda ställe i betänkandet där frågan tangeras, att abortutredningen utgår från att läkare som i sin tjänst är ansvarig för vården vid sjukhuset är skyldig att utföra abortoperation, så snart rätt för kvinnan att bli opererad har fastställts av nämnden eller av socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd (s 158 f). Om läkare "i något enstaka fall", heter det i abortutredningen, kan tänkas inte själv vilja ta ansvaret att operera kvinnan — utredningen syftar här uppenbarligen bara på bedömningen av operationsrisken — är kvinnan "inte betjänt av att vara hänvisad till att driva igenom sin rätt att bli opererad av vederbörande läkare personligen utan ansvaret för att hon blir opererad åvilar den huvudman som driver sjukhuset", dvs sjukvårdsstyrelsen. Om läkares rätt att på grund av etiska skäl avböja medverkan vid abortoperation nämns inte ett ord någonstans i betänkandet. Därest inte läkare och sjukvårdspersonal får sin grundlagsenliga rätt härtill lagligen reglerad kommer följden bara att bli att vederbörande har att välja mellan att ställa sig till förfogande för utförande av aborter eller bli förbigången och få söka sig annat yrke. Biträdande överläkaren vid Södersjukhusets kvinnoklinik Sten Borgedahl ställer i en artikel om "Legala aborter och läkaretik" i Svensk Läkartidning 1969 nr 38, s 3794, följande frågor: om inte de foster, som aborteras legalt, betraktas som människoliv, var skall då gränsen sättas för livets början? Vid födelsen? I en viss havandeskapsvecka? När fostrets längd nått ett visst antal centimeter? Eller är det kvinnans önskan om fortsatt graviditet, som avgör om fostret skall skyddas och bevaras som människoliv? Hur farligt det är för läkarkåren att göra avsteg från de etiska normer, som varit vägledande för läkare sedan årtusenden, visades klart vid rättegången i Nurnberg SOU 1972: 39

efter andra världskriget, framhåller doktor Borgedahl. De läkare som följde sitt lands lagar, men bröt mot de internationella reglerna om respekt för människoliv fick med livet plikta för detta sitt handlande. Riskerar, frågar doktor Borgedahl, de läkare, som i Sverige utför legala aborter på icke medicinska indikationer, att bli ställda till ansvar för detta inför internationell eller framtida svensk domstol? Doktor Borgedahl omtalar i anslutning härtill, att en i Sverige vikarierande utländsk läkare av medicinsk-juridisk expertis i sitt hemland fått besked om att han riskerar straff där, om han utför legal abort i Sverige. Mot bakgrunden av det anförda är det i hög grad angeläget, att ny utredning verkställes rörande rätten för läkare och annan sjukvårdspersonal att på grund av personlig övertygelse avböja att lämna sin medverkan till utförande av abortoperation. Denna rätt bör inskrivas i lagen. Sammanfattning 1. Den liberalisering av abortpraxis, som socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd från tiden för tillsättningen av 1965 års abortkommitté genomdrivit genom att konsekvent ge tillstånd till abort också då de lokala abortbyråerna funnit indikation för abort ej föreligga, har skett i strid med gällande abortlagstiftning — uppenbarligen för att bana väg för den i direktiven till abortkommittén bebådade liberaliseringen av abortlagstiftningen. Antalet legala aborter har stigit brant uppåt och ingenting talar för att denna utveckling inte kommer att fortsätta med den liberala abortsyn, som präglar samhällets och myndigheternas åtgärder. Verkställda undersökningar talar inte för att de illegala aborternas antal minskat (Axel Ingelman-Sundberg och Lars Huldt: Twentyfive years of legal abortion in the Stockholm region. Reprinted from Fifth World Congress of Gynecology and Obstetrics, Butterworths Australia, 1967, s 784, Svensk Läkartidning, Folke Pettersson 1969 nr 2 s 139, Rolf Lindelius 1970 nr 47 s 5509). 319

Erfarenheterna från utlandet talar i stället för att en liberal abortsyn och en fri legal abort också ökar efterfrågan på illegal abortering, vilken numera utförs med samma moderna behandlingsmetoder som den legala och, i händelse abort avkriminaliseras, kan förväntas bedrivas i stor skala. Den branta stegringen av antalet legala aborter anses bero på tillflödet av nya kategorier kvinnor som ej skulle sökt illegal abort. Såsom framgår av bl a en uppsats i Svensk Läkartidning 1970 nr 36 s 4039 av tre läkare vid Allmänna BB i Stockholm kan utförande av legala aborter ge upphov till allvarliga komplikationer. Doktor Elisabet Sjövall varnar i särskilt yttrande till abortkommitténs betänkande för seneffekterna i form av skaderisker för rubbning av det normala havandeskapets förlopp och för nedsatt eller upphävd fruktsamhet, vilket inom sig säkerligen rymmer abortproblemets allvarligaste dilemma. Den liberala abortsynen har fört oss in i en ond cirkel. Den enda vägen, som kan leda oss ut, ställer oss inför det omedelbara kravet att återgå till en synnerligen restriktiv tillståndsgivning från de abortbeviljande myndigheternas sida. Den liberalisering av abortpraxis fram till den praktiskt taget fria abort, som nu tillämpas och som socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd i första hand bär ansvaret för, måste bringas att upphöra genom att nämnden och de lokala abortbyråerna återgår till en rätt tillämpning av lagen. Socialstyrelsen har att i första hand ge direktiv om att så sker. 2. Abortutredningen för fram en förkonstlad fortplantningsideologi, som ställer oss inför en barbarisk människosyn, vilken inte betraktar människofostret såsom en levande människovarelse, vars liv måste respekteras och beredas rättsskydd. Utredningen ger därför fritt fram för en helt fri och avkriminaliserad abort utan att ens ange någon övre tidsgräns för abort. Endast om ett foster vid abortingreppet visar sig vara "livsdugligt" dvs kunna fortleva utanför livmodern — vilket abortutredningen tydligen anser vara avgörande för frågan om mänskligt liv föreligger värt att skydda — har 320

den aborterande läkaren att övergå till att försöka rädda fostrets liv. Sådana senaborter med "livsdugliga" foster förekommer redan nu, men intet fall är känt då fostrets liv kunnat räddas. Dylika senaborter på "livsdugliga" foster kommer med säkerhet att öka i antal om abortutredningens förslag upphöjs till lag. Abortutredningen har inte berört alla de problem t ex vårdnadsfrågan, som uppstår om ett senaborterat foster skulle fortleva utanför moderns kropp någon längre tid efter abortingreppet. Abortutredningens förslag kan inte läggas till grund för lagstiftning utan måste ny utredning komma till stånd av följande skäl: a) Abortutredningen har inte tagit upp till behandling eller ens berört det mest centrala i abortfrågan: den moderna medicinska forskningens rön om människolivets uppkomst och utveckling i moderlivet samt de etiska konsekvenserna därav, vilka enligt direktiven skulle göras till föremål för utredning. b) Ärvdabalken innehåller bestämmelser om rätt för foster, som är avlat vid arvlåtares resp testators död, att erhålla arv resp taga testamente, om fostret sedermera födes med liv. 1970 års lag om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda innehåller liknande bestämmelser. 8 kap 5 § föräldrabalken stadgar skyldighet för barnavårdsman att bistå den gravida kvinnan och tillse att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratages, även på fosterstadiet. Abortutredningen har över huvud taget inte berört frågan om den helt motsatta syn på fostret, som dessa lagar ger uttryck åt i förhållande till abortutredningens förslag, och de konfliktsituationer som på grund därav kan uppstå. c) Abortutredningens förslag står i strid med de grundsatser om skydd för mänskligt liv, som Sverige bekant sig till genom att anta Genéve-deklarationen om barnets rättigheter och FN-förklaringarna om de mänskliga rättigheterna och om barnets rättigheter. Abortutredningen har inte ens omnämnt existensen av dessa internationella förklaringar, vars grundsatser skulle kränkas om abortutredningens förslag upphöjdes till lag. SOU 1972:39

d) Världsläkarförbundet har år 1970 antagit en resolution av innehåll att läkare icke kan tvingas att medverka till en abort mot sin personliga övertygelse utan har rätt att avböja medverkan. Enligt vår grundlag bör Konungen "ingens samvete tvinga eller tvinga låta". En läkare i vårt land bör därför uppenbarligen inte mot sin personliga övertygelse åläggas att medverka till abort så länge lagen uppställer andra indikationer för abort än medicinska. Detsamma måste gälla också annan sjukvårdspersonal. Abortutredningen har inte heller tagit upp denna etiska fråga utan tycks tvärtom förutsätta att läkare är skyldig att alltid medverka vid de s k abortoperationerna enligt den helt fria abortlagstiftning utredningen föreslår. 3. För den nya utredning, som sålunda måste följa på abortkommitténs betänkande, bör enligt vår mening av förut anförda medicinska, rättsliga och etiska skäl följande allmänna riktlinjer uppdragas. a) Varje foster är alltifrån konceptionen en helt ny individ med vissa uttagna arvsegenskaper från båda föräldrarna, vilket ger till resultat en speciell, för varje foster unik egenskapskombination. Varje abort innebär därför utsläckande av mänskligt liv. Den allmänna nödrättsregeln i 24 kap 4 § brottsbalken kan därför icke åberopas till stöd för ett berövande av fostrets liv. Endast en speciell lagstiftning kan grunda en sådan rätt. Allenast då liv står mot liv bör kvinnan själv få avgöra vilken risk hon vill underkasta sig. Skäl för abort bör därför endast föreligga på strängt medicinska indikationer då fortsatt havandeskap medför fara för moderns liv. Såsom ytterligare ett mycket speciellt undantagsfall bör räknas våldtäkt, då en våldsverkare kränkt kvinnans integritet. b) Gällande lagstiftnings regler om kriminalisering av abort med möjlighet för åklagare att genom åtalseftergift åt kvinnan icke annat än i enstaka undantagsfall väcka åtal mot henne torde böra anses som tillfredsställande. Icke i något fall har åtal väckts mot kvinnan under de senaste fem åren och även dessförinnan var det mycket 2 1 - S O U 1972:39

sällan så skedde. c) Abortutredningen har förklarat sig "ta avstånd från tanken att ökad social och ekonomisk trygghet eller en utbyggnad av det familjepolitiska stödet skulle ha någon större abortförebyggande effekt" (s 82). Abortutredningen har emellertid utförligt redogjort för de skiftande motiv som ligger bakom kvinnornas begäran om abort och dessa motiv gäller ofta olika sociala och ekonomiska förhållanden. Få samhällsinsatser är därför så angelägna som att i görligaste mån avlasta blivande mödrar de besvärande problem av personlig, ekonomisk och social natur, som föranleds av inträdande graviditet, barnafödande och barnavård. Här krävs både generella åtgärder som står alla till buds och särskilda stödåtgärder i det enskilda fallet. En mer familje- och barnvänlig politik bör inledas och utbyggas. Särskilt den ensamstående moderns situation med dess ekonomiska och sociala konsekvenser måste beaktas. Samhällspolitiken bör inriktas på att skapa garantier för att ingen blivande moder skall försättas i allvarliga sociala eller ekonomiska svårigheter på grund av havandeskap och barnavård. Rätt till bostad, daghemsplats, hjälp i hemmet och möjlighet till omskolning bör tillkomma alla kvinnor som föder och vårdar barn. Som allmän regel bör gälla att gravida kvinnor bereds förtur i bostadskön och att samhället ser till att lägenheter ställs till deras förfogande. Särskilt för ensamstående mödrar bör tillgång till bättre boendeservice åstadkommas. Moderskapsförsäkringen bör göras lika effektiv som annan socialförsäkring. Det nuvarande systemet att driva ut de nyblivna mödrarna på arbetsmarknaden och ta hand om barnen kollektivt i daghem bör brytas, i synnerhet som den barnpsykologiska forskningen visat att de tre första levnadsåren är grundläggande för barnets funktion senare i livet och att barnet under dessa år har behov av skydd och känslovärme i en konstant miljö i förhållande till några få personer, i första hand modern. Samhället bör därför i stället möjliggöra för mödrarna att vårda barnen 321

i hemmet under åtminstone dessa första levnadsår, bl a genom att låta någon form av vårdarlön utgå till mödrarna, i första hand till sådan storlek som en heldagsplats på daghem kostar det allmänna. Införandet av en sådan vårdarlön, vilken synes böra vara högst under de tre första åren och därefter minskas, utgör en helt självklar jämlikhetsåtgärd, som ger uttryck för en positiv syn på hemmarollen som järnställbar med yrkesrollen. Arbetet med hem och barn bör av samhället betraktas som en kvalificerad uppgift. Genom vårdarlönen ges kvinnan, den gifta likaväl som den ensamstående, en verklig möjlighet att välja mellan hem och yrke eller eventuellt kombinera dessa. Som det nu är tvingas de nyblivna mödrarna, särskilt i låglönefamiljerna, att gå ut i förvärvslivet. De nödgas lämna ifrån sig sitt spädbarn till heldagstillsyn med de risker för psykiska skador, ofta av depressiv natur, som detta kan förorsaka barnet för hela livet. Samhället bör också skapa garantier för att mödrarna i anslutning till att de fullgör sin för hela vårt samhälle så betydelsefulla vårdaruppgift och sedan den avslutats kan på lika villkor som andra fullfölja sin utbildning eller återuppta sitt förutvarande arbete eller erhålla annat arbete av likartat slag. Möjligheter till halvtidstjänstgöring eller till erhållande av deltidstjänst bör dessutom i erforderlig omfattning beredas mödrarna. Därjämte bör rådgivningsverksamheten utbyggas så att sådana faktorer bakom en abortönskan från kvinnans sida som psykisk ohälsa och samlevnadsproblem skall kunna få nöjaktig behandling. Även barnafadern bör kontaktas och engageras att ta ansvar för det barn som från första stund också är hans. Den sociala och psykologiska sakkunskapen, som nu i så hög grad saknas inom mödra- och barnhälsovården, måste anordnas och ges resurser att fullgöra denna rådgivningsverksamhet. En dylik familje- och barnvänlig politik från samhällets sida kommer att skapa en bättre jordmån för en önskan hos de blivande mödrarna att föda och vårda sina 322

barn. Om trots allt en moder skulle anse sig var urståndsatt att ta vård om sitt barn bör samhället ikläda sig garanti för att barnet genom adoption eller på annat personligt sätt blir omhändertaget.

SOU 1972: 39

56 Karlskrona Kyrkobrödrakår

Erinringar mot 1965 års abortkommittés betänkande: "Rätten till abort" Den kristna kyrkans huvudtradition och människosyn kan icke göra någon skillnad mellan foster och född människa, vad gäller dess värde, lika litet som mellan olika utvecklingsstadier. Grundsynen är dock så klar och otvetydig, att det är omöjligt att utifrån en kristen människosyn motivera en gräns, efter vilken man skulle kunna säga, att det är rätt att ett mänskligt liv i en svår situation får träda tillbaka för ett annat eller där det blir en den enskildes ensak att göra avvägningen i intressekonflikten. Därav följer den respekt för det ofödda mänskliga livet, som kristna människor delar med människor av annan övertygelse. Fostrets rättsskydd är inte fråga bara om det lagstiftningsmässiga skydd ett generellt förbud mot abort ger utan också om ett faktiskt skydd för fostrets sociala existens, vilket inte kan skiljas från moderns-föräldrarnas-familjens vare sig under graviditeten eller för framtiden. Oavsett vilken värdering man personligen ansluter sig till, måste man betrakta detta som ett allvarligt utelämnande redan med utgångspunkt från det i samhället rådande värderingsläget, när man står inför uppgiften att stifta lag. Detta råkar nämligen vara en lagstiftning, som inte bara gäller dem som önskar en generell rätt till abort och människor i de svåra situationer med olika faktorer av skiftande styrkegrad, som betänkandet visar att många människor i vårt samSOU 1972: 39

hälle kommer i. Lagstiftningen gäller också alla dem, som inte kan komma förbi — av värderingsmässiga, livsåskådningsmässiga, biologiska skäl osv — att det i den situation, då en abortoperation är aktuell, inte är fråga om ett neutralt fortplantningsskeende, över vilket människan oproblematiskt kan råda. De kan inte betrakta det som ett otillbörligt förmynderskap över människan att också räkna med fostret som en unik mänsklig varelse. Lagförslaget rymmer inte något som helst rättsskydd för fostrets liv, vilket framgår av att straffbestämmelserna avser i regel misshandel mot kvinnan men aldrig ingrepp mot fostret som sådant. Något rättsskydd utan påföljd för den som bryter mot detta kan icke föreligga. Det förefaller oss — av tillgänglig statistik att döma — som om nu gällande abortlag, som den i praktiken tillämpats under de senaste åren, skulle giva mer än tillräckliga lagliga möjigheter för läkare och socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd att lämna aborttillstånd. Skulle en abortoperation utföras på de av abortkommittén i § 2 uppräknade villkoren, bör den — om icke utomordentliga skäl tala för något annat — utföras inom 12:e havandeskapsveckan. Innan 1965 års abortkommittés betänkande: "Rätten till abort" överlämnas till riksdagen för avgörande bör etisk expertis höras och stor vikt bör tagas till dennes (dessas) yttrande och förslag. 323

57 Kyrkans Ungdom i Haparanda

Kyrkans Ungdom (KU) i Haparanda anför som sin åsikt ifråga om kommitténs förslag till lag att rörande 2 § 1. det är ofullständigt utrett och formulerat vad som kan menas med uttrycket "det kan antas att hennes hälsa skulle råka i fara eller hennes krafter allvarligt nedsättas om havandeskap fortsätter." — KU kan inte godta angivna grunder som tillräckliga skäl. KU anser att strängare indikationer bör föreligga, t ex fara för moderns liv eller grav invalidisering. att 2 § 2. utgår, eftersom ingen är kapabel att avgöra graden av lyte som grund för ingripanden av avsett slag. att 2 § 3. utgår, eftersom tänkta brister i sociala avseenden bör avhjälpas på sociala vägar. Överhuvud anser KU, att utredningens förslag inte beaktar fråga om liv såsom liv och frågan om rätten för fostret att leva. — Utredningen bygger sitt förslag helt på biologiska och sociala grunder och förbiser den etiska sidan. För samhället och individen riktigare vore att ingripa på ett förebyggande sätt, t ex på det sociala planet. Kommittén borde ha utrett sina förslag mer i dessa avseenden.

324 SOU 1972: 39

58 Kommunal- och landstingsanställda familjerådgivares förening (KLFR)

Till grund för vårt yttrande ligger en enquete som gjorts bland föreningens medlemmar, och efter vilka linjer styrelsen också fört en inbördes diskussion. KLFR önskar i ett antal punkter precisera sitt ställningstagande: 1. Kvinnans eget ställningstagande och upplevelse av sin situation bör vara helt avgörande för om abort skall ske. 2. Kvinnan skall ha en garanterad rätt till att abortoperation sker snarast möjligt och med skonsammast möjliga metod. 3. En övre tidsgräns bör fixeras för aborters utförande, förslagsvis till nu rådande bestämmelse om 20 veckor. 4. Kvinnan skall beredas tillfälle till saklig information om olika abortmetoder och deras medicinska komplikationer vid samtal med gynekolog, och då även beredas möjlighet till kuratorskontakt, om hon så önskar. (Alternativt vill KLFR föreslå obligatorisk primär kuratorskontakt med sekundär gynekologkontakt.) 5. Samhället bör utöka och ställa tillräckliga resurser till förfogande för en tillfredsställande preventivrådgivning åt såväl män som kvinnor. Preventivrådgivningen bör vara lättillgänglig och kostnadsfri och skulle kunna handhas av barnmorskor med kompletterande utbildning. 6. Samhället bör i enlighet med de förslag som kommittén skisserar utöka sina sociala stödåtgärder till den som vill föda sitt barn. SOU 1972: 39

Förslaget att även barnafadern skulle ha ekonomisk valmöjlighet att mera aktivt dela barnaskötseln med modern ansluter vi oss varmt till. 7. Förslaget om inrättande av lokala nämnder bortfaller med vårt ställningstagande för kvinnans rätt att själv bestämma. Dock anser vi, att kvinnan vid av gynekolog vägrad operation måste ha en möjlighet att vända sig med klagomål till en central instans, förslagsvis nu existerande socialpsykiatrisk nämnd i Socialstyrelsen. 8. Förslaget om en omvandling av nuvarande öppen barna- och mödravård till familjehälsovård med nya och delvis andra arbetsuppgifter av rådgivande art verkar realistiskt och tillfredsställande men måste utformas mera detaljerat. 9. Lättillgänglig information vid genomförandet av nya bestämmelser på detta område i form av tryckt material, program i massmedia etc bör utarbetas av speciellt kunniga personer på området. KLFR ansluter sig till kommitténs uppfattning att det är viktigt att i lagen följa de nya värderingar, som mot traditionell uppfattning om skyldighet för kvinnan att föda ställer den att hon själv bör bestämma över fortplantningen och även ta på sig huvudansvaret för preventivåtgärder. Det är positivt, att betänkandet så starkt betonar förtroendet för kvinnan att avgöra när hon önskar en abort och omtanke om henne att denna skall äga rum så tidigt som möjligt. 325

Vi kan inte finna, att denna rätt för kvinnan skulle behöva inskränkas, men majoriteten inom vår förening understryker vikten av att kvinnan innan hon gör sitt ställningstagande har fått en allsidig, saklig information. Likaså anser ett stort antal familjerådgivare, att hon bör beredas tillfälle till åtminstone ett samtal med kurator för att få penetrera sin situation med en neutral, opartisk person. Det kan då också finnas möjlighet till önskad social upplysning. Under förutsättning att kvinnan vet att beslutet om abort ligger hos henne själv, torde hon också vara öppnare för att arbeta igenom sina ambivalenta känslor och tillgodogöra sig ett sådant samtal. Av kriminaliseringen av abort, dvs att straffhotet mot kvinnan försvinner, noterar vi med tillfredsställelse. Utöver fastslående av kvinnans rätt till abort och av kriminalisering innebär det nya lagförslaget ytterligare två avvikelser från den nuvarande lagen nämligen: a) Ingen övre tidsgräns anges för när avbrytande kan ske. Vi ansluter oss till den huvudsakligen i läkarkretsar förda diskussionen efter betänkandets publicering om det tveksamma i detta. Vi tror, att denna tvekan är mycket berättigad och kan ge anledning till svårigheter både för kvinnan och gynekologen, som skall ta ställning till operation. Hänsyn måste också tas till andra berörda parter än kvinnan, fostret och operatören, nämligen den sjukvårdspersonal som assisterar vid abortingripanden. Påfrestningen för den är, trots att sena aborter blir allt ovanligare, mycket stor och bör åtminstone inte ökas genom att ingen övre tidsgräns finns fastställd. Vi ansluter oss därför till ett lagtextstöd med angivande av övre tidsgräns till som nu 20: e veckan. b) Förslaget om lokala nämnder bortfaller i konsekvens av att vi anser, att kvinnans eget ställningstagande vid abort är det avgörande. Förslaget om lokala nämnder har också vid vår enquete hos medlemmarna i föreningen mötts negativt. Skälen härför kan i korthet anges: Oklar funktion, risk för oenhetlighet i bedömning (inställningen till abort 326

kan variera mellan olika delar av landet) och sekretesskyddet torde bli sämre tillgodosett än vid central prövning. Preventivmedels-

och

sexualrådgivning

Vi vill understryka hur nödvändigt det är att preventivmedelsrådgivningen utökas så att den både geografiskt och kostnadsmässigt blir tillgänglig för alla, såväl män som kvinnor som behöver den. Att i första hand, som kommittén föreslår, anknyta den till de redan existerande mödravårdscentralerna verkar realistiskt. Det borde också vara möjligt att med kompletterande utbildning anförtro preventivmedelsrådgivningen åt de tjänstgörande barnmorskorna vid mödravårdscentralerna. Preventivmedelsrådgivningen bör vara kostnadsfri vid mödravårdscentralerna och i övrigt berättiga till återbäring från försäkringskassan. (Önskvärt vore att preventivmedel gjordes kostnadsfria.) Kommittén betonar vikten av utökad sexualundervisning för tonåringar i skolan samt upplysningsverksamhet via massmedia. Vi vill från vår sida tillägga en förhoppning att denna undervisning inte får ett ensidigt tekniskt innehåll utan att den också innefattar emotionella och relationsaspekter på samliv. Sociala stödåtgärder Vi ansluter oss helt till att samhället skulle utöka sitt sociala stöd till dem som önskar föda sitt barn i enlighet med kommittéförslaget. Det är glädjande, att kommittén betonar faderns lika åtaganden i förhållandet till barnet. KLFR ser mycket positivt på förslaget att omvandla mödra- och barnhälsovård till familjehälsovård med utökade och delvis annorlunda arbetsuppgifter. Kommitténs förslag måste dock ges mera detaljerad utformning än vad nu är fallet. Angående

familjerådgivning

Slutligen delar vi kommitténs uppfattning angående familjerådgivning att denna bör SOU 1972: 39

hållas skild från graviditetsrådgivning för att kunna "tas i anspråk när samlevnadssvårigheter eller andra problem fordrar en mera långvarig och stödjande hjälp". Dessutom förordar kommittén att "frågan om rådgivningens karaktär av försöksverksamhet borde kunna prövas ganska omgående".

SOU 1972: 39

59 Kyrkorådet i Karlshamn

1. Kyrkorådet beklagar, att fostrets existensberättigande och egenvärde helt kommit i skymundan och att hänsyn alltför ensidigt tagits för kvinnan. De etiska, moraliska och kristna värderingarna av människan som en unik varelse har därigenom skjutits undan. I det avsnitt av Abortkommitténs betänkande där skälen mot abort behandlas (s 139— 141) nämner man t ex inte ett ord om fostrets värde. En minskad respekt för människolivet vid behandling av abortfrågan skulle sannolikt komma att innebära, att olika grupper i vårt samhälle skulle känna sitt existensberättigande ifrågasatt: Obotligt sjuka, gamla, gravt handikappade, svårt utvecklingsstörda för att ge några exempel. I en situation då en abort kan framstå som en utväg för föräldrarna (föräldern), är det aldrig fråga om ett neutralt fortplantningsskeende, över vilket människan oproblematiskt kan råda. Människans bestämmanderätt orsakar alltid en konflikt, när denna hennes frihet konfronteras med en annan människas krav på livsrum. Denna dimension av mänskligt ansvar och frihet kan inte fördöljas genom att man i likhet med Abortutredningen väljer att beskriva abortsituationen med hjälp av en neutral terminologi. Det måste sålunda med skärpa klargöras, att fostret är en individ för sig med nedärvda egenskaper från både modern och fadern. Redan från befruktningsögonblicket 328

har fostret lika stor rätt till sitt liv som föräldrarna till sitt. Regering, riksdag och samhälle måste utifrån den kristna kärlekstanken arbeta för att fostrets människovärde behålles intakt. 2. Avbrytande av havandeskap borde endast få ske om detta allvarligt hotar moderns liv och hälsa. Det bör emellertid inte vara så, att abort automatiskt skall tillgripas i dessa undantagsfall. 3. Samhällets direktiv skall vara sådana, att läkares uppgift blir att skydda och bevara människoliv alltifrån dess tillkomst i moderlivet. 4. Samhället måste ge den blivande modern allt stöd för att undanröja de svårigheter som åberopas som skäl för abort. Havandeskap upplevs sannolikt i många fall som betungande främst på grund av ekonomiska och sociala förhållanden, som samhället borde kunna avhjälpa genom en kraftigare och mera målmedveten satsning på stödåtgärder av olika slag. Kyrkorådet tillstyrker därför de förslag kommittén redovisar och som syftar till att genom generella stödåtgärder ge kvinnan en grundläggande social och ekonomisk trygghet i fråga om anställningsförhållanden, existensmöjligheter och bostad. I detta sammanhang vill Kyrkorådet särskilt understryka betydelsen av att rätten till tjänstledighet i samband med barnafödande utsträcks till ett år och att föräldrarna själva får avgöra vem av dem som lämpSOU 1972: 39

ligen bör vara tjänstledig för att vårda barnet. I samband med att tjänstledighetstiden utsträcks enligt förslaget måste självfallet även existensmöjligheterna tryggas under motsvarande tid genom att kvinnan eller mannen om det är han som är tjänstledig för att vårda barnet får sådant ekonomiskt stöd från samhällets sida att rätten till tjänstledighet kan utnyttjas. 5. Samhället måste arbeta för att på lång sikt söka nedbringa antalet icke önskade graviditeter bl a genom att den etiska och sexualmoraliska upplysningsverksamheten intensifieras (Abortkommittén tycks hysa övertro på "renodlad sexual- och preventivmedelsupplysning") samt genom att skolans sexualundervisning ges med sikte på den äktenskapliga samlevnaden. Vidare måste kristna synpunkter på familje- och samlevnadsproblemen få mera utrymme i massmedia.

SOU 1972: 39

60 Kristen Demokratisk Ungdom

I direktiven till 1965 års abortutredning fick utredningen i uppdrag att utreda framför allt tre områden, nämligen att undersöka den tillämpning som den nuvarande lagstiftningen har rönt. Med utgångspunkt från det resultat man då kommer fram till skulle man sålunda utgestalta riktlinjer till en ny lagstiftning. Vidare skulle en grundlig analys göras av de etiska värderingar vilka ligger till grund för de olika uppfattningarna i frågan. Kvinnan i sammanhanget torde värderas efter de riktlinjerna att hon torde fritas från kriminalisering vad gäller abort. Till sist skulle också utredningen utreda lämpliga sociala och ekonomiska stödåtgärder för kvinnor i abortsituation. Ända sedan utredningen tillsattes 1965 har en intensiv debatt förts i abortfrågan. Det kan inte förnekas att en del av debatten utlöstes av just direktiven. Man oroade sig för att utredningen på så sätt predestinerats till vissa ställningstaganden. Att direktiven haft en alldeles speciell verkningskraft på abortutvecklingen efter år 1965 torde vara ovedersägligt. Om man följer utvecklingen från 1960 och framåt lägger man märke till att antalet aborter stått i ständigt stigande efter att ha varit i ett relativt bottenläge 1960. Att en viss ökning skedde mellan åren 1960—1964 kan delvis bero på den nya indikationens införande men även på andra förhållanden. Men den markerade ökningen sätter trots allt in 1965. Dvs efter det att utredningsarbetet kommit igång. 330

Att utifrån dessa utgångspunkter undersöka den tillämpning som den nuvarande lagstiftningen fått uppfattar vi som ganska meningslös. Det finns knappast någon anledning att i alltför hög grad använda sig av siffror och lägesrapporter som frammanats av utvecklingen efter 1965, vilka också utredningen själv är orsak till. Det skulle endast bli ett cirkelbevis. Vi ser med stor oro på den utveckling som abortfrågan fått under de senaste åren. Ca 95 % av alla aborter beviljas ju. Enligt egen utsago, avslår socialpsykiatriska nämnden endast de ansökningar där sökanden vill ha ett papper på att hon ej fått abort, för att kunna visa upp till släktingar och vänner. Hon vill trots påtryckningar föda sitt barn. Vi vill således starkt understryka, att den utveckling som utredningen själv är orsak till, vilken redan i praktiken innebär fri abort, ej får ligga till grund för vidare ställningstaganden i abortfrågan. Vidare att undersökningar som utförts under den aktuella tiden vars resultat utredningen ju indirekt påverkat skall kompletteras med undersökningar och värderingar som ligger längre tillbaks i tiden. Den syn som abortutredningen presenterar i sitt abortbetänkande uppfattar vi inom KDU som helt ny. Trots att utredningen ej klart sagt ifrån att fri abort skall existera torde den omedelbara konsekvensen av de indikationer som utredningen skisserat ge SOU 1972:39

som resultat, / praktiken fri abort. Intentionen med hela lagförslaget är ju också att kvinnan skall tillförsäkras abort. Hon skall ha rätt till abort. Lagförslaget vill befästa denna hennes rätt. I § 2 står det "Kvinna som är berättigad till vård enligt sjukvårdslagen (1962:242) har rätt till abortoperation". Vidare följer de tre indikationerna. Detta lagförslag torde vara något unikt. Nämligen att en viss gruppering försäkras rätt till operation om den sökande önskar så. (Indikationernas formulering samt lagförslagets tolkning ger vid handen att kvinnan själv har att ytterst avgöra om operation skall utföras.) Att detta kan få oanade konsekvenser undrar vi om utredningen reflekterat över. Man kan mycket väl tänka sig att någon annan gruppering omedelbart skulle kräva rätt till vård enligt sjukvårdslagen (1962:242) om detta lagförslag blir allmän lag. För att bara exemplifiera kan vi nämna de handikappade, cancersjuka, alkoholister, narkomaner, njursjuka etc. Med stor konsekvens har utredningen fört fram kvinnan i abortsituationen. Utredningens ställningstagande följer helt de linjerna att kvinnan ytterst är den som skall bestämma om hon önskar föda barnet eller ej. I utredningsargumentation framgår tydligt, att det är att vara behäftad med traditionella värderingar om man skulle anse att hon måste underkasta sig fortplantningen (angående detta nya begrepp återkommer vi). I dag har i stället ett nytt förtroende för den enskilda kvinnan framkommit, menar utredningen, och det måste leda till en annan och ny syn på hela abortproblematiken. Kommittén säger också att det finns anledning att frångå straffhot mot kvinnan dvs att slopa förbudet mot abort, (s 19) en konsekvens som inte alls behöver vara den givna. Man kan mycket väl frångå straffhot mot kvinnan samtidigt som man har en restriktiv lagstiftning. Att kvinnan uppmärksammas i sammanhanget anser vi vara helt på sin plats. Det finns all anledning att på alla sätt bistå henne i en abortsituation. Vi vill emellertid ifrågasätta att abortkommittén kommer fram till ett resultat som är det gynnsammaste för kvinnan. Vi återkommer SOU 1972:39

till det senare. Den omedelbara reflektion man gör i detta sammanhang är denna: Man önskar göra hela abortfrågan till en kvinnosaksfråga, en fråga om kvinnans emancipation i jämförelse med mannen. Detta anser vi vara en utomordentligt olycklig argumentation för fri abort. Här existerar en könsdifferentiering som inte går att eliminera hur mycket man än skulle önska det. Kvinnan är den som ur biologisk synvinkel fått de fysiska möjligheterna att föda fram ett barn. Detta kan vi inte ändra på. Att fortsätta ett resonemang om fullständig jämlikhet mellan kvinnan och mannen kan därför endast ske på barnets bekostnad. Barnet som inte kan föra fram sin rätt, kommer att ignoreras. Detta resonemang är helt oacceptabelt. Att vi för övrigt understöder kvinnans emancipation är fullt klart. Det är bara det att frågan om fri abort inte är en kvinnosaksfråga. Att abortkommittén ändå genomför sitt resonemang enligt ovanstående anser vi bero på, att kommittén inte beaktat fostret i sammanhanget. Men vi ifrågasätter om abortkommitténs förslag verkligen kommer att ge det resultat de önskar. Det finns anledning misstänka att detta lagförslag i stället kommer att bli, att en önskedröm för det gamla manssamhället går i uppfyllelse. Något som väl knappast torde vara kommitténs avsedda resultat. Mannen skulle på detta sätt gå helt fri från ansvar. Följderna efter intim samvaro skulle kvinnan lätt kunna sköta. Vad detta kommer att betyda för kvinnan är uppenbart. Den gamla sexualsynen att kvinnan är en förbrukningsvara för sexualhungriga män kommer att stanna kvar i samhället. Denna syn som också några av de stora veckotidningarna Fib Aktuellt, Lektyr etc har som sitt ständiga tema kommer att få ytterligare vind i seglen. Här finns en uppenbar risk, att kvinnan i stället för att bli den självständiga kvinna vi alla önskar att hon skulle vara, blir en förbrukningsvara, konsumtionssamhällets allestädes närvarande ikon på reklamskyltar, på film etc. 331

Ett annat resultat blir ju att kvinnan, som ytterst skall avgöra om att abortivt ingrepp skall göras, lämnas ensam att fatta för henne och för hennes framtid viktiga beslut. Kommittén vill förstärka rådgivningen, men kvinnan skall fatta beslutet. Vi ifrågasätter om det är rätt att lämna kvinnan ensam i sådana beslut. Här finns ju en samlad expertis med rik erfarenhet i frågan som borde kunna delta i besluten. Ytterligare ett resultat av kommitténs resonemang blir att mannen, som ovan nämnts, kommer på undantag. Tanken med sexualakten är ju att den är en gemenskapshandling. Två människor blir föremål för en intim gemenskap. Men för utredningen (kommittén) verkar mannen sedan försvinna ur bilden. Nästa roll fadern får utföra i sammanhanget är, då han skall börja spela rollen av ekonomisk garant. Vi ifrågasätter om inte fadern skall ha lika stor rätt att delta i beslut om sitt och moderns barn. Har mannen ingen rätt att få ett barn? Så tycks inte vara fallet enligt utredningen. Vi för vår del anser, att det naturliga resonemanget för de kvinnor vilka kämpar för kvinnans rättigheter borde vara att de framhäver det gemensamma ansvaret under hela den fas av utvecklingsperioder som graviditet innebär. Ansvaret borde sätta in redan före samlaget, så att man då bestämde, om man var villig att låta samlaget leda till graviditet, om så ej är fallet att man då skyddar sig på lämpligt sätt. Abort får inte bli ett preventivmedel. Tendenserna pekar alldeles för mycket i den riktningen. Det gemensamma ansvaret börjar således före samlaget fortsätter under och efter. Vid en eventuell graviditet är sålunda inte den naturliga reaktionen: "Skall vi föda fram detta barn eller ej". Nej det naturligaste är ju att man och kvinna gemensamt under ansvar förbereder barnets nedkomst. Graviditeten är ju en förberedelsetid kroppsligt och praktiskt. Det torde vara lika naturligt för mannen att delta i barnavårdkurser och liknande. Vi är fullt införstådda i att det kan finnas situationer då allt är mer komplicerat. Även att abort i vissa situationer bör tillgri332

pas. Men det bör i samma andedrag påpekas att dessa situationer ingalunda är enkla. Man kan inte bara driva tanken om fri abort eller ingen abort alls. Det är att förenkla för sig själv och för samhället. Abortsituationen är alltid en nödlösning i en krissituation där man måste ta hänsyn till alla i sammanhanget involverade faktorer. Vi har berört två av dem redan. Kvinnan och mannen. Låt oss nu ta upp barnet. Abortkommittén för i sin undersökning in ett i abortdebatten nytt begrepp nämligen fortplantningen. Man skisserar den s k traditionella synen nämligen den att kvinnan måste underordna sig fortplantningen. Det är den synen som har förhärskat i Sverige under tidigare skede. Det är vidare den synen som dominerat i västerlandet, de länder vari kristendomen har varit och är en del av folket. Mot denna syn förs fram de nutida värderingarna då kvinnan själv skall få bestämma huruvida hon vill underordna sig fortplantningen. Vidare införs en helt ny och en mycket märklig syn på fosterutvecklingen. Man inför en slags motsättning mellan en biologisk och en dynamisk syn. (104) Man menar sig kunna påstå att modern vetenskaplig forskning har utrönt att moderna människor ställer sig främmande inför tanken att det skulle existera en biologisk fosterutveckling. Man ifrågasätter överhuvud fosterutvecklingen. För att slippa gå in på redogörelsen av hur ett barn rent biologiskt kommer till utvecklas och framföds lägger kommittén fram dessa nya begrepp, vilka inte utreds eller definieras. På detta sätt kan man genomföra sitt resonemang om kvinnans avgörande. Fostret är ju på detta sätt eliminerat, borta ur bilden. Vidare för detta fram till att födelsekontroll blir en överordnad synpunkt. Och tyvärr, att skillnaden mellan preventiva och abortiva medel undanröjs. Som redan framhållits ovan blir som följd av detta resonemang att man antingen måste inordna sig i de "traditionella värderingarna" och då måste man samtidigt inta en viss inställning i kvinnofrågan, nämligen en förlegad sådan. Utifrån denna valSOU 1972: 39

situation blir ju för kommittén det enda naturliga att både förkasta tanken på en ej genomförd fri abort och den traditionella värderingen lagd på kvinnan. Tyvärr har kommittén på detta sätt genom sin terminologi lyckats eliminera fostret helt ur bilden. På så sätt har man kunnat föra resonemanget fram till det lagstiftningsförslag som framkommit. Att detta resonemang är helt otillfredsställande är klart. Det finns ingen möjlighet att på detta sätt gå förbi en av de tre viktiga parterna i en abortsituation nämligen fostret. Det är löjligt att tala om en traditionell syn vari ligger att man lägger en biologisk syn på fostret och en dynamisk. Vari ligger dynamiken? Ligger den inte just i detta faktum att fostret utvecklas rent biologiskt som det gör. Påståendet "sannolikheten för att ett ägg efter befruktning kommer att utvecklas till en ny individ är relativt ringa" (s 104) är mycket märkligt. Detta faktum råder ju. Om ett befruktat ägg får genomgå de faser i den biologiska utvecklingen som existerar, och ingen avbryter den utvecklingen (varken naturligt eller artificiellt) kommer ett barn att framfödas efter ca 9 månader. Abortkommittén för på detta sätt fram ett resonemang som är mycket farligt. Man förnekar vördnaden för livet. Det finns de som har jämfört detta resonemang med Nazitysklands, men vi avstår från detta. Det finns dock anledning att peka på att frågan om eutanasin som nazisterna drev särskilt hårt, fick ett förbluffande brett mottagande bland svenskarna. Vi vill varna för de konsekvenser som kan bli följden av att man inte upprätthåller vördnaden för livet. Det har i vår kultur aldrig tidigare förnekats att allt mänskligt liv skall skyddas. Kommittén har genom att införa nya begrepp sökt att avleda uppmärksamheten på att det verkligen är mänskligt liv det är frågan om. Nämligen om inget oförutsett inträffar efter konceptionen kommer ett barn att framfödas efter ca 9 månader. Något som ingen torde kunna förneka. I direktiven ingick också att göra en etisk analys av de värderingar vilka ligger SOU 1972: 39

till grund för olika ställningstaganden i abortfrågan. Tyvärr är denna fråga mycket ytligt berörd. Anne-Marie Thunberg har i sin lilla skrift "Den olösta konflikten" påpekat dessa brister. Hon skriver i inledningen "Det är ingen tillfällighet att jag här väljer att relatera en etisk analys av betänkandet Rätten till abort i första hand till lagstiftningsproblematiken. Det förslag som föreligger har nämligen betydelse inte bara för hållningen till synen på abort överhuvud utan också för frågan, om vi i vår lagstiftning skall bereda plats för ett rättsskydd för fostret, motiverat av att respekten för mänskligt liv måste gälla också detta." Att denna etiska analys saknas är en stor brist. I betänkandet redovisas egentligen endast en etisk syn, och det är den som abortutredningen ansluter sig till. Vi anser det vara förvånansvärt, att kommittén inte i sitt arbete tagit större hänsyn till andra värderingar än sina egna. Accepterar man synen att Sverige är pluralistiskt och att det existerar olika värderingar i samhället också i denna fråga, blir tillvägagångssättet än märkligare. Kommittén accepterar pluralismen så vitt vi kan bedöma. Men den använder sig inte av den i arbetet. Med utgångspunkt av de olika problem vi berört ovan nämligen att mannen elimineras ur sammanhanget, att relationen kvinna—abort blir en kvinnosaksfråga, att barnet genom ordridåer är helt borta ur bilden, att utredningen inte gjort den etiska analys som är nödvändig, att inte fler värderingar än den som kommittén ansluter sig till fått ligga till grund för utredningsarbetet, att respekten för livet som följd naggas i kanten, allt detta gör att vi inte kan acceptera att den utredning som presenteras i SOU 1971:58 kan ligga till grund för en ev ny lagstiftning på området. Men det är ytterligare ett direktiv som ingick i kommittéarbetet. Nämligen frågan om samhällets åtgärder i abortförebyggande syfte. Kommittén föreslår en rad generellt verkande åtgärder i abortförebyggande syfte. Nämligen att sexmånadersledigheten utsträcks till ett år, att föräldrarna själva får avgöra vem som skall utnyttja denna rätt, 333

att föräldrarna genom ekonomiskt stöd ges reell möjlighet att utnyttja denna rätt, att möjligheten till deltidsledighet för föräldrarna prövas, att mödra- och barnahälsovården genom en bättre disposition av tillgängliga resurser blir ett vård- och serviceorgan för både män och kvinnor när det gäller preventivteknik, graviditetsrådgivning och undervisning och råd i barnavård. Vidare aktualiserar kommittén preventivrådgivning. Man diskuterar om inte kostnadsfria skyddsmedel bör finnas. Vidare anser kommittén att samhället bör öka sina insatser för att lindra smärtan för kvinnan då hon föder. Allt detta är ju så bra på pappret men vad säger politikerna om att genomföra allt detta. Dessa generella åtgärder kommer i praktiken få liten betydelse för att nedbringa aborterna. De är alldeles för kostnadskrävande och generella. Det är onekligen besvärande att det inte finns en kostnadsberäkning som skulle kunna visa politikerna vad genomförandet av kommitténs reformer skulle kosta. Vidare beklagar vi, att kommittén inte gått in i närkamp med problemen såtillvida att man inte anvisat de särskilda abortförebyggande åtgärderna. Vi uppfattar detta som en ovilja att verkligt gripa sig an problematiken för att nedbringa aborterna. Detta, att nedbringa aborterna, synes inte vara av större vikt för kommittén. Man räknar tydligen med att alla ovälkomna graviditeter är i princip oacceptabla och att en av kvinnan deklarerad uppfattning, att graviditeten är ovälkommen, är hennes fria vilja i spel. Detta är något som inte får gås förbi. Det är förvånande att kommittén inte tagit på sig större ansvar när det gäller samhällsinsatserna. De siffror som redovisas i utredningen (abortbetänkandet) visar också i den riktningen att det är en klar tendens, att allt fler abortsökande anger sociala eller ekonomiska skäl som orsak för aborten. Funnes det en vilja hos kommittén att vilja nedbringa aborterna, borde dessa möjligheter, att genom konkreta hjälpinsatser eliminera en del av aborterna, ha utretts med stor omsorg. Vi vill inte använda utrymmet med att 334

räkna upp de stödåtgärder som är möjliga. Vi vill peka på de som kommittén tagit fram där särskilt den utökade fristen för modern i hemmet är mycket positiv. Preventivmedlets ställning bör också utredas. Men vi vill också peka på den utredning som gjordes i Norge vilken avgavs 1969, vilken också kommittén aktualiserat. Vi vill också peka på den lagstiftning som gör att familjen inte urholkas så att abort blir en indirekt följd av ett löst familjesystem. Vidare att de fördyrade levnadsomkostnaderna under senare tid gjort att en del familjer helt enkelt inte har råd med ett barn till. Att abort måste tillgripas vid sådana tillfällen är mycket generande. Här borde samhället verkligen träda till. Man skulle t ex kunna börja med att slopa momsen på livsmedel. Det skulle förbilliga låginkomsttagarnas levnadsvillkor. Vårdbidrag för hemmavarande bör utredas. Att den sociala och ekonomiska sidan av abortproblematiken fått en så pass ytlig behandling gör att kommittén innan det definitiva förslaget till ny lag avges måste komplettera utredningen med ytterligare material som visar var de verkliga stödåtgärderna skall sättas in, vad de kostar osv. Man måste också diskutera de eventuella lagförändringar som kan bli följd inom andra departement av de föreslagna åtgärderna. Av det ovan sagda vill vi inom Kristen Demokratisk Ungdom på det skarpaste anmoda abortkommittén att lägga ner ytterligare arbete för att efter de riktlinjer och påpekanden som ovan framkommit bredda underlaget för det lagförslag vilket skulle bli resultatet av det arbetet. Där är det vår förhoppning, att resultatet av detta arbete blir att en restriktivare lagstiftning skall kunna komma till stånd. En lagstiftning som motsvarar större grupper inom vårt folk. Vi kan inte acceptera den utveckling under de sista 7 åren vilken varit en direkt följd av kommitténs arbete. Därför får man inte heller utgå från att man nödvändigtvis måste konservera status quo. En lagstiftning som nära ansluter sig till den norska anser vi vara en rimlig medelväg för det svenska folket. Vi anser det vara otillfredsställande SOU 1972: 39

att en del grupper söker sig fram till det för samhället enklaste sättet att lösa frågan, nämligen genom antingen fri abort eller ingen abort alls. Båda dessa grupper torde finnas representerade i Sverige. Vi menar att abort alltid är en nödlösning som man i varje enskilt fall skall pröva. Vi anser vidare att det helt uppenbart finns situationer då aborten är den riktiga lösningen i den intressekonflikt mellan fostret och modern som abortsituationen är. Det är en säkerhetsventil som inte får täppas till. Men vi anser det vara mycket genant, att en välfärdsstat, med de resurser som Sverige ändå har, inte kan eliminera de aborter vilka grundar sig på sociala eller ekonomiska indikationer. Att svåra ekonomiska förhållanden verkligen skall utgöra skäl för abort. Vi anser att den intressekonflikt som existerar egentligen ligger mellan å ena sidan modern och fostret och å andra sidan samhället, den sociala miljön runt omkring familjen. Det är uppenbart, att en krissituation inte skulle behöva uppstå, om inte den sociala verkligheten är som den är. Det är vår förhoppning att abortkommittén i sitt fortsatta arbete söker undvika att socioekonomiska faktorer skall behöva utgöra grund för abort. Vi föreslår, att en lagstiftning som nära ansluter till den norska etappvis införs i Sverige, under t ex en femårsperiod. Avslutningsvis vill vi endast beröra några ytterligare frågor som vi anser borde bli föremål för kommitténs vidare bedömande. Abortkommittén tror inte att deras förslag till ny abortlag kommer att i nämnvärd grad öka abortfrekvensen. Vi vill påstå, att detta är ett för optimistiskt betraktelsesätt. Vi frågar oss vidare, vad kommittén grundar detta sitt påstående på. Den utveckling som blivit en följd av en liberaliserad lagstiftning i andra stater pekar alla i en bestämd riktning, nämligen en väsentligt stegrad abortfrekvens. Som exempel kan nämnas Finland efter den 1 juni 1970, New York efter den 1 juli 1970, England efter 1968, se vidare öststaterna. För att inte tala om utvecklingen i Sverige. SOU 1972: 39

Vi anser vidare att abortkommittén inte tillräckligt beaktat lagstiftningens karaktär av normgivare. Det torde inte vara någon hemlighet att regeringen erkänner denna effekt hos lagen. De senaste årens diskussion om u-hjälp har många gånger berört denna fråga. Man har menat, att man genom att lagstifta fram u-hjälp skall kunna ändra attityden i positiv riktning. Vi ifrågasätter, om kommittén tillräckligt undersökt konsekvenserna av den nya attityd gentemot livet som kan bli följd av lagförslaget. Vi beklagar vidare, att inte större samstämmighet kunnat ernås med de övriga nordiska länderna. I betänkandet redovisas de konsultationer som gjorts. Det anser vi vara lovvärt. Det vore dock önskvärt, att en enhetlig lagstiftning skulle kunna etableras i Norden. Abortkommittén erkänner på s 115, att abortoperation ger anledning till skiftande moraliska och etiska värderingar. För kommittén har dock detta endast betydelse i det fall att någon läkare av etiska eller moraliska skäl nekar att utföra en abort. Vi beklagar livligt, att kommittén inte utrett det problem som aborthanteringen kan bli för sjukvårdspersonalen. Detta problem kommer med all säkerhet att bli akut, emedan kommittén inte har infört den abortgräns som tidigare föreslagits nämligen 12 veckor, utan räknar med att aborter fram till den 28:e graviditetsveckan skall vara möjliga. Att detta problem ej berörts är vidare ett exempel på värdet av att en etisk analys görs av abortfrågans aspekter. Kommittén anser, att det inte finns någon anledning att tro att aborten kommer att användas i preventivt syfte. Det finns anledning att ifrågasätta detta påstående. Abortutvecklingen i Sverige under de senaste åren visar en stark tendens nämligen att förskjutas ner i yngre åldrar. De indikationer som allt mer åberopas är sociala. Preciseringar visar att de abortsökande menar, att deras framtid alltför mycket förändras av den oplanerade graviditeten. Därtill kommer ökningen av ogifta sökande. Men kommitténs eget resonemang om födelsekontrollen ger anledning förmoda, att 335

man räknar med aborten som ett led i familjeplanering och födelsekontroll. Luddigheten i kommitténs resonemang och det som framkommer på s 106, kvinnan behöver samhällets stöd såväl för födelsekontroll som när hon vill föda, talar för att vårt antagande är riktigt, att kommittén räknar med aborten som en alternativ form av familjeplanering. Vi vill också ifrågasätta om kommittén rätt värderat de fysiska och psykiska komplikationer som kan bli följd av en abortoperation. Dr Sjövall belyser detta problem s 181 f. Kvinnan ges i betänkandet det avgörande inflytandet. Man menar, att hon helt självständigt bör kunna avgöra de frågor som uppkommer i och med en graviditet. Vi undrar om kommittén i tillräcklig grad räknat med den påverkan omgivningen utgör för den abortsökande kvinnan. Föräldrar, make eller fästman kan stundom tvinga en kvinna att utföra en abort. Eftersom kommittén räknar med att all eventuell oönskad graviditet skall leda till abort, har kanhända denna fråga inte blivit lika aktuell som den är för oss som har en annan grundsyn. Detta hindrar inte att frågan ytterligare utreds.

anses företräda de värderingar som ej redovisats i betänkandet, arbeta vidare med frågan för att sedan lägga fram ett nytt förslag till lagstiftning, i enlighet med de råd som ovan givits.

Sammanfattningsvis menar vi inom Kristen Demokratisk Ungdom, att genom att relationen kvinna—abort har gjorts till en kvinnosaksfråga att mannen eliminerats ur sammanhanget att barnet genom ordridåer är borta ur bilden genom att den etiska analysen saknas att respekten för livet som följd blir naggad i kanten att de särskilda abortförebyggande åtgärderna ej utretts att de sociala och ekonomiska stödåtgärder som utretts ej kostnadsberäknats att sjukvårdspersonalens ev invändningar inte ifrågasatts. Allt detta gör, att vi inte kan anse, att den föreliggande utredningen SOU 1971:58 kan ligga till grund för en eventuell lagstiftning. Abortkommittén bör få i uppdrag att, sedan kommittén breddats med personer, vilka kan 336

SOU 1972:39

61 Jämshögs församlings kyrkoråd

Abortutredningen behandlar utförligt kvinnans roll, när det gäller fortplantningen, och fastslår hennes rätt att själv bestämma över denna. Frågan om abort reduceras emellertid till ett spörsmål, där kvinnans eget ställningstagande och egna önskningar helt får fälla utslaget. Därmed har utredningen förbisett en rad faktorer, som är av avgörande betydelse i sammanhanget. Biologiska fakta ägnas knappast någon uppmärksamhet. Avbrytande av ett havandeskap innebär ett allvarligt ingrepp i naturens ordning. Verkningarna härav kan vara svåra att överblicka. Från läkarhåll har särskilt påtalats de s k seneffekterna, dvs de mera långsiktiga följderna av ett abortingripande. Inte minst gäller detta de psykiska efterreaktionerna. En jämförelse, som i detta sammanhang kan utgöra en allvarlig tankeställare, är den pågående natur- och miljöförstöringen, vars ödesdigra konsekvenser man mer och mer börjar ana. Det har också uttalats farhågor att abort tillgripes i stället för preventivmedel, vilkas bi- och skadeverkningar blir alltmer uppenbara. De etiska frågorna förbigås i stort sett av utredningen. Visserligen omnämns värderingar, som varit bestämmande för den kristna synen, men de inrangeras under beteckningen "traditionella" och tillmäts ingen eller 2 2 - S O U 1972:39

ringa betydelse när det gäller att i dag ta ställning i abortfrågan. Inte heller tar utredningen upp de samvetskonflikter, som kan uppstå såväl för kvinnan och mannen som för läkare och övrig sjukvårdspersonal. Abortkommitténs betänkande har på ett märkligt sätt lyckats komma undan själva huvudfrågan i abortproblematiken, den om fostrets rätt till liv. Varje abort är ett utsläckande av individuellt mänskligt liv, på vilket stadium av fosterutvecklingen det än må ske. I detta sammanhang må hänvisas till Lennart Nilssons upplysande film "Så börjar livet". Mänskligt handlande måste bestämmas av principen vördnad för livet, också när detta är som svagast och till synes mest värdelöst. Vakthållning kring människovärdet är en kristen grundprincip liksom också uppfattningen att allt liv är oss anförtrott och måste vårdas och förvaltas. Den kristna synen på livet och livets värde måste hävdas gentemot varje maktmissbruk. "Ett införande av helt fria aborter, vilket kommittémajoriteten föreslår, utgör ett allvarligt och unikt steg för ett land" (Dr Elisabet Sjövall i särskilt yttrande). Det skulle innebära att Sverige handlar i strid med de förklaringar om de mänskliga rättigheterna, som man varit med om att antaga, 1924 års Genéve-deklaration och den av FN:s generalförsamling år 1959 antagna "Allmänna förklaringen om barnets rättigheter". Enligt den senare skall barnet beredas särskilt om337

vårdnad och särskilt skydd, även juridiskt, såväl före som efter födelsen. Sammanfattningsvis vill kyrkorådet uttala att abortkommitténs betänkande utgör en resignation inför ett faktiskt läge och karakteriseras av en djup pessimism i fråga om möjligheterna att ändra förhållandena till det bättre. Vi vill i begreppet välfärd också lägga in viljan att leva upp till höga normer och ideal och en strävan från samhällets sida att stödja en sådan utveckling. Välfärd skall vara en välfärd också för de ofödda. Den kristna människosynen innehåller en djup respekt för de högsta principer, däribland rätten till liv, samtidigt som den praktiskt leder till den största barmhärtighet mot dem, som råkat i konflikter och svårigheter. Av avgörande betydelse i denna för vårt folk synnerligen allvarliga fråga är om samhället vill medverka till att det ges etisk vägledning och att synen på människolivets höghet får prägla lagstiftningen.

338 SOU 1972

62 Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund

I abortkommitténs utredning kan särskiljas dels själva förslaget till lagtext, dels den omfattande argumentationen, som är avsedd att underbygga denna och ange den anda, i vilken lagen bör tolkas och tillämpas. Lagtexten, med sin definition i tre punkter av grunderna för rätten till abort, kan sägas i stort sett sammanfatta den praxis, som i dag tillämpas. Argumentationsdelen innehåller däremot en grundsyn i abortfrågan, som skiljer sig från den nuvarande lagens. Förbundsstyrelsen ser allvarligt på det faktum, att utredningen i sin argumentation förbigått en väsentlig etisk problemställning, som den uppfattar som fundamental i vårt samhällsliv. Vi finner därför skäl att understryka följande. 1. Det etiska problem, som aborteringen av ett foster under utveckling till människa innebär, bör inte förbigås med tystnad. Att avbryta fostrets liv är inte en handling som kan undandras etiska bedömningar. Ett samhälle kan visserligen finna vägande skäl att medverka till legala aborter i de krissituationer som oönskade graviditeter ofta leder till. Samhället bör emellertid inte i lagstiftningen söka kringgå den konflikt som sådana operationer innebär. 2. Vi förordar en politik, vars uttalade syfte är att minimera antalet aborter, legala såväl som illegala. Därmed är inte sagt, att en restriktivt fungerande lag är den som bäst gagnar detta syfte. En politik med denna överordnade målsättning måste naSOU 1972: 39

turligtvis innebära en hel serie åtgärder, bland vilka abortlagen är en. Vi menar, att abortlagstiftningen bör utformas så, att den anger denna samhällets målsättning och motiverar den i etiskt godtagbara termer, som står i samklang med principen om människolivets okränkbarhet. För en sådan politik talar bl a följande skäl. a) Abort innebär utplånandet av en levande organism, som är början till ett mänskligt liv. b) Det kan med skäl förmodas, att en verkställd abort i många fall medför ett kvardröjande emotionellt och moraliskt problem hos kvinnan. Det är visserligen svårt att kartlägga omfattningen av detta problem, eftersom många berörda av naturliga skäl både inför sin omvärld och inför sig själva vill försvara sitt en gång fattade beslut. Ingreppets radikala och definitiva karaktär leder dock till en rimlig förmodan, att den psykiska problematiken kan dröja kvar under lång tid. 3. Förbundsstyrelsen vill starkt understryka abortproblemets samband med människans sociala och ekonomiska villkor. I vårt uttalande av år 1969 formulerade vi en vanlig konfliktsituation, som aktualiserat behovet av abort på följande sätt: "Konflikten är att se, inte främst som en intressemotsättning mellan kvinnan och det ofödda livet. Det handlar snarare om en konflikt mellan å ena sidan kvinnan med det ofödda 339

livet, å andra sidan en alltför hård och kall social verklighet". Denna bedömning finner vi anledning att understryka. Det finns i vårt samhälle starka krafter som söker dölja sociala orättvisor genom att framhäva ett innehållsfattigt frihetsbegrepp. Det kan i och för sig låta rimligt, när man på många håll hävdar kvinnans frihet att själv bestämma, om hennes graviditet skall leda till barnafödande eller icke. Så länge som en orättvis användning och fördelning av våra gemensamma resurser kvarstår som ett grundläggande politiskt problem, måste emellertid graden av verklig valfrihet vara väsentligt olika inom skilda samhällsklasser. Aborterna och de känslomässiga komplikationer de medför, blir antagligen många fler hos de ekonomiskt svaga grupperna. Bakom talet om fri rätt till abort döljer sig i verkligheten ofta ett tvång till abort av sociala eller ekonomiska skäl. Den verkliga valfriheten kan förverkligas först i ett samhälle med social och ekonomisk rättfärdighet. Man kan emellertid inte använda denna argumentation till stöd för hårdare restriktioner kring den nödlösning, som aborten är. Sådana restriktioner skulle sannolikt leda till en ökning av de illegala aborterna och "utlandsaborterna", vilka i än högre grad förstärker samhällets orättvisa klasskaraktär. Däremot kan det med skäl hävdas, att vi måste vara medvetna om hur djupt abortproblematiken är förbunden med det sociala tillståndet och att vår lagstiftning i frågan bör avspegla en sådan medvetenhet. Abortproblematikens relationer till det sociala tillståndet inom ett land är antagligen så djupgående, att en strängare lagtillämpning än den nuvarande inte skulle förbättra det allmänna abortläget i Sverige. Det mål som vi angett under punkt 2), en minimering av aborterna, skulle inte i och för sig främjas av att samhället bemötte de abortsökande mer restriktivt. Detta förhållande leder emellertid inte till slutsatsen, att en av de grundläggande intentionerna bakom 1938 års lag — fostrets självständiga värde — är mogen för avskrivning ur lagtexten. Principen om det mänskliga livets helgd får inte reduceras till sitt innehåll, därför att vi inte lyckats 340

skapa den materiella och andliga miljö, där alla barn är välkomna. Utredningens förslag att kvinnan skall ha det avgörande inflytandet på beslutet om abort är i och för sig uttryck för en human intention. Det är obestridligt att de direkt berörda människorna bäst känner den aktuella problematik som föranlett deras abortansökan. Detta gäller främst kvinnan men i många fall även mannen. Det är riktigt, att deras synpunkter blir mycket tungt vägande vid beslutsfattandet. Själva beslutet bör dock fattas av ett samhällsorgan. Det är nämligen samhället, som bör ta på sig det yttersta ansvaret för avbrytandet av havandeskap. Det är inte rimligt att enskilda människor ensamma skall bära detta ansvar, särskilt om man betänker, att aborter har djupa rötter i samhällets brister. Den principiella ordning, som vi förordar, innebär också, att den enskilda kvinnan bättre skyddas mot otillbörligt tryck från sin närmaste omgivning. De tankegångar, som ovan formulerats, leder till slutsatsen, att en ovillkorlig rätt till abortoperation bör avvisas. Vi hävdar behovet av en lag, som inrymmer principen om fostrets självständiga värde, en princip, som dock kan brytas på vissa grunder, "indikationer". De grunder för abort, som lagtexten formulerar, kan enligt vår mening accepteras som indikationer på de fall, då abort är den rimligaste nödlösningen. Dock bör den tredje indikationen få en klarare innehållsbestämning till vägledning för såväl de abortsökande som för nämnden. Det är visserligen angeläget att här ta hänsyn till kvinnans livssituation i vidaste bemärkelse. Vissa yttre kriterier på tvångslägen som indicerar att graviditetens fullföljande är oskäligt betungande för kvinnan, måste dock finnas i kommentarerna till denna del av lagtexten. 4. Abortkommittén föreslår ingen generell tidsgräns för abortoperationen. Kommittén talar om att en tidsgräns kan öka risken för alltför snabba eller icke väl övervägda beslut och att kvinnor i många fall kan vara ovetande om sin graviditet i relativt lång tid. Lagtextförslagets § 3 bör dock SOU 1972:39

kompletteras med stadga om en översta tidsgräns, så att risk för livsdugligt foster icke kan förekomma vid legal abort. Aborter, som icke skett i enlighet med lagen, måste rimligen vara att betrakta som brott riktat mot fostret. Vi hävdar emellertid, att denna kriminalisering ej bör gälla kvinnan. De lagtekniska konsekvenserna av detta betraktelsesätt bör närmare utredas. 5. I enlighet med vad vi hävdat tidigare i detta yttrande tillstyrker vi att en särskild nämnd tillsättes vid de sjukhus som enligt lagförslaget kommer ifråga. Vi finner dess sammansättning väl avvägd, men förutsätter att kurator finns tillgänglig för konsultation av i första hand den abortsökande kvinnan. Kuratorn bör dock inte ingå i nämnden. Regeln bör vara att beslut om abort fattas av nämnden i dess helhet. Därav följer att delegationsrätten tillämpas med restriktivitet. 6. Förbundsstyrelsen anser att abortoperationen skall ske så tidigt som möjligt under graviditeten. Den prövning som vi förordat måste därför ske utan dröjsmål. Dock bör all möjlig hänsyn tas till kvinnans rätt till betänketid. 7. Det förefaller självklart för oss att läkare och personal erhåller rätt att vägra delatga i abortoperation om det strider mot deras etiska värderingar. 8. I enlighet med vår grundsyn vill vi förorda att sociala skyddsåtgärder byggs upp i så stor utsträckning som möjligt. Att de i första hand bör vara av generell natur, såsom utredningen föreslår, framstår givetvis som önskvärt. Vi tillstyrker en förlängd tjänstledighet i samband med nedkomsten och att denna rätt kan utnyttjas av endera av parterna efter deras egen önskan. Det ekonomiska stöd som sedan länge stått till kuratorernas förfogande att användas i abortförebyggande syfte bör kunna ökas väsentligt för att kunna nå önskad effekt. Dessutom tillstyrker vi en utbyggnad av abortrådgivningen, innefattande preventivmedelsrådgivning samt mödra-, barnaoch hälsovården. Vidare bör en utredning ske huruvida utgifter för preventivmedel kan ingå i den allmänna sjukförsäkringen. SOU 1972: 39

I detta sammanhang vill vi peka på behovet av en effektivare och bredare sexualundervisning i våra skolor och att såväl den etiska som den biologiska sidan behandlas under rubriken samlevnadskunskap. Förbundsstyrelsen vill slutligen framhålla, att utredningen inte i sitt föreliggande skick kan läggas till grund för lagstiftning. Detta bör emellertid inte hindra regeringen att, efter ytterligare överarbetning, förelägga förslag till lagstiftning i frågan. I detta beslut deltog Ingrid Bergman, Thore Engholm, Stig Hollsten, Lars Henrikson, Bo Nylund, Sven Pettersson, Evert Svensson, Anne-Marie Thunberg och Bo Wirmark. Ledamoten Harald Lundberg avstod.

Reservation av Georg Andersson, Carl-Eric Lundgren och Bertil Zachrisson Abortutredningens principiella motiveringar för en ny abortlagstiftning har vi liksom förbundsstyrelsens majoritet funnit bristfälliga och ensidiga. Vi delar i allt väsentligt den kritik som riktas mot dem i majoritetens skrivning. Vi finner emellertid att utredningen i förslaget till lagtext velat hävda respekten för fostrets rätt till liv så långt det är möjligt inom ramen för föreslagen sjukvårdslagstiftning. Vi menar att konsekvensen av uppfattningen att kriminaliseringen ej skall gälla kvinnan måste bli att abortoperation före den föreslagna sista tidsgränsen ej är att betrakta som brott. Vi delar därför utredningens förslag så som det kommer till uttryck i den föreslagna lagtexten enligt vilken kvinnans vilja bör vara av avgörande betydelse när hon söker abort. Beslutet bör dock inte fattas av kvinnan ensam utan av ett samhällsorgan genom vilket samhället erbjuder sina möjligheter att tillsammans med berörda parter dela ansvaret för beslutet. Utredningens förslag om en nämnd som en sådan beslutsinstans är ett försök att uttrycka ett sådant samhällsansvar. 341

63 Sveriges socionomers riksförbund, SSR

Redan nu gällande praxis tar stor hänsyn till kvinnans egen upplevelse av sin situation vid en icke planerad graviditet. Lagförslaget innebär i stort sett ett fastställande av denna praxis med ytterligare betoning på kvinnans eget ställningstagande. SSR finner detta vara riktigt, men anser i likhet med reservanten Görel Alm, att detta klart bör framgå av lagtexten. Vidare instämmer SSR i kommitténs förslag till förenklad handläggning av abortärenden. Kommittéförslaget innebär bl a att det inte finns någon lagstadgad övre tidsgräns, efter vilken en graviditet endast får avbrytas på medicinska indikationer eller pga risk för fosterskada. SSR kan inte stödja kommitténs förslag på denna punkt, utan hävdar bestämt att en sådan övre gräns är nödvändig. Ett starkt skäl är, att kvinnans upplevelse av sitt havandeskap förändras i och med att hon känner fosterrörelser, varför en abort efter en så långt framskriden graviditet ofta blir en svår fysisk och psykisk påfrestning för henne. Utan övre tidsgräns löper man dessutom risk att fostret vid abortingreppet är livsdugligt. De komplikationer detta medför för kvinnan torde vara så uppenbara att närmare beskrivning av dem inte är nödvändig. SSR vill dessutom starkt betona att sena aborter innebär påfrestningar även för den vid ingreppet medverkande personalen. En tidsgräns kan vidare utgöra ett stöd för de kvinnor, som önskar föda, men som är 342

utsatta för omgivningens påtryckning att mot sin vilja genomgå abort. För dessa kvinnor torde det vara en lättnad när tidsgränsen är nådd och möjlighet till abort inte längre finns. Om tidsgränsen slopas blir Sverige det enda landet i Norden utan sådan gräns i sin abortlagstiftning, vilket mot bakgrund av de gemensamma nordiska lagstiftningssträvandena måste ifrågasättas. De tidiga abortingreppen enligt ettstegsmetoden utsätter i alla avseenden kvinnan för mindre påfrestning än de senare, mer komplicerade ingreppen. SSR anser att kvinnan, när hon befinner sig i en längre framskriden graviditet, ofta är i större behov av upplysning och närmare penetrering av sin situation. Kommittén har enligt SSR:s förmenande icke tillräckligt beaktat de krissituationer, som vissa kvinnor kan befinna sig i. De funktioner som de föreslagna nämnderna kan fylla, torde ej kunna ersätta den personliga omvårdnad som kurator resp psykiater kan ge. Bl a av detta skäl ställer sig SSR mycket tveksam till de av kommittén föreslagna lokala nämnderna. SSR:s uppfattning är att det team som arbetar med patienten borde kunna ersätta nämnden. Skall kommitténs huvudmålsättning — rätt till abort — verkligen realiseras och abortingrepp jämställas med annan sjukvård, finner SSR nämndkonstruktionen med lekman omotiverad. Tillräcklig rättssäkerhetsgaranti torde vara att gynekologen konsulterar övriga team-medlemmar — kurator SOU 1972:39

och/eller psykiater — samt att de fall, där rätten till abort ej kunnat fastställas, omgående underställs Socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. SSR finner det således angeläget att socialpsykiatriska nämnden bibehålies, dels för att garantera en likformig bedömning av abortärenden i hela riket, dels såsom en central för samlade erfarenheter och information. Det är dock önskvärt att arbetet i nämnden effektiviseras med tätare sammanträden och mera direktkontakter med befattningshavarna på fältet. Socialpsykiatriska nämndens nuvarande sammansättning med lekmannainslag bör bibehållas. Att kuratorssamtalen blir frivilliga finner SSR vara lämpligt. Har kvinnan en väl genomtänkt abortönskan samt inte känner behov av kuratorskontakt bör detta respekteras. Det är dock allmänt känt att gynekologernas arbetsbelastning gör att de varken har tid eller möjlighet till det djupare engagemang i kvinnans situation, vilket som tidigare påpekats många är i behov av. SSR anser det således av största vikt att omsorgsfull information ges allmänheten om kuratorernas nya arbetssätt. Med tillfredsställelse konstateras sålunda att kuratorernas uppgifter ändras från att vara i abortärenden utredande till att bli stödjande och klarläggande. De av kommittén anförda kompetenskraven på kuratorer finner SSR vara lämpliga. Arbetsuppgifterna ställer stora krav på befattningshavarna, som därför bör beredas möjlighet till fortbildning vid övergången till det nya systemet. Denna bör erhållas på arbetsgivarens bekostnad och inom ramen för ordinarie arbetstid. Den utvidgning av mödra- och barnhälsovården som föreslås av kommittén finner SSR utmärkt, och konstaterar med tillfredsställelse att kuratorernas verksamhet förläggs dit. Eftersom SSR i likhet med kommittén anser, att den preventivrådgivning som f n erbjudes allmänheten är alltför dyrbar, otillräcklig och svåråtkomlig, finner vi det ytterst väsentligt att samhället ökar sina insatser på samtliga de områden som kommittén nämner. Denna rådgivning har sin SOU 1972: 39

givna plats på de planerade familjehälsovårdscentralerna. Verksamheten måste göras känd för allmänheten genom en omfattande och effektiv information, i vilken det bör betonas att rådgivningen är avsedd för såväl män som kvinnor. Personalen vid centralerna bör även kunna få uppgifter av mer utåtriktat slag, t ex vid skolornas sexualundervisning. För att rådgivning enligt familjevårdprincipen skall kunna ges måste ifrågavarande kuratorer vid behov kunna konsultera jurister, psykologer, psykoanalytiker resp psykiatrer, som är förtrogna med de mentalhygieniska arbetsmetoderna. Det påfrestande engagemang i svåra mänskliga problem som arbetet på centralerna innebär, nödvändiggör personalvårdande funktioner av mentalhygieniskt slag. Detta gäller hela den berörda personalen: läkare, kuratorer, sjukvårdspersonal etc. En framkomlig väg torde vara att i arbetsschemat inrätta terapeutiska personalgrupper. För att dessa och andra planer skall bli verklighet fordras att sjukvårdshuvudmännen under de närmaste åren prioriterar familjehälsovården och tillgodoser behovet av personal, icke minst kuratorer. Kommitténs antagande att kuratorns patientkapacitet skulle kunna fördubblas finner SSR otillräckligt underbyggt och detta bör göras till föremål för noggrann prövning. SSR anser vidare att de kuratorer, som nu arbetar vid abortrådgivningsbyråerna bör ges tillfälle att anlägga synpunkter på de råd och anvisningar, som Socialstyrelsen kommer att utfärda för verksamheten vid familjehälsovårdscentralerna. Kommitténs principiella slutsatser att ökade sociala och ekonomiska förmåner spelar underordnad roll som "abortförebyggande medel" stämmer väl med de erfarenheter SSR inhämtat. Man kan dock icke bortse från att social trygghet i många fall är en väsentlig faktor. SSR ger därför sitt fulla stöd till kommitténs förslag om lagfäst ettårig barnledighet, och hälsar med tillfredsställelse att denna skall kunna utnyttjas av antingen modern eller fadern, liksom att båda föräldrarna får rätt till deltidsarbete 343

under motsvarande tid. Det borde prövas om denna rätt till deltidsanställning skulle kunna gälla även efter barnets första levnadsår, dock utan ersättning från försäkringskassan. Föräldrarna skulle därigenom få möjlighet att jämsides med förvärvsarbete i större utsträckning själva vårda sina barn. SSR önskar understryka att de studerande föräldrarnas ekonomiska situation f n är otillfredsställande. Det bör uppdras åt familjepolitiska kommittén att närmare utreda dessa problem. SSR ansluter sig helt till kommitténs överväganden beträffande barnstugornas utbyggande och barnvårdarverksamheten för sjuka barn. Förbundet vill betona att föräldrarna bör få lagstadgad rätt att under kortare tid utan inkomstbortfall stanna hemma från arbetet för att vårda sjuka barn. Sammanfattningsvis vill SSR sålunda föreslå att lagtexten omarbetas så att det av 2 § 3 klart framgår att kvinnans egen upplevelse är avgörande för rätten till abort att en övre tidsgräns — förslagsvis enligt nu gällande praxis — lagfästs med undantag för fall då medicinsk indikation eller risk för fosterskada föreligger att de föreslagna lokala nämnderna ej inrättas att då gynekolog ej anser sig kunna fastställa rätt till abort teamet med kurator och psykiater träder i funktion att Socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd bibehålles och effektiviseras att familjehälsovårdens utbyggnad prioriteras de närmaste åren.

344 SOU 1972: 39

64 Kritik av

KDS-Kvinnor i Norrköping (KDK)

utredningsdirektiv

Abortkommittén har efter 6 V2 års arbete lagt fram ett betänkande som föreslår att kvinnan får rätt till "abortoperation" utan att särskilda indikationer krävs. Utgångspunkten är att kvinnan "inte är skyldig att finna sig i att hennes graviditet fortsätter". Redan 1965 protesterade Kristen Demokratisk Samling mot justitieministerns utredningsdirektiv. Vid en tidpunkt då nära nog total sexuell oansvarighet förkunnas och det heliga avfärdas som "gamla fördomar" kan många allvarliga invändningar göras mot en liberalisering av gällande abortlag. Vår översexualiserade tid utgör en belastning för själslig hälsa och nedsätter ett folks andliga motståndskraft. Undervisning och fostran Samhällets första uppgift måste vara att genom undervisning i skola och genom massmedia grundlägga en orubblig respekt för den enskilde och för människolivets okränkbarhet och upplysa om att den fullvärdiga kärleken mellan man och kvinna är beroende lika mycket av vilja som av känsla — en själslig och kroppslig anpassning, som beror av mänsklig mognad. Utmaning mot

rättssamhället

Under utredningens gång har i praktiken fri abort införts i vårt land utan att riksdaSOU 1972: 39

gen tagit ställning i frågan och utan nämnvärda protester från de nuvarande riksdagspartiernas sida. 1964 utfördes 4 671 legala aborter i vårt land, 1968 var siffran 10 940, 1971 hade vi cirka 20 000. Under tiden har också läkaretikens regler ändrats från den gamla lydelsen; "Läkaren erinras om plikten att värna om liv alltifrån dess uppkomst i moderlivet". De fem sista för fostret livsviktiga orden har strukits. Gällande abortlag åsidosattes genom tolkningar som helt strider mot lagens anda. Den nya tillämpningen är en upprörande utmaning mot rättssamhället — fostrets rätt till liv har mot gällande lag satts ur spel. Livets början Nuvarande abortlags bärande motivering har varit skyddet för fostrets liv, och vi ser ingen anledning att ändra ståndpunkt i den uppfattningen att även fostret är en mänsklig varelse, som på grund av sin värnlöshet i särskilt hög grad är beroende av samhällets skydd. Förlossningen är inte på något sätt en "mänsklig förklaring" av fostret. Den innebär bara att fostret nått den utvecklingsnivå, som gör att det kan klara sig utanför moderns kropp. Även utvecklingen efter födelsen är beroende av människors goda vilja till omvårdnad av ett nytt människoliv. En ny mänsklig individs liv börjar i befruktningsögonblicket. Tidpunkten kan anges med både biologisk och etisk hållbar 345

motivering och belyses mycket klart i Norrköpings Tidningar 7 okt 1971 av gynekologen, f överläkaren, med dr Ludvig Simon, Norrköping. Kritik mot

välfärdsstaten

Vi är medvetna om de svåra problem som abortfrågan ibland utgör för enskilda människor. De ska inte dömas. Samhällets uppgift måste vara att undanröja de yttre svårigheter som kan åberopas mot ett fullföljt havandeskap. Att sådana skäl över huvud kan framföras är en skakande kritik mot den sociala välfärdsstaten. Sjuk vårdsresu rser Det går inte att blunda för att vi har en sjukvårdssituation som inte klarar en alltför stark sjukvårdsexpansion. Det är rimligt att de resurser som finns sätts in på sjukvård och inte på en livsavbrytande verksamhet. Sam vetskonflikt Berörd personal bör ha rätt till ett samvetsbundet ställningstagande, som inte påverkar befordran i tjänsten. Hänsyn till den kristna

oppositionen

Den gemensamma opposition som finns inom svensk kristenhet i denna fråga uppfattar vi som ett hälsotecken i det svenska samhället. Abortutredningen har all anledning att ta hänsyn till den före sitt slutliga betänkande.

346 SOU 1972: 39

65 Grupp 8, socialistisk kvinnoorganisation

Införskaffandet av kondomer kräver Det finns inga säkra oskadliga och billiga varken läkarbesök eller specialistbehandpreventivmedel, så till exempel kan p-piller, ling. Utan de finns tillgängliga i varuhus vilket är mindre känt, ge svampinfektioner samt sterilitet för tredje generationens möss. och dygnet-runt-automater. Men det är både Varför har då framforskningen av pre- dyrbart och tidskrävande för kvinnor att ventivmedel varit ointressant medan månens skaffa sig pessar, p-piller eller spiral. Väntebaksida etc varit intressant. De flesta forska- tiden kan variera från månader och upp re är män. De som innehar den ekonomiska till ett år. Privatpraktiserande gynekologer och politiska makten är också män. Ett sä- är dyra och man får inte alltid återbäring kert preventivmedel skulle avhända männen från försäkringskassan. beslutanderätten över våra kroppar och våra liv samt riskera det kapitalistiska samhällets Grupp 8 kräver: Fria preventivmedel för både män och kvintillgång till arbetskraft och konsumenter. Därför kräver Grupp 8 intensifierad nor. I samband därmed måste läkemedelsindustrin förstatligas och även gummiinforskning om: 1. Säkra, oskadliga och billiga preventiv- dustrin. Grupp 8 kräver helt fri abort. Kvinnan medel för såväl män som kvinnor. ensam ska bestämma över sin kropp och 2. Immunologisering och sterilisering av rätten att föda. Vi anser därför att de tre i synnerhet män, då sistnämnda ingrepp är enklare att utföra på män än på kvinnor. angivna grunderna i § 2 är överflödiga. Grupp 8 instämmer i abortutredningens Sterilisering med propp- eller kranmetoden har visat sig möjlig att häva, till skillnad förslag att inga tidsgränser för rätt till abort från kvinnlig sterilisering som är definitiv. skall sättas. Att sätta tidsgränser för sen 3. a) Säkra perioder för kvinnor i mindre graviditet är inhumant och innebär en omynfruktsam ålder. Sådan forskning har hittills digförklaring av kvinnan i sista stund. Det inte bedrivits seriöst, då ingen ekonomisk finns heller ingen anledning att tro att kvinvinning finns att hämta i ett helt kostnads- nor kommer att kräva aborter senare för att det inte finns några tidsgränser. fritt preventivmedel. Grupp 8 kräver att abortingreppet skall b) Variationer i livsdugligheten i sperutföras så snabbt och skonsamt för kvinnan man. som möjligt och med effektiv smärtlindring. 4. Andra och skonsammare abortmetoI abortutredningen talas på ett flertal der; i synnerhet bör 2—(3)-fasmetoden erställen om mannens och kvinnans naturliga sättas med annan metod, då den inte är längtan efter barn. Därmed vidmakthålls skonsam för andra än abortörerna. SOU 1972: 39

modersmyten och de barnlösa och sterila diskrimineras. Grupp 8 anser inte att det är onaturligt eller orimligt att idag inte vilja sätta barn till världen. I abortbetänkandet framstår kvinnan som ett emballage för inälvor och emotioner. Civilstånd anges men ej socialgrupp eller yrke: kvinnan ses inte som en samhällsvarelse. I vilket betänkande om män skulle detta förekomma? Grupp 8 instämmer i abortkommitténs förslag om avkriminalisering av aborten; om ökad upplysning i skolor, massmedia, hälsovårds/kvinnokliniker samt i förslaget om ett års tjänstledighet för endera föräldern eller ett halvår för vardera. Grupp 8 anser det viktigt att de kvinnor som väljer att föda ska ha rätt till samhällets stöd. Fria aborter har alltid funnits för dem som kunnat betala. Överklassens kvinnor har aldrig varit så beroende av abortmöjligheten eftersom de haft kunskap om och råd att skaffa sig preventivmedel eller haft råd att föda upp många barn. Därför är alla lagar som begränsar den fria aborträtten klasslagar.

348 SOU 1972: 39

66 Kyrkorådet i Lane-Ryrs församling

De värderingar som under århundraden varit normerande för samhällets liv och lagstiftning synas i det framlagda betänkandet i stor utsträckning åsidosatta för andra värderingar, som icke vilar på kristen grund. Men när de av Skaparen givna förutsättningarna för livets okränkbarhet åsidosattes, skakas samhället i sina grundvalar. Föraktet för människolivet, som här kommer till synes, är en direkt följd av den avkristning, som under flera år pågått i vårt land. Spärrarna för de nedbrytande krafterna har undan för undan ryckts bort, allteftersom sedeslösheten blivit erkänd som en tillåten livsform. Och när pornografiska alster tillåts spridas i tidningar, böcker och massmedia, är de förödelsens krafter på stark frammarsch, vilka det talas om i Bibeln såsom utmärkande för de yttersta tiderna. Också av rent humanitära skäl torde en sådan utveckling te sig alltför skrämmande för att stillatigande kunna åses. Rubbas livsvärdet i livets begynnelse, kan snart den dag komma, då det genom lagstiftning fastslås, att ett liv, som inte längre har något värde ur produktionssynpunkt, utan vidare kan förkortas. Vi vet av inte alltför avlägsna historiska exempel, att sådant har förekommit på rätt nära håll. Betecknande för det föreliggande betänkandet är, att det icke på något ställe använder ordet "foster". Man räknar inte med SOU 1972: 39

fostret som en självständig mänsklig individ. Dock är utifrån både Bibelns synsätt och vetenskapens rön en sådan syn på fostret falsk. Bibeln ser det begynta fostret såsom något helt unikt, en varelse, som har sitt eget värde inför Gud och är avsedd att leva sitt liv efter Guds vilja. Se t ex Psalt 139:13 och Jes 49:1. — I sin bok "Teoretisk barnpsykologi" (1970) skriver professor Jan Gastrin: "Det embryo, som börjar växa inom moderns kropp, är icke i någon bemärkelse en del av modern. Från ögonblicket för befruktningen är embryot och sedan fostret en särskild individ. Barnet kan som bekant ha en annan blodgrupp än modern." Dessutom saknas i betänkandet varje form av förslag till åtgärder för att underlätta ställningstagandet för den blivande modern. I sitt livs kanske svåraste avgörande lämnas hon ensam. Det är hon för det mesta icke mäktig under det tryck hon i det läget är utsatt för av skilda slag. Den kristna församlingen måste här se sin kallelse till utvidgad diakoni, byggd på hjärtats värme och förståelse, och samhället göra allt för att underlätta adoptionsförfarandet av sådana barn som av ena eller andra anledningen icke kan omhändertagas av sina biologiska föräldrar. Kyrkorådet avvisar med skärpa det föreliggande lagförslaget och vädjar till statsmakterna att lyssna till den alltmer växande opinion som fördömer det framlagda betänkandet med dess inställning till människolivets värde. 349

67 Skee församlings kyrkoråd

Rådet beslöt enhälligt att hemställa hos landstingskommunens riksdagsmän och justitiedepartementet att aktivt arbeta för att abortlagstiftningen i vårt land icke måtte följa det av abortutredningen framlagda betänkandet utan taga hänsyn till att även ett nytänt människoliv har sitt egenvärde och icke får utsläckas annat än i vissa medicinskt indicerade undantagsfall.

350 SOU 1972: 39

68 Riksaktionen Mot fri abort

Riksaktionen Mot fri abort vill härmed få anföra följande: År 1970 bildades med representanter från olika samfund Riksaktionen Mot fri abort. För att den enskilde medborgaren skall beredas möjlighet att hävda sin åsikt i abortfrågan startades en namninsamling. Dags dato har över 50 000 män och kvinnor med sitt namn bekräftat sitt ställningstagande i kampen för de ofödda barnens rätt till liv. Vid ett symposium i Stadsmissionens kyrksal, Stockholm den 8 augusti 1970 anordnat av nämnda organisation antogs följande handlingslinje i abortfrågan. "I nära tusen år har i vårt land människolivet hållits i helgd. Vårt folk har accepterat de riktlinjer Guds ord dragit upp för människovärdet. Budet "Du skall icke dräpa" har fått vara en vaktpost mot människans och samhällets godtycke. I dag har vi inte längre denna respekt för människovärdet. Sveriges lag skyddar inte längre ett ofött människobarn. Därtill kommer att gällande abortlag i praktiken satts ur funktion, så att vi har i det närmaste fri abort. För att återställa respekten för människovärdet hävdar symposiet, att det ofödda barnet redan från befruktningen har fullt människovärde, att avbrytande av graviditet får ske endast, när uppenbar fara för moderns liv föreligger och vid våldtäkt, SOU 1972: 39

att antalet icke önskade graviditeter nedbringas genom att hemmens, församlingens och skolans sexualundervisning ges med sikte på den äktenskapliga samlevnaden och respekten för människolivets okränkbarhet grundlägges, att samhället och den enskilde måste ge den blivande modern allt stöd för att undanröja de svårigheter som åberopas som skäl för abort, att kristna läkare, socialvårdare och andra frivilliga krafter, lokalt och regionalt, bör söka organisera hjälp- och rådgivningsverksamhet i abortförebyggande syfte." Namninsamlingen fortsätter i första hand till dess beslut i frågan har fattats i riksdagen. Vid nämnda symposium beslöts också att tillsätta en arbetsgrupp som kontinuerligt skulle följa abortfrågan. I arbetsgruppen har främst följande medverkat: leg läkaren Sven Adrian, leg läkaren Sten Borgedahl, redaktören Olof Djurfeldt, professorn em Gerhard Hafström, komministern Sven Helmerius, kammaråklagaren Dagmar Heurlin, rådmannen Harald Ljungström, direktorn Algot Tergel, direktören Frank Allan Thomsson, leg sjuksköterske-barnmorskan Vivianne Wahlberg och stiftsadjunkten Håkan Zetterquist. Arbetsgruppen med namnet "Rätt till liv" utgav i november 1971 skriften "Rätt till liv" på Kyrkliga Förbundets Bokförlag, författad av redaktör Olof Djurfeldt. 351

Vi inom Riksaktionen Mot fri abort vill ansluta oss till vad som anföres i denna skrift. Vi hävdar bestämt, att Rätten till abort varken ur juridisk, medicinsk, social eller teologisk synpunkt kan ligga till grund för en ny abortlagstiftning.

352 SOU 1972:39

69 Kristen Demokratisk Samling

Historik I och med kristendomens införande i vårt land blev kristna värderingar bestämmande för vår lagstiftning, innefattande bl a allas lika människovärde och livets okränkbarhet. Dessförinnan fanns inget rättsskydd, och det oönskade barnet sattes ut. Under många århundraden upprätthölls genom lagstiftningen denna respekt för människovärdet. Emellertid kom genom praxis abort att tillåtas vid fara för moderns liv — alltfort med bibehållande av grundsynen om fostrets rätt till liv. 1938 års abortlag tillkom också för att säkra det ofödda barnets rättsskydd. Man upplevde starkt, att det var nödvändigt att klart redovisa vilka fall av avbrytande av havandeskap som kunde accepteras av etiska skäl. Dessa fall kom att benämnas indikationer. Vid tiden för abortlagens tillkomst gällde de läkarregler som Sveriges Läkarförbund — i likhet med många andra länders — antagit och som i den här aktuella frågan hade följande lydelse: "Läkaren skall besinna sin plikt att skydda och bevara människoliv alltifrån dess tillkomst i moderlivet." Med hänsyn härtill betonades också att abortlagen var en undantagslagstiftning. Till en början var också indikationerna starkt begränsade. Emellertid hade redan vid tiden för abortlagens tillkomst en sekulariseringsprocess börjat, som alltmer urholkade förutnämnda etiska läkarregel. Denna urholkning fick ett markant 2 3 - S O U 1972:39

uttryck genom indikationen om s k förutsedd svaghet. Genom tillkomsten av den indikationen banades vägen för den praxis som nu lett fram till en praktiskt taget fri abort. I konsekvens härmed har också — genom beslut av Sveriges Läkarförbund vid fullmäktigemöte i juni 1968 — den förut citerade regeln ändrats till: "Läkaren skall besinna vikten av att skydda och bevara människoliv". Man har sålunda utbytt orden "sin plikt" mot "vikten av" och strukit orden "alltirån dess tillkomst i moderlivet". Det kan anmärkas, att under den tid som utredningen pågått antalet aborter per år undergått en markant stegring, och detta under en period av ökande materiellt välstånd i landet. Sålunda uppgick under år 1965 de legala aborterna till 6 209, medan de under år 1971 stigit till över 20 000. Betänkandets

grundsyn

Det mest anmärkningsvärda i betänkandet är, att grundsynen är den motsatta mot den som låg till grund för abortlagen av år 1938. Man bortser helt enkelt från det ofödda barnet — det barn för vars skull abortlagen 1938 kom till. Genom hela betänkandet går som en huvudlinje en klar strävan att undvika ord och beskrivningar, som till läsaren förmedlar, den biologiska sanningen att det är människoliv det är fråga om jämväl under graviditeten. T o m ordet foster söker man undvika, även om man inte alltid lyckas, 353

som när man i samband med beskrivning av en abortmetod använder ordet "fosterdelar". Samtidigt som man genom forskning kommer allt längre när det gäller möjligheterna att kunna medicinskt hjälpa det ofödda barnet — fostret blir patient — och samtidigt som man alltmer betonar vikten av att människan under varje period av sitt liv får bästa tänkbara livsmiljö, bortser man i kommittén helt från de oföddas livsmiljö genom att föreslå att den enskilde får befogenhet att beröva den ofödda människan den för hennes fortsatta existens nödvändiga livsmiljön. Professor Gerhard Hafström skriver härom i Svenska Prästförbundets Meddelande nr 8 1971: "Abortkommitténs grundsyn — liksom dess motiv och lagförslag — är oförenlig med naturens skapelseordning. Den ingriper i, det vill säga griper in i, den mänskliga livsmiljön i moderlivet. Förslaget tillhör sålunda den miljöfientliga epokens slutskede och är därför redan föråldrat. Det är främmande för de nu allt större kraven på en livsvärdig mänsklig miljö. Såväl fostret i livmodern som den havande modern måste i stället genom lag tillförsäkras all erforderlig medicinsk, psykologisk och social vård — och detta främst under den mest kritiska tiden, nämligen havandeskapets tolv första veckor. Biologin, läran om livet, ger härutinnan det vägledande svaret." Att göra skillnad mellan livsdugligt och livsodugligt foster med hänsyn till om fostret kan leva vidare utanför modern är en ren fiktion, en konstruktion. Berövar man det friska fostret dess livsbetingelser, övergår det inte därför att vara livsodugligt, lika litet som ett friskt nyfött barn övergår att vara livsodugligt därför att man underlåter att ge det erforderlig vård. Det ofödda barnets rätt till liv Kommitténs ställningstagande att människan skall ha rätt till liv först när förlossningen närmar sig är minst sagt uppseendeväckande och strider bl a också emot Genévedeklarationen om de mänskliga rättigheterna, vilka talar om rätten till skydd jämväl före födelsen. 354

Redan den omständigheten att betänkandet helt förbigår huvudfrågan — det ofödda barnets rätt till fortsatt liv — gör att förslaget icke kan läggas till grund för en ny abortlag. Som första avdelning borde helt naturligt upptagas en grundlig och allsidig redogörelse för utvecklingen av fostret från konceptionen till förlossningen. Det har visat sig, att det på detta område alltfort råder en skrämmande okunnighet — en okunnighet som kan bli ödesdiger om den inte avhjälps innan man tar ställning till hela frågan. Ett flagrant exempel på den häpnadsväckande okunnigheten — särskilt bland många av dem som anser sig insatta i frågan — är uttrycket att fostret är en del av moderns kropp. Denna okunnighet synes idag vara en av orsakerna till den opinionsbildning till förmån för fri abort som utbildats under de senaste åren. Skulle den också komma att utgöra grunden för ett folks ställningstagande till liv eller död för ännu icke födda, skulle det vara än mer ödesdigert. Ett första avsnitt av betänkandet borde alltså ha beskrivit vecka för vecka vad som sker under hela fosterstadiet — hur redan efter några veckor den lilla människovarelsens eget hjärta börjar slå, hur under de första två månaderna huvud, armar, ben, fötter, händer, fingrar och tår skulpteras fram. Ett nödvändigt skede av en människas liv. Om man inte har tillräcklig kunskap om fakta, har man inte heller möjlighet att komma fram till riktiga slutsatser. Först efter en beskrivning av förutnämnt slag kan man gå in på de indikationer som kan bedömas vara så vägande, att de tar över det ofödda barnets rätt till fortsatt liv. Vad som faktiskt skett genom lagstiftning och praxis på detta område får inte utgöra skäl till att fortsätta på den inslagna vägen — allraminst att, som skett, föra fram till ett förslag om fostrets rättslöshet. Respekten för människovärdet, människolivet mäste omfatta även de första nio månaderna av en människas liv. Att man kan tvingas till kompromiss vid fara för moderns liv och vid våldtäkt undanskymmer icke det faktum att fostret också är ett människoliv. SOU 1972 39

Randanmärkningar Utöver vad som anförts finns det anledning att beröra några ytterligare områden av betänkandet, som visar påtagliga brister. En följd av att utredningen föreslår att fosterfördrivning skall avkriminaliseras blir att den blivande fadern kan hållas helt utanför skeendet. Det kan t o m inträffa, att hustrun efter konstaterad graviditet får abort utan att mannen har en aning om att ett barn var på väg. En sådan lagstiftning måste för varje tanke te sig orimlig. Vad angår frågan om den nämnd, som föreslås skola avgöra om abort med hänsyn till riskerna för modern icke skall få ske, synes en sådan nämnd vara obehövlig. Att bedöma sådana risker är den gynekologiska expertisens sak. Vilken funktion en psykiater skulle ha är svårt att förstå. Detta gäller i ännu högre grad lekmannens funktion. Vad därefter angår frågan om utvecklingen inom sjukvården med en helt fri abort, är det uppenbart, att de redan nu hårt ansträngda resurserna då skulle bli klart otillräckliga. Från sakkunnigt håll har uttalats, att antalet aborter under år 1972 väntas bli minst 28 000. Det är sannolikt, att siffran med lagfäst rätt till abort skulle stiga ytterligare. Redan nu har vi långa köer av sjuka, som väntar på att få undergå operation, behandling och vård på våra sjukhus. Det kan gälla hjärtsjukdomar, njurlidande, gallstensbesvär; det kan gälla gynekologiska sjukdomar. Abortfallen prioriteras av naturliga skäl. En sådan utveckling inom ett så viktigt och för många människors tillvaro så betydelsefullt område som sjukvårdens är oacceptabel. Sammanfattning Det synsätt, som ligger till grund för 1965 års abortbetänkande, är djupt inhumant och livsfientligt. Det bryter respekten för människovärde och människoliv. Om utredningens synsätt blir samhällets, införes ett allmänt hot mot människoliv och människovärde, som kan utlösas inte bara mot det värnlösa fostret utan mot den värnlösa människan överhuvudtaget. Denna grundSOU 1972: 39

syn måste bestämt avvisas. Kristen Demokratisk Samling hävdar därför, att den framlagda utredningen icke kan läggas till grund för en lagstiftning, och yrkar på förnyad utredning, vid vilken fostrets rätt till liv beaktas. 691 Kristen Demokratisk holms stad och län

Samling i Stock-

Redan rubriken — Rätten till abort — är ägnad att inge betänkligheter rörande kommitténs målsättning och innebär i sig en styrning. Den leder otvetydigt in på den tankegången att abort är eller i varje fall borde vara en rättighet för kvinnan. Den synen innebär ett underkännande av kvinnan som förvaltare av själva livet i dess oansenliga, svaga begynnelse. Mot detta betraktelsesätt ställer vi kravet på rätt till liv som en bärande grundtanke inte bara för den framfödda utan också för den ofödda människan. Att man i nödfall — vid fara för moderns liv och vid våldtäkt — kan tvingas tillgripa den nödlösning som abort innebär utgör icke ett avsteg från grundsynen. Att som betänkandet gör bortse från den ofödda människans rättsskydd innebär ingalunda någon lösning på problemet. Vi finner det angeläget att påminna om att vid den internationella läkarkongressen i Oslo sommaren 1970 fyrtio länders läkarförbund i ett uttalande ställde sig bakom Genévedeklarationen om den yttersta respekt för människoliv från konceptionen (befruktningen) till döden. Det kan förtjäna påpekas, att vid omröstningen de svenska läkarna lade ned sina röster. Kommitténs grundsyn, som förnekar livet i dess första skede, är ett steg tillbaka i utvecklingen mot större jämlikhet och likaberättigande. Abortlagen bör bli föremål för en översyn med sikte på ett ökat rättsskydd för den ofödda människan.

70 Lurs kyrkoråd

I anledning av den utredning 1965 års abortkommitté lagt fram år 1971 med förslag till ny abortlagstiftning beslöt kyrkorådet vilja göra följande uttalande, att översändas till länets riksdagsmän och chefen för justitiedepartementet. I nämnda utredning finner kyrkorådet det egendomligt att de etiska problem som i en abortsituation måste bli brännande för många, inte bara modern utan också för dem som skall medverka till att ett liv utsläckes och andra som konfronteras med nämnda situation, i så hög grad skjutes åt sidan och att frågan betraktas enbart ur medicinsk och praktisk samhällelig synpunkt. Enligt de värderingar som präglar utredningen saknar det ofödda barnet rättsskydd. Kyrkorådet anser att utgångspunkten för en bedömning av abortfrågan måste vara människovärdet, inte bara moderns värde utan även det ofödda barnets värde och rätt, parat med principen om livets okränkbarhet alltifrån det ögonblick befruktningen sker och en ny människas hela individ finns till vilken senare blir barn och vuxen människa. — Utifrån den kristna livsbejakande synen på människan och hennes värde i sig själv och människolivets okränkbarhet från dess allra första stund i konceptionen, måste kyrkorådet ta klart avstånd från utredningens abortförslag och vädjar till berörda parter att arbeta för den syn på människan som inte ringaktar utan i stället slår vakt om mänskligt liv i enlighet 356

med den grundsyn som hittills gällt för lagstiftning i nämnda fråga även om den synen allt mindre tillämpas i praktiken vilket är att djupt beklaga.

SOU 1972:39

71 Hede församlings kyrkoråd, Göteborg

I anledning av det betänkande som fram- hon inte skulle vilja det själv, för att slippa lagts av abortkommittén och de remissvar ifrån allt ansvar och besvär, andra oförutdäröver som hittills offentliggjorts, vill kyr- sedda följdverkningar av en sådan lagstiftkorådet anföra sina invändningar mot att ning att förtiga. Det behövs i stället att abort skulle lagfästas som en rättighet. Vi med allvar bekämpa allt det, som ställer mena att detta avgjort strider mot vad den människor i en sådan situation, att de komheliga Skrift lär och skulle föra in i en ma att söka abort, som endast borde tillåtas, när det verkligen gäller liv mot liv. Och det snårskog av oförutsedda följdverkningar. är att neka de möjligheter, som äro oss Det synes uppenbart, att abortkommitténs givna i rikligt mått, och de resurser, som majoritet utgår från materialistiska utgångspunkter, som om människans lycka skulle stå oss tillbuds, om man inte vill angripa bestå i tillfredsställandet av materialistiska problemen på sådant sätt att man söker önskningar och undvikande av allt, som förebygga och avhjälpa sådana svårigheter. hindrar detta. Det ofödda barnet kan ej medvetet känna någon smärta eller ge uttryck för några önskningar, och då gör det ingenting, om dess liv utsläckes, helst om det kan ske på ett såpass tidigt stadium, att tekniken därför är enklare, riskerna för modern mindre och det ej så tydligt syns, vad det är som sker. Med samma utgångspunkt kommer man till att det inte gör något att tillmötesgå en plågads önskan att göra slut på livet och dess plågor. Eller om det är fråga om en som blott är en börda för sig själv och för andra och till ingen nytta för den materialistiska produktionen. Vi mena att det måste fasthållas, att människolivet börjar med befruktningen, och det kan ej vara moderns ensak, om det avlade barnet skall få leva. Dessutom är det all anledning att tänka, att ansvarslösa barnafäder och andra komma att utöva press på modern att begära abort, fastän SOU 1972: 39

72 Svenska Alliansmissionens Ungdomsförbund

Svenska Alliansmissionens Ungdomsförbund har av styrelsen för Sveriges Kristna Ungdomsråd rekommenderats att ta ställning till det av Ärkebiskopen inlämnade yttrandet över abortkommitténs förslag SOU 1971:58 "Rätten till abort". Vår organisation erkänner det vidsträckta ekumeniska samarbete och studiearbete, som ligger till grund för de synsätt och de förslag som Ärkebiskopens skrivelse ger uttryck för. Vi önskar därför på detta sätt hänvisa till och deklarera vårt instämmande i yttrandet.

358 SOU 1972:39

73 Kyrkoråden i Näsinge och Lommelands församlingar

Kyrkorådet, som tagit del av 1965 års abortutrednings betänkande (SOU 1971:58), hade funnit där framförda synpunkter och förslag i allra högsta grad betänkliga och oroväckande. Utgångspunkten för bedömande av abortfrågan måste enligt kyrkorådets mening vara hävdandet av människovärdet och därav följande respekt för livets helgd. Därvid måste också det ofödda barnets värde komma in i bilden. I föreliggande betänkande bortser man helt från detta. Här avhändes det ofödda barnet allt rättsskydd. Abortkommittén betraktar uppenbarligen hela abortfrågan ur medicinsk och praktisk-samhällelig synpunkt och undanskjuter medvetet alla etiska värderingar. Detta i strid med det av dåvarande statsrådet Kling givna utredningsuppdraget, där det dock framhålles värdet av "en ingående analys av de etiska värderingar, som ligger till grund för de olika uppfattningarna". Kommittén försöker uppenbarligen medvetet tränga bort ett etiskt problem, som måste bli brännande för många människor, som på ena eller andra sättet konfronteras med abortfrågan. Det kommer till uttryck också däri, att man genomgående använder en terminologi, som undviker att leda tankarna till att abort innebär utsläckande av mänskligt liv. Man talar om abort, som om det bara vore fråga om en vanlig operation. Den syn på fostret — ett ord som man f ö genomgående undviker att använda — SOU 1972: 39

som kommer till uttryck i betänkandet är både från medicinsk-vetenskaplig och biblisk synpunkt falsk. Man räknar inte med fostret som en självständig mänsklig individ. Den medicinska vetenskapen tycks dock vara enig om, att man inte kan sätta någon annan tidpunkt för livets början än konceptionens ögonblick. Den medicinska forskningens rön visar hän till en kontinuerlig utveckling av det mänskliga livet från befruktningen till den mogna människan. Det befruktade ägget är ett påbörjat människoliv med individens särskilda egenskaper, personlighet, begåvning. Från kristen synpunkt måste denna syn på livet klart hävdas. Bibeln ser genomgående det begynta livet såsom något som har sitt eget värde inför Gud. Det blivande barnet är under Guds vård likaväl som det framfödda barnet. Den syn på livet och människovärdet, som ligger bakom lagförslaget synes kyrkorådet skrämmande i sina konsekvenser. Rubbas livsvärdet i livets begynnelser kan det snart leda till, att det kommer att fastslås, att ett liv som inte längre anses ha något värde ur produktionssynpunkt, kan förkortas. Tanken går osökt till nazistiska motiveringar för utsläckande av icke önskvärt liv. Enligt kyrkorådets mening innebär förslaget att låta modern ensam avgöra frågan om barnets liv inte endast att göra det ofödda barnet rättslöst. Det kan också få 359

till följd, att modern av sin omgivning kan tvingas till en handling, som sedan för henne kan få allvarliga konsekvenser. Ekonomiska och sociala skäl får inte ge anledning till utsläckande av liv. Samhället har i stället att på allt sätt i en svår situation hjälpa blivande mödrar att bära fram sina barn till livet. Den kristna församlingen har också här en viktig diakonal uppgift. Slutligen finner kyrkorådet betänkligt, att i lagförslaget saknas utredning rörande rätten för läkare och annan sjukvårdspersonal att av religiösa eller etiska motiveringar befrias från medverkan till de förordade abortingreppen. Under hänvisning till vad som sålunda anförts avvisar kyrkorådet enhälligt det föreliggande lagförslaget och vädjar till statsmakterna att taga hänsyn till den starka opinion, som skarpt reagerar mot det framlagda betänkandet med dess inställning till människovärdet och livets helgd.

360 SOU 1972:39

74 Bro kyrkoråd

Bro kyrkoråd i Göteborgs stift får med anledning av det från 1965 års abortkommitté framlagda betänkandet anföra följande synpunkter, som vi hoppas skall bli beaktade:

till ansvarskännande individer. "Barn äro en Guds gåva", säger Skriften, därför skall de mottagas med glädje och uppfostras med ansvar.

1. Abortkommitténs betänkande, som går ut på att "avkriminalisera" abortfrågan blir strängt taget en legalisering av det, som Gud förbjuder i sitt 5:e bud: "Du skall icke dräpa", om detta betänkande får segra i den svenska lagstiftningen. Mot detta måste vi på det allvarligaste protestera. 2. I en kommande lagstiftning i abortfrågan måste hänsyn tagas inte bara till den blivande modern och den blivande fadern utan även till fostrets rätt att leva. Fostret är ju att betrakta som en självständig individ. 3. Läkare och sjukhuspersonal, som har till uppgift att skydda livet, måste ha laglig rätt att vägra abort eller medverka vid abort, när sådan påfordras men är emot vederbörandes övertygelse. Detta i enlighet med Regeringsformens paragraf 16. 4. Blivande mödrar måste lagstiftningsvägen tillförsäkras all hjälp både i andligt och materiellt avseende för att kunna framföda sitt barn i trygghet. 5. Över huvud taget måste våra enormt ökade ekonomiska och sociala resurser användas så, att det skapas en mera familjeoch barnvänlig miljö i vårt samhälle, och att barnen redan från skolåldern uppfostras 2 4 - S O U 1972:39

75 Kyrkoråden i Krokstads och Sanne församlingar

I anledning av det betänkande, som framlagts av abortkommittén och de remissvar däröver, som hittills offentliggjorts, vill kyrkorådet anföra sina invändningar mot att abort skulle lagfästas som en rättighet. Vi mena, att detta avgjort strider mot vad den heliga Skrift lär och skulle föra in i en snårskog av oförutsedda följdverkningar. Det synes uppenbart, att abortkommitténs majoritet utgår från rent materialistiska utgångspunkter, som om människans lycka skulle bestå i tillfredsställandet av materialistiska önskningar och undvikande av allt, som hindrar detta. Det ofödda barnet kan ej medvetet känna någon smärta eller ge uttryck för några önskningar, och då gör det ingenting, om dess liv utsläckes, helst om det kan ske på ett såpass tidigt stadium, att tekniken därför är enklare, riskerna för modern mindre och det ej så tydligt syns, vad det är som sker. Med samma utgångspunkt kommer man till, att det inte gör något att tillmötesgå en plågads önskan att göra slut på livet och dess plågor. Eller om det är fråga om en som blott är en börda för sig själv och för andra och till ingen nytta i den materiella produktionen. Vi mena att det måste fasthållas, att människolivet har börjat med befruktningen, och det kan ej vara moderns ensak, om det avlade barnet skall få leva. Dessutom är det all anledning att tänka, att ansvarslösa barnafäder och andra komma att utöva press på modern att begära abort, fastän 362

hon inte skulle vilja det själv, för att slippa ifrån allt ansvar och besvär, andra oförutsedda olyckliga följder av en sådan lagstiftning att förtiga. Det behövdes i stället att med allvar bekämpa allt det, som ställer människor i en sådan situation, att de söka en sådan utväg som abort, som endast borde tillåtas, när det verkligen gäller liv mot liv. Och det är att neka de möjligheter, som äro oss givna i rikligt mått, och de resurser, som stå oss till buds, om man inte vill angripa problemen på ett sådant sätt, att de resurser som finnas bli använda för att söka förebygga och avhjälpa dess svårigheter.

SOU 1972:39

76 Riksförbundet Kyrkans Ungdom

1. Utredningen och språket I betänkandet används ett teoretiserande språkbruk, där man undviker att nämna förhållanden och parter med normala termer. Kommitténs fortplantningsspråk kan icke undgå att göra ett egendomligt intryck av prydhet, som i realiteten blir cynisk, när klara medicinska, biologiska och juridiska fakta icke får en adekvat terminologi. 2. Utredningen och övrig gällande lagstiftning Såsom juridiskt kunniga remissinstanser torde kunna meddela, kommer utredningens lagförslag, om detta förverkligas, att komma i strid med nu gällande lagstiftning inom andra områden av vilka här skall nämnas endast några exempel: Gällande arvslagstiftning räknar inom sitt område det ofödda barnet eller dess eventuella framtida avkomlingar såsom juridiska subjekt i dessas förmåga att vara förmånstagare i testamente. En varelse kan knappast förnekas status av rättssubjekt inom ett område, om den tillerkännes detta inom ett annat område inom samma lands lagstiftning. Utredningens lagförslag skapar en situation, där denna juridiska persons existens ensidigt kan upphävas av annan part, som dessutom kan tänkas ha intressen av att ytterligare förmånstagare icke kommer att göra arvsanspråk gällande. Det torde dessutom stå i strid med gälSOU 1972: 39

lande äktenskapslagstiftning, som förutsätter makarnas inbördes gemensamma ansvar och bistånd, att i en situation där båda har ett gemensamt ansvar, lägga all beslutsrätt hos den ena parten. Detta blir fallet, om fadern helt generellt avföres ur beslutsprocessen. Vad som här säges om äktenskap kan också i solidaritetens namn gälla andra "privatäktenskapliga" förhållanden. Under tiden för utredningens arbete har den nyligen tillkomna lagen angående utomäktenskapliga barns arvsrätt efter fader skapat en situation, där man kan förutsätta en mycket stark påverkan på kvinnan i hennes beslut om abort, för att fadern därigenom skall undkomma eventuella arvsanspråk. Utredningens förslag upphäver vidare gällande barnavårdslag på vissa punkter — ett förhållande, som ej berörts i lagtextförslagen. 3. Utredningen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samt om barnens rätt Enligt den FN-deklaration om barnets rättigheter, som även Sverige som suverän nation biträtt, skall barnet vara garanterat skydd och omvårdnad även före födelsen. Att, såsom utredningen avser, helt beröva barnet detta rättsskydd torde stå i strid med nämnda deklaration. Blir utredningens förslag verklighet, förutsätter detta att Sverige som stat måste reservera sig mot deklarationen om barnets rätt. 363

4. Utredningen och förhållandet undantagslagstiftning — generell lagstiftning

7. Utredningen dess lagförslag

Fostrets status såsom rättssubjekt har tidigare inneburit, att abortlagstiftningen haft karaktär av undantagslagstiftning. Detta är den naturliga konsekvensen av ett rättsförhållande mellan två parter. Då den nu föreslagna lagstiftningen avskaffat den ena parten såsom rättssubjekt har denna undantagslagstiftning upphävts och man har härigenom uppnått ett förhållande, i vilket den ena partens intresse i alla lägen hävdas på den andras bekostnad utan möjlighet att prövas. Det ensidiga hänsynstagandet till ena partens intresse i en konfliktsituation svarar inte mot den objektivitet med vilken två parters rättsförhållande bör bli bedömt.

Av den paragraf, som behandlar stadgandet att läkare skall utföra abort endast på allmän sjukvårdsinrättning eller annan inrättning som Socialstyrelsen fastställer, framgår icke klart huruvida detta lagrum också stadgar för läkaren att såsom tjänsteplikt generellt utföra förekommande aborter å sjukvårdsinrättning. En dylik vag formulering garanterar icke den enskilde full rättssäkerhet. Den föreslagna abortlagen säges få närmast karaktär av sjukvårdslag, bl a genom att abort utgår ur strafflagen och genom att man frånkänner fostret rättskapacitet. Parallelliseringen med sjukvårdslag blir dock inkonsekvent då denna "operation" kommer att vara den enda, som patienten själv har laglig rätt att omedelbart påfordra. Härigenom uppstår en situation, där andra patienter inom sjukvårdslagens område riskerar att bli eftersatta genom att någon sådan obetingad rätt icke förefinnes i andra, många gånger mer livshotande, förhållanden. Detta måste speciellt påpekas, eftersom nuvarande sjukvårdsresurser icke räcker till ens för omedelbar behandling av angelägna fall inom det gynekologiska området i allmänhet. Utredningens bruk av orden "slippa föda" torde vara ett för svensk lagstiftning unikt subjektivt ord. På så subjektivt godtyckliga grunder tillätes icke andra undantag, t ex skattelindring och befrielse från militärtjänst, vilka dock icke är för annan part livshotande förhållanden. Av en lagtext måste mer objektiv distinktion krävas.

5. Utredningen och övrig internationell lagstiftning Utredningen synes icke ha tagit någon nämnvärd hänsyn till övrig internationell lagstiftning på abortområdet. Härunder faller bl a frågan om eventuellt straffansvar enligt hemlandets lag för i Sverige verkande utländsk medborgare om denne företager aborter inom sin yrkesutövning. F ö hänvisas i denna tes till nr 3 ovan. 6. Utredningen

och de illegala abortörerna

Som en konsekvens av att utredningen frånkänt fostret status av rättssubjekt har de illegala abortörernas verksamhet fått en mildare bedömning. Enligt det framlagda förslaget kan t o m straffeftergift förekomma för illegala abortörer, något som icke behövde bli omedelbar följd av att man finner det önskvärt att för kvinnans del avkriminalisera aborten. Det torde icke finnas något som helst skäl för övrigt att tolerera illegala abortörers verksamhet om samhället, enligt den föreslagna lagstiftningen, är berett att ställa alla förekommande legala resurser till förfogande. Detta förutsätter ju också lagförslaget. Oss veterligt innebar icke lagen om avskaffande av motboken 1955 att hembränning samtidigt kom att bedömas mildare. 364

och några inadvertenser

8. Utredningen och dess egna undersökningar Utredningen drar uppenbarligen icke konsekvenserna av sina egna iakttagelser i det statistiska material, som finns redov:sat. I detta sammanhang vill vi bara anföra följande exempel: Man konstaterar att ca 75 % av abortgraviditeterna är tillkomna i förbindelser, som varat mer än 6 månader. AbortkomSOU 1972: 39

i

mitten driver på en lagstiftning, som mer verkar ta hänsyn till att alla abortgraviditeter uppstått under mycket tillfälliga former och därför måste avbrytas. Man kunde kanske här ha önskat att man åtminstone som en alternativlösning föreslog ett stärkande av de existerande personliga relationerna. I den bilaga, som tar fram en del fall där abort redan beviljats, är det påfallande ofta som moder med aborttillstånd underlåter att begagna sig av detta, vilket förstärker vår kritik i tes 14 nedan. Elisabeth Sjövalls särskilda undersökning påvisar att i de fall fadern är solidarisk med graviditeten kvinnan påfallande ofta önskar föda sitt barn. Kommittén tar ingen hänsyn till detta väl underbyggda material, utan avför konsekvent fadern i alla abortärenden. Detta stämmer knappast överens med den strävan till hänsyn och solidaritet, som i andra medmänskliga sammanhang poängteras av samhället. 9. Utredningens givna direktiv

bristande

följsamhet

av

Av en undantagslagstiftning skapar utredningen en generell sådan och missar därför de direkt riktade åtgärderna, vilka dock icke kan vara av samma karaktär vid alla graviditeten Den gör snarare ett intryck av att abort vore ett naturligt alternativ vid alla graviditeter, något som framstår som ett mycket groteskt tänkande. Skulle detta vara fallet kommer samhällets barn- och ungdomsproblem att ha fått en definitiv lösning inom en 15-årsperiod. Utredningen har helt missat direktiven att anvisa sociala stödåtgärder, vilket kommer att skapa en katastrofal situation för tusentals enskilda människor, vuxna och barn, vilka varit mer betjänta av aktivt praktiskt stöd än av en utrednings ovilja att frångå ett principiellt ställningstagande. Detta upplever vi som grovt osocialt. Dessa punkter har hittills endast behandlat en del formella juridiska inadvertenser samt iakttagelser vid genomgången av utredningen. SOU 1972: 39

Vi önskar i fortsättningen övergå till frågor av livsåskådningsmässig natur, som ligger oss såsom ungdomsrörelse nära, när det gäller ett samhälles inställning till abortfrågan. 10. Utredningen och dess ideologiska grundsyn Man kan inte undgå att frapperas över att utredningens starka markerande av begreppet "kvinnan själv" i själva verket är en reminiscens av en extrem liberal människosyn, bestickande progressiv i sina formuleringar, men helt i avsaknad av vad man under senare delen av 1960-talet börjat betrakta som uttryck för verklig mänsklig solidaritet och gemenskap. Här skymtar konturerna av en övermänniskoideologi, som borde vara främmande för ett moget samhälles värderingar och som dessutom är orealistiskt i den konkreta mänskliga vardagssituationen. Det torde vara en utopi att anta, att kvinnan i sitt beslutsfattande är så suverän som utredningen tycks förutsätta. Vid alla mänskliga beslut påverkas man av utomliggande personliga, sociala och praktiska omständigheter. Själva tillkomsten av lagen, enligt utredningens förslag, ger också intrycket att ett beslut i abortens riktning blir det normala vid fall av överraskande graviditet. En alltför liberal människosyn visar sig många gånger i själva verket inte vara annat än ett legaliserat ointresse för den gravida kvinnans verkliga situation. Hon får själv ta hela ansvaret i en situation där hon i stället skulle behöva allt stöd. Beträffande frånvaron av etisk totalsyn och den mot alla medicinska fakta stridande, men av utredningen framförda, "fortplantningsideologin" hänvisar vi helt till Ärkebiskopens remissvar. 11. Utredningen och

miljöfrågorna

Från denna aspekt framstår utredningens förslag som föråldrade. Det är naturligt att en utredning med uppdrag från år 1965 och med en expertis som tränats i 50- och tidiga 365

60-talets värderingar icke hunnit lära sig se abortfrågan i dess sammanhang med människan och hennes livsmiljö. En abort ingriper alltid i den mest primära mänskliga livsmiljön, fördärvar denna och sluter sig till de livsfientliga krafter, som i övrigt hotar människans miljö. Förslaget tillhör den miljöfientliga epokens slutskede och är därför redan före sin tillkomst föråldrat. 12. Utredningen och kvinnans

krav

Uppenbarligen har utredningen haft kvinnans situation och krav som främsta riktmärke. På annat sätt kan man inte förklara det fullständiga negligerandet av andra och tredje parts intressen. Det är ett bestickande resonemang, att man måste skydda kvinnan, vars hela livssituation, om man använder ett utvidgat hälsobegrepp, genom graviditeten kan bli mycket komplicerad och till synes övermäktig. Man får dock icke i detta sammanhang bortse från att kvinnans situation kan tillgodoses på en mängd olika sätt genom mycket långt gående sociala åtgärder. Fostrets skydd kan däremot endast tillgodoses, om en förutsättning råder: att det får kvarstanna hos modern hela graviditetstiden. En utvidgad aborträtt kan lätt komma att skapa en situation, där kvinnans rätt och valfrihet blir en illusion. Om hon står i en valsituation där inte tillräckligt starka sociala åtgärder kan påräknas för att underlätta graviditet och barnavård, finner man sig nödgad att välja utvägen med abort. Ett samhälle kan ju i sin tur icke anse sig förpliktigat att tillgodose berättigade sociala krav, om man anser sig ha löst denna fråga mer definitivt genom de medicinska åtgärder man ställt till förfogande genom en förment generös lagstiftning. 13. Utredningen och

framtid inom samhällsgemenskapen pekar mot en diskriminerande begränsning, som icke kan godtagas av en ungdomsrörelse, som måste arbeta för bättre livsmöjligheter för en ny generation. 14. Utredningens

karaktär av

kortsiktighet

En del remissinstanser har påpekat den utsträckta aborträttens karaktär av kortsiktig lösning. Vi finner det icke heller acceptabelt, att man här föreslår en lagstiftning, som bygger på det svenska samhällets bristande resurser av 1970, men som har verkningar långt in på 2050-talet. Hela komplexet måste ses i ett betydligt vidare sammanhang. Den enskilda mäniskans situation är icke begränsad till en abortönskans akuta bedömning. 15. Utredningen som grund för

lagstiftning

Med stöd av ovan anförda skäl, hävdar vi att utredningen icke kan ligga till grund för en lagstiftning i dessa ärenden, dels på grund av formell juridisk inadvertens, dels på grund av dess sociala och ideologiska grundsyn, som är oförenlig med ett rättssamhälles strävan mot en värdig tillvaro för alla dem, som står under dess berättigade ansvarsområde. Vi ansluter oss därför till Ärkebiskopens med flera sammanfattning att abortkommitténs betänkande icke kan läggas till grund för en ny lagstiftning emedan kommittén, såväl i sina motiveringar som i sitt lagförslag, åsidosatt de abortproblematikens etiska frågeställningar, som är relaterade till fostret som ett självständigt mänskligt liv.

samhällspessimismen

För en ungdomsrörelse ter det sig egendomligt att från samhällets sida mötas av en lagstiftning, som talar om att livet redan från dess begynnelse icke är värt att levas. Att människor på detta sätt icke anses ha en 366

SOU 1972:39

77 Kyrkliga Gymnasistförbundet

Kyrkliga Gymnasistförbundet erkänner det vidsträckta ekumeniska samarbete och studiearbete, som ligger till grund för det synsätt och de förslag som Ärkebiskopens yttrande över abortkommitténs förslag ger uttryck för. Vi önskar därför på detta sätt hänvisa till och deklarera vårt instämmande i yttrandet.

SOU 1972: 39

78 Kyrkorådet i Ljungs församling, Göteborg

Det är för kyrkorådet väl bekant att ett piella okränkbarhet måste därför kraftigt abortingripande är en komplicerad företeel- hävdas i en kommande lagstiftning. se. Hänsyn måste tagas ej blott till den 2. Fostret vill leva. Det är länge sedan abortsökande och henne närstående utan dödsstraffet avskaffades i vårt land. Med all också och ingalunda mindre till fostret — rätt anses det inhumant och kriminellt även varför har utredningen så konsekvent undatt avliva den som önskar sig döden. Inga vikit detta ord och i stället talat om procesbärande skäl framförs i utredningen för sen — som är en självständig individ. I gäl- ett avlägsnande av rättsskyddet för ofödda. lande abortlagstiftning finns skyddsintresset Det föreligger ej heller några principiella i centrum, nämligen fostrets rätt till liv. skiljaktigheter i detta avseende mellan det I abortkommitténs betänkande saknas det födda och det ofödda barnet. helt. Därtill är det ock nödvändigt att i 3. Människovärdet och livets helgd får ej ett kommande lagförslag värna om den skjutas åt sidan. Om man börjar tumma på personliga integriteten och samvetsfriheten principen om livets okränkbarhet genom att hos läkare och övrig sjukhuspersonal, som förvägra ofödda barn rättsskydd är steget ej önska medverka till ett mer eller mindre icke långt till att gälla även obotligt sjuka urskillningslöst utsläckande av liv utan fastoch åldringar, varpå avskräckande vittnesmer vill stå i livets tjänst. Man har att taga börd finns i vår egen tid. Förslaget till ny hänsyn till en mängd faktorer av humanitär, abortlagstiftning synes innebära ej framåtetisk och kristen karaktär. skridande utan en återgång till ett förkristet I föreliggande offentliga utredning finnes skede. enligt kyrkorådets mening allvarliga brister 4. Den genomgående synen i Bibeln är i här anförda avseenden. Kyrkorådet finner att fostret är under Guds vård likaväl som därför förslaget oantagbart i föreliggande det framfödda barnet? Psalt 139:13 "Ty du skick av följande skäl: har skapat mina njurar, du sammanvävde 1. Fostret är en självständig individ som mig i min moders liv". Jer 1:5 "Förrän jag har rätt till liv. Denna rätt är fastslagen i danade dig i moderlivet, utvalde jag dig, gällande svensk lagstiftning. Att fostret är och förrän du utgick ur modersskötet, helen självständig individ har modern embryogade jag dig", m fl. Att släcka liv i moderlogisk forskning med all önskvärd tydlighet livet liksom eljest är därför dråp. visat. Så snart livet är tänt är en självstänLjungs kyrkoråd vill därför med bestämddig individ skapad, vilken ej till arter utan het avvisa föreliggande förslag till ny abortendast till utvecklingsgraden skiljer sig från lagstiftning samt yrkar på att här framförda det födda barnet. Allt människolivs princi- synpunkter beaktas i en kommande abort368

SOU 1972: 39

lagstiftning. Det som bör eftersträvas är icke fri abort utan en skärpning av nuvarande regler. Abort bör kunna medges endast vid direkt fara för moderns fysiska och psykiska liv. Begreppet "operation" bör uteslutas ur berörda lagstiftning, då det är helt inadekvat och endast är ett kamouflage i sakförhållandet.

SOU 1972: 39

79 Ensamma föräldrars förening

Ensamma Föräldrars Förening tillstyrker i princip kommitténs förslag till lag om rätt till abortoperation. Föreningen ansluter sig dock vad beträffar 2 § 3 stycket till kommittéledamoten Görel Alms reservation och formuleringsförslag: "när det av annan anledning upplevs av kvinnan som oskäligt betungande att havandeskap fortsätter". Kommitténs tankegång härvidlag belyses särskilt klart av förslaget att i de fall en kvinna önskar abort av rädsla för att föda ett sjukt eller skadat barn bör den av kommittén föreslagna nämnden svara för prövningen (s 156). Föreningen anser att en nämnd kommer att få svårt att avgöra hur rädd kvinnan är, med skäl eller inte kan ingen avgöra förrän barnet i fall av avslag är fött. Föreningen menar att i olyckligt fall kan den psykiska belastningen på en mor som på så sätt tvingats föda bli ännu tyngre än annars — detta framtaget som ett exempel. Föreningen vill vidare avstyrka de föreslagna nämnderna då dessa troligen kommer att medföra en fördröjning av ärendena och därmed en skada som inte kan uppvägas av tänkta fördelar. Om nämnder trots allt skulle anses böra inrättas vill föreningen ställa andra krav på lekmannaledamoten än kommittén gör. Kommittén har gått ifrån den formulering som framfördes av 1950 års abortutredning: "med social erfarenhet och gott psykologiskt omdöme", och stannat för slutsatsen: "Eftersom det av den tredje leda370

moten förväntas gott omdöme, självständighet och intresse för livsvillkoren i samhället utses person — man eller kvinna — med erfarenhet av allmänna värv". (Citaten från s 151 och 154). Attributet "med erfarenhet av allmänna värv" kan täcka så mycket som här inte alls är relevant och med all vår respekt för mans och kvinnas jämlikhet anser vi dock att en man rent fysiologiskt måste ha svårare att leva sig in i en gravid kvinnas reaktioner om han såsom lekman inte har yrkesmässig erfarenhet. Vi anser därför att om nämnd skall inrättas bör lekmannaledamoten vara kvinna, med social erfarenhet och gott psykologiskt omdöme och med egen erfarenhet av graviditet och förlossning. Kommittén har på olika ställen diskuterat åsikten att förekomsten av aborter och tilllåtandet av aborter är en inkompetensförklaring av samhället — man bör kunna erbjuda sådana villkor för gravida kvinnor att de väljer att föda där inte sjukdom eller skada av olika slag utgör abortmotiv. Föreningen vill starkt understryka att ekonomiskt och annat praktiskt stöd bör utökas och göras mångsidigare och verkligen tillhandahållas — inom föreningens erfarenhet ligger fall där kvinnor har känt sig "lurade" till att avstå från abort genom samhällets löften om stöd. En belysning av att stödet trots vissa påståenden om motsatsen inte är tillräckligt är det faktum att ensamstående mor löper fyra å fem gånger så stor risk att SOU 1972:39

vara tvungen att vända sig till socialvården sin far." Vi skulle då stå inför en ny sorts klassindelning av barn där av fadern icke som tvåföräldersfamilj. Trots sådant praktiskt stöd som samhäl- önskade barn förvägras de rättigheter andra let ger och i framtiden kommer att ge finns barn har. Föreningen vill understryka att möjlighet det dock och kommer säkerligen alltid att finnas fall där sociala omständigheter mo- för en eventuellt abortsökande att få hjälp tiverar abort och där ev hjälpåtgärder inte av kurator respektive psykiater självklart kan komma åt problemets kärna. Förening- bör finnas men inte göras obligatorisk. Inför en har särskilt fäst sig vid ett fall som refe- risken att en hjälpsökande visserligen uppreras i bilaga 7, s 7: en femtonåring, låg- fattar vad som meddelats om olika stödbegåvad, fadern spritmissbrukare, modern möjligheter men kanske i orolig sinnesstämoförmögen att hålla ihop hemmet, barnafa- ning har svårt att klart minnas var och hur dern åtalad för misshandel och fylleri — hjälp finns att efterfråga bör det kanske psykiatern avstyrker abort. För att gå ifrån övervägas att utarbeta en kort sammanfattdetta typfall till ett principresonemang me- ning som rutinmässigt överlämnas vid första nar föreningen att risken för olyckliga för- besöket. hållanden och eventuell barnmisshandel är Problemet med de tveksamma och vackstor där tendensen till spritmissbruk och lande torde enligt föreningens åsikt bättre misshandel redan är dokumenterad — och lösas genom en erbjuden hjälp av psykiater/ en beklaglig konsekvens följer då lätt: kurator än genom avslag och förbud. mången drar alla unga ogifta mödrar över Hundraprocentigt torde detta problem liken kam och man kan få höra omdömen som de flesta andra inom detta område exempelvis i massmedia: "Misshandelsfallen aldrig kunna lösas. kommer just från den här miljön ..." — Föreningen anser det vidare som självStällningstagandet ifråga om abort utgår i klart att antagande av ny lag om rätt till oerhört hög grad från hänsynen till den abort inte fixerar situationen sådan den nu gravida kvinnan — föreningen anser att föreligger — dvs att forskning i fortsätthänsynen till det väntade barnet bör väga ningen stimuleras angående preventivmetomycket starkt: barnet har rätt att komma der, sociala och ekonomiska stödformer för till världen önskat. gravida kvinnor i pressad situation, att exemLikaså diskuterar kommittén i sitt betän- pelvis lagstiftningen angående sterilisering kande och speciellt ledamoten Astrid av män överses som en form av preventiva Kristensson i sin reservation frågan om i åtgärder (kombinerat med upplysning angåvad mån mannens ställningstagande bör ende effekten därav). — Som ett exempel efterhöras och tas hänsyn till. Ensamma på sociala åtgärder vill föreningen nämna Föräldrars Förening anser härvidlag att i fall att för närvarande den frivilliga sjukförsäkförhållandet mellan den gravida kvinnan ring som studerande kan teckna inte inkluoch hennes partner är gott torde man kunna derar havandeskapsskydd vilket givetvis borta för givet att problemet är bådas och de ändras. Likaså bör preventivmedel jämte ställningstagandet likaså bådas. Är däremot rådgivning inkluderas i sjukförsäkringen. relationen dålig eller kanske vid den aktuella tidpunkten redan obefintlig bör hänsynen Hänvisande till vad som ovan anförts vill till kvinnan överväga — utan att därmed Ensamma Föräldrars Förening sammanfatnedvärdera faderskapet. Föreningen måste ta: föreningen i detta sammanhang uttrycka sin förvåning tillstyrker kommitténs förslag till lag om över Astrid Kristenssons yttrande (s 179): rätt till abortoperation med nedan nämnt "En logisk konsekvens av utredningens förundantag; slag skulle vara att fädernas underhållsskylavstyrker de föreslagna nämnderna inom dighet till ett icke önskat barn omprövas den gynekologiska sjukvården; liksom också ett sådant barns arvsrätt efter SOU 1972: 39

tillstyrker omformuleringen av 2 § 3 stycket: "när det av annan anledning upplevs av kvinnan som oskäligt betungande att havandeskap fortsätter"; tillstyrker att hjälpåtgärder till gravid kvinna i pressad situation bör utökas, ekonomiskt, praktiskt, psykiatriskt, kurativt, och att preventivmedel bör inkluderas i sjukförsäkringen; understryker slutligen att barnets rätt är att komma till världen önskat.

372 SOU 1972:9

80 Kristna Studentrörelsen i Sverige

Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS) ber härmed få framföra följande synpunkter på abortutredningens betänkande. Vår rörelse har från början stått med i de ekumeniska samtal som förts i abortfrågan och inom rörelsen diskuterat de synpunkter, som i dessa samtal framkommit. Vi önskar härvidlag ställa oss bakom det remissvar Ärkebiskopen avgivit, som helt bygger på dessa ekumeniska samtal och enligt vår mening uttrycker en bred kristen opinion. Särskilt vill vi därutöver understryka det nödvändiga i att en övre gräns fixeras, efter vilken abort endast bör vara möjlig på medicinska indikationer eller på grund av under havandeskapet förändrad livssituation för kvinnan. Vi menar att denna övre gräns bör gå vid 18:e veckan. Nödvändigheten av att förhindra sena aborter gör att de skäl mot en tidsgräns, som utredningen framlagt, här måste få vika.

men där så behövs ge hjälp till egna ställningstaganden. Förutom de yrkanden Ärkebiskopen i sitt remissyttrande framställer och som vi instämmer i, vill vi föreslå att en övre gräns för abort sättes vid 18:e veckan, efter vilken abort endast bör tilllåtas på medicinska grunder eller då särskilda förändringar inträtt för den abortsökande under havandeskapstiden, att obligatoriskt samtal med kurator bör äga rum före beslut om abort, samt att rekommendation göres om att, där så är möjligt, samtal också äger rum med fadern.

Vidare anser vi, att obligatoriskt samtal med kurator under alla förhållanden bör föregå ett beslut om abort. Det är viktigt att den abortsökande får hjälp till perspektiv på sin sociala och personliga situation och information om stödåtgärder från samhällets sida som finns. Rekommendation bör enligt vår mening ske att samtal, där så är möjligt, också äger rum med barnets far. Målsättningen för samtalen bör i båda fallen vara, inte att påverka i bestämd riktning, SOU 1972: 39

KUNGL BIBL. 2 2 JUN 1972 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Handelsdepartementet

Ämbetsansvaret II. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision avvattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet II. [24] Konsumentköplag. [28] Abortfrågan. Remissyttranden. [39]

Konsumentupplysning om försäkringar. [29]

Försvarsdepartementet

Inrikesdepartementet Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33]

Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre ? [32]

Industridepartementet Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25]

Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] Säkerhets- och försvarspolitiken. [4]

Socialdepartementet 1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34]

Kommunikationsdepartementet CKR. (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21]

Finansdepartementet Förenklad iöntagarbeskattning, [11]

Utbildningsdepartementet Reklamutredningen.1. Reklam I. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam II. Beskrivning och analys. [7] 3. Reklam III Ställningstaganden och förslag. [8] (Utkommer senare.) 4. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [19] Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. [20] Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1-19. [37] 3 Samhälle och trossamfund. Bilaga 20, Andra trossamfunds ekonomi. [38]

Jordbruksdepartementet Lag om hålso- och miljöfarliga varor. [31 ] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1972

I SB N 91 -38-00194-2