Medborgerliga fri- och rättigheter i vissa länder : översikter

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

A \,,__, u., _

H% L *§§ %â\\\?

Med or Tkerli a

ätu heter

?

g .\.\ gg

I

\ 7

_

i

Översikter

utgivnaxay

års och

m- rönighefsufredning

°“.**-\

19\73

Statens offentliga utredningar

@ w 1975 :29

w Justitiedepartementet

Medborgerliga

fri- och

rättigheter

i vissa länder

Översikter utgivna av 1973 års fri- och rättighetsutredning Stockholm 1975

Omslag Jan Boman ISBN 91-38-02339-3 Göteborgs Offsettryckeri AB, Kungälv 1975

SOU I975:29

Till Statsrådet och chefen för

justitiedepartementet

1973 års fri- och rättighetsutredning har att undersöka ivad mån grundlagsskyddet för medborgerliga fri- och rättigheter kan förstärkas. Inom ramen för sitt arbete har utredningen försökt att tillgodogöra sig erfarenheter från vissa andra länder och från tillämpningen av internationella konventioner i ämnet. I sistnämnda avseende har redan överlämnats en översikt av bitr. utrikesrådet Hans Danelius: Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna i praktisk tilllämpning och en översikt av kanslisekreteraren i Socialdepartementet Tore Gustavsson: Från tillämpningen av Europarådets sociala stadga” (SOU 1974:88). Nu överlämnas särskilda utredningar rörande fri- och rättighetssystemet i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien, utarbetade av docenten Bo Westerhult, Kävlinge, samt i Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike, utarbetade av dr. jur., jur. kand. Hans-Heinrich Vogel, Lund. Därjämte har Vogel gjort en komparativ översikt beträffande bl. a. dessa länder. l fråga om Danmark har vidare förste byråsekreteraren i utrikesdepartementet Kaj Mannheimer gjort en översikt över fri- och rättighetssituationen där under den tyska ockupationen 9 april 1940 - 5 maj 1945 samt under de första efterkrigsåren. översikten har genomsetts av kanslirådet i utrikesdepartementet, fil. dr. Wilhelm Carlgren. Det må erinras om att - bl. a. - motsvarande uppgifter av Mannheimer i fråga om Norge publicerades genom grundlagberedningens försorg (SOU 1972:18). Vid valet av länder att särskilt undersöka har utredningen varit restriktiv med hänsyn till den snäva tidsram som gäller för utredningens arbete. En annan ledande synpunkt har varit att ta med sådana länder som är oss särskilt närstående eller eljest allmänt sett är förhållandevis jämförliga med vårt land. Undersökningarna har utförts enligt allmänna riktlinjer som angetts från fri- och rättighetsutredningens sida. För undersökningarnas genomförande och för resultatens redovisning svarar författarna själva. Fri- och rättighetsutredningen har ansett det önskvärt att publicera detta material, medan utredningen alltjämt håller på med sitt arbete.

Stockholm i mars 1975

På fri- och rättighetsutredningens vägnar

Hj. Mehr

/C. H. Bergh

Innehåll

Inledning till avsnitten om Danmark, Finland, Norge och Storbritannien

1 Medborgerliga fri- och rättigheter iDanmark . . . . . . . . 13 Kapitel

1.1 Sammanfattning; förkortningar 13

1.2 Huvuddragen av det danska stats-, förvaltnings- och processsystemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 rättsliga 1.2.1 Det statsrättsliga systemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 1.2.1.1 Grunddragen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 1.2.1.2 Normgivningsfunktionen . . . . . . . . . . . . . 15 1.2.1.3 kontrollen . . . . . . . . . . . 16 Den statsrättsliga 1.2.2 ställning 17 Förvaltningsmyndigheternas 1.2.3 Domstolarnas ställning 17 1.2.3.1 Grunddragen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 1.2.3.2 Organisation och rättegångsförfarande 18 1.3 De danska grundlagsskyddade fri- och rättigheterna 19 1.3.1 Allmän översikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 1.3.2 Rättighetskatalogen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 1.3.2.1 Personlig frihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 1.3.2.2 Hemfrid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 1.3.2.3 Tryck- och yttrandefrihet . . . . . . . . . . . . 22 1.3.2.4 Förenings- och församlingsfrihet . . . . . . . . 23 1.3.2.5 Egendomsrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 1.3.2.6 Religionsfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 1.3.2.7 Rätt till samhällelig och till privat undervisning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.2.8 Näringsfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.2.9 Rätt till arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3.2.lO Den medborgerligajämlikheten . . . . . . . . . 1.4 Lagprövningsrätten 1.4.1 Förvaltningsmyndigheterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4.2 Domstolarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4.2.1 Möjliga grunder för lagprövningsrätt . . . . . . 1.4.2.2 Prövning av förordningar . . . . . . . . . . . . . 1.4.2.3 Prövning av provisoriska lagar . . . . . . . . . . 1.4.2.4 Prövning av vanliga lagar . . . . . . . . . . . . .

6 Innehåll

a) Lagregler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . b) Domstolspraxis och doktrin . . . . . . . . . 36 1.4.2.5 Lagprövningsrättens . . . . . . . . . 43

verkningar

a) Direkta verkningar . . . . . . . . . . . . . . . 43 b) Indirekta verkningar . . . . . . . . . . . . . . 43 1.4.2.6 Argumentationen kring lagprövningsrätten . . 44 a) Huvudlinjer inom doktrinen . . . . . . . . . 44 b) Argumentationen . . . . . . . . . . . . . . . . 45 1.4.2.7 Partierna och lagprövningsrätten . . . . . . . . . 50 1.5 Käll- och litteraturförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54

Kapitel 2 Medborgerliga fri- och rättigheter i Finland . . . . . . . . . 57 2.1 Sammanfattning;förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 2.2 av det finländska

Huvuddragen stats-, förvaltnings- och pro-

cessrättsliga systemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 2.2.1 Det statsrättsliga systemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 2.2.1.1 Grunddragen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 2.2.1.2 Normgivningsfunktionen . . . . . . . . . . . . . 59 2.2.1.3 Den statsrättsliga kontrollen . . . . . . . . . . . 62 2.2.2 Förvaltningsmyndigheternas ställning . . . . . . . . . . . 63 2.2.3 Domstolarnas ställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 2.3 De finländska grundlagsskyddade fri- och rättigheterna . . . . . 65 2.3.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 2.3.2 Rättighetskatalogen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 2.3.2.1 Likställighetsregeln . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 2.3.2.2 Personlig frihet och kroppslig integritet 67 2.3.2.3 Egendomsrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 2.3.2.4 Rätt till arbete och skydd för arbetstagaren 73 2.3.2.5 Rörelsefrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 2.3.2.6 Religionsfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74 2.3.2.7 Tryck- och yttrandefrihet . . . . . . . . . . . . 74 2.3.2.8 Förenings- och församlingsfrihet . . . . . . . . 75 2.3.2.9 Hemfriden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 2.3.2.1O Brev-, telegraf- och telefonhemligheten 76 2.3.2.1] Rätt till laga domstol . . . . . . . . . . . . . . . 76 2.3.2.l2 Språklig likställighet . . . . . . . . . . . . . . . . 77 2.3.2.13 Rätt till undervisning . . . . . . . . . . . . . . . 77 2.4 Lagprövningsrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 2.4.1 Förvaltningsmyndigheterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 2.4.2 Domstolarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 2.4.2.1 Lagprövningsrätten enligt lag, praxis och doktrin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 2.4.2.2 Argumentationen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 2.4.3 Det finländska preventiva lagprövningssystemet 82 2.5 Käll- och litteraturförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85

Kapitel 3 Medborgerliga fri- och rättigheter i Norge . . . . . . . . . . 87 3.1 Sammanfattning; förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87

Innehåll 7

3.2 Huvuddragen av det norska stats-, förvaltnings- och process- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89 rättsliga systemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89 3.2.1 Det statsrättsliga systemet 3.2.1.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89 Grunddragen . . . . . . . . . . . . . 90 3.2.1.2 Normgivningsfunktionen kontrollen . . . . . . . . . . . 91 3.2.1.3 Den statsrättsliga 3.2.2 ställning . . . . . . . . . . . 92 Förvaltningsmyndigheternas 3.2.3 Domstolarnas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 ställning fri- och rättigheterna . . . . . . . 94 3.3 De norska grundlagsskyddade . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 3.3.1 Allmän översikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 3.3.2 Rättighetskatalogen . . . . . . . . . . 94 3.3.2.1 Personlig frihet och integritet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96 3.3.2.2 Hemfrid . . . . . . . . . . . . 96 3.3.2.3 Tryck- och yttrandefrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 3.3.2.4 Församlingsfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 3.3.2.5 Religionsfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 3.3.2.6 Egendomsrätt . . . . . . . 103 3.3.2.7 Förbud mot retroaktiv lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110 3.3.2.8 Näringsfrihet Rätt till arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110 3.3.2.9 . . . . . . . . . 111 3.3.2.10 Den medborgerliga jämlikheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 3.4 Lagprövningsrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 3.4.1 Förvaltningsmyndigheterna 3.4.2 Domstolarna 113 3.4.2.1 av förordningar . . . . . . . . . . . . . 113 Prövning 3.4.2.2 Prövning av lagar och plenarbeslut . . . . . . . 115 3.4.2.3 verkningar . . . . . . . . . 120 Lagprövningsrättens 3.4.2.4 Argumentationen kring lagprövningsrätten 122 a) l-luvudlinjer inom doktrinen . . . . . . . . . 122 b) Argumentationen . . . . . . . . . . . . . . . . 123 3.4.2.5 Partierna och lagprövningsrätten . . . . . . . . 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128 3.5 Kâll- och litteraturförteckning

i Storbritannien 131 Kapitel 4 Medborgerliga fri- och rättigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 131 4.1 Sammanfattning 4.2 Huvuddragen av det brittiska stats-, förvaltnings- och process- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 rättsliga systemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 4.2.1 Det statsrättsliga systemet 4.2.1.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 Grunddragen 4.2.1.2 . . . . . . . . . . . . . 133 Normgivningsfunktionen 4.2.1.3 Den statsrättsliga kontrollen . . . . . . . . . . . 134 ställning . . . . . . . . . . . 135 4.2.2 Förvaltningsmyndigheternas Domstolarnas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 4.2.3 ställning . . . . . . . . . . . . . . . . . 136 4.3 Regleringen av fri- och rättigheterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 4.4 Lagprövningsrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 4.4.1 Förvaltningsmyndigheterna Domstolarna 138 4.4.2 4.4.2.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 Parlamentslag

s Innehåll

a) Materiell lagprövning . . . . . . . . . . . . . 138 b) Formell lagprövning . . . . . . . . . . . . . . 139 c) Kompetensprövning . . . . . . . . . . . . . . 140 4.4.2.2 Lagstiftning på grundval av delegation . . . . 141 4.5 Käll- och litteraturförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142

Kapitel 5 Danska medborgares fri- och rättigheter under den tyska ockupationen av Danmark 9 april 1940 - 5 ma] 1945 samt under de första efterkrigsåren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 143 5.1 Inledning; översiktlig kronologisk redogörelse . . . . . . . . . . . 143 5.2 Mötesrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146 5.3 Föreningsrätt och strejkrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 5.4 Tryck- och yttrandefrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149 5.5 Rörelsefrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 5.6 Personlig frihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 153 5.7 Dansk lagstiftning efter befrielsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 5.7.1 Strafflagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159

Inledning till avsnitten om Förbundsrepubliken Tyskland samt Österrike . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 161

Kapitel 6 Medborgerliga fri- och rättigheter i Förbundsrepubliken Tyskland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 6.1 Sammanfattning; förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 6.2 Fri- och rättighetsnormernas källor och system . . . . . . . . . . 164 6.2.1 Källor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 6.2.1.1 Författningsrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 6.2.1.2 Folkrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165 6.2.2 System . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165 6.2.2.1 Normernas utformning . . . . . . . . . . . . . . 165 6.2.2.2 Normernas begränsning . . . . . . . . . . . . . . 166 6.2.2.3 Normernas ändring . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 6.2.2.4 Normernas inskränkning . . . . . . . . . . . . . 167 6.2.2.5 Skyddets omfattning . . . . . . . . . . . . . . . . 168 6.2.2.6 Normernas giltighet . . . . . . . . . . . . . . . . 169 6.2.2.7 Normernas sanktionering . . . . . . . . . . . . . 170 a) Sanktionssystemet . . . . . . . . . . . . . . . 171 b) Sanktionsorganen . . . . . . . . . . . . . . . 175 6.3 Enskilda fri- och rättigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 6.3.1 Allmänna fri- och rättigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 6.3.1.1 Allmän handlingsfrihet . . . . . . . . . . . . . . 178 6.3.1.2 Likhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 6.3.2 Speciella fri- och rättigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . 181 6.3.2.1 Rätt till liv och kroppslig integritet . . . . . . 181 6.3.2.2 Fysisk frihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 182 6.3.2.3 Tros-, samvets- och världsåskådningsfrihet . . 184 6.3.2.4 Opinionsfriheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186 6.3.2.5 Mötesfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Innehåll 9

6.3.2.6 Föreningsfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 a) Allmänna föreningar . . . . . . . . . . . . . . 190 b) Speciella föreningar . . . . . . . . . . . . . . 191 6.3.2.7 Petitionsrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 192 6.3.2.8 Rätt till medborgarskapet . . . . . . . . . . . . 192 6.3.2.9 Skydd mot att bli utlämnad . . . . . . . . . . . 193 6.3.2.10 Kommunikationsfriheter . . . . . . . . . . . . . 193 6.3.2.1 l Äktenskapets och familjens frihet . . . . . . . 194 6.3.2.l2 Skolans frihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 196 6.32.13 Bostadens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 197 helgd 6.32.14 Yrkesfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198 6.3.2.l5 och arvsrätt . . . . . . . . . . . . 200 Egendomsrätt 6.3.2.l6 Judiciella fri- och rättigheter . . . . . . . . . . . 201 a) Rätt till domstolsprövning . . . . . . . . . . 201 b) Frihet från tillfälliga domstolar . . . . . . . 202 c) Rätt att bli hörd i domstol . . . . . . . . . . 202 d) Rätt till straffrättslig legalitet . . . . . . . . 203 e) Frihet från dubbelbestraffning . . . . . . . 203 6.32.17 Rätt till motstånd . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 6.4 Västtysk litteratur om grundrättigheter . . . . . . . . . . . . . . . 204

Kapitel 7 Medborgerliga fri- och rättigheter i Österrike . . . . . . . . 7.1 Sammanfattning; förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Allmänna delen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.1 Normernas rättskällor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.2 Normernas giltighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.3 Skyddets omfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.4 Normernas utformning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.5 Normernas sanktionering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Speciella delen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.1 Likhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.2 Judiciella grundrättigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.3 Rätt till liv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.4 Fysisk frihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.5 Tros-, samvets- och världsåskådningsfrihet . . . . . . . . 7.3.6 Opinionsfriheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . p. . . . 7.3.7 Undervisningsfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.8 Mötesfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 227 Föreningsfrihet 7.3.l0 Petitionsrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.1] Kommunikationsfriheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.12 Bostadens helgd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.l3 Yrkesfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.l4 Egendomsrâtt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.l5 Frihet att förvärva fastighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.16 Minoritetsskydd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Österrikisk litteratur om grundrättigheter . . . . . . . . . . . . . .

10 Innehåll

Kapitel 8 Medborgerliga fri- och rättigheter i komparativ belysning 8.1 Sammanfattning; förkortningar 8.2 Allmänna delen 8.2.1 Normernas bakgrund 8.2.2 Normernas källor 8.2.3 Normernas utformning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.4 Skyddets omfattning 8.2.5 Normernas ändring 8.2.6 Normernas begränsning 8.2.7 Normernas inskränkning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.8 Normernas giltighet 8.2.9 Normernas sanktionering 8.2.l0 Sanktionsorganens politiska roll . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Speciella delen 8.3.1 Likhet och diskrimineringsförbud . . . . . . . . . . . . . . 8.3.2 Rätt till liv 8.3.3 Rätt till kroppslig integritet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.4 Fysisk frihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.5 Tr0s-, samvets- och världsåskådningsfrihet 8.3.6 Opinionsfriheter 8.3.7 Mötesfrihet 8.3.8 Föreningsfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.9 Petitionsrätt 8.3.lO Kommunikationsfriheter 8.3.ll Hemfriden 8.3. 12 Näringsfrihet och yrkesfrihet . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.13 Egendomsrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.l4 Straffrättsliga och processrättsliga fri- och rättigheter .

Bilagor l Utdrag ur Danmarks Riges Grundlov 5/6 1953 263 2 Utdrag ur Regeringsform för Finland 17/7 1919 och riksdagsordning 13/1 1928 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267 Utdrag ur Norges Riges Grundlov 17/5 1814 . . . . . . . . . . . . 271 Utdrag ur Förbundsrepubliken Tysklands grundlag 275

xloxuuäw

Statistik över mål i den västtyska författningsdomstolen 295 Utdrag ur österrikiska grundlagar 297 Statistik över mål i Österrikes författningsdomstol . . . . . . . . 313

Inledning till avsnitten om Danmark, Finland,

Norge och Storbritannien

Docent Bo Wester/zu!!

De här framlagda undersökningarna av fri- och rättighetssystemen i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien utgör koncentrerade versioner av framställningar, som tidigare framlagts för fri- och rättighetsutredningen. De frågeställningar som styrt arbetets uppläggning och inriktning, har givetvis varit beroende av de önskemål, som framställts från utredningens sida. Likaså har dispositionen och undersökningarnas formella utförande anpassats till utredningens önskemål. Den språkliga utformningen har gjorts under beaktande av att undersökningarna skulle vara låsbara för även andra än fackmän, och den vetenskapliga dokumentationen har gjorts så knapphändig som möjligt. I övrigt svarar författaren helt och hållet för urvalet av fakta, för systematik, analyser och omdömen. Framställningarna återgår väsentligen på de fakta, bedömningar och argumenteringar, som finns i den statsrättsliga doktrinen i respektive land. l vissa fall har dock primärt källmaterial använts, såsom i fråga om lagprövningsrätten eller olika rättigheters utformning genom domstolarnas prövning, och vid framställningen av den parlamentariska debatten. Vid återgivningen av doktrinen har inte källhänvisningar gjorts, då dess varit ensartad, utan blott då motstridiga meningar föreuppfattning funnits i den nutida doktrinen. l stället har utförliga käll- och litteraturförteckningar lämnats. l samtliga undersökningar används i fråga om lagprövningsrätten termerna formell lagprövning, materiell lagprövning och kompetensprövning. Denna terminologi har använts på samma sätt som Jörgen Westerståhl har gjort i motsvarande undersökning över svenska förhållanden (SOU 1941:20, s. 114 ff). Med formell lagprövning avses en prövning, huruvida en lag eller annan författning tillkommit enligt de former, som är föreskrivna för dess tillkomst. Däri inbegripes dock ej de fall, då lagens helt och hållet felklassificerat det utgivna aktstycket, så att upphovsman en regeringsförordning borde ha utfärdats i form av lag eller att en lag borde ha utfärdats i form av ett grundlagsstadgande. Dessa fall kan antingen klassificeras som materiell lagprövning eller som kompetensprövning. Såsom kompetensprövning har de klassificerats, då det regelgivande organet överträtt sin sakliga kompetens, dvs. befattat sig med ett område, som det icke alls hade behörighet att befatta sig med. Föreligger ej detta fall, men strider innehållet i en rättsregel på lägre nivå mot innehållet i rätts-

regler på högre nivå, används begreppet materiell lagprövning, såsom då en lag strider mot innehållet i grundlagen eller en förordning strider mot innehållet i lag eller grundlag. l de fall, då det organ, som stiftar lag, och det som stiftar grundlag, är detsamma, kan, enligt det sagda, kompetensprövning inte komma i fråga, och klassificeringen av lagprövningen är då okomplicerad. Vid klassificering av prövning av förordningar kan enstaka tveksamma gränsfall uppkomma, men då prövningen av förordningarna studerats mindre ingående, har denna tveksamhet ej vållat några särskilda problem i detta sammanhang. Vid framställningen av det finländska fri- och rättighetssystemet har förf. varit hämmad av obekantskap med det finska språket, något som medfört, att framställningar i doktrinen på detta språk inte kunnat utnyttjas, utan blott framställningar på svenska, engelska, tyska eller franska. En kontroll av att några väsentliga fakta eller aspekter ej förbigåtts har dock erhållits genom att förutvarande professorn, numera chefen för presidentens kansli, Kauko Sipponen, som även varit generalsekreterare i den finländska statsförfattningskommittén, välvilligt penetrerat framställningen av de finländska förhållandena. För detta ber förf. få framföra ett varmt tack. Ett varmt tack vill förf. även rikta till de personer i Danmark och Norge, vilka ställt tid och krafter till förfogande för att ge upplysningar, diskutera svårlösta frågor samt studera framställningarna över resp. lands förhållanden. Förf. vill särskilt nämna professorn Peter Germer vid Aarhus universitet, f. høyesterettsdomaren Finn Hiorthøy, Oslo, professorerna Torkel Opsahl och Johs. Andenaes, likaså Oslo.

l Medborgerliga fri- och rättigheter i Danmark

Docent Bo Westerhult

l.l Sammanfattning; förkortningar

i den danska av år 1953 har Fri- och rättighetskatalogen grundloven från tidigare grundlover och går i stort sett tillbaka till 1849 års övertagits grundlov. Den innehåller de sedvanliga och välkända grundrättigheterna: hemfrid, och tryckfrihet, förenings- och förpersonlig frihet, yttrandenäringsfrihet, egendomsrätt, rätt till arbete samlingsfrihet, religionsfrihet, och undervisning. De flesta av dessa rättigheter inskränker statens möjligheter att ingripa iden enskildes förhållanden och ger denne sålunda ett av område. Två av rättigheterna - rätt till arbete och till grundlagen skyddat - går ut på att staten skall ge medborgarna viss service. undervisning är som regelsystem inte enhetligt uppbyggd. Som- Rättighetskatalogen lämnar fria händer att utforma rättigheten i liga regler åt lagstiftaren fråga, såsom rätten till arbete. Det blir här fråga om en löftesparagraf. Även näringsfriheten hör i realiteten till denna kategori. En består av sådana rättigheter, vilkas innehåll kommer

annan grupp

av att rättighetens innehåll inte är att bestämmas genom lag, på grund som i stället Hemfridsavgränsat i grundloven, anger ett visst förfarande. regler om husundersökning, beslag och ingrepp i post- och paragrafens telehemligheten får sålunda lagstiftaren utfylla, men paragrafen garanteav nämnt slag blott skall kunna vidtagas efter domstols rar, att åtgärder beslut och sålunda i enlighet med lag. Grundloven lämnar dock lagstiftaren möjlighet att göra undantag från denna huvudregel om domstols beslut. att be- En tredje grupp består av rättigheter, reglerade på det sättet, stämmelser kan givas i lag, varvid måste beaktas, att grundloven innehåller vissa oeftergivliga krav på lagens innehåll. Dessa regler fungerar både på det sättet, att en lag, stridande däremot, skulle kunna åsidosättas av domstol, och på det sättet, att i brist på annan lagreglering grunddirekt kan lovens regel är en av domstolen tillämpbar regel. Grundloven antingen bestämma ett visst förfarande till skydd för rättigheten eller direkt begränsa innehållet i tillåten lagstiftning. Inom denna grupp faller personlig frihet, egendomsrätten, religionsfriheten, yttrande- och tryckoch församlingsfriheten. Någon fjärde grupp dit friheten, föreningsrättigheter skulle föras, som totalt och exklusivt regleras av grundlagen, såsom den svenska tryckfrihetslagstiftningen, finns ej.

14 Danmark

Lagprövningsrätten är inte reglerad i den danska grundloven. Ej heller kan man av grundlovens övriga regler draga några säkra slutsatser, om lagprövningsrätten varit avsedd att tillhöra det statsrättsliga systemet. I en rad domar från Danmarks högsta domstol, Højesteret, har emellertid, med början kort efter sekelskiftet, fastslagits, att domstolarna har lagprövningsrätt. Denna rätt anses av doktrinens huvuddel ha vunnit sådan stadga genom rättspraxis, att den betraktas som en sedvanerättslig grundlagsregel. I vanlig lag, som reglerar Højesterets arbetssätt, har förutsatts, att domstolarna har lagprövningsrätt. Prövningsrätten utövas i mal, som anhängiggöres inför domstolen, och den fungerar sålunda som en konkret normkontroll. Dess effekt är, att domstolen åsidosätter, men ej formellt ogiltigförklarar, en grundlagsstridig lag. Lagprövningsrätten har utövats med stor återhållsamhet. Blott i ett fall av ett trettiotal berörda har en lagregel blivit åsidosatt i högsta instans. Hur det förhåller sig med förvaltningsmyndigheternas lagprövningsrätt, är mycket oklart.

Förkortningar dkr danska kronor FF Folketingets forhandlinger grdl grundlov(en) LF Landstingets forhandlinger RPL Retsplejelov(en) RT Rigsdagstidende TfR Tidsskrift for Retsvidenskab U Ugeskrift for Retsvaesen, avd. A (rättsfall) UfR B Ugeskrift for Retsvaesen, avd. B

1.2 Huvuddragen av det danska och stats-, förvaltningsprocessrättsliga systemet

1.2.1 Det statsrättsliga systemet 1.2.1.1 Grunddragen Den nu gällande danska grundloven, antagen år 1953, går i sina huvuddrag tillbaka till 1849 års grundlov. l 1953 års grundlov återkommer sålunda den sistnämndas och av den maktfördelnings- balanssystem kända typ, vid vars födelse Montesquieu kan sägas ha stått fadder. För att förhindra skulle maktövergrepp de olika statsorganens makt balanseras mot varandra. 1 Danmark har makten (dvs. statsfunktionerna) utskiftats på dct sättet, att den verkställande eller styrande makten innehas av kungen, den lagstiftande makten av kungen och folketinget gemensamt och den dömande makten av domstolarna (grdl. 3 §). Detta balanssystem existerar emellertid numera blott på papperet, eftersom parlamentarismens principer tillämpats sedan 1901 och numera är grundlagsfästa (grdl. 15 §). Parlamentarismen fungerar dels så, att regeringen måste avgå, om folketinget uttalar sitt misstroende mot den, såvida icke nyval ut-

Danmark 15

inte utövar någon personlig makt i annat fall än lyses, dels så, att kungen skall utses. De funktioner som grundloven tilldelat då ny statsminister kungen, innehas i realiteten av ministrarna, ehuru i kungens namn. Det statsrättsliga systemet år sålunda påfallande likt det svenska före den nya regeringsformens ikraftträdande.

1.2.1.2 Normgivningsfunktionen

Former och förfarande. Lag skall normalt sett tillkomma på det sättet, att kungen och folketinget fattar sammanstämmande beslut. På grund av är det kungliga godkännandet av folketingets beslut av parlamentarismen enbart formell betydelse. Men då folketinget icke kan samlas, äger kungen (dvs. i realiteten regeringen), ”i saerdeles påtraengende tilfaelde”, utan folketingets medverkan utfärda provisoriska lagar, ”der dog ikke må stride mod grundloven” och som senare måste framläggas för folketinget för god- eller underkännande (grdl. 22 och 23 §§). Kungen ägeriytterligare några fall utfärda rättsregler utan folketingets medverkan. Denna rätt består dels av en sedvanerättsligt grundad restkompetens, dvs. rätt att lagstifta på områden, som folketinget har lämnat oreglerade, dels av lagstiftningsbemyndigande genom delegation från folketinget. 1 brist på direkt kan sådant intolkas i given lag. Delegationen kan bemyndigande också vara så omfattande, att den har formen av fullmaktslag. Den kungliga ensamlagstiftningen kan sålunda få ett innehåll och omfång, som inte avsevärt skiljer sig från den vanliga lagstiftningens. Delegation av lagstiftningsmakt sker vidare från de lagstiftande organen till förvaltningsmynsärskilt till och från dessa även vidare neråt i digheterna, ministrarna, hierarkin. Grundlag tillkommer på ett sätt, som avsevärt skiljer sig från stiftande av vanlig lag. Det krävs två folketingsbeslut med nyval mellan och decisiv i besluten, samt därutöver en obligatorisk folkomröstning, av minst hälften av de röstande och av vilken krävs bifall till lagförslaget 40% Den erforderliga stadfästelsen är av de röstberättigade. kungliga även i detta fall en formsak. från ett materiellt dvs. Lagbegreppet. Man utgår i Danmark lagbegrepp, att rättsregler, som skapar rättigheter eller skyldigheter för individen, som hindskall bestämmas i lags form. Men det är å andra sidan ingenting regleras genom beslut i lags form. Detta innerar, att även andra områden bär, att lagbegreppet är formellt, och så snart något regleras genom lag, tillhör det lagstiftningsområdet. Redan grundloven bestämmer, att beslut om statens budget, medelsförvaltning och lån skall fattas i form av lag. Denna av lagbegreppet medför, att även begreppet verkavgränsning ställande makt” får uppfattas som ett formellt begrepp, så att det inte finns något hinder att låta lagstiftningsmakten expandera på den sistnämndas bekostnad. Något formellt hinder finns sålunda inte för att en lag skulle kunna stiftas blott för ett visst konkret avgörande, för en person eller ett visst fall, sådant som normalt sett anses tillhöra förvaltningens eller domstolarnas uppgifter. Det anses dock vara en väsentlig rättsprininte avser ett konkret fall; detta hindrar dock ej, att en cip, att lagbeslut avfattad rättsregel rent faktiskt har ett konkret fall som riktgenerellt punkt.

16 Danmark

Konsekvensen av de ovannämnda begreppsbestämningarna borde bli, att även begreppet ”dömande makt uppfattades som ett formellt begrepp, och folketinget skulle därigenom kunna avkunna domar i lags form. I detta hänseende upplever emellertid doktrinen de nyssnämnda väsentliga rättsprinciperna” såsom så påträngande, att den vill uppfatta detta begrepp materiellt, dvs. att det som fill sitt innehåll är domsverksamhet, måste utföras av domstolarna. Detta är i första hand enskildas rättstvister och mål, vari yrkas straffansvar. Denna begränsning vill Alf Ross (l s. 242 ff) inte lägga på lagstiftningsmakten, enär han uppfattar även begreppet dömande makt som formellt. Folketinget blir, såsom den tyngst vägande lagstiftningspartnern, med detta synsätt fullkomligt suveränt, utan annan hindrande skranka än vad grundloven kan utgöra. Den danska lagstiftningen består sålunda av rättsregler på en rad nivåer, i ordning uppifrån grundlag, vanlig lag, provisorisk lag, kungliga förordningar grundade på sedvanerätt eller delegation, övriga generella föreskrifter grundade på delegation. Lagstiftningsproceduren. För lagstiftningsförfarandet i folketinget finns regler, vilkas syfte är att åstadkomma en väl genomarbetad och övervägd lagstiftningsprodukt, såsom utskottsbehandling av lagförslag samt förslagets passage av tre kontrollstationer” i plenum, s. k. läsningar, som alla måste utfalla positivt för att förslaget skall bli antaget. Något särskilt organ för granskning av lagförslags förenlighet med annan lagstiftning finns dock ej, ehuru uppgiften faller inom ramen för de uppgifter, som en särskild avdelning inom justitieministeriet har. Det har tidigare ofta framförts förslag om att inrätta ett lagråd efter svenskt mönster för dylika funktioner.

1.2.1.3 Den statsrättsliga kontrollen

Lagprövningsrätt för domstolarna kan ses som en del i ett statsrättsligt kontrollsystem, och skulle sålunda kunna undvaras, om kontrollsystemet i övrigt är väl uppbyggt. Den juridiska kontrollen i Danmark utgöres av möjlighet att åtala ministrarna inför riksrätt, något som är tänkbart blott i undantagsfall. Den politiska kontrollen är av samma typ som i andra parlamentariskt styrda stater: misstroendeförklaring mot regeringen eller enskild minister, interpellationer och frågor i folketinget, debatter vid granskning av lagförslag, särskilt budgetförslaget, samt särskilt tillsatta undersökningskommissioner. l den mån regeringen har majoriteten i folketinget bakom sig kan de nyssnämnda kontrollmöjligheterna bli ineffektiva. Den danska grundloven bereder emellertid även minoritetsgrupper i folketinget möjlighet till effektiv kontroll. Sålunda kan en tredjedel av folketingets medlemmar efter ett lagbeslut få lagen underkastad folkomröstning (med undantag för vissa lagar, grdl. 42 §). Ett lagbeslut om expropriation kan av en tredjedel av folketingets ledamöter uppskjutas till förnyad och definitiv behandling på det folketing, som sammanträder först efter nyval. Slutligen kan två femtedelar av folketingets ledamöter få tredje läsningen av ett lagförslag uppskjuten 12-14 dagar (med vissa begränsningar). I övrigt

Danmark 17

finns ingen kontroll över folketinget, om ej väljarnas dom i valen kan betraktas som en sådan. För folketingets kontroll över administrationen inrättades för tjugo år sedan efter svenskt mönster en befattning såsom folketingets ombudsman, dvs. justitieombudsman. De viktigaste skillnaderna i förhållande till det svenska systemet är: 1) de danska ministrarna står under ombudsmannens tillsyn (detta sammanhänger med att ministrarna i annan utsträckning än i Sverige har den direkta ledningen av förvaltningen), 2) domstolarna står inte under ombudsmannens tillsyn (vilket sammanhänger med att den dömande makten” står på samma nivå som den lagstiftande), 3) besvärsmöjligheterna skall ha uttömts, innan man vänder sig till ombudsmannen.

1.2.2 FÖrvaltningsmyndigheternas ställning Om förvaltningsmyndigheterna har självständig ställning, kan frågan om lagprövning bli aktuell även för dem. Det danska förvaltningssystemet har samma uppbyggnad såsom t. ex. det svenska med myndigheterna över-, under- och sidoordnade varandra i ett visst system; likaså fullgöres vissa förvaltningsuppgifter av fristående råd och nämnder samt av kommunala organ. En markant olikhet är den starkare centraliseringen i Danmark. Ministrarna har en omfattande egen kompetens att fatta beslut, något som blott undantagsvis hittills har förekommit i Sverige. Ministrarna är vidare topporgan och chefer för sina respektive förvaltningsgrenar, vilket medför, att de kan meddela underordnade myndigheter såväl generella instruktioner och anvisningar som även order i konkreta fall. De kan på eget initiativ eller efter besvär upptaga till behandling underordnad myndighets beslut och ändra detta. Ministern kan även fråntaga underordnad myndighet dess behandling av särskilt ärende och själv avgöra det. De underordnade myndigheterna blir på detta sätt mer osjälvständiga gentemot högsta instans än i Sverige, där tjänstemännen i betydligt större utsträckning skall arbeta på eget ansvar, och inte ens skall taga emot direktiv i särskilda fall från sitt topporgan, regeringen, i frågor som rör enskilds egendom och frihet.

1.2.3 Domstolarnas ställning 1.2.3.1 Grunddragen Ienlighet med maktåtskillnadsprincipen igrdl. 3 § är domstolarna organisatoriskt fristående, så att varken administrativa myndigheter, i sista hand kungen, eller folketinget kan ingripa i rättsvården på det sättet, att de skulle kunna ge order om domar i konkreta fall eller övertaga den dömande funktionen i ett sådant fall. Var gränsen generellt sett går mellan dömande och administrativa funktioner kan vara svårt att ange, och vissa uppgifter av dömande art kan sålunda komma att bli anförtrodda åt förvaltningsmyndigheterna. Domstolsväsendets organisation avgöres genom beslut av de båda andra högsta statsorganen med den be-

18 Dan-mark

gränsning, som grundloven sätter. Domstolarnas oberoende är vidare säkrat genom föreskrift i grundloven, som förbjuder avsättning av domare annorledes än efter dom (med vissa undantag). Dock förekommer i praktiken, precis som i Sverige, att domare icke tillsättes med fullmakt utan erhåller konstitutorial eller förordnande, vilket icke ger samma skydd mot förlust av ämbetet. l grundlovens 65 § är också fastslaget, att lekmän skall medverka i brottsmålsdomstol. Detta är ett programstadgande, som numera är uppfyllt genom rettsplejeloven.

1.2.3.2 Organisation och rättegångsförfarande Det danska domstolsväsendet är uppbyggt efter samma principer som det svenska. lnstanserna är tre, underrätt, landsrätt och Højesteret. Om målet upptages i underrätt som första instans, vilket sker i 99 % av alla mål, krävs särskilt tillstånd för att få föra målet till Højesteret. l vissa fall kan sålunda ett mål upptas i landsrätt som första instans. Som exempel på sådana kan nämnas civilmål, som rör större belopp, brottmål där det är stadgat fängelse i 8 år eller mer, och politiske Lovovertraedelser”. l brottmål deltager lekmannadomare i förfarandet på olika sätt, både som juryledamöter, ”naevninger, och som meddomare, utom i Højesteret. l civilmål består domstolarna alltid av lagfarna domare. Højesteret dömer i avdelningar om minst fem domare, utom bl. a. i fall hvor der opstår spørgsmål om, hvorvidt en lov måtte vaere forfatningsstridig”. Lekmannaledamöterna utses genom lottdragning från listor, som upprättats av kommunerna. Sett ur aspekter, som kan intressera med hänsyn till lagprövningsrätten, kan sammanfattningsvis om detta system sägas, att såväl civil- som brottmål kan stanna antingen i landsrätten eller i Højesteret som sista instans. Emellertid kan man utgå från, att alla principiella fall, och däribland sådana, där fråga är om en lagregels grundlagsstridighet, kommer att föras till Højesteret genom att prövningstillstånd ges. Højesteret består av lagfarna domare, utnämnda av regeringen, medan landsrätten i civilmål och somliga brottmål består av tre lagfarna domare, likaså utnämnda av regeringen, samt i vissa övriga brottmål består av tre lagfarna domare och tre lekmannadomare, de sistnämnda utsedda på den kommunala självstyrelsens basis. Ur det processrättsliga systemet skall ytterligare några regler redovisas, vilka har intresse med hänsyn till lagprövningsrätten. Frågan om en lagregels giltighet kan uppkomma både i mål, där det förs fullgörelsetalan, och i mål, vari föres fastställelsetalan. I förstnämnda fallet är det sannolikast, att påståendet om ogiltigheten kommer att framföras som en invändning från svaranden. l det senare fallet är det troligast, att frågan om ogiltigheten utgör grunden för själva talan, genom att käranden väcker negativ fastställelsetalan och vill ha en förklaring, att han inte är bunden av en rättsregel, som han anser ogiltig. Vid negativ fastställelsetalan får lagprövningen en anstrykning av abstrakt normkontroll. Frågan om en rättsregels grundlagsenlighet skall dock domstolen eljest - vid fullgörelsetalan och i brottmål - om den anser lagprövning taga upp ex officio,

Danmark 19

tillhöra dess kompetens, eljest skall sådana frågor avvisas och ej tagas upp till sakprövning (Troels G. Jørgensen i UfR 1933 B s. 294 ff). Den statliga myndighet, som är mest berörd av frågan om en lags eller torde vara det ministerium, som handlägger ärenförordnings ogiltighet, den av ifrågavarande lags art. Dels har förarbetet till lagen till stor del utförts i ministeriet, dels är ju ministeriet topporgan för förvaltningen inom sin förvaltningsgren. Att domstolen betraktar en lag som ogiltig, medför den utan blott underlåter tillämpa den i ej, att den annulerar föreliggande fall, men eftersom domstolen kommer att döma på samma sätt i liknande fall, särskilt om Højesteret varit sista instans, blir effekten densamma som en annullering. Direkt möjlighet att uppträda som part, framföra bevisning och plädera har vederbörande ministerium i sådana fall, då ministeriet instämts just under påstående, att en lag inte är bindande för käranden på grund av dess ogiltighet (sådana rättsfall finns flera). Men även i sådana mål, där ministeriet inte står som part, har det att påverka processens utveckling genom att inträda som intermöjlighet venient, dvs. att understödja ena parten med bevis och argumentation i rättsfrågan. Rätt till sådant inträde har nämligen förvaltningsmyndighet, ”när det avgörande av en rättsfråga, som skall träffas i saken, tillika har väsentlig betydelse för förvaltningens behandling av samma eller liknande angelägenheter” (RPL 252.2).

1.3 De danska grundlagsskyddade fri- och rättigheterna

1.3.1 Allmän översikt

l anslutning till den danska doktrinen kommeri detta kapitel att behandlas de regler i grundloven, vilka finns i kap. VIII, kompletterade med reglerna i kap. Vll (om religionsfriheten); dessa kapitel kan tillsammans sägas bilda den danska rättighetskatalogen. I framställningen bortses sålunda från andra regler, som skulle kunna bilda underlag för materiell lagprövning. Som exempel på sådana kan nämnas grdl. 64 § om domarnas oavsättlighet, en regel, som blivit föremål för ett uppmärksammat rättsfall rörande giltigheten hos en lag, som tvingar domare att avgå med pension vid uppnådd pensionsålder (U 1935 s. 1). Även sådana löftesparagrafer, som inte ingår i de ovannämnda kapitlena bortses från, såsom gennemføres offentlighed og mundtlighed i videst grdl. 65 §:”I retsplejen omfang”, ”I strafferetsplejen skal lagmaend medvirke”. Dessa muligt regler är inte rättsligt bindande, förrän de förverkligats genom vanlig lag, vilket skett genom retsplejeloven. Här bortses även från grundlovens regler om rösträtt och valbarhet, ehuru de kan anses tillhöra de politiska frioch rättigheterna. Vad som återstår efter denna sovring, är vad som kan kallas de typiska mänskliga fri- och rättigheterna. Rätten till arbete är det enda renodlade programstadgandet i grundloven, och insattes däri år 1953. Denne regel jämte bestämmelserna om rätt till undervisning är de enda regler i rättighetskatalogen, vilka förpliktar staten att tillhandahålla medborgarna viss service. Övriga fri- och

20 Danmark

rättigheter vill garantera medborgaren en grundlagsskyddad frihetssfär, och innebär passivitet eller återhållsamhet från lagstiftarens sida i regleringen av samhället. Dennes handlingsmöjligheter har därigenom i vissa fall blivit begränsade. Någon begränsning finns inte, då grundloven medger, att rättigheten preciseras genom lag. Begränsningen är också liten, då ett begrepp i rättighetskatalogen lämnas öppet för precisering genom lagstiftning. l åtskilliga fall innehåller dock dessa regler bestämmelser, som är bindande för lagstiftaren och begränsar att möjligheten utforma lagstiftningen. Dessa begränsningar kan avse endera fastslåendet av ett visst förfarande från myndigheternas sida, eller en inskränkning av möjligheten att fastställa rättsregler för medborgarna. Grundlovens kap. VIII inledes med paragrafer om respektive den personliga friheten (71 §), om hemfriden (72 §) och egendomsrätten (73 §). Dessa tre paragrafer har det gemensamt att de inleds med en passus av likartad typ: ”Den personlige frihed er ukraenkelig”, ”Boligen er ukrwnkelig”, ”Ejendomsretten er ukraenkelig. Det kan då konstateras, att dessa satser, som likt en fanfar anslår paragrafens tema, inte är direkt rättsligt bindande. Det är först efter ytterligare precisering genom grund- loven såsom också har skett - eller genom vanlig lag, som de blir rättsligt bindande. Man kan sålunda inte gentemot en lag åberopa denna grundlagssats för att få den underkänd, utan man måste åberopa någon av de regler, varigenom denna sats utlägges i grundloven.

1 .3 .2 Rättigh etskatalogen 1.3.2.1 Personlig frihet Den personliga frihetens okränkbarhet preciseras i 71 § andra stycket först med följande regel: Frihedsberøvelse kan kun finde sted med hjemmel i loven”, varigenom legalitetsprincipen fastslås, men någon inskränkning av lagstiftarens handlingsfrihet göres ej därmed. Emellertid finns i paragrafen ytterligare andra regler, som direkt begränsar lagstiftarens möjlighet att utforma denna lagstiftning. Vidare framgår av denna sats, vad som avses i paragrafen med begreppet personlig frihet. Utanför begreppet faller andra ingrepp i en persons fysiska integritet. Mot sådana är individen blott skyddad genom vanlig lag. De regler i paragrafen, som skall skydda den personliga friheten, är dels av materiell art, dvs. anger förutsättningarna för frihetsberövande, dels av formell art, dvs. anger viss procedur som skall följas. Av materiell art är dels den nyssnämnda regeln om lagstöd, dels en regel i femte stycket, enligt vilken häktning icke kan ske, då brottet blott kan medföra böter eller mildare samt slutligen fängelsestraff, andra punkten i första stycket: ”Ingen dansk borger kan på grund af sin politiske eller religiøse overbevisning eller sin afstamning underkastes nogen form for frihedsberøvelse. Bakgrunden till denna regel är den år 1941 av danska riksdagen antagna lagen om internering av kommunister liksom den senare av tyska ockupationsmakten företagna interneringen avjudar. Inte bara förvaltningsmyndigheterna utan även lagstiftaren har med detta fått sin handlingsfrihet begränsad. Det kan noteras, att om de aktiviteter, som

Danmark 21

trosbekännelsen osv. manifesterar sig i, är straffbara, erbjuder grundlagsregeln inget skydd. l övrigt är det lämnat lagstiftningsmakten fria händer i fråga om grunder för frihetsstraff och annat frihetsberövande, frihetsstraffets utformning m. m. De övriga styckena i paragrafen gäller förfarandet. I tredje stycket finns huvudregler om anhållande och häktning (se lagtexten i bilaga l), vilka i Sverige enbart finns i rättegångsbalken och i Danmark är mer detaljerat angivna i retsplejeloven (vilket visar reglernas processuella art). Regeln garanterar, att ett anhållande bara kan bli kortvarigt; antingen måste personen frisläppas eller häktas (ev. frisläppas mot borgen). Domarens beslut skall vara motiverat. Detta beslut skall enligt fjärde stycket kunna omedelbart föras till högre rätt genom överklagande. l sjätte stycket finns huvudregeln om administrativa frihetsberövanden. l sådant fall skall, med undantag för frihetsberövande enligt utlänningslagstiftningen, saken av delinkventen kunna, genom hänvändelse till beslutande myndigheten, föras till de almindelige domstole eller anden dømmende myndighed. Då man i Danmark inte har inrättat några för- - › ehuru grundloven lämnar utrymme därför -- skall advaltningsdomstolar ministrativa frihetsberövanden sålunda kunna underkastas allmän domstols prövning. Ett sådant skydd fanns även före 1953, då stycket tillfördes grundloven, enligt grdl. 63 § (före 1953 64 §) (se därom avsnittet om

lagprövningsrâtten, prövning av förordningar). Emellertid har denna sist-

nämnda paragraf tolkats så, att man genom bestämmelse i lag kunde utesluta domstols prövning av förvaltningsbeslut. Detta är sålunda numera icke möjligt vad gäller administrativa frihetsberövanden. Även förfaringssättet är enklare än vad 63 § anvisar; myndigheten behöver nämligen ej ståmmas. Såsom framgår av sista punkten är det lämnat fria händer åt lagstiftaren om förfarandet i övrigt, t. ex. om besvärsmöjligheterna skall ha uttömts, innan domstolsprövning kan bli möjlig. Domstolens prövning skall omfatta ”lovligheden af en frihedsberøvelse”. Domstolen skall konstatera, både om de materiella förutsättningarna för frihetsberövandet föreligger och om detta skett under lagliga former. l båda fallen är det fråga om prövning av lagligheten och ej av lämpligheten. Om förutsättningarna för frihetsberövandet är vagt angivna men icke lämnade åt myndighetens fria skön, kan dock denna förutsättningsprövning få ett drag av lämplighetsprövning. Vad gäller myndigheternas beslut i vårdfrågan efter tvångsintagning på anstalt, har domstolarna avstått från att pröva sådana, men det är förmodligen inte omöjligt att sådan prövning skulle kunna ske enligt denna regel. Reglerna i denna paragraf har vid ett flertal tillfällen tillämpats vid domstols prövning av administrativa myndigheters beslut. Rättigheterna enligt paragrafens regler kan för försvarsmaktens del inskränkas genom vanlig lag enligt grdl. 85 §.

1.3.2.2 Hemfrid Regeln om bostadens okränkbarhet preciseras i grundloven så, att husrannsakan, beslag av handlingar samt ingrepp i post-, telegraf- och tele-

22 Danmark

fonhemligheten blott får äga rum efter domstols beslut, såvida annan regel därom ej ges i lag. Det är liksom i föregående fall fråga om regler, som påträffas i den svenska rättegångsbalken med kompletterande lagar. Innebörden av begreppen torde inte här behöva närmare anges; begreppet ”husundersøgelse” har ungefär samma innebörd som i den svenska rättegångsbalken. Emellertid är den danska regeln tillämpbar inte blott ifall, som avses i rättegångsbalken, dvs. åtgärder i anledning av brott, utan även i alla andra fall av undersökningar. Sådana kan ske som ett led i en administrativ myndighets verksamhet, såsom enligt hälsovårds- och livsmedelslagstiftningen, byggnadslagstiftningen och skattelagstiftningen. Ross (II s. 619-622) lutar dock mot den meningen, att regeln blott gäller i brottmål. Skyddet enligt grundloven är dock relativt bräckligt. Domstols beslut måste fattas på grundval av lag, men någon inskränkning av sådan lags utformning finns icke. Vidare kan direkt undantag från regeln om domstols beslut göras i lag. Detta undantag får dock ej göras så vittomfattande, att grundlovens regel helt mister sitt innehåll, dvs. generellt tillåter ingrepp av denna art utan domstols beslut. Denna undantagsregel ger anledning till åtskillig tveksamhet i rättspraxis. I de fall lag tillåter ett ingrepp, framgår det ofta inte klart, om lagstiftaren tänkt sig, att ingreppet skulle ske med eller utan domstols beslut. Detta ger anledning till en rad tolkningsproblem. Tolkningsfrågan har man emellertid i de fall kunnat bortse från, då den, vars intressen är skyddade, icke begärt domstols beslut, då ingreppet skall göras, något som kan fattas som samtycke. Domstolens beslut fattas enligt förutsättningarna i lagen och kan omfatta både laglighets- och lämplighetsprövning. Även denna paragraf har i en rad rättsfall blivit direkt tillämpad av domstolarna.

1.3.2.3 Tryck- och yttrandefrihet I grdl. 77 § förklaras, att envar har rätt att offentliggöra ”sine tanker”i tryck, i skrift och muntligen, dock att vederbörande får vara beredd att stå till svars för brott, som därigenom begås. Av detta framgår, att det är lämnat åt lagstiftaren att närmare utforma dessa regler. Blott ett absolut förbud finns i denna paragraf, i andra punkten, nämligen förbud mot censur och liknande i förväg lagda hinder. Den danska regleringen av detta avsnitt av rättigheterna torde vara av mindre intresse för svensk del, då den svenska tryckfriheten är betydligt mer noggrant och detaljerat reglerad i grundlag. En dansk kommentar till denna grundlagsregel säger också: Hvis den fri debat kun nød det minimum af retsbeskyttelse, som kraeves af grundloven, ville det stå ilde til” (Sørensen, s. 370). Några väsentliga drag i den danska regleringen av komplexet skall dock anföras. Rätten att offentliggöra gällde enligt paragrafens ordalydelse ”sine tanker”. Detta tolkas emellertid inte ordagrant, ty i så fall hade t. ex. nyhetsförmedling, som består i meddelande av faktiska uppgifter, hamnat utanför. Rätten gällde för envar. Det sista hindrar inte, att censur kan förekomma vid anstalter och institutioner, t. ex. vid offentliggörande

Danmark 23

i kriminalvården eller i en skoltidning, som sprids inom från intagna skolan. Likaså förutsättes för grundlagsskyddet, att det finns någon, som Vad kan svara för brott, som kan bli begånget genom offentliggörandet. kan vara av intresse för svenskt vidkommande är, att förbud som mot icke åtskillnader genom Højesterets dom sakligt grundade (U 1960 s. 33) fastslagits för radions vidkommande i fråga om politiska som inte var representerade i riksdebatter. Principen om att partier, har sålunda underdagen, inte fick deltaga i radio- eller TV-sändningar, känts. Domen dock ej på grdl. 77§ utan på en ”almindelig grundas lighedsprincip. Rätten att offentliggöra är, som ovan nämnts, begränsad på det sättet, att det i efterhand kan bli fråga om straff, skadestånd och konfiskation. brott kan begås genom offentliggörandet, såsom ärekränkning, Åtskilliga brott mot tystnadsplikt och mot regler om allmän förräderi, spioneri, en inskränkning för handlings hemlighållande. l grundloven göres blott beträffande sådana begränsande reglers innehåll. Denna återlagstiftaren Denna får endast befinns i grdl. 67 §, som stadfäster religionsfriheten. laeres eller foretages, som strider mod saedeligheden gränsas av att intet eller den offentlige orden”. Blott i sådana fall skulle man alltså kunna kriminalisera förkunnelse. Någon liknande reglering för den polireligiös debatten finns på likartat sätt och med tiska ej, men den behandlas motsvarande begränsningar tillämpade analogt. Grundlovens förbud mot i förväg lagda hinder uppfattas av doktrin icke såsom absolut. Innan en skrift har utgivits. är det och domstolar sålunda möjligt att lägga den under beslag, såvida beslaget utgör en deli ett förfarande, som går ut på en rättslig aktion på grund av brott genom skriften. Likaså kan man utverka ett judiciellt förbud för någon att låta ett uttalande, som t. ex. innebär ärekränkning, såvida konoffentliggöra kret misstanke om planerat offentliggörande föreligger.

1.3.2.4 Förenings- och församlingsfrihet

i79 §. Föreningsfriheten är reglerad i grdl. 78 § och församlingsfriheten första stycket, att borgerne Om föreningsfriheten säger det inledande tilladelse at danne foreninger i ethvert lovligt har ret til uden forudgående øjemed”. Denna regel avser sålunda bildandet av föreningar; de återstående fyra styckena i paragrafen handlar om upplösning av redan bildande Grundlovsregeln innebär ett förbud mot statlig förhandsprövföreningar. oavsett syftet. Andra ledet i regeln antyder, att ning av föreningsbildning, det inte är tillåtet att bilda föreningar med otillåtligt syfte. Lagregler som vissa krav eller vinner statligt erinnebär, att föreningar, vilka uppfyller kännande, får utföra viss verksamhet eller få förmånligare behandling, anses inte strida mot regeln. Vad som är olagligt, framgår av vanlig lagoch är sålunda lämnat åt lagstiftarens skön. I de konkreta fallen stiftning, av föreningen, där både mål och medel får får göras en helhetsbedömning beaktas. Lagstiftarens skön är begränsat av grundloven på samma sätt

som beträffande yttrandefriheten, nämligen genom grdl. 67 §. Religiösa verksamhet kan inte vara olovlig, om den inte strider mot föreningars

24 Danmark

saedeligheden eller den offentlige orden. Politiska föreningar behandlas efter samma regel genom analog lagtillämpning. En olaglig verksamhet från en förenings sida innebär, att den eller dess ledning kan drabbas av civil- eller straffrättsliga sanktioner. Men detta är inte den enda sanktionsmöjligheten. Enligt grundloven kan en sådan förening också upplösas. Likaså finns möjligheten att - med föranalogt farandet vid planerade offentliggöranden - få ett judiciellt förbud mot bildandet av en förening, som med säkerhet kan bedömas få otillåtet syfte. Av upplösningsreglerna (se grundlovstexten i bilagan) framgår, att upplösningsbeslutet normalt skall fattas genom domstols dom. Genom paragrafen är administrativt förfarande uteslutet, annat än provisoriskt. Däremot hålles möjligheten öppen, att en lag direkt förklarar viss för-

ening för olaglig och låter upplösa den. Bedömningen om det skall resas

sak mot en förening i avsikt att få den upplöst, åvilar åklagarmyndigheten, som i sin tur är underkastad justitieministeriets instruktioner. I ett i grundloven särskilt angivet fall är dock myndigheterna att verka pliktiga för en förenings upplösning, nämligen om föreningen ”virker ved eller søger at nå deres mål ved vold, anstiftelse af vold eller lignende strafbar påvirkning af anderledes taenkende” (andra Mål av denna art stycket). skall, om saken gäller en politisk förening, utan särskild tillstândsprövning, som eljest kan förekomma, kunna föras till Højesteret (fjärde stycket). Rättsverkningarna av upplösningen är det överlåtet åt lagstiftaren att bestämma (femte De problem stycket). som kan uppkomma, då ett förbud eller upplösningsbeslut sökes bli kringgått, förbigås här. Församlingsfriheten regleras i 79 §. Med församling avses en grupp människor - minimum förmodligen tre - som samlas med visst syfte och under disciplinerade former, vilka torde förutsätta av lednågon form ning. En grupp människor, som slumpvis råkar befinna sig på en viss plats, är ingen församling. Fyller gruppen inte kvalifikationerna för att vara församling, kan den falla under lokutionen opløb i grdl. 80 §, och den kan då både upplösas och angripas med våldsmedel. En demonstration kan, med hänsyn till hur den utvecklas, falla underbåda definitionerna, men det finns f. n. inget klart rättsligt.ställningstagande till vart demonstrationer skall föras. begreppsmässigt Ross (ll s. 748) anser demonstrationer faller under begreppet församling. Borgerne har ret til uden förudgående tilladelse at samle sig ubevxpnede” (79 § första punkten). Tillstånd för att hålla ett möte behövs sålunda normalt ej; motsatsvis kan utläsas, att tillstånd behövs, om deltagarna vill samla sig beväpnade, men detta torde sakna praktisk betydelse. Men även om tillstånd ej behövs, kan likväl ifrågakomma, att myndigheterna på förhand eller under mötets gång utfärdar förbud mot ett möte, enligt sista punkten i paragrafen. under åben Forsamlinger himmel kan forbydes, når der af dem kan befrygtes fare for den offentlige fred. Uttrycket åben himmel torde ej tolkas ordagrant, utan väsentligare torde vara, hur församlingsplatsen är avgärdad. Möten som allmänheten har tillgång till, har polisen rätt att närvara vid (enligt paragrafens andra punkt). I sakens natur ligger, att det är polisen, som förbjuder ett planerat möte eller beslutar att förbjuda fortsättandet av ett på-

Danmark 25

möte. Det antages i doktrinen att polisen i extrema fall även kan börjat ett möte som hålles inomhus - ett tumult under mötet kan upplösa förvandla det till ett ”opløb. Mot polisens beslut kan resas rättssak beslut kan överprövas av domstol, men enligt grdl. 63 §, varvid polisens denna överprövning kan inte ha någon praktisk betydelse i de fall, då ett möte utan blott i fall av förhandsförbud. När ett möte blir upplöses, förklarat upplöst, kan vid behov upploppsparagrafen (80 §) träda i funktion. anses inte uttömmande reglera församlingsfriheten. Liksom Paragrafen kan ett judiciellt förhandsförbud riktas mot vad gäller föreningsbildning, som innebär förett planerat möte, något brottsligt (t. ex. egenmäktigt och mötesfriheten får också underkastas normala ordnings- och farande), säkerhetsföreskrifter, såsom hänsyn till parkanläggningar och trafiken. I dessa avseenden får mötesdeltagarna underkasta sig polisens anvisningar. Att bestämmelser om anmälningsskyldighet beträffande lagen innehåller möten strider sålunda ej heller mot grundloven. Vid några planerade tillfällen har polisens skötsel av ärenden angående församlingsfriheten blivit föremål för domstols prövning. Båda i detta avsnitt behandlade paragrafers regelsystem kan för försvarsmaktens del inskränkas genom vanlig lag, grdl. 85 §.

1.3 2.5 Egendomsrätt - 73 § - består av tre stycken Grundlovsparagrafen om egendomsrätten med inbördes disparat innehåll. Andra och tredje styckena behandlas först, ganska kortfattat, och uppmärksamheten riktas sedan mot första stycket där de svårlösta frågorna finns. Det andra stycket handlar om folketingsledamöternas rätt att få stadfästelsen av en expropriationslag uppskjuten (för dessa regler redogöresi annat sammanhang, se sid. 16 och 38). Det enda problem, som behöver beröras i detta sammanhang, är frågan om hur man skall fastställa, att en lag skall betraktas som expropriationslag eller ej. Detta problem uppkommer dels vid lagar, som medför inskränkningar i förfoganderätten över dels vid beslut om att ägare skall frånhändas viss konkret egenegendom, dom vilket kan fattas i lags form. Såvida begäran om uppskov med stadfästelsen framställes, blir det närmast statsministern, som under politiskt och juridiskt ansvar får bestämma, huru man skall förfara, dvs. antingen låta stadfästa lagen under förmenande att den ej innebär en expropriation, eller låta uppskjuta stadfästelsen. Denna fråga kan emellertid senare, om lagen skall tillämpas i tvist inför domstol, även komma att avgöras av domstolen, som i detta fall inte är bunden av regeringens bedömning. Frågan var uppe till bedömningi målet om utlämning av arnemagneanska stiftelsens handskrifter till Island (U 1967 s. 22) (om detta mål, se även sid. 29 och 43). Det tredje stycket berör också en fråga om förfaringssättet. Det säger, att varje fråga om ekspropriationsaktens lovlighed og størrelse kan föras till domstol. Med expropriationsakt averstatningens ses de administrativa myndigheternas beslut i dylika frågor. I och för sig fanns en sådan prövningsrätt tillerkänd domstolarna redan genom grdl.

26 Danmark

63 §, men regeln har i 73 § den betydelsen, att prövningsrätten inte kan fråntagas domstolarna genom en regel därom i den aktuella lagen. I styckets andra punkt lämnas möjligheten öppen för lagstiftaren att låta frågan om expropriationsersättningens storlek bli avgjord av en specialdomstol, antingen med kompetens för alla sådana mål eller för ett särskilt fall. Vilket omfång har domstolarnas prövning enligt den ovan citerade lokutionen? Prövningen kan omfatta både frågan om hur mark skall klassificeras (t. ex. åkerjord, tomt), och frågan om vilket priset skall vara, detta under beaktande av värderingsmall, värdering av byggnader, värdeminskning av återstående delar, ökade utgifter eller minskade inkomster för ägaren. Emellertid krävs det stark bevisning från ägarens sida för att domstolarna skall underkänna den av den administrativa myndigheten gjorda värderingen. Genom denna värdering anses den exproprierande ha lämnat bevisning, som styrkt värdet av den omstridda egendomen, och för att få en ändring till stånd måste ägaren föra bevisning, som är tillräckligt stark att förringa den tidigare ”bevisningens värde och visa, att denna tidigare värdering varit oriktig. Det återstående stycket i paragrafen, det första, är det, som innehåller grundlovens materiella regler om avstående av egendom, och det innehåller flera begrepp, vilkas innebörd inte direkt framgår av lagtexten. Reglerna har också blivit föremål för omfattande juridisk debatt och tolkning både i doktrinen och praxis. Det är den paragrafi rättighetskatalogen, som domstolarna oftast får anledning att taga ställning till. Domstolarna har i åtskilliga fall prövat giltigheten av expropriationslagar och andra lagar, som gör ingrepp i egendomsrätten, och så gott som undantagslöst godkänt dem. Stycket inleds med en ouvertyr för hela paragrafen: Ejendomsretten er ukrzenkelig. Såsom framgått av det tidigare, har denna formulering inte någon rättsverkan och är inte direkt bindande för domstolarna; regeln måste först konkretiseras genom grundlag eller annan lag. Grundlovens konkretisering följer i de följande meningarna: ”Ingen kan tilpligtes at afstå sin ejendom, uden hvor almenvellet kraever det. Det kan kun ske ifølge lov og mod fuldstxndig erstatning”. Kommentarerna till dessa regler har blivit mycket omfattande i den danska doktrinen. Redan begreppet ejendom kan vålla tvekan. Sett från svensk synpunkt skulle man enklast kunna formulera egendomsbegreppet så, att det omfattar allt, som kan göras till föremål för utmätning. Det omfattar fast egendom och lösöre samt lös egendom i övrigt av skilda slag, särskilt begränsade sakrätter, såsom servitut, hyresrätt och panträtt, vidare fordrings- och kontraktsrättigheter, pensionsförsäkringar, intjänad tjänstepension, upphovsrätter och patenträtter samt somliga näringstillstånd. Skyddet för egendomsrätten är inte beroende av om föremålet har något ekonomiskt värde utan t. ex. blott affektionsvärde; för expropriation krävs ändå lagstöd, men ersättningsfrågan blir då inte aktuell. Äganderättsbegreppet uttrycks numera ofta så, att äganderätten är, vad lagstiftaren gör den till. Det betyder, att staten på olika sätt kan inskränka en persons förfoganderätt över hans egendom, utan att man

Danmark 27

därmed kan säga, att äganderätten blivit kränkt. I så måtto garanterar inte att äganderätten innebär vissa befogenheter, utan blott paragrafen att en ;indring av dessa befogenheter, vilka innebär så kraftigt ingrepp, att den enskildes äganderätt i realiteten försvinner, blott kan ske under vissa förutsättningar. Var gränsen för denna inskränkning av förfoganderätten går, för att ingreppet skall anses innebära avstående av egendom, skall strax något beröras. inskränkning i förfoganderätten kan t. ex. ske genom prisreglering, hyres-, jordförvärvs-, naturvårds- och byggnadslagstiftning. Det nyssnämnda gränsproblemet uppkommer, när det införes icke tidigare existerande inskränkningar, som medför ekonomisk förlust för den enskilde. Huruvida förmögenhetsöverföring genom beskattning i själva verket är en expropriation, får bedömas i det konkreta fallet under hänsynstagande till alla omständigheter i målet. Det ovan förda resonemanget om äganderättsbegreppet utgör bakgrund till frågan om vad som menas med begreppet afstå” egendom, och fråhur långt man kan uttunna förfoganderätten, innan man gan är närmast, kan säga, att det föreligger ett avhändande av egendom. Eftersom domstolarna har accepterat lagstiftningsmaktens gränsdragning, är det närmast denna, som får lämna svar på frågan. Det finns inte något ensamt utslagsgivande kriterium på var gränsen går, utan en rad olika kriterier får sammanvägas. Ett klart utslagsgivande kriterium är dock, att man överför egendom från en ägare till en annan. Likväl kan man inte draga något motsatsslut av detta, utan även förstörelse av egendom (utom i nödrättssituationer) och förfogandeinskränkningar (t. ex. servitut) kan falla under avståendebegreppet. Bedömningen karaktär av avstående kan stundom ske i av förfogandeinskränkningars kombination med ett intensitetskriterium, varvid man tar hänsyn till hur omfattande inskränkningen är. Ej heller här kan man dock draga något motsatsslut. Ett naturvårdande ingrepp med avsikt att för framtiden bevara en viss biotop anses som expropriation, även om ägaren inte har några avsikter att utnyttja marken på annat sätt. ett kriterium är, att man ser till syftet med ingreppet. Är Ytterligare avsikten att skydda andras egendom eller hälsa eller att tillvarataga andra viktiga samhällsintressen, skulle ingreppet i regel inte falla under avståendebcgreppet. Ett sedan länge använt kriterium har varit att se, om ingreppet är av generell eller konkret art, dvs. om det drabbar blott någon eller flera enstaka ägare av ett visst objekt eller om det drabbar alla eller en väsentgrupper. Det är självfallet, att denna bedömning också lig del av berörda måste bli influerad av hur stort antal objekt av ifrågavarande art, som finnes. - och därvid inte betrak- Ett ingrepp kan knappast anses generellt tas som expropriation - om en lag visserligen har generell utformning men det bara finns ett enda objekt inom hela riket. De generellt utformade ingreppen är av typen förfoganderättsinskränkningar, såsom byggnadsoch naturvårdsreglerande lagar. Det därnäst följande villkoret för en expropriation är, att almenvellet ”Almenvellet” kraever det”. Detta villkor är föga distinkt utformat. samhällsnyttan - är ett begrepp, som helt är underkastat subjektiva be-

28 Danmark

dömningar, och dessa kan vara mycket varierande. Oftast förhåller det sig så, att samhällsnyttan presumeras i beslut, som fattas av lagstiftningsmakten eller myndigheter, eftersom dessa anses skola taga tillvara detta intresse. Även att gynna några samhällsmedlemmar på andras bekostnad kan på det sättet komma att ingå ibegreppet samhällsnytta. Något krav, att ett ingrepp skall komma alla eller en majoritet till godo, finns sålunda ej - samhällsnyttan är ej ett kvantitativt begrepp. Ett gränsöverskridande är dock tänkbart såtillvida, att ett ingrepp, som gynnar några privatpersoner eller en viss grupp i samhället - t. ex. ett parti - i själva verket inte är grundat på samhällsnyttan utan på de enskildas eller gruppens privata intressen (ingreppet är i detta fall av typen illojal maktanvändning). I domstolspraxis har vissa riktlinjer utvecklats för domstolens prövning av lagstiftarens uppfattning av denna lokution. Dessa riktlinjer har dock länge varit oklara och föremål för motsatta tolkningar i doktrinen. I ett expropriationsmål från år 1913 sade underrätten, vars dom stadfästes av Højesteret, att frågan huruvida expropriationen ”har vaeret paakrzaerzet af Almenvellet er et Spørgsmaal, hvis Afgørelse falder indenfor Lovgivningsmagtens Omraade og afgøres suveraent af denne”. Detta kan uppfattas så, att domstolarna överhuvudtaget inte överprövar utan alltid godtar lagstiftarens uppfattning i detta avseende, något som också ligger i linje med att domstolarna avstår från att pröva myndigheters skönsmässiga bedömningar. I ett mål några år senare angående en lag om jordskyldsavlösning utgick Højesteret, efter vad som bevisats i målet, från att ”Lovens Regler er bestemt ved, hvad Hensynet til Almenvellet kraever. Detta kan uppfattas på det sättet, att sakprövning av frågan om almenvellet gjorts av domstolen, som funnit lagstiftarens uppfattning godtagbar. Emellertid sägs det i en fotnot till rättsfallet i den danska rättsfallssamlingen, att det icke kan antagas, att domstolen nu har intagit en annan ståndpunkt äni 1913 års dom. ”Deroverfor fastslaas det i Højesteretsdommen, at Lovens regler maatte antages at vaere bestemt ved Lovgivningsmagtens Overvejelser af, hvad der efter dens Skøn kraevdes af Hensyn til Almenvellet. Om disse Overvejelser havde ført til et mere eller mindre riktigt Resultat, var det ikke Domstolenes Sag at prøve (U 1921 s. 168). Tankegången bakom denna anmärkning kunde ha uttryckts klarare, men en i och för sig rimlig tolkning är, att lokutionen almenvellet” inte ligger inom domstolarnas prövningsområde. Poul Andersen (s. 470, UfR 1934 B s. 44 ff, Den danske rigsdag, V, s. 547 f), har dock velat tolka domen på annat sätt; annars skulle motiveringen i domskälen vara meningslös. Tankegången i domen måste vara, att, såvida domstolen godtar, att det är ”almenvellet” som tillgodoses, den ej överprövar lagstiftarens bedömning av vad detta kräver, men domstolen är inte tvungen att godtaga lagstiftarens bedömning, att det är almenvellet som tillgodoses, utan kan mycket väl pröva, om lagen över huvud är föranledd av ”almenvellet”, eller av särintressen, t. ex. personliga eller partipolitiska, i vilka fall lagen skulle kunna betraktas som oförenlig med grundlovens egendomsskydd (sålunda ett exempel på illojal maktanvändning). Andersens tolkning har numera fått anslutning från Højesterets sida i det första målet om de isländska handskrifterna (Trolle i UfR 1967 B s. 77 ff) och får sålunda

SOU 19 75:29 Danmark 29

anses godtagen. Domstolen kan sålunda undersöka, om lagen är föranledd av almenvellet men inte om den var nödvändig på grund av allmenvellet”. En expropriationslag skulle sålunda kunna betraktas som stridande mot grundloven, om det kunde bevisas, att den var föranledd av särintressen, men detta har förmodligen inte så stor reell betydelse, eftersom det är synnerligen svårt att bevisa en sådan sak inför domstol. Om lokutionen hvis almenvellet kraever det, eller liknande skönsmässigt underlag för expropriationsbedömning förekommer i en lag, blir situationen annorlunda, när lagen tillämpas av myndigheterna. l detta fall blir grdl. 63 § tillämplig. l dessa fall har domstolen inga betänkligheter - i motsats till lagstiftarens w bedömmot att ompröva myndighetens ning. Sålunda kommer domstolen kunna överpröva, om de av myndigheten beslutade åtgärderna är lämpliga. Det sista villkoret för expropriation, ”fuldstzendig erstatning”, är det som vållat de största meningsskiljaktigheterna vid expropriationsingrepp. Det har också ett reellt innehåll i motsats till 3”almenvellet och är också det, som har störst betydelse, både för den exproprierande och för den som får avstå från sin egendom. För den sistnämnde kan det vara betydelselöst, att han får avstå från viss egendom, blott han får kompensation, så att han kan skaffa motsvarande på annat håll, och ersättningens storlek kan ofta vara avgörande för hela hans ekonomiska existens. Om det allmänna står som expropriant, är ersättningsfrågan - med hänsyn till dess samlade resurser - ofta marginell, menåkravet kan försvåra t. ex. ett totalt Övertagande av hela industriella branscher. Begreppet har därför varit föremål för utförliga diskussioner i doktrinen. Eftersom ersättningen blott mera sällan normeras i respektive expropriationslag, blir det domstolarna, som i sista hand får avgöra innebörden i begreppet ”fuldstaendig erstatning” genom att direkt lägga grundlagens regel till grund för beslut i ersättningsfrågan. Då lagstiftningsmakten fattar beslut om ersättningen, kommer den givetvis att beakta denna domstolspraxis, men domstolarna kommer sannolikt att lämna lagstiftningsmakten en ganska vid marginal, innan domstolen finner, att det av grundlagen tillåtna har överskridits (se sid. 40). Någon omfattande redogörelse för praxis torde inte vara erforderlig i detta sammanhang. Utgångspunkten är, att ersättningen skall motsvara, vad ägaren kunnat få ut vid frivillig försäljning, dvs. omsättningsvärdet. Även bruks- eller återanskaffningsvärdet kan komma ifråga. Vid delexpropriation får ägaren också ersättning för försvårad drift. Vid förfoganderättsinskränkning uträknas ersättningen genom en jämförelse mellan försäljningsvärdet före och efter inskränkningen. I de tidigare nämnda målen om de isländska handskrifterna (U 1967 s. 22 och 1971 s. 299, kommenterade av højesteretsdomaren Jørgen Trolle i UfR B 1967 s. 77 ff och 1971 s. 254 ff) kom de flesta av de här problemen till behandling. Lagen om överlämnande av ett antal belysta av den arnemagneanska stiftelsens handskrifter till Island var formulerad som en permutationslag, dvs. en lag, varigenom stiftelsens stadgar ändrades så, att vissa av skrifterna i dess ägo skulle förvaras på Island. Højesteret fann, att ingreppet fick betraktas som expropriativt, ett avstående av

30 Danmark

egendom. Såsom nyss nämnts, behandlades även problemet om “almenvellet. Ersättningsfrågan blev givetvis även aktuell, genom att lagen blev betraktad som en expropriationslag. Värdet beräknades av stiftelsen till mellan 1/2 och l miljard dkr. Højesteret fann, att någon ersättning inte skulle utgå, på den grund att Stiftelsens syfte, den vetenskapliga verksamheten, inte skulle komma att lida avbräck. Bakom detta ställningstagande ligger en tankegång, att stiftelser inte har samma rättsskydd för sin egendom som privatpersoner har. l detta avseende kan stiftelserna sägas ligga på en skala, där de i ena ändan är underkastade totalt ingripande genom administrativa permutationsregler, och i den andra har samma rättsskydd som privatpersoner. Lagen innehöll vidare en regel om överförande av en viss del av Stiftelsens kapital till Island. Genom domstolens tidigare bedömning uppkom den säregna situationen, att det blev fråga om expropriation av fungibel egendom, kontanta medel, och då är ju ersättningsbeloppet självklart, om ersättning skall utgå, och expropriation i sådant fall f. ö. meningslös. Højesteret fann, att kapitalets placering hos stiftelsen i Köpenhamn hade avsevärd betydelse för stiftelsens syfte, och att ersättning principiellt borde utgå. Effekten av detta blev, såsom framgår av det nyss sagda, att stiftelsen fick behålla sitt kapital.

1.3.2.6 Religionsfrihet Ett avsnitt i grundloven, kap. Vll med §§ 66-70, handlar om staten och religionen. Av dessa kan bortses från 66 §, som ger möjlighet till lagreglering av den danska statskyrkan, och 69 §, som stadgar samma om de fria samfunden. Ingen av paragraferna inskränker på något sätt lagstiftarens handlingsfrihet. Religionsfriheten kan ses som en del av yttrande- och tryckfrihet, förenings- och församlingsfrihet, och i så måtto har ämnet redan tidigare blivit behandlat (se sid. 22, 23). Vill man därutöver i begreppet inlägga tankefrihet är detta något som - så länge tankefriheten inte tagit sig något yttre uttryck - kan lämnas därhän, då någon möjlighet för staten att här utöva kontroll är obefintlig. En allmän likhetsprincip, för förvaltningens del en normmässighetsprincip, ligger till grund för 70 §, genom paragrafens förbud mot diskriminering eller privilegiering på grund av trosbekännelse (se paragraftexten i bilaga). En åtskillnad med hänsyn till religion är dock möjlig, om åtskillnaden har saklig grund. Denna likhetsprincip, liksom normmässighetsprincipen, får betraktas som en gällande rättsgrundsats, oavsett om den blivit lagfäst, men dess placering i grundloven gör, att ingen tvekan därom behöver råda. Paragrafens karaktär av att snarare behandla likhetsprincipen än själva religionsfriheten i och för sig, antyds av att den numera, genom 1953 års ändring, vid sidan av trosbekännelse även anger härstamning såsom något, till vilket man icke får taga hänsyn, varken i positiv eller i negativ riktning. Tillägget är givetvis föranlett av de två föregående decenniernas erfarenheter. Paragrafen binder både förvaltningsmyndigheterna och - vad som är betydelsefullt -i detta sammanhang lagstiftningsmakten.

Danmark 31

Såsom en del av religionsfriheten kan det ses, att den som icke tillhör skall behöva understödja den ekonomiskt. Därom statskyrkan, ej heller stadgas i 68 §. Emellertid kan statskyrkan stödjas, icke blott genom att utan även genom att den understöds med statsden ges beskattningsrätt, medel. l sistnämnda fallet erbjuder paragrafen inget skydd för skattebetalaren. Det kan noteras, att i paragrafen talas om personlige bidrag, vilket innebär, att undantag i lagstiftningen inte behöver göras för juridiska personer och fastigheter.

1.3.2.7 Rätt till samhällelig och till privat undervisning

I 76§ första stycket stadgas, att ”alle born i den undervisningspligtige alder har ret til fri undervisning i folkeskolen”. Satsen har givetvis numera ringa betydelse, då kostnadsfri undervisning betraktas som en självklarhet. Den kan även tillämpas direkt efter sin ordalydelse, och behöver annat än att tvekan kan komma att råda beträffande ingen kommentar, folkeskolen beroende på skolväsendets successiva omvandbegreppet på högre stadier numera är kostnadsfri, kan ling. Ehuru även undervisning problemet bli aktuellt. Första innehåller sålunda en regel om att samhället skall tillpunkten handahålla undervisningsmöjligheter, men den bestämmer icke, att medborgarna är skyldiga att utnyttja denna service. Den stadgar m. a. o. icke skolplikt. Detta framgår av andra punkten. ”Forwldre eller vaerger, der selv sørger for, at børnene får en undervisning, der kan stå mål med, hvad der almindeligvis kraeves i folkeskolen, er ikke pligtige at lade børnene undervise i folkeskolen.” Föräldrar (eller förmyndare) är sålunda pliktiga att tillse att barnen får undervisning, men behöver därvid inte utnyttja folkskolan. Undervisning kan ske i hemmet eller i privatskola; enda kravet är, att undervisningens resultat icke är sämre än det, som åstadkommes i den allmänna skolan. Regeln har tolkats så, att det inte behövs någon föregående kontroll från myndigheternas sida för att konstatera, att barnet erhåller den garanterade undervisningen, innan föräldrarna underlåter att skriva in barnet i folkskolan eller skriver ut det, innan det lämnat skolpliktsåldern. Detta är ett förhållande, som får konstateras kontinuerligt i efterhand. Ross (ll s. 767 ff) anser dock en motsatt tolkdvs. att en föregående kontroll är tillåten enligt grundning vara riktig, loven. I det fall barnet får en undermålig undervisning, är föräldrarna skyldiga att låta det undervisas i den allmänna skolan. Om föräldrarna, efter det att barnet över till allmän skola, önskar skriva ut barnet för att tvingats ge det privat undervisning igen, är det sannolikt, att myndigheterna kan vägra utskrivning, om föräldrarna inte kan visa, att den planerade underi visningen är tillfyllest. Friheten för föräldrarna är i grundloven av formell art, dvs. det garanteras ej föräldrarna några resurser, så att privatundervisning blir en reell Genom lagstiftning, som stöder privatskoloma, har dock sammöjlighet. hället gett föräldrarna möjlighet därtill utöver vad grundloven garanterar.

32 Danmark

1.3.2.8 Náringsfrihet

Genomförandet av näringsfrihet uppställs som mål i 74 §: ”Alle indskraenkninger i den fri og lige adgang til erhverv, som ikke er begrundede i det almene vel, skal haeves ved lov. Grunden för näringslivets reglering skall sålunda vara fri og lige adgang til erhverv”. Begränsningar häri skall lagstiftaren avskaffa. Emellertid har lagstiftaren rätt att behålla sådana begränsningar, som är motiverade av samhällsnyttan, ”det almene vel”. Såsom framgått av redogörelsen för egendomsrätten, innebär detta begrepp ingen faktisk begränsning av lagstiftningsmakten. Stadgandet får därmed så gott som ingen rättslig betydelse, utan står på gränsen till ett programstadgande.

1.3.2.9 Rätt till arbete Rätten till arbete proklameras i 75 § första stycket. ”Til fremme afalmenvellet bør det tilstraebes, att enhver arbejdsduelig borger har mulighed for arbejde på vilkår, der betrygger hans tilvaerelse. Såsom framgår direkt av lagtexten, är detta stadgande rättsligt betydelselöst. Det lägger varken plikt eller skranka på lagstiftaren eller administrationen. Dess betydelse ligger enbart i det programmatiska, nämligen ett allmänt erkännande av att full sysselsättning är ett eftersträvansvärt samhälleligt mål. l andra stycket får principen om rätt till arbete en viss komplettering genom bestämmelse om rätt till samhällsstöd för dem, som icke kan försörja sig eller inte har någon försörjare (se lagtexten i bilaga l). Emellertid kan ingen grunda något krav, som går att hävda rättsligt, på grundval av denna regel. Den ger lagstiftaren tämligen fria händer, och tycks blott förutsätta, att ingen skall omkomma av nöd. Av regeln framgår vidare indirekt, att självförsörjningsplikten fastslås, liksom att en person kan ha försörjningsplikt gentemot någon annan, något som närmare regleras i lag.

1.32.10 Den medborgerliga jämlikheten En jämlikhetsgrundsats ligger bakom 83 och 84 §§. Den förstnämnda avskaffar alla privilegier, som är förbundna med adelskap, titel eller rang. Bestämmelsen är direkt rättsligt bindande. Den förhindrar också, att nya privilegier införs. Den senare förbjuder upprättande av familjefideikommiss eller liknande. Den utesluter sålunda inte upprättandet av stiftelser. Såsom ett uttryck för jämlikhetsgrundsatsen kan också 81 § betraktas: Enhver våbenfør mand er forpligtet til med sin person at bidrage til faedrelandets forsvar efter de naermere bestemmelser, som loven foreskriver. Såsom framgår av detta, lämnas lagstiftaren fria händer att närmare reglera detta område.

Danmark 33

1.4 Lagprövningsrätten

1.4.1 Förvaltningsmyndighetema Det är ett föga uppmärksammat problem, att lagprövningsrätten kan bli aktuell även för förvaltningsmyndigheternas del. Dessa har numera att i stor utsträckning avgöra rättsfrågor och, såsom tidigare nämnts, kan denna kompetens ibland sträcka sig så långt, att man kan tala om en i realiteten dömande verksamhet. Kan då en myndighet underlåta att tillämpa en lagregel, därför att den anser regeln vara ogiltig, antingen av formella eller materiella skäl? Det går ej att lämna ett säkert svar på den ställda frågan. Någon rättspraxis att stödja sig på finns ej. Den under lång tid tongivande inom doktrinen, Poul Andersen (s. 475 ff), anser det riktigast antaga, att förvaltningsmyndigheterna inte kan pröva, om lagar är materiellt grundlagsstridiga. Grund för denna bedömning är bl. a. den ringa självständighet, som förvaltningsmyndigheterna åtnjuter i förhållande till ministrar och regering (se ovan s. 17). En minister skulle alltid kunna kullkasta en underordnad myndighets beslut, och en lagprövningsrätt bleve effektiv, blott om ministern hade samma inställning till frågan om grundlagsenligheten. Ett annat skäl är, att prövningsrätten skulle bli aktualiserad för ofta, eftersom myndigheternas rätt att anhängiggöra ärenden är omfattande, medan ett mål vid domstol inte kan anhängiggöras av domstolen själv. Poul Andersens uppfattning kan dock ej ensam anses utslagsgivande, utan man får för tillfället betrakta frågan som olöst bådei doktrinen och rättspraxis.

1.4.2 Domstolarna 1.4.2.1 Möjliga grunder för lagprövningsrätt Den första förutsättningen för en lagprövning är, att lagsystemet består av en hierarki av över- och underordnade lagregler. Så är, såsom tidigare nämnts (se sid. 15), också förhållandet i Danmark. Förordningar (varmed avses kunglig lagstiftning grundad på delegation eller sedvanerätt) kan tänkas stå i konflikt med lag, i första hand delegationslagen, och grundlag, och provisoriska lagar och vanliga lagar kan tänkas komma i konflikt med grundlagen. Konflikten kan avse en innehållsmässig oförenlighet

(materiell lagprövning) eller bero. på att den underordnade regeln inte

tillkommit enligt det förfarande, som föreskrivs i den överordnade, eller vad gäller grundloven, i själva lagen (formell lagprövning), En annan möjlighet är, att det ligger utanför det beslutande organets kompetens att ge regler i det beslutade ämnet, något som skall göras av ett annat organ (kompetensprövning). Denna prövning kan ses som en form av den formella lagprövningen. Kompetensöverskridande kan också ske på det sättet, att ett organ inom sitt ämnesområde fattar ett beslut, som det inte har befogenhet till; detta fall kan ses, och behandlas här, som en form av materiell lagprövning.

34 Danmark

1.4.2.2 Prövning av förordningar Prävningsrätt stadgad igrundloven. Lagprövningsrätt beträffande förordningar är enligt den danska grundloven: ”Dom-

t omstolarna

stolene er berettigede til at påkende ethvert spørgsmål om øvrighedsmyndighedens graenser” (grdl. 63§ första stycket, i fri översättning: ”Domstolarna är berättigade till att avgöra frågor om gränserna för överhetens myndighetsutövning). Denna regel är att förstå så, att det är möjligt för den enskilde att draga både konkreta förvaltningsbeslut, förvaltningsakter, och generella förvaltningsbeslut, förvaltningsförordningar, under domstols prövning. Det är de sistnämnda, som behandlas i detta avsnitt. Förvaltningsakter kan annulleras av domstolen; förordningar annulleras ej, men domstolen underlåter att tillämpa dem om de strider mot en högre placerad regel. På grund av domens prejudicerande verkan blir effekten i detta fall densamma som om annullering skett. Domstolsprövningen står öppen vid sidan av besvärsmöjligheten, vilken inte behöver ha uttömts, innan domstolsprövning blir möjlig (med några smärre undantag). Ej heller finns frister, efter vilkas utgång en talan mot förvaltningsbeslutet prekluderas. Prövningsrätten omfattar både materiell och formell lagprövning samt kompetensprövning. Prövningsrättens omfång. Förordningar från kungen, ministrarna eller andra organ prövas i förhållande till grundlag och vanlig lag (förutsatt att den sistnämnda ej är i strid med grundlagen). Emellertid kan en lag innehålla föreskrift, att dess tillämpning ej kan underkastas domstols prövning, varigenom förvaltningsavgöranden undandrages sådan prövning. Domstolarna har försökt begränsa sådana reglers räckvidd genom tolkning av lagen, och det är sannolikt, att domstolarna kommer att beakta sådana regler i allt mindre utsträckning, eftersom grundloven inte innehåller någon föreskrift, sådan (Poul Andersen

sorg medger i begränsning k”

s. 570, Max Sørensen s. 219 Domstolarnas prövning skall dock blott omfatta hos ett

ljgäligheten

Emellertid kan denna granskningåiérebåliteten mp_l_igh_gg2n.

även komma att omfatta lämpligheten i de fall, då rekvisiten för ett beslut är så utformade, att det är möjligt att konstatera, om de är uppfyllda. Är rekvisiten mycket vagt utformade, så att avgörandet är överlåtet åt myndigheternas fria skön, avstår domstolarna från att ompröva dessas lämplighetsbedömning. Rätten att pröva förvaltningsbeslut har i stor utsträckning utövats på det sättet, att sådana beslut blivit underkända.

1.4.2.3 Prövning av provisoriska lagar Förutsättningarna (kompetensprövning). Ett villkor för att kungen-regeringen skulle kunna utnyttja möjligheten att utfärda lagar på egen hand var, att ”folketinget ikke kan samles” (grdl. 23 §). Tonvikten ligger på ordet ”kan” och situationen avser ett rent faktiskt förhållande, som numera blott ytterst sällan borde kunna bli aktuellt, såsom vid en enorm naturkatastrof eller krig. Gränsfall är dock tänkbara, då det är tveksamt,

Danmark 35

om förutsättningen föreligger eller ej. Det är denna situation eller än mer en situation, då förutsättningen ej alls föreligger, men provisorisk lag ändå beslutats och utfärdas, som är intressant ur lagprövningsrättens synvinkel. Föreligger det sistnämnda fallet, har beslutsfattaren överträtt sin kompetens. Frågan är nu, om domstolarna skall tillämpa eller underlåta att tillämpa en i en sådan situation tillkommen provisorisk lag. Någon rättsregel, som reglerar detta förhållande, finns inte. Den

danska doktrinen har sedan länge varit enig_2r_n__a_t_t_d_grr1

lagprövningsrätt i detta fall. Man kan utgå-gång, att domstolarna kommer

att följa doktrinen. Under de sista decennierna av 1800-talet, då Danmark under konflikt mellan folketinget och regeringen till stor del styrdes genom provisoriska lagar, fördes i ett antal mål frågan om deras giltighet till domstols prövning. En viss tvekan fanns hos underdomstolar-

na, men Højesteret fann, att domst0lar_na_hade lagprövningswräuttw_iadgetta

fall. Före 1953 var förutsättningen-fatt riksdagen inte var samlad, men

de?) då gjorda ändringen behöver inte påverka lagprövningsrättens existens. Den andra förutsättningen för provisorisk lagstiftning var i smrdeles påtraengende tilfaelde. På samma sätt som den första förutsättningen ligger denna formellt sett inom ramen för domstolarnas prövningsrätt, men i realiteten är den utan betydelse, eftersom det här år fråga om en skönsmässig prövning från beslutsfattarens sida, och domstolarna undviker att överpröva sådana bedömningar (jfr det analoga förhållandet beträffande förordningar). Ett specialproblem var, om finanslagar (budgeten) kunde utfärdas såsom provisoriska lagar. Frågan var då icke löst i grundloven, vilket den är nu. Finanslagar kan icke längre utfärdas som provisoriska lagar. På grundval av dessa tre typer av kompetensprövning kom någon domstol aldrig till resultatet, att en provisorisk lag skulle åsidosättas såsom ogiltig. Innehåll (materiell lagprövning). Provisorisk lag får inte strida mot grundloven, och dennas innehåll utgör sålunda en begränsning av den provisoriska lagens. Det har emellertid icke uppkommit någon fråga inför domstol, om materiell lagprövning i detta avseende ligger inom dess kompetens. Doktrinen är dock enig om att domstolarna har sådan lagprövningsrätt. Giltighetstid. Grundloven föreskriver, att provisoriska lagar ”altid straks efter folketingets sammentraeden skal forelaegges dette til godkendelse eller forkastelse” (grdl. 23 §). Här kan frågan uppstå, när en provisorisk lag slutat gälla, om regeringen dröjer med att framlägga den för folketinget. Denna fråga kan komma under domstols prövning, och domstolarna kommer sannolikt anse det ligga inom deras kompetens att pröva, om en provisorisk lag upphört att gälla. Detta ansåg de nämligen vara fallet under striden mellan regering och folketing i slutet av l800-talet. Den här behandlade regeln i grundloven var då betydligt mindre distinkt utformad, men denna grundlovsändring påverkar icke domstolarnas prövningsrätt. Lagprövningsrättens ställning. I den del lagprövningsrätten har fast-

36 Danmark

slagits genom långvarig domstolspraxis, får den anses ha ställningen av statsrättslig sedvana, vilken är placerad på samma nivå i laghierarkin som grundloven, Eftersom formföreskrifterna för provisorisk lagstiftning är så enkla - beslut fattas i statsråd - kommer utövning av formell lagprövning knappast aldrig bli aktuell. Doktrinen anser dock både denna och den materiella lagprövningen tillkomma domstolarna vad avser provisorisk lagstiftning. De som eljest är negativa till lagprövningsrätten, anför som motiv, att provisorisk lagstiftning till sitt tillkomstsätt liknar kungliga förordningar, och att grundloven själv säger, att provisoriska lagar inte får strida mot grundloven.

1.4.2.4 Prövning av vanliga lagar . a) Lagregler Frågan om domstolarnas lagprövningsrätt är inte reglerad i lagstiftningen, varken i grundlag eller i vanlig lag. I förarbetena till den lag, som reglerar Højesterets sammansättning, är fötutâêtt» efter

dogçflg_lagtgröynlngsrâltân

som man här utgår från att Hojesteret skall döma i plenum och ej i avdelning, då viktig fråga, såsom lags oförenlighet med grundlov, skall avgöras. I grundlagsstiftningssammanhang har frågan varit observerad och förslag gjorts om dess reglering, men den har inte kommit längre. Redan vid junigrundlovens tillkomst 1848/49 beaktades frågan, men någon grundlagsregel tillkom ej. De diskussioner som då fördes och de beslut som då fattades, har av olika uttolkare uppfattats på diametralt motsatt sätt, nämligen att grundlovsfäderna avsett, att domstolarna skulle ha lagprövningsrätt (Olrik s. 222 ff) och att de inte avsett detta (Ernst Andersen s. 74 ff) (ämnet är mycket debatterat i dansk doktrin). Även inför det förslag till reviderad grundlov, som till slut förkastades år 1939, diskuterades frågan och framfördes förslag. Vid den sista grundlovsrevisionen år 1953 blev ej heller frågan reglerad, och i förarbetena uttalades blott, att man icke avsåg att göra någon ändring i bestående rättsläge (utförligt därom i Ross I s. 197 f). Rättspraxis måste därför tilläggas stor betydelse vid bedömningen av de nuvarande förhållandena. Doktrinen har också anpassat sig efter detta och grundar sin inställning på sedvanerättsläran.

b) Domstolspraxis och doktrin l brist på lagregler har det blivit domstolarna själva, som fått avgöra frågan, om de har lagprövningsrätt. De har ex officio eller efter invändning fått avgöra, huruvida de skulle till sakprövning taga upp frågan, om en lag stred mot grundloven, eller om de skulle avvisa sådan invändning. För att domstolarna skall anses ha lagprövningsrätt, är det sålunda inte nödvändigt att finna, att de förkastat en lagregel, utan det väsentliga är, om de tagit upp frågan till bedömning i sak. Domstolen har sålunda fått avgöra sin egen kompetens, och i avsaknad av lagregler har domstolen fått föra ett juridiskt resonemang med utgångspunkt i att den dömande

Danmark 37

makten tillhör domstolarna och med en bedömning av vad som innefattas ibegreppet dömande makt. I en lång rad rättsfall, slutgiltigt avgjorda i Højesteret, har domstolarna tagit upp frågan om olika lagreglers grundlagsenlighet till sakbehandling och nästan undantagslöst funnit, att den anfáktade lagen inte var grundlagsstridig. Detta innebär, att domstolarna ansett sig ha lagprövningsrätt. Denna rättspraxis får anses ha utvecklats till en statsrättslig sedvana. En samma nivå i laghierarkin som grund-

lig__rggçl_§t_g°a_rMpå

av lagprövningsrätten kräver därför

l Qchg_ç_t_t“_a“vs_kaffande

grundlol/särgjring.

Frågan om lagprövningsrätten har varit kontroversiell i vad avser den

materiella lagprövningen. Den formella lagprövningen och kompetens-

ställer sig lagprövningsrättens motståndare positiva till. Ett av prövningen skälen till detta är, att sådana fall i realiteten så sällan kommer under domstols bedömning. Formell lagprövning. lnom doktrinen ställer man sig genomgående positiv till den formella lagprövningen. Det förefaller vara en ganska självklar sak, att domstolen skall ha befogenhet att bedöma, om ett aktstycke, som utger sig för lag, också är det. Problemet ligger i stället häri frågan, hur pass stora avvikelser från den grundlagsstadgade proceduren, som krävs, för att domstolen skall finna anledning att förklara en lag ogiltig. Domstolarna har i två fall tagit upp till behandling och avgjort frågor, huruvida tillämpliga lagar tillkommit på föreskrivet sätt. Det ena fallet avsåg lagen 22/8 1941 om förbud mot kommunistisk verksamhet. Redan före lagens tillkomst hade lagstridiga interneringar gjorts, varvid en kommunistisk riksdagsman internerats och två andra måst gå under jorden. Inför domstolen gjordes gällande, att lagen tillkommit i grundlagsstridiga former, eftersom dessa riksdagsmän hindrats att deltaga i riksdagsarbetet (därtill kom även invändning om lagens innehållsmässiga grundlagsstridighet). Både underrätten och Højesterets kaeremålsudvalg ogillade emellertid invändningen, och lagen förblev bestående. Det andra fallet avsåg av i Danmark förvarade isländska handskrifter till lagen om utlämning lsland, antagen år l96l. Den socialdemokratiska regeringen, som framlagt lagförslaget, ansåg det ej vara fråga om expropriation och hade därför inte framlagt lagen som expropriationslag. Vid lagens behandling hade därför, hävdade de som angrep den, inte beaktats, om almenvellet kraever det” (grdl. 73 § första stycket), som är en förutsättning för ex- Domstolen godkände inte denna invändning. Visserligen var propriation. lagen att betrakta som expropriationslag, men den hade rent faktiskt behandlats i de former, som krävs för sådan lagstiftning, och icke heller fann man, att frågan om det allmännas väl hade nonchalerats. De nämnda rättsfallen ger uttryck för att domstolarna har rätt till formell lagprövning. Däremot ger de föga ledning i frågan om hur mycket som krävs, för att domstolarna skall finna sig föranlåtna att underkänna en lag. Därför skall här redovisas några bedömningar från doktrinen. De redovisade fallen ansluter sig till de tidigare omnämnda min0ritetsg_arantierna i folketinget (se sid. 16).

i 38 Danmark

Ett åsidosättande av regeln, att tredje läsningen av ett lagförslag skall uppskjutas, om ett visst antal folketingsledamöter begär det (grdl. 41 §), bedöms av Poul Andersen (s. 326) och Alf Ross (l s. 327) inte böra medföra, att den därvid stiftade lagen bör betraktas som ogiltig. Detta ställningstagande grundas på regelns oväsentliga betydelse för att garantera väl övervägda beslut; huruvida det verkligen förelegat påtraengende tilfaelde, vilket kan föranleda regelns åsidosättande, bör bedömas skönsmässigt av folketinget och inte omprövas av domstolarna (jfr förutsättningarna för provisorisk lagstiftning). Max Sørensen (s. 178) är däremot mera benägen att hålla frågan öppen, huruvida ett dylikt åsidosättande kommer att medföra lagens ogiltighet och anser det inte vara omöjligt; En andra minoritetsgaranti var möjligheten att få en i folketinget antagen lag underkastad folkomröstning (grdl. 42 §). Poul Andersen (s. 336 f) anser, att om erforderligt antal folketingsmän begärt folkomröstning och denna då icke avhålles utan lagen ändå utfärdas, blir den att betrakta som ogiltig. Huruvida det föreligger ett ”saerdeles påtraengende tilfwlde, vilket gör det möjligt att utfärda lagen utan att avvakta, om folkomröstning begärs (grdl. 42 §7 st), bör dock ej underkastas domstolens diskretionära prövning, utan en sådan skönsmässig prövning bör tillkomma lagstiftaren (jfr ovan; samma hos Ross I s. 342). Max Sørensen (s. 183 f) är av samma uppfattning ihuvudfrågan, nämligen att lagen blir ogiltig om grundlagsreglerna ej efterleves, och anför, att föreskrifterna må anses for et saerdeles vaesentligt led i lovgivningsproceduren. Smärre awikelser från reglerna bör dock ej medföra lagens ogiltighet, såsom t. ex. ett mindre överskridande av fristen för att låta verkställa folkomröstningen. Frågan, om det uträknade resultatet av folkomröstningen är riktigt, bör också kunna underkastas domstols prövning, eftersom det inte finns någon regel, motsvarande den, som säger, att det är folketinget, som avgör folketingsvalets riktighet (så även Poul Andersen s. 340 f).

Även Ross (I s. 342) är enig med de ovannämnda ,i huvudfrågan. ”Er en

lov stadfaestet under åbenbar tilsidesaettelse af reglerne i grdl. §42 må den kunne underkendes af domstolene som ugyldig.” En tredje minoritetsgaranti var, att en tredjedel av folketinget kunde begära, att en expropriationslag (som i stor utsträckning avser konkreta fall) icke skall kunna träda i kraft, förrän den ånyo antagits av det folketing, som sammanträder efter val till folketinget. Max Sørensen (s. 186) anser, att om lagen ändå utfärdas, får den betraktas som ogiltig. Ross (l s. 335) säger, ”at der kun kan blive tale om at kende en lov ugyldig på grund af tilsidesaettelse af grdl. § 73 (2) i tilfaelde af åbenbare misbrug. Regeln har hittills blott blivit åberopad två gånger. I båda fallen ansåg regeringen regeln icke vara tillämplig, eftersom regeringen icke ansåg lagarna vara expropriationslagar. I första fallet blev lagen utfärdad utan uppskov och har sedermera ej kommit under domstols prövning. l det senare fallet, som avsåg de isländska handskrifterna, blev regeln dock tillämpad och lagen antagen på nytt. Detta blev av betydelse, eftersom lagen kom under domstols prövning, varvid domstolen fann, att det var frågan om expropriation. Såsom tidigare nämnts, fann domstolen, att lagen inte var ogiltig på denna grund.

sou 1975:29 Danmark 39

Frågan om kompetensprövning kan knappast bli Kompetensprövning. aktuell vad gäller lagar, som den ordinäre lagstiftaren beslutat. På grund av det formella finns inget ämnesområde, som är undanlagbegreppet draget dennes kompetens. Visserligen kan denne överskrida sin kompetens att lagen ges ett innehåll, som strider mot grundlagen, men på det sättet, detta fall behandlas som fall av materiell lagprövning. Kompetensprövning blir aktuell först när det gäller delegerad lagstiftning (här bortses från att den ordinäre lagstiftarens befogenheter kan betraktas som delegerade från grundlagstiftaren). Den delegerade lagstiftningen är tidigare berörd i samband med förordningarna. Under den tyska ockupationen av Danmark utfärdade de danska förvaltningsmyndigheterna utan delegerad myndighet en rad lagar, däribland även finanslagar, sedan den danska regeringen och riksdagen nedlagt sina funktioner. Dessa lagars grundlagsenlighet kom under prövning hos domstolarna, vilka dock upprätthöll dem under hänvisning till den konstitutionella nödrätten. Materiel] lagprövning. Det är den materiella lagprövningen som varit mest kontroversiell idoktrinen samt även partipolitiskt. Det är också den som oftast kan bli utövad av domstolarna, eftersom den danska rättigregler här blir tillämpbara. Ett regelsystem kring denna hetskatalogens har vuxit fram genom domstolarnas praxis, eftersom rätt prövningsrätt under domstols prövning. Problem i detta sammanmånga fall kommit hang är frågan om tolkning av lagar, om prövning av lagar äldre än grundloven, om prövning av lagar yngre än grundloven, om vad som krävs för att domstolen skall åsidosätta en lag, samt prövningsrättens placeringi rättsregelshierarkin. En domstol kan tänkas tolka en lag - eller utfylla den - med hjälp av regler eller principer i grundloven. l detta fall är det inte fråga om utövande av lagprövningsrätt. Domstolarnas rätt att tolka eller utfylla lagar kan inte vara beroende av existensen av en lagprövningsrätt, och ej heller har något samband med denna. Även om resultatet av en tolkningsreglerna sådan tolkning kan bli likartad med följderna vid åsidosättandet av en lag bortses från dessa tolkningsfall idet följande. genom lagprövningsrätten, Frågan om äldre lags förenlighet med grundloven kan uppdelas i två typfall. Grundloven kan förklara, att tidigare rättigheter av ett visst slag är upphävda, såsom att ”enhver i lovgivningen til adel, titel og rang knyttet forret er afskaffet (grdl. 1849 97 §, nu 83 §). I dessa fall har domstolarna att pröva, om äldre lagar blivit upphävda, och aldrig tvekat det finns rättsfall i detta hänseende från åren omedelbart efter junigrundlovens tillkomst 1849. Situationen är icke annorlunda än att en nyare lag förklarar i grundloven är äldre lag av samma eller lägre valör för upphävd; denna regel dock i det lämnade exemplet generellt utformad. Det andra typfallet är det, att äldre rättsregler väl inte förklaras upphävda, men likväl strider mot innehållet i grundloven, t. ex. mot någon däri åt medborgaren tillförsäkrad rättighet. Ävenidetta fall har domstolarna ansett sig kompetenta att bedöma äldre lags förenlighet med grundloven (rättsfall från slutet av 1800-talet). Denna situation är analog med den ovannämnda. Därest det stiftas ny lag utan att det däri uttryckligen föreskrives att äldre lag, som reglerar samma förhållande, upphävs, måste

40 Danmark

ju domstolen taga ställning till vilken lag som skall gälla, och ha som utgångspunkt, att den nyare lagen bör gälla, såvida det inte är frågan om någon specialreglering. Även denna situation får anses vara av okontroversiell typ. Det är i frågan om prövningsrätten i förhållande till lagar yngre än grundloven, som meningarna varit och ännu är delade. Från dessa meningsskiljaktigheter, som mer gäller lämpligheten än existensen av lagprövningsrätt, kan bortses i detta sammanhang. Doktrinen är med något undantag enig om att det genom domstolarnas praxis utvecklats en konstitutionell sedvana, enligt vilken domstolarna har lagprövningsrätt, och det väsentliga i sammanhanget är, att domstolarna följer denna sedvana. Detta är väsentligt, eftersom det blir domstolen själv, som avgör sin kompetens i mål som förts till dess bedömning. Denna sedvanerätt växte fram under 1900-talets två första decennier. Det första fallet inträffade år 1903, då en domstol förkastade en invändning från lantbruksministeriet, enligt vilken en talan borde avvisas, därför att det var fråga om att åsidosätta en lag, något som domstolen skulle sakna kompetens till. Sedermera synes icke från ministeriernas sida ha gjorts någon sådan processuell invänding (Troels G. Jørgensen, UfR 1933 B s. 294 ff), något som också kan ha haft betydelse för domstolarnas inställning. Under l9l0-talet kom tre rättsfall, till Højesteret,

förda

vari en förutsättning för domslutet var, att domstolarna hade prövningsrätt. De rättsfall som i doktrinen tillagts avgörande betydelse för frågan om lagprövningsrättens existens, behandlades i Højesteret åren 1920 och 192 l. De tre lagar som i dessa mål var uppe till prövning avsåg upplösning av fideikommiss och liknande, avlösning av jordskyld till enskilda jordägare samt rätt för vissa arrendatorer att friköpa arrendegården. Bortsett från att lagarna kunde betraktas som kontroversiella och av stort intresse för stora befolkningslager, bidrog till uppmärksamheten på dessa mål, att en domstol, østre landsret, underkänt fideikommissupplösningslagen. l samtliga fall konfirmerade Højesteret sin tidigare uppfattning om domstolarnas lagprövningsrätt, men vid prövningen av lagarna fann domstolen, att grundlovens gränser inte hade överskridits. Domstolen uttalar i ett fall (jordskyldsavlösningen) rent ut, att lagens giltighet är beroende av om Reglerne i Grundlovens § 80, l stk, er iagttaget” (U 1921 s. 168). Efter denna tid föreligger ytterligare en rad rättsfall, vari domstolarna utövat lagprövningsrått. Som grund för lagprövningsrätten anföres numera, att lagprövningsrätten inte blivit inskränkt eller upphävd genom den grundlovsrevision, som följt efter dessa domar, år 1953. Alf Ross (I s. 197 f) anser dock ej att denna passivitet kan tolkas som ett erkännande av lagprövningsrätten. Vad kräver, för att en lag skall åsidosättas? Eftersom det bara två gånger förekommit, att en Iagregel blivit åsidosatt av domstolarna - varav bara det ena fallet i Højesteret - finns det inte några rättsfall, som kan ge säker ledning för ett svar på den ställda frågan. I viss utsträckning får man även i detta avseende vända sig till doktrinen. Generella regler är också svårt att formulera, på grund av grundlovsreglernas skiftande innebörd och större eller mindre väsentlighet. Såsom framgått av det ovanstående,

Danmark 41

har domstolarna visat mycket stor återhållsamhet med att underkänna lagar och har uppenbarligen sökt undvika ett underkännande, om detta varit möjligt genom tolkning eller på annat sätt. Domstolarna lämnar sålunda en vid marginal åt lagstiftningsmakten. Riktningsgivande har varit ett uttalande av Højesteret i domen angående arrendefriköpslagen. Med hänsyn till vad som förevarit i målet, säger domstolen, kan det ikke med den Sikkerhed som maatte kraves, for att Domstolene skulde kunne tilsidesaâtte Bestemmelserne i en paa grundlovsmxssig Maade vedtaget Lov som grundlovsstridige, statueres, att full ersättning inte skulle komma att utgå till ägaren (U 1921 s. 646) (om detta rättsfall, se även s. 43). I voteringsprotokollen till rättsfallen 1920 och 1921 uttalar flera domare, att man måste visa återhållsamhet med att underkänna en lag; uttrycken varsom, den allerstørste varsomhed och liknande förekommer, liksom uttrycken sikker i sin sag” och “allerklareste grunde” (Den danske rigsdag, V, s. 546). Det ligger nära till hands att antaga, att domstolarna kommer att fortsätta denna återhållsamma linje, särskilt som den synes överensstämma med den dominerande uppfattningen i doktrinen. Emellertid hävdas av Peter Germer i en ganska ny avhandling (Ytringsfrihedens vaesen), att domstolarna bör ge den politiska yttrandefriheten - och förmodligen även övriga politiska fri- och rättigheter - ett innehåll och omfång, som är i det närmaste oinskränkt. Om detta ej är möjligt tolkningsvägen, måste domstolarna frigöra sig från den nuvarande återhållsamheten vid utövningen av lagprövningsrätten. Doktrinens uppfattning om grundlovens gränser. Så länge det är absolut klart, att en lag är i strid med grundloven, finns inga problem om lagen skall åsidosättas eller ej. Poul Andersen (s. 471) nämner som exempel, att lag stadgar att ägaren vid expropriation blott skall erhålla halv ersättning, medan grundloven stadgar fuldstaendig erstatning”. Ett annat typiskt exempel är införande av censur, vilket är förbjudet enligt grundloven. Icke heller uppkommer några problem vid domstolsprövningen, om lagen är klart förenlig med grundloven eller kan tolkas på så sätt, att den blir grundlovsenlig. De svåra fallen är de som ligger däremellan och sålunda är tveksamma; tveksamheten kan bero på tolkningen av lagen eller av grundloven. Om oförenligheten beror på hur man tolkar grundloven, finns som yttersta möjlighet åt ena hållet, att domstolen avstår från att åsidosätta en lag och godtar lagstiftaren som autoritativ grundlovsfortolker. Tämligen ensam i doktrinen men synbarligen med ett visst stöd av Alf Ross, går Ernst Andersen in för denna linje. Enligt hans uppfattning skall domstolarna omtolka grundloven så, att de aldrig behöver underkänna en lag. Så snart det är tveksamt, om en lag är grundlagsstridig, bör grundloven eller lagen tolkas så, att grundlagsstridigheten upplöses. I alla de fall, då det råder tveksamhet, skall sålunda domstolen godkänna lagen. Det är också möjligt, att denna meningsriktning anser, att tolkningsförfarandet skall sättas in på ett så tidigt stadium, att en vid första anblicken klar grundlagsstridighet görs till tveksam grundlagsstridighet. Doktrinen i övrigt vill ge domstolarna en betydelsefullare roll, men den är helt införstådd med domstolspraxis som kräver, att saken blir styrkt

42 Danmark

med stor säkerhet. Hur stor säkerhet som krävs, är ej möjligt att bedöma, men det är troligen blott vid grov och väsentlig grundlagskränkning, som en lag kommer att underkännas. Avståndet mellan de olika meningsriktningarna blir i praktiken inte så stort, och ett tecken härpå är, att bådai stort sett förefaller vara nöjda med den praxis som utvecklats av domstolarna (Ross I s. 188, Ernst Andersen s. 71, Poul Andersen s. 47l ff). Följden av konstaterad grundlagsstridighet. 1 doktrinen föreligger ingen tvekan om följden av grundlagsstridighet. Domstolen kommer i det föreliggande målet att underlåta tillämpa den grundlagsstridiga lagen, eller den del av den, vilken betraktas som grundlagsstridig. En annan uppfattning har framförts av Troels G. Jørgensen, som senare blev ledamot av Højesteret och även dess president. Hans uppfattning har inte blivit vägledande, men kan i korthet nämnas. Jørgensen, som från början ansåg lagprövningsrätten oförenlig med grundloven, accepterade efter domarna omkring 1920 dess existens. l en uppsats år 1921 (UfR 1921 B s. 9 ff) diskuterar han möjligheten av att inte alltid ha en så kategorisk påföljd. Det kan nämligen vara mycket vanskligt att sluta tillämpa en lag, som varit i kraft under lång tid, eller att underkänna en mindre del i ett lagkomplex, där bortfallet av denna del skulle kullkasta hela verket. Domstolen borde i sådana fall kunna överväga, om den trots lagens grundlagsstridighet ändå inte skulle lägga den till grund för sitt avgörande. l annat fall finns det bl. a. risk att domstolen i känsliga fall skulle fingera lagens grundlagsenlighet. Lagprövningsrättens placering i regelhierarkin. Det kan diskuteras, på vilken rättslig nivå i regelsystemet den av domstolarna formulerade regeln om domstolarnas lagprövningsrätt skall placeras. Med tillämpning av sedvanerättsläran har den dominerande delen av doktrinen kommit till den slutsatsen, att regeln om domstolarnas lagprövningsrätt står på samma nivå som grundloven själv. Denna statsrättsliga sedvana, som har kompletterat grundloven, kan enligt denna mening endast avskaffas genom grundlovsändring eller genom en ny sedvana, som uttränger den gamla (Poul Andersen s. 460 f, Max Sørensen s. 306 med litteraturhänv.). Med samma utgångspunkt hävdar Alf Ross (l s. 47 f, 195 ff med litteraturhänv.), att regeln om lagprövningsrätten står på samma nivå som vanlig lag och att lagprövningsrätten sålunda skulle kunna upphävas eller inskränkas genom ett vanligt lagbeslut. Grunden till detta ställningstagande hos Ross är, att han anser lagprövningsrätten icke ha uppnått sedvanerättslig status, eftersom den enighet som borde krävas bland de politiska aktörerna, saknas. Lagprövningsrätten är med detta synsätt blott en konstitutionell praxis, som rent faktiskt följes av domstolarna. Men även om lagprövningsrätten vore av rättslig art och inte bara ett tillvägagångssätt, så innebär den blott en utfyllnad av grundloven, icke en ändring. l sådant fall viker enligt Ross framställning av sedvanerättsläran sedvanan för vanlig lag. Ernst Andersen har i sak samma inställning som Ross, men grundar sitt ställningstagande på att han överhuvud vill förkasta sedvanerättsläran.

Danmark 43

1.4.2.5 Lagprövningsrättens verkningar

a) Direkta verkningar Som mått verkningarna av lagprövningsrätten finns blott på de direkta antalet åsidosatta 1 sista instans, i Højesteret, har blott i lagar att tillgå. ett fall förekommit, att en lagregel blivit åsidosatt. Åsidosättandet gällde en klausul (alltså inte hela lagen) i lagen om utlämning av ett antal isländska handskrifter till Island, och klausulen innehöll bestämmelse om att en del av det kapital, som handskriftsstiftelsen ägde, skulle medfölja skrifterna. Lagen tillkom 1965 och bedömdes i Højesteret i två omgångar, dels 1967, dels 1971 (U 1967 s. 22, 1971 s. 299). Vid den sistnämnda behandlingen kom den ovannämnda klausulen under prövning. Underkännandet av denna skedde med knappast möjliga marginal, med sex röster mot sex. Till belysning av lagprövningsrättens verkningar kan vidare nämnas, att sammanlagda antalet rättsfall i den tryckta rättsfallssamlingen, vilka i doktrinen använts för att illustrera lagprövningsråttens och ställning, mellan åren 1912 och 1972 är 36. 1 samtliga fall utveckling utom ett har grundlagsinvändningar inte haft framgång. 1 detta sammanhang kan dock nämnas ytterligare två rättsfall. I ett av de fall, där grundlagsinvändning inte hade framgång i sista instans, hade landsrätten år 1920 kommit fram till att lagen - fideikommissupplösningslagen - stred mot grundloven och förklarat den oförbindande för de berörda. Højesteret hade som framgår av det ovanstående annan uppfattning (U 1921 s. 148, 153). Det andra målet avdömdes i Højesteret år 1921 (U 1921 s. 644), och gällde en arrendefriköpslag. Domstolens utslag Den mest omtvistade klausulen var en innebar, att lagen upprätthölls. senare tillagd regel, att icke den sista utan den näst sista fastighetstaxeringen skulle vara normerande för priset. Denna regel antogs av riksdagen på en dag; den framlades som motion och utan motiv kl. 15.00, antogs av folketinget i tre läsningar kl. 16.00, 16.50 och 17.15, samt av landstinget kl. 21.05, 21.50 och 22.00, i båda fallen utan utskottsbehandling eller debatt i plenum. En av de ledande inom doktrinen, Poul Andersen, ansåg Han denna lag vara den enda (intill 1954), som var klart grundlagsstridig. har efter särskilt tillstånd studerat voteringsprotokollet i Højesteret (Den danske Rigsdag, V, s. 548 ff). Därvid framkom, att Højesteret egentligen hade underkänt lagen med 6 röster mot 5, men att en domare i majoriteten en vecka senare ändrat ståndpunkt, varigenom majoriteten omkastats. Motiveringen till dennes nya ställningstagande var, att han tidigare förbisett, att arrendatorn skulle bli missgynnad, om han framställt begäran om friköp före den sista taxeringen, varigenom värdena avsevärt höjdes.

b) Indirekta verkningar Några säkra slutsatser om de indirekta verkningarna av lagprövningsrätten kan inte dragas. Dessa verkningar torde framförallt vara av preventiv art, undviker att stifta som så flagrant kränker dvs. att lagstiftaren lagar, grundloven, att domstolarna kan antagas komma att underkänna lagen.

44 Danmark

Alf Ross (l s. 195) anser, att denna verkan inte är betydelselös. Han påpekar också, att en annan verkan kan vara att domstolarna tolkar en lag inskränkande för att få den förenlig med grundloven. Även Max Sørensen (s. 304) har liknande uppfattning i frågan om lagprövningsrättens preventiva verkan. Den har utvivlsomt bidraget til at styrke de politiske organers almindelige respekt for grundloven og de indskraenkninger i deres dispositionsfrihed som grundloven pålaegger dem. Lagprövningsrätten kan ha varit en bidragande orsak till att man länge i Danmark dryftat olika möjligheter att inrätta ett särskilt organ, som skulle deltaga i lagförarbeten och särskilt granska lagförslagens förhållande till grundloven, andra lagar, rättsgrundsatser samt deras tekniska utformning i övrigt. Det är fråga om en funktion, som i Sverige väsentligen fyllts av lagrådet. Det har också framförts flera förslag om att inrätta en motsvarighet därtill i Danmark, alltsedan 1920-talet och fram till grundlovsrevisionen l953. Förslagen har dock ej rönt framgång. l stället inrättades år 1958 en särskild avdelning inom justitiedepartementet med de ovannämnda uppgifterna. Slutligen kan nämnas, att man vid genomgång av litteratur i ämnet får ett intryck av en tendens, att lagstiftaren vid senare ändringar i lagar, som varit föremål för domstolarnas tveksamhet i fråga om grundlagsenligheten, tagit hänsyn till de anmärkningar, som i domstolarna gjorts mot olika rättsreglers utformning (Max Sørensen s. 415, Poul Andersen s. 648 f). Huruvida denna iakttagelse är riktig, kan blott styrkas vid en omfattande genomgång av källmaterialet.

1.4.2.6 Argumentationen kring lagprövningsrätten a) Huvudlinjer inom doktrinen Innan Højesteret genom de tidigare nämnda domarna hade fastslagit, att lagprövningsrätten ingick i det danska statsrättsliga systemet, var meningarna delade inom doktrinen, huruvida lagprövningsrätt ingick i detta eller ej. Denna äldre doktrins argumentation kan numera sägas vara överspelad genom att lagprövningsrättens existens är sedvanerättsligt grundad, men argumentationen är av allmänt intresse, och det kan f. ö. nämnas, att i rättsargumenteringen i målen om de isländska handskrifterna år 1967 och l97l hänvisades till dessa äldre auktoriteter. Det kan vidare nämnas, att flera av dessa var partipolitiskt verksamma, men det finns inget klart samband mellan detta och inställningen i lagprövningsrättsfrågan, utan skiljelinjerna gick tvärs över de partipolitiska linjerna. Även i nyare doktrin är meningarna delade om lagprövningsrätten, men motsättningarna rör sig icke så mycket om lagprövningsrättens existens, som får anses vara fastslagen, utan mer om dess räckvidd och dess lämplighet. Den dominerande danska doktrinen, med företrädare såsom professorerna Poul Andersen och Max Sørensen, ställer sig positiv till lagprövningsrätten. En mer negativ inställning har professorerna Alf Ross och Ernst Andersen. Skiljelinjen går delsi fråga om vad som skall krävas, för att domstolen skall finna en lag grundlovsstridig, dels i frågan om

Danmark 45

lagprövningsrätten som sedvana. Ross anser sedvanan på sin höjd vara av lags (men icke grundlags) natur, medan Ernst Andersen inte anser någon sedvana alls föreligga utan blott ett faktiskt tillvägagångssätt från domstolarnas sida. En av de yngre inom doktrinen, professor Peter Germer, anser, att domstolarna fullt ut skall utnyttja lagprövningsrätten vad avser politiska fri- och rättigheter såsom yttrandefriheten, men bör visa fortsatt återhållsamhet i partipolitiskt kontroversiella ämnen, såsom egendomsrätten. Han menar liksom Poul Andersen, att hela debatten om lagprövningsrätten fått slagsida genom att det oftast varit i frågor om egendomsrätten, som lagprövningsrätten blivit aktuell.

b) Argumentationen Argument till stöd för lagprövningsrätten. Det grundläggande argumentet för att domstolarna har lagprövningsrätt är existensen av en grundlag, som står på högre rättslig nivå än vanliga lagar och som ändras genom en procedur, annorlunda än den vanliga lagstiftningsproceduren. Om det i sådant fall inte fanns lagprövningsrätt, skulle reglerna om grundlagsändring komma att hänga i luften, genom att det lagstiftande organet i realitetenåskulle kunna ändra grundlagen genom ett vanligt lagbeslut eller eljest besluta i strid med grundlagen. Så länge det inte finns något särskilt organ, som utför prövning av lagens grundlagsenlighet, låge det närmast till hands, att domstolarna utför denna prövning, dels därför att det ingår i domstolarnas normala arbetsuppgifter att avgöra rättsfrågor, dels därför att domstolsproceduren och domarnas oberoende ställning utgör sådana garantier för grundlig och opartisk prövning, att det är lämpligast att förlägga lagprövningen hit. Tyngden i detta argument ansågs av dess anhängare ökad genom den ändring i sättet för stiftande av grundlag, som genomfördes vid 1915 års grundlovsrevision. Det nya var, att förutom den tidigare proceduren med två riksdagars beslut med nyval emellan samt kungens stadfástelse skulle en ändring nu underkastas folkomröstning, varvid krävdes dels röstflertal men dels även anslutning av 45 % (numera 40 %) av de röstberättigade för ett positivt beslut. Därmed skulle riksdagens bundenhet av grundlagen bli än kraftigare, och dess ställning som grundlagstolkare och grundlagsväktare bli än mindre självklar. Tankegången bakom denna slutsats är följande. Ju mer grundlagsstiftningsproceduren skiljer sig från den vanliga lagstiftningsproceduren, desto kraftigare är presumtionen för att lagstiftaren är fjättrad av grundlagen och för att domstolarna har lagprövningsrätt. Tillgår lagstiftning och grundlagsstiftning på samma sätt, blir problemet aldrig aktuellt. Skall grundlag stiftas genom två beslut av riksdagen, kan man ändå tänkas ha överseende med att ett vanligt lagbeslut är grundlagsstridigt. Detta kan vara möjligt men mindre sannolikt, om skillnaden är ännu större, så att det skall vara nyval mellan riksdagsbesluten. l det danska fallet tillkommer då ytterligare, att lagstiftningsorganet i abstrakt mening inte är detsamma i de båda fallen efter folkomröstningens införande; vid vanlig lagstiftning består det av kungen och folketinget, vid grundlagsstiftning av kungen, folketinget och väljarna.

46 Danmark

I samband med den nyssnämnda grundlagsändringen genomfördes även en övergång från majoritetsval till proportionella val. Även detta kunde anföras till stöd för lagprövningsrätten. Därigenom hade, menade man, accentuerats att tillbörlig hänsyn skulle tagas till minoriteterna i samhället, och grundlagens rättighetskatalog, som utgör underlag för den materiella lagprövningsrätten, kunde ses som ett minoritetsskydd. Visserligen var det dock möjligt att anföra valsystemet till försvar för en motsatt meningsriktning, nämligen att minoriteternas skydd var tillgodosett genom att de bereddes representation i riksdagen. Ytterligare en annan konstitutionell nyordning kunde av lagprövningsrättens anhängare anföras till stöd för dess existens. Detta gällde parlamentarismen, som vann erkännande genom regimskiftet år 1901. Resonemanget var följande. Grundloven var byggd på maktdelningsprincipen med lagstiftande, styrande och dömande makter som jämbördiga. Maktbalansen hade tidigare främst upprätthållits genom dragkampen mellan kung-regering å ena sidan och riksdag å den andra. Nu hade regeringen, som kungen måste följa, blivit närmast ett verkställande utskott åt riksdagen. För att återställa maktbalansen fick man tänka sig att domstolarna, som enligt grundlagen var jämbördiga med de övriga, trädde in som väktare över både regering och riksdag. Redan enligt grundlagen ingick i domstolarnas funktioner att, då fråga väcktes, underkasta förvaltningens dispositioner granskning och dom. Något hinder för att detsamma skulle ske med riksdagens dispositioner förelåg inte. l botten på problemet låg till stor del även här frågan om minoriteternas skydd. Det kan f. ö. påpekas, att liknande tankegångar framfördes i den svenska doktrinen vid samma tid. Detta resonemang står i nära förbindelse med en argumentation, som genom tolkning av grundlagens regler kommer fram till att domstolarna har lagprövningsrätt. Domstolarna hade genom grundloven tillagts den dömande makten; det var då domstolarnas sak att avgöra vad detta begrepp innebar, dvs. den dömande maktens gränser och innebörd. Gränsen har av domstolen dragits på det sättet, att det låg inom domstolens kompetens att bedöma lagars grundlagsenlighet, eftersom detta var en rättsfråga. Domarna skulle vidare enligt grundloven (nuvarande grdl. 64 §) ”i deres kald alene .. . rette sig efter loven. Domarna måste då i varje mål klarlägga, vilken lag som skall tillämpas. Vid konflikt mellan lag och grundlag borde den sistnämnda, såsom varande av högre valör, föredragas. Konsekvensen blir en lagprövni_ngsrätt för domstolarna. Konsekvensen har redan i grundloven accepterats såtillvida, att förvaltningens avgöranden kan dragas inför domstols prövning, och i sådana fall prövades, om förvaltningsakter och förvaltningsförordningar var i strid med lag och grundlag. Mot detta anföres från andra sidan ett e contrario-resonemang: eftersom grundloven stadgar prövningsrätt i förhållande till förordningar, finns icke prövningsrätt i förhållande till lagar. Mot detta invändes i sin tur att detta resonemang även måste gälla provisoriska lagar men lagstiftaren bakom dessa anses av alla inte ha ensamkompetens på grundlagstolkningen, utan dessa lagstiftningsprodukter kan underkastas domstols prövning.

Danmark 47

Slutligen kan nämnas ett argument av mer värderande typ. Bedömningen är härvid, att de medborgerliga fri- och rättigheterna i grundlovens rättighetskatalog är av stort värde för varje medborgare. De bör alltså värnas. Ett värn för dem kunde vara behövligt, ty de var mångenstädes utanför Danmark hotade eller utraderade, och det fanns meningsriktningar, visserligen för tillfället obetydliga i Danmark, som icke skulle akta för rov att avskaffa dem. Domstolens Prøvelsesret er her, endog ved selve sin Eksistens, en Garanti for alle Borgeres Frihed, der ikke bør undervurderes (Olrik s. 227). Argument mot Iagprövningsrätten. I vissa fall anknyter argumenten mot lagprövningsrätten till de argument, som anförts till stöd för denna. Grunden för dessa argument kan förnekas, eller den argumentation, som utgått från denna kan underkännas. l andra fall är argumenten utan anknytning till de tidigare anförda positva argumenten, och kan i sin tur mötas av motargument från den motsatta sidan. Mot tesen att reglerna om grundlagsändring ger grundlagen högre valör kan dels anföras, att någon sådan skillnad i valör icke finns (detta synes kunna bli konsekvensen av ett resonemang hos Ross, I s. 176 ff, vilket går ut på att reglerna om grundlagsändring blott är en språklig fixering av en sedvanerättsligt fastställd grundnorm), men framför allt, att om en sådan valörskillnad finns, det varken av grundlovens regler eller av sakens natur är givet, att grundlagsförenligheten skall konstateras av domstol. Denna uppgift kan lika gärna tillhöra lagstiftningsmakten, dvs. numera i realiteten folketinget. När lagstiftaren kommer til det Resultat at vedtage Loven, saa er det hermed af den kompetente Autoritet afort, at Loven ikke strider mod Grundloven, og denne Afgørelse kan ikke senere omstødes af nogen Anden, navnlig ikke af domstolene (Holck, s. 243, liknande Nellemann s. 141). Oavsett vem som vore grundlagstolkare, så borde grundlagen kontinuerligt omtolkas i takt med samhällets förändring, och genom en sådan omtolkning skulle problemen kring lagprövningsrätten försvinna. Den konstitutionella garantin mot grundlagsbrott finns för övrigt redan i grundloven, nämligen i reglerna om ministeransvarigheten. En viktig faktor är vidare i detta sammanhang den allmänna opinionen, framkommen genom yttrande- och tryckfriheten och manifesterad genom riksdagsvalen (Holck, s. 244). Argumentet, att lagstiftaren är den enda rättmätige grundlagstolkaren, har framförallt under 1900-talet förstärkts av att det kombinerats med folksuveränitetsläran. Det är väljarna, representerade av folketingsledamöterna, som har det utslagsgivande ordet i alla angelägenheter. Detta argument blir sålunda av mer ideologisk natur, och kan sammanfattas i slagordet Respekt för Folkestyret (Ernst Andersen, s. 71). Det är riksdagen som är väljarnas utsedda representanter, det är dess ledamöter som i första hand skall utöva lagstiftningsmakten, och domstolarna skall inte såsom i USA sätta sig upp såsom en lagstiftare över riksdagen. Det är den direkt inför väljarna ansvariga riksdagen, som skall ha avgörandet vid tolkning av grundlagen, särskilt dess elastiska regler. Detta har mycket expressivt uttryckts framför allt av tidigare stats- och justitieministern C. Th. Zahle (radikale venstre), dels i en tidningspolemik med sin

48 Danmark

partikamrat, overrettsagfører Oskar Johansen, år 1921 (referad av Lie, s. 36-39), dels i en folketingsdebatt år 1926 (RT 1925/26 FF sp. 4303 ff). Ett representativt citat: I Danmark har vi ingen anden Forsamling end Rigsdagen, hvis Sammensaetning er et alsidigt Udtryk for hele Folket,

og som raader over et indgaaende Kendskab til Folkets ønsker og Trang.

Ej heller har vi nogen anden Forsamling, som er i besiddelse af en saadan almenmenneskelig -Forstaaelse af og dybtgaaende Indsigt i Folkets Livsvilkaar og Kendskab til, hvad dets Tarv kraever. Rigsdagen er den eneste Forsamling, hvis Medlemmer overfor Folket Selv er ansvarlige for, hvad de foretager eller undlader, og Rigsdagen er det eneste Sted, hvor Statens Anliggender drøftes i fuld Offentlighed for hele Folkets Ojne, Genstand for den mest levende Kontrol og Kritik. Rigsdagen er Folket selv, organiseret til at styre sine egne Anliggender. Over det danske Folks egen Organisation staar ingen Embedsmyndighet” (RT 1925/26 FF Sp. 4645, exakt samma hade Zahle skrivit i den nyssnämnda tidningspolemiken, Lie, s. 39). Bakom den nyssnämnda argumentationen ligger tydligen tanken, att grundlagstolkning er en saerlig politisk Opgave” (Nellemann s. 135). I samband därmed kommer frågan, vem som är bäst kvalificerad att avgöra frågan om grundlagsstridigheten. Prövningsrättens anhängare - och även Nellemann (s. 137) - anser domstolarna vara lämpligast. Med underförstådd utgångspunkt från att det är fråga om en politisk uppgift, kommer dock Zahle i sin ovannämnda argumentation fram till att riksdagen är lämpligast. I motsats till vad ovan citerats om folkrepresentationen säger han om domarna, särskilt Højesterets, att de har en ganske ensidig Uddannelse. Man har icke kunnet faa og ikke kan faa Maend, som vzeret ude i Befolkningen og levet sammen med den” (RT 1925/26 FF sp. 4641 f). Underdomare, som väl känner folket och dess krav, ville inte avancera till Højesteret, då lönen ansågs för dålig i förhållande till arbetet, och därför togs till Højesteret i alltför stor utsträckning folk, som hade avancerat via ministerierna. Mot argumentet, att domstolen ägde avgöra innebörden av begreppet dömande makt, anföres, att om vart och ett av de tre högsta statsorganen själva skulle avgöra innebörden av den makt (lagstiftande, styrande, dömande), som tillagts dem, skulle detta kunna medföra stridigheter mellan dessa organ, vilka skulle kunna bli förödande för staten (Holck s. 240 ff). Innebörden av dessa begrepp är det lagstiftaren som ensidigt och godtyckligt kan avgränsa och bestämma (Ross, I s. 242 ff, jfr dock s. 231 ff). Mot den ovan nämnda slutsatsen av regeln, att domarna har att rätta sig efter lagen, kan, förutom argumentet att det är lagstiftaren som avgör vad som är lag, anföras, att denna regel blott vill uttrycka domstolarnas självständighet inför kungen och administrationen. Detta motargument anföres blott mot den materiella lagprövningen. Det förutsättes nämligen att domstolarna skall ha formell lagprövningsrätt, dvs. undersöka om den lag, som de kan tänkas komma att tillämpa, också verkligen är en giltig rättsregel. Det kan därför tänkas, att domstolarna inte skulle

Danmark 49

vara bundna av lagstiftarens egen bedömning av t. ex. huruvida en lag verkligen underkastats tre läsningar eller ej. Mot argumentet, att domstolarnas lagprövningsrätt kommer att utgöra ett skydd för den medborgerliga friheten, invändes, att domstolarna inte är ett tillräckligt skydd i sådana kritiska situationer, då skyddet verkligen behövs. Om domstolarna satte sig upp mot en på laglig eller olaglig väg installerad förtryckare, skulle denne låta sopa undan motsträviga domare eller domstolar, på laglig eller olaglig väg. ”Og Vaernet mod Kupmagere skal hverken i denne eller andre Situationer søges i forfatningsretlige Doktriner eller Domstolens Afgørelser, men i Produktions- og Generalstrejke og i yderste Fald i Maskinpistoler (Ernst Andersen, s. 53, i sak samma säger Zahle i RT 1925/26 sp. 4644). Ett argument mot lagprövningsrätten, vilket inte utgår från motståndarsidans argumentering, är, att lagprövningsrätten kommer att skapa rättsosäkerhet och oordning. Sedan en lag utfärdats, kan det gå en längre tid, innan den angrips inför domstol. En lång rad nya rättsförhållanden är baserade på lagen, folk har inrättat sig efter den och planerat efter den. Om den då i ett mål inför domstol åsidosättes, står den visserligen kvar tills lagstiftaren har avskaffat den, men kommer troligen ej heller i fortsättningen att tillämpas av domstolarna. Redan detta är ett osäkerhetsmoment. Men frågan är även, hur det går med alla de rättsförhållanden som uppstått mellan lagens tillkomst och den underkännande domen. Står de kvar eller ej, är de angripbara eller inte, kan äldre rättsförhållanden återställas. Denna osäkerhet är inte till gagn för medborgarna och samhället. Och konsekvensen av att lagar måste ”godkännas av domstolarna för att bli giltiga vore att domstolarna satte sig över lagstiftaren och t. o. m. i dennes ställe. Mot osäkerhetsargumentet anförs från motsatt sida, att motsvarande osäkerhet måste uppstå i förhållande till kungl. förordningar och provisoriska lagar, eftersom domstolarna även av lagprövningsrättens motståndare anses ha prövningsrätt i förhållande till dessa, och detta argument i dessa sammanhang sålunda ansetts vara utan betydelse. I linje med osäkerhetsargumentet men av annan art. är påståendet, att lagprövningsrätten skulle bli ”demoraliserende for Statens Auctoritet (Nellemann, s. 137). Zahle uttrycker för sin del förhållandet så, att det är med ”begrundet Harme, at i hvert Fald jeg som gammel Rigsdagsmand ser paa, at der Gang paa Gang skal procederes i Højesteret om, hvorhvidt Rigsdag og Regering har handlet grundlovsmaessigt i en Sag och han finner det meget slemt, at Højesteret har tilladt Nedlaeggelse af Paastand i dens Skranke, gaaende ud paa, at Regering og Rigsdag har brudt Grundloven” (RT 1925/26 FF sp. 4645 f). Att domstolen dittills aldrig godkänt sådana invändningar, tycks för Zahle icke vara tillräckligt för att bevara lagstiftarens upphöjda ställning. Mot lagprövningsrätten kan också som argument anföras misstanken om hur den kommer att tillämpas och vilka verkningar den kommer att ha. I anknytning till det tidigare nämnda resonemanget om omtolkning av grundlagen kan anföras ett yttrande från riksförsamlingen 1848/49, vilket av somliga fortfarande anses ha fog för sig. Domarna kommer med

50 Danmark

hänsyn till utbildning och annat ”at drive et afguderi med fortiden, de kommer at binde sig fast til de loves 0rd og bogstav, med hvilke de ere voksede op” (Den danske rigsdag, V s. 517). Några betydligt mer expressiva citat kan anföras från den nyssnämnda folketingsdebatten 1926. Dåvarande justitieministern, socialdemokraten K.K. Steincke säger, att det är av fruktan för den allmänna rösträttens verkningar, som borgerliga grupper ställer upp det ena bålverket efter det andra till skydd för valutslagen, och att dessa anser betydelsefullt att ”faa traenge den samlede Lovgivningsmagt tilbage til Fordel for Højesteret, hvis Konservatisme skulde vaere det allersidste Bolvaerk” (RT 1925/26, FF sp. 4631 f). Zahle säger i samma debatt, att man ”fra reaktionaer Side” ville ”at Højesteret skulde vaere den sidste Skanse, som alt Fremskridt maatte erobre, inden det kunde komme nogen Vegne (sp. 4647). Det är alltså frågan om att juristerna vanligtvis betraktas som en konservativ grupp i motsats till den mer allsidiga sammansättning, som t. ex. riksdagen kan tänkas ha. Ur denna synpunkt skulle det sålunda vara olämpligt, att domstolarna hade lagprövningsrätt. Såsom antyds av Zahles yttrande och som redan framhölls av A.S. ørsted 1848/49, kan effekten bli, att det organ, som utnämner domare, kommer att taga hänsyn till domarkandidaternas ideologiska eller partipolitiska inställning vid utnämningarna, något som är välbekant från USA. Detta skulle ej vara lyckligt för domstolarnas anseende. Om Højesteret liksom högsta domstolen i USA satte sig upp mot lagstiftningsmakten, finge den vara beredd på en förödmjukande canossavandring. En bedömning av domstolarnas tillämpning av lagprövningsrätten ligger bakom ett argument av likartat men spegelvänt slag. Tilltron till domstolarna bland allmänheten skulle minska, om man fick se, att domstolarna stillatigande fann sig i den ena grundlagsöverträdelsen efter den andra från lagstiftningsmaktens sida bakom detta ligger en förmodan, att domstolarna inte skulle våga sig på att underkänna någon lag och att det då vore bättre att inte alls begagna någon lagprövningsrätt. Det kan i detta sammanhang anföras, att Poul Andersen finner, att man i Danmark, där man har lagprövningsrätt och besvärlig grundlagsändringsprocedur, verkar vara mera benägen att turnma på grundlagens regler än t. ex. i Sverige, hvor Domstolene ikke antages have nogen Prøvelsesret” (skrivet 1954) och där grundlagstiftningsproceduren är enklare (s. 454 f).

1.4.2.7 Partierna och lagprövningsrätten Det är svårt att fastställa partiernas inställning till lagprövningsrätten. De har inte tagit ställning till den i sina partiprogram, och blott vid en grundlovsrevision har ett av partierna framlagt förslag till grundlovsreglering av frågan. Debatter mellan partierna har ej heller varit ofta förekommande, och i de riksdagsdebatter som förts, har det nästan enbart varit framstående jurister inom partierna som agerat. Vad man har för uppfattning i de djupa leden, vare sig i riksdagsgrupperna eller i rikspartierna, går därför ej att säkert ange. Frågan har behandlats av Poul Andersen, med utgångspunkt från riksdagsledamöternas inställning (Den

Danmark S1

danske rigsdag, V s. 519-536). Dennes undersökning har utnyttjats; i övrigt har riksdagstrycket måst bli den väsentliga källan. Såvitt framgår av de debatter som förts, skulle de partipolitiska frontlinjerna gå mellan å ena sidan højre, numera konservative folkeparti, samt venstre, och å andra sidan radikale venstre, socialdemokrater och partier till vänster därom. Hur pass homogena partierna är i denna fråga, är det dock ej möjligt att uttala sig om, eftersom det, såsom ovan nämnts, år ett exklusivt fåtal som deltagit i debatterna. Det är möjligt, att det kan finnas divergenser inom partierna, åtminstone inom radikale venstre. Frågan har aldrig blivit ställd på sin spets, genom att vid de grundlovsrevisioner, som ägt rum sedan 1915 - åren 1920 och 1953 - inte har framställts något förslag, som gick ut på att genom skrivna rättsregler fastslå, begränsa eller avskaffa domstolarnas lagprövningsrätt. Även vid den grundlovsrevision, som till slut förföll genom bristande stöd i folkomröstningen år 1939, ville, på grund av sina motsatta uppfattningar i frågan, de revisionsförande partierna konservative, radikale och socialdemokrater - låta saken förbli oreglerad på samma sätt som dittills. Venstre, som i detta sammanhang agerade på egen hand, framförde emellertid förslag om ändring av grundloven, varigenom lagprövningsrätten skulle lagfästas. Förslaget förkastades dock i riksdagen och blev bemött med kritik även från doktrinens sida. Denna kritik riktade sig bl. a. mot förslaget att lagar, innan de stadfästes av kungen, skulle kunna överlämnas till Højesteret för ett icke bindande uttalande om deras ev. grundlagsstridighet. Även ett förslag från justitieministern K.K. Steincke (socialdemokrat), vilket gick ut på att domstolens prövningsrätt var utesluten, då riksdagen tagit ställning i grundlagstolkningsfrågan, föll under bordet. Denna ståndpunkt hade Steincke haft redan år 1926 och ville ge den avgörande betydelse även i en landstingsdebatt år 1949 (RT 1948/49, LF sp. 400 f). Vid en bedömning av denna negativa inställning till lagprövningsrätten från vänsterhåll är det dock möjligt att göra en distinktion. Det kan förhålla sig på det sättet, att man ogillar lagprövningsrätt principiellt och att domstolarna utövar den i Danmark, men att man har accepterat dess existens som ett faktum. Redan år 1919 förklarade Zahle, då justitieminister, under folketingsförhandlingarna om fideikommissupplösningslagen, att ett av socialdemokraterna framlagt skärpande förslag ikke vil kunne staa for Domstolene”, han kunde ”sige med fuldkommen Sikkerhed, at en saadan Bestemmelse vilde blive underkendt ved Domstolene” (RT 1918/19 FF sp. 7954-7956). Då dessa uttalanden senare drogs fram i en folketingsdebatt år 1926, då Zahle ville frånkänna domstolarna lagprövningsrätten, försvarade sig Zahle med, att han år 1919 blott velat beskriva sakläget (RT 1925/26 FF sp. 4671-4676). Detta tyder på att Zahles inställning år 1926 snarare redovisade ett böra än ett vara. Även K.K. Steincke synes ha varit i samma dilemma i 1949 års landstingsdebatt, vari han uttryckligen förklarade att domstolarna inte hade lagprövningsrätt, men måste medge att de hade tagit sig denna makt (RT 1948/49 LF sp. 432-458). Steincke synes dock ej vilja skilja på börat och varat, eftersom han i en tidskriftsartikel år 1960 återkom-

52 Danmark

mer till samma ämne med slutsatsen: Jeg må derfor fastholde, at domstolene ikke har denne prøvelseret, at . . .” (Juristen 1960 s. 231), m. a. 0. ett uttalande om att domstolarnas verksamhet i detta avseende var olaglig. Det är svårt att bedöma, huruvida Steincke vid detta tillfälle var representativ för sitt parti. Hans inställning kan ha varit taktiskt betingad, dvs. genom ihärdigt motstånd skulle visas, att lagprövningsrätten inte accepterats, varav följden skulle kunna bli, att man slog undan benen på tesen, att lagprövningsrätten hade status som sedvanerättslig grundlagsregel. Andra tecken tyder på att socialdemokraterna har accepterat de faktiska förhållandena. Ett förslag från en socialdemokratisk regering år 1953 om att Højesteret skulle kunna arbeta på avdelningar, åtföljdes i motiven med följande yttrande: ”Det forudsaettes dog, at retten i vigtigere sager beklaedes af et større antal dommere end det foreslåede mindstetal, lige som der i enkelte tilfaelde vil kunne blive tale om, att samtlige dommere deltager i sagens behandling, f. eks. hvor der opstår spørgsmål om, hvorhvidt en lov måtte vaare forfatningsstridig” (RT 1952/53, Tillaeg A sp. 3342). Då frågan om överlämnandet av handskrifter till Island förts till domstol, förklarade den socialdemokratiske statsministern, att han fann det rimligt, att frågan underkastades domstols prövning (U 1971 s. 300). Det var ju dock fullt klart, att denna prövning avsåg frågan om lagens grundlagsenlighet. Slutligen kan citeras ett uttalande av den socialdemokratiske statsministern Hans Hedtoft under folketingsförhandlingarna om grundlovsrevisionen 1953: ”Der eri kommissionen enighed om, at der ikke ved denne bestemmelse er taget stilling til spørgsmâlet om domstolenes adgang til at prøve loves forenelighed med grundloven. Det ville efter vor opfattelse vaere en ulykkelig situation, hvis domstolene ville underkende en lov, som den lovgivende myndighed har vedtaget og kongen givet sin underskrift. Det kunne taenkes at føre til en konflikt ,med vidtraekkende konsekvenser, og det må derfor hilses med tilfredshed, at status quo opretholdes. Vi er bedst tjent med den tradition, der er skabt” (RT 1952/53 FF sp. 2223). Detta uttalande har varit föremål för diverse skiftande tolkningar, men även om det är oförbindande, synes det dock förutsätta lagprövningsrättens existens. Eftersom 1949 års debatt var den sista av den arten, kan den här något närmare beröras. Saken gällde ett lagförslag, enligt vilket ingen skulle kunna vare sig genom köp eller arv bli ägare till fler än två lantbruksegendomar av viss storlek. Befrielse från regeln kunde erhållas, om jordägaren ställde 1/5 av arealen till statens förfogande genom ett köpeavtal. Lagen hade en viss likhet med fideikommissupplösningslagens regler. I folketingsdebatten hävdades av flera på högerhåll, att lagen var grundlovsstridig. Lagen, som antogs, blev sedermera föremål för domstols prövning, varvid domstolarna och även Højesteret fann den icke strida mot grundloven (U 1952 s. 797). Av intresse i detta sammanhang är emellertid uttalandena om lagprövningsrätten. Man kan därvid bortse från en debatt i debatten mellan K.K. Steincke och Aage Elmquist, båda f._ d. justitieministrar, enär det här var de från tidigare debatter och från

Danmark 53

doktrinen välkända argumenten, som gick på parad, utan här behöver blott beaktas uttalanden om inställningen till lagprövningsrätten. I folketinget förklarade Erik Eriksen, ledare för venstre, ”at det ikke kan vaere regering eller rigsdag, der afgør dette (dvs. frågan om grundlagsenligheten), men landets højeste domstol” (RT 1948/49 FF sp. 2363). I landstinget fastslog venstres talesman, N.C. Nielsen-Man, samma sak, på mit partis vegne” (Rt 1948/49 LF sp. 376, 432). Sedan kommunisten Chr. Nielsen angripits av Nielsen-Man för ett uttalande i frågan, förklarade Chr. Nielsen: Når jeg underkender domstolenes kompetence her, drejer det sig udelukkende om domstolenes kompetence til at bedømme, hvad der er almenvellets interesse. Jeg kan ikke se rettere end, at i et retssamfund må det vaere de folkevalgte forsamlinger, der traekker linjerne op for, hvad der hedder almenvellets interesse, og når disse linier gennem de folkevalgte forsamlinger er trukket op, har domstolene at arbejde derefter” (därsammastädes sp. 399 f). Om Nielsen accepterade lagprövningsrätten med denna begränsning, är han helt i linje med den praxis, som vuxit fram hos domstolarna. Ett i dessa debatter - särskilt den som fördes i påfallande drag folketinget 1926 - är, att debattörerna på ömse sidor har svårt att förstå varandras argument. Det framkommer klart av protokollet w genom - Man talade helt uttalanden eller huvudskakningar att så var fallet. enkelt förbi varandra. Här skall slutligen göras ett försök till förklaring till att så skedde. › För det första är det uppenbart, att lagprövningsrättens anhängare uppfattar frågan om vad som skall avgöras såsom en juridisk rättsfråga, som bör lösas med juridiska argumentationsmetoder. Motståndarna menar, att det är fråga om en politisk värderingsfråga, som det folkvalda organet skall avgöra. Vidare är det också ganska klart, att den ena sidan anhängarna - har diskuterat, huru frågan om grundlagstolkningsfrågor för tillfället var löst, medan motsidan var så mycket influerad av hur det borde vara, att detta togs till intäkt för hur det var. Detta ställningstagande från motståndarsidan var förmodligen dock även taktiskt betingat, i det att man ville försöka påverka domstolarnas inställning. Ytterligare skäl till svårigheten att förstå varandra låg troligen i att anhängarna såg problemet mer från en teoretisk sida, medan motparten ville anlägga ett realistiskt synsätt. För de sistnämnda var det tänkbart, att grundlagsbrott kunde bli möjligt blott i en revolutionär situation. Om anhängarna frågade, huruvida det var ett grundlagsbrott att lagvägen införa censur eller delegera all lagstiftningsmakt på en diktator, svarade motståndarna, att detta förvisso var ett grundlagsbrott, men att det med dessa förutsättningar var intresselöst att diskutera domstolarnas lagprövningsrätt såsom skydd för medborgaren, eftersom i sådant läge de maktägande skulle sopa undan de domare som vägrade rätta sig efter de utfärdade lagarna - man befann sig då i en revolutionär situation. I linje med detta synsätt var vidare, att man menade helt olika ting med grundlagsbrott. Motståndarna till prövningsrätten avsåg med sådana blott helt klara grundlagsbrott av den nyss nämnda typen, medan anhängarna också i begreppet inräknade de fall, där tolkningsfrågan blev avgörande,

54 Danmark

där med andra 0rd en lag stod och balanserade på randen av grundlagsstridighet. För motståndarna var, som nyss sagts, frågan om grundlagsstridigheten i första fallet en meningslöshet, i andra fallet en fråga, som inte skulle avgöras av domstolarna, såvida de inte tolkade lagen och grundlagen så, att någon ogiltigförklaring aldrig kunde komma ifråga. Slutligen arbetade båda sidor med skräckbilder, som hade föga förbindelse med verkligheten. Motståndaren målade upp vådan av all rättsosäkerhet som skulle uppstå; medborgarna visst-e inte vad de skulle lyda och allt skulle sluta i anarki. Rent faktiskt är ju detta ej förhållandet, eftersom det är i så få fall som lagprövningsrätten blir aktuell och då sannolikt blott i förbindelse med någon paragraf i en lag. Det är också sannolikt, att om en lag varit i kraft en längre tid, domstolarna ändå skulle tillämpa den, även om de fann den grundlagsstridig. I verkligheten blir lagprövningsrätten blott aktuell i ett antal udda fall, som direkt berör ett mindre antal personer. Detta synes också bestyrkas av de danska rättsfallen, om man bortser från förhållandena under ockupationen. Från anhängarsidan arbetade man med fallen av flagranta grundlagsbrott ingrepp i press-, förenings-, församlingsfriheten osv. - men det är mindre sannolikt, att sådana lagar annat än just i revolutionära situationer skulle komma att passera genom riksdagen. Därmed är inte sagt, att det inte även kan förekomma tolkningsfall, då de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna blir aktuella.

1.5 Käll- och litteraturförteckning

Andersen, Ernst: Forfatning og Sedvaene. Kbhvn 1947. (cit. Ernst Andersen). Andersen, Poul: Dansk Statsforfatningsret, Kbhvn 1954. (cit. Poul Andersen). Andersen, Poul: Rigsdagen og domstolene (i Den danske rigsdag 1849- 1949, V s. 479-551, Kbhvn 1953). (cit. Den danske rigsdag, V). Andersen, Poul: Misbrug af Administrationens frie Skøn i det Offentliges financielle Interesse. UfR 1934 B s. 17-46. Andersen, Poul: Kan Domstolenes Kompetence til at prøve Loves Grundlovsmassighed frakendes dem ved Lov? Juristen 1960 s. 111-119. Andersen, Poul: Domstolsprøvelse i Ekspropriationssager. Juristen 1963 s. 205-226. Bang, C.: Anmälan av Festskrift til professor Poul Andersen, Juristen 1959 s. 81-93. Berlin, Knud: Den danske Statsforfatningsret, II. 2dra uppl. Kbhvn 1939. Borum, 0.A.: Domstolenes ret til prøvelse af loves grundlovsmaessighed endnu en gang. I Festskrift till Alf Ross s. 49-61. Kbhvn 1969. Christensen, Bent: Rettens /Højesterets/ forhold til regeringen efter 1849. I Højesteret 1661-1961, I s. 344-414. Kbhvn 1961. Deuntzer, J.H.: Den danske Civilprocess. Kbhvn 1901. Danske forfatningslove 1665-1953, 2dra uppl. Kbhvn 1958. Frost, Jep Lauesen: Domstolenes prøvelse af forvaltningsakters lovlighed uanset lovbestemmelser, der henlaegger den endelige afgørelse til administrationen. Juristen 1966 s. l-23. Germer, Peter: Anmälan av Studenterafhandlinger til Ugeskrift for Retsvasen ved IOO-års jubilzeet 1967. Juristen 1968 s. 356-360.

Danmark 55

Germer, Peter: Ytringsfrihedens vaesen. København 1973. Holck, Carl Georg: Den danske Statsforfatningsret, ll. Kbhvn 1869. Hurwitz, Stephan: Den danske Strafferetspleje. 3dje uppl. Kbhvn 1959. Hurwitz, S. & Gomard, Bernhard: Tvistemål. 7de uppl. Kbhvn 1971. Juridisk grundbog. 2dra uppl. Kbhvn 1967. Jørgensen, Troels G.: Erstatning for Ejendomsafstaaelse. Kbhvn 1905. Jørgensen, Troels G.: Betragtninger over Ekspropriationsbestemmelserne i Grundlovsforslaget af 1939. I Festskrift til Professor Vinding Kruse, s. 207-232. Kbhvn 1940. Jørgensen, Troels G.: Nogle Bemaerkninger om Domstolenes Stilling overfor grundlovsstridige Love. Ufr 1921 B s. 9-11. Jørgensen, Troels G.: Lovgivningen og Domsmagten. UfR 1933 B s. 2944300. . Jørgensen, Troels G.: Meddelelser fra den danske Højesterets Praksis, TfR 1935 s. 319-340. Kommenteret Retsplejelov, red. og kom. af B. Gomard, V. Hansen, S. Hurwitz. 2dra uppl. Kbhvn 1964. Knudsen, Søren Skov: Kan domstolenes ret til at prøve grundlovsstridige love fratages dem ved lov. Juristen 1959 s. 145-150. Lassen, Niels: Meddelelser fra den danske Højesterets Praksis, TfR 1912 s. 336-360. Lie, Mikael H.: Domstolene og grunnloven. Kristiana 1923. Lorenzen, Peer: Domstolenes prøvelsesret overfor loves grundlovsmaessighed. I Studenteramandlinger til Ugeskrift for Retsvzesen ved 100 års jubilaeet 1967 s. 117-131. Kbhvn 1967. Matzen, Henning: Den danske Statsforfatningsret, I. 3dje uppl. Kbhvn 1900-01. Nellemann, Johannes: Civilprocessens almindelige Del. 3dje uppl. Kbhvn 1887. Olrik, Eyvind: Meddelelser fra den danske Højesterets Praksis, TfR 1920 s. 32-87. Olrik, Eyvind: Meddelelser fra den danske Højesterets Praksis, TfR 1921 s. 269-328. Olrik, Eyvind: Meddelelser fra den danske Højesterets Praksis, TfR l924 s. 41-99. Olrik, Eyvind: Domstolene og Loves Grundlovmaessighed. TfR 1921 s. 218-228. (cit. Olrik). Pürschel, Victor: Domstolenes Prøvelsesret. Juristen 1938 s. 325-335. Ross, Alf: Dansk Statsforfatningsret. Il-II. 2dra uppl. Kbhvn 1966. (cit. Ross). Ross, Alf: Kan domstolenes kompetence til at prøve loves grundlovsmzessighed berøves dem ved lov? I Festskrift til Poul Andersen s. 356- 370. Kbhvn 1958. Ross, Alf: Replik i spørgsmålet om domstolenes prøvelsesmagt. Juristen 1959 s. 205-208. Saunte, Edel: Højesteret og lovgivningsmagten. Juristen 1961 s. 117- 126. Scheel, A.W.: Privatrettens almindelige Del. Kbhvn 1865. Steincke, K.K.: Domstolenes kompetence overfor formentlig grundlovsstridige love. Juristen 1960 s. 228-231. Sørensen, Max: Statsforfatningsret. 2dra uppl. utg. ved Peter Germer. Kbhvn 1973. Sørensen, Max: Et nyt forfatningsretligt vaerk. (Anmälan av Alf Ross Dansk Statsforfatningsret I). Juristen 1959 s. 441-466. Trolle, Jørgen: Kommentarer til danske Højesteretsdomme. UfR 1967 B s. 77-87, UfR 1971 B s. 253-256.

Rigsdagstidende/folketingstidende (det danska riksdagstrycket) Rättsfall, omnämnda i litteraturen och publicerade i Ugeskrift for Retsvzesen.

2 Medborgerliga fri- och rättigheter i Finland

Docent Bo Westerhult

2.1 Sammanfattning; förkortningar

Den finländska regeringsformens medborgerliga fri- och rättigheter har stått nästan helt och hållet oförändrade alltsedan regeringsformens tillkomst år 1919. Blott på en punkt, avseende rätten till arbete, har nyligen ett tillägg gjorts. Grundrättighetema kan inte sägas vara uppställda efter någon systematiskt utformad mall, utan grundlagsstiftaren har i rättighetskatalogen tagit in sådana fri- och rättigheter, som vid tiden för regetillkomst syntes väsentliga. Liksom i många andra länder

ringsformens

har sannolikt landets historiska erfarenhet haft stor betydelse för vad som tagits med bland dessa grundrättigheter. De består nästan uteslutande av sådana fri- och rättigheter, som avser att skapa ett skydd för medborgaren mot ingripanden från statsmaktens sida och att sålunda ge den enskilde en okränkbar eller tryggad frihetssfär. Reglerna får betraktas som bindande rättsregler, ehuru det ytterst sällan lär ha förekommit, att domstol har åberopat dem. Blott i ett fall förekommer ett någon inför som f. n. mer kan betraktas som ett programstadgande än en stadgande, rättsregel, nämligen rätten till arbete. Övriga fri- och rättigheter utgörs dels av en allmän jämlikhetsprincip, dels av regler om personlig frihet, egendomsrätt, rörelsefrihet, religionsfrihet, yttrande-, tryck-, församlingsoch föreningsfrihet, hemfrid, brev-, telegraf- och telefonhemlighet, förbud mot särdomstolar samt en regel om språklig, kulturell och ekonomisk likställighet mellan de finsk- och svenskspråkiga befolkningsgrupperna. Dessa regler är mycket kortfattat utformade. Därför har i nästan samtliga fall hänvisning gjorts beträffande deras närmare utformning till vad lag stadgar. Detta skulle kunna uppfattas på så sätt, att lagstiftaren har givits fria händer och att ett mycket begränsat grundlagsskydd existerar. Så är emellertid inte fallet. Somliga ingrepp kan visserligen ske genom vanligt lagstiftningsförfarande, men de allvarligare ingreppen måste ske genom grundlagsstiftningsförfarande. Detta innebär, att ordet lag i dessa sammanhang kan betyda både ”vanlig lag och en mer kvalificerad lagstiftningsform, som användes, då en lagregel står i strid med av grundlagarnas stadganden. Denna lagstiftningsform är densamnågot ma, som är föreskriven vid grundlagsstiftning, och därvid användes nästan uteslutande den alternativa grundlagsstiftningsform, - - försom består i att ärendet med kvalificerad majoritet 5/6

58 Finland SOU 1975 :29

klaras brådskande, varefter beslut kan fattas omedelbart utan att avvakta nyval; detta beslut kräver dock 2/3 majoritet. Denna innebörd av ordet ”lag” medför två konsekvenser: dels att det i regeringsformens grundrättigheter finns en kärna med absolut innehåll, som bara kan rubbas genom grundlagsstiftningsform, dels att man vid varje lagförslag, som kan tänkas inkräkta på grundrättigheterna, måste överväga, vilken lagstiftningsform som skall användas. Den som har det avgörande ordet härvidlag är riksdagen själv, vilken dock regelmässigt följer det förslag som dess i detta fall beredande organ, grundlagsutskottet, framlägger. Utskottet tar för sin del stor hänsyn till expertutlåtanden, som det införskaffar från den statsrättsliga doktrinen. Genom den praxis som efterhand vuxit fram genom val av lagstiftningsform i varje särskilt fall har de olika fri- och rättigheterna blivit bättre preciserade. Man kan formulera saken så, att den tolkning av regeringsformen, som varit erforderlig, har utförts av riksdagens organ. Denna tolkning har sålunda inte utförts av domstolarna, vilket sammanhänger med att domstolarna i Finland inte anses ha lagprövningsrätt, ehuru det inte synes ha förekommit, att domstolarna själva nödgats taga ställning till den frågan. I fråga om rättsregler på lägre nivå, förordningar och liknande, har regeringsformen dock ett klart formulerat stadgande, innebärande lagprövningsrätt för domstolar och förvaltningsmyndigheter. Det finländska systemet, som sålunda går ut på att en lags grundlagsenlighet prövas vid dess tillkomst av de organ som är inblandade i lagstiftningsarbetet, i första hand riksdagen och grundlagsutskottet, men även presidenten, regeringen, justitiekanslern samt andra organ, som sysslar med lagberedning, har av den finländska doktrinen karakteriserats såsom preventiv lagprövning. Denna typ av lagprövning anses ha flera fördelar framför den typ, som består i att domstolarna i efterhand tar ställning till samma fråga. En förutsättning för den finländska typen är dock den särskilda grundlagsstiftningsordningen. Effekten av denna preventiva prövning har enligt finländska bedömare blivit, att det innehåll, som givits åt grundrättigheterna, blivit mer omfångsrikt än vad som kan förmodas ha blivit fallet vid en efterhandsprövning genom domstolarnas försorg. De förslag som 1974 framlades av en år 1970 tillsatt utredning, statsförfattningskommittén, har i allmänhet inte redovisats i denna framställning. Betänkandet utgör närmast ett diskussionsunderlag, och det är nu under vidare övervägande hos partierna och andra grupper (betänkandet finns på svenska i stenciltryck; referat i Nordisk kontakt 1974:7 s. 412 ff, se också Nordisk kontakt 1974:16 s. 1031 ff).

Förkortningar

AASF Annales Academiae Scientiarum Fennicae (Suomalaisen Tiedeakatemian Toimituksia) JFT Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen NAT Nordisk Administrativt Tidsskrift

sou 1975 ;29 Finland 59

RF Regeringsformen RO Riksdagsordningen StvT Statsvetenskaplig tidskrift, Lund TfR Tidsskrift for retsvidenskab

2.2 Huvuddragen av det finländska stats-, förvaltnings- och

processrättsliga systemet

2.2.1 Det statsráttsliga systemet 2.2.1.1 Grunddragen Den finländska regeringsformen från år 1919 proklamerar folksuveränitetsläran som grundval för det statsrättsliga systemet (RF 2 § l st), men fördelar icke desto mindre makten, dvs. de statliga funktionerna, på samma sätt som brukar ske i stater, där grundlagen återgår på maktdelningsläran. Den lagstiftande makten tillhör sålunda riksdagen och presidenten i förening, den verkställande eller styrande makten tillhör statschefen, presidenten, som vid sin sida har en regering, och domaremakten handhaves av oberoende domstolar” (RF 2§ 2-4 st). Men i länder, där denna funktionsuppdelning finns, brukar folkviljan, företrädd av riksdagen, slå igenom i statslivet genom parlamentarismen. Även i Finland är parlamentarismen grundlagsfäst genom formuleringen, att statsråden ”bör åtnjuta riksdagens förtroende (RF 36 §). Parlamentarismen har dock ej den innebörden, såsom den har i de nordiska monarkierna, att statschefen måste besluta i enlighet med regeringens anvisningar. Den finländske presidenten kan sålunda fatta beslut oberoende av regeringens önskan, dock med möjlig konsekvens, att han måste skaffa sig en annan regering. Presidenten kan sålunda hävda sig både gentemot sin regering och mot riksdagen, om han skulle önska taga strid med dem. Detta torde sammanhänga med att han i princip är folkvald (dock indirekt genom elektorer). Riksdagens vilja blir dock utslagsgivande, då regeringen har en mycket stark parlamentarisk bas › en politisk realitet, som presidenten måste beakta. Grundlagsändring kan presidenten i längden inte hindra, enär han blott har suspensivt veto i sådana frågor.

2.2.1.2 Normgivningsfunktionen I Finland är normsystemet hierarkiskt uppbyggt, med uppifrån räknat grundlag, lag, förordning utfärdad av presidenten, samt förordning utfärdad av regeringen eller, på grundval av delegation, av underordnad myndighet. Vad som skall bestämmas genom grundlag, avgränsas ju delvis av de nuvarande grundlagarnas innehåll. Av grundlags natur är regeringsformen och riksdagsordningen samt ytterligare några därtill anslutande konstitutionella lagar. Å andra sidan finns det inget hinder att nya ämnen regleras genom grundlagsstiftning. Ett hinder för grundlagsstiftaren är, att ändringar av Ålands självstyrelse måste ske med godkännande av Ålands

60 Finland

landsting. Särskilt kan noteras, att sådan lag, som ansetts strida mot grundlag, antagits i de former, som föreskrivits för grundlagsstiftning. Vad som skall eller kan innefattas i vanlig lag avgöres av huruvida man använder ett formellt eller materiellt lagbegrepp. Lagbegreppet i Finland får uppfattas som formellt, dvs. att det som av riksdagen beslutatsi lags form, betraktas som lag, oavsett innehållet. Det synes ej heller vara ett krav, att det som till sitt innehåll (materiellt lagbegrepp) utgöres av lagregler - regler vilka skapar rättigheter eller skyldigheter för den enskilde medborgaren - skall beslutas genom lag. Sådana-regler kan även tillkomma i form av förordning. En konsekvens av det formella lagbegreppet är, att den lagstiftande maktens område skulle kunna vidgas på den verkställande och dömande maktens bekostnad. Vid en avgränsning av dessa begrepp torde därför behöva beaktas, att i dessa begrepp anses ligga en materiell kärna: det som till sitt innehåll är verkställande eller dömande makt, bör icke på annat sätt än genom grundlagsändring kunna fråntagas de organ, till vilka grundlagen har förlagt dessa funktioner. Presidentens förordningsmakt består i att utfärda förordningar i ämnen, som förut äro ordnade genom administrativa stadganden (s. k. ekonomisk lagstiftning), förordningar med närmare bestämmelser om lagarnas verkställande (s. k. verkställighetsförordningar), samt förordningar ”om förvaltningen av statens egendom samt om förvaltande ämbetsverks och allmänna inrättningars organisation och verksamhet” (RF 28 §). Förordningsmakten begränsas vidare av grundlagen genom direkt undantag från huvudregeln; förordningsmakt förutsätts även tillfalla statsrådet (RF 28 § l st l p). Den är närmare bestämd på det sättet, att den omfattar att avgöra de övriga styrelse- och förvaltningsärenden, som icke blivit i denna regeringsform eller annan lag eller förordning presidenten förbehållna och icke heller uppdragits åt någon minister i egenskap av chef för ministerium eller åt lägre myndighet (RF 41 § l st). Dessa förordningar faller under termen ”stadsrådets beslut. För beslut i materiella lagstiftningsfrågor behövs dock lagstöd i form av delegation. Presidentens och statsrådets förordningsmakt kan emellertid sträcka sig längre än vad som framgår av regeringsformen. På grundval av delegation från riksdagen kan dessa organ få lagstiftningsbefogenheter, och på samma sätt kan även underordnade myndigheter få sådana befogenheter, t. ex. ministerium eller länsstyrelse. Särskilt anmärkningsvärda i detta sammanhang är fullmaktslagarna under 1940-talet, vilka gav presidenten eller statsrådet makt att lagstiftningsvägen reglera stora ämnesområden och även att inkräkta på de medborgerliga fri- och rättigheterna. Riksdagens kontroll över dessa befogenheter skedde genom att fullmaktslagarna tidsbegränsades och måste förnyas årligen, samt att utfärdade förordningar måste meddelas riksdagen, som förbehållit sig rätt att upphäva dem, om den så fann för gott. Det finns två alternativa procedurer för det som skall bestämmas i grundlags form. Den ena är upplagd så, att ett förslag först skall antagas med enkel majoritet av en riksdag med iakttagande av vanlig lagstiftningsprocedur, varefter det skall vila och för att bli antaget godkännas

Hnland 61

med 2/3 majoritet av den riksdag, som först sammanträder efter nytt val till riksdagen. Denna procedur, som skapar uppskov för betänketid och ger möjlighet för väljarna att påverka grundlagsstiftningen, kan ersättas med ett förfarande, varigenom ett grundlagsförslag först förklaras brådskande genom ett beslut i riksdagen med 5/6 majoritet varefter det omedelbart kan antagas med 2/3 majoritet (RO 67 §). Utöver riksdagens beslut krävs presidentens sanktion, för att förslaget skall bli definitivt antaget. Vägras sådan, kommer grundlagsändringen dock till stånd, om riksdagen efter nyval upprepar sitt beslut med 2/3 majoritet (RF 19 §, RO 73 §). Det är den brådskande proceduren som huvudsakligen använts, då riksdagen fattat lagbeslut, vilka awikit från grundlagarnas form- eller innehållsbestämmelser. Några siffror kan belysa användningen av grundlagsstiftningsprocedurerna, deras omfattning och syfte (siffrorna är hämtade från Karlo Kaira i Festskrift till Poul Andersen). För sin framställning indelar Kaira lagförslagen i tre olika grupper. En grupp är rena ändringar eller tillägg till grundlagarna. En andra grupp är vanliga lagar, vilka i sin tur indelas i två underavdelningar, dels statsorganisatoriska lagar, dvs. konstitutionella regler, som icke införlivas med grundlagarna, dels rättsinskränkande lagar, vilka ”ingriper i den enskildes grundlagsskyddade rättssfär”.

Beslut i grundlagsstiftningsform 19 l 9- 1956

Som en komplettering till denna sifferuppställning kan nämnas att under samma tid utfärdades 1.307 rättsinskränkande förordningar, grundade på fullmaktslagstiftning, givetvis antagen i grundlagsstiftningsordning. Sifferuppställningen torde kunna tala för sig själv. Man bör dock hålla i minnet, att undersökningsperioden omfattar både 1930-talets ekonomiska kriser, de två krigen mot Sovjetunionen och efterkrigstidens kriser. Om undersökningsperioden utsträcks t. o. m. 1970 uppgår antalet beslut i grundlagsstiftningsform till 764, varav 83 % kan hänföras till kategorin rättsinskränkande. Mer än 4_0O av dessa berodde på avsteg från egendomsrätten. Av de lagförslag, för vilka fordrats grundlagsstiftningsform, har ca 90 % blivit antagna av riksdagen (Statsförfattningskommitténs betänkande, s. 104 f, 113, 184). En majoritet i statsförfattningskommittén föreslår, att denna möjlighet till grundlagsgenombrott avskaffas. Lagar, som antagits i grundlagsstiftningsform, kan inte anses stå på en högre nivå än vanliga lagar. Visserligen viker äldre lag för regler, antagna i grundlagsstiftningsform, men detta torde blott vara en effekt av principen, att äldre lag viker för yngre. För att avskaffa en fri- och rättighetsinskränkande lag, antagen i grundlagsstiftningsform, kräves nämligen blott

62 Finland

vanlig lagstiftningsform. Detta betyder, att nyare lag, antagen i vanlig form, skulle kunna ändra äldre lag, antagen i grundlagsstiftningsform, En förutsättning för att så skall kunna ske är givetvis, att den nya lagen inte strider mot någon av grundlagarnas regler. Lagförslag - liksom grundlagsförslag - kan framställas i form av propositioner eller motioner. Efter utskottsbehandling genomgår förslaget tre läsningar i riksdagens plenum. Efter första läsningen överlämnas ärendet till en avdelning av riksdagen, vald av plenum, det s. k. stora utskottet. Stora utskottets förslag behandlas därefter i andra läsningen; återremiss skall härvid ske, om plenum frångår stora utskottets förslag. l andra läsningen skall lagens text fastläggas. I tredje läsningen skall det föreliggande förslaget oförändrat antagas eller förkastas (RO 63-66 §§). Efter riksdagsbehandlingen krävs presidentens stadfästelse. Erhålles ej denna, blir förslaget ändock lag, om det efter nytt val till riksdagen ånyo antages med enkel majoritet (RF 19 §). Presidenten har sålunda blott suspensivt veto. Presidentens förordningar utfärdas efter beslut ikonselj, varvid föredragning sker av vederbörande minister. Beslutsakten kräver underskrift av presidenten och av föredraganden för att bli gällande (RF 34 §). Då regeringen fattar beslut på egen hand, sker detta i ett allmänt statsrådssammanträde (RF 40 §).

2.2.1.3 Den statsrättsliga kontrollen Juridisk kontroll. Den vanliga formen för parlamentets kontroll av exekutivet, riksrätt, finns också i Finland. Riksrättsåtal kan riktas mot regeringsledamot, justitiekanslern samt medlemmar av Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Beslut om åtal fattas av presidenten eller av riksdagen (RF 47, 59 §§). Åtal mot presidenten kan blott gälla högeller landsförräderi; det beslutas av riksdagen med 3/4 majoritet och utföres inför Högsta domstolen (RF 47 §). Kontrollen gentemot presidenten utövas i övrigt av regeringen. Presidentens beslut måste kontrasigneras av föredragande minister. Om ministern finner beslutet grundlagsstridigt, skall kontrasignation vägras. Befinnes beslutet vara lagstridigt, är det givetvis möjligt, att ministern kan men inte är skyldig - att vägra kontrasignation, men den utväg grundlagen anvisar är, att regeringen hos presidenten hemställer om ändring eller återkallande av beslutet, och, om så ej sker, anmäler till presidenten, att regeringen vägrar befordra beslutet till verkställighet (RF 34, 35, 45 §§). Kontrollen över regeringen, förvaltningen och domstolarna utövas i övrigt av justitiekanslern och justitieombudsmannen (RF 46, 49 §§). Förfar regeringsledamot lagstridigt, skall JK anmäla detta, i första hand till beslutsfattaren, men, om anmärkningen lämnas obeaktad, även till presidenten eller riksdagen. Följden kan bli riksrättsåtal (RF 47 §). Företar presidenten något lagstridigt i annat hänseende än ovan nämnts, skall JK också framställa erinringar till denne, men ej mera. JO skall även på samma sätt kunna hos regeringen anmärka på lagstridigt förfarande, och

Finland 63

om rättelse ej följer, anmäla ärendet till riksdagen. Inom riksdagens ram finns den kontrollinstitutionen, att talmannen åligger att övervaka, att sådant, som strider mot grundlagarna, icke må komma under överläggning” (RO 55 §). Om plenum har annan uppfattning än talmannen, blir det grundlagsutskottet, som får avgöra frågan (RO 46 § 5 st). Utskottet har enligt samma paragraf viktiga uppgifter vad gäller den statsrättsliga kontrollen. Det skall granska regeringens årliga verksamhetsberättelser och _bereda frågor om riksrättsåtal. I grundlagstolkningsfrågor har det kommit att intaga en dominerande ställning (mera därom s. 83). Den politiska kontrollen. Den politiska kontrollen skulle kunna utövas genom riksrättsförfarande, eftersom missbruk av tjänsteställning till uppenbar skada för landet kan vara en anklagelsegrund. Även grundlagsutskottets nyssnämnda verksamhet kan fungera som politisk kontroll. Denna kontroll utövas emellertid, liksom i andra parlamentariskt styrda stater, främst genom riksdagens möjlighet att uttala misstroendevotum, och genom möjligheterna till debatt i riksdagen om regeringens förslag, samt genom möjligheten att framställa spörsmål och interpellationer. Minoritetsgarantier. Den ovan lämnade redogörelsen har väsentligen tagit fasta på riksdagens kontrollmöjligheter gentemot exekutivet. Något kontrollorgan för att övervaka riksdagens verksamhet finns emellertid ej, utan denna kontroll får anses ligga i den bevakning, som väljarna utför. Det finns emellertid vissa garantier för minoriteten i riksdagen, vilka kan betraktas som en slags kontroll över riksdagsmajoriteten från minoritetens sida. En av dessa garantier kan redan sägas vara nämnd. Den avser reglerna vid grundlagsstiftning. Därvid krävs alltid 2/3 majoritet vid det avgörande beslutet. Viktigare torde vara kravet på 5/6 majoritet för att förklara ett grundlagsärende brådskande. Denna höga kvot är betydelsefull, eftersom denna procedur används för att snabbt kunna antaga lagar, som bedöms såsom grundlagsstridiga. En annan minoritetsgaranti är, att ett av riksdagen antaget lagförslag med vissa undantag - blir förklarat vilande tills efter nyval, då det definitiva beslutet får fattas, om l/3 av riksdagens samtliga ledamöter så begär (RO 66 § 7 st, 68 §). I fråga om skattelag, som innebär ny eller ökad skatt, avsedd att uppbäras under längre tid än ett år, gäller, att förslaget i tredje läsningen måste antagas med 2/3 majoritet (sådana lagförslag kan å andra sidan inte vilandeförklaras enligt den ovannämnda regeln) (RO 68 §). I samband med statsförfattningskommitténs betänkande år 1974 har från skilda håll föreslagits, att dessa minoritetsgarantier skall avskaffas eller erforderliga kvoter minskas.

2.2.2 F örvaltningsnzyndigheternas ställning Den finländska förvaltningen är uppbyggd efter det vanliga pyramidala systemet, både vad avser de olika myndigheternas organisation och vad avser förhållandet mellan över- och underordnade myndigheter. I pyramidens topp finns presidenten, därunder i tur och ordning regeringen,

64 Finland sou 1975:29

statsråden med sina ministerier, centrala ämbetsverk samt regionala och lokala organ. Presidenten saknar emellertid resurser att effektivt kunna leda förvaltningen; hans ledning blir närmast formell. Ministrarna blir därför - individuellt eller kollektivt - det ledande förvaltningsorganet. Till skillnad från de hittillsvarande svenska förhållandena har både regeringen som kollektiv och var minister för sig inom sitt område formell beslutanderätt i förvaltningsärenden. Delegering kan ske från ministern till befattningshavare i departementet. Denna självständiga beslutanderätt har i somliga ministerier stor betydelse, eftersom de har en omfattande förvaltande verksamhet, beroende på att uppgifter, som i andra fall tillhöra de centrala ämbetsverken, har förlagts till ministerierna. Andra departement fungerar mer efter det svenska systemet. Under dessa finns de centrala ämbetsverken med självständig beslutanderätt; sådan rätt har givetvis även myndigheterna på lägre nivå. En viss styrning från ministerierna kan ske genom utfärdade direktiv; å andra sidan äger en överordnad myndighet inte övertaga handläggningen av ett ärende, som ligger inom en underordnad myndighets kompetens.

2.2.3 Domstolarnas ställning De allmänna domstolarna i Finland är indelade i ett tre-instans-system, med underrätt - häradsrätt eller rådsturätt - hovrätt och Högsta domstolen. Häradsrätten består av lagfaren domare, utnämnd av Högsta domstolen, samt nämnd. Häradsrätten väljer själv, då vakans uppkommer,. nämndeman för tre år i taget på förslag av kommunerna. Nämnden måste vara enig för att överrösta häradshövdingen. Rådsturätten består av borgmästare och rådmän. De sistnämnda kan antingen vara lagfarna eller såsom det förr hette i Sverige - illiterata, dvs. tillsatta utan formella kompetenskrav. Hovrätterna består av lagfarna ledamöter, president och hovrättsråd, utnämnda av republikens president. Även Högsta domstolen består av enbart lagfarna domare, utnämnda av republikens president. Hovrätten är i vissa brottmål första instans. När den är andra instans, kan den även vara slutinstans genom begränsning av fullföljdsrätten. -Domstolsväsendet är självständigt och tar icke i sina konkreta avgöranden emot direktiv från andra statsorgan. Detta oberoende tar sig särskilt uttryck i de lagfarna domarnas oavsättlighet (RF 91 §). Skyldighet föreligger att avgå vid uppnådd pensionsålder; eljest krävs ett rättsligt utslag för att en domare skall kunna tvingas lämna tjänsten, antingen på grund av nedsatt arbetsförmåga eller på grund av brott. Förvaltningsbesvär avgöres dels inom förvaltningsorganisationen, dels av förvaltningsdomstolar. Av de sistnämnda kan särskilt nämnas länsrätterna och Högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen avgör dock enbart rättsfrågor, icke lämplighetsfrågor. Det kan särskilt noteras, att man i rättsfrågan kan överklaga beslut av regeringen eller av ministerium.

Finland 65

2.3 De finländska grundlagsskyddade fri- och rättigheterna

2.3.1 Inledning Den finländska regeringsformens rättighetskatalog utgör kapitel ll och omfattar §§ 5-16. Den är sålunda ganska kortfattad, och även i sina formuleringar är själva paragraftexten korthuggen och lapidarisk. (Statsförfattningskommittén anser att denna text bör göras utförligare och mer preciserad, och framlägger en rad konkreta önskemål därom). Innehållet av de fri- och rättigheter som regeringsformen garanterar, är sålunda beroende på tolkningen av den knapphändiga texten. Eftersom domstolarna i Finland inte utövat någon lagprövningsrätt - och f. ö. inte anses ha denna befogenhet - blir det den tolkning, vilken riksdagen gjort, som blir utslagsgivande. l detta tolkningsarbete har grundlagsutskottet varit dominerande. Som underlag för sina bedömningar har grundlagsutskottet ofta haft den statsrättsliga doktrinen, och uppfattningarna inom denna får också beaktas vid en framställning av de medborgerliga fri- och rättigheternas innehåll. Rättighetskapitlet i regeringsformen har som överskrift: ”Finska medborgares allmänna rättigheter och rättsskydd”. Detta innebär inte, att dessa rättigheter får åtnjutas av blott finländska medborgare. Främlingar i landet har i detta avseende i stort sett samma rättsliga ställning, men deras rättsställning är inte grundlagsskyddad. På grundval av regeringsformen har de inga krav att ställa mot staten Finland. Deras rättigheter kan regleras genom vanlig lagstiftning eller genom förordning. Dock bör beaktas, att Finland i 6 § av fredsavtalet med Sovjetunionen 1947 folkrättsligt förpliktat sig att tillgodose vissa fri- och rättigheter, varvid något undan-

tag inte gjorts för utlänningar. De i fredsavtalet upptagna fri- och rättig-

heterna överensstämmer väl med regeringsformens rättighetskatalog. Å andra sidan är Finland inte medlem av Europarådet och inte anslutet till dess rättighetskonvention, varför några folkrättsliga förpliktelser såtillvida inte åvilar landet. Beträffande den personkrets, som är skyddad av dessa paragrafer i regeringsformen, finns ännu ett problem. Det gäller frågan, huruvida dessa rättigheter tillkommer blott fysisk person - finsk medborgare”, såsom det står i lagtexten - eller om även juridisk person är skyddad enligt dessa regler. Åtskilliga av de garanterade rättigheterna kan blott åtnjutas av fysisk person, såsom personlig frihet, medan de juridiska personerna å andra sidan spelar en stor roll inom egendomsrättens område, som tillhör de mera kontroversiella. Merikoski (I s. 38) vill lösa problemet på det sättet, att skyddet för de juridiska personerna blott är indirekt. Blott om en åtgärd, som direkt berör en juridisk person, indirekt innebär intrång på rättigheter som äro inbegripna i någon eller några fysiska personers grundrättighetsskydd”, kan regeringsformens grundrättigheter åberopas mot åtgärden. I de flesta fall kommer denna distinktion mellan direkt och indirekt skydd förmodligen inte ha någon praktisk betydelse. Enligt en annan uppfattning inom doktrinen, företrädd av Björksten (JFT 1926 s. 148) samt Kastari och Hakulinen (Jansson, JFT

66 Finland

1955 s. 287; Jansson vill icke taga ställning i frågan, men synes finna denna tolkning acceptabel, s. 288 f), föreligger det ingen annan skillnad mellan juridiska och fysiska personers rättsliga skydd än som följer av sakens natur. kommer att senare ytterligare beröras i samband Frågan med egendomsrätten. Åtskilliga av de garanterade rättigheterna får enligt regeringsformens text sin närmare reglerad enligt lag eller motsvarande ututformning Uttrycket lag kan i regeringsformen tänkas ha tre olika tryckssätt. betydelser. Därmed kan avses rättsordningen över huvud, både skriven och oskriven rätt. Begreppet kan vidare tänkas innebära lagstiftningen, skriven rätt, oavsett på vilken nivå rättsregeln befinner sig, dvs. både lagar, antagna av riksdagen, och förordningar. Slutligen kan begreppet innebära antagna av det vanliga lagstiftningsorganet, riksrättsregler, lagar. Den sistnämnda tolkningen anses vara dagen, i vanligt språkbruk den sannolikaste. i rättigheterna kan enligt denna lokution inte lngrepp ske enligt sedvanerätt, ej heller genom förordning, såvida lagstöd icke finnes genom en delegationslag. Legalitetsprincipen skulle på detta sätt vara fastslagen för Finlands del. p lag innehåller i detta fall ytterligare en tolkningsfråga. Är Begreppet innebörden vanlig lag, blirju följden, att lagstiftaren skulle ha fria händer att göra ingrepp i grundrättigheterna. Så har emellertid begreppet ej uppfattats. Det har i stället uppfattats såsom innebärande både vanlig lag och lag antagen i grundlagsstiftningsform. Detta har betytt, att man vid lag-

stiftning, som berört grundrättigheterna, måst avgöra, om grundlagsstift-

ningsform eller vanlig lagstiftningsform skolat användas. Den förstnämnda formen har varit nödvändig om lagen, utan att ändra grundlagarnas text, ansetts inkränkta på grundrättigheterna. Förutsättningen för denna tolkning har varit, att de i regeringsformen uppräknade grundrättigheterna ansetts ha en icke närmare bestämd kärna, som är grundlagsskyddad och icke får rubbas genom vanlig lagstiftning. Omfattningen av denna kärna har efter hand närmare fastlagts genom beslut om vilken lagstiftningsform, som skolat användas i de konkreta fallen. Att grundrättigheterna skulle närmare regleras genom lag innebär sålunda inte, att lagstiftaren fått fria händer att i vanlig lagstiftningsform begränsa dessa rättigheter. I många fall kan dock rättigheterna inskränkas genom beslut i vanlig lagstiftningsform, och det kommer vid redogörelsen för de olika fri- och rättigheterna att närmare beröras i vilka fall detta kan ske. En annan möjlighet till inskränkning av grundrättigheterna utan användande av grundlagsstiftningsordning är lagstiftning om undantagstillstånd. Denna lagstiftning är förutsedd iregeringsformen, 16 §, och avser förhållanden under krigstid eller uppror. Ingrepp i grundrättigheterna under sådana förhållanden regleras genom lagen om krigstillstånd av år 1930. Krigstillstånd proklameras av presidenten och upphävs även av denne. Under det undantagstillstånd, som därigenom införs, kan ingrepp ske i t. ex. egendomsrätten, yttrandefriheten, den personliga friheten, osv. Vill man åstadkomma inskränkningar i rättigheterna under andra nödsituationer, måste lagen antagas i grundlagsstiftningsform. Så skedde med 1939 års skyddslag, som bestod fram till 1947, och den ekonomiska makt-

Finland 67

lagen, 1941-1955. Den nyssnämnda paragrafen, RF l6 §, gör också möjligt att genom vanlig lag göra undantag från grundrättigheterna för personer i krigstjänst” även under andra tider, än då krigstillstånd proklamerats. l den fortsatta redovisningen för grundrättigheterna, vilken behandlar innehållet i varje särskild rättighet, följs den ordning, i vilken de är upptagna i regeringsformen.

2.3.2 Rättighetskaralogen 2.3.2.1 Likställighetsregeln Den första paragrafen i kapitel Il, i RF :s fortlöpande paragrafnumrering 5 §, lyder: ”Finska medborgare äro likställda inför lagen. Denna likställighets- eller jämlikhetsprincip är av så generell art, att den måst anses tillhöra det finländska rättslivet, även om den inte fastslagits iregeringsformen. Principen är vidare av så abstrakt natur, att det kan vara svårt att draga ut några fasta rättsregler ur den. Den är emellertid preciserad genom några av de följande fri- och rättigheterna, vilka har sin grund i likställighetsprincipen. Beträffande principens uttolkning är så mycket klart, att det inte är en faktisk likställighet, som den vill garantera. Det är i stället det som brukar kallas likhet inför lagen, som fastslås, dvs. att trots olikheter i ekonomiskt, kulturellt, socialt, osv. hänseende, skall alla behandlas lika under likartade förhållanden. Genom paragrafen anses dock icke ståndsprivilegierna, i den mån de finns kvar, vara upphävda, vilket framgår motsatsvis av RO 67 § 3 st - förändringar måste ske igrundlagsstiftningsordning. I den mån ståndsprivilegierna inte är sakligt motiverade, kan de inte anses stå i samklang med likställighetsprincipen. l annat fall behöver de inte vara i strid med denna princip; det ingår ju i rättssystemet, att somliga grupper har rättigheter eller skyldigheter som andra grupper inte har. Som en konsekvens av jämlikhetspxincipen kan dock ses regeln i RF 15 §, vilken förbjuder förlänande av adelskap eller annan ärftlig värdighet. Paragrafens regel om likställighet riktar sig både mot lagstiftaren och mot myndigheterna. Vad gäller de senare, kan deras beslut genom besvär komma under domstols prövning. Det är dock blott i undantagsfall, som denna paragraf bildar underlag för domstolens beslut. Det har dock förekommit, att en person, som undantagits från löneförhöjning enligt kommunalt beslut, medan andra i motsvarande ställning erhöll sådan, av domstolen tilldömdes sådan förhöjning under hänvisning till en allmän likställighetsregel, sålunda utan hänvisning till RF 5 § (Kastari, StvT 1957 s. 129). 129).

2.3.2.2 Personlig frihet och kroppslig integritet l RF 6 § första stycket stadgas: ”Varje finsk medborgare vare tryggad enligt lag till liv, ära, personlig frihet och gods”. Det som inryms i det sistnämnda ordet, behandlas senare. Den kroppsliga integriteten är

68 Finland

inte särskilt nämnd, men anses ingå i rätten till liv och personlig frihet. Här uppkommer genom uttrycket enligt lag” det tidigare redovisade problemet om vilken reglering som kan ske genom vanlig lag och vilken reglering som kräver grundlagsstiftningsordning. Inskränkningar som kan anses normala, såsom genom brottmålslagstiftningen, straffverkställighetslagstiftningen, sociallagstiftning och värnpliktslagstiftning, anses kunna göras i vanlig lagstiftningsordning. Onormala eller exceptionella in» skränkningar måste sålunda göras i grundlagsstiftningsordning. Några exempel på sådana skall nämnas. Paragrafen får sålunda anses förbjuda retroaktiv strafflagstiftning i vad avser kriminalisering av redan begången gärning (förbud mot sådan lagstiftning kan också grundas på legalitetsprincipen). Skärpt straff för redan begången men ej avdömd gärning anses av doktrinen inte strida mot nonretroaktivitetsprincipen, men gällande lag stadgar, att då valmöjlighet föreligger mellan äldre och yngre lag, den mildare lagen skall tillämpas. l doktrinen framhålles särskilt, att de lagar med retroaktiv verkan, vilka låg till grund för rättsuppgörelsen efter kriget, måste antagas i grundlagsstiftningsform, medan motsvarande lagar i andra länder, t. ex. Danmark och Norge, antogs i form av vanlig lag, i Norge trots grundlagsförbud mot retroaktiv strafflag; detta anföres som exempel på det högre rättsskydd, som det finländska lagprövningssystemet ger medborgaren. Under sista kriget antogs två stadganden, av vilka den ena tillät internering av personer, vilka, utan att ha begått brott, ansågs menliga för rikets försvar och säkerhet, och den andra införde arbetsplikt och medgav tvångsrekvisition av arbetskraft för landets försvar eller folkhushållningen; den sistnämnda var en lag som antogs i grundlagsstiftningsform, den förstnämnda var en förordning, som hade sin grund i skyddslagen, antagen i grundlagsstiftningsform. l samma form antogs några lagar efter kriget, enligt vilka kriminella, arbetsskygga eller asociala personer kunde interneras eller sättas i tvångsarbete, bl. a. i tvångsarbetsläger. Å andra sidan har tidigare lagar om tvångssterilisering och tvångskastrering (numera krävs samtycke) antagits i vanlig lagstiftningsordning, likaså lagar om omhändertagande av lösdrivare, alkoholister och sinnessjuka samt om tvångsarbete för dem, som undandrar sig underhållsskyldigheten mot sin familj. Var gränsen exakt går mellan lagar, som kan antagas i vanlig ordning och som måste antagas i grundlagsstiftningsordning, kan stundom vara svårt att ange, men lagstiftaren, som har avgörandet om hand, synes föredra att utmäta det området hellre något för

grundlagsskyddade

stort än för litet. Efter hand som lagar, vilka kan bedömas ligga i gränsområdet, blir aktuella, kommer genom lagstiftarens tolkning gränserna bli än klarare fastlagda.

2.3.2.3 Egendomsrätten Såsom nyss nämnts, är egendomsrätten garanterad genom samma paragraf som behandlats ovan. Enligt denna var ju ”varje finsk medborgare - tryggad enligt lag till - - gods. I tredje stycket i samma paragraf utvecklas denna regel något ytterligare: ”Angående expropriation av

Finland 69

egendom för allmänt behov mot full ersättning stadgas genom lag. Uttrycket genom lag i sista stycket får uppfattas som avseende vanlig lag, medan uttrycket enligt lag” i första stycket, såsom ovan nämnts, innebär både vanlig lag och lag i grundlagsstiftningsordning. Problemet är givetvis, var gränsen går, för att grundlagsstiftningsordning skall bli nödvändig. l jämförelse med de övriga skandinaviska länderna har detta egendomsskydd blivit tämligen omfattande. Bidragande till detta har synbarligen varit den precisering som gjorts i sista stycket. Det har legat nära till hands att draga ett motsatsslut av denna regel och hävda, att andra inskränkningar än denna regel medger bör ske enligt grundlagsstiftningsordning. Därigenom kan egendomsskyddet bli mer omfattande än skyddet för övriga i paragrafen uppräknade skyddsobjekt. Mot detta reagerar Merikoski (I s. 47), som menar, att en sådan tolkning är principiellt oriktig, och säger, att egendom åtnjuter i allmänhet samma skydd som liv, ära och personlig frihet. Här skall nu närmare beröras var gränsen i lagstiftningspraxis går mellan sådan reglering, som kräver grundlagsstiftningsordning, och sådan, som kan ske genom vanlig lag. Det första problemet gäller, vilka subjekt, eller med andra ord egendomsinnehavare, som är skyddade. I lagtexten står ordet ”medborgare” och frågan är, om däri kan inbegripas icke blott fysiska utan även juridiska personer. De meningsbrytningar och de tolkningar, som denna lokution givit anledning till, har redan tidigare berörts (se sid. 65). l två fall, som lagstiftaren tagit ställning till, har bedömnlngarna gått i skilda riktningar. I ena fallet, som inträffade 1940, utgick riksdagen från att stadgandet skyddar inte bara fysiska utan ävenjuridiska personers rättigheter, och därvid inte bara privaträttsliga utan även offentligrättsliga juridiska personer (lagen avsåg de grekisk-katolska församlingarnas rättigheter). l det andra fallet (från 1946) följde riksdagen Merikoskis (I s. 38 f.) uppfattning, nämligen att juridiska personers egendom inte är direkt skyddad, men åtnjuter indirekt skydd i det att ett ingrepp mot en juridisk person inte får medföra ingrepp i fysiska personers egendom. I det aktuella fallet, som gällde reglering av sparbankernas förpliktelser, hade distinktionen viss betydelse, eftersom ingreppet ej ansågs påverka intressenternas ställning, men vanligtvis torde det inte vara möjligt att ingripa mot en juridisk persons rättigheter utan att de bakomstående fysiska personernas rättigheter blir berörda. ställningstaganden idenna fråga kan antagas ske inte blott på grundval av juridisk argumentationsmetod utan även på grundval av ideologiska och partipolitiska aspekter. Det därnäst uppkommande problemet gäller innebörden av ordet gods, med andra ord vad för slags egendom som skall vara skyddad. Termen gods leder tanken närmast till lösöre och fast egendom, men så begränsat har regeln inte tolkats. Det är inte bara äganderätten som garanteras, utan i begreppet innefattas alla förmögenhetsrättsliga objekt: t. ex. fordringar, andelar i ekonomiska associationer, immaterialrättigheter, statstjänstemäns rätt till lön och även förmåner och förpliktelseri övrigt, vilka grundar sig på arbetsavtal. Utvecklingen har gått i samma riktning som i Danmark och Norge, innebärande att i princip allt som kan

70 Finland

göras föremål för utmätning också innefattas under egendomsskyddet. I Finland har man som synes gått längre än denna princip skulle leda. T. o. m. en företagares yrkes- och affärshemligheter tillhör den grundlagsskyddade egendomen. I gränsregionen för begreppet gods ligger rätten att bedriva viss näring, och denna rätt torde inte vara att betrakta som en grundlagsskyddad egendomsrätt. I den äldre doktrinen laborerade man med begreppet förvärvade rättigheter i kombination med att ett förbud mot retroaktiv förutsattes lagstiftning något som också dominerat i t. ex. den norska doktrinen men dessa begrepp anses inte längre instrumentala, då de ger så ytterst dålig vägledning i de konkreta fallen. Framställningen är nu framme vid frågan vilka ingrepp i egendomsrätten, som kan göras genom vanlig lag, och vilka ingrepp, som kräver grundlagsstiftningsordning. Det kan då först konstateras, att paragrafen själv innehåller en sådan avgränsningsregel: expropriationav egendom för allmänt behov mot full ersättning kan bestämmas genom vanlig lag. Detta stadgande innehåller emellertid två begrepp, vilkas innebörd är av stor betydelse för avgränsningsfrågan, nämligen ”full ersättning och allmänt behov. Värdet av en viss förmögenhetsrätt kan vara vanskligt att avgöra och kan ge upphov till delade meningar. I detta sammanhang behöver frågan inte närmare beröras mer än att såsom huvudprincip har man försäljningsvärdet att gå efter. Även det andra begreppet ”allmänt behov är ytterligt vagt. I lagstiftningspraxis har det givits en mycket begränsad innebörd: den avser endast begränsade, konkreta behov, som i varje speciellt fall kunna särskilt angivas (Kastari, TfR 1948 s. 209 f). En expropriation, som endast har ett finansiellt motiv, räknas sålunda ej såsom föranledd av ett allmänt behov, icke heller en expropriation som är ett självändamål eller är ideologiskt betingad (Kastari, TfR 1948 s. 210). Socialisering skulle med andra ord inte kunna genomföras i form av expropriation. Jordreformer, som förekommit i Finlandi flera omgångar, har inte kunnat företagas genom expropriationslagstiftning, eftersom det allmänna befolkningspolitiska behovet .ansetts underordnat det privata intresse, som företräddes av dem, vilka skulle tilldelas jord. Rekvisitet allmänt behov ansågs därigenom inte vara uppfyllt. I ett av dessa fall, 1936, utgick full ersättning till jordägaren, i några av de övriga, 1918, 1940 och 1945, utgick icke full ersättning, varigenom båda förutsättningarna för expropriation saknades. Om man vill göra ett ingrepp i egendomsrätten på så vis, att en äganderättsöverflyttning äger rum, och denna ej kan ske genom expropriation, måste den ske genom lag, stiftad enligt formerna för grundlag. Däremot kan man ej draga en slutsats, att alla ingrepp i egendomsrätten, vilka ej kan ske i form av expropriation, måste stadgas i grundlagsstiftningsform. Här finns ett gränsområde, där somliga ingrepp kan göras genom vanlig lag, medan andra kräver grundlagsform. Var går då gränsen mellan dessa två lagstiftningstyper? Vad gäller förmögenhetsöverflyttning från en ägare till en annan är, såsom framgår av det ovanstående, saken klar: kan det ej ske genom expropriation, måste det ske genom lag i grundlagsform. Övriga ingrepp kan bestå i avhändande av egendom utan att någon blir ny ägare - den skall t. ex. förstöras -

Finland 71

samt föreskrifter som begränsar ägarens rätt att utnyttja sin egendom såsom synes honom bäst, m. a. o. râdighetsinskränkningar. I dessa fall vill Kastari (B 69:9 s. 66) draga gränsen sålunda, att den går där ingreppet upphör att utgöra del av livets normala förlopp utan måste anses vara undantagsartat och onormalt. Som exempel på vad som kan anses vara normalt nämner Kastari ingrepp i egendomsrätten grundade på sanitärt samt på arbetarskyddet, samhällssyfte (t. ex. lag om djursjukdomar) planeringen och allmän ordning. Till samma grupp hör också skatter, böter och utsökningsverksamheten. Till den andra gruppen, vartill krävdes grundlagsstiftningsform, hör regleringar av det ekonomiska livet i kris- och krigssituationer. Denna form användes sålunda vid antagandet av de lagar genom vilka man försökte begränsa den stora ekonomiska krisen i början av 193 0-talet med bl. a. reglering av utrikeshandeln och av jordbrukets skuldsättning samt lönereduceringar för statstjänstemännen. Vid krigsutbrottet 1939 kunde man till en början reglera det ekonomiska livet genom den tidigare nämnda lagen om krigstillstånd (se sid. 66), men då denna ej gav tillräckligt utrymme, nödgades man antaga en särskild ekonomisk genom vilken regeringen gavs befogenhet att fullmaktslag, löner, produktion, konsumtion, distribution osv. reglera priser, hyror, Trots de vida ramarna för denna lag fick man stifta åtskilliga andra lagar i grundlagsstiftningsform, eftersom de ansågs inkräkta på egendomsrätten. Till denna grupp hör också utskylder eller pålagor, som icke kan betraktas som skatter eller allmänna besvär, och ej heller utgör avgifter. De klassificeras som kontributioner, och måste behandlas i grundlagsstiftningsordning. Kastaris distinktion mellan normala och onormala ingrepp ger vägledning i viss utsträckning, men lämnar ändå rätt stora osäkerhetsmarginaler. Ytterligare andra kriterier för gränsdragningen förespråkas av Karlo Kaira och Merikoski, delvis i anslutning till äldre doktrin (Jansson, JFT 1955 s. 291 f, Merikoski l s. 41). Enligt denna uppfattning bör man utgå från hur kraftigt och allvarligt ingreppet är. Det är inte fråga om artskillnad mellan olika sorters ingrepp, utan en gradskillnad: Obetydligare begränsningari äganderätten och andra ingrepp i enskild egendom kunna bringas i kraft i vanlig lagstiftningsordning, medan åter allvarligare, djupare ingrepp i dessa rättshåvor äro möjliga endast med anlitande av den ordning, som är föreskriven för stiftande av grundlag. Vid denna bedömning tar man även hänsyn till hur beständig eller tryggad den rätt, som angripes, är. Vidare anses ej heller ”ett bagatellartat, dvs. ur praktisk synvinkel betydelselöst intresse åtnjuta grundlagsskydd. Men det är givet, att även denna distinktion mellan graden av olika ingrepp kan leda till diametralt motsatta meningar, varvid den partipolitiska inställningen kan bli avgörande för ställningstagandet. Ett kompletterande kriterium är syftemålet med lagstiftningen. Ett tillgodoseende av ett allmänt intresse skulle medge vanlig lagstiftningsordning. Andra faktorer som beaktas är den gottgörelse som ges, och de rättsskyddsmedel som finns. Om dessa är frikostigt utmätta, kan vanlig lagstiftningsform vara tillräcklig. På grundval av grundlagsutskottets utlåtanden har Jan-Magnus Jansson (JFT 1955 s. 292 ff) ställt upp några typfall för den närmare gränsdrag-

72 Finland

ningen kring den grundlagsskyddade egendomsrätten. Utgångspunkt för det första fallet är den ovan nämnda tesen, att rätten att utöva näring inte tillhör den grundlagsskyddade egendomen. En monopolisering av en näringsgren till förmån för stat eller kommun skulle sålunda inte kräva beslut i grundlagsstiftningsordning. I ett fall, som behandlades i riksdagen år 1950, angående monopolisering av spannmålsimporten, blev likväl grundlagsstiftningsordning använd, på den grund att monopolet dels kunde komma att förhindra införsel av redan inköpta spannmålspartier, dels kunde göra importörernas anläggningar mer eller mindre värdelösa. Egendomsrätten gavs med andra ord en mycket stor räckvidd. Det andra fallet hänför sig till regeln att ingrepp i egendomsrätten anses kunna ske genom vanlig lagstiftning av socialpolitiska skäl. En gränsdragningsfråga i detta sammanhang var uppe till behandling i riksdagen 1948-50. Frågan gällde, om arbetsgivarna kunde förpliktas utbetala lön för dagar, vilka avsågs att göras till fridagar (första maj, självständighetsdagen). Även här valde man grundlagsstiftningsordning, enär lagen inte avsåg en arbetarskydds- eller socialpolitisk fråga i vanlig bemärkelse. Lagen skulle ju medföra en iarbetsavtalet icke förutsedd utökning av arbetsgivarens förpliktelser, innebärande en förmögenhetsöverflyttning från den ena parten till den andra. I ett ungefär samtidigt mål fastslog grundlagsutskottet ännu en distinktion till ledning för gränsdragningen. Distinktionen gällde förmåner av mera beständig eller mera tillfällig karaktär. För förmåner, som var varaktiga och betydelsefulla, krävdes grundlagsstiftningsordning, för mindre varaktiga och mindre väsentliga förmåner kunde vanlig lagstiftningsordning användas. Som konkreta exempel på gränsdragning angavs, att statstjänstemännens löneförmåner tillhörde den förra kategorin, medan barnbidraget tillhörde den senare. Det sistnämnda skulle sålunda kunna minskas eller avskaffas genom vanlig lag. Distinktionen anknyter till den av Merikoski och Kaira framförda uppfattningen. Även i frågan om gottgörelsen och rättsskyddet har grundlagsutskottet anknutit till de ovan redovisade synpunkterna. Den finländska gränsdragningen har medfört, att åtskilliga inskränkningar i egendomsrätten, vilka i de övriga skandinaviska länderna beslutas i vanlig lag, i Finland måste behandlas i grundlagsstiftningsordning. Man har med andra 0rd utmätt området för den grundlagsskyddade egendomsrätten ganska generöst. Detta betyder å andra sidan inte, att skyddet är absolut; lagstiftningen har ändå kunnat genomföras, men har krävt större samförstånd mellan partierna än eljest varit erforderligt. Gränsdragningen har sannolikt inte bara varit påverkad av den juridiska doktrinens synpunkter, utan även av de partipolitiska hänsynstagandena. Det är därför möjligt, att det vid andra partipolitiska konstellationer i den finländska riksdagen kommer att dragas andra gränser mellan den skyddade och icke skyddade egendomsrätten, ehuru tidigare avgöranden får anses ha viss prejudikatsverkan.

Finland 73

2.3.2.4 Rätt till arbete och skydd för arbetstagaren Andra stycket i RF 6 § Iydde ursprungligen: Medborgarens arbetskraft

står under rikets synnerliga hägn”. Stadgandet är inskjutet ien paragraf,

där det systematiskt sett inte hör hemma. Det har tillhört regeringsformen sedan dess tillkomst, och får ses som en dåtida eftergift till socialdemokraterna för att vinna större enighet om regeringsformen. År 1972 gjordes följande tillägg: Det ankommer på statsmakten att för finsk medborgare vid behov anordna möjlighet att arbeta, såframt i lag icke är annorlunda stadgat. Dessa stadganden är vagt utformade och det är svårt att draga ut någon rättslig innebörd ur dem. Det ursprungliga stadgandet har dock kunnat användas som motivering till att inskränkningar i egendomsrätten till förmån för arbetarskyddet kunnat ske ivanlig lagstiftningsordning. Stadgandet bidrog också till att den tidigare nämnda lagen om arbetsplikt och tvångsrekvisition av arbetskraft år 1942 (se sid. 68) måste antagas i grundlagsstiftningsordning; det huvudsakliga skälet därtill torde dock ha varit grundlagsregeln om den personliga friheten. Dessa regler får sålunda inte betraktas som blott och bart programstadganden. Emellertid säger statsförfattningskommittén (s. 172), att det tillagda stadgandet blivit utan betydelse. Svårigheten med att bedöma stadgandets effekt under den korta tid det varit i kraft beror på att det i detta fall krävs aktiva åtgärder från riksdagens sida, icke blott återhållsamhet såsom vid kollision med övriga grundrättigheter. Programstadganden saknas f. ö. helt i det finländska systemet, och detta anför Kastari (B 69:9 s. 71) som en bidragande orsak till att de finländska fri- och rättigheterna uttolkats på ett sådant sätt, att de givits ett reellt och bindande innehåll.

2.3.2.5 Rörelsefrihet Rätten att fritt röra sig i riket, att flytta ut eller in i riket kan ses som en del av den personliga friheten. Rörelsefriheten är emellertid ägnad en särskild paragraf i rättighetskatalogen, 7 §. I första stycket stadgas: Finsk medborgare äger rätt att vistas i eget land, att här fritt välja boningsort och att färdas från en ort till en annan, såvitt icke i lag annorlunda är stadgat. Om denna regel gäller samma princip som tidigare redovisats: lag kan avse endera vanlig lag eller lag i grundlagsstiftningsordning. Rörelsefriheten har sålunda en av vanlig lag okränkbar kärna, och problemet gäller ånyo gränsdragningen. Även i detta fall får principen om vad som är normalt eller onormalt tillämpas. Rörelsefriheten kan vara inskränkt genom vanlig lag av typen straffverkställighetslag eller straffprocesslag, och även anmälningsskyldighet vid flyttning kan stadgas i vanlig lag. Men då det under kriget mot Sovjetunionen ansågs nödvändigt att förbjuda försvarsnegativister byta vistelseort, måste detta ske på grundval av skyddslagen, som antogs i grundlagsstiftningsordning. Andra stycket i denna paragraf innehåller följande bestämmelse: Beträffande finsk medborgares rätt att begiva sig ur landet gäller vad därom

74 Finland

är särskilt stadgat. Eftersom det icke uttryckligen står genom lag”, har uttrycket särskilt stadgat” uppfattats såsom regler, vilka kan ges i förordningsform. Så har också skett genom passförordningen. Detta betyder, att rätten att lämna landet ej är en i grundlag skyddad rättighet. I vissa fall är det enligt passförordningen förbjudet att ge sökanden pass, i andra fall beror utställandet på myndighets prövning. Under kriget inskränktes förordningsvägen möjligheterna att lämna landet ytterligare. Rätten att återvända är inte direkt uttalad men kan härledas ur rätten att vistas i landet. Återvändandet kan dock omintetgöras, om pass ej utfärdas för den i utlandet boende, vilken saknar pass. Någon skyldighet att utställa pass i detta fall finns ej stadgad i passförordningen.

2.3.2.6 Religionsfrihet Om religionsfriheten handlar två paragrafer, 8 och 9 §§. Den förstnämnda innehåller huvudstadgandet: Finsk medborgare äger rättighet till offentlig och enskild religionsutövning, såvitt lag eller god sed därigenom ej kränkes, ävensom, enligt vad därom är särskilt stadgat, frihet att utträda ur det religionssamfund han tillhör samt frihet att ansluta sig till annat religionssamfund”. Religionsutövning och religiösa samfund behandlas i religionsfrihetslagen, och denna är givetvis antagen i vanlig lagstiftningsordning. Fall skulle givetvis kunna tänkas, då inskränkning blott fick ske enligt grundlagsstiftningsordning i analogi med tolkningen av andra paragrafer - men eftersom något sådant fall aldrig varit aktuellt, går det ej att närmare uttala sig om var gränsen skulle gå. Stadgandet kräveri övrigt ingen utförlig kommentar. Friheten att utöva sin religion torde även innefatta tanke- och trosfrihet, som icke är särskilt nämnd, men denna är å andra sidan icke möjlig för staten - eller någon annan än individen själv - att kontrollera. Samfundsfriheten innefattar rätt att bilda och tillhöra samfund, att upplösa, att utträda ur eller inte tillhöra samfund. Samfundsfriheten är vidare understödd genom regeln i 9 §, vilken säger att medborgarens rättigheter och skyldigheter icke är beroende av vilket religionssamfund han tillhör eller huruvida han tillhör något sådant samfund. I andra punkten i denna paragraf görs dock undantag för offentliga tjänster, vid vilkas tillsättande man sålunda kan taga hänsyn av eljest förbjudet slag, om detta är tillåtet i lag.

2.3.2.7 Tryck- och yttrandefrihet Tryck- och yttrandefriheten är i regeringsformen reglerad på följande sätt, 10 §1 ”Finsk medborgare äger ordets frihet samt rättighet att genom tryck utgiva skrift eller bildlig framställning utan att hinder härför må i förväg läggas, - - -. I andra stycket anges, att stadganden angående

dessa rättigheters utövning utfärdas genom lag”. Regler, givna i vanlig lag,

får givetvis ej strida mot regeringsformens stadgande. Utöver själva fastslåendet av huvudregeln om yttrandefrihet innehåller den citerade paragrafen blott ett stadgande om tryckfriheten, nämligen förbud mot censur. I övrigt skulle dessa rättigheters utövning kunna regleras genom van-

Finland 75

lig lag, så länge man inte därigenom inkräktar på kärnan i dem. Yttrandefriheten är sålunda genom särskilda spridda stadganden i straffreglerad t. ex. om ärekränkning, eller genom lagen om tystnadsplikt för lagen, statstjänstemän. Tryckfriheten är närmare reglerad genom tryckfrihetsnatur. Under 1930-talet företogs åtgärder, lagen, som icke är av grundlags som skulle ett förbud mot lappo-rörelsens pressorgan; dessa möjliggöra åtgärder fick grundas på skyddslagen, som antagits genom grundlagsstiftningsförfarande. Under kriget infördes censur och indrogs några pressorgan på grundval av en ny skyddslag, antagen 1939. På grund av vapenstilleståndet 1944 blev Finland förpliktat att förbjuda pressorgan, förbundna med vissa organisationer, vilka skulle upplösas. Detta förbud måste beslutas i grundlagsstiftningsordning.

2.3.2.8 Förenings- och församlingsfrihet och församlingsfriheten är delvis reglerad genom den redan Föreningsberörda och föreningsfriheten. I 8 §, vad gäller den religiösa församlingsövrigt regleras denna rättighet genom 10 §, som även innehåller de nyss berörda föreskrifterna om yttrande- och tryckfrihet. Avsnittet om före- - - - så ock rätt att nings- och församlingsfriheten lyder som följer: utan föregående tillstånd sammankomma för överläggning i allmän angelägenhet eller i annat lovligt syfte samt att bilda föreningar för fullföljande av ändamål, som ej strida mot lag eller god sed”. Andra stycket innehåller regeln om att stadganden angående dessa rättigheters utövning ges genom lag. Församlingsfriheten får sålunda icke regleras på så sätt, att det krävs förhandstillstånd för sammankomst med syftet överläggningiallmän angelägenhet eller med annat lovligt syfte. Det är sålunda fullt i enlighet med stadgandet, att det har stadgats anmälningsskyldighet för vissa slag av sammankomster enligt lagen om allmänna sammankomster. Sammankomster som kan karakteriseras som offentliga nöjen, dvs. har som syfte förlustelse eller tidsfördriv, faller inte in under regeringsformens lokution, och i den lag, som reglerar dessa, har därför tillståndstvång kunnat stadgas, ävenså kan sådan tillställning förbjudas eller avbrytas. Men även en sammankomst, som skyddas av stadgandet om församlingsfrihet, kan upplösas, om oordning uppstår eller om mötet beslutar om straffbara gärningar. Däremot måste t. ex. ett förhandsförbud förlapporörelsen att hålla möten grundas på lag, antagen i grundlagsstiftningsordning. Även stadgandet om föreningsfriheten får uppfattas såsom ett förbud mot ett krav i lag om ett förhandstillstånd för att bilda förening. l övrigt kan föreningsverksamheten regleras genom vanlig lag, vilket också skett. Denna lag föreskriver dock förhandstillstånd i fråga om skytteföreningar samt föreningar, vilkas medlemsantal till mer än 1/3 kommer att utgöras av utlänningar. Dessutom finns en ännu kraftigare inskränkning avseende militära föreningar med syfte att verka politiskt, nämligen ett absolut förbud. Sådana inskränkningar får hakas upp på att förenings ändamål ej får ”strida mot lag eller god sed”. Detta stadgande om att förenings syfte ej får strida mot lag kan tänkas medföra en cirkelgång, genom att mani

76 Finland SOU 1575:29

lag utfärdar omfattande förbud och därigenom i stor omfattning .rriminaliserar föreningsbildande. En sådan utveckling kan dock icke anses stå i samklang med regeringsformens anda och mening. Något hinder får lagregler om registrering, övervakning och upplösning av föreningar innebär regeringsformens stadgande dock ej. En förutsättning för upplåsning är dock, att föreningens verksamhet strider mot lag eller god sed”. Upplösning av en rad föreningar i enlighet med vapenstilleståndsavtalet med Sovjetunionen 1944, bl. a. upplösning av skyddskåren, blev såunda beslutad i grundlagsstiftningsordning.

2.3.2.9 Hemfriden I RF ll § sägs om hemfriden: Finsk medborgares hemfrid är okrärk bar. Om förutsättningarna för och verkställandet av husrannsakan stadgas genom lag. Stadgandet om att hemfriden är okränkbar, kan inte innebäri, att skyddet för bostaden är absolut. Redan i den följande meningen girs ett första undantag, nämligen i fråga om husrannsakan. Av betydelse för undantagets omfång är, om begreppet husrannsakan uppfattas blott såsom ingrepp för utredning eller motsvarande i brottmål, eller om därmed förstås även husundersökningar i andra syften. Något ställningstagande i denna fråga har ej påträffats i den svenskspråkiga delen av doktrinen

2.3.2.10 Brev-, telegraf- och telefonhemligheten

Brev-, telegraf- och telefonhemligheten har fått följande utformring i regeringsformen, 12 §: Brev-, telegraf- och telefonhemlighetm är okränkbar, såvitt ej i lag undantag stadgats. Formuleringen antyder, att inskränkningar skulle kunna göras vidsträcktare än beträffande hemfnden. En inskränkning genom vanlig lag får dock ej tänkas gå hur långt som helst. Detta framgår av att den inskränkning som gjordes i dessa fri- och rättigheter under kriget, grundades på lagen om krigstillstånd, vilkei visserligen är antagen i vanlig lagstiftningsordning, men regeringsfomen tillåter ju ingrepp i fri- och rättigheterna genom vanlig lag under uidantagstillstånd (se sid. 66).

2.3.2.1 1 Rätt till laga domstol Ett förbud mot särdomstolar innefattas i RF 13 §2 ”Ej må finsk metborgare dömas av annan domstol än den, under vilken han enligt lag lör. Vidare föreskrives i RF 60 § andra stycket: “Ej må någon tillfällig (omstol tillsättas. Regeln har icke, såsom nästan alla andra i rättighetscatalogen, något undantag. Den hade därför den konsekvensen, att câ de krigsansvariga, enligt vapenstilleståndsavtalet med Sovjetunionen, saulle dömas, och detta avsågs ske genom särskilt tillsatt domstol, lagen därom måste antagas i grundlagsstiftningsordning.

Finland 77

2.3.2.1 2 Språklig likställighet Den språkliga likställigheten kan ses som en del av den allmänna jämlikhetsgrundsatsen i 5 §. Det har emellertid ansetts nödvändigt att något närmare precisera denna likställighet i 14 §. Det har dock skett iganska vaga ordalag. Finska och svenska kallas för republikens nationalspråk. I kontakter med domstolar eller myndigheter skall medborgaren ha rätt att använda sitt modersmål och att kontaktas på det språk han själv använder. Denna rått skall tryggas genom lag, med beaktande av att landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings rätt enligt enahanda gmnder tillgodoses”. Det sistnämnda uttrycket, som föranlett tolkningsproblem, återfinnes även i paragrafens sista stycke: ”Den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens kulturella och ekonomiska behov skola av staten enligt enahanda grunder tillgodoses. Stadgandets betydelse är svår att värdera, men en bedömare (Kastari, B 69:9 s. 70) anser, att det haft betydelse genom att den språkliga minoriteten i Finland behandlats välvilligare, än vad annars hade kunnat bliva fallet.

2.3.2.l3 Rätt till undervisning Någon rätt att kräva att det allmänna ställer studiemöjligheter till förfogande kan inte sägas existera, eftersom ifrågavarande regel i regeringsformen - 80 § - blott anger att grundläggande regler om skolväsendet och om ”allmän läroplikt” skall ges genom lag. Något om innehållet i denna lag sägs inte, mer än ett stadgande i paragrafens andra stycke: ”Undervisning i folkskola skall för alla vara avgiftsfri. Beträffande privatskolor sägs i 82 § att regler om inrättandet och undervisningen skall ges genom lag. I paragrafens andra stycke sägs, att hemundervisning som icke torde kunna likställas med privatskola - icke underligger tillsyn från myndighets sida.

2.4 Lagprövningsrätten

2.4.1 Förvalrningsmyndigheterna På det ställe i den finländska regeringsformen, där lagprövningsrätten är berörd 92 §, vilken senare kommer att utförligare beröras - behandlas domare och övriga statstjänstemän parallellt. Man kan sålunda utgå från, att den reglering, som kan anses gälla för domstolarna, även skall tillämpas på förvaltningsmyndigheterna. Vad som nedan säges om domstolarnas lagprövningsrätt, torde sålunda även gälla förvaltningsmyndigheterna.

2.4.2 Domstolarna 2.4.2.1 Lagprövningsrätten enligt lag, praxis och doktrin För en bedömning av frågan, om lagprövningsrätt för domstolarna finnsi Finland, torde det vara lämpligt att utgå från den nyssnämnda 92§ i

78 Finland SOU l975z29

regeringsformen. Den lyder i sitt andra stycke: Om ett stadgande i en förordning står i strid med grundlag eller annan lag, må det ej av domare eller annan tjänsteman tillämpas. Här föreligger ett otvetydigt stadgande om att prövningsrätt finns för både domare och förvaltningsmyndigheter i förhållande till förordning, som inte får strida mot grundlag eller lag. Förordningsmakt tillkommer presidenten eller statsrådet, antingen på grundval av regeringsformen eller genom delegation från riksdagen. Vid prövning av förordningar har domstolarna sålunda rätt att tolka inte bara förordningen och vanlig lag utan även grundlag. En andra slutsats, som skulle kunna dragas av den ovan citerade paragrafen, är att domstolarna i Finland inte har rätt att pröva, om vanlig lag står i strid med grundlag samt att, om så är fallet, åsidosätta den. Denna slutsats kan dragas som ett motsatsslut: eftersom denna rätt blott ges beträffande förordningar, existerar den inte i förhållande till lagar. En sådan tolkning styrkes också av vad som föregick, innan paragrafen fick sin slutliga formulering, och av vad som senare förekommit, varvid bl. a. förslag, som inneburit, att domstolarna skulle ha fått lagprövningsrätt, inte godtagits av grundlagsstiftaren (Erich, s. 342 ff, Jansson, JFT 1955 s. 278 f). Denna slutsats torde omfattas av så gott som hela den finländska doktrinen. Emellertid är ett motsatsslut med nyss angivet resultat inte en tvingande nödvändighet. Om man bortser från paragrafens förhistoria, skulle man kunna påstå, att den lämnar frågan _g1_pr_ö_\mingsrä_t_t_en› i förhållande

till vanliga lagar oreglerad, (EEE-d skulle det kunna ligga i dorrisjtoâlar?

nåsyhädceárøatütwåvgöfååfrågan, såsom t. ex. i de övriga nordiska länderna

(Erich s. 344, se även Kastari i StvT 1957 s. 123 ff, StvT 1959 s. 296, TfR 1948 s. 212). Det har även funnits förespråkare för den inställningen, att detta inte blott är en möjlighet, utan även att det är en nödvändighet, beroende på grundlagens överordnade ställning, och att domstolarna borde grundlagstolkningsvägen införa lagprövningsrätten såsom en statsrättslig sedvana (K.Y.B. Ignatius). Emellertid Varken kan inte nå on _§t_§t_s_rät_ts_l_iggç_d1§r_1_a sägas föreligga, åt det ena hållet eller åt det andra. Eftersom inget fall av åsidosättande av en lag föreligger alltsedan regeringsformens tillkomst, skulle man nämligen ha kunnat draga slutsatsen, att genom domstolarnas ställningstagande såsom statsrättslig sedvana fastslagits, att domstolarna inte har lagprövningsrätt. För det fall att domstolarna hade lagprövningsrätt, vore de nämligen skyldiga att ex officio utöva denna, oavsett om grundlagsinvändning gjorts eller inte. Bristande kännedom om vad som förevarit inom domstolen omöjliggör dock att draga denna slutsats. Förhållandena kan ha varit sådana, att någon grundlagsstridig lag aldrig varit tillämpligi mål inför domstol. Det kan även ha varit så, att domstolen under sin överläggning tagit upp frågan ex officio, diskuterat om grundlagsstridighet förelegat men ej funnit så vara fallet, samt, eftersom invändning från någon part inte förelegat, ej berört frågan i domen. Det år även obekant, i vilken utsträckning grundlagsinvändning gjorts i mål inför domstol, och om domstolen i dessa fall awisat invändningen. Mot bakgrund av detta resonemang får man hålla möjligheten öppen, att domstolarna i Finland

Finland 79

kan komma finna sig föranlåtna att åsidosätta en lag, som uppenbart och kränker så länge grundlagen inte innehåller ett uppsåtligt grundlagen, direkt förbud mot en sådan prövning (se de nyss lämnade hänvisningarna till Erich och Kastari). Ett sådant fall, då frågan kunde ha ställts på sin spets, var nära att segla upp i Finland i mitten på l920-talet. Saken gällde en lag, enligt vilken viss fast egendom, som med kringgående av gällande lagstiftning hade förvärvats av vissa aktiebolag, skulle indragas till staten. Juristerna i riksdagen ansåg lagförslaget strida mot regeringsformen och att det därför måste antagas med det för grundlagsändring stadgade förfarandet. Riksdagsmajoriteten använde likväl vanlig lagprocedur. Innan presidenten stadfäste lagen, inhämtade han Högsta domstolens och Högsta förvaltningsdomstolens utlåtanden (enligt 19 § RF). Dessa fann lagen grundlagsstridig. Presidenten vägrade då att ge lagen sin sanktion. Därigenom besparade han antagligen domstolarna att avgöra frågan om lagprövningsrätten, och i detta sammanhang var ju särskilt Högsta domstolen, som funnit lagen grundlagsstridig, i ett dilemma. När frågan senare blev reglerad lagstiftningsvägen skedde det på ett sätt, som tillfredsställde juristerna - riksdagsmajoriteten vidhöll sålunda inte sin inställning i lagstiftningsfrågan. Denna relativt bild blir emellertid mindre rätlinjig, om okomplicerade uppspaltas i sina underavdelningar materiell och formell lagprövningsrätten och kompetensprövning. Vad beträffar den sistnämnda, kan det prövning

diskuteras, om sådan .över huvud, kan bli_ Valgtuellhi_ _Qága_g1-_n_lagar, beslu-

tade av riksdagen. Avgörande för svaret är, om man betraktar grundlags-

som ett och samma organ; är så fallet, kan ett

stiñarenøoarølüågstiftaren

mot grundlagen, blott bli föremål för materiell eller

lagbeslut, som strider

formell (ett undantag är reglerna om Ålands självstyrelse, vilka prövning måste godkännas av Ålands landsting). Rafael Erich (s. 340 f) menar, att det är fråga om samma organ, riksdagen, medan Ignatius (JFT 1924 s. 202 f) anser, att väljarna kompletterar riksdagen genom kravet på val mellan riksdagens båda beslut. Så långt torde alla vara ense, att om ett organ har överträtt sin behörighet, dvs. fattat ett beslut i en fråga, som inte alls faller under organets domvärjo, så bör domstolarna ha befogen-

het att åsidosätta ett sådant beslut. Sålunda kan domstolarnas grundlags-

stadgade rätt att pröva förordningar Eetürxaktas somienilåggmgeganspröv-

ning: presidenten eller regeringen hade inte behörighet att fatta det

klandrade beslutet, vilket skulle ha fattats av riksdagen. Om presidenten utfärdar såsom lag en akt, som inte alls behandlats eller antagits av riksdagen, får den betraktas som en nullitet och åsidosättas av domstolarna (Kaira, B 69:2 s. 14). Gränsdragningen mellan formell och materiell lagprövning kan vara flytande. Om en lag till sitt innehåll strider mot en föreskrift i grundlagen, vilket normalt sett faller inom ramen för den materiella lagprövningen, kan man visserligen säga, att det är en formell felaktighet som föreligger, nämligen att man inte följt formföreskrifterna för grundlagsändring. En sådan motstridighet, varigenom den enskildes rättigheter eller intressen blir kränkta, betraktas dock här som materiell grundlagsstridighet.

80 Finland

Som formell grundlagsstridighet betecknas dçjall, dåen

dåWenbar/t

enkel formföreskrift i lagstiftningsproceduren såsom regler

_irltgmföljta oTcTiñruñforuntribksdagsminoøritetens rättmatltøfå fråga uppskjuten, om

talmannens ledning av förhandlingarna, om utskottsbehandling osv. Denna formella grundlagsstridighet synes inte ha beaktats av doktrinen i någon större utsträckning. Rafael Erich (s. 341) betraktar sådana frågor som en intern sak för riksdagen, som alltså själv får svara för att sådana regler följs (samma hos Hermanson, s. 32), och domstolarna skall sålunda inte efterforska att så skett. Emellertid synes Erich vilja draga en icke närmare bestämd gräns, där formföreskrifterna inte längre är en intern riksdagssak, och nämner som exempel kravet på kvalificerad majoritet (då frågan här gäller formell lagprövning, får bortses från sådana fall, då rättighetsinskränkning görs och det alltså blir fråga om materiell lagprövning). Man får sålunda förutsätta, att formell lagprövningsrätt enligt honom skulle existera, om en sådan föreskrift överträtts. Icke ens denna marginal vill Hermanson (JFT 1923 s. 154 ff) ge domstolarna, myndigheterna eller enskilda. Enligt Hermanson utgör den av presidenten undertecknade urkunden med lagen tillräckligt bevis för att lagen tillkommit i författningsenlig ordning. Presidenten måste i sin tur falla tillbaka på den av talmännen undertecknade riksdagsskrivelsen, men han är inte skyldig att taga den för god. Enligt sin ämbetsed (RF 24 §) skall presidenten redligt och troget iakttaga och upprätthålla republikens

konstitution

och lagar, och skulle därför icke vara pliktig att utfärda en lag, som han vet icke har tillkommit iförfattningsenliga former. Enligt RF 20 § skall i lagens inledning anges, att den tillkommit i enlighet med riksdagens beslut, och, om lagen tillkommit i den ordning som gäller för att

grundlag,

så varit fallet. Man kan därvid tänka sig, att en lag inte innehåller denna sistnämnda upplysning, och sålunda själv anger, att den inte tillkommit i grundlagsstiftningsform men såsom stridande mot grundlagarna bort tillkomma i sådan form. I sådant fall borde lagen vara rättsligt ogiltig, men Hermanson vill icke ens i detta fall ge domstolarna eller myndigheterna befogenhet att åsidosätta en sådan lag, även om den på det nämnda sättet själv intygar, att den icke tillkommit i riktig ordning. Denna slutsats drar Hermanson som ett motsatsslut av den ovannämnda 92 § i RF. l detta sistnämnda resonemang har Hermanson kommit in på den materiella lagprövningen, och han konkluderar med att säga, att det icke kan vara innehållet av grundlag, att stadganden, som i form av vanlig lag uppenbarligen åsyfta ett undergrävande av grundlagen, skola lända myndigheter och medborgare till efterrättelse” (JFT 1923 s. 157). I sådant fall uppenbar och uppsåtlig grundlagskränkning - skulle lagen av domstolar och även övriga kunna betraktas som ogiltig, får man draga som slutsats av detta Hermansons resonemang. Till sistnämnda resultat kommer även Kaira (B 69:2 s. 15), i det att han anser prövningsrätt föreligga, då ändring av grundlagarnas text skett genom vanlig lag, eller då grundlagarna ändrats genom vanlig lag utan-att detta skett genom uttrycklig av ändring grundlagstexten. Lagar, som publicerats med felaktig text i förhållande till riksdagsbeslutet, anser han också kunna åsidosättas (B 69:2 s. 14). Framställningen har nu redan kommit att tangera frågan om den mate-

Finland 81

riella lagprövningen. En ändring av grundlagarnas innehåll utan att det sker i grundlagsstiftningsform tillhör ju området för den materiella lagprövningen. Huvudregeln är härvid den, som ovan redovisats i samband med redogörelsen för tolkningen av RF 92 §: domstol har ej befogenhet att pröva och åsidosätta ett lagstadgande, som enligt domstolens tolkning av grundlagarna strider mot dessa. Till denna regel fogas emellertid en reservation. Skulle grundlagsstridigheten vara så klar och flagrant, att det inte längre blir fråga om tolkning av grundlagarna, utan blott ett konstaterande av faktum, har både domstolar, myndigheter och enskilda medborgare rätt att göra detta konstaterande och att vägra efterkomma lagen (Hermanson JFT 1923 s. 157, Statsförfattningsrätten s. 58, Kaira B 69:2 s. 15). Kaira anser därvid, att om den nya lagen blott innebär ett enstaka undantag från grundlagarna, måste kränkningen av grundlagen vara mycket grov för att nullitet skall anses föreligga. Erich (s. 346) framställer förhållandet sålunda: Skulle någon gång inträffa, att folkrepresentationen mot bättre vetande och med berått mot, i avsikt att uppenbarligen åsidosätta grundlag och omstörta samhällsordningen, företoge sig att ändra eller upphäva statsförfattningen utan iakttagande av de former, som i detta avseende äro föreskrivna, så innebure detta icke ett misstag, icke ens ett politiskt missgrepp utan en revolutionär akt under lagens förklädnad. I sådant fall har alla rätt att motsätta sig lagen. Erich anser också, att under motsvarande förutsättningar även den enskilde medborgaren kan vägra lyda förordningar (domstolar och myndigheter har ju sådan rätt enligt RF 92 §).

2.4.2.2 Argumentationen Den rättspolitiska argumentationen kring lagprövningsrätten iFinland kan här behandlas ganska kortfattat. Argumentfloran innehåller inget väsentligt utöver den mer omfattande argumentationen i Danmark eller Norge. Det dominerande argumentet är, att lagprövningsrätt för domstolarna skulle skapa osäkerhet, som skulle kunna bli förödande för samhällslivet. Det skapar förvirring, om medborgarna skulle kunna vara tveksamma i

fråga om de skulle lyda lagarna eller ej. Och ett svårt problem uppstår

med de rättsförhållanden som uppstått mellan lagens tillkomst och det tillfälle, då domstol första gången finner den stridande mot grundlagen. Denna sistnämnda domstolsfunktion betraktades f. ö. såsom olämplig av eftersom den skulle innebära en slags negativ lagstiftande funkriksdagen, tion. Den lagstiftande makten skulle förbehållas riksdagen och presidenten. Lagprövningsrättens förespråkare har som det väsentliga argumentet, att rangordningen mellan grundlag och lag medför, att en lag, som strider mot grundlag, får betraktas som icke rättsligt bindande: en sådan lag har blott skenet av lag. Eftersom alla statstjänstemän enligt RF 92 § första stycket noggrant skall iakttaga och följa lag, är de skyldiga att bortse från sådant, som inte är lag. Slutsatsen av detta resonemang blir, att domarna och andra myndighetspersoner måste pröva vad som är lag och inte är lag,

82 Finland

med andra ord en lagprövningsrätt. Att ha det lagstiftande organet till att bedöma, om en tilltänkt lag vore grundlagsstridig, vore olämpligt, eftersom lagstiftaren skulle tala i egen sak. Icke heller brukade man iriksdagen ge stort utrymme åt rättsliga synpunkter, utan det var där partiintressena, som dominerade, och dessa ledde lätt vilse i grundlagstolkningsfrågor. Funnes det icke något utanför riksdagen stående organ, som kunde kontrollera lagarnas grundlagsenlighet, så skulle riksdagen ivanlig lagstiftningsväg kunna fatta det ena grundlagsstridiga beslutet efter det andra och därmed kullkasta grundlagen; med en rösts övervikt skulle majoriteten kunne beröva medborgarna deras i grundlagen garanterade rättigheter. l detta sammanhang påpekas, att lagen under det karolinska enväldet i Sverige-Finland stod över den enväldige kungen. På samma sätt står grundlagen även över legislaturen. Grundlagsstiftare och lagstiftare var abstrakt sett inte samma organ, eftersom väljarnas medverkan krävdes genom nytt val i det grundlagsstiftningsförfarande, som kunde anses som det normala.

2.4.3 Det finländska preventiva Iagprövningssystemet Ett lagprövningssystem kan knappast sägas existera i Finland ur den aspekten, att man har ett från början genomtänkt, integrerat system, avsett att fungera för lagprövning. Men existerande statsrättsliga kontroller har av doktrinen systematiserats, så att man finner ett antal kontrollstationer, som ett lagförslag måste passera, innan det utfärdas av presidenten och får kraft av lag. Även det praktiskt fungerande konstitutionella livet har bidragit till att man på detta sätt kan ställa upp ett preventivt lagprövningssystem. Eftersom organ, som utövar dömande funktioner, inte har egen initiativrätt i dessa fall, ligger dessa kontroller antingen på organ, som utövar exekutiva funktioner eller på organ, som deltar i lagstiftningsarbetet. Följande kontroller finns på den exekutiva sidan: l) Republikens president skall stadfästa riksdagens lagbeslut (RF 19 §,

hans veto kan dock brytas). Presidenten är enligt sin ed pliktig att upp-

rätthålla republikens konstitution och lagar (RF 24 §). Grundlagsenligheten hos lagförslag torde böra noggrant övervägas av presidenten, något som accentuerats genom att han enligt RF har rätt att från Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen eller av båda inhämta utlåtande, både över presidentens egna propositioner och över riksdagens lagbeslut (RF 18 och 19 §§). Här har de högsta dömande organen möjlighet att påverka lagstiftningens utformning redan före dess tillkomst. 2) Justitiekanslern skall vaka över att myndigheter och tjänstemän följa lag” (RF 46 §) och hans kontroll sträcker sig även till statsrådet, vars sammanträden han äger övervara, och presidenten. Om statsrådsledamot företar något lagstridigt, skall justitiekanslern göra framställning för att rättelse må ske. Sker ej rättelse, kan han erhålla uppdrag att anställa åtal inför riksrätten. Även till presidenten kan justitiekanslern göra sådan framställning, om denne skulle företaga något lagstridigt, men åtal mot presidenten kan bara komma i fråga vid lands- eller högförräderi (RF 47 §).

Finland 83

3) Statsrådsledamot är skyldig att vägra kontrasignera ett grundlagsstridigt presidentbeslut, däri givetvis även inbegripet stadfástelser av lagar (RF 35 §). Kontrasignation krävs för att beslutet skall bli gällande (RF 34 §). Inom riksdagen finnes följande organ, vilka kan utföra kontroll av lagförslags grundlagsenlighet: 4) Talmannen skall vaka över att sådant, som strider mot grundlagarna, icke må komma under överläggning (RO 55 §). I fråga om lagförslags grundlagsenlighet kan han därvid anlita expertis. Skulle riksdagens majoritet ha annan uppfattning, avgöres frågan slutgiltigt av grundlagsutskottet (RO 80 §). 5) Grundlagsutskottet fyller på flera olika sätt den viktigaste funktionen som konstitutionens väktare. Detta sker på följande sätt: a) Såsom nyss nämnts, skall utskottet vid tvist mellan talmannen och riksdagens majoritet med för parterna bindande verkan avgöra problemet om en i riksdagen väckt frågas grundlagsenlighet (RO 80 §). Sådana avgöranden förekommer numera blott sällan, men förekom betydligt oftare under mellankrigstiden. b) J ämsides med sin politiska bedömning gör utskottet även en rättslig bedömning av regeringens, justitiekanslerns och justitieombudsmannens ämbetsberättelser till riksdagen (R0 46 §, AnsvL lag 25/11 1922). Den rättsliga bedömningen är helt dominerande då frågan är, om riksrättsåtal skall anställas. c) Genom vissa av sina utlåtanden fyller utskottet en viktig rättspolitisk funktion. Dessa utlåtanden ställs formellt till andra utskott och behandlar rättsliga spörsmål, särskilt om medborgarnas fri- och rättigheter och - vad som kan betraktas enligt regeringsformen, som viktigast frågan, vilken lagstiftningsordning, som skall begagnas vid antagande av ny lag eller ändring av gammal sådan. Med lagstiftningsordning avses här frågan, huruvida ett lagförslag skall antagas enligt det förfarande som gäller för vanlig lag, eller om lagen måste antagas enligt formerna för grundlagsstiftning, på den grund att dess innehåll strider mot grundlagen (RO 66 och 67 och 94 §§, RF 20 och 95 §§). Här är det, som synes, fråga om ett rent lagprövningsförfarande, ehuru på beredningsstadiet och enligt finländsk terminologi av preventiv art. Till hjälp vid sin bedömning brukar utskottet införskaffa expertutlåtanden från statsrättsliga auktoriteter, vilkas synpunkter har stor betydelse. Detta betyder dock ej, att man kan utgå från att politiska bedömningar kommer att hållas i bakgrunden vid utskottets bedömningar. Det kan nämligen vara svårt att erhålla 5/6 majoritet för att få ett lagförslag förklarat brådskande, vilket kan bli nödvändigt, om det skall behandlas enligt grundlagsstiftningsordningen. En liten minoritet skulle då kunna förhindra en lag, som majoriteten ansåg önskvärd. I fråga om den vikt, som skall tilläggas utskottets utlåtanden, är meningarna delade. Somliga anser, att utlåtandet är bindande för riksdagens plenum, andra att det blott är rådgivande. Den betydelsefullaste faktorn i hela detta system är utan tvivel möjligheten att använda den brådskande grundlagsstiftningsformen för att besluta om lagar, vilka strider mot grundlagarna. I annat fall hade antagan-

84 Finland

det av lagförslagen blivit så fördröjt, att systemet hade varit impraktikabelt, och man hade sannolikt föredragit vanlig lagstiftningsform. Effekten av detta lagprövningssystem har blivit, att de i regeringsformen garanterade medborgerliga rättigheterna i Finland getts en gränsdragning, som gjort dessa rättigheters grundlagsskydd mer omfattande äni alla andra jämförbara länder, såsom särskilt Sverige, Norge och Danmark. Detta framgår tydligast av de gränser som getts åt egendomsrätten i Finland, där den enskildes skydd är mycket starkt. Till detta resultat ger Paavo Kastari (se särskilt TfR 1948 s. 211 f) följande förklaringar. Genom att riksdagen vet, att någon domstolsprövning i efterhand inte kommer i fråga, är man i lagstiftningssammanhang särskilt noga med att inte vilja överträda grundlagarnas regler. Eftersom man har det brådskande gnmdlagsstiftningsförfarandet att taga till, föredrar man i kinkiga gränsfall att hellre använda denna form än att riskera att tumma på grundlagarnas regler, eller uttryckt på annat sätt, uttänja omfånget av vanlig lagstiftning så mycket som möjligt (samma hos Karlo Kaira, s. 252). Betydelsefullt har varit, att grundlagsutskottet i så stor utsträckning har lyssnat till den juridiska expertisen. Det har också visat sig, att i sådana krislägen, då en lag, som inskränker de medborgerliga rättigheterna eller på annat sätt strider mot grundlagarnas regler, varit befogad, har det inte varit svårt att samla 5/6 majoritet i riksdagen eller t. o. m. få enhälligt beslut där. Det kan slutligen vara av intresse att notera Kastaris syn på för- och nackdelar med olika system. Svagheten med domstolarnas lagprövningsrätt är, säger han, att den awägning av motstridiga intressen, som ansluter sig till prövningen av en lags konstitutionsenlighet, måste ofta verkställas med å ena sidan någon eller några individers och å andra sidan hela landets eller folkets väl för ögonen. Därför synes den i själva verket bättre lämpa sig för lagstiftningsorganen än för domstolarna, vilkas hela ställning och verksamhet har utformats med tanke endast på att avgöra två enskilda motparters mellanhavanden” (TfR 1948 s. 217). Fördelen med det finländska systemet, då prövningen sker i lagstiftningsskedet, är, att alla relevanta omständigheter beaktas mångsidigare än i en domstol, vars negativa beslut kan innebära en återbrytning av redan måhända långt hunna fullbordade fakta (TfR 1948 s. 218 f). Slutligen är det så, att medan en domstolskontroll, som sker först i efterhand i lagarnas tillåmpningsskede, är ägnad att anpassa sig även efter en knappt tillmätt sfär för medborgarrättigheterna, är en övervägning, som sker redan på förhand i lagstiftningsskedet, tvärtom benägen att utmäta denna sfär rätt grundligt, åtminstone då det icke medför nämnvärda praktiska svårigheter att ordna nödvändiga åtgärder igrundlagsstiftningsordning” (TfR 1948 s. 218). Med ett sådant system behöver man inte falla tillbaka på någon flytande rättslig standard, ej heller falla tillbaka på naturrättsligt grundade resonemang eller laborera med ett så svårligen preciserbart begrepp som ”välförvärvade rättigheter, utan bedömningen kan stöda sig

på mera formella och fasta, klart juridiska synpunkter” (TfR 1948

s. 219). Statsförfattningskommittén föreslår, att vid sidan av det preventiva

Finland 85

lagprövningssystemet även införs ett repressivt system. Då i mål inför domstol fråga uppkommer om en rättsregels grundlagsenlighet, skall denna fråga för avgörande hänskjutas till, enligt en meningsriktning, grundlagsutskottet, och enligt en annan meningsriktning till en nyinrättad författningsdomstol.

2.5 Käll- och litteraturförteckning

Anttila, Inkeri: Legal protection of professional secrets. AASF B 69:11 s. 93-97. Helsinki 1950. Björksten, S.R.: Förvärvade rättigheter och lagars retroaktivitet. JFT 1925 s.457-493, 1926 s. 119-152. Erich, Rafael: Kompetensfördelning, kompetensprövning och kompetenskontroll enligt Finlands författningsrätt. JFT 1924 s. 72-157. Erich, Rafael: Domstolarnas befogenhet att åsidosätta grundlagsstridiga lagar. StvT 1930 s. 338-351 (cit. Erich). Hermanson, Robert: Om domstolarnas befogenhet att pröfva grundlagsenligheten af utkomna författningar. JFT 1884 s. 245-273. Hermanson, Robert: Om stadgande, som utfärdats såsom lag, men icke tillkommit i grundlagsenlig ordning. JFT 1923 s. 147-158. Hermanson, Robert: Finlands statsförfattningsrätt. Helsingfors 1924. Honkasalo, Brynolf: La non-rétroactivité des lois penales. AASF B 69:4 s. 23-28. Helsinki 1950. Ignatius, Kaarlo: Domstolarna och grundlagsvidriga lagar. TfR 1923 s. 155-161. Jansson, Jan-Magnus: Grundlagsutskottet som grundlagstolkare. JFT 1955 s. 277- 297. Jansson, J an-Magnus: Grundlagsutskottets funktioner vid riksdagarna 1939-1952. Helsingfors 1954. _Jansson, Jan-Magnus: Finland och de mänskliga rättigheterna. Vår syn, IlI, s. 63--92. Helsingfors 1957. Juridiska föreningens förhandlingar, 1924. 10. Är lag, som tillkommit i strid mot grundlag, rättsgiltig och bindande för domare och annan tjänsteman? JFT 1924 s. 200-220. Kaira, Kaarlo: Om omfattningen och betydelsen av grundlagsstiftningen i Finland. Festskrift til Poul Andersen, s. 240-253. København 1958 (cit. Kaira). Kaira, Kaarlo: Le controle de la constitutionalité des lois. AASF B 69:2 s. 13-16. Helsinki 1950. Kastari, Paavo: Socialiseringssträvandena och egendomens grundlagsskydd i de europeiska länderna. TfR 1948 s. 191-223. Kastari, Paavo: The fundamental rights of individuals and social groups; their guarantees in modem constitutions. AASF B 69:9 s. 61-76. Helsinki 1950. Kastari, Paavo: Statsförfattningsrättens särkaraktär. StvT 1957 s. 113-133. Kastari, Paavo: De medborgerliga fri- och rättigheternas grundlagsskyddi Finland. StvT 1959 s. 285-301. Kastari, Paavo: Den historiska bakgrunden till Finlands egenartade författningsuppfattning. JFT 1962 s. 127-140. Lindman, Sven: statsskick och förvaltning i Finland. 3dje uppl. Helsingfors & Lovisa 1959. Merikoski. V.: Grunddragen av Finlands offentliga rätt. I. Översatt av C.-H. Lundell. Helsingfors och Vammala 1962 (cit. Merikoski).

86 Finland

Modeen, Tore: Om finländsk medborgares rätt att lämna sitt land och att återvända dit. JFT 1973 s. 215-224. Modeen, Tore: Utlännings rättsställning enligt finländsk rätt. NAT 1970 s. 250-261. Nousiainen, J aako: Finlands politiska system. Stockholm 1966. Sipponen, Kauko: Some aspects of the delegation of legislative power in Finland. Scandinavian studies in law, 1965 s. 161-176. Statsförfattningskommitténs delbetänkande 1974 (Kommittébetänkande 1974:27). Helsingfors 1974, stencil. Wrede, R.A.: Riksdagen och Finlands grundlagar. JFT 1922 s. 73-89.

3 Medborgerliga fri- och rättigheter i Norge

Docent Bo Westerhult

3.1 Sammanfattning; förkortningar

under deras utövning av Då lagar har åsidosatts av de norska domstolarna lagprövningsrätten, har detta skett under hänvisning till två av den norska rättighetskatalogens paragrafer: 97 § (förbud mot retroaktiva lagar) och Att just dessa två paragrafer kommit till använd- 105 § (egendomsrätten). i och för sig inte tyda på konservatism hos domstolarna. En ning behöver orsak kan vara, att egendomsrättens ekonomiska värde för den enskilde är relativt påtagligt. Det kan också bero på att dessa paragrafer, jämte ytterligare några av mindre vikt, är de enda som är av absolut art, d.v.s. att rättigheten inte av stortinget kan modifieras genom lagstiftning. Förbudet i 97 § mot rektroaktiva lagar har ingen begränsning i grunnloven, men har med åren fått alltfler undantag genom rättspraxis och doktrinens av paragrafen. Enligt 105 § får expropriation blott ske mot full tolkning ersättning. Övriga paragrafer av absolut art gäller religionsfriheten (2 §), förbud mot dom utan lag och straff utan dom (96 §), förbud mot censur (100 § första punkten), regel om vad som inte kan förverkas genom brott (104 §), förbud mot upphävande av odels- och åsätesrätten (107 §) samt förbud mot upprättande av fideikommiss samt ärftliga privilegier (108 och 23 §§). En viss begränsning av det innehåll lagstiftaren kan ge rättigheten finns i grunnloven beträffande yttrande- och tryckfriheten (100 § andra punkten), näringsfriheten (101 §) och hemfriden (102 §). l övriga fall finns inga band på lagstiftaren; detta gäller utformningen av dispenser (95 §), den personliga friheten och församlingsfriheten (99 §), regleringen av odels- och åsätesrätten (107 §) samt regleringen av värnplikten (109 §). Samtliga dessa uppräknade paragrafer innehåller rättsregler, som direkt kan tillämpas av domstolarna. Dessutom innehåller grunnloven ett programstadgande om rätten till arbete (l 10 §). Såsom framgår av denna uppräkning, är rättighetskatalogen varken systematisk eller uttömmande utan snarare något slumpartat sammansatt. Sålunda saknas t. ex. föreningsfriheten helt, och yttrandefriheten är väsentligen reglerad genom analog tillämpning av tryckfrihetsparagrafen. Några regler om lagprövningsrätt för domstolarna innehåller inte den norska grunnloven. Ej heller gjordes någon reglering av lagprövningsrätten genom lag, varigenom domstolarna frånkänts en sådan rätt. Då fråga om lags förenlighet med grunnloven uppkom i mål inför domstol, fick sålunda

88 Norge

domstolarna själva med utgångspunkt från grunnlovens principer avgöra frågan. I en rad domar alltifrån slutet av 1800-talet har Høyesterett funnit, att det låg inom domstolarnas kompetens att utöva lagprövningsrätt. Denna rättspraxis anses ha tagit formen av statsrättslig sedvana, varigenom principen har fått samma status som grunnlovens regler och blott kan upphävas genom grunnlovsändring. Den norska lagstiftaren - stortinget kan också sägas ha accepterat lagprövningsrätten genom att på 1920-talet införa procedurregler för Høyesterett, då fråga uppkom om lags oförenlighet med grunnloven. Motiveringen till domstolarnas uppfattning om lagprövningsrättens existens låg väsentligen i grunnlovens maktfördelningssystem, i kombination med det hierarkiska systemet av över- och underordnade rättsregler, med grunnloven på högsta steget. Domstolarnas - enkannerligen Høyesteretts utövning av lagprövningsrätten har resulterat i att i knappt 20 mål en bestämmelse i lag eller annan rättslig norm åsidosatts såsom stridande mot grunnlovens regler om vad en lag eller motsvarande får innehålla (materiell lagprövning). Något underkännande på grund av reglerna för en lags tillkomst (formell lagprövning) eller kompetensöverskridande (kompetensprövning) har inte skett. Nästan samtliga fall av underkännanden faller under tiden mellan 1890 och 1931. Samtliga fall av underkännanden har skett under hänvisning till grl. 97 § (förbud mot retroaktiva lagar), stundom i kombination med 105 § (egendomsrätten). Høyesteretts tillämpning av lagprövningsrätten och tolkning av grunnloven väckte gensaga från radikalt håll, och på 1920- och 1930-talet väcktes i stortinget upprepade gånger förslag om ändring av grunnloven, så att lagprövningsrätten upphävdes och/eller §§ 97 och 105 upphävdes eller modifierades. Inget sådant förslag vann framgång.

Förkortningar dok. dokument grl. grunnloven innst. Instilling LoR Lov og Rett O(t) odelstinget Prp proposisjon Rt Norsk Retstidende SF Stortingsforhandlinger (norskt riksdagstryck) St Stortingstidende StvT Statsvetenskaplig tidskrift TfR Tidsskrift for Retsvidenskab

89 Norge

3.2 Huvuddragen av det norska stats-, förvaltnings- och

processråttsliga systemet

3.2.1 Det statsrättsliga systemet 3.2.1.1 Grunddragen Den norska grunnloven från år 1814 - vilken f. ö. med 1975 års ingång blir den äldsta skrivna författningen i Europa - är uppgjord efter den planritning, som var dominerande vid tiden för dess tillkomst, nämligen uppdelning av den politiska makten på organ, som skulle balansera var- Makten - mera strikt andra, enligt maktdelningslärans system. eller,

uttryckt, de statliga funktionerna - har spaltats upp på gängse sätt mel-

lan kungen, stortinget och domstolarna. Som ideologisk bas för sin tillkomst hade grunnloven dessutom folksuveränitetsläran - folket skulle efter kielfreden självt bestämma sitt öde och ge sig självt en konstitution - och denna återspeglas numera direkt i grunnloven genom att grunnlovsändring enbart är folkrepresentationens sak, icke monarkens, och kan även sägas framgå av att kungens vetorätt i lagfrågor alltifrån grunnlovens tillkomst enbart varit suspensiv. Vid utskiftningen av makten åstadkom grundlagsfäderna inte något perfekt balanssystem, utan möjligheten fanns, att övervikten kunde hamna hos stortinget, något som också skett och manifesterats både genom grunnlovsändringar, statsrättslig sedvana och konstitutionell praxis. Kungen erhöll den udøvende magt”, eller med svensk terminologi den styrande makten, samt andel i lagstiftningsmakten (se nedan). Stortinget framträdde som dominerande lagstiftare; vissa frågor avgöres av Stortinget icke genom lag utan genom s. k. plenarbeslut, vari kungen inte medverkar på annat sätt än genom Den viktigaste av

initiativrätt.

dessa frågor är de finansiella besluten kring statens budget. Stortinget utövar vidare genom riksrättsinstitutet konstitutionell kontroll över kungens rådgivare; denna kontroll är i första hand juridisk men kan få politisk anstrykning. Den dömande makten skulle självfallet innehas av domstolarna. Detta balanssystem är numera kastat över ända genom parlamentarismens seger. Den parlamentariska principen är inte såsom i Danmark och Sverige grundlagsfäst, utan får anses vara konstitutionell praxis eller rättslig sedvana; det parlamentariska genombrottet skedde år 1884. Kungens makt utövas sålunda i realiteten av ministrarna - vid val av ny regeringschef gäller dock särskilda politiska och konstitutionella kutymer - och ministrarna är i sin tur beroende av Stortinget. Det kan i detta samman-

1 Framställningen i detta avsnitt - liksom delar av framställningen i det följande grundar sig, vad avser de statsrättsliga förhållandena, på de norska standardverken, av professorerna Frede Castberg och Johs. Andenws. Vad avser innehållet i detta avsnitt finns inga meningsskiljaktigheter mellan auktoriteterna, och några litteraturhänvisningar har därför ej ansetts erforderliga. Huvuddragen av det processrättsliga systemet är framställt på grundval av verk av Johs. Andenaas, Per Augdahl samt E. Alten. Beträffande vilka källor och vilken litteratur som använts, hänvisas till litteraturförteckningen.

90 Norge

hang nämnas, att kungen-regeringen inte har upplösningsrätt gentemot stortinget och alltså saknar detta korrektiv och denna påtryckningsmöjlighet, som annars är vanlig i parlamentariskt styrda stater.

3.2.1.2 Normgivningsfunktionen Former. Rättsregler kan ges i form av grundlag, vanlig lag, plenarbetslut, provisorisk förordning, kyrklig förordning, förordning på grundval av delegation samt förordning på grundval av kungens befogenhet att leda förvaltningen. Grunnlovens nuvarande innehåll styr delvis vad som skall bestämmas i grundlagsform: ändring eller upphävande av en grunnlovsregel kräver givetvis grundlags form. Så är självfallet även förhållandet med tillägg till grunnloven; någon avgränsning för vad som kan beslutasi grundlags form finns inte (regeln i grl. 112 §, att förändringar av grunnloven ej får strida mot denne Grundlovs Principer uppfattas av doktrinen på det sättet, att den ej utgör någon skranka). Vad som kan bestämmas genom vanlig lag, är ej innehållsmässigt begränsat (formellt lagbegrepp), men ett materiellt lagbegrepp är utgångspunkten, då man skall avgöra, när lags form är nödvändig för ett beslut. Ur lagprövningsrättens synvinkel är lagbegreppet av mindre betydelse. Alla rättsregler, oavsett deras form, behandlas i detta avseende på likartat sätt. Det formella lagbegreppet kan ej sträckas så långt, att man med hjälp därav skulle kunna inkräkta på de funktioner, som enligt grunnloven tillhör kungen eller domstolarna. Genom plenarbeslut regleras en rad ämnen, som ej behöver regleras i form av vanlig lag; viktigast av dessa är statsbudgeten med tillhörande skattelagstiftning. Genom provisorisk förordning kan kungen reglera ”Handel, Told, Naeringsveie og Politi (grl. 17 §), dvs. ungefär samma som enligt 1809 års svenska RF kunde

ämnesområde

regleras genom ekonomisk och administrativ lagstiftning. På grundval av delegation från stortinget kan kungen eller underordnad myndighet eller kommunalt organ utfärda föreskrifter, som eljest skulle fastställts i lags eller plenarbesluts form. Genom vanliga förordningar kan administrationens organisation och arbetssätt bestämmas. Procedurer. Grundlag tillkommer genom stortingsbeslut med 2/3 majoritet av avgivna röster - quorum är dock 2/3 av ledamöterna i detta fall; mellan förslagets framläggande och beslutet skall dock komma val till stortinget. Kungamakten medverkar inte vid grundlagsstiftning, men fâranses ha initiativrätt. Proceduren vid stiftande av vanlig lag kan bli något mer omständlig. Vid lagstiftning uppdelas stortinget i två avdelningar, odelsting och lagting. lnitiativrätt har odelstingets ledamöter och kungen. Efter odelstingets beslut, som alltid skall fattas först, behandlas lagförslaget i lagtinget. Godtar detta förslaget - och annat sker blott i undantagsfall Å sänds det till kungen för sanktionsbehandling. I annat fall återgår förslaget till odelstinget. Detta kan nu låta förslaget helt falla bort, eller vidhålla sitt första beslut, eller godtaga vissa av lagtingets anmärkningar, eller godtaga samtliga lagtingets anmärkningar. l de tre senaste fallen återgår förslaget till lagtinget. Föreligger det sistnämnda fallet, sänds lagen

Norge 91

sedan till kungen för sanktion. I de övriga fallen har lagtinget att välja mellan att godtaga odelstingets sista lagbeslut i dess helhet eller förkasta det. Väljer lagtinget att förkasta det, fattas det slutliga beslutet i det samlade stortinget. Om odelstingets sista förslag här uppnår 2/3 majoritet, sänds det till kungen för sanktion, eljest är det förkastat. Efter behandlingen i stortinget krävs kungens bifall till förslaget för att det skall bli lag. Om kungen vägrar sådan sanktion, kan stortinget dock tvinga igenom förslaget, om det efter nytt val till stortinget låter förslaget genomgå lagstiftningsproceduren. Efter detta andra beslut behövs ej kungens sanktion. Dennes s. k. vetorätt är sålunda blott suspensiv. På grund av parlamentarismen är denna vetorätt dock betydelselös, utom i något extremt undantagsfall, såsom t. ex. något grovt förbiseende från stortingets sida. Beträffande lagstiftningsproceduren kan i övrigt nämnas, att lagförslag nästan alltid framläggs av kungen-regeringen, sedan det utarbetats i departementet, i större saker ofta föregånget av utredning genom särskilt tillsatt kommitté. Utskottsbehandling brukar alltid föregå lagförslagets behandling i odelstinget. Plenarbeslut fattas av stortinget i dess plenum, därav namnet. Proceduren för ett sådant beslut blir sålunda formellt sett mycket enkel, jämfört med lagstiftningsproceduren, men förfarandet med kommittéer, departementsberedning och stortingsutskott brukar vara detsamma som vid lagbeslut. Sanktionsrätt för kungen föreligger ej heller. Stortingets beslut fattas med enkel majoritet. Förordningar, oavsett deras benämning, beslutas av kungen enligt reglerna om behandling av regeringsärenden, vilket som regel innebär konseljbeslut efter behandling i vederbörande departement. Lagstiftningsbefogenhet kan även delegeras till myndighet under kungen och till kommunalt organ.

3.2.1.3 Den statsrättsliga kontrollen

Den statsrättsliga kontrollen kan i Norge liksom i andra parlamentariskt styrda länder utövas i samband med folkrepresentationens granskning av regeringens förslag och genom debatter i samband därmed och i samband med muntliga redogörelser och skriftliga meddelanden, som lämnas av regeringen. Den kan också ske genom interpellationer med efterföljande debatt samt frågor från stortingsledamöter. Kontrollfunktionerna är emellertid även i viss utsträckning institutionaliserade. Statsrådsprotokollen granskas av stortingets utskott, och denna granskning kan i yttersta fall ge anledning till beslut om riksrättsåtal mot vederbörande minister. Stortinget kan låta anställa undersökningar av olika förhållanden samt kan i samband därmed ålägga envar att infinna sig inför stortinget för berättelser eller vittnesmål. Stortinget tillsätter vidare fem riksrevisorer, som med hjälp av sitt kansli granskar såväl regeringens som förvaltningsmyndigheternas räkenskaper. År 1962 infördes i Norge efter svenskt och danskt mönster befattningen som ”stortingets ombudsmann for förvaltningen. Beslut om riksrättsåtal fattas av odelstinget. Riksrätten är sammansatt

92 Norge

av ledamöter ur lagtinget och ur Høyesterett, varvid de förstnämnda normalt sett kommer att vara dubbelt så många som høyesterettsdomama. Genom sina domar kan riksrätten komma att avgöra författningsrättsliga spörsmål. Riksrättsåtal har i Norge förekommit oftare än i Sverige och senast på 1920-talet. Fällande domar har även förekommit. Det är dock föga troligt, att institutet kommer till användning annat än i exceptionella fall. Stortingets ombudsman väljes givetvis av stortinget och har ungefär samma funktioner som den svenska justitieombudsmannen. Till skillnad från de svenska förhållandena men i likhet med de danska ligger icke domstolsväsendet under hans granskningsområde. Beslut i konselj tillhör ej heller ombudsmannens kontrollområde, men däremot beslut fittade av statsråd i egenskap av departementschef. Den som vill vända sig till ombudsmannen med klagomål, behöver icke ha uttömt besvärsmöjligheterna. Rätten att framföra klagomål prekluderas efter ett år. Ombudsmannens bedömning gäller såväl lagligheten som lämpligheten av förvaltningsavgöranden; i sistnämnda fallet skall han dock blott ingripa, om beslutet är ”klart orimligt. Han har dock ej befogenhet att fatta beslut om åtal, utan har väsentligen vägledande funktioner. Den ovanstående översikten redovisar blott möjligheterna till kontroll över regeringen och förvaltningen ifrån stortingets sida. Vad finrs det då för kontrollorgan gentemot stortinget eller dess organ? Svaret blir: i princip inga, såvida icke domstolarnas lagprövningsrätt räknas som ett sådant. Minoritetsgarantier är reglerna om kvalificerad majoritet vid grinnlovsändringar (grl. 112 §) och vid överlåtelse av statsfunktioner till ett internationellt organ (grl. 93 §). Folkomröstning kan blott anställas efter stortingsbeslut i det konkreta fallet. Stortingsledamöterna kan doc. ställas under åtal inför riksrätten för straffbart förhållande i befattningen.

3.2.2 Förvaltningsmyndigheternas ställning Förvaltningsmyndigheterna står i princip iett underordnandeförhållande till kungen-regeringen av den typ som är vanlig i ett förvaltningshierarkiskt system. Den norska förvaltningen har även i övrigt detta förvaltringssystems karakteristika, med indelning i förvaltningsgrenar samt ett :ubordinationssystem både inom myndigheterna och i myndigheternas förhållande till överordnade förvaltningsorgan. Såsom topporgan för förvaltningen har kungen-regeringen bebgenhet att ge order till förvaltningsmyndigheterna, såvitt en lag eller ett plenarbeslut ej lägger hinder i vägen. Dessa order kan vara av generell typ, dvs. förvaltningsförordningar, men även_ avse hur ett konkret fall skall nhandlas. Det är även möjligt att fråntaga en myndighet behandlingen av en konkret sak och låta beslutet fattas enligt reglerna om regeringsårenden. Slutligen har kungen-regeringen befogenhet att ändra eller omiitetgöra ett redan fattat beslut av en underordnad myndighet, även här under förutsättning, att en lag eller ett plenarbeslut ej lägger hinder . vågen. Som ytterligare en begränsning av denna befogenhet tillkommer len förvaltningsrättsliga principen att en rättighet, som genom det första beslu-

93 Norge

tet skapas för den enskilde, ej kan fråntagas honom. Möjligheten till toppstyrning av förvaltningen är sålunda större i Norge än i Sverige, där ämbetsmän och myndigheter i vissa fall kan vägra taga emot order om handläggningen av enskilda fall, och där ärenden föres till högsta instans blott genom överklagande- eller underställningsinstituten.

3.2.3 Domstolarnas ställning Domstolsväsendet är i princip uppbyggt som ett treinstanssystem, såsom t. ex. i Sverige, med underrätter, lagmansretter - motsvarande hovrätterna - och en Høyesterett. I civilmål finns ytterligare en instans, där saken i regel först skall behandlas, nämligen det s. k. ”forliksrådet”, som i princip skall finnas i varje kommun och som väljes av kommunen (ledamöterna behöver sålunda inte vara och är vanligtvis icke jurister). Dess uppgift framgår av namnet; under vissa omständigheter kan det dock även fälla domar. l underrätten behandlas saken normalt sett av en fackmannadomare, men här kan två lekmän - domsmenn - under vissa omständigheter på lika fot taga säte i rätten. På samma sätt kan fyra, alternativt två, domsmenn taga säte i lagmansretten jämsides med de tre fackmannadomarna där. Høyesterett består av enbart fackmannadomare. Ivarje avdelning sitter fem domare. I vissa fall arbetar Høyesterett icke på avdelningar utan i plenum, och i detta sammanhang är av intresse att nämna, att så sker, om ”to eller flere av rettens medlemmer vil bygge avgjørelsen på at bestemmelse i en lov, stortingsbeslutning eller provisorisk anordning eri strid med Grunnloven” (lag 25/6 1926 m. s. ä., Alten s. 16 f). Då sådant fall förekommer, skall justitiedepartementet underrättas, och representant för detta kan infinna sig vid målets behandling. l civilmål - liksom i brottmål - är ett påstående om ogiltigheten hos en lag troligast som en rättsinvåndning från svaranden. l civilmål kan emellertid detta påstående även förekomma från kärandens sida, då denne för fastställelsetalan. Han vill då ha fastslaget, att en viss rättsregel inte har några rättsverkningar för hans del. I brottmål kan de ovannämnda forliksråden komma att fungera men blott vid ett enskilt åtal, och de har då ej dömande myndighet. Underrätten har samma sammansättning som i civilmål, blott det att härvid domsmennen i regel skall medverkai domstolen. Lagmansretten består av fackmannadomare, men i brottmål biträdes den av en lagrette dvs. jury, med 10 ledamöter. Høyesterett består i avdelning av fem fackmannadomare, men kan enligt de ovannämnda reglerna även döma i plenum. Dess kjaeremålsutvalg kan i viss utsträckning utöva direkt dömande myndighet. Beroende på brottets grovhet samt även en del andra omständigheter kan ett brottmål tagas upp i lagmansretten som första instans, men i det helt dominerande antalet mål är underrätten första instans. Lagrettens uppgift är av typisk juryart, dvs. att uttala sig i skuldfrågan. Dess utslag är dock numera intei allo bindande för domstolen. Fackmannadomarna är normalt sett oavsättliga ämbetsmän; principen

94 Norge

upprätthålls dock ej helt, i det att domare kan tillfälligtvis konstitueras som vikarier och i samband med planerade omorganisationer. Forliksrådet väljs av kommunfullmäktige för fyra år i taget. På samma sätt och tid väljs domsmennen och lagrettemennen, men de väljes i så stort antal, att en viss omsättning kan ske från en rättegångsdag till en annan. För de olika rättegångarna uttagas domsmenn och lagrettemenn genom lottdragning. I vissa fall kan de särskilt uttagas genom beslut av domaren.

3.3 De norska grundlagsskyddade fri- och rättigheterna

3.3.1 Allmän översikt Den norska grunnlovens sista avsnitt har som överskrift orden almindelige Bestemmelser. Detta omfattar tjugoen paragrafer, nämligen 92-112 §§. Här återfinner man relativt väl samlade de norska fri- och rättigheterna. Dessa är dock ej så systematiskt utvalda, utformade och samlade, att man kan tala om en rättighetskatalog. Även i de övriga avsnitten i grunnloven finner man regler, som skulle tillhöra en sådan katalog. Sålunda finnes regeln om religionsfrihet, vilken infördes först år 1964, i grunnlovens 2 §. Även till andra paragrafer utanför slutavsnittet i grunnloven kan det finnas anledning att anknyta, såsom framgår av den kommande redogörelsen. Slutavsnittet innehåller emellertid inte bara regler med anknytning till fri- och rättigheterna. Där finns även en del paragrafer, som helt kan bortses från i detta sammanhang. Detta gäller 92-94, 98, 106, 111 och 112 §§. De återstående paragraferna kommer att bli föremål för behandling här. Någon särskild redogörelse lämnas inte för rösträttsreglerna i grunnloven (50 ff §§), ehuru rösträtten kan sägas tillhöra de politiska rättigheterna.

3.3.2 Rättighetska talogen 3.3.2.1 Personlig frihet och integritet Grunnlovens reglering av den personliga friheten och den kroppsliga integriteten återfinns i 96 och 99 §§. Den sistnämnda förbjuder i första punkten frihetsberövande utan stöd av lag eller på annat sätt än lagen anvisar: Ingen maa faengslig anholdes, uden i lovbestemt Tilfaelde og paa den ved Lovene foreskrevne Maade. Såsom framgår av formuleringen, lämnas lagstiftaren fria händer att i detta avseende utforma reglerna om frihetsberövanden, och paragrafen får därför anses ha liten betydelse, i det att den legalitetsprincip, som proklameras genom paragrafen, även dessförutan får anses tillhöra det norska rättsliga systemet. Det torde sålunda vara klart, att frihetsberövande på sedvanerättslig grund ej får äga rum, ehuru denna regel i äldre tid icke beaktades. Med fängsling avses i denna paragraf alla frihetsberövanden, som icke är av straffkaraktär. I anslutning till denna huvudprincip föreskrivs i samma stycke, att av vederbörande tjänstemän kan utkrävas ansvar, vari får förstås även skadestånd, för ett icke lagligen grundat frihetsberövande. Genom vanlig lag-

SOU 1975 :29 Norge 95

stiftning har denna regel försetts med förbehåll i form av ett subjektivt rekvisit och därigenom inskränkts, något som i doktrinen inte anses strida mot grunnloven. l 96 § återfinns några inom straffprocessen välkända principer: Ingen kan dømmes uden efter Lov, eller straffes uden efter Dom”. Att ingen kan straffas utan dom innebär, att straff inte kan åläggas genom administrativt beslut eller ens genom ett lagbeslut i det konkreta fallet. Med dom måste avses ett beslut enligt procedurreglerna för de dömande organen. Dessa reglers utformning lägger visserligen inte grunnloven några skrankor för. Dock anses att elementära rättssäkerhetsgarantier därvid måste vara tillgodosedda, så att ett beslut efter en inkvisitorisk process med dålig möjlighet för den anklagade att försvara sig inte fyller de krav grunnloven kan anses ställa på begreppet dom. Frågan, om med dom avses enbart norsk dom, har besvarats nekande av stortinget, men har ännu icke varit föremål för domstols prövning (Andenaes, Alminnelig strafferett, s. 502 f). l regeln talas om straff, och fråga blir då var gränsen skall gå mellan vilka frihetsberövanden (och andra ev. sanktioner), som skall betraktas såsom straff, och vilka som icke skall betraktas såsom straff. De sistnämnda faller ju inte under denna regel, utan under 99 §, som ger sämre rättssäkerhetsgarantier. Administrativa frihetsberövanden kan i realiteten ha karaktär av straff, och gränsen mot straffen har blivit oklarare genom utvecklingen inom kriminalvården, där individualpreventiva och resocialiserande åtgärder ges stort utrymme. Gränsen får fortfarande dragas efter principen, att straffet grundar sig på ett beteende i det förgångna medan det administrativa frihetsberövandet grundar sig på det aktuella läget för individen och på en prognos om framtiden. På en punkt har lagstiftningen tänjt ut grunnlovens föreskrift i detta avseende. Det gäller disciplinstraff. Sådana kan förekomma i fängelser, tvångsarbetsanstalter, skolor och militärväsendet. Dessa ådömas i administrativ väg, dock givetvis med stöd av lag. Ej heller har denna paragraf ansetts lägga hinder i vägen för strafförelägganden. Det nyssnämnda förbehållet vid disciplinstraff grundar sig på det första ledeti 96 §, i det att ingen kan dömas utan lagstöd. En konsekvens av detta skulle vara, att en handling inte skulle kunna betraktas som brottslig utan lagstöd (paragrafen är givetvis i sin helhet inriktad på straffprocessen). Emellertid anses i praxis försiktiga analogislut såsom tillåtliga. Sålunda har förbud mot försäljning också uppfattats som förbud mot byte, och förbud att utan tillstånd föra ångfartyg har uppfattats som omfattande även motorfartyg. Ett skäl till att sådana analogier tillåts, torde vara, att det är svårt att draga gränsen mellan analogislut och utfyllande tolkning av lagens föreskrift. Straffdom efter en sedvanerättsregel får dock anses utesluten. Andemeningen i paragrafen är riktad mot godtycklig straffrättskipning. Beträffande straffens utformning innehåller grunnloven blott en, något säregen, bestämmelse. I l04§ föreskrivs, att en persons fasta egendom eller hans förmögenhet i sin helhet ej kan konfiskeras såsom straff på grund av brott. Bakgrunden till bestämmelsen är, att sådana straff drab-

96 Norge

bar mer den skyldiges familj, i all synnerhet om detta straff kombineras med dödsstraff. Regeln anses dock ej begränsa utformningen av böteslagstiftningen, så att böter ej skulle få göras hur höga som helst. I den ovan behandlade 96 § finnes också en regel till skydd för den personliga integriteten. I paragrafens andra punkt sägs: Pinligt Forhør maa ikke finde Sted”. Regeln riktar sig mot den före grunnlovens tillkomst ännu tillåtna tortyren. Tortyr är sålunda förbjuden inom rättsväsendet. Nutida doktrin vill i begreppet pinligt Forhør” innefatta inte bara fysiskt smärtsamma metoder utan även psykiskt nedbrytande förhörsmetoder. Även inspärrning i syfte att få en person att erkänna anses oförenlig med denna paragraf. Om en person å andra sidan överhuvud vägrar uttala sig, anses inspärrning i syfte att bryta detta motstånd såsom tillåtet.

3.3.2.2 Hemfrid l 102 § regleras hemfriden. Paragrafen lyder: Hus-lnkvisitioner maa icke finde Sted, uden i kriminelle Tilfzelde. Paragrafens tolkning blir avgörande för dess räckvidd. Straffprocesslagens regler för husrannsakan har regler till skydd för den enskilde, vilka går längre än vad grunnloven synes kräva. Paragrafen kan uppfattas så, att husrannsakan blott skall få äga rum som ett led i förundersökningen av ett misstänkt brott. Så uppfattas emellertid inte regeln av doktrin och rättspraxis. Husundersökningar i kontrollsyfte anses tillåtna, såsom enligt byggnads-, brand- och hälsovårdslagstiftning. Syftet med dessa kontroller skall dock icke primärt vara att upptäcka brott. Med denna tolkning har hela paragrafen ställts på huvudet. Bakgrunden till denna tolkning är det sätt, på vilket uttrycket ”kriminelle Tilfzelde” uppfattas. Begreppet förstås så, att det skall vara fråga om grövre lagöverträdelser, och hela paragrafen skulle sålunda då betyda, att om husrannsakan skall få användas i brottsförföljningen, skall sådan blott få äga rum vid brott av viss svårhetsgrad. Då grunnloven inte lämnar någon anvisning om var denna gräns skall dragas, kommer lagstiftaren och myndigheter att få tämligen fria händer. Det kan också nämnas, att paragrafen blott anses skydda en persons bostad; hans person eller andra uppehållsplatser, såsom kontor o. d. anses inte skyddade.

3.3.2.3 Tryck- och yttrandefrihet Grunnlovens paragraf 100 ger de grundläggande reglerna om tryckfriheten. Reglerna kan i viss mån användas analogt på uttalanden, gjorda på annat sätt. Reglerna, som stått oförändrade sedan grunnlovens tillkomst, har inte hindrat, att tryck- och yttrandefriheten i lag fått en reglering, som inte överensstämmer med paragrafens regler. Den har dock haft betydelse för lagtolkningen i en rad mål med anknytning till den personliga friheten. För det första stadgar paragrafen, att Trykkefrihed bør finde sted”. Innebörden av detta är ett förbud mot censur och annan förhandsgransk-

SOU 1975 229 Norge 97

ning av skrift, innan den får utges. I detta får också anses ingå, att man skall ha rätt att fritt utge och sprida tryckt skrift. Detta anses dock ej hindra, att, om polisen får kännedom om att en ej utgiven skrift är brottslig, skriften tages i beslag, i enlighet med reglerna om förberedelse av brott och med avsikt att förhindra brottets fullbordan. Regeln anses inte kunna användas analogt för att förbjuda t. ex. film- och teatercensur. Förbudet mot censur innebär emellertid s. k. formell tryckfrihet, som dock är viktig, även om lagstiftaren skulle kunna kriminalisera vilka yttranden som helst i tryckt skrift. I paragrafens andra punkt finns en

regel, som skall säkerställa ett visst mått av materiell tryckfrihet, dvs.

vissa uttalanden skall alltid vara straffria och icke kunna kriminaliseras av lagstiftaren. l paragrafen uppräknas vad som kan straffbeläggas. Vederbörande skall själv genom skriften ha angripit eller uppmanat andra att angripa några uppräknade skyddsobjekt. Först nämnes ”Ulydighed mod Lovene”. Såsom framhållits i norsk doktrin, är denna formulering illa genomtänkt, eftersom det därigenom skulle kunna vara möjligt att lagstiftningsvägen kriminalisera vilka yttranden som helst, t. ex. genom en lag med förbud mot kritik av regeringens politik. I doktrinen hävdas därför med styrka, att uttrycket måste uppfattas mycket inskränkt, dvs. att med ”lov” inte menas formell lag utan materiell lag i inskränkt bemärkelse. De gärningar som skall avses med formuleringen, är uppmaning till brott eller förhärligande av brott. Nästa grupp utgörs av Ringeagt mod Religionen, Saedelighed eller de konstitutionelle Magter”. Även här skulle en extensiv tolkning av lagbudet kunna medföra, att saklig kritik och meningsutbyte på det politiska, religiösa eller kulturella planet straffbelades. Doktrinen är emellertid angelägen om att ge lagbudet en snäv tolkning. Det är inte innehållet utan blott formen, dvs. den anstötliga formen för yttrandet, som skulle kunna vara straffbart. Stöd för en sådan tolkning finns i sista punkten: ”Frimodige Ytringer om Statsstyrelsen og hvilkensomhelst anden Gjenstand ere Enhver tilladte”. Denna regel anses också kunna tillämpas på yttranden, framställda på annat sätt än i tryckt skrift. Grundlagsregeln ger dock blott skydd för opinionsyttringar; påståenden eller faktameddelanden som skadar det offentliga eller den enskilde är inte skyddade, såsom t. ex. röjande av militära hemligheter. Därefter nämns som straffvärt ”Modstand mod disses /de konstitutionelle Magters/ Befalinger. Denna regel får ingen självständig betydelse med den tolkning som gjorts av första ledet av denna punkt. Sist i uppräkningen av straffbara handlingar nämns ”fremført falske og aerekraenkende Beskyldninger mod Nogen”. Lagstiftningen har här inte alls följt grunnlovens anvisningar. Även sanna beskyllningar kan straffas som ärekränkande, och inte bara beskyllningar utan även ringaktande uttryck. Som en förutsättning för straffbarhet i samtliga uppräknade fall sätter grunnloven, att gärningen skett ”forsaetligen og aabenbare”. Att gärningen varit uppsåtlig uppfattas dock så, att det blott krävs att själva handlingen kan karakteriseras så. Om någon trodde att en ärekränkande beskyllning var sann, befriar det honom icke från ansvar.

98 Norge

3.3.2.4 Församlingsfrihet Den norska grunnloven innehåller ingen regel om föreningsfriheten och blott en ytterst rudimentär bestämmelse om församlingsfriheten. 1 övrigt är detta fält ej begränsat för lagstiftaren. Grunnlovens regel om församlingsfriheten finns i andra st. i 99 §. Därmed avses att begränsa de fall, ivilka militär personal får användas för att skingra en folksamling. Paragrafen riktar sig mot ”Regjeringen” och lämnar öppet för lagstiftaren att i andra fall än det i paragrafen angivna reglera användningen av militär personal mot civilpersoner. Den förutsättning grunnloven anger för sådan användning av militärmakt är, att nogen Forsamling maatte forstyrre den offentlige Rolighed og den ikke øieblikkelig adskilles, sedan upprorslagen tre gånger ljudeligen upplästs av vederbörande civila myndigheter. Det i paragrafen angivna fallet får inte tolkas extensivt, ty därigenom skulle militär kunna användas mot nästan vilken folkhop som helst, utan det måste vara frågan om ett kvalificerat störande av allmän ordning, vilket kan betecknas som upproriskhet eller embryo därtill. Går folkmassan till attack, innan upplåsningen gjorts, torde enligt nödvärnsregler militärt våld ändå få tillgripas.

3.3.2.5 Religionsfrihet År 1964 infördes som ett första st. i grl. 2 §2 ”Alle Indvaanere af Riget have fri Religionsøvelse”. Bestämmelsen har en märklig historia. Dess motsvarighet fanns med i grunnlovsförslaget 1814 men föll borttvid redigeringen. 150 år efter grunnlovens tillkomst blev den på nytt infogad i grunnloven. Vid regelns tillkomst uttalades, att man därigenom inte gjorde någon ändring av de bestående rättsliga förhållandena utan blott kodifierade en regel, som man redan tidigare beaktat. Eftersom lagstiftaren tidigare varit obunden av grunnloven, är frågan, om den nyinförda regeln på något sätt kommer att begränsa lagstiftarens möjligheter att reglera det religiösa livet. Är regeln bara en proklamation, som lagstiftaren har frihet att utfylla, eller har den ett materiellt innehåll? Vissa gränser torde den sätta, men det är svårt att ange deras exakta placering. Inom vissa ramar torde religionsutövandet vara fredat för lagstiftaren. En gräns för lagstiftaren borde vara, att religionsfrihet innebär ett visst mått av yttrande-, förenings- och församlingsfrihet. En gräns för religionsfriheten måste å andra sidan vara, att vilken verksamhet som helst inte kan vara tillåten under religiös täckmantel. Brottslig eller osedlig verksamhet kan inte vara tillåten, även om den ingår i en religiös sekts religionsutövning. Ett annat problem, som förbigås här, är frågan, om existensen av en statskyrka strider mot religionsfriheten.

3.3.2.6 Egendomsrätt Grunnlovens 105 § har följande lydelse: Fordrer Statens Tarv, at Nogen maa afgive sin rørlige eller urørlige Eiendom til offentlig Brug, saa bor han have fuld Erstatning af Statskassen”. Beståndsdelarna i denna regel kräver

99 Norge

var för sig närmare utläggningar, hur enkel regeln än må förefalla att vara. Regeln säger sålunda, att vid expropriation skall (”bør” i grunnlovstexten är gammalnorska med innebörden skall) den, från vilken man exproprierar, ha full ersättning för sin egendom. Det första problemet, som bör behandlas, ligger i det sistnämnda ordet: vad menas med egendom? Det kan då för det första konstateras, att det inte är äganderätten i sig (m. a. o. det sakrättsliga skyddet), som fastslåsi denna paragraf. Tvärtom säger ju paragrafen, att individen kan vara beredd att få avstå från sin egendom. Något hinder för nationalisering eller socialisering utgör sålunda inte denna regel, om blott full ersättning lämnas. I linje med detta ligger, att det inte är bara sakrättsligt skyddad egendom, såsom innehav med äganderätt och panträtt, som skyddas av paragrafen, utan även alla andra rättigheter, som kan ingå i en persons förmögenhetsmassa. Som exempel kan nämnas fordringar av olika slag, såsom genom försträckning och andra kontraktsrättigheter, andelar i aktiebolag och ekonomiska föreningar, m. a. o. allt som har ekonomiskt värde. Man kan dock icke omvänt säga, att det, som icke har ekonomiskt värde utan blott affektionsvärde icke kan bli föremål för expropriation; det kan exproprieras, och ersättning behöver då ej utbetalas. Ett exempel på detta är statens försök att lätta på skuldbördan för de skuldsatta lantbrukarna under 1930-talet. Då den första åtgärden i denna riktning underkändes av Høyesterett, utfördes operationen på det sättet, att staten exproprierade fordringsägarnas rätt, och därvid sattes värdet av denna rätt till noll, beroende på att gäldenärerna saknade betalningsförmåga och fordringen sålunda betraktades som värdelös. Paragrafen anses även analogt tillämplig för expropriation av arbetsprestationer. En sådan kan givetvis också betraktas som en form av skatt, och i sådant fall är inte denna paragraf tillämplig. En grundläggande synpunkt på gränsdragningen här är, att 105 § skall förhindra slumpmässigt godtycke, och m. a. o. innebära en likhetsgrundsats. Om det för det helas bästa krävs, att någon individ skall avstå från någon egendom, bör också samhället i sin helhet vara med och bära den ekonomiska bördan. Bördorna skall inte slumpmäs-

i_samhället

sigt fördelas så, att det bara blir någon egendomsinnehavare - vilken som helst - som skall bära oproportionerligt stor del. Om sålunda arbetsprestationer utkrävs av en större grupp individer generellt, får detta ej anses strida mot skyddet för egendomsrätten. Utkrävs arbetsprestationerna av ett fåtal personer, t. ex. av experter i nyckelställning, blir 105 § analogt tillämplig. Detta torde även gälla, om själva lagen ges generell utformning men det är uppenbart, att den tar sikte på vissa personer. Grundlagen anses inte kunna kringgås på detta sätt. Därnäst kommer frågan om innebörden av att man skall ”afgive” sin egendom. Det grundläggande är givetvis här, att ordet innebär en förmögenhetsöverflyttning. Men ibland måste en ägare lämna ifrån sig sin egendom, utan att det sker en förmögenhetsöverföring, beroende på att egendomen t. ex. förstöres. Det kan gälla husdjur, drabbade av sjukdom, ett fallfärdigt hus som innebär fara för omgivningen och måste rivas, eller en bitsk hund, som går till angrepp. Blir egendomen i sådana fall förstörd djuren dödade och huset rivet - därför att egendomen är farlig för om-

100 Norge

givningen, anses 105 § inte tillämplig. l egendomsrätten anses sålunda inte innegå rätt att inneha egendom, som innebär fara för andra. Pábjuds däremot förstörelse av föremål som normalt sett inte innebär fara. t. ex. hus i en vägkrök eller vid en flygplats, måste ersättning ges enligt 105 §. Den svåraste frågan vid avgränsningen av begreppet afgive ligger i hur rådighetsinskränkningar skall bedömas. Därom har det också varit delade meningar i doktrinen. Det är uppenbart, att 105 § inte innebär något hinder för sådana. Frågan är, om de skall likställas med expropriation, så att de måste ske mot ersättning. Som huvudprincip anses gälla, att staten kan utfärda föreskrifter om förfoganderätten till egendom, utan att detta anses som ersättningsgrundande. Det viktigaste området är givetvis förfoganderätten över skog och mark, men kan även beröra bestämmelser om prissättning, om förbud mot eller påbud om tillverkning av viss vara. Emellertid får sådana förfoganderättsinskränkningar inte vara av den arten, att de faktiskt utgör ett expropriationsingrepp. Men var gränsen här går, är ingalunda klart, och ej heller doktrinen torde här vara klar över var gränsen går. Det är svårt att här tillämpa principerna att vad som göres för samhällsnyttans skull är tillåtet utan ersättning, medan å andra sidan den enskilde inte skall bekosta sådant som kommer alla till godo. Ett exempel, som nämnts i doktrinen är, att det skulle betraktas som ersättningsberättigande, om man förbjöd en ekonomiskt försvarbar markanvändning i syfte att skapa tillgång till naturparker för allmänheten. Reglerade man däremot markanvändningen i syfte att åstadkomma maximal produktion från marken, t. ex. genom förbud mot eller påbud om skogshuggning, skulle detta inte vara ersättningsberättigande. Høyesterett fann emellertid i en dom år 1970, att den norska strandskyddslagens ingrepp, som innebar byggnadsförbud, inte skulle medföra ersättning. Ett annat exempel, som nämnts i doktrinen, är, att staten förbjuder tillverkning av viss vara i syfte att själva taga över fabrikationen. l detta fall anses ersättning böra utgå, särskilt som förbudet inte grundar sig på något farlighetsrekvisit. l stället blir fabriksutrustningen värdelös, och skulle mot ingen eller ringa ersättning kunna övertagas av staten. En viss bety-

delse vid bedömningen av dessa inskränkningar får läggas vid ingreppets

mer eller mindre generella karaktär samt ingreppets udd mot en farlig eller skadlig verksamhet. Sålunda är det ju uppenbart, att det måste anses som expropriation att tvångsvis belägga en fastighet med servitut eller att taga nyttjanderätten till en bostadslägenhet från fastighetsägaren. Till samma kategori hör, att man belägger en fastighet med byggnadsförbud i avsikt att kunna förfoga över den som gatumark. Den enskilde skall inte svara för större delen av den kostnad, som kommer hela samhället till godo. Samma blir förhållandet, om fastigheterna runt en flygplats beläggs med byggnadsförbud eller med andra begränsningar i bebyggelserätten. Med förbud kan påbuden likställas. Enligt samma principer kan sådana medföra ersättning eller ej. Slutligen kan i detta sammanhang nämnas rådighetsinskränkningar, som går ut på att minska ersättningen inför en kommande expropriation. Det är troligt, att sådana inskränkningar kan medföra ersättningsskyldighet. I detta sammanhang måste också avgränsningen mot beskattningsin-

Norge 101

greppen ånyo beröras. Såsom påpekats i norsk doktrin, faller betalning av skatt väl inom gränserna för 105 §, om den tolkas efter sin ordalydelse. Det är givet, att så inte sker, utan problemet ligger i frågan, var gränsen går mellan beskattning och konfiskation. Såsom avgörande får i första hand betraktas, om egendomsavståendet är ålagt enligt skattemässiga principer. Detta innebär dels en likhets- eller generalitetsprincip, varvid dock var grupp kan betraktas för sig, dels en rad andra hänsynstaganden, såsom medelsbehov, skattens ändamål, skattedragningsförmåga, kreditoch finanspolitik. Här ges den beskattande myndigheten uppenbarligen en vid marginal. Såsom expropriationsfall nämns, att en persons hela inkomst avkräves honom i skatt - på andra sidan gränsen faller dock, att en person i förmögenhets- och inkomstskatt tvingas erlägga förmögenhetens hela avkastning i skatt. En skatt, som pålades egendom och var av den storleken, att dess sammanlagda belopp efter några år kom att sammanfalla med egendomens hela värde, skulle närmast tillhöra konfiskationstypen. _ Såsom tidigare påpekats, omfattade egendomsbegreppet i detta sammanhang inte bara de sakrättsligt utan även de obligationsrättsligt grundade tillgångarna hos en person. Detta förhållande gör situationen något komplicerad, då det föreligger en begränsad sakrätt eller ett obligationsrättsligt grundat krav på det förmögenhetsobjekt, som görs till föremål för expropriation. En tredje man har med andra ord efter denna terminologi egendomsrätt i det som skall exproprieras. Måste han i sin tur avstå från sin egendomsrätt utan ersättning eller skall han ha ersättning? Frågan har i domstolspraxis lösts något inkonsekvent, såsom påpekats i doktrinen. Den som har en begränsad sakrätt, skall ha ersättning. Den som har panträtt får ersättning från expropriationsersättningen till ägaren. Den som har nyttjanderätt eller servitut får också ersättning, och i stället minskas till - värdet av föremålet ersättningen ägaren är ju minskat genom att det är underkastat nyttjanderättsklausul eller servitut. På helt annorlunda sätt har hittills situationen betraktats, då det föreligger ett obligationsrättsligt grundat krav. För sådant har icke givits ersättning, trots att detta anses tillhöra sådan egendom, som kan bli föremål för expropriation. Har någon genom ett fördelaktigt kontrakt skaffat sig en fordran, t. ex. ett köp till förmånligt pris, förlorar han denna fordran, om egendomen exproprieras, innan kontraktet är fullgjort. Ägaren får istället full ersättning utan avdrag av det värde som ligger i tredje mans fordran. T.o. m. om ägaren har sålt men inte traderat föremålet till tredje man till ett för den sistnämnde förmånligt pris, dvs. ett pris understigande värdet ”i handel och vandel”, får ägaren och enbart denne ersättning och till det högre beloppet, dvs. egendomens värde i stället för det belopp som han skulle ha erhållit genom försäljningen. Det centrala i egendomsskyddsparagrafen är klausulen om fuld Erstatning”. Regler, som syftar till annat än att ge full ersättning, skulle sålunda kunna underkännas av domstolarna. Emellertid rör man sig här på ett fält med många osäkra faktorer, när det gäller att bedöma värdet av egendom. Olika värderingar kan hamna på vitt skilda belopp och en viss marginal får antagligen ges åt lagstiftningen vid bestämmande av

102 Norge

ersättningsregler. För dessa regler skall blott kortfattat redogöras här, då de har mindre statsrättsligt intresse. Det värde som kan tänkas bli ersatt, kan vara anskaffningsvärde, återanskaffningsvärde, försäljningsvärde eller bruksvärde. Anskaffningsvärdet kan man i praktiken se bort från; det normala bör vara försäljningsvärdet, men även övriga värden kan tänkas komma i fråga. Även den värdestegring en fastighet kan undergå på grund av förväntningarna kring det som skall anläggas på den exproprierade borde i vissa fall ersättas - detta skulle mot fastigheten, eljest bryta likhetsprincipen och ställa den, från vilken man exproprierar, i ogynnsammare ställning än hans grannar. Lagstiftaren har inte följt doktrinen här. l en år 1973 antagen lag regleras begreppet fuld Erstatning så, att förväntningsvärde och värdeökning genom det allmännas investeringar inte beaktas; värderingen skall utgå från markens tidigare bruk. l samband med lagförslagets framläggande i stortinget framgick dock, att en minoritet ansåg somliga av lagens regler klart stridande mot grl. 105 § och framtida r processer i saken förutspåddes (Ot. prop. nr 56 1970/71, innst. O XXI - 1971/72). Då det blott sker delexpropriation från en fastighet, skall även värdeminskningen av det s. k. restfeltet ersättas; denna minskning kan bero på diverse olägenheter, som försvårar bruket av den återstående fastigheten. Å andra sidan skall i sådant fall den värdestegring, som kan falla på restfastigheten, dras ifrån ersättningsbeloppet. En värdestegring kan bero på förbättrad tillgång till väg, järnväg e. d. eller andra åtgärder på den exproprierade delen, vilka även gynnar restfastigheten. l paragrafen stadgas några förutsättningar för expropriation. Den inleds med förutsättningen fordrar Statens Tarv” och innehåller även förutsättningen, att expropriationen skall ske ”till offentlig Brug. Denna

sistnämnda förutsättning har ingen betydelse numera. Paragrafens regler

anses gälla, även om expropriation sker till förmån för annat ändamål, i första hand till förmån för enskild fysisk eller juridisk person. Vad som är statens behov - den förstnämnda förutsättningen - är en lämplighetsbedömning, som det icke tillkommer domstolarna att pröva. Klausulen har sålunda ingen självständig betydelse sedd i samband med lagprövningsrätten. En viss precisering av detta begrepp har skett, genom att det i vanlig lag har bestämts, till vilka ändamål expropriation kan ske. Därest en myndighet fattar expropriationsbeslut utan att ha sådant lagstöd för beslutet, kan domstol underkänna beslutet. Detta sammanhänger dels med att domstolarna anses ha rätt att pröva beslutens lagenlighet, dels med att ett expropriationsförfarande är ett sådant ingrepp i den enskildes frihet eller egendom, att ingreppet måste ske med stöd av lag, enligt legalitetsprincipen, som visserligen inte är inskriven i grunnloven vad gäller egendom men likväl anses tillhöra det norska rättssystemet. Såsom tidigare nämnts, utgör grunnlovens 105 § inget skydd för den privatkapitalistiska produktionsordningen. En socialisering av produktionsmedlen försvåras dock av paragrafens krav på full ersättning. Under mellankrigstiden föreslogs därför från marxistiskt håll i norska stortinget, att paragrafen skulle upphävas, ett förslag som dock ej ens uppnådde enkel majoritet. Från förslagsställarnas sida framhölls, att egendomsrät-

Norge 103

skulle finnas kvar, så att man icke godtyckligt skulle taga ten i princip från folk deras egendom. Dock ville man här uppenbarligen göra en skilloch annan egendom. De förstnämnda nad mellan produktionsmedlen skulle kunna socialiseras utan ersättning. Under senare hälften av 1960-talet utspann sig i Norge en intensiv « företagsdemokratin - och debatt om det s. k. ”bedriftsdemokratiet” till för egendomsrätten. Var det dess förhållande grunnlovens skydd förenligt med grunnloven, att ägarna mer eller mindre fråntogs förfoganderätten över sina företag, och ledningen i motsvarande grad lades hos de Genom ett sådant förfarande skulle ägarna kunna förhindras anställda? att utnyttja sin egendom på det sätt som var ekonomiskt fördelaktigast; en del av dess ekonomiska värde. det vore m. a. o. att beröva företaget Såsom antytts, fanns det i doktrinen ingen enhetlig bedömning av problemet. Genom år 1972 har skapats former för de anställdas lagstiftning medbestämmanderätt i aktiebolagen. Denna utformning av medbestämanses inte komma i konflikt med grunnloven. Av vikt för manderätten är att ägarna har behållit majoritetsinflytandet i företadenna bedömning

gen.

3.3.2.7 Förbud mot retroaktiv lagstiftning

Den mest omdiskuterade och i doktrinen omstridda paragrafen i grunn- Lov maa gives tilbagevirkende Kraft”. Regeln är loven är §97: ”Ingen men har vållat åtskilligt huvudbry i sin kortfattad och låter lättfattlig,

tillämpning. En regel av ifrågavarande slag kan uppfattas på flera olika sätt. Den kan vara en tolkningsregel för domstolarna, när lagen inte ger närmare anvisstadgande för lagstiftaren, en form av ningar. Den kan vara ett vägledande Och det kan vara en av domstolarna direkt tillämpbar programstadgande. att viss lagstiftning kommer att betraktas som lagregel, som föranleder oförbindande. l sistnämnda fall uppkommer en rad frågor om regelns

tolkning. 1 Norge anses denna regel, liksom nästan alla övriga regler om fri- och vara av den sistnämnda typen. Som sådan kommer den giveträttigheter, vis också att ha störst betydelse. Att regeln tillämpas på detta sätt hindrar rätt - liksom i andra rättssystem - i vissa fall inte, att den i norsk betraktas som en tolkningsregel, t. ex. i förhållande till en ny grundlagsockså bör beakta regeln framgår av sakens natur. regel. Att lagstiftaren Dock anses regeln inskränka lagstiftaren mindre än vad regeln gör som för domstolarna, dess räckvidd är m. a. o. större för tolkningsprincip domstolarna. och rättspraxis i l Norge är det i doktrin ingen meningsskiljaktighet av domstolarna. Därmed kommer frågan, om regeln är direkt tillämpbar tolkningsfrågan i brännpunkten vid meningsbrytningarna om paragrafens innebörd. Dessa meningsbrytningar har haft och har mycket stor omfattatt på begränsat utrymme lämna en redovisning, och det är inte möjligt ning för dessa annat än i huvuddrag. Med retroaktiv lagstiftning, eller att lagar har tillbakaverkande kraft,

104 Norge SOU [975129

får förstås, att en lag knyter bördor, åligganden, förpliktelser, straff eller andra påföljder till en handling, som i tiden ligger före lagens tillkomst. Vidare får däri inbegripas, att en ny lag ingriper i bestående rättsförhållanden, uppkomna före lagens tillkomst, genom privat- eller offentligrättsliga kontraktsförhållanden. Inledningsvis bör även nämnas, att regeln inte anses tillämpbar enbart på lagar, såsom texten anger, utan även på andra rättsregler av lägre valör, plenarbeslut, provisoriska förordningar osv. På grundval av ställningstaganden i rättspraxis anses den avgörande tidpunkten för bedömande av, om retroaktivitet föreligger, vara lagens tillkomst, inte dess ikraftträdande eller kungörande. Detta gäller även i fråga om förordningar på grundval av delegation genom lag. Men här går man ännu ett steg längre. En sådan förordning anses kunna reglera förhållanden mellan lagens tillkomst och förordningens tillkomst, såvida det icke rör sig om åläggande av straffansvar. Det får dock antagas, att denna regel är försedd med begränsningar, som får bedömas i det konkreta fallet, såsom det reglerade områdets art och omfång samt mellantidens längd. Att lagar får verkan för tiden före deras kungörande har dock väckt kritik i doktrinen med hänsyn till retroaktivitetsparagrafens syfte. Bland strafflagar, som fått tillämpning från sin tillkomst trots uteblivet kungörande, kan nämnas londonregeringens provisoriska förordningar 1941 och 1942 om landsförräderi, som höjde straffsatserna och införde dödsstraff. En viss betydelse för lagbudets tolkning har det syfte, som det anses skola tillgodose. Enighet torde råda, att syftet är att tillgodose ett behov av rättsligt skydd för den enskilde medborgaren. Som motiv för ett sådant skydd anges, att det skulle vara rättspolitiskt sett olämpligt, om en person drabbades av konsekvenser, som han inte kunde förutse, då han företog en viss handling, eftersom lagen då inte fanns. Att en sådan förutsebarhet finns, främjar tryggheten i samhället och bidrager till rationella överväganden. Enligt en annan uppfattning är motivet att undvika lagstiftning, som verkar godtyckligt och därför är orättfärdig för individen. Det finns ingen och har aldrig funnits någon meningsriktning* inom doktrinen, som menar, att paragrafen skall tolkas efter sin ordalydelse, dvs. att handlingar eller fakta, inträffade före lagens tillkomst, aldrig skall ha rättsverkningar, eller att lagstiftningen inte skall kunna omreglera bestående rättsförhållanden. Frågan blir då, hur långt det ovan nämnda rättsskyddet för individen skall sträckas. l detta fall kan man utskilja två skolor inom doktrinen. Den ena, den konstruktiva skolan”, anser, att man måste gå igenom varje rättsområde med dess rättsregler var för sig och undersöka, vilken verkan 97 § har i varje särskilt fall, med regelns ändamål och med rättsliga grundsatser, främst begreppet velerhvervede rettigheter som bedömningsmallar. Denna skola har varit dominerande i norsk doktrin. Den andra skolan anser att paragrafens räckvidd inte skall bestämmas genom juridiska konstruktioner utan avgöras genom ett rättfärdighetsresonemang. Den som systematiserat denna lära är professorn Ragnar Knoph i sitt verk Rettslige standarder, och rättslig standard används som teknisk term för att ange hur grl. 97§ skall uppfattas.

Norge 105

Enligt Knoph innebär 97 § i egenskap av rättslig standard blott, att det är den otlllbörliga hänsynslösheten eller godtyckliga avsteg från likhetsprinförbjuder. Det är bara klara övergrepp från lagstifcipen, som paragrafen taren som förbjuds. Om en lag är rättfärdig eller inte, kan inte avgöras genom att bedöma de konkreta fallen - för alla lagar uppstår troligen alltid konkret i vilket lagens resultat blir orimligt - utan något fall, avgöres genom en helhetsbedömning av lagen. De juridiska grundsatser, skolan använder, kan användas som hjälpmedel i som den konstruktiva Detta skall i stället vara den bedömningen men är inte utslagsgivande. allmänna Det är väl att märka, att standardteorins rättsuppfattningen. kvarstå. Emellertid kommer stanföreträdare vill låta lagprövningsrätten dardteorin, om den slår igenom, att slå undan benen för domstolarnas Domstolarna avgör ju alltid konkreta fall, men enligt lagprövningsrätt. standardteorin skulle inte avgörandet i ett sådant bero av omständigheterna i detta, utan av en bedömning av lagens verkan för hela samhället. Hur skall domstolarna med framgång kunna hävda, att deras bedömning av lagens helhetsverkan är riktigare än lagstiftarens, det folkvalda stortinget? Skall däremot vart fall avgöras för sig med hjälp av juridisk argumentationsmetod, kommer lagprövningsrätten att ha en helt annan genomslagskraft. Den konstruktiva skolan har varit dominerande och dess resonemang har använts då domstolarna har funnit sig böra åsidosätta lagar. I modern doktrin har dess inställning dock modifierats. Domstolarna synes ha en viss benägenhet att falla tillbaka på standardteorin, vilken i och för sig skulle komma att underlätta domstolarnas ställningstaganden. Detta pådomskäl i stående grundar sig särskilt på en granskning av Høyesteretts ett år 1962 avdömt mål, det mycket uppmärksammade s. k. guldklausulmålet. Saken var i korthet följande. Vid sekelskiftet placerade norska staten och några norska banker obligationslån på den internationella lånemarknaden med en klausul, som av Hoyesterett bedömdes vara en reell klausul om återbetalning efter guldvärde. År 1923 kom så en lag, enligt vilken gäldenären trots guldklausul kunde begära att betala lånet med den norska riksbankens sedlar, så länge norska riksbankens sedelinlösningsvar upphävd; godtog borgenären inte detta, fortsatte lånet att skyldighet löpa med fyra, senare sänkt till två procents ränta. Lagen kan ses isamband med suspenderingen av bankens skyldighet att lösa sina sedlar med med de svåra arbetsmarknadspolitiska och moguld och sammanhängde netära förhållandena i Norge och många andra länder vid denna tid. Lagen bedömdes av doktrinen såsom svårligen förenlig med en traditionell tolkning av 97 §. Den ingrep iett bestående kontraktsförhållande och ändrade dess innehåll, varigenom värdet av borgenärernas fordran minskades med åtskilliga miljoner kronor. År 1958 instämde en förening av franska obligationsinnehavare bankerna och norska staten med yrkande, att obligationslånen skulle lösasi pengar, beräknade efter guldvärdet på det ursprungliga lånebeloppet. Lagen ansågs av käranden oförenlig med grunnloven, eftersom den inte bara blev en moratorielag, utan blev bestående. Underrätten lämnade kärandens yrkande utan bifall, på den grund att den fann guldklausulen

106 Norge

bara vara av formell art, och rätten undgick på det sättet att taga ställning till frågan om grundlagsenligheten. Høyesterett fann guldklausulen vara av reell art, men underkände icke desto mindre kärandens yrkande, då rätten icke fann lagen grundlagsstridig. Domslutet grundades på att lagen var en del av statens ansträngningar att reglera det ekonomiska livet på ett för samhället lämpligt sätt under rådande besvärliga förhållanden. Enskildas kontraktsenliga rättigheter fick inte stå i vägen för detta. Motiveringen leder onekligen tankarna mot standardteorin. Skulle domstolarna komma att fortsätta på denna väg, skulle innehållet i 97 § snart vara urholkat. Här skall närmast redogöras för det nuvarande rättsläget med hänsyn till tolkningen av paragrafen. Framställningen utgår från den konstruktiva skolans principer och resultat vid tolkningen av 97 §, men hänsyn tas till de modifikationer dessa fått i rättspraxis. Även om domstolarna kommer att använda resonemang som liknar standardteorins, kommer den konstruktiva skolans resonemang ändå att i viss utsträckning vara vägledande.

Vad gäller brottmålen, är uppfattningen av 97 § enkel och klar: retro-

aktiva strafflagar är oförenliga med paragrafen. I detta avseende torde det inte heller föreligga några meningsskiljaktigheter mellan olika skolor eller mellan dem som velat upphäva eller behålla 97 §. Regeln har även beaktats i 1902 års strafflag (3 §). I ett avseende tillåts dock retroaktiv lagstiftning, nämligen då den nyare lagstiftningen är mildare än den gamla; paragrafen uppfattas ju såsom skydd för den enskilde. I åtskilliga fall kan det vara diskutabelt, vad som är mildare eller strängare, då man t. ex. inför nya strafformer eller nya kombinationer av strafformer eller nya regler om straffets avtjänande, såsom fängelsereglementen. I sådana fall får efterses, vilken lag som i det konkreta fallet medför den mildaste påföljden för den tilltalade. Gränsen för vad som är tillåtligt i förändring av straffverkställighetslagar är dock avsevärt vidare; här måste förändringarna ha gått så långt, att det i realiteten blir fråga om ett nytt och strängare straff. Under ”rettsoppgjøret” efter andra världskriget kom frågan om retroaktiva strafflagar att flera gånger bli föremål för domstolarnas bedömning. Några fall, där domstolen fann att 97 § inte trätts för när, skall redovisas här. Den norska londonregeringen utfärdade i december 1944 en provisorisk förordning, som bl. a. med retroaktiv verkan kriminaliserade medlemsskap i Nasjonal Samling såsom en form av landsförräderi. Förordningen blev ej kungjord förrän efter krigsslutet. l vad gäller straffrågan föredrog Høyesterett att använda den gamla förräderiparagrafen, då den nya förordningen bedömdes medföra hårdare resultat - att denna bedömning kunde ha vida marginaler är en annan sak. För domstolen förelåg ej något retroaktivitetsproblem, eftersom redan landsförräderiparagrafen ansågs tillämpbar i dessa fall. l fråga om särskild rättsverkan av brott blev förordningen upprätthållen av domstolarna i förhållande till 97 §. Enligt förordningen kunde den sakerförklarades gåvor till anhöriga ingå i den egendom, som kunde förklaras förverkad till staten. Även gåvor, som givits före förordningens tillkomst, drabbades enligt domstolen av denna regel. Även skadeståndsskyldighet enligt denna förordning

Norge 107

ansågs harmoniera med gällande rätt vid gärningstillfället. Genom en provisorisk förordning av den 4 maj 1945 ändrades straffsatserna i skärpande

riktning för krigsförbrytelser., som begåtts under ockupationstiden och

dödsstraff blev infört. Høyesterett upprätthöll denna förordning genom domen i det s. k. Klinge-målet år 1946. Klinge tillhörde den tyska ockupationsmakten och hade gjort sig skyldig till tortyr mot misstänkta medlemmar av Hjemmefronten, i ett fall med döden som följd. Han dömdes till döden och avrättades. Høyesteretts majoritet grundade sitt godkännande av lagen på att den blott utgjorde en kodifiering av gällande folkrätt, enligt vilken krigsförbrytelser kunde straffas med döden. Någon retroaktivitet ansågs då ej föreligga. Høyesteretts justitiarius fann även, att 97 § inte skulle medföra skydd för inkräktare i landet som kommit för att med våld omstörta samhället. Kritikerna av förordningen framhöll, att en norsk domstol inte direkt kan tillämpa folkrättsliga regler i ett fall som detta, i synnerhet som grunnloven enligt 96 § stadgar, att ingen kan dømmes uden efter Lov”. Det är sålunda tydligt, att domstolarna i extraordinära situationer av detta slag kan komma att sträcka sig ganska långt i sin grundlagstolkning. En annan offentligrättslig reglering, som har stor betydelse för den enskilde, är skattelagstiftningen. Var går här gränsen för vad som betraktas som retroaktiv lagstiftning? Vad gäller inkomst- och förmögenhetsskatt är systemet likt det svenska. inkomstårets resultat redovisas i självdeklaration, som inges året efter. Ett skattebeslut som fattas först under inkomstårets förlopp, betraktas ej som retroaktivt. Tveksammare har frågan varit i fråga om lagstiftning, som gör till skattepliktig inkomst sådant, som tidigare inte var skattepliktigt. Några sådana fall har förekommit i Høyesterett. Det mest uppmärksammade gällde en lag år 1918, som gjorde realisationsvinst vid försäljning av fast egendom i vissa skattepliktig nya fall. I en dom år 1924 fann en avdelning av Høyesterett, att sådan inkomst före lagens tillkomst inte kunde beskattas, samma år kom en annan avdelning till motsatsen. Høyesterett avdömde ånyo frågan 1925, nu i plenum, och upprätthöll den sistnämnda tolkningen. Motiveringen för att retroaktivitet inte anses föreligga i dessa fall av skattelagstiftning är, att skattereglerna inte avser att ålägga bördor på grund av vissa handlingar, utan att inkomst och förmögenhet användes som mall för bedömning av en persons skatteförmåga. Tullar, stämpelavgifter och skatter av avgiftsnatur anses inte kunna påläggas efter resp. införseln, handlingens utställande och den avgiftsgrundande händelsen. Ett unikt rättsfall varvid rätten fann sig inte kunna tillämpa skattelagen avdömdes år 1910. Ett dödsfall ägde rum efter det att arvsskattereglerna upphört att gälla vid budgetårets slut men före det att stortinget fastställt det nya budgetårets arvsskatt. Høyesterett fann, att arvsskatt inte kunde utkrävas. En annan offentligrättslig reglering utgöres av näringslagstiftningen. En skärpning av denna betraktas inte som retroaktiv lagstiftning. Den som bedriver viss näring anses inte ha någon grunnlovsstadgad rätt att få fortsätta därmed eller att göra det på oförändrade villkor. Ett särfall av

detta är, att någon fått handels- _eller hantverksbrev. Detta vållade stor

108 Norge

strid kring sekelskiftet. Ny rusdryckslagstiftning inskränkte tidigare vunnen rätt genom sådant brev. Från 1890 intog Høyesterett den ståndpunkten, att denna lagstiftning var oförbindande för den, som hade rätt av nyss nämnt - i kombination med ämnets art - föranledslag. Detta möjligen de kraftiga meningsmotsättningar om tolkningen av 97 § och om lagprövningsrätten. l en dom år 1922 kom Høyesterett till motsatt resultat och detta är godtaget både i doktrin och rättspraxis. En annan möjlighet att lösa frågan låg i att Høyesterett fann att lagen måste efterlevas, men att den som drabbades ekonomiskt kunde begära ersättning enligt grl. 97 och 105 §§. Mynt- och sedellagstiftningen kan vara ett instrument i myndigheternas händer för att reglera det ekonomiska livet; detta hjälpmedel är särskilt behövligt i tider med sjunkande eller stigande penningvärde, arbetslöshet 0. d. Problemet om sådan lagstiftnings förhållande till 97 § förelåg särskilt förr, då den norska kronan var knuten till guldet och Norges riksbank förband sig att inlösa sedlar mot guld efter visst värde. Vid första världskrigets utbrott fick regeringen genom lag rätt att tills vidare befria banken från denna skyldighet. Så har också skett, utan att man anser att sedelinnehavarna skulle vara skyddade av 97 §. Guldklausulen ansågs blott vara upplysning om att den norska kronan var bunden till guldet. Vidare anses sedlarna blott som ett omsättningsmedel, icke som ett kreditpapper. Någon genom 97 § skyddad rätt att den norska kronan skall behålla sitt värde i viss köpkraft anses varken sedelinnehavare eller borgenärer ha. l tider med inflation, som under flera decennier varit normalt, får borgenären räkna med att göra ekonomisk förlust och gäldenären ekonomisk vinst på det fallande penningvärdet. En borgenär är inte längre skyddad genom kronans guldklausul, som ju är suspenderad. Såsom tidigare nämnts, är en borgenär inte ens skyddad av en reell guldklausul i skuldebrevet, utan är tvungen att taga emot papperspengar. Även en devalvering, varigenom kronan ges ett lägre värde i förhållande till guld eller utländsk valuta får sedelinnehavaren finna sig i. Det återstår att behandla den civilrättsliga lagstiftningens förhållande till § 97. I vilken utsträckning är på kontrakt grundade rättigheter skyddade mot ny lagstiftning? Om man först ser till formen för avtals slutande, anses nya regler, som skärper förutsättningarna för ett giltigt avtal, inte kunna tillämpas på redan slutna avtal. Här träder retroaktivitetsskyddet in. Samma är förhållandet, om en ny lag gör ett visst innehåll i ett kontrakt ogiltigt. Någon retroaktivitet anses dock ej föreligga, om en ny lag förbjuder den slags handling, som någon har förpliktat sig till, eller förbjuder den slags verksamhet, som någon har rätt att utföra på grund av ett kontrakt, eller reglerar egendomsrätten, så att någon inte kan bruka ägda föremål på samma sätt som tidigare. Såvida detta i realiteten blir ett tvångsavstående, får vederbörande finna sitt skydd för sina ekonomiska värden i 105 §. Vidare anses lagen kunna ålägga medborgarna förpliktelser, oavsett avtal mellan enskilda, varigenom dessa är fria för sådana förpliktelser. Kortfattat uttryckt, anses den enskilde genom avtal inte kunna inskränkalagstiftarens rätt att pålägga medborgaren förpliktelser. Tidigare rådde det stor

Norge 109

tveksamhet om hur 97§ skulle tolkas i dessa fall. Ett exempel är ett rättsfall från år 1909. En firma, som hade avverkningsrätt i en skog, ansågs av Høyesterett inte bunden av de uthuggningsregler till skydd för skogen som häradsstyret på grundval av delegation genom lag utfärdat för området i fråga. Numera anses det, att Høyesterett i detta fall löste frågan om paragrafens räckvidd på ett icke tillfredsställande sätt. Huvudprincipen för tolkningen av räckvidden av 97 § med avseende på innehållet i träffade avtal är, att en ny lag, som omreglerar det inbördes kontraktsförhållandet mellan parterna, inte kan användas på redan bestående kontraktsförhållanden. Denna huvudregel är dock föremål för en rad modifikationer. En begränsning av denna huvudregel gäller uppsägbara kontraktsförhållanden. Om en avtalspart inte har säkrare rätt än att motparten förfogar över den genom uppsägning, anses också lagstiftaren kunna omreglera detta kontraktsförhållande med verkan från den tid efter lagens tillkomst, då avtalet eljest kunnat uppsägas. En sådan omreglering har t. ex. skett av hyreskontrakt, varigenom en kommunal hyresnämnd bemyndigats nedsätta hyran, första gången genom lag år 1916. Domstolsmotiveringen var, att sedan uppsägningstiden förflutit, blev under parternas stillatigande ett nytt avtal slutet, och någon retroaktivitet kom sålunda inte i fråga. Lagen förbjöd även hyreshöjning utan tillstånd av hyresnämnden, såvida kommunen beslöt reglera uthyrningen. Hyreshöjning mellan lagens tillkomst och ett senare kommunalt beslut blev på grundval av lagen undanröjd av Høyesterett. En annan begränsning av huvudregeln är, att fortbeståndet av eller innehållet i ett avtal kan ändras på grundval av senare lagstiftning, om avtalet ur samhällets synpunkt är skadligt eller olämpligt. Även om ett avtal inte kan betraktas som skadligt eller olämpligt ur samhällssynpunkt, anses det dock kunna omregleras genom senare lagstiftning, därest de samhälleliga omständigheterna gör det önskvärt eller nödvändigt. Ett typiskt exempel på detta är beslut om moratorium i kristillfällen. Sådana beslut fattades i Norge vid utbrottet av första världskriget och strax efter det tyska angreppet på Norge år 1940. Ny lagstiftning om arbetsgivarens förpliktelser mot sina anställda reglerar även tidigare ingångna arbetsavtal (detta fall kan också falla under undantaget om uppsågbara kontraktsförhållanden). En lag från 1918 om förlängning av avlöningstiden för sjömän efter krigsförlisning ansågs av Høyesterett kunna tillämpas på ett fall av förlisning, som inträffat före lagens tillkomst; grunden till detta var, att lagen ansågs skola efterlevas, och om den medförde ekonomisk skada för rederiet, fick detta anhängiggöra talan i ett nytt mål. Så skedde också, och rederiet tillerkändes ersättning enligt grl. 97 och 105 §§. Sammanfattningsvis kan om 97 § sägas, att den princip den ger uttryck för, utsatts för så långt gående inskränkningar iden civilrättsliga lagstiftningen, att den till större delen blivit urholkad. Att modifikationer varit nödvändiga, är uppenbart, då regeln ej kunnat vara möjlig att tillämpa så som den står. Dessa modifikationer, som redan den konstruktiva skolan påbörjade, har utvidgats av standardteoretikerna. Att allt mer omfattande

110 Norge

modifikationer godtagits av doktrin och rättspraxis, torde delvis ha berott på de under 1900-talet tätt förekommande ekonomiska krisförhållandena och av krig föranledda extraordinära förhållanden, varvid den enskildes intressen fått stå tillbaka för statens. Även den pågående samhällsutvecklingen har gett statsmakterna anledning att omreglera resursfördelningen mellan olika grupper i samhället, något som också i stort accepterats av rättspraxis och doktrin.

3.3.2.8 Näringsfriliet Enligt sin egen formulering handlar 101 § om näringsfriheten. Den lyder: ”Nye og bestandige lndskraenkninger i Naeringsfriheden bor ikke tilstedes Nogen for Fremtiden. I den form paragrafen ursprungligen hade, innan den antogs av eidsvollsförsamlingen, var det också näringsfriheten den ville skydda, och hade sin udd mot ett skrå- eller privilegiesystem. Den omändring som gjordes på Eidsvoll och den tolkning som senare gjorts, har dock medfört, att den mer garanterar medborgarnas likställighet inom näringslivslagstiftningen, än att den skulle garantera näringsfrihet. Det är ett enda ord i paragrafen som medfört denna utveckling, nämligen ordet Nogen, som tämligen oöverlagt blev inskjutet i meningen. Detta gör, att näringsfriheten mycket väl kan inskränkas, blott om det ej sker till förmån för somliga i samhället inskränkningarna måste drabba alla lika. Detta gör också, att statliga och kommunala monopol icke anses förbjudna, eftersom likhetsgrundsatsen därigenom inte anses kränkt. Något hinder för lagstiftaren att reglera näringslivet innebär sålunda paragrafen numera inte. Till yttermera visso finns till stöd för sådan reglering att peka på ordet ”bestandig. Det innebär, att tillfälliga regleringar eller regleringar med icke alltför lång löptid är tillåtna, även om de skulle medföra, att likhetsprincipen kränks. I krislägen ger sålunda paragrafen lagstiftaren än friare händer. Ordet bestandig skulle vara föranlett av att man ville ge möjlighet för uppfinnare att under viss tid få ensamrätt på sin uppfinning. Omvänt betyder regeln då, att en uppfinnare inte kan få livstidsrätt och än mindre de efterlevande arvsrätt till uppfinningar. Andra immaterialrätter anses däremot inte tidsbegränsade av grunnloven.

3.3.2.9 Rätt till arbete År 1954 infördes i grunnloven en bestämmelse om rätt till arbete och placerades i 110 §, vilken då var ledig. Den lyder sålunda: ”Det paaligger Statens Myndigheder at laegge Forholdene til Rette for at ethvert arbeidsdygtigt Menneske kan skaffe sig Udkomme ved sit Arbeide” (det kan i förbigående noteras, att även nutida tillägg till grunnloven ikläds gammal språkdräkt). Såsom framgår av ordalydelsen, är det fråga om ett rent programstadgande, ett icke sanktionerat direktiv för lagstiftaren och administrationen. Den enda rättsliga sanktionsmöjligheten torde ligga i riksrättsåtal. Regeln kan inte nu åberopas inför allmän domstol, då den inte grundar någon rätt för den enskilde i förhållande till staten. Paragrafens

Norge l l l

innebörd torde väsentligen vara, att den aktiva arbetsmarknads- och konjunkturpolitik, som bedrivits i de västeuropeiska länderna sedan 1930talet, fått den samförståndsstämpel som ett införlivande i grunnloven kan anses utgöra.

3.32.10 Den medborgerliga jämlikheten

Någon generell regel finns inte i grunnloven, varigenom likhetsgrundsatsen eller normmässighetsprincipen stadfästes, dvs. ett förbud mot diskriminering på icke sakligt motiverade grunder. Likhetsgrundsatsen kan sägas rikta sig mot lagstiftaren och normmässighetsprincipen till förvaltningsmyndigheterna. l grunnloven finns dock några spridda utslag av denna grundsats, i vissa fall riktande sig till lagstiftaren, i andra till kungen med underordnade myndigheter. l sistnämnda fall står lagstiftaren fri att utforma lagen så, att olikheter skapas. Enligt grl. 23 § kan kungen utdela ordnar, men med ordnarna får ej några privilegier vara förknippade. Ett ämbetes titel och rang får icke tilldelas annan än den, som innehar ämbetet. Sista stycket i paragrafen

lyder: ”Ingen personlige, eller blandede, arvelige Forrettigheder maa til-

staaes Nogen for Eftertiden”. Det skall för det första nämnas, att denna regel - i motsats till de ovan nämnda - anses rikta sig till lagstiftaren, trots dess placering i avsnittet om den utövande makten. Regeln borde sålunda ha varit placerad i ett annat avsnitt. Regelns innehåll är, att den förbjuder vissa slag av ärftliga privilegier. Det gäller dels privilegier, knutna till en person och genom arv till hans släkt, dels gäller det ”blandede Forrettigheder” dvs. privilegium knutet till fastighet under förutsättning att den innehas av viss släkt. Motsatsvis kan man då konstatera, att icke ärftliga privilegier skulle vara tillåtna, liksom privilegium, knutet enbart till en viss fastighet. Den ovannämnda paragrafen upphäver inte de bestående ärftliga privilegierna, men har å andra sidan lämnat öppet för lagstiftaren att omgestalta förhållandena - såvida inte en ny lagstiftning skulle komma i kollision med 97 § om förbud mot retroaktiv lagstiftning. Samma gäller om 108 §, som kan sägas anknyta till den nyss behandlade. I 108 § stadgas: ”Ingen Grevskaber, Baronier, Stamhuse og Fideikommisser maa for Eftertiden oprettes”. Samtliga dessa institut kan sammanfattas under den svenska termen fideikommiss. De utslag av likhetsgrundsatsen, som ligger bakom denna regel, är dels samtliga arvingars lika rätt samt dels önskemålet att förhindra uppkomsten av en rikemansklass genom att jordagods eller förmögenheter hålles samlade och icke delas. Den i paragrafen uttryckta principen upprätthålls också så, att den icke anses medge, att familjestiftelser upprättas; stiftelser till förmån för visst ändamål med företräde för viss släkt dock undantagna. En viss begränsning i testamentsfriheten får också anses ingå i regeln, så att det inte obegränsat är tillåtet att testamentera till förmån för ofödda. F. n. tillåter norsk lagstiftning, att som sekundosuccessor insätts en vid testamcntets upprättande inte född person, ej fler. Grunnlovsregeln riktar sig till lagstiftaren, men i brist på lagstiftning är den direkt tillämpbar av domstolarna.

112 Norge

Det syfte som ligger bakom förbudet mot nya fideikommiss kan också sägas figurera i bakgrunden till den regel, som säger, att odelsrätten inte får upphävas, 107 §. Med odelsrätten menas rätten för medlemmarna i en viss släkt att återlösa jordegendom, som gått ur släktens ägo. Regeln kan sålunda förhindra, att det genom köp bildas nya stora jordagods, och kan bidraga till att bondeståndet upprätthålls och att familjejordbruk och brukningsdelar inte försvinner. Till ett sådant resultat kan också förbudet att upphäva åsätesrätten, vilket finns i samma paragraf, leda. Åsätesrätt innebär en rätt för den närmaste av en avlidens bröstarvingar att lösa ut sina medarvingar efter en för honom fördelaktig värderingsgrund, Åsätesrätten upprätthåller sålunda den olikhet, som t. ex. fideikommissförbudet vill förhindra. Odels- och åsätesrätterna får sålunda inte upphävas, men 107 § lämnar lagstiftaren öppet att närmare reglera deras utformning. En ”odelsfrigjøringslov” blev underkänd av Høyesterett år 1918, men på grundval av 97 § grl., i det lagen kunde beröva en person hans redan förvärvade odelsrätt. En viss betydelse torde dock 107 § ha haft för detta domslut. l ett analogt fall år 1948 kom emellertid Hoyesterett till motsatt resultat. Blott historiskt intresse har 103 §, som kan sägas tillhöra den nu behandlade gruppen regler. Den upphäver tidigare gällande fristadsregler för den som gått i konkurs. Till de paragrafer som grundas på likhetsprincipen, kan också hänföras 109 §, som i första st. stadgar: Enhver Statens Borger er i Almindelighed lige forpligtet, i en vis Tid at vaerne om sit Faedreland, uden Hensyn til Fødsel eller Formue”. Det är sålunda en likhetsprincip för den allmänna värnplikten, som proklameras. Smärre sakligt grundade avsteg från denna princip anses i doktrinen förenliga med paragrafen, liksom även kategoriklyvning grundad på lottdragning. En sådan tolkning kan stödjas på andra stycket i paragrafen, vilket lämnar öppet för lagstiftaren att närmare reglera denne Grundsaetnings Anvendelse. Något förbud att avskaffa värnplikten och i stället införa yrkesarmé anses paragrafen inte innebära, ej heller att låta nedrusta. I 95 § stadgas: Ingen Dispensationer, Protektorier, Moratorier eller Opreisninger maa bevilges, efterat den nye almindelige Lov er sat i Kraft. Vad paragrafen handlar om, avser frågan om dispenser. Den allmänna lagbok, som grunnloven ålagt lagstiftaren att utarbeta, har inte blivit verklighet, men man skulle ändå kunna sätta i fråga, om principen ändock icke borde beaktas i lagstiftningsarbetet. Principen har visserligen blivit beaktad, men trots paragrafens placering i detta avsnitt anses den icke binda lagstiftaren utan blott förvaltningsmyndigheterna med kungen i spetsen. Dispenser kan sålunda beviljas i Norge, men på grundval av bemyndigande i lag. Denna regel skiljer sig inte i sina huvuddrag från den svenska motsvarande, och får anses vara en grundsats, som skulle ha beaktats, oavsett om den intagits i grunnloven eller ej.

l 13 Norge

3.4 Lagprövningsrätten

3.4. l F örvalmingsm yndighcterna

Frågan om förvaltningsmyndigheternas befogenhet att pröva lagars och förordningars förenlighet med högre placerade normer i lagsystemet synes inte särskilt ha beaktats och utretts i den norska doktrinen (med undantag för en fristående förvaltningsmyndighet, trygderetten, dvs. försäkringsdomstolen). Förvaltningsmyndigheternas subordinations- och lydnadsförhållande till regeringen gör en sådan befogenhet av föga praktiskt värde. Det synes dock åtminstone vara så, att en formell lagprövningsrätt och kompetensprövningsrätt tillerkänns förvaltningsmyndigheterna. Göres det grova kränkningar av formföreskrifterna för lagstiftning och andra generellt bindande beslut, bör beslutet ifråga betraktas som en nullitet och sålunda som helt ogiltigt. Samma gäller, om det inte är den behöriga myndigheten som fattat beslutet ifråga. Konsekvensen därav blir: Dom-

stolene må ikke anvende lovens regler. Og hvis det må vaere opplagt for

alle og enhver at loven er ugyldig, må selv de statsorganer som er regjeringens underordnede, anses forpliktet til - uten hensyn til regjeringens stilling - ikke å etterleve loven (Castberg I s. 313). En sådan lag får även anses oförbindande för den enskilde, men han överträder den på egen risk i händelse av misstag om giltigheten. Förhållandet är detsamma vid formella fel eller kompetensfel vid grundlagsstiftning. Om grundlagsstiftning säger Castberg: Hvis en ”grunnlovbestemmelse” er blitt til under en vesentlig og rettsstridig tilsidesettelse av forskriftene i § l 12, har bestemmelsen ikke som gyldighet grunnlov. Så vel forvaltningsorganer og domstoler som de private individer måtte i tilfelle uansett grunnlovbestemmelsen kunne holde seg til de dermed stridende regler i grunnlov eller lov (Castberg I s. 330).

3.4.2 Domstolarna 3.4.2.1 Prövning av förordningar Den norska regeringen har - i kungens namn - en ganska vid normgivningskompetens genom delegation från stortinget. Vidast är fullmaktslagstiftningen av beredskapskaraktär. l viss utsträckning finns vidare normgivningskompetens för regeringen enligt reglerna om provisoriska förordningar och kyrkliga förordningar. I egenskap av högsta organ för statsförvaltningen kan regeringen utfärda rättsregler. Denna administrativa förordningsmakt, som avser regler för förvaltningens arbetssätt, kan innebära anvisningar om innehållet i förvaltningsbesluten. De sistnämnda, här kallade administrativa förordningar, (och även förvaltningsakter) kan bli föremål för domstols prövning i anhängiggjort mål. Detta framgår varken direkt eller indirekt av grunnloven, men är fastslaget genom så lång och stabil domstolspraxis, att regeln därom har ställningen av statsrättslig sedvana; det riktningsgivande prejudikatet från Høyesterett kom år 1818. Dessa förordningar får inte strida mot innehål-

l 14 Norge

let i lag, plenarbeslut eller grundlag. Har förordningen icke utfärdats av behörig myndighet, är den en nullitet. Den formella lagprövningen är av mindre betydelse, eftersom förvaltningsmyndigheternas arbetssätt inte är så formbundet. Problemen i övrigt kring utövningen av denna prövningsrätt är många, men då de ligger utanför denna undersöknings ram, förbigås de här. Ej heller i fråga om de kyrkliga förordningarna innehåller grunnloven några bestämmelser avseende lagprövningen. Något rättsfall finns inte, vari sådan förordning varit föremål för domstols prövning. Rättsläget är sålunda osäkert, men i doktrinen antages, att de sedvanerättsligt grundade reglerna, gällande lagar och plenarbeslut (se nedan), skall analogt tillämpas på de kyrkliga förordningarna. Lagprövningsrätt finns sålunda. Enligt Castberg (II s. 46) har de samma valör som lagar, vilket innebär, att en prövning av dem blott kan ske i förhållande till grunnloven, ej i förhållande till lag. En provisorisk förordning (grl. 17 §) får reglera något av områdena ”Handel, Told, Naeringsveie og Politi”. Den får inte strida mot vare sig ”af Storthinget givne Love eller mod Konstitutionen”. Den har begränsad giltighetstid, nämligen til naeste Storthing”, och detta är skälet till att den kallas provisorisk. I detta ligger också, att en sådan blott kan utfärdas, då stortinget inte är samlat. I normhierarkin står den på steget under vanliga lagar. Domstolarna har rätt att underkasta dessa förordningar prövning. Denna rätt har fastslagits genom domstolarnas egna ställningstaganden. Deras kompetens härtill anses ha status av statsrättslig sedvana. Någon proviso- i risk förordning har dock ej blivit åsidosatt. De normer, som tillämpas vid prövningen av vanliga lagar, anses analogt gälla även för provisoriska förordningar. Blott några särskilda problem uppstår för dessa förordningars del. Ett problem gäller förutsättningarna för att förordning skall kunna utfärdas, m. a. o. en kompetensprövning. Det antages i norsk doktrin, att domstolarna kommer att vara mycket återhållsamma med att Överpröva och förkasta den bedömning av kompetensfrågan, som gjorts av regeringen, dvs. huruvida det reglerade området tillhör näringsväsen m. m. Här finns ju i stället möjligheten till riksrättsåtal. Ett annat problem är tidpunkten när en provisorisk förordning skall anses ha upphört att gälla. Uttrycket naeste Storthing anses avse nästa stortingsårsstorting; återupptagna stortingsförhandlingar efter ajournering anses ej vara nästa storting. Tidpunkten för förordningens bortfall är enligt doktrinen stortingets upplösning vid sessionsslutet, såvida inte stortinget dessförinnan konfirmerat eller upphävt den provisoriska förordningen. Frågan om förordningarnas lagstridighet kommer domstolarna förmodligen att hantera med försiktighet. Domstolarna kommer om möjligt att tolka bort sådana motstridigheter, och t. ex. få en ”ändring” av en vanlig lag genom provisorisk förordning att mera vara en utfyllnad av lagen (Hiorthoy s. 142). Under andra världskriget utfärdade den norska regeringen, som residerade i London, ett flertal provisoriska förordningar, gällande för det då ockuperade Norge. Åtskilliga av dessa översteg uppenbarligen normgiva-

Norge 1 15

rens kompetens, då de ej gällde näringsväsen m. m. utan t. ex. strafflagstiftningen. I mål efter krigets slut inför norska domstolar blev dock dessa förordningar godtagna som giltiga, under hänvisning bl. a. till den konstitutionella nödrätten. I framtiden kommer inte samma konstitutionella problem att uppstå, så länge den år 1950 beslutade beredskapslagstiftningen, som ger kungamakten omfattande lagstiftningsbefogenheter, förblir gällande. Förordningar på grundval av delegation från stortinget behandlas i lagprövningshänseende på samma sätt som vanlig lag. Lagprövningsrätt för domstolarna får sålunda anses existera, och den utövas enligt de normer som finns för prövning av vanlig lag. I lagprövningen tillkommer dock i detta fall ytterligare några moment. Vid prövningen av rättsregler, tillkomna på grundval av delegation, har domstolarna att kontrollera, att förordningarna ligger inom delgationens ram, dvs. en typ av kompetensprövning. Har behörigheten överskridits, anser sig domstolarna ha kompetens att underkänna förordningen, vilken betraktas som en nullitet. Sådana underkännanden har förkommit vid ett flertal tillfällen (Andenaes s. 197). En annan fråga i detta sammanhang är, om själva delegationslagen är förenlig med grunnlovens föreskrifter om funktionsfördelningen mellan kung (regering) och storting. I vilken lägger grunnloven hin-

utsträckning

der i vägen för att införa en annan lagstiftningsprocedur genom delegation? Inom doktrinen synes man betrakta detta som en fråga mer om graden än om arten. Det betraktas som rationellt och normalt, att en annan normgivare än stortinget fattar beslut i detalj- och tillämpningsfrågor, och grunnloven anses sålunda inte lägga hinder i vägen för detta. Men denna delegation får inte gå för långt. Andenaes (s. 191) anser, att det vore i strid med grunnloven, om stortinget skulle ”overdra hele sin myndighet til en fører og dermed avskaffe demokratiet. Ett annat exempel på grundlovsstridig delegation som Andenzes ger, är lagstiftning på sentrale rettsområder som egner seg for lovgivning av varig karakter”, t. ex. köplag. Domstolarna har utgått från att de har kompetens att pröva om delegationslagen är grundlagsenlig (Andenaas s. 253), men det antages i doktrinen, att domstolarna kommer att ge stortinget ganska vida marginaler beträffande sådana lagars utformning.

3.4.2.2 Prövning av lagar och plenarbeslut Grunnloven lämnar alltsedan sin tillkomst frågan om lagprövningsrätten helt öppen (när det i fortsättningen talas om lagprövningsrätt avser denna term prövning av både lagar och plenarbeslut, som i detta hänseende behandlas lika). Ej heller har stortinget på ett tidigt stadium försökt reglera frågan lagstiftningsvägen. En tolkning av grunnlovens tystnad på denna punkt, med ledning av dess förarbeten, ger vid handen, att lagprövningsrätt sannolikt inte avsågs vara innefattat i det norska statsråttsliga systemet (Castberg Il s. 168, Lie s. 43 ff, Hiorthøy s. 118). Denna linje synes doktrinen även till en början ha slagit in på. Efter hand ägde under 1800-talet en omsvängning rum

1 16 Norge

inom doktrinen, särskilt under påverkan av professorn T.H. Aschehoug, som i slutet av 1800-talet utgav den första fullständiga framställningen av det norska konstitutionella systemet. Denne hävdade med emfas, att lagprövningsrätten ingick i detta system. Då frågan var oreglerad i såväl grundlag som lag kom det auktoritativa avgörandet av frågan att tillfalla domstolarna själva. Dessa måste ju i en process taga ställning till frågan, om påståenden om en lagregels ogiltighet skall tagas upp till sakbehandling eller avvisas. Även utan att invändning av denna typ gjorts, bör ju domstolen avgöra vilken rättsregel som skall tillämpas vid avgörandet av de särskilda målen och på den grund självmant taga upp frågan om lagregelns giltighet, åtminstone inom straffprocessen och lämpligen även inom civilprocessen, såvida inte den part, som skulle bli gynnad av ett underkännande av lagen, godtar den föreliggande rättsregeln. I sista hand avgörs dessa spörsmål av Hoyesterett. Allt-

sedan lSOO-talets slut m möjligen ännu tidigare w har dess inställning

varit, att domstolarna har denna prövningsrätt. Detta har framgått av en rad domar. Denna ståndpunkt anses numera ha en sådan fasthet och stadga, att lagprövningsrätten betraktas som en statsrättslig sedvana och sålunda står på samma nivå i regelhierarkin som grunnloven själv. För ett avskaffande av lagprövningsrätten skulle sålunda fordras beslut enligt formerna för grunnlovsändring. Då förslag om avskaffande framförts i stortinget, har de också gjorts i form av grunnlovsändringsförslag. Att lagprövningsrätten accepterats, framgår också av den lagregel från 1926, vilken säger, att frågor om lagars grundlagsenlighet som regel skall avgöras i Høyesteretts plenum, icke i någon av dess avdelningar. Det kan också redan här nämnas, att domstolarna i Norge icke blott ansett sig ha lagprövningsrätt; de har även tillämpat den på så sätt, att lagregler i ett flertal fall blivit åsidosatta såsom stridande mot grunnloven. Det kan vara svårt att precisera, när Høyesterett definitivt slog in på denna linje. Svårigheten beror på följande förhållande. De paragrafer i grunnloven som främst åberopats i dessa sammanhang är 97 § som innehåller förbud mot retroaktiv lagstiftning och 105 § som skyddar egendomsrätten. Om en lag finnes strida mot 97 §, kan domstolen likväl låta den vara tillämplig under förutsättning att den enskilde kan begära ersättning enligt lO5 §. Ersättningsfrågan får då bedömas i en senare rättegång. Men på grund av att det från norska kronans sida gjordes gällande i ett anhängigt mål, att domstolarna saknade lagprövningsrätt, fastslog Høyesterett år 1918, att domstolarna hade lagprövningsrätt, och till grund för detta beslut låg bl. a. det faktum, att domstolarna sedan 1890-talet hade utövat lagprövningsrätt och t. o. m. åsidosatt lagar som grunnlovsstridiga. Hitintills har i undersökningen talats om lagprövningsrätten rent gene-

rellt. Framställningen måste emellertid nyanseras genom att lagprövnings-

rätten studeras i sina underavdelningar, den formella och materiella prövningen samt kompetensprövningen. Det kan då för det första konstateras, att den formella prövningen och kompetensprövningen icke, såsom den materiella prövningen, ifrågasätts av doktrin eller politiker, liksom självfallet ej heller av domstolarna. Och då man velat fråntaga domstolarna

Norge l 17

lagprövningsrätten, har därmed avsetts dess materiella sida. Det kan sålunda anses obestritt, att domstolarna skall ha kompetens att bedöma, om det beslut, som framträder i form av lag eller plenarbeslut, också är detta, och inte är en förfalskning eller något annat. Det framgår emellertid ej av domstolarnas domar, i vilken utsträckning en sådan prövning företagits, beroende på att någon lag eller plenarbeslut inte varit behäftad med fel av dessa slag. (Man får gå tillbaka till 1824 för att finna något exempel). Det är sålunda också mycket svårt att ange, hur grova felen skall vara för att domstolen skall gå till ett underkännande. Föreligger kompetensbrist, får dock beslutet i fråga betraktas som en nullitet, såvida icke den konstitutionella nödrätten gör beslutet legitimt. Såsom framgått av den tidigare framställningen, har dock formell prövning och kompetensprövning förekommit, då fråga varit om provisoriska förordningar och lagstiftning på grundval av delegation.

I brist på domstolarnas bedömning av hur grova fel som krävs för att

en lag eller ett plenarbeslut skall kunna åsidosättas på de nyssnämnda grunderna skall lämnas exempel på de bedömningar, som gjorts i doktrinen. En generell regel har Morgenstierne sökt formulera, till vilken Hiorthøy ansluter sig: ”. . . beslutningen maa tilsidesaettes som lov, saafremt den begaatte formfeil er”av den art, at den enten gjør beslutningens tekst tvilsom eller gjør det tvilsomt, om beslutningen overhodet var kommet i stand, hvis feilen ikke var begaat (Morgenstierne II s. 75, Hiorthøy s. 141, i sak samma uppfattning hos Aschehoug III s. 374). Andenaes (s. 174) finner att mindre vesentlige feil gjør . . . ikke loven ugyldig” men ”lider lovbehandlingen av grova feil, må loven betraktes som ugyldig”. Hos Castberg (I s. 313) finner man även motsättningen mellan ”grove feil och uvesentlige formfeil, grove krenkelser av formreglene i grunnlovens §§ 76 og følgende”. Men enligt honom medför de grova felen, att lagen kan åsidosättas inte bara av domstolarna utan även av administrationen. En sådan situation är dock i normala fall i stort sett otänkbar. ”En opplagt ugyldig lov vil vanskelig kunne tenkes uten i forbindelse med begivenheter av revolusjonaer art. Formreglerna måste också iakttagas, då beslut fattas, som måste ske enligt reglerna om grundlagsändring. Ogiltigheten beror här på en vesentlig og rettsstridig tilsidesaettelse av forskrifterne i § 112 (Castberg I s. 330). Det är sålunda i allt väsentligt den materiella lagprövningsrättens existens och omfång, som har blivit fastslagen genom domstolarnas praxis. Frågan om domstolarnas inställning vad avser lagprövningsrättens existens har redan berörts. Vilken är då den materiella lagprövningsrättens omfång, vilka begränsningar har den och vilka är domstolens handljngsalternativ, då fråga föreligger om lags (eller plenarbesluts) grundlagsstridigh-et? Domstolen kan undvika problemet, huruvida lagen är grundlagsstridig, genom att, i den mån det är möjligt, tolka den på sådant sätt, att oförenligheten bortfaller. Så förekommer också och synes vara en väg, som inte förkastas av doktrinen. Motstridigheten mellan lag och grundlag kan också bortfalla genom extensiv tolkning av grunnloven, i yttersta fall på det sättet, att grunnlovens regler inte betraktas som rättsligt bindande utan blott som anvisningar för lagstiftaren. Även denna möjlighet prakti-

ll 8 Norge

seras av domstolarna, ehuru de icke gått till den sistnämnda ytterligheten. Tidigare använde sig Høyesterett av en rigorösare tolkningsmetod, men alltifrån 1930-talets början har den alltmer tänjt ut grunnlovens paragrafer. l nutida doktrin synes man icke ha invändningar att göra mot en något friare tolkning av grunnloven ehuru det finns uttalanden om att domstolarna har gått för långt (anförda hos Hiorthøy s. 146). Denna utveckling har även haft vägröjare och uttolkare inom doktrinen, såsom Mikael allt Ragnar Knoph. Lie, Per Augdahl och framför Slutligen finns ytterligare en möjlighet att i vissa fall skjuta undan problemet om grundlagsstridigheten. I de flesta fall, då invändning om grundlagsstridighet anförs, grundar sig denna på 97 § igrunnloven, vilken förbjuder retroaktiv lagstiftning, och lO5.§, vilken skyddar egendomsrätten och stadgar, att den som tvingas avstå från egendom, skall ha fuld Erstatning”. Eftersom en lag, som rör egendomsrätten, kan falla under båda paragraferna, kan domstolen förfara så, att den inte anser 97 § tillämplig utan förklarar, att lagen skall anses förbindande, men att frågan om förhållandet till lO5 § får tagas upp i en senare process. Denna lösning är dock endast möjlig, då ekonomiska intressen är berörda, icke då det är fråga om personliga intressen. Tidigare hade doktrin och domstolar som regel att följa denna princip, om den inte var utesluten av lagen. Numera synes inställningen vara mer restriktiv. Augdahl (TfR 1938 s. 400 ff) anser den motsatta regeln bättre. Så gör också Andenzes (s. 254): domstolar kan välja denna lösning blott då man har säkra hållpunkter för att lagstiftaren ansett denna lösning önskvärd. Motiveringen är, att det är stortinget, som är den anslagsbeviljande myndigheten, och domstolarna kan då inte på eget bevåg välja en lösning, som medför utgifter för staten. Castberg (II s. 174) finner denna lösning utesluten, då statens fördel av att lagen genomförs står i ett orimligt missförhållande till den ersättning som blir erforderlig. Om frågan om grundlagsenligheten sålunda inte kan skjutas undan, återstår frågan, av vilken grad motstridigheten skall vara för att domstolen skall finna sig föranlåten att underkänna den antastade lagen. En riktlinje är därvid den, som angavs av en av domarna i 1918 års tidigare nämnda rättsfall: - - domstolene har pligt og ret til ikke at haandhaeve eller anvcnde en lov, som aabenbart eller utvilsomt strider mot grundloven. Kan ikke domstolene med visshet fastslaa en fortolkning som den rette, og maa de derfor erkjende, at der kan vaere delte meninger om, hvordan et grundlovsbud er at forstaa, saa har efter min opfatning domstolene ingen grundlovshjemlet myndighet til at saette sin fortolkning over lovgivningsmagten” (cit. efter Hiorthøy s. 126 f). Detta uttalande kunde stödjas genom hänvisning till doktrinen (Achehoug III s. 368), och fick även anslutning från Høyesteretts justitiarius (ordförande). Man kan emellertid inte påstå, att domstolspraxis följt dessa riktlinjer. Det var vanligt, att lagar blev underkända under stark dissens och med knapp marginal i Høyesterett, liksom även att Høyesterett i analoga fall med inte alltför långa till motsatta resultat i frågan om

tidsmellanrum kom

grundlagsenligheten hos en lag. Snarare torde Andenaes” formulering ange de riktlinjer domstolarna följt: ”Det er heller ikke nødvendig at der er

Norge l 19

strid mellom lov og grunnlov. Grunnloven må gå foran overalt âpenbar Men hvor like gode grunner kan anföres for den ene hvor det er kollisjon. kan det nok vare naturligt att tvilen gåri som for den annen förståelse, favør av loven (Andenaes s. 252). På samma linje synes Castberg (Il s. att den ovan nämnda utvecklingen 170) vara. Det är dock icke omöjligt, område även medfört en glidning åt det hållet, på grundlagstolkningens att det kräves uppenbar motstridighet, för att en lag skall underkännas

(ljliorthøy s. 146). vilka i grunnloven som är Vad därefter beträffar frågan, paragrafer i samband med lagprövning, så är det företrädesvis paragrafertillämpbara avsnittet Bestemmelser särskilt §§ 95-110, na under E., Almindelige som kan bli aktuella. Det är här den norska grunnlovens fri- och rättighe-

ter finns l den mån regeln blott är av programmatisk art, är upptagna. den dock (se härom i avsnittet om fri- och rättigheterna). ej tillämplig i Høyesterett (Hiorthøy) uttalades i en dom år 1961, Men av en domare av at domstolene i ekstreme tilatt han icke ville utesluta ”muligheten finne en lov uanvendelig fordi den strider mot visse alfelle vil kunne selv om loven ikke minnelige rettsprinsipper av grunnlovsmessig karakter, bestemmelse i grunnloven” (cit. efter støter an mot noen positiv De avsedda är sådana som likhet inför Hiorthøy s. 143). principerna

lagen, rätt att söka domstols skydd o. d. som berör förhållandet mellan och inom de stats- Sådana paragrafer, i lagprövningssammanhang, så länge rättsliga organen, får ringa betydelse enskilda intressen inte är berörda. Frågan om grundlagsstridighet tages ju blott då fråga därom uppkommer i anhängigt mål, men i upp i domstolen intresse i det sistnämnda fallet anses ingen enskild ha något rättsligt

saken, och skulle en enskild försöka anlägga sak, skulle hans stämningsansökan bli avvisad av domstolen. Förhållandet är det motsatta, då fråga är

fri- och rättigheter. Här komom den enskildes av grunnloven skyddade intresset att föreligga. Å andra sidan skulle även en mer det rättsliga lag förbli tillämpbar, om ingen drog frågan till uppenbart grundlagsstridig domstolen. Kontrollen av lagarna är sålunda konkret och ej abstrakt, ej

heller finns någon särskild författningsdomstol. Frågan avgöres av de all-

männa domstolarna, och, i förekommande fall, även av specialdomstolar, inte såsom t. ex. riksrätten. I detta system ligger också, att domstolen att tillämpa den i det kan ogiltigförklara en lag utan blott kan underlåta

målet. Då emellertid mål av denna art i regel förs till l-løyesföreliggande som om terett, kommer dess prejudicerande utslag att få samma effekt, Staten har möjlighet att uppträda som intervelagen ogiltigförklarats. om grundlagsstridighet (Augdahl, s. nient i mål, då fråga förekommer

240). om grundlagsstridighet skall domstolen taga upp ex officio. Frågan är sålunda av obligatorisk art. Regeln får även anses vara av Frågan prövning eller kompetensprövning. tvingande art, då frågan är om formell Däremot kan man tänka sig, att frågan är dispositiv i ett mål, där lagpröv-

är materiell och parterna godtar att till grund för domen lägges ningen även om det är tveksamt eller klart, att den den tillämpliga lagstiftningen, är bifall till detta förfarande nödvändigt i är grunnlovsstridig. Självfallet

120 Norge

första hand från den part, som skulle gynnas av att den tillämpliga lagen förklarades grunnlovsstridig II s. l73). (Castberg

3.4.2.3 Lagprövningsrättens verkningar

Det enda tillgängliga måttet för en mätning av lagprövningsrättens verkningar är antalet fall, då lagar eller andra rättsregler blivit åsidosatta av domstolarna. Detta mått är dock relativt intetsägande, eftersom talet bör ställas i relation till antalet fall av invändningar om grundlagsstridighet och detta sistnämnda tal inte är känt. Inalles har från och med det första fallet år 1890 i 19 fall avkunnats domar, varigenom en lag eller annan rättsregel blivit åsidosatt av domstolen såsom grundlagsstridig. Av dessa rättsfall rör fem en och samma lag och två andra likaså en och samma lag. I tre fall har Høyesterett vid senare dom i analoga fall kommit till ett domslut, som är rakt motsatt de tidigare och varigenom tidigare underkända rättsregler blivit godtagna (dessa samtliga siffror är framräknade med hjälp av uppgifter hos Lie, Hiorthøy och Andenaes). Det bör observeras att i de fall åsidosättandet beror på grl. 97 § (retroaktivitetsförbudet) den åsidosatta lagen i andra fall kan bli upprätthållen, beroende på förhållandena i saken. Dessa siffror blir betydligt mer informativa vid en närmare analys. Samtliga dessa rättsfall utom tre inträffade i tiden mellan 1890 och 1931. Under den lika långa tidsperiod som förlupit sedan 1931 har sålunda blott tre ”grundlovsdomaf” förekommit, samtliga under efterkrigstiden. En av dessa domar föll år 1952 och avsåg grundlagsenligheten av en tjänstemannastadga i förordnings form från den norska exilregeringen under ockupationen. Stadgan förvägrade vissa tjänstemän lön under tid de varit avstängda från tjänsten. Stadgan ansågs grundlagsstridigi förhållande till dem, vilkas rättsstridiga beteende upphört vid stadgans tillkomst; grundvalen för domen var 97 § grl. (förbud mot retroaktiva Ett lagar). mål avdömdes 1956 i Oslo byrett, vars dom vann laga kraft, eftersom staten återtog sitt överklagande av domen. Frågan gällde ersättning för av staten rekvirerade fartyg, och en lag från 1947 blev därvid åsidosatt, även denna på grundval av 97 §. Det sista fallet behandlades i Høyesterett år 1964. Den nordiska straffverkställighetslagen ansågs inte tillämpbar på gärning, som begåtts före lagens tillkomst, eftersom lagens regler för av ett danskt straff till ett norskt ansågs medföra straffskärpförvandling ning (Rt 1964 s. 1418). I samtliga fall, då en rättsregel har förklarats grunnlovsstridig, har det skett under till hänvisning 97 och 105 §§ i grunnloven. Även andra paragrafer i rättighetskatalogen har i sådana sammanhang åberopats inför domstolarna, särskilt 96, 100, 101 och 104 §§, men invändningar grundade på dessa har sålunda aldrig blivit godkända av Høyesterett (beträffande dessa paragrafers innehåll hänvisas till framställningen om fri- och rättigheterna). Beträffande utvecklingen av lagprövningsrätten kan här direkt citeras Hiorthøys (förutvarande høyesterettsdomare) bedömning (s. 127 f): l de natrmeste år etter dommen i den store konsesjonssak (1918) fore-

121 Norge

kommer det forholdsvis hyppig at Høyesterett tilsidesetter nye lover m. v. som stridende mot grunnloven, - oftest riktignok under mer eller mindre sterk dissens. Antallet av slike dommer er større enn i noe tillsvarende tidligere tidsrom; med dette skyldes trolig mindre en skjerpet måle-

stokk fra Høyesteretts side enn økonomiske kriseforhold og saerskilte

tiltak i förbindelse hermed samt i det hele et aksellerert tempo i samfunnsutvikling og lovgivning. Allerede først i 1930-årene ebber imidlertid denne bevegelse ut, - - -. I årene deretter (1931) var det lenge en minoritet i retten som bygget dissenser på et mer konservativf syn på grunnloven, men etter avslutningen av landssvikoppgjøret synes også denne stort sett å ha utspilt sin rolle. Något senare återkommer Hjorthøy till frågan (s. 131 f): ”Men det inntrådte (efter 1931) i det hele en reduksjon både i sakenes antall og i deres samfunnsmessige betydning. Som tidligere nevnt forekom det praktiskt talt ikke lenger at noen lov ble satt til side som grunnlovsstridig, men til denne harmoni bidrog det unektelig sterkt at domstolene, og da først og fremst Høyesterett, anstrengte seg nesten over evne for å bringe gjenstridige lovgivningstiltak i samsvar med grunnloven. - - - Utbruddet av den annen verdenskrig høsten 1939 gav på ny anledning til forskjellige krisetiltak, men ingen av de grunnlovssaker som dette avfødte, hadde til følge at domstolenes prøvelsesrett igjen kom i søkelyset. Det samme kan sies om domstolenes virksomhet under landssvikoppgjøret. - - - Det viste seg imidlertid at det bare i begrenset utstrekning gjorde seg alvorlige grunnlovsmessige betenkeligheter gjeldende, og så å si alle tvilsspørsmål ble avgjort i Høyesterett i positiv retning, enten enstemmig eller med et overveiende flertall”. Den ovanstående redogörelsen har avsett lagprövningsrättens direkta verkningar. Då man skall bedöma de indirekta verkningarna, blir osäkerhetsmarginalen än större. Bland indirekta verkningar kan tänkas fall, att process ej kommit till stånd, därför att parterna självmant rättat sig efter Høyesteretts utslag i analoga fall. Vidare finns fall, då frågan om grunnlovsstridighet enligt 97 § skrinlagts, därför att den förfördelade erhållit ersättning enligt 105 §. Hur det förhåller sig med dessa fall, går ej att bedöma. Likaså är det svårt att uttala sig om i vilken utsträckning hotet om ett ev. underkännande har verkat återhållande på stortinget vid lagoch plenarbeslut. Även här får Hiorthøy (s. 158) komma med den norska bedömningen: Praktisk sett vil den (lagprövningsrätten) virke tilbake på lovgivningsmakten, slik at tvilsomme forfatningsspørsmål blir saerlig grundig utredet og overveiet når man må regne med at domstolene kan få det siste ord. Størst betydning har prøvelsesretten imidlertid sikkert ved

det løfte den gir om trygghet og rettsvern for den enkelte, - et forhold

som stortingskomitéen i sin tid betegnet som ”en av de første betingelser for samfunnets trivsel ”. Även Skeie (s. 41) pekar på den grundligare behandlingen i stortinget av frågor om lagars och plenarbesluts grundlagsenlighet som kan förväntas genom lagprövningsrätten.

122 Norge

3.4.2.4 Argumentationen kring lagprövningsrätten a) Huvudlinjer inom doktrinen Nutida doktrin grundar sin uppfattning om lagprövningsrättens existens på att lagprövningsrätten har sedvanerättsligt grundad ställning. Ett avskaffande av lagprövningsrätten förutsätts därförbehöva ske i grundlagsstiftningsform; argumentationen från den danske professorn Alf Ross om att denna form ej var behövlig, har sålunda inte vunnit anslutning i doktrinen. Den äldre doktrinens argumentation innehåller emellertid mycket av allmänt intresse. Den äldre doktrinens uppfattning är utförligt redovisad av Lie (s. 43-53) med citat från de äldre auktorernas arbeten. Även Hiorthoy (s. 118-124) har en uttömmande redovisning. Den dominerande äldre doktrinen fram till senare hälften av 1800-talet ställde sig negativ till existensen av lagprövningsrätt i Norge. Som företrädare för denna linje nämnes en av grundlagsfäderna, Chr. M. Falsen, häradshövding och senare innehavare av flera av de högsta befattningarna inom civil- och justitiestaten. Den första handboken i norsk statsrätt skrevs av Fredrik Stang (1833), juristdocent, senare praktiskt verksam jurist samt ifrån 1845 med några avbrott ledamot av den norska regeringen, ifrån 1861 som regeringschef fram till år 1880. Denne fann det orimligt, att lagstiftarens beslut skulle kunna överprövas, såvida det inte var fråga om en medveten och uppsåtlig kränkning av grunnloven. Samma linje som Stang intogs av Munch-Raeder i Den norske statsforfatnings historie og vesen (1841). Stangs tankegångar uttolkas till sina yttersta konsekvenser av regeringsadvokaten Bernhard Dunker såsom företrädare för staten i en process i slutet av 1860-talet. Grunden till denna äldre doktrins negativa inställning synes delvis ha varit den traditionella respekten för överheten, kombinerad med och legitimerad med respekten för folkets vilja, uttryckt genom de lagbeslut, som fattats av folkets företrädare, stortinget. Emellertid fanns det i den äldre doktrinen även företrädare för den motsatta meningen. Som klara företrädare för denna linje nämns hos Lie (s. 47) och Hiorthøy (s. 120) professorn Henrik Steenbuch med en år 1824 anonymt utgiven skrift och høyesterettsjustitiarius (ordförande) P.

C. Lasson. Till denna meningsriktning måste - till trots lmot Lies påståen-

de om motsatsen - med största sannolikhet även föras P.K. Gaarder och den juridiska fakultetens utredning från 1841, föranledd av en förfrågan från bagarskrået i Bergen. Gaarders uppfattning är i hans Fortolkning over grundloven (1845) närmast i linje med den senare norska doktrinen (s. 347-352, särskilt s. 348 f, liknande bedömning av Gaarder hos Morgenstierne Rt 1913 s. 450 ochhos Hiorthøy s. 120). Med juristprofessorn T.H. Aschehoug som främste företrädare kom den sistnämnda linjen snart att dominera doktrinen. Aschehoug hävdade mycket energiskt att lagprövningsrätten tillhörde Norges konstitutionella system (Norges nuvarande statsforfatning, del III, lsta uppl. 1885). Hans uppfattning vann efterhand anslutning och dominans, och redan 1890 kom ju den första prejudicerande domen i Høyesterett. Aschehougs linje

Norge 123

fullföljdes av hans kollega och efterträdare professorn Bredo Morgenstierne, som ville ge lagprövningsrätten ännu längre räckvidd än Aschehoug i den norske statsforfatningsret, 1900 m. fl.). Den nutida dok- (Laerebog med företrädare såsom Frede Castberg, Johs. Andenaes, Torkel trinen, uppfattar lagprövningsrättens existens som ett Opsahl och C.A. Fleischer, som man f. ö. inte synes ha anledning att beklaga. Även i sin faktum, räckvidd har dessa beaktat domstolsuppfattning av lagprövningsrättens praxis och företräder en uppfattning, som ej är så rigorös som hos Morgenstierne. Även de inom den juridiska doktrinen, vilka anser att lagprövningsrätten inte från början tillhört det norska konstitutionella systemet såsom Mikael H. och även synes anse den såsom utvecklingshämmande, Lie (1923), har dock konstaterat, att lagprövningsråtten rent faktiskt existerar. Den senaste debatten i frågan blossade upp i tidskriften Lov og rett år 1965, med professorerna Jens Arup Seip och Johs. Andenees som främsta kombattanter. Det må dock konstateras, att Seip, som ville ifråexistens, är professor i historia, inte ijuridik. gasätta lagprövningsrättens

b) Argumentationen Ett argument med utgångspunkt i grunnloven är det maktdelningssystem, som grunnloven är baserad på. Vart och ett av de organ, på vilka makten och domstolar, avgör själv omfattningen av sin utskiftats, kung, storting Domstolarnas kompetens utgöres av att kompetens enligt grunnloven. avgöra rättsliga spörsmål, och de avgöranden, som ligger i lagprövningsrätav sådana (Morgenstierne II s. 69-73). Domstolarna vore ten, utgöres f. ö. genom sin sammansättning och procedur även bäst lämpade att avgöra lagtolkningsfrågor (Aschehoug III s. 351, Castberg StvT 1930 s. 337). I doktrinen har emellertid hävdats, att detta argument för lagprövningsrätten inte ensamt är utslagsgivande. Om varje organ skulle avgöra sin egen skulle konsekvensen kunna bli, att ”Domstolene ere bundne kompetens, ved den Lovgivende Magts beslutninger, hvor grundlovsstridige disse end maate vaere” (Aschehoug III s. 362, se även Morgenstierne II s. 72). Lagprövningsrätten är sålunda inte en självklar konsekvens av kompetens- Tvärtom kan man via denna regel komma till resulta-

bestämningsregeln.

tet, att lagprövningsrätt inte finns (Castberg StvT 1930 s. 323). Domstolarna utpekas inte därigenom att vara grundlagstolkare; denna uppgift kan även tänkas tillfalla lagstiftaren. Denne kan avgränsa sin kompetens tillhör hans funktioner, inte domstopå det sättet, att grundlagstolkning larnas. l maktdelningsläran ingår vidare balanstanken. Genom maktens utorganen skulle dessa balansera varandra och förskiftning på de nämnda hindra övergrepp genom maktkoncentration. Denna funktion såsom för lagprövningsrätten har inte särskilt accentuerats i den del av grund doktrinen, vars försvar för lagprövningsrätten dock bland sina argument har, att domstolarna skall skydda den enskildes fri- och rättigheter, något som är liktydigt med balanssystemets tänkta resultat. Sålunda säger Hiorthøy (s. 158): Forfatningspolitisk sett gjelder at parlamentarismens maktforening, sa langt fra å begrunne avskaffelse av prøvelsesretten slik

124 Norge

som hevdet av mindretallet i Stortinget, tvert imot har underbygget behovet. Det samme er tilfelle med partivesenet som lett vil medføre at grunnlovsspørsmäl i Stortinget blir behandlet og avgjort etter andre kriterier en de rent saklige. Det kan dock vara av intresse att konstatera, att lagprövningsrätten gör sina stora landvinningari doktrin och hos domstolarna på 1880-talet, det årtionde då parlamentarismen slår igenom i Norge (1884) och den balans som bestod av motsättningen mellan kung och storting bortfaller. Detta förhållande, som är anfört av Skeie (dok. l-l9l7 s. 9), Lindvik (s. 364), Eckhoff (s. 123-130) och Seip (L0R 1965 s. 7 f), förtjänar att påpekas, därför att det är analogt med förhållandena i Sverige och Danmark: även i dessa länder växer lagprövningsrätten fram och blir erkänd av domstolarna under decenniet närmast efter parlamentarismens genombrott. Utgångspunkt i grunnloven har även det argument för lagprövningsrätten, vilket utgöres av en hänvisning till det hierarkiskt uppbyggda normsystemet. Saken torde bäst ha uttryckts av Morgenstierne: De (domstolene) kan alene udtale, at Lovbestemmelsen paa Grund af Sammanstod med en anden Lovbestemmelse, som maa gives Fortrinet, ikke kan bringes i Anvendelse paa det foreliggende Tilfaelde. Og dette er jo i Principet ikke andet, end hvad Domstolene stadig gjør, naar Parterne paaberaaper sig to Lovbestemmelser, som ikke leder til samme Resultat, og hvoraf da den ene nødvendigvis maa vige for den anden, den aeldre for den yngre, den almindelige for den mere specielle, den provisoriske Anordning eller den kommunala Vedtaekt for den formelle Lov eller som i vort tilfaelde - denne for Grundloven” (Rt 1913 s. 459). Ett argument som mer kommiti förgrunden på senare decennier är, att lagprövningsrätten behövs för att säkra ett rättsligt för den skydd enskilde. Detta sammanhänger dels med att större uppmärksamhet börjat fästas vid de mänskliga fri- och rättigheterna, i sin tur orsakad av erfarenheterna från de moderna diktaturerna och av den universella uppmärksamhet som ägnas rättigheterna, manifesterat i bl. a. internationella organs rättighetsförklaringar eller konventioner i deras regi. Dels sammanhänger detta troligen även med att staten tagit sig nya verksamhetsuppgifter, försöker ingående reglera samhällslivet och som organ för detta skapat en omfattande byråkrati, varigenom den enskildes handlingsfrihet inskränkts. Skarpast i argumentationen uttrycker sig Andenaes (s. 253): ”- - - de grunnlovsbestemmelser som er satt til vem for det enkelte individ mot overgrep fra lovgivningsmakten. Ved slike bestemmelser kan man si at det ville vaere å sette bukken til å passe havresekken om den lovgivende makt selv skulle ha det avgjørende ord ved tolkingen av grunnloven. Men även en kritisk betraktare av lagprövningsrätten som Lie, säger i sin avhandling 1923 (s. 68): Den nuvaerende ordning gir den almindelige mann en trygghetsfølelse, som har sitt store selvstendige folkepsykologiske verd, uten hensyn til om den er mer eller mindre begrunnet i de reale forhold”. Och Hiorthøy gör följande av bedömning den aktuella situationen (s. 157): Storting og Regjering har bl. a. gjennom skatte-, penge- og prispolitikk funnet effektive midler til å fremme sine formål på det ervervsøkonomiske og sosiale område innenfor

Norge 125

de grenser som grunnloven setter. Og domstolene har på sin side i de senere år med støtte i en mer ansvarsbevisst og samfunnsmessig instillet rettsbevissthet fulgt en linje som overlater lovgivningsmakten en rommelig margin i forhold til grl. §§ 97 og 105. Hensynet til individets rettsbeskyttelse er likevel langtfra kommet i bakgrunnen, og det er mindre treffende enn noensinne å kalle provelsesretten en konservativ garanti, idet det ikke vedkjennes som et mål for radikal politikk at individet gjøres rettløst. Frykten for at domstolene skal oppkaste seg til en politisk faktor av betydning har vist seg grunnløs, og har for øvrig aldri kunnet bli smrlig aktuell hos oss. Principiellt sett har lagprövningsrätten en positiv verkan, menar Hiorthøy, i det att den ”understreker rettsstatens idé” (s. 158). Størst betydning har prøvelsesretten imidlertid sikkert ved det løfte den gir om trygghet og rettsvern for den enkelte, et forhold som stortingskomitéen i sin tid betegnet som ”en av de første betingelser for samfunnets trivsel ”. Hiorthoy har här citerats ganska utförligt, på den grund av att hans uppfattning, framförd i ett vetenskapligt verk, har särskilt intresse mot bakgrund av hans ställning som en av landets högsta domare. Slutligen skall här redovisas en mera politiskt-pragmatisk syn på önskvärdheten av att lagprövningsrätten bibehålls, framförd av en av lagprövningsrättens tidigare kritiker, professorn Jon Skeie (Civilprosessen l s. 41). Han menar, att de principer i grunnloven, vilka skyddas genom lagprövningsrätten, har varit och är av så stor betydelse för hela samhällsordningen, att det måste krävas en mycket hög grad av samförstånd mellan politiker från skilda läger, för att en förändring bör bli genomförd, och detta samförstånd kan konstateras genom reglerna för grunnlovsändring med dess krav på 2/3 majoritet (likartad tankegång finns hos Morgenstierne, Rt 1913 s. 459). ”Og de politikere som ikke reelt er enige i at prinsippene i grl. §§ 97 og 105 bør opgives, kan ikke godt bane lovgiveren adgang dertil ved simpelt flertal] dersom stillingen er blitt den at man må regne med bekjempelsen av disse prinsipper som en politisk realitet. Sett från en merjuridisk synpunkt kan saken formuleras såsom av Aschehoug (Ill s. 364): Thi under en Grundlov, som ikke kan forandres uden med Iagttagande av visse Former og efter Udløbet af visse Frister er heller ikke det øieblikkelige Flertal souveränt. Även det faktum att lagprövningsrätten tvingar lagstiftaren till grundligare överväganden kring grundlagsenlighetsfrågor, nämner Skeie som argument (a.a.). Argumenten mot lagprövningsrâtten är stundom anknutna till motsidans argument i form av förnekande eller motfakta, stundom är de helt fristående från motsidans argumentering. Mot argumentet om att lagprövningsrätten skulle ligga implicerad i grunnlovens maktfördelnings- och balanssystem, kan anföras, att detta ingalunda är en säker slutsats av ett logiskt resonemang, dvs. ett förnekande av att lagprövningsrätten är en konsekvens av maktdelningen. Detta påstående kunde stödjas genom jämförelser med andra länder med maktdelningssystem. Argumentet kunde vidare byggas ut med påståendet, att grunnloven inte är präglad av detta system. Och även om så hade varit fallet, så var den norska konstitutionen numera efter parlamentarismens genombrott karakteriserad av

126 Norge

maktföreningstanken (jfr Johan Sverdrups slagord all makt samlad i denna sal”, dvs. stortinget). Konsekvensen av detta borde vara ett utplånande av domstolarnas lagprövningsrätt (SF inst. S LXXIV 71923 s. 7, minoriteten anförd av Emil Stang, inst. S 1 - 1932 s. 57 f). Vidare kan förnekas, att domstolarnas lagprövningsrätt är implicerad i det hierarkiska normsystemet, med grunnloven högst placerad. Just när det gäller tolkning av grunnloven hävdas det, är detta en säregen politisk uppgift, och denna uppgift bör tillfalla lagstiftaren och folkrepresentationen, stortinget (Lie s. 40, 57). Grundlagstolkning är enligt denna meningsriktning mer bestående av politiska än av rättsliga bedömningar. Med en sådan utgångspunkt blir domstolarna direkt olämpliga att utföra denna grundlagstolkning. Erfaring viser også, att Højesterett ikke er skikket til å ha en slik bestemmende innflytelse på landets økonomiske og kulturelle utvikling (SF innst. S LXXIV - 1923 s. 8 minoriteten ledd av Emil Stang). Skeie (SF Dok. 1 - 1918 s. 10) finner, att det blir ett abnormt resultat av lagprövningsrätten, att lekmannadomare kommer att anses vara bättre grundlagstolkare än storting och kung i förening. Ett argument, som framfördes av den tidigare 1800-talsdoktrinen, var en fråga, vart det skulle leda, om medborgarna eller domstolarna skulle kunna underlåta att lyda lagen, om denna av formella eller materiella skäl ansågs strida mot grunnloven. I slige Tilfaelde at ansee den enkelte Statsborgers eller en Embedsmands Formening om Grundlovens rette Anvendelse at burde overordnes vedkommende Statsmagts Formening, vilde stride mod alt Begreb om et ordnet Statssamfund” (Stang s. 547). Enligt denna uppfattning är frågan om lagprövningsrätten inte något särskilt problem för enbart domstolarna utan för alla, även förvaltningens tjänstemän och den enskilde. Är det inte fråga om tvistiga tolkningar av grunnloven utan en klar och uppsåtlig kränkning av grunnlovens fri- och rättigheter, får lagbeslutet ifråga betraktas som en nullitet och inte behöva åtlydas av någon. Dessa tankegångar vidareutvecklades av regeringsadvokaten Bernhard Dunker i hans plädering inför Høyesterett i en process på l860-talet. Hans uppgift var å forsvare den lovgivende makts rett og Kongens rett til å se sine på loven grunnede befalinger adlydt, likesåvel av embedsmennene som av landets øvrige barn. Skulle domstolarna ha lagprövningsrätt, skulle man ju inte kunna veta, om en lag skulle bli åtlydd eller inte, förrän man fått domstolens utslag i en process. Detta medför inte bara osäkerhet utan även att lagstiftningsmakten tas ifrån stortinget och läggs till domstolarna; man finge en ny sorts konstitution, ”den judicielle statsforfatning”. (Jfr det långt senare i USA myntade uttrycket judicial supremacy). Läget är visserligen annorlunda vid de helt klara, uppsåtliga kränkningarna av grunnloven: ”- -- så vilde hver mann vaere berettiget til å nekte en sådan lov gyldighet, og alle autoriteter, altså også domstolene handle og kjenne som en sådan lov ikke var til. Men detta var kun filosofisk teori og kan ialfall hos oss ikke få anvendelse i livet. Ti Kongen og Stortinget forener sig ikke om å tre grunnloven under føtter (cit. efter Lie s. 46). Prövningsrätten finns sålunda, men eftersom den blott skulle kunna bli tillämpbar i situationer, som är otänkbara och aldrig kommer att inträffa, så finns den inte, blir kontentan.

Norge 127

l satsen ”respekt för folkviljan kan man sammanfatta en rad varianter av argument. Stortinget består av folkets ombud och dess beslut måste man respektera. Argumentationen kan här även utgå från den synen, att innebär en usurpering av lagstiftningsmakten. Vi er lagprövningsrätten at vi kun har en lovgivende her av den gammeldagse opfatning, myndighet i landet, og det er stortinget. Dette er suveraent på lovgivningsområdet” (N. Skaar, SF St 1923 s. 3227). Domstolama skall inte vara någon för stortinget. Det är ”støtende for all rettsfølelse, att Överförmyndare skall kunna åsidosätta en i riktiga former antagen och några få domare sanktionerad lag. Som motargument återkommer här, att folkviljan kan utslag genom grunnlovsändring, och att domstolarna blott ges kvalificerat prövar lagligheten, inte lämpligheten av lagbeslut. Mot lagprövningsrätten anförs också, att den kommer att förhindra utveckling och reformer. Ofta återkommer uttrycket, att lagprövningsrätten är en “konservativ garanti (Arne Magnusson, SF St 1923 s. 3222). Bidragande till denna syn kan ha varit, att det oftast var egendomsrätten, som kom att bli skyddad genom domstolarnas utövning av lagprövningsrätten. Men inte ens för den konservativa garantins syften var lagprövningsrätten ändamålsenlig. Det är i lasngden heller ikke - - - god konservatisme at paakalde domstolene til overformynder i økonomiske og so- Man vilde derved sikkert ikke ciale principspørgsmaal. nemlig ganske opnaa at stanse en utvikling, men man vil gjøre striden langvarigere og bitrere end den ellers vilde vaere bleven” (Skeie, SF Dok, 1 - 1917 s. 9). En annan negativ konsekvens av lagprövningsrätten är, att den kommer att medföra en partipolitisering av domstolarna, på så sätt att det kommer att tagas partipolitiska eller ideologiska hänsyn vid domarutnämningar, med sikte på att de utnämnda kommer kunna förväntas votera på visst sätt. En sådan utveckling skulle inte var önskvärd. Det påstås även, att klara tendenser till en sådan utveckling kan spåras åtminstone alltsedan sekelskiftet, särskilt när det gäller tillsättandet av posten som høyesterettsjustitiarius. Påfallande många förutvarande stortingspolitiker har kommit att intaga denna post. Det antyds även, att detta förhållande kan spåras i domslut, som Høyesterett kommit fram till (Eckhoff s. 128, Seip i debatten i LoR 1965, med stöd av Torgersens undersökning).

3.4.2.5 Partierna och lagprövningsrätten

Partiernas inställning till lagprövningsrätten är f. n. inte möjlig att säkert fastställa. Frågan har inte varit föremål för meningsutbytei den partipolitiska debatten på senare tid. Detta kan ju tolkas på det sättet, att inget parti f. n. är intresserat av att ställa frågan under debatt eller att gå till strid mot lagprövningsrätten. Det kan också vara så, att den grundinställning, som tidigare demonstrerats av partierna i stortinget, lever kvar, men inte har blivit aktualiserad genom Høyesteretts försiktiga handhavande av lagprövningsrätten. Under mellankrigstiden framfördes fem gånger förslag i Stortinget, gående ut på en grundlagsändring, varigenom lagprövningsrätten skulle avskaffas. På grund av formerna för grundlagsändring blev dessa förslag

128 Norge

framlagda med tre års mellanrum, 1920, 1923, 1926, 1929 och 1932, - med enkel majoritet och i samtliga fall förkastade eller utan votering åren 1923, 1926, 1929, 1932 och 1934. 1 samband med dessa förslag, och även särskilt, framställdes under denna tid även förslag om upphävande av 97 och 105 §§ i grunnloven. Den partimässiga fördelningen vid dessa tillfällen var den sedvanliga: partierna till vänster på det politiska spektrum, dvs. framför allt socialdemokrater och kommunister, var negativa till lagprövningsrätten. Sedermera innehade socialdemokraterna en tidsperiod absolut majoritet (dock ej 2/3) i stortinget, men denna stärkta ställning har inte medfört ett upptagande av frågan om lagprövningsrätten i stortinget. Det kan i detta sammanhang nämnas, att stortinget år 1952 behandlade ett förslag till grundlagsändring, innebärande att regeln om full ersättning enligt grl. 105 § skulle utgå. Förslaget avslogs utan votering och utan debatt. Det hade väckts 1948 av en ledamot av kommunistpartiet, men genom det följande stortingsvalet blev kommunisterna orepresenterade i stortinget (SF 1948, förslag nr 17 i dok. nr 20, 1952 inst. S nr 333, St s. 3188). Därefter har någon sådan grundlagsfråga inte varit aktuell.

3.5 Käll- och litteraturförteckning

Andenaas, Johs.: Statsforfatningen i Norge. 3dje uppl. Oslo 1962 (cit. Andenaes). Andenaes, Johs.: Avhandlinger og foredrag, Oslo 1962. Andenaes, Johs.: Grunnlov og rettssikkerhet. Bergen 1945. Andenaes, Johs.: Alminnelig strafferett. 2dra uppl. Oslo 1974. Andenzes, Johs.: Straffeprosesseni første instans. Oslo 1962. Andenaes, Johs.: Høyesterett som politisk organ. LoR 1965 s. 22-43. Andenaes, Johs.: Jus og politikk. LoR 1965 s. 456-v-464. Andenaes, Johs.: Jus og politikk. Tidskrift, utg. av Juridiska föreningen i Finland, 1967 s. 133-154. Andenaes, Johs.: Jus og politikk. Samtiden 1969 s. 401 -420. Andenzes, Johs.: Grunnlov og menneskerettigheter gjennom 150 år. LoR 1965 s. 49-138. Andenaas, Johs.: Bedriftsdemokratiet, eiendomsretten og grunnloven. LoR 1970 s. 113-138. Andenaes, Tønnes: Grunnloven vår. Oslo 1966. Anker-Ording, Aake: Bedriftsdemokrati. Eiendomsretten og grunnloven. Bergen 1965. Alten, E.: Domstolsloven med kommentarer. 3dje uppl. Oslo 1961. Aschehoug, T.H.: Norges nuvzerende statsforfatning. 2dra uppl. Del III. Christiana 1893. Augdahl, Per: Norsk Civilprosess. 3dje uppl. Trondheim 1961. Augdahl, Per: Ingen lov må gis tilbakevirkende kraft. TfR 1938 s. 377-407. Bahr, Henrik: Høyesteretts dom i gullklausulsaken. LoR 1962 s. 193- 206. Den juridiske Fakultets Betcenkning af 18 Januar 1841 angaaende Ophaevelsen af det bergenske Bagerlaugs Privilegier. Rt 1895 s. 289- 295. Bratholm, Anders: Jus og politikk. LoR 1966 s. 97-117. Bugge, Jens: Bedriftsdemokratiet og Grunnloven. LoR 1965 s. 223-230. Castberg, Frede: Norges statsforfatning. I--II. 3dje uppl. Oslo 1964 (cit. Castberg).

Norge 129

Castberg, Frede: Domstolenes kompetanse til å avgiøre spørsmål om grunnlovmcssigheten av lover. Noen prinsipielle fortolkningsproblemer. Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1962 s. 70-78. Castberg, Frede: Domstolarna och grundlagsstridiga lagar. StvT 1930 s. 317-337. Castberg, Frede: Menneskerettigheterne, Grunnloven og Domstolene. TfR 1965 s. 385-399. Castberg, Frede: Utviklingslinjer i den juridiske tenkning i Norge siden 1814. TfR 1964 s. 115-135. Eckhoff, Torstein: Noen refleksjoner om domstolenes uavhengighet. Festskrift till Karl Olivecrona s. 109-147. Eriksrud, Emil: Omkring bedriftsdemokrati m noen refleksjoner på grunnlag av to norske bøker. TfR 1967 s. 98-112. Falsen, C.M.: Norges Grundlov i Spørgsmaal

gjennemgaaet og Svar.

Bergen 1817. Fleischer, C.A.: Grunnlovens grenser for lovregulert fastsetting av erstatning ved ekspropriasjon, saerlig ved verdistigning som ikke skyldes grunneierens innsats. Oslo 1968. Fleischer, C.A.: I hvilken utstrekning er det etter Grunnloven adgang til ved lov, uten erstatning, å gjøre inngrep eller fastsette begrensningeri private rettssubjekters eierrådighet? L0R 1964 s. 241 -263. Fleischer, C.A.: Bedriftsdemokratiet og Grunnloven. L0R 1965 s. 70-73. Fleischer, C.A.: Bedriftsdemokratiet og Grunnloven. L0R 1965 s. 3172324. Fleischer, C.A.: Prinsipper for grunnlovsfortolkning. LOR 1969 s. 433»452. Fleischer, C.A.: Strandlovdommen. L0R 1970 s. 209-223. Gaarder, Peter Krabbe: Fortolkning over Grundloven og de øvrige love, som danne Norges Riges Offentlige Ret. Kristiania 1845. Gustavsen, Bjørn: Bedriftsdemokrati, aksjelove og grunnlov. L0R 1965 s. 230-233. Hallager, G.: Norges Høiesteret 1815---1915. I-II Kristiania 1915-1916. Helgesen, Jan E. och Opsahl, Torkel: The protection of Economic, Social and Cultural Rights in Norway. Stencil 1974. Herlitz, Nils: Politik i rättslivet. TfR 1966 s. 137-173. Hjort, J.B.: Høyesterett som forfatningsdomstol. L0R 1965 s. 124-128. Hiorthøy, Finn: Domstolene og forfatningsutviklingen. 1 Den Dømmende makt, Domstolene og rettsutviklingen 1814--71964, Oslo 1967, s. 67---179. Knoph, Ragnar: Rettslige standarder, saerlig Grunnlovens § 97. Oslo 1948. Lie, Mikael H.: Domstolene og Grunnloven. Kristiania 1923 (Även SF 1923 Dok. nr 13). Lindvik, Adolf: Høyesteretts stilling i norsk rettsliv. TfR 1946 s. 361-380. Morgenstierne, BredopLaerebok i Den norske Statsforfatningsret. II. 3dje uppl. Oslo 1927 (citf Morgenstierne). Morgenstierne, Bredo:Ti1laegg til dokument nr 13. SF 1923. Dok. Morgenstierne, Bredo: Høiesterets Adgang til at tilsidesaette Lovbestemmelser som grundlovstridige. Rt 1913 s. 449-460. Munch-Raeder, Ole: Den norske Statsforfatnings historic og vaesen. Kjøbenhavn 1841. Odberg, Per: Bedriftsdemokratiet og grunnloven. LOR 1965 s. 312-316. Opsahl, Torkel: Delegasjon av stortingets myndighet. Oslo 1965. Opsahl, Torkel: Omveltning og utviklingi den offentlige rett. TfR 1964 s. 254-273. Opsahl, Torkel: Bør vi modernisera individets grunnlovsvern? LOR 1968 s. 49-66.

130 Norge

Opsahl, Torkel: Forfatningsretten, i Knophs oversikt over Norges rett, 5te uppl., s. 59-110. Opsahl, Torkel: The Protection of Civil and Political Rights in Norway. Stencil 1974. Platou, Chr. B.: Bedriftsdemokratiet og Grunnloven. LoR 1965 s. 237. Seip, Jens Arup: Den norske høyesterett som politisk organ. LoR 1965 s. v 1-21. Seip, Jens Arup: Jus og politikk. LoR 1965 s. 396-423. Seip, Jens Arup: Replikk til professor Andenaes. LoR 1965 s. 464. Skeie, Jon: Den norske civilprocessen, I. Zdra uppl. Oslo 1939. Skeie, Jon: Responsum til stortingets näringsutskott, SF 1917 Dok. nr l. Stang, Fredrik: Systematisk Fremstilling af Kongeriget Norges constitutionelle eller grundlovbestemte Ret. Christiania 1833. Thon, Sverre: Bedriftsdemokratiet og Grunnloven. LoR 1965 s. 234-236. Tolstrup, F.: Anmälan av C.A. Fleischer. Grunnlovens grenser. LoR 1968 s. 277-283. Torgersen, Ulf: Høyesteretts rolle i norsk politikk. Tidsskrift for samfunnsforskning 1960 s. 94-104. Wilberg, Ingeborg: Den statsrettslige betydning av gullklausulsaken. LoR 1962 s. 210-21 l. (Die, Ole-Erik: Trygderettens adgang til å prøve forskrifter gitt av Kongen eller departement. LoR 1971 s. 295-306. østlid, Henry: Rettspleie og politikk. LoR 1966 s. 118-127.

Stortingets forhandlinger (det norska riksdagstrycket) Norsk retstidende (årlig rättsfallssamling) Norges Lover 1685-1973 utgitt av Det juridiske fakultet

4 Medborgerliga fri- och rättigheter

i Storbritannien

Docent Bo Westerhult

4.1 Sammanfattning

Den brittiska konstitutionella rätten är delvis oskriven, vilket bl. a. innebär, att den vilar på regler, som finns i common law, sedvanerätten. Till denna grupp hör den viktigaste regeln i hela systemet, nämligen den att parlamentet, den brittiska legislaturen, är allsmäktigt. Det finnes ingen rättslig begränsning för vad parlamentet kan besluta. Detta har till följd, att domstolarna finner sig förhindrade att utöva materiell lagprövningsrätt och kompetensprövning i avseende till vad parlamentet beslutat i lags form. Rätt att utöva formell lagprövning får dock domstolarna iStorbritannien anses ha, så att de kan undersöka, om ett aktstycke, som utger sig för lag, också är det, men domstolarna ställer mycket låga krav på vad som skall krävas för att en lag skall anses vara vederbörligen antagen: man nöjer sig med det minsta möjliga, nämligen att lagen antagits av parlamentets båda kamrar och sanktionerats av monarken. Det är emellertid numera blott en bråkdel av den samlade mängden lagstiftningsprodukter, vilken utgöres av lagar, beslutade av parlamentet. Detta beror på att parlamentets lagstiftningsmakt i stor utsträckning delegerats till en rad administrativa organ, med regeringen (i monarkens namn) som det högsta. Genom delegation kan t. o. m. ges befogenhet att ändra parlamentslagar och att fatta beskattningsbeslut. All sådan lagstiftning som tillkommit på grundval av delegation anser sig domstolarna ha befogenhet att granska och åsidosätta i ett mål, som är anhängigt vid domstolen, och denna befogenhet har de utövat under lång tid och i ett stort antal rättsfall. Vid denna granskning utövar de en lagprövning, som är av både formell och materiell art, samt utför kompetensprövning. l brittisk doktrin betraktas emellertid ett överskridande av de lagstiftningsbefogenheter, som genom delegation tillagts annan än parlamentet - vare sig överskridandet gäller formen eller innehållet - som överskridande av den delegerade kompetensen. Blott i undantagsfall kan lagstiftning på grundval av delegation undandragas domstols prövning, nämligen då parlamentet i delegationslagen intagit en sådan regel. Av det ovanstående framgår indirekt, att någon rättighetskatalog av den typ, som finns i många författningar nuförtiden, inte skulle fylla någon funktion, eftersom parlamentet såsom högste lagstiftare ändå skulle vara obundet av en rättighetsförklaring. Någon rättighetskatalog finns

132 Storbritannien

ej heller; det är emellertid en annan sak, att de rättigheter, som brukar finnas i en sådan katalog, respekteras i Storbritannien. De politiska frioch rättigheterna (i motsats till de sociala och ekonomiska) är emellertid inte garanterade genom positiva föreskrifter utan genom avsaknaden av sådana lagar, vilka kriminaliserar handlingar, som faller inom ramen för dessa rättigheters utövning.

4.2 Huvudragen av det brittiska stats-, förvaltnings-

och processrättsliga systemet

4.2.1 Det statsrzittsliga systemet 4.2.1.1 Grunddragen Storbritanniens statsskick synes uppvisa de karakteristika, som är typiska för statsskick, planlagda enligt maktdelningsläran med uppdelning av statsfunktionerna på lagstiftande, styrande och dömande organ. Emellertid innehåller det brittiska statsrättsliga systemet en rad funktionssammanblandningar, så att dessa funktioner inte är strikt fördelade på olika organ, som är oberoende av varandra. Domstolarna anses t. ex. utföra sina funktioner i monarkens tjänst; detta innebar sålunda före år 1948, då en lagändring skedde, att man i princip inte kunde anföra sak mot kronan inför domstol. I brist på tillämpliga rättsregler i ett mål inför domstol, kommer domstolen för målets avgörande att formulera sådana, grundade på sedvanerättens huvudprinciper, och domstolarna kan såtillvida sägas utföra en lagstiftningsfunktion. Domstolarna kan vissa verkställande - administrativa - funktioner. vidare sägas utöva Överhuset i parlamentet är Englands (men endast i civilmål Skottlands) högsta domstol; en annan sak är att överhuset såsom dömande organ har annan sammansättning än såsom lagstiftande. Inom den styrande maktens område ligger numera både lagstiftningsfunktion (genom delegation) och dömande funktioner (i speciella frågor). Det anmärkningsvärda är vidare, att detta system inte är reglerat genom en skriven konstitution på högre nivå än vanlig lagstiftning, utan vilar på konstitutionell praxis och sedvanerätt samt på parlamentsbeslut och skriven lag. Den skrivna konstitutionella lagstiftningen står emellertid inte över vanlig lag, utan på samma nivå. Det parlamentariska systemet, som kopierats i så många andra länders författningar, vilar också på oskrivna regler. Det innebär, att modvs. hävdvunna narkens prerogativ, befogenheter, utövas av regeringen med ett undantag: utnämning av ny premiärminister - och att en regering för att kunna överleva måste undvika att draga på sig den folkvalda

1 Det rike, som i dagligt tal kallas England, heter egentligen Det förenade kungariket och består av Storbritannien och Nord-Irland. Storbritannien består av England, Skottland och Wales. England och Wales är helt integrerade med varandra, medan Skottland fortfarande har eget lagsystem och särskilt domstolssystem. Då framställningen åsyftar förhållandena i Storbritannien användes detta Substantiv (som adjektiv: brittisk).

Storbritannien 133

kammarens - underhusets u misstroende. Det sagda kan sammantaget anses innebära, att det brittiska statsrättsliga systemet varken formellt eller reellt sett kan betraktas som ett exempel på maktfördelningssystemet; det är reellt karakteriserat av maktkoncentration, tydligast manifesterat, då ett parti ensamt har majoritet i underhuset, varvid partiledningen-regeringen kommer att bli det helt dominerande politiska elementet. Genom avsaknaden av skriven grundlag, där funktionsuppdelningen fastslagits, undanryckes i viss utsträckning grunden för domstolarna att underkänna åtgärder från andra statsorgans sida, under förmenande att dessa åtgärder innebar ett överskridande av deras kompetens.

4.2.1.2 Normgivningsfunktionen

Lag stiftas i Storbritannien i princip på det viset, att parlamentets båda kamrar fattar likalydande beslut, varefter detta beslut sändes till monarken för sanktion, vilken regelmässigt ges. Skulle Överhuset - som fortfarande består av representanter för de engelska adelsätterna samt särskilt nobiliterade personer - sätta sig på tvären mot underhuset, kan underhuset tvinga sin vilja igenom genom att sammanlagt två gånger antaga det lagförslag, som det vill ha genomfört. Överhuset har sålunda blott ett suspensivt veto, som innebär högst ett års uppskov med det definitiva antagandet av lagen. Är det fråga om finanslagar har Överhuset inget veto alls, utan underhusets beslut blir lag, oavsett vad Överhuset fattar för beslut. Detta förfarande är reglerat genom en skriven lag, Parliament Act från l9ll och 1949, och skulle kunna innebära en inkörsport för domstolarna i lagprövningshänseende, ett problem, vartill framställningen senare återkommer. Monarkens rätt att utfärda generella föreskrifter för förvaltningens arbetssätt anses i Storbritannien inte tillhöra eftersom lagstiftningen, reglerna inte skapar rättigheter eller skyldigheter för den enskilde. Genom delegation från parlamentet har emellertid monarken erhållit omfattande lagstiftningsbefogenheter. Delegation av lagstiftningsmakt har också skett till ministrarna, till andra förvaltningsmyndigheter, till kommunerna och till självständiga organ med offentliga uppgifter. Om det är medgivet i delegationslagen, får vidaredelegation äga rum. Rättegångsförfarandet regleras genom generella regler, utfärdade av ett särskilt domstolsorgan. Den ovanstående översikten omfattar emellertid blott skriven lag. Det brittiska omfattar dock rättssystemet mer än denna. En väsentlig del utgöres av den s. k. ”common law, vilken närmast kan karakteriseras som sedvanerätt. På grundval av vissa rättsprinciper, vilka ansetts allmänt gällande och sålunda närmast av naturrättslig art, har under seklernas lopp rättsregler formulerats av domarna i deras dömande verksamhet. Common law är sålunda en prejudikatsrätt och prejudikat betraktas i Storbritannien som bindande för domarna. I ett föreliggande mål får sålunda domarna eftersöka ett identiskt eller analogt fall i prejudikatsamlingarna för att fälla utslag, och prejudikat alltifrån medeltiden och in i våra dagar kan åberopas. Skulle det inte finnas något tillämpbart prejudikat - och inte heller skriven lag vara tillämpbar - får domaren själv på

134 Storbritannien

grundval av de ovannämnda rättsprinciperna formulera den regel, efter vilken i målet skall dömas. Common law är sålunda inte ett avslutat system, utan rättsutvecklingen inom systemet fortsätter genom den dömande verksamheten. I anslutning till common law existerar ytterligare ett rättssystem, equity. Även detta är grundat på tidigare avgöranden och domstolsprejudikat. Equity kan karakteriseras som en slags ”billighetsrätt”, grundad på allmänna moral- och lämplighetsprinciper. Rättssystemet har uppkommit på det sättet, att i de fall, då common law gav utslag, som kunde betraktas som orättfärdiga, kunde lordkanslern - en hög befattningshavare hos monarken - den vinnande att verkställa domen. förbjuda parten Även andra möjligheter att korrigera utslagen av common law fanns.

Lordkanslerns befattning med equity-rätten har numera övertagits av de

vanliga domarna, som tillämpar den jämsides med common law. Beträffande proceduren för tillkomsten av en lag kan här sålunda blott i korthet nämnas något om tillkomsten av skriven lag på parlamentsnivå. Det är inte bara vanliga lagar utan även budget- och skattebeslut, som fattas i lags form. Lagbegreppet är formellt, så att vad som helst, t. ex. även domar i enskilda fall, skulle kunna beslutas i lags form, men ett materiellt lagbegrepp ligger i botten, så att rättsregler måste ges i lags form. Förslag kan i parlamentet framläggas av parlamentsledamot, och då en minister i denna egenskap gör så, sker det på regeringens vägnar. Förslag till finanslagar kan blott framläggas från regeringssidan. Lagförslagen behandlas i båda husen i tre läsningar, men kan falla under bordet redan efter första läsningen. Utskottsbehandling ingår regelmässigt efter andra läsningen, antingen i ett stående utskott, i ett särskilt utskott eller i ”committee of the whole house, dvs. resp. kammare sammanträdande såsom utskott. På likartat sätt behandlas förslag, som egentligen inte är lagar utan avser att reglera olika lokala förhållanden, såsom anläggningar för samfärdsel eller annan samhällsservice. Olika intressenter, såsom markägare, skall därvid ges möjlighet att utveckla sina synpunkter. blir - såsom ovan nämnts - Stannar husen i oliklydande beslut, finanslagar utfärdade efter underhusets beslut, och övriga lagförslag kan av underhuset trumfas igenom genom förnyat beslut.

4.2.1.3 Den statsrättsliga kontrollen Det engelska parlamentet betraktas som allsmäktigt, några gränser för dess möjligheter att agera anses inte föreligga. Det kan t. ex. ändra, inskränka eller avskaffa de kungliga prerogativen och det kan fälla domari lags form. Något kontrollorgan vis-â-vis parlamentet är redan från denna utgångspunkt inte tänkbart; återhållande på parlamentet är blott tanken på de kommande valen, vars utslag kan ses som ett slags kontrollerande omdöme. Parlamentets kontroll över regeringen försiggår i de allmänt förekommande former, som påträffas i parlamentariskt styrda länder: parlamentsdebatter, frågor i parlamentet till ministrarna, möjligheten till misstroendeförklaring. Som ett slags kontrollorgan av liknande typ som de svenska riksdagsrevisorerna kan man se The Public Accounts Com-

Storbritannien 135

mittee”, ett utskott, som granskar regeringens handhavande av till förfogande ställda medel. Något särskilt organ för kontroll av administrationen, vars topp utgöres av monarken och ministrarna i regeringen, finns inte. I stället är det typiskt för det brittiska synsättet, att var och en, som anser sig förnärmad genom en förvaltningsåtgärd, har möjlighet att vända sig till de vanliga domstolarna för att vinna rättelse några allmänna förvaltningsdomstolar existerar inte. Detta förlitande till processuella former kan sägas vara symptomatiskt; en grundläggande tanke i brittiskt samhällsliv är the rule of law” och kombinerat med detta finns förtroende och tillit till domstolarna såsom skyddsorgan. Den förfördelade kunde tidigare ej instämma kronan inför domstol, utan måste stämma den tjänsteman personligen, vars åtgärd - eller brist på åtgärd - var föremål för klander. Numera behöver en privaträttsligt grundad talan mot kronan ej längre godkännande från kronans sida, och ansvaret för olagliga åtgärder i offentligrättsliga sammanhang har i de flesta fall utsträckts till att åvila även kronan såsom ansvarig för sina anställdas åtgärder.

4.2.2 Förvaltningsnzyndigheternas ställning Den brittiska statsförvaltningen är strängt hierarkiskt ordnad i en rad nivåer, med ministern för resp. förvaltningsgren i toppen. Orderlinjer finns från denne och nedåt. Förvaltningsmyndigheterna kan på detta sätt sägas intaga en osjälvständig ställning. Dock bör beaktas, att ministramas ansvar för sitt område snarast är politiskt eller konstitutionellt, medan det rättsliga ansvaret, såsom framgått av det tidigare, åvilar den enskilde tjänstemännen. Det finnes dock ett mindre antal självständiga administrativa organ, vilkas verksamhet väsentligen utgöres av samhällsservice eller näringsverksamhet, och som inte alls eller blott delvis är underkastade konkreta eller generella anvisningar från vederbörande minister.

4.2.3 Domstolarnas ställning Ehuru de brittiska domstolarna anses skipa rätt på monarkens uppdrag, är de självständiga och tar icke emot order från regeringen eller andra Domarna är också tillförsäkrade oberoende genom att i myndigheter. normala fall vara oavsättliga. Det engelska domstolsväsendet (det skotska är något annorlunda) är ganska svåröverskådligt och kan inte redovisas i sin helhet på ett begränsat utrymme. Några karakteristiska drag kan dock framhållas. Domstolsväsendet särskilt vad gäller civilmålen, en stark centralisering till uppvisar, London, där High Court ivissa mål kan var första instans för hela landet. - Domare från High Court gör dock tingsresor ute i provinsen och kan där i en Court of Assize - avdöma mål. Smärre tvistemål handläggs dock av domare, stationerade i provinsen, vid County Courts, och vissa mål, främst familjerättsliga sådana, kan även handläggas av fredsdomarna, vilka är oavlönade. Appelldomstol i förhållande till High Court och County Courts är en enda domstol, Court of Appeal. Från denna kan man i sista

136 Storbritannien

instans gå till överhuset, som dock kräver tillstånd något och mycket pengar samt därför förekommer i mindre utsträckning. Domarna vid de nämnda domstolarna är fackdomare med undantag för fredsdomarna, vilka har ett oavlönat hedersuppdrag; det är dock inget som hindrar, att sådana fredsdomare utnämns, som har juridisk utbildning. Beträffande brottmål är en fredsdomstol första instans i mindre grova brott, eljest är den ovannämnda Court of Assize första instans, bortsett från Londonområdet, där det finns en särskild sådan domstol, Central Criminal Court (Old Bailey). är en domstol Appellinstans för hela riket, Court of Criminal Appeal. Högsta instans är liksom i civilmål överhuset. Tillstånd kräves dock här för att fullfölja och domstolen blott prövar rättsfrågan. Domarna i de ovannämnda domstolarna för brottmål från är, bortsett fredsdomstolarna, fackdomare. Lekmännen finns i stället ijuryn som består av 12 personer. Jury kan användas i både civil- och brottmål. Användningen i civilmål är dock begränsad och förekommer mindre ofta. I smärre brottmål används ej heller jury. Juryn skall vid målets behand- Iing i första instans fälla utslag i sakfrågan, dvs. om vad som kan anses bevisat, i brottmål begränsat till frågan skyldig eller I ickeskyldig. appellinstansen skall juryns utslagi regel godtagas, men även detta kan bli föremål för prövning och ändring, och även sakfrågan kan sålunda bli behandlad på denna nivå. En rad rättsliga tvister och rättsspörsmål avgöres numera i stor utsträckning av administrativa organ, ibland med en struktur som liknar en domstols. Gränsen mellan vad som i realiteten är domstol och administrativ är - liksom myndighet i Sverige - svår att draga. Bland sådana organ, vilka i Sverige skulle klassificeras antingen som särskilda domstolar, förvaltningsdomstolar eller förvaltningsmyndigheter, kan nämnas fristående ”tribunals (dömande myndigheter) för expropriationsfrågor, pensionsfrågor, vapenvägrarfrågor, taxeringsfrågor, konkurrensbegränsningsfrågor. Andra liknande organ finnas också, vilka är betydligt närmare anknutna till förvaltningen och inte kan betraktas som helt självständiga, såsom tribunals för hyresfrågor och socialförsäkringsfrågor. Även ministrarna såsom förvaltningsorgan kan vara utrustade med rätt att, ibland utan appellmöjlighet, avgöra rättsspörsmål. I den mån de ovannämnda administrativa rättskipande av de organen allmänna domstolarna anses utöva dömande makt, kan de sistnämnda i anhängiggiort mål pröva, om de grundläggande processrättsliga principerna iakttagits vid beslutsfattandet, samt om så ej varit fallet, underkänna beslutet.

4.3 Regleringen av fri- och rättigheterna

l Storbritannien finns givetvis åtskilliga fri- och rättigheter garanterade den enskilde, men eftersom dessa är reglerade i sedvanerått och lag, och eftersom det inte finns några begränsningar av denna reglering genom överordnad grundlag, kan man inte med vanligt språkbruk redovisa någon

Storbritannien 137

rättighetskatalog för Storbritannien. En sammanfattande bild av läget kan bäst ges genom följande citat från en av framställningarna i doktrinen: l den brittiska konstitutionen finns inte några grundläggande fri- och rättigheter i strikt mening, emedan vår konstitution är oskriven rätt, och vilken del som helst av den kan ändras genom vanlig lag, beslutad av parlamentet. Med hänsyn till parlamentets suveränitet i lagstiftningen finns det vidare ingen laglig begränsning av parlamentets makt att inskränka eller avskaffa rättigheter, vilka i andra länder skulle betraktas som grundläggande, en maktbefogenhet som är särskilt anmärkningsvärd i krislägen. Det praktiska skyddet och kontrollen är allmänna opinionens inflytande, den parlamentariska oppositionens vaksamhet och domstolarnas restriktiva lagtolkning. Medborgarnas rättigheter enligt engelsk lag är blott och bart en negativt begränsad återstod av handlingsfrihet, vars omfång vid varje givet tillfälle blott kan bestämmas genom att undersöka, vilka begränsningar, som är satta för medborgarens handlingsfrihet och hans utnyttjande av sin egendom. - - - Huvudregeln är, att en person får göra vad han vill, så länge han inte bryter civil- eller straffrättens regler. Den engelska lagen säger snarare vad en person inte får göra än vad han kan göra. Begränsningarna är emellertid hos oss inte en fråga om förvaltningsmyndigheternas skön utan en fråga om lag. Den verkställande makten har ingen befogenhet att göra en gärning brottslig, ehuru den ofta har frihet att besluta att inte åtala, om ett brott är begånget. Myndigheterna måste rättfärdiga sina åtgärder genom att visa sig ha viss makt, given genom lag, antingen genom common law eller skriven lag (Chalmers & Hood Phillips”, s. 413 f). Såsom framgår av detta, är det brittiska rättighetssystemet i hög grad inriktat på skydd av sådana rättigheter av klassisk typ, vilka för sitt förverkligande förutsätter återhållsamhet eller passivitet från statens sida. Ekonomiska och sociala rättigheter kan inte förverkligas genom detta system, i den mån de ej innebär inskränkningar av individens handlingsfrihet. l andra länders fri- och rättighetssystem är rättigheterna ofta positivt fastslagna i grundlagen och deras utformning där styr det innehåll, som kan ges åt dem i vanlig lag. Grundlagen bestämmer m. a. o. vilka begränsningar av fri- och rättigheterna, som är möjliga. I Storbritannien är förhållandet det motsatta. Där är det begränsningarna av handlingsfriheten givna i vanlig lag, vilka styr utformningen av rättigheterna. Dessa består nämligen i vad lagen har lämnat straffritt. Någon begränsning av vad parlamentet kan kriminalisera finns dock ej, och parlamentets inskränkning av individens handlingsfrihet kan sålunda gå hur långt som helst. Domstolarna tolkar dock inskränkningarna av handlingsfriheten i lagen så snävt som möjligt. När det i doktrinen uttalas, att ”rätten att utverka domstols åtgärd har varit och är ett bålverk för våra fri- och rättigheter (Wade & Phillips, s. 318), tänker man uppenbarligen i allt väsentligt på skyddet mot den styrande eller verkställande makten. I den mån det finns tolkningsutrymme i lagen, skulle uttalandet också kunna appliceras på skyddet mot den lagstiftande makten.

138 Storbritannien sou 1975:29

4.4 Lagprövningsrätten

4.4.1 Förvaltningsmyndigheterna Frågan om förvaltningsmyndigheternas lagprövningsrått synes icke vara aktuell i Storbritannien. Om en sådan funnes, synes den för det första icke kunna sträcka sig längre än vad domstolarna i motsvarande fall skulle ha kompetens till, och redan därigenom vara obefintlig vad avser parlamentslag. Om rättsregler utfärdats på grundval av delegation från parlamentet, och om dessa rättsregler på en lägre nivå strider mot delegationslagen eller annan lag, blir det en fråga för den enskilde tjänstemannen, vilken lydnadsplikt, som är mest bjudande: plikten att lyda de direktiv, som kommer från en överordnad tjänsteman, eller plikten att följa lagen. Enligt de förvaltnings- och straffrättsliga reglerna kan inte en tjänsteman generellt räkna med att undgå ansvar för lagbrott genom att hänvisa till förmans order. Frågan kan sålunda inte besvaras under hänvisning till en enkel formel, utan beror av en rad avvägningar av närmast förvaltningsoch straffrättslig art.

4.4.2 Domstolarna

4.4.2.1 Parlamentslag

a) Materiell lagprövning Den konstitutionella rätten, vare sig den är skriven eller oskriven, står på samma nivå som all annan parlamentslagstiftning. Själva förutsättningen för en materiell lagprövning - rättsregler på högre nivå 4 saknas sålunda i

Storbritannien, och följdriktigt nog anses domstolarna inte ha lagpröv-

ningsrätt vad avser parlamentslagarnas innehåll. Parlamentet är allsmäktigt, och äldre lags innehåll är givetvis inte på något sätt hämsko för parlamentet. Genom ny lag upphävs äldre både skriven och oskriven rätt, och parlamentet är t. 0. m. oförhindrat att antaga retroaktivt verkande lagar både i civil- och straffrättsligt hänseende. Icke heller en klausul i en lag, enligt vilken lagen inte får ändras eller avskaffas, binder ett senare parlament. Denna lagstiftningsmakt har dock vissa faktiska gränser, i det att lagen ej kan tillämpas av domstolarna, i den mån den reellt sett är

verkningslös, såsom då man försöker reglera förhållanden, som folkrätts-

ligt sett ej faller under brittisk jurisdiktion. Parlamentets formella handlingsfrihet är också begränsad av de politiska realiteterna, så att t. ex. en ensidig ändring av den brittiska Statute of Westminster” av 1931, vilken reglerar dominiernas självstyre, får anses utesluten. I samband med den materiella lagprövningen bör dock observeras förhållandet mellan common law e» sedvane- och prejudikatsrätten -- och statute law - skriven lag. I början på 1600-talet hävdades från en rättslärd, den kände domaren Edward Coke, att domstolen skulle kunna åsidosätta skriven lag om den stred mot common law - Cokes ställningstagande anses f. ö. ha haft betydelse för framväxten av lagprövningsrätten i USA, som ju övertog det engelska rättssystemet. Cokes ståndpunkt intogs även

Storbritannien 139

av en annan av de mest framstående rättslärda i Storbritannien, nämli- Blackstone men denna möjlighet torde redan gen William på 1700-talet, av hans samtid ha betraktats som blott teoretisk. En reminiscens av denna uppfattning är dock numera en tolkningsregel: skriven lag anses icke ha ändrat common law, om det icke klart framgår av den skrivna lagens text. En domare kan sålunda komma till det resultatet, att en skriven åtsidosätts till förmån för common law, men detta är följden av rättsregel en tolkning av två konkurrerande rättsregler på samma nivå och icke av att den vinnande regeln anses stå på en högre nivå. I några exceptionella fall kan frågan om materiell lagprövning uppkomma i Storbritannien. Ett sådant fall är orsakat av den självständiga ställning, som Nord-Irland åtnjuter, med begränsad självstyrelse. Om lagar, antagna av Nord-Irlands parlament, strider mot de brittiska parlamentsåsidosätts de av domstolarna, som såtillvida utövar en materiell lagarna, lagprövning. Ett annat fall, där rättsläget dessutom är ytterst osäkert, avser äldre, ännu gällande rättsregler för Skottland, med grund i äldre fördrag och parlamentsbeslut. Detaljerna i dessa fall förbigås här.

b) Formell lagprövning Den ovan nämnda huvudprincipen, placerad i common law, vilken säger, att varje sammanträdande parlament är allsmäktigt, tillämpas också i fråga om lagarnas tillkomstsätt. Ett parlament kan sålunda inte binda efterkommande parlament genom att föreskriva, att en viss lag i framtiden blott eller efter får ändras på visst sätt, t. ex. med kvalificerad majoritet referendum. om det överhuvud är Med detta synsätt kan man diskutera, att införa ett särskilt grundlagsstiftningsförfarande i Storbritanmöjligt nien. Ett senare parlament skulle ju kunna upphäva de regler därom, som ett tidigare parlament fastställt utan att följa dessa särskilt uppsatta regler. Det förefaller därmed, som om regeln om parlamentets obundenhet får ställning av en sedvanerättsligt bestämd grundnorm, som står på högre nivå än andra normer. De procedurregler som gäller för parlamentet är i allt väsentligt bestämda av varje hus för sig, och de har sålunda inte ställningen av lag. En oskriven rättsregel är, att för lagbeslut krävs sammanstämmande beslut av båda husen (och monarkens sanktion). Denna oskrivna regel har modifierats genom en skriven lag, Parliament Act. av varje hus för sig är formellt sett Den grupp regler som bestämmes lätt att ändra. Här har varje hus frihet att ändra sina regler, när det passar det; huruvida det därvid är tvunget att följa de regler som för tillfället l den mån husen är suveräna beträffande sina gäller, är tveksamt. egna regler blir grunden för domstolarna att utöva formell lagprövning förutsätter, att föreskrifterna i husets mycket svag. Om man emellertid procedurregler inte har följts vid ett lagbeslut och inte heller i samband med lagbeslutet bestämts, att just detta beslut skulle fattas i andra former, är frågan likväl, om domstolarna har rätt att åsidosätta lagen, därför att förfarandereglerna inte följts. Något rättsfall idetta avseende torde icke finnas. l doktrinen synes man vilja draga en mycket snäv gräns om

140 Storbritannien

domstolarnas möjlighet att göra en sådan granskning. Det torde vara uteslutet, att domstolarna skulle åsidosätta en lag, därför att husens procedurregler inte följts, t. ex. att ett lagförslag inte undergått tre läsningar. Det enda kriterium domstolarna skulle kunna ställa för att konstatera, att det som utger sig för lag verkligen också är det, är, att lagen antagits av de båda husen och erhållit monarkens sanktion. Allt som ligger bortom detta torde domstolarna inte notis taga någon om. Har en lag utfärdats av monarken, bryr sig domstolarna inte om att ex officio kontrollera parlamentsbeslutet, utan frågan skulle blott komma upp, om en part i målet ville föra bevisning därom. Är å andra sidan det nämnda minimikravet på formen för ett lagbeslut icke fyllt, föreligger ingen lag. Det aktstycke, som framträder under namn av lag, utgör en nullitet och kan åsidosättas. Den sedvanerättsliga regeln, att det krävdes båda husens sammanstämmande beslut för att åstadkomma en lag, har modifierats genom skriven lag. Genom Parliament Act, 19 ll och 1949, har bestämts, att en lag kan antagas enbart genom underhusets beslut mot överhusets, om beslutet fattas i underhuset två gånger med visst tidsmellanrum. Är lagen av typen finanslag, varigenom statsbudgeten regleras, blir underhusets beslut efter en viss kort tid, minst en månad, lag, oavsett vad överhuset beslutar. Den sedvanerättsliga regeln om sammanstämmande beslut och dess modifikation genom Parliament Act kommer i realiteten att utgöra s. k. lex superior, dvs. stå på en högre nivå, i förhållande till de lagar som blir resultaten av dessa reglers tillämpning, ehuru de formellt sett ej står på högre plan. Den sedvanerättsliga regeln är lätt att tillämpa för domstolarna, medan Parliament Act medför en rad problem. Det skulle kunna sättas i fråga, om det, vilket beslutats såsom finanslag, verkligen också tillhört denna kategori, och om överhusets veto i andra lagfrågor blivit kullkastat av underhuset på föreskrivet sätt. Så länge dessa regler inte ändrats genom nya beslut i båda husen eller genom att underhuset bryter överhusets veto enligt den föreskrivna proceduren, måste de anses som bindande även för parlamentet. Detta förhållande är emellertid förutsett i Parliament Act. Frågan, huruvida ett visst ämne kan behandlas såsom finanslag, eller om överhusets veto brutits på föreskrivet sätt, avgöres nämligen enligt denna lag suveränt av underhuse_ts talman, och det stadgas särskilt, att domstolarna inte äger överpröva detta beslut. Domstolarna har sålunda inte prövningsrätt vad avser tillämpningen av Parliament Act. Frågan om prövning, huruvida lagar, beslutade av det nord-irländska parlamentet, tillkommit enligt reglerna i självstyrelselagen för Nord-lrland, lämnas här åsido.

c) Kompetensprövning

Lagbegreppet i Storbritannien är, såsom tidigare nämnts, formellt. Detta att det inte finns några gränser för vad som kan beslutas i lags innebär, form. Man skulle t. o. m. kunna fälla domar i konkreta fall i sådan form. Parlamentet är suverän lagstiftare inom det område, där brittisk lag tilllämpas. Dess kompetens får därför betraktas som obegränsad. Någon kompetensprövning av lagar kan därför icke komma i fråga.

Storbritannien 14l

4.4.2.2 Lagstiftning på grundval av delegation

Lagstiftning på grundval av delegation står på en nivå lägre än parlamentslag. Därför kan alla tre formerna av lagprövning bli aktuella för denna lagstiftnings del. När det gäller lagstiftning på grundval av delegation, doktrin dock vilja behandla de tre formerna av synes man i brittisk såsom en enda typ, och denna kan karakteriseras som komlagprövning Har en myndighet utfärdat rättsregler, som strider mot petensprövning. innehållet i parlamentslag, kan detta betraktas på det sättet, att myndigheten har inkräktat på parlamentets kompetens och sålunda överskridit sin egen - en regel av detta slag skulle ju ha getts genom parlamentslag. Har rättsregeln ifråga tillkommit i andra former än som föreskrivits i delegationslagen, har med detta synsätt det regelgivande organet även v område i andra överträtt sin kompetens lagstiftning på ifrågavarande former än parlamentet föreskrivit, måste ju ske enbart genom parlamentslag. Och det fall, att det regelgivande organet har behandlat ett ämnesområde, som det inte har behörighet att behandla, är ju den typiska formen för kompetensöverskridande. Den brittiska klassificeringen kommer att följas i denna framställning. Som huvudprincip gäller, att domstolarna har lagprövningsrätt i förhållande till lagstiftning på grundval av delegation. Utformningen och omfånget av denna lagprövningsrätt har preciserats genom domstolarnas ställningstaganden - med några undantag är denna lagprövningsrätt inte preciserad i skriven lag. Vad beträffar det, som ovan kallades den typiska formen av kompetensöverskridande, dvs. att organet överträtt sin sakliga kompetens, så medför detta, att domstolarna anser sig ha befogenhet att åsidosätta rättsregler, tillkomna under sådant kompetensöverskridande. Denna kompetensprövning sträcker sig enligt doktrinen längre än den kompetensprövning, som sker i övriga ovan nämnda fall. Det kan nämligen i parlamentets delegationslag föreskrivas, att rättsregler, tillkomna på grundval av delegationen, inte kan underkastas domstols prövning, varigenom lagprövningsrätten bortfaller. Men ett sådant förbud skulle domstolarna kunna åsidosätta, om beslutet ”was clearly outside the province of the enabling Act altogether” (Hood Phillips s. 449). Något rättsfall kring

frågan finnes ej. Sådana finns dock för motsvarande fall, då nord-irländ-

ska parlamentet överskridit sin kompetens. Här har domstolarna lagprövningsrätt. De övriga fallen av kompetensprövning, dvs. då myndigheten hållit sig inom sitt sakliga kompetensområde men överskridit de handlingsramar, som angivits i delegationslagen, behandlas här i ett sammanhang. Lagprövningsrátt för domstolarna föreligger enligt common law. Följande sakförhållanden anses som kompetensöverskridande av denna typ: l. rättsregeln har inte utfärdatsi föreskriven form, t. ex. skriftlig form. lcke ens ett förnyande av regeln i riktig form behöver betyda ett botande av bristen. 2. rättsregeln har utfärdats utan föreskrivet förfarande, t. ex. hörande av vissa intressenter.

142 Storbritannien

3. rättsregeln har utfärdats under bristande förutsättningar, såsom att föreskrivet sakförhållande ej föreligger. 4. rättsregeln får inte strida mot innehållet iparlamentslag, såvida icke delegationslagen innehåller ett bemyndigande att ändra parlamentslag. 5. rättsregeln utgör ett fall av maktmissbruk. Olika former av detta är illojal maktanvändning, beaktande av ovidkommande omständigheter, bortseende från relevanta omständigheter, och - vad beträffar kommunala föreskrifter - att föreskriften är ytterst olämplig. Även ond tro kan utgöra en självständig grund för domstolarnas åsidosättande av en rättsregel, men den onda tron är i de flesta fall blott ett indicium, att någon av de ovannämnda omständigheterna föreligger. 6. rättsregeln har tillkommit på grundval av vidaredelegation, utan att detta är medgivet i delegationslagen. Såsom tidigare nämnts, kan parlamentet i delegationslagen bestämma, att de rättsregler, som utfärdas på grundval av denna, inte skall kunna underkastas domstols prövning. Brister av de nyssnämnda typerna blir då utan betydelse. En sådan undantagsregel anses dock böra förekomma endast i speciella fall, då det är önskvärt, att givna direktiv inte skall kunna rivas upp. Lagstiftning, tillkommen på grundval av delegation, kan för sitt fortbestånd behöva en positiv bekräftelse eller ett tyst samtycke i form av uteblivet förkastande från parlamentets sida. Att en förordning undergâtt en sådan procedur i parlamentet, är inget hinder för domstolarna att utöva den här berörda kompetensprövningen. Denna typ av godkännande botar sålunda inte en dessförinnan föreliggande brist. För att bota bristen krävs en formlig parlamentslag, som förklarar den omtvistade regeln ha tillkommit i riktig ordning, även om så faktiskt ej varit fallet.

4.5 Käll- och litteraturförteckning

Anson, William R.: The Law and Custom of the Constitution. Ste uppl. Vol. l Oxford 1922. Committee on Ministers Powers: Report. London 1932. Dicey, A.V.: Introduction to the study of the Law of the Constitution. 9de uppl. London 1952. Emden, Cecil S.: Principles of British Constitutional Law. London 1925. Gooch, R.K: Source book on the Government of England. New York 1939. Hood Phillips, O.: Chalmers and Hood Phillips Constitutional Laws of Great Britain the British Empire and Commonwealth. 6te uppl. London 1946. Hood Phillips, O.: The Constitutional Law of Great Britain and the Commonwealth. 2dra uppl. London 1957. Jennings, W. Ivor: The Law and the Constitution. 3dje uppl. London 1948. Maitland, F.W.: The Constitutional history of England. Cambridge 1913. Wade, E.C.S. & Phillips, G. Godfrey: Constitutional Law. 4de uppl. London 1951.

143 sou 1975 :29

5 Danska medborgares fri- och rättigheter under

den ockupationen av Danmark 9 april tyska

1940- 5 1945 samt under de maj

första efterkrigsären

Första byrâsekreteraren Kaj Mannheimer

5.1 Inledning; översiktlig kronologisk redogörelse

Under ockupation åsidosätts ofta de folkrättsliga och krig och fientlig nationella regler som finns till skydd för medborgarnas fri- och rättigheter. Hitler hade under andra världskrigets tyska ockupation av Danlandet skonsamt, främst intresset av en mark goda skäl för att behandla ostörd dansk till Tyskland. Emellertid inskränktes livsmedelsexport successivt danska medborgares rättigheter i de flesta hänseenden. Mötesoch föreningsfrihet begränsades, demonstrations- och strejkrätt upphävdes, politisk frihet ersattes av förföljelse, enskildas liv och egendom sattes i fara. De rättigheter som kränktes var skyddade både i gällande grundlag (av den 15 juni 1915) och i folkrätten. Grundlagen reglerade utförligt relirätten för en anhållen att bli föremål för rättegång inom 24 gionsfriheten, rätten till hemfrid och okränkt egendom, förenings- och mötestimmar, rätt samt tryckfrihet. (GrL §§ 74-80, 85-86). Den folkrättsliga regleringen återfanns i det reglemente angående lagar och bruk i landkrig (landkrigsreglementet) som var en del av 1907 års Haag-konvention i samma ämne. Tyskland var anslutet till denna konvention. Landkrigsreglementet uppmanade ockupant att vidta alla på honom ankommande åtgärder för att återställa och trygga ordning och offentligt liv på ockuperat område och därvid respektera landets lagar. Ockupanten liv och rättigheter, enskildas liv och förelades att respektera familjens egendom, religiös övertygelse och religionsutövning. Egendom på ockufick ej beslagtas och bortföras utan skulle förvaltas i enligperat område het med nyttjanderättens regler. All avsiktlig skadegörelse var förbjuden. (Landkrigsreglementet §§ 46, 55-56). Under ockupationens första skede respekterade den tyska militära reglementets föreskrifter. Med krigets gång ockupationsförvaltningen ökade emellertid det tyska trycket på Danmark gradvis, dels på grund av det motstånd som ockupanten mötte från befolkningen, dels beroende på förändringar inom den tyska ledningen. Som konsekvens härav angreps successivt allt fler av medborgarnas fri- och rättigheter, och angreppen blev allt hårdare. Under hela ockupationen var det i första hand landets egna myndig-

144 Danmark under den tyska ockupationen

heter under tysk press som genomförde inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter. Detta berodde på den säregna form som tyskarna givit ockupationen av detta land. De förklarade nämligen i samband med invasionen att de visserligen ämnade slå ned danskt motstånd med alla medel men i övrigt ämnade låta landet behålla sin fulla suveränitet. Landets regering, som under protest kapitulerat för tyskarna, såg som sin huvuduppgift att behålla ledningen av landet och lyckades även fram till hösten 1943 eftersom detta även låg i tyskt intresse. Ockupationsförvaltningen förenklades nämligen väsentligt genom att ingen civil gren behövde byggas upp, utan endast en militär. För att denna dubbla förvaltning skulle kunna fungera var en ständig dansk-tysk kontakt nödvändig och förhandlingar pågick ända fram till krigsslutet mellan danska regeringen, som hösten 1943 efterträddes av en ren ämbetsmannaförvaltning, departementschefsstyrelsen och ockupationsledningen. Denna s. k. förhandlingspolitik fördes med danska UD

som mellanled för att understryka de båda staternas ”oberoen-

politiska de” av varandra och endast på ett fåtal områden, bl. a. rättskipning, togs en direkt kontakt mellan danska och tyska myndigheter. Omedelbart efter ockupationens inträde genomförde den danska regeringen efter krav från tyskarna åtskilliga inskränkningar i medborgarnas rörelsefrihet, bl. a. förbud mot att lämna landet och postcensur. Samtidigt infördes totalt mötesförbud medan yttrandefriheten begränsades mer successivt och i det enskilda fallet. I början av 1941 utfärdade regeringen retroaktivt strafflagsbestämmelser med stöd av vilka under hela ockupationen frihetsberövanden och egendomskonfisk_ationer genomfördes. Senare samma år företog regeringen, återigen med stöd av en retroaktiv lag, en av tyskarna krävd aktion mot landets kommunister. Hösten 1943 proklamerade tyskarna militärt undantagstillstånd i Danmark och förklarade den danska regeringens funktioner Under upphävda. de sex veckor undantagstillståndet varade övertog tysk militär ledningen av landet. Befolkningens rörelsefrihet beskars genom bestämmelser om mötesförbud, utegångsförbud m. m. och strejker förbjöds. Brott mot bestämmelserna straffades med tysk ståndrätt. och Krigsmakten upplöstes officerskåren och åtskilliga andra ledande danskar internerades. Medan undantagstillståndet varade vidtog tyskarna en aktion mot landets judiska befolkning. Flertalet lyckades fly men de som greps deporterades till tyska koncentrationsläger. I oktober 1943 ställdes Danmark på nytt under dansk administration. Befolkningens fri- och rättigheter reglerades åter genom danska förordningar och bestämmelser. Ockupationsmakten utvidgade dock gradvis sin makt. inför Rättegångar tysk krigsdomstol blev vanligare liksom deporteringar till tyska fängelser. Tyskarna sökte fram till årsskiftet 1944 ge sina övergrepp mot grupper och enskilda danskar sken av laglighet. Vid denna tidpunkt gav Hitler order om att ockupationsledningen skulle besvara det växande danska motståndet med öppen terror. Slumpvis valda offer mördades, gisslan sköts, deporteringarna til] Tyskland liksom skadegörelsen på dansk egendom ökade.

Danmark under den tyska ockupationen 145

Den danska befolkningen accepterade till en början i huvudsak den egna regeringens politik med undantag för vissa långt gående medgivanden, som planerna på en dansk-tysk tullunion sommaren 1940, och aktionen mot kommunisterna följd av landets anslutning till Antikominternpakten 1941. Däremot bildade man front mot nazism och tysk terror. Fronten fick olika former: patriotiska allsångtävlingar och studiecirklari nationella frågor som fick stor anslutning; under perioder av ökad spänning demonstrationer och, i ett fåtal fall, sabotage. Oppositionen kom under denna period främst från yngre grupper i samhället, medan de äldre snarare lyssnade till regeringens och fackorganisationernas uppmaningar att iaktta lugn och ordning. Detta ledde många gånger till svåra motsättningar mellan generationerna. Efter ett par års ockupation med ökat tryck från och tilltagande motgångar för tyskarna förändrades befolkningens inställning och den ställde sig allmänt kritisk till regeringens upprepade eftergifter. Motståndet ökade och kom från allt större grupper inom samhället. Protesterna tog sig uttryck i demonstrationer, vilka ej sällan riktades mot regeringsmedlemmar, och sabotagen ökade kraftigt. Flera danska motståndsgrupper växte fram under våren och sommaren 1943 men saknade gemensam organisation. De utgav en rad illegala tidningar, där de informerade allmänheten om sin verksamhet och manade till motstånd. Riksdagsvalet våren 1943 stärkte ytterligare det nationella medvetandet och motståndsviljan. Strejker, sabotage och gatuslagsmål avlöste varandra under sommaren 1943. Regeringen såg sabotagen som ett hot mot sin förhandlingspolitik och försökte med stöd av de samarbetande partierna och de fackliga organisationerna hindra att motståndet växte så att den tyska krigsmakten fick anledning att gripa in. Regeringens vädjanden hade emellertid föga effekt och den tyska befälhavaren ställde allt hårdare krav på motåtgärder. Förhandlingspolitiken bröt slutligen samman i augusti 1943. Samma höst samordnades ledningen av motståndsverksamheten genom att de mera betydande grupperna inrättade ett samarbetsråd, Danmarks Frihetsråd. Dansk militär byggde upp sin egen motståndsorganisation vilken med tiden inordnades under den gemensamma ledningen. Frihetsrådets mål var att organisera motståndet mot tyskarna på alla områden och med alla medel samt att bekämpa danska nazister och landsförrädare. Rådets verksamhet bestod främst i att leda landets motståndsgrupper, inordna motståndet i den allierade krigföringen och uppmuntra befolkningen i dess motstånd främst genom maningar till och riktlinjer för sabotage. En i Sverige särskilt uppmärksammad motståndsaktion blev organiserandet av flyktrutter över Öresund för att hjälpa av tyskarna efterspanade danskar att undkomma. Frihetsrådets kontakter med Storbritannien under dessa år gick i stor omfattning över Sverige, där Ebbe Munch var en av rådets representanter. Många framstående svenskar stödde aktivt rådets arbete. Även utanför Danmark växte en ”fri” dansk rörelse fram. I Storbritannien upprättades ett Danskt Råd som emellertid inte hade samma möjlig-

146 Danmark under den tyska ockupationen

het till effektiv som andra exilorganisationer. Den danska behandling i London fungerade alltjämt och Danmark befann sig forskickningen varför rådet varken kunde driva politik för mellt inte i krig med Tyskland Danmark eller delta i allierade förhandlingar. Hösten 1941 samordnade emellertid rådet sin verksamhet med den danska beskickningen i London sedan sändebudet där, Reventlow, tagit avstånd från hemlandets politik. I Washington bedrev det danska sändebudet Kauffmann, alltifrån början, en från hemlandet fristående verksamhet, som ockupationens bl. a. innefattade förhandlingar å hemlandets vägnar med Förenta Staterna med vittgående avtal som resultat. Under det sista krigsåret förberedde danska motståndsledningen den kommande räfsten med landsförrädarna. Hälften av postemai den första efterkrigsregeringen, den s. k. befrielseregeringen, besattes med aktiva motståndsmän.

5.2 Mötesrätt

Den 12 april 1940 förbjöd regeringen demonstrationer och offentliga främst i syfte att dämpa de danska nationalsocialisternas verksammöten, het. Det danska nationalsocialistiska minoritetspartiet, DNSAP, trodde hösten 1940 ha möjlighet att få överta den politiska makten sig nämligen i landet och agiterade såväl i sin press som vid demonstrationer och partimöten. I september 1940 upphävdes förbudet mot inomhusmöten sedan nationalsocialisterna klagat hos tyskarna, men demonstrationer och utomhusmöten förblev förbjudna fram till krigsslutet. Det partiella mötesförbudet återverkade när danska folketingsval trots ockupationen ägde rum i mars 1943. Som villkor för sitt samtycke krävde bland annat en dämpad valkampanj och garantier för att tyskarna inga inre oroligheter skulle förekomma. Regeringen förklarade att man kunde utlova att inga offentliga möten skulle hållas utan endast partimöten, där inträdeskort var en förutsättning för deltagande, och därtill enstaka gemensamma möten med representanter för de samarbetande partierna. Även här var inträdeskort en förutsättning och någon debatt skulle ej förekomma. I gengäld begärde att tyskarna skulle se till att ej heller nationalsocialisterna höll regeringen offentliga möten. Tyskarna gick med på detta ty de önskade ej själva meddela allmänt mötesförbud och därmed förta intrycket av att fria, av ockupationsmakten opåverkade, val hölls. De samarbetande partierna gick med på dessa villkor. Ett stort antal slutna partimöten hölls inomhus och deltagandet var livligt. Vid de få gemensamma mötena hölls tal men inga diskussioner förekom. Under det militära undantagstillståndet i augusti 1943 kungjorde ockupationsmakten förbud med omedelbar verkan för alla möten, även icke offentliga. Detta totala mötesförbud kunde naturligtvis inte strikt upprätthållas. I praktiken måste samhällsviktiga sammankomster tillåtas.

Danmark under den tyska ockupationen 147

Politiska möten var emellertid ständigt förbjudna. Detta hade återverkningar på frågan om riksdagens fortsatta verksamhet. Den danske huvudförhandlaren Svenningsen, informerade vid ett möte i september 1943 de politiker som aktivt deltagit iförhandlingarna samma höst om landets fortsatta styrelse, att den tyske riksfullmäktige, Dr Best, ansåg mötesförbudet omfatta även riksdagen, men att dispens var tänkbar om riksdagen önskade sammanträda för att fungera och ej för att

uttala protester mot ockupationsmaktens agerande.

När frågan om riksdagens verksamhet togs upp till slutlig debatt några dagar senare mellan riksdagens samarbetsutskott (se nedan) och de båda tingens presidier, ansåg en deltagare att mötet uttryckligen borde fastslå om riksdagen kunde sammanträda eftersom dess sammanträdesskyldighet var inskriven igrundlagen, men majoriteten opponerade sig mot förslaget. De framhöll att tyskarna skulle gripa varje tillfälle att söka få till stånd en ny, tyskvänlig regering i stället för den ämbetsmannastyrelse som man på dansk sida var angelägen att behålla. Dessutom kunde inte riksdagen, om den sammanträdde underlåta att uttala en protest. Riksdagens byrå utsände till riksdagsledamöterna ett meddelande underskrivet av tingens båda talmän. Det lydde: ”Under de foreliggende omstaendigheder holder rigsdagen ikke mode den 5 oktober. Med hensyn till naeste mode vil medlemmerne modtage meddelelse gennem bureauet. Någon sådan kallelse till riksdagssammanträde utgick inte under ockupationen. Därmed var även riksdagen vilande för återstoden av kriget. Först sedan landet befriats och en ny regering bildats i maj 1945 sammankallades riksdagen på nytt till ordinarie riksdagssession för året 1944/45.

5.3 Föreningsrätt och strejkrätt

Den fackliga verksamheten i Danmark kunde fortgå relativt ostörd under ockupationsåren, vilket torde ha flera förklaringar. Tyskarna var angelägna om en ostörd dansk produktion och försökte rubba arbetslivet i minsta möjliga mån. Den fackliga ledningen slöt upp bakom danska regeringens politik att förhandla med ockupationsmyndigheten, och strävade därför att motverka arbetsnedläggelse som stridsmedel mot tyskarna. Danskar kunde fram till den 20 april 1941 delta inordiska fackliga konferenser och under nästan hela ockupationen kunde representanter för de enskilda fackliga förbunden delta i förbundskongresser i Sverige. Kontakten mellan den danska motsvarigheten till LO (De Samvirkende Fagforbund, DSF), och dess organisationer förändrades dock väsentligt under ockupationsåren. Det var inte längre tillrådligt att informera organisationerna via allmän press om fackliga frågor och förhållanden och från februari 1941 anordnades därför orienterande möten för ordförandena i organisationerna. Mötesförbud hindrade 1940 alla 1 maj-möten, men DSF:s ordförande Lauritz Hansen bekräftade i ett radioanförande fackföreningens lojalitet

148 Danmark under den tyska ockupationen SOU 1975 229

gentemot regeringen och förklarade att arbetarrörelsen var beredd att bära sin del av den börda som vilade på landet. Både den fackliga ledningen och de lokala föreningarna delade regeringens avvisande hållning mot sabotage. Föreningarna anmodade vid upprepade tillfällen sina medlemmar att stanna kvar på arbetsplatserna och avstå från strejker, sabotage och andra mot ockupationsmakten riktade åtgärder. När motsättningen mellan danska folket och tyska krigsmakten ökade under våren och sommaren 1943, med strejker, sabotage och slutligen generalstrejk som följd, tog DSF uttryckligen avstånd från strejkerna. Alla arbetare uppmanades i augusti 1943 ien resolution att organiserade fortsätta sitt arbete och 400 representanter för Köpenhamns fackliga och arbetarrörelse, antog en gemensam varning mot dem som förpolitiska sökte lokke danske arbeidere ud i desperate eventyr. Den 25 augusti 1943 ställde sig DSF, tillsammans med övriga organisationer inom danskt näringsliv, bakom regeringens och riksdagens fyra dagar tidigare utfärdade upprop till befolkningen om att bevara lugn och ordning. Dessa appeller hade dock ingen som helst inverkan på motståndsrörelsen eller de grupper inom befolkningen som stödde denna. Spänningen mellan ockupationsmakten och den danska allmänheten blev allt större och kulminerade sommaren 1944 i den s. k. Folkestrejken. Tillsammans utfärdade då DSF, arbetsgivarföreningen, ledningen för de stora näringslivsorganisationerna och representanter för huvudstadskommunerna den 2 juli ett upprop som uppmanade de strejkande att återuppta arbetet. Uppropet utfärdades i samråd med departementscheferna och de politiska partiernas ledare. Följande dag uppmanade två ledande politiker Buhl och Kraft, Köpenhamns överborgmästare samt DSF :s och arbetsgivarföreningens ordförande, iett gemensamt radiotal, Köpenhamns invånare att återgå till sin dagliga verksamhet för att undgå de olyckor som annars skulle drabba befolkningen. Den fackliga ledningen kunde förutom sin allmänna lojalitet mot regeringen även åberopa egna motiv för sin hållning beträffande sabotage. Man fruktade att strejkerna skulle få menliga konsekvenser för arbetarna genom att de ökade ockupationsmaktens aggressivitet. Dessutom ansåg man att oron bland arbetarna kunde framkalla tyska krav på upplösning av de fackliga organisationerna. Det kan förtjäna nämnas att de danska statstjänstemännen följde statsledningens linje även sedan motståndet i landet ökat kraftigt. När motståndsrörelsen i oktober 1943 distribuerade en anonym uppmaning till arbetsnedläggelse inom samtliga departement, domstolar och andra förvaltningsmyndigheter i Köpenhamn, hörsammade ingen uppmaningen. Arbetsgivarna hade vid flera tillfällen såväl före som i början av ockupationen föreslagit att den fackliga ledningen skulle gå med på obligatorisk skiljedom i arbetstvister men förslaget hade varje gång avvisats eftersom det ej ansågs förenligt med fackliga intressen. I augusti 1940 tog emellertid socialminister Kjaerbol vid ett sammanträde med för DSF. Kjaerbol omtalade att upp frågan representanter

Danmark under den tyska ockupationen 149

tyskarna med intresse följde utvecklingen av det danska arbetslivet. Han hade därför i samråd med statsminister Stauning beslutat uppmana arbetslivets två parter att försöka finna en lösning som förhindrade arbetstvister men ändå gav bägge parter möjlighet att tillvarata sina medlemmars intressen. Om en sådan lösning ej nåddes riskerade landet enligt Kjaerbøls uppfattning otvivelaktigt en tysk inblandning. DSF förstod att det ej vore lämpligt med inbördes stridigheter i den rådande situationen och upptog förhandlingar med arbetsgivareföreningen för att finna en användbar lösning, baserad på frivillighetens grund. l slutet av augusti hade parterna enats om ett förslag till arbets- och förlikningsnämnd, som byggde på hävdvunnen arbetsrättslig praxis. Partsförhandlingar skulle enligt förslaget alltjämt vara huvudregel vid arbetstvister men i nödfall skulle obligatorisk skiljedom användas. Under vissa förutsättningar skulle nya överenskommelser kunna behandlas. En gemensam nämnd skulle utses och handlägga sociala, ekonomiska och fackliga frågor som var av intresse för näringslivet och produktionen. Förslaget antogs av DSF:s generalförsamling och arbetsgivareföreningens centralstyrelse och översändes till arbetsministern. Sedan parterna godtagit vissa av regeringens föreslagna ändringar utfärdades en ”Love om Arbejdsforhold” den 14 september 1940. Genom denna lagstiftning upphävdes strejkrätten temporärt.

5.4 Tryck- och yttrandefrihet

Eftersom folkrepresentationens verksamhet var offentlig hade både ockupationsmakten och de danska nationalsocialisterna full insyn i dess verksamhet. Ledamöternas yttrande- och handlingsfrihet blev däremot i verkligheten högst begränsad. Samarbetet med regeringen försvårades av dessa förhållanden. Landets demokratiska partier upprättade därför sommaren 1940 ett samarbetsutskott som sammanträdde vid slutna möten. Detta utskott som saknade stöd i konstitutionen, blev fram till förhandlingspolitikens sammanbrott hösten 1943 ett slags ställföreträdande organ för riksdagen. Detta innebar bl. a. att medlemmarnas beslut blev bindande för deras partigrupper när och om förslaget senare framlades i riksdagen. Den samlade riksdagens verksamhetsområde inskränktes till förhandlingar och beslut av expeditionskaraktär och till avgöranden som grundade sig på tyska krav. Utskottet blev det forum där regeringen och folkrepresentationen kunde behandla frågor som ej kunde ges offentlighet i riksdagen för att de där skulle komma till tyskarnas kännedom. Vid frågor av större vikt och politisk betydelse samrådde utskottet oftast med partigrupperna. Även efter det riksdagen inställt sin verksamhet, den 5 oktober 1943, upprätthöll samarbetsutskottet i förändrad form sin verksamhet. Det utgjorde då ej längre något organ för riksdagen utan var endast en krets ledande politiker. Men denna krets övertog rollen som statsledningens

150 Danmark under den tyska ockupationen

politiska rådgivare under folkrepresentationens långa ferie. Flera ledande danska politiker riktade under de första ockupationsmånaderna offentlig kritik mot tyskarna och deras åtgärder och stimulerade därmed folkets alltmer negativa inställning både till tyskarna och till de inhemska nationalsocialisterna. Som motåtgärd förmådde tyskarna redan i slutet av 1940 genom hårda påtryckningar regeringen att avlägsna misshagliga personer från politiska befattningar och förtroendeposter. Följande exempel kan nämnas: Handelsminister Christmas Møller avlägsnades i oktober 1940 från regeringen. Han utsågs omgående till representant för sitt parti (Det Konservative Folkeparti) i samarbetsutskottet men avgick därifrån på statsminister Staunings uppmaning efter tre dagar. Senare krävde tyskarna att Møller skulle lägga ned samtliga sina politiska uppdrag, även sitt folketingsmandat, och för framtiden avhålla sig från all politisk verksamhet. Utrikesminister Scavenius motsatte sig de tyska kraven och framhöll för den tyske fullmäktige, Renthe-Fink, att krav på nedläggning av riksdagsmandat innebar en kränkning av dansk författning och att regeringen ej kunde ta ställning till avgång från partiuppdrag eftersom det var en partipolitisk fråga. Renthe-Fink vidhöll emellertid sina krav och ijanuari följande år lämnade Christmas Møller sin politiska verksamhet i Danmark av hänsyn till regeringens ömtåliga ställning. Den socialdemokratiska riksdagsgruppens ordförande, Hartvig Frisch, kritiserade under finanslovdebatten i november 1940 de danska nazisternas förtal av ledande regeringsmedlemmar. På tysk uppmaning förmådde Stauning honom att samma månad dra sig tillbaka från all politisk verksamhet. I februari 1941 krävde tyskarna att två ledande socialdemokrater, Hedtoft-Hansen och H. C. Hansen, skulle avgå från sina poster inom det socialdemokratiska partiet. Som skäl angav tyskarna att dessa isin egenskap av partiordförande och partisekreterare måste anses vara ansvariga för att dansk fackpress citerat svenska tidningsuttalanden av tyskfientlig karaktär. Ett halvår senare förmåddes de båda politikerna att lämna alla sina politiska befattningar, även sina folketingsmandat. De hade enligt Renthe-Fink, kraftigt bidragit till att försämra relationerna mellan landets befolkning och de tyska trupperna. Också andra personer som i tal eller skrift misshagade tyskarna avlägsnades från sina befattningar, främst författare, präster och lärare. Bland de mer kända fallen kan nämnas den danske diktarprästen Kaj Munk, som i åratal censurerades för att slutligen 1944 mördas av tyskarna; den danske skriftställaren Dr Vilhelm la Cour som dömdes av danske Højesteret till sju månaders fängelse för uttalanden ägnade att skada landets intressen och biblioteksdirektør Døssing som efter att ha vistats i danskt fängelse och tysk internering slutligen blev motståndsrörelsens (Frihetsrådets) sändebud till Sovjetunionen. Åtgärder vidtogs mot präster och lärare som gjort tyskfientliga uttalanden. Emellertid inskränktes ej generellt rätten till fri religionsutövning och undervisning i Danmark. Detta stod i kontrast till förhållandena i

Danmark under den tyska ockupationen 151

länder Norge, där man försökte omandra tyskockuperade exempelvis bilda hela samhället efter nationalsocialistiskt mönster. Den danska kyrkan fortsatte sin verksamhet och kunde till och med hålla ocensurerade radiogudstjänster under hela kriget trots dansk radio efter augusti 1943 stod under ledning. hade avsett införa censur 1944 men tysk Tyskarna

avstod sedan landets biskopar protesterat och hotat med att helt inställa

programmen. Tyskarna ingrep ej heller i interna skolförhållanden eller i skolornas kursböcker censureledning, men tyskfientliga drogs in, föredragshållare rades och åtskilliga lärare anhölls, fängslades och deporterades. Tyskarna krävde kontroll över dansk press och radio för att kunna hindra antitysk agitation eller meddelanden som kunde skada tyska militära operationer. Danska myndigheter åtog sig att själva ombesörja denna kontroll. Trots detta ställdes radion under tysk kontroll. Pressen ficki fortsättningen endast publicera material från godkända byråer och införde en frivillig kontroll av allt nyhetsmaterial som rörde utlandet, kriget eller tyskarna. Dessa regler kompletterades den 6 maj 1940 med av danska UD utfärdade riktlinjer för pressens handläggning av inländskt material av militär vikt och av utländska telegram. När tyskarna anförde klagomål hos pressbyrån över uttalanden vilka som riktade mot dem utdelade en särskilt upprättad pressuppfattades nämnd eller utdömde böter. I vissa fall genomdrev tyskarna att varningar de ansvariga redaktionerna avskedades. Efter förhandlingspolitikens sammanbrott infördes tysk presscensur. Samtidigt ställdes radion under tysk ledning. kan nämnas att danska myndigheter självmant införde I sammanhanget presscensur beträffande arbetsmarknadsfrågor för att tyskarna ej skulle få situationen klar för sig och på grundval därav på danska arbetsmarknaden öka sin värvning av dansk arbetskraft.

5.5 Rörelsefrihet

de första inskränkningarna i medborgarnas rörelsefri- Regeringen gjorde het den 9 april 1940, efter krav från tyskarna, genom att införa tempocensurerades rärt stopp i person- och godstrafiken på Sverige. Samtidigt all kommunikation med omvärlden via post, telefon och telegraf och två månader senare förbjöds privat postbefordran till utlandet. införde utegångsförbud vid flera tillfällen under Ockupationsmakten åren 1943-45, bl. a. under det militära undantagstillståndet hösten 1943 och i samband med folkstrejken sommaren 1944. Förbudet infördes antingen lokalt eller för hela landet som repressalier för sabotage eller andra former av danskt motstånd. Det innebar att trafik eller vistelse utomhus som icke var nödvändig var förbjuden under viss del av dygnet, oftast mörkläggningstiden, och att offentliga lokaler som biografer och teatrar stängdes vid mörkläggningen. Utegångsförbudet, som hindrade köpenhamnarna från att bruka sina kolonilotter efter arbetets slut, blev den utlösande faktorn för folkstrejken.

152 Danmark under den tyska ockupationen

All trafik med privata motorfordon förbjöds temporärt vid ockupationens inträde och samtidigt begränsades spårvägstrafiken. Senare krävde tyskarna ibland lokala trafikbegränsningar i repressaliesyfte, t. ex. utfärdade polismästaren i Kolding trafikförbud under mörkläggningstiden på grund av ett danskt attentat mot medlemmar av tyska krigsmakten. Tyskarna förbjöd all civil biltrafik under det militära undantagstillståndet hösten 1943 med undantag för livsnödvändiga körningar (läkare och barnmorska) samt körningar till krigs- och livsviktiga industrier. Även i dessa fall måste särskild ansökan göras varefter dansk polismyndighet kunde ge tillstånd efter godkännande av ortens tyske kommendant. Även cykelåkning och civil järnvägstrafik förbjöds under denna period. Under oroligheterna sommaren 1944 förbjöd tyskarna all bil- och lastbilstrafik i Köpenhamn och på motsvarande sätt använde de vid flera tillfällen under de sista ockupationsåren lokala eller temporära trafikförbud som repressalier för danska motståndsaktioner. Tyskarna vidtog en rad åtgärder för att hindra befolkningen från att lämna landet. Landets gränser stängdes i april 1940 men öppnades senare. Den tyska gränskontrollen skärptes dock kraftigt under de senaste krigsåren och illegala gränsövergångar bestraffades hårt. Sjötrafiken inskränktes successivt dels för att minska flyktmöjligheterna, dels för att hindra att fartyg av motståndsrörelsen överfördes till Sverige. All nöjessegling i Öresund förbjöds våren 1940. Fyra år senare inställde en tysk kungörelse all sjötrafik på Jyllands västkust under mörklåggningstiden. Högsjöfiskare fick ej närma sig eller lämna kusten under denna tid och dagfiskare fick ej lämna den innan mörkläggningen upphört och måste återvända till hamn eller strand innan den börjat. Den som överträdde förbudet skulle beskjutas utan varning och straffas enligt de tyska krigslagarna. I oktober 1944 kungjorde tyskarna att samtliga nöjesfarkoster måste dras upp på land före den 30 oktober, då de annars skulle beslagtus och bortföras. Kustfarten till vissa hamnar begränsades i februari 1945 och personer som ej hörde till besättningen förbjöds tillträde till havsgâende fartyg. Motståndsmän lyckades föra åtskilliga fartyg över Sundet under våren 1945. Detta resulterade i ett tyskt förbud mot all dansk sjötrafik på Köpenhamns hamn. Åtgärden försvårade emellertid stadens försörjning varför tyskarna i stället placerade tysk vakt på alla fartyg som lämnade hamnen. Även rörelsefriheten inom landet beskars gradvis. På Jylland rådde särskilt stränga bestämmelser på grund av att den tyske befälhavaren hade sitt högkvarter där och tyskarna uppförde stora militära anläggningar längs kusten till skydd mot en befarad allierad invasion. Vandring och fotografering var förbjuden där redan 1940 och senare infördes obligatoriska legitimationskort inom området och det blev förbjudet att färdas längs kusterna. Tyskarna förklarade att förbuden upprättats av militära skäl och till civilbefolkningens skydd, och överträdelser straffades enligt de tyska krigslagarna.

Danmark under den tyska ockupationen 153

l oktober 1943 uppmanade ockupationsmakten landets befolkning att respektera anrop från tyska vaktposter. Våren 1944 kungjorde tyskarna att alla danskar över 14 år måste bära legitimationskort efter den 1 augusti. Samma vår upprättades tyska kontrollposter vid fyra stora broar, Limfjordsbroarna, bron över Lilla Bält och Storströmsbron. Tyska vaktposter undersökte om dagen lasten på samtliga fordon och nattetid rådde trafikförbud. Speciella passersedlar, giltiga högst 10 timmar, kunde utfärdas av närmaste tyska kommendant för läkare, barnmorskor, brand- och räddningskårer och även för transporter som hade intresse för den tyska krigsmakten.

5.6 Personlig frihet

Danska medborgares personliga frihet utsattes under krigsåren för grava övergrepp. Under ockupationens första år genomförde danska myndigheter frihetsberövanden med stöd av lag, men efter 1943 företog ockupationsmakten i stigande omfattning själv aktioner mot befolkningen och dessa aktioner utvecklades som tidigare nämnts gradvis till öppen terror. Bland de lagar som danska myndigheter under tyskt tryck utfärdade åren l940»43 fanns tre som i särskilt hög grad stred mot tidigare rättspraxis och det allmänna rättsmedvetandet, nämligen ørumlagen, kommunistlagen och fullmaktslagen. De vållade oenighet vid sin tillkomst och utsattes för kritik både under och efter kriget. De båda förstnämnda tillämpades med retroaktiv verkan, den sistnämnda gav regeringen möjlighet att i vissa frågor lagstifta utan riksdagen. Den 18 januari 1941 utfärdades med retroaktiv verkan ett temporärt tillägg till den allmänna strafflagen, kallat Lex (Drum. Lagen stadgade livstidsstraff för ryktesspridning ägnad att skada landets intressen i förhållande till Tyskland. Samma straff drabbade den som utsatte tyska trupper för fara eller förstörde eller bortförde dessa truppers materiel eller anläggningar. Lagen medförde också vissa processuella förändringar. Bl. a. upprättades en dansk särdomstol för brott mot lagen, och denna domstol blev danska statsledningens främsta organ vid bekämpandet av den mot tyskarna riktade danska sabotageverksamheten. Under ett år april l942-apri1 1943 åtalades 1.296 personer enligt (Drumlagen. Lagens bestämmelser gällde även handlingar som danska medborgare begick utom landets gränser, och om lagöverträdaren ej kunde återfinnas eller befann sig utom riket ägde rätten besluta om att den efterspanades egendom skulle beslagtas och hans ämbete eller näringsverksamhet upphöra så länge beslaget varade. Ett exempel på denna tillämpning var Kauffman, det ”fria Danmarks sändebud i Washington, som avskedades och med stöd av Lex Orum fick sin egendom ihemlandet beslagtagen. (Drumlagen hade följande bakgrund. En dansk flygofficer, ørum, hade i december 1940 gripits i Berlin för

154 Danmark under den tyska ockupationen

spioneri för allierad räkning. Enligt tysk lag kunde han ställas inför krigsrätt och dömas till döden men tyskarna förklarade sig villiga att överlämna målet till dansk domstol under förutsättning att den danska strafflagen skärptes i flera hänseenden och fick retroaktiv verkan för att kunna omfatta (Drum och hans medanklagade. Regeringen framlade det önskade lagförslaget den 16januari 1941 för att undgå dödsdomarna och samarbetsutskottet gav med tvekan sitt godkännande. Riksdagen färdigbehandlade av samma hänsyn följande dag förslaget i båda tingen. ørum dömdes samma månad till livstids fängelse av Köpenhamns rådhusrätt och hans medhjälpare fick tidsbestämda frihetsstraff. Den hastigt producerade strafflagsändringen tillkom således på tyskt initiativ och det tyska motivet var att få ett effektivt rättsligt vapen mot det danska motståndet, den illegala pressen och de i utlandet bosatta danskarna som hade förmögenhet i Danmark. Motståndsrörelsen betraktade ørumlagen som en landsförrädisk undantagslag eftersom den straffbelade alla mot tyska intressen riktade handlingar och landet enligt motståndsrörelsens uppfattning befann sig i krig med Tyskland. Omedelbart efter den tyska kapitulationen i maj 1945 upphävdes ørumlagen genom provisorisk, senare av riksdagen godkänd, lagstiftning. Den 22 augusti 1941 utfärdades en lag, som förbjöd alla slag av kommunistiska föreningar eller sammanslutningar. och kommunistisk verksamhet, den s. k. kommunistlagen. överträdelse straffades med böter, fängelse eller straffarbete högst åtta år. Egendom, arkiv och protokoll som tillhörde kommunistiska föreningar och sammanslutningar skulle tas iförvar. Personer som misstänktes delta i kommunistisk verksamhet kunde tas i förvar efter beslut eller godkännande av justitieministern, när det ansågs nödvändigt av hänsyn till statens säkerhet eller förhållande till främmande makter. Varje internerad skulle inom 24 timmar ställas inför Köpenhamns rådhusrätt som vid sitt beslut, om interneringen skulle upprätthållas eller ej, rättade sig efter justitieministern. När den internerade av tidsskäl ej kunde ställas inför rådhusrätten fick domare i underrätt fatta beslut. Talan om besluten fördes i Højesteret. Justitieministern skulle var tredje månad informera ett av riksdagens båda ting tillsatt utskott om vilka som tagits i förvar och på vilka grunder detta skett. Lagen hade tillkommit på förslag av justitieministern som ville få en rättslig grund för interneringar av danska kommunister som genomförts redan den 22 juni. Förslaget godkändes efter en långvarig debatt i samarbetsutskottet. Sedan folketinget färdigbehandlat förslaget på en dag, godkändes det enhälligt av båda tingen. Därmed hade man med retroaktiv verkan skapat en grund för den internering som genomförts på tysk begäran och som man då motiverat med att nödrätt förelåg. Lagen kritiserades kraftigt under krigsåren och upphävdes omedelbart efter krigsslutet. Senare kritiserades den på nytt i samband med att de

Danmark under den tyska ockupationen 155

parlamentariska kommissioner, som fått i uppdrag att granska ockupationsârens verksamhet, framlade resultatet av sina utredningar för riksdagen. Den l l november 1942 utfärdades en lag som bemyndigade regeringen att utfärda bestämmelser för upprätthållande av lugn, ordning och säkerhet ”i det Omfang, hvori det skonnes nødvendigt for at motvirke Handlinger, der under de foreliggende alvorlige Forhold og Landets Besaettelse af tyske Tropper er egnede til at bringe Landets Interesseri Fare.” Brott mot de bestämmelser som utfärdades med stöd av denna fullmaktslag beivrades enligt gällande strafflag. Dödsstraff var därmed uteslutet. Vid ett regeringsskifte skulle fullmaktslagen förbli giltig endast om detta godkändes av riksdagens båda ting. Med detta stadgande garderade regeringen sig mot att lagen i framtiden kunde komma att missbrukas av en tyskvänligare ministär. De förordningar som utfärdats med stöd av lagen skulle dock bestå till dess de upphävdes genom lag eller kungl. förordning. Fullmaktslagen hade följande bakgrund. I november 1942 var de dansk-tyska relationerna särskilt ansträngda. Den tyske utrikesministern, Ribbentrop, ställde då som villkor för att godkänna en dansk regeringsombildning, att danskarna genomförde en fullmaktslagstiftning, som gav regeringen möjlighet att utfärda vissa förordningar utan att rådgöra med riksdagen. Regeringens politiska medlemmar, samarbetsutskottet och dess partigrupper i riksdagen debatterade förslaget intensivt och drog gränserna för fullmakten så snäva som möjligt. Den begränsades till att avse förordningar som gällde ordning och säkerhet i landet, de tyska truppernas säkerhet samt samarbete med Tyskland. Alla de samarbetande partierna stödde detta förslag, vilket framlades utan kommentarer efter en kort utskottsdebatt och antogs utan riksdagsdebatt. Lagen var klart grundlagsstridig. Den kom emellertid aldrig till användning varför dess fara för landet ej kan beläggas. Den första aktionen mot en särskild grupp medborgare företogs sommaren 1941. Tyskland anföll Sovjetunionen den 22 juni och samma dag krävde tyskarna att de danska diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen skulle brytas och ledande danska kommunister arresteras. Tyskarna var särskilt angelägna om att de tre kommunistiska riksdagsmännen omfattades av aktionen. Stats- och utrikesministrarna beslöt, efter samråd per telefon, att böja sig för de tyska kraven. På grund av tidsnöd kunde varken den övriga regeringen eller samarbetsutskottet delta i beslutet om arresteringar. Dansk polis inledde genast verksamheten och 336 personer greps. Flera släpptes snart men l l6 kommunister internerades, bland dem folketingsmannen Martin Nielsen. En annan folketingsman, Alfred Jensen, greps men lyckades undkomma och den tredje, kommunistpartiets ordförande Aksel Larsen greps först i november följande år och utlämnades då till tyskarna. Två dagar senare sammanträdde stats-, utrikes- och justitieministrarna

156 Danmark under den tyska ockupationen

med samarbetsutskottet och informerade om aktionen. Statsministern presenterade de tyska kraven och förklarade att regeringen sett sig tvungen att ge efter för dessa. Justitieministern förklarade att interneringen skett på order från den tyska krigsmakten. Regeringen hade, sade han, enhälligt beslutat att ej frivilligt försöka ge interneringen lagligt stöd. Med hänvisning till grundlagens stadgande om riksdagsmäns immunitet förklarade han att det ej var möjligt att ändra denna. I en nödsituation tvingas man emellertid att gå utanför lagen. Han underströk att de kommunistiska riksdagsmännen på tyskarnas begäran internerats, men ej hade arresterats, ej heller åtalats för spioneri eller annat brott. interneringen väckte ovilja hos befolkningen och särskilt i fackföreningskretsar. Regeringen beskylldes för grundlagsbrott. Justitieministern medgav vid ett nytt sammanträde med samarbetsutskottet en månad senare, att aktionen strängt taget var grundlagsstridig men betonade att nödsituationen gjorde den både nödvändig och berättigad. Två dagar efter aktionen mot kommunisterna krävde Renthe-Fink att det kommunistiska partiet skulle upplösas och all kommunistisk verksamhet förbjudas. Justitieministern som önskade få lagligt stöd för fortsatt internering av kommunisterna föreslog att genom lagstiftning efterkomma detta krav. Han fick stöd av Højesteretsordföranden som ansåg att en sådan lagstiftning ej vore grundlagsstridig. Som skildras på annat håll tillkom den önskade lagen den 22 augusti 1941 efter långvariga förhandlingar. När lagen utfärdats upphävde folketinget de kommunistiska ledamöternas immunitet men de behöll sina mandat och sin lön. Natten till den 29 augusti 1943 intog tyskarna och Horserødslägret bortförde 150 av de kommunister som internerats där, medan 90 lyckades fly. De bortförda deporterades till tyska koncentrationslägret Stutthof den 2 oktober, samtidigt som de av tyskarna gripna judarna fördes till tysk fångenskap. Genom Bernadotteaktionen återfördes våren 1945 de deporterade kommunisterna som överlevt åren i koncentrationsläger. Bland dessa befann sig Aksel Larsen och Alfred Jensen, vilka båda fick ministerposteri efterkrigstidens första regering, befrielseregeringen. Ockupationsstyrkorna överföll natten till den 29 augusti 1943 landets militärförläggningar, avväpnade krigsmakten och internerade Officerskåren. Samtidigt infördes militärt undantagstillstånd i hela landet. Tyskt hot om att deportera officerarna till Tyskland verkställdes ej, utan dessa frigavs efter den tyska aktionen mot judarna, se nedan, och innan undantagstillståndet den 6 oktober upphävdes. Vid undantagstillståndets början arresterade tyskarna ett stort antal ledande män inom dansk politik och vetenskap, bland dem en rad riksdagsmän. Praktiskt taget hela den konservativa riksdagsgruppen internerades men tyskarna undvek systematiskt att arrestera politiker från Venstre och Socialdemokratiet. Detta berodde enligt Hartvig Frisch på att landets bönder och arbetare politiskt tillhörde dessa grupper och att tyskarna ej önskade åstadkomma oro på områden där produktionen kunde lida skada.

Danmark under den tyska ockupationen 157

Den 31 augusti protesterade riksdagens presidium hos tyskarna mot den kränkning av grundlagen som interneringen av riksdagsmännen innebar. Tyskarna riktade aldrig någon anklagelse mot de internerade som släpptes efter hand, de sista den 5 november 1943. Ockupationsmakten tog vid flera tillfällen upp frågan om dansk särlagstiftning mot judar men regeringsmedlemmar informerade såväl tyskarna som de judiska ledarna om att de under inga omständigheter ämnade gå med på något sådant. De politiska partierna betonade vid flera tillfällen att man måste avvisa alla krav om en särlagstiftning även om en sådan ståndpunkt skulle medföra en brytning med tyskarna och Svenningsen framhöll vid ett sammanträde med de judiska ledarna i september 1943 bestämatt departementschefsstyrelsen ej skulle gå med på att genomföra melser som riktade sig mot judarna och att styrelsen skulle protestera om tyskarna själva vidtog sådana åtgärder. själva införde aldrig någon särlagstiftning. Detta hindrade Tyskarna dem emellertid ej från att i början av oktober 1943, medan tyskt militärt alltjämt rådde i landet, genomföra en av Berlin beordundantagstillstånd rad aktion mot landets judiska befolkning. Ockupationsledningen i Danmark ogillade aktionen. En representant för denna upplyste den svenska statsministern om den fara som hotade Danmarks judiska befolkning och underrättade sedan vissa danska politiker. Dessa varnade hastigt ledande medlemmar av den mosaiska församlingen i Köpenhamn. underrättades den 29 september och sam- Departementschefsstyrelsen manträdde genast. skulle internera för Man diskuterade om danska myndigheter judarna till Tyskland. Meningarna var delade. att undgå att dessa deporterades Åtgärden skulle innebära en avvikelse från principen om att ej göra något som stred mot danskt rättsmedvetande utan i sådana fall överlåta åt tyskarna att handla. Å andra sidan riskerade en protest att bli verkningsav departementschefer och politiker beslöt slutligen att lös. Majoriteten var omedelbart förestående så skulle internering kunom en deportation na tillgripas som en nödåtgärd. I varje fall skulle danskarna ej befatta sig med efterspaning eller arrestering av judar. Den 30 september meddelade det svenska sändebudet von Dardel en av de judiska ledarna, Henriques, att Sverige stod öppet för alla som önskade fly dit. Den tyske fullmäktige, Best, låtsades vara ovetande om de tyska planerna. Han var ej anträffbar för den danske förhandlaren dagen för aktio- Först 20 minuter före aktionens början fick det nen, den l oktober. danska justitiedepartementet officiellt meddelande om att vissa ”riksfientliga” element skulle anhållas. Därefter bröts telefonförbindelserna i Köpenhamn. Senare samma kväll bekräftade Best för Svenningsen och Eivind Larsen att aktionen gällt judar och att de anhållna redan följande dag skulle föras till Tyskland. Svenningsen föreslog omgående att deporteringen skulle inställas och ersättas med dansk internering. Best lovade vidarebefordra förslaget till

158 Danmark under den tyska ockupationen

Berlin men framhöll att han endast med instruktion därifrån kunde gå med på förslaget. Någon instruktion kom ej och följande dag transporterades 202judar samt de kommunister som hämtats ur Horserødslägret till Tyskland. Best rapporterade till Berlin att aktionen genomförts och att ingen jude längre kunde vistas legalt i landet eller utöva någon verksamhet där. De som ej arresterats var beordrade att inställa sig hos den tyska krigsmakten och underlåtenhet skulle bestraffas enligt krigslagarna. Trots den tyska taktiken hade man isista stund lyckats sprida varning om aktionen. Huvuddelen av de hotade lyckades därför sätta sig i säkerhet. Den danska motståndsrörelsen ordnade en omfattande båttrafik över Öresund och omkring 7.000 flyktingar lyckades ta sig över till Sverige. 90 % av dessa varjudar. Det tyska övergreppet väckte våldsamma protester i Danmark. Konungen protesterade i ett personligt brev till Best och även riksdagspartierna, kyrkan, Højesteret, universitetet och näringslivsorganisationerna protesterade. Departementscheferna sammanträdde den 2 oktober och informerades av Svenningsen om vad som inträffat. Man beslöt att framföra en muntlig protest hos Best under sådana former att man ej förstörde de möjligheter som alltjämt återstod att minska olyckans omfattning. Den svenska regeringen protesterade iBerlin den l oktober och erbjöd sig samtidigt att ta emot alla danska judar. Tyskarna avslog. I april 1945 hemfördes genom Bernadotteaktionen alla deporterade som överlevt sin fångenskap. Sommaren 1944 begärde den tyska militär- och polisledningen i Danmark Himmlers tillstånd att få ingripa mot den danska polisen. Man fruktade en allierad invasion i landet och var angelägen om att dessförinnan oskadliggöra poliskåren som var välbevâpnad och ur tysk synpunkt opålitlig. Den 19 september gick Gestapo till aktion i fyra större städer stödd av tysk militär. Den centrala danska polisledningen arresterades under ett möte med den tyske polischefen, ordningspolisen överraskades på sina poster, polishögkvarteret och polisstationerna i Köpenhamn ockuperades. De arresterade polismännen, sammanlagt över 2.000, deporterades till tyska koncentrationsläger. Polisen i det övriga landet avväpnades men upplöstes ej. Den gick emellertid under jorden och anslöt sig till motståndsrörelsen. Frånvaron av polis fick allvarliga konsekvenser för landet, bl. a. inställdes allt spaningsarbete vilket medförde att kriminaliteten kraftigt ökade medan domstolarnas verksamhet begränsades. Allt eftersom ockupationen fortskred ökade motståndsrörelsen och tyskarna tillgrep allt hårdare åtgärder som slutligen urartade i ren terror. I december 1943 gav Berlin ockupationsledningen i Danmark order om att sätta in vad de kallade motterror. Alla rättegångar mot sabotörer skulle genast upphöra och dessa istället skjutas vid första lämpliga tillfälle. Vidare skulle man införa ett system av clearingmord och kontrasabotage; fem danskar skulle dödas för varje dödad tysk eller tyskvän och varje dansk sprängning besvaras med en

Danmark under den tyska ockupationen 159

annan Personer som i något hänseende stödde motståndssprängning. rörelsen offer och skadegörelsen borde företrädesvis drabba var lämpliga nöjesanläggningar, tidningar och liknande. Följande exempel kan illustrera den tyska terrorn: 125 danskar bland dem Kaj Munk; ll motståndsclearingmördades, män sköts i hemlighet i tyska högkvarterets källare hösten 1944 och samma höst anställde tyskarna massaker på Rådhusplatsen i Köpenhamn. Massarresteringar blev vanliga. I oktober 1944 greps 400 personer och samma höst arresterades ytterligare 500 vid en razzia i Köpenhamn personer över hela landet som gisslan. Razzior och arresteringar följdes ofta av tortyr, dödsdomar och avrättningar. Särskilt vanligt blev det att dömdes till döden för att sedan avrättas gruppvis fångna motståndsmän som repressalie för danskt sabotage. Flera hundra danskar deporterades och departementscheferna försökte förgäves få behålla de till Tyskland i landet att bygga ett interneringsläger som ställdes till gripna genom tyskarnas disposition. Förutom den terror mot personer som ovan skildrats tillgrep tyskarna ofta medveten skadegörelse, s. k. Schalburgtage, i repressaliesyfte. Den första 1944 och var riktad mot studentföreningen i ägde rum i januari Bland de följande kan nämnas förstörelsen av spårvagnarna i Köpenhamn. Århus, av Tuborgbryggerierna och av Tivoli i Köpenhamn.

5.7 Dansk lagstiftning efter befrielsen

En rättslig uppgörelse med dem som samarbetat med tyskarna ansågs efter befrielsen nödvändig. Vidare hade ockupationsårens erfarenheter visat risken för att medborgarnas fri- och rättigheter åsidosattes i kritiska situationer och det framstod som angeläget att bereda dessa rättigheter ökat skydd. Dessa överväganden fick inflytande dels på strafflagstiftningens område, dels på 1953 års grundlagsreform.

5.7.1 Strafflagstzftning

Under några veckor efter befrielsen från tyskarna våren 1945 utarbetade justitiedepartementet lagregler som skulle ligga till grund för en räfst mot dem som samarbetat med tyskarna. Lagstiftningen brådskade på grund av folkets antipati mot dem som betraktades som landsförrädare. Den 25 maj 1945 framlades ett förslag till landsförräderilag byggt på förarbeten som motståndsrörelsens Frihetsråd gjort under krigsåren. Lagen, som gavs tillbakaverkande kraft till 9 april 1940, införde åtskilliga straffskärpningar, bland dem dödsstraff. Den straffbelade bl. a. följande gärningar: landsförräderi och annan verksamhet i tyskt intresse, mord och mordbrand, samt värvning till tysk krigstjänst. Handlingar som företagits före den 29 augusti 1943 förklarades dock straffria om de utförts enligt lag eller laglig dansk myndighets order eller anvisning. Jämte straffet stadgade lagen att person som befunnits skyldig till något av de i lagen angivna brotten skulle vara förlustig medborgerligt

160 Danmark under den ryska ockupationen

förtroende. Han berövades därmed nästan alla medborgerliga förmåner: valrätt och valbarhet, offentlig tjänst eller förmåner, rätt att göra militärtjänst, rätt att bedriva någon verksamhet som krävde offentlig auktorisation, rätt att utöva något slag av undervisningsverksamhet, rätt att inneha ledande ställning eller vara styrelsemedlem i någon näringsidkande rörelse, rätt att inneha näringstillstånd, rätt att uppbära offentlig pension eller ersättning. Domstolen hade vidare möjlighet att förutom dessa för den enskilde kännbara påföljder frånkänna den skyldige förmögenhet och viss inkomst. Villkorlig dom kunde ej komma ifråga, ej heller Villkorlig frigivning. Brotten preskriberades aldrig och den dömde kunde i regel endast överklaga då straffet antingen var döden eller 10 års fängelse. Besvärstalan fördes inför en genom 1945 års strafflagstillägg särskilt inrättad nämnd. Domstolarna inledde genast rättsuppgörelsen med den nya lagstiftningens stöd varvid âtskillig oro uppstod i landet. Vissa motståndskretsar ansåg att domstolarna dömde ut för milda straff medan många andra ansåg att lagen tolkades alltför hårt och godtyckligt. Många lägre befattningshavare som tidigt blev föremål för rättegång ådömdes obilligt hårda straff. När tidsavståndet från kriget ökade blev domstolarna alltmer benägna att döma ut mildare straff även sådana som underskred minimigränserna. Härigenom fick många gånger de som ställdes inför rätta först något halvår efter befrielsen en mildare bedömning än de som tidigt fått sina straff. Detta var så mycket mer stötande som utredningen i de senare fallen ofta fördröjts på grund av brottens grova och invecklade beskaffenhet. Kritiken mot rättsuppgörelsen ökade och i slutet av 1945 tillsattes ett utskott som fick till uppgick att förbereda en revision av landsförräderilagen. I juni 1946 utfärdades en lag på grundval av utskottets förslag. Denna nedsatte frihetsstraffets minimigräns, möjliggiorde villkorlig frigivning och mildrade reglerna för förlust av medborgerligt förtroende. Straffsatserna för de grova brotten ändrades dock ej. Med hjälp av benådningar reviderades tidigare utdömda straff till överensstämmelse med den nya lagens bestämmelser. På grund av erfarenheterna av denna rättsuppgörelse genomfördes i slutet av 1940-talet en revision av den allmänna strafflagen. Landsförräderibrotten inarbetades i bestämmelserna om brott mot statens självständighet och säkerhet (kap. 12) och brott mot statsförfattningen och de högsta myndigheterna (kap. 13). I samband härmed inarbetades i kap. 13 § 118 även ett begränsat straffrättsligt skydd för pressens yttrandefrihet och för mötesrätten, eftersom dessa rättigheter ansågs särskilt utsatta för intrång som förberedelse till eller i samband med brott mot statsförfattningen och de högsta statsmyndigheterna.

Inledning till avsnitten om Förbundsrepubliken Tyskland samt Österrike

Dr. fur., fur. kand. Hans-Heinrich Vogel

Rapporterna om fri- och rättighetssystemen i Förbundsrepubliken Tyskland och i Österrike har utformats i enlighet med önskemål från fri- och rättighetsutredningens sida. Tyngdpunkten i framställningen ligger på redovisningen av författningsdomstolarnas praxis. Statsrättslig doktrin är därutöver beaktad, men utrymmesbegränsningen har inte tillåtit en närmare dokumentering. Rättsfallsreferaten är av samma skäl knapphändiga och syftar endast till att exemplifiera konkreta problem som har kommit under I fråga om redovisning domstolsprövning. av fakta och argumentation skall och kan dessa referat inte ersätta de vanligtvis redan mycket koncentrerade domskälen. De av domstolarna enligt tyska och österrikiska motiveringstraditioner formulerade abstrakta rättssatserna har dock givetvis refererats utan liknande förkortningar. För vänlig hjälp vid arbetet får förf. varmt tacka fru Bundesverfassungsrichterin W. Rupp-v. Brünneck i Förbundsrepubliken Tysklands författningsdomstol i Karlsruhe samt presidenten i Österrikes författningsdomstol i Wien, Universitätsprofessor Dr. W. Antoniolli, presidenten i Österrikes förvaltningsdomstol, Dr. E. Loebenstein, ävensom Ministerialsekretär Dr. G. Egger och Universitätsassistent Dr. E. Puck, båda vid den österrikiska författningsdomstolen. \

ll

6 Medborgerliga fri- och rättigheter i Förbunds-

republiken Tyskland

Dr. jur., jur. kand. Hans-Heinrich Vogel

u

6.1 Sammanfattning; förkortningar

Enskilda grundläggande fri- och rättigheter skyddas i Förbundsrepubliken Tyskland dels av normer i 1949 års grundlag, dels av folkrättsliga regler huvudsakligen i Europarådets konvention till skydd för de mänskliga rättigheterna. Grundrättighetsnormerna är formulerade som generalklausuler, vilkas innehåll preciseras främst genom författningsdomstolens rättspraxis. Vissa av grundrättighetsstadgandena är försedda med förbehåll för inskränkande lagstiftning, som emellertid icke får urholka fri- och rättighetens väsentliga innehåll. Somliga grundrättigheter tillkommer alla människor, andra endast tyskar. Grundrättighetsnormerna i grundlagen är omedelbart gällande rätt för den lagstiftande, den verkställande och den dömande statsmakten. Efterlevnaden skall kontrolleras av domstolarna; frågor om eventuell grundlagsstridighet hos lagstiftning från tiden efter grundlagens ikraftträdande skall dock underställas författningsdomstolens prövning. Enskilda får föra talan mot påstådda grundrättighetskränkningar i sista instans hos författningsdomstolen genom författningsbesvär. Underställning och författningsbesvär är endast tillåtliga i konkreta fall. Abstrakt kontroll av normer får författningsdomstolen endast företaga på begäran av vissa högsta statsorgan. Författningsdomstolens praxis har fått utomordentlig betydelse för hela det västtyska rättssystemet. Koncentrering av större delen av grundrättighetsmålen till författningsdomstolen anses allmänt vara lyckad. Grundlagen normerar grundrättigheterna icke i ett slutet system utan genom två allmänna och ett antal speciella regler. De allmänna normeringarna gäller den allmänna handlingsfriheten, som bland annat skyddar mot intrång i den personliga sfären, samt den allmänna likhetsprincipen, vars måhända viktigaste konsekvens är att man och kvinna skall ha lika rättigheter. De speciella normeringarna rör de fri- och rättigheter som är uppräknade i innehållsförteckningen.

164 SOU 1975129 Förbundsrepubliken Tyskland

Förkortningar BVerfGE Entscheidungen des Bundesverfassungsgerichts (avgöranden av förbundsstatens författningsdomstol) BVerfGG Bundesverfassungsgerichtsgesetz (lagen om förbundsstatens författningsdomstol) GG Grundgesetz (västtyska grundlagen) av den 23 maj 1949 Ur den västtyska författningsdomstolens samling av avgöranden citeras med uppgift om volym, sida för avgörandets början och eventuellt sida för uppslaget, t. ex. BVerfGE 32, 54, 70 ff.

6.2 Fri- och rättighetsnormernas källor och system

6.2.1 Källor Enskildas grundläggande fri- och rättigheter skyddas i Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) dels av författningsrätten, dels av folkrättsliga normer.

6.2.1.1 Författningsrätten Västtyskland är en förbundsstat. Både förbundsstaten och de olika delstaterna har skrivna författningar. Förbundsstatens författningsbestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter är kodifierade i 1949 års Grundgesetz (grundlag, GG) i ett inledande avsnitt om ”Grundrättigheterna” (art. l-19 GG) och i ett antal artiklar i grundlagens övriga delar, främst art. 20 st. 4, art. 33, 38, 101-104 GG samt art. 140 GG i förening med de alltfort som beståndsdel av grundlagen gällande art. 136-139 och 140 i 1919 års författning (Weimarförfattningen). Även delstaternas författningar innehåller grundrättighetsstadganden, i delstaten Hessens författning t. ex. i art. l-63, 73, 75, 129, 134 och 147. Skillnaderna mellan förbundsstatens och delstaternas regler är emellertid

inte stora och delstatsrättensbetydelse ringa, eftersom delstaterna efter

förbundsrepublikens tillkomst och grundlagens ikraftträdande har fått anpassa sin författningsrätt till förbundets rätt (i enlighet med homogenitetsklausulen i art. 28 GG). Delstatsrätten lämnas därför i denna framställning därhän. I Tyskland har författningsrättsliga stadganden om grundläggande frioch rättigheter förekommit sedan förra seklets början. Efter Franska revolutionen intog de flesta tyska staterna utförliga bestämmelser om sina medborgares grundläggande fri- och rättigheter i sina författningar, t. ex. Bayern i författningen av den 26 maj 1818 och Württemberg i författningen av den 25 september 1819. Den vid Tyska rikets grundande 1871 antagna riksförfattningen saknade grundrättighetsbestämmelser; grundläggande fri- och rättigheter normerades alltjämt av delstaternas författningsrätt. I den efter första världskriget och revolutionen år 1919 av nationalförsamlingen i Weimar utarbetade författningen intogs där-

165 Förbundsrepubliken Tyskland

emot ett omfattande avsnitt om tyskarnas grundrättigheter och -skyldigheter (art. Erfarenheterna 109-165). av dessa reglers tillämpning har varit vägledande vid utformningen av grundrättighetsdelen i 1949 års grundlag (grundrättighetsreglernas idéhistoriska bakgrund skildras av G. Oestreich i Die Grundrechte. Handbuch der Theorie und Praxis der Grundrechte. Herausg. von K. A. Bettermann u. a. l. Band 1. Halbband. Duncker & Humblot: Berlin 1966 sid. l ff.).

6.2.1.2 Folkrätten Det författningsrättsliga skyddet för grundläggande fri- och rättigheter kompletteras av normer i dels partikulär, dels allmän folkrätt. Som partikulärfolkrätt gäller för Västtyskland Europarådets konvention den 4 november 1950 till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt tilläggsprotokollen till denna konvention av den 20 mars 1952, den 6 maj 1963 och den 16 september 1963. Konventionen har transformerats till inomstatlig rätt genom en lag av den 7 augusti 1952 och tilläggsprotokollen genom lagar av den 20 december 1956, den 9 maj 1968 och den 10 december 1968. Konventionen och tilläggsprotokollen har på detta sätt blivit inlemmade ivästtysk rätt som enkel förbundsrätt med tekniskt sett lägre dignitet än förbundets författningsrätt. Dignitetsfrågan saknar dock praktisk betydelse, eftersom sank-

tionsorganen - kommissionen och domstolen - icke är bundna av inom-

statlig västtysk rätt utan endast av konventionen och protokollen. Fri- och rättighetsskyddet kan därjämte bli utvidgat av allmän folkrätt. Allmän är en folkrättslig regel, om den erkännes av ett övervägande flertal stater (men icke nödvändigtvis av Västtyskland). En dylik regel är enligt art. 25 GG automatiskt inkorporerad i västtysk rätt utan att transformationslagstiftning är nödvändig. Om en regel är inkorporerad, avgöres av författningsdomstolen. Inkorporationsfrågor har hittills prövats i endast två fall (BVerfGE 15, 25 och 16, 27; jfr. även BVerfGE 4, 319 och 16, 276) och i båda fallen med negativt resultat. Målen rörde dock inte grundrättighetsproblem. Principiellt är emellertid icke otänkbart, att någon allmän folkrättslig skyddsregel skulle kunna konstateras - kanske med utgångspunkt i ett stadgande i 1948 års FN-deklaration om de mänskliga rättigheterna, exempelvis riktlinjen i art. 4 om slaveriförbud. En sådan skyddsregel vore bindande som inkorporerad rätt.

6.2.2 System

6.2.2.1 Normernas utformning

Grundlagens stadganden om fri- och rättigheter är generalklausuler, som konkretiseras genom lagstiftning eller rättspraxis. I några fall sker konkretiseringen genom lagstiftning på grundval av uttryckliga grundlagsbestämmelser (t. ex. art. 4 st. 3, art. 12 a st. 2, art. 38, art. 104 st. 2 GG); sådana tillämpningsföreskrifter stiftas som enkel lag, icke som grundlag. Men även om ett särskilt stadgande om tillämpningslagstiftning saknas, får grundlagsnormerna konkretiseras genom enkel lagstiftning, som t. ex.

166 Förbundsrepubliken Tyskland

deklaratoriskt får precisera detaljer i utövningen av en viss fri- och rättighet. Viktiga konkretiseringar sker slutligen i domstolarnas, främst författningsdomstolens, praxis. Mellan domstolspraxis och lagstiftningen förekommer naturligtvis en viss interaktion. Lagstiftaren tager icke sällan vedertagen praxis eller enstaka vägledande prejudikat till utgångspunkt för systematiserande kodifikationer. Detta må belysas med följande exempel. I art. 3 st. 2 GG stadgas, att män och kvinnor skall ha lika rättigheter. Vid grundlagens tillkomst var uppenbart, att den familjerättsliga lagstiftningen i många avseenden inte överensstämde med detta stadgande. l grundlagens Övergångsbestämmelser (art. 117 st. l GG) föreskrevs därför, att rätt som stred mot art. 3 st. 2 GG skulle förbli i kraft tills den kunde anpassas till det nya rättsläget dock längst till den 31 mars 1953. Trots omfattande förarbeten i doktrinen uppsköts arbetet med anpassningslagstiftningen. Övergångstiden gick till ända, och åtskillig familjerättslig lagstiftning - i synnerhet giftorättsnormer och - förlorade sin giltighet. De uppkomna underhållsregler luckorna i den positiva familjerätten utfylldes direkt genom den författningsrättsliga generalklausulen i art. 3 st. 2 GG, som relativt snabbt konkretiserades av rättspraxis (jfr. främst BVerfGE 3, 225). De successivt vunna erfarenheterna kom sedan att läggas till grund för en omfattande nykodifikation av familjerättsliga regler i Gesetz über die Gleichberechtigung von Mann und Frau auf dem Gebiete des bürgerlichen Rechts (lagen om lika rättigheter för man och kvinna på civilrättens område) av den l8juni 1957, som trädde ikraft den l juli 1958.

Fri- och rättighetsnormernas tillämpningsområden avgränsas i första rummet genom respektive norms rekvisitdel. Doktrinen talar i detta avseende om fri- och rättigheternas immanenta - i normemas rekvisitdel inskrivna och av praxis konkretiserade - gränser, om den vill klargöra, att grundlagen inte ger skydd utanför dessa gränser. Det i rekvisiten utstakade området för den enskilda fri- och rättighetsnormens principiella tillämpning kan emellertid vara insnävat av andra stadganden. Detta kan ske genom begränsningar som följer av andra grundlagsregler, genom ändringar i normens rekvisitdel eller genom inskränkningar genom lagstiftning utanför grundlagen.

6.2.2.2 Norrnernas begränsning Begränsningar kan t. ex. följa av särskilda grundlagsregler med mer eller mindre uppenbar anknytning till grundrättighetsnormens rekvisitdel. Exempelvis garanteras föreningsfriheten i art. 9 st. 1 GG; art. 9 st. 2 GG inför sedan den begränsningen, att friheten icke skall omfatta föreningsbildning med vissa syften. Andra begränsningar kan följa av grundlags-

normers kollision i konkreta fall. Så kan offentlig kritik av någon person

leda till att opinionsfriheterna enligt art. 5 GG kolliderar med personlighetsrätten enligt art. l och 2 GG. I dylika fall sker gränsdragningen genom en Vägning av den ena fri- och rättigheten mot den andra med beaktande av de individuella omständigheterna i det enskilda fallet.

I äldre tysk doktrin föredrogs generella vägningsprinciper; exempelvis skulle opinionsfriheterna ge vika för personlighetsrätten (jfr. Maunz- Dürig-Herzog: Grundgesetz. Art. S Nr. 248 ff.). Författningsdomstolen

Förbundsrepubliken Tyskland 167

vände sig mot dylika lösningsförslag för första gången iLüth-domen år 1958 (BVerfGE 7, 198). Chefen för myndigheten för kontakter med pressen i delstaten Hamburg, Erich Lüth, hade hållit ett öppningstal vid en filmfestival i Hamburg. I talet hade han i skarpa ordalag kallat till bojkott mot en film som då inspelades. Filmen regisserades av Veit Harlan, som hade varit mycket framträdande som regissör under den nationalsocialistiska tiden. På talan av filmföretagen dömdes Lüth att underlåta bojkottupprop mot filmen vid äventyr av vissa straff. Lüth anförde besvär hos författningsdomstolen mot domen med påstående, att den kränkte hans yttrandefrihet enligt art. 5 st. 1 p. l GG. Författningsdomstolen fann efter en intresseavvägning att Lüths opinionsyttring icke stred mot goda seder och att den skyddades av art. 5 GG. Besvären bifölls därför, domen undanröjdes och saken visades åter till vederbörande domstol.

6.2.2.3 Normernas ändring Ändringar i en fri- och rättighetsnorm får ske i den för grundlagstiftning allmänt föreskrivna ordningen (art. 79 GG) med två tredjedels majoritet i parlamentets båda kamrar. Enligt art. 79 st. 3 GG får ändringar dock inte åsidosätta de principer som formuleras i art. 1 och 20 GG om människans värdighet och om statens struktur och målsättning.

6.2.2.4 Normernas inskränkning inskränkningar i fri- och rättigheter utanför det författningsrättsliga regelsystemet får ske, om grundlagen bemyndigar därtill genom ett förbehåll i grundrättighetsregeln. Dylika bemyndiganden förekommer i två former. Grundlagen skiljer mellan inskränkningar genom lag och inskränkningar på grundval av en lag. Den förra formuleringen avser, att lagstiftaren själv skall företaga inskränkningar som inte behöver konkretiseras genom verkställighetsakter (jfr. art. 8, 11 och 12 GG). Den senare innebär, att lagstiftaren skall ange förutsättningar för inskränkande åtgärder, som sedan företagas av den verkställande eller dömande makten genom förordningar eller förvaltningsbeslut respektive judiciella beslut eller domar (jfr. art. 2 st. 2, 8, 10- 12 GG). Innehållsmässigt kan man skilja mellan bemyndiganden genom ett allmänt lagstiftningsförbehåll och bemyndiganden genom ett kvalificerat förbehåll. Genom allmänna förbehåll bemyndigas lagstiftaren generellt till inskränkningslagstiftning (jfr. t. ex. art. 2 st. 2 och art. 10 st. 2 GG). Kvalificerade förbehåll bemyndigar endast till inskränkningsâtgärder under förutsättning att vissa rekvisit är uppfyllda (jfr. t. ex. art. ll st. 2 och art. 13 st. 3 GG). För alla inskränkningar gäller, att de icke får urholka fri- och rättigheten ifråga. Detta framgår av art. 19 st. 3 GG, som stadgar att grundrättighetens väsentliga innehåll icke får angripas av inskränkningen. Vad som skall anses utgöra det väsentliga innehållet i fri- och rättigheterna definieras icke i grundlagen. Art. 19 st. 3 GG är i detta avseende en generalklausul som måste konkretiseras av praxis och doktrin.

168 Förbundsrepubliken Tyskland

Bestämmelsens betydelse för olika fri- och rättigheter preciseras något av författningsdomstolen i BVerfGE 22, 180, 218 ff (jfr. även BVerfGE 30, 47, 53). Förbundsstaten hade genomfört en nykodifikation av viss sociallagstiftning. Ett antal delstater reste invändningar mot åtskilliga nya bestämmelser och hemställde hos författningsdomstolen om abstrakt normkontroll, dvs. om prövning av bestämmelsernas grundlagsenlighet utan anknytning till ett konkret tillämpningsfall. Bland annat begärdes prövning av föreskrifter om hjälpåtgärder för personer, som på grund av psykisk labilitet icke kunde föra ett ordnat liv. Socialmyndigheterna ålades i föreskrifterna att råda dessa personer i vissa fall att frivilligt begära intagning i anstalt. Efterkom vederbörande inte detta råd, fick domstolarna besluta om tvångsintagning i särskilt svåra fall. Lagstiftningen innehöll sålunda en inskränkning i rätten till fysisk frihet enligt art. 2 st. 2 GG. Författningsdomstolen fastslog, att grundrättigheternas väsentliga innehåll måste preciseras för varje enskild fri- och rättighet med hänsyn till dennas placering i grundrättighetssystemet. Rätten fann, att den fysiska friheten fick tillmätas särskilt stor betydelse. Den fick inskränkas till allmänhetens skydd, t. ex. vid vård av för omvärlden farliga psykiskt sjuka, och till den enskildes skydd, exempelvis vid vård av för sig själv farliga psykiskt sjuka. Men rätten fann, att sådant inte åsyftades med de prövade bestämmelserna, som tillät tvångsintagning för den enskildes bättring. Ty genom frihetsberövandet skulle han ledas fram till ett ordnat liv samt vänjas vid regelbundet arbete och varaktig fast bosättning. Detta bättringssyfte ansåg rätten icke vara tillräckligt tungt vägande för att motivera lagstiftning om frihetsberövanden. Författningsdomstolen kom därför till konklusionen, att bestämmelserna innebar ett ingrepp i den fysiska frihetens väsentliga innehåll och att de måste ogiltigförklaras.

Enligt art. 19 st. l GG måste inskränkande lagstiftning vara allmängiltig. Dessutom måste den ange den fri- och rättighet, som skall inskränkas, med hänvisning till grundlagsartikeln. Denna citeringsskyldighet gäller enligt författningsdomstolens praxis för lagstiftning som inskränker någon grundrättighets i grundlagen principiellt beskrivna tillämpningsområde (jfr. BVerfGE 28, 36, 46 f.,- 28, 55, 62); undantag från citeringsskyldigheten tillåter författningsdomstolen för art. 2 st. 1 GG (BVerfGE 10, 89, 99) och för lagstiftning från tiden före grundlagens ikraftträdande (BVerfGE 5, 13).

6.2.2.5 Skyddets omfattning

Grundlagen skiljer mellan sådana fri- och rättigheter som tillkommer alla människor och sådana som endast tillkommer tyskar.

Begreppet tysk definieras i art. ll6 GG. Utom personer med tyskt medborgarskap avses även vissa andra personer av tysk härstamning. Den vida definitionen är föranledd av medborgarskapsrättsliga problem som har uppkommit till följd av den politiska utvecklingen sedan första världskriget.

Exempel på den förra gruppen utgör den allmänna handlingsfriheten (art. 2 st. l GG), rätten till liv och kroppslig integritet (art. 2 st. 2 GG) och opinionsfriheterna (art. 5 GG). Den senare gruppen omfattar mötesfriheten (art. 8 GG), föreningsfriheten (art. 9 GG), rörelsefriheten (art. ll GG), yrkesfriheten (art. 12 st. l och art. 33 GG), rätten till medbor-

169 Förbundsrepubliken Tyskland

garskapet (art. 16 st. l GG), frihet från utlämning (art. 16 st. 2 GG) och den politiska motståndsrätten (art. 20 st. 4 GG). Att en speciell fri- och rättighet är förbehållen tyskarna innebär inte, att utlänningar skulle sakna grundlagsskydd på området i fråga. Deras rättsställning skyddas i stället av generalklausulen i art. 2 st. l GG (eller i varje fall av det allmänna stadgandet om människans värdighet i art. 1 st. 1 GG). Men skyddets styrka är svagare, eftersom art. 2 st. l GG (respektive art. 1 st. l GG) tillåter mera omfattande inskränkningar. Grundlagens fri- och rättigheter skyddar icke endast fysiska personer utan även inländska juridiska personer, såvida ett skydd sakligt överhuvudtaget kan komma i fråga (art. 19 st. 3 GG). Icke användbara är reglerna om rätt till liv och kroppslig integritet samt om äktenskapets och familjens frihet. Men juridiska personer kan bland annat åberopa likhetsgrundsatsen (art. 3 GG), föreningsfriheten (art. 9 GG) eller egendomsskyddet (art. 14 GG). Gränsfall torde föreligga för opinionsfriheterna (art. 5 GG;jfr. BVerfGE 21, 271, 277f.), mötesfriheten (art. 8 GG) och friheten från tvångsarbete (art. 12 st. 2 GG). Skyddets begränsning till inländska juridiska personer är inte närmare motiverad i förarbetena; oklart är i synnerhet, vilka juridiska personer som skall betraktas som inländska. Författningsdomstolens praxis till art. 19 st. 3 GG är föga givande (jfr. BVerfGE 12, 6; 18, 441, 447; men 21, 207). Grundrättighetsskyddet gäller i full utsträckning för privaträttens juridiska personer. Även offentlig-rättsliga juridiska personer kan åtnjuta skydd, de dock undantagna, vilka utför offentliga uppgifter som är förbehållna statliga organ (BVerfGE 21,362). Missbrukar någon vissa politiskt orienterade fri- och rättigheter, kan författningsdomstolen på talan av vissa högsta statsorgan förklara att vederbörande har förverkat den missbrukade fri- och rättigheten (art. 18 GG, § 13 nr l och §§ 36 ff. BVerfGG). En sådan förverkandeförklaring har hittills inte förekommit (jfr. dock BVerfGE ll, 282).

6.2.2.6 Normernas giltighet Enligt art. 1 st. 3 GG är grundlagens fri- och rättighetsregler omedelbart gällande rätt för den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Detta stadgande klargör, att grundlagens grundrättighetsnormer är bindande aktuella rättsregler och inte till någon del bara programmatiska önskemål eller riktlinjer för rättssystemets framtida utformning. Grundlagen vänder sig med denna bestämmelse mot äldre tysk författningsrätt och i synnerhet 1919 års författning, som präglades av denna distinktion. Stadgandet innebär vidare, att all statlig maktutövning - lagstiftning och rättstillämpning - skall ske i enlighet med grundlagens fri- och rättighetsnormer. Dessa aktualiseras därigenom även för andra rättsförhållanden än sådana mellan enskilda och staten. Uppstår t. ex. en tvist mellan enbart enskilda angående inbördes civilrättsliga relationer och prövas tvisten av domstol, måste rätten vid rättstillämpningen beakta grundlagens fri- och rättighetsnormer.

170 Förbundsrepubliken Tyskland

Som exempel får nämnas två av sex likartade mål som samtidigt avgjordes i författningsdomstolen år 1959 (BVerfGE 10, 59). Målen rörde föräldrarnas rättsställning som förmyndare för sina bam. Enligt sedan 1957 gällande lagstiftning var båda föräldrarna tillsammans barnets förmyndare. Men enbart faderns åsikt skulle gälla, om föräldrarna inte kunde ena sig i visst avseende. Som en konsekvens härav skulle fadern ensam få företräda barnet gentemot tredje man. 1 det ena målet hade en omyndig pojke frivilligt erkänt sitt faderskap till ett utomäktenskapligt barn och utfäst sig att utge underhållsbidrag. Hans fader hade ensam godkänt erkännandet och utfastelsen. Utfästelsen skulle dessutom stadfästas av förmyndarskapsdomaren, och vederbörlig ansökan hade gjorts hos underrätten. l det andra målet hade en omyndig ingått ett avtal med ett korrespondensinstitut om en kurs i franska språket. Avtalet hade godkänts enbart av den omyndiges fader. Betalning för kursen hade inte blivit erlagd, och institutet hade anhängiggjort tvisten hos domstol med ett betalningsyrkande. Domstolarna övervägde att avslå ansökningen respektive att ogilla käromålet. De ifrågasatte, om 1957 års förmynderskapslagstiftning var förenlig med grundlagens stadgande om lika rättigheter för man och kvinna (art. 3 st. 2 och 3 GG) och reglerna om familjens skydd (art. 6 st. 1 och 2 GG). Domstolarna underställde sina frågor författningsdomstolen, som fann att de ifrågasätta reglerna var oförenliga med grundlagen och därför ogiltiga. Även moderns godkännande ansågs därför vara nödvändigt. I ett annat, 1958 av Västtysklands högsta domstol (Bundesgerichtshof) avgjort mål (Entscheidungen des Bundesgerichtshofes in Zivilsachen 26, 349) prövades grundrättighetsreglernas betydelse för skadeståndsrätten. Käranden, en bryggeriföretagare, deltog under sin fritid i ryttartävlingar. Svaranden tillverkade ett farmaceutiskt preparat som påstods öka mannens sexuella potens. För detta preparat gjorde svaranden reklam bland annat genom affischering. Därvid användes en affisch efter ett obetydligt retuscherat foto, som visade käranden som tävlingsryttare. Käranden visste inte, att han hade blivit fotograferad, förrän han såg affischen. Han hade inte heller lämnat sitt medgivande till denna reklamverksamhet och begärde skadestånd. Rätten fann, att kärandens begäran i och för sig saknade uttryckligt stöd i den civilrättsliga lagstiftningen, som endast i vissa uppräknade undantagsfall tillät skadestånd vid immateriell skada. Men rätten fann, att grundlagens skydd för individens personliga sfär i art. 1 och 2 GG fick beaktas även i detta fall. Rätten tillerkände därför käranden viss ersättning som beräknades i analogi med reglerna om ersättning för sveda och värk.

Grundrättigheternas giltighet och betydelse i förhållande till övernationell rätt, enkannerligen EG-rätt, är inte klarlagd än (jfr. E. Benda och E. Klein i Deutsches Verwaltungsblatt 1974 sid. 389 ff; Beschlufå des Bundesverfassungsgerichts vom 29. Mai 1974, 2 BvL 52/71, i Europäische Grundrechte-Zeitschrift 1974 s. S).

6.2.2.7 Nonnernas sanktionering

Mot ingrepp i grundläggande fri- och rättigheter från de tre statsmakternas sida kan den enskilde vända sig till domstol - liksom mot ingrepp i andra, exempelvis civilrättsligt skyddade, rättigheter (art. l st. 3 iförening med art. 20 st. 3 GG).

Förbundsrepubliken Tyskland 171

a) Sanktionssystemet Den verkställande och den dömande makten kan ingripa i den enskildes rättsställning genom handling eller underlåtenhet. Strider ett sådant ingrepp mot både vanlig lagstiftning och en fri- och rättighetsnorm igrundlagen, kan ingreppet t. ex. ändras, upphävas eller undanröjas; sanktionerna skiljer sig i princip inte från dem som kan följa vanliga rättsstridiga ingrepp utan grundrättighetsanknytning. överensstämmer ingreppet däremot med vanlig lagstiftning, men strider denna mot en fri- och rättighetsnorm i grundlagen, är olika fall tänkbara beroende på vilken preciseringsgrad den vanliga lagstiftningen uppvisar. Är lagregeln ifråga entydig, dvs. är endast en rimlig tolkning möjlig, är den ogiltig såsom stridande mot rätt med högre dignitet. Är lagen icke entydig, dvs. kan flera i och för sig rimliga tolkningar tänkas (t. ex. en extensiv och en restriktiv”), skall man välja det tolkningsalternativ som stämmer med grundlagen (är grundlagskonformt) (BVerfGE 2, 266,282; 8, 38, 41; 19, 1,5 m. fl.). lngriper den lagstiftande makten i den enskildes rättsstållning genom en helt eller partiellt grundlagsstridig lag, är rättsföljden för lagens giltighet densamma. Lagen är ogiltig i den mån den strider mot grundlagen. Teoretiskt men knappast praktiskt tänkbar är möjligheten att en grundlagsnorm strider mot en annan grundlagsnorm med högre dignitet, i synnerhet art. l eller 20 GG (BVerfGE 3, 225, 233; 30, l, 24 ff). Frågan huruvida en norm är ogiltig kan resas i varje förvaltnings- och domstolsförfarande av såväl part som myndighet eller domstol. Vilket organ som avgör frågan är emellertid beroende av om normen finnes i lag eller i en källa med lägre dignitet. l fråga om lag får man skilja lagstiftning som härrör från tiden efter grundlagens ikraftträdande 1949 (efterkonstitutionell lagstiftning) från lagstiftning som härrör från tiden dessförinnan (förkonstitutionell lagstiftning). För efterkonstitutionell lagstiftning presumeras, att den icke är grundlagsstridig. Denna presumtion har dock endast begränsade verkningar. Förvaltningsmyndigheter tvingas av den att utgå ifrån att lagregeln är giltig, men måste vid val mellan flera i och för sig rimliga tolkningsalternativ välja det alternativ som bäst stämmer med grundlagen. Givetvis kan myndigheten i sitt beslut uttrycka tvekan i fråga om tillämpad lagstiftnings grundlagsenlighet. Vill part tvinga fram ett avgörande iogiltighetsfrågan, måste förvaltningsbeslutet överklagas hos domstol. Presumtionen hindrar emellertid även domstolarna att själva förkasta lagstiftningen som ogiltig. Men uppkommer ogiltighetsfrågan i något förfarande och anser rätten att lagstiftningen är grundlagsstridig, måste målets handläggning uppskjutas, och rätten skall enligt art. 100 GG besluta att frågan huruvida lagen är förenlig med grundlagen eller icke underställes författningsdomstolens prövning. Författningsdomstolen kommunicerar handlingari ett sådant underställningsmål med förbundsdagen, förbundsrådet och förom frågan angår förbundsrätt, eller motsvarande delbundsregeringen, statsorgan, om delstafsrätts grundlagsenlighet ifrågasåttes, samt med par-

172 Förbundsrepubliken Tyskland SOU

1975:29

terna i det ursprungliga målet (§82 Bundesverfassungsgerichtsgesetz, BVerfGG, lagen om förbundsstatens författningsdomstol). Författningsdomstolen avgör endast rättsfrågan. Finner rätten, att lagen är helt eller partiellt oförenlig med grundlagen, ogiltigförklaras den i motsvarande omfattning. Förkonstitutionell lagstiftnings giltighet måste avgöras av varje myndighet eller domstol själv (BVerfGE 2, 124, 129 ff.). Finner den att lagstiftningen är grundlagsstridig och därför ogiltig, får den icke tillämpa lagstiftningen i fråga. En särskild ogiltigförklaring ges inte i sådant fall. Ogiltigheten framgår endast av domens eller beslutets motivering. Rättssplittring motverkas i sådana fall genom sedvanliga instansregler och ytterst genom prövning i det gemensamma domareutskottet för de olika högsta domstolarna. Har förkonstitutionell lagstiftning inlemmats i den efterkonstitutionella rätten exempelvis genom översyn, nykodifiering eller omfattande ändringar eller genom att lagen kungjorts i ny lydelse, skall den behandlas som efterkonstitutionell rätt (jfr. BVerfGE ll, 126, 131). Giltigheten av normer med lägre rang än lag, t. ex. av förordningar, kommunala stadgar, kollektivavtal eller sedvanerätt, skall likaledes avgöras av varje myndighet eller domstol själv. Ogiltiga normer får inte tillämpas; uttrycklig ogiltighetsförklaring är icke nödvändig. För samtliga normer gäller att enskild, som inte är nöjd med de vanliga domstolarnas beslut att behandla normen som giltig, har möjlighet att få frågan prövad i författningsdomstolen. Anser han sig kränkt i någon frioch rättighet enligt art. 1-19, art. 20 st. 4, art. 33, 38, 101, 103 och [04 GG, får han anföra författningsbesvär hos författningsdomstolen (art. 93 st. l, nr 4 a, GG). Författningsbesvär är i dessa fall ett extraordinärt rättsmedel. Tillåtlighetsförutsättning är - utom i fall av synnerlig brådska - att talan har förts och fullföljts genom alla domstolsinstanser. Påverkar lagstiftning den enskildes rättsställning direkt, dvs. utan tillämpningsbeslut av domstol eller myndighet, är författningsbesvär eventuellt tillåtliga utan föregående prövning i andra domstolar (§ 90 st. 2 BVerfGG). Innan författningsbesvär upptages till detaljerad prövning vid avdelning, sker en preliminär prövning i två steg. En första summarisk granskning företages genom ett avdelningsutskott med tre domare. Dessa tre domare kan enhälligt avslå besvären såsom otillåtliga eller av annan anledning utantillräcklig utsikt till framgång. Har utskottet inte avslagit besvären, beslutar avdelning, om prövningstillstånd skall beviljas. Sådant tillstånd ges, om minst två domare anser antingen att ett utslag i målet kan förväntas klargöra en grundlagsrättslig fråga eller att klaganden eljest skulle lida svåra och oundvikliga nackdelar (§93 a BVerfGG). Under målets handläggning sker kommunikation med berörda myndigheter och statsorgan, t. ex. med ministerier, förbundsdagen och förbundsrådet. Därest besvären gäller ett domstolsutslag, beredes även av utslaget gynnad enskild person tillfälle att yttra sig (§ 94 BVerfGG). Vid bifall till besvär mot domstolsutslag undanröjer författningsdomstolen det överprövade utslaget och visar målet _åter till vederbörande instans. Befinnes ett lagstadgande vara grundlagsstridigt, förklarar domstolen stadgandet vara ogiltigt.

Förbundsrepubliken Tyskland 173

Enligt § 95 st. 3 och § 79 BVerfGG har en ogiltigförklaring principiellt verkningar endast för framtiden. l brottmål, i vilka lagakraftvunnen dom har meddelats på grundval av den ogiltiga lagregeln, är dock resning tillåtlig. Andra avgöranden får inte längre verkställas. Verkställighet av tvistemålsavgöranden kan avvärjas genom särskild talan hos domstol (Vollstreckungsgegenklage), § 767 civilprocessordningen. l underställnings- och författningsbesvärsmål prövar författningsdomstolen grundlagsenlighet, om denna fråga är relevant för lagstiftningens i det konkreta eller ett avgörande målet; eljest awisas underställningen författningsbesvären såsom otillåtliga. Abstrakt prövning - utan anknytning till ett enskilt tillämpningsfall - får endast ske på ansökan av vissa lagstiftningsorgan - förbundsstatens eller någon delstats regering eller en av förbundsdagens ledamöter. En ogiltigförklaring i ett sådant tredjedel abstrakt normkontrollförfarande har för andra än det anhängiga målet samma verkningar som en ogiltigförklaring efter författningsbesvär eller underställning (§ 79 BVerfGG). I sina domslut använder författningsdomstolen flera differentierande formuleringar alltefter målets beskaffenhet och ogiltighetsförklaringens föremål och omfattning. Utmynnar normkontroll, underställning eller författningsbesvär i total ogiltigförklaring av lagstiftning, lyder domslutet: § verstöBt gegen Arti- § strider mot grundlagens kel . . . des Grundgesetzes und ist artikel . . . och är ogiltig. nichtig. Partiell ogiltigförklaring av lagstiftning kan uttryckas positivt eller negativt med följande typiska formuleringar: § ist mit Artikel... des § . . . är såtillvida oförenlig Grundgesetzes unvereinbar, soweit med grundlagens artikel. .. som bestimmt wird . . . den stadgar. . . § . .. ist in der sich aus den § . . . är förenlig med grund- Gründen ergebenden Auslegung lagen i den tolkning som framgår mit dem Grundgesetz vereinbar. av domskälen. § ist insoweit mit dem § . . . är såtillvida förenlig med Grundgesetz vereinbar als danach grundlagen som den stadgar . . . gilt . . . Om rätten på författningsbesvär ogiltigförklarar en ifrågasatt åtgärd av den dömande eller verkställande makten, förekommer domslutet: Das Urteil des Gerichtes... Rättens dom . .. kränker den verletzt das Grundrecht des Be- klagandes grundrättighet enligt schwerdeführers aus Artikel . . . grundlagens artikel . . . Domen des Grundgesetzes. Es wird auf- undanröjes. Målet visas åter till gehoben. Die Sache wird an das rätten . . . Gericht . . . zurückverwiesen. Finner författningsdomstolen i ett normkontroll- eller underställningsmål att en ifrågasatt lagregel helt är förenlig med grundlagen lyder domslutet: § . . . ist mit dem Grundgesetz § .. . är förenlig med grundvereinbar. lagen. Finner rätten i ett författningsbesvärsmål att den ifrågasätta lagregeln eller åtgärden är förenlig med grundlagen, ogillas besvären; domslutet

174 Förbundsrepubliken Tyskland

innehåller i detta fall vanligtvis inget uttalande om grundlagsenligheten.

Domslut som innehåller en ogiltigförklaring eller en förklaring att en lagregel är förenlig med grundlagen är enligt § 31 BVerfGG bindande för alla statsorgan och skall enligt samma bestämmelse kungöras i författningssamlingen. Före ett definitivt avgörande får författningsdomstolen i vissa brådskande fall fatta interimistiska beslut rörande tvisteföremålet (§ 32 BVerfGG). Detta bemyndigande har rätten utnyttjat t. ex. för att inhibera verkställighet av ifrågasatta domar på frihetsstraff (BVerfGE 14, ll; 22, 178) och beslut om utlämning till främmande stat (BVerfGE 1, 74; 6, 443). Domstolens praxis rörande interimistiska beslut är restriktiv. Dylika beslut hade till 1970 meddelats i 16 fall (jfr. statistiken i bilagan S). Lagstiftnings ikraftträdande har hittills inhiberats i två fall.

_1961 års läkemedelslag innehöll en bestämmelse om förbud mot vissa former av reklam för läkemedel. Detta innebar bland annat att handelsresande inte längre skulle få taga emot beställningar på läkemedel för djur hos lantbrukare. Mot lagen hade anförts författningsbesvär med motivering att den kränkte yrkesfriheten jämlikt artikel 12 GG. På yrkande av den klagande uppsköt författningsdomstolen denna bestämmelses ikraftträdande viss kortare tid (BVerfGE 14, 153). Bestämmelsen blev sedermera partiellt ogiltigförklarad (BVerfGE 17, 269). Under våren 1974 antog förbundsdagen en lag som skulle ändra abortlagstiftningen. Fri abort skulle tillåtas under graviditetens första tolv veckor; därefter skulle graviditeten kunna avbrytas, om vissa - i förhållande till äldre rätt vidgade - medicinska indikationer förelåg. Reformen hade diskuterats under flera årtionden bland annat med hänsyn till art. 2 st. 2GG som garanterar rätten till det egna livet och som möjligtvis skyddar även fostret. Propositionen hade antagits av förbundsdagen, men avslagits av förbundsrådet, parlamentets andra kammare, som är sammansatt av representanter för delstatsregeringarna. Förbundsdagen och förbundspresidenten ansåg att propositionen rörde frågor, i vilka förbundsrådets bifall till propositionen enligt grundlagen icke var nödvändigt (den rättsliga problematiken är närmast klassisk i tysk författningsrätt; jfr. M. Lepa i Deutsches Verwaltungsblatt 1974 sid. 399 ff.). Lagen utfärdades därför i vederbörlig ordning den 18 juni 1974 och skulle träda i kraft dagen efter publiceringen i författningssamlingen. Dagen före publiceringen, den 20 juni 1974, ansökte en delstatsregering om inhibition av lagens ikraftträdande. Delstatsregeringen hävdade, att svåra rättsliga och moraliska problem skulle uppstå, om lagen först skulle träda i kraft men sedan bli ogiltigförklarad såsom grundlagsstridig. Reformen vore omtvistad sedan generationer; en mindre ytterligare fördröjning skulle därför vara försvarlig. Ansökningen bifölls delvis av författningsdomstolen den 21 juni 1974, således dagen innan lagen skulle träda i kraft (dom 1 BvQ 4/74; Bundesgesetzblatt I 1974 sid. 1309). Rätten fann att framställningen inte kunde avslås. Eventuellt av grundlagen skyddat liv skulle eljest bli satt i fara. Men rätten hänvisade också till de påtagliga problem som en inhibition av hela reformen skulle medföra. Domstolen inhiberade därför inte de nya indikationsbestämmelsernas ikraftträdande och utvidgade deras tillämpningsområde av lagtekniska skäl för vissa fall som eljest skulle ha fallit under regeln om fri abort under graviditetens första tid. Denna sistnämnda regels ikraftträdande inhiberades däremot i avvaktan på ett definitivt avgörande i huvudfrågan. Vidare beslutade rätten att brottmål med anknytning till reformen tills vidare skulle vila och att utdömda straff icke

Förbundsrepubliken Tyskland 175

skulle gå i verkställighet. Inhibitionsdomen upprätthölls tills dom i huvudfrågan meddelades den 25 februari 1975. I denna dom förklarade författningsdomstolen, att abortlagstiftningen endast delvis var förenlig med grundlagen (l BVF l-6/74). Med undantag för denna interimistiska möjlighet att avvärja förestående ingrepp saknar sanktionssystemet numera preventiva inslag. Fram till 1956 kunde förbundspresidenten eller parlamentet tillsammans med regeringen enligt dåvarande § 97 BVerfGG begära utlåtanden av författningsdomstolen i författningsrättsliga frågor. Detta kunde begagnas för att utröna domstolens inställning till aktuella lagstiftningsprojekt. Under de pågående diskussionerna kring den europeiska försvarssammanslutningen 1952 begärde förbundspresidenten att rätten skulle yttra sig över vissa frågor rörande projektet. Rätten blev därigenom indragen i de synner-

ligen livliga politiska diskussionerna. Allmänt bildade sig då uppfatt-

ningen att det vore föga lämpligt att den eljest någorlunda klart upprätthållna gränsen mellan den lagstiftande och den dömande statsmakten skulle bli utsuddad genom att rätten avkrävdes ställningstaganden med karaktär av förhandsbesked (jfr. BVerfGE 2, 79). § 97 BVerfGG upphävdes därför redan 1956 i samband med en översyn av BVerfGG.

b) Sanktionso rganen Sanktionsorgan för grundrättigheternas efterlevnad är, som framgår av det föregående, principiellt samtliga statsorgan, och grundrättighetsproblem kan aktualiseras i varje vardagligt mål eller ärende. Förbundsstatens författningsdomstol har emellertid blivit den viktigaste garanten för grundrättighetsreglernas effektivitet. Denna roll har rätten som specialdomstol för ett ganska begränsat arbetsfält. Bland de mål som prövas av författningsdomstolen kan man såsom två särskilt viktiga grupper urskilja dels tvister mellan olika högsta statsorgan (statsdomstolsmål), dels besvär av enskilda över vissa ingrepp från statsmakternas sida (författningsbesvärsmål). Konflikter mellan högsta statsorgan uppstår av strukturella skäl avsevärt lättare i det västtyska författningssystemet än i det svenska. Exempelvis kan meningsskiljaktigheter uppkomma mellan förbundsstaten och delstaterna, mellan förbundsparlamentets två kamrar eller mellan statschefen och något annat organ. Stundom kan dessa konflikter icke lösas med sedvanliga parlamentariska medel. Ett skäl härför är att organen icke står i parlamentariska ansvarighetsförhållanden till varandra, ett annat att dessa organ är - direkt eller indirekt - folkvalda oberoende av varandra. Efter förebilder från Weimar-republikens och kejsarrikets tid samt även det Tysk-romerska riket sedan medeltiden inrättades författningsdomstolen från början i huvudsak för dessa statsdomstolsmål, som i stort sett torde sakna motsvarighet i svensk författningsliv, måhända med undantag för vissa riksrättsmål enligt 1809 års regeringsform. Som forum för författningsbesvärsmål - och de nära besläktade underställningsmålen - saknar författningsdomstolen emellertid föregångare. Författningsbesvärsinstitutet förekom före 1949 endast i några delstater.

176 Förbundsrepubliken Tyskland sou 1975:29

l och med att grundlagstiftaren föreskrev att grundrättighetsstadgandena skulle vinna omedelbar tillämpning och att enskilda skulle få vissa möjligheter att få klagomål prövade i författningsdomstolen, fick rätten nya uppgifter, vilkas omfattning och betydelse icke förutsågs när grundlagen stiftades. Medan statsdomstolsmålen har blivit få, har författningsbesvärsoch underställningsmål anhängiggjorts i ett mycket stort antal (jfr. statistiken i bilagan 5). Författningsdomstolen har fått taga ställning i flera politiskt omtvistade mål, t. ex. om Västtysklands anslutning till den europeiska försvarssammanslutningen 1952 (BVerfGE l, 396; 2, 79 och 143), om förbud av det äldre kommunistiska partiet 1956 (BVerfGE 5, 85), om folkomröstning angående atomvapen 1958 (BVerfGE 8, 104), om Västtysklands traktat med Östtyskland om normalisering av inbördes relationer 1973 (BVerfGE 35, 193, 2516, 257 och 280; 36, l) och i juni 1974 och februari 1975 om liberalisering av abortlagstiftningen (Bundesgesetzblatt l 1974 sid. 1309 samt domen l» 6/74; se sid. 174 f. Det förtjänar understrykas att samtliga dessa mål anhängiggjorts hos författningsdomstolen som statsdomstolsmål genom framställning av högsta statsorgan. Framställningarna gjordes i dessa fall till rätten som enda instans för lösning av konflikter mellan oberoende av varandra demokratiskt legitimerade organ. Problematiken i en sådan konfliktlösningsmodell är uppenbar och har inte minst understrukits av rätten själv. Men som integrerande organ torde författningsdomstolen inte kunna undvaras i det västtyska författnjngssystemet. Rätten ålägger sig i statsdomstolsmål långtgående ”judicial self-restraint, dvs. den avstår så långt som det är möjligt från egen politik i den mening att den inte ingriper i politisk verksamhet som sker inom grundlagens råmärken (jfr. senast BVerfGE 36, 1, 14f). Emellertid är givet att rätten här är verksam på gränslinjen mellan juridik och politik (jfr. G. Leibholz i Deutsches Verwaltungsblatt 1974 sid. 396 ff.). Författningsdomstolens avgöranden i statsdomstolsmål har haft begränsad betydelse för rättsutvecklingen på fri- och rättigheternas område. Undantag gäller kanske för ett mindre antal avgöranden i abstrakta normkontrollförfaranden (jfr. statistiken i bilagan 5). Fri- och rättighetssystemets nuvarande utformning är till helt övervägande del ett resultat av domstolens praxis i författningsbesvärsmål. Givetvis har åtskilliga mål rönt stor uppmärksamhet, t. ex. när författningsdomstolen inför lagstiftarens tystnad 1969 bekräftade att barn utom äktenskap efter en viss kortare frist icke längre fick ställas sämre än inom äktenskap födda barn (BVerfGE 25, 167; se närmare nedan sid. 196). Det stora flertalet författningsbesvärsmål har dock avgjorts fjärran från det politiska livet. På grundrättighetsområdet vitsordas allmänt författningsdomstolens utomordentliga, positiva betydelse för rättssystemets utveckling. Rättens roll som specialdomstol för grundrättighetsfrågor har - till skillnad från dess roll i statsdomstolsmål - kritiserats praktiskt taget endast såtillvida, som man har framfört önskemål om ännu mera omfattande möjligheter för enskilda att få grundrättighetsmål prövade idomstolen (jfr. t. ex. K. Löw i Deutsches Verwaltungsblatt 1973 sid. 941 ff. och R. Zuck i Zeitschrift für Rechtspolitik 1973 sid. 233 ff.). Till denna positiva inställning torde

Förbundsrepubliken Tyskland 177

ha bidragit att rättens grundrättighetspraxis är präglad av samma långtgående judicial self-restraint” som avgörandeni statsdomstolsmål. Rättsskyddet är koncentrerat till de fall, i vilka de demokratiska statsorganen på grund av förbiseende, villfarelse eller bristande information råkat inkräkta på det av grundrättighetsnormerna skyddade gebitet (jfr. domaren i författningsdomstolen W. Rupp-v. Brünneck: Die Grundrechte im juristischen Alltag. Metzner Verlag: Frankfurt am Main, Berlin 1970 sid. 13) och i vilka andra lösningar är uteslutna. Man torde kunna säga, att grundrättighetsmålens flertal rör tekniska lagstiftningsdetaljer, vilkas utformning icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet av lagstiftningsorganen eller vilkas konsekvenser icke har kunnat överblickas under lagstiftningsproceduren.

Ett i detta sammanhang typiskt mål har avgjorts genom beslutet BVerfGE 36, 47. Målet rörde ett förbud mot postförskottsförsäljning av levande djur i en 1972 av parlamentet antagen djurskyddslag. Regeringspropositionen saknade en sådan förbudsregel. Den infogades under propositionens förbundsdagsbehandling såsom okontroversiell utan föregående kontakt med berörda yrkesorganisationer. Den var föranledd av tidningsberättelser om missförhållanden vid vissa postorderföretags försäljning av hundvalpar till privatpersoner. Förbundsdagsutskottet och referenterna i förbundsdagen hade inte fått upplysningar att postförskottsförsäljning sedan årtionden hade varit bruklig vid handel med vissa djurarter, i huvudsak fjäderfä. Efter lagens ikraftträdande anförde två bönder, som bedrev avel av fjäderfä, och tre grosshandelsföretag, som sålde olika djurarter till yrkesmässiga avnämare, författningsbesvär med påstående att förbudsbestämmelsen kränkte dem i deras yrkesfrihet och med hänvisning till att de ekonomiska konsekvenserna vore långtgående. I målet blev utrett att post» och järnvägstransporterna var kringgärdade med olika skyddsföreskrifter, bland annat i internationella traktater, och att djur endast i ytterst få fall hade blivit skadade eller avlidit under transporten. Missförhållanden vid valpförsäljningen hade tydligen varit isolerade företeelser. Rätten fann därför att det odifferentierade förbudet mot postförskottsförsäljning av djur stred mot art. l2 GG, biföll författningsbesvären och ogiltigförklarade förbudsbestämmelsen.

Lämpligheten i att pröva och eventuellt ogiltigförklara lagstiftning synes aldrig ha blivit ifrågasatt på allvar. Anledningen därtill torde vara, att konfliktsituationer mellan olika rättssystem - riksrätt och territorialrätt, förbundsrätt och delstatsrätt - har varit vanliga i tysk rätt sedan medeltiden. Av hävd har dessa lösts så att någon av de kolliderande reglerna ogiltigförklarats eller helt enkelt blivit åsidosatt. Under förarbetena till grundlagen kompletterades denna traditionella tanke med idén att alla statsorgan skulle vara bundna av författningen. Visserligen fick denna bindningsverkan begränsas för den lagstiftande makten; men idén motiverade att av misstag, förbiseenden eller ofullständigt utredningsmaterial föranledda brister i lagstiftnings grundlagsenlighet öppet kunde avhjälpas. Totala ogiltigförklaringar har för övrigt varit mycket få i författningsdomstolens praxis; för rättsutvecklingen i stort är de antagligen ganska betydelselösa. Tyngdpunkten i författningsdomstolens prejudicerande praxis torde ha legat hos partiella ogiltigförklaringar och uttalanden om grundlagskonforma tolkningar. Sin särskilda vikt i förhållande till

178 Tyskland Förbundsrepubliken

andra högsta domstolars prejudikat har rättens praxis fått genom de tankar om grundrättighetspreciseringar som framlagts i domskälen och som har utgjort ett nödvändigt komplement till grundlagens generalklausuler speciellt för mindre och i hög grad tekniska områden inom systematiserade den offentliga rätten. för den ställning som författningsdomstolen så- Väsentlig betydelse lunda har fått torde tillkomma ledamöternas förankring i det politiska livet och deras kompetens. Enligt art. 94 GG väljes rättens 16 ledamöter av parlamentets två kamrar för en ämbetsperiod av tolv år. Ledamöterna är således som de övriga högsta statsorganen (indirekt) folkvalda. Alla ledamöter skall ha domarkompetens; sex av dem utses bland ledamöterna i de högsta domstolarna. Oskrivna kompetenskrav torde - utom anknytlivet - vara mycket omfattande praktiska erfarenning till det politiska och mycket höga vetenskapliga eller liknanheter från rättstillämpningen de kvalifikationer, icke endast i teoretiskt inriktad verksamhet.

6.3 Enskilda fri- och rättigheter

6.3.1 Allmänna fri- och rättigheter

6.3.1.1 Allmän handlingsfrihet

Art. 2 st. l GG skyddar individens allmänna handlingsfrihet dels passivt som frihet från statliga ingrepp, dels aktivt som frihet att utforma sitt stadgas tre begränsningar: andras räteget liv. För denna handlingsfrihet den och grundläggande moralföretigheter, grundlagsenliga ordningen I grundlagens system av fri- och rättigheter är art. 2 st. l GG ställningar. en generalklausul, som skyddar den frihet som icke uttryckligen har skyddats genom speciella frihetsregler i grundlagen. Skyddet enligt art. 2 st. l GG kan generellt inskränkas genom lagstiftning, men sådan lagstiftning skyddets väsentmåste iakttaga art. 19 st. 2 GG, dvs. den får icke urholka liga innehåll. art. 2 st. l GG allmänt mot I förening med art. l st. l GG skyddar personlighetskränkningar. Författningsdomstolens praxis rörande art. 2 st. l GG är omfattande och har i många avseenden konkretiserat och preciserat denna generalklausuls innehåll.

Exempelvis hade i författningsbesvärsmålet BVerfGE 19, 206 en juriför kyrkobyggnadsändamål med disk person vänt sig mot beskattning åberopande av det passiva skyddet enligt art. 2 st. 1 GG mot statliga ingrepp. Författningsdomstolen fann att skattelagen i fråga inskränkte den juridiska allmänna handlingsfrihet och att denna inskränkpersonens av den enda tänkbara av de tre begränsningarna, den ning icke uppbars föreskrev religiös neutralitet. Visgrundlagsenliga ordningen. Grundlagen serligen fick staten förläna kyrkorna beskattningsrätt gentemot egna medlemmar, men detta fick icke ske mot utomstående. Författningsdomstolen biföll därför besvären. Det aktiva aktualiserades i författningsbesvärsmålet BVerfGE skyddet 6, 32. Målet rörde frågor kring passlagstiftningen. Författningsdomstolen

Förbundsrepubliken Tyskland 179

fann, att rätten att fritt lämna landet skyddades av art. 2 st. l GG, men avslog besvären av andra skäl. Författningsbesvärsmålet BVerfGE 6, 389 rörde frågan, huruvida kriminalisering av vissa homosexuella handlingar var förenlig med art. 2 st. l GG. Författningsdomstolen besvarade frågan jakande och avslog besvären. Men rätten fastslog, att art. 2 st. l GG ovillkorligen skyddade en innersta sfär av privat livsföring. Denna sfär är undandragen all statlig påverkan genom inskränkande åtgärder. Men denna personliga sfär kan begränsas av andra individers sfär, såvitt den inte omfattar även dem på grund av särskilda omständigheter, t. ex. familjerelationer. Lämnar individen sin privata sfär, kan ingrepp vara tillåtliga, men endast om handlingens sociala inriktning är tillräckligt stark. Den privata sfärens skydd enligt art. 2 st. l GG i förening med skyddet enligt art. l st. l GG åberopades i författningsbesvärsmålet BVerfGE 27, 344 av en förvaltningstjänsteman. Ett disciplinförfarande var anhängigt mot honom som rörde bl. a. misstanke om äktenskapsbrott med en kvinnlig sekreterare. Under utredningen begärde utredningsledaren hos vederbörande domstol att få tillgång till akter i ett mål om äktenskapsskillnad mellan tjänstemannen och hans fru. Akterna utlämnades handräckningsvägen. Tjänstemannen besvärade sig över detta, men hans besvär avslogs. Mot avslagsbeslutet anförde han författningsbesvär. Författningsdomstolen fann, att aktutlämningen innebar ett ingrepp i tjänstemannens skyddade personliga sfär. Utan hans samtycke borde ingreppet endast ha företagits om allmänhetens intresse hade kunnat anses väga tyngre än tjänstemannens samt om ingreppets intensitet hade tett sig rimlig i förhållande till omständigheterna. Eftersom dessa undantagsfall icke förelåg, biföll författningsdomstolen tjänstemannens besvär. Den personliga sfärens skydd vid statistiska enkäter prövades i underställningsmålet BVerfGE 27, l. Lagstiftaren hade ilag beslutat att låta utföra enkäter för statistiska ändamål. Ett urval ur befolkningen skulle bl. a. besvara frågor om semester- och rekreationsresor. En tillfrågad person vägrade besvara frågorna. Han ålades ordningsböter i ett förvaltningsbeslut och överklagade beslutet hos domstol. Rätten underställde de författningsrättsliga frågorna författningsdomstolens prövning. Författningsdomstolen förklarade, att enkätlagen icke stred mot art. 2 st. 1 och art. l st. l GG. Författningsdomstolen fastslog, att medborgaren är skyldig att i viss omfattning medverka vid statistiska undersökningar som skall ligga till grund för planering av statlig verksamhet. Gäller en enkät människans beteende i den yttre omgivningen, föreligger inget intrång i den personliga sfären. Vid sin prövning beaktade rätten därjämte, att enkätlagen innehöll omfattande anonymitetsgarantier, framför allt ett förbud att publicera detaljuppgifter och en generell sekretessbestämmelse som även förbjöd att uppgifter handräckningsvägen utlämnades till skattemyndigheter och att uppgifter utan bemyndigande i lag tjänstevägen lämnades till överordnad myndighet.

6.3.1.2 Likhet

Enligt art. art. 3 st. l GG är alla människor lika inför lagen. Denna allmänna likhetsgrundsats kan uppspaltas i en formell och en materiell regel. l formella avseenden kräver likhetsgrundsatsen positivt, att rättigheter och skyldigheter skall framgå av rättsnormerna för alla personer på samma sätt. Negativt stadgar den att inget statsorgan har kompetens att underlåta tillämpning av gällande rätt till enskilda personers för- eller nackdel.

180 SOU 1975129 Förbundsrepubliken Tyskland

Materlellt föreskriver likhetsgrundsatsen, att olika normeringar icke får beslutas för sakligt lika förhållanden. Grundsatsens tillämpning på vissa normeringar förutsätter, att det kan klargöras, efter vilka kriterier likheten eller olikheten skall bedömas. För ett antal specialfall kvalificerar grundlagen vissa bedömningskriterier såsom väsentliga, medan andra diskvalificeras såsom oväsentliga eller ovidkommande. För materiella likhetsbedömningar t. ex. vid tjänsteplikt för försvaret föreskriver art. 12 a GG kvalificerande differentieringskriterier, bl. a. kön och ålder. För valrätten kvalificeras i art. 38 GG i förening med Bundeswahlgesetz (vallagen) i lydelse av den 7 juli 1972 viss ålder och tyskt medborgarskap som väsentliga kriterier; förmögenhet, skattebetalningsmoral, utbildning eller bestraffningar är däremot oväsentliga kriterier. För politiska partier tillåter art. 21 GG differentiering endast efter partiprogrammens målsättning i förhållande till grundlagens bud; partierna måste behandlas lika, så länge författningsdomstolen icke har konstaterat ett partis författningsstridiga målsättning. Diskvalificeringar av vissa kriterier innehåller i synnerhet art. 3 st. 2 och 3 GG. Art 3 st. 2 GG diskvalificerar könet som differentieringskriterium. Undantag gäller endast om biologiska och funktionella skillnader mellan man och kvinna så avgörande präglar det sakförhållande som skall normeras, att andra kriterier helt träder tillbaka (BVerfGE 15, 337, 343 f; 31, 1, 4). Art. 3 st. 3 GG diskvalificerar dessutom härstamning, ras, språk, hembygd och härkomst samt tro och religiös eller politisk åskådning. l fråga om den allmänna likhetsgrundsatsen har författningsdomstolen mycket tidigt slagit fast, att lagstiftaren måste ha ett vitt spelrum för skönsmässiga ställningstaganden vid lagars utformning, framför allt om lagstiftningen rör statliga prestationer till enskilda. En skönsmässigt vald problemlösning måste endast uppfylla det kravet, att det valda differentieringskriteriet överhuvud är lämpligt - alltså icke lämpligast - för att förverkliga syftet med differentieringen (jfr. BVerfGE 9, 201,206; 19, 354, 367). Allenast om kriteriet icke är lämpligt ur någon synvinkel, kan lagen strida mot likhetsgrundsatsen (jfr. BVerfGE 1, 14, 56; 1, 208, 247; 3, 58, 135 f.,- 3, 162, 182, 4, 1, 7, samt dessutom 17, 232, 249f.; 18, 315, 33313; 24, 174, 181; 25, 371, 400ff; 27, 58, 65; 32, 78, 83). Likhetsgrundsatsen kräver inte heller, att varje olikhet måste beaktasi lagstiftningen. Särskilt om lagstiftningen rör ett stort antal fall - t. ex. vid lagstiftning i socialförsäkringsfrågor har lagstiftaren frihet att typisera. Denna frihet är större, om lagstiftningen i fråga beviljar förmåner till enskilda, medan den är mindre, om lagstiftningen är betungande för enskilda (jfr. BVerfGE 17, 1; 19, 101). l stort sett samma begränsningar gäller för förvaltningens skönsutövning. Men dessutom medför likhetsgrundsatsen, att förvaltningen kan vara bunden av sin egen praxis. Denna bindningsverkan går givetvis icke så långt, att förvaltningen inte får bryta med tidigare praxis och utforma en ny (jfr. Bundesverwaltungsgericht i Deutsches Verwaltungsblatt 1963 sid. 65 f. med ytterligare hänvisningar). Likhetsgrundsatsen har stor betydelse i författningsdomstolens rätts-

Förbundsrepubliken Tyskland 181

praxis, ofta som kompletterande argument i fall med tyngdpunkter på andra grundrättigheter. Central betydelse hade den i bl. a. följande fall.

Underställningsmâlet BVerfGE 21, 329 rörde frågan, huruvida lagstiftaren får utforma regler om statliga pensioner till manliga och kvinnliga tjänstemän på olika sätt. Änka efter tjänsteman fick änkepension, så snart vissa förutsättningar förelåg. Änkling efter kvinnlig tjänsteman kunde också få pensionsförmåner, men principiellt och i fråga om storleken beroende av den ytterligare förutsättningen, att änklingen hade underhållsanspråk mot den avlidna. Författningsdomstolen underkände denna inskränkning såsom stridande mot art. 3 st. 2 och 3 GG. I underställningsmålet BVerfGE 11, 283 prövades, om reglerna om införsel i socialförsäkringspensioner fick utformas annorlunda än reglerna om införsel i pensioner för statliga tjänstemän och pensioner på grundval av vissa privata försäkringsavtal. Införsel i socialförsäkringspensioner var tillåtlig endast för vissa privilegierade borgenärer, medan införsel i de andra fallen kunde ske för alla borgenärer. Författningsdomstolen ansåg, att läget ekonomiskt sett kunde te sig lika i de tre pensionsfallen. Men rätten hänvisade till socialförsäkringens speciella skyddsfunktion och fann att olikheterna var förenliga med art. 3 st. 1 GG. I normkontrollförfarandet BVerfGE 8, 51 hade en delstatsregering vänt sig mot ändringar i förbundsstatens inkomstskattelagstiftning som odifferentierat tillät avdrag för bidrag till politiska partier. Vid sin prövning utgick författningsdomstolen från progressiviteten i inkomstbeskattningen som gjorde bidrag attraktivare för höginkomsttagare än låginkomsttagare. En skiljelinje i det västtyska partisystemet går av historiska skäl mellan dessa inkomsttagargrupper. Utsikterna att erhålla bidrag hade därför i och för sig varit olika redan före lagändringen, men skulle förstärkas genom de nya reglerna. Rätten fann därför, att lagändringen icke var förenlig med principen om lika chanser för politiska partier. Rätten fann vidare, att lagändringen dessutom var oförenlig med den allmänna likhetsgrundsatsen, eftersom givare med höga inkomster skulle få bättre möjligheter att verka för sina politiska åsikter än givare med låga inkomster. Diskvalificering av kön som differentieringskriterium fick avgörande betydelse i författningsbesvärs- och underställningsmålen BVerfGE 10, 59. Författningsdomstolen fann, att familjerättsliga regler var grundlagsstridiga, som stadgade dels beslutanderätt för fadern om föräldrarna icke kunde ena sig i uppfostringsfrågor och dels att fadern ensam skulle företräda barnet i rättsliga sammanhang gentemot tredje man (se ovan sid. 170).

6.3.2 Speciella fri- och rättigheter

6.3.2.1 Rätt till liv och kroppslig integritet

Människans rätt till liv och kroppslig integritet skyddas i art. 2 st. 2 GG. Livet skyddas som fysisk existens. I dom den 25 februari 1975 (l BvF 1-6/74) har författningsdomstolen fastslagit, att detta skydd även tillkommer foster efter nidationstidpunkten omkring 14 dagar efter befruktningen. Detta skydd för fostret anses verka mot både staten och modern. För Västtysklands del innebär det enligt författningsdomstolen, att frågan om abort inte kan få avgöras av modern ensam. Som grundlagskonforma uppfattar rätten endast indikationslösningar i förening med prövning av moderns beslut genom speciella samhällsorgan.

182 Färbundsrepubliken Tyskland

En öppen fråga är om art. 2 st. 2 GG - kanske i förening med socialstatsprincipen i art. 20 GG - ger människan rätt även till ekonomisk existens. Den kroppsliga integriteten skyddas som frihet från fysiska och psykiska ingrepp. Inskränkningar i rätten till livet och den kroppsliga integriteten får ske på grundval av lag. Vid alla inskränkningar, t. ex. genom vaccinationslagstiftning, måste strikt beaktas, att ingreppets intensitet skall stå i ett rimligt förhållande till ingreppets syfte och tänkbara resultat. Författningsdomstolen har understrukit detta i författningsbesvärsmålet BVerfGE 17, 194. Verkställande direktören - tillika huvuddelägaren - i ett litet aktiebolag hade flera gånger vägrat fylla i frågeformulär som hantverkskammaren hade tillställt bolaget. Han hade återsänt dem med - enligt åklagarens påstående - otillfredsställande, cyniska och helt meningslösa anteckningar”. Bolaget ålades ordningsböter som dock inte kunde indrivas och som därför avskrevs. Direktören åtalades för brott mot en bolagsrättslig straffbestämmelse för att han hade ådragit bolaget böterna. Under huvudförhandlingen beslutade rätten, att den tilltalades tillräknelighet skulle undersökas. Vid undersökning fattade rättsläkaren misstanke om en sjukdom i centrala nervsystemet och föreslog bl. a. en lumbal- eller occipitalpunktion för närmare undersökning. Den tilltalade vägrade ge sitt samtycke. Rätten beslutade dock, att ingreppet skulle företagas. Besvär mot detta beslut ogillades, men på författningsbesvär upphävdes besluten. Författningsdomstolen fann, att den straffprocessrättsliga bestämmelsen som domstolarna hade åberopat var förenlig med grundlagen. Men rätten ansåg att punktionen var ett smärtsamt och riskabelt ingrepp som icke fick anordnas i ett bagatellmål som det anhängiga brottmålet (jfr. även det likartade författningsbesvärsmålet BVerfGE 17, 108). En absolut gräns för bemyndiganden till ingrepp ilivet drager art. 102 GG som förklarar dödsstraffet för avskaffat. lngrepp på grundval av nödvärnsregler eller bestämmelser om polisens användning av vapen strider däremot icke mot grundlagen, såvida proportionalitetsprincipen beaktas. Absoluta förbud mot ingrepp i den kroppsliga integriteten gäller, om åtgärden skulle hota människans hälsa, utsätta henne för smärtor eller vanställa henne. Tvångsvis kastrering respektive sterilisering är inte heller tillâtlig. Detsamma gäller för medicinsk-terapeutiska ingrepp under tvång. Undantag kan eventuellt förekomma vid smittosamma sjukdomar. Tvångsterapi vid psykisk ohälsa är däremot knappast förenlig med grundlagen; men ett sådant sjukdomstillstånd kan naturligtvis föranleda att vederbörande omyndigförklaras och att förmyndaren samtycker till terapien i hans ställe.

6.3.2.2 Fysisk frihet Fysisk frihet skyddas dels såsom rörelsefrihet genom ett stadgande i art. ll st. 1 GG som kompletteras av generalklausulen i art. 2 st. l GG, dels genom en allmän regel om fysisk frihet i art. 2 st. 2 GG. Skyddet för rörelsefriheten omfattar tre situationer: fri inresa i För-

Förbundsrepubliken Tyskland 183

bundsrepubliken, fri vistelse och bosättning inom Förbundsrepubliken samt fri utresa ur Förbundsrepubliken. För de två förra situationerna av art. ll st. 1 GG, för den sistnämnda av art. 2 st. 1 GG framgår skyddet (jfr. BVerfGE 6, 32).

Grundlagens ordalydelse är inte klar ifråga om den första situationen, den fria inresan. Problemet aktualiserades 1953 i författningsdomstolen (BVerfGE 2, 266). En flykting från dåvarande sovjetiska ockupationszonen hade vägrats tillstånd att vistas inom Förbundsrepubliken. Han klagade över beslutet hos förvaltningsdomstol. Denna ansåg, att den i beslutet tillståndsbestämmelsen stred mot art. 11 GG, och åberopade underställde frågan författningsdomstolen. Med hänvisning till förarbeten att även fri inresa var skyddad av art. ll fastslog författningsdomstolen, st. 1 GG. Den omtvistade tillståndsbestämmelsen, en generalklausul, förklarades icke strida mot grundlagen under förutsättning, att man vid och tolkningen beaktade grundrättighetens beskrivna, rätta tillämpningen omfattning.

Den allmänna regeln om skydd för fysisk frihet gäller för övriga fall,i synnerhet när det inte är fråga om att resa eller att förflytta sig över Denna regel gäller för alla situationer av frihetsberövanlängre avstånd. den eller frihetsbegränsningar. De tre skyddsnormerna i art. ll, art. 2 st. 1 och art. 2 st. 2 GG är försedda med olika förbehåll om inskränkningar. Den i art. 11 st. 1 GG skyddade rörelsefriheten kan inskränkas genom lag eller på grundval av en lag i de sju fall som uppräknas i art. 11 st. 2 GG samt genom viss försvarslagstiftning jämlikt art. 17 a st. 2 GG; friheten att lämna landet skyddas inom de i art. 2 st. l nämnda gränserna. art. 11 st. 2 GG får inskränkningar t. ex. förekomma angående Enligt personer som saknar möjlighet att tillfredsställande försörja sig själva och som av denna skulle kunna förorsaka särskilda kostnader för anledning det allmänna. Detta vid första påstående omfattande bemyndigande begränsas emellertid avsevärt genom socialstatsklausulen i art. 20 st. 1 GG, som kräver stor återhållsamhet vid inskränkningar av enskildas grundrätgenom socialvårdslagstiftning. Praktisk betydelse torde detta betigheter därför inte ha fått. Föreskrifter om inskränkningar i rörelsemyndigande friheten får därjämte utfärdas i vissa krissituationer för staten, för att mot asocialitet och för att förebygga brott. Dessa beskydda ungdomar har utnyttjats för bestämmelser om skyddsåtgärder i § 34 myndiganden Bundesseuchengesetz (lagen om smittosamma sjukdomar) av den 18 juli 1961 och för bestämmelser om vistelse av befolkningen i krigssituationer , i § 12 Gesetz über die Erweiterung des Katastrophenschutzes (lagen om utvidgning av katastrofskyddet) av den 9 juli 1968. Rörelsefriheten kan slutligen genom lagstiftning som tangeras indirekt t. ex. om frihetsinskränkningar för vilar på andra grundlagsbestämmelser, straffångar (art. 2 st. 2 p. 2 GG), om residensplikt för vissa yrken, exem- (art. 12 st. l p. 2 GG) eller om skyldighet att pelvis notarius publicus efterkomma förflyttning för statliga tjänstemän (art. 33 st. 5 GG). För rummet att den måste uppfylla de krav sådan lagstiftning gäller i första i det utnyttjade Men därjämte måste som specificeras bemyndigandet. till art. 19 st. 2 GG iakttaga, att rörelsefrihetens väsentden med hänsyn liga innehåll inte urholkas.

184 Förbundsrepubliken Tyskland

Förbehållet i art. 2 st. 2 GG, det allmänna talar frihetsstadgandet, endast om inskränkningar på grundval av en lag. Skillnaden mot art. ll GG är betingad av att det här i huvudsak är fråga om individuella åtgärder mot enskilda personer, medan förhållandet iart. ll GG avser både individuella och generella ingrepp mot såväl enskilda personer som stora persongrupper. Förbehållet i art. 2 st. 2 GG har utnyttjats för bemyndigande till ingrepp i den fysiska friheten i ungefär samma situationer som i svensk rätt, t. ex. vid frihetsberövanden enligt straffprocess- och straffrätten eller politirättsliga bestämmelser. Den materiella gränsen för alla inskränkningar drager art. 19 st. 2 GG. Den formella gränsen för ingrepp i den fysiska friheten markeras av art. 19 st. l GG. Formella garantier stadgas dessutom i art. 104 GG. Enligt art. 104 st. l GG får ingrepp endast ske på grundval av bemyndigande i lag; ett bemyndigande genom förordning vore grundlagsstridigt. Bemyndiganden förekommer på i stort sett samma områden som i svensk rätt, t. ex. i straffrättsliga normer, regler om häktning, vårdlagstiftning och politirätt. Beslut om en frihetsberövande åtgärds tillåtlighet och fortsatta verkställighet får allenast fattas av domstol. Från detta domstolsprivilegium gäller undantag endast för interimistiska åtgärder, exempelvis för polisen som får gripa misstänkta eller för förvaltningsmyndigheter som får omhändertaga personer i vissa situationer. Domstolsprövningen måste i dylika fall inledas utan dröjsmål (art. 104 st. 2 p. 2 GG). Polisen får kvarhålla

en gripen person längst tills dagen efter gripandet går till ända (art. 104

st. 2 p. 3 GG). v Vid alla domstolsbeslut om frihetsberövanden skall den intagnes anhöriga eller honom närstående personer underrättas enligt art. 104 st. 4 GG. Art. 104 GG är imycket präglad av reaktionen mot den nationalsocialistiska tiden, i synnerhet de då legala besluten om Schutzhaft (skyddsintagning) i polisfängelser och koncentrationsläger som var undandragna domstolskontroll.

6.3.2.3 Tros-, samvets- och världsåskådningsfrihet Trons och samvetets frihet samt friheten att vara anhängare till viss världsåskådning skyddas i art. 4 GG. Detta skydd omfattar positiva och negativa element. Positivt skyddas varje individs egna ställningstaganden i tros-, världsåskådnings- och samvetsfrågor. Detta positiva skydd verkar både internt och externt. Internt skall människan för sin egen del kunna bestämma i hithörande frågor; hon skall sålunda ha frihet att uttala eller förtiga sina åsikter. Externt föreligger därutöver frihet att värva andra för den egna tron eller åskådningen eller att förmå dem att överge sin tro eller åskådning (se BVerfGE 12, l). Denna externa frihet är dock begränsad. Den skyddar inte missbruk, som i synnerhet kan föreligga, om den värvande kränker andra personers grundrättigheter. Utövning av trons, samvetets och världsåskådningens frihet gentemot andra skyddas i övriga fall av art. 2 st. l GG med de där stadgade begränsningarna.

Förbundsrepubliken Tyskland 185

Missbruk av rättigheten enligt art. 4 GG ifrågasattes i fallet Entscheidungen des Bundesverwaltungsgerichts 15, 134 (= Neue Juristische Wochenschrift 1963 sid. 1170). En hantverksmästare, som hörde till Jehovas vittnen, försökte värva katolska lärlingar för sin tro. Under och efter arbetstiden sökte både han och medlemmar i hans familj att påverka de unga flickorna bland annat genom att överlämna skrifter, att läsa ur bibeln, att samtala med dem och att taga dem med till religiösa möten. Därvid förekom även förklenande yttranden om den katolska kyrkan. Rätten fann att hantverksmästaren dels hade missbrukat den egna friheten, dels hade åsidosatt andras grundrättigheter. Rätten ansåg att han på ett otillbörligt sätt hade utnyttjat sin auktoritet som mästare och att han därigenom hade missbrukat värvningsrätten enligt art. 4 GG. Denna grundrättighet erbjöd icke endast skydd mot människors intolerans, utan den förpliktade på samma gång till att visa samma tolerans gentemot andra som man av dem kräver för de egna åsikterna. Rätten fann vidare att de förklenande yttrandena om ett annat trossamfund hade kränkt flickornas religionsfrihet. Slutligen ansåg rätten att mästarens värvningsförsök hade kränkt föräldrarnas vårdnads- och uppfostringsrätt enligt art. 6 st. 2 GG.

Negativt skyddas friheten enligt art. 4 GG såsom frihet från tvång i tros-, åskådnings- och samvetsfrågor. Art. 4 GG kompletteras i detta avseende av art. 140 GG i förening med art. 136 i 1919 års författning, som stadgar frihet från tvång att deltaga i religiösa tillställningar och frihet från tvång att uppenbara sin religiösa övertygelse.

Det negativa skyddets förhållande till andras rätt att utöva sin religion aktualiserades i fallet Hessischer Staatsgerichtshof Wiesbaden i Neue Juristische Wochenschrift 1966 sid. 31. Ett icke döpt och icke religiöst uppfostrat barn hade börjat skolgången i en statlig folkskola. Varje skoldag inleddes med en enkel morgonbön. Barnet begärde genom sina föräldrar hos skolmyndigheterna, att morgonbön över huvud taget icke måtte hållas med klassen. Visserligen skulle barnet kunna undvika att deltaga i bönen genom att komma något senare. Men barnet skulle då tvingas ge sig till känna såsom avvikande från de andra barnen. Detta skulle kunna leda till att barnet bleve isolerat i klassen med psykiska men som följd. Skolmyndigheterna avslog föräldrarnas begäran. På talan hos delstaten Hessens författningsdomstol undanröjdes dock myndigheternas beslut och föräldrarnas begäran bifölls. Rätten motiverade detta med hänvisning till både delstatens författning och grundlagen. För grundlagens del ställde författningsdomstolen de övriga barnens rätt till religionsutövning enligt art. 2 st. l GG mot det ena barnets rätt att icke bli tvingat att uppenbara sin övertygelse enligt art. 4 och 140 GG i förening med art. 136 i 1919 års författning. Rätten framhöll att skyddet iart. 2 st. l GG är försett med förbehåll för inskränkande lagstiftning, medan ett liknande förbehåll saknas i trosfrihetsbestämmelserna i art. 4 och 140 GG samt art. 136 i 1919 års författning. Dessa sistnämnda föreskrifter drager gränser för religionsutövningen enligt art. 2GG. De övriga barnens rätt till morgonbön fick träda tillbaka, om en elev därigenom skulle tvingas att antingen mot sin vilja deltaga i bönen eller att dagligen öppet ge sin avvikande övertygelse till känna genom att beträda klassrummet först efter bönen. Med beaktande jämväl av skolans neutralitet i religiösa frågor avgjorde författningsdomstolen därför målet till förmån för den klagande.

För det speciella fallet att lagstiftningen tvingar medborgaren till deltagande i krigstjänst är det negativa skyddet uttryckligen reglerat i art. 4

186 Förbundsrepubliken Tyskland

st. 3 GG: Ingen får tvingas till krigstjänst med vapen. Grundlagens be-

myndigande till närmare reglering har utnyttjats i §§ 25-27 Wehrpflicht-

gesetz (värnpliktslagen) i lydelse av den 28 november 1969 och Gesetz über den Zivildienst der Kriegsdienstverweigerer (lagen om värnpliktsvägrarnas civiltjänst) i lydelse av den 9 augusti 1973. Mot indirekt verkande tvång i religionsfrågor innehåller grundlagen några specialstadganden. Således gäller ett allmänt förbud mot diskriminering på grund av tro eller religiös åskådning (art. 3 st. 3 GG). Vidare får den religiösa bekännelsen icke påverka medborgarnas allmänna ställning och får inte heller få inflytande vid tillsättning av statliga tjänster (art. 33 st. 3 och art. 140 GG i förening med art. 136 st. l och 2 i 1919 års författning).

6.3.2.4 Opinionsfriheter

Opinionsfriheterna skyddas dels allmänt i art. 5 st. 1 GG, som stadgar

frihet för åsiktsyttringar, informationsfrihet samt press-, radio- och filmfrihet, dels speciellt i art. 5 st. 3 GG som särskilt skyddar konst samt vetenskaplig forskning och lära. Grundlagsskyddet för åsiktsyttringar utgör ett komplement till tros-, samvets- och åskådningsfriheten enligt art. 4 GG. Medan art. 4GG i huvudsak skall skydda individens interna andliga sfär, avser grundlagsskyddet för åsiktsyttringar individens andliga kommunikation med andra individer. Skyddets tyngdpunkt ligger därför på det externa planet. Grundlagsskyddet för informationsfriheten avser rätten att informera sig själv ur allmänt tillgängliga källor; individens egen opinionsbildning skall därigenom möjliggöras och befrämjas. Allmänt tillgängliga källor är exempelvis tidningar och tidskrifter, film, radio och TV. Privat underrättelseverksamhet som syftar till att få tillgång till icke allmänt tillgängliga källor skyddas inte. Skyddet riktar sig mot att användning av de allmänt tillgängliga källorna hindras t. ex. genom förbud mot import av utländska tidningar eller avlyssning av utländska radio- och TV-sändningar. Allmänna handlingars offentlighet stadgas däremot inte genom art. 5 st. l GG;

en generell princip eller regel om sådan offentlighet saknas överhuvud-

taget i västtysk rätt. Skyddets förankring och utformning i grundlagen är präglad av nationalsocialistiska inskränkningar i informationsfriheten, t. ex. det genom hårda straffbud sanktionerade förbudet mot avlyssning av utländska radiosändningar. Pressens externa frihet skyddas mot ingrepp från statsmakternas sida i alla verksamhetsgrenar. Såväl spridning av åsikter skyddas som anskaffning och spridning av informationer; skyddet gäller även för tidningars och tidskrifters annonsdelar (jfr. BVerfGE 10, 118; 20, 162 (”Spiegeldomen) och 21, 271). Pressens interna frihet, dvs. journalisternas och andras frihet inom redaktionerna och pressföretagen, har diskuterats på senare tid med anledning av framför allt koncentrationstendenser bland pressföretagen. Den rättsliga problematiken har emellertid ännu inte fått en någorlunda definitiv lösning. Radions, televisionens och filmens frihet skyddas enligt ordalydelsen i

Förbundsrepubliken Tyskland 187

art. 5 GG icke i samma utsträckning som pressens frihet; endast faktareferat ett Opinionsyttringar kan dock vara åtnjuter speciellt skydd. skyddade genom det allmänna skyddet för åsiktsyttringar. och televisionen är offentlig-rättsligt organiserade. De olika Ljudradion anstalterna har monopolställning inom sina områden. Med hänsyn härtill har författningsdomstolen fastslagit, att alla relevanta samhällsgrupper måste kunna få inflytande på anstalternas verksamhet. Vid programmens utformning måste de ansvariga följa vissa minimikrav på saklighet, innehållets balans och aktning för andra grupper. Både inflytandet och minimikraven måste normeras i lagstiftning (BVerfGE 12, 205, 262 f). Sådan lagstiftning föreligger, ihuvudsak som delstatslagstiftning. i art. 5 st. l GG avser speciellt filmens opinions- Filmfrihetens skydd bildande effekter. Filmen som konstnärligt alster skyddas av art. 5 st. 3 GG. har fått sin viktigaste konkretisering i cen- Opinionsfriheternas skydd är förhandscensur, men surförbudet enligt art. 5 st. l p. 3 GG. Förbjuden icke åtgärder i efterhand mot publikationer eller andra åsiktsyttringar som har överskridit gränsen för det tillåtna (jfr. BVerfGE 33, 52, 71 ff.). enligt art. 5 st. 1 GG får jämlikt st. 2 inskränkas Opinionsfriheterna respektive begränsas. Konkreta inskränkningar förekommer t. ex. i de straffrättsliga reglerna 185-200 och iGesetz über die Verom ärekränkning (§§ strafflagboken) breitung jugendgefährdender Schriften (lagen om spridning av för ungdomen farliga skrifter) av den 29 april 1961. Därjämte får vanlig lag innehålla gränsmarkeringar för opinionsfriheterhar i den ovan sid. 166 f. refererade Lüth-dona. Författningsdomstolen men (BVerfGE 7, 198) förklarat, att detta i motsats till 1919 års författning icke får tolkas så, att opinionsfriheterna skulle vika för all annan lagstiftkollisioner mellan opinionsfriheterna å ena och andra fri- och ning. Vid rättigheter å andra sidan får fastmera avvägningar göras i varje konkret fall. i art. 5 st. 3 GG dels konstens Som speciella opinionsfriheter skyddas frihet, dels den vetenskapliga forskningens och läroutävningens frihet. Båda friheterna är personliga friheter för de individer som är konstnärligt eller vetenskapligt verksamma. Friheterna ger ett absolut och ovillkorligt skydd mot statliga ingrepp (BVerfGE 30, 173, 188; 35, 79, 112). Vetenskaplig verksamhet skyddas dels som forskning, dels som lära. Skyddet för forskningen ger frihet från statliga föreskrifter angående frågeställmetoder samt värdering och spridning av resultat. Läroutövningen ningar, av den kunskap som förskyddas som vetenskapligt grundad förmedling värvats genom forskning; skyddet ger frihet från statliga förskrifter i fråga om kunskapens innehåll, metodiska principer och uttryckta vetenskapliga åsikter. Examinationsväsendet däremot torde icke vara berört av art. 5 st. 3 GG. . Väsentliga begränsningar för de i art. 5 GG skyddade opinionsfriheterna kan framgå av grundlagens fri- och rättighetsbestämmelser i övrigt. Särskild betydelse har kollisioner med den allmänna personligpraktisk hetsrätten art. 2 st. 1 GG. Gränsdragningen måste idylika fall ske enligt genom konkreta avvägningar.

188 Förbundsrepubliken Tyskland

Ett kollisionsfall förelåg i författningsbesvärsmålet BVerfGE 35, 202 (”Lebach-fallet). Den klagande, en för medhjälp till mord dömd intern hade i ett tvistemålsförfarande begärt att en TV-anstalt interimistiskt måtte förbjudas att sända ett dokumentationsspel om bland annat hans gärning. De allmänna domstolarna hade avslagit hans begäran; författningsdomstolen undanröjde deras utslag och biföll yrkandet. TV-spelet gällde ett 1969, i samband med vapenstöld förövat, i massmedia mycket uppmärksammat mord på fyra soldater. Den klagande hade perifert varit delaktig igärningen och dömts för medhjälp till brotten till fängelse i sex år; de två andra gärningsmännen hade ådömts livstidstraff. De tre gärningsmännen hade begått brotten för att kunna bygga upp ett liv utanför och oberoende av samhället; deras inbördes relationer uppvisade homosexuella inslag. Både gärningen och bakgrunden skildrades i TV-spelet med en tyngdpunkt lagd på de homosexuella inslagen. Gärningsmännen visades och nämndes vid sina namn. Ungefär samtidigt med att spelet skulle sändas, skulle den klagande frigivas på försök. Författningsdomstolen vägde skyddet enligt art. 5 st. l GG för TVspelet mot skyddet enligt art. 2 st. l GG för den klagandes personlighetsrätt. Rätten fann att sändningen inte kunde åtnjuta det skydd som skulle tillkomma aktuella nyhetssändningar; vid dylika står det allmännas informationsintresse i regel högre än en gärningsmans personlighetsrätt. Genom TV-spelet skulle den klagande gärningsmannens resocialisering bli allvarligt äventyrad, om spelet skulle sändas efter hans frigivning eller en kortare tid dessförinnan som TV-anstalten planerade. Avvägningen ledde därför till att personlighetsskyddet vägde tyngre och den klagandes talan bifölls.

6.3.2.5 Mötesfrihet

Mötesfriheten regleras i grundlagens art. 8. Denna artikel skyddar mötesfriheten både positivt och negativt. Positivt stadgas rätten att samlas fredligt och utan vapen. Negativt garanteras frihet från tvång att behöva deltaga i privat anordnat möte. Det positiva skyddet genom art. 8 GG gäller alla slags privat anordnade möten, offentliga och icke-offentliga, inom- och utomhus, såvida dessa syftar till åsiktsbildning jämlikt art. 5 st. l GG. Den för närvarande viktigaste mötestyp som skyddas av art. 8 GG är den politiska sammankomsten och demonstrationen. sammankomster i underhållningssyfte, t. ex. vid vanliga teaterföreställningar, eller möten för brottsliga ändamål skyddas inte. Teaterföreställningar med politiska syften torde dock vara skyddade. För möten inomhus är skyddet i art. 8 GG ovillkorligt”. Sådana möten är oinskränkbart tillåtliga. Inomhus anordnade icke-offentliga möten är icke närmare reglerade. För offentliga möten inomhus finnes däremot några återhållsamt formulerade ordningsregler i Versammlungsgesetz (möteslagen) av den 24 juli 1953. Ett offentligt möte inomhus måste t. ex. ledas av en ordförande med vissa ordningsbefogenheter (7-9 §§). I

inbjudningen till ett sådant möte kan vissa personer eller persongrupper,

dock icke pressens representanter, uteslutas från att få deltagai mötet (6 §). Polistjänsteman, som i tjänsten vill närvara vid mötet, måste ge sig till känna för ordföranden och skall då beredas tillträde (12 §). Under synnerligen snäva förutsättningar får sådan polistjänsteman upplösa

Förbundsrepubliken Tyskland 189

mötet, t. ex. om deltagare uppträder beväpnat och icke avstänges av ordom vissa svårare lagbrott förekommer eller om omedelbar fara föranden, föreligger för deltagares liv eller hälsa; skyddets gränser är i dessa fall markerade som endast konkretiseras i mötesi grundlagsbestämmelser, integritet i art. 2 st. lagen, exempelvis regeln om rätt till liv och kroppslig - politirättsligt medel än just upplösning av 2 GG. Något annat - enklare mötet får i dylika fall icke stå till buds (13 §). utomhus är skyddet villkorat. Utöver de begränsningar för För möten kan inskränkningar föreskrivas dels skyddet, som framgår av grundlagen, direkt av en lag. Inskränkningar är genom lag, dels indirekt på grundval för både icke-offentliga och offentliga möten utomhus. tillåtliga För icke-offentliga möten saknas uttryckliga bestämmelser. möten utomhus finnes såväl direkta som indirekta in- För offentliga skränkningar. Direkta inskränkningar genom lag förekommer i huvudsak i lagar, som utstakar zoner omkring vissa statsorgans byggnader, inom vilka i princip förbud råder mot offentliga möten; dispenser kan vanligtvis beviljas. För förbundsstatens del innehåller Bannmeilengesetz av den 6 augusti 1955 dylika regler. Skyddade är zoner omkring lagstiftningsorganens byggnader i Bonn och författningsdomstolens byggnader i Karlsruhe. Dispenser beviljas av inrikesministern i samverkan med talmännen i parlamentets båda kamrar respektive författningsdomstolens president. Indirekt verkande inskränkningar förekommer genom förvaltningsbeslut av möteslagen. Enligt denna lag skall planerade möten på grundval utomhus anmälas senast 48 timmar innan inbjudan till mötet utfärdas. möten är dock Förbud mot möte eller villkor för Spontana tillåtliga. mötets utformning kan beslutas, om omedelbar fara föreligger för den allmänna ordningen eller säkerheten. Ett speciellt politirättsligt förbudstillfälle föreligger enligt 43§ Bundesseuchengesetz (lagen om smittosamma sjukdomar) av den 18 juli 1961 vid förekomsten av vissa epidemiska sjukdomar. Den negativa garantiverkan av art. 8 GG gäller mot tvång att deltaga i anordnat möte. Av det allmänna utlyst torde icke falla inom artiprivat kelns tillämpningsområde. Hittills synes denna negativa sida av mötesfriheten icke ha blivit aktualiserad i rättsliga eller politiska sammanhang. Mötesfrihetens begränsning genom andra fri- och rättigheter har hittills icke varit föremål för prövning i författningsdomstolen. Avgränsningsproblem har emellertid några gånger blivit prövade i andra domstolar, oftast som delfrågor i brottmål med anledning av demonstrationer (jfr. redogörelsen av K. Tiedemann i Juristenzeitung 1969 sid. 717).

Ett exempel må nämnas. l domen den 30 oktober 1968 av Amtgericht Frankfurt am Main (Juristenzeitung 1969 sid. 200, 203 ff) avgränsas mötesfrihet art. 8 GG mot yttrandefrihet jämlikt art. 5 GG jämlikt konkret intresseavvägning. Åtalade demonstranter hade genom genom fredlig sittstrejk hindrat leverans av tidningar som utgavs av den största Demonstrationen hade tyska tidningskoncernen, Springer-koncernen. till att rikta allmän uppmärksamhet på att pressfriheten vore hotad syftat genom koncernens expansion. Rätten grundar sin dom på ett utredningsvilket frihet borde anses äventyrad, om en betänkande, enligt pressens

190 Förbundsrepubliken Tyskland

utgivare behärskade 20 % av de dagligt utkommande tidningarnas sammanlagda upplaga. Vid en marknadsandel av 40 % var enligt utredningens åsikt denna frihet omedelbart påverkad. Springer-koncernen behärskade då 39,2%. Med hänsyn till den sålunda styrkta objektiva faran fann rätten, att en awägning mellan pressens frihet och demonstrationsrätten fick företagas. I det konkreta fallet ansåg rätten, att pressens frihet skulle träda tillbaka för mötesfriheten och det likaledes i grundlagen förankrade syfte, för vilket demonstrationen hade genomförts. Demonstranterna frikändes.

6.3.2.6 F öreningsfrihet

Föreningsfrihetens allmänna principer regleras i art. 9 st. 1 och 2 GG. Denna normering kompletteras för arbetsmarknadens organisationer av art. 9 st. 3 GG. För politiska partier samt tros- och världsåskådningssamfund gäller speciella frihetsregler i art. 21 GG respektive i art. 140 GG i förening med art. 137 st. 2 och 7 i 1919 års författning.

a) Allmänna föreningar Enligt art. 9 st. l GG skyddas den positiva rättigheten att bilda förening. Detta positiva skydd kompletteras genom den negativa garantien för frihet från tvångsanslutning. Det positiva skyddet gäller för alla sammanslutningar av fysiska och juridiska personer för längre än blott helt tillfällig samverkan med gemensamt ändamål och organiserad viljebildning. Sammanslutningens rättsform är utan betydelse. Skyddet gäller icke för offentlig-rättsliga korporationer med frivilligt eller obligatoriskt medlemskap. Dessa korporationer anses vara av staten uppburna förvaltningsenheter utan speciella skyddsbehov. Det positiva skyddet omfattar enligt grundlagens ordalydelse rätten att bilda förening. Denna något allmänt hållna formulering tolkas enhälligt så, att art. 9 st. 1 GG icke endast skall gälla för själva konstitutionsakten, utan att den dessutom skyddar föreningens fortsatta bestånd samt dess externa och interna verksamhet. Skyddade är därför både individen och kollektivet. Föreningsfrihetens negativa sida garanterar den enskilde frihet från tvångsanslutning. Denna garanti skall avvärja tvång både genom statlig åtgärd och genom socialt tryck. Garantien gäller emellertid endast för anslutning till privat förening. Anslutning till offentlig-rättsliga korporationer, t. ex. advokatkammare eller väg- och vattensamfällighet, beröres icke. Mot för långt gående statliga ingrepp genom lagstiftning eller förvaltningsbeslut om obligatoriskt medlemskap skyddar art. 2 GG. Enligt författningsdomstolens rättspraxis är offentlig-rättsliga korporationer med tvångsanslutning endast tillåtliga om legitima offentliga uppgifter skall utföras. En avvägning måste alltså företagas, som inom vissa gränser kan prövas av författningsdomstolen (jfr. BVerfGE 10, 89, 102ff; 10, 354, 361 ff; 12, 319, 323 f.,- 15, 235, 239 ff). För arbets- och näringslivets sammanslutningar gäller som lex specialis

Förbundsrepubliken Tyskland 191

art. 9 st. 3 GG. Liksom den allmänna regeln ger den ett positivt skydd och en negativ garanti. Den positiva rättighetssidan ger individen skydd för rätten att bilda en sammanslutning, att inträda, vara verksam och kvarstanna i den, att dylik utträda ur den samt att välja mellan flera förefintliga sammanslutningar. sammanslutningens rätt till fortsatt be- På det kollektiva planet skyddas anses allmänt omfatta även stånd och verksamhet. Verksamhetsskyddet och lockout som arbetsrättsliga stridmedel. Politisk strejk eller strejk icke av art. 9 st. 3, men i viss utsträckning av art. 2 GG. lockout skyddas rätten att stanna utanför sam- Den negativa rättighetssidan garanterar manslutning. I rättspraxis behandlade detaljproblem och valda lösningar torde i ej likna dem som aktualiserats i anslutning till 3 § i 1936 ringa omfattning års svenska lag om förenings- och förhandlingsrätt (jfr. t. ex. de prejudii Hueck-Nipperdey-Dietz: Arbeitsrechtliche Praxis vid kat som redovisas Art. 9 GG: Allgemeines). Föreningsfriheten enligt art. 9 st. l och 3 GG gäller inom de gränser som markeras i art. 9 st. 2 GG. Föreningsfriheten omfattar icke verksamhet eller ändamål som strider mot strafflag. Vid brott häremot bortfaller grundrättighetsskyddet. Vidare kan straffansvar komma i fråga för gär- Dessutom innehåller art. 9 st. 2 GG ett förbud mot vissa ningsmannen. bl. a. sådana vars verksamhet eller ändamål riktar sig mot föreningar, grundläggande principer i författningen; här åsyftas närmast den i art. 18 och 21 st. 2 GG beskrivna ordningen. Medan förbudsrekvisiten regleras förbudsföljderna i anges i grundlagen, (föreningslagen) av den 5 augusti 1964. Att en förening är Vereinsgesetz förbjuden enligt art. 9 st. 2 GG konstateras av vissa högre delstatsmyndigheter respektive av förbundsstatens inrikesminister. Mot detta konstaterättsmedlen - i första hand rande är de vanliga förvaltningsrättsliga Widerspruch (förvaltningsbesvär), sedan Anfechtungsklage (talan hos för- - Vinner konstateringsbeslutet laga kraft, valtningsdomstol) tillåtliga. upplöses föreningen i viss angiven ordning.

b) Speciella föreningar

För politiska partier gäller icke den allmänna regeln om föreningsfrihet utan som lex specialis art. 21 GG. Med hänsyn till politiska partiers distinkta målsättning och till skillnad från generalklausulen i art. 9 GG har föreningsfriheten i detta speciella fall fått en något mera detaljerad utformning. Art. 21 st. l GG antyder några grundsatser; andra är - i med art. 21 st. 3 GG - uppställda i Partiengesetz (partilagen) av enlighet 1967. Dessa detaljnormer i huvudsak partiernas inre den 24 juli reglerar organisation (6-16 §§), statsbidrag till deras verksamhet (18-22 §§) och deras ekonomiska redovisning (23-31 §§). Friheten att sammansluta sig i politiskt parti begränsas genom art. 2 st. 2 GG. Den gäller icke för revolutionära partier med författningsstridig målsättning eller verksamhet. Frågan om författningsstridighet föreligger på ansökan av parlamentets två kamrar avgörs av författningsdomstolen

192 Förbundsrepubliken Tyskland

eller av förbundsregeringen (§ 43 BVerfGG). Så länge fällande avgörande inte föreligger, åtnjuter partiet fullt grundlagsskydd. Denna utformning av förbudsförfarandet torde ge politiska partier en avsevärt starkare ställning än andra föreningar. Två partier har hittills förklarats vara författningsstridiga: 1952 ett högerextremistiskt parti (Sozialistische Reichspartei, SRP; se BVerfGE 2, 1) och 1956 det äldre kommunistiska partiet (Kommunistische Partei Deutschlands, KPD; se BVerfGE 5, 85). Frihet att sammansluta sig i religiösa samfund i art. skyddas speciellt 137 st. 2 i 1919 års författning, som jämlikt art. 140 GG alltfort gäller som en beståndsdel av grundlagen. Med religiösa samfund jämställes i art. 137 st. 7 i 1919 års författning sådant samfund som har till uppgift att vårda en viss världsåskådning. Delstaternas rätt kan enligt art. 137 st. 8 innehålla tillämpningsföreskrifter.

6.3.2.7 Petitionsrätt l art. 17 GG skyddas petitionsrätten. Skyddet är riktat mot staten och har en negativ och en positiv sida. Negativt är förbjudet att hindra petitioner; t. ex. får namninsamlingar för petitionsändamål icke störas. Positivt innebär stadgandet i art. 17 GG, att petitioner skall mottagas, prövas och besvaras av vederbörande statsorgan, om vissa elementära tillåtlighetsförutsättningar är uppfyllda (jfr. BVerfGE 2, 225, 229 f). Det i praktiken viktigaste petitionsfallet är att enskilda vänder sig med önskemål eller klagomål till förbundsstatens eller delstaternas parlament. För behandling av petitioner angående vissa militära förhållanden fungerar en militieombudsman (Wehrbeauftragter) som hjälporgan till förbundsparlamentets andra kammare (Bundestag) i enlighet med art. 45 b GG och Gesetz über den Wehrbeauftragten des Bundestages (lagen om förbundsdagens militieombudsman) av den 26 juni 1957. Skyddet enligt art. 17 GG har betydelse huvudsakligen som ett politiskt komplement till det judiciella skyddet mot statliga ingrepp enligt art. 19 st. 4 GG.

6.3.2.8 Rätt till medborgarskapet Art. 16 st. l GG stadgar ett skydd mot att tyska medborgare berövas sitt medborgarskap. Skyddet är differentierat. I p. l uttalas ett absolut förbud mot att fråntaga någon det tyska medborgarskapet genom förvaltningsakt eller mot honom enbart riktad lagstiftning. Enligt p. 2 får generellt gällande lagstiftning dock föreskriva, att medborgarskapet i vissa fall går förlorat. Därvid gäller den begränsning, att förlust inte får inträda mot vederbörandes vilja om han skulle bli statslös. Skyddet jämlikt art. 16 st. l GG gäller oberoende av om vederbörande vistas i Förbundsrepubliken. Det omfattar således utan inskränkningar även tyska medborgare som vistas utrikes.

sou 197529 Förbundsrepubliken Tyskland 193

6.3.2.9 Skydd mot att bli utlämnad I art. 16 st. 2 p. 1 GG förbjudes att tyska medborgare och jämställda personer utlämnas till utländska stater. Bestämmelsen skyddar även mot att västtyska statsorgan medger transport från utländsk stat till annan utländsk stat genom Västtyskland (BVerfGE 10, 136, 139 ff ). Den skyddar vidare mot återlämning till utländsk stat efter utlämning till Västtyskland; var denna utlämning till Västtyskland emellertid förknippad med ett villkor att återlämning skulle ske, får vederbörande återlämnas till den i utländska staten (BVerfGE 29, 183,188 ff). Personer som saknar tyskt medborgarskap får i regel utlämnas utan restriktioner. Ett undantag gäller enligt art. 16 st. 2 p. 2 GG för dem, som åtnjuter asyl såsom politiskt förföljda.

6.3.2.10 Kommunikationsfriheter Enligt art. 10 st. l GG åtnjuter brev-, post- och telehemligheten grundrättighetsskydd. Andra kommunikationer kan vara skyddade genom art. 2 st. 1 GG, som skyddar den allmänna personlighetsråtten. Grundrättighetsskyddet för brevkommunikation gäller för alla skriftliga meddelanden från någon person till en annan, således utom för brev i egentlig mening även för postkort, trycksaker, för personliga meddelanden exempelvis om betalningens syfte på betalningsanvisningar eller postgirotalonger, för meddelanden i paket m. m. Skyddet gäller oberoende av om meddelandet skall lämnas eller har lämnats till postbefordran. Telehemligheten skyddar mot spridning av informationer dels om innehållet i telekommunikation, dels om omständigheten, att telekommunikation har ägt rum. Alla slags telekommunikationer är skyddade, dvs. utom telefon» och telexförbindelser t. ex. trådlösa förbindelser genom radio eller laser. Skyddet gäller mot staten och enskilda. Posthemligheten skyddar alla informationer om och från kunderna, som det västtyska postverket får del av inom alla sina verksamhetsgrenar (dels den egentliga postverksamheten och dels, avvikande från den svenska organisationen, bank-, tele- och postdiligensverksamhet). Detta skydd kompletterar skyddet för brev- och telehemligheten. Det omfattar t. ex. informationer om på vilket sätt och hur ofta en viss kund har begagnat sig av postverkets olika tjänster. Det må tilläggas, att någon begränsning av denna postsekretess genom en regel om allmänna handlingars offentlighet icke är aktuell för Västtyskland; en generell princip eller regel om sådan offentlighet saknas som ovan sagts i västtysk rätt. För annan kommunikation, t. ex. personliga samtal, ger art. 10 GG inget fullgott skydd. Skyddet måste kompletteras med hjälp av generalklausulen i art. 2 st. l GG, som värnar om den personliga sfären. I synnerhet problem kring otillbörlig elektronisk övervakning av samtal måste lösas med ledning av generalklausulen. Denna lucka i art. 10 GG torde vara historiskt betingad; bandupptagnings- och liknande avlyssningsproblem var föga aktuella i Tyskland 1948/49 och synes inte ha observerats av lagstiftaren.

194 Förbundsrepubliken Tyskland

Skyddet enligt art. 10 st. l GG kan enligt st. 2 p. l inskränkas på av en lag, t. ex. genom domstols- eller förvaltningsbeslut. För grundval förfarandet i dylika ärenden gäller den bemyndigande lagstiftningens detaljbestämmelser. Men den föreskrivna och iakttagna proceduren nråste

överensstämma även med art. 19 st. 4 och art. 103 sit. l GG. inskränkan-

de beslut - t. ex. om beslagtagning av brev vid husrannsakan -- skall delgivas den berörde, som skall beredas tillfälle att låta beslutet överprövas av domstol. För polisiär spaning medför detta väsentliga begränsutan meddelande till den övervakade är exemningar. Telefonavlyssning pelvis grundlagsstridig enligt huvudregeln. Enligt art. 10 st. 2 p. 2 GG är dock undantag tillåtna, om demokratiska grundprinciper och förbundsstatens eller delstats bestånd skall skyddas. I dessa fall får särskild lagstifttill inskränkande beslut utan meddelande till den bening bemyndiga rörde och utan möjlighet till domstolsprövning. Men parlamentarisk kontroll skall då ersätta domstolskontrollen. Sådan bemyndigande lag- - huvudsakligen och förräderibrotten - finnes i stiftning för spioneri- Gesetz zur Beschränkung des Brief-, Post- und Fernmeldegeheimnisses om inskränkningar i brev-, post- och telehemligheten) av den l3 (lagen augusti 1968. Art. 10 GG fick sin nuvarande lydelse genom en grundlagsändring 1968. Denna ändring och tillämpningslagen prövades 1970 av författningsdomstolen på talan dels av en delstatsregering i normkontrollförfarandet, dels av ett antal enskilda personer författningsbesvärsvägen (BVerfGE 29, l). Med fem mot tre röster förklarades lagstiftningen vara förenlig med grundlagen respektive grundlagens centrala delar; tre ledamöter prövade grundlagsändringen vara stridande mot grundlagsnormer med högre dignitet och därför ogiltig. Författningsdomstolens majoritet emellertid vissa tolkningsgrundsatser som avsevärt begränsar uppställde övervakningsmöjligheterna. Bland annat måste intrång i den skyddade sekretessen vara det absolut sista spaningsmedlet. Vidare måste art. 10 st. tolkas om 2 p. 2 GG enligt författningsdomstolen så, att meddelande övervakning som icke lämnats före övervakningen måste ges i efterhand, om de i grundlagen nämnda skadeverkningarna icke har blivit konkretiserade. Sekretessinskränkningar stadgas vidare bl. a. i §§ 98-101 straff- § 445 Reichsabgabenordnung (förordning om skatter processordningen, och avgifter) och § 121 Konkursordnung (konkursordningen).

6.3.2.1 l Äktenskapets och familjens frihet

och familj åtnjuter grundlagsskydd enligt art. 6 GG. Detta Äktenskap skydd uttrycks dels allmänt i en generalklausul i st. l, dels i speciella De speciella skyddsreglerna angår föräldrarnas rätt att regler i st. 2-5. uppfostra sina barn (st. 2 och 3), mödrars ställning (st. 4) och lagstiftning angående barn utom äktenskap (st. 5). Generalklaurulen i art. 6 st. 1 GG ger varje individ rätt att ingå äktenskap med en själwald partner. Denna rättighet åberopades i målet BVerfGE 31, 58. En ogift spanjor ville ingå äktenskap med en frånskild tyska i Västtyskland. Enligt tysk

Förbundsrepubliken Tyskland 195

rätt måste den utländske trolovade uppvisa i sitt hemland utfärdat äktenskapscertifikat för att kunna vigas i Västtyskland. Spanska myndigheter utfärdar icke dylika certifikat. spanjoren ansökte därför om dispens. Hans ansökan avslogs, och avslagsbeslutet fastställdes av vederbörande domstol. Rättens motivering var, att hindersprövning för spanjoren, som i detta fall fick företagas i dispensförfarandet, enligt västtysk internationell privaträtt skulle ske på grundval av spansk materiell rätt. Spansk rätt erkände den tyska trolovades äktenskap såsom giltigt men icke hennes äktenskapsskillnad. Hennes således enligt spansk rätt alltfort bestående äktenskap med sin förste make utgjorde därför ett hinder för spanjoren att själv ingå äktenskap med henne. Författningsdomstolen undanröjde utslaget med hänvisning till art. 6 st. 1 GG och uttalade, att västtysk internationell privaträtt och enligt dennas regler i Västtyskland tillämplig utländsk rätt i det enskilda fallet fick tillämpas med hänsyn till grundlagens fri- och rättigheter. Domens konsekvenser dels för utländsk rätts tillämplighet och tillämpning i Västtyskland, men dels ock för ur konventioner härledda internationellt-privaträttsliga regler torde kunna bli synnerligen långtgående och är för närvarande svåra att överblicka.

Generalklausulen i art. 6 st. l GG ger därjämte ett allmänt skydd med en positiv och en negativ sida. Dels förpliktas staten att genom egna åtgärder skydda äktenskap och familj mot ingrepp utifrån, dels är staten skyldig att underlåta allt som kan inverka menligt eller störande på äktenskap eller familj; art. 6 st. l GG uttrycker såtillvida värderingar, som är bindande för alla berörda områden inom offentlig rätt och privaträtt. Skyddet gäller både mot generella ingrepp i alla äktenskap eller familjer och mot konkreta ingrepp i ett visst äktenskap eller en viss familj.

Det allmänna skyddets negativa sida har framgångsrikt åberopats inför författningsdomstolen i ett antal mål som gällde olika skatter, avgifter och andra pålagor samt statliga tjänstepensioner och andra statliga bidrag och stödprestationer (t. ex. BVerfGE 6, 55, 70_ff;6, 386; 12, 151; 15, 328, 330 ff.,- l6, 203; 17, 1 och 38; 18, 97. Jfr. även BVerfGE 9, 237; 17, 210, 2] 7; 32, 260, 267f.). Författningsdomstolen fastslog i sina avgöranden att gifta makar eller i en familj sammanlevande föräldrar och barn icke genom t. ex. regler om sambeskattning fick behandlas sämre än ogifta sammanlevande personer respektive föräldrar och barn som icke längre levde samman i sin ursprungliga familj. Gifta makar eller sammanlevande familjemedlemmar fick dock behandlas annorlunda med beaktande av deras livsgemenskap och ekonomiska gemenskap. Hänsynen till gemenskapssituationen måste dock i det konkreta fallet överensstämma med allmänhetens rättviseidéer. För arbetsavtal mellan makar uttalade författningsdomstolen (BVerfGE 13, 290), att dessa skatterättsligt icke fick behandlas sämre än jämförbara arbetsavtal mellan andra personer, om den sämre behandlingen motiverades med omständigheter utanför den ekonomiska sfären. Rätten underkände därför vinstberäkningsregler som icke tillät att skattskyldig avdrog värdet av arbete som hans maka hade utfört i hans förvärvsverksamhet. Problematiken torde i stort sett vara densamma som i 20 § 2 st. kommunalskattelagen.

Föräldrarnas uppfostringsrätt enligt art. 6 st. 2 GG skyddar mot statliga ingrepp, men inskränkningar är möjligajämlikt art. 6 st. 3 GG. Skyddet är vidare begränsat genom grundlagens regler om skolväsendet, särskilt i art. 7 GG. De familjerättsliga reglerna om förhållandet mellan barn och föräldrar är för närvarande föremål för översyn.

196 Förbundsrepubliken Tyskland

Skyddet enligt art. 6 st. 4 GG för mödrarnas ställning har fått en närmare utformning t. ex. i fråga om anställningstrygghet vid havandeskap i Mutterschutzgesetz (mödraskyddslagen) av den 24 januari 1951 och liknande bestämmelser i statstjänstemannalagstiftningen. Den i svensk lagstiftning delvis redan företagna omformuleringen av vissa mödraskyddsproblem till föräldraskyddsfrågor har trots art. 3 st. 2 GG ännu inte blivit aktualiserad i Västtyskland. Utom äktenskap födda barns rättsliga ställning skall enligt art. 6 st. 5 GG anpassas till den som inom äktenskap födda barn sedan länge har. Regeln synes - liksom en motsvarande bestämmelse i 1919 års författning - länge ha uppfattats som ett icke bindande programstadgande. Men redan 1958 (i BVerfGE 8, 210) betecknade författningsdomstolen i förbigående denna föreskrift som en bindande anvisning att stifta lag inom rimlig tid. 1969 aktualiserades frågan på nytt i författningsdomstolen (BVerfGE 25, 167). Rätten förklarade då att endast viss kortare tid kunde anses återstå av den frist som grundlagstiftarna hade givit lagstiftaren för en nykodifikation av de utom äktenskap födda barnens rättsställning. Nykodifikationen genomfördes då praktiskt taget omgående i Gesetz über die rechtliche Stellung der nichtehelichen Kinder (lagen om de icke inom äktenskap födda barnens rättsliga ställning) av den 19 augusti 1969. Art. 6 st. 5 GG kräver emellertid icke endast viss lagstiftning i framtiden, utan den ger därutöver en äkta grundrättighet som skyddar barn utom äktenskap mot nackdelar på grund av sin börd. Detta grundrättighetsskydd åberopades i underställningsmålet BVerfGE l7, 148. Målet rörde bestämmelser i lagstiftning om statlig försörjning för krigsskadade. Svårt kroppsskadade personer kunde få barntillägg till sina pensioner, men icke för barn utom äktenskap, som hade avlats efter det att vederbörande hade blivit erkänd som pensionsberättigad. 1920 hade inskränkningen motiverats med att barnbidrag i sådana fall skulle te sig som en - moraliskt icke försvarlig - premie för att avla barn utom äktenskap. Vid en nykodifikation 1950 övertogs 1920 års inskränkning utan omprövning; ändringsförslag i parlamentet som motiverades med grundrättighetsproblematiken blev resultatlösa. Inför författningsdomstolen hävdade regeringen, att inskränkningen icke var oförenlig med grundlagen. Stödet för svårt kroppskadade vore särskilt omfattande. Staten kunde därför förvänta sig att stödmottagaren visade ett beteende under ansvar så att statens försörjningsbörda icke ökades otillbörligt. Författningsdomstolen fann dock att regeln indirekt medförde nackdelar för det utom äktenskap födda och av art. 6 st. 5 GG skyddade barnet genom att barnets möjligheter att erhålla underhållsbidrag försämrades genom inskränkningen. Rätten förklarade därför att inskränkningen var grundlagsstridig.

6.3.2.l2 Skolans frihet För skolväsendet innehåller grundlagen i art. 7 en endast fragmentarisk grundrättighetsnormering. Enligt art. 7 st. 2 GG tillkommer föräldrarna och med dem i fråga om uppfostring av barn jämställda personer rätt att bestämma över barnets

Förbundsrepubliken Tyskland 197

deltagande i skolundervisning i religion, som är ordinarie undervisningsämne i offentliga skolor jämlikt art. 7 st. 3 GG. Grundrättighetsskyddet för denna föräldrarätt gäller emellertid endast i förhållande till staten. Gentemot barnet är skyddet begränsat genom Gesetz über die religiöse Kindererziehung (lagen om religiös uppfostran av barn) av den 15 juli 1921. Enligt denna lag får föräldrarna ensamma bestämmai frågor an- - i synnerhet i bekännelsefrågan gående barnets religiösa uppfostran allenast tills barnet har fyllt 12 år. Därefter - och tills barnet fyller 14 år - fordras att barnet samtycker till föräldrarnas beslut. Efter fyllda 14 år tillkommer barnet ensamt att bestämma i religionsfrågor. Grundrättighetsskydd gäller vidare för rätt att inrätta privata skolor enligt art. 7 st. 4 GG. Men statligt tillstånd fordras och skall ges, om skolan är likvärdig med offentliga skolor och om segregation av elever efter föräldrarnas ekonomiska ställning icke befrämjas genom att skolan inrättas. För grundskolor gäller därutöver ytterligare förutsättningar enligt art. 7 st. 5 GG. Förutom dessa grundrättighetsnormer innehåller grundlagen några organisatoriska regler i art. 7 st. l GG om statlig tillsyn över samtliga skolor. Art. 7 st. 6 GG om förbud mot förskolor är historiskt betingad och torde sakna intresse för svenska läsare. Lagstiftning i skolfrågor är jämlikt art. 70 GG i huvudsak en delstatsuppgift. Grundlagens fragmentariska stadganden om principer för skolväsendet kompletteras därför i icke ringa utsträckning av delstaternas författningsbestämmelser, t. ex. art. 55-62 i delstaten Hessens författning, och av delstaternas övriga lagstiftning.

6.3.2.13 Bostadens helgd Bostaden skyddas av art. 13 GG. Denna klassiska grundrättighet är riktad mot statliga ingrepp. Begreppet ”bostad” tolkas i princip extensivt; författningsdomstolen anser med åberopande av den tyska grundrättighetstraditionen, att även arbets-, företags- och affärslokaler åtnjuter grundrättighetsskyddet (BVerfGE 32, 54, 70 ff. ). Gentemot enskilda personer kompletteras art. 13 GG av reglerna om hemfridsbrott (§§ 123, 124 strafflagboken). l fråga om byggande av bostad eller liknande prestationer ger art. 13 GG inga rättigheter gentemot staten.

inskränkningar i grundrättigheten får ske enligt art. 13 st. 2 och 3 GG.

Tillåtlighetsförutsättningarna för olika inskränkningar är differentierade; för straffrättslig husrannsakan gäller st. 2, för övriga ingrepp och inskränkningar st. 3. Författningsdomstolen tillämpar emellertid dessa två inskränkningsbestämmelser icke utan vidare på samma sätt på alla lokaler som är att anse som bostäder enligt st. l. För bostäder i egentlig bemärkelse tillämpas både st. 2 och st. 3, medan för arbets-, företags- och affärslokaler skyddet enligt st. 2 är detsamma men enligt st. 3 svagare. Differentieringen är föranledd av hänsyn till politirättsliga tillträdes-, syne- och inspektionsrättigheter. Till yttermera visso uppfattar författningsdomstolen

198 Förbundsrepubliken SOU 1975129 Tyskland

normalt inte sådana åtgärder som ingrepp och inskränkningar enligt st. 3 utan som sådan konkretisering som alltid kan ske genom vanlig lag utan uttryckligt stöd i grundlagens grundrättighetsnormer. Av dessa åtgärder kräver rätten endast, att tillträdesbemyndigandet skall ha givits i lag, att tillträde, syn eller inspektion måste vara nödvändiga för att uppnå ett acceptabelt syfte, att ändamålet för tillträdet samt synens eller inspektionens föremål och omfattning klart måste framgå av lagen samt att tillträde, syn eller inspektion endast får ske när lokalerna normalt användes eller skulle användas (BVerfGE 32, 54, 68 ff ).

inskränkningar jämlikt art. 13 st. 2 och 3 GG förekommer t. ex. i §§ 102-110 Strafprozelåordnung (straffprocessordningen), §§ 193, 335, 420, 433, 437, 439 och 445 Reichsabgabenordnung (förordningen om skatter och avgifter), i utsökningsreglerna i §§ 758, 759 och 761 Zivilprozellsordnung (civilprocessordningen), i §21 Fernmeldeanlagengesetz (lagen om teleanläggningar) av den 14 januari 1928, i §46 Gesetz über Wettbewerbsbeschränkungen (lagen om konkurrensbegränsningar) i lydelse av den 3 januari 1966 samt iett antal stundom ganska speciella politirättsliga föreskrifter som § 17 Handwerksordnung (hantverksförordningen) och § 24 b Gewerbeordnung (näringsförordningen).

6.3.2.l4 Yrkesfrihet

Yrkesfriheten normeras i grundlagens artikel 12. Denna artikel skyddar yrkesfriheten både positivt och negativt. Positivt stadgas fritt val av yrke och fri yrkesutövning. Negativt garanteras frihet från tvångsarbete. Det positiva skyddet genom art. l2 st. l p. 1 GG omfattar enligt författningsdomstolens praxis (sedan 1958: BVerfGE 7, 377, 401) både yrkesval och yrkesutövning. Som yrke anses varje arbete som är ekonomiskt meningsfullt, som innebär ett positivt bidrag till den samhälleliga verksamheten i stort och som bidrager till att säkra det egna uppehållet. Vidare skyddar art. 12 st. l p. 1 GG val av utbildnings- och arbetsplats. Men skyddet omfattar ingen arbetsplats- eller utbildningsplatsgaranti. För statliga arbetsplatser kompletteras och begränsas art. 12 st. l GG av art. 33 GG. 1 fråga om offentliga befattningars antal har vederbörande statligt organ en bestämmanderätt som icke påverkas av art. 12 st. l GG. För tillsättning av offentliga befattningar gäller principiell likställighet av kompetenta sökande, som skall hindra en tillsättning efter godtycke.

Statens ansvar för vissa utbildningsplatser, särskilt ansvaret för antalet

dylika platser vid universiteten, har nyligen blivit aktualiserat i författningsdomstolen (BVerfGE 33, 303). Nyblivna studenter hade överklagat förvaltningsbeslut, ivilka de förvägrats antagning till medicinstudier. Förvaltningsdomstolarna ansåg att vissa antagningsbestämmelser var grundlagsstridiga och underställde målen i detta avseende författningsdomstolens prövning. Författningsdomstolen fastslog, att statens ansvar för antalet utbildningsplatser fick prövas med hänsyn till art. 12 GG och att staten var skyldig att inrätta dylika utbildningsplatser. Men rätten förklarade därjämte, att generella och absoluta antagningsbegränsningar är förenliga med grundlagen, om de är föranledda av att ett förefintligt och rimligt antal utbildningsplatser understiger antalet sökande. Domstolen yttrade också (sid. 331 ff.), att staten på områden med monopoliserad statlig utbildning inte efter fritt skön får underlåta att utöka eller t. o. m.

Förbundsrepubliken Tyskland 199

får begränsa utbildningskapaciteten. Vore dylika åtgärder på tal, skulle och statens intressen avvägas mot varandra med särskild hänsyn enskildas till den i grundlagen uttryckta värdeordningen.

Art. 12 st. 2 GG garanterar negativt frihet från tvångsarbete. Begränsallmän och lika ningar för denna garanti gäller dels för av hävd erkänd, (art. 12 st. 2 GG), dels för arbetsplikt i samband offentlig tjänsteplikt med av domstol beslutat frihetsberövande (art. 12 st. 3 GG), dels ock för i krigs- och vissa krissituationer (art. 12 a GG). Allmän tjänsteplikt föreligger t. ex. enligt kommunalrätt vid skyldighet offentlig tjänsteplikt att deltaga i kommunalt brandförsvar och att vintertid sanda hala gatu-

avsnitt utanför den egna fastigheten. Med grundlagen förenlig tjänsteplikt vidare vid den straffrättsligt sanktionerade skyldigheten att föreligger hjälpa vid olycksfall och allmän fara eller nöd (§ 330 c strafflagboken). Garantien i art. 12 st. 2 GG har tillkommit som skydd mot de former

av förnedrande tvångsarbete som hade blivit vanliga under den nationalsocialistiska tiden. Den hindrar inte att tjänsteplikt stadgas t. ex. för nämndeman, förmyndare eller god man.

I ett mål i författningsdomstolen (BVerfGE 22, 380) har garantien av en bank. Banken hade anfört författningsbesvär över en åberopats i inkomstskattelagstiftningen. Genom denna ändring hade banändring för kupongskatt vid utbetalning av kerna ålagts att verkställa avdrag bland annat utdelning på aktier till i utlandet bosatta aktieinnehavare. Författningsdomstolen avvisade respektive avslog besvären med motiveatt lagstiftarens åläggande för bankerna icke innebar tvångsarbete ringen, enligt art. 12 st. 2 GG utan fick ses som tillåtlig yrkesutövningsnormering jämlikt art. 12 st. l GG.

kan Det positiva skyddet för fritt val av yrke och fri yrkesutövning av en jämlikt art. 12 st. l p. 2 GG inskränkas genom lag eller på grundval eller förvaltningsbeslut. lnskränkande lagstiftning lag genom förordning i form av föreskrifter om utbildning för förekommer i stor omfattning yrket, om registrering, tillstånd eller antagning för yrket och om utövning I ett antal fall har författningsdomstolen prövat tillåtligheten av av yrket. inskränkande lagstiftning. Enligt domstolens praxis (sedan dylik BVerfGE icke grundlagsstridig, om lagstifta- 7, 377) är sådan lagstiftning avvägningar mellan enskildas frihets- och staren har företagit noggranna tens inskränkningsintressen och därvid beaktat vissa principer. Uppställer lagstiftaren krav i form av personliga kvalifikationer (subjektiva nämligen måste strikt iakttagas mellan den föreförutsättningar), proportionalitet skrivna kvalifikationen å ena och yrkets krav å andra sidan. Föreskriver i form av omständigheter utanför den sfär lagstiftningen förutsättningar måste dessa som den enskilde kan påverka (objektiva förutsättningar), vara påkallade av styrkta eller mycket sannolika svåra faror för synner-

ligen betydelsefulla samhållsintressen. innebär att t. ex. en behovsprövning vid tillstånds- Dessa grundsatser är förenlig med grundlagen, om den endast givning för vissa yrkenicke mot konkurrenter. Behovssyftar till att skydda redan yrkesverksamma har således förklarats vara grundlagsstridig vid tillståndsförutsättningen för restaurantverksamhet (Entscheidungen des Bundesverprövning

200 Förbundsrepubliken Tyskland

waltungsgerichts 1, 48 och 54), för handel med oädla metaller (Entscheidungen des Bundesverwaltungsgerichts 5, 283) och för pantlånerörelse (Entscheidungen des Bundesverwaltungsgerichts 5, 286). Av liknande skäl har föreskrifter förklarats ogiltiga, enligt vilka endast ett begränsat antal läkare och tandläkare medgavs att mot arvode från de allmänna sjukförsäkringskassorna behandla till dessa kassor anslutna patienter (BVerfGE 11, 30, 12, 144). En behovsprövning vid tillståndsgivning för taxirörelse (BVerfGE 11, 168) och för skorstensfejare (Entscheidungen des Bundesverwaltungsgerichts 6, 72) har däremot förklarats vara förenlig med grundlagen.

6.3.2.15 Egendomsrätt och arvsrätt

Egendomsrätten och arvsrätten skyddas genom art. 14 st. 1 GG. Skyddet står under ett allmänt lagstiftningsförbehåll. För inskränkande lagstiftning gäller dock den allmänna begränsningen enligt art. 19 st. 2 GG, att grundrättigheten inte får urholkas genom inskränkningen; t. ex. konfiskatoriskt verkande skattelagstiftning vore därför grundlagstridig (jfr. senast BVerfGE 30, 250, 271 f. med ytterligare hänvisningar). Grundlagen ser emellertid egendomsrätten icke endast som skyddsvärd rättighet, utan i art. 14 st. 2 GG uttalas också, att egendomsrätten förpliktar i förhållande till samhället. 1 denna bestämmelse konkretiseras socialstatsprincipen enligt art. 20 st. 1 GG.

1 författningsbesvärsmålet BVerfGE 21, 73 prövades äganderättsskyddets betydelse för bestämmelser om tillstånd vid förvärv av jordbruksfastigheter. Enligt dessa bestämmelser skulle köpeavtal rörande dylika fastigheter godkännas av lantbruksmyndigheter. Godkännande kunde vägras om förvärvet skulle leda till ”osund fördelning av marken. 1 målet hade en advokat köpt en jordbruksfastighet. Hans ansökan om godkännande avslogs av lantbruksmyndigheten med motivering att köparen inte vore jordbrukare och att säljaren kunde sälja fastigheten till den statliga skogsförvaltningen i hans ställe. Köparen överklagade myndighetens beslut i domstolarna. Beslutet fastställdes emellertid med åberopande av långvarig praxis att betrakta försäljning av dylika fastigheter till icke-jordbrukare som osund företeelse. I det konkreta fallet tillkomme att advokaten ville förvärva marken endast som kapitalplacering. Författningsdomstolen konstaterade att tillståndsbestämmelserna skulle vara ett medel att förbättra agrarstrukturen. Förvärvsmotivet ansågs ovidkommande i sammanhanget. Viktigt var enligt rättens åsikt, hur den förefintliga fastighetsstrukturen skulle påverkas samt om andra jordbrukare behövde marken. Med denna tolkning fann författningsdomstolen, att förvärvsbestämmelserna var förenliga med art. 14 GG. Egendomsrätten ansågs således inte vara kränkt genom jordförvärvslagstiftningen. Men lagstiftningen hade tolkats på ett sätt som enligt författningsdomstolens mening stred mot art. 2 st. 1 GG. Med bifall till författningsbesvären undanröjdes därför den överklagade domen och målet visades åter till vederbörande domstol.

Expropriation är enligt art. 14 st. 3 GG tillåtlig till det allmännas väl antingen genom lag eller på grundval av en lag genom förvaltningsbeslut. Med expropriation avses legitimt fråntagande av förmögenhetsföremål. För sådant fråntagande måste ersättning utgå, som skall bestämmas efter

Tyskland 201 Förbundsrepubliken

avvägning mellan det allmännas och de berördas intressen. Expropriationslagen själv skall innehålla stadganden om ersättningens art och omfattning. Grundlagen saknar regler om rättsföljder vid fråntagande av förmögenhetsföremål utan laga stöd (expropriationsliknande ingrepp) och vid intrång i rättigheter som inte utgör förmögenhet. Rättsföljderna vid sådana åtgärder, i synnerhet ersättningsfrågan, normeras dels av enkel lagstiftning, dels av sedvanderätt (jfr. Entscheidungen des Bundesgerichtshofes in Zivilsachen 6, 270; 9, 83). Arvsrättsskyddet enligt art. 14 st. 1 GG har hittills inte prövats i författningsdomstolens praxis. Skyddets styrka gentemot arvsbeskattning och ändringar i successionsreglerna är därför osäker. Socialisering av mark, naturtillgångar och produktionsmedel får ske jämlikt art. 15 GG; ersättning skall utgå efter samma regler som för expropriation.

6.3.2.16 J udiciella fri- och rättigheter

a) Rätt till domstolsprövning Art. 19 st. 4 GG ger möjlighet till domstolsprövning av all offentlig maktutövning mot enskild. Det sålunda garanterade rättsskyddet äri princip heltäckande, men har givetvis sin främsta betydelse för rättskränkningar i förhållandet mellan den enskilde och den verkställande makten. Hänvändelse till domstol får ske mot både aktivt handlande och passivitet. Rättskyddet är inte beroende av att maktutövningen sker i offentlig-rättslig form. Till vilken gren av domstolsväsendet hänvändelse skall ske, normeras av art. 92-104 GG i förening med processlagstiftningen. Negativa kompetenskonflikter hindras dels av bestämmelsen i art. 19 st. 4 GG om de allmänna domstolarnas restkompetens, dels av bestämmelser i processlagstiftningen om överlämnande till rätt forum med bindande verkan, om part så yrkar. Den främsta betydelsen av art. 19 st. 4 GG ligger däri, att den avslutar en utveckling, som för övrigt har vissa paralleller isvenskt rättsliv. I början på 1800-talet stod domstolsrättsskipningen bredvid förvaltningskollegiernas dömande verksamhet. Mot slutet av förra seklet inrättades i de flesta tyska staterna förvaltningsöverdomstolar utanför förvaltningshierarkien med begränsad, enumerativt definierad kompetens. Till dessa domstolar skapades underinstanser under första hälften av detta sekel. Grundlagens tillkomst har sedan inlett det tills vidare sista skedet i utvecklingen. Sedan 1949 har instanssystemet blivit utbyggt. Dessutom har kompetensreglerna reformerats. Viktigast blev därvid stadgandet om de allmänna förvaltningsdomstolarnas generella prövningskompetens i § 40 Verwaltungsgerichtsordnung (förvalthingdomstolsförordningen) av den 21 januari 1960. Garantien i art. 19 st. 4 GG är försedd med endast ett undantag: Vid beslut om inskränkningar i post- och telesekretessen får domstolskontroll ersättas av parlamentarisk kontroll enligt art. 10 st. 2 GG.

202 Förbundsrepubliken Tyskland

b) Frihet från tillfälliga domstolar

Art. 101 st. l GG förbjuder tillfälligt inrättade domstolar. Domstolar jämte deras ledamöter måste i förväg vara bestämda genom lag samt. så långt detta är möjligt, domstolens arbetsordning och personalplan. Författningsdomstolens praxis kräver en mycket hög grad av bestämbarhet särskilt i personella hänseenden; domar- och nämndemannaförordnanden för visst mål eller ärende är endast i undantagsfall tillåtliga (jfr. BVerfGE 29, 45, 48 ff. med ytterligare hänvisningar).

c) Rätt att bli hörd i domstol

Enligt art. 103 st. l GG har envar inför domstol rätt att bli hörd om saken. Denna korta bestämmelse innebär för det första, att endast sådana omständigheter och bevisresultat får läggas till grund för ett avgörande, över vilka de i förfarandet indragna har kunnat yttra sig. För det andra skall rätten icke endast taga kännedom om det som är upplyst och eljest förebragt i målet utan även beakta det vid sitt ställningstagande. För brottmål kompletteras art. 103 st. l GG av art. 104 st. 3 GG: Har någon gripits som misstänkt för brott, skall han av domare upplysas om skälen för gripandet respektive misstanken mot honom; dessutom måste han få tillfälle att framföra invändningar.

Brott mot art. 103 st. l GG har författningsdomstolen ansett föreligga i ett antal fall, i vilka domstolar icke hade kommunicerat ingivna handlingar eller av rätten inhämtade upplysningar med part eller eljest i förfarandet indragen eller därav berörd person eller i vilka domstolar hade fattat ett beslut innan vederbörande kunnat yttra sig (jfr. BVerfGE 7, 109; 7, 239; 7, 275; 9, 261; 9, 303, l7, 194). Författningsbesvären bifölls i dessa mål, eftersom den ytterligare förutsättningen var uppfylld, att det icke kunde uteslutas att yttranden i dessa fall hade kunnat leda till ett för vederbörande förmånligare resultat. l fallet BVerfGE 10, 177 undanröjdes efter författningsbesvär en dom som delvis vilade på att rätten hade beaktat vissa omständigheter såsom för rättens ledamöter notoriska, utan att rätten hade upplystparterna om detta under rättegången. I författningsbesvärsmålet BVerfGE 20, 280 hade en intern blivit skadad i fängelset. Han ansökte om fri rättegång för att kunna föra talan mot delstaten om skadestånd. Enligt västtysk rätt prövas dylika ansökningar av domstol, men i ett ganska formlöst förfarande. lnternens ansökan avslogs. Han anförde besvär som ogillades. Överrätten hade gått syn och därvid funnit att den sökande av egen oförsiktighet hade vållat skadan. Men rätten hade varken kallat den sökande till synen eller kommunicerat resultatet med honom. Författningsdomstolen undanröjde därför överrättens beslut såsom stridande mot art. 103 st. l GG. I målet BVerfGE 27, 248 hade författningsbesvär anförts mot en fällande underrättsdom på böter för fortkörning. Den tilltalade hade både hos polisen och i förhör inför domstol uppgivit, att han inte hade sett och kunnat se de uppsatta vägmärken som föreskrev hastighetsbegränsningen. Rättens dom avfattades på en blankett. Blankettexten innehöll bland annat att det framginge av den tilltalades egna uppgifter att han hade observerat uppsatta vägmärken samt att han borde ha beaktat den således föreskrivna hastighetsbegränsningen. Författningsdomstolen undanröjde bötesdomen med hänvisning till art. 103 st. 1 GG. Utslaget

Förbundsrepubliken Tyskland 203

motiverades med att domaren i underrätten vid sitt avgörande tydligen den tilltalades ur sikte; eljest vore obegripligt, att hade förlorat uppgifter som den tilltalades uppgift hade refererat, att dendomaren uttryckligen ne hade observerat hastighetsskyltningen. I målet BVerfGE 35, 296 hade en förvaltningsmyndighet ålagt den böter för en trafikförseelse. Den klagande befann sig då på en klagande och kunde inte anträffas för delgivning. Delgivningen verksemesterresa ställdes därför genom att bötesbeslutet deponerades på vederbörande och ett meddelande lämnades därom i den klagandes bostad. postkontor Den klagande återvände först efter besvärstidens utgång. Han ansökte om återställande av försutten tid, men hans ansökan och senare hans besvär domstolar. På författningsbesvär fann författavslogs av vederbörande att den som lämnar sin fasta bostad för en normal seningsdomstolen, hänmesterresa i vanliga fall icke behöver vidtaga särskilda åtgärder med under semestertiden. Han skulle kunna få syn till eventuella delgivningar räkna med att återställande av den möjligtvis försuttna tiden skulle bevil- Genom att detta inte hade skett hade den klagande berövats jas honom. att framföra sina invändningar mot bötesbeslutet till sin enda möjlighet ansåg därför, att det överklagade bedomstol. Författningsdomstolen slutet stred mot art. 103 st. l GG, undanröjde det och visade målet åter till domstolen i fråga.

d) Rätt till straffrättslig legalitet

I art. 103 st. 2 GG stadgas ett allmänt förbud mot dels retroaktiv strafflagstiftning, dels utvidgning av brottskatalogen eller skärpning av påföljd analogi. Stadgandet gäller för de traditionella kriminalstraffen. genom - enkannerligen vårdbetonade - är en Tillämpningen på andra påföljder öppen fråga.

e) Frihet från dubbelbestraffning

Ett förbud mot dubbelbestraffning i kraft av allmän kriminallag för samma brott innehåller art. 103 st. 3 GG. Förbudet hindrar däremot inte att disciplinstraff och kriminalstraff kumuleras efter två processer. Men rättvisekravet som en konsekvens av rättsstatstanken (art. 20 GG) medför att av ett kriminalstraff måste ske med beaktande av ett t. ex. utmätning redan dessförinnan beslutat och av domstol godkänt disciplinärt arrest-

straff (jfr. BVerfGE 21, 378 och 391).

6.3.2.17 Rätt till motstånd

Enligt art. 20 st. 4 GG har tyskar rätt till motstånd mot envar, som har föresatt sig att avskaffa den grundlagsenliga ordningen, om andra åtgärder icke är möjliga. Denna subsidiära motståndsrätt har endast konserverande inriktning. Den motiverar inte revolutionära åtgärder. I praxis synes den-

na rätt hittills inte ha blivit aktualiserad.

204 Förbundsrepubliken Tyskland

6.4 Västtysk litteratur om grundrättigheter

A. F örarbeten

Ett första betänkande med ett utkast till ny författning innehåller: Verfassungsausschufå der Ministerpräsidenten-Konferenz der westlichen Besatzungszonen: Bericht über den Verfassungskonvent auf Herrenchiemsee vom 10. bis 23. August 1948. München (1948). Huvuddelen av materialet trycktes emellertid ursprungligen i: Verhandlungen des Parlamentarischen Rates und seines Hauptausschusses. Bonn 1948-49 men är i denna serie splittrat på ett antal betänkanden, delbetänkanden och utkast. Materialet har därför systematiserats och åter utgivits i: Jahrbuch des öffentlichen Rechts der Gegenwart. Neue Folge. Band l. Herausgegeben von Gerhard Leibholz und Hermann von Mangoldt. Tübingen 1951 Denna systematiserade edition användes praktiskt taget alltid i första rummet.

B. Lagkommentarer

Kommentar zum Bonner Grundgesetz. (Bonner Kommentar). Bearbeitet vom H.J. Abraham, P. Badura und anderen. (Loseblatt-Kommentar). Hamburg 1950- K. Brinkmann: Grundrechts-Kommentar zum Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland vom 23. Mai 1949. (Loseblatt-Kommentar). Bonn 1967- F. Giese, E. Schunck: Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland vom 23; Mai 1949.8. Auflage. Frankfurt am Main 1970. A. Hamann, A Hamann, H. Lenz: Das Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland vom 23. Mai 1949. 3. Auflage. Neuwied, Berlin 1970. G. Leigholz, H.J. Rinck, K. Helberg, H. Wuttke: Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland. Kommentar an Hand der Rechtsprechung des Bundesverfassungsgericts. 4. Auflage. Köln-Marienburg 1971. H. v. Mangoldt, F. Klein: Das Bonner Grundgesetz. 2. Auflage. Band l: Art. lm28. Band ll: Art. 29 H78. Band lll: Art. 79m9l b. Berlin, Frankfurt 1957 1974. T. Maunz, G. Dürig, R. Herzog: Grundgesetz. (Loseblatt-Kommentar). München (19584 O. Model, K. Müller: Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland. 7. Auflage. Köln. Berlin, Bonn, München 1972. B. Schmidt-Bleibtreu, F. Klein: Kommentar zum Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland. 3. Auflage. Neuwied, Berlin 1973.

Förbundsrepubliken Tyskland 205

C. Läroböcker

des Verfassungsrechts der Bundesrepublik Deutsch- K. Hesse: Grundzüge land. 6. Auflage. Karlsruhe 1973. T. Maunz: Deutsches Staatsrecht. 19. Auflage, München 1973. E. Stein: Staatsrecht. 3. Auflage. Tübingen 1973.

om den synnerligen omfattande monografi- och uppsatslittera- Uppgifter men också i turen om grundrättighetsfrågor ger främst lagkommentarema läroböckerna. Läroböckerna har inte karaktär av enkla viss utsträckning utan snarare av korta statsrättsliga handböcker. kompendier

och i Österrike

7 Medborgerliga fri- rättigheter

Dr. jur., jur. kand. Hans-Heinrich Vogel

7.1 Sammanfattning;förkortningar

i Republiken Öster- Enskildas grundläggande fri- och rättigheter skyddas som till övervägande delen har rike dels av nationell grundlagstiftning konvention till skydd för de tillkommit 1867, dels av Europarådets och andra folkrättsliga traktater som har grundmänskliga rättigheterna

lags rang i Österrike. kodifierade. Efter första Grundrättighetsnormerna är inte systematiskt har inte formulerats med och andra världskriget tillkomna stadganden Rättsläget är därför svåröverskådligt på tanke på textharmonisering.

somliga områden. är avfattade som generalklausuler. De flesta grundrättighetsnormerna främst genom rättspraxis av kejsarrikets Deras innehåll har preciserats

och republikens författningsdomstolar. tillkommer alla människor, andra endast Somliga grundrättigheter österrikiska medborgare. och i Grundrättighetsnormerna konkretiseras genom enkel lagstiftning Konkretiserande lagstiftning får några fall av särskild grundlagstiftning. eller bemyndiga till ingrepp i grundrättigheter, om grundlagstiftingripa ett motsvarande förbehåll. Grundrättighetens väsentliga ningen innehåller innehåll får emellertid inte urholkas. är direkt bindande rätt för alla statsmakter- Grundrättighetsnormerna na. Efterlevnaden kontrolleras i sista hand av författningsdomstolen. eventuell av lagstiftning eller Denna domstol prövar grundlagsstridighet antingen på framställning av domstolar, förbundsregeförvaltningsbeslut eller på författningsbesvär, som enskilda perring och delstatsregering Författningsdomstolen får uppsoner får anföra mot förvaltningsbeslut. samt förvaltningsbeslut som innebär häva grundlagsstridig lagstiftning ingrepp i enskildas i grundlag garanterade rättigheter. Den nationella österrikiska grundlagstiftningen garanterar de grund-

som är uppräknade i innehållsförteckningen. läggande fri- och rättigheter som Europarådets konvention Därjämte gäller för Österrike de garantier dessa behandlas emellertid ger för vissa grundläggande fri- och rättigheter;

inte i denna rapport.

208 Österrike

Förkortningar B-VG Bundes-Verfassungsgesetz (den österrikiska förbundsförfattningslagen) av den l oktober 1920 , RG Sammlung der nach gepflogener öffentlicher Verhandlung geschöpften Erkenntnisse des k. k. österreichischen Reichsgerichtes (samling av avgöranden av Riksrätten, kejsarrikets författningsdomstol) StGG Staatsgrundgesetz über die allgemeinen Rechte der Staatsbürger (statsgrundlagen om medborgarnas allmänna rättigheter) av den 21 december 1867 VfGH Sammlung der Erkenntnisse und wichtigsten Beschlüsse des Verfassungsgerichtshofes. Neue Folge (samling av avgöranden och beslut av den österrikiska författningsdomstolen) Ur riksrättens av avgöranden samling citeras med uppgift om avgörandets löpande nummer och årtal, t. ex. RG 37/1872, och ur författningsdomstolens samling av avgöranden citeras endast med uppgift om avgörandets löpande nummer, t. ex. VfGH 3910.

7.2 Allmänna delen

7.2.1 Normernas rättskállor

Österrikes grundrättighetsnormering är inte sammanfattande kodifierad, utan den är splittrad på flera grundlagar samt inkorporerade folkrättsliga traktater och konventioner. Delar av grundrättighetsnormeringen är mer än 100 âr gamla, och de senaste är från 1960-talet. I detta normkomplex kan man urskilja tre skikt. Grundrättighetsnormeringens äldsta skikt omfattar lagstiftning som bottnar i konstitutionalistiska - framidéer som - då utan framgång fördes i 1848 års revolution:

Gesetz vom 27. Oktober 1862 zum Schutze der persönlichen Freiheit (grundlagen om personlig frihet); Gesetz vom 27. Oktober 1862 zum Schutze des Hausrechtes (grundlagen om hemfrid). Dessa lagar förberedde grundrättighetslagstiftningen i 1867 års december-författning. Denna omfattade författning flera grundlagar. Av dessa är den som innehöll grundrättighetsstadgandena fortfarande rätt gällande iösterrike:

Staatsgrundgesetz vom 21. Dezember 1867 über die allgemeinen Rechte der Staatsburger für die im Reichsrate vertretenen Königreiche und Länder (statsgrundlagen, StGG).

Denna lag är alltjämt den viktigaste rättskällan för den österrikiska grundrättighetsnormeringen. 1862 års lagar blev 1867 formellt beståndsdelar av statsgrundlagen (art. 8 och 9 StGG), dock utan att deras lydelse ändrades.

Österrike 209

Grundrättighetsnormeringens mellersta skikt tillkom som en följd av under första världskrigets slutskede och åren närmast omvälvningarna därefter. förenings- och mötesfrihet, som hade urholkats Tryckfrihet, under monarkiens sista tid, återställdes genom

Beschlufå der Provisorischen Nationalversammlung vom 30. Oktober 1918 (nationalförsamlingsbeslutet). Den habsburgska monarkiens sönderfall i flera stater och förekomsten av etniska minoriteter i den tysk-österrikiska reststaten föranledde skyddsbestämmelser för dessa minoriteter i 1919 års fredsfördrag mellan de allierade och Österrike, närmare bestämt i

Abschnitt V des lll. Teils des Staatsvertrages von Saint-Germain vom 10. September 1919 (Saint-Germain-traktaten).

utarbetades den definitiva författningen för den Ungefär samtidigt numera republikanska reststaten Österrike:

Bundes-Verfassungsgesetz vom l. Oktober 1920 (författningslagen, B-VG) Denna lag innehöll ingen nykodifiering av grundrättighetsnormeringen, utan i art. 149 B-VG förklarade grundlagstiftaren, att de äldre grundrättighetsstadgandena skulle gälla även i fortsättningen. Författningslagen innehåller dock kompletterande bestämmelser i art. 7, 26, 60, 83, 95 och 1 17 om likhet inför lagen, judiciella grundrättigheter och valrätten. 1920 ersattes av annan under trettio- och års författningslag lagstiftning fyrtio-talen, men är åter i kraft sedan den 1 maj 1945. Det yngsta skiktet omfattar det folkrättsliga regelsystem som tillkom under av diktaturerna före och under andra världskriget, främst intryck konvention den 4 november 1950 till skydd för de Europarådets mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt tilläggsprotokollen till denna konvention av den 20 mars 1952, den 6 maj 1963 och den 16 september 1963.

Konventionen och 1952 års tilläggsprotokoll har inkorporerats i österrikisk rätt 1958 (Bundesgesetzblatt 210/1958) och genom lagstiftning 1963 års tilläggsprotokoll genom lagar 1969 och 1970 (Bundesgesetzblatt och 329/1970). Konventionens och tilläggsprotokollens be- 434/1969 stämmelser har inkorporationslagstiftningen transformerats till genom rätt med rang av grundlag och således högre dignitet än enkel inomstatlig lag. dignitet i hierarkien av rättskällor har varit omtvistad. Konventionens Tvisten var föranledd av att konventionen inte hade betecknats som grundlag i 1958 års inkorporationslagstiftning. Österrikes författningsdomstol (Verfassungsgerichtshof) har därför inte ansett sig kunna tillerkänna konventionen dignitet som sådan grundlag (sist VfGH 4433). Detta medförde problem, när enkel lag kolliderade med konventionens normer. Dessa löstes först genom lagstiftning 1964, som uttryckligen tillerkände konventionen som grundlag från och med den dignitet inkorporationslagstiftningens ikraftträdande 1959 (Bundesursprungliga

210 Österrike

gesetzblatt 59/1964; jfr. VfGH 4706, 4924, 4952, 5021, 5100, 5102, 5231, 5295 m. fl.). Författningsdomstolens praxis präglas fortfarande av återhållsamhet i fråga om tillämpning av konventionen, om respektive mål kan avgöras på grundval av nationella grundrättighetsregler. 1 ett fall från 1971, VfGH 6615, anfördes författningsbesvär mot ett beslut av inrikesministeriet, som hade förbjudit distribution av en periodiskt utkommande pornografisk skrift på vissa sätt från och med ett visst nummer. Författningsdomstolen fann, att den lag som låg till grund för beslutet, en förbundslag rörande bekämpning av tukt och sedlighet sårande publikationer från 1950, kunde vara grundlagsstridig. Enligt § 32 av författningsdomstolens arbetsordning vilandeförklarade rätten författningsbesvärsmålet och prövade förbundslagens grundlagsenlighet enligt art. 140 B-VG. Lagprövningsförfarandet ledde till att den prövade bestämmelsen upphävdes såsom stridande mot 1918 års nationalförsamlingsbeslut, och rätten avstod i sitt avgörande från att taga ställning till frågan om eventuell förenlighet med konventionens art. lO, trots att en tolkning av art. 10 möjligtvis på en enklare väg än den av rätten valda - hade kunnat leda till samma resultat. Författningsdomstolen har dock å andra sidan inte tvekat att tillämpa konventionen, när nationella grundrättighetsregler saknades (jfr. t. ex. författningsdomstolens praxis till art. 6 Europarådskonventionen; VfGH 5100, 5102 m. fl).

Till det yngsta skiktet hör vidare Staatsvertrag von Wien vom 15. Mai 1955 (Wien-traktaten)

som förpliktar Österrike att skapa garantier för grundläggande mänskliga rättigheter och för de slovenska och kroatiska minoriteterna i Österrike (i art. 6 och 7). Dessa olika grundrättighetsstadganden bildar i fråga om ideologisk bakgrund, tillkomst och syften en rätt heterogen helhet utan inre harmonisering. Flera stadganden kan helt eller delvis täcka samma tillämpningsområde och således konkurrera med varandra. Men tänkbart är också, att en yngre bestämmelse helt eller delvis har satt en äldre ur spel utan att detta framgår av den skrivna lagtexten. Denna brist på systematisering av grundrättighetskatalogen i lagtexten kan göra det vanskligt att detaljerat ange vad som är gällande rätt. Rättspraxis kan ofta inte heller ge nödvändig vägledning; ändringar i statsskicket från monarki till republik och via diktatur åter till demokratisk republik med mer eller mindre långtgående återverkningar på den allmänna lagstiftningen och förvaltningsmyndigheternas praxis kan försvåra bedömningen av rättsfallens prejudikatvärde. Sedan 1962 pågår i Österrike reformförarbeten, som dock ännu inte har lett till offentliggjorde resultat (jfr. redogörelsen av Peter Pernthaler i Archiv des öffentlichen Rechts 1966 sid. 31-80).

7.2.2 Normemas giltighet

Grundrättighetsnormerna i den österrikiska grundlagstiftningen anses utan undantag vara bindande för det allmänna. Tanken att dessa grundrättighetsregler skulle kunna uppfattas endast som program för statsmakternas arbete har aldrig fått fotfäste i österrikisk statsrätt.

Österrike 21 l

Något uttryckligt stadgande om grundrättighetsreglernas rättskaraktär saknas. Deras bindande kraft framgick emellertid ursprungligen av det andra ledet i 1867 års grundrättighetslagstiftning. Denna omfattade en lag om inrättande av en riksdomstol, som skulle döma i mål om grundrättighetskränkningar genom olika statliga organ och bland dem även de lagstiftande (Staatsgrundgesetz vom 21. Dezember 1867 über die Einrichtung eines Reichsgerichtes).

7.2.3 Skyddets omfattning Den österrikiska grundlagstiftningen skiljer mellan sådana fri- och rättigheter som tillkommer alla människor och sådana som endast tillkommer österrikiska medborgare. Till den förra gruppen hör exempelvis opinionsfriheterna (art. 13 StGG och nationalförsamlingsbeslutet), egendomsrättsskyddet (art. 5 StGG) och den fysiska friheten (art. 8 StGG), till den senare bland andra likheten inför lagen (art. 7 B-VG, art. 2 StGG), rörelsefriheten (art. 6 StGG), mötes- och föreningsfriheten (art. 12 StGG) samt politiska valrättigheter (art. 26, 95 och 117 B-VG). Grundrättighetsskyddet tillkommer även juridiska personer, om sakens natur medger det. Visserligen stadgas detta inte uttryckligen i lag, men i praxis har grundrättighetsskydd beviljats juridiska personer sedan förra seklet. Kejsartidens praxis har sedermera fullföljts av den republikanska författningsdomstolen. Således får en förening eller annan juridisk person t. ex. åberopa föreningsfriheten mot godtyckliga ingrepp i sin verksamhet från någon myndighets sida (jfr. RG 550, 574; VfGH 881, 3275, 3369) eller egendomsrättsskyddet mot exproprierande ingrepp i den juridiska personens förmögenhet (VfGH 5531), men får icke åberopa trosfrihet (VfGH 1408). Problematiskt är om juridiska personer med _ut1andsanknytning kan

åtnjuta grundrättighetsskyddet i samma omfattning som rent öster-

rikiska. Det för fysiska personer enligt åtskilliga stadganden gällande medborgarskapsrekvisitet torde kräva stark österrikisk anknytning åtminstone i fråga om eljest österrikiska medborgare förbehållna rättigheter. Författningsdomstolen bedömer denna fråga efter den internationella privaträttens regler (VfGH 5513). Enskilda personer kan vanligtvis icke bli fråntagna sina grundrättigheter. Föga praktiska undantag gäller endast för vissa innehavare av höga statliga ämbeten enligt art. 142 B-VG. Om sådana personer har begått vissa ämbetsbrott, får författningsdomstolen döma dem till avsättning samt i särskilt grovt fall även till att mista vissa politiska grundrättigheter.

7.2.4 Normer/tas utformning De österrikiska grundlagarnas stadganden om fri- och rättigheter är generalklausuler som konkretiseras genom lagstiftning eller rättspraxis. 1 några fall sker konkretiseringen genom lagstiftning som själv har grundlagskaraktär (t. ex. art. 8 StGG och grundlagen om personlig frihet samt art. 9 StGG och grundlagen om hemfrid). I andra fall sker

212 Österrike

konkretiseringen genom enkel lagstiftning på grundval av mer eller mindre detaljerade förbehåll i generalklausulen (t. ex. art. 10, 12 och 13 StGG). Men även om generalklausulen inte innehåller ett dylikt bemyndigande om tillämpningslagstiftning, får grundlagsnormen deklaratoriskt konkretiseras och preciseras av enkel lag. Viktiga konkretiseringar sker slutligen i praxis av de högsta domstolarna, främst av författningsdomstolen. Det sålunda konkretiserade området för den enskilda fri- och rättighetsnormens principiella tillämpning kan vara begränsat. Begränsningar skulle kunna följa av andra grundrättighetsstadganden och den enkla lagstiftning som utgår från dem. Begränsningsfrågor har dock hittills inte blivit aktualiserade i författningsdomstolens rättspraxis. Skälen härför torde huvudsakligen vara tre. För det första är många grundrättigheter försedda med lagstiftningsförbehåll, och avgränsningen företages genom enkel lagstiftning eller vid tolkning av denna enkla lagstiftning. För det andra står grundlagarnas generalklausuler i stort sett oberoende jämsides med varandra utan en Övergripande generalklausul i bakgrunden, som fyller ut luckor mellan olika speciella generalklausuler och härigenom ökar risken för kollisioner. För det tredje är sanktionssystemet utformat så att tvåpartsförhållanden endast sällan kan bli föremål för bedömning; den vanligare konstellationen är att en individ hävdar sina grundrättigheter gentemot staten, icke gentemot någon annan individ. av en grundrättighet - och den Inskränkning enligt det betraktelsesätt som man har i Österrike - får icke ske genom enkel terminologi lagstiftning utan endast genom grundlagsändring. Däremot får konkretisering av rättigheten ske genom vanlig lag. Detta gäller som sagt oavsett om grundlagsstadgandet i fråga innehåller något förbehåll för reglering genom sådant vanlig lag eller ej. Men finns förbehåll, får konkretiseringen beroende förbehållet har formulerats - in i på hur gripa djupare rättigheten än eljest. Stundom kan det vara svårt att avgöra, om en bestämmelse i enkel lag innehåller en tillåten konkretisering eller otillåten inskränkning. Författningsdomstolen ingriper endast i extrema fall och anser att otillåten inskränkning blott föreligger, om grundrättighetens väsentliga innehåll eljest skulle urholkas (jfr. bland andra avgöranden VfGH 4163, 4486, 5134, 5150, 5208). Denna formulering har övertagits från den västtyska grundlagsterminologien. Gränsdragningen mellan tillåten konkretisering och otillåten inskränkning har varit den centrala frågan i ett expropriationsfall som fördes upp till författningsdomstolen medelst författningsbesvär (VfGH 3666, 3667): Egendomsrätten skyddas i art. 5 StGG, men expropriation får ske i de fall och på det sätt som föreskrivs i lag. Lokal byggnadslagstiftning för Wien föreskrev för avstyckning eller delning av fastigheter för byggnadsändamål, att sökanden utan vederlag skulle överlåta en viss procentsats av marken till kommunen för ”offentliga ändamål” (eller i vissa fall ersättningsvis skulle betala ett visst penningbelopp). Författningsdomstolen fann att denna föreskrift innebar expropriation, men att art. 5 StGG endast tillät expropriation för konkretiserade ändamål och att det exproprierade objektet dessutom skulle vara lämpligt för att tillgodose

Österrike 2 1 3

detta ändamål. för ospecificerade offentliga ändamål” Expropriation med fri förfoganderätt för myndigheten över objektet efter expropriationens genomförande ansågs vara oförenlig med det principiella kravet på konkreta ändamål. Expropriationsstadgandet upphävdes därför såsom grundlagsstridigt.

7.2.5 Normernas sanktionering Åtgärder från de tre statsmakternas sida som ingriper i grundläggande frioch rättigheter kan på talan av den berörde bli upphävda, dvs. ogiltigförklarade. Härrör ingreppet från den verkställande makten skall grundlagsstridighet i första hand göras gällande genom vanliga rättsmedel. Är inget sådant rättsmedel möjligt, har den berörde två alternativa möjligheter till domstolstalan. Antingen kan han utnyttja det ordinära rättsmedlet mot förvaltningsbeslutet att besvära sig enligt art. 130 B-VG hos förvaltningsdomstolen (Verwaltungsgerichtshof), som prövar beslutet allsidigt och således även eventuell grundlagsstridighet. Eller kan han begagna det extraordinära rättsmedlet mot förvaltningsbeslut att anföra författningsbesvär enligt art. 144 st. 1 B-VG till författningsdomstolen, som dock endast prövar, om beslutet kränker grundlagsskyddade fri- och rättigheter. (Finner rätten att sådana fri- och rättigheter inte är kränkta, men möjligtvis andra, skall den på yrkande överlämna målet till förvaltningsdomstolen enligt art. 144 st. 2 B-VG). Härrör ingreppet från den dömande makten, skall grundrättighetskränkningen göras gällande genom sedvanliga rättsmedel. Beträffande den lagstiftande maktens handlande gäller helt allmänt, att detta så långt som möjligt skall tolkas grundlagskonformt, dvs. den av flera möjliga tolkningar av lagstiftning skall väljas som inte strider mot 3297, 3556, 3910, 5923 m. fl). Sådan

grund1agarna(VfGH 3151, 3221,

tolkning skall företagas av samtliga rättstillämpande statsorgan; såtillvida skall och får alla organen beakta grundlagsstridighet. Tillåter lagstiftning däremot endast en eller flera tolkningar som alla är grundlagsstridiga, är de formella sanktionsmöjligheterna differentierade efter lagstiftningens karaktär av lag eller förordning. l fråga om lagar gäller att förvaltningsmyndigheter och lägre domstolar

är hindrade att beakta frågan om lagars grundlagsstridighet (jfrfart. 89

B-VG). Sådana befogenheter tillkommer däremot de tre översta domstolarna, förvaltningsdomstolen, högsta domstolen (Oberster Gerichtshof) och författningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen och högsta domstolen har obegränsad kompetens och skyldighet att beakta grundlagsstridighet, men endast begränsad att definitivt avgöra grundlagsstridighetsfrågan. Finner dessa kompetens domstolar, att någon lag som är relevant för ett avgörande är förenlig med grundlagen, får detta ställningstagande läggas till grund vid sakens och kan inte angripas genom något rättsmedel. Finner de avgörande däremot, att en relevant lag är grundlagsstridig eftersom den t. ex. kränker fri- eller rättigheter, får de inte avgöra målet grundläggande genom att åsidosätta eller ogiltigförklara lagen. Utan den prejudiciella

214 Österrike

frågan om grundlagsstridighet skall enligt art. 140 B-VG hänskjutas till författningsdomstolen med hemställan om prövning. 1 fråga om förordningar gäller, att bara förvaltningsmyndigheterna måste acceptera dem som grundlagsenliga. Däremot får samtliga domstolar - även de lägre ordinarie domstolarna draga slutsatser ur en prövning av förordningen med hänsyn till grundlagarna. Förnekar respektive domstol grundlagsstridighet, skall förordningen läggas till grund för

sakens avgörande. Finner domstolen att förordningen icke är förenlig

med grundlagsbestämmelser exempelvis om grundläggande fri- och rättigheter, skall den enligt art. 139 B-VG hos författningsdomstolen hemställa om prövning. Prövning av folkrättsliga traktater normerades först 1964: Enligt art. 140 a B-VG sker prövning av traktater som måste godkännas av nationalrådet på samma sätt som prövning av lagar, medan andra traktater prövas som förordningar. Författningsdomstolen har obegränsad kompetens att pröva och av- göra frågor om grundlagsstridighet av lagstiftning lagar, traktater och förordningar - i anhängiga mål, i huvudsak författningsbesvärsmålen och målen om prövning av lagstiftning på framställning av statsorgan. Generellt gäller emellertid, att den prövade lagstiftningen måste vara relevant för det konkreta utgångsfallet, om den skall kunna prövas. Abstrakt prövning får dock begäras av förbundsregeringen rörande delstatslagstiftning, av delstatsregering rörande förbundslagstiftning och av kommun angående förordning av myndighet som utövar tillsyn över kommunen. Grundrättighetssystemets nuvarande utformning är praktiskt taget helt ett resultat av författningsdomstolens praxis i författningsbesvärsmål och mål om lagstiftningsprövning, vilka dessutom utgör majoriteten av de i domstolen handlagda målen (jfr. statistiken i bilagan 7). Enligt 1920 års författningslag skall rätten dessutom handlägga mål om vissa myndigheters kompetens och kompetenskonflikter mellan myndigheter och mellan myndighet och domstol (art. 126 a, 138 B-VG), om valprövning och mandatsförlust (art. 141 B-VG), om åtal mot förbundspresidenten och innehavare av andra höga ämbeten (art. 142, 143 B-VG) samt tvistemål angående förmögenhetsrättsliga anspråk mot stat, delstat, distrikt, kommun eller kommunförbund, om inget annat organ är rätt forum (art. 137 B-VG). Finner författningsdomstolen, att en lag eller förordning är grundlagsstridig, får den enligt art. 139, 140 B-VG upphäva den med verkan för framtiden. Från principen att upphävande endast får ske pro futuro göres ett undantag: i det konkreta fallet, som har föranlett prövningen, skall den upphävda bestämmelsen inte heller läggas till grund för ett avgörande i sak (VfGH 4473 m. fl.). Vidare får rätten i viss utsträckning bestämma, huruvida lagstiftning åter träder i kraft, som hade blivit upphävd av den grundlagsstridiga lagen. I avgörandet förpliktas dessutom förbundskanslern (om förbundslagstiftning upphäves) eller delstatens regeringschef (om delstatslagstiftning upphäves) att ofördröjligen publicera avgörandets slut ikungörelsebladet, dvs. författningssamlingen. Avgörandet går i verkställighet med kungörelsen, om författningsdomstolen inte uppskjuter tidpunkten. Fristen får dock inte överstiga ett år för lagar, sex

Österrike 215

månader för förordningar och ett respektive två år för folkrättsliga traktater.

I sina domslut använder författningsdomstolen följande typiska formuleringar. Skall lag eller förordning ogiltigförklaras efter prövning enligt art. 139 eller 140 B-VG av domstol respektive regering eller på framställning incidenter i ett författningsbesvärsmål, lyder domslutet: wird als verfassungs- §... upphäves såsom grund- § . .. träder i widrig aufgehoben. Die Aufhebung lagsstridig. Upphävandet tritt mit Ablauf des . . . (Datum) kraft från den . . . (Datum) in Kraft. Frühere gesetzliche Bestimmun- Tidigare gällande bestämmelser gen treten (nicht) wieder in Kraft. träder (icke) i kraft igen. Der Bundeskanzler (Landes- Förbundskanslern (landshövvon . . .) ist zur unver- dingen i . . .) förpliktas att utan hauptmann Kundmachung der Auf- dröjsmål kungöra upphävandet i züglichen im Bundesgesetzblatt förbundsstatens (delstatens) förhebung (Landesgesetzblatt) verpflichtet. fattningssamling. Finner författningsdomstolen efter prövning enligt art. 139 eller 140 B-VG att den prövade lagen eller förordningen är på framställning med grundlagarna, uttryckes detta inte positivt idomslutet, utan förenlig framställningen lämnas utan bifall, t. ex. genom formuleringen: Dem Antrag der Landesregie- Delstatsregeringens . . . framrung . . ., den § . . . aufzuheben, ställning att upphäva § . . .lämnas wird keine Folge gegeben. utan bifall.

Finner författningsdomstolen på författningsbesvär, att det överklagade förvaltningsbeslutet kränker någon i grundlag reglerad fri- eller rättighet som tillkommer den klagande, kan domslutet lyda: Der Beschwerdeführer ist durch Genom beslutet . . . har den den Bescheid im verfassungs- klagande blivit kränkt i sin i gesetzlich gewährleisteten Grund- grundlag stadgade grundrättighet recht . . . verletzt worden. Der an- . Det överklagade beslutet ungefochtene Bescheid wird daher danröjes därför såsom grundlagsals verfassungswidrig aufgehoben. stridigt. Finner rätten att det ifrågasatta förvaltningsbeslutet icke ingriper i fri- eller rättigheter, ogillas författningsbesvären; kan grundläggande beslutet dock tänkas kränka annan, icke i grundlag skyddad rättighet, kan målet dessutom överlämnas till förvaltningsdomstolen för prövning:

Der Beschwerdeführer ist durch Genom beslutet . . . har den den Bescheid . . . in keinem verfas- klagande icke blivit kränkt i någon sungsgesetzlich gewährleisteten honom tillkommande, i grundlag Recht verletzt worden. Die Be- garanterad rättighet. Besvären schwerde wird abgewiesen (und ogillas (och överlämnas till förvaltdem Verwaltungsgerichtshof zur ningsdomstolen för prövning, om Entscheidung darüber abgetreten, klaganden kränkts i annan honom 0b der Beschwerdeführer in einem tillkommande rättighet). sonstigen Recht verletzt ist).

Talan hos författningsdomstolen genom författningsbesvär enligt art. 144 B-VG och hemställan om prövning enligt art. 139, 140 och 140 a B-VG medför inte uppskov med verkställighet av lag, förordning, traktat eller förvaltningsbeslut som målet rör. I författningsbesvärsmål får rätten

2 l 6 Österrike

emellertid på ansökan förordna om uppskov med verkställighet av det överklagade förvaltningsbeslutet under vissa snäva förutsättningar (§ 86 Verfassungsgerichtshofsgesetz, lagen om författningsdomstolen), i mål om lagstiftningsprövning saknar rätten sådana befogenheter. Institutionen ”författningsdomstol” är sedan 1867 väl förankrad och accepterad i Österrikes konstitutionella system. Varken under kejsarrikets eller den demokratiska republikens tid har domstolens existens blivit ifrågasatt, och dess ställning som ”negativ lagstiftare (enligt ett ord av Hans Kelsen) har successivt blivit förstärkt - främst igrundlagsreformerna efter första och andra världskriget. Denna utveckling blev tillfälligt avbruten endast under tiden 1933-1945. Mellan författningsdomstolens praxis i_ lagprövningsmål och lagstiftningsverksamheten har icke sällan interaktion förekommit såtillvida som lagstiftarna har anpassat grundlagsstridig lagstiftning till grundlagarnas normer - ibland omedelbart efter upphävningsbeslut av författningsdomstolen.

1 ett fall från 1963, VfGH 4497, hade en delstatslagstiftare utfärdat en lag om kommunalval. Mot sådan lagstiftning får förbundsregeringen resa invändningar inom åtta veckor (art. 98 st. 2 B-VG). 1 enlighet med äldre praxis och på grundval av ett generellt regeringsbeslut brukade förbundskanslerämbetet efter samråd med berörda ministerier meddela delstaten redan före fristens utgång, att invändningar inte vore att förvänta, samt förklara, att ämbetet vore införstått med att lagen kungjordes innan invändningstiden hade gått till ända. Så hade skett i det fallet som författningsdomstolen skulle pröva. Författningsdomstolen fann, att de högsta statsorganen saknade kompetens att utan uttryckligt lagstöd delegera .sina i grundlagarna bestämda befogenheter till andra statsorgan. Underhandsmeddelandet” och kungörandet av vallagen i förtid saknade grundlagstöd. Lagen var därmed icke tillkommen i grundlagsenlig ordning och upphävdes såsom grundlagsstridig. Rätten tillade, att den var medveten om de tekniska konsekvenserna av detta utslag, men att rättsläget var helt klart i denna fråga. Med anledning av detta avgörande ändrades art. 98 B-VG (Bundesgesetzblatt 274/1964), och förutvarande praxis legaliserades delvis genom att - dock icke förbundsgrundlagstiftaren bemyndigade regeringen kanslern - att förklara sitt samtycke till publicering av delstatslagstiftning före invändningsfristens utgång. På grundval av denna grundlagsändring ogillade författningsdomstolen sedermera 1965 (VfGH 5022) författningsbesvär mot annan delstatslagstiftning som hade anförts före grundlagsändringen och med âberopande av liknande skäl som i 1963 års fall. Andra interaktionsfall har förekommit efter VfGH 3334 (Bundesgesetzblatt 147/1958 och 301/1959), VfGH 4570 (Bundesgesetzblatt 43/1964) samt VfGH 5521 och 5534 (Bundesgesetzblatt 27/1969).

Författningsdomstolen består enligt art. 147 B-VG av president och vicepresident, 12 ytterligare ledamöter och 6 ersättare. President, vicepresident, 6 ytterligare ledamöter och 3 ersättare utnämnes av förbundspresidenten på förslag av parlamentets två kamrar. Alla ledamöter måste vara lagfarna med minst 10 års praktisk verksamhet efter sina juridiska examina. Ledamöterna tjänstgör i författningsdomstolen på deltid och får med vissa undantag bibehålla sin tidigare verksamhet. För närvarande

Österrike 2 l 7

ingår i rätten domare från andra domstolar, förvaltningstjänstemän, vid de rätts- och Statsvetenskapliga fakulteterna och advokaprofessorer ter. Politiska partiers tjänstemän och funktionärer får icke förena med ledamotskap i författningsdomstolen. Ledamöterna partiuppdrag utses för obegränsad tid och får tjänstgöra i rätten till slutet av det kalenderår, i vilket de fyller 70 år. Rättens handläggning av mål regleras i 1953 års Verfassungsgerichtshofgesetz (lagen om författningsdomstolen) och en arbetsordning (Geschäftsordnung des Verfassungsgerichtshofes).

7.3 Speciella delen

7.3.1 Likhet

art. 2 StGG och art. 7 B-VG är alla medborgare lika inför lagen. Enligt Dessa grundlagsbestämmelser är tillämpliga endast i fråga om österrikiska medborgares rättsställning och skyddar således inte sådana personer som saknar österrikiskt medborgarskap. Dessa personer åtnjuter emellertid det skydd som enkel lagstiftning ger dem (VfGH 3509, 3527, givetvis 4706, 4952, 5059); dessutom kan de vara skyddade av andra, universellt giltiga grundrättighetsstadganden med karaktär av leges speciales i förhålt. ex. bestämmelsen om egendomsrättsskydd i lande till likhetsreglerna, fallet VfGH 5345. omfattar formella och materiella moment. Likhetsgrundsatsen Formellt sett innebär likhetsstadgandena, att lagar, förordningar och förvaltningsbeslut skall gälla för respektive tillämpas i förhållande till alla medborgare på samma sätt (VfGH 4473, 4915, 5197). Materiellt sett kräver likhetsgrundsatsen, att statsmakternas handlande inte bestämmes av osaklighet vid differentiering av åtgärder (VfGH 3615). Detta negativt uttryckta saklighetskrav innebär inte, att differenmåste eller tieringar vara på ett visst sätt ändamålsenliga, lämpliga politiskt riktiga (VfGH 3382, 4711, 4916, 6191). Författningsrättsligt är alla differentierande åtgärder, så länge osaklighetsgränsen inte tillåtliga är överskriden. Denna gräns gäller även för skönsmässig myndighetsutövning (VfGH 3879, 4480, 4806, 5587); vid överskridande av gränsen föreligger godtycke och därmed brott mot likhetsreglerna samt grundlagsstridighet(VfGl-1 4480; väl också 4806). Vissa kriterier diskvalificeras såsom osakliga i art. 7 B-VG. Härstamstånds- och klasstillhörighet samt trosbekännelse är således ning, kön, diskvalificerade; differentiering på grund av kön kan dock vara tillåtlig, om sakförhållandet av biologiska skillnader mellan man och präglas kvinna (VfGH 651, 2979).

l ett fall från 1926 (VfGH 651) fann författningsdomstolen strida mot att lokal lagstiftning i Wien förbjöd kvinnor att föra likhetssatsen, 1956 korn en bestämmelse efter författningsbesvär under hyresvagnar. (VfGH 2979), som förbjöd att kvinnor författningsdomstolens prövning använde taxibilarnas hållplatser under nattimmarna; bestämmelsen motiverades huvudsakligen med arbetarskyddsöverväganden. Även detta stadsåsom stridande mot grundlagsbuden om likhet. gande upphävdes

2 l 8 Österrike

Enligt författningsdomstolens nyare praxis får uppräkningen i art. 7 B-VG icke betraktas som fullständig och uttömmande utan endast som exemplifierande (VfGH 2088;jfr. även VfGH 2286, 2303).

Detta fastslogs 1951 i två avgöranden. l de av författningsbesvär föranledda målen VfGH 2087 och 2088 hade Österrikes landsorganisation (Österreichischer Gewerkschaftsbund) vänt sig mot ett beslut av vederbörande myndighet i delstaten Tirol, som vägrade tillerkänna fackföreningen behörighet att avsluta kollektivavtal. Myndigheten åberopade därvid delstatslagstiftning som krävde att fackförening skall ha säte i delstaten för att kunna tillerkännas kollektivavtalskompetens. Författningsdomstolen upphävde denna lag, eftersom den ansågs strida mot grundlagsbestämmelser om kompetensfördelning mellan förbundsstaten och delstaterna. För domstolen ställde sig därefter följdfrågan, om beslutet på grundval av den upphävda lagen kränkte någon grundrättighet; endast om så var fallet kunde beslutet upphävas och fackföreningens besvär bifallas. beslutet Författningsdomstolen prövade med hänsyn till likhetsstadgandet i art. 7 B-VG. Rätten fann, att art. 7 B-VG uppräknade diskvalificerade kriterier som inte kunde tillämpas på juridiska personer, men att denna uppräkning endast kunde tolkas som exemplifierande. Den bärande tanken bakom art. 7 B-VG ansågs vara att förplikta statsmakterna att icke beakta andra än objektiva, sakliga differentieringskriterier vid rättslig behandling av medborgarna. Stadgandet tolkades därmed som en skyddsbestämmelse mot godtycklig rättssatsformulering och rättstillämpning överhuvudtaget. Detta skydd kunde även juridiska personer åberopa - i synnerhet i kollektivavtalssammanhang, enär kollektivavtalskompetens på arbetstagarsidan generellt endast kunde tillkomma juridiska personer. Att förvägra den klagande fackföreningen denna kompetens för Tirol fann författningsdomstolen därför vara grundlagsstridigt. Besvären bifölls och förvaltningsbeslutet undanröjdes.

Art. 7 B-VG kompletteras i huvudsak av art. 63, 66 och 67 av Saint-Germain-traktaten och art. 6 av Wien-traktaten; utöver de i art. 7 B-VG nämnda kriterierna diskvalificeras i dessa bestämmelser främst ras och språk som differentieringsgrunder. Av författningsdomstolens praxis till art. 7 B-VG och art. 2 StGG framgår, att statsmakterna har stort spelrum vid likhetsbedömningar respektive differentieringar. Icke varje, i ett enskilt fall otillfredsställande eller felaktigt resultat bryter mot likhetsgrundsatsen (VfGH 3814, 5457, 5958, 6471), utan likhetsgrundsatsen hindrar endast godtyckligt-osakligt differentierande lösningar respektive rättstillämpning som kan anses logiskt otillfredsställande (jfr. senast VfGH 7104 och 7107). Likhetsgrundsatsen kräver å andra sidan inte millimeterrättvisa. Lagstiftningen får t. ex. utgå från typiseringar som bygger på genomsnittsfallet. En viss schablonisering - i synnerhet i skatterätten - är förenlig med likhetsgrundsatsen (VfGH 3568, 3595, 3714, 3749, 4154, 4176, 4925, 5098, 5318, 5484), likaså t. ex. - formellt fastställda lagenligt skattesatser för kommunala skatter som varierar mellan olika kommuner (VfGH 7082). Lagstiftaren får vidare variera användningen av rättsliga former mellan olika rättsområden; civilrättsliga institut är t. ex. inte nödvändigtvis bindande för skatterätten (VfGH 6854). Myndigheter är i princip bundna av sin egen praxis; författningsdomstolen har ansett strida mot likhetsgrundsatsen, att med myndighet

Österrike 2 19

bestraffningsrätt i ett fall har utmätt straff och i andra, likartade fall underlåtit det (VfGH 3016, 3223, 4045, 5956, 6072, 6992, 7104). Har myndigheten dock handlat lagenligt i ett och lagstridigt i andra fall, i det enstaka fallet givetvis inte grundlagsstridighet (VfGH föreligger 4449, 5372, 6992, 7082). Myndighetens bundenhet av egen praxis går inte så långt, att myndigheten vore förhindrad att ändra sin praxis. Ändringen måste emellertid vara föranledd av sakliga överväganden (VfGH 3501, 3630, 3687, 4023, 4098, 4099, 5457, 6258, 6389, B 168/73 den 30 november 1973).

Likhetsgrundsatsen har dessutom varit aktuell i ett stort antal mål i författningsdomstolen. I målet VfGH 5480 prövades, om lagstiftning var grundlagsenlig, som inskränkte rätten att förvärva jordbruksfastigheter, men i vissa förvärvsfall redan aktiva jordbrukare. Klaganden hade bland annat gynnade hävdat att skapade ett särskilt jordbrukarestånd. Detta lagstiftningen stånds särskilda rättigheter enligt jordförvärvslagen innebure jämlikt art. 7 B-VG otillåten ståndsprivilegiering. Författningsdomstolen fann emel- lertid, att lagens differentiering - legitimt syftade till att jord- och skogsbruk skulle bevaras och att den valda vägen icke innebar någon godtycklig privilegiering av ett visst stånd. I målet VfGH 5237 fann författningsdomstolen jordförvärvslagstiftningens bestämmelser vara förenliga med likhetsgrundsatsen, vilka syftade till att säkra småbrukens fortsatta existens och förhindra sammanslagning till större enheter. Sakligt motiverad differentiering har författningsdomstolen därjämte funnit föreligga t. ex. i fråga om stadganden som ålägger statstjänsteman - förekommande - eller underkastar dem eljest inte disciplinansvar speciella tjänstebestämmelser (VfGH 216, 287, 288, 289, 914, 943, 2311). Som icke sakligt motiverade har författningsdomstolen exempelvis underkänt normer, i vilka äktenskapet eller släktskapet var enda skälet för sämre ställning vid beskattning (VfGH 4824, 5252), samt stadganden, genom vilka någon ålagts skatterättsligt ansvar för handlingar utanför hans inflytande och hans intressesfär (VfGH 5318). Av samma anledning har författningsdomstolen förklarat en skatterättslig regel vara grundlagssåsom uppenbart osakligt motiverad, som föreskrev beskattning stridig enligt det för den skattskyldige mindre förmånliga alternativet, om det beskattade sakförhållandet kunde subsumeras under flera olika beskattningsnormer (VfGH 4689).

Speciell tillämpning har likhetsgrundsatsen funnit i stadgandena om den politiska valrätten i art. 26, 60, 95 och 117 B-VG, som ger lika valrätt åt alla österrikiska medborgare, män eller kvinnor, över vissa (och under förutsättning av ömsesidighet även för utländska åldersgränser medborgare enligt närmare bestämmelser i enkel lag).

7.3.2 Judiciella grundrättigheter

Art. 83 st. 2 B-VG föreskriver att ingen får undandragas sin laglige domare. Härmed avses främst att ge den enskilde skydd mot tillfälliga domstolar. Ursprungligen skulle bestämmelsen ge individen endast detta skydd mot godtyckliga ingrepp i den lagbestämda kompetensfördel-

220 Österrike

ningen mellan statsorganen. Författningsdomstolen uppfattade emellertid art. 83 st. 2 B-VG såsom mera generellt till att skydda och syftande bevara statsorganens i lag bestämda kompetenser (VfGH 2536). Detta syfte kunde vara åsidosatt, om ett statsorgan i något ärende hade missuppfattat sin kompetens. En sådan missuppfattning kan komma till uttryck genom att ett obehörigt organ prövar ett ärende, som ett annat organ är behörigt att handlägga, eller att ett behörigt organ vägrar att pröva en framställning i sak och nöjer sig med att avvisa den på formella

grunder. Denna uppfattning leder till en extensiv prövning av domstols-

och myndighetsavgöranden ur kompetenssynvinkeln. Rättigheten enligt art. 83 st. 2 B-VG har därigenom alltmer fått karaktär av en allmän /udiciell grundrättighet med i huvudsak av praxis bestämd omfattning. Det stora antalet ganska disparata rättsfall har medfört, att rättighetens konturer inte är skarpa. Men två stora grupper torde kunna urskiljas. Brott mot art. 83 st. 2 B-VG har författningsdomstolen ansett föreligga både i det positiva fallet att ett statsorgan lagstridigt bejakat sin behörighet och i det negativa fallet att statsorganet - likaledes lagstridigt - att det saknade antagit behörighet att avgöra ärendet (VfGH 1443, 1639, 1823, 1934, 2035, 2048, 2059, 2068, 2093, 2256, 2813, 3163, 3544, 3684, 3875, 4124, 4146, 4665, 4902, 5486, 6216 (med ytterligare hänvisningar), 6746 (med ytterligare hänvisningar) ). Art. 83 st. 2 B-VG har även ansetts vara kränkt, när har beslutat myndighet i felaktig sammansättning (jfr. bland andra VfGH 6123), dock inte, om någon ledamot endast varit jävig (VfGH 6456 med ytterligare hänvisningar). Positiva fall av brott mot rättigheten har författningsdomstolen funnit när straff hade utdömts föreligga exempelvis trots att gärningen inte var kriminaliserad; grundsatsen nulla poena sine lege” vore beståndsdel av den i art. 83 st. 2 B-VG skyddade rättigheten (VfGH 4080, 5233, 6727; jfr. även VfGH 4, 5, 15, 76, 3562, 3637, 3947 samt 6722 och 6762 med ytterligare hänvisningar). På liknande sätt dömde författningsdomstolen i ett fall, i vilket en myndighet hade utdömt ett straff trots att brottet var preskriberat (VfGH 3093). En relativ vidsträckt rätt till straffrättslig legalitet ingår således i rättigheten enligt art. 83 st. 2 B-VG. Negativa fall av brott mot rättigheten har författningsdomstolen ansett föreligga vid lagstridig avvisning av framställning eller besvär utan sakprövning (VfGH 3517, 3676; jfr. även VfGH 2903, 3212, 3577, 4021, 4146, 5230, 5448). l detta avseende skulle man kunna tala om rätt till sakprövning i rätt forum.

Art. 83 st. 2 B-VG har i ett större antal fall kommit till användning för att slå bryggan från författningsbesvärsprövningen enligt art. 144 B-VG till prövningen enligt art. 139 och 140 B-VG. Har nämligen författningsdomstolen med anledning av författningsbesvär mot förvaltningsbeslut funnit att lagen eller förordningen som tillämpatsi beslutet är grundlagsstridig, skall den upphävas. Men förvaltningsbeslutet kan inte undanröjas som en automatisk konsekvens av upphävningen utan endast om det kränker klaganden i någon grundrättighet. Här får art. 83 st. 2 B-VG nästan universell tillämplighet, om speciellare grundrättigheter inte kan anses vara kränkta genom förvaltningsbeslutet. Tillämpningen motiveras med följande argumentationskedja: Den vid lagprövningen upphävda

Österrike 221

bestämmelsen när förvaltningsbeslutet fattades (se fingeras vara upphävd, ovan sid. 214). Förvaltningsbeslutet har genom denna fiktion berövats sitt lagstöd. Har ett beslut fattats av myndighet utan lagstöd, har myndigheten saknat att besluta. Ett av obehörig myndighet fattat behörighet beslut strider mot art. 83 st. 2 B-VG; beslutet skall därför undanröjas (jfr. t. ex. VfGH 3094, 3095, 5846, 5866, 6208, 62l2;jfr. dock 3061, 3093, VfGH 5373, 5379).

7.3.3 Rätt till liv

De nationella österrikiska grundlagarna saknar bestämmelser om människans rätt till sitt liv. I art. 85 B-VG förklaras emellertid dödsstraffet för avskaffat. Genom detta stadgande har grundlagsstiftaren tillika angivit en absolut gräns för bemyndiganden till ingrepp i människors liv, som före 1968 har kunnat förekomma i strafflagstiftningen.

Abortlagstiftningen har liberaliserats i Österrike med verkan från och med 1975. De nya reglerna kungjordes som en del av en ny strafflag i januari 1974. I författningsdomstolens mål G 8/74 begärde en delstatsregering, att författningsdomstolen måtte upphäva dessa bestämmelser. I avgörande av den ll oktober 1974 fann rätten, att bestämmelserna icke stred mot österrikiska grundlagsbestämmelser eller stadganden i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, och avslog delstatsregeringens framställning.

7.3.4 Fysisk frihet

Fysisk frihet skyddas dels såsom rörelsefrihet genom art. 4 och 6 StGG, dels genom en generalklausul om fysisk frihet i art. 8 StGG i förening med bestämmelserna i 1862 års lag angående skydd för den personliga friheten. Rörelsefriheten omfattar fyra situationer: vistelse i Österrike, bosättning i Österrike, utresa och utvandring ur Österrike samt inresa till Österrike. Friheten att utvandra är försedd med ett begränsat förbehåll: den får enligt art. 4 st. 3 StGG endast inskränkas genom värnpliktslagstiftning och förvaltningsbeslut på grundval av denna lagstiftning (VfGH 6974 och B 259/73 av den l december 1973). För de övriga fallen av rörelsefrihet gäller det allmänna förbehållet för konkretiseringar genom lagstiftning (se ovan sid. 21 l).

I målen VfGH 2550 och 2551 upphävde författningsdomstolen vissa föreskrifter i passlagstiftningen och ett förvaltningsbeslut som hade grundats på dem. Den då gällande passlagen föreskrev, att österrikiska medborgare endast fick lämna landet, om de medförde giltigt pass. Andra bestämmelser i lagen gav passmyndigheterna befogenheten att vägra utfärda pass, om den sökande kunde misstänkas vilja undandraga sig skattskyldighet i Österrike utan att misstanke för skattebrott i egentlig mening behövde föreligga. Denna inskränkning av utvandringsfriheten sakna stöd i grundlagstiftning som uttryckligen endast tillät ansågs genom värnpliktslagstiftningen. Rätten upphävde därför inskränkningar bestämmelsen såsom grundlagsstridig.

222 Österrike

1 målen VfGH 1675 och 1676, som avgjordes 1948, upphävde författningsdomstolen delstatslagstiftning om förbud mot privat biltrafik på helgdagar. Lagstiftningen var föranledd av brist på drivmedel och reservdelar. Författningsdomstolen fann, att sådan lagstiftning i och för sig skulle kunna vara förenlig med grundlagarna och i synnerhet art. 4 StGG i förening med viss kristidslagstiftning, men upphävde ändå lagstiftningen, eftersom grundlagen endast tillät den som förbundsrätt, icke som delstatsrätt.

Utlänningar är underkastade utlänningslagstiftningen, i synnerhet Fremdenpolizeigesetz. Varken grundlagstiftning eller denna enkla lagstiftning ger dem uppehållsrätt i Österrike eller andra rörelsefrihetsgarantier (VfGH 3913, 4221). En särskild norm om asylrätt för politiska flyktingar saknas i nationell österrikisk rätt (jfr. Erkenntnisse und Beschlüsse des Verwaltungsgerichtshofes. Neue Folge. Administrativrechtlicher Teil. Nr. 7045). Generalklausulen i art. 8 StGG skyddar den fysiska friheten iövriga fall. 1862 års lag angående för skydd den personliga friheten ger därutöver vissa grundläggande regler om förfarandet vid frihetsberövanden. Enligt denna lag är frihetsberövande endast tillâtligt, om domstol har beordrat det. Undantag gäller för interimistiska som får åtgärder, företagas även av andra statsorgan; i sådant fall skall dock domstolsförfarandet inledas senast efter 48 timmar eller den kvarhållne frigivas. De materiella förutsättningarna för frihetsberövande i olika åtgärder situationer normeras i enlighet med § 5 i 1862 års lag i enkel lagstiftning. Sådana normer förekommer för ungefär samma situationer och under liknande förutsättningar som i svensk rätt, främst i straff-, straffprocess-, politi- och socialrätten. Statsgrundlagen skiljer mellan allmän fysisk frihet å ena och rörelsefrihet å andra sidan på grund av speciella ekonomiska implikationer som förflyttning under rörelsefrihetsstadgandet kan ha. Utan kompletterande skydd för fria förmögenhetsrörelser ansågs den fysiska rörelsefriheten v exempelvis utvandringsfriheten - vara alltför sårbar för indirekt verkande inskränkande åtgärder. Rörelsefriheten har därför inte normerats i anslutning till generalklausulen utan i nära till det allmänna anslutning stadgandet om egendomsskydd i art. 5 StGG.

7.3.5 Tros-, samvets- och världsáskádningsfrihet

Frihet för tro, samvete och världsåskådning skyddas i art. 14 StGG i förening med art. 63 och 67 av Saint-Germain-traktaten. Dessa grundlagsnormer kompletteras dels av ett stadgande i art. 6 av 1955 års Wientraktat, dels av viss enkel lagstiftning, främst Gesetz wodurch die interkonfessionellen Verhältnisse der Staatsbürger in den darin angegebenen Beziehungen geregelt werden (lagen angående vissa interkonfessionella relationer mellan medborgarna) av den 25 maj 1868 (jfr. VfGH 5809) och den tyska Gesetz über die religiöse Kindererziehung (lagen om religiös uppfostran av barn) av den 15 juli 1921 (i kraft för Österrike sedan 1939).

Östenike 223

Skyddet omfattar en positiv och en negativ sida. Positivt människas individuella ställningstaganden i skyddas varje frågor som rör tro, samvete och världsåskådning. Hon får fritt yttra sina offentligt eller privat, ensam eller tillsammans med andra egna åsikter eller också förtiga dem. Därvidlag fordras ingen anknytning till institutionella ramar exempelvis i form av kyrkliga eller statliga organisationer. omfattar även rätten att byta åsikt i tros-, samvets- och Skyddet världsåskådningsfrågor. frihet från tvång i dessa frågor, i synnerhet frihet Negativt garanteras från att bli tvingad att deltaga i religiösa tillställningar eller uppenbara sin (art. 14 st. 2 StGG). Tvång får inte heller utövas indirekt övertygelse diskriminerande åtgärder på andra områden, t. ex. dem som genom

omnämnes i likhetsreglerna (art. 7 B-VG, art. 2 StGG art. 63, 66 och 67

Saint-Germain-traktaten samt art. 6 Wien-traktaten). Reglerna om tros-, samvets- och världsåskådningsfrihet präglas alltså av tolerans. Denna tolerans skall verka ömsesidigt mellan männiprincipiell skorna och leder därför till en begränsning av friheten såtillvida som den inte får inkräkta på andra individers rättigheter. Ytterligare begränsningar framgår av art. 63 av Saint-Germain-traktaten som stadgar att utövningen av tros-, samvets- eller världsåskådningsfriheten icke får strida mot den offentliga ordningen, dvs. grundläggande principer i rättsordningen (jfr. VfGH 2944) eller goda seder. Grundlagsskyddet för denna frihet har i fråga om politiska åsikter Så t. ex. har grundlagsregeln icke ansetts givits en ganska snäv innebörd. utan vidare motivera frikallande från vapentjänst såsom värnpliktsvägrare jämlikt 25 § Wehrgesetz (lagen om vapentjänst) (jfr. VfGH 1207, 3480). Skyddad är inte heller den förbundenhet som någon kan känna med en viss språklig eller etnisk grupp (VfGH 3509).

7.3.6 Opinions friheter

är skyddade genom art. 13 StGG och punkt l och 2 Opinionsfriheterna av 1918 års nationalförsamlingsbeslut. Dessa normer stadgar allmän frihet för åsiktsyttringar, för pressen, teater och film samt för radio och televisionen. De kompletteras av art. 33 B-VG, som rör referat av parlamentsförhandlingar, och art. 17 st. 1 StGG, som stadgar frihet för den vetenskapliga forskningen och läroutövningen. Opinionsfriheterna omfattar frihet att yttra personliga tankar eller att tiga. Den omfattar även frihet att mottaga eller meddela underrättelser och idéer, således en viss informationsfrihet. Opinioner får framställas på i stort sett alla tänkbara sätt; friheten gäller exempelvis för tryckalster som böcker, tidningar och affischer, vidare för bilder, radio, film, television, brev, fanor eller andra kännetecken, offentliga tal, uppvaktningar, debattinlägg i parlamentet och föredrag (jfr. pleniavgörandet 17.9.1890, Sammlung von Civilrechtlichen Entscheidungen des k.k. obersten Gerichtshofes. Herausg. von Glaser, Unger, Pfaff u.a. 28. Band. Nr. 13.404). Skyddet omfattar således alla former av talade och tryckta åsiktsyttringar, teater och film samt radio och television.

224 Österrike

Frihetens innehåll bestämmes i huvudsak genom Censurförbudet. Detta förbud garanterar, att opinionsyttringar kan offentliggöras utan föregående myndighetsprövning, men det hindrar inte repressiva åtgärder i efterhand (VfGH 1829, 2283, 2343, 2987, 3286, 3910, 4037). Statsmakterna får inte kringgå grundlagarnas censurförbud speciellt för tryckalster genom posttransportförbud som skulle kunna verka som indirekt censur. Censurförbudet gäller givetvis icke endast för opinionsyttringar i tryckt form utan för alla skyddade yttringar. T. ex. får filmer och teaterpjäser inte heller censureras (VfGH 552, 630, 949, 1089, 1829, 1830, 1846). Grundlagsförbudet mot censur av filmer utesluter emellertid inte, att filmbranschen anordnar frivillig självkontroll av filmer. Speciellt för pressens frihet gäller förutom de nämnda förbuden mot förhandscensur o_ch transporthinder även förbud mot att göra utgivning av tidning eller tidskrift beroende av statlig koncession (VfGH 5218, 5616, 6186). Censurförbudet gäller även för .radio och television w åtminstone i princip. Ljudradio- och televisionsverksamheten äri Österrike privaträttsligt organiserad; bakom den står dock staten. Radio- och televisionsföretagen har monopolställning, men för dem gäller vissa regler som skall säkerställa opartiskhet i sändningarna. Urval av material med hänsyn till dessa regler anses icke utgöra censurerande ingrepp. Grundlagsstadgandena saknar generella, positivt formulerade regler om tillåtet materiellt innehåll i åsiktsyttringar. Endast ett speciellt fall normeras i grundlagstiftningen: art. 33 B-VG ger absolut ansvarsfrihet för sanningsenliga referat av vissa offentliga parlamentsförhandlingar. Det tillåtna innehållet i opinionsyttringar kan därför inte beskrivas positivt. Opinionsfriheternas omfattning framgår endast indirekt av konkretiserande regler i lagstiftningen. Sådan lagstiftning möjliggörs genom det mycket vidsträckta förbehållet i art. 13 StGG. K0nkretiseringsbestämmelser förekommer i ett stort antal förbunds- och delstatslagar och -förordningar (jfr. VfGH 775, 2060, 2587, 2987, 3290, 4087), t. ex. i straffrättsliga föreskrifter om förräderi, ryktesspridning, privatlivets skydd och ärekränkning (§§ 111, 115, 242, 244, 276 strafflagen) och i ungdomsskydds- och pornografilagstiftningen (Bundesgesetz über die Bekämpfung unzüchtiger Veröffentlichungen und den Schutz der Jugend gegen sittliche Gefährung, lagen om åtgärder mot publikationer som sårar tukt och sedlighet, och om skydd för ungdomen mot sedliga faror; jfr. senast VfGH 5215 med ytterligare hänvisningar); ”svartlistning” för viss framtid och därmed förbunden distributionsinskränkning enligt denna sistnämnda lag har författningsdomstolen emellertid förklarat vara grundlagsstridig (VfGH 6615, 6626). Andra konkretiseringar stadgas exempelvis i upphovsmanna- och konkurrenslagstiftningen, i utlänningslagstiftningen (jfr. VfGH 5134) samt i tjänstemannarätten, främst i sekretessbestämmelserna. l författningsbesvärsmålet VfGH 6186 hade ett reklamföretag installerat stora reklamskyltar vid en landsväg, kommunala myndigheter hade beslutat att skyltarna skulle avlägsnas och motiverat beslutet med åberopande av byggnadslagstiftning. Besvär mot beslutet var resultatlösa

Österrike 225

och likaså författningsbesvären som grundades på kränkning av yttrandefriheten. Författningsdomstolen fann att byggnadslagstiftningen bland annat avsåg att skydda landskapsbilden. Yttrandefriheten vore överhuvudtaget inte tangerad. Som speciell opinionsfrihet skyddas i art. 17 st. 1 StGG den vetenskapliga forskningens och läroutövningens frihet på det akademiska området. Denna grundrättighet är absolut; den får icke inskränkas genom enkel lag eller genom förvaltningsbeslut (VfGH 3565). Skyddet för forskningen omfattar t. ex. möjligheterna att företaga vetenskapliga undersökningar samt nedteckna och publicera resultaten (VfGH 3068, 3191; jfr. även VfGH 1777, 1969, 2345, 2706, 2707, 4881). Läroutövningen skyddas bland annat mot godtyckliga ingrepp eller inskränkningar från förvaltningens sida mot presentation av vetenskapligt grundad kunskap (VfGH 2823).

7.3.7 Undervisningsfrihet Art. 17 st. 2-5 StGG stadgar undervisningsfrihet såsom grundrättighet på skolväsendets område. Undervisningsfriheten skyddas i fyra avseenden. Art. 17 st. 2 StGG ger österrikiska medborgare rätt att fritt grunda privata undervisnings- och uppfostringsanstalter, om vederbörande styrkt kompetens. Stadgandet ger dessutom rätt att undervisa vid lagstadgad dessa anstalter. Art. 17 st. 2 StGG innehåller dock inga närmare bestämmelser om statliga bidrag till privatskolor, statligt erkännande av betyg och dylikt. Dessa två rättigheters praktiska betydelse är därför ringa. Den erforderliga tillämpningslagstiftningen är i huvudsak kodiñerad i Privatschulgesetz (lagen om privata skolor) i 1972 års lydelse. Art. 17 st. 3 StGG ger både österrikiska medborgare och utlänningar rätt till undervisning i hemmet. Bestämmelsen var riktad mot normer från 1830 som förbjöd, att katolska barn var inackorderade hos icke-katoliker och undervisades av dem, men aktualiserades 1965 i författningsbesvärsmålet VfGH 4990. Den klagande hade gett stödundervisning i teoretiska ämnen som ingick i körkortsprovet. Undervisningen meddelades i elevernas hem. Läraren bötfälldes för bilskoleverksamhet utan tillstånd. Författningsdomstolen fann dock, att han inte bedrev sådan verksamhet utan grundlagsskyddad hemundervisning. Besvären bifölls därför och bötesbeslutet undanröjdes. Art. 17 st. 4 StGG ger de erkända kyrkorna och religiösa samfunden rätt att ordna religionsundervisningen i skolorna. St. 4 står i nära samband med st. 5 av samma artikel, som ger staten universella tillsynsbefogenheter över skolväsendet. De båda styckenas innehåll är historiskt betingat. Enligt ett 1855 avslutat konkordat och motsvarande lagstiftning för den protestantiska befolkningen tillkom kyrkorna tillsynen över skolväsendet. Detta ändrades i 1867 års statsgrundlag, som sekulariserade skolorna. Kyrkorna och samfunden behöll rätten att anordna religionsundervisning, och staten tillerkändes tillsynsbefogenheter i alla skolfrågor åtminstone i sista instans. Lagstiftningskompetensen iskolfrågor regleras numera i art. 14 B-VG och grunddragen för tillsynsmyndigheternas organisation i art. 81 a och b B-VG.

226 Österrike

Etniska minoriteter i Österrike har enligt Saint-Germain-traktatens art. 67 särskilt garanterade rättigheter till egna, autonoma skolor (se sid. 232 f.).

7.3.8 Mötesfrihet Mötesfrihet stadgas i art. 12 StGG och i punkt 3 av nationalförsamlingens beslut 1918. Dessa grundlagsregler kompletteras av enkel lagstiftning, i huvudsak i 1953 års Versammlungsgesetz (möteslagen). Mötesfriheten har betecknats som en politisk rättighet (RG 37/1872), men grundlagsskyddet anses gälla praktiskt taget alla typer av offentliga sammankomster, t. ex. folkförsamlingar, allmänna möten, offentliga nöjestillställningar, marknadsfester, religiösa sammankomster (jfr. VfGH 2494, 2610) bröllopståg m. m. (jfr. § 5 möteslagen), om deltagarna kommer samman i syfte att samverka på något sätt. sammankomster av människor utan sådant syfte kan vara skyddade genom reglerna om rörelsefrihet (art. 4 och 6 StGG) (VfGH 5193, 5195). Bestämmelserna om mötesfrihet är endast tillämpliga på offentliga möten. Icke-offentliga möten kan dock vara skyddade av andra grundrättighetsregler, t. ex. stadganden om föreningsfrihet när fråga är om ett föreningsmöte (VfGH 4586). Mötesfriheten är såtillvida begränsad som möten med syfte som strider -mot strafflagstiftning samt möten som innebär fara för den allmänna säkerheten eller välfärden icke är skyddade (jfr. § 6 möteslagen). Om konkretiseringar av mötesfriheten stadgas i möteslagen. Möten utomhus är enligt denna lag generellt förbjudna inom en skyddad zon av 300 m i diameter runt de platser, på vilka sammanträden äger rurn av förbundsstatens eller någon delstats parlamentariska församlingar (§ 7 möteslagen). Vidare får deltagare i folkförsamling eller allmänt tillgängligt möte icke vara beväpnad (§ 9 möteslagen). Möte får i övrigt förbjudas genom förvaltningsbeslut om dess syfte strider mot strafflagstiftning eller om genomförandet skulle medföra fara för den allmänna säkerheten eller välfärden (§6 möteslagen). Ett förbudsbeslut måste emellertid te sig rimligt i förhållande till övriga omständigheter (VfGH 774). I författningsbesvärsmålen VfGH 6095, 6304, 6530 och 6850 hade högerextremistiska föreningar kallat till möte. Mötena förbjöds respektive upplöstes av polisen med motivering att protestdemonstrationer vore att befara respektive hade ägt rum. Författningsdomstolen fann, att det inte får läggas i andra personers eller organisationers hand att inskränka en misshaglig men laglig förenings mötesfrihet genom att anordna protestaktioner. Allmänna, icke konkretiserade hänvisningar till troliga protester - även om dessa i mindre omfattning kan medföra problem för den allmänna - betraktades inte skäl för ordningen som tillräckliga förbuds- och upplösningsbeslut. I första hand måste polismyndigheten försöka förhindra att ett lagligt möte störes. Först om detta är omöjligt, kan förbud respektive upplösning komma i fråga (jfr. även VfGl-l B 158/1973 av den 7 december 1973).

Österrike 227

Dessa konkretiseringar och möjligheter till konkretiseringar är försedda med undantag för valmöten under tid när allmänt val är utlyst (§4 möteslagen) samt för offentliga nöjestillställningar, bröllopståg, folkfester eller folkupptåg, begravningar, processioner, vallfärder och andra upptåg för dyrkande av tillåten tro eller åskådning, om dessa anordnas på hävdvunnet sätt (§ 5 möteslagen). I dessa fall får inga ingrepp äga rum alls. Möteslagen innehåller därjämte politirättsliga ordningsföreskrifter bland annat om skyldighet att anmäla möte (§ 2; jfr. VfGH 5087), organisatoriska detaljer (§ ll), deltagande i möte av representanter för vederbörande myndighet (§ 12) och mötes upplösning, om det anordnats i strid med lagens föreskrifter eller om i enlighet med lagen anordnat möte tager ett lagstridigt eller för den offentliga ordningen äventyrande förlopp (§§ 13-15).

7.3.9 Föreningsfrihet Föreningsfriheten skyddas genom art. 12 StGG och punkt 3 av nationalförsamlingens beslut 1918. Till dessa grundlagsbestämmelser kommer enkel lagstiftning, främst 1951 års Vereinsgesetz (föreningslagen). Dessa skyddsregler gäller icke för religiösa föreningar och samfund. För dem gäller särskilda normer i art. 15 och 16 StGG i förening med nationalförsamlingsbeslutet och art. 63 st. 2 av Saint-Germain-traktaten. De allmänna reglerna om föreningsfrihet skyddar ideella föreningar (jfr. §2 föreningslagen). Föreningar med ekonomiska vinstsyften omde olika medlemmarna fattas inte av dem. Dessa - eller åtminstone åtnjuter emellertid det skydd som yrkes- och näringsfrihetsreglerna ger. Föreningsfriheten ger positivt skydd i tre avseenden. Man får för det första fritt bilda föreningar, dvs. föreningsbildningen får icke göras beroende av något statsorgans skönsmässigt beviljade tillstånd eller koncession (VfGH 405, 2621). För det andra tillförsäkras föreningar fri utövning av sin verksamhet (RG 176/1878). För det tredje innebär föreningsfrihet, att förening icke får upplösas genom godtyckligt fattat förvaltningsbeslut. Negativt garanterar föreningsfriheten den enskilde medborgaren att han fritt får avgöra, om han vill inträda i förening eller stanna utanför den (jfr. Oberster Gerichtshof av den 10 maj 1927; Sammlung arbeitsrechtlicher Entscheidungen der Gerichte und Einigungsämter Nr. 3730). Denna allmänna föreningsfrihet begränsas genom bestämmelser i art. 7 och 9 av Wien-traktaten. Art. 7 kräver förbud mot föreningar som vill beröva de slovenska och kroatiska minoriteterna deras rättigheter, och art. 9 fordrar förbud mot nationalsocialistiska föreningar (jfr. VfGH 3497, mot förvaltningsbeslut som förbjöd bilsom ogillade författningsbesvär dande av en National Sozialistische Demokratische Arbeiter Partei (NSDAP)”). Dessa traktatbestämmelser har verkställts i enkel lagstiftning. Konkretiseringar av föreningsfriheten framgår dels av strafflagstiftningen, dels av den nämnda föreningslagen.

228 Österrike SOU 1975 229

Enligt §§ 277-279 strafflagen är vissa former av brottslig föreningsverksamhet kriminaliserade. Jämlikt §6 föreningslagen får vederbörande myndighet förbjuda att förening bildas, om föreningens påtänkta målsättning eller konstruktion är lag- eller rättsstridig eller innebär fara för staten. Beslutet får endast grundas på de stadgar som måste ingivas i samband med att vederbörande anmäler till myndigheten att föreningen skall bildas (jfr. VfGH 625, 2208, 2334). Motsvarande gäller för stadgeändringar (jfr. VfGH 6800 med hänvisning till VfGH 5654). Eventuellt skall stadgar tolkas grundlagskonformt (VfGH 4044). Enligt §§ 24 och 20 föreningslagen får föreningen upplösas genom förvaltningsbeslut, om den har fattat beslut eller kungjort ställningstagande som strider mot strafflagstiftning eller i vilket föreningen att döma av beslutets eller ställningstagandets form och innehåll gjort anspråk på auktoritet liknande den lagstiftande eller verkställande statsmaktens; föreningen får vidare tvångsvis upplösas, om den överskrider gränserna för stadgeenlig verksamhet och om den överhuvudtaget icke längre motsvarar förutsättningarna för sin rättsliga existens (jfr.VfGH 155, l532,1608,1735, 1780, 2057, 3545, 3957). För politiska partier saknas alltjämt särskilda regler som beaktar deras speciella problem. Den allmänna föreningslagstiftningen torde inte vara tillämplig; de stora, i parlamentet representerade partierna har exempelvis åter konstituerat sig efter andra världskriget utan att följa föreningslagens föreskrifter. Rättsläget är därför oklart. Religiösa föreningars verksamhet skyddas i huvudsak genom reglerna om tros-, samvets- och världsåskådningsfrihet. Olika regler gäller därvidlag för erkända och icke-erkända religiösa samfund och föreningar. Art. 15 StGG skyddar de erkända samfunden och kyrkorna mot ingrepp i religionsutövning, inre förvaltning och förmögenhet. Erkända är praktiskt taget alla i Österrike företrädda större kristna kyrkor samt det israelitiska trossamfundet. Trosbekännare som icke tillhörde något erkänt samfund hade enligt 1867 års normering i art. 16 StGG endast rätt till fri religionsutövningi hemmet. Denna rätt har utvidgats dels genom 1918 års nationalförsamlingsbeslut, dels genom art. 63 av Saint-Germain-traktaten. Sedan första världskriget åtnjuter därför även icke erkända samfund grundlagsskyddad föreningsfrihet. Detaljerna, i synnerhet föreningslagens tillämplighet på icke erkända samfund, är icke klarlagda (jfr. två äldre avgöranden RG 1891/1911 och VfGH 1265 samt utläggningen hos Ermacora: Handbuch der Grundfreiheiten S. 442 ff.).

7.3.1O Petitionsrätt Petitionsrätten skyddas genom art. 11 StGG. Den innebär frihet att hänvända sig med allmänna framställningar och ansökningar till statliga organ utan att nackdelar behöver befaras (jfr. VfGH 4295, 6131, 6441). Statsorganen är skyldiga att mottaga petitioner men är inte förpliktade att taga ställning till innehållet eller att besvara dem. Parlamentets två kamrar accepterar petitioner endast om de ingives av en ledamot i

Österrike 229

respektive kammare (§ 77 Bundesgesetz betreffend die Geschäftsordnung des Nationalrates, lagen angående nationalrådets arbetsordning, och § 60 Gesehäftsordnung des Bundesrates, förbundsrådets arbetsordning). För petitioner av militär personal i ärenden som rör tjänstgöringen har inrättats en parlamentariskt sammansatt besvärskommission (Beschwerdekommission) vid försvarsdepartementet (§6 Wehrgesetz, lagen om vapentjänst). Kommissionen får uttala rekommendationer med anledning av petitioner och skall avge årliga verksamhetsberättelser via försvarsministern till parlamentet.

7.3.1 1 Kommunikationsfriheter

Enligt art. 10 StGG åtnjuter brevhemligheten grundrättighetsskydd. gäller för tillsluten skriftlig kommunikation mellan personer. Skyddet - och telekommunikation samt För andra kommunikationsslag postkommunikation av privat natur - saknas bestämmelseri 1867 muntlig års statsgrundlag och de övriga grundlagarna. Kompletterande skyddsförekommer emellertid i enkel lagstiftning, främst i §§ 118 och regler som kriminaliserar brott mot brev- och telehemligheten. 119 strafflagen, ingrepp i den skyddade brevhemligheten får förekomma i fyra fall: vid och annat frihetsberövande, vid husrannsakan (jfr. VfGH 938, häktning 2990, 3592), under krig samt i enlighet med domstolsorder på grund av särskilt lagstadgande, t. ex. i brottmål på grund av straffprocessrätten eller enligt § 8 Epidemiegesetz (epidemilagen) för desinfektionsändamål dock Entscheidungen des österreichischcn Obersten Gcrichtshofes in (jfr. Zivilsachen. Band 36. Nr. 135: Rätten tillät icke att en underrättsdomare utfärdade order att öppna ett brev som cn framliden hade efterlämnat med förordnande att brevet oöppnat skulle överlämnas till en viss person).

7.3.12 Bostadens helgd Bostaden och hemmet skyddas av art. 9 StGG i förening med 1862 års om hemfrid. Detta skydd är riktat mot godtycklig och därför grundlag lagstridig husrannsakan (VfGH 3847, 3967). Det får åberopas av både den civilrättsligt berättigade och den faktiske innehavaren (VfGH 1906). Bostadsbegreppet tolkas extensivt (Entscheidungen des k.k. Obersten Gerichts als Cassationshofes. Neue Folge. 1. Band. Nr. 2285; senast VfGl-I 6328); såsom fredad bostad betraktas även biutrymmen som källarlokaler (VfGH 5182) och lokaler för privat läkarpraktik invid den egentliga bostaden (VfGH 1747). Jämte bostaden i denna bemärkelse skyddar lagen även övriga till hushållet hörande utrymmzn. Till sådana hänföres affärslokaler (VfGH 181 l) och företagslokaler (VfGH 2867). ingrepp i skyddet får förekomma för brottsbekämpning (§ 2 grundlagen om hemfrid; jfr. VfGH 5083) samt för politi-, tull- och skatterättsliga inspektioner (§ 3 grundlagen om hemfrid). Såsom tillåten inspektion har författningsdomstolen i VfGl-l 6328 godkänt en av polisen genomförd kontroll av samtliga rum i ett hotell.

230 Österrike

Kontrollen syftade till att undersöka om föreskrifter om inskrivning av gäster hade iakttagits. Rätten fann, att - eventuellt lagstridig - husrannsakan icke förelåg, eftersom polisen inte sökte efter vissa personer eller saker, men rätten framhöll i sin årsberättelse för året 1970 att lagstiftningen på detta område vore ofullständig. lngrepp får endast ske på order av domstol, i brådskande fall även på order av förvaltningsmyndighet. På begäran skall den ingripande myndigheten utfärda intyg om det genomförda ingreppet och motivera de företagna åtgärderna. Förfarandet i övrigt normeras närmare i straffprocessrätten (§§ 139 ff. straffprocessordningen) och finansstraffrätten (Gefällstrafgesetz, skattestrafflagemjfr. VfGH 181 1).

7.3.13 Yrkesfrihet

Yrkesfriheten normeras i art. 18 och 6 StGG. Art. 18 StGG stadgar frihet för yrkesval och yrkesutbildning (jfr. VfGH 2030, 3092, 5440). Den avser att förbjuda inskränkningar i yrkesval och yrkesutbildning genom skrå- eller ståndsprivilegier. Yrkesutövningen skyddas av art. 6 StGG, som stadgar principiell näringsfrihet. Skyddsnormerna för yrkesutövning å ena samt yrkesval och yrkesutbildning å andra sidan är utformade på olika sätt. Skyddet för yrkesutövningen (art. 6 StGG) står under ett allmänt förbehåll för tillämpningslagstiftning och därmed även för insnävande konkretiseringar. Förbehållet har utnyttjats i omfattande näringsrättslig lagstiftning av liknande karaktär och struktur som den svenska. Friheten för yrkesval och yrkesutbildning (art. 18 StGG) är däremot icke villkorad; konkretiserande lagstiftning får alltså inte bemyndiga till ingrepp i friheten.

Gränser för friheten enligt art. 18 StGG drogs upp i målet VfGH 5611. En musiker hade blivit straffad av vederbörande polismyndighet, eftersom han hade blåst valthorn på kvällstid, så att invånarna i hans bostadshus hade störts. Musikern anförde författningsbesvär och åberopade att. 18 StGG. Författningsdomstolen fann, att grundrättigheten ville skydda mot skrå- eller ståndsprivilegier men inte gav frihet att bedriva sin utbildning på ett sätt som ingrep i andra människors lagligt skyddade sfär. Besvären ogillades därför. Av statsgrundlagens ordalydelse framgår inte klart, hur gränsen skall dragas mellan den ovillkorade friheten och det villkorade skyddet. En sådan gränsdragning har varit speciellt viktig för frågor rörande lagstiftning om förutsättningar för att kunna påbörja yrkesutövning. I en lång rad avgöranden har författningsdomstolen hänfört dessa frågor till art. 6 StGG (VfGH 2030, 3168, 3191, 3468, 3646, 4011, 4019, 5279, 5871, 5876, 6454, 6464, 7071). Tillämpningsområdet för denna artikel har därigenom blivit utvidgat betydligt. Då art. 6 StGG inte innehåller materiella normer för utformningen av nödvändig tillämpningslagstiftning, har lagstiftaren långtgående normeringsmöjligheter. I fråga om statliga befattningar begränsas art. 18 och 6 StGG av art. 3 StGG i förening med art. 66 st. 2 av Saint-Germain-traktaten och art. 8 av Wien-traktaten. Enligt dessa regler skall alla österrikiska medborgare

Österrike 231

ha tillgång till statliga befattningar oberoende av ras, kön, språk, religion eller politisk åsikt. Stadgandet kräver emellertid endast, att ansökan om statlig befattning skall tillåtas. Det binder inte vederbörande statsorgan att utnämna en viss - t. ex. särdeles väl meriterad - till person innehavare av den sökta befattningen. Uteblir utnämningen, kan detta inte innebära ett brott mot grundlagsgarantien (jfr. VfGH 415, 779, 1689, 1881). Tillträdande av statlig befattning förutsätter enligt art. 3 st. 2 StGG att det österrikiska medborgarskapet förvärvats dessförinnan. Ett undantag gäller för professorsbefattningar vid österrikiska universitet enligt art. 6 st. 4 B-VG i förening med §65 Staatsbürgerschaftsgesetz (medborgarskapslagen); i sådant fall förutsättes inte att vederbörande kandidat före tillträdet blivit österrikisk medborgare. Saknar han detta medborgarskap, förvärvar han det automatiskt med tillträdet.

7.3.14 Egendomsrátt Egendomsrätten skyddas av art. 5 StGG. Skyddet står under ett lagstiftningsförbehåll som tillåter begränsande ingrepp och expropriation genom och på grundval av enkel lagstiftning. Skyddet tillkommer även utlänningar och utländska juridiska personer (VfGH 5513). Skyddet enligt art. 5 StGG avser icke endast äganderätten i teknisk mening utan alla privata förmögenhetsrättigheter (VfGH 3684, 5046, 5371, 5948, 6186 och B 84/73 av den 10 oktober 1973). Det omfattar däremot icke offentligrättsligt grundade rättigheter, t. ex. statstjänstemäns löne- och pensionsanspråk (VfGH 1827, 2119, 2242, 2311, 2437, 2869, 3508, 4260, 4363, 5370, 6733), rätt till att patentmyndigheten beviljar patent (VfGH 5684; jfr. även VfGH B 21, 34, 35/73 av den 17 oktober 1973) eller anspråk på avskrivning av avgifter och skatter eller återbetalning av för mycket erlagda avgifter och skatter (VfGH 4352, 4731, 5263, 5333, 6725). Expropriation är enligt författningsdomstolens tolkning av art. 5 StGG endast tillåtlig till det allmännas väl, icke till förmån för enskilda personer eller persongrupper (VfGH 1853, 3666, 5617, 5807, 6763;jfr. även VfGH 1809, 2934). Behovet att expropriera måste dessutom vara konkretiserat (VfGH 3666). Eventuell lagstiftning om expropriation skall detaljerat beskriva förutsättningarna för och förfarandet vid expropriation (VfGH 1123). Grundlagsnormeringen kräver emellertid inte att ersättning under alla omständigheter skall utgå vid expropriation. Enkel lagstiftning skulle kunna innehålla bemyndigande till expropriation utan ersättning (VfGH 1123, 2572, 2680). Expropriationsreglerna gäller även om egendomsrätten endast begränsas. Sådana begränsningar får icke urholka egendomsrättens väsentliga innehåll (VfGH 4486, 5208, 6316, 6780). Socialisering betraktas som ett specialfall av expropriation och är därmed underkastad (VfGH 1853; även VfGH

expropriationsreglerna

2431, 2680, 3118). Socialiseringsåtgärder begränsas emellertid av art. 6 StGG; socialiseringen får inte urholka yrkesutövningsfriheten (näringsfriheten).

232 Österrike

Lagliga beskattningsåtgärder faller i normalfallet inte under expropriationsreglerna (VfGH 4086, 5858). Därvid förutsättes dock, att beskattningsformen inte missbrukas (jfr. VfGH 3919 samt även 3666). Beskattning utan lagstöd liksom andra ingrepp i egendomsrätt utan sådant stöd kan däremot bryta mot egendomsrättsskyddet (VfGH 3630, 3631, 3773, 4941, 6164, 6740; jfr. även VfGH 5683, 5948 och 6557 med ytterligare hänvisningar).

7.3.1 5 Frihet att förvärva fastighet Som speciell ekonomisk frihet skyddar art. 6 StGG medborgarnas rätt att fritt förvärva fast egendom; utlänningar är icke skyddade (VfGH 5932). Normeringen har nära samband med dels rörelsefriheten, dels den fria yrkesutövningen (näringsfriheten) och dels egendomsrättsskyddet; dessa friheter skall inte kunna urholkas genom begränsningar i fråga om förvärv av fast egendom. Vilka begränsningar som åsyftas framgår av stadgandets tillkomsthistoria. Den visar att det tillkommit som förbud mot ståndsprivilegier vid fastighetsförvärv. Detta historiska syfte har blivit bestämmande för författningsdomstolens - trots att bestämmelsens praxis ordalydelse i och för sig inte hade hindrat en tillämpning på modernare former av förvärvsbegränsningar; rätten har t. ex. iett flertal avgöranden fastslagit, att art. 6 StGG icke förbjuder allmän, för alla medborgare oavsett ståndstillhörighet eller härkomst gällande naturskyddslagstiftning eller inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastigheter men får inte skapa en ny jordbrukareklass (VfGH 2404, 2546, 2662, 2688, 3975, 4429, 4567, 5683, 5839, 6029, 6063). Fastighets nyttjande skyddas inte av art. 6 StGG (VfGH 4862, 5547). Enligt art. 6 st. 2 StGG får lagstiftaren föreskriva inskränkningar i rätten för den döda handen (manus mortua) att förvärva fast egendom. Regeln syftade till att motverka anhopning av fast egendom hos i synnerhet kyrkliga institutioner, som var bundna av vissa kyrkorättsliga avyttringsförbud (Corpus iuris canonici C Xqu. 2, C XII qu. 2 osv.: numera Codex iuris canonici can. l530;jfr. även det liknande stadgandet i kap. 26 § 6 av 1686 års svenska kyrkolag).

7.3 . 1 6 Minoritetsskydd En av de viktigaste bestämmelserna i 1867 års statsgrundlag vid dess tillkomst var art. 19 som stadgade lika rättigheter för alla nationaliteter, dvs. etniska grupper som omfattades av den österrikisk-ungerska monarkien. När denna bröt samman efter första världskriget ändrade nationalitetsproblematiken karaktär. I det kvarvarande Österrike var befolkningen övervägande tysk, dock med betydande icke-tyska minoriteter, i huvudsak kroater, slovener och den vindiska befolkningsgruppen. Deras intressen skyddades i art. 66-68 av Saint-Germain-traktaten. Dessa minoritetsskyddsbestämmelser tog över det gamla nationalitetsskyddsstadgandet i 1867 års statsgrundlag (VfGH 2459). Minoritetsskyddet aktualiserades och utbyggdes sedermera i Wien-traktatens art. 7.

Österrike 233

Minoritetsskyddet enligt dessa bestämmelser omfattar en negativ och en positiv sida. Negativt skall reglerna förebygga diskriminering. Saint-Germaintraktatens art. 66 förbjuder därför speciellt att minoritetsbefolkningens politiska rättigheter inskränkes; artikeln är i detta avseende lex specialisi förhållande till den allmänna likhetsgrundsatsen i art. 7 B-VG. Det skyddet är vidare riktat mot ingrepp på det religiösa och det negativa kulturella . planet. Minoritetsskyddets positiva sida förpliktar staten att skydda och bevara minoriteterna genom aktiva åtgärder, i huvudsak genom att ställa subventioner till förfogande för - iövrigt autonoma - minoritetsskolor, genom att underlätta användning av minoritetsspråken i offentliga sammanhang och genom att helt allmänt subventionera minoriteternas kulturella och religiösa aktiviteter. Minoritetsskyddet är inte lokalt begränsat till områden med relativt hög andel av minoritetsbefolkning, utan minoritetsrättigheter kan göras överallt i Österrike. För delstaten Kärnten, där huvuddelen av gällande den Slovenska minoriteten är koncentrerad, har skyddet fått en fastare institutionalisering genom Minderheiten-Schulgesetz (lagen om minoritetsskolor) och Minderheiten-Gerichtssprachengesetz (lagen om minoritetens språk inför domstol), båda av den 19 mars 1959, samt Minderheiten-Ortstafelgesetz (lagen om ortbeteckningar i områden med minoritetsbefolkning) av den 6 juli 1972. Enligt art. 8 B-VG är tyska språket Österrikes officiella språk; men Wien-traktatens art. 7 och därtill utfärdade tillämpningslagar och enligt -anvisningar är slovenska och även kroatiska tillåtna såsom språk inför domstolar och myndigheter. faktiska torde vara svår att Minoritetslagstiftningens betydelse beskriva. Någon befolkningsstatistisk minoritetsräkning har hittills inte förekommit - främst av svårigheterna att någorlunda klart på grund definiera kriterier för minoritetstillhörighet. En allmän tendens förefaller vara att ålägga alla statsorgan stor minoritetsvänlighet och att mycket pragmatiskt söka lösningar av vardagliga problem.

7.4 österrikisk litteratur om grundrättigheter

A Förarbeten 1867 års lagstiftning utgår i många avseenden från de idéer och förslag som framfördes 1848. Material från denna tid är samlat i Alfred Fischel: Die Protokolle des Verfassungsausschusses über die Grundrechte. Ein Beitrag zur Geschichte des österreichischen Reichstags vom Jahre 1848. Wien, Leipzig 1912 De egentliga förarbetena till 1867 års lagstiftning år tryckta i parlamentstrycket Stenographische Protokolle über die Sitzungen des Hauses der Abgeordneten des Reichsrathes. IV. Session (l. Session, ll. Wahlperiode, vom 20. Mai 1867 bis 15. Mai 1869). 1. Band S. 778-795, 799-817, 985, 993-994. 2. Band S. 1571, 1598-1616, 1627, 1635-1636, 1810, 1851-1852, 1989.

234 Österrike

Stenographische Protokolle des Herrenhauses des Reichsrathes. Vierte Session. 1867, 1868, 1869. S. 173, 212, 268, 271-275, 281, 285- 287, 358, 373, 388, 390, 411, 465. Detta material har åter utgivits i Die neue Gesetzgebung Oesterreichs. Erläutert aus den Reichsraths- Verhandlungen. Erster Band. Die Verfassungsgesetze und die Gesetze über den finanziellen Ausgleich mit Ungarn. Wien 1868. S. 305-394. Förarbeten till 1920 års grundlagstiftning är samlade i Felix Ermacora: Quellen zum österreichischen Verfassungsrecht (1920). Die Protokolle des Unterausschusses samt Verfassungsentwürfen. (Mitteilungen des Österreichischen Staatsarchivs. Ergänzungsband VIII). Wien 1967.

B Lagkommen tarer

Hans R. Klecatsky: Das österreichische Bundcsverfassungsrecht. 2. Auflage. Wien 1973 Hans Kelsen, Georg Froehlich, Adolf Merkl: Die Bundesverfassung vom 1. Oktober 1920. (Die Verfassungs-Gesetze der Republik Österreich.

Herausgegeben von Hans Kelsen, 5. Teil: Bundesverfassung). Wien,

Leipzig 1922

C Handböcker

Ludwig Adamovich, Hans Spanner, Ludwig K. Adamovich Jr-z Handbuch des österreichischen Verfassungsrechts. 6. Auflage. Wien, NewYork 1971 Robert Walter: Österreichisches Bundesverfassungsrecht. Wien 1972 Felix Ermacora: Handbuch der Grundfreiheiten und der Menschenrechte. Wien 1963

D Prejudikatsam lingar

Sammlung der nach gepflogener öffentlicher Verhandlung geschöpften Erkenntnisse des k.k. österreichischen Reichsgerichtes. Herausgegeben von Anton Hye und Karl Hugelmann. (1869-1918) Sammlung der Erkenntnisse und wichtigsten Beschlüsse des Verfassungsgerichtshofes. Neue Folge. (1921 -1933, 1946- ) med registerverken Johann Hirsch, Alfred Die Judikatur Kaltenberger: des Verfassungsgerichtshofes 1919-1964. 2 Bände. Wien 1966 och Johann Hirsch, Gerhard Egger: Die Judikatur des Vcrfassungsgerichtshofes 1965-1969. Wien 1971

fri- och i komparativ

8 Medborgerliga rättigheter

belysning

Dr. fur., jur. kand. Hans-Heinrich Vogel

8.1 Sammanfattning; förkortningar

Enskildas fri- och rättigheter skyddas i Europa och grundläggande Nordamerika sedan 1600- och 1700-talens stora revolutioner i England, Förenta staterna och Frankrike. Under 1800-talet intog de flesta europeiska staterna fri- och rättighetsregler i sina grundlagar. Dessa regler är vanligtvis avfattade som generalklausuler, vilka utformas närmare i annan lagstiftning och i domstols- och förvaltningspraxis. Fri- och rättighetsnormerna anses regelmässigt vara omedelbart bindande för alla samhällsorgan. Strider annan lagstiftning mot grundlagarnas fri- och rättighetsbestämmelser, äger oftast grundlagen företräde; undantag förekommer, av om grundlag strider mot parlamentariskt antagen lag. Ogiltigförklaring lagstiftning såsom grundlagsstridig kan vara förbehållen särskilda organ, i Västtyskland och Österrike. Dessa sankt. ex. författningsdomstolarna tionsorgan är väl inlemmade i respektive lands politiska system. Inte i något land överväger man en inskränkning av sanktionsorganens befogenheter. Vissa rättigheter skyddas såsom fri- och rättigheter i åtskilliga stater, andra är nationellt särpräglade. översikten upptaget endast de mera förekommande fri- och rättigheter som närmare framgår av vanligt innehållsförteckningen.

Förkortningar (utöver tidigare Omnämnda)

US, Cranch, Wallace United States Cases Adjudged in the Supreme Court Reports. av rättsfall som förevarit i Förenta staternas högsta dom- (referat stol) Ur samlingen av rättsfall från Förenta staternas högsta domstol citeras med uppgift om parterna, volym, serietitelns förkortning eller namn samt sida för avgörandets början och eventuellt sida för utgivarens uppslaget ävensom året när avgörandet meddelades, t. ex. Roe v. Wade, 410 US 113 at 125 (1973) Marbury v. Madison, l Cranch l37 (1803)

236 Komparativ belysning

8.2 Allmänna delen

8.2. 1 Normernas bakgrund Konstitutionella begränsningar för den styrande statsmakten finner man i Europa alltsedan högmedeltiden. Sådana begränsningar kunde komma till uttryck i individuella konungaeder eller i konungaförsäkringar som exempelvis de svenska kungarnas ed enligt Magnus Erikssons landslag (5 kap. konungabalken) samt 1600- och 1700-talens konungaförsäkringar, de danska kungarnas håndfwstninger eller den tyska kungens ed enligt Sachsenspiegel (Landrecht III 54§ 2, från 1200-talet). Begränsningar kunde också följa av generella utfästelser av en furste på furstendömets vägnar eller av kontrakt mellan fursten å ena samt adeln och ständerna å andra sidan, t. ex. den delvis fortfarande gällande Magna Carta Libertatum i England (1215) eller den tyska Bulla Aurea (1356). Dessa begränsningar avgränsade feodalsamhällets olika organ gentemot varandra; de saknade ännu det på den enskilda människan inriktade skyddselementet, som är kännetecknande för nya tidens fri- och rättighetsgarantier. Den nya tidens föreställningar om okränkbara individualrättigheter har sina rötter i 1600- och 1700-talens stora kulturella rörelser - kraven på livets sekularisering, på rationalism och på politisk liberalism. En teoretisk utformning fick dessa idéer i lärorna om samhällsfördraget; detta fördrag konkretiserade oförytterliga och okränkbara rättigheter för den enskilde medborgaren. Fri- och rättighetstänkandet ledde till praktiska resultat för rättslivet genom 1600- och 1700-talets tre stora revolutioneri England, Nordamerika och Frankrike. 1 England skedde de första betydande praktiska landvinningarna genom Habeas Corpus Act, 1679 (31 Car. 11, c. 2), och Bill of Rights, 1689 (l Will. & Mar., sess. 2, c. 2), samt en moderniserad tolkning av 1215 års Magna Carta. Dessa lagar gäller delvis fortfarande i England och bildar en del av stommen i den moderna engelska fri- och rättighetsnormeringen. Det engelska rättstillståndet blev vägledande för Englands nordamerikanska kolonier under revolutionen mot moderlandet 1776-1783. De flesta av dem antog rättighetsförklaringar med grundlagskaraktär; först bland dessa kolonier var Virginia med sin Bill of Rights av den 12 juni 1776. De förutvarande koloniernas fri- och rättighetsgarantier förnyades och utvidgades i 1789 års Constitution of the United States of America och i de första tio tilläggen till denna konstitution (även kallade Federal Bill of Rights; i kraft sedan 1791) samt det fjortonde tillägget till konstitutionen (i kraft sedan 1868). Liksom sina engelska förebilder var dessa förklaringar avfattade som konkreta bud och avsedda för omedelbar tillämpning i domstolarna, och liksom l600-talets engelska lagstiftning gäller dessa grundlagsregler alltjämt. De amerikanska fri- och rättighetsförklaringarna blev direkt mönstergivande för Franska revolutionens teoretiker, som 1789 formulerade sin Déclaration des droits de Phomme et du citoyen, som senare komplette-

Komparativ belysning 237

rades och inlemmades i 1791 års författning. Denna deklaration vilade emellertid att rättighetsnormernas efterlevnad vore en på det antagandet av det mänskliga förnuftets seger i revolutionen samt att självklar följd det allmännas vilja, som kom till uttryck i lagarna, inte kunde fela; en sanktionsapparat ansågs därför inte vara nödvändig. Fri- och rättighetskunde därmed samtidigt ändra karaktär. Till försvarstanken i stadgandena de amerikanska och engelska fri- och rättigheterna fogades tankar om mål för ett gott samhälle i framtiden. Gränslinjen mellan konkret tillämpliga och programförklaringar för mer eller skyddsbestämmelser politiska mindre avlägsen framtid blev oklar. Idén att grundlagfästa vissa mänskliga och medborgerliga rättigheter har under 1800- och l900-talen fått stor spridning. l Europa exempelvis de flesta tyska staterna konstitutionella antog efter franskt mönster under 1800-talet; sådana rättighetsbestämmelser bestämmelser ingår också i 1919 års grundlag för Tyska riket och 1949 Österrikes fri- och rättighetslagstiftning tillkom års västtyska grundlag. 1867, den schweiziska i kantonerna på 1830-talet och på huvudsakligen det federala 1848 och 1874. 1 Nederländerna antogs fri- och planet 1815, i Belgien 1831, på Malta redan 1802 och i rättighetsstadganden Italien 1848 (i den senare för hela landet gällande piemontesiska författningen). stater har fri- och blivit grundlagfästa i 1 socialistiska rättigheter anslutning till en av Lenin 1918 framlagd deklaration; fri- och rättighetsav denna deklaration innehåller t. ex. 1936 års förklaringar på grundval sovjetiska unionsförfattning, 1968 års östtyska grundlag, 1972 års ungerska grundlagstiftning och Polens grundlag från 1952. Fri- och har vidare tagits in i författningar som rättighetstanken endast har ytliga förbindelser till europeiskt rättstänkande, exempelvis i frän 1889 och 1947 samt den indiska de japanska författningarna författningen från 1949. l Skandinavien infogades fri- och rättighetsstadganden i 1814 års norska grunnlov och i de danska grundlagarna sedan 1849 ärsjunigrundlov samt i 1919 års finska regeringsform. 1809 års svenska regeringsform tillkom endast två årtionden efter de nordamerikanska och franska men upptog inte de där framförda idéerna. § 16 rättighetsförklaringarna, RF 1809 fortsatte den inhemska traditionen av konungaförsäkringar och tillhör därmed internationellt sett den inledningsvis omnämnda äldre av konstitutionella begränsningar. §86 RF 1809 innehåller därtypen emot en detaljerad men fragmentarisk fri- och rättighetsnormering i modern mening närmast liknande den engelska i 1679 års Habeas Corpus Act. De nationella fri- och rättighetsstadgandena kompletterades redan under 1800-talet med folkrättsliga stadganden, exempelvis 1864 års Röda kors-konvention och antislaverikonferensens generalakt, antagen i Bruxelles 1890. Under 1900-talet tillkom bestämmelser i fredsfördragen efter första och andra världskriget, t. ex. i Saint-Gcrmain-traktaten med Österrike från 1919 (avsnitt V i del 11) och 1947 års fredsfördrag med 4 Italien (art. 15). Dessutom utarbetades konventioner om speciella rättig-

238 Komparativ belysning

heter, exempelvis konventionen mot Slaveri av den 25 september 1926 och konventionen rörande flyktingars internationella ställning av den 28 oktober 1933. En mera omfattande formulering av internationellt fri- och rättighetstänkande innehåller Förenta Nationernas 1948 antagna Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som har karaktär av icke bindande riktlinjer. På grundval av denna förklaring har Förenta Nationerna senare, den 16 december 1966, antagit dels en internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, dels en internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Dessa två konventioner är avsedda att bli folkrättsligt bindande, men har ännu inte trätt i kraft. Som partikulär folkrätt för flertalet västeuropeiska stater gäller två andra regelverk, i vilka man på liknande sätt som Förenta Nationerna har försökt hålla isär klassiska skyddsrättigheter å ena och sociala prestationsrättigheter å andra sidan: 1950 års Europarådskonvention och 1961 års Sociala stadga (se SOU 1974:88). Stats- och värdefilosofierna bakom fri- och rättighetsnormerna har växlat med samhällsförändringarna och kunnat inspirera reformer, som t. ex. de engelska lagstiftningsarbetena under 1800-talet i anslutning till Jeremy Benthams arbeten, men också kunnat motverka fri- och rättighetstänkandet som i Tyskland och Österrike under 1930- och l940-talen. Sett ur ett vidare perspektiv har emellertid filosofiska skolor endast haft ytligt inflytande på de fri- och rättighetsnormer som utformats med hänsyn till ofta förekommande situationer i det praktiska rättslivet. De österrikiska fri- och rättighetsbestämmelserna exemplifierar detta: Stommen i den mycket verklighetsnära normeringen i 1867 års statsgrundlag tillkom i ett reaktionärt kejsarrike men i 1848 års europeiska revolutionsanda. Den har kunnat överleva 1918 års revolution och parlamentarismens genombrott. 1920 har den blivit inlemmad i den av Hans Kelsens rena rättslära inspirerade författningen. Den har åter kunnat träda i kraft efter den nationalsocialistiska tiden och andra världskriget och utgör fortfarande ett visserligen åldrigt men inte föråldrat, i författningsdomstolens praxis mycket aktuellt regelverk. Samma oberoende av politisk filosofi gäller för Förenta staternas och Englands fri- och rättighetsbestämmelser.

8.2.2 Normernas källor I de till Europarådskonventionen anslutna staterna och i Förenta staterna behärskas fri- och rättighetsnormeringen av bestämmelser i de nationella grundlagarna. Folkrättsliga regler har - med undantag för Europarådskonventionen ringa betydelse. I de till Europarådskonventionen anslutna staterna konkurrerar de nationella fri- och rättighetsnormerna med konventionens regelsystem. Denna konkurrens har fått olika lösningar i olika stater. Bland dem kan man skilja på tre grupper. l den första gruppen har konventionen inte blivit infogad i inomstatlig rätt. Konventionsbestämmelserna betraktas därför inte såsom formellt

Komparativ belysning 239

bindande för nationella rättstillämpningsorgan. Till gruppen hör Danmark, Irland, Island, Malta, Norge, Storbritannien och Sverige; även Frankrike torde höra till denna grupp. I den andra som omfattar Belgien, Italien, Turkiet, Västgruppen, och Grekland före statskuppen 1967, har konventionen blivit tyskland inlemmad i inomstatlig rätt, men inte som grundlag. Konventionsbestämmelserna utgör i dessa stater ett tillägg till den nationella fri- och rättighetsnormeringen, men inte med den styrka som tillkommer grundlagstiftning. l de stater som tillhör den tredje gruppen har konventionen blivit i inomstatlig rätt som grundlag, som garanterar ett minimibeinfogad stånd av fri- och rättighetsnormer. I gruppen ingår Nederländerna, Luxemburg och Österrike samt Cypern före 1974 års kuppförsök och turkiska invasion. För de två första grupperna föreligger ett problematiskt motsatsförhållande mellan folkrätt å ena och nationell rätt å andra sidan. l stater som tillhör den första gruppen kan man inte härleda ur konventionsnormerna på det nationella planet, trots att rättigheter konventionen främst avser att normera förhållandet av de fördragsslutande staterna till deras egna undersåtar. Visserligen har staterna i denna - undantagna dock Frankrike och Malta - tillåtit att enskilda grupp anför besvär hos konventionsorganen mot kränkningar av personer konventionsrättigheter; en viss aktualisering åtminstone på det internationella planet är således tänkbar. Besvärsförfarandet är dock omständligt och för enskilda utan stöd hos organisationer dyrt. Det kan därför endast ersätta en aktualisering Motsati undantagsfall på det nationella planet. sen mellan folkrätt och nationell rätt blir ännu tydligare, om den nationella rätten som t. ex. i Frankrike inte ger effektiva fri- och rättighetsgarantier på områden som normeras i konventionen. I den andra statsgruppen kan man härleda rättigheter ur konventionen på det nationella planet; men konventionens normer har bland de nationella rättskällorna placerats på samma plan som vanlig lagstiftning och lägre än grundlagstiftning. Strider konventionsnormer mot normer i äldre vanlig lagstiftning, betraktas denna äldre lagstiftning som helt eller delvis upphävd. En öppen fråga är dock, hur det fall skall lösas att konventionsnormer strider mot yngre lagstiftning. För de stater som anför besvär tillåter att enskilda personer hos konventionsorganen - är dock klart, att konventionsorganen inte Västtyskland och Belgien kan bindas av yngre lagstiftning.

Med konventionsnormernas placering i förhållande till vanlig lagstiftning i denna statsgrupp sammanhänger tekniska problem för den som vill härleda rättigheter ur konventionen i Västtyskland och - före 1964 - i Österrike. De viktigaste prövningsorganen i dessa stater, författningsdomstolarna, får endast pröva påstådda kränkningar av rättigheter som är garanterade i nationell grundlag (§ 90 BVerfGG, art. 144 B-VG). Kränkningar av konventionsrättigheter kunde författningsdomstolarna därför inte pröva. l Österrike blev detta särskilt kännbart, eftersom det delvis gamla nationella fri- och rättighetssystemet uppvisade åldersbetingade luckor, medan Västtysklands relativt moderna fri- och rättighetsnorme-

240 Komparativ belysning

ring hittills inte har orsakat liknande problem. Problemen löstes i Österrike genom att konventionen 1964 retroaktivt tillerkändes grundlagskaraktär; i Västtyskland har motsvarande lagstiftning ännu inte blivit föreslagen. Det får tilläggas, att grundlagstiftning och därmed nya ställningstaganden till konventionen - är relativt lätt i Österrike (art. 50, 44 B-VG) och Västtyskland (art. 79 GG) - liksom för övrigt i Sverige (8 kap. 5 § RF) och till skillnad från Danmark (§ 88 grundloven).

För den tredje statsgruppen har konventionen relativt sett lättast kunnat få den i konventionens art. 60 avsedda betydelsen som regelverk med effektiva minimigarantier för individerna. Nederländerna, Luxemburg och Österrike tillåter dessutom - trots att konventionen redan kan nationella - att enskilda anför besvär till åberopas på det planet konventionsorganen enligt konventionens art. 25.

8.2.3 Normernas utformning

De nationella fri- och rättighetsnormeringarna följer i de till Europarådskonventionen anslutna staterna och i Förenta staterna i fråga om den tekniska utformningen vanligtvis den i slutet på 1700-talet utvecklade nordamerikansk-franska modellen. Ett undantag härifrån utgör England. Det engelska fri- och rättighetstänkandet präglas fortfarande i teorin av den från 1200-talet härstammande tanken, att det gäller att minska konungens i och för sig allomfattande makt. Sedan 1600-talet sker detta inte längre genom ensidiga utfästelser från konungen eller fördrag mellan konungen och undersåtarna utan genom parlamentets fri- och rättighetslagstiftning, till vilken konungen måste lämna sitt samtycke. Detta synsätt skiljer sig väsentligt från den på tanken om principiell frihet för individen grundade nordamerikansk-franska modellen. Den engelska rätten saknar dessutom ett särskilt förfarande för antagning. av grundlag till skillnad från annan av parlamentet antagen lag. Fri- och rättighetsfå formella - men väl åtskilliga normeringens utformning uppvisar materiella - gemensamheter med den, som finns i de rättsordningar som inspirerats av nordamerikansk och fransk rätt.

Den typiska fri- och rättighetsnormeringen efter nordamerikanskfransk modell utgår från en rättighetsregel i grundlagen, som preciseras av annan lagstiftning och domstols- och förvaltningspraxis. Ett exempel utgör den svenska tryckfrihetsnormeringen enligt 2 kap. l och 4 §§ RF, som preciseras av tryckfrihetsförordningen. Denna åter kompletteras bland annat av lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål och lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt olika kungörelser och praxis till grundlagsreglerna och de övriga föreskrifterna.

Fri- och rättighetsnormernas detaljutformning och fördelningen av normeringen på grundlagstiftning och annan lagstiftning varierar mycket. De svenska grundlagsreglerna om tryckfriheten år t. ex. mycket detaljerade, medan den franska grundlagsgarantien för tryckfriheten (art. ll av 1789 års deklaration i förening med företalet till Frankrikes konstitution av den 4 oktober 1958) bara är mycket allmänt hållen. Variationerna kan vara föranledda av svårigheter att stifta grundlag som t. ex. i Förenta staterna, där detaljnormeringar och eventuella moderniseringar vanligtvis

belysning 241 Komparativ

eller i ett mellan lagstiftning och sker i enkel lagstiftning samspel frirättspraxis. Olikheter kan givetvis också vara orsakade av att någon har blivit mera uppmärksammad i något land än i andra (jfr. och rättighet värn- och i art. exempelvis den västtyska tjänstepliktsnormeringen svenska Även en

l2aGG eller åter den tryckfrihetslagstiftningen).

formuleringar - som i 1958 strävan att bevara historiskt betydelsefulla års franska konstitution eller § 16 av 1809 års svenska regeringsform

kan ha påverkat den tekniska utformningen.

8.2.4 Skyddets omfattning

mellan fri- och l Västtyskland och Österrike skiljer grundlagstiftningen alla människor och fri- och rättigheter som rättigheter som tillkommer endast tillkommer medborgare i den egna staten; skillnaden går tillbaka deklaration. Den har praktisk betydelse blott i fråga på 1789 års franska Vill man inte omöjliggöra utvisning och liknande om rörelsefriheten. utlänningslagstiftning, är det nödvändigt att begränsa friåtgärder enligt i detta fall till egna medborgare. l övrigt skiljer och rättighetsgarantien inte mellan medborgare och utlänntillämpningslagstiftning vanligtvis är därför i stort sett detsamma som enligt 14 kap. 5 § ingar; rättsläget inskränkningar i TF, vilken bestämmelse ju i och för sig skulle möjliggöra dock utan att den hittills har tryckfrihetsgarantierna för utlänningar, med medborgarna i utnyttjats. Utlänningar är därför i stort sett likställda Detsamma gäller för Förenta staterna (jfr. Västtyskland och Österrike. Yick Wo v. Hopkins, 118 US 356 (l 886)), Danmark och Norge.

även Enligt den västtyska grundlagen gäller fri- och rättighetsskyddet för inländska juridiska personer, om ett sådant skydd sakligt över huvud

i fråga (art. 19 st. 3 GG). Detsamma gäller för Österrike taget kan komma staterna Begränsningen till inländska juridiska och Förenta enligt praxis.

personer har hittills inte fått praktisk betydelse.

8.2. 5 Normernas ändring

Fri- och rättighetsnormer i grundlag ändras genom vanlig grundlagsändoch Österrike - England, Förenta staterna, Västtyskland ring i Danmark, betraktar liksom i Sverige enligt 8 kap. 15 § RF. Inget av dessa länder rätt och således fri- och rättighetsnormerna såsom något slags högre

därför kanske undandragna grundlagstiftarens disposition.

Alltför författningsändringar skall i Norge hindras av § 112 djupgående och i Västtyskland av art. 79 st. 3 GG. Dessa bestämmelser grunnloven har emellertid hittills inte blivit aktualiserade i praxis. Deras betydelse för fri- och rättighetsnormeringen är därför inte klarlagd.

varierar och därmed fri- och rättig- Ändringsförfarandenas utformning motståndskraft mot ändringssträvanden. Grundlagsändhetsnormernas svårare i Danmark och Förenta staterna än i de andra ringar är relativt nämnda länderna i och med att folkomröstning respektive godkännande av delstaterna är nödvändig. I Förenta av en kvalificerad majoritet

242 Komparativ belysning

staterna har den löpande förnyelsen av fri- och rättighetsnormeringen därför praktiskt taget helt fått ske genom högsta domstolens praxis.

8.2.6 Normernas begränsning

Fri- och rättighetsnormer är ofta mycket allmänt hållna: ”Den personlige frihed er ukraenkelig” (§7 st. l p. 1 danska grundloven) eller Die Wohnung ist unverletztlich” (art. 13 st. l GG). Uppenbarligen nödvänformuleras diga begränsningar i sådana fall vanligtvis antingen som tillägg till den allmänna principdeklarationen eller som tillämpningsföreskrifter i vanlig lag. Denna formuleringsteknik är ganska vanlig i europeiska grundlagar. .Den förekommer huvudsakligen i normeringar av sådana klassiska fri- och rättigheter, som man har kunnat karakterisera med ett enda begrepp som kan sägas stå för ett helt politiskt program: tryckfrihet, rörelsefrihet, fysisk frihet. Speciellare rättigheter som t. ex. religionsfrihetsstadgandena i Italien, Västtyskland och Österrike har inte sällan en så komplex politisk bakgrund, att grundlagstiftarna har valt att garantera dem genom en mera traditionell lagstiftningsteknik. Frihetens innehåll i klargöres sådana fall inte i två steg - en deklaration och begränsande stadganden utan i ett enda steg genom bestämmelser där begränsningarna är inarbetade i regelns rekvisit- och rättsföljdsdelar. Tvåstegstekniken torde härstamma från 1789 års franska rättighetsdeklaration och kan kanske sägas innebära en kompromiss mellan den franska deklarationens praktiskt svårtillämpade politiska målsättningsformuleringar å ena sidan och de krav som en verklighetsnära tillämpning ställer på lagstiftningsteknik å andra sidan. Denna europeiska tvåstegsteknik har ingen motsvarighet i frioch rättighetstilläggen till Förenta staternas konstitution. l dessa tillägg har man - genom sedvanlig lagstiftningsteknik - formulerat nödvändiga begränsningar redan i rekvisitdelarna.

I några fall i Västtyskland och Förenta staterna har det varit nödvändigt att i tillämpningen avgränsa olika fri- och rättigheter mot varandra eller väga en fri- och rättighet mot ett annat tungt vägande samhällsintresse. Alla dessa fall har haft anknytning till friheten för olika former av opinionsyttringar och det har i allmänhet gällt att avväga denna frihet antingen mot den personliga integriteten eller mot statens säkerhet. För den första situationen ger varken den västtyska eller den nordamerikanska rätten abstrakt företräde åt någondera fri- och rättighet. Konflikter löser man genom intresseavvägning med hänsyn till fallets särskilda omständigheter (jfr. för Västtyskland: Lüth-fallet BVerfGE 7, 198; Lebach-fallet BVerfGE 35, 202. För Förenta staterna: New York Times Co. v. Sullivan, 378 US 254 (l964); Time, Inc. v. Hill, 385 US 374 (1967)). I den andra situationen i Förenta staterna och väl också i gäller Västtyskland den abstrakta regeln, att fri- och inte får rättigheter användas så att statens bestånd (Förenta staterna) respektive samhälleliga grundprinciper (Västtyskland; art l och 20 GG i förening med art. 79 st. 3 GG) blir allvarligt hotade. Emellertid är även här konkreta avvägningar erforderliga, nämligen för att fastslå, om det verkligen rör sig om ett sådant hot eller om vederbörande endast bedriver legitim politisk verk-

Komparativ belysning 243

med som mål (jfr. för Förenta samhet, eventuellt grundlagsändring staterna: Cox v. Louisiana, 379 US 356 Scales v. US, 367 US 203 (l961); ° (1965)).

8.2.7 Normernas inskränkning

kompletteras av lagstiftning utanför grund- Alla fri- och rättighetsnormer För alla fri- och rättighetssystem - oberoende av om de tillerlagen. känner högre rang än annan lagstiftning eller inte - uppkommer grundlag huruvida kan tillåtas inskränka den i då problemet, annan lagstiftning Lösningarna är olika för två skilda fall. grundlagen givna garantien. när staten befinner sig i en tillfällig kris- eller Det ena fallet föreligger, vill inskränka rättigheter. På krigssituation och därför eljest garanterade det internationella är denna situation reglerad i Europarådskonplanet art. 15 och i Sociala art. 30, som tillåter en ventionens stadgans i sådana situationer. Inskränkningar i nedskärning av rättighetsgarantierna tillåtna enligt denna bemärkelse är på det nationella planet uttryckligen i Förenta staterna (tredje konstitutionstillägget), grundlagstiftningen Turkiet Västtyskland (art. (art. 16, 18 och 22 av 1961 års författning), 12 a, 17 a st. 2, 115 c st. 2 nr 1 och 2 GG) och Österrike (art. 4, 10 och

12 StGG). Föreligger sådana kris- eller krigssituationer, går undantagsvis inskränkande vanlig lagstiftning före grundlagens fri- och rättighetsgaran-

tier. l andra länder har inskränkningar förekommit utan uttryckligt grund-

för vissa tryckta skrifter lagstöd. l Sverige utfärdades transportförbud KF (1940:117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska enligt trafikmedel m. m., i Förenta staterna internerades skrifter med statliga under andra världskriget amerikanska medborgare av japansk härkomst

av en exekutiv förordning. Det svenska förbudets grundlagspå grundval förblev tvivelaktig, den amerikanska interneringsaktionen prövaenlighet staternas domstol. Rätten godkände den med i des av Förenta högsta samma indirekta argumentation som i jämförbara inskränkningsprincip fall under första världskriget: Konstitutionen innehåller visserligen inget till av fri- och rättigheter. Men fri- och bemyndigande inskränkning mot staten i ett nödläge, för vilket rättigheterna får inte åberopas konstitutionen i art. l sec. 8 cl. 11-18 för övrigt bemyndigat kongressen

till krigslagstiftning. Jfr. Schenck v. US, 249 US 47 (19l9); speciell v. US, 320 US 81 (1943); Korematsu v. US, 323 US 214 Hirabayashi (1944); Ex parte Mitsuye Endo, 323 US 283 (1944). vill lagstiftaren inte tillfälligt inskränka någon eljest l det andra fallet utan vill att garantien helt allmänt inte beaktad fri- och rättighetsgaranti vid första påseende kan skall gå så långt som grundlagsformuleringen i antagas sträcka sig - dock utan att intaga inskränkande bestämmelser

Den egentliga i grundlagen hemmahörande, nödvändiga grundlagen. och så över till andra normer. preciseringen konkretiseringen flyttas av kopplingsnormer i Stundom sker denna överflyttning på grundval

grundlagen. innehåller i fjortonde tillägget en Förenta staternas konstitution

244 Komparativ belysning

kopplingsnorm, som är formulerad som lagstiftningsbemyndigande (sec. 5). I europeiska författningar är vanligt att utforma kopplingsnormer om lagstiftningsförbehåll (jfr. t. ex. § 71 st. 2 och § 73 danska grundloven, § 99 norska grunnloven, art. 2, 5, 8, 10-14 västtyska GG, art. 5, 12 och 13 österrikiska StGG och art. 26, 83 st. l österrikiska B-VG).

Bakom den nyss nämnda regeln i Förenta staternas författning står den politiska motsatsen mellan förbundslagstiftning och delstatslagstiftning, eftersom det tionde - en del av 1791 års federala konstitutionstillägget fri- och rättighetslagstiftning principiellt ger delstaterna lagstiftningskompetens för alla ärenden som inte uttryckligen hänförts till förbundets verksamhet. Detta kompetensfördelningsproblem har visserligen också blivit aktualiserat i den tyska och österrikiska statsrätten, sedan dessa länder har blivit förbundsstater. Men det har inte påverkat fri- och rättighetsnormeringens tekniska utformning i nämndvärd omfattning. Bestämmande var här i stället fruktan att grundlagen kanske skulle kunna strida mot andra normer och grundlagstiftarens önskan att icke utsätta monarkens respektive parlamentets lagstiftningsåtgärder för ogiltighetsförklaringar på grundval av överväganden om grundlagens högre rang.

Förbehållen i de danska, norska, västtyska och österrikiska grundlagarna är alla försedda med en formellt verkande beståndsgaranti för frioch rättighetsnormeringens grunddrag: inskränkande och preciseringar konkretiseringar får endast ske, om lagstiftningsproceduren iakttages. Den västtyska grundlagen ger därutöver en materiell beståndsgaranti i vissa fall i och med att den skiljer mellan allmänna och kvalificerade lagstiftningsförbehåll. I det kvalificerade förbehållet anges riktlinjer för eventuell preciserande eller konkretiserande De andra lagstiftning. äldre - frioch rättighetssystemen i Danmark, Norge och Österrike saknar liknande materiella garantielement. Som ytterligare garanti stadgar den västtyska grundlagen i art. 19 st. 3 att ingen inskränkande åtgärd får angripa respektive fri- och rättighets väsentliga innehåll. Detta stadgande har verkat som mönster för den österrikiska författningsdomstolens praxis och för övrigt även för 1961 års turkiska grundlag (art. 11 st. 2).

Den västtyska författningsdomstolens rättspraxis från senare år och lagstiftningsorganens reaktioner antyder möjligtvis förändringar i lagstiftningsförbehållens tekniska funktion. Tidigare skulle förbehållen huvudsakligen ge vägledning, när enkel lag och grundlag inte överensstämde. För närvarande löses emellertid aktuella problem som rör den ursprungligen mycket vaga garantien för en allmän personlighctsrätt i art. 2 GG genom tydlig samverkan mellan författningsdomstolen, lagstiftaren och andra domstolar. Detsamma gäller för likhetsgrundsatsens tillämpning enligt art. 3 GG. Förhållandet mellan grundlagen i författningsdomstolens praktiska tillämpning och annan lag liknar därför alltmer förhållandet mellan lag och förordning eller lagstiftning och förvaltnings- eller domstolspraxis i situationer där lagen i brist på praktiska erfarenheter med nya lösningar ännu inte har kunnat utformas så att den normerar alla detaljer med i och för sig önskvärd skärpa. Grundlagens lagstiftningsförbehåll fungerar därför i flera fall snarare som delegationsbestämmelser än som kollisionsnormer. Den västtyska grundlagsnormeringen kommer därmed i dessa fall till liknande resultat som Förenta staternas normering även om utgångspunkterna är helt olika.

Komparativ belysning 245

8.2.8 Normernas giltighet

om fri- och rättighetsbestämmelsers bindande Uttryckliga stadganden kraft eller omedelbara tillämplighet förekommer i några nyare grundla-

gar, t. ex. i 1949 års västtyska grundlag (art. l st. 3), 1960 års cypriotiska

författning (art. 8). Vanligare grundlag (art. 179) och 1961 års turkiska endast indirekt om är att den bindande kraften framgår av bestämmelser

fri- och rättighetsnormers sanktionering, exempelvis genom att talan mot

får föras i domstol eller hos liknande organ fri- och rättighetskränkningar Frankrike, Förenta staterna, Italien, Norge, (som i Danmark, England, Schweiz och - som regel - Sverige).

av fri-och bindande kraft är Den självklara följden rättighetsnormers enskilda måste beakta dem. att samhällsorgan och eventuellt personer vanligtvis av den enskilda fri- Den omedelbara adressatkretsen framgår

Riktar sig en fri- och rättighetsoch rättighetsbestämmelsens ordalydelse.

till lagstiftaren, skall denne helt enkelt handla norm i grundlagstiftningen

i enlighet med normen; detta gäller för alla de ovan nämnda grundlagarna Riktar till ett dömande eller och kan förefalla självklart. sig en norm är bilden mindre enhetlig. Sådana grundlagsförvaltande samhällsorgan,

normer i de undersökta grundlagarna praktiskt taget alltid kompletteras eller sedvanerätt. Är kompletterande lagar, förordav annan lagstiftning inga problem. Men ningar eller sedvanerätt grundlagsenliga, uppkommer eller delvis icke föreligger en är deras innehåll helt grundlagsenligt, handlanbrytning i normsystemet, som måste påverka samhällsorganets

de. Samstämmighet mellan olika delar av normsystemet når man då på

i överensstämmelse är total eller olika sätt dels beroende på om bristen de berörda bestämmelpartiell, dels beroende på vilka slags rättskällor

serna är. fri- och rättighetsnorm före Är brytningen total, går grundlagens liknande föreskrift av regerings- eller sedvanerätt och förordning (eller

samt i förbundsstater före delstatslag och delstatsförförvaltningsorgan i Danmark, Frankrike, Förenta staterna, Italien, Norge, ordning) och Österrike. Även om grundlagens fri- Schweiz, Turkiet, Västtyskland

strider mot parlamentariskt antagen lag gäller princioch rättighetsnorm

gäller för Schweiz och piellt att grundlagen går före annan lag; undantag

Frankrike.

förbundsförfattningen är den Enligt art. 113 st. 2 av den schweiziska bindande för det viktigaste parlamentariskt antagna lagen ovillkorligt Den franska försanktionsorganet, Bundesgericht (förbundsdomstolen). till författningen endast i fattningen tillåter kontroll av lagar i förhållande före lagens kungörande (art. 61 och 62). För lagstiftningsförfarandet är kontrollen inte obligatorisk. Sker ingen kontroll vanlig lagstiftning i systemet upptäckes och träder eller leder den inte till att en brytning l både Schweiz och Frankrike står lagen därför i kraft, är lagen bindande.

således kvar, och grundlagstiftarens högre rang i förhållande brytningen till den vanliga lagstiftaren är inte klar.

l Finland anses domstolarna inte kunna pröva om lag är grundlagsenlig av lägre valör än lag är förenlig med grundlagen men väl om författning och 43 § självstyrelselagen för eller annan lag (jfr. 92 § regeringsformen

Åland).

246 Komparativ belysning

I England (se ovan 8.2.3) anses all från parlamentet utgående normgivning vara bindande för tillämparen (jfr. Rex v. Sir R.F. Graham- -Campbell, ex parte Herbert (1935) l Law Reports, King“s Bench Division 594; Blackburn v. Attorney General (1971) l Weekly Law Reports 1037 (C.A.)). Brister i överensstämmelsen mellan olika normer löser man därför inte med överväganden om grundlagens högre rang utan efter principen att yngre lag tager över äldre lag samt genom tolkning.

Gäller således grundlagsnormernas blir dessa bindande företräde, och tillämpliga för det handlande organet i stället för de lägre normerna. Samma regler som vid total innehållsskillnad gäller i och för sig om grundlag endast delvis inte överensstämmer med någon annan norm. Men i sådana fall kan samstämmighet skapas i alla de nyss nämnda rättsord-

ningarna genom tolkning utan att brytningen i normsystemet behöver bli synlig. Innehåller t. ex. enkel lag en bestämmelse som tillåter två handlingsalternativ, av vilka ett är grundlagsenligt medan det andra inte är det, kan det handlande samhällsorganet helt enkelt välja det grundlagsenliga alternativet. Denna möjlighet och skyldighet har särskilt understrukits i Förenta staterna, Italien, och Österrike Västtyskland för att framhålla, att grundlagstillämpning inte bara kan ske av dessa länders högsta domstolar och författningsdomstolar utan av alla samhällsorgan (Förenta staterna: Grenada County v. Brogden, ll2 Supervisors US 261, 268-269 (1884) och Rescue Army v. Municipal Court of Los Angeles, 331 US 549, 568-574 (1947). Italien: Corte Costituzionale 21.1.1957 numero 24, Giurisprudenza Costituzionale 373. 1957, Västtyskland: BVerfGE 2, 266, 282,. Österrike: VfGH 3151). Fri- och rättighetsnormer kan därutöver bli indirekt betydelsefulla för andra samhällsorgan än de som grundlagsbestämmelsen riktar sig till samt för enskilda individer.

T. ex. konstituerar art. 2 st. l i den västtyska grundlagen en allmän personlighetsrätt. Denna grundlagsbestämmelse gäller enligt a_rt. l st. 3 GG för de tre statsmakterna. Av detta stadgande har Västtysklands högsta domstol känt sig bunden i 1958 års ryttarmål som refereras i rapporten om Västtyskland (kap. 6.2.2.6) och därför dömt på grundval av art. 2 st. l GG i en tvist mellan två enskilda trots individer, att bestämmelsen inte riktade sig till dessa individer. Femte och fjortonde tilläggen till Förenta staternas konstitution begränsar bl. a. lagstiftningens möjligheter att ingripa i privata rättigheter. Dessa bestämmelser uppfattades i 1800-talets frihetsanda som länge garantier t. ex. mot lagstiftningsingrepp i den arbetsrättsliga avtalsfriheten, även om syftet var att skydda arbetstagaren mot alltför hårda kontraktsvillkor. Förenta staternas högsta domstol underkände denna motivering i 1937 års fall West Coast Hotel Co. v. Parrish (300 US 379) och har sedan dess med tillämpning av femte och fjortonde tillägget sanktionerat arbetsskyddslagstiftning, som grundlagsrättsligt sett länge hade varit problematisk (jfr. Day-Brite Lighting, Inc. v. Missouri, 342 US 421 (1952) med ytterligare hänvisningar). På liknande sätt har fri- och rättighetsnormer blivit indirekt betydelsefulla i tre avgöranden efter 1964 års Civil Rights Act, som skulle motverka rasdiskriminering (Katzenbach v. Morgan, 384 US 641 (1966); US v. Guest, 383 US 745 (l966); Reitman v. Mulkey, 387 US 369 (1967)). Genom dessa avgöranden har domstolen öppnat vägen för federalt ingripande mot rasdiskriminering på den privata bostadsmarknaden (jfr. för Archibald detaljer Cox: The Warren Court. Cambridge, Mass. 1968).

belysning 247 Komparativ

Sådan indirekt tillämpning har lett till att fri- och rättighetsbestäminnehåll har börjat bli noterat även inom den melsernas av värderingar

traditionella privaträtten.

8.2.9 Normernas sanktionering

är vanligtvis olika Möjligheterna att avvärja fri- och rättighetskränkningar beroende sker genom lagstiftning eller på annat sätt. på om ingreppet lagstiftning kan förebyggas genom preventiv granskning lngrepp genom före ikraftträdandet eller avhjälpas genom efterhandsav ett lagförslag

kontroll. har givetvis sin tyngdpunkt Den preventiva granskningsverksamheten Ibland kan dessa organ inhämta hos de egentliga lagstiftningsorganen. av domstolar eller domarkollegier som t. ex. i utlåtanden över lagförslag

Finland (18, 19 §§ RF), Norge (§ 83 grunnloven), Sverige (8 kap. 18 § Utlåtandet är RF) och Frankrike (art. 61, 62 av 1958 års författning). men inte i de nordiska länderna. Preventiv bindande i Frankrike, delen granskning genom sådana särskilda organ sker endast sällan; större

av lagstiftningen granskas aldrig på detta sätt.

i Frankrike är Conseil constitutionnel, det enda Granskningsorganet franska som får ogiltigförklara parlamentariskt antagen lag. organet sker efter det att lagen har antagits men innan den har Prövningen utfärdats. Oförenlighet av en antagen lag med fri- och rättighetsnormer för första i avgörandet Conseil constitutionnel fastslogs gången Recueil med note J. 16.7.1917; Dalloz Sirey 1972 p. 684 (jurisprudence)

Rivero p. 265-268 (chronique).

Efterhandskontroll skall uttryckligen utövas av alla rättstillämpande

Italien, Västtyskland och Österrike med samhällsorgan i Förenta staterna, och sådana domstolar faktisk tyngdpunkt på förvaltningsmyndigheter som kontrollerar förvaltningen. Liknande och domstolsliknande organ i andra länder som tillerkänner fri- och normkontroll kan förekomma direkt eller indirekt betydelse i tillämpningssammanrättighetsnormer hang t. cx. Danmark, Frankrike, Norge, Schweiz och Sverige. Brister det i överensstämmelsen mellan grundlag och parlamentariskt

kan bristen inte avhjälpas genom grundlagskonform antagen lag och i Italien, Västtyskland och tolkning, sker den fortsatta prövningen om vissa högsta statsorgan eller Österrike hos författningsdomstolarna, - om vissa domstolar begär det eller - i Västtyskland och Österrike

enskilda anför besvär över konkreta rättighetskränkningar. _I Förenta principiellt företastaterna, Danmark, Norge och Sverige kan kontrollen - är inrättade allmänna domstolar och där sådana gas av alla kontroll förekommer i Schweiz och förvaltningsdomstolarna. Ingen dylik med grundlagen, kan författningsdom- Frankrike. Är lagen helt oförenlig med verkan för framtiden, och stolarna ogiltigförklara lagstiftningen de länder som ogiltigförklaringen kungöres på samma sätt som lagen. l åsidosättes fallet utan saknar författningsdomstol lagen i det konkreta om domstolens ställningstagande blir känt, är uttrycklig förklaring; beroende av rättens motivering och den publicitet som ställningstagandet

får.

248 Komparativ belysning SOL 1975:29

Efterhandskontroll av normer med lägre rang än parlamentariskt antagen lag sker i Österrike av författningsdomstolen (kretsen av de organ som kan begära prövning är dock större än vid lagar) och i Danmark, England, Frankrike, Förenta staterna, Italien, och Väst- Norge, Schweiz tyskland av de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarm där sådana är inrättade. Uttrycklig förekommer endast i ogiltigförklaring Österrike; i de övriga länderna åsidosättes normen utan sådan förklaring. Föga klart är, huruvida förvaltande - främst samhällsorgan lägre förvaltningsmyndigheter - kan utöva normkontroll och åsidosätta normer, om grundlagskonform tolkning inte löser eventuella problem, Om normen ifråga är utfärdad av överordnad får underordnad myndighet, myndighet i Västtyskland och Österrike inte åsidosätta normen då lydnadsplikt gäller i förhållande till den överordnade I myndigheten. Sverige gäller däremot enligt ll kap. 7 § RF att förvaltningsmyndighet, som har att-avgöra ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör av lag, skall detta tillämpning göra självständigt och därvid åtminstone teoretiskt - också pröva relevant författnings förenlighet med författning av högre valör. Fri- och rättighetskränkande domstols- och förvaltningsbeslut skall avvärjas med vanliga rättsmedel i Danmark, England, Frankrike, Förenta staterna, Italien, Norge, Schweiz, Västtyskland och Österrike; i de tre sistnämnda länderna kan talan mot sådana kränkningar dessutom föras genom extraordinära rättsmedel, författningsbesvär, som riktas i Schweiz till förbundsdomstolen, i Österrike och Västtyskland till författningsdomstolen. I Österrike är författningsbesvär dock endast tillåtna mot förvaltningshandlande.

82.10 Sanktionsorganens politiska roll

I Förenta staterna, Västtyskland och Österrike är domstolarnas fri- och rättighetssanktionering reglerad igrundlag. Denna verksamhet legitimeras därför genom grundlagstiftarens speciella auktoritet. De tre länderna är emellertid förbundsstater där politiska mellan förbundet motsättningar och delstater lätt kan förekomma. Deras författningsdomstolar respektive högsta domstol har därför också till uppgift att lösa konflikter mellan förbunds- och delstatsorgan. Någon klar gränslinje mellan denna uppgift och fri- och rättighetssanktionering kan inte dragas i någon av de tre staterna. I alla har politiska av delstaterna meningsskiljaktigheter och förbundsstaten i mycket uppmärksammade fall förts till högsta domstolen respektive författningsdomstolarna såsom fri- och rättighetsmål. Andra mål har visserligen blivit anhängiggjorda av enskilda, men har i verkligheten gällt politiska meningsskiljaktigheter mellan olika samhällsorgan, som är demokratiskt legitimerade oberoende av varandra.

Praxis hos de västtyska och österrikiska som författningsdomstolarna belyser detta har redovisats i rapporterna om Västtyskland och Österrike. I Förenta staterna har den federala högsta domstolens att kompetens pröva de förvaltande och lagstiftande organens handlande blivit fastslagen så tidigt som 1803. I fallet Marbury v. Madison, l Cranch 137, fann

Komparativ belysning 249

inte bara vore bindande för rätten att den federala konstitutionen

samhällsorgan utan även för högsta domstoförvaltande och lagstiftande över de inte kunde undandraga sig kontrolluppgifterna len, som därför

andra samhällsorganen. denna är emellertid domstolens rättsskipning Alltsedan begynnelse i ställningstaganden med aktuell politisk kännetecknad av återhållsamhet mellan olika strävanden som kan anstrykning främst i tvister politiska i konflikter mellan stater och unionen. l Slaughterkomma till uttryck domstolen att använda det House cases, 6 Wallace 36 (1872), vägrade

tillkomna fjortonde konstitutionstilunder intryck av inbördeskriget mot delstaten Louisiana och utvidgande tolkning lägget i en då tvivelaktig ville begränsa dess giltighet till det federala planet.

Stundom har denna återhållsamhet vid första påseende verkat fördröj-

- sociala eller ekonomiska reformer som ande på - politiskt omtvistade

(Lochner v. New York, 198 US 45 (1905)) t. ex. arbetstidslagstiftning Roosevelts New Deal-lagstiftning (Schechter och framför allt president US v. Butler, 297 US l (l936); Poultry Corp. v. US, 295 US 495 (l935); Morehead v. New York ex Carter v. Carter Coal Co., 298 US 138 (l936); Dessa avgöranden får man emellertid rel. Tipaldo, 298 US 587 (1936)).

sammanhang. 1 Lochner-fallet hade arbetstidslagstiftse i deras historiska som politirättsligt motiverad - en politiskt mycket ningen presenterats invandrarsamhället före första motivering i det amerikanska problematisk där många invandrare hade flytt från hårt styrda europeiska världskriget, var mycket Omtvistad vid sin tillkomst länder. New Deal-lagstiftningen från de olika politiska organen i delstater och förbundet och reaktionerna

helt ovissa. också Rasproblemets behandling i högsta domstolens praxis återspeglar tendenser i samhället men samtidigt rättens rättens beroende av politiska eller velat som legislativa organ inte kunnat vilja att verka för reformer 163 US 537 (1896), tillät rätten separat genomföra. l Plessy v. Ferguson,

men krävde redan att behandbehandling av svarta och vita medborgare, förklarade rätten all rassegregation vara skulle vara lika. 1954 lingen i fjortonde tillägget till konstitustridande mot fri- och rättighetsgarantien delstatsbestämmelser om tionen och vände sig därmed mot ett stort antal v. Board of Education of Topeka, 347 US främst skolväsendet; Brown

483. kraftigt av ett antal avgöran- Delstaternas straffproeessrätt påverkades rätten en delstat att den från 1950- och l960-talen. 1956 förpliktade

behövande tilltalad att överklaga en dom underlätta för en ekonomiskt av underrättsförhandlingarna till hans genom att ställa gratisutskrifter 351 US 12. Detta utslag följdes av andra förfogande; Griffin v. Illinois, att betala för tilltalad utan egna som ålade delstater rättegångsbiträde om resurser och som förpliktade polismyndigheter att upplysa misstänkta

låta dem få biträde av advokat och överhuvudtaget deras rättigheter, konstitutionella former; Gideon v. anställa polisförhör under mera

v. California, 372 US 353 Wainwright, 372 US 335 (1963); Douglas 378 US 478 (l964); Miranda v. Arizona, (1963); Escobedo v. Illinois, förklarades att 384 US 436 (1966). l Mapp v. Ohio, 367 US 643 (1961), med klart illegal husrannsakan av föremål som påträffats i samband

som bevis i brottmål. polisen inte skulle användas Baker v. Carr, 369 US 186 (1962), prövade högsta domstolen I fallet i Tennessee. Denna efter lång tvekan besvär över valkretsindelningen

1901 och hade trots föreskrifter i delstatens byggde på förhållanden som krävde genom parlamentet vart tionde år, icke grundlag, översyn Tätbefolkade områden var därför anpassats till befolkningsutvecklingen. i delstatsparlamentet, medan 1962 mycket kraftigt underrepresenterade

sätt var överrepresenterad. Ändringsmotioner glesbygden på motsvarande Rätten biföll därför besvären i i parlamentet hade blivit utan framgång.

princip.

250 Komparativ belysning

Fri- och rättighetsnormernas tolkning i de tre länderna har inte varit

oföränderlig, utan den har anpassats till de idéförändringar som präglat politiken. Förutom ett ringa antal spektakulära mål har alla tre domstolarna vanligtvis fått avgöra fri- och som rättighetsmål rört tekniska detaljer i ny lagstiftning, som inte utformats tillräckligt eller omsorgsfullt vilkas konsekvenser inte har kunnat överblickas under lagstiftningsproceduren. På dessa områden har domstolarnas rättskipning fått stor betydelse för rättslivet, oftast i reformvänlig anda och mycket med sällsynt fördröjande verkan. Någon ändring av dessa domstolars kontrollverksamhet i riktning mot en begränsning av deras befogenheter överväges intei

något av de tre länderna.

8.3 Speciella delen

8.3.1 Likhet och diskrimineringsförbud

Likhetsstadgandena i Förenta staternas, Danmarks, Norges, Västtysklands och Österrikes har kommit grundlagstiftning till i olika historiska utvecklingsskeden. Det klassiska i art. l av 1789 års likhetsstadgandet franska rättighetsdeklaration och den några år äldre bestämmelsen i art. I sec. 9 cl. 8 av Förenta staternas konstitution riktade sig mot ståndsskillnader i samhället. Mot samma företeelser riktar sig §§ 23 och 108 norska grunnloven och §§ 83 och 84 danska grundloven (som motsvarar §§ 97 och 98 av 1849 års junigrundlov). Förbuden mot ståndsprivilegier kom-

1831 i art. 6 av den belgiska författningen pletterades med en ännu ganska oklar idé om likhet inför lagen som rättighet utanför ståndsreglernas tillämpningsområde. Från detta stadgande härleder sig för Österrikes del art. 2, 6 och 7 StGG och art. 7 B-VG samt för Tysklands del art. 109 och 1919 års Weimar-författning och art. 3 av den gällande västtyska

grundlagen. Under 1800-talets senare del och 1900-talets första två decennier spelade likhetsidéen en betydelsefull roll i debatten om lika och allmän rösträtt. Denna debatt ledde till grundlagsändringar i Förenta staterna (femtonde tillägget till konstitutionen från 1870 och nittonde tillägget från 1920) som förbjöd diskriminering i rösträttsfrågor på grund av ras och kön, samt regler som genomförde eller bekräftade den allmänna och lika politiska rösträtten i Danmark (§ 30 av 1915 års grundlov), Norge (1913 års ändring av § 50 grunnloven) och Österrike (art. 26, 60, 95 och 117 B-VG) samt Västtyskland (art. 38 GG). I Västtyskland och Österrike betraktas dessa rösträttsregler och valbarhetsregler som speciella utformningar av de allmänna likhetsreglerna. I de här undersökta länderna har Förenta staterna, Västtyskland och Österrike allmänna likhetsstadganden; i de andra länderna är endast stånds- och rösträttsproblematiken normerad i grundlag. I både Västtyskland och Österrike uppfattas likhetsnormerna (art. 3 GG resp. art. 2 StGG och art. 7 B-VG) som sammansatt av en formell och en materiell del. Formellt anses likhetssatserna kräva att lagar, förord-

Komparativ belysning 251

ningar och förvaltningsbeslut skall gälla för alla människor på samma sätt.

betraktas som förbud för alla samhällsor- Materiellt likhetsgrundsatserna av osaklighet vid differentiering av gan att låta sitt handlande bestämmas med exemplifiering av kriterier åtgärder, och dessa förbud kompletteras differentieringar: härstamsom normalt inte får användas för att motivera språk samt politisk och ning och ras, kön, stånds- och klasstillhörighet, Största har för närvarande förbureligiös åskådning. praktiska betydelse och - mindre - härstamden mot könsdiskriminering uppmärksammat I fråga om könsdiskriminering har de mera uppenningsdiskriminering. bara diskrimineringsfallen - familjebeskattnings- och äktenskapslagstift-

unningen - blivit avgjorda och uppföljda under 1950- och l960-ta1en;

diskrimineder senare âr har intresset vänt sig mot mindre uppenbara t. ex. i tekniska regler om pensioner till änkor och arbetsringssituationer i kollektivavtal om tungt muskelarbete å ena och händigvärderingsregler har utveckhet å andra sidan. l fråga om härstamningsdiskriminering under senare år minskat faktiska hinder för utlänningars inflyttlingen ningsmöjligheter genom att dels alltmer taga bort krav på medborgarskap

som förutsättning för yrkesutövning och dels i större omfattning godtaga

här har EG-arbetet haft säri utlandet förvärvade yrkeskvalifikationer;

skild betydelse. bestämmelsen om equal protection of the Den nordamerikanska laws” i fjortonde konstitutionstillägget har på samma sätt som de väst-

normerna blivit tolkad som förbud mot osaklighet tyska och österrikiska uppräknas inte i vid differentiering. Otillåtna differentieringskriterier utan har formulerats av praxis. Härstamning och ras har konstitutionen (jfr. Yick därvidlag ofta betecknats som osakliga differentieringsgrunder

118 US 356 (1886), där en kines hade vägrats tvätteri- Wo v. Hopkins, sökande hade fått dylika tillstånd, samt Brown tillstånd, medan inhemska 347 US 483 (1954), där rassegregation v. Board of Education of Topeka,

i skolor förklarades vara grund1agsstridig.).

8.3.2 Rätt till liv

i Västtysklands grundlag (art. 2 st. Rätten till liv garanteras uttryckligen förklarar dödsstraffet avskaffat (art. 102). Även Österrikes 2), som tillika förklarar dödsstraffet avskaffat (art. 85 B-VG); förbundsförfattningslag anses indirekt ge en liknande garanti som den allmänna regeln stadgandet Både länderna går därmed längre än art. 2 i Västtysklands grundlag. som gör ett förbehåll för dödsstraff för brotts- Europarådskonventionen, Varken den danska eller den norska grundlagen ger liknande lig handling. Rättsläget i Förenta staterna är osäkert (jfr. Furman v. Georgia, garantier. 408 US 238 (1972)). För England gäller sedan 1354 att ingrepp i livet

endast får ske ”by due process of the law (28 Edw. 3 c. 3); dödsstraffet avskaffat sedan 1965 (Murder (Abolition of Death för mord är dock with violence Act, 1965 c. 71) men inte för high treason, piracy Penalty) och setting fire to the Queens ships, arsenals, etc. garanteras rätten till liv inte förbe- Enligt den västtyska grundlagen får förekomma, men endast på grundval av parlamentahållslöst; ingrepp

252 Komparativ belysning

riskt antagen lag. Detta förbehåll har konkretiserats i straffrättsliga och politirättsliga nödvärnsregler för ungefär de i art. 2 Europarådskonventionen nämnda stituationerna; för alla ingrepp gäller ett strikt proportionalitetskrav. Kränkning av rätten till liv har ifrågasatts i samband med att abortlagstiftningen liberaliserades 1974 i Österrike och Västtyskland. I båda länderna har lagstiftningens grundlagsenlighet blivit betvivlad med motiveringen att den kränker fostrets rätt till liv. Österrikes författningsdomstol har inte anslutit sig till detta synsätt och har förklarat vara lagstiftningen förenlig med författningen. Västtysklands författningsdomstol har däremot förklarat, att bara en sådan liberalisering kan anses vara förenlig med grundlagen, som beaktar fostrets skyddsintresse mot modern. En sådan liberalisering måste enligt författningsdomstolen ske genom en indikationslösning. Samhällsorgan måste dessutom pröva, om ingreppsindikationen föreligger. Denna västtyska liknar lösning den engelska enligt Abortion Act 1967 (1967 c. 87), som dock troligtvis ställer mindre krav på prövningsförfarandet. Fostrets rätt till liv hävdades också i Förenta staterna inför högsta domstolen mot två kvinnors talan mot restriktiv i vissa abortlagstiftning delstater. Rätten biföll emellertid kvinnornas talan och förklarade lagstiftningen vara grundlagsstridig. Fostrets fri- och rättigheter ansågs inte vara kränkta vid ingrepp under graviditetens första månader; Roe v. Wade, 410 US 113, och Doe v. Bolton, 410 US 179; båda från 1973.

8.3.3 Rätt till kroppslig integritet

Den kroppsliga integriteten skyddas i Västtyskland som frihet från fysiska och psykiska ingrepp. 1 de danska, norska och österrikiska grundlagarna förekommer ingen liknande generalklausul, men den norska grunnloven förbjuder tortyr i § 96 och Förenta staternas konstitution i åttonde tillägget - liksom art. 3 Europarådskonventionen som dessutom förbjuder omänsklig eller förnedrande behandling. 1 Förenta staterna prövas delstatsrättsliga ingrepp i den kroppsliga integriteten med hänsyn till due process- och equal protection-klausulerna i fjortonde konstitutionstillägget med resultat som liknar den europeiska ståndpunkten till denna rättighet (jfr. Jacobson v. Massachusetts, 197 US ll (1905), och Zucht v. King, 260 US 174 (1922), som båda rör vaccinering, samt Buck v. Bell, 274 US 200 (1927), som gäller tvångssterilisering). Det västtyska rättighetsstadgandet är försett med ett allmänt lagstiftningsförbehåll. På grundval av detta förbehåll tillåter straffprocesslagstiftning diagnostiska åtgärder vid förmodade psykiska sjukdomstillstånd och blodprovstagning. Förbehållet har vidare utnyttjats i vaccinationslagstiftning. För alla åtgärder på grundval av sådan kompletterande lagstiftning gäller att ingreppets intensitet måste stå i rimlig proportion till ingreppets möjliga resultat; detta proportionalitetskrav måste vara uppfyllt ivarje konkret fall.

Komparativ belysning 253

8.3.4 Fysisk frihet

och Österrike - liksom av Den fysiska friheten garanteras i Västtyskland

ø dels som rörelsefrihet, dels som allmän fysisk Europarådskonventionen frihet. De danska och norska grundlagarna samt den engelska Magna

skillnad utan ger en allmän frihetsgaranti. Carta gör ingen liknande och Österrike i tre avseenden: Rörelsefriheten skyddas i Västtyskland fri inresa, fri vistelse och bosättning samt fri utresa. i garanteras endast för med- Fri inresa samt fri vistelse och bosättning och 6 B-VG och art. 11 st. l GG). För de borgare i den egna staten (art. 4 förbehåll för inskränkande österrikiska bestämmelserna gäller ett allmänt ett kvalificerat förbehåll. Det lagstiftning, för de tyska bestämmelserna avser i stort sett samma situationer som fjärde tilläggstyska förbehållet till Europarådskonventionen, men ger klarare beskrivningar protokollet inskränkande lagstiftning får förekomma. Den västtyska av de fall, ivilka normeringen ger därför ett något fastare skydd än Europarådskonven- Förbehållen har hittills endast utnyttjats i kristidslagstiftning, tionen. som dock ännu inte har blivit använd. av den allmänna frihetsklausulen i Fri utresa skyddas i Västtyskland av en specialbestämmelse i art. 4 st. 3 art. 2 st. 2 GG och i Österrike Friheten tillkommer alla människor och motsvarar den som skyd- StGG. das av art. 2 mom. 2 iEuroparådskonventionens fjärde tilläggsprotokoll. lagstiftningsförbehåll i Västtysk- För frihetsstadgandet gäller ett allmänt den österrikiska rätten tillåter inland och ett kvalificerat i Österrike;

grepp endast på grund av värnpliktsnormer. Den allmänna frihetsförklaringen i de danska och norska grundlagarna c. 29) (§ 71 resp. § 99) samt Englands Magna Charta (25 Edw. c. l (1297) normer om fysisk frihet (art. 8 ävensom Österrikes och Västtysklands för de klassiska StGG resp. art. 2 och 104 GG) har sin största betydelse frihetsberövande under brottmålsutredning, efter dom på ingreppsfallen: eller smittosam somatisk) sjukdom samt såsom frihetsstraff, vid (psykisk förebild i 1679 års Habeas Corpus Act (31 Car. 2 c. vite. Efter Englands grundlagarna tvåfaldigt for- 2) garanteras friheten i de fyra kontinentala måste formuleras i parlamentariskt antamellt: Materiella ingreppsnormer måste beslutas av domstol eller åtmingen lag och varje frihetsberövande Europarådskonventionen innestone på talan kunna prövas av domstol. i art. 5, som är betydligt mera håller föreskrifter om frihetsberövande än föreskrifterna i de fyra ovannämnda kontinenkonkret formulerade av tillåtna ingreppsfall. De danstala grundlagarna i fråga om precisering och österrikiska innehåller dock å andra sidan ka, västtyska grundlagarna

mera konkreta regler om domstolsprövningens detaljer.

konstitution (art. I sec. 9 c. 2) förutsätter både en Förenta staternas allmän och habeas-corpus-institutet och skyddar dem på en frihetsprincip egendomlig indirekt väg genom att garantera habeas-corpus-förfarandet

som underförstådd garanti för friheten.

254 Komparativ belysning

8.3.5 Tros-, samvets- och världsâskâdningsfrihet

Frihet för tro, samvete och världsåskådning skyddas generellti Västtyskland (art. 4 och 140 GG) och Österrike (art. 14 StGG, art 63 och 67 Saint-Germain-traktaten och art. 6 Wien-traktaten). Som generellt skydd fungerar även första tillägget till Förenta staternas konstitution i förening med fjortonde tillägget. Ungefär samma skydd ger också art. 9 Europarådskonventionen. De danska och norska grundlagarna endast garanterar religionsfrihet i klassisk bemärkelse (§ 67 resp. § 2). Skyddet avser i alla dessa länder positivt att varje människa ostört får ha, yttra och förtiga sin religion respektive sin tro, samvetsövertygelse och världsåskådning. Utåtriktad verksamhet får dock inte kränka den offentliga ordningen eller strida mot goda seder (jfr. uttryckligen för Danmark § 67 grundloven, för Österrike art. 63 Saint-Germain-traktaten och för Förenta staterna rättsfallet Reynolds v. US, 98 US 145 at 166 f. (1879), som gällde religiöst motiverad bigami av mormon). Negativt frihet skyddas från tvång att deltaga i religiösa förrättningar i Västtyskland och Österrike. Indirekt diskriminering på grund av religion respektive tro, samvetsövertygelse och världsåskådning förbjudes i Danmark (§ 70 grundloven), Förenta staterna (art. V1 cl. 3 av konstitutionen), Västtyskland (art. 3, 33 och 140 GG, art. 136 av 1919 års författning) och Österrike (art. 7 B-VG, art. 2 StGG, art. 63, 66 och 67 Saint-Germaintraktaten samt art. 6 Wien-traktaten). Samvetsfriheten har fått särskild betydelse för vägran att deltaga i krigshandlingar och militärutbildning. Västtyskland har därför grundlagfäst rätten att vägra krigstjänstgöring med vapen som en följd av samvetsfriheten (art. 4 st. 3 GG). Religions- och trosfrihetsbestämmelserna i de danska, norska, västtyska och österrikiska grundlagarna kompletteras av stadganden som normerar förhållandet mellan staten och den eller de viktigaste kyrkorna och - och i synnerhet de västtyska enligt religiösa samfunden. Dessa normer art. 140 GG - berör även individernas ställningi religionsfrågor. Förenta * staternas konstitution har däremot - Tomas enligt Jeffersons karakteristik - första genom tillägget byggt en ”wall of separation between church and state” och kräver total neutralitet och passivitet från statens sida gentemot kyrkor och religiösa samfund (jfr. Everson v. Board of Education of the Township of Ewing, 330 US l at 15 f. (1947)).

8.3.6 Opinionsfriheter

Som opinionsfriheter skyddas i Västtyskland och i Österrike - liksom av Europarådskonventionen - dels vidsträckt yttrandefrihet, dels informationsfrihet. I Danmark garanteras endast yttrandefrihet och i Förenta staterna och Norge blott frihet för vissa former av yttranden. Som utåt riktade friheter kompletterar opinionsfriheterna i dessa länder de huvudsakligen inåt riktade tros-, samvets- och världsåskådningsfriheterna. Grundlagsgarantien för yttrandefriheten omfattar i Västtyskland och Österrike sedan 1800-talet och i Danmark sedan 1953 alla opinionsytt-

Komparaziv belysning 255

ringar i tryck, tal, skrift och bild (art. 27 av 1850 års preussiska författmed 1918 års nationalförsamning och art. 5 GG; art. 13 StGG i förening i Norge är garantien fortfarande lingsbeslut; § 77 danska grundlagen), till (§ 100 grunnlovcn, som är oförändrad begränsad tryckta yttranden sedan 1814). Förenta staterna skyddar något mera omfattande speech som för övrigt tolkas extensivt i and press (första konstitutionstillägget,

praxis). Yttrandefrihetens viktigaste konkretisering sker i de danska, norska, västtyska och österrikiska grundlagarna genom förbud mot förhandscen- Förbudet hindrar emellertid inte åtgärder i sur av skyddade yttranden. efterhand mot missbruk. Denna konkretisering genom censurförbudet verkar således endast formellt. För den materiella beskrivningen av misshänvisar till lagstiftning utanför grundlagen. Sådan bruksfall grundlagarna förkommer i Danmark, Norge, Västtyskland och Österrike lagstiftning huvudsakligen som strafflagstiftning mot förräderi, ärekränkning och por-

nografi samt i ungdomsskyddslagstiftning. och nordamerikansk har försökt att därut- Västtysk grundlagspraxis över formulera som ger yttrandefriheten ett materiellt innehåll principer åtminstone (för detaljer: P. Germer: Ytringsfrihedens på vissa områden vzesen. København 1973). Skyddets tyngdpunkt anses ligga på yttranden om offentliga angelägenheter. Gentemot yttranden om privata förhållan-

den uppfattas den västtyska och nordamerikanska grundlagsnormeringen och andra fri- och rättighetsgarantier, t. ex. såsom i stort sett indifferent, allmänna åberopas som stöd för rättsden västtyska personlighetsrätten, mot sådana yttranden. Friheten får vidare endast åberopas liga åtgärder för andlig diskussion; fysiska åtgärder undantages från fri- och rättighets- För politirättsliga regleringar (i vid bemärkelse) krävs neutralitet skyddet. det reglerade yttrandets innehåll. Kolliderar olika fri- och rätgentemot företager Västtysklands författningsdomstol en konkret tighetsintressen, Förenta staternas högsta domstol kommer till jämförintresseavvägning. bara resultat intressevärdering; yttrandeintresset värderas med genom till synpunkter som exempelvis actual malice och social imporhänsyn Rosenbloom tance (jfr. från senare tid BVerfGE 35, 202 (Lebach-fallet); v. Metromedia, Inc., 403 US 29 (1971)). Pressen som institution skyddas förutom mot spridningshinder genom censur även mot andra ingrepp i praktiskt taget alla verksamhetsgrenar grundlagsstadganden i Förenta staterna, Västtyskland genom uttryckliga och Österrike. Censurförbudet gäller i Västtyskland och Österrike samt enligt fallet Inc. v. Wilson, 343 US 495 (1952), även i Förenta Joseph Burstyn, staterna också för teater, radio och television. Förbudet i princip film, hindrar emellertid inte att filmbranschen t. ex. i Västtyskland och Öster-

rike anordnar frivillig självkontroll. Censur anses inte ske, om monopoli Västtyskland och Österrike sovrar bland organ för radio och television material. Det viktigaste skälet för detta är att dessa organ är tillgängligt bundna av normer som skall säkerställa politisk balans under den begränsade sändningstiden. I Danmark anses film- och teatercensur i och för sig

inte strida mot grundloven.

256 Komparativ belysning

I Västtyskland och Österrike skyddas dessutom den vetenskapliga forskningens och läroutövningens frihet som speciell yttrandefrihet (art. 5 st. 3 GG, art. 17 st. l StGG). Dessa normeringar har sin historiska förklaring i att universiteten iTyskland och Österrike spelade en framträdande roll för det tidiga 1800-talets revolutionära rörelser och därför var särskilt utsatta för disciplinerande och lära. ingrepp i forskning

Informationsfriheten omfattar i Västtyskland och Österrike rätten att obehindrat mottaga informationer ur allmänt källor. Normetillgängliga ringen är fortfarande föga preciserad; den innehåller ingen rätt att taga del av allmänna handlingar som skulle kunna jämföras med 2 kap. svenska tryckfrihetsförordningen. Klarare är innehållet i den västtyska informationsfriheten för pressens del: den ger frihet från statliga ingrepp i den informationsförvärvande delen av pressverksamheten.

8.3.7 Mötesfrihet

Stadganden om mötesfrihet innehåller Förenta staternas konstitution samt Danmarks, Västtysklands och Österrikes grundlagar. Norges grunnlov innehåller endast en fragmentarisk normering; § 99 st. 2 förbjuder regeringen att använda militära styrkor mot möte med undantag för upprorssituationer. Den gällande mötesfrihetens grunddrag i Danmark (§ 79 grundloven), Västtyskland (art. 8 GG) och Österrike (art. 12 StGG och punkt 3 av 1918 års nationalförsamlingsbeslut) har utformats under 1800-talets senare del och följer i stort sett samma mönster. Friheten att mötas fredligt och utan vapen skyddas, men förbehåll göres för möte utomhus och för sådant möte inomhus som är offentligt. För icke offentligt möte inomhus gäller normalt inga begränsningar förutom den att brottsliga handlingar inte får förekomma. Är möte inomhus offentligt, har polisen i alla tre länderna tillsynsbefogenheter, som dock är starkt begränsade. Möte utomhus kan däremot i betydligt större omfattning bli föremål för polisiär normering. Förhandsanmälan får krävas och polisen får ingripa mot möte som stör den allmänna ordningen i mera väsentlig omfattning. För Danmarks del har sådana politirättsliga kommit principer till uttryck i §80 grundloven, som tillåter vid upplopp. ingripanden I Västtyskland och Österrike har politirättsliga formulerats begränsningar i vanlig lagstiftning med stöd av lagstiftningsförbehåll i grundlagsnormeringen.

Förenta staternas konstitution innehåller en generalklausul som enligt ordalydelsen stadgar mötesfrihet utan liknande differentiering. I högsta domstolens praxis har detta stadgande emellertid blivit utformat på sådant sätt, att normeringens grunddrag motsvarar de danska, västtyska och österrikiska principerna; jfr. US v. Cruikshank, 92 US 542 (1876); Hague v. Committee for Industrial Organization, 307 US 496, 661 (1939). Europarådets konvention garanterar i art. ll principiell mötesfrihet, dock med vidsträckta förbehåll för inskränkningar i st. 2.

Under de två sista decennierna har den grundlagsgaranterade mötesfrihetens omfattning blivit aktualiserad i samband med politiska demonstrationer i Förenta staterna, Västtyskland och Österrike. I Västtyskland har

Komparativ belysning 257

frågan prövats av underdomstolar i brottmål mot demonstranter, i Förenta staterna och Österrike har de konstitutionella frågorna förts till högsta domstolen och författningsdomstolen. Alla dessa domstolar har visat återhållsamhet vad gäller att tillerkänna lägre representanter för polis- eller förvaltningsmyndighet befogenhet att ingripa mot demonstrationer. Domstolarna har vidare visat stor tveksamhet att godkänna åtgärder mot demonstrationer på grundval av oprecisa politirättsliga generalklausuler och understrukit utan entydig konkretiserad anledning på olika sätt formulerade - proportionalitetskrav (jfr. för Västtyskland och Österrike länderrapporterna och för Förenta staterna Edwards v. South Carolina, 372 US 229 (l963); Cox v. Louisiana, 379 US 356 (l965); Brown v. Louisiana, 383 US 131 (1966); Adderley v. Florida, 385 US 39 (1966)).

8.3.8 Föreningsfrihet Liksom mötesfriheten hör föreningsfriheten till de klassiska grundfriheterna som utformades under 1800-talets senare del. Stadganden om föreningsfriheten innehåller grundlagarna i Danmark (§§ 67 och 78), Väst- (art. 9, 21 och 140 GG i förening med art. 137 av 1919 års tyskland författning) samt Österrike (art. 12, 15 och 16 StGG och 1918 års nationalförsamlingsbeslut samt art. 63 Saint-Germain-traktaten). Europarådskonventionen garanterar föreningsfriheten i art. l l. I Danmark, Västtyskland och Österrike tillkom fri- och rättigheten mot polisiära ingrepps- och övervakningskompetenser. Denursprungligen na positiva del av friheten omfattar materiellt rätt att bilda förening, att inträda, vara verksam och att kvarstanna i förening. Den kompletterades senare - tydligen omkring sekelskiftet - av en negativ rättighetssida: även rätten att stanna utanför förening ansågs böra garanteras av förcningsfrihetsnormerna. Under 1800-talets förra del var föreningsfriheten särskilt viktig för religiösa sammanhang, och religiösa samfund utanför statskyrkorna garanterades under 1800-talets senare del. Bestämmelserna i föreningsfrihet § 67 danska grundloven, art. 140 GG i förening med art. 137 Weimar-författningen samt art. 15 och 16 StGG och art. 63 Saint-Germain-traktaten återspeglar 1800-talets toleranskonflikter. Under senare delen av l800-talet aktualiserades nya föreningsrättsliga när fackföreningar, politiska partier och liknande stora samproblem, manslutningar började prägla statslivet. Hittills har endast den västtyska grundlagstiftaren försökt att lösa några av dessa problem i art. 9 st. 3 och art. 21 GG. Grunddragen av denna normering har tecknats i den väst- Den bärande tanken i de västtyska stadgandena är att tyska rapporten. tillsyn i sedvanlig föreningsrättslig bemärkelse inte skall få förepolisiär komma gentemot politiska partier och arbetsmarknadsorganisationer samt att dessa sammanslutningar skall åtnjuta en avsevärt starkare ställgentemot förbudsbeslut och liknande ingrepp i ning än vanliga föreningar verksamheten. Rätten att bilda arbetsmarknadsföreningar garanteras därför utan förbehåll för inskränkande lagstiftning; politiska partier kan

258 Komparativ belysning

visserligen förbjudas, om målsättningen strider mot författningen, men endast av författningsdomstolen på talan av demokratiskt legitimerade politiska organ.

8.3.9 Petitionsrätt

Petitionsrätten såsom medel för den enskilde att göra statsorgan uppmärksam på allehanda missförhållanden har redan varit förankrad i 1215 års Magna Carta (ch. 61). I England har rättigheten haft särskild betydelse om missförhållanden var orsakade av kronan, som var immun mot rättsliga åtgärder. Denna gamla rättsföreställning lever kvar i fri- och rättigheten att hänvända sig till parlamentet och andra samhällsorgan med klagomål eller önskemål i Västtyskland (art. 17 GG), Österrike (art. ll StGG) och Förenta staterna (första konstitutionstillägget). De moderna politiska partiernas apparat och lokalt i allmänna val utsedda parlamentsledamöter erbjuder numera i dessa tre länder andra kontaktmöjligheter, som delvis har ersatt det äldre petitionsförfarandet. Lobbyverksamheten i denna nyare bemärkelse anses i Förenta staterna ha täckning i petitionsstadgandet som därigenom fått delvis nytt innehåll. Ny praktisk betydelse har petitionen till parlamentet dessutom fått i Danmark, England, Västtyskland och Österrike, som inrättat ombudsmannaämbeten efter svenskt mönster. Petitionen till parlamentets ombudsman utgör i dessa länder ett politiskt komplement till olika former av judiciellt skydd mot statliga ingrepp.

8.3.l0 Kommunikationsfriheter

Förtrolig kommunikation skyddas mycket omfattande i den västtyska grundlagsstiftningen. Dels garanteras den klassiska brev- och posthemligheten och den kompletterande telehemligheten av art. 10 st. 1 GG, dels kan andra former av förtrolig kommunikation, t. ex. samtal i hemmet eller i affärslokaler, vara skyddade av generalklausulen om den allmänna personlighetsrätten (art. 2 st. 1 GG). Generalklausulen står emellertid under ett allmänt lagstiftningsförbehåll. Fri- och rättighetens styrka främst i fall av elektronisk är därför avlyssning osäker och möjligtvis mindre än gentemot ingrepp i t. ex. telehemligheten. Likaså osäkert ter sig rättsläget i Förenta staterna. Det ålderdomliga fjärde konstitutionstillägget innehåller en generalklausul om hemfrid. Detta stadgande har högsta domstolen - om ock med tvekan - tolkat mycket extensivt och använt mot otillbörliga i personlig kommunikation intrång i synnerhet genom telefonavlyssning och under senare år även elektronisk övervakning. Utvecklingen synes gå mot en klarare utvidgning av fjärde tillägget genom domstolspraxis framför allt vid prövning av elektronisk övervakning i samband med brottsutredning (jfr. Berger v. New York, 388 US 41 (l967); US v US District Court for the Eastern District of Michigan, 407 US 297 (1972)). Den danska fri- och rättighetsnormeringen är något mindre omfattande än den västtyska. Den stadgar brev-, post- och telehemlighet (§ 72 grund-

Komparariv belysning 259 sou 1975 ;29

loven), men hindrar inte intrång på andra vägar exempelvis genom elektronisk avlyssningsapparatur. Österrikes grundlagsbestämmelser ger ännu mindre skydd, eftersom art. 10 StGG endast garanterar brevhemligheten. Norges grunnlov saknar regler om kommunikationsfriheter. Europarådskonventionen kompletterar möjligtvis dessa nationella normeringar geär mycket vagt formulerad och står nom art. 8; men denna bestämmelse dessutom under ett synnerligen vidsträckt lagstiftningsförbehåll.

8.3 .l 1 Hemfriden

Normer som begränsar samhällsorganens möjligheter till husrannsakan hör till de äldsta och vanligast förekommande fri- och rättighetsnormerna. Alla de närmare undersökta grundlagarna innehåller regler i detta avseende: Förenta staternas konstitution i fjärde tillägget, den danska grundloven i § 72, den norska grunnloven i § 120, den västtyska grundstatsgrundlag i art. 9. Den aktuella tolklagen i art. 13 och Österrikes ningen av dessa delvis äldre regler uppvisar långtgående likheter. Kretsen är mycket omfattande. Förenta av skyddade objekt Danmark, staterna, Västtyskland och Österrike fredar förutom bostaden med biutrymmen även affärs- och företagslokaler; Norge skyddar andra än bostadslokaler endast genom bestämmelseri vanlig lag. Alla de nämnda rättsordningarna tillåter ingrepp vid brottsbekämpning (utom vid klara samt politi-, tull- och skatterättsliga inspektioner. Vid brottsbagatellfall) sker ingreppet normalt på order av domstol eller åklagare bekämpning och endast i brådskande fall av andra myndigheter. För inspektioner fordras regelmässigt förvaltningsbeslut med stöd i lag. art. 8 innehåller däremot en mindre klar Europarådskonventionens St. 1 ger rätt till skydd för hemmet, men st. 2 innehåller ett normering. utförligt fast opreciserat ingreppsförbehåll. Mera principiella frågeställningar i anknytning till hemfridsskyddet förefaller inte vara aktuella i något av de nämnda länderna.

8.3.l2 Näringsfrihet och yrkesfrihet Bestämmelser om näringsfrihet och yrkesfrihet innehåller den danska, och österrikiska grundlagstiftningen. Den nordamenorska, västtyska rikanska konstitutionen förbjuder i trettonde tillägget slaveri och tvångsarbete; dessutom har praxis till det fjortonde konstitutionstilläggets generalklausul om enskilda medborgares rättigheter gentemot delstatsaktiviteter utvecklat som liknar frihetsnormerna i de nämnda europrinciper peiska fri- och rättighetssystemen. Dessa europeiska system har två mål, dels ett allmänt näringspolitiskt mål, dels ett individuellt fri- och rättighetsmål. Det allmänna näringspolitiska målet dominerar i de äldsta stadgandena, § l0l norska grunnloven och § 74 danska grundloven (som överensstämmer med § 88 i 1849 års Dessa två bestämmelser är präglade av det tidiga 1800junigrundlov). talets övergång från skråväsen till industriell produktion och förefaller sakna författningsrättslig aktualitet i dag. Österrikes regler i art. 6 och l8

260 Komparativ belysning

statsgrundlagen kan vid första påseende uppfattas som helt individuellt inriktade fri- och rättighetsnormeringar, som mycket väl skulle kunna aktualiseras även mot modern näringslagstiftning. Av författningsdomstolens praxis, som närmare redovisats i rapporten om Österrike, framgår emellertid, att art. 18 StGG uppfattas såsom helt beroende av 1800-talets näringspolitiska tänkande och att bestämmelsen därför - liksom de norska och danska bestämmelserna - inte torde ge nämnvärda aktuella närings- och yrkesfrihetsgarantier. Den således föreliggande luckan i fri- och rättighetsnormeringen har inte kunnat utfyllas av art. 6 StGG, eftersom denna står under ett blankt lagstiftningsförbehåll. Ett minimiskydd ger för dessa länder i stort sett endast Europakonventionens art. 4. Den betydligt yngre västtyska grundlagen undviker ställningstaganden till ekonomisk politik. Yrkesfrihetsregeln i art. 12 GG är därför återhållsamt formulerad. Klara ställningstaganden innehåller den blott i de negativa frihetsstadgandena i st. 2 och 3 om tjänsteplikt och tvångsarbete som i allt väsentligt torde täcka samma område som art. 4 Europarådskonventionen. Den positiva yrkesfrihetsgarantien i st. l ter sig numera i författningsdomstolens praxis såsom en ganska strikt tillämpad regel om rimliga relationer mellan föreskrivna yrkeskvalifikationer och yrkesutövningens faktiska krav samt proportionalitet mellan föreskrivna yrkesutövningsförutsättningar utanför den enskilde individens sfär och samhällsintressen. Liknande avvägningspriciper har kommit till uttryck i avgöranden av Förenta staternas högsta domstol om politirättsliga regleringskompetenser och deras förhållande till fjortonde konstitutionstillägget (jfr. t. ex. Semler v. Oregon State Dental Examiners, 294 US 608 at 611 (l935); Noble State Bank v. Haskell, 219 US 104 (191 1)).

8.3.13 Egendomsrätt Egen domsrättsgarantien hör till de klassiska och vanligast förekommande fri- och rättigheterna; stadganden om egendomsrättsskydd innehåller § 73 danska grundloven, § 105 norska grunnloven, art. 14 och 15 västtyska GG, art. 5 österrikiska StGG och de femte och fjortonde tilläggen till Förenta staternas konstitution samt art. l i första tilläggsprotokollet till Europarådskonventionen. Ingen av dessa fri- och rättighetsnormer ger ovillkorligt skydd för egendomsrätten gentemot statliga ingrepp, utan alla utgår från att sådana ingrepp i princip skall vara tillåtliga. Normeringarna har därför tre tyngdpunkter: awägning mellan samhällets och individens intressen för och emot ett ingrepp, eventuell kompensation till individen föringreppet samt ingreppsförfarandet. Trots något olika formuleringar i de olika grundlagarna torde grundlagsnormernas materiella innehåll vara ganska lika i de ovannämnda rättsordningarna: Ingrepp får bara ske vid relativt tunga samhällsintressen, rimlig kompensation men inga spekulativa vinster skall utgå i pengar eller sakvärden och ingreppet måste vara auktoriserat av lagstiftning, varvid både själva ingreppsbeslutet och kompensationsbeslutet skall kunna överprövas av domstol eller högre förvaltningsmyndighet, om de fattats av mera underordnade organ.

Komparativ belysning 261

aktuella problem förefaller i alla de nämnda stater- Egendomsskyddets na röra två områden. För det första måste ingrepp som ger rätt till komavgränsas dels mot lindrigare inskränkningar t. ex. enligt polipensation tirättsliga regler genom miljöskyddsåtgärder, dels mot skatter, avgifter och andra För det andra har kompensationsreglerna blivit utskylder. på grund av penningvärdesförändringar med hänsyn till problematiska både egendomens värdering och kompensationens omfattning.

8.3.14 Straffrättsliga och processrättsliga fri- och rättigheter

För straffrätten och processrätten stadgas principer i Förenta staternas konstitution (femte, sjunde och fjortonde tillägget), § 97 norska grunn- GG och art. 83 st. 2 österrikiska B-VG loven, art. 101 och 103 västtyska samt art. 6 och 7 Europarådskonventionen. Dessa bestämmelser är mycket olika och många detaljer är präglade av nationella rättsformulerade, åskådningar utan paralleller i andra länder som t. ex. rätten till åtal getill Förenta staternas konstitution. I nom grand jury enligt femte tillägget tre avseenden innehåller bestämmelserna emellertid normer, som återkommer i flera av de nämnda rättsordningarna. Det första fallet rör retroaktivt verkande strafflagstiftning. Sådan lagstiftning förbjudes av grundlagstiftning motsvarande 8 kap. 1 § 3 st. RFi Norge (§ 97 grunnloven), Västtyskland (art. 103 st. 2 GG) och Österrike samt av art. 7 Europarådskonventionen. Den norska (art. 83 st. 2 B-VG) bestämmelsen utvidgar dock normen om straffrättslig legalitet till andra rättsområden och förbjuder retroaktiv lagstiftning även utanför straffrätten. normen stannar vid begränsningen till straffrätten Den västtyska i en annan riktning: Den hindrar förutom men utvidgar legalitetskravet retroaktiv lagstiftning även kriminalisering av gärning genom analogi och andra former av normbildning genom praxis och kräver således allmänt lagstöd för alla former av normer som straffbelägger gärningar. En öppen fråga i Västtyskland och Österrike är om retroaktivitetsförbudet gäller även för påföljder som inte är straff i vanlig bemärkelse, främst vårdbetonade påföljder och politirättsliga åtgärder som yrkesförbud, indragning av körtillstånd och dylikt. Det andra fallet rör dubbelbestraffning för ett och samma brott. Dylik dubbelbestraffning förbjudes av femte och fjortonde tilläggen till Förenta staternas konstitution och art. 103 st. 3 västtyska GG. För Västtysklands del konkretiseras detta förbud genom straffprocessrättsliga regler om att avdömd sak inte åter skall tagas upp, som i stort sett motsvarar reglerna i svensk processrätt. I Förenta staterna går förbudet längre - delvis på grundval av common-law-traditioner som hämtats från England; det anses t. ex. hindra att överklaga en dom av en lägre domstol som åklagaren frikänt den tilltalade (jfr. Kepner v. US, 195 US 100 (1904). Det tredje fallet rör tillfälliga domstolar. Sådana är förbjudna enligt art. lOl st. 1 västtyska GG och art. 83 st. 2 österrikiska B-VG. Bestämmelserna går tillbaka på liknande stadganden i 1791 och 1795 års franska revolutionsförfattningar. De syftar till att säkra den dömande makten mot inblandning i konkreta mål från de verkställande och lagstiftande

262 Komparativ belysning

makterna, men de skall inte avhålla den lagstiftande makten från att reformera domstolsväsendet genom allmängiltiga åtgärder. Inblandningsförbudet gäller även för förvaltningsenheter vid domstolar och överordnade organ som handlägger förvaltningsfrågor; de får inte påverka den dömande verksamheten genom rekommendationer, anvisningar, taxor eller rentav beslut om tillfällig sammansättning av rätten med awikande från de allmänna lottningsreglerna i arbetsordningar m. m. För två processrättsliga fri- och rättighetsnormer i Österrike (art. 83 st. 2 B-VG) och Förenta staterna (due process of law clause i femte och fjortonde konstitutionstilläggen) måste särskilt nämnas, att deras tillämpningsområde i praxis utvidgats långt utöver det som bestämmelsernas ordalydelse antyder. Båda normerna ger numera i det närmaste en rätt till processrättsligt riktiga avgöranden och används, när mer speciella rättighetsnormer inte leder till önskad hjälp mot processrättsligt problematiska avgöranden.

Bilaga 1 Utdrag ur Danmarks Riges

Grundlov 5/6 1953

§ 20. Stk. 1. Beføjelser, som efter denne grundlov tilkommer rigets kan ved lov i naermere bestemt omfang overlades til melmyndigheder, lemfolkelige myndigheder, der er oprettet ved gensidig overenskomst med andre stater til fremme af mellemfolkelig retsorden og samarbejde. Stk. 2. Til vedtagelse af lovforslag herom kraeves et flertal på fem sjettedele af folketingets medlemmer. Opnås et sådant flertal ikke, men dog det til vedtagelse af almindelige lovforslag nødvendige flertal, og forslaget, forelaegges det folketingsvaelgerne til opretholder regeringen godkendelse eller forkastelse efter de for folkeafstemninger i § 42 fastsatte regler.

§ 23. I särdeles påtraengende tilfaelde kan kongen, når folketinget ikke kan samles, udstede foreløbige love, der dog ikke må stride mod straks efter folketingets sammentraâden skal foregrundloven og altid laegges dette til godkendelse eller forkastelse.

§ 61. Den dømmende magts udøvelse kan kun ordnes ved lov. Saerdomstole med dømmende myndighed kan ikke nedsaettes.

§ 62. Retsplejen skal stedse holdes adskilt fra forvaltningen. Regler herom fastsaettes ved lov.

§ 63. Stk. l. Domstolene er berettigede til at påkende ethvert spørgsmål om øvrighedsmyndighedens graenser. Den, der vil rejse sådant spørgsmål, kan dog ikke ved at bringe sagen for domstolene unddrage sig fra foreløbig at efterkomme øvrighedens befaling. Stk. 2. Påkendelse af spørgsmål om øvrighedsmyndighedens graenser kan ved lov henlaegges til en eller flere forvaltningsdomstole, hvis afgørelser dog skal kunne prøves ved rigets øverste domstol. De naermere regler herom fastsaettes ved lov.

264 Bilaga I

§ 64. Dommerne har i deres kald alene at rette sig efter loven. De kan ikke afsaettes uden ved dom, ejheller forflyttes mod deres ønske, uden for de tilfaelde, hvor en omordning af domstolene finder sted. Dog kan den dommer, der har fyldt sit 65. år, afskediges, men uden tab af indtaegter indtil det tidspunkt, til hvilket han skulle vaere afskediget på grund af alder.

§ 65. Stk. l. I retsplejen gennemføres offentlighed og mundtlighed i videst muligt omfang. Stk. 2. I strafferetsplejen skal lmgmaend medvirke. Det fastsaettes ved lov, i hvilke sager og under hvilke former denne medvirken skal finde sted, herunderi hvilke sager nwvninger skal medvirke.

Kapitel VII

§ 66. Folkekirkens forfatning ordnes ved lov.

§ 67. Borgerne har ret til at forene sig i samfund for at dyrke Gud på den måde, der stemmer med deres overbevisning, dog at intet laeres eller foretages, som strider mod saedeligheden eller den offentlige orden.

§ 68. Ingen er pligtig at yde personlige bidrag til nogen anden gudsdyrkelse end den, som er hans egen.

§ 69. De fra folkekirken afvigende trossamfunds forhold ordnes naarmere ved lov.

§ 70. Ingen kan på grund af sin trosbekendelse eller afstamning berøves adgang til den fulde nydelse af borgerlige og politiske rettigheder eller unddrage sig opfyldelsen af nogen almindelig borgerpligt.

Kapitel VIII

§ 71. Stk. 1. Den personlige frihed er ukraenkelig. Ingen dansk borger kan på grund af sin politiske eiler religiøse overbevisning eller sin afstamning underkastes mogen form for frihedsberøvelse. Stk. 2. Frihedsberøvelse kan kun finde sted med hjemmel i loven. Stk. 3. Enhver, der anholdes, skal inden 24 timer stilles for en dommer. Hvis den anholdte ikke straks kan saettes på fri fod, skal dommeren ved en af grunde ledsaget kendelse, der afsiges snarest muligt og senest inden tre dage, afgøre, om han skal faengsles, og, hvis han kan løslades mod sikkerhed, bestemme dennes art og størrelse. Denne bestemmelse kan for Grønlands vedkommende fraviges ved lov, forsåvidt dette efter de stedlige forhold må anses for påkraevet. Stk. 4. Den kendelse, som dommeren afsiger, kan af vedkommende straks saerskilt indbringes for højere ret. Stk. 5. Ingen kan underkastes varetaagtsfmngsel for en forseelse, som kun kan medføre straf af bøde eller haefte.

Bilaga 1 265

Stk. 6. Udenfor strafferetsplejen skal lovligheden af en frihedsberøvelse, der ikke er besluttet af en dømmende myndighed, og som ikke har hjemmel i lovgivningen om udlaandinge, på begaering af den, der er berøvet sin frihed, eller den, der handler på hans vegne, forelzegges de almindelige domstole eller anden dømmende myndighed til prøvelse. Naermere regler herom fastsaettes ved lov. af de i stk. 6 naevnte personer undergives et af Stk. 7. Behandlingen folketinget valgt tilsyn, hvortil de pågmldende skal have adgang til at rette henvendelse.

§ 72. Boligen er ukraenkelig. Husundersøgelse, beslaglaeggelse og undersøgelse af breve og andre papirer samt brud på post-, telegraf- og telefonhenrmeligheden må, hvor ingen lov hjemler en saeregen undtagelse, alene ske efter en retskendelse.

Stk. er ukraankelig. at § 73. l. Ejendomsretten Ingen kan tilpligtes afstå sin ejendom, uden hvor almenvellet kraever det. Det kan kun ske ifølge lov og mod fuldstaendig erstatning. Stk. 2. Når et lovforslag vedrørende ekspropriation af ejendom er vedaf folketingets medlemmar indenfor en frist af tre taget, kan en trediedel søgnedage fra forslagets endelige vedtagelse krazve, at det først indstilles til kongelig stadfaestelse, når nyvalg til folketinget har fundet sted, og forslaget påny er vedtaget af det derefter sammentraedende folketing. Stk. 3. Ethvert spørgsmål om ekspropriationsaktens lovlighed og erstørrelse kan indbringes for domstolene. Prøvelsen af erstatstatningens i dette ningens størrelse kan ved lov henlaegges til domstole oprettet øjemed.

i den fri og lige adgang til erhverv, som § 74. Alle indskraenkninger ikke er begrundede i det almene vel, skal haeves ved lov.

l. Til fremme af almenvellet bør det tilstraebes, at enhver § 75. Stk. borger har mulighed for arbejde på vilkår, der betrygger arbejdsduelig hans tilvaerelse. Stk. 2. Den, der ikke selv kan ernaere sig eller sine, og hvis forsørgelse ikke påhviler nogen anden, er berettiget til hjaelp af det offentlige, dog mod at underkaste sig de forpligtelser, som loven herom påbyder.

§ 76. Alle børn i den undervisningspligtige alder har ret til fri undervisning i folkeskolen. Foraeldre eller vaerger, der selv sorger for, at børnene får en undervisning, der kan stå mål med, hvad der almindeligvis kraeves i folkeskolen, er ikke pligtige at lade børnene undervise i folkeskolen.

§ 77. Enhver er berettiget til på tryk, i skrift og tale at offentliggøre sine tanker, dog under ansvar for domstolene. Censur og andre forebyggende forholdsregler kan ingensinde påny indføres.

266 Bilaga 1 SOU 1975 :29

§ 78. Stk. 1. Borgerne har ret til uden forudgående tilladelse at danne foreninger i ethvert lovligt øjemed. Stk. 2. Foreninger, der virker ved eller søger at nå deres mål ved vold, anstiftelse af vold eller lignende strafbar af anderledes påvirkning taenkende, bliver at opløse ved dom. Stk. 3. Ingen forening kan opløses ved en regeringsforanstaltning. Dog kan en forening foreløbig forbydes, men der skal da straks anlwgges sag imod den til dens opløsning. . Stk. 4. Sager om opløsning af politiske foreninger skal uden smrlig tilladelse kunne indbringes for rigets øverste domstol. Stk. 5. Opløsningens retsvirkninger fastsaettes naermere ved lov.

§ 79. Borgerne har ret til uden forudgående tilladelse at samle sig ubevaebnede. Offentlige forsamlinger har politiet ret til at overvaere. Forsamlinger under åben himmel kan forbydes, når der af dem kan befrygtes fare for den offentlige fred.

§ 80. Ved opløb må den vaebnede magt, når den ikke angribes, kun skride ind, efter at maengden tre gange i kongens og lovens navn forgaeves er opfordret til at skilles.

§ 81. Enhver våbenfør mand er forpligtet til med sin person at bidrage til faedrelandets forsvar efter de naermere som loven bestemmelser, foreskriver.

§ 83. Enhver i lovgivningen til adel, titel og rang knyttet forret er afskaffet.

§ 84. Intet len, stamhus, fideikommisgods eller andet familiefideikommis kan for fremtiden oprettes.

§ 85. For forsvarsmagten er de i §§ 71, 78 og 79 givne bestemmelser kun anvendelige med de indskraenkninger, der følger af de militzere loves forskrifter.

Kapitel X

§ 88. Vedtager folketinget et forslag til en ny grundlovsbestemmelse, og regeringen vil fremme sagen, udskrives nyvalg til folketinget. Vedtages forslaget i uaendret skikkelse af det efter valget følgende folketing, bliver det inden et halvt år efter den endelige vedtagelse at forelaegge folketingsvaelgerne til godkendelse eller forkastelse ved direkte afstemning. De naermere regler for denne afstemning fastsaettes ved lov. Har et flertal af dei afstemningen deltagande og mindst 40 pct. af samtlige stemmeberettigede afgivet deres stemme for folketingets beslutning, og stadfaestes denne af kongen, er den grundlov.

. 267

2 ur för Finland

Bilaga Utdrag Regeringsform 17/7 1919 och riksdagsordning

13/ l 1928

A. Regeringsformen

Emedan det, sedan Finland blivit en oavhängig, suverän stat, funnits vara av nöden att utveckla och befästa dess konstitution genom nya vilka, jämte det de tillförsäkra statsmakten nödig grundlagsstadganden, befogenheter samt trygga medfasthet, utvidga folkrepresentationens borgarnes rätt och lagbundna frihet, fastställes härigenom, i enlighet med i den ordning 60 § i Lantdagsordningen av Lantdagens beslut, tillkommet efterföljande regeringsform för Finland. den 20 juli 1906 föreskriver,

II. Finska medborgares allmänna rättigheter och rättsskydd

5 § Finska medborgare äro likställda inför lagen.

6 § Varje finsk medborgare vare tryggad enligt lag till liv, ära, personlig frihet och gods. Medborgarens arbetskraft står under rikets synnerliga hägn. Det ankommer att för finsk medborgare vid behov anordna på statsmakten möjlighet att arbeta, såframt i lag icke är annorlunda stadgar. av egendom för allmänt behov mot full Angående expropriation ersättning stadgas genom lag.

7 § Finsk medborgare äger rätt att vistas i eget land, att här fritt välja boningsort, och att färdas från en ort till en annan, så vitt icke i lag annorlunda är stadgat. Beträffande finsk medborgares rätt att begiva sig ur landet gälle vad därom är särskilt stadgat.

8 § Finsk medborgare äger rättighet till offentlig och enskild religionsövning, så vitt lag eller god sed därigenom ej kränkes, ävensom, stadgat, frihet att utträda ur det religionssamenligt vad därom är särskilt fund han tillhör samt frihet att ansluta sig till annat religionssamfund.

268 Bilaga 2

9 § Finsk medborgares rättigheter och skyldigheter äro icke beroende därav, vilket religionssamfund han tillhör eller huruvida han tillhör något sådant samfund. Beträffande offentliga tjänster och ämbeten äro likväl gällande de om dem i lag stadgade intill inskränkningar, dess i lag annorlunda stadgas.

10 § Finsk medborgare äger ordets frihet samt rättighet att genom tryck utgiva skrift eller bildlig framställning utan att hinder härför må i förväg läggas, så ock rätt att utan föregående tillstånd sammankomma för överläggning i allmän angelägenhet eller i annat lovligt samt att syfte bilda föreningar för fullföljande av ändamål, som ej strida mot lag eller god sed. Stadganden angående dessa rättigheters utövning utfärdas genom lag.

11 § Finsk medborgares hemfrid är okränkbar. Om förutsättningarna för och verkställandet av husrannsakan stadgas genom lag.

12 § Brev-, telegraf- och telefonhemligheten är okränkbar, så vitt ej i lag undantag stadgats.

13 § Ej må finsk medborgare dömas av annan domstol än den, under vilken han enligt lag hör.

14 § Finska och svenska äro republikens nationalspråk. Finska medborgares rätt att hos domstol eller förvaltande myndighet i sin sak använda sitt finska eller svenska modersmål samt att utfå expedition på detta språk skall tryggas genom lag, med beaktande av att landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings rätt enligt enahanda grunder tillgodoses. Den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens kulturella och ekonomiska behov skola av staten enligt enahanda grunder tillgodoses.

15 § l republiken må ej förlänas adelskap eller annan ärftlig värdighet.

16 § Vad angående finska medborgares allmänna rättigheter är sagt, utgör icke hinder för fastställande genom lag av sådana inskränkningar, som under krigstid eller samt med avseende uppror å personer i krigstjänst även annars äro nödvändiga.

III. Lagstiftningen

18 § Rätt att väcka förslag om stiftande av ny lag samt om ändring, förklaring eller upphävande av bestående lag tillkommer såväl presidenten som riksdagen. Presidenten utövar sin rätt till initiativ genom avlåtande av proposition

Bilaga 2 269

med till till propositioner uppgöras av lagförslag riksdagen. Förslag statsrådet. Över sådant förslag kan utlåtande inhämtas, beroende av ärendets beskaffenhet, av högsta domstolen eller av högsta förvaltningsdomstolen eller av vardera. Om utövandet av riksdagens rätt till initiativ stadgas i riksdagsordningen.

befordras den i avseende å 19 § Sedan lag av riksdagen antagits, som över densamma kan infordra utlåtande, stadfästelse till presidenten, beroende av ärendets beskaffenhet, av högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen eller av vardera. Lagen skall stadfästas i den lydelse, vari den av riksdagen antagits. stadfást, blir den gällande även utan Varder lagen ej av presidenten därest efter nya val ånyo godkänt densamma stadfästelse, riksdagen oförändrad, med flertalet av de avgivna rösterna. l övriga fall skall lagen anses hava förfallit. icke inom tre månader efter det en lag blivit i Har presidenten avseende å stadfästelse till honom överlämnad stadfást lagen, skall det anses såsom hade stadfästelse vägrats.

i 20 § l inledningen till varje lag skall angivas, att lagen tillkommit beslut samt, där lagen stiftats i den ordning, som enlighet med riksdagens för stif tande av grundlag är gällande, jämväl att så förfarits. Lag bör, vare sig den stadfästes eller blir gällande utan stadfästelse, underskrivas av presidenten och kontrasigneras av vederbörande minister, varefter den av statsrådet i Finlands lagsamling kungöres.

V. Domstolarne

andra särskilda domstolar än den i 59§ nämnda 60§ Angående stadgas genom lag. Ej må någon tillfällig domstol tillsättas.

Vlll. Undervisningsväsendet

för folkskoleväsendets organisation samt statens 80§ Om grunderna och kommunernas förpliktelser med avseende å folkskolors underhåll, ävensom angående allmän läroplikt stadgas genom lag. Undervisning i folkskola skall för alla vara avgiftsfri.

rätt att inrätta privata skolor och andra enskilda 82§ Angående uppfostringsanstalter samt ordna undervisningen i dem stadgas genom lag. sida. DVS- riksrättcn. Hemundervisning understiger icke tillsyn från myndighets

270 Bilaga 2

IX. Religionssamfunden 83 § Om den evangelisk-lutherska kyrkans organisation och förvaltning stadgas i kyrkolagen. Angående andra bestående religionssamfund gälle vad om dem är eller varder stadgat. Nya religionssamfund må grundas med iakttagande av vad därom i lag stadgas.

X. De offentliga tjdnsterne

92 § I all tjänsteverksamhet skall vid laga påföljd lag noggrant iakttagas. Om ett stadgande i en förordning står i strid med grundlag eller annan lag, må det ej av domare eller annan tjänsteman tillämpas.

XI. Slutstadganden

95 § Denna regeringsform skall till alla delar vara en orygglig grundlag; den kan icke ändras, förklaras eller upphävas, ej heller awikelse från den göras i annan ordning än angående grundlag i allmänhet är stadgat. Härigenom upphävcs . . .

B. Riksdagsordningen

67 § Förslag angående stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av grundlag skall, för att gälla såsom av riksdagen antaget, efter den behandling, som i 66§ är stadgad, med flertalet röster vid tredje behandlingen godkännas att vila till första efter val sammankommande lagtima riksdag samt vid denna oförändrat antagas genom beslut, som omfattats av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. I händelse likväl grundlagsförslag i plenum förklarats brådskande genom beslut, som omfattats av minst fem sjättedelar av de avgivna rösterna, skall ärendet utan att lämnas vilande avgöras och beslut om förslagets godkännande fattas på sätt i 1 momentet säges. Om ståndsprivilegier gälle vad ovan om grundlag stadgats.

Bilaga 3 Utdrag ur Norges Riges Grundlov

17/5 1814

A.

Om S tatsformen og Religionen

Religion forbliver Statens offentlige Reli- § 2 Den evangelisk-lutherske De Indvaanere, der bekjende sig til den, ere forpligtede til at gion. opdrage deres Børn i samme. Alle Indvaanere af Riget have fri Religionsøvelse.

E.

A lm indelige Bestemmelser. § 92 Til Embeder i Staten maa alene udnaevnes de norske Borgere, Maend eller Kvinder, som tale Landets Sprog, samt a. enten ere fødte i Riget af Foraeldre, der da vare Statens Undersaatter; b. eller ere fødte i fremmede Lande af norske Foraaldre, som paa den Tid ikke vare en anden Stats Undersaatter; c. eller som herefter opholde sig i Riget i ti Aar; d. eller som af Storthinget vorde naturaliserede. Dog kunne Andre beskikkes til Laerere ved Universitetet og de laerde Skoler, til Laeger og til Konsuler paa fremmede Steder.

Fred og Sikkerhed eller fremme § 93 For at sikre den internationale international Retsorden og Samarbeide kan Storthinget med tre Fjerdedeles Flertal samtykke i, at en international Sammenslutning som Norge er tilsluttet eller slutter begrmnset Omraade, skal sig til, paa et sagligt kunne udøve Beføielser der efter denne Grundlov ellers tilligge Statens til at forandre denne Gmndlov. Naar Myndigheder, dog ikke Beføielse af Grund- Storthinget skal give sit Samtykke, bør, som ved Behandling mindst to Trediedele af dets Medlemmer vaere tilstede. lovsforslag, Bestemmelserne i denne Paragraph gjaelde ikke ved Deltagelse i en international Sammenslutning, hvis Beslutninger har alene rent folkeretslig Virkning for Norge.

272 Bilaga 3

§ 94 En ny almindelig civil og kriminal Lovbog skal foranstaltes udgivet paa første eller, om dette ikke er muligt, paa andet ordentlige Storthing. Imidlertid blive Statens nu gjäldende Love i Kraft, forsaavidt de ei stride imod denne Grundlov eller de provisoriske Anordninger, som imidlertid maatte udgives. De nuvzerende permanente Skatter vedblive ligeledes til naeste Storthing.

§ 95 Ingen Dispensationer, Protektorier, Moratorier eller Opreisninger maa bevilges, efterat den nye almindelige Lov er sat i Kraft.

§ 96 Ingen kan dømmes uden efter Lov, eller straffes uden efter Dom. Pinligt Forhør maa ikke finde Sted.

§ 97 Ingen Lov maa gives tilbagevirkende Kraft.

§98 Med Sportler, som erlmgges til Rettens Betjente, bør ingen Afgifter til Statskassen vaere forbundne.

§ 99 Ingen maa faengslig anholdes, uden i lovbestemt Tilfaelde og paa den ved Lovene foreskrevne Maade. For ubeføiet Arrest, eller ulovligt Ophold, staa Vedkommende den Faengslede til Ansvar. Regieringen er ikke berettiget til militaer Magts Anvendelse mod Statens Medlemmer, uden efter _de i Lovgivningen bestemte Former, medmindre nogen Forsamling maatte forstyrre den offentliga Rolighed og den ikke øieblikkelig adskilles, efterat de Artikler i Landsloven, som angaa Oprør, ere den trende Gange lydelig forelaeste af den civile øvrighed.

§ 100 Trykkefrihed bør finde Sted. Ingen kan straffes for noget Skrift, af hvad lndhold det end maatte vaere, som han har ladet trykke eller udgive, medmindre han forsaetligen og aabenbare har enten selv vist, eller tilskyndet Andre til, Ulydighed mod Lovene, Ringeagt mod Religionen, Saedelighed eller de konstitutionella Magter, Modstand mod disses Befalinger, eller fremført falske og aarekrznkende Beskyldninger mod Nogen. Frimodige Ytringer, om Statsstyrelsen og hvilkensomhelst anden Gjenstand, ere Enhver tilladte.

§ 101 Nye og bestandige Indskraenkninger i Naeringsfriheden bør ikke tilstedes Nogen for Fremtiden.

§ 102 Hus-Inkvisitioner maa ikke finde Sted, uden i kriminelle Tilfaelde.

§ 103 Fristed tilstedes ikke dem, som herefter fallere.

§ 104 Jord og Boslod kan i intet Tilfaelde forbrydes.

Bilaga 3 273

§ 105 Fordrer Statens Tarv, at Nogen maa afgive sin rørlige eller urørlige Eiendom til offentlig Brug, saa bør han have fuld Erstatning af Statskassen.

§ 106 Saavel Kjøbesummer som Indtzegter af det Geistligheden beneficerede Gods skal blot anvendes til Geistlighedens Bedste og Oplysningens Fremme. Milde Stiftelsers Eiendomme skulle blot anvendes til disses Gavn.

§10? Odels- og Aaszedesretten maa ikke ophaeves. De nazrmere Betingelser, hvorunder den, til største Nytte for Staten og Gavn for Landalmuen, skal vedblive, fastszettes af det første eller andet følgende Storthing.

§ 108 Ingen Grevskaber, Baronier, Stamhuse og Fideikommisser maa for Eftertiden oprettes.

§ I 09 Enhver Statens Borger er i Almindelighed lige forpligtet, i en vis Tid at vaarne om sit Faedreland, uden Hensyn til Fødsel eller Formue. Denne Grundsaatnings Anvendelse, og de [ndskraenkninger den bør undergaa, bestemmes ved Lov.

§ 110 Det paaligger Statens Myndigheder at laegge Forholdene til Rette for at ethvert arbeidsdygtigt Menneske kan skaffe sig Udkomme ved sit Arbeide.

§ 111 Det norske Flags Form og Farver bestemmes ved Lov.

§ 112 Viser Erfaring, at nogen Del af denne Kongeriget Norges Grundlov bør forandres, skal Forslaget derom fremsaettes paa første, andet eller tredie ordentliga Storthing efter et nyt Valg og kundgjøres ved Trykken. Men det tilkommer først det første, andet eller tredie ordentlige Storthing efter naeste Valg at bestemme, om den foreslaaede Forandring bør finde Sted eller ei. Dog maa saadan Forandring aldrig modsige denne Grundlovs Principer, men alene angaa Modifikationer i enkelte Bestemmelser, der ikke forandre denne Konstitutions Aand, og bør to Trediedele af Storthinget vaere enige isaadan Forandring. En saaledes vedtagen Grundlovsbestemmelse underskrives af Storthingets Praesident og Sekretaer og sendes Kongen til Kundgjørelse ved Trykken som gjaeldende Bestemmelse i Kongeriget Norges Grundlov.

Bilaga 4 Utdrag ur Förbundsrepubliken 23/5 19491 Tysklands grundlag

l. Die Grwzdrechte I. Grundrättigheterna

Artikel l Artikel l

ist (1) Människans värdighet är (1) Die Würde des Menschen unantastbar. Sie zu achten und okränkbar. Att respektera och zu schützen ist Verpilichtung aller skydda denna är en plikt för all staatlichen Gewalt. statlig makt. Volk bekennt (2) Det tyska folket bekänner (2) Das Deutsche sich darum zu unverletzlichen und sig därför till oantastliga och oförunveräufserlichen Menschenrech- ytterliga mänskliga rättigheter ten als Grundlage jeder mensch- som grundval för all mänsklig gelichen Gemeinschaft, des Friedens menskap, för fred och för rättvisa und der Gerechtigkeit in der Welt. ivärlden. (3) Die nachfolgenden Grund- (3) De nedan upptagna grundrechte binden Gesetzgebung, voll- rättigheterna binder lagstiftning, ziehende Gewalt und Recht- förvaltning och rättskipning såsom sprechung als unmittelbar gelten- omedelbart gällande rätt. des Recht.

1 Texten återger den västtyska grundlagens Artikel 2 Artikel 2 lydelse med ändringar senast genom den Tret- (1) Jeder hat das Recht auf die (l) Envar har rätt till fri utveck- tioförsta lagen rörande seiner Persönlich- såvitt han ändringar i grund lagen av freie Entfaltung ling av sin personlighet, den 28 juli 1972. Den har keit, soweit er nicht die Rechte inte kränker andras rättigheter översatts av Hans-Heinanderer verletzt und nicht gegen och inte bryter mot den grund- rich Vogel. Översätteller mot sed- ningen utgår delvis från die verfassungsmässige Ordnung lagsenliga ordningen den som utarbetats av Bo oder das Sittengesetz verstöfät. ligheten. Westerhult och som pub- (2) Jeder hat das Recht auf (2) Envar har rätt till liv och licerats i SOU 1963:19 Leben und Unver- Den person- (Författningsutredningen: körperliche kroppslig integritet. VI. Sveriges statsskick. sehrtheit. Die Freiheit der Person liga friheten är okränkbar. I dessa Del 4. Bilagor) sid. ist unverletzlich. ln diese Rechte rättigheter får endast göras intrång 272 ff.

276 Bilaga 4

darf nur auf Grund eines Gesetzes på grundval av en lag. eingegriffen werden.

Artikel 3 Artikel 3

(1) Alle Menschen sind vor dem (l) Alla människor är lika inför

Gesetz gleich. lagen. (2) Männer und Frauen sind (2) Män och kvinnor är likabegleichberechtigt. rättigade. (3) Niemand darf wegen seines (3) lngen får förfördelas eller Geschlechtes, seiner Abstammung, gynnas på grund av kön, härstamseiner Rasse, seiner Sprache, sei- ning, ras, språk, hembygd och härner Heimat und Herkunft, seines komst, tro, religiös eller politisk Glaubens, seiner religiösen oder åskådning. politischen Anschauungen benachteiligt oder bevorzugt werden.

Artikel 4 Artikel 4 (l) Die Freiheit des Glaubens, (l)Tros- och samvetsfriheten des Gewissens und die Freiheit des samt friheten för religiös bekänreligiösen und weltanschaulichen nelse och världsåskådning är Bekenntnisses sind unverletzlich. okränkbara. (2) Die ungestörte Religionsaus- (2) Ostörd religionsutövning übung wird gewährleistet. tillförsäkras. (3) Niemand darf gegen sein (3) Ingen får mot sitt samvete Gewissen zum Kriegsdienst mit tvingas till krigstjänst med vapen. der Waffe gezwungen werden. Das Närmare bestämmelser ges i en Nähere regelt ein Bundesgesetz. förbundslag.

Artikel 5 Artikel 5 (l)Jeder hat das Recht, seine (l)Envar har rätt att i tal, Meinung in Wort, Schrift und Bild skrift och bild fritt yttra och frei zu äufsern und zu verbreiten sprida sin åsikt och att obehindrat und sich aus allgemein zugäng- skaffa sig underrättelser ur alllichen Quellen ungehindert zu mänt tillgängliga källor. Pressfriunterrichten. Die Pressefreiheit heten och frihet för meddelanden und die Freiheit der Berichter- genom radio och film tillförsäkras. stattung durch Rundfunk und Censur äger icke rum. Film werden gewährleistet. Eine Zensur findet nicht statt. (2)Diese Rechte finden ihre (2) Dessa rättigheter finner sina Schranken in den Vorschriften der gränser i de allmänna lagarnas allgemeinen Gesetze, den gesetz- föreskrifter, i lagarnas stadganden lichen Bestimmungen zum Schut- till skydd för ungdomen och i ze der Jugend und in dem Recht rätten till personlig ära. der persönlichen Ehre.

Bilaga 4 277

und Wissenschaft, (3) Konst och vetenskap, forsk- (3) Kunst und Lehre sind frei. ning och lära är fria. Lärout- Forschung Die Freiheit der Lehre entbindet Övningens frihet befriar inte från nicht von der Treue zur Ver- trohet till författningen. fassung.

Artikel 6 Artikel 6 (l) Ehe und Familie stehen (l)Äktenskap och familj står unter dem besonderen Schutze under den statliga ordningens särder staatlichen Ordnung. skilda beskydd. (2) Pflege und Erziehung der (2) Barnens vård och upp- Kinder sind das natürliche Recht fostran är föräldrarnas naturliga der Eltern und die zuvörderst rättighet och en plikt som främst ihnen obliegende Pflicht. über åligger dem. Över utövningen vaihre Betätigung wacht die staat- kar den statliga gemenskapen. liche Gemeinschaft. (3) Gegen den Willen der Erzie- (3) Mot vårdnadshavarnas vilja hungsberechtigten dürfen Kinder får barn skiljas från familjen ennur auf Grund eines Gesetzes von dast på grundval av en lag och der Familie getrennt werden, bara om vårdnadshavarna misswenn die Erziehungsberechtigten lyckas eller barn av andra skäl versagen oder wenn die Kinder aus hotas av vanvård. anderen Gründen zu verwahrlosen drohen. (4) Jede Mutter hat Anspruch (4) Varje moder har anspråk på auf den Schutz und die Fürsorge samhällets skydd och omsorg. der Gemeinshaft. (5) Den unehelichen Kindern (5)För barn utom äktenskap sind durch die Gesetzgebung die skall genom lagstiftning skapas gleichen Bedingungen für ihre leib- samma villkor för kroppslig och liche und seelische Entwicklung själslig utveckling och för ställning und ihre Stellung in der Gesell- i samhället som för barn inom schaft zu schaffen wie den ehe- äktenskap. lichen Kindern.

Artikel 7 Artikel 7 (l) Das gesamte Schulwesen (1)Hela skolväsendet står unsteht unter der Aufsicht des Staa- der statens tillsyn. tes. (2) Die Erziehungsberechtigten (2) Vårdnadshavarna har rätt haben das Recht, über die Teil- att bestämma över barnets delnahme des Kindes am Religions- tagande i religionsundervisning. unterricht zu bestimmen. ist (3) Religionsundervisning är (3) Der Religionsunterricht in den öffentlichen Schulen mit ordinarie läroämne i de offentliga Ausnahme der bekenntnisfreien skolorna med undantag för de Schulen ordentliches Lehrfach. konfessionslösa skolorna. Utan in-

278 Bilaga 4

Unbeschadet des staatlichen Auf- skränkning i statens tillsynsrätt sichtsrechtes wird der Religions- meddelas religionsundervisning i unterricht in Ubereinstimmung överensstämmelse med de religiösa mit den Grundsätzen der Reli- samfundens grundsatser. Ingen gionsgemeinschaften erteilt. Kein lärare får förpliktas att mot sin Lehrer darf gegen seinen Willen vilja meddela religionsundervisning. verpflichtet werden, Religionsunterricht zu erteilen.

(4) Das Recht zur Errichtung (4) Rätten att upprätta privata von privaten Schulen wird ge- skolor tillförsäkras. Privatskolor währleistet. Private Schulen als Er- som skall ersätta offentliga skolor satz für öffentliche Schulen be- måste ha statligt tillstånd och är dürfen der Genehmigung des Staa- underkastade delstatslagarna. Tilltes und unterstehen den Landesge- stånd skall meddelas, om de prisetzen. Die Genehmigung ist zu vata skolorna inte är de offentliga erteilen, wenn die privaten Schu- skolorna underlägsna i sina underlen in ihren Lehrzielen und Ein- visningsmål och sin utrustning richtungen sowie in der wissen- samt i lärarnas vetenskapliga utschaftlichen Ausbildung ihrer bildning och om någon segrega- Lehrkräfte nicht hinter den öf- tion av eleverna efter föräldrarnas fentlichen Schulen zurückstehen förmögenhetsförhållanden inte beund eine Sonderung der Schüler främjas. Tillstånd skall vägras, om nach den Besitzverhältnissen der lärarnas ekonomiska och rättsliga Eltern nicht gefördert wird. Die ställning inte är tillräckligt säkrad. Genehmigung ist zu versagen, wenn die wirtschaftliche und rechtliche Stellung der Lehrkräfte nicht genügend gesichert ist. (5) Eine private Volksschule ist (5) En privat folkskola skall nur zuzulassen, wenn die Unter- endast tillåtas, om vederbörande richtsverwaltung ein besonderes Skolmyndighet vitsordar ett särpädagogisches Interesse anerkennt skilt pedagogoskt intresse eller om oder, auf Antrag von Erziehungs- skolan på vårdnadshavares ansöberechtigten, wenn sie als Gemein- kan skall upprättas som interkonschaftsschule, als Bekenntnis- oder fessionell skola eller som till viss Weltanschauungsschule errichtet bekännelse eller viss världsåskådwerden soll und eine öffentliche ning knuten skola samt om en Volksschule dieser Art in der Ge- offentlig folkskola av detta slag meinde nicht besteht. inte finnes inrättad i kommunen. (6) Vorschulen bleiben auf- (6) Skolor, som skall förbereda gehoben. för inträde i högre skolformer, förblir avskaffade.

Artikel 8 Artikel 8 (l) Alle Deutschen haben das (l) Alla tyskar har rätt att utan Recht, sich ohne Anmeldung oder anmälan eller tillstånd samlas fred-

Bilaga 4 279

Erlaubnis friedlich und ohne Waf- ligt och utan vapen.

fen zu versammeln. unter (2) För möten under bar him- (2) Für Versammlungen freiem Himmel kann dieses Recht mel får denna rätt inskränkas geoder auf Grund nom lag eller på grundval av en durch Gesetz eines Gesetzes beschränkt werden. lag.

Artikel 9 Artikel 9

(l)Alle Deutschen haben das (1) Alla tyskar har rätt att bilda Recht, Vereine und Gesellschaften föreningar och sällskap.

zu bilden. deren Zwek- (2) Föreningar, vilkas syften (2) Vereinigungen, den eller verksamhet strider mot ke oder deren Tätigkeit zuwiderlaufen oder strafflagarna eller riktar sig mot Strafgesetzen die sich gegen die verfassungsmäs- den grundlagsenliga ordningen oder gegen den Ge- eller mot tanken på samförstånd sige Ordnung danken der Völkerverständigung mellan folken, är förbjudna.

richten, sind verboten. zur Wahrneh- (3) Rätten att bilda föreningar (3) Das Recht, der Arbeits- för tillvaratagande och främjande mung und Förderung und Wirtschaftsbedingungen Ver- av arbetsvillkor och ekonomiska zu bilden, ist für jeder- villkor tillförsäkras var och en och einigungen för alla yrken. Avtal som inmann und für alle Berufe gewährleistet. die dieses Recht skränker eller söker hindra denna Abreden, einschränken oder zu behindern rätt, är ogiltiga; i sådant syfte sind nichtig, hierauf ge- företagna åtgärder är rättsstridiga. suchen, richtete Malânahmen sind rechts- Åtgärder jämlikt artiklarna 12a,

Mafsnahmen nach den 35 andra och tredje styckena, widrig. artikel 87 a fjärde stycket och ar- Artikeln 12 a, 35 Abs. 2 und 3, 9l tikel 91 får icke vidtagas mot Artikel 87 a Abs. 4 und Artikel nicht arbetskonflikter, vilka föres av dürfen sich gegen Arbeitssom omförmäles i kämpfe richten, die zur Wahrung föreningar und der Arbeits- und första punkten för att bevara och Förderung von Ver- arbetsvillkor och eko- Wirtschaftsbedingungen främja im Sinne des Satzes 1 nomiska villkor. einigungen

geführt werden.

Artikel 10 Artikel 10

Briefgeheimnis sowie (1) Brevhemligheten samt post- (l) Das och telehemligheten är okränkdas Post- und Fernmeldegeheimnis sind unverletzlich. bara. dürfen nur (2) inskränkningar får endast (2) Beschränkungen auf Grund eines Gesetzes angeord- beslutas på grundval av en lag. Dient die Be- inskränkningen till att net werden. Syftar dem Schutze der frei- skydda den grundläggande fria deschränkung demokratischen Grund- mokratiska ordningen eller förheitlichen ordnung oder des Bestandes oder bundsstatens eller någon delstats

280 Bilaga 4

der Sicherung des Bundes oder bestånd eller säkerhet, får lagen eines Landes, so kann das Gesetz föreskriva, att den berörde icke bestimmen, dalå sie dem Betrof- underrättas om inskränkningen fenen nicht mitgeteilt wird und samt att en granskning genom av dafs an die Stelle des Rechtsweges folkrepresentationen utsedda die Nachprüfung durch von der organ och hjälporgan ersätter Volksvertretung bestellte Organe domstolsprövningen. und Hilfsorgane tritt.

Artikel l l Artikelll

(l) Alle Deutschen genielâen (l)Alla röreltyskar åtnjuter Freizügigkeit im ganzen Bundesge- sefrihet i hela förbundsområdet. biet. (2) Dieses Recht darf nur durch (2) Denna rätt får inskränkas Gesetz oder auf Grund eines Geendast genom lag eller på grundval setzes und nur für die Fälle einge- av en lag och blott för de fall, i schränkt werden, in denen eine vilka tillräckliga levnadsvillkor ausreichende Lebensgrundlage icke är förhanden och därigenom nicht vorhanden ist und der All- det allmänna skulle åsamkas särgemeinheit daraus besondere Las- skilda bördor eller i vilka det är ten entstehen würden oder in erforderligt för att avvärja en hodenen es zur Abwehr einer tande fara för förbundsstatens drohenden Gefahr für den Bestand eller någon delstats grundläggande oder die freiheitliche demokra- fria demokratiska ordning, för att tische Grundordnung des Bundes bekämpa epidemirisker, naturkaoder eines Landes, zur Bekämp- tastrofer eller särskilt svåra fung von Seuchengefahr, Naturolyckor, för att skydda ungdomen katastrophen oder besonders mot vanvård eller för att föreschweren Unglücksfällen, zum bygga brottsliga handlingar. Schutze der Jugend vor Verwahrlosung oder um strafbaren Hand-

lungen vorzubeugen, erforderlich ist.

Artikel l2 Artikel 12

(1)Al1e Deutschen haben das (l) Alla tyskar har rätt att fritt Recht, Beruf, Arbeitsplatz und välja yrke, och utarbetsplats Ausbildungsstätte frei zu wählen. bildningsställe. Yrkesutövningen Die Berufsausübung kann durch får regleras genom lag eller på Gesetz oder auf Grund eines Gegrundval av en lag. setzes geregelt werden. (2) Niemand darf zu einer be- (2) Ingen får tvingas till ett bestimmten Arbeit gezwungen wer- stämt arbete förutom inom ramen den, aufser im Rahmen einer her- för en hävdvunnen, för allmän, kömmlichen für alle

allgemeinen, alla lika offentlig tjänsteplikt.

gleichen öffentlichen Dienstleistungspflicht.

Bilaga 4 281

ist nur bei (3) Tvångsarbete är tillåtet (3) Zwangsarbeit einer angeordneten blott vid av domstol beslutat frigerichtlich Freiheitsentziehung zulässig. hetsberörande.

Artikel 12 a Artikel l2 a

können vom vollen- (l) Män som fyllt aderton år (l) Männer deten achtzehnten Lebensjahr an får inkallas till tjänstgöring i krigszum Dienst in den Streitkräften, makten, i förbundets gränsskyddsim Bundesgrenzschutz oder in styrkor eller i civilförsvaret. einem Zivilschutzverband verpflichtet werden. (2) Wer aus Gewissensgründen (2) Den som av samvetsskäl vägden Kriegsdienst mit der Waffe rar göra krigstjänst med vapen får kann zu einem Ersatz- inkallas till ersättningstjänst. Erverweigert, dienst werden. Die sättningstjänstens varaktighet får verpflichtet Dauer des Ersatzdienstes darf die icke överstiga värnpliktstjänstgö- Dauer des Wehrdienstes nicht ringens. Närmare bestämmelser Das Nähere regelt ein ges i lag, vilken icke får inkräkta übersteigen. das die Freiheit der Ge- på samvetsfriheten och vilken Gesetz, wissensentscheidung nicht beein- måste ge möjlighet till ersättningsdarf und auch eine tjänst utan samband med krigsträchtigen des Ersatzdienstes maktens och förbundsgränsskyd- Möglichkeit vorsehen mulâ, die in keinem Zu- dets styrkor. sammanhang mit den Verbänden der Streitkräfte und des Bundesgrenzschutzes steht. die nicht zu (3) Värnpliktiga, som icke har (3) Wehrpflichtige, einem Dienst nach Absatz l oder kallats till tjänstgöring enligt förs- 2 herangezogen sind, können im ta eller andra stycket, får när det Verteidigungsfalle durch Gesetz behöves för statens försvar genom oder auf Grund eines Gesetzes zu lag eller på grundval av en lag zivilen für Zwek- åläggas i övrigt arbetsrättsligt ut- Dienstleistungen ke der Verteidigung einschlielâlich formad tjänstgöring för försvarsdes Schutzes der Zivilbevölkerung ändamål innefattande även civilbein Arbeitsverhältnisse verpflichtet folkningens skydd; 0ffent1ig-rättswerden; Verpflichtungen in lig tjänsteplikt får endast åläggas öffentlich-rechtliche Dienstver- för att utföra polisiära uppgifter hältnisse sind nur zur Wahr- eller sådana statliga förvaltningsnehmung polizeilicher Aufgaben uppgifter som endast kan fullgöras oder solcher hoheitlichen Auf- i offentlig-rättsligt tjänsteförhålgaben der öffentlichen Verwal- lande. Tjänstgöring jämlikt första tung, die nur in einem öffentlich- punkten får anordnas vid krigsrechtlichen Dienstverhältnis erfüllt makten, vid krigsmaktens försörjwerden können, zulässig. Arbeits- ningsorganisation samt vid offentverhältnisse nach Satz l können liga förvaltningsmyndigheter; för bei den Streitkräften, im Bereich civilbefolkningens försörjning får ihrer Versorgung sowie bei der arbetsrättsligt reglerad tjänst-

282 Bilaga 4

öffentlichen Verwaltung begrün- göring endast anordnas för att sädet werden; Verpflichtungen in kerställa civilbefolkningens livs- Arbeitsverhältnisse im Bereiche nödvändiga behov eller skydd. der Versorgung der Zivilbevölkerung sind nur zulässig, um ihren lebensnotwendigen Bedarf zu dekken oder ihren Schutz sicherzustellen. (4) Kann im Verteidigungsfalle (4) Om civila tjänster i den civider Bedarf an zivilen Dienstleis- la sjuk- och hälsovårdsorganisatiotungen im zivilen Sanitäts- und nen samt i den stationära militära Heilwesen sowie in der ortsfesten lasarettsorganisationen icke kan militärischen Lazarettorganisation tillsättas på frivillig väg, när det nicht auf freiwilliger Grundlage behöves för statens försvar, får gedeckt werden, so können Frau- kvinnor från fyllda aderton till en vom vollendeten achtzehnten fyllda femtiofem år inkallas till bis zum vollendeten fünfundfünf- sådan tjänstgöring genom lag eller zigsten Lebensjahr durch Gesetz på grundval av en lag. Kvinnor får oder auf Grund eines Gesetzes zu i inget fall göra vapentjänst. derartigen Dienstleistungen herangezogen werden. Sie dürfen auf keinen Fall Dienst mit der Waffe leisten. (5) Für die Zeit vor dem Ver- (5) Innan det behöves för stateidigungsfalle können Verpflich- tens försvar får ålägganden jämlikt tungen nach Absatz 3 nur nach tredje stycket endast ske enligt Maiågabe des Artikels 80 a Abs. l artikel 80a första stycket. Som begründet werden. Zur Vorberei- förberedelse till tjänstgöring jämtung auf Dienstleistungen nach likt tredje stycket, för vilken sär- Absatz 3, für die besondere skilda kunskaper eller färdigheter Kenntnisse oder Fertigkeiten er- är nödvändiga, får deltagande i forderlich sind, kann durch Gesetz utbildning föreskrivas genom lag oder auf Grund eines Gesetzes die eller på grundval av en lag. Första Teilnahme an Ausbildungsveran- är såtillvida punkten icke tillämpstaltungen zur Pflicht gemacht lig. werden. Satz l findet insoweit keine Anwendung. (6) Kann im Verteidigungsfalle (6) Om arbetskraft för ..de i der Bedarf an Arbeitskräften für tredje stycket andra punkten die in Absatz 3 Satz 2 genannten nämnda områdena, när sådana be- Bereiche auf freiwilliger Grund- höves för statens försvar, icke kan lage nicht gedeckt werden, so anskaffas på frivillig väg, får tyskann zur Sicherung dieses Bedarfs karnas frihet att utöva ett yrke die Freiheit der Deutschen, die eller att lämna sin arbetsplats in- Ausübung eines Berufs oder den skränkas genom lag eller på grund- Arbeitsplatz aufzugeben, durch val av en lag för att tillgodose det Gesetz oder auf Grund eines Ge- förefintliga behovet. För tid innan setzes eingeschränkt werden. Vor försvarsbehovet har inträtt, äger

Bilaga 4 283

femte stycket första punkten mot-

Eintritt des Verteidigungsfalles

gilt Absatz 5 Satz 1 entsprechend. svarande tillämpning.

Artikel 13 Artikel 13

ist unverletz- (l) Bostaden är okränkbar. (l) Die Wohnung lich. dürfen nur (2) Husrannsakan får endast be- (2) Durchsuchungen durch den Richter, bei Gefahr im slutas av domare, vid fara i dröjsauch durch die in den mål även av i lagarna bestämda Verzuge Gesetzen vorgesehenen anderen andra organ och får genomföras und nur in der blott i där föreskriven ordning. Organe angeordnet dort vorgeschriebenen Form durchgeführt werden. (3) Eingriffe und Beschränkun- (3) lngrepp och inskränkningar dürfen im nur zur får i övrigt allenast företagas till gen übrigen einer Gefahr avvärjande av en allmän fara eller Abwehr gemeinen oder einer Lebensgefahr für ein- en livsfara för enskilda personer, zelne Personen, auf Grund eines på grundval av en lag även till Gesetzes auch zur Verhütung drin- förebyggande av överhängande fa- Gefahren für die öffent- ror för allmän säkerhet och 0rdgender ins- särskilt för hävande av boliche Sicherheit und Ordnung, ning, besondere zur Behebung der stadsbrist, bekämpande av epidezur von mirisk eller till skydd för i fara Raumnot, Bekämpfung Seuchengefahr oder zum Schutze försatt ungdom. gefährdeter Jugendlicher vorgenommen werden.

Artikel 14 Artikel 14

und das Erb- (l) Egendomsrätt och arvsrätt (l) Das Eigentum recht werden In- tillförsäkras. Innehåll och gränser gewährleistet. halt und Schranken werden durch bestämmes genom lagarna. die Gesetze bestimmt. (2) Eigentum verpflichtet. Sein (2) Egendomsrätt förpliktar. Gebrauch soll zugleich dem Wohle Dess användning bör tillika tjäna der Allgemeinheit dienen. det allmännas väl. ist nur (3) Expropriation är endast till- (3) Eine Enteignung zum Wohle der Allgemeinheit zu- låten till det allmännas väl. Den lässig. Sie darf nur durch Gesetz får blott äga rum genom lag eller oder auf Grund eines Gesetzes er- på grundval av en lag, som reglerar das Art und Ausmafå der ersättningens art och omfattning. folgen, Die Ent- Ersättningen skall bestämmas ef- Entschädigung regelt. schädigung ist unter gerechter Ab- ter rättvis avvägning av det allmänder Interessen der Allge- nas och de berördas intressen. Vid wägung meinheit und der Beteiligten zu tvist rörande ersättningens storlek bestimmen. Wegen der Höhe der står vägen öppen till de allmänna

Entschädigung steht im Streitfalle domstolarna.

der Rechtsweg vor den ordentlichen Gerichten offen.

284 Bilaga 4

Artikel 15 Artikel 15

Grund und Boden, Natur- Jord och mark, naturtillgångar schätze und Produktionsmittel och produktionsmedel får i syfte können zum Zwecke der Vergeatt disponeras kollektivt överföras sellschaftung durch ein Gesetz, i det allmännas ägo eller i andra das Art und AusmaES der Entschä- former av samhällelig förvaltning digung regelt, in Gemeineigentum genom en lag som reglerar ersättoder in andere Formen der Geningens art och omfattning. För meinwirtschaft überführt werden. ersättningen äger artikel 14 tredje Für die Entschädigung gilt Artikel stycket tredje och fjärde punl-:ter- 14 Absatz 3 Satz 3 und 4 ent- na motsvarande tillämpning. sprechend.

Artikel 16 Artikel 16

(l) Die deutsche Staatsange- (1) Ingen får fråntagas sitt tyshörigkeit darf nicht entzogen wer- ka medborgarskap. Förlust av den. Der Verlust der Staatsangemedborgarskapet får endast ske på hörigkeit darf nur auf Grund eines grundval av en lag och mot den Gesetzes und gegen den Willen des berördes vilja allenast om denne Betroffenen nur dann eintreten, icke blir statslös. wenn der Betroffene dadurch nicht staatenlos wird. (2) Kein Deutscher darf an das (2) Ingen tysk får utlämnas till Ausland ausgeliefert werden. Poli- utländsk makt. Politiska flyktisch Verfolgte geniefâen Asyl- tingar åtnjuter asylrätt. recht.

Artikel 17 Artikel 17

Jedermann hat das Recht, sich Envar har rätt att enskilt eller einzeln oder in Gemeinschaft mit gemensamt med andra skriftligen anderen schriftlich mit Bitten hänvända sig till behöriga myndigoder Beschwerden an die zustänheter och till folkrepresentationen digen Stellen und an die Volksver- med önskemål eller besvär. tretung zu wenden.

Artikel 17 a Artikel 17 a

(l)Gesetze über Wehrdienst (1) Lagar om värnplikt och erund Ersatzdienst können bestimsättningstjänst får bestämma, att men, daiS für die Angehörigen der för personal i krigsmakten och i Streitkräfte und des Ersatzdiens- ersättningstjänst inskränkningar tes während der Zeit des Wehr- får göras under deras tjänstgöoder Ersatzdienstes das Grund- ringstid i rätten att fritt och yttra recht, seine Meinung in sin åsikt Wort, sprida i tal, skrift och Schrift und Bild frei zu äufåern bild (artikel 5 första stycket första und zu verbreiten (Artikel 5 Ab- punktens första del), i mötesfrisatz l Satz 1 erster Halbsatz), das heten (artikel 8) och i petitions-

Bilaga 4 285

der Versammlungs- rätten (artikel 17), såvitt den ger Grundrecht rätt att tillsammans med andra freiheit (Artikel 8) und das Peties framföra önskemål eller besvär. tionsrecht (Artikel 17), soweit das Recht gewährt, Bitten oder Beschwerden in Gemeinschaft mit

anderen vorzubringen, eingeschränkt werden. die der Verteidi- (2) Lagar för försvarsändamål, (2) Gesetze, einschliefâlich des Schutzes däri inbegripet civilbefolkningens gung kön- skydd, får föreskriva inskränkder Zivilbevölkerung dienen, daB die Grund- ningar i rörelsefriheten (artikel nen bestimmen, der Freizügigkeit (Artikel 11) och bostadens helgd (artikel (echte und der Unverletzlichkeit der 13). ll) Wohnung (Artikel 13) eingeschränkt werden.

Artikel 18 Artikel 18

Den som till kamp mot den Wer die Freiheit der Meinungsinsbesondere die Presse- grundläggande fria demokratiska äulâerung, freiheit 5 Absatz l), die ordningen missbrukar yttrandefri- (Artikel Lehrfreiheit (Artikel 5 Absatz 3), heten, i synnerhet pressfriheten 5 första stycket), lärofridie Versammlungsfreiheit (Artikel (artikel 8), die Vereinigungsfreiheit (Arti- heten (artikel 5 tredje stycket), Post- und Fern- mötesfriheten (artikel 8), förkel 9), das Brief-, (Artikel lO), das eningsfriheten (artikel 9), brev-, meldegeheimnis (Artikel 14) oder das post- och telehemligheten (artikel Eigentum (Artikel 16 Absatz 2) 10), äganderätten (artikel 14) eller Asylrecht zum gegen die freiheit- asylrätten (artikel 16 andra styc- Kampfe liche demokratische Grundord- ket), förverkar dessa grundrättigverwirkt diese heter. Om förverkande och omnung mifâbraucht, und därav beslutar för- Grundrechte. Die Verwirkung fattningen ihr Ausmalls werden durch das bundsstatens författningsdomstol.

Bundesverfassungsgericht ausge-

sprochen.

Artikel 19 Artikel 19

(l) Soweit nach diesem Grund- (1) Om en grundrättighet enligt ein Grundrecht durch Ge- denna grundlag får inskränkas gegesetz Grund eines Ge- nom av en setz oder auf lag eller på grundval och setzes eingeschränkt werden kann, lag, måste lagen gälla generellt und icke endast för ett enskilt fall. mufå das Gesetz allgemein Dessutom måste lagen nämna nicht nur für den Einzelfall gelten. mufå der Gesetz das grundrättigheten under angivande Aufserdem Grundrecht unter Angabe des Ar- av artikeln.

tikels nennen.

286 Bilaga 4

(2) ln keinem Falle darf ein (2)I intet fall får en grundrät- Grundrecht in seinem Wesensge- tighet inskränkas till sitt väsentliga halt angetastet werden. innehåll. (3) Die Grundrechte gelten (3) Grundrättigheterna gäller auch für inländische juristische även för inländska juridiska perso- Personen, soweit sie ihrem Wesen ner, såvitt de enligt sin natur kan nach auf diese anwendbar sind. tillämpas på dessa. (4) Wird jemand durch die öf- (4) Blir någon kränkt i sina rätfentliche Gewalt in seinem Rech- tigheter av den offentliga makten, ten verletzt, so steht ihm der står vägen till domstol öppen för Rechtsweg offen. Soweit eine an- honom. Om annan domstol icke dere Zuständigkeit nicht begrün- är behörig, skall prövning ske i de det ist, ist der ordentliche Rechts- allmänna domstolarna. Artikel 10 weg gegeben. Artikel 10 Absatz 2 andra stycket andra punkten be- Satz 2 bleibt unberührt. röres ej av detta stadgande.

ll. Der Bund und die Länder II. Förbundsstazen och delstaterna

Artikel 20V Artikel 20

(l) Die Bundesrepublik (l) Förbundsrepubliken Tysk- Deutschland ist ein demokrati- land är en demokratisk och social scher und sozialer Bundesstaat. förbundsstat. (2) Alle Staatsgewalt geht vom (2) All statsmakt utgår från fol- Volke aus. Sie wird vom Volke in ket. Den utövas av folket i val och Wahlen und Abstimmungen und omröstningar och genom särskilda durch besondere der Ge- Organe organ för lagstiftningen, för den setzgebung, der vollziehenden Ge- verkställande makten och för walt und der Rechtsprechung aus- rättsskipningen. geübt. (3) Die Gesetzgebung ist an die (3) Lagstiftningen är bunden av verfassungsmälåige Ordnung, die den grundlagsenliga ordningen, vollziehende Gewalt und die den verkställande makten och Rechtsprechung sind an Gesetz rättsskipningen är bundna av lag und Recht gebunden. och rätt. (4) Gegen jeden, der es unter- (4) Är andra åtgärder icke möjnimmt, diese Ordnung zu beseiti- liga, har alla tyskar rätt till motgen, haben alle Deutschen das stånd mot envar som företager sig Recht zum Widerstand, wenn anatt avskaffa denna ordning. dere Abhilfe nicht möglich ist.

Artikel 25 Artikel 25

Die allgemeinen Regeln des Folkrättens allmänna är regler Völkerrechtes sind Bestandteil des beståndsdel av förbundsrätten. De

Bilaga 4 287

har företräde framför lagarna och Bundesrechtes. Sie gehen den Gesetzen vor und erzeugen Rechte medför omedelbart rättigheter unmittelbar für die och skyldigheter för förbundsomund Pflichten Bcwohner des Bundesgebietes. rådets invånare.

Artikel 31 Artikel 31

bricht Landes- Förbundsrätt bryter del- Bundesrecht recht. statsrätt.

Artikel 33 Artikel 33

hat in jedem (l) Varje tysk har i varje delstat (l) Jeder Deutsche samma medborgerliga rättigheter Lande die gleichen staatsbürgerlichen Rechte und Pflichten. och skyldigheter. (2)Jeder Deutsche hat nach (2) Varje tysk har i förhållande und till sin lämplighet, begåvning och seiner Eignung, Befähigung Zu- fackliga kompetens lika tillträde fachlicher Leistung gleichen gang zu jedem öffentlichen Amte. till varje allmän tjänst. und (3) Åtnjutandet av borgerliga (3) Der Genulå bürgerlicher die Zu- och medborgerliga rättigheter, tillstaatsbürgerlicher Rechte, Ämtern trädet till allmänna tjänster samt lassung zu öffentlichen Dienste de i allmän förvärvade rätsowie die im öffentlichen tjänst Rechte sind unab- tigheterna är oberoende av religiös erworbenen von dem Be- bekännelse. Ingen får lida någon hängig religiösen darf aus nackdel av att han tillhör eller inte kenntnis. Niemandem oder Nicht- tillhör en bekännelse eller världsseiner Zugehörigkeit zugehörigkeit zu einem Bekennt- åskådning. nisse oder einer Weltanschauung ein Nachteil erwachsen. - - - (4)(5)--- (4) (S)

lll. Der Bundestag lll. Förbundsdagen

Artikel 3 8 Artikel 38

des Deut- i Tyska För- (l) Die Abgeordneten (l) Ledamöterna werden in all- bundsdagen väljes i allmänna, dischen Bundestages freier, rekta, fria, lika och hemliga val. gemeinen, unmittelbarer, und Wahl ge- De är företrädare för hela folket, gleicher geheimer Sie sind Vertreter des gan- icke bundna vid uppdrag och förewählt. und Wei- skrifter och endast underkastade zen Volkes, an Aufträge nicht gebunden und nur sitt samvete. sungen ihrem Gewissen unterworfen.

288 Bilaga 4

(2) Wahlberechtigt ist, wer das (2) Rösträtt har den som fyllt achtzehnte Lebensjahr vollendet aderton år; valbar är den som upphat; wählbar ist, wer das Alter nått myndighetsåldern. erreicht hat, mit dem die Volljährigkeit eintritt. (3) Das Nähere bestimmt ein bestämmelser läm- (3) Närmare Bundesgesetz. nas i en förbundslag.

Vlll. Die Gesetzgeburzg des Bundes

Artikel 79 Artikel 79

(1) Das Grundgesetz kann nur (1) Grundlagen får allenast änddurch ein Gesetz geändert werden, ras genom en lag, som uttryckdas den Wortlaut des Grundgeligen stadgar förändringar i eller setzes ausdrücklich ändert. - - tillägg till grundlagens ordalydelse. - - - (avser folkrättsliga (betrifft völkerrechtliche Ver- trakta- - träge) - ter) - - - (2) Ein solches Gesetz bedarf (2) En sådan lag måste antagas der Zustimmung von zwei Dritteln av två tredjedelar av förbundsder Mitglieder des Bundestages dagens ledamöter och med två und zwei Dritteln der Stimmen tredjedelar av förbundsrådets rösdes Bundesrates. ter. (3) Eine Änderung dieses (3) Otillåten är varje grundlags- Grundgesetzes, durch welche die ändring, som ingriper i förbunds- Gliederung des Bundes in Länder, statens indelning i delstater, i deldie grundsätzliche Mitwirkung der staternas medverkani principiella Länder bei der Gesetzgebung oder lagstiftningen eller i de i artiklarna die in den Artikeln l und 20 1 och 20 uttalade principerna. niedergelegten Grundsätze berührt werden, ist unzulässig.

IX. Die Rech tsprechung

Artikel lOl Artikel 101

(l) Ausnahmegerichte sind un- (l) Tillfälliga domstolar är icke zulässig. Niemand darf seinem ge- tillåtna. Ingen får undandragas sin setzlichen Richter entzogen werlaglige domare. den.

SOU 1975 :29 289 Bilaga 4

(2) Gerichte für besondere (2) Domstolar för särskilda Sachgebiete können nur durch Ge- ärenden får endast upprättas gesetz errichtet werden. nom lag.

Artikel 102 Artikel 102 Die Todesstrafe ist abgeschafft. Dödsstraffet är avskaffat.

Artikel 103 Artikel 103 (1) Vor Gericht hat jedermann (1) Inför domstol har envar an- Anspruch auf rechtliches Gehör. språk på att bli hörd. (2) Eine Tat kann nur bestraft (2) En gärning får endast bewerden, wenn die Strafbarkeit ge- straffas, om straffbarheten var setzlich bestimmt war, bevor die stadgad i lag, innan gärningen be- Tat begangen wurde. gicks. (3) Niemand darf wegen dersel- (3) På grundval av de allmänna ben Tat auf Grund der all- strafflagarna får ingen bestraffas gemeinen Strafgesetze mehrmals flera gånger för samma gärning. bestraft werden.

Artikel 104 Artikel 104 (1) Die Freiheit der Person (l) Den personliga friheten får kann nur auf Grund eines förm- endast inskränkas på grundval av lichen Gesetzes und nur unter Be- en lag och med beaktande av de achtung der darin vorgeschriebe- däri föreskrivna formerna. Omnen Formen beschränkt werden. händertagna personer får varken Festgehaltene Personen dürfen we- psykiskt eller fysiskt misshandlas. der seelisch noch körperlich misshandelt werden. (2) Uber die Zulässigkeit und (2) Allenast domaren får beslu- Fortdauer einer Freheitsentzie- ta om tillåtlighet och upprätthålhung hat nur der Richter zu ent- lande av frihetsberövande. Vid scheiden. Bei jeder nicht auf rich- varje frihetsberövande, som icke terlicher Anordnung beruhenden grundar sig på domares beslut, Freiheitsentziehung ist unverzüg- skall sådant beslut ofördröjligen lich eine richterliche Entscheidung inhämtas. Av egen makt får poliherbeizuführen. Die Polizei darf sen hos sig icke kvarhålla någon aus eigener Machtvollkommenheit längre än till och med dagen efter niemanden länger als bis zum En- gripandet. bestämmelser

Närmare de des Tages nach dem Ergreifen skall ges i lag.

in eigenem Gewahrsam halten. Das Nähere ist gesetzlich zu regeln. (3) Jeder wegen des Verdachtes (3) Envar som gripits som misseiner strafbaren Handlung vor- tänkt för brott skall senast dagen läufig Festgenommene ist spätes- efter gripandet inställas inför dotens am Tage nach der Festnahme mare som skall underrätta honom

290 Bilaga 4

dem Richter vorzuführen, der ihm om skälen för gripandet, höra hodie Gründe der Festnahme mitzu- nom och ge honom tillfälle att teilen, ihn zu vernehmen und ihm framföra invändningar. Domaren Gelegenheit zu einwendungen zu skall ofördröjligen antingen utfärgeben hat. Der Richter hat unver- da en skriftlig och motiverad häktzüglich entweder einen mit Grün- ningsorder eller ordna om frigivden versehenen schriftlichen Haft- ning. befehl zu erlassen oder die Freilassung anzuordnen. (4) Von jeder richterlichen Ent- (4) En släkting till den kvarhållscheidung über die Anordnung ne eller en person som åtnjuter oder Fortdauer einer Freiheitsent- hans förtroende skall utan dröjsziehung ist unverzüglich ein Ange- mål underrättas om varje domdes Festgehaltenen oder stolsbeslut som innebär att frihetshöriger einer Person seines Vertrauens zu berövande anordnas eller upprättbenachrichtigen. hålles.

XI. Ubergangs- und Schluflbe- XI. Övergângs- och avslutningsbe-

stimmungen stämmelser

Artikel 140 Artikel 140 Die Bestimmungen der Artikel Bestämmelserna i artiklarna 136, 137, 138, 139 und 141 der 136, 137, 138, 139 och 141 i den deutschen Verfassung vom ll. tyska författningen av den 11 August 1919 sind Bestandteile augusti 1919 ingåri denna grunddieses Grundgesetzes. lag.

Artikel 141 Artikel 141 Artikel 7 Absatz 3 Satz l findet Artikel 7 tredje stycket första keine Anwendung in einem Lan- punkten äger ej tillämpningi delde, in dem am l. Januar 1949 eine stat, i vilken en annan delstatsandere landesrechtliche Regelung rättslig reglering bestod den l bestand. januari 1949.

Artikel 142 Artikel 142 Ungeachtet der Vorschrift des Utan hinder av bestämmelsen i Artikels 31 bleiben Bestimmungen artikel 31 förblir bestämmelser i der Landesverfassungen auch inso- delstatsförfattningarna även såtillweit in Kraft, als sie in überein- vida i kraft, som de i överensstämstimmung mit den Artikeln l bis melse med artiklarna l till 18 i 18 dieses Grundgesetz-es Grund- denna grundlag tillförsäkrar rechte gøwährleisten. grundrättigheter.

Bilaga 4 291

Den författningen av

Die Deutsche Verfassung tyska den 11 augusti 1919 (Wei-

vom ll. August 1919 (Wei-

marer Reichsverfassung) mar-författningen)

136 Artikel 136 Artikel

und staats- (1) De borgerliga och medbor- (l) Die bürgerlichen Rechte und Pflichten gerliga rättigheterna och skyldigbürgerlichen der heterna är varken beroende eller werden durch die Ausübung

weder bedingt begränsade av religionsfrihetens Religionsfreiheit noch beschränkt. utövning.

und (2) Åtnjutandet av borgerliga (2) Der GenuB bürgerlicher und rättigheter och staatsbürgerlicher Rechte och medborgerliga

zu ävensom tillgång till Pflichten sowie die Zulassung skyldigheter

sind unab- allmänna tjänster är icke beroende öffentlichen Ämtern

von dem religiösen Be- av den religiösa bekännelsen. hängig

kenntnis. ist (3) Ingen är skyldig att röja sin (3) Niemand verpflichtet,

seine Uberzeugung zu religiösa övertygelse. Myndigheterreligiöse na har endast såtillvida rätt att offenbaren. Die Behörden haben der efter tillhörigheten till ett nur soweit das Recht nach fråga

zu einer Religions- religiöst samfund, som rättigheter Zugehörigkeit är beroende därzu fragen, als davon och skyldigheter gesellschaft Pflichten abhängen av eller en i lag bestämd statistisk Rechte und materialinsamling kräver detta. oder eine gesetzlich angeordnete

statistische Erhebung dies erfor-

dert. darf zu einer (4) Ingen får tvingas att utföra (4) Niemand oder Feier- en kyrklig handling eller ceremoni kirchlichen Handlung

lichkeit oder zur Teilnahme an eller att deltaga i religionsutövning

übungen oder zur Be- eller att gå ed i religiös form. religiösen einer religiösen Eidesnutzung

form gezwungen werden.

137 Artikel 1 3 7 Artikel

Staats- statskyrka finnes (1) Es besteht keine (l) Någon

kirche. icke.

der Vereini- (2) Friheten att sammansluta (2) Die Freiheit sig till religiösa samfund tillförsäkgung zu Religionsgesellschaften Der Zusam- ras. sammanslutningar av religiösa wird gewährleistet. samfund inom rikets område är menschlulå von Religionsgesell-

innerhalb des Reichs- icke föremål för inskränkningar. schaften

gebiets unterliegt keinen Beschrän-

kungen. (3) Varje religiöst samfund ord- (3) Jede Religionsgesellschaft nar och förvaltar självständigt sina ordnet und verwaltet ihre Ange-

292 Bilaga 4

legenheiten selbständig innerhalb angelägenheter inom ramen för der Schranken des für alle gelten- allmänt gällande lag. Det utdelar den Gesetzes. Sie verleiht ihre sina ämbeten utan medverkan av Ämter ohne Mitwirkung des Staa- staten eller den borgerliga komtes oder der bürgerlichen Gemein- munen. de. (4) Religionsgesellschaften er- (4) Religiösa samfund förvärvar werben die Rechtsfähigkeit nach efter civilrättens allrättskapacitet den allgemeinen Vorschritten des männa föreskrifter. bürgerlichen Rechts. (5) Die Religionsgesellschaften (5) De religiösa samfunden förbleiben Körperschaften des blir offentlig-rättsliga sammanslutöffentlichen Rechtes, soweit sie såvida de hittills varit det. ningar, solche bisher waren. Anderen Re- Andra samfund religiösa skall på ligionsgesellschaften sind auf ihren begäran beviljas samma rättig- Antrag gleiche Rechte zu geheter, om de genom sina stadgar währen, wenn sie durch ihre Ver- och sin struktur ävensom sitt medfassung und die Zahl ihrer Mit- lemsantal garanterar sin varaktigglieder die Gewähr der Dauer bie- het. Sammansluter sig flera sådana ten. Schliefåen sich mehrere deroffentlig-rättsliga religionssamartige öffentlichrechtliche fleli- fund till ett är också förbund, gionsgesellschaften zu einem Verdetta en offentlig-rättslig sammanbande zusammen, so ist auch die- slutning. ser Verband eine öffentlich-rechtliche Körperschaft. (6) Die Religionsgesellschaften, (6) De religiösa samfund, som welche Körperschaften des öffent- är offentlig-rättsliga sammanslutlichen Rechtes sind, sind berech- är berättigade ningar att uppbära tigt, auf Grund der bürgerlichen skatt på grundval av borgerliga Steuerlisten nach Mafågabe der skattelängder i enlighet med dellandesrechtlichen Bestimmungen statsrättens bestämmelser. Steuern zu erheben. (7) Den Religionsgesellschaften (7) Med religiösa samfund likwerden die Vereinigungen gleichge- ställes de föreningar, som har till stellt, die sich die gemeinschaft- uppgift att samfundsmässigt vårda liche Pflege einer Weltanschauung en världsåskådning. zur Aufgabe machen. (8) Soweit die Durchführung (8) Såvida genomförandet av dieser Bestimmungen eine weitere dessa bestämmelser kräver närma- Regelung erfordert, liegt diese der re reglering skall denna ske genom Landesgesetzgebung 0b. delstatslagstiftning.

Artikel 138 Artikel 138

(l) Die auf Gesetz, Vertrag (l) De enligt eller lag, fördrag oder besonderen Rechtstiteln be- särskilda rättstitlar statutgående ruhenden Staatsleistungen an die liga bidragen till de religiösa sam- Religionsgesellschaften werden funden skall upphöra mot ersätt-

Bilaga 4 293

durch die Landesgesetzgebung ab- ning i enlighet med delstatslaggelöst. Die Grundsätze hierñir stiftning. De för detta grundlägstellt das Reich auf. gande reglerna uppställes av riket. und andere (2) Religiösa samfunds och för- (2) Das Eigentum Rechte der Religionsgesellschaften eningars äganderätt och andra rätund religiösen Vereine an ihren für tigheter till deras anstalter, stiftel- Unterrichts- und Wohl- ser och annan förmögenhet för Kultus-, bestimmten An- kult-, undervisnings- och vältätigkeitszwecke stalten, Stiftungen und sonstigen görenhetsändamâl tillförsäkras. Vermögen werden gewährleistet.

Artikel 139 Artikel 139

Der Sonntag und die staatlich Söndagen och de av staten eranerkannten Feiertage bleiben als kända helgdagarna förblir lagligen Tage der Arbeitsruhe und der see- skyddade såsom dagar för vila från lischen Erhebung gesetzlich ge- arbetet och för själslig uppbyggelschützt. se.

Artikel 141 Artikel 141

Soweit das Bedürfnis nach Got- Såvida behov föreligger av gudstesdienst und Seelsorge im Heer, tjänst och själavård ikrigsmakten, in Krankenhäusern, Strafanstal- i sjukhus, straffanstalter eller andten oder öffentlichen ra offentliga institutioner, skall de sonstigen Anstalten besteht, sind die Reli- religiösa samfunden tillåtas att utzur Vornahme öva religiös verksamhet, varvid gionsgesellschaften Handlungen zuzulassen, dock inget som helst tvång får religiöser wobei jeder Zwang fernzuhalten förekomma. ist.

5 Statistik över mål i den västtyska

Bilaga

författningsdomstolen

1951 -1 970.

Anhängig- Slutförda Slutförda Mål angående gjorda genom av- på annat görande sätt

Förverkande av grundrättighet 2 1 - (art. 18 GG) 2 2 - Förbud av parti (art. 21 st. 2 GG)

Besvär över valgranskningsförrätt- 36 29 6 ning (art. 41 st. 2 GG) - - - Åtal mot statspresident (art. 61 GG) 34 18 16 Organtvist (art. 93 st. 1 nr 1 GG) Abstrakt norrnkontroll (art. 93 st. 1 50 36 12 nr 2 GG)

Tvist förbundsstat/delstat (art. 93 13 9 4 st. 1 nr 3 GG) Andra offentlig-rättsliga tvister 17 9 7 (art. 93 st. 1 nr4 (GG) Åtal mot domare (art. 98 st. 2 - - och 5 GG) Författningsrättslig tvist inom 8 6 1 delstat (art. 99 GG)

Underställning för konkret norm- 1 244 514 633 kontroll (art. 100 st. l GG)

Fortsatt giltighet av äldre rätt som förbundsrätt (art. 126 GG) 151 18 129

Kvalifikation av allmän folkrätt 6 4 2 (art. 100 st. 2 GG)

Hänskjutna av delstaters författ- 7 3 3 ningsdomstolen (art. 100 st. 3 GG) Eljest genom förbundsrätt anvisade

Författningsbesvär (art. 93 st. l nr4a0chbGG) 21946 17739 3571

Varav genom 2 676 avdelning utskott 15 053

1971 s. N 119. Enligt G. Leibholz, R. Rupprecht: BVerfGG. Nachtrag

296 Bilaga 5

1971 till 1 973:

Nya mål angående 1971 1972 1973

Författningsbesvär 1 453 l 729 3 249 Abstrakta normkontroller och underställningar för konkret normkontroll 85 49 53 Övriga mål 6 18 19

Enligt Statistisches Jahrbuch für die Bundesrepublik Deutschland. 1974. Herausgeber: Statistisches Bundesamt Wiesbaden. Verlag: W. Kohlhammer GmbH: Stuttgart, Mainz [l974]s. 114.

6 österrikiska

Bilaga Utdrag ur grundlagar*

Bundes-Verfassungsgesetz Förbundsförfattningslagen von l. Oktober 1920 av den l oktober 1920

Erstes Hauptstück Första huvudavsnittet

Bestimmungen Allmänna bestämmelser Allgemeine

Artikel 7 Artikel 7

(l) Alle Bundesbürger sind vor (l) Alla medborgare är lika indem Gesetz gleich. Vorrechte der för lagen. Börds-, släkt-, stånds-, Geburt, des Geschlechtes, des klass- och konfessionsprivilegier är Standes, der Klasse und des Be- uteslutna. kenntnisses sind ausgeschlossen. (2) Den öffentlichen Angestell- (2) Anställda i allmän tjänst, inten, einschlieiålich der Angehöri- beräknat de som tillhör förgen des Bundesheeres, ist die un- bundets armé, är garanterade oingeschmälerte Ausübung ihrer poli- skränkt utövning av sina politiska tischen Rechte gewährleistet. rättigheter.

Artikel 8 Artikel 8

Die deutsche Sprache ist, unbe- Det tyska språket är republikens 1 Texterna återger förschadet der den sprachlichen Min- officiella språk, dock med förbefattningama i lydelsen derheiten som medgi- den 3l oktober 1974. De bundesgesetzlich einge- håll för de rättigheter har översatts av Hansräumten Rechte, die Staatssprache vits de språkliga minoriteterna ge- Heinrich Vogel. Översättder Republik. nom förbundslag. ningarna utgår delvis från dem som utarbetats av Bo Westerhult och som Artikel 9 Artikel 9 publicerats i SOU i 1963:19 (Författningsut- Die allgemein anerkannten Regeln De allmänt erkända reglerna redningen: Vl. Sveriges des Völkerrechtes gelten als Be- folkrätten skall gälla som bestatsskick. Del 4. Bilagor) standteil des Bundesrechtes. ståndsdelar av förbundsrätten. sid. 284 ff.

298 Bilaga 6

Z weites Haup tstück Andra huvudavsnittet Gesetzgebung des Bundes Förbundets lagstiftning A. Nationalrat A. Nationalrådet Artikel 26 Artikel 26 (l)Der Nationalrat wird vom (l) Nationalrådet väljes av fol- Bundesvolk auf Grund des glei- ket på grundval av lika, omedelchen, unmittelbaren, geheimen bar, hemlig och personlig rösträtt und persönlichen Wahlrechtes der för män och kvinnor, som före Männer und Frauen, die vor den den 1 januari i valåret har fyllt sitt 1. Jänner der Jahres der Wahl das 19:e levnadsår, enligt principerna 19. Lebensjahr vollendet haben, för proportionellt valsätt. För vanach den Grundsätzen der Ver- let finnes valplikt i de delstater, i hältniswahl gewählt. Für die Wahl vilka sådan plikt föreskrives gebesteht Wahlpflicht in den Bun- nom delstatslag. Genom förbundsdesländern, in denen dies durch lag gives de närmare bestämmel- Landesgesetz angeordnet wird. serna om tillvägagångssättet vid Durch Bundesgesetz werden die val och om eventuell valplikt. näheren Bestimmungen über das Wahlverfahren und die allfällige - - Wahlpflicht getroffen- (2) (3) - - - (2) (3) - - - (4) Wählbar ist jeder Wahlbe- (4) Valbar är varje röstberätrechtigte, der vor dem l. Jänner tigad, som före den 1 januari valdes Jahres der Wahl das 25. Le- året har fyllt sitt 25:e levnadsår. bensjahr vollendet hat. (5)Die Ausschlielâung vom (5) Fråntagande av rösträtt och Wahlrecht und von der Wählbar- valbarhet får vara en följd endast keit kann nur die Folge einer ge- av domstols dom eller beslut. richtlichen Verurteilung oder Verfügung sein. (6)(7)--- (6)(7)---

Drittes Hauptstück Tredje huvudavsnittet Vollziehung des Bundes Förbundets verkställande A. Verwaltung A. Förvaltning 1. Bundespräsident l. Förbundspresident Artikel 60 Artikel 60 (l)Der Bundespräsident wird (l) Förbundspresidenten väljes vom Bundesvolk in unmittelbarer av folket genom omedelbart och und geheimer Wahl gewählt. hemligt val. Röstberättigad är en- Stimmberechtigt ist jeder zum Na- var, som äger rösträtt i national-

Bilaga 6 299

- - - rådsval. - - tionalrat Wahlberechtigte. - - - - - - (2)-(6) (2)-(6)

B. Gerichtsbarkeit

Artikel 83 Artikel 83

(l) Die Verfassung und Zustän- (1) Domstolarnas organisation der Gerichte wird durch och behörighet regleras i fördigkeit Bundesgesetz festgestellt. bundslag. seinem (2) Ingen får undandragas sin (2) Niemand darf gesetzlichen Richter entzogen wer- lagliga domare. den.

Artikel 85 Artikel 85

Die Todesstrafe ist abgeschafft. Dödsstraffet är avskaffat.

Viertes Hauptstück Fjärde huvudavsnittet und Delstaternas lagstiftning och verk- Gesetzgebung Vollziehung der Länder. ställande

A. Allmänna bestämmelser A. Allgemeine Bestimmungen Artikel 95 Artikel 9 5

(l) Die Gesetzgebung der Län- (1) Delstaternas lagstiftning der wird von den Landtagen aus- sker genom lantdagarna. Deras le- Deren Mitglieder werden damöter väljes på grundval av lika, geübt. auf Grund des gleichen, unmittel- omedelbar, hemlig och personlig und persönlichen proportionell rösträtt av alla enligt baren, geheimen Verhältniswahlrechtes aller nach lantdagsvalordningarna röstberätden Landtagswahlordnungen wahl- tigade manliga och kvinnliga medmännlichen und weib- borgare, som är bosatta i delstaberechtigen lichen Bundesbürger gewählt, die ten. - - im Land ihren ordentlichen Wohnsitz haben. - - - - - - (2)-(5)

C. Gemeinden

Ammnn Artikel 117

(1)--- (1)---

300 Bilaga 6

(2) Die Wahlen in den Gemein- (2) Val till kommunfullmäktige derat finden auf Grund des glei- sker på grundval av lika, omedelchen, unmittelbaren, geheimen bar, hemlig och personlig proporund persönlichen Verhältniswahl- tionell rösträtt av alla medborgare, rechtes aller Staatsbürger statt, die som är bosatta i kommunen. - - in der Gemeinde ihren ordentlichen Wohnsitz haben. - - - - - - (3)-(6) (3)- (6) - e -

Sieben tes Hauptstück Sjunde huvudavsnittet

Schlufåbestimmungen Slutbestämmelser Artikel 149 Artikel 149

(l) Neben diesem Gesetz haben (l)Jämte denna lag skall gälla im Sinne des Artikels 44 Absatz l som grundlagar jämlikt artikel 44 unter Berücksichtigung der durch första stycket och under beaktandieses Gesetz bedingten Ände- de av de genom denna lag berungen als Verfassungsgesetze zu tingade ändringarna: gelten: Staatsgrundgesetz vom 21. statsgrundlagen av den 21 de- Dezember 1867, Reichs-Gesetz- cember 1867, rikets författningsblatt Nr. 142, über die allgemei- samling nr 142, om medborgarnas nen Rechte der Staatsbürger für allmänna för de i riksrättigheter die im Reichsrate vertretenen Kö- rådet företrädda konungariken nigreiche und Länder; och länder; Gesetz vom 27. Oktober 1862, lagen av den 27 oktober 1862, Reichs-Gesetzblatt Nr. 87, zum rikets författningssamling nr 87, Schutze der persönlichen Freiheit; till skydd för den personliga friheten; Gesetz vom 27. Oktober 1862, lagen av den 27 oktober 1862, Reichs-Gesetzblatt Nr. 88, zum rikets författningssamling nr 88, Schutze des Hausrechtes; till skydd för hemfriden; Beschlufå der Provisorischen den provisoriska nationalför- Nationalversammlung vom 30. samlingens beslut av den 30 okto- Oktober 1918, Staatsgesetzblatt ber l9l8, statens författningssam- Nr.3; ling nr 3; Gesetz vom 3. April 1919, lagen av den 3 april 1919, sta- Staatsgesetzblatt Nr. 209, betref- tens författningssamling nr 209, fend die Landesverweisung und angående av huset landsförvisning die übernahme des Vermögens Habsburg-Lothringen och övertaders Hauses Habsburg-Lothringen; gande av dess förmögenhet; Gesetz vom 3. April 1919, lagen av den 3 april 1919, sta- Staatsgesetzblatt Nr. 21 1, über die tens författningssamling nr 211, Aufhebung des Adels, der welt- om upphävande av adeln, av lichen Ritter- und Damenorden världsliga riddar- och damordnar und gewisser Titel und Würden; och av vissa titlar och värdigheter;

Bilaga 6 301

Gesetz vom 8. Mai 1919, lagen av den 8 maj 1919, sta- Nr. 257, über das tens författningssamling nr 257, Staatsgesetzblatt Staatswappen und das Staatssiegel om republiken Tyskösterrikes Deutsch-Österreich statsvapen och statssigill med de der Republik mit den durch die Art. 2, 5 und 6 genom art. 2, 5 och 6 i lagen av des Gesetzes vom 21. Oktober den 21 oktober 1919, statens för- Nr. 484, fattningssamling nr 484, stadgade 1919, Staatsgesetzblatt bewirkten Ãnderungen; ändringarna; V des Ill. Teiles des avsnitt V av del Ill av statsför- Abschnitt von Saint-Germain draget i Saint-Germain av den 10 Staatsvertrages 1919, statens författvom 10. September 1919, Staats- september Nr. 303 aus 1920. ningssamling nr 303 från 1920. gesetzblatt - - - - - (2) - (2)

vom 21. av den 21

Staatsgrundgesetz Statsgrundlag

Reichs- december 1867, rikets för- Dezember 1867, nr 142, om

Gesetzblatt Nr. 142, über die fattningssamling

Rechte der medborgarnas allmänna rät-

allgemeinen

Staatsbürger tigheter

Artikel l Artikel 1

(Nicht rezipiert; vgl. Art. 6 (Icke recipierad; jfr. art. 6 B-VG) B-VG)

Artikel2 Artikel 2

Vor dem Gesetze sind alle Inför lagen skall alla med-

Staatsbürger gleich. borgare vara lika.

Artikel 3 Artikel 3

Ämter sind (l) De offentliga tjänsterna (1) Die öffentlichen skall vara lika tillgängliga för alla für alle Staatsbürger gleich zugänglich. medborgare. wird der Ein- (2) För utlänningar göres inträ- (2) Für Ausländer von der Erwer- de i desamma beroende av förvärv tritt in dieselben bung des österreichischen Staats- av österrikiskt medborgarskap.

bürgerrechtes abhängig gemacht.

Artikel 4 Artikel 4

der Person (1) individens och förmögenhe- (1) Die Freizügigkeit innerhalb des tens rörelsefrihet inom statsområund des Vermögens keiner det skall inte vara underkastad nå- Staatsgebietes unterliegt Beschränkung. gon inskränkning.

302 Bilaga 6

(2) (Nicht rezipiert; vgl. Art. (2) (Icke recipierad; jfr. art. 119 B-VG in der ursprünglichen 119 B-VG i den ursprungliga ly- Fassung). delsen). (3) Die Freiheit der Auswande- (3) Friheten att utvandra får rung ist von Staatswegen nur från statens sida endast inskränkas durch die Wehrpflicht beschränkt. genom värnplikt. (4) Abfahrtsgelder dürfen nur (4) Avfärdsavgifter får endast in Anwendung der Reziprozität utkrävas med tillämpning av ömseerhoben werden. sidighet.

Artikel 5 Artikel 5

Das Eigentum ist unverletzlich. Egendomsrätten är okränkbar. Eine Enteignung gegen den Willen Expropriation mot ägarens vilja des Eigentümers kann nur in den får endast ske i de fall och på det Fällen und in der Art eintreten, sätt, som är bestämt i lag. welche das Gesetz bestimmt.

Artikel 6 Artikel 6

(1) Jeder Staatsbürger kann an (l) Varje medborgare får vistas jedem Orte des Staatsgebietes sei- och bosätta sig var som helst i rinen Aufenthalt und Wohnsitz förvärva av alla ket, fastigheter nehmen, Liegenschaften jeder slag och fritt förfoga över dem Art erwerben und über dieselben ävensom utöva under de i näring frei verfügen sowie unter den ge- lag stadgade villkoren. setzlichen Bedingungen jeden Erwerbszweig ausüben. (2) Für die tote Hand sind Be- (2) För den döda handen får i schränkungen des Rechtes, Lie- lag till det allmännas väl stadgas genschaften zu erwerben und über inskränkningar i rätten att förvärsie zu verfügen, im Wege des Ge- va fastigheter och förfoga över setzes aus Gründen des öffent- dem. lichen Wohles zulässig.

Artikel 7 Artikel 7

Jeder Untertänigkeits- und Hö- Varje underdånighets- och berigkeitsverband ist für immer auf- roendeförhållande är för alltid gehoben. Jede aus dem Titel des upphävt. av de- Varje på grundval geteilten Eigentums auf Liegen- lad egendomsrätt vipå fastigheter schaften haftende Schuldigkeit lande eller skyldighet prestation oder Leistung ist ablösbar, und es får inlösas, och i framtiden får darf in Zukunft keine Liegeningen fastighet belastas med någon schaft mit einer derartigen unab- som icke får inlödylik prestation, lösbaren Leistung belastet wor- sas. den.

Bilaga 6 303

Artikel 8 Artikel 8

(1)Den personliga friheten är (1) Die Freiheit der Person ist

gewährleistet. garanterad.

Gesetz vom (2) Den gällande lagen av den (2) Das bestehende 27 oktober 1862 (rikets författ- 27. Oktober 1862 (Reichs-Gesetzningssamling nr 87) till skydd för blatt Nr. 87) zum Schutze der perwird hiemit als den friheten förklaras sönlichen Freiheit personliga härmed som beståndsdel av denna Bestandteil dieses Staatsgrundge-

setzes erklärt. statsgrundlag. anordnad eller (3) Jede gesetzwidrig verfügte (3) Varje olagligt ver- arrestering förpliktar staoder verlängerte Verhaftung förlängd ten till skadestånd till den kränkpflichtet den Staat zum Schadente. ersatze an den Verletzten.

Artikel 9 Artikel 9

ist unverletz- (1) Hemfriden är okränkbar. (1) Das Hausrecht

lich. Gesetz vom (2) Den gällande lagen av den (2) Das bestehende 27 oktober 1862 (rikets författ- 27. Oktober 1862 (Reichs-Gesetz- Nr. zum Schutze des ningssamling nr 88) till skydd för blatt 88) als Be- hemfriden förklaras härmed som Hausrechtes wird hiemit dieses beståndsdel av denna statsgrundstandteil Staatsgrundge-

set zes erklärt. lag.

Artikel 10 Artikel 10

darf nicht Brevhemligheten får icke krän- Das Briefgeheimnis kas och beslagtagning av brev verletzt und die Beschlagnahme utom i fall av laglig arrestering elvon Briefen, aufser dem Falle einer oder ler husrannsakan allenast företagas gesetzlichen Verhaftung i krig eller på grundval av domar- Haussuchung, nur in Kriegsfällen order i enlighet med gällande lag. oder auf Grund eines richterlichen Befehles in Gemäilheit bestehen-

der Gesetze vorgenommen wer-

den.

11 Artikel l l Artikel

Petitionsrätten tillkommer en- Das Petitionsrecht steht Jederunter einem var. Petitioner under ett samfállt mann zu. Petitionen namn får endast framföras av lag- Gesamtnamen dürfen nur von geerkända korporationer eller setzlich anerkannten Körper- ligt

schaften oder Vereinen ausgehen. föreningar.

Artikel 12 Artikel 12

österreichischen Staats- De österrikiska medborgarna Die har rätt att sammankomma till haben das Recht, sich zu bürger

304 Bilaga 6

versammeln und Vereine zu bil- möten och att bilda föreningar. den. Die Ausübung dieser Rechte Utövningen av dessa rättigheter wird durch besondere Gesetze geregleras genom särskilda lagar. regelt.

Artikel 13 Artikel 13

(l)Jedermann hat das Recht, (l)Envar har rätt att genom durch bildliche Darstellung seine 0rd, skrift, tryck eller genom Meinung innerhalb der gesetz- i bild fritt framställning yttra sin lichen Schranken frei zu äufsern. inom mening de i lag stadgade gränserna. (2) Die Presse darf weder unter (2) Pressen får varken ställas Zensur gestellt noch durch das under censur eller inskränkas ge- Konzessionssystem beschränkt nom privilegiesystemet. Adminiwerden. Administrative Postver- strativt postförbud får icke tillämbote finden auf inländische pas på inländsk tryckt skrift. Druckschriften keine Anwendung.

Artikel 14 Artikel 14

(l) Die ivolle Glaubens- und Ge- ( l) Envar full garanteras troswissensfreiheit ist Jedermann ge- och samvetsfrihet. währleistet.

(2) Der GenufS der bürgerlichen (2) Åtnjutandet av medborgerund politischen Rechte ist von och liga politiska rättigheter är dem Religionsbekenntnisse unab- oberoende av religionsbekännel-

hängig; doch darf den staatsbürsen; dock får inget avbräck vållasi gerlichen Pflichten durch das Relimedborgerliga plikter genom religionsbekenntnis kein Abbruch ge- gionsbekännelsen. schehen.

(3) Niemand kann zu einer (3) Ingen får tvingas till kyrklig kirchlichen Handlung oder zur eller till handling deltagande i Teilnahme an einer kirchlichen kyrklig högtidlighet, försåvitt han Feierlichkeit gezwungen werden, inte står under annans vård vilken insoferne er nicht der nach dem enligt lag berättigar till sådant Gesetze hiezu berechtigten Gewalt tvång. eines Anderen untersteht.

Artikel 15 Artikel

15 Jede gesetzlich anerkannte erkänd Varje lagligt kyrka och Kirche und Religionsgesellschaft religionssällskap har rätt till gehat das Recht der gemeinsamen mensam offentlig religionsutövöffentlichen Religionsausübung, och förvaltar ning, ordnar sina inordnet und werwaltet ihre inner- re angelägenheter självständigt, en Angelegenheiten förblir selbständig, i besittning och åtnjutande bleibt im Besitze und Genusse av sina för kult-, undervisningsihrer für Kultus-, Unterrichts- und och välgörenhetsändamål bestäm-

Bilaga 6 305

bestimmten da anstalter, stiftelser och fonder, Wohltätigkeitszwecke men är liksom varje sällskap un- Anstalten, Stiftungen und Fonde, den derkastad statens allmänna lagist aber, wie jede Gesellschaft, allgemeinen Staatsgesetzen unter- stiftning.

worfen.

Artikel 16 Artikel 16

eines gesetzlich Anhängare till icke enligt lag Den Anhängern erkänd religionsbekännelse får utnicht anerkannten Religions- Re- öva sin religion i hemmet, försåbekenntnisses ist die häusliche insoferne vitt densamma varken är rättsligionsübung gestattet, noch stridig eller stridande mot sederna. dieselbe weder rechtswidrig sittenverletzend ist.

17 Artikel 17 Artikel

Wissenschaft und ihre (l) Vetenskap och vetenskaplig (l)Die Lehre ist frei. undervisning är fri. und Er- (2) Varje medborgare, som har (2) Unterrichtssin kompetens härtill ienziehungsanstalten zu gründen und styrkt an solchen Unterricht zu erteilen, lighet med lagarnas bestämmelser, ist jeder Staatsbürger berechtigt, har rätt att grunda undervisningshiezu in ge- och uppfostringsanstalter och att der seine Befähigung setzlicher Weise nachgewiesen hat. där meddela undervisning. i hemmet är häusliche Unterricht (3) Undervisning (3) Der keiner solchen Be- icke underkastad någon sådan inunterliegt schränkung. skränkning. i sko- (4) Für den Religionsunterricht (4) Religionsundervisning in den Schulen ist von der betref- lorna skall vederbörande kyrka elfenden Kirche oder Religionsge- ler religionssällskap ombesörja.

sellschaft Sorge zu tragen. steht rück- hela undervis- (5) Dem Staate (5) Beträffande des Unter- nings- och uppfostringsväsendet sichtlich gesamten das tillkommer staten rätt till högsta richts- und Erziehungswesens Recht der obersten Leitung und ledning och tillsyn.

Aufsicht zu.

Artikel 18 Artikel 18

Envar har frihet att välja sitt Es steht Jedermann frei, seinen Beruf zu wählen und sich für den- yrke och att utbilda sig för det-

selben auszubilden, wie und wo er samma, hur och var han vill.

will.

Artikel 19 Artikel 19

2459) (Derogerad;jfr. VfGH 2459) (Derogiert; vgl. VfGH

306 Bilaga 6

Artikel 20 Artikel 20

(Aufgehoben durch Art. 149 (upphävd genom art. 149 st. 2 Abs. 2 B-VG) B-VG)

Beschluss der Beslut provisorischen av den provisoriska na-

Nationalversammlung vom tionalförsamlingen av den 30

30. Oktober 1918 oktober 1918

l. Jede Zensur ist als dem 1. Varje censur skall vara upp- Grundrecht der Staatsbürger wi- hävd såsom rättsligt och ogiltig dersprechend als rechtsungültig stridande mot medborgarnas aufgehoben. grundrättighet. 2. Die Einstellung von Druck- Zlndragiing av tryckt skrift schriften und die Erlassung eines och postförbud mot sådan skrift Postverbotes gegen solche findet skall icke längre äga rum. nicht mehr statt. Die bisher verfügten Einstellun- Hittills anordnade indragningar gen und Postverbote sind auf- och postförbud skall vara upphävgehoben. Die volle Freiheit der da. Fullständig skall råpressfrihet Presse ist hergestellt. da. 3. Die Ausnahmsverfügungen 3. Undantagsanordningarna röbetreffs des Vereins- und Ver- rande rätten att bilda föreningar sammlungsrechtes sind aufgeho- och att sammankomma till möten ben. Die volle Vereins- und Ver- skall vara upphävda. Fullständig sammlungsfreiheit ohne Unter- och mötesfrihet skall föreningsschied des Geschlechts ist herge- råda utan i differentiering mellan stellt. könen.

Abschnitt V des III. Teils des Avsnitt V av del III av stats-

Staatsvertrages von Saint- fördraget i Saint-Germain av

Germain vom lO. den

September 10 september 1919

Artikel 63 Artikel 63

(l) Österreich verpflichtet sich, ( 1) Österrike förpliktar sig, att allen Einwohnern Österreichs alla invånare garantera i Österrike ohne Unterschied der Geburt, för liv och frifullständigt skydd Staatsangehörigkeit, Sprache, Rashet utan hänsyn till härstamning, se oder Religion vollen und gan- medborgarskap, språk, ras eller rezen Schutz von Leben und Freiligion. heit zu gewähren. (2) Alle Einwohner Österreichs (2) Alla invånare i Österrike haben das Recht, öffentlich oder skall ha rätt att fritt och offentligt

Bilaga 6 307

SOU 1975 229

eller enskilt utöva all slags tro, jede Art Glauben, Religion privat eller bekännelse, försåvitt oder Bekenntnis frei zu üben, so- religion mit der denna utövning icke är oförenlig fern deren Ubung nicht med den allmänna ordningen eller öffentlichen Ordnung oder mit

den guten Sitten unvereinbar ist. de goda sederna.

Artikel 66 Artikel 66

Staats- (l) Alla österrikiska medborga- (l) Alle österreichischen ohne Unterschied der re utan hänsyn till ras, språk eller angehörigen oder Religion religion skall vara lika inför lagen Rasse, der Sprache und och åtnjuta samma medborgerliga sind vor dem Gesetze gleich dieselben bürgerlichen och politiska rättigheter. genielâen und politischen Rechte. i religion, tro elin Religion, (2) Skillnader (2) Unterschiede ler bekännelse får icke medföra Glauben oder Bekenntnis sollen

Staats- nackdel för österrikisk medborgakeinem österreichischen re vid åtnjutandet av de medborangehörigen beim Genuils der bür- Rechte gerliga och politiska rättigheterna, gerlichen und politischen icke vad beträffar rätt sein, wie namentlich bei i synnerhet nachteilig till allmän ställning, ämbete och Zulassung zu öffentlichen Stellun-

und Würden oder bei värdighet eller vid yrkes- eller nägen, Ämtern den verschiedenen Berufs- und Er- ringsutövning.

werbstätigkeiten. österrikisk medbor- (3) Keinem österreichischen (3) lngen i werden im gare får åläggas inskränkningar Staatsangehörigen den fria användningen av något freien Gebrauch irgend einer Spraeller i näringslivet, i che im Privat- oder Geschäftsver- språk enskilt

der Reli- ärenden rörande religion, pressen kehr, in Angelegenheiten andra eller i einer eller publikationer gion, der Presse oder irgend oder offentliga möten. Art von Veröffentlichungen

in öffentlichen Versammlungen,

Beschränkungen auferlegt. Ein- hinder för införande (4) Unbeschadet der (4) Utan

einer Staatssprache durch av ett statsspråk genom den österführung wer- rikiska regeringen skall icke tyskdie österreichische Regierung talande österrikiska medborgare den nicht deutsch-sprechenden rimliga lättnader vid anösterreichischen Staatsangehöri- erbjudas

Erleichterungen vändning av sitt språk i ord och gen angemessene ihrer Sprache vor skrift inför domstol. beim Gebrauch

Gericht in Wort oder Schrift ge-

boten werden.

Artikel 67 Artikel 67

Österrikiska medborgare, vilka Österreichische Staatsangenach tillhör en minoritet i fråga om ras, hörige, die einer Minderheit

308 Bilaga 6

Rasse, Religion oder Sprache an- religion eller språk, skall rättsligt

gehören, geniefsen dieselbe Be- och faktiskt åtnjuta samma behandlung und dieselben Garanhandling och samma garantier som tien, rechtlich und faktisch, wie de övriga österrikiska medborgardie anderen österreichischen na; de skall i synnerhet ha samma Staatsangehörigen; insbesondere rätt att på egen bekostnad inrätta, haben sie dasselbe Recht, auf ihre förvalta och kontrollera välgöreneigenen Kosten Wohltätigkeits-, hets-, religiösa eller sociala institureligiöse oder soziale Einrichtuntioner, skolor och andra uppfostgen, Schulen und andere Erringsanstalter med rätt att vid deziehungsanstalten zu errichten, zu samma efter gottfinnande använda

verwalten und zu beaufsichtigen sitt eget språk och att fritt utöva mit der Berechtigung, in denselsin religion. ben ihre eigene Sprache nach Be-

lieben zu gebrauchen und ihre Re-

ligion frei zu üben.

Artikel 68 Artikel 68

(1) Was das öffentliche Unter- (l) Vad det allmänna undervisrichtswesen anlangt, wird die ösningsväsendet beträffar, skall den terreichische Regierung in den österrikiska regeringen bevilja rim- Städten und Bezirken, wo eine liga lättnader i städer och distrikt verhältnismälisig beträchtliche Zahl med ett förhållandevis betydande anderssprachiger als deutscher antal österrikiska medborgare som österreichischer Staatsangehöriger innevånare, vilka talar andra språk wohnt, angemessene Erleichterunän det tyska, för att säkerställa, gen gewähren, um sicherzustellen, att dessa österrikiska medborgares dafå in den Volksschulen den Kin- barn i folkskolorna undervisas i dern dieser österreichischen sitt eget språk. Detta stadgande Staatsangehörigen der Unterricht skall icke hindra den österrikiska

in ihrer eigenen Sprache erteilt att regeringen föreskriva underwerde. Diese Bestimmung wird die visning i tyska språket såsom obli-

österreichische Regierung nicht gatoriskt ämne i dessa skolor.

hindern, den Unterricht der deut-

schen Sprache in den besagten Schulen zu einem Pflichtgegen-

stand zu machen.

(2) In Städten und Bezirken, (2) I städer och distrikt med ett wo eine verhältnismäfåig beträcht- förhållandevis antal betydande liche Anzahl österreichischer österrikiska medborgare som inne- Staatsangehöriger wohnt, die einer vilka tillhör vånare, minoritet i Minderheit nach Rasse, Religion fråga om ras, religion eller språk, oder Sprache angehören, wird die- skall dessa minoriteter för nyttjansen Minderheiten von allen Beträde och användning tillförsäkras en gen, die etwa für Erziehung, Reli- rimlig del av alla allmänna medel, gions- oder Wohltätigkeitszwecke vilka må bliva anvisade i statlig, aus öffentlichen Mitteln in Staats-, kommunal eller annan budget för

Bilaga 6 309

religions- eller väl- Gemeinde- oder anderen Budgets uppfostran, werden, ein ange- görenhetsändamål. ausgeworfen messener Teil zu Nutzen und Ver-

wendung gesichert.

die Traktat beträffande återstäl-

Staatsvertrag betreffend

lande av ett oberoende och

Wiederherstellung eines unabdemokratiskt Österrike ( Wien-

hängigen und demokratischen

von traktaten) av den 15 maj 1955 Österreich (Staatsvertrag Wien) vom 15. Mai 1955

6 Artikel 6 Artikel

Menschenrech te Mänskliga rättigheter

wird alle erforder- l. Österrike kommer att vidtaga l. Österreich um al- alla nödvändiga åtgärder för att lichen Mafånahmen treffen, österreichischer Staats- säkra åtnjutandet av de mänskliga len unter hoheit lebenden Personen ohne rättigheterna och de grundläggan- Ge- de friheterna, vari inbegripes fri- Unterschied von Rasse, oder Religion het för opinionsyttringar, pressschlecht, Sprache Menschenrechte och publiceringsverksamhet, reliden Genufå der einschlielålich der Freiheit der gionsutövning, politisk opinion der Presse und och offentliga möten, för alla per- Meinungsäufserung, Veröffentlichung, der Religions- soner som lever i den österrikiska staten utan differentiering efter ausübung, der politischen Meinung und der öffentlichen Versamm- ras, kön, språk eller religion.

lung zu sichern. sich 2. Österrike förbinder sig dess- 2. Österreich verpflichtet utom att tillse, att i Österrike weiters dazu, dalâ die in Österreich gällande lagstiftning varken i fråga geltenden Gesetze weder in ihrem om innehåll eller tillämpning skall lnhalt noch in ihrer Anwendung diskriminera eller medföra diskrizwischen Personen österreichiauf mellan personer med scher Staatsangehörigkeit minering ihres Ge- österrikiskt medborgarskap på Grund ihrer Rasse, ihrer oder grundval av ras, kön, språk eller schlechtes, Sprache rörande personliga förhålihrer Religion, sei es in bezug auf religion förmögenhet, affärs- eller ihre Person, ihre Vermögenswerte, landen, yrkesintressen eller ekonomiska ihre geschäftlichen, beruflichen ihre intressen, allmän rättsställning, oder finanziellen lnteressen, ihre politiska eller borgerliga rättig- Rechtsstellung, politischen oder Rechte, sei es heter eller på något annat område. bürgerlichen auf irgendeinem anderen Gebiete, diskriminieren oder Diskriminierungen zur Folge haben werden.

310 Bilaga 6

Artikel 7 Artikel 7

Rechte der slowenischen und De slovenska och kroatiska minokroatischen Minderheiten riteterna.: rättigheter

l. Österreichische Staatsange- l. Österrikiska medborgare tillhörige der slowenischen und kroa- hörande de slovenska och kroatischen Minderheiten in Kärnten, tiska minoriteterna i Kärnten, Burgenland und Steiermark ge- Burgenland och Steiermark åtnjuniellsen dieselben Rechte auf Grund ter samma rättigheter på grunlval gleicher Bedingungen wie alle av lika villkor som alla andra ösanderen österreichischen Staatsan- terrikiska vari inbemedborgare, gehörigen einschlielfslich des Rechgripes rätten till egna organisatiotes auf ihre eigenen Organisatio- ner, möten och press på deras nen, Versammlungen und Presse egna språk. in ihrer eigenen Sprache. 2. Sie haben Anspruch auf Ele- 2. De har rätt till folkskolementarunterricht in slowenischer slovenska eller undervisning på oder kroatischer Sprache und auf kroatiska och till motsvaspråket eine verhältnismälsige Anzahl eige- rande antal mellanstadieskolor; i ner Mittelschulen; in diesem Zu- detta sammanhang skall skollärosammenhang werden Schullehrplaner granskas och en avdelning pläne überprüft und eine Abtei- skall inrättas vid skoltillsynsmynlung der Schulaufsichtsbehörde för slovenska digheten och kroawird für slowenische und kroa- tiska skolor. tische Schulen errichtet werden. 3. ln den Verwaltungs- und Ge- 3.1 förvaltningsdistrikt och richtsbezirken Kärntens, des Burdomsagor i Kärnten, Burgenland genlandes und der Steiermark mit och Steiermark med slovensk, slowenischer, kroatischer oder ge- kroatisk eller blandad befolkning mischter Bevölkerung wird die slo- skall det slovenska eller kroatiska wenische oder kroatische Sprache språket tillåtas som officiellt språk zusätzlich zum Deutschen als jämte I sådana distrit avtyskan. Amtssprache zugelassen. In sol- fattas beteckningar och påskrifter chen Bezirken werden die Beav topografisk karaktär både på zeichnungen und Aufschriften slovenska eller kroatiska språket topographischer Natur sowohl in och på tyska. slowenischer oder kroatischer Sprache wie in Deutsch verfalst. 4. Österreichische Staatsange- 4. Österrikiska tillmedborgarc hörige der slowenischen und kroa- hörande de slovenska och .croatischen Minderheiten in Kärnten, tiska minoriteterna i Känten, Burgenland und Steiermark och Steiermark Burgenland skall nehmen an den kulturellen, Verfå deltaga i kultur-, förvaltringswaltungs- und Gerichtseinrichtun- och i iessa domstolsinrättningar gen in diesen Gebieten auf Grund områden på grundval av lika villgleicher Bedingungen wie andere kor som andra österrikiska .nedösterreichische Staatsangehörige borgare. teil.

Bilaga 6 31 1

5.Verksamhet av organisatio- 5. Die Tätigkeit von Organisader ner skall förbjudas, vilka åsyftar tionen, die darauf abzielen, att beröva den kroatiska eller slokroatischen oder slowenischen Beund venska befolkningen dess egenvölkerung ihre Eigenschaft zu som minoriihre Rechte als Minderheit skap och rättigheter

ist zu verbieten. tet. nehmen,

7 Statistik över mål i Österrikes författnings-

Bilaga domstol

1970 1971 1972 1973 1965 1966 1967 1968 1969 Avgjorda mål angående

Tvistemålstalan mot statsorgan 12 19 19 13 10 9 8 11 (art. 137 B-VG) 7

art. 138 st. 2 B-VG

Förordningsprövning 28 46 55 33 38 34 32 92 20 (art. 139 B-VG)

Lagprövning 41 33 44 53 34 26 33 19 37 (art. 140 B-VG)

Valprövning 3 15 7 5 2 9 l 3 17 (art. 141 B-VG)

143 B-VG)

Författningsbesvär 289 720 442 354 335 429 273 553 400 (art. 144 B-VG)

480 381 837 577 444 419 515 340 697 Summa

1970 1971 1972 1973 1965 1966 1967 . 1968 1969 Målbalans

809 469 433 457 467 587 542 460 Inkomna mål 416 444 697 480 381 873 577 419 515 340 Avgjorda mål

Oavgjorda mål 635 267 123 136 135 382 227 207 vid årets slut 183

des Verfassungsgcrichtshofes in den Jahren Enligt Berichte über die Tätigkeit

1965-1973.

Statens offentliga utredningar 1975

Kronologisk förteckning

Demokrati på arbetsplatsen. A . Psalmer och visor. Del 1:1. U. . Psalmer och visor. Del 1:2. U. Psalmer och viaor. Dal 1:3. U. . Bättre bosättning för flera. S.

:ämmuaømpung

. Huvudmannaskapet för specialskolan och aarskolan. U. . Framtida studerandehälsovârd. U. . Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju. . Individen och skolan. U. . Rörlig pensionsålder. S. . Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi. 12. Totalfinansiaring. B. 13. Vågtrafikolyckor och sjukvärdskoatnader. S. 14. Konstnärerna i samhället: U. 15. Kommunal rösträtt för invandrare. Kn. 16. Kriminalvârdens nämnder. Ju. 17. Markanvändning och byggande. Remissammanstllllning utgiven av bostadsdepartemantet. B. 18. Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. Kn. 19. Konsumentskydd pa läsomrädat. H: (Utkommer hbaten 1975) 20. Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. Ju. 21. Pensionsförsäkring. Fi. 22. Lag om allmänna handlingar. Ju. 23. JO-ämbatet: Uppgifter och organisation. R. 24. Tre sociologiska rapporter. Ju. 25. Å jour. Om journalistutbildning. U. 26, Forskningsräd. U. _ 27. Politisk propaganda pä arbetsplatser. A. 28. Program för ljud och bild i utbildningen. U. 29. Medborgerliga fri-och rättigheter i vissa länder. Ju.

KbalçLpc.. g

.. 3,. _ l

CT“(“! -rI *i _ .

utredningar 1975 Statens offentliga

Systematisk förteckning

Riksdagen JO-ambetet; Uppgifter och organisation. [23]

Justitiedepartementet Utlendssvenskarnas rösträtt. [8] Kriminalvardens nämnder. [16] Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman [20] Lag om allmänna handlingar, [22] Tre sociologiska rapporter. [24] Madborgerliga tri- och rättigheter i vissa länder. [29]

Socialdepartementet Bättre bosättning för flera. [5] Rörlig pensionsålder. [10] Végtratikolyckor och sjukvardskostnader. [13]

Finansdepartementet Svensk press. Tidningar i samverkan. [11] Pensionstörsäkring. [21]

Utbildningsdepartementet 1969 års psalmkommittá. 1. Psalmer och visor. Dal 1:1.[2] 2. Psalmer och visor, Dal 1:2. [3] 3. Psalmer och visor. Del 1:3. [4] Utredningen om skolan, staten och kommunerna. 1. Huvudmannaskapat för apecialskolan och sarskolan. [6] Framtida studarandehälsovård. [7] 2. individen och skolan. [9] Konstnarerna i samhället. [14] Å jour. Om journalistutbildning. [25] Forskningsrñd. [26] Program för ljud och bild i utbildningen. [28]

Handelsdepartementat Konsumentaky” på låsområdet. [19] (Utkommer hösten 1975)

Arbetsmarknadsdepartementet Demokrati på arbetsplatsen. [1] Politisk propaganda på arbetsplatser. [27]

Bostadsdepartemantet Totaliinansiering. [12] Markanvändning och byggande. Remiasammanställning utgiven av bostadedapartementet. [17]

Kommundepartementet Kommunal rösträtt för invandrare. [15] Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. [18]

nummer i den kronologiska förteckningen Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas

..__._...------ KLNQÃL.. i .. 4

LiberFörlag ISBN 91-38-02339-3

Allmänna Förlaget v,