Folkrättslig status m.m. betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Folkrättslig

status

m.m.

i sou 1993:123 Betänkande av Kombattantutredningen

E0

Statens offentliga utredningar

WW

1998:123

w Försvarsdepartementet

Folkrättslig

status m.m.

Betänkande av Kombattantutrednin

gen

Stockholm 1998

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadrecs: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: fritzes.order@liber.se Internet: www.fritzes.se

Svara pâ remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets forvalmingsavdelning Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

ISBN 91-38-21024-X Tryck. Elanders Gotab, Stockholm 1998 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

Försvarsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 22 februari 1996 chefen för Försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att reda ut oklarheter om vilka uppgifter och vilken folkrättslig ställning polisen, hemvärnet och vissa civila skyddsvakter skall ha vid en väpnad konflikt

där Sverige är en part m.m. dir. 1996:16.

Den 14 1996 förordnade dåvarande chefen för Försvarsdepar-

mars

tementet, statsrådet Peterson, generaldirektören Rolf Holmquist att vara

särskild utredare.

Till experter förordnades fr.o.m. samma dag chefsjuristen Key Hedström, kriminalkommissarien Nils Hyvönen, departementsrådet Anders Perldev, översten graden Björn Rosén och försvarsjuristen

av Magnus Sandbu. Från och med den l april 1997 har doktoranden Christer Ahlström varit förordnad som expert i utredningen. Från och med den 14 1996 kanslirådet Margareta af mars var

Geijerstam förordnad sekreterare i utredningen. På därom ord

som framställning entledigades hon från denna funktion fr.o.m. den l oktober 1997. Som sekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den l januari 1998 hovrättsassessom Erik Mosesson. Utredningen har antagit namnet Kombattantutredningen. Härmed överlämnas utredningens betänkande Follcrättslig status

. Till betänkandet är fogat särskilda yttranden av

m.m. Nils Hyvönen och av Björn Rosén. Utredningsuppdraget är härigenom slutfört.

Stockholm i september 1998

Rolf Holmquist

Erik Mosesson

10 Sammanfattning SOU 1998: 123

Sammanfattning

Bakgrunden

I folkrätten "krigets lagar" eller, som det uttrycks i svensk författ-

ningstext, "den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter"

finns regler om förande av krig liksom regler i olika hänseenden

som

skall ge skydd krigets offer. En grundläggande princip är att civil-

befolkningen skall skyddas mot de direkta verkningarna av krig och andra väpnade konflikter genom att det i lcrigföringen skall göras åt-

skillnad mellan å ena sidan militära mål och å andra sidan civilbefolkningen och civil egendom; anfall får riktas endast mot militära mål. I den internationella humanitära rätten skiljs mellan olika person-

kategorier. Två huvudgrupper är medlemmar av väpnade styrkor och

civila civilbefollcningen. Medlemmar av väpnade styrkor indelas i två

underkategorier: de stridande kombattanter och de icke-stridande

icke-kombattanter. I princip är det endast kombattanter har folksom

rättslig befogenhet att direkt delta i fientlighetema i en väpnad konflikt. Som huvudregel gäller att de som är kombattanter inte skall hållas ansvariga straffas med anledning av att de har använt våld i kon-

- -

flikten. Som illegal lo-igsdeltagare betraktas däremot civil bryter

en som

mot regeln att civila inte får direkt delta i ñentligheterna, och veder-

börande kan härför bli ställd till ansvar i en rättslig process. I det svenska totalförsvaret förekommer växlar mellan att grupper

uppgifter av militär och civil natur. Detta gäller bl.a. polisen, som i krig

skall dels fortsätta sina civila sysslor, dels delta i det väpnade försvaret av vårt land. Det förekommer alltså att, om Sverige blir part i väpnad konflikt, en

vissa grupper skall växla mellan uppgifter som enligt folkrätten för-

utsätter kombattantstatus, å ena sidan, och uppgifter där sådan status inte krävs, å andra sidan. Folkrättskommittén berörde i sitt slutbetän-

kande Folkrätten i krig SOU 1984:56 frågan den folkrättsliga

om

ställningen som kombattant måste vara permanent eller om den i vissa

fall kan vara temporär tillfällig. Kommitténs bedömning att det var

inte kunde föreligga något folkrättsligt hinder mot att använda

anses

Sammanfattning ll

begreppet temporär kombattant temporär kombattantstatus för resp.

inte ingår i reguljära väpnade styrkor under förutsättning

personer som att detta kan motiveras vederbörandes växling mellan militär och av civil verksamhet. för vilka tillfällig kombattantstatus kunde De grupper aktuell enligt kommittén personer inom hemvärnet, motståndsvara var

rörelse och polisen samt skyddsvakter.

Mot bakgrund Folkráttskommitténs slutbetänkande utfärdades av år 1990 totalförsvarets follcrättsförordning l990:l2. Derma gäller för

myndigheter under regeringen och innehåller föreskrifter för ledningen

och tillämpningen för svensk del vissa frågor med utgångspunkt i av

den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. I förord-

ningen bl.a. de vilkas medlemmar skall anses ha folkanges grupper

rättslig ställning kombattanter. Till dem hör dels polismän som

av

enligt lagen 1943:881 polisens ställning under krig deltar i rikets

om

försvar, dels de som tjänstgör som beredskapspolismän enligt förordningen 1986:616 beredskapspolisen och deltar i rikets för-

om som dels skyddsvakter och skyddsområdesvakter som har förordnats svar,

enligt lagen 1990:217 skydd för samhällsviktiga anläggningar

om

dels den personal ur Tullverket som tjänstgör som gränsövervak-

m.m.,

ningspersonal enligt lagen 1979:1088 om gränsövervakningen i krig dels medlemmar den organiserade motståndsrörelsen. Ter-

m.m., av

tillfällig kombattant 0ch tillfällig kombattantstatus har inte

merna

kommit till uttryck sig i totalförsvarets folkrättstörordning eller i

vare svensk författningstext. någon annan

Uppdraget

Begreppet tillfällig kombattant har enligt direktiven till utredningen getts central plats i den modell som Sverige har valt för planeringen

en

sitt väpnade försvar. Eftersom begreppet är folkrättsligt tveksamt

av och har mötts kritik och det således finns tecken på att det råder en av

diskrepans mellan det svenska nationella regelverket, å ena sidan, och

de folkrättsliga effekterna dess tillämpning, å andra sidan, har utredav

ningen getts i uppgift sammanfattningsvis g reda ut oklarheter om

vilka uppgifter och vilken follcrättslig ställning polisen, hemvärnet och vissa civila skyddsvakter skall ha vid väpnad konflikt, gt ur folken

rättslig synvinkel jämföra gruppemas uppgifter och ställning med motsvarande gruppers utomlands, gtt med avseende på polisen och vissa

civila skyddsvakter utreda innebörden och konsekvenserna av att

krigets folkrätt är tillämplig först i väpnad konflikt och även föreslå hur beslut reglemas tillämpning skall fattas och tillkännageag under-

om

söka folkrättens krav innebär uppgifter under väpnad

om att gruppemas

12 Sammanfattning SOU 1998: 123

konflikt bör ändras samt att föreslå en rättslig reglering vad avser uppgifter och folkrättslig ställning för olika kategorier av personal med uppgifter inom totalförsvaret vid ett väpnat angrepp på Sverige. Enligt direktiven skall de förslag som utredningen lämnar vara folkrättsenliga, konsekventa och trovärdiga. Strävan skall att undvika vara att grupper och personer som ingår i dessa har en folkrättslig ställning som växlar beroende på de uppgifter som fullgörs vid olika tidpunkter.

Förslagen

Utredningen har efter en analys av begreppet tillfällig kombattantstatus kommit fram till att detta i princip inte kan förenligt med anses vara folkrätten. Ett system enligt vilket växlar fram och åter mellan personer kombattantstatus och civil status skapar enligt utredningens mening trovärdighetsproblem ur follcrättslig synvinkel och bör undvikas. Med den utgångspunkten och mot bakgrund av den nuvarande ordningen i vårt land och i vissa andra länder har utredningen tagit ställning till frågan om polisens, hemvärnets samt civila skyddsvakters och civila skyddsområdesvakters resp. uppgifter ihändelse av väpnad konflikt bör förändras. Utredningen har också berört den samordnade gränsöver-

vakning som skall äga rum bl.a. i krig. Utredningens synpunkter kan

sammanfattas enligt följande. I händelse av väpnad konflikt skall enligt nuvarande system polisen såväl fortsätta sin civila verksamhet delta i det direkta väpnade som försvaret av landet. Av folkrättsliga och andra skäl är detta inte en lämplig ordning. Polisen bör i stället ha enbart civila funktioner också när landet är part i en väpnad konflikt. Utredningen föreslår följaktligen att polismän inte längre skall räknas upp bland dem som anses som kombattanter och att 1943 års lag om polisens ställning under krig skall upphävas samt att polismän inte skall vara underkastade krigsmannaansvar eller disciplinansvar enligt bestämmelserna i 21 kap. brottsbalken resp. i lagen 1994:1811 om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. disciplinansvarslagen. Ett genomförande av utredningens förslag hindrar inte att polisen även fortsättningsvis kan fylla viktiga försvarsuppgifter också i anslutning till och under en väpnad konflikt, t.ex. när det gäller att förebygga och utreda brott riktade mot landets säkerhet eller försvar. Hemvärnet av i dag består av dels allmänt hemväm, dels driftväm. Utredningen har funnit att begreppet tillfällig kombattantstatus över huvud taget inte är tillämpligt inom hemvärnet, sådant detta är numera organiserat jñ- i det föregående om Folkrättskommitténs slutbetänkande. Vidare har utredningen kommit fram till att det- från de syn-

Sammanfattning 13

punkter utredningen har att beakta inte finns skäl att föreslå som förändringar avseende hemvärnet.

Enligt utredningen är det tvivelaktigt om civila slgvdaVsvakter och

civila skyddsområdesvakter kan anses tillhöra en väpnad styr i

folkrättslig mening. Denna synpunkt och andra har lett utredningen till

ståndpunkten att dessa vakter inte bör ha någon stridande funktion i det väpnade försvaret av landet. De bör alltså inte anses som kombattanter.

Inte heller bör de fortsättningsvis omfattas av krigsmannaansvar enligt brottsbalken eller disciplinansvar enligt disciplinansvarslagen.

Det är utredningens bedömning att folkrättens regler torde vara svåra att förena med det sätt vilket den samordnade gränsövervakningen i krig är ordnad nu. Frågan om gränsövervakningspersonalens

uppgifter och därav följande folkrättsliga status kan emellertid enligt

utredningens mening inte analyseras på ett tillfredsställande sätt utan att gränsövervakningen i dess helhet genomlyses. Utredningen förordar att

sådan översyn äger och att det i varje fall tills vidare, intill dess

en rum

att en sådan översyn eventuellt har genomförts, inte görs någon ändring av bestämmelsen om att kombattantstatus tillkommer de tulltjänstemän

är uttagna för tjänstgöring i den samordnade gränsövervakningen i som

krig m.m. I sammandrag består utredningens författningsförslag i följande.

1943 års lag om polisens ställning under krig upphävs. 21 kap. 3 §

brottsbalken och 2 § disciplinansvarslagen ändras så, att polismän, civila skyddsvakter och civila skyddsområdesvakter inte längre är

underkastade krigsmäns ansvar enligt 21 kap. brottsbalken resp. disciplinansvar enligt disciplinansvarslagen. Det föreslås att totalförsvarets follcrättsförordning ersätts av en ny förordning i ämnet. Vissa bestämmelser i den föreslagna förordningen skiljer sig i sak från vad som följer av den nu gällande förordningen.

Den nya regleringen bör träda i kraft den l januari 2001.

14 Fädattningsförslag SOU 1998: 123

Författningsförslag

1 till

Förslag lag om upphävande av lagen 1943:881 om polisens ställning under krig

Härigenom föreskrivs att lagen 1943:881 polisens ställning under om krig skall upphöra att gälla vid utgången av år 2000.

2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 3 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

SOU 1998: 123 F örfattningsförslag 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap. Om brott av krigsmän

3§

Vid tillämpningen detta Vid tillämpningen av detta av kapitel avses med krigsmän alla kapitel avses med krigsmän alla som är tjänstgöringsskyldiga vid som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten. Försvarsmakten. Krigsmän är dessutom Krigsmän är dessutom polismän som utan att vara alla som annars vistas vid tjänstgöringsskyldiga vid för- avdelningar av Försvarsmakten, svarsmakten är skyldiga att delta när avdelningarna är i fält eller i rikets försvar, verkar under liknande förhållanskyddsvakter och skydds- den, områdesvakter förordnats medlemmar av den organisom med stöd av lagen 1990:217 serade motstândsrörelsen. om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m., alla som armars vistas vid avdelningar av försvarsmakten, när avdelningarna är i fält eller verkar under liknande förhållanden, medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

Senaste lydelse 1990:218.

16 Författningsförslag

3 Förslag till lag om ändring i lagen 1994:

l disciplinansvar

om

inom totalförsvaret, m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen 1994:1811 om disciplinansvar inom

totalförsvaret, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

Är Sverige i krig, gäller lagen Är Sverige i krig, gäller lagen

även för även för alla som, utöver vad som alla som, utöver vad som

sägs i 1 är tjänstgöringsskyl- sägs i l är tjänstgöringsskyldiga i Försvarsmakten, diga i Försvarsmakten,

polismän utan att alla som annars vistas vid som vara

tjänstgöringsslgøldiga i Fär- avdelningar av Försvarsmakten, svarsmakten är skyldiga att delta när avdelningarna är i fält eller i Sveriges försvar, verkar under liknande förhållanskyddsvakter och skydds- den, områdesvakter förordnats medlemmar av den organi-

som

med stöd av lagen 1990:217 serade motståndsrörelsen.

om skydd för samhällsviktiga

anläggningar m. m.,

alla som armars vistas vid avdelningar Försvarsmakten, av när avdelningarna är i fält eller verkar under liknande förhållanden,

medlemmar av den organi-

serade motståndsrörelsen.

Denna lag träder i krañ den 1 januari 2001.

Författningsförslag 17

4 Förslag till totalförsvarets

folkrättsförordning xxxx:xxxx

Härigenom föreskrivs följande.

Förordningens innehåll

1 § Denna förordning innehåller föreskrifter för svensk del med an-

ledning vissa förpliktelser enligt den internationella humanitära

av

rätten i väpnade konflikter. I föreskriñema vilken folkrättslig ställning som skall anses

anges

tillkomma vissa personalkategorier inom totalförsvaret. I föreskrifterna åläggs också myndigheter under regeringen att vidta förberedel-

ser, m.m.

Folkrättslig ställning

Kombattanter

2 § Kombattanter är de tjänstgör i Försvarsmaktens krigsorganisasom

tion samt de tjänstgör i Försvarsmaktens grundorganisation när de

som

tas i anspråk för stridsuppgiñer, om de inte tillhör sjukvårdspersonalen

eller älavårdspersonalen enligt 8 § respektive 11

3 § Utöver vad föreskrivs i 2 § är följ ande kombattanter. som

Personal ur Tullverket som tjänstgör som. gränsövervalcningspersonal

enligt lagen 1979: 1088 om gränsövervalcningen i krig m.m.

Medlemmar den organiserade motståndsrörelsen.

av

4 § kallas in till tjänstgöring inom Försvarsmakten är kombat- De som tanter först då de har tilldelats militär utrustning och kommit under an-

18 F wfattningsförslag SOU 1998: 123

svarigt befäl. De som i fred har tilldelats personlig militär utrustning är dock kombattanter redan då tjänstgöringsskyldigheten inträder, de om har tilldelats tjänstevapen.

5 § Försvarsmakten får efter samråd med berörda myndigheter meddela föreskrifter för verkställigheten av bestämmelserna i 2-4 om kombattanter.

Civilförsvarspersonal

6§ Civilforsvarspersonal är de som tjänstgör i räddningskåren eller fullgör uppgifter inom befolkningsskyddet, om de inte tillhör sjukvårdspersonalen enligt 8 Civiltörsvarspersonal personal på anmodan är även annan som av räddningsledare deltar i räddningstjänst eller i verksamhet enligt 65 § räddningstjänstlagen 1986:l 102.

7 § Statens räddningsverk får meddela föreskriñer för verkställigheten

av bestämmelserna i 6 § om civiltörsvarspersonal.

sjukvårdspersonal

8§ sjukvårdspersonal är civil eller militär personal som uteslutande används vid uppsökande, omhändertagande och transport av sjuka och skadade eller för att förebygga sjukdomar samt personal som uteslutande används för militära eller civila sjukvårdsenheters administration. sjukvårdspersonal är vidare militär personal som särskilt utbildats att vid behov tjänstgöra som sjukvârdare eller sjukbärare under tid när de utövar denna tjänst.

9 § Militär personal som anges i 8 § får bära endast personlig lätt beväpning.

SOU 1998: 123 F örfattningsförslag 19

10§ Föreskrifter för verkställigheten bestämmelserna om sjukav vårdspersonal får meddelas av

Försvarsmakten för den militära sjukvårdspersonalen,

Socialstyrelsen för övrig sjukvårdspersonal.

Själavårdspersonal

11 § älavårdspersonal är fáltpräster samt andra präster, om de i derma egenskap är knutna till Försvarsmakten eller till den civila hälso- och sjukvården. Själavårdspersonal är lcrigsplacerad inom Försvarsmakten får som bära endast personlig lätt beväpning enligt Försvarsmaktens föreskrifter.

Civila åtföljande stridskrafterna

12 § Civila åtföljande stridskrafterna är de som, utan att de tjänstgör vid ett militärt förband och utan att de har stridsuppgifter, utför arbete förbandet enligt särskilt tillstånd av Försvarsmakten.

13 § Försvarsmakten får efter samråd med Överstyrelsen för civil be-

redskap meddela föreskrifter för verkställigheten bestämmelserna i av 12 § civila åtföljande stridskrafterna. om

Civila

14 § De inte hänförs till någon de kategorier som anges i som av ll eller 12 § är civila.

F olkrättslig ställning under permission och tjänstledighet

15 § Permission och tjänstledighet under kortare tid påverkar inte den folkrättsliga ställningen.

20 Författningsförslag SOU 1998: 123

Identitetskort m.m.

16§ Försvarsmakten samt de myndigheter som har ftmktionsansvar enligt beredskapsförordningen 1993:242 skall under fredstid meddela

de föreskrifter och vidta de förberedelser som behövs för att den perso-

nal som anges i 8 och ll vid tjänstgöring under den tid när den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter är tillämplig

skall kunna vara försedd med identitetskort utvisar den folkrättssom

liga ställningen.

Försvarsmakten och de övriga myndigheter nämns i första som stycket skall under fredstid meddela de föreskrifter och vidta de förbe-

redelser som behövs för att sjukvårdspersonal och själavårdspersonal

skall kunna förses med armbindel med rödakorstecknet och civilförsvarspersonal skall kunna förses med armbindel med det internationella kännetecknet för civilförsvar.

Överstyrelsen för civil beredskap skall samordna förberedelserna

inom det civila försvaret.

Försvarsmakten skall efter samråd med Överstyrelsen för civil be-

redskap meddela de föreskrifter och vidta de förberedelser i övrigt som behövs för att den personal som anges i 12 § skall kunna förses med

identitetskort som utvisar den folkrättsliga ställningen.

17 § Socialstyrelsen skall efter samråd med Statens invandrarverk och Svenska röda korset under fredstid vidta de förberedelser som behövs

för att identifiering skall kunna ske av barn som evakueras från eller tas emot i Sverige enligt artikel 78 i första tilläggsprotokollet av år 1977 till de fyra Genêvekonventionema den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer.

Socialstyrelsen får meddela föreskrifter för verkställigheten av bestämmelserna i första stycket.

Krigsfångenskap m.m.

18 § Av artikel l7 i den tredje Genévekonventionen den 12 augusti

1949 angående skydd för krigets offer följer att den som kommer i fiendens våld som krigsfånge är skyldig att på tillfrågan uppge sin tjänstegmd samt sitt registreringsnummer, fullständiga namn och födelsedatum och att denne inte behöver lämna några andra uppgifter. I sek-

retesslagen 1980:100 finns föreskrifter om förbud att röja uppgifter

som angår verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller

SOU 1998: 123 Författningsförslag 21

annan förberedelse av sådan verksamhet eller i övrigt rör totalförsom svaret. Försvarsmakten får meddela bestämmelser om behandling krigsav fångar som är i Sveriges våld.

Utbildning

19 § Försvarsmakten och de myndigheter har funktionsansvar som enligt beredskapsförordningen 1993:242 skall se till att personalen inom verksamhetsområdet får tillfredsställande utbildning och information en om folkrättens regler i krig och andra väpnade konflikter och under neutralitet.

Överstyrelsen för civil beredskap skall samordna utbildningen inom

det civila försvaret.

Utmärkning m.m.

20 § Försvarsmakten skall under fredstid vidta de förberedelser som behövs för att märka ut Försvarsmaktens sjukvårdsenheter och sjukvårdsu-ansportmedel med rödakorstecken. Ytterligare föreskrifter om utmärkningen får meddelas av Försvarsmakten. Försvarsmakten får efter samråd med berörda myndigheter under fredstid vidta förberedelser för att sjuktransportflygplan och Sjuktransporthelikoptrar skall kunna avge sådana särskilda signaler som anges i annexI till första tilläggsprotokollet år 1977 till de fyra Geneveav konventionema den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer.

21 § Statens räddningsverk skall under fredstid vidta de förberedelser som behövs för att märka ut sådana anläggningar under höjd besom redskap skall användas för befolkningsskydd och räddningstjänst med det internationella kännetecknet för civilförsvar. Förrådsbyggnader, skyddsrum och den materiel som räddningskåren

skall använda under höjd beredskap får utmärkas redan i ñed.

Statens räddningsverk får efter hörande Försvarsmakten meddela av föreskrifter för utmärkningen. Motsvarande befogenhet tillkommer under väpnade konflikter varje civilbefälhavare efter hörande av respektive militärbefálhavare vid Försvarsmakten.

22 Föäfattningsförslag SOU 1998: 123

22 § Socialstyrelsen skall under fredstid vidta de förberedelser som behövs för att märka ut civila sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel med rödakorstecken. Utmärkningen får göras redan i fredstid. Socialstyrelsen får efter samråd med Försvarsmakten meddela föreskrifter för utmärkningen. Motsvarande befogenhet tillkommer under väpnade konflikter varje civilbelälhavare efter samråd med respektive militärbefälhavare vid Försvarsmakten.

23§ Affärsverket Svenska krañnät skall se till att kämlcrattverkens reaktorbyggnader märks ut med det internationella kännetecknet för anläggningar innehållande farliga lcrafcer.

24 § Riksantikvarieämbetet skall under fredstid vidta de förberedelser behövs för att märka ut sådan kulturegendom som tillförsälcras som särskilt skydd enligt artikel 8 i Haagkonventionen den 14 maj 1954 om skydd för kulturegendom i händelse väpnad konflikt jämte tilläggsav protokoll. Utmärkningen får göras redan i fred. Länsstyrelsen skall under fredstid vidta de förberedelser som behövs för att märka ut sådan kulturegendom som avses i artikel 17.2 a i den i första stycket nämnda konventionen. Riksantikvarieämbetet skall efter samråd med Försvarsmakten meddela de föreskrifter som behövs för hur uppgiñen skall utföras.

25 § På allmänna kartor får rödakorsteclmet användas för att märka ut sjukvårdsenheter och det internationella kännetecknet för anläggningar innehållande farliga krafter för att märka ut kärnkraftverk enligt Lantmäteriverkets föreskrifter.

Folkrättsliga rådgivare m.fl.

26§ I Försvarsmaktens krigsorganisation skall det finnas folkrättsliga rådgivare till det antal Försvarsmakten beslutar. Dessa skall vara som placerade i högre staber och ha till uppgiñ att militära chefer råd om ge hur folkrättens regler i krig och andra väpnade konflikter och under neutralitet skall tillämpas. Rådgivarna skall också delta i stabernas planläggning. En sådan follcrättslig rådgivare får den tjänstegrad som Försvarsmakten beslutar.

F örfattningsförslag 23

27§ I Försvarsmaktens fredsorganisation skall det i Försvarsmaktens högkvarter finnas befattningshavare med folkrättslig kompetens. I Försvarsmaktens fredsorganisation i övrigt skall det finnas follcrättsliga rådgivare till det antal Försvarsmakten beslutar. Dessa befattsom ningshavare skall medverka i utbildningen Försvarsmaktens av personal om hur folkrättens regler i krig och andra väpnade konflikter och under neutralitet skall tillämpas och i övrigt respektive chef råd i ge folkrättsliga frågor.

28 § Försvarsmakten får meddela de föreskrifter behövs för verksom ställigheten av bestämmelserna i 26 och 27 folkrättsliga rådom givare och befattningshavare med folkrättslig kompetens i Försvarsmakten.

29§ I civilbefälhavarens lcrigsorganisation skall det finnas två befattningar för folkrättsliga rådgivare med uppgift att ge civilbefälhavaren råd om hur folkrättens regler i krig och andra väpnade konflikter och under neutralitet skall tillämpas. Rådgivama skall också delta i civilbefälhavarens planläggning och utbildningsverksamhet.

30 § I länsstyrelsens lcrigsorganisation skall det finnas två folkrättsliga rådgivare med uppgift att länsledningen samt kommunerna inom ge länet råd om hur folkrättens regler i krig och andra väpnade konflikter och under neutralitet skall tillämpas. Rådgivarna skall också delta i länsstyrelsens planläggning och utbildningsverksarnhet.

31 § Överstyrelsen för civil beredskap får meddela de föreskrifter

som behövs för verkställigheten bestämmelserna i 29 och 30 folkav om rättsliga rådgivare.

32 § De folkrättsliga rådgivama och befattningshavarna med follcrättslig kompetens skall vara jurister.

24 F örfattningsförslag SOU 1998: 123 Rapportering 33 § överträdelser den internationella humanitära rätten i väpnade av konflikter skall rapporteras till regeringen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2001, då totalförsvarets folkrättsförordning 1990: 12 upphör att gälla.

SOU 1998: 123 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus 25

1 Folkrätten och

tillfällig

kombattantstatus

Utredningens förslag: I princip torde tillfällig kombattantstatus inte vara förenlig med folkrätten. Ett system enligt vilket växlar personer fram och åter mellan kombattantstatus och civil status skapar trovärdighetsproblem från folkrättslig synpunkt och bör undvikas.

1.l Folkrätten vid

väpnad konflikt

Folkrätten förbjuder i princip staterna att hota eller göra bruk om av våld sinsemellan, men inskränker inte stats rätt till självförsvar i en

händelse av väpnat angrepp artiklarna 2.4 och 51 i Förenta nationernas

stadga. Folkrättens regler om förande av krig och andra väpnade konflikter finns i krigets lagar, närmare bestämt den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. Reglerna bygger i likhet med övrig folkrätt på sedvanerätt och på mellanfolkliga överenskommelser traktater, konventioner. De gäller både för den försvarar sig mot ett väpnat som angrepp och för andra som deltar i en väpnad konflikt. Krigets lagar omfattar dels regler om själva krigföringen innebärande bl.a. förbud mot vissa särskilt inhumana och stridsmetovapen der, dels andra regler som i olika hänseenden skall ge skydd lcrigets offer. Bestämmelser finns bl.a. i de fyra Genévekonventionema den av 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer H, III resp. IV Genévekonventionen och i det första tilläggsprotokollet den av 8 juni 1977 till dessa konventioner tilläggsprotokoll Sverige är bundet av såväl dessa andra centrala konventioner på området. som De follcrättsliga regler om väpnad konflikt utredningen berör i som det följande är tillämpliga även under ockupation såvida inte annat framgår av texten. Enligt huvudregeln är det regeringen under konstitutionellt som antar ställning till Sverige sig i väpnad konflikt krig till

befinner

svar om

26 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus

följd ett väpnat mot landet. En förklaring att Sverige är i av angrepp krig får regeringen inte ge utan riksdagens godkännande, utom vid ett sådant 10 kap. 9 § regeringsfonnen. Fastställande av att lanangrepp det är i väpnad konflikt sker alltså på högsta politiska nivå. Är landet i krig och kan förbindelse med regeringen inte upprätthållas, får civilbefälhavaren besluta beredskapslarm skall Är att ges. landet i krig och kan förbindelse inte upprätthållas med vare sig regeringen eller civilbefälhavaren, får länsstyrelsen besluta att beredskapslarm skall 4 och 5 beredskapsförordningen, 1993:242. ges När det sålunda har getts till känna att landet är i krig bör folkrättens regler väpnad konflikt tillämpas. Om något sådant tillkännagivande om inte gjorts, bör de folkrättsliga reglerna likväl tillämpas när utländsk militär personal eller utländskt statsfartyg överskrider gränsen till svenskt territorium under omständigheter tyder på fientlig avsikt som och det är uppenbart att varje förklaring till gränsöverträdandet annan är utesluten jfr 9 och 13 förordningen l982:756 om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar Sveriges territorium av under fred och neutralitet, m.m. IKFN-förordningenD. Givetvis är det den politiska ledningens bedömning av frågan om Sverige är part i en väpnad konflikt är styrande ytterst. Om t.ex. utländsk trupp översom skrider vår territorialgräns och från Försvarsmaktens sida bedömer man att omständigheterna är sådana att landet är i krig men regeringen gör en annan bedömning, skall krigets lagar inte tillämpas.

1.2 styrkor kombattanter och Väpnade -

icke-kombattanter

1.2.1 används för försvaret

Väpnade styrkor av en

stat

En stat kan inrätta eller flera väpnade styrkor för sitt väpnade fören Dessa styrkor består enligt artikel 43 i tilläggsprotokolll av "alla svar. organiserade väpnade styrkor, grupper och enheter som uppfyller

vissa krav i det följande använder utredningen uttrycket väpnad

styr " eller liknande beteckning på sådana organiserade väpnade som styrkor, grupper eller enheter. Enligt folkrätten krävs att den väpnade styrkan står under befäl av någon inför den politiska ledningen för sina underlydansom ansvarar

SOU 1998: 123 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus 27

des uppförande och att styrkan är underkastad ett internt disciplinärt system som bl.a. skall säkerställa att krigets lagar iakttas. Om en halvmilitär organisation eller beväpnade polisstyrkor införlivas med stats väpnade styrkor skall staten underrätta "övriga parter en i konflikten härom. I och för sig torde sådan underrättelse kunna lämnas redan i fredstid.

1.2.2 I

en väpnad styrka finns kombattanter och

icke-kombattanter

Av artikel 3 i det s.k. lantkrigsreglementet, utgör bilaga till som IV Haagkonventionen av den 18 oktober 1907 angående lagar och bruk i lantkrig, framgår att de krigförande parternas styrkor kan bestå av "stridande och icke stridande" och att dessa har rätt till begrupper handling som ltrigsfånge, om de tillfângatas av fienden. I bl.a. terminologiskt hänseende har det skett ändringar de genom konventioner tillkommit efter år 1907. Av tilläggsprotokoll I följer som att den som är medlem väpnad styrka är kombattant har komav en battantstatus och sådan har folkrättslig befogenhet att "direkt - som en delta i fientligheterna sjukvårdspersonal och själavårdspersotral i styrkan har dock inte kombattantstatus. Sjukvårdspersonalen och själavårdspersonalen är i stället s.k. icke-kombattanter, och enligt folkrätten får de inte direkt delta i ñentligheterna. Krigets lagar ställer som antytts upp vissa ramar för olika personkategorier, t.ex. om vem som är kombattant. Inom dessa har ramar en stat relativt stor frihet med avseende på hur den organiserar sina väpnade styrkor. Traditionellt har staten genom sin försvarsplanering och på andra sätt kunnat bestämma vilka personer som skall hänföras till kategorin kombattanter resp. till andra kategorier. Genom tillkomsten av tilläggsprotokolll har det dock införts vissa ändringar vad gäller villkoren för kombattantstatus. Status av kombattant tillkommer, utöver medlemmarna stats av en väpnade styrkor, bl.a. den som är medlem av den organiserade motståndsrörelsen. Frågor angående motståndsrörelsen ligger dock utanför det uppdrag som har lämnats till utredningen. Kombattantstatus inträder först när väpnad föreligger,

en konflikt

dvs. har inletts, och består i princip endast så länge konflikten pågår.

28 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus

1.2.3 Det ställs vissa krav för status av kombattant

De folkrättsliga kraven för status kombattant i artikel l i lant-

av anges

krigsreglementet och i artiklarna 43 och 44 i tilläggsprotokoll jfr arti-

kel 4 i III Genévekonventionen. Härvidlag innebär bestämmelserna i

tilläggsprotokolll förändring i första hand vad gäller dem som är

en

medlemmar motståndsrörelser och liknande se artikel 44.3 i proto-

av kollet, jfr artikel 1.4. Som berörts föreskriver folkrätten att kombattant skall vara nyss en

medlem väpnad styrka. Kombattanten är skyldig att iaktta krigets

av en

lagar. Men även han inte följer krigets lagar kvarstår hans status av

om kombattant, förutsatt att han skiljer sig från civilbefollcningen vid delta-

gande i eller förberedelse till ett anfall här och i det följande används

han eller motsvarande såsom syftande på oavsett om det är en person en kvinna eller en man. I vissa situationer kan kombattantstatus kvarstå trots att kombattan-

inte skiljer sig från civilbefollmingen när han deltar i ett anfall eller

ten i militär operation förberedelse till ett anfall. Kombattantstatus en som kan nämligen, givet även vissa andra förutsättningar, kvarstå i de fall

där beväpnad kombattant till följd av ñentlighetemas art inte kan

en

skilja sig från civilbefolkningen, se artikel 44.3 i tilläggsprotokoll

Bestämmelsen införd beaktande förhållandena vid gerilla-

är med av

och liknande. I sammanhanget bör noteras att artikel 44.7 i

krigföring tilläggsprotokoll I föreskriver att artikeln inte syñar till att ändra

staternas allmänt erkända sedvana rörande bärande av uniform inom

reguljära, uniformerade och beväpnade enheter hör till en part i

som konflikten. Beväpning sådan är inte ett kriterium för kombattantstatus. som

1.2.4 Kombattanter har immunitet mot bestraffning

En konsekvens att folkrätten medger att kombattant direkt deltar i av en

fientligheterna han inte får bestraffas för att han har använt våld i

är att

den väpnade konflikten. Han åtnjuter s.k. immunitet härvidlag. Undan-

tag gäller dock för fall där kombattanten har överträtt vissa ramar som

folkrätten ställer i fråga krigföringen nämligen vid "svåra

upp om m.m., överträdelser härav. Kombattanten åtnjuter alltså inte immunitet beträffande sådana överträdelser. Även överordnad till den har som gjort sig skyldig till överträdelse krigets lagar kan hållas ansvarig för av underlåtenhet förhindra överträdelsen artikel 86.2 i tilläggs-

sin att se

protokoll jfr bestämmelsen i 22 kap. 6§ brottsbalken follcrätts-

om brott.

Folkrätten och tillfällig kombattantstatus 29

1.2.5 En kombattant som faller i fiendens hand har

lcrigsfångestatus

En kombattant som faller i fiendens våld har krigsfångestatus och kan av denne bli intemerad och därigenom försättas ur stridbart skick i enlighet med bestämmelser i III Genévekonventionen och i tilläggsprotokoll men som angetts skall han i princip inte hållas ansvarig med nyss anledning av att han har deltagit i strid. En medlem av en parts i konflikten väpnade styrkor faller i som motpartens våld när han ägnar sig spionage har emellertid inte rätt

till lcrigsfångestatus artikel 46.1 i tilläggsprotokoll Inte hellerlegosoldater är berättigade till krigsfångestatus artikel 47.1 i protokollet.

Även vissa andra än kombattanter har lcrigsfångestatus eller till rätt behandling som krigsfånge.

1.3 Personkategorier vid sidan av de väpnade styrkorna

Vid sidan av medlemmarna av de väpnade styrkorna dels kombat- tantema, dels icke-kombattantema sjukvårdspersonal och själavårdspersonal finns personer som är civila. Alla civila personer utgör civilbefolkningen. I likhet med icke-kombattantema i de väpnade styrkorna saknar den som är civil folkrättslig befogenhet att direkt delta i fientlighetema. En civil som bryter häremot kan straffas för detta. Utöver det allmänna skydd som enligt krigets lagar gäller for civilbefolkningen och envar civil finns särskilda bestämmelser för vissa grupper av civila. Sådana bestämmelser förekommer för civila åtföljande suidslcrafterna såsom civila medlemmar av besättningen på ett militärt luftfartyg, krigskorrespondenter samt personal som svarar för underhåll liksom för personal i civilförsvarsorganisationer, civil sjukvårdspersonal, kvinnor och barn m.fl. grupper. Folkrätten medger i undantagsfall att den som inte är medlem av en väpnad styrka direkt deltar i ñentligheterna: sådan befogenhet tillkommer befolkningen på ett icke besatt område som vidñendens annalkande självmant griper till vapen för att göra motstånd mot de inryckande trupperna utan attha hañ tid att bilda regelrätta militära förband s.k. folkuppbåd, se artikel 2 i lantkrigsreglementet; jfr artikel 4 A 6 i III Genêvekonventionen om att medlem av folkuppbåd har krigsfångestatus för den händelse han faller i fiendens våld.

2 SOK/1998:123

30 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus

1.4 Civil militära mål

egendom och

Krigets lagar skiljer mellan "civil egendom" och "militära mål". Civil egendom är definierat genom en negativ bestämning: all egendom som

inte utgör militärt mål är civil egendom artikel 52.1 i tilläggsproto-

koll Militära mål skall, vad egendom beträffar, uteslutande omfatta egendom på grund art, läge, ändamål eller användning effeksom av tivt bidrar till de militära operationemas genomförande och vars totala eller delvisa förstöring, beslagtagande eller neutralisering under de vid tidpunkten gällande förhållandena medför en avgjord militär fördel

artikel 52.2 i tilläggsprotokoll Det finns en presumtionsregel i fråga

egendom som normalt används för civila ändamål: vid tvekan om huruvida sådan egendom kan bli utnyttjad i syfte att effektivt bidra till

militär verksamhet skall förutsättas att så inte blir fallet artikel 52.3 i

protokollet. Frågan huruvida viss egendom är ett militärt mål eller civil egendom besvaras således med hänsyn bl.a. till var egendomen är belägen och vad den används till. Det är förhållandena vid varje given tidpunkt som är bestämmande för klassificeringen. Viss egendom kan alltså vid en tidpunkt ett militärt mål medan den vid en arman tidpunkt skall vara civil egendom. När för att ta bara ett av ett stort antal anses vara tänkbara exempel- en bro används av militära förband som omgruppetorde den ett militärt mål, detta betyder inte nödvändigtvis ras vara men att den i alla andra sammanhang är ett sådant mål. Som kommer att framgå i det följande innebär den folkrättsliga skiljelinjen mellan militära mål och civil egendom särskilda komplikationer för Sveriges del, eftersom den civila och militära sektorn är mycket integrerade med varandra inom vårt totalförsvar. I tydlighetens intresse bör tilläggas att inte bara egendom utan även människor kan utgöra militärt mål i follcrättslig bemärkelse.

l Distinktionsprincipen

grundreglerna i tilläggsprotokoll I föreskriver att de stridande En av

parterna är skyldiga att alltid göra åtskillnad mellan civilbefollmingen

och kombattanter samt mellan civil egendom och militära mål och att parterna följaktligen skall rikta sina operationer enbart mot militära mål

artikel 48.

Denna s.k. distinktionsprinctp framträder även i andra regler, bl.a. följande. Civilbefolkningen och civila skall enligt artikel 51.1 i tilläggsprotokoll åtnjuta allmänt skydd mot faror i samband med militära operatio-

SOU 1998: 123 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus 31

ner. Anfall som inte riktas mot ett bestämt militärt mål och andra s.k. urskillningslösa anfall är förbjudna. Som urskillningslösa skall enligt tilläggsprotokollet anses bl.a. anfall som kan förväntas förorsaka oavsiktliga förluster av människoliv inom civilbefollcningen, skador på civila, skador på civil egendom eller en kombination därav, vilka kan anses som överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta

militära fördel som kan förväntas artiklarna 51.4 och 51.5 i tilläggs-

protokoll Det är inte tillåtet att använda civilbefollcnings eller civilas närvaro eller förflyttningar för att skydda vissa punkter eller områden från militära operationer, särskilt vid försök att skydda militära mål från anfall eller att skydda, främja eller hindra militära operationer

artikel 51.7 första meningen i tilläggsprotokoll se även andra

meningen. Enligt tilläggsprotokollet skall vissa försiktighetsåtgärder och försiktighetsmått vidtas för att skydda civilbefollcningen, civila och civil egendom. Det föreskrivs bl.a. att parterna skall i möjligaste mån undvika att förlägga militära mål till platser belägna inom eller i närheten

av tättbefolkade områden artiklarna 57 och 58. Det finns även

skyddsregler vad avser kärnkraftverk m.m. Från bestämmelsen att civila inte får utsättas för anfall finns ett undantag: en civil som direkt deltar i fientlighetema åtnjuter för den

tiden inte det skydd som civila eljest har artikel 51.3 i tilläggsproto-

koll

1.6 Effekterna

av en väpnad konflikt kan

drabba även andra än kombattantema

Skyddsreglerna i krigets lagar innebär inte att folkrätten skyddar ickekombattantema eller civilbefollmingen och deras egendom mot alla

effekter av militära operationer. Bland annat kan ett follqättsenligt an-

fall mot ett militärt mål direkt eller indirekt drabba sådana och grupper deras egendom. Exempelvis kan civila som befinner sig i närheten av militär trupp bli skadade eller dödade i samband med ett anfall mot truppen. Det bör framhållas att egendom som måhända inte brukar uppfattas som "militär" kan utgöra ett militärt mål och således får anfallas. Det kan handla vägar, jämvägslinjer, anläggningar för energit.ex. om försörjning eller sambandscentraler kan nyttjas för såväl civila som som militära ändamål. Av lätt insedda skäl påverkas civilbefollcningen ofta mer eller mindre direkt anfall mot sådana typer mål. av av

32 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus SOU 1998: 123

1.7 Byte av folkrättslig status

1.7.1 I vissa fall kan ett förband eller liknande få

nya uppgifter med följd att personer som hör dit byter follqättslig status

Av bestämmelserna i tilläggsprotokolll framgår att det i vissa fall är folkrättsligt medgivet att förband eller enheter byter folkrättslig status. Ett dessa fall har nämnts i det föregående, nämligen halv-

av att en

militär organisation eller beväpnade polisstyrkor införlivas med en

stridande parts väpnade styrkor artikel 43.3 i tilläggsprotokoll

Parten skall underrätta övriga parter i konflikten att den halvmilitära om organisationen etc. inlemmas i de väpnade styrkorna. Medlemmarna av den införlivade organisationen eller motsvarande blir kombattanter.

Bestämmelsen i artikel 43.3 i protokollet anger inte att det är tillåtet att låta "utträda" ur de väpnade styrkorna och på så sätt

senare gruppen åter förändra medlemmarnas gruppen folkrättsliga status dvs. en av återgång från kombattantstatus till civil status.

Ett annat exempel på när byte folkrättslig status medges är

av

följande. Artikel 67 i tilläggsprotokoll I föreskriver att medlemmar av de väpnade styrkorna och militära förband avdelade för Civilförsvarsorganisationer skall respekteras och skyddas, om vissa förutsätt-

ningar är för handen. Bland dessa förutsättningar märks följande. Personalen måste permanent avdelad för ändamålet och uteslutande vara

ägna sig fullgörandet någondera eller några av vissa humanitära

av

uppgifter, räknas i artikel 61 i tilläggsprotokollet. Personalen

som upp

avdelats i detta syfte får inte fullgöra "andra militära uppgifter

som

under konflikten". Personalen får inte direkt delta i ñentlighetema och inte vid sidan sina civilförsvarsuppgifcer utföra eller användas för

om att utföra handlingar är skadliga för motparten. Artikel 67 innebär som

alltså att medlemmar väpnade styrkor och militära förband kan av-

av

delas för civilförsvarsorganisationer och därigenom växla från kombattantstatus till civil status eller, om det är fråga om sjukvårdspersonal eller själavårdspersonal, från icke-kombattantstatus till civil status. Eftersom dessa inte får fullgöra "andra militära uppgifter

personer under konflikten, är det inte tillåtet för dem att under den konflikten

återgå till stridsuppgifter och kombattantstatus. Bestämmelserna i artikel 67 medger alltså att medlemmarna växlar folkrättslig

av en grupp status vid ett tillfälle under konflikten, från status av kombattant eller icke-kombattant till status av civil.

SOU 1998: 123 F olkrätten och tillfällig kombattantstatus 33

I tydlighetens intresse bör inskjutas att den omständigheten, att det är möjligt att avdela medlemmar av väpnade styrkor etc. enligt bestämmelserna i artikel 67 i tilläggsprotokoll inte hindrar att kombattanter och icke-kombattanter används t.ex. för att röja upp i en stad efter ett flygangrepp, dvs. för "civila uppgifter, utan att för den skull artikel 67 behöver tillämpas. När artikel 67 inte tillämpas sker det inte något byte av folkrättslig status för medlemmarna styrkan; de förblir av kombattanter icke-kombattanter och är folkrättsligt oförhindrade resp. att utöva stridande uppgifter osv. De andra fall där bestämmelserna i tilläggsprotokolll medger att förband och enheter växlar status är sådana där växlingen motiveras av strikt humanitära skäl. Som exempel kan nämnas att artikel 8 i protoe kollet att sjukvårdsenheter kan tillfälliga. anger vara

1.7.2 Även i andra fall kan det ske byte av

folkrättslig status

Vid sidan om de nu berörda fallen med nya uppgifter för förband och liknande och därav följande byte follcrättslig status för dem hör av som till förbandet etc., förekommer det statusväxlingar på så att säga egentlig individnivå. Ett exempel tillhör den svenska civilbefolk- x är när en person som ningen blir inkallad för tjänstgöring i Försvarsmakten och som en följd härav övergår från civil status till kombattantstatus. Ett annat av flera tänkbara fall är att en person som tillhör Försvarsmakten och är kombattant blir skadad med följd att han hemförlovas till det civila och därmed upphör att vara kombattant. En genomgång av konventionerna ger vid handen att möjligheten till byte av status är begränsad även på individnivå: det är främst gemensamma militära behov av att kunna underhandla på Slagfältet samt strikt humanitära skäl som motiverar statusbyten. Som ett exempel kan nämnas att en person som under viss begränsad tid uteslutande äg-

nar sig sjukvårdsändamål, s.k. tillfällig sjukvårdspersonal, kan byta

folkrättslig status enligt artikel 8 k i tilläggsprotokolll jfr artikel 25 i I Genévekonventionen. Bestämmelsen i protokollet möjliggör bl.a. att en person med kombattantstatus övergår till att temporärt verka som sjukvårdspersonal. Därmed växlar han från status av kombattant till annan status. Han innehar denna andra status när han ägnar sig åt sjukvårdssyssloma. Sedan han har fullgjort dessa kan han återgå till stridsuppgifter såsom kombattant. En person kan alltså på detta sätt växla mellan kombattantstatus och annan status.

34 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus SOU 1998: 123

Även själavârdspersonal kan tjänstgöra tillfälligt artikel 8 d i

tilläggsprotokoll

1.8 I det svenska totalförsvaret är den civila

den militära sektorn in-

resp. mycket tegrerade med varandra

1.8.1 Försvarsmakten skall försvara Sverige mot väpnade angrepp

Försvarsmakten är en myndighet som har till uppgift att försvara Sverige väpnade förordningen l994:642 med in-

mot angrepp se

struktion för Försvarsmakten. Det finns grundlagsbestämmelser om

när regeringen får sätta in Försvarsmakten eller del därav i strid för att möta väpnat mot riket och regeringens möjlighet att angrepp m.m. om bemyndiga Försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränlming av rikets territorium i

fred eller under krig mellan främmande stater 10 kap. 9 § regerings-

formen.

1.8.2 Det svenska totalförsvaret- långtgående integrering av civilt och militärt

Det svenska totalförsvaret definieras "verksamhet som behövs för som att förbereda Sverige för krig" och består militär verksamhet av

militärt försvar och civil verksamhet civilt försvar. För att stärka

av landets försvarsförmåga kan beredskapen höjas antingen till skärpt beredskap eller till högsta beredskap". Under högsta beredskap är totalförsvaret all samhällsverksamhet då skall bedrivas. Sådan besom

redskap råder bl.a. Sverige är i lGig. Se 1 och 3 lagen

om 1992:l403 om totalförsvar och höjd beredskap.

Totalförsvaret angelägenhet såväl för statliga och kommunala

är en

myndigheter som för företag och andra enskilda. Exempelvis har kom-

landstingen och de kyrkliga kommunerna åligganden inom munerna,

det civila försvaret enligt bestämmelserna i lagen 1994:1720 om civilt försvar med därtill hörande förordning 1995:128. Vid en jämförelse

med förhållandena i andra länder har den civila sektorn förhållandevis

Folkrätten och tillfällig kombattantstatus 35

stor betydelse i försvaret; i Sverige är den civila sektorn och den militära integrerade med varandra i relativt hög grad. Ett av uttrycken för den långt gångna integreringen inom det svenska totalförsvaret är att vissa grupper eller personer som ingår i vissa grupper har ömsom civila och ömsom militära uppgifter bl.a. om Sverige blir involverat i en väpnad konflikt. Exempelvis finns det vid vissa företag och myndigheter s.k. driftvämsförband, ingår i som Försvarsmakten hemvärnet. Dessa förband består av anställda vid företaget eller myndigheten driftvärnsmän och leds dess - - av en av chefer, t.ex. verkställande direktören eller generaldirektören, såsom driftvämschef. Drifcvärnsmannen har ofta sitt dygnsschema indelat så, att han under åtta timmar tjänstgör i det väpnade försvaret anläggav ningen varpå han arbetar i åtta timmar med sina civila sysslor och därefter vilar i åtta timmar. En annan grupp som har tillagts ömsevis stri-

dande och civila uppgifter i det svenska totalförsvaret är polismän. I

krig har polismännen och polisväsendet i princip samma slags civila sysslor som i fredstid men polismän skall därjämte vid behov ha stridande uppgifter inom det militära försvaret. Integreringen av civilt och militärt framträder också på andra sätt: det finns centraler som används för ledningen såväl det militära av som det civila försvaret; vid en väpnad konflikt skall polisen och dess materiel nyttjas inte enbart för polisens civila uppgifter utan även för militära ändamål såsom inhämtande och förmedling av underrättelser av betydelse för det militära försvaret; osv. Sammanfattningsvis kan sägas, att det principiella uppdelningen enligt krigets lagar mellan kombattanter och andra personkategorier och mellan civil egendom och militära mål inte utan svårighet låter sig tillämpas inom ramen för det svenska totalförsvaret.

1.9 kombattantstatus

Tillfällig utredningsuppdraget

Begreppen temporär kombattant och temporär kombattantstatus; har enligt direktiven till utredningen fått en central plats i den modell som Sverige har valt för sin planering av det väpnade försvaret av landet; närmast gäller detta polisen, hemvärnet och vissa civila skyddsvakter.

Enligt direktiven bör konstruktionen temporär eller tillfällig kom-

battant ägnas särskild uppmärksamhet främst med avseende på om denna står i överensstämmelse med folkrättens regler eller Sverige om genom konstruktionen har gett begreppet kombattant en mer extensiv tolkning än vad omvärlden gör. Enligt utredningens bedömning får

36 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus SOU 1998: 123

denna del uppdraget innefatta inte endast de grupper som ut-

av anses

tryckligen nämns i direktiven polisen, hemvärnet samt civila

-

skyddsvakter bevakar militära mål utan även civila skyddsom-

som rådesvakter och personal som i krig tjänstgör som gränsövervakningspersonal, eftersom det i totalförsvarets folkrättstörordning föreskrivs att även de skall anses som kombattanter. senare

För utredningen är det således en huvuduppgift att undersöka om

begreppet tillfällig kombattantstatus är förenligt med folkrätten i andra fall än de som har berörts i det föregående. En härtill anknytande cen-

tral fråga for utredningen är om det ur folkrättslig synvinkel är tro-

värdigt att låta vissa grupper ha kombattantstatus temporärt, dvs. att växla fram och åter mellan sådan och annan status.

1.10 Folkrättskommittén bedömde att

folkrätten

medger tillfällig

kombattantstatus

Folkrättskommittén utredde och lämnade förslag om tolkning och

tillämpning av folkrättens regler under krig, neutralitet och ockupation.

Om bruket tillfällig kombattantstatus förde Folkrättskommittén föl-

av

jande principiella resonemang i sitt slutbetänkande Folkrätten i krig se

SOU 1984:56 s. 74 f..

Enligt Folkrättskomrnittén kunde konventionstexten ges olika tolkningar i frågan folkrätten medger tillfällig kombattantstatus eller

om om det krävs att denna status är permanent. Konsekvenserna av att endast ha permanent kombattantstatus kunde studeras om principen

tillämpades på hemvärnet inkl. driftvärnet. Medlemmar i hemvärnet avsågs delta i militär verksamhet under endast korta perioder och hade

under sådan tid rätt till kombattantstatus. Men sedan det militära upp-

draget hade slutförts, återgick medlemmarna i hemvärnet till civila

sysselsättningar, och då kunde inte villkoren för kombattantstatus uppfyllas. Det var enligt Folkrättskommittén inte möjligt för medlemmar i

hemvärnet att ständigt uppfylla de i artikel 43 i tilläggsprotokolll an-

givna villkoren för att vara permanenta kombattanter. Sålunda måste

lösningen med temporär kombattantstatus tillgripas för att hemvärnet

skulle ha några möjligheter att verka inom folkrättens ram. Samma var

förhållandet med milis och andra frivilliga i den mån sådana grupper förekom. Också för polisen och medlemmar av motståndsrärelse kunde

temporär kombattantstatus vara en naturlig lösning.

Även begreppet temporär kombattantstatus inte kunde återfinnas

om i konventionstextema, framgick det dock enligt Folkrättskommitténs

Folkrätten och tillfällig kombattantstatus 37

mening indirekt av dessa texter att sådan status var helt förenlig med folkrättens principer. Kommittén hävdade att det artikel 51.3 i av tilläggsprotokolll följde att växlingar mellan olika folkrättslig status kunde göras. I den bestämmelsen sägs att civilpersoner skall åtnjuta skydd som civila med undantag för den tid då de direkt deltar i fientligheterna. Enligt Folkrättskommittén skulle följaktligen civila direkt som deltar i fientligheterna anses kombattanter". Kommittén som angav vidare att uppdelningen i permanenta och temporära kombattanter hade en direkt motsvarighet i uppdelningen mellan permanent och tillfällig sjukvårdspersonal enligt artikel 8 k i tilläggsprotokøll Om temporär kombattantstatus tillämpades kunde enligt Folkrättskommitténs åsikt i hemvärn och liknande organisationer personer delta i väpnat motstånd utan att riskera att ställas inför domstol motav parten förutsatt att denne ansåg klassificeringen trovärdig. Folk- rättskommitténs slutsats att det i folkrätten inte kunde förevar anses ligga något hinder mot att använda begreppet temporär kombattant resp. temporär kombattantstatus för inte ingick i regulpersoner som jära väpnade styrkor under förutsättning att detta kunde motiveras av vederbörandes växling mellan militär och civil verksamhet.

1.11 I andra länder använder

man sig inte av tillfällig kombattantstatus

Utredningen har inhämtat upplysningar om den folkrättsliga ställningen i samband med väpnad konflikt för polisen, hemvärnet och civila

skyddsvakter inom försvaret i andra länder se bilaga 6. Det material

som utredningen har fått fram om Danmark, Schweiz, Tyskland och Österrike visar inte polisman, att hemvämspersonal eller civila

skyddsvakter eller motsvarande grupper där skulle växla mellan

kombattantstatus och status på det sätt skulle kunna föreannan som komma i det nuvarande svenska systemet. Däremot i Finsynes man land använda sig av en modell som innebär att under mobiliseringsfasen polisen har uppgifter inom det väpnade ñrsvaret.

38 F olkrätten och tillfällig kombattantstatus SOU l998:l 23

1.12 Skäl för och emot användningen av tillfällig kombattantstatus

1.12.1 Argument för tillfällig kombattantstatus

Folkrätten tillåter uttryckligen växlingar mellan folkrättslig status i vissa fall och innehåller inte något klart förbud mot tillfällig kombat-

tantstatus.

Med hänsyn bl.a. till befolkningens i Sverige storlek i förhållande

till den skall försvaras är det önskvärt att vissa grupper kan yta som

utnyttjas för, vid sidan sina civila sysslor, uppgifter inom det mili-

om

försvaret. Inte minst under nuvarande säkerhetspolitiska förhållan-

tära den, där ett eventuellt väpnat mot Sverige skulle kunna ske i angrepp

form ett anfall med strategiska insatsstyrkor, är det angeläget att ett

av ingripande från svensk sida kan ske snabbt och att man därvid kan ut-

nyttja yrkesgrupper eller andra som har hög insatsberedskap, t.ex. polioch civila skyddsvalcter bevakar militära mål.

sen som

Det får alltså föreligga ett behov att inte endast de reguljära

anses av militära förbanden inom Försvarsmakten utan även vissa andra grupper

används för stridande uppgifter inom det militära försvaret av vårt land.

Medlemmarna dessa måste ha kombattantstatus när de delav grupper

i det väpnade försvaret, eftersom de annars inte skulle ha folkrättslig

tar befogenhet att bekämpa motståndaren. Kombattantstatus är vidare en

förutsättning för att de skall ha lcrigsfångestatus, om de faller i mot-

ståndarens hand. Saknar dessa status av kombattant, kan motpersoner

ståndaren straffa dem med anledning att de har brukat våld i den

av

väpnade konflikten. Ett annat argument för att de som har viktiga uppgifter

personer

också inom det väpnade försvaret skall kunna växla mellan kombattantstatus och civil status beroende på vilka uppgifter som fullgörs är det är olämpligt att de har permanent kombattantstatus. Om de är

att kombattanter dvs. även när de fullgör civila sysslor, är de permanent,

nämligen ett för motståndaren legitimt mål för anfall också under tid de faktiskt inte deltar i det väpnade försvaret av landet. Och om

när rent motståndaren anfaller medlemmar sådan jämte den mateav en grupp

riel används även när dessa har civila uppgifter, skulle det

m.m. som

kunna bli svårt eller t.0.m. omöjligt att tillgodose angelägna behov i

samhället. Detta vore naturligtvis olycldigt.

Beträffande de behövs såväl inom den civila sektorn grupper som för det väpnade försvaret Sverige måste förhållandena vid varje som av

SOU 1998: 123 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus 39

enskild tidpunkt bli avgörande för vilken uppgifterna skall full-

av som göras just då. Det kan alltså förekomma att dessa växlar personer

mellan civila och militära uppgifter. Som följd härav och med be-

en

aktande av det har sagts i det föregående bör de i motsvarande

som

mån byta mellan civil status och status av kombattant. Till stöd för systemet med tillfälliga kombattanter talar således att

den samlade försvarseffekten blir större, vissa eller om personer grupper kan användas såväl för civila sysslor inom det väpnade försvasom

ret av landet. Det kan med andra ord funktionellt och rationellt

vara

från totalförsvarssynpunkt att enskilda och tilläggs uppgifter

grupper

inom både den civila och den militära sektorn. En sådan ordning står

för övrigt i god överensstämmelse med tanken bakom det svenska totalförsvaret.

Även med hänsyn till förhållandena vid en eventuell ockupation av

svenskt territorium är det betydelsefullt att medlemmarna de av nu

aktuella grupperna har kombattantstatus endast när de fullgör uppgifter inom det väpnade försvaret. Om statusväxlingar inte tilläts, skulle det nämligen föreligga ökad risk för att ockupationsmakten, under hänvisning till denna status, intemerade dem lcrigsfångar och ersatte dem

som

med personer som ockupanten själv hade utsett.- Detta skulle inte

vara önskvärt ur svensk synvinkel, eftersom det är bättre att från svensk sida

utsedd personal har hand om myndighetsutövning m.m. inom det ockuperade området.

1.l2.2

Argument mot tillfällig kombattantstatus

Formella folkrättsliga argument

Den follcrättsliga huvudregeln är skall skilja mellan å sidan

att man ena kombattanter och å andra sidan icke-kombattanter och civila. Redan

detta indicerat att folkrätten allmänt sett inte medger växlingar fram

och åter mellan kombattantstatus och status. annan Vidare ger inte konventionstextema uttryck för att det skulle vara tillåtet att under vilka betingelser helst växla fram och åter mellan som

olika folkrättslig status och det sättet tillfälligt ha kombattantstatus.

En genomgång av de humanitärrättsliga konventionerna visar i stället

att det föreligger starkt begränsade möjligheter till statusväxlingar. I

sammanhanget kan inskjutas att, i motsats till vad Folkrättskommittén

hävdade, artikel 51.3 i tilläggsprotokolll inte kan innebära att

anses

civila som direkt deltar i frentligheterna är kombattanter under sådan tid

40 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus SOU 1998: 123

jfr L. C. Green, The contemporary law armed conflict, 1993,

s. 102. Såvitt känt finns det inte inom statssamfundet någon väl etablerad sedvana tyder på att växlingar fram och åter mellan kombattantsom status och status är folkrättsligt medgivna i andra fall än de som annan

följer av gällande konventioner jfr bilaga 6. Det saknas med andra ord auktoritativt stöd för uppfattningen att

folkrätten medger växlingar fram och åter mellan olika folkrättslig sta-

tus, vid sidan av de växlingar som uttryckligen är tillåtna enligt kon-

ventionstextema.

Behovet av personer med tillfällig kombattantstatus

Eftersom huvudregeln är att en kombattant skall ingå i en väpnad styrka, från svensk sida först ochfrämst avgöra vilken eller

bör man

vilka väpnade styrkor skall finnas för försvaret av vårt land.

som Givetvis skall iakttas folkrättens krav på en väpnad styrka, på under-

rättelse halvmilitär organisation eller beväpnad polisstyrka in-

när en

förlivas med de väpnade styrkorna och. på en kombattant. Av betydelse är även den vämkraft styrkan eller viss del därav skulle ha.

som - en -

Det finns anledning att påpeka att kombattantstatus inte är nöd-

en militära försvaret i

vändig förutsättning för en persons medverkan i det

vid mening. Blott vederbörande skall direkt- aktivt delta i fientom -

lighetema fordras sådan status för denne. Medverkan inte förut-

som sätter status kombattant måhända innebär att vederbörande av - men

hänförs till exempelvis kategorin civila åtföljande stiidsluaftema- kan

bestå i olika slags underhåll och service vid och militära förarman band m.m.

Eftersom krigets lagar träder i tillämpning först när en väpnad konflikt har inletts, är kombattantstatus inte förutsättning för polisiära

en

eller andra ingripanden görs mot personer üån främmande makt

som

utför sabotage eller liknande på svenskt territorium i ett

som

"skymningsläge" strax före det att väpnad konflikt har brutit ut. En

en

sak är att frågan vid vilken tidpunkt sådan konflikt har inletts,

annan en exempelvis huruvida sådankonflikt är ett faktum om sabotörerna en bär uniform, kan diskuteras. Vidare bör påminnas att även saknar kombattantom personer som

kan ha rätt att bruka våld vid väpnad konflikt och under ocku-

status en

pation. Exempelvis torde sådan yrkesgrupp som polisen inte vara av

en folkrätten förhindrad att då använda våld i självförsvar och eventuellt

även när det är motiverat med hänsyn till den civila tjänsteutövningen,

allt under förutsättning att de inte tar aktiv del i ñentlighetema.

Folkrätten och tillfällig kombattantstatus 41

Med hänsyn till det anförda finns det skäl att överväga behovet av personal med just kombattantstatus, utöver dem som ingår i det reguljära militära försvaret. Om ett sådant behov konstateras, bör följande beaktas.

Effekterna av tillfällig kombattantstatus

Om det skall tillåtas att personer tillhör viss yrkesgrupp eller som en liknande är kombattanter i en del fall men är civila eller icke-kombattanter i andra fall, torde det inte sällan bli vanskligt bl.a. för motståndaren att rätt bedöma han har att göra med svenska kombattanter eller om i en viss situation. Det gäller inte minst om medlemmarna av gruppen använder samma eller likartad klädsel och materiel vare sig de har

militära uppgifter dvs. enligt svensk uppfattning är kombattanter eller fullgör civila sysslor i egenskap av civila eller icke-kombattanter.

Svårigheter av nu berörda slag finns även ovanför individnivå. Om den svenska försvarsplaneringen innebär att medlemmar av en viss yrkesgrupp i varje fall kan komma att direkt delta i ñentligheterna såsom tillfälliga kombattanter, inställer sig frågan hur motståndaren kommer att betrakta och agera mot medlemmar av gruppen över huvud taget. Det torde inte kunna uteslutas att motståndaren uppfattar samtliga i möjliga kombattanter och i enlighet härmed sig gruppen som anser böra bekämpa dem. Detta kan leda till att motståndaren riktar anfall mot medlemmar av gruppen och mot byggnader, fordon m.m. som gruppen använder. Så kan ske trots att just de som blir föremål för anfall faktiskt inte är eller någonsin kommer att vara sysselsatta med uppgifter inom det väpnade försvaret av vårt land. Det behöver inte heller vara fråga om personer eller materiel som finns inom ett område där strider har förts. Genom anfall mot medlemmar av grupper som är möjliga kombattanter kan motståndaren försvåra eller t.o.m. hindra att civila uppgifter blir fullgjorda och att civila funktioner i samhället fungerar. Från svensk synpunkt kan det inte vara önskvärt med sådana effekter i och för sig.

Sammantaget ger det anförda vid handen att systemet med tillfälliga

kombattanter skapar oklarheter -vid den folkrättsliga bedömningen såväl för motståndaren som för den enskilde själv och den svenska civilbefolkningen m.fl. Eftersom olika folkrättsliga regler gäller beroende på om kombattantstatus föreligger eller ej, bör oklarheter i statusfrågan undvikas. Som antytts gäller det sagda inte enbart i fråga om personer, utan även beträffande egendom. Om från svensk sida planerar att en man grupp personer vid behov skall delta i det väpnade försvaret av landet,

42 Folkrätten och tillfällig kombattantstatus

är det sannolikt att motståndaren bedömer att byggnader, fordon m.m. som gruppen använder utgör militära mål. För det fall att t.ex. polismän har stridande uppgifter i det väpnade försvaret av Sverige, torde risken öka för att motståndaren anser att polisstationer, polisfordon m.m. är militära mål. Diskussionen hittills i detta avsnitt har utgått från att tillfällig kombattantstatus skulle förekomma för dem som hör till en grupp och att motståndaren i och för sig skulle acceptera kombattantstatus för dem. Som framgått är det emellertid från follcrättslig synpunkt diskutabelt huruvida det, utan uttryckligt stöd i gällande traktattext, är tillåtet att växla fram och åter mellan kombattantstatus och annan status. Därför är det knappast någon främmande tanke att motståndaren anser att användningen begreppen tillfällig kombattant och tillfällig kombattantav status inte låter sig förenas med folkrättens bestämmelser. I konsekvens härmed bör man räkna med att motståndaren bedömer att de "tillfZilliga kombattanterna " inte är kombattanter och således direkt deltar i fient-

ligheterna fast de inte har någon folkrättslig befogenhet härtill. Mot-

ståndaren kan med den utgångspunkten anse sig ha rätt att, vid sidan av att även då militärt bekämpa dessa personer, inte behöva behandla dem krigsfångar de faller i hans hand. Vidare skulle motståndaren som om sig berättigad att i rättslig hålla dem ansvariga för att de anse en process utan folkrättsligt stöd har deltagit i konflikten.

1.13 slutsatser

Utredningens

Det är mycket som talar för att folkrätten inte medger att man använder sig av begreppen tillfällig kombattant resp. tillfällig kombattantstatus i den mening Folkrättskommittén angav ochsom har kommit till som

användning i den svenska törsvarsplaneringen. Mot detta bör vägas att

det kan finnas ett behov att vissa medverkar såväl med striav grupper dande som med andra uppgifter inom vårt totalförsvar. Det kan hävdas att detta behov är så stort att Sverige bör hålla fast vid uppfattningen att begreppen tillfällig kombattant och tillfällig kombattantstatus är förenliga med folkrätten, alternativt att det får accepteras att de nu ifrågavarande blir kombattanter permanent. grupperna Enligt utredningens mening är det inte förenligt med folkrätten att använda sig personal med tillfällig kombattantstatus, såvida inte utav tryckligt stöd för sådan status finns i gällande konventionstext. Det

sou 1998: 123 Folkrätteh och tillfällig

kombattantstatus

saknas sådant stöd för den svenska modellen med tillfälliga kombattanter. Ett bibehållande av denna modell riskerar att få negativa följder för Sveriges trovärdighet vad gäller efterlevnaden av den intemationella humanitära rättens regler, liksom för omvärldens syn på vårt lands vilja att eñerleva andan i dessa regler. Därför bör Sverige överge denna modell.

44 Totalförsvaret åren 1997-2001 och framtida angreppshot mot Sverige SOU 1998: 123

2 Totalförsvaret åren 1997-2001 och

framtida angreppshot mot Sverige

2.1 Totalförsvarsbeslutet avseende

åren 1997-2001

Riksdagens beslut om totalförsvaret perioden 1997-2001 fattades i två

etapper hösten 1995 resp. hösten 1996 och innebär b1.a. att det militära försvarets krigsorganisation skall minska prop. 1995/96:12 och prop. 1996/97:4, bet. 1995/96:FöU1, bet. 1995/96:UFöU1 och rskr. 1995/96:44-46 samt bet. l996/97:FöU1, bet. 1996/97:UFöU1 och rskr. 1996/97:36 och 109-110.

I beslutet har betonats de frivilliga försvarsorganisationemas be-

tydelsefulla verksamhet. Hemvärnets tillväxt, föryngring och mate-

riella förnyelse är viktiga mål. Den målsättningen har satts upp att hemvärnet skall omfatta 125 000 personer år 2001. Det bestämdes att antalet beredskapspoliser skall utökas till på sikt omkring 15 000 totalförsvarspliktiga.

2.2 Den situationen enligt säkerhetspolitiska

infor försvarsbeslutet

propositionerna

2.2.1 Förändrad säkerhetspolitisk situation med verkningar för Sverige

Enligt vad regeringen anförde inför försvarsbeslutet präglas omvärlden

inte längre av två mot varandra stående maktblock. Det dominerande konfliktscenariot har övergått från ett bipolärt världskrig till mer regio-

nala eller lokala krig med flera aktörer inblandade.

T otalförsvaret åren 1997-2001 och framtida angreppshot mot Sverige 45

För närvarande ter det sig osannolikt att Sverige skulle utsättas för ett militärt angrepp, det finns svårigheter att förutsäga den säkermen hetspolitiska utvecklingen längre sikt. De militära förutsättningarna för att genomföra militära angrepp kommer att vara starkt begränsade under ett antal är; det gäller särskilt ett angrepp i form kustav en invasion. Det ter sig inte rimligt att ett väpnat angrepp skulle riktas mot Sverige, om inte angreppet har ett vidare strategiskt syfte.

2.2.2 Utvecklingen av de konventionella

stridskrañema

Utformningen av den utvecklade världens stridskrafter torde enligt regeringens iniör försvarsbeslutet gjorda bedömning påverkas främst av en strävan att utnyttja de möjligheter som tekniken erbjuder. Framtida operationer antas bli öppna och flytande. Stridsfältet blir mer mer fragmenterat så till vida som egentliga frontlinjer saknas. Till följd av de snabbt ökande kostnaderna för tekniskt avancerade vapensystem delas stridskrañerna upp i skilda kategorier. En del består av högmoderna stridskrañer, s.k. strategiska insatsstyrkor. En andra och större del utgörs av högmoderna stridskrafter med något lägre beredskap. Återstoden stridsluañerna har lägre kvalitet och kräver lång tid av för mobilisering. I stormakterna får ilygstridsluafter och luftburna förband en framträdande roll, och de marina stridskraftetna får ökade uppgifter i landldiget. Markstridslcrafternas flexibilitet och effekt ökar. Förutsättningarna för att genomföra överraskande inledda militära operationer ökar genom satsningen på att utveckla strategiska rörliga insatsstyrkor. Men samtidigt kan det antas att lokala krig kommer att föras på en mycket låg teknisk nivå. Det kan inte uteslutas att biologiska och kemiska vapen kommer att utnyttjas.

2.2.3 Det svenska totalförsvaret

Enligt vad som bestämdes vid försvarsbeslutet skall Sverige behålla sin alliansfrihet i fred syñande till neutralitet i händelse av en väpnad konflikt i landets närområde. Totalförsvaret skall ha en betryggande och över tiden anpassad förmåga att möta alla hot som kan uppstå mot landet, och det skall i händelse ett väpnat angrepp värna landets friav het och oberoende samt skydda civilbefollcningen. Det skall utformas med utgångspunkt i ett vidgat säkerhetsbegrepp, tar hänsyn till som

46 Totalfbrsvaret åren 1997-2001 och framtida angreppshot mot Sverige SOU 1998: 123

bl.a. de hot och risker icke-militär natur föreligger jfr det nya av som sista avsnittet i förevarande kapitel. Inför försvarsbeslutet angav regeringen såsom det svenska försvarets huvudinriktning, att man skall kunna möta en framtida an-

gripare som utnyttjar strategiska insatsstyrkor med hög modernitet och

kvalitet för att nå snabba ñamgångar. Ett på Sverige kan sättas angrepp i gång med stor kraft redan i inledningen, utan att detta kräver långvariga röjande militära operativa förberedelser. Kraften i angreppet kan riktas mot många utvalda mål över stor del landets yta. Det finns en av ökade möjligheter att välja ut sådana mål har stor betydelse för den som svenska försvarsförmågan. Förvamingen liksom effekten motåtgärav der minskar till följd utnyttjandet modern teknik. Oavsett väderav av förhållanden kan strid pågå dygnet runt på ett fragmenterat slagfält utan klara frontlinjen Det kommer att föreligga stora svårigheter såväl att leda stridskrañema som att göra insatser för att skydda civilbefolkningen. Ytterligare krav på förmågan till anpassning kommer att ställas på sikt. För att kunna möta ett strategiska insatsstyrkor baserat angrepp måste, menade regeringen, det svenska militära försvaret ha förmåga både att skydda landets mest vitala områden och att anfalla angripare en där och när derme är som känsligast. Stor betydelse har förmågan att leda stridsloañema under mycket svåra omständigheter och att övervaka det svenska territoriet. En grundläggande förutsättning för den svenska försvarsförmågan är att angriparen hindras att få herravälde i luften. Inför försvarsbeslutet förordade regeringen, att till grund för det svenska totalförsvarets inriktning skall inte på något avgörande sätt läggas möjligheten av långvarig styrkeuppbyggnad i närområdet eller möjligheten att ge ett angrepp med strategiska insatsstyrkor ett mera påtagligt inslag av anfallskrañ över kust eller landgräns. Regeringen menade att en hotutveckling av sådant slag skall i allt väsentligt kunna mötas genom en successiv anpassning.

Angreppshot

I olika tidsperspektiv finns enligt vad regeringen anförde inför den

första etappen av försvarsbeslutet följande tänkbara angreppshot mot - Sverige prop. 1995/96:l2 s. 67 ff.. Såvitt gäller angreppshot i nuvarande omvärldsläge finns ingen tänkbar angripare med omedelbar tillgång till förband lämpade för angrepp i den omfattning som hittills legat till grund för svensk försvarsplanering. Det hindrar inte att det rent tekniskt skulle kunna vara möj-

SOU 1998: 123 Totalfbrsvaret åren 1997-2001 och framtida angreppshot mot Sverige 47

ligt att inleda militära företag mot Sverige med de resurser som trots allt finns tillgängliga. Sådana företag ter sig föga troliga men skulle möjligen kunna beröra Sverige i ett läge av oväntade politiska omvälvningar. Det skulle kunna utgöras t.ex. av angrepp med mycket begränsade geografiska mål eller mot någon vital samhällsfunktion. angrepp Beträffande angreppshot i ett förändrat omvärldsläge angav regeringen att den säkerhetspolitiska och miltärstrategiska situationen inte kan förändras hur snabbt helst; särskilt tar det avsevärd tid att försom ändra de rent militära möjligheterna att genomföra ett Vad angrepp. i detta avseende bedömdes kunna ske snabbast är att i ett förändrat som politiskt läge någon aktör i konfrontation med omvärlden satsar på att sätta befintliga militära i stånd och därmed upprätta en förresurser måga att genomföra ett i större skala. Regeringen farm att det i angrepp första hand är sådana flyg- och markstridslaañer utgör viktiga som komponenter i utveckling mot strategiska insatsstyrkor som skulle en kunna sättas i stånd angreppshot med iståndsatta styrkor. Vad angår angreppshot på lång sikt är, fortsatte regeringen, den säkerhetspolitiska och militärstrategiska utvecklingen mycket svårare förutsäga. Tänkbara angreppshot i ett längre tidsperspektiv är med att hänsyn till de många inverkande faktorerna och den stora kompexiteten mycket varierande än vad rimligen går att föreställa sig. Men mer som mycket talar för framtida krig skulle karakteriseras att kvalificeatt av rad militärteknik och strategiska insatsstyrkor kommer till användning. Regeringen tillade att det inte heller skall uteslutas att, som ett komplement till strategiska insatsstyrkor, omfattande förmåga till anmer fallskrañ över landgräns och hav skulle kunna växa i det svenska upp närområdet. En sådan utveckling, särskilt vad gäller anfallslcrañ över hav, torde dock ta så lång tid i anspråk att den i huvudsak kan mötas framtida tillväxt ett försvar är utformat för i första hand genom av som att kunna möta strategiska insatsstyrkor.

2.3 och skyddsobj ekt

Bevakning skydd av

I propositionen inför den första etappen totalförsvarsbeslutet anförde av regeringen att det i ett framtida krig beträffande vilket insatser av strategiska insatsstyrkor, i ett snabbt förlopp och i kombination som med sabotageåtgärder söker störa viktiga samhällsfimktioner, kan bli centrala inslag avgörande betydelse att för totalförsvaret viktiga - är av anläggningar kan bevakas och skyddas jfr lagen l990:217 om skydd för samhällsviktiga anläggningar enligt vilken det kan beslutas m.m., anläggning, område, fartyg eller luñfartyg skall utgöra att "skyddsobje ". Denna förmåga måste enligt regeringen finnas i alla

48 T otalförsvaret åren 1997-2001 och framtida angreppshot mot Sverige

delar av Sverige, och betydligt större vikt än hittills måste således läggas vid förmågan att bevaka och skydda sådana objekt. En skärpt bevakning är enligt vad regeringen anförde särskilt angelägen i ett skede före ett krigsutbrott då sabotagehandlingar i stor skala kan att vara vänta prop. 1995/96:12 s. 83, se även s. 87 och 120 jämför bet. 1995/96:UFöU1 och bet. 1995/96:FöUl samt rskr. 1995/96244- 46. Inför den andra etappen av totalförsvarsbeslutet återkom regeringen till frågan om säkerhetsskyddet för skyddsobjekt prop. 1996/97:4 s. 179-182, jämför bet. 1996/97:FöU1. Regeringen anförde därvid att man borde förbereda uppsättning och bemanning av en bevakningsorganisation med bevakningsplutoner, men ett genomförande denna av organisation borde ske först i ett anpassningsskede. Regeringen angav att hemvärnet är en viktig bevakningsresurs, och regeringen bedömde att drzftvârnet "tills vidare bör finnas kvar i dess nuvarande form som ett av flera möjliga bevakningsaltemativ. Med en utökad organisation och bättre utbildning kan menade regeringen beredskapspolisen - utgöra ett lämpligt komplement för bevakning av skyddsobjekt. Rege-

ringen ansåg att inriktningen borde vara att beredskapspolisens organi-

sation utökas till att omfatta totalt 15 000 personer. Huvuddelen ca av utvidgningen borde kunna genomföras under åren 1997-2001. Om vad statsmakterna i samband med totalförsvarsbeslutet anförde angående polisens uppgifter under höjd beredskap hänvisas till bilaga 4.1.

Ändringar

2.4 i försvarsbeslutet

I fråga om det långsiktiga försvarsbeslutet sker samråd mellan företrädare för regeringen och för riksdagspartierna i Försvarsberedningen. I en den 4 februari 1998 daterad delrapport, Svensk säkerhetspolitik i ny

omvärldsbelysning Ds 1998:9, redovisade beredningen sina dittillsva-

rande överväganden inför den s.k. säkerhetspolitiska kontrollstation som riksdagen hade beslutat skulle äga rum år 1998 angående tidpunkten för kontrollstationen, i det följ ande. Mot bakgrund bl.a. av vad som sägs i delrapporten angav regeringen i en proposition i mars 1998 prop. l997/98:84 att angreppshoten ter sig mer avlägsna nu vid tiden för det senaste försvarsbeslutet. Detta medförde enligt regeringen dels att förmågan till offensiva operationer utan en tidskrävande iståndsättning har reducerats ytterligare och dels att förutsättningarna för en sådan iståndsättning har försämrats jämfört med vad som i anslutning till försvarsbeslutet bedömdes vara möjligt. Regeringen föreslog att kraven på beredskap inom Försvarsmakten

SOU 1998: 123 T otalförsvaret åren 1997-2001 och framtida angreppshot mot Sverige 49

skall ändras. Antalet förband skall kunna uppnå full krigsduglighet

som

inom ett år skulle enligt regeringens mening nedgå. Regeringen ansåg att förbandsverlsamheten inom och materielanskaffning till Försvarsmakten skall reduceras. Hemvärns- och "frivilligverksamheten borde enligt propositionen genomföras för att uppnå de mål som riksdagen har beslutat, denna verksamhet borde dock kunna reduceras

men

med 10 milj.kr år 1998. Riksdagen biföll regeringens förslag

ca bet. 1997/98:FöU1 rskr. 1997/98:268.

Vårvintern 1998 föreslog regeringen vidare att den säkerhetspoli-

tiska kontrollstationen skulle flyttas fram från år 1998 till år 1999 prop. 1997/98:83. Också detta förslag godkände riksdagen bet. 1997/98:FöU10, rskr. 1997/98:269.

2.5 Nya slags hot mot Sverige

Framställningen tidigare i detta kapitel tar väsentligen sin utgångspunkt

i försvaret mot ett "traditionellt" väpnat angrepp mot Sverige som en

genomför, dvs. sådana i allmänhet syftar till en ocku-

stat angrepp som

pation landet eller en del av detta.

av

Även sådana alltjämt utgör viktig grund inte minst

om angrepp en

för planeringen totalförsvaret, kan det nämnas att andra slags hot får

av

ökande betydelse från försvarssynpunkt. Av bl.a. propositionerna

en

inför försvarsbeslutet och Försvarsberedningens i det föregående

av nämnda delrapport kan dras slutsatsen att inte bara stater utan även ageranden terroristgupper eller enskilda liksom andra händelser av t.ex. kan komma hota det svenska samhället och landets säkerhet i vid att

mening. Det handlar ett brett spektrum av hot. Det kan vara fråga

om

naturkatastrofer, flyktingströmmar eller annat som inte är en följd

om

någons avsikt att hota eller skada Sverige. Men det kan också röra

av sig s.k. icke-traditionella person, en grupp eller en om angrepp som en

skulle kunna rikta mot Sverige. Syftet med ett sådant angrepp kan

stat behöver inte detsamma vid ett traditionellt angrepp; avmen vara som

sikten behöver alltså inte att ockupera del landet. Inte endast

vara en av "vanliga" eller massförstörelsevapen utan även andra vapen kan vapen komma till användning vid icke-traditionella angrepp, och angreppen

kan sig andra uttryck än vid krig i traditionell mening- ekonomisk

ta

lcrigföring" eller "informationskrigföring" är två exempel. Krigets lagar, bl.a. dess regler uppdelningen befolkningen i

om av

olika kategorier kombattanter, icke-kombattanter resp. civila, är utformade bakgrund väpnade konflikter krig i traditionell be-

mot av

märkelse. Av naturliga skäl måste utredningens uppdrag och förslag ses mot denna bakgrund. Uppdraget irmefattar inte en analys av kombat-

50 Totalförsvaret åren 1997-2001 och

framtida angreppshot mot Sverige SOU 1998: 123

tantbegreppet och andra folkrättsliga begrepp med hänsyn till andra

slags hot och konflikter än dem som omfattas av regleringen i krigets lagar.

SOU 1998: 123 Polisen 51

3 Polisen

Utredningens förslag: En avvägning å ena sidan nyttan av att av

polisen direkt deltar i det väpnade försvaret landet och å andra si-

av

dan de skäl talar sådan medverkan leder till att polisen

som mot en

bör ha civil status fortlöpande i händelse väpnad konflikt. Polis-

av

män bör alltså inte ha sig permanent eller "tillfällig" kom-

vare

battantstatus. Om någon del landet ockuperas bör polisen i möjlig

av

mån utföra sina uppgifter inom det ockuperade området.

l Utgångspunkter

Utredningen lägger i detta kapitel fram sina synpunkter angående poliroll inom totalförsvaret och den därmed sammanhängande frågan

sens

polisens folkrättsliga ställning. I kapitlet redogörs även för de för-

om hållanden gäller härom finns läsa i bilaga 4.1. Fram-

som nu mer att

inte sikte på militärpolisen utan enbart den civila ställningen här tar polisen inkl. beredskapspolisen. Uttrycket "polisen" används, om inte annat framgår, kollektiv beteckning på både myndigheter inom

som

polisväsendet och polismän yrkespoliser och beredskapspoliser. Ordet "han" eller motsvarande syftar på över huvud taget, dvs. oav-

en person det är kvinna eller I svenska författningar används i sett om en en man.

allmänhet termen "krig", inte uttrycket väpnad konflikt". I den följan-

de framställningen används båda utn-yckssätten.

52 Polisen SOU 1998: 123

3.2 Polisen i

dag

3.2.1 Polisens

uppgifter i fred m.m.

Polisens organisation

Polisväsendet är statligt. Central polismyndighet är Rikspolisstyrelsen. Styrelsen utövar en direkt operativ verksamhet med polisstyrkor egna

som finns vid Rikskriminalpolisen och vid Säkerhetspolisen den

senare svarar för skyddet landets inre säkerhet. I fråga den övriga av om polisorganisationen utövar Rikspolisstyrelsen s.k. indirekt ledning inom vissa områden. Den indirekta ledningen sker bl.a. utfärdande genom av föreskriñer. Länsstyrelsen är högsta polismyndighet i länet. Som regional polischef ñingerar en länspolismästare. I varje län finns ett polisdistrikt med polismyndighet, för vilken länspolismästaren är chef. en Polisledningskommittén har i betänkandet Styrningen av polisen SOU 1998:74 föreslagit bl.a. att länsstyrelserna inte längre skall vara polismyndighet.

Polislagen och polistörordningen

Grundläggande bestämmelser om polisen finns i polislagen 1984:387 och i polistörordningen 1984:730. Av polislagen framgår att polisens arbete skall, ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa som och trygghet, syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Till polisens uppgifter hör enligt lagen att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten, att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat, att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal samt att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen. Polisen skall även fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser. I det senare hänseendet handlar det bl.a. om att på olika sätt bistå andra myndigheter.

Polisen 53

3.2.2 Polisens och i

organisation uppgifter krig

Polisens organisation i krig

Det svenska totalförsvaret består av dels militär verksamhet militärt

försvar, dels civil verksamhet civilt försvar. För det civila försvaret

är landet indelat i tre civilområden. Vart och ett av dessa leds ciav en vilbefälhavare såsom den i krig högsta civila totalförsvarsmyndigheten inom området. Bestämmelser om myndigheters under regeringen planering av sin verksamhet med hänsyn till totalförsvarets krav finns i beredskapsförordningen 1993:242. Enligt förordningen är "ftmktion" den benämning som används för en samhällssektor som i krig är av särskild betydelse for totalförsvaret. För varje funktion myndighet funkär en tionsansvarig. Rikspolisstyrelsen har detta ansvar vad gäller funktionen Ordning och säkerhet m.m. Om landets försvarsfönnåga behöver stärkas kan beredskapen höjas enligt lagen 1992:1403 om totalförsvar och höjd beredskap. Bered-

skapen kan höjas till antingen skärpt beredskap" eller högsta bered-

skap". Om Sverige är i krig råder högsta beredskap. Regeringen får besluta om skärpt eller högsta beredskap bl.a. om Sverige är i krigsfara. Under höjd beredskap behåller polisväsendet i princip samma organisation som annars. Dock tillkommer ytterligare en nivå, nämligen genom civilbefálhavama, vilka har ett särskilt ansvar för trañkövervakning, flyktingkontroll och säkerhetstjänst inom civilområdet. I varje civilbefälhavares krigskansli finns en polisenhet, som biträder Rikspolisstyrelsen i ledningen av säkerhetstjänsten inom civilområdet. Vid höjd beredskap organiseras polisenhet eller liknande i varje lån. en Omkring 90 procent av polispersonalen är lcrigsplacerad inom polisens verksamhetsområde. Polismännen skall vart fjärde år genomgå en inom polisväsendet ordnad försvarsutbildning om några dagar. Det bedöms att 80 procent av polispersonalen skulle vara mobiliserad inom två timmar om beredskapen höjdes. Inkallelse av beredskapspoliser kan dock ta längre tid. Polisens försvarsbeväpning består av automatkarbin eller kulsprutepistol.

54 Polisen

Beredskapspolisen

Under höjd beredskap eller när regeringen har beslutat om tjänstgöring enligt 4 kap. 8 § lagen 1994:1809 om totalförsvarsplikt pliktlagenockså i det fallet handlar det beslut av hänsyn till landets senare om försvarsförmäga skall beredskapspølismän firmas vid polismyndig- heterna. Som beredskapspolismän fimgerar personer som fullgör civilplikt enligt pliktlagen. Beredskapspolismärmens huvudsakliga uppgift är att delta i sådan polisverksamhet som knyter till befolkningsan skydd och räddningstjänst. Men de får tas i anspråk även för andra lämpliga polisuppgifter. Det i författning är föreskrivet om polissom män gäller i tillämpliga delar även beredskapspolismännen. 1 § förordningen 1986:6l6 om beredskapspolisen. Enligt försvarsbeslutet avseende åren 1997-2001. skall beredskapspolisen utökas så att den omfattar 15 000 personer. Härav skall

5 000 ingå i särskilda beredskapspolisfen och 10 000 hänföras till all-

männa berealskapspolisen. Den särskilda beredskapspolisen skall vara inriktad på antisabotage. Uppbyggnaden av den nya beredskapspolisiära organisationen pågår.

Polisens uppgifter under höjd beredskap

Även under höjd beredskap har polisen de åligganden följer som av polislagen och polisförordningen. Således skall polisen också då bl.a. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten samt övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav och ingripa när sådana har inträffat. Bestämmelser om polisens uppgifter i krig finns även i lagen 1943:881 polisens ställning under luig med därtill hörande kimgöom relse 1958:262. Denna reglering innebär i korthet bl.a. följande. Enpolisman är skyldig att under krig delta i rikets försvar, dvs. det var väpnade försvaret landet. Polisman skall delta i rikets försvar av som tillhör under krig Försvarsmakten. Kvinnliga polismän liksom personal vid Säkerhetspolisen får tas i anspråk för rikets försvar endast i den mån lcrigshändelserna gör det oundgängligen nödvändigt enligt poliplanläggning skall även dessa kategorier kunna delta i försvaret. sens Länsstyrelsen kan under vissa förutsättningar besluta att befria polisfrån försvarsplikten. Under krig gäller den principen att de polisman män inte är befriade från försvarsplikten skall bära uniform både som vid tjänsteutövning och under fritid. En uniformerad polisman skall ingripa mot mindre ñentliga soldater även om order därom grupper av inte har getts. Polischef eller motsvarande kan hos polischef i närlig-

SOU 1998: 123 Polisen 55

gande distrikt göra framställning om polistörstärlming för ingripande mot ñentliga Om polisens medverkan är oundgängligen erforgrupper. derlig för att avvärja ett fientligt angrepp, får högsta militära chef i orten begära medverkan av polismän. När avdelningar av polis och militär uppträder tillsammans, kan i vissa fall befálhavaren över den militära avdelningen besluta att polisavdelningen skall underställas honom. I övrigt kan följande nämnas om polisens uppgifter i krig. Polisen skall svara för bevakning och skydd av för totalförsvaret viktiga anläggningar 0.d. skyddsobjekt. Polisen skall, tillsammans med i första hand Försvarsmakten och Tullverket, delta i den samordnade gränsövervakningen jfr lagen l979:l088 gränsövervalmingen i krig om m.m. och förordningen 1979: 1091 i samma ämne. Vidare skall polisen skydda Försvarsmaktens mobilisering och styrkeuppbyggnad och biträda Försvarsmakten med att hålla ordning vid militära anläggningar m.m. Polisen medverkar också i arbetet med mottagning av flyktingar. Därvid har polisen till uppgiñ bl.a. att avslöja säkerhetsrisker och att inhämta underrättelser av betydelse från försvarssynpunkt. Dessutom lämnar polisen biträde vid verkställandet utrymning, t.ex. områav av den som har blivit eller befaras bli föremål för stridshandlingar.

Polisens uppgifter vid ockupation och ockupationshot

Om svenskt territorium skulle bli ockuperat, innebar detta inte att den väpnade konflikten kriget var över från svensk sida sett, utan försvarsansträngningarna skulle fortsätta i syfte att åter få det ockuperade området under svensk överhöghet. Huruvida polisen skall stanna kvar på ett område som ockuperats eller hotas av ockupation kan, enligt de förhållningsregler har utsom färdats från regeringsnivå, ytterst bli beroende av den enskilde polismannens bedömning av de rådande förhållandena. Enbart den omständigheten att en polisman riskerar att hamna i motståndarens våld berättigar honom inte att överge orten.

3.3 Folkrättskommittén

Folkrättskommittén tog frågan om status kombattant måste vara upp av permanent eller kan vara temporär tillfällig. Kommittén bedömde att begreppet temporär kombattantstatus är helt förenligt med folkrättens principer och menade att sådan status kunde vara en naturlig lösning bl.a. för polisen. Kommittén lade även fram synpunkter vad gäller polisens tjänstgöringsförhållanden under mobilisering och i en lcrigssitua-

56 Polisen SOU 1998: 123

tion samt polisens verksamhet inom ett fienden besatt område se

av

slutbetänkandet SOU 1984:56 74 125 ff., 281 ff. och 362 f..

s.

3.4 1985/86: 15

Propositionen om polisens ställning i krig

I regeringens proposition 1985/86:15 om polisens ställning i krig före-

slogs att polisen skulle ha samma uppgifter i krig som i fred och att po-

lisen i princip inte skulle kunna tas i anspråk för militära uppgifter. För

kuppförsvaret föreslogs dock ett undantag: polisen skulle även fortsättningsvis ha till uppgift att i händelse av överraskande angrepp bevaka och försvara objekt av betydelse för totalförsvaret. De polismän som togs i anspråk för den uppgiften skulle ha tillfällig kombattantstatus, kombattanter tills de hade avlösts från sina bevaknings-

dvs. anses som

uppgifter inom kuppforsvaret. Riksdagen avslog propositionen JuU 1985/86:37, rslcr. 1985/86:313.

Mer propositionen och riksdagsbehandlingen den finns att lä-

om av sa i bilaga 5.2.

3.5 Bestämmelser i

regeringsformen m.m.

I grundlagen finns regler om när svensk väpnad styrka får sättas in i strid m.m. 10 kap. 9 § regeringsformen. Sålunda föreskrivs att rege-

ringen får sätta in rikets försvarsmakt eller del därav i strid för att möta väpnat mot riket. I övrigt får svensk väpnad styrka sättas in i angrepp

strid eller sändas till annat land endast om riksdagen medger det, om

det är medgivet i lag förutsättningarna för åtgärden eller om som anger skyldighet att vidta åtgärden följer internationell överenskommelse av

eller förpliktelse har godkänts av riksdagen.

som

Bestämmelser avseende förhållanden vid krig och krigsfara finns i

13 kap. regeringsfonnen. Föreskriftema innebär bl.a. att riksdagen och

regeringen inte får fatta beslut på ockuperat område och att det åligger

varje offentligt att ockuperat område handla på det sätt som

organ motståndsverksamheten bäst gagnar försvarsansträngningama och samt civilbefollcningens skydd och svenska intressen i övrigt. Inte i något fall

får ett offentligt meddela beslut eller vidta åtgärd som i strid mot

organ folkrättens regler ålägger någon rikets medborgare att lämna ockupationsmakten bistånd 13 kap. 10 § första stycket första meningen och

andra stycket regeringsformen.

Polisen 57

21 kap. brottsbalken innehåller straffbestämmelser om brott av lcrigsmän. Kapitlet träder i tillämpning när riket kommer i krig samt, ifall regeringen så föreskriver, om riket är i krigsfara eller liknande förhållanden råder. Krigsmän enligt bestämmelserna i kapitlet är dels alla som är tjänstgöringsskyldiga vid Försvarsmakten, dels vissa andra grupper såsom de polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid Försvarsmakten är skyldiga att delta i rikets försvar. Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat främmande makt utan att av militärt motstånd förekommer, skall bl.a. vad i 21 kap. brottsbalsom ken sägs om rikets försvar tillämpas på motståndsverksarnheten och vad som sägs om fienden tillämpas på ockupationsmakten, 22 kap. se 10 § andra stycket samma balk. Lagen 1994:1811 om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. jämte förordning 1995:241 omfattar som antyds av rubriceringen regler om disciplinansvar för totalförsvarspliktiga mil. Om Sverige är i krig gäller lagen även för ändra än dem som anges i 1 § lagen, däri-

bland polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga i Försvarsmak-

ten är skyldiga att delta i Sveriges försvar 2 jñr 5 om krigsfara och liknande, se 3 jfr 4 §. Polismän som enligt 1943 års lag om polisens ställning under krig deltar i rikets försvar skall enligt 3 § 1 totalförsvarets folkrättstörordning 1990:12 kombattanter. Även de tjänstgör anses som som som beredskapspolismän enligt förordningen om beredskapspolisen och som deltar i rikets försvar skall anses som kombattanter, 3 § 2 folkrättsförordningen.

3.6 Polisens vissa

folkrättsliga ställning i

andra länder

Om polisen i Danmark, Finland, Schweiz, Tyskland och Österrike och dess folkrättsliga ställning har utredningen inhämtat uppgifter som redovisas i bilaga

3.7 Utredningens överväganden

Ett grundläggande spörsmål för utredningen är huruvida polisen bör ha sådana försvarsuppgiñer som förutsätter kombattantstatus för polismän. Om svaret är ja, skall ställning tas till frågan huruvida derma status bör vara "permanent" eller "tillfällig".

58 Polisen SOU 1998: 123

Skäl talar för har

3.7.1 som att polismän

kombattantstatus

I folkrätten medges uttryckligen att polisen kan ingå i en stats väpnade försvar. Den svenska försvarsplaneringen bygger sedan lång tid på att

polisen skall medverka även i det väpnade försvaret av landet och då

främst i ett inledande kuppskede. Vid behov kan polispersonal sättas in

med kort varsel för utförande av försvarsuppgiñer.

När tar ställning till polisen även fortsättningsvis bör ha en

man om

roll inom det väpnade försvaret av landet och vilka uppgifter det i så

fall bör handla finns det anledning att beakta den militärstrategiska om,

utvecklingen. Ett eventuellt framtida krig kan antas bli relativt kortva-

rigt, och det inledande skedet bedöms ha stor betydelse av ett angrepp för utgången konflikten. Som framgår bl.a. av de överväganden som av

ordes i samband med försvarsbeslutet avseende åren 1997-2001 är

det mycket talar för att om landet angreps detta skulle ske i form

som

ett överraskande anfall inriktat mot strategiska objekt och med an-

av

vändande av högkvalificerade enheter, t.ex. strategiska insatsstyrkor. Det blir därför en betydelsefull uppgift att bevaka och skydda sådana

objekt kan antas bli föremål för denna typ av angrepp. Statsmaksom terna har gett uttryck för att just polisen har en viktig del i bevakningen

och skyddet. Så t.ex. har riksdagen bestämt att beredskapspolisen skall

byggas ut, bl.a. inrättande en särskild beredskapspolis som genom av

skall syssla med antisabotageverksamhet. Det må sedan vara att riksdagsbeslutet inte har föranlett någon förändrad lagstiftning eller ändrade regler i förordningen om beredskapspolisen. Det bör inte heller förglömmas att ett system enligt vilket även poliskall kunna aktivt delta i det väpnade försvaret, t.ex. vid bekäm-

sen

sabotageförband, har fimktion. Det får

pandet av en fredsbevarande

alltså bedömas ha krigsavhållande effekt att polisen, med sin relativt

en

höga tillgänglighet, har till uppgift också att direkt delta i fientlig-

sett heterna om landet skulle angiipas.

Slutsatsen det hittills anförda är att polisens framtida roll inom

av det väpnade försvaret har stor vikt från försvarssynpunkt och att det därför och då polisen kan komma att tas i anspråk för aktivt deltagande

i fientligheterna i väpnad konflikt fordras att polismän har kombat-

en tantstatus. I tydlighetens intresse bör tilläggas att det inte är realistiskt att tro att någon i samhället skulle kunna på motsvarande annan grupp sätt fylla denna funktion.

Till stöd för uppfattningen att polismännen bör ha kombattantstatus

talar även följande.

Det är alltså antagligt att, Sverige blir föremål för ett angrepp om från främmande makt, detta inleds med sabotage och liknande verk-

Polisen 59

samhet riktad mot strategiska mål skyddsobjekt. I och för sig har polisen i sin egenskap civil myndighet till uppgift att ingripa för att förav hindra eller avbryta brottslig verksamhet, exempelvis sabotage, och detta åliggande gäller i princip även i fall där sabotörema på agerar uppdrag av främmande makt. Om sabotörema har kombattantstatus föreligger emellertid inte ens formellt någon möjlighet för polisen att såsom civil ordningsmakt ingripa i vidare mån än för att förhindra eller avbryta verksamheten; enligt folkrätten begår inte sabotörema någon kriminell handling i sådan situation och polisen civil kan inte en som agera mot dem vare sig för att säkerställa lagföring och straff eller för att bekämpa dem jfr 2 kap. 7§ brottsbalken. Å andra sidan skulle motståndaren förmodligen uppfatta varje form polisingripande av som ett direkt deltagande i den väpnade konflikten. Följaktligen skulle fiendesoldater, t.ex. sådana utför sabotage, sig ha folkrättsligt som anse stöd för att möta poliserna med våld från svensk sida även om man menade att polisen ingrep i sin civila funktion. Och motståndaren skulle anse sig folkrättsligt oförhindrad att ställa polismännen till straffansvar för illegalt krigsdeltagande. Derma "obalans mellan svenska polisen och motståndaren skulle inte föreligga om de svenska polismännen hade kombattantstatus, eftersom polismärmen då skulle ha på folkräten ten grundad befogenhet att direkt delta i fientligheterna och således kimde bekämpa fiendesoldater. Till detta bör läggas att det kan i praktiken svårt att avgöra huvara ruvida t.ex. en sabotagehandling utgör ett "vanligt" brott eller i stället är ett led i en motståndares angrepp på landet inom ramen för en väpnad konflikt. Svårigheten att fastställa när fred har övergått i väpnad konflikt och den därmed sammanhängande frågan om follqättslig befogenhet att direkt delta i fientlighetema skulle inte ha samma betydelse om polismännen var kombattanter, eftersom de då skulle ha rätt att ingripa även mot kombattanter från främmande makt. Det hittills sagda har varit fokuserat på polisens uppgifter inom kuppiörsvaret. Men det skulle kunna hävdas att polisens roll inom det militära försvaret och polismännens status av kombattant inte bör begränsas till det inledande skedet av en väpnad konflikt. Det kan t.ex. tänkas att under ett senare skede av en konflikt fiendesoldater uppträder i ett område där det just då inte finns några enheter Försvarsmakten ur men väl poliser som skulle kunna fylla en försvarsfimktion. Det synes mindre välbetänkt att avstå från den försvarsinsats polisen skulle som kunna göra också i sådana situationer. Samtidigt måste medges att, som framgår bl.a. av propositionen 1985/86:15 polisens ställning i krig, om det finns skäl som talar för att polismäns status av kombattant skall avse enbart kuppskedet konflikt. I propositionen gjordes för övrigt av en

60 Polisen SOU 1998: 123

den bedömningen att det inte föreligger folkrättsliga hinder mot att polismäns ställning som kombattant begränsas temporärt. Det finns anledning att tro att polisen skulle bli föremål för anfall från motståndaren svenska polismän inte hade kombattantstaäven om tus. Eftersom polisens sambandsutrustning och liknande används eller i varje fall kan användas för förmedling av underrättelser av betydelse för det militära försvaret är det nämligen antagligt att motståndaren skulle göra bedömningen att polisstationer, polisfordon m.m. är militära mål han follcrättsligt är oförhindrad att anfalla. Även polismän som om med civil status inte får göras till föremål för anfall, kan det naturligtvis hända att polismän skadas eller dödas vid anfall mot av polisen använd egendom som åtminstone i motståndarens ögon utgör militärt mål. - - Ett system enligt vilken polismännen inte är kombattanter utan genomgående har civil status torde alltså inte leda till att polisen förskonas från motståndarens militära aktioner. Också den anledningen föreav faller det varken rimligt eller ändamålsenligt att polismännen har civil status och därmed i princip saknar möjlighet att bekämpa motståndaren. En inte oväsentlig aspekt är att staten har ett i folkrätten grundat ansvar för upprätthållandet av ordning och säkerhet också inom ett område där strider jfr artikel 4 i Haagkonventionen den 14 maj äger rum 1954 skydd för kulturegendom i händelse väpnad konflikt. I de om av egentliga stridshandlingamas kölvatten kan det tänkas förekomma exempelvis plundring och övergrepp mot civilbefollmingen. Försvarsmakten sådan har inte till uppgift att agera för upprätthållande som allmän ordning och säkerhet utanför Försvarsmakten själv jfr l § av förordningen 1980:123 med reglemente för militärpolisen och 10 kap. förordningen 1996:927 med bestämmelser för Försvarsmaktens personal. Om polismän hade ställning som kombattanter skulle de kunna ingripa för upprätthållande ordning och säkerhet inom stridszoner av utan att riskera att bli anklagade för otillåtet deltagande i fientligheterna. Den omständigheten att polisens resurser behöver tas i anspråk inom det väpnade försvaret av landet betyder inte att polisens civila uppgifter, att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och liknande, skall falla bort. Även under väpnad konflikt liksom, i möjlig mån, inom en motståndaren ockuperat svenskt område skall polisen utföra sina av civila sysslor.

Polisen 61

3.7.2 Skäl talar

som mot att polismän har

kombattantstatus

Polisens huvudsakliga uppgift är i korta termer att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samhället. Denna uppgift gäller inte bara i fredstid utan kvarstår väpnad konflikt föreligger. Allmänhetens när en behov av skydd och hjälp från polisen torde öka i krigstid, eftersom risken för att samhället förråas är större då än i tid ñed. av Under en väpnad konflikt torde polisväsendet såsom civil funktion komma att bli utsatt för hårda påfrestningar och ställd inför betydande krav. Därför är det viktigt överväga och i vad mån polisen att noga om verkligen bör tas i anspråk inom det väpnade försvaret landet, dvs. av om inte polisens resurser bör koncentreras till de civila uppgifterna. I sammanhanget äger det sitt intresse att folkrättens utgångspunkt får anses vara att polisen har civil status och att, såvitt utredningen har sig bekant, polisen i andra länder typiskt sett har civila funktioner enbart. Enligt folkrätten har ockupationsmakten ansvaret för upprätthållandet av den allmänna ordningen inom det ockuperade området och utgångspunkten är att det ockuperade landets lagstiftning alltjämt skall vara i kraft där. Ockupationsmakten är inte follcrättsligt förpliktad att använda det ockuperade landets polis för upprätthållandet av den allmäima ordningen men förväntas göra detta; dennes personella egna resurser, t.ex., kan vara begränsade. Det finns alltså fog för antagandet att en ockupationsmakt skulle låta svensk polis fortsätta sin verksamhet. Inte minst för civilbefollcningen inom ockuperat svenskt område får det vikt att det är just den svenska polisen och inte anses vara av ockupationsmaktens som svarar för upprätthållandet av den allmänna ordningen inkl. den svenska lagstiftningen. Polisen kan i åtminstone någon mån fungera som ett civilbefolkningens värn mot godtycklig maktutövning från ockupantens sida och polisen kan hävda en korrekt tillämpning av svensk lagstiftning. En annan sak är att polisens roll inom ockuperat område uppenbarligen är svår och innefattar vanskliga bedömningar bl.a. av huruvida en av ockupationsmakten påfordrad åtgärd bör verkställas eller Polisen måste givetvis i alla lägen agera på ett sätt som bäst gagnar försvarsansträngningarna, motståndsverksamheten samt civilbefolkningens skydd och svenska intressen i övrigt 13 kap. 10 § andra stycket regeringsformen. Också risken för infiltration av polisen måste uppmärksammas. Det ligger i öppen dag att detta slags aspekter bör bli föremål för beredskapsplanering och lilcnande. Det anförda ger följande utgångspunkter: Om Sverige blir involverat i en väpnad konflikt måste polisen ges möjlighet att fortsätta sin civila verksamhet och därvid svara mot de höga krav som då kommer att

ställas. övervägande skäl talar för att, om någon del av Sverige skulle

3 SOU l998:l23

62 Polisen SOU 1998: 123

bli ockuperad, svensk polis där fortsätter sin verksamhet i den mån så är möjligt. De nämnda utgångspunktema bör vägas in vid bedömningen av nu huruvida polismän bör aktivt delta i det väpnade försvaret av landet. Vid bedömningen bör hänsyn tas även till den försvarseffekt som polisen kan antas tillföra det väpnade försvaret. I den senare frågan kan följande anföras. Alltsedan början 1980-talet kan man bli polis utan att ha med av godkänt resultat genomgått vämpliktsutbildning; sådan utbildning är alltså inte längre ett krav för anställning som polisman. Andelen polismän som inte har någon värnpliktsutbildning har stigit och kan antas bli än högre bl.a. som en följd av att allt färre fullgör värnplikt. De flesta kvinnliga polismän saknar militär grundutbildning. Inom polisen anordnas inte någon militär grundutbildning. Visserligen genomgår envar

polisman med jämna mellanrum polisens försvarsutbildning, men den-

na är tämligen begränsad och utgör snarast ett komplement till en militär grundutbildning. Med hänsyn till den ökande andelen polismän som saknar militär grundutbildning och till den beväpning som polismännen i dag har för försvarsändamål automatkarbin ellerkulsprutepistol kan det möjli- - ifrågasättas huruvida polisen skulle kunna fylla en tillräckligt verkgen roll inom det direkta väpnade försvaret. Det bör beaktas att motsam ståndarens anfall t.ex. mot strategiskt betydelsefulla objekt inte nödvändigtvis kommer att ske i den formen att denne sätter in- förmodlikvalificerad trupp. I stället kan andra metoder användas, t.ex. gen anfall med fjärrstyrda precisionsvapen såsom lcryssningsrobotar. Gentemot anfall den typen har polisen inte någon framträdande av senare vämkraft. Om det bedöms att polisen i och för sig skulle tillföra det direkta väpnade försvaret inte bör avvaras, finns följande att säen resurs som ga i frågan om folkrättslig status. Eftersom kombattant inte folkrättsliga skäl förhindrad en är av att utföra också civila uppgifter, skulle det kunna ligga nära till hands att hävda uppfattningen att svenska polismän borde ha permanent kombattantstatus. En sådan ordning har emellertid skäl emot sig. För det fall polismännen har permanent kombattantstatus är de nämligen i princip ett militärt mål. De kan alltså bli föremål för anfall också i samband med utövandet av civila sysslor. Och antagligen skulle motståndaren bedöma att sådan egendom hör till polisen- polisstationer, fordon som utgör militärt mål, eftersom den används av kombattanter. Pom.m. lisväsendet i dess helhet kunde alltså bli föremål för anfall, om polismännen hade permanent kombattantstatus. Anfallen ktmde leda till att polisen fick svårt eller i värsta fall alls inte kunde fullgöra sina civila

SOU 1998: 123 Polisen 63

sysslor. De polismän föll i motståndarens hand skulle bli intemesom rade som krigsfångar och därmed vara förhindrade att utöva några poli-

siära funktioner på ockuperat område det bortses från krigsfånge

att en kan friges på hedersord eller mot förbindelse, artikel 21 i se III Genevekonventionen av år 1949. Inte minst ur civilbefollcningens synvinkel vore det olyckligt med sådana konsekvenser. Om nu permanent kombattantstatus för polismännen inte lämpligen bör användas som modell, kan man undra i stället begreppet till/ålom lig kombattantstatus bör tillämpas. En tillämpning av det begreppet skulle kunna innebära att polismän, utöver att fullgöra civila uppgifter, vid behov medverkade i det väpnade försvaret under alla skeden av en väpnad konflikt, alternativt under en begränsad tid såsom ett inledande kuppskede jfr den nuvarande ordningen resp. förslaget i prop. 1985/86:15. Som framgår av den analys som utredningen har gjort i kap; 1 finns dock vägande invändningar mot begreppet tillfällig kombattantstatus. Överförda till polisen kan dessa invändningar beskrivas som följer. En tillämpning av begreppet tillfällig kombattantstatus på polismän med uppgifter inom det väpnade försvaret riskerar att leda till att motståndaren bedömer att inte bara dessa polismän utan polismän över huvud taget och den av polisen använda egendomen är militära mål: motståndaren ser envar svensk polisman och all av polisen använd egendom som militärt mål, eftersom polismännen och egendomen har använts eller kan komma att användas inom det väpnade försvaret. Det synes inte osannolikt att motståndaren agerar "preventivt" härvidlag. Med motsvarande utgångspunkt skulle motståndaren anse sig ha folkrättslig befogenhet att intemera alla de polismän som föll i hans hand; som möjliga kombattanter skulle de ha lcrigsfângestatus. De polismän som intemerades skulle inte kunna fullgöra polistjänst inom ockuperat område. Under alla förhållanden torde det i praktiken vara svårt för mot-

ståndaren att skilja mellan de poliser kombattanter och den egendom

som brukas eller kan komma att användas inom det väpnade försvaret eller som stöd för det militära försvaret, å ena sidan, och de poliser

civila och den egendom som används inom polisens civila verksam-

het, å den andra. Det gäller i syimerhet såsom är fallet- polisom - nu männen bär samma typ av uniform antingen de har den ena eller den andra typen av uppgift. Om begreppet tillfällig kombattantstatus tillämpas föreligger sam-

manfattningsvis risk för att även sådana polismän och sådan egendom

som enligt svensk uppfattning nyttjas av polisen i dess egenskap av civil blir föremål för militära operationer från motståndarens sida. Resultatet skulle motsvara det som följde om polismännen hade perma-

64 Polisen SOU 1998: 123

nent kombattantstatus, nämligen att det i vart fall kunde bli svårt för polisen att fullgöra de civila syssloma. En grundläggande frågeställning är emellertid som framgår av kap. 1 huruvida det över huvud taget finns anledning att utgå från att motståndaren accepterar uppfattningen att begreppet tillfällig kombattantstatus är folkrättsenligt. Är det med andra ord trovärdigt att inför

motståndaren hävda ståndpunkten att svenska polismän, genom att växla mellan militära och civila uppgifter, byter från kombattantstatus till civil status och vice versa Om, vilket ingalunda kan uteslutas, motståndaren skulle underkänna modellen med tillfällig kombattantstatus för polismän, kunde det leda till följande. Motståndaren skulle anse att polismän som medverkar i det väpnade försvaret är inte kombattanter utan illegala krigsdeltagare. Sådana får bekämpas när de direkt deltar i fientligheterna. De polismän föll i motståndarens hand skulle enligt hans åsikt inte ha krigssom fångestatus. Motståndaren skulle sig oförhindrad att ställa dem till anse i rättslig med anledning deras medverkan i fientansvar en process av lighetema och således få dem dömda till förmodligen stränga straff. - - Det bör understrykas att de berörda tveksamheterna gäller polinu direkta deltagande i det väpnade försvaret antingen detta skulle sens äga under hela den väpnade konflikten eller vore begränsat t.ex. rum

till ett inledande kuppskede. Att låta tillämpningen begreppet tillfäl-

av lig kombattantstatus bli i tiden begränsad, t.ex. såsom föreslogs i propositionen 1985/86: 15, är med andra ord inte en framkomlig väg. För ståndpunkten att svenska polismän inte bör ha vare sig permanent eller tillfällig kombattantstatus kan även följande omständigheter

åberopas. Status kombattant etc. föreligger under väpnad konflikt. Men av en innan konflikten har brutit ut, således även i ett skymningsläge som föregår denna, har t.ex. den utför ett sabotage inte någon i folkrätsom ten grundad immunitet mot att den svenska polisen ingriper mot hojfr 2 kap. 7 § brottsbalken. En annan sak är att det i 2 kap. 7 a § nom, brottsbalken finns bestämmelse om att en utlänning som har begått en brott i utövningen tjänst eller uppdrag innefattat allmän ställav som ning hos stat får åtalas endast efter förordnande av regeringen. arman Ett regeringsförordnande krävs dock inte gärningsmarmen sökt om dölja i vilken egenskap han har handlat. I tiden innan Sverige har blivit part i väpnad konflikt är polisen således inte till följd av vare sig en 2 kap. 7 § eller 2 kap. 7 § brottsbalken förhindrad att ingripa mot t.ex. a sabotageförband förtäckt. Sammantaget föreligger det allsom agerar mänt sett icke obetydliga möjligheter för polisen att i sin civila funktion ingripa mot sådan verksamhet är skadlig för landets säkerhet eller som försvar.

SOU 1998: 123 Polisen 65

Visserligen kan det tänkas gränsfall där det är svårt att bedöma om exempelvis sabotörer är kombattanter och därmed i princip åtnjuter straffrättslig immunitet eller i stället är att anse som°°vanliga" brottslingar mot vilka polisen inte bara kan utan skall ingripa i sin civila funktion. Men risken för misstag i dessa sammanhang borde kunna minimeras t.ex. genom väl fungerande system för underrättelser till och inom polisväsendet angående den säkerhetspolitiska situationen och genom utbildning av polispersonalen. Att det kan förekomma gränsfall är således inte ett argument som i någon större grad talar för att polismän skall ha kombattantstatus. Det bör framhållas att polisen kan bidra med insatser av betydelse för det militära försvaret landet även om polismännen har permanent av civil status. Sålunda finns det inte några folkrättsliga hinder mot att polisen, med bibehållande sin civila status, t.ex. förmedlar underrättelav händelser är eller kan vara av betydelse från militär ser om m.m. som synpunkt förutsatt att inhämmingen underrättelser inte skett i hemav lighet eller under falska förevändningar, att den sysslar med förebyggande och avslöjande säkerhetsskyddsverksamhet eller att den deltar i ordningshållning och liknande vid mobilisering. I och för sig äger det sin riktighet att polisen, om den i någon mening är involverad i det militära försvaret, typiskt sett utsätts för i vart fall en ökad risk för att di-

rekt eller indirekt drabbas aktioner från motståndarens sida. Sådana

av faktorer bör naturligtvis beaktas både när polisens uppgifter inom totalförsvaret fastställs och över huvud taget inom ramen för beredskapsplaneringen, men synes inte vara ett tungt vägande skäl for uppfattningen att polismännen bör ha kombattantstatus. Det finns för övrigt andra utan kombattantstatus löper motsvarande grupper som risk. Härtill kan anföras principiella synpunkter mot att andra än Försvarsmakten till uppgift att för det väpnade försvaret av langes svara det. I regeringsformen nänms Försvarsmakten som det organ som regeringen får sätta in för att möta väpnade angrepp på landet. Visserligen kan det föreligga behov att inom det väpnade försvaret använda poav lismän med särskilda kimskaper. Detta behov kan dock tillgodoses geatt, när det säkerhetspolitiska läget så motiverar, polismän förs nom över till Försvarsmakten, t.ex. med stöd av pliktlagstiftningen enligt den nuvarande försvarsplaneringen finns polismän krigsplacerade i Försvarsmakten. Beträffande upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet i stridszoner kan följande sägas. Det i Sverige sedan länge etableär en rad princip, att Försvarsmakten inte får användas för utövande av våld eller enskilda utanför det traditionella militära verksamhetstvång mot området. Om det inom stridszoner förekommer ordnings- eller säker-

66 Polisen

hetsstörande verksamhet vid sidan av de egentliga stridshandlingama och liknande, skall alltså polisen ingripa häremot. Det förhållandet att det är en uppgift för polisen att ingripa i sådana fall hindrar emellertid inte att Försvarsmakten då utnyttjas till stöd för polisen, förutsatt att detta inte uppfattas ett avsteg från den princip angetts som som nyss jämför prop. 1995/96:l2 s. 51.

3.8 slutsatser

Utredningens

Det är väsentligt att polisen kan upprätthålla allmän ordning och säker-

het i samhället också under väpnad konflikt. övervägande skäl talar för

att, om någon del av Sverige blir ockuperad, svensk polis söker stanna kvar inom det ockuperade området för att där svara för den allmänna ordningen och säkerheten; därvid skall polisen givetvis tillämpa svensk rätt och även i övrigt agera ett sätt som bäst svenska intresgagnar sen.

Med hänsyn bl.a. till att en minskande andel polismän har genom-

gått militär grundutbildning kan värdet av polisens insatser inom det direkta väpnade försvaret iñågasättas. Polisen såsom civil har icke obetydliga möjligheter att bidra även till det militära försvaret, bl.a. genom bevakning skyddsobjekt och inav gripanden vid sabotage. Om svensk polis aktivt deltar i det väpnade försvaret, föreligger risk för att motståndaren betraktar polisens personal och polisens egendom över huvud som militära mål. Följden härav kan bli att polisen utsätts för anfall och att dess civila verksamhet försvåras eller t.o.m. omöjliggors. Mot denna bakgrund och då begreppet tillfällig kombattantstatus inte torde vara förenligt med folkrättens regler kommer utredningen till uppfattningen att de polismän som hör till det civila polisväsendet inte bör såsom poliser direkt delta i det väpnade försvaret av landet. De bör alltså inte ha kombattantstatus i något skede av en väpnad konflikt, utan permanent civil status. Utredningens principiella ståndpunkt, att polisen fortsättningsvis inte skall ha till uppgift att direkt delta i fientligheterna och att polismän i denna sin egenskap således inte skall ha kombattantstatus, gäller även beredskapspolisen. Enligt förordningen om beredskapspolisen är utgångspunkten att beredskapspolisema skall användas för civila uppgifter. Om beredskapspolisen eller någon del av denna, t.ex. den särskilda beredskapspolisen, anses böra användas för att aktivt delta i det väpna-

SOU 1998: 123 Polisen 67

de försvaret av landet är det enligt utredningens bedömning motiverat att överväga att låta denna funktion ingå i Försvarsmakten, t.ex. i särskilda bevalcningsförband. Ett närmare studium av detta spörsmål får dock ligga utanför ramen för det uppdrag som har lämnats till anses utredningen. Det bör också framhållas att utredningens förslag om att polismän bör ha permanent civil status under en väpnad konflikt har bedömts med utgångspunkt i folkrättens kombattantbegrepp. För det fall utredningens förslag inte skulle anses acceptabelt ñån iörsvarssynpunkt, finns det skäl att ta ställning till frågan huruvida det antal polismän som vid höjd beredskap överförs till Försvarsmakten bör öka liksom frågan huruvida del poliskåren bör organiseras som en väpnad styrka en av vid höjd beredskap fors över till Försvarsmakten och där kan fullsom göra såväl kombattantuppgifter som polisiära uppgifter. Det är emellertid inte sak för utredningen att gå in på frågor detta slag. en av Om polisens medverkan i den samordnade gränsövervakningen i krig, se kap.

68 Hemvärnet SOU 1998: 123

4 Hemvärnet

Utredningens förslag: Det finns inget behov av att tillämpa begrep-

pet tillfällig kombattantstatus i fråga om personalen i hemvärnet det

allmärma hemvärnet inkl. företagshemvämet driftvärnet. Från resp.

folkrättsliga synpunkter kan det inte anses föreligga några avgörande

invändningar mot driftvämet.

4.1 Det svenska hemvärnet i

dag

För en mer detaljerad redogörelse för hemvärnet i dag än den som lämnas i detta kapitel hänvisas till bilaga 4.2.

l Hemvärnet består av allmänt hemvärn och

Grundläggande bestämmelser om hemvärnet finns i hemvämsförordningen 1997:146. Regler området förekommer även i För-

svarsmaktens föreskrifter FFS 1997:11, ändrade genom FFS 1998:2 om hemvärnet och, såvitt gäller den till hemvärnet knutna

avtalspers0nalen" från s.k. frivilligorganisationer, i förordningen 1994:524 om frivillig försvarsverksamhet.

Hemvärnet ingår i Försvarsmakten och består dels allmänt hemav värn, dels Det allmärma hemvärnet skall bl.a. skydda viktiga

totalförsvarsanläggningar i hembygden. Driftvämet har till uppgift att skydda en myndighets eller ett företags egna anläggningar och verk-

samhet. Deltagande i hemvärnet är frivilligt och bygger på avtal om tjänst-

göringen. I hemvärnet finns både kvinnor och män i den följande tex-

ten används formen "han eller motsvarande såsom beteckning på antingen en kvinna eller en man. Personalen består av tre kategorier, nämligen dels hemvärnsmän inkl. hemvämsbefäl, dels avtalspersonal,

SOU 1998: 123 Hemvärnet 69

dels anställda vid Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet. Viss men inte all personal i hemvärnet har stridande ftmktioner. I det allmärma hemvärnet finns bl.a. personal som permanent skall syssla med sjukvård. Hemvärnet omfattar för närvarande ca 85 000 personer, varav ungefär 78 500 i det allmänna hemvärnet och 6 600 i driftvämet. Såväl inom det allmänna hemvärnet inom driftvärnet har personalen minskat som under de senaste åren. Statsmaktemas målsättning är att hemvärnet år 2001 skall omfatta 125 000 personer.

4.1.2 Beredskapsgrader inom hemvärnet hög

-

insatsberedskap

För hemvärnet finns tre beredskapsgrader: grundberedskap, hernvämsberedskap och hemvämslarm. Hemvämsberedskap kan i likhet med hemvärnslarm gälla en viss del av Sverige. Hemvärnsberedskap skall intas dels vid höjd beredskap, dels annars efter särskilt beslut regeringen eller- i vissa fall i avvaktan på av regeringens beslut Försvarsmakten. Vid hemvämsberedskap inträder - av tjänstgöringsskyldighet för hemvämets personal. Så länge denna beredskap råder kan personalen inte säga upp sina avtal om tjänstgöring i hemvärnet. Personalen hemförlovas i regel inte under höjd beredskap, men kan beviljas permission. Vid beredskapslarm, eller när hemvämsberedskap råder och efter beslut av lägst militärbefälhavare, skall hemvärnet inta hemvärnslarm. Då skall hemvämsförbanden grupperas utan dröjsmål för att kunna lösa sina uppgifter. Till följd bl.a. av den nära geografiska anknytningen mellan hemvämspersonalen och den anläggning etc. som förbanden skall försvara primärt, har hemvärnet hög insatsberedskap. Förbanden kan mobiliseras inom ett par timmar.

4.1.3 Närmare hemvärnet

om det allmänna

Det allmänna hemvärnet är indelat bl.a. i hemvämsområden. Dessa enheter kan jämföras med kompanierna i territorialförsvaret. Ettvart hemvärnsomrâde omfattar en kommun eller del därav. Vid höjd beredskap skall förbanden inom det allmänna hemvärnet bevaka och skydda objekt som är viktiga från totalförsvarssynpunkt, t.ex. flygfält, hamnar och andra infallsportar. De skall även utföra fördröjande fältarbeten samt har till uppgift att starta upp och hålla i gång

70 Hemvärnet

driñen vid vissa militära anläggningar. Varje enhet har en förstahandsuppgiñ. Inom det allmänna hemvärnet kan det organiseras företagshemvârn, skall skydda anläggning eller arbetsplats. Ett sådant förband som en skiljer sig från övriga förband inom det allmänna hemvärnet endast på det viset att det är grupperat vid ett visst företag eller en viss anläggning och inte får flyttas därifrån utan företagsledningens godkännande.

4.1.4 Närmare om driftvärnet

Ett företag eller myndighet får, om Försvarsmakten en rikshemvämschefen har lämnat tillstånd därtill, organisera driñväm för skyddet den eller de anläggningarna och den egna verkav egna samheten. Endast efter medgivande vederbörande företag eller mynav dighet kan driftvämet användas för andra uppgifter. För närvarande finns vid ett tjugotal företag och myndigheter. Som nämnts har drifcvämet minskat under den senaste tiden; personalstyrkan inom driftvämet har än halverats. Detta har samband mer bl.a. med att statlig verksamhet har bolagiserats. I likhet med det allmänna hemvärnet är driftvärnet organiserat i förband med personalen uppfördi personaltabell. Personalen i driñvärnsförbanden driftvämsmännen skall rekryteras ur den personal som är - anställd vid företaget eller myndigheten i fråga. Det brukar inte firmas någon avtalspersonal i driftvämsförbanden, men det förekommer reservofficerare där. Mellan två och trettio-fyrtio driftvärnsmän är avdelade för bevakningen anläggning eller motsvarande. Driftvämsmännens beav resp. väpning utgörs normalt av handeldvapen. Varje drifcvärn leds drifrvämschef. Denne har militär befálsav en grad och leder under rikshemvämschefen myndighetens eller företagets En hög chef vid företaget eller myndigheten innehar befattningen driñvämschef. som Chefen för ett driftvämsförband är underställd vederbörande chef inom driftvämet lyder i fråga utbildning och utrustning under men om försvarsområdesbefálhavaren. Chefen för driftvämsförbandet lyder under försvarsområdesbefälhavaren i territoriellt avseende när hemvärnsberedskap är beslutad och driñvärnschefen beslutat om driftvärnets tjänstgöring. Vid höjd beredskap har drifcvärnsmärmen till uppgift inte endast att bevaka och skydda den ifrågavarande anläggningen osv. utan även att utföra sina ordinarie sysslor på arbetsplatsen. Vanligen är driñvärnsdygnsschema så indelat, att han fullgör uppgiften som driftmannens

SOU 1998: 123 Hemvärnet 71

vämsman alltså bevakar och skyddar en anläggning etc. i åtta tim- - mar, därpå sysslar med sina ordinarie arbetsuppgifter i åtta timmar och slutligen vilar i åtta timmar. Vanligtvis bär han Försvarsmaktens unifonn även när han håller med sina ordinarie arbetsuppgifter. Dock bärs skyddskläder ovanpå uniformen, om så anses erforderligt.

4.2 Folkrättskommittén

Folkrättskommittén anförde att medlemmarna i hemvärnet avsågs delta i militär verksamhet under endast korta perioder och då hade rätt till kombattantstatus. Eftersom dessa medlemmar återgick till sina civila sysselsättningar när de hade slutfört sitt militära uppdrag måste för deras del lösningen med tillfällig kombattantstatus användas, menade

kommittén se SOU 1984:56 s. 74 jämför s. 108-111.

4.3 Bestämmelser i folkrättsförordningen

om kombattantstatus

Totalförsvarets folkrättsförordning 1990:12 föreskriver bl.a. följande. Som kombattanter anses de som tjänstgör i Försvarsmaktens krigsorganisation, om de inte tillhör sjukvårdspersonalen eller själavårdspersonalen enligt vissa bestämmelser i förordningen. De som kallas in till tjänstgöring i Försvarsmakten skall anses som kombattanter först då de har tilldelats militär utrustning och har kommit under ansvarigt befäl. De som i fred har tilldelats personlig sådan utrustning skall dock anses som kombattanter redan när tjänstgöringsskyldigheten inträder. Folkrättslig ställning enligt förordningen tillkommer endast den som tjänstgör i vederbörande befattning. Om någon som tjänstgör i Försvarsmakten har permission eller är tjänstledig under kortare tid behåller han dock sin folkrättsliga ställning under ledigheten.

4.4 Hemväm i vissa andra länder

För uppgifter om hemvärn eller motsvarande i vissa andra länder hänvisas till bilaga

72 Hemvärnet SOU 1998: 123

4.5 överväganden Utredningens

4.5.1 Allmänna överväganden om hemvärnet

Försvarsmakten har enligt förordningen 1994:642 med instruktion för Försvarsmakten till uppgift att försvara Sverige mot väpnade angrepp. Hemvärnet ingår i Försvarsmakten. Hemvärnets personal är uppförd i personaltabell. Personalen lyder under militärt befäl som är ansvarigt för sina underlydandes uppförande. Det finns ett disciplinärt system som syftar bl.a. till att säkerställa att Försvarsmaktens personal följer krigets lagar. Deltagande i hemvärnet är i och för sig frivilligt. Personalen i hemvärnet är emellertid skyldig att tjänstgöra under hemvämsberedskap,

således bl.a. om Sverige är part i en väpnad konflikt i krig. Avtalen

tjänstgöring i hemvärnet kan inte sägas upp då. Någon hemförlovom ning av personalen sker i regel inte när beredskapen är höjd. Om Sverige blir involverat i krig står sålunda personalen fortlöpande till hemvärnets förfogande. Med hänsyn till det sagda kan det göras gällande att hemvärnetbåde det allmänna hemvärnet och driftvämet uppfyller de follcrätts- liga kraven på väpnad styrka och att den som i en väpnad konflikt en deltar i hemvärnet följaktligen är kombattant såvida inte vederbörande fullgör uppgift sjukvårdspersonal och därför klassas som ickesom kombattant.

4.5.2 I hemvämets finns inget fråga om personal behov av begreppet tillfällig kombattantstatus

Ett de begrepp hålls fram i direktiven är tillfällig kombattantav som status. Om tillämpligheten detta begrepp vad gäller personalen i av hemvärnet kan följande sägas. Under höjd beredskap är personalen i det allmänna hemvärnet fortlöpande tjänstgöringsskyldig i hemvärnet, och något byte av arbetsuppgifter skulle leda till växlingar i folkrättslig status skall alltså inte som äga Detta hindrar dock inte att även under höjd beredskap hemrum. vämsmarmen kan ha "civila" uppgifter i och för sig. Det nu sagda gäller även den avtalspersonal som är lcrigsplacerad i hemvärnet. Inte heller för avtalspersonalen skulle det förekomma sådana avbrott i tjänstgöringsskyldigheten som kunde föranleda den typ växlingar mellan follcrättslig status nämns i direktiven. En av som

SOU 1998: 123 Hemvärnet 73

sak är att även sådan avtalspersonal som inte ingår i hemvärnet annan kan uppehålla sig i närheten av hemvämsförband eller andra militära mål och därför kan bli åtminstone indirekt drabbad av anfall ñån motståndarens sida. Under höjd beredskap skall driftvärnsmännen visserligen ömsom delta i det väpnade försvaret, ömsom ha "vanliga" civila uppgifter vid företaget eller myndigheten. Men eftersom de fortlöpande tillhör driñvämet växlar de inte folkrättslig status som en följd av sina olika arbetsuppgifter. Utredningen finner mot denna bakgrund att begreppet tillfällig kombattantstatus inte enligt den gällande ordningen är tillämpligt nu vad avser hemvärnets personal. Utredningen sig böra tillägga följande. Begreppet tillfällig anser kombattantstatus har inte avseende på fall där t.ex. en hemvämsman byter follcrättslig status på grund att han blir hemförlovad sedan han av skadats eller annat skäl inte längre kan fullgöra sin hemvämstjänst. av Sådana fall kan för övrigt inträffa inom Försvarsmakten över huvud taget och är med andra 0rd inte något har avseende på just hemsom värnet och dess personal. Inom det allmänna hemvärnet finns företagshemväm. Ett företagshemväm skiljer sig från det allmänna hemvärnet i övrigt endast på så sätt att det är grupperat vid ett visst företag eller en viss anläggning och inte fårtlyttas därifrån utan företagsledningens godkännande. Lämpligheten detta företagsledningens "veto" skulle av måhända kunna diskuteras från övergripande försvarssynpunkter, men bedöms inte utgöra en komplikation i folkrättsligt hänseende.

4.5.3 Folkrätten kräver förändringar inga av

driftvämet

De anläggningar skyddas är i varje fall i princip såsom av dana militära mål motståndaren folkrättsligt har principiell besom en fogenhet att anfalla. Enligt försvarsbeslutet för åren 1997-2001 har driftvämet inte spelat ut sin roll inom det väpnade försvaret av landet prop. 1996/97:4 181. Det finns anläggningar och verksamheter som s. behöver ett skydd även mot sabotage och liknande, och inte minst i sådana fall kan driftvärnet fylla försvarsfimktion. Samtidigt bör sägas en att driftvärnsförbanden sådana torde ha relativt begränsade möjligsom heter att utöva ett verksamt försvar vid vissa slags anfall, t.ex. om motståndaren använder robotar eller flygstridskrafter. Om de folkrättsliga aspekterna i anslutning till driñvämet, vill utredningen peka på följande vad har i det före-

se även som angetts

gående.

74 Hemvärnet SOU 1998: 123

Ett företags eller en myndighets skall i princip bevaka och skydda enbart företagets eller myndighetens anläggningar och egna verksamhet. Denna begränsning motsvarighet gäller för före- - vars tagshemvämet inom det allmänna hemvärnet- i och för sig inte synes utgöra en komplikation ur folkrättslig synvinkel. När driftvämschefen har beslutat driftvämets tjänstgöring, lyder om chefen för driftvämsförbandet under försvarsområdesbefálhavaren. Som redan berörts får driftvämspersonalen ingå i väpnad anses en styrka som i likhet med Försvarsmakten i övrigt dels står under befäl som ytterst inför den politiska ledningen för sina under- - - ansvarar lydandes uppförande, dels är underkastad ett internt disciplinärt system. Under höjd beredskap har driñvämsmannen i allmänhet sitt dygnsschema så indelat att han växlar mellan bevaknings- och skyddsuppgifter och "vanliga" sysslor samt vila. Vid väpnad konflikt får en som tidigare närrmts drifcvämsmannen anses vara kombattant permanent. I regel är derme uniformerad såväl när de bevakar och skyddar anläggningen som när han håller på med sina andra sysslor. Det förekommer dock att en driñvämsman bär sin uniform synligt vid fullgörandet av bevaknings- och skyddsuppgiftema men annars har överdragskläder eller liknande som döljer uniformen. Enligt follaätten är det allmänt en erkänd sedvana att kombattanter inom "reguljära, uniformerade och beväpnade enheter" bär uniform. Det framstår därför olämpligt att som driftvämsmän inte alltid är synbart uniformerade. Det bör dock påpekas att de inte förlorar sin rätt att ta aktiv del i fientligheterna endast på den grunden att de inte bär uniformen synligt. Däremot är det viktigt att uppmärksamma att folkrätten förbjuder förrädiskt förfarande, exempelvis föregivande civil status. av En samlad bedömning leder enligt utredningen till att det från folkrättsliga utgångspunkter inte torde kunna riktas några avgörande invändningar mot driftvämet.

Civila skyddsvakter mfl. 75

5 Civila skyddsvakter och civila

skyddsornrådesvakter

Utredningens förslag: Civila skyddsvakter och civila Skyddsområdesvakter uppfyller inte i denna egenskap de follcrättsliga kraven för kombattantstatus och bör inte direkt delta i det väpnade försvaret av Sverige.

5.1 Inledning

Bilaga 4.3 innehåller redogörelse för de regler m.m. som nu gäller en för skyddsvakter och skyddsområdesvakter. I förevarande kapitel sammanfattas innehållet i bilagan, kapitlet är inriktat pâ utredningmen överväganden i frågan huruvida civila skyddsvakter och civila ens skyddsområdesvakter bör fungera kombattanter i det svenska tosom talförsvaret.

5.2 Nuvarande förhållanden

5.2.1 Några utgångspunkter

Lagen 1990:217 skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. om och den därtill hörande förordningen l990:l334; skyddslagen skyddsförordningen innehåller bestämmelser om vissa åtgärder till röjande i andra

skydd mot sabotage, terrorism och spioneri samt fallav

hemliga totalförsvaret. Enligt lagen kan beslutas att uppgifter som rör anläggning, område, ett fartyg eller ett luftfartyg skall utgöra en ett skyddsobjekt. anläggning inte kan beredas tillräckligt skydd Om en militär genom att anläggningen är skyddsobjekt, får regeringen föreskriva att ett om-

76 Civila skyddsvakter m.fl. SOU 1998: 123

råde omkring anläggningen skall militärt skyddsområde. När det vara råder höjd beredskap eller under annan tid regeringen med hänsyn som till Sveriges försvarsberedskap bestämmer, skall Försvarsmakten ansvara för att skyddsornrådena bevakas. Enligt skyddslagen är skyddsvakt benämningen på den bevakar som ett skyddsobjekt och inte är polisman. För den som bevakar ett militärt Skyddsområde och inte är polisman är lagens benämning Skyddsområdesvakt. Den utses till skyddsvakt eller skyddsornrådesvakt skall som vara godkänd av länsstyrelsen. Undantag gäller för den utses inom som Försvarsmakten och tillhör den militära personalen: denne skall i som stället godkärmas Försvarsmakten. I enlighet med detta kan tala av man om civila skyddsvakter och civila skyddsornrådesvakter militära resp. skyddsvakter och militära skyddsområdesvakter. Skyddsvakter och skyddsområdesvakter är krigsmän" vid tillämpning av bestämmelserna i 21 kap. brottsbalken brott krigsmän om av såsom lydnadsbrott och rymning. Lagen 1994:1811 om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. disciplinansvarslagen gäller även för skyddsvakter och Skyddsområ-

desvakter när Sverige är i krig m.m. Se närmare 2 och 3 discip-

linansvarslagen. Enligt 3 § 3 totalförsvarets folkrättsförordning l990:l2 skall den som är skyddsvakt liksom den är skyddsområdesvakt som anses som kombattant. Folkrättskommittén berörde frågor civila skyddsvakters folkom rättsliga status i krig och anförde därvid, med utgångspunkt i den då för tiden gällande regleringen, bl.a. följande SOU 1984:56

se s. 128. Vid

ett överraskande kunde det lätt uppstå situationer kräver angrepp som att vakterna deltar i försvaret det objekt de har till uppgift att av som bevaka. skyddsvakter är beredda att delta i stridsverksamhet borde som ha folkrättslig ställning som kombattanter under förutsättning att villkoren för detta kan uppfyllas. Folkrättens krav att kombattanten skall stå under ansvarigt befäl och att kombattanten skall ingå i ett internt disciplinärt system fick anses uppfyllda för skyddsvakter "så långt det är möjligt för det korta skede som kan bli aktuellt". Dock det var angeläget att skyddsvaktema fick viss kompletterande utbildning, främst i folkrätt. Sedan mobilisering hade genomförts skulle skyddsvaktema komma att avlösas och övergå till andra uppgifter, utom i de undantagsfall när vakterna var lcrigsplacerade vid objekten. Skyddsvaktema borde få temporär kombattantstatus under inledningsskedet konav en flikt; däremot torde de inte kunna upptas i försvarets personaltabeller.

SOU 19981123 Civila skyddsvakter m.fl. 77

Skyddsvakters och skyddsområdesvakters befogenheter

Den som är skyddsvakt har enligt skyddslagen och skyddsförordningen

befogenhet att i vissa situationer avvisa, avlägsna eller, om en sådan

åtgärd inte är tillräcklig, tillfälligt omhänderta person inom eller vid skyddsobjektet. Skyddsvakten har inom skyddsobjektet och i dess när-

het samma rätt som en polisman att gripa den det finns skäl att som an-

hålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till sådant brott samt har även getts vissa andra befogenheter att använda s.k. tvångsmedel. Skyddsvakten är underkastad tystnadsplikt. En skyddsområdesvakts

-

befogenheter är något mer begränsade än en skyddsvakts. Bestämmelser om verkställighet av skyddslagen finns i skyddsförordningen samt i föreskrifter och allmänna råd som Rikspolisstyrelsen

har meddelat RPS FS 1991:5, FAP 579-3. Av betydelse är även Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd RPS FS 1994:12,

FAP 579-2 till lagen 1974:191 om bevakningsföretag resp. förord-

ningen 1989: 149 om bevakningsföretag m.m. Rikspolisstyrelsen har sålunda föreskrivit bl.a. att en skyddsvakt skall bära särskilt tjänstetecken och en" klädedräkt som är anpassad för tjänstens utövande, eller en väktanmiform om skyddsvakten är s.k. väktare enligt lagen bevakningsföretag. Om särskilda skäl föreligom

ger, kan länsstyrelsen medge att en skyddsvakt bär civil klädsel. Enligt

Rikspolisstyrelsens föreskrifter skall en skyddsvakt viss utbildning i folkrätt och i försvarets organisation och funktion m.m.

Om länsstyrelsen har lämnat medgivande får en skyddsvakt vara ut-

rustad med batong och handbojor. Skyddsvakten kan även vara utrus-

tad med skjutvapen enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmärma

råd om väktares utbildning och utrustning m.m. Dessa föreskrifter an-

ger att skyddsvakten skall ha genomgått viss vapenutbildning. I de allmärma råden sägs att skjutvapen får användas endast när det föreligger nödvämsrätt enligt 24 kap. l § brottsbalken, dock med den begränsningen att våld eller hot mot egendom inte får avvärjas genom användande skjutvapen.

av

5.2.3 vad

Bristfállig planering gäller skyddsvaktemas uppgifter vid höjd

beredskap

Av kartläggning utredningen har låtit verkställa framgår att det

en som

är relativt vanligt förekommande att civila skyddsvakter används i fredstid för bevakning av strategiska skyddsobjekt, dvs. sådana anlägg-

ningar kan antas bli föremål för förbekämpning från motståndasom

78 Civila skyddsvakter mfl. SOU 1998: 123

rens sida redan i ett tidigt skede av ett väpnat angrepp mot Sverige. Resultatet av kartläggningen ger vid handen även följande. I praktiskt taget alla fall är skyddsvaktema anställda hos bevakningsföretag och således inte hos den ytterst är ansvarig för skyddet av skyddssom objektet. Med några undantag förekommer inte någon militär utbildning inom ramen för utbildningen till skyddsvakt. Inte alla vakter är beväpnade, men de som är det har normalt pistol eller liknande. Ett inte oväsentligt antal skyddsvakter är kvinnor. I många fall saknas planering för skyddsvakternas uppgifter vid höjd beredskap; dock skall vissa av dem övergå till att tjänstgöra i driñvärnet eller till att vara militära skyddsvakter. I praktiken föreligger det påtaglig oklarhet om den roll som de civila skyddsvaktema skall ha under höjd beredskap om deras uppgifter då saknas mången gång planering över huvud taget. Såvitt framkommit är det vid ett strategiskt skyddsobjekt i landet som det finns skyddsvakter kngsplacerade för bevakning och säkerhetskontroll.

5.2.4 Civila skyddsvakter i andra länder

Enligt de upplysningar utredningen har inhämtat om förhållanden i som utlandet förekommer inte där att civila skyddsvakter skall ha status av

kombattant. I förekommande fall kommer de civila skyddsvaktema

som bevakar militära mål att ersättas av militär personal, om beredska-

höjs eller liknande se närmare bilaga 6.

pen

5.3 Utredningens överväganden

5.3.1 Det är tveksamt om de civila skyddsvaktema

folkrättens krav för kombattantstatus

uppfyller

Enligt utredningens bedömning är det tveksamt om civila skyddsvakter uppfyller de folkrättsliga förutsättningarna för kombattantstatus. En fråga är nämligen huruvida den som är civil skyddsvakt över huvud taget ingår i väpnad styrka och vilken styrkan i så fall är. De en civila skyddsvaktema hör inte till Försvarsmaktens krigsorganisation. Det finns fog för frågan, till vilken organiserad styrka t.ex. de skyddsvakter är anställda hos bevakningsföretag skulle hänföras. som Skulle styrkan bestå de skyddsvakter som vid varje given tidpunkt av har till uppgift att bevaka ett visst skyddsobjekt Eller består styrkan av

SOU 1998: 123 Civila skyddsvakter mfl. 79

samtliga anställda hos ifrågavarande företag, inkl. de personer som inte är skyddsvakter En härtill anknytande aspekt är att de hos bevakningstöretag anställda vaktema inte står i något direkt ansvars- och lydnadstörhållande till annan än arbetsledningen och cheferna hos det företaget. Vem är det som ansvarar för skyddsvaktemas handlande i en väpnad konflikt, om dessa överträder krigets lagar Det kan sättas i fråga om arbetsledare eller chefer hos bevalcningstöretag är befäl som inför statens politiska ledning svarar för sina underlydandes uppförande i enlighet med vad folkrätten föreskriver. Trots att även de civila skyddsvaktema omfattas av bestämmelserna i 21 kap. brottsbalken och i disciplinansvarslagen kan det alltså enligt utredningens mening betvivlas att vakterna uppfyller det i folkrätten ställda lcravet att väpnad styrka skall vara underkastad ett internt en disciplinärt system som skall tillse bl.a. att krigets folkrätt iakttas.

Av Rikspolisstyrelsens töreslcriñer följer att ett kortare inslag om

follcrätt skall ingå i den utbildning som en skyddsvakt genomgår. Måhända kan dock diskuteras huruvida detta inslag är till fyllest med häntill follcrättens krav att kombattanter skall iaktta krigets lagar. syn

5.3.2 Skyddsvaktemas uppgifter motiverar inte

kombattantstatus

Skyddslagen och skyddsförordningen är det för skyddsvaktema grundläggande regelverket. Därav framgår deras uppgiñer och befogenheter Mot bakgrund av vad som anges i detta regelverk kan m.m. frågas, om de civila skyddsvaktemas åligganden förutsätter eller motikombattantstatus. Härom kan följande anföras. verar Den är skyddsvakt skall vid skyddsobjekt utöva tillsyn och liksom nande och förhindra brottslighet och annan verksamhet som kan skada totalförsvaret. För fullgörandet av dessa uppgifter har skyddsvakten getts rätt bl.a. att besluta om lcroppsvisitation och att gripa personer misstänks för spioneri eller liknande. Däremot är skyddsvaktens som befogenhet att använda våld, t.ex. skjutvapen, relativt begränsad. De uppgifter åvilar de civila skyddsvaktema kan enligt utredsom ningens bedömning inte anses innebära att vaktema skall i folkrättslig bemärkelse direkt delta i fientlighetema De civila skyddsvaktemas medverkan i totalförvaret handlar snarast om att de skall utföra bevakning och liknande sysslor i och för sig har betydelse från totalsom försvarssynpunkt inte kan jämställas med dem som typiskt sett men tillkommer den stridande personalen i en försvarsmakt. Status av kombattant är alltså inte nödvändig förutsättning för de civila en

80 Civila skyddsvakter mfl. SOU 1998; 123

skyddsvaktemas möjlighet att fullgöra sina uppgifter enligt nu gällande regler. Det bör erinras att kombattantstatus erfordras för ingriom panden mot t.ex. personer som utför sabotage eller liknande i ett "skymningsläge" före en väpnad konflikt. En annan sak är att det kan vara svårt att avgöra huruvida en väpnad konflikt föreligger eller och att det således kan vara vanskligt att bedöma om en person som ensam eller tillsammans med andra söker utföra sabotage eller annan för landet skadlig verksamhet skall ldassificeras som kombattant.

5.3.3 Bör de civila

skyddsvaktema ges stridande uppgifter

Men även om de civila skyddsvaktema för närvarande inte har genom författning tilldelats sådana uppgiñer för vars fullgörande folkrätten kräver kombattantstatus, skulle det kunna göras gällande att vakterna borde ha en stridande roll vid en väpnad konflikt. Det kan hävdas att deras insats behövs främst i inledningen av en sådan konflikt, t.ex. om motståndaren överraskande angriper strategiska objekt såsom flygplatser eller anläggningar för el- eller Vattenförsörjning där skyddsvakter tjänstgör det ofta saknas militära förband som kan ingripa mot men motståndaren tillräckligt snabbt. Mot att de civila skyddsvaktema ges stridsuppgifter i en väpnad konflikt talar dock bl.a. följande omständigheter. De civila skyddsvaktemas jämförelsevis lätta beväpning och utrustning i övrigt medför att deras militära vämkraft är tämligen begränsad i och för sig. Dessutom är deras utbildning i follcrätt knapp och de har i princip inte någon utbildning för militär strid, låt vara att de skyddsvakter som varit värnpliktiga eller liknande därigenom har fått viss militär utbildning. Negativa följder bl.a. för samhället som helhet kan som utredningen har angett i kap. l bli följd av att vissa medlemmar av en grupp fören utsätts kunna direkt delta i ñentligheterna dvs. vara kombattanter - medan andra medlemmar har civila uppgifter. Det bör beaktas att många skyddsvakter är anställda hos bevakningsföretag vars personal i övrigt har uppgifter utanför den militära sektorn, tydligtvis även i tid av väpnad konflikt. Med hänsyn härtill och till vad som anförts i kap. l om begreppet temporär kombattant menar utredningen att det inte bör komma i fråga att anförtro de civila skyddsvaktema uppgifter som kräatt de är permanenta eller temporära kombattanter; de civila ver skyddsvaktema bör inte tilldelas stridande funktioner inom det väpnade försvaret av Sverige.

SOU 19981123 Civila skyddsvakzer m.fl. 81

5.3.4 Civila skyddsornrådesvakter

De överväganden utredningen har gjort i det föregående har i flera som

avseenden bäring också på civila skyddsornrådesvakter. I den mån det över huvud taget skulle förekomma att civila skyddsområdesvakter bevakar militära skyddsområden när Sverige är part i en väpnad konflikt, bör vakterna inte ha till uppgift att aktivt delta i det väpnade försvaret.

5.4 slutsatser

Utredningens

Enligt utredningens mening är det tveksamt om civila skyddsvakter över huvud taget kan tillhöra väpnad styrka i follcrättslig me-

anses en

ning och de uppfyller follcrättens krav för kombattantstatus.

om

De civila skyddsvaktemas åligganden, sådana dessa följer av nu gällande författningar, kan inte innebära att vakterna har till upp-

anses

gift att delta i de aktiva striderna i en väpnad konflikt. Kombattantstatus är således inte folkrättslig förutsättning för fullgörandet av dessa

en

uppgifter.

Utredningen att de civila skyddsvaktema inte bör tilldelas strianser

dande uppgifter inom det väpnade försvaret landet; de bör inte direkt

av

delta häri. I tillägg till de skäl som har angetts i det föregående vill utredningen framhålla att det är principiellt betänkligt att andra än staten och staten ledda till uppgift att med väpnade medel för-

av organ ges svara vårt land.

Enligt utredningens mening bör inte heller civila skyddsornrå-

desvakter direkt delta i det väpnade försvaret av landet.

Utredningens slutsats är följaktligen att varken civila skyddsvakter

eller civila skyddsområdesvakter bör fungera som kombattanter i det

svenska försvaret. Deras roll inom totalförsvaret kommer likväl att vara så betydelsefull. De fyller viktig funktion inte minst vid bevaknog en ning och vid rapportering händelser är eller kan vikt om som vara av

från säkerhets- och försvarssynpunkt.

Avslutningsvis bör sägas att utredningens förslag, att de civila om

skyddsvaktema och civila skyddsområdesvakterna inte skall ha till uppgift att aktivt delta i det väpnade försvaret landet, kan leda till att

av

planläggningen det väpnade försvaret skyddsobjekt måste

t.ex. av av ses över.

82 Gränsövervalmingen i krig SOU 1998: 123

Gränsövervakningen i krig

Utredningens ñrslag: En samlad översyn av det nuvarande gränsövervakningssystemet bör göras. I samband därmed bör övervägas om gränsövervakningspersonalen skall vara kombattanter eller ej. Föreskriften om att de tulltjänstemän ingår i gränsövervaksom ningspersonalen är kombattanter lämnas oförändrad.

1 Inledning

Vid väpnad konflikt i krig och i vissa andra fall skall samordning ske

av polisväsendets, tullväsendets, Försvarsmaktens och Kustbevakningens uppgift att övervakasamfårdseln över Sveriges gränser. Bestämmelser om denna samordnade gränsövervakning finns i lagen 1979:1088 om gränsövervakningen i krig gränsövervakningsm.m. lagen och i förordningen 1979:1091 i ämne gränsövervaksamma ningsförordningen samt i andra författningar. Enligt 3 § 4 totalförsvarets folkrättstörordning l990:l2 skall personal ur Tullverket som tjänstgör som gränsövervakningspersonal enligt gränsövervaknixigslagen anses kombattanter. Den förordsom ningen innehåller inte i övrigt några bestämmelser uttryckligen tar som sikte på gränsövervakningspersonalen, i 2 § och 3 § l föreskrivs men att viss militär personal, resp. de polismän som enligt lagen 1943:881 om polisens ställning under krig deltar i rikets försvar, skall anses som kombattanter. I direktiven nämns inte gränsövervakningspersonalen. Mot bakgrund av bestämmelsen i 3 §4 totalförsvarets follcrättsförordning har utredningen likväl funnit anledning att beröra frågan om gränsövervakningspersonalens uppgifter och folkrättsliga ställning vid väpnad konflikt krig. I detta kapitel redovisar utredningen några synpunkter i frågan, efter att ha sammanfattat de nuvarande förhållandena på området bilaga 4.5 beskriver mer ingående de regler m.m. som nu gäller för gränsövervalcningspersonalen, se även bilaga 4.4 om tullpersonalen.

Gränsövervalmingen i krig 83

6.2 Nuvarande förhållanden

6.2.1 Polisen, tullen och Försvarsmakten

För polisväsendets, tullväsendets och Försvarsmaktens del innehåller

gränsövervakningslagen och gränsövervakningsförordningen bestämmelser den samordnade gränsövervakningen i krig och liknande.

om

Bestämmelserna innebär bl.a. följande. Den samordnade gränsövervakningen syftar till att förhindra brott

mot Sveriges säkerhet och verksamhet till fara för rikets försvar annan och säkerhet, överträdelse bestämmelserna inresa till och utresa av om

från Sverige och införsel till och utförsel från landet av gods vars be-

fordran kan medföra fara för rikets försvar eller säkerhet.

I princip är det länsstyrelse för och leder den

resp. som ansvarar

samordnade gränsövervakningen inom länet. Det kan dock förekomma

att militär befalhavarare inom Försvarsmakten ansvarar för och leder

gränsövervakningen: regeringen inte föreskriver annat är så fallet

om

inom ett område är skyddsobjekt enligt lagen 1990:217 om

som

skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. till följd av att För-

svarsmakten har satts in där för att möta ett väpnat angrepp.

Länsstyrelsen skall upprätta en organisationsplan som skall inne-

hålla föreskrifter bl.a. hur verksamheten skall bedrivas, vilken om

polispersonal, passkontrollpersonal inom polisväsendet samt

annan

tullpersonal skall avdelas för verksamheten och vilka militära en-

som

derma och hur personalen skall utbildas och

heter som skall medverka i

utrustas. Innan organisationsplanen fastställs skall länsstyrelsen samråda med Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, tullen och civilbefál-

havaren.

Det är alltså personal polisväsendet, tullväsendet och För-

ur

svarsmakten tas ut för att i tillägg till sina övriga uppgifter

som - -

tjänstgöra s.k. gränsövervakningsmän. Rikspolisstyrelsen har

som meddelat föreslqifter och allmänna råd RPS FS 1992:3, FAP 243-1

gränsövervakningen i krig Enligt dessa allmänna råd ingår

om m.m.

avsnitt om folkrätt i utbildningen av gränsövervakningspersonalen. Länsstyrelsen skall förordna en eller flera gränsövervakningschefer,

har att utöva den omedelbara ledningen av gränsövervakningen.

som

Det är i praktiken alltid någon polischef som är gränsövervakningschef.

länsstyrelsen förordnad gränsövervakningschef lyder under sty-

En av

relsen. Som gränsövervakningschef fungerar emellertid vederbörande

militär befälhavare i de fall där ansvaret och ledningen för gränsövervakningen ankommer på derme med anledning att Försvarsmakten av

84 Gränsövervakningen i krig SOU 1998: 123

har satts in för att möta ett väpnad inom ett område är angrepp som

skyddsobjekt se i det föregående. Befälhavaren lyder inte under läns-

styrelsen. I länsstyrelsens organisationsplan kan föreskrivas att gränsövervakning som inte avser hamnar eller flygfält skall fullgöras militärt förav band, s.k. gränsövervakningsförband. En förutsättningama för att få av meddela en sådan föreskrift är att polispersonal och tullpersonal har krigsplacerats i förbandet i den utsträckning som behövs för att övervakningen skall kunna fullgöras på betryggande sätt. Den som är gränsövervakningsman skall bära tjänstedräkt och särskilt tjänstetecken, om inte länsstyrelsen eller gränsövervalmingschefen bestämmer annat. I fråga gränsövervakningstjänsten lyder gränsom övervakningsman under gränsövervakningschefen 12 § andra stycket gränsövervakningsförordningen. Rikspolisstyrelsen har föreskrivit att i fråga om gränsövervakningstjänsten lyder gränsövervakningsförband under gränsövervakningschefen. Gränsövervalcningsman har under vissa förutsättningar befogenhet bl.a. att anmoda person att visa pass eller annan legitimationshandling och att lämna upplysningar att kontrollera varunafik och underm.m., söka transportmedel m.m. och att gripa den mot vilken det förekommer skäl till anhållande för brottslig verksamhet till fara för rikets försvar eller säkerhet samt att använda tvångsmedel även i en del andra fall. Gränsövervakningsmannen får bruka våld endast när tjänsteuppgiñen inte kan lösas på annat sätt. Därvid får skjutvapen eller annat hjälpmedel användas endast i den mån det är försvarligt med hänsyn till änsteuppgiftens syfte. De befogenheter som gränsövervakningspersonalen har enligt gränsövervakningslagen begränsar inte de befogenheter som, enligt bestämmelser i någon författning, vederbörande har i egenskap annan av polisman, tulltjänsteman eller krigsman tillhörande Försvarsmakten. Bland annat om Sverige kommer i krig får regeringen meddela de ytterligare föreskrifter kontroll och befogenheter vid gränsövervakom ning som finns nödvändiga av hänsyn till rikets försvar eller säkerhet. Gränsövervakningspersonalen skall inom ramen för övervakningsuppgiften förhindra brott m.m. till fara för rikets försvar eller säkerhet, brott mot bestämmelser inresa till och utresa ñån Sverige om samt införsel till eller utförsel från landet av gods befordran kan vars medföra fara för rikets försvar eller säkerhet. Personalen skall även ge akt på verksamhet eller förberedelse till verksamhet som kan vara till men för rikets försvar eller säkerhet. Den har vidare till uppgift att förhindra att underrättelser till men för rikets försvar eller säkerhet överbringas vid person- eller godstrañk och att ge akt på förhållanden som kan antyda fientlig avsikt, m.m.

Gränsövervakningen ikrig 85

Kustbevakningen

I fråga om Kustbevakningens roll inom gränsövervakningen i krig m.m. finns särskilda regler. Genom förordningen 1982:314 utom nyttjande av Kustbevakningen inom Försvarsmakten föreskrivs sålunda bl.a. följande. Under krig skall personal och materiel ur Kustbevakningen användas inom Försvarsmakten för övervakning, transporter och andra uppgifter enligt närmare överenskommelse mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen. Regeringen får föreskriva att detsamma skall gälla även armars under höjd beredskap. När personal och materiel Kustur bevakningen i enlighet härmed används för uppgifter inom Försvarsmakten skall den som är kustbevakningstjänsteman till sin ordinarie uniform bära ett särskilt militärt kännetecken, och Kustbevakningens fartyg skall föra örlogsflagga och dess flygplan och fordon ha särskild märlming. I Överbefálhavarens verkställighetsföreskrifter FFS 1993:11 till förordningen sägs att Kustbevakningen skall utnyttjas bl.a. för utläggning av mineringar och för minspaning.

6.3 Utredningens överväganden

6.3.1 Det oklart

är om gränsövervalmingsorganisationen uppfyller folkrättens krav

Regleringen i totalförsvarets follcrättsförordning bör uppfattas så, att avsikten är att gränsövervakningspersonalen skall ha kombattantstatus oberoende av om gränsövervakningsmannen i fråga är polisman, tulltjänsteman eller hör till Försvarsmakten. Skyldigheten att medverka i den samordnade gränsövervakningen utgör en syssla vid sidan av den uppgift som tillkommer vederbörande i egenskap av t.ex. polisman eller

soldat tills vidare bortses dels från den personal Kustbevakningen,

ur dels från gränsövervakningsförbanden. I fråga om gränsövervakningstjänsten, men inte i övrigt; lyder gränsövervakningsmannen under gränsövervakningschefen. Som gränsövervakningschef fungerar som framgått antingen den som är därtill förordnad av länsstyrelsen eller- i vissa fall och utan särskilt förordnande militär befälhavare. - Gränsövervalcningspersonalen och organisationen av den samordnade gränsövervakningen över huvud är som synes mer eller mindre djupt integrerad med såväl polisväsendet och tullväsendet som Försvarsmakten. Detta är ett bland flera uttryck för att det svenska total-

86 Gränsövervakningen i krig SOU 1998: 123

försvaret karakteriseras ett långtgående samband mellan den civila av och den militära sektorn. Från follcrättslig synpunkt inställer sig emellertid frågan, gränsövervakningsmännen hör till en väpnad styrka i om och för sig och vilken denna styrka i så fall Isprincip kan nämligen varje gränsövervakningsman hänföras till två organisationer med två olika befálsled nämligen dels gränsövervakningsorganisationen och dels endera polisväsendet, tullväsendet eller Försvarsmakten. Den som ingår i gränsövervakningspersonalen uppträder och agerar i så att säga två funktioner, både som gränsövervalmingsman och som polis, tulltjänsteman eller militär. Det nära sambandet mellan gränsövervakningen och de uppgifter som personalen har vid sidan av gränsövervakningssysslan, jämte det förhållandet att personalen lyder under gränsövervakningschefen såvitt gäller gränsövervakningstjänsten inte i övrigt, leder även till fråmen

gan vem som är ansvarig för gränsövervalcningspersonalens uppförande. Är det gränsövervaloiingschefen eller i stället någon annan

överordnad Kan i detta och andra hänseenden över huvud taget man skilja mellan gränsövervalcningstjänsten, å ena sidan, och personalens övriga uppgifter, å andra sidan Mot den skisserade bakgrunden-bedömer utredningen att det är nu osäkert om det nuvarande systemet för gränsövervalcningen i krig låter sig förenas med folkrättens regler. Denna osäkerhet är dock inte lika framträdande för gränsövervakningsförbandens del. Det har att göra med att det går att urskilja dessa

förband del väpnad styrka; de hör till Försvarsmakten.

som en av en

Den omständigheten att förbanden lyder under gränsövervakningschefen vad gränsövervalmingstjänsten men inte i övrigt och att de avser skall kunna uppträda både som gränsövervakningspersonal och som militära förband i allmänhet medför emellertid att det även här får anses föreligga oklarhet med avseende på ansvarsfrågan. Vad så gäller Kustbevakningen och dess roll vid gränsövervak-

ningen, kan följande sägas. Vid väpnad konflikt i krig kommer

en tjänstemän och materiel Kustbevakningen att användas inom Förur svarsmakten. Dessa tjänstemän kommer att bära särskilt militärt tjänstetecken, fartygen kommer att föra örlogstlagga etc. Från folkrättsliga utgångspunkter innebär detta- enligt utredningens bedömning att de ifrågavarande tjänstemännen och fartygen m.m. kommer att ingå i väpnad styrka, dvs. Försvarsmakten. Genom att det förorden av ningen utnyttjande Kustbevakningen inom Försvarsmakten om av framgår att personal och materiel Kustbevakningen skall användas ur inom Försvarsmakten torde det folkrättsliga kravet, att en part i en väpnad konflikt skall informera övriga parter om att han införlivar en

SOU 19981123 Gränsövervakningen i krig 87

halvmilitär organisation eller beväpnade polisstyrkor med sina väpnade styrkor, uppfyllt. vara

Gränsövervalmingspersonalens uppgifter

-

kombattantstatus

Personal ur Kustbevakningen som i krig används inom Försvarsmakten kommer att sysselsatt med uppgifter vilka åtminstone vissa får vara av anses innebära ett direkt deltagande i fientlighetema. Enligt folkrätten måste de därför ha kombattantstatus. Genom att kustbevakningstjänstemännen inlemmas i Försvarsmakten och således hör till väpen nad styrka, har de follcrättsligt sådan status. Också enligt nu gällande svenska interna regler har dessa tjänstemän kombattantstatus, eftersom de tjänstgör i Försvarsmaktens lcrigsorganisation 2§ totalförsvarets folkrättsförordning. Beträffande gränsövervakningspersonalen i övrigt är det dock mer tveksamt om det av folkrättsliga skäl krävs att personalen har kombattantstatus. Vad man kan fråga sig är nämligen om ett fullgörande av gränsövervakningssyssloma innebär att personalen skall direkt delta i ñentlighetema. När man skall söka besvara den frågan bör följande beaktas. Gränsövervakningspersonalen skall utföra kontroll som motsvarar den som i fredstid ankommer på i första hand polisväsendet och tullväsendet. Ett viktigt mål för den samordnade gränsövervakningen är sålunda att förhindra brottslighet m.m. som kan skada det svenska försvaret eller landets säkerhet. En väsentlig uppgift för personalen annan är att inhämta och vidareförmedla underrättelser som kan vara av betydelse för försvaret eller rikets säkerhet. Denna uppgift kan lösas utan att personalen anses som spioner i follcrättslig bemärkelse, förutsatt att inhämtandet av underrättelser inte sker i hemlighet eller under falska förevändningar. Gränsövervalcningspersonalen har inte i denna sin egenskap - några stridande fimktioner. Men man kan inte bortse från att den har uppgifter som i praktiken åtminstone får anses ligga nära det väpnade försvaret landet. Särskilt beträffande de militära enheterna är det av knappast möjligt att skilja mellan de "civila" gränsövervakningsuppgifterna och de uppgifter innebär att personalen direkt delta i som anses det väpnade försvaret av landet. Därför kan det ingalunda uteslutas att en militär motståndare gör bedömningen att den personal och den materiel som används i gränsövervakningen är militära mål. Med hänsyn till att Sverige har en lång gräns och en jämförelsevis ringa befolkningsmängd finns det ett påtagligt behov av att utnyttja inte

88 Gränsövervalatingen i big SOU 1998: 123

bara polisen och tullväsendet utan även Försvarsmakten för den lcrigstida gränsövervakningen.

6.4 Utredningens slutsatser

Det finns anledning att betvivla att den nuvarande gränsövervalcningsorganisationen i väpnad konflikt krig i allo uppfyller de krav fölsom jer krigets lagar. Vidare är det å ena sidan oklart om gränsövervakav ningssyssloma som sådana motiverar att personalen har kombattantstatus, å andra sidan tydligt att det finns ett nära samband mellan dessa sysslor och det väpnade försvaret av vårt land. För att i tillfredsställande grad bringa klarhet i dessa frågor föruten belyser och från övergripande synpunkter tar ställning till sätts att man hur gränsövervakningssystemet bör utformat och om personalen vara där bör kombattanter. En sådan översyn kan dock inte anses ligga vara inom för det uppdrag har lämnats till utredningen. Därför ramen som föreslår utredningen att det i svensk intern rätt alltjämt anges att

tulltjänstemän tjänstgör gränsövervalmingspersonal enligt

som som gränsövervalcningslagen skall anses som kombattanter. Utredningen förordar att den samordnade gränsövervalmingen ses över i annat sammanhang, med hänsynstagande till frågan om personalens follcrättsliga ställning. Avslutningsvis vill utredningen anföra följande. Enligt Rikspolis-

styrelsens allmänna råd får gränsövervakningspersonalen viss utbild-

ning i follcrätt. Det är dock inte någon längre tid som har avsatts för Huruvida denna utbildning är till fyllest med hänsyn till att änmet. kombattanter är skyldiga att följa krigets lagar och kan hållas ansvariga vid svåra överträdelser härav är en fråga som bör ägnas uppmärksamhet i och för sig.

SOU 1998: 123 Konsekvenser och övriga frågor 89

7 Konsekvenser och

övriga frågor

1 Konsekvenser

För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50, om att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23, om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. 1994:124 och om att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49.

7.1.1 åtaganden Offentliga

Försvaret är sådan kollektiv nyttighet som enligt direktivet om offenten liga åtaganden måste garanteras genom det offentligas försorg.- Huruvida utredningens förslag leder till några minskade eller ökade utgiñer för det offentliga över huvud taget är enligt utredningen svårbedömt. Utredningen vill dock peka på vissa punkter i enlighet med det följande.

Polisen Om polisen inte längre skall direkt delta i det väpnade försvaret av landet kan ökade utgifter i varje fall engångsnatur uppkomma bl.a. för - av - Försvarsmakten och polisväsendet som en följd av den översyn av beredskapsplaneringen torde blinödvändigi samband med övergången till som det nya systemet. Det skulle måhända kunna antas att statens utgifter minskar på åtminstone längre sikt, om polisväsendet utmönstras ur det direkta väpnade försvaret landet; polisväsendet skulle inte längre behöva medel för av denna försvarsuppgiñ. Enligt utredningen är det dock osäkert om och i vad mån detta antagande har fog för sig. Polisen kommer nämligen alltjämt att ha uppgifter inom totalförsvaret och det är uppenbart att det inom polisen

90 Konsekvenser och övrigafrågor SOU 1998: 123

måste finnas försvarsplanering inkl. utbildning av personalen, om än av en ett delvis annat innehåll än Och kanske skulle de medel eventuellt nu. som kunde inom polisväsendet behöva tillskjutas någon annan del av sparas totalförsvaret, t.ex. Försvarsmakten. Sammantaget finner utredningen att det är svårt att med säkerhet ange huruvida det skulle uppkomma några ökade eller minskade utgifter för det offentliga som en direkt följd av ett genomförande av utredningens förslag om polisens framtida roll i försvaret och polismännens folkrättsliga status. Det kan dock inte uteslutas att det i varje fall indirekt uppkommer ökade utgifter för det offentliga staten. Storleken på de eventuella utgiftsförändringarna har utredningen ansett sig sakna möjlighet att ens skatta.

Civila skyddsvakter och civila skyddsområdesvakter

Utredningens förslag om att varken civila skyddsvakter eller civila skyddsområdesvakter skall anses ha status av kombattant kan, som anmärkts i slutet kap. leda till att planeringen bl.a. av det väpnade av försvaret skyddsobjekt behöver ses över. En sådan översyn kan leda till av ökade utgiñer för den eller dem skall för derma. Vidare skulle som svara resultatet översynen kunna bli att det anses föreligga ett behov av ökade av

insatser från Försvarsmaktens sida vid bevakningen och försvaret av

skyddsobjekt och skyddsområden, något som i princip skulle leda till utgiftsökningar för staten.

7.1.2 Konsekvenser i regionalpolitiskt och i

hänseende för

jämställdhetspolitiskt samt brottsligheten och det brottsförebyggande

arbetet

Regionalpolitik. De förslag läggs fram i betänkandet har såvitt utredningen kan besom döma inte några regionalpolitiska konsekvenser.

SOU 1998: 123 Konsekvenser och övriga frågor 91

J ämställdhetspolitik

Av lagen 1943:881 om polisens ställning under krig följer att varje polisman är skyldig att under krig delta i rikets försvar i den omfattning regeringen föreskriver. Denna skyldighet preciseras genom en tillämpningskimgörelse 1958:262. Enligt 2§ kungörelsen får kvinnlig polispersonal liksom personal vid Säkerhetspolisen tas i anspråk för rikets - försvar endast i den mån krigshändelserna gör det oundgängligen nödvändigt. Utredningen föreslår att 1943 års lag upphävs. Ett genomförande av detta förslag skulle innebära att även 1958 års kungörelse förlorar betydelse och upphävs. Därigenom skulle en i författning fastlagd principiell olikhet i behandlingen av kvinnor och män försvinna. I praktiken genomgår dock även kvinnliga polismän den försvarsutbildning som ordnas inom polisväsendet och har också dessa polismän uppgifter inom det väpnade försvaret; så till vida skulle de nu nämnda författningsñrändringama inte

ha några jämställdhetspolitiska konsekvenser.

Enligt nuvarande ordning är det i huvudsak män som har stridsupp-

giñer inom det svenska totalförsvaret. Utredningens förslag i sig torde

dock inte ha någon inverkan från jämställdhetssynpunkt i annat avseende än vad angetts. Primärt är det nämligen bl.a. rekryteringen av som nyss kvinnor resp. män till Försvarsmakten och lagstiftningen om vilka som är pliktiga att delta i det väpnade försvaret av landet som är bestämmande för om det på detta område föreligger några skillnader i jämställdhetshänseende. Avslutningsvis bör sägas att utredningen har bedömt att det inte är möjligt att genomföra en djupare analys och redovisning i jämställdhetsperspektiv av förslagen.

Brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

Utredningens förslag om att polisen skall ha permanent civil status motivebl.a. att polisens insatser utanför det direkta väpnade försvaret torde ras av bli ännu viktigare i krigstid än Den ökade risk för att samhället annars. förråas som torde föreligga i tid av krig och liknande kan motverkas av en väl fungerande polisorganisation. Ett genomförande av utredningens förslag om att utmönstra polisen ur det direkta väpnade försvaret av landet skulle alltså i princip leda till ökade möjligheter för polisen att förebygga och utreda brott i tid krig och liknande. Samtidigt bör framhållas att av polisens arbete vid höjd beredskap torde koncentreras till frågor av betydelse för totalförsvaret och att annan verksamhet då ges lägre prioritet. Vid sidan det angetts synes förslagen inte leda till några av som nu konsekvenser för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet.

92 Konsekvenser och övriga frågor SOU 1998: 123

7.2 Framställningar som regeringen har överlämnat till utredningen

Regeringen har till utredningen lämnat över två framställningar. Den ena framställningen är från reservofñceren Thorulf Arwidson och den andra är från Civilpliktsrådet. Vid ett utredningssannnanträde har Thorulf Arwidson muntligt utvecklat sina synpunkter och gett in visst skriftligt material.

7.2.1 Thorulf Arwidsons framställning

Enligt 4 § totalförsvarets folkrättsförordning 1990:12 skall de som kallas in till tjänstgöring kombattanter först då de har tilldelats militär anses som utrustning och kommit under ansvarigt befäl. De som i fred tilldelats personlig militär utrustning skall dock anses som kombattanter redan då tjänstgöringsskyldigheten inträder. Den senare bestämmelsen tar sikte bl.a. på reservofñcerare. I den personliga militära utrustning som reservofñcerare tilldelas redan i fred, och dessa förvarar i sina bostäder, ingick tidigare handeldvapen som pistol. Sedan början 1990-talet ingår emellertid normalt inte pistol av eller något annat handeldvapen i den personliga militära utrustning som reservofñcerama skall förvara i bostaden. Försvarsmakten kan dock besluta skall lämnas ut till reservofñcerare för förvaring t.ex. i att vapen bostaden, om så är motiverat av beredskapshänsyn. Thorulf Arwidson har angett att reservofficerare instrueras att i händelse krig skyndsamt bege sig från bostaden till tjänstgöringsplatsen av och att under denna vara iförd sin militära tjänstedräkt. Enligt 4§ resa totalförsvarets folkrättsförordning intar reservofñceren redan då ställning kombattant och utgör ett legitimt militärt mål, trots detta kan det som men alltså har Thorulf Arwidson vidare anfört inträffa att reservofñceren - inte har tillgång till något för självförsvar. Thorulf Arwidson har vapen ställt frågan, det är lämpligt och godtagbart att lcrigsman som även är om kombattant är skyldig att i krig uppträda i uniform och med utrustning men utan tillgång till Som på frågan har han föreslagit att den vapen. svar nationella regleringen är kombattant ändras så, att kombatom vem som tantstatus för reservofñcerare inträder när vederbörande har tilldelats för personligt bruk. Som alternativa förslag har han angett att vapen skyldigheten för den enskilde att inställa sig iförd uniform inte skall inträda förrän denne har tilldelats för personligt bruk, eller att vapen officerare inte skall erhålla personlig utrustning förrän de har kommit till

SOU 1998: 123 Konsekvenser och övriga frågor 93

mobiliseringsplatsen och då, lika med tjänstepliktiga, fått ställning av kombattant. Utredningen har i sitt förslag till ny folkrättsförordning utformat 4 § så, att de som i fred har tilldelats personlig militär utrustning skall anses som kombattanter då tjänstgöringsskyldigheten inträder, om de har tilldelats I förfatmingskommentaren till 4 § har utredningen angett att det får vapen. förutsättas att Försvarsmakten genom verkställighetsföreskrifter eller på annat sätt ser till att reservofñcerare som inte har tilldelats vapen är uniforrnerade under resa till inställelseplatsen. Utredningen anser att den på detta sätt har föreslagit en lösning på det problem som Thorulf Arwidson har tagit upp.

7.2.2 Civilpliktsrådets framställning

Den framställning Civilpliktsrådet har gett in mynnar ut i att de som civilpliktigas folkrättsliga ställning bör ses över, att det bör undersökas om folkrättens krav innebär att ändringar bör göras i fråga om de civilpliktigas uppgifter samt att det bör undersökas om en civilpliktig med "vapenfri status" kan bibehålla sin han- eller hon tvingas att bära och lossa status om ammunition. Utredningen vill inledningsvis peka på följande. Totalförsvaret är, som framgår av lkap. 1 § lagen 1994:1809 om

totalförsvarsplikt i det följande benämnd pliktlagen, en angelägenhet för

hela befolkningen. Den som är totalförsvarspliktig är enligt l kap. 3 §2 pliktlagen skyldig att tjänstgöra inom totalförsvaret i den omfattning som hans eller hennes lcroppslcrafter och hälsotillstånd tillåter. Tjänstgöringen

fullgörs som värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt l kap. 4 § första

stycket pliktlagen. Civilplikten skall fullgöras i de verksamheter inom totalförsvaret som regeringen föreskriver och får inte omfatta annan verksamhet som förenad med egentliga stridsuppgifter än ordnings-

eller bevakningstjänst l kap. 6 § pliktlagen. I en bilaga till förordningen

1995:238 totalförsvarsplikt anges de verksamheter i vilka civilplikt om får fullgöras; det är vissa verksamheter i det civila försvaret resp. i Försvarsmakten. En totalförsvarspliktig som kan antas ha en så allvarlig övertygelse rörande bruk mot att övertygelsen är oförenlig med en av vapen annan tjänstgöring är förenad med bruk skall efter ansökan rätt som av vapen, att vapenfri 3 kap. 16 § pliktlagen. En totaltörsvarspliktig som har vara fått rätt att vara vapenfri får inte skrivas in för utbildning till en befattning som är förenad med bruk av vapen eller mot sin vilja skrivas in för tjänstgöring i Försvarsmakten 3 kap. 21 § första meningen pliktlagen.

4 SOUI998:23 I

94 Konsekvenser och övriga frågor SOU 1998: 123

Civilpliktsrådets framställning föranleder följande kommentarer från utredningens sida. I likhet med andra personer medverkar den civilpliktige i det svenska totalförsvaret. Från follcrättslig synpunkt är, som också Civilpliktsrådet har berört, civilpliktig att kvalificera som civil, i vissa fall hörande till en undergruppen civila åtföljande stridskraftema. Den civilpliktiges status av civil är i och för sig inte beroende av om han eller hon är vapenfri eller ej. Folkrätten föreskriver bl.a. att civila inte skall bli utsatta för anfall och att civil egendom inte får utsättas för anfall eller för repressalier; anfall skall vara strängt begränsade till militära mål. Däremot har follcrätten inte den innebörden att civila skall vara helt förskonade från negativa följder väpnad konflikt. Även civilpliktig kan alltså indirekt drabbas av en en menligt av en konflikt, t.ex. om han eller hon befinner sig i närheten av ett militärt mål som utsätts för anfall. de folkrättsliga ställning behöver enligt utred- Frågan om civilpliktigas ningens mening inte över, eftersom den inte kan anses oklar. Från ses follcrättsliga synpunkter finns det inte heller anledning att ändra de civilpliktigas uppgiñer inom totalförsvaret. Vad slutligen gäller Civilpliktsrådets fråga huruvida civilpliktig med en rätt att vapenfri kan bibehålla sin status även om han eller hon måste vara bära ammunition, har utredningen följande att anföra. Enligt artikel 51.3 i det första tilläggsprotokollet av år 1977 till 1949 års fyra Genévekonventioner angående skydd för krigets offer skall civila åtnjuta skydd som civila, med undantag för den tid då de direkt deltar i fientlighetema. En civilpliktig aktivt deltar i ñentlighetema utgör alltså då ett legitimt som mål för anfall samt är en s.k. illegal lcrigsdeltagare som riskerar att därför bli motståndaren ställd till i rättslig Enligt utredav ansvar en process. ningen saknas det stöd i folkrätten för uppfattningen att de personer som lastar eller lossar ammunition, utan att i övrigt använda vapen eller betjäna vapensystem mot fientliga trupper, skulle anses ta aktiv del i fientlighetema. Vidare utgår utredningen från att det hos vederbörande myndigheter etc. finns kunskap att folkrätten förbjuder att civila direkt deltar i om fientlighetema och inte kommer föreskriva eller på annat sätt att man att medverka till att exempelvis civilpliktiga utför uppgifter som står i strid med detta förbud.

SOU 1998: 123 Den rättsliga regleringen 95

8 Den rättsliga regleringen

Utredningens förslag: Totalförsvarets follcrättsförordning 1990: 12 bör ersättas av en ny förordning i ämnet. Bland annat som en följd av att poliser samt civila skyddsvakter och civila skyddsområdesvakter inte skall vara kombattanter innehåller förslaget till förordning vissa ändringar i förhållande till den nuvarande förny ordningen. Vidare föreslås att lagen 1943:881 om polisens ställning under krig upphävs samt att ändringar görs i brottsbalkens regler lcrigsmarmaansvar och i lagen 1994:1811 om discipom linansvar inom totalförsvaret, m.m.

l Inledning

På många håll i den svenska interna rätten återspeglas den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter "lcrigets lagar". Blott några exempel skall anges I brottsbalken finns i 2 kap. 7 § bestämmelser om begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet till följd av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser m.m., något som har bäring bl.a. på kombattanter från främmande makt. Brottsbalken innehåller vidare bestämmelser brott krigsmän 21 kap. och straff för om av om den gör sig skyldig till folkrättsbrott eller till olovlig befattning som med kemiska 22 kap. 6§ resp. 22 kap. 6 a §. I lagen vapen 1953:771 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. meddelas föreskrifter bl.a. om förbud mot bruk i vissa fall av rödakorsmärket, det internationella kännetecknet för civilförsvar och andra kännetecken. Enligt 6 kap. 18 § lagen 1994:1720 om civilt förskall ägaren till byggnad eller anläggning där det finns svar en annan ett skyddsrum skyltning på byggnaden eller anläggningen ge genom anvisning om var skyddsrummet finns. Skyltningen skall enligt Statens räddningsverks föreskrifter ske med användande av skyltar som Räddningsverket har fastställt och som återger det internationella känneteck-

96 Den rättsliga regleringen

net för civilförsvar. I totalförsvarets folkrättsförordning 1990: 12 finns

föreskrifter till ledning för tolkningen och tillämpningen för svensk del regler i den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter

av

vad folkrättslig ställning för personal samt om identitetskort,

avser

kännetecken, utmärkning Förordningen 1994:536 follcrätts-

m.m. om

lig granskning vapenprojekt innehåller regler som har sin utgångs-

av punkt i artikel 36 i 1977 års tilläggsprotokoll I till 1949 års fyra

Genévekonventioner angående skydd för krigets offer.

8.2 Uppdraget

Uppdraget att föreslå rättslig reglering är begränsat så till vida som

en

det är inriktat på reglering totalförsvarspersonalens uppgifter och

en av

folkrättsliga ställning. Det är däremot inte en uppgift för utredningen

att gå in på andra frågor med anknytning till krigets lagar, t.ex. om ut-

märkning byggnader och materiel med internationella kännetecken. I av

gränsområdet ligger spörsmålet om skyldighet för totalförsvarspersonal att försedd med identitetskort och armbindlar; den frågan tas upp i

vara det följande.

8.3 Totalförsvaret och personalen inom

detta

Totalförsvar definieras i 1 § lagen 1992:1403 om totalförsvar och höjd beredskap verksamhet behövs för att förbereda Sverige som som

för krig. För att stärka landets försvarsberedskap kan beredskapen höjas till antingen skärpt beredskap eller högsta beredskap. Samlingsbeteckningen för dessa beredskapsgrader är höjd beredskap. Under högsta beredskap, råder bl.a. landet är i krig, är totalförsvar all sam-

som om hällsverksamhet då skall bedrivas. Regeringen får besluta om som

skärpt eller högsta beredskap bl.a. om landet är i krigsfara.

Totalförsvaret består militär verksamhet militärt försvar och av

civil verksamhet civilt försvar. Totalförsvaret är alltså viss verksamhet, inte myndighet eller organisation, och är enligt 1 kap. 1 § lagen

en

1994: 1809 om totalförsvarsplikt pliktlagen en angelägenhet för hela befolkningen. Denna verksamhet bygger på och är i inte obetydlig ut-

sträckning fortsättning verksamheter förekommer i fred. en av som

Som samlingsbeteckning på de fysiska personer som deltar i to-

en talförsvaret används ibland så även i denna framställning uttrycket - -

totalförsvarspersonal. Denna personal är såväl i fred som under höjd

Den rättsliga regleringen 97

beredskap sysselsatt inom skilda delar av samhället. Vissa skall kunna aktivt delta i det väpnade försvaret, andra skall verka inom den civila hälso- och sjukvården, åter andra skall fortsätta att driva näringsverksamhet, osv.

8.4 Beredskapsförberedelser

För statliga myndigheter under regeringen, med undantag av Försvarsmakten, innehåller beredskapsförordningen 1993:242 föreskrifter om beredskapsplaneringen vid myndigheterna. Om kommuners, landstings och kyrkliga kommuners skyldighet att vidta behövliga beredskapsförberedelser m.m. finns bestämmelser i lagen om civilt förmed därtill hörande förordning 1995:128. Även näringsidkare svar

m.fl. kan ha en plikt att delta i totalförsvarsplaneringen, se huvud-

bestämmelserna härom i lagen 1982: 1004. Utgångspunkten är antytts att den fredstida samhällsverksamsom heten inom den offentliga såväl som den privata sektorn- skall eller förutsätts fortsätta under höjd beredskap. I 7 § lagen om totalförsvar och höjd beredskap meddelas föreskrifter om att vid höjd beredskap kommuner, landsting och kyrkliga kommuner skall vidta de särskilda åtgärder bl.a. i fråga om planering och inriktning av verksamheten och tjänstgöring för personal som är nödvändiga för att de under de rådande förhållandena skall kunna fullgöra sina uppgifter inom totalförsvaret. På motsvarande sätt skall enskilda organisationer och företag som enligt överenskommelse eller på annan grund är skyldiga att fortsätta sin verksamhet i krig vidta åtgärder i fråga om planering etc. För att tillgodose totalförsvarets eller folkförsöijningens behov av egendom eller tjänster i krig m.m. ger förfogandelagen 1978:262 möjlighet för regeringen eller, efter dess bemyndigande, kommuner, landsting eller statliga myndigheter att, bl.a., ålägga ägare eller innehavare av industrianläggning eller annan anläggning att utöva verksamhet för eller på annat sätt medverka till framställning av egendom för statens eller annans räkning. Framställningen i det föregående är på intet sätt heltäckande. Långt mer skulle kunna sägas om verksamhet under höjd beredskap och om författningar på området.

98 Den rättsliga regleringen

8.5 Nuvarande

reglering om folkrättslig ställning

Regler i svensk rätt uttryck för att viss folkrättslig status tillsom ger kommer en personkategori inverkar i och för sig inte på innebörden av folkrättens regler i ämnet. Enbart det förhållandet att man i en svensk föreskrift anger t.ex. att de som hör till en viss personkategori skall anses som kombattanter leder alltså inte till att denna kategori folkrättsligt har sådan status.

I svensk rätt förekommer inte någon vittomfattande regelflora med

avseende på den follcrättsliga ställning som i tid av väpnad konflikt och under ockupation skall anses tillkomma olika personkategorier. Som redan påpekats innehåller dock totalförsvarets follcrättsförordning bestämmelser i ämnet. Där meddelas sålunda föreskrifter om vilka per-

sonkategorier som skall anses som kombattanter, civilförsvarspersonal,

sjukvårdspersonal, själavårdspersonal, civila åtföljande stridskrafterna civil personal. Enligt 1 § första stycket förordningen gäller denna resp. för myndigheterna under regeringen, likväl finns det i reglerna men nämnd personal tjänstgör hos kommuner och landsting m.fl. organ som

som inte är myndigheter under regeringen.

Det bör infogas att kombattantbegreppet framträder indirekt i de bestämmelser straffrättsligt och disciplinärt ansvar inom totalförsvaret om gäller när landet är i krig m.m.; genom dessa vill man uppfylla det som folkrättsliga kravet att landets väpnade styrkor skall vara underkastade ett internt disciplinärt system jfr Lena Holmqvist m.fl., Brottbalken 21:9. Flertalet dem enligt folkrättsförordningen skall anses s. av som kombattanter är sålunda "krigsmän" vid tillämpningen av bestämsom melserna i 21 kap. brottsbalken brott av krigsmän. Dock räknas om även sjukvårdspersonal och själavårdspersonal vid Försvarsmakten krigsmän fast de inte har kombattantstatus, medan tullpersonal som

tjänstgör gränsövervalmingspersonal enligt lagen 1979:1088

som som gränsövervalcningen i krig kombattanter 3 §4 om m.m. anses som follcrättsförordningen åtminstone i princip inte omfattas av det nu men nämnda luigsmarmaansvaret. Disciplinansvarsfrågor regleras av lagen 1994:1811 disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. om disciplinansvarslagen och förordningen 1995:241 i samma ämne.

SOU 19931123 Den rättsliga regleringen 99

8.6 Totalförsvarspersonalen

8.6. l Utgångspunkter

Under höjd beredskap liksom annars är det många som till följd av - sin anställning har uppgifter inom totalförsvaret. För andra kan det vara .någon annan form av frivilligt åtagande som ligger till grund för medverkan; det gäller personal i hemvärnet och andra frivilliga i det militära eller civila försvaret. För en stor del av befolkningen föreligger en lagfäst skyldighet att medverka inom totalförsvaret när det behövs för att trygga totalförsvarets personalförsörjning. Enligt pliktlagen är sålunda varje svensk medborgare -liksom envar annan som utan att vara svensk medborgare är bosatt i Sverige totalförsvarspliktig från början det kalenderår han eller hon fyller 16 år till slutet av det kalenderår av när denne fyller 70 år. Den totalförsvarspliktige är skyldig att tjänstgöra inom totalförsvaret i den omfattning som hans eller hennes lcroppskrafter och hälsotillstånd tillåter. änstgöringen fullgörs som värnplikt gäller litet förenklat återgivet endast för män mellan 19 och 47 år som är svenska medborgare, civilplikt eller allmän tjänsteplikt.

8.6.2 Vissa personalkategorier enligt

folkrättsförordningen

På annat håll i betänkandet lämnar utredningen beskrivning av de en uppgifter polismän, hemvämets personal, civila skyddsvakter och som

civila skyddsområdesvakter samt gränsövervaloiingspersonalen har i

totalförsvaret. Gemensamt för de där behandlade grupperna är att de enligt 2 eller 3 § follcrättsförordningen skall anses som kombattanter. Beträffande polismän samt civila skyddsvakter och civila skyddsområdesvakter föreslår utredningen att dessa inte skall vara kombattanter. I det närmast följande kommer utredningen att koncentrera framställningen till andra personkategorier, nämligen sådana som enligt follcrättsförordningen inte har kombattantstatus- civilförsvarspersonal, sjukvårdspersonal, själavårdspersonal, civila åtföljande stridslcrañema civil personal men först sägs något om personal i Förresp. -, svarsmakten.

100 Den rättsliga regleringen SOU 1998: 123

De som tjänstgör i Försvarsmaktens krigsorganisation

De tjänstgör i Försvarsmaktens krigsorganisation skall enligt 2 § som folkrättsförordningen anses som kombattanter, såvida de inte hör till sjukvårdspersonalen eller själavårdspersonalen. Till denna kategori kombattanter hör anställda tex; yrkesofñcerare och reservofñcerare, även s.k. civil personal- och värnpliktiga som är krigsplacerade i men Försvarsmakten samt frivilliga vilka slutit avtal om tjänstgöring i Försvarsmaktens krigsorganisation och ingår i denna. Enligt artikel 43.2 i tilläggsprotokolll är medlemmar av en parts i konflikten väpnade styrkor andra än sjukvårdspersonal och själa- vårdspersonal kombattanter, "dvs de är berättigade att direkt delta i ñentlighetema. Det skulle kunna diskuteras t.ex. om samtliga i Försvarsmakten anställda, alltså även de som är civil personal, folkrättsligt är eller måste klassificeras som kombattanter. Vidare må anföras att det sätt på vilket 2 § follcrättsförordningen är utfomiad, att som kombattanter de som tjänstgör i Försvarsmaktens lcrigsorganisation", anses innebär att krigsplacemd personal inte har sådan status. Vämpliktiga genomgår grundutbildning räknas alltså inte enligt folkrättsförordsom ningen kombattanter; krigsplacering sker först efter grundutbildsom ning. Enligt 4§ folkrättsförordningen skall de som kallas in till tjänstgöring inom Försvarsmakten anses som kombattanter törst då de har tilldelats militär utrustning och kommit under ansvarigt befäl. Denna regel tar sikte på i första hand värnpliktiga. De som redan i fred har tilldelats personlig militär utrustning skall dock kombattanter anses som redan då tjänstgöringsskyldigheten inträder. Denna undantagsregel har avseende på yrkesofficerare och reservofficerare samt hemvämsmän. Under den tid när den humanitära rätten i väpnade konflikter är tillämplig skall kombattanter vid tjänstgöring försedda med idenvara titetskort utvisar deras folkrättsliga ställning 17 § folkrättsförordsom ningen. Föreskriften har sin utgångspunkt i artikel 17 i III Genévekonventionen år 1949, enligt vilken varje stridande part är av skyldig att förse alla under dess domväijo ställda personer, som kan bli krigsfångar, med identitetskort. Försvarsmakten skall under fredstid meddela de föreskrifter och vidta de förberedelser behövs för att kombattanterna i dess krigssom organisation skall kunna förses med identitetskort 18 § första stycket follcrättsförordningen.

SOU 1998: 123 Den rättsliga regleringen 10l

Civilförsvarspersonal

Som civilförsvarspersonal anses enligt 6 § folkrättsförordningen de som under höjd beredskap tjänstgör i räddningskåren eller fullgör uppgifter inom befollcningsskyddet, de inte tillhör sjukvårdspersonalen. Som om civilförsvarspersonal anses även annan personal som på anmodan av en räddningsledare deltar i räddningstjänst eller i verksamhet enligt 65 § räddningstj änstlagen 1986:1 102. Bestämmelser räddningskåren finns i räddningstjänstlagen och i om den därtill hörande förordningen 1986:1107. Räddningstjänst är de räddningsinsatser staten eller kommunerna skall svara för vid som olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. I varje kommun skall det finnas en räddningskår som skall göra de räddningsinsatser kommunen har ansvaret för enligt lagen. Räddsom ningskåren består personal är anställd på heltid eller deltid. av som Under höjd beredskap kan räddningskåren förstärkas med personal som är inskriven för civilplikt. Under höjd beredskap har räddningskåren vissa uppgifter utöver dem gäller enligt räddningstjänstlagen. Bland annat skall som annars räddningskåren delta i åtgärder för befolkningsskydd bestämmelser om räddningstjänst under krig m.m. finns i 64-68 räddningstjänstlagen, se även 71-74 räddningstjänstförordningen. Befolkningsskydd är enligt l kap. 2 § lagen civilt försvar åtgärder om för att skydda befolkningen och civil egendom från krigets verkningar. Sådana åtgärder är utrymning och inkvartering, tillhandahållande och iordningsställande skyddsrum och skyddade utrymmen, tillhandaav hållande andningsskydd, mörkläggning, information om Självskydd av samt kompletterande åtgärder är nödvändiga för att verksamhet som enligt paragrafen skall kunna bedrivas. Under höjd beredskap liksom i fred är det kommunalanställda som är verksamma inom befolkningsskyddet. Personalförsöijningen tillgodoses även med frivilliga samt civilpliktiga och sådana som fullgör allmän tjänsteplikt enligt pliktlagen. Bestämmelserna i 6 § folkrättstörordningen har sin folkrättsliga utgångspunkt i reglerna om civilförsvarsorganisationers personal

artikel 61 c och artikel i tilläggsprotokoll Det kan emellertid

noteras att folkrättens regler om folkrättslig status är tillämpliga när en väpnad konflikt är för handen och vid ockupation medan definitionen i folkrättstörordningen anger att det är fråga om personal som tjänstgör under höjd beredskap.

102 Den rättsliga regleringen

När den humanitära rätten i väpnade konflikter är tillämplig skall, föreskrivs det i 17 § folkrättstörordningen, civilförsvarspersonalen vara försedd med identitetskort utvisar den folkrättsliga ställningen och som med armbindel med det internationella tecknet för civilförsvar. Statens räddningsverk, är funktionsansvarig myndighet på området som

funktionen Befollmingsskydd och räddningstjänst, har anskaffat arm-

bindlar åt personal skall ha civilförsvarsstatus. I tiden före den som ljuli 1995 fanns det en statlig civilförsvarsorganisation, och Räddningsverket hade tillsammans med länsstyrelserna utarbetat en datorbaserad rutin enligt vilken civilförsvarspersonal skulle erhålla identitetskort i samband med inkallelse till tjänstgöring. Sedan den l juli 1995 är det emellertid i huvudsak kommunerna ansvarar för den som tidigare civilförsvarsorganisationens uppgifter under höjd beredskap. Inkallelse personal skall numera ske genom Totalförsvarets pliktav verks försorg. Pliktverket har inte någon datorstödd rutin av det slag Räddningsverket hade vad gäller identitetskort till personalen.som Räddningsverket har inte utfärdat några föreskrifter angående identitetskort och armbindlar personal med civilförsvarsstatus, under hänvisning bl.a. till att dessa inte skulle gälla för kommunerna. I anslutning härtill kan följande anmärkas. Det är alltså Räddningsverket som är funktionsansvarig myndighet för funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst, men nu för tiden är det i allt väsentligt kommunerna för verksamheter där personalen kan ha som ansvarar civilförsvarsstatus. Numera har Räddningsverket inte heller något anför registerhållning och inkallelser denna personal. Mot denna svar av bakgrund det finnas skäl att överväga någon annan än Räddsynes om avseende identiningsverket bör svara för de fredstida förberedelserna tetskort. Ett spörsmål i anslutning härtill är i vad mån Räddningsverket kan med stöd ett bemyndigande i förordning utfärda till kommuner av

eller enskilda riktade föreskrifter om identitetskort och armbindlar.

Utredningen konstaterar att frågor detta slag ligger utanför ramen för av utredningsuppdraget.

sjukvårdspersonal

Som sjukvårdspersonal enligt 8 § folkrättsiörordningen all persoanses nal som under höjd beredskap uteslutande har till uppgift att sörja för de skadades och sjukas välbefinnande genom förebyggande eller vårdande åtgärder inom den civila eller militära hälso- och sjukvården, tandvården eller veterinärverksamheten eller inom den kommunala tillsynen på miljö- och hälsoskyddsområdet. I artikel 8 c och 8 e i tilläggsproto-

Den rättsliga regleringen 103

kollI ges en definition av vilka som är sjukvårdspersonal, se även artiklarna 24-26 i I Genevekonventionen och jfr artikel 8 k i protokollet. Till kategorin sjukvårdspersonal hör alltså enligt folkrättsförordningen bl.a. personal inom den civila eller militära hälsa- och sjukvården. I fråga den militära hälso- och sjukvården dvs. den som om ingår i Försvarsmakten består personalen i ktigsorganisationen av anställda såsom yrkesofñcerare och reservofñcerare samt värnpliktiga och civilpliktiga. Hit räknas bl.a. sjukvårdsmän, vilka är exempelvis skyttesoldater som därjämte är utbildade för att fungera som sjukvårdare vid behov. Under höjd beredskap kommer den civila sidan att utgöras av dels personer inom den av kommuner och landsting bedriva

offentliga vården, dels de privatpraktiserande läkare näringsidkare och

andra som tjänstgör hos privata vårdgivare som fortsätter sin verksamhet. Tanken är att personalförsöijningen inom den offentliga vården skall ordnas på så sätt att anställda och frivilligpersonal tjänstgör och att i andra hand pliktpersonal tas i anspråk. I Försvarsmaktens luigsorganisation består tandvårdspersonalen av yrkesofñcerare och värnpliktiga. Den civila tandvården under höjd beredskap är för närvarande inte planlagd i detalj. Men enligt de planer finns skall den bygga på folktandvården, vid behov förstärkt med som tandläkare är privatpraktiserande. som annars Som sjukvårdspersonal skall enligt folkrättsförordningen vidare räknas personer inom den civila eller militära veterinärverksamheten. Veterinärpersonalen i Försvarsmaktens krigsorganisation består av yrkesofñcerare, reservofficerare och värnpliktiga som sysslar med det betecknas förebyggande hälsovård. Inom den civila veterisom närverksarnheten finns i fredstid dels statligt anställd veterinär-personal, dels vetetinärpersonal hos kommuner, dels veterinärpersonal hos stiftelser och andra enskilda rättssubjekt. Vissa sysslar med djurvård medan andra sysslar med kontroll av livsmedel, vatten och liknande; de kan även ha uppgifter av båda slagen. Enligt beredskapsplaneringen förutsätts den civila veterinärverksamheten för vilken regler meddelas i luigsveterinärförordningen 1981:648 fortsätta under höjd beredskap. - Avtal om frivillig tjänstgöring skall träffas mellan å ena sidan staten genom Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk eller länsstyrelse

och å andra sidan enskilda. I den mån behovet av veterinärpersonal inte

kan täckas på detta sätt, kommer civilpliktiga att tas i anspråk. Också inom den civila veterinärverksamheten skulle det kunna förekomma personal som tjänstgör med allmän tjänsteplikt. Personalen inom den kommunala tillsynen på miljö- och hälsoskyddsområdet veterinärer och inspektörer kommer under höjd - beredskap liksom annars att bestå av kommunalanställda.

104 Den rättsliga regleringen

Sjukvårdspersonalen skall under den tid när den humanitära rätten i väpnade konflikter är tillämplig försedd med identitetskort och vara med armbindel med rödakorstecknet, föreskrivs det i 17 § folluättsförordningen. Det är Försvarsmakten och de myndigheter som har funktionsansvar enligt beredskapsförordningen som under fredstid skall meddela de föreskrifter och vidta de förberedelser som behövs för att personalen skall kunna förses med dessa kort och kännetecken 18 § första stycket follcrättsförordningen. Socialstyrelsen har införskaffat identitetskort och armbindlar personal inom den civila hälso- och sjukvården. Däremot har Jordbruksverket inte vidtagit några motsvarande åtgärder avseende personalen inom den civila veterinärverksamheten.

Själavårdspersonal Som själavårdspersonal enligt 12 § första stycket folkrättsförordanses ningen fältpräster och andra präster, de är knutna till Försvarsmakom ten eller till den civila hälso- och sjukvården jñ artikel 8 d i tilläggsprotokoll Till Försvarsmaktens krigsorganisation är präster i Svenska kyrkan och pastorer eller motsvarande i andra samfund lcnuma. Enligt 2 § folkrättsförordningen dessa inte kombattanter jñ artikel 43.2 i anses som tilläggsprotokoll Vid sjukhus inom den civila hälso- och sjukvården förekommer själavårdspersonal i form dels präster i Svenska kyrkan och dels av av pastorer i vissa andra lcrisma samfund. De är inte anställda hos sjukvårdshuvudmärmen utan av resp. samfund men tjänstgör alltså vid sjukhus. Det händer att själasörjare från andra samfund i denna sin egen- skap kommer till sjukhus t.ex. efter begäran av patient. Under den tid när den humanitära rätten i väpnade konflikter är tillämplig skall själavårdspersonalen försedd med identitetskort vara utvisar den follcrättsliga ställningen och med armbindel med rödasom korstecknet. Försvarsmakten skall under fredstid meddela de föreskrifter och vidta de förberedelser som behövs för att den själavårdspersonal är knuten dit skall kunna förses med identitetskort som utvisar den som folkrättsliga ställningen och med armbindlar. 17 § och 18 § första stycket folkiättsförordningen. Svenska kyrkans centralstyrelse skall enligt 15 § tredje stycket beredskapsförordningen leda och samordna den kyrkliga beredskapen i enlighet med vad centralstyrelsen avtalat med kyrkliga kommuner och andra trossamfund. Centralstyrelsen är dock inte någon ftmktionsansva-

Den rättsliga regleringen 105

rig myndighet i beredskapsförordningens bemärkelse och skall alltså inte enligt folkrättsförordningen vidta förberedande åtgärder vad avser identitetskort och annbindlar. Som berörts innehåller lagen om civilt försvar bestämmelser kyrkliga kommuners skyldighet att vidta be-

om

redskapsförberedelser åt den civila själavårdspersonalen. I lagen finns

även föreskrivet om kyrkorådets eller motsvarande organs ansvar

- inom det civila försvaret. Från Svenska kyrkan centralt lämnas infor-

mation till de kyrkliga kommunerna i syfte att hos dessa öka kunskapen

och medvetenheten om krigets lagar.

Civila åtföljande stridskrafterna

Den follcrättsliga definitionen civila åtföljande stridskraftema finns i av artikel 4 A 4 i III Genévekonventionen. Den hör till denna kategori som

har status krigsfånge, han faller i fiendens våld. Enligt konven-

av om

tionen skall civila åtföljande stridskrafterna bemyndigade av de

vara stridskrafcer de åtföljer, vilka för detta ändamål skall ha försett som dem med identitetskort.

Som civila åtföljande stridskrafterna enligt 13 § folkrättsför-

anses

ordningen de utför arbete ett militärt förband enligt särskilt till-

som

stånd Försvarsmakten utan .att de tjänstgör vid förbandet och utan att

av

de har stridsuppgifter. Enligt 18 § tredje stycket folkrättsförordningen

skall Försvarsmakten efter samråd med Överstyrelsen för civil bered-

skap meddela de föreskrifter och vidta de förberedelser i övrigt som behövs för att de civila åtföljande stridskrañema vid behov skall kunna

förses med identitetskort utvisar den folkrättsliga ställningen. Försom svarsmakten har utfärdat sådana föreskrifter FFS 1996:4. Till de civila

åtföljande Försvarsmakten räknas bl.a. underhållspersonal t.ex. inom byggnads- och reparationsberedskapen jfr förordningen l989:205

härom, civila förare fordon och teleoperatörer. av

Civil personal

Enligt 15 § follcrättsförordningen skall all övrig personal- dvs. personal

inte i föregående bestämmelser i förordningen- anses som som tas upp "civil persona

Just uttrycket "civil personal" förekommer inte i folkrätten. Däremot finns huvudgrupp kallad civilbefolkningen omfattande alla civila

en

personer artikel 50.1-2 i tilläggsprotokoll

106 Den rättsliga regleringen SOU 1998: 123

8.7 till

Förslagen reglering

8.7.1 Måste föreskrifter

om folkrättslig ställning meddelas i lag

Beträffande föreskrifter omfolkrättslig ställning för totalförsvarspersonal framhålls i direktiven att sådana regler finns enbart i förordnings-

nu form, dvs. i föreskrifter som är meddelade av regeringen, trots att per-

sonalen i många fall tjänstgör i kommuner och landsting eller hos enskilda rättssubjekt. Den principiella fråga sålunda uppmärksam-

som mas är huruvida bestämmelser i detta ämne måste meddelas genom fö-

reskrifter beslutade av riksdagen dvs. genom lag för att gälla även

- -

för personal hos kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och enskilda rättssubjekt jfr genomgången i det föregående. Principfrågan är att bedöma enligt regeringsformens bestämmelser

om normgivningsmakten. Enligt dessa skall föreskrifter enskildas om

personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag 8 kap. 2 §. Genom lag meddelas

även föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, om de gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden 8 kap. 3 §. Också föreskrifter om kommunernas och landstingens samt de kyrkliga kommunernas åligganden skall meddelas genom lag 8 kap. 5 § och övergångs-

bestämmelserna punkten 13 till regeringsfonnen. Regeringsformen

ger

emellertid möjlighet för riksdagen att bemyndiga regeringen att med-

dela föreskrifter i vissa av de ämnen som omfattas av 8 kap. 3 och 5 §§. Vidare har regeringen, enligt 8 kap. 13§ regeringsformen, be-

hörighet att utfärda dels föreskrifter om verkställighet av lag och dels föreskrifter som inte enligt grundlag skall meddelas av riksdagen regeringen får dock i princip inte meddela sådana föreskrifter som avser riksdagen eller dess myndigheter. De bestämmelser om folkrättslig ställning finns i folkrätts-

som

förordningen är, som utredningen ser saken, snarast ett sätt på vilket

staten regeringen har sökt att kvalificera totalförsvarspersonalen - -

med utgångspunkt i de personkategorier som nämns i krigets lagar. Be-

stämmelserna har upplysande funktion dels inom vårt land, dels i en förhållande till omvärlden i fråga vilka skall kombattanter, om som vara

civilförsvarspersonal osv. Däremot har bestämmelserna i sig inte någon

egentlig rättsverkan enskilda inbördes. Reglerna innebär inte någon

inskränkning i enskilds handlingsfrihet och är inte heller på annat sätt betungande för enskild. Av bestämmelserna i sig följer inte något så-

SOU 1998: 123 Den rättsliga regleringen 107

dant åliggande för kommunerna, landstingen eller de kyrkliga kommui 8 kap. 5 § regeringsformen. Bestämmelserna förut-

nerna som avses

sätter emellertid att kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommufullgör sina åligganden enligt den lagstiftning som reglerar be-

nerna

rörda verksamheter, t.ex. hälso- och sjukvårdslagen 1982:763 och

räddningstjänstlagen. Slutsatsen det anförda är att föreskrifter den folkrättsliga av om

ställning från svensk sida anser tillkommer olika personkate-

som man

gorier i totalförsvaret inte enligt regeringsformen måste meddelas

m.m. lag utan kan meddelas genom förordning, även med avseende på genom

är verksamma hos kommuner, landsting, kyrkliga kom-

personer som

muner eller enskilda rättssubjekt. Sak samma gäller bestämmelser om

när viss follcrättslig ställning skall för handen, dvs. dess en anses vara

utsträckning i tiden. Samtidigt bör sägas att det inte föreligger hinder

meddela sådana föreskrifter lag. Det kunde hävdas att mot att genom

föreskrifter syftar till att i vårt land genomföra regler i den interna-

som

tionella humanitära rätten bör meddelas lag; reglemas betydelse

genom

från saklig synpunkt skulle motivera lagform. Utredningen har dock

för att föreslå att föreskriftema meddelas genom förordning. stannat

8.7.2 Vilken reglering behövs i fråga om

identitetskort och armbindlar

Som framgått föreskrivs i 17 § follcrättsförordningen att viss personal vid tjänstgöring under den tid när den internationella humanitära rätten är tillämplig skall försedd med identitetskort och, såvitt gäller vissa

vara

armbindel. Dessa personalkategorier kommer att tjänstgöra vid

grupper,

statliga myndigheter, kommuner, landsting, kyrkliga kommuner,

näringsidkare etc., alltså spridd över hela samhället. De civila åtföl-

jande, enligt 18 § tredje stycket skall försedda med identitetssom vara kort, är verksamma vid Försvarsmaktens förband.

Det sagda väcker frågan, huruvida bestämmelser om att personal

nu försedd med identitetskort eller med armbindel måste, för att skall vara bli bindande och kommuner, meddelas lag.

gentemot enskilda genom

Det kan inskjutas att det i lag, nämligen lagen skydd för vissa interom

nationella sjukvårdsbeteckningar finns föreskrifter om tillåten

m.m., och förbjuden användning bl.a. rödakorstecknet och det intemaom av tionella kännetecknet för civilförsvar samt att det har förevarit kontakter mellan utredningen och Justitiedepartementet med anledning av att

nämnda lag är föremål för ett lagstifcningsärende i departementet. En grundläggande fråga år emellertid det över huvud taget be-

om hövs några riksdagen eller regeringen meddelade föreskrifter om att av

108 Den rättsliga regleringen

personalen skall vara försedd med identitetskort och, i vissa fall, med arrnbindel. Om detta har utredningen följ ande kommentarer. Som det nu är skall Försvarsmakten samt statliga myndigheter som har funktionsansvar enligt beredskapsförordningen under fredstid meddela de föreskrifter och vidta de förberedelser som behövs för att personalen skall kunna förses med identitetskort och armbindlar. Detta innebär att det i princip är staten genom dessa myndigheter skall som svara för åtgärderna. Enskilda, kommuner och landsting åsamkas inte några utgifter härvidlag kommuner,

om kyrkliga se i det följande. Däremot

krävs naturligtvis att de till att identitetskorten och armbindlarna ser kommer till användning i händelse väpnad konflikt; så till vida fordav ras medverkan från deras sida. De kategorier personal skall försedda med identitetskort som vara och i vissa fall armbindel är i stor utsträckning knutna till någon statlig myndighet eller någon kommun eller något landsting. Personalen därantingen det är fråga om anställda, frivilliga eller pliktpersonal- utför sina uppgifter ett led i verksamhet myndigheten, kommusom en som nen eller landstinget fullgör inom totalförsvaret och som skall eller i

varje fall förutsätts fortgå under höjd beredskap.

Identitetskorten och armbindlarna skall för motståndaren visa den folkrättsliga status vederbörande har. Det handlar ett slags som om "bevismedel som syftar till att upplysa motståndaren t.ex. att om en

person hör till sjukvårdspersonalen och åtnjuter det därmed förbundna folkrättsliga skyddet.

Att exempelvis sjukvårdspersonalen i Försvarsmakten och vid landstingen är försedd med identitetskort och armbindlar när landet är i

krig torde visserligen inte i alla lägen vara en nödvändig förutsättning

för att sjukvårdsverksamheten skall kunna bedrivas då. Det får däremot anses vara ett naturligt utflöde av att verksamheten skall bedrivas under

så goda betingelser som möjligt. Enligt utredningens bedömning ter det

sig föga troligt att t.ex. hos ett landsting skulle motsätta sig att dess man

sjukvårdspersonal blev försedd med identitetskort och armbindlar som

staten tillhandahåller. Över huvud får det förutsättas berörda taget att myndigheter, kommuner, landsting etc. har ett eget intresse och av ser till att personalen är försedd med identitetskort och armbindlar.

Beträffande själavårdspersonal som inte är knuten till Försvarsmak-

ten bör följande sägas. Till denna hör redovisats dels präster grupp som i Svenska kyrkan, dels präster i andra samfund. Svenska kyrkan är

offentligrättsligt reglerad och består av såväl statliga som kommunala organ med verkan fr.o.m. år 2000 kan en förändring inträda, om relationen mellan staten och Svenska kyrkan ändras i enlighet med

nu

vilande grundlagsförslag lag trossamfund; Svenska kyrkan

om en om skulle då bli ett sådant trossamfund.

Den rättsliga regleringen 109

För Svenska kyrkan och andra samfund finns det som redan angetts inte någon funktionsansvarig myndighet enligt beredskapsiörordningen. Det finns alltså inte någon statlig myndighet tillhandahåller identisom tetskort eller armbindlar åt själavårdspersonalen utanför Försvarsmakten. Samfunden måste därför annat sätt ordna saken, vilket kan medföra utgifter för dem. Denna aspekt bör uppmärksammas bl.a. vid beredskapsplaneringen hos de kyrkliga kommunerna, varvid lämpliga åtgärder kan vidtas. Saken även böra beaktas inom ramen för de synes kyrkliga kommunernas samverkan med andra trossamfund i enlighet med lagen civilt försvar. Det torde också vara av vikt att frågan om dryftas inför den förändring relationen mellan staten och Svenska av kyrkan som kan komma att genomföras per ingången av år 2000. Utredningens överväganden om behovet av en genom lag eller förordning meddelad reglering frågan identitetskort och armbindlar av om för totalförsvarspersonal är följande. Den hittillsvarande ordningen, enligt vilken det i princip är staten genom Försvarsmakten och funktionsansvariga myndigheter som svarar för förberedande åtgärder med avseende på identitetskort och armbindlar, bör bestå. Föreskrifter härom kan meddelas genom förordning, dvs. av regeringen. Däremot kan det inte föreligga något behov av att genom lag anses eller förordning meddela föreskrifter om att personalkategorierna i fråga skall försedda med identitetskort och, i vissa fall, armbindlar. vara Det fordras alltså inte några föreskrifter det slag som meddelas i 17 § av i den gällande folkrättsiörordningen. Som redan anförts får det förnu utsättas att berörda myndigheter etc. till att personalen är försedd ser med identitetskort och armbindlar. Utredningen vill avslutningsvis understryka vikten att informaav tion innehållet i krigets lagar sprids på lämpligt sätt, bl.a. till dem om skall försedda med identitetskort eller armbindlar jfr artisom vara kel 83 i tilläggsprotokolll samt 20§ den nuvarande folkrättsförordningen och 2kap. 1 § lagen civilt försvar. Sådan informationsom spridning spelar naturligtvis en stor för att inte säga avgörande roll i sammanhanget.

110 Den rättsliga regleringen SOU 1998: 123

Utredningens författningsförslag i korthet

En ny folkrättsförordning

Utredningen föreslår att totalförsvarets follcrättsförordning ersätts av en ny förordning i ämnet. Den nya förordningens tillämpningsområde skall inte vara generellt avgränsat till myndigheter under regeringen. Med hänsyn till att namnet på den nuvarande förordningen är väl etablerat och till att de föreslagna ändringarna i sak inte är särskilt omfattande, har utredningen valt att ge den föreslagna förordningen samma namn som den nu gällande. Den föreslagna förordningen innehåller den huvudsakliga förändringen att polisen, civila skyddsvakter och civila skyddsområdesvakter inte räknas upp bland dem som skall vara kombattanter. Vidare föreslås föreskrifter beträffande sjulcvårdspersonalen. Än vidare byts utnya trycket civil personal ut mot "civila. Utredningen föreslår även vissa andra i förhållande till folkrättsförordningen annorlunda formuleringar, i syfte bl.a. att bringa föreskrifterna i närmare överensstämmelse med folkrätten. Därtill innehåller förslaget till förordning en föreskrift om att den som i fred har tilldelats personlig militär utrustning- det gäller bl.a. reservofñcerare är kombattant när tjänstgöringsskyldigheten inträder, och således även under från bostaden till mobiliseringsplatsen, resa förutsatt att han har tilldelats tjänstevapen. Som redan angetts utredningen att det inte är erforderligt med anser av riksdagen eller regeringen meddelade föreskrifter om att personal skall vara försedd med identitetskort och armbindlar. Förslaget till ny förordning innehåller således inte några bestämmelser av det slag som nu finns i 17 § folkrättsförordningen. Däremot kvarstår i sak bestämmelserna Försvarsmaktens och funktionsansvariga myndigheters om skyldighet att i fred vidta förberedelser så att personalen kan förses med identitetskort och armbindlar. Ett flertal frågor som regleras av den gällande folkrättsförordnu ningen ligger utanför det uppdrag som har lämnats till utredningen. Det

gäller bl.a. frågor om utmärkning av byggnader och materiel. I dessa

delar har bestämmelserna i folkrättsförordningen förts över i princip oförändrade till den föreslagna förordningen. Utredningen har således inte tagit ställning till exempelvis bestämmelserna i 20 och 22 om förslaget till förordning 21 och 23 i den nuvarande follcrättsförordningen kan komma i konflikt med reglerna i lagen skydd för vissa om

internationella sjukvårdsbeteclcningar m.m. t.ex. i fall där materiel

som märkts ut med rödakorstecken används i fred vid övningar eller

SOU 1998: 123 Den rättsliga regleringen 111

liknande eller det över huvud taget är behövligt med föreskrifter - om

utmärkningen och, svaret är jakande, vilka konstitutionella

om om

aspekter bör beaktas i det sammanhanget. Inte heller har utred-

som

ningen analyserat det finns skäl att ändra reglerna om vem- vilken

om

myndighet för att utmärkning sker etc.

- som ansvarar

1943 års lag om polisens ställning under krig upphävs

Eftersom utredningen att polisen inte längre skall delta i det

anser

direkta väpnade försvaret landet och således att polismän inte skall

av kombattanter utan ha permanent civil status, törslås att lagen vara

1943:881 polisens ställning under krig upphävs. Om detta förslag

om

genomförs, bör den till lagen anslutande tillämpningsktmgörelsen 1958:262 upphävas. I det hänseendet lägger dock utredningen

senare inte fram något förslag. Med sålunda förändrad roll för polisen finns det inte skäl att been hålla reglerna att polismän omfattas av krigsmäns ansvar enligt om 21 kap. brottsbalken och disciplinansvar enligt lagen om discipav linansvar inom totalförsvaret, Utredningen föreslår därför att m.m.

21 kap. 3§ brottsbalken och 2§ disciplinansvarslagen ändras så, att

polismän inte räknas bland dem som är krigsmän enligt 21 kap. upp

brottsbalken för vilka disciplinansvarslagen gäller i krig m.m.

resp.

Ändrade regler för civila skyddsvakter och civila

skyddsområdesvakter

Enligt utredningens mening skall civila skyddsvakter och civila skyddsområdesvakter inte användas för det direkta väpnade försvaret av vårt

land. Ett sådant synsätt leder i och för sig inte till något behov av att

ändra det för dem grundläggande regelverket, dvs. lagen 1990:217 om skydd för samhällsviktiga anläggningar och därtill hörande för-

m.m.

ordning 1990:1334. Men i likhet med vad angetts beträffande

som

polismän föreslås de civila skyddsvaktema och de civila skydds-

att områdesvaktema inte längre skall underkastade vare sig krigsvara

enligt 21 kap. brottsbalken eller disciplinansvar enligt

mannaansvar

disciplinansvarslagen när landet är i krig m.m.

112 Föäfattningskommentar

Författningskommentar

Förslag till lag om upphävande av lagen

1943 1 om polisens ställning under krig

Härigenom föreskrivs att lagen 1943:881 om polisens ställning under krig skall upphöra att gälla vid utgången av år 2000.

Enligt lagen 1943:881 om polisens ställning under krig och den därtill hörande krmgörelsen 1958:262 angående tillämpning av lagen är polisman i princip skyldig att under luig delta i rikets försvar. Som utvecklas i betänkandets kap. 3 och bilaga 4.1 är det enligt utredningens mening dessa bestämmelser som ligger till grund för polisens uppgift att direkt delta i det väpnade försvaret vårt land av medan det inte av polislagen 1984:387 och polistörordningen 1984:730 kan anses följa någon sådan skyldighet. Utredningen har skäl som anges i kap. 3 kommit fram till att polisen inte längre bör aktivt delta i det väpnade försvaret landet av utan ha civil status permanent under en väpnad konflikt. I enlighet med detta synsätt föreslår utredningen att 1943 års lag upphävs. Den sålunda förändrade rollen för polisen gäller såväl för yrkespolisen som för beredskapspolisen jfr l § andra stycket förordningen l986:616 om beredskapspolisen samt vad utredningen anför i slutet av kap. 3. Som också anges i kap. 3 är det väsentligt att understryka att den omständigheten att polisen inte har uppgifter i det direkta väpnade försvaret landet inte innebär att polisen måste stå utanför totalav försvaret helhet eller det militära försvaret i och för sig

som se även

bilaga 4.1.

Författningskommentar 113

Förslag till lag om ändring brottsbalken

21 kap. Om brott av krigsmän

3 § Vid tillämpningen av detta kapitel avses med krigsmän alla som är tjänstgöringsskyldiga vid Försvarsmakten. Krigsmän är dessutom alla vistas vid avdelningar av Försvarsmakten, när avdelsom annars ningarna är i fält eller verkar under liknande förhållanden, medlemmar den organiserade motståndsrörelsen. av

I 21 kap. brottsbalken finns föreskrifter om brott av krigsmän. Kapitlet träder i tillämpning när Sverige kommer i krig. Regeringen kan föreskriva att det skall tillämpas i vissa andra fall, bl.a. om riket är i krigsfara. Bestämmelserna har anknytning till folkrätten i det en stats väpnade styrkor skall underkastade ett internt disatt en vara ciplinärt system bl.a. skall säkerställa att folkrättens regler som

tillämpliga i väpnade konflikter iakttas artikel43 i tilläggsproto-

kol1I år 1977 till 1949 års fyra Genévekonventioner rörande av skydd för krigets offer;b1.a. genom krigsmannaansvaret avses detta follcrättsliga krav bli tillgodosett. Föreskrifter vilka personkategorier är krigsmän i föreom som varande hänseende finns i 21 kap. 3 § brottsbalken. Som krigsmän räknas sålunda alla är tjänstgöringsskyldiga vid Försvarsmaksom Men även andra kategorier är lqigsmän. Till dessa hör bl.a. ten. polismän utan att tjänstgöringsskyldiga vid Försvarsmaksom vara är skyldiga att delta i rikets försvar samt skyddsvakter och ten skyddsområdesvakter har förordnats med stöd av lagen som 1990:217 skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. om skyddslagen. Att polismän, skyddsvakter och skyddsområdesvakkrigsmän i förevarande sammanhang är ett indirekt ter anses som uttryck för de, i med personal tjänstgör i För-

att likhet som

svarsmakten, skall kunna aktivt delta i det väpnade försvaret vårt av land. Som konsekvens av utredningens uppfattning att polisman, en civila skyddsvakter och civila skyddsområdesvakter inte skall ha till väpnade försvaret landet kap. 3

uppgift att direkt delta i det av se

och 5 i betänkandet föreslås att dessa kategorier inte längre skall

omfattas krigsmäns enligt 21 kap. brottsbalken. Utredav ansvar ningen föreslår således att 21 kap. 3 § ändras på det sättet att de nu-

114 Författningskømmentar

varande punkterna l och 2 i andra stycket i paragrafen, som anger

att polismän resp. skyddsvakter och skyddsområdesvakter är lcrigs-

män, utmönstras. De militära skyddsvaktema och de militära skyddsområdesvakterna dvs. vakter hör till den militära - som personalen i Försvarsmakten kommer dock alltjämt krigsmän - att vara

vid tillämpning av 21 kap. brottsbalken, eñersom de är tjänstgöringsskyldiga vid Försvarsmakten och således omfattas av vad som sägs i 21 kap. 3 § första stycket. I övrigt innebär förslaget till ny lydelse av 21 kap. 3 § brotts-

balken endast redaktionella ändringar.

Förslag till lag om ändring i lagen 1994:1811 om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.

Inledande bestämmelser

2 § Är Sverige i krig, gäller lagen även för alla som, utöver vad som sägs i l är tjänstgöringsskyldiga i Försvarsmakten, alla som annars vistas vid avdelningar av Försvarsmakten, när avdelningarna är i fält eller verkar under liknande förhållanden, medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen.

Lagen 1994:1811 om disciplinansvar inom totalförsvaret,

m.m.

disciplinansvarslagen innehåller som framgår av titeln bestämmel-

ser om disciplinansvar för personal inom totalförsvaret. I fredstid

gäller disciplinansvarslagen för totalförsvarspliktiga under den tid då de är skyldiga att fullgöra värnplikt eller civilplikt, för dem

som ge-

nomgår utbildning för att militär anställning i Försvarsmakten och

för hemvärnsmän under den-tid då de är tjänstgöringsskyldiga mil. Är

se närmare 1 §. Sverige i krig gäller lagen även för alla som,

utöver vad som sägs i l är tjänstgöringsskyldiga i Försvarsmakten

2 § l, för polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga i För-

svarsmakten är skyldiga att delta i Sveriges försvar 2 § 2, för skyddsvakter och skyddsområdesvakter som har törordnats med stöd

av skyddslagen 2 § 3 m.fl. grupper som anges i 2 § se även 5 §.

Föäattningskommentar 115

Det bör tilläggas att enligt 3 § regeringen kan föreskriva att 2 § skall tillämpas Sverige är i krigsfara och i vissa andra fall.

om

Samma principiella skäl har angetts till stöd för förslaget till

som

ändring 21 kap. 3 § brottsbalken föranleder utredningen att före-

av

slå att polismän, civila skyddsvakter och civila skyddsområdesvakter inte skall underkastade disciplinansvar enligt discip-

vara

linansvarslagen. Från författningssynpunkt innebär förslaget att punkterna 2 och 3 i 2 § disciplinansvarslagen utmönstras. Eftersom militära skyddsvakter och militära skyddsområdesvakter är tjänstgöringsskyldiga i Försvarsmakten kommer dessa kategorier att omfattas av disciplinansvarslagen när Sverige är i krig m.m., se 2 §

Förslag till totalförsvarets folkrättsförordning

xxxxzxxxx

Förordningens innehåll

1 § Denna förordning innehåller föreskrifter för svensk del med anledning vissa förpliktelser enligt den internationella humanitära rätten i väpnade av konflikter. I föreskrifterna vilken folkrättslig ställning som skall anses tillanges komma vissa personalkategorier inom totalförsvaret. I föreskrifterna åläggs också myndigheter under regeringen att vidta förberedelser, m.m.

Denna paragraf kortfattad anvisning innehållet i förordger en om ningen, bl.a. att denna innehåller föreskrifter för svensk del med an-

ledning vissa förpliktelser enligt den internationella humanitära

av

rätten i väpnade konflikter krigets lagar.

Föreskrifterna i förordningen har avseende på svenska förhållanden, i första hand inom vårt totalförsvar. Bestämmelserna avses där-

emot inte reglera t.ex. den follcrättsliga ställningen för dem som hör till ett annat lands krigsmakt. Vidare bör understrykas att föreskrifterna inte utgör uttömmande reglering av Sveriges förpliktelser

en enligt den internationella humanitära rätten. I förslaget förekommer inte någon bestämmelse motsvarande den

finns i l § första stycket den gällande totalförsvarets folk-

som nu

116 Författningskommentar SOU 1998: 123

rättsförordning l990:12 om att förordningen gäller för myndigheterna under regeringen. Den föreslagna förordningen är alltså inte generellt begränsad till att avse myndigheter under regeringen. Men flera Föreskriften förordningen är adresserade endast till exempelvis Försvarsmakten eller till myndigheter som är ñmktionsansvariga enligt beredskapsförordningen 1993:242. I tydlighetens intresse bör sägas att den nya förordningen inte avser riksdagen eller dess myndigheter jfr 8 kap. 13 § första stycket 2 och andra stycket regeringsfonnen.

Folkrättslig ställning

Kombattanter

2 § Kombattanter är de som tjänstgör i Försvarsmaktens krigsorganisation samt de som tjänstgör i Försvarsmaktens grundorganisation när de tas i anspråk för stridsuppgifter, om de inte tillhör sjukvårdspersonalen eller själavärdspersonalen enligt 8 § respektive 11

Paragrafen inleder det avsnitt i förordningen i vilket bl.a. lämnas upplysningar om den folkrättsliga ställning som enligt svensk mening tillkommer olika personalkategorier inom totalförsvaret. I jämförelse med 2 § den nuvarande folkrättsförordningen föreligger den skillnaden att det att kombattanter är inte endast de som anges tjänstgör i Försvarsmaktens krigsorganisation utan även de som tjänstgör i Försvarsmaktens grundorganisation när de tas i anspråk för stridsuppgifter. sjukvårdspersonal eller själavårdspersonal i Försvarsmakten enligt 8 § och 11 § förslaget till förordning är dock inte kombattanter. Om innebörden av begreppet kombattant hänvisas till vad som anförs på annat håll i betänkandet. Här skall blott sägas att det förhållandet att en person tjänstgör i Försvarsmaktens krigsorganisation inte med nödvändighet gör denne är kombattant i den betydel-

att en

sen att denne å sidan har befogenhet att aktivt delta i fientlig-

ena heterna, å andra sidan utgör ett militärt mål som kan bli föremål för anfall från motståndaren: undantagsvis, t.ex. för parlamentärer, kan nämligen särskilda förhållanden gälla. Till dem som enligt 2§ skall anses som kombattanter hör de militära skyddsvakterna och de militära skyddsområdesvaktema i Försvarsmaktens krigsorganisation.

SOU 1998: 123 F ötfattningskommentar 1 17

Som exempel på kombattanter som tjänstgör i Försvarsmaktens grundorganisation kan nämnas värnpliktiga i beredskapstroppar som inom för kuppförsvaret sätts in för bevakning och skydd av

ramen

viktiga objekt. Det bör understrykas att det, för att kunna ta i anspråk personal i grundorganisationen såsom kombattanter, förutsätts att personalen har tillräcklig utbildning såväl i ñåga om stridsuppgifter

och liknande som i fråga om folkrätt. Således är det inte möjligt att

använda t.ex. nyinryckta värnpliktiga som kombattanter.

3 § Utöver vad som föreskrivs i 2 § är följande kombattanter.

Personal Tullverket tjänstgör som gränsövervakningspersonal ur som enligt lagen 1979:1088 om gränsövervakningen i krig m.m.

Medlemmar den organiserade motståndsrörelsen. av

De regler som meddelas i denna paragraf anger vilka som, utöver vad föreskrivs i 2 är kombattanter. Reglerna har sin motsva-

som righet i 3 § den nuvarande folkrättsförordningen. Eftersom utred-

ningen är den åsikten att polismän samt civila skyddsvakter och

av

civila skyddsområdesvakter inte skall ha till uppgift att aktivt delta i det väpnade försvaret landet, finns varken polismän eller

av

skyddsvakter och skyddsområdesvakter med bland dem som enligt

förevarande paragraf skall anses som kombattanter om militära

skyddsvakter och militära skyddsornrådesvakter, se kommentaren

till 2 §.

Som framgår kap. 6 förordar utredningen att det görs en sam-

av

lad översyn av frågor rörande gränsövervakningen i krig. I enlighet härmed har utredningen kommit till uppfattningen att det inte i detta

sammanhang bör föreslås någon ändring av bestämmelsen om att

den personal ur Tullverket som tjänstgör som gränsövervakningspersonal enligt lagen 1979:1088 om gränsövervakningen i

krig m.m. skall anses som kombattanter.

till tjänstgöring inom Försvarsmakten kombattanter 4 § De som kallas in är först då de har tilldelats utrustning och kommit under ansvarigt befäl. fred har tilldelats personlig utrustning är dock kom- De som i battanter redan då tjänstgöringsskyldigheten inträder, om de har tilldelats tjänstevapen.

118 Födattningskommentar SOU 1998: 123

Denna paragraf har sin utgångspunkt i 4 § den nuvarande follcrätts-

förordningen. Som ett slags huvudregel anges att de som kallas in till tjänstgöring inom Försvarsmakten anses som kombattanter först då

de har tilldelats militär utrustning och kommit under ansvarigt befäl.

Detta har avseende på värnpliktiga som kallas in till tjänstgöring; de

skall alltså anses som kombattanter först då de har tilldelats militär utrustning och kommit under ansvarigt befäl, något som i varje fall

normalt sker vid den mobiliseringsplats där de skall inställa sig. För yrkesofñcerare, reservofficerare och hemvämsmän gäller den ordningen att de redan i fredstid har tilldelats militär utrustning

bestående fáltuniform de skall förvara i sin bostad. Så av m.m. som

som 4§ i den nu gällande follcrättsförordningen är utformad skall

bl.a. reservofñcerare anses som kombattanter redan då tjänstgöringsskyldigheten inträder. De alltså kombattanter anses som

under resa från bostaden till inställelseplatsen.

I den utrustning som yrkesofficerare och reservofñcerare tilldelas

för förvaring i bostaden ingick tidigare vapen pistol. Vapnet skulle

tas med vid resan från bostaden till inställelseplatsen. Sedan några år

är emellertid officerarna inte tilldelade några vapen för förvaring i

bostaden. Vapen finns enbart vid förband o.d. Först det säkerom

hetspolitiska läget så motiverar tilldelas officerama vapen som skall

förvaras i bostaden. Det kan inte uteslutas att en inkallelse av officerare måste ske med så kort varsel att de inte har tillgång till tjänstevapen under resa

från bostaden till den plats där de skall inställa sig. Det ter sig inte lämpligt att offrcerarna skall anses som kombattanter i sådana fall. Utredningen föreslår därför en föreskrift om att de som i fred har tilldelats personlig militär utrustning skall kombattanter

anses som när tjänstgöringsskyldigheten inträder, om de har tilldelats tjänstevapen. Det får förutsättas att Försvarsmakten med stöd av 5 § för-

ordningen utfärdar föreskrifter eller på annat sätt till att bl.a.

ser reservofficerare skall vara uniforrnerade under resa om de tilldelats

tjänstevapen men inte skall bära uniform under resa i fall där de inte har tillgång till något vapen.

5§ Försvarsmakten får efter samråd med berörda myndigheter meddela föreskrifter för verkställigheten av bestämmelserna i 2-4 om kombattanter.

SOU 1998: 123 Författningskommentar 119

Ett motsvarande bemyndigande finns i 5 § den nuvarande follcrättsförordningen jñ vad som anförs i slutet av kommentaren till 4 §.

Civilförsvarspersonal

6 § Civilförsvarspersonal är de som tjänstgör i räddningskåren eller fullgör uppgiñer inom befolkningsskyddet, om de inte tillhör sjukvårdspersonalen enligt 8 Civilförsvarspersonal är även annan personal som anmodan av räddningsledare deltar i räddningstjänst eller i verksamhet enligt 65 § räddningstjänstlagen l986:l 102.

7§ Statens räddningsverk får meddela föreskrifter för verkställigheten av bestämmelserna civilförsvarspersonal. i 6 § om

I samband med att den statliga civilförsvarsorganisationen avvecklades per den 1 juli 1995 fick kommunerna ett sammanhållet ansvar för räddningstjänst i fred och under höjd beredskap. Enligt 9 och 12 räddningstjänstlagen 1986:1102 skall det i varje kommun finnas räddningskår som skall göra de räddningsinsatser som en kommunen har ansvaret för enligt lagen. Av 65 § räddningstjänstlagen framgår att räddningskåren under höjd beredskap skall ha vissa uppgifter utöver dem som den har i fred. Dessa är utformade så, att de stämmer överens med vad som enligt artikel 61 i 1977 års tilläggsprotokoll I till de fyra Genévekonventionerna av år 1949 angående skydd för krigets offer anses som civilförsvarsuppgifter. Räddningskåren består personal som är anställd heltid eller av på deltid. Under höjd beredskap kan räddningskåren förstärkas med totalförsvarspliktig personal som är inskriven för civilplikt. Om befolkningsskydd finns bestämmelser i lagen 1994:1720 om civilt försvar. I 6 § förslaget anges vilka som anses som civilförsvarspersonal. Den paragrafen är något annorlunda formulerad än motsvarande bestämmelse i den gällande förordningen 6 §. I den föreslagna nu paragrafen sägs nämligen inte att det är fråga om personal som tjänstgör "under höjd beredskap. Skälet till att en armorlunda formulering har valts är ñljande. Högsta beredskap råder automatiskt Sverige är i krig, dvs. när vårt land är part i väpnad konflikt om en 3 § första stycket lagen l992:l403 om totalförsvar och höjd beredskap. Höjd beredskap kan emellertid råda utan att Sverige är part

120 Fäfattningskommentar

i väpnad konflikt, t.ex. landet är i lcrigsfara eller det råder

en om om

sådana utomordentliga förhållandet som är föranledda av att det är

krig utanför landets gränser 3 § andra stycket lagen om totalförsvar

och höjd beredskap. Den internationella humanitära rättens regler status, t.ex. reglerna om särskilt skydd för civilförsvarspersonal,

om

är tillämpliga i väpnad konflikt och vid ockupation. Från folkrättslig synpunkt är det däremot utan egentligt intresse huruvida höjd beredskap råder eller Att knyta statusfrågan till just den tid när höjd beredskap råder är med andra 0rd inte korrekt.

.sjukvårdspersonal

8§ sjukvårdspersonal är civil eller personal som uteslutande används vid uppsökande, omhändertagande och transport av sjuka och skadade eller för att förebygga sjukdomar samt personal som uteslutande används för militära eller civila sjukvårdsenheters administration. sjukvårdspersonal är vidare militär personal som särskilt utbildats att vid behov tjänstgöra sjukvårdare eller sjukbärare under tid när de utsom övar denna tjänst.

9 § Militär personal anges i 8 § f°ar bära endast personlig lätt beväpsom ning.

l0§ Föreskrifter för verkställigheten bestämmelserna om sjukvårdsav personal f°ar meddelas av

Försvarsmakten för den militära sjukvårdspersonalen,

Socialstyrelsen för övrig sjukvårdspersonal.

De föreskrifter finns i 8-10 har avseende på sjukvårdsperso-

som

nal. Av skäl har angettsi kommentaren till 6 och 7 har dock

som

orden under höjd beredskap" strukits den föreslagna bestämmel-

ur

sen om vilka som är sjukvårdspersonal 8 § förslaget. Definitionen i 8 § av vilka som är sjukvårdspersonal är annor-

lunda utformad än motsvarande bestämmelse i folkrättstörordningen

i dag. Med den formulering som finns i den nu gällande förordningen finns enligt utredningens bedömning i vart fall risk för att

vårt land ha utsträckt tillämpningen folkrättens regler om anses av

sjukvårdspersonal alltför långt i folkrättsligt perspektiv. Enligt ut-

SOU 1998: 123 Fötfattningskommentar 121

redningen torde exempelvis inte envar som sysslar med hälsoskydd såsom livsmedelskontroll böra hänföras till kategorin sjukvårdspersonal i follo-ättslig mening. Utredningen har valt en formulering av 8 § förslaget till förordning som ansluter till texten i artikel 8 i tilläggsprotokoll I 8 § första stycket förslaget till förordning och till artikel 25 i IGené-vekonventionen av år 1949 8§ andra stycket förslaget till förordning. Bestämmelsen i 8§ andra stycket utgår alltså från artikel 25 i I Genêvekonventionen. I enlighet med den bestämmelsen skall sjukvârdsmän respekteras och skyddas som icke-kombattanter under den tid när de tjänstgör sjukvårdsmän. Det bör påpekas att det som av 9 § förslaget följer att sjukvårdsmännen får bära endast personlig lätt beväpning under sådan tid. Föreskrifter för verkställigheten av bestämmelserna om sjukvärdspersonal får enligt 10 § förslaget meddelas av Försvarsmakten vad gäller den militära personalen och av Socialstyrelsen för övrig personal. Det ges därmed möjlighet för dessa myndigheter att givetvis med beaktande av folkrättens regler närmare föreskriva vilka som skall klassificeras som sjukvårdspersonal.

.Själavârdspersonal

11 § Själavårdspersonal är fältpräster samt andra präster, om de i denna egenskap är knutna till Försvarsmakten eller till den civila hälso- och sjukvården. Själavårdspersonal som är krigsplacerad inom Försvarsmakten får bära endast personlig lätt beväpning enligt Försvarsmaktens föreskrifter.

De föreslagna bestämmelserna om vilka som skall anses som själavårdspersonal motsvaras av 12 § den nuvarande follqättsförordningen. Som präster i Försvarsmakten förekommer inte endast präster i Svenska kyrkan och pastoreri andra kristna samfund utan även motsvarande funktionärer från icke-lcristna samfund. För follcrättsligt skydd som själavårdspersonal krävs att vederbörande uteslutande ägnar sig åt sin själavårdsverksamhet; denne får alltså inte därjämte

vara sysselsatt med någon annan uppgift artikel 8 d i tilläggsproto-

koll I den här föreslagna bestämmelsen har gjorts ett tillägg, nämligen orden denna egenskap". För att anses som själavårdspersonal skall

122 Författningskommentar SOU 1998: 123

alltså fordras att vederbörande är knuten till Försvarsmakten eller till

den civila hälso- och sjukvården just i egenskap av själavårdare. Om t.ex. präst är krigsplacerad skyttesoldat och i enlighet med

en som den placeringen kallas in för tjänstgöring i Försvarsmakten, anses

han med andra ord inte som själavårdspersonal i den nu berörda me-

ningen.

Civila åtföljande stridskrafiema

12 § Civila åtföljande stridskrañema är de som, utan att de tjänstgör vid ett

förband och utan att de har stridsuppgiñer, utför arbete förbandet

enligt särskilt tillstånd av Försvarsmakten.

13 § Försvarsmakten får eñer samråd med Överstyrelsen för civil bered-

skap meddela föreskrifter för verkställigheten av bestämmelserna i 12 § om civila åtföljande stridskrañema.

I 12 och 13 finns bestämmelser civila åtföljande stridskrafom

tema. Av 16 § sista stycket framgår att de civila åtföljande skall av

Försvarsmakten förses med identitetskort utvisar denna deras som folkrättsliga ställning. Även innehav identitetskort inte torde om av utgöra nödvändig förutsättning för att follcrättslig synvinkel en ur

civil åtföljande jfr artikel 5 andra stycket i

anses som III Genévekonventionen, kan innehavet härav naturligtvis spela stor

roll för det skydd vederbörande tillerkänns i praktiken.

som

Civila

14 § De inte hänförs till någon av de kategorier som anges i som 11 eller 12 § är civila.

De inte kan hänföras till någon av de personkategorier

personer som tidigare i förordningen är civila, föreskrivs det i denna som anges

paragraf. Uttrycket "civila" används i stället för det i folkrättsförordningen nyttjade civil personal". Skälet till denna ändring är att folkrätten inte nämner kategorin civil personal" men väl "civila" artikel i tilläggsprotokolll för definitionerna "civil"

se 50.1-2 av

resp. civilbefollcning".

SOU 1998: 123 F örfattningskommentar 123

I gruppen civila inkluderar folkrätten i och för sig civilförsvarspersonal, civil sjukvårdspersonal, civil själavårdspersonal och civila åtföljande stridslaaftema, vilka omfattas av bestämmelserna i föregående paragmfer. För de nämnda undergruppema av civila innehåller emellertid folkrätten vissa särregler, inte gäller för civilsom befolkningen i gemen.

Folkrättslig ställning under permission och tjänstledighet

15 § Permission och tjänstledighet under kortare tid påverkar inte den folkrättsliga ställningen.

Enligt denna paragraf skall en soldat med stridsuppgiñer liksom en sjukvårdare eller en själavårdare under permission liksom vid kortare tids tjänstledighet behålla sin folkrättsliga ställning kombatav tant resp. icke-kombattant. Det finns anledning att påpeka följande. Den som har permission

eller är tjänstledig kortare tid är alltså alltjämt kombattant alternativt

icke-kombattant och således fortfarande medlem den väpnade av styrkan. Folkrättens reglersyftar bl.a. till att verksamheten vid en väpnad styrka alltid skall vara kontrollerad någon är ansvarig av som

inför statens politiska ledning. Enligt folkrätten skall styrkan

omfattas av ett internt disciplinärt system som bl.a. skall säkerställa att folkrättens regler vid väpnade konflikter iakttas vid styrkan. Dessa krav gäller även i förhållande till de medlemmar styrkan beav som finner sig på permission eller kortare tjänstledighet. Den grad av kontroll som förväntas bli utövad från befälets sida framgår bl.a. av bestämmelserna i tilläggsprotokolll militära chefers plikter och om ansvar. Militära chefers skyldighet att utöva befäl och ta ansvar för de underlydandes handlande är centralt. Genom att befälet ger order eller särskilda instruktioner till de medlemmar väpnad styrka av en som är lediga en kortare tid om hur de skall agera under ledigheten, exempelvis i händelse av att de stöter på fiendesoldater, får kravet på

godtagbar kontroll anses uppfyllt. Det förutsätts att eventuella över-

trädelser av krigets lagar som äger rum under permission e.d. följs upp och beivras. I detta sammanhang bör även nämnas att enligt folkrätten en medlem av en reguljär väpnad styrka förväntas bära uniform under den tid han eller hon tillhör styrkan. Utredningens förslag innebär att det i dennya förordningen inte . skulle tas in någon föreskrift det innehåll finns i 16§ av som nu

124 Författningskommentar

första stycket follcrättsförordningen, att folkrättslig ställning endast tillkommer den tjänstgör i vederbörande befattning. Orsaken som till sådan bestämmelse inte föreslås är att den kan leda till den att en

felaktiga uppfattningen att det skulle vara den faktiska tjänstgöringen är avgörande vid bedömande av statusfrågan. I princip

som

är det nämligen inte tjänstgöringens art, eller avsaknaden av ut-

övande tjänst, är avgörande i statushänseende. Om t.ex. en av som

medlem väpnad styrka är sysselsatt med att reparera en väg

av en

eller någon "civil" uppgift, eller om denne vilar, förändras

annan inte för den skull hans kombattant exemplet utgår från att status av

det är inte hör till sjukvârdspersonalen eller själa-

en person som

vårdspersonalen. Undantagsvis kan dock tjänstgöringens art vid ett givet tillfälle ha betydelse från statussynpunkt. Den som vid behov

tjänstgör biträdande sjukvårdare e.d. skall enligt artikel 25 i som

IGenévekonventionen respekteras och skyddas, han utövar

om denna tjänst när han kommer i "beröring med" fienden eller faller i fiendens våld.

Det anförda hindrar inte att det kan uppstå gränsfall i status-

frågan, t.ex. när det gäller att avgöra en person ännu har blivit om

eller upphört att medlem väpnad styrka efter inkallelse

vara av en

vid hemförlovning. Som påpekats innehåller inte förordningen

resp.

uttömmande reglering de folkrättsliga frågorna.

en av

Identitetskort m.m.

16 § Försvarsmakten samt de myndigheter som har funktionsansvar enligt beredskapsförordningen 1993:242 skall under fredstid meddela de föreskrifter och vidta de förberedelser som behövs för att den personal som i 8 och ll vid tjänstgöring under den tid när den interanges nationella humanitära rätten i väpnade konflikter är tillämplig skall kunna försedd med identitetskort som utvisar den folkrättsliga ställningen. vara Försvarsmakten och de övriga myndigheter nämns i första stycket som skall under fredstid meddela de föreskriñer och vidta de förberedelser som behövs för att sjukvårdspersonal och själavårdspersonal skall kunna förses med armbindel med rödakorsteclmet och civilförsvarspersonal skall kunna förses med armbindel med det internationella kännetecknet för civilförsvar.

Överstyrelsen för civil beredskap skall samordna förberedelserna inom

det civila försvaret.

Försvarsmakten skall efter samråd med Överstyrelsen för civil bered-

skap meddela de föreskrifter och vidta de förberedelser i övrigt som behövs den personal i 12 § skall kunna förses med identitetskort för att som anges som utvisar den folkrättsliga ställningen.

SOU 1998: 123 Fäfattningskømmentar 125

De föreskrifter som meddelas i denna paragraf motsvarar 18 § folkrättsförordningen. Enligt första stycket skall Försvarsmakten och funktionsansvariga myndigheter meddela föreskrifter och vidta förberedelser för att kombattanter, civilförsvarspersonal, sjukvårdspersonal själaresp. vårdspersonal skall kunna förses med identitetskort som utvisar den

folkrättsliga ställningen. Åliggandet för myndigheterna enligt detta

stycke är i och för sig inte begränsat till personal som tjänstgör i staten. Vidare bör noteras att det inte finns någon fimktionsansvarig myndighet vad avser den civila själavården, jfr dock 15 § tredje stycket beredskapsförordningen om det lednings- och samordningsansvar som Svenska kyrkans centralstyrelse har i beredskapshänseende. Det anförda har motsvarande tillämpning på föreskrifterna i andra stycket om föreskrifter och förberedelser avseende armbindlar för sjukvårdspersonal, själavårdspersonal resp. civilförsvarspersonal. Utredningen har i kap. 8 pekat på att den förändring av civilförsvaret som skedde per den 1 juli 1995, då den statliga civilförsvarsorganisationen lades ned och civilförsvarsuppgiñema i stället blev en angelägenhet huvudsakligen för kommunerna, skulle kunna motivera ändrade regler om vem som skall svara för förberedelser avseende identitetskort mm. personal som skall ha status av civilförsvarspersonal. Beträffande uttrycket under den tid när den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter är tillämplig" kan följande sägas. De centrala folkrättsliga reglerna på området finns i de fyra Genévekonventionema och i tilläggsprotokolll till dessa. Reglerna är förenklat uttryckt tillämpliga så snart ett krig förklarats eller en annan väpnad konflikt uppstår. De skall tillämpas också vid ockupation av hela eller en del av ett lands territorium, även ockupatioom nen inte möter något militärt motstånd. Tillämpningen skall med vissa undantag upphöra efter allmänt upphörande av de militära operationerna och, i fråga om ockuperade områden, efter avslutad ocku-

pation se närmare artikel 2 i Genévekonventionerna samt artik-

lama 1 och 3 i protokollet. De svenska beredskapsförfattningama bygger inte på den terminologi som sålunda förekommer i Genevekonventionema och i tilläggsprotokoll Beredskapsförfatmingama talar i stället att landet äri krig, lcrigsfara" etc. och att "höjd om beredskap råder skärpt beredskap" eller "högsta beredskap. Det får antas att identitetskorten och armbindlarna kommer att användas först sedan det av regeringen har tillkännagetts eller på annat sätt står klart att landet är i luig jñ vad utredningen anför i slutet av avsnitt 1.1 ikap. 1.

126 F örfattningskommentar SOU 1998: 123

17§ Socialstyrelsen skall efter samråd med Statens invandrarverk och Svenska röda korset under fredstid vidta de förberedelser som behövs för att identifiering skall kunna ske av bam som evakueras från eller tas emot i Sverige enligt artikel 78 i första tilläggsprotokollet av år 1977 till de fyra Genevekonventionema den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer. Socialstyrelsen får meddela föreskrifter för verkställigheten av bestämmelserna i första stycket.

Paragrafen har sin motsvarighet i l8§ den nu gällande folkrätts-

förordningen.

Krigsfångenskap m.m.

l8§ Av artikel 17 i den tredje Genêvekonventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer följer att den som kommer i fiendens våld lcrigsfånge är skyldig att tillfrågan uppge sin tjänstegrad samt sitt som registreringsnummer, fullständiga namn och födelsedatum och att denne inte behöver lämna några andra uppgifter. I sekretesslagen 1980: 100 finns föreskrifter förbud att röja uppgifter som angår verksamhet för att förom landet eller planläggning eller förberedelse av sådan verksamsvara annan het eller i övrigt rör totalförsvaret. som Försvarsmakten får meddela bestämmelser om behandling av krigsfångar är i Sveriges våld. som

Föreskrifter motsvarande dem i denna paragraf med-

som tas upp delas 19 a§ folkrättsförordningen. Utredningen föreslår nu genom

att första stycket i paragrafen en något armorlunda utformning än

ges för närvarande. Avsikten med den föreslagna formuleringen är att

det skall på ett tydligare sätt än hittills framgå i vilken utsträckning folkrätten innebär skyldighet för krigsfånge att lämna uppgif-

en en

ter till motståndaren. Samtidigt erinras om att det i sekretesslagen

1980:100 finns bestämmelser som förbjuder röjande av uppgifter landets försvar m.m. Utredningen föreslår ett tillägg så att be-

om

stämmelsen ansluter närmare till vad stadgas i 2 kap. 2 § selue-

som

tesslagen.

SOU 1998: 123 F äfattningskommentar 127

Utbildning

l9§ Försvarsmakten och de myndigheter som har ñmktionsansvar enligt beredskapsförordningen 1993:242 skall till att personalen inom verkse samhetsonrrådet får en tillfredsställande utbildning och information om folkrättens regler i krig och andra väpnade konflikter och under neutralitet.

Överstyrelsen för civil beredskap skall samordna utbildningen inom det

civila försvaret.

Bestämmelserna i paragrafen är överförda från 20 § i den nuvarande

folkrättsförordningen. I det första stycket har det dock orts ett

tillägg: orden "och andra väpnade konflikter" har inskjutits.

Det ansvar som enligt dessa föreskrifter åligger Försvarsmakten och andra myndigheter har avseende på den personal i väp-

som en

nad konflikt kommer att tjänstgöra inom verksamhetsområden Som exempel kan nämnas att det är Försvarsmakten som skall se till att

den personal ur Kustbevakningen som i krig kommer att tjänstgöra inom Försvarsmakten blir utbildad i och informerad om de follcrätts-

liga reglerna jfr förordningen l982z3l4 om utnyttjande Kust-

av

bevakningen inom Försvarsmakten samt beredskapsförordningen, enligt vilken senare Kustbevakningen hänförs till ett flertal funktio-

ner.

Utmärkning m.m.

20 § Försvarsmakten skall under fredstid vidta de förberedelser som behövs for att märka ut Försvarsmaktens sjukvârdsenheter och sjukvårdstransportmedel med rödakorstecken. Ytterligare föreskrifter om utrnärkningen får meddelas av Försvarsmakten. Försvarsmakten får efter samråd med berörda myndigheter under fredstid vidta förberedelser för att sjuktransportflygplan och sjuktransporthelikoptrar skall kunna avge sådana särskilda signaler i annex som anges till första tilläggsprotokollet avår 1977 till de fyra Genévekonventionema den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer.

Med undantag av redaktionella ändringar är föreskrifterna i denna paragraf överensstämmande med dem meddelas 21 § som nu genom

follcrättsförordningen.

128 Författningskommentar SOU 1998: 123

21 § Statens räddningsverk skall under fredstid vidta de förberedelser som behövs för att märka ut sådana anläggningar som under höjd beredskap skall användas för befolkningsskydd och räddningstjänst med det internationella kännetecknet för civilförsvar. Förrådsbyggnader, skyddsrum och den materiel som räddningskåren skall använda under höjd beredskap får utmärkas redan i fred. Statens räddningsverk får efter hörande av Försvarsmakten meddela föreskrifter för utmärkningen. Motsvarande befogenhet tillkommer under väpnade konflikter varje civilbefälhavare efter hörande av respektive militärbefalhavare vid Försvarsmakten.

22 § Socialstyrelsen skall under fredstid vidta de förberedelser som behövs för att märka ut civila sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel med rödakorstecken. Utrnärkningen får göras redan i fredstid. Socialstyrelsen får efter samråd med Försvarsmakten meddela föreskriñer för utmärkningen. Motsvarande befogenhet tillkommer under väpnade konflikter varje civilbefalhavare efter samråd med respektive militärbefälhavare vid Försvarsmakten.

23 § Affärsverket Svenska kraftnät skall se till att kämkraftverkens reaktorbyggnader märks ut med det internationella kännetecknet för anläggningar innehållande farliga krafter.

24 § Riksantikvarieämbetet skall under fredstid vidta de förberedelser som behövs för att märka ut sådan kulturegendom som tillförsäkras särskilt skydd enligt artikel 8 i Haagkonventionen den 14 maj 1954 om skydd för kulturegendom i händelse väpnad konflikt jämte tilläggsprotokoll. Utav märkningen får göras redan i fred. Länsstyrelsen skall under fredstid vidta de förberedelser som behövs för att märka ut sådan kulturegendom avses i artikel 17.2 a i den i första som stycket nämnda konventionen. Riksantikvarieämbetet skall efter samråd med Försvarsmakten meddela de föreskrifter behövs för hur uppgiften som skall utföras.

25§ På allmänna kartor får rödakorstecknet användas för att märka ut sjukvårdsenheter och det internationella kännetecknet för anläggningar innehållande farliga krafter för att märka ut kärnkrañverk enligt Lantmäteriverkets föreskrifter.

Författningskommentar 129

Som anges i kap. 8 faller de frågor som regleras av dessa paragrafer utanför det uppdrag som har lämnats till utredningen. Paragraferna är överförda från 22-26 den nuvarande folkrättsförordningen;

en

redaktionell ändring har gjorts i 24§ andra stycket förslaget 25 § andra stycket i den nu gällande folkrättsförordningen.

Folkrättsliga rådgivare m.fl.

26 § I Försvarsmaktens krigsorganisation skall det finnas folkrättsliga rådgivare till det antal som Försvarsmakten beslutar. Dessa skall placevara rade i högre staber och ha till uppgift att ge militära chefer råd om hur folkrättens regler i krig och andra väpnade konflikter och under neutralitet skall tillämpas. Rådgivama skall också delta i stabemas planläggning. En sådan folkrättslig rådgivare får den tjänstegrad Försvarsmakten som beslutar.

27 § I Försvarsmaktens fredsorganisation skall det i Försvarsmaktens högkvarter finnas befattningshavare med folkrättslig kompetens. I Försvarsmaktens fredsorganisation i övrigt skall det finnas folkrättsliga rådgivare till det antal som Försvarsmakten beslutar. Dessa befattningshavare skall medverka i utbildningen av Försvarsmaktens personal hur folkom rättens regler i krig och andra väpnade konflikter och under neutralitet skall tillämpas och i övrigt ge respektive chef råd i folkrättsliga frågor.

28 § Försvarsmakten får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av bestämmelserna i 26 och 27 folkrättsliga rådgivare om och befattningshavare med folkrättslig kompetens i Försvarsmakten.

29 § I varje civilbefálhavares krigsorganisation skall det finnas två befatt-

ningar för folkrättsliga rådgivare med uppgift civilbefälhavaren råd

att ge om hur folkrättens regler i krig och andra väpnade konflikter och under neutralitet skall tillämpas. Rådgivarna skall också delta i civilbefálhavarens planläggning och utbildningsverksamhet.

30 § I varje länsstyrelses krigsorganisation skall det finnas två folkrättsliga rådgivare med uppgift att länsledningen samt kommunerna inom länet ge

130 Föifattningskommentar SOU 1998: 123

råd hur folkrättens regler i krig och andra väpnade konflikter och under om neutralitet skall tillämpas. Rådgivarna skall också delta i länsstyrelsens planläggning och utbildningsverksamhet.

31 § Överstyrelsen för civil beredskap får meddela de föreskrifter som be-

hövs för verkställigheten av bestämmelserna i 29 och 30 om folkrättsliga rådgivare.

32 § De folkrättsliga rådgivarna och befattningshavarna med folkrättslig kompetens skall vara jurister.

Bestämmelserna intagna i 26-32 är överförda från 27-32 folkrättsförordningen. I 26-27 och 29-30 har det dock lagts till att rådgivning och utbildning skall avse follcrättens regler i krig och

andra väpnade och under neutralitet. Till rubriken

konflikter närmast

före 26 § har lagts m.fl.", eftersom det i bestämmelsema talas om

folkrättsliga rådgivare och om befattningshavare med folkrättslig

kompetens.

Rapportering

33 § överträdelser den internationella humanitära rätten i väpnade konav flikter skall rapporteras till regeringen.

Föreskriften i 33 § är Överförd från den gällande folkrättsförord-

nu

ningen 33 §. Däremot föreslås inte några bestämmelser motsva-

rande dem i 34 § nuvarande förordningen, att Försvarsmakten om

och Överstyrelsen för civil beredskap skall i fråga om För-

svarsmakten respektive det civila försvaret i sina respektive årsredovisningar varje år till Försvarsdepartementet rapportera om vidtagna

åtgärder enligt förordningen m.m. Utredningen bedömer nämligen

att det inte längre kan föreligga ett behov av att föreskriva att

anses dessa myndigheter skall i sina årsredovisningar rapportera om åtgärder enligt förordningen. Detta hindrar givetvis inte att regeringen

regleringsbrev eller på annat sätt infordrar rapporter från

t.ex. genom berörda myndigheter.

Författningskommentar 131

Tidpunkten för ikraftträdande m.m.

Utredningen förordar att de föreslagna förändringarna träder i kraft per årsskiftet 2000-2001. Tidpunkten är vald med hänsyn bl.a. till att det torde behövas tid för att revidera beredskapsplaner i m.m. anledning ett genomförande förslagen. av av Enligt utredningens bedömning krävs inte några övergångsbestämmelser till de föreslagna törfattningarna.

Bilaga 1

1 Kommittédirektiv

Dir.

Polisens och andra gruppers uppgifter och

vid konflikt 1996: 16

folkrättsliga ställning väpnad

Beslut vid regeringssammanträde den 22 februari 1996

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppgift att

reda ut oklarheter vilka uppgifter och vilken follcrättslig ställning

- om

polisen, hemvärnet och vissa civila skyddsvakter skall ha vid en väpnad

konflikt där Sverige är part,

folkrättslig synvinkel jämföra gruppernas uppgift och ställning

- ur med motsvarande gruppers utomlands,

med avseende på polisen och vissa civila skyddsvakter utreda inne-

börden och konsekvenserna att krigets folkrätt är tillämplig först av

väpnad konfli " och även föreslå hur beslut reglemas tillämpning

om skall fattas och tillkärmages,

undersöka folkrättens krav innebär att gruppernas uppgifter under

- om

väpnad konflikt bör ändras, och

föreslå rättslig reglering vad uppgifter och follcrättslig ställ-

en avser -

ning fbr olika kategorier personal med uppgifter inom totalförsvaret

av vid ett väpnat angrepp Sverige.

Bilaga 1 133

En kardinaltanke inom krigets folkrätt

En av kardinaltankama inom krigets folkrätt är att civilbefollcningen skall skyddas mot krigets direkta verkningar. Denna tanke uttrycks genom den s.k. distinktionsprincipen. Den innebär ett krav på att det i

lcrigföringen skall göras åtskillnad mellan militära mål å ena sidan och

civilbefolkningen och dess egendom å den andra och att militära attacker endast får riktas mot militära mål. Ett medel för att uppnå detta är de regler i krigets folkrätt som delar upp människor i olika kategorier; de två huvudgruppema här är kombattanter och "civilbefollcning". Den folkrättsliga kategoritillhörigheten har ett nära samband med de uppgifter vilar på respeksom tive grupp under en konflikt alternativt vilket uppträdande som förväntas av dem.

Kombattanter har till uppgift att delta i de direkta striderna för att

t.ex. försvara sitt land vid ett väpnat angrepp. De våldshandlingar som de då kan komma att utföra är follcrättsligt legitima handlingar, som de inte får ställas till ansvar för såvida de i sin våldsanvändning inte har tagit sig större rätt än vad folkrätten medger. Kombattanternas folkrättsliga skydd ligger i att de inte får straffas för de lcrigshandlingar som de företagit, utan att de istället skall behandlas som lcrigsfångar, om de faller i en motståndares händer. En sådan fångenskap innebär inte på något sätt att luigsfången avtjänat ett straff för att ett begånget sona brott. Intemeringen är istället ett förhållandevis humant sätt att försätta en fiende ur stridbart skick vanligtvis för resten av kriget. - Civilbefolkningen å sin sida förväntas i samma situation inte delta i de aktiva striderna. I gengäld åtnjuter den ett betydande follcrättsligt skydd. Den skall i princip lämnas utanför de aktiva striderna. Denna kategoriindelning nationell nivå förbereder varje enskilt land genom sin försvarsplanering. Där bestäms bl.a. vilka grupper som skall delta i det väpnade försvaret av landet, dvs. vara kombattanter; främst militär personal som ingår i landets lcrigsorganisation. Därutöver kan andra grupper tas i anspråk för det väpnade försvaret. Som exempel på sådana grupper nämner folkrätten ñ-ivilligkårer, halvmilitära 0rganisationer eller beväpnade polisgrupper, men också andra grupper kan komma i fråga. Oavsett vilka grupper ett land väljer att ålägga stridsuppgifter och därmed göra till kombattanter är det nödvändigt att man är tydlig och konsekvent i fråga om att det är just dessa utpekade grupper som kommer att delta i det väpnade motståndet och inga andra. Detta följer dels av att varje stat har en skyldighet att leva upp till de regler i krigets 1agar som påbjuder att kombattanter och civilbefollcning skall kunna särskiljas från varandra, dels av att det är den militära motståndaren som

134 Bilaga 1

har "tollcningsföreuäde" när det gäller denna uppdelning. Syftet äratt soldater slåss mot soldater och inte mot civilbefollcningen, som skall skyddas krigets direkta verkningar. Ett enkelt och konsekvent remot gelsystem för individers och gruppers folkrättsliga ställning ökar motståndarens förutsättning att förstå vem som är kombattant och vem som tillhör civilbefolkningen. Det är alltså ingen fördel för ett land att ha komplicerade regler om

vilka personer som kombattanter, under vilken tid de är kombattanter, och växling mellan kombattantstatus och civil status; något som lätt kan skapa missförstånd hos en militär motståndare. I stället urholkar ett komplicerat system skyddet för civilbefollmingen.

Den svenska modellen

Sverige är part i alla centrala, internationella humanitärrättsliga konventioner. Aktuella är här närmast Genévekonventionerna den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer samt 1977 års Tilläggsprotokoll I till Genévekonventionerna. I dessa konventioner och i tilläggsprotokollet kommer den ovan beskrivna s.k. distinktionsprincipen tydligt till uttryck.

Konventionernas regler har efter Sveriges ratificeringar omsatts till

svenska förhållanden olika författningar. l totalförsvarets folkgenom rättsförordning 1990: 12 redogörs för som skall anses vara komvem battant; här förutom huvudparten av dem som tjänstgör i Föranges svarsmaktens krigsorganisation bl.a. polismän inklusive beredskapspolismän deltar i landets försvar, skyddsvakter vid samhällsviktiga som anläggningar och medlemmar ur den organiserade motståndsrörelsen. De uppgifter vilar på respektive grupp regleras i särskild ordning. som

Växling mellan militär och civil verksamhet och därmed byte av folkrättslig ställning

När det gäller polisens, hemvärnets och vissa civila skyddsvakters folkrättsliga ställning råder i Sverige oldarheter, huvudsakligen beroende på personalens uppgifter. I vissa fall är uppgifterna utformade så att personalen dels när omständigheterna så lcräver tas i anspråk för att - delta i det väpnade försvaret av landet, dels när omständigheterna så medger fortsätter sin civila verksamhet. Detta leder till för personalen ibland täta växlingar mellan civil och militär verksamhet och därmed byte folkrättslig ställning. I dessa situationer talar man ibland i Sveav

Bilaga 1 135

rige om "temporärt" kombattantskap. Detta begrepp lanserades i Folkrättskommitténs betänkande Folkrätten i krig som ett komplement till "permanent" kombattantskap SOU 1984:56. Kommitténs förslag har

inte föranlett lagstiftning. Begreppet temporär kombattant är follcrättsligt tveksamt och har

mötts av kritik. Follcrättskommittén medger att begreppet inte före-

kommer i konventionstextema, hävdar att texterna dock indirekt men

medger en sådan folkrättslig ställning 75. Kommittén anför vidare att det i follqätten inte kan föreligga något hinder" mot att

anses an-

vända begreppet temporär kombattant för inte ingår i

personer som re-

guljära väpnade styrkor. Detta gäller under förutsättning att användningen kan motiveras vederbörandes växling mellan civil och militär

av

verksamhet. Kommittén är dock medveten att begreppet är tvek-

om

samt och påpekar att den temporära kombattantstatusen är tillämplig gentemot en motståndare "förutsatt att denne anser klassiñceringen trovärdig".

Trots dessa tveksamheter har temporära kombattanter fått en central plats i den modell som Sverige valt för sin planering av vissa gruppers

uppgifter inom det väpnade försvaret. Närmast gäller detta polisen,

hemvärnet och vissa civila skyddsvakter. Detta har skett utan att be-

nämningen temporär kombattant förekommer i någon svensk författning och utan att de praktiska konsekvenserna för respektive grupp och enskilda individer inom har belysts. Det finns tecken ty-

gruppen som der på att det här råder diskrepans mellan å sidan vårt nationella ena

regelverk och å andra sidan de folkrättsliga effekterna av dess tillämp-

ning. Här följer några exempel för att illustrera detta.

Det finns skäl att anta att en militär motståndare gång som en

upplevt en yrkesgrupp eller vissa individer, t.ex. hemvämsmän,

som kombattanter alltid kommer att betrakta dessa kombattanter, även som när de utför civila tjänsteåligganden.

Polisen, hemvämsmän och vissa civila skyddsvakter har oña be-

gränsade stridsuppgifter och tjänstgör i övrigt i civil verksamhet. Så utgick t.ex. både 1975 års polisutredning Polisen i totalförsvaret

SOU 1979:75 och folkrättskommittén från att polismän som agerar

inom kuppförsvaret skall ha kombattantstatus för att kunna delta i stri-

der begränsad utsträckning". Detta synsätt har också styrt nivån på den militära utbildning och den träning som dessa grupper ges.

Ur praktisk synvinkel torde konstruktionen med en kombattant som deltar i strider i begränsad omfattning svår att upprätthålla. Det är

vara

knappast möjligt att avbryta stñdsaktiviteter hotar att bli omfattan-

som

de under hänvisning till den sidans bara fullgör

att ena kombattanter

136 Bilaga I

stridsverksamhet i begränsad utsträckning. Det är inte heller något realistiskt alternativ att de deltar i stridsaktiviteter de varken är utbilsom dade eller tränade för. Dessutom innebär konstruktionen att det i Sverige förekommer dels två olika kombattanter inom de väpnade styrkorna, sådana som typer av deltar i stridema i full utsträckning och sådana som deltar i striderna på deltid och i begränsad omfattning, dels icke-kombattanter som inte har stridande uppgifter utan endast använder sina vapen i självförsvar. Den senare kategorin avser militär sjukvårdspersonal och älavårdande personal.

Som redan antytts är polisens ställning i krig inte helt enkel och ldar. Enligt nuvarande ordning skall polisen, med vissa betydande undantag bl.a. såvitt kvinnlig polispersonal, fullgöra militära uppavser gifter, Sverige utsätts för väpnat angrepp. Ordningen grundar sig på om lagen 1943:881 polisens ställning i krig och kungörelsen om 1958:262 angående tillämpning lagen den 17 december 1943 om av polisens ställning i krig. En törsvarsuppgifterna polisen har är att medverka i kuppav som försvaret under tiden fram till dess att mobilisering har skett. I övrigt innebär den nuvarande ordningen bl.a. att en polisman i princip är skyldig att delta i försvaret under lcrig, att totaltörsvarspliktiga polismän som bär uniform bör bekämpa mindre grupper av fientlig militär, även order därom inte har givits, och att polispersonal under vissa om förutsättningar kan rekvireras militär chef. av en Detta leder till att det inom själva poliskåren förekommer två skilda grupper poliser, nämligen sådana som folkrättsligt permanent tillhör civilbefolkningen och sådana som växlar mellan folkrättslig ställning kombattant och civilbefollming. Båda grupperna är klädda i idensom tiska polisuniforrner. Ur folkrättslig synvinkel är dessa förhållanden ytterst tveksamma.

Det förhållandet att polisen i vissa fall uppträder som kombattanter kan påverka polisens möjligheter att bedriva civil polisverksamhet vid tillfälle och därmed behålla sin fulla integritet som en del ett senare civilbefolkningen. Det går nämligen inte att utesluta risken att en av militär motståndare samling poliser ett antal kombattanter, ser en som dvs. ett legitimt militärt mål som får attackeras, trots att poliserna just då utför ett civilt polisiärt tjänsteåliggande i närvaro av civilbefolkningsmittoeffekt som har sin grund i polisens deltagande i det väpnaen; en de försvaret. Om så är fallet, har polisens dubbla folkrättsliga ställning medfört dels ökade risker för civilbefolkningen, dels minskade förut-

Bilaga 1 137

sättningar att utöva civil polisverksamhet, dvs. förebygga och beivra brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

I samband med ingripanden vid sabotagehandlingar torde det på en del håll i samhället finnas en uppfattning att polisen och civila skyddsvakter ingriper mot sabotörema i egenskap av kombattanter trots att krigets lagar inte trätt i tillämpning vid sabotagetillfállena. Kombattantbegreppet tillhör dock krigets lagar, som är tillämpliga enbart "i väpnad konfli Enligt den folkrättsliga doktrinen är stat en skyldig att tillämpa reglerna i krigets lagar från och med den tidpunkt då det väpnade angreppet mot landet har inletts, dvs. i princip även i ett s.k. skymningsläge. I praktiken ger denna tes emellertid inte tillräcklig vägledning när denna brytpunkt inträffar. På vem vilar t.ex. ansvaom ret att bedöma när denna tidpunkt har passerats, dvs. när ett eller flera sabotage övergår från att rent brottslig verksamhet och föremål vara en för ett normalt polisiärt arbete till att vara ett led i en militär operation, som friar sabotörema från straffansvar, eftersom de då agerar i egenskap kombattanter Uppgiften kan knappast läggas på en enskild av polisman eller ett enskilt polisbefál, inte heller kan man utgå från att krigets lagar automatiskt träder i tillämpning efter t.ex. två sabotage.

Hemvärnet inklusive driñvämet har såväl geografiskt som tidsmässigt begränsande uppgifter för landets försvar. Hemvärnet ingår i Försvarsmakten och anses enligt totalförsvarets folkrättstörordning vara kombattanter då personalen tjänstgör i Försvarsmaktens krigsorganisation. Så länge hemvärnspersonalen tjänstgör är de följaktligen kombattanter. Follcrättsliga problem uppstår emellertid med anledning av de perioder under vilka hemvämspersonal är hemförlovad efter att ha löst sin stridsuppgift och återgår i civil verksamhet i väntan på ny inkallelse för tjänstgöring inom Försvarsmakten. Dessa växlingar mellan militär verksamhet och civilt arbete kan ge en angripare anledning att ifrågasätta den folkrättsliga kategoritillhörigheten hos berörda individer inom hemvärnet. Därmed finns en risk att såväl deras som civilbefolloiingens skydd urholkas. Detta gäller särskilt inom funktionen Ett sådant problem kan även uppstå när Försvarsmakten tar frivilligpersonal i anspråk för landets försvar, t.ex. lottor och bilkårister. En folkrättslig analys bör göras för att bringa klarhet i om de uppgifter som polisen, hemvärnet och vissa civila skyddsvakter har och om de regler som gäller för dessa grupper är ändamålsenliga och folkrättsligt trovärdiga. Det finns risk att den modell som Sverige har valt för dessa grupper inte är trovärdig ur folkrättslig synvinkel.

138 Bilaga I

Ålderstigen lagstiftning och spridning mellan författningsnivåer

Vissa de författningar som reglerar polisens uppgifter och ställning

av

under krig är cirka femtio år gamla och i flera avseenden inte avpassade för det nutida svenska samhället, se sid. - -. För andra kategorier

personal med uppgifter inom totalförsvaret finns bestämmelser av som

reglerar uppgifter och ställning under en väpnad konflikt spridda i lag, förordning och myndighetsföreskrifter på ett inte alltid genomtänkt sätt. Vidare regleras den folkrättsliga ställningen för all totalförsvarspersonal enbart i förordningsform; detta trots att denna personal i många fall

numera tjänstgör i kommuner eller landsting eller hos enskilda rättssubjekt.

Uppdraget

En särskild utredare tillkallas med följande uppgifter.

Reda ut oklarheter

Utredaren skall, enligt vad som anges i det följande, reda ut oklarheter när det gäller den folkrättsliga ställningen för vissa grupper samt föreslå de ändringar behövs såvitt avser vilka uppgifter respektive

som

grupp bör ha under väpnad konflikt. Särskild uppmärksamhet bör ägnas

konstruktionen temporär kombattant främst med avseende på om konstruktionen står i överensstämmelse med internationella humanitär-

rättsliga regler eller Sverige genom denna konstruktion har givit

om

begreppet kombattant en mer extensiv tolkning än vad omvärlden gör.

Utredarens förslag även eventuella nationella särlösningar skall - -

vara folkrättsenliga, konsekventa och trovärdiga. Förslagen får innebä-

ra att viss verksamhet kommer att organiseras på ett helt nytt sätt. Sträskall att undvika att grupperna och de personer som ingår i van vara

dessa har folkrättslig ställning växlar beroende på de uppgifter

en som som fullgörs vid olika tidpunkter. Uppdraget de fall då Sverige utsätts för ett angrepp med straavser

tegiska insatsstyrkor, är part i en väpnad konflikt eller ockuperas av en

främmande makt.

Bilaga I 139

Polisen:

Utredaren skall

beskriva den ordning som gäller i dag för polisens uppgifter i samband med ett väpnat angrepp på Sverige,

utreda vilket behov landet har av att polisen tas i anspråk för det väpnade försvaret och föreslå vilka uppgifter polisen bör ha såväl vid ett väpnat angrepp som vid ett ockupationstillstånd samt redovisa de effektivitetsmässiga och folkrättsliga överväganden som ligger till grund för förslagen,

analysera vad sådana uppgifter innebär i fråga om folkrättslig status och folkrättsligt utvärdera den ordning som därmed uppstår mot bakgrund av Sveriges åtaganden och skyldigheter enligt den internationella humanitära rätten, och

reda ut de praktiska konsekvenserna av att krigets lagar är till- lämpliga väpnad konflikt" varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas den tidsperiod innebär övergång mellan ñed och väpnad konflikt. som

Hemvärnet utom hemvämsungdom:

Utredaren skall

analysera hemvämspersonalens folkrättsliga ställning och då sär- skilt kartlägga och utvärdera driñvärnets och företagshemvämets uppgifter ur follcrättslig synvinkel, och

-lägga fram förslag om eventuellt ändrade uppgiñer för driñvämet och företagshemvämet.

Civila skyddsvakter vid bevakning av militära mål:

Utredaren skall

kartlägga var, hur och i vilken omfattning civila skyddsvakter an- vänds vid bevalcning av militära mål, vilka uppgifter samt lydnads- och ansvarsförhållanden de har i fred, i "grâzonen" mellan fred och krig och i krig samt vilken militär utbildning och träning de får,

140 Bilaga 1

från ett folkrättsligt perspektiv analysera och utvärdera verksam-

heten, och

-lägga fram förslag vaktemas uppgifter. om

Vad sägs att utreda de praktiska konsekvenserna för polisen

som om

av att krigets lagar är tillämpliga i väpnad konflikt gäller även civila

skyddsvakter vid bevakning militära mål. av

Göra internationella jämförelser

Utredaren skall, i den utsträckning det synes lämpligt,

jämföra polisens, hemvärnets och civila skyddsvakters uppgifter

-

och folkrättsliga ställning med motsvarande ftmktioners i Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Schweiz och Österrike, och

ta ställning till någon eller några av de där valda lösningarna - om kan användas i Sverige.

Föreslå en rättslig reglering

Utredaren skall

göra genomgång de författningar reglerar uppgifter och

- en av som

folkrättslig ställning för olika kategorier av personal med uppgifter

inom totalförsvaret och utvärdera dessa, och

mot bakgrund sådan genomgång och med de utgångspunkter

- av en

angetts tidigare föreslå en rättslig reglering av denna personals

som

uppgifter och folkrättsliga ställning i väpnad konflikt, med beaktan-

en de av internationell humanitär rätt.

Redovisning av uppdraget

För utredningsarbetet gäller regeringens .direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående redovisning av regionalpoli-

tiska konsekvenser dir. 1992:50, att pröva offentliga åtaganden om

dir. 1994:23 och att beakta jämställdheten mellan könen

om dir. 1994:124. Förslag lämnas den särskilda utredaren skall som av

belysas även ett samhällsekonomiskt och statsfmansiellt perspektiv.

ur

Förslag leder till ökade utgifter eller minskade inkomster för staten

som

1998:123 Bilaga 1 141 SOU

till omprioriteringar eller andra finansieringsskall åtföljas av förslag

vägar.

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 januari 1998.

Försvarsdepartementet

142 Utredningsarbetet

2 Utredningsarbetet

Utredningen påbörjade sitt arbete i mars 1996. Arbetet avslutades i september 1998. Utredningen har sammanträtt vid 25 tillfällen, gång en hos Rikshemvärnscentrum. Vid sammanträdena och i andra sammanhang har företrädare för Rikspolisstyrelsen och för hemvärnet informerat om och framfört synpunkter beträffande polisens försvarsuppgifter resp. det allmänna hemvärnet och driftvämet. Mot bakgrund sin av hösten 1996 till Regeringskansliet ingivna framställning översyn om av vissa regler om kombattantstatus för reservofñcerare- framställning en som regeringen har överlämnat till utredningen- har Thorulf Arwidson muntligt utvecklat sina synpunkter inför utredningen. Han har också kompletterat sin framställning med visst skriftligt material. Utredningen har haft kontakt med ett flertal myndigheter bl.a. - Generaltullstyrelsen, Kustbevakningen, länsstyrelserna, Socialstyrelsen

och Överstyrelsen för civil beredskap och andra. Även på detta sätt

har utredningen inhämtat upplysningar. Med anledning av en skriftlig förfrågan från utredningen till Försvarsmakten har utredningen erhållit information de uppgifter och om den folkrättsliga ställning i väpnad konflikt polisen, hemvärnet som eller motsvarande och civila skyddsvakter har i vissa andra länder m.m. Mot bakgrund uppgiften att lägga fram ett förslag till reglering av har det inom utredningen gjorts inventering sådana bestämmelser en av i svensk nationell rätt som skulle kunna betydelse på området. vara av Med anledning de frågeställningar direktiven

av som aktualiserar

har Magnus D. Sandbu och Christer Ahlström efter framställan av utredaren författat bilaga 3 i betänkandet. Lagen 1953:771 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteclcningar m.m. är föremål för ett lagstiñningsärende i Justitie-

departementet, varför utredningen och företrädare för departementet

har diskuterat frågan samordning det ärendet och utredningsom en av arbetet.

1998:123 Bilaga 3 143 SOU

3 Vissa folkrättsliga aspekter

Av D. Sandbu och Christer Ahlström

Magnus

3.1 Inledning

uppdrag har lämnats till utredningen innefattar folkrättsliga Det som Därför lämnas i denna bilaga sammanfattande redogörelse aspekter. en för vissa delar folkrätten vid krig och väpnade konflikter som är av av direkt relevans för utredningen. Det är inte utredningens målsättning att fullständig framställning de folkrättsliga frågorna. I kapitel lämna en av 1 i betänkandet, "Folkrätten och tillfällig kombattantstatus", presenterar utredningen sina överväganden vad begreppet tillfällig kombatavser tant.

folkrätt

3.2 Krigets

Krigets folkrätt kan sägas utgöras regler som reglerar staters av

våldsanvändning i deras mellanstatliga relationer jus ad bellum samt

krigets lagar jus in bella. Med krigets lagar avses regler som reglerar förande och vid sidan Slagfältet liksom regler till skydd krigets på om för krigets offer.

144 Bilaga 3

Något om våldsforbudet och älvförsvars-

rätten

Våldsförbudet

Folkrätten innehåller ett internationellt förbud mot att stater använder sig av hot eller bruk våld för att lösa sina mellanhavanden. Förbudet av

mot att använda hot eller bruk av våld i de mellanstatliga relationerna återfinns i Förenta Nationemas stadga

artikel 2:4, men utgör också

internationell sedvanerätt. Innebörden våldsförbudet har preciseratsi av

Förenta Nationerna Förklaring folkrättsliga principer rörande

om vän-

skapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med För-

enta Nationerna stadga GF 2625 00W 1970, den s.k. "Friendly

res.

Relation-deklarationen. Enligt deklarationen innefattar våldsförbudet bl. a. anfallskrig och militär ockupation samt hot eller bruk våld

om av för att kränka stats internationella gränser liksom användande en arman av våld som ett medel för att lösa internationella tvister. Användande av

våld i strid med våldsförbudet är aggressionshandling,

en och utgör ett brott mot freden.

Självtörsvarsrätten

Till följd av våldsförbudet år staternas rätt att gå i krig eller väpnad konflikt begränsad till självförsvarshandlingar. Detta följer att varje

av stat, vid sidan det internationella våldsförbudet, enligt såväl Förenta om

Nationemas stadga artikel 51 internationell sedvanerätt har

som en

naturlig rätt att individuellt och kollektivt tillgripa vapenmakt i självför-

svar. Genom tillkomsten av Förenta Nationemas stadga har denna rätt

till självförsvar begränsats till självförsvar händelse ett väpnat

av angrepp. Rätten till individuellt och kollektivt självförsvar inträder så

snart en främmande stat har påbörjat ett väpnat och kvarstår

angrepp,

så länge det väpnade angreppet pågår eller intill dess att FN:s säkerhetsråd har vidtagit erforderliga åtgärder för att upprätthålla internatio-

nell fred och säkerhet.

Väpnat angrepp

Vad som avses med väpnat är i viss utsträckning oklart. Det

angrepp

anses dock alltjämt finnas allmänt accepterad uppfattning hand-

en om

lingar som konstituerar väpnade Härvidlag måste skiljas mel-

angrepp.

lan den allvarligaste formen våldsanvändning

av den som konstituerar ett väpnat angrepp och andra mindre allvarliga former våldsan-

av

vändning. För att utgöra ett angrepp medför att den angripna staten

som

sou 1998:123 Bilaga 3 145

använda våld i självförsvar enligt artikel 51 i FN stadgan

ges rätt att måste ha viss omfattning och intensitet, och inte endast utangreppet

mindre gränsintermezzo. De handlingar som anses utgöra väp-

göra ett sådana handlingar innefattar användande av väpnat nat angrepp är som

våld och utgör aggressionshandlingar enligt Förenta Nationernas

som

definition aggression GF 3314 XXIX 1974. Sådana hand-

av res. lingar innefattar bland annat: Militär invasion eller attack främmande stats territorium 0 mot en Militärt bombardemang och varje användning av militära 0 annan mot främmande stats territorium vapen en Militär blockad främmande stats kust eller hamnar av en Militär attack riktad främmande stats 1and-, sjö- eller luftmot en

stridskrafter

Sändande beväpnade band, grupper, irreguljära styrkor eller

0 av till främmande stat för att utföra

legosoldater över gränsen en handlingar ovan nämnda allvarlig art.

av

Härav följer att väpnat våld i självförsvar får användas vid väpnade

mot statens territorium och vid väpnade angrepp mot statens

angrepp militära enheter befinner sig inom eller utom riket. Det förhållande som

att stat enbart stödjer väpnade gruppers verksamhet, exempelvis ge-

en tillhandahållande och arman utrustning, anses inte utgöra nom av vapen

ett väpnat medför rätt till självförsvar.

angrepp som

Begränsningar i självförsvarsrätten

medför den angripna staten har rätt att använda

Självförsvarsrätten att det militära våld erfordras för att betvinga angriparen och uppnå

som

fred på sina villkor. Självförsvarsrätten får dock inte användas för

en uppnå ändamål går utöver vad erfordras för att trygga staatt som som oberoende och territoriella integritet eller vad erford-

tens politisk som för erhålla försäkringar eller garantier för att angreppet inte

ras att kommer att återupprepas. Detta innebär dock inte att den angripnes rätt använda våld i begränsas till vad är nödvändigt för

att självförsvar som

att driva angriparen ut landet. Självförsvarsrätten medger även att

ur

den angripna använder våld på angriparens territorium intill dess

staten inte längre gör motstånd och är beredd att underkasta sig

att angriparen

ett fastställt fredsavtal. av segraren

Graden militärt våld får tillgripas begränsas av regler i kn-

av som lagar. Inom folkrätten, liksom i nationell rätt, är överdriven gets

våldsanvändning i utövandet självförsvar dock inte tillåtet. Utövan-

av

det till självförsvar får därför inte utöver vad som rimligen

av rätten

kan självförsvar. Vid väpnad konflikt, där ett fullt uppfattas som en

146 Bilaga 3

utvecklat krig inte föreligger, bör våldsanvändningen begränsas till vad som är nödvändigt och proportionellt för att avvärja angreppet för att inte onödigtvis eskalera konflikten. I händelse att ett fullt krig utav bryter mellan de inblandade staterna är dock en sådan begränsning meningslös. Det bör i sammanhanget dock uppmärksammas att parallellt med rätten att använda våld i självförsvar så kvarstår staters skyldighet enligt FN stadgan att alltjämt försöka lösa konflikten med fredliga medel trots att väpnade fientligheter pågår.

3.2.2 Krigets lagar

Regler för vad som är tillåtet och otillåtet i krigföringen

Krigets lagar jus in bella innefattar follaättsliga regler vid intematio-

nella och interna väpnade konflikter, och reglerar formerna för hur krig

och väpnade konflikter får föras. Huvuddelen av krigets lagar är knutna till väpnade konflikter mellan stater internationella väpnade konflik-

ter. Endast ett begränsat antal traktater tar direkt sikte på väpnade kon-

flikter inom en och samma stat interna väpnade konflikter. Det bör

dock noteras att folkrätten för närvarande undergår snabb utveckling en

varigenom humanitära regler i allt större utsträckning anses som sed-

vanerättsligt tillämpliga även vid interna väpnade konflikter. Det bör i sammanhanget också uppmärksammas att väpnade konflikter i vilka befrielserörelser kämpar mot kolonialt förtryck, främmande ockupation eller rasistiska regimer sk. befrielsekrig enligt 1977 års Tilläggsprotokoll I är att betrakta internationella väpnade konflikter, allt som under förutsättning att befrielserörelsen har tillträtt protokollet. De för utredningen mest centrala folkrättsliga reglerna återfinns i följ ande konventioner: 0 1907 års Haagkonvention angående lagar och bruk i lantkrig inkl. Lantkrigsreglernentet LKR, 0 1949 års Genêvekonvention angående förbättrande behandlingen av av sårade och sjukas behandling vid suidskraftema i fält I:a Genévekonventionen GK 1, 0 1949 års Genevekonvention angående förbättrande behandlingen av av särade, sjuka och skeppsbruma tillhörande stridskiafcema till sjöss II:a Genevekonventionen GK II, 0 1949 års Genevekonvention angående krigsfångars behandling HI:e Genêvekonventionen GK III, 0 1949 års Genévekonvention angående skydd för civilpersoner under krigstid IV Genévekonventionen GK IV, :e

Bilaga 3 147

1977 års tilläggsprotokoll till 1949 års Genevekonventioner rörande 0 i internationella väpnade konflikter skydd för offren T illäggsprotokoll I TP I.

Sverige är bunden dessa liksom andra konventioner rörande krigets av lagar. Regler i krigets lagar enbart är tillämpliga i interna väpnade som konflikter länmas utan avseende i denna utredning.

Krigets lagar tar inte ställning till en väpnad konflikt är laglig om eller

Det viktigt notera att krigets lagar tar inte ställning till om ett krig är att eller väpnad konflikt är lagligt eller och reglerna avser inte heller att

inverka på krigets utgång. Ingenting i krigets lagar får heller tolkas så-

ett rättfârdigande av eller ett godkännande av en angreppshandling

som eller annat våld är oförenligt med Förenta Nationernas stadga. som Istället lagar till säkerställa att ñentligheterna riktas syftar krigets att mål militär betydelse. Härigenom kompletterar och förstärker mot av de principer ligger till grund för modern krigets lagar många av som bland bidra till att militära medel inte förlcrigföring, annat genom att brukas eller används platser och objekt saknar milimot personer, som Genom krigets lagar orsakas också mindre övergrepp och tär betydelse. lidande i samband med lcrigföringen, till för såväl solmänskligt gagn civila. dater som

Krigets lagar kan indelas i tre kategorier

Krigets lagar kan indelas i tre kategorier: Den internationella humani-

tära rätten vid väpnade konflikter humanitär rätt, ockupationsrätt samt neutralitetsrätt. Den humanitära rätten innefattar dels regler för krigets förande och vid sidan slagfältet, d regler rörande stridsmedel på om v s stridsmetoder, dels regler till skydd för krigets offer, d regler till och v s särade och sjuka och tillfångatagna på och vid sidan slagskydd för om fáltet civila. syftar till humanisera krigföringen och samt Reglerna att lindra krigets verkningar så långt detta är möjligt. Stundom annu vänds "humanitär rätt" även för att beteckna humanitära regler termen rör behandling individer under ockupation. som av Ockupationsrätten innefattar regler rörande ockupationsmaktens maktbefogenheter på ockuperat område. Ockupationsrättens regler

tillvara såväl ockupationsmaktens civilbefolluiingsyftar till att ta som intressen under ockupation. Neutralitetsråtten innefattar regler röens rande neutrala rättigheter och skyldigheter vid krig och väpnade staters konflikter. Neutralitetsrätten tar sikte på staternas inbördes relationer

148 Bilaga 3

och utgör avvägning mellan olika statsintressen i syfte att förhindra en att neutrala stater dras eller tvingas in i krig. Till skillnad - - från reglerna i den humanitära rätten och oclcupationsrätten berörs utredningen inte eller endast i begränsad utsträckning reglerna tillhörande av neutralitetsrätten.

3.3 När är

krigets lagar tillämpliga

Äldre traktat

Den formella tillämplighet krigets lagar varierar beroende av av tillämpningsbestämmelserna i aktuella traktat samt innehållet i internationell sedvanerätt. Tidiga traktat avseende krigets lagar är formellt tillämpliga endast då krig i follcrättslig mening föreligger mellan de fördragsslutande staterna. Exempel härpå utgörs av 1868 års S:t Petersburg-deklatation angående beskaffenheten av de projektiler må som användas i krig av vilken det framgår att förpliktelserna i deklarationen endast är bindande i händelse av krig mellan två eller flera de stater av som tillträtt eller anslutit sig till deklarationen. Av deklarationen ñamgår vidare att bestämmelserna upphör att gälla stat inte är om en som bunden av deklarationen sållar sig till endera de lcrigförande". Motav svarande syn på tillämpligheten krigets lagar återfinns i mellanstatav liga överenskommelser som tillkommit så sent som i början 1900av talet, bl. 1899 års Haagkonvention förbud mot användande se a. om kulor lätt utvidgar sig eller tillplattas i mämiiskokroppen, 1907 års som IV Haagkonvention angående lagar och bruk i lantlcriget. Det förhållande att tillämpligheten dessa tidiga överenskommelser förutsätter av att krig i formell mening föreligger, samt att reglerna upphör att gälla om någon av de stater som är inblandade i de väpnade ñentlighetema inte är bunden av bestämmelserna, har medfört att dessa tidiga överenskommelser sällan blivit formellt tillämpliga.

Senare tillkomna traktat

För att komma till rätta med dessa tillkortakommanden avseende tillämpligheten av krigets lagar har staterna sedan mitten av 1900-talet valt att undvika att göra instrument beroende att krig i formell nya av mening föreligger. Istället har tillämpligheten av bestämmelserna i dessa senare instrument utformats så att dessa inte bara skall tillämpas

vid krig, utan även vid varje väpnad konflikt. Exempel härpå

annan utgörs av 1949 års Genevekonventioner tillämplighet har knutits vars till förekomsten varje förklarat krig eller väpnad

av annan konflikt som

Bilaga 3 149

uppstår mellan två eller flera de höga fördragsslutande parterna. I

av

efterkommande traktat är det vanligt att tillämpningsbestämmelsema

hänvisar till bestämmelserna i 1949 års Genevekonventioner, se bl. a.

1977 års Tilläggsprotokoll I och 1980 års vapenkonvention. Innehållet i artikel vilken har likalydande lydelse i alla fyra Genêvekonven-

en

tionema, får antas spegla innehållet i internationell sedvanerätt avse-

ende tillämpligheten krigets lagar. Artikeln lyder: av

Förutom de bestämmelser. som skola träda i tillämpning redan i fredstid, skall denna konvention tillämpas i varje förklarat krig eller väpnad konflikt, som uppstår mellan två annan eller flera av de höga fördragsslutande parterna. även om en

av dem icke erkänner, att krigstillstánd föreligger.

Konventionen skall likaledes tillämpas vid ockupation av hela eller del de höga fördragsslutande parternas territorium. en av även ockupationen icke möter något militärt motstånd. om Även de i konflikten inbegripa maktema icke biträtt om en av denna konvention, skall den likväl vara bindande för de makter, biträtt densamma, i deras inbördes förhållanden. som Konventionen skall vidare vara bindande för dem gentemot nämnda makt, därest denna antager och tillämpar dess bestämmelser."

Som framgår artikeln är de i konflikten inblandade staterna skyldiga

av

tillämpa konventionens bestämmelser, "även dem icke

att om en av

erkänner att krigstillstånd föreligger". Härigenom kan en stat som är inblandad konflikt inte undandra sig sina skyldigheter i en väpnad

enligt konventionema att förneka konfliktens existens. Det är genom dock i viss utsträckning oklart konventionema är tillämpliga om om ingen de inblandade staterna gör bedömningen att de befinner sig i av

väpnad konflikt, trots att bruk vapenmakt förekommer dem

en av emellan. Avsikten är emellertid att konventionema automatisk skall äga

tillämplighet mellan de fördragsslutande parterna så snart krig eller en väpnad konflikt objektivt sett föreligger dem emellan. Angående vad krävs för väpnad konflikt mellan stater skall föreligga,

som att en anses se nedan.

Genom 1949 års Genêvekonventioner även är tillämpliga vid

att "förklarade krig" kan det noteras att konventionema kan äga tillämp-

ning i situation där det inte förekommer någon våldsanvändning,

en

där det har avgivits lcrigsförklaring. Förutom att konventionema

men en

vid varje förklarat krig eller varje väpnad konflikt är tillämpliga annan skall konventionema också tillämpas vid ockupation hela eller delar

av

fördragsslutande parts territorium, även om ockupationen inte

av en

mött något militärt motstånd. Konventionernas tillämplighet har också

150 Bilaga 3

gjorts oberoende av att samtliga parter i konflikten är bundna konav

ventionema genom att uttryckligen att bestämmelserna skall äga

ange fortsatt tillämplighet mellan de fördragsslutande parterna även om en av de i konflikten inbegripna makterna inte har biträtt konventionema.

När upphör krigets lagar att gälla

Krigets lagar upphör i huvudsak att gälla då fred föreligger eller då fientlighetema i övrigt definitivt har avslutats, dock med undantag för ett begränsat antal bestämmelser som skall äga fortsatt tillämpning även efter denna tidpunkt. Enligt Tilläggsprotokoll I skall protokollet och 1949 års Genevekonventioner äga tillämpning intill dess att de militära operationerna allmänt har upphört, och i fråga ockuperade om områden, intill ockupationen avslutats. Relevanta bestämmelser i dessa instrument skall dock även efter denna tidpunkt fortsätta att vara tillämpliga på personer som skyddas av konventionema eller protokollet tills dess att slutlig ñigivning, repatriering eller återetablering har skett.

3.4 Närmare

om begreppen krig och väpnade konflikt

Krig

Krig har defmierats strid mellan två eller flera stater som en genom deras väpnade styrkor i syfte att besegra motståndaren och införa sådana villkor tör fred önskar. Termen krig förekommer som segraren dock i olika politiska och militära sammanhang. Det talas bland annat om angrepps-, aggressions-, försvars- och preventivkrig mellan stater, samt befrielse- och inbördeskrig inom och stat. Beteckningar en samma såsom aggressionskrig, försvarskrig och befrielsekrig har dock mer militärpolitisk än juridisk innebörd. I folkrättsliga sammanhang har begreppet krig främst haft legalen teknisk innebörd och betecknar det faktiska och rättsliga tillstånd som

uppkommer när två eller flera stater är engagerade i öppna ñentligheter

med varandra "medelst organiserad vapenmakt". Krig i folkrättslig mening betecknar sålunda väpnad kamp mellan stater, oavsett en om den väpnade kampen föres för det ena eller andra syftet. Eftersom begreppet krig tar sikte på en väpnad kamp mellan stater så har krig inte

ansetts föreligga vid en intern väpnad konflikt, d v s en väpnad konflikt

inom en och stat. samma

Bilaga 3 151

Inledandet krig har i III:e Haagkonventionen från år 1907 knutits

av

till ultimatum eller motiverad lcrigsförklaring. Enligt konavgivande av ventionen skulle den angripande staten omedelbart före eller i samband

med stridernas inledande förklaring om att den ämnade i avge en krig mot motparten. Vid ultimatum inleddes de väpnade fientlighetema

i ultimatumet särskilt angivna villkor inte uppfylldes. Avgivandet

om

krigsförklaring inte minst viktig för stater som ville stå utan-

av en var

för kriget och förklara sig neutrala. Innan krigsförklaring var avgiven fick inga väpnade fientligheter utövas. Genom bruket av ultimatum eller motiverad krigsförklaring blev det förhållandevis enkelt att fastställa när kriget inleddes och krigets lagar blev tillämpliga. Om väpnade ñentligheter trots allt påbörjades utan att krigsförklaring hade avgivits ansågs dock krig föreligga från tidpunkten för de väpnade fient-

lighetemas faktiska inträde. Bruket ultimatum och motiverad krigsav

förklaring har på tid kommit att förlora sin betydelse, inte minst

senare

mot bakgrund att stater är förbjudna, annat än i självförsvar, att an-

av vända våld i sina inbördes relationer.

För krigstillstånd skulle föreligga mellan två stater var det

att ett

trots allt inte nödvändigt att de båda staterna var aktivt engagerade i fientligheter mellan varandra; För att ett krigstillstånd skulle väpnade

föreligga det tillräckligt att stat inte aktivt deltog i fientligvar en som

heterna hade förklarat någon av de stridande krig i stället för att avge

neutralitetsförklaring. I sammanhanget bör det därför noteras att ett en luigstillstånd kunde föreligga mellan stater utan att en väpnad kamp förekom dem emellan.

Väpnad konflikt

Folkrätten innehåller inte någon närmare definition av begreppet väpnad konflikt". Begreppet väpnad konflikt dock ha en vidare anses

innebörd än begreppet krig och har sin grund i att krigförande stater

sedan början 1900-talet i allt större utsträckning valt att begränsa av fientligheternas omfattning till ett visst begränsat område eller till ett

visst begränsat syfte. Inom den folkrättsliga doktrinen lanserades vid denna tidpunkt uppfattningen att stater kunde använda våld i sina mel-

lanstatliga relationer utan att krig förelåg nämligen

inte utgör krig" eng. resort to force short of war". Till följd häsom

ansågs krig inte föreligga då fientligheter mellan stater skedde dolt

rav

heller ansågs krig föreligga då fientligheterna

eller genom ombud. Inte

inte grundades på ömsesidigt våld, t.ex. vid fredsrepressalier och blockad. Parallellt med denna utveckling lät de krigförande staterna delar fredens folkrätt fortsätta att reglera deras inbördes rela-

stora av

152 Bilaga 3

tioner också under de pågående fientligheterna samtidigt delar som av

krigets folkrätt också ägde tillämplighet status mixtus.

Genom en ökande frekvens av denna status mixtus blev det allt vanligare att stater under 1900-talet började skilja mellan krig och väpnade konflikter. Begreppet krig har härvidlag i huvudsak reserverats för situationer där mera fullständiga och omfattande ñentligheter föreligger mellan de inblandade staterna, under det att begreppet väpnad konflikt har kommit att beteckna ,varje annan form av väpnad ñentlighet mellan två eller flera stater. Huruvida fientligheter mellan stater är att betrakta som krig eller väpnad konflikt beror härigenom, i avsaknad av en krigsförklaring, i stor utsträckning på ñentlighetemas omfattning och på den angripna staten, liksom i viss utsträckning även omgivande staters, reaktion. På senare tid har det dock blivit allt vanligare att begreppet "väpnad konflikt" används i folkrättsliga sammanhang för att beteckna alla former av väpnade fientligheter, såväl krig som andra väpnade konflikter, under det att uppdelningen i krig och väpnad konflikt kommit att förlora sin betydelse.

Relationen mellan begreppen väpnad konflikt och väpnat angrepp

Någon klar och entydig koppling mellan begreppen väpnad konflikt"

och "väpnat angrepp förekommer inte inom folkrätten. Begreppet

väpnad konfli används företrädesvis i krigets lagar jus in bella, dvs. de regler som reglerar krigets förande på och vid sidan om slagfáltet liksom regler till skydd för krigets offer, under det att begreppet

väpnat angrepp i första hand är relaterat till våldsförbudet och själv-

försvarsrätten jus ad bellum. De båda begreppen fyller sålunda i viss mån olika funktioner och förekommer i olika delar folkrätten. av Även de båda begreppen fyller delvis olika funktioner och tillom hör olika delar av folkrätten förekommer dock en viss koppling mellan dem i det att de båda rör väpnade fientligheter mellan stater. Begreppet väpnat angrepp, och dess koppling till självförsvarsrätten, styr härvidlag staternas rätt att i krig eller väpnad konflikt. Synen på vilka

handlingar som utgör ett väpnat angrepp se ovan kan därför i viss ut-

sträckning läggas till grund för uppfattningen om vilka våldshandlingar som statssamfundet medlemmar är mer eller mindre eniga kan leda om till en väpnad konflikt.

När föreligger en väpnad konflikt

För att en väpnad konflikt mellan stater skall anses föreligga måste våldsanvändningen ha vidtagits av en stat och riktas mot en annan stat. Det förhållande att enskilda individer inom en stat använder sig av våld

Bilaga 3 153

riktat mot stat medför inte att de båda staterna befinner sig i en annan väpnad konflikt med varandra. Den Internationella domstolen har ut-

talat att det inte är tillräckligt att en handling inträffat inom en stats ter-

ritorium, eller vidtagits dess medborgare, för att handlingen skall av betraktas vidtagen staten. I praktiken förutsätter folkrätten därsom av för att våldsanvändningen, för att betraktas som en väpnad konflikt

mellan stater, utgör ett uttryck för statens handlande i dess egenskap av

internationellt rättssubjekt acta jure imperii. För att en väpnad kon-

flikt skall föreligga måste med andra ord en stat kunna identifieras som huvudman till den våldsanvändning som förekommer. Internationella röda kors kommittén ICRC har i kommentarerna

till 1949 års Genévekonventioner intagit en position enligt vilken varje begagnande av våld mellan stater utgör en väpnad konflikt vilken medför att krigets lagar blir tillämpliga. ICRC gör härvidlag gällande att:

Any difference arising between two States and leading to the intervention of armed forces an armed conflict within the meaning of Article even one of the Parties denies the existence of war. makes no difference how long the conflict

Iasts, or how much slaughter takes place. Se ICRC kom-

mentaren till I Genêvekonventionen.

Påståendet väpnad konflikt föreligger så snart det förekommer ett att en begagnande väpnat våld mellan stater är emellertid inte helt korrekt. av

Staterna har inte, som ICRCs uppfattning ger intryck av, genom att an-

sluta sig till 1949 års Genévekonventioner eller andra överenskommel-

helt avhänt sig möjligheten att göra en samlad politisk bedömning

ser huruvida de är indragna i väpnad konflikt eller ej. Dock med den av en reservationen att de stater har ratiñcerat 1949 års Genévekonvensom tioner är skyldiga att tillämpa dessa instrument om en annan förm.m. dragsslutande part uppger att en väpnad konflikt förekommer dem emellan. Stater är inblandade i situationer där våldsanvändning som förekommer kan av politiska eller diplomatiska skäl vara ovilliga att klassificera de rådande mellanstatliga relationerna såsom krig eller väpnad konflikt enbart på den grunden att väpnat våld har förekommit

helt enkelt därför att ett sådant ställningstagande kan försvåra ett

lösande konflikten och snabb återgång till normala relationer. Det av en

kan nämnas att Grundlagberedningen uppdrog till utrikesrådet Hans Blix att utarbeta promemoria definitionen begreppet krig och

en om av att denne i promemorian bl. att det "kan vara önskvärt att de angav a. internationella rättsliga reglerna i möjligaste mån undviker att trappa

begränsad våldsanvändning att även till sådan knyta alla

upp genom

rättsliga följder är förknippade med krig" SOU 1972:15, s. 351.

som

i 154 Bilaga 3

Statspraxis ger också vid handen att stater inte betraktar varje våldsanvändning dem emellan som en väpnad konflikt. Gränsintermezzon och andra incidenter där ett begränsat väpnat våld förekommer mellan stater medför vanligen inte att de inblandade staterna uppfattar sig såsom indragna i väpnad konflikt. För svenskt vidkommande en föreskrivs exempelvis iF ärordningen 1982:756 om Försvarsmaktens i

i

ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och

i neutralitet, m.m. IKFN-förordningen att den svenska försvarsmakten

r kan använda våld i fredstid för att hävda svenskt territorium. I realiteten synes toleransnivåema vara förhållandevis höga innan stater anser att de befinner sig i en väpnad konflikt. Som exempel kan nänmas att det i

i

14 och 22 IKFN-förordningen bl. att vapenmakt utan förei a. anges ; gående varning skall tillgripas mot utländska statsfartyg och statsluftl fartyg från vilka våldshandlingar begås:

l mot mål på svenskt territorium,

l 2 från svenskt territorium mot mål utanför territoriet,

l 3 mot svenska fartyg eller luftfartyg på eller över fritt hav.

" Av förordning följer vidare att den utländsk våldsanvändning som anges i 14 och 22 inte nödvändigtvis är att betrakta som vidtagen i j

i fientlig avsikt jmf. 13 och 23 §§.

l Befintligheten av en väpnad konflikt kan därför inte enbart bestäm-

i bakgrund förekomsten väpnat våld mellan Ett mas mot av av stater. betydande utrymme finns också för stater att göra samlad politisk en bedömning av situationen. I denna samlade bedömning tar stater vanligen hänsyn till flera olika faktorer, såsom intensiteten, omfattningen och den bedömda fientliga avsikten med våldsanvändningen. De inblandade staternas uppfattning om huruvida krig eller väpnad konflikt föreligger, d v s deras animus belligerendi, får härigenom i realiteten en betydelse för fastställandet av förekomsten av en väpnad konflikt. Huruvida en väpnad konflikt föreligger eller är därför i viss utsträckning beroende av hur framför allt de inblandade staterna bedömer situi ationen. FN:s säkerhetsråd kan dock fastställa att deras inbördes relationer utgör ett hot eller brott mot fred och internationell säkerhet.

Fastställande av att väpnad konflikt föreligger

Det ankommer på den högsta politisk ledningen riksdag/regering i en stat att fastställa huruvida krig eller väpnad konflikt föreligger, samt att meddela ställningstagandet inom och utom. riket så att det blir känt för medborgarna och neutrala stater. Detta är viktigt för att man såväl inom som utom riket skall kunna veta vilka follcrättsliga regler som gäller. Skulle Sverige angripas genom ett väpnat angrepp ankommer det i

SOU 1998:l23 Bilaga 3 155

första hand på regeringen att under konstitutionellt ansvar ta ställning till riket befinner sig i krig jmf RF 10:9. om För militär personal gäller det att snarast avvärja angreppet och få ett snabbt slut på ñentligheterna så att minsta möjliga del av befolkningen och territoriet påverkas. Militären skall härvidlag vägledas av situationens krav och inte uppehålla sig vid frågor om huruvida krigstillstånd formellt råder, eller om de pågående fientligheterna skall klassificeras som krig eller väpnad konflikt i rättsligt hänseende. Det är därför i viss mån även ointressant för militär personal vid vilken tidpunkt regeringen, efter det att de faktiska fientlighetema inletts, formellt tillkännager att ett krigstillstånd föreligger. Militärledningen har

emellertid att beakta den politiska bedömning som senare görs på poli-

tisk nivå, och våldsanvändningen därefter. Svensk militär skall anpassa exempelvis ingripa med vapenmakt så snart omständigheter föreligger som tyder på att utländsk militär personal eller stridsluañer överskrider

gränsen till svenskt territorium med fientlig avsikt. Fientlig avsikt skall

anses föreligga om det är uppenbart att varje annan förklaring är utesluten. Likaså skall svensk militär med vapenmakt också ingripa mot främmande staters stridsldañer som begår våldshandlingar riktade mot mål inom svenskt territorium.

3.5 Gråzonen mellan fred och krig

Rätten att i fred hävda den territoriella integriteten

Utöver den rätt till självförsvar som föreligger enligt FN-stadgan har varje stat enligt folkrätten traditionellt haft en naturlig rätt att inom sitt territorium att hävda sin territoriella integritet. Denna rätt inskränks inte det internationella våldsförbudet och gör det möjligt för stater att av med vapenmakt inom landets gränser hävda sitt territorium utan att ett väpnat föreligger, bland annat vid gränsintermezzon och angrepp kränkningar från främmande staters flyg och fartyg. Vid utnyttjande av

rätten att hävda sitt territorium befinner sig landetintg i krig eller väpnad konflikt. Krigets lagar äger in_tg tillämpning. Rätten att hävda sta-

tens territoriella integritet förutsätter att det våld som används står i rimligt förhållande till de rådande omständigheterna.

Enligt regeringsfonnen får regeringen bemyndiga Försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkningar rikets territorium i fred eller under krig mellan av främmande stater RF 10:9. Genom IKFN-förordningen har regeringen bemyndigat Försvarsmakten att använda våld för att hävda ter-

156 Bilaga 3

ritoriet under sådana situationer. Närmare redogörelse för den svenska tillämpningen rätten att i fred och under neutralitet hävda den territoav riella integriteten återfinns i Handbok IKFN.

Skymningsläget

I inledningsskedet av ett krig eller en väpnad konflikt, innan öppna fientligheter brutit ut, kan det antas att angriparen i hemlighet sänder specialförband och agenter för att bland annat utföra sabotage och andra handlingar riktade mot den angripna statens infrastruktur och militära kapacitet. Den stat som sålunda angrips har alltid rätt att inom sitt territorium med stöd av nationell lag ingripa mot personer som utför sådana handlingar. De personer som anträffas kan gripas och ställas inför rätta för brott mot nationell rätt. Skulle personerna röja sin uppdragsgivare och åberopa immunitet med hänvisning till att de är agenter för främmande stat måste denna immunitetsinvändning tas i beaken tande myndigheter och domstolar. av Om de handlingar som begås av sådana specialförband och agenter är tillräckligt allvarligt slag för att jämföras med militära operationer av föreligger aggressionshandling, den

en mot vilken angripna staten är

berättigad att använda militärt våld i självförsvar.Om deras handlande

bedöms utgöra aggressionshandling som berättigar till militärt våld i en självförsvar skall de agenter som utfört handlingarna behandlas i enlighet med krigets lagar. Kravet på att handlingen skall kunna jämföras med en militär operation innebär eventuellt att handlingar som är isolerade eller endast sporadiskt förekommande inte uppfyller de krav på omfattning och styrka som är karaktäriserande för militära operationer. Om de handlingar som begås av sådana enheter, exempelvis sabotagegrupper, inte är av tillräckligt allvarlig art för att jämställas med militära operationer kan den angripna staten dock inte med stöd av självförsvarsrätten tillgripa militärt våld mot den stat som sänt enheterna. Kopplingen mellan de personer som utför sabotage och andra liknande handlingar och den sändande staten måste dessutom vara klart bevisad för att den sändande statens skall kunna hållas ansvarig för handlandet, i annat fall skall de personer som utfört handlingarna anses

ha handlat på eget initiativ. Bedömningen huruvida handlingar vidtagna

av specialförband och agenter i ett skymningsläge är att jämställa med en militär operation och en aggressionshandling från främmande makt har att avgöras på högsta politiska nivå.

SOU 1998: 123 Bilaga 3 157

3.6 Krigsskådeplatsen och olika kategorier

av aktörer

Områden för fientligheternas utövande krigsskådeplatsen

Vid krig och väpnade konflikter får militära operationer utföras på de krigförande staternas statsterritorium, internationellt vatten, öppet hav,

liksom i luñrummet över dessa områden krigsskådeplats.

Statsterritoriet består av; landornråden, inklusive öar och skär

insj öar och vattendrag

inre vatten och territorial hav, samt luftrummet ovan för detta.

Luñrummet sträcker sig från marknivån till den höjd där yttre

upp

rymden tar vid ca 80 l l0 km över marken.

-

På internationellt vatten och öppet hav skall de krigförande parterna

vid utförande militära operationer ta vederbörlig hänsyn till neutrala av

staters rätt till utnyttjande internationellt vatten och öppet hav. Neu-

av trala staters territorium är förbjudet omrâde. Neutrala staters territorium utgörs deras landterritorium, inklusive öar och skär, sjöterritorium av innefattande inre vatten och territorialhav, samt luñzrummet över dessa områden. Demilitariserade och neutraliserade zoner är också förbjudet

område, även de skulle befinna inom någon av de krigförande sta-

om ternas territorium. Sådana områden kan vara temporärt eller permanent upprättade.

Olika kategorier av aktörer inom krigsskådeplatsen

Inom området för ñentlighetemas utövande krigsskådeplatsen förekommer olika kategorier av aktörer. En framträdande kategori är här-

vidlag de delar krigförande staters statsförvaltning som är avsedda

av

att ta direkt del i ñentligheterna, d v s de krigförande staternas väpnade styrkor. I internationella väpnade konflikter har det i princip varit så att endast väpnade styrkor som tillhör en krigförande part är berättigade att ta aktiv del i ñentligheterna. De lcigförande staterna och deras väpnade styrkor har därför kommit att uppfattas som krigets verkliga aktörer. Under tid har även befrielserörelser och deras väpnade styrkor

senare

kommit att accepteras som aktörer vid väpnade konflikter. Personer äger rätt att ta aktiv del i ñentlighetema benämns ofta"stridande"

som

eller kombattanter". Det bör dock uppmärksammas att det inom de

väpnade styrkorna kan förekomma personer som trots att de tillhör de

158 Bilaga 3

väpnade styrkorna saknar rätt att ta aktiv del i fientlighetema. Dessa

personer benämns vanligen "icke-stridande" eller "icke-kombattanter. Inom området för ñentligheternas utövande förekommer stundom även andra väpnade grupper än de som har organiserats av de krigförande staterna. Grupper som inte har organiserats av en lcrigförande

stat befrielserörelse, exempelvis motståndsrörelser, folkuppbåd, franktirörer och friskyttar, får normalt inte ta aktiv del i ñentlighetema eftersom de inte agerar på någon av de krigförandes vägnar. En mot-

ståndsrörelse som har erkänts av en lcrigförande stat erkänd motståndsrörelse anses dock agera på den statens vägnar och får delta

i de väpnade fientlighetema. Under vissa förutsättningar får även folkuppbåd ta aktiv del i ñentlighetema, trots att de formellt sett inte erkänts av en krigförande stat eller tillhör statens väpnade styrkor. Grupper inte tillhör de väpnade styrkorna och som inte deltar

som aktivt i fientligheterna är civila. Denna grupp är den största inom krigs-

skådeplatsen och innefattar i princip alla personer som inte tillhör väpnade styrkor, erkända motståndsrörelser eller folkuppbåd. Till katego-

rin civila hör den civila delen av statsförvaltningen, d v s de delar av

statsförvaltningen inte tillhör inte den krigförande styrkan och som

som

inte får ta aktiv del i de väpnade ñentlighetemaxDenna del av statsför-

valtning betecknas därför vanligen civil även den innehåller

som om

element som på olika sätt stödjer statsförvaltningens stridande delar, exempelvis genom vapeninköp eller inkallelse av soldater.

Civilpersoner lämnar stöd till de väpnade styrkorna, dock utan som att vara medlemmar av dessa styrkor, har på grund av sin nära koppling

till de lcrigförande styrkorna en särskild ställning civila åtföljande

stridslaaftema. De är berättigade att lämna stöd till de krigförande

styrkorna, men får inte ta aktiv del i fientligheterna mot motståndaren.

De viktigaste grupperna som förekommer lcrigsskådeplatsen

av kan sålunda sägas utgöras av;

l stridande medlemmar kombattanter av de väpnade styrkorna, in-

klusive erkända motståndsrörelser, vilka får delta aktivt samt göras till föremål för, ñentlighetema:

2 icke-stridande medlemmar av de väpnade styrkorna, främst sjukvårds- och själavårdande personal, vilka inte får göras till föremål

för ñentlighetema eller ta aktiv del i dessa;

3 civila åtföljande stridskraftema, vilka under vissa förutsättningar får

lämna stöd till stridskrañema inte får göras till föremål för men som

ñentlighetema eller ta aktiv del i dessa;

4 civila, inklusive civila delar av statsförvaltningen, vilka inte får

göras till föremål för fientlighetema eller aktivt delta i dessa.

Bilaga 3 159

3.7 Den krigförande styrkan

Krigfdrande part

Endast väpnade styrkor lyder under en krigförande part får delta i som ñentligheterna vid internationella väpnade konflikter. Bestämmelser

avseende FN-trupp lämnas här utan avseende. Med krigförande

m.m. part avses, enligt krigets lagar, vanligen en stat som är indragen i ett

krig eller väpnad konflikt. Förutom stater kan som nämnts numera

en även en befrielserörelse som företräder ett folk som kämpar mot kolo-

nialt förtryck, främmande ockupation eller rasistiska regimer utgöra en krigförande part vid internationella väpnade konflikter, allt förutsatt att befrielserörelsen har åtagit sig att tillämpa 1977 års Tilläggsprotokoll I

och 1949 års Genevekonventioner TP art 96. I sammanhanget bör

det uppmärksammas att det inte fordras att krigförande part företräds

en

regering eller myndighet är erkänd av motparten TP art

av en som

43. Dock förutsätts i princip att den krigförande parten har ställning, eller kan göra anspråk på ställning, rättssubjekt enligt folkrätten

som

och att den krigförande parten på det internationella planet företräds av

regering eller motsvarande. en

Väpnade styrkor och deras medlemmar

Med "väpnade styrkor" förstås enligt krigets lagar alla organiserade väpnade styrkor, grupper och enheter för krigföring som lyder under en

stat, d alla de stridskrafter, milistrupper, frikårer och organiserade v s motståndsrörelser stat nyttjar sig av under krig eller en väpnad som en

konflikt. Detta förhållande kommer till uttryck i tilläggsprotokoll I art

43: 1 som stadgar;

"En stridande parts väpnade styrkor består av alla organiserade väpnade styrkor. grupper och enheter som står under befäl av någon som inför den parten ansvarar för sina under- Iydandes uppförande...".

Medlemmarna de väpnade styrkorna soldaterna agerar på statens

av vägnar och betraktas statens företrädare. Detta följer av att krig som

och väpnade konflikter, enligt folkrätten, är fientligheter mellan stater deras väpnade styrkor, och inte mellan de individer som utkäm-

genom par själva striderna.

Krigets lagar bygger på principen att en stat själv bestämmer hur dess väpnade styrkor skall organiseras. Stater har därför en förhållandevis stor frihet vid organiserandet landets väpnade försvar. Sverige

av

160 Bilaga 3

har även enligt 1994 års Uppförandekod OSCE:s Code of Conduct on

Politico-Military Aspects of Security att säkerställa att landets väpnade

styrkor i ñed och i krig är ledda, bemannade, utbildade och utrustade

på sätt som står i överensstämmelse med folkrättens regler artikel VIII. De folkrättsliga regler härvidlag är i första hand krisom avses

gets lagar. Dessa bestämmelser har genomgått förändringar under 1900-talet, främst genom tillkomsten av 1977 års Tilläggsprotokoll Det bör emellertid även uppmärksammas att follcrättsliga bestämmelser som inverkar på väpnade styrkor, deras organisation och beväpning också återfinns i andra mellanstatliga instrument än de som normalt hänförs till krigets lagar, exempelvis i 1989 års barnkonvention och överenskommelser rörande rustningskonnoll och Säkerhetsfrämjande åtgärder.

Demokratisk kontroll över väpnade styrkor

Enligt OSSE:s Uppförandekod skall stater utöva demokratisk politisk kontroll över väpnade styrkor, samt vidta kontinuerliga åtgärder för att upprätthålla effektiv ledning av dessa styrkor genom konstitutionellt inrättade myndigheter med demolcratisk legitimitet. Bl. a. skall stater klart definiera väpnade styrkors funktioner och uppgifter, samt säkerställa att personal med befälsrätt utövar denna rätt i enlighet med såväl tillämplig nationell lagstiftning som folkrätten. Vidare framgår att staters väpnade styrkor skall vara politiskt neutral och att stater inte skall tolerera eller understödja styrkor som inte är ansvariga inför eller kon-

trollerade av deras grundlagsenligt upprättade myndigheter artikel

VII.

Barn och främmande staters medborgare

En stat är i princip fri att själv avgöra vem av statens medborgare som skall ingå som medlemmar av de väpnade styrkorna, vare sig dessa är män eller kvinnor. Krigförande stater skall dock vidtaga alla tänkbara åtgärder så att barn som nått femton års ålder icke deltager direkt i fientligheterna och skall avstå från att rekrytera dem till sina styrkor. Vid rekrytering av barn som fyllt femton men arton år skall en krig- l förande ge förtur till de som är äldst TP art 77 och Barnkonv, art 38. Folkrätten hindrar inte att främmande staters medborgare rekryteras till de väpnade styrkorna. En sådan rekrytering får dock inte ske j genom tvång utan måste helt vara baserad på frivillighet. Det är uttryckligen förbjudet att tvinga motpartens medborgare att delta i lcrigsoperationer riktade mot deras eget land, till och med de tillhört de väpnade om

Bilaga 3 161

styrkorna före ñentlighetemas början LKR, art 23:2. En ockupationsmakt är dessutom uttryckligen förbjuden att tvinga främmande

staters medborgare att tjäna i dess väpnade styrkor eller hjälpformatio-

ner. Varje påtryckning eller propaganda i syfte att åstadkomma frivillig värvning på ockuperat område är likaså förbjudet. GK IV, art 5 l.

Organiserade väpnade styrkor

Äldre regler

1907 års bestämmelser om väpnade styrkor gör åtskillnad mellan re-

guljära och irreguljära väpnade styrkor. Motsvarande indelning görs i

1949 års Genêvekonventioner. Med "reguljära väpnade styrkor" avses en stats permanenta styrkor stridskrafterna, exempelvis armé, marin och flygstridskrañer, liksom de milistrupper och ñivilligkårer orsom ganisatoriskt ingår i dessa stridskrañer. De reguljära styrkorna förväntas härvidlag, enligt allmänt vedertagen sedvana, uppträda i uniform och under militär ledning och disciplin, Med irreguljära väpnade styrkor avses de väpnade styrkor som en krigtörande stat nyttjar sig av men som inte är permanenta, d v s andra milistrupper och ñivilligkårer, inbegripet organiserad motståndsrörelse, än de som organisatoriskt tillhör statens stridsluafter. För att en irreguljär enhet skall accepteras som en stridande styrka stadgas i 1907 års lantlcrigsreglemente att dessa styrkor skall vara organiserade så att de; 1 stå under befäl av en person som är ansvarig för sina underordnade; 2 bär ett utmärkande tecken som är fastsittande och igenkännligt på avstånd; 3 bär sina vapen öppet; 4 iakttar krigets lagar och bruk vid sina operationer.

Motsvarande uttryckliga krav på hur reguljära väpnade styrkor skall vara organiserade förekommer inte i 1907 års bestämmelser. Genom att ställa tydliga krav på irreguljära styrkor ville stater, främst stormaktema, emellertid försäkra sig om att de väpnade styrkor som deltog i fientligheter kunde igenkännas och att dessa styrkor i allt väsentligt uppfyllde de grundläggande krav på disciplin och ordning som stater ställer på sina reguljära styrkor. De krav som ställs på irreguljära väpnade styrkor kan därför sägas återge den sedvana som gällde för reguljära väpnade styrkor.

162 Bilaga 3

Nya regler

Genom tillkomsten 1977 års Tilläggsprotokoll I har kraven på väp-

av nade styrkor kommit att ändras, och större vikt har lagts vid enskilda medlemmars uppträdande. Åtskillnaden mellan reguljära och irregul-

jära styrkor är heller inte lika tydlig i tilläggsprotokollet som i 1907 års

bestämmelser.

Indelningen i reguljära och irreguljära styrkor

Någon formell uppdelning görs inte i tilläggsprotokollet mellan reguljära och irreguljära styrkor, motsvarande den som förekommer i äldre

bestämmelser LKR, 3 och GK III, 4. Bestämmelserna i 1977

se art art

års Tilläggsprotokoll I är i allt väsentligt gemensamma för såväl reguljära irreguljära styrkor. Skillnader förekommer emellertid vad av-

som

bärande igenkännande tecken uniform se vidare nedan.

ser av

Likaså bör det uppmärksammas att det uttryckligen anges i tilläggsprotokollet att stat är part i en konflikt införlivar en halv-

om en som

militär organisation eller beväpnade polisstyrkor med sina väpnade styrkor så skall denna part underrätta övriga parter i konflikten därom

TP art 43:3.

Kravet på organiserad väpnad styrka

Med "väpnade styrkor" förstås, som nämnts ovan, alla de organiserade

väpnade styrkor, och enheter som lyder under en stat. Endast grupper organiserade väpnade styrkor tillhör krigförande part får delta som en

aktivt i ñentlighetema dock nedan angående folkuppbåd. De krav

se

folkrätten ställer på organiserade väpnade styrkor i detta avseende som

är följande se TP art 43;

under befäl någon inför den krigförande

l att styrkan står av som par-

ten den politiska ledningen för de underlydandes upp-

ansvarar förande och

2 att styrkan är underkastad ett internt disciplinärt systern som bland

annat skall säkerställa att follaättens regler tillämpliga vid krig och väpnade konflikter iakttags.

Organisation. Folkrättens krav på hur en väpnad styrka skall vara organiserad är mycket allmänt hållet. I tilläggsprotokollets bestämmelse

väpnade styrkor art 43 anges exempelvis inte närmare hur dessa

om

styrkor skall organiserade. Det förhållande att styrka skall vara

vara en

en organiserad väpnad styr " antyder dock att den väpnade styrkan

Bilaga 3 163

skall ha någon form militär struktur. Bestämmelsen ger vidare vid av handen att väpnad styrka, för att anses som organiserad, skall ha en någon form ledningsstrulctur ansvarigt befäl samt vara så uppav byggd att verksamheten bedrivs under kontrollerbara disciplinerade former och i enlighet med vad folkrätten föreskriver. Härav följer att den väpnade styrkan måste vara så organiserad att den förmår att uppfylla folkrättens krav bl. a. avseende kontroll av militära operationer

till skydd för civila och civil egendom, omhändertagande av krigs-

fångar samt vård av sjuka och sårade soldater. Ansvarig befäl. De krav som ställs på den som är ansvarigt befäl framgår bl. a. av regler om militära chefers ansvar och plikter i 1977 års Tilläggsprotokoll artiklarna 86 och 87. Den som är ansvarig chef för en väpnad styrka förväntas härvidlag utöva sitt befäl så att disciplin och ordning upprätthålls inom styrkan. Den kontroll som det ansvariga befälet i detta avseende skall utöva över styrkan och dess medlemmar avser, enligt folkrätten, främst respekten och efterlevnaden av krigets lagar. Upprätthållande respekt och efterlevnad av krigets lagar förutav sätter dock med nödvändighet att det ansvariga befälet upprätthåller militär disciplin och ordning inom styrkan. Det ansvariga befälet skall i detta avseende bl. beivra och rapportera överträdelser av krigets a. lagar och, det är påkallat, även ta initiativ till disciplinära eller om straffrättsliga åtgärder. Ansvaret sträcker sig dock längre än att enbart på begångna överträdelser. Det krävs även att det ansvariga reagera befälet vidtar de åtgärder är nödvändiga för att förhindra att sådana som överträdelser uppkommer. I syfte att förhindra att överträdelser sker skall det ansvariga befälet även se till att medlemmarna av den väpnade styrkan är medvetna om sina skyldigheter enligt krigets lagar. Lydande under krigförande part. En laigförande part är ansvarig för alla handlingar begås som tillhör väpnade styrkor som som av personer parten nyttjar sig av jmf. IV HK, art 3. Möjligheten att fastställa att en väpnad styrka lyder under viss stat underlättas av det förhållande att en de krigförande parterna bl. a. skall förse medlemmar av deras väpnade styrkor, kan komma att bli lcrigsfångar, med identitetskort GK III, som

art 17. Det bör emellertid noteras att innehav av sådant identitetskort

inte utgör ett villkor för att en tillfångatagen skall erhålla skydd som lcrigsfånge. I syfte att underlätta fastställandet vilka styrkor av som lyder under en krigförande part har staterna vidare överenskommit att krigförande part skall underrätta övriga parter i konflikten om de en införlivar halvmilitär organisation eller beväpnade polisstyrkor med en sina väpnade styrkor TP 43:3. För styrka skall

se art att en anses

lyda under krigförande stat fordras emellertid inte att staten försett en medlemmarna i den väpnade styrkan med identitetskort eller i övrigt uttryckligen har deklarerat att den väpnade styrkan handlar på statens

164 Bilaga 3

vägnar. Medgivandet att en väpnad styrka handlar på statens vägnar kan mycket väl tyst eller underförstått, och presumeras som givet vara genom att befälhavaren ansvarar för sina underlydandes uppförande inför den politiska ledningen regeringen eller motsvarande. Det motsatta, d att väpnad styrka inte skall anses lyda under en stat, torde v s en endast förekomma i de situationer när regeringen, eller den politiska ledning under vilken den väpnade styrkan säger sig höra, klart har deklarerat att den inte tar ansvar för den väpnade styrkans handlande. En stat kan dock inte avsäga sig sitt ansvar för en väpnad styrkas

handlande om staten i realiteten utövar ett inflytande över styrkan. Vad

som anges för stat gäller även för befrielserörelse som åtagit sig att tillämpa krigets lagar, se ovan. Internt disciplinärt system. Den väpnade styrkan skall vara underkastad ett internt disciplinärt system. Det ligger i sakens natur att ett internt disciplinärt system är nödvändigt för att upprätthålla effektiviteten inom väpnade styrkor, inte minst för att framtvinga de plikter som åläggs dess medlemmar under krig och väpnade konflikter. Till dessa plikter hör bl. a. skyldigheten att följa och respektera krigets lagar. Det krav som ställs på det interna disciplinära systemet enligt tilläggsproto-

kollet art 43 anger också uttryckligen att det disciplinära systemet

"skall säkerställa att folkrättens regler, tillämpliga vid väpnade konflikter, iakttages." I bestämmelsen ligger också ett krav på effektivitet i det disciplinära systemet i så måtto att det "skall säkerställa" att krigets lagar iakttas vid den väpnade styrkan. För att en väpnad styrka skall organiserad får den disciplinära kontrollen sålunda inte vara anses som alltför svag, utan skall hålla en godtagbar standard. Genom att ange att det disciplinära systemet skall "inte-mt" indikeras också att det vara disciplinära systemet skall ett omedelbart tillgängligt medel för vara upprätthållande disciplin inom styrkan. Det ansvariga befälet skall av exempelvis inte tvungen att vända sig till någon utanför styrkan vara för att få behörighet att vidta nödvändiga disciplinära åtgärder. I övrigt lämnas till staterna att själva utforma det interna disciplinära systemet så att det passar deras behov. Härigenom kan det disciplinära systemets utformning och omfattning komma att variera mellan stater. Iakttagande krigets lagar. Väpnade styrkor har att iaktta krigets av

lagar. Detta anges uttryckligen i 1907 års lantloigsreglemente och

framgår i 1977 års Tilläggsprotokoll I det förhållande att det discipav linära systemet skall säkerställa att krigets lagar iakttas vid väpnade styrkor. Härtill tillkommer att väpnade styrkor, i händelse av att uttryckliga regler saknas, alltid skall vägledas av humanitetens principer och det allmänna samvetets bud. De militära myndigheter, dv s de väpnade styrkorna, som en stat nyttjar sig av i krigföringen skall i detta avseende bl. a. sprida kunskap om och ge instruktioner i enlighet med

Bilaga 3 165

krigets lagar, samt äga full kännedom innehållet i 1949 års Geneveom konventioner samt 1977 års Tilläggsprotokoll Om det är nödvändigt skall juridiska rådgivare även finnas till hand för att ge militära befälhavare, på lämplig nivå, råd rörande tillämpningen bestämmelserna i av dessa instrument liksom rörande lämplig undervisning i kriget lagar för de väpnade styrkorna.

Kravet på igenkännande tecken uniform och öppet bärande av

vapen vid väpnade styrkor

Det tidigare kravet på att de väpnade styrkorna skall bära ett utmärkande tecken, är fastsittande och igenkännligt på avstånd, har inte som upprepats i 1977 års tilläggsprotokoll. Detta som en eñergift framför allt befrielserörelser vilka kämpar mot kolonialt förtryck, främmande ockupation rasistiska regimer under utövande rätten till själv-

eller av

bestämmande, emedan sådan befrielserörelser ofta har förlorat sitt folkrättsliga skydd sedan det visats att de inte kunnat iaktta de traditionella reglerna för bärande uniform eller utmärkande tecken utan att åsamav kas betydande förluster. Istället för havet på att väpnade styrkor skall bära uniform eller igenkännande tecken därför i tilläggsprotoanges

kollet att medlemmarna av de väpnade styrkorna kombattanterna är

skyldiga att skilja sig från civilbefollmingen, då de deltar i ett anfall eller i militär operation förberedelse inför ett anfall TP art en som 44:3. Det tidigare kravet att väpnade styrkor skall uniformevara rade eller bära igenkämiade tecken har sålunda överförts till ett krav på enskilda kombattanters uppträdande. Angående skyldigheten för kombattanter att skilja sig från civilbefollcningen, vidare under 3.8.1 Strise dande medlemmar kombattanter. Av tilläggsprotokollet framgår emellertid att de bestämmelserna nya inte syftar till att "ändra staternas allmänt erkända sedvana rörande bärande uniform inom reguljära, uniforrnerade och beväpnade enav heter" TP art 44:7. Kravet på bärande av uniform eller igenkännande tecken kvarstår därför för stats permanenta styrkor en stridskraftema, exempelvis armé, marin och flygstridskrañer, liksom

de milistrupper och frivilligkårer som organisatoriskt ingår i dessa

stridskrafter. Följaktligen är det endast en stats irreguljära väpnade styrkor, främst motståndsrörelser, samt befrielserörelser är befrisom ade från skyldigheten att bära uniform eller igenkännade tecken. Kravet på att väpnade styrkor skall bära sina öppet har heller vapen inte upprepats i 1977 års Tilläggsprotokoll När det gäller bärande av har skyldigheten för väpnade styrkor att bära vapen öppet, på vapen motsvarande sätt överförts till ett krav på enskilda kombatsom ovan, tanter. Enligt tilläggsprotokollet skall medlemmarna av väpnade styrkor

166 Bilaga 3

bära sina vapen öppet i samband med förberedelse inför och under genomförandet anfall. Begreppet "anfall" betecknar härvidlag dock av varje form av våldshandling mot motståndaren, vare sig handlingen är offensiv eller defensiv. Kravet på öppet bärande av vapen gäller sålunda inte hela den väpnade styrkan, utan endast de medlemmar som är aktivt engagerade i anfall eller förberedelse till anfall. Det bör härvidlag uppmärksammas att denna förändring gäller såväl en stats reguljära som irreguljära väpnade styrkor liksom befrielserörelsers väpnade styrkor. Angående skyldigheten för kombattanter att bära sina vapen öppet, se vidare under 8.1 Stridande medlemmar kombattanter.

Icke-organiserade väpnade styrkor m.m.

Med väpnade styrkor som inte är organiserade avses i denna framställ-

ning styrkor som inte står under befäl av någon som inför staten den

politiska ledningen ansvarar ñr de underlydandes uppträdande eller som inte är underkastad ett internt disciplinärt system som förmår att säkerställa att folkrättens regler tillämpliga vid krig och väpnade konflikter iakttas. Sådana styrkor får somhuvudregel inte delta i fientligheterna.

Folkuppbåd

Med folkuppbåd avses befolkningen i ett icke besatt område, vilken vid fiendens annalkande självmant tillgriper vapen för att bekämpa de inryckande trupperna Ievée spontanée. Sådana civila skall trots att de inte hunnit organisera sig i enlighet med de villkor som gäller för väpnade styrkor, och sålunda inte hunnit bilda regelrätta förband under militärt befäl och disciplin, åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter som stridande medlemmar av väpnade styrkor under förutsättning att de bär sina vapen öppet och följer krigets lagar och bruk. Under den tid de deltar i fientligheterna upphör sålunda deras skydd som civila, och de kan göras till föremål för fientligheterna. Medlemmar av folkuppbåd som faller i fiendens våld har rätt till krigsfångestatus. Civilbefolkningens rätt att självmant tillgripa vapen för att bekämpa inryckande trupp måste dock förstås restiiktivt. Till att börja med får ett follcuppbåd endast operera mot en annalkande fiende på icke besatt område genom att göra motstånd mot inryckande trupper. För att betraktas som folkuppbåd fordras dessutom att det är fråga om ett betydande antal civila; ett massuppbåd Ievée en masse, och att dessa inte har haft tid att organisera sig som regelrätta militära styrkor. Om enstaka civilpersoner tillgriper vapen är dessa att betrakta som franktirörer

Bilaga 3 167

friskyttar salcnar rätt att delta i fientlighetema. Har tid ñnmits för

som

att organisera sig i regelrätta väpnade styrkor men medlemmarna av folkuppbådet underlåtit detta är de att betrakta som friskaror, som likt

enstaka friskyttar saknar rätten att ta aktiv del i fientlighetema. Folkuppbåd måste därför till sin natur att betrakta högst tillvara som

fälliga, d något kan bestå endast så länge det inte varit möjligt

v s som

för civilbefolkningen att övergå i en organiserad form av motstånd.

Vidare fordras att tillgripandet vapenmakt sker spontant. Om tillgri-

av

pandet sker eñer uppmaning från den offentliga makten

av vapen

appel général är uppbådet inte att betrakta som spontant och dess medlemmar är tvungna att iaktta de bestämmelser som gäller för irreguljära väpnade styrkor motståndsrörelser.

Friskaror, friskyttar, kriminella band och våldsverkare

Med friskaror och friskyttar förstås alla de enskilda respek-

grupper av tive enskilda individer som tar aktiv del i ñentlighetema utan att upp-

fylla folkrättens krav. Medlemmar ñiskaror liksom friskyttar har

av

oña självmant beväpnat sig till landets försvar och opererar vanligen oberoende statens väpnade styrkor i akt och mening att understödja

av krigsändamålet. De skiljer sig härigenom från de kriminella band av

våldsverkare och plundrare i eget syfte deltar i fientlighetema.

som

Såväl medlemmar friskaror friskyttar är dock, i likhet med

av som

de kriminella band och våldsverkare, att betrakta som illegala kombattanter emedan de saknar rätt att ta direkt del i ñentlighetema. I den mån

de bjuder motstånd kan de bekämpas med militära medel. Om de tas

tillfånga har de inte rätt till krigsfångar, utan är att betrakta

status som

lcrigsförbrytare. De skall dock alltid garanterade de grund-

som vara

läggande rättigheter följer av 1977 års Tilläggsprotokoll artikel

som 75.

Legosoldater

Det har inom statssamfundet ansetts särskilt viktigt att framhålla att

legosoldater inte skall få delta i fientligheter. Denna uppfattning har

dock vuxit sig stark först sedan mitten 1900-talet och då främst av bland stater där befrielserörelser kämpat mot kolonialt förtryck emedan legosoldater otta använts i kampen mot dessa staters nationella befriel-

serörelser. I 1977 års Tilläggsprotokoll I har det därför uttryckligen

införts bestämmelse att legosoldater inte har rätt till vare sig komen

battant- eller krigsfångestatus. Dessa är att betrakta som illegala kombattanter och kan såsom legosoldater straffas för sitt deltagande i fient-

168 Bilaga 3

lighetema. I likhet med friskyttar och medlemmar av friskaror etc skall legosoldater dock alltid vara garanterade de grundläggande rättigheter som följer av 1977 års Tilläggsprotokoll artikel 75. Legosoldater skiljer sig i viktiga delar från friskyttar i det att en legosoldat är en person som är särskilt rekryterad för att kämpa i en väpnad konflikt och vars deltagande i fientlighetema främst är motiverat av att vinna personliga fördelar. För att betraktas legosoldat som

skall denne dock ha utlovats eller utbetalats en materiell ekonomisk

ersättning som vida överstiger den ersättning som utlovats eller utbetalats till stridande medlemmar av de väpnade styrkor med motsvarande grad och funktion. Som legosoldat skall dock inte anses medlemmar av en krigförande parts väpnade styrkor, liksom personer som är medborgare i den krigförande staten eller är bosatta inom områden som som kontrolleras av den krigförande staten. Det är sålunda endast utlänningar som kan anses som legosoldater. Utlänningar som är medlemmar i en lqigforande parts organiserade väpnade styrkor skall dock inte betraktas legosoldater, oavsett motivet för deras deltagande och som oberoende den ersättning de erhåller härför. Den krets av personer av som kan komma ifråga som legosoldater är sålunda begränsad.

3.8 Närmare

om kombattantbegreppet och

kombattantstatus

Äldre regler

Medlemmar av väpnade styrkor har traditionellt indelas i stridande

kombattanter och icke-stridande. Detta har sin grund i att den krigförande styrkan eller krigsmakten la force armée traditionellt har an-

setts bestå av alla de offentliga organ stat nyttjar sig i och för som en av lcrigföringen. l anledning härav var det vanligt att den krigförande styrkan i början av l900-talet indelades i de båda huvudavdelningama l

de stridande kombattanter tillhörande den effektiva krigsstyrkan och

2 de icke-stridande tillhörande lcrigsförvaltningen. Till de stridande hänfördes de medlemmar av de väpnade styrkorna som hade "militärisk" tjänst, under det att de medlemmar som hade icke militär-isk" tjänst, exempelvis jurister, präster, läkare, intendenter, kommissionärer, post-, telegraf- och jämvägstjänstemän, polismän, agenter, kurirer, korrespondenter, budbärare, Vägvisare, hushålls- och näringspersonal o s v ansågs som icke-stridande medlemmar av de väpnade styrkorna. Vilka av medlemmarna av en stats väpnade styrkor

Bilaga 3 169

skulle klassificeras som stridande respektive icke-stridande var i som mångt och mycket emellertid en nationell fråga.

Nya regler

Under delen 1900-talet har uppdelningen i stridande och senare av icke-stridande medlemmar av de väpnade styrkorna i stor utsträckning frångåtts, framför allt efter tillkomsten av Tilläggsprotokoll Efter tillkomsten av 1977 års tilläggsprotokoll har stora delar av den uppsjö av olika kategorier icke-stridande, exempelvis jurister och intendenter, av tidigare funnits kommit stridande, i den mån dessa som att anses som fortfarande ingår i de väpnade styrkorna

kategorier av personer se

exempelvis nedan civila åtföljande stridskraftema. Numera föreom kommer därför endast ett mycket begränsat antal personkategorier som ingår i de väpnade styrkorna och som har ställning som icke-stridande. Till kategorin icke-stridande medlemmar de väpnade styrkorna hör av fortfarande exempelvis sjukvårds- och själavårdspersonal.

Terminologi

Fram till och med 1977 års Tilläggsprotokoll I har den engelska termen "combatant" översatts med stridande och termen "non-combatant" med "icke-stridande" i de svenska översättningama av internationella konventioner. I 1977 års Tilläggsprotokoll I har den engelska termen "combatant" dock översatts med kombattanf. Termen kombattanf kommer därför nedan att användas synonymt med termen som stridande liksom termen "icke-kombattant" kommer att användas synonymt med termen "icke-stridande". som

3.8.1 Stridande medlemmar av väpnade styrkor

kombattanter

Kombattantbegreppet

Begreppet kombattanf bygger som ovan nämnts på medlemskap i en lcrigförande stats väpnade styrkor och de medlemmar av den väpavser nade styrkan är stridande. Det är deras tillhörighet till en som genom

170 Bilaga 3

väpnad styrka som uppfyller folkrättens krav se ovan de stri-

som

dande erhåller ställning som kombattanter och den därtill kopplade kombattantstatusen. Tilläggsprotokoll I stadgar härvidlag att art 43 22;

"...MedIemmar av en parts i konflikten väpnade styrkor andra

än sjukvårdspersonal och militära präster i enlighet med artikel 33 i tredje Genéve-lkonventionen är kombattanter, d v s

de är berättigade att direkt delta i ñentligheterna..." egen kur-

siv.

Artikeln skall förstås så att alla medlemmar väpnad styrka i prin-

av en cip alltid har möjlighet att vara kombattanter, d v s alltid har rätt att ta

aktiv del i fientlighetema. Så huvudregel kan sålunda ingen med-

som lem av de väpnade styrkorna förnekas denna rätt. Undantag gäller

emellertid för sjukvårdspersonal och militära präster själavårdspersonal, vilka uttryckligen enligt artikel 43:2 aldrig äger

rätten att vara kombattanter. Det bör dock uppmärksammas att den internationella humanitära rätten innehåller regler situationer där medlem väpsom anger en av en

nad styrka under viss tid eller under konfliktens förlopp saknar rätt att ta aktiv del i ñentlighetema trots att denne inte tillhör kategorin sjukvårdspersonal eller militära präster. Exempel härpå utgörs av medlemmar av väpnade styrkor ochförband avdelats för civilförsvars-

som

organisationer TP art 67, militär personal som tillfälligt omhänder-

tar sjuka och särade GK art 25, parlamentärer LKR, art 34 samt personer som utnyttjar sig av folkrättens skydd för sjuka, sårade och nödställda TP art 41.

Kombattantstatus

Kombattantstatus är den rättsliga ställning status stridande

som per-

sonal kombattanter förlänas av folkrätten och bygger på de rät-

som

tigheter och skyldigheter följer krigets lagar.

som av Den som innehar kombattantstatus har rätt att ta aktiv del i fientlighetema med de begränsningar följer krigets lagar, exempelvis som av genom att använda vapen mot fienden eller genom att betjäna vapensystem som används mot fienden. På grund av sin ställning strisom

dande kan kombattanter även göras till föremål för ñentligheterna, d

v s utsättas för medvetna angrepp genom de stridsmedel och stridsmetoder

som folkrätten tillåter. Den kanske viktigaste konsekvensen kom-

av

battantstatusen är att kombattanten den stridande till följd sin kom-

av

battantstatus inte får göras personligt ansvarig eller straffas för sitt deltagande i fientlighetema, annat än han begått krigsförbrytelser.

om

Bilaga 3 171

Krigets lagar är så utformade att som innehar kombattantpersoner

inte samtidigt kan inneha någon skyddad status, exempel-

status annan

vis ställning icke-stridande medlem av de väpnade styrkorna eller

som civil. På motsvarande sätt kan som har ställning som icke-stripersoner

dande medlemmar de väpnade styrkorna eller civila inte sam-

av som

tidigt inneha kombattantstatus. Krigets lagar medger inte någon möjlig-

het till dubbel status.

Närmare förutsättningarna för kombattantstatus om

Av vad tidigare framhållits erhåller de personer som har rätt att ta

som aktiv del i ñentlighetema sin ställning som kombattanter

sin tillhörighet till organiserade väpnad

kombattantstatus genom en

styrka lyder under lcrigförande part. De krav som härvidlag som en

ställs på den väpnade styrkan är att styrkan;

l är organiserad

2 står under ansvarigt befäl

3 lyder under en lcrigförande part

4 har ett internt disciplinärt system

5 iakttar krigets lagar, samt vad avser reguljära väpnade styrkor,

6 bär uniform.

Det bör dock nogsamt framhållas att dessa krav avser den väpnade styrkan sådan och att lcriterierna för styrkan inte är kriterier för den

som enskildes till kombattantstatus. Däremot förutsätts att den enskilde, rätt för denne över huvudtaget skall kunna erhålla kombattantstatus, tillatt

hör väpnad styrka som uppfyller dessa kriterier.

en

enskild medlem väpnade styrkor skall ha rätt att ta aktiv

För att en av

del i fientligheterna, d ha rätt till kombattantstatus, krävs av den

v s

enskilde att denne, utöver medlemskapet i en organiserad väpnad

styrka, bär sina öppet TP 44:3;

vapen se art

vid varje militärt och

a engagemang,

tid han synlig för när han deltar i militär

b under den är motparten en

förberedelse före inledandet ett anfall, i vilket han skall deltaga.

av

Det bör dock i detta sammanhang nämnas att bärande vapen i sig av

inte är någon krav för kombattantstatus. Kombattantstatus kan mycket väl föreligga vederbörande är beväpnad. Kravet på öppet bä-

utan att rande således endast de kombattanter som är beväpav vapen avser

nade. Det bör också uppmärksammas att innehav identitetskort för

av kombattanter enligt tredje Genevekonventionen inte heller är ett krav för erhållande kombattantstatus GK III, art l7. av

172 Bilaga 3 SOU 1998: 123

Vad gäller bärande av uniform bör det uppmärksammas att det inte föreligger något krav på att en enskild medlem av väpnade styrkor skall bära uniform för att derme skall erhålla kombattantstatus. Detta gäller såväl för medlemmar av staters reguljära som irreguljära väpnade styrkor, liksom för medlemmar av befiielserörelsers väpnade styrkor. Kravet på bärande av uniform vid staters reguljära, uniforrnerade och beväpnade styrkor avser, såsom nämnts, den väpnade styrkan som sådan och tar inte direkt sikte på den enskildes rätt till kombattantstatus. Medlemmar av reguljära väpnade styrkor har sålunda, likt medlemmar av övriga organiserade väpnade styrkor, rätt till kombattantstatus oavsett om de bär uniform, allt förutsatt att de bär sina öppet enligt vapen ovan.

Inträde av kombattantstatus

Kombattantstatus förekommer endast i händelse av krig och väpnad konflikt, och inträder automatiskt för de stridande medlemmarna av en stats väpnade styrkor så snart staten blir part i ett krig eller en väpnad konflikt. Kombattantstatusens inträde är härvidlag kopplat till att kri-

gets lagar blir tillämpliga se ovan.

De traktat som ligger till grund för kriget lagar emellertid inte anger närmare när status som kombattant inträder. Detta medför att varje stat, inom de ramar som uppställs krigets lagar, självt har att fastställa de av närmare förutsättningarna för när kombattantstatus skall inträda för medlemmar deras väpnade styrkor. Staterna har härvidlag förav en hållandevis stor frihet. Teoretiskt sett skulle kombattantstatus kunna knytas till det förhållande att medlemmarna är uppförda på en personaltabell för den väpnade styrkan eller att dessa fått inställelseorder. Den ram som krigets lagar ställer tar emellertid sin utgångsupp punkt i medlemskapet i en organiserad väpnad styrka, vilken skall stå under ansvarigt befäl och underkastad ett internt disciplinärt vara system. Syftet med dessa regler är bl. a. att den militära verksamhet

som stridande medlemmar väpnade styrkor kombattanter deltar i

av skall omfattas av ett internt disciplinärt system och kontrollerad vara av någon inför politiska ledning. I detta avseende

som ansvarar statens

torde emellertid utfonrmingen av det interna disciplinära systemet inte utgöra något nämnvärt hinder för uppkomsten kombattantstatus av emedan ett sådant system utan större svårigheter kan utformas så att det passar staten behov. Kravet kontroll medför emellertid vissa hinder. Den grad av kontroll som härvidlag förväntas utövas framgår bl. a. av bestämmelser i krigets lagar militära chefers plikter och

om ansvar se

TP art 86 och 87. Möjligheten för militära chefer att utöva befäl och ta ansvar för de underlydandes handlande är härvidlag centralt. För att

Bilaga 3 173

militära chefer skall kunna utöva den kontroll av underordnade som

folkrätten föreskriver torde det förutsättas att medlemmar av väpnade styrkor har kommit under ansvarigt befäl innan de kan ges kombattantstatus. För svenskt vidkommande torde värnpliktiga medlemmar av de väpnade styrkorna uppfylla detta villkor först i samband med att de in-

ställt sig vid ett militärt förband och därigenom kommit under ansvarigt befäl. Follqättskommittén synes i betänkandet Folkrätten i krig SOU 1984:56, 105 ha intagit motsvarande inställning. Kommittén har s. en härvidlag anfört att inryckande värnpliktiga skall anses som kombat-

tanter först i och med att de fått militär utrustning inklusive identitets-

kort för deltagare i väpnade styrkor och kommit under ansvarigt befäl

egen kursiv..

Något krav på att medlemmar av en väpnad styrka skall ha tilldelats militär utrustning för att erhålla kombattantstatus uppställs emellertid inte folkrätten jfr TP art 43, dock med beaktande av att reguljära

av

väpnade styrkor förväntas bära uniform enligt vedertagen sedvana TP art 44:7. Kravet på bärande av uniform vid reguljära väpnade styrkor

är emellertid, ovan nämnts, inte absolut. stridande medlemmar av som

reguljära väpnade styrkor kan i likhet med andra kombattanter uppträda

utan uniform utan att förlora sin status kombattanter. Så som också som

framhållits ovan är det heller inte nödvändigt för en medlem av de väpnade styrkorna att denna har hunnit erhålla ett identitetskort för kom-

battanter GK III, art 17 för att denne skall erhålla kombattantstatus.

Enskilda medlemmar av en väpnad styrka, vilka vid imyckningen inte

har hunnit att tilldelas identitetskort eller iklädas uniform, kan därför

mycket väl delta i försvaret av mobiliseringsplatsen sedan de kommit

under befäl, allt förutsatt att de bär sina vapen öppet se TP art 44:3.

De har emellertid att beakta bestämmelserna om förbjudet förrädiskt förfarande TP art 37, exempelvis avseende föregivande av civil status. Folkrättskommitténs uppfattning att medlemmar av väpnade

styrkor måste ha tilldelats militär utrustning för att kombattantstatus skall kunna inträda går därför sannolikt utöver vad som krävs enligt krigets lagar.

Krigets lagar hindrar emellertid inte att medlemmar av väpnade

styrkor kombattanter kan ha kommit under ansvarigt befäl redan

innan de formellt sett har huimit att inställa sig vid sitt förband, allt förutsatt att de redan före denna tidpunkt omfattas av den väpnade styrkans interna disciplinära system och att deras militära verksamhet på ett

godtagbart sätt kontrolleras av någon som ansvarar inför den politiska ledningen. Detta torde exempelvis vara fallet med yrkesmilitärer och reservofficerare vilka organisatoriskt är knutna till väpnad styrka

en redan i fredstid. Sådana befattningshavare torde stå under ansvarigt befäl redan på den grunden att de yrkesmässigt ingår i och lyder under

174 Bilaga 3

chefen för den väpnade styrkan. Dessa befattningshavare har dessutom

ofta erhållit instruktioner för hur de skall i händelse att de agera av

möter motstånd innan de hunnit fram till sitt krigsförband eller för den

händelse att de skulle bli avskurna från möjligheten att nå förbandet. I den mån de agerar på givna order eller särskilda instruktioner får folkrättens krav på godtagbar kontroll av den militära verksamheten anses

uppfyllda, allt förutsatt att eventuella överträdelser krigets lagar följs

av

upp och beivras. Kombattantstatusen torde för sådan befattningshavare sålunda kunna inträda redan då deras tjänstgöringsskyldighet inträder. Folkrättskommittén får antas ha tagit fasta på denna möjlighet då kom-

mittén i sitt betänkande förordar att kombattantstatus skall ges stridande

medlemmar av väpnade styrkor redan från den tidpunkt då tjänst-

göringsskyldigheten inträder om de i fredstid har utkvitterat tjänstevapen SOU 1984:56 Folkrätten i krig, s. 105.

Bibehållande och förlust av kombattantstatus

Även staterna i pågående konflikt har agerat i strid med

om en av en

det internationella våldsförbudet och därigenom gjort sig skyldig till en aggressionshandling så bibehåller aggressorstatens stridande personal sin kombattantstatus så länge de handlar i enlighet med krigets lagar.

Det förhållande att en kränkning av våldsförbudet har inträffat och en

aggressionshandling föreligger påverkar relationen mellan staterna och inte relationen mellan de soldater som deltar i fientlighetema. Alla stridande medlemmar av en stats väpnade styrkor lyder sålunda under de rättigheter och skyldigheter som följer av krigets lagar, oavsett om nå-

gon av de inblandade staterna är skyldiga till aggression.

Skyddet för kombattantstatusen är betydande. Enligt 1977 års

tilläggsprotokoll skall t.ex. en stridande kombattant inte berövas sin

rätt att vara kombattant under resten av den väpnade konflikten, eller,

om han faller i en motparts våld, hans rätt att vara krigsfånge, ens om han gjort sig skyldig till överträdelser av krigets lagar TP art 44:2.

En kombattant som faller i en motparts våld när han deltar i ett anfall eller en militär operation som förberedelse till ett anfall skall inte heller

förlora rätten att betraktas såsom kombattant eller krigsfånge på grund

av sin tidigare verksamhet. TP art 44:5. En kombattant kan emellertid förlora rätten att betraktas som krigsfånge om han inte bär sina vapen öppet vid varje militärt engagemang, och under den tid han är synlig för motparten när han deltar i militär förberedelse före inleen dandet av ett anfall i vilket han skall delta TP art 44:3 och 6. Ang.

krigsfångestatus se vidare nedan. Det kan i sammanhanget uppmärksammas att i den mån barn under

femton förekommer stridande soldater i väpnade styrkor så skall som

Bilaga 3 175

deras kombattantstatus inte förloras enbart på den grunden att de är un-

deråriga och inte får ingå i väpnade styrkor. Likaså skall kombattant-

statusen för främmande staters medborgare ingående i en stats väpnade styrkor bestå och respekteras, även om de deltar i strid mot sitt eget land.

Spioner

En medlem väpnade styrkor ägnar sig spioneri får under

av som

vissa förutsättningar behandlas spion om han tas till fånga TP

som art 46. Detta innebär att spion under vissas förutsättningar trots allt en

kan straffas för sitt deltagande i fientlighetema såsom spion även om vederbörande är medlem organiserade väpnade styrkor, d v s inne-

av har kombattantstatus, och utan att denne brutit mot krigets lagar LKR,

art 30. Straffet för spioneri fastställs i nationell lagstiftning och är i regel mycket strängt. Spionen har heller inte rätt till krigsfångestatus, skall garanteras de grundläggande rättigheter som följer av 1977

men

års Tilläggsprotokoll artikel 75. En spion vilken tas till fånga först efter det att han har hurmit återvända till sin styrka efter genomfört spionage får dock inte straffas för sitt spioneri. Ytterligare begränsningar i möjligheten att straffa spioner för deras spionage förekommer

46. Såsom spion får endast i hem-

se TP art anses en person, som

lighet eller under falska förespeglingar avsiktligen inhämtar eller söker inhämta upplysningar militärt intresse inom en lcrigförandes opera-

av tionsområde för att meddela dessa upplysningar till den egna sidan allierade. Som spion skall dock inte anses den som är iförd uniform

eller har i uppdrag att överbringa meddelanden till den egna eller

som

till den fientliga armén förutsatt att detta uppdrag utförs öppet. Militära inom den fientliga arméns operationsområde för

personer som opererar att inhämta underrättelser betraktas sålunda inte som spioner om vederbörande är iförd sina styrkors uniform och utan att i övrigt vara egna förklädd.

3.8.2 Icke-stridande medlemmar av de väpnade

styrkorna

Huvudregeln enligt krigets lagar är att medlemmar av väpnade styrkor är kombattanter. Det förhållande att en medlem av en väpnad styrka betraktas icke-stridande utgör ett undantag från denna huvudregel

som och kräver stöd i krigets lagar. Icke-stridande" medlemmar stats väpnade styrkor ickeav en

kombattanter är tillhör de väpnade styrkorna, men som

personer som

176 Bilaga 3

enligt folkrättens regler inte får ta aktiv del eller göras till föremål för,

fientlighetema. De icke-stridande medlemmar av de väpnade styrkorna

saknar sålunda kombattantstatus. Även de icke-stridande medlemom marna salcnar rätt att direkt delta i fientligheterna äger de dock alltid rätt att använda våld i självförsvar om de angrips i strid med folkrättens regler. Trots att icke-stridande medlemmar av de väpnade styrkorna inte är behöriga att ta aktiv del i fientlighetema är deras ställning enligt krigets lagar inte att jämställa med den ställning/status som tillkommer civila. Till kategorin icke-stridande medlemmar av väpnade styrkor hänförs permanent sjukvårdspersonal samt militära präster själavårdspersonal. De är automatiskt att betrakta som icke-stridande personal från inledningen av en väpnad konflikt och intill dess konflikten är över. Härutöver kan ytterligare medlemmar av de väpnade styrkorna komma att uppfattas som icke-stridande personal under del av eller hela den väpnade konflikten, bl. a. tillfällig sjukvårdspersonal, medlemmar av militära förband avdelande för civilförsvarsorganisationer, parlamentärer m m. Denna personal är dock normalt inte automatiskt att betrakta som icke-stridande medlemmar av de väpnade styrkorna i samband med den väpnade konfliktens inledande.

Nedan beskrivs några av de personalgrupper som tillhör väpnade styrkor men som trots sin tillhörighet till de väpnade styrkorna helt eller under vissa förutsättningar saknar rätten att ta aktiv del i ñentligheterna.

Permanent sjukvårdspersonal

Det är mot bakgrund av innehållet i artikel 43:2 odiskutabelt att sjukvårdspersonal som omfattas av artikel 33 i II1:e Genévekonventionen tillhör kategorin icke-stridande medlemmar av de väpnade styrkorna. Artikel 33 tar sikte på sjukvårdspersonal som inte får tas som krigsfångar, d v s permanent sjukvårdspersonal. Till kategorin "pennanent sjukvårdspersonal" hänförs medlemmar av en krigförande stats väpnade styrkor som uteslutande används vid uppsökande, omhändertagande, transport och vård av sårade och sjuka eller för förebyggande av sjukdomar. Till kategorin permanent sjukvårdspersonal hänförs även personal som uteslutande används för sjukvårdsformationers och sjukvårdsanstalters förvaltning. Det är under alla omständigheter förbjudet för den permanenta sjukvårdspersonalen att ta aktiv del i ñentlighetema TP art 43:2. Permanent sjukvårdspersonal skall samtidigt under alla omständigheter

Bilaga 3 177

respekteras och skyddas, vilket bland annat innebär att sådan personal under inga omständigheter får göras till föremål for fientligheterna GK art 24. Den skyddade ställning som tillkommer den permanenta sjukvårdspersonalen motiveras behovet väl fungerande sjukvård vid de av av en väpnade styrkorna under väpnade konflikter. I detta syfte föreskrivs även att sådan personal inte heller får tas som krigsfångar. Denna personal får dock kvarhållas av motparten om det erfordras för vården av särade och sjuka lcrigsfangar. Så snart det icke längre är oundgängligen nödvändigt att kvarhålla dem och militära hänsyn tillåter det skall denna personal återsändas, förutsatt att vägen för deras återsändande står öppen GK art 28 och 30 samt GK III, art 33. Under den tid de kvarhålls skall de dock åtnjuta åtminstone alla de förmåner och skydd tillkommer lcrigsfångar enligt tredje Genévekonventionen. som

Tillfällig sjukvårdspersonal

Medlemmar de väpnade styrkorna särskilt utbildats att vid beav som hov tjänstgöra biträdande sjukvårdare eller sjukbärare vid uppsösom kande eller omhändertagande, transport eller vård av sårade och sjuka tillfällig sjukvårdspersonal skall i likhet med den permanenta sjukvårdspersonalen respekteras och skyddas. Detta innebär att den tillfälliga sjukvårdspersonalen, under den tid de utövar denna tjänst, är att betrakta icke-stridande medlemmar de väpnade styrkorna, och som av att de under denna tid inte får göras till föremål för ñentlighetema GK art 24. Till skillnad från den permanenta sjukvårdspersonalen kan dock den tillfälliga sjukvårdspersonalen tas som krigsfångar om de faller i fiendens våld GK art 29. Att uppmärksammas är att de medlemmar av en stats väpnade styrkor är tillfällig sjukvårdspersonal är att betrakta som kombattanter som under den tid de inte tjänstgör sjukvårdspersonal. Den tillfälliga som sjukvårdspersonalen kan sålunda, till skillnad från den permanenta sjukvårdspersonalen, ta aktiv del i ñentlighetema under den tid de inte utövar sjukvårdstjänst.

sjukvårdspersonal till sjöss

Avseende sjukvårdspersonal till sjöss finns bestämmelser i 11:a Genevekonventionen, artiklarna 36 och 37. Sjukvårdsfartygs läkar- och sjukvårdspersonal samt besättning skall respekteras och skyddas. Sådan personal får krigsfångar under den tid de tjänstgör ombord tas som på sådant fartyg GK II, art 36.

178 Bilaga 3

Läkar- och sjukvårdspersonal som har till uppgift att ombesörja sjukvård till sjöss och som faller i fiendens våld skall fortsätta att utföra sina åligganden så länge det krävs för vården av de sårade och sjuka. De skall därefter återsändas så snart som motpartens högste befälhavare finner det möjligt. Om det är nödvändigt för krigsfångarnas

behov kan personalen dock kvarhålla en del av denna personal. Åtgär-

der skall dock vidtas så att den sålunda kvarhållna personalen snarast möjligt kan sättas i land. Då personalen kommer i land blir bestämmelserna i I:a Genevekonventionen gällande för dem GK II, art 37.

älavårdspersonal

Det är odiskutabelt att militära präster själavårdspersonal som ingår i de väpnade styrkorna och omfattas av bestämmelserna i IH:e Genevekonventionen artikel 33 tillhör kategorin icke-stridande TP att 43:2. Artikel 33 tar sikte på all själavårdande personal som inte får tas som luigsfångar. Den själavårdande personalen skall i likhet med sjukvårdspersonalen respekteras och skyddas, och får följaktligen inte göras till föremål för ñentlighetema GK art 24. Denna personal får heller inte göras till lcrigsfångar GK art 28 och GK III, art 33. Detta innebär att all själavårdande personal vid de. väpnade styrkorna är att hänföra till kategorin icke-strridande, och att denna personal under inga omständigheter äger rätt att ta aktiv del i ñentlighetema. Vad gäller den militära själavårdpersonalen så finns det vare sig i I:a eller II:a Genêvekonventionen någon motsvarighet till kategorin tillfällig sjukvårdspersonal jfr GK art 25. Enligt tilläggsprotokollet anges emellertid att såväl den militära själavårdspersonalen kan tjänstgöra antingen permanent eller tillfälligt TP art 8 d. För själavårdande personal till sjöss gäller motsvarande bestämmelser som för läkar- och sjukvårdspersonal till sjöss GK II, art 36 och 37.

Medlemmar av militära civilförsvarsstyrkor

Medlemmar väpnade styrkor och militära förband avdelade för civilav försvarsorganisationer omnämns inte i artikel 43:2, TP såsom medlemmar tillhörande väpnade styrkor respektive militära förband som saknar rätt att ta aktiv del i ñentligheterna. Det är dock uttryckligen förbjudet för medlemmar av väpnade styrkor som är avdelade för civilförsvarsorganisationer att ta direkt del i fientlighetema och vid sidan om sina civilförsvarsuppgifter utföra handlingar som är skadliga för motparten. Sådan personal skall dess-

Bilaga 3 179

utom skyddas och respekteras, vilket innebär att denna personal inte får göras till föremål för fientlighetema TP art 67:1. Medlemmar av väpnade styrkor här avses är därför närmast att hänföra till kategosom rin icke-stridande medlemmar av väpnade styrkor. Medlemmar de väpnade styrkorna som avdelats för civilförav svarsändamål får emellertid tas som krigsfångar TP art 67:2.

Parlamentärer och deras följe

Parlamentärer, d medlemmar av en krigförande stats väpnade styrv s kor har i uppdrag att underhandla med motparten och som inställer som sig med vit flagg, är okränkbara. Även personal åtföljer parlasom mentären, såsom exempelvis dennes tolk, omfattas av okränkbarheten LKR, art 32. Okränkbarheten innebär att parlamentären och dennes följe inte får göras till föremål för ñentligheter, samtidigt får denna personal inte under den tid de utnyttjar sig det skydd som tillkommer parlamenav tärer och deras följe inte ta aktiv del i fientlighetema. Skyddet okränkbarheten går förlorat om parlamentären begagnat sig av sin privilegierade ställning för att framkalla eller begå förrädisk handen ling riktad mot motparten. Under den tid parlamentären och dennes följe har en okränkbar som ställning är de närmast att uppfatta som icke-stridande medlemmar av de väpnade styrkorna.

3.9 Tillfällig status och statusväxling

Grundregel

Krigets lagar bygger på föresatsen att personer, militära och civila, beroende sin ställning/status är berättigad till vissa rättigheter, liksom av visst skydd och behandling. En grundregel i sammanhanget är att personer som tillhör en viss kategori inte samtidigt skall kunna åberopa sig på de rättigheter, skydd eller behandling som tillkommer en annan kategori. Detta innebär såsom tidigare nämnts exempelvis att stridande en medlem de väpnade styrkorna inte samtidigt kan ha status som ickeav stridande medlem eller civil. På kan civil eller

som motsvarande sätt en

icke-stridande medlem av väpnade styrkor inte ha ställning/status som stridande kombattant.

180 Bilaga 3

Statnsväxling är möjligt

Det förhållande att krigets lagar inte medger att personer har dubbel follcrättslig status innebär emellertid inte att det skulle otillåtet vara eller omöjligt för olika kategorier att byta status under pågående en konflikt. Tvärtom är såväl "pennanenta som "tillfälliga" statusbyten vanligt förekommande. Däremot får statusbyten inte äga rum under vilka betingelser som helst. Om krigets lagar skulle medge att statusväxling mellan olika kategorier kunde ske helt obehindrat, allt efter den enskildes eller den krigförande partens behag, skulle emellertid reglema om de rättigheter, skydd och behandling tillkommer olika som kategorier bli föremål för missbruk och därigenom högst illusoriska. Synen på möjlighet till statusväxling bör därför vara restriktiv. Statusväxling kan förekomma på två nivåer;

l på individnivå avseende statusväxling för enskilda medlem-

mar av väpnade styrkor och 2 på förbandsnivå avseende statusväxling för hela eller delar av väpnade styrkor.

Statusväxling äger på individnivå är exempelvis den statussom rum växling som äger rum när en kombattant under en pågående militära operation utövar tjänst som biträdande sjukvårdare eller bårbärare i enlighet med artikel 25 i 1:a Genevekonventionen. Exempel på statusväxling på förbandsnivå utgörs av militära förband som avdelats för civilförsvarsuppgiñer i enlighet med artikel 67 iTil1äggsprotokol1

Begreppen temporär kombattant respektive temporär kombattantstatus

Begreppen "temporär kombattant" respektive "temporär kombattantstatus förekommer inte i de traktat som ligger till grund för krigets lagar. Begreppen har emellertid används i folkrättskommitténs betänkande Follcrätten i krig SOU 1984:56, dock utan någon närmare definition. Begreppen "temporär kombattant respektive temporär kombattantstatusj såsom de används av folkrättskommittén, har dock varit kopplat till frågan om statusväxling, främst mellan civil och militär verksamhet. Begreppen får därför antas ta sikte på personer eller enheter som av en eller annan anledning tillfälligt innehar viss status respektive växlar status mellan att vara stridande och icke stridande alternativt civil och vice versa. Genom att betona att kombattantstatusen är temporär" indikeras emellertid att begreppet tar sin utgångspunkt i att den ordinarie statusen för de personer som avses endera är civil eller

Bilaga 3 181

icke-stridande, och att den statusväxling som avses är en tillfällig övergång från civil eller icke-stridande till stridande kombattant. En motsvarande tillfällig status för stridande medlemmar av väpnade styrkor under begränsad tid övergår till att vara ickesom en stridande eller civil skulle följaktligen vara "temporär civil respektive "temporär icke-stridande. I likhet med begreppet temporär kombattant förekommer vare sig begreppet "temporär civil" eller "temporär icke-stridande" i de traktat som ligger till grund för krigets lagar. Däremot förekommer att krigets lagar talar om personer med tillfällig status, exempelvis personer eller enheter som under begränsad tid ägnar sig sjukvårdsändamål tillfällig sjukvårdspersonal och tillfälliga sjukvårdsenheter. I stället för att använda begreppet "temporära torde det stå i överensstämmelse med det språkbruk som är vanligt inom mer krigets lagar att tala om tillfälliga kombattanter etc. Begrepp som "tillfällig kombattant" och "tillfälligt icke-stridande" osv kommer därför att användas nedan.

3.9.1 Statusväxling på individnivå

Folkrätten medger att statusväxling äger på individnivå i flera olika rum situationer. Gemensamt för dessa situationer är att statusväxlingen är påkallad militära eller humanitära behov och överväganden. av

Växling mellan att vara civil respektive medlem av väpnad styrka

Vid mobilisering och hemförlovning m. m.

Statusväxling mellan status som civil och status som medlem av en väpnad styrka, sig detta stridande eller icke-stridande vare är som medlem, medges i samband med att en person tillförs eller avförs från väpnad styrka, exempelvis i samband med mobilisering eller permaen nent hemförlovning vid fientligheternas inledande respektive upphörande. Folkrätten medger medlemmar tillförs de väpäven att nya nade styrkorna under fientligheternas gång, exempelvis vid övergång från partiell till fullständig mobilisering av de väpnade styrkorna och vid rekrytering. På motsvarande sätt medger folkrätten även att ny medlemmar de väpnade styrkorna permanent hemförlovas under av fientligheternas gång, exempelvis i samband med att medlemmar av de väpnade styrkorna längre bedöms lcrigsdugliga liksom i samvara

182 Bilaga 3

band med partiell demobilisering av militära förband under pågående fientligheter. Några närmare regler som reglerar formerna för hur och när dess statusväxlingar mellan civil och stridande får ske förekommer inte. Trots att det inte förekommer några uttryckliga regler i detta avseende får det dock antas, så nämnts ovan, att folkrättens regler rättigsom om heter, skydd och behandling av medlemmar i väpnade styrkor samt civila skulle bli högst illusorisk stater rätten att helt obehindrat om gavs växla mellan status som civil respektive kombattant. Regelsystemet bygger härvidlag på grundsynen att den som är medlem av en väpnad styrka skall förbli detta under fientligheternas fortbestånd, eller i vart fall att medlemskapet skall ha viss beständighet. Alltför täta statusväxlingar i detta avseende riskerar bl. a. att medföra att den för den internationella humanitära rätten grundläggande principen distinktion om mellan civilpersoner och medlemmar av väpnade styrkor allvarligt åsidosätts ang. distinktionsprincipen se vidare nedan. Mot bakgrund av vad som ovan sagts kan det konstateras att folkrätten medger växlingar mellan status som civil respektive medlem av de väpnade styrkorna och vice versa, både samband med konfliktens inledande och upphörande som under dess fortbestånd. Avsikten med denna möjlighet är att stater skall kunna tillföra nya medlemmar till de väpnade styrkorna samt att vid behov kunna avföra dem som staten inte längre är i behov av för lcrigföringen. Rätten att skifta statusen mellan civil respektive medlem av en väpnad styrka tillkommer inte den enskilde, utan är knutet till staten. Vid utövandet av denna rätt måste staten i fråga iaktta vad som är en rimligt och godtagbart i samband med sådana statusväxlingar, inte minst att medlemskap i en väpnad styrka förväntas ha viss beständighet i syfte att upprätthålla distinktionen mellan civilbefolkningen och medlemmar av de väpnade styrkorna.

Växling mellan att vara stridande kombattant respektive icke-

stridande medlem av de väpnade styrkorna

Inom en väpnad styrka förekommer flera situationer när medlemmar av dessa styrkor, vilka äger rätt att ta aktiv del i fientligheterna, förlorar denna rätt. I gengäld får dessa medlemmar av de väpnade styrkorna inte göras till föremål för fientlighetema. Det är alltså fråga om situa-

tioner när stridande medlemmar kombattanter under vissa förutsätt-

ningar inte längre har rätt att ta aktiv del eller får göras till föremål för, fientlighetema. Den statusväxling det här är fråga om är sålunda en permanent eller tillfällig växling från ställning som stridande

kombattant till ställning icke-stridande medlem av väpnade styrkor.

m

Bilaga 3 183

Tillfällig sjukvårdspersonal

Denna typ av statusväxling åskådliggörs tydligast av möjligheten för

stridande medlemmar av väpnade styrkor kombattanter som särskilt

utbildats till att vid behov tjänstgöra som biträdande sjukvårdare eller sjukbärare, d tillfällig sjukvårdspersonal, att erhålla skyddad ställ-

v s ning under pågående ñentligheter. Denna personal kan vid behov växla

mellan att ta aktiv del i ñentlighetema och utöva tjänst som sjukvårdspersonal GK art 25. Under den tid denna personal utövar tjänst som tillfällig sjukvårdspersonal skall de skyddas och respekteras, och får inte ta aktiv del i fientlighetema. Om tillfällig sjukvårdare faller i

en

fiendens våld i samband med att han utövar tjänsten som tillfällig sjuk-

vårdare skall han dock betraktas som krigsfånge, och skall som sådan

användas för sjukvårdsuppgifter i den mån som behov därav föreligger

GK art 29.

Statusväxlingen "vid behov". Det är den enskilde den till-

äger rum

fälliga sjulcvårdaren måste fatta beslut om när det föreligger ett

som sådant behov. För att kunna identifieras tillfällig sjukvårdare skall som

denne, under den tid då denne utövar tjänsten som tillfällig sjukvårdare,

bära vit armbindel med rött kors. Armbindeln skall vara utlämnad en

och stämplad militär myndighet. För att förhindra missbruk skall den

av

tillfälliga sjukvårdspersonalen förses med militärt identitetskort som

anger den specialutbildning som vederbörande genomgått, liksom ka-

raktären de uppgifter han utför och vilken rätt han har att bära

av nämnda armbindel GK art 41. Den statusväxling äger är mellan status som stridande som rum

kombattant icke-stridande, emedan vederbörande allt-

och status som

jämt är kvar inom de väpnade styrkorna. Det är därför aldrig fråga om att den tillfälliga sjukvårdspersonalen skulle få status civil. Det kan

som dock även konstateras att möjligheten till statusbyte dikteras av behovet

effektiv och fungerande sjukvård inom de väpnade styrkorna, samt

av att det ställs förhållandevis stränga krav för att stridande medlem av en

de väpnade styrkorna skall erhålla en skyddad ställning som tillfällig

sjukvårdspersonal.

Sjuka, särade och skeppsbrutna m.m.

Stridande medlemmar väpnade styrkor är särade, sjuka eller

av som

skeppsbrutna erhåller under vissa betingelser skyddad ställning på

en

grund de är skadade etc. Dessa medlemmar skall enligt 1949 års

av Genévekonventioner under alla förhållanden skyddas och respekteras

.ll

184 Bilaga3

GK art 12 och GK II, art 12. Enligt Tilläggsprotokoll I skall en per-

son anses som försatt ur stridbart skick om art 41;

a han är i motpartens våld,

b han klart uttrycker sin avsikt att ge upp motståndet, eller

c han har förlorat medvetandet eller på annat sätt, genom sårskada

eller sjukdom, blivit ofönnögen att försvara sig själv.

Allt under förutsättning att han i vart och ett av dessa fall avstår från

fientliga handlingar och icke försöker fly. En förutsättning för att stridande medlemmar av de väpnade styrkorna som är sjuka, särade, skeppsbrutna eller nödställda skall respekteras och skyddas är således att dessa personer avstår från varje slag av fientlig handling. Personer som nyttjar sig av det skydd som till-

kommer sårade och sjuka etc är sålunda förbjudna att ta aktiv del i

ñentligheterna. De förlorar i förekommande fall sin

rätt att agera som kombattanter, d v s rätten att ta aktiv del i fientligheterna, under den tid som skyddet åberopas. Deras status under denna tid blir därigenom den den status som tillkommer icke-stridande medlemmar av samma som väpnade styrkor. En stridande soldat som skadats eller sårats kan dock

avstå från att utnyttja den skyddade ställning han har rätt till. Det för-

hållande att han är sårad eller skadad innebär inte att han är skyldig att avstå från fortsatt militär verksamhet. I den mån han avstår från att nyttja det skydd tillkommer sjuka och särade etc bör denne dock som uppmärksamma bestämmelserna om förbud mot förrädiskt förfarande TP art 37. Den även efter det att han blivit sårad eller sjuk fortsom sätter att delta i det väpnade motståndet är, trots sin skada eller sjukdom, alltjämt att anse som stridande kombattant.

Som skeppsbruten räknas personer medlemmar av de väpnade styr-

korna tvingas lämna ett fartyg i"nöd", oavsett hur nödsituationen som eller skeppsbrottet uppstått. heller personal som med fallskärm hop-

par från ett flygplan i nödsituation får utsättas för angrepp under ned-

färden. En sådan skall efter att ha nått marken som huvudregel person beredas tillfälle att ge upp motståndet innan han blir utsatt för anfall

TP art 42. Detta gäller dock luftbuma trupper. Medlemmar av

en väpnad styrka som är särade och sjuka, skeppsbrutna eller i övrigt

blivit försatta stridbart skick faller fiendens

blir laigsfångar

om de i våld GK art 14 och GK art 15. Det kan konstateras att kravet för att stridande medlemmar av väpnade styrkor skall erhålla en skyddad status g a att de är sjuka, särade, p

skeppsbrutna etc dikteras av humanitetens krav. För att vederbörande skall erhålla denna skyddade ställning krävs att denne endera klart uttrycker sin avsikt att ge upp kampen eller är oförmögen att försvara sig

själv. Det skall vidare noteras att denna rätt till skyddad ställning upp-

Bilaga 3 185

hör om vederbörande försöker att fly eller inte avstår från fortsatta ñentliga handlingar.

Medlemmar väpnade styrkor avdelade för civilfbrsvarsorganisation av

Stridande medlemmar av väpnade styrkor kombattanter avdelats

som för civilförsvarsorganisationer erhåller skyddad ställning. En föruten sättning för att denna personal skall respekteras och skyddas är emellertid att personalen är permanent avdelad för ändamålet och uteslutande ägnar sig civilförsvarsuppgiñer. Derma personal är uttryckligen förbjuden att under återstoden av den väpnade konflikten ta direkt del i fientligheterna samt att i övrigt användas för handlingar som är skadliga för motparten. Deras skyddade ställning är sålunda baserad på humanitära behov samt förutsättningen att de under resten av fientligheterna inte deltar i dessa eller i övrigt åsamkar motparten skada.

Parlamentärer och deras följe

Möjligheten för stridande medlemmar av väpnade styrkor att erhålla en skyddad ställning olcränkbarhet som parlamentär är motiverat av de krigförande parternas gemensamma behov av att kunna underhandla under pågående fientligheter. Flera av folkrättens regler bygger också på att parterna på stridsfältet har en sådan möjlighet. Som exempel kan nämnas artikel 15 i I:a Genévekgnventionen som anger att de stridande så ofta som omständigheterna medgiver det skall träffa överenskommelser om vapenvila, om avbrott i eldgivningen m.m. i syfte att möjliggöra bortförande, utväxling och transport av sårade som blivit kvar på Slagfältet. Förutsättningen för att parlamentären och dess följe skall erhålla skyddad ställning är att dessa inte tar aktiv del i fientligen heterna. Parlamentärens okränkbarhet går förlorad redan om denne begagnat sig av sin privilegierade ställning för att framkalla eller begå en förrädisk handling mot motparten. Sammanfattningsvis kan konstateras att en genomgång av relevanta konventioner vid handen att i de fall där den internationella ger humanitära rätten medger att stridande medlemmar av de väpnade styrkorna på individnivå kan växla över till en skyddad ställning är begränsade. Det är främst när det föreligger ett gemensamt militärt behov, exempelvis behovet att kunna underhandla på Slagfältet, eller strikt av humanitära skäl som staterna har ansett det motiverat att medge sta-

tusväxling från stridande kombattant till en skyddad ställning icke-

stridande. En återgång till den ursprungliga statusen är i vissa fall

186 Bilaga 3

tillåten tillfälliga sjukvårdspersonal, sjuka och särade, samt parlamen-

tärer i andra fall medges inte denna möjlighet medlemmar av väpnade

styrkor avdelade för civilförsvarsorganisationer. Den restriktiva syn på möjligheten till statusbyten på individnivå som kommer till uttryck i

konventionerna torde närmast ge vid handen att sådana statusväxlingar

kräver uttryckligt stöd i gällande konventioner. Något stöd för uppfattningen att analogitolkning de bestämmelser återfinns i kon-

en av som

ventionema kan ligga till grund för utökning av de situationer när

en

statusbyten är möjliga torde inte ha fog för sig.

3.9.2 på förbandsnivå Statusväxling

Situationer när folkrätten medger statusväxling på förbandsnivå är mer

fallet med statusväxlingar på individnivå. Även restriktiv än vad som är

på statusväxling är mer restriktiv innebär det inte att status-

om synen växling på förbandsnivå inte skulle vara tillåten.

Som utgångspunkt gäller att folkrätten inte förhindrar att stater under ñentlighetemas gång sätter förband, eller att existerande

upp nya

förband avvecklas och upplöses. När militära förband sätts upp kan

nya detta ske i huvudsak på två olika sätt. Endera genom att staten beslutar

sig för nyttja redan organiserade enheter vilka inte tillhör de väp-

att

nade styrkorna för det väpnade försvaret, exempel härpå kan vara införlivande polisförband i det väpnade försvaret landet. Det blir då

av av

fråga övergång från en civil styrka till väpnad styrka i follcrätts-

om en lig mening. Den andra möjligheten är att skapa helt nya militära förband, det är då inte fråga övergång från civil till en militär om en en styrka. I denna situation tillkommer de militära förbanden i senare

samband med att de sätts och det blir därför inte fråga om något

upp

byte i egentlig mening, varför denna situation kan lämnas

status senare utan avseende i den fortsatta framställningen. Exempel härpå utgörs av

förband mobiliseras eller tillskapas efter fientligheterna inledande.

som

Det ligger i sakens natur att varje stat som befinner sig i en väpnad

konflikt eftersträvar att skapa ett militärt övertag att försöka genom mobilisera de förband erfordras för att betvinga motparten. Den som

internationella humanitära rätten uppställer härvidlag inte några begränsningar, låt att vissa begränsningar kan återfinnas inom ned-

vara

rustningens folkrätt. När part i väpnad konflikt införlivar en

en en

halvmilitär organisation eller beväpnade polisstyrkor i sina väpnade styrkor skall denna dock underrätta övriga parter i konflikten

part därom TP art 43:3.

Den fråga uppkommer är emellertid folkrätten medger att

som om

låter förband tillhörande de väpnade styrkorna växla status mel-

en stat

Bilaga 3 l87

lan civilt och militär allt efter statens eget behov och intresse. Syftet med en sådan åtgärd skulle bl. a. kunna vara att förbanden skydge en clad civil status under den tid de inte erfordras för att aktivt ta del i

frentligheterna. Åtgärden skulle då medföra att personal tillhörande

vissa förband stat avsåg att använda sig i händelse som en av av en väpnad konflikt skulle vara fredade från angrepp intill dess att förbanden skall sättas in. Egendom tillhörande förbanden torde emellertid alltid kunna angripas i enlighet med bestämmelserna i Tilläggsprotokoll artikel 52:2 p g a dess användning och ändamål. Vad avser möjligheten till statusväxling på förbandsnivå den ger internationella humanitära rätten endast en mycket begränsad vägledning. Tilläggsprotokoll artikel 8 e, anges att beteckningen "sjukvårdsenheter" avser anstalter eller andra enheter som är upprättade i medicinskt syfte, exempelvis sjukhus och sjukvårdsdepåer, vare sig dessa är militära eller civila. Enligt artikeln kan sådana sjukvårdsenheter bl. a. vara permanenta eller tillfälliga. I avseende på tillfälliga "sjukvårdsenheter" kan noteras att den skyddade ställning som skall tillkomma enheter som tillfälligt upprättas för medicinska syften är motiverat av strikt humanitära skäl. Vidare kan, enligt Tilläggsprotokoll artikel 67, militära förband avdelas för civilförsvarsorganisationer de skall då respekteras och skyddas. Deras skyddade ställning motiveras sålunda också av strikt humanitära skäl. En förutsättning för att de skall erhålla skyddad status är att förbandet permanent är avdelat för att lösa civilförsvarsuppgifter. Det bör uppmärksammas att dessa förband alltjämt tillhör de väpnade styrkorna, men att de är förbjudna att ta aktiv del i frentligheterna eller i övrigt användas för att utföra handlingar som är skadliga för skadliga för motparten. Om medlemmarna av en sådan styrka faller i fiendens våld blir de krigsfångar. Sammanfattningsvis kan konstateras att möjlighet till statusväxling på förbandsnivâ för erhållande av viss skyddad ställning vid en genomgång av relevanta konventioner synes vara baserad på strikt humanitära behov. En skillnad som uppkommer mellan möjlighet till statusbyte på individnivå respektive förbandsnivå är att endast strikt humanitära skäl har motiverat statusbyten iörbandsnivå, med undantag för staternas rätt att under en pågående konflikt införliva en halvmilitär organisation eller beväpnade polisstyrkor med sina väpnade styrkor TP art 43:3. I likhet med vad som gäller för status byten på individnivå torde möjligheten till statusbyte på förbandsnivå förutsätta uttryckligt stöd i gällande traktat.

188 Bilaga 3

3.10 kombattanter militära

Något om som

mål

3.10.l Allmänt

Såsom redan har noteras i det föregående föreligger en betydande skill-

nad mellan kategorierna kombattanter, icke-kombattanter samt civila i den förstnämnda kategorin legitima det att personer tillhörande utgör militära mål-och får således attackeras-medan personer tillhörande

de kategorierna huvudregel får göras till föremål för

senare som våldsanvändning. Vidare noterades under avsnitt 3.2.2, ovan, att den humanitära rätten kan delas in å sidan, regler för stridens förande ena

och, å den andra sidan, regler till skydd för krigets offer. Syftet med detta avsnitt är att behandla de huvudprinciper som styr våldsanvänd-

ning mot kombattanter. Inledningsvis behandlas det folkrättsliga förbud mot onödigt lidande

och överflödig skada. Därefter behandlas kortfattat de s.k. distinktions-

och proportionalitetsprincipema vilka kan sägas utgöra de mest betydelsefulla principerna för stridens förande och slutligen vissa aspekter

på sammanblandning civilt och militärt. av

3.10.2 Förbud mot överflödig skada och onödigt

lidande m.m.

Enligt 35:2 i TP I är det förbjudet att använda stridsmedel och

art

stridsmetoder förorsakar överflödig skada eller onödigt lidande.

som Dessa förbud syftar framförallt till att skydda kombattanter. Det enda

legitima militära målet under en väpnad konflikt är att försvaga motståndarens militära stridskrafter. Om ett förorsakar skador på en

vapen

ñendesoldat vilka är oproportionerligt stora i jämförelse med syftet att försvaga motståndarens militära stridskrañer så är vapnet ifråga oför-

enligt med detta förbud. Förbudet har lång tradition inom den humaen

nitära rätten. Redan 1868 års St. Petersburgsdeklarationen stadgar att användningen onödigtvis förvärrar mänskligt lidande

av vapen som

strider mot mänsklighetens bud. Lantkrigsreglementet från år 1907 fastställer vidare att krigförande stater inte har oinskränkt frihet i

en fråga valet medel att skada fienden LKR, art 22. Vidare är det om av

enligt reglementet förbjudet att "använda projektiler eller äm-

vapen,

äro ägnade att förorsaka onödiga lidanden LKR, art 23e.

nen, som

Bilaga 3 189

Exempel på vapen som hade förbjudits före det andra världskriget på grund av att de förorsakar onödigt lidande är explosiva kulor, s.k.

dum-dum kulor samt bakteriologiska och kemiska stridsmedel. Efter 1945 har principerna om förbud mot vapen förorsakar som onödigt lidande samt att valet av stridsmedel inte står de stridande fritt

bekräftats i Tilläggsprotokoll I art 35:1 och 2. Protokollet föreskriver

även en skyldighet att i förväg analysera huruvida ett vapen är som under utveckling kommer att stå i strid med förbudet att använda

stridsmedel eller stridsmetoder som förorsakar onödigt lidande TP art 36. Förbudet mot vapen som förorsakar onödigt lidande ligger även

till grund för FN konventionen mot inhumana vapen från år 1981.

Konventionen är ett ramavtal till vilken-för närvarande-fyra separata protokoll är anslutna. Staterna kan välja att ansluta sig till antingen ett eller flera av protokollen.

3.lO.3 Distinktions- och

proportionalitetsprincipema

Ett återkommande tema inom den humanitära rätten är att de stridande parterna skall göra en åtskillnad mellan militära mål och civila samt att

rikta stridshandlingarna enbart mot militära mål. Till detta kommer att kombattanter skall skilja sig från civilbefolkningen då de deltar i anfall eller förberedelser inför anfall TP art 44:3. Syñet med dessa regler kan sägas vara att förebygga det totala kriget där ett samhälle drabbas urskillningslöst av krigets verkningar. De centrala folkrättsliga princi-

perna som syftar till att förhindra att en väpnad konflikt drabbar ur-

skillningslöst är de s.k. distinktions- och proportionalitetsprincipema.

Distinktionsprincipen innebär att de stridande parterna alltid skall

göra åtskillnad mellan civilbefolkningen och dess egendom å den ena

sidan och kombattanter och militära mål å den andra sidan-samt att rikta sina militära operationer endast mot militära mål. Artikel 48 i TP I

formulerar en grundregel som ger uttryck för distinktionsprincipen:

syfte att tillse att civilbefolkningen och civil egendom respekteras och skyddas skall de stridande parterna alltid göra åtskillnad mellan civilbefolkning och kombattanter samt mellan civil egendom och militära mål samt följaktligen rikta sina operationer enbart mot militära mål".

Av derma bestämmelse framgår tydligt att en kombattant utgör ett mi-

litärt mål som får utsättas för angrepp. Såsom "civil" anses den som inte är att se som kombattant eller

icke-kombattant enligt artikel 4 i den tredje Genévekonventionen från

7 S01/ 1998. 123

190 Bilaga 3

år 1949 eller artikel 43 i TP Termen civilbefolkningen är en kollektiv

benämning för alla med civil status TP art 50. På motsva-

personer rande sätt definitionen civil definieras "civil egendom" som av econtrario från definitionen vad utgör "militära mål". Vad av som egendom beträffar definieras militära mål enligt följande TP art 52:2:

Anfall skall vara strängt begränsade till militära mål. Vad egendom beträffar, skall de militära målen uteslutande omfatta egendom på grund av art, läge. ändamål eller ansom vändning effektivt bidrar till de militära operationernas genomförande och vars totala eller delvisa förstöming, beslagtagande eller neutralisering under de vid tidpunkten gällande förhållandena medför en avgjord militär fördel.

Till skillnad från kombattanter, skall civilbefolkningen och civila per-

"åtnjuta allmänt skydd mot faror i samband med militära opera-

soner tioner TP art 51:1. Detta allmänna skydd för civila och civil-

befollcningen är uttryckligen avhängigt att sådana inte direkt

personer deltar i ñentlighetema TP art 51:3. I syfte att realisera detta all-

männa skydd föreskrivs vidare ett antal kompletterande regler till dis-

tinktionsprincipen.

En sådan kompletterande regel utgörs av den s.k. proportionalitets-

principen syftar till att förhindra att attacker mot militära mål försom orsakar överdrivna skador hos civilbefokningen. Denna princip komtill uttryck i art 51:5b i TP definierar s.k. urskillningslösa mer som anfall vilka står i strid med distinktionsprincipen:

anfall kan förväntas förorsaka oavsiktliga förluster av som människoliv inom civilbefolkningen, skador på civila, skador på civil egendom eller en kombination därav. vilka kan anses som överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta militära fördel som kan förväntas".

Det är dock betydelsefullt att notera i sammanhanget att denna be-

stämmelse inte innebär något fullständigt skydd för civila, eftersom det

kan förekomma situationer där effekterna på civilbefolkningen och dess

egendom inte ses som överdrivna. Med urskillningslösa anfall avses

därutöver anfall inte riktas mot ett bestämt militärt mål TP art som 5l:4a, eller anfall där de stridande parterna använder stridsmetoder eller stridsmedel inte kan riktas mot ett bestämt mål och som som följaktligen är ägnat att träffa militära mål och civila eller civil egen-

dom utan urskillning TP art 51:4b.

Bilaga 3 191

Tilläggsprotokoll I föresloiver vidare att de stridande skall vidta försiktighetsåtgärder vid anfall TP art 57, samt försiktighetsmått avseende följderna anfall TP art 58. Dessa bestämmelser irmebår av bl.a. att anfallande part skall göra allt i dess makt att kontrollera att en ett tilltänkt mål för ett anfallsföretag verkligen utgör ett militärt mål. Det åligger även parterna att förflytta civilbefolkning, civila personer samt civil egendom från grannskapet av militära mål. Att notera i detta sammanhang är att både distinktions- och proportionalitetsprincipema liksom kravet på försiktighetsåtgärder primärt syftar till att skydda civilbefolkningen från krigets effekter. Någon uttrycklig proportionalitetsprincip tillämplig i förhållandet mellan kombattanter föreligger Detta innebär dock inte att våldsanvåndning riktad mot kombattanter inte skulle vara föremål för betydande begränsningar. Tvärtom förekommer som ovan redovisats betydande begränsningar även i detta avseende.

10.4 Sarnrnanblandning mellan civilt och militärt

Såsom noterades ovan föreskriver den-humanitära rätten att parterna i en väpnad konflikt skall särskilja civilpersoner, civilbefolkningen och civil egendom från militära mål och enbart rikta anfallsföretag mot de senare. I syfte att realisera denna disktinktionsprincip föreskrivs bl.a. att parterna skall vidta försiktighetsmått vid genomförandet av anfallsföretag, undvika att förlägga militära mål i närheten av tättbefolkade områden, samt att förflytta civilbefolkning, civila personer samt civil egendom från grannskapet av militära mål. Det kan självfallet uppstå situationer där det trots allt kan förekomma en viss sammanblandning mellan personer som har kombattantstatus och civilpersoner. En speciñk frågeställning som aktualiseras i detta sammanhang är huruvida en sådan sammanblandning kan komma att påverka civilbefolkningens skydd. Artikel 50, paragraf i TP I ger uttryck för principen att en viss närvaro av personal som inte är att se som civil bland civilbefolkningen inte berövar civilbefolkningen dess status som sådan:

"närvaro inom civilbefolkningen av personer som icke kan definieras såsom civila berövar icke civilbefolkningen dess egenskap av civilbefolkning.

Art. 50:3 anger inga kvantitativa kriterier för den närvaro av icke-civila personer bland civilbefolkningen som inte anses beröva civilbefolkningen dess skydd. Det torde vara uppenbart att bestämmelsen skulle

192 Bilaga 3 SOU l998:l23

kunna utnyttjas i syfte att skydda militära enheter om något sådant kvantitativt kriterium saknas. Enligt ICRC:s kommentarer till den aktu-

ella bestämmelsen är det framförallt den situationen att enskilda kom-

battanter-tex. personal som tillfälligtvis är på besök hos anhörigaomfattas. Frågan kommer däremot i en annan dager om det skulle

som

förhålla sig så att militära enheter uppträder bland civilbefolkningen. En militär enhet utgör ett legitimt militärt mål som får attackeras-dock med det tillägget att angriparen måste väga in proportionalitetshänsyn i genomförandet av ett anfallsföretag mot den militära enheten. Icke

desto mindre kan ett sådant anfallsföretag medföra förluster bland ci-

vilbefolkningen som således inte nödvändigtvis måste anses utgöra en

överträdelse den humanitära rätten. Härvidlag skall man även obser-

av bestämmelsen i art 51:7 i TP vera

Civilbefolknings eller civilas närvaro eller förflyttningar får icke användas för att skydda vissa punkter eller områden från militära operationer, särskilt vid försök att skydda militära mål från anfall eller att skydda. främja eller hindra militära operationer. Parterna i konflikten skall icke leda civilbefolkningens eller civila förflyttningar i syfte att söka skydda personers militära mål från anfall eller skydda militära operationer.

Sammantaget kan således konstatera att närvaron av enskilda man kombattanter bland civilbefolkningen icke berövar den sistnämnda sitt

follcrättsliga skydd. Denna princip kan dock inte anses vidmakthålla civilbefolkningens skydd det förekommer att militära enheter upp-

om

träder bland civilbefolkningen. Ett sådant uppträdande kan medföra

betydande risker för civilbefolkningen.

l 1 Krigsfångar

m.fl. är

3.1 1 Medlemmar av väpnade styrkor berättigade till krigsfångestatus

En mycket betydelsefull del krigets lagar som rör skydd av krigets

av

offer utgörs bestämmelserna angående krigsfångars behandling.

av Dessa bestämmelser återñmis framförallt i den IlI:e Genévekonventio-

från år 1949 samt i Tillåggsprotokoll I från år 1977. Inledningsvis

nen

bör det klargöras att ett kvarhållande som krigsfånge inte är att se som

Bilaga 3 193

en bestrafñiing. Syftet är istället att tillse att en tillfångatagen person inte kan ånyo delta i den väpnade kampen. Som noterats ovan spelar kombattantbegreppet en mycket betydelsefull funktion i förhållande till bestämmelserna lcrigsfångestatus. om Krigsfångestatus tillkommer nämligen vissa personer som fallit i en fiendes våld och som uppfyller de villkor som stadgas i artikel 4 i GK III. Inledningsvis anges att medlemmar av en stridande parts "stridskrafter", inklusive medlemmar av milistrupper och frivilligkårer som ingår i "stridskraftema", är berättigade till lcrigsfångestatus. Därutöver är medlemmar av andra milistrupper, "frivilligkårer", och en "organiserad motståndsrörelse" berättigade till lcrigsfångestatus. De skall lyda under "stridande part" och uppfylla vissa villkor jfr avsnitt 3.7.1, ovan. Vidare skall det noteras att vissa personer som inte har kombattantstatus ändå kan vara berättigade att erhålla lcrigsfångestatus. En sådan

kategori är "åtföljande personer" civila åtföljande stridskraftema, se

vidare nedan-dvs. personer som följer stridskraftema utan att direkt tillhöra dem. Sådan status kan tillkomma t.ex. civila medlemmar av besättningen på militärt luñfartyg, kngskorrespondenter, leverantörer, medlemmar av arbetsenheter eller annan personal som sörjer för stridslcrafternas välbefinnande. En förutsättning för att sådan personal skall erhålla lcrigsfångestatus är att .personalen har bemyndigats såsom åtföljande stridslcrañema och har försetts med ett identitetskort som utav visar detta förhållande. Därutöver är medlemmar av besättningen på handelsfartyg och på civila luñfartyg som tillhör en stridande part berättigade att behandlas krigsfångar. Detta under förutsättning att de inte enligt andra folksom rättsliga bestämmelser är berättigade att åtnjuta en gynnsammare behandling än den som tillkommer krigsfångar. Vidare är deltagare i s.k. "folkuppbåd" berättigade till krigsfångestatus under förutsättning att villkoren för deltagande i en sådan icke-organiserad väpnad styrka är uppfyllda jfr avsnitt 3.7.2, ovan. Personer som befinner sig på ockuperat område och som har tillhört det ockuperade landets stridskrafter är vidare berättigade till lcrigsfångestatus om ockupanten intemerar dem. Enligt den V:e Haagkonventionen från år 1907 angående neutrala

makters och personers rättigheter och förpliktelser under ett lantkrig

föreskrives att medlemmar ur en krigförande staters stridskrafter som tar sin tillflykt till en neutral stat skall interneras av den senare art. ll. Enligt GK III skall sådan personal vara berättigad att erhålla krigsfångestatus såvida inte andra follcrättsliga bestämmelser skulle ge dem ett starkare skydd.

Medlemmar av sjukvårds- och prästerlig personal vilka är att hän-

föra till kategorien icke-kombattanter som kvarhålls för att ge bistånd

194 Bilaga 3

till lcrigsfångar skall inte själva ses som krigsfångar. De är däremot berättigade att komma i åtnjutande av de förmåner som tillkommer krigsfångar GK III, art 33. Det bör även noteras att viss personal inte berättigad till anses vara krigsfångestatus. En medlem i ett lands väpnade styrkor som faller i en motståndares våld och som befunnits ha gjort sig skyldig till spioneri är inte berättigad till lcrigstångestatus TP art 46. Det skall hävidlag noteras att en person som ägnar sig informationsinhämtning motpartens territorium iförd de egna stridskrañemas uniform inte kan anses ha gjort sig skyldig till spioneri. Vidare anses legosoldater varken vara berättigade till kombattant- eller krigsfångestatus TP art. 47. I händelse av oklarheter angående en persons rätt till lqigsfångestatus föreskrivs att, inget annat kan bevisas, så skall person som om en deltagit i ñentlighetema antas ha rätt till krigsfångestatus och behandlas därefter GK III, art TP art 45.

3.1 1.2 Något om det skydd som följer av krigsfångestatus

En erhåller det rättsliga skydd följer krigsfångestatus vid person som av tillfångatagandet GK III, art-S. Vid tillfångatagandet är lcrigsfången skyldig att sitt tjänstegrad, födelsedatum och registreringsange: namn, Krigsfången har rätt att vägra att svara på frågor som rör nummer. andra förhållanden. Det är förbjudet att försöka tvinga krigsfángen att röja andra uppgifter. Detta förbud omfattar tortyr GK III, art l7. Krigsfångar skall registreras och upplysningar dem skall med om minsta möjliga dröjsmål sändas till den nationella upplysningsbyrån för vidare befordran till fångens hemland och anhöriga, samt till den centrala upplysningsbyrån i Geneve GK III, art 122-123. Den kvarhållande makten är ytterst ansvarig för att krigsfångar behandlas humant. Krigsfångama skall behandlas lika, och de enda åtskillnader får göras mellan dem är beroende hälsotillståndet, som av ålder, kön och militär rang. Krigsfångar skall så skyndsamt som möjligt föras ut stridsområdet för intemeras på ett säkerhetssynpunkt

ur att ur

betryggande sätt. Grundprincipen för lcrigsfångars behandling kan sägas den att de skall behandlas på ett likartat sätt som den kvarvara hållande maktens egen armé. En krigsfånge är underställd den kvarhållande maktens militära lagar. Kollektiv bestraffning är förbjuden liksom varje form av kroppsstraff, tortyr och annan förnedrande behandling. Repressalier mot lcrigsfångar är alltid förbjudna GK III, art 13, 82 och 87. Krigsfångar har rätt att ta emot hjälpsändningar, främst livsmedel, kläder och läke-

Bilaga 3 195

medel. De har rätt till viss brewäxling. Anhöriga har rätt att få underrättelse om att en medlem familjen är krigsfånge GK III, art 43, 70av 72. Den kvarhållande makten skall välvilligt ta emot biståndsorganisationer som arbetar för krigsfångama. Konventionen stadgar särställen ning för Internationella rödakorskommittén, som alltid skall vara erkänd och respekterad GK HI, art 125. Krigsfángar skall även ha rätt att direkt hänvända sig till skyddsmakt och Internationella rödakorskommittén, och kommitténs representanter har-om ingen skyddsmakt är utsedd-rätt att besöka alla platser där krigsfångar befinner sig. De har då rätt att utan vittnen samtala med fångarna, vid behov med tolk GK III, art 78 och 126. Krigsfångar skall friges och skickas hem omedelbart efter fientligheternas upphörande. Svårt sårade och sjuka kan sändas hem under pågående konflikt så snart de kan klara transporten. Ingen fånge som har skickats hem under pågående konflikt får återgå i aktiv militär tjänstgöring GK IH, art 109, 117-118.

3.12 Civila åtföljande stridskrafterna

Med "civila åtföljande stridskraftema" avses de personer som åtföljer en krigförande stats stridskrafter utan att vara medlemmar av dessa och som, enligt krigets lagar, är berättigade att sörja för militärens välbefinnande genom olika servicefunktioner trots att de inte tillhör stridskrafterna. Exempel på civila åtföljande stridskraftema är civila leverantörer samt medlemmar av civila arbetsenheter som utför Serviceuppdrag militära enheter efter särskilt tillstånd. Genom att civila åtföljande enligt krigets lagar är berättigade att sörja för militärens välbefinnande får en civil åtföljande stridskraftema inte straffas för att ha givit sådant stöd. Civila åtföljande får dock inte ta aktiv del i fientligheterna. De är emellertid berättigade att använda våld i självförsvar de angrips i strid med krigets lagar, bör om men av risken för att betraktas som illegala kombattanter inte vara beväpnade. De får heller inte göras till föremål för fientligheter, utan skall betraktas som icke-stridande skyddade personer. De saknar sålunda kombattantstatus, men har krigsfångestatus om de tas till fånga av motparten. För att person, enligt krigets lagar, skall anses som civil åtfölen jande stridskrafterna förutsätts att han inte tillhör de stridskrafter som âtfölj samt att han har erhållit ett bemyndigande från stridskrafterna om att få vara åtföljande. De åtföljande skall för detta ändamål av de stridskrafter de åtföljer erhålla ett särskilt identitetskort uttalande deras status. Genom att civila åtföljande inte tillhör de väpnade styrkorna be-

196 Bilaga 3

höver de inte stå under militärt befäl och disciplin, eller fylla de lcrav

i övrigt ställs på medlemmar väpnade styrkor.

som av

Enligt totalförsvarets follcrättsförordning 13 § skall, i linje här-

med, civila åtföljande stridskrafcema anses "de som utför arbete som ett militärt förband enligt särskilt tillstånd från Försvarsmakten utan att de tjänstgör vid förbandet och utan att de har stridsuppgitt".

3.13 Civilbefolkningen

Civila

Civilbefollcningen omfattar alla civila Som civila betraktas

personer.

enligt krigets lagar alla de som inte ingår i väpnade styrkor, motståndsrörelse eller folkuppbåd TP art 50. Med undantag för de statsorgan ingår i stats väpnade styrkor hör övriga delar av statsförvalt-

som en ningen således till statsförvaltningens civila del. Medlemmar av den civila delen statsförvaltningen är att betrakta civila även om de av som

aktivt bidrar till försvarsansträngningama, exempelvis genom att an-

skaffa eller rekrytera soldater. Civila fâr dock inte ta aktiv del i vapen

de direkta ñentligheterna, exempelvis att använda vapen eller

genom betjäna vapensystem. De får sålunda inte ta aktiv del i ñentlighetema. Om tvekan råder huruvida person är civil eller skall denne om en

enligt folkrättens regler betraktas civil. Inom kategorin civila före-

som

kommer ett stort antal olika undergrupper, oña med olika grader av särskilt skydd. Exempelvis civila sjukvårdspersonal och älparbetare.

Civilbefollcningen och civila skall åtnjuta allmänt skydd personer faror i samband med militära operationer och skall inte göras till mot

föremål för militära operationer. Också civil egendom är skyddad enligt

krigets lagar, och får inte utsättas för anfall eller utsättas för repressa-

lier. Våldshandlingar eller hot om våld vars primära syñe är att sprida

terror bland civilbefollcningen är förbjudna. En förutsättning för att

civila skall denna skyddade ställning är dock att de inte direkt del-

ges

tar i ñentlighetema. I den mån civila tar direkt del i fientlighetema, exempelvis deltagare i ett folkuppbâd, så förlorar de sin skyddade

som

ställning, dock endast under den tid då de faktiskt deltar "direkt i ñentlighetema" TP art 51. Civila får inte tas som krigsfångar men kan

under vissa omständigheter intemeras se vidare under ockupation.

Bilaga 3 197

14 Ockupation

Vad är ockupation

När krigförande part övertagit den faktiska makten och satt upp en en ñmgerande administration inom hela eller delar av motpartens territorium räknas saknar betydelse för tillämpligdetta som ockupation. Det heten av de folkrättsliga bestämmelserna rörande ockupation om ñendens invasion har mötts av ett militärt motstånd eller Ockupation medför inte någon förändring det ockuperade områdets statstillav hörighet-befolkningen är fortfarande medborgare i den ursprungliga staten och behåller sin lojalitet mot derma. De grundläggande reglerna ockupationsmaktens skyldigheter och rättigheter återfinns i vad avser 1907 års lantkrigsreglemente art. 42-56 samt den IV:e Genevekonventionen från år 1949.

Administrationen av ockuperat område

Det ankommer på ockupant att vidta åtgärder för att så långt det är en möjligt återställa och trygga den allmänna ordningen på ett ockuperat område under iakttagande den där redan existerande lagstiftningen av LKR, art 43. Denna allmänna princip preciseras i 1949 års IV:e Genévekonvention avseende strafflagstifmingen på ockuperat område. Enligt art 64 skall sådan lagstiftning förbliva i kraft, dock med det undantag att ockupationsmakten må upphäva den eller tillfälligt sätta den kraft, därest den utgör ett hot mot nämnda makts säkerhet eller ur ett hinder för tillämpningen av denna konvention." Strafflagstifcningen skall således förbli i haft såvida den inte utgör ett hot mot ockupantens säkerhet eller ett hinder för den IV:e Genévekonventionens tillämpning. Det är ockupanten själv har att avgöra vad som utgör ett hot som eller hinder i detta avseende. I syfte att säkerställa en effektiv rättsskipning härvidlag stadgas vidare i art 64 att domstolarna på ockuperat område skall tillåtas att fortsätta sin verksamhet vad gäller brott mot den existerande strafflagstiftningen. En ockupant har därutöver getts möjlighet att utfärda nya bestämmelser inom ockuperat område i syfte att "sätta ockupationsmakten i stånd att fullgöra sina förpliktelser enligt denna konvention, för att upprätthålla ordnad förvaltning inom området, för att trygga säkerheten för såväl ockupationsmakten för medlemmar och egendom tillsom av hörande ockupationsstyrkoma eller ockupationsförvalmingen liksom även för kommunikationsanläggningar och kommunikationslinjer, som begagnas densamma" GK IV, art 642. Sådana av ockupationsav makten utfärdade bestämmelser kan innefatta ny strafflagstiñxiing på

198 Bilaga 3

det ockuperade området. överträdelser vissa sådana ockupanten av av utfärdade straffbestämmelser kan bestraffas med dödsstraff. En förutsättning härför är dock att dödsstraff förekom på det ockuperade området innan detta ockuperades GK IV, art 68. För att sådana av ockupationsmakten utfärdade straffbestämmelser skall träda i kraft anses

krävs dock att dessa har kimorts på det språk talas på det ocku-

som perade området, samt att de inte har retroaktiv verkan GK IV, art 65. Lagföring av personer misstänkta för överträdelser av sådana bestämmelser som ockupanten har utfärdat med stöd artikel 642 kan ske av vid militärdomstolar som upprättats ockupanten själv på det ockupeav rade territoriet GK IV, art 66. Avseende administration på ockuperat område föreligger ett antal bestämmelser i 1907 års lantkiigsreglemente. Enligt artikel 48 kan ockupanten ta upp skatt och pålagor som i normala fall skulle ha tillfallit den lagliga regeringen i syfte att bestrida kostnaderna för administrationen av det ockuperade området. Förutom skatter kan ockupanten även ta upp penninggärder för arméns behov eller områdets förvaltning LKR, art 49. Ockupanten har därutöver möjlighet att lägga beslag "kontanta penningar, fonder och exigibla värdehandlingar, som utgöra verklig statsegendom, vapenförråd, transportmedel, magasin och förnödenheter och över huvud all lös statsegendom av beskaffenhet att kunna användas vid lcrigsföretag LKR, art 53. Avseende annan statlig egendom stadgas att den "ockuperande staten bör endast betrakta sig såsom förvaltare och nyttjanderättsinnehavare av de i det ockuperade landet befintliga, den ñentliga staten tillhöriga offentliga byggnader, fast egendom, skogar och jordbruksdomäner. Den bör bevara egendomen vid oförminskat kapitalvärde och förvalta densamma enligt reglerna för nyttjanderätt" LKR, art 55. Kommunal egendom skall däremot ses som enskild egendom som inte får tas i beslag LKR, art 56. En betydelsefull fråga är vilken ställning och skydd ofentlig personal är berättigad till under ockupation. Det noterades ovan med avseende på domstolar att dessa förutsätts fortsätta med sin dömande verksamhet även under ett skede av ockupation. Det är givet att det kan uppstå situationer där offentlig personal ställs inför en konflikt mellan

intresset av att fortsätta sin yrkesutövning och intresset av att inte

främja ockupantens intressen. Den centrala bestämmelsen i den IV:e

Genevekonventionen att 54 lyder som följer:

Ockupationsmakt må icke ändra offentliga ämbets- eller tjänstemäns eller domares status inom ockuperat område eller i något avseende tillämpa sanktioner eller vidtaga tvångs- eller diskriminerande åtgärder mot dessa på den

Bilaga 3 199

grund att de av samvetsbetänkligheter underlåta att fullgöra sina tjänsteåligganden. Detta förbud utgör icke något hinder mot tillämpningen av andra stycket i artikel 51. Det berör ockupationsmakts rätt att skilja ämbets- eller tjänstemän från deras befattningar.

Med andra 0rd skall offentlig personal som på grund av samvetsbetänkligheter underlåter att utföra tjänsteåligganden inte bestraffas. Ämbets- eller tjänstemän kan dock skiljas från deras befattningar med anledning av att de har underlåtit att utföra sina tjänsteåligganden.

Något om den kvarvarande befolkningens skydd

Ockupationsmakten får inte tvinga skyddade personer dvs enligt fjärde

konventionen civilbefolkningen att delta i dess väpnade styrkor eller hjälpfomiationer. Civila får endast åläggas arbete om de är över 18 år och arbetet är nödvändigt för ockupationsmaktens behov eller för om allmännyttiga ändamål, för livsmedels-, bostads-, och beklädnadsförsörjning, för transportväsendet eller för hälsovården för befolkningen på det ockuperade området. Om civila åläggs att utföra arbete har de rätt till skälig ersättning GK IV, art 51. Ockupationsmakten skall försäkra sig om att befolkningens behov livsmedel och läkemedel tillfxedsställt. Den skall också säkerställa av och vidmakthålla sjukvårdsanläggningar, allmän hälsovård och hygien i det ockuperade området. Om befolkningens försörjning är otillräcklig, skall ockupanten tillåta och underlätta hjälpsändningar till förmån för befolkningen. Dessa aktioner kan genomföras av stater eller opartiska, humanitära organisationer, t.ex. Internationella röda-korskommittén GK IV, art 55, 56 och 59. Civila får aldrig tvångsförjlyttas eller deporteras till ockupationsmaktens eget eller annan makts territorium GK IV, art 49. Varje person som befinner sig inom ett område, som är ockuperat eller tillhör stridande part har rätt att lämna underrättelser av uteslutande personlig natur till medlemmar av sin familj och ta emot sådana underrättelser GK IV, art 25.

Civilinternerade

Internering eller åläggande bestämd vistelseort för civila får endast av

ske när så beñnnes vara oundgängligen nödvändigt" med hänsyn till

den kvarhållande maktens säkerhet. Intemering är inte att se som ett straff GK IV, art 42 och 78.

200 Bilaga 3

Civilintemerades förhållanden och rättigheter är i stort lika krigsfångars. De skall behandlas humant och utan diskriminering. Kvarhållande makt skall sörja för de intemerades hälsa, sjukvård och underhåll. Bostäderna skall vara uppvärmda och ha hygieniska faciliteter. De intemerade har rätt att ta emot och avsända brev, att ta emot paket och besök. De skall ha möjlighet att utöva sin religion och kan inte tvingas att arbeta. Intemerade läkare, tandläkare och övrig sjukvårdspersonal kan dock åläggas att utöva sitt yrke till fönnån for de intemerade. Familjer skall så långt som möjligt förläggas tillsammans GK IV, art 91, 93, 95, 105-106. De intemerades nanm och andra personuppgifter skall registreras och vidarebefordras till deras hemland via skyddsmakt och till den centrala eñerforslcningsbyrån i Geneve GK IV, art 105-106. De internerade skall vid behov ha rätt att kontakta den skyddsmakt som utsetts att tillvarata de intemerades intressen eller Internationella rödakorskommittén GK IV, art 101 och 143. Så snart anledningen till intemeringen undanröjts skall den intemerade släppas ñi GK IV, art 132. Interneringen skall upphöra så snart som möjligt efter det att striderna har upphört GK IV, art 133.

Bilaga 4.1 201

4 Nuläget

4.1 Polisen

4.1.1 Hur polisen är organiserad

Polisens organisation i fred, m.m.

Några utgångspunkter

Före mitten 1960-talet polisväsendet i princip kommunal anav var en gelägenhet över vilken staten dock kunde öva inflytande på olika sätt. Dessutom fanns statspolisorganisation. Sedan år 1965 är hela en polisväsendet statligt och lyder under regeringen Justitiedeparte-

mentet. I det följande används uttrycket polisen i princip såsom ett kollektivt begrepp såväl polismyndigheter som enskilda polissom avser män i polisväsendet utanför Försvarsmakten. Således omfattas inte militärpolisen uttryckssättet. av Grundläggande bestämmelser polisen finns bl.a. i polislagen om 1984:387, i polisförordningen 1984:730 och i förordningen 1989:773 med instruktion för Rikspolisstyrelsen samt i lagen 1943:881 polisens ställning under krig och i Kungl. Maj:ts ktmgöom relse 1958:262 angående tillämpning av sistnämnda lag. I det svenska totalförsvaret är polisverksamheten del det civila en av försvaret, polisen har även uppgiñer inom det militära försvaret men inkl. det väpnade försvaret av landet. Bland i de författningar reglerar polisens uppgifter i det annat som försvaret Sverige används i allmänhet termen krig och väpnade av

202 Bilaga 4.1

liknande, inte uttrycket "väpnad konflikt". I framställningen här nyttjas ömsom kng", ömsom "väpnad konflikt" utan att någon betydelseskillnad är åsyftad. Till lagen 1992:1403 om totalförsvar och höjd beredskap ansluter beredskapsförordningen 1993:242. I den förordningen finns regler bl.a. myndigheters under regeringen planering sin verksamhet om av med hänsyn till totalförsvarets krav. Vissa myndigheters verksamhet inom totalförsvaret hänförs till s.k. fixnktioner, dvs. samhällssektorer som i krig är av särskild betydelse för totalförsvaret. Den myndighet som svarar för samordning m.m. inom en funktion kallas funktionsansvarig myndighet. Det är Rikspolisstyrelsen som har detta ansvar vad gäller funktionen Ordning och säkerhet m.m. I det närmast följande lämnas kortfattad presentation hur en av

polisen är organiserad för närvarande. Det bör emellertid anmärkas att

Polisledningskommittén nyligen har avgett betänkandet Styrningen av polisen SOU 1998:74, i vilket föreslås vissa förändringar polisens av organisation. Polisledningskommitténs förslag innebär bl.a. att länsstyrelsen inte längre skall vara länets högsta polisorgan och att polisstyrelsen skall vara polismyndighetens styrorgan.

Den centrala polisorganisationen

Central förvaltningsmyndighet för polisväsendet ärRikspoIisstyrelsen. Chef för styrelsen är rikspolischefen. Rikspolisstyrelsen skall verka för att polisens verksamhet bedrivs planmässigt, samordnat och rationellt. Verksamheten vid Rikspolisstyrelsen leds styrelse med högst åtta av en ledamöter inkl. rikspolischefen och med denne ordförande. som Till Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen, har till uppgift att som leda den polisverksamhet som arbetar med att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Därutöver Säkerhetspolisen för ansvarar säkerhetsskyddstjänsten; hit hör registerkontroll för totalförsvaret, kontraterrorism, bevaknings- och säkerhetsåtgärder vid statsbesök m.m. liksom personskydd för den högre statsledningen. Säkerhetspolisen har

en självständigt ställning inomRikspolisstyrelsen men skall informera

rikspolischefen om den verksamhet som pågår. Även Rikskriminalpolisen är hänförlig till Rikspolisstyrelsen. Rikskriminalpolisen har sedan år 1994 samma gentemot Rikspolisstyrelsen självständiga ställning som Säkerhetspolisen. Den biträder lokala och regionala polismyndigheter vid utredningar av svära våldsbrott och kan i vissa fall överta ledningen sådana utredningar. Till Rikskrimiav nalpolisens åligganden hör också spaning och utredning av grov, rikstäckande kriminalitet i övrigt liksom lc-iminalunderrättelsetjänst.

Bilaga 4.1 203

Polisorganisationen i övrigt

Polisverksamheten i länet leds länsstyrelsen, som bl.a. fattar beslut i av de fall polispersonal skall ställas till förfogande ñr regional verksamhet trañkövervalcning s.k.

i samband med t.ex. eller bekämpning av

ekonomisk brottslighet eller narkotikabrott. Länsstyrelsen beslutar av också i frågor rör omfördelning polispersonal mellan länets som av polismyndigheter och kan vid behov begära förstärkning från annat län. I kris liksom i krig kan länsstyrelsen helt eller delvis ta över led- - ningen av polispersonalen i länet. Ansvarig tjänsteman för polisverksamheten i länet är länspolismästaren. Denne har relativt självständig ställning och kan i vissa en fall fatta beslut på länsstyrelsens vägnar. I länspolismästarens uppgifter ingår att vara chef för en polismyndighet. Sedan den l juni 1998 finns det ett polisdistrikt i varje län. Ettvart

distrikt utgör polismyndighet. Polismyndighetens chef är länspolis-

en mästaren. Denne är operativ chef vid myndigheten. Vid polismyndigheten finns polisstyrelse, leder myndigheten i frågor av icke en som operativ natm. Länspolismästaren ingår i denna styrelse. Ett polisdistrikt kan indelat i polisområden. Ett polisområde vara indelat inärpolisområden. Alternativt finns inte några kan i sin tur vara polisområden utan distriktet är indelat enbart i närpolisområden. Polisstyrelsen kan besluta att inrätta eller flera polisnämnder för att under en styrelsen leda polismyndigheten inom del eller delar av polisdistriktet.

Polisens organisation i krig

För att stärka landets försvarsfönnåga kan beredskapen höjas enligt bestämmelserna i lagen totaliörsvar och höjd beredskap samt om beredskapsiörordningen. Höjd beredskap är antingen skärpt beredskap eller högsta beredskap. Vid högsta beredskap, som råder bl.a. om landet är i krig, är totaliörsvar all den samhällsverksamhet som då skall bedrivas. För verksamheten inom det civila försvaret är Sverige indelat i tre s.k. civilområden. Inom varje sådant område är civilbefálhavaren den i krig högsta civila totaltörsvarsmyndigheten. Länsstyrelsen är högsta civila totaltörsvarsmyndighet inom länet. Vid höjd beredskap behåller polisväsendet i princip sin fredsorganisation. Men det tillkommer ytterligare nivå, nämligen genom civilen befälhavama. Varje civilbefälhavare har ett särskilt ansvar för frågor rör trafikövervaluiing, tlyktingkontroll och säkerhetstjänst inom som civilområdet. I civilbefälhavarens krigskansli finns en polisenhet, som

204 Bilaga 4.1

leds civilområdespolischef; denne biträder Rikspolisstyrelsen i av en ledningen av säkerhetstjänsten inom civilområdet. Vid höjd beredskap lcrigsorganiseras i varje län en polisenhet eller motsvarande för ledning av polisens verksamhet i länet. Som tidigare nämnts kan länsstyrelsen ta över ledningen av polispersonalen i länet, om landet befinner sig i lcrig. På lokal nivå kvarstår i stort samma organisation av polisen som i fredstid.

Beredskapspoliser kan inkallas bl.a. om landet är i krig

Vid varje polismyndighet finns beredskapspoliser krigsplacerade. Dessa är relcryterade såsom totalförsvarspliktiga som fullgör s.k. civilplikt enligt lagen 1994:1809 om totalförsvarsplikt. För närvarande fmns omkring 8 500 beredskapspoliser. I försvarsbeslutet för åren 1997-2001 bestämdes att antalet beredskapspoliser framdeles skall vara 15 000. Rikspolisstyrelsen har i samråd med Försvarsmakten

och Överstyrelsen för civilberedskap bestämt att 5 000 man skall utgöra

en särskild beredskapspolis med antisabotageuppgifter bevakning och försvar totalförsvarsobjekt. Resterande del beredskapspolisen, av av den allmänna beredskapspolisen, skall följaktligen bestå av 10 000 personer. Regler om den beredskapspolisiära verksamheten finns i förordningen 1995:238 om totalförsvarsplikt och i förordningen 1986:616 om beredskapspolisen. Den senare innehåller en bestämmelse om att vad som i lag eller annan författning är föreskrivet polismän i om

tillämpliga delar gäller även beredskapspolismärmen l § andra stycket

förordningen om beredskapspolisen; jfr l kap. 2 § sista stycket polisförordningen. I förordningen om beredskapspolisen sägs även att beredskapspolismärmens huvudsakliga uppgift är att delta i sådan polisverksamhet som har anknytning till befolkningsskydd och räddningstj änst men får tas i anspråk även för andra lämpliga polisuppgiñer

l § första stycket andra meningen nämnda förordning.

Överstyrelsen för civil beredskap har meddelat föreskrifter

ÖCBFS 1995:3, ändrade ÖCBFS 1997:1 och 1997:2 utgenom om bildning och krigsplacering av totalförsvarspliktiga. Av dessa föreskrifter framgår att den är allmän beredskapspolis skall ha som genomgått vämpliktsutbildning och därefter ha deltagit i en grundutbildning om tre dagar som följs av repetitionsutbildning om högst fem dagar. För stabsassistent, ställföreträdande gruppchef och särskild beredskapspolis, alla inom den särskilda beredskapspolisen, förutsätts likaledes genomgången vämpliktsutbildning men är grundutbildningen till beredskapspolis nitton dagar. Även för dessa kategorier är det högst

Bilaga 4.1 205

fem dagars repetitionsutbildning tillfälle. Den särskilda bered-

per skapspolisen grundutbildas centralt Rikspolisstyrelsen vid något av

militärt förband. Övrig beredskapspolisutbildning sker vid den polis-

myndighet vid vilken beredskapspolismarmen är lcrigsplacerad. Vid varje polismyndighet finns en beredskapspolisledare. Denne har det övergripande administrativa ansvaret för beredskapspolisverksamheten. Organisatoriskt är den allmänna beredskapspolisen indelad i enheter inom polismyndigheten. En enhetschef förestår varje enhet. Inom envar enhet ñnns minst tre grupper om sju personer. Vid höjd beredskap inordnas i de ordinarie turlagen vid myndigheten. De allmänna grupperna beredskapspolisema uppträder gruppvis och har en yrkespolis som chef i De bär fimktionsbeteclcningen BEREDSKAPSPOLIS. gruppen. Eftersom de i och gruppchefen är yrkespolis, har det beagerar grupp dömts möjligt att och en av medlemmarna i gruppen samma bege var fogenheter som en yrkespolis har. Den särskilda beredskapspolisen organiseras i avdelningar med två yrkespoliser i ledningen avdelningschef och biträdande avdelningschef. Till sin hjälp har de stabsassistent sakkLmnig i militära en som frågor. Denne är placerad i befattningen såsom civilpliktig. Varje avdelning består av sex-åtta grupper. En yrkespolis är gruppchef. I envar finns även ställföreträdande gruppchef. Vid höjd beredskap grupp en behåller avdelningarna sin organisation jfr den allmänna beredskapspolisen. I likhet med de allmänna beredskapspolisema skall de särskilda beredskapspolisema bära funktionsbetecloiingen BEREDSKAPSPOLIS samt har de samma befogenheter som en yrkespolis. Den särskilda beredskapspolisen är under uppbyggnad. Till denna kommer utrustning att köpas in, bl.a. ett vapen som är bättre lämpat ny för uppgifterna än polisens nuvarande vapen. Mer bakgrunden till beslutet om en större beredskapspolisorgaom nisation redovisas i slutet denna framställning. Om beredskapsav polisen, se även avsnittet Beredskapspolisens uppgifter nedan. När det i den följande framställningen talas polismän avses såväl om yrkespoliser beredskapspoliser, om inte annat framgår av samsom manhanget.

206 Bilaga 4.1

4.1.2 Polisens

uppgifter

Polisens uppgifter i fred

De uppgifter som åvilar polisen följer av bl.a. polislagen och polisförordningen. Bestämmelserna i 1 och 2 polislagen innebär följande. Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och hjälp. annan Det hör till polisens uppgifter att

0 förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, övervaka den allmänna ordningen och säkerheten,

hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat,

0 bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, 0 lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen samt 0 fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Polisen har tilldelats uppgifter och befogenheter även genom regler i andra författningar än polislagen och polisförordningen. I de flesta av dessa fall handlar det om att polisen skall biträda andra myndigheter i deras verksamhet eller verkställa beslut någon myndighet som annan har fattat. Enligt den svenska rättsordningen har polisen befogenhet att använda våld eller tvång för att lösa sina uppgifter härom i det

se mera

följ ande under rubriken Polisens befogenhet att använda våld.

Polisens uppgifter vid höjd beredskap

Inledning

För polisverksamheten när Sverige befinner sig i krig finns särskilda bestämmelser. Till dessa hör två författningar har nämnts i det som

föregående, nämligen 1943 års lag om polisens ställning under krig i

Bilaga 4.1 207

det följande kallad "1943 års lag" och den därtill anlcnytande tillämp-

ningskungörelsen i det följande kallad "1958 års kLmgörelse.

Det bör framhållas att även polislagen och polisförordningen är tillämpliga när Sverige är i krig. Polisen har alltså både i fred och i krig

på polislagen grundad skyldighet att ingripa för att förhindra eller

en avbryta pågående brottslig verksamhet. I ett skymningsläge, dvs. när lcrismolnen tomat sig Sverige ännu inte är part i ett krig, likupp men som i krig är det en särskilt viktig uppgift för polisen att ingripa mot brottslighet är skadlig för landets försvar eller säkerhet, t.ex. som

sabotage riktas mot för totalförsvaret viktiga anläggningar. I det

som följande återkommer utredningen till de begränsningar som gäller för polisens möjligheter att ingripa mot kombattanter från främmande makt. Här bör inskjutas att bevakningen av försvarsviktiga anläggningar kan angelägenhet för andra än polisen. Så t.ex. förekommer det vara en att det för sådan bevakning anlitas skyddsvakter, som är antingen militär personal eller särskilt utsedd personal som inte är polismän annan skyddsvakter, bilaga 4.3.

om se

Närmare polisens uppgifter enligt den nuvarande om försvarsplaneringen

Om Sverige utsätts för ett överraskande militärt angrepp skall polisen användas för bevaknings- och skyddsuppgifter under ett inledningsskede. Avsikten är att eñer en relativt kort tid- sannolikt inom några dygn uppgiften skall tas över de militära förband som är snabbt - av mobiliserade, varvid polisen skall återgå till sin ordinarie verksamhet. Planeringen bygger på tanken att polisen snabbare än någon annan i samhället kan på plats och utan dröjsmål vara insatsgrupp vara beredd; polismyndigheterna är bemannade dygnet runt och finns spridda över hela Sverige. Den är polisman har enligt l § 1943 års lag en principiell skylsom dighet att i krig delta i"rikets försvar, Med "rikets försvar" torde härvid det väpnade försvaret landet. avses av I 1958 års kimgörelse föreskrivs bl.a. följande. De polismän som inte har blivit befriade från försvarsplikten skall bära uniform såväl vid utövande tjänsten under fritiden. När förhållandena så påkallar av som bör försvarspliktig polisman som bär uniform bekämpa "ingripa en mindre fientlig militär order detta inte

mot grupper av även om om

har getts. Polischef eller motsvarande kan hos polischef i närliggande distrikt göra framställning polisförstärlcning för ingripande mot om fientliga Om polisens medverkan är oundgängligen erforderlig grupper.

W å ll

208 Bilaga 4.1

för att avvärja ett ñentligt angrepp, får högsta militära chef i orten begära medverkan av polismän. När avdelningar av polis och militär uppträder tillsammans, kan i vissa fall befälhavaren över den militära

avdelningen besluta att polisavdelningen skall underställas honom.

1958 års kimgörelse innehåller även en bestämmelse av innebörd att

den kvinnliga polispersonalen liksom personalen vid Säkerhetspolisen

fär tas i anspråk för rikets försvar endast i den mån "lcrigshändelsema

göra det oundgängligen erforderligt jfr i det följande om polisens för-

svarsutbildning samt en regel om att länsstyrelsen kan besluta att be-

fria en polisman från försvarsplikten. Det bör framhållas att de nu berörda reglerna i 1943 års lag resp. i

1958 års kungörelse ålägger polisman att delta i försvaret av riket men inte föreskriver att polismyndighetema har några uppgifter i detta hän-

seende. I och för sig finns det vissa bestämmelser i lagen och i kun-

görelsen som nämner länsstyrelsen, polisdistrikt, polischef, be-

annan

fattningshavare som utövar befäl över polispersonal resp. avdelningar

av polis.

Vid höjd beredskap skall polisen skydda Försvarsmaktens mobilisering och styrkeuppbyggnad. Transporter och truppförflyttningar skall därigenom kunna genomföras under så snabba och ostörda förhållan-

den som möjligt. Vidare åligger det polisen att biträda Försvarsmakten

bl.a. med ordningshållning vid militära anläggningar samt vid in- och utryckningstransporter.

Polisen skall även delta i den samordnade gränsövervakningen om

denna övervakning finns mer att läsa i bilaga 4.5.

I totalförsvaret har polisväsendet uppgifter gällande flyktingverksamheten. Därvidlag skall polisen medverka vid mottagningen av dem

som kommer till Sverige, identifiera och registrera personer, utfärda

främlingssedlar en identitetshandling som i krig ersätter pass och av-

slöja säkerhetsrisker samt i samverkan med Försvarsmakten m.m. svara för inhämtningen av militära underrättelser.- Polisens resurser främst i kust- och gränsomrâdena skulle bli hårt ansträngda, om en stor mängd

flyktingar kom till Sverige t.ex. när landet är i krig. För att bemästra en sådan situation behöver polisen och berörda kommuner samverka nära i syfte att skapa en organisation som fungerar snarast möjligt. Exempelvis kan det vara betydelsefullt att flyktingar slussas vidare till olika inlandskommuner; därigenom avlastas de orter först har tagit emot

som

flyktingarna. Primärt är det kommunerna som har ansvaret för inkvartering, hälsoundersökning och transport av flyktingar. Likväl torde poli-

sens medverkan krävas också i dessa sammanhang. Polisen inkl. beredskapspolisen fyller en viktig funktion i samband med att t.ex. ett område skall utrymmas. Beslut om att utrymma ett område kan meddelas om området har blivit eller kan antas bli utsatt för

SOU 1998: 123 Bilaga 4.1 209

stridshandlingar och utrymningen är nödvändig för att skydda befolkningen.

Beredskapspolisens uppgifter

Beredskapspoliser kan enligt l § förordningen om beredskapspolisen

inkallas i det antal regeringen bestämmer dels under höjd beredsom skap och dels i andra fall när regeringen har beslutat om bered-

skapstjänstgöring hänsyn till Sveriges försvarsberedskap det

av om

senare fallet, se 4 kap. 8 § lagen om totalförsvarsplikt. Vid höjd beredskap har beredskapspolisema till huvudsaklig uppgift för uppgifter med anknytning till befolkningsskydd och rädd-

att svara ningstjänst; de skall kunna inkallas redan i ett tidigt skede. I samband

med det s.k. Gulfkriget år 1991 beslöt regeringen att med stöd av då gällande lagstiftning 12§ lmom. andra stycket civilförsvarslagen

-

1960:74 och l § lagen 1984:272 skyldighet för civil-

om

försvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret motsvaras numera

4 kap. 8 § lagen totaliörsvarsplikt inkalla beredskapspoliser

av om -

för att dessa skulle avlösa yrkespolisen med bevakning av främst ut-

ländska ambassader i Stockholmsområdet.

Till den allmänna beredskapspolisens huvuduppgiñer hör

att upprätta avspärmingar och att hålla ordning vid skadeplatser, 0

att hålla ordning och leda transporter vid utryrrmingsoperationer,

ingripa vid störningar i samband med pågående totalförsvars-

0 att verksamhet, och 0 att svara för trañldeglering.

Den särskilda beredskapspolisen har till huvuduppgiñ

att bevaka och skydda för totalförsvaret viktiga anläggningar m.m.,

0 och

att genomföra spaning och jakt efter ñentliga sabotörer och liknande

samt störa, lokalisera och gripa/neutralisera sådana.

Såväl de allmänna beredskapspolismärmen som de särskilda beredskapspolismännen får tas i anspråk även för andra lämpliga polisupp-

giñer än de som nu angetts.

210 Bilaga 4.1

Sammanfattning

Om polisens uppgifter under höjd beredskap, således bl.a. när Sverige är i krig, gäller sammanfattningsvis följande. Polisen behåller de uppgifter som den har i fredstid, alltså i korthet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samhället, förebygga brott samt lämna allmänheten skydd och hjälp. I krig och vid krigsfara ökar betydelsen av polisens ingripanden mot brottslighet och arman verksamhet som är skadlig för landets försvar och säkerhet. Vid höjd beredskap skall polisen även, i samverkan med Försvarsmakten, skydda och understödja mobilisering och militär styrkeuppbyggnad. Till polisens uppgifter hör vidare att delta i den samordnade gränsövervakningen och i arbetet med flyktingmottagning samt att medverka vid genomförandet av beordrad utrymning. Beredskapspoliser kan inkallas såsom en förstärkning av polisorganisationen. När Sverige är i krig, har polisen till ytterligare uppgift att i enlighet med 1943 års lag och 1958 års kungörelse direkt delta i det väpnade försvaret av landet.

Polisens befogenhet att använda våld

Allmänt om polisens befogenhet att bruka våld

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen utövas den offentliga makten under lagarna. Genom bestämmelser i 2 kap. regeringsforrnen tillförsälcras både svenska medborgare och utlänningar som vistas i Sverige ett omfattande skydd mot ingripande från det allmäima. Inskränkning i detta skydd får föreskrivas endast i lag. Av dessa grundlagsregler följer att varje ingripande från polisman som innebär våldsanvändning måste ha stöd i lag. En polismans befogenhet att använda våld för att genomföra en

tjänsteåtgärd regleras bl.a. genom 10 § polislagen se även 8 § samma

lag om allmänna principer för polisingripanden; jfr 23 §. Härutöver har en polisman samma rätt som andra personer att bruka våld med stöd av bestämmelserna om nödväm, nöd m.m. i 24 kap. brottsbalken. Vid sidan av de för envar gällande bestämmelserna om nödvärn och liknande är det alltså 10 § polislagen som styr en polismans allmärma befogenhet att använda våld i tjänsteutövningen. I den paragrafen sägs följande.

Bilaga 4.1 211

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med häntill omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en syn tjänsteuppgift, om han möts med våld eller hot om våld, någon skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas som friheten försöker undkomma eller polismannen eljest möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande, det är fråga om att avvärja en strafibelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada miljön, 4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken, av polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med sådan eller någon liknande åtgärd eller vid en exekutiv förrättning enligt vad är föreskrivet därom, eller som åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall i första stycket 4 och 5 får våld mot person brukas som avses endast polismannen eller den som han biträder möts av motstånd. om Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap. brottsbalken.

En grundläggande förutsättning för polisman skall få använda

att en

våld med stöd 10 § polislagen är följer av inledningen av pa-

av - som

ragrafen att denne skall genomföra en tjänsteåtgärd. Det syfte som

direkt eller indirekt är avsett att uppnås genom våldsanvändningen

måste således ligga inom polisens ansvarsområde. Polisens uppgifter enligt polislagen framgår av l och 2 §§. I det fö-

regående har återgetts vad föreskrivs i dessa bestämmelser. Det som kan här tilläggas att utformningen lagtexten i 2 § åtminstone antyder av

att de uppgifter är uttömmande med avseende på

som anges

polisens åligganden enligt lagen jfr inledningen av paragrafen, där det sägs: Till polisens uppgifter hör- -". Det har inte varit lagstiftarens

-

avsikt att lagtexten skulle uttömmande i detta hänseende, utan

vara

meningen är att polisens ansvarsområde delvis skall bestämmas av sedjfr Nils-Olof Berggren-Johan Munck, Polislagen, 3 uppl. 1998,

vana s. 3 1.

212 Bilaga 4.1

Användningen av skjutvapen i polistjänsten

Varken i 10§ polislagen eller i 24 kap. brottsbalken finns närmare reglerat vilken typ av våld som polisen får bruka, t.ex. när och hur skjutvapen får användas. Den frågan torde i stället få avgöras med utgångspunkt i det försvarlighetsrekvisit som finns i lagbestämmelsema. Detta rekvisit innebär något förenklat uttryckt att det inte är tillåtet att använda mer våld än nöden kräver. Hur mycket våld som kan anses vara försvarligt i en viss situation bedöms med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I kungörelsen 1969:84 om användande av skjutvapen i polistjänsten finns relativt detaljerade bestämmelser om när en polisman får bruka skjutvapen. Eftersom det är fråga om en författning som inte är beslutad av riksdagen utan har utfärdats på regeringsnivå och således inte är en lag, kan den inte ge polisen befogenhet att använda skjutvapen i vidare mån än vad som följer av polislagen eller av bestämmelserna i 24 kap. brottsbalken. Kungörelsen kan således knappast åberopas som ett självständigt stöd för polisens rätt att bruka våld. Möjligen bör kungörelsen betraktas som en instruktion på det arbetsrättsliga planet om hur en polisman, inom ramen för gällande lagstiftning, skall fullgöra sin tjänsteutövning med avseende på användningen av skjutvapen. För övrigt är det mycket som talar för att kungörelsen är obsolet i vissa delar. Här bör också nämnas att förordningen 1 996.231 om statliga myndigheters skjutvapen innehåller bestämmelser om skjutvapen. Den förordningen tar emellertid sikte endast på förvaringen av och kontrollen i övrigt över skjutvapen och ammunition som innehas av myndigheter under regeringen, således bl.a. polisen. Förordningen innehåller alltså inte några regler om när och hur skjutvapen får användas t.ex. i polistjänsten.

Polisens möjlighet att använda våld vid det väpnade försvaret av Sverige

Enligt 10 kap. 9 § första stycket regeringsformen får regeringen sätta in Försvarsmakten eller del därav i strid för att möta väpnat angrepp mot riket. I andra stycket nämnda paragraf föreskrivs att förklaring att riket är i krig inte får ges utan riksdagens medgivande, utom vid väpnat angrepp mot riket. Regeringen får enligt tredje stycket samma paragraf bemyndiga Försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning rikets territorium i av fred eller under krig mellan främmande stater. Genom förordningen

Bilaga 4.1 213

1982:756 Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av om

Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. IKFN-förordningen har regeringen lämnat bemyndigande enligt den senast berörda bestämmelsen. Det bör tilläggas att IKFN-förordningen upphör att

gälla, Sverige "kommer i krig". om Försvarsmaktens rätt att använda våld för att försvara Sverige mot

väpnat och mot kränkningar är alltså inte uttryckligen reglerad

angrepp

i lag utan fastställs regeringen. De yttre för denna vålds-

av ramarna

användning följer follcrätten. Det bör uppmärksammas att rätten till

av

våldsanvändning vid väpnat angrepp och väpnad konflikt regleras av

det internationella våldsförbudet artikel 2.4 i Förenta nationernas

stadga, staters rätt till individuellt och kollektivt självförsvar stadga och den internationella humanitära rätten i

artikel 51 i samma

väpnade konflikter. Vid hävdandet den territoriella integriteten i

av

fredstid regleras våldsanvändningen folkrättsliga principer om nöd-

av

vändighet och proportionalitet, under det att den internationella huma-

nitära rätten inte är tillämplig.

års lag polisman skyldig att under krig delta i

Enligt l § 1943 är en landets försvar dvs. det väpnade försvaret i den omfattning som

- -

regeringen bestämmer. Regler polismans skyldighet här-

som anger en

vid finns framgått i 1958 års kungörelse. De gällande bestäm-

som nu

melserna polisens roll i krig innebära att en polisman som

om synes

försvaret vårt land ingår i FörsvarsmaktenÅ En deltar i det väpnade av

konsekvens härav blir att det är regeringen som bestämmer hur om-

fattande befogenhet polisman skall ha vad gäller användningen av

en våld i dessa fall, med den yttre begränsning som följer av folkrätten.

Enligt utredningens bedömning har inte polisen någon på polislagen grundad befogenhet att använda våld i syfte att möta ett väpnat angrepp Sverige i och för sig. Polisens skyldighet att direkt delta i det väp-

mot

nade försvaret vårt land grundar sig således enligt utredningens

av -

mening uteslutande på 1943 års lag och 1958 års kungörelse.

-

Jfr 2 § lagen polisens ställning under krig och lLU 1943 nr 52 s. Jfr om även Lena Holmqvist m.fl. i kommentaren till 21 kap. 3 § andra stycket 1 brottsbalken 21:7, där det sägs: "Om polisman vid fullgörandet av sin skyldighet delta i rikets försvar inordnas i militär avdelning eller eljest att underställs befälhavare, får han tydligen anses vara tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten och kommer alltså denna grund att underkastad krigsman. ifrågavarande uppgift behöver vara ansvar som emellertid inte fullgöras tjänstgöring vid försvarsmakten. Tvärtom är genom förutsatt polisman drift eller efter order överordnad polisman att av egen av

skall ingripa mot ñentliga krigsdeltagare. När polismän sålunda, utan att vara

tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten, har försvarsuppgiñer, skall alltså vad krigsmän äga motsvarande tillämpning på dem." som sägs om

214 Bilaga 4.1

Det sagda. betyder inte att polislagens bestämmelser aldrig skulle

ge

polisen befogenhet att ingripa i samband med ett väpnat på

angrepp landet. Soldater från främmande makts väpnade styrkor gör sig dock i princip inte skyldiga till någon straffbar handling när de medverkar i ett

väpnat angrepp på vårt land 2 kap. 7 § brottsbalken. Och om polisen

skulle ingripa mot en fientlig styrka vars medlemmar är kombattanter, skulle motståndaren rimligen anse att ingripandet utgjorde militärt mot-

stånd. Från svenskt håll skulle det därvid knappast kunna med framgång hävdas att polisen endast fullgjorde sådana polisiära uppgifter enligt nationell lag som syftade till att hindra brott eller att upprätthålla ordning och säkerhet och att polisen därför inte skulle anses ha status av kombattanter. Motståndaren skulle med stor sannolikhet uppfatta de ifrågavarande svenska polismännen och måhända andra svenska

-

polismän och det svenska polisväsendet över huvud taget- mili-

som

tära mål och sålunda exempelvis bekämpa dem i enlighet härmed. För en ñentlig styrka som uppträder iörtäckt, exempelvis som ett diversionsförband, föreligger inte någon straffrättslig immunitet enligt

svensk rätt 2 kap. 7 a§ brottsbalken. Polisen skulle således enligt

polislagen ha inte bara rätt utan även skyldighet att ingripa mot en

styrka av den typen, om styrkan hade som väl kan antas fallet - vara

vanligtvis -till syfte att sabotera viktiga anläggningar i Sverige. Enligt svensk rätt är sabotage ett allvarligt brott redan på förberedelsestadiet, och polisen synes därför ha en på polislagen grundad möjlighet att i de

nu berörda fallen använda ett jämförelsevis stort mått av våld för att avbryta den brottsliga verksamheten liksom för att säkerställa lagföring och straff. Det förda resonemanget polisens befogenhet har för nu om övrigt bäring även på andra brott mot rikets säkerhet 0.d.

Följande exempel kan tjäna som en illustration till resonemangen i det föregående.

I en tid när Sverige inte är i krig luftlandsätts nattetid en grupp civilklädda personer nära en samhällsviktig anläggning i landet. En av dem grips omedelbart av polisen. Det visar sig att han kommer från främmande en stat samt att han är beväpnad och utrustad med sprängmedel. De övriga

personerna i gruppen, som förföljs av polisen, tar sin tillflykt till ett över-

givet hus. De uppmanas att ge sig men besvarar uppmaningen med skottlossning. Av allt att döma skulle polisen då ha möjlighet att med stöd av 10§ polislagen använda våld för att gripa de misstänkta sabotörema. Rätten att använda våld skulle dock vara begränsad till att t.ex. skjuta in tårgas i huset, om detta vore tillräckligt för att kunna verkställa gripandet av sabotörema. Om exemplet ändras så att landet är i krig, skulle de misstänkta sabotörema måhända betraktas som ñentliga soldater. I ett krig

Bilaga 4.1 2 l 5

skulle de enskilda polismännen ha rätt ja, i vissa fall en skyldighet en - enligt 1943 års lag och 1958 års kimgörelse att ingripa mot sabotörema. För det fall den lagen och ktmgörelsen var tillämpliga vid ingripandet, kunde det for övrigt hända att polismännen var underställda militärt befäl däremot ingripandet görs enligt polislagens bestämmelser, kan polis-

om

männen inte stå under militärt befäl. Enligt bestämmelserna i 1943 års lag och 1958 års kungörelse skulle polismännen ha rätt att använda verkanseld mot sabotörema och huset. Det torde för övrigt t.o.m. vara förbjudet att

använda tårgas i en sådan situation, eftersom det enligt Förenta nationernas

konvention förbud mot utveckling, produktion, innehav och användom ning kemiska samt deras förstöring är förbjudet att använda kraav vapen vallbekämpningsmedel metod för krigföring jfr 22 kap. 6 a § som en brottsbalken där det föreskrivs bl.a. att det är straffbart att använda ämnen för kravallbekämpning som en metod för krigföring.

Sammanfattningsvis kan följande anföras. I fredstid har polisen möjlighet att med stöd polislagen använda

av våld i samband med kränkningar Sveriges territorium i den mån av

våldsanvändningen sker för att hindra eller avbryta brottslig verksamhet eller för att verkställa frihetsberövanden som grundas på lag eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Däremot torde

annars polisen inte ha rätt att bruka våld för att hindra lcränkningen som sådan.

Denna distinktion kan i och för sig uppfattas rent teoretisk, efter-

vara

polisen i dag i princip saknar att möta eventuella lcränk-

som resurser ningar i luften eller till sjöss. Det väsentliga i sammanhanget är

emellertid att polisens användning våld i de nu berörda avseendena

av

alltid måste ske självständigt och med tillämpning av lag samt att uppgiften att hindra kränkningar territoriet inte har tilldelats polisen i

av

lag. I tid fred har polisen givetvis även möjlighet och skyldighet en-

av ligt polislagen att ingripa för att förhindra sabotage, spioneri och andra

brott rikets säkerhet o.d. Detta gäller oavsett brottet utförs av

mot om

vistas lagligt i Sverige eller som för främ-

personer som av personer

mande makts räkning har tagit sig in i landet olovligt. Polisens våldsanvändning i dessa sammanhang får syfta endast till att avbryta den brottsliga verksamheten och säkerställa lagföring och straff. Det bör emellertid påpekas att bestämmelserna straffrättslig immunitet kan

om

innebära begränsningar i polisens rätt att använda våld. När Sverige är i krig behåller polisen i princip de nyss angivna, på polislagen grundade möjligheterna att använda våld. En fientlig styrka med kombattantstatus åtnjuter dock principiellt sett strafñättslig immunitet. I praktiken torde därför varken polislagens eller brottsbalkens

216 Bilaga 4.1 SOU 1998: 123

bestämmelser ge polisen någon möjlighet att ingripa mot en militär motståndares kombattanter. Reglerna i 1943 års lag jämte 1958 års kungörelse innebär dock att en polisman har en principiell befogenhet och skyldighet att ingripa mot kombattanter från främmande makt. Polismannens möjlighet att bruka våld i dessa fall stämmer överens med den rätt som tillkommer Försvarsmakten och dess personal; den yttersta begränsningen vid användningen följer av folkrätten. Utövandet av våld syftar i dessa fall till att slå tillbaka det ñentliga angreppet, inte till att säkerställa lagföring och straff. Givetvis får våldet inte riktas

mot andra än kombattanter eller undantagsvis andra personer mot

vilka det enligt folkrätten är tillåtet att bruka våld. Polismannens våldsanvändning enligt 1943 års lag och 1958 års kungörelse kan vara en följd av order från militärt befäl, och således ytterst från regeringen. De nuvarande svenska reglerna innebär alltså att polisen och då inte minst den enskilde polismannen i varje situation där våld - används eller kan komma att användas måste vara klar över huruvida omständigheterna är sådana att ingripandet sker med stöd av polislagen eller som ett led i rikets försvar och således enligt 1943 års lag och 1958 års kungörelse.

4.1.3 Polisens

försvarsberedskap

Polisen kan mobiliseras snabbt

Omkring 90 procent av polispersonalen är krigsplacerad inom polisens verksamhetsområde. Resterande personal avses bli inkallad för tjänstgöring i Försvarsmakten, vanligtvis inom militärpolisen eller milosäkorganisationen. Att göra polisen insatsberedd vid en väpnad konflikt bedöms ta mycket kort tid, eftersom det dygnet runt finns polispersonal i tjänst och polisen har omedelbar tillgång till den utrustning som skall användas i en försvarssituation. Man räknar med att 80 procent av polisens personal skulle kunna vara mobiliserad inom två timmar, om beredskapen höjdes. Mobiliseringstiden för beredskapspolisen torde dock vara någon längre, särskild vid selektiva inkallelser via Totalförsvarets pliktverk. Men det antas att vid ett beredskapslarm jfr 3-5 beredskapsförordningen huvuddelen av beredskapspoliserna skulle vara mobiliserade inom några timmar.

Bilaga 4.1 217

l

Polisens försvarsunusming

Polisens försvarsutrustning består dels av skjutvapen kulsprutepistol alternativt automatkarbin och dels av personlig skyddsutrustning hjälm och skyddsmask. För att polisen skall kunna ha hög beredskap

förvaras denna utrustning regel i polisstationema, i vissa fall som men

på annat håll. Det finns planer anskaffning av ny vapenuaustning.

Polisens försvarsutbildning

De försvarspliktiga poliserna skall genomgå en försvarsutbildning om några dagar vart fjärde år. Utbildningen anordnas regionalt av länsstyrelsen enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Den består för-

av

svarsupplysning inkl. folkrätt, vapenutbildning, skyddstjänst och stridsteknik vid bevakning samt försvar av skyddsobjekt. I utbildningen ingår även övningar avseende s.k. aktiva åtgärder mot sabotageförband, t.ex. fordons- och förarkontroll vid vägspärr samt genomsökning av

byggnader och förekommer utbildning t.ex.

terräng. Det även annan om

ingripande mot farlig och om användning av förstärknings-

person vapen.

Utgångspunkten i den nuvarande regleringen är som redan angetts

att varken de kvinnliga polismännen eller personalen vid Säkerhets-

polisen skall tas i anspråk för det väpnade försvaret av landet. Men även dessa personalkategorier genomgår polisens försvarsutbildning

och skall kunna medverka i försvaret.

Polismäns folkrättsliga ställning enligt folkrättsförordningen, m.m.

Polismän enligt 1943 års lag deltar i rikets försvar skall enligt som

3 § l totalförsvarets folkrättsförordning 199012 anses som kombat-

tanter. Även de tjänstgör beredskapspolismån enligt förordsom som

ningen beredskapspolisen och deltar i rikets försvar skall anses

om som kombattanter 3 § 2 folkrättsförordningen. som 21 kap. brottsbalken innehåller regler om brott av krigsmän, däribland lydnadsbrott, ryrnning och våld eller hot mot förman. Enligt

21 kap. 1 § brottsbalken träder kapitlet i tillämpning när riket"kommer i 101g samt under förutsättning att regeringen så föreskriver om

- -

riket är i lcrigsfara eller det råder sådana utomordentliga förhållanden är föranledda loig eller lciigsfara riket har befunnit sig

som av av som Regeringen skall enligt 2l kap. 2 § brottsbalken föreskriva att tillämp-

218 Bilaga 4.1

ningen av kapitlet skall upphöra, när det inte längre föreligger sådana förhållanden som avses i l § samma kapitel. Alla som är tjänstgöringsskyldiga vid Försvarsmakten är krigsmän vid tillämpningen av 21 kap. brottsbalken. Krigsmän är dessutom, bl.a., polismän som utan att vara änstgöringsskyldiga vid Försvarsmakten är skyldiga att delta i rikets försvar 21 kap. 3 § första stycket resp. andra stycket 1 brottsbalken. Disciplinansvar för totalförsvarspliktiga m.f1. regleras av lagen 1994:1811 om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Till lagen hör förordning 1995:241. Bestämmelserna gäller redan i fredstid en för vissa kategorier personal, som räknas upp i 1 § lagen. Om Sverige är i krig gäller lagen även för andra grupper, vilka i 2 Då gäller anges lagen bl.a. alla som, utöver vad som sägs i 1 är tjänstgöringsskyldiga i Försvarsmakten och för polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga i Försvarsmakten är skyldiga att delta i rikets försvar. Regeringen kan föreskriva att 2 § skall tillämpas om Sverige är i loigsfara eller lik-

nande se 3 jfr 4 § med bestämmelse om när regeringen skall före-

skriva att 2 § inte längre skall tillämpas.

4.1.4 Polisens verksamhet vid och

ockupation ockupationshot

Folkrättens utgångspunkt är att det är ockupationsmakten som svarar

för att återställa och trygga den allmänna ordningen och det offentliga

livet på det ockuperade området, under iakttagande såvida inte - "bestämt hinder häremot möter" av det ockuperade landets lagar. - Straftlagstiftningen kan ockupationsmakten dock upphäva eller tillfälligt sätta ur lqaft i det fall denna "utgör ett hot mot nämnda makts säkerhet eller ett hinder för tillämpningen av IV Genévekonventionen av den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer. Ockupationsmakten har även vissa befogenheter att utfärda bestämmelser för befolkningen inom det ockuperade området. Det gäller bl.a. bestämmelser som erfordras för att sätta ockupationsmakten i stånd att fullgöra sina förpliktelser enligt IV Genévekonventionen, för att upprätthålla en ordnad förvaltning inom området och för att trygga sin egen och sina egna styrkors säkerhet. Enligt folkrätten är det inte tillåtet för ockupationsmakten att ändra offentliga ämbets- eller tjänstemäns status inom ockuperat område eller tillämpa sanktioner e.d. mot dessa på den grund att de av "samvetsbetänkligheter" underlåter att fullgöra sina tjänsteåligganden. Ockupationsmaktens rätt att skilja ämbets- eller tjänstemän från deras

Bilaga 4.1 219

befattningar berörs dock inte av dessa regler. Jfr Folkrättskommittén i SOU 1984:56 125 ff., 281 ff. och 362 s.

Beträffande den svenska polisens verksamhet vid ockupation och

ockupationshot har det från regeringsnivå utfärdats vissa förhållningsregler. Dessa innebär bl.a. följande. Vid ockupation och ockupationshot skall polisens verksamhet till de förhållanden som då råder. anpassas Det är i första hand länsstyrelsen och i andra hand vederbörande polischef, möjligt i samråd med chef inom det militära resp. det civila om försvaret, som bestämmer huruvida polisen skall lämna sitt verksamhetsområde. I trängande fall liksom när förbindelserna med polischef och polisledning är avbrutna kan den enskilde polismannen fatta beslut om att lämna det hotade området. En polisman som har lämnat ett ockuperat eller ockupationshotat område är skyldig att så snart som möjligt anmäla sig till närmaste polischef på den uppehållsorten för nya tjänstgöring. Det torde bli avvägningsfråga huruvida polisen skall stanna kvar en eller lämna ett ockupationshotat eller ockuperat område. Om polisen stannar kvar finns risk för att polispersonalen, till följd hot eller likav nande, går ockupationsmakten till handa. Det finns även risk för att medlöpare till ockupationsmakten kan inñltrera polisorganisationen. Men i törhållningsreglema pekas på att den inhemska polisens närvaro har en viktig psykologisk symbolverkan gentemot samhället i övrigt, för att motverka de negativa effekter på lcrigsförbandens och civilbefolkningens moral och motståndsvilja som skulle kunna bli en följd av att polispersonalen övergav orten. En polisman är skyldig att stanna krav på orten så länge hans närvaro nödvändig för att understödja anses försvarsansträngningarna Enbart det förhållandet att polismannen riskerar att falla i den militära motståndarens händer berättigar honom inte att överge orten. Från svensk sida förutsätts att, om svenska polismän faller i motståndarens hand, denne kommer att betrakta dessa som kombattanter och därför behandla dem krigsfångar jfr bestämmelsom lqigsfångar i III Genevekonventionen år 1949 angående serna om av skydd för krigets offer och 1977 års första tilläggsprotokoll till bl.a. den konventionen. En polisman som fullgör sin tjänst inom ett av motståndaren ockuperat område skall enligt förhållningsreglema söka verka för att svensk rättsordning upprätthålls samt lämna befolkningen allt tänkbart skydd och bistånd i förhållande till ockupationsmakten. Polisskall, sägs det vidare, vägra att efterkomma varje framställning mannen från ockupationsmakten som skulle innebära ett understödjande av motståndarens mot vårt land riktade verksamhet; det gäller också i de fall där ockupationsmakten enligt folkrätten skulle vara berättigad att själv vidta åtgärden inom det ockuperade området.

220 Bilaga 4.1

4.1.5 öka

Antalet beredskapspoliser skall

programplan för åren 1997-2001 Rikspolisstyrelsen

I det föregående har nämnts att det av beredskapsförordningen följer att Rikspolisstyrelsen är funktionsansvarig myndighet inom funktionen Ordning och säkerhet m.m. Mot bakgrund av detta ansvar ingav Rikspolisstyrelsen till Justitiedepartementet våren 1996 en s.k. programplan för funktionen avseende åren 1997-2001. I programplanen påtalade Rikspolisstyrelsen brister främst i till-

gången på personal, vilka medförde vissa svårigheter att klara de upp-

gifter åligger polisväsendet vid ett strategiskt överfall. Enligt stysom relsen saknade omkring hälften av de viktigare skyddsobjekten bevakning; det fanns inte tillräckligt med personal. En översyn av polisens uppgifter, utrustning och utbildning gav vid handen att utbildningen av poliser och beredskapspoliser inte ledde till den kompetens som krävs för att lösa de uppgifter åvilar polisen. Polisens försvarsutrustrling som enligt Rikspolisstyrelsen otillräcklig i perspektivet av de förvar svarsuppgiñer som polisen har att svara för. Enligt styrelsen skulle polisen behöva även för understöd och pansarbekämpning. Därvapen utöver saknades det på många håll möjlighet att leda verksamheten ñån skyddat utrymme. I syfte att förbättra polisens förutsättningar för att klara de uppgifter som den har i samband med ett väpnat angrepp på Sverige, föreslogs i progiamplanen att antalet beredskapspoliser borde utökas från dåvarande ca 8 500 till 15 000. Enligt Rikspolisstyrelsen borde 5 000 av beredskapspolisema utgöra en särskild del och övriga 10 000 ingå i en allmän del.

Försvarsbeslutet för åren 1997-2001

Utredningen har i kap. 2 sagt något om vad statsmakterna anförde med anledning totalförsvarsbeslutet avseende åren 1997-2001. Utredav ningen nöjer sig därför med att här peka på att statsmakterna beslöt att den beredskapspolisiära organisationen skall utökas till att omfatta ca 15 000 Av framställningen tidigare i denna bilaga framgår att personer. den beslutade beredskapspolisiära organisationen är under uppbyggnad. Inför försvarsbeslutet bedömde regeringen beden andra etappen av redskapsläget den 31 december 1996 vad gäller funktionen Ordning och säkerhet sålunda prop. l996/97:4 s. 240 f.. m.m.

Bilaga 4.1 221

I krig skulle polisväsendet i princip behålla sin fredsorganisation. Större delen av polisväsendets personal var krigsplacerad vid polismyndighetema. Beredskapspolisorganisationen var, med vissa regionala undantag, väl fylld utifrån de krav som dittills hade ställts. Personalen var utbildad och övad för verksamheten i krissituationer och krig i enlighet med det gällande utbildningssystemet för polisen. En av de viktigaste polisiära uppgifterna vid väpnat angrepp var att bekämpa sabotageverksamhet. Ett led i detta var att bevaka viktigare totalförsvarsanläggningar. Användningen av de polisiära resurserna var enligt den planläggning som förelåg den 31 december 1996 koncentrerad till det inledande skedet av ett väpnat angrepp. Vid ett beredskapslarm hade polisen kort insatstid, eftersom polisen var i tjänst dygnet nmt och hade omedelbar tillgång till sin försvarsutrusming. Större delen av polispersonalen ktmde vara mobiliserad inom två timmar. För att stärka försvaret mot ett överraskande väpnat angrepp var det enligt regeringen nödvändigt att på sikt åtgärda de brister i fråga om polisens försvarsutrustning som Rikspolisstyrelsen hade pekat på i programplanen för åren 1997-2001. Även det förhållandet att vissa polismän, ñ-ämst kvinnor, saknade militär grundutbildning måste åtgärdas pä sikt. Enligt regeringen borde en del brister vad gällde polisens utrustning kunna botas utan större kostnader genom att materiel, som till följd av omstruktureringen inom Försvarsmakten inte längre behövs där, fördes över till polisen. Vissa åtgärder var enligt regeringen den av art att de skulle kunna vidtas under ett anpassningsskede, om det säkerhetspolitiska hotet mot Sverige ändrades. Såvitt gäller inriktningen av planeringen för funktionen Ordning och säkerhet m.m. anförde regeringen sammanfattningsvis följande inför den andra etappen av försvarsbeslutet. Polisväsendet skulle kunna öka sin förmåga vid ett ändrat säkerhetspolitiskt hot. I en sådan situation skulle samtliga myndigheter i funktionen ha förmåga att snabbt höja sin beredskap för de uppgifter som då tillkom. Formema för samverkan med andra fimktioner och myndigheter inom totalförsvaret skulle vara klarlagda under fredstid. Eftersom flertalet ledningscentraler inte hade något skydd mot ett militärt angrepp, behövde det fortifikatoriska skyddet av centralerna ses över. Vid ett väpnat angrepp borde ledningen av polisverksamheten så långt det var möjligt kunna ske från skyddat utrymme. Enligt vad regeringen vidare angav skulle funktionen inriktas på att svara för ett omedelbart försvar vid ett överraskande väpnat angrepp, skydda och understödja Försvarsmaktens mobilisering och styrkeuppbyggnad samt i samverkan med annan personal bevaka och skydda anläggningar som är viktiga för totalförsvaret.

8 S01/ 1998:123

222 Bilaga 4.1

Till detta kan läggas vad regeringen konstaterade att det fanns om ett behov ytterligare personal för bevakningsuppgifter under höjd av beredskap samt att beredskapspolisen, med en utökad organisation och bättre utbildning, kunde utgöra såväl ett lämpligt komplement för bevakning skyddsobjekt som en kvalificerad resurs som skulle kunna av sättas in i ett tidigt skede vid höjd beredskap. Beträffande funktionen Ordning och säkerhet m.m. angav regeringen i budgetpropositionen för år 1998 bl.a., att inriktningen för budgetåret borde att det under detta skall ha utbildats l 000 totalvara försvarspliktiga för den organisationen med en utökad berednya skapspolis och förlängd utbildning av totaltörsvarspliktiga till beredskapspoliser prop. 1997/98:1 utgiñsområde 6 avsnitt 5.8 51 f.. s. Riksdagen hade ingen erinran mot vad regeringen sålunda hade anfört bet. l997/98zFöUl, rslcr. l997/98:82, jämför rslcr. 1997/98:83.

Bilaga 4.2 223

4.2 Hemvärnet

4.2.1 Kort hur hemvärnet

om är organiserat och dess uppgifter

Bestämmelser om hemvärnet finns i hemvämsförordningen 1997: 146

och i Försvarsmaktens föreskrifter FF S 1997:11, ändrade genom FFS 1998:2 hemvärnet. Även förordningen 1994:524 frivillig om om försvarsverksamhet och förordningen 1997:147 förmåner till om hemvärnsmän bör nämnas. Hemvärnet har enligt 1 § första stycket hemvämsförordningen till

uppgift att skydda viktiga totalförsvarsanläggningar i hembygden allmänt hemvärn och att skydda en myndighets eller ett företags egna anläggningar och verksamhet driftväm. Allmänna hemvärnet får

dessutom delta medverkar. i annan verksamhet där Försvarsmakten

Hemvärnet ingår i Försvarsmakten 1 § andra stycket hemvämsförord-

ningen. Rikshemvämschefen utövar under Försvarsmaktens högkvarter typförbands- och funktionsansvar för hemvämsförbanden 1 § Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet. Hemvärnet omfattar för närvarande ca 85 000 personer.

Ur geografisk synvinkel är hemvämsförbandens verksamhet i prin-

cip begränsad. Förbanden verkar i regel inom en viss kommun det

allmänna hemvärnet resp. ett företag eller en myndighet driftvämet. Hemvämstörbanden utgör ett komplement till andra territorialtörband

och anses en viktig del av det svenska territorialfcirsvaret. Dessa vara

förbands relativa betydelse för det väpnade försvaret av landet ökar. I varje kommun finns det, i vart fall, hemvämsförband tillhörande det allmänna hemvärnet. Denna omständighet i förening med att hemvämsmännen är bosatta nära den plats där de principiellt sett avses ha

sina uppgifter medför att förbanden kan vara insatsberedda med kort

förvamingstid ett par timmar.

I fredstid mer exakt: när grundberedskap gäller deltar hemvär-

- -

nets personal i incidentberedskapen och ytövervakningen av landets territorium och i samhällets räddningstjänst. Sålunda anges i 19 § Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet bl.a. att under grundberedskap

224 Bilaga 4.2

hemvämets personal i allmänna hemvärnet är skyldig att tjänstgöra i

hemvärnet dels för bevakning i samband med verksamhet enligt för-

ordningen 1982:756 Försvarsmaktens ingripanden vid kränk-

om ningar Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. IKFNav

förordningen, dels för bevakning av skyddsobjekt enligt 4 § 2 eller 4-6 lagen 1990:217 om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.,

dels i räddningstjänst. I det senast nämnda hänseendet finns bestäm-

melser i 34 § räddningstjänstlagen 1986:1102. Och enligt förord-

ningen 1986:1111 militär medverkan i civil verksamhet kan hemom

värnet nyttjas t.ex. vid bekämpande skogsbränder och för sökande

av efter personer.

Hemvärnets uppgifter under väpnad konflikt består primärt i att

en

skydda totalförsvarets infrastruktur inte minst radio- och telemaster

och lcraftanläggningar mot sabotage samt att försvara s.k. infallspor- till landet och att skydda mobiliseringen övriga militärförband. tar av

4.2.2 Mer om hemvämets personal

Generellt

I hemvämets personal finns både kvinnor och män i det följande an-

vänds "han eller motsvarande såsom syftande på person vare sig

en det är kvinna eller man. Personalen utgörs av hemvämsmän inkl. en en

hemvärnsbefál, personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen frivillig försvarspersonal s.k. avtalspersonal samt

om

anställda vid Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet ett

fåtal yrkesofñcerare och 200 reservofficerare.

ca

Deltagande i hemvärnet är frivilligt 3§ hemvämsförordningen. För tjänstgöring i hemvärnet krävs bl.a. att vederbörande har fyllt 18 år, att han är svensk medborgare samt att han är lämplig för tjänstgöring i

hemvärnet 5 § hemvämstörordningen.

För tjänstgöringen i hemvärnet har hemvämsmannen träffat ett hem-

värnskontrakt allmärma hemvärnet eller ett driftvärnskontrakt

driñvärnet, 10§ sista stycket Försvarsmaktens föreskrifter om se

hemvärnet. Också avtalspersonalens tjänstgöring i hemvärnet har sin

grund i avtal med Försvarsmakten. En hemvämsman, antingen han är befäl eller kan vara ordinarie

hemvämsman, extra hemvärnsman eller hemvämsmusiker. Avtalsper-

sonalen kan ordinarie eller extra. En ordinarie hemvärnsman eller vara

den tillhör den ordinarie avtalspersonalen är lo-igsplacerad för

som

Bilaga 4.2 225

tjänstgöring hemvärnet. Den som är extra hemvämsman eller ingår i gruppen extra avtalspersonal disponeras av hemvärnet endast när han inte tas i anspråk för andra uppgifter enligt lagen 1994: 1809 om totalförsvarsplikt 3 och 4 Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet. Det kan tilläggas att det finns hemvämsveteraner, dvs. tidigare ordinarie hemvämsmän eller avtalspersonal som medverkar i hemvärnets fredstida verksamhet 5 § Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet. Befälen inom hemvärnet har fått sin befälsutbildning antingen i samband med den militära grundutbildningen eller vid Hemvärnets stridsskola. Inom hemvärnet finns sjukvårdspersonal. Däremot finns inte enligt personaltabell någon själavårdspersonal militärpräster. Vid vissa s.k. kretshemvämsstaber finns i och för sig befäl som är utbildade präster och därför kan fylla en själavårdande funktion vid sidan av sina övriga uppgifter inom hemvärnet.

Närmare om avtalspersonalen

Med frivillig forsvarsverksamhet avses i förordningen om frivillig försvarsverksamhet sådan verksamhet främjar totalförsvaret och som som omfattar forsvarsupplysning samt rekrytering och utbildning av ñ-ivilliga för uppgifter inom totalförsvaret. En organisation som bedriver frivillig försvarsverksamhet benämns i förordningen frivillig försvarsorganisation. Det finns för närvarande tjugofyra sådana organisationer, vilka räknas i bilaga till förordningen. Åtta organisaupp en av tionerna medverkar i någon mån i hemvärnets verksamhet. Mellan Försvarsmakten dem har det träffats särskilda samarbetsavtal och sju av enligt vilka organisationerna förbinder sig att rekrytera och grundutbilda personal för bestämda befattningar inom hemvärnets krigsorganisation. Tanken är att den har genomgått sådan utbildning skall som träffa ett avtal med Försvarsmakten angående tjänstgöring i hemvärnet, vilket avtal läggs till grund för krigsplacering En person som i enlighet härmed ingår i hemvärnet, och sålunda hör till dess avtalspersonal, är därjämte medlem i frivilligorganisationen. Merparten av avtalspersonalen i hemvärnet är krigsplacerad. Personalen har grundutbildning i totalförsvarskunskap 54 timmar inkl. en om vapenutbildning om 4 timmar. Därtill skall personalen ha genomgått en befattningsutbildning, som omfattar 35 timmar. Dess beväpning består i regel kulsprutepistol. De som tillhör den icke kiigsplacerade avav talspersonalen är stödjande medlemmar i resp. organisation. Avtalspersonalen i hemvärnets laigsorganisation bestod i mitten av 1990-talet av följande.

226 Bilaga 4.2 SOU 1998: 123

medlemmar i Riksförbundet Sveriges lottakårer.

a Omkring 5 800

Dessa s.k. -lottor är placerade i stabs- och expeditionstjänst, i förplägnadstjänst, i underrättelsetj änst eller i underhållstj änst; en lotta kan efter

avtal och särskild utbildning två kurser vardera tio dagar- tillhöra - om ett hemvämsförband. Cirka 100 lottor har genomgått en utbildning om

tio veckor avseende bevakningstjänst och är placerade i hemvämsplu-

ton.

b Ungefär l 000 medlemmar i Sveriges kvinnliga bilkårers riksför-

bund, vilka är bilförare, transportgruppchefer eller sysslar med under-

hållstjänst.

Omkring 6 000 medlemmar i Föreningen svenska röda korset i

c

fråga medverkan i totalförsvarets sjukvård och i verksamheten för

om

civilbefollcningens skydd i krig, som har att utöva sjukvårdstjänst.

d Drygt 2 000 medlemmar i Frivilliga radioorganisationen, som är

signalister, telegrañster, signalreparatörer eller sambandsgruppchefer.

Cirka 600 medlemmar iFrivilliga motorcykelkåremas riksförbund,

e

vilka skall fungera som ordonnanser.

Ungefär 800 medlemmar iSvenska Brukshundklubben, är hund-

t som

förare eller hundtj änstbiträden.

Omkring 100 medlemmar i Frivilliga flygkåren, ingår i för-

g som

svarsområdenas tlyggrupper. Varje sådan grupp är en resurs som resp. försvarsområdesbefälhavare disponerar över hör från 0r-

men gruppen

ganisatorisk synpunkt till hemvämskrets, även skall svara för

en som den militära utbildningen av dem som ingår i gruppen.

4.2.3 Hemvärnet är snabbt mobiliserat

Hemvärnet skall kunna verka före det att Sverige utsätts för ett väpnat

dvs. i ett s.k. skymningsläge, samt under den väpnade kon-

angrepp, flikten sådan och i eventuell eñerföljande fas när det "fria krisom en get" råder.

För hemvärnet gäller tre beredskapsgrader: grundberedskap, hem-

vämsberedskap hemvämslarm. resp. Enligt 7§ hemvärhstörordningen skall hemvärnet inta hemvärns-

beredskap dels vid höjd beredskap, dels annars efter särskilt beslut av

Bilaga 4.2 227

regeringen. Om Försvarsmakten hos regeringen har ort framställning

om hemvämsberedskap och landets försvar eller säkerhet kräver att hemvärnet tas i anspråk omedelbart, får Försvarsmakten besluta om hemvämsberedskap för tiden intill dess att regeringen meddelat beslut i frågan. Hemvämsberedskap råder bl.a. under hela den tid en väpnad konflikt krig är för handen. Vid hemvärnsberedskap inträder tjänstgöringsskyldighetför hemvärnets personal, som inte kan säga upp sina avtal. Hemvämsberedskap innebär vidare att hemvämsförbanden skall vara stridsberedda inom två timmar. Vid beredskapslarm, eller då hemvämsberedskap gäller och efter beslut av lägst militärbefálhavare, intar hemvärnet hemvämslarm, jñ 3 och 4 §§ beredskapstörordningen 1993:242. Därvid skall hemvämsförbanden grupperas utan dröjsmål för att kunna lösa sina uppgifter. Hemvärnsberedskap liksom hemvämslarm kan gälla för viss del av landet. Hemvärnsmän blir normalt inte hemförlovade under höjd beredskap, men de kan beviljas permission.

4.2.4 Mer om det allmänna hemvärnet

l det allmärma hemvärnet finns för närvarande ca 78 500 personer. - För varje försvarsområde i Sverige delar dess chef, försvarsområdesbefälhavaren, in området i hemvärnsområden som gäller för det allmänna hemvärnets verksamhet. I detta och i andra avseenden har chefen för Ostkustens marinkommando motsvarande uppgift. Ett hemvämsområde omfattar i regel en kommun och leds av en hemvämschef. Hemvämsomrâden, vanligtvis fyra-åtta sådana, sammanförs i en hemvärnskrets. En lcretshemvämschef utövar ledningen i kretsen. Enligt rikshemvärnschefens bestämmande får det inom allmänna hemvärnet organiseras företagshemväm för skydd av anläggning eller arbetsplats 24 § Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet. Ett företagshemväm skiljer sig från övriga förband inom det allmänna hemvärnet endast på så sätt att det är grupperat vid ett visst företag eller en viss anläggning och inte får flyttas därifrån utan företagsledningens godkännande. För att antas som hemvärnsman i allmänna hemvärnet skall vederbörande ha fullgjort i vart fall militär grundutbildning om lägst 85 dagar 8 § Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet, jfr 5 kap. 3 § förordningen 1995:238 om totaltörsvarsplikt. Det är i princip törsvarsområdesbefálhavaren eller, efter hans bestämmande, lägst chef för försvarsområdesgruppenhet som beslutar i frågor om antagning av hemvämsmän i allmänna hemvärnet 10 § första stycket Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet, jfr undantagsregeln i 11 §. För att bli

228 Bilaga 4.2

lcrigsplacerad i det allmärma hemvärnet skall hemvämsmannen ha genomgått även introduktionsutbildning om 20-40 timmar innefaten tande skyddsvaktsutbildning. Personalen inom det allmänna hemvärnet utbildas under fritid. Det är Försvarsmakten som utger ersättning till hemvämsmännen med anledning av denna utbildning. Ett hemvämsområde omfattar mellan 75 och 200 personer. I varje sådan enhet finns chef, stab samt plutoner, grupper och en en trosstropp. Enheten kan jämföras med ett kompani inom det övriga territorialförsvaret. I varje enhet finns dels hemvärnsmän, dels avtalspersonal. En del dem har stridsuppgiñer har därjämte funktion av av som s.k. sjukvårdsmän. Det finns även sjukvårdspersonal utan slridsuppgifter. I regel är hemvärnets stridsenheter organiserade i hemvärnsplutoner. Dessa skall syssla med bevakning, underrättelsearbete och fältarbete. Som redan har nämnts skall hemvärnet dels bevaka och skydda anläggningar och andra för totalförsvaret viktiga objekt mot att dessa utsätts för sabotage, dels bevaka och skydda s.k. infallsportar, t.ex. flygfält och hamnar, vilka bedöms utgöra primära mål för en militär motstånda-

förbekämpningsförband. Hemvärnsförbanden har vidare till uppgift

res att vid behov utföra fördröjande fáltarbeten, t.ex. att minera områden eller förstöra vägar. Till hemvämets åligganden hör också att starta upp och under viss tid hålla i gång driften vid militära anläggningar såsom stabsplatser, obsewationsplatser och fasta kustartilleripjäser. Varje enhet inom det allmänna hemvärnet har en förstahandsuppgzjft att sköta. Om emellertid enheten inte behöver eller har möjlighet att verka i den uppgiñen, kan försvarsområdesbefälhavaren beordra enheten fullgöra någon uppgift jfr 22 § Försvarsmaktens föreatt annan skrifter hemvärnet. om

4.2.5 Mer om drifcvämet

Ett företag eller myndighet får organisera driftväm, om Fören svarsmakten rikshemvämschefen har lämnat tillstånd därtill 2 § hemvärnsförordningen, jñ 29§ första stycket Försvarsmaktens föreskrifter hemvärnet. En hemvärnsman ingår i ett företags eller om som myndighets kallas driñvämsman och skall rekryteras från en den personal är anställd vid företaget alternativt myndigheten som 29 § andra stycket Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet. För att kunna bli antagen drzftvämsman skall vederbörande som bl.a. ha genomfört minst 120 timmar militär utbildning och med godkänt resultat ha avlagt teoretiskt och praktiskt prov för skyddsvakt 9 §

Bilaga 4.2 229

Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet. Varje år genomförs repe-

titionsutbildning av driñvämsmännen. Den utbildningen är minst

34 timmar för befäl och 20 timmar för övriga. Många driftvämsmän används, i enlighet med lagen om skydd för samhällsviktiga anlägg-

ningar m.m., redan i fredstid för vaktuppgifter när det finns ett behov

av förstärkt bevakning av arbetsplatsen. I ett driftvämsförband kan ingå reservofficerare men normalt finns ingen avtalspersonal däri.

Företagets eller myndighetens leds av en chef drift-

-

värnschef under rikshemvämschefen 30§ Försvarsmaktens före-

-

skrifter hemvärnet. Driftvärnschefen har militär befálsgrad. Be-

om

fattningen innehas av en hög chef vid företaget eller myndigheten, t.ex. den verkställande direktören eller generaldirektören. Det är i princip

driñvämschefen eller, efter hans bestämmande, lägst chef för drift-

vämsdistrikt beslutar antagning drittvämsman lO § andra

som om av

stycket Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet, jfr undantags-

regeln i ll §. Efter förslag företag eller myndighet bestämmer av resp. rikshemvämschefen driftvämens indelning i driñvämsdistrikt, om driftvämsomrâden och lokala driftsvämsavdelningar 31 § samma föreskriñer. Under de senaste åren har antalet driñvämsmän mer än halverats. har lagts ned bl.a. isamband med att statlig verksamhet har

bolagiserats. De har beslutat att lägga ned drifcvärnet har valt att i

som

stället förlita sig på, under fredstid, skyddsvakter och vid akuta fall polisen under höjd beredskap, Försvarsmakten i övrigt.

resp.,

Driftvämet omfattade vid ingången av år 1998 ett tjugotal företag och myndigheter och ca 6 600 driñvämsmän. Driftvärnsförband fanns bl.a. inom försvarsindustrin, vid kraftbolag Kraftvärnet, inom Byggnads- och reparationsberedskapen, vid Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt samt vid Luftfartsverket, riksdagen och en kommun. Enligt uppgift överväger andra kommuner att inrätta drift-

värn. I likhet med det allmänna hemvärnet är driñvämet organiserat i för-

band; stridsenheten är pluton. Förbanden får inte utan medgivande av företaget eller myndigheten användas för andra uppgifter än att skydda ett företags eller myndighets anläggningar och egen verksam-

en egna het 32§ Försvarsmaktens föreskrifter hemvärnet, jfr l § första om stycket hemvämsförordningen. Antalet driftvärnsmän som skall bevaka och skydda en anläggning e.d. varierar mellan två och trettio-fyrtio personer. Under höjd bered-

skap torde det som regel bli nödvändigt att samordna resp. driftsvärnsförbands verksamhet med andra, geografiskt närliggande hemvämsför-

bands.

230 Bilaga 4.2

Utbildning och träning av driftvämspersonalen sker vanligtvis

under arbetstid, för vilken tid arbetsgivaren utger ekonomisk ersättning till personalen 5 § förordningen om förmåner till hemvämsmän.

Enligt 33 § Försvarsmaktens föreskrifter om hemvärnet är det för-

svarsområdesbefälhavaren som i samråd med resp. chef inom driñvärnet för utbildning, organisation och utrustning av svarar inom försvarsområdet. Genom resp. försvarsområdesbefälhavares försorg är driftvämsförbanden försedda med militär utrustning, nämligen

Försvarsmaktens uniform, skyddsmask, hjälm och automatkarbin det

förekommer driftvämsförband. andra vapen vid vissa

Driftvämsmännen är uppförda i personaltabell och ingår således i Försvarsmaktens krigsorganisation. Inom driftvärnet förekommer inte enligt personaltabell någon sjukvårdspersonal. Däremot är vissa driftvärnsmän även s.k. sjukvårdsmän, i likhet med vad som förekommer

inom det allmänna hemvärnet och Försvarsmakten i övrigt. Under hemvämsberedskap är det driftvämschefen som beslutar om driftvämsförbandets tjänstgöring och stridsberedskap 22 § Försvarsmaktens föreslqiñer hemvärnet. I 34 § Försvarsmaktens föreom skrifter hemvärnet sägs att chefen för ett drifcvärnsförband är unom

derställd vederbörande chef inom driñvämet meni fråga om utbildning

och utrustning lyder under försvarsområdesbefälhavaren. I samma paragraf föreskrivs vidare att chefen för driñvärnsförbandet lyder under

försvarsområdesbefálhavaren i territoriellt avseende när hemvämsberedskap är beslutad och driftvämschefen beslutat om driftvärnets tjänstgöring. Det betyder att han lyder under försvarsområdesbefälhavaren t.ex. vad avser beredskap. För den händelse beredskapen höjs skall driñvämet användas främst

för följande uppgifter. Det skall genomföra skärpt kontroll vid inpassering till den ifrågavarande arbetsplatsen e.d. och fungera som ett slags platsguide för andra militära förband, t.ex. hemvämsförband, som till följd det militära läget kan ha anledning att befinna sig inom

av anläggningen. Driftvärnet skall även verkställa undanförsel eller förstöring föremål från anläggningen samt säkerställa utrymning av av m.m.

personal vid företaget eller myndigheten när sådan har beordrats. Vid höjd beredskap skall driftvärnsmannen, vid sidan av uppgiften för bevakning och skydd, utföra sina ordinarie uppgifter på

att svara

arbetsplatsen. Hans dygnsschema kommer därför vanligen att vara

uppdelat på det viset att han under åtta timmar sysslar med bevakning och skydd arbetsplatsen; han bär då uniform. Därefter arbetar han av

åtta timmar med sina ordinarie uppgifter; också då är han uniformerad även iförd överdragskläder eller liknande i de fall där arbetets art

men

kräver detta. Därpå följer vila under åtta timmar, på arbetsplatsen eller i

undantagsfall någon armanstans såsom i hemmet.

Bilaga 4.2 231

4.2.6 Hemvärnets

personals folkrättsliga ställning

Folkrättskommittén förordade att personalen i hemvärnet borde ha tillfällig kombattantstatus

Folkrättskommittén anförde att medlemmarna i hemvärnet avsågs delta i militär verksamhet under endast korta perioder och då hade rätt till kombattantstatus. Men, fortsatte kommittén, sedan medlemmarna i hemvärnet hade slutfört sitt militära uppdrag återgick de till civila sysselsättningar och då kunde inte villkoren för kombattantstatus uppfyllas jfr artikel 43 i tilläggsprotokoll I av år 1977 till 1949 års Genevekonventioner angående skydd för krigets offer. För att hemvärnspersonalen skulle kunna verka inom follcrättçns ram måste därför enligt Folkrättskommitténs mening s.k. temporär kombattantstatus tillgripas SOU 1984:56 s. 74 se även samma betänkande s. 108-1 l 1.

Bestämmelserna i folkrättsfirordningen om kombattantstatus

Enligt 2§ totalförsvarets folkrättstörordning 1990:12 anses de som

tjänstgör i Försvarsmaktens lcrigsorganisation som kombattanter, om de

inte tillhör sjukvårdspersonalen eller själavårdspersonalen enligt 8 eller 12 § förordningen. De som kallas in till tjänstgöring inom Försvarsmakten skall anses som kombattanter först då de har tilldelats militär utrustning och kommit under ansvarigt befäl. De i fred har som tilldelats personlig militär utrustning skall dock anses som kombattanter redan då tjänstgöringsskyldigheten inträder 4 § follcrättstörordningen. Folkrättslig ställning enligt folkrättstörordningen tillkommer endast den som tjänstgör i vederbörande befattning. Om någon som tjänstgör inom Försvarsmakten har permission eller är tjänstledig under kortare tid, behåller han sin folkrättsliga ställning under ledigheten 16 § follcrättsförordningen.

4.2.7 Hemvärnet skall bli större i framtiden

Inför den andra etappen av riksdagens försvarsbeslut avseende åren 1997-2001 anförde regeringen att hemvärnet utgör en viktig bevakningsresurs. Dock hade, fortsatte regeringen, Försvarsmakten problem med att uppfylla de personella och materiella mål tidigare som hade beslutats. Vid tiden för försvarsbeslutet uppgick personalstyrkan till ca 94 000 personer och målet var att antalet skulle vara 125 000

232 Bilaga 4.2 SOU 1998: 123

prop. l996/97:4 72 och 180 f.. Regeringen förordade

s. att ett av

Försvarsmakten framlagt förslag om försöksvis utbildning i cirka tre

månader för rekrytering till hemvärnet borde genomföras. Vid eller efter mönstringen borde sålunda totalförsvarspliktiga som hade place-

rats eller avsågs att placeras i utbildningsreserven tillfrågas om de ville fullgöra omkring tre månaders plikttjänstgöring inom Försvarsmakten. Efter grundutbildning genomförd med plikt och därefter verkställd lcrigsplacering, borde fortsatt utbildning ske frivilligt inom hemvämsorganisationen. Då kunde den tidigare krigsplaceringen upphävas

och vederbörande föras över till hemvämsorganisationen. Om hemvämsmannen skulle bryta sitt hemvämskontrakt borde han inom ramen

för plikten kunna kiigsplaceras i någon form av bevakningsförband eller i personalersättningsreserven och vara skyldig att fullgöra repe-

titionsutbildning med plikt sedvanligt sätt se anf. prop. s. 131, järn-

för 128. Riksdagen biföll regeringens förslag bet. l996/97:FöU1, s. rslcr. 1996/97:109.

I detta sammanhang kan noteras att enligt 5 kap. 3 § förordningen totalförsvarsplikt i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1997 får sådan

om

grundutbildning totalförsvarspliktig som avses leda till tjänst-

av en

göring i hemvärnet vara lägst 85 dagar.. Grundutbildningen för den som

har skrivits in för värnplikt skall annars vara lägst 220 dagar.

I propositionen med anledning andra etappen av försvarsbeslutet

av

redovisade regeringen att Överstyrelsen för civil beredskap hade be-

dömt att driftvärn i framtiden måste ersättas med bl.a. beredskapspolis. Enligt regeringen borde emellertid drifcvärnet finnas kvar tills vidare ett flera möjliga bevakningsaltemativ prop. 1996/9724 s. 181. som av

Även i denna del beslöt riksdagen i enlighet med propositionen

bet. l996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109.

I budgetpropositionen för år 1998 meddelade regeringen att under

år 1997 hemväms- och frivilligutbildningen hade genomförts på samma nivå tidigare år. Hemvärnets personal hade dock minskat något.

som

Regeringen hade från Försvarsmakten begärt in en plan för hur rekryteringsmålet 125 000 under försvarsbeslutsperioden skulle

- man -

uppnås under hösten 1997 ingav Försvarsmakten denna plan. Under

år 1997 hade, regeringen vidare, hemvärnet tillförts ny materiel. angav Regeringen bedömde att verksamheten under budgetåret 1995/96 och

år 1997 godtagbara förutsättningar för den inriktning som rege-

gav ringen föreslog för budgetåret 1998, nämligen att rekryteringen till

hemvärnet skulle prioriteras och att försöksverksamheten med tre månaders utbildning för placering i hemvärnet skulle fortsätta

1997/98:1 3 31 f.. Även

prop. utgiftsområde 6 avsnitt 4.12 program s.

berörde regeringen den nämnda försöksi en skrivelse till riksdagen

verksamheten med omkring tre månaders värnpliktsutbildning för fri-

Bilaga 4.2 233

villig rekrytering till hemvärnet se skr. 1997/98:4 avsnitt 6.1 s. 15

Riksdagen biföll regeringens nu angivna förslag bet. 1997/98:FöU1, rslcr. 1997/98:82, jämför rskr. l997/98z83.

Riksdagen har i början sommaren 19.98 beslutat att hemvämsav

och frivilligverksamheten skall reduceras med ca 10 mi1j.kr år 1998.

Samtidigt har angetts att hemväms- och frivilligverksamheten bör genomföras för att uppnå de mål som riksdagen har beslutat tidigare prop. 1997/98:84, bet. 1997/98:FöU11, rskr. 1997/982268.

4.2.8 Hemväm i andra länder

Bilaga 6 innehåller upplysningar om hemvärnet i vissa andra länder.

234 Bilaga 4.3 sou 1998:1-23

4.3 Civila skyddsvakter och civila skyddsområdesvakter

Skyddsobjekt m.m.

Om allmänhetens tillträde till eller rätt att utnyttja anläggning been höver begränsas i syñe att åstadkomma ett skydd mot sabotage, terrorism eller spioneri, får bestämmas att anläggningen skall utgöra ett skyddsobjekt enligt lagen 1990:217 om skydd för samhällsviktiga anläggningar Skyddslagen. Vad som sägs om anläggningar i lagen m.m. gäller också områden samt fartyg och luftfartyg. Skyddet kan även avse röj ande hemliga uppgifter om totalförsvaret i andra fall än när det är av fråga spioneri. Det kan också ta sikte på att förhindra att alhnänom heten skadas till följd militär verksamhet. Skyddslagen kompletteras av förordningen 1990:1334 skydd för samhällsviktiga anläggav om ningar m.m. skyddsförordningen. Om en militär anläggning inte kan beredas tillräckligt skydd genom

att anläggningen är skyddsobjekt, medger skyddslagen att regeringen

för motsvarande ändamål dock med undantag av skydd för allmän- heten mot skada vid militär verksamhet föreskriver att ett område omkring anläggningen skall militärt skyddsomrâde. Sådant beslut vara kan även ett område med geografiska förhållanden av särskild avse betydelse för det militära försvaret. Under höjd beredskap eller under tid regeringen med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap annan som bestämmer Försvarsmakten för att skyddsornrådena bevakas. ansvarar I skyddslagen regleras närmare vilka anläggningar etc. som får förklaras skyddsobjekt. Där nämns statliga förvaltningsbyggnader, som militära anläggningar och områden samt anläggningar och områden används eller är avsedda för ledning av befolkningsskyddet och som räddningstjänsten eller det civila försvaret i övrigt. Anläggningar för energiförsörjning, Vattenförsörjning, nmdradioförsörjning, radio- och telekommunikationer och transporter hör till dem som anges särskilt i lagen. Som framgår det anförda omfattar skyddslagen inte bara militära av förhållanden. I betydande utsträckning ger den också möjlighet till skyddande anläggningar rent civil karaktär. Man brukar av m.m. av därför i den praktiska tillämpningen av lagen göra en uppdelning i militära resp. civila skyddsobjekt.

Bilaga 4.3 235

Ett beslut att anläggning eller ett område etc. skall utgöra om en skyddsobjekt innebär i första hand ett förbud för obehöriga att tillträde till objektet. Tillträdesförbudet kan kompletteras med ett fotograferings- eller avbildningsförbud. Om det bedöms tillräckligt med enbart sådana förbud eller förbud mot t.ex. bad, dykning, ankring eller fiske, lagen möjlighet till sådan begränsning. ger en

Det är länsstyrelse civila skyddsobjekt Försvarsmakten

resp. militära skyddsobjekt beslutar att anläggning, ett område som om en osv. skall vara skyddsobjekt.

4.3.2 Bestämmelser om skyddsvakter och

skyddsornrâdesvakter

används för

skyddsvakter och skyddsområdesvakter

bevakning

Militära och civila skyddsvakter resp. skyddsområdesvakter

bevakning skyddsobjekt anlitas polismän, militär personal eller För av särskilt utsedd Den bevakar skyddsobjekt och annan personal. som ett polisman benämns skyddsvakt. Av förordningen 1980: 123 med inte är reglemente för militärpolisen följer att militärpolisman kan vara att polisman i den berörda betydelsen jfr Stefan Rydinganse som nu Berg, Skyddslagen, 2 uppl. 1997, 55. Lagen 1982:395 om Kusts. bevakningens medverkan vid polisiär övervakning ger i vissa fall kustbefogenheter polisman vid övervakbevalcningstj änsteman samma som ning av skyddsobj ekt. den militära personalen med uppgift att bevaka Skyddsvakter ur

militära skyddsobjekt benämns vanligen militära skyddsvakter vilka

personalgrupper utgör militär personal framgår av förordningen som

1996:927 med bestämmelser för Försvarsmaktens personal. Övriga

skyddsvakter kallas med motsvarande terminologi civila skyddsvakter. En bevakar militärt skyddsobjekt inte tillhör skyddsvakt som ett men den militära personalen är alltså civil skyddsvakt. För bevakningen militära skyddsområden får polismän, militär av eller särskilt utsedd personal anlitas. Den bevakar personal annan som

ett sådant område och inte är polisman kallas skyddsområdesvakt. En

skyddsområdesvakts befogenheter är något mer begränsade än en

236 Bilaga 4.3

skyddsvakts. Skyddsornrådesvaktema kan, på motsvarande sätt som skyddsvaktema, delas in i militära och civila vakter. Lagen om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning innebär att kustbevalcningstjänsteman i vissa hänseenden har getts polismans befogenhet vid övervakning av militära skyddsområden. Det har sagts att militärpolisman kan bevaka ett militärt Skyddsområde i egenskap av polis-

man och därför inte behöver utses till skyddsornrådesvakt Stefan

Ryding-Berg, ovan anfört arbete s. 76. Den följande framställningen är fokuserad på skyddsvaktema.

Skyddsvakternas befogenheter

Den polisman eller skyddsvakt som bevakar ett skyddsobjekt har vissa särskilda befogenheter vid överträdelser avjörbud som gäller för objektet. Polismarmen eller skyddsvakten får sålunda bl.a. utföra kroppsvisitation, om det behövs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras. Han får också omhänderta personer som vägrar att eñerkomma förbud eller att uppge sitt namn. Skyddsvakter har dessutom inom skyddsobjektet och i dess närhet samma befogenhet som polismän att gripa den det finns skäl att anhålla för spioneri, sabosom tage m.m. Ett tillfälligt omhändertagande, gripande eller beslag som en skyddsvakt har genomfört skall omedelbart anmälas till en polisman. Denne skall därvid genast pröva om åtgärden skall bestå. Skyddsvakten är skyldig att lyda en polismans order när det gäller sådana åtgärder. En skyddsvakt är ålagd särskild tystnadsplikt enligt skyddslagen eller, i det allmännas verksamhet, sekretesslagen 1980: 100. Den som utses till civil skyddsvakt skall vara godkänd av länsstyrel- För militära skyddsvakter lämnas motsvarande godkärmande av sen. Försvarsmakten. Godkärmandet skall avse en bestämd tid, längst fem år, och kan begränsas till att gälla ett visst eller vissa skyddsobjekt. Som skyddsvakt får endast den godkännas har utbildning för uppsom giften och även i övrigt är lämplig för uppgiften.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter om skyddsvakter

Enligt 18§ skyddsförordningen meddelas ytterligare föreskrifter om verkställighet av skyddslagen av Rikspolisstyrelsen såvitt gäller bl.a. de civila skyddsvaktemas utbildning och utrustning. Försvarsmakten har motsvarande befogenheter för de militära skyddsvaktema. Med stöd av det berörda bemyndigandet har Rikspolisstyrelsen meddelat förenu

Bilaga 4.3 237

skrifter samt allmänna råd RPS FS 1991:5, FAP 579-3 om utbildning och utrustning skyddsvakter samt bevakning av civila skyddsobjekt. av därvid föreskrivit Överbefälhavarens

Rikspolisstyrelsen har att numera

Försvarsmaktens bestämmelser utrustning, uniforrnering och beom väpning skall tillämpas när militär personal bevakar ett civilt skyddsobjekt. Lagen 1974:191 om bevakningsföretag och förordningen 1989:149 bevakningsföretag innehåller regler för den som om m.m. yrkesmässigt åtar sig att för räkning bevaka fastighet, anläggannans ning 1 § andra stycket lagen anger de fall där lagen inte är m.m. tillämplig. För att bedriva bevalcningsverksamhet krävs i princip att vederbörande har meddelats tillstånd auktorisation. Den som är godkänd för anställning hos ett bevakningsföretag och har till uppgift att utföra bevakningstj änst kallas väktare.

De civila skyddsvaktemas utrustning

Rikspolisstyrelsen för beredskapsplanläggning vad gäller ansvarar bevakningsföretag

Enligt beredskapsförordningen 1993:242 hänförs vissa myndigheters verksamhet inom totalförsvaret till "funktioner", dvs. samhällssektorer i krig särskild betydelse för totalförsvaret. Rikspolisstyrelsen som är av har s.k. funktionsansvar vad gäller fimktionen Ordning och säkerhet Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd RPS FS 1994:18, m.m. FAP 059-1 företagsplanläggning av vissa bevalcningsföretag ingår om i denna funktion de bevakningsföretag som planläggs som försörjningsviktiga företag "K-företag". Rikspolisstyrelsen har enligt dessa allmänna råd det övergripande planläggningsansvaret inom funktionen kan överlåta länsstyrelse eller behovsmyndighet att träffa avtal men bevakningsverksamhet med åtföljande planläggningsansvar inom om eller flera län region. I de allmänna råden sägs vidare att företagsett planläggningen syftar till att under kriser och krigsfara samt i krig med mycket hög säkerhet, momentant och under begränsad tid, trygga bevakningsverksamheten vid de bevakningsföretag som i fred fullgör bevalcningsuppgiñer vid skyddsobjekt och andra för totalförsvaret viktiga objekt och funktioner.

238 Bilaga 4-3 sou 1998:123

Skyddsvakternas utbildning, tjänstetecken och klädsel

I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd utbildning och om utrustning av skyddsvakter m.m. föreskrivs följande om civila skyddsvakter. Utbildningen till skyddsvakt består antingen i en s.k. fullständig skyddsvaktskurs om 401ektionstimmar å 45 minuter eller i s.k. en avkortad sådan kurs 16 lektionstimmar å 45 minuter; den om senare avser dem som genomgått väktargrundkurs eller ordningsvaktskurs. I båda kurserna ingår delänmet "Försvaret", handlar organisation och som om funktion Andra delämnen är bl.a. Mänskliga rättigheter" och m.m. "Krigsman; det förra handlar om förbud mot tortyr, regeringsforom men och om FN-stadgan medan det senare innefattar bl.a. rättigheter och skyldigheter enligt folkrätten. En skyddsvakts tjänstetecken består av funktionsbetecloiing och emblem. Funktionsbeteckningen skall bäras fastsatt på bröstets vänstra sida ovanför bröstñckan eller motsvarande plats. En väktare som tjänstgör som skyddsvakt skall vid bevakning av skyddsobjektet bära väktaruniform jämte fimktionsbeteclcning för väktare kompletterad med för skyddsvakt bestämd utrustning. När en annan än väktare person tjänstgör som skyddsvakt skall klädedrälcten vara anpassad för tjänstens utövande och på ett klart och otvetydigt sätt skilja sig kan polisens uniform. Skyddsvakten bär en armbindel varav framgår att han innehar skyddsvaktsfunktionen. Det finns möjlighet för länsstyrelsen att medge att en skyddsvakt bär civil klädsel, om särskilda skäl föreligger. En skyddsvakt är skyldig att vid tjänstgöring medföra såväl sitt godkännande legitimationshandling. som

Skyddsvakternas beväpning

Rikspolisstyrelsens föreskrifter om utbildning och utrustning av skyddsvakter m.m. innebär att en civil skyddsvakt får utrustad vara med batong och handbojor, om godkännandemyndigheten har lämnat medgivande därtill. Skyddsvakten kan även utrustas med skjutvapen enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter om väktares utbildning och utrustning m.m. Rikspolisstyrelsens bestämmelser om väktare utgörs av föreskrifter och allmänna råd RPS FS 1994:12, FAP 579-2 till lagen om bevakningsföretag och förordningen i ämnet. Rikspolisstyrelsen har föreskrivit bl.a. följ ande. Tillstånd för auktoriserat bevakningsföretag och väktare att inneha skjutvapen för skyddsändamål meddelas i enlighet med vapenlagstift-

Bilaga 4.3 239

ningens bestämmelser. För att fullgöra s.k. speciell väktaruppgift förutsätter bärande skjutvapen t.ex. vid bevakning av skydds-

som av -

objekt fordras att väktaren har genomgått godkänd specialutbildning

för tjänstgöringen. Vidare skall väktaren ha meddelats tillstånd att för

skyddsändamål få inneha skjutvapen som lån från bevakningsföretaget och ha genomgått föreskriven vapenutbildning samt- när tillståndet

utfärdas första gången ha väl vitsordad tjänstgöring som väktare - en under minst ett år.

Beträffande väktares, och därmed även en civil skyddsvakts,

en

bruk skjutvapen innebär Rikspolisstyrelsens allmärma råd bl.a. föl-

av

jande. För det fall att väktaren åläggs uppgiñ vid vars ñillgörande det

en

kan komma i fråga att bruka skjutvapen, skall derme meddelas erfor-

anvisningar och råd forman. Om så kan ske skall väktaren

derliga av själv kontakt med förman för att i viss situation få vägledning an-

ta en förutsättningarna för använda skjutvapen. Endast när det

gående att

föreligger rätt till nödväm enligt 24 kap. 1 § brottsbalken får väktaren använda skjutvapen. För nödvärnsrätt torde krävas att det föreligger

svårare våld mot väktaren själv eller eller hot som innebär träng-

annan

ande fara för sådant våld. Så kan fallet när angripare höjer ett vara en eller slag eller riktar ett skjutvapen mot någon

farligt tillhygge till hugg eljest innebär risk för svårare kroppsskada. Däremot

eller när angreppet får våld eller hot egendom inte avvärjas användande av mot genom skjutvapen. Innan väktaren använder skjutvapen skall denne särskilt

beakta risken för att utomstående skadas. Väktaren skall i princip ge

tydlig varning tillrop innan skott avlossas. När omständighegenom

inte tvingar till armat, skall väktaren avlossa vamingsskott. Vid

tema skall eftersträvas denne endast tillfälligt

verkningseld mot person att

oskadliggörs.

4.3.3 Den faktiska användningen av civila skyddsvakter vid bevakning av strategiska skyddsobj ekt utredningens kartläggning

-

har lämnat upplysningar Länsstyrelserna om användningen av skyddsvakter

Som strategiska skyddsobjekt kan beteclmas anläggningar som man

med visst fog kan förutsätta kommer att utsättas för sabotageangrepp av

240 Bilaga 4.3

ñentliga förbekämpningsförband redan i ett mycket tidigt skede ett av väpnat angrepp mot Sverige. Det gäller t.ex. energianläggningar, flygplatser, hamnanläggningar och industrier. Utredningen har haft kontakt med samtliga länsstyrelser för att undersöka var, hur och i vilken omfattning civila skyddsvakter används vid bevakning av strategiska skyddsobjekt. Vid dessa kontakter har vissa länsstyrelser påpekat att det även finns "vilande" skyddsobjekt, alltså anläggningar etc. för närvarande inte är skyddsobjekt som men avses bli klassade som sådana objekt och när det säkerhetspolitiska om läget så motiverar. De uppgifter om civila skyddsvakter utredningen har fått del som av är inte fullständiga i alla avseenden. De kan dock läggas till grund för vissa slutsatser i enlighet med det följande.

I används

många fall skyddsvakter anställda hos bevakningsföretag

Det är relativt vanligt förekommande att civila skyddsvakter anlitas för

den fredstida bevakningen av skyddsobjekt. De skyddsvakter

som tjänstgör där är i praktiskt taget samtliga fall anställda hos bevakningsföretag och således inte hos den myndighet osv. som är skyddsobjektets huvudman. Den bevakning som sköts av civila skyddsvakter anställda hos bevalcningsföretag har sin grund i avtal mellan detta företag, å ena sidan, och det företag eller den myndighet eller motsvarande är som huvudman för skyddsobjektet, å andra sidan. Om bevakningen sköts skyddsvakter är anställda den av som av

ifrågavarande myndigheten motsvarande råder det av naturliga skäl

inte någon principiell skillnad i ansvars- och lydnadsförhållanden för skyddsvaktemas del och för övrig personal där.

De civila skyddsvaktemas befogenheter, utrustning och utbildning

Enligt utredningens kartläggning har de civila skyddsvakterna de befogenheter som följer av i första hand skyddslagen och skyddsförordningen. skyddsvaktemas arbetsuppgifter varierar med hänsyn till de behov som föreligger vid resp. skyddsobjekt. Uppgiñerna kan bestå t.ex. i att göra kontroll vid inpassering och av huruvida personer som finns inom anläggningen är behöriga att uppehålla sig där. Det kan även vara fråga om exempelvis att rond eller att utöva tillsyn i övrigt, att bemanna larmcentraler och att i förekommande fall undersöka

Bilaga 4.3 241

vad har utlöst ett larm, att utföra eskorttjänst vid vissa transporter som eller att tjänstgöra i reception. De civila skyddsvaktemas utrustning inkl. beväpning skiftar beroende på skyddsobjekt. Vid vissa anläggningar saknar sålunda skyddsvaktema helt extra utrustning medan vakterna vid andra objekt har tillgång till batong och handbojor. I del fall är skyddsvaktema en beväpnade, stundom först när hotbilden motiverar detta. I allmänhet består beväpningen pistol. Den tyngsta beväpning som uppgetts föav rekomma är kulsprutepistol. Vid vissa skyddsobjekt används hund vid bevakningen, ibland som skydd. Från ett håll har uppgetts att skyddsvaktema kompletteras militära insatsstyrkor, om det behövs. av Inom för utbildningen till civil skyddsvakt förekommer i ramen regel inte någon militär utbildning eller träning. I ett län genomgår dock de civila skyddsvaktema militär utbildning om ca 20 timmar en bestående i sjukvård, vapentjänst samt post--och bevakningstjänst. I ett annat län medverkar militär under grundutbildningen av skyddsvaki ett avsnitt rubricerat "Militära organisationen, militära skyddstema, objekt och samarbetsformer, varken sådan medverkan eller milimen tär träning förekommer under fortbildning av vakterna i länet. De skyddsvakter har varit värnpliktiga eller har varit anställda som som officerare i Försvarsmakten e.d. har på så sätt har fått militär utbildning i och för sig. Ett icke oväsent-ligt antal civila skyddsvakter är kvinnor; dessa har få några en militär grundutbildning. av om ens

Oklarheter de civila skyddsvaktemas uppgifter vid

om

höjd beredskap

Bedömt efter utredningens kartläggning föreligger det påtaglig oklarhet i frågan vad de civila skyddsvaktema -i denna sin egenskap har för uppgifter vid höjd beredskap. Länsstyrelserna har i allmänhet antingen inte lämnat någon upplysning alls vad de civila skyddsvaktema om skall ha för uppgifter vid höjd beredskap eller, i flertalet fall, uppgett att det inte finns någon konkret planläggning härvidlag. Enligt vad som har kommit utredningen till kännedom är civila skyddsvakter krigsplacerade för bevakning och säkerhetskontroll vid ett strategiskt skyddsobjekt i landet som helhet. Vissa länsstyrelser har uppgett att strategiska skyddsobjekt kommer bemannas det allmänna hemvärnet eller driftvämet, beredatt av av om skapen höjs. I del fall leder höjd beredskap till att de civila en skyddsvaktema får uppgifter inom driñvärnet eller övergår till att vara militära skyddsvakter vid skyddsobjektet. Ibland förhåller det sig så, att

242 Bilaga 4.3 sou 1998:123

civila skyddsvakter inkallas för tjänstgöring i någon typ beannan av fattning inom totalförsvaret, dvs. inte för tjänstgöring som sådan vakt. Enligt utredningens kartläggning finns undantagsvis planering av innebörd att vid höjd beredskap de civila skyddsvakter skall kvar vara vid skyddsobjektet för att svara för den inre bevakningen där medan det allmänna hemvärnet eller driftvämet skall sköta den yttre bevakningen. En länsstyrelse har nämnt att de civila skyddsvakternas personliga utrustning eller beväpning inte är tillräcklig för att i snidssituation fören svara skyddsobjekten. Från en länsstyrelse har sagts att det råder oklarhet i vilken omfattning civila skyddsvakter skall kvar vid om vara skyddsobjekten för den händelse beredskapen höjs. Frågan får enligt länsstyrelsen klaras ut av bevakningsföretagen. De civila skyddsvakter som i ett sådant läge finns kvar hos bevakningsföretagen skulle enligt länsstyrelsen eventuellt kunna utnyttjas för nya, tillkommande bevak-

ningsuppgiñer vid totalförsvarsviktiga anläggningar m.m. En läns-

styrelse har uppgett att civila skyddsvakter inte kommer att bevaka något strategiskt skyddsobjekt inom länet, om Sverige blir föremål för ett väpnat angrepp. En annan länsstyrelse har angett att de civila skyddsvakterna om möjligt skall försvåra och förhindra ett fientligt framträngande.

4.3.4 Bestämmelser

om skyddsvakternas och skyddsområdesvaktemas folkrättslig ställning

m.m.

21 kap. brottsbalken innehåller bestämmelser om s.k. brott krigsav män. Dessa brott utgörs bl.a. av lydnadsbrott, rymning samt våld eller hot mot förman. Kapitlet träder i tillämpning när Sverige kommer i krig" och, om regeringen så föreskriver, i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av laigsfara som riket har befunnit sig När det inte längre föreligger sådana förhållanden, skall regeringen föreskriva att tillämpningen kaav pitlet skall upphöra 21 kap. l och 2 brottsbalken. Vid tillämpning av brottsbalkens bestämmelser om brott av krigsmän är skyddsvakter liksom skyddsområdesvakter krigsmän" 21 kap. 3 § andra stycket 2 brottsbalken. Lagen 1994:1811 om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. innehåller som rubriken indicerar bestämmelser om disciplinansvar för totalförsvarspliktiga m.fl. För den händelse Sverige är i krig gäller lagen även för skyddsvakter och skyddsområdesvakter som har förordats med stöd skyddslagen 2 § 3 disciplinansvarslagen. Lagen av

Bilaga 4.3 243

kan bli tillämplig på bl.a. dessa kategorier också om Sverige är i laigsfara eller liknande 3 § disciplinarxsvarslagen, jfr 4 § om när regeringen skall föreskriva att 2 § inte längre skall tillämpas. Enligt 3 § 3 totalförsvarets folkrättsförordning 1990: 12 skall de är skyddsvakter eller skyddsområdesvakter enligt skyddslagen ansom ses som kombattanter.

244 Bilaga 4.4

4.4 Tullpersonalen

4.4. l Tullverket

Tullverket omfattar Generaltullstyrelsen, som är chefsmyndighet inom verket, samt regionala tulhnyndigheter, l § förordningen 1991:1524 med instruktion för Tullverket. Till Tullverkets uppgifter hör enligt 2 § samma förordning att uppbära tullar, andra skatter och avgifter som tas ut vid import och export av varor samt att övervaka och kontrollera trafiken till och från tredje land så att bestämmelser om import och export av varor efterlevs. Verket skall vidare bl.a. övervaka och kontrollera trafiken till och från tredje land även i övrigt i enlighet med särskilda föreskrifter samt fullgöra vissa andra föreskrivna bevakningsuppgifter.

4.4.2 Även i krig deltar Tullverket i

gränsövervakningen

Till de särskilda övervaknings- och kontrolluppgifter som åligger Tullverket hör den samordnade gränsövervakningen i krig och liknande. Denna regleras genom bestämmelserna i lagen 1979:1088 om gränsövervakningen i krig m.m. och i förordningen 1979:1091 i samma ämne. Reglerna innebär i korthet att den övervakning av samfärdseln över rikets gränser som ankommer på polis- och tullväsendet samt Försvarsmakten och Kustbevakningen skall samordnas i vissa avseenden,

om Sverige kommer i krig och i en del andra fall se l § nämnda lag.

Tullpersonal är gränsövervakningsmän i krig

Reglerna om gränsövervakningen i krig medför att bl.a. personal ur Tullverket tas ut att fullgöra denna gränsövervakning. Den som sålunda tas ut ingår alltjämt i tullens personal men har gränsövervakningsuppgiften som en extra syssla och är gränsövervakningsman. I det senare hänseendet lyder han eller hon under en gränsövervakningschef. Enligt 3 § 4 totalförsvarets folkrättsförordning 1990:l2 skall personal ur Tullverket som tjänstgör som gränsövervakningspersonal enligt gränsövervakningslagen anses som kombattanter.

Tullpersonalen 245

En närmare beskrivning av bestämmelserna om gränsövervalmingen i krig lämnas i den närmast följande bilagan, 4.5. m.m.

246 Bilaga 4.5

4.5 Gränsövervakningen i krig

4.5.1 Gränsövervakning förekommer både i fredstid och vid väpnad konflikt

Övervakningen av trafiken över Sveriges gränser är författningsregle-

rad såväl för fredstid som för tid av väpnad konflikt. I fred ankommer det på polisväsendet och tullväsendet samt Försvarsmakten och Kustbevakningen att i olika hänseenden sköta denna övervakning. Bland

annat om riket kommer i krig, skall det ske en samordning av övervakningen.

4.5.2 Gränsövervakningen i fred

Den fredstida övervakningen av samfärdseln över Sveriges gränser är direkt eller indirekt reglerad bl.a. av bestämmelser i polislagen -

1984:387 och polisförordningen 1984:730, i förordningen 1991:1524 med instruktion för Tullverket, i tillträdesförordningen

1992:118 och i förordningen 1982:756 om Försvarsmaktens in-

gripanden vid lcränlcningar av Sveriges territorium under fred och

neutralitet, m.m. IKFN-förordningen samt i lagen 1982:395 om

Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning jämte därtill

hörande förordning 1983: 124.

4.5.3 Gränsövervakningen vid väpnad konflikt

Några utgångspunkter

I lagen 1979:1088 om gränsövervakningen i krig m.m.

gränsövervakningslagen och i förordningen 1979:1091 i samma ämne gränsövervalcningsförordningen finns föreskrifter bl.a. om hur

gränsövervalcningen skall samordnas, om Sverige kommer i lq-ig. Riks-

polisstyrelsen har med stöd av l9§ gränsövervalmingsförordningen,

efter samråd med Överbefälhavaren och med Generaltullstyrelsen,

Bilaga 4.5. 247

meddelat föreskrifter för verkställighet av gränsövervakningslagen

samt allmänna råd RPS FS 1992:3, FAP 243-1. Den övervakning samfärdseln över rikets gränser som ankommer av på polis- och tullväsendet samt Försvarsmakten och Kustbevakningen

skall alltså samordnas i vissa avseenden, om riket kommer i krig 1 § första stycket gränsövervakningslagen. Regeringen får föreskriva att sådan samordning skall ske, om riket är i krigsfara eller det råder så-

dana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av

lcrigsfara vari riket har befunnit sig l § andra stycket samma lag.

För Kustbevakningens del finns särskilda föreskrifter. Dessa innebär bl.a. att under krig delar av Kustbevakningens personal och materiel

skall användas inom Försvarsmakten för övervakning, transporter och

andra uppgifter enligt närmare överenskommelse mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen; se förordningen 1982:314 om utnyttjande

Kustbevakningen inom Försvarsmakten de Överbefálhava-

av samt av

i enlighet med 8 § nämnda förordning utfärdade föreskriftema FFS

ren

1993:1 l om utnyttjande av Kustbevakningen inom försvarsmakten.

Vid beredskapslarm skall gränsövervakningslagen tillämpas i sin helhet, 8 § beredskapsförordningen 1993:242, jñ 3-5 samma förordning. Beredskapslarm innebär vidare att Kustbevakningen skall ut-

nyttjas inom Försvarsmakten 10 § andra stycket samma förordning. De förhållanden rör Kustbevakningen tas upp i ett särskilt avsom snitt i denna framställning och lämnas åsido i övrigt.

I krig och liknande samordnas gränsövervakningen

Den samordning av gränsövervakningen som skall äga rum i krig m.m.

syftar till att förhindra brott mot rikets säkerhet och annan verksamhet till fara för rikets försvar och säkerhet, överträdelse bestämmelserna av inresa till och utresa från Sverige och införsel till eller utförsel från om

riket gods, befordran kan medföra fara för rikets försvar eller

av vars

säkerhet 2 § gränsövervakningslagen. Samordning skall ske såväl mellan de olika gränsövervakningsorganen inom länet som i förhål-

lande till övervakningen i angränsande län och till andra berörda civila

och militära myndigheters verksamhet. För varje län skall det enligt 11 § gränsövervakningslagen finnas en länsstyrelsen upprättad och fastställd organisationsplan rörande den

av

samordnade gränsövervakningen. Organisationsplanen skall innehålla bl.a. föreskrifter om vilken polis-, passkontroll- och tullpersonal som

skall avdelas för verksamheten och vilka militära enheter som skall

medverka i denna. Innan länsstyrelsen fastställer organisationsplanen,

skall styrelsen samråda med Rilspolisstyrelsen, Försvarsmakten och

248 Bilaga 4.5

Generaltullstyrelsen eller, i den mån Generaltullstyrelsen bestämmer det, regional tullmyndighet samt civilbefälhavaren. Det åligger länsstyrelsen att sörja för personalens utbildning och att i övrigt vidta de förberedelser som fordras för att gränsövervakningen skall kunna samordnas enligt gränsövervakningslagen. Som huvudregel är det länsstyrelsen som ansvarar för den samordnade gränsövervakningen och leder övervakningen inom länet 3§ gränsövervakningslagen. Inom ett område som är skyddsobjekt enligt lagen 1990:217 skydd för samhällsviktiga anläggningar om m.m. skyddslagen med anledning av att Försvarsmakten har satts in där för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige ankommer emellertid ansvaret och ledningen för gränsövervakningen på vederbörande befälhavare inom Försvarsmakten, om regeringen inte föreskriver annat jfr 4 § 5 skyddslagen och 2 § förordningen l990: 1334 om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.. För den omedelbara ledningen av gränsövervakningen skall resp. länsstyrelse förordna en eller flera gränsövervakningschefer. Dennes verksamhetsområde bestäms av länsstyrelsen. I praktiken är det någon av polischefema inom länet som utses till gränsövervakningschef. En länsstyrelsen förordnad gränsövervakningschef lyder under styrelav Emellertid är det befälhavare inom Försvarsmakten som utan särsen. skilt förordnande är gränsövetvalcningschef i de situationer där Försvarsmakten och leder gränsövervakningen i enlighet med vad ansvarar som nyss nämndes, och denne står inte i lydnadsförhållande till länsstyrelsen. Befálhavaren har möjlighet att helt eller delvis delegera denna sin uppgift. Polismyndigheter och tullmyndigheter samt Försvarsmakten och andra myndigheter skall hålla gränsövervakningschefen underrättad om åtgärder och iakttagelser som kan vara av betydelse för gränsövervakningen. Den personal som skall fullgöra gränsövervakning enligt gränsövervakningslagen tas ut bland polispersonal, annan passkontrollpersonal inom polisväsendet, tullpersonal samt personal ur Försvarsmaktens enheter enligt resp. länsstyrelses organisationsplan 5 § gränsövervak-

ningslagen. En person som sålunda har blivit förordnad att ingå i

gränsövervakningspersonalen kallas gränsövervakningsman. I fråga om gränsövervakningstjänsten men inte i övrigt lyder gränsövervak- - ningsmannen under gränsövervakningschefen. Gränsövervakningsmannen stannar kvar i sin ordinarie befattning och utför gränsövervakningssyssloma en tilläggsuppgift vid sidan av sina ordinarie uppsom gifter inom polisväsendet, Tullverket resp. Försvarsmakten. I länsstyrelsens organisationsplan kan det, om vissa förutsättningar är uppfyllda, föreskrivas att gränsövervakning som inte avser hamnar

Bilaga 4.5. 249

eller flygfält skall fullgöras av militärt förband, gränsövervakningsförband 3 § gränsövervalmingsförordningen. Sådan föreskrift får meddelas i den mån det är lämpligt med hänsyn till gränsövervakningsuppgiñernas omfattning och förhållandena i övrigt inom länet och under förutsättning att polis- och tullpersonal har la-igsplacerats i gränsövervakningsförbanden i den utsträckning som behövs för att gränsövervakningen skall kunna fullgöras på betryggande sätt. Innan sådan krigsplacering äger rum skall samråd ske med länsstyrelsen och med Generaltullstyrelsen eller, om Generaltullstyrelsen bestämmer det, regional tullmyndighet. Utredningen har inhämtat att Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreskrivit att gränsövervakningsförband skall sköta gränsövervalmingen av den inom länet befintliga landgränsen mot Finland och Norge och att personal från polisen och från tullen är lcrigsplacerad i dessa förband. Rikspolisstyrelsen har i sina verkställighetsföreskriñer till gränsövervakningslagen sagt att gränsövervalmingsförband lyder under gränsövervakningschefen i fråga om gränsövervakningstjänsten. I de allmänna råden om gränsövervakningen har Rikspolisstyrelsen angett kursplaner för polispersonal och passkontrollpersonal uttagen till gränsövervakningstjänst, tullpersonal uttagen till gränsövervakningstjänst och för befäl ur Försvarsmaktens enheter uttagna för gränsövervakningstjänst samt personal gränsövervakningsförband. Enligt ur dessa planer ingår i kurserna bl.a. avsnitt om folkrätt och om ingripande mot personer som åtnjuter diplomatisk immunitet. Det finns bestämmelser om hur länsstyrelsen m.fl. skall agera i vissa fall där det, sedan gränsövervakningen har samordnats, uppstår till-

fälligt behov av mer personal för övervakningen än som har bestämts i

organisationsplanen se 4 § gränsövervakningsförordningen.

Gränsövervakningspersonalens befogenheter i krig

För ändamål som avses med den samordnade gränsövervakningen i krig får en gränsövervakningsman anmoda resande eller annan person

att visa pass eller annan legitimationshandling m.m. 6§ gränsöver-

vakningslagen. Gränsövervalcningsmannen får vidare kontrollera

varutrafik samt undersöka bl.a. transportmedel med samma befogen-

heter vid tullkontroll tillkommer tulltjänsteman enligt tullagen som 1987: 1065 och med stöd därav meddelade bestämmelser. I brådskande fall- om "beslut av polismyndighet eller polisman utan fara kan avvaktas" har även annan gränsövervakningsman än polisman dennes befogenhet att använda tvångsmedel i vissa hänseenden 7§ gränsövervakningslagen. Gränsövervalcningsmannen har då

250 Bilaga 4.5

befogenhet att gripa den mot vilken skäl förekommer till anhållande för spioneri, sabotage eller annan brottslig verksamhet till fara för rikets försvar eller säkerhet, att verkställa beslag m.m. vid misstanke om sådan brottslig verksamhet samt att tillfälligt omhänderta den som enligt utlärmingslagstiftningen får tas i förvar av polismyndighet.

I gränsövervakningslagen erinras om att en gränsövervakningsman

också har den rätt som enligt 24 kap. 7 § andra stycket och 27 kap. 4 §

första stycket rättegångsbalken tillkommer envar, således bl.a. att gripa den som har begått brott varpå fängelse kan följa och som träffas på bar gärning eller flyende fot och den som är efterlyst för brott. Även det inte finns förutsättningar för beslag, får den är

om som

gränsövervakningsman hålla kvar gods vars befordran skulle medföra uppenbar fara för rikets. försvar eller säkerhet 7 § gränsövervak-

ningslagen.

Om gränsövervakningsman har vidtagit annan åtgärd enligt 7 §

en

gränsövervakningslagen än kroppsvisitation eller kroppsbesiktning,

skall han så skyndsamt som möjligt anmäla det till sin förrnan, som

skall pröva tvångsmedlet skall bestå, det inte redan har upphört.

om om Om förmannen därvid ñrmer att tvångsmedlet skall bestå, skall han ge-

nast överlämna ärendet till den åklagar-, polis- eller tullmyndighet eller den militära myndighet har att besluta om fortsatta åtgärder.

som

Under vissa förutsättningar får den länsstyrelse har ansvaret för

som gränsövervalmingen förordna att gränsövervakningsman ges utsträckt

befogenhet att företa kroppsvisitation och kroppsbesiktning 8 § gräns-

övervakningslagen.

Enligt 9§ gränsövervakningslagen får gränsövervakningsman tillgripa våld för att lösa tjänsteuppgifc enligt lagen, dock endast när

tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat sätt. Om våld används, skall den lindrigaste form kan leda till det avsedda resultatet användas. som Våld får inte brukas längre än är oundgängligen nödvändigt. Vid som

tillgripande våld får skjutvapen eller annat hjälpmedel användas en-

av

dast i den mån det är försvarligt med hänsyn till tjänsteuppgiftens syfte. De nämnda föreslcriftema om gränsövervakningspersonalens be-

nu

fogenheter begränsar inte de befogenheter enligt bestämmelser i

som

författning tillkommer gränsövervakningman i egenskap av

annan eller g krigsman tillhörande Försvarsmakten polisman, tulltjänsteman

10 § gränsövervakningslagen.

Om Sverige är i krig får regeringen förordning meddela de genom

ytterligare iöreskriñer om kontroll och befogenheter vid gränsövervakning finns nödvändiga hänsyn till rikets försvar eller säkerhet.

som av Sådana föreskrifter kan meddelas även i vissa andra fall, bl.a. om landet

är i lciigsfara och regeringen har beslutat om samordnad

gränsövervakning 12 § gränsövervakningslagen.

Bilaga 4.5. 251

Ytterligare bestämmelser om användningen av tvångsmedel finns i 15-17 §§ gränsövervakningsförordningen. Där föreskrivs bl.a. att om användande slçjutvapen i gränsövervalcningstjänsten gäller vad som av

är föreskrivet för vaktpersonal vid Försvarsmakten, om övervakningen

avser skyddsobjekt enligt skyddslagen, medan kungörelsen l969:84 om användande av skjutvapen i polistjänsten tillämpas i annat fall.

Åligganden för gränsövervakningspersonalen

Gränsövervalcningspersonalens åligganden i krig och liknande regleras genom 5-11 gränsövervalmingsförordningen. Föreskriftema innebär bl.a. följande. Inom ramen för den övervakningsuppgiñ som har anförtrotts gränsövervakningsmannen skall derme förhindra brott mot rikets säkerhet och annan verksamhet till fara för rikets försvar eller säkerhet, överträdelser gällande bestämmelser inresa till och utresa från Sverige av om samt införsel till eller utförsel från riket av gods vars befordran kan medföra fara för rikets försvar eller säkerhet. Gränsövervakningspersonalen skall med uppmärksamhet ge akt på varje förehavande som kan innebära spioneri, sabotage eller arman verksamhet till men för rikets försvar eller säkerhet eller förberedelse till sådan verksamhet. Personalen skall övervaka att underrättelser kan till ñr rikets som vara men försvar eller säkerhet inte överbringas till obehöriga inom eller utom riket i samband med person- eller godstrafik med utlandet. Gränsövervakningspersonalen skall också noggrant ge akt på förhållanden som kan antyda fientlig avsikt, såsom när någon obehörigt utforskar anläggning som har betydelse för totalförsvaret eller terräng, vattendrag, hamn, flygplats, farled e.d. Personalen skall särskilt uppmärksamma främmande makts statsfartyg, beväpnade utländska handelsfartyg och luñfartyg som uppträder inom eller nära svenskt territorium. Det bör tilläggas att det åligger polis- och tullpersonal som inte har tagits ut som gränsövervalcningspersonal att, i den mån det kan ske jämsides med övriga tjänsteåligganden, uppmärksamma vissa i gräns-

övervakningsförordningen angivna förhållanden och genast underrätta

gränsövervakningschefen eller gränsövervalcningsman om iakttagelser som bör komma till dermes kännedom 18 § nu nämnda förordning. Gränsövervakningspersonalen skall samverka med personalen vid polis- och tullmyndigheter, Försvarsmakten samt andra myndigheter

vilkas verksamhet berör övervakningsverksamheten. I den mån det kan

ske utan att andra uppgifter eñersätts skall även annan gränsövervakningsman än tulltjänsteman medverka i Tullverkets kontrollverksamhet.

252 Bilaga 4.5

En gränsövervakningsman skall skaffa sig ingående kännedom om törhållandena inom övervakningsområdet. Om länsstyrelsen eller gränsövervalcningschefen inte bestämmer annat, skall den är gränsövervalcningsman bära tjänstedräkt och som särskilt kännetecken 10 § gränsövervalcningstörordningen. Rikspolisstyrelsen har föreskrivit att gränsövervalcningsmannens tjänstetecken skall fästas på lämplig, väl synlig plats på tjänstedräkten. Det är ett vävt ärmemblem utfört i gult, svart och blått med texten GRÄNS, därunder en sköld med tre kungliga kronor samt texten KONTROLL. Som allmänt råd har Rikspolisstyrelsen angett att tjänsteteckcn tillhandahålls styrelsen. Även den personal Försvarsmakten ingår i gränsav ur som övervakningsorganisationen skall bära tecknet. En gränsövervakningsman är skyldig att följa inte endast bestämmelserna i gränsövervakningslagen och den därtill hörande förordningen utan även de övriga bestämmelser som gäller för den bevakningstj änst har anförtrotts honom. För gränsövervakningsman som som hör till Försvarsmakten gäller, om Sverige inte är i krig, KFN-förordningen. I fråga om bevakning av skyddsobjekt och militära skyddsområden enligt skyddslagen finns särskilda bestämmelser.

Kustbevakningen

Som angetts i det föregående har även Kustbevakningen del i den gränsövervakning skall ske i krig och liknande, men bestämmelsom dess roll härvidlag finns inte i gränsövervalcningslagen och serna om den därtill anslutande förordningen utan i förordningen om utnyttjande Kustbevakningen inom Försvarsmakten och i Överbefälhavarens av föreskrifter utnyttjande Kustbevakningen inom försvarsmakten. om av Personal och materiel Kustbevakningen skall under krig användas ur inom Försvarsmakten för övervakning, transporter och andra uppgifter enligt närmare överenskommelse mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen. Regeringen får föreskriva att detsamma skall gälla

även under höjd beredskap l § första stycket förordningen om

annars utnyttjande Kustbevakningen inom Försvarsmakten; jfr 10 § andra av

stycket beredskapstörordningen. Det bör framhållas att det sålunda är

personal och materiel kommer att användas inom Försvarsmakten. som Kustbevakningen myndighet inlemmas alltså inte i Försvarsmakten som utan har i krig och liknande alltjämt uppgifter av civil natur, låt vara att dess personal och materiel då minskas till följd av att delar därav disponeras av Försvarsmakten. Fullgörandet uppgifterna enligt 1 § första stycket förordningen av utnyttjande Kustbevakningen inom Försvarsmakten begränsar om av

Bilaga 4.5. 253

inte de befogenheter som tillkommer personalen vid Kustbevakningen i

egenskap av tjänstemän där samma paragraf andra stycket. När per-

sonal och materiel ur Kustbevakningen används för uppgifter inom Försvarsmakten enligt l § förordningen skall en kustbevaknings-

tjänsteman till sin ordinarie uniform bära ett särskilt militärt tjänste-

tecken, och Kustbevakningens fartyg skall då föra örlogsflagga och

dess flygplan och fordon ha särskild märkning 4 § förordningen. När l § förordningen om utnyttjande av Kustbevakningen inom

Försvarsmakten tillämpas, skall chefen för Kustbevakningen med erforderlig personal ur Kustbevakningen ingå i högkvarteret", varmed numera torde avses Försvarsmakten 3 § förordningen. Överbefälhavarens verkställighetsföreskrifter utnyttjande

om av

Kustbevakningen inom Försvarsmakten innehåller bl.a. följande. Vid höjd beredskap skall, "med beaktande kustbevakningens civila sta-

av

tus och follcrättsliga regler samt ordinarie arbetsuppgifter", samverkan

mellan Kustbevakningen och Försvarsmakten särskilt avse bl.a. över-

vakning havs- och skärgårdsområdena med fartyg och flygplan,

av kontroll sjöfarten och bevakning av mineringar 3 §sföreslcrifterna. av Kustbevakningen skall också utnyttjas bl.a. för att lägga ut mineringar

och att efter minor 4 § föreslcriñema. Vidare sägs att den per-

spana

sonal och de enheter ur Kustbevakningen som behövs för att utnyttjas för de uppgifter i 4-§ skall ingå i Marinens krigsorganisation

som anges enligt närmare överenskommelse mellan Chefen för Marinen och Kust-

bevakningen samt att de delar av Kustbevakningen som skall ingå i Marinens krigsorganisation skall redovisas i krigsorganisationstabeller

5 §. När Kustbevakningen ingår i Försvarsmakten enligt l § förord-

ningen om utnyttjande av Kustbevakningen inom Försvarsmakten skall

personal Kustbevalcningens regionala ledning ingå i krigsorganisaur tionen för Gotlands militärkommando 6 § föreskiiftema. I föreskrif-

terna finns också regler personaltabeller. Dessa föreskrifter innebär

om bl.a. att Chefen för Marinen skall i samråd med Kustbevakningen upp-

rätta personaltabeller för den personal Kustbevakningen som skall

ur

ingå i Marinens krigsorganisation 10-11 föreskrifterna.

se närmare

Gränsövervakningspersonalens folkrättsliga ställning

i

enligt folkrättsförordningen

I 3 §4 totalförsvarets follcrättsförordning l990:12 föreskrivs att personal ur Tullverket som tjänstgör som gränsövervakningspersonal enligt gränsövervakningslagen skall kombattanter. Det finns

anses som inte någon annan bestämmelse i förordningen som uttryckligen nämner

gränsövervakningspersonalen. Däremot föreskrivs i 2§ och i 3 §1

254 Bilaga 4.5

folkrättstörordningen att som kombattanter skall anses de som tjänstgör

i Försvarsmaktens laigsorganisation med undantag av sjukvårdsperso-

nal och själavårdspersonal enligt 8 eller 12§ förordningen resp. de polismän enligt lagen 1943:881 om polisens ställning under lcrig som deltar i rikets försvar.

Bilaga 5.1 255

5 Tidigare förslag

5.1 Folkrättskommitténs slutbetänkande

l Folkrättskommittén tillkallades med anledning

av tilläggsprotokollen

Eñer en internationell konferens i Geneve antogs den 8 juni 1977 två

tilläggsprotokoll till de fyra Genévekonventionema den 12 augusti

1949 om skydd för krigets offer. Det första protokollet i det följande

kallat tilläggsprotokoll I rör skydd för offren i internationella väpnade

konflikter. När Sverige stod i begrepp att ratiñcera tilläggsprotokollen tillkalla-

des en kommitté med uppgift sammanfattningsvis att utreda och lämna förslag om tolkning och tillämpning av samt information och undervis-

ning om folkrättens regler under krig, neutralitet och ockupation dir. 1978:61. Kommittén antog namnet Folkrättskommittén och avgav år 1984 sitt slutbetänkande Folkrätten i krig SOU 1984:56.

Denna bilaga innehåller ett sammandrag av delar av Folkrättskom-

mitténs slutbetänkande.

5.1.2 tillfällig kombattantstatus Begreppet

Såvitt gäller kombattantbegreppet redogjorde Folkrättskommittén för

olika konventionsbestämmelser på området och nämnde att det i tilläggsprotokoll I finns en ny definition av begreppet. Kommittén berörde särskilt frågan om kombattantstatus måste vara permanent eller om den i vissa fall kan vara "temporär" tillfällig. Kommittén ansåg att konventionstexten kan ges olika tolkningar i frågan. Konsekvenserna

av att endast ha permanent kombattantstatus kan, fortsatte kommittén,

studeras principen tillämpas på hemvärnet inkl. drittvämet. Med-

om lemmar i hemvärnet avses delta i militär verksamhet under endast korta

256 Bilaga 5.1

perioder och har under sådan tid rätt till kombattantstatus. Men sedan det militära uppdraget har slutförts, återgår medlemmarna i hemvärnet till civila sysselsättningar, och då kan inte villkoren för kombattantstatus uppfyllas. Det är, menade kommittén, inte möjligt för medlem-

i hemvärnet att ständigt uppfylla de i artikel 43 i tilläggsprotokoll I

mar angivna villkoren för permanenta kombattanter. Folkrättskomatt vara mitten hävdade att lösningen med temporär kombattantstatus måste tillgripas för att hemvärnet skall ha några möjligheter att verka inom

folkrättens Samma är, anförde kommittén, förhållandet med milis

ram. och andra frivilliga i den mån sådana förekommer. Också för grupper

polisen och medlemmar motståndsrörelse kan temporär kombattant-

av

naturlig lösning, tillade kommittén.

status vara en Follcrättskommittén menade att även begreppet temporär komom

battantstatus inte kan återfinnas i konventionstexterna, framgår det

dock indirekt dessa texter att en sådan status är helt förenlig med av

folkrättens principer. Av artikel 51.3 i tilläggsprotokoll I följer sålunda

att växling kan göras mellan olika follcrättslig status; där anges att en

civilpersoner skall åtnjuta som kommittén uttryckte saken "skydd

- civila med undantag för den tid då de direkt deltar i fientlighesom

tema, dvs. kombattanter". Uppdelningen i permanenta och

anses som

temporära kombattanter har direkt motsvarighet i uppdelningen-

en

mellan permanent och tillfällig sjukvårdspersonal artikel 8 k i tilläggs-

protokoll ansåg kommittén.

Folkrättskommittén angav att om temporär kombattantstatus tillämi hemväm och liknande organisationer delta i väpnat pas, kan personer motstånd utan att riskera att ställas inför domstol motparten- förutav satt att denne klassificeringen trovärdig. I samtliga fall gäller anser dock att tillfångatagna skall kunna bevisa att vederbörande personer

tillhör organisation inom de väpnade styrkorna. Här torde enligt

en kommitténs bedömning uppstå vissa svårigheter, då exempelvis med-

lemmar i motståndsrörelse skall bevisa sin organisationstillhörighet

utan att samtidigt röja själva organisationen. Folkrättskommittén förordade att användningen av temporär kombattantstatus för nu angivna

personalgrupper meddelas främmande stater i ett så tidigt skede som

möjligt. Follcrättskommitténs konklusion att det i folkrätten inte kan anvar

föreligga något hinder mot att använda begreppet temporär kom-

ses battant temporär kombattantstatus för inte ingår i resp. personer som

reguljära väpnade styrkor under förutsättning att detta kan motiveras av

vederbörandes växling mellan militär och civil verksamhet.

Bilaga 5.1 257

5.1.3 Folkrättskommitténs synpunkter angående

folkrättslig för olika

status personalkategorier

inom totalförsvaret

I frågan hur personalen inom totalförsvaret bör klassificeras vad gäller folkrättslig status framhöll Follcrättskommittén att polisens verksamhet under mobilisering och krig i första hand gäller upprätthållande allav män ordning och säkerhet. Dessutom finns det möjlighet att ge polisen vissa, begränsade uppgifter vad gäller rikets yttre säkerhet. Det kan även bli aktuellt att använda polisen för upprätthållande allmän ordav ning och säkerhet inom ett område som har besatts eller ockuperats av fienden. I samband med kuppanfall erfordras polispersonal för att omedelbart vid anfallets inledning delta i bevakning av vissa viktiga totaltörsvarsobjekt, innan de för dessa objekt avsedda bevalmingsförbanden har hunnit mobilisera och inställa sig. För denna uppgift kan, bedömde Follcrättskommittén, polisen inte ersättas av någon annan enhet med motsvarande höga beredskap. Under ett kuppskede kan det också bli nödvändigt för polisen att ingripa med vapenmakt mot ñentliga, mindre styrkor. Båda dessa uppgifter kan bli aktuella även under mobilisering som utförs utan ett inledande kuppanfall. Folkrättskommittén ansåg att polispersonal som under ett kuppskede

används i försvarsuppgiñer skall erhålla skydd som kombattanter.

Eftersom försvarsuppgiftema torde bli aktuella endast under en relativt kort period, bör polisen ha temporär kombattantstatus, menade kommittén. Kommittén hävdade av skäl som utvecklades i betänkandet att från folkrättsliga utgångspunkter borde polisen inte ha kombattantstatus sedan mobilisering har skett. Det anfördes vidare att polisen bör kunna ingripa i ordningssyfte även mot främmande militärpersonal m.fl. utan att polisen har kombattantstatus. I analogi med vad som gäller för bl.a. sjukvårdspersonal bör, ansåg kommittén, polisen ha rätt att använda vapen till självförsvar oavsett polisen har civil status eller kombattantstatus. om Såvitt avser civila skyddsvakter, som vid tiden för Follcrättskommitténs arbete omfattades av regleringen i lagen 1940:358 med vissa

bestämmelser till skydd för försvaret se numera i första hand lagen

l990:217 skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.; jfr om bilaga 4.3 i föreliggande betänkande, kommittén sammanfattangav ningsvis att dessa bör erhålla temporär kombattantstatus under inledningsskedet av en konflikt men däremot inte torde kunna upptas i försvarets personaltabeller. Kommittén menade att annan civil bevakningspersonal ordningsvakter och väktare bör anses ha civil status i - krig.

258 Bilaga 5.1

5.1.4 Totalförsvarets folkrättsråd; totalförsvarets

folkrättsförordning

Totalförsvarets folkrättsråd

Folkrättskommittén föreslog att regeringen skulle inrätta rådgivande en nämnd för folkrättsfrågor, som borde vara knuten till Försvarsdepartementet. Nämnden borde bestå av ett begränsat antal hade personer, som kompetens inom det folkrättsliga området, med tonvikt kimskap i "krigets lagar". Dessa personer borde komma inte bara från Regeringskansliet utan också från totalförsvarsmyndigheterna, universitetsvärlden och Svenska röda korset. Nämnden borde sammanträda täm-

ligen ofta för att följa undervisnings- och informationsläget och för att

kunna lämna synpunkter på tillämpningen av folkrätten i krig. Nämnden borde också svara för den centrala samordningen och värderingen av informationen och utbildningen i folkrättsliga frågor. Mot bakgrund Folkrättskommitténs föreslag tillsattes år 1985 ett av särskilt rådgivande utskott till den under Utrikesdepartementet hörande Folkrättsdelegationen. Syftet med detta var att uppföljningen av folkrättens utveckling skulle säkerställas och att verksamheten skulle samordnas. Utskottet skulle även ta initiativ inom totalförsvaret i folkrättsliga frågor. I regeringens proposition 1990/912102 om verksamhet och anslag inom totalförsvaret under budgetåret 1991/92 anförde chefen för Försvarsdepartementet att erfarenheterna visade att verksamhetsområdena för Folkrättsdelegationen och dess rådgivande utskott i det praktiska arbetet inte sammantöll. Enligt hans mening behövdes en klarare ansvarsfördelning i det fortsatta folkrättsarbetet samtidigt behovet som av samordnade insatser även i fortsättningen kom att vara stort. Han ansåg att det arbete som dittills hade utförts av Folkrättsdelegationens rådgivande utskott i fortsättningen borde fullgöras av ett särskilt råd inom Försvarsdepartementet. Genom ett sådant råd tillgodosågs totalförsvarets behov av samordning, initiativ och uppföljning inom folkrätten. De totalförsvarsmyndigheter hade omfattande och viktiga uppgifter som inom folkrättens område borde vara representerade i rådet, men även organisationer med sådana uppgifter borde kunna medverka. Samarbetet med Folkrättsdelegationen borde också säkerställas. Regeringen anslöt sig till vad departementschefen hade anfört, och i enlighet härmed inrättades sommaren 1991 Totalförsvarets folkrättsråd. Detta har till uppgift att följa utvecklingen inom den internationella humanitära rätten. Vidare skall rådet för samordning och utvecksvara

Bilaga 5.1 259

ling inom totalförsvarets myndigheter, varvid särskilt undervisningsoch informationsfrågor skall ägnas uppmärksamhet. Rådet skall även ta initiativ för att främja att folkrättens regler utvecklas, sprids och tillämpas inom totalförsvaret.

Totalförsvarets folkrättsförordning

Totalförsvarets folkrättsförordning gäller för myndigheterna under regeringen. Förordningen innehåller föreskrifter till ledning för tolk-

ningen och tillämpningen för svensk del den internationella humaav nitära rätten i väpnade konflikter enligt de fyra Genévekonventioner av

år 1949 samt enligt 1977 års två tilläggsprotokoll till konventionema. I förordningen finns även .föreskrifter om viss tillämpning av Haagkonventionen den 14 maj 1954 om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt jämte tilläggsprotokoll.

260 Bilaga 5.2

l985/86:l5

5.2 Regeringens proposition om polisens ställning i krig

5.2.1 Inledning

Spörsmålet vilken roll polisen skall spela i totalförsvaret har tidigare varit föremål för utredning. I betänkandet Polisen i totalförsvaret SOU 1979:75 lade sålunda 1975 års polisutredning ñam vissa förslag bl.a. i frågan polisens vid försvar kuppanfall

om medverkan mot m.m.

polisens efter mobilisering. Även i Folkrättskom-

och om uppgifter

mitténs slutbetänkande Folkrätten i krig SOU 1984:56 behandlades frågor rörande polisens ställning vid väpnad konflikt. De två nämnda betänkandena låg till grund för regeringens pronu position 1985/86:l5 polisens ställning i lcrig. I det följande ges en om sammanfattning innehållet i den propositionen och riksdagsbehandav lingen av denna.

5.2.2 Sammanfattning av innehållet i propositionen

Bakgrunden enligt propositionen

Som bakgrund till förslaget i propositionen angav departementschefen

bl.a. följande. Lagen 1943:881 polisens ställning under krig kom till under om andra världskriget och mot bakgrund de förhållanden som rådde då. av Huvudskälet till lagen att behövde ha tillgång till polisen som var man beväpnad styrka, även follcrättsliga överväganden spelade in. men Genom lagen ville klargöra att polisen skulle ha ställning som man kombattant, Sverige drogsin i kriget. När det gäller att bedöma om vilka uppgifter polisen borde ha i krig hade emellertid läget försom ändrats väsentligt sedan andra världskriget. Synen på polisens roll hade förskjutits. Den polisiära verksamheten sågs nu i mera utpräglad grad än förut ett led i samhällets insatser för att skapa social trygghet som och samhällsgemenskap för medborgarna. Det tedde sig inte längre naturligt att polisen togs i anspråk för militära uppgifter. Vid en eventuell väpnad konflikt kom det sannolikt att ställas så stora krav på poli-

Bilaga 5.2 261

vanliga verksamhet att det fanns ett mycket begränsat utrymme att sens lägga några andra uppgifter polisen. Härtill kom att totalförsvaret

måste planeras mot bakgrund av helt andra hotbilder än dem som av-

tecknade sig vid tillkomsten 1943 års lag. Man måste även beakta av den utveckling hade skett på det folkrättsliga området, bl.a. de fyra som Genêvekonventionema år 1949 angående skydd för krigets offer och av

1977 års två tilläggsprotokoll till konventionema.

Polisens medverkan i kuppförsvaret m.m.

Enligt departementschefen skulle polisen även i fortsättningen ha till uppgift att bevaka och försvara objekt av betydelse för totalförsvaret i händelse överraskande angrepp. De polismän som togs i anspråk för

av

uppgiften skulle ha s.k. temporär kombattantstatus. Det innebar att de

skulle kombattanter fram till dess att de hade avlösts från anses som

sina bevakningsuppgifter inom kuppförsvaret.

Departementschefen anförde att det inte fanns förutsättningar för att

avstå från polisens medverkan i kuppförsvaret. Det kunde hävdas att

polisens medverkan i kuppförsvaret borde vara rent polisiär och att

borde behålla sin civila Men sådan linje kunde-

polisen då status. en

departementschefen inte förorda. De främmande soldater som polismän

kunde bli tvungna att försvara sig mot fick nämligen enligt folkrätten inte ställas straffansvariga för sina stridshandlingar. Om polismännen inte kunde försvara bevakningsobjekten enligt de regler gällde för som

Försvarsmakten, skulle de befinna sig i ett påtagligt underläge. Värdet deras insatser i kuppförsvaret skulle sannolikt bli begränsat. Det

av kimde inte heller uteslutas att polismän, hade råkat i strid under som

fullgörandet sina bevakningsuppgifter, föll i motpartens händer som

av tillfängatagna. Om från svensk sida hävdade att polismärmen hade man

civil status, riskerade att motparten behandlade dem som illegala

man

krigsdeltagare. Enligt departementschefen borde därför den principen

hävdas, polismän kombattanter i den mån de togs i anspråk för att var

kuppförsvarsuppgifter. Polismännens kombattantstatus skulle, menade han, begränsas till tiden från det att de togs i anspråk för kupp-

att avse

försvarsuppgifter till dess att de slutligen hade avlösts från sina bevak-

ningsuppgifter inom kuppförsvaret.

262 Bilaga 5.2

Polisens uppgifter sedan mobilisering har skett

Polisen skulle enligt departementschefen inte ha några militära uppgifter sedan mobilisering hade skett, utan skulle fullgöra enbart polisiär verksamhet och ha civil status. Som grund för detta förslag förde departementschefen ñam i sammandrag följande. i I enlighet med vad dels 1975 års polisutredning, dels Follcrättskommittén hade uttalat och remissinstansema hade gett uttryck för borde polisen inte tilldelas några fristående stridsuppgifter sedan kuppförsvarsskedet hade upphört. Skyldigheten för polisen att utan order ingripa mot mindre grupper av fientliga soldater borde alltså upphävas. Däremot borde polisen kunna ingripa mot enskilda krigsdeltagare med stöd av sin rätt till självförsvar och sin skyldighet att ingripa mot straffbara handlingar. Liksom Folkrättskommittén ansåg departementschefen att detta inte förutsatte att polisen hade kombattantstatus. När det gällde möjligheten för militär myndighet att rekvirera polisförstärkning farm departementschefen att nackdelarna med att förstärka försvaret med polismän för stridsuppgifter vägde tyngre än fördelarna. Från totalförsvarssynpunkt var det viktigare att polisen, sedan den väl hade avlösts från sina uppgifter inom kuppförsvaret, hade civil status och gavs möjlighet att i alla lägen tillvarata civilbefolkningens intresse än att den togs i anspråk för militära uppgifter. Detta hindrade inte att man från polisens sida i akuta och katastrofhotande lägen lämnade allt det biträde Försvarsmakten som var möjligt liksom naturligtvis inte heller attpolismän togs i anspråk med stöd av värnpliktslagstiftningen. Förslaget innebar endast att polisen inte organisation skulle ålägsom gas stiidsuppgifter i sådana fall. Enligt departementschefen borde principen vara att polisen skulle stanna kvar och fortsätta sitt arbete även inom oclcupationshotat eller tillfälligt ockuperat område, såvida inte ett särskilt beslut av motsatt innebörd meddelades. Några särskilda bestämmelser om detta behövdes enligt hans mening inte.

Lagförslag i propositionen

Departementschefen föreslog dels att 1943 års lag om polisens ställning under krig skulle upphävas, dels att brottsbalken och polislagen skulle ändras. I polislagen skulle det sålunda tas in en ny paragraf av följande lydelse:

Bilaga 5.2 263

I den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall polisen under medverkan i rikets försvar mot överraskande utföra sådana uppgifter som annars ankommer på angrepp försvarsmakten, intill dess att uppgifterna kan övertas av denna.

I specialmotiveringen till bestämmelsen anförde departementschefen att det från folkrättsliga synpunkter fördel de polismän som

vore en om

medverkar i kupptörsvaret bar ett utmärkande tecken under det att kuppförsvarsuppgiftema fullordes, t.ex. särskilda armbindlar. Där-

med kunde polisens ställning som kombattant ytterligare markeras inför motparten.

Regeringen anslöt sig till departementschefens överväganden.

5.2.3 Riksdagsbehandlingen av propositionen

Inledning

I riksdagen blev propositionen föremål för behandling i justitieutskottet

JuU 1985/86:37, som inhämtade yttrande från törsvarsutskottet

FöU l985/86:7 y. Tillsammans med propositionen behandlade justi-

tieutskottet dels tre motioner 1985/86:252-254 som hade väckts med anledning propositionen, dels motion 1985/86:Ju2l9 som var av en väckt under den allmänna motionstiden 1986.

J ustitieutskottets synpunkter

Justitieutskottet angav att det i motionerna genomgående hade förts

fram invändning att den föreslagna ordningen kimde leda till att en om polisen kunde tvingas att en ockupationsmakt till handa. I ett par

motioner pekades på de problem låg i att polisens folkrättsliga

som

uppgift skiftade i och med att lcuppförsvarsskedet upphörde. Det hade också sagts att polisens behövdes i försvarets tjänst även efter

resurser

detta skede. Vidare framhölls att polisens ställning i krig inte kunde ses avskild från frågan hur övriga samhällsorgan skulle fimgera i olika

lcrigssituationer och att frågan därför borde behandlas i ett större sam-

manhang. Försvarsutskottet hade i sitt yttrande anfört bl.a. att ett ställningstagande i de frågor aktualiserades propositionen borde

som genom

anstå till dess att Folkstyrelsekommittén hade avlärrmat sitt betänkande

och detta hade remissbehandlats; vid den tidpunkten skulle även ett

264 Bilaga 5.2

slutbetänkande från 1984 års törsvarskommitté föreligga. Försvarsutskottet ansåg därför att propositionen for det dåvarande borde avslås av riksdagen. Justitieutskottet anmärkte att Folkstyrelsekommittén dåmera hade avgett det betänkande som försvarsutskottet hade avsett Folkstyrelsen

under krig och krigsfara, SOU 1986:28 och att den kommittén hade uttalat bl.a. att det var angeläget att hela beredskapslagstiftningen i ett

sammanhang blev föremål för en genomgång med utgångspunkt i hur

den skulle kunna utnyttjas av en ockupant. Ett annat skäl for sådan

en

översyn var enligt kommittén att forutsättningama for myndigheternas verksamhet under ockupation starkt förändrades kommitténs

genom

förslag om att varken riksdagen eller regeringen skulle fatta beslut på

ockuperat område. Justitieutskottet ville, i linje med vad försvarsutskottet ansåg, som

sin mening uttala att det borde anstå med ställningstagande till de

ge-

nom propositionen aktualiserade ñâgoma så att de kunde bedömas i belysning av de överväganden som föranleddes av Folkstyrelsekommitténs betänkande och remissbehandlingen av det. Mot denna bakgrund ansåg justitieutskottet att propositionen borde avslås. För denna ståndpunkt talade också olika säkerhetspolitiska skäl. Justitieutskottet hemställde att riksdagen skulle avslå propositionen liksom motionerna i

den mån de inte hade tillgodosetts genom vad utskottet hade hemställt.

Riksdagens beslut

Riksdagen beslöt att bifalla justitieutskottets hemställan och avslog

följaktligen propositionen rskr. l985/86:3 13.

Det kan tilläggas att 13 kap. l0§ regeringsformen i dess lydelse from. den 1 januari 1989 innehåller en bestämmelse om att riksdagen och regeringen inte får fatta beslut på ockuperat område.

Bilaga 6 265

6 Hur man gör i utlandet

6.1 Inhämtande de

av uppgifter om lösningar som har valts i vissa andra

länder

Enligt direktiven skall utredningen, i den utsträckning det synes lämpligt, jämföra polisens, hemvämets och civila skyddsvakters uppgifter och follaättsliga ställning med motsvarande funktioners i Danmark, Finland, Norge, Schweiz, Tyskland och Österrike. Utredningen skall även ta ställning till någon eller några de där valda lösningarna om av kan användas i Sverige. För denna jämförelse harutredningen upprättat en skrivelse med frågor angående bl.a. de uppgifter som polisen, hemvärnet eller motsvarande och civila skyddsvakter vid bevakning militära mål har i av samband med väpnad konflikt. Frågorna, jämte en översättning till engelska språket dessa och av utredningsdirektiven, har via Förav svarsmaktens högkvarter sänts till svensk törsvarsattaché i de länresp. der i direktiven. Utredningen har mottagit svar i form av som anges skriftliga upplysningar. I det närmast följande återges den svenskspråkiga versionen av utredningens förfrågan. Därefter sammanfattas utredningen har svar som erhållit.

266 Bilaga 6

6.2 i

Utredningens frågor om vissa gruppers

andra länder uppgifter i samband med

väpnad konflikt m.m.

Utredningens förfrågan hade följande lydelse.

Obs Om inget annat anges omfattar varje fråga följande

tidsperioder: skedet omedelbart före väpnad konflikt s.k.

skymningsläge den väpnade konflikten ockupation

- -

Polisen

Har polisen några uppgifter inom det militära försvaret

Om så fallet

a är

vilka uppgifter

-

hur är polisen då organiserad; vad gäller beträffande

kombattantstatus

förväntas polisen även utföra sina fredtida polisiära

-

uppgifter under krigsskedet Anses det i så fall att en

polisman skall växla folkrättslig status allteftersom han

växlar mellan att utföra militära respektive civila uppgifter Hur underrättas i så fall den militäre motståndaren om dessa statusbyten

b Om så är fallet

försvinner eller tillkommer några uppgifter för polisen

under krigsskedet Vad gäller under ockupation hur är polisen organiserad; förändras och/eller förstärks organisationen i något avseende under lcrigsskedet Vad

gäller under ockupation

Vilka follcrättsliga och/eller andra överväganden ligger

bakom den lösning som valts för hur polisen används i

samband med väpnad konflikt

Bilaga 6 267

Hemvärnet/motsvarande

Vilka uppgifter har hemvärnet i det militära försvaret

Är hemvämsförbandens uppgifter begränsade i något

avseende jämfört med vad som gäller for ordinarie reguljära

förband. Hur är hemvärnet organiserat Är hemvämets personal kombattanter under hela eller

endast delar av den väpnade konflikten Vad gäller under

ockupation

Vilka follcrättsliga och/eller andra överväganden ligger

bakom den lösning som valts för hur hemvärnet används i

samband med väpnad konflikt

Civila skyddsvakter vid bevakning militära mål

av

Används vakter från civila bevakningsbolag till bevakning

militära mål i fredstid Om så är fallet av vad förväntas de göra i händelse av ett överraskande -

militärt angrepp

Övriga frågor med avseende på kombattantstatus

Förekommer tillfällig hemförlovning till skillnad från

permission kombattanter under vissa perioder av den

av

väpnade konflikten pga att deras primära stridsuppgift för

tillfället är löst eller aktuell Om så är fallet för vilka grupper gäller detta under vilka omständigheter -

vad gäller beträffande deras folkrättsliga status under den

-

period de är hemförlovade kombattant eller civil

-

Finns det kombattanter som beroende på kort militär utbildning, lätt beväpning eller annan orsak har endast

begränsade stiidsuppgifter här bortses från sjukvårds- och

268 Bilaga 6

älavårdspersonalens rätt till att använda vapen enbart i självförsvar

Tillämpligheten av krigets lagg

Kombattantstatus förutsätter att krigets lagar har trätt i tillämpning; först då kan det anses vara folkrättsligt legitimt att använda militärt våld mot en angripare. Det är därför en

viktig och inte helt lätt uppgift för en stat att avgöra när

fredssituationen har övergått till att vara en inledningsfas av

ett väpnat angrepp; därav nedanstående frågor.

Vem fattar det nationella beslutet om att situationen är så allvarlig för landets säkerhet att krigets lagar skall träda i tillämpning

Finns vissa kriterier angivna i någon författning eller

instruktion-eller dyl. om på vilka grunder ett beslut om

tillämpning av krigets lagar skall fattas

Hur tillkännages ett beslut om att krigets lagar nu trätt i

tillämpning

Bilaga 6 269

6.3 Sammanfattning av svar som utredningen har erhållit om

förhållandena i utlandet

Danmark

Polisen

Enligt den ordning som gäller i Danmark skiljer sig inte polisens uppgifter och follcrättsliga ställning under väpnad konflikt från vad som gäller i fredstid. Även under väpnad konflikt hör det till den danska polisens viktigaste uppgifter att upprätthålla säkerhet, lugn och ordning samt att upprätthålla lagarna. Polisen skall även vidta åtgärder för att förhindra brott samt uppdaga och utreda brott. Polisen i Danmark ingår i den civila delen av det danska totalförsvaret. Polispersonalen skall enligt dansk uppfattning follcrättsligt kvalifiex. del civilbefollmingen och således inte omfattas av beceras som en av stämmelserna väpnade styrkor i artikel 43 i tilläggsprotokoll I av år om 1977 till 1949 års Genêvekonventioner. Från dansk sida anser man med andra 0rd att dess poliser inte har kombattantstatus vid väpnad konflikt.

Hemvärnet

Det danska hemvärnet leds Chefen for hjemmevaemet och Den av Kommitterede for Hjemmevaamet. Hemvämsledningen är i fred och i krig ansvarig inför försvarsministern. Hemvärnet deltar i det militära försvaret med samma slags uppgifter som armén, flygvapnet och mari- För hemvärnet gäller dock att dess personals uppgifter så långt nen. möjligt är fullgörs i eller i omedelbar närhet till den enskilde hemvämsmannens hembygd. Vid väpnad konflikt beordras hela eller delar av hemvärnet "På en pladsl. Därmed övertar Forsvarschefen befälet över de aktiverade hemvämsförbanden. Tillsammans med de tre försvarsgrenama skall hemvärnet lösa ålagda militära uppgifter. Hemvärnet är underkastat folluättsliga bestämmelser det övriga militära försvaret i samma som Danmark.

270 Bilaga 6

Civila skyddsvakter

Vid vissa militära myndigheter i Danmark används civila vakter för be-

vakning i fredstid. Exempelvis finns sådana vakter vid Forsvarskommandoen. Valctema är anställda som civil personal och är utrustade

med "ID-kort C" varav framgår att de är sådan civil personal som åtföljer de väpnade styrkorna. För den händelse någon försöker tränga sig in på det militära området eller i övrigt vid ett överraskande angrepp har vakterna till uppgift att med de medel som står till buds försöka hindra att ett inträngande sker.

Tillfällig hemiörlovning av kombattanter, m.m.

I Danmark har inte någon planläggning av innebörd att kombatman

tanter skall bli tillfälligt hemförlovade under vissa perioder av en väpnad konflikt. Men vid plötsligt höjd beredskap eller ett lcrigstillstånd skulle det eventuellt kunna bli tal om att personal sänds hem, nämligen inte har utbildats i sådan omfattning att det bedöms än-

personer som

damålsenligt att försöka färdigutbilda dem för uppgifter inom det mille:

tära försvaret. Både i sådana fall och eljest när någon sänds hem efter mobilisering återgår vederbörande till det civila. Det finns vissa inom den danska försvarsmakten, t.ex. grupper

musiker och auditörer, inte ingår i den militära rangordningen. Om

som

bortser från dessa grupper och från sjukvårdspersonal och själa-

man -

vårdspersonal förekommer det inte inom den danska försvarsmakten

kombattanter på grund av kort utbildning, lätt beväpning eller som

annan orsak har begränsade stridsuppgifter.

Tillämpligheten av krigets lagar

Enligt dansk uppfattning är krigets lagar tillämpliga så snart det faktiskt föreligger väpnad konflikt; någon kiigsförklaring" eller liknande

en

förutsätts inte jfr artikel 2 i 1949 års Genévekonventioner.

I följd härav antas från dansk sida att krigets lagar kan åberopas av danska militära enheter befinner sig i militär strid, oavsett de närsom omständighetema. I detta sammanhang är det utan betydelse om mare

undantagslagar, rekvisition civila fordon till militär använd-

t.ex. om av ning, har trätt i kraft eller

Bilaga 6 271

Enligt Forsvarskommandoens i Danmark mening blir det mot denna bakgrund inte tal om att någon nationell myndighet beslutar om att kngets lagar skall tillämpas i en viss situation. Varken i lag eller i administrativa bestämmelser har det lagts fast några kriterier för när en sådan tillämpning skall äga-rum. Följden härav är enligt Forsvarskommandoen att det inte blir fråga om någon särskild procedur för ett tillkännagivande av att krigets lagar har trätt i tillämpning.

Finland

Polisen

Mobilisering

Det finländska säkerhetssystemet är uppbyggt på. allmän värnplikt och en total mobilisering av alla resurser i samhället. Polisens uppgift vid en mobilisering är att ge handräckning och delta i och skydda genomförandet av den militära mobiliseringen på lokal nivå. Finland saknar en färdig militär organisation på den nivån; en sådan organisation bildas först genom mobiliseringen. Till dess att mobiliseringen har genomförts är polisen den enda myndighet på lokal nivå som kan utföra försvarsuppgiñer.

Väpnad konflikt

Enligt 2§ förordningen om befrielse från fullgörande av värnplikt i vissa fall 269/ 1977 inkallas finländska polismän inte tills vidare till militärtjänstgöring i lcrigstid. Polisens uppgiñer i krig är desamma som i fred: den skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Någon förändring av polisens organisation sker inte i krig, men den förstärks genom att extra personal inkallas i betydande omfattning. Därutöver kan inrikesministern med stöd av 42§ polislagen inkalla kompletterande polispersonal beredskapspolis, detta behövs med hänsyn till rikets om säkerhet eller på grund av exceptionella förhållanden. Den finländska försvarsplaneringen innebär bl.a. att den civila infrastrukturen skall upprätthållas vid en väpnad konflikt, i syfte att samhället inte skall falla Polisen skall därför inom ramen för samman. sin polisiära verksamhet delta i skyddet viktiga mål på hemmaav

272 Bilaga 6

fronten, t.ex. radiomaster, telelinjer, vägar, broar och iörvaltningsbyggnader. Från det finländska inrikesministeriets sida har man angett att det är praktisk omöjlighet att i dessa situationer över huvud taget en ren dra en gräns mellan kombattantstatus och annan status.

Ockupation

För den finländska polisen finns det inte några speciella regler som gäller vid ockupation. Avsikten är att under en ockupation polisen skall fortsätta med att sköta sina ordinarie uppgifter, bl.a. att bistå civilbefolkningen i möjlig mån.

Hemvärnet

I Finland finns inget hemväm eller motsvarande och, som redan nämnts, i fredstid ingen egentlig lokal organisation för försvarsmakten.

Uppgiften att sörja för det militära försvaret på lokal nivå sköttes tidigare av skyddskårema, vilka upplöstes år 1944.

Civila skyddsvakter; hemförlovning av kombattanter

Blott ett fåtal militära mål i Finland är bevakade av civila skyddsvakter. När hotet för ett militärt angrepp anses ha ökat, ersätts vakterna av militära trupper. Envar soldat har kombattantstatus, oberoende av hans eller hennes uppgift. Undantag gäller dock för sjukvårdspersonalen och själavårdspersonalen.

Vissa kombattanter hemförlovas efter det att deras uppgift är verk-

ställd. Efter hemförlovningen har de civil status.

Tillämpligheten av krigets lagar

Den finländska lagstiftningen nämner inget särskilt när krigets lagar

om skall träda i tillämpning. Men krigets lagar skall tillämpas i Finland när krigets rekvisit, såsom de nämns i internationella avtal, är för handen. I

praktiken tillämpas dessa lagar när den finländska presidenten har beslutat fred eller krig i enlighet med landets regeringsform. Sedan

om presidenten har fattat ett sådant beslut, skall medborgarna informeras via massmedier.

Bilaga 6 273

Schweiz

Polisen

Den schweiziska polisen är kantonal. De enda undantagen utgör säker-

hetspolisen samt en terroristbekämpningsenhet inom Zürichpolisen som

kan användas även inom andra kantoner. Den kantonala självständigheten är så stor att det inte finns några federala bestämmelser eller planering som reglerar polisens utnyttjande vid väpnad konflikt.

Mobilisering och väpnad konflikt

Den schweiziska polisen har inga uppgifter inom det militära försvaret. Follcrättsligt utgör poliserna en del av civilbefolkningen även under väpnad konflikt och förblir så under hela konflikten. Polisens uppgifter

förändras på intet sätt under en väpnad konflikt utan kvarstår. Antalet

poliser minskar dock i samband med en mobilisering. Då inkallas nämligen l0 procent av poliserna till de väpnade styrkorna för att varax

ca

militärpoliser. De som är militärpoliser ingår fullt ut i de väpnade styr-

korna, bär militär uniform och är kombattanter. I händelse av en katastrofsituation kan delar av de schweiziska väp-

nade styrkoma åläggas att understödja civila myndigheter, t.ex. polisen. Denna skyldighet gäller även i en lcrigssituation. I ett sådant läge be-

håller soldaterna sin kombattantstatus även under den tid de utför

katastrofhjälp eller annan räddningsåtgärd. Enligt den schweiziska ord-

ningen är det inte aktuellt med byte av folkrättslig status.

Ockupation

Den schweiziska tolkningen av den inhemska polisens uppgift och funktion vid en ockupation är att det är ockupationsmakten som, i kraft av sitt ansvar att upprätthålla lag och ordning inom det ockuperade ter-

ritoriet, har att bestämma huruvida och i vilken utsträckning det ocku-

perade landets polisväsende skall fortsätta att verka.

Hemvärn m.m.

I Schweiz finns inget hemvärn av svensk modell, utan hela det militära

försvaret bygger på ett milissystem. Det schweiziska försvaret grundar

274 Bilaga 6

sig på vämpliktsskyldighet, men denna plikttjänstgöring är uppbyggd på ett sätt som skiljer sig från den svenska totalförsvarsplikten.

Schweiziska kommuner och kantoner har redan i fred ett ansvar för

delar försvaret. Detta gäller inte bara för det civila försvaret av ansvar utan även för det militära och innebär t.ex. genomförande av årliga skjutträningar samt mobiliseringsförberedelser. I den schweiziska armén finns territorialdivisioner och territorialbrigader. Dessa torde till viss del kunna jämföras med de svenska försvarsområdena när det gäller uppgifter rörande bevakning m.m. över ytan liksom samverkan med civila myndigheter.

Civila skyddsvakter m.m.

I Schweiz använder man sig inte av civila skyddsvakter för bevakning av militära anläggningar. För sådana uppgifter finns i stället en vaktkår, s.k. Festungswachtkorps, som också har militärpolisuppgiñer i fred. Förutom rena bevakningsuppgiñer skall denna vaktkår svara för vissa underhållsåtgärder vid fasta anläggningar. Eftersom denna styrka tillhör

armén och bär militäruniform ser man i Schweiz inga problem med

avseende på dess folkrättsliga kategoritillhörighet i händelse av en väpnad konflikt: vaktkårens personal har enligt schweizisk mening kombattantstatus då. Inte endast den nu berörda vaktkåren utan även de i det föregående nämnda territorialförbanden har bevakningsuppgifter. Territorialförbanden har mycket kort mobiliseringstid. Man genomför repetitionsutbildning regelbundet vartannat år och fördelar denna över tiden. Det finns alltid tillgång till förband som helt nyligen har genomfört beredskapsutbildning. Detta system medför att man inom loppet av några timmar kan få bevakning vid ett stort antal objekt som skall skyddas.

Tillfällig hemförlovning av kombattanter, m.m.

Det är mycket troligt att en del kombattanter i det schweiziska försvaret skulle bli hemförlovade under vissa perioder av en väpnad konflikt; en sådan ordning tillämpades under andra världskriget. Det skulle sålunda

kunna bli aktuellt med hernförlovning av personer som behövs i någon

funktion i det schweiziska samhället. Hemförlovning kimde även annan den säkerhetspolitiska situationen hade förändrats så det äga rum om att inte längre farms ett behov att ha vederbörande inkallad till militärav

tjänst. Den blev hemförlovad skulle fullt ut återgå till en civil till-

som

Bilaga 6 275

varo. Han skulle inte längre tillåtas att bära uniform eller använda militär utrustning t.ex. militärt vapen förrän han hade fått en ny in- - kallelseorder och åter blivit kombattant. De kvinnliga medlemmarna av Schweiz väpnade styrkor får inte någon stridsutbildning. Likväl måste de enligt schweizisk uppfattning anses vara kombattanter. Motsvarande gäller räddningsstyrkoma inom de väpnade styrkorna. Båda dessa grupper riskerar att utsättas för militärt våld, eftersom de deltar i de militära ansträngningama.

Tillämpligheten av krigets lagar

I händelse av ett väpnat angrepp på Schweiz föreligger enligt schweizisk uppfattning de facto-situation innebär att krigets lagar blir en som omedelbart tillämpliga. Även partiell eller total mobilisering tillen sammans med fientliga aktioner kan enligt schweizisk mening sägas innebära att gränsen mellan fred och krig är överskriden och att en väpnad konflikt råder. Också då skall krigets lagar tillämpas. Vid en religiös predikan som varje schweizisk soldat deltar i innan han går ut i fält erinras han om skyldigheten att iaktta krigets lagar.

Tyskland

Polisen

Mobilisering

Enligt den tyska författningen är det i huvudsak varje delstat som självständigt för sitt polisväsende. Utöver denna delstatspolis finns svarar det på statlig nivå en gränspolis ty. Bundesgrenzschutz, vars befogenheter är fastställda i en särskild lag. Till gränspolisens uppgifter hör bl.a. kontroll rikets gränser och ingripanden vid störningar av civil av natur i gränsområdena samt tullkontroll på platser där det saknas tullmyndighet. Både delstatspolisen och gränspolisen har till uppgift i första hand att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt i övrigt tillforsälcra allmänheten skydd och hjälp. Delstatspolisen och gränspolisen skall vid behov understödja andra myndigheter. Vid naturkatastrofer och vid svåra olyckor kan delstat begära hjälp från andra delstater och deras en

276 Bilaga 6

polisstyrkor eller från gränspolisen även från den tyska för-

resp. men svarsmakten ty. Streitkráften. Inom den tyska delstatspolisen finns beredskapspoliser. Dessa poliser utgör en över hela landet enhetligt organiserad och utrustad polisstyrka. De är inkvarterade i kasemer. Beredskapspolisema spelar en

viktig roll i polisutbildningen men de utgör också en förstärkningsresurs inom den civila polisorganisationen; när behov föreligger kan de sättas in vid större händelser för att hjälpa till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I dag finns ca 25 000 beredskapspoliser i Tysk-

land. För det fall att de polisiära resurserna inte räcker till i en försvarssituation eller i ett försvarsmässigt spänt läge, t.ex. när en mobilisering

de väpnade styrkorna aktuell, kan personal försvarsmakten

av ur

hjälpa till med vissa polisiära uppgifter. Det kan handla om t.ex. att skydda vissa objekt eller att dirigera trafik. I dessa fall sker en samverkan mellan polisen och försvarsmakten, men resp. myndighet be-

håller befälet över sin egen personal.

Väpnad konflikt

Av de tyska statsorganen är det numera enbart personal vid för-

svarsmakten skall ha kombattantstatus fram till mitten av 1990-

som

talet innebar det tyska systemet att även gränspolisen skulle ha sådan status. Tyskland har inte några milisorganisationer eller paramilitära

förband. Vid mobilisering inkallas personal i reserven, som då kommer att ingå i de väpnade styrkorna. Under väpnad konflikt behåller det tyska polisväsendet såväl på -

statlig nivå på delstatsnivå sina fredstida uppgifter och sin

som -

fredsorganisation. Vid väpnad konflikt får inte polisen några extra be-

fogenheter, och det finns inte planer på att polisens folkrättsliga status skall förändras då. Även under väpnad konflikt utgör polisen del en av

civilbefolkningen; polisen skall också i en sådan situation svara för

upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet inom landet.

Ockupation

För den tyska polisen finns det inte några särskilda regler som skall

träda i kraft i händelse av en ockupation av landet.

Bilaga 6 277

Civila skyddsvakter

Den tyska Försvarsmaktens kasemer och andra viktiga fastigheter be-

vakas förutom soldater också av försvarsmaktens civila vaktpersonal

av

civila bevakningsföretag. De civila skyddsvaktema har inte till

samt av uppgift att delta i stridshandlingar och det finns inte några planer på att

dessa vakter skall erhålla kombattantstatus i händelse av en väpnad

konflikt. Då skall de ersättas av soldater.

Tillfällig hemförlovning av kombattanter, m.m.

I det tyska systemet förekommer inga kombattanter med begränsad

kombattantstatus. Varken soldater eller för några andra individer skall det ske någon växling folkrättslig status. De som tillhör den av

tyska truppförvaltningen, dvs. törvalmingstjänstemän inom stridsluaftema och rättsrådgivama i kommandomyndighetema från division och uppåt, får status kombattanter det föreligger en försvars-

av om situation liksom vid väpnad insats. De erhåller inkallelseorder och en

blir införlivade i de väpnade styrkorna..

Tillämpligheten av krigets lagar

tyska riksdagen med törbundsrådets samtycke faststäl-

Det är den som

ler att Tysklands territorium är angripet med vapenmakt eller hotas av

ett sådant angrepp, dvs. att ett s.k. försvarsläge ty. Verteidigungsfall

är för handen. Ett beslut att ett försvarsläge råder föregås av en om

framställning från den tyska regeringen, och för beslut härom krävs en majoritet två tredjedelar rösterna i riksdagen vilka skall repre-

om av

sentera minst en majoritet av riksdagsledamöterna.

Om situationen är sådan att riksdagen inte hinner sammanträda och fatta beslut i enlighet med vad skisserats, eller riksdagen inte nyss om beslutsiör, fastställs försvarsläget det s.k. gemensamma utskottet är av

ty. Gemeinsame Ausschu/J med majoritet två tredjedelar av

en av skall representera minst majoritet utskottets ledarösterna som en av möter.

förbundspresidenten tillkännager ett försvarsläge har

Det är som att fastställts, något denne skall göra omedelbart eller så snart omsom

ständigheterna tillåter. För den händelse tyskt territorium angrips med vapenmakt och de

ansvariga förbundsorganen är stånd att omedelbart besluta om att ur

fastställa försvarsläge föreligger, gäller ett beslut för-

att ett senare om

svarsläget om det fattades och tillkännagavs vid tidpunkten för

som

278 Bilaga 6

inledandet av angreppet. Förbundspresidenten skall även i detta fall, så

snart omständigheterna tillåter, tillkännage att ett försvarsläge råder.

Om ett försvarsläge har fastställts och tillkännagetts och tyskt terri-

torium angrips med vapenmakt, kan förbundspresidenten med riks-

dagens eller i undantagsfall med det gemensamma utskottets- - sam-

tycke avge follcrättsliga deklarationer försvarsläget.

om

Österrike

Från österrikisk sida har man anfört att det där finns mycket klara gränser mellan kombattanter och dem inte har derma status samt att som

man inte ser några stora problem i de folkrättsliga frågor tas i

som upp

utredningens törñågan. Skälen för denna uppfattning är bl.a. följande. Reglerna på området är tydliga. Den österrikiska polisen och militären har entydiga ansvarsområden och ingriper inte i varandras intressesfárer. Även i krig behåller polisen och militären sina

resp. ansvarsområden. Det saknas hemvärn eller motsvarande i Österrike. Man

använder sig inte av civila skyddsvakter för bevakning militära mål.

av

Inte heller kombattanter bli hemförlovade tillfälligt. I den

avses Östen-i:

kiska försvarsmakten har visserligen personal med begränsade man

stridsuppgifter, vilket dock inte hänger samman med kortare utbildning. I fred samverkar den österrikiska polisen och militären i gränsövervakningen. Därvid svarar polisen för alla gränsövergångar med tull-

stationer medan militären är ansvarig för terrängen mellan dessa. I ett

avlösningssystem medverkar alla utbildningsforband i derma s.k.

Assistenteinsatz. Så alla värnpliktiga Österrike gott som i tjänstgör om-

kring sex veckor vid gränserna mot Tjeckien, Slovakien, Ungern och

Slovenien. Krigets lagar tillämpas efter ett politiskt beslut tillkännages som av regeringen.

SOU 1998: 123 Särskilt yttrande av Nils Hyvönen 279

Särskilt Nils Hyvönen

yttrande av

Allmänt

har sedan lång tid ett totalförsvar. Detta medför att civil och Sverige

militär verksamhet är intimt integrerade och mycket beroende av

varandra. Det är därför svårt för älva att klart fastställa vilket som oss är det eller det andra. För en angripare torde detta att vara ännu ena

svårare. Det finns därför påtaglig risk för att angriparen kommer att

en betrakta sådant vi i landet civila mål lovliga milisom anser som som

mål. Detta visar bl.a. de väpnade konflikter förekommit under

tära som

år i vår omvärld. Mål angripare med säkerhet kommer

senare som en

bekämpa, vad vi tycker det rent follurättsligt, äf

att försöka oavsett om

polisens ledningssystem. konsekvens med detta måste vi därför i vår försvarsplanering utgå

I

kommer bli fallet och vidta alla de möjligheter vi har för

från att så att

att skapa ett trovärdigt skydd. Detta gör vi inte genom att utgå från att angriparen kommer att tolka folkrättens regler vi svenskar gör det.

som Sverige är ett land med liten befolkning i förhållande till ytan. Därvi utnyttja våra på effektivast möjliga sätt. Vi har för måste resurser

inte råd ha enbart specialister på det och det andra. Vi måste så

att ena möjligt kunna delta i olika verksamheter där vi för tillfället långt det är

gör bäst nytta.

Polisen

försvaret Min bedömning är

Behövs polisen i det väpnade av landet

svensk för det väpnade försvaret landet inte enbart i att polis behövs av det inledande skedet ett väpnat utan så länge den väpnade

av angrepp konflikten pågår. Alternativet skulle att tillskapa stående militära vara enheter över hela landet. Det skulle öka kostnaderna avsevärt men

också misshushållning av tillgängliga resurser.

vara en

I konsekvens med den ansträngda ekonomiska läget i landet och den

förhållandevis låga risken för ett väpnat i nuvarande omangrepp

280 Särskilt yttrande Nils Hyvönen SOU 1998: 123 av

världsläge har statsmakterna i FB 96 beslutat att minska på det militära försvaret, främst genom att minska på territorialförsvaret, också men genom att minska antalet brigader och militära utbildningsanläggningar i vårt land. Detta har medfört att, om man bortser från hemvärnet, det är glest med militära enheter både nu i fred och vid en eventuell mobilisering. För att i någon mån kompensera detta har statsmakterna beslutat att förstärka resurserna för det omedelbara försvaret vid ett överraskande inlett angrepp genom att förstärka polisens möjligheter att medverka i det väpnade försvaret. Detta sker främst att begenom redskapspolisen utökas och ges en förbättrad kompetens. Utredaren föreslår nu att polisen inte skall ha uppgifter i det väpnade försvaret utan enbart ha civila uppgifter. Ett de skäl anförs av som är det tänkta värdet att polisen skulle kunna bistå civilbefollcningen av mot ockupationsmakten i den händelse någon del av landet skulle bli ockuperat. Detta kan starkt ifrågasättas. Kommer ockupanten, som har det yttersta ansvaret för att återställa och upprätthålla lag och ordning inom ockuperat område, att tillåta svensk polis att fullgöra sina uppgifter enligt svensk lag Givetvis kommer han att låta svensk polis fullgöra polisverksamhet så länge det underlättar hans verksamhet.

Framför allt så länge polisen också sertill att de ytterligare bestämmel-

ser som ockupanten, med stöd av folkrätten, utfärdat följs. När minsta misstanke uppstår om att så inte är fallet kommer han att skilja polis-

marmen från tjänsten på ett eller annat sätt. I värsta fall på det sätt det

skedde i Norge under andra världskriget, genom arkebusering. Kommer svenskarna att acceptera att svensk polis upprätthåller ordning och säkerhet enligt svensk lag och enligt de ytterligare bestämmelser som ockupanten har utfärdat Kommer inte medborgarna att uppfatta det som att svensk polis går ockupantens ärenden och inte underlättar de svenska försvarsansüängningama för att befria det ockuperade området Det talas om att det skulle påverka motståndsviljan negativt hos civilbefolkningen och soldater om polisen lämnade ockupationshotat område. Lika lite som ett militärt förband låter sig tillfångatas, det om

inte blir försatt i ett läge där fortsatt strid är meningslöst, kan polis-

förbanden eller enskilda polismän låta detta ske. Enligt nuvarande reglering skall detta inte heller ske. Polisen skall om det behövs stanna och medverka i det väpnade försvaret så länge detta är möjligt- även med risk för att bli tillfångatagen av fienden. Jag delar utredarens uppfattning att tillfällig kombattantstatus inte bör förekomma. Det torde vara omöjligt att kunna klargöra för en angripare att någon grupp eller enhet har bytt folkrättslig status under tiden väpnad konflikt pågår. när en

SOU 1998: 123 Särskilt yttrande av Björn Rosén 281

Särskilt Rosén

yttrande av Björn

Allmänt

Sedan lång tid tillbaka värnar vi i Sverige om totalförsvarstanken. För-

svaret landet skall så folkligt förankrat som det någonsin är

av vara

möjligt. Totalförsvarstanken bygger på ett nära samarbete mellan de militära

och civila delarna totalförsvaret. Samarbetet har över åren fortsatt att av utvecklas på ett sådant sätt att de båda delarna är helt beroende av varandra. Inte minst har Försvarsmakten bl.a. av samhällsekonomiska skäl i allt större utsträckning övergått "från att ha resurser till att egna luta sig mot befintliga civila resurser. Totalförsvarstanken leder med automatik till en ökad blandning av

kombattanter och civila. Detta är inte ett okänt problem. De nackdelar detta innebär har uppenbarligen statsmakterna bedömts vara

av avsevärt mindre än de fördelar totalförsvarstanken medför.

En totalförsvarets uppgifter är ñedsbevarande. Om detta

av att vara

skulle misslyckas skall ett väpnat angrepp kunna mötas. Såväl numerär hög tillgänglighet på försvarseffekten är därför

som

viktig för att lösa de ñedsbevarande uppgiñen. Utredningen redovisar under kapitel 2 framtida angreppshot mot Sverige. Man lyfter där fram det vidgade säkerhetsbegreppet och vikten att ha förmåga att bevaka och skydda viktiga objekt över hela landet.

av Enligt min mening belyses emellertid inte konsekvenserna av "nya

slags hot" tillräckligt väl. Det stora behovet av personal för bevakning

och skydd samt den alltmer diffusa gränsen mellan krig och fred borde

ha fått ett större genomslag i utredningens förslag. Utredningen ifrågasätter värdet polisen och driñvämet mot bak-

av

grund deras beväpning och hänvisar därvid till att angriparen använ-

av

der tjärrstyrda precisionsvapen. Det finns enligt min uppfattning all

anledning att tro att en angripare väljer "billigaste" angreppsmetod. Om vår värnkrañ tvingar fram "dyrbara" angreppsmetoder bidrar detta till den fredsbevarande effekten. Att skydda viktiga anläggningar med ut-

bildade och beväpnade kombattanter är därför angeläget flera skäl. av

282 Särskilt yttrande av Björn Rosén SOU 1998: 123

När man tar ställning till huruvida en viss kategori bör vara kombattanter eller civila måste man enligt min mening beakta de reella effekterna sitt ställningstagande. av Att Sverige skall följa folkrättens regler är oomtvistat. Lika klart är att det är mycket tveksamt om en angripare fullt ut kommer att följa dessa bestämmelser. All erfarenhet från olika krig pekar på att så inte är fallet. Detta är extra tydligt eftersom redan själva angreppet i sig är ett brott mot de folkrättsligt reglerna. Att mot denna bakgrund använda icke kombattanter till bevakning och skydd är enligt min mening inte rimligt. Det är till och med så att en polis som inte är kombattant får ingripa mot en angripares kombattanter. Sveriges stora yta med förhållandevis liten befolkning gör det an-

geläget att utnyttja befolkningen så effektivt som möjligt. Att låta kom-

battanter lösa civila uppgifter när läget så tillåter är ett rationellt utnyttjande av disponibla mänskliga resurser. Eftersom växlande kombattantstatus inte anses möjligt enligt folkrätten är det omvända förhållande inte möjligt längre. Slutsatsen av detta bör enligt min mening att vara all personal som kan lösa militära försvarsuppgiñer bör vara kombat-

tanter eftersom det är fullt möjligt att lösa civila uppgifter kom;

som battant när läget så medger.

Frågan om kombattant eller civil avser verksamheten vid ett even-

tuellt krig. Det nuvarande säkerhetspolitiska läget med mycket liten risk för krig i närtid bör därför inte låtas påverka detta ställningstagande. Den säkerhetspolitiska situationen bör tillåtas påverka omfattning och beredskap men inte grundläggande bestämmelser.

Polisen

Utredningsmarmen föreslår att polisen i framtiden inte skall ha kombattantstatus. Utredaren har i enlighet med direktiven jämfört för- och nackdelar med polisen som kombattanter eller civil. Enligt min mening

har inte alla fördelar redovisats se ovan under allmänt.

Polisen har såväl i den fredsbevarande uppgiften i inledningen som

till ett väpnat angrepp stor betydelse för den totala försvarseffekten.

Förenklat uttryckt är det bästa sättet att underlätta civilbefolkningens tillvaro under en ockupation att tillse att det inte blir någon sådan. Polisens betydelse för den samlade försvarseffekten medförde att Försvarsmakten och Rikspolisstyrelsen gemensamt lämnade förslag om kvantitativt och kvalitativt förbättrad beredskapspolis inför FB 96. statsmakterna antog detta förslag, vilket också måste mot bakgrund ses av den reducering som skedde av Försvarsmakten.

SOU 1998: 123 Särskilt yttrande av Björn Rosén 283

Sammantaget leder enligt min mening jämförelse mellan för- och en nackdelar med polisen som kombattanter eller civila entydigt till att polisen bör ha ständigt kombattantskap om inte växlande kombattantstatus kan anses vara acceptabelt.

Gränsövervakningen i krig m.m.

Det kan sannolikt vara motiverat med en samlad översyn av gränsövervakningssystemet. Det finns däremot enligt min mening inga bärande skäl för utredningen att ifrågasätta behovet av att gränsövervakningens personal är kombattanter. I situation med angreppshot och med mobiliserad foren en svarsmakt kommer gränsövervakningen och militära enheter i stor utsträckning uppträda samordnat på plats och vid samma tidsamma punkt. Att vissa därvid skulle vara kombattanter och andra civila skulle med stor sannolikhet leda till betydande oklarheter såväl för oss själva som för den presumtive angriparen. Om samlad översyn gränsövervakningssystemet skall ske är en av det därför enligt min mening viktigt att denna sker utan någon förutbestämd inriktning vad avser kombattantskapet.

Statens offentliga utredningar 1998

Kronologisk förteckning

Ornstruktureringarochbeskattning. F 29. 1976 års lag om immunitetochprivilegier i vissa Tänderhelalivet fall- en översyn. UD. nytt ersättningssystem för vuxentandvård. S. 30. Utlandsstyrkan. Fö. - Välfärdensgenusansikte.A. 31.Detgällerlivet. Stödochvårdtill barnoch Män passar alltid Nivå- ochorganisationsspecifika ungdomarmedpsykiskaproblem. Bilaga. + processer med exempel frånhandeln. A. 32.Rättssäkerhet, vårdbehov och sarnhällsskyddvid Vårtliv som kön.Kärlek,ekonomiska resurser och psykiatrisk tvångsvård. S. maktdiskurser.A. 33.Historia,ekonomiochforskning. Ty makten din är Myten om detrationella Fem rapporter om idrott. In. arbetslivetochdetjämställdaSverige. A. 34.Företagaremedrestarbetsfömiåga. S. Översyn rörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva av 35.Förordningartill miljöbalken. Bilagor.M. + försäkringar.Fi 36.Identifieringochidentitet digitala i miljöer Alkoholreklarn.Marknadsföring alkoholdrycker av Referat från en hearingden 12november1997. ochSystembolagets produkturval.S. IT-kommissionens rapport 4/98.K. Integritet- Effektivitet Skattebrott.Fi. 37.Denframtidaarbetsskadeförsäkringen. 10.Campusför konst. U. 38. Vad får vi för pengarna Resultatstymingav ll. Fristående utbildningarmedstatligtillsyn statsbidragtill vissaorganisationerinom detsocial inomolika områden. U. området. 12.Självdeklarationochkontrolluppgiñer 39.Det fmsk-svenskagränsälvssamarbetet. M. förenkladeförfaranden.Fi. 40.BRUITSOFFER. - 13. Säkrarekemjkaliehantering. Fö Vad har gjorts Vad bör göras Ju. 14.E-pengar näringsrättsliga frågor. Fi. 41. Läkemedelsinformation för alla.S. - 15.Grönanyckeltal- Indikatorerför ett ekologiskt 42.Försvarsmaktsgemensam utbildningfor hållbartsamhälle. M. framtida krav.Fö. 16.När åsikter blir handling. En kimskapsöversikt om 43.HurskallSverige må bättre bemötande avpersoner medfunktionshinder. första stegetmot nationella folkhälsomål. - Samordning digitalmarksändTV. av Ku. 44.En samladvapenlagstiftning. Ju. En gräns en myndighet Fi. 45.Sotningi framtiden. Fö. - IT och regional utveckling. 46.Om buggningochandrahemligatvångsmedel. Ju. 120 exempelfrån Sveriges län. K. 47.Bulvaneroch annat. Ju. 20.IT-kommisionenshearing om infrastrukturen 48.Kontrollerad ochifrågasatt fördigitalamedier.Andrakanunarsalen, intervjuer med personer med funktionshinder. S. - Riksdagen1997-10-24.K. 49.Konsekvenser av att taxfreeförsäljningenavveckla 2 Problemmedinbäddade system inför 2000-skiftet. inomEU.K. . Hearing anordnad av IT kommissionen i 50.De 39 stegen. Läkemedelsutredningar under samverkanmedIndustriförbundetochStatskontoret 1900-taletoch annat underlagsmaterial till 1997-1 14.K. Läkemedelivårdochhandel,SOU1998:28. 22.Försäkringsgaranti. 51.Vuxenutbildningoch livslångt lärande. Ett garantisystemför försäkringsersättningar. Fi. Situationeninför ochunderförsta åretmed B. Staten och exportfmansieringen. N. kimskapslyttet.U. 24.F iskeriadministrationen i ett EU-perspektiv. 52.Utstationering av arbetstagare. A. Översyn av ñskeriadministrationen m.m. Jo. 53.Ta vara på möjligheternai Östersjöregionen. N. 25. Tre städer. En storstadspolitikfor helalandet. 54.Hur offensivIT-användningkanskapatillväxt + 4 bilagor. st for mindreföretag. Ett rådslaganordnat av 26. Från hembränttill Mariakliniken. IT-kommissionen uppdrag Kommunikations- på av fakta om ungdomarochsvartsprit.S. departementet, Närings-ochhandelsdepartemente - 27. Nya ledningsreglerför bankaktiebolag och och Industriforbundet. försäkringsbolag. Fi. Rotundan,Rosenbad1997-1l-l 8.K. 28. Läkemedelvård i ochhandel.Om en säker,flexibel 55.Demokratinsräckvidd.Dokumentation från ett ochsamordnadläkemedelsförsörjning. S. seminarium.Demokratiutredningens skriñserie.SB.

Statens offentliga utredningar 1998

Kronologisk förteckning

56.Avdrag för ökadelevnadskostnader vid tjänsteresa 83.DUKOM Distansutbildningskommittén. ochtillfälligt arbete.Fi Pådistansutbildning, undervisningochlärande. 57.DUKOM Distansutbildningskommittén. Kostnadseffektivdistansutbildning.U. Utvärdering av distansutbildningsprojekt med 84. DUKOM Distansutbildningskommittén. IT-stöd.U. Flexibel utbildning på distans.U. 58. IT och nationalstaten. Fyra framtidsscenarier. 85. Att rösta medhänderna.Om storrnöten, IT-kommissionens rapport 6/98.K. folkomröstningarochdirektdemolqatiSchweiz. i SB. 59.Räddningstjänsten i Sverige 86.Utvecklingssamarbete pårättsområdet. RäddaochSkydda.Fö. Östeuropa. Ju. - 60.Kring Hallandsåsen. M. 87. Premiepensionsmyndigheten. Fi. 61.Livsmedelstillsyni Sverige.Jo. 88.DomarenochBeredningsorganisationen 62.Kampanjmedkunskaperochkänslor.Om utbildning ocharbetsfördelning.Ju. kämavfallsomröstningen iMalå kommun1997.M. 89.Greppet att vända en regionsutveckling. - 63.En godaffär i MotalaJoumalistemasavslöjanden Rapport frånSöderhamnskomrnittén. N. ochläsarnasetik. Demokratiutredningens skriñse- 90.Stegetföre. Nedslag det i lokala rie.SB. brottsförebyggandearbetet.Ju. 64.Bättreoch mer tillgänglig information. 91.Nya kommunal förnyelseochkompetensgrepp- Småforetagsdelegationens rapport N. utveckling.In. 65.Nya tider, nya förutsättningar... 92.Godaidéer om småföretag ochsamverkan. IT-kommissionens rapport 8/98. K. Småföretagsdelegationens rapport N. FUNKIS funktionshindradeeleveri skolan.U. 93.Kapitalförsörjningtill småföretag. - Socialavgiftslagen. S. Småföretagsdelegationens rapport N. Kunskapsläget påkärnavfallsornrådet 1998.M. 94.Förslagskatalog. Lämplighetsprövning personalinom av Småforetagsdelegationens rapport N. förskoleverksamhet, skolaochskolbarnomsorg. U. 95.Förstärktskydd av skogsmarkför naturvård. M. 70. Skolan, IT och det livslångalärandet. 96.NaziguldetochRiksbanken.Interirnrapport.UD. Hearinganordnad Utbildningsdepartementet av och 97. Gör bam till medborgareOmbam ochdemokrati lT-komrnissionen, Rosenbad 1997-l 2-04, under 1900-talet.SB. IT-kommmissionens rapport 7/98.K. 98. Konkurrenslagensregler om företags- 71. Den kommunala revisionen ett demokratiskt koncentration. Bilaga.N. + kontrollinstrument.In. 99. acceptera Betänkandefrån dennationella sam- 72. Kommunalañnansförbund.Fi. ordningskommitténför Europaåret mot rasism In. 73. OrganisationerMångfaldIntegration Ett framtida 100.Har rasismentagit slut nu Bilaga till betänkande system för statsbidragtill invandrarnas från dennationellasarnordningskommittén för riksorganisationer mfl. In. Europaåret mot rasism.In. 74. Styrningen polisen.Ju. av 101.Det unga medborgarskapet. Dokumentationfrån 75. Djurförsök.Jo. ett seminarium.SB. 76. Idrott och motion för livet. Statens stöd till idrotts- 102.Lekmannastyrei experternas tid. Dokumentation rörelsenochfriluftslivets organisationer.In. från ett seminarium.SB. 77. Kompetens småföretag. i Småföretagsdelegationens 103.Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagenoch rapport N. deindividuellarättigheternai Sverige.SB. 78. Regeliörenklingför framtiden.Småföretags- 104.Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. S. delegationens rapport N. 105.Minska regleringen av kommunerochlandsting. 79. IT och regionalutveckling. In. erfarenheterfrån tre hearingarunder mars 1998. 106. Ungai ohälsoförsäkringen. IT-kommmissionens rapport 9/98.K. Tid för aktivitet ochutveckling. S. 80.BostadsrättsregisterJu. 107.Främjandelagen en översyn. A. - 81.Användningen av vissa statstlygplan, m.m. SB. 108.Analysera mera. Jo. 82. Försäkringsföreningar-ett reformeratregelsystem 109.Rättsinformationoch IT. Rapport från två semi- Fi narier 1996och 1998.IT-kommissionens rapport 10/98.K.

Statens 1998

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

110. Makes arvsrätt, dödsboforvaltare ochdödförklaring. Ju. 111. E-plikt. Att säkradet elektroniskakulturarvet.U. 112.Resurser på lika villkor U. 1 13.I God Tro. Samhället och nyandligheten. S. 114. Svenskan i EU. Hur vi kan främjakvaliteten på de svenskaEU-textema.SB. l 15. Distansarbete. A. 116. Stoppreglema.Fi. 1 17. Utgått 118. "Sustainable Sweden" a SUCCESS story. - Möjligheter och hinderfor en internationalisering av ett svensktmiljöanpassat näringsliv. + Bilaga.N. 119. Kommunal uppdragsverksamhet 1998.In. 120. EfterlevandepensionEn anpassning till detreformeradeålderspensionssystemet. S. 121. Arbetsförhållandenochattityder. professionellasmöten med personer medfunktions- hinder. 122.E-pengar civilrättsliga frågor m.m. Fi. - 123. Follcrättslig statusm.m. Fö.

Statens offentliga 1998 utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Socialdepartementet

Demokratinsräckvidd. Dokumentationfrånett Tänder helalivet seminariumDemokratiutredningens skriftserie. 5 5 nytt ersättningssystem for vuxentandvård. 2 - Engod affär i Motala. Journalisternaavslöjanden och Alkoholreklarn. Marknadsföring av alkoholdrycker och läsarnas etik.Demokratiutredningens skriñserie. 63 Systembolagets produkturval. 8 Användningen vissastatsflygplan, av m.m. 81 När åsikter blir handling. En kunskapsöversikt om Att rösta medhänderna. Om stor-möten, bemötande avpersoner medfunktionshinder.16 folkomröstningarochdirektdemokratiiSchweiz.SB.85 Tre städer. En storstadspolitik för hela landet. Görbarntill medborgareOmbamochdemokratiunder + st 4 bilagor. 25 1900-talet. 97 FrånhembränttillMariakliniken. Det unga medborgarskapet. Dokumentationfrån ett fakta om ungdomarochsvartsprit.26 seminarium 101 Läkemedeli vård ochhandel.Om säker,flexibel en Lekmannastyrei experternas tid. Dokumentationfrån ochsamordnadläkemedelsförsörjning. 28 ettseminarium.102 Detgällerlivet. Stödochvårdtill barnoch Bemäktigaindividerna.Omdomstolarna, lagenoch ungdomarmedpsykiskaproblem. Bilaga.3 l + deindividuellarättigheternai Sverige.103 Rättssäkerhet,vårdbehovoch samhällsskyddvid Svenskani EU. Hur vi kan främjakvaliteten de psykiatrisktvångsvård.32 svenskaEU-textema.114 Företagaremedrestarbetstörmåga. 34 Denframtidaarbetsskadeförsälcringen. 37

Justitiedepartementet

Vad får vi för pengarna Resultatstyrningav - BROTISOFFER. statsbidrag till vissaorganisationerinom det sociala Vad har gjorts Vad bör göras 40 området. 38 Ensamladvapenlagstiftning. 44 Läkemedelsinformation föralla. 41 Om buggningochandrahemligatvångsmedel.46 Hur skallSverigemäbättre Bulvaner och annat. 47 första stegetmot nationellafolkhälsomål. 43 - Styrningen av polisen.74 Kontrolleradoch ifrågasatt B0stadsrättsregister.80 - intervjuermed personer medfunktionshinder.48 Utvecklingssamarbete rättsområdet. De39 stegen. Läkemedelsutredningar under Östeuropa. 86 1900-taletoch annat underlagsmaterial till DOMAREN OCH BEREDNINGSORGANISATIONEN Läkemedelivård ochhandel, SOU1998:28. 50 utbildning ocharbetsfördelning.88 Socialavgiftslagen. 67 - Stegetföre.Nedslag i det lokalabrottsförebyggande Arbetsgivarensrehabiliteringsansvar. 104 arbetet.90 Unga ohälsoförsäkringen. i Makes arvsrätt, dödsboförvaltareochdödforklaring. Tid för aktivitet ochutveckling. 106 110 I God Tro. Samhälletochnyandligheten. 113 Efterlevandepension, En anpassning detreformerade till Utrikesdepartementet ålderspensionssystemet. 1 20 1976 års lag immunitetochprivilegieri vissafall Arbetsförhållandenochattityder. om översyn. 29 professionellas möten med personer medfunktions - en - NaziguldetochRiksbanken.lnterimrapport.96 hinder. 12l

Försvarsdepartementet Kommunikationsdepartementet Säkrarekemikaliehantering. 13 Utlandsstyrkan.3 0 IT ochregionalutveckling. Försvarsmaktsgemensam utbildningfor 120exempelfrånSverigeslän.19 framtida 42 IT-komrnisionenshearing om infrastrukturen Sotningiframtiden.45 fördigitalamedier.Andrakammarsalen, Räddningstjänsten i Sverige Riksdagen1997-l 0-24. 20 RäddaochSkydda.59 Problemmedinbäddade system inför 2000-skiftet. - Folkrättslig statusm.m. 123

1998 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Hearing anordnad av IT kommissionen i Utbildningsdepartementet

samverkan med Industriforbundetoch Statskontoret Campus för konst 10 1997-11-14. 21 Fristående utbildningar medstatligtillsyn

Identifiering och identiteti digitalamiljöer. inom olika områden. 1 1 Referat från en hearingden 12 november1997. - Vuxenutbildningoch livslångtlärande. IT-kommissionensrapport 4/98. 36 Situationen inför och underförsta åretmed

Konsekvenser att av taxfreeforsäljningen avvecklas kunskapslyftet.5 1 inom EU. 49 Distansutbildningskommittén. DUKOM Hur offensiv IT-användningkanskapa tillväxt distansutbildningsprojekt med Utvärderingav for mindre företag.Ett rådslaganordnat av IT-stöd. 57

IT-kommissionen på uppdrag av Kommunikations- funktionshindradeeleveri skolan.66 och handelsdepartementet FUNKIS departementet, Närings- personalinom Lämplighetsprövningav och Industriforbundet. Rotundan, Rosenbad1997-1l- 69 förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg. 18. 54 DUKOM Distansutbildningskommittén.

IT ochnationalstaten.Fyra framtidsscenarier. På distans utbildning, undervisningochlärande.

IT-kommissionensrapport 6/9 5 8 Kosmadseffektiv distansutbildning.83

Nya tider, nya förutsättningar... DUKOM Distansutbildningskomrnittén.

IT-kommissionensrapport 8/98. 65 Flexibelutbildning på distans.84

Skolan, IT och det livslångalärandet. E-plikt. Att säkradet elektroniska kuturaryet.1 ll

Hearing anordnad av Utbildningsdepartementet och lika villkor l 12 Resurser IT-kommissionen, Rosenbad997-12-04, 1

IT-kommmissionensrapport 7/98.K. 70 Jordbruksdepartementet

IT och regionalutveckling. Fiskeriadministrationen i ett EU-perspektiv. erfarenheter från tre hearingar under mars l 998. Översyn av ñskeriadministrationen m.m. 24 IT-kommmissionensrapport 9/98. 80 LivsmedelstillsyniSverige. 61 Rättsinfomiationoch IT. Rapport från två seminarier Djurforsök.75 1996och 1998. IT-kommissionens rapport 10/98.109 Analyseramera. 108

Finansdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet

Omstruktureringar ochbeskattning.1 Välfärdens genusansikte. 3 Översyn av rörelse- och tillsynsreglerför kollektiva Mänpassar alltid Nivå- och organisationsspeciñka försäkringar.7 frånhandeln.4 processer med exempel Integritet Effektivitet- skattebrott. 9 - Vårt liv som kön. Kärlek,ekonomiska resurser och Självdeklaration och kontrolluppgifter maktdiskurser. 5 förenklade förfaranden. l 2 - Ty makten din är Myten om detrationella E-pengar näringsrättsliga frågor.14

- en översyn. Ett garantisystemfor forsälcringsersättningar. 22 Distansarbete. 1 15 Nya ledningsreglerfor bankaktiebolag och

försäkringsbolag.27 Kulturdepartementet

Avdrag for ökade levnadskostnader vid tjänsteresa Samordningav digital marksändTV. 17 ochtillfälligt arbete.56

Kommunala finansforbund.72 Närings- och handelsdepartementet

Försäkringsföreningar-ett reformerat re gelsystem82 Premiepensionsmyndigheten. 87 Staten och exportfmansieringen. 23 Östersjöregionen. 53 Stoppreglerna.1 16 Ta vara möjligheternai

civilrättsliga frågor 122 Bättre och mer tillgängliginfonnation. E-pengar m.m. - Småforetagsdelegationens 64 rapport Kompetensi småföretag.

Statens offentliga 1998 utredningar

Systematisk förteckning

Småforetagsdelegationens rapport 77 Regelforenklingfor framtiden. Småföretagsdelegationens rapport 78 Greppet att vända en regionsutveckling. - RapportfrånSöderhamnskornrnittén. 89 Godaidéer om småföretagochsamverkan. Småforetagsdelegationens rapport 92 Kapitalforsörjningtill småföretag. Småforetagsdelegationens rapport 93 Förslagskatalog. Småföretagsdelegationens rapport 94 Konkurrenslagens regler om foretagskoncentration. + Bilaga.98 "SustainableSweden" a SUCCESSstory. - Möjligheterochhinderför en internationalisering av ett svensktmiljöanpassat näringsliv. Bilaga.118 +

Inrikesdepartementet

Historia,ekonomiochforskning. Fem rapporterom idrott. 33 Denkommunalarevisionen ett demokratiskt kontrollinstrument.71 OrganisationerMångfald Integration Ett framtida systern för statsbidragtill invandrarnas riksorganisationermfl.73 Idrott ochmotion for livet. Statensstödtill idrottsrörelsenochfriluftslivets organisationer.76 Nya grepp kommunalförnyelse och kompetensutveckling.91 accepteraBetänkandefrån dennationellasamordningskommitténförEuropaåret mot rasism.99 Harrasismen tagit slut nu Bilagatill betänkandefrån dennationellasamordningskommittén för Europaåret motrasism.100 Minskaregleringen av kommunerochlandsting.105 Kummunaluppdragsverksamhet 1998.119

Miljödepartementet

Grönanyckeltal- Indikatorerfor ett ekologiskthållbart samhälle.15 Förordningartillmiljöbalken.+Bilag0r.35 Det fmsk-svenskagränsälvssamarbetet. 39 KringHallandsåsen. 60 Kampanjmedkunskaperochkänslor.Om kärnavfallsomrösmingen iMalå kommun1997.62 Kunskapslägetpåkämavfallsområdet 1998.68 Förstärktskydd av skogsmarkfor naturvård.95

FRITZES

OFFENTLIGA PUBLIKATIONER

POSTADRESS: 106 47 STOCKHOLM FAX: 08-690 TELEFON: 08-690 9191, 9190 E-Posr: fritzes. order@liber.se INTERNET:wwwfritzesse

ISBN 91 -38-21 024-X ISSN 0375-25OX