Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

f NW

Handläggningen

av vissa

säkerhetsfrågør

J k

g

g [31993226

Betänkande

av Utredningen angående vissa

frågor om säkerheten vid utlandsmyndighetema

i f.d. Sovjetunionen

St;

Krim

l

Statens offentliga utredningar BMW 199326

W Justitiedepartementet

Handläggningen av

Vissa

säkerhetsfrågor

Betänkande av Qtredningen angående vissa frågor

om

säkerheten vid utlandsmyndighetema i f.d. Sovjetunionen

Stockholm 1993

och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget ingår i C E Fritzes AB Allmänna SOU som ombesörjer också, uppdrag Regeringskansliets förvaltningslontor, Förlaget av rcmissutsändningarav SOU och Ds.

Beställningsadress Fritzes kundtjänst 10647 Stockholm Fax 08-20 50 21 Telefon 08-690 90 90

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN9 1-38- 133 19-9 ISSN0375-250X Stockholm 1993

SOU 199326

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Genom beslut den 3 september 1992 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda vissa frågor om säkerheten vid de svenska utlandsmyndigheterna i f.d. Sovjetunionen. Med stöd av bemyndigandet förordnades den 15 september 1992 hovrättspresidenten Håkan Winberg som utredare. Till sekreterare utredaren utsågs den 17 september 1992 kammarrättslagmannen Harald Dryselius. Betänkandet SOU 199326 Handläggningen vissa säkerhetsav frågor överlämnas härmed. Utredarens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i mars 1993

Håkan Winberg

Harald Dryselius

SOU 199326

Innehållsförteckning

Sammanfattande synpunkter 7

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

l Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . - . . . . . . . . . . u o

2 Utredningsarbetet 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Bakgrunden till utredningen 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Ambassaden i Moskva 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Generalkonsulatet i Szt Petersburg 26 . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Ambassaden i Tallinn 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Ambassaden i Riga 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Ambassaden i Vilnius 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6 Ambassaden i Kiev 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Säkerhetsskyddet vid utlandsmyndigheterna 35 . . . . . . . . . 4.1 Begreppet säkerhetsskydd m.m. 35 . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Personskydd 36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3 Sekretesskydd 36

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.4 Tillträdesskydd 37

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.5 Inñltrationsskydd 37

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6 Utbildning och kontroll 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Utredningens bedömning 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Allmänna utgångspunkter 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skydd mot obehörig avlyssning . . . . . . . . . - . . . . . 5.2.1 Ambassaden i Moskva . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Generalkonsulatet i Szt Petersburg . . . . . . . . . 5.2.3 Ambassaden i Tallinn . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.4 Ambassaden i Riga . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.5 Ambassaden i Vilnius . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.6 Ambassaden i Kiev . . . . . . . . . . o . . . . . c 0

6 SOU 199326

5.3 Övriga sekretessfrågor 73

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Ambassaden i Moskva 73 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.2 Generalkonsulatet i Szt Petersburg 74 . . . . . . . . . 5.3.3 Ambassaden i Tallinn 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.4 Ambassaden i Riga 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.5 Ambassaden i Vilnius 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.6 Ambassaden i Kiev 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Tillträdesskydd 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Ambassaden i Moskva 78 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 Generalkonsulatet i Szt Petersburg 79 . . . . . . . . . 5.4.3 Ambassaden i Tallinn 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.4 Ambassaden i Riga 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.5 Ambassaden i Vilnius 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.6 Ambassaden i Kiev 81 . . . . . . . . . . v . . . . . . . . 5.5 Personskydd 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1 Ambassaden i Moskva 82 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.2 Generalkonsulatet i Szt Petersburg 84 . . . . . . . . . 5.5.3 Ambassaden i Tallinn 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.4 Ambassaden i Riga 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.5 Ambassaden i Vilnius 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.6 Ambassaden i Kiev 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 Inñltrationsskydd 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7 Utbildning och kontroll 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.1 Utbildning 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.2 Kontroll 92 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8 Samarbetet mellan UD, SÄPO och Byggnadsstyrelsen i

säkerhetsfrågor 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.9 Vissa krav har ställts pâ UDs organisation för som

beredning och handläggning av säkerhetsfrågor avseende

utlandsmyndigheterna 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 199326 7

Sammanfattande synpunkter

Den 24 oktober 1986 påträffades vid ombyggnadsarbeten i den svenska ambassaden i Moskva vissa kablar till avlyssningsmikrofoner som hade installerats i väggarna till ambassadbyggnaden. Säkerhetspolisen SÄPO genomförde sedan med vissa avbrott undersökningar i hela ambassadanläggningen fram till sommaren 1989 för att avlägsna avlyssningsutrustningen. I samband med ombyggnadsarbeten vid det svenska generalkonsulatet i Szt Petersburg påträffades den 15 augusti 1992 avlyssningsutrustning i generalkonsulatet. SÄPO har som genomfört undersökningar för att avlägsna avlyssningsutrustningen har slutfört sitt arbete med detta den 23 oktober 1992. Med anledning av fynden avlyssningsutrustning i generalkonsulaav tet tillkallade regeringen ett beslut den 3 september 1992 genom en särskild utredare för att undersöka hur säkerhetsfrågorna har handlagts vid de svenska utlandsmyndighetema i f.d. Sovjetunionen. Vidare skulle undersökas vilka åtgärder har vidtagits för att säkerställa som ett tillfredsställande säkerhetsskydd vid myndigheterna häri innefattas bl.a. personskydd, sekretesskydd, tillträdesskydd och infiltrationsskydd. Utredningen skulle även granska hur UDs säkerhetsutbildning har bedrivits och hur tillsyns- och kontrollfunktionerna beträffande säkerheten har utövats samt hur samarbetet i säkerhetsfrâgor mellan departementet och SÄPO har skett. Resultatet av utredningen kan sammanfattas sålunda.

Ambassaden i Moskva

Den fasta avlyssningsutrustningen som påträffades vid ombyggnadsarbetena på ambassadanläggningeni Moskva hösten 1986 hade tillförts ambassadbyggnaden från sovjetisk sida i samband med att anlägg-

8 SOU 199326

ningen uppfördes under åren 1968 1972. Uppförandet hade skett genom dåvarande Sovjetunionens försorg med i huvudsak sovjetisk arbetskraft och sovjetiskt byggnadsmaterial. Sovjetunionens ambassad i Stockholm hade uppförts samtidigt och på motsvarande sätt genom svensk försorg. Även det framstår oförsvarligt säkerhetsskyddssynpunkt om som ur har ett på reciprocitetsbasis grundat byggande utgjort en förutsättning för svensk ambassadanläggning över huvud taget skulle att en ny komma till stånd. Ett byggande med svensk arbetskraft skulle således inte ha varit möjligt. Inte heller synes det ha varit möjligt att från svensk sida begära att få kontrollera byggandet för att tillgodose att folkrättsstridig avlyssningsutrustning inte byggdes in. På grund av den med Sovjetunionen träffade överenskommelsen godkänts riksdagen år 1958 får det anses rimligt att man inför som av byggnationen av ambassaden gjorde den bedömningen att skyddet mot inbyggd avlyssningsutrustning fick skapas i efterhand genom försök att avlägsna eventuell avlyssningsutrustning och genom att inrätta ett avlyssningssäkert rum. Det finns inte heller anledning att sätta ifråga att övervakning av byggnationen inte kunde bli effektiv. en Sedan ambassadanläggningeni Moskva hade färdigställts och överlämnats till Sverige har SÄPO genomfört säkerhetsskyddsundersökningar med jämna mellanrum vid ambassaden. Någon avlyssningsutrustning har emellertid inte återfunnits förrän hösten 1986. Installationerna av avlyssningsutrustning var mycket skickligt utförda och innebar bl.a. att ledningar hade frästs in i armeringsjäm inne i prefabricerade byggelement. Installationerna kunde inte upptäckas med den teknik fram till slutet av 1980-talet stod till buds för att söka som efter avlyssningsutrustning. Enda sättet att avslöja utrustningen hade dessförinnan varit att genom direkta ingrepp i byggnadskroppen riva väggar Omfattande ingrepp gjordes också SÄPO under m.m. av mars och april 1972 sedan ambassadanläggningen överlämnats, dock utan resultat. Det kan påpekas att motsvarande undersökningar har gjorts från andra länders sida vid deras utlandsmyndigheteri Moskva utan att återfunnen avlyssningsutrustning tidigare kunde avslöjas. senare

SOU 199326 9

Sedan avlyssningsutrustning påträffades i ambassaden hösten 1986 pågick SÄPOs arbeten med avlägsna denna fram till i augusti att 1989. Då återstod för SÄPO att göra vissa undersökningar i ambassadens residens med ambassadörens privata bostadsdel där avlyssningsutrustning med stor sannolikhet fanns. Undersökningarna avbröts emellertid och har inte återupptagits. Orsaken har varit att ambassadören skulle ha motsatt sig fortsatta sådana. Detta har föranlett kritik och även orsakat debatt i massmedia. Utredningen har inte funnit att ambassadören har fattat något beslut innebar att SÄPO inte skulle slutföra sina undersökningar. Det har som âlegat UD att ta ställning till SÄPO skulle fortsätta undersökom ningarna. Chefen för UDs säkerhetsavdelning tog dock inte upp

frågan huruvida SÃPOs undersökningar skulle avbrytas med någon i

departementsledningen.

Åtgärderna från sovjetisk sida att låta bygga in avlyssningsutrustning

i den svenska ambassadanläggningen har inneburit ett klart folkrättsbrott och har också föranlett en protest till den dåvarande sovjetiska regeringen. Enligt utredningens mening hade frågan att avbryta om undersökningarna av den anledningen krävt sådana politiska överväganden och hade den ett sådant allmänt intresse att den borde ha förts vidare av chefen för säkerhetsavdelningen för att avgöras departeav mentsledningen. Utredningens undersökning i Övrigt såvitt gäller säkerhetsskyddet vid ambassaden i Moskva har givit vid handen att skyddet får anses som i stort sett gott. Framför allt den snabbt ökande brottsligheten i Ryssland motiverar dock att vissa förbättringsåtgärder vidtas för att skydda ambassadområdet mot att obehöriga tar sig in på detta och kan utgöra ett hot mot personalen, kanslilokaler och bostäder.

Generalkonsulatet i Szt Petersburg

Den fasta avlyssningsutrustning, i mitten augusti 1992 som av påträffades inbyggd i den fastighet som disponeras generalkonsulatet av i Szt Petersburg, hade installerats de dåvarande sovjetiska genom

10 SOU 199326

myndigheternas försorg innan konsulatet flyttade in i fastigheten i januari 1974. Fastigheten hade genomgått en mycket omfattande ombyggnad innan den togs i bruk av konsulatet. Ombyggnadsarbetena hade utförts under sovjetisk ledning och med sovjetisk arbetskraft efter samma mönster som vid ambassadbygget i Moskva. Förutsättningarna for att från svensk sida förhindra att generalkonsulatets lokaler försågs med avlyssningsutrustning i samband med ombyggnadsarbetena torde ha varit lika små som vid byggnationen av ambassadanläggningen i Moskva. I stället har man haft att lita till att SÄPO genomförda undersökningar skulle kunna genom senare avlägsna inbyggd avlyssningsutrustning. Sådana företogs också dock utan resultat. När avlyssningsutrustningen påträffades i ambassadbyggnaden i Moskva diskuterades frågan åtgärder även borde vidtas för att söka om efter avlyssningsutrustning vid generalkonsulatet. Diskussionerna föranledde UD att rikta uppmärksamhet mot andra ambassader inom det dåvarande sovjetblocket. Däremot ledde de inte till att man skulle söka efter sådan utrustning vid generalkonsulatet. Den främsta anledningen till detta att konsulatet inte uppfattades ha sådan betydelse var att det fanns skäl härför. Enligt utredningens mening finns det dock anledning att ifrågasätta det inte hade varit befogat att låta om undersöka generalkonsulatet bl.a. mot bakgrund av de mycket starka misstankar avlyssning måste anses ha förelegat när avlyssom som ningsutrustningen återfanns vid ambassaden i Moskva. Utredningen att det fanns starka skäl för UD att tidigare och i anser år 1989 frågan låta SÄPO göra vart fall under mitten av ta upp om att undersökning om generalkonsulatet var avlyssnat. De starka en av misstankar detta, hade väckts genom fynden av avlyssningsutom som rustning vid ambassaden i Moskva och de ytterligare propåer som gjordes från konsulatets sida om att det var avlyssnat, borde tillsammans med konsulatets förändrade roll i Baltikum under åren 1988 och 1989 ha föranlett departementet att vidta åtgärder. Under hösten 1989 och i flera skrivelser under åren 1990 senare - 1992 påpekades generalkonsulatet för UDs säkerhetsavdelning av

SOU 199326 ll

risken för avlyssning. Det framhölls att de ändrade förhållandena i Baltikum innebar att säkerhetsfrâgorna och däribland frågan om avlyssning var mycket viktiga för generalkonsulatet. Från säkerhetsavdelningens sida synes man emellertid till en början ha gjort den bedömningen att det inte var intressant av politiska skäl att göra en undersökning. Senare löften undersökning inget gavs om en men gjordes förrän i augusti 1992. Utredningen har funnit anledning att starkt ifrågasätta varför säkerhetsavdelningen vid UD, som i vart fall under första hälften septemav ber 1991 hade fått säkra indikationer på att generalkonsulatet var avlyssnat, först i januari 1992 upplyste chefen för konsulatet detta. om Utredningen anser att förfarandet från säkerhetsavdelningens sida var anmärkningsvärt inte minst mot bakgrund att generalkonsulatet av kunde ha haft anledning att omedelbart vidta särskilda åtgärder och att iaktta särskild försiktighet för att skydda sig mot avlyssningen. Vid utredningens besök hos generalkonsulatet hösten 1992 var konsulatet föremål för omfattande ombyggnadsarbeten. Den arbetskraft som hade anlitats för ombyggnadsarbetena i viss utsträckning var utländsk. Den rörde sig fritt i konsulatets lokaler. Utredningen noterade också att någon övervakning inte förekom de arbeten av som utfördes. Generalkonsuln framhöll för utredningen att den pågående ombyggnaden skapade bekymmer säkerhetssynpunkt. Konsuur latpersonalen hade enligt generalkonsuln inte möjlighet att övervaka vilka som utförde ombyggnaden eller vilka arbeten utfördes. som Utredningen det anmärkningsvärt att ombyggnadsarbetena vid anser generalkonsulatet har kunnat pågå utan kontroll eller övervakning av den arbetskraft har varit engagerad i dessa. Det har enligt som utredningens mening inneburit uppenbara säkerhetsrisker. Utredningen finner det särskilt anmärkningsvärt att SÄPO inte hade för engagerats att övervaka ombyggnadsarbetena, trots att SÄPO hade kontaktat UDs säkerhetsavdelning om detta. Enligt utredningens mening har det ålegat säkerhetsavdelnin gen att bevaka säkerhetsfrâgoma inför och under ombyggnadsarbetet. Ett visst faller dock även på Byggnadsansvar styrelsen som har haft att kontrollera den arbetskraft engagerades som

12 SOU 199326

i ombyggnadsarbetena. Utredningen anser att generalkonsulatet som dess säkerhetschef hade åtagit sig vissa föreskrifter för genom att ge den arbetskraft användes vid ombyggnaden borde ha bevakat som säkerhetsfrågoma bättre. Utredningens undersökning har i övrigt givit vid handen att handlingssekretessen vid generalkonsulatet är god, men att tillträdesskyddet liksom personskyddet inte tillräckligt för att ge erforderligt skydd. var Den snabbt ökande kriminaliteten och den ökande spänningen över huvud taget i det ryska samhället ger sig tillkänna på samma sätt i Szt Petersburg i Moskva och kräver att vissa åtgärder vidtas för att som säkra tillträdesskyddet och personskyddet.

Ambassaden i

Tallinn

Utlandsmyndigheten i Tallinn öppnades officiellt den ll december 1989 såsom ett lokalkontor till generalkonsulatet i Szt Petersburg. Ambassaden inrättades den 28 augusti 1991 använder samma som kanslilokaler lokalkontoret har haft. Någon undersökning av om som lokalerna har försetts med avlyssningsutrustning har inte gjorts vilket utredningen finner anmärkningsvärt. I vart fall borde undersökning en ha företagits när utlandsmyndigheten ändrade karaktär till ambassad. En undersökning kunde lämpligen ha skett i samband med att ombyggnadsarbeten har företagits. En snabbt tilltagande kriminalitet i det estniska samhället utgör ett påtagligt hot mot tillträdesskyddet och personskyddet. Utredningen kunde vid besök vid ambassaden konstatera att tillträdesskyddet var bristfälligt i flera hänseenden vilket också har påtalats hos UD. Risken för överfall och rån mot ambassadpersonalen och risken för inbrott i personalens bostäder ökar. Behovet skydd för den personliga av säkerheten i personalbostäderna torde större i Tallinn än på andra vara platser.

SOU 199326 13

Ambassaden i Riga

Även utlandsmyndigheten i Riga öppnades från början såsom ett lokalkontor till generalkonsulatet i Szt Petersburg. Detta skedde i maj 1990. Ambassaden inrättades den 28 augusti 1991. Någon undersökning av om lokalkonto rets och ambassadens kanslilokaler senare var avlyssnade har inte gjorts. Detta borde ha skett i vart fall när lokalkontoret ändrade karaktär ambassad. En undersökning kunde av lämpligen, liksom i fråga ambassaden i Tallinn, ha gjorts i om samband med att ombyggnaden har företagits. Utredningens undersökning i övrigt såvitt gäller säkerhetsskyddet vid ambassaden har givit vid handen att detta får Även anses som gott. Lettland liksom Ryssland och Estland är utsatt för snabbt ökande en brottslighet med en ofta brutal kriminalitet kan utgöra ett hot mot som ambassadpersonalens säkerhet. Detta kräver att frågor tillträdesom skyddet och personskyddet uppmärksammas särskilt.

Ambassaden i Vilnius

Ambassaden inrättades i slutet augusti 1991. Någon kontroll av av om ambassadlokalema har försetts med avlyssningsutrustning har inte gjorts och synes inte heller möjliga att göra förrän i samband med vara vissa ombyggnadsarbeten. Dessa vidtagas sedan Sverige hösten avses 1992 förvärvat ambassadfastigheten. I fråga om tillträdesskyddet och personsäkerheten är hotbilden en annan i Litauen än i Estland och Lettland. Förhållandena betecknas som relativt lugna.

i Kiev

Ambassaden

Ambassaden öppnades formellt den 24 februari 1992 i provisoriska lokaler som är inrymda i ett hotell. Ett särskilt viseringskontor har också öppnats i andra förhyrda tillfälliga lokaler. Någon undersökning av om lokalerna har försetts med avlyssningsutrustning har inte varit

14 SOU 199326

möjlig att genomföra. Brottsligheten ökar snabbt i Ukraina liksom i Ryssland. Tillträdesskyddet och personskyddet synes inte vara helt tillfredsställande. Möjligheterna att stärka skyddet torde dock vara begränsade i de nuvarande provisoriska lokalerna.

Utbildning och kontroll

En utsänd tjänsteman skall före utlandsstationering ha genomgått en säkerhetsutbildning vid UDs säkerhetsavdelning. Det har framförts kritik mot att denna utbildning koncentreras till teknisk information nycklar och lås. l övrigt och särskilt i fråga om personskyddet utbildningen ha innefattat endast enklare och mera allmän synes rådgivning. Den radikala förändring som kan förväntas på mycket kort tid såsom i f.d. Sovjetunionen liksom på flera andra håll i världen när det gäller hotbilden ställer särskilda krav på säkerhetsavdelningen att i utbildningsverksamheten följa utvecklingen i enskilda länder. Detta väcker enligt utredningens mening frågor organisatorisk art såsom av att knyta personer med politiskt kunnande och särskild erfarenhet från utlandstjänstgöring till utbildningsverksamheten. Säkerhetsavdelningen utgör UDs tillsyns- och kontrollorgan för utlandsmyndighetema med avseende på att de säkerhetsföreskrifter som har utfärdats departementet efterlevs. Tillsynen och kontrollen av utövas bland säkerhetsinspektioner vid myndigheterna. annat genom Säkerhetsinspektioner under årens lopp ha företagits med någon synes regelbundenhet vid ambassaden i Moskva. Däremot har säkerhetsinspektioner inte företagits vid utlandsmyndigheterna i Vilnius och Kiev. Vid Tallinn och Riga har inspektioner företagits först efter utredningens besök där och efter påpekanden om vissa missförhållanden med avseende på säkerhetsskyddet. Vid generalkonsulatet i

Szt Petersburg har någon regelrätt säkerhetsinspektion inte företagits

under 1980- eller l990-talen. . I och för sig torde det inte vara möjligt att av personella skäl eller resursskäl i övrigt företa säkerhetsinspektioner vid de svenska

SOU 199326 15

utlandsmyndigheterna särskilt ofta. Däremot bör nyinrättad en myndighet inspekteras för en kontroll bland annat av att ett grundläggande säkerhetsskydd inte kommer att saknas vid myndigheten. En sådan första inspektion bör således få prioritet och borde enligt utredningens mening ha företagits vid utlandsmyndighetemai Tallinn, Riga, Vilnius och Kiev på ett tidigt stadium. Framställningar om säkerhetsinspektion har under de senaste åren gjorts vid flera tillfällen till säkerhetsavdelningen vid UD från utlandsmyndighetemai Szt Petersburg, Tallinn och Riga. säkerhetsinspektioner borde därför snarast ha kommit till stånd. Myndigheterna borde även ha fått svar på vissa säkerhetsfrågor.

Samarbetet mellan UD, SÄPO och

Byggnadsstyrelsen i säkerhetsfrågor

SÄPO genomför efter ha kontaktats att av UD säkerhetsskyddsundersökningar och lämnar råd och rekommendationer i säkerhetsfrågor. Såvitt utredningen har kunnat finna har kontakterna och samordningen mellan UD och SÄPO varit goda och uppfattas också så

både från departementets och SÄPOs sida.

När det gäller säkerhetsansvaret med avseende på utlandsmyndigheternas byggnader har detta i princip varit fördelat mellan UD och Byggnadsstyrelsen. Oklarheter ansvarsfördelningen emellertid om synes ha rått i vissa hänseenden med påföljd att det bl.a. har uppstått dröjsmål med att vidta säkerhetsåtgärder. Detta har föranlett missnöje hos utlandsmyndigheterna. Genom att UD har fått budgetansvar för numera ambassad- och konsulatbyggnaderna kommer emellertid säkerhetsansvaret i fortsättningen att ligga helt på departementet och de tidigare olägenhetema ur säkerhetssynpunkt borde därmed undanröjda. vara

16 SOU 199326

Vissa krav som har ställts på UDs organisation för beredning och handläggning av säkerhetsfrågor avseende

utlandsmyndigheterna

En ombildning säkerhetsavdelningen vid UD har ägt rum den 1 sepav tember 1992 bl.a. i syfte att komma till rätta med vissa av de nyss angivna bristerna i beredningen och handläggningen av säkerhetsfrågor. Enligt utredningens mening krävs det dock att den nya organisationen ökade personella och ekonomiska resurser och att ges den tillförs sakkunskap i olika hänseenden för att en bättre tillsynsoch kontrollfunktion skall kunna upprätthållas genom bl.a. en regelbunden inspektionsverksamhet. Det har även framförts synpunkter till utredningen från flera håll, både från utlandsmyndigheterna och från säkerhetsavdelningen, på att vissa problem i hanteringen säkerhetsfrågoma kan ha haft sin grund av i svårigheter att kommunicera. Detta skulle till viss del ha berott på att det hos säkerhetsavdelningen har saknats tillräckliga erfarenheter från utlandstjänstgöring och från de problem som möter vid utlandsmyndigheterna för att upprätthålla ett gott säkerhetsskydd. Enligt utredningens mening kan det vara lämpligt att låta en erfaren ambassadör få för säkerhetsfrågorna i departementet för att höja dessas ansvar status och tillföra större politisk kompetens.

SOU 199326 17

1 Direktiven

Regeringen beslutade den 3 september 1992 på hemställan chefen av för Justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, att tillkalla särskild en utredare för att utreda vissa frågor säkerheten vid de svenska om utlandsmyndigheterna i f.d. Sovjetunionen. I sina regeringen av

antagna förslag till direktiv för utredningen Dir 199287

angav justitieministem följande.

Nyligen påträffades installationer för avlyssning i Sveriges generalkonsulat i Szt Petersburg. Vid två tidigare tillfällen har liknande installationer påträffats i den svenska ambassaden i Moskva. Mot denna bakgrund är det angeläget att skyndsamt undersöka hur säkerhetsfrågoma vid de svenska utlandsmyndigheterna i förutvarande Sovjetunionen har handlagts. Vid denna utredning bör undersökas vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa tillfredsställande säkerhetsskydd. Därvid bör jämväl granskas hur säkerhetsrutinema har fungerat vid myndigheterna. Vidare bör granskas hur UDs säkerhetsmässiga tillsyn utövats, dvs. i vilken utsträckning föreskrivna inspektioner har utförts och hur sådana inspektioner rapporterats och följts samt hur upp, personal vid utlandsmyndigheterna utbildats i säkerhetsfrâgor. UD skall samråda med Säkerhetspolisen vad gäller säkerhetsskyddsundersökningar och säkerhetsmässiga bedömningar vid utlandsmyndigheterna. Som ett led i utredningen bör granskas hur sådan samordning skett.

sou 199326 19

Utredningsarbetet

Utredningens arbete har inriktats på att söka klarlägga anledningen till att ambassaden i Moskva och generalkonsulatet i St Petersburg har

kunnat förses med avlyssningsutrustning. Arbetet har vidare syftat till

att undersöka vilka åtgärder har vidtagits för att skydda de som svenska utlandsmyndighetema i f.d. Sovjetunionen mot sådan utrustning. Vidare har utredningen sökt klarlägga hur säkerhetsskyddet i övrigt personskyddet, sekretesskyddet, tillträdesskyddet och inñltrationsskyddet samt utbildning och kontroll har upprätthållits och skötts med avseende på dessa utlandsmyndigheter. Utredningen har även granskat hur samrådet har skett mellan Utrikesdepartementet UD, Säkerhetspolisen SÄPO och Byggnadsstyrelsen när det gäller säkerhetsfrågor som har berört utlandsmyndigheterna. I utredningsuppdraget har granskats handlingar och annat material

i UDs och Rikspolisstyrelsens SÄPOs arkiv. Vidare har muntliga

uppgifter inhämtats från ett relativt stort antal Sålunda har personer.

upplysningar lämnats tjänstgör eller har tjänstgjort

av personer som vid utlandsmyndigheterna i f.d. Sovjetunionen. Vidare har upplysningar lämnats av personer som tjänstgör eller har tjänstgjort som expeditionschefer vid UD eller som tjänstgör eller har tjänstgjort vid departementet med beredning och handläggning säkerhetsfrågor. av Utredningen har även hämtat upplysningar från tjänstgör personer som eller har tjänstgjort vid SÄPO och vid Byggnadsstyrelsens utrikesbyrå eller numera utrikesregionen. En förteckning över de personer som har lämnat upplysningar finns i Bilaga. Utredningen har besökt generalkonsulatet i St Petersburg den 30 september och den 1 oktober 1992 samt ambassaderna i Tallinn den 7 oktober 1992, i Riga den 9 oktober 1992 och i Moskva den 14-16 oktober 1992. Utredningen har därvid bland annat kunnat iaktta vilka

20 sou 199326

åtgärder som har vidtagits för att säkerställa ett tillfredsställande säkerhetsskydd. I Szt Petersburg kunde utredningen även följa hur arbetet bedrevs för att söka efter avlyssningsutrustning. Utredningen deltog den 18 november 1992 i en av Brottsförebyggande Rådet anordnad konferens Brottsutvecklingen och fram-

tiden i Östeuropa.

Som framgår under avsnitt 5.9 finns vid UD en särskild organisation för beredning och handläggning av säkerhets- och beredskapsfrågor avseende utlandsmyndighetema. Sålunda inrättades år 1976 ett sekretariat SSB direkt under expeditionschefen för dessa frågor. År 1989 skedde en ombildning så att dessa frågor handlades i en sektion

inom UDs sjätte enhet A6SÄK. Från år 1992 hör frågorna ånyo

direkt under expeditionschefen i ett särskilt kansli ASÄK. För enkelhetens skull använder utredningen i regel begreppet UDs säkerhetsavdelning oavsett vilken Organisationsform som har gällt vid olika tidpunkter.

sou 199326 21

Bakgrunden till utredningen

3.1 Ambassaden i Moskva

Vid ambassaden i Moskva tjänstgör för närvarande 18 utsända svenskar jämte fyra svenska vaktmän. Till ambassaden är även knutna tvâ försvarsattachéer, ett kulturråd, ett lantbruksråd och teknisken vetenskaplig attaché. Byggnadsstyrelsen har driftsingenjör är en som knuten till ambassadanläggningens skötsel. Vidare tjänstgör 28 ryska lokalanstâllda vid ambassaden. Bland annat otillräckliga kanslilokaler aktualiserade i början av 1950-talet frågan nybyggnad för den svenska ambassaden i om en Moskva. Den dåvarande ambassadören Rolf Sohlman första tog gången upp de svenska nybyggnadsplanerna med företrädare för de sovjetiska myndigheterna under hösten 1953. Därvid framfördes önskemål om en tomt i Moskva för att bygga kanslilokaler och bostäder till personalen. Under 1954 fördes förhandlingar mellan företrädare för UD, Byggnadsstyrelsen, ambassaden i Moskva och sovjetiska myndigheter om en lämplig tomt och byggnadskostnader. Från sovjetisk sida framom fördes önskemål om upplåtelse av en tomt i Stockholm för uppförande av en sovjetisk ambassadanläggning. De höga byggkostnader från som sovjetisk sida redovisades för byggandet den svenska ambassaden av jämte bostäder föranledde Sohlman att föreslå att den svenska staten skulle uppföra sovjetiska ambassadlokaler i Stockholm och den sovjetiska staten skulle uppföra svenska ambassadlokaler i Moskva. Sedan skulle ett byte av lokaler ske. Denna ömsesidighetsprincip kom sedan att styra de fortsatta förhandlingarna byggandet om av kanslilokaler och bostäder samt den utväxling skulle ske som senare efter en ekonomisk avräkning.

22 SOU 199326

Mycket komplicerade förhandlingar fördes under åren 1954 till 1958 om tomternas belägenhet, storlek och upplåtelsetider samt om kostnadsberäkningar, grunder för en ekonomisk avräkning, rättigheter och skyldigheter att utföra arbeten på den egna eller motpartens bygge, om kontroll och övervakning m.m. Sedan de svenska och sovjetiska regeringama låtit utarbeta förslag till överenskommelse, som innebar åtagande att utbyta tomter och på dessa åt varandra uppföra ambassadanläggningar, undertecknades överenskommelsen i Moskva den 27 mars 1958. En proposition till riksdagen lämnades

samma dag med förslag till godkännande av överenskommelsen se

prop. 1958 135. Den 26 april 1958 godkände riksdagen överenskommelsen. Denna ratificerades den 9 maj 1958. Projekteringsarbeten utfördes från svensk sida och vissa meningsskiljaktigheter beträffande kostnadsberäkningar diskuterades med de sovjetiska myndigheterna under de följande åren fram till den 5 april 1960. Då meddelades från sovjetisk sida att det inte längre var möjligt för de sovjetiska myndigheterna att ställa den överenskomna tomten i Moskva till svenskt förfogande på grund av ändringar i stadsplanen för Moskva. Andra tomter anvisades. De tomter som anvisades ansågs från svensk sida mindre attraktiva. Utförda projekteringsarbeten vilka varit förenade med betydande kostnader hade dessutom anpassats till den tidigare anvisade tomten. Dessa blev därmed förgäves. Förhandlingar med de sovjetiska myndigheterna om tomt- och ersättningsfrågor resulterade så småningom i ett tilläggsavtal till 1958 års överenskommelse, vilket bekräftades genom notväxling den 27 februari 1964. Tilläggsavtalet innebar bland annat en upplåtelse av den tomt som nu disponeras för den svenska ambassadanläggningen och att viss ersättning skulle utgå för de projekteringsarbeten som gjorts från svensk sida. Projekteringen av den nya tomten och fortsatta omfattande förhandlingar med de sovjetiska myndigheterna om kostnadsberäkningar för byggandet av ländernas ambassadanläggningar pågick sedan fram till i januari 1968. I början av juni 1968 påbörjade man från sovjetisk sida schaktnings-

sou 199326 23

och planeringsarbeten för den svenska ambassadanläggningen. Officiellt påbörjades byggnationen den 2 juli 1968. Denna utfördes i huvudsak med sovjetisk arbetskraft i enlighet med 1958 års överenskommelse och vad de sovjetiska byggnadsansvariga i övrigt bestämde. Svensk arbetskraft fick således i princip inte användas. Byggnads-

styrelsen hade emellertid i enlighet med överenskommelsen rätt ha

att vissa kontrollanter, högst tio samtidigt, på platsen. Under byggnadstiden hade även från Rikspolisstyrelsen tidvis funnits på en person byggplatsen. Den svenska ambassadanläggningen i huvudsak färdigställd i var januari 1972. Anläggningen bestod kanslibyggnad, residens av en ett med representationslokaler och privat bostad för ambassadören samt tre andra byggnader med personalbostäder. Den formella utväxlingen anläggningarna i Moskva och Stockav holm ägde rum den l mars 1972. Inflyttningen i den svenska anläggningen var avslutad i mitten juni 1972. av När anläggningen hade lämnats över de sovjetiska myndigheterna av sändes svensk personal ut från UD, Byggnadsstyrelsen och SÄPO för att undersöka byggnaderna säkerhetssynpunkt. Under och ur mars april 1972 utförde SÄPO

en säkerhetsskyddsundersökning av kansli-

byggnaden. Sådana undersökningar har även genomförts vid

senare olika tillfällen. Under hösten 1986 påbörjades ombyggnad kanslibyggnaden. en av Arbetet utfördes svensk firma med svensk arbetskraft. Den 15 av en oktober samma år påträffades på byggnadens tak vissa kablar som var ingjutna i betongbjälklaget. Detta väckte misstankar hos den svenska ambassadpersonalen att det fråga avlyssningsom var om apparatur. UD begärde med anldning härav att SÄPO skulle göra en undersökning.

Vid SÄPOs kontroll visade det sig de påträffade

att kablarna var vanliga el-kablar. Med anledning att ett omfattande byggnadsarbete av pågick på kanslibyggnadens tak och takbeklädnaden borttagen var beslutades att SÄPO skulle göra ytterligare undersökningar. Under de

24 SOU 199326

fortsatt byggnadsarbetena lossnade delar av betongtakets ytskikt varvid kablar upptäcktes den 24 oktober 1986. Vid SÄPOs granskning nya av kablarna visade det sig att dessa ledde till avlyssningsmikrofoner som hade installerats i väggarna till ambassadens inre avdelning. Från svensk sida framfördes den 31 oktober 1986 en skriftlig protest till den sovjetiska regeringen mot att avlyssningsutrustning hade placerats ut i ambassaden. I protesten förklarades att de företagna installationerna stod i strid med 1958 års överenskommelse om utförandet av ambassadanläggningarna i Moskva och Stockholm och med 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser. I ett svar från Sovjetunionen på den svenska protesten fömekades all kännedom om avlyssningsinstallationerna. Det sades att man från sovjetisk sida inte hade haft något att göra med den utrustning som upptäckts och det hänvisades till att ambassaden hade byggts under svensk kontroll.

SÄPOs undersökningar ambassadanläggningen för att avlägsna

av inbyggd avlyssningsutrustning fortsatte med vissa avbrott under år 1986 och vidare fram till sommaren 1989. Samtliga byggnader inom ambassadområdet kanslilokaler, residenset och personalboståder - blev föremål för undersökning. Ett antal mikrofoner avlägsnades. Man kunde genom omfattande grävningsarbeten under kanslibyggnaden konstatera varifrån kablarna kom. Undersökningarna visade att avlyssningsutrustningen hade installerats under byggtiden. Kablar hade dragits i kanslibyggnaden under bottenplattan på ca tio meters djup. Armeringsjärn hade gjutits in i prefabricerade golv- och väggelement. I bland annat dessa järn hade ledningar frästs in.

Under våren 1989 SÄPOs undersökningar

var så gott som slutförda utom såvitt avsåg delar av residenset med ambassadörens privata bostadsdel. Byte skulle ske på ambassadörsposten under sommaren. Ambassadören Anders Thunborg skulle lämna Moskva den 1 juni och

ambassadören Örjan Berner skulle efterträda honom. Berner skulle

emellertid ha semester till den 22 augusti och flytta in i residenset först då. Undersökningarna i den privata bostadsdelen beräknades vara

SOU 199326 25

avslutade till dess. Under sommaren uttryckte Berner för att hans privata möbler oro

skulle komma att skadas vid SÄPOs fortsatta undersökningar i

residenset. Han gav även uttryck för att han inte önskade få den privata bostadsdelen residenset undersökt han kunde av om störas därav.

SÄPOs undersökningar avbröts under

sommaren med hänvisning till att Berner hade motsatt sig fortsatt undersökning bland en av annat

den privata bostadsdelen residenset. Från SÄPOs sida

av gavs uttryck för den uppfattningen att det med stor sannolikhet fanns ytterligare

avlyssningsutrustning. För att finna denna krävdes dock relativt

omfattande ingrepp i residensbyggnaden. Omstândighetema kring att

SÄPOs undersökningar avbröts har tagits

upp till diskussion i den svenska pressen i samband med att det blev känt avlyssningsutatt rustning återfunnits vid generalkonsulatet i Szt Petersburg i augusti 1992. De politiska omvälvningarna i Sovjetunionen under de senaste åren har lett till en kraftigt ökad i samhället. Med början under våren oro 1990 har också rapporterats från ambassaden kraftigt ökande om en brottslighet i Moskva med rån och överfall utlänningar. mot Utländska medborgares säkerhet i Moskva har enligt många samstâmmiga uppgifter undergått drastisk försämring. Rapporter en har lämnats från ambassaden under år 1992 överfall, rån och rånförsök om mot ambassadtjänstemån och andra svenska medborgare med anknytning till ambassaden. Ambassadanläggningen utsattes den 11 oktober 1992 för en mordbrand. Ambassaden har i olika skrivelser till UD under âr 1991 påtalat behovet av ett förbättrat personsäkerhetsskydd för ambassadpersonalen och senast i en skrivelse den 2 november 1992 begärt översyn en av säkerhetsfrågoma vid ambassaden. I sistnämnda begäran har från ambassadens sida särskilt framhållits tillträdesskyddet att för ambassadanläggningen måste stärkas. Efter besöket vid ambassaden i oktober 1992 påtalade utredningen

26 SOU 199326

vissa förhållanden som rörde säkerhetsskyddet vid ambassaden för UD. UDs säkerhetsavdelning företog den 16-19 november 1992 en säkerhetsinspektion vid ambassaden.

3.2 Generalkonsulatet i St Petersburg

Generalkonsulatet i St Petersburg, vars personal för närvarande utgörs av fem utsända svenskar samt en svensk och sex ryska lokalanställda, inrättades i januari 1972. Generalkonsulatets tillkomst grundades på ett ömsesidigt önskemål från svensk och sovjetisk sida om ett svenskt generalkonsulat i dåvarande Leningrad och ett sovjetiskt i Göteborg. I generalkonsulatets uppgifter ingick från början bl.a. rapportering om den politiska och ekonomiska utvecklingen inom konsulatdistriktet som omfattade de västra delarna av Sovjetunionen och däribland de områden som nu ingår i de baltiska staterna. Till arbetsuppgifterna hörde även turistkonsulära ärenden, vissa rättsärenden samt bevakning av kulturutbytet mellan Sverige och Sovjet. Viss verksamhet för att stödja svenska kommersiella intressen förekommer också vid generalkonsulatet genom Exportrådet och svenska företag bl.a. i samband med utställningar och förmedling av kontakter. Utrikeshandeln försiggick och försiggâr eljest genom centrala myndigheter i Moskva vilket begränsade generalkonsulatets möjligheter att verka på det kommersiella området. Den huvudsakliga verksamheten vid generalkonsulatet består dock i utfárdande av inreseviseringar till Sverige för ryska medborgare, tidigare främst medborgare i de baltiska staterna. Generalkonsulatet var från början provisoriskt inrymt i ett hotell i avvaktan på en omfattande ombyggnad av lokaler för permanent bruk som hade anvisats av de sovjetiska myndigheterna. Från förra hälften av januari 1974 finns såväl kansli som personalbostäder i en och samma fastighet som förhyrs av den sovjetiska, numera ryska, staten. Fastigheten är hopbyggd med andra fastigheter.

SOU 199326 27

Under våren 1974 företog SÄPO på anmodan UD säkerhetsav en skyddsundersökningi generalkonsulatets lokaler. Undersökningen nya föranleddes bland annat att lokalerna hade med av restaurerats sovjetisk arbetskraft och att lokalerna därmed kunde tänkas ha

preparerats för illegal avlyssning. Säkerhetsskyddsundersökningar har

därefter företagits dels i samband med reparationsarbeten under år 1980, dels under våren 1986 efter begäran generalkonsulatet. en av Någon avlyssningsutrustning återfanns inte SÄPO vid dessa tillav ñllen. Efter det att avlyssningsutrustning påträffats i ambassaden i Moskva i oktober 1986 tog SÄPO kontakt med UD för att göra en ny säker-

hetsskyddsundersökning vid generalkonsulatet. Från UDs

sida var man emellertid inte intresserad att undersökning skulle föreav en ny tas. Under senare hälften är 1989 ökade antalet viseringsärenden vid av generalkonsulatet mycket starkt. Det framför allt balter sökte var som visering. Den snabba politiska utvecklingen i Baltikum under åren 1988 och 1989 ökade också intresset från svensk sida av en bevakning av förhållandena där. Frågor väcktes därför generalkonsulatet om att

skulle inrätta lokalkontor i Tallinn och Riga och även i Vilnius.

senare Den 15 november 1989 öppnades ett lokalkontor i Tallinn och den 1 april 1990 öppnades ett lokalkontor i Riga. Rent formellt utgjorde lokalkontoren del generalkonsulatet. Avsikten en av från svensk sida var att även öppna ett lokalkontor i Vilnius under år 1990. Från litauisk sida motsatte sig emellertid politiska man av skäl att ett lokalkontor formellt inrättades. En platsrepresentation i Vilnius arrangerades genom tillfälliga konsuler stationerade i Riga. En som var svensk utlandsmyndighet i Vilnius inrättades först ambassagenom att den öppnades där i slutet av sommaren 1991. Ambassadören lämnade sina kreditivbrev den 29 augusti 1991. Under år 1990 och har rapporterats från generalkonsulatet senare liksom från ambassaden i Moskva till UD den ökade osäkerheten om i Sovjetunionen för den utsända personalen bland annat på grund av

28 SOU 199326

det instabila läget i samhället och den kraftigt stegrade brottsligheten.

Åtgärder begärdes vid flera tillfällen under åren 1990 och 1991 i olika

hänseenden för att i första hand stärka personskyddet vid de aktuella utlandsmyndigheterna. Under våren eller hösten år 1991 fick UDs säkerhetsavdelning uppgifter om att generalkonsulatet med stor sannolikhet var avlyssnat. Ombyggnadsarbeten vid generalkonsulatet var då planerade. Det beslöts undersökning skulle företas i samband med att dessa att en arbeten utfördes. De angivna ombyggnadsarbetena vid generalkonsulatet påbörjades i slutet 1992. UD hade begärt SÄPO skulle företa av sommaren att en

säkerhetsskyddsundersökning i samband med dessa. SÄPOs undersök-

ningar som påbörjades i början av augusti 1992 resulterade i att avlyssningsmikrofoner liknande dem som hade anträffats i ambassadbyggnaderna i Moskva påträffades i generalkonsulatet den 15 augusti

1992. SÄPOs undersökningar år slutförda sedan den 23 oktober

1992. En protestnot överlämnades till den ryska regeringen den 20 augusti 1992 med anledning den påträffade avlyssningsutrustningen vid av generalkonsulatet. I noten påpekades att installationerna inte har kunnat företas utan tidigare sovjetiska myndigheters vetskap och att Ryssland såsom successorsstat inte kunde undandra sig ansvaret för installationema. Rysslands ambassadör i Sverige överlämnade den 9 september 1992 ett officiellt svar beträffande den avlyssningsutrustning som påträffats i generalkonsulatet. Enligt svaret hade utrustningen installerats av sovjetiska säkerhetsorgan i början av l970-talet. Det framhölls att svaret avvek från det förnekande som gjordes från sovjetisk sida i samband med att avlyssningsutrustning påträffades vid den svenska ambassaden i Moskva år 1986. Fynden av avlyssningsutrustning vid generalkonsulatet har väckt debatt i den svenska pressen om varför åtgärder inte vidtogs för att undersöka dessa förhållanden redan hösten 1986 då avlyssningsutrustning upptäcktes vid ambassaden i Moskva.

SOU 199326 29

3.3 Ambassaden i Tallinn

Vid ambassaden i Tallinn tjänstgör för närvarande 15 Av personer. dessa är sju utsända svenskar och de övriga lokalanställda estnisk av nationalitet. Utlandsmyndigheten i Tallinn öppnades den 15 november, officiellt den 11 december, 1989 ett lokalkontor till generalkonsulatet i som dåvarande Leningrad. Lokalkontorets uppgift bland var annat att förbättra servicen för ett snabbt ökande antal viseringssökande balter. Kanslilokaler för avdelningskontoret ställdes till förfogande de av dåvarande sovjetiska myndigheterna i den statliga sjöbefälsskolan för fiskeflottan. Vissa ombyggnadsarbeten genomfördes Byggnadsav styrelsen genom ett svenskt företag. Arbetena utfördes i huvudsak med lokal arbetskraft. I och med Estlands självständighet inrättades en svensk ambassad i Tallinn den 28 augusti 1991. Ambassaden använder efter viss en ombyggnad samma kanslilokaler lokalkontoret. Någon säkerhetssom skyddsundersökning av lokalerna företogs inte i samband med att dessa togs i anspråk. Någon sådan undersökning har inte heller företagits senare eller efter det att ambassaden inrättades.

Utlandsmyndighetens kanslilokaler har alltsedan lokalkontoret

öppnades betraktats som tillfälliga. Avsikten är att ambassaden skall flytta till en egen fastighet i vilken skall finnas kansli, ambassadörsbostad och vissa personalbostäder. En omfattande ombyggnad krävs och en inflyttning i de lokalerna kan beräknas ske först två år. nya om Ambassaden bedöms ha stor betydelse för politisk, militärpolitisk och biståndspolitisk rapportering. Bevakningen ett ökat kulturutbyte av mellan Estland och Sverige ställer arbetsmässigt krav på stora ambassaden. En ökande kommersiell verksamhet förekommer också med stöd av ambassaden och Exportrådet har kontor inom ambassa-

den. Från estnisk sida är behovet kunskapsöverföring och expert-

av hjälp stort vilket kräver insatser från ambassadens sida såsom ett förmedlingsorgan. Arbetsbelastningen på ambassaden i fråga viseom

30 SOU 199326

ringsärenden är mycket stor. Ambassaden är för närvarande utrikesförvaltningens största viseringsmyndighet och handlägger ca 22 000 viseringsärenden om året. Estland är utsatt för en snabbt ökande brottslighet i form av bland annat rån, överfall och inbrott. Det gäller särskilt under det sista âret. Ambassadpersonalen upplever emellertid inte något hot mot den personliga säkerheten i kanslilokalerna. Ambassadens kansli har dock varit utsatt för inbrottsförsök. Ingen av personalen har sin bostad i anslutning till kanslilokalema. Förflyttningen mellan arbetsplatsen och bostaden upplevs av flera som riskfylld. Även inne i bostäderna upplevs hotet och inbrott som stort har förekommit. Detta har föranlett ambassaden att vid olika tillfällen hos UD begära att åtgärder vidtas för ett ökat skydd för personalens säkerhet. Efter besöket vid ambassaden i oktober 1992 påtalade utredningen vissa förhållanden som rörde säkerhetsskyddet vid ambassaden för UD. UDs säkerhetsavdelning företog den 9-11 december 1992 en säkerhetsinspektion vid ambassaden.

3.4 Ambassaden i Riga

Vid ambassaden i Riga tjänstgör för närvarande 12 personer. Av dessa är sex utsända svenskar och de övriga lokalanställda av lettisk eller rysk nationalitet. Utlandsmyndigheten i Riga öppnades, i likhet med lokalkontoret i Tallinn, såsom viseringskontor eller lokalkontor till generalkonsulatet i Leningrad. Detta skedde i maj 1990. Lokalkontorets ansvarsområde omfattade till en början förutom Lettland även Litauen. Lokalkontorets kansli och de flesta personalbostäderna inrymdes i en fastighet som under hösten 1989 hade ställts till förfogande av den dåvarande lokala sovjetiska stadsledningen. Lokalerna betraktades redan från början som ett provisorium. Det

SOU 199326 31

stod emellertid klart att provisoriet skulle komma att bestå under en längre tid. Nödvändiga ombyggnadsarbeten företags från Byggnadsstyrelsens sida med sedvanlig kontroll dem utförde av som

arbetet. Någon säkerhetsskyddsundersökning från SÄPOs sida

företogs dock inte och har inte heller företagits senare. Ambassaden i Riga inrättades samtidigt med ambassaden i Tallinn den 28 augusti 1991 i samband med Lettlands frigörelse.. Ambassaden förhyr samma kanslilokaler och bostäder lokalkontoret tidigare som hade förhyrt. I fastigheten finns inrymda även andra hyresgäster bland annat den ryska ambassaden. Den svenska ambassaden bedöms i likhet med ambassaden i Tallinn ha stor betydelse för politisk-, militärpolitisk och biståndspolitisk rapportering. Ökande krav ställs också på ambassadens engagemang för kulturellt utbyte och svenska näringsinsatser på den lettiska marknaden. Arbetsbelastningen på ambassaden i fråga om viseringsärenden är stor och omfattar 7 000 ärenden ca om året. Lettland är liksom Estland utsatt för snabbt ökande brottslighet. en Osäkerheten på gatorna i Riga bedöms Belysningen i staden som stor. är dålig och det anses riskabelt att vistas utomhus efter mörkrets inbrott. Överfall sker dagtid även och rapporter finns till ambassaden om rånöverfall mot svenska turister. En förstärkt bevakning av ambassaden och andra säkerhetsåtgärder har vid upprepade tillfällen begärts hos UD.

UDs säkerhetsavdelning företog den 7-9 december 1992 säker-

en hetsinspektion vid ambassaden. Utredningen hade dessförinnan besökt ambassaden i oktober 1992.

3.5 Ambassaden i Vilnius

Vid ambassaden i Vilnius tjänstgör för närvarande nio Av personer. dessa är fyra utsända svenskar och de övriga lokalanställda litauiska medborgare. Under hösten 1989 väcktes nämnts frågan att i Vilnius som om

32 sou 199326

inrätta ett avdelningskontor till generalkonsulatet i Leningrad samtidigt

som frågan väcktes om lokalkontor i Tallinn och Riga. Åtgärder

vidtogs också redan vid årsskiftet 19891990 för att anskaffa kanslilokaler. Från litauisk sida motsatte man sig emellertid politiska skäl av att en svensk närvaro i Vilnius etablerades såsom en myndighet underställd generalkonsulatet. Ett förslag väcktes om att i stället inrätta ett svenskt informationskontor i Vilnius knutet till Svenska institutet med uppgift viss att ge konsulär basservice och handlägga viseringsfrågor samt bevaka kulturoch informationsfrågor. Detta stötte dock på sovjetiskt motstånd. En svensk närvaro i Vilnius kom därför att upprätthållas av tillfälliga konsuler som reste ut från lokalkontoret i Riga. Detta förhållanvar dena fram till inrättandet av en ambassad i slutet augusti 1991 i av samband med Litauens frigörelse. Ambassaden är för närvarande inrymd i ett fyravåningshus som efter köp från och med den 15 november 1992 disponeras i sin helhet av ambassaden. Byggnadsstyrelsen skall infordra anbud från entreprenörer för renovering och ombyggnad av fastigheten. Det har beräknats att renoverings- och ombyggnadsarbetena skall påbörjas under sommaren 1993. Avsikten är att fastigheten skall kunna rymma, förutom ambassadens kansli, bostäder hela personalen utom en tjänsteman. I fråga om personsäkerheten för ambassadpersonalen är hotbilden en annan i Litauen än i Estland och Lettland. Förhållandena i Litauen får betecknas som förhållandevis lugna. Myndigheterna har kontroll över samhället och ambassaden erbjuds från myndigheternas sida det skydd i form av bevakning mot yttre våld som den önskar. Någon såkerhetsskyddsundersökning har ännu inte företagits med avseende på ambassaden i Vilnius. Någon sådan torde inte bli aktuell förrän i samband med renoverings- och ombyggnadsarbetena.

sou 199326 33

3.6 Ambassaden i Kiev

Vid ambassaden i Kiev tjänstgör för närvarande åtta Av personer. dessa är fyra utsända svenskar och de övriga lokalanställda ukrainska medborgare. Sveriges beslut att inrätta ambassad i Kiev träffades under hösten en 1991 strax efter Ukrainas frigörelse från Sovjetunionen. Ambassaden öppnades formellt den 24 februari 1992 i provisoriska lokaler är som inrymda i kommunistpartiets centralkommittés f.d. hotell. Hotellet inrymmer även andra ambassader. Ett särskilt viseringskontor har öppnats i andra förhyrda lokaler i oktober 1992. Personalbostâdema år inte sammankopplade med ambassadlokalema utan förhyrs särskilt. En fastighet som skall inrymma såväl kanslilokaler personalsom bostäder har förvärvats. En inflyttning i de lokalerna kan dock nya inte väntas ske förrän i mitten av år 1994. Brottsligheten ökar, liksom i övriga f.d. Sovjetunionen, snabbt i Ukraina. Osäkerheten på gatorna i Kiev bedöms dock inte som stor, lika stor som i Moskva och St Petersburg. Ambassadpersonalen är vamad för att röra sig i vissa delar Kiev. av

Någon säkerhetsskyddsundersökning har inte företagits

med avseende på ambassadens nuvarande provisoriska kanslilokaler eller personalbostäder. Någon sådan torde inte bli aktuell förrän i samband med renoverings- och ombyggnadsarbeten i de lokalerna och nya bostäderna.

sou 199326 35

4 Säkerhetsskyddet vid utlandsmyndigheterna

4.1 Begreppet

säkerhetsskydd m.m.

Särskilda regler om säkerhetsskyddet vid utlandsmyndighetema finns i UDs föreskrifter UF 199213 säkerhetsskydd vid utlandsom myndigheterna nedan kallade UF 199213. Föreskrifterna, som trädde i kraft den 1 januari 1993, är utfärdade med stöd 40 § av förordningen 1992247 med instruktion för utrikesrepresentationen. De bygger bland annat bestämmelserna i sekretesslagen 1980100 och förordningen 1981421 såkerhetsskydd vid statliga myndigom heter såkerhetsskyddsförordningen. Motsvarande särskilda regler om säkerhetsskyddet fanns tidigare i UDs föreskrifter UF 19914 om säkerhetsskyddet vid utlandsmyndighetema och dessförinnan i UDs

Säkerhetsföreskrifter för utrikesrepresentationen SäkUr den 20 maj

1970. En säkerhetshandbok med råd och rekommendationer till föreskrifterna i UF 199213 håller att utarbetas inom UD. Vissa anvisningar i fråga säkerhetsskyddet i kapitel 18 i utrikesförom ges valtningens handbok IV Administrativ Handbok 1989. Anvisningarna i handboken tar sikte på nyssnämnda Säkerhetsföreskrifter för ut-

rikesrepresentationen säkzUr den 20 maj 1970.

Säkerhetsskydd vid utlandsmyndigheterna år enligt 1 § UF 1992 13, liksom enligt de nyssnämnda tidigare föreskrifterna kallade UF 19914, ett samlingsbegrepp för olika skyddsformer och säkerhetsåtgärder inom utlandsmyndighetemas verksamhetsområde. Säkerhetsskyddet syftar till att skydda utlandsmyndighetemas personal, information som förvaras vid myndigheterna samt myndigheternas lokaler och datasystem. Skyddet omfattar personskydd, sekretesskydd,

36 SOU 199326

tillträdesskydd och infiltrationsskydd samt utbildning och ontroll. Utlandsmyndighetens chef har enligt 2§ UF 199213 ett övergripande för att säkerheten för myndighetens personal, lokaler ansvar upprätthålls. Enligt 4 § skall myndigheten upprätta en intern m.m. säkerhetsinstruktion som skall fastställas av myndigheters chef och tillställas UD. Instruktionen skall anpassas till de lokala förhållandena och av instruktionen skall framgå vilka åtgärder som skall vidtas för att undvika eller avvärja hot mot säkerheten vid myndigheten.

4.2 Personskydd

Begreppet personskydd har införts genom UF 199213. IUF 19914 talades endast allmänt skydd för utlandsmyndigheteis personal om l § och myndighetschefens ansvar för personalens säkerhet 2 §. Med personskydd avses enligt 5 § UF 1992 13 skydd mot att myndighetens personal eller medföljande familjemedlemmar till utsända tjänstemän utsätts för fara för liv eller hälsa vid vistelse stationeringsorten.

4.3 Sekretesskydd

Med sekretesskydd avses enligt 7 § UF 199213 skydd mot att någon obehörig får kännedom uppgifter som enligt sekretesslagen om omfattas av sekretess. Arbetet vid utlandsmyndigheten med sekretessbelagda uppgifter skall enligt 9 § ske på sådant sätt att obehöriga inte

kan få del av innehållet. Åtgärder skall vidtas till skydd mt obehörig

läsning och avlyssning hemliga uppgifter. Bestämmdsema om av sekretesskydd i UF 199213 tar i övrigt sikte på blanc annat befattningen med samt förvaringen och vidarebefordringen av hemliga handlingar.

sou 199326 37

Tillträdesskydd

Med tillträdesskydd avses enligt l9§ UF 199213 skydd mot att någon olovligen får tillträde till utlandsmyndighetens lokaler. Tillträdesskyddet tar bland annat sikte på att utlandsmyndighetens lokaler skall vara indelade i inre och yttre avdelning och på en en tillträdet till den inre avdelningen. Tillträdesskyddet tar även sikte på hanteringen av nycklar och lås.

Infiltrationsskydd

Med inñltrationsskydd enligt 23 § UF 199213 skydd

avses mot att någon, som inte är pålitlig från säkerhetssynpunkt eller i andra som avseenden anses olämplig från sådan synpunkt, tillsätts på eller utövar en tjänst som utsänd tjänsteman eller lokalanställd vid utlandsen myndighet. I 25 § UF 199213 hänvisas till vissa bestämmelser i förordningen med instruktion for utrikesrepresentationen chefen om att för myndigheten skall anmäla förhållanden till UD kan som vara av betydelse för prövningen utsänd tjänsteman säkerhetsskäl av om en av bör omplaceras. I 26 § UF 199213 bestämmelser chefen ges om att även skall anmäla förhållanden till departementet kan påverka som bedömningen lokalanställd tjänstemans lämplighet från säkerav en hetssynpunkt.

Utbildning och kontroll

Utbildning

I 27§ UF 199213 föreskrivs att utsänd tjänsteman före en en utlandsstationering skall ha genomgått säkerhetsutbildning vid UD. Någon direkt motsvarighet till denna bestämmelse fanns inte i UF 19914. Däremot fanns bestämmelser denna innebörd i UDs av föreskrifter l9892 handläggningen säkerhets- och beredom av skapsärenden vid administrativa avdelningens sjätte enhet

kallade UF

38 SOU 199326

19892.

Enligt sistnämnda föreskrifter se 1 § och 2 § punkterna 7 och 8

ankom det tidigare den administrativa avdelningens sjätte enhet

kallad A6SÄK att ombesörja att den personal som skulle sändas ut

fick säkerhetsutbildning. Att den personal skall sändas skulle som ut

ha genomgått säkerhetsutbildning A6SÄKs försorg framgår

genom även av den tidigare angivna handboken. Enligt 1 § och 2 § punkterna 6 och 7 i UDs föreskrifter UF 199210 om handläggningen av säkerhets- och beredskapsärenden vid, kansliet för säkerhet och beredskap kallade UF 1992 10 ankommer det på kansliet för säkerhet och beredskap kallat ASÃK vid departementets administrativa avdelning att handlägga bland annat säkerhets- och beredskapsfrågor avseende utlandsmyndigheterna och ombesörja säkerhetsutbildningen av den personal som skall sändas ut. UF 199210 trädde i kraft som den 1 september 1992 motsvarar UF 19892. Enligt 28 § UF 1992 13 utlandsmyndighetens chef för ansvarar att myndighetens personal har erforderliga kunskaper de säkerhetsbeom stämmelser som gäller vid myndigheten. Det gäller även ADBsäkerheten. Motsvarande gällde tidigare enligt 22 § första stycket UF 19914. Av den nyssnämnda handboken framgår att den interna

säkerhetsinstruktionen som varje utlandsmyndighet skall upprätta se

ovan under 4.1 utgör grunden för den utbildning och information som myndighetschefen har att meddela enligt givna föreskrifter.

Kontroll

Utlandsmyndighetens chef har enligt 29 § UF 199213 att fortlöpande kontrollera att givna föreskrifter säkerhetsskydd iakttas om och att skyddsnivân är jämn och hög vid myndigheten. Motsvarande gällde tidigare enligt 22 § andra stycket UF 1991 14. Som redan har framgått har chefen han hade detta även enligt tidigare föreskrifter viss - - en skyldighet att anmäla förhållanden angår säkerhetsskyddet vid som

utlandsmyndigheten till UD se 3§ säkerhetsansvar, 4§

om om säkerhetsinstruktion, 6 § om personskydd, 14 och 18 §§ sekreom

sou 199326 39

tesskydd, 23 § tillträdesskydd samt 25 och 26 §§ infiltrationsom om skydd i UF 199213. Enligt 2 § punkt 1 UF 199210 har ASÄK utöva tillsyn över att sekretesskydd, tillträdes- och tekniskt skydd, infiltrationsskydd, dataoch kommunikationssäkerhet samt personsäkerhet på utlandsmyn-

dighetens stationeringsort. Motsvarande tillsyn utövades A6SÄK

av enligt 2 § punkt 1 UF 19892, dock fanns det inte någon uttrycklig hänvisning till att tillsynen skulle personsäkerhet väl avse men en bestämmelse om att säkerhetssituationen på stationeringsorten fort-

löpande skulle bevakas A6SÄK se 2 § punkt tidigare punkt

av 10. Enligt 2 § punkt 3 UF 199210 har ASÄK kontrollera de att att säkerhetsföreskrifter som utfärdas UD efterlevs och enligt punkten av 4 i paragraf har ASÄK inspektera myndigheterna samma att att -

företa säkerhetsinspektion. Motsvarande gällde för A6SÄK enligt 2 §

punkterna 2 och 4 UF 19892 tidigare punkterna 3 och 5. Den nyss angivna tillsynen och kontrollen över utlandsmyndigheterna från UDs sida, liksom utbildningen personal skulle av som sändas ut, ankom tidigare på sekretariatet för säkerhets- och beredskapsfrägor. sekretariatet kallat SSB direkt underställt var

expeditionschefen vid departementet se UDs föreskrifter, UF

19873, om verksamheten vid sekretariatet för säkerhets- och beredskapsfrågor samt UDs riktlinjer den 29 1983 för sekretariatet mars för säkerhets- och beredskapsfrägor, SSB. SÄPO biträder UD efter begäran med bland annat teknisk säkerhetsskyddskontroll utlandsmyndighetema säkerhetsskyddsav genom undersökning. Bestämmelser detta finns i säkerhetsskyddsförom ordningen och Överbefälhavarens och Rikspolisstyrelsens med stöd av förordningen gemensamt utfärdade föreskrifter, Anvisningar och allmänna råd om tillämpningen säkerhetsskyddsförordningen FA av - SÄK. En säkerhetsskyddsundersökning innefattar en teknisk granskning av anordningar och åtgärder för att stärka sekretess- och tillträdesskyddet med avseende på bland annat nycklar, lås, Säkerhetsskåp

SOU 199326

och andra förvaringsutrymmen samt larm. Vidare innefattar säkerhetsskyddsundersökningen åtgärder mot avlyssning FASÄK.

se

sou 199326 41

5 Utredningens bedömning

5.1 Allmänna

utgångspunkter

Utredningen har valt att redovisa sitt utredningsuppdrag att genom först under en rubrik avsnitt 5.2 ta frågan hur sekretesupp om skyddet med avseende på skyddet mot obehörig avlyssning har hanterats vid de olika utlandsmyndighetema. Därvid har utredningen sökt klarlägga anledningen till att ambassaden i Moskva och generalkonsulatet i Szt Petersburg har kunnat förses med sådan utrustning och vilka åtgärder som har vidtagits eller borde ha vidtagits för att avlägsna utrustningen. Utredningen har vidare granskat vilka åtgärder har som vidtagits för att skydda de olika myndigheterna mot att de förses med avlyssningsutrustning. Utredningen har härefter, under särskild rubrik avsnitt 5.3, en tagit upp frågan om hur sekretesskyddet i övrigt hanteringen - av hemliga handlingar har handlagts vid utlandsmyndighetema - och om åtgärder har vidtagits för att säkra ett tillfredsställande skydd. Därefter har utredningen på sätt under skilda rubriker avsnitt 5.4-5.6 samma tagit upp motsvarande frågor med avseende på skydd mot att någon olovligen får tillträde till utlandsmyndighetemas lokaler tilltrâdesskydd och skydd mot att myndigheternas personal eller medföljande familjemedlemmar utsätts för fara för liv eller hälsa personskydd

samt skydd mot att någon som inte är pålitlig eller eljest olämplig från

såkerhetssynpunkt tjänstgör vid utlandsmyndighetema inñltrationsskydd. En utsänd tjänsteman skall enligt UDs föreskrifter ha genomgått

säkerhetsutbildning vid departementet före en utlandsstationering. Det

ankommer sedan på utlandsmyndighetens chef undervisning att genom och kontroll till att tjänstemannen har erforderliga kunskaper se om

42 sou 199326

de säkerhetsbestämmelser som gäller vid myndigheten. Enligt föreskrifter av departementet ankommer det på departementets säkerhetskansli, ASÄK, tidigare säkerhetsavdelning, AöSÄK, att utöva tillsyn och kontroll över säkerhetsskyddet vid ufandsmyndigheterna samt att företa säkerhetsinspektion. SÄPO utöver på begäran av departementet kontroll av säkerhetsskyddet genom säkerhetsskyddsundersökningar. Utredningen redovisar sin granskring av hur säkerhetsutbildningen har bedrivits och hur tillsyns-, ontroll- och inspektionsfunktionerna har utövats under en särskild rubrik avsnitt 5.7. UD samrâder med SÄPO vad gäller sâkerhetsskyddsuniersökningar och säkerhetsmässiga bedömningar vid utlandsmyndigheerna. Samråd har även skett med Byggnadsstyrelsen i frågor soin har rört säkerhetsfrågor med avseende på utlandsmyndigheternas byggnader och vissa säkerhetsbefrämjande åtgärder i kanslilokalerna. Utredningen redovisar sin granskning samarbetet mellan departenentet, SÄPO av och Byggnadsstyrelsen under en särskild rubrik avsnitt5.8. Slutligen redovisar utredningen under en särskild rubrik vissa krav som har ställts från utlandsmyndighetemas sida på UDzs organisation för beredning och handläggning av säkerhetsfrâgor avsiitt 5.9. Det har bl.a. ifrågasatts om den nuvarande säkerhetsutbildniigen inte bör ges en annan inriktning och har ställts krav på bättre sakkunskap hos A SÃK i vissa hänseenden. Det har även påtalats behov höja ett av att säkerhetsfrågornas status i syfte att öka personalens säbrhetsmedvetande.

sou 199326 43

5.2 Skydd obehörig mot avlyssning

5.2.1 Ambassaden i Moskva

Avlyssningsjiågornas hantering i samband med överenskommelsen med Sovjetunionen ambassadanläggning om en ny Den fasta avlyssningsutrustning påträffades vid ombyggnadssom arbetena på ambassadanläggningen i Moskva hösten 1986 hade tillförts ambassadbyggnaden från sovjetisk sida i samband med att anläggningen uppfördes under åren 1968 till 1972. Detta hade skett genom f.d. Sovjetunionens försorg. Det har framförts åsikter att det om ur sâkerhetssynpunkt har varit fel av den svenska regeringen att år 1958 träffa en överenskommelse med Sovjetunionen innebar som att Sovjetunionen skulle utföra den svenska ambassadanläggningen. Det har sagts att överenskommelsen barock SÄPO var och att skulle tvingas att ha ett helt kompani kontrollanter för kunna av att övervaka att ambassadbygget i Moskva inte försågs med avlyssningsutrustning. Som det visade sig tillät de sovjetiska myndigsenare heterna inte heller att man från svensk sida hade kontinuerlig en kontroll på byggplatsen. Någon övervakning fick således inte ske under kvällar och helger. Det har hävdats att överenskommelsen har varit den direkta anledningen till att den svenska ambassadanläggningen har kunnat förses med avlyssningsutrustningen. Frågan om att den sovjetiska staten skulle upplåta och bebygga en tomt med en ambassadanläggning i Moskva för svensk räkning och att den svenska staten skulle upplåta och bebygga tomt med en en ambassadanläggning i Stockholm för sovjetisk räkning uppkom redan år 1954. Det var ambassadören Sohlman i samband med förhandsom lingar med företrädare för Sovjetunionen lade fram förslag detta om för att nå fram till en lösning på frågor sovjetiska kostnadsanspråk om i samband med byggandet av en svensk ambassadanläggning i Moskva. De mycket komplicerade förhandlingar fortsättningsvis som och fram till år 1958 fördes ett utförande respektive anläggning om av skedde med utgångspunkt från ett sådant ömsesidigt på reciprocitets-

44 SOU 199326

basis grundat uppförande och ett bytesförfarande. Från svensk sida blev man enligt vad som har uppgivits också tvingad att acceptera att byggnadsarbetet skulle utföras på detta sätt om en byggration över huvud taget skulle komma till stånd. I och för sig kan det, såsom har framförts i kritiska uttalanden, anses ha varit oförsvarligt ur säkerhetsskyddssynpunkt att träffa överenskommelse om att den svenska ambassadanläggnirgen skulle uppföras genom Sovjetunionens försorg med i huvudsak sovjetisk arbetskraft och sovjetiskt byggnadsmaterial. svårigheterna att komma till en uppgörelse med Sovjetunionen om ett uppförande av en ny ambassadanläggning synes emellertid ha varit av det slag att andra möjligheter än ett byggande på reciprocitetsbasis inte ståt till buds. svårigheterna att över huvud taget få till stånd en överenskommelse var så stora att det från svensk sida övervägdes att avstå från en nybyggnation. I överenskommelsen gavs bl.a. föreskrifter om rätt att från svensk respektive sovjetisk sida genom egna representanter kontrollera och övervaka projekteringens och byggnadsarbetenas utförande samt påfordra ändring om arbetet inte utfördes eller hade utförs i fullgod kvalitet. Denna kontroll synes ha tagit sikte på själva byggnadspro Överenskommelsen innehöll inte några särskilda bestämmelser cessen. om rätt till övervakning ur säkerhetsskyddssynpunkt; Förhandlingssituationen inför överenskommelsen torde knappast ha varit sådan att det från svensk sida hade varit möjligt att utverka bestämmelser om en kontroll grundad på säkerhetsskyddsskäl. Det synes även från politisk synpunkt ha framstått som omöjl.gt att föra fram ett sådant krav. Ett sådant skulle ha varit direkt riktat mot Sovjetunionen i syfte att förhindra bl.a. att avlyssningsutrustning byggdes in i den svenska ambassaden. Detta hade imefattat ett folkrättsbrott. Överenskommelsen hade också godtagits riksdagen. av Alternativet till överenskommelsen synes, såvitt utredningen har kunnat finna, ha varit att man från svensk sida hade fått avstå från en ny ambassadanläggning.

sou 199326 45

Även de fortsatta förhandlingar, som efter 1958 års överenskommelse fördes med företrädare för Sovjetunionen och föranleddes som av att Sovjetunionen inte hade ställt den i överenskommelsen utlovade tomten till svenskt förfogande, präglades komplicerade diskussioav ner. Det tilläggsavtal till 1958 års överenskommelse slutligen besom kräftades genom notväxling den 27 februari 1964 innebar inte att man frångick vad som tidigare hade avtalats ett byggande på recipom rocitetsbasis. Även överenskommelsen år 1958 har framstått om som barock ur bl.a. säkerhetsskyddssynpunkt syns det således enligt utredningens mening som om ett ömsesidigt byggande har utgjort förutsättning en för att en ny svensk ambassadanläggning över huvud taget skulle komma till stånd. Ett byggande med svensk arbetskraft skulle således inte ha varit möjlig. Inte heller synes det enligt utredningens mening ha varit möjligt att i överenskommelsen ta med bestämmelser om kontroll för att tillgodose ett svenskt säkerhetsskydd.

Avlyssningmágornas hantering i samband med byggnationen under åren 1968 till 1972

Såvitt utredningen har kunnat finna diskuterades ingående olika säkerhetsfrâgor med avseende på det svenska ambassadkansliet nya mellan UD och Byggnadsstyrelsen inför den förestående byggnationen. Ambassadbyggnaden utformades också för att tillgodose säkerhetskraven så långt möjligt. Exempel pâ detta fönstren som är att snedställdes för att hindra avlyssning mot fönsterrutoma och hindra direkt insyn. Fönstren även i övrigt sådan placering de gavs en att var skyddade mot âverkan. Arkitekturen kom över huvud präglas taget att av säkerhetsfrågoma. Ambassadens konstruktion och utseende kom att påminna ett fort. om Frågan om möjligheterna att skydda ambassadbyggnaden mot att den under byggnationen från sovjetisk sida försågs med avlyssningsutrustning uppmärksammades också. Från ambassadens sida påpekades även vid olika tillfällen att avlyssningsutrustning hade byggts in i

46 sou 199326

andra länders ambassadbyggnader. Sålunda hänvisades bl.a. till att avlyssningsutrustning år 1964 hade återfunnits inbyggd i väggarna på USAs ambassad i Moskva och att det hade dröjt tolv år innan den hade upptäckts, trots att man tre gånger årligen hade sökt efter sådan utrustning med modernaste elektroniska hjälpmedel. En ändamålsenlig kontroll från svensk sida av att ambassadbygget inte försågs med avlyssningsutrustning bedömdes kräva kontroll eller övervakning av allt byggnadsmaterial, som inte kunde tas från Sverige, och av allt arbete i form av schaktning, gjutning, montering, Snickeriarbeten m.m. som enligt överenskommelsen år 1958 i princip skulle utföras med sovjetisk arbetskraft. Detta skulle ha medfört mycket stora kostnader och krävt ett mycket stort antal kontrollanter. Överenskommelsen medgav inte heller än högst tio svenskar att mer byggnadskontrollanter och specialarbetare samtidigt var knutna till byggnadsarbetena i Moskva. Det bedömdes att det saknades förutsättningar att genom övervakning och kontroll skapa full säkerhet mot att bygget inte försågs med avlyssningsutrustning. Ett antagande om fullständig kontroll som inte motsvarades av verkligheten bedömdes även kunna utgöra en allvarlig risk för att ambassadpersonalen kunde inges en falsk känsla av säkerhet och tro att den inte var avlyssnad. Eftersom det inte gick att åstadkomma en fullständig säkerhet mot avlyssning ansågs det bättre att utgå från möjligheterna av att bygget kunde komma att förses med avlyssningsutrustning och inrikta sig på att göra en mindre del av ambassaden avlyssningssäker genom att inrätta ett särskilt avlyssningssäkert rum. I och för sig kunde viss kontroll ske under byggnadstiden från Byggnadsstyrelsens sida och även med visst stöd SÄPO av mot att avlyssningsutrustning inte byggdes in. Man var dock medveten om att detta inte skapade någon garanti mot avlyssning, men väl kunde tjäna ett syfte att försvåra en installation av utrustning. Avsikten var emellertid att, när ambassadanläggningen var klar och överlämnad från sovjetisk sida, skulle en ingående undersökning av anläggningen

sou 199326 47

företas för att i görlig mån rensa den från eventuell inbyggd avlyssningsutrustning. Utredningen anser sig kunna konstatera att kontroll under en byggnadsskedet av ambassadanläggningen, som kunde bedömas som meningsfull, skulle ha ställt sig mycket kostsam och ha krävt mycket stora personalinsatser. Mot bakgrund av att avlyssningsutrustning har återfunnits även vid andra länders ambassader i Moskva, bl.a. vid USAs och vid Tysklands, och det får förutsättas att kontrollen under byggnationen av dessa har varit långtgående, torde de faktiska möjligheterna att skapa säkerhet mot avlyssning ha varit små även med mycket stora kontrollinsatser. Utredningen delar också uppfattningen att överenskommelsen med Sovjetunionen om byggnationen inte heller kan ha lämnat anses utrymme för annat än en mycket begränsad kontroll. Sålunda skulle byggnationen enligt överenskommelsen utföras med sovjetisk arbetskraft i enlighet med vad de sovjetiska byggnadsansvariga bestämde. Svensk arbetskraft fick som tidigare nämnts användas på byggplatsen endast i begränsad omfattning tio arbetare eller kontrollanter samtidigt. Från Byggnadsstyrelsens sida förutsättningarna för att var kontrollera eventuellt montage avlyssningsutrustning små. Styrelsen av kunde dessutom enligt överenskommelsen i princip endast befatta sig med själva byggnadsprocessen. Härtill kom att styrelsens kontrollanter måste i enlighet med vad de sovjetiska byggnadsansvariga bestämde lämna byggnadsplatsen efter arbetsdagens slut. Därefter under nätter och helger saknade Byggnadsstyrelsens kontrollanter möjlighet att övervaka byggplatsen. Någon verklig polisiär säkerhetsskyddskontroll vid sidan den av kontroll som Byggnadsstyrelsen kunde företa såvitt utredningen var har erfarit inte möjlig få till stånd. Sålunda ansågs det politiska läget i förhållande till Sovjetunionen vid denna tid sådant att från vara man svensk sida tvingades acceptera att byggnadsarbetet utfördes på visst sätt från sovjetisk sida. Någon svensk kritik kunde enligt uppgifter till utredningen inte framföras mot det sovjetiska sättet att i agera

48 SOU 199326

samband med bygget. Detta skulle i så fall ha stoppats av de sovjetiska myndigheterna. Det politiska läget vid denna tid präglades över huvud taget av det kalla kriget. Förutsättningar för att man från svensk sida i konkret form skulle ha kunnat ta upp frågan om en säkerhetsskyddskontroll med de sovjetiska ansvariga torde knappast ha förelegat. Mot nyss angiven bakgrund får det anses vara rimligt att man inför byggnationen gjort den bedömningen att möjligheterna var små att genom övervakning och kontroll under byggnadstiden skapa garantier mot att ambassadanläggningen försågs med avlyssningsutrustning och att skyddet mot inbyggd avlyssningsutrustning därför borde skapas genom andra åtgärder. Det ansågs att dessa skulle bestå dels i försök att efter byggnationen avlägsna, rensa, eventuell avlyssningsutrustning från ambassadanläggningen, dels i en installation av ett avlyssningssåkert rum. En viss polisiär kontroll byggnationen blev möjlig att genomföra av för SÄPO kunde placeras vid ambassaden genom att en representant för att tillsammans med Byggnadsstyrelsens kontrollanter följa byggnationen. Det har dock påtalats att dennes kontroll inte var verkningsfull då den inte genomfördes kontinuerligt.

Kontrollmöjlighetema för SÄPOs representant liksom för Bygg-

nadsstyrelsens kontrollanter begränsades genom att tillträdet till byggplatsen reglerades av de sovjetiska byggnadsansvariga. Någon kontroll eller övervakning kunde således inte förekomma under helger och i övrigt endast under dagtid. Kontrollen kunde därför inte syfta till att förhindra att avlyssningsutrustning byggdes in men väl ge anvisningar inför en senare rensning om var en sådan utrustning kunde vara inbyggd.

Avlyssningsjiågornas hantering efier färdigställandet av ambassadanläggningen år 1972 och fram till år 1986

Sedan ambassadanläggningen färdigställts och från sovjetisk sida överlämnats till Sverige under våren 1972 har SÄPO genomfört

SOU 199326 49

säkerhetsskyddsundersökningar med jämna mellanrum vid ambassaden. Sålunda genomfördes sådan undersökning under tiden den 3 en mars till den 28 april 1972 bl.a. i syfte att efter byggnationen rensa ambassadens kansli från eventuell avlyssningsutrustning. Varken denna eller SÄPO genomförda säkerhetsskyddsundersöksenare av ningar har emellertid givit till resultat att avlyssningsutrustning har återfunnits vid ambassaden. Det har framförts kritik mot SÄPO för att sakna kompetens söka att rått på avlyssningsutrustning och kontrollera säkerhetsskyddet mot sådan. När det gäller den undersökning som företogs under mars och

april 1972 har emellertid bl.a. från SÄPOs sida framhållits att

Byggnadsstyrelsen och UD skulle ha motsatt sig grundliga att mera undersökningar genomfördes SÄPO. av Enligt vad utredningen har erfarit den metod, från var som man sovjetisk sida hade använt vid installationen avlyssningsutrustning av i ambassadanläggningen och som innebar att utrustningen hade byggts i väggarna, ovanlig vid denna tid. Installationerna mycket var skickligt utförda och innebar bl.a. att ledningar hade frästs in i armeringsjärn inne i prefabricerade byggelement. Installationerna kunde inte upptäckas med den teknik som vid denna tid och fram till slutet av 1980-talet stod till buds för att söka efter avlyssningsutrustning. Enda sättet att avslöja utrustningen hade varit att genom direkta ingrepp i byggnadskroppen riva väggar m.m. Utredningens granskning har givit vid handen att den undersökning som SÄPO företog under mars och april 1972 var relativt omfattande. Den innebar bl.a. att hål i väggar och tak i ambassadens togs upp nya

kanslibyggnad. Betydande reparationer fick företas från Byggnads-

styrelsens sida för att återställa lokalerna. Mot nu angiven bakgrund och mot bakgrund av de upplysningar

som utredningen i övrigt har inhämtat hur SÄPOs undersökningar

om har utförts saknas det enligt utredningens mening anledning att kritisera SÄPO för säkerhetsskyddsundersökningama inte har att lett

till att avlyssningsutrustningen har kunnat avslöjas. SÄPOs ansträng-

50 SOU 199326

ningar får, med hänsyn till för SÄPO tillgänglig teknik och den skicklighet med vilken avlyssningsutrustningen byggts in, enligt utredningens mening betraktas seriösa och omfattande såväl vad som avser undersökningarna år 1972 undersökningar. I detta som senare sammanhang kan påpekas att motsvarande undersökningar gjordes från andra länders sida vid deras utlandsmyndigheter i Moskva utan att senare återfunnen avlyssningsutrustning då kunde avslöjas. Enligt utredningens mening går det inte att med säkerhet uttala sig huruvida fortsatta undersökningar SÄPO under våren 1972 med om av ytterligare ingrepp i byggnadskroppen skulle ha avslöjat de sovjetiska avlyssningsinstallationerna. Mot bakgrund hur installationerna hade av utförts framstår det emellertid som mindre troligt att så skulle ha blivit fallet annat än av en slump eller efter mycket omfattande grävningsarbeten utanför ambassadbyggnaden eller mycket omfattande rivningsarbeten i byggnaden. Några så omfattande undersökningar det var emellertid aldrig fråga om att vidta år 1972.

Avlyssninggrågornas hantering i samband med SÄPOs undersökningar under åren I 986 till 1989 Sedan avlyssningsutrustningen hade påträffats i ambassadbyggnaden

i Moskva i oktober 1986 pågick SÄPOs arbeten med att kartlägga

och avlägsna utrustningen med vissa uppehåll fram till i början av augusti 1989. Under våren 1989 återstod för SÄPO fullfölja vissa att undersökningar i ambassadens residens och däribland ambassadörens privata bostadsdel. Sålunda hade mikrofoner återfunnits i residenset under år 1988 men undersökningen där hade inte avslutats. Dessa fortsatta undersökningsarbeten beräknades vara klara under sommaren

eller början hösten år 1989. SÄPOs arbeten i residenset avbröts

av emellertid vilket har föranlett kritik och även orsakat debatt i massmedia. Ambassadören Thunborg skulle avträda som ambassadör i Moskva den 31 maj 1989 och ambassadören Berner skulle några dagar senare tillträda posten som ambassadör i Moskva. Inför ambassadörsbytet tog

sou 199326 51

Thunborg upp frågan med Berner SÄPOs fortsatta undersök-

om ningar i residenset och ambassadörens privata bostadsdel i detta. Det sades därvid att undersökningarna i residenset skulle kunna fortgå under Berners sommarsemester som skulle fram till den 22 vara augusti. Residenset skulle då också kunna vara återställt efter de relativt omfattande ingrepp i golv, väggar och tak undersöksom ningen förväntades komma att innebära.

En närmare planläggning SÄPOs fortsatta undersökningar i

av residenset gjordes under senvåren 1989 bl.a. med utgångspunkt från att Berners inflyttning i residenset i slutet 1989 inte av sommaren skulle störas. Undersökningarna skulle i första hand syfta till att blottlägga och oskadliggöra den stamledning till avlyssningssystemet i residenset som fanns där. Planläggningen skedde i samråd mellan SÄPO, UDs säkerhetsavdelning och ambassaden Även i Moskva. Byggnadsstyrelsen deltog i planläggningen eftersom styrelsen hade att knyta entreprenörer till uppgiften att utföra reparationsarbeten med

anledning SÄPOs undersökningar.

av

SÄPOs undersökningar i residenset påbörjades den 27 juni 1989.

Därvid befanns det att Berners möbler och övriga tillhörigheter redan hade placerats ut i den privata bostadsdelen trots att det hade förutskickats att så skulle ske först omkring den 20 augusti. f Vidare hade Berner kanslichefen vid ambassaden låtit genom meddela att beträffande den privata bostadsdelen residenset skulle av undersökningar göras för att finna stamledningar att eventuella men mikrofoner inte skulle avlägsnas utan endast oskadliggöras att genom stamledningar klipptes av. Undersökningar i residenset och erforderliga reparationsarbeten, målning skulle enligt meddelandet m.m. vara avslutade senast den 10 augusti 1989.

Den 28 juni 1989 diskuterade Berner SÄPOs undersökningsarbeten

i residenset med den dåvarande chefen för UDs säkerhetsavdelning, departementsrådet Jacob Douglas. Berner uttryckte därvid för att oro

hans privata möbler m.m. kunde komma till skada vid SÄPOs

undersökningar och att ingreppen i framför allt den privata bos-

sou 199326

tadsdelen skulle kunna komma att bli störande sedan han flyttat in. Samma dag, den 28 juni 1989, underrättade Douglas SÄPO om att Berner helst såg att inte några ingrepp gjordes i den privata delen av

residenset. Douglas begärde att från SÄPOs sida skulle

man underrätta UD innan ingrepp skedde i denna del residenset. av

SÄPOs undersökningar i residenset fullföljdes under

sommaren

1989. Från SÄPOs sida ansåg sig emellertid förhindrad

man vara att vidta de åtgärder som man önskade på grund Bemers inställning. av Vid ett Sammanträffande mellan kanslichefen vid ambassaden och för SÄPO och Byggnadsstyrelsen den 3 representanter augusti 1989

gjordes minnesanteckningar att SÄPOs undersökningar i de all-

om männa utrymmena i residenset beräknades avslutade den 5 eller vara

6 augusti. Det antecknades emellertid även från SÄPOs sida

att man ansåg att det med mycket stor sannolikhet fanns ytterligare minst en ledningsstam i residensbyggnaden. För att finna den krävdes det dock omfattande ingrepp i matsalen eller bostadsdelen. Ambassadören hade dock, enligt vad som antecknades, bestämt motsatt sig detta. Minnesanteckningarna från sammanträffandet den 3 augusti 1989 tillställdes Douglas. Anteckningama föranledde inte någon åtgärd från dennes sida och några fortsatta undersökningar med avseende på matsalen eller den privata bostadsdelen för att finna ytterligare en kabelstam har inte vidtagits SÄPO. av Det har från olika håll ifrågasatts och även diskuterats i massmedia det lämpliga i att fullständiga undersökningar residenset inte kom av till stånd. Sålunda har Bemers bevekelsegrunder för att motsätta sig en fortsatt undersökning ifrågasatts, ävensom det förhållandet att man från UDs sida inte begärt SÄPO undersökningarna skulle av att fullföljas. Berner har för utredningen uppgivit att han självfallet inte har satt sig emot att SÄPO sökte efter avlyssningsutrustning sedan han tillträtt tjänsten som ambassadör. Han hade emellertid framfört synpunkter på att arbetet med undersökningarna inte borde få inkräkta alltför mycket på hans privatliv. Sålunda hade han inte alls haft något emot att

sou 199326 53

undersökningar gjordes under när han hade sommaren semester. Däremot ville han inte att undersökningar skulle göras i hans privata bostad sedan han flyttat in. Han har således aldrig sig motsatt att resten av residenset undersöktes. Han hade i juni 1989 underrättat kanslichefen om hur han ansåg att undersökningarna borde bedrivas i residenset. Hans allmänna uppfattning säkerhetssynpunkt ur om värdet av att försöka avlägsna avlyssningsutrustning och möjligheterna till detta var emellertid känd. Utredningen vill först slå fast att utredningen inte har kunnat finna att Berner kan anses ha fattat något beslut innebar att SÄPO inte som kunde slutföra sina undersökningar i residenset såsom Det var avsett. har inte heller ankommit på honom att fatta ett sådant beslut. Utredningen anser således inte att Berners agerande kan uppfattas annat än som ett uttryck för hans önskan att inte störas undersökningarna av sedan han flyttat in i den privata delen residenset. Enligt av utredningens mening har det ålegat UD att mot bakgrund innehållet av

i minnesanteckningarna från den 3 augusti ställning till SÄPOs

ta fortsatta undersökningar.

Berners uttryckliga önskemål att SÄPOs undersökningar inte

om skulle störa hans privatliv och hans uttalade uppfattning värdet om av

att försöka få bort avlyssningsutrustningen SÄPOs

torde ha lett till att undersökningar avbröts, trots att det ankom på UD att fatta beslut i frågan. Hans önskemål att inte störas i privatlivet är förståeliga om

mot bakgrund av att SÄPOs undersökningar skulle ha inneburit så

omfattande ingrepp i huskroppen och ha medfört sådant damm och buller att bostaden skulle ha varit praktiskt taget oanvändbar. Som ambassadör i Moskva hade Berner också stor representationsen skyldighet som skulle kunna ha kommit att bli störd. Det kan påpekas

att SÄPOs undersökningar över huvud har inneburit

taget stora påfrestningar för ambassaden och dess personal. Berner hade vidare egna erfarenheter från tidigare utlandstjänstgöring av att vara avlyssnad och var inställd att få leva under sådana förhållanden och iaktta försiktighet med tanke på detta.

54 sou 199326

Det nyss sagda i förening med medvetandet om att det aldrig gär att skydda sig mot andra former av avlyssning även om man hade lyckats avlägsna de fasta installationerna i ambassadanläggningen gör att hans uttalande om värdet av att avlägsna avlyssningsutrustningen framstår som i och för sig rimliga. Eftersom det inte ankom på Berner att fatta

beslut SÄPOs fortsatta undersökningsarbete hade Berner enligt

om utredningens mening inte heller anledning att närmare analysera de skäl eljest borde ha legat till grund för övervägandena SÄPO som om mot hans önskemål borde ha fullföljt undersökningarna i ambassadens residensbyggnad. Douglas har för utredningen uppgivit att anledning till att några åtgärder inte vidtogs från hans sida med anledning innehållet i av minnesanteckningarna från den 3 augusti att det skulle uppstå var kostnader för att magasinera Berners möbler och övriga tillhörigheter, att tiden för att fullfölja undersökningarna knapp och att undervar sökningarna närmast berörde Berners privata bostadsdel. Sålunda hade Berners möbler och övriga tillhörigheter anlänt till ambassaden och placerats ut i residenset långt tidigare än vad förutsatt och som var hindrade en fortsatt undersökning. Den tid som återstod innan Berner skulle träda i tjänst efter semestern, den 22 augusti, var för knapp för att en fullständig undersökning med åtföljande reparationer skulle ha

kunnat företas dessförinnan. När det gällde SÄPOs undersökningar

i personalens bostäder hade man enligt Douglas tidigare från UDs sida intagit den ståndpunkten att sådana skulle vidtas med hänsyn till bostadsinnehavarens egna önskemål. Därför hade man brukat avbryta undersökningarna i de privata bostäderna i avvaktan på att bostadsinnehavaren snart skulle få förflyttning. I och för sig kan det, såsom Berner också ger uttryck för, ifrågasättas vilken betydelse avlyssning har med avseende på Sveriges säkerhet eller landets ekonomiska intressen. Det är mindre troligt att nâgra försvarshemligheter eller hemligheter som rör förhandlingspositioner eller information om handel eller produktion eller dylikt skulle ha diskuterats inom ambassadbyggnaderna i Moskva på sådant sätt att

sou 199326 55

avlyssning kunnat ske. Däremot kan avlyssningen ha fått större betydelse när det gäller att samla in sådana känsliga personuppgifter som kan användas i olika syften, bl.a. hållhakar, till exempel för som värvning eller för utpressning. Det kan gälla på uppgiftskällor, namn olika personers ekonomiska eller personliga problem och skvaller rent som förekommer i samtal i största allmänhet. Andra och bland annat rent principiella skäl liksom sådana av politisk natur kan starkt motivera att avlyssningsutrustning skall avlägsnas från kanslibyggnader och bostäder. Sålunda måste frågan om vilka ansträngningar som bör göras för att avlägsna avlyssningsutrustning enligt utredningens mening innefatta avvägning mellan en bl.a. en politisk markering mot värdlandets otillåtna åtgärder att installera avlyssningsutrustning och kostnader för att avlägsna utrustningen. Även direkta olägenheter för ambassaden och dess personal liksom vissa psykologiska effekter för personalen till som exempel obehaget av att känna sig avlyssnad måste beaktas.

Åtgärderna från sovjetisk sida att låta bygga avlyssningsutrustning

i den svenska ambassadanläggningen har inneburit ett klart folkrättsbrott. 1961 års Wienkonvention diplomatiska förbindelser inom nehåller uttryckliga bestämmelser förbjuder avlyssning som av ambassader. Från svensk sida hade därför avgivit protest till man en den sovjetiska regeringen när avlyssningsutrustningen återfanns vid ambassaden år 1986. Protesten krävde enligt utredningens mening självfallet att det från svensk sida gjordes rimliga ansträngningar för att avlägsna utrustningen för att visa att inte tolererade ett man folkrättsbrott. En underlåtenhet att avlägsna utrustningen kunde även ge intryck av att man från svensk sida inte brydde sig att om man var avlyssnad eller att man inte förmådde att avlägsna utrustningen.

Frågan om att avbryta SÄPOs undersökningar har denna

mot bakgrund enligt utredningens mening innefattat känsliga politiska överväganden. Ansvaret för att ett ställningstagande av UD kom till stånd har åvilat Douglas såsom chef för säkerhetsavdelningen och den i ñrsta som

56 sou 199326

hand hade att handlägga frågan SÄPOs undersökningar. Ytterst

om har det fallit på expeditionschefen såsom säkerhetsansvarig chef inom departementet att ta ställning till frågan eller att överlämna den till departementets högsta ledning för avgörande. Douglas har inte med expeditionschefen eller med någon annan i

departementsledningen tagit frågan huruvida SÄPOs under-

upp sökningar skulle avbrytas med anledning av Berners inställning som hade redovisats bl.a. genom minnesanteckningarna från den 3 augusti 1989. Douglas får därför själv anses ha tagit ansvaret för att undersökningarna avbröts, SÄPO enligt anteckningarna ansåg trots att att det med stor sannolikhet fanns ytterligare betydelsefull avlyssningsutrustning kvar. Enligt utredningens mening har frågan krävt sådana politiska överväganden samt haft ett sådant allmänt intresse och varit av en sådan karaktär att den borde ha förts vidare till expeditionschefen eller till någon annan i departementsledningen. Av samtal med flera chefstjänstemän inom utrikesförvaltningen har utredningen fått den uppfattningen SÄPO skulle ha fått slutföra undersökningarna att om frågan hade förts upp till en högre nivå. Eftersom SÄPO ansåg att det sannolikt fanns ytterligare avlyssningsutrustning kvar måste det ur ren säkerhetssynpunkt under lång tid finnas ett kvarstående intresse av att avlägsna eventuell återstående avlyssningsutrustning. Ett inte oväsentligt skäl till SÄPO borde ha fått fullfölja sina att undersökningar, kan vara att om inte åtgärder vidtas för att avlägsna avlyssningsutrustning löper man risk för att säkerhetsmoralen vid utlandsmyndigheten löses upp. Det får således ses som en klar urholkning av personalens säkerhetsmedvetande och minska dess vaksamhet om man inte försöker avlägsna avlyssningsutrustning som man med viss säkerhet kan säga att den finns. Dessa synpunkter har förts fram av flera av de personer som utredningen har varit i kontakt med och vilka har stor erfarenhet av säkerhetsfrågor vid utlandsmyndigheterna. Det har även påpekats för utredningen att det förhållandet att man

sou 199326 57

anstränger sig för att avlägsna avlyssningsutrustning har ett värde i sig genom att det skapar ett säkerhetsmedvetande hos ambassad- eller konsulatpersonalen. Det visar att från myndighetsledningens och man UDs sida tar avlyssningsrisken på allvar. Sålunda har det framhållits att det finns en påtaglig risk för att säkerhetsmedvetandet hos personalen vid ambassaderna och generalkonsulatet trubbas på grund de av av politiska förändringarna i f.d. Sovjetunionen och att det ligger fara en i detta. Det är sannolikt att avlyssningen alltjämt fortgår. Detta har

framkommit vid SÄPOs undersökningar vid generalkonsulatet under

hösten 1992. Det är stora har investerats i denna verkresurser som samhet och det kan naturligtvis inte uteslutas att den tidigare sovjetiska organisationen för avlyssning finns kvar i stort sett oförändrad.

5.2.2 Generalkonsulatet i St Petersburg

Avlyssningsfrågornas hantering i samband med generalkonsulatet att

inrättades och fram till dess att avlyssningsutrustning återfanns i

ambassadbyggnaden i Moskva hösten 1986

Den avlyssningsutrustning, i mitten augusti 1992 påträffades som av inbyggd i den fastighet som disponeras generalkonsulatet i St av Petersburg, hade installerats de dåvarande sovjetiska myndiggenom heternas försorg innan konsulatet flyttade in i fastigheten i januari 1974. Konsulatet hade tidigare varit provisoriskt inrymt i hotell ett sedan det inrättades i januari 1972. Med anledning att avlyssningsav utrustningen påträffades har det bl.a. ifrågasatts vilka åtgärder som hade vidtagits från svensk sida för att skydda generalkonsulatet mot avlyssning. Någon särskild kontroll de provisoriska lokaler användes av om som av generalkonsulatet under åren 1972 och 1973 avlyssnade var företogs inte enligt vad utredningen har erfarit. Det torde inte heller ha varit möjligt att gentemot de sovjetiska myndigheterna påfordra att en sådan åtgärd fick vidtas i de hotellokaler som generalkonsulatet var inrymt Det var även förutsatt att generalkonsulatet ganska snart

58 sou 199326

skulle flytta till andra lokaler som hade anvisats av de sovjetiska myndigheterna. Personalen vid generalkonsulatet var också enligt vad har upplysts väl medveten om att den med all säkerhet var avsom lyssnad och inrättade sig efter detta. De lokalerna, alltjämt används av generalkonsulatet, är nya som inrymda i en fastighet som, med undantag för vinden, i sin helhet disponeras generalkonsulatet för kanslilokaler och personalav bostäder. Innan fastigheten togs i bruk i januari 1974 hade den genomgått mycket omfattande ombyggnad. Sålunda hade samtliga en innervåggar och golv, utom bärande konstruktioner och källargolvet, rivits. Arbetena utfördes under sovjetisk ledning med sovjetisk arbetskraft efter samma mönster som vid ambassadbygget i Moskva. Förutsättningarna för att förhindra att generalkonsulatets lokaler försågs med avlyssningsutrustning i samband med de omfattande ombyggnadsarbetena torde, såvitt utredningen har kunnat finna, ha varit desamma vid byggnationen av ambassadanläggningen i som Moskva. Möjligheterna att genom kontroll eller andra åtgärder under byggnadsskedet skapa säkerhet mot avlyssning synes således ha varit små. I stället har haft lita till SÄPO man att att genom senare genomförda undersökningar skulle kunna avlägsna inbyggd avlyssningsutrustning. Sålunda genomfördes också under mars och april 1974 relativt

SÄPOs sida föranledda misstanke

ingående undersökningar från av om att generalkonsulatets lokaler kunde ha preparerats för illegal avlyssning. Detta innebar bl.a. att det togs hål på olika ställen i väggar och tak. Det förelåg emellertid enligt vad som har upplysts svårigheter att utföra undersökningar på grund av att konsulatbyggnaden inte fristående utan sammanbyggd med grannfastigheter på var båda sidor. Möjligheterna att göra ingrepp i byggnaden synes också vid denna tid ha begränsats av att fastigheten ägdes av den sovjetiska staten och endast förhyrdes för generalkonsulatet. Undersökningarna i mars och april 1974 gav inte vid handen att lokalerna skulle vara avlyssnade. Inte heller senare undersökningar

sou 199326 59

som genomfördes under år 1980 och i februari 1986 har gjort detta. Den sistnämnda undersökningen hade föranletts upprepade framav ställningar från generalkonsulatets sida med anledning av att personalen misstänkte att den var avlyssnad. Den avlyssningsapparatur som hade byggts in i väggarna i generalkonsulatet och som återfanns i augusti 1992 var av samma typ som den som hade byggts in i ambassaden i Moskva. Liksom i Moskva var installationerna skickligt utförda. De kunde inte enligt vad utredningen har erfarit upptäckas med den teknik SÄPO fram till som senare .hälften av 1980-talet hade tillgång till, utan krävde att omfattande ingrepp gjordes i byggnadskroppen. Utredningen har inte funnit att det

finns anledning till någon kritik mot att åtgärder utöver SÄPOs

undersökningar inte vidtogs för att söka efter eventuell utrustning under tiden fram till dess att avlyssningsutrustningen återfanns i ambassadbyggnaden i Moskva hösten 1986.

Avlyssninggiâgornas hantering i samband med att avlyssningsutrustning återfanns i ambassadbyggnaden i Moskva hösten 1986 Når avlyssningsutrustning påträffades i ambassadbyggnaden i Moskva i mitten oktober 1986 begärde SÄPO under hand hos säkerhetsavav delningen vid UD att få göra om undersökningen som hade utförts vid konsulatet under februari 1986 och som inte hade givit något resultat. Begäran avvisades emellertid av UD och någon undersökning med avseende på eventuell inbyggd avlyssningsutrustning kom inte till stånd förrän i samband med ombyggnadsarbetena vid generalkonsulatet i augusti 1992. Det har ifrågasatts om inte den vid ambassaden återfunna avlyssningsutrustningen gav så starka skäl att misstänka att även generalkonsulatet var avlyssnat att åtgärder borde ha vidtagits under hösten 1986 för att undersöka detta. Det har påpekats att det vid denna tid även fanns klara indikationer på att också det tyska generalkonsulatet i dåvarande Leningrad var avlyssnat.

60 sou 199326

Frågan åtgärder borde vidtas för att söka efter avlyssningsutom rustning vid generalkonsulatet diskuterades enligt vad utredningen har erfarit ledningen för UD under hösten 1986. Fynden av avlyssav ningsutrustning vid ambassaden i Moskva föranledde således departetill skärpt uppmärksamhet gentemot andra ambassader inom mentet en det dåvarande sovjetblocket. Däremot ledde de inte till att man skulle söka efter sådan utrustning vid generalkonsulatet. Den främsta anledningen till detta enligt vad har uppgivits för utredningen att var som generalkonsulatet inte uppfattades ha sådan betydelse att det fanns skål

för en undersökning. Sålunda har det för utredningen hänvisats till att åtgärder från UDs sida koncentrerades till bl.a. ambassadema i Warszawa, Prag och Sofia. Verksamheten vid generalkonsulatet bestod vid denna tid huvudsakligen i handläggning viserings- och passärenden, varför av säkerhetsriskerna grund eventuell avlyssning bedömdes som av mindre allvarliga. Den art säkerhetsproblem som fanns vid amav bassaden i Moskva uppfattades, enligt vad sagts till utredningen, som inte föreligga vid generalkonsulatet. Härtill kom att konsulatet ansågs ha öppen karaktär och betraktades som en utbildningsen mera post. Frågan hade också väckts att lägga ned generalkonsulatet. om Enligt utredningens mening finns det anledning att ifrågasätta om det inte hade varit befogat att låta undersöka generalkonsulatet mot bakgrund de mycket starka misstankar om avlyssning som måste av ha förelegat när avlyssningsutrustningen återfanns vid ambassaanses den i Moskva. Intresset från sovjetisk sida att avlyssna får, enligt vad som har sagts sakkunniga ha varit minst lika stort i Leningrad av personer, anses i Moskva. Som redan har framhållits torde en sovjetisk avsom lyssning inte heller ha begränsats till att ge tillgång till hemliga uppgifter även självfallet varit intresserad av till exempel om man politiska och information handel och produktion. Syftet rapporter om med avlyssningen torde i hög grad ha varit att skaffa personupplysningar kunde användas i framtiden för bl.a. utpressning och som

sou 199326 61

värvning. Det förhållandet att generalkonsulatet inte ansågs ha något större politiskt intresse borde därför inte ha fått avgörande. vara Som redan har framhållits kan även hänsynen till den allmänna säkerhetsmoralen även det obehag personalen känner men som av att vara avlyssnad motivera att åtgärder vidtas för att undanröja avlyssningsutrustning. Det har framförts önskemål ansträngningar som att därför görs för att avlägsna avlyssningsutrustning, även det står om klart att det inte är möjligt att avlägsna all utrustning. Från generalkonsulatets sida begärdes också bl.a. under år 1985 undersökningar att skulle vidtas för att klarlägga avlyssning pågick. Hänsynen till om utlandsmyndigheternas personal är enligt utredningens mening viktig i detta sammanhang. Det kan påpekas att personalen uppfattade UDs inställning som att rent allmänt inte fick från deparman gensvar tementet i säkerhetsfrågor.

Enligt utredningens mening borde även SÄPOs intresse få

av att göra om undersökningen från februari 1986 ha vägt tungt vid UDs bedömning. Det kan påpekas att budgetskäl för UDs del inte heller hade lagt hinder för detta. En undersökning hade inte belastat UD

eftersom SÄPOs undersökningar bekostas av Rikspolisstyrelsen.

Avlyssningsfrâgans hantering efter år 1986 och fram till

ombyggnaden 1992 sommaren Under år 1987 och följande år gjordes upprepade påpekanden från generalkonsulatets sida att detta kunde avlyssnat och om vara att undersökningar borde företas för att utreda frågan. Några åtgärder vidtogs dock inte från UDs sida förrän i samband med ombygatt gnadsarbeten inleddes i slutet 1992. Sålunda vidtogs inte av sommaren heller några åtgärder med anledning de väsentligt ändrade förav hållanden som under åren 1988 och 1989 inträdde ñr generalkonsula-

tets del på grund de genomgripande politiska förändringarna

av i Baltikum. Generalkonsulatet fick därvid helt roll och det en annan stod i vart fall under 1989 klart att det inte skulle bli fråga sommaren om att lägga ned konsulatet.

62 sou 199326

Enligt utredningens mening fanns det starka skäl för UD att under mitten år 1989 frågan låta SÄPO göra underav ta upp om att en sökning generalkonsulatet var avlyssnat. De starka misstankar av om om detta, som hade väckts genom fynden av avlyssningsutrustning vid ambassaden i Moskva och de ytterligare propåer som gjordes från generalkonsulatets sida om att konsulatet var avlyssnat, borde tillmed generalkonsulatets förändrade roll i Baltikum enligt sammans utredningens mening ha föranlett departementet att vidta åtgärder. Under hösten 1989 och i flera senare skrivelser under åren 1990 till 1992 påpekade också generalkonsuln Dag Sebastian Ahlander, som tillträtt tjänsten vid generalkonsulatet i september 1989, i skrivelser till UDs säkerhetsavdelning bl.a. risken för avlyssning. Ahlander framhöll att de ändrade förhållandena i Baltikum innebar att säkerhetsfrågorna och däribland frågan om avlyssning var mycket viktiga för generalkonsulatet. Ahlander bad även ambassadören Berner om hjälp med att skriva till departementet om att säkerhetsfrâgorna vid generalkonsulatet borde få en lösning. Berner hänvisade därvid i en skrivelse till UD i slutet oktober 1990 till Ahlanders tidigare framav ställningar om en översyn av säkerhetsfrågoma. Enligt vad som har upplysts för utredningen från Byggnadsstyrelsen tog Ahlander under år 1989 också upp frågan med styrelsen om att undersöka huruvida generalkonsulatet var avlyssnat. Från styrelsens sida påpekades för Ahlander att det var UD som ensamt hade att besluta i denna fråga. Byggnadsstyrelsen tog emellertid kontakt med UDs säkerhetsvdelning i frågan om man inte borde söka efter avlyssningsutrustning vid generalkonsulatet. Från säkerhetsavdelningens sida gjordes emellertid enligt Byggnadsstyrelsen den bedömningen att det inte var intressant av politiska skäl att göra en undersökning. Ahlander har uppgivit för utredningen att hans gjorde upprepade pâstötningar hos säkerhetsavdelningen vid UD om åtgärder med avseende på säkerhetsskyddet endast ledde till löften från säkerhetsavdelningen undersökningar men att inget gjordes. om

sou 199326 63

I och för sig kan det ha varit lämpligt att undersökning anses en med avseende på avlyssningsutrustning skulle ske i samband med en ombyggnad av generalkonsulatet. Vissa ombyggnadsarbeten företogs också under hösten 1990 men mera omfattande arbeten planerade var först till ett tillfälle och kom till stånd först i augusti 1992. senare Någon särskild förklaring till att åtgärder inte vidtogs förrän i slutet av sommaren 1992 för att utreda om generalkonsulatet avlyssnat var har inte lämnats till utredningen från säkerhetsavdelningen vid UD, som har haft det omedelbara ansvaret för frågan. Det har endast hänvisats till att säkerhetsavdelningen under åren 1989 och 1990 var underbemannad och att avdelningens arbetsbörda stor samt att var andra utlandsmyndigheter främst i Afrika samt Syd- och Mellanamerika hade säkerhetsproblem angelägna att åtgärda. som var mer Enligt utredningens mening borde de tidigare väckta misstankarna om att generalkonsulatet var avlyssnat och den drastiskt ändrade roll som generalkonsulatet fick i samband med förändringarna i Baltikum samt de upprepade påstötningarna från generalkonsulatet ha föranlett såkerhetsavdelningen att föranstalta undersökning. Såvitt det om en har upplysts för utredningen har detta också varit förenligt med

SÄPOs önskemål. Frågan samordning med ombyggnad

om en en av generalkonsulatet hade enligt vad utredningen har erfarit aktualiserats först under år 1991. Utredningen finner det också anmärkningsvärt att säkerhetsavdelningen vid UD, som i vart fall under första hälften av september 1991 hade fått säkra indikationer på att generalkonsulatet avlyssnat, inte var omedelbart underrättat Ahlander om detta i hans egenskap myndigav hetschef. Först ijanuari 1992 upplystes Ahlander att avdelningen om hade belägg för att konsulatet var avlyssnat. Som en förklaring till att Ahlander inte omedelbart underrättades har angivits, att alla som arbetar vid utlandsmyndighet är medvetna en om avlyssningsrisken och sköter sitt arbete med utgångspunkt från att avlyssning sker. Det har även sagts att det vid denna tid även klart var att generalkonsulatet stod inför en snar ombyggnad varvid underen

i 64 sou 199326

sökning skulle ske och att det därför inte fanns anledning att beröra avlyssningsfrâgan med Ahlander. Inte minst mot bakgrund att det från generalkonsulatets sida av kunde ha funnits anledning att omedelbart vidta särskilda åtgärder och att iaktta särskild försiktighet för att skydda sig mot avlyssningen,

borde Ahlander ha upplysts denna. Ahlander har också själv

om mot att säkerhetsavdelningen redan under hösten 1991 haft reagerat belägg för att generalkonsulatet avlyssnat utan att avdelningen då var vidtog åtgärder och genast underrättade honom om detta och om vari beläggen bestod. Utredningen således att Ahlander, i egenskap anser myndighetschef, omedelbart borde .ha underrättats om de säkra av indikationer som fanns för att generalkonsulatet var avlyssnat.

Avlyssningsfrâgans hantering i samband med ombyggnaden år 1992

Utredningen besökte generalkonsulatet den 30 september och den l oktober föremål för omfattande ombyggnadsarbeten. 1992 som då var Dessa hade påbörjats i månadsskiftet juli augusti 1992. Den ar- betskraft hade anlitats för ombyggnadsarbetena var i viss som utsträckning utländsk. Den kunde röra sig tämligen fritt i generalkonsulatets lokaler. Någon Övervakning förekom inte av de arbeten som utfördes. Utredningen tog under besöket vid generalkonsulatet upp frågan om övervakning ombyggnaden och eventuell risk för installation av av avlyssningsutrustning under de pågående ombyggnadsarbetena med generalkonsuln Sture Stiernlöf och konsuln Ulf Sör. Sör uppgav därvid bl.a. följande. I Byggnadsstyrelsens kontrakt med byggnadsentreprenören i samband med den nuvarande ombyggnaden av generalkonsulatet föreskrevs att Byggnadsstyrelsen skulle låta personkontrollera de byggnadsarbetare skulle utföra arbeten pâ konsulatet. Konsulatet som har inte fått några uppgifter om vilka byggnadsarbetare som ur säkerhetssynpunkt fick engagerade i olika delar av konsulatvara byggnaden. Enligt Sör det uppenbart att flera av byggnadsarbevar

sou 199326 65

tama inte var svenskar, flera jugoslaver, att de ändå tilläts var men såvitt ankom på Byggnadsstyrelsen att röra sig fritt i byggnaden. Från konsulatets sida hade sålunda tvingats att släppa in dem i såväl man den externa som den interna delen av konsulatet. Konsulatet hade inte ålagts någon övervakningsskyldighet och hade inte heller kapacitet att övervaka de arbeten som utfördes. Ansvarsförhållandena mellan UD och Byggnadsstyrelsen i samband med ombyggnadsarbetena borde enligt Sör klarläggas. Stiernlöf, som tillträdde tjänsten generalkonsul den 1 september som 1992, framhöll för utredningen att den pågående ombyggnaden av konsulatet skapade bekymmer ur säkerhetssynpunkt. Konsulatpersonalen hade enligt Stiernlöf inte möjlighet att övervaka vilka arbetar som eller vilka arbeten som utförs. Ansvaret för byggnationen vilar också enligt vad som hade sagts honom i första hand på Byggnadsstyrelsen. Konsulatet var enligt Stiernlöf inte underrättat vilka säkerhetsens om åtgärder gällde för arbetena. Detta kändes enligt Stiernlöf besväsom rande dels genom att byggnadsarbetarna växlar, dels mot bakgrund av den aktualiserade risken för avlyssning. Från UDs säkerhetsavdelnings sida gjordes med anledning att av avlyssningsutrustning hade påträffats i generalkonsulatets lokaler ett kontaktbesök vid konsulatet den 25-27 augusti 1992. Vid besöket noterades bl.a. i fråga om ombyggnaden att någon ansvarig byggledning inte var på plats och att vissa säkerhetsåtgärder inte hade iakttagits i samband med denna. Enligt vad har antecknats i ett protokoll som från kontaktbesöket skulle dessa frågor omgående med tas upp företrädare för Byggnadsstyrelsen. Utredningen tog efter besöket vid generalkonsulatet bl.a. frågan upp om övervakningen av ombyggnadsarbetena med företrädare för säkerhetsavdelningen vid UD. Utredningen påpekade därvid att det användes arbetskraft som inte säkerhetskontrollerad. Ett utbyte var av arbetskraften för ombyggnaden kom till stånd. senare Utredningen tog även kontakt med företrädare för SÄPO bl.a. i

frågan om övervakningen ombyggnaden. Från SÄPOs sida

av

66 sou l993z26

upplystes att SÄPO tidigare har varit engagerad för att söka efter avlyssningsutrustning i samband med ombyggnader av utlandsmyndigheter. SÄPO har därvid även haft till uppgift att installera larm, videokameror och skyddsutrustning samt att övervaka omannan

byggnaden. Från SÄPOs sida hade också framförts en förfrågan till

UD inte SÄPO skulle i övervakningen av den pågående om engageras ombyggnationen generalkonsulatet. Från säkerhetsavdelningens sida av hade emellertid detta inte behövs. SÄPO har således inte sagts att övervakat den pågående byggnationen i samband med att undersökavlyssningsutrustning har pågått. SÄPO har inte haft ningar efter något ansvar för säkerheten i samband med ombyggnaden. Företrädare för Byggnadsstyrelsen har uppgivit att ombyggnadsarbetena vid generalkonsulatet hade efter ett upphandlingsförfarande från styrelsens sida utförts av det svenska byggföretaget SIAB. Vid upphandlingen hade styrelsen uttryckligen sagt ifrån att ingen personal personkontrollerad skulle få arbeta i den inre avdelningen som inte var konsulatet. Det ankom enligt styrelsen konsulatet att bevaka detta. Det framgick också ett protokoll som upprättats vid ett av upphandlingssammanträde den 22 juli 1992 och vid vilket konsulatet varit företrätt konsuln Sör. Generalkonsulatet har enligt Byggnadsav styrelsens mening såsom föreskrivits i protokollet haft att utfärda såkerhetsanvisningar för ombyggnadsarbetena. I protokollet har under rubriken Säkerhetskrav angivits bl.a. deltaga i entreprenaden skall säkerhetsundersökas Personal som skall Byggnadsstyrelsen enligt PM 1992-07-08. Personal som skall av deltaga i entreprenaden har att följa regler och anvisningar som konsulatets säkerhetschef. Personal från RPS kommer att lämnas av följa vissa faser av rivnings- och monteringsarbeten. Protokollet har också tillställts UDs såkerhetsavdelning för kännedom i enlighet med de samarbetsregler som gäller mellan Byggnadsstyrelsen och säkerhetsavdelningen. Från Byggnadsstyrelsen har upplysts att styrelsen i alla frågor och åtgärdsförslag rör säkerhetsfrågor i kansliet och bostäder vid de som

sou 199326 67

svenska utlandsmyndighetema samråder med Säkerhetsavdelningen vid

UD. Det ankommer enligt Byggnadsstyrelsen på Säkerhetsavdelningen att ge styrelsen skriftligt uppdrag beträffande säkerhetsåtgärder när det gäller tjänster och varor som berör utlandsmyndighetema. Utredningen finner det anmärkningsvärt att ombyggnadsarbetena vid generalkonsulatet har kunnat pågå utan kontroll eller övervakning av den arbetskraft som har varit engagerad i dessa. Det har enligt utredningens mening inneburit uppenbara säkerhetsrisker främst med avseende på att avlyssningsutrustning har kunnat byggas in i konsulatets lokaler. Det är även anmärkningsvärt att detta har kunnat ske

samtidigt arbeten från SÄPOs sida har pågått för att avlägsna

som sådan tidigare inbyggd utrustning och att SÄPO inte har engagerats att övervaka ombyggnadsarbetena. Det har i första hand ålegat Säkerhetsavdelningen vid UD att ansvara för såkerhetsfrågoma under ombyggnadsarbetet. Ett visst ansvar faller dock även på Byggnadsstyrelsen. Utredningen har inte kunnat finna något försvar för att inte säkerhetsavdelningen skulle SÄPO i ge uppgift att övervaka ombyggnaden på samma sätt som har skett vid

andra ombyggnader utlandsmyndigheter. Från SÄPOs sida har

av även gjorts en förfrågan om det inte borde ske. Säkerhetsavdelningen har således enligt utredningens mening inte uppfyllt de krav som har kunnat ställas avdelningen när det har gällt att bevaka säkerhetsfrâgorna i samband med ombyggnadsarbetena vid generalkonsulatet. Säkerhetsavdelningen får även anses ha haft ett övergripande ansvar för bevakningen av att de säkerhetsfrågor som berördes i protokollet från upphandlingssammanträdet den 22 juli 1992 fick sin lösning. Det

förhållandet att ett ansvar i dessa hänseenden vilat på Byggnadsstyrel-

sen och generalkonsulatet, såsom utredningen strax skall återkomma till, fritar inte Säkerhetsavdelningen från ansvar. Beträffande kontrollen av den arbetskraft som skulle användas vid ombyggnaden hade Byggnadsstyrelsen givit direktiv till entreprenören SIAB. Byggnadsstyrelsen kan emellertid självfallet inte överlåta

68 SOU 199326

ansvaret för sådan säkerhetsfråga på ett privat subjekt. Byggnadsen styrelsen borde ha kontrollerat om utländsk arbetskraft kom att användas eller den svenska arbetskraft användes hade sådan om som anknytning till utländska medborgare att den inte borde ha fått utföra vissa arbeten. Även från generalkonsulatets sida borde bättre ha iakttagit man säkerhetsfrågorna. Sålunda hade generalkonsulatet enligt protokollet från upphandlingssammanträdet den 22 juli 1992 åtagit sig att genom konsulatets säkerhetschef ge föreskrifter för den arbetskraft som användes vid ombyggnaden.

5.2.3 Ambassaden i Tallinn Utlandsmyndigheten i Tallinn öppnades officiellt den ll december 1989 såsom ett avdelningskontor till generalkonsulatet i dåvarande Leningrad. Lokaler ställdes till förfogande av de dåvarande sovjetiska myndigheterna i byggnad bl.a. inrymde den statliga sjöbeñlsen som skolan för ñskeflottan. Ambassaden inrättades den 28 augusti som 1991 använder med viss utvidgning samma lokaler som lokalkontoen disponerade. Även lokalerna har betraktats provisoriska ret om som kunde det redan från början förutses att lokalkontoret och den senare ambassaden skulle använda dessa under en relativt lång tid. En flyttning till permanenta lokaler beräknas ske först under senare hälften av år 1994. Någon säkerhetsskyddsundersökning SÄPO eller någon säkerav hetsinspektion UDs säkerhetsavdelning har inte förekommit vid av lokalkontoret eller ambassaden innan utredningen besökte ambassaden den 7 oktober 1992. Utredningen anmälde senare för säkerhetsavdelningen olika brister i säkerhetsskyddet vid ambassaden. Säkerhetsavdelningen har därefter den 9-11 december 1992 företagit en säkerhetsinspektion vid ambassaden. Säkerhetsavdelningen noterade

därvid bl.a., i likhet med vad utredningen också hade konstaterat, att

risk förelåg för att ambassaden kunde vara avlyssnad.

SOU 199326 69

Från säkerhetsavdelningens sida har skäl för att någon kontroll som med avseende på avlyssning inte har gjorts vid ambassaden anförts att man visserligen utgick från att lokalerna försedda med avlyssvar ningsutrustning att lokalerna betraktades så tillfälliga det men som att inte fanns anledning att försöka göra något åt detta. Det ansågs vara av större vikt att verksamheten vid utlandsmyndigheten kom igång än att man störde denna med ingrepp i lokalerna för att söka efter avlyssningsutrustning. Inte heller i samband med att det ändå senare gjordes ingrepp i lokalerna på grund ombyggnader av ansågs det att det fanns skäl att söka efter sådan utrustning. Även det, såsom har hävdats, från om början inte fanns något politiskt intresse från värdlandets sida att bevaka den svenska utlandsmyndigheten i Tallinn avlyssning, torde det enligt utredningens genom mening och såsom redan har framhållits ha funnits väl så starka andra bevekelsegrunder för värdlandet att göra detta. Senare har också påtagliga förändringar inträtt i utlandsmyndighetens verksamhet och ambassaden bedöms numera även ha stor politisk betydelse. Från olika håll har påpekats för utredningen att lokalerna med all säkerhet hade försetts med avlyssningsutrustning innan de togs i bruk såsom lokalkontor till generalkonsulatet i Leningrad. Även från UDs och Byggnadsstyrelsens sida var man medvetna detta. Det har också om antytts att den ryska underrättelsetjänsten möjligen fortfarande avlyssnar ambassaden i Tallinn. Utredningen ställer sig mycket tveksam till att åtgärder inte har vidtagits för att undersöka lokalkontoret och ambassaden om senare var avlyssnad. Redan från början kunde det förutses att lokalerna, även om de betraktades som provisoriska, skulle komma att användas under en relativt lång tid. En undersökning har därför enligt utredningens mening framstått motiverad. Det kan påpekas att som SÄPO vid denna tid också hade tillgång till en bättre teknik än tidigare för att söka efter avlyssningsutrustning. I vart fall borde utlandsmyndighetens ändrade karaktär senare av ambassad med för ambassader sedvanliga arbetsuppgifter och med de

70 SOU 199326

utgångspunkter som säkerhetsavdelningen vid UD har redovisat i andra sammanhang ha föranlett någon form av säkerhetsundersökning. En sådan hade också begärts av ambassadören. En undersökning kunde enligt utredningens mening lämpligen ha genomförts i samband med de relativt omfattande ombyggnadsarbeten som har företagits sedan lokalerna tagits i anspråk av utlandsmyndigheten. I detta sammanhang kan påpekas att ombyggnadsarbetena såvitt utredningen har erfarit inte heller utfördes under sådan kontroll som borde ha skett bl.a. av hänsyn till risken för avlyssning. Vid utredningens samtal med personer som tjänstgör eller har tjänstgjort vid utlandsmyndigheten i Tallinn har det framhållits, liksom i fråga om ambassaden i Moskva och generalkonsulatet i Szt Petersburg, att en undersökning av avlyssningsförhållandena även har varit motiverade av behovet av att stärka säkerhetsmedvetandet hos personalen. Det har också påpekats att personalen känner obehag av att vara mer eller mindre säker på att avlyssning sker i kanslilokalerna och i bostäderna utan att något görs för att undersöka detta. Enligt utredningens mening hade det funnits anledning att beakta även dessa omständigheter såsom skäl för att låta företa undersökning. en

5.2.4 Ambassaden i Riga Ambassadlokalerna, som inrymmer kansli och bostäder, ställdes till svenskt förfogande för ett lokalkontor till generalkonsulatet i Leningrad i slutet av år 1989 av den dåvarande lokala kommunistiska stadsledningen. Lokalerna som övertogs ambassaden när den inrättades av den 28 augusti 1991 betraktades redan från början provisoriska. som Det stod emellertid klart att provisoriet skulle bestå under längre en tid. Olika företag och den ryska ambassaden har lokaler i samma byggnad som ambassaden. Någon säkerhetsskyddsundersökning SÄPO eller någon säkerav hetsinspektion av UDs säkerhetsavdelning har inte förekommit vid lokalkontoret eller ambassaden innan utredningen gjorde sitt besök den

sou 199326 71

9 oktober 1992. Säkerhetsavdelningen har därefter den 7-9 december 1992 företagit en säkerhetsinspektion. Säkerhetsavdelningen vid UD har anfört samma skål som ifråga om lokalkontoret och senare ambassaden i Tallinn för att någon kontroll med avseende på avlyssning inte har gjorts. Sålunda har det ansetts att

lokalerna att betrakta som tillfälliga och att det ansetts viktigare

var att verksamheten vid myndigheten inte stördes av ingrepp i lokalerna. Inte heller i samband med att lokalerna har varit föremål för ombyggnad har det ansetts att en undersökning borde göras. Från ambassadens sida har vid olika tillfällen begåtts hos UDs säkerhetsavdelning att kanslilokalerna och bostäderna skulle undersökas ur säkerhetssynpunkt. Begäran har gjorts bl.a. mot bakgrund av misstankar om avlyssning. Några åtgärder har emellertid inte vidtagits och man har från ambassadens sida uppfattat att man inte fått det stöd

säkerhetsavdelningen när det gäller säkerhetsfrågor kan

av som krävas. Utredningen anser att risken för avlyssning år lika stor med avseende på lokalkontoret och senare ambassaden i Riga som den år i fråga om lokalkontoret och ambassaden i Tallinn. Utredningen ställer sig också av samma skäl som när det gäller lokalkontoret och ambassaden i Tallinn mycket tveksam till att åtgärder inte har vidtagits för att undersöka om lokalerna är avlyssnade. Utredningen anser att en undersökning lämpligen hade kunnat företas i samband med de ombyggnadsarbeten som har utförts och att UDs såkerhetsavdelning i vart fall borde ha låtit företa en säkerhetsinspektion.

5.2.5 Ambassaden i Vilnius Ambassaden inrättades i slutet av augusti 1991 i samband med Litauens frigörelse. Den är inrymd i ett fyravåningshus som efter köp den 15 november 1992 disponeras i sin helhet för kanslilokaler och personalbostäder. Någon säkerhetsskyddsundersökning av SÄPO eller någon säkerhetsinspektion av säkerhetsavdelningen vid UD har inte

72 SOU 199326

företagits vid ambassaden. När ambassaden tog lokalerna i bruk fanns det i och för sig anledning att misstänka att de avlyssnade. Lokalerna förhyrdes var emellertid och det ansågs inte möjligt att då företa någon granskning med avseende på lokalerna var försedda med avlyssningsutom rustning. Härtill kom att lokalerna betraktades som provisoriska. Sedan den svenska staten har förvärvat fastigheten med ambassadlokalerna har Byggnadsstyrelsen vidtagit åtgärder för att renovera och bygga om denna. Renoverings- och ombyggnadsarbetena beräknas kunna påbörjas under sommaren 1993. I samband med dessa förutsätts att undersökningar görs för att utreda om avlyssningsutrustning finns installerad i byggnaden.

5.2.6 Ambassaden i Kiev Ambassaden inrättades den 24 februari 1992. Den är provisoriskt inrymd i kommunistpartiets centralkommittés f.d. hotell i vilket flera andra ambassader är inrymda. Någon säkerhetsskyddskontroll av SÄPO eller säkerhetsundersökning UDs säkerhetsavdelning har av inte företagits. Utredningens granskning har inte givit vid handen att det har varit meningsfullt låta SÄPO göra någon säkerhetsskyddsundersökning. att En sådan undersökning torde för övrigt ha stött på hinder från hotellets sida. Det får därför enligt utredningens mening accepteras att säkerhetsfrågorna vid ambassaden inte kan få en tillfredsställande lösning innan ambassaden kan flytta till en egen fastighet vilket beräknas ske i mitten av år 1994.

sou 199326 73

5.3 Övriga sekretessfrågor

5.3.1 Ambassaden i Moskva Vid ambassaden finns en intern säkerhetsinstruktion med föreskrifter som tar sikte på bl.a. personalens tystnadsplikt, skyddet mot avlyssning samt förvaring och hanteringen i övrigt handlingar av som skyddas av sekretess. Instruktionen ger också regler för hanteringen av lås, nycklar och koder till kanslilokaler, tjänsterum och förvaringsutrymmen. Ett utkast till en säkerhetsinstruktion för ny ambassaden har utarbetats under hösten 1992. Utkastet har sänts över till UDs säkerhetsavdelning för granskning. Utredningen har vid sitt besök vid ambassaden kunnat konstatera att man från ambassadens sida lägger sig vinn om att utbilda personalen i sekretessfrågor och att sekretesskyddet vid ambassaden får numera anses fungera väl. Sålunda hålls genomgångar med personalen i sekretessfrågor och nyanställda får skriftligen bekräfta att de har tagit del av de tystnadsplikts- och övriga Sekretessregler gäller. Lås, som nycklar och koder till kanslilokalerna byts regelbundet och den s.k. nyckeldisciplinen, vilket också är fråga tillträdesskydd, en om synes vara god. Sekretessbelagda handlingar läses i princip i ambassadens valv där handlingarna förvaras. Handlingarna får inte tas från den interna avdelningen och de svenska vaktmännen, har fått särskild som utbildning i sekretessfrågor, har instruktion att kontrollera att sekretessbelagt material inte glöms i arbetsrummen på avdelningen under lunchtid eller efter arbetsdagens slut. En särskild s.k. checklista finns för detta. Nyutsänd personal informeras alltid av ambassadens säkerhetschef om att kanslilokalerna och bostäderna troligen är avlyssnade. Det påpekas också att de ryska myndigheternas intresse för avlyssning troligen inte har förändrats med de nya politiska förhållandena i landet. Vidare påpekas att den lokalanställda ryska personalen vid ambassaden liksom ambassadtjänstemännens ryska hushållspersonal

74 sou 199326

har anställts den statliga ryska servicebyrân och att de tidigare genom uppenbarligen har haft rapporteringsskyldighet till landets säkerhetstjänst. Den svenska ambassadpersonalen har därför att räkna med att åtgärder måste vidtas till skydd bl.a. mot obehörig läsning och avlyssning av hemliga uppgifter. Vid utredningens samtal med personal som tjänstgör eller har tjänstgjort vid ambassaden har framförts farhågor för att attityden hos ambassadpersonalen till sekretessfrâgor liksom till avlyssningsfrågor kan komma att ändras på grund av förändringarna i det ryska samhället till större öppenhet. Det har sagts att det finns en påtaglig en risk för att glasnost kan påverka även ambassadpersonalen till att ta mindre allvarligt bl.a. sekretessfrågorna. Det har påpekats vikten att säkerhetsmedvetandet hos personalen i dessa liksom även i av andra hänseenden hålls på en hög nivå trots att det numera inte är lika synbart att personalen är övervakad av värdlandets myndigheter.

5.3.2 Generalkonsulatet i Szt Petersburg Utredningen har vid sitt besök vid generalkonsulatet inte funnit någon anledning att rikta kritik mot konsulatets hantering av sekretesskyddade handlingar. Personalen synes också vara uppmärksammad på gällande regler tystnadsplikt och om det skydd mot skall iakttas om mot avlyssning. Däremot synes rutinerna för lås-, nyckel- och kodhanteringen ha åsidosatts. Bestämmelser om detta, som också berör tillträdesskyddet, håller dock att utarbetas med bl.a. krav på nyckelkvittering i enlighet med UDs föreskrifter. Någon tillfredsställande säkerhetsinstruktion har inte funnits för generalkonsulatet tidigare. Från personalens sida har uttryckts önskemål sådan inte minst för att mana till en bättre disciplin om en bl.a. när det gäller sekretesskyddet. Från konsulatets sida har emellertid vid åtskilliga tillfällen under åren 1991 och 1992 gjorts framställningar till UDs säkerhetsavdelning om att få hjälp med att gå

SOU 199326 75

igenom säkerhetsskyddet vid konsulatet och ställda samman en säkerhetsinstruktion. Generalkonsulatet har inte fått någon begärd hjälp i nyss angivna hänseenden. Någon närmare förklaring till dröjsmålet eller underlåtenheten har inte givits. Beträffande generalkonsulatets dataanläggning har konsulatet anmält till säkerhetsavdelningen att avsaknaden av en s.k. Rös-skyddad dataanläggning har varit mycket besvärande fråga en för konsulatet. Det har i skrivelser till säkerhetsavdelningen framhållits att konsulatet trots upprepade framställningar till avdelningen inte har fått något svar och att det får häpnadsväckande det anses som att skall ta tid att handlägga säkerhetsfrågor och att svar inte lämnas skyndsamt i sådana angelägenheter.

5.3.3 Ambassaden i Tallinn

Utredningen har vid sitt besök vid ambassaden funnit ambassadens att hantering av sekretesskyddade handlingar sker på föreskrivet sätt och att lås-, nyckel- och kodhanteringen sköts i vad sekretesskyddet. avser Regler finns således för nyckelhanteringen och kvittens sker av

nycklar. Personalen synes även vara uppmärksammad på gällande

regler om tystnadsplikt och det skydd bör iakttas om som mot avlyssning. Däremot har utredningen erfarit att sekretesskyddet vid ambassaden kan bli lidande av den nuvarande fördelningen för den av utrymmen yttre och den inre avdelningen, fråga närmast berör tillträen som desskyddet. Personalen tvingas att röra sig mellan de båda avdelningarna. Dessutom tvingas besök i man att ta emot den inre avdelningen. Frågan de eventuella åtgärder bör om som vidtas med anledning detta får enligt utredningen med av tas upp UDs säkerhetsavdelning och eventuellt åtgärdas samtidigt åtgärder vidtas för som att över huvud taget stärka tillträdesskyddet vid ambassaden

se avsnitt

5.4.3.

Vid utredningens besök vid ambassaden kunde konstateras att en

76 SOU 199326

intern såkerhetsinstruktion med bl.a. föreskrifter för sekretesskyddet vid ambassaden saknades. En sådan var emellertid under utarbetande och från ambassadens sida hänvisades till att man hade begärt visst biträde från säkerhetsavdelningen vid UD för att se över säkerhetsskyddet vid ambassaden i samband med detta. Något sådant biträde hade emellertid ännu inte erhållits.

5.3.4 Ambassaden i Riga Sekretessbelagda handlingar förekommer enligt uppgift i stor mängd vid ambassaden och utgör volymmässigt ett problem att hantera. Ambassadens arkiv är förhållandevis litet. Utredningen har emellertid vid sitt besök vid ambassaden ansett sig kunna konstatera att sekretesskyddet vid ambassaden får anses tillfredsställande. Rent allmänt uppfattas även bland personalen att disciplinen vid ambassaden när det gäller att hantera sekretesskyddsfrågorna är god. Man saknar dock en intern säkerhetsinstruktion med bestämmelser för bl.a. sekretesskyddet. I fråga avsaknaden av en instruktion har det hänvisats till att om ambassaden vid upprepade tillfällen både under åren 1991 och 1992 har begärt hjälp från säkerhetsavdelningen vid UD med att se över ambassadens säkerhetssituation. Det har framhållits för säkerhetsavdelningen att ambassaden inte funnit någon mening med att upprätta säkerhetsinstruktion innan säkerhetsfrågoma bringas i ordning. en Utredningen vill i detta sammanhang påpeka att ambassadpersonalen har framhållit att datasäkerheten vid ambassaden måste ses över. Nivån på dataskyddet mycket låg. Sålunda råder det inte några anses svårigheter för utomstående att bereda sig information ur dataen systemet.

5.3.5 Ambassaden i Vilnius Något tillfredsställande säkerhetsskydd kan inte upprätthållas vid ambassaden innan planerade renoverings- och ombyggnadsarbeten ägt

sou 199326 77

rum. Det bristande säkerhetsskyddet torde dock inte, såvitt har framkommit, innebära något hot sekretessynpunkt. ur De provisoriska lokalförhållandena bl.a. innebär det inte går som att att upprätthålla boskillnad mellan lokalanställd och utsänd personal ställer emellertid särskilda krav för att sekretesskyddet skall kunna upprätthâllas. Personalen år enligt vad har upplysts väl medveten som om detta och några risker för säkerheten bedöms inte föreligga i detta hänseende. Personalen är även införstådd med att ambassaden kan vara avlyssnad. Säkerhetsrutinerna med avseende på bl.a. sekretesskyddet har därför, enligt vad utredningen har erfarit, inrättats med hänsyn härtill.

5.3.6 Ambassaden i Kiev

Liksom i fråga ambassaden i Vilnius kan något tillfredsställande om säkerhetsskydd inte upprätthållas vid ambassaden i Kiev under den tid som ambassaden år inrymd i de nuvarande provisoriska lokalerna. Det bristande säkerhetsskyddet dock för närvarande inte innebära anses något hot sekretessynpunkt. Ambassadpersonalen är enligt ur vad som har upplysts för utredningen medveten vilka risker om som de nuvarande förhållandena innebär. Det har påpekats att de nuvarande lokalförhållandena gör att sekretess kring meddelanden sänds från ambassaden inte som kan upprätthållas. Därför sker rapporteringen från ambassaden i öppen form och framför allt såsom nyhetstelegram.

78 sou 199326

5.4 Tillträdesskydd

5.4.1 Ambassaden i Moskva

Som redan har framgått se avsnitt 5.2.1 har utformningen av

ambassadens kanslibyggnad präglats av säkerhetsfrågorna och däribland tillträdesskyddet. Ambassadområdet som sådant liksom personalbostäderna har däremot inte utformats med ett särskilt hänsynstagande till tillträdesskyddet. Sålunda utmärks ambassadområdet öppenhet. Inte heller ambassadens viseringskansli som har inrättats av i tidigare personalbostad har givits ett särskild tillträdesskydd en såsom det egentliga ambassadkansliet. Utredningen återkommer till frågan säkerhetsskyddet för ambassadområdet och personalbostäom dema i samband med frågan personskyddet i avsnitt 5.5.1. om Utredningen har funnit att tillträdesskyddet i vad avser kanslibyggnaden får anses vara i stort sett gott. Bl.a. systemet med svenska vaktmän och väl fungerande rutiner för hanteringen av lås och nycklar utgör en garanti för detta. Även ambassadpersonalen har vid samtal med utredningen givit uttryck för att tillträdesskyddet för kanslilokalema är gott. Vissa brister har dock påpekats i fråga om låssystemet för den yttre porten, entrébelysning, TV-övervakning av entrén, larmsystemet m.m. Enligt uppgift har dessa frågor också tagits upp med säkerhetsavdelningen vid UD, avdelningen har hitintills inte medverkat till en lösning men på de problem som finns. I fråga viseringskansliet har från ambassadpersonalens sida om påpekats tillträdesskyddet. Även detta vissa mera påtagliga brister i har enligt uppgift påtalats hos säkerhetsavdelningen dock utan att några åtgärder har vidtagits. Utredningen har efter besöket vid ambassaden anmält för säkerhetsavdelningen vid UD de brister i tillträdesskyddet som har påtalats ambassadpersonalen. Säkerhetsavdelningen har därefter vid sin av säkerhetsinspektion den 16-19 november 1992 konstaterat att de angivna bristerna har utgjort en potentiell säkerhetsrisk och att

sou 199326 79

åtgärder skall vidtas för att rätta till dessa. Utredningen

anser att

säkerhetsavdelningen tidigare borde ha tagit frågan över

upp om att se

bristerna i tillträdesskyddet. Enligt utredningens

mening får det bl.a. mot bakgrund av den snabbt ökande brottsligheten i Moskva anses angeläget att bristerna avhjälps så snabbt möjligt. som Utredningen finner anledning att i detta sammanhang även peka på det allvarliga fel förelegat i ambassadens som elförsörjning, vilket uppdagades i samband med den brand inträffade som i ett av bostadshusen inom ambassadområdet den ll oktober 1992.

5.4.2 Generalkonsulatet i St Petersburg

Utredningen kunde vid sitt besök vid generalkonsulatet konstatera att skyddet mot att obehöriga kunde sig ta in i lokalerna under ombyggnaden dåligt. Även i andra hänseenden var finns emellertid enligt utredningens mening anledning att rikta kritik tillträdesskyddet mot vid generalkonsulatet. Det kan bl.a. påpekas ytterdörren att mot gatan var bristfällig, att den lokalanställda ryska personalen hade tillgång till nycklar till konsulatets sluss och att det saknades lås till ett grinden som leder till konsulatets gård. Från gården möter det inte några större svårigheter att med stege sig in fönster en ta genom i konsulatbyggnaden. Utredningen finner det anmärkningsvärt frågan att om låset till gården inte har lösts tidigare. Kostnaden for ett lås uppgår knappast till något större belopp. Frågan ansvaret för låset har diskuterats om

mellan generalkonsulatet, säkerhetsavdelningen och Byggnadsstyrelsen

under flera månader. Frågan ansvarsfördelningen om mellan olika myndigheter när det gäller säkerhetsfrâgor synes utgöra ett mera allmänt problem, även den i det förevarande fallet om närmast har fått löjeväckande proportioner.

5.4.3 Ambassaden i Tallinn

Utredningen har vid sitt besök vid ambassaden kunnat konstatera att

80 SOU 199326

tillträdesskyddet vid ambassaden är bristfälligt i flera hänseenden. Bl.a. saknar ambassaden en s.k. sluss, vilket får anses vara en viktig säkerhetsfråga mot bakgrund av de otrygga förhållandena i Tallinn och de brister som i övrigt råder i tillträdesskyddet vid ambassaden. Sålunda saknas till exempel ett ordentligt skyddsglas för receptionen och möjligheter att kontrollera vem som uppehåller sig i entrén till ambassadens yttre avdelning. De problem som är förenade med den nuvarande fördelningen vid ambassaden av utrymmen i en yttre och

en inre avdelning har redan berörts se avsnitt 5.3.3.

Från ambassadens sida har bristerna i tillträdesskyddet påtalats för UDs säkerhetsavdelning och hjälp har begärts av avdelningen att få till stånd ett godtagbart skydd. Några åtgärder har dock inte vidtagits från säkerhetsavdelningens sida innan utredningen efter sitt besök vid ambassaden fäste avdelningens uppmärksam på bristerna. Dessa

kommer enligt uppgift också att åtgärdas. Åtgärder för att kontrollera

bl.a. tillträdesskyddet vid ambassaden borde dock ha vidtagits tidigare särskilt som ambassadpersonalen själv har begärt detta.

5.4.4 Ambassaden i Riga Utredningens granskning har inte givit annat vid handen än att tillträdesskyddet vid ambassaden måste anses som tillfredsställande.

5.4.5 Ambassaden i Vilnius De utrymmen som ambassaden för närvarande disponerar synes vara för små för att kunna avdelas i en extern och en intern avdelning. Det saknas också sluss och skyddsglas i receptionen. Något helt tillfredsställande säkerhetsskydd har inte ansetts kunna upprätthållas under den tid ambassaden har fått inrymmas i de nuvarande pro- .visoriska lokalerna. I fråga om tillträdesskyddet och även personsäkerheten är enligt vad som har upplysts för utredningen hotbilden en annan i Litauen än i Estland och Lettland. Förhâllandena i Litauen får betecknas som relativt lugna. Myndigheterna har kontroll över samhället och

sou 199326 81

ambassaden erbjuds från myndigheternas sida det skydd i form av bevakning mot yttre våld den önskar. som Några särskilda åtgärder för att stärka tillträdesskyddet vid ambassaden i avvaktan på de lokalerna för närvarande inte nya synes vara påkallade.

5.4.6 Ambassaden i Kiev

Tillträdesskyddet vid ambassaden och det till ambassaden knutna viseringskontoret synes enligt vad utredningen har erfarit inte vara helt tillfredsställande. Ambassadens liksom viseringskontorets lokaler är emellertid att betrakta provisoriska och permanenta lokaler som väntas kunna tas i bruk om något år. Det förhållandet att ambassaden är inrymd i ett hotell torde innebära att möjligheterna att vidta åtgärder för att stärka tillträdesskyddet är begränsade.

82 SOU 199326

5.5 Personskydd

5.5. 1 Ambassaden i Moskva Massmedia förmedlar uppgifter om en ökande politisk och oro instabilitet i det ryska samhället och en snabbt växande kriminalitet i bl.a. Moskvaomrâdet samt om de ryska myndigheternas oförmåga att hindra utvecklingen mot att numera även utlänningar utsätts för bl.a. överfall, rån och inbrott. Utredningen har självfallet inte kunnat bilda sig en uppfattning om detta genom egna iakttagelser under ett kort besök i Moskva. En påtaglig illustration gavs dock genom den brand som hade anlagts i ett av ambassadens bostadshus ett par dagar före besöket. Utredningen har hämtat information om den hotbild för ambassaden samt dess personal och medföljande familjemedlemmar råder i som bl.a. Moskva. Samstämmiga upplysningar från ambassadpersonalen och personer som nyligen har tjänstgjort vid ambassaden visar att situationen har förändrats under kort tid. Personsäkerheten i Moskva har försämrats drastiskt. Riskerna för överfall och rån riktade mot ambassadpersonalen har ökat markant. Det har skett tydlig en skärpning attityden till utlänningar. Överfall och rån, inte kan av som betraktas enbart som enstaka händelser, har också inträffat mot den svenska ambassadpersonalen liksom inbrott i personalens bostäder. Den tidigare sovjetiska bevakningen och kontrollen ambassaden av och ambassadområdet har försämrats och i det närmaste upphört. Utomstående kan numera så gott som obehindrat ta sig in på ambassadomrâdet och nå bostäderna inom detta. Även personalbostäderna utanför ambassadomrâdet har mist tidigare bevakning från en myndigheternas sida. Ambassaden har ställt krav på myndigheterna att skydda ambassadområdet och bostäderna men utan resultat. Ambassaden har vid upprepade tillfällen till UD redovisat den förändrade hotbilden för ambassaden och personalen med hänvisning till bl.a. den Ökande osäkerheten för utlänningar och den starkt växande brottsligheten. Inom ambassaden har förts diskussioner om

SOU 199326 83

att åtgärder måste vidtas för att hindra utomstående från att ta sig in på ambassadområdet och för att stärka personskyddet för ambassadpersonalen i bostäderna. Framställningar har också gjorts bl.a. om detta till UDs säkerhetsavdelning. Enligt vad som har uppgivits de säkerhetsansvariga vid ambassaav den har sâkerhetsavdelningen vid UD visserligen tillmötesgått ambassadens begäran när det gäller vissa säkerhetsfrågor inte i men frågan om att skydda ambassadområdet med bostäder från intrång av obehöriga. Dessa såkerhetsfrågor, från ambassadens sida som uppfattas som synnerligen angelägna, enligt vad har synes som uppgivits rinna ut i sanden hos säkerhetsavdelningen. Från säkerhetsavdelningens sida har det uppgivits för utredningen att avdelningen har uppfattat att personskyddet för ambassadpersonalen i Moskva är bättre än på många andra håll i Europa och att de nuvarande förhållandena inte ger anledning till oro. Man kan dock ifrågasätta säkerhetsavdelningens uppfattning mot bakgrund de av samtal som utredningen har haft med åtskilliga med sakkunpersoner skap och erfarenheter från förhållandena i Moskva och andra platser i världen. Det är självfallet angeläget att personalbostäderna såväl utanför som inom ambassadområdet ett så fullgott skydd möjligt bl.a. ges som genom lås och skydd för dörrar och fönster. Samtliga de personer som utredningen har talat med om det ökande hotet mot personsäkerheten i Moskva har också uttalat att de att ambassadområdet bör anser ges ett ökat skydd. Det har framhållits att de nuvarande förhållandena ger intryck av ett bristfälligt skydd vilket kan uppfattas signal till som en utomstående att bevakningen är liten eller ingen och att tillträdet år fritt. Utredningen anser att det är angelägetatt man hos säkerhetsavdelningen vid UD tar fasta på ambassadens framställningar åtgärder om för att bl.a. skydda ambassadomrâdet mot att utomstående tar sig in på detta vilket kan utgöra ett hot mot bostäder och kanslilokaler. Inte minst den anlagda branden har visat att intrångsskyddet för perso-

84 SOU 199326

nalbostäderna inom ambassadområdet bör förstärkas på detta sätt men även i övrigt förses med vissa begärda säkerhetsanordningar. En ytterligare aspekt på att ambassadområdet behöver ett skydd mot intrång kan att ambassaden saknar möjligheter att själv avvisa vara har tagit sig in på området. Ambassaden är således personer som beroende att ta hjälp av de ryska myndigheterna för detta. av

s 5.5.2 Generalkonsulatet i Szt Petersburg

Den snabbt ökande kriminaliteten och den ökande spänningen över huvud taget i det ryska samhället ger sig tillkänna enligt vad utredningen har erfarit genom samtal med sakkunniga personer sätt i Szt Petersburg som i Moskva. Riskerna för överfall och samma rån mot generalkonsulatets personal torde vara i stort sett de samma som riskerna för ambassadpersonalen i Moskva. Personalen vid generalkonsulatet har framhållit att den upplever personskyddet mindre gott. Det har därvid pekats på bl.a. de som brister utredningen redan har berört i samband med tillträdesssom kyddet vid konsulatet även på vissa andra brister som direkt kan men avhjälpas tekniska anordningar. Det har även hänvisats till att genom den tidigare bevakningen generalkonsulatet som tidigare har funnits av sovjetisk milis i stort sett har upphört och att det får anses som genom osäkert polisen i Szt Petersburg över huvud taget skulle ingripa om om något inträffar vid generalkonsulatet. Liksom i fråga bristerna i tillträdesskyddet vid generalkonsulatet om också berör personskyddet finner utredningen att vissa åtgärder som kunde ha vidtagits tidigare för att rätta till dessa.

5.5.3 Ambassaden i Tallinn

Utredningen sig information som har lämnats utredningen av anser av initierade tjänstemän inom utrikesförvaltningen och andra sakkunniga kunna konstatera att en snabbt tilltagande kriminalitet i det estniska samhället utgör ett påtagligt hot mot ambassadpersonalens säkerhet. Risken för överfall och rån mot ambassadpersonalen och risken för in-

sou 199326 85

brott i personalens bostäder ökar. Det har behovet skydd sagts att av för ambassadpersonalens personliga säkerhet utanför kanslilokalema är mycket större i Tallinn än på andra platser. Ambassadpersonalen har vidare påpekat för utredningen att ingen av ambassadpersonalen har sin bostad i anslutning till kanslilokalema. Risken för inbrott i bostäderna är mycket stor och säkerheten måste anses som mycket bristfällig. Det anses inte utgöra något hinder att begå inbrott i bostäderna trots att lägenhetsinnehavaren är hemma. Med tanke på de speciella förhållanden råder i Estland med som ökande kriminalitet bör bostäderna utrustas med larm och galler för fönstren. Vidare bör låsen över. En säkerhetsgenomgäng och vissa ses säkerhetsåtgärder hade också begärts. Detta har emellertid förvägrats av UDs säkerhetsavdelning och Byggnadsstyrelsen förrän säkeren hetsinspektion, tidigare framgått, ägt i december som numera rum 1992.

5.5.4 Ambassaden i Riga

Såvitt utredningen har erfarit är även Lettland liksom Ryssland och Estland utsatt för snabbt ökande brottslighet med ofta brutal en en kriminalitet kan utgöra ett hot mot ambassadpersonalens säkerhet. som Det synes även vara tveksamt det går att få hjälp den lettiska om av polisen om något inträffar. Polisen talar i allmänhet bara ryska och det kan svårt att kommunicera med den. i vara Ambassadens personalbostäder finns i byggnad kanslisamma som lokalerna och det uppfattas ambassadtjänstemännen av som en trygghet. Tjänstemännen har även hänvisat till att fastigheten är bevakad av lettiska vaktmän dygnet runt och det finns kameror att från bostaden till porten så att besökare kan kontrolleras. Även ambassadpersonalen om uppfattar personskyddet i kanslilokaler och bostäder som i stort sett gott och har uppgivit sig vara uppmärksam på de risker möter ute i samhället har det, såsom som framgått tidigare, från ambassadens sida vid flera tillfällen begärts hos UDs säkerhetsavdelning att säkerhetsinspektion skulle göras. en

sou 199326

Inspektionen skulle syfte till personalen information i säkerhetsatt ge frågor och bl.a. klargöra vissa nyckelfrågor och få till stånd ett brandskydd. Ambassadens begäran säkerhetsinspektion har om en avvisats av säkerhetsavdelningen ägt i december men numera rum 1992.

5.5.5 Ambassaden i Vilnius

Enligt vad utredningen har erfarit utgör personskyddet för ambassadpersonalen inte några problem. Sålunda är enligt vad har som uppgivits hotbilden i Litauen än i Estland och Lettland. Fören annan hållandena i Litauen får betecknas förhållandevis lugna. De som litauiska myndigheterna har kontroll över samhället och ambassaden erbjuds från myndigheternas sida det skydd i form bevakning av mot yttre våld som den önskar.

5.5.6 Ambassaden i Kiev

Enligt vad utredningen har inhämtat är Ukraina liksom Ryssland utsatt för en ökande brottslighet i form bl.a. överfall, rån och inbrott. av Dock skall brottsligheten inte vara lika allvarlig i Kiev i Moskva som och Szt Petersburg. i

Personalen är enligt vad som har uppgivits väl medveten de om risker som möter i det ukrainska samhället. Personskyddet vid ambassaden och viseringskontoret i likhet med tillträdesskyddet synes inte vara helt tillfredsställande. Lokalerna är provisoriska och möjligheterna att stärka skyddet torde begränsade jfr avsnitt vara 5.4.6. Personalbostäderna är inte sammankopplande med ambassadlokalerna utan förhyrs särskilt. Mot bakgrund förväntad ökad av en brottslighet finns önskemål från ambassaden att bostäderna skall om förses med gallergrind i entré och galler för fönstren samt med larm.

Ambassaden synes enligt de uppgifter som har lämnats utredningen få

det stöd när det gäller sâkerhetsfrågor ambassaden kräver. som

sou 199326 87

5.6 Infiltrationsskydd

Den som inte bedöms pålitlig eller i andra avseenden som anses olämplig från säkerhetssynpunkt skall inte anställas vid utlandsen myndighet. De problem i huvudsak har uppstått vid ambassaden som i Moskva och generalkonsulatet i St Petersburg i detta hänseende är enligt vad utredningen har erfarit det förhållandet att myndigheterna tidigare har varit hänvisade till att såsom lokalanstâlld personal och såsom tjänstemännens hushållspersonal godta den arbetskraft har som anvisats av den så kallade statliga sovjetiska servicebyrån, UPDK. Enligt vad som har uppgivits för utredningen skulle den UPDK av anvisade personalen särskilt ha valts ut av de sovjetiska myndigheterna för att bevaka utlandsmyndigheterna. I åtskilliga fall skulle personalen i vart fall tidigare ha varit direkt engagerad i säkerhetstjänsten KGB.

Belägg för detta har givits. Förhållandena kan enligt vad utredningen

har erfarit ha förändrats, har att räkna med att den personal men man som har anvisats av UPDK alltjämt utgör säkerhetsrisk. en Möjligheter har numera öppnats för ambassaden i Moskva och generalkonsulatet i St Petersburg att på ett annat sätt än tidigare råda över vilken lokalanställd och hushållsanställd personal vill ha. man Vid utredningens samtal med svensk personal tjänstgör eller har som tjänstgjort vid utlandsmyndigheterna har framförts synpunkter på om inte de lokalanställda eller hushållsanställda har anvisats som av UPDK bör sägas upp av säkerhetsskäl. Från utlandsmyndighetemas sida har ställt sig tveksam till detta då det i vissa fall är fråga man om duktiga personer som tidigare knappast har haft något val i sitt förhållande till UPDK och KGB de över huvud taget skulle få om arbete i Sovjetunionen. De har också i vissa fall gjort avbön hos utlandsmyndigheten. Andra kan emellertid misstänkas ha kvar sitt tidigare engagemang vid KGB. Det ankommer enligt givna föreskrifter utlandsmyndighetens chef att anmäla förhållanden som berör infiltrationsskyddet såsom i förevarande fall till UD. Sålunda har det anmälts till säkerhetsavdel-

88 SOU 199326

ningen viss personal har utgjort säkerhetsrisk för utlandsatt en

myndigheten. Det har emellertid även begärts ett rent principiellt

ställningstagande från säkerhetsavdelningens sida personalen borde om bytas ut på grund tidigare band till KGB. av Säkerhetsavdelningen har inte lämnat på frågan om hur de svar lokalanställda skall behandlas utlandsmyndighetema. Enligt av utredningen mening är det viktig fråga ur säkerhetssynpunkt hur uten landsmyndigheterna skall behandla de lokalanstâllda och den hushållspersonal har anvisats myndigheterna av UPDK. som Beträffande ambassaderna i Tallinn, Riga, Vilnius och Kiev har rekryteringen lokalanstållda skett helt genom utlandsmyndigav heternas försorg. Någon anledning att hysa misstro mot personalen ur säkerhetssynpunkt inte föreligga. Det har dock för utredningen synes påpekats också här har begärt uttalanden från säkerhetsavatt man delningen hur skulle förfara med vissa lokalanstâllda utan att om man få svar. Med anledning den granskning aktmaterial hos UD som har av av företagits och påpekande har gjorts har utredningen funnit anledsom i dessa sammanhang framhålla att infiltrationsskyddet även ning att berör de utsända tjänstemännen. Det kan till exempel bli aktuellt om make eller sambo till svensk tjänsteman är medborgare i en en en värdlandet. Om det uppkommer fråga om att av säkerhetsskäl förflytta sådan tjänsteman är det viktigt inte minst av hänsyn till tjänsteen själv att frågan får snabb behandling av UD. Så har inte mannen en alltid blivit fallet.

SOU 199326 89

5.7 Utbildning och kontroll

5.7.1 Utbildning Säkerhetsutbildning för att bl.a. skapa ett säkerhetsmedvetande hos den personal som tjänstgör vid utlandsmyndigheten år självfallet en förutsättning för det säkerhetsskydd som utlandsmyndigheten skall hålla. Det ankommer på UDs säkerhetsavdelning att före en utlandsstationering ge den som skall sändas ut sådan utbildning. Därefter ankommer det på chefen för utlandsmyndigheten att för att svara personalen har erforderliga kunskaper om de sâkerhetsbestämmelser som gäller vid myndigheten. Det gäller även ADB-säkerheten.

Som redan har framgått se avsnitt 5.3.1 har utredningen funnit att

man från ambassadens i Moskva sida lägger sig vinn att utbilda om personalen i säkerhetsfrâgor. Utredningen har inte funnit annat än att sådan utbildning i stort sett sköts även vid de andra utlandsmyndigheterna i f.d. Sovjetunionen. Däremot saknas, som redan har framgått, för undervisningen viktiga säkerhetsinstruktioner för ambassaderna i Tallinn, Riga, Vilnius och Kiev. Instruktionen för generalkonsulatet i Szt Petersburg är delvis inaktuell. . I utrikesförvaltningens handbok IV Administrativ handbok 1989 anges beträffande säkerhetsinstruktionen bl.a. följande s. 228. En vikti g del av säkerhetsskyddet utgör den anställde tjänstemannen. Säkerhetsmedvetandet kräver utbildning och information som bör lämnas kontinuerligt. Utbildningen inom UD inför utlandsstationeringen bör därför följas vid utlandsmyndigheterna. En intern upp säkerhetsinstruktion, som utgör grunden för denna utbildning, upprättas av varje myndighet och omfattar i vissa delar även den lokalanställda personalen. Vid utredningens samtal med personalen vid utlandsmyndighetema har det också framhållits att att säkerhetsinstruktionen har man anser en viktig funktion att fylla i säkerhetsutbildningen. Genom att den ger direkta direktiv till personalen om hanteringen av hemliga handlingar, om lås- och nyckelhanteringen, om larm m.m. utgör den dessutom

90 SOU 199326

över huvud taget grund för en god ordning vid myndigheten. Som

redan har framgått se avsnitt 5.3.2, 5.3.3 och 5.3.4 har det

framförts klagomål från några av utlandsmyndigheterna i f.d. Sovjetunionen mot att man inte har fått begärt biträde från UD för att aktualisera eller för att upprätta säkerhetsinstruktioner. Enligt vad som har sagts förutsätts det vid säkerhetsavdelningens utbildning att tjänstemannen när han kommer till utlandsmyndigheten skall informeras i säkerhetsfrågor av myndighetens säkerhetsansvarige. Det har därvid hänvisats till att utlandsmyndighetens chef har ett yttersta ansvar för säkerheten vid myndigheten och för att personalen får erforderlig information i säkerhetsfrågor. På motsvarande sätt synes emellertid utlandsmyndigheterna förutsätta att den utsända personalen har fått utbildning i säkerhetsfrågor vid säkerhetsavdelningen innan den kommer till myndigheten. Utredningen finner anledning att i detta sammanhang påpeka att departementets föreskrifter i fråga om utbildningen i säkerhetsfrågor av utlandsmyndigheternas personal ger anvisning om att en fullständig utbildning skall ges såväl vid säkerhetsavdelningen som vid utlandsmyndigheten. Det har påtalats att den utsända personalen i flera fall över huvud taget inte har fått någon säkerhetsutbildning vid departementet. Detta synes emellertid ha berott på organisatoriska brister och misstag inom departementet och inte på hur utbildningsverksamheten bedrivs. Vid de samtal som utredningen har haft med olika personer med tjänstgöringsanknytning till utlandsmyndigheterna i f.d. Sovjetunionen har det framförts kritik mot inriktningen på och värdet av säkerhetsutbildningen vid säkerhetsavdelningen. Det har framhållits att den som skall sändas ut bör ges en mer ingående och mer aktuell information om vad en utsänd kan råka ut för i just det land där han skall tjänstgöra och hur han bäst skall skydda sig och sin familj. Det har påpekats att personskyddet måste sättas i förgrunden i säkerhetsutbildningen ett annat sätt än tidigare, när det gäller stationeringar i f.d. Sovjetunionen som innebär ett snabbt ökande allvarligt hot mot personsäkerheten.

SOU 199326 91

Det förefaller som den säkerhetsutbildning har bedrivits

om som av säkerhetsavdelningen inför utlandsstationeringar i f.d. Sovjetunionen i hög grad har koncentrerats till teknisk information nycklar och lås. I övrigt och särskilt i fråga personskyddet om synes utbildningen ha innefatta endast enklare och en mera allmän rådgivning. Sålunda skulle det ha saknats konkreta upplysningar de särskilda om förhållandena på olika stationeringsorter i f.d. Sovjetunionien och om förutsättningarna att arbeta där med avseende på de reella hot mot personsäkerheten möter på grund till exempel politisk som av oro och ökande brottslighet. Flera av de utredningen har samtalat personer som med har påpekat

vikten av att säkerhetsutbildningen vid säkerhetsavdelningen

handhas av personer som år väl insatta även i snabbt ändrade förhållanden på stationeringsorten och konsekvenserna därav. En ändamålsenlig information ges enligt vad har framhållits bäst som genom direkta upplysningar från någon har erfarenhet som av utlandstjänstgöring och som helst även har tjänstgjort på platsen i fråga. Det har påpekats för utredningen att detta gäller förhållanden på flera håll i världen där en radikal förändring kan förväntas på mycket kort tid såsom har skett i Sovjetunionen.

Det sagda ställer särskilda krav på säkerhetsavdelningen i

att utbildningsverksamheten kunna följa utvecklingen i enskilda länder och

kontinuerligt hämta information. Det framstår också

som naturligt att den som skall sändas ut i möjlig mån har direkt kontakt med någon som har erfarenheter av utlandstjänstgöring och även aktuella erfarenheter från tjänstgöring i landet i fråga. Detta väcker enligt utredningens mening frågor organisatorisk

av art såsom att knyta personer

med politiskt kunnande och särskild erfarenhet från utlandstjänstgöring till utbildningsverksamheten. Utredningen återkommer till detta i avsnitt 5.9.

92 SOU 199326

5.7.2 Kontroll Utlandsmyndighetens chef har att fortlöpande kontrollera att säkerhetsskydd iakttas och att skyddsnivån är jämn och tillräckligt hög vid utlandsmyndigheten. Utredningen har inte funnit annat än att cheferna vid utlandsmyndigheterna i f.d. Sovjetunionen för närvarande gör vad som ankommer dem i dessa hänseenden och att rapportering sker enligt givna föreskrifter i en eller annan form till UD om förhållanden vid myndigheterna som angår säkerhetsskyddet. Säkerhetsavdelningen utgör UDs tillsyns- och kontrollorgan för utlandsmyndigheterna med avseende på att de säkerhetsföreskriñer som har utfärdats av departementet efterlevs. Tillsynen och kontrollen syftar till att stärka säkerhetsskyddet vid utlandsmyndigheterna och skapa ett säkerhetsmedvetande hos personalen vid dessa. Med tillsynsoch kontrollfunktionen hos säkerhetsavdelningen sammanhänger att vara expertorgan i frågor om säkerhetsskydd med uppgift att förmedla råd och rekommendationer. Tillsynen och kontrollen utövas bl.a. med utgångspunkt från den rapporteringsskyldighet som åvilar cheferna vid utlandsmyndigheterna om förhållanden som angår säkerhetsskyddet men också genom säkerhetsinspektioner vid myndigheterna. Säkerhetsinspektionen får enligt utredningens mening ses som ett mycket viktigt och nödvändigt led i utlandsmyndigheternas säkerhetsskydd och för att upprätthålla ett säkerhetsmedvetande hos myndighetens personal. Utlandsmyndigheterna själva uppfattar också enligt vad utredningen har erfarit säkerhetsinspektionerna på detta sätt. Säkerhetsinspektioner synes, enligt de rapporter som finns tillgängliga i UDs arkiv, under årens lopp ha företagits med någon regelbundenhet vid ambassaden i Moskva. Däremot har säkerhetsinspektioner över huvud taget inte företagits vid utlandsmyndighetema i Vilnius och Kiev. Vid Tallinn och Riga har inspektioner företagits först efter utredningens besök där och efter påpekanden vissa om missförhållanden med avseende säkerhetsskyddet. Vid generalkonsulatet i St Petersburg har någon regelrätt säkerhetsinspektion inte, såvitt utredningen har kunnat finna, företagits under 1980- eller 1990-

sou 199326 93

talen. Däremot har säkerhetsskyddsundersökningar företagits

vid generalkonsulatet SÄPO år 1980 och 1986 av samt under sommaren och hösten 1992 i samband med att avlyssningsutrustningen återfanns.

Såkerhetsskyddsundersökningarna har tagit sikte på att söka efter avlyssningsutrustning. SÄPOs service och kunskaper

i fråga om en generell säkerhetskontroll synes inte ha utnyttjats i dessa sammanhang. I och för sig torde det inte vara möjligt att personella skål eller av resursskål i övrigt företa säkerhetsinspektioner vid de svenska utlandsmyndigheterna särskilt ofta eller med någon större regelbundenhet. Däremot utredningen att nyinrättad myndighet anser en bör inspekteras så snart möjligt för kontroll grundsom en av att ett läggande säkerhetsskydd inte kommer att saknas vid myndigheten och för att myndigheten skall få råd och hjälp med nödvändig säkeren hetsplanering. En sådan första inspektion bör således få prioritet och borde enligt utredningens mening ha företagits vid utlandsmyndigheterna i Tallinn, Riga, Vilnius och Kiev på ett tidigt stadium. Framställningar om säkerhetsinspektion har under de åren senaste gjorts vid flera tillfällen från generalkonsulatet i Srt Petersburg och avdelningskontorenambassaderna i Tallinn och Riga. Det har därvid utan resultat begärts hjälp med säkerhetsplanering eller säkerhetsgenomgång eller med att säkerhetsfrågorna bringas i ordning. Det kan nämnas att man från generalkonsulatets sida i november 1990 begärde en reaktion från UDs säkerhetsavdelning på tidigare framställningar om en inspektion med hänvisning till från att man departementets sida måste i efterhand kunna säga att UD gjort vad som var möjligt för att bistå i denna fråga. oss Det måste alltid vara ett tillsyns- och kontrollorgans skyldighet att ingripa och bistå vid begäran den står under tillsynen och en av som kontrollen. Ett tillsyns- och kontrollorgan bär för ett stort ansvar att respekt skapas för de regler vars efterlevnad skall bevakas. Det måste anses särskilt angeläget att begäran inspektion villfars när det en om gäller så viktiga frågor säkerhetsskyddet för utlandsmyndighet. som en Utredningen håller det för sannolikt att de missförhållanden med

SOU 199326

avseende på säkerhetsskyddet har lagts i dagen hade som senare kunnat avhjälpas tidigare inspektioner hade företagits. om Som utredningen redan har påpekat ankommer det på ett tillsynsoch kontrollorgan säkerhetsavdelningen som att ge råd och anvisningar i frågor säkerhetsskydd. Vid de samtal om som utredningen har haft med olika personer tjänstgör eller har tjänstgjort vid som framför allt ambassaderna i Moskva, Tallinn och Riga samt vid generalkonsulatet i Szt Petersburg har klagomål riktats mot att säkerhetsavdelningen i stor utsträckning har underlåtit att besvara frågor eller har dröjt med Det har påtalats svar. att de säkerhetsfrågor som utlandsmyndigheterna har tagit med avdelningen i många fall upp har krävt påminnelser och ofta ändå rinner ut i sanden. Inget görs. Det har också framhållits att säkerhetsavdelningens underlåtenhet att svara eller dröja med svar har skapat känsla uppgivenhet hos en av utlandsmyndigheterna vilket i sig innebär fara för säkeren att hetsmedvetande hos personalen undergrävs. Sålunda har man från utlandsmyndigheternas sida ansett sig även i detta hänseende sakna det stöd från UD som borde kunna påräknas. Utredningen har vid sin granskning departementets av aktmaterial funnit att det finns skäl för utlandsmyndighetemas uppfattning i även denna sak. , Som förklaring till de påtalade bristerna i tillsyns- och kontrollnu funktionen har för utredningen angivits säkerhetsskyddsfrågorna att

vid de svenska utlandsmyndigheterna i Östeuropa och särskilt

i Sovjetunionen tidigare inte har utgjort några problem. Förändringarna

i Östeuropa med krav på åtgärder för tillgodose ökande

att ett hot mot säkerheten har kommit snabbt och ställt stora krav på tillsyns- och kontrollfunktionen redan tidigare varit underbemannad som och belastad av en stor arbetsbörda. Säkerhetsproblemen har också enligt vad som har uppgivits för utredningen uppfattas större i andra vara delar av världen såsom i Afrika och i Syd- och Mellanamerika. Bristande personella men även ekonomiska skulle ha medfört resurser att prioriteringar har fått göras med avseende på tillsyns- och kontroll-

sou 199325 95

funktionen. Visserligen torde de ovan angivna bristerna delvis ha sin förklaring i otillräckliga ekonomiska och personella resurser men de även synes ha berott på mindre goda insikter vid säkerhetsavdelningen allvaret om i det hot som den politiska oron och den ökande brottsligheten i f.d. Sovjetunionen har inneburit för utlandsmyndighetema. Från olika personer har även sagts att en anledning till att väckta frågor har lämnats obesvarade kan ha berott på har saknat fasta rutiner att man för handläggningen ärendena och för beslutsfattande vid säkerav hetsavdelningen. Beträffande den kontroll SÄPO utövar säkerhetsskyddssom genom undersökningar innefattar dessa endast en teknisk säkerhetsskyddskontroll och genomförs efter begäran UD. SÄPO företar således av inte någon kontroll på eget initiativ och SÄPO har inte heller stöd för att göra detta i säkerhetsskyddsförordningen.

Från SÄPOs sida har framhållits att SÄPO vid sina säkerhets-

skyddsundersökningar, som i första hand tar sikte på att söka efter avlyssningsutrustning, även gör påpekanden till UD om vad som uppfattas som brister i säkerhetsskyddet vid utlandsmyndighetema. SÄPO har emellertid enligt uppgift ofta funnit att några åtgärder inte vidtas med anledning av pâpekandena.

96 SOU 199326 v

5.8 Samarbetet mellan UD, SÄPO och

Byggnadsstyrelsen i säkerhetsfrågor

Som redan har framgått är SÄPOs befattning med säkerhets- och

beredskapsfunktionen vid ambassader och konsulat reglerad i säkerhetsskyddsförordningen. Reglerna innebär att UD svarar för dessa funktioner SÄPO på begäran råd och anvisningar bl.a. men att ger om säkerhetsskyddet. Således genomför SÄPO efter ha kontaktats att av departementet säkerhetsskyddsundersökningar och lämnar råd och rekommendationer i säkerhetsfrågor. En säkerhetsskyddsundersökning innefattar en teknisk granskning av anordningar och åtgärder för att stärka sekretess- och tillträdesskyddet med avseende på bl.a. nycklar, lås, Säkerhetsskåp och andra förvaringsutrymmen och larm. Vidare innefattar undersökningen åtgärder mot avlyssning s.k. svepning. Den kontroll SÄPO företar för att som undersöka om avlyssning förekommer kan bli mycket kostsam och även bli besvärlig för utlandsmyndighetens personal. Kontrollen, som sker i samråd med Byggnadsstyrelsen, innebär ofta att väggar måste rivas och golv brytas upp med åtföljande oreda, buller och damm samt besvärliga arbetsförhållanden i övrigt för personalen.

SÄPOs kostnader för säkerhetsskyddskontroller belastar inte UDs

anslag utan endast Rikspolisstyrelsens SÄPOs. De totala kost-

naderna som följer med en svepning kan i vissa fall bli mycket höga och måste vägas mot hur angelägen åtgärden kan anses vara i det enskilda fallet med hänsyn till olika omständigheter. Arbetskraft och material för rivning och återuppbyggnad måste i stor utsträckning rekvireras från Sverige.

SÄPOs kontrollverksamhet när det gäller utlandsmyndighetema sker således inte på SÄPOs eget initiativ utan efter kontakter från

UD. Såvitt utredningen har kunnat finna har kontakterna och samordningen mellan UD och SÄPO varit goda och uppfattas också

så både från departementets och SÄPOs sida. För att stärka kontak-

terna mellan departementet och SÄPO i säkerhetsfrågor tjänstgör en

sou 199326 97

polisman från SÄPO vid säkerhetsavdelningen samtidigt som en tjänsteman från departementet tjänstgör hos SÄPO. Denna växeltjånstgöring har pågått något år.

Från SÃPOs sida har för utredningen påpekat

man att samarbetet med UD endast tar sikte på tekniska undersökningar och i huvudsak svepningar. Departementet eller utlandsmyndighetema utnyttjar således inte den service och de kunskaper i fråga om den generella säkerhetskontrollen SÄPO besitter. UD anlitar inte SÄPO som såsom andra myndigheter gör i frågor rör det allmänna säkerhets- - som skyddet tillträdesskydd, lås, larm, hur anordnar arkiv man m.m.. Utredningen anser att det finns anledning för departementet överatt väga om det inte går att bättre ta tillvara den fackmannahjälp som SÄPO kan erbjuda SÄPO i olika hänseenden. I och för sig gör vid sina tekniska undersökningar även vissa påpekanden till departementet om vad som uppfattas brister i säkerhetsskyddet. Ofta har som man

emellertid såsom redan sagts funnit från SÄPOs sida några

att

åtgärder inte vidtas med anledning dessa se avsnitt 5.7.

av När det gäller säkerhetsansvaret med avseende på utlandsmyndigheternas byggnader har detta i princip varit fördelat mellan UD och Byggnadsstyrelsen på det sättet att departementet har svarat för lås och nycklar och olika såkerhetsâtgärder med avseende på kanslilokalema medan Byggnadsstyrelsen har haft motsvarande med avseende ansvar på personalbostäder. Vissa säkerhetsbefrämjande åtgärder i kanslilokalema såsom installation säkerhetspartier och sluss, anskaffning av av brandskyddsmaterial och installation fönstergaller har ankommit av

på Byggnadsstyrelsen att ombesörja efter samråd med departementet.

Oklarheter om ansvarsfördelningen emellertid ha rått i vissa synes hänseenden med påföljd att det har uppstått dröjsmål med vidta att säkerhetsåtgärder eller att åtgärder över huvud inte har vidtagits. taget Ytterst torde detta ha haft sin grund i fråga departementet eller om Byggnadsstyrelsen skulle bära det ekonomiska för åtgärderna. ansvaret Missnöjet hos utlandsmyndigheternas personal med angivna förnu hållanden har varit utbrett. Utredningen har delgivits exempel på hur

98 SOU 199326

samarbetet mellan UD och Byggnadsstyrelsen ha brustit. Genom synes att departementet numera har fått budgetansvar för ambassad- och konsulatbyggnadema jfr bl.a. 199293100, Bilaga 4 43 prop. s. kommer emellertid säkerhetsansvaret i fortsättningen att ligga helt på departementet. De svårigheter i samarbetet tidigare uppenbarligen som har funnits mellan departementet och Byggnadsstyrelsen och har som orsakat olägenheter ur säkerhetssynpunkt borde därmed undanvara röjda.

sou 199326 99

5.9 Vissa krav har ställts UDs

som på organisation

för beredning och handläggning av säkerhetsfrågor avseende utlandsmyndigheterna

Sedan år 1975 är expeditionschefen vid UD också utrikesförvaltningens säkerhetschef. Tidigare hade kabinettssekreteraren denna

uppgift.

Ar 1976 inrättades ett särskilt sekretariat, SSB, under expeditionschefen för beredning och handläggning säkerhetsfrågor avseende av utlandsmyndigheterna. Chef för SSB ett kanslirâd. Den 15 april var 1989 ombildades SSB så att sekretariatet kom att ingå sektion som en

i UDs sjätte enhet A6SÃK med ett departementsråd enhets-

som chef. Vid sjätte enheten handlades inte bara ärenden rörande säkerhet och beredskap utan även intendentur- och servicefrågor för departementet samt frågor rörande kurirtjänsten.

Den 1 september 1992 ombildades A6SÄK till ett särskilt kansli

som enbart handlägger frågor om säkerhet och beredskap, ASÄK. Kansliet är direkt underställt expeditionschefen och i prinmotsvarar cip SSB. Chef för ASÄK är kansliråd. ett Såsom har framgått anser utredningen att det har förelegat brister i beredningen och handläggningen säkerhetsfrågoma avseende av utlandsmyndigheterna i olika hänseenden. Utredningen har funnit anledning att överväga inte vissa brister har eller har haft sin om grund i en mindre effektiv organisation med avseende på det organ

inom UD, för närvarande ASÄK och tidigare A6SÄK

och SSB, som har svarat för beredningen och handläggningen säkerhetsfrågorna. av

Den ombildning A6SÄK till ASÄK ägde den l

av som rum september 1992 också ha syftat till att komma till rätta sådana fel. synes

Sålunda har det pekats på att dröjsmål i handläggningen vid A6SÄK

har berott på att säkerhetsfrâgorna tidigare har kommit att få stå tillbaka för intendentur- och servicefrågor.

Den ombildning A6SÄK till ASÄK har skett torde dock

av som inte enligt utredningens mening undanröja samtliga de brister i

100 sou 199326

beredningen och handläggningen av säkerhetsfrågorna har visat som sig. Enligt utredningens mening krävs det att ASÄK ökade ges personella och ekonomiska och att ASÄK tillförs sakkunskap resurser i olika hånseenden. Vid de samtal som utredningen har haft med olika personer har också sådana synpunkter förts fram från flera håll. Vid samtalen har det även påpekats att det finns ett mer allmänt behov av att stärka säkerhetsskyddet för och skapa ett bättre säkerhetsmedvetande hos personalen vid utlandsmyndighetema. Detta skulle ske genom höjer nivån ASÄK i egenskap tillsyns- och kontrollatt man av organ och såsom ansvarigt för säkerhetsutbildning samt för att lämna råd och rekommendationer i säkerhetsfrågor. Det har framhållits att ASÄK måste sådana personella och ges ekonomiska resurser att en verklig tillsyns- och kontrollfunktion kan upprätthållas bl.a. genom en regelbunden inspektionsverksamhet. En mer aktiv sådan verksamhet är nödvändig för att återskapa ett nödvändigt säkerhetsmedvetande hos utlandsmyndighetema över huvud taget. Under alla förhållanden måste en anmälan från en utlandsmyndighet om brister i säkerhetsskyddet eller en begäran om bistånd med att lösa säkerhetsfrågor leda till någon form av ställningstagande från UDs sida. Så har inte skett i åtskilliga fall när det gäller utlandsmyndighetema i f.d. Sovjetunionen. Inte heller har, enligt vad har uppgivits, påpekanden från SÄPO brister i säkerhetssom om skyddet alltid lett till åtgärder. Utredningen delar uppfattningen att det får anses föreligga sådana brister i UDs tillsyns-, kontroll- och inspektionsverksamhet i fråga om säkerheten vid i vart fall utlandsmyndighetema i f.d. Sovjetunionen att en förstärkning av de personella och ekonomiska resurserna för verksamheten bör övervägas. Utredningen finner anledning att i detta sammanhang erinra om att det i tillsyns- och kontrollfunktionen också ligger en skyldighet för ett tillsyns- och kontrollorgan att ingripa när frågor som omfattas av denna funktion aktualiseras. Ett åsidosättande av denna skyldighet när det gäller utlandsmyndigheternas säkerhetsfrågor, såsom uppenbarligen har skett, bidrar

sou [993226 101

självfallet till att minska säkerhetsmedvetandet hos myndigheterna. Detta bör inte accepteras. Personer som tjänstgör inom utrikesförvaltningen och som utredningen har samtalet med har såsom en förklaring till att väckta frågor rörande säkerheten vid utlandsmyndighetema inte har behandlats kan ha berott på bristande rutiner för handläggningen och av beslutsfattandet i ärendena inom UD. Utredningen har inte uppfattat det som sin uppgift att närmare undersöka denna fråga. Vid de samtal som utredningen har haft med olika företrädare för utrikesförvaltningen har också framhållits att de band som nu finns inom ramen för UDs administrativa avdelning mellan tillsyns-, kontroll- och inspektionsfunktionen i säkerhetsfrágor, å sidan, och ena ansvaret för utrikesförvaltningens budgetfrâgor, ä den andra sidan, i vissa fall kan fördröja handläggningen av säkerhetsfrågoma, eftersom de säkerhetsâtgärder som begärs ofta kräver ekonomiska åtaganden. Det har framhållits att dröjsmålet med handläggningen i viss mån skulle kunna undvikas utlandsmyndighetens chef fick större om ett budgetansvar för säkerhetsfrâgoma. Detta skulle även kunna föra med sig ett ökat säkerhetsmedvetande hos myndigheterna. Utredningen har, som redan har framgått, vid sina samtal mött en starkt kritisk inställning hos utlandsmyndighetema för att de sig anser sakna gensvar hos UD i frågor som rör framför allt hotet mot personsäkerheten på grund av den politiska oron och ökande brottsligheten i f.d. Sovjetunionen. Det har även framhållits att den utbildning som ges till den personal som skall sändas ut till utlandsmyndighetema har varit ensidigt inriktad nycklar och lås och mindre tagit sikte på för framför allt personskyddet och nödvändig information om aktuella förhållanden på tjänstgöringsorten. En allmän bedömning synes vara att säkerhetsfrågorna med tanke hotbilden bör få en bättre politisk belysning än vad som nu sker. Ett sätt att ge säkerhetsfrågorna en bättre politisk belysning skulle vara att föra över ansvaret för säkerhetsfrâgoma från den administrativa avdelningen inom UD till den politiska avdelningen. Det ökande

102 SOU 199326

hotet mot personalen vid många utlandsmyndigheter, bl.a. de i f.d. Sovjetunionen, har också väckt frågan om att knyta säkerhetsfrågoma till den särskilde tjänstemännen vid departementet som handlägger frågor om terrorism. Det har även framförts synpunkter till utredningen från flera håll, både från utlandsmyndigheterna och från A SÄK, på vissa problem att i hanteringen av säkerhetsfrâgorna kan ha haft sin grund i svårigheter att kommunicera. Detta skulle till viss del ha berott på att de tjänstemän inom UD som har haft det direkta ansvaret för handläggningen av säkerhetsfrågorna inte har haft tillräckliga erfarenheter från utlandstjänstgöring och från de problem möter vid utlandssom myndigheterna för att upprätthålla ett gott säkerhetsskydd och skapa ett säkerhetsmedvetande hos personalen. Det är inte utredningens uppgift att göra bedömning en av om ansvaret för säkerhetsfrågorna i UD såvitt avser utlandsmyndigheterna på ett eller annat sätt mer bör knytas till den politiska avdelningen i stället för till den administrativa avdelningen eller Säkerhetsfråom goma bör knytas samman med frågor terrorism. Utredningen om anser sig emellertid kunna konstatera att det är viktigt att den som har ansvaret för säkerhetsfrågorna vid departementet har god kännedom om den typ av säkerhetsproblem som har sin grund i de särskilda politiska förhållandena den plats där myndigheten år verksam. Detta förutsätter politiska kunskaper och goda kontakter med den politiska avdelningen vid departementet samt möjligheter att göra politiska bedömningar helst med erfarenhet från diplomatverksamhet ute på fältet. Enligt utredningens mening kan det såsom har föreslagits vara lämpligt att låta en erfaren ambassadör få ansvar för såkerhetsfrågoma i departementet för att höja säkerhetsfrâgomas status och tillföra större politisk kompetens. Det är emellertid viktigt att den som har detta ansvar också har tillgång till sakkunskap när det gäller tekniskt säkerhetsskydd. Sådan torde med fördel kunna hämtas från SÄPO.

sou 199326 103

Bilaga

Sammanställning över personer som har lämnat uppgifter till utredningen rörande förhållanden behandlas i

som

utredningens betänkande

Generalkonsuln Dag Sebastian Ahlander Ambassadören Hans Andén Expeditionschefen Kjell Anneling Vicekonsuln Daniel Andersson Departementssekreteraren May Andersson Ambassadsekreteraren Veronika Bard-Bringéus

Ambassadören Örjan Berner

Ambassadören Håkan Berggren Departementsrådet Tomas Bertelman Översten Bertil Bjäre Ambassadrâdet Krister Bringéus Depanementsrâdet Staffan Carlsson Ambassadrâdet Ulrica Cronenberg-Mossberg Assistenten Ann-Sofie Dahl Assistenten Helena Damm Ambassadrâdet Håkan Damm Ambassadsekreteraren Magnus Dahnberg Departementsrâdet Jacob Douglas Departementssekreteraren Olle Ekblom Byggnadsrâdet Lennart Ekdahl Ambassadören Arne Ekfeldt Ambassadsekreteraren Eva Emnéus Översten Karl-Even Englund Ambassadrådet Berndt Fahlberg Polisöverintendenten Lars Forste Ambassadsekreteraren Anders Franzén Kanslirådet Lars Fredén Departementssekreteraren Anders Grafström Ambassadören Lars Grundberg

104 SOU 199326

Ambassadrådet Lars-Erik Grundel Ambassadrâdet Carl-Johan Gunnarsson Ambassadsekreteraren Kristina Grünbaum Ambassadören Martin Hallqvist Kanslirådet Dag Hartelius Ambassadsekreteraren Leena Jaanson Byrâassistenten Marita Jansson Ambassadören Gunnar J arring Kriminalkommissarien Jan-Ove Johansson Vicekonsuln Martin Johansson Kanslirådet Tommy Johansson Kriminalkommissarien Ove Jonsson Avdelningsdirektören J an-Olof Jorsback Ambassadsekreteraren Peter Kanflo Ambassadören Bo Kjellén Ambassadrådet Gunnar Klinga Assistenten Ruth Kratochvill Byrâassistenten Maud Kronberg Ambassadrâdet Leif Krusberg Assistenten Sirpa Kuusela Konsuln Göran Larsson Driftsingenjören Rolf Larsson Ambassadsekreteraren Hans Lepp Kriminalinspektören Bo Lindström Generalkonsuln Jan Lundvik Ambassadsekreteraren Björn Lyrvall Departementsrådet Hans Magnusson Ambassadören Lars Magnusson Driftsingenjören Björn Malmborg Byråassistenten Maria Martignier Ambassadrådet Ulf Melén Kabinettssekreteraren lars-Åke Nilsson Ambassadsekreteraren Roland Nilsson Ambassadsekreteraren Johan Nordström Ministern Stefan Noreén Departementssekreteraren Jan Nyberg Ambassadrádet Hans Olsson

sou 199326 105

Ambassadsekreteraren Helena Pilsas-Ahlin Byråchefen Jan Ridefelt Ambassadsekreteraren Ola Ringdahl Departementssekreteraren Roland Ripmark Avdelningsdirektören Tom Sacklén Ambassadrådet Mats Staffansson Generalkonsuln Sture Stiemlöf Ambassadören Jan Ståhl Ambassadsekreteraren Johan Svanström Assistenten Anna Svensson Konsuln Ulf Sör Ambassadören Anders Thunberg Ambassadören Karl-Anders Wollter Ambassadsekreteraren Fredrik Wrahme

Ambassadsekreteraren Martin Åberg

Ambassadören Andreas Ådahl Ministern John-Christer Åhlander Professom Anders Åslund Ambassadören Jan Ölander Ambassadören Torsten Örn

-" . 4 199. å

Statens offentliga utredningar 1993

Kronologisk förteckning

Styrnings- samarbetsformer och i biståndet. UD Kursplaner förgrundskolan. U. Ersättning förkvalitet och effektivitet. Utformning av cttnytt resurstilldelningssystcm för grundläggande högskoleutbildning. U. 5 Statligt stödtill rehabilitering tonyrskadadc av . flyktingar ll. S. m. Bensodiazcpincr - beroendeframkallande psykofar- . maka. .9Livsmedelshygien småskalig och livsmedelsproduklion.Jo. f Löneskillnadcr ochIöncdiskriminering. Omkvinnoroch män arbetsmarknaden. Ku. Löneskillnader ochlöncdiskriminering. Omkvinnor ochmän arbetsmarknaden. Bilagedel.Ku, 9.Posting.K. 10.En ny datalag. Ju. l Socialförsäkringsregisler. S. l Vårdhögskolor - kvalitet utveckling huvudmannaskap. - U. 13. Ökad konkurrens påjärnvägen. K. 14.EG och våra grundlagar. Ju. 15.Svenska reglerförinternationell omfördelning av oljavid en oljekris.N. l6. Nya villkor forekonomiochpolitik ekonomi- kommissionen förslag.Fi. l6. Nyavillkorforekonomiochpolitik ekonomi- kommissionen förslag.Bilagor.Fi. 17. Ägandet av radio och television i allmänhetens tjänst. Ku. l8.Acceptans ToleransDelaktighet. M. l9. Kommunerna ochmiljöarbetet. M. 20.Riksbanken prisstabiliteten. och Fi. 21. Ökat personval. Ju. 22.Vad är ett statsråds arbete värt Fi. 23.Kunskapens krona.U. 24.Utlänningslagen partiell - en översyn. Ku. 25. Sociala åtgärder förjordbrukare. Jo. 26.Handläggningenvissasäkerhetsfrågor. av Ju.

Statens 1993

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Näringsdepartementet En ny datalag.[IO] Svenska reglerförinternationell omfordelning av oljavid EGoch våragrundlagar. [[4] en oljekris.[IS] Ökatpersonval. [21] Handläggningen av vissasäkerhetsfrâgor. [26] Miljö- och naturresursdepartementet Acceptans Tolerans Delaktighet. [18] Utrikesdepartementet Kommunerna ochmiljöarbetet. [19] Styrnings- och samarbetsformer i biståndet. [I]

Socialdepartementet Statligtstödtill rehabilitering lorlyrskadade av flyktingar fl. [4] m. Bensodiazepiner - beroendeframkallande psykofarmaka. [5l Socialförsäkringsregistcr.

Kommunikationsdepartementet Postlag. [9] Ökadkonkurrens järnvägen. [I3]

Finansdepartementet Nyavillkor förekonomi ochpolitik- ekonomikommisionens förslag.[[6] Nyavillkor förekonomi och politik ekonomi- kommisionens förslag.Bilagor.[[6] Riksbanken ochprisstabiliteten. [20] Vad ärett statsråds arbetevärt [22]

Utbildningsdepartementet Kursplaner förgrundskolan. [2] Ersättning förkvalitetocheffektivitet. Utformning av ettnytt u ur iilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. [3] Vårdhögskolor kvalitet-utveckling huvudmannaskap. [12] - - Kunskapens krona.[23]

Jordbruksdepartementet Livsmedelshygien ochsmåskalig livsmedelsproduktion. [Öl Sociala åtgärder Förjordbrukare. [25]

Kulturdepartementet Löneskillnader lönediskriminering. och Omkvinnor och män arbetsmarknaden. [7] Löneskillnader lönediskriminering. och Omkvinnor och män arbetsmarknaden. Bilagedel. [8] Ägandet radioochtelevisioniallmänhetens av tjänst. ll7l Utlänningslagen partiell en översyn. [24] -