Sveriges utvecklingssamarbete på industriområdet

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

sveliaes

ulveclin s-

samame e

namllusln-

nmmulel

SME

Statens offentliga utredningar

1977:77 @[{S§]

% Utrikesdepartementet

Sveriges

utvecklingssamarbete

industriområdet

på

Betänkande av års

l977 industribiståndsutredning

Stockholm

Omslag Carl Axel Virin ISBN 91-38-03787-4 ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1977

Till Statsrådet Ola Ullsten

beslöt den 5 maj 1977 att tillkalla en särskild utredare med Regeringen uppdrag att utreda frågan om Sveriges utvecklingssamarbete på industriområdet. Till utredningsman utsågs den 9 maj 1977 ambassadör Göran Engblom. Utredningens huvudsekreterare har varit byråchef Gösta Westring, styrelsen för internationell utveckling SIDA, och biträdande sekreterare kanslisekreterarna Mikael Dahl och Gerd Johnsson, utrikesdepartementet. Utredningen har arbetat under namnet 1977 års industribiståndsutredning (IBU 77). Till stöd vid uppläggningen av arbetet och vid utarbetandet av sina förslag med representanter för har utredningen haft tillgång till dels en referensgrupp myndigheter och organisationer, dels en grupp med experter från i första hand berörda departement. Referensgruppen har bestått av direktören Erik Braunerhielm, Sveriges Industriförbund, direktören Hadar Cars, Svenska Handelskammarförbundet, direktören Ingemar Essén, Sveriges Hantverks- och Industriorganisasekreteraren Sven Fockstedt, Tjänstemännens Centraltion, internationelle direktören Jan Frykholm, Sveriges Exportråd, pol.mag. Arne organisation, Förbundet, pol.mag. Olof Karlander, Lantbrukarnas Holmberg, Kooperativa Petter Narfström, SIDA, samt utrednings-

Riksförbund, överingenjören

sekreteraren Bengt Säve-Söderbergh, Landsorganisationen. l expertgruppen har ingått riksgäldsdirektören Lars Kalderén, departementssekreteraren Ulf Svidén, industridepartementet, riksdagsmannen David Wirmark, utrikesdepartementet, professor Andreas Ådahl, statsrådsoch kanslirådet Jan Ölander, handelsdepartementet. Kalderén beredningen, har biträtt utredningen speciellt med insamling av uppgifter om utvecklingsbolag i andra i-länder och Svidén med utredning rörande frågan om anpassad teknologi. Utredningen har bedrivits längs följande huvudlinjer:

I. Med hjälp av särskilt tillkallade experter och, i några fall, beskickning-

arna i respektive land har en undersökning gjorts i elva u-länder rörande dessa länders problem på industriområdet respektive önskemål om bistånd. Enkäten har kompletterats genom besök av utredningsmannen i Tanzania och Kenya. 2. Utredningsmannen har besökt internationella organisationer och myndigheter i New York, Ottawa och Washington. Vidare har utredningsmannen tillsammans med utredningens huvudsekreterare besökt UNIDO:s

SOU 1977:747

sekretariat i Wien. 3. Utredningen har undersökt det svenska näringslivets möjlighet och villighet att medverka i industriellt samarbete med u-länder genom en intervjuundersökning riktad till 20 större och 16 mindre tillverkande företag samt 15 konsultföretag. Undersökningen har utförts med hjälp av sekreterare Hans Ekdahl, Sveriges lndustriforbund, beträffande större tillverkande företag, byrådirektör Lars Andersson beträlfande de mindre tillverkande företagen och ingenjör Lennart Lindström beträffande konsultforetagen. 4. Under juni månad organiserade utredningen två seminarier med deltagande av representanter for förvaltning, organisationer, industri och forskning. Det ena seminariet gällde teknologianpassning och det andra former och kanaler lör industribeståndet. 5. En undersökning har gjorts rörande andra industriländers bistånd, varvid särskilt studerats uppläggningen av olika s. k. utvecklingsbolag. Representanter för de nordiska grannländerna, och för Nordiska Investeringsbanken, har på utredningens inbjudan medverkat i det ovannämnda seminariet om former och kanaler for industribeståndet och redogjort för erfarenheter och forslag till nya insatser på detta område inom respektive land. I det följande redovisas resultatet av utredningens arbete, som därmed slutförts.

Stockholm den 31 oktober 1977

Göran Engblom

/Gösra Wesrring Mikael Dahl Gerd Johnsson

Innehåll

Överväganden och _förslag

1.1 Väsentliga iakttagelser . . . . . . . . . . . . . \I

1.2 överväganden och förslag beträffande SIDA:s verksamhet

1.3 överväganden och förslag rörande möjligheten att inrätta en

fond for industriellt samarbete med u-länderna 24

Industri och industripolitik i u-Iänderna 35 2.1 Industrisektorns storlek och struktur 35 2.2 Industripolitiska mål . . . . . . . . . 36 2.3 Grundläggande problem vid industrialisering 37 2.4 Inhemska industripolitiska medel 37 2.5 Internationella industripolitiska medel 38

Internationellt samarbete på industriområdet 4 1 3.1 U-ländernas kollektiva krav . . . . . 4 1 3.2 De internationella organisationernas verksamhet 43 3.3 Andra i-länders verksamhet 49

Mottagarländerna för svenskt bistånd

Övriga u-länder 67

Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-Iänderna på indu-

Bilaga l Utredningens direktiv . . . . . . . . . . . _ _ 96 Bilaga 2 Utvecklingsbolag i andra i-Iänder . . . . . . . . . 105 Bilaga 3 Modellen/ör utvecklingsbolag . . . . . . . . . . . 123 Bilaga 4 Industribistând 1977 - en översikt av aktuella insatser genom

och

överväganden förslag

1.1 Väsentliga iakttagelser

1.1.1 Industri i u-land Industrisektorn svarar genomsnittligt för ungefär en femtedel av u-ländernas Andelen sysselsatta inom industrisektorn varierar från några produktion. procent i flertalet afrikanska länder till 30-35 procent i länder som Cuba och Indien. Genomsnittet ligger - sedan länge - runt tio procent. Industrin har ofta en dualistisk struktur: en stor del av investeringar och faller på kapitalintensiva anläggningar inom basindustrier produktionsvärde -olja, gruvbrytning,stål och skog. Parallellt existerar industrier av hantverkskaraktär som svarar för huvuddelen av sysselsättningen inom sektorn. U-ländernas individuellt och kollektivt uttalade vilja är att öka sin för att därigenom uppnå ett antal övergripande mål för industriproduktion utvecklingspolitiken: nationellt oberoende, ekonomisk tillväxt, förbättrad betalningsbalans, ökad sysselsättning, regional utveckling och jämnare inkomstfördelning. Det har ofta visat sig omöjligt att uppnå alla dessa, delvis inbördes motstridiga mål. val I praktiken är det svårt att urskilja ett enhetligt mönster vid u-ländernas av metoder för att öka industriproduktionen (typ och storlek av industri, inhemsk alt. internationell marknad). Gemensamt för u-länderna tycks, oavsett samhällssystem, vara en i allmänhet positiv inställning till import av utländsk teknologi och behov av utländskt industriutvecklingen. Däremot skiljer sig kapital för att påskynda attityderna i fråga om former för samarbete med utländska företag. Skillnader också i förmågan att i praktiken övervaka inllödet av utländskt föreligger kapital och kunnande. Med detta problem sammanhänger bristen på tekniskt kunnande och utbildad arbetskraft på alla nivåer.

1.1.2 Grundläggande problem vid u-Iändernas industrialisering I försöken att förverkliga huvudmålet för industrialiseringspolitiken -att öka produktionen av industrivaror -stöter u-länderna på en mängd hinder. Dessa flaskhalsar är avhängiga av ekonomiska, sociala och kulturella faktorer och varierar i sammansättning och betydelse. Bland de grundläggande hindren kan följande urskiljas:

1. brist på utbildad arbetskraft och företagsledare

8 Överväganden och förslag sou |977;77

brist på kapital små inhemska marknader

9:59!”

brist på utländsk valuta bristande kännedom om och kontakt med marknader i i-länder 6. otillräcklig infrastruktur. I de fattigare u-länderna hindras industrialiseringsprocessen ytterligare av bristande kapacitet att välja teknologi samt bristande förmåga att identifiera tänkbara industriprojekt och genomföra erforderliga förundersökningar. De grundläggande hindren enligt ovan får ofta till konsekvens att existerande industrier arbetar långt under sin kapacitet.

1.1.3 U-ländernas önskemål pâ industriområdet -- kollektivt

och bilateral! U-ländernas kollektivt framförda krav rörande konkreta åtgärder från iländernas sida för att främja industriutvecklingen i u-landsvärlden är av sent datum. Först i och med UNIDOs andra generalkonferens i Lima i mars 1975 konkretiserades u-ländemas industrialiseringsönskemål och formulerades i ett antal specifika ”krav” riktade mot i-länderna och FN-systemet. Det övergripande målet för de åtgärder som krävs i den s. k. Limadeklarationen är att u-länderna år 2000 skall svara för 25 procent av världens industriproduktion mot 7 procent 1975. Kraven på åtgärder kan för översikts skull grupperas enligt följande: 1. biståndspolitiska åtgärder omfattande finansiellt och tekniskt bistånd för industrialiseringen 2. handelspolitiska åtgärder syftande till att få ökad tillgång till i-ländernas marknader, samt 3. närings- och strukturpolitiska åtgärder som bl. a. inrymmer önskemål om att i-länderna allmänt skall främja inhemska företags investeringar i uländerna givet att investeringsprojekten ligger i linje med värdlandets utvecklingsplaner. l sina bilaterala kontakter med Sverige önskar u-ländema i allmänhet- vare sig de tillhör kretsen av programländer eller ej - samarbete med svensk industri, gärna med någon form av svensk statlig medverkan. Efterfrågan på industribistånd har ökat kraftigt under de senaste åren. Denna efterfrågan har delvis kommit att ändra karaktär, och flertalet programländer önskar numera ett direkt svenskt engagemang i arbetet på att starta industriföretag och driva dem.

1.1.4 Olika former/ör utvecklingssamarbete inom industrisektorn Utvecklingssamarbetet inom industrisektorn kan ta olika former och passera genom olika kanaler. Det kan avse stöd till uppbyggande av nya industrier och stöd till en rationalisering av redan existerande industri. Sverige kan genom sin insats syfta till att främja industrin i mottagarlandet eller att främja utvecklingen inom någon annan sektor, t. ex. undervisning eller transportväsende, som indirekt skapar förutsättningar för industriell verksamhet.

Överväganden ochförslag 9

Utredningen har endast befattat sig med den förstnämnda gruppen. lnom densamma kan man urskilja en rad olika komponenter, nämligen:

sektor- och delsektorstudier, branschundersökningar etc., identifiering och utvärdering av enskilda projekt (förundersökningar),

99.7?”

projektledning i investeringsfasen och Företagsledning i driftsskedet, finansiering av varor och tjänster av olika slag för industriprojekt i uländerna genom gåvor eller lån på mjuka villkor, e. stimulans till överföring av kapital och teknologi inom ramen för ett direkt samarbete (joint venture) mellan företag i i- och u-länder, f. förmedling av kontakter med finansiärer och medverkan att bilda konsortier när investeringens storlek så kräver. g. utveckling av u-Iandsanpassad teknologi, h. uppbyggande av institutioner i u-länder som stöder industrialiseringsprocessen där - exempelvis standardiseringskommissioner, patentverk, utvecklingsbanker, konsultföretag, bank- och försäkringsväsen, fackliga ; E organisationer, 1 i. utveckling av kapacitet för teknologival och förhandlingar, j. utbildning,

L k. stöd till marknadsföring (såväl internt i landet som på export).

E

1.1.5 SIDAs verksam/let På det bilaterala biståndsanslaget har insatserna inom industrisektorn tagit ett ökat utrymme. Enligt redovisningen till OECDs utvecklingskommitté DAC utgjorde indistribiståndet bara två procent av utbetalningarna genom SIDA år 1970. insatserna har därefter vuxit och nådde vid 70-talets mitt en nivå om cirka 20 procent av utbetalningarna genom SIDA. Den kraftiga ökningen förklaras till en inte ringa del av några få större satsningar- Bai Bang-projektet i Vietnam samt insatser i Tanzania. SIDAs verksamhet på industriområdet består av insatser av så gott som samtliga de slag som räknas upp i avsnitt 1.1.4. Några typer av insatser lämpar sig emellertid mindre väl för offentlig biståndsverksamhet. Hit hör stimulans till överföring av kapital och teknologi inom ramen för s. k. joint ventures samt anskafffning av riskvilligt kapital från andra finansiärer än de företag venture. Det är alltså främst funktionerna e. och f. som engagerat sig i ettjoint i uppräkningen under 1.1.4 som inte brukar ingå i det offentliga biståndet och som hittills inte heller tillhandahållits av SIDA.

1.1.6 verksamhet i u-länderna -- handel Svenska företags och investeringar Den svenska exporten till u-länderna har ökat kraftigt under senare år och uppgick 1975 till 12,6 procent av totalexporten mot nio procent 1970. Latinamerika som traditionellt varit en betydelsefull marknad för svensk export mottar en tredjedel, OPEC-länderna också en tredjedel (med snabbt växande tendens) och övriga u-länder i Asien och Afrika återstoden, varvid merparten dock går till ett fåtal länder. De svenska u-landsinvesteringarna är koncentrerade till ett fåtal rikare u-

l0 Överväganden och/örslag

länder. Latinamerika (då framför allt Argentina, Brasilien och Mexico) har mottagit huvuddelen av investeringarna, men en växande andel har under 1970-talet fallit på OPEC-länderna. Programländerna för det svenska biståndet har mottagit få svenska produktionsinvesteringar. Det viktigaste motivet för svenska u-landsinvesteringar har hittills varit att företagen på grund av tullhinder eller andra importbegränsande åtgärder riskerat att förlora en redan upparbetad marknad om man inte startat lokal tillverkning. Investeringarna kan därför sägas ha haft en huvudsakligen defensiv karaktär. De svenska u-landsinvesteringarna har till alldeles övervägande del gjorts i tillverkande industrier.

1.1.7 De svenska/öretagens intresse/ör samarbete med u-länderna [samband med 1971 års industribiståndsutredning (SOU l972:90)gjordes en utförlig undersökning rörande svenska företags engagemang i u-länderna. De synpunkter och tendenser som där redovisas (sid. l5l-l9l)överensstämmeri stora drag med vad som framkommit vid de enkätundersökningar, som genomförts av 1977 års utredning och vars resultat i denna del redovisas i avsnitt 7.2 och 7.3. Samtliga större företag som omfattas av den nu genomförda enkätundersökningen har förklarat sig intresserade av att medverka i utvecklingsprojekt under förutsättning att ersättningsfrågorna kan lösas på ett tillfredsställande sätt. De faktorer som främst begränsar företagens möjligheter till ett vidgat engagemang i u-länderna är dels finansieringsproblem, d. v. s. svårigheterna att erbjuda konkurrenskraftiga krediter vare sig det gäller export av utrustning eller tjänster, dels knappheten på personal. De mycket viktiga kreditproblemen omfattas ej av denna utredning. Företagen är beredda att medverka i u-landsprojekt i en rad olika former: genom leveranser av utrustning, inklusive leveranser av nyckel-färdiga anläggningar; genom att under vissa förutsättningar ställa tjänster till förfogande avseende planeringshjälp, processkunnande, produktkontroll, administrativa system, igångkörning av industrianläggningar, driftsledning och utbildningçgenom försäljning av licenser och know how, framförallt som en del av ett mera långtgående samarbete med en u-landspartner; slutligen genom riskkapitalsatsning i produktiva företag. Även flertalet av de invervjuade medelstora och mindre företagen förklarar sig intresserade av ökat engagemang av utrustning men flera företag säger sig jämväl beredda att sälja tjänster och lämna olika former av tekniskt bistånd exempelvis i form av rådgivning om lämplig produktionsutrustning för ett enskilt industriprojekt samt planering och igângkörning av industrier. En starkt begränsande faktor för insatser av nämnt slag från denna kategori företag är bristen på personella resurser. En annan återhållande faktor är bristen på erfarenhet och kunskaper om u-länderna. De av utredningen intervjuade konsultñrmoma har också stort intresse för ökat engagemang i u-länderna. Den svenska konsultbranschen är visserligen i huvudsak inriktad marknaden på den inhemska men för ett antal företag, några med stark teknisk specialisering, erbjuder sig en växande internationell efterfrågan där u-landsmarknaden är betydande. SIDAs upphandling av

Överväganden och _lörslag ll

internationella biståndsorgan får undan för undan konsulttjänster växer, uppträder mer och större resurser för köp av tjänster och de rikare u-länderna Flera svenska konsultföretag har förvärvat stor erfamer som beställare. renhet av u-landsproblem inom vissa regioner, särskilt då Mellanöstern. Konsultföretagen kan bl. a. medverka i projektidentiñering, förinvesteringsav anläggningar inklusive utarbetandet av entreprenadstudier, projektering av anläggningar, samordning av handlingar och övervakning av uppförandet leveranser av nyckelfärdiga industrier, upphandling och anbudsvärdering,

kontraktsadministration samt utbildning. Problemen för konsulterna har bestått i förhållandevis höga Försäljningsbeträffande betalningar. Till detta kommer kostnader samt svårigheter Konsultföretagen redovisar samma svårigkreditfinansieringsproblemen. för heter som tillverkande företag då det gäller att intressera svensk personal under Företagen kan och vill offerera den vistelse längre tid i u-länder. kunskap de besitter på en lång rad områden av betydelse för uopartiska länderna och ser det önskvärt att kunna introducera sig på u-landsmarknaden genom SlDAs förmedling. av företag understryker önskemålen om ökade Alla intervjuade kategorier kontakter med SlDA.

1.1.8 Syntes av gjorda iakttagelser bekräftar tidigare gjorda iakttagelser om ökad efter- Utredningsmaterialet från Sveriges sida för att hjälpa u-länderna med deras frågan på insatser industriella utveckling. Svenskt näringsliv kan - under vissa förutsättningarväntas visa ett ökat intresse för etablering i u-länderna och for överföring av resurser i olika former för industriprojekt i u-länderna. SlDA ger ett ökande industribistånd och kan ytterligare utveckla sin verksamhet på detta område. till teknik- och kapitalöverföringar samt Några typer av insatser, stimulans förmedling av riskvilligt kapital, lämpar sig mindre väl för offentligt bistånd. Sådana insatser av u-länderna och skulle också kunna ha en efterfrågas Regeringen är, enligt uttalande i direktiven. positiv effekt på svensk ekonomi. också i andra fattigare uberedd att överväga insatser på industriområdet länder än dem som ingår i det direkta biståndssamarbetet. Mot denna bakgrund vill utredningen söka sig fram längs två huvudlinjer industriella när det gäller förslag till åtgärder för att främja u-ländernas

utveckling. För det första vill utredningen öka SlDAs kapacitet att fönnedla bistånd till industriell utveckling i mottagarländema. Som framhållits i direktiven(bilaga ett effektivt svenskt stöd till u-ländernas industrialisering att de l.) förutsätter och det kunnande som finns hos det svenska näringslivet tas till erfarenheter vara. bör vidtas för att göra denna resursbas mera tillgänglig för u-

Åtgärder

Förslagen i denna del redovisas närmare länderna genom SlDAs förmedling. “ i avsnitt 1.2. För det andra skulle det svenska näringslivet också kunna engageras i uländernas industrialisering genom ett direkt samarbete med företag i de u-länderna. föreslår därför att ett organ inrättas i fattigare Utredningen Sverige för att främja uppkomsten av tillverkande företag i sådana u-Iänder att stimulera till överföring av kapital och kunnande från svensk genom industri. och förslag i detalj presenteras i avsnitt 1.3.

överväganden

12 Överväganden och förs/ag

1.2 övervägande och forslag beträffande SlDAs verksamhet

1.2.1 U -landsanpassad teknologi Frågan om en u-landsanpassad teknologi bör inordnas i och samordnas med den normala biståndsverksamheten. Det innebär att frågan om en for mottagarlandet anpassad teknologi måste vara en mycket viktig faktor vid alla svenska biståndsinsatser som rör överföring av industriellt kunnande till u-länder. En viktig uppgift för biståndet bör även vara att stimulera till utveckling av u-landsanpassad teknologi för andra ändamål än sådana som har direkt samband med biståndsfinansierade projekt. Den integrerade synen på denna fråga gör att utredningen inte finner det lämpligt eller önskvärt att i Sverige inrätta någon ny organisation för ulandsanpassad teknologi. På teknologianpassningsområdet måste huvudansvaret ligga hos uländerna själva. Det är u-ländernas sak att i högre grad än hittills kräva att ilandsföretagen anpassar den teknologi som skall importeras. U-länderna måste själva utarbeta riktlinjer och formulera krav på den teknologi som skall importeras. Det är for övrigt på samma sätt som vi i Sverige har arbetat då det gäller att kräva en anpassning av industriprodukterna for att tillgodose nya krav på konsument- och miljöskydd, säkerhetsrisker etc. Sverige skulle på begäran kunna bistå programländerna med stöd till att utveckla en inhemsk kapacitet att värdera och mottaga den teknologi som skall importeras. Genom att utveckla ett inhemskt teknologiskt kunnande och finna lämpliga former härför skulle också u-länderna kunna ställa större krav på leverantörer av varor och tjänster. Anpassad teknologi gäller inte bara en vara eller maskinerna som tillverkar varan. Det gälleri minst lika hög grad sådana områden som interntransporter, lagerhållning, service, företagsledning, distribution etc. l själva verket torde det ofta förhålla sig så att det inte finns några realistiska alternativ till själva industriprocessen (t. ex. papperstillverkning, aluminiumsmältverk). Däremot fmns mycket att göra vad gäller kringaktiviteter och administrativa funktioner. Även om det inte finns skäl att inrätta någon separat svensk institution for att hantera frågan om u-landsanpassad teknologi finner utredningen det naturligt och angeläget att, mot bakgrund av behoven och den växande uppmärksamhet som internationella organisationer och u-länderna visat för anpassad teknologi, åstadkomma en mer samlad och samordnad svensk insats. Den integrerade syn på teknologianpassningsfrågan som utredningen ovan gjort sig till tolk för gör att utredningen finner det naturligt att SIDA får ansvar för en sådan insats. Med hänsyn till frågans komplexa natur finner utredningen det vidare vara riktigt att insatserna till en början ej görs i alltför stor skala. Som 1971 års industribiståndsutredning framhöll i sitt betänkande (SOU 1972:90, sid. 48) bör det vara möjligt för SIDA att samverka med styrelsen för teknisk utveckling (STU) när det gäller svenska uppslag avseende teknisk forskning och utveckling. STUs utvecklingsenhet har en stor erfarenhet av stöd åt forsknings- och utvecklingsverksamhet inom olika behovsområden (t. ex. livsmedelsteknik, träteknik, transportteknik). Denna erfarenhet och det system för bidragsgivning som anlitas inom STU bör kunna nyttiggöras i SlDAs arbete.

000 JSOUTVOIOLSS:

Överväganden och .förslag 13

Sammanfattningsvis bör enligt utredningens uppfattning SIDAs verksamhet gå ut på följande:

1. Utredningar om möjligheten att utforma projekt som stöds av SIDA på ett sätt som passar mottagarlandets förhållanden och utvecklingspolitik. När mottagarlandet begär hjälp med sådana forstudier föreligger ingen skillnad mellan mottagarlandets uppfattning och SIDAs strävan att bevaka möjligheterna till teknikanpassning. Utredningen finansieras då i likhet med annat bistånd till mottagarlandet inom de finansiella ramar som givits för biståndssamarbetet med landet i fråga. I andra fall kan SIDA vilja tränga djupare än mottagarlandet i sökandet efter tekniska lösningar som är speciellt anpassade till u-landsförhållanden i allmänhet. Man kan tänka sig att låta kostnaden for sådana utredningar som har ett mera allmänt u-landsintresse falla på anslagsposten Särskilda program i stället för att belasta det närmast berörda mottagarlandets ram. Stöd till programländerna för att skapa inhemsk kapacitet att värdera den teknologi som skall importeras. för att stödja utredningar, rådgivning, information och Bidrag till UNIDO utbildning om möjligheterna att överföra en industriell teknologi till uländerna som är väl anpassad till deras behov och önskemål. Bevakning av pågående arbete om anpassad teknologi i internationella organisationer, vissa tongivande offentliga och enskilda institut och företag utomlands. Inventering av pågående arbete inom svensk forskning och industri för att ta fram anpassad industriell teknik. Information till institutioner och företagi Sverige om resultaten av SIDAs arbete enligt 4. och 5. ovan. Stöd till forsknings- och utvecklingsarbete, såväl i Sverige som i programländerna, som syftar till att ta fram anpassad teknologi. Stödet kan lämnas till företag i Sverige och u-länderna och kan avse utveckling av prototyper. provtillverkning, testning och marknadsundersökningar. Verksamheten bör emellertid till en början bedrivas i liten skala och med försiktighet så att stöd inte utgår till en utvecklingsverksamhet som får anses falla inom ramen för normal kommersiell verksamhet. En nära kontakt bör etableras och upprätthållas med de myndigheter och institutioner i programländerna som sysslar med teknologianpassningsfrågor. Det är angeläget att SIDA i detta sammanhang också håller nära kontakt med styrelsen för teknisk utveckling, STU. . för att samordna insatser i Sverige av intresse för utvecklingen av

Åtgärder

en för u-länderna anpassad industriell teknologi; en samrådsgrupp med representanter för myndigheter, forskning och företag skulle vara tillrådlig. Som framgår av kapitel 4 sid 59, sysslar i dag ett stort antal multilaterala organisationer med frågor som i ett eller annat hänseende berör teknologianpassningsområdet. Utredningen finner det för sin del naturligt att Sverige på det internationella planet verkar för en samordning av den verksamhet som bedrives av dessa organisationer.

14 Överväganden och förslag sou |977;77

1.2.2 Smâindustristöd Småindustristödet lämnas i dag till flera länder framför allt i Södra Afrika. Utbetalningarna för detsamma väntas under de närmaste åren öka. Småindustristödet har hittills främst bestått i stöd för uppbyggande av s. k. industribyar, konsultutredningar samt expertbistånd. SIDA har även arbetat med att söka skapa möjligheter för företagare i mottagarländerna att direkt få tillgång till svenskt företagskunnande. SIDA samarbetar härvid i första hand med Stockholms Läns Företagarförening. men också med privata företag som förmedlar kontakter mellan småindustriföretag i Sverige och mottagarländerna genom s. k. systerindustriavtal. Utredningen förutsätter att hittills gjorda insatser efter hand göres till föremål för utvärdering.

Åtskilliga av programländerna har visat stort intresse för stöd åt småin-

dustrisektorn och intresset väntas öka. Mottagarländernas intressen för ett utökat stöd till småindustrin torde förklaras av en strävan att åstadkomma en allsidig utveckling av näringslivet och en riskspridning i fråga om sysselsättning och sortiment. En diversiñering och decentralisering av näringslivet ger också andra välfärdseffekter. Behovet av ökat stöd till småindustrisektorn har påpekats i en av Världsbanken i mars 1977 publicerad rapport, “Employment Creation and Small Enterprise Development” (Doc. R77-76). I denna framförs tesen att småindustri i allmänhet har större effekt på sysselsättningen än industri i större skala. I rapporten redovisas planer på en kraftig ökning av Världsbankens stöd åt småindustrisektorn. Utredningen har genomfört en undersökning rörande intresset hos ett 20tal mindre och medelstora svenska företag för engagemang inom ramen för det svenska industribiståndet. Flertalet företag har uttryckt intresse för olika former av engagemang exempelvis i form av leveranser av utrustning, genom försäljning av know how samt genom utbildning av personer från mottagar-

länderna. Företagen redovisar brist på erfarenheter från mottagarländerna.

Samtliga har svårt att ställa personal till förfogande under längre tidsperioder. De mindre svenska företagen är normalt inte intresserade av att satsa riskkapital i u-länderna. Mottagarländerna för svenskt bistånd efterfrågar som regel ej heller detta. Vad mottagarländerna i första hand önskar är: a. hjälp att identifiera projekt och göra erforderliga förundersökningar; b. hjälp beträffande val av lämplig utrustning samt lämpligt råmaterial for viss produktion. Självfallet kan det därvid ofta bli aktuellt att leverera utrustning från Sverige antingen i form av enstaka maskiner eller kompletta fabriker på tum-key basis. Det kan ej uteslutas att intresse jämväl kan föreligga från mottagarländernas sida att i enstaka projekt ta emot begagnad utrustning, självfallet då under förutsättning att erforderliga garantier kan lämnas för tillförsel av reservdelar. Denna typ av leveranser kan ge mottagarlandet möjlighet att få en ur den egna marknadens synpunkt tillfredsställande kvalitet och kapacitet med väsentligt lägre betalningsbalanspåverkan; c. expertbistånd avseende rådgivning beträffande produktion, administration och försäljning av slutprodukten; d. utbildningsinsatser av olika slag;

Överväganden och förslag 15

e. stöd till uppbyggande av institutioner såsom utvecklingsbanker, institutioner för projektidentifiering och förundersökningar, särskilda småindustriorganisationer, kvalitetskontrollorganisationer etc. Redan i dag lämnas inom ramen för småindustristödet i viss utsträckning bistånd till mottagarländerna inom samtliga ovan angivna områden. Utredningen anser det angeläget att SIDA ges kapacitet att vidareutveckla stödet till småindustrier i takt med ökande önskemål härom. Mot ovan angivna bakgrund önskar utredningen föreslå följande. l. Starka och väl fungerande institutioner i mottagarländerna är på sikt en förutsättning för ett framgångsrikt småindustristöd. Utredningen förordar därför en fortsättning av såväl tekniskt som finansiellt stöd till utvecklingsbanker. småindustriorganisationer m. fl. institutioner av betydelse för mottagarländernas förmåga att utveckla småindustrin. i Il. En undersökning inom vissa branscher bör göras rörande tillgängligheten i Sverige av l. personal, bl. a. företagsledare, verkmästare, förmän, marknadsförare och administratörer, som är kompetenta och intresserade av att ställa sina l tjänster till mottagarländernas förfogande, 2. för mottagarländerna intressant och tillämplig teknik, varvid sådan som är arbetsintensiv är av särskilt intresse, 3. tillgång på kompletta anläggningar som är i gott skick men som av olika anledningar ej längre kommer till användning i Sverige, 4. företag som är beredda att i mån av önskemål från mottagarländernas sida under långtidsavtal med SIDA ställa sitt kunnande till förfogande för planering, projektering, uppsättning och igångkörning av industrier.

Som redovisades ovan framkom vid undersökningen rörande små och medelstora företags intresse for engagemang i mottagarländerna att en flaskhals ofta är de svenska företagens brist på personal. Uppmärksamhet bör därför ägnas åt att söka finna lösningar på detta problem för att möjliggöra varaktiga insatser på det tekniska biståndsområdet i mottagarländerna från berörda företags sida. Ett långtidsavtal som ovan föreslagits är måhända en lösning, som skulle göra det möjligt för företaget ifråga att anställa mer personal och därmed få kapacitet för insatser i mottagarländerna. Kostnaderna för anskaffning av sakkunskap i Sverige anses allmänt höga. SIDAs utredning bör beakta denna aspekt i syfte att utnyttja lokal expertis och kanske småindustri-experter från andra u-länder. Mottagarländerna bör på lämpligt sätt informeras om resultatet av undersökningen för att därigenom underlätta för dem att ange önskemål om bistånd inom småindustriområdet. Ill. Under de senaste åren har inletts försök med vad som kommit att kallas syster-industriarrangemang. Systemet innebär i korthet att man i Sverige på basis av från mottagarländerna framförda önskemål sökt sammanföra svenska mindre företag med motparter i dessa länder. Arbetet står ännu i sin början och det är därför alltför tidigt att uttala sig om resultatet av ansträngningarna. Utredningen bedömer försöksverksamheten intressant och anser att den bör fortsättas. Utredningen förutsätter att en utvärdering så småningom göres.

16 Överväganden och _förslag

IV. Projekt för utveckling av småindustri måste grunda sig på förstudier, som analyserar projektets överensstämmelse med u-landets övergripande utvecklingsmål och det enskilda projektets genomförbarhet. Svensk expertis bör kunna verksamt bidra till sådana förstudier. I en studie av angivet slag måste självfallet också ingå en undersökning rörande avsättningsmöjligheterna for produkten vare sig det är fråga om marknadsföring på export eller intern distribution i landet. V. I syfte att förstärka och vidareutveckla samarbetet med medelstora och små svenska företag bör SIDA bygga upp ett nät för närkontakter med dessa företag. SIDA har redan idag etablerat sådana kontakter med några företagareföreningar, särskilt då med Stockholms Läns Företagareförening. Ett kontaktnät på riksplanet kan lämpligen byggas upp via företagareföreningar, handelskamrar och s. k. expoorganisationer. Utredningen finner det vidare angeläget att några tjänstemän inom de organisationer med vilka SIDA etablerar närmare kontakt på lämpligt sätt t. ex. genom resor beredes tillfälle att inhämta erfarenheter från våra mottagarländer. VI. För att förbättra förutsättningarna för mindre och medelstora företag och dess personal att göra efterfrågade insatser i mottagarländema bör utbildningsinsatserna riktade mot denna resursbas i Sverige ytterligare intensiñeras. Dessa insatser kan ske i form av kurser etc. avseende bl. a. utbildning rörande förhållandena i mottagarländerna, utbildning i språk etc.

1.2.3 Utbildning Utbildningsinsatser brukar ingå som en viktig del i industriprojekt som finansieras av SIDA. Utredningen tillstyrker att SIDA även framdeles bevakar utbildningsbehoven i samband med förstudier till projekt och att kostnaderna för utbildning, som ofta uppgår till betydande belopp, beaktas i investeringskalkylen för projektet. Utredningen vill också understryka behovet av en nära samverkan mellan SIDA och den i avsnitt 1.3 nedan föreslagna fonden i frågor som gäller utbildning i anslutning till de projekt som finansieras av fonden. Ofta kan utbildningsbehoven vara av en sådan allmän karaktär, t. ex. behov av yrkesutbildning för mekaniker, Svetsare, elektriker och byggnadsarbetare, att utbildningsverksamheten inte kan, och inte bör, organiseras inom ramen för ett enskilt industriprojekt utan bör hänföras till u-landets allmänna undervisningsprogram. I sådana fall kan SIDA inom ramen för en diskussion med mottagarlandet om biståndssamarbetet peka på sådana allmänna utbildningsinsatser såsom nödvändiga för en framgångsrik industriell utveckling. SIDA bör också inom ramen för Särskilda program kunna fortsätta ett samarbete med olika internationella organisationer ILO, UNIDO, UNCTAD för att nämna några med vilka ett samarbete inletts - i syfte att genom utbildningsinsatser underlätta u-ländemas industriella utveckling. Inom ramen för anslagsposten Särskilda program bör SIDA också kunna inleda ett samarbete med det bolag för export av utbildningstjänster som håller på att bildas av staten och näringslivet (jämför prop. 1976/ 77:83, sid. 44-45). SIDA skulle av bolaget kunna beställa ett arbete som gick ut på att

Överväganden och _förslag 17

med hjälp av berörda svenska utbildningsorgan framställa lämpligt material för yrk;esundervisning i u-länderna. Måniga svenska företag bedriver idag en utbildningsverksamhet inriktad mot u--länderna. Detta gäller främst de större företagen. Verksamheten kan vara föarlagd antingen till moderbolaget i Sverige eller till dotterbolag i ett uland. Flera av de intervjuade företagen har sagt sig beredda att inom ramen för industiribiståndet utvidga sin utbildningsverksamhet om ersättning härför erhålles. Även flera medelstora och mindre företag, som idag ej bedriver utbildningsverksamhet i egen regi har vid intervjuundersökningama förklarat sig villiga att medverka i utbildningsansträngningarna exempelvis genom att ta emot praktikanter vid sina fabrikeri Sverige. Utredningen finner det angeläget att ovannämnda resurs. där så befinns lämpligt och möjligt, tillvaratas.

1.2.4 Förhandlingsbisrând

I avsnittet rörande teknologiöverföring har tanken väckts att SIDA borde hjälpa till att förstärka mottagarländernas kapacitet att välja lämplig teknik inhemsk eller importerad. Landet måste emellertid inte bara välja teknik. Det gäller också att hitta en lämplig utländsk samarbetspartner och att söka uppnå en överenskommelse på rimliga villkor med denne. Urvalsmetoden och förhandlingspunkterna har vissa gemensamma drag med upphandlingen av varor och tjänster på den internationella marknaden. I många fall är det emellertid varken möjligt eller lämpligt att tillämpa ett ordinärt upphandlingsförfarande. Ett långsiktigt, nära samarbete mellan självständiga företag kan sällan köpas i ett sammanhang och för ett fast pris. Typiskt för de industriella samarbetsavtalen är i stället att parterna söker skapa incitament till gemensamma ansträngningar t. ex. genom att bilda ett bolag eller med andra medel skapa ömsesidigt intresse för fortsatt samverkan. Att döma av u-ländernas uttalanden i internationella sammanhang och av svar beträffande de u-länder som ingått i utredningens enkät, accepterar dessa, på vissa villkor, att intressenter i u-landet bildar gemensamma företag, joint ventures, med utländska partners. De myndigheter i u-landet som övervakar sådana gemensamma företag, och den lokala intressenten, befinner sig ofta i ett förhandlingsmässigt underläge i förhållande till den tilltänkta utländska partnern. SIDA har vid några tillfällen ställts inför frågan om myndigheten bör engagera sig i en förhandling av nu nämnt slag. Frågan har varit aktuell i några fall i Tanzania, vars regering sagt sig intresserad av SIDAs aktiva medverkan i olika industriprojekt. Uttrycket ”concemed participation” har nämnts. I allmänhet har frågan akutaliserats i samband med projekt där ett svenskt företag övervägt att gå in som partner. SIDA har hittills i princip valt att inte direkt delta i sådana förhandlingar. Detta är enligt utredningens mening ett klokt val. Viljan att bistå mottagarländerna vid förhandlingar bör hellre ta formen att SIDA förmedlar det slags expertis som kan hjälpa u-landet i den aktuella förhandlingen. Utredningen vill också peka på risken för internt svenska konflikter som skulle uppstå om SIDA själv skulle engagera sig på u-landets sida i förhandlingar med svenska företag om industriellt samarbete.

18 Överväganden och _förslag SOU l977z77

Hjälp vid förhandlingar kan lämnas av enskilda individer, konsultföretag eller andra opartiska organ som är beredda att ställa upp på u-landets sida i förhandlingen. De kunskaper som krävs gäller bara till en del kunskaper om den bransch det är fråga om: därtill kommer erfarenhet av internationell finansiering och kommersiella samarbetsavtal. Som tillägg till utredningens tidigare förslag att SIDA bör hjälpa u-ländema vid valet av teknologi vill utredningenjöres/á att SIDA också medverkar till att förmedla och finansiera hjälp i andra frågor rörande förhandlingar med utländska partners i industriprojekt. Utredningen anser att SIDA bör kunna öka sin beredskap att förmedla forhandlingsbistånd. Några tänkbara sätt antyds här: a. SIDA skulle kunna sluta ett samarbetsavtal med FNs center for transnationella företag (UNCTNC) för att kunna göra s. k. multibiinsatser. b. SIDA skulle också kunna etablera ett samarbete med några institutioner i Sverige som kan och vill medverka vid mottagarländernas förhandlingar med utländska investerare. Beredskapen skulle kunna bestå i att institutionen, eventuellt med stöd från SIDA, skaffar sig viss fast anställd sakkunskap, som i sin tur etablerar ett kontaktnät med andra sakkunniga personer. Institutioner som nämnts såsom tänkbara kontaktförmedlare är Svenska Handelskammarforbundet och Senior ServiceJ som skulle kunna förmedla kontakt med kommersiellt och juridiskt erfarna personer, samt Institutet för Internationell Ekonomi vid Stockholms Universitet som skulle kunna ge anvisning på personer med möjlighet att ge råd om samhällsekonomiska kalkyler. SIDA skulle också med detta institutionella samarbete kunna hjälpa till med utbildningsverksamhet och utredningar av mera allmän karaktär av betydelse för u-ländernas industriella samarbetsavtal.

1.2.5 Expertrekryrering inom industriområdet Mottagarländerna efterfrågar i viss utsträckning experter från Sverige på industriområdet. Det kan förväntas att denna efterfrågan i vart fall från vissa av länderna kan komma att öka under de närmaste åren. Flera av mottagarländerna understryker att experter på industriområdet i första hand bör komma från industrin, vare sig denna är statlig eller privat. Sverige har hittills tillhandahållit relativt få experter inom industriområdet. Som framgår av tabell 6.4 och 6.5 i avsnitt 6.1.4 uppgick antalet faltuppdrag inom industrisektorn förmedlade av SIDA åren 1970-1977 till sammanlagt 634, varav något över hälften rekryterats för insatser i det bilaterala biståndsarbetet och återstoden för insatser via multilaterala projekt. SIDA har pekat på problem framför allt då det gäller rekrytering av experter från industrin för Iångtidsuppdrag. För kortare uppdrag om upp till sex l En sammanslutning månader har det visat sig något lättare att rekrytera. De problem som SIDA av personer som tidigare mött område har framför på ifrågavarande allt gällt trygghets- och meritvärinnehaft ledande posideringsfrågor. Även “medföljande make-problemet”, d. v. s. svårigheterna tioner i svenskt näringsliv och offentlig förvalt- för maken till den som tar u-landstjänst att dels få ledigt från sitt eget arbete i ning. Sverige, dels få sysselsättning i u-landet har under senare år alltmer kommit i

Överväganden och _förslag 19

förgrunden. Vidare pekar SIDA på de särskilda problem som hänger ihop med rekrytering av personal i ledande ställning från den privata industrin, och som gäller både löneanspråk och svårigheter att finna tillfälliga ersättare. För rekryteringen av förmän och yrkesskickliga arbetare gäller att uländerna i regel inte begär att få denna typ av personal för enstaka expertuppdrag. Däremot förekommer förmän och arbetare inom fredskåren. SIDA ser f. n. över de allmänna anställningsvillkoren för denna personalkategori och räknar med att översynen skall få en rekryteringsfrämjande effekt. De större företag som omfattats av den gjorda invervjuundersökningen framhåller att svårigheten att rekrytera personal till wlandsprojekt är det näst finansieringen besvärligaste problemet. Företagen kan därför vara ovilliga att avstå från kvalificerad personal om den behövs på annat håll. Vidare framhåller företagen att teknisk personal vid längre tids frånvaro från det egna företaget lätt kan halka efter i den tekniska utvecklingen. Det är generellt sett lättare för företagen att bidra med personal till u-landsprojekt om man själv är engagerad i projektet och alltså kan behålla vederbörande inom den egna organisationen under projektets gång än om man måste släppa personen ifråga och bevilja tjänstledighet. Detta synsätt leder uppenbarligen ofta företagen till att vid förfrågan om enstaka experter i stället söka erbjuda _ en konsultinsats från företagets sida.

i

Sett ur den enskilda individens synpunkt träder de ovan nämnda K problemen om möjlighet till tjänstledighet, den egna tryggheten, meritvärderingsproblemet samt make-problemet i förgrunden. Arbetsgivareföreningen har för kort tid sedan utfärdat en rekommendation till medlemsföretagen att bevilja tjänstledighet for uppdrag inom den svenska biständsverksamheten. Det är ännu för tidigt att uttala sig om effekten av denna rekommendation. Kvar står under alla omständigheter frågan hur ett u- Iandsuppdrag värderas ur meritsynpunkt liksom en naturlig ovisshet om vilket arbete som kan erbjudas vid återkomsten till det egna företaget. SIDA har uppmärksammat problemen kring rekrytering av experter för biståndsinsatser i samband med en inom verket nyligen genomförd studie. Utredningen finner det angeläget att åtgärder vidtas för att underlätta expertrekrytering inom industriområdet och vill i anslutning härtill föra fram några uppslag som bör kunna göras till föremål för en närmare prövning. Några av förslagen återfinns jämväl i den nyss nämnda SIDA-studien. 1. Utredningen finner det viktigt, som också framhållits i SIDAs undersökning, att en inventering göres av tillgängliga experter på industriområdet i Sverige. Möjligheterna att utnyttja undersysselsättning i vissa branscher och regioner bör beaktas. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt den kategori av experter som nått en ålder av omkring 55 år och därutöver. Mottagarländema bör på lämpligt sätt informeras om resultatet av utredningen. 2. Vad beträffar trygghets- och meritvärderingsproblemet vill utredningen understryka betydelsen av att man inom ledningen för industrin visar en större förståelse för dessa problem. För återkommande behov inom speciella sektorer borde SIDA kunna söka uppnå överenskommelser av samma typ som gäller för rekrytering av personal ur den kooperativa

20 Överväganden och _förslag

företagsgruppen (jmf. avsnitt 6.1.4). 3. Ovan har påpekats den betydelse som det s. k. make-problemet börjat få för möjligheterna till expertrekrytering. Olika alternativ till en lösning bör övervägas. En sådan skulle kunna vara att mottagarlandet ombedes att erbjuda lämpligt arbete. 4. Utredningen finner det vidare angeläget att SIDA utvidgar sitt program for rekryteringsfrämjande kurser riktade mot potentiellt intresserade Utbildningen bör i första hand avse problem och miljö i experter. mottagarländema. Intresserad personal bör liksom hittills kunna delta i SlDAs språkkurser. 5. Utredningen önskar understryka vikten av att hemvändande experter bereds tillfälle till en avrapportering av gjorda erfarenheter och att SIDA ges ökade resurser för att tillgodogöra sig dessa erfarenheter. SIDA bör också ges ytterligare möjligheter, utöver dem som nu existerar, att anställa personer som återvänder till Sverige efter falttjänstgöring under en begränsad tid efter hemkomsten. Motiveringen härtill skulle främst vara att ge den återvändande möjlighet att i lugn och ro söka arbete i Sverige. Sådana personer kan sysselsättas med avrapportering, information till andra utresande experter, bearbetning av erfarenheter och, vid behov, även delta i beredningen och förvaltningen av industriprojekt.

1.2.6 Inventering av den svenska resursbasen/ör industriellt utvecklingssamarbete De av utredningen genomförda enkätema riktade mot den svenska resursbasen pekar på ett intresse från skilda företags sida - stora, medelstora och små tillverkande industrier, konsultföretag etc. - för ett ökat engagemang i mottagarländema. Intresset gäller i stort alla de områden som kan bli föremål för bistånd inom industrisektorn och sträcker sig från genomförandet av sektorstudier och förundersökningar till direkt engagemang i industriell tillverkning såsom överforandet av know- how i olika former, projektledning och direkta investeringar. Utredningen har av lätt insedda skäl ej kunnat göra en mera omfattande undersökning rörande den svenska resursbasen. För SlDAs fortsatta verksamhet är det emellertid enligt utredningen av stor vikt att verket skaffar sig en mera komplett bild av vad svenska företag har att erbjuda samt villkoren härför. Utredningen ser det icke möjligt eller lämpligt att närmare precisera fonnerna för denna resursinventering. Vid densamma bör emellertid särskilt uppmärksammas den svenska resursbasens möjlighet att medverka bI. a. genom: l. industriella sektorstudier inklusive stöd till indentifiering och utvärdering av enskilda industriprojekt, 2. projektledning i investeringsfasen och företagsledning i driftsskedet, 3. utbildningsinsatser, 4. enskilda experter. Utgångspunkten för den svenska biståndspolitiken är mottagarländemas önskemål. Denna princip gäller självfallet även industribiståndsområdet. Det torde emellertid för våra mottagarländer många gånger vara svårt att precisera

Överväganden och _lörslag 21

sina önskemål om bistånd på förevarande område. För att underlätta ett val finner utredningen det angeläget att mottagarländerna sätt på lämpligt informeras om resultatet av inventeringen enligt ovan.

1.2.7 Sektorstztdier rörande mottaga/ländernas industrier I avsnitt 1.2.6 Föreslår utredningen att SIDA genomför en inventering över tillgängliga och för mottagarländerna intressanta resurser inom svensk industri. Parallellt härmed finner utredningen det angeläget att SIDA efter hand kompletterar sina kunskaper om viktigare industrisektorer, inklusive problem inom desamma i de mottagarländer som kan förväntas bli föremål för bistånd från Sverige på industriområdet. SIDA bör därför enligt utredningen på eget initiativ genomföra sektorstudier i ovan angivna mottagarländer.

1.2.8 Bättre utnyttjande av Iamnandet inom svensk basindustri I direktiven framhålles att ett effektivt stöd till u-ländernas industrialisering förutsätter att man tar till vara de erfarenheter och det kunnande som finns hos svenska näringslivet, inte minst hos de mindre företagen. Utredningen har i avsnitt 1.2.2 lämnat ett antal uppslag till en vidareutveckling av smâindustristödet. Den av utredningen genomförda undersökningen rörande större svenska företag pekar på ett intresse bland denna kategori företag för ett ökat engagemang i mottagarländerna. Särskilt markerat har detta intresse framträtt bland vissa företag inom våra basindustrier(gruv0r, järn- och stål, skog, jordbruksbaserad industri) men jämväl inom ytterligare några sektorer såsom hälsovårdssektorn. Företagen har i många fall förklarat att sig beredda tillhandahålla tjänster för förberedelse och genomförande av industriprojekti mottagarländerna. Många gånger erbjuds dessa tjänster fritt från intresse att leverera utrustning och mera i syfte att tillvarata personella resurser för projektering, planering och genomförande av industrisatsningar. Flertalet av våra mottagarländer efterfrågar bistånd från Sverige inom en eller flera av ovannämnda sektorer. Utredningen utgår från att SIDA även framdeles -trots de betänkligheter som framförts på olika grunder, bl. a. kapacitetsskäl - kommer att medverka i större projekt inom mottagarländernas basindustrisektorer. Oavsett om den begärda medverkan kommer att gälla enbart förstudier och andra tjänster, eller om Sverige också kommer att ombes bidra med investeringskapital, bör SIDA vara berett att låta svenska företag inom basindustrisektorn i ökande omfattning komplettera de tjänster som står att få genom konsultföretag och enskilda individer. SIDA bör ägna denna del av den svenska resursbasen ett ökande intresse. Formerna för att engagera företag av nu nämnt slag kan naturligen variera. En lösning skulle kunna vara att ”hyra” vederbörande företag för ett visst projekt.

l l I I

22 Överväganden och .förslag

1.2.9 i existerande

Åtgärder _för att förbättra produktiviteten

industrier Gjorda erfarenheter tyder på att industrier i mottagarländerna i många fall arbetar långt under full kapacitet. Industribeståndet bör mot denna bakgrund enligt utredningens mening inrikta sig icke blott på att uppföra nya industrier utan Förbättra effektiviteten i redan existerande. Det är jämväl på att utredningens uppfattning att ett stöd av sistnämnda slag många gånger kan komma Sådant bistånd har för att ge goda resultat till relativt låga kostnader. övrigt redan lämnats vid några tillfällen. finner det angeläget att åtgärder vidtages för att höja Utredningen rekryteringsberedskapen i Sverige för bistånd av detta slag och att mottagarländerna informeras om vår beredvillighet att inom ramen för industribiståndet bistå då det rationaliseringsinsatser riktade mot jämväl gäller existerande industri.

1.2.1O Stöd till marknadsföring på export

På få områden torde behovet av stödjande insatser vara så stort som då det marknadsföring på export. Problemen bottnar dels i brist på gäller stöd till dels i bristande erfarenhet hos kompetenta exportfrämjande organisationer, enskilda tillverkare. SIDAs eller handelsfrämjande bistånd exportfrämjande de institutioner och import i ustöder och företag som arbetar med export länder. Huvuddelen av biståndet förmedlas av UNCTAD/GATTs International Trade Centre, lTC. Beträffande exportfrämjande bistånd må här jämväl erinras om det arbete för u-landsprodukter, IMPOD, och som som bedrives av lmportkontoret till att u-ländernas att marknadsföra sina syftar stödja ansträngningar produkter i Sverige. IMPODs stödåtgärder är ej begränsade till programlanderna. De resurser som idag finnes för stöd åt programländernas exportansträngkunna successivt förstärkas efter ningar bör enligt utredningens uppfattning hand som ytterligare erfarenhet vunnits av pågående verksamhet. Möjligheter till nordiskt samarbete bör tillvaratas och utvecklas. fmner att överväga bilaterala Utredningen det jämväl angeläget ytterligare stödinsatser för programländemas exportansträngningar. Nya stödformer bör undersökas. Ett uppslag skulle kunna vara att på prov söka i något “Exportchef att hyra som synbarligen sedan programland erbjuda systemet ett antal år med framgång i Sverige. Ett ytterligare uppslag skulle prövats kunna vara att organisera marknadsanpassade seminarier, antingen i Sverige eller i vederbörande programland, i likhet med de seminarier som Grossistförbundet hittills arrangerat i vad avser statshandelsländerna. Utredningen vill vidare förorda att man överväger mera varaktiga stödinsatser på för programländerna i stil med det s. k. Peru-projektet som exportområdet f. n. genomförs av IMPOD i samarbete med Grossistförbundet.

Överväganden och förs/ag 23

1.2.11 Å Igärder/öi att _förbättra kontakterna mellan SIDA och svenskt näringsliv En väsentlig förutsättning för en vidareutveckling av industribiståndet och för tillvaratagandet av det kunnande och den erfarenhet som finns i svensk industri är, enligt utredningens mening, att SIDAs kontakter med industrin byggs ut och fördjupas. Ett annat syfte med ökade kontakter mellan SIDA och näringslivet skulle vara att ge Företagen en klarare uppfattning om svensk biståndspolitik och förhållandena i mottagarländerna för biståndet. Önskemål om Förbättrade kontakter har framförts både från SIDA och från företagen. Mot bakgrunden av ovanstående önskar utredningen föreslå följande: 1. Som framhölls i betänkandet från 1971 års industribiståndsutredning (SOU 1972:90, sid. 54-55) har SIDA icke kunnat på något systematiskt sätt utveckla funktionen som kontaktlörmedlare och som rådfrågningscentral när det gäller användbarheten av olika uppslag till samarbete med företag eller myndigheter i u-länder. Industrins företrädare har i de olika enkätundersökningarna uttalat önskemål om att möjlighet ges till sådana kontakter av mera systematiskt slag. Utredningen hänvisar härvidlag i första hand till sitt förslag i avsnitt 1.3 nedan om en fond för industriellt samarbete med u-länderna. En huvuduppgift för fonden skullejust bli att informera svensk industri om investeringsmöjligheter i u-ländema. Fonden skulle också på andra sätt tjäna som ett instrument för kontakter mellan företag i Sverige och företag i u-länderna. 2. SIDA har goda kunskaper och stora erfarenheter rörande mottagarländernas ekonomi, utvecklingsplaner, miljö, etc. Utredningen anser det angeläget att finna former för att ställa detta kunnande till det svenska näringslivets förfogande. Detta bör lämpligen kunna ske med anlitande av existerande näringslivsinstitutioner. 3. Från svenska företags sida har uttrycks starka önskemål om att erhålla fortlöpande information om SIDAs pågående och planerade aktiviteter i mottagarländerna. framför allt vad gäller kommande upphandlingar. Visst samarbete på detta område har redan etablerats mellan SIDA, Industriförbundet och Exportrådet. Utredningen utgår från att det skall visa sig möjligt att ytterligare bygga ut detta samarbete. 4. Utredningen finner det slutligen angeläget att ett återkommande samråd på hög nivå i industribiståndsfrågor kan äga rum mellan SIDA och företrädare för näringslivet.

1.2.12 Förstärkning av SIDAs organisation

Genomförandet av de förslag som lämnats kräver enligt utredningens uppfattning att SIDAs organisation tillförs förstärkningar. Uppskattningsvis torde i vart fall fem nya tjänster erfordras, varav en för handläggning av frågor om u-landsanpassad teknologi, en för expertrekrytering med särskild hänsyn tagen också till behovet av att förstärka SIDAs resurser för att tillgodogöra sig hemvändande experters erfarenheter samt förslagsvis två för genomförandet av de föreslagna inventeringarna och därmed sammanhängande långsiktiga uppföljningsarbete. Härutöver torde behöva nyanställas en assistent. I

24 Överväganden och _förslag

samband med nyrekrytering bör observeras angelägenheten av att söka anställa personer med industriell erfarenhet. En svårighet som redovisats i detta sammanhang är den bristande flexibiliteten i det statliga avlöningsreglementet. Möjligheterna till en lösning av detta problem bör undersökas. Man bör samtidigt också söka tillvarata eventuella möjligheter till personalbyten mellan SlDA och industrin, en möjlighet som ter sig särskilt intressant när det gäller rekryterande personal. Slutligen bör expertisposten inom SlDAs löneanslag kunna användas för en komplettering av industribyråns personella resurser när behov uppstår av tillfällig förstärkning.

1.3 Överväganden och förslag rörande möjligheten att inrätta

en fond för industriellt samarbete med u-länderna

1.3. 1 Överväganden

I Lima-deklarationen och i andra internationella sammanhang har uländerna krävt att i-länderna skall stimulera företag i hemlandet till att överföra kapital och kunnande för u-ländernas industriella utveckling. Detta kan ske genom direkta investeringar men också genom andra former av samarbete på lång sikt mellan de direkt berörda företagen. Ett ston antal u-länder - inom och utom kretsen av dem som mottar bistånd från Sverige - välkomnar ett samarbete med svensk industri, särskilt under någon form av statlig medverkan från Sveriges sida. De väntar sig att statens medverkan skall underlätta för dem att finna rätt partner och att uppnå rimliga villkor för det svenska företagets engagemang. De svenska företag som överväger ett u-landsengagemang välkomnar i många fall också ett svenskt statligt paraply. Biståndsmyndigheter i de rika länderna, bland dem SIDA. samarbetar å den egna regeringens vägnar med myndigheter i mottagarländerna men har inte till uppgift att satsa riskkapital i enskilda företag i u-länderna eller att delta i ledningen av sådana företag. Skälet till att man inte velat ge biståndsmyndigheterna denna möjlighet torde sökas i det förhållandet att biståndssamarbetet mellan regeringar svårligen kan förenas med de konflikter och krav som kan uppstå i samband med enskilda företags vinst- och förlustdispositioner, konkurser etc. I-ländernas regeringar har därför funnit det lämpligt att tillskapa andra medel än konventionellt bistånd för att möta u-ländernas efterfrågan på industriellt kunnande och riskvilligt kapital. Dessa medel består i första hand av utvecklingsbolag, investeringsgarantier, investeringsskyddsavtal, - krediter och kreditgarantier, - skattebestämmelser.

Stimulansmedlen kan utformas selektivt till förmån för vissa u-länder och vissa typer av insatser. Selektionen kan vara negativ så att vissa länder utesluts, och positiv på det sättet att systemet ger speciell stimulans åt överföring av en viss typ av kunnande till vissa länder: utvecklingsbolagen

Överväganden och _förslag 25

kan sägas representera en särskilt användbar metod for att styra investeringsflödet. Gemensamt for de nu uppräknade stimulansmedlen är att de inte bör betraktas som subventioner utan som åtgärder för att kompensera vissa återhållande faktorer för ökade privata resursöverforingar till u-länderna. Man eftersträvar en “nollställning, d. v. s. förbättrade möjligheter för de mindre utvecklade u-länderna att dra till sig utländskt kapital och kunnande. Genom en väl genomtänkt användning av stimulansmedlen kan regeringen i ett i-land få företagen i hemlandet att ägna större uppmärksamhet åt en krets av länder som de eljest skulle ha tvekat att satsa på. Regeringen kan också trappa upp stimulansmedlen så att bara något av dem, t. ex. investeringsskyddsavtal, används i fråga om relativt rika u-länder medan fler typer av stimulansmedel tillgrips för att öka företagens benägenhet att etablera sig i fattigare och mindre attraktiva länder. Ett system som går ut på att selektivt uppmuntra till viss etablering i uländerna kan också förses med spärrar som hindrar åtgärder i strid med övergripande svenska mål, t. ex. beträffande utrikes- och sysselsättningspolitik. Idet senare hänseendet gäller redan idag att valutastyrelsens sammansättning och arbetsformer gör det möjligt att hejda utlandsinvesteringar som hotar sysselsättningen i Sverige. Löntagarna är också enligt gällande regler representerade vid Exportkreditnämndens behandling av investeringsgarantiärenden. I enlighet med sina direktiv har utredningen speciellt uppmärksammat möjligheten att komplettera SIDAs verksamhet på industriområdet genom att i Sverige bilda ett utvecklingsbolag eller en utvecklingsfond av samma typ som förekommer i andra länder. j Av förslagen rörande SIDAs verksamhet framgår att utredningen finner det angeläget med fortsatt stöd genom SIDA för vissa typer av insatser, främststöd till utveckling av småindustri samt stöd till enstaka större projekt, framför allt då dessa innehåller ett stort mått av infrastrukturinvesteringar. Man kan knappast vänta sig att riskvilligt privatkapital kan mobiliseras for dessa t/per av projekt; kanske är det inte heller välkommet. För andra typer av indJstriprojekt borde det däremot, enligt utredningens mening, vara möjligtoch lämpligt att inrätta ett särskilt organ för att främja överföringen av kapital och kunnande inom ramen för ett direkt samarbete mellan företag i Sverige och företag i u-länderna. Utredningen finner det naturligt att ett sådant organ skulle ha viktiga uppgifter när det gäller att främja överföringen av kapital och kunnande till mottagarländerna för det svenska bilaterala biståndet. Utredningen har emellertid ansett sig ha stöd i direktiven för ett förslag som riktar sig också till andra fattigare u-länder än dem som omfattas av det direkta biståndssamarbetet. Det påpekas i direktiven (Bilaga 1,sid. 99latt för relativt rika u-länder kan önskemålen om samarbete med i-länderna ofta mötas genom industriell och teknisk samverkan på kommersiell bas. (. . . . .) De fattigare u-länderna kan endast i begränsad utsträckning utnyttja de rent kommersiella samarbetsformerna”. Det var närmast med tanke på dessa senare u-länder som biståndsministern, fortfarande enligt uttalande i direktiven, tog upp önskemålen om ökat industribistånd - och om samarbete även i andra former med svensk industri - i årets budgetproposition och framhöll att ”en skyndsam

26 Överväganden och förslag

utredning bör företas om Sveriges utvecklingssamarbete på industriområdet”. Utredningen har med ledning av dessa direktiv undersökt möjligheten och lämpligheten av att främja Överföringen av kapital och kunnande från svenska företag till en bredare krets av u-länder än dem som mottar bilateralt svenskt bistånd. Så till exempel har enkäten angående industriutveckling i uländer inbegripit sju mottagarländer för biståndet och fyra andra länder som fortfarande kan hänföras till kretsen av relativt fattiga u-länder, nämligen Ecuador, Malaysia, Nigeria och Peru. Denna grupp av länder kan sägas ha intresse och förutsättningar för att utveckla samarbete med svensk industri. De tillfrågade svenska företagen har också uttalat sig bestämt for att länderkretsen borde vidgas utöver den som omfattas av det direkta biståndssamarbetet. Sammanfattningsvis finner utredningen att ett stort antal fattigare u-länder önskar hjälp av Sverige för sin industriella utveckling, an denna efterfrågan bara till viss del och i vissa utvalda länder kan tillgodoses inom ramen för SIDAs verksamhet, att många fattigare u-länder välkomnar en medverkan från det svenska näringslivet i sin industriella utveckling, att man från det svenska näringslivets sida visserligen inser betydelsen på sikt av att delta i u-ländernas industrialisering men arr företagen i ett kortare perspektiv föredrar att satsa kapital, utvecklingsarbete och marknadsföringsansträngningar på annat håll än i de fattigare u-länderna med hänsyn till de risker och kommersiella osäkerhetsfaktorer som råder där, sam! att regeringen borde vidta åtgärder för att, i de fattigare u-ländernas intresse och på deras villkor, främja Överföringen av kapital och kunnande från svenska företag i dessa länder.

1.3.2 Förslag

Utredningen föreslår att ett organ inrättas i Sverige med uppgift att främja uppkomsten av tillverkande företag i de fattigare u-länderna genom att stimulera till överföring av kapital och kunnande från svensk industri. Inom ramen för denna uppgift faller sådana deluppgifter som att a. informera svenskt näringsliv om investeringstillfállen i u-länder och uländer om möjligheten av ett samarbete med svenska företag genom organets förmedling, b. satsa riskkapital i form av aktier i, och långfristiga lån till, företag i uländerna, c. uppmuntra företag i Sverige att också satsa sådant kapital, d. medverka till att ytterligare behövlig finansiering anskaffas för de projekt organet engagerar sig i, e. göra förundersökningar i egen regi och finansiera sådana undersökningar som utförs av andra intresserade parter, och att

Överväganden och förs/ag 27

l. samarbeta med SIDA för industriell i mottagarländerna för utveckling biståndet.

1.3.3 Form och namn Utredningen anser att organet får ta formen av en självständig stiftelse. Stiftelsen bör arbeta enligt affärsmässiga principer men utan vinstsyfte, och bör med hänsyn till sitt allmännyttiga ändamål vara befriad från skatt på inkomst och förmögenhet. Stiftelsen kan benämnas ”Fonden för industriellt samarbete med u-Iänderna (The Swedish Fund for Industrial Co-operation with Developing Countries, SWEDIC).

1.3.4 Syfte Utredningen har diskuterat fondens syfte med utgångspunkt i de internationella förebilder som redovisats i avsnitt 3.4 beträffande i utvecklingsbolag andra i-länder och avsnitt 3.2 beträffande det internationella investeringsbolaget IFC. Diskussionen har gett vid handen att fondens syfte bör vara att genom information om investeringstillfállen och tänkbara partners, och genom satsning av riskkapital ur fonden, skapa incitament till ett samarbete mellan företag i Sverige och intressenter i u-länderna som eljest kanske inte skulle ha kommit till stånd. En huvuduppgift för fonden skulle alltså bli att sammanföra parter som har förutsättningar för att kunna utveckla ett för bägge lönande, långsiktigt samarbete. I likhet med motsvarande organ i andra länder skulle fonden däremot inte ha till uppgift att förmedla biståndsinsatser av benefik karaktär. Biståndsinsatser bör även fortsättningsvis förberedas och genomföras av SIDA i enlighet med de riktlinjer som gäller för biståndssamarbetet. Utredningen har till hjälp vid den diskussion som redovisats i det föregående studerat några alternativ till utformning av en svensk utvecklingsfond som beskrivs i bilaga 3 till betänkandet. Där presenteras ett grundalternativ A, som överensstämmer med ett utvecklingsbolag av konventionell typ, och två alternativ, B och C, som ger större tyngd åt biståndspolitiska mål. Av de skäl som redovisats i det föregående ställer sig utredningen avvisande till tanken på att ge den föreslagna svenska fonden en utpräglad biståndsprofil enligt alternativ C men kan rekommendera att fondens syfte ges en nännare precisering i fråga om olika detaljer beträffande fondens utformning som innebär en viss modifiering av A-alternativet till förmån för det mera biståndsinriktade alternativet B och som redovisas närmare i de följande delavsnitten.

1.3.5 .Ãfgare och styrelse

Staten bör ensam tillskjuta fondens kapital. För att säkra en nödvändig samordning med verksamheten vid övriga statliga organ som arbetar till förmån för u-länderna, särskilt SIDA, bör fonden ha utrikesdepartementet till huvudman. Fondens styrelse bör ledas av SIDAs generaldirektör eller någon annan representant för SIDA. Utrikes-,

28 Överväganden och _lörslag

handels- och industridepartementet bör vara företrädda i styrelsen. I fondens styrelse bör vidare ingå fondens verkställande direktör samt fyra andra personer med kunskap och erfarenhet från industri, bankväsende. kooperation och facklig verksamhet. Tre suppleanter bör finnas for styrelsens ordinarie ledamöter. De valda personerna bör svara upp mot det dubbla kravet att dels representera de nu nämnda intressegrupperna i det svenska samhället, dels kunna tillföra fonden behövlig sakkunskap.

1.3.6 Organisation och personal Fonden bör under uppbyggnadsskedet kunna klara sig med en relativt liten personal med sakkunskap om finansiella, tekniska,ekonomiska och juridiska frågor. Fondens personal bör ha erfarenhet från näringslivet, gärna också av verksamhet i u-länder. Personalen bör vara organiserad på de huvudfunktioner som beskrivs i avsnitt 3.4.2. d).

1.3.7 Medel för verksamheten Fonden bör tillföras ett kapital över statsbudgeten. Staten bör ej kräva avkastning på sitt tillskott av kapital. Staten bör ge fonden bemyndigande att låna på kapitalmarknaden med statlig garanti. Fondens verksamhet kommer att svara mot ett centralt u-landsönskemål, uttryckt i bl. a. u-ländernas krav på en ny ekonomisk världsordning. En relativt begränsad insats av statsmedel via fonden kan förväntas ge en betydande kumulativ effekt geom att stimulera enskilda företag och kreditinstitutioner att satsa kunnande och kapital på industriell utveckling som prioriteras av u-länderna. Dessa resurser skulle annars sannolikt ej stå uländerna till buds. Fonden kommer därför att kunna bli ett viktigt instrument för den svenska u-landspolitiken. Mot denna bakgrund vill utredningen för sin del inte utesluta att kapitaltillskottet under ett uppbyggnadsskede tas från biståndsmedel.

1.3.8 Fondens storlek Grundkapitalet bör vara tillräckligt stort för att täcka åtaganden under en inledande tvåårsperiod. Fonden bör inte vara beroende av att utnyttja möjligheten att låna på kapitalmarknaden under inledningsperioden. Fondens insats i de enskilda projekten kan, med ledning av erfarenheterna av utvecklingsbolag i andra länder, beräknas ligga på genomsnittsnivån 5-10 milj. kr. och antalet insatser kan successivt komma upp till tio per år. Utredningen föreslår att fonden ges ett grundkapital på lOO milj. kr. och att behovet av ytterligare tillskott till grundkapitalet prövas på nytt inom två år efter fondens tillblivelse med hänsyn till utvecklingen av fondens verksamhet och till möjligheterna att skaffa ytterligare kapital genom upplåning. Detta förslag grundar sig på följande preliminära beräkning av fondens medelsbehov under en femårsperiod.

Överväganden

och .förslag 29

Tabell 1.| Fondens åtaganden och operativa kostnader 1978/79-82/83

lnsatser 1978/79 1979/89 1980/81 1981/82 1982/83

Antal mkr Antal mkr Antal mkr Antal mkr Antal mkr

Aktieplaceringar och lån 4 30 8 60 10 75 10 75 10 75 Reserv för penningvärde försämring (10 % per år) 3 13 25 35 46 Information och promotion l 2 3 3 3 Förundersökningar (egna och bidrag till andras) 3 4 5 6 7

Summa 37 79 108 119 131

a Beträffande administrationskostnader antas att dessa täcks av inkomster från fondens kapital.

l .3.9 Ländervalet

Av direktiven framgår att utredningen motiveras av regeringens att vilja utveckla samarbetet på industriområdet med de fattigare u-ländema. Med de relativt rika u-länderna har industriellt samarbete i allmänhet kunnat etableras utan speciella stödåtgärder från regeringens sida. Till denna kategori hör några länderi Latinamerika och Främre Orienten, vilka redan mottagit en betydande del av svenska företags investeringar i u-länderna. Det bör ankomma på fondens styrelse att bestämma vilka u-länder som skall anses ”fattigare”. Styrelsen kan göra denna avgränsning genom att sätta ett tak, uttryckt i BNP per capita. Detta fattigdomskriterium bör kompletteras med en regel som inriktar fondens verksamhet på de u-länder vars utvecklingsansträngningar står i rimlig överensstämmelse med den svenska biståndspolitiken. l tredje hand, slutligen, bör fonden bedöma u-landets vilja och förmåga att leva upp till sina internationella betalningsforpliktelser. Att döma av erfarenheterna från det bilaterala utvecklingssamarbetet skulle en länderkoncentration vara av betydelse för att öka fondens

effektivitet. Det ter sig naturligt att till en början ge prioritet dels åt

mottagarländerna för biståndssamarbetet, dels åt andra fattigare u-länder som har förutsättningar för att utveckla ett industriellt samarbete med Sverige.

l .3. 10 Sektorinrikrning

Fondens styrelse bör ha stor frihet att bestämma vilken typ av tillverkande företag i u-ländema som skall gynnas av fonden. När det gäller nationella utvecklingsbanker bör det normalt vara SIDA som finansierar denna typ av insatser i mottagarländerna för biståndet.

30 Överväganden och _förs/ag

1.3.1 1 Kriterier för insats Fonden bör stödja projekt som a) är kommersiellt lönsamma och b) har en positiv utvecklingseffekt i värdlandet. Villigheten hos ett svenskt företag att satsa riskkapital i projektet bör utgöra ett viktigt moment i prövningen av den kommersiella lönsamheten. Man kan utgå från att de anställda inom företaget med stöd av medbestämmandelagen kommer att kunna öva inflytande på företagets investeringsbeslut. Därutöver bör fonden självständigt undersöka om hänsyn tagits till alla faktorer av vikt för lönsamheten. Utredningen anser att fondens styrelse bör pröva kravet på utvecklingseffekt med ledning av de principer som 1971 års industribiståndsutredning rekommenderade som förutsättning för investeringsgaranti (SOU 1972:90, sid. 64): Det första villkoret för att en investering skall kunna godkännas bör även fortsättningsvis vara inhämtande av en skriftlig bekräftelse från värdlandets sida att projektet kan betraktas som utvecklingsfrämjande och överensstämmer med landets utvecklingsplan. Detta är för övrigt ett krav som uppställs i samtliga investeringsgarantisystem. Även om den administrerande myndigheten i hög grad bör förlita sig på mottagarlandets bedömning bör den dock även fortsättningsvis förbehålla sig rätt till granskning av utvecklingseffekten. De kriterier som bör uppställas gäller främst ianspråktagande av inhemsk arbetskraft samt överföring av teknologi. På sikt bör investeringen även resultera i en förstärkning av värdlandets betalningsbalans. Vid bedömningen av utvecklingseffekt måste givetvis största hänsyn tas till varje värdlands speciella förutsättningar.” vill understryka att den administrerande myndigheten, i det Utredningen här fallet fonden, bör företa en självständig granskning av utvecklingseffekten. Ett formellt beslutsunderlag i form av intyg från behörig myndighet i ulandet bör normalt kompletteras med utredning i annan form om att projektet ligger i u-landets intresse. En stark lokal förankring bör kunna påvisas i form av utlovat stöd för projektet från olika lokala intressenter såsom enskilda delägare, utvecklingsbanker samt centrala och regionala myndigheter. Utredningen anser vidare att kravet på positiv utvecklingseffekt bör tolkas så att därunder inrymmes de sociala villkor som uppställs enligt det svenska investeringsgarantisystemet (med förklaringar i SOU 1972:90, sid. 65), och som syftar till att ge de anställda i u-landsföretaget tillfredsställande anställnings- och arbetsvillkor samt möjlighet att bedriva den fackföreningsverksamhet som lagstiftningen i u-landet tillåter.

1.3.12 Vil/kor för kapitalinsars Fondens huvuduppgift är att förmedla och uppmuntra till direkt samarbete i industriprojekt mellan företag i Sverige och företag i u-länderna. Fondens främsta stimulansmedel är att själv satsa riskkapital och därmed bana vägen för parallella insatser i det enskilda fallet av ett svenskt företag och eventuellt av andra medfinansiärer. Normalt bör fonden därför inte investera i ulandsföretag med mindre ett svenskt företag är berett att också satsa

Överväganden och förs/ag 31

riskkapital i projektet. Detta riskkapital bör bestå av pengar men kan också, i den mån u-landet tillåter och egendomen kan tillförlitligt värderas, bestå av varor och nyttigheter som tillförs kapitalet i fomi av apportegendom. Storleken av fondens och det svenska företagets insats får avgöras med hänsyn till u-landets önskemål och regler beträffande utländska investeringar; ett mål för fonden bör vara att överlåta sitt engagemang på u-landet när fondens medverkan inte längre behövs. Utredningen har diskuterat möjligheten av att fonden deltar i kooperativa företag och småindustriprojekt för vilka utländskt delägarskap kan komma att vara uteslutna av formella och praktiska skäl. Utredningen anser att fonden bör söka uppnå en överenskommelse med SIDA rörande arbetsfördelningen mellan fonden och SIDA när sådana projekt blir aktuella i mottagarländerna. l andra länder bör fonden ha möjlighet att engagera sig i denna typ av projekt. Fonden bör kunna lämna långfristiga lån till företag i u-länderna eller garantera sådana företags upplåning på den internationella kapitalmarknaden. Inom gränserna för principen att fonden skall satsa på kommersiellt lönsamma projekt bör avkastningskraven kunna variera med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet - an och situationen projektets i värdlandet. Fondens styrelse bör ges frihet att avgöra vad som är skäligt. En utgångspunkt för resonemanget om möjligheterna härvidlag kan vara de kalkyler som redovisades i det särskilda yttrandet till den föregående industribiståndsutredningen (SOU 1972:90, bil. B). Fonden bör kräva säkerhet av normal kommersiell typ, t. ex. inteckningar i företagets egendom, för lån. I detta sammanhang kan det vara av intresse att notera de villkor som OECDs utvecklingskommitté DAC ställer upp för att anse verksamheten i detta slag av fonder som offentligt bistånd. uttalande från DAC- Enligt sekretariatet förutsätter man att - fonden uttryckligen och enbart har inrättats för investeringar i utvecklingsländer, att företag i u-länderna är kunder direkt hos fonden (d. v, s. att investeringar och lån inte lämnas via företag i fondens hemland) och - att fonden inte eftersträvar vinst utan fungerar endast enligt självkostnadsprincipen. Härutöver förutsätter DAC att kapitalöverföringen sker med ett gåvoelement av minst 25 procent, räknat med diskonteringssats av 10 procent. Med de placeringsprinciper som angivits i det föregående skulle fondens låneverksamhet normalt ske på villkor som innehåller mindre än 25 procent gåvoelement och låneverksamheten skulle därmed inte räknas som offentligt bistånd. Vad gäller aktieplaceringar skulle fonden antagligen i några fall komma att nödgas ställa blygsamma krav på avkastning eller ligga kvar med sitt riskkapital under relativt långa perioder, och därigenom komma att i dessa fall uppnå ett gåvoelement på mer än 25 procent.

Överväganden och förslag

1.3.13 Tekniskt bistånd m. m. En svensk fond för utvecklingssamarbete på industriområdet bör kunna lämna de tjänster som normalt följer med en primärt finansiell verksamhet. I första hand innebär detta att fonden skall samla och sprida information om investeringstillfallen i u-länder och information till u-länderna om möjiga i Sverige. Vidare bör fonden. i samarbete med SIDA samarbetspartners beträffande mottagarländerna, göra studier av industrisektorn i länder av intresse for fonden. Fonden bör också kunna göra forstudier for egen del av speciella projekt och bör kunna lämna lån till svenska företag som önskar göra egna förstudier i stort sett enligt samma principer som följts av den danska industrialiseringsfonden lFU (se avsnitt 1.6 i bil. 2). Tekniskt bistånd för företagsledning, marknadsföring och produktionsteknik bör tillföras projektet av det medverkande svenska företaget. Fondens ledning bör fasta stor vikt vid att denna typ av insatser inkluderas i investeringskalkylen for projektet och förvissa sig om att insatserna genomfors effektivt. Andra former för tekniskt bistånd bör överlåtas på myndigheter och företag i Sverige och annorstädes som lämnar denna typ av bistånd. Hit hör stöd till uppbyggande av institutioner som betjänar foretagsamheten i u-landet i fråga såsom patentverk, investeringsbanker, standardiseringskommissioner samt utbildning för personer från u-Iänderna. Utbildningsinsatser är synnerligen arbetskrävande och skulle kräva personal av en mängd och ett slag som inte förekommer i andra utvecklingsbolag och som inte täcks av förslagen ovan. Visserligen står möjligheten till buds att fonden skaffar speciell personal för utbildning vid särskilda projekt, men även den sortens verksamhet kräver att fonden har fast anställd personal, som vet vad utbildningsprojekten kräver och hur en verksamhet skall organiseras.

1.3.14 Övrigt

Utredningen vill framhålla behovet av att fonden, i likhet med motsvarande som gör det möjligt att ta organ i andra länder, arbetar med ett förfarande emot framställningar om underhandsbesked huruvida en insats av fonden kan påräknas för ett visst projekt. Utredningen har inledningsvis berört sambandet mellan utvecklingsbolag och investeringsgarantier, investeringsskyddsavtal, krediter och kreditgarantier samt skattebestämmelser som påverkar investeringar i u-länder. I ljuset av utredningens övriga förslag framstår det som naturligt att 1971 års industribiståndsutrednings rekommendation om klarunderstödja göranden och modifikationer inom ramen för inttesrerirzgsgaranrisystemez, samt utvidgning av länderkretsen för detta. Investeringsgaranti och insats av fonden kan många gånger komma i fråga för samma projekt.

Lämpligt vore också att träffa investeringssAyddsavtaI med u-länder utanför

programländerkretsen som kan komma att bli värdländer för mera betydande investeringar i den föreslagna nya fondens regi. Med dessa länder bör också om så inte redan skett. Som en metod att ingås dubbelbeskatmingsavra/ 1 SOU 1972:90, sid. 63-65 speciellt gynna uppkomsten av gemensamägda företag i mottagarländerna och 72 ff. för biståndet skulle man kunna överväga att medge svenska företag som

Överväganden och _lörslag 33

förvärvar andelar i företag i mottagarländerna rätt att skriva ned värdet av dessa tillgångar i vidare mån än gällande svenska skatteregler tillåter. Utredningen finner det angeläget att understryka vikten av ett nära samarbete :ne/lan SIDA och den/öres/agna_/bnden. På en rad områden torde ett sådant samarbete kunna bli fruktbärande. De stora erfarenheter som SIDA förvärvat rörande mottagarländerna bör kunna bli av största nytta för fonden. lnsatser från fondens sida kan säkerligen och givetvis under förutsättning av önskemål härom från dessa länder kompletteras med insatser inom ramen för biståndet. Områden som här kan bli av särskilt intresse är bl. a. stöd till utbildning, uppbyggande av stödjande infrastruktur, stöd till uppbyggande av komponentindustrier i samband med större projekt etc. Av gemensamt intresse för såväl SIDA som fonden är genomförandet av de industriella sektorstudier i mottagarländerna varom förslag lämnats i avsnitt 1.2.7.

2 Industri och i

industripolitik U-länderna

2.1 Industrisektorns storlek och struktur

U-ländernas andel av världens industriproduktion uppgår till ca sju procent. Denna begränsade industrikapacitet är ojämnt fördelad mellan och inom uregionema. Över hälften av u-ländernas industrikapacitet återfinns i Latinamerika. U-länderna i Asien svarar for 35 å 40 procent av industriproduktionen och Afrika for mindre än 10 procent. Ett ungefärligt mått på industriell utveckling utgör industrisektorns andel av BNP. Denna uppgår till mellan 10 och 20 procent i flertalet länder i Afrika och Asien. Industrisektorns andel av BNP är större än 20 procent i de flesta sydamerikanska länder. I fråga om andelen sysselsatta i industrisektorn är variationen mellan olika u-Iänder ännu större: från ett par procent i åtskilliga afrikanska länder till andelar över 30 procent i t. ex. Cuba och Indien. U-ländernas bruttoinvesteringar for industriändamål ligger på en genomsnittlig nivå av ca 20 procent av BNP. lnvesteringsvolymen har varit relativt konstant under 1970-talet. Industrisektorns årliga tillväxttakt var under 1960-talet av storleksordningen 6-8 procent. Under 1970-talets forsta år var tillväxttakten något högre for att fr. o. m. 1974 återgå till den tidigare nivån. Ovan redovisade mått lider av flera brister. Statistik saknas från åtskilliga u-länder och är i andra fall så ofullständig att genomsnittssiffror avseende u-länder är av samtliga begränsat värde. Definitionen av industrisektorn varierar vidare från land till land vad avser t. ex. gränsdragningen i förhållande till infrastruktur. Mått som t. ex. industrisektorns andel av BNP ger vidare inte någon rättvis bild av sektorns faktiska betydelse för ett lands utveckling. I många länder svarar några få mycket kapitalintensiva anläggningar (exempel: oljeproduktion, gruvbrytning, stålproduktion) for huvuddelen av industrisektorns produktionsvärde, medan företag av hantverkskaraktär sysselsätter huvuddelen av arbetskraften. De teknologiskt avancerade och kapitalintensiva produktionsenheterna förblir ofta enklaver i u-landets ekonomi med begränsade spridnings- och utvecklingseffekter. Dessa och andra drag i bilden av u-ländemas industrialisering belystes av 1971 års industribiståndsutredning (SOU 1972:90, kap. 2 och 3). Som ett komplement till detta material har utredningen genomfört en enkät rörande

industrisektorn i elva u-länder. De undersökta länderna valdes så att de i

möjligaste mån skulle vara representativa for gruppen ”fattigare” u-länder i

36 Industri och indusrripolirik i u-länder

fråga om storlek, bruttonationalprodukt, ekonomiskt system m. m. Sju av länderna, Botswana, Cuba, Indien, Moçambique, Tanzania, Vietnam och Zambia, är programländer för svenskt bilateralt bistånd. De återstående fyra, Ecuador, Malaysia, Nigeria och Peru inkluderades för att möjliggöra med programländerna främst i fråga om förutsättningar för jämförelser samarbete med Sverige inom industriområdet. Dessa fyra länder har genomsnittligt uppnått en högre grad av ekonomisk utveckling än de biståndsmottagande länderna. De av utredningen specialstuderade länderna uppvisar variationer i fråga om industrisektorns storlek och betydelse av samma slag som presenterats ovan. Den fortsatta framställningen baserar sig, då annat inte anges, på uppgifter inhämtade genom enkäten.

2.2 Industripolitiska mål

U-ländernas industripolitiska mål kan ses som komponenter i de övergripande utvecklingspolitiska målen eller alternativt som medel i utvecklings- Allmänt formulerade utvecklingsmål finns ofta fastlagda i politiken. ländernas eller utvecklingsplaner. Gemensamma för flertalet u- Iångtidsländer och väl representerade bland de elva undersökta länderna är ett antal övergripande mål såsom: - ökat nationellt (ekonomiskt) oberoende - ökad ekonomisk tillväxt - förbättrad betalningsbalans - ökad sysselsättning - förbättrad inkomstfördelning regional utjämning En ökad industrialisering har effekter på samtliga av dessa mål. Industripolitikens utformning medför dock att vissa mål i praktiken prioriteras framför andra, då de sinsemellan är delvis motstridande. I många u-länder råder därför diskrepans mellan de allmänna utvecklingsmålen och de faktiska resultaten av den förda industrialiseringspolitiken. Ofta beror detta på att länderna av olika skäl saknar de nödvändiga statliga styrmedlen för att bringa industriutvecklingen i samklang med de övergripande målen. Även länder med i och för sig tillräckliga politiska, institutionella eller personella resurser för att styra industriutvecklingen, tvingas dock av olika samhällsekonomiska restriktioner såsom betalningsbalansunderskott och skuldbördor att prioritera vissa mål på bekostnad av andra. Exempelvis inkomstfördelningsmål kan på så sätt komma att förbli illusoriska. Den förda industripolitiken riskerar i stället att få direkt negativa effekter i fråga om dessa mål. Många exempel finns på att den ökade industrialiseringen har haft en negativ inverkan på inkomstfördelning och regional utjämning. U-ländernas industrialiseringsansträngningar kan vara exportinriktade eller importsubstituerande. En utförlig genomgång av dessa båda strategier l För en mer detaljerad (SOU 1972:90, sid. 102-111). gjordes av 1971 års industribiståndsutredning redogörelse för u-länder- Flerparten av de nu studerade elva u-länderna förefaller närmast tillämpa en nas industripolitiska mål

hänvisas till SOU blandning av exportorienterad och importsubstituerande industripolitik. De

1972:90, kap. 3. allt eftersträva en förbättrad betalningsbalans. Tio av de elva tycks framför

Industri och indusrripolitik i u-länder 37

länderna dras med stora underskott och även det elfte - Malaysia -som sedan flera år tillbaka uppvisar ett positivt saldo i affärerna med utlandet, prioriterar stärkt betalningsbalans.

2.3 Grundläggande problem vid

industrialisering

[försöken att förverkliga huvudmålet - att öka för industrialiseringspolitiken produktionen av industrivaror- stöter u-länderna på en mängd hinder. Dessa ”flaskhalsar” är avhängiga ekonomiska, sociala och kulturella faktorer. De varierar i sammansättning och betydelse i olika länder. Enligt Världsbanken kan sex grundläggande hinder för industriutvecklingsprocessen urskiljas:

1. brist på utbildad arbetskraft, företagsledare och företagare 2. brist på kapital 3. små inhemska marknader 4. brist på utländsk valuta 5. bristande kännedom om och kontakt med marknader i i-länder 6. otillräcklig infrastruktur.

Industrialiseringshindren i de av utredningen studerade länderna överensstämmer i hög grad med flera av Världsbankens punkter. Brist på utbildad arbetskraft och kapital tillsammans med avsaknad av nödvändig infrastruktur uppfattas genomgående som huvudproblem. Problemet med alltför begränsad inhemsk marknad sätts i flera länder i samband med de stora regionala skillnader som ofta råder inom länderna: skillnader i utvecklingsnivå och levnadsvanor, liksom det faktum att det ofta talas olika språk i olika regioner medför att den inhemska marknaden i själva verket består av ett antal segregerade delmarknader.

2.4 Inhemska

industripolitiska medel

Staten utövar ett starkt inflytande över industriutvecklingen i samtliga de studerade u-länderna och äger en stor del av industriforetagen. Denna styrning är naturligtvis mest omfattande i de centralplanerade ekonomiska (Cuba, Moçambique och Vietnam) där industriutvecklingen är en integrerad del av samhällsplaneringen i stort. I flerparten av de övriga länderna motiveras den statliga styrningen av grundinställningen att industrialisering - och därvid främst etablerandet av ett antal basindustrier utgör den ”ekonomiska utvecklingens motor” och följaktligen måste övervakas av statsmakterna. Institutionellt tar sig denna statliga styrning olika former. I de centralplanerade ekonomierna utformas industripolitiken av det statsbärande partiet och även relativt detaljerad planering på kort och medellång sikt genomförs av ett centralt ministerium eller motsvarande. Det förekommer även att den direkta ledningen över utövas av industriministeriet företagen eller ett fackministerium (Moçambique, Cuba, Vietnam). Även i de övriga länderna har industriministeriet en blandning av direkta och indirekta styrfunktio-

38 Industri och industripo/itik i u-länder

ner. Den direkta styrningen utövas antingen av ministeriet, eller av underställda organ, ofta kallade utvecklingsbolag (Indien, Tanzania, Zambia). Industriministeriet utövar etablerings- och expansionskontroll (Indien, Malaysia) genom krav på licenser för etableringar respektive nyinvesteringar av viss minimistorlek. Även i Botswana, Malaysia och Peru är ministeriestyrningen omfattande, medan i Ecuador och Nigeria- där den statliga sektorn är liten - industriministeriernas roll inskränker sig till policy-formulering. och utveckling inom industrisektorn prioriteras i de länder som Forskning redan har en relativt utvecklad industri (Indien, Malaysia). l övriga länder är forskningskapaciteten mycket begränsad även om den i länder med stark statlig styrning av industriutvecklingen (Cuba, Tanzania och Vietnam) är Den inhemska är under uppbyggnad. konsultkapaciteten på industriområdet på samma sätt avhängig industriell utvecklingsnivå: Indien och Malaysia har relativt omfattande konsultkapacitet, övriga länder mycket begränsad eller obefintlig.

2.5 Internationella industripolitiska medel

De studerade elva u-länderna uppvisar överlag en positiv inställning till import av utländsk teknologi. Denna positiva attityd torde bottna i insikten medel - åtminstone att egna resurser och industripolitiska på kort och medellång sikt - är otillräckliga för att främja den industriella utvecklingen och att något alternativ till teknologiimport inte finns. antal fall liktydigt med främjande av Import av teknologi är i övervägande utländska investeringar, eftersom teknologin oftast är knuten till företag i mera industrialiserade länder. Mer sällan är det möjligt, och lönsamt, för u- Iänderna att förvärva det erforderliga kunnandet på licens. När det gäller för att förvärva industriell teknologi inom ramen för förutsättningarna bistånd kan man konstatera att flertalet i-länder ger prioritet åt offentligt inriktade, sektorer såsom undervisning, hälsovård andra, mera humanitärt och liknande (jfr avsnitt 3.3 nedan). Villkoren för utländska etableringar varierar avsevärt från land till land. Detta förhållande speglar skillnader i värdering av det utländska kapitalets Av de av utredningen studerade elva u-länderna kan utvecklingseffekter. Cuba och Malaysia illustrera extrempunkterna i den förda industripolitiken vad avser attityd till utländskt rörelsekapital i industrin. I den cubanska ekonomin finns ej något arbetande utländskt kapital och de cubanska önskemålen om utländsk teknologi har hittills endast gällt överföring i andra former. å andra sidan, uppvisar en arsenal av olika incentives för Malaysia, utländska investerare och ställer inga eller mycket begränsade krav på inhemsk participation eller andra former av inhemsk kontroll över det utländska kapitalet. I några av länderna är reglerna för utländska investeringar under ut(om)arbetande (Moçambique, Zambia - båda kan sägas ha en grundläggande restriktiv attityd, den zambiska dock på väg mot större flexibilitet). I de övriga länderna gäller att utländska investeringar uppmuntras med mer eller mindre starka incentives, samtidigt som det utländska kapitalet åläggs olika restrik-

Industri och industripølitik i u-Iânder 39

tioner. Vietnam avser uppmuntrajoint ventures inom vissa industrisektorer med en utländsk kapitalparticipation på mellan 30 och 49 procent, i

exportproduktion upp till 100 procent. Övriga villkor för deltagande är under

utarbetande och torde komma att ha som huvudinriktning att garantera att de utländska investeringarna inordnas i den övriga utvecklingsplaneringen genom hög grad av statlig insyn och styrning. Indien. Peru och Tanzania accepterar och stimulerar i kombination med en serie villkor utländska investeringar inom ramen förjoint ventures. Den indiska politiken har hittills varit den mest restriktiva och det utländska deltagandet har varit maximerat till 40 procent. Den peruanska politiken styrs av Andinska paktens regler som bl. a. innehåller en maximering av de årliga vinstremitteringarna och mål rörande nationell kontroll över utländska investeringar. Tanzania har fört en relativt pragmatisk politik i skuggan av det framtida målet “Socialistisk planekonomi”, Borswana, Ecuador och Nigeria har hittillas kunnat klassificeras som soft states” med avseende på politiken i förhållande till utländska investeringar. Dessa har uppmuntrats utan mer omfattande försök till statlig styrning. Botswana kräver emellertid numera 15 till 25 procent ”gratis” aktieparticipation inom den extraktiva industrin, Ecuador begränsar - enligt Andinska paktens regler - skatte- och andra incentives till investeringar där det inhemska ägarintresset uppgår till minst 50 procent. Nigeria avser senast 1979 försäkra sig om 60 procent inhemsk ägande inom vissa nyckelsektorer, 40 procent i övriga. Gemensamt för de elva länderna och troligen representativt för hela gruppen u-länder är ett stort intresse för förvärv av utländsk teknologi och industriellt kunnande. Detta har - som kommer att visas i det följande manifesterats i en kraftigt ökad efterfrågan på olika former av industrisamarbete med i-länder och i-landsföretag.

3 Internationellt samarbete

på

industriområdet

3.1 U-ländernas kollektiva krav

U-ländernas kollektivt framförda krav på i-länderna rörande konkreta åtgärder för att främja industriutvecklingen i u-världen är av sent datum. 1 FNzs ”Strategi för det andra utvecklingsårtiondet” från 1970 och i “Handlingsprogrammet för en ny ekonomisk världsordning från 1974 berördes industrialiseringsfrågorna. Dessa båda dokument innehåller emellertid endast rekommendationer av mycket allmän karaktär såsom: “i- Iänderna och internationella organisationer skall understödja u-ländernas industrialisering genom lämpliga åtgärder” eller i-ländema skall uppmuntra investerare i sina egna länder att finansiera industriprojekt i uländerna . . . . .”2. Först i och med UN1DO:s andra generalkonferens, avhållen mars 1975 i Perus huvudstad Lima, konkretiseras u-ländernas industrialiseringsönskemål och formuleras ett antal specifika ”krav” riktade mot i-länderna och FN-systemet. Slutdokumentet från konferensen, den s. k. Limadeklarationen kräver att u-länderna år 2000 skall svara för 25 procent av världens industriproduktion mot ca sju procent 1975. I anslutning till 25-procent målet har från u-landshåll även uppställts vissa branschvisa mål för år 2000, såsom 30 procent av järnoch stålproduktion och 40 procent av gödningsämneindustrin. Flertalet krav på åtgärder for att nå industrialiseringsmålet finns specifil Resolution 2626 XXV, cerade i paragraferna 59 och 61 i Limadeklarationen. Paragraf 59 har rubriken 1970. l -Iändenza bär vidtaga föl/ande ârgärders. Kraven kan för översikts skull grupperas under tre huvudrubrikerz3 2 Resolution 3202 S-VI, 1974. 1 bistândspolitiska åtgärder 3 Krav på åtgärder av benefik karaktär finns lämna ökade finansiella bidrag - såväl bilateralt som via internationella med bland dem som organisationer - till u-ländernas industrialisering grupperats under rubri- - öka och förbättra det tekniska kerna handels- och näbiståndet på industriområdet i form av bl. a. ringspolitik, varför gräns- - dragningen i förhållande yrkesutbildning till det ”biståndspolitiska integrerade utbildnings- och forskningsprogram området inte är särskilt -garanti av kvaliteten på personalbiståndet skarp.

42 Internationellt samarbete pá industriområdet

2 hantle/spo/itiska åtgärder - sänka och successivt eliminera tullar och andra handelshinder som drabbar u-ländemas (industri-)produkter på i-landsmarknaderna - stimulera och garantera en ökad import av industrivaror och halvfabrikat, inklusive jordbruksvaror, från u-länderna

bo närings- och strukturpolitiska åtgärder - stimulera inhemsk och därmed medverka till att strukturrationalisering relativt sett mindre lönsam industri överförs till u-länderna, s. k. anticipatorisk strukturanpassning” och redeployment - allmänt inhemska i u-länderna, att främja företags investeringar givet investeringsprojekten ligger i linje med värdlandets utvecklingsplaner - u-ländernas strävan att öka konkurrenskraften för bearbetade stödja råvaror som konkurrerar med i-ländernas syntetproduktion - bl. a. genom att begränsa den egna syntetproduktionen. Dessa huvudkrav har upprepats och i vissa fall vidareutvecklats i andra internationella fora under åren efter 1975,- De handelspolitiska kraven återkom främst under UNCTAD IV, våren 1976, de övriga vid FN:s extra (1975) och ordinarie generalförsamlingar. I slutdokumentet från den s. k. Paris-dialogen, som undertecknades ijuni 1977, görs en direkt referens till iländernas “âtganden” i Lima-deklarationen. Utredningen har inte sett det som sin uppgift att ta ställning till önskemål, respektive komma med förslag på åtgärdensom är att hänföra till de handelsoch näringspolitiska områdena enligt ovan. Då emellertid kraven på redeployment” och anpassad näringspolitik i i-länderna kommit att spela en central roll i diskussionerna om u-länders industrialisering har en kort redovisning av dessa krav bedömts vara motiverad. Begreppet redeployment har definierats av UNIDO:s sekretariat som över-flyttning av existerande industriell produktionskapacitet från i- till u-land, eller rtyetab/ering av industriell verksamhet i ett u-land som alternativ till en ilandsetablering. _ Redeployment kan komma till stånd som ett resultat av företagsekonomiskt motiverade beslut av industriföretag i i-länder, eller av samhällsekonomiskt och eventuellt u-landspolitiskt motiverade beslut av en i-landsregeting. U-ländema har under Lima-konferensen och därefter följande möten särskilt tryckt på de u-Iandspolitiska motiven. Med en sådan tolkning av begreppet redeployment skulle i-ländernas regeringar vidta strukturanpassningsåtgärder med u-landsimport som mål. En ”anpassad näringspolitik” skulle alltså söka förutse inom vilka branscher en ökad import av i u-länderna bearbetade varor i ett längre perspektiv är att vänta p. g. a. dessa branschers relativt lägre lönsamhetsgrad. En övergång från inhemsk produktion till ulandsimport skulle därefter komma till stånd successivt genom överföring av industrikapacitet inom respektive berörd bransch till u-länderna under aktiv medverkan från i-ländernas regeringar. Det vid Lima-konferensen antagna beslutet att hålla branschvisa konsultationer mellan i- och u-länder sågs av de senare som en metod att omsätta

Internationellt samarbete på industriområdet 43

redeploymentdiskussionen i praktisk handling. Enligt u-ländernas uppfattning är syftet med konsultationerna att fastställa konkreta mål, bransch for bransch, rörande överflyttning av produktion till u-världen. Vid de två hittills genomförda konsultationerna föreslog u-länderna sålunda kvantifierade mål rörande dessas andel av produktionen inom järn- och stäl, respektive gödämnesindustrin. l-länderna har å sin sida betonat att syftet med UNIDO-konsultationerna är att åstadkomma ett informationsutbyte och branschvisa allmänna diskussioner om u-ländernas industrialiseringsproblem. Denna syn på syftet med konsultationerna speglar en allmän obenägenhet att göra bindande löften om åtgärder som skulle få konsekvenser för de nationella ekonomierna. Inom UNIDO har som ett resultat av dessa motsättningar en mjukare tolkning av redeployment-begreppet vuxit fram. Den för närvarande rådande tolkningen innebär i korthet att i-länderna på olika sätt skall stimulera överföring av kapital och industriellt kunnande inom branscher där dessas konkurrensförmåga i förhållande till u-ländernas är lägre. [denna tappning är redeploymentkravet i praktiken liktydigt med det under hela 70-talet framförda kravet om ökade investeringar från i-länderna för att främja ekonomisk tillväxt och utveckling i u-världen.

3.2 De internationella organisationers verksamhet

U-Iandsgruppens krav har påverkat verksamheten inom främst ett FNorgan, nämligen industriutvecklingsorganisationen UNIDO. Kraven har även resulterat i uppkomsten av en ny organisation, FNs Center for transnationella företag. Huvuddelen av de internationella organisationemas industribistånd finansieras genom Världsbanksgruppen och FNs utvecklingsprogram UNDP. Den följande redogörelsen beskriver de internationella organisationemas verksamhet på industriområdet.

3.2.1 Världsbanken och den internationella utvecklingsfonden IDA Världsbanken och IDA stöder utvecklingen i u-ländema genom lån och krediter. Traditionellt har utlåningen varit starkt inriktad på infrastrukturprojekt inom sådana sektorer som kraftförsörjning och transporter. Under 70talet har jordbrukssektorn kommit att inta en ledande plats, svarande mot ungefär en fjärdedel av den årliga utlåningsvolymen. Av något mindre men fortfarande stor omfattning är stödet till industriprojekt och utvecklingsbanker, som under senare år legat på nivån 15-20 % av Banken/IDAs totala utlåning. Det sammanlagda beloppet för lån till industriprojekt uppgick per den 30 juni 1976 till 3,1 miljarder dollar. Medlen hartill övervägande del avsett stora industriprojekt, finansierade av Världsbanken. Fördelningen på olika sektorer och geografiska områden framgår av tabell 3.1 och 3.2. Vid sidan om stödet till enskilda industriprojekt lämnar Banken och IDA också lån till mveck/ingsbanker i u-länderna. Det sammanlagda belopp som ställs till förfogande för sådana institutioner uppgick till 3,5 miljarder dollar,

44 Internationellt samarbete på industriområdet SOU |977:77

Tabell 3.1 Fördelning pá sektor av Bank/IDA-lån till industriprojuekt, kumulativt per 30 juni 1976

Textilier

Ovrigt 251,6 18,7 270,3 Summa 2 601,9 478,9 3 080,8

Tabell 3.2 Geografisk fördelning av Bank/IDA-lån till industriprojekt. Kumulativt per 30 juni 1976

alltså något mer än utlåningen till enskilda industriprojektl en nyligen av Banken publicerad utredning aviseras en kraftig ökning av stödet via utvecklingsbanker och speciellt ifråga om satsningar på småindustri. l dagens läge går 12 % av utlåningen via utvecklingsbanker till småindustri. Den andelen skall öka till 30 % år 1980, enligt bankens planer. Dessa strävanden skall ses som ett uttryck lör bankens vilja att öka sysselsättningen i uländerna med hänsyn till de begränsade möjligheterna till sysselsättning inom andra sektorer, såsom jordbruksssektorn. De kan också ses som ett led i bankens försök att stimulera uppkomsten av en for u-länderna anpassad industriell teknik.

3.2.2 Internationella _finansieringsbolager IF C

Kort karakteristik Det internationella ñnansieringsbolaget IFC bildades år 1956 såsom en medlem av Världsbanksgruppen. IFC uppmuntrar privat företagsamhet i uländerna genom att själv investera i projekt som gäller etablering av nya eller expansion av existerande företag. IFC söker i allmänhet intressera andra

Internationell! samarbete på industriområdet 45

lokala och utländska intressenter att gå in med kapital och kunnande i de projekt som IFC satsar på. IFC testar projekten mot kriterier som har att göra med utvecklingseffekt i värdlandet och möjligheten att få verksamheten lönsam. IFC faster speciell vikt vid sin roll som förmedlare av finansiering från egna och andra källor. Därutöver anser sig IFC genom sin breda erfarenhet kunna lämna råd åt klienter i u-länderna. IFC har sedan sin tillkomst investerat över 1,7 miljarder dollar i ca 300 företag i 62 u-länder, och givit upphov till ytterligare investeringar i samma företag till fyra gånger värdet av IFCs insats.

Organistttiorz och personal lFC är en internationell organisation med 100 medlemsländer, vilket kan jämföras med Världsbankens medlemstal på 130 länder. IFC leds av en exekutivstyrelse med 20 ledamöter, varav fem utsedda av de länder som bidragit mest till organisationens kapital (USA, England, Tyskland, Frankrike och Japan) och de 15 övriga av grupper av andra medlemsländer. Exekutivstyrelsen är densamma som för Världsbanken. IFCs personal uppgår till ca 250 personer, varav handläggare ca 150. IFC är uppdelad på 4 avdelningar, en för speciella verksamheter, inkluderande ”promotion”, en för projekverksamheten, en för intern service (juridisk, teknisk, ekonomisk och personell), samt en avdelning for administrationen. IFCs tekniska expertis är begränsad till sektorer av speciellt intresse for IFC, i forsta hand textil- och cementindustri. IFC beräknar att personalen använder ungefär 50% av sin tid till förberedelser för nya insatser, 30 % for övervakning av redan gjorda investeringar och 20 % till promotion och andra utvecklingsaktiviteter. I vissa administrativa hänseenden replierar IFC på Världsbankens organisation.

Medel _för verksamheten IFCs aktiekapital uppgår till 108 milj dollar. Ett forslag om ökning av aktiekapitalet med 480 milj dollar under perioden 1978-82 har just antagits. För sin verksamhet har IFC till största delen varit beroende av lån från Världsbanken. Bokslutet per den sista juni 1976 utvisar en skuld till Världsbanken på drygt 500 milj dollar. Lånen från Världsbanken har tagits till räntor på nivån 7 á 8,5 % med 13 till 18 års återbetalningstid.

Verksamhetens innehåll i stort IFC satsar riskkapital i form av aktier i, och lån till, privata företag i uländerna. IFC brukar hälla sin egen investering väl under 50 procent av projektkostnaden och brukar i allmänhet aldrig gå in i projekt utan att ha sällskap med andra finansiärer. Det heter att för varje investerad IFC-dollar tillförs projektet fyra dollar från andra finansiärer. I början av 1970-talet låg volymen nya åtaganden från IFC på nivån 100

46 Internationellt samarbete industriområde!

på

milj dollar per år. Den nivån har nu stigit till inemot 250 milj dollar per år. En betydande del - ca 10 procent - av lFCs insatse-r har gått till utvecklingsbanker i olika u-länder. IFC brukar inte sitta i styrelsen för andra företag i u-länderna än utvecklingsbanker som får lån från IFC. När IFC låter sig representeras i för utvecklingsbanker är det ofta genom advokater eller andra styrelsen liknande ombud på orten. IFC lägger emellertid stor vikt vid en kontinuerlig uppföljning av sina investeringar och tekniskt bistånd till dem i den mån IFC kan lämna det. Ofta medverkar IFC parallellt med privata utländska företag. IFC försöker uppmuntra till joint ventures mellan företag i olika u-länder. där det ena ulandet hunnit längre ifråga om industriell utveckling än det andra. Branscher som prioriterats i lFCs verksamhet har varitjärn- och stålindustri, textil, byggnadsmaterial och utvecklingsbanker. Per den 30juni 1977 hade IFC investerat drygt 1,7 miljarder dollar i ca 300 olika projekt i 62 u-länder. Den geografiska inriktningen framgår av nedanstående tabell. Tabell 3.3 Geografisk fördelning av lFCs totala investeringar per 30 juni 1976

Kontinent Värde Andel Antal Tre största mottagare (IOO-tal (96) länder milj dollar)

Asien 425 28 14 Syd-Korea, Philippinerna, Indonesien

IFC avser att öka andelen investeringar i små och industriellt outvecklade länder. Dessa hade erhållit 4 procent av totala investeringar upp till 30 juni 1976. Den andelen planerar IFC att öka till 12 procent år 1980. I de länderna skall IFC satsa på mindre och medelstora företag, sannolikt genom ökat stöd och på större projekt for tillvaratagande av via lokala utvecklingsbanker, naturresurser. Därutöver kommer IFC att öka sin tekniska biståndsverksamhet. Dessa ansträngningar kan emellertid knappast komma att väsentligt förändra mönstret i lFCs länderval, där ett antal relativt rika u-länder kommer att också fortsättningsvis inta en framträdande plats.

Villkor Å for kapital/insatser

IFC söker i allmänhet begränsa sitt innehav av aktier till högst 25 % i varje enskilt företag. IFC kan inskränka sig till att teckna aktier men kan vid behov också lämna lån. Lån lämnas vanligen i dollar for en period av 7-12 år till en

Internationellt samarbete

pa industriområdet 47

fast räntesats som sätts i Förhållande till de villkor på vilka IFC kan låna från Världsbanken med en marginal på ett par procent. För närvarande lånar IFC ut till en räntesats av 10,5 %. IFC har inte någon maximigräns för storleken av sitt engagemang i varje enskilt projekt. 1 genomsnitt uppgår lFCs insats till 1,7 milj dollar per projekt.

Tekniskt bistånd m. m.

Som framgått av beskrivningen faster IFC speciell vikt vid sin roll som rådgivare åt privata företag i u-länderna när det gäller val av projekt och finansiering av dessa. Med den ökade tonvikt som lFCs styrelse lagt vid små och industriellt outvecklade länder kommer allt större krav att resas på tekniskt bistånd från IFC. Speciellt kommer IFC att hjälpa sina klienteri uländerna med råd om finansiering. Vidare räknar [FC med att i större omfattning än hittills behöva göra egna studier av tänkbara projekt ur såväl finansiell som teknisk synvinkel.

3.2.3 UNDP FNs utvecklingsprogram, UNDP, kanaliserade under femårsperioden 1972-76 drygt 400 milj. dollar eller ca 19 procent av programmets totala resurser till insatser inom industriområdet. Huvudsyftet med industribiståndsprogrammet som ingår som en integrerad del i de s. k. landprogrammen är enligt organisationen bl. a. att främja uppkomsten av små foretagsenheter, att söka utveckla en arbetsintensiv teknologi, att uppnå högre utnyttjandegrad av inhemska resurser m. m. Insatserna kan grovt uppdelas i olika huvudtyper av projekt: upprättande respektive utvidgning av tillverkningsindustri (ca 12 % av anslagen), stöd till extraktiv industri (ca 19 %), hantverk och småindustri (ca 6 %), institutionsbyggande och stöd för förvaltning (ca 15 %), utbildningsinsatser (ca 13 %), allmän industriutvecklingsplanering (ca lO %). Närmare 30 % av UNDPs industribiståndsresurser kanaliserades under perioden 1972-76 till länder i Afrika, 27 % till Asien och 22 % till Latinamerika. Ungefär två tredjedelar av de insatser som finansieras genom UNDP tar formen av enskilda experter. Till en mindre del finansieras vidare tjänster från konsultföretag och köp av utrustning. Programmet finansierar merparten av FN-organens industribistånd. Projekten verkställs av ett flertal fackorgan av vilka UNIDO och ILO är de i sammanhanget viktigaste.

3.2.4 UNIDO FNs industriutvecklingsorganisation, UNIDO, har till uppgift att samordna FN-systemets insatser på industriområdet samt att i egen regi stödja industrialiseringssträvanden i u-ländema. UNIDO är fortfarande en del av FN-sekretariatet, men vid organisationens andra generalkonferens i Lima 1975 antogs en rekommendation att

48 Internatione/lt samarbete på industriområdet

omvandla UNIDO till ett självständigt fackorgan. Detta kan väntas ske under 1978. UNIDO har l 000 personer anställda vid sitt sekretariat i drygt Wien. Organisationens verksamhet består till en del av fáltverksamhet och till en del av utredande och stödjande funktioner i sekretariatet. Fältverksamheten består av tekniskt bistånd till u-länderna. Huvuddelen av fältprojekten - ca 70 procent - finansieras med UNDP-medel. Resten genomförs med hjälp av särskilda, ändamålsbestämda bidrag. Vid Lima-konferensen fattades på u-ländernas initiativ ett principbeslut om att upprätta en särskild industriutvecklingsfond för att öka UNIDOs bistândsverksamhet. Fonden avses träda i kraft den 1 januari 1978. Det är dock fortfarande osäkert hur stor fonden blir eftersom den kommer att finansieras genom frivilliga bidrag. Det är också osäkert när fonden kommer att kunna etableras, men inom UNIDO räknar man med att verksamheten skall starta under 1978. Över hälften av UNIDOs tekniska bistånd går till enskilda industriprojekt, men bistånd lämnas även till sådana områden som företagsledning, information och utbildning. Den stödjande verksamheten har formen av möten, seminarier, publikationsverksamhet, forskning, studier, utredningar etc. och bekostas helt av UNIDOs reguljära budget. En ny, viktig uppgift för UNIDO är att organisera de s. k. branschvisa konsultationerna som organiseras i syfte att bistå u-lånderna i deras industrialiseringssträvanden (se avsnitt 3.1).

3.2.5 UNCTAD UNCTAD, FNs konferens för handel och utveckling, har endast i begränsad omfattning engagerat sig i de industrifrågorna. Däremot har organisationen blivit ett centrum for diskussion om teknologiöverforingar i allmänhet, vilket bl. a. manifesterats i en mängd UNCTAD-resolutioner och i det förhållandet att en speicell teknologidivision upprättats inom sekretariatet. UNCTADarbetet är inriktat dels på att stärka u-ländernas teknologiska kapacitet, dels en uppförandekod för teknologiöverföring. Kodens innehåll på att utarbeta avses täcka såväl regeringars som enskilda företags agerande. Vad u-länderna eftersträvar är att det internationella samfundet enas om vissa regler som skall bli normgivande för den internationella teknologiöverföringen.

3.2.6 ILO Internationella arbetsorganisationens (ILO) verksamhet inom industriområdet präglas f. n. till stor del av resultaten från världssysselsättningskonferensen som ägde rum 1976. Konferensen utgjorde en uppföljning av ILOs världssysselsåttningsprogram som antogs 1969. Programmet syftar att tillfredsställa de fattigaste befolkningsgruppernas grundläggande behov genom att söka uppnå högsta möjliga sysselsättningsnivå i u-länderna. ILOs fáltverksamhet som till ca 75 procent finansieras med UNDP-medel är huvudsakligen inriktad på yrkesutbildning, arbetslivsinriktad verksamhet (inkluderande bl. a. arbetsmarknadsorganisation, förvaltning och företagsle-

Internationellt samarbete

pa industriområdet 49

darutbildning), utveckling av småindustri, hantverk och kooperation. lLOs tekniska bistånd har under femårsperioden 1972-1976 uppgått till i genomsnitt ca 40 milj. dollar om året.

3.2.7 FNs center/ör transnarione/Iaföretag, UNCTNC FNs center För transnationella Företag, UNCTNC, startade sin verksamhet i slutet av 1975 som ett resultat av de studier rörande multinationella Företag (MNF) som FNs generalsekreterare låtit utföra under de närmast Föregående åren. Centret utgör en del av FN-sekretariatet men leds av en kommission i vilken 48 medlemsländer är representerade. Centret har ett 30-tal tjänstemän. En huvuduppgift För UNCTNC är att utarbeta principer, en kod”, För de multinationella Företagens uppträdande. Andra delar av verksamheten gäller Förslag till Förbättrade redovisningsmetoder i Företagen, åtgärder mot korruption, insamling av data om MNF, beskrivning av rättsreglerna rörande i MNF i FNs olika medlemsländer, studier rörande avtal mellan värdländer och MNF samt forskning om ett antal frågor kring de stora internationella Företagens verksamhet. Centret har erhållit extrabudgetära bidrag, bl. a. från Holland, Norge och Sverige För tekniskt bistånd till u-länder i deras Förhandlingar med MNF. Med dessa resurser har Centret dels samlat hos sig några experter på sådana Förhandlingsfrågor, dels lämnat råd till medlemsländer inför, men inte i, Förhandlingar med utländska investerare och dels ordnat seminarier och ”workshops” För att utbilda personer från u-länderna i Förhandlingsteknik. Utredningen har vid kontakt med centrets ledning erfarit att man skulle sätta värde på ytterligare särskilda bidrag från Sverige till centrets tekniska biståndsverksamhet. Centret söker f. n. uppslag på personer som skulle kunna registreras som lämpliga För korttidsuppdrag som rådgivare eller lärare i Förhandlingsteknik.

3.3 Andra i-länders verksamhet

OECD-ländernas industribistånd har - efter en nedgång under 1960-talets första hälft - ökat stadigt de senaste tio åren. DAC-statistik över industrisamarbetet mellan i- och u-länderna under perioden 1973-75 visar bl. a. Följande. Bruttokapitalflödet till u-ländernas industrisektor beräknades 1973 uppgå till drygt 7 miljarder dollar. Siffran är mycket osäker bl. a. eftersom det är svårt att enhetligt definiera industrisektorn och dra gränser t. ex. i Förhållande till investeringar i ”infrastruktur”. Offentligt bistånd från DAC-ländema utgjorde 1973 endast en mindre del av kapitalllödet till u-ländemas industrisektor - ca 500 miljoner dollar. Bilaterala statliga exportkrediter och bilaterala lån på kommersiella villkor uppgick till ca l miljard dollar: lån från internationella organisationer, varav ca 1/3 på mjuka villkor till ca l miljard dollar; privata investeringar till ca 3

50 Internationellt samarbete industriområdet

pá

miljarder dollar; leverantörskrediter till ca 1,5 miljarder dollar; olika typer av industristöd från socialistländerna - huvudsakligen i form av bistånd slutligen, uppgick till ca 500 miljoner dollar. Kapitalflödet beräknas ha ökat avsevärt sedan 1973, och detta gäller inte minst den del som utgått som bistånd. Av OCD-ländema svarade 1975 Japan, Frankrike och Västtyskland för de

största industribiståndsåtagandena (uppgående till respektive 217, 152 och

lndustribiståndets andel av det totala bilaterala biståndet 148 miljoner dollar). var i dessa länder mellan fem och femton procent (genomsnittet för OECDländerna var 1975 drygt sex procent). Det ,japanska industribiståndet var - DAG-statistik för åren 1973 och 1974 - koncentrerat till extraktiv enligt industri, främst samt, men i mindre omfattning, till olje- och gasutvinning, kemisk och metallurgisk industri. Det västtyska biståndet avsåg stöd till huvudsakligen kemisk industri och cementproduktion, medan det .fianska fördelade sig jämnt mellan flertalet industrisektorer. l USA prioriteras satsningar på humanitära projekt och landsbygdsutveckstöd till industrisektorn inom ramen för det ofentliga biståndet. l ling framför stället stöder regeringen privata resursöverföringar. Den kanadensiska har en liknande politik men kompletterar denna med biståndsmyndigheten försök att inom ramen för biståndsverksamheten sammanföra tänkbara industrisamarbetspartners i Canada och u-länderna. Även i Storbritannien en underordnad roll i det offentliga biståndet. spelar industribiståndet De östeuropeiska ländernas bistånd har sedan länge dominerats av insatser Sotjjettmiottens industribistånd (ca 70 procent av landets på industriområdet. totala bistånd år 1970) fördelar sig på stöd till tung industri i mer utvecklade u- Iran m. fl. och lättare industri it. ex. flertalet afrikanska länder såsom Indien, länder som får sovjetiskt stöd. Andra former för officiellt i-landsstöd för industriutveckling i u-länderna, s. k. OOF (Other Official Flows), utgörs av statskrediter, investeringar via s. k. utvecklingsbolag eller fonder och statliga exportkrediter. USA och Japan svarar för den stora merparten (ca 75 procent) av dessa typer av resursöverföringar som 1974 uppgick till ca l miljarder dollar. Kretsen för i-ländernas offentliga bilaterala industristöd mottagarländer har hittills varit begränsad. Ett fåtal relativt rika u-länder såsom Brasilien, Mexico, Sydkorea och OPEC-länderna tar emot merparten av Filippinerna, det industribistånd OECD-länderna ställer till förfogande. Det östeuropeiska och kinesiska industribiståndet har koncentrerats till Indien, Pakistan, lran, Egypten och Tunisien.

3.4 Utvecklingsbolag i andra i-länder

Flera länder inom OECD-kretsen har inrättat bolag eller fonder av samma slag som det internationella finansieringsbolaget lFC. De brukar sammanföras under beteckningen utvecklingsbolag (Public Development Finance Companies”). Bil. 2 innehåller en beskrivning av några sådana organ, som antingen redan är verksamma, eller håller på att bildas, i Danmark, Finland, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Västtyskland och USA. I det följande görs ett försök att beskriva några gemensamma drag hos utvecklingsbolagen

Internationellt samarbete pá industriområdet 51

samt att belysa hur olika egenskaper hos dem kan variera med hänsyn till mer eller mindre klart uttalade biståndsmål.

3.4.1 Syfte och funktion

Normalfallet

Karakteristiskt för Utvecklingsbolagen, liksom för det internationella finansieringsbolaget lFC, är att de söker främja uppkomsten av produktiva företag i u-länderna. Ofta blir beteckningen produktiva företag liktydig med företag verksamma inom industrisektorn. Flera av bolagen stöder produktiva verksamheter också inom andra områden, såsom jordbruk, skogsbruk, exploatering av naturtillgångar och turism. Typiskt for flertalet bolag är att de söker nå sitt syfte genom att stimulera företag i hemlandet till att överföra både kapital och industriellt kunnande. För att uppnå sitt syfte måste utvecklingsbolagen besitta goda kunskaper både om den industriella resursbasen i hemlandet och om situationen i de u-länder, till vilka de riktar sin verksamhet. Utvecklingsbolagen ser vanligen som sin uppgift att stimulera andra finansieringsorgan att satsa kapital parallellt med bolagets egen insats. De brukar också försöka överlåta den egna kapitalinsatsen på andra intressenter så snart omständigheterna medger för att lämna utrymme för egna satsningar på andra projekt. Bolagen ser sig som specialister på internationell finansiering av företag i u-ländema. Utvecklingsbolagens verksamhet beskrivs i allmänhet som nyttig inte bara för värdlandet utan också for hemlandet. Verksamheten underlättar hemmaföretagens etablering på nya marknader och stimulerar till kommersiella förbindelser av intresse för båda länderna. Ställningen som mellanhand mellan två direkt berörda parter i ett industrisamarbete innebär att utvecklingsbolaget uppfattas som garant, av u-landet för att i-landspartnern år seriöst engagerad, och av i-landspartnern för att han skall bli rättvist behandlad i u-landet.

Varianter/ör att tillgodose bistândspolitiska mål

Man har i några länder, t. ex. Nederländerna och Norge, valt att ge utvecklingsbolagen speciella uppgifter i syfte att uppnå biståndspolitiska mål. Detta kan ske genom att styra bolagets verksamhet till de u-länder, som också valts till huvudmottagare för biståndet. Ett annat sätt att markera biståndspolitiska avsikter är att ställa stränga krav på utvecklingseffekt för de projekt som stöds av bolaget. Kännetecknande för denna variant är att utvecklingsbolaget i mindre omfattning fungerar som katalysator - den som får ett begynnande samarbete att komma till stånd - och i högre grad engagerar sig för att få till stånd ett samarbete, som eljest inte hade blivit av. I det alternativet utgår bolaget från u-landets önskemål och behov och ser i vad mån dessa kan tillfredsställas. En samordning med den offanetliga biståndsverksamheten ter sig naturlig i detta fall.

52 Internationellt samarbete på industriområdet SOU |977:77

3.4.2 Struktur Form Beskrivningen i bil. 2 till betänkandet visar att man i flertalet länder ansett det viktigt att ge bolaget en självständig ställning i Förhållande till andra myndigheter. Undantag från den grundprincipen görs i sådana länder som velat se en nära samordning mellan bolagets verksamhet och biståndssamarbetet. Den Föreslagna norska fonden lär komma att förvaltas av den norska biståndsmyndigheten NORAD. De reformer som genomförts under 1977 beträffande det holländska finansieringsbolaget FMO innebär att särskilda beslutseregler införts i syfte att ge biståndsmyndighetens representant ett avgörande inflytande vid bolagets val av projekt. Några av de beskrivna organen är organiserade som bolag (Finland, Nederländerna och Västtyskland), andra som fonder (Danmark, Norge). Motsvarande inrättningar i Storbritannien och USA kannärmast betecknas som allmännyttiga företag. När man valt att ge organet en självständig ställning har detta oftast skett för att skydda det mot politiska vindkast. Det har i praktiken visat sig nödvändigt för bolagen att aktivt följa sina olika investeringsprojekt under långa perioder. Självständigheten innebär en garanti för att bolagets engagemang blir lângfristigt. Däremot krävs inte att bolaget skall vara administrativt självförsörjande. I Finland har man t. ex. föreslagit att det bolag som skule förvalta den finska fonden utnyttjar den administrativa apparaten hos Finlands investeringsbank. Den danska investeringsfonden IFU har pekat på den nytta man haft av att kunna disponera det danska Utrikesministeriets personella och andra resurser såsom tele- och postförbindelser. Flertalet bolag och fonder replierar på hemlandets diplomatiska representation i u-länderna för ett antal funktioner i samband med verksamheten.

Ålgare

De undersökta bolagen och fonderna i andra i-länder ägs i allmänhet av staten. Ett undantag är det holländska FMO, som ägs av stat och näringsliv gemensamt, ursprungligen med relationen 50/50 och efter 1977 års reform i relationen 51/49. Förslaget om en fond i Finland går ut på att staten skulle satsa 90 procent av fondens kapital och att resten skulle erbjudas till Finlands Bank och andra finansieringsinstitutioner.

Styrelse

Genom att staten i allmänhet äger de undersökta utvecklingsbolagen och tillskjuter huvuddelen av medlen för verksamheten erhåller staten ett avgörande inflytande också på styrelsens sammansättning. Ofta markeras emellertid statens intresse för att engagera expertis ur näringslivet genom valet av ledamöter i styrelsen. Det engelska CDC har en styrelse som i sin helhet består av personer från näringslivet. Statliga företrädare är i numerär minoritet i styrelsen för det holländska FMO och det tyska DEG. Det statliga inflytandet är lika fullt avgörande och brukar klart framgå av de formella röstreglerna för styrelsens behandling av ärenden och för proceduren vid

Internationellt samarbere pâ industriområdet 53

tillsättning av styrelseledamöter. Huvudmannaskapet for utvecklingsbolagen har i allmänhet forlagts till det ministerium som ansvarar för biståndsfrågor. l allmänhet betyder detta också att utrikesdepartementet har ett omedelbart överinseende över verksamheten, men det kan förekomma, som i Tyskland, att utrikes- och biståndsministerierna är skilda. Andra ministerier som brukar vara representerade i organens styrelse är handels-, industri- och finansministerier.

Personal och organisation Antalet anställda hos de undersökta varierar organen i proportion till verksamhetens omfattning och innehåll. CDC, som under 1976 ingick nya åtaganden till ett värde av 38 miljoner pund, har 350 anställda. CDC satsar på många slags projekt och lämnar i viss omfattning tekniskt bistånd till sina klienter. DEG i Västtyskland siktar på att uppnå en årlig volym på nya åtaganden i storleksordningen 100 miljoner D-mark med en stab på cirka 200 personer. DEG:s insats i varje enskilt projekt kan beräknas uppgå till i genomsnitt 3 milj. D-mark. Proportionen mellan åtagandevolym och antal anställda är alltså inte helt olik CDC:s, trots att det tyska bolaget är mera konventionellt ifråga om val av projekt och attityd till tekniskt bistånd. Det holländska FMO uppnår en åtagandevolym på cirka 20 miljoner floriner per år med en personalstyrka på 30 personer. Ett 20-tal handläggare i den danska investeringsfonden IFU har ett program som ger nya åtaganden på nivån 20 miljoner danska kronor per år. Storleken av FMOzs och lFU:s insatser är genomsnittligt något lägre än motsvarande belopp for DEG. Allmänt sett förefaller verksamheten i olika bolag och fonder att vara relativt personalintensiv. Varje insats är förhållandevis liten och kräver lång tid for att förberedas och genomföras. Detta gäller speciellt om bolaget har ambitioner att göra egna forstudier och att följa upp projekten under investerings- och driftsfaserna (t. ex. genom att placera egen personal i styrelsen for företag i u-länderna). Organisatoriskt uppdelas bolagen vanligen i tre enheter projekt promotion - administration

Kravet på personalen i en projektavdelning gäller kunskap om förutsättningarna för industriell i u-länder. utveckling Ofta sker en specialisering på vissa länder. Enheter for “promotion” arbetar med att stimulera uppkomsten av gemensamma företag, ”joint ventures”, i u-länderna. Häri inbegripes åtgärder för att stimulera medfinansiärer till insatser i projektet. Personalen inom dessa enheter bör ha erfarenhet av internationell finansiering och måste vara väl insatta i frågor som rör investeringspolitiken hos företag i hemlandet. När det slutligen gäller personal vid utvecklingsbolagens administrativa enheter ställs ofta höga krav på kvalificerad juridisk kompetens i fråga om industriella samarbetsavtal och om lagstiftning i u-länderna. Iden mån utvecklingsbolaget söker stimulera till investeringari svåra uländer, d. v. s. sådana som inte väcker investerarnas spontana intresse, måste utvecklingsbolagets personal ha en ingående kunskap om de risker som är

54 Internationellt samarbete industriområdet

på

förknippade med investeringar i det speciella u-landet. Om bolaget därutöver ställer stora krav på utvecklingseffekt för de projekt man engagerar sig i, måste projektbedömaren väl behärska tekniker för samhällsekonomisk kostnads/intäktsanalys.

3.4.3 Medel för verksamheten

får vanligen medel för sin verksamhet från staten. Den Utvecklingsbolagen danska IFU har byggts upp med inkomster från kaffeinvesteringsfonden tullen. Det finska förslaget går ut på att staten skall tillskjuta sin andel i grundkapitalet från en budget som inte definieras i förslaget. FMO i Holland erhåller medel för verksamheten från finans- och utrikeshuvudtitlarna och på kapitalmarknaden. Den föreslagna norska fonden genom upplåning kommer att finansieras via biståndsbudgeten. CDC får medel för sin verksamhet genom lån från finansministeriet till delvis subventionerade räntesatser. Det tyska DEG arbetar med ett aktiekapital som tillskjutits över DEG har dessutom rätt att låna på kapitalmarknaden, en biståndsbudgeten. i obetydlig Det amerikanska rätt som bolaget hittills utnyttjat omfattning. OPIC, slutligen, disponerar för sin finansieringsverksamhet ett aktiekapital som ställts till förfogande över biståndsbudgeten. OPIC har dessutom rätt att ställa lånegarantier mot en egen garantireserv som byggts upp med överskott från OPlC:s försäkringsverkamhet. Av intresse är att notera den metod man valt i Holland att dela finansieringen mellan finansdepartementets huvudtitel och den till utrikeshörande biståndsbudgeten. Förenklat uttryckt innebär departementet metoden att FMO debiterar biståndsbudgeten kostnaden för att avstå från normala förräntningskrav på aktieplaceringar eller att lämna lån på mjuka villkor eller att göra tekniska biståndsinsatser på gåvobas.

3.4.4 Verksamhetens innehåll i stort

Volym under 3.4.2 ovan. När det gäller volym på Några volymsiffror återgavs verksamheten eftersträvar utvecklingsbolagen i allmänhet inte att uppnå en viss storlek så mycket som att få andra finansiärer på de egna insatserna intresserade i de projekt som bolagen själva satsar på. Den internationella lFC uppger att andra finansiärer satsar fem dollar för varje föregångaren dollar som investeras av lFC. Det tyska DEG uttrycker sig i liknande termer. Målet är att insats skall vara ”katalytisk”. Dess investeringar organets avvecklas så snabbt som möjligt för att ge utrymme åt nya insatser. i detta sammanhang är att bolag som satsar på svåra projekt i En iakttagelse svåra länder också får en långsammare omsättning i investeringsportföljen en förhållandevis större andel i de enskilda investeringsobjekten. l och kanske verksamheten i högre grad överensstämmer med hemlandets gengäld biståndspolitik.

Internationellt samarbete pâ industriområdet 55

Initiativ till insats

En erfarenhet som återkommer hos flertalet undersökta bolag är att företag i hemlandet vanligtvis tar initiativet till investeringsprojekt. Normalt försöker bolagen göra speciella ansträngningar i form av upplysningskampanjer etc. för att styra investeringsflödet till vissa länder som regeringen i hemlandet av olika skäl vill gynna. Bolagen står givetvis öppna for initiativ också från myndigheter och företag i u-länderna. Dock har man inte i något av de undersökta länderna gått så långt som till att samordna planeringen av biståndsverksamheten med försöken att få fram lämpliga investeringsobjekt for de olika utvecklingsbolagen.

Geografisk spridning

Den danska investeringsfonden IFU synes ha relativt små ambitioner att styra verksamheten i riktning mot u-länder som speciellt gynnas inom ramen for den danska biståndspolitiken. Fördelningen av lFUzs investeringar synes mera återspegla flödet av danska privata investeringar till u-länderna. Enligt det finska förslaget skall man till en början inte ställa upp strikta regler for verksamhetens geografiska inriktning. Man söker i första hand stimulera finsk industri att över huvud taget söka etablera sig i u-länderna och internationalisera sin verksamhet. Det holländska FMO har under sina forsta verksamhetsår ägnat sig speciellt åt några få u-länder, framför allt Indonesien och Tunisien, där holländsk industri redan varit etablerad. Ett av de viktigaste inslagen i 1977 års reform av FMO består i att ägna större uppmärksamhet åt biståndspolitiska kriterier och därmed också åt insatser i de fattigaste u-länderna. Den norska fonden skall enligt propositionen verka i huvudmottagarländerna för det norska biståndet. Eventuellt kommer denna krets att vidgas till länder som får låna ur Världsbankens så kallade tredje fönsten Det engelska CDC har ursprungligen investerat enbart i samväldets medlemsländer men har på senare år vidgat denna krets till några andra fattiga u-länder. Det tyska DEG har särskilt prioriterat u-länder i Afrika. En jämförelse tsankens exekutivdirekmellan mönstret i DEG:s investeringar och de totala tyska investeringarna i törer beslöt år 1975 att u-ländemaz visar att DEG i sina ansträngningar f°d

lyckats att bryta ett rådande Särskild

êlfapalf”

investeringsmönster och ge upphov till industrisatsningar också i relativt

rggtsoilmáegålaââildlâiig_

fattiga länder i Affikakens lån till vissa länder. Enligt kongressbeslut från år 1974 skall det amerikanska OPIC prioritera u- För att få denna förmån länder med en BNP per capita på mindre än 450 dollar måste det

(i 1973 års värden). lånlagâfldê

OPIC hari linje med detta direktiv gjort speciella ansträngningar att stimulera fattigt

kmifekåá: ä) n

till privata investeringar i några sådana u-länder.

gâñånxdâgü âgñgøârnâq?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att flertalet länder försöker att ge per capita 1972 _ b) vil_ en speciell geografisk inriktning hos verksamheten i respektive utvecklings- ligt att göra rimliga

bolag och att inriktning på vissa u-länder ofta står i nära samband med “{Y°°k|l3535t_ä_*_g'll"3'

inom ar och c) krednvardlgt prioriteringar ramen for biståndssamarbetet. Eftersom utvecklingsbolagen i allmänhet har som mål att intressera för insatseri företag i hemlandet 2Jämför bnaga 2, tabe samma projekt som stöds av bolaget, måste emellertid ländervalet göras med 6.2.

56 Internationellt samarbete pâ industriområdet

hänsyn också till värderingarna hos dessa potentiella partners i industrisamarbetet. I detta sammanhang kan det också vara intressant att notera de ansträngman gör inom det internationella linansieringsbolaget lFC för att öka ningar investeringar i små och industriellt outvecklade länder: man siktar bolagets på att lFC:s insatser i sådana länder skall höjas från 4 till 12 % av nya åtaganden.

S ektorinriktning De flesta utvecklingsbolag känner sig oförhindrade att satsa på produktiva inom en bredare sektor än som täcks av begreppet industri. Det företag CDC har satsat på företag som bedriver jordbruk, skogsbruk och engelska andra förnyelsebara naturtillgångar. De organ som lagt biståndspolitiska synpunkter på sin verksamhet har, i viss utsträckning, tvekat infor möjligheten att satsa på projekt som normalt betraktas som känsliga från politisk synpunkt. Exploatering av icke förnyelsebara naturtillgångar och investeringar inom turistsektorn har nämnts som exempel på detta slag av projekt. I diskussionen om en fond i Norge har man berört möjligheten att fonden skall kuna lämna lån, på bistândsvillkor, till infrastruktur i anslutning till En sådan inriktning skulle ytterligare markera den norska industriprojekt. fondens bistândsprofil. av de undersökta bolagen har valt att kanalisera sina insatser via Några utvecklingsbanker i mottagarländerna. I förarbetena till förslaget om en finsk fond konstaterar man, sannolikt med rätta, att investeringar i utvecklingsbanker måste bli av mycket långfristig och foga räntabel karaktär.

Kriterier undersökta bolag och fonder har, enligt sina stadgar, att bedöma Samtliga förslag till insatser enligt kriterier som anknyter dels till projektets lönsamhet ur foretgsekonomisk synvinkel och dels till projektets utvecklingseffekt. Få av utvecklingsbolagen verkar att ha resurser som gör en inträngande samhällsekonomisk analys möjlig, och många tycks anse att forstudier rörande projektet primärt är en angelägenhet för det företag från hemlandet som går in som partner till u-landsforetaget. l ett organ med en relativt låg ambitionsnivå ifråga om projektbedömning - den danska industrialiseringsfonden [FU kan här få tjäna som exempel- kräver man som ett minimum av beslutsunderlag att de behöriga myndigheterna i värdlandet skriftligen godkänner projektet. När man i Holland gav nya direktiv för FMO:s verksamhet i början av 1977 kom projektbedömningenatt ges ökad vikt: bolaget skall i fortsättningen vara mera i sin utredning om projektets överensstämmelse med noggrannt världlandets mål och principerna for den holländska biståndspolitiken. Något exempel på utvecklingsbolag som utformat speciella biståndskriterier for sin projektbedömning finns emellertid inte.

om

Internationellt samarbete på industriområdet

3.4.5 Vil/kor _/ör kapita/insa ts Nästan alla de undersökta bolagen kräver som villkor för egen insats att ett företag i hemlandet parallellt går in med riskkapital. Ett undantag är det engelska CDC. Från och med 1977 ställler inte heller det holländska FMO detta krav, men bolagets ledning utgår fortfarande från att bolaget skall samarbeta med privata holländska investerare. Flertalet bolag följer principer som syftar till att begränsa den egna riskkapitalsatsningen till en minoritetsandel och att så snart som möjligt avveckla detta engagemang för att ge plats för nya insatser. Amerikanska _OPIC och den föreslagna norska fonden skiljer sig från övriga inrättningar genom att inte teckna aktier utan enbart lämna lån. Utvecklingsbolzigens investeringar tjänar till att finansiera en industriell verksamhet snarare än köp av utrustning ellertjänster. Villkoren förlånen äri allmänhet satta så att återbetalningstiden överensstämmer med en förväntad idrifttagningsperiod för företaget i u-landet. Såväl aktieplaceringar som lån brukar vara riskbärande i den bemärkelsen att utvecklingsbolagen inte kräver säkerhet i form av statsgarantier utan nöjer sig med sådana säkerheter som kan mobiliseras inom u-landsföretaget i form av inteckningar, borgensforbindelser och dylikt. Det är genom denna risktagning som de olika bolagen uttrycker sitt förtroende för värdlandet, och industriföretaget där. i syfte att stimulera företag i hemlandet och andra medfinansiärer att också engagera sig i projektet. Som regel försöker utvecklingsbolagen avstå från att lämna några andra subventioner än dem som ligger i själva risktagandet. En vanligen förekommande ytterligare förmån kan lämnas i form av att bolaget till en början ställer blygsamma avkastningskrav på egna aktier. Genom att - såsom DEG lämna en betydande del av finansieringen i form av aktieteckning, och en mindre del i form av lån, kan bolagen introducera ytterligare ett subventionsmoment. Några av de undersökta organen lämnar därutöver direkta subventioner i form av reducerade räntesatser. Det norska förslaget intar, även i detta hänseende. en särställning genom att normalt gå in med lån innehållande ett gåvomoment av minst 25 96 och i särskilda fall kunna låna på samma villkor som gäller för det offentliga norska biståndet. Även i Holland har man successivt ökat andelen mjuka lån och kommer, enligt uppgift, att gå vidare på denna väg efter 1977 års reform av FMO. Det engelska CDC anpassar sina räntevillkor efter arten av projekt. Investeringar inom jordbrukssektorn sker på mjukare villkor än investeringar inom tillverkande industri. Hur man kommer att förfara i Finland framgår inte klart av den utredning som ligger till grund för den aktuella diskussionen.

3.4.6 Tekniskt bistånd m. m. En huvuduppgift för utvecklingsbolagen är att identifiera investeringsmöjligheter i u-länderna, att sammanföra tänkbara partners från i- och u-Iändema samt att genom en aktiv informationsverksamhet över huvud taget stimulera till uppkomsten av produktiva investeringar i u-länderna. Utvecklingsbolagen ser sig som serviceinrättningar som lämnar råd och informationer till

58 Internationellt samarbete på industriområdet

intressenter i hemlandet och i u-länderna. En väsentlig del av bolagens service består i att förmedla det ytterligare kapital som behövs utöver den egna insatsen i ett visst projekt. Bolagen skaffar sig ett specialkunnande om finansiering av industriprojekt i uländerna, som det sprider till andra intressenter. I vissa fall låter sig bolagen representeras i styrelsen för de företag i uländerna som tagit emot kapital. Många ser sin verksamhet i dessa styrelser som en teknisk biståndsinsats. Andra är mera reserverade i sin attityd till detta sätt att påverka u-landsföretaget. IFC, till exempel, brukar som regel inte sätta egna tjänstemän i styrelsen för bolag som stöds av IFC. Risken är att styrelserepresentanten ges ett ansvar som inte motsvaras av något reellt inflytande. I några fall kan de olika bolagen förmedla nödvändigt kunnande, framför allt i form av företagsledning. FMO och CDC har också en viss utbildningsverksamhet i egen regi. l allmänhet kan organen medverka till finansieringen av förstudier av intresse för den egna investeringsverksamheten och för den tilltänkta partnern i hemlandet. Den senare förutsättes stå för en del av kostnaden. För att styra de privata investerarnas intressen i riktning mot prioriterade länder och projekt brukar de olika organen arrangera, och ibland subventionera, resor och andra stimulansåtgärder för att främja uppkomsten av gemensamma företag.

3.4.7 Sambandet mellan utvecklingsbolagen och andra åtgärder för att

över/öringen av kapital och kunnande inom industrin till u- _främja länderna Flertalet OECD-länder tillämpar andra åtgärder än stimulans via utveckför att främja överföringen av kaptial och kunnande inom lingsbolag industrin till u-länderna. Till dessa hör: a) investeringsgarantier, som skyddar företag i hemlandet mot förluster på grund av vissa politiska risker vid investeringar i u-länder, b) stöd till förundersökningar av industriella projekt eller stöd till konsultföretags anbudskostnader, c) investeringsskyddsavtal med u-länder i syfte att uppnå en rättvis behandling av privata investerare i hemlandet, d) beskattningsregler och dubbelbeskattningsavtal som gynnar, eller i varje fall inte hindrar, privata investeringar i u-länderna e) krediter och kreditgarantier för export av utrustning till u-länderna. Sambandet mellan utvecklingsbolagens verksamhet och denna typ av stödåtgärder kan illustreras med några exempel: Det tyska DEG satsar inte i andra u-länder än sådana som slutit investeringsskyddsavtal med Västtyskland; IFU:s tryckta anvisningar till de danska företagen beskriver också, kortfattat, hur företagen skall gå till väga för att ansöka om investeringsgaranti; OPIC ger både lån och investeringsgarantier, inte sällan i kombination.

SOU l977z77

4 U-landsanpassad teknologi

4.1 Inledning

Betydelsen av att u-länderna i sin industriella och ekonomiska utveckling kan stödja sig på en väl utvecklad och effektiv teknologi har ofta betonats. Uner senare tid har emellertid också de för u-länderna negativa följdverkningarna av en industripolitik helt grundad på i-landsteknologi ställts i blickpunkten. En stundtals intensiv debatt - främst inom den akademiska världen - har förekommit rörande sådana begrepp såsom “intermediate technology, “appropriate technology, “low cost technology och i Sverige lagomteknologi” och “anpassad teknologi”. Dessa begrepp, som i det följande används synonymt och under benämningen anpassad teknologi, erkänner behovet att anpassa den teknik som används vid produktionen i u-länderna till deras speciella förutsättningar.

4.2 Behovet av en u-landsanpassad teknologi

I-länderna utmärks av - åtminstone relativt sett - god tillgång på kapital och brist på arbetskraft, ett förhållande som lett fram till dagens kapitalkrävande och arbetsbesparande teknologi. Förhållandet i u-länderna är ofta det omvända. Knappheten på i-landsvaluta och den importerade teknologins höga kapitalanspråk talar därför, åtminstone teoretiskt, för att tyngdpunkten i u-ländernas industrialisering mer måste skjutas över på alternativ teknologi. Modern i-Iandsutvecklad teknologi är som regel utformad för produktion i långa serier med tillgång till en stor marknad, välutbildad företagsledning och yrkeserfaren arbetskraft. Dessa förutsättningar finns som regel ej i uländerna. Industristrukturen där karakteriseras i allmänhet av många små företag med begränsade lokala marknader och med brist på välutbildad arbetskraft och företagsledningskunnande. Den viktigaste orsaken till den intensifierade debatten kring anpassad teknologi är dock den växande arbetslösheten och undersysselsättningen i flertalet u-länder som inte kunnat väsentligt minskas trots avsevärda framsteg i själva industrialiseringsprocessen. Det har t. ex. anförts att sysselsättningssituationen i Indien för närvarande är sådan att det skulle krävas minst 100 miljoner nya arbetstillfällen för att de arbetslösa och undersysselsatta skulle få arbete. Beräkningar visar att cirka en miljard

60 U-landsanpassad teknologi

arbetstillfällen skulle behöva tillskapas för att ge full sysselsättning i uvärlden. En politik som syftar till att lösa sysselsättningskrisen enbart genom industrialisering i västerländsk mening måste därför anses som dömd att misslyckas. Det finansiella utrymmet för investeringar är så begränsat att en modern kapitalintensiv teknologi, med investeringar per arbetsplats som ofta uppgår till över 100 000 kronor, endast skulle kunna tillgodose en bråkdel av sysselsättningsbehoven. Även om en ersättningsindustri med avancerad teknologi kan producera varor billigare än t. ex. det traditionella hantverket är det inte säkert att det medför en samhällsekonomisk vinst för u-landet. Eftersom de som tidigare sysselsattes inom hantverket i sådana fall riskerar bli arbetslösa kan det medföra en lägre inkomst för samhället i sin helhet, särskilt som det nya produktionssättet ofta förutsätter dyrbar import av insatsvaror.

4.3 Pågående internationella diskussioner och aktiviteter

rörande anpassad teknologi

4.3.1 MulriIatera/a melIanstaI/iga organ I texten till strategin/ör FN:s andra utvecklingsârrionde framhävs betydelsen av anpassad teknologi: - u-ländernas skall inriktas forskningsprogram på att utveckla teknologier som är anpassade till enskilda länders och regioners behov och förhållanden, man skall i det internationella arbetet med att utveckla och främja . vetenskaplig forskning och teknologiska aktiviteter av betydelse för l expansion och modernisering av u-ländernas ekonomier ägna speciell

uppmärksamhet åt att få fram teknologier som är lämpliga för sådana i

länder. - industriländerna skall hjälpa u-länderna att identifiera tekanologier som l är anpassade till deras förhållanden och att förhindra utnyttjande av .

knappa resurser till i teknologiskt hänseende olämpliga satsningar, i

samt ett program för att främja överföring av teknologi till u-länderna skall i inbegripa teknologisk utveckling, anpassad till u-ländernas produktionsstruktur och åtgärder i syfte att påskynda utvecklandet av inhemsk teknologi. FN:s rådgivande kommitté för tillämpning av vetenskap och teknik för utvecklingsändamål -ACAST- har spelat en viktig roll i utformningen av de tankegångar som präglar strategin för det andra utvecklingsårtiondet. ACAST lade år 1971 fram ett dokument av stor betydelse för det internationella utvecklingsarbetet under 1970-talet - en global handlingsplan för V tillämpningen av vetenskap och teknik för utvecklingsändamål. I världs- g planen har ACAST sökt dra upp vissa allmänna riktlinjer för i- och u-länder , samt internationella organ avseende dels forskningsinsatser, dels överföring av vetenskap och teknologi från i- till u-länder. Ett av de områden som prioriteras i ACAST:s världsplan är utvecklandet av u-landsanpassad

i

i ,

U-landsanpassad teknologi 61

industriell teknologi. Det framhålls att överföring av modern kapitalintensiv teknologi från i-länder till u-länder ofta leder till ett utvecklingsmönster med en modern sektor som uppvisar en relativt snabb tillväxt samtidigt som den traditionella agrarsektorn stagnerar. Arbetslöshet och undersysselsättning växer och allt större skillnader uppstår mellan fattiga och rika. Valet av teknologi har stor betydelse för de stora massornas möjlighet att delta i utvecklingsprocessen och att få del av framstegen. 1 handlingsprogrammerför zlpprätrander av en ny ekonomisk ltär/dsordning som antogs av FN år 1974 sägs bl. a. att alla ansträngningar bör göras för att på förbättrade villkor ge u-länderna tillgång till modern teknologi och där så är lämpligt anpassa teknologin till u-ländernas ekologiska villkor och varierande utvecklingsnivåer samt att avsevärt öka i-ländernas bistånd till forskningsoch utvecklingsprogram i u-länderna och skapa en lämplig inhemsk teknologi. - ILO har inom ramen for World Employment Programme igångsatt ett flertal studier rörande anpassad teknologi. Speciell tonvikt är lagd vid alternativa teknologiers effekt på sysselsättning och inkomstfordelning. UNCTAD har i sin verksamhet främst berört sådana policyfrågor som importerad kontra inhemsk teknologi och teknologiplanering i u-länder. Världsbanken har uppmärksammat betydelsen av anpassad teknologi som man skall uppmuntra i sina program och projekt. Flera seminarier och workshops har anordnats. Bland de regionala ekonomiska kommissionerna kan nämnas att ECA har inrättat en speciell enhet med syfte att bistå afrikanska regeringar i frågor rörande utveckling av anpassad teknologi. UNIDO är den internationella organisation som - åtminstone då det gäller industriområdet - mest konkret tagit upp frågan om anpassad teknologi. 1 Lima-deklarationen spelar visserligen frågan en relativt undanskymd roll men genom sin ordinarie biståndsverksamhet har organisationen förvärvat en icke obetydlig sakkunskap. UN1DO:s insatser rör främst stöd till upprättandet av nya teknologiska institutioner i u-länderna. Vid UN1DO:s elfte styrelsemöte våren 1977 antogs en aktionsplan for anpassad teknologi. Planen förutser bl. a. l. en serie branschstudieri syfte att insamla. analysera, evaluera ochjämföra erfarenheterna av alternativa teknologier, 2. främjande av forskning för att ta fram ny u-landsanpassad teknologi* 3. insamlande och analys av redan existerande u-landserfarenhet samt upprättandet av en rådgivande arbetsgrupp.

4.3.2 U-Iänder Trots att u-länderna i internationella sammanhang uttryckt starkt intresse för anpassad teknologi, efterfrågar de i samband med enskilda projekt ofta en mycket avancerad teknik. Skälen härtill kan vara flera. Ett kan vara att uländerna fruktar att ytterligare halka efter industriländerna om de inte den mest moderna 1 1 aktionsprogrammet utnyttjar utrustningen. Ett behov av sådan utrustning nämns 15 industrisektotorde också föreligga då det gäller exportorienterade industrier som har att rer. som skall bli föremål med sina produkter konkurrera på världsmarknaden. En annan anledning for FoU-arbete.

62 U-Iandsanpassad teknologi

kan vara att u-länderna inte har något realistiskt alternativ till den teknologi, som i-landsföretag erbjuder och som är utvecklad utifrån specifika ilandsförhållanden. I detta sammanhang bör också erinras om den svårighet som råder för u-landsköpare att skaffa sig en överblick över tillgänglig teknologi. Några u-länder har emellertid gjort ansträngningar att i egen regi utveckla lämplig teknik. Indien och Kina är förmodligen de länder som hunnit längst i detta avseende. I Indien tog under mellankrigstiden en strävan att utveckla de traditionella bybaserade idustrierna såsom exempelvis spinnerier, läderindustri etc. form. Denna strävan var en del i det mycket vidare målet att uppnå självständighet från den brittisa kolonialmakten. Efter befrielsen inrättades en kedja av lokala industrikomplex - inalles ca l 000 stycken - med främsta syfte att utbilda arbetare att hantera olika former av industriell teknik så att dessa skulle kunna starta egna industrier i sina hembyar. För att samordna verksamheten, som aktivt stöddes av såväl den centrala som delstatsregeringarna, bildades en småindustriorganisation (Small Scale Industries Development Organization, SSIDO), vilken på en rad områden, såsom tekovaror, färg- och elartiklar, stött tillkomsten av en inhemsk behovsbaserad teknologi. Till dags dago har denna organisation medverkat till framtagningen av en ny teknik till ca 300 produkter. Speciella ansträngningar har gjorts för att stödja utvecklingen i de fattigare delarna av landet genom att utveckla maskiner anpassade till den grad av industrikunnande som finns tillgänglig i dessa regioner. Utöver SSIDO har det indiska industridepartementet satt upp en “Appropriate Technology Cell” (ATC), med uppgift att förhandla med enskilda företag om framtagande av en för indiska förhållanden anpassad teknologi. ATC har i motsats till SSIDO koncentrerat sina ansträngningar på sådana tillverkningsteknik och företagsorgani- l aspekter som produktionsplanering, f sation. Även ATC har koncentrerat sin verksamhet till småindustri och

hantverk företrädesvis på landsbygden. l

I Kina är frågan om anpassad teknologi inte enbart ett tekniskt-ekonomiskt J problem utan också ett ideologiskt-politiskt mål. Under de första tio åren efter | revolutionen präglades landets industrialiseringsprocess av satsning på stora moderna projekt förlagda till städerna och mestadels baserade på importerad sovjetisk teknologi. Efter brytningen med Sovjetunionen i början av sextiotalet, då inflödet av utländskt kapital och kunnande abrupt upphörde, började en mödosam process att utveckla en inhemsk teknologi. En genomgripande decentraliseringsprocess genomfördes och enskilda regioner uppmanades att öka sin självförsörjningsgrad och stimulera lokala initiativ för att ta fram en teknologi anpassad efter kinesiska förhållanden.

4.3.3 I-länder Det i-land där diskussionen om anpassad teknologi varit mest intensiv är Storbritannien. J.E. Schumacher grundade år 1965 Intermediate Technology Development Group (ITDG). Gruppens främsta målsättning är att stimulera utvecklingen av billig enkel och småskalig industri för att erbjuda u-länderna teknologiska alternativ till den teknik de stora multinationella företagen erbjuder. Gruppen arbetar efter fyra huvudlinjer:

i

U-Iandsanpassad 63

teknologi

1. systematisk insamling av data rörande billig teknologi som är anpassad [ alternativt går att anpassa till u-landsförhållanden, l 2. stimulans till forskning i Storbritannien, vilket inbegriper rådgivande paneler med mer än 200 experter från industri, banker, universitet och i myndigheter,

l 3. överföring av information om 1. och 2. till u-länderna,

i 4. stöd till praktisk tillämpning av anpassad teknologi genom samarbete med

l biståndmyndigheter och utsändande av egna fältarbetare.

l

i Sommaren 1977 lade en arbetsgrupp inom det brittiska biståndsministeriet

I fram en rapport vari föreslås bl. a. att en större tonvikt i det engelska biståndet i framtiden skall ägnas främjandet av anpassad teknologi. Enligt förslaget bör bl. a. forskning. såväl i England som i u-länderna stödjas. det tekniska biståndet i ökad utsträckning gå till institutioner i u-länderna som specialiserar sig på anpassad teknologi och ökade biståndsinsatser kanaliseras till brittiska företag och u-länder for att producera teknologiskt anpassade produkter. Arbetsgruppen föreslår slutligen att minst 500 000 pund årligen avsätts för detta program, varav en ansenlig del bör ges till lTDG. Även andra i-länder har upprättat institut för anpassad teknologi. Här kan nämnas bl. a. Tool Foundation i Nederländerna, Brace Research Institute i Canada och universitetet i Stuttgart. I USA antog kongressen år 1975 en lag som stipulerar att biståndsorganet AID undre en treårsperiod (1976-78) kan anslå maximalt 20 miljoner dollar till anpassad teknologi. En arbetsgrupp inom AID föreslog sommaren 1976 upprättandet av en “Appropriate Technology Fund. Fondens huvuduppgifter skulle vara att kanalisera bidrag till företag och institutioner i konkreta projekt. Vidare föreslogs att man inom AID upprättar en speciell sektion för anpassad teknologi. I 4.3.4 SIDA

Beträffande SIDAs verksamhet vad gäller anpassad teknologi hänvisas till avsnitt 6.1.

4.3.5 Svensk industri Rent generellt torde kunna konstateras att svenska företag hittills i ringa utsträckning engagerat sig i arbete på att ta fram en särskilt u-landsanpassad teknologi. Skälet härtill är att u-landskunderna oftast efterfrågar den mest sofistikerade utrustningen av samma slag som säljes till köpare i i-länder. Självfallet sker i varje enskilt fall en anpassning till kundens önskemål och behov men det blir då närmast fråga om modifikationer i redan existerande teknologi. Inom svensk industri har dock under senare tid framkommit ett par intressanta forslag till u-landsanpassad teknologi. 1 detta avsnitt redogörs for två sådana forslag. Det första gäller Volvo och tillverkning av lastbilar i u-länderna. 1 dagens kapitalintensiva och specialiserade fordonsindustri kan u-länderna inte räkna med att erhålla mer än 10-15 procents integration av lokalt tillverkade delar. Volvozs forslag går ut på att med enkla hjälpmedel och hög arbetskraftsinsats i

64 U-landsanpassad teknologi

redan existerande industri öka den lokala integrationen till 30-40 procent. Volvo anser sig för närvarande inte kunna vidareutveckla detta projekt utan samhälleligt stöd. . Ett annat intressant projekt är Saab-Scanias s. k. MULAS (Multi Utility Light Aircraft System) projekt. MULAS syftar till att erbjuda länder som saknar tillfredsställande transportmöjligheter ett enkelt och mångsidigt transportalternativ. Den centrala komponenten i systemet är flygplanet. Flygplanskroppen är specialkonstruerad och har lätt en både enklare, tåligare och mer ekonomisk utformning i jämförelse med konventionella flygplan. Flygplanskroppen har utformats på sådant sätt att planet kan få en mängd användningsområden. Även motortypen är speciellt utvald för att kunna tillgodose krav som erfordras i u-länderna, såsom relativt enkla underhållsrutiner o. d.

5 Efterfrågan samarbete med på Sverige

inom industriområdet

5.1 Allmänt

Det har av de föregående kapitlen framgått att u-ländernas efterfrågan på industrisamarbete i olika former med i-länderna har ökat kraftigt under de senaste åren. Denna efterfrågan innefattar såväl önskemål om samarbete på kommersiell grund som samarbete med benelika Båda inslag från i-länderna. typer av efterfrågan innefattar önskemål om såväl finansiella som tekniska och kunskapsöverförande insatser. Även på svensk sida har olika typer av efterfrågan om samarbete på industriområdet kunnat registreras i snabbt växande omfattning. Flera av programländerna för det svenska biståndet har begärt att en ökande andel av biståndsmedlen skall kanaliseras till industrisektorn. En majoritet av programländerna önskar vidare joint ventures och annat industrisamarbete med Sverige utanför biståndet. Ett stort antal icke biståndsmottagande uländer har framfört önskemål om industriellt samarbete såväl till svenska regeringen som till enskilda svenska företag. Den totala sammanlagda storleken av denna efterfrågan är liksom själva ökningstakten svår att exakt kvantifiera. l avsnitt 6.1 redovisas ökningen av de av SIDA kanaliserade resurserna till industrisektorn i u-länderna: så svarade industribiståndet i början av 1970-talet för några procent av utbetalningarna genom SIDA, budgetåret 1975/76 var andelen 18 procent, 1976/77 33 procent. Till en stor del förklaras den snabba ökningen av några få mycket stora projekt i Vietnam och Tanzania (se avsnitt 6.1). Även bortsett från detta har emellertid industribiståndet vuxit och torde därför ge en god bild av den generellt sett ökande efterfrågan på samarbete med svensk industri. Skälen till att såväl de biståndsmottagande länderna som andra u-länder vänder sig till Sverige med önskemål om samarbete inom industriområdet varierar från land till land. Till en del ligger förklaringen i en ökad efterfrågan på industriellt samarbete med i-länderna i gemen, där Sverige får ”sin del av kakan”. Sannolikt kan man vidare finna särskilda skäl till att just Sverige för åtskilliga u-länder framstår som en speciellt attraktiv samarbetspartner på industriområdet. Sverige är ett litet, alliansfritt land utan kolonialt förflutet. Risken för otillbörlig ”nykolonial” inblandning från svenska statens sida i samband med industrisamarbete är liten. Den svenska utrikespolitiken har ett högt anseende i flertalet u-länder. Det svenska biståndet utgår som gåva

66 Efterfrågan pa samarbete med Sverige på industriområdet

och är huvudsakligen obundet. Sverige har lämnat moraliskt och materiellt stöd till flera u-länder under befrielseskedet (f. d. portugisiska kolonierna, Vietnam). Sverige har ofta tagit ställning for u-landsgruppen i FN och andra sammanhang. Svensk industri och svensk industriteknik har ett gott anseende. Industrin ses som avancerad både i produktionstekniskt och “socialt” avseende.

5.2 Efterfrågan från mottagarländerna för det

svenska biståndet

l avsnitt 6.1 återfinns en beskrivning av storleken och inriktningen av det bistånd på industriområdet som SIDA hittills lämnat. insatserna - mätt i utbetalade kronor - har fram till de senaste åren varit av begränsad omfattning for att därefter öka mycket snabbt. Av tabell 6.2 rörande SlDAs verksamhet framgår att efterfrågan rörande industribiståndsinsatser har ökat och förväntas fortsätta öka i 12 av de 20 mottagarländerna för svenskt bistånd. Förfrågningarna har inte blott ökat i antal utan de har även speglat en efterfrågan som till en del ändrat karaktär. l allt högre utsträckning efterfrågas ett aktivt engagemang av svenska företag i konkreta projekt på industriområdet. Det efterfrågade engagemanget avser såväl direkt aktieparticipation som andra former av mer långsiktiga insatser från svenska företags sida. Utredningens specialstudium av de sju mottagarländerna Botswana, Cuba, Indien, Moçambique, Tanzania, Vietnam och Zambia har givit vid handen att de länder som önskar en allt större andel industribiständ också i växande omfattning önskar samarbeta med svensk industri utan/ör biståndssamarbetet. I Indien och Zambia förekommer redan ett betydande industriellt samarbete med svenska företag, medan anspråken på bistånd för industriändamål är mindre framträdande. De återstående fem länderna är intresserade av att vidareutveckla ett samarbete med svensk industri som inletts i anslutning till biståndet. Botswana har preciserat ett antal sektorer inom småindustriområdet där landet önskar produktionssamarbete med svenska företag. Cuba har i samband med avvecklingen av det svenska biståndet framfört önskemål om samarbete inom industriområdet med Sverige. Sektorer som mineral- och stålproduktion, livsmedelsindustri, pappersframställning och skeppsbyggnad är for närvarande föremål for diskussion i en särskild arbetsgrupp. Cubanerna önskar ”betala” svenska produktionsinsatser genom bytesaffárer eller med de produkter som blir resultatet av den gemensamma industriella verksamheten. Mocambique önskar samarbete med svensk industri för att öka produktiviteten i redan existerande (av portugiserna övergivna) industrianläggningar. Propåer om joint ventures har lagts fram rörande bl. a. sektorerna mineralproduktion, skog och bilindustri. Tanzania söker locka till sig svensk industri inom ett stort antal branscher. Senast registrerade önskemål avser bl. a. sektorerna papper och pappersmassa, lastfordon, dieselmotorer och cementindustri. Vietnam, slutligen, har uttryckt starka önskemål om industriellt samarbete

Efterfrågan på samarbete med Sverige pâ industriområdet

med Sverige. Landets nya lagstiftning ger stort utrymme för utländska företag i landets ekonomiska utveckling. Områden som från vietnamesisk sida har bedömts som särskild lämpade för samarbete med svenska företag är bl. a. vissa större infrastrukturprojekt, varvsindustri, järn- och stålproduktion samt tillverkning av marindieselmotorer. Mönstret är likartat i övriga mottagarländer for det svenska biståndet. De länder - dvs. flertalet - som önskar stor eller ökande andel industriprojekt inom ramen för biståndet, önskar samtidigt etablera olika typer av produktionssamarbete med svenska företag på kommersiell grund.

5.3 Efterfrågan från andra u-länder

Önskemål om produktionssamarbete med svensk industri har även framförts från en mängd u-länder utanför kretsen av mottagarländer för svenskt bistånd. Olika u-länders och u-landsföretags önskemål i detta hänseende når svenska företag antingen genom kommersiella förbindelser, via näringslivsinstitutioner eller via regeringskanaler (exempelvis inom ramen för de avtal om industriellt samarbete som Sverige ingått med bl. a. några oljeproducerande länder). Något säkert mått på efterfrågan beträffande industrisamarbete med just Sverige från det stora antal länder det här är fråga om är av lätt insedda skäl ej möjlig att ge. De fyra länder - Ecuador, Malaysia, Nigeria och Peru - som studerats särskilt av utredningen har samtliga uttryckt önskemål om produktionssamarbete med svenska företag. De illustrerar dänned den allmänna och växande tendensen mot önskemål om ökat produktionssamarbete med svensk industri.

6 Svenskt offentligt stöd till samarbete med

uländerna på industriområdet

6.1 SIDAs verksamhet

6.1.1 lndusrrisekrorns andel av insatserna genom SIDA Terminologiska och statistiska problem gör det svårt att bestämt fastställa den andel av biståndet genom SIDA som går till industrisektorn. Enligt redovisningen till OECDs utvecklingskommitté DAC skulle industribiståndet ha utgjort bara 2 procent av utbetalningarna genom SIDA år 1970. Säkert är att insatserna inom industrisektorn vuxit från en blygsam nivå vid I970-talets början till omkring en femtedel av alla utbetalningar genom SIDA vid årtiondets mitt. I petita för 1978/79 (sid. 205) redovisar SIDA följande fördelning på olika sektorer (tab. 6.1).

Tabell 6.1 Bistånd genom SIDA, fördelning på sektor. Utbetalningar (Mkr och %)

Tre anmärkningar är på sin plats beträffande denna beskrivning av industriinsatsernas relativa omfång. Den första är att importstödet till några - Sri Lanka - betecknats biståndsmottagare Bangladesh, Indien, som industribistånd mera som en följd av mottagarländemas redovisning än av SIDAs aktiva medverkan i beredningen och förvaltningen av specifika projekt eller program. Den andra anmärkningen är att de insatser som krävt SIDAs aktiva medverkan utgör en blandning av några få större satsningar- i

70 Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-länderna pâ industriområdet

1 030 Vietnam och Tanzania - och ett stort antal små insatser. Det är speciellt Bai 031 Bang-projektet i Vietnam som dragit upp utbetalningssiffrorna under senare 032 år. En tredje kommentar skulle vara att mottagarländerna ställer ökade krav, 033 inte bara på insatsernas omfång utan också på arten av S1DAs medverkan. 034 önskemålen om ett aktivt deltagande, en ”concerned participation”, är 035 visserligen inte enstämmiga och inte helt klara till sin innebörd. De måste 036 likväl uppfattas som uttryck for en ökad efterfrågan på service i många former 037 från SIDA, en service som kanske inte lämnar några spår alls i utbetalnings- 038 statistiken eller i vart fall ringa sådana. 039

040 6.1.2 Industribestândet till mottagarländerna

041 Följande tabell, 6.2, visar mottagarländernas efterfrågan på industribistånd. 042 Tabellen anger vidare hur mycket av anslagsposten Särskilda program som

Tabell 6.2 Insatser genom SIDA, totalt och till industrisektorn. Utbetalningar 1976/77 (Mkr) och tendenser beträffande mängd och slag av industriinsatser under följande budgetår

Program Totalt Till industrisektorn Tendens beträffande industriinsatser

Direkt Import- Mängd Slag stöd

A. Länder 19,8 - - Ökande Konsulter Angola - 27,0 Ökande? Småindustri Bangladesh 95,2 Botswana 39,8 2,0 6,5 Ökande Småindustri, konsulter Cuba - - Oförändrat Småindustri, konsulter 43,0 1,1 - Oförändrat Etiopien 64,4 Guinea-Bissau 38,4 2,3 4,3 Ökande Småindustri, konsulter Indien 255,7 2,7 135,7 Oförändrat Exportfrämjande - - oförändrat Kap Verde 12,6 Kenya 84,1 3,1 - Ökande Småindustri, konsulter Laos 18,4 - 1,9 Ökande Konsulter Lesotho - - Ökande Småindustri 5,1 70,6 - - Ökande Konsulter, större projekt Moçambique Pakistan 14,6 - - Oforändrat 0,1 - Ökande Konsulter Portugal 3,1 Sri Lanka 43,0 0,9 1,0 Oforändrat Exportfrämjande Swaziland 6,7 0,1 - Ökande Småindustri, konsulter Tanzania 274,4 80,4 2,2 Ökande Många olika slag, stort och smått Tunisien 64,2 0,4 - Minskande Vietnam 482,7 238,4 130,0 Ökande Bai Bang + kompletteringar + konsulter Zambia 61,1 0,8 - Oforändrat Konsulter EAC 7,7 - Östafrikanska gemenskapen är under 10,7 lnget stöd avveckling

Totalt i länder 1 707,6 340,0 308,6

- Ökande Särskilda och åtgärder for B. Särskilda program 97,7 10,5 utredningar ändamål som stöder industribiståndet till länder C. Övrigt 182,7 - -

Summa A-C 1 988,0 350,5 308,6

Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-länderna på industriområdet 71

används för icke länderdestinerade insatser inom industnsektorn, t. ex. for utredningar om teknologifrågor eller för utbildningsinsatser som riktar sig till en grupp av u›länder. SIDA bedömer att denna typ av insatser kommer att öka i omfattning. Av de 20 länder som redovisas i tabellen anger fler än hälften önskemål om ökade insatser for industriell utveckling. Vad dessa önskemål närmare bestämt kommer att gå ut på, och när de kommer att preciseras, är svårt att förutsäga ifråga om ett antal relativt nya mottagarländer: Angola och Laos, t. ex. I andra länder - Vietnam, Tanzania, Moçambique, Guinea-Bissau, Botswana - kommer ett pågående samarbete med säkerhet att ytterligare intensifieras. Fem länder(Cuba, Kap Verde, Pakistan, Sri Lanka och Zambia) mottar inget eller ytterst litet industribistând och förväntas inte heller göra anspråk på sådant. insatserna i Tunisien kan väntas minska i omfattning i takt med avvecklingen av biståndet till detta land.

6.1.3 Typer av industribestând

Introduktion

1 bilaga 4 till betänkandet återges en inom SIDA upprättad förteckning över pågående insatser, land för land. Tabell 6.2 ger en antydan om vilket slags insatser som kan bli efterfrågade i framtiden.

Importstöd Utredningen har bedömt det som onödigt att närmare utreda och diskutera den typ av insatser som ingår inom importstödet och helt av styrs mottagarländema. Detta innebär inte någon nedvärdering av denna typ av insatser utan bara ett konstaterande av att insatserna mera tjänar som en finansieringskälla för mottagarlandets importbehov i allmänhet än som en fonn för Sverige att delta aktivt i landets industriella utveckling.

Större insatser

1 det föregående har pekats på det förhållandet att utbetalningsstatistiken for industribeståndet domineras av några få, större insatser. Det har beräknats att totala värdet av åtaganden inom industrisektorn uppgick till 1,6 miljarder kr. per den 1juli 1977, varav drygt en miljard för Bai Bang-projektet och närmare 400 milj. kr. for Tanzania-programmet. Av Tanzaniaprogrammet avser cirka 150 milj. kr insatser via investeringsbanken TIB, och cirka 200 milj.kr har avsatts för en insats inom skogsindustriområdet som befinner sig i ett långt framskridet forberedelseskede. En tredje större insats inom skogsindustrisektorn kan komma att aktualiseras i Moçambique. Läget i detalj rörande dessa insatser redovisas i bilaga 4 under respektive land. Förutsättningarna för fortsatt svensk medverkan i större industriprojekt har diskuterats bl. a. inom biståndspolitiska utredningen. Som framgår av beskrivningen i bilaga 4 beträffande bl. a. skogsindustriinsatserna i Vietnam, Tanzania och Moçambique och i SIDAs ll petita för 1978/79 (sid. 159-161), ll l

lm

72 Svenskt OjYent/igt stöd till samarbete med u-länderna pâ industriområdet

förutsätter ett fortsatt engagemang i större projekt att SIDA ”i stor och växande omfattning” anlitar utomstående företag, institutioner och enskilda experter för att genomföra insatserna. SIDA talar i detta sammanhang om ett behov att ”utkontraktera” hela eller delar av insatsarbetet och utgår från att biståndspolitiska utredningen kommer att behandla dessa frågor i samband med dess nu pågående granskning av biståndets administrativa former”. Vissa begränsningar- bl. a. av hänsyn till kapacitetsproblemen inom SIDA -torde alltså komma att gälla för SIDAs möjligheter att tillgodose önskemål från mottagarländerna om svenskt stöd till, och aktiv medverkan i, större enskilda industriprojekt.

Stöd till utvecklingsbanker och andra institutioner SIDA samarbetar med nationella utvecklingsbanker i Kenya, Tanzania och Tunisien. Stöd utgår dels i form av pengar förmedlade av respektive utvecklingsbank till ett antal industriprojekt, dels i form av personer for att förstärka ledningen av de olika bankerna. SIDA har också lämnat personellt bistånd till den nationella utvecklingsbanken i Zambia. Det personella stödet har ansetts viktigt för att bygga upp handlingskraftiga, nationella institutioner på industriområdet. I samma syfte har SIDA lämnar personellt bistånd till andra institutioner av betydelse för mottagarländernas industriella utveckling: statistiska centralbyråer, standardiseringskommissioner. centralbanker, industriministerier och utbildningsanstalter.

Smâindustri Stödet på småindustriområdet gäller insatser i Botswana, Guinea-Bissau, Kenya, Tanzania och Swaziland. Insatser är under beredning i Bangladesh och Lesotho. Småindustristödet består av tekniskt bistånd i ett flertal former. Värdet på insatserna uppgår ofta till relativt blygsamma belopp. En sammanfattning av insatserna, som också redovisas mera detaljerat i bilaga 4, har gjorts i tabell 6.3.

Projekt- och branschstudier SIDA stöder programländema genom hjälp till branschstudier och förundersökningar som underlag för investeringsbeslut. Till programländernas förfogande for köp av tjänster har ställts konsultfonder till ett sammanlagt belopp av ca 50 milj. kr. Till en stor del väntas dessa tjänster komma att gälla uppdrag inom industrisektom. Meningen med konsultfondema är att möjliggöra for programländerna att själva köpa erforderliga tjänster. I samtliga fall har SIDA erbjudit sig att medverka vid anskaffningen av tjänster, och programländerna har i stor utsträckning använt sig av denna möjlighet. En annan lösning, som eftersträvas mera generellt, är att öka mottagarländernas kapacitet att själva köpa tjänster genom stöd till institutioner av det slag som illustreras av Tanzania Industrial Studies and Consulting Organisation (se under 14.2 i bilaga 4) och som har till uppgift att bygga upp inhemsk kapacitet att bedöma och anskaffa utländsk industriell teknologi. Därutöver disponerar SIDA under innevarande budgetår 12 milj. kr for

Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-ländema industriområdet 73

pâ

Tabell 6.3 Stöd till småindustri genom SIDA. Typ av bistånd, åtaganden, utbetalningar (Mkr)

Land Typ av bistånd Åtagande Utbetalt Planerade utbetalningar Kommentarer t. o. m. Pengar Personal 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80

Bangladesh x x 3,0 13,0 Diskussioner om projektbistånd till ett värde av 30 Mkr pågår. Botswana x x 10,0 4,8 5,0 6,0 7,O Framställning om fortsatt stöd till ett värde av 30 Mkr på fyra år har nyligen inkommit till SIDA. Utvärdering och beredning pågår. Etiopien x x uppgift 1,4 uppgift saknas Byggnadsmaterialfabsaknas rik. Guinea Bissau x x 13,0 2,0 4 ,0 6,0 2,0 Identifierade projekt: tre tegelbruk, ett snickeri, ett garveri, en renings- och tappningsanläggning för honung och en väskfabrik. Kenya x x 24.0 14,0 2,9 2,8 8,O Stödet omfattar dels uppbyggandet av lokal läromedelsproduktion, dels bistånd till utveckling av mindre och medelstor industri i Nyanza-provinsen. Lesotho x 2,0 Framställning om stöd med 2-3 Mkr under en tvåårsperiod kan förväntas. Swaziland x 1,5 0,5 0,5 Framställning om stöd utöver det redan avtalade 1,5 Mkr inkom nyligen till SIDA. Samarbete med svenska företag kommer att ske vid genomförandet av olika projekt, bl.a. ett glasbruk. Tanzana x x 30,0 9,7 10,0 10,0 10,0 Stödet omfattar byggandet av ett industrihus i Arusha, stöd till småindustri på bynivå och ett centrum för anpassning av teknologi m. m. l insatsen ingår ett nära samarbete mellan svenska och tanzaniska företag.

74 Svenskt offentlig! stöd till samarbete med u-Iänderna pâ industriområdet

projekt- och resultatvärdering, dvs. för utredningar som ligger till grund för SIDAs egna beslut. Till stor del har dessa fonder använts för Förberedelse och utvärdering av projekt inom industrisektorn.

Utbildning SIDA gör vissa insatser för utbildning av personal i industriell teknik, vilka framgår av uppställningen i bilaga 4 under punkt 19. insatserna genomförs i allmänhet i samarbete med internationella organisationer t. ex. UNIDO. Därigenom kommer utbildningen att vara tillgodo för u-länderna i allmänhet. När SIDA lämnar bistånd till större enskilda projekt ingår utbildning som regel i projektet. Budgeten för Bai Bang-projektet innehåller t. ex. en post på 35 milj. kr för utbildning av vietnamesisk personal i syfte att få igång driften i den färdiga anläggningen så snart som möjligt. Vietnamesiska produktionschefer, ingenjörer och kvalificerade arbetare får lära sig att använda den utrustning som importeras för projektet genom att delta i tillverkningen, montaget och provdriften av utrustningen. Samma modell används vid andra industriprojekt. Vid sidan om denna utbildning som lämnas inom ramen för olika industriprojekt förekommer det att SIDA inom det formella undervisningssystemet stöder projekt av stor betydelse for u-ländernas industriella utveckling. Bland dessa kan nämnas ett antal yrkesutbildningsprojekt (Bangladesh, Kenya, Liberia, Pakistan, Sri Lanka, Tanzania och Zambia). I dessa ingår vanligtvis utbildning for sådana yrkeskategorier som svetsar, mekaniker, fordonsmekaniker, elektriker och radiotekniker. I nâgra fall ingår utbildning av lärare och arbetsledare. I Indien stöder SIDA genom ILO avancerad utbildning på elektronikområdet. I Tanzania-programmet ingår en komponent av speciellt intresse for småindustristödet: SIDA stöder en typ av folkhögskolor som ordnar utbildning i bokföring, organisation m. m. för hantverkare i Ujamaa-byar. Slutligen kan beträffande yrkesutbildning nämnas att ILO med bidrag från SIDA utvecklar standardiserade läromedel för yrkesutbildning. Några sådana paket” har redan utvecklats och testas för närvarande i några länder.

Handelsfrämjande bistånd SIDAs stöd till åtgärder för att främja u-ländernas handel avser huvudsakligen exportfrämjande bistånd genom det internationella handelscentret ITC. På senare tid har ITC kommit att - utöver insatser exportfrämjande intressera sig for möjligheten att lämna bistånd också i syfte att effektivisera u-ländemas import. Detta skulle ske huvudsakligen i form av rådgivning och utbildning om internationell upphandling i linje med vissa insatser på detta område som redan tidigare initierats med stöd från SIDA - bilateralt till bl. a. Guinea-Bissau och regionalt genom FNs ekonomiska kommission för Afrika. Värdet av de handelsfrämjande insatserna genom SIDA ligger under budgetåret 1977/78 på nivån 24 milj. kr.

Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-länderna pâ industriområde! 75

Anpassad teknologi Inom budgeten for Särskilda program handlägger industribyrån ärenden som syftar till att stödja utvecklingen av teknologi anpassad till u-ländernas behov. I första hand har detta bistånd använts for att stödja UNCTADs utredande och rådgivande verksamhet inom området for överföring av teknologi. Fr. o. m. innevarande budgetår har SIDA också möjlighet att göra insatser som mera direkt syftar till att uppmuntra utvecklingen i Sverige av teknik som kan ha ett särskilt intresse i samband med bistånd på industriområdet. Några av de projekt som nämns i bilaga 4 har direkt motiverats av önskemål om teknikanpassning. Det gäller framför allt ett projekt i Etiopien (bilaga 4, punkt 4.1) för utveckling av byggnadsmaterial med inhemsk råvara. Detta projekt finansieras tills vidare inom ramen för biståndet till Etiopien. Vidare har SIDA med ett mindre belopp från anslagsposten Särskilda program finansierat en undersökning i syfte att modifiera dieselmotorer för vattenpumpar i Tanzania (bilaga 4, punkt 14.10). Det pågår också sonderande samtal mellan SIDA och UNIDO resp. ILO om bidrag till projekt for anpassning av industriell teknik.

6.1.4 SIDAs rekrytering av personal för verksamhet inom industrisektorn Sverige tillhandahåller en relativt liten del av OECD-ländernas tekniska bistånd. Medan dessa länder totalt försåg u-länderna med ca 100 000 biståndsarbetare år 1974 låg antalet biståndsarbetare från Sverige stadigt under 1970-talet på ungefär l 000. Av dessa tjänstgjorde ungefär hälften på uppdrag av SIDA i mottagarländerna for det svenska biståndet. Återstoden hade rekryterats av SIDA for FN-organens verksamhet i ett stort antal uländer. Utredningen har fått del av statistiken för SIDAs rekryteringsverksamhet inom industrisektorn under 1970-talet, som redovisas i tabell 6.4 och 6.5. I den bilaterala verksamheten har rekryteringen av industripersonal varit av ganska liten omfattning och koncentrerad till några yrkestyper såsom yrkeslärare och experter inom kooperationen. De internationella organisationerna, speciellt ITC och UNIDO, har sökt och fått hjälp av SIDA for rekrytering av industriekonomer och experter på marknadsföring. I stort sett kan man konstatera att rekryteringen av personer i ledande ställning inom den privata industrin stöter på speciella problem, sammanhängande både med löneanspråk och vikariatsproblem. Vidare är det över huvud taget svårare för SIDA att rekrytera personal från den privata sektorn än från den offentliga. Ungefär tre fjärdedelar av alla personer som rekryteras av SIDA hämtas från den offentliga sektorn. Detta sammanhänger både med möjligheterna till tjänstledighet - som är större inom den offentliga än inom den privata sektorn - och med svårigheten att övertyga privata arbetsgivare om meritvärdet av u-landstjänstgöring. För statsanställd personal gäller en särskild förordning (Förordning om rekrytering av biståndspersonal m. m., SFS 1975:439) som tillåter myndigheterna att göra undantag från de eljest restriktiva normer som gäller for tjänstledighet (K Cirk 1970:388 om

76 Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-/ändema pâ industriområdet

Tabell 6.4 Fältuppdrag inom industrisektorn förmedlade av SIDA 1970-77. Antal uppdrag. fördelade på yrken och (bilateralt/ multilate ralt) t anställning

Yrke A. Bilateralt B. Multi- C. Totalt lateralt Expert Fredskår Övrigt Totalt A + B

Maskiningenjörer 19 39 8 66 45 lll Gruv- och metallingen- 5 - 3 8 14 22 jörer 6 - 2 8 29 37 Övriga industritekniker Yrkeslärare, verkstad 26 23 13 62 29 91 Yrkeslärareträ 13 12 2 27 9 36 Ekonomer, industripla nerare 18 - 8 26 7 33 Marknadsförare 1 - 4 5 44 49 Övriga företagsekonomer och industriexperter 26 1 25 52 42 94 44 - 44 88 18 106 Kooperativa experter Utbildningsexperter 14 1 12 27 28 55

Summa 172 76 121 369 265 634

Tabell6.5 Fältuppdrag inom industrisektorn förmedlade av SIDA 1970-77. Antal uppdrag, fördelade på områden och anställning (hilateralt/multilateralt)

tjänstledighet med C-avdrag, m. m.). Kommuner och landsting har i princip anslutit for statsmyndigheterna. Förordningen innebär x. sig till dessa normer att myndigheterna skall - till i S1DAs hjälpa rekryteringsarbete, bevilja tjänstledighet lör anställning inom biståndsverksamheten eller för vistelse utomlands tillsammans med make eller sammanboende som anställs i biståndsverksamheten, - meddela bestämmelser om meritvärdet av biståndstjänst, - till från i övrigt söka tillmötesgå tillämpningsanvisningar förordningen SIDA.

Inom den privata sektorn har Svenska Arbetsgivaretöreningen under våren 1977 utfärdat ett cirkulär (SAF, Förhandlingsavdelningen, Nr 3/77) med rekommendation till medlemsföretagen att ge tjänstledighet för uppdrag inom Sveriges intemationlla bistândsverksamhet. SAFs rekommendation går i huvudsak ut på att företagen bör

Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-länderna pâ industriområdet 77

k

- för företaget bevilja tjänstledighet om det kan ske utan stor olägenhet - efter slut så långt möjligt erhålla låta den tjänstledige tjänstledighetens l samma eller likvärdig anställning ge tjänstledighet till den som är gift med person som fått uppdrag på mer än 6 månader inom biståndsverksamheten.

I linje med detta cirkulär, och i anslutning till ett särskilt samarbetsavtal mellan SIDA och Lantbrukarnas Riksförbund LRF, har LRF öppnat möjlighet för ett begränsat antal anställda att få återanställningsgaranti efter faltuppdrag förmedlat av SIDA. Liknande arrangemang existerar för personal i företag anslutna till Kooperativa Förbundet. 1 Även om frågorna om tjänstledighet och meritbedömning kan klaras ut i i ett visst fall, återstår ofta en tvekan hos den anställde om han skall våga riskera att gå miste om befordringstillfállen genom att vara tjänstledig från sitt företag. En intern utredning inom SIDA (”Personalbistånd genom SIDA”, SIDA stencil 7 april 1977) sätter de nu angivna problemen i samband med frågan om möjligheterna överhuvud taget att ge mottagarländema del av kunskaper

g som är bundna till företag och institutioner. I SIDAs service till mottagar-

i länderna bör, enligt denna utredning, ingå ansträngningar för att ta reda på vilka resurser som finns i Sverige och hur de kan göras tillgängliga. Utredningen föreslår bl. a. följande:

”b) SIDA bör öka sina ansträngningar att kartlägga och utveckla de resurser som ftnnsi Sverige. Arbetet bör syfta till att ge underlag för en fördjupad diskussion med mottagarlandet om former för och alternativ till personalbistånd. Arbetet bör inriktas på att identifiera och undanröja de hinder som finns for att utnyttja svenska resurser. Samtidigt som SIDA ökar sitt kunnande om de resurser som finns bör SIDA arbeta för att mottagarlandet t. ex. genom studiebesök kan bygga upp ett eget kunnande om de resurser som finns i Sverige och i tredje land.

g) Som ett komplement till personalbiståndet bör SIDA i ökad utsträckning understödja de internationella organens arbete med att stärka u-ländernas kapacitet att självständigt värdera och köpa kunskaper utifrån. Häri ingår att stärka samarbetet mellan u-länder och att stödja uppbyggnaden av institutioner i u-länderna.

j) Flera mottagarländer har intresse av att få till stånd samarbete mellan institutioner i Sverige och mottagarlandet. SIDA bör bistå mottagarlandet med att finna lämpliga institutioner. Avtal kan tecknas såväl direkt mellan institutioner som mellan institution och SIDA. När SIDA tecknar kontrakt är det SIDAs uppgift att löpande följa följa arbetet. Det är viktigt att personalens ställning definieras. Institutionen i mottagarlandet bör ha möjlighet att lokalanställa svensk personal. Målet på lång sikt bör vara att samarbetet skall fungera utan SIDAs medverkan och ingå i ett bredare samarbete länderna emellan.

78 Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-länderna pâ industriområde!

6.1.5 SIDAs anskaffning av tjänsterfrân/öretag

Som framhållits i det föregående är den mest kvalificerade personalen inom industrin sällan tillgänglig för enskilda fáltuppdrag. Även på mindre kvalificerad nivå möter SIDA rekryteringsproblem som man har svårt att lösa. Enskilda individer har begränsade resurser att påta sig industriell rådgivning. [allmänhet behöver de uppbackning i form av tillgång till speciell sakkunskap i tekniska frågor eller till speciella informationskällor eller till undersökningsresurser i form av verkstäder och laboratorier. SIDAs normala rekryteringsformer är inte alltid avpassade i tiden till behoven i u-länderna. SIDA behöver upp till tolv månader för rekryteringsarbetet. Kontraktsperioderna för fältpersonalen är normalt två år, medan kontraktsanställningsformen är mindre väl anpassad för korta uppdrag. De problem som nämnts i det föregående har i viss utsträckning lösts av SIDA genom köp av konsulttjänster. I allmänhet kan konsulterna erbjuda en lämplig blandning av personal för olika tidsperioder och på olika nivåer. Vissa begränsningar existerar dock; utbudet av konsulttjänster är störst inom byggnads- och anläggningssektorn samt för konstruktionsarbeten av olika slag. Tjänsteutbudet är mindre i fråga om produktionsmetoder, utbildning och företagsledning för industriprojekt. Konsultföretagen ser inte heller som sin uppgift att aktivt gå in som intressenter i industriföretag i u-länderna for att tillhandahålla den långsiktiga, och mångskiftande, medverkan som ett u-landsföretag behöver. En möjlig modell har nämnts i det föregående: utkontraktering eller anskaffning av projektledare för att i SIDAs ställe genomföra insatser inom industrisektorn. Huvudproblemet här gäller SIDAs roll. Som representant för svenska regeringen har SIDA sina rättigheter och skyldigheter gentemot ulandets regering och kan inte agera direkt i ett enskilt företag i u-landet. Samma begränsning gäller för det företag som anställts för att å SIDAs vägnar arbeta som projektledare. Utöver detta formella hinder finns det uppenbarligen stora praktiska hinder för en biståndsmyndighet - eller den projektledare som representerar biståndsmyndigheten - att ta på sig det långfristiga engagemang som krävs för att förbereda och genomföra en industriell investering och därefter vaka över industriföretagets drift. En annan form som prövats, t. ex. i samband med småindustristödet till Tanzania, går ut på att söka metoder för direktkoppling mellan _företag i u- /änderna och företag i Sverige. Det har visat sig praktiskt för SIDA och mottagarländerna att arbeta genom mellanhänder. I exemplet med småindustristöd till Tanzania går kontakterna via ett företag i Sverige som företräder den tanzaniska småindustriorganisationen SIDO. Det svenska företaget hjälper SIDO att identifiera små industriprojekt i Tanzania till vilka svenska företag kan bidra med kunnande och företräder SIDO vid upphandling av ett paket av varor och tjänster från företag i Sverige. Ofta ingår utbildning av tanzanisk personal i ett sådant paket. Arrangemanget kallas i de svensk-tanzaniska avtalen för ”syster-industriavtal”. Det svenska företagets uppgift är att främja uppkomsten av sådana varaktiga släktskapsförhållanden på rimliga villkor. SIDA har också skaffat, eller diskuterar att skaffa, hjälp från tillverkande företag vid förberedandet eller genomförandet av industriprojekt. Så t. ex. har

Svenskt offentligt stöd tiI/ samarbete med u-länderna på industriområdet

SIDA medverkat till ett avtal mellan Tanzanias statliga utvecklingsbolag och Aktiebolaget Statens Skogsindustrier, ASSI, i syfte att förstärka det tanzaniska bolagets möjligheter och Förbereda och genomföra det stora skogsindustriprojektet i Tanzania som f. n. diskuteras (se bilaga 4 under 14.6). Ett speciellt problem, som påverkar SIDAs möjligheter att i ökad omfattning anlita konsultfirmor och andra företag, gäller beskattningen av företagen och deras anställda vid u-landsuppdrag. Det kan i detta sammanhang nämnas att dubbelbeskattningsavtal saknas för andra u-länder än följande (inom parantes år då avtalet trädde i kraft): Egypten(1959), Argentina (1948), Brasilien (1975), Filippinerna (1969), Indien (1959), Irak (1957), Iran (1956), Kenya (1974), Liberia (1969), Malaysia (1971), Malta (1976), Marocko (1961), Pakistan (1959), Peru (1968), Singapore (1969), Sri Lanka (1958). Thailand (1962), Tanzania (1977), Tunisien (1966), Zambia (1975). Samtliga nu nämnda avtal ansluter sig nära till OECDs modell för dubbelbeskattningsavtal (se t. ex. Förordning om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Tanzania, SFS 1977:580).

6.1.6 Industribyrâns organisation

Under budgetåret 1971/72 - samtidigt med att den första industribistånds- - SIDA med en utredningen genomfördes antog en ny organisation uppdelning av verksamheten på tio byråer. En ny byrå var industribyrån, som fick till uppgift att svara for dels industriinsatser, dels verksamhet inom byggnads- och anläggningsområdet. Den enhet som anförtroddes industriinsatserna hade år 1972 tre handläggare. Per den 1 juli 1977 har industribyrån 31 tjänster fördelade enligt följande:

Byráledning och kansli Industrigrupp allmän 11 lndustrigrupp Tanzania Industrigrupp Vietnam 3 Gruppen för byggnads- och anläggningsverksamhet 10

Sammanlagt sysslar alltså 17 personer -jämte i viss utsträckning personal ur byråledningen - med industrifrågor. Av dessa 17 personer är 13 handläggare. Organisationen speglar det förhållandet att industribyrån förstärks med tillfällig personal för större uppgifter. Vietnamgruppen tillkom genom beslut av regeringen 1974 för att handlägga Bai Bang-projektet. Regeringens bemyndigande för SIDA att ha tre sakkunniga anställda för detta projekt förlängdes nyligen till och med den 30 juni 1978. Tanzania-gruppen tillkom på hösten 1976 sedan SIDA erhållit regeringens bemyndigande att anställa två - mot begärda tre - tjänstemän för handläggning av särskilda industribiståndsinsatser. tillkom främst av det skälet att Tanzania

Framställningen

tidigare begärt ett omfattande stöd inom industrisektorn, vars olika komponenter redovisas i bilaga 4 till betänkandet. Att döma av insatsernas omfång och tidsperspektiv måste SIDA tillföras permanenta förstärkningar för att

80 Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-länderna på industriområdet

klara de uppgifter som lagts på verket i samband med industriinsatserna i Vietnam och Tanzania. Hur stor denna permanenta Förstärkning behöver vara beror till en del på möjligheterna att effektivt förvalta biståndsinsatsema med utomstående hjälp, en fråga som undersöks f. n. av SIDA och biståndspolitiska utredningen.

6.2 Annan offentlig verksamhet

6.2.1 Bredare samarbete 1975 års riksdag uttalade att en bestående förbättring kan vara på väg i fråga om vissa mottagarländers utvecklingssituation och att regeringen då bör vara beredd att inleda samtal med vederbörande regeringar angående ett bredare samarbete i samband med en avveckling av biståndet. Det bredare samarbetet syftar, i motsats till det reguljära biståndet, till att stimulera till vidgat samarbete på bl. a. det ekonomiska området av nytta for såväl det mottagande u-landet som för Sverige. Det inbegriper även samarbete med länder som ej ingår i kretsen av mottagarländer och avser områden som ej brukar ingå i utvecklingssamarbetet. I flera fall gäller det bredare samarbetet industrisektorn. För 1977/ 78 har riksdagen beräknat 35 milj. kr. av biståndsmedel för två huvudändamål, nämligen 1. för att möjliggöra ”begränsade insatser på kunskapsöverföringens och utbildningens område i länder med vilka Sverige ej har något långsiktigt utvecklingssamarbete” och 2. for att underlätta utvecklingen av ett bredare samarbete med Cuba och Tunisien i samband med den successiva avvecklingen av biståndet till dessa länder (budgetproposition 1976/77). Den första kategorin länder avser främst oljeproducerande länder, med vilka Sverige ingått avtal om ekonomiskt, industriellt och tekniskt samarbete (se nedan). Medel har hittills utgått till Algeriet, Egypten och Nigeria. Bl. a. har språkutbildning, konsultinsatser och studiebesök inom det skogsindustriella området finansierats. Verksamheten administreras på svensk sida tills vidare av Beredningen för internationellt utbildningssamarbete, som upprättats inom utbildningsdepartementet. Beträffande Tunisien och Cuba har överläggningar skett i syfte att identifiera lämpliga Samarbetsområden. Den svenska delegationen meddelade vid årsförhandlingarna med Tunisien för 1977/ 78 preliminärt ett belopp i storleksordningen 2-3 milj. kr. skulle ställas till förfogande för ändamålet. Flera projekt diskuteras för närvarande, t. ex. samarbete mellan Tekniska Högskolan i Stockholm och det tunisiska institutet for riksplanering avseende riskzonkartering av översvämningskänsliga områden och kulturellt utbyte. Inom det kommersiella området diskuteras utbildning i samband med

svenska företags investeringar. överläggningar om breddat samarbete med

Cuba har ägt rum två gånger under 1977. Parterna är överens om att söka vidga förbindelserna avseende i första hand industrisamarbete, handel, foskning och kultur. Sverige är berett att ställa 5 milj. kr. till förfogande för sådana åtgärder som förinvesteringsstudier, konsulttjänster, seminarier,

Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-länderna industriområdet 81

på

stipendier, utbildning och institutionssamarbete. På kubansk sida förefaller man nu prioritera industrisamarbetet och inom kort väntas ett kubanskt förslag om hur medlen skall användas.

6.2.2 Avtal rörande industriellt och tekniskt samarbete med vissa u-Iänder I och med att många av u-länderna fick sin självständighet på 1950- och 1960talen och att samtidigt utvecklingen gick mot ökad central styrning av ekonomin i dessa länder ökade intresset för bilateralt ekonomiskt samarbete med i-länderna. I samband med den s. k. oljekrisen aktiverade flertalet iländer gamla eller ingick nya samarbetsavtal med de oljeproducerrande uländerna. Syftet var tvåfaldigt, dels att söka underlätta oljeförsörjningen i ett svårbedömt läge, dels ge det egna landet större möjligheter att exportera till dessa länder. Även Sverige fick propåer från ett antal u-länder att ingå samarbetsavtal och har hittills ingått avtal med Libyen, Iran, Algeriet och Egypten. Sedan 1962 föreligger dessutom ett avtal med Irak och sedan 1972 ett med Indien. I samtliga dessa avtal är det egentliga operativa avsnittet ett stadgande om upprättandet av en blandad kommission eller gemensam arbetsgrupp. Det bör påpekas att dessa avtal endast täcker de kommersiella förbindelsema och ej inkluderar några biståndselement. Uppföljningen av avtalen har fått ske med i stort sett befintliga resurser inom departement, verk, organisationer och företag. Denna resursknapphet har påverkat dels Sveriges inställning till att ingå nya avtal och dels utfallet av de existerande. Alltför kort tid har förflutit för att göra en detaljerad utvärdering av avtalens effekt. Dock torde kunna sägas att avtalen - haft en allmänt effekt goodwill-stärkande - i flera fall underlättat for svenska att få kontakt företag med motparter i respektive u-land påskyndat projekt - till att öka informationsflödet bidragit i bägge riktningar - direkta möjliggjort påpekanden på hög nivå om uppkomna problem. En viss försiktighet iakttas f. n. från svensk sida vad gäller ingående av nya samarbetsavtal, bl. a. i avvaktan på en utvärdering av existerande avtal. I likhet med andra i-länder har Sverige utvecklat även andra samarbetsformer. Den vanligaste formen är delegationsresor under ledning av någon officiell person med deltagande av representanter från såväl myndigheter som näringsliv. Andra former är exempelvis branschvisa symposier.

6.2.3 Exportkredit- och investeringsgarantier Exportkreditnämnden (EKN) adiministrerar i direkt anslutning till sin ordinarie lörsäkringsverksamhet två garantisystem som kan ses som delar i det offentliga stödet till u-ländernas industrialisering. Förutom den normala exportgarantigivningen handlägger EKN den s. k. u-garantigivningen, som avser exportprojekt av särskilt intresse för u- länderna. Garantier enligt detta system u-garantier - kan medges för

82 Svenskt stöd till samarbete med u-Iänderna på industriområdet

offentligt

kapitalvaror, entreprenader och Konsultuppdrag som är av betydelse för ett ulands ekonomiska och sociala utveckling. U-garantierna, liksom normalgarantierna, skyddar mot såväl politiska som kommersiella risker. För ugarantierna specifika karakteristika är bl. a. följande: - “bedöms vara av förutsättningen för att erhålla garanti är att projektet betydelse för u-landets ekonomiska och sociala framâtskridande”. Detta prövas genom kontroll av projektets inplacering och prioritet i u-landets utvecklingsplan m. m. - och större inom ramen för u-garantisystemet kan längre kredittider politiska och kommersiella risker accepteras till samma premier som vid normalgarantier. - Förluster vid u-garantigivning som överstiger tillgängliga premiemedel förutses täckas från biståndsbudgeten. kan enligt reglerna utgå vid direktinvestering i de u- Investeringsgaranti länder som är huvudmottagare för svenskt bilateralt bistånd. Investeringen skall bidra till den ekonomiska utvecklingen i värdlandet. EKN prövar detta som liknar dem som gäller vid u-garantigivning. Garanti kan enligt kriterier endast lämnas, om företaget i värdlandet ger de anställda tillfredsställande anställnings- och arbetsvillkor samt visar en positiv inställning till fackföreningsverksamhet inom företaget (de s. k. sociala villkoren). Investeringsgarantin avser enbart politiska risker. Det nuvarande systemet har hittills aldrig kommit att utnyttjas.

6.2.4 Statsbidrag till konsultföretag_lörjörstudie- och

anbudskosmader Riksdagen biföll nyligen regeringens förslag att för budgetåret 1977/78 anslå 2 milj. kr. till bidrag till konsultföretag för jörsiudie- och anbudskosmader avseende internationellt eller nationellt finansierade projekt av infrastrukturell eller industriell natur i u-länder. Regeringen har uppdragit åt Sveriges Exportråd att handha denna stödverksamhet och enligt propositionen bör den få formen av projektsamarbete mellan Exportrådet och respektive företag snarare än en bidragsbeviljande verksamhet av myndighetskaraktär. Exportrådet kommer att bedöma ansökningar om bidrag efter bl. a. följande principer: - Förstudien eller anbudet bör avse ett specifikt projekt i ett u-land. - bör ha en viss exportfrämjande effekt om det förverkligas. Projektet - måste anses ha en rimlig möjlighet att erhålla uppdra- Konsultföretaget get. - I princip kan bidrag utgå för projekt i samtliga u-länder men regeringen har möjlighet att införa begränsningar härvidlag. - för en förstudie eller ett anbud får stödjas Högst 50 % av självkostnaderna med statsmedel. Bidrag kommer att ges på villkor att det återbetalas om företagets anbud antages.

Svenskt offentligt stöd till samarbete med u-Iänderna industriområdet

på

6.2.5 F orskningsstöd År 1975 bildades en särskild beredning for u-landsforskning, SAREC. SAREC är nära knutet till SIDA, men har egen styrelse. Beredningen har som sin främsta uppgift att främja samarbete på forskningsområdet. Enligt sin instruktion skall SAREC som främja sådan u-landsforskning kan underlätta för u-länderna att utvecklas mot ökat självbestämmande och mot ekonomisk och social rättvisa. SAREC skall fullgöra detta genom råd till regeringen och SIDA. SAREC skall samarbeta med bl. a. forskningsråd i Sverige vid förberedelser för u-landsforskningsprojekt. I enlighet med dessa direktiv söker SAREC att utifrån utvecklings- och forskningsbehov i u-länderna bidra till att deras förmåga till forskning höjs och att mobilisera svensk forskning till stöd för denna kapacitetsuppbyggnad. Under sin första verksamhetstid har SAREC ställts infor tre huvuduppgifter. - Att konkretisera de allmänna riktlinjerna för forskningsstödet och finna vägar att omsätta dem i handling i olika u-länder och i olika samarbetssituationer; att skapa och utveckla befintlig vetenskaplig, organisatorisk och administrativ kapacitet i Sverige för att kunna svara mot behov och krav från uländerna på forskningsområden; - att informera om SAREC och forskningsstödet till alla berörda organisationer och enskilda, i u-länder, Sverige och annorstädes.

Under budgetåret 1976/ 77 fördelades 71,2 milj. kr. i särskilt forskningsstöd från SAREC. Forskningssamarbete genom stöd till forskningsråd i ett antal u-länder påbörjades. Vidare har forskningssamarbete mellan u-Iänder fått stöd. De största utbetalningarna avser bidrag till internationella forskningsprogram, som Sverige har stött under de senaste åren. l Sverige arbetar SAREC som ett forskningsråd som fördelar till uanslag efter ansökan landsforskning: 1976/77 fördelades 3,3 milj. kr.

6.2.6 Bolag _för export av utbildningstjänster

Riksdagen beslöt i år med anledning av regeringens proposition nr 1976/ 77:83 angående exportfrämjande åtgärder avseende u-länder att bemyndiga regeringen att teckna aktier inom ramen av 5 milj. kr. i ett aktiebolag för export av tjänster till u-länder. Avsikten var att näringslivet skulle göra en motsvarande insats i bolaget, och att bolagets verksamhet i forsta hand skulle inriktas på utbildning i samband med industriprojekt i u-länderna. Under sommaren och hösten har underhandlingar pågått mellan statsmakterna och näringslivets representanter angående det föreslagna bolagets organisation, budget och ägarstruktur. Underhandlingarna har ännu inte lett till något slutligt resultat, men det kan väntas att bolaget inleder sin verksamhet under 1978 och att det då också övertar uppgifter som f. n. ligger på Beredningen för internationellt utbildningssamarbete inom utbildningsdepartementet.

7 Svenskt utbud

näringslivs

7.1 Handels- och investeringsmönstret

Den svenska exporten till u-länderna ökade kraftigt under 1970-talet - och

uppgick 1975 till 12,6 % av totalexporten (mot 9 % 1970). Ökningen har varit

särskilt kraftig vad avser exporten till OPEC-länderna som 1975 svarade för en dryg tredjedel av u-landsexporten. Latinamerika mottog ytterligare en tredjedel av den svenska u-landsexporten - medan återstoden (ca 30 96) fördelade sig mellan u-länderna i Asien och Afrika (merparten till Indien, Israel, Malaysia, Liberia och Nigeria). Ca 70 % av u-landsexporten utgörs av verkstadsprodukter. Investeringsmönstret liknar exportens fördelning på regioner och länder. Av de tillstånd för utlandsinvesteringar som riksbanken lämnade under åren 1970-1976 avsåg mellan 13 och 19 % investeringari u-länder. Ett fåtal länder i Latinamerika mottar den överväldigande merparten av de svenska ulandsinvesteringarna, OPEC-länderna en växande andel (mellan 10-25 % under 1970-talet), de afrikanska länderna endast några procent av investeringarna i u-länder. Ca 80 % av de svenska investeringarna i u-länder kan hänföras till verkstadsindustrin. Av antalet anställda i svenska producerande dotterföretag i utlandet återfanns ca 21 % eller drygt 46 000 personeri u-länder(14 % iLatinamerika, 6 % i Asien). 15 % av de producerande utlandsföretagens tillgångar finns i uländer (13 % Latinamerika, 2 % övriga). Svenska företags investeringar i de s. k. programländerna för biståndet har varit av mycket begränsad omfattning. Av riksbanken beviljade tillstånd för investeringar i programländerna har under 1970-talet uppgått till i genomsnitt 5 milj. kr. per år, vilket motsvarar några promille av de totala utlandsinvesteringarna. Drygt hälften av programländerna mottog överhuvudtaget inga svenska investeringar under åren 1970-1976. Riksbankens principer vid prövning av svenskt företags ansökan om att få genomföra direktinvesteringar utomlands är i korthet följande: a) Investeringen bör främja svensk export eller ha annan (långsiktigt) gynnsam effekt på svensk betalningsbalans. b) Investeringen bör helst finansieras genom upplåning utomlands. Undantag från kravet om utlandsfinansiering görs för investeringar i försäljningsbolag, för investeringar i mottagarländerna för svenskt bistånd, samt för investeringar understigande en miljon kronor.

86 Svenskt utbud näringslivs

7.2 Tillverkande företag

7.2.1 Allmänna uppgifter

Intenjuundeisökningen Detta avsnitt återger synpunkter som framfördes av representanter för olika tillverkande företag vid den intervjuundersökning som genomförts av utredningen. Redovisningen har gjorts relativt fyllig, eftersom intervjuerna inte kommer att kunna publiceras i annan form.

Större företag Undersökningen om de större företagens möjligheter och resurser att medverka i industribiståndet bygger på intervjuer med representanter för 20 företag eller företagsgrupper. De intervjuade företagen representerar olika branscher såsom livsmedelsbranschen, läkemedelsindustrin, byggnadsindustrin, skogsindustrin, gruvindustrin, telekommunikationsområdet, bilindustrin, sprängmedelsindustrin, stålindustrin och verkstadsindustrin. eller de grupper som de ingår i hade år 1976 sammanlagt ca Företagen 430000 anställda och en omsättning på ca 76 miljarder kr. Företagens uppgick samma år till sammanlagt 5 försäljning på u-landsmarknadema miljarder kr.

Medelstora och mindre företag 16 företag har ingått i undersökningen. Samtliga - med ett undantag -tillhör kategorin medelstora och mindre företag med i runt tal 60-70 anställda. Flera branscher representeras, bl. a. metall-, trä- och plastindustrin.

7.2.2 Verksamhet i u-Iänder Större företag De intervjuade företagens u-landsverksamhet är koncentrerad till Latinamerika, Mellanöstern och lndien. Vissa företag har även kontakter med länder i Asien och Afrika. Formerna för verksamheten varierar i hög grad beroende på bransch, produkter eller tjänster som man tillhandahåller. Även representationsformerna varierar, från helägt tillverkande dotterbolag eller försäljningsbolag via joint ventures till representation via agenter eller handelshus. De tillverkande dotterbolagen är i hög grad koncentrerade till de större länderna i Latinamerika och till lndien. Dock finns exempel på enklare sammansättningsanläggningar även i andra u-länder. Vissa företag deltar som minoritetspartners i joint ventures, medan andra företag helst vill ha antingen egen aktiemajoritet eller också föredrar att inte delta alls med egen aktieparticipation. Det viktigaste skälet för svenska u-landsinvesteringar har hittills varit att

Svenskt näringslivs utbud 87

Företagen på grund av tullhinder eller andra importbegränsande åtgärder riskerar att förlora en redan upparbetad marknad om man ej startar lokal tillverkning. Otillräcklig marknadsstorlek anges som det vanligaste skälet varfor man inte etablerat sig på andra u-Iandsmarknader. För låg teknisk nivå i u-landet För att Företagets produkter skall kunna utnyttjas anges också som skäl. Kontakterna med u-länder där man inte har egen tillverkning består till större delen av vanlig varuexport. Vissa Företag säljer också tjänster, vanligtvis i samband med större projekt. Försäljningen av tjänster Förekommer som en del av samarbetet mellan moder- och dotterbolag hos tillverkande svenskägda u-landsföretag. Vissa Företag säljer också tjänster separat till u-länderna. Dessa Företag är antingen oberoende konsult- och entreprenadFöretag eller också dotterbolag till större Företag, vars uppgift är att marknadsföra moderFöretagets teknologiska l l kunnande utomlands. En del av dessa Företag säljer även licenser samt bistår l med management- och driftshjälp samt undervisning. l

Mette/stora och mindre _förerag Inget av de intervjuade Företagen i denna grupp har investerat i produktion i u-ländema. Ett tiotal av Företagen har eller har haft afTársFörbindelser med dessa länder. I de flesta fallen har dessa afFärsFörbindelser bestått i export av varor. I några fall har även import ägt rum. Affärskontakterna har huvudsakligen inriktats på Mellersta Östern och Asien. Bara två av de intervjuade Företagen har sålt produkter till Afrika. Några av Företagen har haft kontakter med SIDA eller annat nordiskt biståndsorgan. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att de intervjuade företagen inom denna grupp haft få kontakter med u-länder och att företagens erfarenheter från u-länderna således är ringa.

7.2.3 Deltagande i u-/andsprojekr

Större _företag U-landsprojekten tenderar i ökande utsträckning att vara integrerade dvs. krav ställes icke bara på leverans av utrustning utan också på leverans av andra ”komponenter”, exempelvis utbildning. Samtliga Företag Förklarade sig intresserade av att medverka i utvecklingsprojekt under Förutsättning att ersättningsfrågan kan lösas på ett tillfredsställande sätt. De flesta Företagen är också verksamma på områden som är av intresse För u-länderna, och många av Företagen har erfarenheter av att delta i u-landsprojekt. De råvarubaserade Företagen på gruv- och skogsområdet kan även åta sig att leda industriprojekt i u-länderna. Bland de intervjuade skogsForetagen ansåg sig flera ha kompetens att åta sig Förundersökningar, evaluering av projekt- och konsultutredningar, Förmedling av processkunnande samt deltagande i projektledning. Även vid gruvprojekt kan svenska Företag medverka i samtliga steg:

88 Svenskt utbud näringslivs

geologiska områdesöversikter, markprospektering, förstudier och projektering, ledning av integrerade gruvprojekt, managementåtagande för driften samt anrikning. Det stora problemet för Företagen är hur finansieringen skall ske. Inom livsmedelsindustrin anser man sig kunna hjälpa u-länderna att bättre utnyttja sina livsmedelsresurser och höja näringsvärdet i livsmedlen. Även inom stålindustrin och den kemiska industrin, liksom läkemedelsindustrin, har man möjlighet att delta i u-landsprojekt med planeringshjälp i uppbyggnadsskedet, med processkunskaper, produktkontroll, administrativa system, inkörning och utbildning. Man kan även sälja viss utrustning till samarbetspartners i u-länderna. Ibland måste Försäljningen av tjänster kombineras med hårdvara for att priset skall bli acceptabelt för ulandsbeställaren. Företagen framhåller allmänt att finansieringsfrågan, och i någon mån personalsituationen, är de faktorer som i första hand begränsar företagens möjlighet att delta i u-landsprojekt.

Medelsrora och mindre företag Flertalet av de intervjuade företagen förklarade sig intresserade av ökat engagemang i u-länderna. Intresset knyter sig främst till försäljning av varor men även av tjänster. Flera av företagen förklarade sig i princip beredda att också tillhandahålla yrkeskunnig personal for rådgivning. Men rådande personalknapphet lägger i flertalet företag hinder i vägen för ett förverkligande härav. Några företag sade sig förfoga över maskinell utrustning som numera icke var lönsam att använda i Sverige och som man vore beredd att på gynnsamma villkor ställa till u-ländernas förfogande. Hos några av företagen var situationen den att ägaren nått en ålder av 55 år eller mera och att barnen börjat ta över driften. Flera av personerna i denna ålderskategori förklarade sig intresserade av att i vart fall på deltid göra insatser på industriområdet i u-länderna.

7.2.4 Riskkapiralsatsning Större företag Företagens inställning till att satsa riskkapital i ett u-landsföretag varierar. Vissa företag föredrar helägda dotterbolag eller majoritet i företag där man går in som aktieägare. Andra företag är även villiga att ingå i joint ventures som minoritetspanner. En förutsättning är då att man har möjlighet att få rimlig ersättning for det kunnande och den hjälp man tillför u-landsföretaget. En förutsättning är normalt att u-landsföretaget ägnar sig åt tillverkning och/ eller försäljning av samma slags produkter som det svenska bolaget. Det viktigaste skälet för de svenska u-landsinvesteringarna har som tidigare nämnts hittills varit att man p. g. a. tullhinder och protektionistisk statlig upphandling riskerat att förlora sina marknader, om man inte investerat för lokal tillverkning. Vidare har lokala investeringar möjliggjort bättre service, vilket stärkt företagens marknadssituation. Däremot har investeringar motiverade av produktionskostnadsskäl varit mer ovanliga.

Svenskt närings/ivs utbud 89

Återhållande faktorer för investeringar i u-länderna är brist på kapital, osäkerhet om den politiska och ekonomiska utvecklingen i u-landet samt bristande personella resurser. Vidare är en u-landssatsning ofta mindre lönsam, åtminstone initialt, än motsvarande i-landssatsning, p. g. a. den dåliga infrastrukturen och begränsad marknad i u-landet.

Medelsrora och mindre företag Endast tre av de intervjuade företagen förklarade sig beredda överväga riskkapitalsatsning i ett företag i u-land.

7.2.5 Licenser 00/1 know/mn Större _ företag De flesta företag är beredda att sälja licenser och know-how som en del av ett mer långtgående samarbete med en u-landspartner. Däremot är några företag tveksamma till att sälja licenser separat. U-landet saknar i allmänhet tillräckligt processkunnande för att själv kunna bedriva tillverkning på licens, varför licensavtal i allmänhet kombineras med andra former för samarbete, som t. ex. know-how och serviceavtal, managementavtal och/eller aktieparticipation. En annan anledning till tveksamhet inför separata licensavtal är att man tror att det kan bli svårt att få ut en skälig licensavgift, då många u-länder har restriktioner på detta område. Vidare kan man på grund av valutarestriktioner bli tvungen att göra motköp av för företaget irrelevanta varor för att få ut licensavgiften. Man riskerar också att utbetalningen fördröjs. Många u-länder har regler som förbjuder exportbegränsningsklausuler i licensavtal, och detta kan medföra att företagen löper risken att få sin marknadsföring på övriga exportmarknader störd av eventuell export från licenstagare i andra länder. Många företag ställer sig tveksamma till att ta den risken. Trots ovannämnda svårigheter är flera av företagen beredda att även överväga separat licensiering, och några företag inom kemisk industri och livsmedelsindustri har redan sådana avtal med u-länder, då vanligtvis i förening med viss service och know-how-hjälp. Företagen är även beredda att bistå u-landsföretag med know-how. Problemen vid försäljning av know-how är för övrigt i stor utsträckning de samma som problemen vid licensiering.

Medelsrora och mindreföretag Som redan nämnts förklarade sig flertalet intervjuade företag intresserade av att mot betalning ställa sitt kunnande till förfogande för de u-länder som önskade starta tillverkning av företagens produkter. Det kunnande som man är beredd ställa till förfogande avser bl. a. råd om lämplig maskinell utrustning för ett visst projekt och rådgivning rörande den industriella produktionen av de produkter företagen har erfarenhet av.

90 Svenskt näringslivs utbud

7.2.6 Teknologi

Större företag De flesta företagsrepresentanter menar att u-länderna i allmänhet vill ha lika modem och avancerad utrustning som den som levereras till i-landsköpare. I några fall har dock u-länder även varit intresserade av att köpa äldre begagnad utrustning, under förutsättning att den kan fås billigare än motsvarande nytillverkad. Företagen understryker att frågan om teknologianpassning är komplicerad, och att man inte kan tala om någon speciell teknologi som skulle lämpa sig för alla u-länder, lika lite som man levererar identisk utrustning till alla i-länder. I stället måste man ta hänsyn till betingelserna i varje särskilt fall, såsom köparens önskemål, tillgången på reservdelar och på reparatörer i u-landet, personalens utbildningsnivå, klimatförhållandena, beräknad utnyttjandegrad, kvalitetskrav på slutprodukten m. m. Dessa olika faktorer kan variera betydligt från u-land till u-land. Man menar att det i allmänhet blir frågan om att använda teknik (hellre mekanisk än elektronisk), som i beprövad möjligaste mån anpassas efter de lokala förhållandena. Anpassning och förenkling av existerande teknik, liksom återupplivande av äldre teknik, kan åstadkommas i många fall under förutsättning att kunden är intresserad, även om företagen ibland själva är skeptiska till det ändamålsenliga i att gå tillbaka till enklare teknik. En del företag har äldre maskiner som bytts ut av ekonomiska skäl men som är tekniskt fullt användbara. Dessa skulle kunna säljas till u-länder, som är att reservdelsfrågan kan är villiga att ta emot dem. En förutsättning ordnas. Att utveckla en helt ny u-landsanpassad produktionsteknik som inte bara innebär en mindre modilikation av existerande tekniker kan däremot, framhåller företagen, ta tiotals år fram till det att den nått produktionsstadiet. Kostnaderna härför blir också höga. Beträffande kravet på arbetsintensiv teknologi pekar företagen på flera svårigheter: för den tyngre industrin (gruvor, jäm- och stål- och anläggnings- i

arbeten) innebär mer arbetsintensiv teknologi ofta tyngre och mer slitsamma l arbetsmoment, som u-länderna enbart av sysselsättningsskäl inte är så i

l intresserade att få. Vidare innebär ökad arbetsintensitet ofta långsammare större risk för olyckstillbud och produktionsavbrott, samt produktionstakt, en ojämn kvalitet på slutprodukten. Dessa faktorer får en negativ effekt på det V Det kan också Ä pris man kan ta ut både inom landet och på världsmarknaden. i vara svårt att komma upp till lönsam produktionskapacitet, om man använder hantverkmässiga produktionsmetoder. Inom vissa industrier, t. ex. läkemedel, är kvalitetskraven absoluta, och man anser därför inte att man kan ändra sin teknik i produktionsledet. Företagen framhåller också att viss industri, t. ex. stålindustri och kemisk oavsett om man har en stor eller i industri, till sin natur är kapitalkrävande, liten arbetsstyrka. En annan form av teknikanpassning innebär att man utnyttjar lokala råvaror. Sådan teknikanpassning anser företagen vara fullt möjlig, t. ex. framställning av kvalitetsmassa av eucalyptusträ eller stärkelseproduktion från tropiska rotfrukter.

Svenskt näringslivs utbud 91

Made/stora och mindre företag De intervjuade företagen har som redan tidigare nämnts begränsade erfarenheter från u-länderna och har följaktligen ej ställts inför problemet att ta fram en för dessa länder anpassad teknologi. Några av Företagen har sagt sig disponera över utrustning som numera ej är lönsam i Sverige men som sannolikt skulle vara det i ett u-land och som skulle kunna ställas till uländernas förfogande. Ett av företagen har framhållit att den produkt man tillverkar - - skulle kunna framställas i u-länderna handikapputrustning på ett mera arbetskraftsintensivt sätt. Företaget ifråga är villigt ställa sitt kunnande härom till förfogande. Ett annat företag -tillverkare av utrustning för framställning av betongrör - framhåller att man kan tillhandahålla nytillverkad utrustning for produktion av rör med användning av en något äldre teknik än den som idag användes i Sverige och som är mera arbetsintensiv än den allra modernaste.

7.2.7 Utbildning Större företag Samtliga företag understryker vikten av att utbildning ingår som en del av varje projekt. De flesta har erfarenhet av att själva ordna integrerad utbildning i anslutning till produktionen eller till användningen av företagets utrustning. Flera av företagen har egna utbildningsavdelningar, och utarbetar eget undervisningsmaterial, från självinstruktionspaket för produktionspersonal till kurser och handböcker på högskolenivå. Man anser sig i allmänhet ha möjlighet att utvidga utbildningsverksamheten om man får ersättning från ett statligt organ. Man har också i de flesta fall möjlighet att i viss utsträckning ta in praktikanter och stipendiater från u-länderna till Sverige. Flera företag har också varit med om att bygga upp yrkesskolor i anslutning till olika u-landsprojekt. I princip anser man det önskvärt att förlägga utbildningen till u-länderna i så hög grad som möjligt. Ett skäl härtill är den begränsade mottagningskapaciteten i Sverige. Ett annat är att många praktikanter efter avslutad utbildning i Sverige, vill stanna i Sverige eller övergå till annan verksamhet efter hemkomsten.

Medelsrora och mindre _företag De intervjuade företagen har redovisat ringa erfarenhet från utbildningsområdet. Flera av dem har dock förklarat sig beredda att mot ersättning ta emot praktikanter på sina fabriker i Sverige. Två av företagen har förklarat sig beredda att ställa personal till förfogande för utbildningsinsatser i u-land.

7.2.8 F örezags- och driftsledning

Större/företag

De flesta företag anser sig ha möjlighet att bidra med företags- och driftsledning i u-landsföretag, särskilt i de fall då man har ett betydande

92 Svenskt näringslivs utbud

aktieinnehav i Företaget. Däremot är många Företag tveksamma till att ta ansvar För företagsledningen utan att samtidigt äga en aktiepost i Företaget, speciellt om åtagandet gäller en längre period och inte begränsar sig till inkörningstiden. Andra Företag anser sig dock kunna bidra med Företagsledning utan egen aktieparticipation, om Företagsledningen ingår som en komponent i ett avtal som även innefattar teknisk hjälp, licensavtal, leverans och igångkörning e. d. FramFör allt de råvarubaserade Företagen inom skogs- och gruvsektorn har möjlighet att erbjuda Företagsledning som en del av ett större avtal.

Mede/stora och mindre .företag

Inget av intervjuade Företag har bedömt det som möjligt att påta sig ansvar För ledningen och driften av Företag i u-länderna.

7.2.9 Marknadsföring Större företag Större delen av de intervjuade Företagen anser sig knappast ha möjlighet att marknadsFöra ett u-landsFöretags produkter utomlands eller i Sverige, om Företaget inte ingår som en del av den egna koncernen. l vissa fall är dock ett samarbete på Försäljningsområdet av intresse För svenska Företag. Man förutsätter då i allmänhet att Försäljningssamarbetet skall ingå som en del i ett mer omfattande åtagande som även innefattar t. ex. produktions-, licensoch/eller managementavtal. En annan Förutsättning För samarbete är i de flesta fall att den av u-landet tillverkade varan skall passa in i det egna produktionssortimentet och hålla en godtagbar kvalitet. Det är främst skogsindustrin som är intresserad av Försäljningssamarbete. Där anser man det vara till Fördel För såväl u-landsFöretaget som det egna Företaget att få till stånd ett Försäljningssamarbete.

Medelstora och mindre _företag Ett av de intervjuade Företagen redovisar Försäljningssamarbete. Det gäller rottingmöbler som tillverkas i Filippinerna och som marknadsFörs i Sverige av det svenska Företaget. Några Företag som använder råvaror som framställs i u-länder har framhållit att man mycket väl kan tänka sig att köpa dessa därifrån under Förutsättning att priserna är konkurrenskraftiga, kvaliteten godtagbar och leveranserna säkra. intervjuade Företag i övrigt har ej redovisat intresse För det slag av samarbete varom här är fråga.

7.2.10 Tillverkning i u-landjör import till Sverige

Större företag Flera av Företagen kan tänka sig att lägga ut viss tillverkning till u-länderna. Hos något Företag Förekommer redan sådan tillverkning vid dotterbolag i uland. En Förutsättning För ett sådant arrangemang är att kvaliteten är jämn och godtagbar, dvs. i nivå med den kvalitet man uppnår i i-länderna. Det gör

Svensk! näringslivs utbud 93

att det i allmänhet bara kan bli fråga om u-länder med en relativt utvecklad industriell tradition. För basindustrierna kan det vara av intresse att gå in i u-landsprojekt för att säkra tillförseln av råvaror (skog eller malm) eller från dessa råvaror vidareförädlade produkter avsedda för den svenska industrin.

Medelsrora och mindre _löretag Ett av de intervjuade företagen har förklarat sig intresserat av att leverera till u-Iänder för hopsättning där. Man är samtidigt beredd att ställa know-how till förfogande.

7.2.11 incitament

Större _företag Företagen nämner en rad olika åtgärder som skulle kunna vidtas för att öka intresset för u-landsengagemang inom industrin. Begränsade finansieringsmöjligheter, brist på lämplig personal och dåliga kunskaper om u-landslörhållandena utgör de viktigaste hindren för u-landsengagemang. Vid direkta aktieparticipationer tillkommer osäkerhet om den ekonomiska och politiska utvecklingen i u-länderna, u-landsmarknadens storlek samt möjligheterna att få utdelning på satsat kapital. Finansieringsfrågan vid direkta aktieparticipationer kan enligt Företagen lösas genom att man upprättar ett organ som i samarbete med företagen går in i u-landsprojekt med aktiekapital, lån eller benefika bidrag alltefter vad som är lämpligt i den enskilda situationen med hänsyn till projektets förväntade lönsamhet och sociala och samhällsekonomiska nytta samt u-landets önskemål. En annan för företagen positiv åtgärd skulle vara en utvidgning och förenkling av investeringsgarantisystemet så att det kan komma till praktisk användning. Ytterligare ett stimulansmedel är bidrag till företags förinvesteringsundersökningar i u-länderna. Vidare är det önskvärt att dubbelbeskattningsavtal sluts med så många länder i tredje världen som möjligt, så att deltagande i projekt från svenska företags sida inte omintetgörs av skattetekniska skäl. Ett incitament för företagen att i större utsträckning engagera sig som leverantörer och konsulter vid biståndsprojekt skulle vara att ge dessa större möjlighet att redan från början delta i utarbetandet av projekt och en försäkran om att få en rimlig del av de beställningar som sedan eventuellt kommer att göras. Genom företagens deltagande skulle projektet kunna utarbetas med större sakkunskap från början och ges en större kontinuitet än vad som nu ofta är fallet. Har företagen också bättre möjligheter att få en del av de beställningar som sedan görs. kan de förväntas lägga ned mer resurser på sitt deltagande i projektets förberedande skede.

Medelsrora och mindre _förelag För de flesta företagen är personalknapphet och bristande kunskaper om förhållandena i u-länder de största hindren för ett utvidgat engagemang i

94 Svenskt utbud näringslivs

dessa länder. Det fåtal företag som förklarat sig eventuellt intresserade av att satsa riskkapital har understrukit vikten av att känna till marknadsförutsättningarna i det u-land där ett joint venture skulle komma ifråga. Vidare måste incitament skapas för att lösa problemet med personalknapphet. Ett sådant skulle kunna vara att SIDA ingår långtidsavtal med intresserade företag. Genom sådana avtal skulle företaget få möjligheter anställa ytterligare personal och därmed kunna ställa folk till förfogande for planering, projektering och igångkörning av industrier i u-land. Problemet med företagens bristande kunskaper om förhållandena i mottagarländerna bör kunna lösas med intensifierad kursverksamhet i Sverige. Intervjuade medelstora och små företag efterlyser fastare former för samarbetet med SIDA.

7.2. 12 Finansiering

Större företag Finansieringsproblemen anges av företagen som det viktigaste hindret för ökat u-landsengagemang. U-länderna kräver genomgående långa leverantörskrediter, som svenska företag hänvisande till refinansiering på kommersiella villkor ofta inte kan uppfylla. Man framhåller att andra industriländer lämnar betydligt mer stöd än Sverige gör till företag som genom försäljning av varor och tjänster eller genom investeringar vill delta i u-landsprojekt. Detta i första hand Frankrike, Tyskland och Japan, men även USA, gäller Storbritannien och andra industriländer.

Medelsrora och mindre _förerag De företagen har ej tagit upp fmansieringsproblem. Detta intervjuade sammanhänger självfallet med att företagen har ringa erfarenhet av affärer med u-länder liksom det förhållandet att affärer som gjorts sannolikt varit av mindre omfattning och därför i regel ej involverat fmansieringskrav.

7.2.13 Personal

Större företag att rekrytera personal anges allmänt av företagen som det näst Svårighet finansieringen svåraste problemet vid u-landsprojekt. Personalen är en knapp i de flesta företag. Företagen kan därför vara ovilliga att avstå från tillgång kvalificerad personal om den behövs på annat håll. Teknisk personal som tjänstgör i u-länderna kan också lätt halka efter i den tekniska utvecklingen, och är därför kanske inte lika användbara för företaget då de återvänder. Det kan vidare vara svårt att som är villig eller lämplig att

hitta personal

arbeta i u-länder. Förutom klimat- och familjeskäl kan en orsak till tveksamhet inför u-landstjänstgöring vara osäkerhet om vilken tjänst som kommer att erbjudas vid hemkomsten, samt risken att komma efter i yrkeskunnande och karriär. Man försöker mot bakgrunden av ovanstående utnyttja lokalanställd

Svenskt näringslivs utbud 95

personal i så stor utsträckning som möjligt. En ytterligare orsak till detta är att svenskar kostar mer än inhemsk personal. U-länderna är också angelägna om att man så fort som möjligt utbildar inhemska befattningshavare. Det är generellt sett lättare för företagen att bidra med personal till ulandsprojekt om man själv är engagerad i projektet, och alltså kan behålla vederbörande inom den egna organisationen under projektets gång, än om man måste släppa personen och bevilja tjänstledighet. En viktig begränsande faktor vid personalrekryteringen är bristande språkkunskaper hos personalen. Detta gäller alla språk även engelska. För närvarande finns framför allt en reserv av ledningspersonal på mellannivå, dvs. verkmästare och förmån, som det p. g. a. rationaliseringar har blivit svårt att placera på poster som motsvarar deras kvalifikationer. Dessa personer har ofta ett stort praktiskt kunnande och utgör en grupp som det råder stor brist på i u-länderna där de skulle få tillfälle att fullt ut tillämpa sitt kunnande och sin erfarenhet. Det finns inom denna och andra personalkategorier många äldre personer med erfarenheter av tidigare tillämpad personalintensiv teknologi. som skulle kunna frigöras för u-landsverksamhet. En förutsättning för detta är dock, förutom att finansieringsfrågan kan lösas, att tillräcklig språkundervisning ordnas.

M edelstora och mindre _företag De intervjuade företagen anger, som tidigare nämnts, personalknapphet som den främsta flaskhalsen för insatser på det tekniska biståndsomrâdet. Samtidigt pekar företagen på att det torde finnas en “pool” av personalresurser bland medelstora och små företag i form av ägare som ej längre är direkt aktiva i sitt företag. De intervjuade företagen säger sig tro, att det finns ganska många personer i denna kategori vid företag runt om i Sverige. De personer det här är fråga om befinner sig ofta i aktiv ålder - 55-60 år - och besitter branschkunnande liksom kunskap om driften av företag. Dessa personer borde, menar företagen, kunna utnyttjas av SIDA inom ramen för biståndet. En begränsande faktor kan vara ofta förekommande brist på språkkunskaper.

7.2.14 Synpunkter på bistândsverksamheren

Större _företag Företagen menar genomgående att nuvarande bestämmelser för SIDA:s agerande gör det svårt att utnyttja företagens kunnande och erfarenheter inom biståndsområdet i önskvärd utsträckning. Detta menar man är till nackdel för i första hand biståndsmottagarna men även för industrin. En punkt där samarbetet i första hand skulle kunna förbättras gäller samråd om utveckling av projekt. Vidare är företagen kritiska mot upphandlingsforfarandet för såväl varor som konsulttjänster. Man önskar också att SIDA:s beslutsprocess vore snabbare och smidigare än vad som är fallet. Företagen anser att man i högre grad skulle kunna utnyttja tillgängligt kunnande och kapacitet inom den svenska industrin om företagen hade

96 Svenskt närings/ivs utbud

möjlighet att i samarbete med biståndsorganet utarbeta förslag till projekt, där svenskt kunnande och svensk utrustning skulle ingå. Dessa skulle sedan kunna erbjudas u-länderna, som skulle kunna välja bland dessa projekt som ett alternativ till andra användningsområden för de anslagna biståndsmedlen. Bland områden där projekt skulle kunna utarbetas nämns skogs-, gruvoch livsmedelssektorn. Några företag har tagit kontakt med SIDA för att diskutera frågor av detta slag. SIDA har emellertid, i enlighet med principen om mottagarcentrering i den svenska biståndspolitiken, hänvisat företagen till kontakt med vederbörande u-land, för att där höra om något intresse finns. För den händelse så varit fallet har det tillkommit u-landet att begära att få projektet finansierat inom ramen för det svenska biståndsanslaget. Det skisserade förfaringssättet betyder att projektet i allmänhet kan påbörjas först långt senare. Vidare skulle Företaget, om det började arbeta med projektet, inte ha någon garanti för order vid senare upphandling, eftersom all upphandling måste ske i internationell konkurrens. Företagen anser sig därför inte kunna lägga ner några större summor på arbete med speciella ulandsprojekt, när utsikterna att få delta i genomförandet är så osäkra. Därigenom anser man att SIDA och u-länderna går miste om åtskilligt kunnande, som i första hand de u-Iandsverksamma Företagen kan tillhandahålla. Vad gäller själva upphandlingsfözfarander anser många företag, att SIDA i större utsträckning än för närvarande borde ta kontakt med svenska leverantörer. Man borde även ålägga de internationella biståndsorgan och de u-länder som sköter upphandling finansierad av svenskt bistånd att ta sådana kontakter. Många företag anser också, att biståndet i större utsträckning än för närvarande borde vara bundet till leveranser från svenska leverantörer. Man menar, att en sådan bindning skulle öka industrins intresse av att medverka i u-landsprojekt. Vidare påpekar många företag, att man har ett intryck av, att SIDA vid upphandlingen i alltför hög grad enbartjämför priser och inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till varans hållbarhet och tillgången på service och reservdelar. Vad gäller upphandlingen av konsulttjänster menar man att värderingen av kvaliteten hos ett konsultanbud alltid bör ske separat före prisjämförelsen, eftersom merkostnaden för en god konsult mer än väl uppvägs av de besparingar och förbättringar i projektet som denne åstadkommer.

7.3 Konsulter

Utredningen har vänt sig till 15 olika tjänsteproducerande företag med en förfrågan om deras erfarenheter, planer och möjligheter beträffande försäljning av konsulttjänster till u-länderna. I intervjuerna deltog nio tekniska konsultföretag, två projektledningsföretag, ett organisationskonsultföretag och tre andra tjänsteproducerande företag. Urvalet av företag skedde i samråd med Svenska Konsultföreningen men gör inte anspråk på att ha varit systematiskt. Primärt riktade sig undersökningen till byggkonsultbranschen (byggkonsulter och tekniska konsulter). Branschen omfattar i runda tal 2 000 företag med 20 000 sysselsatta och 2 500 milj. kr. i omsättning. Enligt uppgift från Konsultföreningen svarar ett tjugotal företag för

Svenskt utbud näringslivs 97

branschens export. Denna uppgår till storleksordningen 250 milj. kr. i årlig arvodesvolym mätt i 1977 års penningvärde. Exportvolymen uppgår sålunda till ca 10 procent av branschens totala omsättning och branschens export ger upphov till ca 2 000 årsarbeten. Det är som regel de största företagen som är engagerade i exporten av konsulttjänster. Tillsammans svarar dessa för nära 50 procent av branschens inhemska produktionsvolym och i det närmaste 100 procent av exportvolymen. Företagen intervjuades med ledning av en frågelista som gällde företagets verksamhet i u-länder, problem i samband med verksamheten och framtidsplaner beträffande u-landsmarknaden. Företagens verksamhet har varit spridd till alla delar av u-världen men den allra största delen av uppdragen har varit förlagda till oljeproducerande länder i Mellanöstern och Nordafrika. De vanligaste beställarna är oljeländernas offentliga myndigheter, svensk industri, SIDA och internationella organisationer. Myndigheter i de fattigare u-länderna förekommer sällan som beställare. Byggkonsultföretagen kan medverka med bl. a. förstudier, projektering, upphandling, projektledning och teknisk kontroll. Företagen anser att speciellt höga kostnader är förenade med verksamhet i u-länderna. Det kostar stora summor att utarbeta ett förslag till uppdrag, och genomsnittligt kan man inte räkna med att erhålla mer än ett av fyra sökta uppdrag. Det nya systemet med anbudskostnadsbidrag, som administreras av Exportrådet, välkomnas av konsulterna. Kostnaderna för u-landsuppdrag är höga också i den bemärkelsen att beställande myndigheteri u-länderna kan dröja med betalningen eller vilja hålla inne vissa garantibelopp. Verksamheten utomlands kräver därför betydligt mera rörelsekapital än verksamhet i Sverige. Å andra sidan kan arvodessättningen vara gynnsammare för företagen vid arbete direkt åt u-länder än vid kontrakt med SIDA och internationella organisationer. Möjligheterna för beställare i u-länder att tillgodogöra sig konsultens förslag och utredningar varierar. Typiskt för u-landssituationen är bristen på teknisk sakkunskap på berörda nivåer inom beställarens organisation. Denna brist lägger ett större ansvar på konsulten än vid arbete för tekniskt mera kompetenta beställare. En given fördel är om konsulten specialiserar sig på ett visst u-land. Ju mer konsulten vet om landet och dess fysiska och administrativa resurser desto bättre kan konsulten anpassa sina förslag till landets behov. En viss “länderkoncentration ter sig därför för naturlig konsulternas u-landsengagemang. Risken i detta sammanhang är att kapaciteten hos konsulterna i första hand inriktas på de rikare u-länderna till förfång för de fattigare. En faktor som också talar för länderkoncentration är u-ländernas ofta uttalade önskemål om maximalt utnyttjande av lokal personal. Syftet härmed är att undan för undan bygga upp konsultkapacitet i u-länderna själva. Ett första steg i den riktningen tas ofta genom att det svenska företaget inrättar en filial i u-landet. . Utlandsstationering av svensk personal medför väl kända, och i andra sammanhang påtalade, problem. Inte minst stiger kostnaderna till följd av behovet att ordna en tillfredsställande miljö för medföljande familjemedlem-

98 Svenskt näringslivs utbud

mar. Företagen anser i allmänhet att den kostnaden uppväger andra kostnader och problem om man försöker dela på familjerna, så att en del stannar i Sverige. För de medföljande familjemedlemmarna gäller problemet makes rätt till tjänstledighet från arbete i Sverige och möjlighet till anställning i u-landet samt barnens skolgång, hälsa och fritid. Information och förberedande utbildning är nödvändigt, men även det kostnadskrävande. Konsultföretagen har slutligen betydande problem med att förena behovet av projektanställd personal med anställningstrygghet. De nu redovisade kostnadshöjande faktorerna, sammantaget med den höga lönenivân i Sverige, utgör definitivt en konkurrensnackdel för svenska konsultföretag som de bara till en del kan kompensera med hög kvalitet och punktlighet i leverans. För framtiden tycktes de intervjuade konsultföretagen, trots de problem som redovisats i det föregående, vara inställda på att öka sitt u-landsengagemang. Företagen anser sig kunna ge ett nödvändigt inslag i biståndsverksamheten som syftar till opartisk och saklig utvärdering av olika utvecklingsstrategier och projekt.

SOU l977z77

Bilaga 1 Utredningens direktiv

Sveriges utvecklingssamarbete på industriområdet

Dir. 1977:59 Beslut vid regeringssammanträde 1977-05-05. Statsrådet Ullsten anför: Utvecklingen inom jordbruk och hantverk är av central betydelse för produktionsinriktning, sysselsättning och utrikesbalans i flertalet u-länder. För de ekonomiska framtidsutstikterna får emellertid expansionen av industrisektorn allt större betydelse. Därför ges hög prioritet åt insatser som är ägnade att bygga ut kapaciteten på detta område. Under senare år har denna inriktning av utvecklingsansträngningarna ytterligare accentuerats. F. n. finns ca 7 % av världens industriella kapacitet i u-länderna. Vid FN:s organisations för industriell utveckling (UNIDO) andra generalkonferens i Lima år 1975 krävde u-länderna att denna andel skulle öka till 25 % år 2000. Även bland de reformer som har sammanfattats i u-ländernas förslag till en ny internationell ekonomisk ordning intar krav på åtgärder inom industriområdet en central plats. l det direkta samarbetet med programländerna har de svenska biståndsmyndigheterna under senare år mött en starkt ökad efterfrågan som inte bara gäller önskemål om ökat industribistånd i allmänhet utan också ställt krav på ett starkare engagemang som leder till behov av nya former för samarbetet. Förverkligandet av u-ländernas krav i fråga om industrialisering skulle på flera sätt påverka industrin i i-länderna. Det skulle leda till en ökad efterfrågan på konsulttjänster och utrustning från i-länderna. Samtidigt skulle en ökad avsättning av u-landsprodukter på i-landsmarknaderna på sikt ställa krav på en omstrukturering av industrin i i-länderna. Detta visas bl. a. av erfarenheterna från utvecklingen på de områden där u-ländernas industri hittills har visat sig konkurrenskraftig. För att inte industrialiseringsprocessen i u-länderna skulle leda till ökad protektionism i i-länderna krävs därför att man på i-landshåll är beredd att acceptera och medverka till en sådan omställning av den egna industrin. På svensk sida har vi, inom de gränser som hänsynen till vår samhällsutveckling och vår försörjningsberedskap uppställer, hittills kunnat lösa dessa strukturproblem. Vi är beredda att även i fortsättningen medverka till en ekonomisk utjämning mellan i- och uländer. För relativt rika u-länder kan önskemålen om samarbete med i-länderna ofta mötas genom industriell och teknisk samverkan på kommersiell bas.

100 Bilaga 1

Därvid kan vårt intresse att främja svensk export och underlätta svenska företags samarbete med utländska parter stämma överens med intresset att u-ländernas industriella utveckling. Olika statliga åtgärder som främja exportkreditgarantier, investeringsgarantier, investeringsskyddsavtal, bilaterala samarbetsavtal samt bidrag till anbuds- och förprojekteringskostnader kan underlätta en sådan verksamhet. Sedan år 1974 har dessutom vissa insatser inom främst utbildningens område finansierats med bistånd. Från u-landshåll visas ett ökat intresse för sådana insatser genom svenska konsulter, företag och offentliga organ. Detta kommer i framtiden sannolikt att få stor betydelse för de svenska företagens samarbete med u-länderna. Förslag om ett särskilt bolag för export av tjänster till u-länder har framlagts i propositionen 1976/77:83. De fattigare u-länderna kan endast i begränsad utsträckning utnyttja de rent kommersiella samarbetsformerna. Det var närmast med tanke på dessa u-länder som jag i årets budgetproposition anförde följande:

Hittills har det svenska industribiståndet huvudsakligen avsett rådgivningsverksamhet samt stöd till småindustri och nationella utvecklingsbanker. Endast ett större projekt - skogsindustriprojektet i Bai Bang i Vietnam - har utvecklats med svenskt stöd. Såväl insatserna för småindustri - bl. a. i Botswana, Kenya, Swaziland och Tanzania-som Bai Bang-projektet innefattar medverkan från det svenska näringslivet, En del av den personal på industriområdet som SlDA har anställt förtjänstgöring inom ministerier och utvecklingsbanker har rekryterats från det svenska näringslivet. År 1975 uttalade riksdagen att industribiståndet kommer alltmer in i bilden som en faktor i förbindelserna mellan Sverige och den tredje världen (UU 1975:4, s. 57). Under de senaste åren har efterfrågan på svenskt industribistånd ökat kraftigt. Den har delvis ändrat karaktär. Intresset för investeringsresurserna och för personal, rådgivare och utredare till utvecklingsbanker. små industriorgan och ministerier kvarstår, men nu krävs i större utsträckning än tidigare även bistånd för att projektera och bygga upp industriföretag samt medverka i driftskedet åtminstone under en inledande period. De önskemål om ökat industribistånd - och om samarbete även i andra former med svensk industri - som har förts fram är uttryck för betydande förväntningar. Från svensk sida bör man anstränga sig att tillmötesgå önskemålen om utvecklingssamarbete på industriområdet. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas utvecklingen av småindustri. Kommersiell samverkan kan också i vissa fall underlättas genom att bistånd samtidigt lämnas. I-ländernas avancerade teknologi och industrikunnande är ingalunda alltid tillämpliga på de berörda u-ländernas industrialiseringsproblem. SlDA tar upp frågan om överföring och anpassning av teknologi i årets anslagsframställning. Verket understryker behovet av förstärkning av SlDA:s kapacitet och sakkunskap på om rådet. 1 ett yttrande över SIDA:s anslagsframställning föreslår SAREC bl. a. att det bör utredas under vilka förutsättningar svensk industri och forskningsinstitut kan engageras för arbete med u-landsanpassad teknikf”.

Det var mot denna bakgrund som jag i budgetpropositionen också framhöll att “en skyndsam utredning bör företas om Sveriges utvecklingssamarbete på industriområdet”. När nu den biståndspolitiska utredningen avlämnat sitt huvudbetänkande “Sveriges samarbete med u-länderna” (SOU 1977: 13) bör den i budgetpropositionen aviserade utredningen inledas. Jag förordar att en särskild utredare tillkallas för denna uppgift. Utredarens huvuduppgift blir att analysera behov och lämna förslag på åtgärder som på svensk sida inom utvecklingssamarbetets ram kan vidtas för att stöjda u-ländernas strävanden

SOU l977z77 Bilaga 1 101

att bygga ut sin industrisektor och sin kapacitet att förvärva, utveckla och använda industriell teknologi. l stor utsträckning behandlades dessa frågor av en tidigare utredning om bilaterala åtgärder ägnade att främja u-ländernas industrialisering (Industriutveckling och utvecklingssamarbete, SOU 1972:90). Det utredningsmaterial som således finns bör naturligtvis användas i det arbete som nu skall inledas. l flera avseenden har emellertid så många faktorer tillkommit under senare år att en ny utredning är nödvändig. Utredaren bör ha sin utgångspunkt i de riktlinjer för svensk biståndspolitik som under en följd av år har fastställts av riksdagen och som nu senast i allt väsentligt har bekräftats av den biståndspolitiska utredningen. Dessa principer innebär bl. a. att Sveriges insatser i utvecklingssamarbetet skall syfta till att stödja mottagarländernas egna utvecklingsansträngningar och därigenom medverka till såväl ekonomisk tillväxt som social rättvisa. Vidare bygger principer för biståndspolitiken på att en klar åtskillnad görs mellan å ena sidan de insatser som främst motiveras av svenska kommersiella eller andra intressen och å andra sidan de program som huvudsakligen syftar till att tillgodose mottagarländernas önskemål. Endast i det senare fallet kan en finansiering med biståndsmedel motiveras. Denna redovisningsmässiga gränsdragning behöver dock inte innebära att det föreligger en motsättning mellan de två slagen av samarbete med u-länderna. Det torde många gånger finnas möjligheter till ett samarbete som är av stort intresse för både u-länder och företag i Sverige. En annan utgångspunkt for utredningen måste vara unaturligen ländernas önskemål i fråga om industriellt samarbete. Information om dessa finns bl. a. i de omfattande deklarationer har utfärdat i u-landsgruppen anslutning till flera internationella konferenser. Dessa gemensamma ulandsönskemål är emellertid med nödvändighet av ganska allmän karaktär och därför av begränsat värde när det gäller att ta ställning till konkreta förslag. Utredaren bör därför genomföra en kartläggning i direkt samarbete med ett lämpligt antal u-länder. Syftet skulle vara att försöka ange de viktigaste problemen som u-länder möter i sina strävanden att bygga ut industrisektorn och stärka sin kapacitet att utveckla egen eller tillgodogöra sig importerad teknologi. Särskilt angeläget är det att belysa de mindre utvecklade u-ländernas läge i detta avseende. Ett problem som utredaren särskilt bör uppmärksamma gäller den svenska teknologins tillämplighet i u-länderna. God tillgång på kapital och tekniskt kunnande men knapphet är faktorer på arbetskraft som i hög grad styrt teknikutvecklingen i industriländer som Sverige. l u-länderna råder som regel det motsatta förhållandet. Ett okritiskt tillämpande av svensk teknik i uländer skapar därför risk för uppkomsten av en smal industrialiserad sektor som är föga anpassad till u-landets situation i övrigt. Följden kan bli allvarliga sociala problem, samtidigt som brister i u-landets infrastruktur och utbildningssituation kan föranleda betydande ekonomiska bör bakslag. Utredaren därför noga studera hur ett framtida industrisamarbete med u-länderna skall kunna utformas så att det leder till överföring och utveckling av en teknik som är väl anpassad till mottagarlandets förutsättningar och behov. Även i övrigt bör utredaren, i enlighet med vad som anges i budgetpropositionen, utarbeta “riktlinjer för ett ökat svenskt engagemang för utveckling av en för

1 102 Bilaga

u-landsförhållanden anpassad teknologi (prop. 1976/772100, bil. 6, s. 56). bör utredaren känna [nom ramen för de sålunda angivna förutsättningarna stor frihet att pröva olika förslag. Det finns dock anledning att understryka behovet av att ta ställning till vissa frågor som spelat en roll i debatten under senare år. Det torde vara klart att ett effektivt svenskt stöd till u-ländernas förutsätter att man tar till vara de erfarenheter och det industrialisering kunnande som finns hos det svenska näringslivet, inte minst hos de mindre företagen. Det är därför nödvändigt att belysa svenska företags och organisationers möjlighet och villighet att medverka i olika slag av samarbete med u-länder. Bl. a. kan det visa sig nödvändigt att fördjupa kunskaperna om de resurser som finns att tillgå i Sverige och under vilka betingelser de är Dessa frågor ägnades betydande uppmärksamhet av industribitillgängliga. ståndsutredningen. Det blir utredarens sak att pröva i vad mån det är att uppdatera tillgängligt material eller om nya undersökningar skall tillfyllest företas. i debatten av En annan fråga som har uppmärksammats gäller behovet eventuella organisatoriska förändringar. l budgetpropositionen betonades att det är särskilt viktigt att “finna lämpliga former för svensk medverkan när det kunskap till u-länder. I debatten gäller att utveckla och överföra teknologisk har under flera år diskuterats möjligheten att skapa ett s. k. utvecklingsbolag för att aktivera med u-länderna i fråga om industri- och Sveriges samarbete teknologiutveckling. Mot denna bakgrund bör utredaren pröva dels möjligheterna att anpassa och stärka nuvarande biståndsorganisation, dels behovet av eventuella nya organisatoriska former. för att överföra U-länderna har ägnat stort intresse åt frågan om formerna Deras syfte har främst varit att öka valfriheten i detta avseende för teknologi. de förvärvande länderna och företagen. Idag är vissa typer av teknik tillgängliga endast i samband med direkta investeringar som alltså innebär utländskt I andra sammanhang finns tekniken att ägande och inflytande. olika köpa endast som en del av ett samlat paket som kanske också inbegriper slag av tjänster och utrustning som u-landet i fråga inte anser sig ha behov av. U-länderna har därför ställt krav på att i-länderna i större utsträckning skall i teknologipaketen tillgängliga var för sig. Det är göra de olika komponenterna ,önskvärt att utredaren ägnar dessa frågor stort intresse. Särskilt angeläget är det att finna former att överföra teknologi till u-länder även när detta inte förknippas med ett dominerande ägarinflytande för det säljande företaget. Som ett led i förberedelserna för att utreda Sveriges utvecklingssamarbete har två idékonferenser nyligen hållits, nämligen den 14 på industriområdet februari med representanter för myndigheter, näringsliv och forskning samt den 9 mars med företrädare för fackföreningsrörelsen. _De synpunkter och förslag som redovisas i rapporter från dessa konferenser bör uppmärksammas i det förestående utredningsarbetet. Det är naturligt att utredaren i sitt arbete tar del av de betydande erfarenheterna av internationellt samarbete på industriområdet som finns

hos olika internationella organisationer. överväganden om behovet att

etablera ett svenskt utvecklingsbolag bör bl. a. bygga på de erfarenheter av liknande Nederländerna, Storbritannien och bolag man har i Danmark, Västtyskland. Kontakter kan även tas i Finland och Norge där denna fråga

Bilaga 1 103

f. n. är föremål för överväganden. Utredningen bör bedrivas i nära samarbete med den utredning inom Sveriges Exportråd som bl. a. berör frågan om att upprätta ett bolag för export av tjänster till u-länder(prop. 1976/77:83 s. 44-45). Utredningen bör vidare ta del av erfarenheterna inom utbildningsdepartementets beredning för utbildningssamarbete med vissa u-länder.

SOU l977z77 105

Bilaga 2 Utvecklingsbolag i andra i-länder

l Industrialiseringsfonden for Udviklingslandene (IFU), Danmark 2 Förslag om en fond for industriell utveckling i u-länderna (DEGERA), Finland 3 Nederlandse Financierings-Maatschappij voor Ontwikkelingslanden (FMO). Nederländerna 4 Förslag om en fond for industriell utveckling i u-länderna, Norge 5 Commonwealth Development Corporation (CDC), Storbrittannien 6 Deutsche Gesellschaft für wirtschaftliche Zusammenarbeit (Entwicklungsgesellschaft), mbH (DEG), Västtyskland 7 Overseas Private Investment Corporation (OPIC), USA

l Industrialiseringsfonden för Udviklingslandene (IFU),

Danmark

1 .l Kort karakteristik IFU bildades 1967 för att som självägande institution uppmuntra näringslivets utveckling i u-länderna genom att i samarbete med danska företag stöda företag i u-länderna.

1.2 Organisation och personal

IFU tillkom på initiativ av utrikesministern, och denne utser styrelse och verkställande direktöri fonden. Styrelsen består av sju medlemmar, varav tre representerar det privata danska näringslivet och fyra (inkl. ordföranden) danska staten. Personalen består av ett 20-tal tjänstemän, varav hälften handläggare. Flertalet handläggare är ekonomer eller jurister. lAnm. Uttrycket ut- 1.3 Medel vecklingsbolag” används _för verksamheten som en benämning på IFU har erhållit medel för verksamheten genom att intäkterna från kaffe- bolag och fonder i indutullen alltsedan 1967 överförts till IFU for att användas till förmån for u- striländerna som har till uppgift att främja uppländerna. Det har visat sig att denna tull tillfört IFU större resurser än fonden komsten och vidareukunnat använda för sitt ändamål. Balansräkniningen per 31 december 1976 tvecklingen av produkomsluter totalt 409 milj. dkr, varav 268 miljoner finns till förfogande for nya tiva företag i u-länderna.

106 Bilaga 2

investeringar. År 1977 beslöt danska regeringen att intäkterna av kaffetullen inte längre skulle överföras till lFUs kapital. l stället kommer regeringen att från statskassan tillskjuta ytterligare medel, om så skulle visa sig behövligt.

1.4 Verksamhetens innehåll i stort lFUs uppgift är att i samarbete med danska företag främja den industriella utvecklingen i u-länderna. Fondens investeringar i u-landsföretag kan ta formen av aktietekning, lån och Iánegarantier. Under 1976 satsade IFU 33,2 milj. dkr i nio projekt samt finansierade sex förundersökningar. Vid utgången av samma år hade lFU satsat sammanlagt 143 milj. dkr i 39 projekt. Initiativ till insatser av IFU tas i allmänhet av danska företag. IFU har stor frihet i fråga om val av land eller typ av projekt för sina insatser. Den geografiska spridningen av fondens verksamhet illustreras av tabell 1.1 som redovisar hur dels antalet projekt, dels totala värdet av lFUs investeringar fördelar sig på olika kontinenter: Ändamålet för lFUs investeringar framgår av tabell 1.2. IFU bedömer projektets utvecklingseffekt som underlag for sitt eget ställningstagande och kräver för detta ändamål intyg om att projektet är godkänt av värdlandets myndigheter.

Tabell 1.1 Geografisk fördelning av lFUs investeringar vid slutet av 1976 (procent av totalt antal resp. totalt värde)

Tabell 1.2 Branschvis fördelning av lFUs investeringar (%)

Bilaga 2 107

l .5 Villkorj för kapitalinsarser IFU investerar endast under förutsättning att ett danskt företag gör en lika stor insats i projektet som fonden. IFU förutsätter att fondens engagemang skall kunna avvecklas efter en period av 6-10 år. Fonden engagerar sig i projekt som skall bidra till värdlandets ekonomiska utveckling och som är ekonomiskt sunda. Projekten skall vara skriftligen godkända av värdlandets myndigheter. IFU begränsar sig vanligtvis till att teckna högst 30 % av u-landsföretagets aktiekapital. Normalt kräver fonden att få tillsätta en styrelseplats med stöd av sitt aktieinnehav. Vidare lånar fonden, eller ställer lånegarantier; till högst det dubbla beloppet av sitt aktieinnehav. Löptiden för länen är normalt 6 år, men kan förlängas. Vanligtvis beviljar IFU en treårig inledande amorteringsfri period. [áneräntan är satt till maximalt 9 %.

1.6 Tekniskt bistånd m .m. Enligt fondens allmänna filosofi står den danske partnern för det kunnande och de tjänster för företagsledning m. m. som krävs för projektets framgång. IFU bidrar med informationer - ofta med utnyttjande av källor inom utrikesdepartementet -till danska företag som är intresserade av att etablera sig i u-länderna. Kostnaden för förstudier kan i viss utsträckning finansieras av IFU. I allmänhet sker det genom ett lån på två år till 9 % ränta till det danska företag som låter utföra förundersökningen. Om projektet inte blir av, kan halva lånesumman avskrivas.

2 Förslag om en fond för industriell utveckling i u-länderna

(DEGERA), Finland

2.1 Kort karakterisrik Finlands utrikesminister tillsatte i augusti 1976 en utredning om möjligheten att inrätta en fond för att stöda industriell utveckling i u-länderna. Utredningen presenterade ett betänkande med förslag ijuni 1977. Förslaget är för närvarande på remiss hos olika instanser. Man räknar med att kunna lämna en proposition till den finska riksdagen före årets slut. Fonden, som av utredningen benämnts DEGERA, skulle tjäna det dubbla syftet att dels främja u-ländernas ekonomiska tillväxt genom att mobilisera know-how och kapital för industriell verksamhet där och dels underlätta för finska företag att intemationalisera sin verksamhet.

2.2 Organisation och personal

Fonden skulle etableras i form av ett aktiebolag med staten som huvuddelägare. I fondens styrelse skulle ingå en ordförande utsedd av utrikesministern och övriga medlemmar representerande finans-, handels- och industriminis-

108 Bilaga 2

terierna samt Finlands Bank, privata banker och företag. DEGERA skulle till en början ha en liten personal, ca 10 personer. För att underlätta fondens administration borde DEGERA organiseras i anslutning till någon befintlig institution, och man har ansett att Industrifond AB motsvarigheten till Sveriges lnvesteringsbank - skulle ha goda förutsättningar att lämna den administrativa service och andra tjänster som skulle visa sig behövliga, till exempel för utredningar rörande den finska industrin, förstudier och kontakter med finansieringsinstitutioner.

2.3 Medel/ör verksamheten DEGERA skulle tillföras ett kapital på 80 miljoner mark, av vilket staten skulle teckna 90 procent och resten skulle erbjudas till Finlands Bank och andra banker, även privata. Kapitalet är beräknat för att trygga DEGERAS behov under en inledande period om 4-5 år. Därutöver skulle DEGERA senare kunna få ytterligare kapitaltillskott från staten genom höjning av aktiekapitalet eller genom långfristiga krediter med låg ränta. DEGERA skulle befrias från skatter. Verksamheten skulle i princip vara självfinansierande med det subventionsmoment som ligger i att staten inte skulle kräva utdelning på insatt kapital. Det är oklart från vilket anslag staten skulle skaffa medel för sin kapitalinsats. Biståndsanslaget nämns dock i betänkandet som en möjlig finansieringskälla.

2.4 Verksamhetens innehåll i stort Enligt förslaget skall fondens val av projekt och land inte bindas av strikta regler i verksamhetens inledningsskede, utan man tänker sig att politiken undan för undan skall preciseras av fondens styrelse. I DEGERAS uppgifter skulle ingå att - öka kännedomen i u-länderna om den finska industrins möjligheter, - företag (joint ventures) mellan finska företag och främja gemensamma företag i u-länderna, - stöda sådana gemensamma företag genom aktiekapitalsatsningar och lån, - finansiera förundersökningar, - förmedla information om investeringsmöjligheter i u-länderna till finska företag och - eventuellt stöda utvecklingsbanker i u-länderna.

2.5 Villkor/ör kapiralinsatser DEGERA skulle komma att teckna aktier utan förbehåll om skyldighet for intressenter i projektet att senare överta DEGERAS aktier. Man övriga motiverar detta med att aktieplaceringar skall vara risktagande till karaktären. DEGERA kommer emellertid att i regel försöka frigöra sig från engagemang i olika u-landsföretag så snart dessa visat sig livskraftiga. När det gäller insats av kapital i utvecklingsbanker skall DEGERA enligt förslaget förfara med stor försiktighet. Kapital som placeras i sådana banker

Bilaga 2 109

tenderar att ge låg avkastning till sina aktieägare och relativt liten effekt när det gäller att främja finskt näringslivs aktiva engagemang i u-ländernas industrialisering. »Beträffande villkoren vid lån till u-landsföretag skulle DEGERA komma att följa den internationella praxis som utbildats inom finansieringsorgan som IFC, DEG och IFU. Det är inte klan hur en sådan utlåningspolitik skulle kunna förenas med det i annat sammanhang uttalade målet att medel som kanaliseras genom DEGERA borde uppfylla kraven på offentligt bistånd enligt DACs definition.

2.6 Tekniskt bistånd m. m.

Enligt planerna skall DEGERA kunna lämna stöd till industriella förundersökningar. Därutöver skulle DEGERA stå för den kontaktförmedling och informationsservice som normalt erbjuds av olika utvecklingsbolag.

3 Nederlandse Financierings-Maatschappij voor Ontwikke-

lingslanden (FMO), Nederländerna

3.1 Kort karakteristik Det holländska utvecklingsbolaget FMO inledde sin verksamhet år 1970 som ett aktiebolag ägt till hälften av staten och till hälften av det privata näringslivet. Vid bolagets tillkomst tryckte den dåvarande regeringen i första hand på syftet att stimulera de privata kapitalströmmarna till utvecklingsländerna. Sedan en ny regering kommit till makten i Holland år 1973 har syftet med FMOs verksamhet varit föremål för utredning som i år resulterat i en ändrad stadga och ändrade riktlinjer för verksamheten. I det följande beskrivs först FMOs ursprungliga uppläggning och därefter(i avsnitt 3.7) de ändringar som beslutats under 1977.

3.2 Organisation och personal

FMO tillkom 1 Lån skall uppnå ett alltså som ett av staten och näringslivet gemensamt ägt bolag i gåvoelement om minst vars styrelse om totalt 14 medlemmar staten hade sex representanter, fackliga 25 % med en diskonteoch andra organistioner fyra och privata företag fyra. ringssats av 10 96 för att Insatser av FMO kommer till stånd genom enhälliga beslut av en svara mot DACs definiprojektnämnd under styrelsen. tion på offentligt bistånd. Det innebär, att villkoren FMOs sekretariat har en arbetsstyrka på 30 personer, varav hälften måste sättas så förmånhandläggare, organiserade på en byrå för kontakterna med utvecklingsbanker ligt som t. ex.10 års löpi u-länderna, en för projektstudier och en för administrativa ärenden. tid, 5 års amorteringsfrihet och 5 % ränta. Beträffande övriga ex- 3.3 Medel/ör verksamheten empel på gåvoelement vid olika lånevillkor. se FMOs eget kapital uppgår till 20 milj. lloriner, varav fem betalats in av SOU 1977:14. bilaga 6, aktieägarna. För verksamheten har FMO därutöver erhållit bidrag från både sid. 33.

1 10 Bilaga 2

finans- och utrikeshuvudtitlarna. Finansministeriet har lämnat krediter och ställt kreditgarantier för sådana pengar som FMO lånar upp på den allmänna kapitalmarknaden För normalt lönsamma projekt. Biståndsbudgeten, som faller under Utrikesministeriets huvudtitel, har tillskjutit medel i syfte att göra det möjligt för FMO att bidra till mindre lönsamma projekt. Bidragen har lämnats för att täcka kostnader som uppstått genom att FMO behållit sina aktieplaceringar under längre tid än avsett, eller nödgats avstå från avkastning på aktier eller lämnat lån på mjukare villkor än bolaget självt kunnat erhålla vid sin upplåning på den holländska kapitalmarknaden.

3.4 Verksamhetens innehåll i stort FMO har arbetat på att främja överföring av riskkapital För investeringsprojekt i u-länderna. FMOs egna kapitalinsatser har varit kopplade till privata holländska investeringar. FMO har satsat aktiekapital och därutöver lämnat en blandning av kommersiella och mjuka lån. Vid utgången av 1975 hade FMO investerat i allt ca 80 milj. iloriner i 32 projekt och hade uppnått en årlig åtagandevolym på ca 20 milj. floriner.

Tabell 3.1 Geografisk fördelning av FMOs investeringar (värde i milj. floriner och andel i procent vid slutet av 1975)

Tabell 3.2 Branschvis fördelning av FMOs investeringar vid slutet av 1975 Bransch Andel Jord- och skogsbruk, boskaps-

Bilaga 2 111

Verksamheten har varit särkskilt intensiv i Indonesien, vilket förklaras av historiska skäl, och i Tunisien, där många holländska konfektions- och textilindustrier etablerat sig, (tabell 3.1). FMOs stöd har inte begränsats till industrisektorn utan har gällt andra produktiva investeringar inom sådana sektorer som jordbruk, gruvdrift, kommunikationer och turism, (tabell 3.2). FMOs insatser har till stor del kanaliserats genom nationella utvecklingsbanker i några u-länder (Tanzania, Kenya, Malawi, Indonesien).

3.5 Villkor/ör kapita/insarser FMOs utlåningsverksamhet har undan för undan fått en mjukare karaktär. Fördelningen mellan aktieplaceringar, mjuka lån, kommersiella lån och gåvor framgår av tabell 3.3. Av de 20 milj. floriner som FMO investerade under 1976 placerades ungefär 20 % i aktier, 40 % i mjuka lån och 35 96 i kommersiella lån, medan 5 % utgjordes av gåvor och förundersökningar. Aktieplaceringarna har gett en avkastning på i genomsnitt 6 %. FMO har hittills inte kunnat avveckla mer än en obetydlig del av sina aktieplaceringar. Enligt DAC-statistiken har aktieplaceringarna innehållit ett gåvoelement som väl räcker for att de skall räknas som offentligt bistånd. Lånevillkoren på kommersiella lån har rört sig om 9,5-10 % ränta under senare år medan räntesatsen tidigare låg något lägre. När det gäller FMOs mjuka lån har villkoren anpassats till projekt, låntagare och låntagarrens hemland: Med mjuka lån avser FMO sådana lån som innehåller ett gåvoelement på mer än 25 96 enligt DACs definition.

3.6 Tekniskt bistånd m. m. FMO förmedlar information och kontakter mellan i Holland och företag företag i u-länderna. Dock har bolaget inte sett som sin uppgift att aktivt verka för holländska investeringar i u-länderna utan mera avvaktat framställningar från näringslivet om FMOs medverkan. FMO har ordnat utbildning för personal vid utvecklingsbanker som erhållit stöd från FMO. FMO brukar också placera egen personal i styrelsen för företag som erhåller stöd.

Tabell 3.3 sammansättningen av FMOs investeringsportfölj 1971-75 (procent av totala portföljen vid slutet av resp. år)

0,1

l 12 Bilaga 2

3.7 i FMOs verksamhet under 1977

Ändringar

Efter under hösten 1976 och våren 1977 utfärdade parlamentsbehandling holländska regeringen i maj 1977 en lag som gav staten rätt att höja sin andel i FMO under att bolagets stadgar ändrades. l anslutning till den förutsättning har också ett nytt avtal mellan staten och FMO träffats. nya lagen Ändringarna innebär i huvudsak Följande: a. Staten erhåller 51 % mot tidigare 50 96 av FMOs aktiekapital medan de intressenternas andel minskar från 50 till 49 96. privata b. Bestämmelsen att holländska företag måste gå in som medfinansiärer till Därmed är det möjligt för bolaget att FMO har tagits bort ur stadgarna. intressenteri uengagera sig i företag som är ägda helt och hållet av nationella länderna. c. FMO har fått befogenheter och medel som skall göra det möjligt för bolaget att i större omfattning ägna sig åt tekniskt bistånd, speciellt hjälp till företagsledning. d. FMO till biståndspolitiska kriterier vid skall ta större hänsyn än tidigare val av projekt som skall finansieras. Det kan tilläggas att FMOs nya stadga ålägger bolaget dels att tillvarata uländernas intresse i samband med omstrukturering av det holländska näringslivet och dels stimulera till projekt i u-länderna som kan ge anställning åt arbetare som återvänder till sina hemländer från Holland. Stadgan har i dessa delar ännu inte hunnit få någon praktisk tillämpning. från FMO kommer bestämmelsen om frikoppling från Enligt uppgift holländska tills vidare inte att leda till någon ändring av privata investeringar bolagets sätt att arbeta i förhållande till holländska företag. FMO har tills vidare små möjligheter att öka det tekniska biståndet utan en av bolagets personal, som nu uppgår till l5 handläggare. Sannolikt ökning måste FMO även fortsättningsvis lita till holländska företag som förmedlare av det tekniska bistånd som lämnas i anslutning till bolagets insatser. Tonvikten kriterier kommer sannolikt att innebära en på biståndspolitiska ökad koncentration länderna och en stegrad andel mjuka lån. pâ de fattigaste kommer förmodligen att samordnas med Stödet till lokala utvecklingsbanker det biståndet till land. Däremot kommer insatser i offentliga respektive enskilda industriprojekt att även fortsättningsvis bedömas och avgöras från fall till fall och utan direkt samband med placeringen av det holländska bilaterala biståndet. Sambandet med biståndsverksamheten har accentuerats i så motto som överenskommelsen mellan staten och FMO innehåller en bestämmelse om rätt för i bolagets projektnämnd att biståndsmyndighetens representant en viss insats även om övriga ledamöter av nämnden är emot genomdriva den. För att få ersättning från biståndsbudgeten för gåvodelen av verksamheten skall FMO för varje verksamhetsår med fortsättningsvis göra upp en budget beräkning av kostnaderna for direkta gåvor, subventioner på lån och andra kostnader av direkt biståndskaraktär som skall belasta biståndsbudgeten. I kommer FMO också fortsättnigningsvis att finansiera sin verksamhet övrigt genom lån med eller utan statlig garanti på kapitalmarknaden. Som en avslutande kommentar till de nya riktlinjerna för FMOs verk-

sou 1977:77 Bilaga 2 113

samhet kan nämnas att den regering som tog initiativ till lagändringarna numera avgått. Det är osäkert om den nya regeringen kommer att ställa sin auktoritet bakom de reformer som genomfördes i början av året.

4 Förslag om en fond för industriell

utveckling i u-länderna, Norge

4.1 Kort karakterisiik

Stortinget godkände år 1976 norska regeringens förslag om att upprätta en lånefond, som skulle hjälpa till att etablera företag i u-länderna i samarbete med norskt Starka näringsliv. krav på utvecklingseffekt skulle ställas i samband med fondens verksamhet, och till en början skulle fonden begränsa sig till investeringar i huvudmottagarländerna för det norska biståndet. En kommitté inom utrikesdepartementet har arbetat på tillämpningsbestämmelser i anslutning till den sålunda godkända propositionen. Kommittén har avslutat sitt arbete och räknar med att fondens verksamhet skall kunna inledas under 1978.

4.2 Organisation och personal

Avsikten är att den norska fonden skall förvaltas av NORAD, det norska biståndsorganet. Den kommer därmed inte att få någon egen styrelse och inte heller någon egen personal. Däremot kommer NORAD att avdela nâgra personer för att ägna sig åt fondens verksamhet.

4.3 Medel för verksamheten

50 milj. nkr har av utredningskommittén föreslagits som avsättning under biståndsbudgeten för 1977 för att användas till utlåning genom fonden.

4.4 Verksamhetens innehåll i srorr

Fonden kommer att kunna lämna lån och lånegarantier inte till, däremot teckna aktier i, företag i u-länderna. l första hand skall fonden verka i huvudmottagarländerna för det norska biståndet. Den kommitté som utfärdat tillämpningsbestämmelser har diskuterat och landbegränsningen övervägt en utvidgning till den grupp av länder som är berättigade till lån från Världsbankens s. k. “tredje fönster. Denna grupp av länder hade upp till 520 dollar per capita BNP år 1975. Diskussionen har inte lett till något bestämt resultat. NORAD har inlett en undersökning för att se på förutsättningarna för norska företags direkta investeringar i huvudmottagarländerna för det norska biståndet, och man tycks vara i första hand inställd på att avvakta resultatet av denna undersökning. [arbetsgruppen har också diskuterats hur kravet på utvecklingseffekt skall definieras. Man har kommit fram till att projekten så långt möjligt bör bidra till att skapa nyttig varuproduktion eller nyttiga tjänster i värdlandet,

l

114 Bilaga 2

- arbetsplatser som förbättrar de ekonomiska och sociala skapa lönsamma villkoren i regionen, - förbättra genom importbesparing eller exportökbetalningsbalansen ning, - för annan ekonomisk verksamhet, lägga grunden - eller förädla värdlandets egna råvaror, utnyttja - utbildning av lokal arbetskraft på alla nivåer, ge en systematisk - lokaliseras till relativt näringssvaga områden, - bidra till att höja värdlandets teknologiska nivå, - använda en teknologi som är anpassad till vederbörande u-lands behov.

4.5 Villkor/ör kapiralinsarser Den norska fonden kommer att ställa som krav att ett norskt företag medverkar med kapital och know-how i de projekt som fonden finansierar. I förarbetena till förslaget om en norsk fond har man också förutsatt att det privata norska engagemanget avvecklas efter någon tid, så att u-landet erhåller ett lönsamt företag, som det självt har kontrollen över. Genom en på detta sätt inbyggd nedtrappning av det norska privata intresset minskar man också risken för nationalisering. kommer dessa att i allmänhet innehålla ett Vad gäller fondens lånevillkor lånetiden till den gåvoelement på 25 %. Fonden kommer att försöka begränsa att komma och tid det tar för företaget i u-landet igång med produktionen klara återbetalningen. I diskussionerna om fondens utlåningsverksamhet har man också resonerat om möjligheterna att lämna synnerligen mjuka lån för infrastrukturinvesteringar i anslutning till industriprojekt.

4.6 Tekniskt bistånd m. m. inom NORAD som sysslar med fonden skall sörja för Den personal information och kontaktförmedling i syfte att främja uppkomsten av ett samarbete mellan företag i Norge och företag i de u-länder som mottar norskt bistånd. Däremot har det inte ansetts nödvändigt och lämpligt att i fondens tekniskt bistånd, som ju redan tillhandahålls av andra enheter regi utbjuda inom NORAD.

5 Commonwealth Development Corporation (CDC),

Storbritannien

5.1 Kort karakteristik år 1948 som ett allmännyttigt företag med syftet att CDC grundades förbereda Englands dåvarande kolonier för självständighet genom att stärka deras produktiva grundstruktur. CDC skiljer sig från andra utvecklingsbanker genom att dess verksamhet i första hand styrs av utvecklingslän-

Bilaga 2 115

dernas egna behov och att det riktar sina insatser mot fattigare länder. Huvuddelen av insatserna gäller infrastrukturprojekt, vars ekonomiska resultat märks först på lång sikt. Det finns inte något bestämt samband mellan CDC insatser och engelska företags som det finns t. ex. hos motsvarande inrättningar i Västtyskland och Danmark. Kravet på investeringarnas lönsamhet och sunda ledningsprinciper betonas dock även i CDCs verksamhet.

5.2 Organisation och personal Ledamöterna av CDCs styrelse utnämns av utvecklingssamarbetsministern. Yrkeskompetens och erfarenhet av utvecklingsfrnansiering är kriterier för val. F. n. finns det inte någon representant för den offentliga förvaltningen i styrelsen. Företagsledningen består av verkställande direktör, avdelningschefer och föreståndare for de regionala kontoren. F. n. består den fasta personalen av 350 anställda, som arbetar på huvudkontoret, på sex regionala kontor, fyra u-landskontor samt inom projekt som CDC finansierar.

5.3 Medel för verksamheten CDC får medel för sin ñnansieringsverksamhet genom lån från finansministeriet. De medel som beviljas till projekt inom jordbrukssektorn belastas med fast ränta på 3 %. För statliga lån som går till andra projekt betalas fast ränta på 6 %.

5.4 Verksamhetens innehåll i stort Värdet av CDCs investeringsportfölj utgjorde vid utgången av 1975 ca 170 milj. pund, fördelat på 240 projekt. Nya åtaganden under 1976 uppgick till 38 milj. pund. CDCs verksamhet inskränktes länge till samväldets medlemsländer. Under de senaste åren har några andra utvecklingsländer tagits med bland mottagarländerna. Därvid har man som kriterium bl.a. använt landets förmögenhet (BNP per capita under 375 dollar). Antalet länder ökar hela tiden.

Tabell 5.1 Geografisk fördelning av CDCs investeringar (andelar 1 procent vid utgången av 1975)

116 Bilaga 2

CDC har en inriktning på sin verksamhet som klart skiljer sig från övriga utvecklingsbolag: hälften av bolagets investeringar har gått till infrastrukturprojekt och jordbrukssektorn (inkl. utveckling av alla slags förnyelsebara naturtillgångar) är det närnäst viktigaste investeringsobjektet. CDC är delägare i utvecklingsbanker i ett flertal samväldesländer. Den branschvisa fördelningen av CDCs insatser redovisas i tabell 5.2.

5.5 Villkor/ör kapitalinsatser CDC kan satsa kapital i form av aktieteckning, lån eller lånegarantier utan några formella restriktioner beträffande mängd och proportion mellan de olika formerna. Villkoren vid utlåning betecknas som affärsmässiga. Räntan på de lån som beviljas till projekt för utvecklande av naturtillgångar är 6,0-6_5 % och räntan på andra lån varierar i allmänhet mellan 7 och 9 %. Lokala utvecklingsbanker och andra internationella finansieringsinrättningar, såsom Världsbanken, deltar ofta gemensamt med CDC i finansieringen. Lånetiden är högst 20 år och andra lånevillkor bestäms speciellt för varje projekt. De egna kapitalplaceringarna försöker CDC sälja till marknadspris till de övriga delägarna i det företag som finansieras. Ibland måste man bevilja lån till företag för att dessa skulle kunna köpa CDCs andel. Benägenheten att sälja andelar i projekt beror i viss mån även på det årliga likviditetsläget och möjligheterna att få tilläggslinansiering för verksamheten från staten.

5.6 Tekniskt bistånd m. m. Av det föregående har framgått att CDC inte, som många andra utvecklingsbolag, räknar med att företag i bolagets hemland skall svara för tekniskt kunnande, företagsledning och utbildning i den omfattning som krävs för varje enskilt projekt. CDC har i stället en stor egen personalstyrka, som kan värdera projekt och övervaka deras genomförande. CDC rekryterar också experter för att medverka i projekt som stöds av bolaget. Sådana experter utför ofta uppgifter av en art som liknar biståndsorganens tekniska biståndsverksamhet, t. ex. som ledare av utbildningsaktiviteter inom jordbrukssektorn.

Tabell 5.2 Branschvis fördelning av CDCs investeringar (andelar i procent vid utgången av 1975) Bransch Andel

Infrastruktur 49.8 Jordbruk, skogsbruk och andra för-

Bilaga 2 117

CDC låter ofta utföra förundersökningar av intressanta projektförslag. CDC följer upp sina insatsergenom att placera representanter i styrelsen för företag som fått stöd och lämnar viss central service till sådana företag, t. ex. för marknadsföring av företagets produkter eller inköp av utrustning och förnödenheter.

6 Deutsche Gesellschaft für wirtschaftliche Zuzammenarbeit

(Entwicklungsgesellschaft) mbH (DEG),

Västtyskland

6.1 Kort karakteristik DEG bildades år 1962 i det dubbla syftet att främja industriell utveckling i uländerna och öka de direkta privata tyska investeringarna i dessa länder. DEG är ett aktiebolag som ägs av tyska staten.

6.2 Organisation och personal

DEG leds av en styrelse med 13 medlemmar utsedda av biståndsministern. Av medlemmarna representerar fyra staten och nio det privata näringslivet. DEGs personal uppgår för närvarande till 185 personer, fördelade på en avdelning för “promotion” med cirka 15 tjänstemän, en avdelning för projektverksamheten med cirka 75 tjänstemän samt en administrativ avdelning jämte olika interna servicefunktioner.

6.3 Medel för verksamheten DEG använder sig nästan uteslutande av sitt aktiekapital för att finansiera sina olika investeringar. Aktiekapitalet har höjts åtskilliga gånger och uppgår för närvarande till 600 milj. D-mark. har beslutat Regeringen att höja aktiekapitalet ytterligare till 700 milj. D-mark under 1977. Detta kapital tillförs DEG från biståndsbudgeten. DEG har också bemyndigande att låna på den tyska kapitalmarknaden och kommer sannolikt att ta upp ett mindre lån i år. Räntan på ett sådant lån kommer att ligga på nivån 7 96.

6.4 Verksamhetens innehåll i stort DEG stöder uppkomsten av joint ventures mellan företag i Tyskland och företag i u-länderna. Bolaget faster stort avseende vid det tyska företagets aktiva medverkan för att försäkra sig om att projektet är sunt från industriell och teknisk synpunkt. DEG satsar när det gäller egna personella resurser framför allt på kunnande om u-länder och om internationell och finansiering förutsätter att det deltagande skall stå för den industriella tyska företaget sakkunskapen för det projekt det är fråga om. DEG syftar till att uppnå en årlig volym på nya åtaganden i storleksordningen 100 milj. D-mark. De sista åren har nivån legat runt 80 milj. D-mark. DEG har sedan 1962 investerat 464 milj. D-mark ica 200 företag i 60 u-länder. DEG beräknar att totala investeringarna i dessa projekt uppgår till fem gånger

118 2 Bilaga

DEGs insats. Lån till lokala utvecklingsbanker är enligt DEG ett viktigt och lämpligt till direkta i u-landsföretag. Genom deltagande i komplement satsningar får DEG kännedom om utvecklingstendenser i usådana utvecklingsbanker landets industri. Utvecklingsbankerna betraktas av DEG som ett slags regionalt kontaktnät. Den branschvisa fördelningen av DEGs investeringar framgår av tabell 6.1. Påfallande visar, den stora andel av DEGs kapital som är, som tabellen placerats i utvecklingsbanker i olika u-länder. [fråga om geografisk spridning kan man notera att DEG kommit att bli särskilt engagerat i Afrika. Fördelningen framgår av tabell 6.2. Tabell 6.2 visar också hur DEGs investeringar förhåller sig till de privata i u-länderna i sin helhet, vilka senare värderades till tyska investeringarna totalt ca 14 miljarder D-mark vid utgången av 1976. Avjämförelsen framgår inom industrin. Till en att DEGs satsningar inte följer investeringsmönstret del har DEGs länderval samband med ansträngningarna inom den europeiska gemenskapen att knyta Afrika närmare till Europa. DEG anser sig emellertid fritt att utan påtryckningar från den tyska regeringen välja projekt. DEG förutsätter att värdlandet är berett att medverka i en företagsform som för den tyske partnern att arbeta på samma villkor som den gör det möjligt

lokala partnern. Detta har fått till följd att länder med ett socialistiskt system

uteslutits från stöd av DEG:

Tabell 6.1 Branschvis fördelning av DEGs investeringsportfölj vid slutet av 1976 (procent)

Andra

0.6 Ovrigt Summa 100,0

Tabell 6.2 Geografisk fördelning av DEGs investeringar och privata tyska investeringar i u-Iänderna vid slutet av 1976 (procent av totala värdet)

Kontinent DEGs investeringar Totala privata tyska investeringar i u-länder

Europa Summa 100 100

Bilaga 2 119

6.5 Villkor/ör kapiralinsarser DEG har från början satsat relativt mycket på aktieplaceringar. Undan för undan har dock andelen riskkapital i form av lån ökat. För närvarande är i relationen 55 % lån och 45 % aktier. DEG avsåg från början att avveckla sina riskkapitalsatningar inom en period av 6-8 år. Detta visade sig orealistiskt. Genomsnittstiden för ett DEGengagemang ligger nu på nivån 12-15 år. DEG begär i princip att den egna aktieplaceringen skall ge avkastning men är beredd att avstå från sådana krav under förhållandevis långa inledningsperioder. DEG faster också stort avseende vid att den tyska partnern satsar eget nytt- kapital ide projekt som stöds av bolaget. Enbart företagsledningskontrakt räcker enligt DEGs uppfattning inte som garanti för att säkra det tyska företagets långsiktiga intresse. DEG är också i princip negativ till att låta tyska företagets kunnande och begagnad utrustning ingå som apportegendom i ulandsforetaget. DEGs lånevillkor betecknas som kommersiella. Räntesatsen ligger på nivån 8-9 % men kan för speciella projekt i speciella länder minskas till neråt 6 96. Amorteringstiderna rör sig om 12 upp till 15 år med en amorteringsfri period på tre till fem år. Bolagets lånevillkor och avkastningskrav hänger nära samman med kostnaden for dess egen anskaffning av medel för verksamheten. Eftersom man hittills kunnat arbeta med ett aktiekapital som stått till DEGs förfogande utan några speciella förräntningskrav från tyska staten, har bolaget kunnat bedriva sin investeringsverksamhet på villkor som är mjukare än rent kommersiella. Det är svårt att exakt ange skillnaderna, som också varierar från tid till annan och mellan olika projekt. DEG brukar internt och fören viss period ställa upp vissa forräntningskrav mot bakgrund av en långtidsplan för de egna kostnaderna.

6.6 Tekniskt bistånd m. m. DEG faster stort avseende vid sin roll som “forridare” till tysk industri i uländerna och som kontaktman mellan tyska företag och myndigheterna i olika u-länder. DEG brukar regelbundet sätta igång speciella kampanjer för att intressera tysk industri för olika u-länder. Man anser att en sådan verksamhet är nödvändig for att övervinna tveksamheten inom tysk industri, speciellt inom den medelstora, mot u-landssatningar. Denna tveksamhet förklaras till en del av brist på kapital och till en del av brist på erfarenheter av etablering utomlands. Jämfört med företag i USA, Frankrike och England kännetecknas tyska företag av stor exporterfarenhet men liten erfarenhet av utlandsetablering. Utöver den förmedlande verksamheten kan DEG i viss utsträckning finansiera förstudier. DEG samarbetar med de statliga företag som är ansvariga för det tyska tekniska biståndet respektive för de tyska utvecklingskrediterna. Detta samarbete har en informell karaktär. I allmänhet lyckas det dock for de berörda organen att komplettera varandras insatser, till exempel i den formen att utbildningsinsatser kommer till stånd parallellt med DEGs investeringsverksamhet. Bolaget anser att flera åtgärder behövs för att främja tyska investeringari u-

120 Bilaga 2

länderna: investeringsgarantier, investeringsskyddsavtal, dubbelbeskattningsavtal, speciella skattelättnader i Tyskland, utbildningsaktiviteter osv. DEG låter sig i allmänhet representeras i styrelsen för de företag som bolaget stöder.

7 Overseas Private Investment Corporation (OPIC), USA

7.1 K orr karakteristik Den amerikanska kongressen beslöt 1969 att inrätta OPlC som ett allmännyttigt företag med uppgift att främja överföringen av privat amerikanskt kapital och kunnande till u-länderna. OPlCs verksamhet betraktades som ett komplement till biståndsverksamheten. OPlCs viktigaste funktion har varit att lämna investeringsgarantier. Därutöver finansierar OPIC projekt inom den privata sektorn i u-Iänder genom att lämna lån och lånegarantier till amerikanska företag.

7.2 Organisation och personal Den amerikanska regeringen undersöker sedan flera år möjligheten att överllytta OPlCs verksamhet till den privata sektorn. Dessa försök har lett till ett omfattande samarbete mellan OPIC och en grupp privata försäkringsbolag, men OPIC består tills vidare som ett offentligt, allmännyttigt företag. Stat och näringsliv delar på platserna i OPlCs styrelse om elva medlemmar. Statens och utrikesdepartementets inflytande markeras av att det amerikanska biståndsorganets, AlD, chef också är ordförande i OPlCs styrelse. OPIC har 130 anställda, varav 110 sysslar med forsäkringsverksamhet och 20 med utlåning.

7.3 Medel för_finansieringsverksamheten OPIC har rätt att ställa lånegarantier, på amerikanska statens risk, till högst 750 milj. dollar under förutsättning att företaget alltid håller en egen garantireserv på minst 25 % av det garanterade beloppet. OPlCs ursprungliga aktiekapital om 40 milj. dollar, jämte reserverade vinstmedel om 10 milj. dollar, bildar tillsammans en investeringsfond på 50 milj. dollar som får användas för utlåning.

7.4 Finansieringsverksamherens innehåll i stort Värdet av OPlCs investeringsportfölj var per den 30 juni 1976 (i milj. dollar):

Lånegarantier

Bilaga 2

Den årliga volymen på garantierna har varit ca 50 milj. dollar medan lånen, från en blygsam nivå, kommit upp till 25-30 milj. dollar under de allra senaste åren. Av totala investeringar per den 30 juni 1976 föll 72 % på Asien, 19 % på Latinamerika och 9 % på Afrika. Enligt kongressbeslut från år 1974 skall OPIC prioritera u-länder med en BNP per capita på mindre än 450 dollar (i 1973 års värden). Av dessa (66) uländer har OPIC satsat speciellt på några som visat positiv attityd till privata utländska investeringar. Under 1976, t. ex., gjorde OPIC speciella ansträngningar för att främja projekt, under medverkan av amerikanskt privat kapital, i - Latinamerika: Honduras, EI Salvador, Haiti, Bolivia, Ecuador och ParagUaY» - Afrika: Kenya, Elfenbenskusten, Kamerun, Botswana, Lesotho och Swaziland, - Asien: och Thailand. Philippinerna, Malaysia För att anpasssa verksamheten till de små och fattigare u-ländernas behov söker OPlC ökat samarbete med mindre och medelstora amerikanska företag. OPIC prioriterar också sådana sektorer som passar for småindustri och livsmedelsproduktion. I början gick nästen tre fjärdedelar av OPlCs investeringar till amerikanska storföretag medan denna andel nu minskat till hälften. OPIC har noterat ökade krav på sin egen kapacitet för att klara denna selektivitet.

7.5 Villkor/ör kapitalinsarser

OPIC begränsar sin insats till 50 96 av projektkostnaden och räknar med att ett amerikanskt företag, andra långivare och lokala finansiärer satsar återstoden. Villkoren för OPlCs direkta lån betecknas som kommersiella. OPIC tar emellertid risker som andra källor till lângfristigt kapital inte är beredda att ta. OPIC understryker att företaget ägnar sig åt projekrfinansiering, dvs. att man ser mer till projektet än till låntagaren för att bedöma den egna risken. Målet är att verksamheten skall vara självñnansierande. OPIC lånar till fast ränta på 7-12 år. Lântagaren, som vanligen är det amerikanska företag som går in i u-landsprojektet, måste åta sig en overrun agreement” dvs. ett åtagande att skaffa alla de medel som behövs for att få projektet komplett och i drift utöver vad som kan ha ingått i den ursprungliga ñnansieringsplanen. För lån som garanteras av OPIC gäller de villkor som erbjuds av den berörda, amerikanska, linansieringsinstitutionen. Medel som ställs till förfogande genom OPlCs lån eller Iånegarantier måste användas för upphandling i USA.

122 2 Bilaga

7.6 Tekniskt bistånd m. m. Genom sin erfarenhet av investeringsprojekt i u-länderna anser sig OPlC kunna spela en betydande roll som rådgivare till intressenter i USA och uländer. OPIC kan i vissa fall dela förstudiekostnader med potentiella amerikanska investerare.

Bilaga 3 Modeller för utvecklingsbolag

Alternativ A B C Aspekt Konventionell lösning Variant i syfte att Utpräglad biståndsproñl främja biståndspolitiska mål

1 Funktion och syfte Statlig stimulans till Som A med sil och Statligt bistånd till överföring av privat tratt lör att ta speciell industriell verksamhet i ukapital och kunnande hänsyn till u-Iandets landet, med eller utan till Företag i u-länder önskemål och behov medverkan av företag i i eget kommersiellt samt till hemlandets hemlandet. intresse och u-landets biståndsmål. intresse av industriell utveckling. 2 Struktur 2.1 Form självständig juridisk Självständig juridisk Osjälvständig fond under person person (bolag eller biståndsministern eller (bolag eller fond) fond) med bistånds- biståndsmyndigheten. ministern som huvud» man 2.2 Ägare Staten eller stat/ privata Staten Staten 2.3 Styrelse Stat/ privata Stat/privata med Stat/privata med ordförande ordförande utsedd av utsedd av biståndsministern biståndsministern och speciella regler för att säkra biståndsrepresentantens inflytande. 2.4 Personal Añärsmässigñ Specia- Som A med påspädning Samma krav som på lisering på dels inter- från samhällsekonomer personal inom biståndsnationell finansiering, och projektbedömare myndigheten. dels vissa u-landsmarknader. 3 Medel för verksamheten Aktieteckning, statens Utnyttjande av Biståndsbudget. andel från anonym biståndsbudget i kapitalbudget. Möjlighet proportion till ökat till upplåning i statlig inflytande för biståndsiinansieringsinstitution organen eller i relation eller på kapitalmark- till användningen av naden. medel för speciella biståndsändamål (uppmjukning av villkor, gåvor av tekniskt bistånd). l övrigt som A.

124 Bilaga 3 SOU l977z77

Alternativ A B. C Aspekt Konventionell“ lösning Variant i syfte att främja Utpräglad biståndsproñl biståndspolitiska mål

4 Verksamhetens innehåll i stort 4.1 Volym, omsätt- Katalytisk målsättning Nationell biståndspolitik Troligen tendens till färre. ning =ju fler och ju större ger svårare projekt, större insatser, samordnade medfinansiärer, dess större egen andel i med biståndsverksamheten bättre. Snabb omsättning det enskilda investe- i övrigt. på investeringsportfoljen ringsobjektet och trögare omsättning i portföljen. 4.2 initiativ till in- Vanligtvis företag i Mera utrymme for Eventuellt från u-landet, sats. hemlandet. egna initiativ, “invest- Egna initiativ med ment promotion, utgångspunkt i u-landshandledning. önskemål. 4.3 Geografisk sprid- Koncentration i linje Särskilda ansträngningar Begränsning av verksamning med Företagens prefe- for att främja inves- heten till länder som renser till u-länder teringar i länder som prioriteras i biståndssamsom redan nått viss prioriteras i bistånds- arbetet. grad av industrialisering, samarbetet, även som erbjuder en länder med centralkommersiellt intressant planerad ekonomi om marknad och som har dessa så önskar. marknadsekonomi. 4.4 Sektorinriktning Industri i ordets Industri med försiktighet Industri och anknytande bredaste bemärkelse. beträffande vissa infrastruktur. Eventuellt utveck- sektorer (exploatering Utvecklingsbanker. lingsbanker. av naturtillgångar, Yrkesundervisning. turism). Eventuellt utvecklingsbanker. 5 Villkor/ör kapi- Aktieteckning parallellt Som A med ytterligare Inte nödvändigt aktietecktalinsars med insats av hemlands- stimulansmoment i ning (egen eller hemlandsföretag. Riskbärande form av a) blygsamma företag). Lån på benefika lån på “kommersiella” avkastnings- och villkor (vem får förmånen villkor. Möjlighet avvecklingskrav av subventionen, företag också ställa forränt- beträffande aktier b) eller värdland?) ningskrav under gynnsamma avbetalkommersiell nivå. ningsvillkor, fast ränta, någon uppmjukning av kommersiella räntevillkor med hänsyn till projekt och värdland. 6 Tekniskt bistånd Huvudsakligen genom Som A plus subven- Biståndsinsatser av alla m. m. information och iden- tionerade åtgärder i slag i den omfattning tifiering av investe- form av studiebesök, mottagarlandet begär. ringsmöjligheter och sektorstudier, insatser partners. Förmedling for att främja uppkomav ytterligare kapital. sten av gemensamma Förstudier. Styrelse- företag i speciella länder. representant. Företagsledning och utbildning genom hemlandsforetag.

sou 1977:77

4 -

Bilaga Industribistånd 1977 en Översikt av

aktuella insatser SIDA

genom

Nedan lämnas låndervis en kortfattad redogörelse för de olika projekt inom industriområdet som SIDA medverkar i. De flesta projekten befinner sig i förberedelse, projekterings- eller byggnadsskedet; endast i få fall har varuproduktionen kommit igång. Detta beror på att mottagarländerna först under senare år kommit att efterfråga svenskt industribistånd.

l Bangladesh

1.1 Karnaphuli Paper Mills Ltd Statligt företag som tillverkar massa och papper av främst bambu. Pappersbruket, ca 40 år gammalt, är nedslitet, produktkvaliteten låg och driftskostnaderna höga. Celpap AB, Norrköping, lämnar forslag på omedelbara och långsiktiga åtgärder. SIDA betalar konsultinsatsen (ca 2,0 milj. kr) som f. n. pågår och troligtvis även nyanskaffningar av maskiner och annan utrustning för 20-30 milj. kr.Bruket har under flera års tid fått svensk massa såsom varubistånd till en kostnad av ca fem milj. kr. i syfte att höja produktkvaliteten.

1.2 Smäindustri SIDA förbereder f. n. ett stöd till utvecklingen av småindustrien i en av de mest eftersatta regionerna i Bangladesh. En konsultgrupp med representanter från svensk industri och svensk länsförvaltning har föreslagit att Sverige under en fyraårsperiod skall lämna ett projektbistånd till ett värde av 30 milj. kr. Större delen av detta belopp föreslås användas till import av maskiner, reservdelar och råmaterial. Prioritet bör ges till industrier som är arbetsintensiva och som är baserade på huvudsakligen lokala råvaror.

2 Botswana

2.1 Botswana Enterprises Development Unit (BEDU)

BEDU är den enhet inom det botswanska handels- och industriministeriet som ansvarar för småindustriutvecklingen i landet. BEDU stöder företagen genom att hyra ut fabrikslokaler - i vissa fall även maskiner - genom

lO

126 Bilaga 4

utbildning, gemensamma uppköp av råmaterial och genom att lämna lån för rörelsekapital. Sedan 1973 har med BEDUs hjälp ett 50-tal småföretag etablerats med sammanlagt 500 anställda och en årsomsättning av omkring åtta milj. kr. Företagen finns i huvudsak inom byggnads-, textil-, metall- och lädervarubranscherna. Svenskt bistånd till småindustriprogrammet i form av pengar och personal tio milj. kr. för åren 1974-1977. SIDA har också utgår med sammanlagt finansierat konsultstudier bl. a. för tillverkning av betongvaror, tegel och skolmöbler. Upphandling av konsulter för kalk-, cement- och lädervarutillverkning pågår. För perioden 1978-1981 har Botswana begärt svenskt stöd med 30 milj. kr. Ett 100-tal nya industrilokaler skall byggas och utrustas. I planerna för den fortsatta av småindustrien i Botswana lägger BEDU stor vikt utbyggnaden vid samarbetet med svenska företag.

3 Cuba

3. 1 S kolbokstryckeri En del av det svenska stödet till Cubas undervisningssektor, ca 70 milj. kr., har avsatts för uppförande av ett skolbokstryckeri i Palmasoriano, Oriente. Tryckeriet kommer att ha en kapacitet om ca 30 miljoner volymer per år, och blir därmed ett av världens största tryckerier av sitt slag. SWECO & Mannerstråhle) har deltagit vid projektering av (Kjessler Cirka en tredjedel av tryckeriutrustningen har tryckeriet och vid inköp. inköpts i Sverige.

4 Etiopien

4.1 Byggnadsmaterial

Som ett resultat av ett flerårigt svenskt stöd till Etiopiens byggnadssektor togs fram i laboratorieskala. Materialet består av lokalt ett nytt byggnadsmaterial tillgängliga råvaror (gips, pimpsten, kalk). Dessa finns i hela Östafrika, varför sannolikt skulle kunna produceras och komma till byggnadsmaterialet användning i åtskilliga länder. För att pröva materialet och tillverkningsprocessen kommer en forsöksfabrik att byggas för ca tre milj. kr. År 1979 räknar man med att etablera en fullskalefabrik. Utrustningen levereras från Sverige. Ett svenskt HIFAB, kommer att tillsammans med projektledningsföretag, etiopiska myndigheter att svara för projektledning och utvärdering.

4.2 Barnmatsti/Iverkning Som en del av det svenska stödet till Etiopiens hälsovårdssektor har en särskild s. k. Faffa, tagits fram. Den har tillverkats i en mindre barnmat, försöksfabrik och sålts bl. a. till internationella hjälporganisationer. Etiopien ämnar nu bygga en fullskalefabrik med svenskt finansiellt stöd, ca sex milj.

Bilaga 4 127

kr., för att tillverka Faffa och andra barnmatsprodukter. De skall säljas även på den kommersiella marknaden. Svenska experter och konsulter har medverkat till att utveckla produkterna och tillverkningsprocessen och kommer att hjälpa till med att genomföra projektet.

4.3 Landsbygdsutveckling

SIDA stödjer ett landsbygdsutvecklingsprojekt (ARDU tidigare benämnt CADU)i Etiopien sedan 1966. Det svenska stödet har hittills uppgått till ca 72 milj. kr. Utveckling av mindre industriföretag ingår som en liten del i projektet; i första hand tillverkning av redskap och utrustning för lantbrukarna samt förädling av jordbruksprodukter.

5 Guinea Bissau

5.1 Smâinduslri Våren 1976 ingicks avtal om svenskt småindustristöd. Guinea Bissau har bl. a. med hjälp av en svensk konsultgrupp valt ut och granskat följande projekt: Tre tegelbruk, ett snickeri, ett garveri, en renings- och tappningsanläggning för honung, en mekanisk verkstad, ett gjuteri, en väskfabrik samt upprustning av några befintliga sågverk. Kostnaderna för projekten har beräknats till mellan 20 och 25 milj. kr. Svensk expertis från företag och konsultfirmor förbereder och medverkar vid genomförande av projekten. För garveri, mekanisk verkstad och gjuten sker samarbete med portugisiska företag. För att underlätta insatsens genomförande har industriministeriet i Guinea-Bissau förstärkts med svensk expertis och byggnadsfrågorna lagts ut på ett svenskt projektledningsföretag.

6 Indien

6.1 Export av indiska indusrrivaroi Med ”The Trade Development som är ett centralt Authority” (TDA), exportfrämjande organ i New Delhi, har SIDA sedan 1974 ett samarbetsavtal för export till Sverige av indiska elektronik-, smides- och läderprodukter. Projektet omfattar följande faser: Undersökning av Sverige som potentiell marknad; undersökning av Indiens leveranssituation; sammanförande i Sverige av 19 utvalda indiska leverantörer med potentiella svenska köpare för konkreta affársdiskussioner; utbildning och träning i Sverige på produktsidan av representanter från indiska företag som fått positiv kontakt med svenska företag; hjälp från svensk sida med kvalitetskontroll och produktionsproblem. Projektet genomförs med hjälp av svenska konsulter och importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD). Lovande resultat har nåtts. Flera av de indiska företagen har fått order från Sverige och andra har knutit kontakter med agenter, importörer, förbrukare

128 4 Bilaga

och detaljister. i Sverige har emellertid medfört en viss Konjunkturläget Försiktighet från de svenska Företagens sida att köpa från nya leverantörer. Vidare har indiska företag i ifrågavarande branscher under senare tid lyckats vilket minskat företagens intresse och väl på USA-marknaden, något möjligheter att sälja till Sverige. SIDA och TDA har slutit avtal om att satsa på liknande projekt för andra produkter under de närmaste åren.

7 Kenya

7.1 School Equipmem Production Uni! (SEPU)

SEPU tillverkar läromedel för ämnena fysik, kemi och biologi. Syftet är att förbättra den naturvetenskapliga undervisningen både vad avser innehåll och metoder. Det totala svenska bidraget uppgår till 5,2 milj. kr., varav 2,7 milj. kr. avser personalbistånd. Tre svenska experter är verksamma inom projektet. Svenska medel har använts för uppförande av byggnader, inköp av maskinutrustning och utvecklingskostnader. Sedan november 1976 fungerar SEPU som ett självständigt företag under ledning av sju “delägare” representerande olika berörda kenyanska myndigheter.

7.2 Småindusrri Avtal om svenskt stöd till småindustrien i Nyanza Province i västra Kenya slöts 1973 och 1974. Projektet innebär att ca 24 industriföretag skall etableras i provinshuvudstaden Kisumu samt ytterligare ett antal i mindre orter. Hittills har nio industrier kommit igång. Det svenska biståndet uppgår till ca 19 milj. kr. Bristen på kompetenta kenyanska företagare - med visst eget kapital utgör ett stort problem. Försök att inleda samarbete med svenska företag har påbörjats.

8 Laos

8.1 Skogsindusrri Det svenska biståndet till Laos bör enligt landets myndigheter i forsta hand användas för utveckling av skogssektorn. Eftersom över 50 % av landets yta är täckt av skog finns goda naturliga förutsättningar för en skogsindustri. av trävaror, som redan svarar för över hälften av landets Exporten kan i framtiden utökas väsentligt. l samarbete med svenska exportinkomster, experter avser SIDA under hösten 1977 företa en grundläggande utvärdering Denna studie skall även ge rekommendationer för och analys av sektorn. av det svenska biståndet. En tänkbar utveckling är att svenska användningen medel sikt kommer att inriktas på en förstärkning av landets på kon administrativa kapacitet, kartläggning av råvarusidan samt en upprustning av befintliga sågverk och möbelindustrier. På längre sikt kan nya och större projekt komma att aktualiseras.

Bilaga 4

9 Lesotho

9.1 Industri Sedan ett par år har underhandsdiskussioner forts med planerings- och industriministerierna i Lesotho om svenskt stöd till industrisektorn. l samband med den ökning av biståndsramen som genomförts fr. o. m. budgetåret 1977/78 har Lesotho begärt svenskt stöd till utvecklingen av landets industrisektor. För närvarande undersöks svensk medverkan i nâgra konkreta projekt: tillverkning av gummiprodukter, leksaker och träskor. Kontakter med svenska Företag inom dessa branscher har etablerats.

10 Moçambique

10.1 järnmalm Moçmbiques järnmalmstillgångar kan vara ekonomiskt exploaterbara. De är emellertid otillräckligt kartlagda. LKAB gjorde 1976 en förberedande utredning som betalades av SIDA. Under 1977 genomför LKAB International AB en undersökning som syftar till att översiktligt kartlägga olika jämmalmskroppars form och sammansättning. Vissa anrikningstester kommer även att göras. Undersökningarna, som är finansierade av svenska biståndsmedel, beräknas kosta knappt fem milj. kr. Studier för ytterligare ca 20 milj. kr. är nödvändiga innan beslut om eventuell brytning och bearbetning kan tas. På sikt kan ett produktionssamarbete mellan Moçambique och LKAB komma att bli aktuellt.

10.2 Skogsindzrsrri Moçambique har betydande skogstillgångar i form av planterade eucalyptusoch tallbestånd. Planteringarna påbörjades av Portugal for ca 25 år sedan i syfte att utgöra råvara fören exportmassafabrik. Moçambique bad under 1975 SIDA om hjälp för att granska detta projektförslag samt om rekommendationer om hur landets skogstillgångar bäst skulle tillvaratas. MoDo Chemetics AB engagerades och har lämnat förslag till ett investeringsprogram under en IS-årsperiod på ca 3 000 milj. kr. Det omfattar skogsplantering, sågverk, spånplattefabrik, högutbytesmassafabrik med en papperslinje samt en sulfatanläggning. Förslagen har mottagits positivt av Moçambiques regering. Investeringsstudiema beräknas kosta ca sju milj. kr. SIDA kan komma att anslå medel for att anpassa och utveckla en ny teknik i anslutning till detta projekt.

1 1 Portugal

1 1.1 Pyrir (svavel/cis) I Portugal finns en av världens största fyndigheter av pyrit, ca 200 milj. ton. Portugals regering har tillsatt en utredningsgrupp med uppgift att utarbeta en utvecklingsplan för pyritindustrin och 1976 bad man om svensk medverkan i

4 130 Bilaga

detta arbete. LKAB engagerades för en förberedande undersökning. Nu skall utredningsgruppen försöka finna och utvärdera olika processer för pyritindustrin i gruvorna. Flera och införa och följa upp nya brytningsmetoder sannolikt att anlitas för bl. a. testförsök. lnsatsen svenska företag kommer beräknas kosta ca 7 milj. kr. och pågå drygt två år. Som resultat av insatsen bli aktuellt mellan portugisiska och svenska kan produktionssamarbete företag.

12 Sri Lanka

-

12.1 Tekniskt bistånd projektplanering

SIDA bereder f. n. en insats som omfattar utbildning av projektplanerare på Sri Lanka. lnsatsen och administratörer syftar till att ge ledande ekonomer inom statsförvaltningen och de statliga industriföretagen bättre kunskaper och uppföljning av invesvad gäller identifiering, formulering, utvärdering teringsprojekt. Utbildningen planeras ske i form av kurser med 2-3 månaders varaktighet och med ca 20 deltagare i varje kurs. Med hjälp av en svensk industrikonsult har SIDA en undersökning av möjligheterna att gjort engagera svenska experter som ledare och föreläsare för kursen i projektplavisar att det i Sverige finns ett förhållandevis stort nering. Undersökningen intresse att medverka i genomförandet av dessa kurser.

13 Swaziland

13.1 Smâindustri ILO och UNIDO stödjer sedan 1970 ett småindustriprojekt som syftar till att anlägga industribyar i sex orter. Därtill kommer svenskt stöd, vilket fram till 1980 beräknas komma att uppgå till ca sex milj. kr. Dessa medel används bl. a. till att anlägga ett gjuteri samt till att inleda samarbete med svenska företag. Aktuella samarbetsprojekt är tillverkning av linjaler, klädhängare, konstglas, sängbottnar m. m.

14 Tanzania

14.1 Tanzania Investment Bank (T 1B) TIB är ett tanzaniskt som lämnar långfristiga lån till statligt utvecklingsbolag i lönsamma och samhällsekonomiskt motiverade eller gör aktieinvesteringar liksom till turism, storjordbruk etc. Sverige har projekt inom industrisektorn gjort tre insatser genom TIB på 15 milj. kr., 16 milj. kr. och 150 milj. kr. De två har finansierat ett tiotal projekt. Dessa projekt har inte första insatserna innehållit ett direkt svenskt företagsengagemang. Inom ramen för en tredje biståndsinsats på 160 milj. kr. (vilket täcker budgetåren 1976/ 77-1979/ 80) att finansieras med kommer förmodligen något eller några av de projekt svensk företagsanknytning som f. n. diskuteras (aktuella svenska företag är

Bilaga 4 131

ASSI, Gustavsberg, Nitro-Nobel, Cementa, Kalmar Verkstad, Saab-Scania och Skandiaverken). Svenskt personalbistånd har lämnats till TIB bl.a. till ledningen av bankens Operations Department.

14.2 Tanzania Industrial Studies and Consulting Organization

(TISCO) TISCO skapades 1976 som ett led i Tanzanias strävan att minska beroendet av utländska teknologiska källor och att skapa en inhemsk basresurs för konsultutredningar inom industrisektorn och för industriellt utvecklingsarbete och forskning. Den svenska insatsen avser medverkan i rekrytering av 13 utländska experter. Ett kontrakt har tecknats med den svenska konsultgruppen The Consultants om tillsättande av sex befattningar (varav två har utkontrakterats till underkonsulten Allmänna Ingenjörsbyrån). Sju befattningar är under rekrytering i Indien. Härigenom ges TISCO en spridning i den teknologiska basen för sin verksamhet. Biståndsinsatsen omfattar tio milj. kr. under en treârsperiod.

14.3 Small Industries Development Organization (SIDO)

Till det tanzaniska småindustriorganet SIDOs program för perioden 1976/ 77-1979/ 80 utgår 40 milj. kr. Insatsen omfattar byggande av ett industrihus i Arusha, stöd till småindustrin på bynivå och ett centrum för anpassad teknologi, kreditprogram, utveckling av SIDOs regionala organisation samt utbildningsinsatser. Inom insatsen ingår en komponent, Sister Industry Arrangement, som innebär ett nära Företagssamarbete mellan tanzaniska och svenska småföretag för etablering av gjuten och för tillverkning av elektriska skåp, linjaler, skruvmejslar, desinfektionsmedel etc. För den svenska delen av samarbetet svarar Forsheda Idéutveckling AB inom ramen för ett avtal med SIDO Bolaget har besökt Tanzania tillsammans med representanter for några svenska företag. Förhandlingar fors mellan SIDO och företagen med syftet att få till stånd produktionssamarbete vid industrihuset i Arusha i början av 1978.

14.4 Tanzania Bureau qfStandards (TBS)

En viktig komponent i Tanzanias önskan om ökat teknologiskt oberoende är att skapa en egen nationell standard såväl inom industriområdet som inom andra områden. Sveriges Standardiseringskommission kommer att medverka.

14.5 Stöd till metal/industri och kemisk industri Inom ramen för det svenska industribiståndet har Tanzania prioriterat samarbete med svensk industri och SIDA inom särskilt två branscher, metallindustrien och den kemiska industrien.

132 Bilaga 4

14.6 Skogsindustriprojekr (Mu/indi Paper Mills) Projektet har beretts sedan 1974 av det tanzaniska utvecklingsbolaget NDC med hjälp av ASSI och det finska konsultföretaget Jaakko Pöyry. Konsortieledare bland tilltänkta finansiärer har varit Världsbanken. SIDA har med konsultmedel inom landsramen finansierat ASSIs och J Ps insatser med totalt ca 2 milj. kr. Projektets kapacitet blir 60000 ton per år. Råvaran utgöres av tall och eucalyptus. Vid full produktion vid slutet av 80-talet kommer fabriken att producera 40000 ton oblekt emballagepapper samt 20000 ton tidnings-, skriv- och tryckpapper. Projektet kostnadsberäknas till knappt en miljard kronor (exklusive bl. a. kostnader för infrastruktur). Kreditanstalt fur Wiederaufbau, Kuwait Arab Fund och Finland utgör tilltänkta finansiärer vid sidan av Världsbanken och Sverige. Den tanzaniska regeringen har nyligen fattat beslut om att gå vidare i projektet. NDC och ASSI har tecknat principöverenskommelse (letter of intent) om ASSIs fortsatta medverkan i projektet. ASSI påtar sig här rollen som huvudrådgivare till NDC under projektets anläggnings- och driftsskede. Upphandling av ett projektledningsföretag har inletts. En konsult för detaljprojektering kommer vidare att utväljas inom kort.

14.7 Keramisk industri En förstudie för NDCs räkning avseende förutsättningarna att upprätta en fabrik för tillverkning av hushållsporslin håller på att slutföras av Gustavsbergs AB. Finansiering av studien sker med svenska bistândsmedel. Diskussioner kommer därefter att inledas mellan Gustavsberg och NDC om fortsatt samarbete.

Sprängämnes/abrik

Sedan 1973 har Nitro-Nobel diskuterat med NDC om möjligheterna att etablera en fabrik för produktion av sprängämnen för civilt bruk. En marknadsundersökning och kompletterande förutsättningsstudie kommer att företas under hösten 1977.

14.9 Tillverkning av järnvägsvagnar Kalmar Verkstad AB har levererat 25 personvagnar till Östafrikanska Gemenskapen EAC. Man hyser förhoppningar att få fortsätta att leverera järnvägsvagnar m. m. direkt till Tanzania efter det att det gemensamma järnvägsbolaget East African Railways upplösts. På godsvagnssidan har KVAB intresse att medverka i etableringen av en sammansättningsfabrik. En förutsättningsstudie utförs f. n. av TISCO.

Bilaga 4 133

14.10 Tillverkning av dieselmotorer Skandiaverken har sedan några år diskuterat med NDC och vattenministeriet tillverkningen av enkla dieselmotorer, som skulle användas för att uppfordra vatten från borrade brunnar. Motorer tillverkade i början av 1930-talet prövas f. n. En viss anpassning av motorerna för att möta tanzaniska krav utförs f. n. av Skandiaverken med finansiering av SIDA.

14.11 Företagsledning inom cementindustrin Cementa har företagit en utredning av den tanzaniska cementindustrien och erbjudit sig att ta på sig ett management-ansvar för de anläggningar som drivs eller upprättas av Tanzania Saruji Corporation. Svensk biståndsfinansiering kan påkallas.

14.12 Konsultutredning avseende byggnads- och byggnadsmateria/industrin Ett stort problem i Tanzania i dag är det höga kostnadsläget inom byggnadsverksamheten. Till stor del förklaras de höga kostnaderna av bristen på inhemsk byggnadsmaterialindustri med kapacitet att tillverka olika komponenter till byggnaderna. En annan viktig orsak är bristen på effektivitet hos entreprenadföretagen i landet. En utredning har nyligen företagits av ett expertteam rekryterat av SIDA.

14.13 Produktion av läromedel En konsultutredning har företagits av Roostal Development AB avseende utveckling av en inhemsk läromedelstillverkning i Tanzania. Utredningen utmynnar i förslag om tillverkning av linjaler, bänkar m. m. för bruk i skolor.

14.14 Kraftverk (Kidatu H ydroelectric Project)

En första fas av kraftverket färdigställdes 1975. Anläggningen består av två aggregat om vardera 50 MW. Totalkostnad 250 milj. kr. Projektet finansierades av Världsbanken, Sverige och Tanzania. Den svenska finansieringen uppgick till 83 milj. kr. SIDA har tidigare finansierat en jämförande undersökning för utbyggnad av vattenkraft under 1968. Denna utfördes av SWECO och Balfour Beatty & Co. Under 1969 utfördes ytterligare en studie finansierad av SIDA och utförd av SWECO, där man rekommenderade utbyggnad av Kidatu i tre steg. Under byggnaden av första steget (två aggregat) utfördes konsultarbetet och kontrollen av SWECO. Vidare har SIDA finansierat en förstudie för etapp II utförd av SWECO samt två ekologistudier. Den första utfördes 1970 med målsättning att utröna kraftverkets inverkan på naturen. Den andra, som utfördes 1974/75, undersökte den ekologiska inverkan av en planerad regleringsdamm vid Mtera i den andra utbyggnadsetappen av Kidatu. Entreprenör för utbyggnaden av första etappen av Kidatu var Kikon, ett

134 Bilaga 4

konsortium bestående av Skånska Cementgjuteriet, Sentab, Stirling Astaldi, Royal Netherland Harbours Works och Mecco. Svenskt stöd har lämnats till yrkesutbildning av tanzanisk arbetskraft till kraftverksbygget, bl. a. borrare, reparatörer, elektriker och mekaniker. SIDA har nyligen ingått ett finansieringsavtal med Tanzania och Världsbanken om en utbyggnad av en andra fas av kraftverket med ytterligare två aggregat och en regleringsdamm 150 km uppströms om Kidatu. Utbyggnaden har kostnadsberäknats till 370 milj. kr. Det svenska bidraget uppgår till 80 milj. kr.

15 Tunisien

15.1 Tunisiska Utvecklingsbanken (BDET) Sverige har beviljat tre krediter på sammanlagt 60 milj. kr. for industrifinansiering till den statligt dominerade tunisiska utvecklingsbanken, Banque de Développement Economique de Tunisie - BDET. Under 1977 gjordes den sista dragningen på de svenska krediterna. Erfarenheterna från denna form av industrifinansiering från Sverige är goda. Bankens fonder har medverkat till att industrier skapats genomgående och ett stort antal nya arbetsplatser tillkommit. På minussidan noteras att till flertalet investeringsprojekt har varit lokaliserade kustregionerna särskilt i närheten av Tunis, Bizerte, Sfax, Gabs och Sousse. Å andra sidan har det ofta rört sig om småindustri med lokal spridningseffekt.

16 Vietnam

16.1 Stå/industri finns ett halvt dussin mindre stål- och valsverk. Dessa har 1 Saigon-området sammanförts till det statliga Stålkombinatet Sydvietnam. Produktionen består av enklare handelsjärn i form av tråd och stångstål. Råmaterialet utgörs av skrot. Ett stort behov av att samordna och strukturera produktionen SIDA upphandlade 1976 på Vietnams begäran en konsult, föreligger. AB. som gjorde en kartläggning av stålverken och deras

Metallurg-Consult

olika problem. Förslag till omedelbara och långsiktiga åtgärder har lämnats. De omedelbara åtgärderna består i att utjämna kapaciteten mellan stål- och valsverk och investeringarna beräknas till ca 10 milj. kr.

16.2 Bai Bang Ministeriet for lätt industri (MOLl)bygger i samarbete med SIDA en pappersoch massafabrik i Bai Bang, ca 110 km nordväst om Hanoi. Avtal om slöts, efter flera års forstudier, i augusti 1974. Fabriken väntas projektet komma i drift i början av 80-talet och skall då producera 48 000 ton sulfatmassa, 50 000 ton skriv- och tryckpapper samt 5 000 ton omslagspapper. Massan tillverkas med en blandning av bambu och lövved; på sikt kommer planterade tallarter att ersätta bambun som råvara.

Bilaga 4 135

Kostnaden för Sveriges insats i projektet är beräknad till 1 055 milj. kr. Projektledningsföretaget WP-System AB anlitas av SIDA för att planera och leda verksamheten på svensk sida. WP-System sysselsätteren personalstyrka på ca 50 personer i Sverige och 150 i Vietnam. Ytterligare personal från de företag som levererar utrustning kommer att vistas i Bai Bang under den period av montage, som nu förestår. Sju olika konsultföretag hjälper WP- System med konstruktioner och tekniska utredningar för projektet. Per den 19 september 1977 hade WP-System placerat 3 506 beställningar för projektet till ett sammanlagt värde av 542 milj. kr., varav 73 % i Sverige. Svensk industri medverkar också i den formen att experter från svenska företag och fackliga organisationer ingår i ett särskilt projektråd som biträder SIDA.

17 Zambia

17.1 Kafue Pulp and Paper Mill

Det statliga företaget INDECO planerar att anlägga en pappers- och

massafabrik utmed Kafue-floden. Årskapaciteten beräknas till 40000 ton

massa. Råvaran utgörs av barr- och eucalyptusträd. För närvarande övervägs tre olika lokaliseringsställen för fabriken. Avgörande för placeringen är bl. a. hur luft- och vattenföroreningarna kan lösas i de olika alternativen. Med anledning härav inkom INDECO till SIDA med en framställning om att upphandla en konsult. Institutet för Vatten- och luftvårdsforskning, IVL. anlitades och genomförde en studie i Zambia i början av 1977. Rapport med förslag och rekommendationer har avlämnats. Svensk medverkan vid genomförandet av projektet har ej diskuterats.

18 Östafrika

18.1 Östafrikanska Utvecklingsbanken (EADB)

EADB som bildades 1967 har till uppgift att stödja industriutvecklingen i Uganda, Kenya och Tanzania. Banken har koncentrerat sin långivning till större företag framförallt inom viktiga basindustrier (cement, papper, kemi, textil, etc). Vid utgången av år 1974 hade banken beviljat över 50 lån med ett totalt värde av 200 milj. kr. Trots de senaste årens politiska störningar har banken utvecklats till en av de bäst fungerande institutionerna inom den Östafrikanska Gemenskapen. Sverige lämnade 1972 en kredit på 25 milj. kr. till EADB. Erfarenheterna av denna kredit bedömdes så goda att 1975 ytterligare ett lån på 30 milj. kr. lämnades. Svenska krediter har under senare år bl. a. använts till att bygga ut den kemiska industrin och textilindustrin i Kenya och Tanzania. Svenska bankmän har medverkat till att bygga upp den administration som i dag är helt oberoende av icke-afrikansk expertis.

136 Bilaga 4

19 Industriutveckling: Kurser m. m. under 1977/78

19.1 Kurser i industriell teknik Sedan 1966 genomför SIDA årligen i samarbete med UNIDO företagsanknuten utbildning för fackmän från u-länder. Kurserna är förlagda till Sverige. 1 Kurs i pappers- och massateknik i samarbete med Sveriges Skogsindustriförbund. Femton deltagare. Kostnad ca 935 tkr. Kurs i kvalitetsstyrning i samarbete med SAF/ALI-RATI. Aderton deltagare. Kostnad ca 800 tkr. Lokalt seminarium i samma ämne. Kostnad ca 400 tkr. Kurs i industriellt underhåll i samarbete med SAF/ALl-RATl. Aderton deltagare. Kostnad ca 900 tkr. Lokalt seminarium i Förebyggande underhåll i samarbete med SAF/ALl- RAT1. Cirka 25 deltagare. Kostnad ca 450 tkr. Kurs i elektrisk industri i samarbete med ASEA och SAF/ALl-RATI. Femton deltagare. Kostnad ca 700 tkr.

19.2 Kurser i handel Sedan 1972 stödjer SIDA delar av UNCTADs utbildningsverksamhet. Utbildningen är som regel förlagd till u-länder och årligen återkommande. 1 Kurs i hamnförvaltning. Cirka 25 deltagare. Kostnad ca l 500 tkr. 2 Insatser för att avhjälpa akuta stockningsproblem i hamnar. Kostnad ca 190 tkr. Kurs i överföring av teknik. 20 deltagare. Kostnad ca 950 tkr.

Överföring av teknik, “on the job training”. Stipendier ca 450 tkr.

O\LI|AL›J

Seminarium i befraktning. Cirka 20 deltagare. Kostnad ca 600 tkr. Seminarium i sjöförsäkringfrågor. 25 deltagare. Kostnad 385 tkr.

19.3 Övrigt

1 Utbildning av stipendiater vid Kgl. Patent- och Registreringsverket i samarbete med WIPO (World Intellectual Property Organization). Kostnad ca 150 tkr. Seminarium i patentdokumentation i samarbete med WIPO och Kgl. Patent- och Registreringsverket. Kostnad ca 400 tkr. Rådgivning och utbildning i upphandling i samarbete med ECA (Economic Commission for Africa). Kostnad ca 900 tkr.

Översättning och anpassning av SAFs utbildningspaket ”Se om Ditt

företag” (miniversionen) i samarbete med ILO. Kostnad 350 tkr. Utbildning i projektplanering för länder i östra och södra Afrika. Programmet genomförs med hjälp av ILO och består bl.a. av ett introduktionsseminarium och en tvåveckorskurs i Tanzania. Kostnad 850 tkr.

Statens 1977

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Totalförsvaret 1977-82. Fö. 61. Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. . Bilarbetstid. K. Bilaga E. l. . Utbyggd regional näringspolitik. A. 62. Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. . Sjukvárdsavfall. Jo. Bilaga F. l.

tocoxiçnçnaung

Kvinnlig tronföljd. Ju, 63. Fortsatt högskoleutbildning. U. Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. 8. 64. STUs stöd till teknisk forskning och innovation. l. . Rätten till vapenfn tjänst. Fö. 65. Kommunernas gatuhållning. Bo. . Folkhögskolan 2. U. 66, Patienten i sjukvården - kontakt och information. S. . Betygen i skolan. U. 67. Energi, hälsa, miljö. Jo. , Utrikeshandelsstatistiken. E. 68. Energi, hälsa, miljö: Hälso- och miljöverkningar vid användning . Forskning om massmedier. U. av fossila bränslen. Jo . Kommunal och enskild väghållning. K. 69. Energi, hälsa, miljö: Hälso- och miljöverkningar vid användning . Sveriges samarbete med wländerna, Ud. av kärnkraft. Jo. . Sveriges samarbete med u-länderna. Bilagor. Ud. 70. Energi, hälsa, miljö: Arbetsmiljö vid energiproduktion. Jo. . Handelsstälsindustrin inför 1980-talet. l, 71 Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning. U. . Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. l. 72. Affärstiderna. H. . Översyn av jordbrukspolitiken. Jo. 73. U-landsinformation och internationell solidaritet. Ud. . lnflationsskyddad skatteskala. B. . Fiskerinäringen i framtiden. Jo. . Radio och tv 1978-1985, U. 75. lndustrimineral. l. . Kommunernas ekonomi 1975-1985. B. 76. Personalen vid kriminalvårdens anstalter. Ju. . Svensk undervisning i utlandet. U, 77. Sveriges utvecklingssamarbete på industriområdet. Ud. . Arbete med näringshjâlp. A. . Psykiskt störda lagöverträdare. Ju. . Näringsidkares avbetalningsköp rn. m. Ju. . Båtliv 2. Registerfrágan. Jo, . Kvinnan och försvarets yrken. Fö. . Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. Ju. . Kortare väntetider i utlänningsärenden. A. . Konkursförvaltning. Ju. . Elektronmusik i Sverige. U. . Studiestöd, U, . Konsumentskydd vid köp av begagnad personbil. Ju. . AlImänflygplats-Stockholm. K. . InrikesflygpIats-Stockholm. K . lnrikesflygplats-Stockholm. Bilagor. K. . Ersättning för brottsskador. Ju. . Underhåll till barn och fránskilda. Ju. . Folkbildningen i framtiden. U. . Företagsdemokrati i kommuner och landstingskommuner. Kn. . Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. S. . Socialtjänst och socialförsäkringstillâgg. Sammanfattning. S. Kronofogdemyndigheterna. Kn. . Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin. l. . Skyddad verkstad-halvskyddad verksamhet. A. . Information vid kriser. H. . Pensionsfrågor m. m. S. . Billingen. l. . Översyn av de speciella statsbidragen till kommunerna. B. , Översyn av rättshjälpssystemet. Ju. , Häktning och anhállande. Ju. . Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969-73. H. , Forskningspolitik. U. . Sektorsanknuten forskning och utveckling. Expertbilaga T. U. , information om pågående forskning. Expertbilaga 2. U. . Forskning i kontakt med samhället. Expertbilaga 3. U. . Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. l. . Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga A. I. . Energi - program for forskning, utveckling, demonstration. Bilaga B. I. . Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga C. l, . Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga D. l.

Statens offentliga utredningar 1977

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Jordbruksdepartementet Kvinnlig tronföljd. [5] Sjukvårdsavfall. [4] Psykiskt störda Iagöverträdare. [23] Översyn av jordbrukspolitiken. [17] Näringsidkares avbetalningsköp m. m. [24] Båtliv 2. Registerfrågan, [25] Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. [27] Energi- och miljökomrnittén. 1.Energi, hälsa, miljö. [67] 2, Energi, Konkursförvaltning. [29] hälsa, miljö: Hälso- och miljöverkningar vid användning av fossila Konsumentskydd vid köp av begagnad personbil. [32] bränslen. [68] 3. Energi, hälsa, miljö: Hälso- ochmiljöverkningar vid Ersättning för brottsskador. [36] användning av kärnkraft, [69]4. Energi, hälsa, miljö: Arbetsmiljö vid Underhåll till barn och fránskilda. [37] energiproduktion. [70] Översyn av rättshjälpssystemet. [49] Fiskerinäringen i framtiden. [74] Häktning och anhållande. [50] Personalen vid kriminalvårdens anstalter. [76] Handelsdepartementet Information vid kriser. [45] Utrikesdepartementet Fusioner ochförvärv i svenskt näringsliv 1969-73.[51] Biståndspolitiska utredningen. 1. Sveriges samarbete med u- Affärstiderna. [72] länderna. [13] 2. Sveriges samarbete med u-Iänderna. Bilagor. [14] Arbetsmarknadsdepartementet U-landsinformation och internationell solidaritet. [73] [3] Utbyggd regional náringspolitik. Sveriges utvecklingssamarbete på industriområdet. [77] Arbete med näringshjälp. [22] Kortare väntetider i utlänningsärenden. [28] Försvarsdepartementet Skyddad verkstad-halvskvddad verksamhet. [44] Totalförsvaret 1977-82.[1] Rätten till vapenfri tjänst. [7] Bostadsdepartementet Kvinnan och försvarets yrken. [26] Kommunernas [65] gatuhållning.

Socialdepartementet lndustridepartementet Socialutredningen. 1. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. [40] Handelsstålsutredningen. 1.Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. 2. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Sammanfattning. [41] [15] 2. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. [16] Pensionsfrågor m. m. [46] Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin. [43] Patienten i sjukvården - kontakt ochinformation. [66] Billingen. [47] Delegationen för energiforskning. 1.Energi- program för forskning, Kommunikationsdepartementet utveckling, demonstration. [56] 2. Energi - program för forskning, Bilarbetstid. [2] utveckling, demonstration. Bilaga A. [57] 3. Energi - program för Kommunal ochenskild väghållning. [12] forskning, utveckling, demonstration. Bilaga B. [58] 4. Energi - Allmänflygplats-Stockholm. [33] program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga C. [59] 5. Brommautredningen. 1.lnrikesflygplats-Stockholm. [34] 2. Inrikes- Energi-program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga D. flygpIats-Stockholm. Bilagor. [35] [60] 6. Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga E. [61] 7. Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga F. [62] Ekonomidepartementet STUs stöd till teknisk forskning ochinnovation. [64] Uirikeshandelsstatistiken. [ 10] [71] Vetenskaplig ochteknisk informationsförsörjning. lndustrimineral. [75] Budgetdepartementet Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. [6] Kommundepartementet lnflationsskyddad skatteskala. [18] Företagsdemokrati i kommuner och landstingskommuner. [39] Kommunernas ekonomi 1975-1985.[20] Kronofogdemyndigheternat [42] Översyn av de speciella statsbidragen till kommunerna. [48]

Utbildningsdepartementet Folkhögskolan 2. [8] Betygen i skolan. [9] Forskning om massmedier. [1 1] Radio ochtv 1978-1985.[19] Svensk undervisning i utlandet. [21] Elektronmusik i Sverige. [30] Studiestöd. [31] Folkbildningen i framtiden. [38] Forskningsrádsutredningen. 1.Forskningspolitik. [52]2. Sektorsanknuten forskning ochutveckling. Expertbilaga 115313.Information om pågående forskning. Expertbilaga 2. [54] 4. Forskningi kontakt med samhället. Expertbilaga 3. [55] Fortsatt högskoleutbildning. [63] Vetenskaplig ochteknisk informationsförsörjning. [71]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

F

ISBN 91-31131314 ,

| | Liberg-öm g

Allmänna Förlaget