Församlingarna om framtiden : sammanställning av remissyttranden över 1982 års kyrkokommittés diskussionsbetänkande (SOU 1983:55) Församlingen i framtiden

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

församlingarna

framtiden

om

av (över 1982 års Sammanställning rcnaissyttranclcn kyrkokoxianaittés

255)

i franatidcn

(SOU1983

diskussionsbctänkandc Församlingcta

Statens offentliga utredningar §§ 1984:75 Eg Civildepartementet

församlingarna

om framtiden

av över

Sammanställning remissyttranden

1982 års

kyrkokommittés

diskussionsbetänkande

(SOU 1983:55)

i framtiden

Församlingen

Stockholm 1984

Foto omslag: Lennart Jonson Omslag: Magnus Günther/AdSum

ISBN 91-38-08509-7 ISSN 0375-250X ALLF 114 84 011

Graphic Systems AB, Göteborg 1984

På ett tidigt stadium av arbetet i 1982 års kyrkokommitté beslutade kommittén att ge en bred kyrklig opinion möjligheten att påverka detta arbete. Vi valde att publicera ett diskussionsbetänkande med fakta, analyser och ännu relativt obearbetade tankar inför framtiden. En självklar utgångspunkt var att diskussionsbetänkandet skulle redovisa flera - helst många - möjligheter, men däremot inga ställningstaganden från komitténs sida. Vi bad församlingar och kyrkliga organ på olika plan att ge sina kommentarer till diskussionsbetänkandet.

Församlingen i framtiden - ett diskussionsbetänkande om Svenska kyrkans lokala organisation från 1982 års kyrkokommitté (SOU 1983:55) kom att väcka mycket stort intresse. 32 000 exemplar trycktes. 2 500 remissvar kom in. Svaren framgår av den remissammanställning som 1982 års kyrkokommittéInxpublicerar. Församlingen om framtiden är rubriken. En fullständig förteckning över vilka som svarade kan beställas från civildepartementet. Inriktningen av remissammanställningen har diskuterats inom kommittén. Däremot är det självfallet så att varje enskild kommittéledamot inte kunnat ta del av varje formulering i den enorma remisskörden. Kommittéledamöterna har fått utförliga sammanfattningar och har dessutom själva gjort nedslag bland remissvaren. Kommitténs sekretariat - KG Hammar, Tom Thyblad, Gunnar Edqvist och Per Ove Svensson - har däremot läst och sammanställt allt inkommet material. Edqvist har knutits till sekretariatet just för arbetet med remissammanställningen och Svensson har deltagit i

egenskap av sekreterare i kyrkomusikerutredningen. Sammanställningen har sedan granskats av kommittéledamöterna. Sekretariatet svarar således för det detaljerade innehållet i remissammanställningen, men kommittén har godkänt den för publicering.

Principerna för arbetet med remissammanställningen framgår i övrigt av inledningen till den.

Det är 1982 års kyrkokommittés förhoppning att också detta material skall bli till nytta i diskussionen om svenska kyrkans lokala organisation.

Stockholm i juli 198 2 års KYRKOKGMITTE

. Sören Ekström

:z4,.4\_4

-. ordförande

_nu_

u...

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

ETT DISKUSSIONSBETÄNKANDE PÅ REMISS TEOLOGIN OCH FORSAMLINGEN I FRAMTIDEN Kyrkliga organ m.fl. på riks- och stiftsnivâ Samfälligheter Pastorat Församlingar över 20 000 inv. Församlingar mellan 10 001 och 20 000 inv. Församlingar mellan S 001 och 10 000 inv. Församlingar mellan Z 001 och 5 000 inv. Församlingar mellan 500 och 2 000 inv. Församlingar mindre än 500 inv. Enskilda personer DEN GRUNDLÄGGANDE STRUICTURFRAGAN - FÖRSAMLING OCH PASTORAT Kyrkliga organ m.fl. på riks- och stiftsnivá Yttranden från församlingar Församlingar mindre än 500 inv. Församlingar mellan 500 och Z 000 inv. Församlingar mellan 2 001 och 5 000 inv. Församlingar mellan 5 001 och 10 000 inv. Församlingar mellan 10 001 och 20 000 inv. Församlingar över 20 000 inv. Pastorat

Samfälligheter Föreningar, enskilda m.fl. Politiska organisationer Studiecirklar 160 4 VISSA DELFRÅGOR MED ANKNYTNING TILL STRUKTURFRÅGAN 177 4.1 Begravningsverksamheten 177 Organ på riks- och stiftsnivä 178 Församlingar m.fl. kyrkliga kommuner 182 Politiska organisationer 188 Studiecirklar och enskilda 189 4 . 2 Ut j äxmingssystemet 191

Organisationer m.f1., studiecirklar och enskilda 229 s;

f 4.4 Samverkan på stiftsplanet 235 Organ på riks- och stiftsnivâ 235 i Församlingar m.fl. kyrkliga konnnuner 242 Politiska organisationer och studiegrupper 246 4.5 Specialfråga: Cityförsamlingama i Stockholm 249 5 TJÄNSTEORGANISATIONEN 253 Kyrkliga organ m.fl. på och stiftsnivå 253

riks-

Församlingar mindre än 500 inv.

Församlingar mellan 500 och 2 000 inv. Församlingar mellan 2 001 och 5 000 inv. Församlingar mellan 5 001 och 10 000 inv. Församlingar mellan 10 001 och 20 000 inv. Församlingar över 20 000 inv. Pastorat Samfälligheter Politiska organisationer Studiecirklar, föreningar och enskilda KYRKOMUSIKERORGANISATIONEN organ m.fl. på riks- och stiftsnivå Kyrkliga Församlingar med högst 500 inv. Församlingar mellan 501 och 2 000 inv. Församlingar mellan 2 001 och 5 000 inv. Församlingar mellan 5 001 och 10 000 inv. Församlingar mellan 10 001 och 20 000 inv. Församlingar över 20 000 inv. Pastorat och andra kyrkliga samfälligheter

Politiska organisationer

Studiecirklar och enskilda

«

ETT DISKUSSIONSBETÃNKANDE PÅ REMISS

Varför ett diskussionsbetänkande?

Genom att på ett så tidigt stadium i utredningsarbetet publicera ett diskussionsbetänkande frângick kyrkokomittén den utredningsmetodik som vanligen tillämpas. Valet av utredningsmetod hade flera orsaker.

En sådan var, att de frågor kyrkokommittén var satt att utreda är av det slaget att starka känslor lätt blir väckta under arbetet och vid ställningstagande i olika riktningar.

En annan orsak var, att den faktiska situationen i de många församlingarna är så mångfasetterad och därför svårgripbar, att endast ett tidsödande arbete med en rad lokala undersökningar skulle kumna ge en rättvisande bild av faktiska förhållanden. Om man däremot lyckades få dem som arbetar lokalt inom svenska kyrkan i olika församlingar och andra kyrkliga organ att reagera på och kommentera vissa påståenden om förhållanden inom den lokala organisationen, så skulle detta ge ett bättre underlag för kommitténs fortsatta arbete utan ett tidsödande och likväl svårtolkat utredningsarbete.

Därtill kom den orsaken att det inom en statlig utredning kan finnas skäl för en viss återhållsamhet när det gäller

att ange teologiska och andra prioriteringar för det aktu-

ella kyrkliga arbetet, varför det syntes angeläget att också utifrån denna 5ynvinke1 ge svenska kyrkans många församlingar och kyrkliga organ på riks- och stiftsplan

tillfälle att läma synpunkteroch redovisa sina prioriteringar._

För kyrkokommittén, som vill söka ett brett samförstånd om framtida struktur- och organisationsförändringar, var det 2 4 sålunda angeläget att så snart som möjligt få till stånd en debatt om dessa å frågor samt få kyrkliga erfarenheter å tillförda det fortsatta utredningsarbetet. Genom sådana i synpunkter skulle en grund för det fortsatta utredningsarbetet kunna läggas. Kommittén skulle kunna skapa en sig bild av kring Vilken typ av av förslag det är möjligt att samla en bred politisk och kyrklig opinion respektive vilka förslag som riskerar att leda till motdjupgående sättningar.

En överväldigande majoritet av det stora antalet remissinstanser anser att denna metodik med ett diskussionsbetänkande är bra. Många finner den dessutom så bra, att den borde vara mönsterbildande för utredningsverksamhet över huvud.Den befinns demokratisk i betydelsen att den har gett möjlighet för åsikter och erfarenheter av vitt skilda slag att göra sig hörda. Metoden bör också kunna bädda för framgång i utredningsarbetet,om kyrkokommittén menar allvar med sin försäkran att den tänker ta hänsyn till de synpunkter som har framförts.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund gör följande jämförelse:

Förbundsstyrelsen ser positivt på att utredningen valt att på ett tidigt stadiu av sitt arbete lägga fram ett diskussionsbetänkande och därigenom ge kyrkliga myndigheter och organisationer möjlighet att påverka utredningsarbetet. Utredningens arbetsmetodik skiljer sig i detta avseende på ett positivt sätt från de kyrka-statutredningar som arbetade på 70-talet och vars förslag ju föll på församlingarnas och samfälligheternas motstånd mot de lagda förslagen. Förbudsstyrelsen förutsätter - och har

\

all anledning anta - att utredningen tar den hänsyn till

vad som framkommer under remissförfarandet så att förslagen i utredningens slutbetänkande kan få en bred uppslutbland olika och storleksgrupper bland förning kategorier samlingarna och samfälligheterna.

Svenska kyrkans centralstyrelse:

Frågan om Svenska kyrkans organisation på lokalplanet är en av vår kyrkas allra viktigaste frågor. Det är mot den bakgrunden glädjande att kommittén dels valt att på ett tidigt stadium ge ut ett öppet diskussionsbetänkande, dels valt att söka presentera modeller som ger underlag för övergripande helhetslösningar.

uttalar stor tillfredsställelse över själva Ärkebiskoken arbetsmetoden och finner det glädjande att kyrkokommittén valt att genom ett intressant diskussionsbetänkande initiera ett studium och en debatt-

Malmö kyrkliga samfällighet anser att framläggandet av ett diskussionsbetänkande är en rätt säregen åtgärd. Den synes dock i förevarande fall vara väl motiverad.

Fakultetsnämnderna i Lund och Uppsala hör däremot till den mycket begränsade grupp remissinstanser som ställer sig kritiska till själva metoden och man menar att den riskerar att leda till att den fortsatta utredningen mera kommer att av tillfälliga remissyttringar än från ett systyras stematiskt eller egentligt utredningsarbete.

i Gällersta och Ekeby finner också metoden Kyrkoråden Det är mycket att statliga utförkastlig. ovanligt arbetar sätt och man frågar sig varför redningar på detta ett diskussionsbetänkande? Kommittén har själv ställt frågan och besvarat den. Kommitténs svar är svagt. Den vi1l“ att påverka arbetets fortge remissinstanserna möjlighet

satta inriktning. I och med detta inkompetensförklarar sig kommittén. Den har tydligen ingen uppfattning om vad som är bäst för Svenska kyrkan. Den menar att andra vet bättre. Den logiska slutsatsen borde vara att kommitténs ledamöter avsäger sig uppdraget så att nya ledamöter och ex- - kan utses perter personer, som kan och vill ta ställning i dessa frågor.

Remisstiden 4

Betänkandet publicerades i oktober 1983 och remisstiden bestämdes då till den 19 mars 1984.

Två faktorer komplicerade frågan om remisstidens längd och effektiva användning. Vissa distributionstekniska problem förelåg i utgångsskedet. Dessutom uppstod en fördröjning vid nytryckningen av betänkandet på grund av det osedvanligt stora intresset för detta betänkande och de många _u_

beställningar som följde därav. Kommittén fick i första u...

tillstånd att 10 000 ex. (att med i,... omgången trycka jämföra .,_... 2 000 å 3 000 för de flesta utredningsbetänkanden). Allt-

4..._

eftersom beställningarna flöt in till förlaget utökades upplagan för att slutligen stanna på 32 000 ex.! Glädjan- & de många var beredda att studera betänkandet i

wok-MH.

grundligt studiecirkelform.

.v5.0.-

__.._.- De tidsfördröjningar som uppstod innan cirklarna kunde ...4 .-_ komma igång på många håll var givetvis beklagliga. Röster ..-_höjdes för att kyrkokommittén borde utsträcka remisstiden av dessa orsaker. Generellt skedde detta inte, men samtliga remissorgan som gjorde förfrågningar fick tillstånd att i efterhand koma in med sina synpunkter. Samtliga remissvar som inkonmit under april och maj 1984 har således bearbetats och tillförts det fortsatta utredingsarbetet.

Till yttermera visso kommer samtliga resmissinstanser att inom en relativt snar framtid, nämligen då huvudbetänkan-

det presenteras under 1985, återigen att få tillfälle att ge sin syn på de problem med vilka kommittén arbetar.

Remissinstanser

Kyrkokommitténs uppfattning var från första stund, att ju fler röster som kunde göra sig hörda på ett tidigt stadium desto bättre för kyrkokommitténs arbete. Avsikten var därför att låta alla som hade intresse för frågorna få tillfälle att avge sina synpunkter. I första hand handlade det om de många församlingarna inom svenska kyrkan, pastorat och kyrkliga samfälligheter.

Eftersom remissen inte utgick från departementet utan från blev det inte fråga om att anmoda olika orutredningen gan och församlingar, något som måhända skapade en viss osäkerhet inte minst bland de mera utredningsvana enheterna. I stället inbjöds samtliga församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter, olika kyrkliga organ på riksoch stiftsplanet, några statliga myndigheter samt en planet intresserad allmänhet att avge synpunkter.

För att en garanti för att olika lokala erfarenheter skapa kom till tals, riktades en vädjan till 180 sär-

speciell

skilt utvalda församlingar, pastorat och samfälligheter att I samarbete med de olika verkligen avge remisskrivelser. stiftens hade kyrkokommittén valt ett antal fördomkapitel samlingar, pastorat och samfälligheter utifrån det perspektivet, att små och stora församlingar, landsbygds- och tätortsförsamlingar, församlingar i flerförsamlingspastooch totala samfälligheter etc. skulle komma rat,partie1la till tals. Pastorat- och samfällighetsperspektiv skulle också finnas representerade i rimlig omfattning. Avsikten var dock inte att tillmäta de 180:s synpunkter ett särskilt värde. De skulle i stället garantera bredden i erfarenheter bakom olika remissvar. I redovisningen av remissmaterialet markeras inte tillhörigheten till de 180 sätt. Remissinstansernas antal blev så stort och på något

deras bakgrund så varierad, att någon garanti av det slag kyrkokommittén varit ute efter aldrig hade behövts.

Antalet remissvar

Efter remisstidens utgång den 19 mars och sedan samtliga skr1ve15er som inkommit under april och maj 1984 medräknats, uppgick antalet remissvar till 2 506.

Redovisningen av remissvaren Q

Givetvis är det en svår uppgift att redovisa ett så stort

material som de många remissvaren utgör. De synpunkter

som avges är inte alltid jämförbara med varandra, eftersom betänkandet inte i första hand var ett svarsmaterial _, utan ett underlag för diskussion och eventuella ställningstaganden i olika frågor. Väsentligast vid redovisningen synes vara, att de röster, åsikter, erfarenheter och bedömningar som finns företrädda inom svenska kyrkan redovisas. För att möjliggöra ett avlyssnande av den kyrkliga

n..a._.-...riumgaammgmgmuamammuaam_g.ml_ignmaluhgwa_,

opinionen redovisas huvudfrågorna i remissmaterialet utifrån olika grupper med skilda perspektiv och erfarenheter. Kyrkliga organ på riks- och stiftsplanet med övergripande perspektiv redovisas för sig. Församlingar redovisas i grupper efter storlek. Pastoraten redovisas i två grupper med brytningspunkten vid 5 000, eftersom denna siffra kommit att spela en stor roll i debatten. De kyrkliga samfälligheterna redovisas för sig. Enskilda och grupper inom kyrkan redovisas i en grupp, i en annan. studiecirklar Politiska organisationer redovisas i en särskild grupp, liksom olika _ samhälleliga föreningar. ,.

Uppdelningen på olika grupper enligt detta nönster är emellertid inte oproblematisk. Som ett remissvar frán församling räknas den skrivelse som har kyrkorådet eller kyrkofullmäktige/kyrkostämma bakom sig. I vissa fall är

en skrivelse undertecknad av en kyrkoherde. Man kan ha tänkt sig att kyrkoherden uttalat sig å församlingens vägnar, men detta anges ej. Då redovisas svaret inom gruppen enskilda och grupper. Det kan också vara så att ett kyrkoråd och andra i en församling utgjort en studiecirkel och tänkt sig att de avlämnade synpunkterna var församlingens synpunkter. Men i den mån man bara presenterat sig som en studiecirkel i en viss församling, redovisas remisssvaret i gruppen studiecirklar. Sama flytande gränser finns mellan politiska organisationer och studiecirklar.

Denna metodiska svårighet påverkar dock knappast redovisningen i stort. De olika rösterna hörs ändå tydligt. Olika erfarenheter och olika bakgrund i den mångfasetterade verklighet som är svenska kyrkan ger olika perspektiv och olika synpunkter.

Hur ska remissvaren värderas?

Frågan om hur antalet remissvar ska värderas aktualiseras av ett flertal remissinstanser. Anledningen torde b1.a. vara de erfarenheter som gjordes vid den förra stora kyrkopolitiska remissomgången, dvs. den remissbehandling som skedde i kyrka-statfrågan. När det förslag som slutligen avvisades 1979 remissbehandlades, var de flesta remissinstanserna negativa till förslaget om en fri kyrka. Däremot representerade de församlingar och samfälligheter som var positiva till förslaget ifråga ett större antal människor än de negativa församlingarna och samfälligheterna. En analys av detta förhållande torde ligga bakom nånga stora samfälligheters betonande av, att synpunkterna från församlingar och samfälligheter bör vägas i för-

hållande till den folkmängd de representerar.

Å andra sidan betonar ett stort antal små församlingar, att deras bör tillmätas störst vikt, eftersom synpunkter det är de små församlingarna som främst kommer att beröras

av eventuella förändringar.

Eftersom kyrkokommittén inte avsett att skaffa sig ett majoritetsunderlag utan bereda tillfälle för samtliga kyrkliga instanser att delta med sina respektive erfarenheter och synpunkter i utredningsarbetet, blir frågan om hur olika remissvar ska värderas i förhållande till varandra inte lika aktuell. Genom att svaren redovisas i grupper påverkar inte många röster inom en grupp tydligheten i rösten hos en annan grupp med kanske färre antal remissinstanser.

Samtidigt är det viktigt att ge en realistisk bild av 4 vilka möjligheter som ligger i en öppen remissomgâng som denna. Det finns flera exempel på hur en intensiv lokal diskussion omsatts i ett stort antal skrivelser även från ett ganska begränsat geografiskt område. Ett exempel:

Inom ett mindre femförsamlingspastorat på ca 2 000 in- vånare har följande avlämnat remissvar pastoratskyrkorådet församlingskyrkoråden i var och en av de fem församlingarna kyrkoherden i pastoratet en studiecirkel inom pastoratet olika enskilda församlingsbor en syförening eller kyrkobrödragrupp i någon av församlingarna ett lokalt politiskt organ hembygdsföreningen

Antalet gemensamma yttranden, även i stencilform, är stort i det samlade remissmaterialet.

Mot dessa exempel kan ställas remissvar från samfälligheter omfattande ett stort antal församlingar med sammantaget många invånare. I flera fall har sådana samfälligheter

nöjt sig med ett enda, gemensamt svar till kommittén. In-

gående församlingar har avstått från egna svar.

Citaten i redovisningen

Urvalen av citat i det mycket rikhaltiga materialet har inte skett för att i alla stycken ge en rättvisande bild av den citerade remissinstansens synpunkter. Urvalsprincipen har i första hand varit att de olika synpunkter som finns på en viss frågeställning, bör om möjligt kuna redovisas genom direkt citat. Utslagsgivande har därvid varit, att remissinstansen i fråga funit pregnanta och kortfattade formuleringar för vad man velat uttrycka. Givetvis finns det många andra remissinstanser som har samma eller nästan samma synpukter.

Onödigt negativt?

Om man räknar antalet remissvar totalt sett, utan hänsyn till grupptillhörighet, är majoriteten negativa till obligatoriska strukturförändringar. Det finns också en myckenhet av negativa för att inte säga starkt känslomässiga meningsyttringar i remissmaterialet. Till stor del hänför sig dessa till tvâ punkter i diskussionsbetänkandet, varför det kan finnas anledning att närmare betrakta dessa.

De punkter som lett till störst debatt är dels siffran 5 000 som en nedre gräns för pastoratsstorlek i modellerna I och II, dels en tabell för beräkning av antalet prästtjänster som återfinns på sid. 110 i betänkandet.

För att få till stånd en diskussion kring de många delfrâgor som berörs av en strukturreform finns i betänkandet ett antal modeller. Modellerna är ett instruent för att

få olika lokala förhållanden belysta.Det sägs i presenta-

tionen av modellerna, att dessa är skissartade och att det är förhållandet mellan de viktiga komponenterna i den lokala strukturen och i tjänsteorganisationen som står i

centrum. Vidare sägs det, att man inte måste välja mellan olika modeller utan de har tillsammans syftet att dra fram så många möjliga lösningar som möjligt. Man kan alltså diskutera vissa delkomponenter, t.ex. befolkningstal, och framföra avvikande åsikter på den punkten och ändå tycka andra delar av samma modell vara fördelaktiga. En fram- 5 i tida struktur, sägs det uttryckligen, kommer troligen att .å 1 ha komponenter hämtade från den nuvarande ordningen, från -s l i de olika modellerna och från tankar och förslag som kommit Ä i fram under debatten kring betänkandet.

Syftet med siffran 5 000 var alltså att få frågan om pastoratsgränser debatterad. De skäl som finns att tillämpa olika gränsvärden i olika situationer borde alltså framföras i kommentarerna till denna siffra. Detta har också skett. Men många har tagit siffran 5 000 som uttryck för komitténs verkliga intentioner. För att motverka denna typ av slut- __,._.. satser presenterades sju principer för en reform, som bl.a. -,_...innehöll frågan om flexibilitet: En pluralism är nödvän- ,__ dig...förslagen syftar inte till att samtliga församlingar och pastorat i Sverige i en och sama mall?

Även den andra för kritik har kommit att behuvudpunkten röra sama församlingar, nämligen frågan om tilldelning av prästtjänster. -»

Kommitténs avsikt med det avsnittet i betänkandet var att

få synpunkter på en ny beräkningsmetod, inte att föreslå en faktisk ny fördelning av prästtjänsterna. Den nuvarande

och areal. Den _..;.4.

beräkningsmetoden bygger på befolkningstal n: har kritiserats för bristande flexibilitet och en rad faktorer har i debatten framhållits som väsentliga vid bedömningen av antalet tjänster. Den metod som betänkandet före-

var, att dessa nya faktorer skulle utgöra en till-

slog till en grundläggande basberäkning som läggsberäkning

endast på befolkningstal. Den tabell som återfinns

byggde på sid 110 i betänkandet som spökat i debatten och i

remissvaren är en tabell för basberäkningen (och således exklusive tilläggsberäkningen) och den utgör en syntes av nuvarande tre beräkningsgrunder och är alltså ingen nykonstruktion.

Den debatt som byggde på argumentation av typ kyrkokommittén vill halvera antalet präster i Dalsland/på Gotlan ” och som återkommer ofta i remissvar från landsbygds- och glesbygdsförsamlingar, saknar alltså anknytning till vad kommittén faktiskt har framfön ochvelat få genomdiskuterat i betänkandet.

sou 1984:75 21 _

2. TEOLOGIN OCH FÖRSAMLINGEN I FRAMTIDEN

Församlingsteologi och ämbetsteologi aktualiseras av de frågor diskussionsbetänkandet behandlar. En strukturreform som berör de lokala församlingarna förutsätter en teologi om församlingen. En reform av tjänsteorganisationen förutsätter på samma sätt en ämbets- eller tjänsteteologi. Såväl församlingen och församlingarnas gemenskap i stift som tjänstefrågorna aktualiserar svenska kyrkans identitet som biskopskyrka, dess ”episkopala struktur.

Svenska kyrkans centralstyrelse menar, att det i betänkandet KYRKLIGA ORGAN M.FL. PA RIKSfinns skrivningar som drar åt ett mer kongregationalistiskt OCH STIFTSNIVÅ håll än vad som är förenligt med svenska kyrkans väsen. Det är fr a strukturmodell III och tjänstemodell C som kan tolkas så. Gentemot ett sådant synsätt vill centralstyrelsen hävda biskopsämbetets uppgift att vara ett enhetens ämbete som upprätthåller kyrkans identitet från plats till plats och från tid till tid. Om den territoriella församlingsstrukturen sägs, att den har inneburit ett stöd för uppfattningen att ”evangeliets funktion konstituerar kyrkan på ett bättre sätt än vad någon annan församlingsstruktur skulle kunna göra.

Ärkebiskopen menar, att församlingsbegreppet behöver bli föremål för en mer ingående analys och att vår evangelisklutherska kyrkas syn på dessa frågor får komma till klarare uttryck, där församlingen ses som en andlig gemenskap, med ett av den uppståndne Herren givet uppdrag, en organism c eller en kropp där lemmarna har olika fuktioner men utför ett målinriktat arbete. Också ärkebiskopen efterlyser en

analys av biskopens och domkapitlets ställning. Kristi kyrka är något mer än den enskilda församlingen.

Uppsala domkapitel menar att en utförligare teologisk ana-

lys av församlingen är nödvändig. Man anser att utredningens sätt att arbeta med två församlingsbegrepp är 0fruktbart då det gör dessa två begrepp till motpoler. Istället borde man ställt frågan, på vilken nivå en territoriell församling fungerar bäst som sociologisk gemenskap.

Linköpings domkapitel anser att betänkandet innehåller

tankar som strider mot svenska kyrkans identitet som stiftskyrka uder Biskopsämbetets fuktion som l biskops ledning. läromyndighet över församlingarna är i hög grad knuten till biskopens uppgifter gentemot prästerskapet, främst som

pastor pastorum. Dessa tendenser i betänkandet avviker från

utvecklingen i andra kyrkor, där man i stället utvidgar det

som ett sätt att värna _icm

andliga ledarskapet om kyrkans iden-

ma..

titet och enhet. Man pekar också på den ekueniska dimensionen. Det kyrkliga ämbetet och församlingarnas sakramentala liv ingår i en övernationell gemenskap. Betänkandet

ger intryck av brist på-ämbetsuppfattning. Den för folk-

kyrkotanken utmärkande samverkan mellan ämbete och lekmän

ålg-_ynønlágüa_

saknas.

Om församlingen säger Linköpings domkapitel, att sockentanken visserligen är viktig men att det sociologiska betonats för starkt. De heligas samfund är inte främst ett sociologiskt begrepp. Församling är där Ordet och sakra- _..-,._._.__ . menten när den enskilde, där människan förs till en personlig tro på Gud, där ett andligt liv gestaltas, där församlingsmedlemmen får kunskap om den kristna läran, så att hon kan fungera som kristen, en församling som missionerar, evangeliserar och skapar kristen gemenskap - allt för att hjälpa människan att både som församlings- och samhällsmedlem söka en meningsfull tillvaro och få kraft att klara livsproblemen.

” 23

Skara menar, att det i betänkandet görs en åtdomkapitel skillnad mellan det församlingsbegreppet och de teologiska båda andra, det territoriella och det Sociologiska, som är ”både oklar och på ett olyckligt sätt polariserande. Enligt kan man inte skilja på det teologiska, det domkapitlet territoriella och det sociologiska på det sätt som skett i utredningen. I stället borde man valt en teologisk utgångsoch frågat efter de faktorer som konstituerar förpunkt Den utgångspukten finns i Augsburgska bekännelsamlingen”. sen art där det att är de heligas sam- VII, heter, kyrkan fund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. En sådan utgångspunkt skulle undvika den som nu åstadkommits. Domkapitlet menar också, polarisering att framlagt en renodlat sociologisk bestämutredningen i urkyrkan och anför att bening av församlingsbegreppet ekklesia och koinonia i första hand är teologiska greppen och först i andra hand sociologiska. Beträffande begrepp det territoriella församlingsbegreppet vill man uderstryka dess karaktär av ansvarsområde.

Skara domkapitel vill vidare se det internationella perspektivet Inte minst gäller detta det arbete som utvidgat. förts inom Lutherska världsförbudet. Guds ords förkunnelse och sakramentens är kyrkans uppgift. Därför förvaltning blir om prästtjänsterna mera avgörande än vad som frågan och frågan om arbetslaget mera framgår av utredningen, uderordnad.

Västerås domkapitel vill gentemot betänkandet sociologiska församlingsbegrepp...betona den konstituerande betydelse, som Guds nådemedel - Ordet och sakramenten - har i försam-

vår bekännelse. Den augsburgska bekännelsens lingen enligt uppbyggnad visar hur en församlingsgemenskap är en följd av nådemedlens Den tar sin utgångspukt i vad verkningar. med det Den beskriver Gud gör. Den börjar skapelsegivna. först hur livets blir förstörd, hur Gud skapar liv, mening men hur Gud i sin kärlek återställer livet såsom Gud tänkt

det. Sedan förklaras hur vi skall få del av det skapelsegivna genom rättfärdiggörelse genom tro. För att vi skall kunna tro, har Gud gett oss sina nådemedel, och när dessa är i verksamhet, ställer Gud oss på nytt inför livets ursprungliga mening och den livsgemenskap med Gud och människor, vilken är de heligas gemenskap. Domkapitlet är kritiskt mot det församlingsbegrepp, som komittên rör sig med i diskussionsbetänkandet.

Växjö menar, attdet avsnittet är 5 domkapitel teologiska

skrivet på ett mycket intressant och klargörande sätt men att den nödvändiga teologiska utgångspunkten saknas. Denna finns i Augustana art VII. Man menar också, att utredningen gått förbi utvecklingen under 1700- och 1800- A talen angående de teologiska motsättningarna som då gällde . Einar utvecklade sin , församlingssynen. Billing folkkyrkosyn gentemot en annorlunda teologiskt grudad frikyrklig församlingssyn.

Lunds domkapitel menar, att utredningens tenninologi ø,;._.l.u.4.._._._|_._44..

dåligt återspeglar de svenska problemen. Dels handlar det

1AAVJ4AA|nuLL\a..4X..)|

om begreppsparet territorialstruktur sociologisk strukdels - Beträffande tur, episkopalism kongregationalism. __det förra paret behöver framhållas, att det rör sig om samverkan, inte kontraponering. Teckningen av den sociologiska församlingsstrukturen är alltför nära knuten till den .A4

gudstjänstfirande menigheten kring präst. Kyrkligt engage- h-..

._, mang kan dock ta sig många andra uttryck, t.ex. i samtals-

Mi.

grupper, husförsamlingar, bönegrupper och studiegrupper. Beträffande det andra menar domkapitlet,

Niin-

begreppsparet att det är inadekvat som instrument då kyrkokommittén har

ma-.

att lösa sin uppgift. Kongregationslismen är kyrko- . historiskt sett en radikal separatistisk församlingsrörelse inom engelsk puritanism i slutet av 1500-talet. Denna opponerade sig mot folkkyrkotanken och kyrkans förbindelse med staten. Den var en konsekvent föreningskyrkomodell och avvisade det särskilda prästämbetet. I vårt land ligger

närmast Pingströrelsen. När det gäller kongregationalismen anförs, att det på katolskt område hör episkopalsystemet samman med doktrinen om påvens primat, medan det på evanmark är en mycket komplicerad företeelse. Det hör gelisk samman med reformationstidens landskyrkosystem där regenten i den katolske biskopens/påvens ställe fick funktion som sumus episcopus. Grundvalen hörde samman med reformationens s.k. treståndslära, som avsåg att bryta upp den katolska läran om präster och lekmän som två stånd.

Traditionellt sett har arbete med strukturer inom kyrkan skett efter tre den katolsk-ortodoxa, den reformerta linjer; och den lutherska. I den katolska-ortodoxa linjen är prästämbetet överordnat lekmännen. I den reformerta är lekmännen i lekmannastyrelser överordnade prästämbetet, ett system som genom demokratiseringsprocessen så att säga ligger i tiden. Det lutherska systemet innebär, att präst och lekman på alla stadier samarbetar i en öppen folkkyrka. Innehavarna av predikoämbetet har att verka för att evangeliet alla funktionerna som âvilar människor i en sockgenomsyrar en. Verkar inte i evangeliets tjänst har predikoämbetet lekmännen att reagera och korrigera. Också de har ett i dopet. Predikoämbetet är sålunda inte läroansvar, givet underställt lokalt valda organ utan kopplat till biskopsämbete och domkapitel i ett parallellt ansvarssystem. Den lutherska reformationens dubbla ansvarslinje står i evangeliets tjänst skall aktualisera läroansvaret, som åvilar Kristi församling. Den linjen saknas i utredningen.

Också betänkandets historiska notiser om det tredelade ämbetet (biskop/präst/diakon) får kritik. Läsaren kan förledas tro att valet står mellan en katolsk och en refonnert ämbetssyn. Båda dessa har ett tredelat ämbete. Men svenska kyrkans tradition innehåller bara ett enda vigningsämbete - Verbi Divinli Minister GHID. Luther predikoämbetet, och de svenska reformatorerna räknade med diakoner, men inte som ett slags präster, dvs. en lägre grad inom vig- Den diakonivigning som nu finns inom svenska ningsämbetet.

kyrkan var från början en invigning av samma art som den sjuksköterskeinvigning, missionärinvigning och hemsysterinvigning som förekom t.ex. i Lund fram till 1950-talet.

Göteborgs domkapitel ser positivt på utredarnas ambitioner attpresentera olika församlingsbegrepp som ideologisk bak-

Alu-a.

till strukturer men menar, att man inte ._. grund nya lokala ...nu Man måste .. gått tillräckligt djupt. utgå från den trosgrund _ som är svenska kyrkans. Utredarna har missförstått det nytestamentliga grundbegreppet ekklesia, som står för de människor som genom evangelium och tron på Kristus kallats ut ur det stora människohavet för att utgöra Kristi församling, den synliga. Samma sak gäller koinoniabegreppet. , Det står inte för öppenhet och villkorslöshet på det sätt I . utredningen beskriver. Dopet var vägen in i församlingen, _ var ,. kyrkotukt en naturlig företeelse. Denna koinonia utbasen för liv och verksamhet. Samma

..-ill

gjorde församlingens sak utsägs i Augustana art VII. Man kan också uttrycka uppgiften för den lokala församlingen så, att det gäller att skapa förutsättningar för det andliga liv som omtalas i denna artikel. Luthers sju kännetecken på kyrkan omnäms ocksâ, Guds ord, dopet, nattvarden, nycklamakten, prästämbetet, bönen och det heliga korset.

Karlstads domkapitel är förvånade över att utredningen inte grundligare utrett målsättningen för svenska kyrkans arbete. Det kan vara begripligt att kommittén dragit sig för denna stora uppgift, eftersom meningarna är delade och det

kanske varit svårt att komma fram till en enhetlig syn.

Trots denna svårighet borde man gått in för denna uppgift. Nu har framställningen blivit ytlig. Domkapitlet menar också, att betänkandet visar preferenser för det sociologiska församlingsbegreppet, vilket innebär att förslagen till strukturer, enheter och modeller präglas av intressegruppstänkande i vid mening. Också Karlstads domkapitel kritiserar att urkyrkans församlingssyn sägs vara öppen och villkorslös. Enligt kyrkohistorien var det tvärtom.

sou 1984:75

Gnosticismen, antikens filosofi, synkretismen och statens framtvingade en exakt medvetenhet om vad förföljelser kristen tro var. Den långa katekumenperioden före dopet talade inte heller för öppenhet i formen. Vidare menar man, att det är kombinationen av de tre kyrkobegreppen som är utmärkande för svenska historia. Därför måste det kyrkans ett typiskt tecken för tätsociologiska kyrkobegreppet, ortens kyrkosyn, avvisas.

Härnösands anför, att av de tre församlingsbedomkapitel det teologiska alltför snart lämas ur räkningen. greppen En diskussion där inte samtliga dimensioner beaktas, blir meningslös. Man väljer att i johanneisk form uttrycka förväsen som Kristus-inkarnation. Kristus och samlingens är utgångspunkten för församlingen, och Kristus-gärningen om detta är den ideologiska grundvalen för den evangeliet som håller samman gruppen av människor, som utlivshållning Församlingen består enligt nytestamentgör församlingen. betraktelsesätt endast av de människor som omfattar ligt denna ideologiska grudval. Gruppen av troende rymer dock människor trosnivåer. Vidare måste förpá olika för att kunna fugera, finnas till inom en avsamlingen gränsad region, det territoriella församlingsbegreppet.

Luleå anser att utredningens presentation av domkapitel olika är förtjänstfull, inte minst geförsamlingsbegrepp nom sin strävan att visa hur territoriell och sociologisk i praktiken går att kombinera. Dock antar församlingssyn att många engagerade kyrkomedlemmar komer domkapitlet, att finna kommitténs redovisning ofullständig och ytlig. Kyrkan betraktas nästan uteslutande ur ett inomvärldsligt Frågor om vad som är konstitutivt för kyrkan, perspektiv. vilka element som finns i struktur etc.

omistliga kyrkans

borde funnitsmed i framställningen. Ett annat perspektiv som saknas är samverkan mellan och balansen mellan folkförankrad och prästerlig ämbetsförvaltligt självstyrelse n ning :K

Svenska kyrkans mission anser, att den teologiska interpretationen av begreppet församling är ytterst knapphändig och ofullständig och att därvid den territoriella tolkningen av församlingsbegreppet präglat diskussionen. Vidare saknar man ekumeniska och internationella aspekter på dessa frågor.

Svenska kyrkans centralråd skriver, att uppdraget att föra evangeliet vidare är utgångspunkten för den kristna kyrkan och därmed för församlingen. Det är Kristus som ger uppdraget och människor som tar emot det och för det vidare. Kommittén har alltför ensidigt lagt tonvikten på den grupp människor som själva mottagit budskapet och som har att J

föra det vidare. Enligt den billingska folkkyrkosynen sås i

evangeliet ut till alla i församlingen kravlöst och villkorslöst. Hur Ordet tas emot av den enskilde blir en uppgift för Gud allena. Men med ett sociologiskt församlingsbegrepp, sådant det formuleras i betänkandet, blir det en

församlingsstrategisk uppgiftuatt udersöka hur och i vad

mån kyrkans förkunnelse och undervisning verkar i den enskilda människan. Faran med detta synsätt är dels att den bibliska tanken på att det är evangeliets ord som framkallar tron och att tron litar på att det är evangeliets ord som framkallar tron och att tron litar på ordet åsido- - dels att

sätts, koncentrationen ensidigt riktas på männi-

skan. Det fria evangeliet förvandlas då till lag och krav på prestation. ”En biblisk kyrka är till för mänskligheten. Det som skall vara vägledande när församlingen ser över sin organisation och funktionsduglighet är människors behov, aldrig fastställandet av medlemarnas medvetenhetsgrad. En församling som tar uppdraget på allvar ger sig ut för och ett inåtvänt sökande efter identitet

f

människor, k motverkar syftet. Någon annan identitet än Ordet och Sakramenten och gemenskapen med Kristus och medmänniskorna känner församlingen inte till. Men att folkkyrkotanken betonar utdelande av Ordet hindrar inte att man även bör betona församlingsgemenskapen. Synen på territorialför-

\

har, sådan den utformats av Einar Billing, ensamlingen sidigt betonat det centrifugala draget som består i att föra Ordet ut till alla människor, också till dem som bor i församlingens mest avlägsna delar. Detta är emellertid inte den enda tänkbara synen. Den billingska folkkyrkotanken kan med fördel kompletteras med den tanke som finns hos dansken Morten Pontoppidan och som betonar det Centrisamlingalinför Ordet och Sakramenten i förpetala draget,

samlingens gudstjänst-

Pastoralinstitutet i Lund menar, att frågan om den kristna församlingens identitet är så komplex och mångfacetterad, att snart sagt varje framställning i denna fråga kan komnyanseras och ifrågasättas. Man efterlyser åtpletteras, skilliga preciseringar särskilt vad gäller det sociologiska

församlingsbegreppet. En snäv bestämning av församlingshe-

där den inre kärnan tenderar att identifieras med greppet den kristna församlingen kommer alltför långt från vad som

traditionellt betecknats som evangelisk-luthersk tradition..

Pastoralinstitutet i Uppsala anser att det teologiska förträngts åt sidan på ett obegripligt sätt. samlingsbegreppet i teologisk mening är den genom ordet och sakra- Församling menten förmedlade Kristusnärvaron. Därigenom uppkommer den sociologiska gemenskapen av människor. Teologiskt skulle församlingen kunna definieras som gemenskapen av döpta och

troende. Men eftersom dopet som kyrkotillhörighetskriteriwm

fortfarande är en oavgjord kan inte den enkla defifråga, nitionen användas. Därför måste församlingen i nuvarande definieras utifrån den verksamhet, som skall föreläge komma, dvs. ordet förkunnelse och sakramentens förvaltning. med rätta att mot- Man menar också, att kommittén betonar, mellan den sociologiska, nytestamentliga församsättningen i frikyrklig och den territoriella så lingssynen tolkning i stor hör som den uppfattades av Billing, utsträckning historien till. Man kan uppfatta territorialförsamlingen som det ansvarsområde inom vilket den sociologiska församskall leva och verka. Inom ansvarsområdet har förlingen

samlingen som gemenskap ansvar för att evangeliet bärs fram till alla människor.

Ersta diakonisällskap anser, att kommitténs analys av det territoriella församlingsbegreppet inte ger rättvisa åt den traditionella folkkyrkosynen, att kyrkans grund är Ord och sakrament. Vi tycker oss se, skriver man, ett ställningstagande hos kommittén för det s.k. sociologiska förå

i

samlingsbegreppet, som intet annat är än den pietistiska tro- Vi hade önskat en mer neutral framställ-

endeförsamlingen. 3

1 ning, som gjort rättvisa åt traditionell svensk kyrkosyn,

KISA - Kyrkans internationella studieavdelning efterlyser en grundligare teologisk bearbetning av församlingens iden-

titet och uppgift i anslutning till Augustana art VII och

Faith and Order- dokumentet Dop, nattvard, ämbete. Sambandet mellan lokalförsamlingen och den världsvida kyrkan borde därvid belysas.

Svenska Ekumeniska Nämnden understryker, att en av ekumenik_ ens grundsatser är, att det vi gör bättre tillsammans än var och en för sig, det skall vi göra tillsammans. Detta betyder, att man måste bejaka ett betydligt utökat ekumeniskt samarbete. Varje kyrka och samfund måste vara be-

redd att ge vidare något av sin särart och sin tradition

men också att visa beredvillighet att på andra punkter ge avkall på sin särart och sin tradition. Frågan om dop och medlemskap är viktig ur ekuenisk synpunkt. Det är knappast hållbart att svenska kyrkan ensam hävdar, dels teologiskt att dopet är medlemsgrundande, dels att man utan hänsyn till dopet kan registrera människor som medlemmar. Nämnden vill understryka en formulering i betänkandet: I dag handlar det ideologiskt och livsåskådningsmässigt inte så mycket om vilken kyrka man bör tillhöra som om kristen tro överhuvud. I denna nya situation blir samarbete mellan olika kyrkor mera naturlig _

SOU 1984175

Fosterlandsstiftelsen (EFS) anser, att det i Evangeliska betänkandet är oklart vad som menas med församling. Det teologiska församlingsbegreppet näms bara som något ovidkommande. Det borde stått först och fått styra det organisatoriska.

finner beskrivningen av det frikyrk-

Sveriges Frikyrkoråd

nyanser i betänkandet vara rikliga församlingsbegreppets tig. Den slutsats av redovisade förändringar, som komittén drar, att skillnaderna mellan en folkkyrklig och nämligen en frikyrklig position blivit allt mindre, delar frikyrkorådet enbart vad gäller verksamhetsformerna. När det gäller den grundläggande synen på församlingen som en gemenskap av dem som bekänner sig till Kristus som Herre och Frälsare har skillnaderna inte blivit mindre.

Förbundet för kristen enhet efterlyser en mera grundlig besystematiskt och kyrkohistoriskt, av handling, exegetiskt, församlingsbegreppet. Avsnittet har enligt förbundet fått slagordskaraktär. Som exempel tas beskrivningen av urkyrkan

som och villkorslös som mera låter som en replik i

öppen dagens inomkyrkliga debatt än ett uttryck för seriös ny- Vidare anses beskrivningen tentestamentlig forskning. densiös i syfte att motivera en kongregationalistisk uppbyggnad av svenska kyrkan. Analysen av ekklesia-begreppet anses Även framställningen av framväxten av ofullständig. hierarkiska struktur kritiseras. Denna har tolkats kyrkans ”som nära nog en olyckshändelse utan förankring i de nyförsamlingarna. Kyrkans ämbete framställs testamentliga den lokala fritt kan försåsom något församlingen tämligen foga över och anpassa efter olika lämplighetskrav. Frågan om det finns för konstitutivt i kyrkans ämbete något kyrkan Trots reservationerna delar förbudet betänkefterlyses. andets slutsats att det som bäst motsvarar den syn på försom möter i det materialet är samlingen nytestamentliga det sociologiska församlingsbegreppet.

Kyrklig förnyelse i Linköpings stift och Svenska kyrkans fria synod i Linköpings stift anser, att betänkandet inte nog slår vakt om den traditionella ansvarsfördelningen mellan förtroendevalda och ämbetsbärare. Det är en oroande utveckling att förtroendevalda tar över sådant som egentligen tillhör läroämbetet. Det är illavarslande att betänkandet tar så lätt på denna förskjutning och inte nämer

den oro den orsakar. Man vill också komplettera den be- l

l skrivning av en kristen församling som getts i betänkandet. å

Flera, kompletterande bilder och begrepp måste till. Varje i

har ansvar för ett men det i

församling geografiskt område,

är inte det geografiska området som gör församlingen till församling, utan gudstjänst och gudstjänstgemenskap. Utgångspunkten för arbetet med att forma en lokal struktur måste vara den sociologiskt iakttagbara församlingen, dvs. den gudstjänstfirande församlingen. Centrum i gudstjänstfirandet är nattvarden. Man saknar nattvardens av-

görande betydelse för församlingsstrukturen i betänkandet.

Jönköpings läns dekanat av svenska kyrkans fri synod anser

betänkandets syn på kyrkans ämbeten funktionalistiskt. Där-

med har man lämnat den kyrkliga traditionen om vigning till ett ämbete till förmån för ämbetsuppgiften och dess funktion. Vidare menar man, att betänkandets kyrkosyn är kongregationalistisk, dvs. helt främmande för ett lutherskt kyrkosamfund. Detta gäller särskilt modell III.

Svenska kyrkans personalförbund anser att det fortsatta utredningsarbetet måste bedrivas hand i hand med en fortsatt och fördjupad teologisk diskussion om grunderna för den lokala organisationen.

Riksförbudet Svensk kyrkomusik finner det metodiska grepp utredningen använt vid redovisningen av församlingsbegreppen tveksamt. Man borde ha börjat med kyrkobegreppet och inte startat i församlingsbegreppen. Nu har man hamnat i närheten av ett nästan kongregationalistiskt församlingsbegrepp.

SOU.1984:75

1968 års kyrkohandbokskommitté vill peka på ett missvisande uttryckssätt i betänkandet: församlingen som ett antingen territoriellt eller sociologiskt begrepp och församlingen

som en teologisk tolkning av en territoriell eller socio-

logisk församlingstyp. Självfallet kan såväl territorialsom personalförsamlingen beskrivas eller tolkas på ett teologiskt eller sociologiskt sätt. Den ena beskrivningen är inte verkligare än den andra. För det fortsatta arbetet vore det angeläget att som underlag fixera teologiska och sociologiska grundkomponenter karaktäriserande den kristna församlingen såsom den storhet, där gudstjänstlivet sker och tron gestaltas i människors liv. Man vill också från handbokskomitténs sida varna för den koppling mellan domkapitlet som tillsynsmyndighet och frågan om vigning som sker i vissa tjänstemodeller. ”Vigningshandlingar kan inte vara svar på organisationsproblem.Man anser, att kyrkokomittén över huvud inte har anledning att dra in vigningsfrågorna i en diskussion som är tillräckligt komplicerad dem förutan.

Teologiska fakultetsnämnden i Uppsala finner det angeläget att kritiskt granska den teoretiska kvalitén i den problemkartläggning utredningen presenterar. Utredningens försök att bena upp begreppet församling är inte företagen utifrån någon enhetlig indelningsgrund och den förvirrar mer än den klargör; När det territoriella församlingsbegreppet sägs vara geografiskt till sin natur och det sociologiska ta sikte på människor, anmärker fakultetsnämnden, att ett territoriellt församlingsbegrepp torde bli meningslöst utan människor, medan människor och funktioner i territorialförsamlingen kan göras till föremål för sociologiskt studium. Poängen med en territoriell församlingsorganisation torde väl vara att människor var de än bor i riket ska ha tillgång till gudstjänster, förrättningar och andra kyrkliga tjänster. Själva tjänsteorganisationen måste därför rimligen koma i blickpunkten i ett territoriellt församlingsbegrepp, liksom de organ som har att besluta om

verksamheten. Vidare att reellt har Utredningens anförs, kontrasterande av sociologiskt och territoriellt församlingsbegrepp enbart ett teologiskt syfte, fastän detta inte redovisas öppet utan markeras genom en missvisande pseudovetenskaplig terminologi. Utredningens maskerade normativa teologiska tes uppges vara följande: ”Utifrån ett lödigt (normativt) teologiskt församlingsbegrepp är det klart otillräckligt att se territorialförsamlingen enbart som en del av den offentliga sektorn i vårt samhälle, med en verksamhet som genom därtill utsedda tjänsteinne- 1 havare ger service åt allmänheten och finansieras genom ut- Å I debiterade medel enligt beslut av politiskt förtroendevalda.

Ett teologiskt församlingsbegrepp måste utgå från guds-

tjänstgemenskapen som centrum och inspiration för verksamheten. Territorialförsamlingen måste betraktas som ett område för evangelisation, med utgångspunkt i de kyrkligt engagerade som utgör församlingskärnan. Utredningens begreppsanvändning fungerar som enkla övertalningsknep med syfte att få läsarna att acceptera en underförstådd normativ teologisk teori om församlingskärnans nödvändighet i evangelisatoriskt arbete. Utredningen rör i själva verket hela tiden samman begrepp och teorier från en normativt teologisk nivå med vetenskapliga begrepp och teorier. Ett liknande felgrepp är att man inte särskiljer formuleringar av ideal och strategier för den kyrkliga verksamheten från deskriptiv framställning av vad som faktiskt sker på olika

nivåer i församlingslivet.Detta gäller inte minst de s.k.

utvecklingstendenserna, som består av diverse honnörsord som lika mycket är ”froma (?) förhoppningar som en realistisk bedömning av nuläget. Även utredningens metod att rikta en rad frågor till läsaren kritiseras. Att problematisera de egna förslagen på ett sådant sätt är naturligtvis att kan . « lovvärt. Man kan dock befara denna problematisering visa skenbar. Utredningen synes så upplagd att den 4 sig mer kommer att utgå från tillfälliga remissyttringar än från ett utredningsarbete när det gäller att systematiskt svara på dessa frågor och därmed att välja mellan utred-

.sou i9s4z7s

ningens olika alternativ och modeller.

Fakultetsnämnden sammanfattar: Enskilda iakttagelser i utredningen må vara aldrig så träffande, och den normativt teologiska teori som här och var skymtar aldrig så möjlig att explicit formulera och underbygga med skäl. Den vetenskapligt-teoretiska ramen för rapporten och den intellektuella genomarbetningen av problemen är dock så helt undermåliga, och faktaunderlaget så klart otillräckligt, att betänkandet i dess nuvarande form omöjligt kan fungera ens som diskussionsunderlag, än mindre som beslutsunderlag i de viktiga frågor det gäller. Man föreslår därför att det teoretiska fundamentet för utredningen görs om från

grunden.I den mån utredningen inom sig inte rymmer kompe-

tens för dessa elementärt grundläggande uppgifter bör den förses med sådan.

Teologiska fakultetsnämnden i Lund menar att det finns väsentliga perspektiv som undervärderats i utredningen. Det kan gälla dels den forskning som rör följderna av indelningsändringar på det borgerliga primärkommunala området (se SOU 1983:15), dels det förhållandet att den högsta religiösa aktiviteten återfinns i de mindre församlingarna. Även utvecklingstendenserna kritiseras såsom varande mer önsketänkande än realiteter. Man borde försöka korrigera en perspektivpåverkan genom att sträva efter att ange kontratendenser eller andra perspektiv. Vidare anser man de historiska notiserna vara för omfattande. Utrymmet borde

ha använts till egentligtiutredningsarbete i stället.

Fakultetsnämnden anser vidare, att två helt olika aspekter på församlingen inte hållits isär i betänkandet. Utan klara distinktioner behandlas å ena sidan församlingen som en realitet, benämd gudsfolket, koinonia etc.och konkretiserad i gudstjänst- och församlingsliv, å andra sidan denna församlings organisationsstruktur som kommittén satts att utreda. Sammanblandningen har lett till att församlingsliv tenderar att bli liktydigt med verksamheter anställda

svarar för, och därför tenderar församlingens administration och ekonomi bli en fråga om organisation för anställda. Vidare laborerar utredningen med enegend°m1i8 be8TePP5“ apparat. Det gäller förhållandet mellan det territoriella, sociologiska och teologiska församlingsbegreppet, där kommittén anses kontrastera de territoriella och sociologiska begreppen. I stället borde man fixera teologiska huvudkomponenter i församlingslivet och utifrån dessa diskutera vilken organisation som bäst kan tjäna ”ett fungerande församlingsliv med ett för en kristen församling karaktäristiskt centrum, gudstjänstlivet. .

Fakultetsnämnden anser, liksom handbokskommittén, att frågan om vigning bör avföras från kyrkokommitténs arbete.

SAMFÄLLIGHETER Lenhovda-Herråkra kyrkliga samfälligheter skriver: I diskussionsbetänkandet i framtiden finns 43 1 Församlingen på sid en rätt utgångspunkt för utformingen av svenska kyrkans lokala organisation, när det om utvecklingen i Sverige efter reformationen konstateras, att kyrkan definieras som de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (Aug.bek. kap VII). I enlighet Amed denna svenska kyrkans grundläggande bekännelse konstateras i följande mening: Församlingen beståav människor inom hörhåll för Ordet och räckhåll för sakramenten.

Strax innan har också med rätta framhållits, att den kristna

församlingen i urkyrkan bestod av dem som firade gudstjänst , \ tillsanmnns och hade gemenskap och omvårdnad om varandra (sid 42f). Från denna utgångspunkt bör, enligt kyrkostyrelsens mening, den grudläggande principen för svenska lokala vara den som gällt från krikyrkans organisation en - ett altare stendomens första tid i Sverige: präst en försam1ing.

sou 1984:75 37

Västanfors-Västervåla kyrkliga samfällighet saknar, den frågeställning som borde varit utgångspunkten för betänkandet, nämligen kyrkans uppgift och funktion i framtiden. Det finns tendenser och yttringar som ger anledning till att fråga sig vad kyrkan är till för och på vilket eller vilka sätt den skall kunna fugera i framtiden just som

kyrka. Eftersom denna fråga inte ställs blir hela betänkan-i

det en diskussion mera kring organisationen kyrkan än den kyrka, som skall bära fram evangelium om Jesus Kristus på ett sådant sätt att människor kan komma till tro och sedan växa i denna tro.

Solna-Råsunda samfällda kyrkoråd slår vakt om det territoriella församlingsbegreppet och menar, att det inte är motiverat att på basis av mottona -samling inåt och aktivitet utåt och församlad och utspridd skapa nya s.k.s0ciologiska församlingsbegrepp, liksom ej heller att skapa nya församlingsbildningar av synodkaraktär.

Uppsala kyrkliga samfällighet anser, att man måste utgå från det i svenska kyrkan historiskt och teologiskt vedertagna territoriella församlingsbegreppet. Lanserandet av andra begrepp i betänkandet, såsom t.ex.ett sociologiskt, är ... främmande för vår evangelisk-lutherska folkkyrka.

kyrkorädet i Skövde pastorat vill framhålla kyrkans särart PASTORÅT och efterlyser en djupare teologisk analys av denna särart. Så hade det t. ex.varit värdefullt om församlingen som redodlat teologiskt begrepp (sid 41) närnare hade relaterats till församlingen som sociologiskt begrepp. Detta hade fått till följd, menar man, att organisationen mera anpassats till församlingsmedlemmarnas förhållande till sin församlingskyrka än till frågan om arbetslagets storlek.

Hällby, Tumbo m. fl. församlingars pastorat att

skriver,

Einar Billings församlingssyn är omistlig för svenska kyrkan. Det territoriella församlingsbegreppet bör vara överordnat

det s.k. sociologiska församlingsbegreppet. Man finner ej heller skillnaderna mellan en folkkyrklig och en frikyrklig position gällande församlingsbegreppen så liten som utredningen vill påskina. Att använda sig av ett sociologiskt församlingsbegrepp är att här i tiden försöka vaska fram en s.k. synlig kyrka... något som alltid ansetts främmande för folkkyrkligt tänkande”.

* , Kyrkorådet i Habo pastorat menar, att kyrkokommittén borde 4

utgått från det gamla lutherska församlings- och kyrkobe- 2

w greppet, där Guds Ords förkunnelse och sakramentens förvalt- E 1 ning är det konstitutiva både för kyrka och församling. Med en sådan utgångspunkt är visserligen de territoriella gränserna viktiga för församlingens geografiska avgränsning, men viktigare är det kraftcentrum som verkar inom detta område, dvs. sockenkyrkan med dess gudstjänstliv. Det sociologiska församlingsbegreppet får utifrån dessa tankar sin { specifika kvalitet, som skiljer det från andra profana sof J ciologiska bildningar. I praktiken betyder en sådan utatt så länge en liten församling förmår samla gångspunkt, en levande gudstjänstmenighet bör den leva kvar som självständig enhet.

Sunne finner avsnittet om församlingen

pastoratskyrkoråd

mycket värdefullt för att analysera den egna synen på den kristna församlingen. Man exemplifierar på följande sätt: I vår kyrka har man av tradition haft ett territoriellt församlingsbegrepp där den billingska folkkyrkotanken fått fördjupa församlingsbegreppet. Ju mer man ser av folklig fromhet i våra bygder ju mer förstår man hur värdefullt detta församlingsbegrepp varit och är för de människor som verkar här. Det territoriella begreppets strålkastare är ställd mot Gud och hans verk och avgränsar sig i sin teologiska tolkning från ett synsätt där människan kommer i centrum. Detta har varit så mycket mera värdefullt med hänsyn till den väckelsefromhet som påverkat bl.a. Fryksdalen, nämligen Haugeanismen. Med folkkyrkotanken i botten har det

_ z 39

varit möjligt att se nattvardsborden fyllas och den personväckas där nattvarden bara varit tillliga gudsnärheten

gänglig för den som i andlig bemärkelse nästan lämnat jorde-

livet bakom sig.

finner inte församlingsbegreppet klart gyckleby pastorat framställt i betänkandet. Man borde tydligare ha utsagt och gjort allvar av att kyrkan/församlingen är Guds skapelse. Det är Gud själv, som genom sin helige Ande, med Ordet och sakramenten som medel, bygger sin kyrka och skapar en levande gemenskap i Kristus. Det avgörande i detta verk sker fördolt i människors hjärtan. Och gemenskapen är i första hand och djupast sett osynlig, fast den naturligtvis också andlig tar synliga uttryck i människornas och kyrkans orga-

sig liv

nisation och verksamhet. Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas bekännelsen Artikel VII, se även Art (Augsburgska V och VIII). Då det alltså är Ordet och sakramenten, som skapar församlingen i teologisk mening, ligger det allmakt på, att gudstjänst hålles på så många platser som möjligt i vårt land. Huvudsaken kan inte vara, att man tillfälligt kan påvisa en mycket livaktig s.k. sociologisk församling. sås ut på den förhoppningen, att det en gång Ty Guds ord skall bära frukt.

i anför FURSAMLINGAR ÖVER

Kyrkorådet Uppsala domkyrkoförsamling många kritiska

Avsnittet om församlingsbegreppen och den histo- 20 000 INV. synpunkter. riska bakgrunden till svenska kyrkans nuvarande församlingsstruktur fyller inte de krav på saklighet och precision man har rätt att ställa på ett från principiell synpunkt avsnitt i utredningen. Vid formleringen av mycket viktigt de tre har kommittén inte använt sig församlingsbegreppen och dessutmndeñnierat dem av en enhetlig indelningsprincip med en från språkbruk avvikande innebörd. Sålunda gängse territoriella församlingsbegreppet en enbart ger man det innebörd och kontrasterar det mot det sociologeografisk som man låter handla om människor. För giska begreppet,

,

att stödja denna tolkning tvingas man tillgripa det egenartade och felaktiga påståendet, att varje i Sverige bosatt person hör till en församling inom Svenska kyrkan även om han inte tillhör något trossamfund. Ingen företrädare för det territoriella församlingsbegreppet under hela kyrkans historia torde ha ansett att man kan tillhöra en av kyrkans H församlingar utan att därmed tillhöra kyrka» Kyrkorådet menar, att man i stället borde använt sig av ett folkkyrkligt-territoriellt och ett föreningskyrkligt-volutaristiskt församlingsbegrepp som mera varit i linje med traditionell terminologi.

Kyrkorådet anser, att det är uppenbart att kommittén... vill ge betänkandets läsare det intrycket, att den territoriella församlingsstrukturen skulle vara nära förbunden med statskyrklighet, religionstvâng och enhetskultur. Exempel på detta ges, när det sägs om Konstantinsstatskyrklighet att den erbjöd de första förutsättningarna för ett territoriellt församlingsbegrepp, medan den kristna kyrkan, särskilt i den östra redan före den konstantinska rikshalvan, epoken upprättat en territoriell församlingsstruktur. Ett annat historiskt exempel är, att det sägs om augsburgsfredens principer, att de gav det territoriella församlingsbegreppet en ställning det inte haft tidigare.

Kyrkorådet anför också vad man menar vara direkta sakfel i framställningen.Påståendet att den fornkyrkliga församlingen skulle ha utmärkts av öppenhet och villkorslöshet strider mot kända historiska fakta. Tvivelaktigt är också kommitténs påstående, att fursten i de lutherska länderna i sig skulle ha förenat den högsta ledningen för både stat och kyrka. För Sveriges del stämmer påståendet bara för de få decennier som det karölinska enväldet varade. Med detta undantag har den svenska kyrkan ända fram till 1980-talets första år med framgång hävdat sin självständighet mot statssuveränitetens krav på överhöghet över kyrkan.

Vidare anses kommittén ha feltecknat Einar Billings folkkyrkligt-territoriella församlingsbegrepp, då den inte tillräckligt betonatden teologiska motiveringen, svenska kyrkans intension att nå alla som bor inom Sveriges gränser. Kommittén anses felaktigt ställa frikyrkan som motpol till folkkyrkan, medan det i själva verket är föreningskyrkan Billing vände sig mot. De flesta av de arguent som kommittén anses rikta mot det territoriella församlingsbebegreppet drabbar därför inte den folkkyrkosyn Billing företräder. ”En minskande gudstro i det svenska folket och nedåtgående förrättningstendenser inom Svenska kyrkan medför inte att kyrkans intensioner att nå alla förändras. Däremot bör sådana tendenser rimligen leda till en omprövning av det rådande medlemsbegreppet i svenska kyrkan och av reglerna för rösträtt och valbarhet till kyrkans representativa organ. Sammanfattningen för denna del lyder:

Vi_

finner alltså kommitténs framställning av församlingshegreppet vara både i teologiskt och historiskt avseende så missvisande att den inte kan godtagas som underlag för ett ställningstagande till kommitténs förslag. För att kommitténs framtida betänkanden inte skall kännetecknas av sådana brister vill vi understryka nödvändigheten av att komittén till sig knyter kyrko- och dogmhistoriskt kompetent expertis i tillfredsställande utsträckning.

Avsnittet om församlingsarbetet och utvecklingstendenserna kritiseras likaledes hårt. Tendenserna är godtyckligt valda och tycks svara mot oredovisade favoritföreställningar inom kommittén. Tendenserna blir inte i betänkandet föremål för kritisk granskning, och inte heller reses frågan, om de är eller ej. När betänkandet talar om helhetsperspek-

önskvärda

tiv sägs detta leda till att man lämnar församlingsarbetets sfär och hamnar i en till intet förpliktigande totalitetsvision: i församlingen kan man syssla med allt, allt som

har med människor och människors villkor att göra! Även om

kyrkan har ett samhällsansvar är detta att lova för mycket. I stället måste man peka på kyrkans primära mål och upp-

SOU 1984175

gifter. När betänkandet förklarar dialogmetoden på följande sätt: inbjudan till samtal där olika röster får koma till

tals, och där målet inte är utstakat i förväg kommenteras

det på följande sätt: Om innebörden är att Guds uppenbarelse i samtalets form får konkretion och verkningskraft i de ständigt nya och unika situationer som historien bjud- 4 4 er människan, finns intet att invända. Om betänkandets for- 3 z mulering tolkas som att kan definieras 4 uppenbarelsen god- 4. › tryckligt i helt förutsättningslösa samtal och debatter, á 1 och att inte målet, Guds rike, redan vore en av Kristus 3 grundad verklighet, leder formuleringen till berättigad V. oro. Betänkandet avser säkerligen inte denna tolkning men

utesluter den inte på ett tydligt sätt-

Vad menas med det vaga och i utredningssammanhang klandervärda uttrycket kyrkan som människor” frågar man vidare. Det sägs bl.a. i betänkandet innebära att församlingsarbetet blir mottagarorienterat, det ska möta upplevda behov. Detta är en behovspsykologisk grundmotivering för församlingsarbetet som är en ur kyrklig synpunkt beklämmande utsaga, ett resultat av utredningens brist på teologisk grund-

syn. Varför talas det inte om behovet av ggdsgemenskap

och behovet av möte med den andliga verkligheten? Det centrala i kyrkans handlande, den sakramentala aspekten, saknas-

Kyrkorådet anför också synpunkter på vigningens innebörd utifrån den utvecklingstendens som talar om från ensam präst till arbetslag. Som ett förebyggande av problemen med gnissel i församlingsmaskineriet föreslår kommittén helt överraskande, då annars sakramentalt tänkande är den tämligen främmande, vigning av ett betydligt större antal kategorier i kyrkans tjänst, än vad som sker i dag. Det är svårt att teologiskt och praktiskt motivera varför vissa församlingsvårdande tjänster kräver vigning och andra inte resonerar författarna utan att inse att denna bristande förmåga kanske beror på en oklar uppfattning om vad vigning

är. På s. 108 förekommer ett försök till definition: i vigningen ligger en kyrkans kallelse till tjänst. Vid vigningen vederbörande löften som innebär 1äroförpliktel5e. Mot avger detta kan invändas: 1. Vigningen är bekräftelse av kallelse, samt avskiljande och helgande för ett visst uppdrag. 2. Vigningslöftena innebär inte bara läroförpliktelse. Den vigs förpliktigar sig på ett exklusivt och livsavgörande sätt. finns tre och 3. I kyrkan specialvigningar: biskops-, prästdiakon/diakonissvigning. Några ytterligare vigningar behövs inte. Det skulle innebära en uttunning och förflackning av om varje längre eller kortare anställning vigningsbegreppet eller insats i kyrkans tjänst skulle föregås av vigning. 4. Klyftan mellan å ena sidan de Vigda medarbetarna/arbetslaget och å andra sidan de icke vigda församlingsmedlemmarna skulle öka om det skisserade vigningssystemet genomfördes i sin mest utarbetade form. 5. Dopet är den egentliga vigningen för alla kristna. Det torde räcka även för avancerade uppgifter inom kyrkan.

Borgs församling skriver med anledning av fråge-

Norrköpings ställningen öppen folkkyrka eller föreningskyrka: I en situation som vi har efter 1800-talets väckelser så har vid sidan av s k troendeförsamlingar funnits möjlighet till en församlingsgemenskap inom svenska kyrkan för dem som kanske kännt sig mer osäkra i sin kristna tro. På senare tid har dock mot ett starkare betonande

utvecklingen gått

av det personliga ställningstagandet även i Svenska kyrkan. Detta hindrar inte att den öppna folkkyrkoförsamlingen allthar en särskilt uppgift för många människor. Att därjämt för som i betänkandet framhålla att den öppna folkkyrkan (eller den territoriella församlingen) motverkat en sån utoch gudstjänst), medan veckling (dvs av församlingsarbete krafter hänförs till ett sociologiskt församprogressiva är ohistoriskt och förvillande. Vi anser att lingsbegrepp, det sätt kommittén beskriver den öppna folkkyrkosynen och det bara fördunklar arsociologiska församlingsbegreppet betet med strukturmodellerna. Frågan om församlingsbegreppet

behöver överhuvud inte diskuteras när man baserar strukturmodeller på den ekonomiska bärkraften, utan hör hemma i annat samanhang.

Västerås Lundby församling skriver att den debatt om församlingsbegreppet som ingår i betänkandet får väl ses som för en opinion att uttryck en annan församlingsindelning än den territoriella skulle ge ökad slagkraft. Den åsyftade konsekvensen är inte självklar. Den kan också leda till isolering. Kyrkan har dock aldrig varit ”helt doktrinär. Redan under medeltiden fanns det i vårt land parallellt med församlingarna annan verksamhet, kloster och kringresande predikarbröder. Inom Västerås finns samfällighet i dag en företeelse av liknande slag, kyrkorådet för finskspråkigt församlingsarbete. Detta innebär, att den territoriella vid behov församlingsindelningen kan kompletteras med arbete för särskilda Idealbilden är dock ”den grupper. gudstjänstfirande församlingen som samlar alla oberoende av all kategoriindelning-

Jönköpings Sofia församling menar att man måste från

utgå det lutherska gamla församlings- och kyrkobegreppet, där Guds Ords förkunnelse och sakramentens är det förvaltning konstitutiva för både kyrka och församling. Med en sådan utgångspunkt är visserligen de territoriella gränserna viktiga för församlingens geografiska men viktigaavgränsning, re är det kraftcentrum som verkar inom detta omrâde, dvs. sockenkyrkan med dess gudstjänstliv. Det är detta som ger det sociologiska församlingsbegreppet dess kvaspecifika litet.

lyresö församling skriver om folkkyrkan, att den är djupt

förankrad i folksjälen. Svensken i gemen är måhända till en klen bekännare. vardags Elitkyrkan är ingenting för Svensson. Men för fädernas kyrka i Sveriges land klappar svenskens hjärta, när det bränns-

X

Mikaels församlings kyrkoråd i Örebro finner betänkandets FÖRSAMLINGAR MELLAN 10 001 analys av församlingsbegreppen mycket förtjänstfull. Det OCH 20 000 INV. sociologiska församlingsbegreppet kommer vi i dagens läge inte ifrån. Församlingen som en gemenskap eller som en miljö där man kan växa till synes oss vara en idealmålsättning för församlingsarbetet. Kyrkan som ett territoriu med geografiska gränser synes oss också vara oumbärlig. Därigenom avgränsas på ett tydligt sätt församlingens huvudsakliga arbetsområde.

Kyrkorådet riktar dock viss kritik mot analysen av de nytestamentliga församlingarna, som man finner alltför summarisk och schablonmässig.

Falu Kristine församlings kyrkoråd menar, att det teologiska församlingsbegreppet borde fått en utförligare behandling, en teologisk analys av vad Kyrka och församling är enligt den heliga Skrift och kyrkans bekännelse. Därmed hade man på ett mera naturligt sätt kommit in på de frågor som behandlas i samband med det sociologiska församlingsbe- 8TePPet- Nu har dessa frågor ofta känts omotiverade och gett anledning till frågor och missförstånd. Kyrkorådet vill slå vakt om den territoriella strukturen men instämmer i betänkandets formulering, att “ingen territoriell församlingsstruktur kan fungera utan att den rymmer en sociologiskt iakttagbar församlingsgemenskap, människor som engagerar sig och utgör en gudstjänstgemenskap.

att be- Gamla Uggsala församling anser det inte vara möjligt handla om svenska kyrkans lokala struktur utan att frågan samtidigt behandla frågan om dopet och medlemskapet. Den nuvarande tvåspårigheten är ohållbar. Man kan inte sam-

teologiskt hävda att dopet är medlemsgrundande och

tidigt registrera medlemmar på grund av t.ex. föräldrarnas kyrko-

ti11hörighetU Dopet måste alltså bli medlemsgrumdande

också rättsligt. Man understryker också att förutsättningarna för den teologiska motiveringen för svenska kyrkans

territoriella struktur har ändrats och att omtänkande därför är nödvändigt. Dels behövs ett ekumeniskt nytänkande (det behövs modeller för ekumeniska lokalförsamlingar), dels behöver vi markera gemenskapen i den gudstjänstfirande församlingen såsom en konstitutiv faktor för att det överhuvud taget ska finnas en församling. Svenska territoriella karaktär ska dock inte ändras. Den 1 kyrkans behövs för att markera församlingarnas ansvarsområde.

Lunds domkyrkoförsamlings yttrande har vad gäller de teoloå giska frågorna samma innehåll som yttrandet från Lunds domkapitel. Man betonar att de valda begreppen dåligt motsvarar den svenska situationen. Det gäller struktur

territoriell

och sociologisk struktur, samt episkopalism och kongrega- 3

tionalism. Den specifika lutherska traditionen med den s.k. dubbla ansvarslinjen har på detta sätt inte komit med. Denna linje står i evangeliets tjänst och markerar det läroansvar som åvilar Kristi församling.

vill slå vakt om det territoriella för-

Nödinge kyrkoråd

samlingsbegreppet. Man anser att betänkandet förordar ett sociologiskt församlingsbegrepp. Därmed riskerar man att många människor ska förlora sin hemkänsla i kyrkan. Även om man inte är så aktiv eller går i gudstjänsten vet man var man hör hema och vart man kan vända sig”. Det måste finnas en öppenhet mot alla som bor i församlingen.

Gävle Heliga Trefaldighets församling kritiserar att utredningen, som man förstått det, avfört det teologiska församlingsbegreppet som icke-relevant för sitt arbete. Alla överväganden måste istället ta sin utgångspunkt i den lo-

kala gudstjänstfirande församlingen som är Guds folk på V

art Detta innebär . just den platsen (jfr Augustana VII). inte, att den är en sluten grupp, utan den är de människor som genom dopet är upptagna i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner Jesus Kristus vara sin Frälsare och Saliggörare (1878 års katekesförklaring).

Timrå konstaterar, att såväl innehâ11et i som församling den teologiska motiveringen för församlingsbegrepp av såväl territoriell som sociologisk art är något som förändras i en ständigt process. Att den territoriella förfortgående samlingen är en historiskt given förutsättning som aldrig får som utgångspunkt för det kyrkliga arbetet, liköverges som att en fungerande kristen gemenskap av s.k. sociologisk art hela tiden måste vara det innehållsliga målet i samma arbete, är faktorer, som varken behöver ses som oförenliga polariteter eller som något som låser eventuella framtida reformer.

Ålidhems menar, att i dagens och framtidens kyrka församling måste man förstå och betona det teologiska församlingsbeur en sociologisk utgångspunkt, i annat fall framgreppet inte innebörden av själavårdsarbetet och våra troshandgår som t.ex. dopet klart. Församlingen är grunden för de lingar kristnas för gudstjänstfirande och sakramentsförgemenskap, Medlemskapet till en församling bör vara knutet valtning. till vilket betonar den särskilda innebörd av kristen dopet, vi velat ge församlingsbegreppet. En sådan ingemenskap stâr också i bättre överensstämmelse med andra ställning trossamfunds och skulle underlätta det ekumeniska uppfattning arbetet. måste församlingen hålla fast vid sitt Samtidigt kristna ansvar för samhällets alla innevånare vilket leder till att verksamheten måste få en territoriell inriktning. “Inom den territoriella skulle en eller flera sockengränsen - som sociologiska företeelser - finnas. församlingar

i Härnösands finner det väsent- Kyrkorådet domkyrkoförsamling ligt att i diskussionen väga in frågan vad en församling är. Detta sker i en syntes av de tre församegentligen lingsbegrepp med vilka utredningen arbetar. Församlingen benämns den Kristusincarnationen, Kristus-närförlängda varon, i människors existens. uppfângad

48 ”.

” FÖRSAMLINGAR Kyrkorådet i Göteborgs domkyrkoförsamling skriver: MELLAN S 001 Svenska kyrkan arbetar som lutherskt trossamfund med två OCH 10 000 INV. _ olika församlings- och kyrkobegrepp. Det ena är den osynliga kyrkan, som betyder delaktighet i Kristus och vilken som den helige Andes verk är föremål för tro (detta som kyrkokommittén kallar det renodlade teologiska begreppet). Det andra är den synliga kyrkan, vilken närmast motsvarar församlingen som territoriellt eller sociologiskt begrepp enligt kommitténs vokabulär. Det är viktigt att koma ihåg att dessa två begrepp bildar en enhet och aldrig kan skiljas från varandra.

Kyrkorådet i Nykyrka församling hänvisar till Augsburgska bekännelsens art. VII. Ordet och sakramenten är alltså det centrala. Utifrån denna syn kan både det territoriella och det sociologiska församlingsbegreppet rätt förstås: Guds ord vill nå ut till alla (församlingen som ansvarsområde), och nådemedlen samlar faktiskt en gemenskap av människor.

Kyrkoråden i Byarums och Svenarums jrsamlingar uppfattar

församlingen ur rent biblisk synpunkt..; som Guds utvalda

folk, och den måste i vårt sammanhang ses som den gudstjänstfirande församlingen - den utgör kärnan. Det är vik-

tigt att ta den synliga församlingen på allvar, det är

den som arbetar inom den territoriella församlingen, ansvarsområdet.

i Onsala saknar bärande

Kyrkorådet teologiska principer

i betänkandet. Man frågar sig vem som ska bestämma den teologiska tolkningen av de territoriella eller sociologiska församlingsbegreppen. Vetskapen om en församlings väsen är nödvändig vid arbete med ekonomi och organisation. För kyrkorâdet är det centrala en samling kring kraftkällorna Ordet och Sakramenten.

” sou 1984: 75 *49

Johannelunds församlings kyrkoråd menar, att den kristna församlingen, biskops- och prästämbetets egenart, den bibliska begrundningen och det ekueniska perspektivet ska vara avgörande för svenska kyrkans lokala struktur, inte ekonomiska intressen med den borgerliga kommunen som förebild. Betänkandets uttryck socialt iakttagbar församling översätter man till gudstjänstfirande församling, som i skiftande grad verkar utåt i mission och diakoni.Församlingen som Guds familj, Kristi kropp, gudsriket på jorden är vår utgångspukt. Det är den kristna gudstjänsten och de i gudstjänstgemenskapen indragna som gör församlingen till för- - för och ansamling öppen och välkomnande nya kontakter svarstagande för ett avgränsat geografiskt områded

Kyrkorådet i Höör finner betänkandet nästan värdelöst, eftersom det inte tagit sin utgångspunkt i en diskussion kring grundfråganz Vad är Kyrkan och vilken är hennes uppgift i vårt samhälle. Kyrkan är ingen kommunal serviceinrättning utan människor som, gripna av Kristus, var och en på sin ort, har ansvaret för att evangelium om Honom blir känt.

i Torslanda vill lyfta fram det för-

Kyrkorádet teologiska

samlingsbegreppet i det fortsatta arbetet. Kyrkan/församlingen är en levande organism (Kristi kropp), icke helt jämförbar med andra sociologiska grupper i samhället.

Stora Lundby församling skriver, att ”gudstjänsten är församlingens centrum. Församlingen bekänner Jesus Kristus som Herre och Frälsare och baserar sin tro på apostlarnas undervisning så som vi har den i den Heliga Skrift och senare förklarad i Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter.

Anundsjö församling finner det angeläget att ”bedöma församlingssynen på ett annat sätt än betänkandet gör. Där ställs mer eller mindre mot varandra ä.ena sidan det territoriella församlingsbegreppet benämnt från vaggan till

sou 1984275

graven mot å andra sidan de sociologiska begreppen samling inåt och aktivitet utåt samt församlad och utspridd. Med vår kyrkas dopsyn är det angeläget att behålla en helhetsuppfattning-i stället för att ställa de döpta i ett motsatsförhållande. Det gäller att inte utesluta den som ännu inte nått fram till en medveten personlig bekännelse”, 4 en risk som antas ligga i de sociologiska församlingsbe- . 4

i

greppen. 1 Nora församling finner det viktigt att klargöra den svenska

äg§åâ%LåNgâ$

å Oaq 5 000 INV_ statskyrkans teologiska inriktning. Skall den vara en elitkyrka, som i likhet med vissa frireligiösa församlingar lägger stor vikt vid vissa yttre och även inre former med starka krav på sina medlemmar. I den sortens församlingar

spårar man ofta fanatism.I en folkkyrka i detta ords vida

bemärkelse torde det inte vara möjligt med en sådan inriktning. I de s k högkyrkliga kretsarna inom den nybildade synoden ser man tendenser till ett kyrkligt elittänkande som påminner om vissa frikyrkoförsamlingar. Skall statskyrkan vara en folkkyrka, vilket kyrkorådet i Nora församling anser, finns det inte plats för ett elittänkande.”

i Fridlevstad beskriver evangelium som en rör-

Kyrkorädet

else ut till alla människor: nyskapande, läkande, frälsande. Evangelium liknar solljuset genom att vara ständigt strömmande, ständigt nytt. Dess mål är enligt bibeln alla människor, alla folk.” Detta synsätt leder till ett vaktslående om Billings folkkyrkotanke.

Mörlunda och Tveta församlingars kyrkoråd känner inte igen sig i beskrivningen av verkligheten. Resonemanget om svenska kyrkan som en episkopal kyrka sid 90f. Det som i i luften är två saker: att den -

det sammanhanget hänger f

i episkopala strukturen skulle vara en nackdel för den lokala självstyrelsen samt resonemanget om lärans betydelse för enheten och biskopen såsom uppsiktsman. - Detta hänger i luften på det sättet att det ju inte finns någon uppsikt

i lärofrågor numera åtminstone inte i enlighet med de löften en biskop har gett dels i prästvigningen och dels i biskopsvigningen att städse förbliva vid Guds rena ord, stå all falsk och villfarande lära emot och sorgfälligt tillse att Jesus Kristus enligt Guds ord rätt predikas och de heliga sakramenten efter hans instiftelse utdelas. Vore biskoparna trogna i den uppgiften (det gäller ingalunda end. kvinnoprästfrågan) då skulle den episkopala strukturen vara den bästa garanten för att den lokala självstyrelsen hölls vid makt och förstärktes, eftersom det är det rena och klara gudsordet som befriar människor till ett helt och fullt ansvarstagande i alla yttre och inre frågor

Glimåkra församlings kyrkoråd ifrågasätter det ändamålsenliga i betänkandets åtskillnad mellan teologiskt, territoriellt och sociologiskt församlingsbegrepp. Även den s.k. territorialförsamlingen är väsentligen ett sociologiskt begrepp, närmare bestämt ett transaktionssystem omfattande överföring av information, i detta fall religiös eller teologisk information. (efter Deutch, Politik och styrelse, Lund 1972 s 128)

Torsby församling framhåller, att det är Gud själv som genom sin helige Ande, med Ordet och sakramenten som medel, bygger sin kyrka och skapar en levande gemenskap i Kristus (jfr Augustana art VII)

Stenbrohults församling betecknar församlingen som de människor som samlas till gudstjänst kring Ord och Sakrament enligt Augustana VII och finner teologin i betänkandet suddig för att inte säga obefintlig. Man finner också att utredningen ”raljerar med föreställningen en hjord och en herde, när istället erfarenheten visat att er präst och en församling ger de bästa förutsättningarna Jr att knyta fasta och bestående kontakter med mest ant.människor.

Alunda kan inte ansluta sig till betänkandets församling förenklade och ensidiga beskrivning av församlingsbegreppet. Kyrkan är ett trossamfund som är grudat på Gudsordet och där den lutherska kyrkans syn på att Ordet söker människorna måste leda till en territoriell organisation.

Ekshärads församling finner att ett sociologiskt församlingsleder i en mera snävkyrklig än det tradi- 3 begrepp riktning i tionellt folkkyrkliga och vill motsätta sig betänkandets tendens att sudda ut skillnaderna mellan frikyrklig och Å folkkyrklig syn på församlingsbegrepp och lokalorganisation.

Söderbärke församling kan finna den i betänkandet gjorda för olika församlingsbegrepp saklig och korrekt, 4 redogörelsen _. Men när kommittén sedan diskuterar ,, om än i knappaste laget. §45_ de olika tolkningarna, blir framställningen genast oklar och motsägelsefylld, framförallt i diskussionen om den folkkyrkliga, s k territoriella församlingssynen och dess motiveringar. Orsaken till detta finner man i att ”den del av ___..__.._.-__,. __ . expertis, vilken bestämt kommitténs teolo- _ kyrkokommitténs _ giska färdriktning, tillhör den ströming inom svenska kyrk- ,i . an, som tar avstånd från folkkyrkotanken. .. Krokeks menar, att risken med en sociologisk tolk-

kyrkoråd .,v

r. är, att det bara blir en elit som är välkommen, vilning . ket kan skrämma den som är osäker. En folkkyrka med den . territoriella tolkningen av församlingsbegreppet behåller

öppenheten.

h...

citerar, förutom Augustana art VII,

Björketorgs kyrkoråd

Apologien (Svenska kyrkans bekännelseskrifterjz Kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar såsom andra samfund, utan den är i grunden en världsliga trons Andes i våra men j och den helige gemenskap hjärtan, den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna

den rena evangeliska läran och för- . i

igen den, nämligen valtandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi

i « -

sou 1984:75 j. V53

evangelium.

finner, att betänkandet inte tar någon PKH§äMILINGAR Långasjö församling Oai

§Eä%âNIå3?

hänsyn till församlingen smnsoci0l0gisk storhet trots att man presenterar detta församlingsbegrepp. Det är ingen större glädje för kyrkan om församlingarna har god ekonomi, bra befolkningsunderlag och många tjänster, om inte församlingen som sociologisk storhet finns. Den verkliga kraften i Svenska kyrkan finns hos dem som bär henne i gudstjänst, bön och tjänande .

Kyrkoråden i Ucklum och Spekeröd skriver, att det viktigaste måste vara att människor har tillgång till Guds Ord och Sakrament, så att de genom Andens verk kan komma till tro, växa i tro och mogna och vinna det eviga livet. Församlingen är främst en andlig storhet.

i Hishult citerar 1878 års katekesutveckling som Kyrkorådet svar på frågan om församlingens väsen. Kristi kyrka finns allestädes, där Guds ord rent och klart predikas, och de heliga sakramenten efter Kristi ord och instiftelse utdelas. I allt kristet arbete är det Gud som är subjekt, och människan som är objekt. En levande församlingsgemenskap är alltså en följd av att Gud uppväcker och omvänder människor till tro. Detta gör att vi ställer oss avvisande till det s k

sociologiska församlingsbegreppet, och förordar en territo-

riell församlingsstrukturJ

Loftahamars kyrkoråd saknar en genomtänkt teologisk re-

flektion, då det gäller frågan om vad som är kyrkans uppgift och mål. Kyrkan är inte en servicekyrka utan bärare av det glada gudskapet.

Marstrands hänvisar till Augustana art VII och församling menar att det därför är Ordet och sakramenten som skapar församlingen i teologisk mening.

Kyrkoråden i Rasbo och Rasbokil menar, att betänkandet in-

nehåller så illa genomtänkta och verklighetsfrämmande förslag att det inte förtjänar att komma längre än till ord. Sålunda är församlingsbegreppet behandlat på ett sätt som mera påminner om en trollkonstnärs fingerfärdighet än en seriös kristen självmedvetenhet. Uttrycket religiös verksamhet som innevånarna skall ha rätt till för sina skattepengar avslöjar en grotesk okunnighet om vad en kristen församling är och hur den verkar. I många stycken ger detta diskussionsunderlag underlag för den mest förödande kritiken från kyrkans kritiker både inom och utom henne_

Kyrkorådet i Kvänum hänvisar till Augustana art VII.

Kyrkorådet i Kinneved hänvisar till Augustana art VII. « - 1 Gällinge finner att betänkandet, särskilt med

församling

tanke på att präster och en biskop deltagit i arbetet i skrämmande liten uppfattning om församlingen som något å verkligt, teologiskt begrepp, som Kristi kropp, med en å egen inneboende livskraft. Istället laborerar man ihärdigt med konstruerade begrepp: socio1ogisk, territoriel1, och blandar saman dessa i talet om ekonomiskt bärkraftiga enheter.

Kyrkorâdet i Runtuna menar, att den evangelisk lutherska

grumdsynen utesluter varje uppfattning, som betraktar kyrkan eller församlingen som en sociologisk storhet bestående av en summa enskilda gudstjänstfirande eller troende 1 nânniskor som skiljer sig från andra grupper. Man citerar Å J justitieministerns yttrande i propositionen till 1951 års riksdag (re1igionsfrihetslagen): Svenska kyrkan är ett trossamfud som leder sitt ursprung från de äldsta kristna , församlingarna, vars karaktär och verksamhet bestämmes av dess bekännelse. Kyrkomötet instämde däri och uttalade sig för att kyrkan i enlighet med den folkkyrkliga organisa-

tionsprincipen skall stå öppen för envar , och principiellt vända sig till hela folket, samt lägga tonvikten vid det kristna budskapets verkningskraft.

Transtrands skriver om kapitlet Församlingen, att församling det är ”ett utmärkt kapitel, kanske det bästa i hela förslaget. Utredningen klargör mycket fint skillnaderna mellan ett territoriellt och sociologiskt församlingsbegrepp och vad som ligger bakom dessa. Om man då funderar över vad en församling verkligen är, bör man självklart utgå från en teologisk ståndpunkt, att församlingen är en gemenskap mellan människor i tron på Jesus Kristus, och att man blir medlem i denna församling genom dopet. Detta leder ju sedan ganska klart, som utredningen säger, över till ett sociologiskt församlingsbegrepp. För att man skall kunna tala om att det finns en församling på en ort, så måste det rimligtvis finnas människor som faktiskt församlas, kommer sanman till gudstjänst och annan verksamhet. En församling existerar inte i egentlig mening utan denna gemenskap av intresserade människor. Församlingen är inte bara en yta med vissa fastställda gränser.

Kxrkorådet i Idre finner, att utredningen bereder mark för den kongregationalistiska församlingssynen genom att i sina förslag göra församlingarna till enheter med uppgifter endast inom den församlingsvårdande sektorn.

Kyrkoråden i Rönnäng och Klädesholmen menar, att man borde tagit mera hänsyn till bekännelseskrifternas församlingssyn, men tillägger, att då detta väl inte har så stor betydelse i praktiken för de slutsatser man kommer fram till, och då det territoriella församlingsbegreppet knappast ifrågasatts i utredningen, lämna vi den saken därhän”.

Kxrkorådet i Fagerhult skriver: Konkret församlingserfarenhet pekar utredningens tre församlingsbegrepp, det på att teol0giska, det territoriella och det s0ci0logiska,

kan bli fruktbärande först i samverkan, vilket förutsätter

.att utredningen hade preciserat begreppen därhän att de fått

ange ur vilken synpunkt de hade varit tjänliga att beskriva församlingens funktion och väsen. Den territoriella aspekten hade då kunnat beskriva den värld och de människor som är församlingens kallelse och som skapar de naturliga förutsättningar som Kristi Kyrka har. Aspekten hade relaterat församlingen till Guds skapelse. Den teologiska aspekten hade - såsom den utläggs - bättre kunnat benämas en kropps-aspekt eller en folk-aspekt och hade kunnat beskriva församlingens väsen i Kristus såsom sakramental gemenskap och tecken. Den Sociologiska aspekten hade på ett vitalt sätt kunnat beskriva församlingens sätt att fungera, hur tron arbetar genom förnyade människor, Kyrkans sändning till världen.Ti11sammantagna hade de tre aspekterna kunnat ge-

mensamt och var för sig betecknas som teologiska, i det att

de utvisar hur Kyrkan i sitt väsen speglar de tre trosartiklarna, dvs hur Kyrkan är skapelse-frälsning-sändning. Utredningen hade udgått att dess teologiska församlingsbegrepp hade blivit så spiritualiserat och därmed också så ofunktionellt för lokalförsamlingens struktur.

Betänkandet försummar, framhåller kyrkorådet vidare, det för svensk kyrkotradition konstitutiva draget i församlingsbegreppet, församlingen såsom en gemenskap bestämd utifrån Ordet och sakramenten, nådemedlen som väcker sann tro. En enkel och fuktionsinriktad definition blir: församling är där varje vecka människor samlas till gudstjänst”.

IÖRSAMLINGAR Almesâkras kyrkoråd skriver, att tyvärr saknar det annars

,i MINDRE ÄN 500 intressanta avsnittet om församlingen en teologisk utgångs- INV. punkt. Med några meningar avfärdar utredningen församlingen som ett teologiskt begrepp och slår därmed udan grunden för de övriga.

Kyrkorådet i hänvisar till art VII och

Bjurbäck Angustana

menar, att utifrân den synpunkten kan både det territoriella

i i 57 sou 1984: 75 u .

och det sociologiska församlingsbegreppet förstås rätt: Guds ord vill nå ut till alla (församlingen som ansvarsområde) och nådemedlen samlar faktiskt en gemenskap av människor.

Häggums kyrkoråd menar, att teologin aldrig kan tänkas bort ens i en statlig utredning. Man hänvisar till yttranden i samband med antagandet av religionsfrihetslagen 1951 och stöder ”den folkkyrkliga organisationsprincipen. Utredningens framställning ses som ett försök att radikalt förändra församlingsbegreppet, något som inte längre kan ligga inom en statlig utredings kompetensområde eftersom kyrkomötet enligt § 7 lagen om svenska kyrkan genom kyrklig kugörelse meddelar föreskrifter om: 1 svenska kyrkans lära, 2 svenska kyrkans böcker, 3 svenska kyrkans sakrament, gudstjänst och övriga handlingar.

Edsvära församling hänvisar till Augustana art VII som den rätta utgångspunkten för en diskussion om församlingsändringar.

Skabersjö församling skriver om den teologiska frågan följande:

Att utredningen ej tagit ställning i den teologiska frågan är en svaghet, då varje reflektion över kyrkans framtida verksamhet förutsätter någon underliggande förståelse av vad kyrka och församling är och vad de är till för. De i utredningens resonemang dolda teologiska förutsättningarna borde ha redovisats öppet. Den svenska kyrkan har en territoriell struktur och en mot denna struktur svarande församlingssyn. Denna församlingssyn har uttryckts i folkkyrkotanken, vars avgörande kriterium är, att kyrkan ej är begränsad till en grupp troende. Kyrkan innebär ett öppet erbjudande om syndernas förlåtelse till Sveriges folk. Denna öppenhet i bestämningen av kyrkan motsvaras av den territoriella församlingsorganisationen: kyrkans erbjudande gäller

alla, ty alla är bosatta inom en församlings territoriu. I betänkandet finns en tendens till en mera sluten, socio-

logisk bestämning av kyrkan: kyrkan är en avgränsad grupp

människor. Denna tendens ligger redan i övergången från direktdemokrati, där ansvar och beslut förs upp till en nivå ovanför församlingen. Man blir då benägen att se kyrkan som de bestämmande och ledande i pastoratet, från vilka

initiativ och verksamhet utgår, medan den enskilde i för- 3 samlingen blir ett passivt objekt för verksamheten.

Denna tendens kommer till uttryck i betänkandets syn på kyrkans verksamhet som en påverkan på människor, sedda i . nuets perspektiv, ej i evighetsperspektivet. Det gäller att ge människor terapi och underhållning. Vår utgångspunkt är Augsburgska bekännelsens definition av kyrkan som de heli- , gas samfund, där ordet rent och klart förkunnas och sakraj menten rätt förvaltas. Kyrkan konstitueras av vad Gud gör genom nådemedlen och en levande församlingsgemenskap är en följd av nådemedlens verkan på människor. Basen, identiteten, ansvaret ligger i församlingen - runt församlingskyrkan och vad som sker i den. Förkunnelse och sakramentsförvaltning. Denna gemenskap är djupt demokratisk, ty inför Gud är alla lika. Den tendens till som kan spåras i elitkyrka den utveckling kyrkans organisation tagit och som i betänkandet förs vidare, står i konflikt med den svenska församlingskyrkomedellens djupa demokrati. I kyrkans demokratiska art ligger också, att dess förkunnelse talar till människan ej som presumtivt verksamhetsproffs i kyrkan utan till det djupast mänskliga i henne, till henne som evighetsvarelse med behov av försoning med livet och döden. Nya testamentet ger ej stöd för någon kyrka, som tillgodoser majoriteten på minoritetens bekostnad.

ENSKILDA PERSONER Även från några enskilda personer finns kommentarer till de teologiska frågorna i betänkandet.

I av nuvarande verksamhet: En prost skriver: kartläggningen har man, i den mån Inan hittat någon medveten målsättning, funnit åtminstone 6 olika Inålbeskrivningar. Nämligen: Kyrkans uppgift är att 1. döpa människor och vara en miljö för de döpta att växa till i tro, förkunna evangelium i 0rd och handling, 3. vara agent för Guds rike, verka för att kristen människosyn tillämpas i samhället, 5. verka för fred, 6. verka för rättvisa.

De tre första målbeskrivningarna har religiös inriktning och de tre senare samhällsnyttig inriktning. Det måste vara förödande för den svenska kyrkans effektivitet, att församlingarna arbetar med så olika målsättningar och ibland ingen målsättning alls.

När kyrkokormnittén inte tar upp denna fråga, kanske de menar, att i en Statens Offentliga Utredning får man inte skriva in en målbestärming för svenska kyrkans församlingar. En sådan bestämning måste ju få religiös karaktär och svenska staten är ju neutral i religiösa frågor.

Men att inte göra det, det är som att sjösätta en båt som saknar roder.

Samtliga präster i en församling skriver: Den axiomatiska principen att svenska kyrkan efter en reform är sanuna kyrka som idag bör preciseras med Augustana VII: Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (recte docetur et recte administrantur). Utan läroidentitet i de Bekännelseskrifter, till vilka biskopar och präster ännu idag bekänner sig och i prästvigningen förpliktar sig försvåras ett meningsfullt ekumeniskt samarbete, försvåras utvecklingen till ett dialogiskt inriktat församlingsarbete, försvåras inte

minst själavården. Den samhörighet mellan församlingarna w och det som idag finns mellan och församspel stiftskyrkan samlingarna liksom den angivna episkopala strukturen på den framtida reformerade kyrkan förutsätter en lärosamhörighet, som knappast kan uppnås genom hänvisning till allmänna talesätt som kyrkans profetiska uppgift, det glada budskapet om Guds kärlek till människorna 0 dyl. Billings folkkyrkotanke i kombination med Billings försvar för hela Concordia Pia bör kunna ge svenska kyrkan den profil och den identitet som gör diskussionen om territoriella och/eller sociologiska församlingsstrukturer meningsfull.

Några medlemmar i en församling ansluter sig till ett ”Vidgat sociologiskt synsätt som innebär att församlingen är den synliga, gudstjänstfirande församlingen, de heligas gemenskap. Intentionen är dock viktig: den som till-

vill

höra Kristus och den kristna gemenskapen hör till försam-

lingen. Församlingen är inte ett geografiskt område, men

1 det är bra att församlingen har ansvar för ett visst geoett 1 grafiskt område, missionsfält 4

Prostmötet i Västerås stift skriver: Svenska har en å kyrkan hierarkisk ordning, där stiftets är ordinator, Å biskop pastor

i

pastorum och visitator. Diskussionsbetänkandet tycks skissera en viss form av kongregationalistisk utan till-

kyrkosyn räcklig hänsyn till kyrkans hierarkiska karaktär. Prästerna som tycks förutsättas ägna sig åt sina speciella präster- I I liga uppgifter utan medinflytande i beslutsfattande process - är fortfarande ansvariga inför biskop och stifts- 3 ledning.

En kyrkoherde menar, att det utvidgade diakonatet är en främmande tanke för biblisk och dänmed kyrklig ordning. Bibeln känner endast biskop, präst och diakon, och fler vigningstjänster ska inte finnas. Prästämbetets funktion i den lutherska kyrkan är grundat på Bibeln och den klara uppfattningen att inte alla har sanna.uppgift.

Vidare menar han, att församlingssynen i bibeln är klart decentraliserad, varför det blir väsentligt att varje församling behåller sin kompetens och sitt likavärde i förhållande till andra församlingar.

En annan finner det vara en orimlig tanke att

kxrkoherde

göra prästen utbytbar mot någon annan kyrkoarbetare utifrån vad både den Heliga Skrift och kyrkans tradition lär om prästämbetet, herde- och ledareämbetet. Hänvisning till eller kännedom om det ekumeniska dokumentet Dop Nattvard Ämbete saknas också. I detta föreligger en långtgående, för att inte säga sensationell ekumenisk konsensus be-

träffande ämbetets innebörd. Till vigningstjänsternas egen-

skaper hör, dels att de är livslånga, dels att alla vigda är personligen knutna till biskop och domkapitel. Svenska kyrkans vigningar och episkopala identitet kan inte för-

ändras utan att hennes identitet överhuvud äventyras eller

upphörü

En tredje finner betänkandets största brist i

kxrkoherde

att det är alldeles för dåligt teologiskt genomarbetat. Det teologiska är huvudsaken, varför det blir som en diskussion om lämpligt material i och utforningen av en hink att bära vatten med. Man glömmer att utan vatten törstar vi ihjäl hur ändamålsenligt utfonmad hinken än är. Utan hink kan vattnet inte heller hämtas, men vattnet är ändå det viktigaste.

Självklart kan motiveringen vara, att i en statlig utredman sig till strukturen och lämnar över det ning begränsar viktigaste arbetet till biskopar och teologisk expertis. Men faktum kvarstår, att ett arbete med strukturfrågorna bör ha ett betydligt mer genomarbetat teologiskt inslag J

.62

/ 63

3. DEN GRUNDLÃGGANDE STRUKTURFRÅGAN - FÖRSAMING OCH PASTORAT

Svenska anser, att frågan om KYRKLIGA ORGAN kyrkans centralstyrelse M.FL. PÅ RIKSsvenska kyrkans organisation på lokalplanet är en av vår OCH STIFTSNIVÅ kyrkas allra viktigaste frågor och hoppas att kyrkokomitténs arbete ska leda fram till ett förslag som innebär en verklig reform. Man menar, att debatten om modellerna delvis blivit sned, därför att man inte tillräckligt uppfattat modellerna som diskussionsunderlag utan som färdiga alternativ. Dock finner man i betänkandet en ensidig koncentration på ekonomisk bärkraft: man borde istället fråga sig vad en lagom storlek på en ekonomisk-administrativ enhet (pastoratet) kan vara sett ur kyrkomedlemarnas synpunkt. Arbetet bör hed människan som mått. En för förfördjupas samlingsorganisationen avgörande fråga är, hur många församlingstillhöriga en präst kan ha meningsfull kontakt med.

menar, att de förslag till förändringar

Ärkebiskopen

som kan komma att föreslås bör vara rätt omfattande. En alltför stor försiktighet vid framläggandet av ett slutbetänkande skulle leda till att många av dagens problem icke kommer närmare en verklig lösning. Ärkebiskopen hänvisar till biskopsmötets och personalförbundets gemensamma uppfattning (Präst i Svenska kyrkan), att alla pastorat bör vara så stora att de kan ha två präster men inte större än att fem präster tjänstgör där. Detta skulle, med dagens genomsnittssiffra 2.800 per präst, innebära en nedre och övre för pastoraten i allmänhet på 5.600 och 14.000 gräns människor.

gppsala finner minimisiffran 5.000 för ett pas-

domkapitel

torat godtycklig. Man menar att den skulle innebära en kraftig nedskärning av antalet församlingspräster, ca 1/4 skulle försvinna främst från landsbygden. Inte heller skulle den skisserade arbetslagsmodellen borga för en

gudstjänsthållning i glesbygderna som svarar mot elementära

krav. En maximistorlek anses väl så viktig som en minimistorlek. Motståndet mot ekonomiska samfälligheter bör mötas 4 genom en ökad satsning på infonnation samt partiella i stället för totala samfällighetsbildningar.

Domkapitlet vill slå vakt om församlingen som basenhet, men framhåller samtidigt att det kan vara rimligt med såväl en 5 övre som en nedre gräns för församlingsstorlek. Direktiv om församlings- och pastoratsregleringar bör också kunna utfärdas.

är införstått med uppfattningen att

Linköpings domkapitel

det i vissa fall behövs organisationsförändringar. Pastoratets minimigräns bör vara ca 3.000 men någon maximigräns vill man inte förorda. En omorganisation bör dock inte ske samtidigt utan rullande med domkapitlet som beslutande i såväl indelnings- som tjänsteorganisationsärenden. Beträffande modellerna är domkapitlet avvisande gentemot samtliga. Modell II innehåller två svaga punkter, dels 5.000-gränsen, dels pastoratet som beslutande över församlingsgränser. Modell I innehåller samma 5.000-gräns. Domkapitlets alternativ är att varje pastorat obligatoriskt bildar en total samfällighet, samt att två eller flera pastorat bör kunna bilda total samfällighet eller partiell sådan för vissa ekonomiskt krävande uppgifter såsom folk- och kyrkobokföring, begravningsväsende, ekonomisk förvaltning.

Skara förordar en organisationförändring enligt

domkapitel

modell II med modifikationer i fråga om minsta befolkningsunderlag samt fastställelse av församlingsindelning m m. Beträffande pastoratsstorlek menar domkapitlet att en-prästpastoratet bör kunna finnas kvar. I gengäld ställer detta

ökade krav på samfällighetsbildningar mellan pastorat. Beträffande församlingsindelningen bör denna fastställas av kamarkollegiet som har totalöverblicken.

Som princip vid pastoratäñldning bör gälla, att pastorat inte ska skära kommungräns (liksom att stift inte bör skära länsgräns). Vid beräkning av antalet människor i ett pastorat förordar domkapitlet att även icke-medlemar räknas, eftersom församlingen/pastoratet blir ansvarsområde inte bara för församlingsvårdande uppgifter utan också för folkbokföring och begravningsverksamhet. Ett pastorat bör maximalt omfatta 20.000 personer. Församlingar bör, när pastoratet övertar utdebiteringsrätten enligt modell II, få en lagfäst garanti om medel för församlingsarbetet kanske i fbnnav att en viss procentsats av den totala budgeten ställs till församlingskyrkorådets förfogande.

En minoritet inom domkapitlet förordar den nuvarande organisationen och frivilliga förändringar. Minoriteten anser också att kommittén måste göra en total ekonomisk analys, dels för församlingar, dels för stiftsplanet, dels för svenska kyrkan i sin helhet.

domkapitel konstaterar att en mera inträngande Strängnäs analys av utjämningssystemet sannolikt hade visat, att kyrkans ekonomiska problem är av den storleksordningen att en strukturreform är nödvändig. Domkapitlet finner en total översyn av församlingsindelningen ofrånkomlig och förordar för sin del församlingsstorlekar mellan 700 och 18.000. Samtidigt bör församlingarna ha kvar sina nuvarande uppgifter om de inte frivilligt väljer att överlåta utdebiteringsrätt och totalansvar på pastoratet. För pastoratsgränser förordar man två schabloner, en för normalpastoratet på minimum 5.000 och en för glesbygdspastorat vid 3.000-3.500. Vid mindre pastoratsstorlekar bör dock samfällighetsbildt ex för kyrkobyggnader och begravningsplatser, stining, muleras. Skulle dock, efter en försöksperiod med fakultativ lagstiftning och stimulansbidrag, inte utvecklingen gå

mot starkare ekonomiska enheter, torde en obligatorisk lagstiftning bli nödvändig. I ett sådant läge förordar domkapitlet modell II.

Västerås varnar för att alltför radikala

domkapitel ingrepp

i nuvarande och organisation, indelning som organiskt vuxit fram under århundraden, kan försätta Svenska Kyrkan i en ” identitetskris. En översyn enligt de principer som gällde för 1962 års pastoratsreglering kan vara befogad liksom en rullande pastoratsreglering. Modellerna får inget stöd då de innebär sådana generaliseringar att de inte kan appliceras på samtliga församlingar i stiftet. Domkapitlet vill inte, som betänkandet, endast se ekonomiska problem i de små församlingarna. Väl så viktigt är att observera de problem och svårigheter de stora församlingarna har att fullgöra sina uppgifter i fråga om evangelisation och kristen fostran.

Domkapitlet ifrågasätter också samfällighetstanken. Bygger den inte på för kyrkans frihet vanskliga premisser - en dichotomi mellan en i demokratisk ordning fattade politiska

beslut på den ena sidan och församlingarnas inre pastorala

verksamhet på den andra? En sådan tudelning kan bli högst olycklig. Helhetssynen riskerar nämligen då att gå förlorad. Istället menar man att politiska, ekonomiska och administrativa åtgärder hör saman med pastorala aspekter. En utvärdering av nu existerande samfällighetsstrukturer borde göras.

Växjö förordar modell I men ifrågasätter 5.000-

domkapitel

gränsen. Pastorat med 2-3.000 invånare har visat sig fungera och detsamma kan sägas om enprästpastoratet. Samtidigt som domkapitlet vill slå vakt om de små församlingarna konstaterar man, att det i tyvärr allüñr många församlingar saknas annan gudstjänstmenighet än präst, kantor, vaktmästare och ett par kyrkobesökare. I sådana fall bör verksamheten inte forsätta.

Lunds vill slå vakt om nuvarande församlings-

domkapitel

indelning med de inslag av närdemokrati den innehåller. Eventuella reformer bör genomföras med bibehållande av församlingens kommunstatus. Man påpekar att en relativt genomgripande strukturreform kan genomföras utan att man ändrar de grundläggande lagbestämmelser som gäller idag. Domkapitlet förordar en nedre gräns för ett pastorat samt att man därvid ska använda antalet kyrkomedlemmar för att uttrycka denna gräns. En strukturreform bör ske i etapper, varvid man bör börja med församlingar under S00 och pastorat under 2.000.

Göteborgs domkapitel menar, att egentligen skulle bestående organisation med vissa modifikationer vara att föredraga framför de tre strukturmodellerna. Man förordar dock modell I med den ändringen att kyrkobyggnaderna bör vara församlingsangelägenhet samt att pastoratsgränsen inte bör fixeras till 5.000. För att skapa bättre ekonomiska möjligheter för små församlingar borde förutsättningarna för samfällighetsbildningar över pastoratsgränser utredas närmare.

Karlstad förordar modell I utan kravet på en

domkapitel

nedre gräns för pastoratet vid 5.000. En gräns bör istället gå vid 2-3.000. Vid en 5.000-gräns skulle antalet församlingar inom ett pastorat bli alltför många. I andra fall skulle avstånden bli för stora. Man anser att utredningen ser med tätortsförsamlingars ögon på de små församlingarna och bortser från småförsamlingarnas dolda förmåga och offervillighet.

Härnösands domkapitel vill att församlingarna behåller sin

kommunstatus och förordar därför modell I kombinerad med en långt gående flexibilitet motiverad av stora avstånd och bristen på allmänna kommunikationer. Kontrakten skulle, efter en översyn av kontraktsindelningen, kunna bli impliga enheter för många ekonomiska och administrativa uppgifter. Inte minst skulle detta kunna gälla tjänsteanvändningen.

Luleå domkapitel bejakar att en översyn av kyrkans struk-

turer är nödvändig. Man förordar en ordning som innebär att det ekonomiska ansvaret läggs på pastoratet istället för på församlingen, alltså modell II. Samtliga flerförsamlingspastorat i Luleå stift är totala samfälligheter, w varför man har erfarenhet av den ordning som föreslås i i 1 modell II. -1 Man konstaterar, att rationaliteten ur för- 1 v. valtningssynpunkt är påtaglig. Den tänkbara nackdelen - att små församlingar skulle förfördelas - kan inte påvisas förekomma. Snarare kan man se vittnesbörd om att pastoraten är särskilt måna om att de små församlingarna ska få sina behov tillgodosedda. Den ordning för reglering av församlingsgränser som finns i modell II, nämligen att beslut därom fattas i pastoratsfullmäktige, är däremot inte acceptabel. Domkapitlet bör, som i modell I, besluta om ändring av församlingsgränser.

Glesbygdsförsamlingarnas förhållanden är särpräglade och kräver särbehandling. Det mönster för församlingsgemenskap och gudstjänst som existerar innebär en växelverkan mellan byagemenskap och storsamling kring sockenkyrkan. Detta mönster gör att lappmarksförsamlingarna beträffande ytvidden redan nu är vid en övre gräns.

Beträffande de stora församlingarna förordar domkapitlet att distrikten får större självständighet.

Visby domkapitel och stiftsnämnd förordar att det fortsatta arbetet sker med stort hänsynstagande till lokala förhållanden och att beslutsordningen decentraliseras, så att varje stift kan finna den struktur som är bäst lämpad för det stiftets förhållanden. För Visby stifts del är uppenbart att ett stelt tillämpande av en 5.000-gräns skulle medföra stora problem. Tjänsteorganisationen bör vara strukturbestämmande, och man kan för stiftets del tänka sig präst. Vid tjänstetilldelningen måste fyra församlingar per hänsyn tas också till det stora antalet turister som ger stiftet en särställning i det avseendet.

sou 1984:75 69

Visby stift är det enda stift som har en partiell ekonomisk samfällighet som omfattar hela stiftet. Den gäller gotlandskyrkornas yttre vård och underhåll samt vissa fasta inventarier. Efter en period då samfälligheten stabiliseras och finner sina arbetsformer kan det mycket väl bli aktuellt med utökade arbetsuppgifter för om inte samfälligheten, stiftstingen görs obligatoriska.

Stockholms domkapitel menar att de många stora församlingarna i stiftet varit påtvingade en landsbygdsmall och därför hade stor förståelse för behovet av flexibilitet. Stiftets stora till bidrag kyrkofonden, 90 milj, kunde motivera, att man knappast fann det försvarbart att åtskilliga kyrkokommuner på andras bekostnad behåller föråldrade och oekonomiska strukturer. Domkapitlet påyrkar därför reformer som eliminerar sådana förhållanden som får anses oacceptabla.

Stiftet har stor erfarenhet av vad stora ekonomiska enheter kan betyda. Av de nitton borgerliga kommuner som finns inom stiftet samanfaller elva med en kyrklig kommun eller samfällighet.

Stiftsnämnden i gppsala förordar att större och mera bärkraftiga enheter tillskapas för en rationell egendomsförvaltning.

Stiftsnämnden i Linköping menar däremot att nuvarande organisation bör bibehållas och bli prövad innan den överges. Frivilliga samfällighetsbildningar ger möjlighet att möta ekonomiska svårigheter.

Stiftsnämnden i Skara finner den nuvarande förvaltningen splittrad på en rád organ, pastorat, boställsnämmd och stiftsnämnd. En utvecklig som innebär organisatoriska förbättringar och större ekonomisk bärkraft är viktig men måste kopplas samman med förändringar på stiftsplanet. Förvaltning av kyrkor, kyrkogårdar, prästgårdar och byggnader

sou 1984:75

på löneboställen kommer att bli ekonomiskt betungande för och församlingarnas fastighetsförvaltning, inklukyrkan,

sive kyrkor och kyrkogårdar, bör kunna överföras på pasto-

ratet.

Stiftsnämmden liksom hellre i Strängnäs hade, domkapitlet, sett en genomgripande förändring av församlingsindelningen än den metodik som tillämpas i modellerna, nämligen att å beskära församlingenskompetens med bibehållande av församlingsenheterna. En sådan ändring av församlingsindelningen kunde följa normerna 700 och 20.000 som lägsta resp. högsta gräns för befolkning. Om kommittén väljer att följa den väg som utstakats i modellerna, trots det kompakta motståndet, förordar stiftsnämnden modell II.

Stiftsnämnden i kan ansluta sig till modell I men

Göteborg

att samma struktur kan åstadkommas inom § påpekar samtidigt Nuvarande pastorat bör bibehållas i gällande lagstiftning. mån.

i

möjligaste

Stiftsnämnden i Luleå vill betona behovet för små församatt i ökad utsträckning bilda samfälligheter både lingar för ekonomiska angelägenheter och för de församlingsangelägenheter som är lämpliga för samarbete mellan församlingar.

Ärkestiftets stiftsråd finner det inte nödvändigt att ta i fonm av val mellan modellerna. Modell III avställning visas dock helt. Församlingarnas kommunstatus bör bevaras. Däremot är det tveksamt om de förslag till omfördelning av de ekonomiska bördorna som kommittén lagt fram i egentlig berör den grundläggande frågan om en begränsning av 1 mening kostnaderna.

Stiftsrådet i betonar att församlingen måste vara

Linköping

bas för kyrkans verksamhet men att pastoratet kan utgöra en finansiell grundval. Pastoratsregleringar och samfälligbör dock ske frivilligt. Nedre befolkningshetsbildningar

i sou 1984:75 71

gränsen för ett pastorat bör sättas vid 3.000-3.500 samt bör vara flexibel. Även en högsta gräns är motiverad. Stiftsrádet önskar också en decentralisering av beslutsnivå för indelnings- och tjänstefrågor så att domkapitlet ersätter regering och kammarkollegium i dessa ärenden.

Stiftsrådet i Strängnäs vill slå vakt om församlingens status som kyrkokommun. Man menar att det finns en risk att församlingarna skulle upphöra att vara fungerande enheter eller att det lokala engagemangen skulle försvinna, om pastoratet blev minsta kyrkokommunala enhet. Församlingssammanläggningar bör ske frivilligt. Pastoratsstorleken bör prövas lokalt. För landsbygden skulle ca 3.000 vara ett lämpligt tal med möjlighet till ytterligare avvikelser i t ex glesbygd. Allför radikala förändringar i arbetsmöjligheterna på landsbygden kan få allvarliga följder som inte kan uppvägas av en eventuellt utbyggd verksamhet i tätorterna. Stiftsrådet önskar också en utvärdering av de totala samfälligheterna innan nya sådana skapas.

Stiftsrådet i Lund förordar modell II med pastoratet som minsta ekonomiska enhet. Genom att bilda samfälligheter kan man därutöver skapa förutsättningar för större ekonomiska satsningar. Så kan en samfällighet omfattande en hel kommun vinna de fördelar som ligger i modell III. Motsvarande kan nås via kontraktet som arbetsenhet. En församling bör ge underlaget till en fungerande gudstjänstgemenskap, vilket kan skifta kraftigt från plats till plats. Stiftsrådet anger som exempel, att en församling skulle kunna ha mellan 1.000 och 10.000 invånare, medan ett pastorat bör hålla sig inom 5.000 till 15.000 invånare.

Stiftsrådet i Karlstad vill att församlingen även i fortsättningen skall utgöra kyrkokommun. Inte minst viktigt är det på landsbygden. Pastoraten bör ha en nedre gräns på ca 2.000 men även denna gräns bör vara flexibel. Samfällighetsbildningar behöver stimuleras.

Stiftsrådet pekar på den utbyggnad av rikskyrkan som sker för närvarande, vilket medför stora kostnader. Det finns en risk, menar man, att denna utbyggnad sker på bekostnad av de mindre pastoratens möjlighet att existera.

Stiftsrådet i Härnösand kräver stor flexibilitet vid angivande av minimigräns för pastoratet.

Stiftsrådet i Luleå ansluter sig till modell II, där det Å ekonomiska ansvaret läggs på pastoratet. Stiftets erfaren- - heter av totala inom flerförsamlingspastorat samfälligheter är goda. Däremot accepterar man inte ordningen för församenligt denna modell utan menar att sådana lingsindelning beslut bör fattas av domkapitlet. Samfällighetsbildningar bör stimuleras genom utjämningssystemet.

Stiftsrådet i Stockholm menar, att stiftets många stora

lidit av, att en för storstadsområdet helt församlingar J främmande landsbygdsmall påtvingats stiftets församlingar”.

i

Stiftets har i flera fall en storlek som vida församlingar överstiger det invånarantal som ursprungligen var beräknat för Med när principerna tjänstetilldelning gjordes upp. från det stora till kyrkofonden, ca utgångspunkt bidraget 90 milj, samt de erfarenheter man har av att stora ekonomiska samfälligheter ger möjligheter till en betydande verksamhet, så finner man det orimligt att många kyrkokommuner behåller föråldrade och oekonomiska strukturer på andras bekostnad.

Tretton av de nitton kommunerna i stiftet sammanfaller med församlingar eller kyrkliga samfälligheter. Detta gör att det största för Stockholms del inte är att finna 1 problemet ekonomiskt bärkraftiga strukturer utan förbättra struktuå rerna för den lokala församlingen att fungera territo- l riellt är ofta för stora och sociologiskt. Församlingarna för att utgöra en församlingsgemenskap värd namnet. Man har rika tillfällen till kontakter med många människor men

_ 73

tjänsterna är för få eller fel disponerade, varför möjligheten till en fördjupad församlingsgemenskap går förlorad. Stiftsrådet vill att man noga penetrerar maximigränserna och tillvägagångssätt för delning av stora församlingar/ pastorat. Av de 24 pastorat i Sverige som har över 30.000 invånare finns 16 i Stockholm. En genomsnittlig pastoratsstorlek på ca 15.000 skulle ge stiftet ca 25 nya pastorat.

Rent menar stiftsrådet, att mycket i en strukprincipiellt turreform måste bli frivilligt. Samtidigt motsvarar mycket av de egna erfarenheterna det som i betänkandet skisserats i modell III. En fördel i den modellen är att man på lokalplanet själv kan bestäma om sammanslagningar och delningar av församlingen. Så länge församlingarna har den kyrkliga kommer alla strukturförändringar att beskattningsrätten förbli en samhällsangelägenhet och inte kyrkans ensak och därför mer svårförändrade. Den distriktsindelning som i vissa stora församlingar har kommit till stånd har inte visat sig kunna motsvara den självständighet som en försam- Distriktet saknar nämligen bl a egna medel och ling ger. eftersom förtroendemannarepresentation ofta självständighet finns. Stiftsrâdet menar att de nybildade församlingarej inom kyrkokommunen måste bli så stark, nas självständighet att nackdelen med att ha mist utdebiteden kompenserar ringsrätte .

Svenska kyrkans centralråd är införstådd med utredningens

intentioner med modellerna. Dessa är inte avsedda som

Exklusiva alternativ utan som diskussionsunderlag, varför en framtida struktur kan hämta komponenter både från de olika modellerna och från de synpunkter som finns i remissvaren. Utifrån detta betonas, att slutförslaget måste ha en flexibel karaktär. Frågan om bärkraft kan inte bara vara ekonomisk utan är också pastoral. Det torde vara klart att det kan behövas sammanläggningar av de allra minsta Men samtidigt behövs också radikala församlingarna. och pastoratsdelningar blmmldeallra största församlings- Den föreslagna minimigränsen för ett församlingarna. /

pastorat på ca 5.000 får inte hårddras utan vara flexibel.

En övre gränszon bör ligga vid ca 15.000.

I resonemanget kring modellerna avvisas modell III. Skillnaden mellan modellerna I och II är främst huvuvida frågan, församlingen måste ha kommunstatus. Om församlingslivets främjande är den främsta målsättningen kan man knappast hävda att församlingen oundgängligen måste vara kyrkokommun. Vad som behövs är att ansvaret för församlingslivet ligger hos församlingens egna organ. Bäst vore att församlingarna själva fick möjlighet att värdera sin kommunstatus och dess nödvändighet för ett främjande av församlingslivet. Skulle centralrådet tvingas välja förordas modell I, men båda modellerna innehåller förslag som måste betraktas som seriösa.

Svenska kyrkans diakoninämnds syn på den lokala strukturen är, att den kyrkokommunala enheten bör vara tillräckligt stor för att kunna bära arbetslag bestående av olika kategorier av anställda för församlingsvården. Detta hänger samman med att nämnden förordar tjänstemodell B. Man bör dock inte binda sig för ett visst befolkningstal.

Svenska kyrkans utbildningsnämnd förordar modell II med motiveringen att den skapar tillräcklig ekonomisk bärkraft för en tillfredsställande fortbildningsplanering. Dessutom bör den gynna framväxten av nya församlingar i tätorterna, vilket skulle underlätta för reellt fungerande arbetslag. Modell I ifrågasätts såsom tillräckligt för genomgripande att kunna förverkliga innebörden i de allmänna principer för en refonn betänkandet presenterar. Pastoratsgränsen bör vara mera flexibel än talet 5.000 en bred zon anger, på 3-5.000 anges som lämplig.

Utbildningsnämnden beklagar att inte de stora församlingarnas problem i tillräcklig omfattning blivit analyserad i framställningen.

i sou 1984:75 75

Pastoralinstitutet i Lund förordar också modell II. Modellen medger större flexibilitet än modell I. Att nuvarande distrikt med gudstjänstfirande grupper kan bilda försammed eget kyrkoråd tillhör modellens förtjänster. Moling dellen är också mer funktionsduglig än modell III, som för tankarna till stordrift och byråkratisering.

Ersta diakonisällskap avvisar modell III och finner det svårt att välja mellan modell I och II. Olika lämplighetsi olika lokala sammanhang bör få avgöra, menar principer man .

Stiftelsen Stora Sköndal finner att både modell I och II så bärkraftiga lokala enheter att de kan bära ett skapar arbetslag med erforderliga kategorier församlingsvårdande tjänster.

Diakonistiftelsen Samariterhemmet förordar också modellerna I och II och finner det omöjligt att renodla endera av modellerna. Modell I värnar bäst om den lilla enheten samtisom den befriar från allt för betungande ekonomiskt digt men behåller visst ekonomiskt ansvar. Denna stimuåtagande lans saknas i modell II nen denna har däremot fördelen att underlättas. Rent allmänt vill nya församlingsbildningar Samariterhemmet slå vakt om den lilla enheten med följande motivering: Om den lilla enhetens stimulans av egen identitet beskäres till förmån för övergripande ekonomiskaadministrativa som kan resultera i alltför stora problem enheter, riskerar ekonomisk målsättning att ersätta kyrkans målsättning i trohet mot uppenbarelsen att vara en Kyrkan kan komma att bli mer av en evangeliserande kyrka. institutionell storhet där kvantitet och distans kan bli en måttstock av kvalitet och närhet i mindre på bekostnad enheter.

Värsta finner det angeläget, att den framtida

diakonigård

organisationen gör det möjligt att ekonokyrkokommunala miskt bära ett arbetslag.

I

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund förordar en skyndsam översyn av pastoratsindelningen, varvid denna i första hand bringas i överensstämmelse med de principer som gällde för 1962 års indelningsreform (2.000). Dessutom bör en viss uppskrivning av befolkningstalen kunna ske. En sådan pastoratsindelningsreform bör kombineras med en översyn av hur samarbetet mellan församlingarna inom respektive pastorat lämpligen bör utformas. Utredningens tre modeller ger exempel på olika samarbetsformer. Samtidigt vill man framhålla den fjärde principen, att alla nämligen församlingar och pastorat inte ska tvingas in i en och samma mall. Utredningens uppgift blir främst att skapa mal lar för och dessa mallar samverkan, bör bygga på erfarenheter av nu existerande samarbetsformer.

Lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter medger att endast ekonomiska församlingsangelägenheter kan bli föremål för samfällighetsbildning. Utredningen bör överväga om denna inskränkning ska utvecklas ytterligare.

Karlstads stifts församlings- och pastoratsförbund förordar modell I såsom mest lämplig för landsbygden. Utjämningssystemet kan förenklas om det inte berör församlingsvården. Även om församlingsvården endast omfattar 7-10% av en hel budget, är det ändå värdefullt med visst ekonomiskt ansvarstagande. I modell I kritiseras dock 5.000-gränsen, som skulle allvarligt skada de strukturer som fungerar bäst på lokalplanet. Behovet att dela stora enheter påpekas. Frivillig samverkan och strukturförändringar bör stimuleras, men styrelsen är tveksam till obligatoriska samfällighetsbildningar. Skulle läget för vissa församlingar bli ohållbart bör man dock kunna tillgripa denna åtgärd. Under sådana förhållanden bör en större kyrkokommun vara tvingad att ta emot en skattetyngd mindre församling, när denna så önskar.

Luleå stifts församlings- och pastoratsförbund menar att modellerna I och II bör vara med i den fortsatta

”

diskussionen, men att 5.000-gränsen bör ses ganska flexibel. Partiella samfälligheter på kontraktsplanet bör övervägas.

Visby stifts församlings- och pastoratsförbund inser nödvändigheten av en viss förändring av den kyrkliga organisationen. Denna bör innebära större flexibilitet. Lokala skillnader är nödvändiga, och varje stift bör ges möjligheter att arbeta fram förslag på regionala och lokala förändringar av den lokala kyrkliga strukturen. Församlingen bör också i framtiden ha utdebiteringsrätt, även om det kan finnas skäl att överföra viss del av församlingens ekonomiska ansvar på pastoratet.

Sigtuna folkhögskola, Församlingsassistentkursen 1983/84, föredrar modell II och framhåller att 5.000-gränsen kan vara realistisk, om samtidigt stor hänsyn tas till lokala förhållanden. Alla stora församlingar bör delas i mindre.

Svenska ekumeniska nämnden framhåller betydelsen av att modeller för ekumeniska församlingar skapas. Möjligheter bör finnas för en församling inom svenska kyrkan att formellt, juridiskt och ekonomiskt ingå som en part i lokala ekumeniska församlingar.

Evangeliska fosterlandsstiftelsen finner begreppet kyrkokommun främande i en kyrklig organisation och menar att man borde avföra begreppet från organisationsplanen. Man finner det svårt att förorda någon av modellerna I eller II. Modell I ger större självständighet åt församlingen, medan modell II innebär mera samanförda resurser. EFS pekar också på ett särskilt problem som kan koma att gälla de s k samarbetskyrkorna. Enligt modell II kan nuvarande distrikt komma att bli självständiga församlingar och därmed distriktskyrkor församlingskyrkor. Man frågar sig om s k samarbetskyrka, som nu är distriktskyrka, kan vara församlingskyrka. (En samarbetskyrka uppstår genom avtal mellan en kyrkoförsamling och en EFS-förening på lokal

nivå efter samråd mellan stift och EFS-distrikt på regional nivå. För närvarande finns ett trettiotal samarbetskyrkor i landet).

Kyrklig förnyelse i Linköpings stift samt Svenska kyrkans fria synod i Linköpings stift framhåller att utgångspunkten för den lokala strukturen inte är de gamla socknarna utan den söndagliga gudstjänstgemenskapen. Socknarna kan inte för alltid förbli oförändrade. Det kan bli riktigt att små församlingar läggs samman och att stora församlingar delas just med denna utgångspunkt. Beslut om strukturförändringar bör tas på stiftsplanet. Församlingen bör även i fortsättningen vara minsta ekonomiska enhet, men pastoraten behöver större bärkraft och för dem bör en rimlig mall fastslås. Om de enskilda församlingarna så vill bör pastoraten vara skyldiga att ansvara för kyrkobyggnai der och församlingsanställda. ,

Svenska kyrkans personalförbund menar, att det finns mycket

..-_.r_...____,i_._._..__.___-_,

som talar för att pastoratet blir minsta organisatoriska enhet med utdebiteringsrätt. Åtminstone bör detta genomföras i de fall inte församlingarna av egen kraft eller genom samfällighetsbildningar kan klara sina uppgifter. Pastoratsindelning bör beslutas av domkapitel. Följande normer bör därvid gälla för pastoratsstorlek:

- 1 Antalet pastorat i riket bestäms i huvudsak med utgångs-

punkt från ett genomsnittligt antal invånare i pastoratet om 5.000 personer. Z Endast i undantagsfall får ett pastorat omfatta mindre än 3.500 personer. 3 Endast i undantagsfall får ett pastorat omfatta mer än 10.000 personer, dock aldrig mer än 15.000 personer.

- Personalförbundets sannmn syn på pastoratsstorlek hänger med förbundets önskan att begränsa antalet enprästpastorat. Samfällighetsbildningar bör stimuleras, eftersom pastoraten för vissa uppgifter är för små. Därvid kan kontraktssamfälligheter vara lämpliga.

Sveriges Komunaltjänstemannaförbund förordar att den kyrkliga kommunen omfattar samma geografiska område som den borgerliga kommunen (modell III), församlingarna bestå och svara för verksamheten inom de ekonomiska ramar som ställts till församlingens förfogande. Församlingskyrkorådet bör utses genom direkta val och inte genom val på kyrkstämma.

Sveriges kyrkokamerala förening anser, att pastoratet bör vara minsta ekonomiska enhet. Dessutom kan det vara nödvändigt att bilda totala ekonomiska samfälligheter för flera pastorat, företrädesvis inom kommungränsen. Mest rationell skulle modell III vara, men man anser att det skulle vara ett för stort steg att sträcka sig ända dit. Därför förordas modell II men minimigränsen 5.000 bedöms som för låg. 10.000 anses vara en rimlig siffra. Erfarenheterna fråntotalasamfälligheter bedöms som övervägande positiva. Förutsättningen är dock att möjligheterna till delegering till församlingarnas kyrkoråd tillvaratas.

Församlingsassistenternas riksförbund förordar modell I med en flexibel nedre pastoratsgräns på 3.500 - 5.000 personer. En övre gräns bör gå vid 10.000.

Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund förordar modell II men ställer sig inte avvisande till modell I. Pastoratsgränsen vid 5.000 ifrågasätts såsom varande för hög.

1968 års kyrkohandbokskommitté finner modell I vara ”den historiskt, teologiskt och sociologiskt realistiska modellen. Församlingsregleringar kan behövas för att skapa rimliga förutsättningar för ett levande gudstjänstliv. De faktorer som, förutom folkmängd och ekonomisk bärkraft, ger underlag för ett pastorat bör utredas.

Kammarkollegiet framhåller betydelsen av svenska kyrkans lokala struktur också utanför det strikt samfundsmässiga. Samfundsintresset måste vägas mot andra samhällsintressen. Värde av allmän karaktär har kyrkans lokala struktur

för hembygdskänsla och lokal kultur, föreningsliv etc. Men församlingsindelningen används också av samhället som basenhet för beskattnings- och uppbördsväsendet, som utgångspunkt för upprättandet av allmän vallängd samt vid valkrets- och valdistriktindelning. Vidare utgör församlingen basområde för den officiella statistiken. Utifrån dessa synpunkter ter det sig främmande, anser kollegiet, att överlämna frågan om församlingsindelning till lokala kyrkliga organ, som sker i modellerna II och III. Även fortsättningsvis bör statliga organ besluta om församlingsindelningen.

Kamarkollegiet diskuterar inte de olika strukturmodellerna men finner ett ekonomiskt underlag nödvändigt för att kunna mäta den ekonomiska vinsten av en viss strukturförändring och jämföra den med de uppoffringar en strukturförändring kan innebära för andra icke-ekonomiska värden. Sammanfattningsvis bör det i första hand ankomma på kyrkans organ att bedöma hur man inom sin ekonomiska ram vill fördela resurserna, vilket värde man tillmäter en viss lokal struktur och vilka tänkbara merkostnader man

dessa värden. i

vill bära för att bevara

Förhållandet mellan den enskilda församlingens grundlagsgivna rätt till egen beskattning samt de totala samfälligheternas Övertagande av denna beskattningsrätt diskuteras i yttrandet. Totala samfälligheter framhålles som ett alternativ till genomgripande strukturförändringar. Ett särskilt problem i detta sammanhang är den enskilda försjälvständighet, och man anser, att intresset samlingens för samfällighetsbildning sannolikt skulle öka, om man kunde finna en utväg att garantera den enskilda församlingen i en samfällighet medel för egen disposition.

Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer uppehåller sig främst vid kyrkobygganderna och församlings- Beträffande församlingsindelningen framhålles indelningen. dess kulturhistoriska Den utgör en viktig del betydelse.

i sou 1934:75 81

av svenska kyrkans historiska arv men representerar också stora värden bl a ur kulturminnesvârdens synvinkel. Den_ ger viktiga bidrag till kännedom om bebyggelsens utveckling och samhällets organisation. Sockengränsernas dragning och anknytning till olika landskapselement anger vad som förenat byar och bygder och vad som varit skiljande. Socknen har därigenom blivit det område, inom vilket bl a ett sätt att naturligt fungerande ge namn åt byar och gårdar vuxit fram. Ändringar i indelningen kan medföra störningar i det nuvarande, väl fungerande och kulturhistoriskt värdefulla ortsnamsystemet.

Församlingen-socknen spelar en roll som symbol för lokalsamhället, och riksantikvarieämbetet befarar konflikter och allvarliga konsekvenser för kulturarvet om församlingsstruktur och indelning helt skall styras av aktuella behov och önskemål i fråga om det kyrkliga arbetet. Att för-

samlingen behåller sina gamla gränser utgör å andra sidan

inget hinder varken för ett kyrkligt arbete i nya former inom olika församlingsdelar eller för samverkan över gränserna.

Riksarkivet har tillsammans med landsarkiven i

Vadstena!

Visby, Östersund, Lund och Uppsala samt Stockholms stads-

arkiv redovisat en lång rad av problem för bl a arkivvår-

den som uppstår vid förändringar i den lokala kyrkliga

strukturen och för folkbokföringens organisation. Man menar att kyrkokommittên tycks underskatta svårigheterna vid ett genomförande av en reform inom denna sektor. Remissinstanserna betonar, att folkbokförings- och arkivfrågorna måste ägnas större uppmärksamhet i det fortsatta utredningsarbetet.

Församlingarnas synpunkter redovisas i grupper efter för- YTTRANDEN FRÅN FURSAMLINGAR samlingarnas invånarantal. Den grundläggande frágeställningen i Församlingen i framtiden har för det stora H flertalet blivit frågan, huruvida den nuvarande strukturen är lämplig för kyrkans verksamhet på lokalplanet också

sou 1984:75

i framtiden eller obligatoriska förändringar i denna struktur är nödvändiga. Att man slår vakt om nuvarande struktur och behöver alltså inte betyda, att man är

organisation

emot förändringar. Men då menar man, att dessa förändringar inom de ramar som den nuvarande struktuska ske frivilligt ren och organisationen tillåter. Remissmaterialet redovisas utifrån denna grundläggande frågeställning. Bland dem som förordar en obligatorisk organisationförändring i någon form urskiljes ytterligare två grupper. En grupp består av som är allmänt positiva, vilket innebär att församlingar de är positiva till obligatoriska strukturförändringar utan att använda någon av diskussionsbetänkandets strukturmodeller som underlag för sina synpunkter. Den andra gruppen består av de församlingar som tagit sin utgångspunkt i de tre strukturmodellerna.

FURSAMLINGAR Av de totalt 377 remissvar som inkommit från församlingar MINDRE ÄN 500 till

S00 är 239 negativa en obligatorisk strukturföränd-

INV. ring och slår vakt om nuvarande organisation med möjlighet till frivilliga förändringar efter beslut av inblandade parter.

till en obligatorisk strukturell föränd-

138 är positiva

Dessa fördelar sig på två grupper: 49 är allmänt ring. medan 89 är modell-positiva. Bland de senare positiva förordar 55 modell I och ytterligare 5 modell I med tillatt även församlingskyrkan bör vara församlingsanlägget gelägenhet. Modell II förordas av 25 och en kombination av modellerna I och II av 2. Modell III får stöd av 2 församlingar.

en modell så gäller det När en församling sägs förorda grundstrukturen i modellen med avseende på kompetensfördelmellan församling och pastorat Den nedre pastoratsningen vid 5.000 personer får endast stöd av en minoritet gränsen modellen Samma sak av dem som i övrigt förordar ifråga.

“

*F

gäller den punkt inom modell II som innebär, att beslut om församlingsindelning fattas lokalt i pastoratsfullmäktige. Det momentet underkänns av flera som i övrigt förordar modellen.

Bland de 239 negativa finns det många församlingar som uttalar sin stora oro över betänkandet och de konsekvenser det kan tänkas få i framtiden. Man ser det som ett dråpslag mot landsbygdsförsamlingar med en utarmning av det kyrkliga livet som följd (eller t o m syfte). Modellerna beskrivs som uttryck för typiskt storstadstänkande, stordrift, centraliseringsiver, byråkratisering och man frågar sig om kyrkokommittên inte observerat utvecklingen på det kommunala området där man försöker reparera misstagen i 70-talets stora kommunreform genom försök att decentralisera till komundelsnämnder och liknande.

Församlingarna i denna grupp kan också hävda, att det kyrkliga livet fungerar bra i dagsläget i de små församlingarna, och man känner inte igen sig i den problembeskrivning som finns i betänkandet. En strukturrefonn är alltså obehövlig.

Men man kan också säga sig inse, att förändringar kan vara nödvändiga, men besluten om dessa förändringar ska i så fall fattas frivilligt av dem som känner de verkliga problemen lokalt. Samtidigt kan man erkänna att det finns en tröghet i förändringsberedskapen, varför man kan uppmana till stimulansåtgärder så att villigheten att friingå villiga samfälligheter ökar. Sådana stimulansåtgärder kan lämpligen kopplas till utjämningssystemet över kyrkofonden.

Utifrån en mera praktisk utgångspunkt kan man hävda, att det kyrkliga livet fungerar bättre (bäst) i små enheter med personlig kontakt mellan människor och frivilliga insatser som självklara och nödvändiga inslag i den ekonomiska strukturen. Man kritiserar därför den renodlade

s

ekonomiska bärkraftsstrukturen i modellerna och vill alltså komplettera bärkraftstänkandet med människors frivilinsatser, ansvarstagande och offervilja. Risken finns liga att en byggd på modellerna skulle leda till att

struktur

denna bärkraftsstruktur bröts ner och man istället fick anställa bort vilket skulle öka kostnaderna. problemen, I samband härmed tolkar man betänkandets arbetslagsmodell som bara bestående av anställda utan att hänsyn tagits till de många frivilliga medarbetarna. I konsekvens med denna syn på den lilla församlingen som den bäst fungerande enheten förordar man från de små församlingarnas sida ofta, att stora församlingar i tätorterna delas.

Den mindre enheten vara den bästa närdemokrasägs också tiska strukturen.

som är allmänt kan förorda en De församlingar positiva med högre ledtal än dagens obligatorisk pastoratsreglering dock ej modellernas 5.000. Man kan också förorda 2.000, eller lämna egna obligatoriska samfällighetsbildningar å I sådana förslag kan ofta

förslag på strukturreformer. 1

kontraktet en stor roll. Man kan också rent allmänt spela kravet utan att närmare ange säga sig stödja på förändring vari denna förändring ska bestå.

Bland de allmänt församlingarna finns de allra positiva flesta Gotland. Det framgår att man till-

församlingarna på

sammans arbetat mycket med frågan om den lokala strukturen. Man avvisar i allmänhet betänkandets tre strukturmodeller samt pastoratsgränsen vid 5.000, men säger sig samtidigt vara införstådd med att förändringar är nödvändiga. Sådana måste dock arbetas fram lokalt inom stiftet förändringar och efter stiftets egna förutsättningar. Många församlingar föreslår att strukturen bestäms av prästtjänsternas antal Därvid skulle en präst kunna betjäna fyra och inriktning. och ett i allmänhet omfatta åtta församlingar pastorat Det finns dock lokala variationer. församlingar.

\ › 85

Också församlingarna på Oland är allmänt positiva och ansluter sig till ett yttrande av Olands pastoratskommitterade. Man ansluter sig till en modifierad modell I som innebär att församlingen bevaras som självständig enhet för evangelisation, administrerad av ett församlingskyrkoråd, och med utdebiteringsrätt för församlingsangelägenheter. Småförsamlingarnas ekonomiska bördor bör dessutom lättas genom samfällighetsbildningar för t ex kyrkounderhåll och begravningsverksamhet. Pastoratsgränsen vid 5.000 avvisas dock. Både för Öland och Gotland gäller, att befolkningen sommartid utökas till det mångdubbla i många församlingar och att den lokala strukturen måste dimensioneras därefter.

Flera av de församlingar som är positiva till en obligatorisk strukturreform har redan erfarenhet av modellerna i form av att de är delaktiga i en total kyrklig samfällighet. Med något undantag är erfarenheterna av detta positiva.Då man inte har närmare utvecklat dessa synpunkter avspeglas de emellertid inte i de följande citaten. Kyrkorådet i Mellby församling skriver: Komitténs bedöm-

ning av nuläget är inte i särskilt hög grad i överensstäm-

melse med verkligheten. Man målar situationen i de mindre församlingarna med alltför dystra färger. Vi, som verkar i sådana församlingar, känner inte igen oss. Man har betydligt nedvärderat nuvarande strukturer.

Kyrkorådet i Högeruds församling skriver:Vikan inte inse att de förändringar som presenteras i de olika diskussionsmodellerna skulle gagna det kyrkliga livet i Sverige. Istället är risken stor, att dessa förändringar avsevärt skulle skada det kyrkliga arbetet på landsbygden. För något årtionde sedan svepte en rationaliseringsvåg över det svenska samhället. Lösenordet var centralisering. Större kommuala enheter, större sjukhus, större skolor osv. Idag har sam-

hället insett att stordriftsmodellen var dålig, att den

skapade vantrivsel och innebar en dålig arbetsmiljö. Är det nu dags för kyrkan att upprepa samhällets misstag? De

kyrkliga strukturförändringar som kyrkokomittên för fram tycks ha sin grund i farhågor för de små församlingarnas ekonomiska bärkraft. Vi frågar oss emellertid om det är de synpunkterna som skall väga tyngst i ett kyrkligt strukturarbete? Gäller det inte först och främst att skapa bästa möjliga arbetsgrund för att nå ut med evangeliet till folk?

Vi vill värna om en levande kyrka på landsbygden. Vi vill värna om ett aktivt församlingsarbete. Vi vill värna om att våra fäders kristna tro kan föras vidare till nya generationer. Detta mål kan endast nås om varje församling får möjlighet till regelbundet gudstjänstfirande och veckoarbete, och det i sin tur kan endast åstadkommas med en kyrklig struktur av den modell vi har idag.

Kyrkorådet i Pelarne församling skriver: En tvångsanslutning till storpastorat skulle för Pelarnes del bli katastrofal genom att ansvar och arbetsmotivation tas ifrån oss. Om det ekonoiska ansvaret och församlingsarbetet i övrigt skiljes åt, komer ändå tyngdpunkten i församlingens liv att ligga där de ekonomiska besluten tas. Framtiden komer att innebära både prövningar och glädjeämnen. Men vi vill då ha möjlighet att själva söka de lösningar, som då kan innebära: sammanslagning, delning, ändrad utdebitering, anställning av personal osv. Vi önskar även i fortsättningen bestämma i eget hus, och förvalta de andliga och timliga skatter som fäderna lämnat åt församlingen att förvalta.

Odensvi församling anser, att betänkandets modeller bryter upp den kyrkliga struktur, som har den enskilda församlingen som basenhet till fönnån för en samfällighet, som kallas pastorat och som i framtiden skall utvecklas till basenhet. Samtliga modeller har samfällighet som grundstruktur. Skulle någon av dessa lösningar komma till stånd är det inte längre fråga om Svenska kyrkan och hennes församlingar, utan om Svenska kyrkan och hennes samfälligheter, där församlingen förvisats till i bästa fall verksamhetsdistrikt.

sou 1984: 75 87

i Vansö skriver: Av historien har vi

Kyrkorådet församling

lärt oss att vi inget lärt oss av historien, är ett känt of ta citerat uttryck. Att uttrycket dessvärre stämmer med verkligheten bekräftas allt som oftast.

Tyvärr måste vi konstatera att nämnda delvis även är gångbar för de tre förslagsmodellerna som presenteras i församling i framtiden. Enligt vår uppfattning är förslagsmodellerna ingenting annat än ett försök till strukturrationalisering och politisering av kyrkan, enbart ägnad att centralisera beslutsfattandet.

Vi menar att kyrkans företrädare borde tagit lärdom av de problem som uppkommit inom andra samhällsområden i samband med dylika centraliseringsåtgärder.

Kyrkorådet i Järbo församling menar, attmmn uppmärksanmar inte de fördelar som finns i små församlingar: när-demokrati, korta beslutsvägar, stort engagemang, frivilliga medarbetare, den personliga känslan för den egna kyrkan och bygden.

Kyrkorådet i Storsjö församling skriver: Det har fraförts i debatten att de stora församlingarna är ovilliga att medverka till skatteutjämning. Trots detta förväntar man sig att vi på landsbygden ska fungera som rekreationsorter och andningshål. Det blir mer och mer uppenbart att fritidsförsamlingens medlemmar uppfattar vår kyrka och vår församling som sin rätta hemkyrka. Det har som följd att man allt oftare vänder sig hit när man vill ha något annat än intyg och bevis från kyrkan.

Fröderyds kyrkoråd anser att ifrågasättandet av de gamla

socknarna är ansats till kulturmord. Schackrande med sockengränserna under fina namn av arbetsdistrikt etc. skulle därför verka förödande på församlingsliv och kyrkligt medvetande. Man måste ha i minnet, att det gäller levande människor och inte döda schackpjäser.

Härja församlings kyrkoråd skriver: Tillämpningen av ett befolkningsunderlag på 5 000 innevånare för ett pastorat får orimliga konsekvenser för de flesta församlingars verksamhet i Skara stift. En strikt tillämpning av denna princip skulle betyda en dödsstöt för församlingslivet i många församlingar. Om syftet inte är detta, framstår tillämpningen av denna princip som om ändring och reglering var självändamål utan vettigt syfte.

Knätte församling uttrycker samma sak så: Församlingen skall

folkmängdssiffra i en förvaltningsenhet.

FURSAMLINGAR Av totalt 492 svar från församlingar i denna grupp är §§Z MELLAN 500 OCH negativa till obligatoriska strukturförändringar, medan l§§ 2 000 INV. är positiva till sådana. Av de senare är 32al1mänt positiva medan 123 är modell-positiva. Dessa 123 fördelar sina sympatier enligt följande: 74 förordar modell I samt ytterligare 6 modell I med tillägg av kyrkobyggnaden som församlingsangelägenhet. En kobination av modellerna I och II förordas av 8 församlingar. Modell II stöds av 30. Modell III förordas av 3 församlingar, 2 församlingar vill ha kontraktet som en ekonoisk enhet för personal.

De komentarer till innebörden i förord som angetts i föregående avsnitt gäller även för denna grupp, liksom för de följande grupperna.

Hassela församling sammanfattar: ”Frihet är det bästa ting,

s sökas kan all världen kring. - Hälsan tiger still. Må den sjuke själv klaga - när det blir nödvändigt. Vi skall alla hjälpa honom att finna sin nästa. Beslut över människors egna huvuden kan aldrig föra något gott med sig. Kyrkans huvuduppgift är att föra ut det glada budskapet till varje människa så att hon kan finna Guds vilja för sitt liv. Detta kan endast ske i de små enheterna. Må vi slippa en organisa-

tion (måhända bi1ligare!) som innebär en contradictio in adiecto i förhållande till det kristna budskapet. Tvinga bort små församlingar som själva vill existera - av ekonomiska skäl - det är mord!”

Vännskogs församling framhåller den resurs som finns i frikyrkliga stadsdelssatsningar och önskar att man utreder ekumenisk samverkan.

Mjöbäcks församling kan inte finna annat än att det nu föreliggande betänkandet är ett typexempel på Svenska kyrkans kroniska förmåga att med cirka 10 - 15 års fördröjning upprepa de misstag som gjorts i samhället i övrigt, på det kommunala planet, i skolan, inom sjukvården etc. Betänkandet bör därför snarast möjligt förpassas dit där det möjligen kan höra hemma. Nämligen till en dammig bokhylla där alla de förslag samlats som aldrig förverkligades.

Malmbäcks kyrkoråd menar: En risk, när man med hjälp av nya

modeller söker helhetslösningar torde vara att inte tillräcklig hänsyn tas till rådande förhållanden, och att man löser vissa problem men också samtidigt skapar nya. Därför bör den fortsatta utredningen arbeta med den först angivna huvudinriktningen att använda den ordning som gäller idag på ett mera-effektivt sätt än hittil1s.

Börje kyrkoråd beräknar: Ur närdemokratisk synpunkt är de

små församlingarnas kyrkoråd mycket överlägsna som medel att göra medlemmarna aktiva och ansvarstagande. I en församling 300 inv. blir chansen att bli invald i kyrkorådet 1 på 50. I församlingen med S0 000 inv. är chansen l på 5 000! Beslutsfattarna i de små enheterna har också en helt annan närkontakt med församlingsborna.

Stora besparingar kan också göras på de stora enheterna, vilket utredningen ej syns observera. Kostnaderna för smmanträden och kansli i de stora enheterna är mycket stora och har vuxit anmärkningsvärt under säg 25 år.

Kyrkoråden i Farhult och Jonstorp skriver: ”Strukturmodell II liknar i stort den organisationsform, som kyrkoråden har erfarenhet av sedan 1977. Farhults och Jonstorps församlingar, som sedan gammalt utgör ett pastorat, bildar sedan nämnda år också en total ekonomisk samfällighet med gemensamt kyrkofullmäktige samt kyrkostämma i vardera församlingen. Vardera församling utgör valdistrikt för val av fullmäktige. Erfarenheterna av denna samfällighetsbildning har varit enbart goda, och ingen av församlingarna har känt sig överkörd av den andra, även om den ena församlingen är mer än dubbelt så stor som den andra.

Hålta församling önskar en ordning som ger den mindre församlingen ökad rätt till samfällighetsbildning och minskar den större församlingens möjligheter att vägra den.

Vena församling menar, att det av ekonomiska skäl kan vara nödvändigt att satsa på något större kyrkliga samfälligheter, i första hand inom pastoraten, ev. längre fram också mellan pastoraten. Om så sker, är det nödvändigt att församlingen får rätt att ha ett eget kyrkoråd med egen medelsförvaltning för den strikt kyrkliga verksamheten.

i Drothem anser, att beslutsfunktionerna i kyrkan

Kyrkorådet

bör ligga så nära den gudstjänstfirande församlingen som möjligt. Det betyder att ett engagemang för kyrkans tro och gudstjänst också skall medföra ett ökat ansvar för kyrkans praktiska och ekonomiska angelägenheter. Vi ser ingen vinning i stora enheter i och för sig. Stora enheter föder byråkratisering och stärker motsättningarna mellan beslutsfattare och dem, som berörs av besluten. Stora enheter bäddar också för en mer markant partipolitisering av beslutsfunktionerna inm kyrkan, vilket inte kan vara vare sig till glädje eller gagn för kyrkan. Grupperingar och ståndpunktstaganden inom kyrkan bör bildas och tas utifrån ställningstaganden i kyrkliga frågor - inte utifrån ståndpunkter fastlagda av politiska partier, som är till för att lösa samhälleliga problem - inte kyrkliga. Stora enheter är också ett hot mot kyrkans stifts-

indelning. Redan nu är de stora samfälligheternas ovilja och oförmåga att på ett konstruktivt sätt gå in i ett stiftsarbete dokumenterat här i stiftet. Det samma lär gälla också andra regioner i Svenska kyrkan. Risken för uppkomst av små inofficiella stift inom stiften bestående av ett antal stora samfälligheter är överhängande. Mot sådana maktkoncentrationer kommer biskop och domkapitel att ha svårt att hävda sig. Frågan är om inte en övre gräns för samfälligheters storlek borde tas under övervägande.

Södra Finnskoga församling, som ingår i Övre Älvdals kyrkliga samfällighet omfattande fem församlingar och fyra pastorat, anser att samfällighet är en bra lösning av de ekonomiskt tunga församlingsproblemen i glesbygd, men att det är viktigt att i samfälligheten bevara och vara rädd om församlingens integritet. Församlingarna är och måste förbli basen för all kyrklig verksamhet i vårt land. Tyvärr har vi förgäves sökt efter sama klarsyn i betänkandet.

Kyrkorådet i Gustav Adolfs församling (Karlstads stift) vet genom egen erfarenhet hur församlingsarbetet går ner då en liten församling av ekonomiska skäl tvingas ingå i en kyrklig samfällighet med en större. Visserligen löses många ekonomiska problem, kyrkoreparationer, kyrkogârdsomläggning etc. på ett fördelaktigt sätt, men evangelisationsarbetet blir lidande på att man inte längre är sin egen med egen utdebiteringsrätt.

Kyrkorådet i Härlunda församling skriver: Struktur- och indelningsfrågor som rör församlingar är komplicerade och känsliga. På detta område gäller inte främst det pragmatiska tänkandet med krav på effektivitet och rationalisering. Här står i ställét faktorer som trygghetskänsla och samhörighetskänsla för den enskilde i centrum. Därför kan det enbart utifrån det faktum, att senaste stora, genomgripande pastoratsreglering genomfördes för bara drygt 20 år sedan, ifrågasättas, om inte nya förändringar, vilken form de än får, utgör en alltför påfrestande störning i församlingslivet och därmed

blir ett hinder för församlingsverksamheten.

Linsells församling ingår sedan ett tiotal år i en samfällighet som omfattar Svegs pastorat, ca 5 000 inv. Vi vet att

den inte är så idealisk. Den som är liten och fattig blir

överkörd, och förvaltningen sväller över alla rimliga bräddar i känd storkommunal stil”.

Kyrkorådet i Ås församling anser, att kyrkokommittêns betänkande ger tre dåliga förslag. I stället för att lägga lands-

kyrkor i malpåse borde betänkandet hamna i en sådan eller

ännu hellre i papperskorgen. Den väsentliga frågan i dagens läge är: Vad är det som gagnar det andliga läget i våra församlingar? Inte är det kyrkokomittêns betänkande.

Kyrkoråden i Trolle Ljungby, Ivö och Kiaby menar, att de väsentliga problem utredningen redogör för kan bemästras, eller avsevärt förminskas, om pastoraten på landsbygden utgör totala ekonomiska samfälligheter. För vår del kunde vi acceptera en strukturförändring så att våra tre församlingar, som utgör ett pastorat, också fick utgöra en total ekonomisk samfällighet.

Hagby församling anför, att ett samarbete mellan intillig-

gande mindre församlingar i olika fonner av församlingsarbete, kan enligt vår mening lösa många knutar till en positiv utveckling. Detta kan ske utan att formerna organiseras fram genom lagstiftning, eller genom samfällighetsbildning.

Kyrkorâdet i Klövsjö anser, att det skulle ”strida mot svensk

rättsuppfattning om man fråntar församlingarna bestämmanderätten över församlingsverksamheten, byggnader, personal och ekonomi. i

Kyrkorådet i Eyssna församling skriver: I hela utredningen

finns en underlig spänning mellan oförenliga linjer, som gör att alltsammans blir suddigt och oklart. Dels talas om behovet att bygga församlingen utifrån en fungerande, urskiljbar

gudstjänstgemenskap, dels vidareförs den kommunala drömmen om stora resurser och storskalighet. Dessa två strömningar befrämjar inte varandra, tvärtom, vilket otaliga sociologiska undersökningar på alla samhällsmråden bekräftar. Denna spänning i utredningen blir tydlig, när man ser hur samfälligheter och stora enheter omhuldas. Sådana enheter verkar kanske slagkraftigare på PaPPe1Y!och i budgetarbetet, men hur är det i vardagsverkligheten? Vad betyder centraliseringen för det personliga och frivilliga engagemanget som ju är en sådan avgörande faktor i Kyrkans arbete, både teologiskt och i praktiken?

Kyrkorådet i Sillhövda menar: Ökar man storleken av den

grupp, som samverkar evangeliserande och administrerande, händer följande, positivt och negativt:

Positivt: ju fler de blir, desto mera resurser har de till sitt förfogande, t.ex. begåvning, idéer, expertis, pengar etc .

Negativt: ju fler de blir utöver en viss gräns, desto svårare får de att få överblick över behov och insatser, desto längre kommer beslutsfattarna från dem som utför det praktiska arbetet, desto mer växer främlingsskapet mellan människa och människa och mellan människan och helheten. Detta är väl känt, men icke desto mindre viktigt. Den lokala kyrkliga enhetens storlek är alltså en avvägningsfråga. Den lokala kyrkliga enheten bör vara så stor att resurserna räcker för det arbete som skall utföras på just den platsen, och den bör vara så liten att de, som skulle kunna vara delaktiga i det som göres, inte blir främmande för det.

Lima församling anför: Genom storkomunindelningen rycktes människorna loss ur ett uråldrigt samanhang. Kmmunsammanslagningen är någonting smärtsamt och tragiskt för lhnaborna. Det blir allt svårare för människorna att finna sin identitet. Man känner sig hemlös i sin egen socken. Denna hemlöshet kommer att kännas ännusvårare om det blir storförsamlingar.

Man komer inte att känna igen sin egen hembygd.

Hela denna omvandling, som det industrialiserade samhället medfört, skapar främlingskap. Man arbetar inte längre i socknen utan ofta långt borta på andra orter. Gamla värderingar och uppfattningar bryts sönder. Det blir allt svårare att veta vad man skall hålla sig till, var man hör hema andligen sett. Var finns tryggheten? frågar man sig. Vid de viktiga tillfällena i livet, dop, konfinnation, vigsel i någon mån, begravning söker man sig tillbaka till hembygdens kyrka. Den står där som den fasta punkten i tillvaron.

FÖRSAMLINGAR I denna g ru pp har totalt 222 svar inkommit. Av dessa är 132 __““““° ”” MELLAN 2 001 OCH till en obligatorisk medan

5 000 INV_ negativa strukturförändring, gg 1

i

är positiva till en sådan. Av de positiva är ll allmänt po-

sitiva medan 79 är s.k. modell-positiva. I denna senare i

grupp förordas modell I av 40 samt ytterligare 5 förordar modell I med kyrkobyggnaden som församlingsangelägenhet. En kombination av modellerna I och II förordas av 9. Modell II har 22 förespråkare och modell III 2. En församling menar 1 att kontraktet bör ha en starkare roll med ansvar för vissa 1 pastoratsangelägenheter.

Kyrkorådet i Norra Nöbbelöv skriver: I verkligheten råder som bekant en stor variationsrikedom hur olika församlingar fungerar i dag. Utredningen har arbetat fram tre olika modeller, där modell I innebär att nuvarande ordning i stort bibehålles, modell II att pastorat utgör kyrkokomun och för-

samling bildar ett verksamhetsdistrikt och modell III att kyrklig kommun motsvarar borgerlig komum. Kyrkorådet vill J

mer principiellt 1

framhålla, att modellvalet lokalt sett är beroende av hur församlingen faktiskt fungerar vad gäller 1 anställd etc. och att här rå- 1 verksamhet, ekonomi, personal

der så stora olikheter att det sett kan N

inte principiellt

. vara fråga om ett val mellan tre olika teoretiska modeller. Variationsrikedom och pluralism måste också för framtiden

i i P sou 1984:75

accepteras så att lokala förutsättningar, historiska traditioner, religiös struktur etc.på lokalplanet kan leda till andra modeller än de nu skisserade.

i Stora anför: Därest någon av de presentera-

Kyrkorådet Råby

de modellerna måste tillgripas för att nå förändring i den kyrkokommunala strukturen, som enligt kyrkorådets uppfattning i viss utsträckning får anses önskvärd, bör modellen II få företräde framför de andra modellerna. Denna modell medför en enhetlig utdebitering inom hela pastoratet - ett förhållande som bör vara ägnat att stärka gemensamhetskänslan.

Grödinge kyrkoråd preciserar de faktorer som bör vägas in

vid bestämmandet av en nedre gräns för pastorat, förutom befolkningstal: Skattekraft, Geografiskt läge (tätort, glesbygd), Predikoställen,Invandrarförhållanden, Fritidsbefolkning, Sjukhus, Militära anläggningar, Fångvården.

Kyrkorådet i Jörns församling vill understryka följande: I det lilla och medelstora pastoratet binds orbnligt stor del av prästens tid för rent administrativa uppgifter. Ofta är det utomordentligt svårt att på deltid anställa en person som helt kan ägna sig åt kamerala funktioner, följa arbetslagstiftningen, avtalsförändringar, utarbeta statistik av olika krav som ställs i detta avseende har ökat avse-

s1ag.De

värt under de senaste decennierna. En samanhållen administration inom ett inte alltför litet pastorat skulle här ge möjlighet till en heltidsbefattning, som också skulle avlasta kyrkoherden åtskilligt, som inte hör till huvuduppgiften.

Kyrkorädet i Rogberga församling menar, att studiet av betän-

kandet kan betyda att man nu blir medveten om nödvändigheten att ta sig an problemen för att tillförsäkra kyrkan framtida verksamhetsmöjligheter. Men det måste ske genom att man får beakta de lokala förhållandena utan att vara bunden av alltför generella regler. Alternativ I kan t.ex. vara mer lämpligt att välja i ett landsbygdspastorat medan alternativ Il kan passa bättre i en storstad. Man vill också hoppas att

sou 1934:75

församlingarna skall kunna åstadkomma en högre grad av nytänkande än vad utredningen lyckats med.

Valdemarsviks församling menar också, att genom landsomfattande och grundligt studium av diskussionsbetänkandet torde många församlingar kommit till insikt om nödvändigheten av flexibilitet i fråga om församlingslivets utgestaltning och ev. behov av bredare och mer bärkraftig ekonomisk grund. Någon form av tvång bör dock icke föreligga.

Kyrkorådet i Haga församling frågar sig:Hur skall fortsättningen bli till detta lovvärda diskussionsbetänkande. Många menar, att det inte blir något av, därför att det finns för många stridiga viljor. Det vore synd om det inte blev någon

fortsättning. Varför inte stimulera församlingarna till att

på frivillig väg söka kontakter med varandra för att diskutera vidare? Kanske mycket skulle kunna uppnås på frivillighetens väg, och kanske också att variationerna skall få tillåtas. Huvudsaken att vi får fungerande församlingar!

Kyrkorådet i Rödöns församling beskriver situationen så här: ”Resonemanget i betänkandet kan jämföras med en situation där man har ett antal stora skepp som är sjunkande. För att rädda dessa skjuter man alla något så när flytande småskepp i sank. Vägen till nytt andligt liv i tätort kan inte gå genom att småförsamlingarna berövas så mycket av sina resurser och absolut inte socknen - rubbas. genom att församlingen

Bjursås församling sammanfattar: Sammanfattningsvis bör SOU 1983:55 läggas till handlingarna som en kyrkohistorisk kuriositet, och en ny utredning göras av aktiva lekmän och präster med kunskap om verkligheten.

Kyrkorådet i Älghult anser, att det finns en svaghet i ut-

redningen, vilken ligger i att församlingarnas organisation och struktur nästan enbart betraktas som en samhälls-teknisk fråga. Kyrkans målsättning måste vara att evangelisera. Att

V

ge kyrkan de bästa förutsättningar för att kunna göra detta, måste vara syftet för alla förändringar vad gäller organisation och struktur. Det är inte bara enrättighet att ha tillgång till kyrklig verksamhet och service. Vi är inte bara passiva mottagare, vi kallas att ta ställning och att bli medarbetare.

Kyrkorådet i Indals församling presenterar ett alternativ: I den mån en reform skall genomföras bör den innebära en något modifierad fonn av modell I. Enligt vår mening bör man följa ett förslag som aktualiserats inom Härnösands stift och som vi känner stark sympati för, nämligen att man bör behålla församlingen sm grund och bas och ge den en starkare ställning. Vidare bör man bibehålla det gamla kontraktsbegreppet och ge det ett större materiellt innehåll och utvecklade uppgifter. Sålunda skulle det vara lämpligt att kontraktet svarar för alla personalfrågor och personalkostnader samt övertar ansvaret för prästgårdar och löneboställen och avkastningen av boställena. Man får då fördelarna av en flexibel personalhantering och samlad erfarenhet i avtals-

och lönefrågor. Kontraktet skulle därmed överta pastoratets

ekonomiska uppgifter i dessa avseenden och utgöra arbetsområde för tjänsteorganisationen. Detta skulle innebära att mer än hälften av kostnaderna avlyfts från församlingarna och pastoraten och läggs på kontrakten. I vissa fall kan det vara behov att göra viss justering av kontraktsgränserna.

Kyrkorådet i Örkened vill slå vakt om församlingen som kyr-

kokommun. Man menar att det ingalunda är oändligt att hävda att det råder samband även mellan kyrkligt engagemang och handhavande av församlingens ekonomiska och administrativa angelägenheter. Man hänvisar till den påtagliga omsorg man på de allra flesta håll har om kyrka och församling och menar att Wnånga församlingsbor uttrycker helst och bäst sin solidaritet med och tacksamhet till kyrkan genom deltagande i praktiska och näraliggande angelägenheter. Församlings-

bornas rätt och möjlighet att handha även församlingens eko-

nmiska angelägenheter (kyrka, församlingshem, medel samman-

98 SOU 1984375

för olika anbragta av tidigare generationer församlingens och därmed reell möjlighet utforma och besluta gelägenheter) om den lokala verksamheten kan emellertid inte lyftas bort och läggas till annan utan att den lokala församlingens möjatt undergrävs. Endast vid frivilligt åstadlighet fungera komen samverkan och med bevarad komunstatus (sm är mer än är det möjligt ge församling med dess medutdebiteringsrätt) lemmar reellt inflytande.

att den kyrkokommunala rest som finns kvar Kyrkorådet menar, i modell I i verkligheten blir nännast betydelselös. I modellerna II och III blir församlingen i vedertagen mening och som personförsamling förr eller senare urgröpt. upphävd att vara hur blir det då Om församlingen upphör kyrkokommun, med folkbokföring, medlemsregistrering, valfrågor, kyrkas, församlings och donationers egendomsfrågor, verkan av beslut, möjlighet till besvär, möjlighet mottaga delegation, gåvor med flera ioch förvaltning uppkommande frågor? Kyrkorådet om inte kommittén gjort ett allvarligt misstag då frågasätter den lagt fram de olika modellerna, då den inte gjort noggranna av de lokala förhållandena och utrett konsekundersökningar venserna av de olika modellerna. Betänkandet sägs därför ha brister i fråga m grundlighet, redovisning av fakta och konsekvenser och vilseledande. Avsnitten Att allvarliga debattera är försnävande och styrande.

framhåller att vissa förändringar i vår

Fellingsbro kyrkoråd

lokala struktur måste företas just för att kyrkans budkyrkas ska kunna nå fler människor än i dag. Men härvid bör man skap undvika lösningar avsedda för alla församlingar i generella hela landet. Vi vänder oss mot beslut som innebär tvång för enskilda församlingar att gå samman i större enheter och menar att om möjligt är frivilliga förändringar av kyrkans lokala struktur att föredraga. Vi föreslår att den pågående s.k. rullande fortfar och aktiveras, där pastoratsregleringen så krävs. I samband med denna fortgående pastoratsreglering bör man sträva efter att ekonomiskt bärkraftiga och tillskapa

verksamhetsmässigt fungerande pastorat. Vi menar också att frivilliga samfällighetsbildningar bör stimuleras och uppmuntras.

Kyrkorådet i Fleninge församling finner det riktigt att kost-

nadsansvaret för de tunga utgifterna läggs på en större enhet än församlingen. Skillnaden mellan modellerna I och II motiveras så: I modell I har församlingen kvar utdebiteringsrätten för de församlingsvårdande uppgifterna men inte för tjänster och byggnader. För att kunna bedriva församlingsarbete krävs personal, anställda eller frivilliga medarbetare, och tillgång till lokaler. Om en församlings styrande organ inte har kostnadsansvaret för de grundläggande förutsättningarna för församlingsarbetet kan man ifrågasätta det rimliga i att ha kvar utdebiteringsrätten för den lilla del som återstår. Allt måste ju vägas samman för att det ska bli en så bra verksamhet som möjligt. Kyrkorådet förordar därför att all utdebiteringsrätt ska finnas hos pastoraten, dvs. det som anges i struktunnodell II.

Om det administrativa arbeta;skriver kyrkorådet: Wbd nuvarande församlingsstruktur med många små församlingar utförs mycket adinistrativt arbete av präster. Det kan gälla sekreterarskap i såväl kyrkoråd som kyrkofullmäktige, avtalstolkning, kontakt med myndigheter av olika slag etc. Kyrkokassörsskapet anförtros ofta åt någon förtroendevald mot en ganska ringa ersättning. Kyrkorådet tror att detta i längden är en ohållbar situation. Dels blir arbetsrätten mer och mer r komplicerad, avtalstolkningen svårare och svårare, dels blir i l det så småningom omöjligt att finna en person som på sin fritid l 1 är villig att vara kyrkokassör med en förändrad församlings- L struktur, med pastoratet som minsta kyrkokommunala enhet, blir det omöjligt att på frivillig väg lösa de adinistrativa uppgifterna. De blir för mångomfattande för att en person på fritid ska orka med de. Lösningen blir då att anställa en kyrkokamrer, vilket blir naturligtvis en dryg utgift för ett pastorat. Men samtidigt vinner man att prästen avlastas en mängd uppgifter för vilka han egentligen inte

har någon kompetens, och i stället kan ägna sig åt de upp-

gifter som han eller hon har utbildning för.

Kyrkorâdet i Skinnskatteberg föreslår, att det inom varje stift tillsätts en arbetsgrupp med uppgift att följa utvecklingen och vid behov hjälpa till att skapa fungerande församlingar och pastorat.

Kxrkorådet i Ramsberg föreslår att pastoratsregleringskom-

mittêerna av år 1962 återupplivas och varsamt inom stiften tillgodoser de olika behov av förändringar som finns och kan bli aktuella i framtiden.

i Morlanda anför med anledning av den nedre grän-

Kxrkorådet

sen för ett vid 5 000 siffror för sommarboende inpastorat om pastoratet. Pastoratets folkmängdstal är 3 075 invånare, men cirka ll - 12 000 personer övernattar i pastoratet under sommarmånaderna - borträknade. Kan det tänkas dagturister ett system där pastoratets mycket höga antal somar- och sommarhalvårs- och veckoslutsboende invånare ekonomiskt kompenserar det underskott på invånare, som vi har under vintermånaderna? fråga man.

Kxrkorådet i Reng har ett eget organisationsförslagz Enligt

kyrkorådets mening bör de organisatoriska förändringarna sikta år 2 000. Förutsättningarna torde då på läget omkring vara att endast cirka 50 % av landets befolkning tillhör svenska kyrkan. Rimligtvis bör folkbokföringen då ha överförts till kommunal eller statlig myndighet. Kostnaderna för begravningsväsendet bör också rimligen ligga på kommunal basis. Organisationsmässigt bör alla beräkningar utgå från antalet medlemmar i svenska kyrkan.

Rengs kyrkoråd menar att kyrkoförsamlingarna bör vara minsta arbetsenhet, så länge de kan fungera som sådana. Församlingskyrkoråden väljes på kyrkostämma. Kyrkoherdens närvaroskylenligt gällande lag bör ändras till närvarorätt. Fördighet

i

samling under 3 000 medlemmar i svenska är skyldig

kyrkan

att bilda pastorat med annan eller andra församlingar. Ett

i

pastorat får icke understiga 3 000 medlemmar i svenska kyrkan. Pastoratet är minsta ekonomiska enhet under att förutsättning pastoratet omfattar minst 10 000 medlemmar i svenska kyrkan. Pastorat som icke mfattar 10 000 medlemmar i svenska kyrkan är skyldigt att bilda total kyrklig samfällighet med annat eller andra pastorat. Pastoraten är alltså minsta kyrkokommunala enhet i den mån de omfattar minst 10 000 medlemmar i svenska kyrkan. Ledamöterna i pastoratens resp. kyrkliga samfälligheternas kyrkofullmäktige väljes av resp. kyrkoförsamling till antal i förhållande till del av församlingens pastoratets/samfällighetens totala antal medlemmar i svenska kyrkan, dock så att varje församling skall ha minst en ordinarie ledamot och en suppleant i fullmäktigeförsamlingen. Fullmäktigeförsamlingen väljer pastoratskyrkoråd resp. samfällt kyrkoråd. Varje i pastoratet ingående likförsamling som varje i samfälligheten ingående församling bör ha minst en ordinarie ledamot och en suppleant. närvaro- Kyrkoherdens skyldighet när det gäller sammanträden med pastoratets kyrkoråd resp. samfällda kyrkorådet bör vara kvar nu enligt gällande lag.

Kyrkorådet i Sätila är kritiskt: Vad sm i betänkandet sägs Församlingen i framtiden utgör en radikal och skrämmande förändring av kyrkans struktur i församlingar och pastorat. Det är mycket lätt att riva ned och förstöra. Det är bra mycket svårare att bygga upp. Man får att det mesta hoppas, i detta betänkande får befängda en berättigad kritik och sedan hamnar på rätt plats, nämligen i glmskans djupa hav.

Kyrkorådet i Stora Skedevi uttrycker det så: Därest diskussionsbetänkandets olika modellförslag genomföres med de i sig inneboende sekulariseringstendenserna, Svenska kyrkan på sannolika skäl kmer att ändra från ansikte, en Kyrka på bekännelsens grund till en profillös statlig-kommunal institution för allmänreligiös-musikal second-hand kultur i raden av eskapismens rikhaltiga utbud i vårt samhälle.

102 S0 1984:75

FÖRSAMLINGAR Totalt 88 svar från församlingar i denna grupp föreligger. MELLAN 5 001 OCH Av dessa förordar nuvarande bibehålles §3_att organisation 10 000 INV. och att förändringar endast görs frivilligt. 54 är positiva till obligatoriska förändringar. Av dessa 54 är 8 allmänt positiva medan 46 ñjrordar en organisationsförändring på grundval av någon av modellerna.

Modell I förordas av 25, modell I med kyrkobyggnaden som till församlingsangelägenheterna förordas av 2. tillägg II har medan en kombination av mo- Modell 13 förespråkare dellerna I och II förordas av 6. Modell III har inget förord i denna grupp.

i Folkärna församling menar,att en ev. förändring

Kyrkorådet

endast kan ske med utgångspunkt från modell I. Därvid måste vägas in då en nedre gräns för antalet mänmånga faktorer niskor i ett fastställs. En sådan gräns bör inte pastorat överstiga 2 - 3 000. Samtidigt finns det anledning att diskutera - 20 000. Redan nu finns en övre-gräns på 15 000 möjligheter till bildande av partiella och totala samfälligheter. Framför allt partiella samfälligheter kan vara intressant samarbetsfonn för många församlingar. Bildande av sådana bör därför stimuleras. Det är dock viktigt att det sker på frivillighetens väg.

i Ljusnarsberg; församling vill rikta skarp kri- Kyrkorådet tik mot den genomgående olyckliga tendens i betänkandet av särskilda kompetenser för de församlingsvårdande uppgifterna och de ekonoiskt- administrativa uppgifterna. Det präglar också struktur modell I. Vi anser att det ska finnas en helpå församlingens verksamhet, beslutsfattande och adhetssyn ministrativa enhet. Det är viktigt att den lokala kyrkan inte blir en byråkratisk apparat som isoleras från kyrkans levande verksamhetsformer. Vi anser därför att det är bättre att skapa församlingar som i sig gynnar både församlingsverksamhet och ekonomi.

i Åtvids församling förordar en organisatorisk Kyrkorådet reform i anslutning till modell II med 3 000 som nedre gräns för ett pastorat. Valet av kyrkoråd föreslås ske genom direkta val och valen ska ske på en gemensam valdag för val till, förutom kyrkoråd, pastoratsfullmäktige, stiftsting och kyrkomöte. Dessutom sammanfattar man: En reform bör ske successivt. Det andliga livet och fungerande enheter är viktigast, liksom gruppens närhet och gemenskap. Därför bör en förändring ha mognat fram hos berörd enhet. Ramar bör fastställas, inom vilka omorganisationer efter hand kan göras.

Kyrkorådet i Fryksände församling vill betona vikten av att inte bryta sönder fungerande strukturer, så länge man inom dessa själv bedömer att ekonomiska och andra möjligheter föreligger för ett bevarande av den nuvarande organisationen. Stor vikt måste läggas vid lösningar, om vilka enighet kan nås vid överläggningar på lokalplanet mellan församlingar och stiftsledning. Därvid bör man inte låsas av centralt beslutade principer för var maximi- och minimigränser i olika sammanhang skall dragas. Där församlingar är villiga att ta på sig större ekonomiska bördor för att få behålla självstyrelse, egen präst eller vad det nu kan gälla, bör man i största omfattning söka tillmötesgå dessa önskningar. Kyrkorådet vill förorda pluralism grundad på olika lokala förhållanden, när det gäller såväl strukturer som tjänsteorganisation.

Habo kyrkoråd menar att man kan överväga, vilken församlings

grad av självstyrelse och självfinansiering som krävs för att en församling skall kunna fungera. Redan nu samarbetar de flesta församlingar på något sätt med andra enligt kmmittêns femte princip om solidaritetet olika församlingar emellan. Förutom den generella utjämningen genom kyrkofonden samarbetar pastoraten redan nu beträffande präst- och kyrkomusikerlöner, och åtskilliga samarbetar i partiella och totala samfälligheter utan att resp. församlings förutsättningar att utgöra en verklig kristen församling ifrågasatts. Ett minimikrav för att en församling skall kunna existera torde vara, att det finns underlag för ett regelbundet gudstjänstliv och

att där finns ett självständigt kyrkoråd, som har reella möjligheter att ta ansvar för detta gudstjänstliv och dess utveckling.

Kyrkorådet i Ängelholms församling föreslår följande ordning:

l. Frivilliga åtgärder fram till år 1991.

Under en övergångstid förslagsvis fram till 1991 ges samtliga , I församlingar och pastorat i vårt land möjligheter att se över sina strukturfrågor och då genom bildandet av partiella eller totala ekonmiska samfälligheter lösa dessa såväl som ekonomin på sikt. På stiftsplanet bör Domkapitel och Pastoratsförbund biträda med ett övergripande utrednings- och planeringsarbete.

Vi menar att utredningen haft det goda med sig att de flesta församlingar i vårt land på allvar och med stort nit och intressediskuterat sin lokala organisation - både i nu-läget och i framtiden. Detta har säkerligen skapat större förståelse för frivilliga framtida lösningar när det gäller den lokala kyrkostrukturen.

2. Ev. åtgärder efter den l jan. 1991.

Resultatet av frivilliga lösningar inventeras och om detta ej givit avsett resultat bör efter detta datum en omorganisation enligt strukturmodell I påbörjas.

Dock bör som vi tidigare framhållit minimitalet för ett pastorat sättas till ca 3 000 invånare.

Vidare bör en församlingssamanslagning ej ske mot församlingarnas vilja. Det bör ej vara pastoratskyrkorådet som beslutar m en sammanslagning. Däremot kan vi tänka oss att beslutar om delning av en församling i

pastoratskyrkorådet 1

två eller flera där så är påkallat. å å Även här bör Dokapitel och Pastoratsförbund biträda med över-

, 105

gripande lösningar och förslag.

Beroende på utvecklingen under 1990-talet såväl när det gäller den kyrkliga verksamheten som strukturfrâgorna och ekonomin kan vi tänka oss en vidareutveckling enligt strukturmodell II. Dock bör när det gäller pastoratets minimistorlek, denna sättas till ca 3 000 invånare.

Det bör vara församlingarna och ej pastoratskyrkorådet som beslutar om sammanläggning av församlingar. Däremot när det gäller delning av församlingar bör denna i princip beslutas av pastoratskyrkorådet.

Kyrkorådet i Adolf Fredriks församling betonar den framtida utvecklingens betydelse för den kyrkliga organisationen. Man skriver:

”Utredningen har den uttalade åsikten att inga mer betydande förändringar komer att ske beträffande svenska kyrkans förhållande. Det finns alla skäl till stor försiktighet eftersom vi här rör oss med en betydande tidrymd, kanske 5-10 år innan de försalingar/pastorat beslutats, vilka sedan bör kuna fungera minst två-tre decennier. Medlemskapsfrâgan måste under denna tid få en lösning. Relationen till staten kan ha ändrats, den nuvarande kyrkliga utdebiteringen kan helt eller delvis ha tagits bort, befolkningsomflyttningar kan ske, förändringar i samhälls- och människosyn kan komma för att nu nämna något av det som med mer eller mindre goda skäl kan förutses. överhuvud taget är det anärkningsvärt hur litet utredningen arbetar med den framtid församlingen skall verka i. Det är nödvändigt att i varje framtidsmodell väga in konsekvenserna av olika tänkbara skeenden. På många områden händer nu så mycket so påverkar det kyrkliga livet att vi har fog för att säga att framtiden inte komer att se ut som i dag. En slutsats blir då - föruto det nyss pâtalade behovet av framtidsscenarios - att vi bör undvika ett centralstyrt, tungrott system för reformering av församlingarna och i stället ge möjligheter till flexibilitet och

variation och till att tillgodose lokala önskemål genom att ge ett fåtal riktlinjer, som sedan skall kunna genomföras i samverkan mellan stift och församling. Det är viktigare att finna lätthanterliga instrument för förändring än enhetliga fixerade lösningar. De församlingar, som i dag inte kan genomföra en målinriktad kristen verksamhet i rimlig omfattning och inte äger närhet till medlemmarna, antingen det beror på att de är för små eller för stora, bör ändras medan övriga förblir orörda. Leksands församlings kyrkoråd betonar: Det är väsentligt att upplevelsen av församlingsgemenskap kring sockenkyrkan får förutsättningar att leva kvar. Vi menar att utredningen har arbetat för detta, då i alla tre modellerna församlingen med dess nuvarande gränser, och i vissa lägen ännu mindre enheter, får finnas kvar som verksamhets- och ansvarsområde. Därigenom kan det väsentligaste i kyrkans arbete, gudstjänstliv, själavârd, evangelisation och diakoni utformas och genomföras i den nuvarande församlingsstrukturen med den egna sockenkyrkan som centrum. Att ett av församlingsborna valt kyrkoråd här har det yttersta ansvaret tillsamans med medarbetarna är ytterligare något sm poängterar detta. Därför kan jämförelser i negativ riktning med storkommunreformen inte utan vidare göras.

Kyrkorådet i Hedvig Eleonora församling gör församlingens storlek avgörande för dess kompetens. En modifierad fonn av modell I bör tillämpas för de allra minsta församlingarna. Men så snart de enskilda församlingarna har mer än 1 000 - 2 000 innevånare bör icke endast församlingsverksamheten utan även personalfrågorna och de löpande fastighetsfrågorna hand- 4 has av de enskilda församlingarna.

Kyrkorådet i Perstorp anser det möjligt att gå långt i sam-

verkan i första hand med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Missionsförbundet. Gemensamt utnyttjande av lokaler såväl för gudstjänster som församlingsverksamhet är möjlig och önskvärd. En analys av förhållandena i de frikyrkliga samfunden och konstruktiva modeller för samverkan i

i sou 1984:75

Också i Göteborg finns nöjda församlingar. Annedals försam-

skriver: Det är väsentligt att den territoriella för-

ling

behåller sin självständighet i de avseenden som samlingen inte är av sådan ekonomisk art att de måste administreras av en samfällighet eller ett pastorat. Som lämplig modell för detta självstyre anföres situationen i Göteborg, där församkyrkorâd har en klar självständighet gentemot samlingarnas fälligheten beträffande de församlingsvårdande funktionerna.

Oskar Fredriks församling utvecklar ytterligare: Samfällighetens egna organ framhåller ofta förtjänsterna hos Göteborgsmodellen, dvs. en total ekonomisk samfällighet med bevarad självständighet för församlingarna. Från kyrkorådets sida instämer vi gärna i denna positiva bedömning - det är enbart en fördel för församlingens anställda och för kyrkorådet att avlastas ansvaret för begravningsväsendet och att ha tillgång till kvalificerad rådgivning och hjälp i t.ex. personal-, arbetsmiljö- och fastighetsfrågor. Församlingens anställda kan koncentrera sitt arbete till de centralt kyrkliga uppgifterna och slipper att tyngas av onödigt mycket administration och ekonomisk förvaltning. Mycken rädsla ute i landet för samfällighetsbildningar torde därför vara onödig.

Kyrkorådet vill dock peka på en risk med totala samfällighe-

ter: Det finns mycket ofta en viss tendens hos samfällighe-

tens organ att vilja öka sitt inflytande inom olika områden; Denna risk måste ständigt uppmärksammas så att samfällighetsorganen förblir rena serviceorgan åt församlingarna. Detta har lyckats väl i Göteborg.

Kyrkorådet i Kulladals församling uppmärksammar också kyrkorådets självständighet inom en samfällhet eller inom t.ex. modell II, som förordas av församlingen. Kyrkorådens ställning kan stärkas genom ett vidgat ekonomiskt ansvar. Detta kan bl.a. möjliggöras genom införande av ett rambudgetsystem. Kyrkofullmäktige fattar då beslut om beskattning och tilldelar sedan de olika församlingarna sin egen ekonomiska ram och övriga nödvändiga resurser. Kyrkorådet har sedan att fatta helt självständiga beslut, upprätta församlingsanpassade

glesbygd och i tätorter är angeläget i en fortsatt bearbetning av Svenska kyrkans församlingar i framtiden.

Sandhults församlings kyrkoråd sammanfattar sin inställning: Det duger inte heller att servilt gömma sig bakom utredningsdirektiv. Dåliga direktiv skall av en bra utredning smulas sönder.

FUEQMHJNGAR Inom denna grupp av församlingar finns totalt 66 remissvar. MELLAN 10 001 Av dessa är 19 negativa till obligatoriska strukturföränd- OCH 20 000 INV. ringar, medan 47 är positiva. Av de positiva är 6 ”allmänt positiva och 41 s.k. modell-positiva. 12 förordar modell I, 19 modell II samt 5 en kombination av modellerna I och II. Modell III förordas av 5 församlingar.

Huskvarna uppfattar skillnaderna mellan modellerna

församling

så, att modell I är glesbygdens och den mindre tätortens modell”. Man vill dock beträffande denna modell peka på den betydelse kyrka, församlingshem och prästgård har för en församling på landsbygden. Modell II är en tätortsmodell och redan i dag är församlingarna i tätorten organiserade på liknande sätt.Delning av alltför stora samfälligheter förordas. Kommunalkyrkan dvs. modell III, är en orimlighet.

Örebro Mikaels betonar

församling församlingens självständig-

het inom samfällighetens ram och framhåller att den som kontrollerar pengarna också kan utöva ett avgörande inflytande även på den andliga verksamheten. Av denna anledning behöver gränserna för samfällighetens inflytande över i församlingen grunden diskuteras. Någon fonn av reglering måste göras, där även de små församlingarnas självstyre i så hög grad som möjligt tas till vara och garanteras. I Örebro har samfälligheten arbetat mycket med den här frågan och medvetet överfört så mycket inflytande sm det någonsin är möjligt på de lokala församlingarna. Resultatet har blivit mycket lyckat.

verksamhetsplaner samt göra nödvändiga prioriteringar och omfördelningar inom den av fullmäktige tilldelade budgetramen.

Kyrkorådet i Skara domkyrkoförsamling, som förordar modell II, föreslår sm metod att garantera varje församling inom pastoratet en minimisuma till församlingsarbetet att en viss procent av samtliga utdebiterade medel ska fastställas för att utgöra basresurs för församlingsarbetet.

Kyrkorådet i Falu Kristine församling förordar att domkapitlen spelar en mera aktiv roll vid organisationsförändringar. Så borde t.ex. domkapitlen stimulera till sammanslagning av de mycket små församlingarna så att vi i princip fick församlingar med minst 500 invånare.

Gamla Qppsala församling slår vakt om den lokala ekumeniken och föreslår, att kommittén också presenterar modeller för hur en ekumenisk lokalförsamling med svenska kyrkan som partner skulle kunna se ut. Detta behövs både för glesbygd och för nya bostadsområden i tätort. Det är lika orimligt att gå in och konkurrera i nya områden som att försöka hålla flera församlingar vid liv med vikande befolkningsunderlag.

Johannebergs församling föreslår att utredningsarbetet över-

tas av biskop och domkapitel i nära samarbete med kontraktsledning och församlingar och att dessa får undersöka icke bärkraftiga församlingar under S00 och pastorat under 2000 som ett första steg. Dessutom bör delning av stora enheter företas med 15 000 som utgångspunkt.

Jämshögs föreslår, att församlingskyrkorådet väljs

församling

av kyrkostämma för att göra det möjligt för församlingens medlemmar att oavsett medlemskap i politiskt parti vara med-4 lem av kyrkorådet i en församling som ej är kyrkokommun och därför ej har utdebiteringsrätt. Kontakten med det medelsbeviljandeorganet, pastoratsfullmäktige, kan uppnås genom att ett visst antal av kyrkorådsledamöterna väljs av fullmäktige i kyrkokomunen.

Kyrkorådet i Gävle Heliga Trefaldighets församling finner det anmärkningsvärt, att intet sägs om en övre gräns för en församlings eller ett pastorats eller en samfällighets invånarantal. Svenska kyrkan har den ytterst komprometterande ställningen att inom sig hysa kristenhetens i särklass största församlingar med över 50 000 invånare! I betänkandet hade bort ingå en rekommendation om en delning av församlingarna, så att ingen församling skulle tillåtas ha mer än 10 000 invånare, vilken gräns enligt uppgift gäller för den danska folkkyrkan.

Kyrkorådet i S:t Peters Kloster föreslår att det skulle vara möjligt att överföra medlemskapet från den församling där man 4 bor till en annan. Det skulle exempelvis innebära att om en aktiv församlingsbo flyttar men önskar behålla kontakten med sin gamla församling, kan denne anmäla att han/hon även fortsättningsvis vill vara medlem där. Hans/hennes kyrkliga rösträtt överförs dit, han/hon kan inneha förtroendeposter där osv. En sådan reform skulle betyda för utnya möjligheter flyttningsförsamlingar, t.ex. cityförsamlingar, att behålla ett uppbyggt församlingsarbete och den skulle markera församlingen som ett sociologiskt begrepp.

Kyrkorådet i Limhamns församling framhåller, att det är kyrkorådets bestämda uppfattning, att en ändring av den nuvarande församlingsstrukturen inom Svenska Kyrkan på många håll är nödvändig.

Lika angeläget är, att de pastoratsregleringar och andra åtgärder, som behöver företagas, skall så långt detta är möjligt genomföras på frivillig väg.

Oavsett vilket eller vilka av de i betänkandet redovisade alternativen, som kommer till genomförande, är det slutliga resultatet ytterst avhängigt av engagemanget, motivationen och beslutsbenägenheten hos de församlingar, som komer att beröras. 1

- = sou 1934:75 . 111

Det är därför av yttersta vikt, att målmedvetna och kraftfulla åtgärder på ett tidigt stadiu kan insättas för ett uppnående av detta.

Två väsentliga faktorer i detta samanhang är enligt vårt förmenande dels en saklig och övertygande information, dels relevanta och likartade beslutsunderlag.

De förestående strukturändringarna är en angelägenhet, som inte endast berör de förtroendevalda och det övriga kyrkfolket utan rimligtvis alla församlingsbor.

Som en följd härav behöver också de beslut, som skall fattas, ha en så djup förankring inom församlingarna so möjligt.

Information

För att kunna uppnå detta behöver alla till buds stående informationsmedia utnyttjas.

Detta är ett för Svenska Kyrkan så unikt PR-tillfälle, som kanske aldrig återkomer och därför under inga omständigheter får missas.

Av avgörande betydelse är dock, att det budskap och den infonnation, som över olika kanaler skall förmedlas till svenska folket, skall vara ensartat, dvs. skall ge en corporate image, och vara professionellt utformad och genomförd.

För att uppnå detta erfordras ett centralt utarbetat pressmaterial, som kan anpassas för användning i radio och tv på riks- och lokalplanet resp. för publicering i riks- och 10kalpress liksom i kyrkliga publikationer.

Genomförandet av denna presskampanj, som tidsmässigt behöver inplaneras före utsändandet av det slutliga betänkandet, anförtros lämpligen någon av de ledande rikstäckande reklambyråerna.

För samordningen av pressaktiviteterna inom respektive stift behöver någon auktoritet på detta område anlitas.

Beslutsunderlag

För många församlingar torde den process, som genom det föreliggande betänkandet i princip redan påbörjats, förefalla både motbjudande och besvärlig.

Vi finner det därför nödvändigt, att åtgärder vidtages från stiftsledningarnas sida för att på olika sätt stödja och stimulera berörda beslutsfattare.

Exempel på sådana åtgärder är följande:

- tillhandahållande av aktuella liksom situationsanalyser förväntad utveckling under fortsättningen av 1980-talet

- alternativa till tänkbara införslag strukturändringar klusive utvärdering av de för- resp. nackdelar, som är förbundna med dessa

- till för den enskilda förslag målsättningar församlingen respektive för pastoratet som helhet.

För genomförandet av dessa program, som vi också anser att församlingarna måste få hjälp med, erfordras databehandling.

De dataprogram, som bland annat krävs för stimuleringen av tänkbara ändringsalternativ, kan och bör framtagas centralt.

Det praktiska arbetet ute bland församlingarna anförtros däremot lämpligen lokala datakonsulter. Dessa senare föreslås i sin tur ingå i den projektgrupp, som behöver inrättas i respektive stift.

Även för ledningen av dessa bör med fördel externa konsulter kunna anlitas. Detta främst för att få tillgång till största

. x 113

sou 1984:75 .

möjliga kompetens.

Kyrkorådet i Ålidshems församling har följande utarbetade mo-

dell att föreslå:

I vårt förslag har vi genomgående ersatt ordet pastorat med socken. Skälet till detta är vår uppfattning att pastoraten är enheten för den prästerliga verksamheten, vilket även utredningen påpekar. Att använda denna beteckning för församlingen eller grupperingar av församlingar står i dålig samklang med det som betänkandet anför om arbetslag som modell för arbetets organisation och som vi välkomnar.

Vi skulle därför vilja införa beteckningen socken, som inte är knuten till en tjänst utan snarare till församlingens alla medlemar.

Den gamla benämningen socken avsåg ursprungligen alla dem som sökte sig till en kyrka och som i de flesta fall även genom egna insatser uppförde denna. Benämningen betonar alla människors arbete och intressen och ger uttryck för allas gemensamma ansvar.

Den historiska utvecklingen med den kommunala demokratins framväxt har sedan länge gjort tennen föråldrad, och den har ersatts med andra begrepp. De gamla sockengränserna har radikalt förändrats och torde även ha försvunnit ur folkmedvetandet.

Att återinföra detta gamla ord i stället för pastorat torde därför inte innebära några olägenheter. I stället skulle man kunna markera församlingens och församlingsmedlemmarnas ansvar och betydelse i allt det kyrkliga arbetet. I vårt remisssvar har vi därför konsekvent skrivit socken om den föreslagna nya indelningen i stället för pastorat, men för att underlätta läsningen satt detta ord inom parentes. Vi har även valt att kalla kyrkoråd för sockenråd.

/ « sou 1934:75 _114

Vi noterar att utredningen heter Församlingen i framtiden och läser in, att vilken formell status församlingen än får i framtiden, så är det den (försam1ingen=de som samlas till gudstjänst) som är basen för den kristna kyrkans verksamhet. Enligt gällande församlingsstyrelselag äger församlingen att vårda sina angelägenheter. Det behöver inte betyda att församlingen måste vara kyrkokommun. Vi anser att socknen (pastoratet)ska1l ha befogenhet att besluta om församlingsbildning. För tillsättning av tjänster och vissa andra funktioner kan socknen vara lämplig som organisation. Större ekonomiska frågor, fastigheter och viss adinistration handhas av kyrkokommunen.

När flera socknar bildar kyrkokommun bör det ske under sådana villkor att socknen får ramanslag, som den kan använda under eget ansvar och utnyttja till angelägna behov som kanske växlar snabbt. Det är viktigt att ekonomi och administration inte får en styrande funktion, utan att församlingsstyrelselagens mening att pastoratet skall besluta, alltjämt gäller. Kyrkokommunen tjänar därmed snarare en utjämnande funktion och är ett adinistrativt serviceorgan. Beslut måste alltid fattas på lägsta möjliga nivå och av dem som det berör.

För vissa frågor kan det behöva bildas samfälligheter på stiftsnivå. För dessa bör stiftstinget få en legaliserad befogenhet.

En socken (pastorat) bör ha 5 000 till 25 000 invånare och ha en territoriell struktur. Församlingstillhörigheten däremot bör inte vara knuten till något territoriellt krav. I vår församling händer det ofta, att man flyttar till annan försaling, men vill fortsätta sitt gudstjänstfirande i den församling, där man har sitt andliga hem. Då bör det finnas möjlighet till både formellt och aktivt medlemsskap där. Om församlingen inte har komunstatus bör den möjligheten lättare kunna förverkligas. Även om det kan vara naturligt att låta bostadsorten avgöra församlingstillhörighet, bör varje individ själv få avgöra vilken församling inom socknen den

3001934275 § 115

vill tillhöra.

Från gruppen av församlingar med över 20 000 invånare finns

å3§âA§%I§gâRINV i

det totalt remissvar. Av dessa 4l är 12 negativa till obligatoriska strukturförändringar, medan 29 är till så-

Qositiva

dana.

Av de positiva är 3 allmänt positiva medan 26 resonerar m strukturförändringar utifrân modellerna. 9 förordar modell I och 3 en kombination av modellerna I och II. Modell II har 12 förespråkare och modell III 2.

Biskogsgårdens församling menar att frågan måste ställas, m

det är så självklart med en heltäckande organisation i fram- - även i storstadsregionerna tidens Vissa områden - Sverige? kan betraktas so missionsområden, bedömas och organiseras därefter.

Om organisationsmodellerna säger församlingen utifrån sina erfarenheter av Göteborgs kyrkliga samfällighetz Betänkandet har utan tvekan en trend mot samfällighet. Kyrkorådets erfarenhet av samfällighet är i många fall av positiv: avlastning fastighetsvård och begravningsväsende, tillgång till egna fackmän av olika slag, fördelning av ekonomiska resurser m.f1. fördelar.

Kyrkorådet ser emellertid även andra omständigheter: den centrala administrationen kan lätt förringa ansvaret. Den kan också i stora bli samfälligheter tungrodd med lång omloppstid för ärendena (budgeten måste i Göteborg i församfärdigställas lingen redan i april året innan den träder i kraft). Beslut för en församling får lätt prejudicerande effekt för i övriga samfälligheten. Det är viktigt att ha god komunikation in mot centrum. Avståndet mellan beslutande fullmäktige och enskild församling gör det svårt att få förståelse för önskemål och beslut. I vår samfällighet har ovannämnda problematik se-

-116

dan lång tid upmärksammats och en medveten decentralisering är den ledande Tendenser till ut på församlingarna principen. motsatt förhållande måste emellertid uppmärksammas och bemötas.

Kyrkorådet förordar, att modell I och II bearbetas och samarbetas med beaktande av ovan nämnda överväganden så att modell II:s mer flexibla organisation förenas med modell Izs mer uttalade ansvarsfördelning på församlingarna.

Askims som förordar frivilliga strukturförändförsamling, har inte samma positiva syn på samfälligheten i Göringar, och menar att om församlingen i dag ställdes inför teborg, valet att tillhöra Göteborgs samfällighet eller vara eget pastorat utanför denna, torde det senare alternativet få stor majoritet bland de förtroendevalda. Även bland församlingens och församlingsmedlemar finnes denna uppfattning personal rikligt företrädd. Detta vill man ha sagt till en utredsom i sitt första utkast till strukturförändringar väl ning mycket verkar tro att bildandet av större pastorat och samär lösningen på många problem, även de verksamfälligheter hetsmässiga.

Kyrkorådet i Backa församling anför: Storförsamlingsproblemet har sedan varit aktuellt. Småkyrkorörelsen har inslänge till som i princip innebär att de pirerat problemlösningar stora församlingarna delas i distrikt som fungerar mer eller mindre självständigt, beroende på läge, tillgång till lokaler, m.m. Under urbaniseringsprocess har personal efterkrigstidens denna strategi tillfört storförsamlingarna något väsentligt. har kommit på plats i de nya bostadsområdena. Där har Kyrkan kunnat utföras ett ofta vittförgrenat arbete med syfte att nå ut med evangelium och att tjäna människor diakonalt. Samtidigt har man oftast kunnat konstatera, att de stora församlingarna 1 1

trots distriktsindelning och tillräckliga lokaler, procen- 3

1 tuellt sett har haft svårt att nå fram till samma aktivitet 5 om kyrkogâng o.d. som de mindre. Detta hui fråga tycks vudsakligen orsakas av att en församling med flera distrikt,

i

dels får färre tjänster än motsvarande befolkning inom ett område med flera mindre församlingar, dels alltmer blir en tungrodd skapelse, där mycken arbetstid och arbetskraft måste läggas ner på samordningsfrågor 0. dyl., något san blivit alltmer markant genom att allt fler tjänsteinnehavare av olika slaganställts på deltid. Dessutom blir antalet i demokratisk ordning valda förtroendemän ytterst minimalt i de stora församlingarna, vilket i längden inverkar menligt på intresset för församlingsangelägenheter. Det är således viktigt att de stora församlingarna blir delade i mer funktionsdugliga enheter - med eller utan bevarad pastoratssamhörighet... Det naturligaste är att församlingen motsvarar det mråde som har gemansam kyrka.

Kyrkorådet i Lundby församling framhåller vikten av att församlingen får en funktionsduglig storlek och struktur. Man måste dock vara försiktig så att det kyrkliga livet inte skadas av organisationsförändringar. Där den (dvs. församlingen) redan betyder något för människorna (10-20% gudstjänstbesökare) vore det kanske en olycka att införliva sådana församlingar i större enheter. Där den fungerar dåligt (1-4%) kanske territoriella förändringar skulle göra lycka. Det krävs klokhet och samarbete med stiftsledningen vid förändringar.

Lidingö församling berättar, att församling, pastorat och borgerlig komun av geografiska och historiska skäl kommit att sammanfalla. Erfarenheterna av detta förhållande är positiva och delning vill man inte höra talas om.

Bromma kan däremot tänka Man förordar

församling sig delning.

modell II och som högsta storlek föreslår man riktmärket 10 - 12 000 medlemmar. För församlingens del skulle detta

innebära en delning i tre nya församlingar sammanfallande

med den distriktsindelning som förekommer i dag.

Järfälla församling, en av landets största med ca 55 000

invånare, resonerar på samma sätt. Modell II förordas och

församlingen föreslås uppdelad på flera församlingar och ev. pastorat i syfte att uppnå mera hanterliga enheter.

Farsta församling som också förordar modell II, pekar dock på de ekonomiska konsekvenserna av församlingsdelningar. Det bör klarläggas huruvida varje nybildad församling som inom sitt område inte redan har en kyrka, skall åläggas att uppföra en församlingskyrka eller gudstjänstlokal av annat slag - eventuellt i samverkan med andra trossamfund - är en fullt tillfredsställande lösning. Uppförande, drift och underhåll av kyrkliga byggnader tar en så stor andel av ekonomiska resurser, att det blir allt svårare att få medel över för församlingslivet och dess utveckling. Benägenheten att dela stora församlingar påverkas helt naturligt av de krav på kyrkobyggnader som kommer att ställas.

Täby församling skriver: Enligt vår mening behövs inga modeller. Nuvarande lagstiftning och tillämpning visar att de flesta önskenål kan tillgodoses redan i dag. Att då inte alla församlingar och pastorat inser sitt eget bästa må oroa kommittén, men därav-följer inte att ett principtänkande med förord för en eller flera modeller är vad som bäst gagnar svenska kyrkan. Vi menar, att kommittén i sitt fortsatta arbete borde koncentrera resurserna på att ta fram alla bra lösningar som uppenbarligen finns på olika håll i landet. Att enkelt och pedagogiskt visa hur samfälligheter bildas och vad man vinner - och vad man förlorar. Kanske vore den bästa resursinsatsen att resa runt i landet som ekonoiadministrativa konsulter och råda församlingar och pastorat. En förändring - särskilt bli om den skulle så genomgripande som kommittén tycks önska måste dock få ta sin tid. Den bör genomföras stegvis allteftersom lösningar mognar fram på olika håll i landet. Och hela tiden måste den övergripande frågan vara vad som bäst gagnar den kyrkliga verksamheten.

Pastorat sm är totala kyrkliga samfälligheter redovisas under PASTORAT rubriken kyrkliga samfälligheter. Enförsamlingspastorat är redovisade under församlingar. Totalt 157 pastorat har lämnat remissvar på betänkandet..Av dessa är 100 negativa till obligatoriska förändringar av den nuvarande strukturen, medan 57 är positiva till sådana obligatoriska förändringar. Av de positiva är 16 s.k. allmänt positiva medan de övriga 41 är modell-positiva. Dessa fördelar sig enligt följande: Modell I förordas av 16 samt ytterligare 4 förordar modell I med tillägget att församlingskyrka bör vara församlingsangelägenhet. Modell II förordas av 17 medan 2 förordar en kombination av modellerna I och II. Modell III har 2 förespråkare.

Om man granskar pastoraten ur storlekssynpunkt är det mest iögonfallande att det stora flertalet pastorat tillhör gruppen under 5 000 invånare. Av det totala antalet 157 tillhör 128 denna grupp. Återstoden, dvs. 29 pastorat, har över S 000 invånare. Bland pastorat under 5 000 är 81 negativa till obligatoriska strukturförändringar och 47 är positiva till sådana. Bland dessa 47 är 12 allmänt positiva och 35 Wnodell-p0sitiva, med 14 förordar modell I och ytterligare 3 förordar modell I med kyrkobyggnad som församlingsangelägenhet. Modell II förordas av 14 och en kmbination av modellerna I och II av 2. Modell III har 2 förord. Bland de 29 pastorat som har över 5 000 invånare är 19 negativa till strukobligatoriska turförändringar och 10 positiva. Allmänt positiva är 4, modell I förordas av 2 och modell I med församlingskyrka av 1. Modell II förordas av 3. Modell III har inga förespråkare bland dessa pastorat.

Källby anser att en svaghet i betänkandet är att det pastorat endast utgår från större församlingar. Kyrkokommittêns ledamöter representerar endast stora församlingar. Utredningen utgår från ekonomiskt bärkraftiga enheter och tar inte på något ställe upp församlingens egentliga uppgifter att främja osv. Skulle denna utrednings betänkande komma gudstjänstlivet att fastställas får vi nog vara glada att förutseende föregångare sänt missionärer till Afrika och andra länder så att vi kan få mission från dem. I storstäderna behövs den missionen redan i dag.

framhåller, att strukturmodellerna I och II i Asby pastorat stort sett motsvarar partiell resp.total samfällighet i nuvarande organisation. Det kan förefalla lockande att på detta sätt göra samgåendet obligatoriskt, men friheten att välja själv väger tungt och bör bevaras. Vi står själva och tvekar men kommer troligen att 1986 begära samfällighetsbildning för vårt pastorat. Dock känns det riktigare att få frivilligt välja än att bli kommenderad.

representerar en gotlandsanda då det fram- Vänge pastorat håller sin beredskap för förändringar som arbetas fram lokalt inom stiftet. Vi tillmötesgår en strukturförändring om den är realistisk och ej skadar eller försvårar vårt nuvarande läge för vidareutveckling och samordning av ekonomisk och kyrklig uppbyggelse inom pastoratet. Vi hemställer därför till kommittêen att låta Visby stift och dess domkapitel få i uppdrag att, under vår biskops ledning och ansvar, under en period utveckla en lämplig fonn för framtiden med de resurser som finns tillgängliga. En fonn som anpassas efter

gotländska förhållanden och för de hundra kyrkornasöo

Pastoratskyrkorådet i Ekerö kommenterar: Wbdellerna är naturligtvis renodlade av komittên för att ge tillfälle till reaktioner och synpunkter. Det slutliga förslaget bör vara en kompromiss. Vi vill dock helt avvisa tanken på att skapa kyrkliga kommuner som omfattar samma territorium so nuvarande borgerliga kommuner. Dels komer detta att medföra svårighe-

ter för Kyrkan att markera sin egenart och komer att för människor understryka Kyrkan som samhällets sätt att ytterligare ordna religionsvården vilket enligt vår mening måste undvikas. Kyrkan måste få framstå som Kyrka och inte som en borgerlig angelägenhet. I vissa fall där kommun och pastorat i dag sammanfaller finns det säkert i stället anledning att dela på den komunen för att få mer hanterliga enheter. kyrkliga

Kyrkorådet förordar modell II och anser rädslan i små församlingar att bli åsidosatta betydligt överdriven, och framhåller att de vinster man gör om församlingarna fortfar att vara komuner med ansvar endast för församlingsvården ej motsvaras av den tungrodda apparat som ändå blir kvar om församlingen skall debitera ut det som fordras för att bedriva församlingsarbete. För Ekerös del handlar det om en suma på 36 000 kronor.

Pastoratskyrkorådet i Sandhult och Bredared tycker att betänkandet är alltför tidsbundet och bortser från det faktu att

den medeltida församlingsindelningen är slitstark. Den ger

trygg vi-känsla och närkontakt med församlingsarbetarna och den har bevisligen överlevt såväl digerdödens som Gustav Vasas kyrkoplundringar.

Östra Ryds pastorat upplever planerna på en refonn som en orättvis och osolidarisk bestraffning från de nu rika församlingarna, som i regel har större administration och andra kostnadskrävande kringkostnader än de små församlingarna. Vi är övertygade om och förstående för att den ekonomiska förvaltningen kan effektiviseras, men det behöver inte ske genom de ofrånkomliga nya och dyra tjänster, som blir följden av

olika församlingar inom ett pastorat samverka frivilligt och även hålla utdebiteringen på en gemensam eller näraliggande nivå

Kyrkorådet i Grimetons pastorat anser att kommittén inte förverkligar sina egna principer. Det blir inte samma kyrka som

i dag på landsbygden, när prästtjänsten dragits in, gudstjänsterna sammanlysts, konfirmanderna måste skjutsas någon helt annan stans, kyrkokören inte längre har-någon kantor som hinner öva med dem och när det ekonomiska handlägges och beslutas av människor som kanske inte ens varit på platsen. Kyrkorådet kan därför inte frigöra sig från intrycket, att utredningen i mångt och mycket går avkristningandan till mötes och spelar dem i händerna, som strävar efter minskat inflytande för kristendom, präster och kyrka, särskilt på landsbygden. Församlingarna har nännast urgamal hävd. Landsbygdens folk ser dem alltjämt som ett verksamt värn mot icke önskvärda centraliseringsingrepp. Församlingen är fortfarande en livskraftig rot med växtkraft för bygdens berättigade intressen även vad gäller boendeutveckling, servicetillgångar och miljöansvar. Att ta bort församlingsansvaret (vilket blir fullt möjligt inom en tilltänkt ny kyrklig storkommun) är något av storebrors vis att sätta sig på sina småsyskon. Skulle beslut gå igenom om avskaffande av landsbygdsförsamlingarnas rätt och skyldighet att själva vårda sina kyrkliga angelägenheter, har man bortsett från något av det som tillhör det innersta i en levande landsbygd

Församlingarna i Rogslösa pastorat sammanfattar sina synpunkter på följande sätt: Komittên måste tänka om. Utgångspunkten måste vara de enskilda människorna och de enskilda, lokala församlingarna. Storskalighet, centralplanering och styrning uppifrån måste bannlysas som lösning av kyrkans ekonomiska problem. Det är på småföretagsamheten so kyrkan skall satsa. Där ligger framtiden.

Storstädernas och de stora församlingarmas problem är speciella. Det är dessa som behöver lösas i första hand, inte övriga orters i jämförelse därmed tämligen små De har hit-

bekymmer.

tills kunnat bemästras och komer att kunna klaras också i framtiden.

sou 1984:75

Församlingarna i.R0gSlÖSapastorat kan inte finna att betänkandets olika förslag kan ligga till grund för en eventuell organisationsförändring och motsätter sig bestämt att de nuvarande kyrkokommunerna görs om till något slags verksamhetsdistrikt eller rumphuggna kyrkokommuner J

Ett stort antal församlingar och pastorat har relaterat frågeställningarna i betänkandet till den egna situationen och gjort ambitiösa presentationer av förhållanden, verksamhet och ekonomi.

Holmedals pastorat får utgöra ett exempel på detta. Det kan därför vara av värde att citera ganska utförligt ur ett digert aktstycke:

De flesta har sitt arbete i någon av de fem tätorter som ligger utanför pastoratet. Högstadieskolor och gymnasier, sjukhus och polisstationer, fögderikontor och bibliotek ligger utanför.

Innanför ligger ett omrâde som med sin sköna natur, sina fina fiskevatten, älgrika skogar, rogivande marker och vänliga människor lockar tusentals turister årligen att slå sig ner för längre eller kortare tid.

E 18 skär rakt igenom området med tidvis enonn trafik. Även på småvägar och byvägar är rörligheten livlig.

Men vi känner inte ett spår av den oro som vilar över utredningens beskrivning av en samhällstyp som verkar vara helt nomadiserad.

Och så vitt vi kunnat finna har t.ex. lokala skattemyndigheten synnerligen handfasta begrepp om fast mantalsskrivningsort för varenda en av dem som hör hemma i eller snuddar vid vårt område. I det stycket - utan några jämförelser i övrigt - delar vi helt skattemyndigheternas uppfattning. Vi tycker inte att sockenmodellen på minsta sätt kommer i konflikt med

ett rörligt modernt samhälle.

Vi delar helt utredningens uppfattning att läget inte är bra som det är.

Vi har låtit oss berättas att det är kyrkan själv som har beställt en utredning, som civildepartementet varit vänligt nog att tillsätta för att bearbeta problemet med strukturfrågorna.

Vi har fått en ganska klar bild av vart arbetet syftar.

Krympande småförsamlingar med glesnande befolkningsunderlag, tunga utdebiteringar, stora dyra tomma kyrkor och ensamstretande sockenpräster som inte går att tala med, dessa historie- I i reliker måste inse att om de ska få några bidrag alls från Stockholm med omnejd, så måste de rationalisera bort sina olönsama strukturer och börja leva efter moderna principer.

Så går det till vid näringslivets rationaliseringar. Så går det till när statliga instanser anpassar sig till det finansiella läget. Vi anar att liknande visioner har den förkrossande majoritet av kyrkomötesdeltagare som representerar de stora församlingarna och beställer de statliga utredningarna.

Vi förstår mycket väl att stora ting också kommer att ske.

Men det kommer inte ens att bli på det viset att församlingsborna i Botkyrka blir likställda med sina församlingssyskon i Djursholm. Och det kommer rakt inte att bli på det viset, att människor i pastorat med minst 5 000 invånare blir bättre och billigare tillgodosedda med kyrklig gemenskap och service än vad de är i dag i sina sockenförsamlingar, även om deras resurser är så små att de inte ens anses kunna erbjuda ett församlingsarbete värt namnet (sid. 79).

Vi delar inte utredningens uppfattning om församlingslivets tynande tillvaro i de små församlingarna. Vi bifogar en årskrönika för år 1983 med en kortfattad beskrivning av hur verk-

i sou 1984:75 125

samheten fortskrider på ett sätt som vi tror är mera typiskt för småförsamlingarnas liv.

Vilka konsekvenser en omstrukturering av lokalverksamheten i svenska kyrkan enligt någon av de skisserade modellerna än får, så inte tror vi att de leder till bättre förutsättningar för de svaga.”

Är problemen med nuvarande lokalstruktur av den karaktären att de mycket väl kan lösas med de instrument som redan i dag är tillgängligainom nuvarande ordning?

Svaret är ja. Instruenten används också. Men alla system har sin tröghet, och livet självt tar god tid på sig ibland.

När en episkopal kyrka vuxit fram under en tidsrymd av 1000 år i ett samhälle som under århundradens gång förändrats i mestadels lugn takt där allt gammalt och beprövat ansetts värdefullt och odiskutabelt, är det inte underligt om det hickar till i maskineriet när samma kyrka plötsligt står mitt uppe i ett samhälle med explosiv utveckling i alla riktningar.

Vi tror visst att det kan behövas vissa stimulansåtgärder för att öka varvtalet i det byråkratiska maskineriet och lätta på stelheten i den klerikala värdigheten.

Men vi tror inte att några nya modeller med yrvakna visioner om snabba lösningar av svåra problem är rätta metoden att gå fram.

Vi har redan en rullande pastoratsreglering, som bevakar varje möjlighet att dra in tjänster i områden med vikande befolkningsunderlag och föra över personal till snabbväxande församlingar.

Denna reglering verkar precis så snabbt som tjänsternas ledigblivande medger. Nya modeller med drastiska målsättningar om halvering av antalet präster i glesbygden kan inte heller de

få någon snabbare verkan, såvida man inte tänker sig genomföra rena tvångsförflyttningar. Grundfelet är inte att strukturerna är omöjliga. Grudfelet är att antalet präster är för litet. Fast det torde tillhöra dolda direktiv att anmöjligen talet präster inte får diskuteras.

SAMFÄLLIGHETER Synpunkter på betänkandet föreligger från totalt 103 kyrkliga samfälligheter. Samtliga utgör totala ekonomiska samfälligheter. Av dessa till en obligatorisk strukturreär 23 negativa en sådan strukturreform. Av desform medan 80 är positiva till sa positiva är 15 allmänt positiva medan 65 presenterar sin i anslutning till modellerna. Modell I förordas inställning medan ytterligare l vill se modell I av 12 samfälligheter kompletterad med kyrkobyggnaden som församlingsangelägenhet. Modell II förordas av 37 medan en kombination av modellerna I och II förordas av 4. Modell III har ll förespråkare bland samfälligheterna.

Lunds samfällighet påpekar, att man redan vid avgikyrkliga vandet av remissvaret på kyrkofondsutredningens betänkande 1981 föreslagit, att pastoratet skulle vara minsta ekonomiska enhet i svenska kyrkan. Samfällda kyrkorådet förordar därför i första skedet modell II och på sikt modell III. Motiveringen för den senare är, att en nedre gräns för ett pastorat vid ca 5 000 ger otillräcklig skattekraft samt för dålig flexibilitet av bl.a. prästtjänsternas användning. Med modell III skulle behovet av allmänt utjämningsbidrag minska. Dessutom komer behovet av olika partiella samfälligheter att avta. Rationella enheter för administrationen ger kyrkoherdar, övriga präster och annan församlingsvårdande personal större möjlighet att arbeta i den egna församlingsvården. Både pastorsexpedition och begravningsverksamhet kan bedrivas på ett sätt som ger allmänheten bättre service.

samfällda kyrkorådet påpekar också, att den kritik som riktats mot den borgerliga kmmunsammanslagningen inte kan överföras

, 127

på en kyrklig strukturreform enl. modell III, eftersom församlingen finns kvar med kyrkoråd och egna ekonomiska resurser.

Örebro kyrkliga samfällighet ser också en samfällighetsbildning som en fördel för ingående församlingar. Dessa får därigenom tillfälle att i större utsträckning ägna tiden åt de församlingsvårdande uppgifterna. Man förordar en kombination av modellerna I och II med pastoratet som total ekonomisk samfällighet.

Sävsjö-Hjärtlanda kyrkliga samfällighet anser att nuvarande pastorat bör vara kyrkokommunen i framtiden. Någon obligatorisk pastoratsreglering är ej behövlig utom i de fall en blivande ny kyrkokommun omfattar församlingar från mer än en borgerlig kommun. Då bör en reglering ske så att hela pastoratet/kyrkokommunen tillhör en och samma borgerliga kommun.

En liten kyrklig samfällighet inom Szt Anna pastorat beskriver sin situation så:

Vårt pastorat Sankt Anna i Östergötland är uppbyggt av fyra församlingar, som 1952 uppgick i och bildade storkomunen Stegeborg. 1974 var det dags för nästa komunreform och då blev

Stegeborg en del av Söderköpings kommun. Framsynta män och

kvinnor i Sankt Anna pastorat bildade 1972 en kyrklig samfällighet, som har ett beredande organ kallat kyrkonämnden och ett beslutande kallat kyrkofullmäktige. De fyra församlingarna har alltså ett gemensamt och kallas övergripande organ, alltjämt socknar. Varje församling det vill säga Sankt Anna, . Skällvik, Börru och Mogata har sitt kyrkoråd för gudstjänstliv och församlingsvårdande uppgifter, en sammanhållande uppgift alltså för ett stärkt församlingsmedvetande med allt vad det innebär av gåva och förpliktelse att tillhöra en svensk kyrkoförsamling.

Den gamla storkommunen Stegeborg höll samman i 22 år 1952-1974. Innevånarna hjälptes åt och höll ihop såsom de sedan gjort i samfälligheten Sankt Anna pastorat, som tyvärr har bara 2144

innevånare. Inom pastoratets gränser finns den kyrkoskrivna riksbekanta Sankt Anna-skärgården, vilket gör att på sommaren ökar befolkningen till cirka 8 000. Det finns 1950 fritidshus i skärgårdsområdet.

Den organisation jag beskrivit har fungerat i 12 år nu. Kyrkorna och kyrkbyarna är samlingspunkter i en glesbygd på 673 kvadratkilometer. En fint igångsatt barn- och ungdomsverksamhet med flera bådar gott för framtiden. Enligt de sångkörer modeller som skissats torde nr. 2 passa in på vårt pastorat och vår samfällighet med dispens för innevånareantalet.

Gällivare m.f1. församlingars kyrkliga samfällighet menar, att i glesbygd är samfälligheter som omfattar samma område kommunen att föredra. Man förordar sålunda som den borgerliga modell III.

Samfällda kyrkorådet i Augerus, Lösens och Flymens församlinsom i huvudsak förordar modell II,

gars kyrkliga samfällighet,

vill att även utan totala samfäldock peka på möjligheterna ligheter samverka mellan olika kyrkokommuner. Som exempel nämns att samtliga kyrkokommuner i Blekinge län på frivillig överens om ett betalningssystem vid kyrkliga förväg komit

som innebär att den förrättningssökandes hemför-

rättningar betalar kostnaderna för förrättningar i annan församsamling ling. En sådan överenskommelse har en viss kostnadsutjämnande effekt.

Hällefors-Hjulsjö samfällda kyrkoråd berättar, att Hjulsjö församling före 1983 ingått i ett litet pastorat med ca 1000 invånare, vilket varit problematiskt vad gällde ekonomiska och personella resurser. Den 1 jan 1983 bildade församlingen tillsammans med det större Hällefors, och samnytt pastorat

tidigt blev pastoratet total ekonomisk samfällighet. För Hjul-I

fors del innebar samfälligheten en sänkning av kyrkoskatten med 0.50 kr samtidigt som Hällefors inte behövde höja sin skatt. Den lilla församlingen har kvar sitt kyrkoråd och även sin och kan själva bestämma över den fullmäktigeförsamling

sou 1984:75 129

\

egna församlingsverksamheten inom ramen för den gemensamma budgeten. Den förbättrade ekonomin har bl.a. betytt, att de flesta anslag på verksamhetssidan kunnat utökas. Man sammanfattar: Eftersom vi nu sett det faktiska resultatet av en samfällighetsbildning i det lilla formatet (7 900 + 500 inv.) kan vi tveklöst rekommendera denna lösning för andra

försam-

lingar i samma situation.

Stigtomta m.fl. församlingars kyrkliga samfällighet redogör för en möjlighet att organisera verksamheten i ett sexförsamlingarspastorat: Vi är sex församlingar med total ekonomisk

samfällighet. Pastoratet är delat i två arbetsområden med tre

församlingar/kyrkor i varje och där varje församling har sitt församlingskyrkoråd och sin kyrkostämma. Just nu diskuteras att på frivillighetens grund finna vägar till att för varje arbetsområde välja ett gemensamt kyrkoråd. Ledamöter till detta kyrkoråd skall väljas av kyrkostämma i varje församling. Vår avsikt är att behålla såväl kyrkostäma som nuvarande församlingsgräns. Valkretsarna till det gemensamma kyrkofullmäktige består liksom sockennamnet. De två gemensamma kyrkoråden beslutar i frågor rörande sin församlingsverksamhet för sina tre församlingar/kyrkor och har också att äska medel för detta hos det samfällda kyrkorådet som handlägger alla ekonomiska frågor. Vi tror att detta komer att fungera bra.

Vallentuna pastorat är en kyrklig samfällighet med en stor församling och tre små. Vallentuna omfattar 90 % av folkmängden och 92 % av skatteunderlaget inom samfälligheten. Detta leder till följande komentarz

Samfällighetens kyrkoråd och kyrkofullmäktige samt de i kyrkofullmäktige representerade politiska partierna har alltsedan samfälligheten bildades varit mycket medvetna om risken att dra på sig kritik för att de små församlingarna skulle bli missgynnade i olika avseenden i förhållande till den stora församlingen Vallentuna.

Man har därför vid noinering av personer till förtroendeupp-

varit för önskemål från de små församlingarna och drag lyhörd i många fall valt personer från dessa församlingar på mandat som matematiskt skulle ha tillkomit Vallentuna församling. På investeringssidan har vi rustat upp kyrkorna, kyrkogårdari minst samma utsträckning som i Vallenna och församlingshus tuna. För driften likaså att behoven har tillgodosetts gäller utan av det olika skatteunderlaget. Ekonomiskt inskränkning anser vi att har varit lyckosam och samfällighetsbildningen nödvändig.

- Från de små församlingarna - Markim, Orkesta och Frösunda

finns kritiska röster för att dessa genom samfällighetsbild-

allt ekonomiskt och administrativt ansvar. ningen fråntagits Man har en känsla av att alltför mycket sker ovanför huvudet

hos församlingsborna.

är medvetet om dessa åsikter och arbetar nu med Kyrkorådet finna fonner för att öka dessa församlingsbors känsla av att

meddelaktighet även i samfällighetens praktiska förvaltningf

anser att föränd-

Kyrkorådet i Ekeby kyrkliga samfällighet

måste genomföras successivtoch så långt det är möjligt ringar Man är kritisk mot de moment inom modellerpå frivillig väg. na II och III sm innebär att församlingarna skulle reduceras verksamhetsdistrikt. Att en församling skulle kunna borttill framrationaliseras genom ett beslut i pastoratsfullmäktige Församlingssammanslagningar torde står som helt oacceptabelt. i vissa fall vara ofrånkomliga liksom församlingsdelningar, borde ha mer än 15 000 invånare, men och ingen församling

att förändra församlingarnas status är att kringgå problemen.

Gävle samfällighet framhåller, att de fyra gävleförkyrkliga fördelarna med en total ekonomisk samsamlingarna upplever 1 fällighet mycket positivt. Beträffande de många små försam-

menar man, att det måste till någon form av instru-

lingarna i

1 ment för att dessa att bilda större enheter och där- i påverka för en god ekonomi. Genm bättre ekonomed skapa garantier miska också förutsättningar för att förmöjligheter skapas

4 sou 1934:75 _ 131

verkliga uppdraget och målsättningen att bedriva församlingsverksamhet i församlingslagens anda. Rådet vill därför framhålla att utdebiteringsrätten inte får ligga på för små enheter. Större enheter medverkar också till en jämnare utdebitering mellan församlingarna.

Som motvikt till större enheter måste dock tillskapas garantier för att de närdemokratiska fördelarna bibehålls. Församlingarna måste även i fortsättningen få utöva sin bestämmanderätt när det gäller församlingsverksmhet och begravningsväsende. Därjämte måste föreskrifter skapas för val av församlingarnas kyrkoråd-

Kyrkorådet i Sundsvalls Gustav Adolfs och Skönsmons församlingars kyrkliga samfällighet skriver: I de små församlingarna bärs den kyrkliga verksamheten upp av ideella krafter, ett förhållande som kyrkan har all anledning att vara stolt och tacksam över. Även i framtiden har kyrkan att slå vakt om lekmännens ansvarstagande, inte minst då de kyrkligt förtroendevaldas. Men det är inte att begära, att de frivilliga krafterna skall besitta samma sakkunskap som utbildad personal inom olika specialområden. Ett frivilligsystem - det må vara grundat på hur stor kärlek till kyrkan som helst - har ändock sina svaga punkter. En period kan frivilligskaran vara till fyllest, en annan kan den vara otillräcklig. Detta i sin tur kommer att skapa svackor, som blir till men för den kyrkliga verksamheten och som skapar problem för dem, som har det yttersta ansvaret på detta område. Detta principiella resonemang leder över till vår uppfattning, att församlingarna måste göras så ekonomiskt bärkraftiga, att de var för sig eller gemensamt där så är möjligt, har tillgång till erforderlig sakkunnig personal, som kan biträda pastor loci i dennes/ dennas ansvarsfulla arbete. Tanken utesluter givetvis inte engagemang av frivilligkrafter i den gemensama verksamheten-

Falu kyrkliga samfällighet, sm förordar modell III, pekar på fem grundvärden“ som varit styrande vid valet av modell.

SU 1984:75

1 att flytta församlingsarbetet nännare församlingsmedlemmarna 2 att avlasta församlingarna administrativa och ekonomiska

uppgifter 3 att skapa förutsättningar för en ökad församlingsverksamhet församlingsstruktur samt garantier om tillgenom lämplig räckliga personella och ekonomiska resurser 4 att bilda från administrativa och kyrkokommunala synpunkter hanteringsmässigt rationella enheter S att inom den övergripande kyrkokommunala enheten organisera särskilda (nämnder) för vissa ansvarsområden såsom fackorgan fastighetsförvaltning, begravningsväsen och personaladministration. 1 Samfällda kyrkorådet i Helsingborgs kyrkliga samfällighet framhåller att i en realistisk bedömning av nulägen“ ingår att i tätorterna inte är beredda att ställa kyrkopolitikerna resurser till glesbygden utan att både få påupp med ökade verka flödet av dessa och att få garantier för att de användes så effektivt som möjligt. Detta är på intet vis någon inkompetensförklaring av förtroendemannakollegerna i glesbygden utan har mer att göra med de reella villkor under vilka respektive arbetar. Detta bör klargöras särskilt för kyrkopolitigrupper ker Ett från sida är, att i glesbygden. förslag kyrkorådets villkoras på så sätt att bidrag främst utgår bidragssystemet till den del som inte skulle kunna täckas genom samverkan med övriga församlingar inom den egna kommunen”.

i Eskilstuna kyrkliga samfällighet, som förordar Kyrkonämnden modell betonar: Anställda och förtroendevalda i en liten III, problem med hjälpfunktionerna och kan helt församling slipper åt församlingsverksamheten som kräver fullt engage-

ägna sig

Att som motståndare till större ekonomiska enheter hänmang. till centraliserad service av visa de borgerliga kommunerna, etc. finns kvar sjukvård, polis är ej adekvat. Församlingarna och bildar för sin verksamhet med beslutsrätt egna distrikt och ansvarstagande.

. - -

sou 1984575 133

Borås kyrkliga samfällighet betonar, liksom flera av de stora samfälligheterna, att eftersom de representerar en betydande del av svenska kyrkans medlemar och resurser för den inom kyrkliga utjämningen, så bör yttrandena vägas i förhållande till sådana faktorer vid utvärderingen av remissvaren. Samfällda kyrkorådet föreslår, ”att kyrkofonden tillsammans med domkapitlen får i uppdrag att utarbeta normer för rikstäckande kyrklig verksamhet med basresursfördelning byggd på ett rimligt antal kyrkor och tjänster inom ett pastorat. Motivet till detta är att kostnaderna för fastighetsförvaltningen måste begränsas. Kyrkans primära uppgifter är evangelisation och diakoni och till dessa uppgifter skall de tillgängliga ekonomiska resurserna i första hand styras.Kyrkorådet förordar modell I.

Norrköpings kyrkliga samfällighet menar att en prioritering av församlingsverksamheten leder till ett förord för en modifierad modell III. Man pekar på att allt knappare resurser står till buds för - och kyrkans egentliga uppgift evangelisation diakoni. För att säkra dessa resurser behövs stora bärkraftiga enheter.

Uppsala kyrkliga samfällighet förordar frivilliga samfällighetsbildningar och anser att något behov av ytterligare församlingsbildningar inom stora församlingar inte föreligger. I många större församlingar finns en distriksindelning med frivilligt engagerade, oftast ej arvoderade distriktsråd. Församlingsbildningar inom moderförsamlingens ram finns inget behov av. Sedan början av 1900-talet finns en sådan indelning av Uppsala domkyrkoförsamling, som varit stilbildande på många håll i vår kyrka.

Beträffande de valdistriktsfrågor som aktualiseras av de olika modellerna framhålls, att församlingarna inte automatiskt bör bli Valkretsar med garanterad representation i en gemensam fullmäktigeförsamling. Antingen pastoraten eller kommunen blir den yttre ramen för de föreslagna nya strukturerna, måste dessa indelas i Valkretsar - vars gränser dock inte bör

sou 1984:75

skära församlingsgränserna -vilka får en representation i kyrkofullmäktige i proportion till antalet röstberättigade medlemmar i svenska kyrkan. Valkretsarna bör också bli så stora, att valet kan bli ett verkligt val. Detta bör också gälla i alla former av samfälligheter, både frivilliga och obligatoriska.

Västerås kyrkliga samfällighet framhåller att en strukturreform är nödvändig och vill påminna om att kyrkofondsreformen bara var första ledet i en tänkt dubbelreform, där strukturfrågorna skulle ses över i samband med en slutlig prövning.

samfällighet förordar modell III men delar Södertälje kyrkliga inte det i modellerna framlagda förslaget att församlingskyrkorâden skulle utses av kyrkostämma. Man anför: Den nödvänditill den politiska representativa demokratins ga kopplingen hävdvunna arbetsfonner erhålls i stället genm att kyrkoråden utses av kyrkokommunernas fullmäktige efter allmänna val. Argumenten mot ett generellt âterinförande av kyrkstämmeinstitutet är välkända. Förutom de ofrånkomliga och nästan oöverstigliga som uppstår i en större kyrkokomun om praktiska svårigheter man skall tillämpa det tillämnade förslaget fullt ut, förelig-

ger väsentliga principiella invändningar. Representation i

valda organ bör återspegla valresultatet i allmänna politiskt val, inte göras avhängigt tillfälliga förhållanden vid en i allmänhet föga representativ kyrko5tämma, Församljngarnas kommer att vara partipolitiskt samansatta organ av kyrkoråd offentligrättslig karaktär vilka tilldelas befogenheter inom ett (avgränsat) kompetensområde, och måste kunna avangivet krävas politiskt ansvar..Krav på politisk representativitet erfordrar en koppling mellan församlingskyrkorådens sammansättning och kyrkokomunens fullmäktige såsm det politiska gestaltar sig efter allmänt val.

förordar att det fortsatta refonn- Malmö kyrkliga samfällighet arbetet utgår från modell II och tar fasta på element från modell III. En nedre gräns för ett pastorats storlek vid S 000 kan vara i minsta laget menar man. Samfälligheter, t.ex. för

begravningsverksamhet och folkbokföring inom den borgerliga kommunens område bör dock komplettera grundstrukturen.

Samfälligheten säger sig ha förståelse för de små församlingarnas vilja att leva kvar. Men eftersom de stora samfälligheterna får stå för kostnaderna är det rimligt av dessa att kräva, att de små församlingarna blir rationella och effektiva. Vill man hellre behålla en gammal men orationell struktur bör man kunna göra detta mot att man avstår från utjämningsbidrag. Vid den stora kommunrefonmen under 1970-talet överflyttades ”hembygdskänslan i många fall på församlingarna. Men den kyrkliga samfälligheten i Malmö vill ifrågasätta, om detta kan vara en primär uppgift för en kyrklig församlingsorganisation.

Göteborgs kyrkliga samfällighet hänvisar till att kyrkofondsreformen genomfördes under stor brådska utan att en nödvändig strukturreform utreddes. Det är nu nödvändigt att bärkraftiga enheter tillskapas på landsbygden. Pastoratet bör vara minsta ekonomiska enhet, och i flera fall kan det bli nödvändigt med totala ekonomiska samfälligheter mellan flera pastorat. Utjämningssystemet föreslås bygga på en basresursfördelning med en rimlig organisation inom varje kyrkokommun. Det pastorat som önskar en mera utbyggd organisation bör själva svara för kostnaderna för denna utan bidrag från kyrkofonden.

Kyrkonämnden vill framhålla att små församlingar kan vara en fördel ur verksamhetssynpunkt. Därför är det angeläget att de stora församlingarnas problem analyseras ytterligare och många kan behöva delas. Sådan delning bör ske med bevarad pastoratssamhörighet. Fördelen med en församlingsdelning är att det tidigare distriktet inom den odelade församlingen efter delningen får ett legalt valt kyrkoråd. Församlingsdelningen av pastoratet skall inte påverka den ekonomiska enheten.

Församlingens självständighet inom samfälligheten påtalas. Kyrkofullmäktige har hävdat församlingens viktiga roll och i konsekvens hänned har så många funktioner som möjligt delegerats till kyrkoråden i församlingarna. Varje kyrkoråd ansvarar

för de av kyrkofullmäktige tilldelade anslagen. Kyrkoråden anställer själva sin personal, vilket är betydelsefullt för målinriktningen av församlingens verksamhet. Samfälligheten verkar som resursfördelande kraft och har möjliggjort för församlingarna att erhålla personal och lokaler efter behov.”

Kyrkonämnden förordar sålunda modell II men finner 5 000 som nedre gräns för en ekonomisk enhet för litet. Rimligare vore 10 000,framhâ1ler man.

Stockholms församlingsdelegerade betonar, liksom flera av de större samfälligheterna att kyrkokommittên för sitt fortsatta arbete inte kan få någon rättvisande bild, om remissvaren redovisas geno en enkel sammanställning av totala antalet yttranden och deras innehåll. De större samfälligheternas synpunkter bör tillmätas särskild vikt”, eftersom de representerar en stor del av både kyrkans medlemar och ekonomiska resurser.

Man saknar en analys av den framtida verklighet svenska kyrkan kommer att arbeta i. Frågor som svenska kyrkans relation till staten, utdebiteringsrätten, villkoren i arbetslivet, medlemskapsfrågor och kyrkans allmänna policy är av avgörande betydelse för den framtida utformningen av svenska kyrkans organisation. En del i framtidsanalysen är den ekumeniska frågan, där man i högre grad än i dag bör kunna räkna med samarbete mellan flera kristna samfund i t.ex. stadsdelar i syfte att skapa kristna eller kyrkliga centra.

Församlingsdelegerade menar att pastoratet bör vara den minsta kyrkokomunala enheten och förordar sålunda modell II med inslag av modell III. Man konstaterar med tillfredsställelse att utredningen i alla modeller behållit församlingen som bas för verksamheten.

En minimidimensionering på 5 000 kyrkomedlemmar kan i tätorten vara en fungerande turegel. Men samtidigt kan det behövas en övre gräns för pastoratets storlek. Med all respekt för den

1984:75 .. 137

stora, på många sätt rationella enheten skönjes dock en övre gräns, kring vilken det torde uppkomma påtagliga problem inte minst beträffande förverkligandet av en konkret församlingsgemenskap. FD vädjar här till kommittén att noga penetrera var maximigränserna kan tolereras att ligga och anvisa tillvägagångssätt för hur delning av alltför stora pastorat kan tänkas ske.

har även lämnats Synpunkter på betänkandet av 15 hembygdsföre- FÖRENINGAR, ENSKILDA MFL ningar. De slår samtliga vakt om sockenbegreppet och sockennamnet. Dessutom är det kyrkobyggnaden man vill försvara.

Östra Ryds Hembygdsförening uttrycker det så:

Sockengemenskapen i en församling med sockenkyrkan i centrum är ett omistligt värde, ett kulturarv, som ger trygghet i en rotlös tid. Hembygdskänslan och det historiska intresset för våra förfäders levnadsvillkor är intimt med sockenförknippat kyrkan.

Kroppefjälls Hembygdsförening menar:

Vi i glesbygden har blivit berövade allt, statlig styrning har utraderat många små jordbruk till fönnån för djurfabriker och stordrift, med folkminskning som följd, skolor och kommunikationer har indragits, affärer har nedlagts.

Nu är snart bara sockenkyrkan kvar att samla sig omkring.

8 LRF (Lantbrukarnas Riksförbund)-avdelningar, 1 kvinnoklubb och 1 Röda Korskrets vill samtliga slå vakt de små församlingarna på landsbygden.

Länsmuseernas samarbetsråd, 2 länsmuseer och Föreningen Sveriges landsantikvarier slår också vakt om nuvarande församlingsstruktur utifrân kultunninnesvårdande synpunkter. Bevarandet av kyrkobyggnaderna garanteras bäst genom att församlingarna behåller ansvaret för dem.

landsantikvarier varnar för risken att Föreningen Sveriges man raserar den 1 000-åriga sociala gemenskap som församlingarborde i stället ses som en för na utgör. Denna sockengemenskap framtiden för det svenska samhället och den omistlig tillgång svenska kyrkan”. 1 s 1 Riksförbundet för framför liknande tankegångar: 1 Hembygdsvård a 1

den urgamla socknen, bevarar ett större kultur- Församlingen, historiskt arv än utredningen beskrivit. Arbetsgemenskap, dräktskick, dialekter, seder och bruk är exempel på sociala traditioner, påbörjade då kristendomen kom trygghetsskapande _ till Sverige och alltjämt gällande.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Sveriges största partiobundna kvinnoorganisation slår vakt om landets politiskt varav kyrkan och församlingen är fundamentet. byggstenar, Man förordar en mer skonsam utvecklingsprocess inom nuvarande möjligheters ram.

Från gruppen enskilda m.f1. kan redovisas totalt 144 remisssvar. Av dessa representerar 96 en negativ inställning till en obligatorisk strukturreform, medan 37 innehåller en positiv till en reform med obligatoriska inslag. Därutinställning över har 11 remissvar inkommit som handlar om kyrkliga fråi gor i allmänhet, typ kyrka-stat, religionsundervisningen skolan, behovet av utbildning, evangelisation etc. Av de 28 som kan betecknas som modell-positiva förordas modell I av 14, modell II av 7 och en kombination av dessa modeller av 1. Modell I med tillägg av kyrkobyggnaden som församlingsangelägenhet förordas av 2, medan ytterligare Z vill se en kombination av församling och kontrakt i en ny struktur. Modell III får 2 förord. 9 kan betecknas som allmänt positiva..

Nu säger dessa siffror ovanligt lite, eftersom de uttrycker antalet skrivelser. Det är i denna grupp de folkliga, spontana och organiserade, aktionerna mot betänkandet redovisas. I vissa fall finns det många människor bakom en enda skrivelse.

i i sou 1984:75 139

De argument som används är flera av dem som redan redovisats från församlingarna. Några nya argument finns inte. Däremot ligger det i sakens natur att aktionerna mot betänkandet bygger på korta, slagordsmässiga fonnuleringar av typen nej till kyrklig storkommunl. rör ej våra församlingar! drâpslag mot landsbygden vi har med förundran erfarit att landsbygdens kyrkor ska försvinna vi vill slå vakt om vår församling och vår präst fram för människan! skaka om huvudet och använd ert sunda förnuft!

Mera av intresse än de argument som används är vilka som är representerade i den stora grupp av människor som finns bakom dessa remisskrivelser.

Uppropet nej till kyrklig storkommun från Nordmarks kontrakt i Karlstads stift har samlat l 736 namnunderskrifter: Samma upprop har samlat 101 underskrifter i ett pastorat i Västerås stift.

58 gudstjänstbesökare i Karlstads stift har skrivit under ett upprop mot pastoratsgränsen vid 5 000 och den befarade minskningen av antalet prästtjänster på landsbygden. En annan kyrkomenighet på 43 personer, också i Karlstads stift, vill slå vakt om kyrkan i dess nuvarande fonn.

Från en församling i Karlstads stift finns ett upprop med 157 namnunderskrifter, där man vill slå vakt om nuvarande kyrkliga struktur. 43 personer i en arbetskrets vill protestera mot centralisering och socialisering av kyrkan. 80 fÖTtT0ende valda i Linköpings stift har samlats och uttalat sitt stöd för de små kyrkliga enheterna. 38 församlingsbor i en församling i Skara stift vill slå vakt m modell NU.

I denna grupp finns många enskilda församlingsbor och små grupper av församlingsbor, förtroendevalda, ledamöter i kyrko-

SOU

1984:75*

råd och fullmäktige. Grupper av anställda har hört av sig. Ett stort antal kyrkoherdar har skrivit. Församlingsgrupper av olika slag finns representerade: syföreningar, kyrkobröder, arbetsgrupper, pensionärsföreningar, en kyrkokör, en missionsförening etc. Ett prostmöte, kontraktsråd och kontraktskonvent, kontraktssamlingar och kontraktsting har hört av sig med sina synpunkter på betänkandet.

I några fall har enskilda personer reserverat sig mot ett beslut i ett kyrkoråd eller ett fullmäktige och man har sänt in sin reservation som en enskild skrivelse.

Några citat: Församlingsbor i Stora Kopparbergs församling skriver: ”Kyrkligt arbete kan aldrig följa samma lagar som vär1dsligt-kommunalt arbete, även om man lägger samma organisationsteoretiska aspekter på det. Vi vill behålla den församlingsindelning som finns i dag och ev. dela i fler församlingar. Vi vill ha ekonomiskt ansvar på lokal nivå. Vi vill ha balans mellan avlönade tjänster och frivillig-insatser. Vi vill ha en varierande gräns för befolkningsstorlek i pastoraten. Vi vill att kyrklig myndighet ska avgöra församlings- och pastoratsregleringar. Vi tror på det lilla fonnatet, på surdegen och saltet. Vår uppgift är att dra människor till Kristus, det kan man bara göra genom närvaro.”

En kontraktsprost som anser att ”det nuvarande systemet är det absolut bästa avslutar med följande kommentarer: Vi måste alla arbeta för en öppen (för alla) folkkyrka på evangelisk-luthersk grund. Då måste vi också besinna vad detta innebär och underlätta för teologer, biskopar, präster, domkapitel, stift etc. att allt klarare bearbeta sin egen roll och prägla kyrkan som väsen. Omorganisationen på riksplanet är bra, men har sina risker. På lokalplanet är riskerna än större. Ökat lekmannainflytande på alla nivåer är bra och bör eftersträvas, men prästens speciella roll och oerhörda betydelse måste besinnas och inses. Ett klarläggande av ämbetets speciella betydelse måste göras.

\ i i sou 1934:75 141

Allt detta måste vi alla göra i samarbete och under värdesättande av varandras insatser. Detta är ett mycket viktigt och brådskande arbete, eftersom ett misslyckende här riskerar att utanna vår kyrka på goda arbetare i Herrens vingård. De med mer högkyrkliga sympatier kan dras till katolska kyrkan medan de lâgkyrkliga dras mot frikyrkligheten. Detta vore en oerhörd olycka för vår kyrka, som är unik och har ett stolt och härligt arv att förvalta.”

Ett antaloräster har följande liknelse: Betänkandet liknar en skräddare som syr en kostym utan att ta exakta mått på den som skall bära den. I värsta fall blir kostymen en tvângströja.

I ett upprop från Rölanda församling skriver man: “Skulle förslaget om större ekonomiska enheter genomföras, kommer en utjämning av tillgångarna att ske mellan olika församlingar. Detta kommer då att upplevas som konfiskation av medel från dem som redan sett om sitt hus. Erfarenheter från kommunsammanslagningarna se vi ofta som varnande exempel. Utdebiteringsrätten för våra små församlingar motiverar medlemmarna att sluta upp kring något som känns som deras eget, vilket också i sin tur motiverar många som annars är på väg ut att stanna kvar som medlemmar i Svenska Kyrkan. Den starka kostnadsmedvetenheten i den lilla församlingen innebär också att man håller igen på många onödiga kostnader.

En präst presenterar följande m0tförslag”:

Utnyttja den kyrkliga uppbyggnaden - då känner vi oss alla tryggare i tron att vi förändrar för kyrkans bästa (och inte för skattens)

a) Församlingarna förblir kyrkokommunala basenheter. Här ligger det primära ansvaret för församlingsvård, kyrka, egendom, församlingsanställda.

b) Kontrakten blir ekonomisk basenhet. Tar upp kyrkoskatt. Förvaltar ekonomin centralt. Åtar sig personalansvar för

församlingsanställda. Fördelar medel till församlingarnas verksamhet i enlighet med av kyrkomöte fastställlöpande da normer. Fördelar medel till församlingarnas kapitalinefter enskild församlings ansökan och i envesteringar lighet med av församlingarna överenskommen ekonomisk långtidsplan.

Stiften tar helt över arbetsgivaransvaret för präster, C) diakoner och musiker och betalar deras löner. Tar till detta ändamål upp avgift av kontrakten.

slås sönder. Distrikten blir förd) Stadsförsamlingarna samlingar.

ändras (när folkbokföringen fått ane) Församlingsgränser nan huvudman) så att församlingarna blir de områden dit människor naturligt söker sig. Vi åker inte kyrkbât längre!!! Bilen har visst blivit vanligare... (Men det är svårt att ändra - det krånglar till i böckerna.)

ut stiftskonsulenterna i praktiskt arbete. I stälf) Flytta let för att tala om för 100 präster hur man bedriver sommarkyrkoverksamhet, kan de flytta ut som kontraktsadjunkter och ta hand om sommarkyrka, Lutherhjälpsarbete, skola och annat i kontrakten samt avbyta landsspecialiserat ortspräster som har rätt till ledig söndag.

Avskaffa komministertjänsterna.Pastoraten försvinner

g) utom där en präst får ansvar för fler församlingar. (Jfr pukt d) En präst - ett arbetslag - ett arbetsområde. Präster är som dynga - luktar illa när de klumpas ihop. Skall spridas jämnt över landet.

h) Präst med liten församling får skyldighet att hjälpa till en eller två vardagar i större församling. Kyrkoadjunkt i större församling blir avbytare under söndagen i fler

församlingar. Kontraktsprosten fördelar sådant arbete.

i) Församlingar med särskilda omsorger (sjukhus m.m.) får extra bidrag ur gemensamma kontraktskassan (punkt b) och extra personal av domkapitlet (punkt c)-

k) Kontraktet inrättar erforderliga specialtjänster GX. adjunkt för skola och somarkyrkoverksamhet förs.ass för insamlingsarbete (SKM LVF SKUT osv.) diakon för alkoholistvård.

Klartext Församlingsborna måste känna att deras engagemang och beslut är viktiga församlingen kyrkokommun. Kontrakten - stora för ekonomisk lämpligt planering, men församlingarna skall ha stort inflytande. Stiftet tar hand om personalvården. Den sköts illa av en del församlingar och samfälligheter.

Präst, diakon, musiker sänds ut av Svenska Kyrkan (Stiftet) som ock tar ansvar för dem. Församlingskyrkorâdet tar ansvar för sina insamlade medel - för sin kyrka - för sin kyrkogård. De har kvar allt ansvar och all beslutanderätt, men får hjälp av kontraktet att planera ekonomin.

En kyrkoherde i ett glesbygdspastorat sammanfattar:

Detta är ett diskussionsbetänkande och som sådant kan man godta det, men när det gäller mera ingående reformer i Svenska kyrkans liv, så måste dessa grunda sig på erfarenhet och inte på experiment. Svenska kyrkan kommer alltid att finnas. Hur gör man den mera funktionsduglig i stället? Handlar det inte mera om att nå ut och intressera människor för kyrkans sak? Låt oss som arbetar på gräsrotsnivå få föra fram våra viktiga åsikter som grundar sig på praktik och inte på teori.

144 S0 1984:75

En kyrkvärd på landsbygden har följande meditation:

Vart bär det hän? Vart är vi på väg? Det är frågor som många ställer sig i dag, då församlingen i framtiden debatteras. Än kan vi mötas i våra små församlingar. Kyrkorna står där som klenoder från en svunnen tid, men också som en underbar tillflykt för alla dem, som vill känna trygghet, vänne, gemenskap, frid och ro i en jäktad tillvaro. Än i dag finns det folk som i längtar till gudstjänsterna. Ett andningshâl under livets i 1 många skiftande öden. Ja, människor som behöver Kristus!

Ni som sitter för att avgöra framtiden: Tänk er för!

Det sägs att vi på landet är så få som går till kyrkan, att det inte är ekonomiskt försvarbart att elda upp våra kyrkor i den omfattning, som det görs i dag. (Procentuellt fler deltagare än i våra flesta stadskyrkor.) Våra fäder har under svåra umbäranden byggt upp dessa till oss. De fick många gånger (tråkigt nog) avstå från livets nödtorft för att göra dagsverken. Vad avstår vi? En droppe av vårt överflöd i kyrkoskatt. Vi i vårt materialistiska samhälle, där vi har snart sagt allt. Nej, låt oss ej räkna krasst ekonomiskt utan låt oss se på de andliga värdena. Somliga av oss älskar teater, opera, baletter, idrott m.m. Till alla dessa aktiviteter behövs lokaler osv. för att det ska fungera. Allt detta drar oerhörda skatatt bygga, att underhålla och att elda upp, vilket tepengar vi ju alla betalar till. Sett mot denna bakgrund: Vad kostar de landsortskyrkor som ska rationaliseras bort? En droppe i havet skulle jag fönmoda. Det är bara det, att de sumnor, som går till andra aktiviteter inte är specifiserade på våra skattsedlar. Låt oss i demokratins namn få ha kvar våra kyrkor och församlingar i görligaste mån, även om vi just nu är en liten skara som utnyttjat dem. Låt oss behålla närheten till dessa. Annars kan vi för att vara konsekventa stänga eller riva även dessa teatrar... eftersom få är de som går dit eller har möjlighet därtill. - Tro nu inte att jag förordar det. NEJ, LÅT OSS SLÅ VAKT OM ALLT sm4 KAN LYFTA OSS FRÅN VARDAGEN. ALLA DE ANDLIGA VÄRDENA! Vi har råd! Verkligen! Men låt oss ha val-

möjligheter! För min del söndagen som vilodag både till kropp och själ!

Centerpartiet

Av de 228 remissvaren från olika organisationer inom Centerpartiet var 195 negativa till obligatoriska strukturförändringar och för frivillighet vid förändringar. 33 var sålunda positiva till förändringar med obligatoriska strukturinslag. Av dessa 33 var 6 allmänt positiva och 27 modell-positiva. Modell I förordades av l7 och modell II av 10 centerorgan/ grupper.

Centerns Kvinnoförbund slår inledningsvis fast, att den kyrkokommunala - - är en del självstyrelsen församlingsstyrelsen av den kommunala självstyrelsen. Den utgör alltså en av grunderna i det fria folkstyret och demokratin i vårt land. Församlingsbornas urgamla rätt att på det lokala planet fatta beslut om församlingens angelägenheter och egendom måste tillvaratas. En viktig del av den kyrkokommunala är självstyrelsen rätten att ta ut skatt för att kunna fullfölja församlingsuppgifterna. Denna självstyrelse för församlingarna och den representativa demokratins principer har en mycket stark ställning i vårt land. Vi vill också betona att svenska kyrkan genom sina församlingar upprätthåller en riksomfattande verk-

-146

samhet, på demokratins grund och med målet att sprida

uppbyggd evangelium, erbjuda kyrklig verksamhet och service och uppgör också betydelsefulla sociafylla ålagda uppgifter. Kyrkan la insatser. Alla människor måste, oavsett ekonomi och bostadstill och närhet till dess ort, ha tillgång kyrkans tjänster verksamhet. De bästa förutsättningarna för att svenska kyrkan även i framtiden skall kunna fungera som en folkkyrka i hela landet och verka nära människorna är ett fortsatt bevarat samband mellan svenska kyrkan och staten. Kyrkan och församlingarna bör även i framtiden ha ansvar för folkbokföring och begravningsväsendet.

Kvinnoförbundet finner det fullt möjligt att utifrån nu gällande finna former för samverkan och församlingsorganisation föra ett mera rationellt och ekonomiskt utnyttjande därigenom av begränsade resurser.

Centerns att svenska kyrkan står inför

Ungdomsförbund menar,

framför allt två problem i framtiden hur engagera människor och gemenskap samt hur få de ekonomiska i församlingsarbete ramarna att räcka till för drift och underhåll av byggnader. modeller anses inte ha företräde framför det Kyrkokommittêns nuvarande systemet. För att kunna bibehålla en öppen och jämlik folkkyrka måste samarbete mellan församlingar och pastorat ske på frivillig basis, som det redan i dag finns möjlighet till genom den nuvarande kyrkolagen.

CKF utbrister: Tack och lov är det ett diskussionsbe- Hässjö tänkande och församlingarna behöver inte välja någon av de tre modellerna. De är bara ett bidrag till debatten. Från centerns sida hävdar vi att den förändring som eventuellt behöver ske på lokalplanet skall ske på frivillig grund. Ansvar, beslut och ekonomi måste hänga ihop.

Centerns i Sunne framför: Den oro över bekmunorganisation tänkandets centraliseringstankar som kommit till uttryck i våtas av utredningen. Vad tjänar Kristi ra bygder bör på allvar tre väl enheter slås samman till en? kyrka på att fungerande

Ur demokratisk synpunkt måste detta vara Färre

förkastligt. antal människor kommer att fatta allt fler beslut och detta allt längre från de människor som berörs.

Frostvikens centeravdelning anser: I sak blir av följden samtliga tre modeller ingenting mindre än en avveckling av kyrkans församlingar på den svenska landsbygden. De gamla församlingarna reduceras till i bästa fall valdistrikt eller verksamhetsområden inom nya enheter med lägst 5 000 invånare, dit beskattningsrätten, och det ekonomiska anprästtjänsterna svaret överförs.

Mo Center och CKF-avdelningar skriver: Det till centförslag och dänned ralisering byråkratisering som utredningen förespråkar kan icke på något sätt Bevarandet av de accepteras. _ självständigt arbetande församlingarna är av största vikt för att vi ska kunna ha en levande svensk Därför ska folkkyrka. alla bibehållas församlingar med prästtjänst och självständig beslutanderätt. Den centralisering som utredningen föreslår leder till och därmed minskad främlingskap dmokrati. Kyrkans uppbyggnad måste vila på e n stark demokratisk baserad grund, på ett samarbete mellan präster och lekmän. Vi kräver kyrklig service för även för alla, de små församlingarna.

Centerns kommunorganisation i Grästorp ser i betänkandet en av socialdemokraternas

ny vinkling målsättning att, i enlig-

het med sitt partiprogram, centralisera våra många små landsbygdsförsamlingar till stora enheter, sammanfallande med kommungränserna.

Frändefors Södra Centeravdelning sätt: prioriterar på följande 1 ingen förändring Z frivillig förändring 3 förändring, men ingen fast nedre gräns för innevânarantal i pastora1 och församlingar

Östra Ny och Å Centerpartiavdelningar menar med en folkkyrka en kyrka som är öppen och tillgänglig för alla oavsett graden

sou 1984:75

av deras personliga engagemang. En kyrka, som med utgångspunkt från det kristna budskapet, vill fördjupa perspektivet på tillverka för närhet och omtanke mellan männivaron, gemenskap, skor. Den skall vara för och aktivera människor till öppen engagemang i kyrklig och allmänt mellanmänsklig personligt verksamhet. Den skall vidare vara påverkbar av de enskilda dvs. för demokratiskt arbete församlingsmedlemmarna utrymme skall finnas.

skall därför ha en sådan utfonnning att Kyrkans organisation dessa syften på bästa sätt förverkligas.

- Basen i denna har alltid varit församlingen organisation rötter i folksocknen. Detta har på landsbygden mycket djupa medvetandet. Den egna kyrkan är något av en hjärteangelägenhet för många församlingsbor. Donationer och gåvor vittnar Ett sådant måste - från vilken starkt om detta. engagemang synpunkt man än ser det - vara en tillgång både för kyrkan Att är en levande organism kan och samhället. församlingen med att inom Östra trots att den exemplifieras Ny församling, inte har mer än strax över 300 invånare, har söndagsskola, juniorverksamhet, tvâ kyrkliga syföreningar och kyrkokör.

tre struktunnodeller skall för- Enligt utredningens samtliga och beslutsrätt starkt begränsas. B1.a. samlingarnas kompetens kommer ansvaret för att fråntas församlingarna. Detbyggnader att avlasta ekonomiskt ansvar. Att ta kallas församlingarna en sådan kommer till stånd vill vi på det kraforganisation mot. Det skulle innebära att det tigaste protestera nämligen ansvaret för kyrkan skulle försvinna. personliga

administratio- Den stordrift, som genomförts på den komunala nens omrâde har visat vara förödande för den enskildes sig att sin situation. En liknande stordrift möjligheter påverka området skulle med all sannolikhet bli även på det kyrkliga den lokala demokratin bör stärkatastrofal. Ändå sägs det att

kas!

” , sou 1984:75 149

Stugun-Borgvattnets Centerorganisationer låter följande historiska tillbakablick utgöra bakgrunden till sitt ställningstagande:

Ingen kan blunda för den oerhörda folkomflyttning, som skett i vårt land. Under 1960-talet gick flyttlassen från våra bygder söderut med folk i sina bästa år. Kvar blev äldre, ortsbundna människor. Jordbruken lades ner, skolan försvann i brist på skolbarn, affären upphörde osv.

Storkommunreformen tvângsgenomfördes under förespegling att den kommunala verksamheten skulle bli effektivare, billigare och ge bättre service till alla komuninnevånare.

Vi känner till hur resultatet blev. De små kommunkontoren försvann, centralorten utvecklades, politiker anställdes på heltid, småbyarna utarmades. Under lång tid fick inga människor ens tillåtelse att bygga bostäder på landet. Uppräkningen av synbara försämringar för enskilda människor i våra bygder kompletteras med den goda erfarenheten av de gamla socknarnas betydelse, dvs. församlingarnas betydelse, som lokala enheter efter de stora kommunsammanslagningarna. Kyrkan är det enda vi har kvar som något vi själva rår om och har direktansvar för, är ett ofta återkommande konstaterande från människor, som upplevt utarmningen av tidigare levande små socknar och kommuner.

Självstyrelsen i församlingen är den yttersta och enda kvarvarande demokratiskt valda sammanslutningen med rätt att sig själv beskatta - och detta dessutom i den lilla skalan! Det känns att fram angeläget lyfta självstyrelsen som en viktig punkt i studiet av den statliga utredningen i Församlingen framtiden.

Med facit i hand från storkommmreformen finns det all anledning att befara att de små självstyrande grupper, som våra folkvalda kyrkofullmäktige utgör i dag, kan komma att ersättas av ett stort pastoratsfullmäktige, där intresse och engagemang avtar med avstånd, långa resor, främlingsskap och ökad byråkrati.

-

Mot bakgrund av det vi nu anfört inger mycket i den aktuella utredningen stor oro.

Stockholms Centerkvinnor vill stoppa en kyrklig storkommunsrefonn, precis som vårt parti på allt sätt en gång försökte stoppa kommunsammanslagningen i vårt land.

Sundborns Center- och CKF-avdelningar har följande grundsyn: 4 I samtliga frågeställningar som betänkandet tar upp önskar vi rekomendera ordet närdemokrati. I alla de frågor som framledes kan bli aktuella rekommenderar vi en varsamhet och en lyhördhet för de lokala värderingarna och önskemålen.

Vissa centerorgan är positiva till strukturförändringar. Bland dem är Norrala CUF-avdelning som anser, att vissa delar av modellerna I och II kan accepteras men omfonmas något och att 5 000-gränsen för ett pastorat bör vara ca 5 000.

Centerns kyrkopolitiska grupp i Genarp-Lyngby-Gödelöv finner modell II vara det mest realistiska alternativet. Visserligen bortplockas församlingarnas beskattningsrätt men denna kommer, enligt vår uppfattning, inte att framstå som alltför kontroversiell med tanke på att flera församlingar i dag redan har någon form av samfällighet. Med avseende på gränsen för minsta pastoratsstorlek framhålls vikten av att inte se alltför stelbent på statistiska tal utan mer på fuktionen nu och i framtiden.

Nyeds centerpartiavdelning anför: Här i Nyed fungerar modell II sedan ett antal år mycket bra. Vi föreslår därför att denna modell kan rekmmenderas. Förutsättningen är att sammanslagningen sker på frivillig grund så långt det är möjligt och med rimlig geografisk hänsyn.

Socialdemokraterna

Från socialdemokratiska organisationer och grupper föreligger totalt 59 remissvar. Av dessa är 17 negativa till en obliga-

torisk strukturreform, medan 42 är nositiva. ll är allmänt positiva, medan modell I förordas av 10, modell II av 9 och en kombination av modellerna I och II av ytterligare 1. Modell III har ll förespråkare.

Linkögings arbetarekommun framhåller: Den vulgära debatten har framställt reformsträvandena som ett försök att slå de små församlingarnas andliga liv i spillror. Man resonerar därvid som om andligt liv vore ekvivalent med prästens medverkan vid söndaglig högmässa i varje kyrkolokal, alltså inte ens med tillgång till prästerliga tjänster eller än mindre med aktiva lekmäns ansvarstagande för husförsamlingar eller andra fonner av andlig samhörighet, som för övrigt befordras av gemensmnna praktiska omsorger och materiella ting. Frikyrkorna har här mycket att lära oss i Svenska kyrkan. Om nu statistiken visar rätt, och det andliga livet är bättre på landet än i staden, bör man där kunna bygga mer på frivillig lekmannaaktivitet än i staden även pâ det andliga orådet. Vi menar, att just städernas dåliga statistik bör tolkas och hanteras så, att den beror på just den orättvisa fördelningen av kyrkans resurser till glesbygdens förmån och att det därför är hög tid att rätta till detta förhållande. Därvid syns det som en brist, att betänkandet inte innehåller någon undersökning eller analys avv hur kyrklig verksamhet optimalt bedrivs. För att man ska kuna skapa enheter som är lagom stora, måste man gmgiriskt veta hur olika faktorer som karaktären av glesbygd, tätort, turistort, stueieort osv. inverkar.”

Socialdemokratiska kyrkofullmäktigegruppen i Vänersborgs församling framför b1.a. följande synpunkter: Vi är medvetna om svårigheterna att finna en riktig avvägning mellan de värden, som ligger i den traditionella församlingsindelningen och realiteterna i nutiden. Det går inte att motsätta sig varje förslag till pastoratsregleringar, gränsregleringar och rationaliseringar, som är angelägna på grund av befolkningsrörelser, strukturförändringar i samhället och den prästerliga arbetssituationen. Det bör emellertid vara möjligt att förena värdena hos den traditionella församlingsindelningen och nutidens

krav. Under alla förhållanden är en samverkan nödvändig inom enheten, och man måste finna enkla och effektiva arbetsformer för denna samverkan. Det är svårt att tänka sig, att en lokal samverkan - åtminstone på de flesta håll i landet - kan bygga på annat geografiskt område än de nuvarande primärkomunerna. Större områden kan inte vara lämpliga, och mindre enheter får inte de ekonomiska resurser som erfordras för en mångsidig och kvalitativt tillfredsställande verksamhet.

Kyrkofullmäktigegruppen i Ekshärads socialdemokratiska förening finner att de i betänkandet skisserade framtidsmodellerna bara väcker oro och olust i församlingarna genom sin tendens till centralisering och begränsning av församlingarnas självbestämmande. Denna begränsning innebär, att församlingarna skall befatta sig endast med religiösa uppgifter. Gruppen motsätter sig betänkandets försök att ”sudda ut skillnaderna mellan frikyrklig och folkkyrklig syn på församlingsbegrepp och församlingsorganisation.

Blekinge socialdemokratiska kvinnodistrikt tror inte att opinionen är mogen för en alltför stor omorganisation och finner betänkandets huvudlinje att satsa på den lilla församlingen med samarbete i vissa uppgifter tveksam, eftersom den inne-

bär ett skiljande på församlingsarbete och ekonomiskt ansvar.

Eksjö arbetarkommun vill slå vakt om församlingarnas nuvarande beskattningsrätt och menar, att alla refonner bör göras utifrån lokala initiativ.

Socialdemokratiska kyrkofullmäktigegruppen i Visby församling förordar modell Gotland, dvs. att stiftet får i uppdrag att utreda kyrkans framtid på ön.

Socialdemokratiska kyrkofullmäktigegruppen i Järfälla förordar att de nuvarande fyra distrikten omvandlas till församlingar inom pastoratet.

Socialdemokratiska kyrkofullmäktigegruppen i Huddinge kyrkli-

%______J

sou 1984:75

liga samfällighet förordar likaså att Huddinge församling delas i tre församlingar med bibehållande av nuvarande samfällighetsbildning.

Vaxholms arbetarekommun skriver: Vi förordar en struktur som principiellt ansluter till modell II. Vi kan också tänka oss en blandning av struktur II och III som innebär att pastoratet (över 5 000 inv.) utgör kyrkokommun i nonnalfallet, men att flera pastorat (som tillsammans omfattar samma yta som den borgerliga komunen) kan bilda kyrkokommun då fördelarna anses överväga nackdelarna. Bland sådana fördelar finns ekonomisk bärkraft, rationell organisation av folkbokföring och begravningsväsende, enklare samarbete med den borgerliga kommunen, större flexibilitet i tjänsteorganisationen etc. Bland nackdelarna med stora kyrkokommuner märks risker för överdriven centralisering och byrâkratisering samt risk för uttunnad församlingsgemenskap. Vissa av fördelarna med modell III kan uppnås i modell II genom att pastoraten i en och samma borgerliga kommun bildar obligatoriska för t.ex. folkboksamfälligheter föring och begravningsväsende. På motsvarande sätt kan en obligatorisk stiftssamfällighet lösa problemen med dålig flexibilitet i tjänsteorganisationen med hänsyn till speciella behov. I Vaxholms fall gäller detta särskilt fritidskyrkan och själavård vid militära förband.

Moderaterna

Från moderata organisationer föreligger 14 yttranden. Samtliga förordar frivillighet vid strukturförändring.

Moderata Kvinnoförbundet finner modell I vara den egentligen mest lämpade men betonar att lösningen ska bygga på frivillig grund.

Samma synpunkt framför Moderata Samlingspartiet i Hallands län.

Moderatgruppen i Vällingby församling frågar sig om det verkligen föreligger önskemål om en omorganisation av kyrkan,

i 154 sou 1934:75

eller det bara är fråga om att få kyrkan att ”passa ett hårt kritiserat profant samhälle.

Moderata samlingspartiet i Falun menar, att eventuella reformer bör genomföras frivilligt och tvángsvisa åtgärder bör icke förekomma. Kommande refonner bör grundas på ”en kombination av nuvarande läge och struktunnodell I.

Härlunda Moderatpartiförening, som finner samtliga modeller oacceptabla, liknar kyrkokommittêns arbete vid dansen kring guldkalven eftersom det dels är influerat av storstadsregionerna, dels styrt av ekonomiskt tänkande.

Kristen Demokratisk Samling

Av de 7 remissvar som inkommit från olika KDS-organ har 6 förordat nuvarande organisation med möjlighet till frivilliga strukturförändringar samt l modell I.

Kristen Demokratisk Samling framför b1.a. följande synpunkter:

Det svenska utredningsväsendet, känt som en av grundvalarna för vår demokrati, utmärkes av stor grundlighet såväl i insamlandet av sakmaterial till beslutsunderlag som också i klarav de konsekvenser ett förslag har i skilda hänseenläggandet den, i synnerhet för den som får ändrade förhållanden genom förslagen. Så möjliggörs det andra grundläggande inslaget i vår demokrati, dvs. granskning och utvärdering av remissinstanserna. I motsats till det sedvanliga arbetssättet har kommittén i stort sett underlåtit att framlägga sådant sakmaterial, på vilket remissinstanserna kan grunda en utvärdering för egen del. I synnerhet små församlingar, utan resurser att själva ta fram erforderligt sakmaterial, saknar möjlighet att överblicka konsekvenserna av de, för övrigt ganska opreciserade modeller som kan sägas utgöra komittêns alternativa förslag. Den reella innebörden för såväl församlingen som svenska kyrkan i dess helhet, när det gäller effekten av modellerna på uppgiften att föra ut evangeliet till människor, förblir

“

SCIJ 19§4:75 155

därmed obelyst.

Avsnitten Att debattera kan även enligt komittên själv (sid. ll) styra läsande och tänkande i studiearbete och remisssvar. Det är uppenbart att så kommer att ske b1.a. på det sättet att tänkandet fixeras till de framlagda modellerna och inte aktiverar försöken att effektivisera de möjligheter som ryms inom nuvarande system att skapa mer bärkraftiga enheter och förbättra tjänsteorganisationen, främst i fråga om prästernas möjligheter och uppgifter. SKS har därför också för sin del valt att inte ens utarbeta en egen studiehandledning. En sådan skulle annars ha gett möjlighet att utifrån komgranska mitténs frågeställningar i stället för att som nu även vid studiearbete i regi av Sveriges Kyrkliga Studieförbund vara hänvisad till kommitténs eget val av frågor.

Modellerna ägnas i betänkandet huvudsakligen ett tekniskt organisatoriskt intresse. Resultaten av de föreslagna ändringarna på församlingarnas egna existensmöjligheter och för fortlevandet av åtminstone nuvarande verksamhet kommer i skymundan. Till och med det tekniska resultatet - den eftersträvade bärkraften - förblir obelyst; det konstateras dock redan av kommittén att resultatet av en sammanslagning av flera små, fattiga församlingar inte i sig blir ökad bärkraft i den större enheten. Redan däri ligger att förslaget egentligen innebär att huvudfrâgan för dessa församlingar - de stora kostnaderna för underhåll och drift av kyrkorna - lätt kommer ur blickfältet och i vart fall inte ges någon lösning.

Bundenheten till principen utan konkretisering av följderna gör att inte blott betänkandet utan även remissvaren blir mindre väl ägnade för fortsatt arbete. För ett sådant erfordras i väsentliga delar ett helt annat underlag.

”Vid bedömningen av livskraften i de nuvarande små församlingarna kan det inte få vara utslagsgivande, om antalet gudstjänstbesökare - i en omvälvningstid so nu med såväl nya gemenskapsformer som nya gudstjänstmöjligheter, såsom i radio och tv - är tillräckligt högt.

Det andliga livet i församlingen tar i vår tid lätt också på andra än i gudstjänstbesök. De som i olika situatiouttryck ner - vardagligt eller i kris - får styrka av en mer eller mindre medveten tro är långt fler än de som besöker gudstjänsterna. Naturligtvis bör man söka aktivera också dessa andra i gudstjänstlivet. Detta sker bäst i de små församlingar, som ligger på landsbygden utan eller med få och små tätorter, såsom den gamla socknen och i små enheter med i en känd miljö större möjligheter till kontakt och gemenskap. Vad man kan böra är om de ekonomiska möjligheterna räcker till överväga väckelsetidernas stora kyrkor, nu dyra i underhåll och uppvärmning, eller om tro och gemenskap bör odlas på annat sätt. Till och med samarbetskyrkor med hus som tiden har råd till - bönehus, folkets hus, idrottshus - kan vara att förorda framför att minska antalet präster och andra med möjlighet till avlönad heltidsinsats.

Strukturfrågan för de små församlingarna bör i fortsättningen 1 bearbetas med utgångspunkt att församlingarna bör bestå om det finns fortsatt arbete. Detta kan J en möjlighet till eget

i a

lika litet utrönas och bedömas uppifrån som en förändring

från en cent- 3

församlingens struktur och status kan påtvingas ral byråkrati, statlig eller kyrklig. Vägledning och råd till församlingar i en sådan situation bör ges av personer och orkännedom om och förmåga till inlevelse i de gan med en nära lokala förhållandena. och domkapitel kan ha bättre så- Biskop dana möjligheter än en statligt eller kyrkligt sammansatt central kommitté. Än bättre borde nuvarande möjlighet till utveckling kunna tillvaratas om samarbetet sker inom en mindre krets än stiftets. Kontraktet bör i fortsättningen, åtminstone försöksvis, vara den enhet som vidare bearbetar möjligheten till rationalisering och effektivisering av evangelisationsarbetet genom församlingarna. Kontraktsprosten bör få ägna mycken tid häråt och därvid ha en kommitté eller en rad

för pastoraten vid sin sida. Dessuto måste

representanter anställas arbetskraft, präster och/eller rationaliseringsexperter och ekonomer, att ställas till förfogande efter behov stifts- eller kontraktsvis.”

Kristen Demokratisk Samling i Upplands-Bro framhåller:

En rimlig arbetsmetod i det fortsatta arbetet synes vara att stiftsvis genom biskop och domkapitel i nära samarbete med kontraktsledning och församlingar göra noggranna undersökningar av föreliggande möjligheter att på grundval av existerande gemenskapsförhållanden undersöka, till en början, icke bärkraftiga församlingar under 500 invånare och pastorat under 2 000 invånare. Den nya lagen om församlingar och samfälligheter ger vissa nya möjligheter till ingripanden genom samfällighetsbildningar, som ännu inte prövats tillräckligt länge. Skulle den erfarenhet sm vinns vid en intensifierad sådan verksamhet som nämnts ge vid handen att lagen behöver ändras bör ökade befogenheter kunna läggas i händerna på lokalt eller regionalt förankrade förtroendevalda, såsom i kontraktet.

Kristen Demokratisk Ungdom finner det felaktigt att politiska organ lämnar synpunkter på betänkandet:

Av principiella skäl menar vi att det är fel när partipolitiker i centrala funktioner inom riksdag och regering ger anvisningar om hur församlingarna inom Svenska Kyrkan ska arbeta i framtiden. Politiska partier och politiska ungdomsförbund ska inte diktera inriktning, målsättning och utveckling för något trossamfud. Detta gäller även Svenska Kyrkan. Med denna utgångspunkt har vi som politiskt ungdomsförbund framhållit att det är från de aktiva i församlingarna som synpunkter och idéer ska komma.

F01 artiet

Totalt 4 remissvar föreligger från organ inom Folkpartiet. 2 förordar nuvarande organisation, 1 är allmänt positiv och 1 förordar modell I.

Folkpartiets kristet sociala råd och Folkpartiets kyrkoråd som i huvudsak förordar modell I, anför i ett politiska gemensamt yttrande bl.a. följande.

har i en inträngande och realistisk studie visat Utredningen att förändringar av Svenska kyrkans lokala struktur är nödvänoch att det sämsta som kan hända är om allt skulle fördiga bliva vid vad det i dag är. Krävs från något håll status quo innebär detta i realiteten att den från och med 1984 genomförda skatteutjämningsreformen skulle slopas vilket naturligtvis inte är realistiskt. Utredningen måste alltså leda till organisatorisk förändring av lokalförsamlingarnas struktur.

Det är samtidigt mycket viktigt att hålla fast vid utredgrundläggande målsättning att den lokala försam-

ningens

lingen som gudstjänstfirande gemenskap inte får slås sönder. Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt markerat detta. Inte i någon modell föreslås att den i dag fungerande gudstjänstgemenskapen skall slopas av organisatoriska eller andra skäl. Vi är medvetna om utdebiteringsrättens betydelse, men menar att denna icke är avgörande för den lokala församlingens möjlighet att fortsatt existera som en gemenskapsform. Det är mera fråga om människors engagemang och ansvarstagande för den egna situationen som avgör den

lokala församlingens framtid. Varje förändring i organisa-

tionen måste ta sin utgångspunkt i kyrkans fuktion som trossamfud.

Vi ser det också som en viktig att när det måste bli princip om en ny församlingsindelning så skall besluten om detfråga Det betyder till och med att en ta tas på det lokala planet. liten skall kunna motsätta sig sammanläggning med församling annan En förutsättning för detta är dock att förförsamling. samlingen är skyldig att tillsammans med andra församlingar i samfälligheter för att lyfta av ansvaret för tunga ekoingå nomiska sektorer från församlingen so gudstjänstfirande gemenskap. Sådana områden är huvuddelen av personalkostnaderna samt kostnader för begravningsverksamhet och fastigheter, folkbokföring.

Som vi ser det bör i fortsättningen ske melskatteutjämningen och andra bör sålan pastorat samfälligheter. Församlingarna ledes tas ur utjämningssystemet. Församlingens egen utdebiteringsrätt anser vi bör bibehållas även om det kan ifrågasättas om den behövs när de tunga ekonomiska ansvarsuppgif-

terna lyfts bort. Beskattningsrätten kan dock anses stimulera ett ökat lokalt engagemang även om den endast skall kunna användas för lokala kostnader.

En pastoratsreglering bör normalt syfta till en minsta storlek om 5 000 medlemmar i Svenska kyrkan. Med hänsyn till behovet av lokala variationer kan mindre storlek accepteras om särskilda skäl föreligger som högsta storlek bör ca 15 000 medlemmar vara riktmärke.

Målsättningen för pastoratsregleringen bör vara att åstadkomma en personalsituation som möjliggör fungerande arbetslag. De lokala variationerna i pastoratens storlek bör fastställas med hänsyn till möjligheterna att åstadkomma sådana arbetslag.

”Till pastoratens ansvarsområde bör utom arbetsgivaransvaret för personal också höra ansvar för fastigheter inom pastoratet. Undantag från denna regel bör gälla där större församlingar delas eller där fastighetsansvaret redan ingår i en samfällighet som är större än pastoratets.

Ett sätt att undvika en pastoratsreglering som kräver alltför stora förändringar vore att bibehålla pastoraten på nuvarande nivå när det gäller mindre pastorat men samtidigt genomföra en obligatorisk, partiell samfällighet för fastigheter, begravningsverksamhet och folkbokföring på kommunnivå. Detta system

skulle bli mycket generöst mot glesbygdsförsamlingarnas per-

sonalsituation. Varken små församlingar eller pastorat skulle då behöva tvingas in i större enheter. Med stimulans kunde möjligen ändå en frivillig utveckling åstadkommas. Förmodligen kräver dock ett sådant system fler prästtjänster än vad både dagens system och det ovan skisserade alternativet med pastoratsreglering gör.

Samverkan mellan olika partier

Olika samverkande partier/grupper har också lämnat sina syn-

punkter. Av totalt 6 svar har 2 förordat nuvarande organisation,

160 -

1 modell I och 3 modell II.

jkyrkan i Centrum-gruppen i fullmäktige inom Vänersborgs och Väne-Ryrs kyrkliga samfällighet anför:

Av de redovisade strukturmodellerna anser vi i första hand att strukturmodell II är den, som kan erbjuda fördelaktiga alternativ jämfört med nuvarande förhållanden. Strukturmodell I innebär enligt vår uppfattning en risk för ett främlingsskap mellan de församlingsvårdande uppgifterna och pastoratets uppgifter för teknisk och ekonomisk försörjning. Strukturmodell III upplever vi innebära en tydlig risk för centralisering av beslutsprocessen och den medverkan från de förtroendevaldas sida som, med den karaktär församlingsarbetet har, kan motverka det önskemål om ökad närhet och aktiv delaktighet som i övrigt präglar utredningsarbetet.

STUDIECIRKLAR Sammanlagt har 374 studiecirklar avgett synpunkter till komittén efter att ha studerat betänkandet. Studiegrupperna har utgjorts av församlingsmedlemmar, ledamöter i kyrkoråd och kyrkofullmäktige, grupper med politisk anknytning i t.ex. ett fullmäktige, församlingsanställd personal, politiska föreningar etc.

Av det totala antalet cirklar är 263 ne ativa till en obliga-

torisk strukturförändring och förordar åen nuvarande organisa-

tionen med möjlighet till frivilliga förändringar. 111 är positiva till en strukturreform med obligatoriska inslag. Av dessa är 36 s.k. allmänt positiva medan 75 uttrycker sina synpukter i anslutning till modellerna. Modell I förordas av 33 och modell II av 25. En kombination av dessa två modeller förordas av 2. Modell III förordas av 10 studiecirklar, medan kontraktet som ekonomisk enhet i en lokal struktur förordas av 5.

En studiecirkel i Åkers församling skriver:

För att ta ett konkret exempel vill vi ta vårt eget pastorat som består av Tofteryds församling med 3 902 medlemmar i Sv. kyrkan, Åker 868 och Hagshult 326 = 5 096 medl. Här bör modell I kunna passa och vår personaluppsättning är också tillräcklig med 1 kyrkoherde, 1 komminister och 1 församlingsass. samt kontorist. Genom att förlägga administrationen till en gemensam exp. kan man göra vissa rationaliseringsvinster samtidigt som exp. öppethållande kan utökas. Här bör pastoratets kyrkoråd och fullmäktige få ökade befogenheter. Nya pastorat och samfälligheter måste bildas frivilligt och med lämpliga

enheter lokalt sett. Någon tvångslag angående omfattning och storlek liksom personalbemanning vill vi inte vara med 0. Här måste stiftet fungera som lämplig rådgivare och samordnare.

Två olika studiecirklar har hört av sig från Föllinge i Jämtland. En studiecirkel i Ottsjön, Föllinge församling, anser att nuvarande ordning är bäst och motiverar detta sålunda:

Församlingsarbetet fungerar tillfredställande med högmässa, barnarbete, välbesökta församlingsaftnar i byarna och syföreningar. Dop och konfinnandprocent är hög. Församlingen är turist- och fritidsomrâde med stugby i Åkersjön och sportstugebebyggelse över allt i byarna. Periodvis nästan fördubblas befolkningen, särskilt under vårvintern och sommartid. När dessutom alla avstånd är så långa och den kommunala samfärdseln inskränker sig till skolbussar fem dagar i veckan plus busslinje till Östersund vard. blir resekostnaderna dryga. Bästa sättet att skapa garanti för sockenkyrkans vård och underhåll är också att behålla nuvarande församlingsindelning. Här finns grunden för gemenskapen, vilken kommer att försvinna, om det skulle bli kyrkliga storkommuner.

Såframt detta ej kan anses tillräckligt som arguent utan ut-

redningen fortfarande går på sammanläggningslinjen, kan vi möjligen tänka oss pastoratet som enhet. Föllinge pastorat består av tre församlingar, Föllinge, Laxsjö och Hotagen till en sammanlagd yta av 3 470,82 kvadratkm (320,4 kvadratkm större än Visby stift). Befolkningen i pastoratet består av 2 400 bofasta personer. Hotagen har l komministertjänst f.n. besatt, Laxsjö likaledes l koinistertjänst f.n. vakant. Vid en ev. samanläggning måste Hotagen få behålla sin prästtjänst enär norska * den församlingen ligger så långt på sidan (vid gränsen). I Laxsjö finns 2 st. veniater, som kan biträda vid gudstjänster, sâ kyrkoherden i Föllinge behöver endast resa dit för förrättningar. Kyrkomusikerna i Laxsjö och Hotagen är båda ordinarie lärare och har endast inom / på mellanstadiet timtjänst församlingarna.

sou

1§8Ä:7s

En ABF-cirkel i Föllinge församling anser, att uppdelningen församling-pastorat är otidsenlig och att minsta kyrkoenhet bör vara nuvarande pastoraten; under alla förhållanden beträffande stora delar av den extrema glesbygden i det norrländska inlandet.

De nya pastoratens minsta befolkningsunderlag 5 000 invånare, anser vi realistiskt, men många undantag från denna regel måste tillåtas befolkade områden i Norrland.

i vidsträckta, glest

Vårt eget pastorat bestående av församlingarna Föllinge (ca l 500) Laxsjö (ca 475) samt Hotagen (ca 475) är åtminstone geografiskt och avståndsmässigt stort nog att bilda egen minsta kyrkoenhet. Arealmässigt ca 330 kvadratkilometer. Vi menar att prästtjänst är till fyllest för en sådan en fast enhet. Inom det här stora pastoratet finnes i dag 3 kyrkor, 2 kyrkokapell samt 4 begravningsplatser. Det har tidigare funnits 3 prästtjänster. I dag är en tjänst stadigvarande, en är vakant och en tillfälligt besatt.

En SV-cirkel i Stora Kils församling presenterar en “modell IV:

Pastoratet Landsbygdspastorat minimeras till 3 000 invånare. Övriga 5 000 - 10 000 invånare. Pastoratet styrs av fullmäktige utsett i val. Pastoratet är kyrkokommun. Pastoratet finansierar byggnader och tjänster. Pastoratet svarar för egen och församlingarnas administration. Ekonomiska pastoratssamfälligheter bör bildas. Både partiella och totala, som också omfattar andra församlingsangelägenheter. Pastoratet fastställer församlingarnas ekonomiska resurser. Pastoratet skall kunna ingå i stiftssamfällighet för kristen verksamhet.

Forsamlingen\ Nuvarande församlingsindelning. Församlingen utser kyrkorâd. Församlingen blir kyrkokommun enbart för församlingsvârdande uppgifter. Församlingens maximigräns bör vara 15 000 invånare. Större församlingar bör brytas ned genom delning eller genom att de delas i distrikt som vart och ett fungerar som församling. Tills vidare skall ingen utjämning göras genom kyrkofonden. När större kostnader avlyftas för- F ! samlingarna, finns mindre skäl att utjämna skattekraften mellan församlingarna.

En ABF-cirkel i Skellefteå anger uppgifterna för svenska kyrkans olika nivåer, församling, pastorat, kontrakt och stift:

A. Församlingen är den grundläggande enheten där kyrkans liv levs. En församling får inte bli så liten att den inte är underlag för en gudstjänstfirande menighet och ansvarstagande lekmän. Å andra sidan bör inom stora pastorat göras distriktsindelningar där distrikten benämns församling. Ordet församling är alltså i första hand ett religiöst begrepp.

B. Pastoratet är en kyrkokommunal förvaltningsenhet samtidigt som det är en kyrkoherdes ämbetsområde. Kyrkoherden är arbetsledare inom församlingsvården. För att kunna utgöra underlag för såväl rationell kyrkoförvaltning som arbetslag för församlingsvârd kan 5 000 personer tjäna som riktmärke för en nedre gräns vad beträffar storleken på ett pastorat.

C. Kontraktet utgör obligatorisk samfällighet för viss typ av

verksamhet av regional karaktär såsom skolverksamhet, sjukhus-D

kyrka, diakonicentraler, familjerådgivning, konsultverksamhet i förvaltningsfrågor t.ex. avtalstillämpning och budgetarbete etc. Kommun- och kontraktsgränser bör inte korsa varandra.

D. Stiftet utgör obligatorisk samfällighet för vissa stiftsangelägenheter. Gentemot pastoraten anger stiftet ramar för

sou 1984:75

tjänsteorganisationen prövar behörighet för centralt reglerade anställningar inom församlingsvârd samt har uppsikt över läran.

En studiecirkel i Nora församling lägger också ett eget förslag:

FÖRSAMLING Självständig kyrkokomun Motivering: Full utdebiteringsrätt Ansvar för det”eg- Utjämning genom kyrko- na främjar ideellt fonden Kyrkoråd. Kyrko- ansvarstagande såfullmäktige. väl personellt som ekonomiskt. - ansvars- Församlingsverksamhet område Kyrka Kyrkogård Församlingshem

PASTORAT Viss reglering. I glesbygd ej omfattande mer än tre församlingar.

Arbetsomráde för tjänsteorganisationen. Avkastning från löneboställen bör tillfalla respektive församling/pastorat.

KONTRAKTS - Alla personalkostnader SAMFÄLLIGHET A11 personaladinistration partiell Tjänstebostäder Kansli: all adinistration för församling/pastorat Inköp. Beträffande begravningsverksamheten bör samfällighet vara möjlig. Samfällighetens kostnader finan-

sieras genom avgifter från berörda församlingar/past0rat.

STIFTS - Fritidskyrka SAMFÃLLIGHET Sjukhuskyrka

E partiell Övergripande ungdomsverk-

samhet à f ÖVRIGT Ingen församling i riket läg-

re medelsutdebitering än 1:-.

Belopp överstigande eget behov erläggs i avgift till kyrkofonden för utjämning.

Statsbidrag bör kunna erhållas för kostnadskrävande underhåll av kyrkor byggda 1800 och tidigare.

Studiecirklar med ledamöter i kyrkoräden i Hammenhögs,Va11bY›

Östra Herrestads och Hannas församlingar lämnar följande synpunkter:

Vi instämmer i att det är de små församlingarna som har de stora problemen och att det är problem som hänger nära samman med de tunga utgifterna för byggnader och tjänster. Men vi kan inte se att de problemen löses lättare i ett pastorat med 5 000 invånare än i ett pastorat med 2 000 invånare. Vi ser problemen ur landsbygdsperspektiv, där den pastoratsgräns diskussionsbetänkandet föreslår kan leda till att mindre pastorat med redan många församlingar får se dem fördubblade. Det skulle innebära en dubblering också av de tunga utgifterna för byggnader och tjänster. En total samfällighet i ett pastorat med 2 000 invånare ger visserligen inte mer pengar än nu, men en omplacering av pengarna kan ju med långsiktig planering leda till att den mycket lilla församlingen kan få hjälp med utgifterna för exempelvis en större reparation av kyrkan som

den annars inte skulle ha orkat med.

En SV-cirkel i Pelarne församling är kritisk:

Vi vet att många stora namn inom kyrkan arbetar för vad kommittên har lagt fram i sitt betänkande, men detta borgar inte för någon vällovlighet, snarare ger det en skräckvission av vart kyrkan är på väg. Vi anser att bildandet av stora svârhanterliga kyrkliga enheter tillsammans med sekularisering och de samhällstillvända attityder som kyrkan mer och mer visar utgör ett allvarligt hot mot kyrkans fortsatta existens som funktionsdugligt kristet samfund. Det är alltid beklämmande att stöta på krafter som arbetar emot såväl det kulturella arvet (som kyrkobyggnader m.m. avser) som det allra viktigaste, det kristna arvet, tron på en levande Gud, en trygghet i livets skiften och inför döden. När dessa destruktiva krafter arbetar från kyrkans egen insida, då är det rent ut upprörande.

Med stöd av dessa synpunkter vädjar vi - för våra förfäders skull, som byggt upp vår kyrka och överlämnat det kristna budskapet till eftervärlden, för vår skull och för våra efterkommandes skull, - för GUDS skull: KASTA HELA BETÄNKANDET I PAPPERSKORGEN!

En studiecirkel inom Getinge-Rävinge kyrkliga samfällighet har erfarenhet av andra resurser än ekonomiska:

Det finns en olycklig tendens i Svenska kyrkan att anställa bort det personliga ansvaret. Kyrkofullmäktige och kyrkoråd kan därvid komma att känna en oberättigad tillfredsställelse inrätta relativt välbetalda tjänster utan ordentlig genom att kontroll vid personalrekryteringen och utan en uppföljande pr0duktk0ntr0ll. Man bortser därvid från de stora uppackumulerade krafter, som finns i församlingsmedlemmarnas personliga engagemang, där detta får bryta fram. Detta gäller både förtroendevalda och andra inom församlingarna. i våra när Vi har upplevt ett positivt exempel församlingar,

g

vi för 2 år sedan byggde vårt församlingshem. Under den 10

*månader församlingsbor i åldrarna från långa byggtiden gjorde 82 till 10 år över 2 000 frivilliga arbetstimar. Detta frivilliga engagemang har fortsatt efter färdigställandet.

Tillgång och efterfrågan

En kristen församling bör alltid leva i spänningsfältet mellan tillgång och efterfrågan och inte slå sig till ro i ett statiskt organisationsmönster, där budget, bokslut och pen- ningfördelning - i och för sig mycket viktiga instrument blir det huvudsakliga intresset.

kvar - ekonomiska Församlingarna gå in för samfälligheter!

Som antytts ovan bör en grundtanke vara, att utifrån nödvändiga ekonomiska överväganden begränsa de kyrkliga enheternas

storlek så mycket som möjligt. Det är inte bara inom stålin-

dustrin, som de små välskötta enheterna ger goda resultat.

Församlingarna bör därför vara kvar, som kyrkokommunala enheter med de fördelar av lokalt ansvar och engagemang som det medför.

De nuvarande pastoraten kan med fördel bilda totala ekonomiska samfälligheter.

”Att uppifrån komma med diktat om generella nonner för de kyrkliga enheternas utseende är olämpligt. Det rekommenderade minimitalet 5 000 bör därför utgå. Låt i stället den lokala ekonomiska nöden driva fram lokala lösningar efterhand som de är nödvändiga!

Då bygger förändringarna på enskilda människors övertygelse om deras oundviklighet. Då får man själv engagera sig i om men vill hära en höjd kyrkoskatt eller gå utöver de egna församlingsgränserna för att samverka. Den kalla verkligheten blir då ett verksamt instrument för strukturförvandling.

En studiecirkel med deltagare från Härnösands domkyrkoförsamling och Säbrâ kyrkliga samfällighet lägger ett till förslag modell för församlingarna inom Härnösands kommun:

?ÖRSAMlINGEN

Bevarad självständighet

Uppgifter: Församlingsverksamhet Kyrka Församlingshem Kyrkogärd

Avlastasz Alla personalkostnader, som läggs på kontraktet, vilket bildar samfällighet

Församlingar över 30 000 delas.

Församlingar under 1 000 inv. bereds möjlighet att ingå i för-

samlingssamfällighet inom sitt pastorat.

PASTORATET

Uppgifter: Arbetsomrâde för tjänsteorganisationen Reglerna för tilldelning av präster mäste bestå Pastoratets ekonomiska uppgifter övertas av kontraktet, som bildar samfällighet.

KONTRAKTET

Församlingarna bildar samfällighet

Uppgifter: Alla personalkostnader Personaladinistration Pastoratsangelägenheter (prästgârdar, expeditioner, boställsförvaltning) Avkastningen av boställen tillförs resp. pastoratsförsamling

Fördelar: Flexibel personaldisposition. T.ex. där det finns en stor fritidsbefolkning, sjukhus, fängelse eller andra gemensama institutioner.

Mer än hälften av kostnaderna avlyfts förs/pastorat och det är ändå kostnader, som förs.i dag inte kan påverka (löner 0.dyl). Personaladministration är krånglig och svår att sköta för små enheter.

Kontraktets gränser kan behöva justeras och bör inte korsa kommungräns.

Biskop och domkapitel bör tillförsäkras inflytande vid föränd-

ringar i personalorganisationen.

En SV-cirkel i Bollnäs anför:

Kyrkan står i de flestas ögon för tradition och kontinuitet. De stora och ständiga förändringar som sker på de flesta områden i samhällsorganisation och samhällsliv ger kyrkan som bärare av kultur och tradition en väsentlig uppgift. Kyrkan uppfattas av många - också långt utanför kyrkans aktiva kretsar - mer eller mindre medvetet som en balanserande och stabiliserande samhällsfaktor. Måhända är detta mera betonat på landsbygd och i glesbygd där samhällsförändringar i övrigt ofta har en mera påtaglig och näraliggande inverkan på betingelserna för den kvarboende befolkningen.

Dessa förhållanden måste vara en utgångspunkt när det gäller att välja formerna för den framtida kyrkliga lokala organisationen och verksamheten. Enligt vår mening finns mot bakgrunden härav mycket starka skäl för att bibehålla den nuvarande församlingsstrukturen. Den är nödvändig bas för en fortlöpande och utvecklad kyrkoverksamhet. Det är lätt att geno omdanande struktuella förändringar förlora kyrkans hittillsvarande status som den främsta bäraren av tradition och kontinuitet.Därmed försvagas också möjligheten till en mâlinriktad

^,.

.s0u1984:7s

kyrklig verksamhet i framtiden.

En bestående församlingsstruktur kräver naturligtvis i många

avseenden utvecklade samverkansformer mellan de kyrkliga enheterna. I stora delar måste samverkan bygga på frivilliga grunder för att inte låsas fast i stelbenta, centraldirigerade och allmängiltiga modeller med i långa loppet ineffektivi-

tet och kostnadsfördyring som följd; Frivilliga uppläggningar

kan i regel i stor utsträckning anpassas till de speciella förutsättningar som lokalt föreligger och fonnerna kan snabbt korrigeras så snart förändrade förutsättningar inträder.

En ökad frivillig samverkan över kyrkans hela arbetsfält kommer naturligtvis bättre till sin rätt och har större effekt om den sthnuleras och byggs under genom lämpliga samhällsåtgärder. Ett konstruktivt idêskapande på området bör upprättas och ställas till församlingarnas förfogande.

Frivilliglinjen utesluter inte att de strukturmodeller som diskuteras i betänkandet här och var kan komma att väljas. Det finns sannolikt områden i landet där den ena eller andra modellen - liksom andra fonner eller mellanformer av modellerna - visar sig lämplig på grund av förutsättningarna och därför väljs. Det viktiga är att det ges utrymmen för valfrihet i samverkansformerna och därmed anpassningsmöjligheter till de lokala förutsättningarna.

En studiecirkel i Skedevi församling har synpunkter pâ förhållandet mellan landsbygd och tätort:

Vi har den uppfattningen att utredningen i sitt sökande efter en minsta gemensam nämnare har bortsett från den grundläggande skillnaden mellan storförsamlingarna i tätbygden och småförsamlingarna i glesbygden. Motsättningen stadsbygd/landsbygd har funnits alltsedan antiken, även om förbättrade kommunikationer - framför allt då radio minsoch TV - bidragit till att ka skillnaderna i levnadsbetingelser. Vissa människor föredrar att bo i storsamhällen och finner där trygghet, men många före-

sou 1984:775

drar och kommer att föredra glesbygden. Det är inget självändamâl att allt skall vara likartat. I och ingen naturlag det demokratiska begreppet ligger tvärtom individernas rätt att sitt liv. Den som väljer glesbygden har själva gestalta säkert inga stora krav på intensiv församlingsverksamhet.

En center-cirkel i Växjö sammanfattar sitt yttrande:

Kristen och närdemokrati hör i högsta grad samman. gemenskap Den folkkyrka vi vill utveckla och slå vakt om måste därtill bäras upp av idealitet och dänned vilja till uppoffringar. F Så sker redan nu i hundratals och åter hundratals församlingar runt om i vårt land, något som vi hoppas på att kyrkokommittên i högsta grad beaktar i sitt viktiga värv.

En i Torshälla församling skriver:

studiecirkel

nästan - och så I vår tid ifrågasättes allting förändringar kallad diskuteras mer än någonsin. Vi vara

utveckling måste

progressiva. Vad blir egentligen resultatet av alla projekt och utredningar?

Att gräsrötterna får ett ord med i laget är beaktansvärt.

Men till slut blir det politikerna som beslutar, skriver nya lagar och ser till att order fullföljs.

Kommunsammanslagningarna är ett typiskt exempel på hur opraktiskt och omänskligt förhållandet har blivit på många håll varför politikerna åter håller pâ att ändra och decentralisera. Men även detta är en halvmesyr och har endast fått en massproduktion av protokoll och pappersförsändelser till , De enskilda människorna har inte fått det bättre av följd. detta i vår borgerliga kommun.

Hammaröcenterns studiecirkel bestod av deltagare med gles- Därför kunde de jämföra församlingslivet i bygdsbakgrund. brukssamhället med ca 12 000 invånare med glesbygdsförsam-

.sou 1984:75

lingar:

De yttre förutsättningarna är goda, men tyvärr måste vi konstatera att församlingslivet i vår församling är svagt. Besöksfrekvensen vid gudstjänsterna är en av de lägsta i landet, offerviljan är låg, mycket få insatser från lekmän. Vi har ingen söndagsskola, ungdomsarbetet för ungdom över konfirmandåldern i ganska liten omfattning. På den positiva sidan vill vi notera flera barn-, ungdoms- och kyrkokörer samt en ganska omfattande barntimmeverksamhet.

Av deltagarna i cirkeln är ingen född i församlingen, flera av oss kommer från glesbygdsförsamlingar. Deras framtid inger oss bekymmer, om förslagen om samanslagningar enligt de tre modellerna komer att genomföras. I många små församlingar som vi känner till fungerar församlingslivet mycket fint. Det skulle det med säkerhet inte göra om prästtjänster och andra tjänster drogs in. Om samanslagningar av ekonomiska skäl å l skall måste detta göras ske på frivillig väg.

En SV-cirkel i Ekshärad anför:

Varje församling är unik. Det bör inte vara nödvändigt, att s.a.s. ha en och sama mall på alla pastorat. Problematiken vill vi betrakta nerifrån med utgångspunkt från kyrkans huvuduppgift, evangelisationen, och hur varje enskild församling ska klara den uppgiften och inte, som vi tycker man gör i Fif, där man ser det mesta uppifrån. Det riktiga tillvägagângs- 5 sättet i förändringsarbetet måste därför att starta med vara, att varje stiftsledning tar initiativ till att gå igenom å i stiften kontraktsvis, se efter vad som fungerar och vad de enskilda församlingarna behöver hjälp med. En möjlig, och som vi på det här stadiet ser det, utframkomlig väg är att vidga möjligheterna av olika fonner av samverkan i samfälligheter.

En SV-cirkel i Högsby menar, att om vi begränsar självbestämmanderätten för de egna församlingarna, små som stora, rycker

vi undan det som genom sekler varit den bärande kraften för folkkyrkans fortbestånd nämligen församlingsbornas gemensamma vakthållning sin och församling.

E

kring kyrka, präst

En SV-cirkel i Tranås menar, att en framkomlig väg vore att ge samtliga pastorat en begränsad tid, t.ex. 10 âr, att inm sig eller tillsammans med andra pastorat, genomföra bildandet av totala ekonomiska samfälligheter.

En ABF-cirkel i Håsjö församling inom Bräcke kommun har lokala erfarenheter att delge:

Bräcke kommun i Jämtlands län betraktas av många i vårt land som föredöme. Representanter för stat, landsting och kommuner besöker kommunen för att ta del av det refonnarbete som påbörjats för att föra besluten närmare människor.

Det som väckt störst uppmärksamhet är att Bräcke kommun är en av de första kommunerna i vårt land som fick en kommundelsnämnd.

Från 1984 är storkommunen också uppdelad i tre smâkommuner med en kommundelsnämnd i varje del av komunen.

Politikerna i komunen eftersträvar större engagemang från innevånarna - en större samhörighetskänsla mellan människor i kommunen.

Man tror också att de ekonomiska resurserna genom kommundelsnämnderna bättre skall kunna tillvaratas.

Misslyckande . . . . ..

Många komuner har upptäckt det vi i församlingarna länge haft på känn - att storkommunsrefonmen på många sätt var ett misslyckande.

Storkomunsreformen genanfördes för att verksamheten skulle

sou 1984:75

kunna effektiveras - bli billigare och ge bättre service åt innevånarna.

Tyvärr blev nu resultatet inte så. De små komunkontoren försvann, centralorten utvecklades på de mindre orternas bekostnad, politiker anställdes på heltid och de små byarna avfolkades.

Svenska kyrkan når ut . . . . ..

Det är på grund av dessa erfarenheter som Bräcke kommun och många andra kommuner återgår till det gamla och delar sig till mindre enheter, för att besluten skall komma nännare människor och därigenom ge större engagemang. Det är därför vi med stor oro tar del av utredningen Församlingen i framtiden.

Svenska kyrkan är unik i vårt samhälle, och når långt ner och ut i de breda folklagren med sin nuvarande modell.

- i I kyrkan kan vi verkligen tala om närdemokrati långt ut de djupa folkleden.

Vi är övertygade om att det skulle vara förödande för vår kyrka om vi gör samma misstag som kommunerna gjorde när man genomförde storkommunreformen.

Sockenkyrkomodellen där ekonomi, beslut och ansvar smälter saman till en enhet måste få fortleva enligt nuvarande former.

de skisserade av enligt modellerna, riskeçar at;-ersättas stora där intresset och engagemanget pastQrat$fu11mäktige4 A « minskar med avstånd och långa resor.

Vi är övertygande om att större pastorat ger ökat främlings-

skap och byråkrati.

VISSA DELFRÅGOR MED ANKNYTNING TILL STRUKTURFRÅGAN

I nära anknytning till frågan om utformningen av de kyrkliga kommunernas framtida struktur har även vissa delfrågor remissvar. Dessa delfrågor behandtagits upp i åtskilliga lar huvudsakligen områdena begravningsverksamheten, utjämningssystemet, kyrkobyggnaderna och samverkan på stifts- ” planet.

4.1 Begravningsverksamheten

Endast en mindre del av remissvaren behandlar uttryckligt frågor om begravningsverksamheten. Detta gäller i synnerhet det stora flertalet av alla de som är negativa till utredningens modeller. De som närmare utvecklar några tankar om den framtida begravningsverksamheten är sådana som i regel också mer eller mindre är positiva till utredningens tankar.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbunds styrelse tar inte slutlig ställning till alla diskussionshetänkandets förslag utan menar att församlingarna och pastoraten själva först bör ge sin mening hörd. Styrelsen står fast att kommitté bör utgå från ett fortsatt kyrkligt huvudmannaskap för begravningsverksamheten. Vidare menar styrelsen att problemet med hög utdebitering i de mindre församlingarna torde i övervägande antalet fall bero på att kostnaderna för kyrka och kyrkogård får slås ut på mindre antal

ett

skattebetalare än i en större församling. Ett effektivt sätt att bota ett sådant problem är att små församlingar bildar samfällighet med större församlingar där detta är möjligt och där den åsyftade effekten uppnås. Utredningens

17a

strukturmodell III torde i vissa fall uppnå detta. Styrelsen menar dock att denna strukturmodell får genomföras endast efter samtycke av det alldeles övervägande antalet församlingar i en sådan tilltänkt samfällighet. Styrelsen pekar b1.a. på beträffande modell I och II att fastighets-

förvaltningen av t.ex. en kyrka, kyrkogård och församlings-

hem kan utgöra ett tillräckligt förvaltningsunderlag. Samtidigt som en administrativ fördyring kan uppkoma om denna förvaltning flyttas till en högre strukturnivå”.

ORGAN PÅ RIKS- Vissa regionala kyrkliga instanser har särskilt berört be- OCH STIFTSNIVÅ gravningsfrågorna. Domkapitlet i Västerås är kritiskt till modellerna och tveksamt till samfällighetsbildningar. De på kyrkans område genomförda samfällighetsbildningarna avseende administration och skötsel av kyrkobyggnader och begravningsplatser har i många fall inneburit, att de små församlingarna känner sig âsidosatta. Trots att de i allmänhet är representerade i samfälligheternas politiskt sammansatta styrelser, har de ofta svårigheter att få gehör för sina önskemål, främst av ekonomiska skäl. Som exempel från Västerås stift kan nämnas den skarpa kritik, som genom skrivelser, tidningsartiklar, uppvaktningar och överklaganden från ett flertal församlingar riktats mot centralt fattade beslut i kyrkliga samfälligheter.

De rationella skötselmetoder till exempel, som tillämpas på de centrala begravningsplatserna, med breda, asfalterade gångar och vägar går i de flesta fall inte att anpassa till de små landsortskyrkogârdarna med trånga stigluckor och smala grusgångar. Även här uppstår problem, när ansvaret - större desto svåligger på en central förvaltning ju rare.

Domkapitlet i Strängnäs menar att samfällighetsbildningar torde bli -

erforderliga om man bildar pastorat på 3 000

3 500 personer då i sådant fall skattekraften ej påverkas i någon högre grad. Särskilt tunga poster som förvaltningen av kyrkor och begravningsplatser torde i framtiden tvinga

fram samfälligheter. Initiativet till bildande av sådana

samfälligheter bör i första hand ligga på vederbörande för-

samlingar och pastorat. Utvecklingen torde gå i riktning mot att de ekonomiska realiteterna tvingar fram samfällighetsbildningar i ökad utsträckning. Domkapitlet är ej främmande för att man genom stimulansbidrag - t.ex. ett utjämningsbidrag under viss tid - kunde uderlätta samfällighetsbildningen. Härvidlag torde det vara viktigt att nya samfälligheter kommer till stånd inom ramen för den borgerliga kommunen. Dock bör uppmärksammas att en samhällighet ej behöver utgöra ett geografiskt sammanhängande omrâde. Domkapitlet är medvetet om att möjligheten att på frivillig basis bilda samfälligheter hittills har utnyttjats i ganska liten omfattning. Skulle under en försöksperiod - med fakultativ lagstiftning och stimulansbidrag - denna trend hålla i sig torde en obligatorisk lagstiftning bli nödvändig för att tillskapa tillräckligt starka ekonomiska enheter.

Karlstads domkapitel säger att det är helt klart att de små församlingarna i längden inte orkar med utgifterna för bl.a. kyrkogårdsutvidgningar men att det i de små församlingarna finns en offervillighet när de får besluta i egna ärenden och att domkapitlet vill fästa kommitténs uppmärksamhet på denna dolda förmåga.

Domkapitlet i Visby och stiftsnämnden i Visby pekar på den nyligen inrättade Gotlandssamfälligheten, vilken kan utgöra underlagför den vidare diskussionen om gemensamma arbetsformer för stiftet. Dock måste samfälligheten först stabiliseras och finna sina arbetsformer innan en utvidgning av dess kmpetensområde kan komma till stånd. Man hänvisar till en bilaga där exempel ges på tunga kostnader, som skulle kunna överföras. Om begravningsverksamheten sägs i bilagan bl.a. följande.

- I första hand uppgifter knutna till församlingarnas kyrkogårdsförvaltning, t.eX. vård och underhåll av hägnader, murar och byggnader, omläggningar av gravkvarter, utvidg-

ningar och nyanläggningar av begravningsplatser.

Kvar på församlingarna skulle ligga det löpande underhållet och vården av kyrkogården, gravöppningar och igenläggningar, gravunderhåll (mot särskild ersättning eller helt fritt), snöröjning och sandning av gångar etc.

På detta sätt skulle tunga kostnader avlyftas församlingarna men ansvaret för begravningsväsendet och den löpande vården av kyrkogárdarna ligger kvar pâ församlingarna (samma princip som betr. kyrkorna).

Stiftsnämnden i Göteborg ansluter sig till modell I om gränsen 5 000 invånare slopas. Stiftsnämnden anför:

Det mest positiva i den modellen är att församlingarna får leva kvar med en viss utdebiteringsrätt och med ansvar för gudstjänst- och församlingsliv. Att pastoratet för övrigt bildar en partiell samfällighet, som tar hand om det ekonomiska ansvaret för de anställda, kyrkogårdar och fastigheter borde vara en god och för alla acceptabel lösning.

Svenska kyrkans fria synod i Linköpings stift och kyrklig förnyelse i Linköpings stift tar avstånd från komittêns modeller men menar att det finns tunga ekonomiska angelägenheter som med fördel kan läggas utanför församlingen. Dit hör begravningsväsendet och folkbokföringen.

Vissa centrala organisationer och föreningar har även berört begravningsfrågorna. Av naturliga skäl har sålunda Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund mest utförligt utvecklat dessa frågor.Sammanfattningsvis konstaterar förbundet att nuvarande strukturorganisation inom begravningsverksamheten inte är tidsenlig med utgångspunkt från de olika krav som kan ställas upp b1.a. beträffande övergripande planering, rationell drift och en god service. De förekommande totala ekono-

miska samfälligheter, som nu driver begravningsverksamheten

för hela kommuner, bör utgöra kärnorna vid en omstrukturering.

sou 1984:75

I förekomande fall kan partiella samfälligheter vara ett bra alternativ för vissa förvaltningsorganisationer.

Ur planerings- och driftssynpunkt bör ansvaret för verksamheten anförtros en särskild kyrkokomunal nämnd - kyrkogârdsnämnden - som skall vara politiskt ansvarig för den övergripande planeringen av mark, byggnader, service, taxepolitik och utbyggnader samt driva verksamheten i övrigt. De lagändringar som är nödvändiga bör komma till stånd snarast möjligt i syfte att underlätta bl.a. bildandet av partiella

g

samfälligheter tillsammans med nu existerande totala samfälligheter. Krematorier och särskilda anläggningar för vissa invandrare bör utan hinder kunna organiseras för hela regioner.

l

Med utgångspunkt från det anförda ber förbundet härmed få föreslå följande förändringar: ! 1. EEE pegravningsverksamheten får en heltäckande organisation för varje komun, 2. att verksamheten ledes av en kyrkokommunal nämnd benämnd x kyrkogårdsnämnden, 3. att kyrkogârdsnämnden får det samlade ansvaret för hela verksamheten, 4. att organisationsstrukturen skall vara grundad på en total, partiell eller blandad ekonomisk samfällighet, .“ 5. att sådana förändringar skall vidtas i gällande författningar att det blir möjligt att inrätta partiella samfälligheter parallellt vari även kan ingå mindre totala ekonomiska samfälligheter, g L 6. att en organiserad remissordning skall tillämpas med berörd församling från den centrala kyrkogârdsnämnden i alla viktiga frågor t.ex. ombyggnader, utvidgningar, anläggningar, bestämelser om gravvårdar och liknande, 7. att sådana förändringar vidtas i gällande författningar att möjligheterna för ett överförande av kyrkogårdsförvaltningen till den borgerliga kommunen ytterligare förbättras i kommuner, där en sådan lösning anses ändamålsenlig,

i

182 L

8. att vissa anläggningar, t.ex. särskilda begravningsplatser för invandrare, krematorieanläggningar m.m., skall kunna drivas som regionala organisationer 9. samt att en utredning tillsättes i syfte att ordna kyrkogårdsfrågorna för främmande religioner och trossamfund.

Även Sveriges Kyrkokamerala förening, menar att begravningsväsendet i ökad utsträckning kräver samfällighetsbildningar för att klara framtida investeringar. Det är inte ekonomiskt försvarbart att bygga ut småkyrkogårdar i för stor utsträckning. För att tillgodose olika minoriteters intressen krävs i framtiden särskilda investeringar. Dessa kan endast tillgodoses geno regionala lösningar. Partiella samfälligheter eller kommunalförbund är här en utväg .

Sveriges Kqnnualtjänstemannaförbund anser att de nya kyrkliga kommunerna bör omfatta samma område som nuvarande borkommuner. Härigenom uppnås bärkraftiga ekonomiska engerliga heter. Skattesatsen blir lika i kommuner och förutsättningar för en likvärdig service i kyrkligt avseende skapas liksom i avseende på begravningsverksamheten och folkbokföringen .

FURSAMLINGAR M.FL . Även i remissvaren från vissa av de kyrkliga kommunerna har KXRKLIGA WNMIBER framförts synpunkter på den framtida begravningsverksamheten.

Fagerhults kyrkoråd vill inte ha någon annan ändring av beg-

ravningsverksmheten än att ett clearingssystem bör införas.

Ölands anför: Församlingarna bibehâlles vid församlingar sin nuvarande ställning som kyrkans lokala arbetsområden. Församlingen ges fortsatt lagligt ansvar för sin pastoralvård och behåller härför sin utdebiteringsrätt. För vissa gemensamma församlings- och pastoratsuppgifter som exempelvis förvaltningen av kyrkobyggnader och begravningsväsende kan bildas samfälligheter i syfte att utjämna den kyrkliga utdebiteringen. Härför fordras dock ytterligare grundliga lokala utredningar.

Åtskilliga kyrkliga kommuner, som inte anser sig kunna ställa sig bakom modellerna som obligatorium utan endast om dessa sker i frivillighetens form, delar dock kmmittêns tankar att samfällighetsbildningar kan innebära ekonomiska fördelar. Sålunda menar Bjurums, Norra Kedums, Gåsinge-Dillnäs, Helsing-

borgs-Kvistoftas församlingar och Norra Kyrketorps pastorat

att frivilliga partiella samfälligheter bör bildas inom pastoratet för att bl.a. svara för begravningsverksamheten. Haurida, Algutstorps, Lommaryds och Grödinge församlingar samt Gamleby och Helsingborgs kyrkliga samfälligheter vill gå ett steg längre och menar att möjlighet bör ges för pastorat och totala samfälligheter att bilda frivilliga partiella samfälligheter för bl.a. begravningsverksamheten. Kristdala församling är inne på liknande tankar och förordar att personalkostnader och personaladministration liksm nuvarande ekonomiska pastoratsangelägenheter överförs till kontraktssamfälligheter.

Enköpings kyrkliga samfällighets kyrkonämmd menar att om modell I genomförs bör församlingarna genom sina kyrkorâd ha ett avgörande inflytande över kyrka och kyrkogård.

Kyrkorådet i Kumla församling, som inte avvisar modell I, anför bl.:

- Det måste vara praktiskt och realistiskt att samma församlingskyrkoråd skall ansvara för Kyrka/kyr-

förvaltningsmässigt

kogård och den verksamhet som skall bedrivas inom församlingen. 3 Att två ansvarsområden skilja på dessa kan skapa konfliktrisl › K ker mellan olika intressesfärer inom den totala kyrkliga verksamheten.

Rödöns församling ansluter sig inte helt till modellerna men anför bl.a.:

agg samfällighet av partiell natur skall vara obligatorisk.

Sådan samfällighet skall inom pastoratet svara för nuvarande pastoratsuppgifter samt för all personal jämte kyrkogårdar,

184 ., _

församlingshem och ev. andra fastigheter som församlingen äger, dock inte sockenkyrkan.

Bankeryds församling anför bl.a.

Föreslagna modeller är en fonn av entypsorganisation med få möjligheter till lokal anpassning. Kyrkorådet förordar därför en organisation, där förutsättningarna för bildande av kyrkliga samfälligheter underlättas. Dessa bör med fördel även kunna utfonmas som partiella samfälligheter för t.ex. begravningsväsende, administrativ service m.m.

Båstads församling, anför:

En ytterligare möjlighet är att samverkan eller någon form av samfällighet skulle kunna bildas eller åläggas pastgraten ingm_çn_kgmgn beträffande folkbokföringen (om inte denna rent av överförs till den borgerliga komunens försäkringskassor

eller motsvarande), maskinanskaffningar till kyrkggêrdarna

(gravgrävningsmaskiner o.motsvarande), drift av krematorier, frisáéâlszzkwzârlsââuüsçz;_§i91s139§15xI15§_9:§-

Saxtorps och Annlövs församlingar anför:

Av de i betänkandet framtagna strukturmodellerna är modell I att förorda. Som motivering härför kan framföras att de kostnader som enligt vår erfarenhet har störst tendens att öka är: l. kyrkofastigheternas (kyrkor och församlingshem) driftskostnader för uppvärmning och vaktmästaretillsyn. 2. kyrkogårdsunderhållet och dess personalkostnader.

Att få dessa tyngre utgiftsgrupper överförda till pastorats-

kostnaderna innebär väsentlig utjämning mellan de olika en

församlingarna i ett flerförsamlingspastorat.

Alfta och Piteå församlingar är inne på att bl.a. partiella samfälligheter för begravningsväsendet bör göras obligatoriska. Karlstads dokyrkoförsamlings, Norrstads församlings och Östra

x

församlingars kyrkliga samfällighet utesluter inte Fågelviks heller ett sådant obligatorium. Även Voxtorps församling framför liknande tankar men menar att en sådan partiell samfällig-

het bör omfatta hela den borgerliga kommunen. Q

Eleonora tillstyrker en modifierad modell I Hedvig församling och anför betr. begravningsverksamheten följande:

Kyrkorâdet i princip att detta i regel helt över-

tillstyrker

föres till pastorat/samfällighet resp. borgerlig kommun.

Undantagsvis skall givetvis mindre kyrkogårdar som omger församlingskyrkorna, fortsättningsvis kunna vårdas av vederbörande församling. Det bör ankomma på församlingen att besluta om samarbete med pastorat/samfällighet resp. kommun i denna fråga.

Begravningsväsendet är i de större orterna i många/flertalet fall överlåtet till de borgerliga kommunerna.

En ytterligare utveckling i denna riktning tillstyrkes. Angeär dock att ett system för ett väl fungerande samarbete läget skapas, som på allt sätt underlättar församlingarnas och prästerskapets tillgång till begravningsplatserna.

Mindre kyrkogårdar, invid församlingskyrkorna, skall givetvis

fortsättningsvis underhållas och vårdas av vederbörande församling.

Större kostnader för vården av dessa bör i de

L kyrkogårdar

mindre bestridas anslag från

L församlingarna genom särskilda

pastorat/samfällighet. Härmed avses exempelvis engångskostnader för vård av kulturhistoriska gravar, kostsamma inhägnader och dylikt.

Det skall ankomma på resp. församling att besluta om ev. smarbete med pastorat/samfällighet eller borgerlig komun i dessa frågor.

Sillhövda församling anför bl.a.:

”Vi anser det viktigt, att begravningsväsendet på landet inte tas om hand av stora samfälligheter. Risken är då stor, att kyrkogårdarna i de små församlingarna i samfällighetens utkant inte blir utvidgade vid behov, utan att verksamheten i stället centraliseras efter hand, med långa och besvärliga avstånd för de avlidnas efterlevande som följd. Däremot kan partiella samfälligheter bildas för sjukhuskyrka, andlig vård vid fredsförband, krematorier och administrativ och ev. teknisk service till församlingarna.”

Askersunds och Malmö kyrkliga samfälligheter, uttalar sig för att samfälligheten för begravningsväsendet ev. skall vara obligatoriska och omfatta hela den borgerliga komunen.

Ystads församling önskar en partiell samfällighet för bl.a. drift av krematoriet. Denna bör omfatta hela den borgerliga kommunen.

Norrköpings kyrkliga samfällighet framhåller att relativt stora ekonomiska, personella, maskinella och rationella fördelar totalt sett kan vinnas om begravningsverksamheten samordnas för samtliga församlingar inom kommunen. Detta förutsätts b1.a. den kyrkliga beredskapslagstiftningeh”.

Stockholms församlingsdelegerade går inte in på begravningsverksamheten eftersom denna sorterar under ett väl fungerande primärkommunalt huvudmannaskap. Man pekar på att kostnaden härför motsvarar en utdebitering på ll öre per skattekrona.

Sgånga församling förordar ett kommunaliserat begravnings-

väsende.

Tyresö församling förordar i likhet med flertalet andra kyrkliga kommuner ett fortsatt kyrkokomunalt begravningsväsende. Församlingen pekar dock på att bättre samarbete med de borger-

kommunerna behövs för att mera långsiktigt tillgodose beliga hovet av mark för begravningsändamål.

Falu samfällighet pekar bl.a. på vikten av bestämmelkyrkliga av kyrkogårdar inte kommer att luckras upp ser om nedläggning i framtiden.

Augerums, Lösens och Flymens församlingars kyrkliga samfälligi I anför bl.a.: hgt

Genom civilrättsliga avtal kan församlingar träffa överenskommelser om t.ex. mark för gravsättningar eller samverkan för utnyttjande av större investeringar.

I

Sådana avtal har träffats för utnyttjande av större begrav-

i

ningsplats inom annan förvaltning samt för grävning av gravar ; med maskin. E

Bollerup, Tosterup, Övraby och Östra Ingelstads församlingar och Stora Stora Herrestad, Öja och Borrie försam- Köpinge, menar att begravningsväsendet inte längre lingars pastorat är en församlingsangelägenhet. De förstnämnda församlingarna anför därvid bl.a. följande.

är inte längre bara en församlingsange-

Begravningsväsendet

I många fall utnyttjar anförvanter till äldre förlägenhet. att bli begravda i sin forna hemförsamlingsbor möjligheten De små församlingarna är tvungna att hålla mark, samling. till personal till förskötsel, utrustning begravningar, fogande till en större begravningsplats än som egentligen skulle vara eftersom stadsförsamlingarna avlastas nödvändigt, dessa arbetsuppgifter. Från att ha varit en ren församlingshar begravningsväsendet blivit en statlig, komangelägenhet munal eller annan samfundsangelägenhet. Därför bör kostnaden för denna verksamhet även bekostas av stat eller kommun och Om församlingarna och då lämpligen genom utjämningsfonderna. får ökade medel för de utgifter som kulturminnespastoraten och begravningsväsende erfordrar, då har vård, turistnäring

H88

även de små församlingarna möjlighet att verka, till allas glädje, utan att den enskilde församlingsbon skall tyngas av alltför stor skattebörda. Även den utjämning som sker i dag mellan församlingarna skall fortsätta, men naturligtvis justeras efter nya beräkningsgrunder.”

POLITISKA Av de politiska partiernas svar framgår bl.a. följande. ORGANISATIONER §D§ är kritisk till utredningens modeller och kan inte ansluta sig till någon av dessa. Beträffande modell I anför KDS bl.a.: Modell I banar likväl som någon annan av de föreslagna modellerna väg för att kyrkorna, tvångsvis, efter beslut av den övre hierarkien, läggs ner och att kyrkogårdarna upphör och ersätts av en centraliserad i tätbegravningsplats orten, och detta även om församlingarna redan har ekonomisk bärkraft för egen kyrka och kyrkogård eller är beredda att pâtaga sig ytterligare utgifter härför.

Även Äkerlänna centerkvinnor är kritiska. De förordar dock modell I men anför betr. begravningsväsendet följande. Det är viktigt att det behålles på det lokalplanet. Det är alldeles för väsentligt för människor, att när de drabbas av ett dödsfall, att de praktiska detaljerna sköts av människor som känner de lokala förhållandena. Det får inte bli någon kyrklig variant typ gatukontoret åker ut och gräver en grop.

Lunds centeravdelning och centerkvinnor vill att totala samfälligheter bör ges möjlighet att ingå i större partiella samfälligheter. Wbjligheten bör finnas-stimuleras- som ett komplement till det frivilliga samgående, som ovan förordas, i de fall det är önskvärt med större för vissa underlag angelägenheter, t.ex. begravningsväsendet och kyrkobyggnaderna. Den socialdemokratiska kyrkogruppen i Sundbyberg förordar modell III men säger bl.a. följande. När det folkbokgäller föring och begravningsväsendet anser vi att nuvarande ordning med församlingen som huvudman bör bestå även framdeles. De utredningar som verkställts har inte övertygande lyckats få fram skäl till auwn ordning. Detta vare av rationella sig eller andra grunder.

Socialdemokratiska kyrkofullmäktigegrpppen i Huddinge kyrksamfällighet kan tänka sig att dela Huddinge församling liga (52 000 inv.) i tre församlingar men behåller samfälligheten för bl.a. kyrkogårdsväsendet, byggnader och personal.

Centerns kyrkopolitiska grupp i Genarp-Ljungby-Gärdelöv anför bl.a.: Vi ser det som naturligt att man inom vissa områden kan göra partiella obligatoriska samfällighetsbildningar. Som

exempel på en sådan partiell samfällighet är begravningsverk-

samheten och folkbokföringen. Denna samfällighet skulle kunna omfatta nuvarande borgerliga kommunen -

Folkpartiets kristet sociala råd tar modellerna som utgångs- . punkt för en diskussion om framtida flexibel organisation och säger bl.a. I fråga om begravningsväsendet förordar vi med nonnalt - 1 således samfälligheter primärkommunen som geografisk bas. Därvid bör givetvis eftersträvas att den lokala kyrkans kyrkogård vårdas, och bevaras som begravningsplatser. Nya begravningsplatser kan anläggas där kommunikationsmöjlig-

i

heter för besökande anhöriga och andra rationella skäl avgör

I lokaliseringen. I glesbygd bör en flexibel tjänsteorganisa-

tion medverka till att kyrkogårdsuppgifter kan förenas med andra arbeten.

När det gäller samverkan om kremationsanläggningar måste större enheter än kommunbaserade rekommenderas. Även här avgör naturligtvis lokala frågor som avstånd och begravningstraditioner.

Vissa studiecirklar och samtalsgrupper har särskilt berört begravningsfrågorna.

En studiecirkel i Hjulsjö menar att Hjulsjö församlings eko- STUDIECIRKLAR . . . . . .. . OCH ENSKILDA nomi stabiliserats sedan denna (600 inv.) bildat samfallighet med Hällefors församling (9 000 inv.) Den största utgiftsposten var tidigare begravningsverksamheten. En samtalsgrupp i Sölvesborgs församling vill inte ha någon annan förändring än att de tre pastoraten i kommunen kan bilda en partiell

190 sou 193405

samfällighet för fastighetsförvaltning, kyrkogârdsrörelse och folkbokföring. Ett gemensamt ekonomikontor för budgetarbete och löner kan vidare inrättas.

Vuxenskolans studiegrupp i Ekshärad och en studiecirkel i Boda församling vill att förändringar skall ske genom samfällighetsbildningar och att kostnaderna för begravningsverksamheten skall utjämnas genm dessa.

En studiegrupp inom Södra Åsums, Ilstorp och Bjästa pastorats önskar en mera utbyggd utjämning och en rationali-

kyrkoråd

sering av förvaltningen, kyrkobokföringen och begravningsväsendet. Möjligheten att utnyttja datateknik bör utredas.

En studiecirkel i Lebro, Gnesta menar att församlingen bör behålla sina nuvarande uppgifter såsom församlingsverksamhet, kyrka och församlingshem samt kyrkogård medan pastoratet svarar för alla personalkostnader inklusive personaladministrationen.

En studiecirkel i Härnösand framför liknande tankar men vill lägga alla personalkostnader och all personaladministration samt pastoratets nuvarande ekonomiska uppgifter på nybildade kontraktssamfälligheter.

I

sou 1934:75

“ 4.2 Utjämningssystemet ORGAN PÅ RIKS- OCH STIFTSNIVÅ I åtskilliga av remissvaren har särskilt behandlats frågor om utjämningssystemet. Av de statliga centrala verken kan nämnas kammarkollegiet, som bl.a. anför: Enligt kollegiets mening behövs en djupare analys av de kyrkliga kommunernas kostnader för att strukturfrågan skall kunna I bedömas. En sådan utredning bör ta sin utgångspunkt i de upp-

I gifter som kyrkliga kommuner är ålagda i olika författningar.

Även sådana merkostnader bör beaktas som kan föranledas av exempelvis pâbjudna eller beräknade hänsynstaganden till naturvård och kultunninnesvård av typ 14 § lagen om

(1970:939)

förvaltning av kyrklig jord. Med en sådan kostnadsutredning som grund skulle det kanske vara möjligt att konstruera ett _ utjämningssystem som anknyter till en schabloniserad lönekost-

L

nad i relation till den egna skattekraften jämförd med medel-

t

skattekraften i riket. Det nuvarande särskilda utjämningsbidraget till alla pastorat i förhållande till antalet prästtjänster skulle då kunna avvecklas.

Under den korta tid som utjämningssystemet har tillämpats kan

det inte anses ha haft någon inverkan på strukturfrågan. Kollegiet har tagit del av ett diskussionsunderlag som kyrkoöverlämnat till för dess fort- › fondens styrelse kyrkokommittên satta arbete. Därav framgår bl.a. att systemet innuburit möjligheter för ett stort antal kyrkliga kommuner att sänka sin utdebitering men att detta ändå uraktlâtits i flertalet fall. Skatten sänktes i ett fåtal fall men höjdes i många. En sådan utveckling är emellertid knappast ägnad att förvåna. Ett skat- 1 teutjämningssystem torde av psykologiska och politiska skäl alltid vara att höja den totala och därmed den genom- . ägnat snittliga utdebiteringen.

De stora befolkningsmässiga och ekonomiska skillnaderna mellan landets olika regioner torde innebära att strukturförändringar på lokalplanet är av närmast marginell betydelse för \ utjämmingssystemet som en helhet. Lokala utdebiteringsskillnader kan sålunda elimineras, men behovet av utjämning i stort

/

192”

kommer att i huvudsak stå kvar. Tabell 6 på s. 128 - 129 i betänkandet visar att det av rikets tretton stift är sex som står på minus i förhållande till-kyrkofonden. Det största överskottet levereras från kyrkokommunerna i Stockholms stift.

Vissa regionala kyrkliga instanser har särskilt berört frågor rörande utjämningen. Ärkestiftets stiftsråd tar inte direkt ställning men anför: I den för hela strukturproblemet viktiga frågan om de små församlingarnas ställning har inom stiftsrådet å ena sidan hävdats att dessas fortsatta status som egna kyrkliga kommuner är betydelsefull, å andra sidan framhållits att de förslag

till omfördelning av de växande kostnaderna som diskuterats,

ökad samfällighetsbildning och höjd skattekraftsgaranti, inte berör den grundläggande frågan om en reell begränsning av kostnaderna. En sådan avses ju av Kyrkofondsutredningen när den skriver att vid ökade krav på solidaritet från de stora och bärkraftiga enheterna rationaliseringar inom organisationen kan ses som en motsvarande åtgärd av solidaritet från de mindre enheternas sida, SOU 1981:88 s. 61. I dessa frågor har stiftsrådet inte kommit till något bestämt ställningstagande.

Domkapitlet i Skara pekar på utjämningssystemets betydelse och anför b1.a.:

Skillnaden mellan rika och fattiga församlingar torde inte i och för sig uppfattas som orimlig, eftersom ett procenmuellt sett större antal församlingsmedlemar nås av kyrkan i den lilla och därmed ofta fattiga församlingen. Pâ grund av närheten till kyrkans verksamhet i en sådan församling är dess motstånd mot skattehöjningar mindre än i större församlingar. Men utan det nuvarande utjämningssystemet skulle många sådana församlingar få en omöjligt hög skattesats. Frågan om smärtgränsen för utdebitering är nådd måste enligt domkapitlet i stort sett därför besvaras jakande, men man får inte bortse från relationen till den borgerliga komunens skattesats.

.

Stockholms domkapitel och stiftsrådet i Stockholms stift hyser förståelse för att Stockholms stift, som för närvarande t bidrar med ca 90 miljoner kr. genom kyrkofonden, även i fortsättningen visar solidaritet med ekonomiskt mindre bärkraftiga pastorat i riket. Detta särskilt som den genomsnittliga utde- & biteringen för Stockholms del är relativt låg i förhållande , till riksgenomsnittet. Det får då hållas i minne att denna

5 relativt låga genomsnittliga utdebitering även sammanhänger

L med att sitftet har stora ekonomiska enheter. Elva av 19 kom-

muner sammanfaller med församlingar eller

E

kyrkliga samfälligheter- Utifrån det sagda kan det inte rhnligen försvaras att

i

* åtskilliga kyrkokomuner i landet inte söker samma väg utan

3 på andras bekostnad behåller föråldrade och oekonomiska struk-

L turer. Domkapitlet och stiftsrådet pâyrkar alltså reformer som eliminerar sådana förhållanden som får anses

R

oacceptabla. 4 Domkagitlet i Strängnäs vill stimulera samfällighetsbildningar och förklarar sig inte vara främmande för att man genom t.ex. ett utjämningsbidrag under viss tid kunde uderlätta samfällighetsbildningar. Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby pekar på att en samhällighet bildad av fattiga församlingar blir en fattig samfällighet. Varje möjlighet att genom utjämningssystemet eller på annat sätt ekonomiskt gynna samfällighetsbildningar i glesbygd bör därför utnyttjas-

Strängnäs

stiftsnämnd anför å sin sida bl.a.:

Stiftsnämmden får först konstatera att de nya avkastningskraven redan börjat ge utslag i en ökad benägenhet hos pastoraten att vilja sälja kyrkliga fastigheter. Uppsatta lönsamhetskriterier går ej att följa och ett ökat utbud av fastigheter blir en konsekvens härav. Detta leder till ett prisfall på ecklesiastika fastigheter och en uttumning av kyrkans realkapital. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att sturkturrefonnen får en reell förankring bland pastoraten. Stiftsnämnden menar att detta är möjligt om man underlättar för de små pastoraten - 3 500 invånare - att bilda samfälligheter inom

det geografiska område, som utgör en borgerlig kommum men utan

krav på att pastoraten ovillkorligen skall gränsa intill varandra. Om man därvid kunde ge en sådan samfällighet ett stimulansbidrag - ett extra utjämningsbidrag under de fem första åren e.d. - kanske ökade samfällighetsbildningar skulle komma till stånd i den utsträckning som är erf0rderlig.Stiftsnämnden vill dessutom påpeka att en centraliserad förvaltning torde medföra ökade möjligheter att höja lönsamheten på boställsjorden.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anför bl.a. följande:

Eftersom strukturmodell III inte kan anses genomförbar i hela landet måste den inomkyrkliga utjämningen även i fortsättningen ske över kyrkofonden. Såsom tidigare anförts har förbundsstyrelsen förutsatt att den särskilda kostnadsfaktorn inrättad prästtjänst bortfaller vid en pastoratsreglering. Annan eller andra kostnadsfaktorer måste därför konstrueras. Förbundsstyrelsen förordar att kostnadsfaktorn kyrka eller annan gudstjänstlokal särskilt utreds (SOU 1981:88 s. 66). Samtidigt vill emellertid förbundsstyrelsen framhålla att en förändring av kostnadsfaktorerna inte får medföra att utdebiteringen till kyrkofonden av denna anledning behöver höjas. Alternativet bör i sådant fall i stället vara att den garanterade skattekraften sänkes.

YTTRANDEN FRÅN Frågor rörande utjämningssystemet har även berörts i åtskilli- RURSAMLINGAR Därvid kan i stort ga av de kyrkliga kommunernas remissvar. M.FL. KYRKLIGA tvâ Mindre - som i all- Kfhhlüüä huvudlinjer urskiljas. kyrkokommuner mänhet inte önskar någon mera långtgående förändring av dagens struktur - sätter sitt hopp till att nuvarande utjämningssystem skall utvecklas ytterligare så att ytterligare bidrag kommer de mindre kyrkokommunerna till del. Större enheter - san redan i dag betalar en hög allmän kyrkoavgift - menar att smärtgränsen är nådd och att då de mindre kyrkokommunerna inte kan räkna med högre bidrag via kyrkofonden bör dessa i stället söka skapa större enheter med mindre ekonomisk sårbarhet.

SIJ 1984:75

Sålunda anser t.ex.Regnaförsam1ings kyrkorâd, Frustua-Kattnäs församlings kyrkoråd, Jonsbergs församlings kyrkorâd, Tengene församlings kyrkoråd och Fagerhults församlings kyrkoråd att nuvarande utjämningssystem via kyrkofonden bör bestå.

Även Hedvig Eleonora församling i Stockholm talar för ett utjämmingssystem såsom det nuvarande.

Burträsks-Kalvträsks församlingars kyrkliga samfällighet framför liknande tankar och säger:

För att alla i Sverige ska få tillgång till Svenska kyrkans | § förkunnelse och tjänster krävs ett utjämningssystem via kyr- V kofonden grundat på solidaritet.

i Bunge pastorat anför bl.a.:

Det kan emellertid tas för givet, att utjämningssystemet kommer att förbli av stor betydelse för ekonomin i de gotländska pastoraten. Den gräns på 5 000 invånare, som anges som ett minimum för en bärkraftig enhet, kan som tidigare anförts svårligen tillämpas på Gotland. Därför behövs ett generöst och effektivt utjämningssystem, för att skapa praktiskt hanterbara pastorat samt möjliggöra förekomsten av ett arbetslag med tre tjänster. s V

Djurö och Nämndö församlingar och Djurö och Nämndö pastorat anför:

Det nya utjämningssystemet bör behållas. Utjämningssystemets kostnader måste anses vara något ganska marginellt för ekonomin i en stor och bärkraftig enhet. Man bör här titta på riket som helhet. Hur stora enheter man än skapar, t.ex. i Västergötland och pâ Gotland kan den sammantagna ekonomin ändå ha stora svårigheter. Solidariteten mellan församlingar och regioner med hög respektive låg skattekraft borde vara något väsentligt för en kristen kyrka. Varför de rika församlingarna A - S med de låga skattesatserna gärna knorrar över höga skattesat-

ser och Tsmärtgränser är obegripligt. Det är ju inte de som i närheten av de s.k. smärtgränserna .

Fole och Bäls församlingar anför bl.a. följande:

För de små församlingarna på Gotland är det nuvarande utjämningssystemet av stor betydelse. Vi tror att detta system är bättre än att slå saman små församlingar till alltför stora pastorat. Vi tror också att storstadsbor gärna betalar över skattsedeln för att det skall finnas en fungerande kyrka på landet. Pâ Gotland finns bara en tätort (Visby) som skulle kunna påverka det ekonomiska förhållande i nämnvärd grad. Genom den för Visby stift nyligen bildade ekonomiska samfällighet för kyrkobyggnaderna, har ett viktigt ekonomiskt bekymmer lastats av de små församlingarna. De övriga går att lösa inom ramen för pastoraten som frivilliga samfälligheter.

Träne och Djurröds församlingar menar att man i dag har ett på för mellan och eko-

solidaritet byggt system utjämning svagare

nomiskt starkare församlingar. Systemet är bra när det fungerar som nu utan att inkräkta på de svagare församlingarnas Ett motsatt förhållande där stödet självbestämmanderätt. hjälpen - vore förenad med direktiv skulle inte fungera.

Enköpings kyrkliga samfällighet anför:

Vi motsätter oss bestämt att skatteutjämmingen mellan församlingar bortfaller, särskilt som vi förutsätter att församlingen i fortsättningen skall ansvara för församlingskyrkans underhåll samt för vissa tjänster.

Sillhövda församling anför bl.a.:

Vi vill också påpeka, att det ur rättvisesynpunkt knappast är tillfredsställande att föra över ekonomiska bördor från storstädernas rika församlingar, som ligger granne med andra rika församlingar, till de mindre tätorternas församlingar (t.ex. Kristianstad, Kalmar), som skulle få ta

Karlskrona,

hand om fattiga grannar. Kyrkofondens utjämnande funktion får inte urholkas.

Rätans församling vill ha en ökad utjämning och anför:

Beskattningsrätten skall enligt vår mening behållas i nuva- V rande fonn både på församlingsplanet- och pastoratsplanet. De ekonomiska problemen bör lösas via bidrag från kyrkofonden, där de rika församlingarna och pastoraten i ännu högre grad än nu delar ansvaret med de mindre och svagare enheterna genom en successiv skatteutjämning.

Timmele församling! Teda församling, Nye och Skirö församlingar, Saxtorps och Annelövs församlingar, Dala församling och Önnarps

församling pläderar också för en ökad utjämning via kyrkfonden.

Sängö församling säger: Dessutom bör kyrkofonden kunna fungera sm utjämning mellan rika och fattiga församlingar och pastorat, icke blott vad beträffar löner till präster och kyrkomusiker utan också vid andra utjämningsproblem. Vanlig mänsklig kristen solidaritet och grundprinciperna i vårt demokratiska statsskick talar för detta.

Säfsnäs församling anför följande.

Ett av de större problemen som vi ser det är i dag ekonomin. Där borde en mera ekonomisk utjämning till, möjligheterna till samfälligheter av ekonomisk utjämning måste undersökas ordentligt och genomföras. Kyrkofonden måste i än högre utsträckning verka för en utjämning mellan mindre och större församlingar. Därför måste den ges ordentliga resurser för detta.

Stora Köpinge, Stora Herrestad, Öja och Borrie pastorat menar att det är angeläget att de mindre församlingarna får lägre skattetryck än de har nu. Därför bör utjämningseffekt uppnås genom ett utökat utjämningsbidragssystem. Ett av de mest kostnadskrävande objekten i en liten församling är kyrkan

och begravningsväsendet.

Bollerup, Tosterup, Övraby och Ö. Ingelstads församlingar anser att det är angeläget att de mindre församlingarna får lägre skattetryck än de har i dag. Med pastoratsbildningar med enbart små församlingar uppnår man inte denna effekt. Vi anser dock att samgående med tätortsförsamlingar inte kan ifrågakoma. Därför är det synnerligen viktigt att utjämningseffekt uppnås genom ett utökat utjämningsbidragssystem. Ett av de mest kostnadskrävande objekten i en liten församling är kyrkan och begravningsväsendet. Delar av kyrkans ekonomiska problem kunde undanröjas om t.ex. kyrkans skogs- och jordegendoar utarrenderades till marknadsmässiga priser och denna vinst gick till kyrkofonden.

Bergs pastorat berör den solidaritet som utjämningsbidragen innebär. Dock anser pastoratet att - vårt fall - ett bortfall av detta bidrag inte är ett skäl starkt nog för en större pastoratsbildning.

Även Saleby kyrkoråd och Ölands pastoratskommitterade kommer

in med frågor om solidaritet, anför b1.a.:

Salebz kzgkoråd

Det synes kyrkorådet, som 0 de ekonomiska synpunkterna vore viktigast för utredningen. Och som om man utgick ifrån, att de mera ekonomiskt bärkraftiga enheterna måste vara ovilliga att visa solidaritet med de mindre bärkraftiga - det görs stor sak av det förhållandet, att Stockholms stift med sitt starka skatteunderlag får leverera in cirka 100 miljoner kr. till kyrkofonden och för egen del få tillbaka endast cirka 10 miljoner kr. i skatteutjämningsbidrag. Men borde det inte vara självklart med solidaritet enligt apostelns ord i 2 Kor.8:l3- 14 en utjämning skall ske, så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjä1p. Man skall här inte heller glömma, att även de små pastoraten levererar in medel till kyrkofonden. Det borde också stå klart, att det ligger i småförsamlingarnas intresse att hålla utdebiteringen nere och att där ingalunda sker något slöseri med medel.

Ölands pastoratskomitterade anför:

I kyrkokommittêns direktiv sägs: Det är inte rimligt att en del kyrkliga kommuner behåller föråldrade kyrkliga strukturer på andra kyrkliga kommuners bekostnad. Uttalandet motiveras med resursknappheten. I den mån föråldrade strukturer syftar på småförsamlingar och kyrkorna på landsbygden är uttalandet oförståeligt. De stora församlingarna sitter inne med en rad resurser som smâförsamlingarna inte ens kan drömma om, resurser till ett mângförgrenat församlingsarbete med ekonmiska möjligheter att hålla medarbetare, utveckla ett rikt kyrkomusikaliskt liv, utge församlingsblad etc. etc... allt med en kyrklig utdebitering sm oftast ligger långt uder småförsamlingarnas genomsnittsnivå. Det enda som är ojämnlikt i dessa församlingar i jämförelse med landsförsamlingarna är de senares större prästtäthet. Skall den ojämnlikheten verkligen utjämmas genom inskränkningar i smâförsamlingarnas tjänsteorganisation?

Södertälje församling anför b1.a.I

Utjämningssystemet via kyrkofonden bör ändras så att bildandet av totala eller partiella samfällighetsbildningar gynnas i högre grad än med nuvarande regler. Ändringar kan ske på så sätt att krav ställs pâ totala skattekraftens nivå innan fullt utjämningsbidrag kommer att utgå. Detta sätt att påverka bildandet av bärkraftiga enheter kan vara ett alternativ till de befolkningstal sm anges i struktunnodell I. Båda alternativen måste dock ta hänsyn till praktiska omständigheter och nâgra värden sm gäller generellt är svåra att fastställa. Några påtryckningsmedel, t.ex. via utjämningssystemet, måste varsamt byggas in i den framtida kyrkliga strukturen för att erhålla en del nödvändiga sammanslagningar. Det är dock i de små församlingarna kyrkan varit frmgångsrikast så därför måste styrningen ske med varsamhet.

Trässbergs menar att m utjämningssystemet försäm-

församling

ras kan församlingen tänka sig att bilda en total ekonomisk samfällighet med pastoratets övriga församlingar.

Ovanåkers församling menar att det är nödvändigt att pastoraten utökas till bärkraftiga förvaltningsenheter och blir den minsta kyrkokommunala enheten. Medlemsantalet 5 000 bör vara målsättningen. Det ekonomiska utjämmingssystemet bör klart ge för uttryck denna vilja således ett indirekt tvång.

Österhaninge, Dalarö, Ornö och Utö kyrkliga samfällighet vill inte ha en högre allmän kyrkoavgift än i dag och anför bl.a. d följande.

Det synes oss vara angeläget att samtliga församlingar i landet gives ekonomiska resurser, via kyrkofonden, för att kunna genomföra ett meningsfullt församlingsarbete. Kyrkofondsavgiften blir dock en betungande utgift för stora och medelstora församlingar. Av den anledningen anser vi att fondavgiften ej får bli större än den är i dag då detta kan medföra en standardförsämring i församlingsarbetet för dessa, framför allt i församlingar i stora förorter som vår, där vi har många stora samhällen spridda på ett stort geografiskt område.

I den fortsatta utredningen måste man taga hänsyn till detta och finna andra, eller flera vägar för att hjälpa de små och ekonomiskt svaga församlingarna.”

Brämhults kyrkoråd och Borås kyrkliga samfällighet anför å sin sida:

Nuvarande kyrkokommunala struktur är inte anpassad till dagens förhâllanden. En strukturreform är därför ofrånkomlig. Kyrkofondsreformen genomfördes under stor brådska utan att en nödvändig strukturrefonn först utreddes och genomfördes. De ekonomiskt bärkraftiga enheterna fick därför en onödigt stor ekonomisk belastning. Vad gäller Borås kyrkliga samfällighet ökade kostnaderna för den inomkyrkliga skatteutjämningen via kyrkofonden från 2,4 miljoner kronor 1982 till 3,8 miljoner kronor 1983.

En solidaritet mellan ekonomiskt starka och svaga enheter inom

sou 1984573

svenska är naturligt. Detta utesluter dock inte att det kyrkan finns för hur långt solidaritet kan sträcka sig.

gränser denna

Som framgår av ovan måste en av de viktigaste förutsättningarvara att få bärkraftiga ekonomiska enheter inom na i dagsläget svenska kyrkans organisation på lokalplanet.

Holmedals anför bl.a. följande: pastorat

I stora församlingar med låg utdebitering men med höga bidrag till torde ligga mycket lågt, och vi kyrkofonden smärtgränsen håller inte alls för otroligt att varje höjning av den kyrkomedelbart bleve en komponent i hotet mot liga utdebiteringen I de små församlingarna, dit vi hör, där man trots fobkkyrkan. stora bidrag från kyrkofonden har en mycket hög utdebitering, där ligger smärtgränsen mycket högt. Vi har bara hört en av de nio församlingarna i vårt kontrakt överhuvudtaget nämna kyrkoskatten, och då har det varit i reaktion mot stiftsnämndens av församlingens stora skogar. I andra församlingar, Övertagande med utdebiteringar som nännar sig 3 kronor talar man inte alls om utdebiteringen. Kommenteras den någon gång, då är det med den anmärkningen att det betalar man mer än gärna för att få vara sin egen.

Kyrkorâdet i Kristianstads Heliga Trefaldighets och Norra Åsums församlingars kyrkliga samhällighet anför b1.a.:

Mot bakgrund av de alltmer stigande avgifterna till kyrkofonden finner man det fullt naturligt att de givande enheterna måste ha rätt att ställa krav på att kyrkans lokala organisation ses över för att undvika kostnader, som ej behöver uppkoma om samverkan sker i större utsträckning än vad som är fallet.

Västerås samfällighet menar att en avsevärd del av kyrkliga såväl kyrkans medlemmar som resurserna för den inomkyrkliga via kyrkofonden representeras av de större skatteutjämmingen i Sverige. Innebörden har blivit att de ekosamfälligheterna nomiskt bärkraftiga enheterna har fått en alltför stor ekono-

misk förutom belastning; utjämning inom den egna samfälligheten innebär nuvarande bland annat system en skattemässig utjämning via kyrkofonden. En alltför stor ekonomisk belastning kan innebära att den ekonomiska till de mindre utjämningen församlingarna i den egna samfälligheten sätts på hårda prov och kanske rent av äventyras. Dessutom har förutsättningarna ändrats genom statsmakternas beslut om borttagande av statsbidrag till och aviseringen kyrkofonden om en förändring av juridiska personers skattskyldighet till kyrkan.

Lidingö kyrkofullmäktige anför:

Församlingar med hög skattekraft lämnar betydande bidrag till kyrkofonden. Bidragen slussas vidare till små församlingar med låg skattekraft och hög utdebitering. Vi anser det vara rimligt att förändringar sker för att effektiva lokala enskapa heter administrativt och ekonomiskt. Det är viktigt att ett samanförande av små församlingar sker med hänsyn till befolkningsstruktur, kyrkobelägenhet samt lokala geografiska och kommunikationstekniska faktorer. Samanförandet bör helst ske på frivillighetens grund. Efter ytterligare ett par års erfarenhet av nuvarande kyrkofondsregler bör dessa f.ö. bli föremål för översyn.

Farsta församling och Solna-Råsunda samfällda anför kyrkorâd bl.a. följande:

Kyrkokommittêns utredning är en naturlig följd av det omlagda skatteutjämningssystem som infördes från år 1983. I samband med denna reform, som ökade utdebiteringen till kyrkofonden från församlingar, pastorat och samfälligheter från 10 till

16 öre, uttalades med stor skärpa från de kyrkliga enheter

som är givande i utjämningssystemet, att en förutsättning för

denna kraftiga höjning måste vara att kyrkans lokala organisation ses över, för att i möjligaste mån udvika kostnader, som inte behöver uppkomma, om samverkan skeri högre utsträckning än som fallet är i dag. Såväl 1982 års allmänna kyrkomöte som Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund instämde

sou 1934:75 j j203

i detta krav.

för nu konstateras att 16 När det i budgetarbetet kyrkofonden öre inte kommer att räcka, utan att utdebiteringen troligen till 20 öre, är det synnerligen önskvärt att behöver höjas fra som får till följd att kostkommittén lägger förslag, naderna för utdebiteringssystemet kan hållas nere.

lokala framstår därför som En omstrukturering på det planet ofrånkomlig.

Hässleholms förordar struktunnodell III eller i visförsamling sa fall en kmbination av modell II och III. Genomförs detta tror att utjämningsbehovet minskar dvs. inbeförsamlingen

av administrationskostnader för kyrkofondsavgifted.

sparing

Trollhättans församling anför bl.a. följande:

De nuvarande bestämmelserna om kyrkofonden och ekonomisk utinm svenska har medfört stora utgifter för de jämning kyrkan större och ett icke oväsentligt tillskott för församlingarna de små församlingarna. Stora försmlingar står därför inför att höja skatten eller minska verksamheten. uppgiften antingen Tillskotten för de små församlingarna medför ändå inte att de får de miljoner som behövs för byggnader och begravningsverksamhet. samfällighet menar att de ekonomiska Norrköpings kyrkliga berör samfälligheten på ett påtagligt sätt genom problemen den totala so bildats och berör huvuddelen av samfällighet inom denna kommun är problmen förmodligen mindbefolkningen re än vad som annars skulle varit fallet. Indirekt berör dock den orationella strukturen på andra håll även vår samfällighet bl.a. till kyrkofonden. Lokalt finns gigenom hög avgift vetvis med ökade kostnader för byggnader av olika problemen Nämnden menar att byggnader aldrig får bli ett självslag. ändamål att desamma till varje pris skall bevaras. på så sätt Verksamheten måste i första hand. Detta innebär prioriteras att såväl som andra byggnader principiellt icke bör kyrkor

belasta samfällighetens eller ekonomi om de icke församlingens längre erfordras för verksamheten. I sådant läge bör ifrågavarande byggnader omdisponeras till annat ändamål. I detta sammanhang må även framföras det orimliga i att riksantikvarieämbetet genom olika beslut ofta åsamkar omfatkyrkokommunen tande kostnader för byggnader som saknar för praktisk nytta den direkta verksamheten. En förutsättningslös borutredning de ske om ämbetets ansvar och befogenheter den betagentemot lande kyrkokommunen.

Ett annat ekonomiskt problem för kommunmedlemmarna är den 0likhet som förekommer i skattesatsen beroende vissa på att församlingar står utanför samfälligheten. Inom denna kommun ligger skillnaden mellan 1:15 - På en årsin- 2:25/skattekrona. komst om 90 000 kronor innebär skillnaden cirka 1 000 kr/år och person. Detta kan inte anses solidariskt och rättvist särskilt med tanke på att de ekonomiska resurserna till församlingsverksamhet oftast är lägst där skatten är högst.

Malmö kyrkliga samfällighet anför beträffande skattekrafts-

politiken följande: Systemet finns ju redan, men det är de stora företagen som får stå för kostnaderna. Det är i och för med sig riktigt solidaritet inom rimliga gränser, men då skall också visas solidaritet från de små församlingarnas sida. Samfälligheten är införstådd med småförsamlingarnas vilja att leva vidare. Dessa måste emellertid se till att bli rationella och effektiva. Ett sådant krav helt enkelt ställas.

måste Vill de

små församlingarna bibehålla sina orationella strukturer, så får de också finna i att avstå från sig utjämingsbidrag.

Det bör påpekas, att man inte löser problematiken genom att slå samman ett antal ekonomiskt till en. svaga församlingar De blir icke ekonomiskt därigenom mera bärkraftiga; enda vinsten kan måhända vara att man ej behöver vänna upp alla kyrkorna, att inte ha dubbla vaktmästare osv. En påtaglig vinst vore dock att prästen fick färre kyrkorâd och dänned mindre skrivbordsarbete i fonn av protokoll o.d. Det är naturligtvis icke

, . 205

lätt att svara på frågan, hur de små församlingarna skall rationaliseras. De har ju sina baskostnader - man måste ha präst och vaktmästare m.m. Måhända kan man lägga fem av tio kyrkor i malpåse och därefter ha sammanlysning. Man måste också kunna finna vinster på begravningsväsendets område med bättre maskiner, bättre utnyttjande av arbetskraft osv. Även samarbete med den borgerliga kommunen bör kunna leda till ekonomisk vinst. Att lägga kyrkan i malpâse kan måhända vara orealistiskt till och andra som tarvar vård. med hänsyn orglar inventarier, I sådana fall är det måhända mer realistiskt att helt enkelt riva Man måste också föra fram människorna i kyrkobyggnaden. församlingen som mera angelägna än själva kyrkobyggnaden. Många tänker måhända så, att jag är inte sämre kristen om jag utträder ur statskyrkan. Många som är engagerade i frikyrkan torde sådana tankar. Även den nya generationen måste hysa tänka i sådana banor; man bör i det samanhanget ockantagas så beakta den sjunkande dopfrekvensen, i vilken i sin tur torde komma att leda till att den ny-nya generationen kommer att underlåta att föra fram sina barn till dop.

samfällighet anför å sin sida bl.a. föl- Helsingborgs kyrkliga jande:

Beträffande omfördelningen av resurser via kyrkofonden har av senare års verksamhet framgått att detta inte är tillräckligt. Helsingborgs Kyrkliga Samfällighet måste dock som representerande en samfällighetsbildning där ekonomiskt försvarbara åthela tiden eftersträvas, betona att avgiften till kyrgärder kofonden inte kan höjas ytterligare utan att de ekonomiskt församlingsenheterna garanteras ett mer effektivt resvaga sursutnyttjande.

vill ha en nännare utredning om Uppsala domkyrkoförsamling bl.a. framtida ekonomiska ställning och anför: kyrkofondens

1910 finns - ett tillkommet Sedan Kyrkofonden statligt organ f för att reglera prästerskapets löner m.m. Penningströmarna genom kyrkofonden finns redovisade (på s. 27 i utredningen)

varvid är att märka att det statliga bidraget (ca 40 mkr) avskaffats och att fonden i dag belastas med rikskyrkliga ändamål (ca 80 mkr).

- - För många mindre fattiga försalingar är bidrag från kyrkofonden av stor betydelse. Å andra sidan anses bidrag till kyrkofonden som en tung börda för de större - rika - församlingarna. Redan i dag kan fastslås, att ovannämnda statliga bidrag upphört och att bolagsskatten, som är en viktig inkomstkälla för många församlingar, försvinner 1985. Enbart av dessa två orsaker komer sv. kyrkan - sedd som en helhet - att ha fått sina ekonomiska resurser reducerade.

Enligt vårt förmenande är det angeläget precisera de ekonomiska konsekvenserna för kyrkofonden, de enskilda församlingarna och sv. kyrkan som helhet av bortfallet av det statliga bidraget och bolagsskatten och möjligheterna kompensera detta.

Avsaknaden av sifferunderlag omöjliggör detaljpenetrering av /x.› ekonomiska konsekvenserna för olika typer av församlingar.

Laxarby och Vårviks församlingar menar att staten bör ta över kostnaderna för kyrkogårdar och kyrkovaktmästare och kostnaderna skall ersättas genom avräkning över kyrkofonden. gglg vill inskränka rätten till bidrag från kyrkofonden

församling

och anför:

Betr. utjämningen genom kyrkofonden, som vi anser skall finnas kvar, anför vi följande : I vårt samhälle i stort är solidaritet mot de små och särskilt behövande ett h0nnÖTS°Td 0Ch en verklighet. Det vore anmärkningsvärt att en liknande solidaritet mot de skattesvaga mindre församlingarna då inte skulle råda inom vår Svenska Kyrka. Nuvarande bidragsregler för utjämningsbidrag från kyrkofonden bör ses över. Endast de verkligt skattesvaga församlingarna bör få bidrag och de större skattestarka församlingarna och samfälligheterna därigenom få mindre utskylder till kyrkofonden.

i i \ i 207

sou

1984: 75

Stockholms församlingsdelegerade vill utöver utjämningen över kyrkofonden även ha en lokal utjämning genom att en partiell samfällighet kan ge anslag till enskilda församlingars verk- samhet inm samfälligheten.

Bl.a. Frösve församling framför även liknande åsikter.

och Kjula församling vill ha det allmänna ut- Hagby församling jämningsbidraget mera differentierat så det beaktar antalet kyrkobyggnader i förhållande till invånarantalet. Även

Björk-

och Skepplanda församling framför tankar i linge församling denna riktning.

vill b1.a. ha - ett rättvisare och fin-

Mulserxds församling

känsligare fördelningssystem.

Högalids församling vill ändra kyrkofonden till en aktiv skatteutjämningsfond.

Leksands församling ifrågasätter om inte kyrkofonden i större utsträckning än nu kan bli ett utjämningsorgan.

Norra församling menar att alla ansträngningar bör gö- Vings - att med statlig ras - en stark och ett hjälp skapa kyrkofond vettigt, enkelt och väl fungerande utjämningssystem. Omsorgen om såväl kyrkobyggnader som församlingsliv torde bäst stimuleras på detta sätt. Svenska Kyrkans centrala organ tycks oss stora - och kostsama. En nedskärning onödigt personalkrävande - främst av SKC och SKM bör kunna ske utan som helst något men för församlingslivet.

Även Vaxholms anser att den rikskyrkliga organisaförsamling

tionen måste hindras från att bli övertung för att inte belasta de lokala kyrkokommunernas ekonomi.

Örebro Nikolai förespråkar att en så rättvis utförsamling debitering so möjligt införes i Svenska kyrkan. I dag är skatteuttaget alltför ojämnt. Om stiften eller rikskyrkan på något

_, sou 1984:75 x sätt kunde fastställa en gemensam skattesats med en ny bidragsutjämningsverksamhet som följd skulle de ekonomiskt svaga enheterna bäras av de starkas överskottsbidrag. Detta är en utjämningstanke som har en klar biblisk, apostolisk förankring. (2 Kor.8:l3-15) Detta skulle innebära en ny möjlighet att via rikskyrkliga medel ge glesbygdspastorat osv. större ekonomiska resurser.

Hammarlunda församling vill bl.a. att utjämningsbidrag till församlingar endast utgår efter församlingens skattekraft och o inte efter skattekraft + utdebitering

Lekerxds Rastorat är kritisk till den särskilda kyrkoavgiften.

Pastoratet anför;

Vi gör alltså det konstaterandet att pastoratet eller rättare sagt församlingarnas medlemmar får bidra till det ekonomiska utjämningssystemet med utgångspunkt från helt felaktiga föreställningar hos statsmakterna om löneboställenas lönsamhet. Vi drar härav inte slutsatsen att lönsamheten skulle vara bättre inom det privatägda eller bolagsägda jordbruks- och skogsbruket. Den särskilda kyrkoavgiften utgår med 2 % av fastighetens taxeringsvärde 1980 (för fastighet med skogsbruksvärde 6 %).

Såvitt gäller bidraget enligt 2-procentsregeln kan hävdas att det redan i nuläget måste uttaxeras via församlingsskatten eftersom förräntningen av fastighetskapitalet är negativ. Redan i nuläget borde alltså pastoratet avlastas en avgift so för 1984 beräknats till ca 24 000 kronor. Om den avtagande lönsamheten inom skogsbruket kommer att fortsätta måste också avgiften med 6 % på skogsfastigheter bestridas med uttaxerade medel.

Vidare är det nödvändigt att den allmänna kyrkoavgiften för framtiden relateras till församlingarnas andel av medelskattekraften, dvs. att pastorat vars skattekraft överstiger medelskattekraften får bidra till utjämningssystemet på sådant sätt

att en verklig utjämning uppnås. En sådan utformning av kyrko-

avgiften skulle tillföra utjämningssystemet ytterligare ca 150

miljoner kronor. Vid proportionell fördelning skulle pastoratet tillföras 50 000 - 75 000 kronor årligen. I samanhanget vill vi uttala den meningen utjämningssystemet som sådant inte motiverar några som helst motprestationer av församlingar och pastorat med låg skattekraft. Vi ser den ekonomiska utjämningen som en rättighet eftersom rikets samlade skatteunderlag är produkten av alla medborgares produktionsinsats. Att skatteunderlaget hopats till vissa regioner och oråden av landet, främst Stockholms stift, är en följd av olika samverkande administrativa och ek0D0miSka beslut. Så länge som de enskilda församlingarna och pastoraten kan klara sin ekonomi med utgångspunkt i en jämlik fördelning av skatteunderlaget utgör deras existens ingen ekonomisk belastning för någon annan församling eller något annat pastorat.

En total utjämning av skatteunderlaget uttryckt i skattekronor per invånare är en nödvändig förutsättning för en meningsfull diskussion om de kyrkoekonoiska frågorna. Denna debatt kan och skall föras utan att de fattiga församlingarna och pastoraten skall behöva känna sig stå i tacksamhetsskuld till de rika. Frågan gäller enbart och specifikt en jämlik fördelning av en gemensam resurs. Utjämning av skatteunderlaget är alltså en målsättning. Däremot får inte frågan om en utjämning av skatteuttaget/utdebiteringen upphöjas till målsättning. Vid lika skattekraft och inte allt för olika arbetsförutsättningar i övrigt får variationerna i fråga om skatteuttaget ses som ett uttryck för den kyrkokomunala självstyrelsen. Medan man i vissa församlingar är beredd att påta sig extra kostnader för en viss församlingsverksamhet finns kanske inte denna ambition i andra församlingar.

Drevs och Hornaryds församlingar menar - liksom ett mindre an- I tal andra församlingar - att församlingarna bör återfå ägande- j rätten och rätten till z i avkastningen av realtillgângar främst .

f skogsfastigheter.

\

Frustuna-Kattnäs och Lästringe församlingars samfällda kyrkoråd menar att församlingarna bör befrias från kostnader som uppstår för olönsama löneboställen och övriga fastigheter.

POLITISKA Fler av de politiska organisationerna menar att de rika kyrko- ORGANISATIONER komunerna även fortsättningsvis bör stödja de fattiga. Sålunda säger de socialdemokratiska ledamöterna i Särna kyrkofullmäktige följande: solidaritet och intresse för församlingarnas fortsatta vara och verksamhet med stöd från de st0ra(rika) församlingarna tror vi finns inom flertalet kristna församlingar. även de socialdemokratiska ledamöterna i Adolf Fredriks församling i Stockholm menar att skatteutjämning av kyrkoskatten bör ske så att de rika församlingarna stödjer de fattiga.

Centerns komunorganisation i Strömstad anför bl.a. följande Församlingarna som i dag finns bör finnas kvar med beskattningsrätt, men det bör inte hindra att man gör nödvändiga förändringar vad det gäller fördelningen av pastoratets ekonomi. De stora kostnader som de små församlingarna kan ha bör kunna nedbringas genom bidrag från kyrkofonden.

Centerpartiet i Svarttorp, som lämnar en detaljerad ekonomisk redovisning för pastoratets tre församlingar, har följande kommentar om utjämningssystemet:

I sammanhanget vill vi uttala den meningen utjämningssystemet som sådant inte motiverar några som helst motprestationer av församlingar och pastorat med låg skattekraft. Vi ser den ekonomiska samutjämningen som en rättighet eftersom rikets lade skatteunderlag är produkten av alla medborgares produktionsinsats. Att skatteunderlaget hopats till vissa regioner och områden av landet, främst Stockholms stift, är en följd av olika samverkande administrativa och ekonomiska beslut. Så länge som de enskilda församlingarna och pastoraten kan klara sin ekonmi med utgångspunkt i en jämlik fördelning av skatteunderlaget utgör deras existens ingen ekonomisk belastning för eller annat - 1 någon annan församling något pastorat.

Moderata samlingspartiet i Hallands län anför å sin sida: “Partiella av ekonomisk art för att klara de x samfälligheter tunga kostnaderna för underhåll av byggnader och tjänster bör eftersträvas. Denna utveckling bör stimuleras bl.a. genom ett

via kyrkofonden väl avvägt skatteutjämningssystem.

Folkpartiets kristet sociala råd och kvrkopolitiska råd anför:

i

K Sm vi ser det bör skatteutjämningen i fortsättningen ske

i

mellan pastorat och andra samfälligheter. Församlingarna bör således tas ur utjämningssystemet. Församlingens egen utdebiteringsrätt anser vi bör bibehâllas även det kan ifrågasättas om den behövs när de tunga ekonomiska ansvarsuppgifterna lyfts bort. Beskattningsrätten kan dock anses stimulera ett ökat lokalt engagemang även om den endast skall kunna användas för lokala kostnader.

Socialdemokratiska kyrkofullmäktigegruppen i Sundbyberg är kritisk till nuvarande ordning och anför bl.a. följande:

Vi delar därför den grundläggande uppfattningen om en utjämning via kyrkofonden, som bygger på att mer bärkraftiga församlingar är solidariska gentemot mindre, sämre lottade enheter. Det är dock viktigt, att mottagarna av stöd följer med i utvecklingen och inte behåller föråldrad oekonomisk struktur utan i stället geno samfälligheter i pastorat själva kan skapa bättre ekonomiska förutsättningar. Detta behöver inte gå ut över verksamheten i de mindre församlingarna men i många fall måste ett nytänkande till.

Den nuvarande ordingen, där en alltför stor del av församlingarnas skatteintäkter via kyrkofonden slussas ut i solidaritetens anda men då samtidigt minskaregna möjligheter till utveckling av verksamheter, kan inte fortsätta. I l I L Även Vissa studiecirklar och enskilda behandlar frå- STUDIECIRKLAR personer u H. . . . . CKH ENSKILDA gor rorande utjamningssystemet 1 sina remissvar.

En studiecirkel i Lebro, Gnesta, en i Tengene nastorat och en i Levene pastorat anser att kyrkofondens stödjande och reglerande verksamhet bör bibehållas i nuvarande omfattning.

Även deltagare i en studiecirkel i Särestads pastorat yrkar på en fortsatt utjämning inom kyrkofonden. Solidariteten inom kyrkan borde vara en självklarhet.

En studiegrupp i Östra Ed anser det möjligt redan i nuläget att de mer befolkningstäta församlingarna genom skatteutjämning eller någon form av samfällighet delar ansvar med de mindre.

Även Hammaröcenterns studiecirkel menar att den ekonomiska utjämning so måste till bör ske via kyrkofonden samt genom en översyn av avkastningen från de tillgångar som församlingar och pastorat nu förfogar över.

En studiegrupp inom Södra Åsums, Ilstorp och Björkö pastorats

kyrkoråd vill ha en mera utbyggd utjämning av de ekonomiska

resurserna.

Vuxenskolans studiegrupp i Ekshärad vill ha en ökad utjämning och anför:

Här menar vi, bör det udersökas, om inte kyrkofonden borde kunna användas på ett fördelningsmässigt annat sätt än nu. Genom att ta ut en betydligt högre allmän kyrkoavgift skulle det bli möjligt, att med kyrkofondens stöd, hjälpa till att finansiera tjänster, verksamheter och projekt som i dag ligger pâ församlingar och pastorat. (Jfr statsbidragssystemet till borgerliga kommuner för de ska klara skolväsende, barnmsorg m.m.) Små ekonomiskt svaga pastorat och församlingar får större bidrag, stora församlingar, pastorat mindre. Ett sådant system, det är vi medvetna om, kommer att ställa stora krav på solidaritet på de större ekonomiskt bärkraftigare församlingarna. De kraven tycker vi det finns skäl att ställa i en kristen kyrka.

z

I remissvar från vissa enskilda personer berörs också frågor om utjämningssystemet. En präst, Szt Görans församling i Stockholm, menar att nuvarande system av skatteutjämning via kyrkofonden bör bibehållas.

En annan präst menar å sin sida att en bibehållen och helst utökad solidarisk utjämning via kyrkofonden är en förutsättning för bevarandet av en folkkyrka för hela vårt land. Meglemmar av svenska kyrkan, som är bosatta i Norrköping, lägger fram följande modell för genomförande av en översyn av den lokala organisationens kostnadsfrâgor.

l) Man arbetar fram vissa nonnalvärden för vad kyrkans verksamhet kan få kosta i olika mråden, såsom landsbygd (glesbygd), tätort, stad, storstad i dels Götaland, dels Svealand och Norrland. 2) Om en församling/pastorat inte förmår bära dessa kostnader, skall man genom förhandling mellan församlingen och en särskild expertgrupp söka nå fram till hur mycket stöd som skall kunna påräknas från kyrkofonden. I en sådan förhandlingssituation skall även församlingssidan kunna påräkna råd av expertis, som hjälper till att bevaka församlingens intressen. 3) Den förhandling som nämnes ovan är frivillig, men om en församling/pastorat inte vill förhandla eller inte anser sig kunna acceptera det framkomna resultatet, begränsas bidraget från kyrkofonden till en nivå som motsvarar nonnalvärdet för denna typ av församling. Ytterligare kyrkofondsbidrag kan endast erhållas som resultat av en förhandling. Överprövning skall kunna ske av en för ändamålet tillsatt opartisk nämnd. 4) Variationer i den kyrkliga utdebiteringen bör hållas inom rimliga gränser, exempelvis + 50 % från ett medelvärde för hela riket. 5) Frivilliga insatser av församlingsborna skall i möjligaste mån uppmuntras. Härigenom kan verksamheten i många småförsamlingar uppehållas. Det egna ansvaret för den lilla församlingen är en tillgång att ta vara på. 6) Man kan tänka sig att verksamheten i många fall i glesbygder kan upprätthållas genom präster som arbetar på deltid.

4.3 Kyrkobyggnaderna

ORGAN PÅ RIKS- Av de statliga verken har riksantikvarieämbetet av naturliga Cxli STIFTSNIVÅ skäl närmare utvecklat sin syn på den framtida behandlingen av kyrkobyggnader. Ämbetet anför bl.a. följande.

I avsnitt 4:2 berörs de betungande kostnaderna för kyrkornas drift och underhåll i församlingar med liten folkmängd och skattekraft. Kommittén anser det väsentligt understryka att problemen med de många kyrkorna i glest befolkade bygder finns redan i dag och att de inte skapas av en strukturreform. Det kan dock enligt vår mening finnas risk för att problemen förvärras om en organisationsförändring pâtvingas församlingarna. Vi vill peka på att många små församlingar har ett starkt engagemang i den egna kyrkan och tar ett mycket stort ekonomiskt ansvar för dess vård. De ansvariga organens närkontakt med kyrkan möjliggör dessutom en löpande tillsyn sm kan begränsa skador och nedbringa kostnaderna. Centralisering av kompetens ooh ansvar kan medföra att det lokala intresset och viljan till uppoffringar minskar och att beslutande organ ger rationalitetskravet sådan tyngd att vissa kyrkor i den stora kyrkokommunala enheten utpekas som överflödiga, kanske tas ur bruk och hotas av förfall och rivning.

Att vi gör dessa påpekanden innebär inte att vi är negativa till samverkan eller med syfte att bemästra

samfälligheter

det ekonomiska problemet med de små församlingarnas kyrkounderhâll. Riksantikvarieämbetet har goda erfarenheter av samfällighetsbildingar och har gett sitt stöd åt nya initiativ härtill, t.ex. den partiella samfälligheten för gotlandskyrkornas vård. Av betydelse är givetvis om den större enheten i realiteten får en högre skattekraft. Kannittên uttrycker detta så att kyrkokommuner av glesbygds- och tätortstyp bör räknas saman om en lösning eller utjämning av skattekraft skall åstadkommas genm strukturförändringar. Vi anser att samfälligheter som bildats i större tätortskommuner har varit till gagn för vården av kyrkorna också inom de inkorporerade landsbygdssocknarna men har svårare att se fördelarna med

sammanläggning av befintliga kyrkokomuner inom utpräglade, oftast vidsträckta landsbygdsregioner. Bärkraften ökar endast marginellt, det lokala inflytandet och engagemanget tenderar att minska i takt med det ökade avståndet till beslutsnivån och riskerna för kyrkdöd blir större.

I en diskussion av problemet övertaliga kyrkor skulle man enligt betänkandet utgå från att kyrkobyggnaderna kan klassificeras dels i sådana som används eller inte används, dels i sådana so har kulturhistoriskt värde eller som saknar sådant värde. Att bevara kyrkor som används är en församlingsangelägenhet, att bevara kulturhistoriskt värdefulla kyrkor är en samhällsangelägenhet. Problemen gäller de kyrkor som varken används eller har kulturhistoriskt värde.

Vi finner denna beskrivning alltför schematisk. Kurturhistoriskt värde är inget entydigt begrepp som möjliggör klara avgränsningar. Varje kyrka kan berätta något väsentligt om sin tillkomsttid och senare utveckling, om ekonomiska och sociala förutsättningar, befolkningssituationen, kyrkans lära och liturgi, människors ansträngningar och vilja att underhålla och pryda gudstjänstrummet, kontakterna med omvärlden, om tekniska innovationer och estetiska ideal. Värderingarna kan vara olika beroende på kunskapsbakgrund och attityd, eller sett i riksperspektiv, i regionalt eller lokalt perspektiv. Av betydelse är givetvis kyrkobyggnadens roll i sin eller landskapsbebyggelsemiljö och dess plats i ett större, historiskt-geografiskt mönster. De objektiva kulturhistoriska värdena kan knappast heller säras från sådana värden so hör samman med människors upplevelse, hemortskänsla och förankring - eller med det förhållandet att kyrkan får kontinuerlig vård, används och står öppen för alla och envar.

Vi menar att det måste vara ett gemensamt och samförsamlingshällsintresse att våra kyrkor används, får tillsyn och underhåll. Knappa resurser kan dock göra det nödvändigt att begränsa underhållet till de angelägnaste åtgärderna och att minska

I

sou 1984:75 - a 217

på komfortkraven eller förlägga gudstjänsterna till annan lokal under den kallaste tiden på âret. Att lägga kyrkan i malpåse är inte ett egentligt alternativ utan enbart en temporär åtgärd i väntan på andra lösningar. Både från kyrkans och kulturminnesvårdens sida bör man vara öppen för att kyrkobyggnader i speciella fall skall kunna användas för andra ändamål. Rivning bör inte få ske enbart som en följd av strukturrationalisering eller av sådant skäl att kyrkan ligger fel i förhållande till befolkningscentra; alternativet bör övervägas endast i sådant fall då byggnaden icke av kulturvårdande myndighet förklarats värd att bevara eller då den fått skador som är ohjälpliga eller medför orimligt höga iståndsättningskostnader.

Domkapitlet i Göteborg anser det vara betydelsefullt att församlingen har kvar inte bara de församlingsvårdande uppgifterna utan också vården av och ansvaret för församlingens byggnader och då främst kyrkobyggnaden. Domkapitlet anför dock även följande. För att skapa ekonomiska möjligheter för mindre församlingar och ekonomiska svaga pastorat att fortleva bör förutsättningarna för samfällighetsbildningar över pastoratgränserna närmare utredas. För vissa församlingar skulle en samfällighetsbildning beträffande exempelvis underhåll av kyrkobyggnaderna vara värdefull om samfällighetsbildningen gjordes så stor, att den omfattade en hel kommun eller kanske ett helt län.

Lunds domkapitel anför å sin sida:

Att bevara kulturhistoriskt värdefulla kyrkor kan aldrig vara blott ett samhällsintresse; det är också ett kyrkligt intresse och Vittnesbörden om de lokala uppslutningarna är många. Vård om kulturhistoriskt värdefulla kyrkor kan aldrig ske på ett riktigt och framgångsrikt sätt om där inte förekomer verksamhet i enlighet med varje kyrkas egentliga ändamål och det sker under medverkan av den lokala befolkningen - församlingen. Det bör här även beaktas att med kyrka sammanhänger kyrkogård, som är kyrkans tomt och hör till den miljö som inte får splittras; kyrkogården ägs av kyrkan och kan aldrig ut-

formas eller användas på sätt som inte är helt förenligt med kyrkans ändamål.

Domkapitlet i Visby och stiftsnämnden i Visby menar att en väg för att klara de tunga kostnaderna för kyrkobyggnader är att bilda samfälligheter något som redan skett på Gotland.

Strängnäs stiftsråd anför:

Vad gör man med de kyrkobyggnader som egentligen inte behövs? Betänkandet lyfter fram en väsentlig fråga; lokalbristen inom tätorten är ofta besvärande medan lokaltillgângen på landsbygden kan vara alltför stor. Kyrkobyggnader, som inte fyller

någon väsentlig funktion ur gudstjänstsynpunkt, vårdas av för-

samlingarna till ofta mycket stora kostnader. Vissa kyrkor, vilka icke har vare sig något berättigande som gudstjänstru eller sm kulturellt värdefulla byggnader, torde kunna brukas till andra ändamål eller rivas. Kostnaderna för de kyrkor som icke lämpligen används som gudstjänstrum, men är värdefulla ur kulturhistoriska synpunkter, torde icke böra belasta den enskilda kyrkokommunen.

FURSAMLINGAR Vissa kyrkliga kommuner menar att det är viktigt att ansvaret K M.FL. KYRKLIGA för bl.a. kyrkobyggnaderna ligger kvar hos församlingen. Sunne, KG%lmER Näs, Hackås och Norderö församlingars pastorat anför bl.a.:

den gemenskap, samhörighet och stora ansvarskännande som medlemmar i en liten församling känner för församlingsverksamheten, kyrkan, församlingshem och kyrkogård och som bl.a. visar sig i ett omfattande ideellt arbete, kommer säkerligen att starkt avta, om ansvaret flyttas över till ett stort pastorat,

- i en landsbygdsförsamling är församlingskyrkan, församlingshemmet och kyrkogården så starkt förknippat med gudstjänstlivet och församlingsverksamheten i övrigt, att det skulle vara ett drâpslag för församlingen att bli fråntagen ansvaret för detta.

i Algutstorps, Kullings-Skövde, Tumbergs och Landa Kyrkorâden församlingar anför:

Det att lägga kyrka på den större enheten, då syns olyckligt den är grunden för församlingens liv. Byggnaden måste pâverkas av gudstjänstlivet. Ett skäl att vi förordat modell II är att man genom att utdebiteringen förs till pastorat, får just utjämning, men initiativ och ansvar kan ligga kvar på försam- Den psykologiska bindningen mot att föra kyrka bort lingen. från den primära enheten skall man inte underskatta. Även Tranemo församling menar att ansvaret för kyrkan bör ligga kvar hos församlingen.

Ovikens församling menar att ansvaret för och omvårdnaden av kyrkor och församlingshem har under mycket lång tid varit en församlingsangelägenhet. Så bör det även i fortsättningen vara. Ansvaret för ekonomi, administration och församlingsverksamhet skall inte delas upp. Ingenting talar för att större förvaltningsenheter kommer att kosta mindre och fungera bättre än nuvarande ordning. Risk finns för slitningar mellan olika delar av allt för stora pastorat.

De kyrkliga komunerna synes dela komittêns uppfattning att bl.a. kyrkobyggnaderna medför tunga utgifter. Flera, t.ex. Ölands pastoratskommitterande, Norra Kedums och Bjurums föranser att samfälligheter kan

samlingars kyrkoråd partiella

bildas för bl.a. kyrkornas underhåll.

Ystads menar att i vissa fall kan man diskutera församling en annan huvudan för en kyrka. Församlingen anför:

wbdell II förutsätter som sagt en pastoratsreglering. Om man vid en sådan reglering kommer i det läget, att ett pastorat får alltför många kyrkor och dessa blir alltför kostnadskrävande, måste en prioritering ske. I längden blir det ohållbart, att verksamhet bestäms av kyrkobyggnadernas anförsamlingens tal och placering. I första hand måste man då söka få någon annan huvudan för kyrkobyggnaden, för att den skall komma

ázo

till användning på ett sådant sätt, som inte strider mot rumets helgd.

Ett exempel på detta är Szt Petri i Ystad. På klosterkyrka 1950-talet beslöt Ystads stadsfullmäktige att renovera klostret och dess kyrka, som då var i stort behov av reparation. Församlingen hade inte medel till detta. Stad övertog därmed klostret och klosterkyrkan. Man beslöt att fritt då, kyrkan skulle få användas av församlingen eller av annat samfund eller förening, om bara användningen skedde och i pietetsfullt överensstämelse med rummets helgd. Kulturnämnden fick - och har fortfarande - att se till uppdraget att dessa bestämelser följdes. Kyrkan används i dag till och till gudstjänster konserter och annan kulturell verksamhet.

Om en kyrkobyggnad alltså inte längre kommer till användning som gudstjänstlokal och pastoratet inte har ekonomiska möjligheter att hålla den i skick, måste man som sagt i första hand söka efter annan huvudan för byggnaden. Om kyrkan har ett kulturhistoriskt värde, bör staten ta över underhållet. En fond för underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor bör inrättas med medel ur statskassan.

Om staten inte kan fönnås att ta över en kyrkobyggnad, som ett pastorat inte längre kan underhålla och det inte heller går att finna någon annan huvudan för måste den, den överges. Tidigare generationer övergav kyrkor. Det vittnar de s.k. ödekyrkorna om på många håll i vårt land.

Bjärshögs församling menar “att en kyrka vars rm har helgats

åt särskilt ändamål inte kan användas för annat. någonting

Det är alltför snävt att avgöra en kyrkas öde genom att s.k. experter avgör om den har ett kulturhistoriskt värde eller ej. Det finns så många andra värden i en kyrka som inte kan mätas på detta sätt.

Det är för oss också helt otänkbart att riva en kyrka som

r ›

fortfarande fungerar och som med normala underhållsarbeten kan hållas i stånd.

Om en kyrka skulle kunna placeras i malpåse för att om möjligt bara tidvis användas är en så pass komplicerad teknisk fråga att vi för närvarande ej kan uttala oss om detta.

Grödinge kyrkoråd anför bl.a. följande.

Ett viktigt, men i utredningen översiktligt behandlat problem rör kyrkobyggnader, som ofta är för stora i förhållande till församlingarnas folkmängd. Kyrkobyggnadernas drift och underhåll är en tung post för många församlingar. Grödinge församling anser det angeläget att bevara kyrkobyggnader av kulturhistoriskt intresse. Detta är emellertid ingen exklusiv uppgift för svenska kyrkan. Grödinge församling delar utredningens uppfattning att det är ett samhälleligt intresse. En finansiering med statsbidrag bör övervägas men även partiella samfälligheter på t.ex. stiftsnivâ och med statsbidrag kan vara ett sätt att lösa en del av problematiken. Det är dock ofrânkomligt att ett antal kyrkor utan kulturhistoriskt värde kommer att bli överflödiga. Alternativ användning av så-

dana bör därför utredas. Även Perstorps kyrkoråd kommer med

liknande tankar. Självklart kommer kyrkobyggnader att bli onödiga, för stora eller för små eller på annat sätt olämpli-

ga som gudstjänstrum. Erfarenheter från tidigare generatio-

ners arbete med kyrkobyggnader säger oss dels att det krävs stor känslighet dels att förändringar alltid har måst göras. Ju mer en kyrkobyggnad används desto mindre svårigheter är det att hålla den i stånd och omvänt.

I de fall det inte längre är motiverat att hålla en kyrka öppen anser Perstorps kyrkoråd att den bör underhållas och få tillsyn i sådan omfattning att den inte förfaller.

Hammarlövs ställer sig inte främmande till tanken

kyrkoråd

att vissa kyrkor skulle kunna rivas. Kyrkorådet anför:

\ 222.

Kyrkor, som ej används, kyrkor utan kulturhistoriskt värde bör kunna rivas. Något annat användningsändamål för en kyrka omgiven av en kyrkogård är svårt att tänka sig. Inm vårt pastorat har vi en sådan kyrka som stått oanvänd i 10 år p.g.a. att församlingens gamla kyrka, av kulturhistoriskt värde, efter restaurering åter tagits i bruk. Den bästa lösningen vore att den s.k. nya kyrkan rivs, men ekonomin tillåter det inte. Tiden är kanske heller, ur församlingsbornas synpunkt, inte mogen än.

Många av de kyrkliga kommunerna menar att det inte är de kyrkliga kommunerna som ensamma skall ha kostnadsansvaret för landets kyrkor.

Lommaryds församling anför:

Ansvaret för underhåll och vård av kyrkor, samt vård av kyrkliga textilier och andra inventarier måste särskilt utredas. Det är med hänsyn till kostnadsutvecklingen icke möjligt för små glesbygdsförsamlingar att ensamma bära kostnaderna för bevarandet av klenoder.

Ett ställningstagande i denna fråga brådskar. Eftersatt underhåll kan âstadkoma obotlig skada eller medföra mycket kostsamma renoveringsarbeten. Detta ansvar torde kunna vara lämpligt - efter erfarenheter i Visby stift - att föras samman till ett gemensamt ekonomiskt ansvar i varje stift. Liknande tankar framför Haurida församling.

Bollerup, Tosterup, Övraby och Ö. Ingelstads församlingar anför följande.

Kyrkobyggnaden är för det mesta kulturhistoriskt värdefull samt intressanta ur turistnäringssynpunkt. Det är inte försvarbart att församlingen ensam skall bekosta det stora underhåll som en kyrka kräver, därför att statliga myndigheter, som riksantikvarieämbetet, kräver att byggnaden skall bevaras. Turistnäringen har också krav på församlingen att kyrkan skall

” sou 1984: 75 223

vara öppen för allmänheten under turistsäsongen. Staten måste ta sitt ansvar för sin del av verksamheten som grundar sig på turistnäring och kulturminnesvård. Detta kan ske genom bidrag till kyrkofonden som sedan ställer medel till förfogande för kyrkornas bevarande.

Kvistdala och Tuna församlingar anser att församlingar som har under 1 000 invånare bör tillförsäkras statsbidrag för underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor.

Katrineholms församling och Katrineholms kyrkliga samfällighet anför:

Problemet med de övertaliga kyrkobyggnader, som uppkommer i samtliga struktunnodeller och som huvudsakligast drabbar församlingstäta gamla kulturområden, bör behandlas ytterst grannlaga. För en nödvändig minskning av driftkostnaderna bör en ökad sammanlysning äga rum och vissa kyrkor användas endast sommartid. I vissa fall, när det gäller nyare kyrkobyggnader utan sammanhängande kyrkogård torde ett upplåtande med åtföljande underhållsansvar till andra kyrkosamfund vara ett alternativ. Det är dock ofrânkomligt, att ett ökat samhällsstöd behövs för att bevara den kulturbyggnadsskatt som de flesta gamla kyrkobyggnader utgör.

Församlingen och samfälligheten är helt emot rivning av kyrkobyggnader.

Södertälje kyrkliga samfällighet anför bl.a. följande:

Ett viktigt problemområde, som översiktligt diskuteras i utredningen rör kyrkobyggnader. Påpekas i utredningen att de små församlingarnas kyrkobyggnader ofta är för stora i förhållande till församlingarnas folkmängd.

Kyrkobyggnadernas drift och underhåll är en tung post för många församlingar. Södertälje Kyrkliga Samfällighet anser att det är angeläget att bevara kyrkobyggnader av kulturhis-

sou 1984:75

toriskt intresse. Detta är emellertid ingen exklusiv uppgift för Svenska utan - - ett sam- Kyrkan, som utredningen anför hälleligt intresse. En finansiering med statsbidrag (med de

villkor som kan vara förknippade hänned) bör övervägas.

Filborna församling anför:

Kyrkobyggnadernas underhåll måste i detta sammanhang också penetreras. Detta underhåll måste i framtiden mer belasta centrala kulturvårdande myndigheter än vad nu är fallet. I dagsläget är detta en mycket betungande kostnad för enskilda församlingar och samfälligheter. En medelstilldelning får naturligtvis byggas på rent kulturhistoriska värden. Vi har nog klart för oss vilka byggnader som i dag har ett kulturhistoriskt värde. Problematiken infinner sig när framtiden förs på tal. I dag bestämmer Riksantikvarieämbetet vilka byggnader som skall restaureras, repareras och underhållas för att inte kulturhistoriska värden skall gå till spillo. Man beaktar då inte de konsekvenser detta kan få för församlingens verksamhet. I de fall då församlingens intressen och kultunninnesvården går hand i hand är det rimligt med ett delat ansvar för kostnaderna.

Åtskilliga av de kyrkliga kommunerna menar att kostnader för

underhåll och renovering av kyrkor bör ersättas av kyrkofonden men även andra lösningar diskuteras.

Domkyrkoförsamlingen i Göteborg anför:

När det gäller de ekonomiska problemen är naturligtvis underhållet av kyrkobyggnaderna en viktig fråga, men viktig endast i det avseendet, hur kostnaderna för detta underhåll skall fördelas. Att Svenska kyrkan har råd att underhålla alla sina kyrkor, måste vara ställt utom allt tvivel. Men någon generell lösning på detta ekonomiska problem kan knappast anvisas. I vissa fall kan en ekonomisk samfällighet vara en utväg, men den enda hållbara lösningen torde vara att Svenska kyrkan genom t.ex. kyrkofonden tar på sig det över-

gripande ansvaret för att inga kyrkor får förfalla på grund av bristande underhåll.

Bankeryds kyrkoråd anför:

En av de bärande motiveringarna till sammanförande i större enheter är svårigheterna för ekonomiskt svaga församlingar att bära tunga kostnader för byggnader. Problemställningarna är inte nya för kyrkan, vilket åtskilliga kyrkoruiner bär vittnesbörd om. En möjlighet är att kyrkofonden tillförs medel för underhåll av bl.a. kulturellt värdefulla byggnader. Visst ansvar för sådana underhålls- och driftskostnader bör även kunna åläggas stift, kontrakt och pastorat.

Sandhults församling anför:

Vad underhåll av stora kyrkobyggnader beträffar kunde med fördel Kyrkofonden (an inte rena statsbidrag skulle utgå) tillföras t.ex. 2 öre/skattekrona till en underhâllsfond varifrån hjälp kunde utgå till församlingar som nödgas utdebitera 1:50 eller mer och trots det har svårt att klara reparations- och underhâllskostnader. Alla kyrkor har inte kulturhistoriskt värde, men många har det, varför utredningen borde ha kommit med ett sådant här förslag.

Gryta pastorat anför: t En mycket stor kostnad för flerförsmlingspastorat i glesbygd med mânga kyrkor är underhåll och renovering av kyrkor-

na. Denna kostnad kan uppgå till 25 % eller mer av den årliga

budgeten.

För att avlasta flerförsamlingspastorat i glesbygd denna tunga börda föreslår Gryta pastorat att alla kostnader för underhåll och renovering av (de blivande) samfälligheternas kyrkor bekostas av en särskild fond (Fond för underhåll av kyrkor) under kyrkofonden. Inkomsterna till fonden för underhåll av kyrkor föreslås bli dels en höjning av den allmänna kyrkoavgiften

“ 226 sou 1934:75

dels ett väsentligt tillskott från statsbudgeten. Motivet för detta är dels att kyrkorna utgör en kulturell tillgång av allmänt intresse dels att staten genom olika bestämmelser styr omfattningen av kyrkorenoveringar.

Saltsjöbadens församling anför:

Det problem, som kan finnas hos många små församlingar med en kyrkobyggnad av i många fall kulturhistoriskt intresse och vars underhåll är en tung börda för församlingarna, löses knappast genom ett uppgående i en större enhet. Eftersom det måste vara en riksangelägenhet att bevara dessa byggnader,kan det t.ex. istället bildas en speciell fond för att restaurera och underhålla dessa dyrbara kyrkobyggnader.

Alingsås församling anför bl.a. följande:

Beträffande kyrkobyggnader föreslås en geensam fond för hela Sv.Kyrkan, varför en noggrann inventering av befintliga kyrkobyggnader rekommenderas. Vad beträffar pålagor i olika former förorsakade av Riksantikvarieämb. eller annan statlig myndighet bör staten ta sitt ansvar och total ersättning utgå.

Varnhems församling utvecklar närmare ett förslag till en restaureringsfond:

Den del av kyrkoskatten so avser Uyggnader bör man dela upp

i tvâ delar. Den lokala församlingen bör kunna få disponera den ena delen. Den andra delen - t.ex. 25 statteöre - bör sam-

las för hela landet i en för riket central fond, Restaurerings-

fonden. Även staten bör bidraga med medel till denna fond.

Alla kyrkobyggnader skulle kunna få stöd ur fonden för mbyggnader och renoveringar. Undantag skulle dock vara om åtgärderna endast avsåg löpande underhåll. Fonden fördelar stödet efter den dag ansökan komer in till densmma.

^ V

Stödets storlek: I nonnalfall: 50 % av godkänd kostnad so bidrag för alla kyrkor. I undantagsfall för kulturhistoriskt värdefulla kyrkor,

där församlingen inte klarar av finansieringen av renoveringen

skulle fonden kunna lämna t.ex. 75-80% av godkänd kostnad. I inget fall skulle fonden ge bidrag med 100 %. Det är nämligen viktigt, att det lokala engagemanget och ansvaret härvidlag inte faller bort. Församlingarna har dessutom sin del av skattemedlen för att täcka sin del.

I fonden skulle ingå representanter för staten, riksantikvarieämbetet samt för stiften. Organisation och kansli kan utformas efter modell från t.ex. Sv. Frikyrkorâdet eller samlingslokaldelegationen.

Även de politiska organisationerna har berört frågor rörande POLITISKA ORGANI SATIONH kyrkorna

Kristen Demokratisk samling anför:

Vad man kan böra överväga är m de ekonomiska möjligheterna räcker till väckelsetidernas stora kyrkor, nu dyra i underhåll och uppvärmning, eller om tro och gemenskap bör odlas

på annat sätt. Till och med samarbetskyrkori med hus som

tiden har råd till - folkets idrottshus - kan bönehus, hus, vara att förorda fram för att minska antalet präster och andra med möjlighet till avlönad heltidsinsats.

Centerns Kvinnoförbund anför:

För många församlingar - små som stora - är underhåll av kyrkobyggnader en tung ekonomisk uppgift. I utredningen ställs - lite - om vi kan riva tillspetsat frågorna kyrkorna, lägga dem i malpåse eller hitta andra användningsorâden för dem. Detta problem får dock inte tas till intäkt för sammanslagningar. CFK vill i detta sammanhang plädera för en solidarisk samverkan i t.ex. en gemensam fond för renovering av kyrkobyggnader.

Hycklinge Center och CKF avdelningar anser “att pastoraten bör övertaga de tyngre kostnaderna för kyrkan och kyrkogården. Skulle någon av de andra modellerna bli verklighet så försvinner beskattningsrätten helt för de nuvarande församlingarna och detta är vi helt emot.

Sollentuna centern anför:

Ansvaret för vården av kyrkliga byggnader bör bibehållas inon församlingarna. Detta bidrar till känslan av gemenskap kring ortens kyrka och i hög grad till att hålla församlingsarbetet levande. Våra kyrkor är av mycket stort kulturhistoriskt värde och skall givetvis bevaras. En speciell kyrkorestaureringsfond borde bildas med en generös tilldelning av statliga medel.

Dorotea socialdmokratiska kvinnoklubb anför:

Använd så långt som möjligt till lokaler för olika kyrkorna aktiviteter. Om man so liten vänjer sig vid kyrkan blir det naturligt att som vuxen gå till kyrkan. Därför kan kyrkorna mer än vad som är fallet användas till samlingar och aktiviteter med barn och ungdomar. Naturligtvis kan man inte använda kyrkan som samlingssal om det är orealistiskt beträffande avstånd. Kyrkor med kulturhistoriskt värde är det samhällets sak att se till att de bevaras. Vi tror inte att man skall lägga kyrkor i malpâse eller riva dem. Använd till samlingslokaler eller dylikt så långt det är möjligt.

Några socialdemokrater i Västerås anför bl.a. följande:

Hur skall kyrkorna användas som ej har nâgra eller ringa an: tal Ett stort problem. Mässfall har även gudstjänstbesökare? förekomit inm samfälligheten. Om inte kyrkobyggnaden har - annars får staten ta sitt ansvar ett kulturhistoriskt värde

får man väl lägga den i malpâse eller hyra ut för något annat ändamål. I yttersta nödfall får man kanske riva den; det har hänt förr i historien. Alternativet är att höja utdebiteringen kraftigt, men hur realistiskt är detta? För småförsamlingarna i landet med många kyrkor får man nog i första hand genomföra ekonomiska samfälligheter för att se vad sm sedan kan göras.

Frågor rörande kyrkobyggnaderna har även tagits upp av vissa organisationer m.f1.

Sveriges Komunaltjänstemannaförbund anför: ORGANISATIONER M.FL. STUDIECIRK- LAR OCH ENSKILDA p Kyrkobyggnaderna är ett problemområde som översiktligt berörs i utredningen. Dess drift och underhåll är en tung post i många församlingar. I takt med minskade ekonomiska ramar torde för många kyrkoråd den väsentliga uppgiften vara att pröva takten i kyrkobyggnadernas förfall.

De kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnaderna bör självklart bevaras. Detta ansvar kan dock inte exklusivt vara en kyrkans angelägenhet utan får - som utredningen anför - anses vara ett samhälleligt ansvar.

I det fortsatta utredningsarbetet bör frågan om statsbidragsfinansiering i detta avseende prövas. Härvid bör även frågan om förvaltningen av löneboställen och övriga byggnader prövas.

Föreningen Sveriges Landsantikvarier anför:

Särskilda problem uppstår beträffande kyrkobyggnaderna. Kostnaderna för vård och underhåll blir inte mindre m ansvaret läggs på större enheter. De blir minst oförändrade. Besparingar antyder att det kan bli fråga om rivning eller i placering malpâse. Dänned skulle vi vara tillbaka till

1800-talets

hantering av det kulturarv som våra kyrkor och deras inventarier utgör.

SU 1984:75

I vissa fall skulle en större enhet medföra att en befolkstark försaling skulle kunna dela ansvaret för ningsmässigt en ekonomisk grannförsamlings kyrka. Detta kanske svagare skulle underlätta underhållet. Men i flertalet fall skulle resultatet endast bli att den nya kyrkokomunen fick flera i stället för en att svara för, med ett oförändrat kyrkor per kyrka. Man har då försvårat underbefolkningsunderlag hållet - i en sådan storförsamling skulle snart resas krav rationalisering och minskning av antalet byggpå ekonoisk nader. ;

Kanske förutsätter man att kulturminnesvården träder in och i en sådan situation tillskjuter medel för kyrkornas underhåll. Landsantikvarieföreningen vill varna för en sådan uppär så omfattande att den både nu och i fattning.Uppgiften framtiden ligger långt utanför kulturminnesvårdens möjligheter. Bevarandet av kyrkorna måste till väsentlig del ske genom insatser inom kyrkan själv.

\ bevaras och Det är därför viktigt att de nuvarande enheterna att behåller beskattningsrätten och ansvaret församlingarna för Genm att bevara och stärka försam-

byggnadsunderhållet.

inom de gmla socknarna får man den bästa lingsgemenskapen för att bevaras: att den nyttjas och garantin kyrkan genm underhållet Omvänt biingår i bygdens liv blir självklart.

drar bygdekyrkan till att bevara sambandet mellan invånarna

och försmlingen - det skulle inte alls vara lika självklart att delta i den kyrkliga verksamheten om denna bedrevs från grannsocknen eller i lokaler utan den tradition och högtidsstämning som den gala kyrkan ger.

Också med tanke på villigheten att göra ekonomiska uppoffför bevarande av kyrkorna är det viktigt att enheringar inte Det är psykologiskt lättare ten kyrka-församling bryts. att motivera kyrkoskatt eller andra avgifter till hembygdens än för bevarande av andra socknars kyrkor. kyrka

Sveriges kyrkokamerala förening anför:

Vården av våra kyrkobyggnader är en betungande post i den samlade budgeten för Svenska kyrkans församlingar och pastorat. Ino vissa stift finns ett oproportionerligt stort antal Om en kyrka inte längre fyller ett behov ur verksakyrkor. hetssynpunkt bör inte riksantikvarieämbetet kunna âlägga kyrkokommunen att underhålla kyrkan med mindre än att statsbidrag härför utgår. En allmän prövning av behovet av kyrkolokaler bör göras inom kyrkan. Eftersom fastighetsunderhâllskostnader är en stor post är det inte rimligt att kyrkokommuner med onormalt stort antal kyrkor erhåller utjämningsbidrag utan en ordentlig behovsprövning. Om behov inte kan påvisas är det inte längre en solidaritetsfrâga för de bärkraftiga enheterna inom kyrkan att bidra till dessa kostnader via kyrkofonden.

Bidrag föreslås utgå till satliga dmkyrkor och inte som nu bara till vissa av dem. Ett alternativ härtill kan vara att finansiera domkyrkornas stiftsangelägenheter via partiella stiftssamfälligheter.

Husmodersförbundet Hem och Smhälle anför bl.a. följande:

Svenska kyrkan har i dag ett utjämningssystem över kyrkofonden. Det innebär att de ekonmiskt svaga församlingarna får hjälp av starkare ekonomiska enheter, främst de stora i de större komunerna. Denna solidaritetstanke bör man bygga vidare pâ. De små enheternas villighet att söka sig fram till en effektiv egen organisation kommer att underlätta arbetet. Men det är frivilligheten som måste uppmuntras. Våra gamla kyrkobyggnader har ett kulturhistoriskt värde. Utan tillskott av medel från staten eller befolkningsstarka tätortsförsalingar kan inte en tänkt samfällighetsbildning inm en storkommun klara finansieringen av kyrkans underhåll. Problemen kommer att öka om en nybildad storkyrkokmmun får flera kyrkor pâ sin lott, kyrkor som man inte känner någon sahörighet med sedan länge. Pâ sikt skulle resultatet inte undgå att bli

rr.

det som utredningen antyder nämligen rivning - min eller din kyrka? Därför behövs kyrkobyggnadsfonden. En gemensam fond för renovering av dyrbara kyrkobyggnader borde bildas.

Även studiecirklar och enskilda personer tar upp frågor om kyrkorna. En studiecirkel i Boda församling anför:

Församlingarna bör kunna erhålla ett ekonomiskt stöd då det gäller att vårda kyrkor, som är kulturbyggnader. Riksantikvariska synpunkter, som i många fall hindrat församlingarna i till åtgärder, måste borga för ekonomiskt stöd i stället. 1 1 4 x

Slutligen anser vi att allt tal om rivning av kyrkor är helt

orealistiskt. En ekmenisk samverkan och nyttjande av kyrkorna är mer realistiskt.

En studiecirkel i Larvs pastorat anser att det bör utgå statligt stöd till vården av kyrkobyggnader.

En ABF-cirkel i Storuman anför:

Kyrkans verksamhet skall ej bestämmas av kyrkornas placering. Verksamheten skall bedrivas där människorna finns. Kyrkor sm ej används för församlingsändamâl, eller har kulturhistoriskt värde, kan i vissa fall användas till ändamål, ex. mu-

andra

seibyggnader. Övriga ej utnyttjade kyrkor får ej vara en ekonmisk belastning för övrig kyrklig församlingsverksamhet.

En studiegrupp i Härnösand menar att en särskild fond för byggnader borde inrättas. Eftersom kyrkoskatten för juridiska personer indrages till staten kan en tänkbar utväg vara, att riksdag och regering använder dessa medel till särskilda kulturminnesanslag för kyrkliga byggnader. Om sådana statliga kultunminnesanslag inte tillskapas, anser vi, att riksantikvarieämbetets direktivrätt kraftigt bör inskränkas.

Församlingsmedlemmar i Stora Kopparbergs församling vill ogärna att kyrkor skall rivas och anför:

Det ekonomiska ansvaret för befintliga kyrkobyggnader kan bli för tungt för en liten församling eller ett litet pastorat och bör kunna läggas högre upp, så att inte församlingsverksamheten blir lidande. I möjligaste mån bör man också behålla det som generationer byggt och som är helgat till Gud. Riv inte av rationaliserings-raseri1

-

4.4 Samverkan gå stiftsplanet _

I flertalet av remissvaren har inte direkt berörts behovet av en ev. ökad samverkan på stiftsplanet. Indirekt torde dock många, sm pekat på vikten av lagändring så att nuvarande totala samfälligheten kan ingå i partiella samfälligheten, vilja bana väg för tillkomsten av sådana. Vidare torde alla de som pläderat för att all samfällighetsbildning skall vara frivillig också vara motståndare till att stiftssamfälligheter införs som obligatorim.

I åtskilliga svar har dock även frågor kring ev. stiftssamfälligheter behandlats.

Av de kyrkliga har t.ex. Svenska diakoni-

riksorganen kxrkans

nämnd anfört följande.

Nämnden vill till sist aktualisera de särskilda behov som ORGAN PÅ RIKS- CKH STIFTSNIVÅ föreligger beträffande de olika specialisttjänster som f.n. finns inrättade på lokalplanet för bl.a. sjukhuskyrkan, den kyrkliga familjerådgivningen och den andliga vården på kriminalvårdsanstalterna.

Samverkan i partiella sitftssamfälligheter behövs för dessa särskilda verksamheter.

anför bl.a.:

Utbildningsnämnden

Ur utbildningssynpunkt och då det gäller att få en fungerande tjänstestruktur, är modell två att föredra. I beskrivningen av modellen nämns också att pastoratet skulle kunna ingå i en obligatorisk stiftssamfällighet för frågor som rör stiftsarbete, vissa frågor rörande andlig vård på sjukhus etc. Bildandet av sådana stiftssamfälligheter aktualiserar behovet av en översyn av stiftsorganisation och stiftsindelning.

Rikskommittên för stiftstingen anför bl.a. följande:

,

Enligt rikskommittêns mening har stiftstingsorganisationen sedan länge fått en sådan ställning inom svenska kyrkan att den bör inordnas bland kyrkans legala organ i den meningen att den församlingskommunala lagstiftningen görs tillämplig på denna del av stiftens verksamhet. Härvid bör dock t.ex. när det gäller stiftstingets storlek och valkretsindelning stor hänsyn tas till de enskilda stiftens olika struktur. Av avgörande vikt i detta sammanhang är att lagstiftningen mås- 2 te vara tvingande i den meningen att de nya stiftssamfälligheterna skall omfatta samtliga församlingar och kyrkliga samfälligheter i stiften. Kompetensområdet för stiftstingen bör enligt stiftstingskommittêns mening kunna omfatta såväl sådana för stiftet gemensamma angelägenheter som ansluter till LFKS 2 § 3 (främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt samt kristen verksamhet bland barn och ungdom, äldre, sjuka och andra) som speciella uppgifter avseende andlig vård vid sjukhus, inom försvaret, kriminalvården, högskolan eller liknande.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anför:

Vissa kyrkliga angelägenheter är av sådan natur att de behöver handhas på en högre strukturnivâ än församling/pastorat/samfällighet inom kommunen. Exempel härpâ är begravningsplatser för invandrare och stiftstingens verksamhetsområde.

Även regionala kyrkliga organ har behandlat dessa frågor.

Karlstads domkapitel pekar på vikten av att ha ett starkt

stiftsplan.

Strängnäs stiftsråd vill att frågor om stiftens organisation, uppgifter och ekonomi skyndsamt utredes.

Domkapitlet i Linköping menar att det bör finnas möjlighet

att både partiella stifts- och kontraktssamfälligheten får uppgifter sm avser stift respektive kontrakt.

Stiftsrâdet i Stockholms stift anser förslaget om en partiell stiftssamfällighet värd beaktande och upmanar kommittén till att i slutbetänkandet lägga förslag om stiftssamfälligheter.

Stockholms domkapitel anför b1.a.:

Med tanke på den speciella situationen som Stockholms stift befinner sig i, bl.a. av att människor bor, arbetar och tillbringar sin fritid i olika församlingar, så komer stiftet i framtiden att behöva ytterligare tjänster på regional- och stiftsplan. Tjänster kommer att behövas t.ex. för jourarbetet, finsktalande, cityarbetet, fritidskyrkan, studentarbetet, utbildningsfrågor, personalfrågor, sjukhusarbetet osv.

I det samanhanget är förslaget om en partiell stiftssamfällighet värt beaktande. Som exempel kan nämnas att en sådan samfällighet på ett verksamt sätt skulle vara till hjälp för en församling som Botkyrka där en tredjedel av de boende är invandrare som inte tillhör svenska kyrkan.

Skara domkapitel anför:

I den utsträckning för stiftsövergripande verksamhet, oavsett om prästerligt ansvarsområde eller annan kyrkans verksamhet med stiftet som lämplig minsta enhet avses, bedöms ske genom samfällighetsbildning för hela stiftet, anser domkapitlet det nödvändigt att frågan härom kopplas till frågan om :Lifzssingçns-legalisering för att undvika uppbyggnad administrativt av parallellorganisationer. Verksamheter som kan vara motiverade med stiftet som basenhet - om inte samfällighetsbildning mellan två eller flera pastorat i vissa fall visar sig vara en bättre lösning - är exempelvis skoleller studentprästverksamhet och därmed sammanhängande funktioner, fritidskyrkoverksamhet. För verksamhet i kyrkor som stiftet får sägas ha ett speciellt ansvar för, därför att de från såväl kyrklig som kulturhistorisk synpunkt har ett särskilt värde, som gör att de attraherar besökande långt utanför pastoratens gränser och där speciella kyrkliga insatser

2§8

av den anledningen är motiverade, bör också övervägas att finna en form för stiftsansvaret.

Linköpings stiftsråd anför b1.a. följande:

Det pågående refonmarbetet inom Svenska kyrkan har hittills endast till en mycket liten del berört stiftet och dess organ. Den legala verksamheten genom domkapitel och stiftsnämnd måste i hög grad kompletteras med det fria och frivilliga arbetet genm Stiftsting och Stiftsråd, Kyrkans Ungdom, Ansgarsförbundet, Församlings- och Pastoratsförbundets stiftsavdelningar och andra regionala organ. En ökad samverkan behövs mellan främst domkapitel och stiftsråd och de organisatoriska formerna härför behöver snarast åstadkommas. Den frivillibehöver få en fastare förankga stiftstingsorganisationen ring inom Svenska kyrkan. Organisationen har nu fått en sådan ställning att den på lämpligt sätt bör inordnas i kyrkans leorgan och få en säkrare ekonomisk grundval. Finansiegala ringen av stiftsarbetet bygger alltjämt på främst solidariteten mellan församlingarna och i ekonomiska kristider beskäres eller bortfaller den frivilliga stiftstingsavgiften. Detta medför en svår - stundom prekär - situation för stiftsting och stiftsrâd, som har ansvar för såväl personal, kansli, stiftsgârdar och andra anläggningar som verksaheten i stort. De i betänkandet föreslagna stiftssamfälligheterna - eller annan ekonomisk förening - måste ofatta alla församlingar och kyrkliga samfälligheter och kompetensorådet vara så brett, att där inrymmes alla frågor rörande evangelisation, information och utbildning liksom speciella uppgifter enligt stiftstingets och stiftsrâdets bedömning. Pâ grund av stiftsarbetets rörlighet och behov av flexibilitet bör icke alltför snäva ramar fastlåsas vid tillskapandet av det gemensamma finansiella organet.

Härnösands stiftsråd anför:

Stiftstingen kan numera anses vara fast etablerade organ och ingår som en naturlig del i kyrkans regionala organisation.

x

Principiellt är dock stiftstingen frivilliga organisationer med frivillig anslutning.

Stiftsrådet beklagar att betänkandet inte har behandlat stiftstingsorganisationens ställning i Svenska kyrkan. Stiftsrâdets uppfattning är att en legalisering är det rätta. Är legali-

sering inte möjlig föreslår stiftsrâdet gtt_försam1ingar/pas-

torat bildar en obligatorisk partiell samfällighet för de stiftsangelägenheter, som nu åvilar stiftstingen.

Vissa av de regionala kyrkliga organen uttalar sig klart för ett inrättande av obligatoriska partiella stiftssamfälligheter.

Luleå domkapitel anför:

Kyrkokommittên berör även behovet av bärkraftiga strukturer på stiftsnivâ för vissa gemensamma angelägenheter, exempelvis sjukhuskyrkan, den andliga vården vid militärförband och regionala kriminalvårdsanstalter m.m. . Denna för kyrkans verksamhet viktiga problematik måste enligt domkapitlet bli föremål för uppmärksamhet på ett mycket tydligare och mer utvecklat sätt än vad som framgår av kyrkokommittêns betänkande. Stiftet som arbetsenhet för gemensamma angelägenheter har en självklar och viktig ställning i dag, samtidigt som den organisatoriska och ekonomiska basen för detta arbetet är utoordentligt svag och osäker. Nu pågående arbete med rikskyrkans organisation aktualiserar även en rad frågeställningar vad beträffar stiftsorganisationen.

Kyrkokommittên antyder att stiftssamfälligheter kan vara nödvändiga men behandlar endast i förbigående dessa samfälligheters ansvarsområden och organisatoriska bas.

Domkapitlet konstaterar att bland de exempel som ges beträffande verksamheter so kan handläggas genom stiftssamfälligheter, saknas många viktiga verksamhetsområden som sedan länge av församlingarna genom stiftsorganisationen ansetts vara

gemensamma angelägenheter: utbildnings- och fortbildningsfrågor, barn- och familjearbete, ungdomsarbete, evangelisationsfrågor, rekryteringsfrågor, informationsverksamhet och diakonala ärenden.

Det är oklart hur kyrkokommittên tänker sig förhållandet mellan nu existerande stiftsting och de tänkta stiftssamfälligheterna. Menar man att en stiftssamfällighet ersätter behovet

av stiftsting eller tänker man sig samfällighetsbildningar

som från stiftsting övertar en del men inte all verksamhet och ansvar?

Ett väsentligt problem i stiftsverksamheten i dag utgöres av den osäkerhet som stiftstingsorganisationens princip om frivillig anslutning innebär. Detta medför att väsentlig verksamhet ofta inte kan koma till stånd på grund av att den ekonomiska grunden för denna inte kan tryggas. 1 \ Det är därför enligt domkapitlets mening ytterst angeläget 1 Å . att till i pastoratens obligatoriska tillhörighet stiftsorga- ; . nisationen blir en viktig målsättning vid fortsatta överväganden beträffande svenska kyrkans struktur.

Domkapitlet vill alltså förorda att kyrkokomittên i sitt fortsatta arbete överväger legalisering av dagens stiftstingsorganisation sm den lämpligaste vägen att gå när det gäller bildandet av den nödvändiga bärkraftiga strukturen på stiftsnivå. Det är då angeläget att det legaliserade stiftstinget - i form av en obligatorisk partiell stiftssamfällighet - får ansvar för såväl de verksamheter som i dag ingår i stiftstingsorganisationen som den typ av ansvarsområden som kyrkokommittên lämnat exempel på vid sitt resonemang om stiftssamfälligheter.

Med tanke på dels stiftstingets uppbyggnad på den representativa demokratins grund, dels ock stiftstingets uppgift att svara för de verksamheter som är av gemensam natur för stiftets församlingar, samt den möjlighet som torde föreligga

i sou 1984:75 241

till nära samverkan mellan den legala sektorn genom domkapit-

let och den fria och frivilliga sektorn genom stiftsrådet, är en sådan lösning enligt domkapitlets väl motiveuppfattning rad och för stiftsarbetet utomordentligt Sama angelägen. tankar framförs även av Luleå stiftsråd.

Luleå stiftsnämnd anför:

För kyrklig samverkan på stiftsplanet bör stiftsnämenligt dens mening stiftstingsorganisationen eller motsvarande framtida samarbetsorgan ges en fastare form med obligatorisk an-

slutning för pastoraten inom stiftet. Nuvarande ordning med

frivillig anslutning måste innebära stora problem med planeringen av verksamheten både på kort och lång sikt. En angelägen ändring av verksamheten som kräver större ekonoiska resurser kan med den frivilliga anslutningen resultera i att pastorat begär sitt utträde ur organisationen med ytterligare försämrad ekonomi som följd.

Domkapitlet i Visby och stiftsnämnden i Visby anför:

Som ovan anförts omfattar stiftstinget i Visby stifts samtliga församlingar i stiftet. Stiftstingsorganisationens snabba införande i samtliga rikets stift visar utan tvivel på att den på ett enkelt och ändamålsenligt sätt kommit att fylla en lucka i den kyrkliga organisationen. Enligt stiftsmyndighetens mening bör stiftstingen för församgöras obligatoriska lingarna och ges en i lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter klart fixerad status motsvarande pastoratens. Därvid bör man inte på något sätt ställa till att sig negativ dessa samfälligheter kmer att omfatta t.ex sjukhuskyrkan, den andliga vården vid kriminalvårdsanstalterna eller kyrkans högskolearbete, men grundläggande bör vara de gemensamma uppgifter för stiftets församlingar som motsvarar 3 § andra stycket 3 i lagen, dvs gudstjänstliv, diakoni och förkunnelse, evangelisation.

Av de kyrkliga kommunerna, som behandlat frågor om stifts-

sou 1984:75

samfälligheter är främst vissa större samfälligheter tveksamma till framför allt inrättande av obligatoriska stiftssamfäl-

%Ef?r äg?GLIGA

ligheter. Sålunda anför Borås kyrkliga samfällighet följande:

Samfällda vill på det bestämdaste framföra att kyrkorâdet inte obligatoriska stiftssamfälligheter inrättas. nâgra Stiftsarbetet bör ske på frivillig väg. Den nuvarande organisationsmodellen och det stämmer väl bygger på frivillighet överens med decentraliseringsidêerna. Det bör vara en fråga för stift att själva avgöra i vilken fonn en samverkan 5 Varje skall ske på stiftsplanet. Samma tankar framför Brämhults (1.

kxrkdrad.

Göteborgs kyrkliga samfällighet anför:

stift är det enda stift där stiftstinget inte är Göteborgs för alla församlingar. Göteborgs kyrkliga samfälgeensamt lighet saverkar med stiftstinget. Stiftstinget och kyrkofullmäktige i Göteborg tillsätter hälften var av platserna i stiftsrådet varjämte biskopen är självskriven ordförande. Diskussioner pågår om förändringar i samverkansavtalet.

kan i nuläget inte inse fördelarna med obliga- Kyrkonämnden toriska stiftssamfälligheter. Den nuvarande organisationsmodellen på frivillighet och det stämmer väl överens bygger med decentraliseringsidêerna. Det bör vara en fråga för varatt avgöra i vilken fonn en samverkan skall je stift själva ske på stiftsplanet.

kan inte överblicka i vilken mån planer finns Kyrkonämnden att försöka överföra den rikskyrkliga nämndorganisationen till stiftsnivä. Efterso Svenska kyrkan inte skall vara en rikskyrka utan en församlingskyrka förutsätter kyrkonämnden att endast rekommendationer men inte framtvinkyrkomötet ger organisation för stiften. gar en viss

Kannittên bör fortsätta sitt utredningsarbete om eventuella stiftssamfälligheter men inrikta arbetet på modellskapande

7 .é sou 1934.: 75 , 243

och inte på lagstiftning.

Ängelholms församling menar atthuvudansvaret för fritids-

kyrkan bör ligga hos församlingarna ävensom kyrklig verksahet på sjukhus, vårdhem m.m. Liknande synsätt framförs av Norrköpings kyrkliga samfällighet som anför:

Will strukturfrågorna hör även stiftsorganisationen. Utredningen antyder att en möjlig väg är bildande av partiella samfälligheter för handhavande av vissa gemensama och övergripande uppgifter inom stiftet. Med den läsning som ovan skisserats menar nämnden att många av de uppgifter som i dag åvilar stiftet istället kan övertas av kyrkokommunen. Vissa reducerade uppgifter bör dock samordnas stiftsvis, ex. stiftsgårdarnas drift, viss konsulentverksamhet m.m. Denna samordning kan ske antingen genm frivillig sammanslutning som nu eller genom bildande av partiell samfällighet. Nämnden förordar för sin del i första hand ett bibehållande av nuvarande system och i andra hand partiell samfällighet. Däremot avvisas helt finansiering av stiftsverksamheten via kyrkofonden.

Hedvig Eleonoras församling anför:

”Pastorat eller samfällighet bör bildas för förut nämnda större åtaganden (begravningsväsendet, byggnadsverksamhet). I övrigt bör man undvika att därutöver bilda samfälligheter.

Utöver dessa organisationer finns stiftsorganisationer (stiftsting, stiftsråd och nämnder och deras verksamhet). En del udda verksamhet kan kanske inordnas under stifts- eller kontraktsorganisationen.

Fritidskyrka, sjukhuskyrka, den andliga vården inom Försvaret och Kriminalvården m.m. bör inordnas i den ordinarie församlingsverksamheten där resp. institution är belägen, varvid församlingen bör få härför erforderliga extra resurser genom t.ex. kyrkofonden.

Sala församlings kyrkoråd är inte främande för samfällig-

hetsbildning på stiftsplanet eller ökade åtaganden på ett ll lagstadgat stiftsting -

Angerums, Lösens och Flymens församlingars kyrkliga samfällighet menar att det bör finnas möjlighet att bilda stiftssamfälligheter för exempelvis utbildning, personalpool, Sjukhuskyrka, sommarkyrkoverksamhet m.m.

Tyresö församling vill ge stiftstingen ökade arbetsuppgifter och anför:

Inom storstadsorådena, vi tänker nu närmast på St0r-Stockholm, finns en rad behov, när det gäller verksamheter, som svårligen kan läggas på enskilda församlingar utan att alltför hårt ekonomiskt belasta dem.

Det gäller exempelvis sådana verksamheter som cityverksamhet, sjukhus- och fängelseprästernas verksamhet, invandrarpräster, skärgårdskomunernas ökade verksamhet sommartid etc. Ansvaret för dessa verksamheter- även ekonomiskt- bör enligt vår mening läggas på stiftstingen.

Det finns Vidare ett behov av personalpool för präster inom stiftet. Denna pool bör ligga på stiftsnivå på stiftstinget. När någon präst insjuknar och församlingen ej har ersättare, bör stiftspoolen träda in. Vi föreslår, att denna fråga blir förmål för en utredning.

Helsingborgs kyrkliga samfällighet anför:

Tanken på stiftsvisa samfälligheter verkar i vissa typer av ärenden konstruktiv. Det spontana samarbetet via de nuvaran-

de stiftstingen är positivt men bör kanske ersättas av stifts-4

Visa partiella samfälligheter inte minst mot bakgrund av det ökade kravet på regionalt samarbete.

Stockholms församlingsdelegerade anför b1.a.:

För att ytterligare utvinna fördelar samgenom ekonomisk verkan anser FD vidare att ännu en lagändring snarast bör komma till stånd sm för att

möjliggör samfälligheten ingå

i annan samfällighet.

Stockholmssystemet med partiell samfällighet torde med fördel kunna utbyggas till med större territostiftssamfällighet riellt omfång än själva primärkommunen. Redan 1974 beslöt FD att hemställa till att regeringen en utredning måtte tillsättas för att undersöka möjligheten att bilda en partiell kyrklig samfällighet för gemensamma angelägenheter i hela Stockholms stift. I konsekvens härmed hävdar FD fortfarande att denna utredning snarast bör genomföras. FD välkomnar således ett fortsatt komittéarbete och förvänpå denna punkt tar förslag om stiftssamfälligheter i slutbetänkandet.

Kungsholms församling, som vill inrätta en obligatorisk stifts-

samfällighet, anför:

Dessutom bör för speciella gemensmma inrättas en

uppgifter obligatorisk stiftssamfällighet avseende sådana frågor sm stiftsarbete, cityverksmhet, fritidskyrkoverksamhet, andlig vård på sjukhus, telefonjour och studentarbete. Detta förutsätter att stiftstingen blir och erhåller utobligatoriska debiteringsrätt. Samma tankar framför och Vårviks Laxarby

församlingar, som anför:

Om stiftstingsorganisationen gjordes obligatorisk och därmed fick utökad ekonmi, kunde en hel av lång rad av uppgifter gemensamt intresse för församlingarna av nämnderombesörjas na och stiftsrådet. Ex.att möta skolans behov av kyrkan, andliga vården vid sjukhus, vårdhm och servicehus för äldre och militären.

Här kan diakonin kopplas in med alla sina rika möjligheter till pedagogisk evangelisatorisk och social kmpletterande tjänst. En utvidgning av stiftsrådets verksamhet borde på lokalplanet mötas av samordning av gemensamma angelägenheter

sou 1984:75

so handläggs av kontrakten.

Farsta vill ha en refonn som möjliggör ett natur-

församling

samarbete mellan svenska kyrkans fria verksamhet på ligt stiftsnivå i form av stiftsting, stiftsråd och stiftsbyråer verksamheten i domkapitel och och den statligt reglerade stiftsnämmder.

POLITISKA ORGA- och studiegrupper som även be- De politiska organisationer NISATIONER 001 för handlat frågor om ev. stiftssamfälligheter är san regel STUDIEGRUPPER att sådana inrättas.

kristet sociala råd och kyrkopolitiska råd anför: Folkpartiets

och större samfälligheter skall vara Församling, pastorat att för skyldiga ingå i partiella stiftssamfälligheter gemensmnna ändamål. Dessa kan variera från stift till stift, men en grundläggande regel om ett minimiarbete på stiftsnivå måste finnas exempelvis för utbildning, stöd till ungdomsoch skolarbetet, fritidskyrkan och för sjukhuskyrkverksamheten. Församlingarna bör dock kunna saverka på stiftsnivå i många andra frågor.

I detta sammanhang vill vi påpeka att en reform som möjligett samarbete mellan Svenska kyrkans fria verkgör naturligt samhet i fonn av stiftsting, stiftsråd och pâ stiftsnivå med den statligt reglerade verksamheten i domstiftsbyråer kapitel och stiftsnämnder är mycket angelägen.

Moderata råd i Hallands län samlingspartiets kyrkopolitiska anför:

Vi är också överens med utredningen att vissa uppgifter inom den kyrkokommunala verksamheten lämpligen bör ske inom rmen för För frågor so rör stiftsarbete samfällighetsbildningar. vård vid militära förband, vid krisåsom andlig på sjukhus, minalvârdsanstalter, fritidskyrkoverksamhet, studentarbete med flera uppgifter ino stiftet torde partiella smfällig-

- 347 sou 1984: 75

heter vara ändamålsenliga.

Ljungbx CKF avdelning anför:

När det gäller frågor som rör stiftsarbete, vissa frågor rörande andlig vård på sjukhus, själavård vid vissa förband och kriminalvårdsanstalter skulle pastoraten kunna ingå i en obligatorisk partiell stiftssamfällighet.

Centerns kyrkopolitiska grupp i Genarp-LjungbXyGöde1öv anser att det bör bildas stiftssamfälligheter för i första hand Sjukhuskyrkan.

Vuxenskolans studiegrupp i Tanms församling är tveksa till obligatoriska stiftssamfälligheter. Gruppen anför:

Beträffande utredningens förslag m obligatoriska samfällig-

heter för vissa regionala angelägenheter och stiftsangelägenheter måste sägas, att dessa engagemang har visat sig

fungera

redan enligt nuvarande ordning. Fortlöpande tas nya initiativ, där de visar sig behövas. Man måste befara, att tvång medför

ökad byråkrati och mindre idealitet. Där en verksamhet i dag

visat sig behövas, har medel för verksamheten inte saknats.

i sou 1984: 75 i 249

4.5 Specialfrâgaz Cityförsamlingarna i Stockholm

I direktiven (Din 1982:95) nämns särskilt de problem som orsakas av den större rörligheten i samhället och som kan vara svåra att möta inom ramen för den territoriella församlingsorganisationen. Så har cityförsamlingarna i storstäderna, fr;a. i Stockholm, en omfattande dagbefolkning, medan allt färre människor bor ino dessa församlingars geografiska gränser. I Stockholms tvâ mest utpräglade cityförsamlingar bodde 1983-01- 01 i Klara 631 personer och i Jakob 295. Storkyrkoförsamlingen hade vid samma tidpunkt 2 567 inv. och Adolf Fredriks församling 5 659 inv. De ekonomiska problem som accentueras av de låga invånarsiffrorna, förstärks ytterligare genom beslutet att avskaffa den kommunala och kyrkliga beskattningen av juridiska personer.

Följande synpunkter på cityproblematiken i Stockholm föreligger:

Stockholms församlingsdelegerade menar att en framkomlig väg vore att bilda ett citypastorat (domkyrkopastorat) av tre eller fyra pastorat. Stockholms ekonomiska samfällighet består

i dag av enbart enförsamlingspast0rat.I city skulle sålunda

ett flerförsamlingspastorat bildas, medan de övriga enförsamlingspastoraten skulle bestå.

Församlingsdelegerade pekar också på en annan faktor av betydelse för cityförsamlingarnas ekonomi. I dag kan församlingsdelegerade enbart bevilja anslag till för de ingående församlingarna gemensamma angelägenheter. Ett nytt regelsystem bör göra det möjligt, att ge anslag till enskilda församlingars särskilda verksamhet inom samfälligheten, t.ex. cityförsamlingarnas speciella cityverksamhet.

Stiftsrådet i Stockholms stift ansluter sig i denna fråga till vad Församlingsdelegerade anfört.

Klara “ församlings kyrkoråd frmhâller, att de ekonomiska in-

täkterna till 85 % bestâr av skatt från juridiska personer. inom Klara uppgick 1938 till 7 403 personer, år Folkmängden 1962 till 2 482 och år 1983 till 641 personer. Trots vikande befolkningsunderlag har verksamheten i kyrkan vidmakthållits och även utökats. Svårigheter finns dock att finna kyrkligt intresserade personer beredda att medverka i kyrkorâd och kyrkofullmäktige.

Kyrkorâdets uppfattning är att Klara och Jakobs församlingar borde sammanläggas till en församling. Därtill borde personer som tidigare varit kyrkobokförda i Klara församling men varit tvungna att flytta på grund av kontoriseringen eller personer som var yrkesverksamma i församlingen, få möjlighet att efter särskild ansökan kyrkobokföras i församlingen (folkbokföringsförordningens ll § och 62 §). I skrivelse till regeringen 1984-03-09 har kyrkorâdet hemställt m åtgärd i detta syfte.

Om Klara och Jakobs församlingar bildade en församling skulle denna dessutom kunna betjäna en grannförsamling, t.ex. Storkyrkoförsamlingen med dess kyrkobokföring.

Ekonomiskt är församlingen beroende av att församlingsdelegerade svarar för 4/5 av kostnaderna för kyrka och andra församlingslokaler, men därtill kommer att försalingsdelegerade bör få möjlighet att direkt stödja cityförsamlingarnas verksamhet. Då skulle samtliga församlingars i Stockholm skattekraft tagas i anspråk för ändamål, som genom cityförsamlingarnas speciella situation är gemensama för hela Stockholm.

“ - Kyrkorâdet ser ett inspirerande missionsfält inom Statens Järnvägar, Åhléns, S-E banken, PUB m.fl. inom Klara församling belägna arbetsplatser.

Jakobs församlings kyrkoråd ansluter sig till de synpunkter i diskussionsbetänkandet som handlar om att söka strukturer som kan komplettera den territoriella strukturen och relaterar dessa till cityförsamlingarnas speciella problematik.

i sou 1984:75 251

Man prioriterar enligt följande:

1 Jakobs församling består och verkar som särpräglad Cityförsamling. 2 Jakobs församling behåller sin organisation med kyrkorâd under att sm och fullmäktige, förutsättning personer tidigare varit kyrkobokförda i Jakobs församling i fortsättningen skulle kunna begära kyrkobokföring där trots boende inom annan territoriell församling. Jakob skulle alltså bli ett slags valgmenighet. 3 Jakobs församling bedriver sin verksamhet som en stiftelse, dels ekonomiserad med egna medel, dels med stöd av stift, föreller kyrkofond. Denna ordning är ett altersamlingsdelegerade nativ till p.l och 2. 4 Ett sammanförande av Jakobs församling med andra församlingar bör ske först efter noggraniprövning.

Kyrkorådet i Adolf Fredriks församling beskriver sin församling som en typisk cityförsamling. 58 % av församlingsskatten kommer från juridiska personer, hög medelålder, instabilitet i befolkningen. Ca. 20 000 arbetar inom församlingens gränser. Av gudstjänstbesökarna beräknas ca hälften kmnna från församlingen medan hälften är personer som känner samhörighet med Adolf Fredrik samtidigt som de bor inom en annan territoriell församling. Församlingen som arbetsgemenskap bedöms som lagom och det finns inget intresse av att ändra församlingsgränserna i dag inför en osäker framtidsutveckling. Ett förslag 1981 om sammanslagning av Adolf Fredrik, Klara och Jakob hade inom församlingen avvisats med motiveringen att det innebar fler nackdelar än fördelar. Samverkan mellan församlingarna, utan lagändringar, är nödvändig.

Kyrkorådet påpekar, att man måste erkänna diskrepansen mellan den gamla sockentanken och dagens verklighet sådan den i varje fall avtecknar sig i Stockholms innerstad i dag. Ett sätt att komma åt denna är att arbeta icke-territorie1-

diskrepans med

la församlingar eller valgmenigheter parallellt med de territoriella församlingarna. Så kunde t.ex. Klara och Jakob vara

endera av de nämnda alternativa formerna medan Adolf Fredrik som territoriell församling samverkade med dessa. Det behövs erfarenheter av liknande arrangemang, varför ett prov kunde genomföras i Stockholms city.

TJÄNSTEORGANISATIONEN

Tjänsternas plats i kyrkans organisation KYRKLIGA ORGAN M.FL. PÅ RIKS- OCH STIFTSNIVÅ Ärkebiskonen önskar en ytterligare analys av prästens särskilda uppgifter och särskilda plats i församlingens verksamhet och beslutande liksom också av prästens, diakonens organ och kyrkomusikerns till anknytning biskop och stiftsledning.

*Svenska kyrkans centralråd menar att domkapitlens nuvarande funktioner och kompetenser inte får åsidosättas eller genomgripande förändras.

Linköpings domkanitel finner det obestridligt att

domkapitlet skall ha huvudmannaskapet och arbetsgivaransvaret för prästerskapet. Skara domkanitel förkastar tjänstemodell C inte minst på grund av att domkapitlets ställning där starkt försvagas. Vad gäller domkapitlets fuktioner i förhållande till andra vigningstjänster än präster kan en mellanform med komponenter från modellerna A och B tänkas: hos domkapitlet skulle beträffande diakonitjänster ligga läroansvaret, dispensgivning från fastställda behörighetskrav och rekommendationer avseende tjänsteorganisationen. En förstärkning krävs av domkapitlets resurser.

Domkagitlet i Strängnäs anser att tillsättning av tjänster som hittills bör åvila domkapitlet vad gäller och försampräster ling/samfällighet beträffande övriga tjänster.

Växjö domkagitel skymtar bakom de olika modellerna en kongrega-

tionalistisk kyrka. Detta gäller särskilt modell C och i viss mån modell B. I av modell förlängningen C ligger enligt domkapitlet biskopsämbetets avskaffande.

SU 1984:75

Lunds understryker att domkapitlets ställning inte

domkapitel

får Detta kan inte ske utan att samtidigt den episkoförsvagas. strukturen försvagas. Det är viktigt att prästerskapet utan pala i att behöva riskera något vågar predika Guds ord oförfalskat. Att domkapitlet i de flesta avseenden är arbetsgivare för prästerna är därvid en fördel. Domkapitlet anser det också självklart att i framtiden får ett övergripande ansvar för tjänstedomkapitlet i stiftet. Någon myndighet centralt eller regioorganisationen nalt måste tillse att kyrkan har en organisation som gör att hela riket täcks med kyrklig verksamhet.

i

Domkapitlet menar vidare att tjänsteorganisationens anknytning

i

enbart till pastoraten gör det svårt att råda bot på de problem utredningen konstaterat finns. En framkomlig väg är att i stället i knyta ett antal präster till kontraktet. Kontraktsprosten ges därvid en möjlighet att disponera dessa tjänster så att lokala och regionala behov blir tillgodosedda. Det kan gälla ett sjukhus e11e1en militärförläggning, men också behov av präst för ungdomsarbete eller gudstjänster. Domkapitlet menar att detta i skulle innebära en väsentlig ökad flexibilitet. De präster som anställs direkt i pastoratet kan med detta förslag bli något färre. Karlstads motiverar ett bestämt avvisande av modell

domkapitel

C med att denna leder till en kongregationalistisk kyrkosyn där de uppgifter domkapitlen får knappast motiverar deras existens. stor-

Domkapitlet menar; att tanken att tjänsteorganisationens lek och inriktning föreslås av pastoraten och fastställs av dom-

kapitlet kan vara en god ordning.

Härnösands anser, att en modell där domkapitlet inte

domkapitel medverkar vid prästtillsättning inte kan accepteras. Samverkan mellan den överordnade myndigheten och den lokala församlingen när det tillsättning av präster är utmärkande och histogäller riskt sett också unik för Svenska kyrkan. Denna samverkan har

för prästerna inneburit garantier för en rättvis meritbedöming

samtidigt som den gett utrymme för församlingen att själva välhindrar att man finner andra former för samverkan vid ja.Tnget tjänstetillsättningar. Luleå domkapitel menar, att nuvarande - bör bibehållas beträffande alla koppling präst domkapitel

prästtjänster. Då det gäller diakonitjänsterna prövar domkapitlet behörigheten medan pastoraten anställer och utövar alla arbetsgivarfunktioner.

Stockholms domkapitel vill slå vakt om prästens fria och oberoende ställning i förhâllande till församlingen, vilken tillförsäkrat svenska en nyttig balans mellan predikoämbetet och kyrkan församlingsstyrelsen. Utan inflytande vid prästtillsättningarna skulle domkapitlens tillsyn i lärofrågor bli av närmast illusorisk betydelse. Erfarenheten visar att avvikelser av läromässig art endast i mycket flagranta fall kan bli föremål för sanktioner från domkapitlets sida. Om tillsynen skall kunna fungera måste den ha andra styrmedel. Med nuvarande ordning kan domkapitlet verksamt bidraga till att såväl den läromässiga som den kunskapsteoretiska kvaliteten kan upprätthållas och förstärkas.

Svenska rådet för telefonsjälavård vill fästa uppmärksamheten på att präster i församlingstjänst sköter en rad uppgifter på kontrakts-, stifts-, och understundom även riksplan. Jourtjänsten brottas med svårigheter sammanhängande med att denna verksamhet hittills inte vunnit arbetsrättsliqt erkännande inom kyrkan. Om- - bortåt - att fattningen 90 000 anrop årligen gör det motiverat ägna denna verksamhet viss uçmmärksamhet.

Svenska kvrkans arbetsqruon för högskolearbetet hoppas att de särskilda funktioner som delegerats till specialtjänster får en fastare knytning till tjänsteorganisationen i framtiden. Arbetsgruppen menar att högskolearbetet kräver särskild noggrannhet vid tjänstetillsättning och kvalificerad utbildning för tjänsteinnehavarna. Organisationen för studentprästtjänster är i dag otillfredsställande. Vi ser två framkomliga vägar, dels att man knytertjänsterna till församlingar och gör dem till komministraturer, dels att tjänsterna betraktas som en kontraktsangelägenhet och görs till kontraktsadjunkter.

Diakonistiftelsen Samariterhemmet anser tjänstemodell C ointressant därför att den helt bortser från den i betänkandet fastslagna episkopala strukturen. Stiftelsen Stora Sköndal anser att

många skäl talar för att samtliga församlingsvårdande

tjänster i arbetslaget anställes av pastoratet med enhetliga anställningsvillkor.

Pastoralinstitutet i Lund ser som en viktig i betänkanmarkering det förslaget att domkapitlet har uppsikt över de anställdas läroansvar. Inför tanken att pastoratet skulle bli arbetsgivare för ställs hur samtlig personal frågan långt man kan gå utan att förändra struktur kyrkans episkopala och övergå till en rent kongregationalistisk ordning. Pastoralinstitutet förordar domkapitlet som gemensam arbetsgivare för de församlinqsvårdande tiänsterna.

Med hänvisning till diskussionsbetänkandets princip att Svenska kyrkan efter en reform skall vara samma kyrka som i dag måste enligt Svenska Kyrkans Personalförbund det statliga inflytandet över tillsättning av prästtjänster och över löneprästernas och anställningsvillkor behållas. Förbundet framför förslaget att kontraktsprostfunktionen knyts till en bestämd kyrkoherdetjänst i kontraktet på samma sätt som domprosttjänsten.

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund anser att prästtjänsterna i fortsättningen bör vara komunalt reglerade och inrättas och tillsättas av de nya kyrkokommunerna.

Sveriges kyrkokamerala förening avstyrker utredningens tankar att överföra uppgifter från kyrkokommunerna till domkapitlenm \

Dessa har bristande resurser och det strider mot den allmänna 3

samhällsutvecklingen att minska de lokala organens inflytande. Föreningen berör också frågan om vem som är chef i församlingen och anser att t.ex. en kanslichef skall vara direkt underställd kyrkorâdet och ej kyrkoherden.

1968 års kyrkohandbokskommitté delar uppfattningen att alla ty-

per av tjänster som behandlas i diskussionsbetänkandets kap. 5.4 skall ha domkapitlet som tillsynsmyndighet. Som skäl för uppfattningen hänvisar vi till tanken på församlingen såsom den lokala manifestationen av Kristi kyrka. Till den grundsynen hör att församlingen tillhör en större enhet, närmast Stiftet.

Teologiska fakultetsnämnden i Lund efterlyser en rejäl diskussion av frågan hur principen, att församlingen inte är autonom utan även organisatoriskt är insatt i ett vidare saJmlanhang, kan tillämpas vad gäller tjänster.

Linköpings stiftsråd filmer det principiellt oriktigt att över-

föra prästerskapet till den kyrkokommmala sektorn»

Strängnäs stiftsråd vill bibehålla den uppdelning som finns i ansvar för tjänsteorganisationen mellan kyrkokommmala organ och stiftsorgan.

Stockholms stiftsråd förordar en modifierad form av tjänstemdell B med pastoratet som arbetsgivare för samtliga tjänster. Domkapitlet fastställer behörighet för sökande till prästtjänster och har tillsyn i lärofrågor.

Karlstads stifts Församlings- och pastoratsförbund anser att domkapitlet bör ha kvar vissa arbetsgivarfuxiktioner och uppgifter i samband med prästtillsättnmgar etc. Den ställning prästen har genom sitt ämbetsansvar och vigning bör finnas kvar i Svenska kyrkan och prästerna även i fortsättningen vara Kyrkans ryggra .

Förbundet för Kristen Enhet menar att om Svenska kyrkans episkopala struktur skall bevaras måste det innebära att de ordinerade ämbetsbärama i anställningshänseende underställs biskop och domkaoitel. Att Svenska kyrkan bevarar sin episkopala struktur har enligt förbundet en avgörande ekumenisk innebörd.

Kyrklig förnyelse i Linköpings stift och Svenska “kyrkans fria synod i Linköpings stift anser det vara en god tanke att föra in diakonitjänsterna i stiftsorganisationen och att det vore direkt bakvänt att istället föra över prästerna till församlingsorganen.

Beräkning och fördelning av tjänster

Svenska kyrkans centralstyrelse anger som en grundläggande frågeställning hur många församlingstillhöriga en präst kan ha menings-

full kontakt med. Centralstyrelsen konstaterar att det för närvarande går i genomsnitt ca 2 800 församlingsbor per församlingsverksam präst. lknzbakgrund av befolkningsutvecklingen och de utökade ledigheterna ställs frågan om inte antalet präster är för lågt. Särskilt i tätortsförsamlingarna är behovet av fler präster påtagligt. Svenska kyrkans centralråd anser att utredningen skall vara beredd att föreslå ett ökat antal präst-

tjänster. Med hänsyn till de villkor som konner att diktera

kyrkans arbete under konnande år pekar centralrådet på möjligheterna med assistentpräster, varmed avses personer som prästvigs och biträder i församlingsvården utan att lämna sina borgerliga yrken. Svenska kyrkans utbildningsnämnd framför liknande tankar om s.k. tältmakarpräster.

Till Svenska kyrkans diakoninämnds remissvar finns fogat ett särskilt yttrande från dess Delegation för institutionssjälavärd i vilket särskilda frågor kring sjukhuskyrkan behandlas. Vid arbetet med utredningen har inom stiftsgrupperna för andlig vård på sjukhus en ny princip diskuterats och lanserats för att bestämma dimensioneringen av personal inom sjukhuskyrkan. Man ser här sjukhuset som ett socialt system inom ett begränsat territorium där Svenska kyrkan har att göra tjänst med sina basfunktioner: gudstjänst, själavård, diakonalt arbete. De som vårdas och arbetar på sjukhuset är i ett omrâde med hög befolkningstäthet men annars i princip av samma karaktär som varje annat distrikt inom den församling där det är beläget. Samma regler bör därför gälla vid tilldelning av arbetskraft som för andra arbetslagsområden i församlingen. Sjukhuset med patienter och personal är ett socialt system och Svenska kyrkan skall betjäna hela systemet. Därför bör patienter, personal och elever räknas in i underlaget för beräkning av tjänster. Delegationen menar att erfarenheterna visar, att där sjukhuskyrkan ges möjligheter att fungera efterfrågas också dess tjänster av patienter och personal. Man finner det ekumeniska samarbetet inom sjukhuskyrkan glädjande, men menar att när det gäller tjänstetilldelningen har det ej blivit såsom förutsatts. De frikyrkliga samfunden har ej kunnat inrätta tillräckligt antal tjänster. Enligt delegationen bör beträffande sjukhuskyrkan

. 259

sama regler som i övrigt. Lika litet sm man i distriktsgälla arbetet gör avdrag för frikyrkligt arbete där sådant förekommer vid beräkningen av arbetslagets storlek inom Svenska kyrkan lika litet bör man göra det inom sjukhuskyrkan. Delegationen vill slå vakt om den anknytning till lokalförsamlingen som de anställda inom siukhuskyrkan nu har. Man pekar också på behovet av tiänster för den sektoriserade psykiatriska vården och hemsjukvården. Komittén kyrkan i fritidssamhället föreslår att möiligheter skapas inom varje stift för präster och övriga anställda att arbeta även utanför den egna samfälligheten eller församlingen. Detta behövs för att fritidskyrkans olika arbetsformer skall kunna utvecklas. Vissa rörliga tjänster behöver tillskapas vilka - med lön ur kyrkofonden - kan sättas in på ställen där domkappitel/evangelisationsnämnder i Stiftet finner det bäst att de placeras.

domkanitel framhåller att utredningens basförslag till Uppsala bemanningsorganisation skulle ha betydande verkningar i stiftet, ca en fjärdedel färre församlingspräster. Landsbygdspastoraten skulle drabbas hårdast medan tätorterna i allmänhet ej, eller i mindre grad berörs. Inte heller den skisserade arbetslagsmodellen borgar för en gudstjänsthållning i glesbygderna som svarar mot elementära krav, då diakonerna icke förutsätts ha några

gudstjänstledande uppgifter. Även domkapitlet i Linköping är

kritiskt till bemanningsplanerna och förordar en rullande översyn av bl.a. organisationen beträffande präst- och kyrkomusikertjänster. Det bör tillkomma domkapitlen att i fortsättningen besluta i tjänsteorganisationsärenden. Det behövs ett mer flexibelt system även om man kan tänka sig att fasta församlingsprästtjänster inrättas enligt viss mall och att domkapitlet får inrätta pastoratsadjunkttjänster där det behövs. Domkapitlet föreslår föliande mall: 3 000 invånare - 2 präster: 7 000-8 000 invånare - 3 präster: 12 000-13 000 invånare 4 präster; 18 000-20 000 invånare - 5 präster. Antalet präster måste ökas, främst i de mindre pastoraten.

Skara domkapitel accepterar, med påpekandet att kyrkonusiker-

tjänsterna behöver delas upp på flera innehavare, schablontu-

regeln om procentuell fördelning av olika tjänster inom arbetslag. Vad gäller den prästerliga tjänsteorganisationen menar domkapitlet att gällande normer visat sig hållbarare än vad som framkommit i den allmänna debatten. En indelning i två tätortsklasser är motiverad. Domkapitlet anser, att mer hänsyn måste tas till invånarantal än till - som ofta kyrkor predikoställen, ligger nära varandra. Det betydelsefulla är de predikoställen där det är angeläget från kyrklig synpunkt att gudstjänst hålles. Domkyrkan som centrum för stiftet borde utnyttjas som in- ( strument för att ge impulser till ett rikare kyrkligt liv i Å Stiftet, bl.a. via fortbildningsarbete. Därför behövs särskilda

regler när det gäller Dom-

domkyrkoförsamlingarnas bemanning. 1 4

kapitlet anser att domkyrkoförsamlingarna behöver få extra tilldelning av särskilt kvalificerade präster.

Strängnäs domkapitel påpekar att med hänsyn till arbetsrättsreformer och ändrad sociallagstiftning torde en anpassning av det totala antalet präster till 1957 års normer innebära en icke oväsentlig ökning av nuvarande antal.

Västerås och dmkapitel efterlyser en kartläggning av ut-

Växjö

vecklingen beträffande antalet prästtjänster. Bland annat befolkningsökningen och av nya sociala förmåner motiverar

tillkomsten

en utökning av antalet prästtjänster enligt domkapitlen i Växjö,

Lund, Karlstad och Härnösand.

Göteborgs domkanitel menar, att den prästerliga organisationen

sannolikt skulle anpassa sig bättre efter förändringar i rådande behov av präster om ökade möjligheter gavs åt domkapitlen att dra in tjänster samt inrätta nya tjänster.

Luleå domkapitel anser att antalet prästtjänster i en obligato-

risk minimiorgansisation skall fastställas av domkapitlet uti-, från centralt antagna normer. Dessa skall ta hänsyn till invånarantal och särskilda geografiska eller andra speciella behov. Dessa tjänster ingår i det ekonomiska utjämningssvstemet och det skall stå Dastoraten fritt att därutöver inrätta Drästtjänster på egen bekostnad. Beträffande övriga församlings-

sou 1984:75

\ vårdande tjänster anser domkapitlet, som i fråga om dessa ansluter sig till tanken på det utvidgade diakonatet, att även de inom ramen för centrala normer skall ingå i det ekonomiska utjämningssystemet. Domkapitlet fastställer, på förslag av pastoratet, en minimiorganisation för dessa diakonitjänster. Därutöver kan pastoraten fritt inrätta eller andra diakonitjänster f örsaml ingsvårdande tjänster .

Visby domkapitel och stiftsnänmd tar i ett avsnitt upp speciella gotlandsfrâgor och framför där att varje minskning av antalet tjänster på Gotland skulle :innebära påtagligt ökade problem. På Gotland bör ej beräknas mer än fyra för församlingar varje prästtjänst. I stället för en territoriell av vissa delning prästtjänster mellan olika pastorat vill domkapitlet förorda en funktionell uppdelning. Detta skulle irmebära att det vore möjligt att inom en tjänst förena dels församlingsvårdande uppgifter, dels specialuppgifter inom kontraktet eller stiftet. Steg i denna riktning har redan tagits genom att en tjänst som halvtids förenats kontraktsadjunkt med en kyrkoadjunktstjänst. Därutöver har en konminister för beviljats partiell tjänstledighet tjänstgöring som pastorsadjunkt med :inriktning på familjerådsgivningsfrågor. Stiftsmyndigheterna anser, att åtminstone i utpräglat turistintensiva områden fritidskyrkan bör rälmas in i underlaget vid bestämmande av antalet församlingspräster.

Ersta anser att betänkandets för

diakonisällskap basberälming

församlingsvårdande tjänster behöver bearbetas. Genom våra Vidsträckta kontakter med församlingar rtmt om i landet, vet vi att antalet diakonitjänster i en församling i den mer vidgade bemärkelse vi och alternativ B pläderar för, ofta är fler än antalet prästtjänster i sanuna församling och i varje fall i större för-

samlingar ytterligt sällan förhåller sig till varandra som l till

4. En större andel diakonitjänstenån än kyrkonusiker torde i de flesta större vara församlingar en nödvändighet. Värsta diakoniföreslår 40 *å präster,

gård fördelningen 40 i diakonitjänster

och 20 *S kyrkomusikertjänster i arbetslaget.

l

Svenska Kyrkans Personalförbund ser en reform av tjänsteorganisationen och dess anpassning till verksamhetsvolym och arbetsformer som minst lika angelägen som förändringar av lokala organisationsstrukturer. Förbundet anser att den prästerliga tjänsteorganisationen bör vila på centrala normer och fastställas genom beslut på domkapitelsnivå. För de kyrkokonmlunala tjänsterna bör fastställas en minimiorganisation, vilpå samma sätt ken fritt kan överskridas. Ä 1 1 1 Sveriges kyrkokamerala föreningi menar att det måste ske en omfrån till tätorfördelning av prästtjänster landsbygdspastorat ter eftersom det finns en begränsad tillgång på präster. Det bör åvila domkapitlen att göra omfördelningen.

stiftsråd framhåller att det finns stora risker att Strängäs verksamhet minskar om det blir en radikal personalomkyrkans flyttning från landsbygd till tätort. Karlstads stiftsråd påatt stor måste tas till lokala förhållanden vid pekar hänsyn av prästtjänster. Det som i betänkandet kallas fördelningen måste få stor Om man ser enbart tilläggsberäloiing betydelse. till basberälmingen skulle prästtjänsterna i Karlstads stift minska med ca 1/3. Stiftsrådet vill också peka på möjligheten att stifts-pool. Den skulle bestå av välbygga upp ett slags meriterade stiftsarbetareJilka för begränsad tid kunde ställas till en församlings/pastorats förfogande för särskilda ändamål, vid av ny verksamhet i nybyggda boexempelvis igångsättandet vid av bam- och ungdomsverksamhet, vid stadsområden, uppbyggnad av ett redan pågående församlingsarbete, vid omstrukturering etablering av kyrklig verksamhet bland soxmnargäster etc..

Luleå stiftsråd anser att en minimiorganisation för prästtjänsterna, vilken kan överskridas, skall fastställas av domkapitlet.

Stockholms stiftsråd pekar på att människor i stiftet ofta bor, arbetar sin fritid i olika och meoch tillbringar församlingar nar att detta innebär ett ökat behov av specialtj änster på regional- och stiftsplan.

\ i i *263

Karlstads stifts Församlings- och oastoratsförbund ser det som ett livsvillkor för kyrkan att uttunningen av präster inte blir för stor. Kyrkan skulle då inte längre kunna förbli densamma som tidigare. En tillgång, som funnits alltsedan 1500-talet, nämligen en rikstäckande Kyrka,skulle finnas i territoriell bemärkelse, men inte i sociologisk mening och som en levande Kyrka.

Luleå stifts församlings- och oastoratsförbund anser att tjänsteorganisationens omfattning, dvs. de församlingsvårdande tjänster som skall ingå i ett pastorat, bör regleras enligt centralt fattade beslut. Stor hänsyn måste tas till andra faktorer än folkmängd.

Jönköpings läns dekanat av Svenska kyrkans fria synod menar att antalet präster kraftigt bör ökas, förslagsvis med 1 000. Att som betänkandet föreslå färre präster och då ersätta dessa med andra typer av tjänster visar utredningens omedvetenhet om människors önskemål.

Övriga församlingsvårdande tjänster

Svenska kyrkans centralstyrelse vill ge en klarare identitet åt såväl prästerna som åt övriga tjänster. Den tjänstemodell (B) som förespråkar ett utvidgat diakonat synes erbjuda en god möjlighet att, vid sidan av prästkåren, skapa en annan bas- och volymtjänst. Tjänsten som diakon skulle kunna bli en bastjänst i den meningen att den finns i varje pastorat och en volymtjänst i den meningen att den rymmer tillräckligt många tjänsteinnehavare för att kunna hävda sin egenart. Härigenom skulle också skapas en bättre balans mellan de båda sidorna i kyrkans väsen: förkunnelsen och den kristna kärleksgärningen. Centralstyrelsen vill för sin del inte utesluta att det också vore värdefullt att i anslutning härtill överväga möjligheten att rekrytera arbetsledare bland både präster och diakoner.

Svenska kyrkans centralråd anser det vara ett stort framsteg att diakonatet i modellerna A och B får en fast plats. Centralrådet ifrågasätter dock om gränsen för ett obligatoriskt diakonat bör sättas så högt som i modell A och menar att modell B bjuder fler

oklarheter. Frågan. om det utvidgade diakonatet behöver bearbetas vidare med sikte på att den diakonala profilen bevaras och ett allmänt biträdestänkande i detta sammanhang undvikes. Vidare önskas en fortsatt bearbetning av frågan om vigningen och att därvid en klar distinktion görs mellan ämbete och tjänst liksom mellan vigning och installation.

Svenska kyrkans diakoninänmd hänvisar till sin utredning Vigd till tjänst. Denna remissbehandlas under våren 1984 och resultatet komer att stå till förfogande för att beaktas i det fortsatta utredningsarbetet. Diakoninäxmden vill ha en tjänsteorganisation i huvudsak i enlighet med modell B. Som skäl för att hålla saxmlan tjänsterna i samma tjänsteorganisation anförs:

* därigenom skapar man bättre möjligheter i arbetslag * de olika personalkategoriema behöver gemensam fortbildning * det blir möjligt med bättre personalsociala insatser * enhetliga behörighetskrav för de olika tjänsterna behöver fastställas och tillämpas vid tjänstetillsättning

i

* en saxmnaiüxållen tjänsteorganisation gör det möjligt att vid rekrytering till lediga tjänster pröva vilken typ av tjänst som bäst behövs.

Även Svenska kyrkans utbildningsnämnd .pläderar för en sammanhållen tjänsteorganisation. Nämnden anser det viktigt att de olika församlingsvårdande tjänsterna ges ett självständigt ansvar relaterat i första hand till församlingen och dess uppdrag. Det finns en tradition att se dessa tjänster som präs- Q tens förlängda arm. Utbildningsnäxmden ansluter sig i allt väsentligt till modell B, men redovisar att inom nämnden finns skilda meningar beträffande vigningsfrågan. Man ser också en risk för att det vid sidan av ett utvidgat diakonat efterhand utbildas en ny kategori mindre erkända tjänster av assistentkaraktär .

Svenska kyrkans personalrekryteringsnäsmd önskar att man ytterligare tänker igenom vilka effekterna skulle bli för rekryteringen om alla församlingsvârdande tjänster blir vigningstjänster.

Svenska kyrkans församlings- och nastoratsförbund finner inga bärande skäl föreligga för en utvidgning av området för vigningstjänster.

Linköpings domkapitel ställer sig synnerligen tveksamt till vigning av andra kategorier än präster och diakoner. Vigning till tjänst synes då blott kunna bli ett bekTäftande högtidligt av tjänsteinnehavarens behörighet. En sådan vidgning av begreppet vigning iImebär givetvis, att vigningen i själva verket förlorar sin bibliska förankring och traditionella betydelse. Som konsekvens härav skulle det kyrkliga ämbetet förlora mycket av sin egentliga karaktär och validitet. Det allvarliga i en sådan förändring gäller då inte bara den nivellering det skulle innebära för det kyrkliga ämbetet som sådant. Det skulle också återverka på uppfattningen av Kyrkan i dess innersta dimension, dvs. i Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning. Det är Kyrkans integritet i detta avseende som skulle äventyras. Domkapitlet anser vidare att diakontjänster endast bör inrättas i större pastorat och ej i landsbygdspastorat där de diakonala uppgifterna handhas av lekmännen. Strängnäs domkapitel avvisar tanken på ett utvidgat diakonat, vilken man finner bygger på en oklar ämbetssyn. Vigningen avser livsvaraktig tjänst och kan endast ske för dem som går in i ett ämbete.

Västerås domkanitel ser det som positivt att utredningen lyft fram diakonatets betydelse. Däremot vill domkapitlet inte medverka till ett permanentande av församlingssekreterartjänsterna, vilka i en tidigare epok tillkommit som något av en nödlösning.

Växjö domkapitel noterar som positivt tankarna om diakonatets inordnande i kyrkan. Domkapitlet anser det också värdefullt, att

utredningen tagit upp frågan om läroförpliktelse för församlings-

sekreterare och församlingsassistenter. Då det ej är klart vad diakon- och diakonissvigningen innebär blir det enligt domkapitlet vanskligt att föreskriva vigning för alla ordinarie församlingsvårdande tjänster.

Lunds domkapitel anser det vara ett akut problem att de många

kyrkokommunalt anställda inom församlingsvården inte står under något läroansvar, men menar att det snarast är att skapa fler nya problem att låta nya delar av arbetslaget få behörighet till sina tjänster genom vigning. Bättre vore att försöka få ordningar för installationsakter för olika befattningar i församlingen. En sådan akt markerar att församlingen delegerar församlingsuppdrag till enskilda. Här kommer läroförpliktelsen naturligt in.

Göteborgs domkapitel anser att någon central reglering av

\ som diakoner, osv.

tjänster församlingsassistenter ej bör kom- ” i ma till stånd.

Härnösands domkapitel önskar att frågan om vigning ytterligare utreds. Domkapitlet delar uppfattningen att pastorat med visst befolkningstal skall vara skyldigt att inom ramen för sin tjänsteorganisation inrätta även någon form av diakonitjänst.

Luleå menar att det utvidgade diakonatet, såsom det å

domkapitel

beskrivs i tjänstemodell B, bör vara grundstommen vad gäller de församlingsvårdande tjänster som ej är prästtjänster.

Visby domkapitel och stiftsnämnd ser det som ett stort framsteg att diakonatet i modellerna A och B får en fast plats inom kyrkan. Tanken på ett utvidgat diakonat synes stiftsmyndigheterna innehålla oklarheter som bör ytterligare utredas.

Ersta diakonisällskap förordar tjänstemodell B och menar att

det enbart karitativt inriktade diakonatet tillhör en förfluten epok i Svenska kyrkan. Diakonatets relation till biskop och domkapitel i det stift, där man tjänstgör, behöver stärkas. Med _§+ , skärpa betonas att diakonatet inte får förvandlas till ett lägre prästerskap, en veniaresurs ute i stiften.

Diakonistiftelsen Samariterhemmet konstaterar att det utvidgade diakonatet inte är någon nyhet utan redan existerar hos enskilda tolkas så att personer. Utredningen syftet med vigningen av för-

i _ 157

och församlingssekreterare är att organisasamlingsassistenter toriskt lösa dessas förhållanden till domkapitlet. Eftersom vigär under utredning i Svenska kyrkan finner man det ningsfrågorna välbetänkt, att inte renodla vigningens organisatoriska aspekt, innan fått sin Diakonistiftelsen Samaövriga aspekter belysning. riterhemmet föredrar tjänstemodell A av de modeller som presenteras. Det förefaller självklart att präster och diakoner innehar vigningstjänster och att församlingen/pastoratet i övrigt tillsätter det antal tjänster det finns behov av. Domkapitlets roll om vigningstjänsterna måste anses odiskutabel. ifråga

Stiftelsen Stora Sköndal tillstyrker att en tjänsteorganisation

med modellerna B och C som grund. Stiftelsen förordar uppbyggs det utvidgade diakonatet och tillstyrker ett pricipielltzkrav för inom detta. Ett vidgat diakonat med faspå vigning samtliga tare knytning till Svenska kyrkans stifts- och församlingsorga-

nisation tillstyrks även av Värsta diakonigård.

diakonatet av i Lund.

Det utvidgade ifrågasätts pastoralinstitutet

Nuvarande församlingsvårdande icke-prästerliga tjänsteinnehavare med pedagogisk inriktning skulle kanske naturligare kunna knytas till ett prästämbete medan de karitativa knöts till utvidgat ett utvidgat diakonat. Denna fråga borde i varje fall bearbetas

ytterligare. För församlingssekreterare/församlingsassistenter

kunde till präst/diakon innebära en möjlighet till ökad knytning och.fastare Utifrån principen om lekmäns ansvarsyrkesidentitet. ifrågasätter pastoralinstitutet om inte en utökad grupp tagande Vigda tjänsteinnehavare skulle ställa anspråk på utökad liturgisk och dänmed indirekt hindra den liturgiska lekmannarörelsen tjänst med gudstjänstvärdar m.m. som Svenska kyrkan nu kan notera.

Svenska Kyrkans Personalförbund ansluter:si2 inte till tanken på ett diakonat. Förbundet menar att det inte kan uteslutas, vidgat att en ekonomisk/administrativ eller personaladministrativ vidaför församlingssekreterare skulle kunna leda till reutbildning att man får tillgång till kvalificerad kyrkoadministrativ personal på chefsnivå.

Sveriges Komunaltjänstemannaförbund önskar ytterligare utredning om vigningsfrågan i nära samarbete med berörda fackliga organisationer.

Svenska Kyrkans Diakon- och Diakonissförbund förordar tjänste- 1 1 modell B med ett utvidgat diakoniämbete. Detta ses som ett stadfästande av en sedan lång tid praktiserad ordning med olika yrkesutbildningar för diakon/diakonisskompetens. Diakonatet måste : enligt förbundet kyrkorättsligt regleras så att det knyts mer Å till domkapitlen än till diakonistiftelsernas styrelser.

Församlingsassistenternas riksförbund vill inte ha någon diakoni- Ä för Däremot ä vigning församlingsassistenter. bör man enligt förbundet installation överväga någon i församlingen vid vilken löften om läroförpliktelse ges. Hur denna installation skall vägas mot den nuvarande präst- och diakonivigningen är en alldeles för svår nöt för oss att lösa. Dock skulle det innebära många fördelar att ha installation som huvudvigning - större jämlikhet, mindre större flexibilitet vigningsmystik, och möjlighet att låna människor under några år för arbete i församlingen utan att för den skull ge avkall på kompetenskraven.

Ärkestiftets stiftsråd vad gäller pekar på svårigheter en kyrkorättslig reglering av diakonatet och förordar att hela avsnittet

om olika tjänstemodeller tas på utifrån klarare

upp nytt principiella förutsättningar.

Linköpings stiftsråd anser att frågan om vigning av andra be-

fattningshavare än präster och diakoner/diakonissor måste belysas ytterligare och konsekvenserna noga beaktas. Vigning av diakoner och församlingsassistenter kan inte av ges innebörd

läroansvar utan lojalitetsansvar i konsekvens med respektive

tjänsts inriktning och särskilda karaktär.

Strängnäs stiftsråd anser att betänkandets

synpunkter angående diakonivigning av stora grupper anställda skall lämnas utan beaktande.

Karlstads stiftsråd uttrycker sin uppskattning över att utredningen vill stärka diakonins plats i Svenska Kyrkan och ser positivt på förslaget att diakonitjänster görs obligatoriska vid vissa befolkningstal. Stiftsrådet ser också positivt på att de som står i församlingsvårdande tjänster också står i läroansvar inför kyrkan som helhet. Däremot finner stiftsrådet det tveksamt om detta skall innebära någon form av vigning. Det kan finnas skäl att ha kvar lekmannatjänst i församlingsvårdande uppgifter.

Luleå stiftsråd ansluter sig till idén om ett utvidgat diakonat.

Stockholms stiftsråd är tveksamt till denna idé men tar inte direkt ställning. Stiftsrådet menar att en läroförpliktelse bör kunna markeras genom ett löfte i en gudstjänst.

Karlstads stifts Församlings- och nastoratsförbund ser vigning av präster som självklar och anser att den bör ske även av diakoner med fullständig För övriga bör vigningen vara

utbildning.

frivillig eftersom det inte på samma sätt är livslånga tjänster, men däremot bör vissa löften angående läroförpliktelse avläggas.

Arbetslag

Svenska kyrkans centralstyrelse delar de synpunkter som i diskussionsbetänkandet förs fram beträffande värdet av att vi inom kyrkan kommer bort från enspännarmodellen och hittar vägen till fungerande arbetslag.

Svenska mission ser som ett i betänkan-

kyrkans positivt inslag

det diskussionen om fungerande arbetslag i pastoraten. Svenska

kyrkans centralråd finner arbetslagstanken positiv och konstruk-

tiv, men nzxarsamtidigt att andra lösningar än de som finns i diskussionsbetänkandet borde ha diskuterats. Centralrådet pekar på Finlands kyrka där grundprincipen är enprästpastorat som basenhet i förening med en diakonal tjänst. Vidare förordasatt i de fortsatta övervägandena om arbetslagets funktion även kyrkvaktarna, som torde utgöra den största gruppen av församlings-

anställda, medräknas liksom de frivilliga medarbetarna, så att arbetslagstanken inte tillåts utveckla ett elittänkande kring de anställda.

Svenska kyrkans utbildningsnämnd delar bedömningen att utvecklingen går i riktning mot ett arbetslagsinriktat verksamhetssätt. Nämden anser att i kommande betänkande begreppet arbetslag behöver diskuteras utförligare, b1.a. i syfte att klargöra Å att därmed inte avses införandet Ä av ytterligare något offi- 4 i ciellt eller halv-officiellt organ vid sidan av legalt inrättade eller

fackliga organ.

Sveriges kyrkliga studieförbund markerar sitt instämmande i re- 1 sonemangen om arbetslagets möjligheter när det gäller samarbete, dialog och konfliktlösning samt ser med tillfredsställelse att kommittén föreslår en minimiorganisation med fyra personer i arbetslaget. Samtidigt framhålls att organisationen inte får bli så heltäckande att frivilliginsatser i princip blir onödiga.

Arbetslagstanken har enligt Uppsala domkapitel i alltför hög grad kommit att dominera framställningen. Andra alternativ borde belysts. Skara domkapitel finner i och för sig arbetslagstanken viktig och i tiden, men framhåller också att arbetslaget inte alltid är identiskt med anställda människor. Tbt är just som samfund som den - i likhet med genom kyrkans ställning j ideella rörelser men till skillnad från borgerliga kommuner, å myndigheter och företag - kan göra insatser genom den typ av arbetslag, som inte behöver bestå av anställda eller dem som eljest kompenseras ekonomiskt. Liknande synpunkter framför även domkapitlet i Strängnäs, som menar att prästen med sina speciella arbetsuppgifter alltid blir kärnan i arbetslaget.

Västerås domkaoitel ser det som positivt att i varje arbetsteam skulle ingå diakon och församlingsassistent/församlingssekreterare utöver visst antal präster.

Växjö anser det finnas en risk att man i dagens

domkapitel

svenska kyrka anställer bort lekmannaengagemanget.

i x sou 1934:75 271

Harnösands domkagitel finner ena sidan att förslaget om lagarä arbete rymmer mycket som är positivt. Å andra sidan konstaterar domkapitlet, att förslaget är svârgenomförbart Då grund av de stora avstånden, åtminstone i vissa bygder.

Luleå domkanitel bejakar grundtesen att den framtida normala tjänsteorganisationen bör utgöras av arbetslag - i sin minsta omfattning med fyra tjänster: två präst-, en diakoni- och en kyrkomusikertjänst. Samtidigt menar domkapitlet, att arbetslagstanken inte utan vidare går att förverkliga i alla sammanhang och pekar på stiftets geografiska förhållanden. Nackdelarna med enprästpastorat kan mildras genom att dessa pastorat tillförs ytterligare arbetskraft i form av en kontraktsadjunkt (präst) och en kontraktsdiakonitjänst.

Visby domkanitel och stiftsnämnd finner arbetslagstanken god men alltför stereotypt genomförd. Stiftsmyndigheterna menar att arbetslagets sammansättning torde vara en angelägenhet som med förtroende kan överlämnas till lokala beslut.

Diakonistiftelsen Samariterhemet anser att arbetslagsmodellen är det absolut riktiga arbetssättet och en förutsättning för att en evangeliserande och offensiv kyrka skall kunna fullgöra sitt uppdrag. Värdet av arbetslag understryks också av Värsta diakonigård och Svenska Kyrkans Diakon- och Diakonissförbund.

Pastoralinstitutet

i Lund vill

inte minst utifrån den praktiska prästutbildningens

horisont understryka vikten av fungerande arbetslag i de församlingsvårdande uppgifterna.

Strängnäs stiftsråd framhåller att nüüligheterna att arbeta i arbetslag inte är begränsade till situationer där alla i arbetslaget är anställda av församlingen. Principen om arbetslag bör ej utgöra indelningsgrund för den lokala strukturen.

Karlstads stifts Församlings- och pastoratsförbund vill något nedtona betydelsen av arbetslagen och framhålla, att även i mindre församlingar finns en rikt utvecklad församlingsvård, även om an-

soü 1984:75

talet engagerade personer är tämligen ringa. Luleå stifts församlings- och pastoratsförbund anser att utvecklingen från ensamarbete till lagarbete i dag och för framtiden blir alltmer nödvändig.

KFUK-KFUMS riksförbund nå kyrkans att

pekar problem engagera fri-ä

villiga ledare och menar att församlingarna liknar de borgerliga kommunerna i det att personalen starkt ökat utan motsvarande ut- 1 vidgning av verksamheten. Frågan är om inte KFUK-KFUM och kyrkan borde ha en mer likartad syn på hur personal skall arbeta. Vår uppfattning är att den personal vi anställer i första hand skall engagera, aktivera och stiulera frivilliga att själva göra jobbet 1 Det vill säga en ökad specialisering av personal till olika verksamhetsgrenar kan verka i en oönskad riktning.

Dekanatet i Kronobergs län kritiserar med utgångspunkt från främst de små församlingarnas situation förslag om arbetslag om 1 fyra personer.

Konvertering av tjänster

Ubnsala domkanitel avråder bestämt från att konvertera tjänster. Domkapitlet menar att detta skulle vara synnerligen olyckligt i ett läge då personalorganisationerna arbetar för att profilera de olika tjänsterna. Det vore förödande för yrkesidentiteten och därmed också för möjligheterna till ett gott samarbete tjänsteinnehavarna emellan.

Linköpings domkapitel menar att möjligheterna till byte av olika

tjänster i modellerna B och C ger intryck av brist på ämbetsuppfattning.

Karlstads domkapitel menar att möjligheten att förändra tjänsternas karaktär kan vara en god ordning. Luleå anser att

domkapitel

konvertering mellan präst- och diakonitjänster kan medges av dom-

kapitlet om synnerliga skäl föreligger. Visby domkanitel och

stiftsnämnd anser, att det för stiftet med nästan enbart små församlingar och pastorat vore olyckligt att byta ut prästtjänster mot diakontjänster.

Pastoralinstitutet i Uppsala skriver: Framtida förändringar av organisatorisk, administrativ och ekonomisk art får inte genom-

föras så att de olika församlingsvårdande tjänsternas identitet

görs otydlig. Lika litet kan ett system accepteras, som skulle - av just ekonomiska skäl - komma att förorda något slag av personalpool, där präst-, diakoni-, och församlingsassistentjänsterna skulle kunna vara utbytbara genetemot varandra. Pastoralinstitutet i Lund finner möjligheten till konvertering mellan olika tjänstetyper utomordentligt positiv.

Karlstads stiftsråd finner det positivt med ökad möjlighet till flexibilitet i tjänsteorganisationen, men ser det som angeläget att inga förändringar görs utan domkapitlets (eller motsvarande) medgivande.

Kyrklig förnyelse i Linköpings stift och Svenska kyrkans fria

sygod i Linköpings stift skriver att som betänkandet antyder,

ha tjänsterna ordnade så att prästen är utbytbar mot någon annan kyrkoarbetare är en orimlig tanke.

En relativt stor andel, nästan en femtedel, av församlingarna FURSAMLINGAR MINDRE ÄN 500 INV med ett invånarantal under 500 har inte direkt givit några synpunkter på tjänsteorganisationen.

Den dominerande synpunkten från dem som kommenterat tjänsteorganisationen är att antalet prästtjänster inte får minska på landsbygden. Ett fungerande gudstjänstliv är grundläggande för församlingarna och för att detta skall kunna uppehållas måste prästtjänsterna få vara kvar. Det förhållandet att det kan finnas för få präster i tätorterna får inte drabba landsbygden. Många menar att lösningen på detta problem istället är att utöka det totala antalet prästtjänster. Synpunkten att antalet prästtjänster ej får minskas kombineras ofta med en kritik av de basbemanningsplaner som finns i diskussionsbetänkandet. Kritiken tar fasta på att de tabeller som presenteras endast har befolkningstalen som utgångspunkt. Relativt få uppmärksammar vad som i betänkandet

sägs om tilläggsberäkningar. Man understryker starkt att det mxmfmmsmbawmwfhnmhmtüausmbwümmv normer ej skall gälla på landsbygden som i tätorter. De geografiska förhållandena och antalet kyrkor är det som främst framhålls. Prästen måste kunna bo i församlingen och leva nära sina Det är slöseri att låta allt för mycket tid gå församlingsbor. åt till resor i tjänsten. I församlingarna befintliga sjukhus och ålderdomshem måste man också ta hänsyn till. I några fall menar man att församlingens aktivitetsnivå också måste vägas i in.

Församlinoarna nå Gotland ansluter sig i stor utsträckning till vad domkapitlet i Visby sagt. På Gotland bör man ej räkna med fler än fyra församlingar per präst. Gudstjänst kan då hållas varannan söndag i kyrkorna. Det behövs ett utökat antal rörliga och kontraktsnivå. Detta är att föredra framtjänster på stiftsför delade mellan två pastorat. Det är viktigt att ta tjänster hänsyn till fritidsbefolkningen vid beräkningen av antalet tjänster .

remissvar tar upp arbetslagstanken. Man konstaterar att det Ilånga redan finns arbetslag även om dessa inte består enfungerande dast eller främst av anställda. Arbetslagen består av präst, kanvaktmästare, kyrkvärdar, kyrkoråd och frivilliga medarbetator, re. Hur ett skall formas måste beslutas lokalt. Disarbetslag kussionsbetänkandets skrivningar om arbetslaget kritiseras för att inte passa in på landsbygden. Från relativt många församlingar framhålls att enprästpastorat behövs även för framtiden och att dessa är en god organisationsform. I en del fall riktas kritik mot arbetslaget som arbetsform Man ser risker med en växande byråkrati i stora enheter och med anställda som befinner sig långt bort från människorna. Frågetecken sätts för om den traditionella individualismen kan övervinnas.

församlingsvårdande tjänster uppmärksamas inte i så Övriga stor utsträckning av de minsta försmlingarna. Att diakonatet skall få en fastare plats i den kyrkliga organisationen bejakar de flesta som tar upp denna fråga. Det är fler som tar avstånd

A

från än de som ansluter sig till tanken på ett utvidgat diakonat. Några församlingar framhåller att inga nya regler bör skapas vad gäller de nu kyrkokommunalt reglerade tjänsterna.

De som tar upp frågan om vem som skall vara arbetsgivare för prästerna och om hur prästtjänster skall tillsättas förordar i regel att nuvarande förhållanden skall råda även i framtiden. Dessa frågor berörs dock i ett mindre antal yttranden. Från några håll framförs också önskemål om ett stärkt lokalt inflytande.

Ett mindre antal församlingar tar direkt ställning till de olika tjänstemodellerna. Åtta församlingar säger nej till alla modellerna, 15 församlingar tillstyrker modell A varav en församling vill knyta det utvidgade diakonatet till denna modell. Modell B tillstyrks av 12 och avstyrks utöver av de tidigare nämnda av ytterligare sju församlingar. Av dem som tillstyrker modell B ifrågasätter tre utvidgningen av antalet vigningstjänster och tre vill ha arbetsgivarfunktionerna i enlighet med modell A. Modell C tillstyrks av fyra församlingar och avstyrks av tio församlingar utöver de åtta som säger nej till samtliga tjänstemodeller.

Med instänmande via naxnmmderskrifter från 82 församling skriver brrkorådet i Finnektmtla församling: Beträffande prästtjänster, kyrkomusikaliska och andra tjänster i ett pastorat bör ingen decimering få ske. Det vore att utanna det andliga livet på landsbygden, om man genom överförande av tjänster från land till stad förorsakade sammanlysningar och färre gudstjänster i våra landsbygdsförsamlingar. Är stadsförsamlingarna i behov av fler tjänster får nya inrättas. Gudstjänstlivet, förkunnelsen och sakramentsförvaltningen är och förblir det priJnära i kyrkans verksamhet. När det gäller innehållet i de många olika tjänsterna i kyrkan idag vore det önskvärt med en klarare avgränsning av tj änsteuppgiftema, dock skall som nu vigningen endast förbehållas de nytestamentliga präst- och diakoniämbetena. En brist i betänkandet är att antalet prästtjänster endast basberäknats på grundval av befollcningsunderlaget. Den särskilda tilläggsberäloiing, som avses komma till, har inte redovisats.

Eyrkorådet i Tutaryds församling kan inte acceptera den drastiska nedskärning av prästtjänster på landsbygden som skulle bli följden om modellerna förverkligades. Att, som utredningen gör, lägga ett grundmönster (ett arbetslag om 2 präster, l kyrkomusiker, 1 församlingsassistent/diakonissa per 5 000 invånare) över hela landet, över stad och land, vittnar om dålig insikt i hur pass olika förhållandena är i olika typer av församlingar.

I utredningen talas mycket om den stora fördelen med arbetslag. Enprästpastorat betraktas nästan som något fult, ett förlegat sätt att arbeta. Vi är inte övertygade om att fördelarna med arbetslag alltid och överallt är större än nackdelarna. Skall ett arbetslag fungera mer än på papperet fordras att man träffas regelbundet, en gång i veckan. Bara resorna för att träffa arbetslaget komer att ta mycken tid om man har tjänst i ett vidsträckt pastorat. Men kanske allvarligare är att samarbetet i arbetslaget kommer att minska de förtroendevaldas och de frivilliga medhjälparnas möjligheter att påverka församlingslivet. I de små församlingarna fungerar idag kyrkorådet och de frivilliga ledarna tillsammans med präst och musiker som ett arbetslag. För Svenska kyrkans framtid är det viktigt att dessa, oftast ganska infornella arbetslag, stimuleras till ökat ansvarstagande i församlingarna. Tillskapandet av utredningens arbetslag kommer att leda till att många beslut om verksamhetens utformning som idag fattas på församlingsnivå, lyfts upp på pastoratsnivå. Också här är centraliseringstendensen tydlig.

Vårviks och Laxarby församlingar menar att det behövs ett ökat

antal tjänster.En vettig prästerlig tjänsteorganisation torde

se ut som följer:

På landet I staden

0-2 499 pers 1 präst 000 pers Z präster

A5

1 ungdomsledare 1 diakon 2 500-5 000 2 5 000-10 000 präster 3 präster diakon 2 diakoner

l-FJ ungdomsledare

5 000-8 000 3 präster 10 000-15 000 4 präster 1 diakon 3 diakoner 1 ungdomsledare 8 000-15 000 4_ 5 präster 2 diakoner l ungdomsledare

Kyrkorådet i Storsjö församling skriver: En stor enhet t.ex. enligt något av kommitténs alternativ kommer att spoliera det som idag är en fungerande församling. En tjänsteorganisation med få präster som skall arbeta över enorma områden, leder omedelbart till svårigheter att bygga upp förtroende och skapa kontakt. Präst och församlingsbor blir för främlingar varandra, den lilla människan blir som alltid den hårdast drabbade.

Ett fåtal präster kan inte hinna med de områden och avstånd som det blir om i Norrland. fråga De fåtaliga tjänsterna blir genom sin orimlighet knappast attraktiva för sökande. någon

I ett gemensamt yttrande från Östergarns, Gamelgarns, Anga och êla församlingars kyrkoråd, Visby stift, sägs det: En framkomlig väg synes det för vårt stift vara att behålla församlingar och pastorat vid i stort sett nuvarande struktur. En ny pastoratsreglering tjänar enligt kyrkorådets mening icke kyrkans sak i vårt stift. Åyrkorådet föreslår däremot en förändring av tjänsteorganisationen i stiftet, innebärande omändring av en del av de nu fast stationerade till nrästtjänsterna rörliga tjänster, vars innehavare hade att stå till kontraktets/stiftets förfogande. Dessa rörliga tjänster borde tillika utformas som specialtjänster för särskilda

verksamhetsområden/verksamhetsgrenar,

evangelisation, barn- och ungdomsarbete, skola-hemkontakter etc. I lönehänseende borde dessa tjänster likställas med ordinarie tjänster med tanke på dels rekrytering, dels kvalificerade krav

på tjänstens utformning. Bostad kunde beredas i ev. överbliven prästgård, som ofta disponerar inredd lokal för församlingsarbete.

Den rörliga prästtjänsten bör kopplas saxmtan med en likaledes rörlig kyrkomusikertjänst, vars innehavare bör ha specialutbildning för den tjänst som avses.

Kyrkorådet ser det som ett möjligt led i en förändrad tjänsteorganisation, att en präst svarar för gudstjänsthållningen i fyra församlingar. Detta ixmebär för vardera församlingen högmässa/ varannan sön- och helgdag under församlingspräs- i huvudgudstjänst l i skulle detta x tens ledning. Enligt kyrkorådets mening uppkalla församlingens lekmän till anordnande av gudstjänster på mellanliggande söndagar av typen söndagsbön eller friare gudstjänstform. Till de fyra församlingarnas tjänst skulle placeras kyrkomusiker.

En arbetsmodell av detta slag bör, för att uppfattas som angelä-

gen och riktningsgivande, införas samtidigt i hela stiftet och

givetvis efter synnerligen samråd mellan församlingar ingående och stiftsledning. öppenhet för samverkan över samfundsgränser bör ingå i tillskapandet av den föreslagna arbetsmodellen. Med detta förslag menar sig kyrkorådet tillgodose de önskemål utredningen framlägger med begreppet arbetslag .

Ås församling och ytterligare 13 församlingar på Oland har lämnat ett yttrande med sanma innehåll som Olands pastoratskommittérade. I kyrkokomnitténs förslag till tjänsteorganisation ingår för alla pastorat minst en diakonitjänst. Detta är ett välkommet framlyftande av diakonatet i vår kyrka. Kyrkokomnittén är öppen för att diakonatet vidgas från karitativa tjänster till att även omfatta församlingspedagogiska och fostrande tjänster/ främst då nuvarande församlings- och ungdomsassistenttjänster. Häri vill vi instäxmna. Det finns i våra församlingar behov av både karitativa och församlingspedagogiska tjänster.

Trönninge kgkoråd vill peka på att om Svenska kyrkan även i

framtiden skall komma att behålla sin karaktär av stiftskyrka

v r

sou 1984:75 279

så är det rimligt att, i varje fall för prästen, domkapitlen fortfarande är huvudman. Det är inte lämpligt att låta den som är satt att vara en herde för hjorden vara utlämnad åt hjorden att anställas och avskedas allt efter tycke och smak. Det kan vara en lång och mödosam väg till grönt gräs och friskt vatten och herden måste stå fri från en hungrig men trött hjords tyckanden.

Vads kyrkoråd anser det viktigt att församlingarna har ett avgörande inflytande vid tillsättning av präst. Detta kan dock genomföras på annat sätt än genom nuvarande provpredikningar och val.

Ett förslag från ett enigt kyrkoråd kan exemelvis vara bindande

för tillsättningsmyndigheten.

Även i denna grupp är det närmare en femtedel av

församlingarna FURSÅMLg§%qâüi

som inte direkt kommenterat frågor rörande tjänste0rgan1sationen.2 000 Iuv_ Det är också i övrigt stora likheter mellan synpunkterna från församlingarna i storleksgruppen 500 - 2 000 invånare och vad som sägs av de mindre församlingarna.

Främst framhålls att man måste få behålla de prästtjänster som nu finns i församlingarna. Någon indragning av prästtjänster eller omfördelning till tätortsförsamlingar får inte ske. Man vill fira gudstjänst i sin kyrka varje söndag eller i varje fall i den utsträckning som hittills varit möjlig. Mycket starkt understryks också närheten, geografiskt och socialt, mellan präst och församling. Understrykandet av närheten är ofta kopplad till kritik av en pastoratsreglering som skulle leda till stora enheter. Prästen bör bo i församlingen. Möjligheter måste finnas för präst och församlingsbor att lära känna varandra också i vardagslag. Församlingen skall ha sin egen präst. Fördelningen av prästtjänster får inte endast göras beroende av befolkningstal. Det måste skapas ett mer flexibelt system där stora hänsyn tas till lokala förhållanden. Det är också viktigt att prästen finns för att ge hjälp och stöd för dem som på olika sätt är engagerade som frivilligarbetare inom församlingen.

I en stor del av yttrandena behandlas också arbetslagstanken. Även i detta fall är överensstämmelsen stor med vad som sägs i de mindre församlingarnas remissvar. Det finns redan fungerande

sou 1984:75

arbetslag som inte består enbart av anställda. Det är dessa som är de viktiga. De lokala förhållandena måste bestäma arbetslagens sammansättning och arbetsformer. En kritik av arbetslag med enbart anställda kombineras med kritik av strukturförändringar som skulle ge stora enheter. Arbetslagen skulle då bli kringre- a sande specialister boende i en centralort. Lekmännens ansvars- i . tagande skulle snarast försvåras i en sådan organisation. 2 i När det gäller övriga församlingsvårdande tjänster bejakas också bland dessa församlingar, i den mån frågan berörs, förslag om att ge diakonatet en starkare förankring i den kyrkliga organisationen. Frågan om det utvidgade diakonatet behandlas i drygt . a 40 remissvar. Det är något flera som avvisar vigningen av fler kategorier än de som bejakar tanken.

Även om några församlingar menar att hela arbetsgivaransvaret, utom vad gäller läroförpliktelsen, skall ligga lokalt så är det betydligt fler som önskar behålla nuvarande ordning. Av dessa understryker en mindre del att prästtjänster även fortsättningsvis bör vara statligt reglerade.

Det är 17 församlingar som säger nej till alla tjänstemodeller. Utöver detta görs följande direkta ställningstagande till modellerna: Modell A förordas av 26 församlingar varav l önskar en koppling av det utvidgade diakonatet till denna tjänstemodell. Modell B bejakas av 18 församlingar och avstyrks av 7. Av dem som säger ja till modellen önskar 2 samma tillsättningsförfarande som i modell A och 2 ifrågasätter vigning av fler kategorier. Tjänstemodell C förordas av 5 församlingar och avstyrks av 15.

Kyrkorådet i Stavsnäs församling skriver: En församling utan egen präst kan inte upprätthålla ett aktivt kyrkoliv. I en församling utan regelbundna gudstjänster dör tron ut. En präst skall ha tid och möjlighet att lära känna sina församlingsbor, vinna deras förtroende och vara deras och inte själasörjare stressa mellan olika församlingshem och kyrkobyggnader som en handelsresande i religion.

sou .1984:\75

Idre kyrkoråd befarar en koncentration av församlingarna endast till tätorterna. (Jmfr hur landets frikyrkoförsamlingar fungerar). Ännu ett led i denna utveckling är förslaget om halvering av antalet prästtjänster. Vi motsätter oss vidare kraftigt de s.k. konvertibla tjänsterna. Det handlar inte längre om reformer, utan om totala omstruktureringar av Svenska kyrkan.

Säters kyrkoråd i Skara stift skriver:Idag kan det vara frestande att mera se till behovet av tjänster i mer urbaniserade tätorter. Om den frestelsen blir så stor att man är beredd att överge de mera kyrkfromma småförsamlingarna tror vi att kyrkan får erfara mycket negativa följder av detta. Kyrkan måste få tillfälle att vårda sina medlemmar och odla församlingsgemenskapen oavsett var de bor. Vad vi behöver är en växande tjänsteorganisation och inte en krympande.

Akseby församlina anser att domkapitlet, som bättre än t.ex. kammarkollegiet känner församlingarnas behov, bör inom givna ramar fastställa antalet präst- och kyrkomusikertjänster. Tätortsförsamlingarnas nödvändiga förstärkning av sådana tjänster får ej ske på bekostnad av en motsvarande utarmning på landsbygden.

Kyrkorådet i Lönneberga församling skriver: 4.3 berör tjänsteorganisationen, som efter 1957 års normer kritiseras för bristande flexibilitet. Den rörlighet i organisationen som efterlyses bör inte gå ut över mindre församlingars prästpersonal. När utredningen påstår att tiänsteorganisationen måste ta hänsyn till de faktiska arbetsuppgifterna i ett pastorat, så undrar vi om hänsyn komer att tas till, att kontakten mellan präst och församlingsbor har helt olika utseende i församlingar på landsbygd mot storstadsförsamlingar. Människor i större samhällen och städer där man lever i inbördes anonymitet besväras förmodligen om en av församlingens präster står utanför deras dörr, medan landsbygdens folk kan se prästens besök i hemmet på gården som ett naturligt och riktigt inslag i livets helg och söcken. Sådana besök och kontakter synes vara faktiska arbetsuppgifter i landsortsprästens kallelsegärning.

I stycket hinder för samverkan sägs på sid. 87 att den ensamstående prästen inte blir lika rustad att möta människor genom erfarenheter i dialog med enskilda församlingsbor, som den präst som förs in i ett arbetslag. Med all respekt för att kunna se -« mänskliga problem och andliga frågor ur mer än en synpunkt, så frågar vi oss om storstadsförsamlingsprästen i storstaden får tillfälle att leva in i storstadsbons vardag med dess mångskiftande

upplevelser och villkor. Blir t.ex. en stadspräst bättre rustad i sin erfarenhet av flyktiga kontakter med människor än ä landsortsprästen? Vem delar djupast församlingsbornas lott?

Risken är i stället stor, att såväl präst som övriga anställda i församlingsvården i en storstadsförsamling blir ett kotteri med felaktigt fixerade värderingar, därför att de inte tillräckligt närgânget får möta de problem som de många bär på. Kyrkan brukar för att svara anklaga sig själv på frågor som ingen ställer. Sådana frågor och svar kan fönnodligen förekomma i större skala i arbetslagets intensiva men slutna krets, än hos den ensamme landsortsprästen ute bland sina församlingsbor.

Vem lever mest öppet mot sina församlingsbor, landsortsprästen eller hans/hennes storstadskollega?

Bankelinds församling anser det lyckligast och riktigast, att varje församling har sin präst. Vi vill därför föra fram tanken på deltidspräster, som vid sidan av annan tjänst också kan fungera som präst i församlingen.

Östra Vingåkers församlings kyrkoråd skriver: Vi använder termen arbetslag på ett annat sätt än utredningen gör. Vi har redan ett arbetslag. Det har fungerat väl i tiotals år. Kyrkvärdar, barntimmesledare, kantor och kyrkväktare har regelbundna medarbetarsamlingar med prästen. Ofta tar vi upp frågor kring gudstjänstens glädje. Vi samarbetar verkligen. Förutsättningen är ju också principen ett altare - en präst. Det kan inte nog understrykas hur viktig denna princip är. Präster har ofta svårt att samarbeta med varandra. En mängd problem undvikes om prästen har ett avgränsat arbetsområde.

\

sou 1984:75 “i

Säfsnäs församlings kyrkofullmäktige skriver: %mbets1ag av präster som ersätter det ensamarbetet är önskvärt. I arbetstidigare laget bör ingå både präster, diakoner och församlingsassistenter. Detta vore en tillgång för församlingsarbetet. Tjänsteorganisationen måste utredas och undersökas ordentinom prästväsendet inför framtiden. Den nuvarande organisationen är inte bra. ligt

skriver: En annan fråga som tages upp i

Usseby-Garns kyrkoråd

betänkandet till Vi anser att skall är vigning tjänst. vigning ske med präst och diakon även i framtiden och att ingen annan i kyrkan skall ha denna innebörd. Varför som en följd tjänst * därav - det eftersatta diakonatet i Svenska kyrkan bör få utökad tjänst och omfattas - såsom prästerna - av den statligt reglerade till tjänst bör ej heller i tjänsteorganisationen. Vigning framtiden ske utan att en plats är ledig, varför det inte finns något motiv att slopa begreppet ordinarie tjänst.

Marstrands församling skriver: Tjänstemän av typen församlingssekreterare och församlingsassistenter bör inte vigas till sina då deras ofta blir av ganska begränsad varuppgifter, tjänster och det för inte är önskvärt att de får karaktäaktighet övrigt ren av andra klassens präster.

att av modellerna för Funbo församling tycker tjänsteorganisationen är modell A den bästa. Wbn det är angeläget att församlingen kan påverka inrättandet och tillsättandet av tjänster. Modell C tar vi besämt avstånd ifrån. Med tanke på, att man på har ledamöter i fullmäktige, som är mer politiskt än många håll kyrkligt engagerade anser vi det vore olyckligt om pastoraten själva avgjorde hela frågan om tjänsterna.

avvisar helt tjänstemodell C som skulle

Hjälmsegydsförsamling

till en i arbetslaget och till kyrklig kommunalgöra prästen tjänsteman.

med 2 000 - 5 000 invånare har mellan FURSAMLINGARHEEJAN I gruppen av församlingar 5 000

åN80?

en femtedel och en sjättedel ej direkt berört tjänsteorganisationen i sina yttranden. Det församlingarna i denna grupp säger

överensstämmer till stora delar med vad de ovan redovisade församlingarna fört fram.

Det som främst tas upp i yttrandena är att antalet prästtjänster ej får minskas, att tjänster inte skall föras över från landsbygden till tätorter utan att det totala antalet tjänster snarare bör öka.Man understryker att andra faktorer än befolk- 3 ningstal måste få spela en mycket stor roll när det förgäller delningen av prästtjänster.

Också i fråqa om arbetslagstanken framförs i stort sett samma synpunkter som i yttrandena från de mindre församlingarna. Unskemål om arbetslag av anställda får ej bli ett verkangenerellt

de styrmedel för utformningen av de lokala strukturerna. I något l

större dock att det utsträckning understryks är positivt att arbetslagstanken förs fram i diskussionsbetänkandet.

En klar majoritet avvisar eller ställer tveksam till tanken sig att utöka antalet vigningstjänster. Som alternativ pekas på någon form av installation/välkomnande i församlingen. De församlingar som tar upp frågan ställer till att diakosig positiva natet får en klarare ställning. Från några håll understryks att den kyrkokommunala kompetensen på intet sätt får förändras.

Möjligheten att via en samfällighetsbildning dela på en diakoni-

eller församlingsassistenttjänst framhålls från flera

församlingar.

Beträffande prästtjänsterna önskar de flesta som tar upp frågan behålla nuvarande inflytande och kompetens för I domkapitlen. gruppen församlingar med 2 000 - 5 000 invånare förs dock fram önskemål om ett vidgat lokalt i större inflytande utsträckning än från de mindre Det gäller främst församlingarna. i fråga om _ tillsättning av tjänster. Önskemål finns om att domkapitlen inom vissa ramar skall få större att fördela möjligheter prästtjänsterna inom stiften och även om större lokal frihet innebärande att domkapitlen enbart fastställer en minhniorganisation.

Det är 6 församlingar som direkt avvisar alla tjänstemodeller. I övrigt görs följande direkta ställningstagande till modellerna: Modell A tillstyrks av 21 församlingar. Modell B tillstyrks av 15 församlingar och avstyrks av 7. Av dem som förespråkar modellen önskar 2 ej vigning av fler kategorier än för närvarande.

Modell C tillstyrks av 3 och avstyrks av 8 församlingar.

Söderåkra församlings kyrkoråd skriver: En nödvändig förutsättning för att de större ledigheter skall kunna tas ut som har medgivits enligt nyare bestämmelser, är att något slag av personalpool upprättas. Om det fortfarande råder prästbrist, förefaller talet om större flexibilitet i tjänsteorganisationen avlägset.

Almunge kyrkoråd ser som en viktig sak att organisationen görs självbärande på den personella sidan, dvs. den måste kunna fungera också i semestertider. I ett 2-prästpastorat gäller detta hela 3 månader av året. Församlingarna i ett sådant pastorat får därför inte vara flera än att det ena arbetslaget prästkantor kan klara gudstjänster, förrättningar, expedition i/för pastoratets samtliga församlingar, medan det andra arbetslaget har semester - sedan byter man automatiskt. Ingen annanstans än i kyrkliga samanhang är det så, att semestrar måste klaras med anlitande av pensionerad arbetskraft! Knappast någon annanstans tvingas arbetstagaren själv ordna vikarie för att få ut lagstadgad semester.

Torsby församling skriver: Att prästtjänsten får mycket olik karaktär i tätort och landsbygd är i och för sig ingen nackdel, och någon likriktning skall inte eftersträvas. Det torde istället vara en fördel att det finns prästtjänster av olika typ, eftersom också präster har olika läggning. Att en präst i ett mindre landsbygdspastorat får syssla med administrativa uppgifter och kyrkobokföringsarbete behöver inte heller vara negativt. En präst bör inte bli alltför andligt specialiserad.

Nyeds församlings kyrkoråd skriver: Istället för att ta bort präster från de små församlingarna ge dem uppgifter t.ex. på stiftsplanet vid sidan om församlingstjänsten. Låt dem stanna där församlingsborna bor.

menar att om tjänstemodell C inte omedelbart

Ljungby kyrkoråd

kan genomföras i sin helhet måste vissa förändringar göras beträffande b1.a. prästtillsättningarna. Kyrkorådet anser att när en prästtjänst skall besättas är det församlingen som skall ha en präst och inte prästen som skall ha en församling, dvs. församlingarna/pastoraten skall ha ett avgörande inflytande på till- Tredjegångstillsättningarna måste avskaffas. Som sättningen. valkorporation kan förslagsvis de samanlagda kyrkoråden fungera.

Husby-Rekarne församlings kyrkoråd finner modell A vara den enda, som kan sägas vara acceptabel med tanke på den struktur Svenska kyrkan har som episkopalkyrka. I övrigt har kyrkorådet inga syna punkter förutom en stark kritik mot resonemanget om Villkorlig vigning i B-alternativet. Införes vigning för alla kategorier skall också alla vigas.

Svegs församlings kyrkoråd anser att en reglerad tjänsteorganisa- l 1 en sär- a tion bör begränsas till prästtjänsterna, ty prästen intar 1 1 4 och har ett särskilt ansvar för läran och undervisning- 4 ställning 1 en i församlingen. Att inrätta vissa församlingstjänster därför .f . i att det obligatoriskt skall finnas sådana, det anser vi inskränka y den kyrkokommunala kompetensen.

Si tuna koråd konstaterar att rimligen samtliga anställda i en församling bör hälsas och tas emot och på detta sätt få sitt Ykallelsebrev i den gudstjänstfirande församlingens mitt - och att sålunda den särskilda kyrkoherdeinstallationen kan utgå ur kyrkohandboken.

Brämhults kyrkoråd skriver: En kyrkoherdetjänst för finskspråkiga bör inrättas i de samfälligheter som har ett stort antal finskspråkiga medlemar av Svenska kyrkan. Dagens situation med en tillresande stiftsadjunkt eller kontraktsadjunkt är inte 1:111; fyllest för det oftast rika finska församlingsarbetet.

Inom Finlands Evangelisk-Lutherska kyrka vigd präst som behärskar

finska och svenska språket är behörig att inneha tjänst i Svenska

På samma sätt bör behörighet för diakon fastställas, även kyrkan. om det börjar bli lättare att rekrytera finsktalande diakon och präst uppvuxna och utbildade i Sverige.

Det är 9 församlingar som ej direkt tagit upp frågor sammanhörande FORSAMLINGAR MELLAN S 001 med tjänsteorganisationen i sina yttranden. I gruppen församlingar OCH 10 000 INV. med 5 000 till 10 000 invånare finns i mindre utsträckning än i de ovan redovisade några klart dominerande åsikter.

De som berör frågan menar att det behövs fler prästtjänster. Kritik riktas i relativt stor utsträckning mot bemanningsplanerna och man understryker att inte endast befolkningstal får ligga till grund för fördelningen av prästtjänster.

I något enstaka yttrande ifrågasätts om det skall finnas enprästpastorat men i regel framhålls att dessa behövs och kan fungera väl. En något positivare attityd finns till tanken på arbetslag. Dessa måste dock utformas utifrån lokala förutsättningar och innefatta såväl frivilliga som anställda.

En större andel avvisar eller ställer sig tveksamma till ett utvidgat diakonat än de som är positiva till förslaget. Några församlingar ser det som positivt att alla församlingsvårdande tjänster, präster och övriga ryms i en tjänsteorganisation. I regel

önskar de församlingafs0m tar upp frågan att domkapitlet skall

vara arbetsgivare för prästerna. En relativt stor andel ser det som positivt att domkapitlet på förslag av pastoratet fastställer en minimiorganisation vilken sedan kan överskridas. Behovet av flexibla och lokalt anpassade lösningar för tjänsteorganisationen understryks av fler församlingar i denna storleksgrupp.

Samtliga tjänstemodeller avstyrks direkt av l församling. Därutöver gäller att modell A tillstyrks av 15 församlingar och avav 1. Av församlingarna som tillstyrker modellen önskar styrks två att den eventuellt skall kunna kombineras med ett utvidgat diakonat. Modell B tillstyrks av 10 församlingar varav 2 ifrågasätter att flera skall bli vigningstjänster och 1 önskar

tjänster

ytterligare utredning på denna punkt. Modell C tillstyrks av 2 och avstyrks av 7 församlingar.

\

Kungsbacka församlings kyrkoråd anser att den framtida tjänste-, organisationen bör ha pastorat som utgångsnukt. Dock är, när det gäller folkmängden, en flexibel nedre gräns mellan 3 500 - 5 000 att föredra framför den angivna 5 000 invånare. Fördelningen av tjänsterna skall utgå från de andliga behoven och prästerna koncentrera sig på själavårdsuppdraget och de gudstjänstliga uppgifterna. Hur ett arbetslag skall utformas måste varieras efter den struktur, som finns inom församlingen och pastoratet.

Ytterlännäs församling kan definitivt inte godta den överströmning av antalet präster som kommer att ske från de mindre till de större församlingarna, där stor del av befolkningen utgörs av invandrare tillhörande andra religioner.

Kyrkorådet i domkyrkoförsamlingen i Göteborg skriver: Tjänstemodellen C överbetonar pastoratens frihet, vilket kan vara till nackdel för den enskilda församlingen. Frânvaron av normer för organisationen kan visserligen kännas befriande, men modellen lämnar alltför stort för samtidigt utrymme godtycke och möjlighet att inskränka den kyrkliga verksamheten. Tjänstemodellen B med det utvidgade diakonatet torde knappast kunna tillämpas i praktiken. Det förefaller inte finnas något intresse bland församlingssekreterare och -assistenter för ett vigningsämbete.

Ett utvidgat diakonat synes dessutom lnnebära ett uttunnat

diakonat. Tjänstemodellen A arbetar fortfarande med befolkningstalet som bas, trots att komitténs direktiv utsäger, att en beräkningsmetod bör eftersträvas, som bättre än den nuvarande tar hänsyn till de olika arbetsuppgifter som följer av befolkningens âldersstruktur och andra speciella förhållanden i pastorat av olika karaktär. Ett bra exemel på nödvändigheten av

ändrade beräkningsgrunder är Domkyrkoförsamlingen i Göteborg,

där det s.k. cityarbetet fordrar åtminstone en prästtjänst mer, än befolkningstalet anger. På samma sätt kan inte heller behovet av karitativa diakonitjänster fastställas enbart med hänsyn till befolkningsunderlaget utan att församlingens särskilda struktur beaktas.

i sou 1934: 75 289

Kvrkorådet i Vimmerby skriver: Att tjänsteorganisa-

församling

tionens storlek och inriktning, dvs. antalet tjänster och tjänsternas karaktär, föreslås av pastoratet och fastställs av domkapitlet anser vi riktigt, och att denna minimiorganisation som av domkapitlet fastställs får överskridas vid behov, anser vi vara ett absolut krav. Annars får vi samma stelbenta organisation som vi har idag. Likaså anser vi pastoratets möjligheter att konvertera tjänster vara intressant. Man får ju därigenom en flexibilitet som gör att tjänsteorganisationen på ett mycket bättre sätt kan svara mot församlingarnas behov.

Ekerö församlings kyrkoråd anser att det behövs en större flexibilitet beträffande tjänsteorganisationen. Det är inte rimligt att endast ett befolkningstal skall vara normen för t.ex. antalet prästtjänster. Det måste skapas möjligheter för att utnyttja arbetskraften mera rationellt över församlingsgränserna. Särskilt märkbart är detta problem när det gäller präster och kyrkomusiker. I Stockholms stift märks det kanske mest när det gäller präster där innerstaden har en stor uppsättning präster men endast få kyrkor per församling medan landsortsdelen av stiftet har många kyrkor men få präster.

gyrkorådet i Ljusnarsbergs församling skriver: En förutsättning för de olika modeller till tjänsteorganisationer som skisseras är att innehållet i de olika tjänsterna inte framgår. Så är inte fallet idag. En diakon/diakonissa har mycket varierande uppgifter beroende på vilken församling det gäller. Detta är ett problem som gäller så gott som alla församlingsvårdande tjänster i kyrkan inklusive prästens. Därför blir beräkning av tjänster tämligen meningslös innan varje tjänst definierats på ett adekvat sätt. Att samtliga tjänster inom organisationen är vigningstjänster, skapar fler problem än fördelar. Det ökar avståndet till lekmännen och till icke vigningstjänster i församlingen. Även kyrkvaktmästaren har kyrkans kallelse till tjänst osv.

Gislaveds församlings kyrkoråd ansluter sig till modell B som den som bäst återspeglar det nuvarande läget i kyrkan med de förväntningar som finns: En klarare anknytning till gudstjäns-

ten, en klart uttalad anslutning till svenska kyrkans lära samt en likformig utbildning som är centralt organiserad i kyrkan och som utlokaliseras till olika delar av landet.

Diakonatet har varit mycket diskuterat, men får i denna modell en utformning som är både teologiskt och praktiskt inriktad att fylla dagens behov. Det utvidgade diakonatet är en riktig väg att beträda då församlingarna inte längre har råd med att an-

ställa församlingsarbetare utan adekvat utbildning och utan den läroanknytning som erfordras inte minst i pedagogiska tjänster. Även kyrkomusiker bör räkna med diakonvigning så att deras tjänsz ter i första hand klart framträder såsom församlingsvårdande. I l Naturligtvis går det inte att på en gång genomföra denna modell, men den måste få stå utställd som mål för kyrkans reformer så som vi nu ser det ute i församlingarna. Men under denna övergångstid (som anmärkes på sid. 108) måste finnas möjlighet att utan vigning inneha sådana tjänster, men då med en klart offents ligt uttalad läroförpliktelse. Kanske det även efter reformens genomförande kommer att finnas de som komer att uppehålla sådana tjänster och den offentliga läroförpliktelsen måste även då vara obligatorisk. Att diakonatet inte är helt klart vad gäller innebörd kan inte vara hinder för att modell B ligger till grund för utvecklingen i framtiden. Ej heller bör oklarheter i vad vigningen innebär få hindra att en sådan kan vara riktmärke för utvecklingen. f J l FURSAMLINGAR I 6 yttranden tas tjänsteorganisationen inte upp. J

mmm 10 001 i

OCH 20 000 INV. ] Vad gäller beräkning av antalet prästtjänster finns bland församlingarna i denna grupp en positivare inställning till att befolkningstalet skall utgöra grunden för tilldelning av prästtjänster. Som faktorer att räkna med i tilläggsberäkningen förs främst fram förekomsten av olika institutioner typ sjukhus, skolor och regementen. Endast i mindre utsträckning talas om att antalet prästtjänster totalt behöver ökas. Från ett par håll förespråkas fler resurstjänster på kontrakts- eller stiftsplan för att öka flexibiliteten i tjänsteorganisationen.

Flera församlingar framhåller att arbete i arbetslag bör eftersträvas. Arbetslag av anställda ställs i regel inte mot olika former av frivilligt arbete.

Tanken diakonat vinner endast i

på ett utvidgat gehör mindre

Däremot understryks från flera att det behövs en utsträckning. för alla tjänsteinnehavare. Till välsignelseakt/installation detta kan även kopplas någon form av läroförpliktelse.

De flesta som tar upp frågan anser att domkapitlets och biskopens ställning i förhållande till prästerna ej får försvagas. Samtidigt ser fler församlingar det som ett problem att inte alla församlingsvårdande tjänster tillhör sama tjänste0rganisation.lhn1 önskar ett vidgat lokalt inflytande, vilket b1.a. skulle kunna innebära att endast en minimiorganisation vore centralt reglerad.

Tjänstemodell A tillstyrks av 7 och avstyrks av 3 församlingar. Av dem som tillstyrker modellen önskar 1 församling att möjligheten till konvertering av tjänster skall finnas och i att modell A skall kombineras med ett utvidgat diakonat. Modell B tillstyrks av 5 och avstyrks av 3 församlingar. Av de församlingar som är positiva till modell B är det 2 som avstyrker att det blir fler vigningstjänster. Modell C tillstyrks av 4 och avstyrks

av 7 församlingar. Av de 4 som tillstyrker modellen önskar 2 att

domkapitlet skall fastställa en minimiorganisation.

Kyrkorådet i Härnösands domkyrkoförsamling anser att pastoraten bör fungera som arbetsområde för tjänsteorganisationen. Dock bör möjligheter skapas för en större flexibilitet i utnyttjandet av de personella resurserna, så att de vid behov kan disponeras även över Detta kan speciellt bli fallet, om man pastoratsgränserna. arbetar med ett dubbelt organisationsmönster, nämliqen att tjänsteorqanisationen dels qrundas på territorialprincipen - huvuddelen anställda har ett bestämt tjänstqörinqsområde - dels på funktionsprincipen - en anställd har en funktionsinriktad tjänst, som kan utnyttjas inom ett större område, exempelvis kontraktet.

Hässleholms församling anser att vid beräkning av antalet

tjänster måste vägas in a) den faktiska församlingsverksamheten, samt slumrande behov, b) om församlingen inom sitt ansvarsonuådehar många skolor, sjuk- vårdhem, militärförläggningar, fritidskyrka e.d. Vår egen församling kan i det avseendet utgöra ett exempel med gymnasieskola med stort Lpptagningsområde, sjukhus och två regementen.

Kyrkorådet i Säffle församling menar att antalet invånare skall räknas, inte antalet medlemmar i Svenska kyrkan vid tilldelning av tjänster (präst, diakon, kyrkomusiker, församlingsassistent, vaktmästare), areal, antal kyrkor, vårdinrättningar m.m.

Eslövs församlings kyrkoråd skriver I skall pastoratet enligt betänkandet två präster och två andra kyrkoarbetare, församtyp lingsassistent och diakoniarbetare, vara stationerade förutom kantor. Vad gäller pastoratens storlek och kyrkoarbetarnas antal tycks man i betänkandet huvudsakligen ha tagit till hänsyn situationen på landsbygden, där det finns med korta många kyrkor aVstånd.I4an tar inte så mycket ställning till huruvida tätortsförsamlingarna skall delas i mindre församlingar och till hur präst- och kyrkoarbetarsituationen där skall se ut i framtiden. Med tanke på att det i framtiden inte är realistiskt att tänka sig, att det i en tätort skall vara två präster och två andra kyrkoarbetare på 5 000 invånare, borde kanske riktpunkten för invånarantalet i ett landsbygdspastorat vara något mer än 5 000. I en kyrka i en församling, där det nuvarande invånarantalet är mindre än 1 000 torde det inte behöva firas gudstjänst mer än en gång i månaden, om avståndet till närmast liggande kyrka i pastoratet understiger en mil. Man kan också tänka sig ett utbyte mellan tätort och landsbygdsförsamlingar på sådant sätt, att prästerna i tätorten hjälper till med att hålla gudstjänster i kyrkor på landet medan prästerna i glesbygden åker in till tätorten och hjälper till med exempelvis förrättningar, konfirmandarbete, själavård. Regler för ett sådant utbyte fastställs av domkapitlet efter samråd mellan församlingarnas kyrkoråd och prosten i kontraktet.

sou 1984:75 V29;

gyrkorådet i Ronneby församling skriver: Ensamprästen, med lång tradition i svenskt kyrkoliv, skulle således komma att försvinna. Detta torde vara en riktig utveckling av två skäl:

a) Ensamprästen sysslar under nuvarande förhållanden med en rad arbetsuppgifter som han eller hon inte är utbildad för och som tar tid från de centralt teologiska och själavårdande uppgifterna. b) Ett väl fungerande arbetslag torde ha större möjligheter än den enskilde prästen att bygga upp eller utvidga församlingskärnor vilka i sin tur kan bli evangeliserande.

gyrkorådet i Oskarshamns församling konstaterar att stor vikt lägger utredningen på att man för framtiden bör räkna med samverkan inom arbetslag. Utvecklingen har i flera större och medelstora församlingar redan gått i den riktningen, i det att församlingsassistenttjänster har inrättats på många håll. Tabellen på sid. 39 belyser nu endast antalet inrättade tjänster. Tyvärr lämnas ingen upplysning om hur många assistenter det är, som under sama tid tjänstgjort i dessa tjänster. Kyrkorådet anser sig på goda grunder kunna hävda att många i församlingsassistenttjänst fungerat påfallande kort tid. Detta förhållande pekar i den riktningen att tjänsternas innehåll och konstruktion allvar-

ligt bör granskas. Så länge församlingarna i första hand frågar

efter medhjälpare i barn-ungdomsarbetet, torde svårigheterna för tjänstgöring i decennier vara uppenbara. om vilka Frågan fortsättningstjänster som kommer att stå till buds måste allvarligt penetreras. Att för framtiden bygga en församlingsorganisation med tjänster där innehavarna är eller känner sig vara förbrukade på kort tid är olämpligt för församlingsarbetet och oansvarigt mot de anställda.

Kyrkorådet i Boo församling instämmer i utredningens synpunkter att förtroendemannainflytandet måste stärkas. Församlingsarbetet präglas idag av stora problem med olika huvudmannaskap för präster och övrig personal. Dessutom är i nornalfallet personalchefen underställd domkapitlet i stället för församlingen. Detta begränsar i många fall förtroendemännens inflytande, på ett för församlingen olyckligt sätt. Vi förordar således tjänstemodell C,

som är den modell som kan uppfylla kraven på flexibilitet, förtroendemannainflytande och ett samlat huvudannaskap. Regler för personaldimensionering torde bearbetas ytterligare så att denna fråga kan behandlas mer ingående i nästa remissomgång.”

i Skellefteå Szt Olovs församling skriver: En vä- Kyrkorådet sentlig faktor om man vill leva upp till den första grundlägganför refonmarbetet - bevarade identitet de principen kyrkans - och är att nuvarande samband domkapitel prästerskap bibehålls icke försvagas. Domkapitlet bör även fortsättningsvis utöva de arbetsgivarfunktioner som nu åvilar det, och skall också i framtiden utöva uppsikt över prästernas läroansvar och ämbetsutövning. Vi ansluter oss alltså till tjänstemodell A i detta avseende, även vad gäller domkapitlets funktioner i tjänstetillsättningar.

\R]HWEINGAR I samtliga remissvar från församlingarna med mer än 20 000 in- ÖVER 20 000 INV. vånare berörs frågor kring tjänsteorganisationen. Yttrandena är relativt splittrade och i stort saknas mer entydiga åsikter gemensamma för en klar majoritet av församlingarna inom gruppen.

En bemanningsplan byggd på befolkningstal och med tilläggsberäkning bedöms av flera som rimlig. Behovet av lösningar som är till den lokala församlingens struktur betonas. Från anpassade några församlingar framhålls att tätorterna är relativt sett underbemannade vad gäller präster.

De flesta som tar upp arbetslagstanken gör en positiv värdering av denna. Arbetslagen måste formas utifrån lokala förhållanden och det är viktigt att utrymme ges för lekmännens insatser.

Förslag om vigning av fler kategorier kyrkoarbetare avvisas klart.

tjänster,l

En relativt stor del av församlingarna önskar att alla även prästtjänsterna, i grunden skall vara kyrkokommunalt reglerade. En större andel av församlingarna framför dock att domkapitlet skall ha ungefär den ställning gentemot prästerna som skisseras i tjänstemodell A.

sou 1984:75 , 2,95

Det är två församlingar som inte vill ha några förändringar och avvisar samtliga modeller. Därutöver görs följande direkta ställningstaganden till tjänstemodellernaz Modell A tillstyrks av 7 och avstyrks av 2 församlingar. Modell B tillstyrks av 2 församlingar av vilka ingen önskar visning av fler kategorier. Modell C tillstyrks av 6 och avvisas av 3 församlingar. Av de 6 församlingar som tillstyrker modellen menar 2 att domkapitlet skall fastställa en minimiorganisation.

Västerleds församlings kyrkoråd skriver: I betänkandet sägs att ett problem med den nuvarande tiänsteorganisationen är bristande flexibilitet. Det råder olikheter mellan olika tjänster och tjänsteinnehavare, som försvårar eller förhindrar samverkan, som med hänsyn till nya arbetsformer vore önskvärd.

I ifrågavarande avsnitt av sitt betänkande uttrycker sig konnáttên i mycket allmänna & har framhållit vilket slöseri det kan vara med prästerlig arbetskraft... Samtidigt finns det ett starkt önskemål från prästerligt håll om mera koncentrerade arbetsuppgifter. Man menar att den prästerliga yrkesidentiteten försvagas av ett alltför brett fält av arbetsuppgifter. Vi varken vill eller kan påstå att dessa mycket allmänna konstateranden, som bara utgör exempel på typen av påståenden, inte skulle ha grund. Men vi skulle önska att den grunden hade redovisats. Och det empiriska underlag som man därvid borde utnyttja borde hämtas från församlingar med olika struktur och skilda traditioner. En noggrann undersökning skulle måhända visa att införandet av kompletterande personal för församlingsvårdsuppgifter vid sidan av prästen inneburit att prästen kunnat renodla sina arbetsuppgifter på ett sätt som i vissa hänseenden varit mycket gynnsamt men i andra inneburit svagheter. Mätningar och bedömningar av sådana effekter kanske skulle leda till skilda resultat i olika typer av församlingar. Förmodligen skulle man behöva lägga ner ett stort arbete på sådana undersökningar, som åtminstone till en del får antas behöva ske i enkätform. Men om man vill presentera ett fullgott underlag för överväganden och ställningstaganden torde man inte kunna komma undan sådana undersökningar.

sou 1984:75

I fråga om tjänster finner Hägerstens kyrkoråd liksom veterli-

gen flera andra stockholmsförsamlingar det mycket angeläget franhålla för kyrkokommittén att nuvarande sneda fördelning mellan landsbygd och storstäder i fråga om antalet präster ändras. Även med beaktande av vissa historiskt och faktiskt givna landsbygdsfaktorer måste det vara möjligt att reglera om den totala församlingsprästerliga organisationen i landet så att man når ett lägre antal invånare per präst i storstadsområdet.

Kyrkorådet i Jönköpings Sofia församling noterar med tillfredsställelse, att kommittén aktualiserar grundintentionen i det förslag till lag om diakonat i Svenska kyrkan, som antogs av 1975 års kyrkomöte. Kyrkorådet menar också, att utvidgat diakoniämbete, som omfattar dels karitativa tjänster, dels pedagogiska tjänster och dessutom kan ha allround-karaktär, innebär många fördelar. Bland annat kan det underlätta övergången från en tjänst till en annan, exempelvis då en ungdomsledare vill söka sig nya uppgifter. Dock måste församlingen genom klara bestämmelser i arbetsbeskrivning och tjänsteinstruktion ange de arbetsuppgifter som gäller för varje sådan diakonitjänst.

Kyrkorådet vill för sin del helt avvisa tjänstemodell C som i praktiken kunde innebära, att Svenska kyrkan kunde förlora sin nvarande identitet, inte minst vad beträffar relationerna mellan församling och stiftsledning.

.De båda andra tjänstemodellerna har både för- och nackdelar.

Modell A synes mest motsvara nuvarande förhållanden, vilka för Sofia församlings del är tämligen tillfredsställande.

Enligt modell B skulle samtliga tjänster vara vigningstjänster, vilket skulle betona, att alla tjänsterna innebär tjänst för Gud i Kristi Kyrka. Dock bör ytterligare utredas, vad vigningen till sådana tjänster teologiskt innebär. Dessutom kan det tänkas, att många drar sig för att söka sådana tjänster, som skulle kräva vigning i någon fonnJ

0 -

ÅQ7

i Västerås Lundby församling skriver: Utredningen Kyrkorådet erinrar om att vi f.n. har två tjänster inom kyrkan som är vigningstjänster. Någon debatt om prästvigning förekommer inte men det kan vara skäl att diskutera om diakonitjänsten skall vara vigningstjänst. Det är tänkbart att Apg 6 ligger bakom bruket att viga diakoner/diakonissor men man lägger ju märke till att de två som omnämns senare i Ang, Stefanus och Filippus övergick till förkunnelse av evangelium från karitativ tjänst, vilket talar mer för den traditionella diakonvigningen som förbereder till prästämbetet, vigning av veniater och predikobiträden är kanske mera motiverad än vigning av diakonitjänstemän, i synnerhet som diakonitjänstens avgränsning mot församlingstjänster i övrigt numera är oklar. Och hur blir det med kyrkomusiker, kyrkvärdar och förtroendemän? Även församlingens styrelse tillhör nådegåvorna. Endast synes vara att behålla vigning endast för präster. Predikoämbetet är omnänntsom särskilt uppdrag i Bekännelseskrifterna, övriga sysslor inte. Prästvigningen ger behörighet till sakramentsförvaltning, samt till nycklarnas ämbete (bikten). Däremot bör man kunna tänka sig en enkel välsignelsehandling med församlingens förbön, för den som tillträder en församlingstjänst, vare sig det gäller församlingsassistent eller husmor.

Kyrkorådet i Brännkyrka församling anser att tjänstemodell C är bäst. Det är nödvändigt att all personal inom enheten har samma anställningsvillkor. Nuvarande uppdelning på dels statliga dels kommunala reglementen är besvärande och skapar stundom problem.

Det är 135 pastorat som har inkommit med synpunkter på tjänste- PASTORAT organisationen. Här behandlas endast flerförsamlingspastorat. Den alldeles övervägande delen av dessa är landsbygdspastorat. Pastoratens synpunkter överensstämmer i allt väsentligt med vad som sägs i yttrandena från församlingarna med upp till Z 000 invånare. Därför hänvisas här till översikterna som inleder redovisningarna av svar från dessa församlingar.

Det är 5 pastorat som direkt avvisar alla diskussionsbetänkandets tjänstemodeller. Därutöver görs följande direkta ställningstagande till modellerna: Modell A förordas av 10 pastorat varav 1 önskar att domkapitlet skall fastställa en minimiorganisation som

kan överskridas. Nbdell B förordas av 7 och avvisas av 2 pastorat. Av pastoraten som tillstyrker modellen önskar l att diakonitjänsterna skall knytas till församlingen och l avvisar vigning av fler C förordas av 3 och avvisas kategorier.l4odell av 7 pastorat.

Soekeröd-Ucklums pastorats kvrkorâd skriver om tjänstemodellerna 2 A-C följande: De synpunkter som BET här framför skulle förmodligen innebära en kraftig nedskärning av antalet prästtjänster på landsbygden. Vi menar, att antalet prästtjänster på flera håll i stället borde öka. För beräkning av antalet anser prästtjänster vi att följande faktorer bör beaktas (flera av dem nämnda i BET sid 110): Befolkningsantal, tätortsgrad, antal anförsamlingar, tal gudstjänstplatser, antal institutioner, avstånd. Antal kyrkonusikertjänster borde kunna beräknas enligt ungefär sanna grunder som hittills. Vilka övriga tjänster som bör finnas bör församling och pastorat själva få bestämma om. Dock kanske med undantag för att diakonitjänst bör vara obligatorisk vid visst befolkningsunderlag.

Starrkärrs oastorats skyrkoråd menar att mun bör att överväga öka tjänsterna i de stora församlingarna, under bibehållande av nuvarande tjänster i de mindre enheterna. I tider av arbetslöshet, är dessa arbetstillfällen särskilt värdefulla.

Tuna pastorat skriver: Först vill vi klart deklarera: Lös en mängd problem genom att utbilda 25-30 % flera präster. Vi är helt klara på att antalet prästtjänster måste utökas exempelvis i städerna och större tätorter, men vi är också helt klara på

att det inte får ske på bekostnad av prästtjänsterna på lands-

bygden. Vi anser inte heller att prästtjänster kan ersättas med andra tjänster.

När det gäller landsbygdsprästen använder utredningen uttrycket mångsyssleri. Vi vill byta ut ordet mot ett med mer positivt förtecken Just nämligen mångsidighet. små församlingar och små pastorat kan många gånger vara mycket betjänta av en mångsidig präst - inte minst ur ekonomisk synpunkt.

han mot sin in i adminis- Ingen präst kan säga att vilja tvingas tration Fortfarande står det och praktiska uppgifter. ju varje fritt att söka den tjänst han vill ha. Naturligtvis skall präst en specialiserad präst eller en präst som anser administration som icke låta bli att och arbetsledning prästerliga uppgifter söka med sådana uppgifter. Ibland talar man om hur viktjänster det som har erfarenhet från arbetslivet. Vi tigt är med präster det kan vara lika viktigt att prästen i

tycker på många ställen sin finns med i församlingens praktiska arbetsuppgifter om

tjänst han kan göra en insats.

menar att det torde vara i de små

Munktorp-Odensvi pastorat

församlingarna med egen präst, som arbetet fungerar bäst,ofta med ett stort inslag av frivilliga krafter. I regel är prästen bekant med sina församlingsbor, vilket får till följd personligt att även de som sällan besöker gudstjänsten känner en viss sammed sin och sin präst. I relation till folkmänghörighet kyrka

den synes de kyrkliga förutsättningarna vara flera i den lilla

än i den stora tätortsförsamlingen. Det landsbygdsförsamlingen är nämligen ganska vanligt att utflyttade ungdomar gifter sig och/eller sina barn i sin hembygds kyrka. Inte heller är döper det att utflyttade personer vigs till sista vilan i ovanligt vad man betraktar som hembygdens kyrka.

Ryssby pastorat anser att förslaget om arbetslag om fyra personer varav en kyrkomusiker kan omöjligt fungera. Ett flertal kyrkor måste betjänas i glesbygd och kyrkousikern kan omöjligt hinna vara med överallt. I stället måste vi acceptera att se som delsyssla i landsbygdsförsamlingen, och kyrkomusikertjänsten måste få ett annat utseende. Därmed bortfaller också arbetslaget motivet av 5 000 personer som minsta församlingsbildning.

Behovet för eller annan kyrkoarbetare att samråda med sina präst förtroendevalda och andra frivilliga kommer att minska, om arav skisserad typ bildas. Samråd inom arbetslaget komer betslag att bli det viktiga, och församlingen lämnas utanför. (jfr oriktig bedömning sid. 79).

Enligt betänkandet är man i församlingarna på väg bort från skarp sektorisering inom församlingarna och söker i stället former för samverkan mellan grupper för att uppnå en dialogiskt inriktad verksamhet (sid. 61) som aktiverar församlingsmedlemmarna. Detta stämer med vår men vi att det uppfattning, menar, rimmar illa med införande av arbetslag av anställda specialister, vilka skall verka i större geografiska områden, på så sätt som skisseras som en lösning. Detta är en klar brist på logik.

Gökhems pastorat skriver: Om präster och kyrkomusiker skall bli kommunalarbetare är en fråga som främst de fackliga organisationerna får bevaka, men vi kan inte finna med någon fördel det, i stället vissa risker: ett pastorat kanske anställer fyra diakonissor - folk är ju så ensamma, sägs det - men ingen präst eller kyrkomusiker.

Dalstorps pastorat avvisar tjänstemodellerna B och C och vill istället förorda modell A.

Vi anser att modellerna B och C ger uttryck för en syn på ämbete och tjänst som ej är förenlig med vår kyrkas. är Vigning ej insättning på en speciell tjänst, utan vigning till ett personligt, livslångt ämbete. Man bör kunna anställas inom vår kyrka även om man inte blivit kallad till ett ämbete. Detta innebär förstås att även t.ex. skall kunna församlingssekreterare vigas till diakon/diakonissa om han/hon har fått den kallelsen samt erhållit fastställd utbildning för vårdande verksamhet. Till detta vill vi dock lägga att även diakonatet bör få en fast tjänsteorganisation, såsom prästerskapets och kyrkomusikernas, men att det inte får inkräkta på pastoratens att möjligheter därutöver anställa den personal man behöver samt har råd med.

$AMFÄLLIGHETER Det är 86 kyrkliga totala samfälligheter som i sina yttranden behandlar frågor rörande tjänsteorganisationen. De samfälligheter som omfattar mindre församlingar framför likarsynpunkter tade dem från motsvarande församlingar och pastorat.

Samfälligheterna är den grupp kyrkokonnmner som starkast hävdar den kyrkokonmunala självbestämmanderätten. Bland samfälligheter-

na finns relativt sett fler som vill att alla tjänster, även prästtjänsterna, när det gäller anställningsförhâllandena skall vara lokalt kyrkokommunalt reglerade. Det är dock ingen majoritet som driver denna syn. Av samfälligheterna som inkommit med synpunkter rörande tjänsteorganisationen är det 16 som har mer än 50 000 invånare. Av dessa samfälligheter är det 7 som förordar att prästtjänsterna regleras i stort sett i enlighet med tjänstemodell C medan 9 i olika utsträckning vill ge domkapitlet en starkare ställning än modellen innebär. En klar majoritet av de samfälligheter som tar upp frågan avvisar tanken på ett utvidgat diakonat.

Det är 2 samfälligheter som tar avstånd från alla tjänstemodeller. I övrigt görs följande direkta ställningstaganden till modellerna: Tjänstemodell A förordas av 14 och avvisas av l samfällighet. Av dem som är positiva till modellen önskar 3 samfälligheter att den skall kombineras med det utvidgade diakonatet, l att diakontjänst skall inrättas vid ett invånarantal på 7 000 och l att frihet skall finnas att inrätta fler tjänster lokalt. Modell B förordas av 10 och avvisas av 1 samfällighet. Av dem som säger ja till modellen avvisar 2 vigning av fler kategorier och l anser att domkapitlet skall vara arbetsgivare för prästerna. Modell C förordas av 9 och avvisas av 4 samfälligheter. Av dem som tillstyrker modellen vill 1 att domkapitlet skall fastställa en minimiorganisation och 1 att domkapitlet skall fastställa en mini- och maxiorganisation.

Asarums och Ringamåla kyrkliga samfällighet anser att biskopens och domkapitlens uppsikt bör vara självklar och gälla all personal, som har till uppgift att föra ut kyrkans lära. Av detta torde följa att domkapitlen formellt blir arbetsgivare över dessa grupper - alltså inte bara över prästerna, som förhållandet är idag. Någon vigning av t.ex. församlingsassistenter torde ej vara nödvändig Eventuell status ligger ej i det. All läropersonal tillsätts - efter ledigförklarande och yttrande av kyrkorådet - av domkapitlet.

menar att av bl.a.

Luleå kyrkliga samfällighet fördelningen

präster är ojämn. Här bör utjämning ske. Befolkning geografiska avstånd Samt Vissa särskilda strukturer bör avgöra hur många tjänster som skall tilldelas. Här kan det bli aktuellt att minska antalet präster där befolkningstalet är lågt och geografiskt avstånd inte sätter hinder för detta.

Personalen bör anställas i så stora enheter att ställföreträdare i alltid finns tillgänglig. Hänsyn bör tas till att präster, även i stora befolkningsområden, har tid till annat än högmässor, dop och begravningar. En viss åtstramning av tjänster skulle leda till att vakanta blir besatta.

5 samfällda kyrkorådet i Uppsala kyrkliga samfällighet gör följande sammanfattning: Kyrkorådet finner sålunda

att samfälligheten bestämmer antalet tjänster utöver prästtjänsterna, som fastställes av domkapitlet, samt , att krav på vigning av församl./samf. underställda befattnings- H 7 havare ej skall föreskrivas.

Gävle kyrkliga samfällighet vill förorda det utvidgade diakoniämbete som skulle omfatta dels som nu diakonitjänster och dels även församlingssekreterar- och församlingsassistenttjänster. Därjämte finner kyrkorâdet att tjänstemodell B är den mest tilltalande, eftersom den garanterar en viss minimiorganisation och ger möjlighet till lokala variationer.

Linköpings samfällighet anser att vigning även i fort-

kyrkliga

sättningen bör ske av präst och diakon/diakonissa medan övriga j tjänster ej bör bli föremål för vigningsakt eller vigningstvång. Tillsättning av befattningshavare skall ske i församling/samfällighet, som har den lokala kännedomen om behoven, verksamhetsinriktningen, m,fl. pâverkningsbara grundtankar. Här kommer får tjänsten särskilda behov att vara avgörande. Samarbetsproblem

kan förekomma iden utsträckning, som endast församlingen känner

av. av kan ske under medverkan av

Tillsättningen prästtjänster

Domkapitel.

\

A förordas innebärande att präster och diakoner

Tjänstemodell

omfattas av den statligt reglerade tjänsteorganisationen, medan församlingsvârdande tjänster inrättas som för närvarande Övriga genom beslut i den lokala kyrkliga kommunen.

kyrkliga samfällighet anser att nuvarande tjänste- Norrköpings saknar flexibilitet vad gäller totala antalet organisation tjänster, dess struktur samt befattningshavarnas tjänstgöringsskyldighet inom och utom det egna omrâdet. Samfällighetens

kyrkonämnd förordar tjänstemodell C. Modellen måste dock Egg:

med övergripande föreskrifter och ramar, exempelvis pletteras vad gäller behörighet och läroansvar samt högsta och lägsta antal tjänster inom viss pastorat beroende på storlek och struktur. Vigning av präster synes kyrkonämnden vara en självklar och naturlig ordning. Avskiljning av övrig personal inom försambör ske efter frivilligt beslut av varje belingsverksamheten fattningshavare.

Borås samfällighet är tveksam till förslag som ökar kyrkliga dmkapitlets inflytande på bekostnad av kyrkokommunerna. Samfällda kyrkorâd anser att även de stora församlingarnas/past0ratens bl.a. måste beproblem, ur tjänstetilldelningssynpunkt, lysas i det fortsatta arbetet samt att tjänsteorganisationen skall omfatta såväl präst som diakon med karitativ inriktning. Kyrkorâdet menar att kyrkokommittên bör utreda om en sådan tjänsoundgängligen måste innebära att båda dessa tjänsteorganisation ter är statligt reglerade eller med fördel kan vara kommunalt reglerade.

Smnfällighetens kyrkoråd uppmärksammar särskilt sjukhuskyrkans behov. arbetsområde utökas fortlöpande utan att Sjukhuskyrkans antalet vårdplatser ökar. Den nya satsningen på hemsjukvård,

från under terminalvârd, den

där patienterna följs sjukhuset sektoriserade psykiatriska vården, vårdskolornas ökade behov av i helhetsorienterande ämnen, en aktivare fortbildundervisning av personal i livsåskådning och ämnen är en-

ning näraliggande

bart några av de arbetsuppgifter som läggs på sjukhuskyrkan. Ett bastal för en tjänsteenhet med fyra konverterbara tjänster kan vara 800 vårdplatser (1 präst, 2 l/2 diakon, 1/2 kyrkomusi-

ker). Det är angeläget att de som arbetar inom sjukhuskyrkan

är Vigda tjänsteinnehavare och inlemmade i ämbetets förpliktel-

ser och möjligheter.

Södertälje kyrkliga samfällighet finner inte skäl frångå nuvarande ordning och ansvarsfördelning mellan Domkapitel - Pastorat när det gäller prästtjänster. Till detta görs några påpekanden. Samfälligheten anser att de bemanningsplaner som presenteras i betänkandet kan lämnas utan erinringar under förutsättning att pastorat med minst 5 000 invånare är basorganisation för tjänsteorganisationen. Beräkningen av antalet tjänster skall göras med utgångspunkt från antalet kyrkomedlemmar eftersom snedfördelningar annars kan uppkoma i invandrartäta konmuner. Vidare menar samfälligheten att tredjegångstillsättningar bör avskaffas och samtliga komminister- och kyrkoherdetjänster tillsättas genom val.

Örebro kyrkliga samfällighet förordar tjänstemodell B, men anser att inga tjänster utöver tjänster som präster och diakonitjänstemän skall vara vigningstjänster. Domkapitlet bör endast fastställa tjänsteorganisationens storlek och konvertering av tjänster, behörigheten hos sökande till prästtjänster samt utöva tillsyn i lärofrâgor.

samfällda kyrkorådet tillstyrker tjänstemodellens förslag be- Å träffande tillsättning av präster.

Västerås kyrkliga kyrkonämd ställer sig frågan-

samfällighets

de till redovisad utvidgning av vigningen till tjänster. Av redovisade tjänstemodeller förefaller modell C enligt kyrkonämndens uppfattning vara mest intressant.

Kyrkorådet i Lunds kyrkliga samfällighet anser att det skulle vara en fördel om alla tjänster i Svenska kyrkan hade samma huvudavtal och var anser det

kyrkokommunala tjänster.Kyrkorådet

väsentligt att alla tjänster i en kyrklig konmun står till förfogande för den kyrkliga kommnen med placering inom ett av pastoraten. En sådan ordning ger möjlighet att mera flexibelt arbeta

med de personella resurser som finns, att skapa arbetsuppgifter som passar var och en också med tanke på den förändring sm en anställd genomgår efter många års tjänstgöring kanske inom ett och sama arbetsfält, som kan vara barnarbete, ungdomsarbete eller motsvarande. Modell C förordas.

Malmö kyrkliga samfällighet önskar en flexiblare tjänsteorganisation med utbyte mellan stad och landsbygd. Exempelvis kunde en präst på Söderslätt ha en konfirmandgrupp i Malmö och en Malmöpräst i gengäld bistå i predikoverksamheten på Söderslätt. Samfälligheten anser att ett arbetslag bör bestå av minst fyra personer - t.ex. två präster, en diakonitjänsteman och en församlingsassistent och att enprästpastorat skall finnas kvar endast övergângsvis.

Samfälligheten finner ett samband mellan vigning och yrkesidentitet på det sättet, att det är skillnad mellan en präst, som har ämbete på livstid, och en församlingsassistent, som enligt vad erfarenheten visar ofta efter kanske endast några år väljer annan yrkesverksamhet, dvs. församlingsassistenttjänsten är i ett stort antal fall en genomgângstjänst. Samfälligheten finner ej tjänstemodell C acceptabel. För att det ej skall bli snedfördelning mellan olika pastorat måste det för prästtjänsterna i botten finnas en av domkapitlet fastställd tjänsteorganisation. Vad gäller tjänstemodell B avvisas förslaget om vigning, medan möjligheten att byta tjänstetyper ses som fördelaktigt inte minst för de större städerna.

Helsingborgs kyrkliga samfällighet ifrågasätter om det behövs så genomgripande åtgärder inom tjänsteorganisationen om man bara kan komma tillrätta med de ekonomiska problemen i övrigt. Om prästerna avlastas administrativa, ekonomiska och fastighetsförvaltande uppgifter borde detta i sig ge ett betydande tillskott av prästerliga personalresurser, inte minst på landsbygden. Samfällighetens kyrkoråd anser att en utvidgning av antalet vigningstjänster negativt skulle påverka vigningens innebörd. Å andra sidan skulle vigningen kunna ge en mer stabil profil i lärofrågor åt de nytillkomna tjänsterna vilket vore högst önskvärt på många håll.

Tjänstemodell C avfärdas som oacceptabel. En viss förståelse måste dock visas för tankegângarna om pastoratets arbetsgivarfunktion. Idag har prästen en arbetsledande roll över personal som kyrkorådet anställer och är arbetsgivare för. Eftersom kyrkorâdet inte har någon som helst möjlighet att utöva kontroll av

arbetsledarfunktion kan detta leda till 4 prästens svårigheter

inte minst med tanke på den komplicerade arbetsrätten. Kyrkorådet får ta ansvar inför de avtalsslutande

personalorganisatio- 1

nerna utan att kunna påverka prästens arbetsledarroll. Detta är 1

djupt otillfredsställande speciellt mot bakgrund av det förhållandet att domkapitlet som prästens överordnade myndighet ej har slutit några som helst kollektivavtal med den kyrkokomunala personalens organisationer. I takt med att arbetsrätten utvidgas och blir mer komplicerad komer denna brist i organisationen att bli alltmer påtaglig. Denna frågeställning kan inte lämnas utan åtgärd, även om de i utredningen redovisade tjänstemodellerna inte förverkligas i någon fonnü

Göteborgs kyrkliga samfällighets kyrkonämnd ställer sig mot bakgrund av den allmänna utvecklingen i samhället tveksam till förslag som ökar domkapitlens inflytande på bekostnad av kyrkokommunerna. Kyrkonämnden saknar tillräckliga motiv för att föreslå en kommunalisering av prästtjänsterna och avvisar samtidigt tanken att några nyakomunalt reglerade tjänster skulle bli stat-

ligt reglerade. 1

Liksom nu tillstyrks att domkapitlet fastställer tjänsteorganisationen för prästerna. Härvid måste andra beräkningsgrunder än enbart befolkningstalet bilda underlag. Som exempel kan nämnas förekomst av sjukhus, kriminalvårdsanstalt och särskild cityverksamhet. Församlingens struktur, ålderssammansättning och invandrarbefolkning bör också påverka tjänsteorganisationens omfattning. En ovillkorlig effekt av en strukturreform måste bli att tjänster omfördelas från de mindre pastoraten till tätorterna. Samtliga tjänster föreslås placerade på pastoratsnivå.

i . sou 1984:75 307

Kyrkonämmden avstyrker att vigning skall krävas för innehav av för andra än präster och diakoner. Vidare anses inte att tjänst domkapitlets ansvar för lärofrågor skall gälla andra än prästerna.

Stockholms församlingsdelegerade tillstyrker kommitténs metodik för beräkning av tjänster i pastoratet. Turegeln om en präst- 2 500 invånare anses relativt välavstämd även om det tjänst per krävs en mycket flexibel tilläggsberäkning. Församlingsdelegerade förordar tjänstemodell C. Beträffande vikariatsfrågorna pekas på möjligheten att få en vikariatsbank genom att kontraktsorga-

nisationen utnyttjas som rörlig basresurs och rekryteringsområde

för såväl statligt som komunalt reglerade tjänster.

samfällighets samfällda kyrkorâd skriver:

Botkyrka-Tumba kyrkliga

Kyrkorådet finner angeläget betona beträffande tjänsteorganisation, bemanningsplaner och inrättande av befattningar att kyrkokommuner måste få största möjliga frihet att själva bedöma vilka som skall finnas och vilka man finner lämpliga att antjänster ställa.

Med den storlek kyrkokomuerna får enligt modell III och därmed till på det personaladministrativa omrâdet tillgång sakkunskap bör kyrkokommunen vara så väl skickad som något annat organ att handlägga dessa frågor.

Likaså måste anses som ett i kyrkokommuens frihet om ingrepp det via eller liknande skulle bestämmas att endast lagstiftning med viss utbildning fick anställas. Skulle detta gälla personer skulle ett stort antal befattningar vara vakanta. idag

- - Det ligger också utan tvekan i arbetsgivarens kyrkokommunens intresse att få medarbetare med föreskriven kompetens om sådan finns att Här kan domkapitlens befogenheter enligt komtillgå. mitténs förslag troligen bli till mer skada än gagn. Ansvaret måste hos den enskilda kyrkokommunen. Undantaget i detta ligga fall synes vara de prästerliga tjänsterna där också domkapitlen

bör fâ viss funktion. Beträffande för befatt-

huvudmannaskapet

ningshavarna bör detta genomgående på lokalplanet ligga hos kyrkokommunerna och regleras via kyrkokommunala och kollektiva avtal.

Denna princip om ett kyrkokommunalt huvudmannaskap på lokalplanet bör också omfatta de prästerliga tjänsterna. Nuvarande system med antagande och tillsättning kan icke anses tillfredsställande. En prästvigning skall t.ex. icke vara liktydigt med en garanti att ha en anställning tryggad för framtiden. Anställningsförfarandet kan med fördel utformas som för varje annan tillsättning av vakant befattning innebärande laga urval efter annonsering, meritvärdering, intervju och referenstagningf

POLITISKA I 136 yttranden från organisationer inom Centerpartiet tas upp

OBGANISATIONER frågor kring tjänsteorganisationen. Det är främst

prästtjänsterna som behandlas i dessa yttranden medan övriga församlingsvårdande tjänster berörs i mycket liten utsträckning. Huvudsynpunkten är att antalet prästtjänster inte får minska och att tjänster ej skall överföras från landsbygden till större tätorter. Behovet av närhet mellan präst och församling understryks mycket starkt. Prästen skall därför bo i församlingen och inte i en mer a eller mindre centralort. Skall de stora tätorterna ha « K i avlägsen fler tjänster bör det totala antalet tjänster öka. Tjänsteorga- V nisation och arbetslag skall inte styra de lokala strukturerna J i övrigt. Hur arbetslag sätts samman måste utformas lokalt och utrymme ges för frivilliga krafter. Direkta ställningstaganden till tjänstemodellerna görs i några remissvar. I 5 yttranden förordas modell A medan modellerna B och C förordas i vardera 4 yttranden.

CKF i Angerdhestra tror att prästernas möjligheter att nå kontakt med människor med olika frågor och problem försvåras om riktlinjerna i betänkandet gen0mfärs.Den personliga kontakten mellan präst och församlingsbor konnwr att försämras.

i V

Grinstads CKF-avdelning vill med skärpa påtala vikten av att prästen är tillgänglig och bofast i församlingen. De befolkningstal som angetts som underlag för prästtjänsterna kan vi omöjligt acceptera. Detta innebär en alltför stor minskning av präst- och kyrkomusikertjänsterna.

Kronobergs distrikt av CUF menar att en följd av kyrkokommittêns modeller blir att flera mindre församlingar mister sin präst. Det är uppenbart att kommittén inte inser vad prästen betyder i landsbygdsförsamlingar. Prästen är centru i och ofta en förutsättning för en stor del av den kyrkliga verksamheten. Det är inte heller obetydligt att prästgård, präst och kyrka sedan gammalt är en medelpunkt och samlingspunkt i många bygder. En präst i en mindre församlig har även helt andra förutsättningar att känna sina församlingsmedlemar. Sådana förutsättningar som här nämnts bör vara avgörande i stället för kopplingar mellan antalet invånare och antalet tjänster i pastoraten.

Alnö Center- och CKF-avdelningar skriver: Vad gäller beräkning av tjänst vid sjukhus bör man som beräkningsunderlag ha antalet patienter och inte antalet bäddar. Det tar avsevärt längre tid att serva 2 patienter under 2 veckor än l patient under 4 veckor.

Envikens CKF- och Centeravdelning medger att den prästerliga tjänsteorganisationen idag är behäftad med Vissa svagheter, många gånger påfallande i en-präst församling-pastoratet, exempelvis när präst hastigt insjuknar och tjänsteförrättningen ligger nära inpå. Att i den situationen hastigt få ersättare är många gånger svårt. Vi är helt införstådda med att den delen måste lösas. I kyrkokommittêns riktlinjer anges även här lämpligheten av samfällighet. Av olika skäl är vi även här emot en påtvingad samfällighetsbildning. Vi anser att även detta skall kunna lösas genom vanliga överenskomelser församlingar eellan. En annan form av lösning är att adjunkter anställes på kontraktsnivå och får stå till församlingarnas disposition vid sjukdom, ledighet, semestrar etc.

Vi är idag mycket bekymrade över det förslag som läggs fram i diskussionsbetänkandet där församling-pastorat blir påtvingade en viss organisation (samfällighet) som de flesta församlingsmedlemmar är negativa till. Det arbetslag 2 präster, diakonförsamlingsassistent, kyrkomusiker som föreslås är i och för sig bra men kan här som i tidigare fall lösas genom köpta alternativt sålda församlingstjänster och måste lösas från fall till fall.

Ytterlännäs CKF-avdelning skriver: Angående tillsättandet av präster efter befolkningsunderlaget, anser vi att det även i glest befolkade församlingar bör finnas minst en präst i varje prediksstol, och vi anser att i storstadsförsamlingarna blir befolkningsunderlaget rent missvisande, eftersom att där bor ett stort antal invandrare, som tillhör andra religioner och ej är intresserade av Svenska Kyrkan. Dessa församlingar bör därför kunna avstå en del av sina examinerade präster till de små församlingarna, och i stället använda sig av diakoner och diakonissor i församlingsarbete och besöksverksamhet. 4 \

1 Mo Center och CKF-avdelningar skriver:Utredningens förslag om prästerliga arbetslag synes mindre välbetänkt. Arbetssituationen för de som arbetar inom församlingarna, får ickeb1i så att skall ske på ackord. Tid måste finnas för

förbättringarna 3

prästerna att samtala med försalingsborna. Därför skall prästtjänsterna vara kvar i samtliga församlingar.”

Centeravdelning skriver: Behovet och inrättandet av or- Tjörns ganisationen så att den får ett visst arbetslag får inte beslutas generellt. Denna skall istället bedömas från fall till fall och baseras på lokala förhållanden. Det är ju församlingarna,s0m bäst kan bedöma sitt behov.

centerkvinnor påpekar att de olika modellerna är ut-

Tunbygdens

redningens bidrag till en diskussion och inte något församlingarna skall välja emellan. Följande bedömning görs av tjänstemodellernaz A. Innebär en minskad tilldelning av tjänster i landsbygdsde-

^

larna. Utredningen måste klart ta ställning till vilka predikoställen och kyrkor som skall stängas. B och C. Modellerna är ett led mot en kongregationalistisk? kyrka.

Centerpartiet, CKF och CUF i Stockholms län skriver: Utredningen konstaterar att utvecklingen gått från enprästarbete till arbetslag. Denna utveckling vill utredningen stimulera, men gör sedan ett fel när man tar som intäkt för att sammanföra församlingarna i lagom stora enheter för att bära arbetslaget ekonomiskt. Församlingarna är inte till för tjänsternas skull utan tjänsterna för församlingarna.

Biskopens och Domkapitlets läroansvar bör medföra att kompetensen för vigningstjänsterna i församlingen, präst och diakon/diakonissa, fastställs av domkapitlet. Tillsättningen av tjänsterna bör ligga på församlingarna. Dessa bör i ökad utsträckning kunna besluta om vilken typ av tjänster man behöver med hänsyn till för- samlingarnas behov. Den statliga regleringen av kyrkomusiker och prästtjänsterna bör även gälla tjänsterna som diakon/diakonissa. De senare bör få den föreslagna legaliseringen med anknytning till domkapitlet inte minst för att betona kyrkans sociala arbete som en del av evangeliet.

Centerns förordar tjänstemodell C eftersom det

ungdomsförbund

är kyrkokomunen som bäst kan avgöra vad man behöver för personal för att sköta församlingsarbetet.

Tjänsteorganisationen behandlas i 49 yttranden från socialdemokratiska organisationer och grupper. Främst finns önskemål om en ändrad kompetensfördelning mellan domkapitel och de lokala kyrkokonnmnala organen. Arbetsgivaransvaret bör ligga lokalt i så stor utsträckning som möjligt. De som behandlar tankarna om arbetslag gör i regel detta i positiva ordalag. Tjänstemodell A förordas i 2 yttranden, modell B i 8 yttranden och modell C i 12 yttranden.

(s)-gruppen inom Brännkyrka kyrkofullmäktige förordar tjänstemodell C Domkapitlet skall bara ha uppsikt över de anställdas 1äroansvar. Pastoratet tillsätter själv alla tjänster.

Arbetslag bör ledas av en lekman, som är adinistrativ chef för pastoratet och dess anställda. Denne skall vara kunnig i ekonomi och administration samt i övrigt vara kyrkligt intresserad. Arbetslag kan självt bestämma om även andra än de föreslagna skall ingå i laget. Präster bör även fortsättningsvis vigas. Vi anser inte att diakoner behöver genomgå vigning. 7 Nässjö Arbetarekommun skriver:Wbde11 C innebär en ökad demokratisering av tjänsteorganisationen. Vissa riktlinjer med rekommendationer beträffande tjänstetyper etc. bör finnas men i övrigt får pastoratet fritt inrätta det antal tjänster, som det anser sig behöva för att fullgöra de uppgifter, som finns i lagen om församling och kyrkliga samfälligheter.

Sala Arbetarekommun förordar en samverkan mellan domkapitlet och kyrkorädet och en fördelning där främst domkapitlet har det läromässiga arbetsgivaransvaret för alla här berörda personalkategorier och där kyrkorâdet pâ motsvarande sätt svarar för personaladministration och organisation av verksamhet.

församlingens

Utredningens tjänstemodell B synes härvidlag ganska väl överensstämma med våra intentioner.

Förslaget om arbetslag tillstyrkes men besluten om arbetets uppläggning bör ändå göras lokalt.

Beträffande tjänstetillsättningarna tror vi dock att det kan vara välbetänkt att domkapitlet med sin specialkompetens alltfort medverkar vid tillsättningen av vissa tjänster, främst de prästerliga.

Ett utvidgat diakoniämbete tillstyrkes men vi förordar att tjänsten har både karitativ och pedagogisk inriktning, inte antingen - eller. Skälen är flera: Man får en ökad användbarhet

x i de mindre pastoraten, där man bara har en diakon. I andra fall kan det för den enskilde tjänsteinnehavaren (och därmed också för arbetsgivaren) vara en stor fördel att under något skede i livet få växla från en arbetsuppgift till en annan. Det kan t.ex. vara svårt att hela sin yrkesverksamma tid i församlingen syssla med enbart barn- och ungdomsarbete. I dagens läge innebär arbete bland barn och ungdom ofta karitativa eller i varje fall kurativa insatser.

(s)-gruppen inom Enköpings kyrkliga samfällighets fullmäktige skriver: Vad gäller tjänster inom kyrkan måste det gå att skapa en mer enhetlig organisation oavsett de anställdas olika uppgifter.

Församling/samfällighet bör vara arbetsgivare. Domkapitlet bör ha tillsyn över prästerna men för övrigt fungera som rådgivare åt församlingarna. En viss minimiuppsättning av tjänster måste finnas men församlingarna bör få anställa fler då man anser sig behöva det.

Den föråldrade kyrkomusikerförordningen är under utredande och vi hoppas också kyrkomusikerna skall kunna inrymmas i en mer enhetlig tjänsteorganisation på det kyrkliga området. Vi anser att förslaget med arbetslag är mycket bra och likaså att man stärker diakonins ställning. Präst och diakon/diakonissa bör fortfarande vara vigningstjänster, övriga som på olika sätt arbetar i - barntimmeledare, kyrkan församlingsassistenter, ungdomsledare, kyrkomusiker, kyrkvaktare, kyrkvärdar etc bör insättas genom en vä1komstceremoni när man börjar tjänstgöra i respektive församling.

Åtvidabergs socialdemokratiska kvinnoklubb skriver: Att förkunna Guds ord och kristen lära tycker vi skall ligga på prästernas plan, det skall vi inte rubba på. Men en översyn kanske vore av nöden, för behöver vi så många överheter inom kyrkan. Behövs både ärkebiskop, biskop, domprost, kontraktsprost, prostar, stiftsadjunkt, präster och kmministrar. Finns det inte någon bättre lösning på detta? Guds ord förkunnas inte bättre

eller mer övertygande för att det finns så många titlar på dem som är anställda inom kyrkan som predikar.

I 9 yttranden från organisationer inom Moderata samlingspartiet ges synpunkter på frågor rörande tjänsteorganisationen. I 3 yttranden framhålls att arbetslag måste utfonnas efter lokala förutsättningar. Tjänstemodell A tillstyrks i 2 yttranden och modellerna B och C i vardera l.

Moderata Kvinnoförbundet och Moderata Samlingspartiet i Hallands län framhåller båda: Hur många prästtjänster, kantorstjänster och andra tjänster som bör finnas i ett pastorat kan inte bestämmas enbart genom att se på befolkningsunderlaget. Antal kyrkor och gudstjänstlokaler, sjukhus och ålderdomshem där olika förrättningar skall hållas måste vara avgörande faktorer vid bedömningen av tjänsternas antal. En förändring som skulle leda till färre tjänster i församlingarna än vad nu är fallet måste behandlas J med mycket stor varsamhet.

I 4 yttranden från organisationer inom Kristen demokratisk sant ling (KDS) finns synpunkter rörande tjänsterna i kyrkan. För- ä

vad gäller i

ändringar vigningstjänster avvisas i 3 yttranden och likaså i 3 yttranden framhålls att antalet ej får 1 prästtjänster minskas utan snarare behöver ökas. i

, Kristen demokratisk att det skett en glidning

samling menar, från direktiven till betänkandet som markeras också av att direktiven särskilt pekar på vissa angivna strukturproblem och behov, nämligen genom ökad fritidsbefolkning, omfattande dagbefolkning i cityförsamlingar och stora tillskott av tillfälligt 4 inflyttad ungdom i studieorterna, medan dessa problem av kom-

mittên lämnas väsentligen utan beaktande i modellförslagen. Hade man istället sökt lösa dessa nu angivna hade församproblem, lingarnas invånarantal i övrigt fått minskad betydelse och intresset fokuserats mera på tjänsteorganisationen och på en del lösningar på prästproblemen so kunnat vara en utgångspunkt även för tjänsteorganisationsproblem i övrigt. Direktiven i anger själva verket en framkomlig väg i dessa delar som kan lösa väsent- K liga prästproblem även i övrigt. Direktiven pekar på möjligheten

att inrätta utan en hård låsning till församlingen och tjänster samverkan på lokalplanet. Dessa lösningar hade på en bredare bort medföra en grundlig utredning av möjligheten att anknyta del av prästerna till stift eller kontrakt, bl.a. en betydande för Men samtidigt hade också vägar öppnats specialuppgifter. som kommittén fretill lösningar av det väsentliga prästproblem mellan ra gånger återkommer till, nämligen ojämnheten glesbygdens och storstadens i möjligheterna till predikotjänst. Ett präster predikostolsbyte skulle för övrigt kunna upplevas som en hjälp till för såväl präst som församling. Även andra uppförnyelse skulle ibland med fördel kunna bytas mellan präster i gifter olika så att särskilda pedagogiska eller andra gåförsamlingar, vor kunde bättre. I sammanhanget kan också böra tillvaratagas övervägas om förebilder kan hämtas från samhället i övrigt, såsom av industrins användande av en person under vissa år i de mest aktiva och utåtriktade åldrarna som verkställande direktör och sedan som arbetande På likartat sätt kunde styrelseordförande. äldre med rik livserfarenhet avkopplas från en rad kyrkoherdar administrativa uppgifter till förmån för själavård och förkunnelse. På skilda sätt kunde så egentliga prästuppgifter ges mer tid motverkas. Det är för att och prästbristen övrigt ägnat frappera att kommittén i en del tjänstemodeller ger pastoraten - trots strävan efter ekonomisk bärkraft och lika tillgång för - att fritt anstälalla till kyrklig verksamhet egen möjlighet la andra fastän kostnaderna med nuvarande lönesättpräster, fler ning är likartade. Liknande rätt att anställa präster inbesparingar t.ex. med avseende möjliggjort genom ekonomiska på kyrkobyggnader eller administration - kunde ibland vara ägnad att en bättre framtid. ge församlingarna

Tjänsteorganisationen berörs i två yttranden från organisationer

inom folkpartiet.

kristet sociala råd ansluter sig i huvudsak till Folkpartiets C kompletterad med en av domkapitlet fastställd tjänstemodell minimiorganisation.

När det gäller tjänsterna i det tänkta arbetslaget utgår vi ifrån att i detta ingår präst, kyrkomusiker och diakoniarbetare. I det utvidgade diakonatet, som utredningen skisserar, skulle även andra församlingsmedarbetare som exempelvis församlingsassistenter infogas. I detta sammanhang finner vi det motiverat att nedtona de yttre formerna för mottagnadet av just präster i I en församling. Enligt vår mening är det angeläget att alla för- i samlingsmedarbetare hälsas välkomna i församlingsarbetet, gärna å A vid en gudstjänst eller annan lämplig gemenskapssammankomst där den nyanställde uppmärksammas på arbetsgivarens, kyrkans målsättningar. Församlingens attityd till de anställda är också en viktig fråga. Församlingen och de förtroendevalda måste bry sig om de anställda medarbetarna och deras arbetsuppgifter. Dessa måste i sin tur vara lojala mot kyrkans målsättning. 1

I 6 yttranden från lokala flerpartigrupper eller andra lokala

kyrkopglitiska grupper behandlas frågor rörande tjänsteorganisa-

tionen. De tre tjänstemodellerna tillstyrks i vardera 1 yttrande. Beträffande B-modellen uttrycks osäkerhet inför vad den beskrivna utvidgningen av vigningsförfarandet skulle komma att innebära. I vardera 1 remissvar tillstyrks respektive avstyrks A - det utvidgade diakonatet. I 2 yttranden att domka-

framhålls

pitlet skall tillsätta präster och i 1 remissvar att präster skall anställas och avlönas av församlingen. 1

STUDIECIRKLAR Synpunkter på kyrkans tjänster från 264 studiecirkföreligger Oai

§g§å§äg2AR

lar. Innehållet i den större delen av studiecirklarnas yttranden överensstämmer med vad som sägs i remissvaren från de mindre församlingarna. Direkta anställningstaganden för de olika tjänstemodellerna ger följande utfall: Modell A förordas av 1 20 studiecirklar, modell B av 10 - varav 2 önskar att de som är berörda själva skall få ta ställning angående vigning - och modell C av 15 studiecirklar.

En studiecirkel inom Gustafs församling avstyrker helt den förändring, som skulle uttunna de prästerliga tjänsterna i landsbygds- och glesbygdsomrâdena. Särskilt skulle detta drabba människorna i deras kontakt med präst och kyrka och gudstjänstverksamhet i dessa församlingar. Gudstjänsten bör vara grunden i

› 317

kyrkans verksamhet, och därför kan vi inte acceptera, att många kyrkor skulle bli utan söndagliga gudstjänster. De s.k. arbetslagen bör inte bli obligatoriska. Ensampräster i samverkan med frivilliga medarbetare inom kyrkan bör alltfort betraktas som naturliga inslag i den prästerliga organisationen. Ett bättre tillvarataganåaav förtroendevalda och andra, som frivilligt ställer upp i olika delar av vår kyrkas verksamhet, bör vara en målsättning för framtiden. Utbildning av dessa grupper är mycket viktig.

En SV-cirkel i Tåsjö församling skriver: ”I en tid som kännetecknas av ett ökande främlingskap mellan människorna är kontakten med präst och kyrka den enda som står över alla grupperingar och kan ge bygden enhet och den gemenskap, som lite kan kompensera för det främlingskap som storkommunerna har medfört för bygderna. Därför bör inte heller antalet prästtjänster minska, därför att församlingsborna måste ha kvar den känslan att församlingsprästen vet vem jag är. Prästen skall ha möjlighet att delvis med hjälp av folkbokföringen och hanteringen av t.ex. âldersbetyg 0.d. ha möjlighet att lära känna sina församlingsbor - även dem som inte går i kyrkan. En tjänsteman på serviceinrättning för dessa ändamål kan inte förväntas ha detta personliga intresse för människan bakom intyget. Prästens intresse behövs i dessa sammanhang, i direkt själavårdande samtal, i uppsökande verksamhet, för att motverka det ökade främlingskapet.

En studiecirkel i Mellby ger sina erfarenheter av arbetslag: Trots att det bara finns en präst, är denne ingalunda ensam utan står mitt i ett fungerande arbetslag, där inte bara kantor och församlingsassistent ingår utan också kyrkvaktmästare och ett dussintal andra medarbetare samt dessutom ett trettiotal medlemmar i församlingskyrkorâden. Hela detta arbetslag inbjuds till regelbundna planeringsdagar två gånger om året för att planera gudstjänster och församlingsaktiviteter. Ett mindre arbetslag bestående av de anställda samt ett dussintal frivilliga medarbetare samlas till medarbetarträffar åtta gånger om âret.

sou 1984:75

Vi kan således instämma i kommitténs att

inte uppfattning ett

pastorat måste vara på minst 5 000 invånare för att bilda grund för ett arbetslag. Det är inte säkert att ett blir arbetslag bättre, om det innefattar två präster och två kantorer enligt kommitténs modell. Vår syn på arbetslaget är mer flexibel än den som presenteras i betänkandet. Ett fungerande arbetslag bör inte fixeras vid ett bestämt antal anställda personer.

En studiecirkel inom Boda församling anser att arbetslagsidên är bra men svår att genomföra. Först när den nya generationen församlingsarbetare - utbildade i arbetslagsmetodik - finns går idén helt att genomföra.

En studiecirkel bland socialdemokrater i Botkyrka förordar tjänstemodell C men med den skillnaden att det blir kyrkokommunen och inte pastoraten som fritt inrättar det antal tjänster som behövs för att fullgöra de uppgifter som finns i lagen om

församlingar och kyrkliga samfälligheterÅ I detta sammanhang

vill vi framhålla att lekmannainflytandet också bör utökas på så sätt att i kyrkokommunen inrättas kyrkoråd motsvarande komv munalråd i den borgerliga kommunen. Det är idag svårt att för en fritidspolitiker ha möjlighet att sätta sig in i de frågor som tjänstemannen sköter på heltid.

En studiecirkel inom Larvs pastorat skriver: I ett pastorat so vårt är deltidsarbetande församlingsmedarbetare att föredra. Dels bereds arbetstillfällen åt flera, dels blir församlingsarbetet berikat när flera får dela med sig av sina erfarenheter. Det ideella arbetet är också en stor tillgång för ett pastorat som vårt.

I ett enprästpastorat måste visst samarbete med närliggande pastorat ske, vad gäller prästtjänster. Lämpligt är att 2 varandra. likartade och närliggande pastorat har var sin kyrkoherdetjänst, samt delar på en hjälppräst-tjänst. Så har skett här tidigare och detta har fungerat utmärkt.

Vad gäller arbetslagen tror vi att en utökad vigning kan orsaka splittring i arbetsgemenskapen och därför ej är motiverad.

En studiecirkel i Älvros församling stöder tjänstemodell A. Man bör ej gå under minimiarbetslaget, dvs. 2 präster, l diakon och 2 kyrkomusiker. Det är viktigt även i en glesbygd att det finns både präster och diakoner. När det gäller kyrkomusiker så måste man beakta att det kan vara både gudstjänster och förrättningar på flera ställen i pastoratet samtidigt.”

En studiecirkel Stavsnäs, Högerud och Värmskogs församlingar ser bl.a. nya ekumeniska lösningar. Assistent till ungdomsarbete behövs ej på landet i Karlstads stift. Här är missionshusen så många och SMU så starkt, att de sedan decennier har ett väl fungerande arbete. Kyrkans öppenhet till deras arbete brukar resultera i att SMU på landet ej har konfirmation , utan kyrkan får den delen av ungdomsarbetet. Respekt och samverkan och de unga får kontakt med både frikyrka och svenska kyrkan. Om kyrkan vill samla till ungdomsarbete, typ Ansgar, finns det i denna närmiljö villiga ledare som ställer upp lekmannamässigt. Det har fungerat bra så. Inom dessa tre församlingar finns tre orgelspelare, en i varje församling. Unga har utbildat sig. Inte kan vi tänka oss att slå ut dessa med en heltid.

Att ta präster från glesbygd till tätort är ingen lösning. Det är den största nedrustning av kyrkan som bara dessa fiender kan tänka sig. De små församlingarna är kyrkans bas, sociologiskt och offermässigt. Av solidaritet kan vi tänka oss, och har också praktiserat, att vid vakans i näraliggande tätort gå in som en extra resurs, typ konfirmationsundervisning och förrättningar. Pâ längre sikt föreslår vi, att tätortens ökade krav bör prövas stadsdelskyrkor. Svenska Missionsförbundet borde genom ekumeniska tillfrågas. De satsar friskt med nybyggnationer i större tätorter. Många av dess pastorer och församlingsstyrelser satsar mer territoriellt än konfessionellt. Det är inget problem, att rekrytera SMF-pastorer till sådana öppna och utåtriktade tjänster, som t.ex. fängelsepräst, studentpräst osv. Av erfarensjukhuspräst, het kan jag intyga, att i församlingssyn är många av dessa pastorer mer folkkyrkliga och öppna, än kyrkans egna präster.

Ire studiecirklar i Mjölby-Högby kyrkliga samfällighet har utarbetat ett gemensamt yttrande. Med utgångspunkt från frågeställningar pâ sid 88 i betänkandet sägs: En ny pastoratsindelning bör göras och då försvinner enprästpastoraten. Därigenom skapas också nya förutsättningar för att det upprättas ett arbetslag, bestående av olika tjänsteutövare inom varje pastorat och att det bildas en total samfällighet inom pastoraten.

I samtliga församlingar, de små såväl som de större, bör finnas minst en person som leder det lokala församlingsarbetet, i samarbete med pastoratsledaren. Denna person bör vara vigd, präst eller diakon/diakonissa, och skall vara boende inom församlingens territoriella gränser.

Inom församling med mindre antal medlemar i Svenska kyrkan än 200, kan denna person rimligtvis inte få arbetsuppgifter för en heltidstjänst utan kan vara en deltidsanställd eller också beredas lämpliga uppgifter i en större församling i pastoratet.

Prästens och diakonens/diakonissans tjänster bör vara vigningstjänster, i överensstämelse med Bibelns anvisningar. Dessa vigningstjänster skall dock inte i något avseende lägga hinder i vägen för samarbetet i ett arbetslag.

5 har i sina berört

hembygdsföreningar yttranden tjänsteorganisa-

tionen. Huvudsynpunkten är att prästerna måste få finnas kvar nära människorna på landsbygden och ej tillhöra en personal-pool i en tätort.

De 4 LRF-avdelningar som behandlar frågor om kyrkans tjänster framhåller att antalet tjänster på landsbygden inte får minska. Gällaryds LRF-avdelning skriver: En ytterligare indragning av tjänster i landsbygdsförsamlingarna skulle få förödande verkan på allt arbete som kyrkan bedriver, t.ex. barn- och ungdomsverksamhet, hembesök hos gamla och sjuka liksom underhåll av kulturhistoriskt intressanta kyrkor. Liknande synpunkter framförs av

l Röda Korskrets. Husmodersförbudet Hem och samhälle önskar

bevara nuvarande tjänsteorganisation.

I 97 yttranden från enskilda och grupper ges synpunkter på tjänsteorganisationen.

En konminister tar upp prästens situation vid dubblering av gudstjänsterna.

Det är höjt över alla tvivel att det är hälsosamt med en högmässa på söndagsfönniddagen. Vi har större möjligheter att satsa helt med övningar och annat före och lugn avspänning efteråt. Det är nedbrytande med prästen som rusar mellan gudstjänsterna. Det bryter också ner prästen att som en robot upprepa sig fem kilometer bort därför att kyrkfolket inte vill acceptera några förändringar. På den vägen kommer vi att slita ut oss till döds utan att ändå kunna omvända de tröga. En högmässa på förmiddagen ger prästen lika villkor med alla andra församlingsbor. Han kan leva med de andra till egen uppbyggelse. Det blir naturligt t.0.m att göra sällskap med familjen. Duplikationerna har om inte annat saboterat prästfamiljemas chanser till ett naturligt andaktsliv. I gengäld har jag måst acceptera en spridning av gudstjänsterna till andra dagar eller söndag kväll. Vid större högtider kunde domkapitlet inte tänka sig annat än att alla kyrkor fick sina gudstjänster. Därför har vi en anhopning just vid de tillfällen då vi inte skulle ha det. Påsk, Tacksägelse, Jul m.m. skulle kyrkan jubla mer än någonsin med alla körer och hela kyrkfolket och alla tillfälliga besökare. Vi motarbetar oss själva på den punkten.

En kyrkofullmäktigeledamot ger sin syn på prästens uppgift:

Prästens uppgift är att förkunna, förvalta sakramenten, undervisa, idka själavârd. Prästen är i och med sina specifika uppgifter inte utbytbar mot någon annan befattningshavare rent tjänstemässigt. Däremot kan prästen ta hjälp av andra för exempelvis konfirmandundervisning och en del hembesök. Det är viktigt, att prästen bor i församlingen, lever med i församlingen. Ett system där flera präster finns i en centralort och skickas ut till ytteromrâden, kan inte accepteras. Detta hänger nära ihop med tanken på församlingen som en organism, där delaktighet och gemenskap är omistliga.

Prästen bör avlastas administrativa uppgifter för att i stället kunna ägna sig åt församlingsvården. Folkbokföringen borde kunna skötas helt av kanslipersonal, eventuellt föras över till den borgerliga kommunen.

Prästerna i en församling bör i tjänstemannahänseende vara likställda med varandra förutom kyrkoherden, som fungerar som förman. Hela floran av olika prästtjänster bör ses över, så att man i princip har kvar en prästtjänst utöver kyrkoherdens, som kan kallas församlingspräst. Att präster skall klättra i en karriärstege efter världsliga mått, är enligt mitt förmenande inte förenligt med synen på prästen som församlingens tjänare.

Medarbetargruppen i Caroli församling tar upp frågan om tjänster och Vigning:

Vi anser att präst och diakon skall vara vigningstjänster och att domkapitlet har vissa arbetsgivarfunktioner samt utövar uppsikt över det läroansvar som ligger i vigningstjänsterna.

Assistenttjänsterna har en särskild problematik med en viss osäkerhet och oklarhet när det gäller identitet och lärofrågor bland de anställda. Dessa är många gånger outbildade för kyrkligt arbete och ovana vid kyrkligt liv. Dessa viktiga frågor bör lösas genom ett utvidgat arbetsgivaransvar, exempelvis genom fastställande av behörighetsvillkor och låroansvar. Problemen löses enligt vår mening inte på något magiskt sätt genom vigning. Vigning till tjänst som församlingssekreterare respektive assistent bör inte ske. Ett utvidgat diakonat riskerar att leda till utarmming av diakonatet, då personer som ej önskar gå in under vigningen, kan känna sig tvingade till detta för att erhålla önskad tjänst som församlingssekreterare respektive assistent. Vigningen har livsvarig karaktär. De flesta

församlingsassisten-

ter ser inte på sin tjänst på det sättet. Ett utvidgat diakonat kan därför komma att hämma rekryteringen till dessa tjänster. Kyrkan bör sträva efter ett utvidgat ansvar för sina diakoni- Vigda jfr biskops och domkapitels ansvar för präster. Man får se upp för ett utvidgat diakonat som skulle kunna utarma i stället för att profilera diakonatet.

sou 1934:75 V x

När ett anställer en medarbetare, exempelvis försampastorat bör man ha någon form av invigning för denna lingsassistent i den lokala församlingen. En sådan akt bör speciella tjänst innehålla välkomnande, förbön, lojalitetsförklaring till kyrkans lära och liv.

tar i lands-

Frödinge kyrkobrödrakår upp tjänsteorganisationen

bygdsförsamlingarna.

Om de nu gällande normerna för pastoratsregleringar och prästerlig som Riksdagen fastställde i december 1957, och som organisation, KunglMaj:t i de flesta fall tillämpade på ett förstående och ge-

neröst sätt i 1961 för hela svenska kyrkan, återigen så

juni rättvist som möjligt då skulle utan och generöst tillämpades, tvekan något mycket positivt hända i fråga om denna organisation.

Ni nämner på sid. 33 i rubricerade betänkande om de nu gällande normerna, som Ni påstår vara tre, men de bör kompletteras enligt riksdagsbeslutet 1957 med ytterligare två kriterier, nämligen antalet och bebyggelsens geografiska fördelförsamlingskyrkor (då är jämt spridd). Dessa båda sistnämnda ning bebyggelsen kriterier innebär det prästerliga arbetet blir avsevärt ju att mer omfattande i flerförsamlingspastorat i glesbygd med jämnt än i till ytan små enförsamlingspastorat med spridd bebyggelse kanske 2-4 gånger större folkmängd. Tyvärr verkar det som om dessa båda sistnämnda kriterier blivit nästan borglömda. Alltså måste de åter bli vilket ju skulle vara efter rådantillämpade,

de normer och till stort gagn för glesbygdsförsamlingarna. Änng_

ett egentligen självklart kriterium måste nu och i framtiden vara den kyrkliga verksamhetens omfattning, vilket ju också Kyrkokommittên framhåller.

Detta med anställda och Övriga medarbetare i arbetslag är på det ena eller andra sättet en bra metod, som väl redan brukas sedan av de flesta. Här vill vi betona att det som varje församlänge ling i första hand behöver i fråga om anställda är en präst (och

en kyrkomusiker, i de flesta fall deltidsanställd). frå;

givetvis inte är dags att inrätta ett stort antal prästtjänsga är om det ter på deltid, i synnerhet i de minsta landsbygdsförsamlingarna.

Diakonitjänster och församlingsassistenttjänster är något alldeles nödvändigt i tätortsförsamlingarna, som ju har råd därtill, men är i allmänhet inte i de flesta landsförnödvändigt samlingar, som heller inte har råd därtill, utan där goda grannar, vänner och anhöriga fårvara diakoner för ensamma och sjuka och där man kanske som något arvoderad barn-och ungdomsledare gör sin insats.

En lärare vid församlingsassistentutbildning kommenterar fördelningen på olika yrkesgrupper:

(Inom parentes vill jag påpeka att debattbetänkandet anför en som inte talar om fyra turegel yrken, men om två + en yrkesgrupp. I detta visas dessutom att exempel 75 % av yrkestilldelningen gäller två yrken och 25 % gäller tre yrken. Det är möjligt att detta motsvarar dagens över hela landet. Men då fördelning inställer sej tvâ frågor: skall detta vara en motiverad fördelning inför kommande årtionden? skall detta vara som gäller den enskilda lokala tumregler enheten oberoende - alternativt lätt modifierat - av utseendet på den lokala enheten?

De frågorna bör ett fortsatt utredande besvara!

Jag kan föreställa mej att det finns församlingar/kyrkokommunala enheter som uder överskådlig tid finner det motiverat att lägga mer än 75 % av tjänsteresurserna för förrättnings- och gudstjänstverksamhet m.m. inom fry pastorala och kyrkomusikaliska verksamhetsomrâdet och överlämna till frivilliga och organisationer gemenskaper att utveckla verksamheter för karitativ, pedagogisk och all-round verksamheterna.

Samtidigt kan jag föreställa mej församlingar/kyrkokommunala en-

heter som redan ser behovet att idag lägga mer än 25 % av tjänsteresurserna på karitativ, pedagogisk och allround verksamheter - i samverkan med frivilliga organisationer och gemenskaper. En tumregel för tjänsternas fördelning måste ta hänsyn till sådant!)

i sou 1934:75 325

6. KYRKOMUSIKERORGANISATIONEN

Yttranden över kyrkomusikerutredningens preliminära ställningstaganden har avgetts av samtliga domkapitel, stiftsnämnderna i Härnösand, Luleå och Visby, 1968 års kyrkohandbokskommittê, Nhsikaliska akademiens kyrkomusikkommittê, Stiftelsen svenska kyrkans utbildningsnämnd, Svenska kyrkans personalrekryteringsnämnd, Svenska kyrkans kulturinstitut, stiftsråden i Linköping, Strängnäs och Lund, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Karlstads och Luleå stifts församlings- och pastoratsförbud, Sveriges komunaltjänstemannaförbund, Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund, Göteborgs stifts kyrkomusikerförening, medlemmar ur Växjö stifts kyrkomusikerförening, Sveriges kyrkokamerala förening, Riksförbundet svensk

kyrkomusik, Dom-

kyrkoorganisternas förening, Svenska kyrkans fria synod Lin-

i

köpings stift, Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Geijerskolan.

Antalet yttranden från pastorat uppgår till 56. Vidare har 46 andra kyrkliga samfälligheter och 413 församlingar avgett yttranden. Yttranden har dessutom av 63 politiska avgetts organisationer och 92 studiecirklar. Sex yttranden har kommit från personalgrupper i kyrkliga kommuer. Privatpersoner har avgett yttranden i sex fall.

Framtidens kyrkomusikerdistrikt

Sju domkapitel har uttalat sig om framtidens kyrkousikerdi- YTTRANDEN FRÅN . H . KYRKLIGA ORGAN strikt . Av dessa godtar sex domkapitel tanken att pastoraten M FL PÅ RIKS_ skall vara den minsta enheten i framtiden. Organisatoriska skäl OCH STIFTSNIVÄ b1.a. med möjligheter till samordning mellan präster och kyrkomsiker anses tala för detta.

/ - - ø

framhåller att stora Domkapitlet i Linköping mycket pastorat kan vara olämpliga som kyrkomusikerdistrikt. Beträffande dessa pastorat får organisationsfrågan prövas i varje särskilt fall för sig.

Domkapitlet i Västerås anser att församlingarna även fortsättningsvis skall bilda kyrkomusikerdistrikt. Mindre församlingar bör dock bilda distrikt i större utsträckning än nu. Om grunden för indelningen skall ändras bör dock pastoratet inte utan vidare utgöra kyrkomusikerdistrikt. Hänsyn måste enligt domkapitlet därvid tas till befolkningsunderlag, verksamhet, tjänstgöringsställen m.m. Tjänstgöring på mer än tre ställen för en kyrkomusiker är inte lämpligt. Kyrkorådet i församlingen bör fungera skall inte fastställa

som arbetsgivare. 1

En eventuell samfällighet arbetsuppgifterna eftersom man inte har lika god kännedom om verksamheten som församlingskyrkoråden. Det är önskvärt att kyrko- 1 råden även i framtiden lämnar förslag till arbetsuppgifter - med J yttrande från samfälligheten - och att domkapitlet beslutar i

frågan.

Domkapitlet och stiftsnämden i Härnösand anser att det kan vara praktiskt att kyrkomusikern får samma arbetsområde som prästen och andra anställda i pastoratet men den av kyrkokomittên nämnda minimigränsen på 5 000 invånare i ett pastorat måste i så fall kunna underskridas. Man kan inte hålla på den, där avstånden är stora eller där församlingarnas invånarantal är så små att det fordras många församlingar för att man skall kunna bilda ett pastorat. Det kan resultera i en försämring av den kyrkomusikaliska verksamheten. Kyrkomusikerutredningen kunde eventuellt också överväga om kyrkomusikerna exempelvis i semestertider skulle kunna tjänstedubblera i annat pastorat på samma sätt som prästerna.

* tanke Domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå godtar utredningens på pastoratet som enhet för den kyrkomusikaliska verksamheten. Det överensstämmer enligt domkapitlet med organisationsbilden för alla övriga tjänster inom församlingsvården. Refonmen skulle vara administrativt rationell, men skulle därtill betona att

h

sou 1984:75 327

kyrkomusikern är en viktig medlem i församlingsvårdens arbetslag. Det måste dock beaktas att en pastoratsreglering enligt kyrkokommittêns automatiskt innebär att i många pastorat i förslag Luleå stift det kommer att behövas mer än en kyrkomusikertjänst.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby framhåller att möjligheterna till kombination av olika tjänster i kyrka och samhälle torde förbättras med pastoraten som indelningsgrund. Domkapitlet och stiftsnämden framhåller vidare att antalet kyrkomusiker är beav antalet Det kan synas självklart men bör ändå tingat präster. att antalet kyrkomusikertjänster i ett pastorat väl får påpekas vara större än antalet men - åtminstone i glesbygd - där präster har två högmässor per predikodag ej kan vara mindre. varje präst Idealet vara lika antal präster och kyrkomusiker med samordsynes nade tjänstgöringsområden.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund är positivt till det som utredningen redovisar kring sitt arbete och tillstyrker särskilt att pastoratet fortsättningsvis kommer att utgöra kyrkomusikerdistrikt.

Karlstads stifts församlings- och pastoratsförbund godtar utredningens tanke att pastoratet skall utgöra enhet för den kyrkomusikaliska verksamheten.

Luleå stifts församlings- och pastoratsförbud godtar utredningens tanke på pastoratet som kyrkomusikerdistrikt.

Stiftsrådet i Lund godtar tanken på pastoratet som minsta enhet för den kyrkomusikaliska verksamheten.

Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund (KMR/SL):

Utredningen föreslår att pastoraten skall vara kyrkomusikerdi-

strikt. i principen att pastoraten skall vara KMR/SL instämmer för Därigenom vinns positiva effekarbetsgivare kyrkomusikerna. ter som större bärkraftighet, större lätthet att tillskapa heltidstjänster, förbättrad arbetsgivarfunktion m.m. KMR/SL anser

dock att flexibilitet måste finnas. Stora pastorat eller samfälligheter kan få negativa konsekvenser genom att de enskilda församlingarna inom samfälligheten får ringa inflytande över önskad verksamhet i sin församling och kyrka.

Erfarenhetsmässigt av konmmnsammanslagningen vet man, att stora enheter leder till likformighet i servicenivå och anslagsgivning. Detta kan vara till nackdel för den enskilda församlingens musikverksamhet och kan hämma lokala initiativ och möjligheter. Församlingsmedlemars vilja och intresse av att deltaga i kyrkokörer är-mycket olika i olika församlingar, likaså människors behov av och intresseförnmsikandakter och konserter av olika slag. Det är därför viktigt, att den enskilda församlingen får stort inflytande över omfattningen av sin musikverksamhet. Detta låter sig icke göra i för stora kyrkomusikerdistrikt.

Vid fastläggande av tjänstgöringsomrâden för kyrkomusiker måste även hänsyn tas till den territoriella omfattningen av distriktet. Ett alltför stort omrâde är direkt olämpligt. Musiklivet i en församling är direkt beroende av främst kyrkomusikerns initiativ och kumnighet i tjänsten. I ett stort distrikt, där flera musiker delar på flera uppgifter, kan planeringsarbetet och tungroddeten hämma den egna initiativkraften, även om samarbete kan ge inspiration och större möjlighet till gemensannw.satsningar.”

Domkyrkoorganisternas förening:

I samband med den löpande omorganisationen av kyrkomusikertjänsterna har b1.a. på grund av avvecklingen av skolkantorstjänsterna och inrättandet av kyrkokantorstjänsterna pastoratet kommit att bli en lämplig storlek för kyrkomusikerdistrikten. Detta bör dock inte vara ett absolut krav. Ett genomförande av utredningens förslag på denna punkt kan innebära en minskning av antalet tjänster och total arbetstid för kyrkomusikerkåren. Gudstjänsternas antal minskas genom samanlysning. I pastorat med många församlingar och inrättande av tvâ slag av tjänstef (organist- och kyrkokantorstiänster) innebär detta för att vara rea-

listiskt en drastisk sänkning av antalet gudsgenomförbart tjänster i pastoratet.

fosterlandsstiftelsen (EFS) framhåller att samarbets- Evangeliska nu finns 30-tal platser. Personal anställs efter kyrkor på ett samråd mellan EFS- förening och församling. De flesta respektive samarbetskyrkor hari_dag anställda musiker. Anställningsformerna varierar eftersom man lokalt har ansett att kyrkoganska mycket musikern skall tid och möjlighet att delta i det lagarbete ges av ledare och medlemmar som finns i anställda, förtroendevalda, för och mission. Mot denna baken EFS-förening evangelisation föreslår EFS att utformningen av den framtida musikerorgrund i svenska kyrkan görs så flexibel att EFS önskemål ganisationen och beträffande musikarbetet i samarbetskyrka kan beaktas bidrag lokalt.

Tjänsteorganisation och huvudmannaskap

mer eller mindre klart uttalat Nio domkapitel ställer sig negativa till slopandet av den statliga regleringen av kyrkomsiker- Ett domkapitel godtar utredningens ställningstagande tjänsterna. med vissa preciseringar.

i Skara framhåller att den kyrkomusikaliska delen

Domkagitlet

verksamhet har efter år 1950 då KMF trädde av kyrkans byggts upp Då först kunde bli heltidsanställd för i kraft. en organist och helt sin arbetsinsats. KMF skapade en ekonomisk kyrkan ge den och social Det är domkapitlet väsentligt att trygghet. enligt det som har under tre decennier och blivit till stor byggts upp i och ett behov för inte riskerar att bli glädje församlingarna raserat eller försämrat. Den statliga regleringen är en styrka i detta och har utgjort en garanti för kyrkomusikens sammanhang kvalitativa utveckling.

i Göteborg:

Domkapitlet

kommer att kommunaliseras, dels så att kyrkommsikertjänsterna som huvudman, dels så att de får karakde läggs uder pastoratet tären av kombinationstjänster.

Kyrkomusikern blir en deltidsarbetare i församlingen - också i de stora stadsförsamlingarna, så som fallet i allmänhet var före 1950, då kyrkomusikerstadgan tillkom. I en stad som Göteborg var t.ex. organisttjänsterna i de stora församlingarna (t.ex. Vasa, Oscar Fredrik m.fl.) deltidstjänster och innehavarna av dem hade sin huvudsakliga tjänstgöring i skolorna Västra (Latinläroverket, Real).

Möjligen avser utredningen att just detta skall att samske, hället skall få nytta av kyrkomusikern mer än nu. Den (s. 113) kyrkomusikaliska kvaliteten kommer att sjunka, det nu blomstrande kyrkomusikerlivet att förflyktigas, specialiteten i utbildningen

på kyrkgmusik att minska och kyrkokörerna att till den

återgå standard som fanns före 1950. Organisten blir en musiker för alla utan Dessutom blir

kyrkomusikalisk profil. han mycket beroende av

sin huvudman pastoratet. i Stockholm har Församlingsdelegerade j varit inne på dessa tankar när man övervägde att samordna

nyligen f

musikverksamheten i stadens församlingar så att t.ex. en enda oratoriekör skulle turnera runt i stadens Ett sådant kyrkor. arrangemang bortser alltså helt från den lokala församlingens, församlingens egna aktivitet genom sina körer. En enda kör får sjunga kvalitetsmässig sång och turnera med den.

i

Domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösand anser att domkapitlet x skall ha kvar A den övergripande beslutanderätten över kyrkomusikerverksamheten och att det därför är befogat att ha kvar den statliga regleringen av tjänsterna.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå godtar att kyrkomusikertjänsterna får i huvudsak kyrkokommunal karaktär. Domkapitlets inflytande över organisationen bör dock även i framtiden vara be- 4 tydande (se det J följande); J

4 Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby: 1

Enligt direktiven till utredningen bör utöver församlingslivets behov också samhällets intresse av ett rikt och diffeförgrenat rentierat musikliv beaktas. Vidare bör inriktas ansträngningarna på att höja musiklivet inom församlingarna liksom musiklivet i

i ^ 331

sou 1984 : 7“s

allmänhet genom att bättre än nu utnyttja kyrkomusikernas musikaliska kompetens.

ansvar och betydande arbete vill utredningen Detta mycket tunga på pastoraten och därmed kyrkokommunalisera kyrkomusikerlägga Pastoraten skall således i framtiden överta den roll tjänsterna. nu har. Samtidigt skall bl.a. som serviceorgan sonnknkapitlen för kvalificerade personal kostnaderna den nya organisationens minimeras. Man frågar sig på vilket sätt en sådan organisation verksamheten än den nuvabättre skall gynna den kyrkomusikaliska f.n. har och som erfordras för rande expertis som domkapitlen ett övergripande ansvar.

uppstår stora osäkerhets- Med den föreslagna kommunaliseringen t.ex. de enskilda ambitionsnivå, osäkerhet moment, kyrkorådens m.m. Det är heller inte självklart att vid tjänstetillsättningar fria val av sökande till tjänst medför ett upprättkyrkorådens hållande av god kyrkomusikalisk standard.

förslaget till kommunalisering av kyrko- Domkapitlet avstyrker då det saknar alternativ till KMF:s bestämmusikertjänsterna, melser vad gäller för kyrkomusiken och kyrkomusikerna väsentliga

frågor.

akademiens framhåller att betänk-

Musikaliska kyrkomusikkommittê

av det huvudansavaret är ligheterna mot en avveckling statliga även om ett visst statligt inflytande skall stora. Detta gäller förekomma i framtiden. Förutsättningarna för hur pastoraten få resurser för att skaffa fram ett fullgott beslutsskall kunna vid tillsättningsärenden måste klargöras. underlag

anser att även. Stiftsrådet i Linköping kyrkomusikertjänsterna fortsättningsvis bör vara statligt reglerade.

Karlstads stifts och pastoratsförbund samt Luleå församlingsanser att kyrkomusikerstifts församlings- och pastoratsförbund tjänsterna bör vara kyrkokommunala.

sou 1984:75

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund anser att kyrkomusikertjänsterna i fortsättningen bör bli kyrkokommunalt reglerade.

Åyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund (KMR/SL):

Det tog närmare ett halvt sekel för kyrkomusikerorganisationen i vårt land att få nuvarande Medan den-

kyrkomusikerförordning.

na statliga förordning varit gällande, har Sverige kyrkomusikaliskt blivit ett av de mest framstående länderna i världen. Även mycket små orter i landet har haft en utbildad musiker för sitt musikliv. Detta har b1.a. lett till en unikt stor körverksamhet,

förnämligt orgelbestånd och ett rikt kyrkomusikaliskt gudstjänstliv. 1 1

Kyrkomusikerförordningen har icke anpassats efter de reformer

i arbetslivet som införts under de senaste årtiondena. Kyrkomusikertjänsterna och framför allt skolkantorstjänsterna har upplevts som arbetstyngda. Detta har lett till en omfattande brist vilket i sig är ett starkt

i

på kyrkomusiker, arguent för att revidera

kyrkomusikerförordningen.

I

Utredningsdirektiven säger att ansträngningarna bör inriktas

på att höja musiklivet inom församlingarna liksom musiklivet 1 i allmänhet. Detta kan endast låta församsig göras genom att j lingarna får tillgång till välutbildade, kunniga kyrkomusiker. För att nå det målet måste vara anställningsvillkoren sådana, att de lockar människor att utbilda till och sig kyrkousiker sedan vilja söka och inneha tjänst som sådan. Vi är fullt överom att ett tygade just slopande av den statliga regleringen skulle utgöra en vändpunkt av oanat för det rika slag kyrkomusikaliska livet i vårt land. Ett slopande av den statliga regle- ä ringen medför starkt försämrade . anställningsvillkor. Många negativa konsekvenser för kyrkomusikern kan bli avskaffat ordina- 4 rieskap, sämre semesterförmâner, sämre sjukförmåner, avskaffat arbetsgivarinträde, sämre pensionsavtal, friare meritvärdering 1 m.m. För arbetstagarorganisationen liksom för arbetsgivaren kommer merarbete att uppstå i form av ett allt intensivare förhandlingsarbete på det lokala planet.

verkar således i rakt motsatt riktning mot utred- Förändringen direktiv och på sikt konnwr Svenska kyrkans musikverkningens samhet att totalt förändras till men för de enskilda församlingarna som helhet. Störst blir kanske förändringen dock för de mindre och medelstora församlingarna.

Med hänsyn till ovanstående motsätter sig KMR/SL med bestämdhet ett slopande av den statliga regleringen av kyrkomusikertjänsterna. KMR/SL avvisar bestämt avskaffandet av den nuvarande kyrkomusikerförordningen och önskar i stället en reviderad förordningl

Göteborg§_stifts kyrkomusikerförening samt medlemmar i Växjö stifts kyrkomusikerförening motsätter sig att den statliga regleringen av tjänsterna slopas.

Sveriges kyrkokamerala förening anser att kyrkomusikertjänsterna bör vara kyrkokommunala, eftersom de beräkningsgrunder som bildar för tjänsteorganisationen med fördel kan ersättas underlag av den prövning som sker innan kyrkokommunala tjänster inrättas.

Domkyrkoorganisternas förening: Med den föreslagna kommunaliseringen av verksamheten uppstår stora osäkerhetsmoment, t.ex. de enskilda kyrkorådens ambitionsnivå, osäkerheten vid tillsättningar, försämrade semester- och sjukförmåner etc. Det är inte självklart att kyrkorådens helt fria val av sökande till tjänst omedelbart medför ett upprätthållande av god kyrkomusikalisk standard.

Alla av kyrkomusikernas framtida ställning skall

förändringar ske först sedan Svenska kyrkan genom sitt Kyrkomöte klarlagt sin bl.a. framtida organisation vad gäller pastorat församling. Eventuella skall ske i nära samarbete med såväl förändringar Domkapitlets som fackets representanter.

v334

Riksförbundet svensk kyrkomusik anser att kyrkomusikertjänster-

na skall vara statligt reglerade.

De tio domkapitel som uttalar sig vill ha ett mer eller mindre långtgående inflytande för domkapitlet över organisationen som i stora drag stämmer överens med dagens förhållanden. y.

Domkapitlet i Linköping betonar vikten av att domkapitlen har den övergripande funktionen inte minst för att få en samstämd handläggning av ärendena. Domkapitlet vill vidare - med hänsyn till att kyrkomusikern är medansvarig i gudstjänsten - som argment mot en ändring av nuvarande ordning åberopa domkapitlets âligganden enligt 13 § 1 mom DomkL att verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran och att genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas behovk

Domkapitlet i Västerås ställer sig positivt till att man inför en friare beräkningsgrund när man räknar fram hur stor en tjänst skall vara och vad den skall omfatta. Hänsyn måste då tas till b1.a. stor körverksamhet, stor musik- och konsertverksamhet samt orgelbestånd.

i Lund anser att det inte enbart är av lokalt intresse

Domkapitlet

att uppehålla standarden och bredden av usiklivet i Sverige. Härvid spelar kyrkomusikern en oskattbar roll. En försvagning av de kyrkomusikaliska resurserna skulle på längre sikt få ödesdigra konsekvenser för svenskt musikliv. Domkapitlet bör därför också framöver ha inflytande över kyrkomusikerorganisationen. Det gäller att inrätta tjänster, tillse att tjänster ledigförklaras och att behöriga musiker utses. Domkapitlet bör även ha ett inflytande på tjänsternas innehåll.

stiftsnämmden i vissa funk-

Domkapitlet och Härnösand pekar på att

tioner med fördel kan övertas av pastoraten. Det gäller beslut om löneplacering, instruktion, anställande m.m.

v sou 1984:75 335

och stiftsnämnden i Luleå, som godtar att tjänsterna Domkapitlet får i huvudsak vissa förbehåll för kyrkokommunal karaktär,anger sitt Domkapitlen bör sålunda fastställa ett ställningstagande. minimum för pastoratens kyrkomusikerorganisation inklusive tjänsternas omfattning och kompetens samt verksamhetens huvudsakliga innehåll. Till för bedömningen bör ligga centralt antagna grund normer. kvalitetskrav är enligt domkapitlet och stifts- Följande nämnden angelägna och möjliga att foga in i normerna, nämligen krav på organisttjänst i större församlingar enligt sannw.grunder som nu, bibehållna kompetenskrav med nuvarande kyrkokantorssom lägsta godtagbara, minimiomfattning för tjänsten kompetens med hänsyn till befolkningsunderlag m.m. De på detta sätt inrättade kyrkomusikertjänsterna bör ingå i det ekonomiska utjämså att en viss del av lönekostnaden bärs solidaningssystemet riskt i dess helhet. Pastoraten får överskrida minimiav kyrkan

organisationen.Kostnaderna härför bör dock inte ingå i utjämnings-

systemet. Det måste finnas klara och bindande meritvärderingsvilka liksom nu garanterar en helt öppen riksrekrytering. regler Det finns annars risk att man får ett stelt och begränsat meritvärderingssystem, där enbart tjänstetid inom den egna kommunen med fullt meritvärde. Domkapitlet och stiftsnämntillgodoräknas den förutsätter också att man i samråd med de fackliga organisationerna för att kyrkomusikernas allmänna anskapar garantier ställningsvillkor inte försämras i samband med att den påtänkta

omorganisationen genomförs.

i Stockholm anser att den kyrkomusikaliska verksam- Domkagitlet heten bör vara tillförsäkrad det oberoende som deni.dag är garanterad Det är av yttersta vikt att vårt genom domkapitlen. kulturarv förvaltas på ett vidsynt och insiktskyrkomusikaliska fullt sätt och att ett nyskapande kan främjas. Ansvaret djärvt för detta kulturarv liksom det kyrkomusikaliska nyskapandet åvilar samfundet svenska Om beslutsfunktionerna skulle kyrkan. bli alltför lokalt torde detta övergripande ansvar avgränsade lätt gå förlorat.

Stiftsrådet i Linköping menar att domkapitlet bör vara tillsynsmyndighet för kyrkomusikertjänsterna. Ramar för antalet prästoch kyrkomusikertjänster kan fastställas av riksdag och regering utifrån en generös grundsyn, men domkapitlet som statlig myndighet bör ha bemyndigande att ta ställning i de enskilda fallen.

Stiftsrådet i Strängnäs stift:

Stiftsrådet menar att det är väsentligt att den uppdelning som funnits mellan stiftsinflytande och kyrkokommunalt inflytande över tjänsteorganisationen bevaras.

Detta löses bäst genom att den nu gällande ordningen i fördelning i uppgifter mellan domkapitel och de kyrkokommunala organen behålles så att prästtjänster och kyrkmusikertjänster står under , domkapitlet och Övriga tjänster för församlingsvården under de kyrkokommunala organen.

* att det Karlstads stifts församlings- och pastoratsförbund anser även i fortsättningen bör förekomma ett visst statligt inflytande i fonn av domkapitlens tillsyn beträffande omfattningen av den kyrkmusikaliska verksamheten och kompetensförklaringen av kyrkomusikerna.

Luleå stifts församlings- och pastoratsförbund framhåller att domkapitlet bör vara tillsynsmyndighet för kyrkomusikertjänsterna.

Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund›(KMR[SL):

”Vid fastställande av en eventuell miniminivâ måste flera faktorer ge underlag till sådant beslut, nämligen befblkningsunderlag, gudstjänstlokaler, kyrklig aktivitet, antalet gudstjänster i och utanför kyrka, körverksamhet, musikverksamhet i övrigt, befolkningsprognos m.m. Likaså måste vid fastställande av kompetensni-_ vå för kyrkomusikern ett flertal faktorer likt ovan påverka beslutet och icke enbart befolkningsunderlaget.

För att trygga en miniminivâ och för att ha det övergripande ansvaret över kyrkomusikverksamheten i ett distrikt, anser KMR/SL domkapitlet vara den enda rätta myndigheten.

KMR/SL anser att meritvärderingsfrågor skall ligga kvar på domkapitlet.

Riksförbundet svensk kyrkdmusik anser att domkapitlet bör ansvara för omfattningen av verksamheten och kompetenskrav för tjänsterna.

Svenska kyrkans fria synod i Linköpings stift anser att domkapitlet på grund av kyrkmusikens centrala liturgiska roll i kyrkolivet bör ha kvar sitt nuvarande ansvar beträffande kyrkomusikertjänsternas antal och fastställande av kompetenskraven.

Beträffande underlaget för tjänsterna ifrågasätter domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå utredningens bedömning att man i det stora flertalet fall skulle kunna få underlag för större tjänster än nu. Den faktiska verksamheten ute i församlingarna förutsätter enligt domkapitlet och stiftsnämnden lokalt tillgänglig kyrkomusiker. Varken högmässoreller körverksahet kan centraliseras till en plats i ett flerförsamlings- eller flerdistriktspastorat. Deltidstjänsterna kommer att behövas också i framtiden.

i Västerås godtar i princip tanken på tvâ slags

Domkapitlet kompetensnivåer,nämligen kyrkokantors- och organistutbildning.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösand anser att tjänstetyper-

na bör vara organisttjänst och kantorstjänst. Även domkapitlet

och stiftsnämnden två Domi Visby vill ha dessa tjänstetyper. kapitlet och stiftsnämnden framhåller att orgelspelarna har stor betydelse i Visby stift med dess många små kyrkomusikerdistrikt. Orgelspelarna utgör stommen inom den gotländska.kyrkomusikaliska verksamheten och uträttar ett mycket gott arbete. bör därför även finnas kvar i fortsätt-

Orgelspelarbefattningen

ningen. Stiftelsen svenska kyrkans utbildningsnämnd framhåller att det endast i undantagsfall bör godtas lägre kompetens än kyrkokantorsutbildning.

Kyrkmusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbuhd instämmer i utredningens tanke på i huvudsak två typer av kyrkomusikertjänster. Den lägsta fonnella kompetensen bör motsvara den nuvarande kyrkokantorsutbildningen.

Riksförbundet svensk kyrkomusik anser att ett minimum, som kan nås på lång sikt, bör utgöras av kyrkokantorsutbildning. Det kan dock vara motiverat med tre utbildningsnivåer,nämligen högskoleutbildning, kyrkokantorsutbildning samt organist- och kantorsexamen,som medför lägre kompetens än den nuvarande examen.

Geijerskolanz Vi delar helt kyrkomusikerutredningens förmodan att en stor del av kyrkomusikertjänsterna måste således även i framtiden utgöras av de1tidstjänster. Gärna vill vi uttrycka vår uppskattning för det kanske inte helt realistiska målet då man säger att man vill att det för dessa tjänster skall krävas en kompetens som lägst motsvarar kyrkokantorskompetensen. Vi menar att man borde överväga det tyska systemet med tre olika nivåer vad gäller kyrkonuuákerutbildningoch tjänster, de s.k. A-, B- och C-examina. A skulle här nännast motsvara den högre kyrkomusikerutbildningen, B nuvarande kyrkokantorsutbildningen med något skärpta krav och C nuvarande organist- och kantorsexamen men något mindre omfattande.

Kombinationer av tjänster

Sex domkapitel godtar kombinationer av tjänster i första hand inom skolväsendet. Skälet härför är främst att den som har en deltidstjänst som kyrkomusiker behöver fylla ut med annan tjänstgöring.

Domkapitlet i Skara anser att arbete som kyrkomusiker endast

bör kombineras med tjänstgöring i musikskola. Det är enligt domkapitlet viktigt att understryka att också kyrkomusiker har en och bör ha en klar yrkesidentitet. Endast i undantagsfall synes andra tänkta kombinationer bli aktuella.

Domkapitlet i Lund anser att det bör övervägas om inte AnstF bör reformeras så att möjlighet ges att kombinera tjänster på ett friare sätt än nu.

1968 års kyrkohandbokskommittê:

När det gäller kyrkomusikertjänster för små och ekonomiskt svaga enheter finner vi det angeläget att utreda möjligheter till alternativa former för fyllnadstjänstgöring inom den borgerligt kommunala sektorn till grud för avtal.

Utgångspunkten för en inventering av alternativ borde vara att vr tjänsten som helhet bör bygga på och ta till vara den speciella kompetens kyrkomnsikern har genom sin utbildning.

Stiftelsen svenska kyrkans utbildningsnämnd tillstyrker en ut- A

veckling av kyrkomusikertjänsterna som främjar samverkan mellan *li

kyrkomusikalisk verksamhet och annan församlingsvård. Nämnden anser att man i första hand bör pröva kombinationstjänster med kyrkomusikaliska uppgifter och exempelvis pedagogiska eller karitativa uppgifter i församlingen. Eventuellt kan tjänsterna inordnas i det utvidgade diakonatet. Nämnden är också positiv till kombinationstjänster i kyrka och skola där tjänstgöringen kan bestå av musik eller annat ämne t.ex. religionskunskap.

Svenska kyrkans kulturinstitut finner det tillfredsställande att kyrkomusikerna tillerkänns en kulturpolitisk roll. Det är I t enligt institutet bra att kyrkomusiken används för att förverkliga de kulturpolitiska målen. Kombinationstjänster med kyrko-

t

musikkmgmaverksamhet litteratur, bildkonst, utställningsverksanmet, film m.m. bör kunna komma ifråga. Fyllnadstjänstgöringen kan också bestå i kulturpedagogisk eller kulturadministrativ verksamhet, där kyrkomusikern har administrativt men inte konst-

närligt ansvar. För detta krävs kompletterande utbildning._Det

bör vara ett kyrkligt och samhälleligt intresse av en sådan för-

stärkning av kultursektorn. Tjänsterna skulle kuna få en klar “f

4 M profil och storleksmässigt vara lätta att variera. Kyrkomusikern

340 v i sou 1984:75

skulle få stor valfrihet; Samverkan skulle även kunna ske med musiklivet och i skolan. Särskilt skulle detta vara på orten till gagn för glesbygden.

Stiftsrâdet i Lund framhåller att det för de mindre pastoraten torde vara bra om kyrkomusikertjänsten kombineras med tjänstgöring i den kommunala musikskolan. Även kombination med barn- och ugdomsarbete i församlingarna kan vara lämpligt i vissa fall.

\ 4 Karlstads stifts församlings- och pastoratsförbund framhåller att deltidstjänst i skolan, kombinerad med tjänst i kyrkan måste vara ett riktigt sätt att lösa problemet med kyrkomusikertjänsterna på landsbygden, där heltidstjänster i kyrkan endast i undantagsfall kan ifrågakoma. En kombination av tjänst som kyrko- * musiker och annan församlingsvård, i vissa fall administrativt arbete, blir sannolikt nödvändig i framtiden för att fylla kraven på arbetstrygghet för de anställda.

Sveriges komunaltjänstemannaförbund anser att den flora av deltidstjänster med låg sysselsättningsgrad som nu förekonner med fördel skulle kunna kombineras med annan församlingsvårdande befattning. Förbudet förutsätter härvid att adekvat kompletterande utbildning skapas.

Kyrkomusikernas riksförbund/Sveriges lärarförbund (KMR/SL):

Det är ytterst angeläget, att utredningen arbetar vidare med inriktning mot kombinationstjänster för kyrkmusiker främst inom det allmänna skolväsendet och i kommunal musikskola men även inom församlingsverksamheten. Det är betydelsefullt, att kyrkomusikern får användning av sin musikutbildning vid fullgörande av fyllnadstjänstgöringen.

KMR/SL vill liksom utredningsdirektiven framhålla värdet av den samverkan mellan det allmänna skolväsendet och Svenska kyrkan sm ligger i skolkantorstjänsterna och instänner i utredningens uppfattning, att skolkantorstjänsterna i framtiden inte bör ha större omfattning än heltid. Vidare bör det vara möjligt att

kombinera flera slags lärartjänster med kyrkomusikalisk tjänstgöring.

Utredningens arbete med kombinationstjänster för att nå heltidstjänster är ytterst angeläget och helt nödvändigt för att i framtiden trygga kyrkans tillgång till musiker. Den som utbildar sig till kyrkomusiker skall kunna göra det med vetskap om att man kan få heltidsarbete, utan att som enskild tvingas söka efter diverse biinkomster och bisysslor för sin försörjning. Ambitionen vid tillskapande av kombinationstjänster måste vara, att arbetstagaren icke skall behöva två tuga yrkesutbildningar för att vara kompetent för en kyrkomusikertjänst.

Utbildningsfrågor Domkagitlet i Skara befarar att utredningens direktiv rörande

utbildningen av kyrkomusiker kan medföra att denna försvagas i

sin kyrkomusikaliska del till förmån för en musikpedagogisk som företrädesvis kommer att gynna samhällets behov av musiklärare.

Domkagitlet i Lund pekar på att större kyrkomusikerdistrikt medför tjänster av större omfattning än idag. Detta ställer krav på förbättrad grundläggande utbilding för kyrkokantorerna. En sådan förbättring skulle också öka förutsättningen för att tillgodose ett rikt förgrenat och differentierat musikliv. Detta i kommer också samhället i övrigt till godo.

och stiftsnämnden i Härnösand

E Domkapitlet pekar på att utbild-

ningens kyrkousikaliska karaktär inte får försvagas. { l

i

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby anser att kyrkokantorsut- * bildningen bör inordnas som en del i den högre kyrkomusikerutbildningen. Betydligt fler studerande än idag skulle kunna få sådan utbildning. Fler och bättre utbildade kyrkokantorer kommer att utexamineras i så fall och bristen på kyrkomusiker kommer att kunna hävas på längre sikt.

SOU\1984:75

Musikaliska akademiens kyrkomusikkommittêz

Beträffande utbildningsfrågorna har akademien i flera sammanhang fram synpunkter på den del därav som akademien har författlagt ningsenligt uppdrag att handlägga, nämligen den som avser den s.k. kyrkomusikerutbildningen. I de förslag till enhetlig lägre uppläggning av kyrkomusikerutbildningen som framskymtat och som skisseras i utredningen har man kunnat utläsa tveksamhet till att låta de s.k. somnmrkurserna i statlig regi fortsätta. On de skulle utgå, måste noga övervägas hur vissa elevkategorier, som får att följa en systematisk undervisning helårsvis svårigheter skall kunna inlemmas i någon utbildningsgång där försörjningen av kategorier av kan uppnås. Akademien har

lägre kyrkomusiker

också ansvaret för de kurser som ger kompetens och viss fortbildning för s.k. orgelspelare. Även denna måste i någon form bevaras.

Emellertid ingår i detta sammanhang så många genomgripande frågor att de behöver utredas i det störresammanhang som hela kyrkomusikerutredningen kommer att behandla. Därvid måste också akademiens egen roll i detta utbildningsområde prövas. Akademien skulle sannolikt vara beredd att överlämna sitt myndighetsuppså snart den får för att ansvar kan

drag garantier motsvarande

betryggande övertagas av annan instans.

Även här är den avgörande frågan kvalitetskriterierna på kyrkomusiken. Härmed avses självfallet inte enbart mera renodlat konstnärliga aspekter utan lika mycket de liturgisk-musikaliskau

Stiftelsen svenska kyrkans utbildningsnämnd pekar som lämpliga utbildningsvägar på dels tvåämneskombination vid lärarhögskola med en inbyggd kyrklig profil,dels kyrkokantorsutbildning/karitativ eller pedagogisk utbildning vid folkhögskola eller diakonianstalt. Nämden framhåller att det är angeläget att samplanering sker av sådan utbildning.

Karlstads stifts församlings- och pastoratsförbund:

När det gäller utbildningen torde i allmänhet den kyrkomusikaliska utbildningen böra ligga i botten och de församlingsvårdande och administrativa utbildningarna ses som påbyggnad. Ett undantag utgör lärartjänsterna för vilka utbildningen även kan inrymma en viss grad av kyrkomusikalisk grundutbildning.

Självfallet är det önskvärt med kyrkomusiker som har kvalificerad utbildning och ett mål att sträva efter. Men på grund av avstånd, oregelbundna tjänstgöringstider, svårighet att utfylla de ordinarie tjänsterna med meningsfullt arbete m.m. kommer sannolikt orgelspelarna även i fortsättningen att ha stor betydelse.

Stiftsrâdet i Linköping pekar på att kyrkomusikern bör ses som en medlem i arbetslaget som ställer sin konst och förnåga i evangeliets tjänst. Den kyrkomusikaliska utbildningen behöver breddas för att kunna fylla sin evangelisatoriska uppgift bland skilda målgrupper. Särskilt bör ungdomars intresse upmärksanmas så att deras behov kan fyllas att få vittna om sin tro på sitt I musikaliska sätt. eget

Geijerskolanz Vad gäller utbildningsfrågor vill vi framhålla det märkliga i att en sex veckors sommarkurs, visserligen föregången av en korrespondenskurs anses ge samma kunskaper och därmed behörighet som två års heltidsstudier på folkhögskolor (Geijerskolan, Mellansel é I och Oskarshamn) eller Sköndalsinstitutet. Vad gäller kyrkokantorsutbildningen så borde den kunna koncentreras till Sköndalsinstitutet och ett par folkhögskolor. Vid dessa folkhögskolor och kanske någon ytterligare skulle även den lägsta examen (C- › examen) kunna avläggas efter studier vid respektive skolor. För att få tillräcklig utbildningskapacitet. för även denna sistnämnda lägsta examen bör den även kunna avläggas som hitintills på några olika orter sommartid. Genom att kraven för denna examen något minskades borde den s.k. orgelspelarbehörigheten kuna utgå.

96 församlingar med högst 500 invånare har yttrat sig över utredningens preliminära ställningstaganden. Av dessa godtar 52 församlingar pastoratet som medan en för-

kyrkomusikerdistrikt

samling understryker att man kan tänka sig denna lösning endast om de nuvarande reglerna beträffande pastoratsstorlek inte ändras. Fem församlingar vill ha församlingen kvar som grkomusikerdistrikt_.

Två församlingar vill ha medan 39 för-

Qkokonmumala tjänster

samlingar uttalar sig för en fortsatt statlig reglering.-Skälen härför är främst att den statliga regleringen innebär trygghet för kyrkomusikernas anställningsförnuâner, ett stöd för församlingarna/ pastoraten som arbetsgivare och en garanti för en god kyrkomusikalisk standard.

Endast tvâ församlingar accepterar utredningens åsikt om utformningen av dontkapitlets över organisationen. 19 för-

inflytande

samlingar vill ha oförändrade förhållanden och nio församlingar har varierande förslag på utformningen innebärande inskränkning-

ar jämfört med nu gällande regler.

Åtta församlingar instämmer med mindre avvikelser i utredningens ståndpunkt om underlaget för kyrkomusikertjäxlstenm.

Tjugo församlingar kan tänka sig olika former av kombinationsföreträdesvis enligt de alternativ som utredningen har tjä.nster undersökt.

Beträffande utbildningen av kyrkomusiker finns spridda önskemål om större enhetlighet i utbildningen och om utbildning i församlingsvård för kombinationstjänster. Vidare framförs tanken på speciell utbildning för kyrkomusiker med rörliga tjänster inom ett pastorat .

Stamnareds församling LGöteborgs stift) framhåller riskerna med att binda kyrkomusikerna till andra konmunala tjänster i alltför

. 345

stor utsträckning. Först och främst bör de i egenskap av kyrkomusiker ägna sig åt församlingarna.

I denna har 145 församlingar avgett svar på utredningens FÖRSAMLINGAR grupp CKJ*

gEggâNIå31

preliminära ställningstaganden. 24 av församlingarna godtar pastoratet som enligt utredningens stånd-

kyrkomusikerdistrikt

medan en församling understryker att man kan tänka sig punkt, som enhet med nuvarande regler om storlek. 22 försampastoratet lingar vill ha kvar den nuvarande indelningen.

Fem församlingar accepterar kyrkokommunala tjänster medan 80 församlingar motsätter sig en ändring av den nuvarande ordningen. I de fall den senare stândpukten motiveras, anges som skäl främst oro för sjunkande kyrkomusikalisk kvalitet samt för godtycke och ovidkommande hänsyn vid hanteringen av tjänsterna. Vidare framhålls vikten av att kyrkomusikerfrâgorna behandlas lika över hela landet.

Åtta församlingar godtar utformningen av domkapitlets inflytande

medan 16 församlingar vill att detta enligt utredningens mening bestämmande skall vara större. 30 församlingar anser att dominflytande skall vara oförändrat. kapitlets

Åtta accepterar utredningens inriktning beträffande församlingar för Fyra församlingar anser att det är underlaget tjänsterna. önskvärt med en kyrkomusiker för varje präst.

Åtta församlingar godtar tanken på två slags kompetensnivâer

för sex av dem med det tillägget att kyrkomusikertjänsterna, det håll kan bli nödvändigt att fylla ut med lägre kvapå sina lificerad personal.

31 församlingar vill ha olika innehåll,

kombinationstjänsternmd

företrädesvis enligt de alternativ som utredningen har undersökt intresset för. Beträffande påpekas i

utbildningsfrågorna

tvâ fall att av den kyrkliga delen i utbildnågon försvagning ningen inte får ske.

v a. 4

jpvipaxivyçjyjw 4

Sillhövda församling (Lunds stift) anser att man vid beräkning av antalet tjänster måste fästa stor vikt vid antal gudstjänstställen, antal körer, befolkningens fördelning mellan äldre och yngre med olika behov av kyrkliga verksamheter och stora avstånd t.ex. inom fjällvärlden.

I denna grupp har 84 församlingar yttrat sig över utredningens preliminära ställningstaganden. 21 församlingar godtar pastoraten som kyrkomusikerdistrikt medan elva församlingar inte vill ha någon ändring av de nuvarande reglerna.

Fyra församlingar accepterar tanken på kyrkokonmunala tjänster medan 48 församlingar motsätter sig att den statliga reglering- .en slopas. Skälen för den senare ståndpunkten är främst oro för sänkt kyrkomusikalisk kvalitet och för lokalt vid hangodtycke teringen av kyrkomusikernas angelägenheter. Vidare anges att ett omfattande lokalt förhandlingsarbete kommer att behövas. Andra argument är farhågor för att församlingarna själva kommer att få stå för utbildningen av kyrkomusiker. Sambandet mellan kyrka och stat anses också motivera statligt reglerade tjänster.

Tre församlingar godtar att över

domkapitlets inflytande orga-

nisationen utformas enligt utredningens mening. Sju församlingar vill att detta inflytande skall vara större. 23 för- Ytterligare samlingar anser att domkapitlet skall ha samma bestämande som i dag.

Utredningens inriktning beträffande för

underlaget tjänsterna respektive kompetensnivåer accepteras av åtta respektive sex

församlingar.

I om anser

fråga kombinationstjänster 24 församlingar att de

alternativ som utredningen har undersökt kan vara me- . lämpliga, dan tio anser att församlingar valmöjligheterna bör begränsas i varierande grad. Dessa begränsningar motiveras i allmänhet utifrån lokala erfarenheter och önskemål.

Ett fåtal försanüingar framhåller vikten av utbildning för kombinationstjänster och påpekar samtidigt att den kyrkomusikaliska delen härav inte får försvagas.

Söderåkra församling (Växjö stift):

Vi vill ifrågasätta om det alltid är bättre med kyrkomusikermed högt veckotimtal. Dels tror vi att det ur församtjänster synvinkel ligger ett värde i kombination med skola/k0mlingarnas munal musikskola för rekryteringen till barn- och ungdomskörer. Dels ligger det för församlingarna också en fördel i att kunna bestämma om lämpligaste gudstjänsttider i olika kyrkor inom församlingen/pastoratet utan att behöva ta hänsyn till att samme musiker skall tjänstgöra i flera kykor.

Sannolikt är det också så att ett antal musiker är mer intresserade av deltidstjänster än av sådana med många veckotimmar.

Av de 40 församlingar inom denna grupp som har yttrat sig över FÖRSAMlINGAk

. . . u . . .. . _ MELLAN 5 001 forordar tio pasto utredningens preliminara

ställningstaganden

OCH 10 000 INV ratet som medan nio församlingar anser

kyrkomusikerdistr1kt_

att någon ändring inte är befogad.

Två församlingar anser att tjänsterna bör vara kyrkokommuala

l l medan 16 församlingar vill ha kvar den statliga regleringen. Som skäl för den senare ståndpunkten anges trygghet för kyrkomusikerna och enhetlighet i organisationen. Vidare anges oro för ovidkommande hänsyn vid behandlingen av kyrkomusikerärenden och för sjunkande kvalitet på den kyrkomusikaliska verksamheten.

Fem församlingar godtar utredningens mening beträffande domkapitlets över organisationen. Sju församlingar anser att inflytande inflytandet skall vara större och ytterligare tio församlingar anser att förhållandena skall vara oförändrade jämfört medj_dag.

Tre uttalar sitt stöd för en organisation med ett församlingar betydande inslag av deltidstjänster.

I fråga om kombinationer av tjänster anser sex församlingar att kompletterande tjänstgöring kan ske inom de områden som utredningen har undersökt. I ytterligare tio förordas komyttranden binati0nstyänstgöring, varav man i åtta fall anser att tjänstgöring inom kyrkan är bäst. Två församlingar föredrar tjänstgöring i skolan, varvid den ena anser att samarbetet bör ske i friare former än nu.

Fyra församlingar påpekar att utbildningen av kyrkomusiker bör anpassas efter de framtida kombinationstjänsterna.

FÖRSAMLINGAR I denna har storleksgrupp 27 församlingar yttrat sig över utred- MELLAN 10 001 ningens preliminära ställningstaganden. Sju församlingar anser OCH 20 000 INV. att pastoratet är lämpligt som kyrkomusikerdistrikt. Detta anses leda till en mera flexibel och ett effektivare organisation utnyttjande av kyrkomusikerna. Den nuvarande indelningen förordas av fem församlingar.

I frågan om regleringen av tjänsterna har tolv församlingar yttrat sig; sex av dessa vill ha medan de

kyrkokommunala tjänster

andra sex anser att den statliga regleringen bör finnas kvar. Den statliga regleringen anses garantera organisationens bestånd samt dess enhetlighet och kyrkomusikens kvalitet. Om den statliga regleringen slopas finns det enligt en församling risk att stora delar av de nuvarande försämras eller anställningsförnånerna försvinner.

Tre församlingar godtar utredningens mening om domkapitlets in-

flytande över organisationen. Ett större bestämmande för

domkapitlet vill tvâ församlingar ha, medan ytterligare nio församlingar anser att domkapitlets inflytande inte bör ändras.

Fyra församlingar uttalar för kombinationer sig av tjänster en-ligt de alternativ som utredningen har undersökt.

Två församlingar anser att kyrkomusikerutbildningen åtminstone

delvis bör vara en Den skulle kunna

kyrklig utbildning. infogas

i pastoralinstitutens eller diakoniinstitutens utbildning med

SOU 1904:75 349

avseende på ämnen som troskunskap, församlingsarbetets metodik etc .

21 församlingar i denna storleksgrupp har yttrat sig över be- FÖRSAMLINGAR ÖVER 20 000 INV._ tänkandet. Fem församlingar godtar pastoratet som kyrkomusikerdistrikt och ytterligare en församling vill ha kyrkokommunen (modell III enligt 1982 års kyrkokommittê) som enhet. Tre församlingar vill ha kvar församlingen smn indelningsgrund för den kyrkomusikaliska verksamheten.

Tanken på kyrkokommunala tjänster godtas av åtta församlingar, medan nio församlingar motsätter sig att den statliga regleringen slopas. Motiveringarna för detta ställningstagande är främst

att den statliga regleringen garanterar kvaliteten på den kyrko-

musikaliska verksamheten och att ett slopande skulle innebära en sänkt kyrkomusikalisk standard. Vidare anges som skäl att den nuvarande ordningen inte innebär någon olägenhet så länge sambandet mellan stat och kyrka består.

I fråga om utformningen av domkapitlets inflytande accepterar fyra församlingar utredningens preliminära ställningstagande, medan fem församlingar anser att domkapitlets bestämmande bör sträcka sig längre än så. En församling anser att den nuvarande ordningen inte bör ändras.

Fyra församlingar uttalar sitt stöd för tanken pâ två komgetensnivåer. Åtta församlingar anser att kombinationer av tjänster bör sökas bland de alternativ som utredningen har undersökt intresset för. Vidare anser en församling att kombination i skolan med alla slags lärartjänsterbör vara möjligt.

Matteus församling (Stockholms stift):

Kyrkomusikerutredningens förslag om pastoratet i stället för försom minsta enhet för kyrkomusikerdistrikt har både församlingen och nackdelar.Givetvis är det lättare att konstruera en meningsfull 0Ch attraktiv kyrkomusikertjänst, kanske med heltid, på pastoratsnivå.

SO 1984:75.

Man kan dock ej bortse från det faktum, att många skolkantorer och orgelspelare på landsbygden, kanske med några få veckotimmars kyrkomusikalisk tjänst, just genom sin förankring i bygdens kyrko- och kulturliv, kanske eller be- « genom skolan hembygdsrörelsen tyder mer för sina församlingar än vad någonsin fallet kan bli med en ambulerande kyrkomusiker på pastoratsweller samfällighetsnivå.

Det bör

kanske finnas en gräns för hur många kyrkor, församling?

ar, körer etc. en kyrkomusiker kan betjäna, hur många orglar han/hon kan ansvara för vad beträffar stämning, skötsel,fortlöpande justeringsarbeten etc.

PASTORAT OCH Pastorat A ANDRA KYRKLIGA SAMFÃLLIGNHER Enförsamlingspastoratens yttranden redovisas i avsnittet om församlingar.

Antalet yttranden från pastorat uppgår till 56, varav 43 från pastorat med högst 5 000 invånare och 13 från pastorat med mer än 5 000 invånare.

I gruppen där invånarantalet är högst 5 000 uttalar sig 13 pastorat för pastoratet som kyrkomusikerdistrikt medan fyra pastorat inte vill ha någon ändring av de nuvarande förhållandena. Två pastorat godtar tanken på kyrkokommunala tjänster medan 18 pastorat vill ha kvar den statliga regleringen. De skäl som anges för den senare ståndpunkten är i huvudsak att den nuvarande ordningen är bäst och att ett slopande av den statliga regleringen skulle kunna innebära försämringar för kyrkomusikerna och församlingarna. Vidare anges som skäl att det skulle vara

olyckligt om präster och kyrkomusiker får tjänster av olika ka-

raktär och att svenska kyrkans nuvarande karaktär därigenom skulle konma att ändras. Ett ytterligare skäl för att behålla den statliga regleringen av tjänsterna är att man därigenom undviker en osund tävlan om vissa sökande där småförsamlingarna alltid drar det kortaste strået.

Ett pastorat uttalar sig för att domkapitlets inflytande ordnas enligt utredningens preliminära ställningstagande medan fem pastorat inte vill ha någon ändring av de regler som gäller. Ytterligare sex pastorat har olika förslag om hur domkapitlets inflytande skall utformas. Förslagen går bl.a. ut på att domkapitlet skall handha tillsättningen av präster och kyrkomusiker, att domkapitlet vid tjänstetillsättningar skall fastställa behörig- ,ø, heten, att domkapitlet som nu bör rangordna sökande till olika tjänster eller att domkapitlet skall utföra timberäkningen beträffande tjänsterna.

Två pastorat godtar utredningens tanke med två slags kompetensnivåer. Ytterligare tvâ pastorat uttalar sig för kyrkokantorsutbildning som lägsta kompetens, vilken dock på grund av lokala förhållanden bör kunna kompletteras med orgelspelare.

§ Beträffande kombinationer av tjänster anser tio pastorat att kompletterande tjänstgöring bör ske enligt något eller några av de alternativ som utredningen har undersökt. Yttrandena grundar sig på de erfarenheter av liknande tjänstgöringsom man redan har.

I övrigt finns uttalanden om farhågor för att utredningens arbete kan leda till indragningar av tjänster. Vidare pekas på svårigheterna att åstadkomma en fungerande framtida organisation. Två pastorat uttalar sig för att den fria musikundervisningen slopas.

Norra Kyrketorps pastorat (Skara stift):

Pastoratskyrkorådet vill poängtera att kyrkomusikerns insats i L Å högsta grad hör saman med en församlings ansvar för gudstjänster och församlingsliv. Om kyrkomusikerdistriktet blir lika med L och detta anställer på heltid får pastoratet en kyrkomusiker detta förödande konsekvenser för de mindre församlingarna inom pastoratet. Den heltidsanställde - som må vara hur kvalificerad som helst - kan inte hinna ha körverksamhet i de olika församlingarna och inte heller gudstjänsterna. Det blir den största församlingen, kanske en tätort, som drar nytta av en sådan orga- Å nisation.

I dagens läge med nyheter på det kyrkomusikaliska området be-D höver praktiskt taget varje kyrka en kör, som hjälper till med nya psalmer, ny liturgi osv. Församlingarna bör alltså i hög grad få vara med att ta ansvar för kyrkomusikern, vars verksamhet har så stor betydelse för hur församlingslivet skall fungera!

Kalvs pastorat (Göteborgs stift):

Hur många prästtjänster, kantorstjänster och andra tjänster, som

H

bör finnas i ett pastorat, kan inte bestämmas bara genom att se

på en befolkningssiffra. Antalet kyrkor och gudstjänstlokaler, sjukhus och ålderdomshem, där gudstjänster skall hållas bör vara avgörande faktorer vid bedömningen av tjänsternas antal. De tjänster som idag finns måste kvarstå oförändrade. Helst bör på många håll en utökning ske. Ett riktmärke bör därför vara, att gudstjänst söndagligen skall hållas i varje församling.

Östergarns pastorat (Visby stift):

Kyrkorâdet föreslår en förändring av tjänsteorganisationen i stiftet, innebärande omändring av en del av de nu fast stationerade prästtjänsterna till rörliga tjänster, vars innehavare hade att stå till kontraktets/stiftets förfogande. Dessa rörliga tjänster borde tillika utfornms som specialtjänster för särskilda verksamhetsomrâden/verksamhetsgrenar, evangelisation, barnoch ungdomsarbete, skola-hemkontakter etc. I lönehänseende borde dessa tjänster likställas med ordinarie tjänster med tanke på dels rekrytering, dels kvalificerade krav på tjänstens utformning. Bostad kunde beredas i ev överbliven prästgård som ofta disponerar inredd lokal för församlingsarbete.

Den rörliga prästtjänsten bör kopplas sannnn med en likaledes rörlig kyrkomusikertjänst, vars innehavare bör ha specialutbildning för den tjänst som avses.

Kyrkorâdet ser det som ett möjligt led i en förändrad tjänsteorganisation, att en präst svarar för gudstjänsthållningen i fyra församlingar. Detta innebär för vardera församlingen högmässa/

huvudgudstjänst varannan sön- och helgdag, -under församlingsprästens ledning. Enligt kyrkorådets mening skulle detta uppkalla församlingens lekmän till anordnande av gudstjänster på mellanliggande söndagar av typen söndagsbön eller friare gudstjänstform. Till de fyra församlingarnas tjänst skulle placeras kyrkomus iker .

Av de 13 pastorat som har mer än 5 000 invånare godtar tre tanken på pastoratet som kyrkomusikerdistrikt. Fem pastorat vill emellertid även i framtiden ha församlingen som kyrkomusikerdistrikt. Fyra pastorat motsätter sig att den statliga regleringen av lgrrko-

nmsikertjäxlsterna slopas. Skälen härför är främst att den nuvaran-

de organisationen bättre gynnar kyrkomusikerverksamheten och att den statliga regleringen bör finnas kvar så länge domkapitlet skall ha inflytande över organisationen. Tre pastorat vill inte ha någon ändring beträffande domkapitlets inflytande över orga- _ nisationen medan ett pastorat anser att domkapitlets inflytande

bör utformas på ett annat sätt än nu. Ett pastorat förordar g

bination av kyrkomusikalisk och annan församlingsverksamheta Ett pastorat vill ha mer kyrkokunskap i den kyrkomusikaliska utbildningen .

Stora Lundby pastorat (Göteborgs stift):

Det finns en fara med att till varje pris försöka skapa tjänster som är heltidsinriktade på det kyrkomusikaliska området. En hel-

tidstjänst med många gudstjänster och många körer i ett flertal

kyrkor (inom ett tänkt större framtida pastorat) är inte särskilt attraktiv och slår samtidigt ut alla dem som idag inte kan (t.ex. av familjeskäl) eller inte vill gå in i en heltidsuppgift.

Ekerö pastorat (Stockholms stift):

Enligt vår mening måste de nuvarande kyrkomusikerdistrikten brytas upp och en annan organisation skapas. Pastoraten bör vara den minsta enheten. Det bör kunna medföra ett bättre utnyttjande av kyrkomusikerna som resurs inom pastoratet även med hänsyn till olika kyrkomusikers olika inriktning och begåvning. Till exempel bör en kyrkomusiker som är särskilt lämpad för verksam-

het bland ungdom kunna arbeta med detta över ett större område.

Framförallt vill vi betona att kyrkomusikerutbildningen omarbetas till att vara en utbildning till 52359-nusiker, dvs. en församlingsarbetare med inriktning på att med musik och körsång främja gudstjänstlivet. För att detta skall förverkligas fordras kanske att kyrkan tar över en del av kyrkomusikerutbildningen t.ex. i form av en praktisk utbildning motsvarande prästernas för varje kyrkomusiker som vill ha behörighet till tjänst i kyrkan.

Andra kyrkliga samfälligheter

Av de 46 samfälligheter som har yttrat sig över utredningens preliminära ställningstaganden godtar 20 pastoraten som kyrkomusikerdistrikt. Därvid anser en samfällighet att endast pastorat av nuvarande storlek kan komma i fråga. En samfällighet vill ha kyrkokommunen (modell III enligt 1982 års kyrkokommittê) som enhet, och en samfällighet vill ha församlingen som enhet. Tolv vill samsamfälligheter ha kyrkokommunala tjänster medan elva fälligheter motsätter sig att den statliga regleringen slopas. för det senare är främst att Motiveringarna ställningstagandet den statliga regleringen är nödvändig för att främja den kyrkomusikaliska verksamheten i församlingarna och den framtida rekryteringen till kyrkomusikertjänsterna. Vidare anges att om den kyrkomsikaliska verksamheten blir beroende av lokala beslut finns det risk att man i tider av ekonomiska svårigheter minskar eller drar in t.ex. körverksamheten. Detsamma skulle kunna inträffa under tider med svårigheter att rekrytera körmedlemmar. Ett ytterligare skäl är att det konmunala huvudmannaskapet ger pastorat med god ekonomi möjlighet att skapa kyrkomusikertjänster med sådan omfattning och sådana anställningsvillkor att man kan locka till sig de dugligaste kyrkomusikerna. Pastorat med svagare ekonomi skulle därför mycket snart koma att utgöra ett kyrkans B-lag i kyrkomusikalisktavseende.

Tre samfälligheter godtar utredningens ståndpunkt beträffande inflytande medan fyra samfälligheter inte vill ha

domkapitlets

någon ändring härvidlag. Sju samfälligheter uttalar sig för ett

domkapitelsinflytande av varierande art. Det gäller frågor om antalet tjänster och deras omfattning, tjänstetillsättningar samt organisationen i stort.

Två samfälligheter godtar utredningens åsikt om tvâ kompgtensnivåer medan en samfällighet vill att komplettering med orgelspelare skall kunna ske i vissa fall.

17 samfälligheter är positiva till olika former av kombinationsenligt de alternativ som utredningen har undersökt. Två tjänster samfälligheter uttalar sig för en förbättrad lägre kyrkomusikerutbildning för att höja den musikaliska kvaliteten.

Ekeby kyrkliga samfällighet (Linköpings stift):

Kyrkorådet ansluter sig till tanken, att pastoraten i framtiden skall utgöra kyrkomusikerdistrikt, men finner det oacceptabelt, att en samfällighet omfattande två eller flera pastorat skall fastställa arbetsuppgifter och tjänstgöringsområde för kyrkomu-

sikerna. I en samfällighet av detta slag måste huvudannaskapet

utövas av ett särskilt kyrkorâd för kyrkomusikerdistriktet- pastoratet. Ansvaret för den kyrkomusikaliska verksamheten i pastoratet kan omöjligen separeras från det ansvar för gudstjänstlivet, som främst åvilar pastoratets kyrkoherdef

Stockholms kyrkliga samfällighet (Stockholms stift):

Församlingsdelegerade företräder åsikten att kyrkomusikerdistrik-

tet bör sammanfalla med pastoratet (i förekonnwnde fall med sammansatta city- eller domkyrkopastorat). En väsentlig fråga är därvid att få till stånd en gemensam planering av den kyrkomsikaliska verksamhetens finansiering. Kostnader för kyrkomsiken i Stockholm kan med fördel lyftas bort från pastoratets budget till samfällighetens, eftersom de stora kyrkomusikaliska verken engagerar människor från hela regionen. Här torde nuvarande församlingsstyrelselagens passus om gemensam angelägenhet ej utgöra ett hinder.

Göteborgs kyrkliga samfällighet (Göteborgs stift): Från samfällighetens sida har många gånger framhållits önskvärdheten av att kyrkomusikerförordningen avskaffas. De beräkningsgrunder som bildar underlag för tjänsteorganisationen kan med fördel ersättas av en prövning, som är likartad med övriga tjänster i pastoratet.

Kyrkonmnden tillstyrker att kyrkomusikertjänsterna överföres till kyrkokommunal reglering. Domkapitlet fastställer minimiorganisation och behörighetskrav. Det senare är för kyrkomusikerna Viktigt, så att kvalitetskraven på kyrkomusiken inte eftersätts. Om funktionen som musiksakkunnig vid domkapitlet utökas ges möjligheter att tillgodose de krav som kan ställas i detta avseende.

Kyrkonämden kan inte se någon fara i att kommunalisera dessa tjänster. Anställningstrygghet garanteras alla arbetstagare. Tillsammans med en stark facklig organisation finns inga risker att kyrkomusiker skulle komma i en sämre position än i dagsläget.

Även i Göteborg är många kyrkomusikertjänster deltidstjänster. Främst gäller detta församlingsmusikertjänsterna, som inrättas redan idag av kyrkofullmäktige. Kyrkonämnden tillstyrker utredningens förslag om kombination av kyrkomusikertjänster och församlingsvârdande tjänster.

Domkapitlet skall inte ha något läroansvar för kyrk0musikernaF

Gällivare kyrkliga samfällighet (Luleå stift) förordar kombinationstjänster exempelvis med kyrkomusikalisk och annan föramlingsvårdande Verksamhet eller i den kommunala musikskolan hellre än stora rena kyrkomusikertjänster med spelning i flera kyrkor

och gudstjänstlokaler. Det är enligt samfälligheten tillräckligt

med en kyrkomusiker med högre utbildning i arbetslaget. Om det finns flera så kan kraven på kompetens ställas lägre. Thnnxdkyrkomusikern kan ha en viss handledning och fortbildning av dem med lägre utbildning.

Totalt 63 politiska organisationer har yttrat sig över utred- POLITISKA ORGANISATIONR ningens preliminära ställningstaganden. Yttrandena fördelar sig på följande sätt: Centerpartiet 44 Socialdemokraterna 15 Moderata samlingspartiet Folkpartiet

i framtiden 14 centerpartiorganisationer anser att pastoratet skall utgöra medan sju vill ha kvar för-

kgkonmsikerdistrikt

samlingen som basenhet. 17 centerpartiorganisationer godtar

tanken på kzgkokonummala tjänster medan tio motsätter sig att

» den statliga regleringen slopas.

Beträffande accepterar en organisation

domkapitlets inflüande

utredningens mening medan man i fyra fall anser att detta inflytande skall vara större. I ytterligare sex fall Inotsätter man sig en ändring av de nuvarande förhållandena.

Åtta organisationer pekar på nödvändigheten av ett stort antal

deltidstjänster för att sörja för kyrkomusiken. Beträffande

kombinationer av x

tjänster godtar sju organisationer utredning-

ens mening. Ytterligare fem organisationer pekar på möjligheter att komplettera med arbete i skolan och övrig församlingsvård.

I tvâ fall framhålls att tjänster med kontraktet som bas kan vara lämpliga under vissa omständigheter. Ytterligare synpunkter är att det bör finnas en kyrkomusiker i varje församling och att kyrkomusikerorganisationen inte får hindra gudstjänstfirandet.

Elva socialdemokratiska organisationer godtar tanken på pastora-

tet som framtidens och ytterligare ett

ykomusikerdistrikt

svar anger kyrkokonummen som bästa alternativ. Nio organisa-

tioner anser att tjänsterna bör vara kyrkokommmala. Vidare an-

ser tre organisationer att bör utformas

domkapitlets inflytande

enligt utredningens mening.

Fyra organisationer framför önskemål om kombinationstjänster av olika slag, där den kyrkomusikaliska tjänstgöringen komplet-

teras främst inom skolan men även i församlingen.

I yttranden från organisationer tillhörande moderata samlingsfinns allmänna uttalanden om vikten av att hålla kyrko-

Eartiet

musiken på en hög kvalitetsnivå och att en eventuell minskning av antalet tjänster skall ske med stor varsamhet.

Båda godtar tanken på kyrkokommunala

folkgartiorganisationerna

tjänster; en av dem anser dessutom att domkapitlets inflytande kan utformas enligt den modell som utredningen har skisserat.

Linköpings arbetarekomu:

Det är en allmän erfarenhet inte bara i församlingar att

våra

g kyrkomusiken inte fungerar som den borde i evangelisationssammanhanget. Stora pekunjära resurser satsas visserligen på musiken, men dessa slukas av mer eller mindre konsertliknande verksamhet, i god tro och med välvilja från kyrkomusikern.

Som leknannaansvariga ser vi på kyrkomusiken som ett av de allra viktigaste instruenten i evangelisationsarbetet. Kyrkomusikern är en viktig medlem i arbetslaget.

För att musiken skall kunna fungera evangelisatoriskt måste givetvis dess utövare vara medvetna om att deras tjänst i kyrkan är en tjänst under evangeliet.

En organisation som befordrar musikens funktion som evangelisationsinstrument överensstämmer enligt vad vi kan se med vad som skisseras i utredningen sid. ll5: anställning på pastoratsnivå som möjliggör fler musikertjänster och därmed också differeninom musiklivet efter olika målgrupper/adressater och tiering olika funktioner. Ur evangelisatorisk synpunkt är dessutom en kombination av tjänsterna med verksamhet utanför kyrkan, t.ex. i skolan och den kommunala usikskolan, mycket värdefull. Detta kontakt och rekrytering utifrân till körer osv., vilket skapar

i är evangelisation och skulle med fog kunna infogas i insig struktionen för en kyrkomusiker.

Denna grupp omfattar 104 yttranden över utredningens preliminä- STUDIECIRKLAR OCH ENSKILDA ra ställningstaganden. Av yttrandena har elva kommit från studiecirklar i ABF, 20 från studiecirklar i Studieförbundet Vuxenskolan, fem från studiecirklar i Sveriges kyrkliga studieförbund, fem från studiecirklar i centerpartiet, tvâ från socialdemokratiska studiecirklar, ett från en studiecirkel i moderata samlingspartiet, ett från en KDS-studiecirkel och ett från en studiecirkel gemensam för centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna. 58 yttranden har kommit från studiecirklar i församlingar och pastorat, frân personalgrupper i olika kyrkliga komuner samt från enstaka privatpersoner.

Yttrandena i gruppen visar i stora drag en likartad inställning till utredningens olika tankegångar. Sålunda godtas pastoratet som i 27 fall, medan församlingen som

kyrkomusikerdistrikt

enhet har 20 förespråkare. Elva yttranden är positiva till kyrkokommunala tjänster medan 39 yttranden motsätter sig att den stat- I fråga över liga regeringen slopas. om ggmkapitlets inflytande organisationen godtas utredningens mening i fem fall, medan det i tio fall framförs förslag om ett starkare domkapitelsinflytande. I ytterligare 20 fall föreslås att någon ändring av nuvarande förhållanden inte skall ske.

I övrigt förekommer enstaka, spridda uttalanden där det pekas på betydelsen av att det - särskilt på landsbygden - även i framtiden finns vikten av kombinationstjänster i

deltidstjänster,

olika former samt intresset av att den kyrkomusikaliska verksamheten hålls på en hög nivå.

Studieförbundet Vuxenskolans cirkel i Kopparberg (Västerås stift) anser att en organisationsförändring kommer att medföra nackdelar för det kyrkomusikaliska arbetet. Följden blir många resor med

åtföljande kostnader och stress. Körarbetet kommer att bli lidan-

de eftersom musikern inte hinner med allt arbete. Vidare konner

det att uppstå vikarieproblem med stora avstånd och många kyrkor. En kombination mellan kyrkomusik och kommunal musikskola kan vara bra b1.a. för rekrytering till kyrkans körer.

En studiecirkel i Valbo församling (Uppsala stift) anser att en kyrkomusikers geografiska verksamhetsområde bör sammanfalla med området för den eller de präster som han samarbetar med. I vissa lägen kan det innebära att arbetsområdet kan sträcka sig utanför pastoratsgränsen.

Kyrkomusiker-n Nlârten Grosshög, Getinge pastorat (Göteborgs

stift! framhåller beträffande slopandet av den statliga regle-

ringen av tjänsterna att det väsentliga är att möjligheterna blir tillräckliga att variera tjänsternas utformning efter församlingarnas behov och efter tillgången på personer som kan tänkas fungera i den särpräglade miljö, som varje församling är. Anställningsfönnânerna får inte försämras i en ändrad organisation. Grosshög anser vidare att vissa ramar för grundläggande bör fastställas av domkapitlet för att tjänsterna en godtagbar enhetlighet skall uppnås. Handlingsfriheten för skall pastoraten dock vara stor inom dessa ramar. En lämplig skulle i ordning huvudsak kunna omfatta vissa centralt fastställda grundnomer och minimikrav. Vid varje tillsättningsärende skall pastoratet dessutom ha möjlighet att själv - eventuellt med hjälp av en särskilt utsedd projektgrupp - utforma tjänsten närmare. För större orter med regional betydelse kan normerna utgå från folkmängd. På mindre orter bör det framför allt vara verksamhetens omfattning som styr tjänsternas innehåll. För kompetenskravet kan man - i Vart fall på större orter - inte bortse från medlemsantalet. Men även här bör flexibiliteten vara stor. Den lägsta kompetensnivân bör vara kyrkokantorsutbildning om särskilda skäl inte föreligger. Besluten om tjänsternas utformning och innehåll bör fastställas av domkapitlet, som endast bör änd: ra uppenbart olämpliga och osakliga pastoratsbeslut. Tjänstetillsättningen bör kunna skötas av projektgruppen. När det gäller högre tjänster i stora församlingar med regional be-

bör medverka vid tillsättningen eftersom den tydelse domkapitlet i sådana fall inte enbart är en lokal angelägenhet.

Förkortningar AnstF Anställningsförordningen (1965:601) DémkL Lagen (1936:567) om domkapitel KMF Kyrkomusikerförordningen (1950:375)

Statens offentliga utredningar 1984

Kronologisk förteckning

. Socialaaspekter på regional planering. i. . Svensk sydafrikapolitik. Ud. . Värdepappersmarknaden. Fi. . Föreningarna: radio. U. Domstolar och eko-brott. Ju. Tvångsmedel - Anonymitet - integritet. Ju. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrapport. Fi. I rätt riktning. A.

øøumgnppn-

Sektorstudier. LU 84. Bilagedei 1. Fi. . Foikrätten i krig. Fö. . Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. Fi. Kommunerna i totalförsvaret. Fö. . Lángtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. Fi. invandrar- och minoritetspoiitiken. A.

$83$$$8$3$$$$$$$$3

. Näringstilistånd. Ju. Näringsförbud. Ju. . Förslag till lag om Kooperativa föreningar. i. Generell permutation av donationsbestämmelser. Fi. . Kompletterande motståndsformer. Fö. I stället för kärnkraft. I. . Rösträtt och medborgarskap. Ju. Mad sikte på nedrustning. Ud. . Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. Ju. rluuuosexuella och samhället. S. . Samordnad narkotikapoiitik. S. Psykiatrin, tvânget och rättssäkerheten. S. . RF 10:5. Ju. . Via satellit och kabel. U. . Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, Den allmänna rättshjäipen. Ju. åtgärder, Ju. Cancer-orsaker-förabyggande m.m. S. . Förvärv i god tro. Ju. Samordnad samhällsinformation. C. . Sveriges internationella transporter. K. . Säker elförsörjning. l. . Arbetsmarknadsstriden i. A. . Staketmetoden. Fi. . Arbetsmarknadsstriden ll. A. . Värnplikten i framtiden. Fö. . Datorer och arbetslivets förändring. A. . Fastighetsbildning 3. Plangenomförande genom inlösenför- . Förenklad sjäivdeklaration. Fi. rättning. Ju. . Panträtt. Ju. . Patientjournalen. S. . Foikbibliotek i Sverige. U. . Regional utveckling och mellanregional utjämning. i. . En bättre information om kemiska produkter. Jo. . Församiingarna om framtiden. C. . Ny konsumentköpiag. Ju. . Ny Bankiagstiftning. Del 1. Bankrörelseiag. Fi. . »Ny Banklagstiftning. Dei 2. Bankaktiebolagslag. Fi. . Ny Banklagstiftning. Del 3. Sparbankslag. Fi. . Ny Banklagstiftning. Del 4. Föreningsbanksiag. Fi. . LÄS MERA! u. . Arbetsmarknadspoiitik under omprövning. A. . Nya alternativ till frihetsstraff. Ju. . Handla med tjänster. UD. . Bostadskommitténs delbetänkande. Sammanfattning. Bo. . Bostadskommittáns delbetänkande. Dei 1. Bo. . Bostadskommittáns delbetänkande. Del 2. Bo. . Rullande fastighetstaxering mm Dei 1. Fi. . Rullande fastighetstaxering mm Del 2. Fi. . Hälso- och sjukvård inför 90-talet. (HS 90) Huvudrapport. S. . Håisopolitiska mål och behovsbaserad planering. underlagsstudie. S. . Håisopoiitiska mal och behovsbaserad planering. Huvudbilaga l-3 Huvudbilaga 1: Fakta om ohälsans sociala och yrkegnässiga fördelning i Sverige, Huvudbilaga 2: Arbetsmiljö, yrke, utnyttjande av sluten värd. Huvudbilaga 3: Den jämlika sjukvården? S. . Att förebygga skador - ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Underlagsstudia. S. . Att förebygga hjärt- och kärlsjukdom - ett hälsopolitiskt handiingsprogram. Underlagsstudie. S. . Hâlsopolitik i samhällsplaneringen - Boendemiljö - Arbetsmiljö - Arbetslöshet - Kost. Underlagsstudie. S. . invandrarna i hälso- och sjukvården. Underlagsstudie. S. . Primârvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Underiagsstudie. S. . Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Huvudbilaga. Häisoupplysning. S. . Länssjukvárden - möjligheter till förändring. Underlagestudie. S. . Hälsa - vård - Samhällsekonomi - Sysselsättning. Expertrapport. S. . Personal för framtidens hälso; och sjukvård. Underlagsstudie. S. . Datateknik och industriell förnyelse. l.

Statens utredningar 1984 offentliga

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Finansdepartementet Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1.Domstolar och eko- värdepappersmarknaden. [2] brott. [3] 2. Nâringstillstånd. [8] 3.Ekonomisk brottslighet i Sverige. Långtidsutredningen. 1. Långtidsutredningen LU 84. Huvudreg- Bakgrund, övervägande, åtgärder. [15] port. [4] 2. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1.[5] 3.Särskilda studier. 1983års rösträttskommitté. 1. Rösträtt och medborgarskap. [11] LU 84.Bilagedel 2. [6] 4. Långtidsutredningen. LU 84.Bilagedel 3. 2. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. [12] [71 RF 10:5.[14] Förenklad självdeklaration. [21] i Förvärv i god tro. [16] Banklagsutredningen. 1. Ny Banklagstiftning. Del 1. Bankrörelw Panträtt. [22] lag. [26] 2. Ny banklagstiftning. Del 2. Bankaktiebolagslagan. [27] Ny konsumentköplag. [25] 3. Ny banklegstiftning. Del 3. Sparbankslag. [28]4.Ny banklagatift- Nya alternativ till frihetsstraff. [32] ning. Del 4. Föreningsbankslag. [29] Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet. [54] Fastighetstexeringskommittén. 1.Rullande fastighetstaxering m m Näringsförbud, [59] (Del 1. [37]2. Rullande fastighetstaxering mm Del 2. [38] Den allmänna rättshjälpen. [66] Generell permutation av donationsbestämmeleer. [60] Fastighetsbildning 3. Plangenomförande genom inlösenförrätt- Staketmetodeu. [70] ning. [72]

Utrikesdepartementet Utbildningsdepartementet Handla med tjänster. [33] Folkbibliotek i Sverige. [23] Svensk sydafrikapolitik. [52] LÄS MERA] [30] Med sikte på nedrustning. [62] Föreningarnas radio. [53] Via satellit och kabel. [65]

Försvarsdepartementet Kompletterande motståndsformer. [10] Jordbruksdepartementet Folkrätten i krig. [56] En bättre information om kemiska produkter. [24] Kommunerna i totalförsvaret. [57] Värnplikten i framtiden. [71] Arbetsmarknadsdepartementet Konfliktutredningen. 1. Arbetsmarknadsstriden l. [18] 2. Arbets- Socialdepartementet marknadsstriden Il. [19] Samordnad narkotikapolitik. [13] Datorer och arbetslivets förändring. [20] Hälso- och sjukvård inför SO-talet. (HS 90) Arbetsmarknadspolitik under omprövning. [31] 1. Hälso- och sjukvård inför 90-talet. (HS 90)Huvudrapport. [39] l rått riktning. [55] 2. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Underlags- lnvandrar- och minoritetspolitiken. [58] studie. [40] 3. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Huvudbilaga 1-3 Huvudbilaga 1: Fakta om ohälsans sociala och yrkesmässiga fördelning i Sverige, Huvudbilaga 2: Arbetsmiljö, Bostadsdepertementet yrke, utnyttjande av sluten vård. Huvudbilaga 3: Den jämlika sjukdelbetänkande. Del 1.[35] vården? [41]4.Att förbygga skador - ett hälsopolitiskt handlings- menfattning. [34]2. Bostadskommitténs [42]5. Att förebygga hjârt- och kärlsjuk- 3. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 2. [36] program. Underlagsstudie. dom - ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Underlagsstudie [43] 6. Hälsopolitiki semhällsplaneringen - Boendemiljö - Arbetsmiljö - Arbetslöshet - Kost. Underlagsstudie [44]7. invandrarna i hälso- Industridepartementet och sjukvården. Underlagsstudie. [45]8. Primärvårdens uppgifteri Sociala aspekter på regional planering. [1] det förebyggande arbetet. Underlagsstudie. [45]9. Primärvårdens Förslag till lag om Kooperetiva föreningar. [9] uppgifter i det förebyggande arbetet. Huvudbilage: Hälsoupplys- Datateknik och industriell förnyelse. [51] ning. [47]10. Länssjukvárden - möjlighetertill förändring. Under- l stället för kärnkraft. [61] lagsstudie. [48]11.Hälsa - vard - Samhällsekonomi- Sysselsätt- Säker elförsörjning. [69] ning - Expertrappon. [49] 12.Personal för framtidens hälso- och Regional utveckling och mellanregional utjämning. [74] sjukvård. Underlagsstudie. [50] Homosexuella och samhället. [63] . Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. [64] Civildepartementet Cancer-orsaker-förebyggande mm. [67] Samordnad samhällsinformation. [68] Patientjournalen. [73] Församlingarna om framtiden. [75]

Kommunikationsdepartementet Sveriges internationella transporter. [17]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

KUNGL.B|BL 1981. *iü- U ä STOCKHOLM

Lb l ISBN 91-38-08509-7 Allmänna |SSN 0375-250x Förlaget N I