Folkrätten i krig

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

väpnade konflikter -tolkninglillämpnin och undervisning

en

Betélikalde avfmaállskunnlillül

/55

Statens offentliga utredningar

§5 1984:56

g

Försvarsdepartementet

Folkrätten i

krig

under konflikter

Rättsregler väpnade

-

och

tolkning, tillämpning

undervisning

Betänkande av

[glkrättskommittén

Stockholm 1984

Omslag Ad Sum/ Mangnus Günther ISBN 91-38-08309-4 ISSN 0375-205X Liber Tryck Stockholm 1984 324962

?

Till statsrådet och chefen för

försvarsdepartementet

Den 29 juni 1978 bemyndigade regeringen chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en kommitté med högst sex ledamöter för att utreda och lämna förslag angående tolkning och tillämpning av samt information och undervisning om folkrättens regler under krig, neutralitet och ockupation. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade dåvarande departementschefen den 23 oktober 1978 såsom ledamöter numera hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt, tillika ordförande, utrikesdepartementets folkrättssakkunnige ambassadören Bo Johnson Theutenberg, numera generalmajoren Carl Björeman, byråchefen Roland Lundquist, numera rättschefen Johan Munck och kommendören av l. graden Torgil Wulff. Att såsom sakkunniga biträda kommittén förordnades den 23 oktober 1978 byråchefen Ulf Broström, överstelöjtnanten Elof von Celsing, byråchefen Bengt Forssbeck, professorn Atle Grahl-Madsen, kanslichefen Per-Axel Landahl, undervisningsrådet Ingemar Mattsson, f.d. generalsekreteraren Olof Stroh, länsrådet Ove Sundelius och kanslichefen Gunnar Åstrand samt den 2 oktober 1980 docenten Ove Bring. På därom gjord framställning entledigades Sundelius med verkan fr.o.m. den 15 september 1981 och Mattsson med verkan fr.o.m. den 3 september 1982 från sina uppdrag. Den l april 1979 förordnades som experter översten av 1. graden Börje Wallberg och majoren Ingemar Pedersson. Som experter förordnades vidare den 3 september 1982 studierektorn Margot Blom och den 25 november 1982 översten av l. graden Lennart Frick. Uppdraget att vara huvudsekreterare åt kommittén lämnades den 23 oktober 1978 åt utrikesdepartementets folkrättssakkunnige Bo Johnson Theutenberg. Till biträdande sekreterare förordnades den 1 november 1978 juris kandidaten Erik Brandel. På därom gjord framställning entledigades den 2 oktober 1980 Johnson Theutenberg från uppdraget att vara huvudsekreterare. Till huvudsekreterare åt kommittén förordnades den 2 oktober 1980 Brandel och till biträdande sekreterare den l januari 1981 överstelöjtnanten Elof von Celsing. Kommittén har antagit namnet folkrättskommittén. Kommittén har tidigare publicerat delbetänkandet (SOU 1979:73) Krigets lagar.

” Folkrättskommittén får härmed överlämna sitt slutbetänkande Folkrätten i krig”. Uppdraget är därmed slutfört. Stockholm den 20 juni 1984

Cari-Ivar Skarstedt

Bo Johnson Theutenberg Carl Björeman Roland Lundquist

Johan Munck Torgil Wulff

/Erik Brandel

/Elof von Celsing

Innehåll

Skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet . . . . . 3

Förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15

l Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21

Summary . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

2 Vissa grundläggande begrepp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 2.1 Folkrättens omfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 2.2 Folkrätt i väpnade konflikter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 2.2.1 Krigets lagar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 2.2.2 - konflikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 Krig väpnad 2.2.3 FN-stadgan och självförsvar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 2.2.4 Olika typer av väpnade konflikter . . . . . . . . . . . . . . . 50 2.3 Aggression och intervention . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 2.4 Neutralitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 2.5 Ockupation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53

3 Den internationella humanitära rättens räckvidd och giltighet i tiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 3.1 De internationella avtalen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 3. l .l Internationella avtal som kontrakt mellan parterna . . 55 3.1.2 Effekten av ett undertecknande . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56 3.1.3 Ratiñkation som förutsättning för bundenhet . . . . . 57 3.1.4 Reservationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58 3.1.5 Uppsägning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 3.1.6 Tillämplighetens inträde och upphörande . . . . . . . . . 61 3.1.7 Obsoleta regler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 3.2 Den allmänna folkrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 3.2.1 Statspraxis som sedvanerätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 3.2.2 sedvanerätt genom internationella avtal . . . . . . . . . . 65 3.2.3 Sedvanerätt i tilläggsprotokoll I . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 3.3 Situationen när en motpart inte har ratiñcerat tilläggsprotokoll I . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69

4 Kombattanter och andra gmpper. Klassificering av personal inom totalförsvaret . . . . . . . . . . . . . . 71 4.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 4.2 Kombattantbegreppet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 4.2.1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 4.2.2 Ny definition av begreppet kombattant . . . . . . . . . . . 72 4.2.3 Permanent respektive temporär kombattantstatus . . 74 4.2.4 Identitetskort för kombattanter . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 4.3 Den militära sjukvårds- och själavårdspersonalens särställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 4.4 Civila åtföljande stridskrafterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 4.5 Medlemmar i organiserad motståndsrörelse . . . . . . . . . . . . . 80 4.6 Deltagare i civilmotstánd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82

4.7 Övriga grupper med särskilt skydd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85

4.7.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 4.7.2 Sårade, sjuka och skeppsbrutna . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 4.7.3 Sjukvärds- och själavårdspersonal . . . . . . . . . . . . . . . 86 4.7.4 Krigsfångar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 4.7.4.1 Allmänna regler för krigsfångars behandling 89 4.7.4.2 Svensk militär personals kategoritillhörighet enligt krigsfångekonventionen . . . . . . . . . . . 91 4.7.4.3 Krigsfångars uppträdande. Flykt och repatriering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 4.7.5 Civilförsvarets personal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96 4.7.6 Personal som deltar i hjälpaktioner . . . . . . . . . . . . . . 97 4.7.7 Krigskorrespondenter och journalister på farliga uppdrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 4.7.8 Vissa övriga grupper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 4.7.9 Grupper som har svagt skydd eller saknar skydd . . . 99 4.8 Folkrättsskyddet för totalförsvarets personal . . . . . . . . . . . . l00 4.8.1 Beskrivning av nuläget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l00 4.8.2 Kriterier vid bestämmande av folkrättslig ställning . l0l 4.9 Folkrättslig status för personal som tjänstgör vid försvarsmakten eller är anknuten till denna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l04 4.9.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l04 4.9.2 Inryckande personal vid mobilisering . . . . . . . . . . . . l04 4.9.3 Permittenter under krigsförhållanden . . . . . . . . . . . . . 105 4.9.4 Frivilligpersonal som tjänstgör vid försvarsmakten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 4.9.5 Hemvärns- och driftvärnspersonal. Frivilligpersonal inom hemvärnet . . . . . . . . . . . . . . . . l08 4.9.6 Civila inom militära verk och förvaltningar . . . . . . . lll 4.9.7 Civila vid militära underhållsanstalter. Personal inom motorreparationstjänsten (MRT) . . . 113 4.9.8 Personal inom Byggnads- och reparationsberedskapen (BRB) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ll4 4.9.9 Civila förare av tillfälligt disponerade lastbilar och bussar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ll7 4.9.l0 Personal vid krigsrätter samt krigsñskaler . . . . . . . . ll7

4.9.1 l . . . . . . . . . . . . . . . . . 118 Vissa övriga personalkategorier 4.9.12 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 120 Sammanfattning 4.10 status för civila inom övriga delar av totalför- Folkrättslig svaret 121 4. 10. l . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 Inledning 4.10.2 och regeringskansliet . . . . . . . . . . . . . . . 122 Regeringen 4. l 0.3 Centrala civila myndigheter och verk . . . . . . . . . . . . 123 4.10.4 Polisen och övrig civil bevakningspersonal . . . . . . . 125 4.10.5 Personal i CB-kansli, länsstyrelse, landsting och . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128 kommunledning 4. l 0.6 Frivilligpersonal inom de civila delarna av totalförsvaret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129

4.10.7 Civilförsvarets personal. Verkskyddspersonal. personal . . . . . . . . . . . . . . . . . . 130 Frivilliga ilygkårens 4.10.8 Personal inom den civila sjukvården. Personal vid statens bakteriologiska laboratorium. Viss veterinär- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 131 personal 4.10.9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 Själavårdspersonal försvaret . . . . . 133 4.10.10 Viss personal inom det ekonomiska 4.10.11 Personal inom det psykologiska försvaret. Personal inom Sveriges Radio och TV . . . . . . . . . . . 133 4.10.12 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135

Övriga synpunkter

5 i Iand-, sjö- och Iuftkrig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137 Folkrättsregler 5.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137 Inledning . . . . . . . 140 5.2 Grundläggande principer och tillämpningsområde 5.3 Komm entarer till vissa folkrättsregler samt förslag till svensk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 143 tillämpning 5.3.1 Särskilda Anfall mot mål på land 143 regler i landkriget. 5.3.1.1 Stridsmetoder och stridsmedel . . . . . . . . . . . 143 5.3.1.2 Skydd av kombattanter i särskilt utsatta situationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 5.3.1.3 Kombattanter och väpnade styrkor . . . . . . . 148 5.3.1.4 Kombattanters rätt till krigsfångestatus. Skydd för deltagare i organiserad motståndsrörelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149 5.3.1.5 och legosoldater . . . . . . . . . . . . . . . . 153 Spioner 5.3.1.6 Civilbefolkningens skydd mot krigets verk- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 ningar 5.3.2 Särskilda . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186 regler i sjökriget 5.3.2.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 186 Inledning 5.3.2.2 i äldre konventioner . . . . . . . 186 Sjökrigsregler 5.3.2.3 1936 års Londonprotokoll om ubåtars uppträdande mot handelsfartyg . . . . . . . . . . . . . 188 5.3.2.4 II. Genévekonventionens och I. tilläggsprotokollets i sjökriget . . . . . . . . . . 190 tillämpning 5.3.2.5 Sjökrigsreglernas tillämplighet i modernt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 sjökrig 5.3.3 Särskilda . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193 regler i luftkriget

SOU I984:56

5.4 Förbud mot eller restriktioner i användning av vissa vapen 196 5.4.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 196 5.4.2 Äldre konventioner om vapenbegränsningar . . . . . . 198 5.4.3 Försök att införa nya begränsningar. 1981 års vapenkonvention . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 199 5.5 Områden och orter med särskilt folkrättsligt . . . . . . . 204 skydd 5.5.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 204 5.5.2 Neutraliserade och demilitariserade områden. Temporära restriktioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205 5.5.3 Oförsvarade orter och demilitariserade zoner . . . . . . 206 5.5.4 Särskilda zoner i sjökriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 210 5.6 Repressalier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 1 5.6.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 211 5.6.2 Repressalier och BC-vapen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 5.6.3 Skyddade personer och objekt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 5.6.4 Återstående möjligheter att tillgripa . . . 213 repressalier 5.6.5 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 214 5.7 Militär nödvändighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215 5.7.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215 5.7.2 Militär nödvändighet i konventionerna . . . . . . . . . . . 216 5.7.3 Tolkning och tillämpning av regler om militär nödvändighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 218 5.7.4 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 220

6 Identifikationsfrágor, särskilt

beträffande sjukvård och civilförsvar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 221 6.1 och utmärkning Identifiering av sjukvårdspersonal, sjukvårdsmateriel och sjukvårdsenheter inom försvarsmakten . 221 6.1.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 221 6.1.2 Bestämmelseri 1949 års I. Genévekonvention. Vissa iakttagelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . 222 6.1.2.1 sjukvårdspersonal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 222 6.1.2.2 Sjukvárdsformationer och sjukvårdsanstalter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223 6.1.2.3 Sjuktransporter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223 6.1.2.4 Sjukvárdsmateriel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223 6.1.2.5 Vissa slutsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 224 6.1.3 Tilläggsprotokollens innebörd för identifiering, utmärkning och gruppering inom den militära sjukvårdsorganisationen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 6.1.3.1. Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 6.1.3.2 Sårade och sjuka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 6.1.3.3 sjukvårdspersonal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 6.1.3.4 Sjukvárdsenheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 226 6.1.3.5 Sjuktransporter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 227 6.1.3.6 Sjukvárdsmateriel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 228 6.1.3.7 Vissa slutsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 228 6.1.4 Folkrättskommitténs rörande identiöverväganden ñering, utmärkning, gruppering m. m. i framtiden inom den militära sjukvårdsorganisationen . . . . . . . 229

6.1.4.1 Vissa erfarenheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 229 6.1.4.2 sjukvårdspersonal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 230 6.1.4.3 Sjukvårdsenheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 231 6.1.4.4 Sjuktransporter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233 6.1.5 Vissa ekonomiska konsekvenser . . . . . . . . . . . . . . . . . 235 6.2 Identifiering och utmärkning av skyddsrum samt materiel, anläggningar och personal inom civilförsvaret och den civila sjukvården . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 235 6.2.1 Civilförsvaret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 235 6.2.1.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 235 6.2.1.2 Skyddsrum . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 237 6.2.1.3 Anläggningar för befolkningen . . . . . . . . . . 237 6.2.1.4 Anläggningar för civilförsvaret . . . . . . . . . . 238 6.2.1.5 Civilförsvarsbaser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239 6.2.1.6 Materiel 239 6.2.2 Den civila hälso- och sjukvården . . . . . . . . . . . . . . . . 240 6.2.2.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 240 6.2.2.2 Anläggningar m. m. som ingår i den civila sjukvårdens krigsorganisation . . . . . . . . . . . 241 6.2.2.3 Sjukvårdsmateriel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242 6.2.2.4 Sjuktransportmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 243 6.2.3 Identifiering av civilförsvarspersonal och personal inom den civila sjukvårdens krigsorganisation . . . . . 243 6.2.4 Ekonomiska överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 245

7 Folkrättens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

efterlevnad 247

7.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 247 7.2 Ansvar för folkrättsbrott . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 248

7.3 Skyddsmaktsuppdrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254

7.4 Undersökningskommissioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 256

8 Folkrätten under neutralitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 259 8.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 259 8.2 Haagkonventionernas huvudprinciper . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261 8.3 Neutralitet i landkriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 262 8.4 Neutralitet i sjökriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 263 8.5 Neutralitet i luftkriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 266 8.6 Krigshandelspolitik under neutralitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 266 8.7 Åsiktsneutralitet och humanitärt bistånd . . . . . . . . . . . . . . . . 268 8.8 Immunitetsspörsmål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 268

9 Folkrättens regler under ockupation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 271 9.1 Folkrättens regler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 271 9.1.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 271 9.1.2 Ockupationens karaktär . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 271 9.1.3 Ockupationsmaktens skyldigheter mot civilbefolkningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 273 9.1.4 Civilbefolkningens Rätten ställning. att göra motstånd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 276

9.2 Straff- m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . 278 och processrättsliga frågor 9.3 Civil verksamhet inom område som har besatts av fienden . . 286 9.3.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 286 Bakgrund Allmänna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 288 9.3.2 överväganden 9.4 Allmänna anvisningar till civilbefolkningen om uppträdan- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 de under krig och ockupation 9.4.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 Inledning 9.4.2 erfarenheter från Norge och Danmark under Några . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 290 andra världskriget 9.4.3 Vilken information bör lämnas . . . . . . . . . . . . . . . . . . 291 9.4.4 information om folkrättens . . . . 293 Viss skriftlig regler 9.4.5 Massmediernas betydelse för spridning av information om folkrättens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 293 regler 9.4.6 medverkan vid spridning av infor- Myndigheternas mation om folkrättens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 294 regler

10 i interna konflikter . . . . . 297

Folkrättsregler (icke-internationella) 10.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 Inledning 10.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 Regeln om minimiskydd 10.3 tillkomst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 298 II. tilläggsprotokollets och innehåll . . . . . . . . 299 10.4 II. tilläggsprotokollets tillämplighet

l 1 Information och undervisning om folkrätten under krig, neutra-

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 303 litet och ockupation 11.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 303 Inledning . . . . . . . . . . . . . . 304 1 1.2 Allmänna synpunkter på undervisningen 11.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 306 Undervisningens genomförande ll.4 Försvarsmakten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 ll.4.l . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 Inledning 11.4.2 Mål för information och utbildning. Utbildnings- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 ståndpunkter ll.4.3 Omfattning i stort av information och utbildning, . . . . . . . . . . . . . . . . 31 1 förutsättningar och målgrupper l1.4.4 Medel och metoder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 1 11.4.5 Resultat av verksamheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 1 11.5 Civilförsvaret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 311 och information . . . . . . . . . . . . 311 1l.5.l Mål för utbildning 1l.5.2 Omfattning i stort av utbildning och information, och målgrupper . . . . . . . . . . . . . . . . 312 förutsättningar 11.5.3 Medel och metoder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 313 11.6 Totalförsvaret utom försvarsmakten och civilförsvaret . . . 313 1l.6.l Mål för utbildning och information . . . . . . . . . . . . 313 11.6.2 Omfattning i stort av utbildning och information, . . . . . . . . . . . . . . . . 314 förutsättningar och målgrupper 11.6.3 Medel och metoder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 315

1l.6.4 Sammanställning av föreslagen folkrättsutbildning för totalförsvaret utom försvarsmakten och civilförsvaret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 315 l1.6.5 Ansvarsförhållanden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 316

ll

11.7 Frivilligorganisationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 316 1l.7.l Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 316 11.7.2 Mål för information och utbildning . . . . . . . . . . . . 317 ll.7.3 Omfattning i stort av information och utbildning, förutsättningar och målgrupper . . . . . . . . . . . . . . . . 317 l 1.7.4 Metoder och medel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 318 ll.7.5 Ansvarsförhållanden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 318 ll.7.6 Andra enskilda organisationer . . . . . . . . . . . . . . . . 318 11.8 Undervisningsväsendet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319 ll.8.l Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 319 ll.8.2 Ungdomsskolan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319 ll.8.2.l Mål för undervisningen . . . . . . . . . . . . . . 319 ll.8.2.2 Förutsättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 320 l 1.8.2.3 Medel och metoder . . . . . . . . . . . . . . . . . . 321 ll.8.2.4 Lärarnas grundutbildning och fortbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 321 ll.8.2.5 Folkrättens status i undervisningen . . . . 321 l 1.8.3 Universitet och högskolor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 321 ll.8.3.l Målgrupper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 321 1 1.8.3.2 Mål, medel metoder . . . . . . . . . . . . . 322

och

11.9 Allmänheten i övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 326

12 Juridiska rådgivare åt militära chefer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 327

13 Notifiering till andra stater . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 333

14 Det fortsatta folkrättsarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 339

Bilaga I Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande . . . . . . 345

Bilaga 2 Förslag till identitetskort för personer tillhörande de väpnade styrkorna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 351

Bilaga 3 Principer för utmärkning av militära sjukvårdsenheter 353

Bilaga 4 Metoder för utmärkning av militära sjukvårdsenheter 355

Bilaga 5 Principer för utmärkning av militära sjuktransportmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 357

Bilaga 6 Identitetskon för civil sjukvårdspersonal och civilförsvarspersonal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 359

Bilaga 7 Vissa samhällsfunktioner inom ett av fienden besatt område . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361

Bilaga 8 Utbildningspaket i folkrätt för totalförsvarets civila delar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 373

Bilaga9 Sammanställning av folkrättsutbildningen för olika huvudmålgrupper samt utbildningsnivåer, skolor och kurser. Överbefálhavarens riktlinjer . . . . . . . . . . . . . .. 403

Bilaga 10 Kunskapskrav och målsättningar för folkrättsutbildning inom civilförsvarets krigsorganisation på olika nivåer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 405

Litteraturförteckning och läromedel m. m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 407

Sakregister I . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 415

Sakregister II Kronologiskt register över ”Krigets lagar” m. m. . . . . . . . . . . . . . 423

Förkortningar

BRB Byggnads- och reparationsberedskapen BrB Brottsbalken FFS Försvarets författningssamling FöU Utlåtande av försvarsutskottet GK I, II, III och IV I. II. Ill. och IV. konventionen av 1949 års Genêvekonventioner HK II, III osv. 1907 års Haagkonventioner, II. III. osv. konventionen ICRC Internationella rödakorskommittén IKFN Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m. m. (IKFN), 1984 års upplaga KHS AK Krigshögskolans allmänna kurs KHS SK Krigshögskolans specialkurs LKR Lantkrigsreglementet till 1907 års IV. Haagkonvention MB Militärbefálhavare NBO Ny befälsordning P-tabell Personaltabell RF Regeringsformen rskr Riksdagsskrivelse SRK Svenska röda korset

14 Förkortningar

SFS Svensk författningssamling SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makter TFG Tjänstemeddelande för försvarsmakten TP I Tilläggsprotokoll I till 1949 års Genévekonventioner TP II Tilläggsprotokoll II till 1949 års Genevekonventioner ÖB Överbefälhavaren

Övriga begreppsfärklaringar

Diplomatkonferensen Diplomatkonferensen om bekräftande och 1974- 1977 utveckling av internationell humanitär rätt tillämplig i väpnade konflikter Folkrätts- Delegationen för utveckling av folkrättens delegationen regler om humanitet i krig

Inledning

Det folkrättsliga regelsystemet är ett komplext system. Syftet med folkrätten är att nationerna i sitt inbördes umgänge skall ha tillgång till ett Detta normsystem, vilket givetvis är insystem av uppförandenormer. timt sammankopplat med staternas politiska strävanden och aktiviteter, är grundat på såväl de allmänna sedvanerättsliga reglerna som speciella traktatförankrade regler. Detta innebär att det folkrättsliga regelsystemet aldrig kan vara statiskt. Även om det genom sina regler och normer skall ge de ramar inom vilka nationerna har att verka, utvecklas systemet hela tiden mot bakgrund av staternas nya behov, förhållanden och önskemål. Detta sker huvudsakligen genom en rörelse i den sedvanerättsliga utvecklingen, som först speglar staternas praxis, dvs. hur stater de facto, i det verkliga livet, agerar mot bakgrund av sina egna intressen speciellt på det säkerhetspolitiska området. Sedvanepå olika områden, rättsutvecklingen kan därefter, som t. ex. varit fallet med den utveckling som under de senaste två decennierna ägt rum inom havsrätten, bli föremål för en särskild traktatreglering, dvs. staterna samlar sig kring ett gemensamt utarbetat dokument med skrivna rättsregler. De traktatförankrade reglerna, som alltså kan spegla redan gällande bekräftas - eller sedvanerättsliga regler eller vara helt nykonstruerade, blir giltiga - genom att staterna skriftligen förbinder sig att följa reglerna. Så är i hög grad även fallet inom det folkrättsliga området för krigets lagar. Även om nutida folkrätt, såsom den i väsentliga hänseenden nedtecknats i FN-stadgan, förbjuder användande av våld och hot om våld, är det en realitet i dagens värld att våld förekommer. Man kan inte tyvärr blunda för verkligheten. Folkrättsystemet innehåller därför också ett antal regler för hur krig får föras. Även om krig och väpnade konflikter innebär ett sammanbrott för ett av folkrättens yttersta syften, nämligen att upprätthålla freden och tillhandahålla mekanismen för fredligt lösande av konflikter, har folkrätten också som uppgift att under krig och konflikt förhindra grymheter och onödigt lidande, för såväl civilbefolksom de s. k. kombattanterna. Denna del av folkrätten samlas ningen under ”de humanitära lagarna i väpnade konflikter”. Bland begreppet grunddokumenten för den för humanitet i krigföringen så väsentliga folkrätten finns Haagkonventionerna från 1907, de fyra Genévekonventionerna från 1949 samt numera de två tilläggsprotokollen från 1977 till 1949 års Genevekonventioner. De två sistnämnda protokollen är ett

16 Inledning

synnerligen viktigt bidrag till stärkandet av begreppet humanitet i krigföringen. Det var huvudsakligen med anledning av att Sverige år 1979 ratificerade de båda tilläggsprotokollen som folkrättskommittén tillkallades. Kommittén är medveten om de begränsningar som ett uppdrag med denna inriktning kan ha, särskilt om man ser innehållet i det helhetsperspektiv som skapas av utrikes- och säkerhetspolitiska faktorer. Det har t. ex. inte legat inom kommitténs uppdrag att närmare utreda hur och på vilket sätt utvecklingen inom folkrätten, eller brist på respekt från andra staters sida för folkrättens regelsystem, kan påverka skilda säkerhetspolitiska bedömningar och frågeställningar av vikt för vårt land såväl ifred och under neutralitet som i krig. Här kan särskilt nämnas de särskilda som under senaste frågor år rests genom de grova och systematiska ubåtskränkningarna av svenskt inre vatten. Kommittén är vidare medveten om att de folkrättsliga bedömningar som i en tid av krig och väpnade konflikter görs av de inblandade parterna, såväl av krigförande som av neutrala och andra parter, till stor del blir påverkade av de krigstida militär- och säkerhetspolitiska aspekterna. Även om den svenska stats- och militärledningen i händelse av en väpnad konflikt som berör Sverige måste ge de rent säkerhetspolitiska och militära aspekterna prioritet, måste Sverige likväl stå på den tradi-

tionella grunden att det finns ett i väpnade konflikter gällande folkrâttsligt

regelsystem och att detta, för att ömsesidigt kunna upprätthållas av

parterna, måste respekteras av alla i en väpnad konflikt inblandade parter.

Folkrättssystemet är avsett att i en väpnad konflikt ge skydd, såväl för den inblandade staten som för de enskilda både civila och individerna, kombattanter. Det gäller därför att maximalt kunna det folkutnyttja rättsliga skyddssystemet i händelse av en väpnad konflikt. Sverige har liksom FN :s övriga medlemsstater ett starkt intresse av att FN-stadgans primära syften uppfylls, nämligen att väpnade konflikter förhindras och att hot om väpnat våld inte skall förekomma i staternas inbördes relationer. Mot denna bakgrund är det angeläget att man från svensk sida medverkar i alla tänkbara ansträngningar för att minska riskerna för väpnade konflikter. Ett viktigt medel i detta sammanhang är att söka nå fram till internationella överenskommelser om balanserade och verifierbara rustningsbegränsningar respektive avtal om nedrustning med särskild inriktning på massförstörelsevapnen. Ansträngningarna att undvika väpnade konflikter bygger, som förut sagts, i väsentlig grad på folkrättsliga grunder, uttryckta särskilt i FN-stadgan och i FN :s förklaring 1970 om folkrättsliga principer rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater (se SOU 1979:73) Krigets lagar. Även slutdokumentet (slutakten) den 1 augusti 1975 från konferensen i Helsingfors om säkerhet och samarbete i Europa har sin betydelse i detta sammanhang. Det primära, humanitära intresset är sålunda sedan lång tid inriktat på att väpnade konflikter överhuvudtaget inte skall uppkomma. Folkrätten får här inte tolkas som något utslag av defaitism - skulle en stat utsättas för väpnat angrepp, har den anfallna parten full och oinskränkt rätt att försvara sig. FN- stadgans artikel 51 om rätten till självförsvar utgör härvid den entydiga folkrättsliga grundvalen.

Inledning

Den humanitära rätten måste fylla den primära funktionen att under väpnade konflikter begränsa mänskliga lidanden och skadeverkningar. Det är då nödvändigt att folkrättsreglerna verkligen täcker de områden som blir aktuella vid en väpnad konflikt och att de får en sådan utformning att de kan läras ut och tillämpas i modern krigföring. Möjligheterna till detta har väsentligt förbättrats i och med tillkomsten av de förut nämnda båda tilläggsprotokollen till 1949 års Genevekonventioner. Det första tilläggsprotokollet, som är avsett att gälla under internationella konflikter, har sin särskilda betydelse genom att det bl.a. innehåller viktiga regler om stridsmetoder. I detta hänseende utgör tilläggsprotokollet ett komplement till 1907 års l-laagkonventioner. Ett stort antal stater, däribland Sverige, har därför sett första tilläggsprotokollets tillkomst som ett viktigt steg i utvecklingen av den internationella humanitära rätten. Det föreligger således nu bl.a. nya regler om stridsmetoder avsedda att tillämpas i modern krigföring främst i vad gäller landkriget och insatser mot mål på land. Det andra tilläggsprotokollet, som är avsett att gälla under ickeinternationella (interna) konflikter, har fått en mycket begränsad omfattning, vilket måste beklagas. Eftersom det före 1977 inte har funnits någon folkrättslig konvention för denna typ av konflikter, måste framläggandet av detta andra tilläggsprotokoll, trots sina begränsningar, ändå hälsas med tillfredsställelse. För att tilläggsprotokollen skall få det avsedda värdet fordras att ett . stort antal stater - inte minst de alliansbundna staterna - ansluter sig till de framlagda protokollen genom att ratiñcera dem. Hittills, våren 1984, har dock staterna visat tveksamhet inför ratificeringen och detta gäller särskilt stater som tillhör de två stora försvarsallianserna. Denna i betänkandet - främst i fråga tas upp till behandling på flera ställen kapitlen 3, 5 och 14. Efter studier beträffande de nya reglernas praktiska tillämpning och efter yttrande från överbefälhavaren kunde svenska regeringen våren 1979 föreslå riksdagen (i prop. 1978/ 79:77) att Sverige skulle ratificera såväl första som andra tilläggsprotokollet, vilket förslag riksdagen biföll. Ratiñceringen av det första tilläggsprotokollet innebar att Sverige tar på sig protokollets åligganden (i artikel 83) beträffande bl.a. information och undervisning om de nya reglerna. Som underlag för den vidgade informationen och undervisningen måste de nya reglerna studeras och tolkas mot bakgrund av de särskilda säkerhets- och försvarspolitiska förhållanden som kan komma att gälla om vårt land skulle dras in i en väpnad konflikt. Liksom övriga avtalsparter har Sverige rätt att tolka reglerna och ange deras tillämpning främst i vad gäller egna stridskrafters uppträdande. Detta har också varit en av de viktiga uppgifterna för folkrättskommittén. Svenskt totalförsvar skall enligt den av riksdagen fastställda målsättningen utgöra ett stöd för vårt lands utrikespolitik, som är inriktad på alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Stor politisk enighet råder i vårt land om att den svenska neutralitetspolitiken förutsätter stöd av ett för våra förhållanden starkt försvar. Här finns sålunda ett tydligt samband mellan svenskt totalförsvar och folkrätten i krig. I fråga om den

Inledning

svenska säkerhetspolitiken hänvisas i övrigt till den fylliga framställning i detta ämne som bl.a. lämnas i 1978 års försvarskommittés betänkande

(SOU 1979:42) Vår säkerhetspolitik. Under fred samverkar försvar och utrikespolitik i det på folkrätten av svenskt territorium. Under krig i vår omvärld kan grundade skyddet det svenska totalförsvaret, förutom skyddet av den svenska neutralitevärde genom att hindra konfliktens vidare utbredten, få ett väsentligt i vårt område och därmed verka krigsavhållande i folkrättens ning Skulle för anfall, kommer det svenska militära mening. Sverige utsättas försvaret att använda den självklara rätten till självförsvar för att med alla tillgängliga medel skydda svenskt territorium och svenska intressen. Denna mellan svenskt militärt försvar och folkrätten utgör en koppling av grundpelarna för den fortsatta framställningen i betänkandet. Studier har bedrivits mot av de nya folkrättsreglernas tillämpning av det svenska totalförsvarets särskilda utformning liksom bakgrund under till de stora påfrestningar som det svenska totalhänsynstagande försvaret och de enskilda medborgarna skulle utsättas för i ett framtida roll och uppgifter hänvikrig. När det gäller det svenska totalförsvarets sas i allt väsentligt till framställningen därom i 1978 års försvarskom-

mittés betänkande (SOU 1979:42) Vår säkerhetspolitik. Det svenska totalförsvaret är i hög grad en integrerad del av det svenska samhället. Detta innebär givetvis många fördelar från försvarst.ex. ett relativt litet utbildningsbehov, förutsättningar för en synpunkter, från freds- till krigsorganisation etc. snabb och säker övergång Från folkrättsliga synpunkter kan emellertid vissa oklarheter uppstå om den folkrättsliga ställningen för viss personal. Jämfört med Sverige har andra nationer vanligen en långt mindre integration av försvarsori samhället. Kommittén har gjort en noggrann undersökganisationen faktorer och bedömer att dess ning av alla på denna fråga inverkande om de olika personalgruppernas folkrättsliga klassificering skall förslag med folkrätten och samtidigt från vara helt förenliga ändamålsenliga

tjänstesynpunkt. I vissa avseenden kan tillämpningen av folkrättens regler bli svårare inom ett värnpliktsförsvar av svensk typ med kort utbildningstid jämfört med andra staters försvarsorganisationer med en större del fast anställda och väsentligt längre utbildningstider. Detta torde emellertid kompenseras av att svenska förband i första hand är avsedda för operationer inom eget territorium. Humanitära synpunkter torde här i stor utsträckning sammanfalla med de naturliga önskemålen att inte utsätta den egna och svensk civil egendom för onödiga risker och mecivilbefolkningen Dock kan det inte förnekas att användningen av ningslös förstöring. som från civil status på kort tid övergår att verka som värnpliktiga, kombattanter, kan skapa svårigheter. Det är angeläget att dessa svårigheter kan övervinnas utformad utbildning i folkrätt. genom en lämpligt Även om det svenska totalförsvarets utformning sålunda kan medföra vill kommittén understryka att vissa folkrättsliga problem, samtidigt inom vårt totalförsvar erbjuder väsentliga förledningsorganisationen Genom och samverkan delar från folkrättslig synpunkt. samgruppering mellan de högsta militära och civila företrädarna finns det mycket goda

SOU l984:56 19

Inledning

möjligheter att folkrättsliga krav exempelvis beträffande skydd av civilbefolkning och civila objekt vinner beaktande i ett tidigt skede i planläggningen av de militära operationerna. De folkrättsregler som avser stridsmetoder och stridsmedel är av särskild betydelse i studier om de nya reglernas tolkning och tillämpning. Här gäller det för övrigt inte enbart att ta upp vissa artiklar i l. tilläggsprotokollet utan att se äldre och nyare regler i ett sammanhang. Genom att Sverige har biträtt praktiskt taget samtliga gällande folkrättskonventioner är Sverige underkastat härav betingade inskränkningar i vad gäller stridsmetoder och stridsmedel. Samma inskränkningar i handlingsfriheten skall dock gälla även för motparten, eftersom de folkrättsliga åtagandena i princip skall tillämpas reciprokt. Helt naturligt kan det på svensk sida finnas starkt tvivel beträffande en motparts villighet att underkasta sig några mer väsentliga inskränkningar under en konflikt. Överbefälhavaren har i denna fråga angivit att Sveriges åtaganden i enlighet med Genévekonventionerna, rörande behandling av särade, sjuka, skeppsbrutna och krigsfångar samt skydd av civilbefolkningen under krig, jämte tilläggsprotokollen till dessa, i alla situationer skall följas av försvarsmakten. Överbefälhavaren har också uttalat att i planläggning och förberedelser för krig skall förutsättas att även angriparen respekterar Genévekonventionerna. Folkrättskommittén har samma synsätt. Om emellertid motparten brister i respekt för konventionerna och det första tilläggsprotokollet, måste Sverige likväl i sin tur ha möjligheter att anpassa tillämpningen av dessa regler. I kapitel 3 behandlar kommittén närmare denna fråga. En annan väsentlig fråga är hur Sverige skall förfara i en konflikt där motparten inte har ratiñcerat I. tilläggsprotokollet. Såväl militära som folkrättsliga synpunkter behöver i sådant fall ligga till grund för ett svenskt beslut på regeringsnivå. I kapitel 3 i betänkandet lägger kommittén fram sina synpunkter i denna fråga. Enligt 1949 års Genévekonventioner skall vissa utsatta personalgrupper under väpnad konflikt erhålla ett särskilt folkrättsligt skydd. Det gäller sjuka, särade, skeppsbrutna, sjukvårdspersonal, själavårdspersonal, krigsfángar samt vissa civila. I. tilläggsprotokollet innebär att sådant särskilt skydd även kan tillämpas för andra grupper: civilförsvarspersonal, personal i hjälpaktioner och journalister på farliga uppdrag. Bland kommitténs uppgifter har ingått att föreslå hur ifrågavarande regler skall tillämpas inom vårt land under väpnad konflikt. I detta sammanhang finns det givetvis önskemål om att tilldela ett stort antal personer en specifikt skyddad status. Å andra sidan måste den av Sverige valda klassiñceringen te sig trovärdig inför omvärlden. Utvidgas omfattningen av de s.k. skyddade grupperna på ett sätt som inte står i överensstämmelse med de folkrättsliga reglernas anda och mening, kan detta få en negativ inverkan på motpartens uppträdande. Det är sålunda fråga om en relativt känslig balansgång när det specifika skyddets omfattning skall fastställas. De förslag som ingår i kapitel 4 och 6 i betänkandet läggs fram mot denna bakgrund. Sannolikheten för att en motpart verkligen kommer att respektera de särskilt skyddade grupperna och de anläggningar som skall erhålla

Inledning

beror i viss mån på hur personer, anläggningar och likvärdigt skydd materiel kan identifieras under stridsförhållanden. Utmärkningen av anläggningar kan emellertid medföra problem från försvarssynpunkt, vilket också måste beaktas vid bedömningen. Det har vidare ingått i kommitténs uppdrag att se över de regler och anvisningar som skulle gälla för civilbefolkningen för den händelse skulle ockuperas. Kommittén vill återigen någon del av svenskt område bestämt understryka att en analys av folkrättens regler om ockupation på intet sätt kan tas till intäkt för defaitism. Den folkrättsliga grundförutär att rikets territorium skall skyddas och försvaras, och att sättningen motstånd skall göras till varje pris. Det måste alltid stå klart att om angriparen skulle lyckas att besätta någon del av svenskt område skall detta återtas. Om detta övergripande mål får inga tvivel råda. Kommitténs är att om man redan i fred studerar de folkrättsmening liga reglerna om ockupation det mycket snart kommer att framgå under vilka och ytterst påfrestande förhållanden befolkningen eller speciella kommer att leva. En ökad medvetenhet om vilka delar av befolkningen svåra förhållanden som skulle komma att råda under främmande ockubidra till ökad motståndsvilja. För den pation kan mot denna bakgrund svenska befolkningen skulle en ockupation vara något totalt främmani det historiska perspektivet. Sverige har under sin de, sett inte minst moderna historia Mot denna bakgrund har komaldrig varit ockuperat. mittén sett det önskvärt vilka att belysa vissa sidor av vårt samhällsliv, i nuläget är mycket knapphändigt behandlade i gällande författningar, för att därigenom åstadkomma en ökad beredskap som bör kunna ytterligare stärka vår motståndkraft mot ockupation.

l

Sammanfattning

Folkrättskommittén har haft i uppdrag att utreda folkrättens tillämpning m.m under krig, neutralitet och ockupation.

Vissa grundläggande begrepp (kap. 2)

I kapitel 2 redovisas och definieras vissa grundläggande begrepp som kommittén har funnit angeläget att förklara.

Den internationella humanitära rättens räckvidd och giltighet i

tiden (kap. 3)

Kommittén behandlar de internationella avtalens giltighet (där bl.a. en närmare redogörelse ges för begreppen ratiñkation, reservation, uppsägning och obsoleta regler) och den allmänna folkrätten. l ett särskilt avsnitt redogör kommittén för de regler i tilläggsprotokoll I till 1949 års Genévekonventioner som enligt kommitténs bedömning torde ha sedvanerättslig status. En sådan redogörelse kan komma att ha sin praktiska betydelse i en situation då Sverige (som har ratiñcerat tilläggsprotokoll I) råkar i strid med en motpart som inte har ratiñcerat protokollet. Enligt huvudregeln i artikel 96 är protokollet endast tillämpligt mellan stater som ratiñcerat eller anslutit sig till det (principen om reciprocitet). Av detta kan man emellertid inte dra slutsatsen att Sverige, i den ovan angivna situationen, kan underlåta att tillämpa protokollet i dess helhet. Kommittén konstaterar att de regler som utgör allmän folkrätt alltid måste respekteras, precis som motparten måste respektera samma Underlåter - om så betinregler. motparten detta, kan Sverige nes möjligt och lämpligt tillgripa sådana repressalier som fortfarande är folkrättsenliga. Kommittén rekommenderar emellertid inte ett sådant tillvägagångssätt. Kommittén konstaterar vidare att i en konflikt där Sverige är part och motparten inte har ratiñcerat tilläggsprotokoll I, skall Sverige inte behöva leva upp till mer omfattande förpliktelser än vad som gäller för vår motpart. Från de humanitärrättsliga synpunkter som folkrättskommittén har att beakta är det naturligt att tänka sig att Sverige i ett läge som det ovan skisserade gör allt för att tilläggsprotokoll I. skall tillämpas av alla parter i en konflikt i vilken vi är indragna.

22 Sammanfattning SOU I984:56

Om emellertid en motpart som inte ratificerat protokollet inte heller respekterar detsamma, måste Sverige i sin tur ha möjligheter att göra avkall på en full tillämpning av protokollets regler. Motparten bör göras medveten om att Sverige i det läget i vart fall inte anser sig kunna följa protokollets krigföringsregler, dvs. huvuddelarna av artiklarna 51-58. Kommittén vill likväl understryka att denna bedömning kan komma att påverkas av militära och politiska faktorer som idag kan vara svåra att förutse. Det är naturligtvis angeläget att frågan övervägs noga redan under inledningsskedet av en konflikt.

K ombattanter och andra grupper. Klassificering av personal inom totalförsvaret (kap. 4)

Kommittén har haft till uppgift att särskilt studera tillämpningen av folkrättens regler, när det gäller att hänföra olika personalgrupper till skilda folkrättsliga kategorier. Detta är angeläget inte minst med hänsyn till det svenska totalförsvarets tämligen unika utfomning, som innebär en långtgående integration mellan militära och civila uppgifter. Tillkomsten av en ny definition av begreppet kombattant i I. tilläggsprotokollet understryker ytterligare behovet av noggranna studier i vad gäller kombattantbegreppets tillämpning inom det svenska totalförsvaret. Det har hittills rått oklarhet beträffande den folkrättsliga klassificeringen av sådana civila som i krigstid skall utföra uppdrag åt försvarsmakten eller som är avsedda att samarbeta med olika militära enheter. Man måste härvid ta hänsyn till att förändringar i försvarets krigsorganisation torde leda till ett ökat framtida utnyttjande av civila i olika servicefunktioner. I många fall kan sådana personer klassificeras som civila åtföljande stridskafterna. Kommittén har studerat hur detta folkrättsliga begrepp är avsett att tillämpas. Hithörande frågor har ägnats stor uppmärksamhet av kommittén som presenterar olika förslag till klassificering. Delade meningar har ofta rått, då det gällt klassificering av personal som i krigstid inte är avsedd att användas permanent för militära uppgifter. Bland dessa grupper märks främst hemvärnets personal samt polisen och viss frivilligpersonal. I I. tilläggsprotokollet behandlas sådana fall av militär tjänst med begränsad varaktighet. Mot denna bakgrund inför kommittén begreppet ”temporär kombattant”. Detta uttryck förekommer visserligen inte i någon konvention men framgår indirekt av texten i vissa artiklar. I. tilläggsprotokollet innehåller också nya regler om folkrättsligt skydd av deltagare i organiserad motståndsrörelse, vilka på vissa villkor skall anses som kombattanter. Tidigare villkor för att den som deltari en motståndsrörelse skall kunna få folkrättsligt skydd har reducerats till att endast omfatta öppet bärande av vapen under en viss period. Kommittén har diskuterat vad de nya reglerna innebär och funnit att de bör kunna tillämpas om en svensk motstándsrörelse skulle bli aktuell. I detta sammanhang har det också varit nödvändigt att behandla det folkrättsliga skyddet av personer som deltar i civilmotstånd. Sådana personer kan enligt kommitténs uppfattning inte erhålla skydd som kombattanter.

SOU l984:56 Sammanfattning 23

De bör dock kunna åberopa samma skydd som skall gälla för civila inom ockuperat område. Folkrättens regler om skydd för vissa särskilt utsatta grupper har diskuterats. Kommittén har funnit att reglerna måste tillämpas på ett sådant sätt att trovärdigheten inte äventyras. Det har funnits särskild anledning att diskutera tillämpningen av reglerna om skydd för krigsfångar. I detta sammanhang har kommittén studerat hur den i krigsfångekonventionen angivna kategoriindelningen lämpligen bör tillämpas inom svenska försvarsmakten efter övergången till en ny befälsordning. Kommittén behandlar folkrättslig status för försvarsmaktens personal och för civila inom övriga delar av totalförsvaret. När det gäller försvarsmaktens personal utgår kommittén ifrån samma princip som civilmilitärutredningen har angivit nämligen att all personal som är upptagen i försvarsmaktens personaltabeller bör ha kombattantstatus. Kommittén tillämpas för bl.a. inryckande personal vid går in på hur detta skall mobilisering och för permittenter under krig. Den folkrättsliga status som bör gälla för civila inom militära verk och förvaltningar har också övervägts liksom för personal inom Motorreparationstjänsten och Byggnads- och reparationsberedskapen. Kommittén har, så långt det varit möjligt, eftersträvat lösningar som varit acceptabla ur folkrättssynpunkt och samtidigt praktiska med hänsyn till krigstida tillämpning. När det gäller folkrättslig status för civila inom övriga delar av totalförsvaret har kommittén funnit att kombattantstatus endast kan ifrågakomma i speciella fall. Det gäller främst personal i driftvärnet, som bör erhålla temporär kombattantstatus. Kommittén har särskilt diskuterat folkrättslig status för personalen hos civila myndigheter som är samgrupperade med militära ledningsorgan. Många av dessa civila kommer att under krig fullgöra uppgifter, som kan få mycket stor betydelse även för det militära försvaret. Enbart detta förhållande motiverar dock enligt kommitténs uppfattning inte att vederbörande bör anses som kombattanter.

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig (kap. 5)

Den svenska ratificeringen 1979 av 1977 års båda tilläggsprotokoll till Genévekonventionerna medför att svenska stridskrafter i en eventuell framtida konflikt måste tillämpa de nya regler om stridsmetoder och stridsmedel samt skydd av civilbefolkningen som ingår i l. tilläggsprotokollet. Eftersom de nya reglerna är relativt omfattande, fordras det ett noggrant studium av reglernas tolkning och tillämpning inom svenska förband. Detta har varit en central fråga i kommitténs arbete. De nya reglerna kan inte studeras isolerade från äldre folkrätt utan - främst 1907 års måste ses i samband med tidigare konventioner Haagkonventioner om land- och sjökrig, 1925 års Genêveprotokoll angående förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande stridsmedel, 1936 års Londonprotokoll om gaser och bakteriologiska ubåtsanfall mot handelsfartyg samt 1949 års Genévekonventioner. Av

24 Sammanfattning

flera skäl är det lämpligt att särskilja regler som är avsedda att gälla i landkrig och regler för sjökrig och luftkrig. Tilläggsprotokollets regler om stridsmetoder och stridsmedel samt skydd av kombattanter i särskilt utsatta situationer utgör i allt väsentligt en utbyggnad av äldre Haagregler och kan därför knappast möta några svårigheter vid tillämpning i svenska förband. l andra fall kan det emellertid uppstå problem vid tillämpningen. Detta gäller exempelvis de olika reglerna om spionage, i vilka det görs en skillnad mellan informationsinsamling inom ett omstritt område respektive ett av fienden kontrollerat område. I praktiken kan det dock vara svårt att skilja mellan dessa olika områden. För att informationsinsamlingen inte skall onödigtvis försvåras föreslår kommittén att de regler som är avsedda att tillämpas inom omstritt område också skall tillämpas inom område som kontrolleras av fienden. De viktigaste av de nya reglerna gäller civilbefolkningens skydd mot krigets verkningar. Här återfinns framför allt regeln om förbud mot terroranfall samt mot vad som kallas urskillningslösa anfall. Sistnämnda begrepp kan närmast översättas med yttäckande anfall mot ett område där det förekommer vissa militära objekt inom en koncentration av civilbefolkning eller civila objekt. Kommittén har funnit att förbudet mot urskillningslösa anfall måste tillämpas olika inom och utanför ett stridsomráde. Hänsynen till skydd av civila objekt kan nämligen inte drivas lika långt inom ett stridsområde som utanför detsamma. Regeln om förbud mot urskillningslösa anfall kan enligt kommitténs mening få stort humanitärt värde. Inte i något fall behöver en tillämpning av denna regel få negativa konsekvenser för svenskt invasionsförsvar. De nya reglerna om särskilt skydd för vissa civila objekt har likaså ägnats stort intresse under kommitténs överläggningar. I samband med regeln om skydd för egendom, som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad, har principerna för svensk krigstida livsmedelförsörjning diskuterats. Härvid har den långtgående integrationen inom livsmedelshanteringen ägnats särskilt intresse. Diskussionen inom kommittén har särskilt inriktats på de nya bestämmelserna om skydd av anläggningar och installationer, som innehåller ”farliga krafter dvs. dammar, vallar och kärnkraftverk. Efter en noggrann Vägning av de olika faktorerna har kommittén funnit att den nya regeln kan ge ett omfattande skydd åt dessa objekt särskilt gäller detta beträffande kärnkraftverk, vars folkrättsliga skydd får anses som i det närmaste heltäckande. I. tilläggsprotokollets regler om försiktighetsåtgärder vid anfall har utvärderats med hänsyn tagen till de praktiska möjligheterna att tillämpa reglerna på skilda befälsnivåer. Folkrättsreglerna i sjökriget har inte i någon nämnvärd grad påverkats genom I. tilläggsprotokollets tillkomst. Det har emellertid funnits anledning att tolka vissa äldre folkrättsregler - särskilt 1936 års Londonprotokoll om ubåtsanfall mot handelsfartyg. Mot bakgrund av senare års erfarenheter har kommitténs utarbetat ett förslag till tolkning och tilllämpning av nämnda protokoll vad gäller svenska ubåtsoperationer. Folkrättsreglerna i sjökriget behandlades inte under diplomatkonferensen 1974-77 och framstår numera som starkt föråldrade.

Sammanfattning

När det gäller luftkriget kan man också konstatera en brist på moderna folkrättsregler. Tillkomsten av I. tilläggsprotokollet har dock inneburit en modernisering i vad gäller anfall från luften mot mål på marken. Kommittén pekar samtidigt på att bristen i på regler för identifiering påtaglig grad kan öka risken för vådaanfall. Det finns enbart några få äldre folkrättsregler om förbud mot användning av vissa konventionella vapen. Mot denna bakgrund kan det hävdas att folkrätten har kommit långt efter vid en jämförelse med den snabba vapentekniska utvecklingen. Försök gjordes att ta upp olika vapenfrågor under diplomatkonferensen 1974-77 men utan resultat. Tillkomsten av 1981 års FN-konventionen om förbud mot och begränsningar i användningen av vissa vapen innebar emellertid en viss framgång för de humanitära strävandena. Kommittén anser det vara angeläget att ansträngningarna på att få fram ytterligare folkrättsliga begränsningar fortsätter. l. tilläggsprotokollet innehåller nya regler om oförsvarade orter och demilitariserade områden. l anslutning härtill redovisas de olika slag av zoner som har börjat tillämpas i sjökriget, dock utan att vara stadfästa i några folkrättsliga konventioner. Folkrättens humanitära regler för land-, sjö- och luftkrig kan i väsentlig grad inskränkas genom att någon part tillgriper repressalier eller åberopar undantag med hänvisning till militär nödvändighet. Kommittén ansluter sig helt till den svenska regeringens starkt restriktiva syn på krigstida repressalier och undantag motiverade av militär nödvändighet.

Identifikationssfrâgor, särskilt beträffande sjukvård och civilförsvar (kap. 6)

När det gäller identifiering och utmärkning av sjukvårdspersonal, sjukvårdsmateriel och sjukvårdsenheter inom försvarsmakten konstaterar kommittén att 1949 års Genêvekonventioner innehåller bestämmelser som måste följas om man vill ha det skydd som konventionerna medger. Detsamma gäller för sjuktransporter med fartyg och luftfarkoster. 1977 års tilläggsprotokoll till 1949 års Genêvekonventioner innehåller nya definitioner för enheter och verksamheter inom sjukvårdsområdet. De nya reglerna innebär både preciseringar och utökningar av begreppen. En genomgående förändring i tilläggsprotokollet är att man när det gäller skydd, utmärkning och identifiering inte längre skiljer på militära och civila delar av sjukvårdsorganisationen, på civila eller militära sårade och sjuka eller på civila och militära sjuktransportmedel. I fråga om utmärkning och gruppering av sjukvårdsanstalter och rörliga sjukvårdsformationer m.m. gäller bestämmelserna i 1949 års Genêvekonventioner på vissa villkor. Enligt kommitténs uppfattning innebär tilläggsprotokollet inte några skärpta krav när det gäller utmärkning och gruppering av sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel. Bestämmelserna är i de flesta fall fortfarande villkorliga. Det bör ankomma på vederbörande militäre chef att utfärda tillämpningsbestämmelser. Kommittén har även övervägt frågor rörande identifiering, utmärkning, gruppering m.m. i framtiden inom den militära sjukvårdsorgani-

26 Sammanfattning sou 193455

sationen. Kommittén konstaterar bl.a. i ett avsnitt om sjukvårdspersonal som ingår i militära numera skall att all personal sjukvårdsenheter hänföras till kategorin sjukvårdspersonal. Det är däremot kommitténs att militär personal tjänstgörande som sjukvårdsmän inte uppfattning heller i fortsättningen bör hänföras till sjukvårdspersonal. Kommittén har vidare för principer och materiel för utmärkning av miliredogjort tära sjukvårdsenheter och militära sjuktransportmedel. Kommentarerna beträffande identifiering och utmärkning m.m. inom civilförsvaret och den civila sjukvården inleds med ett avsnitt om civilförsvaret. Här redovisas vilka åtgärder som kan vidtagas för utmärkning av anläggningar, materiel och fordon tillhörande civilförsvaret samt skyddsrum för befolkningen. Kommittén föreslår bl.a. att civilförsvarets internationella symbol används för utmärkning av skyddsrum, anläggför befolkningen och anläggningar med enbart civilförsvarsperningar sonal. Anläggningar som civilförsvaret disponerar tillsammans med försvarsmakten är i princip sekretessbelagda eftersom de kan anses som militära mål och av detta skäl inte heller kan betraktas som skyddade objekt. Att skilja civilförsvaret från de anläggningar som man disponerar tillsammans med försvarsmakten skulle emellertid få stora konsekvenser. Kommittén understryker att totalförsvarstanken inte får eftersättas. I avsnittet om den civila hälso- och sjukvården redogör kommittén för de grundläggande folkrättsliga bestämmelserna avseende sjukvårdens skydd och utmärkning av sjukvärdsanläggningar, sjukvårdsmateriel och sjuktransportmedel. Utredningen föreslår att det bör ankomma på socialstyrelsen att som ansvarig myndighet närmare bestämma om och i vilken utsträckning utmärkning av sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel skall ske. Kommittén har vidare diskuterat frågan om identifiering av civilförsvarspersonal och personal inom den civila sjukvårdens krigsorganisation och föreslagit att denna personal förses med personliga identifieringshandlingar. Förslag till identitetskort redovisas i bilaga 6. De åtgärder för identifiering och utmärkning av civilförsvaret och den civila materiel och personal m.m. som kommittén förslår sjukvårdens medför kostnader av den karaktären att de enligt kommitténs mening bör bestridas av staten. Kommittén föreslår att det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen och socialstyrelsen att närmare studera och beräknas medelsbehoven för de identifieringsátgärder som myndigheterna finner vara lämpliga och möjliga att genomföra och att därefter fortlöpande planera in kostnaderna i sina årliga anslag.

Folkrättens efterlevnad (kap. 7)

liksom tilläggsprotokollen till Gene- Haag- och Genêvekonventionerna vekonventionerna innehåller särskilda artiklar om staternas ansvar för folkrättens efterlevnad. Därvid betonas staternas skyldighet att sörja för att de väpnade styr-

korna får erforderliga instruktioner samt information om och utbzldning

i folkrätt. skall inte bara de militära utan Enligt första tilläggsprotokollet

SOU [984256 27

Sammanfattning

också de civila myndigheter som under en konflikt har ansvar för tilllämpningen äga full kännedom om texterna såväl i protokollet som i konventionerna. För att man så långt möjligt skall kunna säkerställa folkrättens efterlevnad innehåller de folkrättsliga konventionerna bestämmelser om straffansvar. Det åligger sålunda de stater som har tillträtt Genêvekonventionerna att se till att personer som har begått eller gett befallning om svåra överträdelser (”grave breaches”) av konventionerna skall kunna bestraffas, om de inte utlämnas till en annan fördragsslutande stat. Vad som skall anses vara svåra överträdelser framgår av Genêvekonventionerna. Genom det första tilläggsprotokollet har gruppen svåra överträdelser mot folkrätten utvidgats. För svensk del finns i 22 kap. ll § brottsbalken en reglering av straffansvaret för folkrättsbrott. Denna reglering är i och för sig godtagbar även med hänsyn till de ökade förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom ratifikationen av det första tilläggsprotokollet. En översyn av bestämmelsen är emellertid motiverad av flera skäl. Folkrâttskommittén har efter överenskommelse med militäransvarskommittén gjort en sådan översyn. Resultatet har presenterats i militäransvarskommitténs betänkande (SOU 1983:2) Nytt militärt ansvarssystem (s. ll3-l 16). Det bör här särskilt anmärkas att förslaget innebär att det straffrättsliga ansvaret blir begränsat till svåra överträdelser och att förmännens ansvar för de underlydandes handlingar kommer till klart uttryck. För att öka garantierna för folkrättens efterlevnad är också systemet med skyddsmakter av värde. Numera brukar utseendet av skyddsmakt följa följande mönster. En krigförande part hänvänder sig till en neutral stat med en förfrågan om denna är villig att åtaga sig ett skyddsmaktuppdrag i den pågående konflikten. Om den neutrala staten accepterar, hänvänder den sig till i konflikten för att efterhöra om denna motparten i sin tur accepterar uppdraget. l konflikterna efter andra världskriget har systemet med skyddmakter inte spelat någon större roll. Det har stundom varit svårt att föreslå neutrala stater som bägge parter kan godta. En annan anledning har varit att Genêvekonventionerna ger skyddsmakterna vida befogenheter på de stridande parternas territorier, något som ofta uppfattas som en inblandning i interna angelägenheter. I I. tilläggsprotokollet har man försökt att komma till rätta med dessa problem. Artikel 5 slår till en början fast att parterna är förpliktade att utse skyddsmakter. Om parterna inte omedelbart kan enas härom, skall Internationella rödakorskommittén medverka till att en skyddsmakt kan utses. Skulle trots detta inte någon skyddsmakt kunna utses skall parterna åtminstone kunna acceptera rödakorskommittén eller annan opartisk organisation som ersättare för skyddsmakt. Bestämmelser om särskilt undersökningsfärfarande beträffande påstådda kränkningar av konventionerna finns redan i Genévekonventionerna. Dessa bestämmelser har emellertid i praktiken. aldrig tillämpats På initiativ bl.a. från svensk sida har nu i första tilläggsprotokollet tagits upp regler om en permanent internationell kommission för undersökande av fakta.

28 sou 1984:56

Sammanfattning

Det skulle självfallet vara av stort värde om kommissionens behörighet blev generellt erkänd. Än så länge gäller dock tyvärr att kommissionens kompetens har erkänts enbart av ett fåtal stater, däribland Sverige.

Folkrätten under neutralitet (kap. 8)

I kapitlet har kommittén redogjort för begreppet neutralitet i landkrig, sjökrig och luftkrig. Neutralitetsrättens skrivna regler är av gammalt datum (huvudsakliav 1907). Kommitténs arbete har framförallt gen Haagkonventionerna föranletts av antagandet av Genévekonventionernas tilläggsprotokoll i 1977, två instrument som inte har något att säga om neutralitetsrätten Kommittén har inte heller sett som sin uppgift att egentlig mening. närmare reglerna bör tolkas i olika situationer. En gå in på hur de olika sådan uppgift framstår som praktiskt omöjlig med tanke på de många osäkra faktorer som kommer att göra sig gällande i händelse av neutralitet. Vidare kan neutralitetsrätten, i likhet med annan folkrätt, utvecklas och preciseras genom statspraxis. Varje statsledning måste givetvis i dessa hänseenden tillförsäkras ett betydande handlingsutrymme. Kommittén redogör i skilda delar av kapitlet för vissa situationer samt för de uttolkningar av folkrätunder landkrig, sjökrig och luftkrig som från svensk sida kommit till uttens skyldigheter och möjligheter och instruktioner rörande hävdande av rikets obetryck i förordningar roende under fred och neutralitet (IKFN-förordningen och tillträdesf ör-

ordningen). Vidare kommenteras några krigshandelspolitiska principer.

Kommittén berör även ett folkrättsligt problem som kan aktualiseras såväl i fred som under neutralitet i krig - frågan om immunitet för främmande statsfartyg och statsluftfartyg.

Folkrättens regler under ockupation (kap. 9)

Det har ingått i kommitténs uppdrag att också se över de regler och anvisningar som skulle gälla för civilbefolkningen för den händelse någon del av svenskt område skulle ockuperas. Kommittén vill bestämt understryka att en analys av folkrättens regler om ockupation på intet sätt kan tas till intäkt för defaitism. Den folkrättsliga grundförutsättningen är att rikets territorium skall skyddas och försvaras, och att motstånd skall göras i alla lägen. Kommitténs mening är att om man redan i fred studerar de folkrättsliga reglerna om ockupation det mycket snart kommer att framgå under vilka speciella och ytterst påfrestande förhållanden befolkningen eller delar av befolkningen kommer att leva. En ökad medvetenhet om vilka svåra förhållanden som skulle komma att råda under främmande ockukan mot denna bakgrund bidra till ökad motståndsvilja. För den pation svenska befolkningen skulle en ockupation vara något totalt främmande, sett inte minst i det historiska perspektivet. Mot denna bakgrund har kommittén sett det nödvändigt att ge en relativt fyllig kommentar till om ockupation, likaså att behandla de bestämmelser i folkrättsreglerna brottsbalken som är relevanta under ockupation. Kommittén har också

SOU I984:56 29

Sammanfattning

ansett det riktigt att lägga fram synpunkter beträffande sådan civil verksamhet som kan förväntas ha särskilt stor betydelse för kvarvarande befolkning inom ockuperat område. Ockupation är ett temporärt tillstånd som inte får medföra någon ändring i det ockuperade områdets statstillhörighet. Ockupation medför inte heller någon ändring i civilbefolkningens statsrättsliga ställning. Befolkningen är alltjämt medborgare i den s.k. territorialstaten och skall vara lojal mot statsledningen i denna stat. Enligt IV. Genêvekonventionen skall civilbefolkningen och enskilda inom ett ockuperat området tillerkännas ställning som skyddade personer i folkrättens mening. Kommittén pekar vidare på några regler som behandlar ockupationsmaktens skyldigheter mot civilbefolkningen, även om man bör vara medveten om att dessa regler utgör folkrättsligt optimala regler. Ingen garanti finns för att ockupationsmakten tillämpar dessa regler. I kapitlet lämnas därefter en översikt över bedömningen av vissa straff- och processrättsligafrâgorinom ett område av landet som är besatt av en främmande makt (avsnitt 9.2).Huvudregeln i IV. Genêvekonventionen är att strafflagstiftningen inom ett ockuperat område skall förbli i kraft. Folkrätten drar en klar gräns för straffrättsskipningen mellan ockupationsmakten och den ockuperade statens domstolar. En klar principiell gräns synes kunna dras mellan sådana bestämmelser som en ockupationsmakt meddelar till skydd för säkerhetskraven och sådana som gagnar ockupationsmaktens förpliktelser enligt IV. Genevekonventionen. Till grund för den rättsliga svenska synen på motståndsverksamheten inom ett ockuperat område tanken ligger att kriget inte har upphört genom ockupation utan fortsätter, låt vara under andra betingelser. Kommittén lämnar också folkrättsliga synpunkter på civil verksamhet inom omrâde som har besatts av fienden, (avsnitt 9.3). I Sverige fanns under andra världskriget särskilda bestämmelser om myndigheternas beteende vid överhängande ockupationshot och under ockupation. Reglerna upphävdes 1962. l974 års regeringsform innehåller dock ett allmänt förbud för offentligt organ att meddela beslut eller vidta åtgärd som ålägger någon medborgare att lämna ockupationsmakten sådant bistånd, som denna inte får utkräva enligt folkrättens regler. Från rättslig synpunkt står det klart att regeringsformen lämnar det öppet i vad mån svensk offentlig verksamhet bör bedrivas inom ett område som besatts av fienden. För myndigheterna, näringslivet, press, etermedier m.fl. organ måste finnas en viss planering i den händelse att ett område av vårt land skulle ockuperas. Kommittén lämnar några kortfattade synpunkter på frågan om och i vilken mån olika typer av verksamhet bör upprätthållas inom ett sådant område. Avslutningsvis lämnas synpunkter på vissa särskilda författningsfrägor (bl.a. beredskapslagstiftningen och fullmaktslagarnas tillämplighet) samt vissa allmänna anvisningar till civilbefolkningen om uppträdande under krig och ockupation.

30 Sammanfattning SOU l984:56

Folkrättsregler i interna (icke-internationella) konflikter (kap.

10)

Kommittén anser att II. tilläggsprotokollet har väsentliga brister och endast kan få ett begränsat värde för att humanisera den typ av krigföring som protokollet avser. Kommittén konstaterar att, eftersom det före år 1977 praktiskt taget saknades regler för interna konflikter, innebär tillkomsten av II. tilläggsprotokollet likväl ett framsteg särskilt med hänsyn till att protokollet kan utgöra en grund vid fortsatta förhandlingar om mera täckande folkrättsliga regler.

och om under

Information undervisning folkrätten krig,

neutralitet och ockupation (kap. 11 )

Genom att ratificera tilläggsprotokollen till Genêvekonventionerna 1949 har Sverige förbundit sig att informera och undervisa totalförsvarsmyndigheterna och deras personal samt civilbefolkningen om folkrättens regler. Kommitten har efter en kartläggning av de nuvarande kunskaperna i folkrätt funnit det vara angeläget att den allmänna kunskapsnivån snarast möjligt höjs. Ett primärt mål för folkrättsutbildningen är att skapa en positiv inställning till folkrättens roll i allmänhet och särskilt under krigsförhållanden samt att skapa en motivation för fortsatt utbildning. Erfarenheterna från genomförd undervisning i folkrätt visar att motivationen därigenom har ökat. Varje myndighet och organisation bör ansvara för sin egen personals information och utbildning. Kommittén anser också att varje myndighet och organisation själv bör ansvara för att utbildningsmetoder och materiel utvecklas och anpassas till de egna behoven. Inom försvarsmakten pågår folkrättsutbildningen på bred front, dels att överbefälhavaren har utfärdat detaljerade bestämmelser och genom tagit fram utbildningshjälpmedel för utbildningen i folkrätt för alla olika personalkategorier, dels genom att utbildningsansvariga chefer m.fl. vid förbanden har kunnat genomgå veckokurser i folkrätt vid militärhögskolan. Kommitténs uppfattning är att försvarsmaktens utbildning väl svarar mot de krav som ställts i artikel 83 i tilläggsprotokoll I. I civilfärsvaret är det med något undantag endast befäl som får utbildi fredstid. Folkrättsutbildningen får därigenom en bening och övning gränsad omfattning och når endast en mindre del av personalen. Kommittén anser att den utbildning som idag ges inte är tillräcklig för att svara mot art. 83 i tilläggsprotokoll I. Ambitionsnivån bör därför höjas. Personalen inom totalförsvaret utom försvarsmakten och civilförsvaret har skiftande förkunskaper i folkrätt. Målet bör vara att all personal med uppgifter inom totalförsvaret skall känna till huvuddragen i gällande konventioner. Eftersom utbildningsbehovet kommer att variera för olika personalkategorier, bör kunskapsbehovet graderas. En sammanställning av föreslagen folkrättsutbildning enligt denna gradering lämnas i betänkandet. När det gäller frivilligorganisationerna kan först konstateras att Svens-

SOU [984256 Sammanfattning 31

ka röda korset (SRK) sedan länge har bedrivit information ochutbildning i folkrätt, främst beträffande 1949 års Genévekonventioner. Även andra organisationer har visat intresse för utbildning i folkrätt. Under medverkan av SRK och Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum har viss utbildning skett av personal som kan biträda vid undervisning. Utbildningen bör fortsätta och utökas. Inom undervisningsväsendet ökar behovet av kunskaper i folkrätt. Kommittén fäster stor vikt vid att undervisningen i folkrätt införs i den medborgarundervisning som undervisningsväsendet erbjuder. Målet inom ungdomsskolan är att alla elever skall känna till huvuddragen av folkrättens regler. Den grundläggande undervisningen måste påbörjas i grundskolan (högstadiet) för att sedan befästas och vidareutvecklas i gymnasieskolan. För att eleverna skall få elementära kunskaper bör dessa behandlas i grundskolan med minst två-fyra lektionstimmar. l gymnasieskolan bör undervisningen i folkrätt tidsmässigt inte understiga den som anges för grundskolan. F.n. saknas även elementära uppgifter om folkrätt i de läromedel som används i grundskolans högstadium. Det finns därför ett stort behov av detaljerad handledning, bildmaterial m.m. Det av kommittén framtagna läromedlet ”F0lkrätt, krigets lagar”, som fogas till betänkandet, bör delvis kunna täcka läromedelsbehovet inom skolan. Undervisning i folkrätt bör också i lämplig omfattning ingå i lärarnas grundutbildning. Inom universiteten och högskolorna är den viktigaste målgruppen de studerande vid de juridiska fakulteterna. De som avlägger juristexamen och de som fortsätter att forska bör ha den sakkunskap som behövs för att folkrättsundervisning av god kvalitet skall kunna meddelas och för att behovet av kvalificerade folkrättsliga rådgivare för försvarsmakten och andra myndigheter skall kunna tillgodoses. Kommittén anser att den baskunskap som f.n. ges i krigets lagar vid de juridiska fakulteterna bör kompletteras. En fördjupningskurs bör tillkomma även för studerande på andra utbildningslinjer än juristlinjen. Vidare bör krigets lagar införas som ett nytt ämne vid alternativ- och specialkurser under grundutbildningen på juristlinjen. Slutligen bör uppdragsutbildning i folkrätt arrangeras av universiteten. För att nå de uppställda målen krävs inom alla områden en fortsatt utbildning enligt nuvarande riktlinjer i minst samma omfattning som hitintills. Inom de delar av samhället, där utbildning i folkrätt ännu inte har påbörjats, bör den snarast möjligt komma till stånd.

Juridiska rådgivare ât militära chefer (kap. 12)

I kapitlet tolkas de nya reglerna i artikel 82 i tilläggsprotokoll I till 1949 års Genévekonventioner om juridiska rådgivare inom de väpnade styrkorna. Kommittén fastslår att de juridiska rådgivarna skall verka både i fred och i krig på lämpliga militära nivåer. De skall ge allmänna råd om folkrättsundervisningen inom det militära försvaret och kan därigenom också spela en inte oväsentlig roll för folkrättsundervisningen inom de civila delarna av totalförsvaret. De skall vidare ge särskild ledning för

32 Sammanfattning sou 1984:56

tillämpningen av folkrättsreglerna vid såväl förberedelser för som genomförande av militära operationer. Utredningen betonar att det föreligger skilda uppgifter för juridiska rådgivare under fredstid och under krigsförhållanden. Kommittén konstaterar att de juridiska rådgivarna måste finnas hos överbefälhavaren samt hos det militära försvarets chefer på högre regional nivå och att de bör finnas också hos chefer på lägre regional nivå. Rådgivarna bör sannolikt dessutom finnas hos fördelningschefer och om möjligt också hos brigadchefer men sällan hos lägre chefer. Rådgivarna bör ingå i förbandets stab. Kommittén tar även upp vissa förslag till planering för de nya rådgivaruppgifterna. Kommittén redogör för de olika åsikterna om vilken utbildning den juridiska rådgivaren bör ha och om han bör vara yrkesofñcer med juridisk utbildning eller jurist med militär utbildning. Kommittén betonar att man inte kan komma ifrån att andemeningen med och formuleringen av artikel 82 är att den juridiska rådgivaren skall vara jurist. Med hänsyn till våra organisatoriska och ekonomiska förutsättningar inom såväl försvarsmakten som rättsväsendet anser kommittén att starka skäl talar för en organisation av jurister med militär tilläggsutbildning som folkrättsrådgivare. Vidare redogör kommittén för de juridiska rådgivarnas funktioner i krigsorganisationen och fredsorganisationen.

Notifering till andra stater (kap. 13)

I en del fall förutsätter de folkrättsliga traktaterna att notiñering, dvs. formell underrättelse av skilda förhållanden, sker mellan de stater som är inblandade i en väpnad konflikt. Till detta kommer att de svenska totalförsvarsorganisationen företer vissa särdrag som andra stater av olika skäl bör underrättas om genom notifiering. Kommittén har gjort en genomgång av de olika frågor som från svensk sida bör notifieras. Det rör sig om ett tämligen stort antal notifieringar som kan bli aktuella vid skilda tidpunkter. Vissa svårigheter torde uppstå om notifiering av skilda förhållanden skall göras just i samband med krigsutbrott. Detta kan bli en särskild belastning, eftersom man inte vid ñentligheternas början torde kunna påräkna biträde från någon eventuell skyddsmakt. Av dessa skäl kunde det därför vara motiverat att så långt som möjligt notifiera främmande stater redan i fredstid. Vad sådana fredstida notiñeringar kan få för effekt är dock mycket svårt att bedöma. Notiñeringen till motparten under pågående konflikt torde i praktiken fá förmedlas genom vederbörande skyddsmakts försorg. Kommittén har dessutom framfört närmare synpunkter på vissa särskilda problem som är förenade med frågan om notiñering. Dessa synpunkter bör kunna ligga till grund för en eventuell vidare utredning inom berörda departement och myndigheter.

Sammanfattning 33

Det fortsatta folkrättsarbetet (kap.14)

Kommittén konstaterar att folkrättsarbetet i fortsättningen måste vila på en fast och för framtiden hållbar organisatorisk grund. Det bör säkerställas att undervisning och information om folkrättsreglerna ingår som en bestående och naturlig del av den vanliga fredsverksamheten. Samtidigt måste det undervisningsmateriel som har tagits fram hållas aktuellt och utvecklas. Det måste också finnas en fast punkt i den centrala organisationen, från vilken vidareutvecklingen av folkrättsundervisningen kan följas och överblickas. Denna del av den centrala organisationen bör också ha till uppgift att ta hand om och föreslå lösningar av uppkommande och att ta initiativ till förbättringar nya tillämpningsproblem inom tillämpningsområdet liksom att yttra sig över och ta ställning till uppkommande tolkningsfrågor. Kommittén har diskuterat var sådana uppgifter lämpligen skulle kunna fullgöras och funnit att flera skäl talar för att ansvaret bör ligga hos regeringskansliet och i första hand hos det departement som ansvarar för totalförsvarsfrågor, dvs. försvarsdepartementet. Såsom hittills bör arbetet ske tillsammans med andra berörda departement och i första hand med utrikesdepartementet. Det är enligt kommitténs åsikt av vikt att även sakkunskap utanför

statsdepartementen kan ställas till regeringskansliets förfogande utan att

därigenom en tungrodd och dyrbar organisation uppstår. Kommittén har funnit att detta önskemål kan tillgodoses genom att regeringen inrättar en rådgivande nämnd för folkrättsfrâgor, som bör vara knuten Nämnden bör bestå av ett begränsat antal till försvarsdepartementet. som har kompetens inom det folkrättsliga området, med tonpersoner, vikt på kunskap i krigets lagar. Kommittén redogör vidare för några mera väsentliga uppgifter för det fortsatta folkrättsarbetet, framförallt på det internationella planet. Bl.a. föreslår kommittén ett_ fortsatt aktivt svenskt deltagande i utlandskurser, konferenser, symposier och övriga internationella sammankomster där folkrättsexperter samlas för att diskutera gemensamma frågor. Kommittén konstaterar att det i dagsläget är särskilt angeläget att få en allmän anslutning till redan framlagda konventioner och protokoll till 1949 års Genévekonventioner. Även om Sverige har begränsade möjligheter att inverka på andra regeringars ställningstagande, är det dock önskvärt att regeringen fortsätter att via internationella fora föra fram önskemålet att staterna ratificerar framlagda konventioner. Kommittén redogör för Sveriges inställning i fråga om tillämpningen av tilläggsprotokoll I under kärnvapenkrig. Kommittén konstaterar vidare att sjökriget är otillräckligt reglerat och anser det vara önskvärt att internationella förhandlingar kan inledas i syfte att åstadkomma nya folkrättsliga regler beträffande sjökrigföringen.

SOU I984:56

Summary

The terms of reference of the Swedish International Humanitarian Law Committee were that it should examine the application of, and other questions relating to, international law in states of war, neutrality, and occupation.

Combatants and other groups. The Classification of personnel in total defence

The Committees terms of reference included a special study of the application of the rules of international law as regards the assigning of various groups of personnel to different categories under such rules. This is important not least in view of the fairly unique structure of Swedens total defence system, with a far-reaching integration of military and civilian functions. The new definition of the concept of combatant laid down in Additional Protocol I to the 1949 Geneva Conventions further underlines the need for a careful study of the application of this concept within the Swedish total defence system. Until now there has been a lack of clarity as to the Classification under international law of civilians who are to carry out duties for the armed forces in wartime or who are intended to collaborate with various military units. Account must be taken here of the fact that changes in the wartime organization of defence will probably result in greater use being made in future of civilians in a variety of service functions. In many cases such persons will be classiñable as “civilians accompanying the armed forces”. The Committee has examined how this concept of international law is intended to be applied. Considerable attention has been devoted to issues relating to this question and a number of Classification proposals are presented. Opinions have often differed on the Classification of personnel who in wartime are not intended to be assigned to military duties on a permanent basis. Such groups include, in particular, Home Guard personnel, as well as police and certain voluntary personnel. Additional Protocol l deals with such cases of military service of limited duration. Additional Protocol I also includes new rules on the protection under international law of members of organized resistance movements, who on certain conditions are to be regarded as combatants. The earlier conditions under which a person involved in a resistance movement

36 Summary SOU l984z56

enjoyed protection under international law have been reduced to the carrying of arms openly at certain times. The Committee has discussed the significance of the new rules and found that it should be possible to apply them in the event ofa Swedish resistance movement being formed. In connection with this matter it was also necessary to consider the protection under international law of persons involved in civil resistance. In the view of the Committee such persons cannot enjoy protection as combatants. They should, however, be able to refer to the protection that is to be accorded to civilians in an occupied area. The rules of international law on the protection of certain particularly vulnerable groups have been discussed. The Committee has concluded that these rules must be applied in such a way as not to jeopardize their credibility. There has been special cause to discuss the application of the rules governing the protection of prisoners of war. In this connection the Committee has studied how the categorization given in the Geneva Convention relative to the Treatment of Prisoners of War should most appropriately be applied in the Swedish armed forces following the introduction of a new command structure. The Committee examines the status in international law of armed forces personnel and of civilians in other areas of total defence. As regards armed forces personnel, the Committee works on the principle stated by the Committee on Military Support Personnel, viz. that all in the personnel tables of the armed forces should have persons included combatant status. The Committee looks at how this is to be applied in the case of, among others, personnel called up during mobilization and personnel on leave in wartime. The status in international law of civilians employed at military establishments and administrations has also been considered, as has that of personnel in the Motor Vehicle Repair Service and the Emergency Construction and Repair Organization. As far as possible the Committee has sought solutions acceptable from the point of view of international law and at the same time practical in terms of wartime application. As regards the status in international law of civilians in other areas of total defence, the Committee considers that the question of combatant status can only arise in special cases. This would be the case, above all, with personnel in the Industrial Home Guard, who should be accorded temporary combatant status. The Committee has discussed in particular the status of staff of civilian public authorities located on the same premises as military command units. In wartime many of these civilians would perform duties that might also be of great significance to military defence. This fact alone, however, would not in the opinion of the Committee justify viewing those concerned as combatants.

Rules of international law concerning land, sea, and air warfare

Swedens ratiñcation of the 1977 Additional Protocols in 1979 means that in any future conflict Swedish armed forces must apply the new rules on methods and means of warfare and on the protection of the civilian population included in Additional Protocol I. Since the new rules are

SOU l984:56 Summary 37

relatively wide-ranging, careful study must be made of their interpretation and application in Swedish military units. This question has been at the heart of the Committes work. The new rules cannot be studied in isolation from earlier rules of international to previous convenlaw, but have to be seen in relation tions-in the 1907 Hague Conventions governing war on land particular and at sea, the 1925 Geneva Protocol on Gas Warfare, the 1936 London Protocol on Submarine Warfare, and the 1949 Geneva Conventions. For a number of reasons it is appropriate to distinguish between rules intended to apply to war on land and those governing sea and air warfare. The rules embodied in the Additional Protocol on methods and means of warfare and on the protection of combatants in particularly vulnerable situations are essentially an extension of earlier Hague Convention rules and therefore their application in Swedish military units is unlikely to cause any problems. In other cases, however, problems of application have arisen. This is true, for example, of the various rules on espionage, in which a distinction is made between information gathering in an area under forcible contention and such activities in territory controlled by the adverse party. In practice, it may be difficult to distinguish between these different areas. In order not to make the gathering of information the Committee to unnecessarily difficult, suggests that the rules intended be applied in territory under contention should also apply to territory controlled by the adverse party. of the new rules concern the protection of the The most important civilian the effects of hostilities. These include in population against attacks and what are referred to as particular the rule prohibiting terror indiscriminate attacks. The latter can best be described as attacks on an area in which there are a number of military objectives located in a concentration of civilian population or civilian objects. The Committee considers that the ban on indiscriminate attacks has to and outside a combat area. Consibe applied in different ways inside deration for the protection of civilian objects cannot be as great inside a combat area as outside such an area. The rule prohibiting indiscriminate attacks may in the view of the Committee prove of great humanitarian value. There are no situations in which the application of this rule need have undesirable consequences for Swedens defence against invasion. The new rules concerning special protection for certain civilian objects have also been devoted considerable attention in the course of the Committees deliberations. In relation to the rule on the protection of to the survival of the civilian population, the objects indispensable for safeguarding Swedens food supply in time of war have principles been discussed. In this connection, special attention has been paid to the of food in Sweden. The high degree of integration in the handling C0mmittees discussions have also focused in particular on the new provisions for the protection of works and installations containing forces*, i.e. dams, dykes, and nuclear electrical generating “dangerous stations. After carefully weighing up the various factors involved, the Committee has reached the conclusion that the new rule can give these

38 Summary

objects extensive protection; this is particularly true of nuclear power stations, whose protection under international law must now be regarded as virtually total. The rules of Additional Protocol l on precautions in attack have been assessed with regard to the feasibility of applying them at various command levels. The rules of international law concerning war at sea have not been affected to any appreciable extent by the drawing up of Additional Protocol I. The Committee has, however, had cause to interpret a number of earlier rules of international law-in particular the provisions of the 1936 London Protocol on Submarine Warfare which relate to submarine attacks on merchant ships. In the light of experience over the past few years the Committee has drafted a proposal for the interpretation and application of the London Protocol in relation to Swedish submarine operations. The rules of international law concerning sea warfare were not discussed at the Diplomatic Conference of 1974-77, and the treaty law in this respect now seems out of date. As regards air warfare, too, a lack of modern rules of international law can be observed. Additional Protocol l does, however, represent a modernization of the rules governing air attacks against objectives on land. At the same time, the Committee points out that the lack of rules concerning identification of aircraft with special protection can markedly increase the risk of accidental attack. There are only a few older rules of international law which prohibit the use of certain conventional weapons. International treaty law can thus be said to have lagged behind the rapid development of weapons technology. Attempts were made to raise a number of questions concerning weaponry during the Diplomatic Conference of 1974-77, but without success. The drawing up of the 1981 UN Convention prohibiting and Iimiting the use of certain weapons does, however, represent one step forward in humanitarian endeavours. The Committee considers it of great importance that further efforts to secure limitations under interna- . tional law should be made. Additional Protocol I contains new rules concerning non-defended localities and demilitarized zones. In connection with this subject an account is given of the various types of zone which, while not laid down in international Conventions, have begun to be applied in warfare at sea. The humanitarian rules of international law governing land, sea, and air warfare can be substantially restricted by one party having recourse to reprisals or claiming an exception with reference to military necessity. The Committee entirely shares the Swedish Governments extremely restrictive view of wartime reprisals and exceptions ascribed to military necessity.

Identification questions, with particular reference to medical care and civil defence

As regards the identification and marking of medical personnel, medical materials and equipment, and medical units in the armed forces, the Committee notes that the 1949 Geneva Conventions contain provisions

S()Lll984:56 Summary 39

that must be observed if the protection granted by the Conventions is to be secured. The same applies to medical transportation by ships and aircraft. Additional Protocol l to the 1949 Geneva Conventions contains new definitions of units and operations in the medical field. The new rules incorporate both clarifications and extensions of existing concepts. A change effected throughout the Additional Protocol is that as far as marking, and identification are concerned, distinctions are protection, no longer made between military and civilian medical services, civilian sick and wounded, or civilian and military medical transand military ports. and location of medical establishments, mo- As regards the marking bile medical formations, etc., the provisions ofthe 1949 Geneva Conven- In the Committee°s view the Additiotions apply on certain conditions. nal Protocol does not introduce more stringent requirements concerning the marking and location of medical units and medical transports. In most cases the provisions are still conditional. It should be incumbent on the military commander concerned to issue regulations governing their application. The Committee has also considered matters relating to future identification, location, etc. in the military medical services. The marking, Committee notes for example, in a section dealing with medical personnel, that all personnel serving in military medical units are now to be classed as medical personnel. On the other hand it is the Committees opinion that military personnel who have combat duties but also provide a medical service in the field should, as before, not be classed as medical personnel. The Committee also outlines the principles governing the of military medical units and military medical transports and marking the materiel to be used for this purpose. The Committee comments on identification, marking, etc. in civil defence and the civilian medical services, beginning with a section on civil defence. Here an account is given of the measures that can be taken to mark installations, materials, equipment, and vehicles belonging to civil defence organizations, as well as shelters for the population. One made by the Committee is that the international distinctive suggestion for the sign of civil defence should be used to mark shelters, installations and installations housing only civil defence personnel. Inpopulation, stallations at the disposal of both civil defence organizations and the armed forces are, in principale, classified as official secrets, since they can be considered to be military objectives and equally, for this reason, cannot civil defence be regarded as protected objects. To deprive organizations of the installations they share with the armed forces would, however, have serious consequences. The Committee emphasizes that the principle of total defence must be upheld. In the section on civilian medical services, the Committee outlines the fundamental provisions of international law concerning the protection of medical activities and the marking of medical buildings, materials and and transports. The Committee suggest that it should be the equipment, duty of the National Board of Health and Welfare, as the authority to determine in further detail whether and if so to what responsible, extent medical units and transports should be marked.

40 Summary

The Committee has also discussed the identification of civil defence personnel and personnel in the wartime organization of the civilian medical services, and suggests that such personnel be issued with personal identification papers. An identity card proposed by the Committee is shown in Appendix 6.

Observance of international law

The Hague and Geneva Conventions and the Protocols Additional to the Geneva Conventions include articles speciñcally dealing with the responsibility of states for the observance of international law. These articles emphasize that states have a duty to ensure that their armed forces are issued with the necessary directives and receive information and instruction concerning international law. Under the provisions of Additional Protocol I, not only military but also civilian authorities responsible in time of conflict for the application of the Conventions and the Protocol are to be fully acquainted with the texts of these instruments. In order to safeguard as far as possible the observance of international law, international Conventions contain provisions relating to penal responsibility. Thus states which have acceded to the Geneva Conventions are under a duty to make sure that it is possible to punish persons who have committed or ordered the Commission of grave breaches of the Conventions, if they are not extradited to another contracting state. What are to be regarded as grave breaches is indicated in the Geneva Conventions. Additional Protocol I has extended the category of grave breaches of international law. As far as Sweden is concerned, Chapter 22, Section ll, of the Penal Code regulates penal responsibility for violations of international law. The provisions contained in that section are, in themselves, acceptable even bearing in mind the greater obligations assumed by Sweden on ratifying Additional Protocol I. However, a review of the provisions was justiñed on several grounds. With the agreement of the Committee on Military Responsibility, the International Humanitarian Law Committee has carried out such a review, the results of which are presented in the

report of the Committee on Military Responsibility (Swedish Govern-

ment Official Reports SOU 1983:2) “A New System of Military Responsibility (pp. 113 - l 16). It should be noted in particular that the proposal put forward limits penal responsibility to grave breaches and that the responsibility of superiors for the actions of their subordinates is made clear. The system of protecting powers is another valuable means of better guaranteeing the observance of international law. The designation of a protecting power nowadays generally takes place as follows. One of the belligerent parties turns to a neutral state to enquire whether the latter is prepared to act as a protecting power in the conflict concerned, If the neutral state agrees, it then contacts the adverse party in the conflict to establish whether that party accepts its appointment.

Summary

SOU I984:56 4 l ..

In conflicts subsequent to the Second World War, the system of protecting powers has played a minor role. At times it has been difficult to suggest neutral states acceptable to both parties. Another reason why little use has been made of the system is that the Geneva Conventions give protecting powers extensive powers within the territories of the parties to the conflict, which is often viewed as intervention in internal affairs. In Additional Protocol I an attempt is made to deal with these problems. Article 5 lays down to begin with that the parties to a conflict have a duty to designate protecting powers. If the parties cannot agree immediately, the International Committee of the Red Cross is to assist in securing the appointment of a protecting power. If it is still not possible to make such an appointment, the parties must at least be ready to accept the International Committee of the Red Cross or some other impartial organization as a substitute for a protecting power. Provisions relating to a special procedure for investigating allegations of breaches of the Geneva Conventions are included in the Conventions themselves. However, these provisions have never been applied in practice. On the initiative of Sweden and a number of other countries, Additional Protocol l contains rules concerning a permanent International Fact-Finding Commission. It would of course be of great value ifthe Commissions competence were to be generally recognized. S0 far, however, such recognition has unfortunately only been granted by a few states, including Sweden.

International law in a state of neutrality

In this chapter the Committee outlines the concept of neutrality in land, sea, and air Warfare. The written rules of neutrality are of long standing (chiefly the Hague Conventions of 1907). The total nature of modem warfare and recent developments in weapons technology have to some extent created a new situation as regards the interpretation and application of these rules. The primary reason for the setting up of the Committee was the adoption of the Protocols Additional to the Geneva Conventions in 1977, two instruments which, strictly speaking, say nothing about the rules of neutrality. Nor has the Committee seen it as part of its task to examine more closely how the various rules should be interpreted in various situations. Such a task would seem impracticable in view of the many uncertain factors that would be brought to bear in the event of a state of neutrality arising. Also, the rules of neutrality, like other rules of international law, can develop through the practice of states. In the course of the chapter the Committee describes a number of situations in land, sea, and air Warfare and outlines the interpretations of duties and possibilities under international law which have been embodied in Swedish ordinances and directives concerning the maintenance of the sovereignty and territorial integrity of Sweden in peacetime and in a state of neutrality (the Ordinance concerning Intervention by Swedish Defence Forces in the Event of Violations of Swedish Territory

42 Summary

in Peacetime and in Neutrality, etc., and the Ordinance concerning the Admission to Swedish Territory of Foreign State Vessels and State Aircraft). In addition, comments are made on some principles of wartime trade policy. The Committee also touches on a problem of international law that may arise both in peacetime and in a state of neutrality in time of war-the question of the immunity of foreign state vessels and state aircraft.

The rules of international law during occupation

The Committee”s terms of reference included the conducting of a review of the rules and directives that would apply to the civilian population in the event of any part of Swedish territory being temporarily occupied. The Committee wishes to stress most ñrmly that an analysis of the rules of international law on occupation can provide no justification whatsoever for defeatism. The basic assumption is that Swedish territory shall be protected and defended, and that resistance is to be offered in all circumstances. It is the Committees opinion that if the rules of international law concerning occupation are studied in peacetime, the special circumstances and extreme hardship in which the population or parts of it would be placed by occupation will become clear. Greater awareness of the difñcult conditions that would arise under possible foreign occupation will most certainly increase the will to offer resistance. To the population of Sweden, occupation would be something totally alien, not least when seen in historical perspective. ln view of this, the Committee considers it appropriate to offer a few comments on the rules of international law relating to occupation, as well as to deal with the provisions of the Swedish Penal Code that would be relevant in a state of occupation.

Rules international law internal

of concerning (non-international)

conflicts

The Committee takes the view that Additional Protocol ll has considerable shortcomings and can only be of limited value in making more humane the kind of warfare to which the Protocol relates. However, the Committee observes that, since prior to 1977 there were virtually no rules concerning internal conflicts, the drawing up of Additional Protocol II nevertheless represents a step forward, especially considering that the Protocol can form a basis for future negotiations on more far-reaching rules of international law.

Information and instruction concerning international law in states

of war, neutrality, and occupation

the Protocols Additional to the Geneva Conventions of By ratifying 1949, Sweden has pledged itself to inform and instruct the authorities responsible for total defence and their personnel, as well as the civilian population, on the rules of international law. After making a study of existing knowledge of international law, the Committee has come to the

SOU I984:56 43

Summary

conclusion that an improvement in the general level of such knowledge is urgently needed. One of the prime objectives of instruction in international law is to create a positive attitude to the role played by international law generally and, more particularly, under conditions of war, and to create motivation for further study. Experience of instruction already given in international law has shown that it does increase motivation. Every public agency and organization should be responsible for providing its own staff with information and instruction. The Committee also believes that

each agency and organization should be responsible for the development

of methods of instruction and teaching materials to suit its own needs. In the armed forces, instruction in international law is currently being given on a broad basis. The Supreme Commander of the Swedish Armed Forces has issued detailed regulations and developed resource materials for instruction in international law for all categories of personnel, and commanders responsible for training and other personnel attached to military units have been able to take one-week courses in international law at the Royal Armed Forces Staff College. It is the Committees opinion that the instruction provided in the armed forces amply meets the requirements set forth in Article 83 of Additional Protocol I. ln civil defence, with a few exceptions, only commanding offxcers undergo training and take part in exercises in peacetime. Instruction in international law can therefore only be on a limited scale and reach only a minority of personnel. The Committee considers that the instruction provided at present is not sufficient to meet the requirements of Article 83 of Additional Protocol I. Aims should, therefore, be set higher. Personnel involved in areas of total defence other than the armed forces and civil defence have varying levels of previous knowledge of international law. The aim should be that all personnel with duties within the total defence structure should be familiar with the main features of the Conventions currently in force. As regards voluntary organizations it can be observed to begin with that the Swedish Red Cross has for a long time organized information on and instruction in international law, in particular concerning the 1949 Geneva Conventions. Other organizations have also shown an interest in instruction in international law. In collaboration between the Swedish Red Cross and the Gällöfsta Course Centre Foundation, some training has been carried out of personnel in a position to provide such instruction. This training should continue and be extended. In the public education system the need for an understanding of international law is increasing. The Committee attaches great importance to instruction in international law being introduced as part of the citizenship curriculum of the education system. The aim as regards the school system is that all pupils should be made familiar with the main features of the rules of international law. Basic instruction must begin at the secondary level of the compulsory comprehensive school (the l3 - 16 age group) and be consolidated and continued at upper secondary school (16- to l9-year-olds). For pupils to acquire an elementary under-

Summary

standing of the subject, it should be devoted at least two to four periods per term at the secondary level of the comprehensive school. At upper school the time devoted to instruction in international law secondary should not be less than that quoted for the 13- 16 age group. At present instruction in international law is not included in basic teacher of education must be informed that such training. Colleges training is to be given. In higher education the most important target group consists of law students. Students taking their law degree and those continuing with should possess the specialized knowledge that is higher legal studies needed if good quality instruction in international law is to be given and the need for qualified advisers in international law to assist the armed forces and other public agencies is to be met. The Committee believes that the basic knowledge of humanitarian laws of war currently provided by faculties of law should be extended with supplementary courses. An advanced course should be offered not only to law students but also to those preparing for other qualifications. In addition, the laws of war should be introduced as a new subject in alternative and special courses during the basic stage of the first degree course the universities should also arrange courses in in law. Finally, international law for other interested parties. To achieve the aims that have been set, a continuation of education and information along existing guidelines and on at least the same scale in as at present is necessary in all areas. In those areas of the community which information in international law has not yet begun to be disseminated, it should be provided as soon as possible.

Legal advisers to military commanders

In this chapter the new rules laid down in Article 82 of Additional Protocol I to the 1949 Geneva Conventions, concerning legal advisers in the armed forces, are interpreted. The Committee observes that these legal advisers are to act in both peacetime and time of war at appropriate military levels. They are to give general advice on how to carry out education in international law in the armed forces and in the total defence they are to provide special guidance on the system. In addition application of rules of international law during preparations for and the out of military operations. The Committee emphasizes that carrying have different duties in peacetime and in time of war. The legal advisers Committee observes that advisers must be assigned to the Supreme Commander and to military commanders at higher regional levels and that they should also be available to commanders at lower regional levels. In addition legal advisers should probably be assigned to division commanders and if possible also to brigade commanders, but rarely to commanders of smaller units. The legal advisers should form part of the staff of the unit concerned. The Committee also examines a number of on the planning of these new advisory duties. The Committee proposals its views on what education and training legal advisers should presents

Summary

have and whether they should be professional Officers with legal training or lawyers with military training. The Committee stresses that there is no denying that the spirit and the wording of Article 82 imply that the legal adviser should be a lawyer. Bearing in mind the organizational and financial circumstances in which the armed forces and the judicial system operate, the Committee is of the opinion that there are several advantages with a system whereby professional lawyers with subsequent military training are engaged as legal advisers. The Committee also outlines the functions of legal advisers in the wartime and peacetime organization of defence.

77:e scope and temporal validity of international humanitarian Iaw

ln a separate section the Committee sets forth the rules in Additional Protocol l to the 1949 Geneva Conventions which in the Committees judgement would appear to have the status of customary law. Such an inventory might be of practical significance in a situation in which Sweden (which has ratiñed Additional Protocol l) comes into conflict with an adverse party that has not ratified the Protocol. Under the main rule of Article 96, the Protocol is only applicable between states that have ratified or acceded to it (principle of reciprocity). However, this does not allow the conclusion to be drawn that, in a situation as mentioned above, Sweden would not apply the rules of the Protocol. The Committee notes that the rules constituting international customary law must always be respected, just as the adverse party has to respect such rules. From the point of view of the humanitarian considerations which the Committee was instructed to take into account, it is natural to imagine that in a situation of the kind outlined above Sweden would do everything in its power to ensure that Additional Protocol I was applied by every party to a conflict in which Sweden was involved. lf, however, an adverse party which has not ratified the Protocol also fails to respect it, Sweden in turn must have the possibility of renouncing the full application of the provisions of the Protocol. The adverse party should be made aware that in such a situation Sweden would at any rate not consider itself able to adhere to the ProtocoPs rules on the conduct of warfare, i.e. the main parts of Articles 51 -58. The Committee nevertheless wishes to stress that this assessment might be affected by military and political factors difficult to foresee at present. lt is of course important for this question to be given careful consideration from the opening stages of a conflict.

Future work on international Iaw The Committee stresses that the continuing work in Sweden on international law in this respect must rest on a ñrm organizational foundation that will remain valid in the long term. Efforts should be made to ensure that education and information on the rules ofinternational law form an enduring and natural part of ordinary peacetime activities. The teaching materials that have been produced must be kept up to date and further developed. There must also be a body within the central authorities from

46 Summary

which the continuous development ofinstructions pertaining to this field ofinternational law can be monitored. The functions ofthis body should also include considering and suggesting solutions to new problems, taking initiatives, and making improvements in the sphere ofthe laws of war. The Committee has discussed where such functions could most appropriately be carried out and has come to the conclusion that there are the responsibility for them with the Ministry of good reasons for placing Defence. As in the past, this work should be conducted in conjunction with other ministries concerned, in particular the Ministry for Foreign Affairs. In the opinion of the Committee it is important that expertise outside ministries, too, can be placed at the disposal of these ministries without this giving rise to an unwieldy and expensive organizational structure. The Committee has come to the conclusion that this aim can be achieved by the Government setting up an Advisory Council on International Law, which should be linked to the Ministry of Defence. This Council should be made up of a limited number of persons qualiñed in the field of international law, with the emphasis on the laws of war. The Committee goes on to describe some of the more essential tasks to be carried out in future work on international law in this field, above all at the international level. The Committees proposals include the continuation of active Swedish participation in courses abroad, conferences, symposia, and other international meetings at which experts on international law gather to discuss matters of common concern. The Committee observes that as things stand at present it is particularly crucial to secure general accession to existing conventions and to the Protocols Additional to the Geneva Conventions. Even if Sweden can only influence the decisions of other governments to a limited extent, it is nevertheless desirable that the Swedish Government should continue to make clear at international level its hope that the community of states should ratify the existing conventions in this field.

2 Vissa

grundläggande begrepp

2.1 Folkrättens

omfattning

Folkrätten eller den internationella rätten definieras som den rättsordning som reglerar förhållandet mellan stater såväl i fred som krig. Inom folkrätten skiljer man på sedvanerätt och traktaträtt. Sedvanerätten, som också kallas allmän folkrätt, binder alla stater och internationella organ oberoende av deras anslutning till vissa konventioner. Sedvanerätten uppkommer genom praxis bland staterna. Den får därmed allmän giltighet. De internationella konventionernas avtalens, etc. giltighet kan härledas ur satsen att avtal skall hållas (pacta sunt servanda). En konvention binder endast de stater som har anslutit sig till avtalet. Om emellertid avtalet erkänns som sedvanerätt anses de principer som upptagits i avtalet bindande för alla stater. Folkrättens regelkomplex omfattar bl.a. bestämmelser för staternas uppträdande i olika situationer, diplomaters verksamhet och internationella organs arbete. En begränsad men betydelsefull del av folkrätten omfattar rättsregler som är tillämpliga under och ockukrig, neutralitet pation. Folkrätten i krig benämns ofta internationell humanitär rätt (detta begrepp täcker dock inte neutralitetsreglerna). Folkrättskommittén har fått i uppdrag att utreda och lämna förslag om tolkning och tillämpning av regler som ingår i den internationella, humanitära rätten - särskilt i vad gäller 1977 års I. tilläggsprotokoll till 1949 års Genevekonventioner.

2.2 Folkrätt i väpnade konflikter

2.2.1 Krigets lagar

Folkrätten i väpnade konflikter brukar traditionellt indelas i två grupper. Den första gruppen omfattar regler om själva krigföringen. De viktigaste av dessa regler återfinns i de vid fredskonferensen i Haag 1907 antagna konventionerna rörande krigföringen. Av dessa konventioner kan nämnas den fjärde konventionen angående lagar och bruk i lantkrig samt dess bilaga, det s.k. lantkrigsreglementet, den nionde konventionen angående bombardemang i krigstid förmedelst sjöstridskrafter, den fem-

l

48k

Vissa sou 1984:56

grundläggande begrepp

te angående neutrala makters och personers rättigheter och förpliktelser under samt den trettonde angående neutrala staters rättigheter lantkrig och skyldigheter i händelse av sjökrig. Dessa konventioner kan sägas tillhöra de egentliga krigets lagar, dvs. regler för krigets förande mellan de ñentliga stridskrafterna. Haagkonventionerna kompletteras genom de nya regler om stridsmetoder som har tillkommit genom I. tilläggsprotokollet. Den andra gruppen omfattar humanitära regler för skydd av vissa som inte tar del i striderna. De viktigaste konventionerna i detta grupper . . sammanhang är 1949 års Genévekonventioner. Den första konventionen . . behandlar skydd för särade och sjuka vid stridskrafterna i fält, den andra i - motsvarande av sårade, sjuka och 1 innehåller regler för behandlingen skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss. Tredje konventionen innehåller regler för krigsfångars behandling, medan den fjärde behandlar skyddet för civilpersoner under väpnad konflikt och ockupation. Det finns emellertid inte någon klar skillnad mellan dessa båda regel- Bestämmelser om krigsfångar återfinns exempelvis både i den grupper. fjärde Haagkonventionens lantkrigsreglemente och i den tredje Genevekonventionen. Att gränserna mellan dessa båda grupper är flytande markeras av 1977 års tilläggsprotokoll I till ytterligare genom tillkomsten 1949 års Genévekonventioner. Protokollet som består av 102 artiklar , innehåller bl.a. humanitära bestämmelser för skydd av vissa persongrup- _ . i g V s per men dessutom regler för själva krigföringen.

f

- konflikt

2.2.2 Krig väpnad

Krig innebär en väpnad strid mellan två eller flera stater, där minst en av staterna anser sig vara i krig. Den traditionella folkrättsliga definitio- -

nen av krig återfinns hos Oppenheim/Lauterpacht

War is a contention between two or more states through their armed forces, for the purpose of overpowering each other and imposing such conditions of peace as the victor pleases” (Oppenheim: International Law, ed. by L. Lauterpacht Vol. ll)

Definitionen av begreppet krig gäller för konflikter mellan stater och äger inte tillämpning på icke-internationella konflikter av typ inbördeskrig. Man bör i detta sammanhang också uppmärksamma att enligt den traditionella folkrätten kunde krigstillstånd föreligga även om inga stridshandlingar företogs mellan de berörda staterna. För tillämpnzngen av krigets lagar förutsätts emellertid en väpnad kamp. Stridshandlingar kan dock förekomma mellan två stater utan att endera eller någon av dem anser sig vara i krig. Enligt äldre folkrättsregler skulle det klart kunna fastställas nä: krig inträder. III. Haagkonventionen av 1907 anger sålunda att parterna omedelbart före eller i samband med stridernas inledande skall avge Icke minst viktigt var att neutrala stater utan dröjsmål krigsförklaring. Det visade inte så skulle underrättas om krigstillståndet. sig emellertid lätt att omsätta dessa regler i praktiken och det finns exempel på att

Vissa grundläggande begrepp 49

stridshandlingar under 1930-talet förekommit i stor skala mellan stater utan att dessa har ansett sig vara i krig. Andra världskriget inleddes endast i vissa fall genom krigsförklaring medan det vanligaste var att stridernas inledande markerade övergången till krigstillstånd. Mot bakgrund av den utveckling som skett kan konstateras, att lll. Haagkonventionens bestämmelser inte längre har någon egentlig betydelse (jfr avsnitt 3.1.7). l stället har övergången från fred till krig knutits till den faktiska förekomsten av stridshandlingar mellan två parter. Detta kan inträffa utan att stridsverksamheten fått en sådan omfattning att tillståndet kan klassificeras som ”krig” i äldre bemärkelse. I FN och andra internationella organ har man därför terminologiskt ersatt ”krig” med de bättre täckande begreppen ”väpnat angrepp” respektive ”väpnad konflikt. I de folkrättskonventioner som tillkommit efter andra världskriget har begreppet krig i stort sett kommit att ersättas med väpnad konflikt. l l949 års Genévekonventioner har artikel 2, samma lydelse i samtliga fyra konventioner. Där anges sålunda:

Förutom de bestämmelser som skola träda i tillämpning redan i fredstid, skall denna konvention tillämpas i varje förklarat krig eller annan väpnad konflikt, som uppstår mellan två eller flera av de höga fördragsslutande parterna även om en av dem icke erkänner att krigstillstånd föreligger.

1954 års Haagkonvention om skydd av kulturvärden och 1977 års tilläggsprotokoll nämner överhuvudtaget inte begreppet krig utan talar endast om väpnad konflikt. Det är i detta sammanhang viktigt att skilja de folkrättsliga begreppen krig och väpnad konflikt, som avgör när folkrättens regler kan komma till användning, från de begrepp som tillämpas i den nationella lagstiftningen, när det gäller begreppet krig t. ex. den svenska brottsbalkens krigsartiklar i balkens 22 kap.

2.2.3 F N-stadgan och självförsvar

Förenta nationernas stadga uttalar i artikel 2:4 ett klart förbud mot användande av våld eller hot om våld i relationer mellan stater. Det enda undantaget till våldsförbudet i artikel 2:4 är staternas rätt att tillgripa våld i självförsvar. FN har också möjlighet att ta till våld för att vidmakthålla eller återställa internationell fred och säkerhet (kap. VII i stadgan). Rätten till självförsvar är en av staternas fundamentala rättigheter och är erkänd i FN-stadgans artikel 51, vilken omfattar såväl individuellt som kollektivt självförsvar. Med individuellt självförsvar förstås i detta sammanhang inte individens självförsvar utan enskilda staters rätt till sådant försvar. Försvarsorganisationer av typ NATO och Warszawapakten har tillkommit med uttrycklig hänvisning till den i FN-stadgan nämnda rätten till kollektivt självförsvar. Rätten till självförsvar får utövas endast i det fall att en stat utsatts för väpnat angrepp. Det räcker sålunda inte att motivera våldsanvändning

50 Vissa SOU I984=56

grundläggande begrepp

med hänvisning till en överhängande risk för angrepp eller att staten har utsatts för hot om våld från annan stats sida, vilket var möjligt enligt de regler som gällde före FN-stadgans tillkomst. Tidigare kunde en stats våldsåtgärder eller hot om våld mot främmande medborgare inom nämnda stat av medborgarnas egen hemstat anses som motiv för våldsåtgärder eller väpnat angrepp. I FN-stadgan finns dock inte något stöd för att i sådant fall de främmande medborgarnas hemstat skulle få tillgripa våld under hänvisning till rätten till självförsvar.

Åtgärder som vidtagits i självförsvar skall snarast inrapporteras till

FN :s säkerhetsråd. Försvarsåtgärderna får endast fortsätta intill dess att säkerhetsrådet har vidtagit nödiga åtgärder för att återställa eller upprätthålla internationell fred och säkerhet. Den i FN-stadgan medgivna rätten till självförsvar vid väpnat angrepp har kommit att i växande utsträckning användas som motiv för väpnade ingripanden i andra stater, trots att något väpnat angrepp inte har ägt rum. Den utvidgade tolkning som vissa stater sålunda har sökt att ge åt självförsvarsbegreppet kan leda till ökad våldsanvändning och kan inte anses vara förenlig med FN-stadgan.

2.2.4 Olika typer av väpnade konflikter

Inom folkrätten har under lång tid intresset främst knutits till väpnade konflikter mellan stater eller vad som vanligen kallas internationella konflikter. Utvecklingen under 1960- och 70-talen har visat att konflikter i allt större omfattning kan uppstå inom en stat. Det rör sig då om olika typer av uppror eller inbördeskrig, vilka i folkrätten sammanfattas under benämningen icke-internationella konflikter. Benämningen interna kon-

flikter används också.

Nästan samtliga av folkrättens konventioner gäller endast i internationella konflikter och ytterst få regler har intill 1977 gällt för icke-internationella konflikter. Genom tillkomsten av 1977 års tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner har en väsentlig för-ändring inträtt, såtillvida att konflikter av typ befrielsekrig alltid skall anses som internationella konflikter. I tilläggsprotokollet (TP I art. 1:4) stadgas nämligen att ”väpnade konflikter i vilka folk kämpar emot kolonialt förtryck och främmande ockupation samt mot rasistiska regimer under utövande av sin rätt till självbestämmande, såsom denna är innefattad i Förenta nationernas stadga skall betraktas som internationella konflikter. En icke-internationell konflikt uppstår inom en stats territorium. Detta innebär att konsekvenserna av ett inbördeskrig eller andra typer av icke-internationella konflikter inte regleras av den allmänna folkrätten. Det är stundom oklart om en konflikt är att anse som icke-internationell eller internationell eller om den kan ha karaktär av båda två. Genévekonventionerna från 1949 innehåller endast en artikel som berör de fall då det uppkommer en väpnad konflikt, som inte är av internationell karaktär. Det är den för konventionerna gemensamma

Vissa 51

grundläggande begrepp

artikel 3 som beskriver det minimiskydd, som skall gälla för personer som inte direkt deltar i ñentligheterna, som nedlagt vapen eller som försatts ur stridbart skick. Dessa personer skall behandlas med humanitet och får inte utsättas för sämre behandling på grund av ras, religion, hudfärg, tro, börd, förmögenhet eller liknande omständighet. En precisering och vidareutveckling av Genévekonventionernas gemensamma artikel 3 har skett genom tillkomsten av 1977 års tilläggsprotokoll Il till Genêvekonventionerna rörande skydd för offren i ickeinternationella väpnade konflikter. När det gäller internationella konflikter brukar dessa oftast klassiñceras beroende på syfte och omfattning. I de fall, då en stat anfaller en annan stat för att nå politiska, ekonomiska eller territoriella vinster, talar man ofta om angreppskrig eller aggressionskrig. Efter första världskriget inriktades de politiska ansträngningarna på att förhindra uppkomsten av väpnade konflikter. Nationernas förbund arbetade för att åstadkomma ett förbud mot anoch detta kom särskilt till greppskrig uttryck i den 1928 framlagda Briand- Ett universiellt förbud Kelloggpakten. mot att inleda angreppskrig ansågs kunna medföra att krig överhuvudtaget försvann som medel att lösa mellanstatliga tvister. Även om fördömandet av angreppskrig har nått en vid internationell uppslutning har detta knappast löst problemet främst beroende på att det inte finns några överenskomna kriterier på begreppet angreppskrig. Staterna undviker av naturliga skäl att använda detta begrepp i samband med sina väpnade aktioner. I de allra flesta fall kan ett angrepp döljas bakom andra, mera intetsägande beteckningar. FN-stadgans bestämmelse om staters rätt till självförsvar har medfört att begreppet försvarskrig kommit att beteckna en krigsinsats, som är tillåten och FN:s principer. enligt folkrätten I många fall har det dock medfört att stater med aggressiva avsikter försökt legitimera användning av väpnat våld genom att hävda att våldsanvändning har ägt rum inom ramen för ett försvarskrig. Det förekommer också att en stat söker förringa det offensiva draget i en viss militär aktion genom att klassificera denna såsom preventivkrig. Detta kan tolkas som en våldsaktion i preventivt syfte föranledd av andra partens omfattande och tydliga angreppsförberedelser. F N-stadgan ger emellertid inte något stöd för våldsanvändning i sådant sammanhang. Jämför också vad som ovan sagts om preventivt självförsvar. Under senare årtionden har befolkningen inom koloniala områden i många fall försökt att befria sig från tidigare makthavare att genom inleda en väpnad kamp. Det rör sig då vanligen om befrielsekrig mot en främmande regim med stöd bl.a. av FN:s kolonialdeklaration från 1960

om folkens rätt till självbestämmande. Befrielsekrig täcker däremot inte

det fall/då en befolkning i ett utomeuropeiskt område reser sig mot grymma, inhemska makthavare som exempelvis var fallet i Uganda under Idi Amins styre. I vissa politiska sammanhang förekommer uttrycken rättfärdiga och orättfärdiga krig. Detta går tillbaka till uppfattningar som lanserades inom katolska kyrkan under medeltiden men har numera fått en helt

52 Vissa SOU l984:56

grundläggande begrepp

annan innebörd. Enligt uppfattningar företrädda inom vissa kommunistiska stater skall krig, som uppkommer på grund av imperialistiska staters expansionslust eller inbördes tävlan, klassificeras såsom orättfärdiga. De konflikter som kan uppkomma i samband med underkuvade folks strävan efter befrielse skall däremot anses som rättfärdiga. I vissa fall har denna tes drivits så långt, att de folkrättsliga begränsningarna i fråga om stridsmetoder och stridsmedel endast skulle vara tillämpliga i den typ av konflikter som skulle anses som orättfärdiga. Dessa försök till uppdelning av olika konflikter efter någon slags politisk eller moralisk grund har inget stöd i folkrätten. Den internationella humanitära rätten är avsedd att tillämpas universellt och skall inte vara beroende av konfiiktens ursprung och bakgrund.

2.3 Aggression och intervention

Ett antal viktiga folkrättsliga dokument innehåller förbud mot att rikta aggressionshandlingar mot en annan stat. En definition av begreppet aggression saknades vid FN:s tillkomst. Detta föranledde med tiden FN att tillkalla en särskild kommitté som fick till uppgift att närmare definiera begreppet aggression. Efter långa förhandlingar lade FN-kommittén i april 1974 fram ett förslag om definition av begreppet aggression och förslaget antogs enhälligt av generalförsamlingen den 14 december

1974 (Resolution 3314 (XXIX)).

Enligt delinitionens artikel l innefattas i aggression användning av av en stat mot annan stat för att bestrida dess suveränitet, vapenmakt territoriella integritet och politiska oberoende eller annan användning av våld i strid mot Förenta nationernas stadga. Definitionens artikel 3 räknar upp sju olika exempel på handlingar som, oavsett om krigsförklaring utfärdats, skall anses som aggression. I första hand nämns en militär invasion av eller anfall mot annan stats territorium eller varje militär ockupation, även tillfällig, som blir resultat av invasion eller anfall. Vidare innefattas bombardemang eller varje annan vapenanvändning mot annan stats territorium samt väpnad blockad mot annan stats hamnar eller kuster. Även utnyttjande av militära styrkor stationerade inom annan stats område på ett sätt, som strider mot denna stats intressen, anses som aggression. På samma sätt kan en stat, som upplåter sitt territorium för andra militära styrkor, delta i aggressionen genom att tillåta ett folkrättsstridigt utnyttjande av de stationerade styrkorna. Definitionen av aggression inkluderar också en stats användning av beväpnade band och grupper eller legosoldater”, som utför våldshandlingar mot en annan stat. Även om aggression innebär våldsanvändning mot en annan stat innebär det inte i samtliga fall att den för aggression utsatta staten utan vidare har rätt att använda våld i självförsvar enligt F N-stadgan artikel 5l. När det gäller exempelvis blockad eller infiltration med beväpnade styrkor av typen subversion har den stat, som handlingen riktats mot, enligt FN-stadgan inte rätt att tillgripa väpnat motanfall i försvarssyfte. Om en stat önskar reagera mot en annan stats handlingssätt kanske

Vissa grundläggande begrepp 53

den tillgriper aktioner i mindre omfattning för att genom vad som brukar kallas intervention öva påtryckning på motparten och få denna att ändra sin politik. Medan aggression nästan alltid är förbunden med väpnat våld inrymmes under begreppet intervention en mängd olika åtgärder, som visserligen kan omfatta militära aktioner men minst lika ofta kan bestå av skilda påtryckningar av politisk, ekonomisk eller psykologisk art. Här bör dock understrykas att i varje fall militär intervention strider mot principerna i FN:s stadga. FN får emellertid enligt stadgan kap. 7 föreskriva såväl väpnade som ekonomiska och andra sanktioner i sina ansträngningar att bevara internationell fred och säkerhet. En stat som utsätts för intervention i någon form har möjlighet att svara genom s.k. retorsion. Härmed förstås påtryckningsåtgärder som är skadliga eller besvärande för motparten men som alltid i sig är folkrättsligt tillåtna och således faller inom ramen för det reagerande statens handlingsfrihet. En stat kan också reagera medels repressalier, dvs. åtgärder som i och för sig är folkrättsstridiga och som blir tillåtna endast i sin egenskap av reaktion mot en rättskränkning. Våld eller hot om våld är uteslutet som retorsion och folkrättsligt förbjudet som repressalie.

2.4 Neutralitet

Om en stat vill undvika att bli indragen i en väpnad konflikt, kan den förklara sig neutral. Den neutrala staten ikläder sig en skyldighet att vara militärt opartisk i förhållande till de krigförande staterna. Neutraliteten medför också en skyldighet för den neutrala staten att skydda sitt territorium mot olika former av krigshandlingar och hindra att någon av de krigförande staterna kan dra nytta av dess territorium. Underlåtelse att göra detta kan i vissa fall tolkas som ett neutralitetsbrott från den neutrala statens sida. De krigförande skall respektera neutralt territorium och får inte där företa några krigshandlingar. Åsidosätter de krigförande makterna neutraliteten föreligger neutralitetskränkning. De grundläggande reglerna i neutralitetsrätten återfinns i den V. Haagkonventionen angående neutrala staters och personers rättigheter och förpliktelser under lantkrig samt i den Xlll. Haagkonventionen angående neutrala makters rättigheter och skyldigheteri händelse av sjökrig. Till detta kommer statspraxis under lång tid, bl.a. under de båda världskrigen. Frågor om folkrätten under neutralitet m.m. behandlas närmare i kap. 8 i detta betänkande. Skulle en stat vilja stå utanför en pågående konflikt men samtidigt önska behålla vissa särskilda förbindelser med ena krigförande parten, uppfyller staten inte kraven på opartiskhet. I sådant fall kan staten klassificeras som icke krigförande.

2.5 Ockupation

Om en krigförande part tillfälligt övertar den faktiska makten inom hela eller delar av motpartens territorium beskrivs tillståndet som ockupa-

54 Vissa grundläggande begrepp SOU l984z56

tion. Detta tillfälliga maktövertagande anses emellertid inte medföra någon ändring i det ockuperade områdets statstillhörighet. Befolkningen inom det ockuperade området skall fortsätta att vara medborgare i den ursprungliga staten och behålla sin lojalitet till denna - även om de faktiska maktförhållandena kan leda till vissa påtvingade avsteg. Enbart det förhållande att motpartens militära styrkor har fått kontroll över ett visst område innebär inte att området skall anses som ockuperat. Man talar i detta fall om ett av fienden besatt område. Inom ett sådant område har den andra parten inte hunnit sätta upp någon fungerande administration, som kan överta ansvaret för civilbefolkningens försörjning. Ockupation skall enligt folkrätten inte leda till en permanent förändring av områdets status - vad som i folkrätten kallas annexion. Folkrätten under ockupation behandlas i kap. 9.

3 Den internationella humanitära rättens

räckvidd och i tiden

giltighet

3.1 De internationella avtalen

3.1.1 Internationella avtal som kontrakt mellan parterna

De mellanstatliga avtalen är i princip endast bindande för de stater som Två undantag från denna huvudregel finns är parter i avtalsförhållandet. dock. Det ena är då existerande sedvanerätt kodiñerats i ett avtal. Avtalets regler är då bindande även för utomstående, men detta är en bundenhet som har uppkommit redan före avtalet och oberoende av dess tillkomst. Det andra avser det fall då ett avtal mellan vissa undantaget stater avslutar en utveckling i statspraxis som etablerar en allmän folkrätt. Reglerna i det konkreta avtalet är visserligen i princip gällande endast för de stater som avtalet formellt avser men har genom detta fått en sådan spridning att de blir generellt bindande för alla stater. Det normala och naturliga förhållandet är dock att ett internationellt fördrag enligt sin egen ordalydelse endast är bindande för de fördragsslutande parterna. Avtalet åstadkommer en speciell rättslig regim för den dessa parter (en jus inter partes). Man brukar, just när det gäller internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, ofta påpeka att de mellanstatliga avtalen har karaktären av kontrakt som endast gäller på basis av reciprocitet. I synnerhet de militärt betydelsefulla makterna önskar inte åta sig restriktioner i krigföringen gentemot stater som inte samma restriktioner. När de olika konventionerna om själva accepterar krigets rätt antogs på den andra fredskonferensen i Haag 1907 försågs de med likalydande slutbestämmelser där det bl.a. hette att

Bestämmelserna i denna konvention äro tillämpliga endast de kontraherande makterna emellan och endast för det fall, att de krigförande samtliga äro parter i konventionen.”

Denna inskränkande klausul har emellertid p.g.a. den sedvanerättsliga i flera fall förlorat sin aktualitet (se härom under avsnitt utvecklingen 3.2). I dag är Haagkonventionerna till stor del (med bl.a. de kvalifikatioav avsnitt som allmän folkrätt. ner som framgår 3.1.7) att betrakta Haagkonventionernas status (som en jus inter partes) påminner om 1977 års tilläggsprotokoll till Geneveden status som i dag tillkommer konventionerna. Tilläggsprotokoll I (som än så länge inte utgör allmän

56 Den internationella rättens räckvidd m. m. SOU l984z56

folkrätt annat än i vissa delar som bekräftar tidigare regler) innehåller en reciprocitetsklausul. Det är artikel 96:2 som har följande lydelse:

Då en av parterna i konflikten icke är bunden av detta protokoll, skall parterna till protokollet likväl förbli bundna av detta i sina ömsesidiga förbindelser. De skall dessutom vara bundna av detta protokoll i förhållande till part som ej är bunden av det men godkänner och tillämpar dess bestämmelser.

Huvudregeln, som inte utsågs uttryckligen men som följer av allmän folkrätt och Wienkonventionen 1969 om traktaträtten, är alltså att protokollets bestämmelser endast är tillämpliga de fördragsslutande parterna emellan. Enligt artikel 95 uppkommer denna ömsesidiga bundenhet redan vid två ratiñkationer. Slutligen bör noteras att konventionerna om mänskliga rättigheter, som ratiñcerats av Sverige, med vissa kvalifikationer är tillämpliga såväl i fred som under krig. Här gäller inte någon reciprocitetsprincip. Reglerna om mänskliga rättigheter eller medborgerliga och politiska rättigheter är bindande för alla fördragsslutande parter oavsett om motparten i en väpnad konflikt är bunden av reglerna i fråga eller inte.

3.1.2 Effekten av ett undertecknande

En internationell överenskommelsetillkommer genom en procedur som är uppdelad i flera etapper. Den första etappen består av förhandlingar (ofta vid en diplomatkonferens), som avslutas med att texten till en överenskommelse antages av de därtill befullmäktigade förhandlarna. Nästa etapp, som dock inte är nödvändig, består i ett undertecknande av överenskommelsen. Överenskommelsen kan antingen undertecknas vid avslutande av en diplomatkonferens (som skedde med 1949 års Genévekonventioner), eller en kortare tid efter förhandlingarnas avslutande (som skedde med 1977 års tilläggsprotokoll och l98l års vapenkonvention). De ombud som undertecknar överenskommelsen måste ha fullmakt till detta av sin regering. I och med undertecknandet är överenskommelsen avslutad och såsom dess datum anses dagen för undertecknandet. Man talar exempelvis om l98l års vapenprotokoll eftersom den bakomliggande konventionen om särskilt inhumana vapen öppnades för undertecknande i New York den 10 april l98l. Endast undantagsvis innebär ett undertecknande att traktaten omedelbart träder i kraft. Detta framgår i så fall av traktetens lydelse eller av omständigheterna i Övrigt. Det vanliga är att juridisk bundenhet förutsätter en senare ratiñkation. l dessa fall anses undertecknandet innebära att vederbörande stat i princip godkänner innehållet i traktaten och anser sig kunna förutskicka en senare ratifikation. Någon formell skyldighet att senare tillträda (ratificera) traktaten uppkommer dock inte genom undertecknandet. Ett dylikt undertecknande är dock inte helt utan rättsverkningar. Enligt artikel l8 i Wienkonventionen av 1969 om traktaträtten är en stat, som undertecknat men inte ratiñcerat (eller eljest anslutit sig till) en traktat, skyldig att underlåta handlingar som skulle omintetgöra traktatens ändamål och syfte (the object and purpose of the treaty”). Denna

Den internationella rättens räckvidd m. m. 57

som även är sedvanerättsligt baserad, gäller under förutsättförpliktelse, att staten inte meddelat att den inte kommer att ansluta sig till ning traktaten. I till Genevekonventionerna har undertecknats av Tilläggsprotokoll 57 stater, men hade i början av 1984 inte ratificerats av mer än 27 stater. Det ovan sagda innebär emellertid att en stat som enbart har undertecknat protokollet likväl torde vara skyldig att respektera dess mer fundamentala bestämmelser. Att denna förpliktelse sträcker sig något längre än till för protokollets sedvanerättsliga delar torde vara klart. respekt Protokollets ändamål och syfte är inte enbart att bekräfta gällande rätt utan också att stå för en vidareutveckling av den humanitära rätten i väpnade konflikter.

3.1.3 Ratiñkation som förutsättning för bundenhet

För att en traktat skall bli bindande fordras särskilda viljeförklaringar från de stater som vill bli bundna. Det vanligaste sättet att uttrycka en sådan viljeförklaring är en ratifikation. Såväl Genêvekonventionerna som tilläggsprotokollen och vapenkonventionen 1981 innehåller bestämmelser om att traktaternas giltighet förutsätter senare ratiñkation. Ratiñkationen är en regeringshandling Den innebär av regeringen i liksom undertecknandet. ett godkännande en stat som tidigare låtit underteckna traktaten. Stater som inte undertecknat inom föreskriven tid kan istället för att ratificera ansluta sig till traktaten. för ikraftträdande av en traktat är vanligen kopplat till Dagen antalet ratifikationer. 1981 års vapenkonvention stadgar att konventionen träder i kraft sex månader efter dagen för deponering av det 20:e ratiñkations- eller anslutningsinstrumentet. 1949 års Genévekonventioner trädde i kraft redan sex månader efter det att två ratifikationsinstrument deponerats (för de två stater som ratificerat), och för varje efterfölratiñcerande stat sex månader efter dess ratiñkation. Samma jande lösning har valts för de två tilläggsprotokollen. 1909 års Londondeklaration rörande sjökrigets regler (en text på 71 undertecknades av de tio stater som förhandlat i London men artiklar) ratificerades av någon stat och har därmed aldrig trätt ikraft. aldrig Denna beklagliga utveckling torde framförallt ha berott på att Storbritannien av konstitutionella skäl inte kunde ratificera eftersom 1-louse of Lords inte ansåg sig kunna godkänna deklarationen. Londondeklarationen har trots det kunnat i praxis, eftersom den till stor spela en viss roll del anses reflektera allmän folkrätt (se härom avsnitt 3.2.1). Londondeklarationens kontroversiella del var den s.k. prisrätten. l och med att en överenskommelse härom inte kunde formaliseras undanbasen för den XII. Haagkonventionen av 1907 rörande tillskarycktes pandet av en internationell prisdomstol. Den Xll. Haagkonventionen har inte ratiñcerats av någon stat och har därmed blivit en död materia”. har inte ratiñcerat den VIII. Haagkonventionen rörande ut- Sverige läggning av automatiska kontaktminor till sjöss eller (när detta skrivs) 1954 års Haagkonvention om skydd av kulturvärden. Dessa konventio-

58 Den internationella rättens räckvidd m. m. SOU I984:56

ner utgör emellertid en icke oviktig del av den traktatbaserade folkrätten. Den förra konventionen har ratificerats av 25 och den senare av cza 20 stater. Den låga siffran i det senare fallet förklaras av att märkningen av kulturföremål drar betydande kostnader. En svensk ratificering har således fördröjts av ekonomiska skäl. Sedan 1977 års tilläggsprotokoll I (med bestämmelser om skydd för kulturföremål) tillkommit har nackdelarna med en utebliven svensk ratiñcering minskat. En svensk ratiñcering av 1954 års Haagkonvention är emellertid förberedd och torde komma att äga rum under 1984. En ratiñceringsprocess kan ta avsevärd tid, något som bl.a. visade sig efter antagandet av Genévekonventionerna 1949. Exempelvis kan nämnas att dessa ratificerades av Sverige först i december 1953. Denna fördröjning av ett globalt ikraftträdande har varit särskilt märkbar då det gäller tilläggsprotokoll l och II, som i början av 1984 endast hade ratificerats av 27 respektive 24 stater. I de flesta fall torde staternas tveksamhet kunna förklaras av att främst I. tilläggsprotokollet innehåller relativt omfattande inskränkningar i krigföringen och det är förklarligt om staterna vill låta genomföra noggranna studier angående reglernas tolkning innan de binder sig för att tillämpa dem i krigstid. En viktig och kanske avgörande orsak till fördröjningen i ratiñceringen är också de sedan 1980-talets början ökande politiska motsättningarna mellan de båda maktblocken. Den långsamma ratificeringen främst av tilläggsprotokoll I innebär bl.a. att stater i Europa vid en väpnad konflikt inom en nära framtid skulle komma att tillämpa olika folkrättsliga normer, vilket skulle kunna leda till avsevärda nackdelar. För del är det att Sveriges angeläget studera hur förhållandena kan komma att te sig om vi skulle råka i konflikt med en part som inte har ratiñcerat tilläggsprotokoll I. Den grundläggande principen om reciprok tillämpning skall givetvis gälla, men det kan finnas både praktiska och humanitära skäl för svenska regeringen att så långt som möjligt söka tillämpa protokoll I utan undantag. Genom en sådan avsiktsförklaring skulle motparten måhända kunna inspireras till ett likadant beteende (se härom ytterligare under avsnitt 3.3).

3.1.4 Reservationer

Folkrätten medger i princip staterna att vid ratifikation av eller i anslutning till en traktat göra reservationer från en eller flera av traktatens bestämmelser. En reservation kan också göras vid undertecknandet, men för att få juridisk verkan måste den upprepas vid ratifikationen. En stat har också möjlighet att i samband med ratificering framföra sin uppfattning utan att detta behöver ske i så markerad form som en reservation. En stat kan således avge en tolkningsförklaring. En sådan anses inte ha någon juridisk verkan. Reservationer är undantagsvis inte tillåtna om traktaten innehåller bestämmelser som utesluter reservationer, eller om en reservation är oförenlig med the object and purpose of the treaty (artikel 19 i Wienkonventionen 1969 om traktaträtten). Är en reservation tillåten och

Den internationella rättens räckvidd m. m. 59

accepteras den av en annan fördragsslutande part uppstår en bindning mellan reserverande och accepterande stat. En reservation anses ha accepterats av en stat om denna inte rest några invändningar efter en period av tolv månader från det att staten ifråga underrättats om reservationen. En stat som ansluter sig till en traktat efter denna tidpunkt anses också ha accepterat reservationen ifråga. En reservation som är otillåten därför att den strider mot traktatens ändamål och syfte gör att den reserverande staten inte kan betraktas som part till traktaten. Det är emellertid i ett konkret fall svårt att veta huruvida en stat är part eller icke, eftersom Wienkonventionens upphovsmän inte kunde enas om en procedur för värderingen av reservationers förenlighet med traktatens ändamål och syfte. Detta betyder att, om inte de fördragsslutande parterna kan ena sig om en gemensam bedömning, varje part själv får ta ställning i saken. Eftersom olika stater kan komma till olika slutsatser, kan den otillfredsställande situationen inträffa att en reserverande stat betraktas som part av vissa stater men inte av andra. Varken Genévekonventionema eller tilläggsprotokollen innehåller några förbudsregler angående reservationer. Till konventionerna är fogade inte mindre än 26 reservationer gjorda av 21 stater (inklusive vitryska och ukrainska SSR). Fjorton av dessa reservationer rör artikel 85 i krigsfångekonventionen (III. Genevekonventionen) och sex rör artikel 68 i civilkonventionen (IV. Genévekonventionen). Artikel 85 i III. Genêvekonventionen stadgar att krigsfângar som åtalas för handlingar som de begått före tillfångatagandet skall, även om de befinnes skyldiga, åtnjuta i konventionen stadgade förmåner. Sovjetunionen har här en reservation av innebörd att konventionens gjort skyddsregler undandras krigsfångar som under den kvarhållande statens rättsordning dömts för krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten (”war crimes and crimes against humanity”) i enlighet med Nürnbergprocessens principer. Det heter i reservationen att sådana krigsfångar måste vara underkastade förhållandena i det land där de avtjänar sitt straff. Reservationen emellertid - ett sovjetiskt medger enligt förtydli- - att konventionens för krigsfångar, som gande skyddsregler gäller anklagats för krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten, under rät-

tegången och fram till dess en dom vunnit laga kraft. Därefter fällande

blir skyddsreglerna återigen tillämpliga efter det att krigsfången avtjänat sitt straff. Detta innebär i praktiken bl.a. följande: (l) den dömde får troligen avtjäna sitt straffi fängelse och inte i krigsfångeläger; (2) krigsfången är inte tillförsäkrad kontakt med Internationella rödakorskommittén (ICRC) eller en skyddsmakt under strafftiden; (3) rätten till repatriering kan inte förverkligas vid ñentligheternas upphörande om ett fängelsestraff vid den tidpunkten inte är avtjänat. Däremot har en krigsförbrytare rätt till repatriering efter straffets avtjänande. Liknande reservationer har också avgivits av Albanien, Bulgarien, DDR, Kina, Nordkorea, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ukraina, Ungern, Vietnam och Vitryssland. Ett av problemen med denna typ av reservation är att begreppet war crimes inte är uttömmande definierat av International Law Commission. I kommissionens sammanställning av Nürnbergprinciperna 1950

60 Den internationella rättens räckvidd m. m.

heter det att som krigsförbrytelser skall anses violations of the laws or customs of war which include, but are not limited to, murder, ill treatment etc. (SOU 1979:73, s. 428) Krigets lagar. Förenta staterna, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland har utfärdat separata deklarationer rörande lagligheten av reservationerna mot artikel 85. Deklarationerna markerar ett avståndstagande från reservationerna ifråga (dessa betraktas som rättsstridiga), men utan att det hävdas att de skulle vara oförenliga med konventionens ändamål och syfte. De reserverande staternas egenskap av parter till konventionen ifrågasätts därmed inte. Artikel 68, punkt 2, i den IV. Genêvekonventionen stadgar att en ockupationsmakt endast får föreskriva dödsstraff för spionage, allvarliga sabotagehandlingar eller terrordåd, och detta endast under förutsättning att sådana handlingar var belagda med dödsstraff enligt den ockuperade statens egen lagstiftning redan innan ockupationen genomfördes. Förenta staterna har beträffande denna artikels tillämpning förbehållit sig rätten att utdöma dödsstraff oavsett innehållet i den ockuperade statens lagstiftning. Liknande reservationer har framställts av Nederländerna, Nya Zeeland, Pakistan och Sydkorea. Storbritannien och Australien hade ursprungligen gjort samma reservation men drog tillbaka den 1971 respektive 1974. Några officiella protester mot reservationerna till artikel 68 i civilkonventionen har inte registrerats. Tilläggsprotokoll I till Genêvekonventionerna har redan innan Natostaterna och Warszawapaktländerna anslutit sig fått vidkännas ett antal reservationer. Sverige har gjort en reservation avseende principen i artikel 75:4(h) att ingen på nytt får rannsakas eller straffas för ett brott för vilket han redan blivit fälld till ansvar eller frikänd. Denna princip om domars rättskraft gäller som huvudregel även i svensk rätt. Rättegångsbalken möjliggör dock resning, även till den tilltalades nackdel,

under vissa exceptionella förhållanden. Den svenska reservationen gör

ett förbehåll på denna punkt. Liknande förbehåll har gjorts av Danmark och Österrike (i Österrikes fall dock i form av en tolkningsförklaring). Schweiz och Österrike har beträffande föreskrifterna i artikel 58(a) och (b), att i möjligaste mån förflytta civila från grannskapet av militära mål och förlägga militära mål på visst avstånd från tättbefolkade områden, deklarerat att artikelns förpliktelser gäller enbart om nationella försvarskrav så medger. Huruvida dessa i stort sett likalydande uttalanden skall anses utgöra reservationer eller tolkningsförklaringar är oklart.

3.1.5 Uppsägning

Enligt Haagkonventionernas likalydande slutbestämmelser kan parterna genom uppsägning frigöra sig från den juridiska bundenhet som anslutningen till en konvention eller flera konventioner givit upphov till. Uppsägningen medför dock verkan först ett år efter det notifikation härom kommit depositariemaktens regering tillhanda. Det är att märka att en stat inte kan säga upp regler som är förankrade i den allmänna folkrätten (se härom under avsnitt 3.2). Ettårsregeln gäller även beträffande 1949 års Genevekonventioner

Den internationella rättens räckvidd m. m. 61

och tilläggsprotokoll I. Beträffande tilläggsprotokoll Il gäller en tid på sex månader. Det är att märka att tilläggsprotokollen innehåller en specialregel för parter som vid uppsägningstidens utgång är inblandade i en konflikt (se härom under avsnitt 3.1.6 beträffande tillämplighetens upphörande).

3.1.6 Tillämplighetens inträde och upphörande

Den tidpunkt från vilken en gällande konvention skall börja respektive upphöra att tillämpas är naturligtvis av avgörande betydelse. I de fyra Genevekonventionerna har detta angivits i en gemensam artikel (GK I- IV art. 2). Tillämpligheten inträder när krig förklarats eller annan väpnad konflikt uppstår mellan två eller flera av parterna till konventionen. Detta även om en av parterna inte erkänner att krigstillstånd råder. gäller Sistnämnda tillägg innebär att en part inte kan komma ifrån sina humanitära skyldigheter genom att förneka konfliktens existens. Samma regel gäller för tillämpning av I. tilläggsprotokollet (TP l art. 1:3). Enligt nämnda protokoll skall även väpnade konflikter, i vilka folk kämpar emot kolonialt förtryck och främmande ockupation samt mot rasistiska regimer enligt principerna i FN:s stadga, anses som internationella konflikter. Sistnämnda utökade tillämpning blir gällande endast för stater som har biträtt l. tilläggsprotokollet. Stater som endast har biträtt 1949 års Genévekonventioner är sålunda inte tvingade att betrakta den angivna typen av befrielsekrig som en internationell konflikt. Detta kan i någon mån förklara vissa staters tveksamhet att ratificera I. tilläggsprotokollet. Enligt I. tilläggsprotokollet (TP I art. 3 a) skall Genévekonventionerna och protokollet tillämpas från början av varje situation som innebär en väpnad konflikt mellan fördragsslutande parter eller en väpnad konflikt där ett folk kämpar för sin självbestämmanderätt. Denna regel är emellertid endast automatiskt tillämplig på koloniala konflikter om en befrielserörelse redan innan konfliktens början har avgivit en förklaring om att den åtar sig att tillämpa konventionerna och protokollet. l annat fall måste en sådan tillämpningsförklaring, ställd till depositarien, avvaktas innan konventionerna och protokollet blir bindande för alla i konflikten (TP I art. 96:3). Här bör samtidigt påpekas att något motsvarande behov av förklaring före konfliktens utbrott inte föreligger i det fall att en väpnad motståndsrörelse under ockupation vill tillämpa Genévekonventionerna och/ eller I. tilläggsprotokollet. Skulle efter ett krigsutbrott en stat som inte har biträtt någon av Genêvekonventionerna eller tilläggsprotokoll I finna att detta kan vara till statens nackdel, har den möjlighet att även i sent skede ansluta sig till respektive konvention och/ eller tilläggsprotokoll. Om en stat på detta sätt under pågående konflikt antar en konvention eller flera av konventionerna eller protokollet blir ifrågavarande avtal gällande mellan denna stat och dess motpart, som förutsättes ha anslutit sig tidigare. (GK l- IV art. 2, TP I art. 96:2). Genêvekonventionerna skall upphöra att gälla efter det att de militära operationerna upphört. För krigsfångar, sjuka och sårade fortsätter dock

62 Den internationella rättens räckvidd m. m.

skyddet till dess slutlig frigivning, repatriering eller återetablering har genomförts. Vid de militära operationernas upphörande kan det ofta hända att den ena parten fortfarande ockuperar en del av motpartens territorium. Enligt ursprungliga bestämmelser skall i sådant fall IV. Genevekonventionen fortsätta att gälla ett år efter det att krigshandlingarna avslutats vissa angivna artiklar skall dock gälla så länge ockupationen varar. Senare erfarenheter har visat att ockupationen i sådana fall kan utsträckas över en betydligt längre tidsrymd än ett år, varför den angivna tidsgränsen inte längre är realistisk. Enligt I. tilläggsprotokollet skall därför reglerna i IV. Genêvekonventionen och i nämnda protokoll gälla ända till dess ockupationen har avslutats. Detta innebär såväl en förstärkning av det humanitära skyddet som en bättre anpassning till de politiska realiteterna. Enligt tilläggsprotokoll I är det inget som hindrar en part att säga upp protokollet under pågående konflikt (uppsägningstiden är ett år). Är emellertid den uppsägande parten vid utgången av det året fortfarande inblandad i den väpnade konflikten eller i en ockupation, kan uppsägningen inte få rättsverkan förrän vid utgången av den väpnade konflikten eller ockupationen, ”och icke i något fall före avslutandet av åtgärder i samband med slutlig frigivning, hemsändning eller återetablering” av skyddade personer (TP I art. 99).

3.1.7 Obsoleta regler

Det inträffar stundom att rättsregler som formellt är i kraft med tiden tappar sin förankring i verkligheten. Rättsutvecklingen har tagit en vändning som gör reglerna föråldrade, ”överspelade obsoleta. Ändå kan sådana regler behålla sin formella giltighet under lång tid, eftersom de inte står i direkt strid med den senare rättsutvecklingen. Lagstiftaren eller den internationella konferensdiplomatin bryr sig inte om att upphäva dem. På området krigets lagar” är denna företeelse inte helt ovanlig.

En konvention som antagligen är obsolet i sin helhet är den III.

Haagkonventionen 1907 angående fientligheternas öppnande. Enligt artikel 1 erkänner parterna att ñentligheter dem emellan ”must not commence” utan förvarning, antingen i form av krigsförklaring eller i form av ultimatum. Så skulle det visserligen kunna gå till än idag, men modern statspraxis har utvecklats i riktning mot ett mindre formellt tillvägagångssätt, och därmed har den juridiska uppmaningen i stadgandet förlorat sin tillämplighet. Enligt FN-stadgans artikel 33 skall staterna också ständigt söka fredliga utvägar för att lösa sina tvister, och modem folkrätt har därmed inget intresse av att reglera hur ett krig skall inledas. Artikel 2 i konventionen säger att krigstillstândet omedelbart ”must be

notiñed to the neutral powers och skall med avseende å dem icke gälla

förrän de mottagit en notiñkation härom”. Denna bestämmelse har förlorat sin betydelse sedan telekommunikationernas utveckling gjort det omöjligt för permanent neutrala stater att åberopa sig på utebliven notifikation. Icke-permanent neutrala stater måste själva ta ett initiativ

Den internationella rättens räckvidd m. m. 63

antingen genom en förklaring i fredstid om kommande neutralitet ställd till statssamfundet som sådant, eller genom en neutralitetsförklaring efter den väpnade konfliktens utbrott. 1856 års Parisdeklaration angående sjörätten i krigstid slår fast ett antal principer som länge har betraktats som delar av den allmänna folkrätten. Enligt deklarationen får en krigförande stat inte gripa fientligt gods på neutrala fartyg eller neutralt gods pá fientliga fartyg. Den senare principen torde idag vara obsolet. Under andra världskriget kunde fientliga fartyg inte räkna med någon form av skydd för sin last. Den IX. Haagkonventionen av 1907 angående ”bombardemang i krigstid förmedelst sjöstridskrafter stadgar som huvudregel att bombardemang mot oförsvarade hamnar, orter, bostäder och byggnader är förbjudet. Artikel 3 medger emellertid sådana bombardemang efter föregående tillkännagivande, om ortsmyndigheterna vägrat efterkomma rekvisitioner av livsmedel eller andra förnödenheter som behövs för den utanförliggande sjöstyrkans omedelbara behov. Detta är en regel som knappast står i överensstämmelse med det skydd som enligt modern folkrätt skall tillkomma civilbefolkningen, även om i analogi med ockupationsreglerna en sjöstyrka i och för sig har rätt att rekvirera viktiga förnödenheter. Rätten att bombardera civila och civil egendom torde emellertid höra det förflutna till. Det kan därför sägas att artikel 3 i denna del är obsolet. Även den XI. Haagkonventionen av 1907 rörande vissa inskränkningar i rätten till uppbringning i sjökrig innehåller ett par bestämmelser som antagligen är obsoleta. Artikel l stadgar bland annat att krigförandes postförsändelser (officiella eller enskilda) som anträffas till sjöss på neutralt eller ñentligt fartyg är okränkbara. Underrättelseofficerare kommer emellertid knappast att respektera denna princip. Artikel 4 stadgar bland annat att fartyg med uppdrag av vetenskaplig natur är fritagna från uppbringning. Krigförande staters intresse av information om forskningsprojekt av eventuell betydelse för den ñentliga krigsinsatsen lär emellertid kunna hindra en praktisk tillämpning av denna bestämmelse. Den XIII. Haagkonventionen av 1907 rörande neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig innehåller likaledes ett par bestämmelser som torde vara obsoleta. Artikel 7 kräver icke av en neutral stat att den hindrar export (i det privata näringslivets regi) eller transitering av vapen, ammunition m.m. till en krigförande stat. Numera torde emellertid en neutral stat som medger försäljning av vapen till en av de krigförande staterna få räkna med att anklagas för neutralitetsbrott. Artikel 23 i konventionen innehåller bestämmelser som förutsätter existensen av en internationell prisdomstol. Någon sådan kom emellertid aldrig till stånd (den XII. Haag-konventionen härom ratiñcerades aldrig). 1936 års Londonprotokoll slutligen, till vilket Sverige har anslutit sig, om ubåtars uppträdande under krigstid gentemot handelsfartyg m.m., uppställer långtgående humanitära skyddsregler, så långtgående att reglerna med hänsyn till den militära självbevarelsedriften inte kunde följas under andra världskriget. Enligt huvudregeln får ett handelsfartyg som

64 Den internationella rättens räckvidd m. m.

är militärt mål inte sänkas utan att passagerare och besättning först har förts till ”säker plats. Livbåtar anses inte utan vidare som ”säker plats. Så är endast fallet om sjö- och väderleksförhâllandena gör det möjligt att nå land eller om Iivbåtarna kan nås av annat fartyg i närheten. De tidskrävande åtgärder i övervattensläge som därmed krävs av ubåtarna äventyrar dessas säkerhet i en militärt oacceptabel omfattning. Detta förhållande hidrade emellertid inte Nürnbergdomstolen från att i sina utslag rörande Dönitz och Raeder kräva en strikt tillämpning av Londonprotokollet. Huruvida protokollet i sina mest långtgående delar i dagens läge måste betraktas som obsolet är en öppen fråga. Tolkning av Londonprotokollets regler framgår av avsnitt 5.3.2.3.

3.2 Den allmänna folkrätten

Det folkrättsliga regelsystemet innehåller, som förut sagts, två komponenter, dels de internationella överenskommelserna, traktaterna, dels den internationella sedvanerätten, den allmänna folkrätten. Sedvanerättsliga regler är icke sällan kodifierade i en traktat. I sådana fall är de inte enbart att betrakta som jus inter partes utan även som regler som är bindande erga omnes (för samtliga stater). Stundom kan det utvecklas en regional sedvanerätt. Så har emellertid inte skett ifråga om krigets lagar.

3.2.1 Statspraxis som sedvanerätt

Den allmänna folkrätten (sedvanerätten) uppstår i regel ur staternas löpande praxis, dvs. en regelbunden praxis som staterna själva betraktar som juridiskt bindande får status av allmän folkrätt. Denna process, som är normal för fredsförhållande, ger emellertid knappast en fullständig beskrivning av uppkomsten av krigets sedvanerätt. Krig är trots allt, en så pass oregelbunden och kortvarig företeelse att staterna under själva konflikten sällan kan utveckla rättsregler genom sina konkreta handlingar. Sådana regler kan lättare etableras genom staternas fredstida praxis, dvs. genom att abstrakta statshandlingar som diplomatiska uttalanden, löften och deklarationer får påverka utvecklingen. Det är ingen tillfällighet att just folkrätten i krig har etablerats genom diplomatiska konferenser där man försökt att kodiñera eller vidareutveckla det som har uppfattats som sedvanerätt. På sjörättskonferensen i London 1909 sökte tio stater identifiera och kodifiera sjökrigets rättsregler. Trots att de regler som ställdes samman i den s.k. Londondeklarationen i huvudsak korresponderade till etablerad praxis och nationella prisdomstolars domslut, kunde man inte ena sig om ett avtal som staterna kunde ratificera. Deklarationen innehöll vissa avsnitt om tagande av priser vilka, framförallt på brittiskt håll, betraktades som kontroversiella. Flera av reglerna återspeglade emellertid gällande sedvanerätt och erkändes som sådan under första världskriget. Sannolikt finns det i Londondeklarationens kapitel om blockad, kontraband, konvojer m.m. åtskillliga regler som staterna kan tänkas erkänna som sedvanerättsligt bindande än idag. Tyvärr saknas det fort-

Den internationella rättens räckvidd m. m. 65

farande en kodifiering av gällande rätt på området, något som är speciellt av behovet påkallat när det gäller krigets lagar. Situationen är något likartad på luftkrigets område. De regler till skydd för civilbefolkningen under luftkrig som antogs av en juristkommission i Haag 1923 har aldrig ratiñcerats. 1923 var tiden inte mogen för om m.m., men 1977 kunde flera moment i regler områdesbombning dessa antagas i något modifierad form inom ramen för Haagregler I, bl.a. just en regel om områdesbombning. Delvis var tilläggsprotokoll det enligt vissa bedömares mening fråga om en kodiñering av allmän folkrätt. Sammanfattningsvis kan sägas att krigets sedvanerätt i regel inte har utvecklats genom upprepade statsakter (praxis) i krigstid utan främst genom avtalsslut i fredstid, dvs. genom multilaterala överenskommelser som med tiden har samlat allt fler parter eller annars vunnit ett allmänt erkännande. Dessa överenskommelser, också en form av statspraxis, behandlas i det följande.

3.2.2 Sedvanerätt internationella avtal genom

Den grundläggande deklarationen från St Petersburg 1868 stadgade att ”det enda lagliga mål staterna äga uppställa under krig är försvagandet av fiendens militära krafter ”samt att” för uppnående av detta mål det är tillräckligt att försätta största möjliga antal män ut stridbart skick. Deklarationen undertecknades av sjutton stater, som representerade det dåtida civiliserade statssamfundet. Deklarationen har inte många fler parter idag, men dess allmänna principer har vunnit allmänt erkännande och betraktas numera som uttryck för allmän folkrätt, bindande för samtliga stater. På samma sätt förhåller det sig med 1907 års Haagkonventioner. Den IV. konventionen och dess lantkrigsreglemente hade sina föregångare i närmast identiska texter som ett begränsat antal stater antog på den första fredskonferensen i Haag 1899. När dessa regler om förbud mot plundring, tagande av gisslan, förgiftning av brunnar, förgiftade vapen, stridsmedel och stridsmetoder som förorsakade onödigt lidande samt skydd för fiender som nedlagt sina vapen bekräftades på den andra fredskonferensen 1907 betraktades de troligen redan som sedvanerättsligt bindande. De tretton konventioner som antogs 1907 innehöll emellertid främst nya regler och fredskonferensen försökte inte ge dessa regler status av allmän folkrätt. Tvärtom betraktades bestämmelserna, som vi sett, som en jus inter partes och varje konvention stadgade dessutom att bestämmelserna endast var tillämpliga för det fall, att de krigförande samtliga äro parter i konventionen. Denna inskränkande klausul gjorde att Haagkonventionerna inte var formellt tillämpliga under andra världskriget, eftersom krigförande stater somBulgarien, Grekland, Italien och Jugoslavien inte anslutit sig. Denna absurda situation var emellertid till stor del en chimär, eftersom Haagkonventionerna vid krigsutbrottet 1939 vunnit ett sådant allmänt erkännande att de i allt var bindande som allmän folkrätt. De respekterades också i väsentligt stora delar under kriget.

66 Den internationella rättens räckvidd m. m.

En allmän princip som alltsedan 1907 betraktas som sedvanerättsligt färgad är tesen i den s.k. Martens Clause. Denna klausul, som återfinns i preambeln till den IV. l-laagkonventionen om landkriget och är uppkallad efter den ryske folkrättsprofessorn och konferensdelegaten Frederick de Martens, har följande lydelse:

l avvaktan därpå, att en fullständigare sammanfattning av krigets lagar kan komma att utfärdas, anser de höga fördragsslutande parterna lämpligt att fastställa, att i de fall, som icke innefattas i av dem antagna reglementariska bestämmelser, befolkningarna och de krigförande skall förbli under de folkrättsliga grundsatsernas skydd och herravälde, sådana dessa grundsatser framgått ur de mellan civiliserade nationer vedertagna sedvänjor, mänsklighetens bud och det allmänna rättsmedvetandets krav.”

En moderniserad version av klausulen återfinns i 1981 års konvention om vissa särskilt inhumana eller urskillningslösa konventionella vapen (SÖ 1982:27). Parterna bekräftar där i preambeln

sin fasta föresats att civilbefolkning och kombattanter i fall som inte täcks av denna konvention eller av andra internationella avtal alltid skall stå under de folkrättsliga principers skydd och överhöghet som härleder sig från etablerad sedvana, humanitetens principer och det allmänna samvetets bud.

1925 antogs det s.k. Genêveprotokollet som förbjöd användningen av kemiska och bakteriologiska (biologiska) vapen. Protokollets lydelse utgick ifrån att ett användningsförbud av kemiska stridsmedel (gas m.m.) redan var förankrat i allmän folkrätt. Vad parterna åtog sig var dels att respektera detta sedvanerättsliga förbud, dels att utsträcka det till att omfatta även bakteriologiska stridsmedel. l dag, då drygt 100 stater är anslutna till Genêveprotokollet, anses all första användning av BC-vapen stå i strid med allmän folkrätt. En ”andra användning (som svar på första användning) är dock fortfarande tillåten som repressalieåtgärd (se nedan avsnitt 5.6.2). Även 1949 års Genêvekonventioner, som samlat omkring 150 parter - dvs. så gott som hela statssamfundet utgör idag till största delen sedvanerätt. De tre första av 1949 års konventioner bygger på tidigare konventioner som var mindre omfattande. Den första Genêvekonventionen om sårade och sjuka i landkriget tillkom på Henry Dunants initiativ redan 1864. Dess efterföljare från 1906 ersattes 1929 av tvâ nya konventioner, den ena om särade och sjuka i landkriget och den andra om krigsfångar. II. Genévekonventionen 1949 om skydd av särade, sjuka och skeppsbrutna till sjöss utgör ersättning till X. Haagkonventionen från 1907. IV. Genévekonventionen har endast anknytning till vissa artiklar i IV. Haagkonventionen från 1907. Genom att dessa s.k. Geneveregler hela tiden begränsade sig till skyddet av personer som inte tog del i striderna (och därmed drog en klar gränslinje till Haag-reglernas ”Combat law”), utvecklades en fast kärna av humanitära skyddsregler som fick en allt mer solid folkrättslig status. När de nuvarande Genevekonventionerna antogs 1949 var inslaget av allmän folkrätt redan markant

Den internationella rättens räckvidd m. m. 67

3.2.3 Sedvanerätt i I

tilläggsprotokoll

När 1949 års Genévekonventioner skulle kompletteras med två tilläggsprotokoll sammankallades en diplomatkonferens, som kom att sammanträda i Geneve under fyra Sessioner under 1974- 1977. Konferensens officiella namn var ”The Diplomatic Conference on the Reaffirmation and of International Humanitarian Law Applicable in Development Armed Conflict. Konferensen skulle alltså såväl bekräfta som vidareutveckla gällande rätt. Ursprungligen var det många som tänkte sig att man endast skulle utgå från Genêvereglerna, men slutresultatet blev en upprepning och en förstärkning av såväl Haag- som Genêvereglerna. Det första tilläggsprotokollet (om internationella konflikter) innehåller följaktligen sedvanerättsliga moment som har övertagits från 1949 års och 1907 års regler. Troligen kan man utgå ifrån att alla de regler som ansetts värda att bekräftas i tilläggsprotokoll I är av sedvanerättslig karaktär. I det följande skall göras ett försök att förteckna de regler i protokollet som har sedvanerättslig status. En sådan lista kan komma att ha sin praktiska betydelse i en situation då Sverige (som har ratiñcerat tilläggsprotokoll I) råkar i strid med en motpart som inte har ratificerat protokollet. Enligt huvudregeln i artikel 96 är protokollet endast tillämpligt mellan stater som ratiñcerat eller anslutit sig till det. Av det kan man emellertid inte dra slutsatsen att Sverige, i den ovan angivna situationen, kan underlåta att tillämpa protokollet i dess helhet. De regler som utgör allmän folkrätt måste alltid respekteras, precis som motparten måste respektera samma regler. Underlåter motparten detta, kan Sverige - om så befmnes möjligt och lämpligt i och för sig tillgripa sådana repressalier som fortfarande är folkrättsenliga (se nedan under avsnitt 5.6.4). Följande regler i tilläggsprotokoll I torde enligt folkrättskommitténs mening ha sedvanerättslig status, stundom dock enbart i sina huvuddrag.

allmänt skydd för särade, sjuka och skeppsbrutna, art. 10; allmänt skydd för frihetsberövade personer, art. Il:1-3; skydd av sjukvårdsenheter, art. 12 och skydd av sjukvårdspersonal, art. 15; erkännande av hjälporganisationers roll, art. 17; identifiering av sjukvårdspersonal och sjukvårdsenheter, art. l8:1-3; skydd av sjukvårdsfordon, art. 21; allmänt skydd av ambulansluftfanyg, art. 25-27; förbud mot stridsmetoder och stridsmedel som förorsakar överflödig skada eller onödigt lidande, art. 35:2; förbud mot förrädiskt förfarande, art. 37; förbud mot otillbörlig användning av erkända emblem och nationalitetsbeteckningar, art. 38-39; förbud mot order om icke-pardon, art. 40; skydd av fiender hors-de-combat, art. 41; krigsfångestatus för reguljära kombattanter, art. 44:1; distinktionsprincipen, art. 48; proportionalitetsprincipen, art. 5l:5(b); förbud mot utsvältning av civilbefolkningen om syftet är att döda och inte i första hand att framtvinga en kapitulation, förbudet är en del av art. 54;

68 Den internationella rättens räckvidd m. m.

huvudregeln om oförsvarade orter, art. 59; skydd av personal i hjälpaktioner, art. 71:2; grundläggande garantier för personer i händerna på en part i konflikten, art. 75; samt allmänt skydd av kvinnor och barn, art. 76:1 och 77:1.

De angivna artiklarnas sedvanerättsliga innehåll framgår av en jämförelse med motsvarande artiklar i tidigare konventioner (tabell 3.2).

Tabell 3.2 Sedvanerätt i tilläggsprotokoll l. En jämförelse med motsvarande artiklar i tidigare konventioner

35:2 23 (e) 37 23 (b), (f), 24

99, 100 31 -34, 67, 105-108 71 -73, 76 (4), 82 (2), 85 (4) 76:1 16, 20,21, 23, 27, 38 (5)2 77:1 14,17,23, 24,38 (5), 50, 51, 68, 76,82, 89, 94, 1323 Se dessutom lX. Haagkonventionen artiklarna 1-3 2- Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter art. 6 (5) 3 internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter art. 6(5), 10, 14 (4)

Den internationella rättens räckvidd m. m. 69 SOU l984:56

för att andra stater delar denna kommitténs uppfattning Några garantier om vilka finns dock inte, lika regler som har sedvanerättslig ställning att dessa regler kommer att respekteras av litet som man kan garantera en motpart. Utöver de i ovanstående förteckning angivna artiklarna har Sverige dessutom att under alla förhållanden följa även andra, från anledning humanitära synpunkter väsentliga artiklar i tilläggsprotokoll I, även om de har eller till sedvanerätten. Dessa artiklar ringa ingen anknytning avser av sjuka, särade, Sjuktransporter, civilförsvar (art. 61-67), skydd grundläggande behov i ockuperade områden (art. 69), skydd av flyktingav ar och statslösa (art. 73), återförening av familjer (art. 74) samt skydd

journalister (art. 79).

3.3 Situationen när en inte har ratificerat motpart

I.

tilläggsprotokoll

Vilken räckvidd har den humanitära rättens regler när det föreligger en brist mellan uttryckliga åtaganden? Svepå överensstämmelse parternas ratiñcerade I (och II) den 31 augusti 1979. Vad rige tilläggsprotokoll i en konflikt där Sverige är part och motparten inte har ratiñcerat gäller har berörts tidigare i olika sammanhang. Här skall protokollet? Frågan göras en sammanfattande bedömning. Enligt allmän folkrätt och artikel 96 i tilläggsprotokoll I gäller principen om reciprocitet. Sverige skall inte behöva leva upp till mer omfattande förpliktelser än vad som gäller för vår motpart. Från som folkrättskommittén har de humanitärrättsliga synpunkter att beakta är det naturligt att tänka sig att Sverige i ett läge som det ovan skisserade gör allt för att tilläggsprotokoll I skall tillämpas av alla parter i en konflikt i vilken vi är indragna. Detta kan ske genom att en officiell deklaration utfärdas, med adress till de parter som inte har ratiñcerat, där det sägs att Sverige för sin del kommer att tillämpa tilläggsprotokoll inte bristande för I i sin helhet så länge motparten genom respekt omöjligt. Därmed skulle presumtionen för protokollets regler gör detta kunna som är att tilläggsprotokoll I är tillämpbart bibehållas, något väsentligt inte minst från utbildningssynpunkt. Om emellertid brister i sin respekt för protokollet, måste motparten att göra avkall av Sverige i sin tur ha möjligheter på en full tillämpning om att Sverige i det protokollets regler. Motparten bör göras medveten läget i vart fall inte anser sig kunna följa protokollets krigföringsregler, dvs. huvuddelarna av artiklarna 51-58. Detta kan medföra att överbefälhavaren under en pågående konflikt som innebär en ändring i tillämpning av kan tvingas att utfärda order, Att behöva en sådan vissa regler i I. tilläggsprotokollet. genomföra under strider kan innebära avsevärda nackdelar från ändring pågående militär Dessa blir än mer framträdande vid ett krigsskede av synpunkt. kort För att undvika sådana komplikationer kan tämligen varaktighet. eller överbefälhavaren redan i inledningsskedet av konflikregeringen till Av ten utfärda en deklaration, som anknyter reciprocitetsprincipen.

70 Den internationella rättens räckvidd m. m.

deklarationen bör framgå att svenska militära befälhavare med häntill att motparten inte har ratiñcerat visning I. tilläggsprotokollet inte under alla förhållanden är bundna av att tillämpa artiklarna 51-58. Detta innebär samtidigt att svenska befälhavare, som handlar i strid mot nämnda regler, inte heller kan anklagas för brott mot artiklarna 51-58. Kommittén vill emellertid understryka att den bedömning som nu har redovisats kan komma att påverkas av militära och politiska faktorer som kan vara svåra att förutse. Det idag är naturligtvis angeläget att frågan penetreras noga redan under inledningsskedet av en konflikt. Om motparten under konflikten officiellt förklarar att man ämnar tillämpa protokollets regler och så också sker i praktiken, blir Sverige bundet av protokollet på vanligt sätt (TP l art. 96:2). Eftersom förutsättningen är att motparten verkligen tillämpar protokollets har regler, Sverige i detta fall rätt att under en avvaktningsperiod” hålla inne med en full tillämpning av protokollet. De sedvanerättsliga delarna av protokollet måste dock som framgått respekteras även i detta fall. Om

motparten endast i smärre delar inte förmår följa protokollets kan

regler, Sverige knappast motivera en icke-tillämpning. Detta skulle stå i strid

med protokollets anda. Överhuvudtaget bör en stat som har ratiñcerat

protokollet inte alltför snabbt och kategoriskt välja en linje av icketillämpning gentemot en motpart som inte har ratiñcerat. Reciprocitetsprincipen skall utgöra ett rimligt skydd mot uppenbara militära nackdelar (”ett skyddsnät), inte en ovillkorlig automatik för åsidosättande av protokollets bestämmelser.

4 Kombattanter och andra grupper. av inom

Klassificering personal

totalförsvaret

4.1 Inledning

får medborgarna militärt Om en stat dras in i väpnad konflikt, tillgripa våld mot andra stridskrafter. Denna rätt tillkommer dock inte partens utan vidare måste var och en som skall deltaga i alla. Enligt folkrätten strid vissa fordringar för att kunna anses som kombattant. uppfylla får den stridande inte av motparten ställas till Uppfylls fordringarna ansvar för sitt väpnade motstånd. Om en kombattant tas till fånga skall vederbörande erhålla skydd såsom krigsfânge. l kategorin kombattanter

ingår ett antal olika grupper. Personer, som inte uppfyller fordringarna för att anses som kombathänföras till civilbefolkningen eller de civila. tanter, skall folkrättsligt benämns civila eller icke-kombattanter. De får inte an- Dessa personer vända till försvar eller för att oskadliggöra motparten. Civapenmakt vila/ icke-kombattanter skall åtnjuta särskilt skydd enligt folkrätten utom för det fall att de direkt deltar i fienligheterna. Under denna tid upphör deltagarna att ha skydd som civila (TP I art. 51:3). Civila får, utan att använda våld, lämna bidrag till de militära operationerna exempelvis genom att leverera förnödenheter av icke-militär art. Detta skall inte inverka på deras ställning som civila. Anm. Stundom användes icke-kombattant endast för att begreppet beteckna militär sjukvårds- och själavårdspersonal. Bruket av ickekombattant är vacklande.

4.2 Kombattantbegreppet

4.2.1 Bakgrund

Begreppet kombattant infördes under 1907 års Haagkonferens på för- Dessa önskade skapa en klar skiljelinje mellan de slag av stormakterna. personer inom en krigförande stat, vilka hade rätt att bruka vapenmakt, och de som inte skulle ha denna rättighet. Förslaget var inte främst motiverat av humanitära skäl utan hade sin grund i de stora militärmakternas önskemäl att eliminera olika typer av civilt motstånd, då styrkorna bedrev område. Det hade nämligen visat operationer på motpartens sig bl.a. under fransk-tyska kriget 1870-71 att de invaderande styrkorna

72 Kombattanter och andra grupper

fått allvarliga svårigheter genom krypskyttarnas verksamhet främst i städerna. Begreppet franktirör tillkom för denna som kategori civila, saknade varje form av folkrättsligt skydd. Då det gällde att dra en skiljelinje mellan kombattanter och ickekombattanter var stormakternas inställning helt klar: endast de som ingick i reguljära förband skulle tillhöra förstnämnda kategori, medan alla övriga skulle tillhöra den andra kategorin. Man ville inte erkänna att halvmilitära enheter av typen milis och frivilligrörelse kunde ha något militärt värde. Personer som tillhörde sådana organisationer borde följaktligen inte klassificeras som kombattanter. På denna punkt hade emellertid småstaterna en helt annan av sistuppfattning. Organisationer nämnda typ kunde enligt småstaterna vara av stort militärt värde, varför deras medlemmar borde erkännas som kombattanter. Stormakterna tvingades ge vika men stipulerade i gengäld vissa villkor för att dessa personer skulle få tillgodoräkna sig ställning som kombattanter. Enligt de i Haag 1907 fastställda reglerna skall som kombattanter räknas de personer som ingår i respektive stats reguljära förband. Här görs ingen skillnad mellan fall då vederbörande är fast anställd, värnpliktig eller frivillig. Personen i fråga behöver inte heller vara medborgare i den stat vars reguljära förband han tillhör, vilket kan tolkas som en eftergift för den gamla legosoldatsidén. Principen har främst fått betydelse för att säkra kombattantstatus åt personer, som är medborgare i förbundna eller allierade stater. Omfattningen av en stats reguljära förband bestäms enbart genom nationella lagar. Följande villkor mäste enligt Haagreglerna (LKR art. l) uppfyllas för kombattantstatus: Vederbörande skall stå under befäl av en person, som är ansvarig för sina underlydande, bära uniform eller utmärkande tecken, bära vapen öppet samt iattaga krigets lagar och bruk. För personer tillhörande reguljära förband gäller som princip att de under sin militära tjänst alltid skall bära uniform. och Milistrupper avdelningar av frivilliga kan inte följa huvudregeln om bärande av uniform, varför uniformskravet för nämnda kategorier har mildrats till att endast gälla ”utmärkande tecken”. Enligt IV. Haagkonventionen skall befolkning, som deltar i folkuppbâd (levée en masse) genom att vid fiendens annalkande gripa till vapen, också erhålla skydd som kombattanter. Detta gäller även om deltagarna inte hunnit enbart organisera sig. Det fordras att befolkningen bär sina vapen öppet och iakttar krigets lagar. Sistnämnda bestämmelse får givetvis inte uppfattas så att det av deltagarna skulle fordras kunskap om konventionerna. Avsikten torde endast vara att deltagarna i denna typ av motståndsverksamhet - lika väl som reguljära soldater måste avhálla form sig från varje av grym eller omänsklig behandling av motpartens kombattanter.

4.2.2 Ny definition av begreppet kombattant

Utvecklingen under och efter andra världskriget har visat, att 1907 års definition av begreppet kombattant inte täcker alla de kategorier som

Kombattanter och andra grupper 73

deltar i fientligheterna och bör få skydd under en väpnad konflikt. Framför allt har medlemmar av motstånds- och befrielserörelse i de flesta fall ställts utanför. Genom att definitionen inte är klart organisationsanknuten har den öppnat möjlighet för att ge kombattantstatus åt personer tillhörande grupper, vilka inte erkänns av någon stridande part. Det rör sig då om en verksamhet, som brukar gå under beteckningen ”privatkrig”. Under diplomatkonferensen om krigets lagar 1974-77 ansågs det därför nödvändigt att skapa en ny definition på kombattant utgående ifrån den organisatoriska anknytningen. I tilläggsprotokoll l till 1949 års Genevekonventioner (TP I art. 43) definieras först en stridande parts väpnade styrkor. Dessa omfattar alla organiserade väpnade styrkor, grupper och enheter, vilka står under befäl av någon som är ansvarig för sina underlydandes uppförande. Det fastställs också att styrkorna skall vara underkastade ett internt, disciplinärt system. Uttrycket ”internt avser i detta sammanhang internt inom de väpnade styrkorna. Regeln innebär inget hinder för en organiserad motstånds- eller befrielserörelse, som lyder under en part i konflikten. Däremot kan olika typer av frikârer, som bedriver privatkrig, inte inrymmas bland de väpnade styrkorna. I definitionen framhålles särskilt, att det disciplinära systemet skall säkerställa att folkrättens regler iakttas. Begreppen motståndsrörelse och ”befrielserörelse” definieras inte i folkrätten. Under diplomatkonferensen användes motståndsrörelse för att beteckna den typ av väpnat motstånd som förekommer inom ockuperat (besatt) område. Termen befrielserörelse användes för att beteckna organiserat motstånd inom utomeuropeiskt omrâde, som lyder under kolonial styrelse, främmande ockupation eller rasistisk regim (TP I art. l). Dessa definitioner på motstånds- resp. befrielserörelse kommer i fortsättningen att användas i betänkandet.

I I. tilläggsprotokollet anges, med utgångspunkt ifrån definitionen på

väpnade styrkor att medlemmar av en parts väpnade styrkor, med undantag av sjukvårds- och själavårdspersonal, är kombattanter, vilket innebär att de är berättigade att deltaga i fientligheterna. Personer, vilka uppfyller folkrättens krav enligt IV. Haagkonventionen respektive I. tilläggsprotokollet, skall anses som kombattanter och åtnjuta för denna grupp stadgat skydd. De som griper till vapen utan att uppfylla folkrättens krav, kan inte påräkna skydd som kombattanter. Denna grupp kallas ofta ”illegala kombattanter. Det bör särskilt noteras att den nya definitionen på kombattant lika

litet som den tidigare innehåller några regler om beväpning. Bärande av

vapen utgör således inte något kriterium på kombattantstatus, vilket måste anses riktigt, eftersom det numera kan ingå obeväpnad personal i de väpnade styrkorna. Av samma skäl anges att kombattanter är berättigade att deltaga i fientligheterna, men faktiskt deltagande i strid är inte något villkor för att erhålla kombattantstatus. Det nya kombattantbegreppet enligt tilläggsprotokoll I skall tillämpas under internationella konflikter. Definitionen är däremot inte avsedd att tillämpas under interna konflikter, vilket är en allvarlig nackdel från humanitär synpunkt. Detta bedöms dock inte ha någon direkt betydelse för vårt land.

74 Kombattanter och andra grupper

Tillämpningen av definitionen på kombattant beror på i vad mån parterna i en konflikt har biträtt tilläggsprotokoll l. Detta är en fråga av stor betydelse för vårt land, eftersom svenska regeringen redan hösten l979 biträdde båda tilläggsprotokollen, medan huvuddelen av de stater som kan tänkas bli berörda av en eventuell konflikt i Europa visat stor tveksamhet att ratificera. Samtidigt bör noteras att tillkomsten av tillläggsprotokollen inte innebär att äldre konventioner upphävs. Om vårt land skulle dras in i konflikt med en stat, som inte har ratificerat tilläggsprotokoll l men väl de tidigare konventionerna, regleras förhållanden mellan vårt land och motparten formellt sett av de äldre konventionerna. Humanitära och andra skäl talar emellertid för att svenska regeringen i detta läge bör deklarera sin avsikt att, så länge det visar sig möjligt, i allt väsentligt tillämpa bestämmelserna i tilläggsprotokoll I. Detta skulle bl.a. innebära att protokollets artikel 43 om kombattantbegreppet skulle gälla, även om motparten inte har anslutit sig. Att i samband med krigsutbrottet ändra den folkrättsliga klassificeringen för att passa de äldre reglerna skulle sannolikt leda till betydande merarbete och skapa förvirring på många håll. När det gäller medlemmar i en motståndsrörelse inom ockuperat område blir dock situationen annorlunda, såsom framgår av avsnitt 4.5. Om en part önskar överföra en halvmilitär organisation eller beväpnade polisstyrkor till sina väpnade styrkor finns det möjlighet till detta

(TP I art. 43:3). Övriga parter i konflikten skall meddelas om åtgärden

helst i förväg. Efter överföringen blir medlemmarna av dessa organisationer kombattanter, förutsatt att villkoren för kombattantstatus uppfylls.

Sammanfattning

Kommittén anser mot bakgrund av det som nu har sagts att planeringen inom vårt totalförsvar bör utgå från den nya definitionen av kombattant. Även civilmilitärutredningen utgår i sitt betänkande (SOU 1982:48) Försvarsmaktens personalkategorier ifrån denna förutsättning. Undantag kan dock behöva göras för medlemmmar i en väpnad motståndsrörelse, om motparten inte tillämpar tilläggsprotokoll I (jfr avsnitt 4.5).

4.2.3 Permanent respektive temporär kombattantstatus

Det har ifrågasätts om kombattantstatus måste vara permanent eller om den i vissa fall också kan vara temporär. Konventionstexten kan i detta avseende ges olika tolkningar. Frågan har bland annat diskuterats i samband med utomeuropeiska konflikter, då gerillans folkrättsliga ställning varit föremål för särskilt intresse. Från vissa håll har hävdats att medlemmar i en motstånds-/befrielserörelse inte skulle ha rätt att växla mellan civil status och kombattantstatus alltefter civil resp. militär sysselsättning. Medlemmarna skulle enligt denna meningsriktning alltid anses som kombattanter även om de utövar sin civila gärning. Detta är en tolkning som ensidigt gynnar motparten, dvs. den makt som har invaderat eller ockuperat ett område där civilbefolkningen finns kvar.

Kombattanter och andra grupper 75

Konsekvenserna av att endast ha permanent kombattantstatus kan studeras om principen tillämpas på hemvärnet inklusive driftvärnet. Medlemmar i hemvärnet avses endast under korta perioder deltaga i militär verksamhet. Härvid står de under ansvarigt befäl och är underkastade ett internt disciplinärt system samt skall tillämpa folkrättens regler. De har sålunda rätt till kombattantstatus. Sedan det militära uppdraget slutförts, återgår medlemmar i hemvärnet till civila sysselsättningar. De kan då inte stå under ansvarigt befäl och inte heller vara underkastade disciplinärt system - villkoren för kombatnågot internt, tantstatus kan sålunda inte uppfyllas. Efter en tids civil verksamhet kan det åter bli nödvändigt att inkalla hemvärnet inom ett visst område, varvid hemvärnsmännen på nytt får temporär kombattantstatus. Enligt den nya definitionen på kombattant (TP I art. 43) är det inte möjligt för medlemmar i hemvärnet att ständigt uppfylla villkoren för att vara permanenta kombattanter. Här måste sålunda lösningen med temporär kombattantstatus tillgripas för att hemvärnet skall ha några möjligheter att verka inom folkrättens ram. Samma är förhållandet med milis och frivilliga i den mån sådana grupper förekommer (jfr avsnitt 4.9.5). För polisen och medlemmar av motståndsrörelse kan temporär kombattantstatus också vara en naturlig lösning. Även om begreppet temporär kombattantstatus inte kan återfinnas i konventionstexterna, framgår det dock indirekt av dessa texter att en sådan status än helt förenlig med folkrättens principer. Av tillägsprotokoll I (TP l art. 51:3) framgår sålunda att en växling kan göras mellan olika folkrättslig status. Det anges i nämnda artikel att civilpersoner skall åtnjuta skydd som civila ”med undantag för den tid då de direkt deltar i fientligheterna” dvs. anses som kombattanter.

Uppdelningen i permanenta och temporära kombattanter har en di-

rekt motsvarighet i uppdelningen mellan permanent och tillfällig sjukvårdspersonal (TP I art. 8 k). Om temporär kombattantstatus tillämpas, kan personer i hemvärn och liknande organisationer deltaga i väpnat motstånd utan att riskera att ställas inför domstol - att denne anser klasav motparten förutsatt sificeringen trovärdig. I samtliga fall gäller dock att tillfångatagna personer skall kunna bevisa att vederbörande tillhör en organisation inom de väpnade styrkorna. Här torde uppstå vissa svårigheter, då exempelvis medlemmar i motståndsrörelse skall bevisa sin organisationstillhörighet utan att samtidigt röja själva organisationen. Användning av temporär kombattantstatus för nu angivna personalgrupper bör meddelas främmande stater i ett så tidigt skede som möjligt. Mot denna bakgrund konstaterar kommittén att det i folkrätten inte kan anses föreligga något hinder mot att använda begreppet temporär kombattant respektive temporär kombattantstatus för personer som inte ingår i reguljära väpnade styrkor under förutsättning att detta kan motiveras av vederbörandes växling mellan militär och civil verksamhet.

4.2.4 Identitetskort för kombattanter

Enligt krigsfångekonventionen (GK III art. 17) är stridande part skyldig att förse alla personer, som kan komma att bli krigsfångar, med särskilt

76 Kombattanter och andra grupper

identitetskort. Här måste samtidigt framhållas att innehav av identitetskort inte utgör något villkor för att en tillfångatagen skall erhålla skydd som krigsfånge. l konventionen anges noggrant vilka uppgifter som skall införas på kortet. Eftersom det i första hand är kombattanter i reguljära enheter som löper risk att bli krigsfångar, får bestämmelsen om identitetskort i främsta rummet anses gälla denna kategori. Kommittén har utarbetat ett förslag (bilaga 2) till identitetskort för personal som ingår i svenska väpnade styrkor. För att underlätta handhavandet torde kortet lämpligen utformas i likhet med försäkringsbeskedet och förvaras i plastfodral. Eftersom utdelning i regel torde ske först i samband med inställelse vid mobilisering, är det inte möjligt att kräva personligt fotografi av innehavaren. Härigenom kan visserligen risken för missbruk av obehörig komma att öka, men detta bedöms inte få någon avgörande betydelse. Kortet torde nämligen få mycket begränsat värde för annat ändamål än det avsedda. Identifiering av kombattanter som ingår i en organiserad motståndsrörelse erbjuder speciella problem. Denna fråga behandlas i avsnitt 4.5. Det torde ankomma på överbefälhavaren att ge närmare anvisningar om identitetskortets framställning och distribution samt åtgärder vid förlust m.m. Möjligheten att kombinera identitetskort med terminslönekort bör undersökas.

4.3 Den militära sjukvårds- och själavårdspersonalens särställning

Vid reguljära förband förekommer också personer som inte har någon stridsfunktion. l första hand gäller detta sjukvârds- och själavårdspersonalen, som sedan länge utgjort en folkrättsligt skyddad grupp. Denna personal ingår normalt i de väpnade styrkorna men skall inte ha kombattantstatus. Gruppernas särställning framgår av Genévekonventionerna (GK I art. 24, GK II art. 36). Medlemmar av sjukvårds- och själavårdspersonalen som faller i fiendens våld får inte göras till krigsfångar (GK lll art. 33) men kan ändå tvingas göra tjänst i krigsfångeläger. Trots att personer tillhörande dessa grupper är medlemmar av en parts väpnade styrkor, är de inte berättigade att direkt deltaga i fientligheterna. Deras ställning behandlas vidare under avsnitt 4.7. Den militära sjukvårdspersonalen har enligt I. Genévekonventionen rätt att bära personlig beväpning, vilket enligt nämnda konvention inte tillkommer civil sjukvårdspersonal (GK I art. 22). Dock gäller den inskränkningen för militär sjukvårdspersonal, att denna får göra bruk av sina vapen endast till självförsvar och till försvar av de sjuka och sårade. Beväpningen får sålunda inte användas i stridsverksamhet för att skada fienden. Mot denna bakgrund har militär sjukvårdspersonal inom svenska försvarsmakten utrustats med och utbildats för att kunna använda lätt - eller automatkarbin. personlig beväpning vanligen pistol Genom tillkomsten av nya regler i I. tilläggsprotokollet har den tidigare skillnaden mellan militär och civil sjukvårdspersonal upphört.

SOU I984:56 Kombattanter och andra grupper 77

Även civil sjukvårdspersonal har nu rätt att bära vapen för självförsvar och för att skydda de sjuka och sårade (TP I art. 13). Denna möjlighet kommer dock inte att utnyttjas inom svensk civil sjukvård. Den militära sjukvårdspersonalens beväpning har stundom varit föremål för debatt, varför kommittén ansett det lämpligt att behandla frågan. sjukvårdspersonalens bärande av vapen har i vissa sammanhang verkat svårförklarligt för utomstående. Något direkt militärt värde har beväpningen knappast, utom för det fall att sjukvårdspersonal överförs till tjänst i stridande befattningar, vilket dock skulle innebära att vederbörande mister sitt särskilda skydd som sjukvårdspersonal. Den svenska krigssjukvården bygger på en långtgående integration mellan militär och civil sjukvård. Det blir sålunda i framtiden vanligare att exempelvis civila läkare tjänstgör vid militära sjukvårdsenheter och vice versa. Militärläkarnas bärande av personlig beväpning skulle mot denna bakgrund kunna vara diskutabel - dock har inga sådana reaktioner förmärkts hittills. Slutligen har anförts att människor reagerat mot att vissa läkare burit vapen under internationella hjälpaktioner i uländer. Trots att beväpningen inte har något direkt militärt värde, kan det från humanitär utgångspunkt dock uppstå behov av att sjukvårdspersonal med vapen kan skydda sårade och sjuka samt annan tjänstgörande sjukvårdspersonal. Konventionerna ger möjligheter till personligt skydd för den stora gruppen militär sjukvårdspersonal, som enligt kommitténs översiktliga beräkningar torde omfatta minst 65 000 personer i försvarets krigsorganisation. Med hänsyn till tjänstgöringen vid förband skulle avväpning av sjukvårdspersonalen vara olämplig. Det synes också tveksamt att beröva en så stor del av de värnpliktiga möjligheten att försvara sig själva. - Kommittén har övervägt om en viss del av sjukvårdspersonalen i första hand läkarna borde avväpnas av etiska eller andra skäl. Det har emellertid visat sig att en gränsdragning mellan olika personalgrupper möter stora svårigheter. Dessutom är läkarna i regel också chefer för sjukvårdsenheter och därmed ansvariga för bevakning och skydd av enheterna. Mot bakgrund av ovanstående har kommittén inte funnit anledning att föreslå någon ändring i nuvarande bestämmelser beträffande den militära sjukvårdspersonalens beväpning. Däremot anser kommittén att beväpning av svensk militär sjukvårdspersonal, som deltar i internationella aktioner, i vissa fall kan vara mindre lämplig. Det bör ankomma på ansvariga militära myndigheter att avgöra denna fråga från fall till fall mot bakgrund av uppgifterna och situationens krav. Regler för skydd av militärpräster (GK I art. 24) år analoga med dem som gäller sjukvårdspersonal. Detta har medfört att regeln som utgör grund för bärande av personlig beväpning (GK I art. 22) också ansetts tillämplig på militärpräster, trots att detta inte klart framgår av texten. Inom svenska försvarsmakten har hittills militärpräster utrustats med och utbildats för att använda lätta handeldvapen. Tilläggsprotokollets regler (TP I art. 13, 15) om civil själavårdspersonal kan tolkas så att även sådan personal under viss tjänst (TP I art. 8 d) äger rätt att bära lätt personlig beväpning.

78 Kombattanter och andra grupper SOU I984:56

Utredningen Religionen i försvaret” har i sitt betänkande (SOU 1982:59) Militär själavård föreslagit att alla militärpräster och fältpastorer i krigsorganisationen i fortsättningen i princip skall vara vapenlösa. Dock bör det finnas möjlighet för de präster, som begär att få bära vapen, att också erhålla utbildning på vapen. ÖB har i sitt yttrande över nämnda betänkande inte kunnat ansluta sig till utredningens förslag. Enligt ÖB bör militärpräster även i fortsättningen tilldelas vapen för självförsvar, men det bör ankomma på den enskilda individen att avgöra om han skall bära vapnet. Under utbildning till militärpräst bör den som så önskar befrias från utbildning i bruk av vapen och bärande av vapen. Mot bakgrund av de humanitära principerna och rådande praxis inom andra västeuropeiska stater i vad gäller militär själavårdspersonal ansluter sig folkrättskommittén till det förslag som utredningen ”Religionen i försvaret” har lagt fram. Vad gäller civil själavårdspersonal anser folkrättskommittén att denna inte heller skall bära vapen.

4.4 Civila åtföljande stridskrafterna

l nutida militära verksamhet har det blivit allt vanligare att utnyttja vissa civila, som enbart har servicefunktioner. Om sådana civila skulle tas till fånga, kan fienden misstänka att de civila i själva verket är förklädda kombattanter, vilket kan medföra en för individerna mycket ogynnsam - de kan riskera att straffas som sabotörer eller behandling spioner, liknande eller enligt allmänna straffrättsliga principer. För att i möjlig mån förhindra en sådan ogynnsam behandling måste de civilas folkrättsliga status klarläggas och dessutom göras trovärdig inför en motpart. Mot denna bakgrund finns i folkrätten en särskild bestämmelse om

personer, som åtföljer stridskrafterna utan att direkt tillhöra dem (GK Ill

art. 4). Sådana personer vilka lämpligen kan benämnas civila med - om de tas till erhålla åtföljandestatus skall, fånga, skydd som krigs» fångar. Ett villkor är dock att personerna erhållit bemyndigande att tjänstgöra vid stridskrafterna samt att de kan bevisa sin status genom ett särskilt identitetskort. Kortets utseende framgår av lII. Genévekonventionen (GK III bil. IV). Civila får inte bära militär uniform och detta gäller naturligtvis också för dem som anses ha åtföljandestatus. Frågan om personlig beväpning är något mer komplicerad, eftersom det både i freds- och krigssamhället förekommer beväpnade civila grupper eller personer. I dessa fall kan bärande av vapen vara motiverat av andra skäl än för att delta i strid, exempelvis för ordningshållning samt försvar mot kriminella eller terrorister. Något uttalat förbud mot att bära vapen och samtidigt hävda åtföljandestatus finns inte i folkrätten. Det är dock väsentligt att åtföljandestatusen görs trovärdig inför motparten. Folkrättskommittén vill därför förorda att personer, vilka tilldelas ställning som åtföljande, inte skall bära vapen. I III. Genévekonventionen ges följande exempel på civila, som kan åtfölja stridskrafterna: civila medlemmar av besättningen på militärt

Kombattanter och andra grupper 79

luftfartyg, krigskorrespondenter, leverantörer, medlemmar av arbetsenheter eller personal som sörjer för militärernas välbefinnande. Förteckningen är givetvis inte fullständig utan har medtagits för att ungefärligen förklara vilka personalgrupper som avses enligt konventionen. Ett kriterium för åtföljandestatus är att vederbörande inte direkt tillhör stridskrafterna, dvs. att personen inte finns förtecknad i mobiliseringstabeller eller motsvarande handlingar. Vidare får denna person inte avses för någon stridsfunktion. Konventionen antyder vidare att åtföljandestatus lämpar sig företrädesvis för Serviceuppdrag av icke- permanent natur. Det är mot denna bakgrund motiverat att till de förut angivna exemplen också foga personal tjänstgörande i vissa underhållsfunktioner såsom lastbils- och busschaufförer, telereparatörer, data- och förrådspersonal, dock under förutsättning att vederbörande inte direkt tillhör stridskrafterna genom att vara upptagen i mobiliseringstabell. Klassificering som civil med åtföljandestatus synes endast behöva förekomma om personen i fråga vistas vid eller i anslutning till militärt förband under viss minimitid, förslagsvis uppgående till cirka ett dygn. Vid kortare tjänstgöring torde det normalt inte vara erforderligt eller lämpligt att ändra vederbörandes civila status. I sådana fall bör dock den militäre chefen ha viss valfrihet. Eftersom tillämpning av kombattantstatus i vissa fall kan medföra förpliktelser i fredstid i form av ökad utbildning m.m., ligger det nära till hands att någon part skulle vilja utnyttja åtföljandestatus genom att ge detta begrepp en vidare tolkning än vad som här angivits. Någon internationellt stadgad begränsning då det gäller tolkningen av konventionstexter fmns inte heller. Om Sverige skulle vilja införa en annan tolkning av åtföljandebegreppet än som inledningsvis angivits, finns emellertid allvarlig risk för att en motpart inte skulle finna tolkningen trovärdig. Detta förhållande talar enligt kommittén för att man från svensk sida tolkar och tillämpar åtföljandebegreppet enligt vad som angivits i föregående stycke, dvs. undviker en vidare tolkning av detta begrepp.

Åtföljandestatus torde ofta komma att gälla för personer, vilka nor-

malt har civil status. Det blir då fråga om växling från civil status till åtföljandestatus samt åter till civil status. Mot ett sådant förfarande finns inget hinder i folkrätten. Det har också diskuterats om en kombattant tillfälligtvis skulle kunna få åtföljandestatus, vilket kunde vara till fördel i vissa situationer. I detta sammanhang uppstår praktiska svårigheter med hänsyn till att en och samma person inte kan ha dubbla identitetskort och att byte av identitetskort medför stora praktiska problem. I samband med krigsfångenskap vinner personen i fråga inga fördelar. Största svårigheten är dock att en sådan växling av folkrättslig status sannolikt inte skulle kunna te sig trovärdig för motparten. Denna lösning kan därför inte förordas av kommittén. Folkrättskommittén anser att klassiñceringen ”civila åtföljande stridskrafterna” bör användas för sådana personer, vilka arbetar nära eller i anslutning till militära förband men inte har stridsuppgifter och inte är upptagna i försvarsmaktens mobiliseringstabeller. Dessa civila bör företrädesvis avses för servicefunktioner av temporär art. Kommitténs uppfattning i denna fråga överensstämmer med vad som framförts

80 Kombattanter och andra grupper

av civilmilitärutredningen (SOU l982z48 sid 72-73) Försvarsmaktens personalkategorier. Det torde ankomma på Överbefälhavaren att ge närmare anvisningar beträffande identitetskortens framställning, lagerhållning och utdelning samt åtgärder vid förlust m.m. Det torde ankomma på vederbörande militäre chef, vanligtvis försvarsområdesbefälhavare (motsvarande), att från fall till fall bestämma huruvida civilpersoner skall tilldelas åtföljandestatus eller behålla sin civila ställning.

4.5 Medlemmar i organiserad motståndsrörelse

lnom ett av fienden besatt eller ockuperat område ger folkrätten skydd åt medlemmar i organiserad motståndsrörelse under förutsättning att vissa villkor uppfylls. Dessa personer anses som kombattanter och skall erhålla skydd som krigsfångar (LKR art. l, GK III art. 4) om de står under befäl av en person som är ansvarig för sina underlydande, bär utmärkande tecken som är fastsittande och synligt på avstånd, bär sina vapen öppet samt vid sina operationer iakttar krigets lagar och bruk.

Konventionstexten utgår ifrån ett läge, då motståndsrörelsen har organiserats. Personer som förbereder en motståndsrörelse anses vanligen inte innefattade i det folkrättsliga skyddet. Eftersom motståndsverksamheten är folkrättsligt tillåten, borde dock skyddet omfatta även de personer som deltar i förberedelsearbetet. Den åsikten har vi i och för sig all anledning att hävda från svensk sida. Så länge nuvarande uppfattning råder i andra stater, måste vi emellertid i de praktiska anvisningarna för motståndsrörelse ta hänsyn till denna uppfattning. Innebörden av de fyra villkoren har varit föremål för olika tolkningar. Framför allt har det funnits mycket delade meningar om det utmärkande tecknets utseende samt om öppet bärande av vapen. Efter hand har den uppfattningen vunnit spridning, att armbindel i någon från kläderna avvikande färg kan vara ett lämpligt utmärkande tecken. När det gällt öppet bärande av vapen har inga tidsgränser angivits, vilket skapat problem. På vissa håll har hävdats att regeln skulle innebära ett ständigt bärande av vapen helt synligt, medan andra ansett, att öppet bärande av vapen endast kan gälla under motståndsrörelsens militära operationer. Det har också visat sig att regeln i praktiken varit svår att följa och lämnat ett otillräckligt skydd för medlemmar i en motstånds- eller befrielserörelse. Under Vietnamkonflikten framkom, att PNL-gerillan inte ansåg sig kunna följa reglerna för motståndsrörelse och därigenom förlorade det folkrättsliga skyddet. På flera håll hävdades då, att villkoren främst av humanitära skäl borde ändras så, att medlemmar i motstånds- /befrielserörelse lättare skulle kunna uppfylla dessa. Om kraven reducerades, kunde medlemmarna lättare få folkrättsligt skydd och samtidigt bli motiverade för att själva i sina operationer tillämpa folkrätten gentemot motståndaren.

SOU l984:56 Kombattanter och andra grupper 81

Dessa synpunkter kom att i väsentlig grad påverka arbetet under diplomatkonferensen om krigets lagar åren 1974-77. Under denna konferens sökte ett antal stater mildra eller helt avskaffa kraven på utmär-

kande tecken och öppet bärande av vapen. En sådan lösning skulle

ha gynnat medlemmar i motstånds-/befrielserörelse men samensidigt tidigt kunnat medföra en allvarlig försämring av det skydd som civilbefolkningen och enskilda civila skall åtnjuta enligt folkrätten. Det gällde därför att finna en lämplig balans i utformningen, som medför en för medlemmar i motstånds-/befrielserörelse utan att detta förbättring för civilbefolkningen. Som i någon påtaglig grad inskränker skyddet resultat av dessa överläggningar utformades de nya reglerna i tilläggsprotokoll I. För att medlemmar i motstånds-/befrielserörelse enligt den nya regfordras att lerna (TP I art. 43-44) skall kunna anses som kombattanter, de tillhör väpnade styrkor så som dessa är definierade i tilläggsprotokollet (jfr avsnitt 4.2.2.). Detta innebär att medlemmarna skall stå under befäl av någon som är ansvarig för sina underlydandes uppträdande. Styrkorna skall vidare vara underkastade ett internt, disciplinärt system, som bland annat säkerställer att folkrättens regler iakttas. Det tidigare kravet på bärande av utmärkande tecken har utgått. Emellertid gäller för motståndsstyrkorna likaväl som för reguljära förband, att de skall skilja sig från civilbefolkningen, då de deltar i ett anfall eller i förberedelser före ett anfall. Detta skall ske genom att medlemmarna i motståndsstyrkan skall visa sina vapen öppet dels vid varje militärt engagemang, dels under den tid då de är synliga för motparten under förberedelser före ett anfall. Varken IV. Haagkonventionen eller de nya reglerna i I. tilläggsprotokollet innehåller någon uttrycklig bestämmelse om skydd av sådana civila som, utan att tillhöra motståndsrörelsen, i olika former lämnar bidrag till motståndsstyrkornas verksamhet. Det kan bl.a. gälla att biträda med sjukvård, och förläggning av enskilda medlemmar i förplägnad motständsrörelsen. Den svenska inställningen bör vara att dessa civila skall åtnjuta folkrättens skydd. Det är enligt kommitténs mening angeregler kompletteras i detta avseende. Frågan återläget att folkrättens kommer i kapitel 14. Vid utformningen av de nya reglerna har man eftersträvat att medlemmar i organiserad motståndsrörelse skall kunna identifieras på enklast möjliga sätt. Att ha samma krav på identitetskort för denna typ av kombattanter som för soldater i reguljära enheter har aldrig varit på tal och skulle stöta på orimliga praktiska svårigheter. Vad som sägs i III. Genévekonventionen (GK III art. l7) om identitetskort för all personal som kan bli krigsfângar äger uppenbarligen inte tillämpning på medlemmar i en organiserad motståndsrörelse. Det är av mycket stor betydelse att motståndsrörelsen under sina följer de nya reglerna - i annat fall finns stor risk operationer verkligen att skyddet för såväl motståndsgrupperna som civilbefolkningen i området försämras. Samtidigt måste dock framhållas, att den nya texten inte är klar utan ger möjlighet till skilda tolkningar. Under förhandlingarna preciserades aldrig vilka vapen som skulle bäras synliga enligt regeln. Av olika anföranden framgick emellertid att

82 Kømbattanter och andra grupper

man i praktiken närmast avsåg personlig beväpning i form av handeldvapen. Samma krav på visande av vapen diskuterades aldrig ifall enheter skulle medföra sprängladdningar, vilket torde bli normalt om avsikten är att utföra sabotage. Även i sådant fall är det dock troligt att några av deltagarna bär handeldvapen, varför kravet kan uppfyllas genom att dessa vapen bärs synliga under en viss period. Något krav på att varje medlem av en motståndsgrupp skall bära och visa eget handeldvapen framgår inte av konventionstexten. Denna bör i stället tolkas så att inom gruppen medförda handeldvapen skall visas. Eftersom vårt land har ratiñcerat tilläggsprotokoll I är de nya reglerna för motstånds-/befrielserörelse tillämpliga om svenska medborgare deltar i motståndsrörelse inom ett av fienden område ockuperat/besatt detta dock under förutsättning att även motparten har ratificerat tilläggsprotokollet eller förklarat sig villig att följa detta. Tolkningen av de nya reglerna samt möjligheten, särskilt för svenska motståndsstyrkor, att följa dessa regler diskuteras mera ingående i avsnitt 5.3.1.4. Skulle vårt land råka i konflikt med en motpart som inte har ratiñcerat tilläggsprotokollet eller som har förklarat att han inte avser att följa det, torde inte heller en eventuell svensk motståndsrörelse kunna tillämpa de nya reglerna. I sådant fall får en återgång ske till de inledningsvis anförda äldre folkrättsreglerna (LKR art. l och GK II art. 4), vilket främst medför krav på att motståndsrörelsens medlemmar under sina operationer skall bära utmärkande tecken samt bära vapen öppet. Om ockupationsmakten anser att medlemmar av en motståndsrörelse inte följer gällande folkrätt antingen i vad avser öppet bärande av vapen enligt tilläggsprotokollet eller öppet bärande av vapen och utmärkande tecken enligt Haag- och Genevekonventionerna eller i något annat hänseende, leder detta till att ockupationsmakten inte tillerkänner medlemmarna folkrättsligt skydd. De betraktas då av motparten som civila, som otillbörligen gripit till vapen - ofta benämnda ”illegala kombattanter - och kan av motparten ställas inför rätta samt ådömas hårda straff. För att så långt möjligt förhindra en sådan utveckling är det viktigt att medlemmarna av motståndsrörelsen känner till folkrättens regler och tillämpar dessa under sina operationer. Hur en motståndsrörelse i princip skall uppträda för att tillämpa de nya reglerna framgår av avsnitt 5.3.1.4. Folkrättskommittén konstaterar att medlemmar av en organiserad motståndsrörelse som bedriver sin verksamhet i enlighet med folkrättens regler får räknas som kombattanter och skall, om de tas till fånga, erhålla skydd som krigsfångar. Medlemmarna bör erhålla temporär kombattantstatus.

4.6 i civilmotstånd

Deltagare

Inom ett av fienden behärskat område kan motstånd bedrivas inte bara som organiserad motståndsrörelse utan även i form av mer eller mindre passiv verksamhet riktad mot ockupanten. l den mån sistnämnda verksamhet bedrivs i organiserade former brukar den benämnas civilmotstånd.

Kombartanter och andra grupper 83

Det är inte ovanligt att enskilda personer tillgriper våld mot ockupationsmaktens representanter utan att denna aktivitet är inordnad i något system. Personerna i fråga står därvid inte under någon ansvarig ledning utan det rör sig vanligen om rent spontana aktioner. De som tillgriper sådana metoder kan inte klassificeras som kombattanter och har över huvud taget ett svagt folkrättsligt skydd ifall de kommer i motpartens våld. Tillkomsten av de nya reglerna i tilläggsprotokoll I innebär inte någon ändring i detta hänseende. De nya reglerna om skydd för personer som deltagit i fientligheterna (TP I art. 45) medför dock ett bättre skydd i samband med det rättsliga förfarandet. Det finns från än tidigare folkrättslig synpunkt ingen anledning att vidare behandla denna specifika typ av spontan motståndsverksamhet. Till skillnad aktioner civilmotståndet i från dessa spontana bygger princip på att hela eller stora delar av befolkningen inom det ockuperade området genom olika åtgärder av icke vålds-karaktär skapar svårigheter Dessa skall leda till att området befrias och för ockupanten. ytterst återgår till tidigare status. Målet skall nås utan insats av vapen mot Då det gäller användning av annan typ av våld, främst ockupanten. finns olika åsikter mellan skilda riktningar bland anhängare sabotage, av civilmotstånd. Möjligheterna att använda civilmotståndsåtgärder inom ockuperat område har varit föremål för relativt stort intresse i vårt land under senare år. Motståndsutredningen (Fö 1980:90) har haft till uppgift att studera om och hur civilmotstånd skulle kunna användas, ifall någon del av svenskt territorium tillfälligt skulle komma under fientligt herravälde. vara ett komplement till Civilmotstånd skulle i ett dylikt läge kunna andra metoder i motståndsverksamheten. Det har däremot inte ingått i att behandla civilmotståndet som ett alternativ till utredningens uppdrag militärt försvar. Motståndsutredningen har i sitt arbete utgått ifrån de folkrättsliga grundvärden och bedömningar som lämnats av folkrättskommittén (se (SOU 1984: 10) Kompletterande motståndsformer). Folkrättskommittén har inte anledning att ta ställning till frågor om civilmotstånd som motståndsform eller värdera dess möjligheter att verka. Däremot får det anses ingå i kommitténs uppdrag att klargöra vilket folkrättsligt skydd som kan påräknas eller som det finns möjlighet att hävda för personer, vilka deltar i civilmotstånd inom ockuperat område. När det gäller att bestämma det folkrättsliga skyddet, är det lämpligt att först undersöka huruvida dessa personer i likhet med medlemmar i organiserad motståndsrörelse skulle kunna erhålla kombattantstatus. Detta beror på om deltagare i civilmotstånd kan uppfylla de villkor som dvs. att ingå i väpnade styrkor, stå under ansvagäller för kombattanter, rigt befäl och vara underkastade ett internt disciplinärt system. Deltagare i civilmotstånd torde emellertid inte vilja inräknas i de väpnade utan anser sig utgöra ett alternativ eller ett komplement till styrkorna dessa. Om deltagarna inte inräknas i de väpnade styrkorna kan de inte heller stå under befäl eller vara underkastade militära något ansvarigt disciplinregler. Mot denna bakgrund torde inte finnas någon möjlighet att anse del-

84 Kombattanter och andra grupper

tagare i civilmotstånd som kombattanter. Det är inte heller troligt att en motståndare skulle vilja tillerkänna skydd som kombattanter

deltagarna

eller krigsfångar. Denna uppfattning delas för övrigt av den brittiske forskaren Adam Roberts, som på försvarsdepartementets har uppdrag utrett civilmotståndets roll i svenskt försvar. Personer, som inom ockuperat område deltar i civilmotstånd, har rätt att hävda samma skydd som gäller för övriga civila enligt IV. Genevekonventionen. Artikel 3 i nämnda konvention fastställer humanitära grundprinciper vid behandling av civilpersoner. Dessa får inte utsättas för sämre behandling på grund av ras, färg, religion eller tro, kön, börd, förmögenhet eller dylik omständighet. Våld, i synnerhet mord i alla dess former, stympning, grym behandling och tortyr är förbjudet. Dessutom är det förbjudet att ta civilpersoner som gisslan, kränka den personliga värdigheten eller utmäta straff och verkställa avrättning utan föregående dom. Denna regel om s.k. minimiskydd har betydelse i sammanhanget liksom övriga regler i IV konventionen vilka behandlar civilbefolkningens villkor (GK IV art. 45-51). Eftersom civilmotståndet inriktas - på att utan vapenvåld störa ockupantens verksamhet, måste hänsyn också tas till de folkrättsregler som utgör stöd för ockupationsmakten. Enligt IV. konventionen (GK IV art. 64) kan ockupationsmakten utfärda nya bestämmelser för att denna makt skall kunna fullgöra sina förpliktelser enligt konventionen, för att upprätthålla ordnad förvaltning samt för att trygga säkerheten för ockupationsmakten och medlemmar av och egendom tillhörig denna makt. Bestämmelser får också utfärdas för att säkra ockupationsmaktens användning av kommunikationsanläggningar. Även om ockupationsmakten har möjlighet att utfärda sådana bestämmelser, innebär detta inte att civilbefolkningen har lydnadsplikt mot ockupanten i praktiken torde dock de civilas valmöjlighet vara begränsad. Om ockupationsmakten finner att civilmotståndet är störande för verksamheten inom området, har nämnda makt möjlighet att ingripa för att undanröja störningarna. Ockupationsmakten har möjlighet att internera misstänkta personer (GK IV art. 78). Deltagare i civilmotstånd kan också anhållas och lagföras för sitt motstånd och kan därvid inte påräkna någon förmånligare behandling än övriga civila inom området, vilka anklagas för brott av liknande slag. l båda fallen gäller dessutom att ockupanten kan bedöma viss verksamhet som spioneri eller sabotage med de risker för straffskärpning som detta kan medföra (GK lV art. 5). Här bör dock noteras att dödsstraff inte får utdömas eftersom Sverige har avskaffat dödsstraff både i fredstid och under krig. Folkrättskommittén konstaterar att deltagare i civilmotstånd inte kan tillhöra de väpnade styrkorna eller påräkna skydd som kombattanter. De har inte heller rätt att åberopa krigsfånges skydd. Däremot bör man från svensk sida hävda att personer, vilka deltar i civilmotstånd, har rätt till samma skydd som övriga civila inom området.

SOU I984:56 Kombattanter och andra grupper 85

med särskilt

4.7 Övriga grupper skydd

4.7.1 Inledning

Redan i de tidigaste folkrättsreglerna stadgas att endast militär personal och materiel får utgöra mål för anfall. Civilbefolkningen och enskilda civila får inte utgöra mål utan skall skyddas mot anfall. Det har dock för alla civila i en krigförande stat i visat sig att detta allmänna skydd har varit av mycket begränsat värde. praktiken Inom folkrätten har man därför försökt skapa skydd för vissa grupper, vilka under väpnade konflikter är särskilt utsatta för krigets påfrestningar. Genom Henry Dunants initiativ tillkom 1864 års Genévekonvention om skyddet för sårade och sjuka i fält samt sjukvårdspersonal. Det folkrättsliga skyddet har efter hand utvidgats till att omfatta allt flera Bland de senast tillkomna grupperna märks civilförsvarets grupper. personal samt journalister på farliga uppdrag. I det följande ges en översiktlig redovisning av de grupper som under internationella konflikter skall åtnjuta särskilt folkrättsligt skydd. Motsvarande under icke - internationella regler ockupation respektive konflikter redovisas i kapitel 9 och kapitel l0.

4.7.2 Sârade, sjuka och skeppsbrutna

Enligt 1949 års Genêvekonventioner (GK I och GK II) skall sårade, sjuka och skeppsbrutna under alla förhållanden respekteras och skyddas. Till sårade och sjuka kan enligt folkrätten räknas a) medkategorin lemmar av en stridande samt medlemmar av milis och parts stridskrafter frivilligkårer som ingår i stridskrafterna b) medlemmar av andra milisoch frivilligkårer samt medlemmar av motståndsrörelsen, som trupper lyder under stridande part, allt under förutsättning av villkoren angáende utmärkande tecken m.m. uppfylls (jfr avsnitt 4.5.) c) medlemmar av reguljära förband vilka förklarat sig lyda under en regering/ myndighet, som inte erkänns av motparten d) personer som åtföljer stridskrafterna (jfr avsnitt 4.4) e) besättningen på handelsfartyg (inklusive befälhavare, lotsar och elever) och besättningen på civila luftfartyg tillhörande stridande part samt f) delar av befolkning som deltar i folkuppbád. De som kan hänföras till kategorin ”särade och sjuka är också berättigade till skydd som krigsfångar. Som villkor för att erhålla skydd gäller i samtliga fall att personerna i fråga avstår från varje slag av fientlig handling. En sårad soldat, som fortsätter det väpnade motståndet, kan sålunda inte erhålla skydd som sårad. Enligt tilläggsprotokollet I utvidgas gruppen sårade och sjuka till att även omfatta civila, som på grund av chocktillstånd, sjukdom eller annan form av ohälsa behöver medicinsk vård. ”Sårade och sjuka” skall också omfatta mödrar, nyfödda barn och andra personer, som nyblivna kan behöva omedelbar medicinsk hjälp (TP I art. 8).

86 Kombattanter och andra grupper

De civila får inte tas som krigsfångar men kan under vissa omständigheter interneras av motparten. Som skeppsbrutna räknas personer som tillhör någon av de förut nämnda kategorier under ”särade och sjuka” och som lämnar ett fartyg i nöd, oavsett hur nödsituationen eller skeppsbrottet uppstått. Till kategorin skeppsbrutna räknas också de som lämnar ett luftfartyg vilket har nödlandat på vattnet eller är i nöd över vattnet. Kategorin skeppsbrutna omfattar enligt tilläggsprotokoll I även civila som är i nödsituation på eller över havet. Skeppsbrutna behåller sin skyddade status under räddningsoperationen förutsatt att de avstår från varje fientlig handling. Efter operationens avslutande kan skeppsbrutna f.d. kombattanter, som faller i fiendens våld, göras till krigsfångar (GK II art. 16, TP I art. 8). I nutida konflikter har det ofta visat sig svårt att återfinna offren för beroende -krigshandlingar på att dessa kan avsiktligt eller oavsiktligt - ha försvunnit eller dödats av motparten. Konventionen innehåller vissa regler till skydd för saknade och döda (GK I art. 16-17, TP I art. 33- 34).

4.7.3 Sjukvårds- och

själavårdspersonal

Även sjukvårdspersonal skall under alla förhållanden respekteras och skyddas. Till sjukvårdspersonalen räknas alla som uteslutande används för att ta hand om, transportera eller vårda sårade och sjuka. Även sjukvårdspersonal som används för att förebygga sjukdomar samt administrativ personal, som uteslutande används för sjukvårdsanstaltens förvaltning, har samma skydd (GK I art. 24, GK IV art. 20). Genom tilläggsprotokoll I utsträckes skyddet till att omfatta all civil sjukvårdspersonal i krig oavsett om denna har temporär eller permanent sjukvårdstjänst. De nya reglerna (TP I art. 8) innebär att militär och civil sjukvårdspersonal skall erhålla likvärdigt skydd. Soldater vilka temporärt används för uppsökande, omhändertagande, transport eller vård av sårade och sjuka har under denna verksamhet skydd som sjukvårdspersonal (GK I art. 25). Här är det sålunda åter fråga om ett temporärt skydd, som upphör i och med att vederbörande återgår till funktionen som soldat (jfr temporär kombattant avsnitt 4.2.3). Även personer tillhörande nationella Röda korset eller andra frivilliga, behörigen erkända hjälpföreningar skall erhålla skydd som sjukvårdspersonal. För att underlätta identifiering är det föreskrivet att all sjukvårdspersonal bör bära armbindel med rött kors samt särskilt identitetskort, vilket utvisar personalens befattning. Personalen får inte i något fall berövas tjänstetecken, identitetskort eller rätten att bära armbindel. Det föreligger emellertid en principiell skillnad mellan militär och civil sjukvårdspersonal då det gäller krav på identifiering. Militär sjukvårspersonal skall bära armbindel och identitetskort utan undantag (GK I art. 40). Beträffande civil sjukvårdspersonal är reglerna inte lika kategoriska. Enligt I. tilläggsprotokollet (TP I art. 18:3) bör civil sjukvårdspersonal igenkännas genom armbindel och identitetskort ifall den tjänstgör inom

Kombattanter och andra grupper 87

ockuperat område eller i områden där strider äger rum eller förmodas \ komma att äga rum. Reglerna för skydd av sjukvårdspersonal är entydiga utom i vad gäller I konventionerna preciseras sålunda inte viladministrationspersonal. ken personal som på olika ledningsnivåer ansvarar för sjukvårdens planläggning och administration. beträffande svensk tillämpning av regler för identifiering och Förslag av sjukvårdens personal, materiel och anläggningar beutmärkning handlas i kapitel 6. l. Genévekonventionen (GK I art. 24) skall militärpräster som Enligt tjänstgör vid stridskrafterna alltid respekteras och skyddas. Reglerna för militärpräster i l. Genévekonventionen (GK l art. 24) följer helt dem som begäller för skydd av sjukvårdspersonal. Militärprästers beväpning handlas under avsnitt 4.3. Bestämmelsen att endast tjänstgörande vid stridskrafmilitärpräster terna skall erhålla skydd har befunnits alltför restriktiv. Enligt tilläggsutsträckas till civil protokoll I (TP I art. 8 d och 15) skall skyddet själavårdspersonal som är knuten till de väpnade styrkorna, till sjukvårdsenheter eller Sjuktransporter, till av neutrala stater eller organisationer m.m. uppsatta sjukvårdsenheter samt till civilförsvarsorganisationer. Även om skyddet av själavårdspersonal har utökats i I. tilläggsprotokollet omfattar det fortfarande inte civil själavårdspersonal, som ägnar sig åt prästerlig verksamhet i det civila samhället. I den mån civil används för kortvarig tjänst vid själavårdspersonal militära förband berätär denna personal under sin militära tjänstgöring tigad till skydd som temporär själavårdspersonal. vilka skall erhålla bör kunna

Personer, skydd som själavårdspersonal,

identifieras d.v.s. med armbindel på samma sätt som sjukvårdspersonal, med rött kors samt med identitetskort.

4.7.4 Krigsf ångar

Medlemmar i väpnade styrkor, som tagits till fånga i en internationell, konflikt skall enligt llLGenévekonventionen erhålla skydd som väpnad För att anses som krigsfånge skall vederbörande tillhöra krigsfångar. någon av följande kategorier (GK III art. 4) av stridande eller milistrupper och a) Medlemmar parts stridskrafter frivilligkårer ingående i stridskrafterna. av andra milistrupper och frivilligkårer ej ingående i b) Medlemmar stridskrafterna, samt medlemmar av organiserad motståndsrörelse vilka under stridande fömtsatt att de uppfyller de för lyder part, nämnda rörelser uppställda villkoren (jfr avsnitt 4.5.). av militära förband, vilka lyder under av motparten icke c) Medlemmar erkänd regering eller myndighet. d) Personer som åtföljer stridskrafterna enligt avsnitt 4.4. e) Medlemmar av besättningen på handelsfartyg samt besättningen på civila luftfartyg tillhörande stridande part såvida inte dessa personer har rätt att åtnjuta gynnsammare behandling. som deltar i folkuppbåd enligt avsnitt 4.2.1. f) Befolkning,

88 Kombattanter och andra grupper

För de stater som har biträtt I. tilläggsprotokollet gäller dessutom att medlemmar i motstånds- eller befrielserörelse skall, om de tas till fånga, erhålla krigsfånges skydd (TP I art. 1:4, 43, 44). Utan att de anses som krigsfångar skall också följande kategorier kunna göra anspråk på krigsfånges skydd: inom personer ockuperat område, vilka tillhör eller har tillhört det ockuperade landets stridskrafter, samt personer, tillhörande någon av de under a-f ovan uppräknade grupperna, vilka kommit in på neutralt (icke krigförande stats) territorium. Personer som tillhör sjukvårds- eller själavårdspersonalen får inte tas som krigsfångar. Samma inskränkning gäller för personer som tillhör civilförsvarsorganisationen (jfr avsnitten 4.3 och 4.7.5.). Reglerna i Ill. Genêvekonventionen skall tillämpas i väpnade konflikter av internationell karaktär. Konventionens bestämmelser om krigsfångar gäller sålunda inte i interna konflikter och begreppet krigsfånge förekommer över huvud taget inte i senare typ av konflikt. Detta från humanitär synpunkt mycket otillfredsställande förhållande kan komma att i viss mån ändras genom den förutnämnda regeln i I. tilläggsprokollet (TP I art. 1:4) att väpnade konflikter, i vilka folk kämpar mot kolonialt förtryck, främmande ockupation eller rasistisk skall regim, .anses vara av internationell karaktär. Förhållanden i interna (ickeinternationella) konflikter behandlas i kapitel 10. Ansvaret för krigsfångars behandling skall helt ligga på krigsfångestaten dvs. den kvarhållande staten. Krigsfångar får sålunda inte falla i händerna på enskilda grupper eller truppstyrkor, eftersom detta skulle kunna innebära en allvarlig försämring i behandlingen. Enligt folkrätten är det sålunda ytterst krigsfångestatens regering och dess myndigheter, som skall ha ansvaret för krigsfångarnas behandling. Under senare år har förekommit flera fall då krigsfångestaten sökt att utnyttja krigsfångar som en bricka i politiska förhandlingar, vilket medfört synnerligen kännbara försämringar i krigsfångarnas behandling. I konventionen finns inget som helst stöd för dylika avsteg från de humanitära reglerna. En krigförande part kan under vissa förhållanden anse sig tvungen att överlämna tagna krigsfångar för internering inom annan stats område. Detta kan framför allt bli aktuellt vid operationer inom en allierad stats område. Härmed övergår samtidigt ansvaret för krigsfångarnas behandling på den mottagande statens regering. Enligt III. Genévekonventionen (GK III art. 12) får ett sådant överlämnande äga rum först sedan den stat som vill genomföra överlämningen försäkrat sig om att mottagande stat både är villig och i stånd att tillämpa krigsfångekonventionens bestämmelser. Vid de tillfällen, då en sådan överlämning ägt rum under 1960- och 70-talen, har det visat sig svårt för överlämnande stat att konstatera huruvida mottagande stat haft vilja och förmåga att följa konventionen. l sådana fall har överlämnande stat möjlighet att vända sig till skyddsmakt eller internationell hjälporganisation för att begära deras medverkan i övervakning av krigsfångebehandlingen. Sedan ansvaret för krigsfångarna övergått på krigsfångestaten, har

Kombattanter och andra grupper 89

andra parten dvs. krigsfångarnas hemstat mycket små möjligheter att få insyn i krigsfångarnas behandling. Enligt konventionen (GK lll art. 8) har emellertid skyddsmakt till uppgift att bl.a. övervaka krigsfångebehandlingen. I fall då parterna inte kan komma överens om någon skyddsmakt, finns möjlighet att utnyttja en opartisk, humanitär organisation exempelvis Internationella rödakorskommittén för samma upp- - vilket dock kräver Under vissa förutsättgifter parternas samtycke. ningar kan en neutral stat få motsvarande åligganden (GK III art. 9-10). Med dessa möjligheter till övervakning kan avsteg i krigsfångebehandlingen upptäckas och bli allmänt kända. Risken för upptäckt torde verka återhållande på en stat som överväger inhumana åtgärder mot krigsfångar.

4.7.4.1 Allmänna regler. för krigsfångars behandling

III. Genévekonventionen innehåller preciserade regler om krigsfångars behandling och konventionen lägger ett stort ansvar på krigsfångestaten. Tillämpningen av konventionens bestämmelser innebär sålunda en belastning på krigsfångestaten särskilt om ett stort antal krigsfångar tas inom en kort tidrymd. Mot denna bakgrund kan krigsfängestaten överväga att göra avsteg

från konventionen. Det finns dock starka skäl, som talar emot ett sådant

handlande. Att göra avsteg i behandlingen av en utsatt grupp innebär nämligen brott mot humanitära grundprinciper. Krigsfångestaten måste också ta hänsyn till att uppgifter om brott mot konventionen svårligen kan hållas hemliga. Sådana uppgifter väcker stor uppmärksamhet och kan minska krigsfångestatens internationella anseende. Eftersom konventionens tillämpning kommer att följas av motparten, kan denna under hänvisning till reciprocitetsregeln tillämpa samma undantag på de krigsfångar som motparten ansvarar för. Detta kan ha negativ inverkan på krigsfångestatens egna soldater och minska deras motivation. En viktig fråga är när krigsfångekonventionen skall börja gälla i det enskilda fallet. Problemet uppstår genom att en soldat, som lagt ner vapnen eller på annat sätt uppgivit sitt motstånd, därmed inte automatiskt får skydd som krigsfånge eftersom motparten bestämmer från vilken tidpunkt krigsfångestatus skall räknas. Det finns sålunda risk för att en person före och i samband med tillfångatagande kan utsättas för mycket dålig behandling. Detta känsliga mellanstadium skall emellertid täckas genom den nya regeln i I. tilläggsprotokollet om skydd av en fiende som försatts ur stridbart skick (TP I art. 41). Enligt konventionen får en krigsfånge inte utsättas för någon form av våld, hot om våld eller annan typ av inhuman behandling. Det är också förbjudet att utsätta krigsfångar för repressalier. Platsen för internering måste väljas med hänsyn till att krigsfångeläger inte skall kunna direkt beröras av markstrider. Krigsfángar skall ha tillgång till skyddsrum i samma utsträckning som den lokala civilbefolkningen. Detta ger dock i en konflikt knappast något skydd på kärnvapennivå en fråga som hittills inte rönt någon uppmärksamhet vid internationella förhandlingar.

90 Kombattanter och andra grupper

Krigsfångar anses vanligen som en viktig informationskälla, då det gäller motpartens militära dispositioner. Därför blir krigsfången som regel utsatt för förhör kort tid efter tillfångatagandet. Konventionen stadgar att krigsfánge i sådant fall endast är skyldig att uppge sitt fullständiga namn och tjänstegrad samt födelsedatum och registreringsnummer. Vägrar en krigsfánge att lämna även här nämnda uppgifter får detta inte föranleda någon bestraffning. Däremot finns risk för att krigsfånge inte kan erhålla den förmånsställning som eventuellt skall gälla för hans tjänstegrad. I konventionen framhålles att varken fysisk eller psykisk tortyr eller tvång får utövas mot krigsfånge i försök att pressa fången att lämna upplysningar. Krigsfånge har full rätt att vägra lämna några som helst informationer. Det är visserligen inte förbjudet för krigsfångestaten att hålla förhör med de tillfångatagna och därvid försöka få fram upplysningar som dessa i och för sig inte är skyldiga att lämna. Förhörsledaren har emellertid inte rätt att hota eller förolämpa krigsfángen eller att utsätta denne för obehag eller ogynnsam behandling av något slag. Kommittén anser det vara av största vikt att reglerna för krigsfångeförhör iakttas strikt av svenska försvarsmakten eftersom reglerna syftar till att ge humanitärt skydd för en särskilt utsatt grupp. Varje avsteg från konventionens bestämmelser kan dessutom förväntas leda till att svenska kombattanter, som råkar i krigsfångenskap, utsätts för reciprok behandling av en motpart. Kommittén konstaterar vidare att III. konventionens bestämmelser är entydiga och knappast kan missförstås. I anslutning till den debatt som uppstått om svensk utbildning i fångförhör har framförts, att det kunde anses tillåtet att genom underförstått hot pressa fram informationer från en krigsfånge. Kommittén vill understryka att konventionstexten inte ger något som helst stöd för en sådan tolkning. Krigsfångekonventionen innehåller också regler som i stort innebär att krigsfángar under lägervistelsen skall tillförsäkras en dräglig standard beträffande inkvartering, mat, hälso- och sjukvård m.m. I vad gäller inkvartering och transporter skall standarden vara minst lika god som för krigsfångestatens egna stridskrafter, förlagda i samma område. Skulle krigsfångestaten inte kunna uppfylla de krav som ställs ifråga om krigsfångars inkvartering och förplägnad finns möjligheten att erhålla bistånd genom en opartisk, humanitär organisation eller i vissa fall genom skyddsmakt eller annan neutral stat. Krigsfångestaten får i sådana fall inte ursäkta avsteg i krigsfångarnas behandling enbart mot hänvisning till bristande egna resurer ifråga om bostäder eller livsmedel. Enligt konventionen äger krigsfångestaten rätt att använda meniga arbetsföra krigsfångar till arbeten, som dock inte får ha militär karaktär eller avse militära ändamål (GK III art. 50). Det stadgas särskilt (GK III art. 52) att krigsfångar inte får användas för hälsovådliga eller farliga arbeten. Som sådana räknas bl.a. röjning av minfält. Under senare tidens konflikter har det dock förekommit, att krigsfångar använts för desarmering av bomber och röjning av landminfält så som skedde i slutet av Falklandskonflikten. Ett sådant utnyttjande kan vara tillåtet under förutsättning att krigsfången frivilligt åtar sig uppgiften.

Kombattanter och andra grupper 91

Krigsfângars behandling beror i viss mån på vederbörandes tjänstegrad. Det stadgas sålunda att krigsfångar av Officers och Iikställd grad skall behandlas med den hänsyn som tillkommer deras grad och ålder (GK Ill art. 44). Särskilda regler gäller om betjäning i ofñcerslägren. Skillnaden är också påtaglig i vad gäller rätten att använda krigsfångar för arbete. Krigsfångestaten har rätt att använda alla arbetsföra krigsfångar dock med vissa undantag. Krigsfångar av underofficers grad må endast användas till övervakningsarbete och officerare eller likställda må icke under några omständigheter åläggas arbete. Skulle däremot officerare eller likställda anhålla om arbete skall passande sådant så vitt möjligt erbjudas dem. Kategoriuppdelningen är också märkbar i den artikel (GK III art. 60) som innehåller föreskrifter om lön till krigsfångar. Krigsfângekonventionen gör sålunda en markant skillnad när det gäller behandlingen av olika kategorier av krigsfångar och detta har inte ändrats genom I. tilläggsprotokollet. Uppdelningen i kategorier överensstämmer i stort med vad som tillämpas internationellt. Även om uppdelningen kan verka egendomlig och otidsenlig från svensk utgångspunkt, har vi ingen möjlighet att ensidigt införa några andra bestämmelser. Reglerna måste iakttas av den svenska personal som avses för tjänst i våra krigsfångeläger, Vi har anledning att förvänta oss att en motpart i en framtida konflikt kommer att följa reglerna i vad gäller behandling av svenska krigsfångar. Folkrättskommittén har ansett det särskilt viktigt att studera hur reglerna bör tillämpas på tillfångatagen svensk befälspersonal, sedan övergång har skett till ny befälsordning (NBO) inom svenska försvarsmakten.

4. 7.4.2 Svensk militär personals kategoritillhörighet enligt

krigsfångekonventionen

Uppdelning av krigsfångar i olika kategorier måste göras mot den bakgrund som anges i III. Genêvekonventionen (GK III art. 44, 45, 49, 60) samt ha klart organisatorisk anknytning. Klassificeringen måste också te och motiverad från de enskilda individernas synpunkt. Visig naturlig dare är det till fördel om uppdelningen i kategorier kan göras så, att den i sina huvuddrag korresponderar med motsvarande uppdelning inom jämförbara försvarsmakter utomlands. Detta möter dock betydande svårigheter, eftersom det utomlands saknas motsvarighet till det svenska NBO systemet. En viktig faktor är också att uppdelning av svensk militär personal i skall te sig trovärdig för en krigsfångestat i en framtida kategorier konflikt. Framför allt måste proportionerna mellan meniga och befäl inom förbanden te sig rimliga för den andra parten. Från krigsfångestatens utgångspunkt kan det vara till nackdel, om ett stort antal krigsfångar ställer anspråk på behandling efter de normer som enligt III. konventionen skall tillämpas för tillfångatagna officerare. För svensk militär personal är det också viktigt att uppdelningen i kategorier anpassas med hänsyn till tidigare gällande regler.

92 Kombattanter och andra grupper

Den närmast tidigare uppdelningen fastställdes av försvarsdepartementet 1975 (TFG 750095) och innebar mot bakgrund av III. Genevekonventionen en uppdelning i följande tre kategorier.

Kategori 1 omfattande Konventionens regler om arbete regementsofñcerare m.m. kompaniofficerare Får ej beordras till arbete. reservofficerare/kompanibefäl Om vederbörande önskar arbete och högre, skall lämpligt sådant så vitt möjvärnpliktsofñcerare/kompanibe- ligt ordnas. Fal och högre, nämnda gruppers vederlikar bland civilmilitär personal samt civil personal i tjänstegrupp l och 2.

Kategori I delas i undergrupperna överensstämmer med kategori V, l.l omfattande generalspersoner IV resp III i GK III art. 60 i vad och flaggmän samt dessas vederli- gäller lön till krigsfångar (GK III kar, art. 60) 1.2. omfattande regementsbefäl med vederlikar och likställda samt 1.3 bestående av kompanibefäl med vederlikar och likställda.

Kategori 2 omfattande plutonsbe- Får endast utnyttjas som arbetslefäl med vederlikar och likställda: dare för andra meniga krigsfångplutonsofñcerare ar. De, som ej erfordras för denna reservofñcerare/plutonsbefäl tjänst får anhålla om passande arvärnpliktsofñcerare/plutonsbefäl, bete. nämnda gruppers vederlikar bland civilmilitär personal samt civil personal i tjänstegrupp 3.

Kategori 3 omfattande gruppbefäl Får beordras till arbete. och meniga med vederlikar och likställda.

Övergången till NBO-systemet har medfört en radikal förändring av

grunderna för klassiñceringen. Begreppen plutonsofficerare och kompaniofficerare har försvunnit genom att allt yrkesbefäl efter genomgången ofñcershögskola tillhör ofñcerskategorin. l stället för att som hittills anknyta till den folkrättsliga klassiñceringen till befälskårer måste i NBO-systemet den personliga kompetensnivän bli avgörande. Övergången innebär emellertid en antalsmässig ökning av antalet yrkesbefäl. I tidigare befälsordning uppgick regementsofñcerare och kompaniofficerare stam tillsammans till cirka l0 000 inom hela försvarsmakten samt

plutonsofñcerare till c:a 8 000. Övergången till NBO- systemet medför

att båda dessa grupper slås ihop och bildar en gemensam kader av

SOU I984:56 Kombattanter och andra grupper 93

yrkesbefäl som uppgår till cza 18 000 personer. Härtill kommer ett stort antal reservofficerare och värnpliktiga officerare i motsvarande grader, främst kapten och lägre tjänstegrader.

Ökningen av antalet befäl fr.o.m. fänriks grad i det nya systemet slår

mycket olika inom olika typer av förband. Det kan överslagsmässigt röra sig om en 30 procentig ökning av befälskategorin - ett förhållande, som måste beaktas i diskussionen om den folkrättsliga klassiñceringen. Mot denna bakgrund kan följande synpunkter läggas på kategoriindelningen av befäl i NBO-systemet: a. Även i det nya systemet bör meniga och gruppbefäl liksom tidigare hänföras till kategori 3. b. Efter genomgången officershögskola (OHS) räknas vederbörande som plutonsbefäl. Med kompetensnivån som utgångsvärde skulle detta innebära att yrkesbefäl samt reserv- och värnpliktsbefäl med fänriks grad bör hänföras till kategori 2. c. Klassificering enligt b. bibehålles till dess officeren genomgått krigshögskolans allmänna kurs (KHS AK) eller specialkurs (KHS SK) och därigenom kvalificerat sig till tjänst som kompanibefäl. Härigenom skulle allt yrkes-, reserv- och värnpliktigt befäl från och med Iöjtnants grad tillhöra kategori l.

Inom kategori l kan uppdelning i undergrupperna (l.l, 1.2 resp. 1.3) göras på samma sätt som i tidigare system. En lösning enligt detta förslag har fördelen att vara klart organisatoriskt anknuten. Dessutom överensstämmer den i sina huvuddrag med tidigare indelning från 1975, även om en reservation måste göras med hänsyn till de båda systemens helt olika uppbyggnad. Uppdelningen i kategorier måste också te sig trovärdig för en motpart i en eventuell framtida konflikt. I detta avseende har förslaget en

nackdel

eftersom det skulle leda till en ökning av antalet befäl tillhörande kategori l från omkring 10 000 i 1975 års indelning till 16 200-16 500 yrkesbefäl. Detta kan vara svårt att acceptera för en motpart, som har en befälsorganisation med helt annan uppbyggnad. Den ovan diskuterade lösningen skulle innebära att en uppdelning görs av yrkesbefälet i kategorierna l och 2. Antalet fänrikar yrkesbefäl uppgår enligt försvarsstaben till l 500-l 800 och utgör endast 10 % av yrkesbefälet. Att avskilja denna lilla grupp från övrigt yrkesbefäl skulle kunna uppfattas som orättvist och oförmånligt ur personalsynpunkt. Kommittén har därför också diskuterat en annan kategoriindelning grundad på principen att allt yrkesbefäl i NBO-systemet skall tillhöra kategori l. Detta skulle innebära att allt yrkesbefäl efter genomgången officershögskola skulle hänföras till nämnda kategori. Man frångår härvid tidigare anknytning till kompetensnivå. Indelning av yrkesbefäl enligt denna princip innebär, jämförd med den förra lösningen, att antalet officerare i kategori 1 ökar till 18 000 yrkesbefäl. Den förut berörda trovärdighetsaspekten blir än mera framträdande i detta alternativ. Om allt yrkesbefäl fr.o.m. fänriks grad skall hänföras till kategori l återstår endast gruppbefäl samt reserv- och värnpliktigt plutonsbefäl för

94 Kombattanter och andra grupper sou 193455

den arbetsledande funktionen. Detta kan få olika konsekvenser. Viktigast från vår utgångspunkt är, att det blir alltför litet befäl kvar i krigsfångeläger för uppgiften att hålla motståndsandan levande bland de meniga krigsfångarna. Den avgörande frågan är emellertid att denna lösning skulle innebära en olikhet i bedömning av yrkesbefäljämfört med reserv- och värnpliktsbefäl av samma grad. Yrkesbefäl av fänriks grad skulle kunna föras till befälsläger medan reserv- och värnpliktsbefäl av samma grad inte skulle få denna behandling om det över huvud taget finns någon praktisk möjlighet att skilja mellan de båda typerna. Frågan är av stort betydelse eftersom huvuddelen av befälet inom arméns lägre förband utgörs av reserv- eller värnpliktsbefäl. Ett system byggt på denna princip skulle lätt kunna uppfattas som orättvist från reserv- och värnpliktsbefälets sida. För att undvika denna orättvisa skulle man kunna hänföra även reserv- och värnpliktsbefäl fr.o.m. fänriks grad till kategori l. Detta skulle emellertid innebära en avsevärd ökning av antalet befäl i kategori l. Framför allt skulle en sådan lösning av omvärlden kunna uppfattas som ett avsteg ifrån de folkrättsliga principerna, så som de kommit till uttryck i III. Genévekonventionen. Man kan naturligtvis också ställa sig frågan varför uppdelning i kategorier över huvud taget behöver behandlas, eftersom det i praktiken ändock blir krigsfångestaten som fäller avgörandet. Enligt kommitténs uppfattning kan emellertid risken för godtycklig behandling bli större om vi på svensk sida inte grundligt trängt in i problemen än om vi har en klar och genomtänkt lösning, som offentliggjorts redan i fredstid.

Sammanfattning

Kommittén har granskat hur krigsfångekonventionens regler om klassiñcering skall kunna tillämpas i den nya befälsordningen. De år 1975 utfärdade svenska bestämmelserna har härvid utgjort grunden. Mot bakgrund härav vill kommittén förorda en uppdelning enligt följande: Meniga och gruppbefäl bör hänföras till kategori 3. Plutonsbefäl tillhörande såväl yrkes- som reserv- och värnpliktigt befäl bör hänföras till kategori 2. Kompanibefäl tillhörande såväl yrkes- som reserv- och värnpliktigt befäl bör hänföras till kategori l. En uppdelning enligt detta system ansluter såväl till krigsfångekonventionen som till tidigare svenska bestämmelser. Uppdelningen torde också kunna relativt lätt förstås och accepteras utomlands. Kommittén kan inte ansluta sig till en lösning som skulle innebära att olika principer tillämpas för yrkesbefäl respektive reserv- och värnpliktigt befäl. Det torde ankomma på regeringen att efter samråd med ÖB avgöra frågan med hänsynstagande till såväl folkrättens regler som organisatoriska m.fl. förhållanden.

Kombattanter och andra grupper 95

4. 7.4.3 Krigsfângars uppträdande. Flykt och repatriering

Även om krigsfångar befinner sig i händerna på en motpart har denna inte rätt att kräva någon lojalitet från krigsfångarnas sida. Däremot är krigsfångarna underkastade de disciplin- och ordningsregler som krigsfångestaten utfärdar. Konventionen stadgar bl.a. att krigsfångar, med undantag av officerare, skall hälsa på den kvarhållande maktens officerare samt visa dessa respekt. Krigsfångar som är officerare behöver endast hälsa på de av krigsfångestatens officerare som har högre tjänstegrad. Alla krigsfångar, oavsett tjänstegrad, skall dock hälsa på lägerkommendanten. Bestämmelserna kan förefalla egendomliga för svensk personal eftersom hälsningsplikten sedan länge är avskaffad i vår försvarsmakt. En annan svårighet är att soldater, som tagits till fånga, knappast kan förutsättas ha kunskap om gradbeteckningar inom krigsfångestatens försvarsmakt - det torde emellertid finnas tid och möjlighet att inhämta kunskap om detta under första tiden i krigsfångelägret. Eftersom brott mot ordningsregler i allmänhet bedöms strängt inom främmande försvarsmakter, finns det enligt kommitténs mening anledning att uppmärksamma dessa förhållanden i den grundläggande utbildningen vid svenska förband. Vid inträffade förseelser har krigsfångestaten rätt att åtala och döma krigsfångar antingen till disciplinstraff eller fängelse. Här förtjänar särskilt understrykas att krigsfångar är underställda de lagar, förordningar och allmänna bestämmelser som gäller för krigsfångestatens stridskrafter. Det finns anledning bedöma att dessa straffbestämmelser kan vara betydligt strängare än de som gäller inom vårt land vid samma typ av överträdelse. Svensk militär personal bör enligt kommitténs mening orienteras om dessa förhållanden. Krigsfångar kan riskera att ställas till ansvar för krigsförbrytelser som är begångna före övergången till krigsfånge. Dessa frågor behandlas i kapitel 7. Krigsfângekonventionen innehåller tämligen omfattande regler till skydd för religionsutövning. Själavårdspersonal, som inte får göras till krigsfångar, kan dock disponeras av krigsfångestaten för att biträda med den andliga vården av krigsfångarna. Skyddet för religionsutövning är emellertid inte knutet till någon viss konfession. I den mån antalet främmande trosbekännare ökar inom svenska försvarsmakten, kan krav uppstå om icke-kristen religionsutövning i krigsfångläger. Frågor av hithörande art behandlas i betänkandet (SOU 1982:59) Militär själavård, som dock inte tar upp de särskilda förhållandena i krigsfångeläger. För att krigsfången skall kunna klara den hårda isoleringen i fångläger är det av mycket stor betydelse att han/ hon får viss kontakt med yttervärlden. Så snart som möjligt efter tillfångatagandet och senast en vecka efter ankomsten till fånglägret skall krigsfången ha möjlighet att sända ett meddelande till sin familj och dessutom till centrala krigsfångebyrån (GK lll art. 70). Konventionen innehåller också regler om krigsfångars rätt att upprätthålla postförbindelse och att mottaga paket från anhöriga.

96 Kombattanter och andra grupper SOU |984:56

I detta sammanhang kan eventuell skyddsmakt och opartiska humanitära organisationer spela en mycket viktig roll - förutsatt att krigsfångestaten lämnar dem tillstånd att arbeta inom lägren. Krigsfângar har också rätt att framföra klagan och att välja förtroendemän, som kan ha direkt kontakt med lägerledningcn. Det är en naturlig strävan hos krigfângar att de vill slippa fångenskapen genom att försöka fly från fånglägret. Flyktförsök som upptäckts har i många fall föranlett stränga bestraffningar. Enligt III. konventionen är det emellertid inte tillåtet för krigsfångestaten att bestraffa flyktförsök med hårdare straff än disciplinstraff (GK III art. 92). Vidare är det angivet att arreststraff i detta sammanhang inte får avtjänas i straffanstalt (fängelse). I de fall då krigsfångar blivit obotligt särade eller sjuka eller inte kan tillfriskna inom ett år kan parterna överenskomma om krigsfångarnas repatriering/återsändande. Återsändande kan också ske till neutralt land. Regeln om repatriering har tillkommit för att skydda krigsfångarna mot långvarig internering. Den är däremot inte avsedd att ge hemstatens regering någon rätt att få krigsfångar utlämnade för bestraffning eller för politiska syften. Friska krigsfångar skall repatrieras utan dröjsmål så snart fientligheterna upphört (GK III art. 118). Det är sålunda inte tillåtet att behålla krigsfângar lång tid efter ñentligheternas slut för att deltaga i återuppbyggnad eller för andra ändamål. I samband med senare konflikter har det förekommit att krigsfângar avsiktligt hållits kvar för att kunna användas i politiskt utpressningssyfte. Detta strider klart mot krigsfångekonventionen. I vissa fall har det hänt att krigsfångar inte önskat återvända till sitt hemland beroende på att de fruktat bestraffning efter hemkomsten. Detta kan särskilt bli aktuellt ifall det politiska systemet i hemlandet ändrats i avsevärd grad. Det är ett starkt humanitärt önskemål att en krigsfånge i sådana fall inte skall repatrieras mot sin vilja, och staterna uppmanas i en särskild FN-resolution från 1952 att tillämpa denna humanitära princip. Frågan är dock inte slutgiltigt löst förrän staterna har överenskommit om en folkrättslig regel angående sådana undantag från repatriering av krigsfångar.

4.7.5 Civilförsvarets personal

En nyhet i I. tillägssprotokollet är att även civila civilförsvarsorganisationer samt Civilförsvarets personal skall respekteras och skyddas. Regeln gäller under samma förbehåll som angivits för sjukvårdspersonal, dvs civilförsvarspersonal får inte användas för någon verksamhet som skadar fienden. Civilförsvarspersonal får inte tas som krigsfângar. Skyddet skall bibehållas även om civilförsvarsuppgifter utförs under ledning eller kontroll av militära myndigheter eller om civil civilförsvarspersonal samarbetar med militär personal för att lösa civilförsvarsuppgifter. Skulle militär personal vara anknuten till civil civilförsvarsorganisation bibehålls likaledes skyddet. Om exempelvis transport av

Kombattanter och andra grupper 97

sårad militär personal skulle underlättas beroende på de vägreparationer som civilförsvarsenheter utfört, innebär detta inte heller något brott som kan motivera att skyddet upphör. För att underlätta identifieringen skall civilförsvarspersonal bära särskilt kännetecken och identitetskort. Dessa frågor behandlas i avsnitt 6.3. Civilförsvarets personal får på vissa villkor vara beväpnad. Denna regel kommer dock inte att få direkt betydelse för svensk Civilförsvarspersonal när riksdagens principbeslut om överförande av civilförsvarets ordnings- och bevakningsenheter till andra myndigheter har genomförts (prop 1979/80: 100 bil. 7 sid 290-316, FöU l979/80:l3, rskr 1979/ 80:3l6). När överförandet av dessa uppgifter har ägt rum kommer nämligen hela det svenska civilförsvaret att vara obeväpnat. I tilläggsprotokoll I finns också regler till skydd av militär personal ingående i militära enheter, som uteslutande avses för civilförsvarsuppgifter. Bestämmelserna har dock inte direkt intresse för vår del, eftersom enheter av detta slag inte förekommer inom den svenska organisationen.

4.7.6 Personal som deltar i hjälpaktioner

Personal som deltar i hjälpaktioner under en internationell konflikt har saknat - de har endast kunnat det tidigare speciellt skydd åtnjuta allmänna skyddet för civila. I I. tilläggsprotokollet stadgas att nämnda personal skall respekteras och skyddas, oavsett om aktionen genomförs inom ockuperat eller icke-ockuperat område. Enda villkoret för att erhålla skydd är att verksamheten inte innebär hjälp för någondera parten. De nya reglerna innehåller inga bestämmelser om igenkänningstecken eller identitetskort för nämnda personal. Eftersom den personal som deltagar i hjälpaktioner oftast är Röda kors- eller annan sjukvårdspersonal har den i denna egenskap ett personligt skydd.

4.7.7 Krigskorrespondenter och journalister på farliga uppdrag

Krigskorrespondenter skall enligt folkrättens regler åtnjuta särskilt skydd (GK III art. 4 A:4) under förutsättning att de erhållit bemyndigande av de stridskrafter som de åtföljer. De skall i sådant fall anses som civila, vilka åtföljer stridskrafterna. Skulle de tas till fånga av motparten är de berättigande till skydd som krigsfångar. Som villkor för att få skydd skall krigskorrespondenter medföra det för åtföljande personal fastställda identitetskortet (GK III bil. lV). En annan grupp med liknande uppgifter benämns i folkrättenjournalister på farliga uppdrag. Det är sådana journalister som på yrkets vägnar uppehåller sig i ett område där en väpnad konflikt pågår (TP I art. 79). Förutsättningen för att erhålla folkrättens skydd är att de inte bedriver någon verksamhet, som är oförenlig med deras civila status, dvs. de får inte delta i striderna. De kan erhålla ett särskilt identitetskort som inte helt stämmer överens med det förut nämnda. Kortet skall utfärdas av regeringen i den stat vars medborgare journalisten är eller på vars

98 Kombattanter och andra grupper sou 1984:56

territorium han är bosatt. En tredje möjlighet är att ID-kortet utfärdas av den stat i vilken journalistens nyhetsorgan är beläget (TP l annex ll). Denna regel har främst tillkommit för att utländska journalister skall kunna delta i nyhetsbevakningen från ett stridsområde. Journalister som tillerkänts detta skydd får inte tas som krigsfångar. Reglerna om skydd för krigskorrespondenter och journalister på farliga uppdrag har tillkommit både för att skydda dessa grupper och för att underlätta nyhetsförmedlingen från ett stridsområde. Med hänsyn till sistnämnda önskemål bör skyddet omfatta inte enbart enskilda journalister utan också det team av fotografer och reportrar som vanligen erfordras i denna typ av nyhets- och informationsförmedling.

4.7.8 Vissa övriga grupper

Ansträngningarna inom folkrättens område har sedan lång tid inriktats

på att utveckla ett skydd för särskilt utsatta grupper som befinner sig inom

krigförande parts område. Mot denna bakgrund har särskilda regler tillkommit för att bereda skydd främst åt sjuka, sårade och handikappade samt havande kvinnor. För detta ändamål kan parterna avtala om upprättande av särskilda sjukvårds- och säkerhetszoner, inom vilka jämte andra såsom åldringar och skydd skall beredas åt de nyss nämnda barn under l5 år. lnom ett område, där strider pågår, kan parterna avtala om upprättandet av neutraliserade zoner, som fyller samma uppgift (GK lV art. 14,15). Parterna har också möjlighet att träffa lokala överenskommelser om evakuering av särskilt utsatta grupper från belägrade eller inneslutna områden (GK IV art. 17). En humanitär grundregel är att kvinnor under pågående konflikt skall skyddas mot varje handling, som kan kränka deras ära, framför allt mot våldtäkt, påtvingad prostitution och liknande grova övergrepp (GK lV art. 27). Särskilt svåra påfrestningar uppstår om en part häktat eller anhållit kvinnor, som misstänks ha understött motparten. Nya regler har tillkommit i avsikt att underlätta den rättsliga prövningen samt att så långt möjligt undvika att dödsstraff avkunnas eller verkställs mot havande kvinnor och småbarnsmödrar (TP I art. 76). Relativt omfattande regler skall också iakttas för att skydda barn under 15 år som blivit föräldralösa eller skilts från sina familjer (GK IV art. 24). Man har också eftersträvat att genom folkrättsregler förhindra att barn deltar direkt i ñentligheterna. I denna fråga råder dock delade meningar bland staterna. Man kunde dock i I. tilläggsprotokollet enas om att parter i en konflikt skall avstå från att rekrytera ungdomar under 15 år till sina väpnade styrkor. Dessutom får dödsstraff inte verkställas på ungdomar under 18 år (TP I art. 77). Som ett led i detta arbete får man också se de ansträngningar som gjorts för att få till stånd en återförening av familjer, som skingrats i samband med en konflikt. En regel om återföring av familjer har tillkommit (TP l art. 74).

sou 198456 Kombattanter och andra grupper 99

4.7.9 Grupper som har svagt skydd eller saknar skydd

I folkrätten konstateras att ena parten i en konflikt kan söka inhämta underrättelser om motparten genom spionage. Såsom spion skall enligt folkrätten anses varje person som hemligt eller under falska förespeglingar försöker inhämta upplysningar inom motpartens operationsområde i avsikt att meddela dessa till egna stridskrafter (LKR art. 29). Militär personal som bär uniform under försök att inom motpartens operationsområde inhämta underrättelser anses bedriva underrättelsetjänst. Dessa militärpersoner skall därför inte bedömas som spioner. På samma sätt behandlas militärer och civilpersoner, som används för att öppet överbringa meddelanden innehållande underrättelser. En spion som grips på bar gärning har som enda skydd att vederbörande inte får straffas utan föregående dom. Straffet för spioneri fastställs i nationell lagstiftning och blir i regel mycket strängt. Om spionen är medlem av de väpnade styrkorna, får han/hon inte skydd som krigsfånge. Har en spion hunnit genomföra sitt uppdrag och återförena sig med egna styrkor får vederbörande emellertid inte straffas för spioneri om vederbörande återigen råkar i fiendens våld. Tolkningen av regler om spionage och underättelsetjänst framgår av avsnitt 5.3.1.5. Under senare år har det förekommit att vissa regimer försökt värva legosoldater för insats mot medlemmar i befrielserörelse. Detta har aktualiserat frågan om legosoldaters folkrättsliga ställning. I I. tilläggsprotokollet finns en tämligen utförlig definition på legosoldat i modern mening. Det viktigaste kriteriet i denna definition är att legosoldatens deltagande i väpnad konflikt motiveras enbart av intresse för personlig vinning, vanligen i form av stor ekonomisk ersättning. Legosoldater får genom de nya reglerna folkrättsligt en mycket oförmånlig ställning, eftersom de inte har rätt till kombattant- eller krigsfångestatus. Reglerna om legosoldater kommenteras vidare i avsnitt 5.3.1.5. Flyktingar och statslösa har hittills tilldragit sig mycket begränsat intresse då det gällt skydd under väpnade konflikter. IV. Genévekonventionen innehåller en regel om att en stat inte skall behandla flyktingar som fientliga främlingar endast på grund av att dessa personer är medborgare i en fiendestat (GK IV art. 44). Under en europeisk konflikt kan skyddet av flyktingar få aktualitet med hänsyn till de stora flyktingströmmar som man då får räkna med. 1 I. tilläggsprotokollet ingår en artikel (TP I art. 73) om skydd för de personer, som före fientligheternas början anses som flyktingar eller statslösa. Den stora grupp, som under en konflikt de facto kan komma att få ställning som flyktingar, har emellertid mycket bristfälligt skydd i folkrätten. Det förekommer att personer deltar i väpnat motstånd utan att ingå i de väpnade styrkorna. Oftast sker detta genom att civilpersoner utför sabotage eller annan typ av vâldshandling mot fiendens soldater eller materiel. Denna verksamhet kan bli aktuell i samband med ñentligt inträngande samt under ockupation. Personerna i fråga uppfyller sällan de krav som folkrätten ställer på medlemmar i motståndsrörelse. De kan inte göra anspråk på kombattantstatus eller skydd som krigsfângar.

100 Kombattanter och andra grupper

Tillkomsten av l. tilläggsprotokollet har medfört en väsentlig förstärkning av det rättsliga skyddet för olika utsatta kategorier. Det gäller inte bara civilpersoner som deltagit i våldshandlingar utan även personer vilka är medborgare i en stat, som inte har ratificerat folkrättens konventioner. Andra grupper av likartad karaktär är statslösa, legosoldater och spioner. I I. tilläggsprotokollet har införts en artikel som innehåller grundläggande garantier till skydd för nämnda grupper (TP l art. 75). Denna kan betraktas som en slags humanitär minimiregel. Här anges bl.a. principer för det rättsliga förfarandet gentemot misstänkta personer, allt i syfte att undvika en godtycklig och inhuman behandling av dylika personer. Nämnda regel i I. tilläggsprotokollet skall vara tillämplig på personer ”som är i händerna på en part i konflikten. Härmed avses det fall då en person är i händerna antingen på motparten eller egen part. Avsikten med artikeln är sålunda att den skall tillämpas både på utländska och på egna medborgare. Detta kan utläsas av texten och är också den tolkning som de demokratiska staterna hävdar. Öststaterna har inte formellt godtagit att garantierna också skulle gälla egna medborgare men har å andra sidan inte protesterat mot den av västdemokratierna givna tolkningen.

4.8 för totalförsvarets personal Folkrättsskyddet

4.8.1 Beskrivning av nuläget

Någon fullständig genomgång av den folkrättsliga ställningen för olika grupper inom svenska totalförsvaret har aldrig gjorts förrän folkrättskommittén påbörjade sin inventering åren 1979-80. Det finns därför skäl att räkna med en tämligen stor okunnighet inom skilda personalgrupper, då det gäller deras egna folkrättsliga status. Härtill kommer att pågående förändringar främst inom arméns krigsorganisation kan komma att medföra ett ökat utnyttjande av civila i vissa underhållsfunktioner, där det tidigare har använts uteslutande militär personal. Utan att ha gjort någon egentlig undersökning beträffande olika personalkategoriers kännedom i detta avseende har kommittén fått följande uppfattning om nuläget. Bland militär personal torde kunskaper om egen kombattantstatus i allmänhet vara god, dock med viss osäkerhet beträffande kunskaperna hos den icke fredstjänstgörande personalen - främst Värnpliktig personal samt reservpersonal. Civilmilitär personal kan i allmänhet inte förutsättas ha lika god kunskap om sin folkrättsliga status. Denna brist torde, i varje fall vad gäller den fredstjänstgörande personalen, komma att avhjälpas sedan civilmilitärutredningens förslag har genomförts. För närvarande finns också ett stort antal civila som är krigsplacerade vid militära enheter. Dessa personer torde ha relativt dålig kunskap om sin folkrättsliga ställning i krig, men även beträffande denna grupp kan situationen förbättras sedan civilmilitärutredningens förslag genomförts.

Kombattanter och andra grupper 101

Bland civila personalgrupper som är avsedda för tjänst inom andra totalförsvarsgrenar än försvarsmakten bedöms kunskapen i hithörande frågor för närvarande vara mycket bristfällig. Detta har bl.a. kunnat konstateras i samband med olika kurser och konferenser och har sin förklaring i den allmänna bristen på information och undernaturliga visning i folkrättsliga frågor. Personal med olika totalförsvarsfunktioner har under den senaste tiden visat ett växande intresse för att få kunskap om det egna folkrättsskyddet. Sammanfattningsvis kan konstateras att situationen för närvarande inte är tillfredsställande då det gäller olika kategoriers kunskap om sin egen folkrättsliga status. Att tillhöra en grupp med särskilt folkrättsligt skydd kan vara av stor betydelse för individen, då det gäller att undgå direkt anfall. Sjukvårds-, själavårds- och civilförsvarspersonal kan enbart genom sin utmärkning undvika att bli mål för motpartens anfall. Å andra sidan kan det folkrättsliga skyddet för civil personal som arbetar tillsammans med militär i en gemensam ledningscentral inte medföra att personal exempelvis avstår från att anfalla nämnda mål. I detta och liknande fall motparten har individens status framförallt betydelse då personen i folkrättsliga fråga kommer i motpartens våld. Det är därför väsentligt att en tillfångakan klargöra sin folkrättsliga ställning inför motparten. l tagen person annat fall riskerar man att motparten bedömer den tillfångatagne som en ”civil vilken otillbörligt gripit till vapen”, vilket kan medföra att vederbörande döms till strängt straff.

4.8.2 Kriterier vid bestämmande av folkrättslig ställning

En person som inte tillhör sjukvårds- eller själavårdspersonalen skall för att anses som kombattant ingå i en parts väpnade styrkor och uppfylla de villkor som framgår av tilläggsprotokoll I (TP I art. 43). Vederbörande skall stå under ansvarigt befäl och vara underkastad ett internt disciplinärt system som bl.a. säkerställer att krigets lagar iakttas. För att en person skall kunna klassificeras som kombattant fordras i regel att vederbörande är underkastad det särskilda ansvar som gäller för krigsmän (krigsmannaansvar). Medlemmar i reguljära enheter skall enligt folkrätten bära uniform, men däremot ingår inte något krav på bärande av vapen. Beväpningen är sålunda inte något avgörande kriterium i detta sammanhang. Även andra faktorer måste emellertid tas med i bedömningen. Det har tidigare framhållits att överförande av personer från civil status till kombattantstatus inte kan göras utan vidare. Den som skall övergå till att vara kombattant bör nämligen erhålla en viss militär grundutbildning, som gör det möjligt att låta vederbörande ingå i de väpnade styrkorna. Folkrätten anger inte i detalj vad detta innebär, utan här måste nationella bestämmelser tillämpas. I utbildningen måste under alla förhållanden ingå information om de grundläggande folkrättsreglerna. Hänsyn måste också tas till de praktiska möjligheterna att ordna en sådan utbildning som här har angivits. Kommittén har försökt att översiktligt bedöma utbildningskravet i samband med den folkrättsliga klassiñceringen. Själ-

102 Kombattanter och andra grupper SOU I984:56

va utbildningen blir givetvis främst en fråga för respektive myndighet. Ett förhållande som måste tillmätas en icke oväsentlig betydelse är möjligheten att göra den folkrättsliga ställningen trovärdig inför motparten. I första hand bör beaktas situationer som kan tänkas uppstå i samband med tillfångatagande. Det är sannolikt att motparten kommer att bedöma tillfångatagna civila som tillhör totalförsvaret mot bakgrund av vederbörandes tjänstgöringsplats och tjänstgöringens art. Motpartens ställningstagande kan bero på om den tillfångatagne har arbetat i en gemensam ledningscentral eller i en avskild byggnad, där ingen militär personal uppehållit sig. Om den tillfångatagne bär militär uniform eller något som kan uppfattas som utmärkande tecken, torde detta också inverka på motpartens bedömning. Naturligtvis kan en motpart inte ha någon närmare kännedom om de föreningsdräkter och civila uniformer som normalt brukas inom vårt land. Denna omständighet kan knappast heller motivera någon ändring av de regler som för närvarande gäller beträffande bärande av nämnda dräkter eller uniformer. Även om bärande av personlig beväpning i princip inte skall inverka på den folkrättsliga klassificeringen, torde beväpnade civilpersoner i de allra flesta fall väcka misstankar hos motparten. Främst gäller detta i samband I folkrätten med tillfångatagande. anges tre grupper vilka utan att räknas som kombattanter - ändock får bära vapen för självförsvar. Detta gäller sjukvårdspersonal vid sjukvårdsformation eller anstalt, själavårdspersonal vid enhet av detta slag samt civilförsvarets personal. I samtliga fall kan personalen lätt identifieras genom kännetecken och identitetskort samt vanligen också genom att den bär uniform. Det kan emellertid i en krigssituation finnas ytterligare grupper av civila eller enskilda civilpersoner som önskar bära vapen för självförsvar. För dessa personer finns inte några regler om bärande av kännetecken eller identitetskort, vilket kan försvåra identiñeringen. Om onödiga misstankar från motpartens sida skall kunna undvikas bör därför civila i krigstid inte bära vapen - framför allt inte inom ett område eller i situationer där vederbörande riskerar att tas till fånga. Denna fråga har också tagits upp i civilmilitärutredningens betänkande (SOU 1982:48 sid 73) Försvarsmaktens personalkategorier. Emellertid kommer det även i krigstid att finnas grupper av civila som har rätt att inneha vapen. Till en början gäller det personal som behöver vapen i sin tjänst, exempelvis polis och viss bevakningspersonal. Men det finns också ett stort antal enskilda, som har rätt att inneha vapen, bl.a. jägare och sportskyttar. Det kan vara lämpligt att informera dessa grupper om riskerna av att bära vapen i krigstid. Kommittén ser dock ingen anledning att föreslå någon ändring beträffande reglerna om tillstånd att inneha vapen. Den folkrättsliga klassificeringen kan också spela en viktig roll för personal, som kan komma att tjänstgöra inom ett av fienden besatt/ ockuperat område. Det kan exempelvis gälla vissa tjänstemän inom den lokala administrationen, som kan behöva fortsätta sin verksamhet, även om ett visst område skulle besättas av fienden. Skulle vederbörande

SOU l984:56 Kombattanter och andra grupper 103

ha ställning som kombattanter, måste man räkna med att personer motparten kan placera dem i krigsfångeläger, vilket knappast går att förena med tjänst i ockuperat område. För att öka personalens möjligheter till fortsatt verksamhet inom det ockuperade området bör den därför inte ges kombattantstatus. Slutligen kommer man knappast ifrån att också ta hänsyn till respektive civilas personliga önskemål. Det har sålunda framgått att vissa civila personalgrupper på grund av ålder, bristande militär utbildning eller andra skäl inte önskar erhålla kombattantstatus. Sådana önskemål måste givetvis vägas in i den allmänna bedömningen. Vid den fortsatta bedömningen av olika personers och gruppers folkrättsliga ställning måste också villkoren för att tillhöra personalgrupper med särskilt folkrättsligt skydd beaktas. Dessa villkor framgår av avsnitt 4.7. De viktigaste faktorerna har sammanställts i bifogade tabell 4.8 som anger Allmänna grunder för folkrättslig klassificering.

Tabell 4.8 Allmänna grunder för folkrättslig klassificering

K ategøri Kännetecken Fordringar Uppträdande. behandling l Uniform Står under ansvarigt be- Berättigad att delta i Kombattanter . A. Medlemmar av fäl. ñentligheterna. Underkastad internt dis- Får inte ställas till anreguljära väpnasvar för militär verksamde styrkor utom ciplinärt system. och lakttar krigets lagar het. sjukvårdssjälavårdsperso- Skall erhålla krigsfánges nal skydd -”- -- B. Medlemmar av Bär vapen öppet viss tid motstånds- eller före/under anfall. befrielserörelse. Anm. l. Anm. 2. -“- C. Deltagare i folk- Bär vapen öppet laktta krigets lagar uppbåd ll Civila åtföljande Särskilt identitetskort (ej lnga Får inte delta i fientligstridskrafterna militär uniform, bör inte heterna. Kan tas till Skall erhålla bära vapen) fånga. krigsfånges skydd lll Civila (ej under ll) lnga kännetecken el. lnga Får inte delta i fientliglD-kort. heterna. Kunna övertyga mot- Blir inte krigsfångar. parten om sin civila sta- Kan interneras tus

Särskilt skydd skall gälla för: sjuka, särade, skeppsbrutna, flygare i nöd samt för grupperna sjukvårdspersonal, själavårdspersonal, deltagare i hjälpaktioner, civilförsvarspersonal, krigskorrespondenter och journalister på farliga uppdrag. Anm. l : Bärande av utmärkande tecken kan tillkomma om motparten inte tillämpar första tilläggsprotokollet. Anm. 2: Temporär kombattant kan växla mellan civil status och kombattantstatus.

Ett nära samarbete har ägt rum mellan civilmilitärutredningen och folkrättskommittén. Härvid har civilmilitärutredningen behandlat frågor berörande personal upptagen i försvarsmaktens mobiliseringstabeller

104 Kombattanter och andra grupper

(p- tabeller) medan folkrättskommittén har tagit upp sådana personalgrupper som inte förekommer i dessa tabeller.

4.9 Folkrättslig status för personal som tjänstgör vid

försvarsmakten eller är anknuten till denna

4.9.1 Inledning

Med hänsyn till de olikartade tjänstgöringsförhållandena i krigstid har kommittén ansett det lämpligast att först behandla folkrättsfrågor beträffande personal som är anknuten till försvarsmakten och därefter ta upp motsvarande frågor för personal inom totalförsvarets civila delar. En ytterligare anledning härtill är vissa förändringar i den militära organisationen, som har föranletts av civilmilitärutredningens förslag. Folkrättskommittén har också haft anledning att undersöka den folkrättsliga klassificeringen i samband med militär personals inryckning vid mobilisering och under permission. Eftersom civilmilitärutredningens uppdrag hade flera anknytningar till folkrättskommittén fann kommittén anledning att lämna följande allmänna synpunkter på utredningens betänkande (SOU 1982:48) Försvarsmaktens personalkategorier. Civilmilitärutredningen hade i enlighet med sina direktiv bl.a. utgått ifrån de folkrättsliga principerna om kombattanter och andra grupper, då det gällt att lämna förslag beträffande indelning i personalkategorier inom försvarsmakten. Folkrättskommittén har funnit att utredningens förslag till ny kategoriindelning och nya befälsrättskategorier i allt väsentligt överenstämmer med de folkrättsliga principerna. Folkrättskommittén har därför kunnat ansluta sig till de delar av utredningens förslag som har folkrättslig anknytning. Förslaget innebär en renodling i kategoriuppdelning av stort värde i folkrättsliga sammanhang. Inte minst viktiga är de av utredningen föreslagna förbättringarna av utbildningen i folkrätt på skilda nivåer. Den av civilmilitärutredningen föreslagna nya indelningen i kategorier har genomförts genom den förordning om försvarsmaktens personal (FFS 1983:50) som utfärdats 1983-06-30. Folkrättskommittén har utgått ifrån att även övriga delar av civilmilitärutredningens förslag bl.a. beträffande utbildning i allt väsentligt kommer att genomföras. Granskningen i avsnitten 4.9.2-4.9.l1 omfattar därför endast vissa speciella situationer eller grupper, som inte alls eller endast delvis har behandlats i civilmilitärutredningens betänkande.

4.9.2 Inryckande personal vid mobilisering

Denna personal anses från straffrättslig och organisatorisk utgångspunkt som krigsmän i och med att tjänstgöringsskyldigheten inträder. Vid mobilisering sammanfaller denna tidpunkt i allmänhet med att resan

Kombattanter och andra grupper 105

från inställningsplatsen till inryckningsorten påbörjas, dvs. innan personalen ännu erhållit sin utrustning på mobplatsen. Detta innebär främst att militär lydnadsplikt skall gälla i och med att resan till inryckningen anträdes. I allmänhet är emellertid de inryckande inte användbara för någon militär verksamhet förrän de har erhållit vapen och all övrig utrustning på mobplatsen. Jämför dock med vad som nedan sägs om personal som i fred utkvitterat tjänstevapen. Först sedan vapen utdelats kan de inryckande användas exempelvis för att med vapenmakt avslå anfall av mindre, luftlandsatta styrkor. Från olika utgångspunkter hade det varit önskvärt att knyta kombattantstatus till samma tidpunkt som övergången till krigsman, men detta har visat sig medföra klara nackdelar. Inryckande krigsmän skall visserligen åtlyda de ordningsregler m.m. som påbjuds av transportbefälet under resan, men detta befäl är sällan detsamma som vid det organiserade krigsförbandet. Transportbefälet har knappast några möjligheter att under dessa förhållanden ”svara för sina underlydandes uppträdande” i den mening som avses i artikel 43 i tilläggsprotokoll I. De inryckande kan inte heller bedriva någon aktiv verksamhet som kombattanter, förrän de har fått sin militära utrustning. En fientlig kuppstyrka kan tänkas sätta in anfall mot en inryckningstransport i avsikt at_t fördröja mobiliseringen. De inryckande har då anledning att hävda civil status för att undvika att tas som krigsfångar. Förhållandena förändras sedan de inryckande har nått mobplatsen. I och med att de har fått den militära - även innefattande utrustningen identitetskort för deltagare i de väpnade styrkorna - är det motiverat att anse de inryckande som kombattanter. l samband med utrustningen börjar militära enheter att kunna organiseras. Härigenom blir det möjligt för de militära cheferna att utöva befäl och ta ansvar för sina underlydandes uppträdande. Mot bakgrund av det ovan anförda anser kommittén att inryckande värnpliktiga skall anses som kombattanter först i och med att de har fått militär utrustning vid mobplatsen och de värnpliktiga kommit under ansvarigt befäl. För personal, som i fred utkvitterat tjänstevapen, bör emellertid andra regler gälla. Denna personal kan nämligen behöva ingripa i strid redan innan den har fått övrig militär utrustning. Kommittén anser därför att denna personal skall anses som kombattanter från och med den tidpunkt då tjänstgöringsskyldigheten inträder.

4.9.3 Permittenter under krigsförhållanden

Under en väpnad konflikt med längre varaktighet måste sannolikt militär personal som tillhör de reguljära styrkorna beredas tillfälle till permission antingen till hemorten eller annan plats där anhöriga vistas. I detta sammanhang diskuteras främst korttidspermission under en vecka eller kortare tid. Den militära personalen har under tjänstgöring kombattantstatus - såvida den inte i vissa fall har annat folkrättsligt skydd (som sjukvårdspersonal, själavårdspersonal eller krigskorrespondenter). Under permission i hemorten eller annan ort utanför stridsområde kan

106 Kombattanter och andra grupper SOU l984:56

permittenter antingen behålla sin kombattantstatus eller tillfälligt få civil status. För att en permittent skall kunna behålla sin kombattantstatus fordras att vederbörande även under permissionen står under befäl av någon som ansvarar för sina underlydandes uppförande samt är underkastad ett internt disciplinärt system. Härjämte kan bärande av uniform och vapen spela en roll vid motpartens bedömning. Det är naturligt att permitterad personal under resor till och från hemorten bär uniform vilket också torde motiveras av ordnings- och säkerhetsskäl. Under vistelse i hemorten torde uniform bäras endast i undantagsfall eller på direkt order från platsbefälhavare. Det torde ankomma på överbefälhavaren att utfärda order om vapens bärande under permission i krigstid. Bedömningen av permittenternas ställning påverkas av förhållandena i hemorten. Skulle hemorten utsättas för flyganfall torde detta knappast inverka på permittenternas ställning i folkrättsligt avseende. Däremot kan ställningen påverkas om hemorten skulle utsättas för anfall med markstyrkor. Inför hot om fientlig erövring kan platsbefälhavaren behöva använda permittenterna för att förstärka det lokala försvaret. Enskilda permittenter får emellertid inte spontant ta upp strid, utan deras militära verksamhet måste stå under befäl och inordnas i ett disciplinärt system. Om befälhavaren på platsen bedömer att han under speciella omständigheter behöver utnyttja permittenter på orten och har möjlighet att leda dem talar detta för att permittenter skall behålla sin kombattantstatus under permission. Förhållandena kan variera starkt inom skilda orter och skilda delar av landet. Storstädernas försvarsproblem torde i detta sammanhang erbjuda särskilda problem. Skulle det å andra sidan visa sig svårt för platsbefälhavaren att ansvara för permittenters uppträdande och infogande i ett disciplinärt system, då detta kan komma att erfordras från försvarssynpunkt, minskar skälen för att permittenter skall behålla kombattantstatus under permission. Bedömningen kan också påverkas av vad som kan tänkas inträffa vid ockupation. Om fienden erövrar och ockuperar den ort där permittenter vistas, kan dessas folkrättsliga status få betydelse. Män i värnpliktsåldern blir troligen tagna i förhör för att ockupanten skall kunna avgöra vederbörandes bakgrund. Permittenter riskerar då att deras kombattantstatus upptäcks. Vissa av dem - i varje fall allt befäl - kan bli internerade. Risken härför kan knappast minskas genom att permittenter försöker övertyga förhörsledare om en civil status. Har permittenter tagits till fånga i samband med strid kan den militära bakgrunden inte döljas. Att simulera civil status kan vid upptäckt få särskilt allvarliga konsekvenser eftersom vederbörande då kan anklagas för förräderi eller eventuellt spionage och dömas till hårt straff. Det är sålunda osäkert om permittenter i ockupationsfallet skulle ha någon nytta av att hävda civil status under permission. Vid bedömningen kan det vara lämpligt att också ta hänsyn till vad som gäller beträffande krigsmannaansvar (20 kap. 21 § brottsbalken). Detta kvarstår om ledigheten är begränsad till kortare tid än två måna-

Kombattanter och andra grupper 107

der. Om ledigheten är av obestämd varaktighet, bör således kombattantstatus inte förekomma. Över huvud taget torde det inte vara lämpligt att utsträcka en persons kombattantstatus till tid efter det att krigsmannaansvaret upphört eftersom vederbörande då inte längre är underkastad ett internt disciplinärt system. Kommittén finner att huvuddelen av här anförda synpunkter talar för att permittenter från reguljära styrkor bör behålla kombattantstatus under kortare tids permission. Det torde ankomma på militära myndigheter att mot bakgrund av såväl folkrättsliga som militära synpunkter besluta i denna fråga.

4.9.4 Frivilligpersonal som tjänstgör vid försvarsmakten

För försvarsmaktens behov rekryteras frivilligpersonal för tjänstgöring under beredskapstillstånd och krig från följande organisationer: Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska röda korset, Frivilliga radioorganisationen, Frivilliga automobilkårernas riksförbund, Frivilliga motorcykelkårernas riksförbund, samt Svenska Brukshundsklubben. Sådan personal som avses för ständig tjänstgöring vid militära enheter under beredskapstillstånd och krig har tecknat A-kontrakt och benämns A-personal. Denna personal är upptagen i försvarets p-tabeller. Det gäller i samtliga fall sådan personal som i fredstid fått viss allmän försvarsutbildning även innefattande vapenutbildning. Frivillig A-personal fullgör samma tjänst som värnpliktiga vid förband och måste därför klassificeras som militär personal, vilket också har föreslagits av civilmilitärutredningen. A-personal utrustas i regel med personlig beväpning. Detta medför att A-personal, med undantag av sjukvårdspersonal, bör anses som kombattanter, i den mån villkoren härför kan uppfyllas. Folkrättskommittén måste i detta sammanhang särskilt beakta i vilken grad A-personalen kan anses ha erhållit tillräcklig utbildning i folkrätt. Det kan därvid konstateras att utbildningen i folkrätt hittills har varit av mycket begränsad omfattning men att en utökning av denna utbildning planeras för närvarande. Med hänsyn till sistnämnda förhållande och med beaktande av de fördelar som kombattantstatus medför för individens skydd anser kommittén att det finns tillräckliga motiv för att klassificera all frivillig A-personal, med undantag av sjukvårdspersonal, som kombattanter, Frivillig personal som är avsedd för sjukvårdstjänst bör erhålla skydd som sjukvårdspersonal. Detta förutsätter att personalen utrustas med armbindel och identitetskort enligt bestämmelserna. Av de ovan nämnda frivilligorganisationerna intar Frivilliga automobilkårerna och Frivilliga motorcykelkårerna en särställning genom att deras medlemmar endast i ringa utsträckning används för försvarsmakten. De tillfällen då detta förekommer är främst i samband med transportuppdrag under mobilisering. Vissa medlemmar kan dessutom avses för befattningar som upptas i försvarsmaktens p-tabeller. I förra fallet kan medlemmarna få ställning antingen som åtföljande stridskrafterna eller kvarstå som rent civila. Det torde ankomma på

108 Kombattanter och andra grupper

regional eller lokal militär chef att avgöra den frågan. I det senare fallet bör vederbörande - i likhet med alla övriga som är upptagna i p-tabeller - anses som kombattant. Försvarsmakten har också behov av B-personal för uppgifter av tillfällig natur. Största delen av den frivilliga B-personalen finns inom hemvärnet. Dessutom behövs B-personal i samband med mobilisering för tjänst vid mobiliseringsplatser och måltidsstationer. Den folkrättsliga klassificeringen behandlas under avsnitt 4.9.5. Folkrättskommittén anser att frivillig personal med A-kontrakt bör klassificeras som kombattanter med undantag för personal som är avsedd för sjukvårdstjänst. Sistnämnda typ av frivilliga bör erhålla skydd som sjukvårdspersonal.

4.9.5 Hemvärns- och driftvärnspersonal.

Frivilligpersonal

inom hemvärnet

Hemvärnet, som består av allmänna hemvärnet och driftvärnet, räknas till de reguljära arméförbanden. Detta har klart tillkännagivits för främmande makter redan i fredstid, varför någon notiñcering om hemvärnets infogande i enlighet med tilläggsprotokoll I (TP I art. 43:3) inte bedöms erforderlig. I hemvärnet ingår främst personal som avses för egentliga stridsuppgifter. Dessutom ingår B-personal som skall ansvara för vissa servicefunktioner, såsom sjukvård, transporter, förplägnad och teleförbindelser. Alla hemvärnsmän får militär utbildning i fredstid och har personlig beväpning. Under sin militära tjänst lyder såväl hemvärns- som driftvärnspersonal under befälhavare, vilka ansvarar för sina underlydandes uppförande. Personalen är under sin militära tjänst inordnad i samma disciplinära system som personalen inom försvarsmakten i övrigt. All hemvärnspersonal är från organisatorisk synpunkt krigsmän under den tid som de är tjänstgöringsskyldiga. I utbildningen ingår undervisning i folkrättens grunder. Personal inom hemvärnet bär under militär tjänstgöring uniform och personlig beväpning dock kan driftvärnspersonal i vissa fall sakna uniform och blir då i stället utrustad med armbindel. För frivillig Bpersonal gäller andra regler enligt vad som senare framgår. Hemvärnets personal återfinns inte i försvarsmaktens ordinarie mobiliseringstabeller men är förtecknad i hemvärnets särskilda tabeller. Allmänna hemvärnet är under mobilisering och krig avsett för vissa till tiden begränsade uppgifter, som främst gäller försvar mot överraskande angrepp, bevakning av vissa viktiga objekt och försvar mot luftlandsättningar. Driftvärnet, som organiseras bland personalen vid ett stort antal statliga och kommunala myndigheter och anläggningar, har ungefär samma militära bakgrund som allmänna hemvärnet. Vid vissa civila företag organiseras företagshemvärn, som har ungefär samma uppgifter som driftvärnet. Enheterna lyder vid militär tjänst under en vid myndigheten eller anläggningen tjänstgörande driftvärnschef. Driftvärnets enheter är knutna till den myndighet eller anläggning där de tjänstgör, och deras primäruppgift är försvar av den egna arbetsplatsen.

Kombattanter och andra grupper 109

Här angivna förhållanden beträffande hemvärnsmännens lydnadsuniformering och tjänstgöring visar att personalen under sin ställning, militära tjänst uppfyller de villkor som gäller för att erhålla skydd som kombattanter samt i vissa fall som sjukvårdspersonal. Såsom tidigare framhållits i avd. 3 kan hemvärnspersonal anses som kombattanter endast under den tid då den fullgör hemvärnstjänst. Följaktligen bör hemvärnets klassificeras som temporära kombattanter. Hempersonal värnets sjukvårdsmän bör på motsvarande sätt anses som tillfällig sjukvårdspersonal. Eftersom hemvärnsmän löper risk att tas till fånga, bör de också tilldelas identitetskort på samma sätt som övriga reguljära soldater (jfr avsnitt 4.2.4). Det fåtal hemvärnsmän som har ständig militär tjänstgöring i krigstid, exempelvis kretshemvärnschefer, bör ha ställning som kombattanter. förvarar normalt personliga vapen och ammuni- Hemvärnspersonal tion i hemmet. Detta kan måhända leda till att enskilda hemvärnsmän i ett överraskande kläder. Om vederbörande tas läge går ut i strid i civila torde han få svårt att inför fienden förklara till fånga i en sådan situation, vilket kan leda till väsentligt sämre behandling och sin kombattantstatus,

eventuell bestraffning. Ett uppträdande som beväpnade civilpersoner

måste därför undvikas. Denna synpunkt kan behöva uppmärksammas i hemvärnets utbildning. Om hemvärnspersonal skulle komma att leva i ett av fienden tillfälligt kan innehav av vapen i hemmet väcka besatt eller ockuperat område, starka misstankar hos motparten. Dessutom torde ockupationsmakten sannolikt kräva utlämning av alla vapen i privat förvar. Hur den enskilde hemvärnsmannen kan förfara i en sådan situation bör prövas lokalt med till totalförsvarets samordnade verksamhet inom området. Det hänsyn målet skall självfallet vara områdets snabba och slutliga övergripande befrielse. l

l hemvärnsförbanden ingår också vissa serviceenheter som helt eller

till största delen sätts upp av personal med B-kontrakt. Hemvärnets fullgör uppgifter inom hemvärnets förband enligt krigsorga- B-personal nisationen tillsammans med hemvärnsmännen. avsedd för tjänst inom hemvärnet kommer från Riksför- B-personal bundet Svenska röda korset, Sveriges kvinnliga bil- Sveriges lottakårer, kårers riksförbund samt Frivilliga radioorganisationen. Den största är de hemvärnssamariter som kommer från Röda korset. De gruppen organiseras i sjukvårdsgrupper och fristående bårlag. Denna personalgrupp används enbart för sjukvårdstjänst i krig och bör därför ha folkrättsligt skydd som sjukvårdspersonal. För att detta skall kunna fungera utrustas med de igenkänningstecken och i praktiken måste personalen identitetskort som är föreskrivna för sjukvårdspersonal. Denna personal bör inom stridsområde och således även anses såsom tjänstgörande förses med rödakorstecken på huvudbonad samt på bröst och rygg enligt avsnitt 6.1.4.2. Den folkrättsliga ställningen för hemvärnets B-personal som inte avär inte lika lätt att fastställa. Från militär sida har ses för sjukvårdstjänst framhållits att ifrågavarande personal till största delen skall arbeta i nära till hemvärnets stridande enheter. För att undvika att dela anslutning

1 10 Kombattanter och andra grupper

som tillhör personal samma enhet skulle det vara lämpligast att låta även B-personalen klassificeras som kombattanter. ifrågavarande B-personal har hittills haft ringa eller ingen utbildning. Personalen är inte utbildad på något vapen och man kan inte heller förvänta sig någon kunskap i folkrätt. B-personalen står visserligen under befäl men är obeväpnad och skall inte alls användas för stridsuppgifter. B-personalen bär i regel föreningsdräkt. B-personalens brist på utbildning samt mycket korta tjänstgöringstid talar för att ifrågavarande personal inte skall anses som kombattanter utan klassificeras såsom civila åtföljande stridskrafterna. Härigenom kan B-personalen vid tillfångatagande få krigsfånges skydd. Om B-personal behåller civil status under tjänst vid hemvärnsförbanden torde möjligheterna att få folkrättsligt skydd bli något sämre än om åtföljandestatus väljes. Civilmilitärutredningen har föreslagit att hemvärnets B-personal bör ha ställning som militär personal, vilket ytterligare understrykes genom att denna personal numera upptas i hemvärnets personaltabeller. Ifrågavarande personal kommer vid beredskapstillstånd och krig att ha befattningar med tillfälliga uppgifter inom sambands-, expeditions-, sjukvårds-, förplägnads- och transporttjänst. I utredningens betänkande har lagts fram en plan för B-personalens utbildning, varigenom nuvarande brister bl.a. när det gäller kunskap om de grundläggande folkrättsreglerna torde komma att avhjälpas. Enligt kommitténs uppfattning bör dock Röda korsets hemvärnssamariter inte anses som militär personal på grund av de praktiska svårigheter som föreligger, då det gäller att rekrytera och utbilda denna personal under så lång tid som civilmilitärutredningen föreslagit. Sedan hemvärnets B-personal fått den föreslagna utbildningen anser folkrättskommittén att denna personal med undantag för sjukvårds- personalen under sin tjänst i hemvärnet bör kunna klassificeras som temporära kombattanter, vilket förordas såväl av militära myndigheter som av civilmilitärutredningen. Dock kan under en övergångsperiod frivillig B-personal som helt saknar grundutbildning komma att tjänstgöra vid hemvärnets förband. I sådant fall åligger det militär chef att ordna så att erforderlig utbildning snarast kan genomföras.

Sammanfattning

Hemvärnets A-personal bör ha ställning som temporära kombattanter, vilket innebär att de efter sin militära tjänstgöring återgår till civil status. B-personal avsedd för sjukvårdstjänst vid hemvärnet bör ha skydd och kunna identifieras som sjukvårdspersonal inom stridsområde. De bör dock inte klassificeras som militär personal. B-personal med uppgifter inom sambands-, expeditions-, förplägnads- och transporttjänst bör under sin tjänst vid hemvärnet ha temporär kombattantstatus. Den B-personal som skall tjänstgöra endast tillfälligtvis vid mobiliseringsplatser och måltidsstationer i samband med mobilisering har både organisatoriskt och folkrättsligt en annan ställning än B-personal som

Kombartanter och andra grupper ll l SOU l984z56

ingår i hemvärnsförbanden. För närvarande har den B-personal som kan avses för mobiliseringsplatser och måltidsstationer svag utbildning, men detta förhållande torde komma att ändras. Avgörande i sammanhanget är emellertid tjänstgöringens korta varaktighet, vilket knappast motiverar att nämnda personal behöver kombattantstatus. Kommittén anser därför, i likhet med civilmilitärutredningen, att Bavsedd för tjänstgöring vid mobiliseringsplatser och måltidspersonal stationer skall erhålla ställning som civila åtföljande stridskrafterna.

4.9.6 Civila inom militära verk och förvaltningar

De militära verken och förvaltningarna omfattar dels vissa enheter som är upptagna i p-tabeller, dels vissa andra enheter som fortsätter sin fredstida verksamhet. Personal som tillhör dessa senare enheter redovisas inte i p-tabeller. Endast sistnämnda personalgrupp behandlas i denna framställning. Den f olkrättsliga klassiñceringen av civil personal inom försvarsmaktens centrala verk och myndigheter beror på krigsorganisationens utformning som i sin tur beror på verksamhetens allmänna inriktning under krig. Här föreligger stora skillnader mellan exempelvis Försvarets materielverk å ena sidan och Försvarets civilförvaltning (FCF) å den andra. I förra fallet rör det sig om en organisation som under krigsförhållanden torde få relativt omfattande ansvar av direkt militär art, medan det för FCF gäller huvudsakligen kameral verksamhet, som inte går att skilja från civil verksamhet av liknande slag. En granskning av verksamhetens inriktning i krigstid inom skilda verk och myndigheter skulle kunna motivera att exempelvis FCF:s personal i krig skulle kunna behålla sin normala, civila status. Den folkrättsliga klassiñceringen kan emellertid bero även på andra faktorer såsom t.ex. avsedd grupperingsplats i krig respektive tjänstgöring i nära anslutning till militära enheter. Man kan inte heller bortse ifrån de organisatoriska fördelar som följer av att personalen upptas i p-tabeller. Folkrättskommittén har inte funnit anledning att närmare diskutera dessa frågor av huvudsakligen militär natur. Kommittén vill föreslå att de folkrättsliga aspekterna beaktas vid överbefälhavarens behandling av de krigsorganisatoriska frågorna beträffande det militära försvarets centrala verk och myndigheter. Även civilmilitärutredningen hari sitt betänkande (SOU 1982:48 sid 96) Försvarsmaktens personalkategorier ansett det vara av värde, om överbefälhavaren kunde överväga att föra bort vissa centrala verk och myndigheter ur försvarsmaktens krigsorganisation. Civil personal som utan att finnas i p-tabell tjänstgör eller inkallas för tjänstgöring under mobilisering och krig, kan endast i undantagsfall hänföras till kombattanter. Detta kan bli aktuellt om den inkallade har särskilda, militära kvalifikationer, exempelvis reservofñcersutbildning. Även andra motiv torde kunna åberopas. Alla de olika fall som kan tänkas bli aktuella i praktiken kan knappast behandlas inom ramen för denna utredning. Här måste det ankomma på den ansvarige chefen att mot bakgrund av de i detta betänkande angivna principerna avgöra vilken folkrättslig status som skall gälla i olika fall.

112 Kombattanter och andra grupper

På det regionala planet erbjuder miloförvaltningarna exempel på hur civila med olika bakgrund och anställningsformer kan komma att utnyttjas under mobilisering och krig. I princip kan följande fem former för ianspråktagande av civil personal komma i fråga. a. Kärnan i krigsorganisationen är den fredstjänstgörande personal som finns upptagen i p-tabell och inkallas till respektive fortsätter tjänstgöring vid mobilisering. Denna personal utrustas och uppträder som militär personal. l regel har personalen haft mycket begränsad militär utbildning och man kan knappast förvänta någon kunskap om folkrättens regler. I samband med att den i kap. ll föreslagna utbildningen i folkrätt börjar genomföras kommer läget att förbättras. Med hänsyn härtill anser kommittén att denna personal bör hänföras till kombattantkategorin. En annan grupp är sådana civila som tjänstgör i fred men inte är upptagna i p-tabeller. De är emellertid beredskapsregistrerade av Iänsarbetsnämnden för att inkallas till krigstjänstgöring när behov uppstår. Dessa personer uppträder alltid som civila (utan uniform) och har ingen beväpning. Personeri denna grupp har ringa eller ingen utbildning i folkrätt. Med hänsyn till tjänstgöringens karaktär och övriga här angivna förhållanden är det lämpligast att denna grupp anses som civila åtföljande stridskrafterna. Under krigsförhållanden finns det möjlighet för miloförvaltningar att få civil personalförstärkning från Iänsarbetsnämnden i respektive län. Personalen ställs till militära myndigheters förfogande under ca 14 dagar. Det blir då fråga om beredskapsregistrerad personal som varken har tjänstgjort vid förvaltningen i fred eller upptagits i p-tabeller. Dessa personer uppträder som civila, har inte beväpning och har ingen eller ringa kunskap i folkrätt. Mot denna bakgrund är det lämpligast att de anses som civila åtföljande stridskrafterna. . För viss fredsanställd personal har det i anställningsavtalet angivits att den skall inställa sig på arbetsplatsen i krig - detta utar. att personalen står i p-tabeller eller beredskapsregistrerats av länsarbetsnämnden. I analogi med bedömningen av närmast föregående gmpp bör personalen anses som civila åtföljande stridskrafterna. Slutligen finns den möjligheten att de militära myndigheterna genom Iänsarbetsnämnden får tillfällig förstärkning med civil, ej beredskapsregistrerad personal. Om tjänstgöringen beräknas vara längre än 24 timmar, är det lämpligast att personalen erhåller åtföljandestatus. Om tjänstgöringen avser kortare tid än 24 timmar bör personalen i princip behålla sin civila status, dock med möjlighet för den militäre chefen att avgöra klassiñceringen från fall till fall.

Här angivna exempel från miloförvaltningar kan utgöra grundval för handläggning av sådana frågor inom övriga regionala och lokala rryndigheter. Folkrättskommittens anser mot bakgrund av det här anförda att civil personal inom militära verk och förvaltningar i princip bör tilldelas status som åtföljande stridskrafterna. Vid mycket kort militär tjänstgö- ring i princip kortare än cirka ett dygn - bör vederbörande behålla

SOU I984:56 Kombatranter och andra l 13 grupper

civil status. Den militäre chefen bör ha rätt att avgöra i tveksamma fall. Samma princip bör tillämpas om civil personal tas i anspråk som personalförstärkning vid enheter upptagna i p-tabeller.

4.9.7 Civila vid militära underhållsanstalter. Personal inom

motorreparationstjänsten (MRT)

Det är av mycket stor betydelse för den militära underhållstjänsten att under och krig kunna disponera yrkeskunnig personal vid mobilisering verkstäder, förråd och övriga underhållsanstalter, som skall betjäna de militära förbanden. Personalbehovet i krig täcks genom att militär personal, värnpliktiga och fredstjänstgörande civila tjänstemän krigsplaceras vid dessa enheter. En del av krigsbefattningarna är för närvarande civila. Fredstjänstgörande civila tjänstemän beredskapsregistreras för krigsplacering. Enligt civilmilitärutredningens förslag skall denna personal anses som militär facktjänstpersonal. I samtliga dessa fall upptas personalen i p-tabeller, varför de i analogi med tidigare angiven princip också bör erhålla kombattantstatus. Utöver den i tabellerna upptagna personalen kan viss förstärkning komma att erfordras för att tillfälligt öka kapaciteten eller täcka avgångar i samband med förluster. Vederbörande militäre chef har då att göra framställning till länsarbetsnämnd om erforderlig arbetskraft. De alternativ som härvid kan förekomma är i princip samma som de vilka redovisats under avsnitt 4.9.6 ”Civila inom militära verk och förvaltningar. Eftersom den personal som i sådant fall kan komma att uttagas till tjänstgöring torde ha ringa eller ingen militär utbildning och helt sakna i folkrätt, kan vederbörande inte göras till kombattanter. lfråkunskap gavarande torde i regel kunna erhålla åtföljandestatus utom vid personer korttidstjänst på 24 timmar och mindre, då civil status bör bibehållas. Förhållandena blir annorlunda för personal som vid mobilisering och ingår i motorreparationstjänsten (MRT). Denna består av civila krig som ingår i en organisation, vilken träder i motorreparationsverkstäder verksamhet vid krig eller krigsfara. Närmare bestämmelser framgår av om motorreparationstjänsten. MRT har till uppkungörelsen (1973:206) reparations- och underhållsarbeten på motorfordon och gift att utföra arbetsmaskiner som utnyttjas inom totalförsvaret. Personalen består till största delen av mekaniker jämte viss ledningspersonal som i fredstid tjänstgör vid respektive verkstäder. Hit räknas reparationsledare (replemilorepledare, forepledare och ortsdare) på skilda plan: riksrepledare, repledare, som alla är krigsplacerade på Försvarets materielverks eller

respektive stabs p-tabeller. Övrig personal bestående av civila bilmeka-

niker är f.n. inte upptagen på p-tabeller. anses infogade i ett Repledare ingår i en stab och kan därigenom disciplinärt system. De har dessutom erhållit någon form av militär utbildning. Kommittén anser att repledare på grund av sin organisatoriska anknytning och tjänstgöringens art bör erhålla kombattantstaus. De av verkstadspersonalen som tillhör driftvärnet bör anses som temporära kombattanter enligt samma princip som tidigare redovisats. Huvuddelen av verkstadspersonalen torde inte tillhöra driftvärnet och

114 Kombattanter och andra grupper

beträffande denna grupp råder andra förutsättningar. Verkstadspersonalen kommer att vara sysselsatt med underhåll och reparationsarbete av ungefär samma art som i fredstid. Genom att arbetet i stor utsträckning gäller militära fordon, bl.a. stridsfordon av olika slag, kan det övervägas om inte personalen för att öka den personliga säkerheten vid tillfångatagande skulle kunna erhålla folkrättsligt skydd som åtföljande. Verkstäderna är emellertid inte organisatoriskt knutna till några stridskrafter, varför åtföljandeklassiñcering ter sig svårmotiverad. Att civila verkstäder i ett krigsorganiserat samhälle har uppgifter för totalförsvaret är knappast något ovanligt det torde snarare bli en normal företeelse. Skulle MRT-personalen erhålla åtföljandestatus kan det framföras önskemål om att även andra personalgrupper som arbetar för totalförsvaret bör få samma folkrättsliga skydd. Detta skulle kunna leda till att det skydd som åsyftas med åtföljandestatus riskerar att urholkas. Mot denna bakgrund anser kommittén att verkstadspersonalen tillhörande MRT bör bibehålla sin status som civila, dock med undantag för driftvärnspersonalen som bör erhålla kombattantstatus. Folkrättskommittén finner alltså att den folkrättsliga klassiñceringen av civil förstärkningspersonal till militära underhållsanstalter bör följa samma principer som gäller för civila inom verk och förvaltningar. Beträffande MRT-personalen anser kommittén att repledare på skilda nivåer bör anses som kombattanter medan däremot verkstadspersonalen i princip skall bibehålla civil status - dock med undantag av driftvärnspersonal, som blir temporära kombattanter. I den mån värnpliktiga hemvärnsmän ingår bland verkstadspersonalen utan att tillhöra driftvärnet, bör samma regler gälla som tidigare angivits, dvs. hemvärnsmän skall anses som temporära kombattanter.

4.9.8 Personal inom Byggnads- och reparationsberedskapen

(BRB)

Byggnads- och reparationsberedskapen är en organisation, som inleder sin verksamhet vid krigsutbrott eller dessförinnan i den utsträckning regeringen förordnar. Verksamheten skall bedrivas enligt de grunder som angivits i kungörelsen (1959:177) angående byggnads- och reparationsberedskapen. Organisationens uppgift är att utföra för det totala försvaret väsentliga byggnads-, anläggnings-och reparationsarbeten. Organisationen bygger på de resurser som i krigstid ställs till förfogande av ett antal civila entreprenadföretag. Verksamheten leds under respektive militärbefälhavare av en regionalchef med regionalkontor ingående i respektive milostab. Inom varje försvarsområde leds verksamheten av en lokalchef med lokalkontor lydande under vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Regionalchef och lokalchef bör företrädesvis vara officerare ur väg- och vattenbyggnadskåren. Såväl regionaloch lokalchefer som vid kontoren tjänstgörande civil ingår i personal militära stabsorgan och är upptagna i p-tabeller för milostaber och fostaber. Personalen bör därför anses som kombattanter. BRB :s arbetsenheter består av personal samt maskiner och arbetsredskap som ställs till förfogande av de till organisationen anslutna företa-

Kombattanter och andra grupper I 15

eller kommunala myndigheter. I enhetergen samt i vissa fall av statliga varav en mindre del tillhör driftvärnet. I na ingår endast civil personal, varje arbetsenhet ingår en driftvärnsgrupp. Enligt tidigare angiven printillhörande driftvärnet under fullgörande av sina förcip bör personal anses som temporära kombattanter. Denna princip bör svarsuppgifter om arbetsenheten sätts in på ett militärt eller civilt objekt. gälla oavsett Om en BRB-enhet sätts in för arbete på ett civilt objekt utgör den knappast något problem: huvuddelen av folkrättsliga klassificeringen bör behålla civil status medan de som tillhör driftvärnet bör personalen ha temporär kombattantstatus. Vissa BRB-enheter kommer emellertid att i krigstid till övervägande delen användas för militära byggnads- och reparationsarbeten. Klassi-

ficeringen av personalen kan i dessa fall påverkas av om arbetsenheten

arbetar med ett objekt, vars militära karaktär kan vara svår att fastställa eller om det gäller ett objekt som har direkt militär anknytning. Det sistnämnda kan gälla vid arbete exempelvis på ett kustartilleribatteri eller en flygbas. För BRB-personal som arbetar på ett objekt som har indirekt militär bör den folkrättsliga klassiñceringen ansluta anknytning till den som har angivits för arbete på ett civilt objekt. - - har olika I det senare fallet vid arbete på öppet militära objekt lösningar studerats. En möjlighet kunde vara att alla i arbetsenheten får samma ställning som driftvärnsmännen dvs. blir temporära kombattanter och infogas i driftvärnet. Detta skulle sanolikt öka det personliga skyddet mot enstaka våldsmän eller små fientliga enheter på marken. Vid mera omfattande anfall samt vid flyg- eller robotanfall spelar däremot den på marken folkrättsliga ställningen knappast någon roll. Om alla i arbetsenheten skall kunna som kombattanter fordras en viss utbildning dels uppträda Huvuddelen av personalen har i vapnens bruk dels i folkrättens grunder. varit värnpliktiga och därvid erhållit sådan utbildning. Skulle BRB-personalen tas till fånga är det troligt att samtliga blir krigsfângar. som inte tillhör driftvärnet skulle även kunna anses BRB-personal som åtföljande och tilldelas identitetskort i enlighet härmed. Personerna får då inte använda vapen men har vissa möjligheter att bevisa sin civila ställning. Detta innebär dock ingen garanti mot att de tas som krigsfángar. Om huvuddelen av en BRB-enhet skulle anses som åtföljande, uppstår för driftvärnspersonal, när denna inte deltar i militär vissa problem verksamhet. Att låta driftvärnspersonal alternera mellan kombattantoch åtföljandestatus stöter på svårigheter eftersom driftvärnspersonalen i sådant fall skulle behöva identitetskort dels som kombattanter dels som

åtföljande. vid utdelning och innehav av olika Detta leder till praktiska problem ID-kort och skulle knappast te sig trovärdigt för en motpart. Huvudalternativet skiftar mellan kombattantstatus och att driftvärnspersonalen vara civil status ter sig i så fall som en bättre lösning. Det torde emellertid svårt att förklara för BRB-personalen, varför en del av enheten skall ha medan skall ställning som åtföljande driftvärnspersonalen temporärt vara civil.

1 16 Kombattanter och andra grupper

Ytterligare en möjlighet kunde vara att ”avväpna” driftvärnet om BRB- enheten arbetar på ett militärt objekt, där det finns militära förband som kan ansvara för skyddet av BRB :s personal och arbetsplats. l sådant fall skulle all personal inom BRB-enheten få civil status. För driftvärnets personal torde det dock te sig egendomligt att avstå från möjligheten att försvara sig vid ett arbete, där riskerna för fientliga anfall torde bli särskilt stora. Dessutom uppstår praktiska problem i samband med insamling av driftvärnets vapen och idkort samt återutlämning av dessa. Kommittén kan inte anse att avväpning av driftvärnet utgör en från praktiska och psykologiska synpunkter lämplig lösning. Ovanstående folkrättsliga bedömning överensstämmer emellertid inte med de planer som gäller för BRB:s verksamhet. Enligt gällande planläggning skall så många som möjligt inom BRB:s

arbetsenheter kunna deltaga i försvaret av egen arbetsplats - om denna

är ett militärt objekt. Vid anfall mot arbetsplatsen skall inte bara driftvärnsmän utan också huvuddelen av övriga inom arbetsenheten kunna försvara sig med vaavses vapen utdelas även till pen. Därför övrig BRB-personal ej tillhörande driftvärnet. Undantag görs för de personer som tidigare haft vapenfri tjänst eller av annat skäl undantagits från ordinarie värnplikt. Denna planläggning utgår ifrån att de Överåriga värnpliktiga har behållit så mycket kunskaper från värnpliktstiden, att de kan användas för militära uppgifter och betraktas som kombattanter. I detta sammanhang är det av särskild vikt att beväpnad BRB-personal inte av motparten uppfattas som beväpnade civilpersoner, vilket skulle kunna leda till mycket ogynnsam behandling vid tillfångatagande. Lösningen är specifik eftersom den synes bygga på att driftvärn, ingående i en militär organisation, blandas med beväpnade ”personer” som inte har någon organisationsanknytning. Från folkrättslig utgångspunkt måste frågan ställas huruvida de Överåriga värnpliktiga kan fylla kraven för kombattantstatus, dvs. att stå under ansvarigt befäl och vara infogade

i ett internt disciplinärt system. Överåriga värnpliktiga kan dessutom

knappast förväntas ha någon kunskap om folkrättens grunder. Kommittén har, som ovan framgått, angivit en möjlighet för att efter militär chefs prövning överföra vissa Överåriga värnpliktiga till kombattanter, om arbete bedrivs på ett särskilt utsatt objekt. Förutsättningen är härvid att de tillkommande kombattanternas kunskaper avseende vapen och folkrättsregler vid behov kompletteras och att de infogas i driftvärnet.

Sammanfattning

Granskningen har från kommitténs sida lett till följande slutsatser. a. BRB:s personal vid regional- och lokalkontor bör anses som kombattanter. b. Personal inom BRB:s arbetsenheter bör anses som civil - dock med undantag för driftvärnet som bör ha temporär kombattantstatus.

I de fall då BRB-enhet insätts på objekt med militär anknytning kan försvarsområdesbefälhavare eller motsvarande - mot av bakgrund

SOU l984:56 Kombaztanter och andra grupper 117

BRB- - att tilldela personalens utbildningsnivå pröva möjligheterna samtliga inom enheten ställning som temporära kombattanter, som i så fall bör ingå organisatoriskt i driftvärnet.

4.9.9 Civila förare av tillfälligt disponerade lastbilar och

bussar

Under vissa förhållanden kan det i krigstid bli nödvändigt för militära enheter att repliera på civila resurser, då det gäller att transportera fram förnödenheter antingen till militära underhållsförband eller direkt till stridande förband. Behov av civila transportresurser kan också uppstå i samband med omgruppering av militära förband. I sådana fall skall behovet av transporter beställas av respektive militäre chef direkt hos åkerier inom det civila transportväsendet. Enligt gällande planer skall civila åkerier i krigstid disponera såväl fordon som förare till dessa. Som förare används civil personal tillhörande någon av kategorierna överåriga, värnpliktiga med uppskov eller frivilligpersonal - i senare fallet främst tillhörande Automobilkåren eller Frivilliga Kvinnliga bilkåren. Förarna kommer inte att vara beväpnade. För denna tjänst avsedd personal är inte upptagen i försvarets p-tabeller och kan därför enligt huvudregeln inte erhålla kombattantstatus. Transporterna kommer att äga rum inom områden, där det kan råda stor militär aktivitet. Man torde inte kunna räkna med att militära förband kan åtfölja transporterna eller att militär personal kan medfölja i fordonen. De enskilda fordonen kan komma att utsättas för flyganfall och anfall av markpatruller. I sistnämnda fallet kan fienden ta fordonsförarna till fånga och undersöka lasten. Även om fienden därvid konstaterar att lasten utgörs av militär materiel eller av förnödenheter avsedda för militära enheter, får detta inte medföra att föraren anklagas för att ha deltagit i militär verksamhet. Om föraren i samband härmed kan uppvisa ett identitetskort för åtföljandepersonal, torde det finnas ökad möjlighet för föraren att undgå misstanken att vara en förtäckt kombattant och få skydd som krigsfánge. Mot bakgrund av ovanstående har kommittén funnit att civila förare av tillfälligt disponerade motorfordon bör erhålla status såsom åtföljande. Som tidigare angivits bör en minimigräns på 24 timmar gälla för att åtföljandestatus skall vara aktuell.

4.9.1O Personal vid krigsrätter samt krigsfiskaler

Enligt 95 § militära rättegångslagen (1948:472) skall i den utsträckning regeringen bestämmer krigsrätt i stället för allmän underrätt vara domstol för avdelning av försvarsmakten. I 96§ samma lag föreskrivs att krigsrätten består av en lagfaren krigsdomare som ordförande och tre nämndemän, varav två civila och en militär. Allmän åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal. Enligt kungörelsen (1954:493) angående krigsrätter m.m. skall sådan rätt finnas vid militära staber och vara domstol för de avdelningar som bestäms av överbefälhavaren eller - efter överbefälhavarens förord-

118 Kombattanter och andra grupper

nande och i enlighet med dessa anvisningar av vederbörande armékårchef eller militärbefälhavare. ÖB har i order rörande krigsplanläggning reglerat krigsrätternas fördelning och därvid meddelat anvisningar rörande samordning mellan de krigsrätter som ställs till militärbefälhavarens eller annan chefs förfogande. Fördelningen av de till militärbefälhavares förfogande ställda krigsrätterna kan ske enligt olika grunder. En fördelningsgrund är att krigsrätt blir domstol för samtliga staber, förband och enheter inom ett geografiskt område. En annan grund är att krigsrätt blir domstol för visst förband och samtliga till detta hörande enheter. En tredje lösning är att krigsrätt blir domstol för staber, förband och enheter inom ett område. I sistnämnda fallet undantas vissa inom området grupperade förband från domstolens behörighet. Vid omgruppering inom militärområdet måste i regel ny fördelning av krigsrätternas verksamhetsområden göras. Som allmän regel gäller att anknytning till viss stab inte utgör hinder mot att krigsrätten kan ha sin uppehållsplats på annan ort än staben eller att krigsrätten förflyttar sig till förband för vilken den skall vara domstol. Krigsdomare och vice krigsdomare förordnas av regeringen på förslag av domstolsverket efter hörande av hovrätterna. Krigsfiskaler förordnas .av riksåklagaren. Till sin hjälp skall krigsfiskalen ha förhörsledare. De rekryteras bland yngre assistentåklagare. I den mån personalen i krigsrätterna är upptagen i försvarets personaltabeller bör den anses som kombattanter. Den i krigsrätten ingående militära nämndemannen har alltid kombattantstatus. Personal som inte upptas i försvarsmaktens p-tabeller, dvs. krigsñskaler och civila nämndemän, bör enligt kommitténs uppfattning klassificeras såsom civila åtföljande stridskrafterna. Hela frågan har emellertid kommit i ett nytt läge genom att militäransvarskommittén i sitt betänkande (SOU 1983:2) Nytt militärt ansvarssystem föreslagit att krigsrättsorganisationen avskaffas och att ifrågavarande mål i framtiden handläggs vid de civila domstolarna. Om detta förslag genomförs, kommer militära mål att handläggas av personal som har folkrättslig status som civila.

4.9.1 l Vissa övriga personalkategorier

Utöver de under avsnitten 4.9.2-4.9.l0 behandlade grupperna har folkrättskommittén ansett det lämpligt att även kommentera den folkrättsliga ställningen för fältartister, krigskorrespondenter och försvarets personalvårdsassistenter. Det har däremot inte funnits anledning att behandla den personal som ingår i regionmusiken, eftersom det får anses fullt klart att organisationen och dess personal har civil status. Fältartister står upptagna under militärområdesstaberna i försvarsmaktens personaltabeller och tillhör kategorin civil personal. Om man följer den av civilmilitärutredningen angivna principen borde de övergå till att redovisas som militär personal i tabellerna, vilket skulle medföra att fältartister också klassificeras som kombattanter. Deras huvudupp-

Kombattanter och andra grupper 119

gift under beredskap och krig har emellertid inte något samband med utan de är enbart avsedda att underhålla och förströ stridsverksamhet, vid de militära förbanden. Personer placerade personal huvudsakligen i befattning som fältartister torde i regel ha mycket begränsade kunskaper om militära förhållanden och om folkrätten i krig. Dessutom kan en del av deras verksamhet äga rum inom andra delar av totalförsvaret. Dessa förhållanden kan anses tala emot att fältartister får kombattantstatus. De militära har emellertid ansett att fältartister skall myndigheterna klassificeras som militär facktjänstpersonal och vara upptagna i försvainordnas de i ett disciplinärt vilket rets p-tabeller. Härigenom system, med hänsyn till den militära krav. Fältartister anses förmånligt tjänstens får dock f.n. ringa eller ingen utbildning i folkrätt. En sådan utbildning bör de kunna få. Med hänsyn härtill finns inget hinder emot att fältartister erhåller kombattantstatus. I försvarsmaktens ingår ett antal stabsredaktörer avpersonaltabeller staber - försvarsstab, milo- och sedda för tjänst vid krigsorganiserade fostaber. Dessa redaktörer upptas f.n. i tabellerna som civila. Enligt förslag kommer stabsredaktörer framdeles att civilmilitärutredningens hänföras till militär facktjänstpersonal med folkrättlig status som kombattanter. Vid tjänstinom krigsorganiserade staber står dessa personer under befäl och ingår i ett internt disciplinärt system. Under ansvarigt att stabsredaktörerna också får grundläggande kännedom förutsättning om folkrätten är klassificering som kombattanter berättigad. Att ge stabsredaktörerna åtföljandestatus eller klassificera dem som civila är däremot inte lämpligt med hänsyn till deras placering i personaltabeller och till tjänstgöringens art. i försvarsmakten utan endast Journalister, som inte är krigsplacerade under en reportageresa till förband, kan tillfälligt tjänstgör exempelvis Det blir i stället aktuellt att klassificera dessa inte få kombattantskydd. antingen som krigskorrespondenter eller som journalister på farliga Är det frågan om journalister, som är svenska medborgare och uppdrag. arbetar för svenska nyhetsmedier, kan regeln om krigskorrespondenter vara tillämpbar. Skulle det däremot gälla journalister eller motsvarande massmediefolk som inte är svenska medborgare och arbetar för utländska nyhetsorgan, kan vederbörande erhålla skydd som journalister på farliga uppdrag. I båda fallen kan folkrättens skydd förstärkas genom att vederbörande bär identitetskort. Här bör dock observeras att olika krav för bärande av identitetskort gäller i de båda fallen. En principiell skillnad föreligger dessutom i vad gäller skydd vid tillfångatagande: krigskorrespondenter kan i egenskap av åtföljande tas som krigsfångar, är helt civila och därför inte får medan journalister på farliga uppdrag Detta utesluter inte att de kan interneras i internegöras till krigsfångar. ringsläger. Personalvårdsassistenter är f.n. upptagna i försvarets personaltabeller försom civilmilitär personal och skall enligt civilmilitärutredningens till militär facktjänstpersonal. Därmed skulle denna perslag överföras sonal få kombattantstatus. Eftersom denna sällan eller aldrig torde komma att personalgrupp

120 Kombattanter och andra grupper

delta i strid har inom kommittén diskuterats möjligheten att ge personalvårdsassistenter ett bättre folkrättsligt skydd. Det har närmast gällt ett eventuellt överförande till gruppen sjukvårdspersonal. Tanken bakom detta är att personalvård är en typ av vård med viss anknytning till sjukvård, då det gäller personalens mentala tillstånd. Personalvården skulle i detta sammanhang kunna ses som en verksamhet för förebyggande av sjukdom (TP I art. 8 c o. e). Detta kan å andra sidan knappast bli den dominerande delen i personalvården under krig. Mot denna bakgrund torde det vara mycket svårt att inför en motpart kunna motivera att personalvårdsassistenter skall ha skydd som sjukvårdspersonal. Med hänsyn härtill och till övriga inverkande faktorer har kommittén funnit att personalvårdsassistenterna bör ha kombattantstatus.

Sammanfattning

Fältartister införda i försvarets personaltabeller bör anses som kombattanter. Stabsredaktörer och övrig informationspersonal införd i försvarsmaktens personaltabeller bör anses som kombattanter. Informationspersonal, journalister m.fl. som inte är krigsplacerade i försvarsmakten bör klassificeras som krigskorrespondenter eller journalister på farliga uppdrag. Sistnämnda klassificering bör främst tillämpas för de journalister som inte är svenska medborgare eller som arbetar för utländska nyhetsorgan. Personalvårdsassistenter bör klassificeras som kombattanter.

4.9. l 2

Sammanfattning

Folkrättskommitténs granskning av olika personalgrupper inom försvarsmakten har inriktats på att få fram typexempel då det gäller att bestämma den folkrättsliga status som skall tillämpas för olika kategorier. Arbetet har däremot inte syftat till att lämna en fullständig redovisning av alla försvarsmaktens enheter, vilket inte heller ingår i kommitténs uppdrag. Dessutom måste man räkna med kontinuerliga ändringar av organisationen i framtiden. Mot bakgrund av de i avsnitt 4.8.2 angivna kriterierna samt de i avsnitten 4.9.2-4.9.ll anförda exemplen torde frågor om folkrättslig

klassificering av nytillkommande personal kunna avgöras ifredstia av

ÖB eventuellt efter hörande av militärbefälhavarna (MB). Det torde ankomma på ÖB att avgöra på vilken nivå eventuella frågor om folkrättslig klassificering i krigstid skall avgöras. Önskemâlet om likformig tillämpning av reglerna talar för att frågor av denna art i

krigstid avgörs på MB-nivån. De fredstida förberedelsena bör syfta till

att klassificeringsfrågor såvitt möjligt skall kunna undvikas i krigstid.

Kombattanter och andra grupper 121

4.10 Folkrättslig status för civila inom övriga delar av

totalförsvaret

4.10.l Inledning

Huvudregeln när det gäller den folkrättsliga klassificeringen av personer, som i krigstid ingår i de civila delarna av totalförsvaret, är att dessa inte skall anses som kombattanter. De skall i stället åtnjuta skydd som civila, såvida de inte tillhör en grupp med specifikt folkrättsskydd såsom sjukvårds-, själavårds- eller civilförsvarspersonal. Även inom de civila delarna av totalförsvaret förekommer dock enstaka personer samt vissa mindre grupper som bör erhålla kombattantstatus. Kommittén har som en första åtgärd sökt att få en så fullständig överblick som möjligt över vilka personalgrupper som kan vara aktuella i sammanhanget. I skrivelse 1979-03-08 gick därför kommittén ut med en hemställan till berörda myndigheter att lämna uppgifter på de kategorier av civil personal som är avsedda att tjänstgöra inom den krigsorganisation som gäller för respektive myndighet eller verksamhetsområde. Uppgifterna skulle begränsas till att avse personal med uppgifter av direkt betydelse för totalförsvaret. Kommittén hemställde också om uppgift på den typ av verksamhet som kunde bedömas vara aktuell för de olika kategorierna i krigstid. Dessutom önskade kommittén uppgift om tjänstgöringens formella grund, om regler för bärande av tjänstedräkt/uniform samt om personlig beväpning för här aktuella personalgrupper. Som svar på denna framställning har kommittén erhållit ett mycket omfattande och värdefullt material från berörda verk och myndigheter. Vid bedömningen av olika gruppers folkrättsliga ställning har dessa uppgifter utgjort en viktig grundval. Dessutom har kommittén under olika skeden erhållit muntliga föredragningar av representanter för skilda verksamhetsgrenar. En översiktlig redovisning av den folkrättsliga klassificeringen av olika personalkategorier efter mobilisering framgår av bild 4.10. Folkrättskommitténs synpunkter och förslag beträffande folkrättslig klassificering lämnas i det följande för personal som tillhör här redovisade organisationer, verk och myndigheter m.m. Det måste framhållas att kommitténs granskning har varit översiktlig och inte syftat till att redovisa varje individ eller enhet inom hela totalförsvaret. l stället har arbetet inriktats på att behandla alla större enheter (motsvarande) samt personal med sådana specifika uppgifter att en särskild prövning är nödvändig. Mot bakgrund av den lämnade redovisningen torde det vara möjligt för respektive myndighet att i förekommande fall själv bedöma vilken folkrättslig status som bör gälla.

122 Kombattanter och andra grupper

Bild 4.10 Folkrättslig klassificering av olika personalgrupper efter mobilisering

é-:Väpnade styrkor a

Grupper med Kombattanter Civila som Civila/icke- i Grupper med

särskilt skydd átföljer strids- kombattanterl särskilt skydd | krafterna

l Kombattan- Militär Civila som l Sjuka Civil- I Krigs-

ter som blivit sjukvårds-I temporärt särade för- lkorre-

särade, sjuka, och själa- | betjänar Iskepps- lsvars- spon-

skeppsbrutna vårds- stridskraf- [brutna |per- |denter eller krigs- personal terna.

| | |s0nal

fångar Villkor: Sjuk-

| l Journa-

särsk. lD-kort på

l lvårds- personal l lister farligt

l l

själa- uppdrag

------ lvårds- i I 3

l----_-.-- ----j

lTemporara kombananter | personal] l l

|Hemvärn, polis, milis, frivilliga | lnterne-| |

l

|medl. i väpnad motstånds- rade

E l E

folkuppbåd

|rörelse, j

1,14

Blir ej __Berättigade till

krigsfångar krigsfångestatus t Civila inom ockuperat område har särskilt skydd enl. IV. Genévekonventionen. 2- Krigskorrespondenter är i vissa fall berättigade till krigsfångestatus.

4.10.2 Regeringen och regeringskansliet

l ett läge då Sverige utsätts för överhängande hot om angrepp eller då landet indragits i väpnad konflikt är givetvis personalen inom regeringskansliet av mycket stor betydelse för landets ledning och möjligheter att bjuda motstånd. Under sådana förhållanden blir sannolikt de ledande politikerna eftertraktade mål för motståndarens insatser i form av raidföretag, kidnappningsförsök m.m. Detta innebär inte att dessa personer själva skall behöva ingripa med vapen eller på annat sätt delta i stridsverksamhet. Tvärtom skall de så långt som möjligt undandras från sådan verksamhet och beredas bästa möjliga personliga skydd. Mot denna bakgrund bör personer inom regeringskansliet ha folkrättslig klassificering som civila. Klassificeringen gäller oavsett om enstaka personer kan ha ett visst samarbete med militära organ eller enstaka militärer. Detta påverkas inte av att arbetet inom regeringskansliet domineras av den viktigaste uppgiften nämligen att säkerställa folkets överlevnad och landets frihet och oberoende. Inom försvarsdepartementet och vissa andra delar av regeringskansliet tjänstgör i fredstid militär personal, som är införd i försvarets p-tabeller. Denna personal skall ha ställning som kombattanter. Härutöver kan det i regeringskansliet förekomma enskilda personer, som inte är införda i försvarets p-tabeller men som av särskilda skäl vill kunna försvara sig själva och sin arbetsplats med vapen. Regeringen får i dessa fall pröva huruvida sådana personer med hänsyn till både de

Kombattanter och andra grupper 123

folkrättsliga villkoren och tjänstgöringsförhållandena i krig kan anses berättigade till kombattantstatus.

4.lO.3 Centrala civila myndigheter och verk

Vid en sammanställning av det till kommittén insända underlaget kan man urskilja vissa grunddrag, som är gemensamma för nästan samtliga myndigheter och verk med anknytning till totalförsvaret. Krigsorganisationen innehåller sålunda alltid någon typ av central administration. Denna är avsedd för att leda verksamheten antingen från en gemensam stabsplats, varifrån även militär ledning utövas, eller också från en uppehållsplats utan direkt anknytning till militär verksamhet. Under den centrala administrationen bedrivs verksamheten mer eller mindre uppdelad beroende på de uppgifter som skall lösas. Här skiljer det sig väsentligt mellan exempelvis statens järnvägar (SJ) och postverket (Pv) å ena sidan, som är verk vilka har mycket stor regional och lokal organisation, samt riksförsäkringsverket (RFV) och statens pris- och kartellnämnd (SPK) å den andra. Det är huvudsakligen statliga verk inom den förra kategorin som har driftvärn. Särskilt mot bakgrund av den omfattande svenska totalförsvarsorganisationen kan det hävdas att verksamheten i krigstid vid nästan samtliga civila myndigheter och verk har direkt anknytning till våra försvarsansträngningar. Detta är ju också fallet i större eller mindre grad beroende på respektive myndighets uppgifter, men härav följer å andra sidan inte att all personal därför bör klassificeras som kombattanter. En som dock genomgående svarar mot villkoren för kombattantstagrupp tus är driftvärnspersonalen. Kommittén har särskilt diskuterat hur personal inom ett verks centrala administration bör klassificeras om verksamheten utövas från en gemensam stabsplats. Under förutsättning att personalen inte är berättigad till särskilt folkrättsligt skydd som sjukvårds-, själavårds- eller civilförsvarspersonal finns det i princip följande tre huvudalternativ för folkrättslig klassificering: kombattantstatus, åtföljandestatus eller civil status. Det har diskuterats huruvida de civila, i vad gäller militär insats, skulle kunna tillfälligt underställas någon militär chefsom tjänstgör vid samma stabsplats. Det skulle härvid bli en militär funktion som närmast påminner om den som driftvärnet har. Ifrågavarande civila personal, som kan bestå av manliga eller kvinnliga tjänstemän, har dock endast i undantagsfall utbildning för den typ av militär verksamhet som skulle kunna komma ifråga. Hänsyn måste också tas till den situation som uppstår vid fientligt tillfångatagande. Om ifrågavarande personal har tillerkänts kombattantstatus, går detta relativt lätt att konstatera för motparten. Troligen medför detta att personalen i sin egenskap av kombattanter blir internerad som krigsfángar, vilket med tämligen stor säkerhet skulle omöjliggöra eller i varje fall avsevärt reducera möjligheterna till fortsatt civil tjänst, om området blir ockuperat. Med hänsyn till det här anförda är kombattantstatus knappast ett tillfredsställande alternativ för den civila personal som det här gäller, utan lösningen bör sökas i något av de två andra alternativen.

124 Kombattanter och andra grupper sou |984:56

Att tilldela den civila personalen åtföljandestatus möter emellertid avgjorda svårigheter. Det enda skäl som skulle kunna tala för en sådan lösning är att de civila ledningsorganen är samgrupperade med militära ledningsorgan. Detta kan emellertid inte tolkas så, att de civila ledningsorganen ”åtföljer” några stridskrafter i den mening som III. Genévekonventionen avser. De civila cheferna behåller sin fredstida lydnadsställning och verk och myndigheter fyller helt självständiga funktioner inom ramen för den samverkan som skall äga rum inom totalförsvaret. Personalen lyder under sina fredstida chefer och bär varken uniform eller vapen, dock med undantag för driftvärnspersonalen. Av här anförda skäl är det inte lämpligt att tilldela personal i civila verk och myndigheter folkrättslig ställning som åtföljande. Detta leder till att den civila personalen bör behålla civil status under tjänstgöring i den gemensamma stabsplatsen. Motparten har då inte rätt att ta vederbörande som krigsfångar. En nackdel är dock att de civila inte kan uppvisa något i folkrätten stadgat ID-kort. Det förhållandet att personalen arbetat nära militära ledningsorgan kan möjligen uppväcka motpartens misstankar om att arbetet har varit inriktat på ledning av stridsverksamhet. I sådant fall finns risk för att motparten låter internera vissa civila i väntan på närmare utredning. För att undvika detta bör personalen söka övertyga motpartens representanter om att uppgifterna inom stabsplatsen varit av civil natur och nära överensstämmande med vederbörandes fredstida verksamhet. Här anförda problem beträffande centrala ledningsnivån är knappast aktuella, ifall personalen under krig arbetar inom en ledningscentral, som inte har någon militär bemanning respektive saknar direkt anknytning till militär verksamhet. Också i detta fall bör naturligtvis huvudprincipen vara att den civila personalen behåller folkrättslig status som civila. Om enheten bevakas av militärpersonal ändrar detta inte den folkrättsliga statusen för enhetens personal. Den folkrättsliga klassificeringen av personal som arbetar på nivåerna under centraladministrationen påverkas i väsentlig grad av organisationens utseende och tjänstgöringens art. Personal på regional och lokal nivå som arbetar i stabsplats, varifrån militär ledning utövas, behandlas under avsnitt 4.l0.5. För tullverkets kustbevakning blir den folkrättsliga klassificeringen helt beroende på den organisationsändring, som inträder vid mobilisering. Genom att all personal i kustbevakningen då övergår från civil till militär personal, kommer den samtidigt härmed att få folkrättslig status som kombattanter. Under transportrådet redovisade civila lastbils- och bussförare kan vid mobilisering och krig få utföra uppdrag för militära enheter. Härvid uppträder speciella problem, som behandlas under avsnitt 4.9.9. Vid de flesta av de civila enheter som här behandlas finns organiserat driftvärn. Medlemmar i driftvärnet bör alltid - oavsett tjänstgörings- platsen ha ställning som temporära kombattanter. Om de här nämnda kategorierna undantas, kan resten av personalen inom den civila organisationen i här berört avseende bedömas mot en enhetlig grund, detta oavsett att det råder mycket stora olikheter i vad

Kombattanter och andra grupper 125

gäller tjänstgöringens art, omfattning och lokalisering. Även om verksamheten temporärt kan vara av direkt militärt värde (exempelvis då SJ genomför trupptransporter) och normalt ha stor betydelse från totalförsvarssynpunkt, är det dock fråga om civil verksamhet. Kommittén har inte funnit någon fördel med att göra personalen i någon viss verksamhet eller enhet till kombattanter - dock med det viktiga undantaget som förut nämnts beträffande driftvärnet. Ställning som civila åtföljande kan som framgår av det föregående endast tillämpas i speciella fall. Det kan också bli aktuellt att tilldela viss personal särskilt folkrättsligt skydd som sjukvårds-, själavårds- eller civilförsvarspersonal. l första hand kan detta gälla personal inom socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium, civilförsvarsstyrelsen och Svenska kyrkan. Dessa frågor behandlas i avsnitt 4.l0.8.

Sammanfattning

Folkrättskommittén har beträffande centrala civila myndigheter och verk kommit fram till att personal inom den centrala administrationen som är verksam inom gemensamma stabsplatser bör klassificeras som civila. Driftvärnspersonal bör dock ha ställning som temporära kombattanter.

4.lO.4 Polisen och övrig civil bevakningspersonal

Polisens tjänstgöringsförhållanden under mobilisering och i en krigssituation har varit föremål för ingående studium i 1975 års polisutredning, som också behandlat polisens verksamhet inom ett av fienden besatt område. Resultatet framgår av utredningens betänkande (SOU 1979:75) Poli-

sen i totalförsvaret över vilket folkrättskommittén har avgivit yttrande.

I betänkandet aktualiseras vissa frågor av folkrättslig art. Polisens verksamhet under mobilisering och krig utgår från de särskilda uppgifter som organisationen får att lösa under dessa förhållanden. Det kommer liksom under fredstid i första hand att gälla upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, en verksamhet som under dessa förhållanden i väsentlig grad kommer att avse rikets inre säkerhet. Dessutom finns det möjlighet att ge polisen vissa, begränsade uppgifter då det gäller rikets yttre säkerhet, dvs. försvar mot fientligt angrepp. Härutöver kan det bli aktuellt att också använda polisen för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom ett område som har besatts/ ockuperats av fienden. Olika meningar har framkommit beträffande sistnämnda åliggande, med hänsyn till att polisen härigenom kan få mindre möjligheter att under krigsskedet deltaga i det väpnade försvaret. Kommittén har diskuterat de försvarsuppgifter som kan ifrågakomma för polisen. I samband med kuppanfall erfordras polispersonal för att omedelbart vid anfallets inledning deltaga i bevakning av vissa viktiga totalförsvarsobjekt, innan för dessa objekt avsedda bevakningsförband hunnit mobiliseras och inställa sig. Polisen kan för denna uppgift inte ersättas av någon annan enhet med

126 Kombattanter och andra grupper

motsvarande höga beredskap. Under ett kuppskede kan det också bli nödvändigt för polisen att ingripa med vapenmakt mot ñentliga, mindre styrkor. Båda uppgifterna kan bli aktuella även under mobilisering som utförs utan inledande kuppanfall. Det är kommitténs uppfattning att båda dessa uppgifter bör kvarstå. Eftersom polisen kan komma att ingripa mot fientliga enheter, är det nödvändigt att personalen får en mot uppgiften svarande folkrättslig ställning. Kommittén anser att polispersonal, som under ett kuppskede används i försvarsuppgifter, skall erhålla skydd som kombattanter. Eftersom försvarsuppgifterna endast torde bli aktuella under en relativt kort period, bör polisen erhålla temporär kombattantstatus. I enlighet med reglerna i tilläggsprotokoll l (TP l art. 43:3) bör andra parten i konflikten så snart förhållandena medger detta notificeras om polispersonalens folkrättsliga ställning. Sedan mobilisering genomförts, har enligt hittills gällande bestämmelser polisen kunnat ingripa med vapenmakt i vissa situationer. En polisman som bär tjänstedräkt har sålunda även utan order haft rätt att ingripa mot mindre grupper av ñentliga soldater. I polisutredningens betänkande har anförts flera skäl, som talar emot att polisen användes sätt. Framför allt torde på detta huvuduppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet - ställa så stora krav i en framtida konflikt, att polisen svårligen kan dras bort från denna verksamhet. Från folkrättslig utgångspunkt erbjuder denna typ av tillfälliga försvarsuppgifter också vissa svårigheter. Skall rätten till ingripande bibehällas, måste polispersonalen erhålla kombattantstatus, dvs. ingå i de väpnade styrkorna. Eftersom det torde vara mycket svårt att förutberäkna denna typ av försvarsinsatser, kan temporär kombattantstatus knap-

past ifrågakomma. Övervägande skäl skulle då tala för att polisen får

permanent kombattantstatus under hela krigsskedet. Härigenom ökas emellertid risken för att polispersonal, som kommer i motpartens våld, tas som krigsfångar. Detta innebär samtidigt att polisens möjligheter att inom ett besatt eller ockuperat område minskar, vilket kan tjänstgöra innebära en väsentlig nackdel för den egna civilbefolkning inom området. Oavsett vilken folkrättslig ställning polisen får, anser kommittén att polisen bör kunna ingripa i ordningssyfte mot fientlig, militär personal som exempelvis deltar i plundring eller våldför sig mot civilpersoner. Denna ordningshållande verksamhet torde få ökad betydelse när polisen enligt statsmakternas beslut övertar de ordningsuppgifter som hittills har åvilat civilförsvarets enheter. Kommittén anser att ingripande i ordningssyfte -- även om det riktar sig mot främmande militärpersonal - bör kunna göras utan att polisen har kombattantstatus. Under en konflikt kan olika typer av angrepp eller också riktas mot en av polisen skyddad anläggning eller enhet. sabotage Aktioner kan utföras av fientlig militär personal eller av terrorister eller olika subversiva grupper. Även i sådana fall bör polisen kunna ingripa utan att detta ställer krav på kombattantstatus. Under sin tjänst för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet riskerar polisen att utsättas för hot och våldshandlingar av skilda slag. I

Kombattanter och andra grupper 127

folkrätten finns inga regler om polisens rätt till självförsvar i dylika situationer. Däremot stadgar folkrätten att sjukvårdspersonal, militärpräster samt civilförsvarspersonal har rätt till självförsvar. l analogi härmed anser kommittén att även polispersonal skall ha rätt att använda vapen i självförsvar detta torde i själva verket vara en nödvändig förutsättning för att polisen i krigstid skall kunna fullgöra sina uppgifter. Rätten till självförsvar bör kunna tillämpas oavsett om polisen har civil status eller kombattantstatus. Enligt nuvarande bestämmelser finns det möjlighet för militär chef att i situationer av ”katastrofhotande karaktär ta polispersonal i anspråk för synnerligen angelägna försvarsuppgifter. Bestämmelsen kan komma att tillämpas främst inom ett område, som utsätts för överhängande invasionshot. Den försvarsinsats som polisen i en sådan situation kan förväntas göra blir emellertid med tämligen stor sannolikhet improviserad och av begränsat militärt värde. Polisens användning i försvaret får dessutom vägas mot de olägenheter som uppstår genom att allmän ordning och säkerhet eftersätts. Detta är en allvarlig nackdel, eftersom det har framkommit, att en sådan försämring av ordningshållningen i regel medför en starkt ökad inbrotts- och våldsfrekvens i det civila samhället. Skall polisen kunna utnyttjas för denna typ av försvarsuppgifter är det nödvändigt att personalen får kombattantstatus. Genom deltagandet i försvaret ökas emellertid risken för att tillfångatagna poliser blir krigsfångar, vilket i de flesta fall torde innebära, att polisen inte får tjänstgöra inom ett av fienden besatt eller ockuperat område, där svensk civilbefolkning fortfarande är bosatt och verkar. Erfarenheter från andra länder, som har råkat ut för dylika situationer, exempelvis Danmark och Norge, talar entydigt för att den inhemska polisen om möjligt bör stanna kvar inom området. Om egen polis inte kan tjänstgöra torde ockupanten sätta in antingen nyuppsatta polisenheter rekryterade av pålitliga anhängare eller också föra över polisenheter från ockupantens hemland. Båda alternativen torde för civilbefolkningen te sig mycket avskräckande. Naturligtvis kan det sägas att kvarstannande svensk polis skulle bli tvungen att i vissa avseenden gå ockupationsmaktens ärenden. Denna risk bör emellertid på olika sätt reduceras, bl.a. genom i fredstid utfärdade bestämmelser om polisens verksamhet i sådana, känsliga lägen. Kommittén anser att förhållanden under ockupation måste beaktas, då det gäller att bestämma polisens verksamhet och folkrättsliga ställning i krig. Polisens möjlighet att tjänstgöra inom ett besatt eller ockuperat område underlättas om deltagandet i militär verksamhet i möjlig mån inskränks, så som fallet blir om polisen endast har temporär kombattantstatus i konfliktens inledningsskede. Kommittén förordar denna lösning utifrån folkrättsliga utgångspunkter. Kommittén har som en arbetshypotes utgått ifrån att temporär kombattantstatus för polisen skulle omfatta maximalt 48 timmar räknat från det fientliga anfallets inledning eller allmän mobiliserings påbörjande. I denna fråga måste dock de militära Synpunkterna fälla avgörandet. De förslag som kommittén här lägger fram förutsätter en ändrad lagstiftning om polisens ställning i krig.

128 Kombattanter och andra grupper

I anslutning till de överväganden, som nu har gjorts beträffande polisens ställning, finns det anledning att också något beröra frågor om folkrättslig status för civila skyddsvakteri krig. Denna kategori behandlas i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret. Med skyddsvakt förstås personal som enligt förordnande bevakar militärt eller civilt skyddsföremål. Denna typ av verksamhet har ingående behandlats i prop. l979/80:l22 om ordningsvakter och bevakningsföretag. Förslaget i propositionen, som sedan antagits av riksdagen, innebär att skyddsvakter i krig tillhör försvarsmakten, dvs. har krigsmannaansvar och skall anses som kombattanter. Man har härvid utgått ifrån den situation som föreligger i inledningen av ett överraskande anfall, innan försvarsmakten och civilförsvaret har hunnit mobiliseras och överta bevakningen av objekten. För skyddsvakterna kan det vid ett överraskande angrepp lätt uppstå situationer, som kräver att vakterna deltar i försvaret av det objekt som de har till uppgift att bevaka. Liksom i övriga relaterade fall bör skyddsvakter, som är beredda att delta i stridsverksamhet, ha folkrättslig ställning som kombattanter under förutsättning att villkoren för detta kan uppfyllas. Kravet att stå under ansvarigt befäl och att ingå i ett internt disciplinärt system får anses uppfyllda för skyddsvakter så långt det är möjligt för det korta skede som kan bli aktuellt. Det är emellertid angeläget att skyddsvakterna får viss kompletterande utbildning, främst i folkrätt. Så snart mobilisering genomförts kommer skyddsvakterna att avlösas och övergå till andra uppgifter, utom i de undantagsfall då skyddsvakter är krigsplacerade vid objekten. Kommittén anser sålunda att skyddsvakter bör erhålla temporär kombattantstatus under inledningsskedet av en konflikt. De torde däremot inte kunna upptas i försvarets p-tabeller. Annan civil bevakningspersonal - ordningsvakter och väktare - bör i krig anses som civila.

4.l0.5 Personal i CB-kansli, länsstyrelse, landsting och

kommunledning

De viktigaste civila ledningsorganen på regional nivå är de krigsorganiserade CB-kanslierna och länsstyrelserna. Organisationen i stort av dessa framgår av publikationen ”Samverkan inom totalförsvaret” (SAMT). De viktigaste regionala ledningsorganen är i krigstid samgrupperade med militära ledningsorgan på motsvarande sätt som i avsnitt 4.10.3 angivits för den centrala ledningen. I de regionala ledningsorganen ingår viss personal, som enbart handlägger sådan verksamhet som skulle kunna ge dem speciellt folkrättsligt skydd. Det gäller A-sektionen, som leder civilförsvarsverksamhet, samt B-sektionen som leder hälsoskydd- och veterinärtjänst. Kommittén anser dock att dessa kategorier bör klassificeras som civila eftersom de huvudsakligen sysslar med administrativa uppgifter och är samgrupperade med personal för annan administrativ verksamhet inom den regionala ledningen.

Kombaltanter och andra grupper l29

Bedömningen av folkrättslig status för personal vid enheter samgrupperade med militära ledningsorgan blir i princip densamma som har angivits för centrala ledningsorgan enligt avsnitt 4.l0.3. Personalen bör sålunda behålla sin civila status och, om så skulle erfordras, inför motparten söka klarlägga verksamhetens civila karaktär. Samma regel gäller för personal inom civila ledningsenheter, exempelvis landstingspersonal som inte är samgrupperad med militära organ. Dock gäller ett undantag för personal i driftvärnet, vilken skall anses som temporära kombattanter. Fr.o.m. 1986-07-01 kommer kommunerna att bli lokala civilförsvarsmyndigheter. I praktiken innebär det att kommunstyrelsen kommer att leda civilförsvaret inom kommunen. Till kommunstyrelsens förfogande kommer att finnas en lednings- och räddningsstab vilken kommer att ha samma funktioner som idag ävilar civilförsvarschefen. Eftersom kommunstyrelsen har många uppgifter vid sidan av ledningen av civilförsvaret, har kommittén ansett att den liksom motsvarande ledningsorgan hos CB och länsstyrelsen bör ha civil status. Lednings- och räddningsstabens personal bör däremot klassificeras som civilförsvarspersonal. Skulle i något fall någon av här avhandlade personer eller grupper bära personlig beväpning, är det sannolikt att en motpart tvekar beträffande vederbörandes civila status. Detta gäller sannolikt även om personerna i fråga hävdar, att även civila måste bära vapen till självförsvar, eftersom någon undantagsregel härom inte förekommer i folkrätten. För att underlätta den folkrättsliga klassificeringen bör därför civilpersoner inte bära vapen. Skulle det vid någon myndighet finnas driftvärn, skall dess personal i enlighet med tidigare princip ha temporär kombattantstatus (jfr avsnitt 4.9.5).

4.10.6 Frivilligpersonal inom de civila delarna av

totalförsvaret

Utöver den frivilligpersonal som skall tjänstgöra vid det militära försvaret enligt redovisningen i avsnitten 4.9.4 och 4.9.5, är viss frivilligpersonal också avsedd att under krig tjänstgöra inom de civila delarna av totalförsvaret. Allmänna bestämmelser om den frivilliga försvarsverksamheten framgår av kungörelsen (1970:301) om frivillig försvarsverksamhet. l denna stadgas bl.a. de riktlinjer efter vilka personal ur frivilligorganisationerna är avsedd att tjänstgöra under krigsförhållanden samt uppdelningen i A-personal och B-personal. A- personalen avses för ständig tjänstgöring inom totalförsvaret, medan B- personalen omfattar personal som endast står till förfogande för tillfällig tjänst. Frivilligpersonal inom de civila delarna av totalförsvaret är i första hand avsedd för verksamhet inom civilförsvaret, sjukvården, veterinärväsendet, lantbruket och civila transportväsendet. Denna personalgrupp kan också avses för uppgifter inom CB-kanslier och länsstyrelser samt inom vissa kommunala ledningsorgan. Ifrågavarande frivilligpersonal torde i sin normala krigstida verksamhet inte få någon direkt anknytning till eller samverkan med militära

130 Kombattanter och andra grupper

förband. Frivilligpersonalen är inte avsedd för att deltaga i någon form av stridsverksamhet och bär inte heller personlig beväpning. Dessa faktorer talar entydigt för att huvuddelen av denna personal bör erhålla civil status. Detta gäller dock inte för frivilligpersonal inom civilförsvaret och sjukvården, som bör komma i åtnjutande av det mera omfattande skydd, som gäller för Civilförsvarets respektive sjukvårdens personal (jfr avsnitt 4.10.7). Detta förutsätter att personalen kan utrustas med ID-kort och kännetecken enligt bestämmelserna i I. tilläggsprotokollet. Personal som tillhör Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) är till största delen avsedd för tjänst inom det civila transportväsendet. Dessa frivilliga bilkårister kommer att huvudsakligen utföra transporter åt olika civila samhällsfunktioner. Under denna tjänstgöring är bilkåristerna civilklädda och obeväpnade. Bilkårister kan emellertid också komma att få utföra tillfälliga transporter för försvarsmakten, om en militär chef gör beställning av transport hos civila transportväsendet. Ifrågavarande bilkårist får samma ställning som de civila lastbilsförare som har behandlats i avsnitt 4.9.9 och bör således tilldelas åtföljandestatus, under förutsättning att uppdraget varar mer än 24 timmar.

Sammanfattning

Frivilligpersonal som är avsedd för tjänst inom de civila delarna av - - bör totalförsvaret med undantag för civilförsvaret och sjukvården ha folkrättslig status som civila. Frivilligpersonal som är avsedd för tjänst inom civilförsvaret eller sjukvården bör erhålla skydd som civilförsvarspersonal respektive sjukvårdspersonal. I den mån frivilligpersonal som tillhör SKBR och tjänstgör inom civila transportväsendet får uppdrag av militär art, bör personalen erhålla åtföljandestatus, om uppdraget får en varaktighet som överstiger ca ett dygn. Den militäre chefen bör ha möjlighet att avgöra från fall till fall.

4.10.7 Civilförsvarets personal. Verkskyddspersonal. Frivilliga flygkårens personal

Civilförsvarets personal skall - under förutsättning att den inte tilldelas militära - civila enligt uppgifter ha minst samma skydd som tillkommer IV. Genevekonventionen och I. tilläggsprotokollet. Genom tillkomsten av I. tilläggsprotokollet har det blivit möjligt att tilldela civilförsvarspersonal ett särskilt skydd under förutsättning att personalen uteslutande avses användas för civilförsvarsuppgifter. Detta innebär att Civilförsvarets enheter inte får användas för eller deltaga i någon form av stridsverksamhet. Personal i civilförsvarets krigsorganisation uppfyller folkrättens fordringar för att erhålla skydd. För att underlätta identiñeringen bör civilförsvarspersonalen förses med kännetecken och lD-kort. Personal som i olika civila ledningsorgan (CB-kanslier, länsstyrelser) sysslar med administrativa uppgifter berörande civilförsvaret bör inte erhålla civilförsvarsskydd (jfr avsnitt 4.10.6).

SOU l984:56 Kømbattanter och andra grupper 131

Personal inom civilförsvarets sjukvårdsenheter skall i främsta rummet utmärkas på det sätt som angivits för sjukvårdspersonal. Vid vissa industrier och andra företag organiseras i krig särskilda så kallade verkskydd, vilka har till uppgift att deltaga i skadeavhjälpande verksamhet i samband med krigsskador på den egna arbetsplatsen. De kan sägas vara en civil motsvarighet till driftvärnet. Till skillnad från detta har emellertid verkskyddet inga som helst stridsuppgifter. Personalen bär varken vapen eller uniform. Eftersom verkskyddet temporärt arbetar med skadeavhjälpande verksamhet på den egna arbetsplatsen, skulle det i vissa avseenden kunna betraktas som ett frivilligt civilförsvar. Detta skulle tala för att verkskyddets personal erhåller samma skydd som civilförsvarspersonal. Å andra sidan kan verkskyddets personal endast under begränsade tidsperioder ägna sig åt skadeavhjälpande verksamhet. Personalen kan därför inte anses uppfylla villkoret att uteslutande ägna sig åt civilförsvarsuppgifter. Härtill kommer att en motpart sannolikt inte skulle anse en sådan klassificering av verkskyddets personal som trovärdig. Risken finns då att motpartens tilltro till vårt ordinarie civilförsvar reduceras. Mot denna bakgrund anser kommittén att verkskyddets personal bör folkrättsligt klassificeras som civila. Frivilliga flygkåren är en organisation som sätts upp vid mobilisering i samband med att små civila flygplan rekvireras. Dess uppgift är att utföra åt de civila delarna av totalförsvaret uppdrag huvudsakligen civilförsvaret. Flygkåren skall i främsta rummet övervaka eget territorium och inrapportera krigsskador som kräver insättande av civilförsvarsresurser. Då det gäller folkrättslig status för flygkårens personal har diskuterats två alternativ: att tilldela personalen civilförsvarsskydd eller att låta personalen behålla civil status. Eftersom flygkåren inte kan anses uteslutande ägna sig åt civilförsvarsuppgifter finns det ingen möjlighet att tilldela personalen civilförsvarets skydd. Det enda möjliga alternativet blir därför att låta flygkårens personal behålla sin civila status.

Sammanfattning

Kommittén anser att personal som ingår i civilförsvarets krigsorganisation skall erhålla folkrättsligt skydd som civilförsvarspersonal. Personal inom civilförsvarets sjukvårdsenheter skall anses som och utmärkas som sjukvårdspersonal. Personal i verkskyddet och personal som tillhör Frivilliga flygkåren bör ha folkrättslig status som civila.

4.10.8 Personal inom den civila sjukvården. Personal vid statens bakteriologiska laboratorium. Viss veterinärpersonal

Civil sjukvårdspersonal har i IV. Genêvekonventionen samt i I. tilläggsprotokollet tillerkänts särskilt folkrättsligt skydd. Grunderna för detta framgår av avsnitt 4.7.3 samt avsnitt 6.2.1. Personal som är sysselsatt inom hälso- och sjukvården eller veterinär-

132 Kombattanter och andra grupper

verksamheten är enligt lagen om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal (1981 :292) skyldig att, om riket kommer i krig, fullgöra sådan tjänstgöring. Även personer, som har tidigare yrkesverksamhet eller erhållit kvalificerad behörighet inom yrket eller har avslutat sin tjänstgöring inom verksamhetsområdet kort tid före, är skyldiga att tjänstgöra i krig. Vilken personal som avses framgår närmare av l § i förordningen (1981 2642) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal m.m. Mot bakgrund härav har kommittén funnit att all personal, som enligt den nyss nämnda tjänstepliktslagen tjänstgör inom det svenska civila sjukvårdsväsendet i krig, är berättigad till skydd som sjukvårdspersonal. Det folkrättsliga skyddet för sjukvårdspersonal får enligt konventionerna även omfatta personal, som har till uppgift att förebygga sjukdomar. Med anledning härav har kommittén funnit att även apotekspersonal, personer anställda med tillsynsuppgifter hos miljö- och hälsoskyddsnämnder, personal vid statens bakteriologiska laboratorium samt sådan veterinärpersonal som regelbundet används för livsmedelskontroll bör erhålla skydd som sjukvårdspersonal. Sådan personal inom landstingens sociala verksamhet och kommunernas socialtjänst som är sysselsatta med arbete som måste bedrivas i nära anslutning till hälso- och sjukvården bör ur folkrättssynvinkel betraktas som hälso- och sjukvårdspersonal. Exempel på sådan personal är hemsamariter från den kommunala hemtjänsten som inom hemsjukvårdsorganisationen utför sina uppgifter i direkt samarbete med personal från hälso- och sjukvården. I övrigt är det kommitténs mening att personal inom socialtjänsten har civil status. Även viss personal vid socialstyrelsen samt i landstingets kommunledningar har uppgifter i anslutning till hälso- och sjukvården samt hälsoskyddets administration. Kommittén anser emellertid inte att dessa uppgifter har sådan karaktär att de kan motivera att personalen skall erhålla skydd som sjukvårdspersonal såvida den inte tillhör en kategori som anges i den ovan nämnda lagen om tjänsteplikt. Skyddet som sjukvårdspersonal bör enligt kommitténs mening inte utsträckas att gälla personal inom lantbruksstyrelsen eller statens livsmedelsverk.

4.10.9 Själavårdspersonal

Civila präster kan tillerkännas skydd som själavårdspersonal under förutsättning att de är anknutna till de väpnade styrkorna, till sjukvårdsenheter eller till civilförsvarorganisationer (TP I art. 8 d). I sjukvårdsenheter innefattas såväl permanenta som tillfälliga enheter samt enheter, vilka ställts till förfogande av neutral stat eller hjälpförening i neutral stat eller opartisk, internationell, humanitär organisation. Präster, anknutna till statskyrkan eller frikyrkan, vilka endast ägnar sig åt prästerlig verksamhet i det civila samhället har inte skydd som själavårdspersonal. De är emellertid genom sin klädsel lätt igenkännliga som civila och skall ha folkrättsligt skydd som sådana.

Kombattanter_ och andra grupper 133

4.10.10 Viss personal inom det ekonomiska försvaret

Viss personal och en del anläggningar tillhörande det ekonomiska försvaret har en mycket stor och i vissa fall avgörande betydelse för hela det krigsorganiserade samhällets uthållighet men också för stridskrafternas insatser, eftersom det gäller leveranser av varor och tillhandahållande av som är oumbärliga i rådande läge. Inför överhängande hot om tjänster fientlig erövring och ockupation kan vissa delar av det ekonomiska försvarets personal inom näringsliv och förvaltning dessutom sättas in för att föra undan eller förstöra viktiga tillgångar, så att dessa inte faller i fiendens händer. Dessa förhållanden medför emellertid inte att personalen kan åberopa särskild folkrättslig status. Huvuddelen av personalen vid berörnågon da företag, organisationer och förvaltningar bör anses som civila. Med undantag för driftvärnet är personalen obeväpnad och har inga stridsuppgifter. Beträffande driftvärnet gäller här liksom i övriga fall att personalen skall har temporär kombattantstatus. För den personal som avses endast för hantering, lagerhållning och transport av sjukvårdsmateriel eller läkemedel bör särskilt skydd kunna komma i fråga. Det bör ankomma på respektive chef att besluta att personalen i sådant fall tillerkänns skydd som sjukvårdspersonal. l likhet med den civila personalen vid militära underhållsanstalter, motorreparationstjänsten och byggnads- och reparationsberedskapen skall den krigsplacerade personalen vid drivmedelscentralen AB i krig syssla med arbeten av samma slag som i fred. Med hänsyn härtill bör Drivmedelscentralens krigsplacerade personal behålla sin status som civila (jfr avsnitten 4.9.7 och 4.9.8). Militära verk och förvaltningar kan genom arbetsmarknadsverket (länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen) få tillfällig förstärkning med civil personal som inte är beredskapsregistrerad. Beräknas tjänstgöringen vara längre än 24 timmar, bör personalen lämpligen få ställning som åtföljande, men i övrigt bör den civila ställningen behållas (jfr avsnitt 4.9.6). En stor del av de vapenfria tjänstepliktiga placeras i krig hos civilförsvar, brandkårer och räddnings- och reparationstjänst, även om de i fred har utbildats av andra myndigheter. Under senare år har tillkommit utbildning av vapenfria för tjänstgöring i krig vid det ekonomiska försvarets oljelagringsanläggningar. Vapenfria tjänstepliktiga är inte upptagna i försvarsmaktens personaltabeller. I krigstid står de inte under något militärt befäl. Folkrättsligt skall vapenfria tjänstepliktiga anses som civila. För att undvika tvivel beträffande här berörd personals ställning inom totalförsvaret kan det övervägas att förse åtminstone en del med lämplig identitetshandling som anger folkrättslig status.

4.10.11 Personal inom det psykologiska försvaret. Personal inom Sveriges Radio och TV

Personalen inom det psykologiska försvaret organiseras i en central del. Vidare ingår i civilbefälhavarnas och länsstyrelsernas krigsorganisation

134 Kombattanter och andra grupper

en sektion för psykologiskt försvar. På lokal nivå finns kommunala informationscentraler som verkar i krigstid. Personalen är civil och obeväpnad. Sveriges Radio arbetar ungefär enligt samma princip med en relativt stor central enhet samt mindre enheter på regional och lokal nivå. Även personal i Sveriges Radio är civil och obeväpnad. l flera fall utövar det psykologiska försvarets organ sin verksamhet från stabsplatser, där såväl militära som civila ledningsorgan uppehåller sig. Enbart den lokala anknytningen till vissa militära enheter utgör dock inte motiv för att personalen skall klassificeras som kombattanter. Att klassificera personalen som åtföljande stridskrafterna är inte heller lämpligt. Här gäller samma motiv som anförts beträffande civo- och länsstyrelsepersonal under avsnitt 4.lO.5. Kommittén har särskilt diskuterat de förhållanden som kan tänkas uppstå, ifall viss teknisk personal får order att urståndsätta eller förstöra exempelvis en radiostation inför hot om fientlig erövring. I sådant fall utför personalen en av svenska regeringen given order, som avser förstöring inom eget område, vilket är en tillåten metod i folkrätten. Skulle personal som medverkat till förstöringen tas till fånga av motparten, måste den kunna hänvisa till att åtgärden har utförts på regeringens order. Det finns knappast någonting som talar för att personalen skulle få bättre behandling om den hade kombattantstatus. Personal inom det psykologiska försvaret har i krigstid utomordentligt viktiga uppgifter då det gäller att hålla motståndsandan uppe hos befolkningen. Detta skulle i och för sig kunna motivera att personalen erhåller specifikt skydd, då det gäller folkrättslig klassificering. Enligt konventionerna ges dock endast tre alternativ: personalen kan klassificeras som krigskorrespondenter, som journalister på farliga uppdrag eller som civila - förutsatt att vederbörande givetvis inte är upptagen i försvarsmaktens p-tabeller. För att anses som krigskorrespondenter eller journalister på farliga uppdrag fordras enligt avsnitt 4.7.7 att vederbörande fått till uppgift att följa stridskrafterna. Detta kan företrädesvis komma i fråga för personal i reportage- eller fältgrupper. Huvuddelen av psykförsvarets personal kan inte klassificeras som krigskorrespondenter eller journalister på farliga uppdrag utan måste erhålla folkrättslig status som civila.

Sammanfattning

Folkrättskommittén har funnit att personal som är krigsplacerad inom det psykologiska försvarets civila delar i regel bör klassificeras som civila. l den mån personalen deltar i reportage- eller fältgrupper vid stridskrafterna kan klassificering som krigskorrespondenter eller journalister på farliga uppdrag bli aktuell. Driftvärnspersonalen inom dessa delar av totalförsvaret bör liksom annan driftvärnspersonal erhålla temporär kombattantstatus.

Kombattanter och andra grupper 135

4.10.12 Övriga synpunkter

Kommittén har mot bakgrund av ett mycket omfattande underlag från civila totalförsvarsmyndigheter studerat de förhållanden som kan påverka den folkrättsliga klassificeringen av ifrågavarande civila personal. De som kommittén framfört får ses som typexempel, vilka kan förslag användas som mallar då fråga uppkommer om personalgrupper som inte har behandlats i betänkandet. En fråga som inte närmare behandlats är folkrättslig status för personal inom civila industrier som är avsedda att deltaga i produktionen av militär materiel. Kommittén har inte kunna finna att enbart denna i krigstid skulle kvalificera för en särbehandling av den civila uppgift i folkrättsligt hänseende. Här bör tillämpas den i andra personalen av personalen skall anses som sammanhang angivna regeln: huvuddelen civila - dock skall driftvärnet ha temporär kombattantstatus (jfr avsnitt 4.10.10).

i sou 1984:56 137

5 i och

Folkrättsregler land-, sjö- luftkrig

5.1 Inledning

Det finns flera historiska exempel pä förslag angående begränsningar av stridsmetoder och stridsmedel syftande till humanisering av krigsföringen, men det var först i samband med Haagkonferensen 1906-07 som

dessa ansträngningar i någon väsentlig grad formaliserades och fastlades

i folkrättsliga regler. Regler av detta slag ingår främst i IV. Haagkonventionen av år 1907 (HK IV) och det till denna fogade Lantkrigsreglementet (LKR). Dessa texter innehåller dels vissa allmängiltiga bestämmelser om kombattanters uppträdande dels bestämmelser som gäller striden på land. Restriktionerna i IV. Haagkonventionen har främst syftat till att ge folkrättsligt skydd åt civilbefolkningen samt särskilt utsatta eller känsliga grupper såsom sjuka, sårade och krigsfângar. Här ingår emellertid också vissa regler om skydd av kombattanter. I början av l900-talet ansågs det mest angeläget att åstadkomma skydd för civila mot militära operationer i anslutning till städer och övriga tätorter. Det infördes därför ett förbud mot att anfalla städer, byar, bostäder och byggnader som inte försvarades. Mot försvarade städer kunde belägring och bombardemang tillgripas, men även i sådant fall skulle den anfallande så långt det var möjligt skona byggnader, sjukhus m.m. som var av särskild betydelse för civilbefolkningens överlevnad. Vid bombardemang med artilleri skulle man undvika urskillningslösa skador och förluster. När det gäller sjöstridskrafters operationer finns i IX. Haagkonventionen ett motsvarande förbud mot att bombardera städer, byar, bostäder och byggnader som inte försvaras. Konventionen medger dock att bombardemang får användas mot vissa angivna militära mål inom den oförsvarade orten. Ett specifikt problem i sjökriget är behandlingen av handelsfartyg, vilket tas upp i tre skilda Haagkonventioner. I anslutning härtill tillkom 1909 års Londondeklaration som också innehåller regler om sjöhandelskriget. Bombardemang från luften hade vid denna tidpunkt föga aktualitet. Dock bör nämnas att delegaterna i Haag försökte införa förbud mot att utkasta sprängladdningar från ballonger. Detta framsynta regelförslag blev dock aldrig ratiñcerat av stormakterna. Enligt flera folkrättslärda skall det förut nämna förbudet mot att anfalla städer, byar, bostäder och

138 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig

byggnader, som inte försvaras, anses tillämpligt även vid anfall från luften. Det finns dock ingen enighet beträffande denna tolkning. Utvecklingen under senare års konflikter visar också att statsledningarna inte anser Haagregeln om förbud mot bombardemang giltig vid insats med luftburna vapen mot denna typ av mål. Efter Haagkonventionernas tillkomst hände det inte mycket när det gäller folkrättsregler om stridsmetoder och stridsmedel. 1925 framlades emellertid Genéveprotokollet, som förbjuder användning av bakteriologiska och kemiska vapen, ett protokoll som idag (1984) samlat mer än 100 ratiñkationer. Försöket att i 1936 års Londonprotokoll införa restriktioner i ubåtars uppträdande kunde däremot på grund av protokollets oklara formulering inte få den avsedda humanitära inverkan på sjökriget. Tillkomsten av 1949 års Genêvekonventioner har med rätta bedömts som milstolpar i den moderna folkrättens utveckling. Dessa konventioner innehåller emellertid endast regler för skydd av vissa grupper och där ingår inte några bestämmelser, som har direkt samband med stridsmetoder eller stridsmedel. Genom att parterna, om de biträtt Genevekonventionerna, måste respektera skyddet enligt dessa konventioner, kan reglerna dock ha en viss indirekt inverkan på de militära operationerna. De äldre folkrättsreglernas otillräcklighet framkom tydligt under andra världskriget, då urskillningslös krigföring krävde mycket stora offer bland civilbefolkningen. Här framstår särskilt de omfattande allierade bombningarna mot tyska och japanska storstäder som stridande mot humanitära principer. De tyska V1- och V2-anfallen mot grundläggande London och andra brittiska städer hade samma urskillningslösa karaktär om än inte samma omfattning. Civilbefolkningens svåra situation kom också till uttryck genom den tyska belägringen av Leningrad, vilken pågick i 900 dagar. Detta utgör bara ett fåtal exempel i en stor provkarta på urskillningslösa anfall. Framför allt har folkrättsreglerna visat sig bristfälliga i samband med konflikter efter 1945, då en oreglerad och särskilt inhuutomeuropeiska man krigföring medfört allt större offer bland de civila. Detta har demonstrerats bl.a. i Koreakonflikten och i Vietnam. Utvecklingen beror till stor del på att nya konventionella vapen tillkommit, vilka har lång räckvidd och kan sprida vapeneffekt över mycket stora områden. I takt med de nya vapnen har nya stridsmetoder införts. Urskillningslös flygbombning har i allt större omfattning riktats mot vidsträckta landsbygds- och skogsområden, som ansetts vara till militär fördel för motingen hänsyn har tagits till den civila befolkning som parten. Ringa eller uppehållit sig och verkat inom området. De civila har inte bara riskerat att träffas av kulor och splitter vid områdesbombning, utan de har också fått uppleva att livsmedelslager, växande gröda och vattentillgångar förstörts eller gjorts obrukbara. Vissa stridsmedel har medfört omfattande, långvariga och svåra skador på den naturliga miljön. I dessa fall har krigets grymma verkningar inte kunnat dämpas genom folkrättsliga restriktioner främst därför att folkrätten inte varit i takt med den snabba utvecklingen av nya stridsmetoder och stridsmedel.

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig 139

Den allt tydligare obalansen mellan folkrättsreglerna och de moderna stridsmetoderna utlöste under 1960-talet aktiviteter av skilda slag. Vid Internationella rödakorskonferensen i Wien 1965 antogs en resolution om fortsatt utveckling av den internationella rätten i väpnade konflikter. Samma problem behandlades i Förenta nationernas konferens i Teheran 1968 och från hösten samma år blev mänskliga rättigheter i väpnade konflikter” ett återkommande ämne på dagordningen vid Förenta nationernas generalförsamling. Ansträngningarna på skilda håll resulterade i att Internationella rödakorskommittén inbjöd staterna till expertkonferenser 1971 och 1972. På grundval av arbetet vid dessa konferenser utarbetade Internationella rödakorskommittén utkast till två tilläggsprotokoll till 1949 års Genevekonventioner avsedda att tillämpas i internationella respektive interna konflikter. Dessa båda utkast låg sedan till grund för arbetet vid den diplomatkonferens om krigets lagar, vilken inleddes våren 1974. Efter fyra sessioner kunde konferensen våren 1977 nå enighet om utformningen av de båda tilläggsprotokollen till 1949 års Genêvekonventioner. Frågor rörande begränsning av vissa särskilt inhumana, konventionella vapen behandlades under förberedande konferenser och plenarmöten åren 1979 och 1980. Sistnämnda år framlades resultatet i form av en särskild vapenkonvention som överlämnades till och godkändes av Förenta nationernas generalförsamling. Beträffande denna konventions ikraftträdande gäller liksom för de båda tilläggsprotokollen att det är de enskilda staternas angelägenhet att godkänna övergång till de nya reglerna (jfr avsnitt 5.4). När tilläggsprotokoll I och FNzs vapenkonvention trätt i kraft och vunnit vid anslutning, innebär detta en genomgripande modernisering av folkrättsregler gällande stridsmetoder och stridsmedel i internationella väpnade konflikter. I. tilläggsprotokollet utgör inte enbart ett komplement till 1949 års Genêvekonventioner, vilket namnet ger anledning förmoda. Protokollet innehåller även viktiga regler som utgör komplement till 1907 års Haagkonventioner i vad gäller stridsmetoder och stridsmedel. Regler av sistnämnda slag återfinns i protokollet under Del III Stridsmetoder och stridsmedel. Kombattanters och krigsfångars status. samt Del IV ”Civilbefolkningen” avdelning I Allmänt skydd mot krigets verkningar”. Folkrättskommitténs uppgift har varit att studera hur reglerna i tilläggsprotokollen är avsedda att tillämpas och mot bakgrund av våra särskilda förhållanden utforma en svensk tolkning av vissa regler, där en sådan tolkning ansetts vara motiverad. Eftersom tilläggsprotokoll II avseende interna konflikter bedömes ha liten aktualitet för vårt land, har arbetet inriktats på studium av reglerna i tilläggsprotokoll I som skall gälla under internationella konflikter. Som förut sagts utgör sistnämnda regler i viss mån en komplettering till 1907 års Haagkonventioner, varför det har varit nödvändigt att även ta upp en del av dessa äldre regler till granskning. Till grund för arbetet har legat regeringens proposition om godkännande av tilläggsprotokoll till Genévekonventionerna 1949 angående skydd för krigets offer (prop. 1978/79:77) samt den omfattande svenska

140 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig

dokumentationen från diplomatkonferensen om krigets lagar åren 1974-77. Bakgrunden till olika reglers utformning framgår dessutom av de kommentarer som Internationella rödakorskommittén utarbetade för delegaternas vägledning under diplomatkonferensen. Underlag har också erhållits från enskilda utredningar och gruppstudier utförda vid Militärhögskolan åren 1975-81 samt från utländsk folkrättslitteratur. I samband med olika bilaterala överläggningar i folkrättsfrågor har dessutom värdefulla kunskaper erhållits om hur man i andra stater bedömer vissa tolkningsfrågor. Viss vägledning har också erhållits från de i San Remo genomförda folkrättskurserna för militär personal och juridiska rådgivare. Regeringens proposition om godkännande av konventionen angående förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (prop. [98 l/82:206) har också beaktats i kommitténs arbete. Såsom inledningsvis framhållits är förekomsten av folkrättsregler avseende uppträdande i strid väsentligen olika när det gäller land- respektive sjö- och luftkrig. Vissa av de tidigaste reglerna för Iandkriget har så pass allmän inriktning att de får anses gälla generellt oavsett vilken typ av krigföring det än är fråga om. Exempelvis måste regeln, som förbjuder anfall mot person vilken är försatt ur stridbart skick, anses lika giltig i sjö- och luftstriden som i markstriden. Denna synpunkt talar för att sådana allmängiltiga regler i det följande behandlas tillsammans med folkrättsregler i landkriget.

Sammanfattning

IV. Haagkonventionen från 1907 innehåller grundläggande folkrättsliga regler för alla stridskrafter men främst för markstridskrafternas uppträdande. IX. Haagkonventionen innehåller speciella regler för sjöstridskrafter. Haagreglerna har senare kompletterats och byggts ut genom 1925 års Genéveprotokoll om förbud mot vissa vapen samt 1936 års Londonprotokoll om ubåtars uppträdande. De fyra Genêvekonventionerna från 1949 innehåller inga regler som direkt berör stridsmetoder eller stridsmedel. Konventionerna medför dock indirekt vissa restriktioner i stridskrafternas uppträdande. I. tilläggsprotokollet från 1977 utgör en påbyggnad till både lV. Haagkonventionen och 1949 års Genêvekonventioner. Nämnda protokoll har särskild betydelse genom att det i viss del behandlar stridskrafternas uppträdande i modern miljö.

5.2 Grundläggande principer och tillämpningsområde

I de folkrättsliga reglerna avspeglas en genomgående strävan att undvika onödig grymhet i krigföringen. Enligt Petersburgsdeklarationen av år 1868 skall fördragsparterna medverka till en lindring av krigets elände.

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig l4l

Det enda lagliga mål som staterna äger uppställa under krig är försvagandet av fiendens militära krafter. Häri ligger att fiendens civilbefolkning och civila egendom inte får utgöra legitima mål i krigföringen. Uttrycket ”fiendens militära krafter” har inte definierats i deklarationen. Alldeles klart är emellertid att i modern krigföring måste till denna kategori räknas ett betydligt större antal objekt än vad som kunde avses i senare hälften av 1800-talet. Deklarationen anger vidare att det är tillräckligt att försätta fiendens soldater ur stridbart gick och att målet skulle överskridas genom användande av vapen som onödigtvis skulle förvärra lidandena och göra soldaternas död oundviklig. Samtidigt som deklarationen understryker skyddet av de civila tar den sålunda också upp skydd för kombattanter, vilket väl får anses som ett för den tiden mycket djärvt grepp. Betydelsen av humanitet i krigföringen återkommer i IV. Haagkonventionen, som stadgar att krigförande inte har oinskränkt frihet i fråga om val av medel för att skada fienden (LKR art. 22). De krigförande får inte heller använda vapen, projektiler eller ämnen som är ägnade att förorsaka onödigt lidande”. Samma princip upprepas med någon utvidgning i tilläggsprotokoll l (TP I art. 35), som också starkt framhåller skyddet av civilbefolkningen och civil egendom. I tilläggsprotokollets grundregel (TP I art. 48) stadgas att krigfärandes operationer skall riktas enbart mot militära mål. Men även om man i Haagkonventionerna försökt att få med regler för skilda slag av krigföring, insåg man redan vid konventionernas tillkomst 1907, att det var omöjligt att i detalj reglera alla typer av militär verksamhet i krig. För att detta inte skulle leda till en urholkning av den grundläggande principen om humanitet i krig, infördes en särskild regel, den s.k. Martens Clause, som var avsedd att täcka även oklara fall och oförutsedda situationer. Som exempel på dylika kan nämnas fall, då civilpersoner uppträder inom ett stridsområde och kan förväxlas med kombattanter eller då civila objekt används för militära syften på ett oväntat sätt. Martens Clause stadgar att befolkningen och de krigförande även i dylika fall skall förbli under de folkrättsliga grundsatsernas skydd, så som dessa grundsatser framgått ur mellan civiliserade nationer vedertagna sedvänjor, mänsklighetens bud och det allmänna rättsmedvetandets krav”. De folkrättskonventioner som tillkommit på detta område före 1977 är avsedda att tillämpas enbart i internationella konflikter, dvs. i väpnade konflikter mellan stater. Förhållandena i interna, väpnade konflikter av typ uppror eller befrielsekrig har endast behandlats i en enda artikel i Genevekonventionerna (GK l-IV art. 3). Tilläggsprotokoll II:s tillkomst 1977 markerar en klar förbättring. Protokollet innehåller ett begränsat antal regler specifikt avsedda att tillämpas under interna konflikter under förutsättning att ifrågavarande konflikt fått en tämligen stor omfattning. Bland krigsföringsreglerna har I. tilläggsprotokollets artikel 51 om skydd av civilbefolkningen och artikel 57 om försiktighetsåtgärder vid anfall särskild betydelse genom att de på ett mycket tydligare sätt än tidigare fastställer det grundläggande humanitära skydd som skall gälla

142 Folkrättsregler i Iand-, sjâ- och luftkrig SOU [984256

under väpnade konflikter. Det är också dessa artiklars tillämpning, som mycket av debatten kommit att handla om. Regler till skydd för civilbefolkningen och civil egendom har svenska stridskrafter all anledning att iaktta oavsett motpartens uppträdande. l de äldre konventionerna var det inte aktuellt att särskilja regler med hänsyn till typen av krigföring eller - med andra 0rd - reglerna skall vara generellt giltiga i internationella konflikter. Den totalt sett ökade tillgången på kärnvapen och övriga massförstörelsevapen har emellertid medfört, att frågan om folkrättens tillämpning i skilda typer av konflikter aktualiserats. Detta blev tydligt i samband med diplomatkonferensen 1974- 77, men Internationella rödakorskommittén valde att inte föra in några förslag gällande kärnvapen, biologiska eller kemiska vapen i förhandlingsmaterialet. Flera alliansstater ställde sig dessutom starkt tveksamma till möjligheten att förhandla fram regler om skydd för civilbefolkningen giltiga såväl i konventionella krig som i kärnvapenkrig. Att inleda en allmän debatt om folkrättsreglernas tillämpning i kärnvapenkrig ansågs inte heller ändamålsenligt. I stället utgick man ifrån att de regler i I. tilläggsprotokollet, vilka gäller skydd av civilbefolkning och civil egendom vid militära operationer, förhandlats fram under det tysta förbehållet att de endast skulle äga tillämpning under konventionell krigföring. Detta framkom också av de amerikanska och brittiska delegaternas anföranden vid diplomatkonferensens avslutande plenarmöte. Sistnämnda synpunkt har också anförts under bilaterala överläggningar, som ägt rum efter 1977 samt i vissa staters kommentarer till l. tilläggsprotokollet. Tillämpningen av I. tilläggsprotokollet om biologiska eller kemiska - vapen men inte kärnvapen kommer till användning, är en fråga som knappast har varit föremål för någon debatt. Detta kan ha samband med det användningsförbud som gäller enligt 1925 års Genéveprotokoll för biologiska och kemiska vapen. I allmänhet torde den uppfattningen råda, att samma förutsättningar beträffande protokollets tillämpning skall gälla för alla typer av massförstörelsevapen. Därmed skulle de inskränkningar, vilka tidigare angivits gälla under kärnvapenkrig, vara tillämpliga också vid en konflikt där biologiska eller kemiska vapen insätts. Krigets lagar skall börja tillämpas av de väpnade styrkorna i och med att landet blir indraget i en väpnad konflikt. Eftersom konflikten numera ofta inleds genom en succesivt ökad användning av olika slags påtryckningar och öppet våld under ett så kallat skymningsläge kan tidpunkten för konfliktens inledande vara svår att fastställa. I sådana fall kan statsledningen behöva ange från vilken tidpunkt krigets lagar skall börja tillämpas. Vid konfliktens upphörande är det likaså av stor vikt att de militära cheferna får kännedom om tidpunkten då folkrättsregler upphör att gälla. Dessa frågor behandlas i kapitel 3. Under specifika förhållanden kan militär personal - såväl chefer som enskilda soldater - för brott mot folkrätten och ställas inför anklagas domstol för begångna överträdelser. Militär personal är i dessa sammanhang en mera utsatt grupp än andra. Härav följer att ansvaret för folkrättens efterlevnad måste uppmärksammas särskilt inom de militära styr-

Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig 143

korna. Hithörande frågor behandlas i kapitel 7 Folkrättens efterlevnad. Militära chefer, som anklagas för brott mot folkrätten, kan hänvisa till att vissa avsteg från reglerna är medgivna. Det kan främst gälla sådana undantag som kan motiveras med hänvisning till repressalierätten eller den militära nödvändigheten. Dessa begrepp behandlas under avsnitten 5.6 respektive 5.7.

5.3 Kommentarer till vissa folkrättsregler samt förslag till svensk tillämpning

5.3.1 Särskilda regler i landkriget. Anfall mot mål på land

I det följande behandlas artiklar i I. tilläggsprotokollet redovisade under Del III ”Stridsmetoder och stridsmedel, kombattanters och krigsfångars status samt Del IV ”Civilbefo|kningen”, Avd l ”Allmänt skydd mot krigets verkningar”. l den mån så anses erforderligt behandlas också vissa regler i äldre konventioner. När det gäller artiklar av större räckvidd redovisas först bakgrunden, textens utformning, kommentarer och tolkning samt förslag till svensk tilllämpning av ifrågavarande regel. I de fall då artikeln huvudsakligen innehåller en upprepning av tidigare regel, lämnas endast korta kommentarer.

5.3.1 .I S tridsmetoder och stridsmedel

a. Stridsmedel

Detta avsnitt inleds med artikel 35 Grundregler, som huvudsakligen utgör en upprepning av vissa Haagregler (LKR art. 22-23). Flera delegationer, däribland den svenska, försökte under diplomatkonferensen att införa något mera av substans i dessa inledande artiklar såsom begränsningar i användning av specifika vapen. Detta vann dock inte tillräcklig anslutning, varför man fick begränsa sig till en allmänt hållen text. En fördel är dock att i mom. 2 angivits två kriterier nämligen både ”överflödig skada och onödigt lidande”. Båda dessa begrepp kan sålunda användas i diskussionen huruvida vissa, konventionella vapen kan ge extremt inhumana effekter. Under diskussionen om skyddet av den naturliga miljön i anslutning till artikel 55 kom flera delegationer till den uppfattningen, att skyddet av naturliga miljön var så viktigt att en bestämmelse härom borde ingå i grundreglerna. Detta är bakgrunden till att texten i mom. 3 införts. Det har många gånger visat sig att enbart införande av en bestämmelse om vapen har ringa effekt, om inte samtidigt någon regel anges beträffande efterlevnad av de särskilda vapenförbuden. Artikel 36 Nya Vapen har tillkommit för att påminna staterna om de begränsningar som folkrätten stadgar beträffande vapeneffekter. När texten i artikel 36 förhandlades fram 1975-76 fanns endast de folkrättsliga restriktioner som framgår av 1868 års Petersburgsdeklaration angående förbud mot använd-

144 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig

ning av vissa explosivkulor, 1899 års Haagdeklaration angående förbud mot användning av dumdum kulor samt 1925 års Genéveprotokoll om förbud mot användning av bakteriologiska och kemiska vapen. 1980 tillkom den FN-konvention som innehåller förbud mot användning av vissa fragmenteringsvapen samt begränsning i användning av landminor och försåtvapen samt av brandvapen. Konventionens regler utgör en grundval vid bedömning av vapen från folkrättslig utgångspunkt. Den granskning, som enligt artikeln skall utföras beträffande nya vapens effekter, åvilar varje part till tilläggsprotokollet och får ordnas enligt respektive stats bestämmande. Givetvis hade regeln fått väsentligt ökat värde, om granskningen hade kunnat uppdras åt ett inernationellt organ. En sådan lösning var emellertid allför kontroversiell för att kunna introduceras i tilläggsprotokollet. Redan i början av 1970-talet, således flera år före tilläggsprotokollets framläggande, togs frågan om folkrättslig kontroll av såväl befintliga som nya vapen inom svenska försvaret upp till diskussion. Denna resulterade i ett regeringsbeslut 1974 om inrättande av en under chefen för försvarsdepartementet lydande delegation för folkrättslig granskning av vapenprojektet avsedda för det svenska försvaret. Nämnda delegation har utövat och utövar fortlöpande kontroll av alla nya svenska vapenprojekt i vad avser de folkrättsliga aspekterna. Bland vapenprojekt som granskats av delegationen kan nämnas multipelvapen för flygvapnet samt ny automatkarbin för armén.

b. S tridsmetoder

Enligt IV. Haagkonventionen är det förbjudet att genom förräderi döda eller såra en fiende. Främsta anledningen till detta förbud är följande.

Om ena parten använder sig av förräderi, kommer motpartens soldater,

så snart de upptäcker detta, att misstänka missbruk även då det är fråga om att ge skydd åt exempelvis civila. Ett förbud mot förräderi har därför ansetts nödvändigt för att stärka skyddet av civila och övriga utsatta grupper. Under diplomatkonferensen hävdade majoriteten av delegaterna att en regel om förräderi borde ingå i I. tilläggsprotokollet och att denna borde innehålla en definition av begreppet. Förbud mot vad som i svenska texten betecknas som förrädiskt förfarande ingår i artikel 37. Sverige och flera andra stater önskade att samma regel skulle införas också i II. tilläggsprotokollet, eftersom förräderi torde vara lika vanligt i interna konflikter, men majoriteten ville inte acceptera ett förbud mot förräderi i detta protokoll. Främsta anledningen härtill torde ha varit att det under konflikter av denna typ kan uppstå särskilda svårigheter, då det gäller att fastställa vad som kan anses som förrädiskt förfarande. Begreppet förräderi eller förrädiskt förfarande, som är ett mera adekvat uttryck, definieras såsom handlingar som inger förtroende hos motståndaren och som därför ger andra parten en folkrättsligt skyddad ställning. Detta folkrättsskydd missbrukas för att döda, såra eller tillfångata motståndarnas soldater. Förrädiskt förfarande innebär sålunda att ena parten avsiktligt och på falska grunder inger förtroende hos

Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig 145

motparten för att sedan svika detta förtroende genom våldshandlingar. Det bör också tilläggas att förrädiskt förfarande, såsom det definieras i artikel 37, avser handlingar riktade mot personer men omfattar inte sabotage mot eller förstöring av egendom. I artikeln anges fyra exempel på förrädiskt förfarande. Det rör sig härvid om felaktigt användande av en skyddad ställning som parlamentär, respektive sårad eller sjuk. Det kan också gälla att simulera skyddad ställning som civil eller som militär tillhörande neutral stat eller Förenta nationerna. I samtliga fall är det sålunda fråga om ett avsiktligt missbruk. Endast i de fall, då den skyddade ställningen används för att döda, skada eller tillfángata motparten, anses handlingen som förrädiskt förfarande. Om en soldat exempelvis simulerar sårad eller sjuk enbart för att undgå motpartens anfall, bedöms handlingen inte som förrädiskt förfarande, men kan ändock under vissa förhållanden anses som brott mot folkrätten. Svekfull handling bedöms som förrädiskt förfarande främst vid missbruk av folkrättsreglerna i krig. Även andra internationella regler och avtal kan naturligtvis missbrukas, men handlingen bedöms i sådant fall vanligen inte som förrädiskt förfarande. Missbruk av internationella nödsignaler i förrädiskt syfte kan dock anses som exempel på förrädiskt förfarande. Även missbruk av Röda korsets erkända kännetecken i förrädiskt syfte anses som förrädiskt förfarande och som svår överträdelse av folkrätten (TP I art. 85:3 f). Anklagelse för förrädiskt förfarande bedöms alltid som mycket graverande, eftersom ett brott mot artikel 37 enligt grunderna i I. tilläggsprotokollet skall anses som en svår överträdelse av folkrätten. Under vissa förhållanden kan krigslist te sig nära överensstämmande med förrädiskt förfarande. Den viktiga skillnanden är dock att krigslist inte bygger på att motpartens förtroende skall svikas. Avsikten med krigslist är istället att vilseleda motparten, vilket kan leda till feldisponering av motpartens styrkor eller oöverlagda handlingar som exempelvis i förtid röjer motpartens styrkor, avsedda taktik eller anfallsmál. I IV. Haagkonventionen anges att det är tillåtet att använda krigslist och samma medgivande lämnas i artikel 37:2. Typiska exempel på krigslist är att lämna felaktig information om egna styrkors storlek, position och avsikter eller att dölja egna stridskrafter genom maskering eller förvilla motparten genom skenmál och skenoperationer. Vid stridssituationer på land är det inte ovanligt att ena parten försöker vinna en taktisk fördel genom att före anfall dölja karaktären av egna styrkor för att därigenom vilseleda eller överrumpla motparten. Röda korsets eller motsvarande organisationers kännetecken eller parlamentärflagga får emellertid inte användas för dylika ändamål. Enligt IV. Haagkonventionen (LKR art. 23 f) är det nämligen förbjudet att ”obehörigen använda” dessa kännetecken. Uttrycket obehörigen använda” har inte deñnierats men framgår indirekt av Genévekonventionerna (GK I art. 44, GK II art. 41) om behörigt användande. Förbudet upprepas i I. tilläggsprotokollet artikel 38, där det riktas mot att otillbörligen använda kännetecken. En utökning görs i artikel 38, så att förbudet omfattar även andra internationellt erkända skyddsemblem, -tecken eller -signaler,

146 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig sou 193455

bland vilka de internationella nödsignalerna ingår. Här bör dock observeras att artikel 38 endast behandlar missbruk i allmänhet - skulle det gälla missbruk i förrädiskt syfte gäller de strängare reglerna i artikel 37. Förenta nationernas kännetecken har hittills inte haft något uttryckligen föreskrivet folkrättsligt skydd, vilket medfört risk för missbruk och förväxlingar. Möjligheterna härför har nu reducerats avsevärt eller eliminerats genom den nya regeln i artikel 38:2, vilken har betydelse både för att undvika missbruk och missförstånd i markstriden och för att ge FN- styrkor och -observatörer bättre skydd. De exempel på felaktig användning av kännetecken m.m. som förekommit har främst gällt bruk av fiendens uniformer, för att exempelvis dölja en framryckning till anfallsläge. Enligt IV. Haagkonventionen (LKR art. 23 f) är det dock förbjudet att obehörigen använda fiendens nationella flagg eller militära beteckningar och uniformer. Förbudet mot obehörigt användande har tolkats så, att fiendens uniformer inte får användas i samband med eller under strid, vilket har lett till stor oklarhet vid tillämpningen. Detta framgick bl.a. av det s.k. Skorzeny-fallet under andra världskriget, då tyska förband under befäl av översten O. Skorzeny ryckte fram i Nederländerna. För att undgå upptäckt av motsidan var de tyska soldaterna iförda amerikanska uniformer. Den taktiska situationen ändrades emellertid, vilket medförde att de tyska förbanden iförda amerikanska uniformer kom i strid mot amerikanska förband. Vid efterföljande rättegång mot överste Skorzeny friades denne då det ansågs, att Skorzeny hade försökt följa Haagregeln. Bärande av fiendens uniformer hade enligt den anklagade motiverats av strävan att undvika strid vilket dock inte lyckats i verkligheten. Under dipolomatkonferensen l974-77 visade det sig att vissa stormakter önskade behålla möjligheten att uppträda i fiendens uniform, medan huvuddelen av de mindre staterna hävdade att denna möjlighet borde helt utgå eller inskränkas till ett minimum. Konferensen gick här på de mindre staternas linje. Regeln i artikel 39:2 kan tolkas så att fiendens uniform endast får utnyttjas som personligt skydd exempelvis i extrem väderlek och aldrig får användas i samband med någon typ av militära operationer. Skulle krigsfángar använda sig av fiendens uniformer i samband med flyktförsök, kan detta inte anses som brott mot artikel 39. Kommittén bedömer att regeln i artikel 39 om förbud mot bärande av fiendens uniformer i samband med militära operationer innebär en värdefull precisering av folkrätten som dessutom är betydelsefull ur svensk försvarssynpunkt. En annan metod för att undvika upptäckt är att utnyttja neutrala staters uniformer, vilket emellertid kan leda till att den berörda neutrala staten oförskyllt anklagas för brott mot neutraliteten. Någon regel, som skyddar neutrala staters flaggor, militära emblem eller uniformer mot dylikt missbruk, finns inte i Haagkonventionerna. Under diplomatkonferensen 1974- 77 fanns bred enighet om att införa en regel, som förbjuder denna typ av missbruk från krigförandes sida. Det bör observeras att artikel 39:1 förbjuder varje slag av användning i väpnad konflikt. Regeln berör inte bara neutrala staters uniformer m.m. utan även motsvarande

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig 147

att vara neutrala - i tillhörande stater, som - utan inte är parter konflikten. Härmed avses stater, vilka har ställning som icke krigförande. De äldre reglerna avseende spioneri och användning av motpartens i sjökriget påverkas inte av de nya bestämmelserna i artikel 39. flaggor Från svensk synpunkt är de nya reglerna i artikel 39 värdefulla och erbjuder inga problem i tillämpningen.

beträffande artiklarna 35-39 Sammanfattning

Vid studium av nämnda artiklar har folkrättskommittén funnit att dessa innebär ett befästande och vidareutvecklande av äldre folkrättsregler av i krig, främst i markstriden. Kommittén stor betydelse för tillämpning kan tillämpas inom svenska anser att dessa regler utan inskränkning försvarsmakten.

5.3.1.2 av kombattanter i särskilt utsatta situationer

Skydd

l Haag- och Genévekonventionerna finns regler avsedda att ge skydd åt kombattanter i situationer då dessa nedlagt sina vapen eller inte längre är i stånd att försvara art. 23 c) eller då kombattanter blivit sig (LKR sjuka, sårade eller skeppsbrutna eller tagits till fånga. Det har visat sig att dessa fundamentala tillämpats i stridssituationer. Därregler inte alltid för har man ansett det nödvändigt att återupprepa vissa av de äldre bestämmelserna deras grundläggande betydelse. I för att understryka fall saknats i den äldre andra har regler om skydd i nödsituationer folkrätten, vilket medfört krav på komplettering. I I. tilläggsprotokollet artikel 40 behandlas pardon - ett ålderdomligt med att ge nåd åt en motståndare som försatts begrepp, vilket är liktydigt ur stridbart skick. Här upprepas Haagregeln, som stadgar förbud mot att att det inte skall fmnas några överlevande motge order med innebörd ståndare. En motpart som gett upp striden får sålunda inte nedkämpas till sista man. I en sådan situtation får den starkare parten inte vägra att ta krigsfångar. I artikel 40 har förbudet utvidgats till att även gälla hot härifrån. om att vägra pardon eller att föra striden med utgångspunkt ur stridbart skick har visat Tidigare regler om skydd av personer försatta Framför allt gäller detta i en situation, då en fiende sig vara otillräckliga. har givit upp striden men ännu inte tagits till fånga och erhållit krigsfånges skydd. I artikel 41 anges närmare, när en person skall anses försatt ur stridbart skick. Person som försatts ur stridbart skick får inte anfallas utan skall ha folkrättens förutsatt att vederbörande avstår från skydd, varje slag av fientlig handling och inte försöker fly. kan det ofta vara svårt att avgöra, när detta I praktiken mycket tillstånd inträder. Om det konstaterats att en person är försatt ur stridbart skick, får han inte utsättas för anfall, men vederbörande är inte skyddad mot de sekundära effekter, som kan uppstå vid anfall mot mål i närheten. av personer, som försatts ur Det bör också påpekas att enbart närvaron stridbart skick, inte medför att platsen/objektet där de befinner sig, skulle erhålla immunitet. Artikel 41 ställer sålunda inte krav på att en

148 Folkrättsregler i land-, och luftkrig sjö-

part skall inställa stridsverksamheten bara för att det inom motpartens område förekommer ett stort antal personer, som försatts ur stridbart skick. Avgörande är i sådant fall, om motparten fortsätter eller uppger striden. Personal, som försöker rädda sig från ett sjunkande fartyg, skall enligt folkrätten anses som nödställd och får inte anfallas. När det gäller personal, som försöker rädda sig från ett flygplan i nöd, har folkrätten tidigare inte givit samma skydd. Det har sålunda enligt Haagreglerna varit tillåtet att använda vapenmakt mot personer som söker rädda sig från ett havererat flygplan genom fallskärmshopp. Vissa stater har haft motvilja mot att ge nödställda från luftfartyg ett skydd analogt med det som gäller för skeppsbrutna. Främsta orsaken torde vara att en sådan regel skulle kunna missbrukas för att skydda luftlandsättningsförband. Det kan emellertid också vara så, att ena parten i en konflikt har starkt intresse av att reducera motpartens stridsflygare, eftersom en sådan åtgärd kan få stor militär betydelse. Mot denna bakgrund framlades under diplomatkonferensen förslag om att det skulle vara tillåtet att insätta vapenmakt mot en nödställd flygare, som beräknades nå marken inom område behärskat av motparten. Frånsett de praktiska svårigheterna att bestämma om en nödställd i fallskärm hamnar på ena eller andra sidan i stridsområdet, skulle en regel med denna innebörd fått starkt inhuman verkan. Sistnämnda synpunkter gjorde att förslaget förkastades. Under förhandlingarna framfördes att enstaka personer, som söker rädda sig genom fallskärmshopp, inte kan göra något som helst bruk av vapen under nedfärden. Deras enda intresse torde inriktas mot att rädda livet. Situationen kan givetvis bli annorlunda sedan vederbörande väl har kommit ned på marken. Det är mot denna bakgrund som artikel 42 stadgar skydd för nödställda, som lämnar luftfartyg i nöd. Om vederbörande efter landning väljer att fortsätta sitt militära motstånd blir det åter tillåtet att anfalla honom. För att undvika möjligheten till missbruk, anges särskilt att luftburen trupp inte skyddas av den nya regeln. Kommittén bedömer att artiklarna 40-42 kan få stort humanitärt värde och ser inte några svårigheter från svensk sida vid tillämpningen av de nya reglerna.

5.3.1.3 Kombattanter och väpnade styrkor

Tidigare har krigförande eller kombattant definierats enligt IV. Haagkonventionen (LKR art. l) medan definitionen på krigsfånge angivits i III. Genêvekonventionen. De båda definitionerna sammanfaller endast delvis. Medlemmar i motståndsrörelse omnämns för första gången i III. Genêvekonventionen och ytterligare regler har tillkommit i I. tilläggsprotokollet. Begreppet väpnade styrkor har inte deñnierats i äldre konventioner. Genom nya organisationsformer inom stridskrafterna, tillkomsten av olika halvmilitära enheter samt framför allt den ökade förekomsten av frivilliga, organiserade i motstånds-/befrielserörelser har de äldre definitionerna blivit allt svårare att tillämpa.

SOU l984z56 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig 149

Det har visat sig nödvändigt att i högre grad anknyta kombattantbegreppet till organisationsformen. Den nya uppläggningen såsom den anges i I. tilläggsprotokollet artikel 43 innebär att väpnade styrkor först definieras. Därefter anges att medlemmar av en parts väpnade styrkor - med undantag av sjukvårds- och själavårdspersonal utgör kombattanter, vilka har rätt att delta i fientligheterna. För att anses som kombattant skall vederbörande stå under ansvarigt befäl och vara underkastad ett internt disciplinärt system. Skulle personen i fråga stå under befäl och ingå i ett disciplinärt system endast under en kortare period kan temporär kombattantstatus bli aktuell enligt de grunder som angivits i avsnitt 4.2.3. Hur de nya reglerna i artikel 43 om kombattanter och väpnade styrkor kan tillämpas inom svenska försvarsmakten framgår av kapitel 4.

5.3.1.4 Kombattanters rätt till krigsfângestalus. Skydd för deltagare i organiserad motståndsrörelse

Avsikten med artikel 44 är att fastställa hur kombattanter får uppträda utan att förlora sitt folkrättsliga skydd, vilket i texten främst har knutits till rätten att bli krigsfånge. Då avsikten samtidigt varit att behandla en speciell typ av kombattanter, nämligen medlemmar i motstånds- /befrielserörelse, har utformningen av artikeln kommit att präglas av de starka motsättningar som rått och fortfarande råder då det gäller sistnämnda kategori och dess uppträdande i strid. Denna artikel skall ses i direkt samband med artikel 43. Grundprincipen enligt artikel 44 är att en kombattant enligt den tidigare angivna definitionen, om han faller i fiendens våld, skall åtnjuta skydd som krigsfånge. Denna fördel skall åtnjutas av alla kombattanter oavsett om de tillhör reguljära enheter, paramilitära förband eller ingår i motståndseller befrielserörelse. Skulle en kombattant ha begått överträdelse mot folkrättens regler skall detta inte medföra någon ändring i rätten att vara kombattant eller att få skydd som krigsfånge. Sistnämnda rättighet kan dock förverkas i ett speciellt fall nämligen om medlem i motstånds- /befrielserörelsen inte följer den i artikeln mom. 3 angivna regel om bärande av vapen öppet. Det kan tyckas att man nu fått en nästan total tillämpning av kombattant- och krigsfångeskyddet, då det gäller väpnade grupper. Här måste dock framhållas att väpnade grupper, som inte uppfyller kravet på organisatorisk tillhörighet och disciplinärt system enligt artikel 43, inte har möjlighet till kombattant- resp. krigsfångestatus enligt I. tilläggsprotokollet och knappast heller enligt äldre regler. Det kan i första hand gälla personer som deltar i privatkrig dvs. använder vapen mot motparten utan att fylla kraven för kombattanter. Dessutom finns det två grupper, vilka vanligen arbetar i nära anslutning till väpnade styrkor, men som ändock inte har här angivet skydd. Det gäller spioner och Iegosoldater, som inte är berättigade till kombattant- eller krigsfångestatus. Regler om dessa båda grupper behandlas i artikel 46 respektive 47 nedan. Grundregeln för kombattanters uppträdande är att de är skyldiga att

150 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig

skilja sig från civilbefolkningen, då de deltar i ett anfall eller i en militär

operation som förberedelse till ett anfall. För kombattanter tillhörande reguljära styrkor är detta inte något problem, eftersom de skall kunna igenkännas genom sin uniform och vanligen också genom bärande av vapen. Huvudregeln är att kombattanter i reguljära enheter inte får använda civila kläder under militära operationer. Den viktigaste synpunkten vid utformning av texten i artikel 44 har varit att fastställa nya normer varigenom medlemmar av en motstånds- /befrielserörelse lättare skall kunna erhålla kombattant- och krigsfångestatus. Bakgrunden är att tidigare villkor för medlemmar i motstånds- /befrielserörelse (GK III art. 4) om utmärkande tecken och bärande av vapen öppet i praktiken varit ytterst svåra att följa. l-lar kombattanter tillhörande nämnda rörelse inte uppfyllt villkoren har de av motparten förvägrats skydd som kombattanter och krigsfångar. Nämnda medlemmar har därför kommit i en folkrättsligt mycket ogynnsam ställning, vilket å sin sida medfört, att dessa personer inte haft något starkare intresse av att behandla motpartens soldater enligt folkrätten. Önskemålet har därför varit att införa enklare villkor för kombattantoch krigsfångestatus. l artikel 44 har det tidigare kravet på utmärkande tecken övergivits. Kravet om bärande av vapen har försetts med en tidsbegränsning innebärande att vapen skall bäras öppet a) under varje militärt engagemang och b) under den tid kombattanten är synlig för motparten, när han deltar i en militär förberedelse före inledandet av ett anfall, i vilket han skall deltaga. Uppträder medlem av motstånds-/befrielserörelse i enlighet härmed skall han inte anses bryta mot regeln i artikel 37, som förbjuder förrädiskt förfarande genom föregivande av civil status. Regeln i artikel 44:3 får endast tillämpas av motståndsenheter, som inom eller besatt område eller uppträder ockuperat då fråga är om nationell befrielserörelse - inom ett av motpart kontrollerat område. Vissa stater tolkar detta så, att regeln inte får användas för att skydda enheter som opererar bakom fiendens linjer inom område, som inte är ockuperat. Någon regel som entydigt förbjuder utnyttjande bakom fiendens linjer finns dock inte i konventionerna. Reguljära enheter, som bedriver fria kriget bakom fiendens linjer, bör alltid bära uniform för att erhålla kombattant- resp. krigsfångeskydd. Texten i b) ovan är mycket oklar och kan ge anledning till skilda tolkningar. De mest påtagliga svårigheterna redovisas i det följande. Den i texten angivna tidsgränsen kan tolkas mycket olika. Enligt vissa stater skall denna text avse hela förberedelseskedet från det att deltagarna inställer sig på en samlingsplats och hela förflyttningen fram till anfallsområdet. Det kan härvid röra sig om en period om flera timmar upp till dygn och däröver. Med en sådan tolkning skulle det vara praktiskt taget omöjligt för motståndsrörelsen att utnyttja dold förflyttning. Såväl reguljära enheter som motståndsenheter kan emellertid ha intresse av dold förflyttning för att sätta in anfall så överraskande som möjligt. Denna typ av taktiskt uppträdande kan svårligen förbjudas. Vissa stater tolkar den angivna tidsgränsen utifrån den andra ytterlig-

sou 1984:56 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig 151

heten, nämligen att vapnen behöver visas först omedelbart före anfallets insättande. Med ett sådant uppträdande skulle den avsedda inriktningen - i området - kunna att skydda civilbefolkningen svårligen uppnås. Dessutom måste hänsyn tas till att en sådan, fullständigt överraskande vapeninsats kan strida mot artikel 37, som förbjuder förrädiskt förfarande. Den önskvärda tolkningen torde ligga någonstans emellan de anförda ytterligheterna, vilket skulle kunna uttryckas så, att motståndsstyrkan skall ha möjlighet att förflytta sig med vapnen dolda om risken för fientlig kontakt är liten. När risken för fientlig kontakt bedöms som stor, bör vapnen bäras öppet. Eftersom öppet bärande av vapen endast skall gälla under a) och b) ovan finns det möjlighet att en motståndsrörelse, som inte förbereder något anfall, kan uppehålla sig inom ett omrâde med vapnen dolda. Ett sådant uppträdande kan bli aktuellt under en styrkas reträtt efter genomförd strid. Å andra sidan kan motparten när som helst ingripa och Samma gäller om en motståndsenhet framgenomföra personkontroll. rycker inom ett område, där risken för fientlig kontakt anses låg, men enheten trots detta överraskas av motparten. I båda dessa fall har motatt vid ett eventuellt tillfångatagande söka övertyga motståndsstyrkan parten om att man har följt reglerna i artikel 44. Andra problem uppstår, om en motståndsstyrka väljer att insätta anfall från bakhåll, vilket är en vanlig taktik för små enheter. Hur skall i sådant fall regeln om vapnens bärande öppet kunna tillämpas? Denna skulle kunna övervinnas genom att vapnen bärs svårighet möjligen synliga under sista delen av förflyttningen fram till platsen för bakhållet. Skulle enheten om motparten kan tas till fånga, är det dock osäkert godkänna en förklaring enligt denna metod. Enligt den nya regeln är det av stor betydelse för motståndssoldaten, att han kan avgöra under vilken tid före anfall som han är synlig för motparten. Detta skulle förutsätta, att motståndsenheten har en mycket om motpartens läge och förflyttningar, vilket kan ställa god kännedom sig svårt i praktiken. Kravet under förutsättning att en att visa vapen öppet har formulerats motståndsstyrka har handeldvapen. En enhet som är utsänd på sabotageuppdrag kan medföra huvudsakligen laddningar av olika slag, vilka kan bäras dolt. Vid den tidpunkt då handeldvapen skulle ha visats, bör i sådant fall laddningen bäras öppen. Det är dock tveksamt om detta är tillräcklig information för motparten. Ifall enstaka medlemmar i gruppen medför handeldvapen, skall dessa bäras öppet enligt förutnämnda principer. Folkrättskommittén har diskuterat hur de nya reglerna i artikel 44 skall kunna tillämpas, om det skulle bli aktuellt att organisera en svensk, väpnad motståndsrörelse för insats inom svenskt område som tillfälligt av motparten. Härvid torde operativa förhar besatts eller ockuperats hållanden Det har inte ingått i kommitténs få avgörande betydelse. att bedöma sistnämnda förhållanden, men det har varit nödvänuppgift digt att använda vissa arbetshypoteser som underlag för diskussion. med svensk motståndsrörelse torde komma att underlät- Operationer tas genom att kravet på utmärkande tecken har utgått. Olika situationer

152 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig

kan uppstå vid operationer inom tättbefolkat respektive glesbefolkat område, vilket skulle kunna motivera skilda regler för skilda områden. Kommittén har diskuterat en sådan lösning, som skulle kunna ge vissa fördelar. Trots detta anser kommittén att övervägande skäl talar för att enhetliga regler så långt möjligt bör gälla oberoende av inom vilket område motståndsrörelsen skall verka. Folkrättskommittén har särskilt studerat motståndsrörelsens verksamhet med hänsyn till skyddet av svensk civilbefolkning, som kan komma att uppehålla sig i samma område. Mot bakgrund av de exempel, som studerats, anser kommittén att det bör vara möjligt för en väpnad motståndsrörelse att operera inom ett ockuperat område där svensk civilbefolkning fortfarande uppehåller sig. Vissa risker kan dock inte undvikas. Kommittén bedömer att riskerna för civilbefolkningen i vissa situationer skulle kunna minskas om medlemmar i motståndsrörelsen uppträder med armbindel, så snart de har fått kontakt med motpartens stridskrafter. Enligt detta förslag skulle armbindel börja bäras senast vid den tidpunkt, då vapen enligt artikel 44 skall bäras öppet. Förslaget om armbindel skulle i viss mån innebära en återgång till äldre regler om bärande av kännetecken men endast under en begränsad tidsperiod. Genom att anknyta bärande av armbindel till öppet bärande av vapen torde motståndsstyrkans operationer intei någon påtaglig grad behöva försvåras. Den begränsade nackdelen i det taktiska uppträdandet bör kunna accepteras, genom att åtgärden sannolikt medför ett bättre skydd av civilbefolkningen.

Sammanfattning beträjfande medlemmar i motstândsrörelse

Vid granskning av artikel 44:3 har folkrättskommittén funnit att de nya reglerna bör kunna tillämpas av en eventuell svensk motståndsrörelse. Folkrättskommittén anser det angeläget att regeringen och överbefälhavaren tar ställning beträffande reglernas tillämpning samt till det av kommittén framförda förslaget om begränsat bärande av armbindel. Det är därvid viktigt att fastlägga i vad mån och hur reglerna för motståndsrörelse skall kunna läras uti fredstid respektive under pågående konflikt. I artikel 44:4 behandlas också vad som händer om en kombattam, som

faller i fiendens våld, inte uppfyller de villkor om bärande av vapen öppet

som anges i samma artikel mom. 3. Oftast torde personen ifråga själv anse, att han uppfyller villkoren, men motparten kan ha en annan mening. I praktiken kan det uppstå vissa svårigheter, då en anklagad person skall försöka bevisa att han har uppträtt enligt folkrätten. Om en tillfångatagen person av motparten misstänks för illegal verksamhet och därför förvägras krigsfångestatus, skall han ändock till en början erhålla samma skydd som krigsfångar. Denna person torde sålunda fortfarande få vistas i krigsfångeläger men med den viktiga skillnaden, jämfört med övriga krigsfångar, att han skall ställas inför domstol. Beroende på domstolens utslag kan personen ifråga antingen bli frikänd

och betraktad som krigsfánge cllerbli dömd och straffad för sitt illegala

motstånd.

Grundregeln för behandling_ av en person, som deltagit i ñentligheter-

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig 153

na och fallit i fiendens våld, framgår av artikel 45. Avsikten med denna artikel är att säkerställa att varje person, som deltar i ñentligheterna och blir tillfångatagen, kan erhålla ett folkrättsligt minimiskydd. Enligt artikeln skall en sådan person alltid åtnjuta skydd som krigsfånge då han själv eller den part han tillhör via skyddsmakt eller på annat sätt oberopar krigsfångestatus eller det framgår att han är berättigad till denna status. Även i tveksamma fall skall personen behålla krigsfångestatus till dess domstol har undersökt och beslutat i fallet. För svensk del gäller att en domstol i praktiken kan få ta ställning till hithörande frågor huvudsakligen i fall då en tillfångatagen person tillhörande motparten misstänks för spioneri, folkrättsbrott enligt 22 kap. l l § BrB eller allmänt brott (exempelvis mord eller dråp) som samtidigt utgör folkrättsbrott. Domstolen har då att på grundval av den bevisning som åberopas bedöma huruvida den tillfångatagne har gjort sig skyldig till brottet och bestämma brottspåföljd enligt vanliga regler eller meddela frikännande dom. l förra fallet skall den dömde efter avtjänat straff övergå till att behandlas som krigsfånge. I senare fallet skall personen direkt övergå till att bli krigsfånge såvida inte vederbörande är berättigad till särskilt folkrättsligt skydd exempelvis som sjukvårdspersonal. Detta gäller också ifall domstolen förklarar den anklagade skyldig men inte dömer vederbörande till frihetsberövande straff. Det bör anmärkas att varje handling, som folkrättsligt sett kan medföra att krigsfångeskyddet upphör, inte behöver vara straffbar enligt svensk lag. Skulle straffbarhet inte anses föreligga, måste vederbörande behandlas som krigsfånge.

Sammanfattning

Kommittén har inte funnit några hinder mot att vårt land tillämpar de i I. tilläggsprotokollet angivna principerna för behandling av personer, som saknar kombattantstatus eller vilkas status är oklar. Kommittén vill samtidigt framhålla betydelsen av att svensk militär personal får information om dessa förhållanden.

5.3.1.5 Spioner och legosoldater

Dessa båda grupper, som ur folkrättslig synpunkt har en mycket oförmånlig ställning, behandlas i I. tilläggsprotokollet artiklarna 46 och 47. Grundläggande regler om spioner ingår i IV. Haagkonventionen (LKR art. 29- 31), medan däremot legosoldater inte tidigare behandlats i folkrätten. Spionage är inte förbjudet i folkrätten, men de personer som bedriver denna verksamhet har mycket bristfälligt skydd. De som misstänks vara spioner får dock inte utsättas för någon form av grym eller inhuman behandling och får inte straffas utan föregående rättegång. Det personliga skyddet har dessutom förbättrats genom den nya regeln om grundläggande garantier i tilläggsprotokoll I (TPI art. 75). Om en person fälls för spionage blir bestraffningen som regel mycket hård och dödsstraff utdelas ofta i dylika sammanhang. För de militära operationerna är det av största betydelse att ha tillgång

154 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig

till underrättelser om fienden, och viss militär personal används regelbundet för att insamla sådana underrättelser. Militär personal, som deltar i underrättelsetjänst, anses emellertid inte som spioner utan skall, på vissa villkor, behålla sitt kombattantskydd. Även civila kan i viss omfattning användas för att lämna uppgifter om fienden, utan att de därför skall anses som spioner. Men hänsyn till att spionage som regel bestraffas mycket strängt, är det nödvändigt att klarlägga skillnaden mellan underrättelsetjänst och spionage. Insamling av information om fienden bedöms i folkrätten olika beroende på det område inom vilket verksamheten bedrivs eller har bedri-

vits. Här kan tre olika fall särskiljas.

a. lnformationsinsamlandet kan äga rum inom ett område, där såväl egna som fiendens stridskrafter uppehåller sig utan att någondera kan anses ha full kontroll. Det rör sig härvid om vad som brukar kallas omstritt område. b. Ett annat fall inträder, då insamlandet sker inom ett område som kontrolleras av fiendens stridskrafter utan att vara ockuperat område. c. Ytterligare ett fall uppstår om insamlandet sker inom ett ockuperat område där fienden har full kontroll och dessutom upprättat egen administration. Här bör tilläggas att det i modern krigföring ofta kan vara svårt att skilja mellan ett område som är omstritt och ett som kontrolleras av fienden. Vid bedömningen tas också hänsyn till om verksamheten bedrivs av kombattanter i reguljära enheter respektive i väpnad motståndsrörelse eller av civila. Grundregeln enligt IV. Haagkonventionen är att som spion anses varje person, vilken hemligen eller under falsk förevändning inhämtar eller söker inhämta upplysningar inom en krigförandes operationsområde i avsikt att meddela dessa till motståndaren (LKR art. 29). Denna regel gör ingen skillnad på kombattanter och civila. Dock är kombattanter, som utan förklädnad intränger på den fientliga arméns operationsområde i avsikt att inhämta underrättelser, inte att anse som spioner. Villkoret ”utan förklädnad innebär att kombattanten skall bära egen styrkas uniform. Militär eller civil person, som har till uppgift att överbringa meddelanden till egna eller fientliga styrkor, skall inte heller anses som spioner. Villkoret är i detta fall att uppdraget utföres öppet”, vilket kan tolkas på olika sätt (LKR art. 19). För att person skall kunna anklagas för spionage fordras att motparten avslöjar detta under pågående verksamhet inom det av denna part behärskade territoriet. Har en person, som misstänks för att ha bedrivit spionage, väl återvänt till egna styrkor, kan vederbörande inte ställas till ansvar för denna verksamhet, om han/hon senare tas till fånga av motparten. Denna regel har en inte oväsentlig betydelse, då det gäller att intressera personer för att deltaga i underrättelseverksamhet (LKR art. 31). l IV. Haagkonventionen behandlas inte sådana fall, då insamling av underrättelser sker inom ockuperat omrâde. Under förhandlingarna om I. tilläggsprotokollet ansågs det därför nödvändigt att få in en komplet-

Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig 155

terade regel om förhållanden i ockuperat område. Det torde nämligen vara naturligt att inom området boende f.d. kombattanter tillhörande andra partens styrkor önskar vidarebefordra de upplysningar som kan insamlas på ett enkelt sätt. Inom ett ockuperat område kan dock grundregelns krav om bärande av uniform för personer i underrättelsetjänst inte ha någon mening. Under dessa förhållanden blir det i stället sättet för insamlandet som fäller avgörandet. Om en f.d. kombattant inte handlar under falska förevändningar eller i lönndom, skall vederbörande inte heller anses som spion. Utförs däremot uppdraget under falska förevändningar och/ eller i lönndom, skall verksamheten bedömas som spionage (TP I art. 46:3). Anklagelserna är giltiga endast för det fall, att en inom det ockuperade området boende tas till fånga under pågående spionverksamhet. Under de specifika förhållanden som råder inom ockuperat område kan man givetvis inte fordra, att vederbörande skall ha återförbestämmelse. enat sig med egna styrkor enligt Haagregelns Inom ockuperat område kan emellertid spionage bedrivas även med anlitande av personer bosatta utanför området. Sådana uppdrag kan som deltar i fria kriget, dels enskilda personer som åläggas dels enheter har insamling av underrättelser till huvuduppgift. I förra fallet är det fråga om reguljära enheter som torde uppträda i uniform, och verksamheten bör därför bedömas som underrättelsetjänst och inte som spionapersoner i civil klädsel. Om en ge. I senare fallet torde det gälla enskilda inom området kommer vederbörande med stor sådan person tillfångatas sannolikhet att anklagas och dömas för spionage. Detta kan i ockupationsfallet undvikas endast om personen hinner lämna det ockuperade området, innan motparten hinner gripa honom. Villkoren att undvika verksamhet under falska förevändningar eller ”i lönndom torde behöva förklaras framför allt i ockupationsfallet. En f.d. kombattant i motpartens styrkor kan exempelvis helt öppet på gator och offentliga platser eller från sin bostad iaktta förflyttning av ockupationsmaktens styrkor samt rapportera detta till sin egen part. Varken insamlandet eller rapporteringen anses därvid som spionage. Skulle däremot en f.d. kombattant i avsikt att samla uppgifter om ockupantens styrkor, med anlitande av falska identitetshandlingar och/ eller ockupationsmaktens uniform intränga exempelvis på en flygbas, bedöms handlingen som utförd under falska förevändningar och klassificeras som spionage. I verkligheten är det emellertid ockupationsmaktens myndigheter eller militärdomstolar som kommer att fälla avgörandet. En sammanfattning av de folkrättsliga regler som gäller för insamling stridskrafter inom olika områden kan och rapportering om motpartens uttryckas i tabellform på följande sätt:

156 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig SOU l984:56

Sammanställning av folkrättens regler om underrättelsetjänst och

Spionage

Insamling och rapportering från

Kategori A. Omstritt område B. Av fienden kontrol- C. Av fienden ockupelerat område rat område

Verksamheten bedöms enligt folkrätten såsom: la) Kømbattanter i re- Tillåten rapportering Tillåten rapportering Tillåten rapportering guljära enheter (=per- (gäller enheter i fria krimanenta kombattanter) i set) uniform b) Kømbattanter- Tillåten rapportering Spionage a. Boende inom områcivilklädda det l. öppen insamling: tillåten rapportering 2. falska förevändningar/i lönndom: Spionage b. Boende utanför området: Spionage 2. Hemvärn Tillåten rapportering Tillåten rapportering Förekommer ej a) iuniform (sällan förekommande) (temporära kombattanter) b) i civila kläder Tillåten rapportering Tillåtet: överbringa med- a. Boende inom områdelanden det = för kombattanter Insamling underrättel- b. Boende utanför omser: rådet: Spionage Spionage (= regler för civila) (torde sällan förekomma) 3. Medlemmar i väpnad motstândsrörelse a) med utmärkning Förekommer sannolikt Tillåten rapportering Tillåten rapportering Anm. CJ dock svårt i praktiken n b) utan utmärkning Tillåtet: överbringa med- Spionage delanden Insamling underrättelser: Spionage 4. Civila Tillåten rapportering Tillåtet: öppet över- Tillåtet: öppet överbringande av medd. In- bringande av medd. lnsamling av underrättel- samling av underrättelser = Spionage ser = Spionage

Anm. För medlemmar i motståndsrörelse motsvaras uniformskravet av de särskilda om öppet reglerna barande av vapen och eventuellt bärande av utmärkande tecken (jfr avsnitt 4.5).

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig 157

Eftersom rapportering av fiendens stridskrafter har stor betydelse ur försvarssynpunkt, är en fullständig redovisning av de folkrättsliga reglerna om spioner och dessa reglers tillämpning en viktig förutsättning för underrättelsetjänsten i krig. Av tabellen, som är grundad på regler i lV. Haagkonventionen och I. tilläggsprotokollet, framgår att det i praktiken kan uppstå ett flertal fall. Det bör bl.a. framhållas att rapportering om fiendens stridskrafter inom eget eller omstritt område inte kan anses som spionage. Personer, som deltar i denna verksamhet, bör därför kunna undgå anklagelse att ha bedrivit spionage. Av sammanställningen framgår vidare att den folkrättsliga bedömningen skiljer sig väsentligt när det gäller omstritt respektive av fienden kontrollerat område. De hårda regler som skall tillämpas inom ett av fienden kontrollerat område framstår som mycket ogynnsamma ur svensk försvarssynpunkt, eftersom de skulle kunna utgöra ett allvarligt hinder för vår underrättelseverksamhet. Man får också ta hänsyn till att Haagreglerna har tillkommit i början av 1900-talet och inte är anpassade till modern krigföring på land. I modernt krig kan det ofta vara mycket svårt att avgöra om ett område är omstritt eller kontrollerat av fienden och det finns därför knappast någon anledning att ha skilda regler för dessa områden. Enligt kommitténs uppfattning bör de regler som är avsedda för omstritt område även tillämpas inom ett område där fiendens stridskrafter utövar kontrollen. Folkrättens regler om spioner är avpassade för att i första hand kunna tillämpas på kombattanter i reguljära förband och är inte utformade för att passa verksamheten inom en väpnad motståndsrörelse. Risken för att en fiende kan bedöma motståndsrörelsen medlemmar som spioner måste därför beaktas och i möjlig mån motarbetas. Den nya regeln, att medlemmar i motståndsrörelsen skall identifieras genom öppet bärande av vapen, torde knappast underlätta för denna grupp att insamla underrättelser. Det förtjänar vidare påpekas att civilas rättighet att överbringa meddelanden inom ett av fienden kontrollerat eller ockuperat område i praktiken torde få mycket begränsat värde, eftersom denna verksamhet måste ske öppet inom ett område där fienden kan förutsättas utöva stark kontroll. Granskningen av folkrättens regler om spionage har sammanfattningsvis visat att dessa i väsentliga delar kan tillämpas i modern krigföring. De i I. tilläggsprotokollet avseende ockuperat område har nya reglerna underlättat tillämpningen. Kommittén anser dock att den uppdelning som folkrätten gör mellan omstritt område och av fienden kontrollerat område inte kan tillämpas i modernt krig. De regler som gäller för insamling och rapportering från omstritt område bör därför enligt kommitténs uppfattning vara tillämpliga även inom ett område där motparten har den huvudsakliga kontrollen. Detta har inte någon inverkan på de regler som skall tillämpas inom ockuperat område.

Under senare år har det förekommit att Iegosoldater använts i utom- - I sådana europeiska konflikter ännu dock i mycket begränsat antal.

158 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig

sammanhang har legosoldater tagits till fånga, varvid oklarhet rått om deras behandling. Eftersom legosoldater ofta använts i kamp mot nationella befrielserörelser i exempelvis afrikanska stater, har hela frågan om deras folkrättsliga ställning blivit politiskt kontroversiell. Under diplomatkonferensen tog vissa stater i den afro-asiatiska gruppen initiativ till en ny folkrättslig regel, men det visade sig genast mycket svårt att enas om en rättvis och täckande definition på begreppet legosoldater. Inledningsvis fanns också en tendens inom ulandsgruppen att betrakta legosoldater enbart som kriminiella, vilka inte borde erhålla något som helst folkrättsligt skydd. Motsättningarna utjämnades emellertid efter en tid och konferensen kunde nå enighet kring den föreliggande kompromisstexten. Den grundläggande regeln i artikel 47 är att legosoldater inte skall ha rätt till kombattant- eller krigsfångestatus. Legosoldater kan sålunda inte hävda rätten till skyddad status, men det är andra parten i konflikten obetaget att tillerkänna tillfångatagna legosoldater ett något bättre stater skydd än vad som anges i artikeln. Ett antal västeuropiska däribland Sverige - samt Kanada och USA önskade att artikeln också skulle innehålla en regel, innebärande att legosoldater under alla förhållanden skall komma i åtnjutande av de grundläggande garantier som anges i I. tilläggsprotokollet (TP I art. 75). Någon enighet kunde dock inte nås på denna punkt. Enligt den uppfattning som företräddes av nämnda stater bör emellertid artikeln tolkas så, att grundläggande garantier under alla förhållanden bör gälla som ett minimiskydd. l artikel 47 anges sex villkor vilka tillsammans skall definiera en legosoldat. Här ingår bl.a. att personen ifråga skall deltaga direkt i fientligheterna. Härigenom kan man undvika att gruppen militära rådgivare betraktas som legosoldater. För att räknas till nämnda kategori fordras vidare att en person varken är medborgare i den krigförande staten eller är bosatt på ett av denna part kontrollerat område. Det är sålunda bara utlänningar som kan anses som legosoldater. Som villkor gäller emellertid också att personen ifråga inte är medlem av en parts i konflikten väpnade styrkor. Detta innebär att legosoldater måste ingå i särskilda förband utanför den ordinarie krigsorganisationen inom ifrågavarande stat, vilket kan vara svårt att konstatera för motparten. Här bör särskilt påpekas att enstaka utländska medborgare, som exempelvis anmäler sig att såsom frivilliga deltaga i ordinarie krigsförband, sålunda inte skall anses som legosoldater. Icke minst för Sveriges del har det varit av särskilt intresse att utforma definitionen så, att frivilliga av typ Finlandsfrivilliga under vinterkriget 1939-40 eller motsvarande inte skulle kunna klassificeras som legosoldater. Ett avgörande villkor för att räknas som legosoldat är att personen ifråga deltar i fientligheterna med främsta motiv att nå personlig vinning genom ekonomisk ersättning, som vida överstiger den som betalas till ordinarie kombattanter i denna parts väpnade styrkor. Klassificering som legosoldat kunde därför aldrig komma ifråga i det förut nämnda fallet. Som jämförelse kan nämnas att man på fransk sida anser att inte heller personer, som värvats i Främlingslcgionen, kan hänföras till legosoldater. Deras ekonomiska ersättning anses nämligen efter franska förhållanden inte vara onormalt hög.

Folkrâttsregler i land-, sjö- och luftkrig 159

Regeln om legosoldater är av mycket begränsat intresse för vårt land, eftersom det sedan länge är i svensk lag (l9 kap 12 § BrB) förbjudet att utan regeringens tillstånd här i landet värva personer till främmande krigstjänst liksom att förmå personer att bege sig ur landet för att ta sådan i strid mot ett från svensk sida för ändamålet utfärdat tjänst utreseförbud. Något sådant förbud gäller inte för närvarande och skulle förutsätta särskild lagstiftning. Enstaka svenska medborgare kan givetvis låta värva sig utomlands men detta förhållande kan knappast i praktiken förhindras genom natioavtal om förbud mot nell lagstiftning utan endast genom mellanstatliga värvning av legosoldat. Skulle det kunna konstateras att legosoldater ingår i styrkor insatta mot vårt land, torde dessa personer vid tillfångatagande få behandling som krigsfångar, såvida inte straffansvar för folkrättsbrott föreligger. Något specifikt stadgande för detta fall finns inte i svensk lag.

5.3.1.6 Civilbefolkningens skydd mot krigets verkningar

Grundregel och tillämpningsområde

folkrättens inriktas på att försvaga ñen- Enligt regler skall krigföringen dens militära krafter” medan däremot civilpersoner eller civila objekt inte får utgöra mål för anfall. Dessa allmänt humanitära principer framgår av 1868 års St Petersburgdeklaration och IV. Haagkonventionen (LKR art. 22 o. 23). Hänsyn till humanitetens regler framhålles särskilt i den s.k. Martens Clause i inledningen till IV. Haagkonventionen. Mot bakgrund av dessa regler har de båda sedvanerättsliga principerna om diskrimination och proportionalitet vuxit fram. Enligt den första vilken antogs 1968 av FN:s generalförsamling som folkrättsprincipen, ligt gällande, skall en åtskillnad alltid göras mellan personer som deltar i ñentligheterna och därmed är legitima mål och de som tillhör civilbefolkningen och inte får utgöra mål i krigföringen. Regeln om proportionalitet skall tillämpas, då det kan uppstå oavsiktmål liga civila förluster vid anfall mot militära en mycket vanlig företeelse i modern krigföring inom befolkade områden. Enligt proportionalitetsregeln får ett anfall inte genomföras om detta förväntas leda till så stora skador på civila och civil egendom att skadorna inte står i rimlig proportion till de militära fördelarna med anfallet. Proportionasom huvudsakligen har stöd bland västdemokratierna, har litetsregeln, inte antagits av FNzs generalförsamling som allmänt gällande sedvanerätt. Anledningen härtill har främst varit att regeln ansetts ge alltför stor frihet för en anfallandes egna värderingar. De ökade räckvidderna hos många moderna vapen har dessutom gjort det svårare att tillämpa regeln om diskrimination. Vid diplomatkonferensen om krigets lagar 1974-77 var det primära målet att få fram nya, tydligare regler till skydd för civilbefolkningen och civila under konflikter - under olika objekt väpnade utvecklingen konflikter efter andra världskrigets slut hade nämligen visat stora brister i efterlevnaden av hittills gällande regler till skydd för civilpersoner och

160 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig sou 1984:56

civila objekt. Förbudet att anfalla nämnda grupper och objekt måste återupprepas och uttryckas i ännu tydligare termer. Dessutom hade det visat sig nödvändigt att ytterligare precisera och utvidga det folkrättsliga skyddets omfattning varvid hänsyn skulle tas till moderna stridsmetoder och stridsmedel. Det är mot denna bakgrund man bör se de nya artiklarna 48-60 i I. tilläggsprotokollet. I den inledande artikeln - artikel 48 - folkrättens återupprepas grundregel om krigförandes skyldighet att respektera och skydda civilbefolkning och civil egendom. Parterna skall alltid göra åtskillnad mellan civilbefolkning och kombattanter samt mellan civil egendom och militära mål. Militära operationer får endast riktas mot militära mål ett begrepp som dock i praktiken kan vara svårt att definiera och som det ofta råder olika uppfattningar om. När det gäller restriktioner i krigföringen används ofta termen attack” på engelska, vilken översatts till anfall” på svenska. I detta sammanhang har ”anfall (attack) icke samma betydelse som i taktiken. Eftersom folkrättsliga regler måste gälla och tillämpas oavsett det taktiska läget, dvs. såväl i anfalls- som försvarsoperationer, har det varit nödvändigt att särskilt ange detta. I artikel 49 stadgas sålunda att termen anfall i folkrättsliga sammanhang avser våldshandling mot motparten oavsett om denna handling ingår inom ramen för en offensiv eller defensiv verksamhet. Det är nödvändigt att göra detta klarläggande, då det annars skulle vara alltför lätt för en part att bryta mot folkrättsregler under hänvisning till att stridsverksamheten endast hade defensiv inriktning. Artikel 49 anger också tillämpningsområdet för de nu aktuella artiklarna i I. tilläggsprotokollet. Dess regler skall tillämpas på alla anfall oavsett på vilket territorium de äger rum. Av särskild vikt är att bestämmelserna också skall gälla vid anfall mot mål inom ett område, som har ockuperats av motparten, dvs. vid motanfall mot ockuperat omrâde. Tilläggsprotokollet har främst inriktats på att ge skydd åt civilbefolkning, civilpersoner samt civil egendom på land, men bestämmelserna skall gälla varje operation på land, till sjöss elleri luften, som kan beröra

dessa skyddade objekt. Här har det varit nödvändigt att göra ett förtyd-

ligande beträffande sjö- och luftkriget, där reglerna skall tillämpas en-

dast vid anfall från sjön eller luften mot mål på land. Tilläggsprotokollet

innehåller sålunda inte några specifika regler för anfall mot mål på sjön

eller i luften. Vidare anges i artikel 49 att reglerna i tilläggsprotokollets

artiklar 48-67 kompletterar men inte upphäver det folkrättliga skydd som framgår av IV. Genevekonventionen och övriga konventioner gällande skydd av civila och civil egendom. I den mån reglerna i I. tilläggsprotokollet skiljer sig från bestämmelser i äldre konventioner har tilläggsprotokollets text företräde.

Förbud mot vissa typer av anfall

Ansträngningarna under senare år har i hög grad inriktats på att försöka åstadkomma ett bättre skydd för civila och därvid främst de som är medborgare i krigförande stat. Som utgångspunkt för detta arbete måste

Falkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig l6l

först begreppen civila och civilbefolkning definieras. Arbetet måste sedan inriktas på att försöka särskilja sådana stridsmetoder som anses medföra särskilt allvarliga verkningar på civilbefolkningen. Civila (icke-kombattanter) är enligt folkrätten de, vilka inte har rätt att använda vapen till försvar eller för att skada en motståndare (jfr avsnitt vilka inte kan klassificeras som kombattanter är sålunda 4.1). Personer att anse som civila. I artikel 50 uttryckes detta genom anknytning till andra artiklar, som fastställer innebörden av begreppet krigsfånge (GK lll art. 4) respektive kombattant (TP I art. 43). Ifall tveksamhet råder om en person är att anse som kombattant eller civil, skall personen enligt artikel 50 betraktas som civil. Begreppet civilbefolkning förekommer stundom i konventionerna utan någon definition. En sådan har nu tillkommit i artikel 50. Närvaron av enstaka kombattanter exempelvis i en folksamling har stundom medfört att en krigförande part ansett sig berättigad att insätta anfall mot folksamlingen med synnerligen allvarliga verkningar som följd. Det har därför fastställts i artikel 50 att närvaron inom civilbefolkningen av enstaka kombattanter inte får medföra att civilbefolkningen berövas sin civila status och därmed sitt skydd. Visserligen har de äldre folkrättsreglerna och särskilt principen om diskrimination i samband med anfall haft tydlig inriktning på att ge civila och civilbefolkning ett folkrättsligt skydd, men någon regel som explicit uttrycker detta ingår inte i de äldre konventionerna. För att undanröja varje tvivel på denna punkt innehåller artikel 51 i de inledande momenten en text, som direkt anger att civilbefolkningen och enskilda civila skall åtnjuta allmänt skydd under väpnad konflikt. Det framgår

vidare att civilbefolkningen och enskilda civila inte får utsättas för anfall

dvs. civila får aldrig utgöra mål för militära operationer. Skyddet för de civila gäller dock inte under alla förhållanden undantag görs för den tid då de civila direkt deltar i ñentligheterna, vilket är liktydigt med att de deltar i väpnad kamp (jfr avsnitt 4.1). I detta sammanhang måste beaktas, att artikeln handlar om civilbefolkning i allmänhet och inte är avsedd att gälla endast motpartens eller främmande civilbefolkning. Det fanns under förhandlingarna vissa förslag om att inskränka artikelns tillämpning i sådan riktning, men de mötte starkt motstånd. Om artikeln skulle tillämpas enbart för motpartens civilbefolkning uppstår nämligen vissa svårigheter då det gäller att definiera nämnda civilbefolkning. Olika meningar kunde lätt uppstå i en krigssituation om vissa civilas statstillhörighet och särskilda svårigheter skulle kunna vid hävdande av skyddet för flyktingar och påräknas statslösa. Så som texten nu är formulerad, skall restriktioner i krigföringen också gälla för att skydda egen civilbefolkning, vilket ligger helt i linje med de humanitära strävandena i folkrätten. Västdemokratierna har i särskild grad intresserat sig för de delar i folkrätten, som har samband med att skyddet av civilbefolkning även skall äga tillämpning på stats egen civilbefolkning.

162 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig sou 193455

Terroranfall

En typ av anfall, som uppväckt särskilt starkt reaktion är vad som vanligen benämns terroranfall, nämligen anfall som med avsikt är inriktade på att åstadskomma stora förluster och uppväcka skräck bland civilbefolkningen. Under diskussionen om denna typ av anfall hävdades från flera håll, att terrorverkan kan uppstå på olika sätt och att denna effekt i själva verket är ett normalt drag i modern krigföring inom eller i närheten av bebodda områden. För att inte få en regel, som omfattar även de anfall där terrorverkan kommer in som sekundäreffekt, har texten i artikel 5 l utformats så, att förbudet gäller våldshandling eller hot om våld, vars primära syfte är att sprida terror bland civilbefolkningen. Terroranfall eller hot om sådana anfall är långt ifrån ovanliga företeelser i modern krigföring. Under andra världskriget var bl.a. de brittiska stadsbombningarna mot tyska storstäder mycket allvarliga exempel på denna anfallstyp. Efter andra världskrigets slut har metoden aktualiserats i skilda sammanhang. Ett typiskt fall inträffade 1956 då Sovjets regeringschef Bulganin hotade att insätta robotangrepp mot brittiska storstäder, om brittiska regeringen inte avbröt den just inledda Suezoperationen. Förslag har också framförts från olika amerikanska företrädare om att insätta kärnvapen för terror och avskräckning såväl under som i Vietnamkonflikten - som dock har Koreakriget förslag aldrig realiserats. De folkrättsliga försöken att förbjuda terroranfall och hot om dylika anfall har givetvis sina begränsningar. Då det gäller att fastställa avtalsbrott torde som regel parterna ha helt olika uppfattning, eftersom det ligger i den anfallandes intresse att förneka anklagelser om terror. Den part, som utsatts för anfallet, kan också ha svårt att skaffa bevis på ett

anfalls terrorkaraktär. Enligt regeln är det dessutom inte effekten av

anfallet eller anfallshotet som är utslagsgivande utan det primära syftet med anfallet. Härvidlag bör den anfallande ha lättare att uttala sig än motparten. I de fall, då psykologisk krigföring använts före eller i samband med anfallet, torde det emellertid finnas vissa möjligheter för motparten att skaffa bevis, som styrker att terroreffekten varit det primära syftet. Motparten kan också få hjälp om en stor del av världsopinionen reagerar mot ett visst anfall eller en speciell typ av anfall.

Sammanfattning

Med hänsyn till här nämnda förhållanden har kommittén funnit att regeln som förbjuder terroranfall och terrorhot i praktiken knappast kan ge annat än ett mycket begränsat skydd. Viktigast torde vara att en krigförande kan känna tveksamhet inför ett beslut om att insätta anfall, som skulle inebära ett allvarligt folkrättsbrott. inte minst gäller detta med hänsyn till eventuella reaktioner inom världsopinionen, särskilt som dessa reaktioner knappast kan bedömas i förväg.

Urskillningslösa anfall

Den inhumana verkan på civilbefolkningen har visat sig bli särskilt stor vid sådana anfall som har yttäckande effekt och riktas mot ett område

SOU I984:56 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig 163

där det förekommer enstaka militära mål bland civilbefolkning och civila objekt. På grund av sin verkan kallas anfall av denna typ urskillningslösa anfall, med innebörden att vapeneffekterna träffar militära mål, civilpersoner och civila objekt utan urskillning. Som urskillningslösa anfall anses enligt artikel 51 mom. 4: a. anfall som inte riktas mot ett bestämt militärt mål, b. anfall med användande av stridsmetod eller stridsmedel, som inte kan riktas mot ett bestämt mål samt c. anfall utfört med stridsmetod eller stridsmedel vars verkningar inte kan begränsas i enlighet med föreskriften i l. tilläggsprotokollet.

I första fallet avses slumpmässigt insatta anfall, vilka kan komma till användning i avskräckande syfte. Dessa har ofta yttäckande effekt, vilket dock inte är någon nödvändig förutsättning. Användning av vapen på detta slumpmässiga sätt kan innebära stora risker för civilbefolkningen och måste enligt vissa folkrättslärda (bl.a. prof. Castrén, Finland) anses förbjuden redan enligt tidigare konventioner. Texten i b. har varit föremål för mycket olika tolkningar. Enligt vissa folkrättslärda kan förbudet avse användning av vissa raketvapen för stadsbeskjutning exempelvis de tyska V2-vapnen under andra världskriget. Det har också diskuterats om inte biologiska och kemiska vapen kunde innefattas. Andra folkrättsexperter har emellertid förnekat att det skulle finnas - den eventuella några vapen vilka i sig är urskillningslösa urskillningslösa effekten anses helt bero på hur vapnen används. Likaså har diskussionen gällt stridsmetoder såsom den av vissa väststater utnyttjande interdiction-metoden. Denna används vanligen mot ett terrängavsnitt för att hindra motpartens stridskrafter från att utnyttja området, exempelvis för militära transporter. Varken under diplomatkonferensen eller efter dess avslutande har dock någon enighet kunnat uppnås om tolkningen av texten under b. Det tredje av de anförda kriterierna om verkningar som inte kan begränsas” har direkt anknytning till regeln i artikel 57 om förbud mot att vålla skador och förluster, som kan anses överdrivna. Jfr kommentaren sid 183. Vid diskussion om urskillningslösa anfall har vissa stater avsiktligt undvikit att gå in på kärnvapnens verkningar. Även om l. tilläggsprotokollet inte anses tillämpligt under kärnvapenkrig, finns det enligt svensk skäl för att söka förbjuda urskillningslösa anfall uppfattning tillräckliga utförda med konventionella vapen, särskilt som denna metod kommit till ökad användning i senare konflikter. Med hänsyn till de stora åsiktsskillnader som råder beträffande tolkningen av definitionen i artikel 51:4 har denna begränsat värde. Folkrättskommittén anser att frågan bör fortlöpande följas upp i samband med internationella kontakter. Av betydligt större värde är då de exempel på urskillningslösa anfall, vilka upptas i artikel 51:5. Här anges två typer av anfall vilka anses såsom urskillningslösa nämligen a) områdesbombning och b) anfall som ger överdrivna sekundärverkningar.

164 Folkrättsregler i Iand-, sjä- och luftkrig

Områdesbombning

Bakgrunden till det ökade intresset för omrädesbombning är följande. l markstriden har det blivit allt vanligare att sprida ut stridskrafterna i terrängen för att skydda dem mot vapenverkan. För att möta denna tendens har vapentekniken inriktats på att få fram motmedel, som kan verka över stora ytor och därigenom bli effektiva även mot utspridda förband. Inom stormakterna förekommer numera ett flertal vapensystem för yttäckande anfall och denna typ av vapen införs i allt flera försvarsmakter. Regeln i artikel 51:5 a innebär förbud mot att genom bombardemang - oberoende av vilka metoder eller medel som används - anfalla ett område inom vilket det förekommer ett antal skarpt avgränsade och tydliga militära mål belägna i en stad, i en by eller i ett annat område med liknande koncentration av civila eller civil egendom. Till texten kan följande kommentarer göras. Uttrycket bombardemang kan ge intrycket att endast flygbombning innefattas, men detta är inte avsikten. Enligt kommentarer under förhandlingarna skulle bombardemang i detta sammanhang avse alla typer av eldgivning och vapen utom eld med handeldvapen. Sålunda innefattas även artilleri- och robotbeskjutning från luften, marken eller sjön. Enligt de flesta bedömare anses däremot inte minfällning som någon typ av bombardemang. Förbudet gäller då området betraktas som ett enda militärt mål, trots att det innehåller ett antal skarpt avgränsade och tydliga militära mål. Ifall målen är ”skarpt avgränsade och tydliga bör det finnas möjlighet att anfalla dem separat och därigenom undvika de risker som uppstår vid anfall mot hela området. Skulle en anfallande anse att de militära målen inte är skarpt avgränsade och tydliga utan är otydligt avgränsade och utspridda över en yta, måste anfallsmöjligheterna bedömas mot följande bakgrund. a. Ligger de militära målen inom ett glest befolkat område eller ett stadsområde, varifrån de civila har evakuerats, kan yttäckande anfall anses tillåtet under förutsättning att skadorna på civil egendom inte blir överdrivna. b. Ligger de militära målen i ett tättbefolkat område, som inte alls eller enbart i begränsad utsträckning evakuerats, får Områdesbombning inte komma till användning eftersom detta skulle strida mot grundregeln om förbud mot urskillningslösa anfall. Dessutom skulle Områdesbombning med stor sannolikhet leda till överdrivna skador och förluster och därigenom strida mot proportionalitetsregeln. c. Från vissa håll har hävdats, att ifall hela det befolkade området skulle användas för militära ändamål, kunde området ses som ett enda stort militärt mål. Områdesbombning skulle i så fall anses tillåten. Detta nya sätt att bedöma ett befolkat områdes karaktär bygger inte på några erkända kriterier och leder därför lätt till godtycklig tillämpning. Med denna bedömning skulle det vara alltför lätt att kringgå regeln om förbud mot Områdesbombning. Folkrättskommittén kan inte ansluta sig till uppfattningen enligt c. att det befolkade området skulle kunna betraktas som ett enda stort militärt mål.

i land-, Iuftkrig 165 Folkrättsregler sjö- och

Möjligheterna att använda områdesbombning beror främst på om civila eller civilbefolkning uppehåller sig inom området. Hänsyn måste också tas till skyddet av civil egendom. Här torde man få sätta som villkor, att områdesbombningen inte får medföra omfattande eller meningslös förstörelse av civil egendom. Vid strid inom eget territorium tillkommer försvararens rätt att använda förstöring som försvarsmetod. Diskussionen om förbudet mot områdesbombning har till stor del kommit att gälla regelns tillämpning i ett stridsområde dvs. ett område där markstrider pågår. Normalt torde man kunna räkna med att civilbefolkningen till allra största delen hunnit lämna området eller sökt skydd vilket skulle möjliggöra områdesbombning utan brott mot de humanitära reglerna. Om städer eller särskilt tättbefolkade områden kommer att ligga i stridsområdet, kan det dock hända att civilbefolkningen inte har kunnat evakueras. I sådant fall måste den anfallande, innan områdesbombning tillgripes, iaktta särskilda försiktighetsåtgärder exempelvis genom att utfärda varning före anfallet. Möjligheterna att få skydd beror då främst på antalet kvarvarande civila samt tillgången på skyddsrum. Hänsyn måste också tas till att civil egendom i målområdet bör skyddas, men dessa hänsyn får inte drivas så långt att de militära operationerna allvarligt försvåras. Under pågående markstrider torde det dessutom vara svårt att avgöra huruvida egendom inom stridsområdet skall bedömas som militära mål eller som civila objekt. Regelns tillämpning beror givetvis också i hög grad på motpartens åtgärder. Samma hänsyn bör tas till civilbefolkningen om anfall skall insättas mot mål inom fiendens territorium eller av fienden ockuperat område. När det gäller skyddet av civil egendom torde det vara möjligt att begränsa skadeverkan genom lämpligt val av stridsmedel. Så snart det gäller områdesbombning måste den planläggande chefen också beakta att brott mot förbudet i artikel 51:5 a anses som en svår överträdelse av folkrätten (TP I art. 85). Folkrättskommittén anser att förbudet mot områdesbombning i artikel 51 måste tillmätas stort värde eftersom det kan medföra avsevärt bättre skydd för civilbefolkningen mot urskillningslösa anfall. Kommittén har särskilt studerat hur regeln skulle kunna tillämpas i försvaret av olika delar av Sverige. Om svenska militära befälhavare härvid beaktar de synpunkter som ovan anförts, bedömer kommittén att tillämpningen inte bör medföra några problem från svensk försvarssynpunkt.

Sekundäreffekt vid anfall mot militära mål

Artikel 51:5 b behandlar en annan viktig aspekt på anfallsverksamhet nämligen den oavsiktliga sekundärverkan som uppstår på civila och civil egendom vid anfall mot militära mål. Sådana sidoeffekter kan bero på vapenspridning, osäker information om det militära målet, motverkan från andra sidans stridskrafter med flera för den anfallande störande faktorer. I de flesta fall är det sålunda oundvikligt att sidoeffekter kan medföra skador och förluster bland civilpersoner och civila objekt. Eftersom det inte går att förbjuda vapenverkan vid sidan om målet måste

166 Folkrättsregler i Iand-, sjä- och Iuftkrig

ansträngningarna inriktas på att skador och förluster blir så små som möjligt. Det har emellertid visat sig omöjligt att skapa en regel som exakt anger hur stor del av vapenverkan, som kan tillåtas komma vid sidan av eller utanför målet. Den folkrättsliga regeln har i stället utgått från förbudet mot urskillningslösa anfall. Ett anfall får denna karaktär, då förluster av människoliv, skador på civila personer eller på civil egendom eller en kombination av dessa kan anses överdrivna i jämförelse med den påtagliga och direkta militära fördel, som kan förväntas av anfallet. Regeln om överdrivna skador och förluster utgör egentligen ingenting nytt - det är enbart en omskrivning av den tidigare nämnda proportionalitetsregeln (jfr sid 159). - - Om folkrättsregler som i detta fall utvecklas till skydd för särskilda enheter eller områden, finns möjligheten att ena parten kan missbruka regeln och använda den för att dra undan egna stridskrafter från motpartens anfall. Vid diskussionerna om förbudet mot områdesbombning framfördes från olika håll den risk, som förelåg genom att en part kunde använda städer och byar för att gruppera sina stridskrafter för att på detta sätt undvika att de kunde slås ut genom områdesbombning. Denna möjlighet till missbruk beaktades i utformningen av artikel 5 l, där det i mom. 7 har stadgats ett uttryckligt förbud mot att använda civilbefolkningens eller civilas närvaro för att bl.a. skydda militära mål från anfall eller för att skydda, främja eller hindra militära operationer. Här måste samtidigt påpekas att regeln i artikel 51:7 riktar sig mot ett medvetet utnyttjande av civila och civil egendom i sådant olovligt syfte. Från svensk utgångspunkt finns anledning studera, om nämnda regel kan inverka negativt på våra stridskrafters användning vid försvar inom eller i anslutning till städer, byar eller områden med liknande befolkningskoncentration. Under förutsättning att försvaret inte medvetet utformas så att de civila blir utnyttjade som skydd för militära enheter, kan regeln enligt kommitténs uppfattning inte medföra något hinder vid denna typ av försvar. Det bör också framhållas av risken för misstolkning av regeln angående områdesbombning ökar, om denna regel studeras separat från andra artiklar av liknande art. Reglerna i artikel 5l mom. 4, 5 och 7 måste därför studeras i kombination med artikel 52 om skydd av civil egendom och artikel 57 om försiktighetsåtgärder vid anfall. Artikel 51 mom. 6 innehåller vidare en regel som förbjuder repressalieanfall mot civilbefolkning och enskilda civila. Det kan synas anmärkningsvärt att man först i och med tilläggsprotokollets tillkomst kunnat få fram ett allmänt skydd för civila mot repressalieanfall. De civilas skydd i detta avseende är dock bristfälligt så länge majoriteten av staterna inte har ratificerat protokollet. Användning av respektive förbud mot repressalier diskuteras närmare i avsnitt 5.6

Sammanfattning:

Folkrättskommittén anser att artikel 51 kan få stor betydelse för att förbättra skyddet av civilbefolkningen och civila objekt. Det är av största

i Iand-, luftkrig 167 Folkrättsregler sjö- och

vikt att artikeln tillämpas på ett sådant sätt att det avsedda humanitära syftet så långt möjligt uppnås. Vid tillämpningen av regeln om områdesbombning enligt 51 :5 a är det att också ta hänsyn till de militära kraven, vilka torde bli nödvändigt olika vid anfall inom stridsområde respektive utanför sådant område. a. Inom ett stridsområde bör följande gälla. Områdesbombning får tillgripas mot ett område, där det inte förekommer någon befolkningskoncentration eller koncentration av civila objekt. Skulle det bli aktuellt att använda metoden mot en stad, by eller annat område med kvarvarande civilbefolkning i betydande antal, måste särskilda försiktighetsåtgärder iakttas för att så långt möjligt undvika urskillningslösa effekter på civila. I ett sådant läge får däremot hänsyn till civila objekt inte medföra att de militära operationerna påtagligt försvåras. Detta får dock aldrig leda till meningslös förstöring av civil egendom. b. Inom ett av fienden behärskat eller ockuperat område bör följande gälla. För ett område, där det inte förekommer någon befolkningskoncentration eller koncentration av civila objekt, bör gälla samma som under a. Vid mot en stad, by eller område med områdesbombning liknande befolkningskoncentration bör försiktighetsåtgärder iakttas såsom angivits under a. Dessutom bör det vara möjligt att begränsa skadeverkan på civila objekt genom lämpligt val av stridsmedel.

Såväl vid områdesbombning som vid anfall mot enstaka militära mål måste insatsen enligt regeln i art 51:5 b avvägas så, att skador och förluster i förhållanpå civila och civila objekt inte kan anses överdrivna militära fördel som anfallet kan beräkde till den påtagliga och direkta nas medföra.

Allmänt skydd av civil egendom

de äldre folkrättsreglerna skall krigföringen inriktas mot militära Enligt mål, men däremot skall civila objekt av skilda slag så långt möjligt av olika artiklar i IV. Haagkonventionen, som skyddas. Detta framgår främst behandlar förhållanden i landkriget. Enligt nämnda konvention är det förbjudet att förstöra eller beslagta fiendens tillhörigheter såvida nödvändigt. Sistinte detta till följd av krigets krav är oundgängligen nämnda undantag för militär nödvändighet inskränker i betydande grad art. 23 g). Beträffande militär nödvändighet hänviregelns värde (LKR sas till avsnitt 5.7. Vid sidan om denna allmänna bestämmelse finns i samma konvention under och andra regler, som stadgar skydd av civil egendom belägring av städer art. 27). I samband härmed bör alla bombardemang (LKR vidtas för att skydda byggnader avsedda för gudsnödvändiga åtgärder och välgörenhet, historiska monument samt tjänst, konst, vetenskap sjukhus och uppsamlingsplatser för sjuka och sårade. Som villkor gäller inte får användas för militära ändamål. Använder att byggnaderna sig skall den försvarande utmärka de skydena parten av belägring, parten dade byggnaderna med särskilda tecken. Motparten skall i förväg meddelas härom. stadgas att plundring i samband med erövring Ytterligare av stad eller ort är förbjuden (LKR art. 28).

168 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig sou 193455

Reglerna i IV. Haagkonventionen är utformade mot bakgrund av dåtida stridsmetoder och ger endast en mycket begränsad vägledning i modern krigföring. De nya artiklarna 52-56 i I. tilläggsprotokollet innebär att folkrätten i vad gäller landkriget i avsevärd grad moderniserats och byggts ut. Nämnda artiklar kan anses komplettera IV. Haagkonventionen i väsentliga avseenden. För att kunna tillämpa folkrätten bör först en precisering göras av begreppett”civila objekt, men hittills gjorda försök har inte lämnat några godtagbara resultat. Frågan aktualiserades under diplomatkonferensen 1974- 77, men någon direkt definitionav begreppet kunde man inte heller då komma fram till. I stället valde man att ge en allmän definition på militära mål. Objekt, som inte föll inom denna definition, skulle betraktas som civila. Denna indirekta metod att definiera civila objekt är knappast någon idealisk lösning men f.n. den enda framkomliga vägen. Grundregeln enligt artikel 52 är att civila objekt och civil egendom inte

fâr utgöra mål för anfall eller utsättas för repressalieaktioner. Artikeln

innebär emellertid inte något nytänkande utan snarast en precisering av i äldre konventioner fastlagda humanitära principer. Sett mot bakgrund av den enorma förstörelsen av civil egendom i samband med andra världskriget och alla senare konflikter skulle artikelns tillämpning kunna medföra en avsevärd humanisering av krigföringen människorna skulle i framtiden slippa uppleva katastrofen med sönderbombade hem och förstörda städer. Så stora förändringar i krigföringen kan dock artikel 52 inte väntas medföra. En anledning härtill är att denna artikel inte av stormaktema anses gälla användning av kärnvapen (jfr sid 142). En annan viktig orsak är frånvaron av definition på civila objekt. I artikel 52 stadgas vidare att anfall skall vara strängt begränsade till militära mål, vilket dock inte får tolkas så snävt att oavsiktliga sekundärverkningar vid sidan om det militära målet skulle vara förbjudna. Sistnämnda förhållande belyses mera detaljerat i artikel 57. De militära målen som sålunda är tillåtna att anfalla skall enligt artikel 52 anses uteslutande omfatta egendom, som på grund av art, läge ändamål eller användning effektivt bidrar till de militära operationernas genomförande och vars totala eller delvisa förstöring, beslagtagande eller neutralisering under de vid tidpunten gällande förhållandena medför en avgjord militär fördel. Definitionen är endast avsedd att tillämpas på egendom eller objekt. Sålunda kan exempelvis inte landområden falla under denna definition. Detta hindrar emellertid inte att ett landområde som har stor militär betydelse kan anses som militärt mål om det gäller att genom artillerield eller mineringar hindra en fientlig framryckning. Anfall mot ett område är tillåtet såvida anfallet inte kan klassificeras som urskillningslöst enligt artikel 5l. Enligt definitionen är det den anfallande som har att avgöra huvudvida egendoms art, läge, ändamål eller användning kan medföra att egendomen klassificeras som militärt mål och därigenom blir tillåtet att anfalla. Denna formulering ger onekligen den militära befälhavaren stor frihet att besluta, men han måste också ta hänsyn till de oavsiktliga skador som kan inträffa. Proportionalitetsregeln måste alltid vara med

SOU l984:56 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig 169

i bedömningen även om detta inte direkt framgår av texten i artikel 52. Liksom i andra liknande situationer måste befälhavaren ta hänsyn till flera regler - i detta fall måste artiklarna 51,52 och 57 ses i kombination. Hur och i vilken mån ett visst objekt kan effektivt bidra till motpartens militära får avgöras av befälhavaren. Detta behöver inte operationer innebära att egendomen ifråga används av motparten för en viss operation exempelvis när civila lastbilar utnyttjas för ammunitionstransport. Det kan även gälla kommunikationsmedel, energiresurser eller industrier som indirekt bidrar till militära operationer. Även motpartens civilbefolkningen, bostäder och livsmedelstillgångar kan i viss mån bidra till de militära operationerna, men här sätts en bestämd gräns för i anfall, genom att dessa objekt har särskilt skydd genom andra artiklar protokollet. I de flesta fall kan egendom, som har betydelse för motpartens militära operationer, slås ut genom förstöring eller beslagtagande (= erövring). Även neutralisering anges som en metod i detta sammanhang. Vanligaste sättet att neutralisera ett område är att lägga ut minor inom områfår svårt att utnyttja detta. Men insatsen kan det, varigenom motparten också medföra att civila, som passerar genom eller uppehåller sig inom området, blir utsatta för skador och förluster. Det kan då bli fråga om urskillningslös verkan i den mening som avses i artikel 51:4. Motivet för anfall skall enligt regeln vara att objektets förstöring, beslagtagande eller neutralisering medför en avgjord (eng. = defmite) militär fördel under de vid tidpunkten gällande förhållandena. Det räcker sålunda inte som motiv att hänvisa till en eventuell fördel i en framtida militärt mål situation. Regeln äger tillämpning även då ett tidigare ändrat karaktär och övergått till civilt objekt. Befälhavaren måste därför ha tillgång till aktuell information beträffande möjliga mål inom stridsområdet. Under militära kan det ofta vara svårt att inom ett kort operationer tidsmoment fastställa huruvida egendom skall klassificeras som civilt objekt eller militärt mål. För att så långt det är möjligt undvika meningslös förstöring har i artikel 52 införts en s.k. in dubioregel. Denna anger att om tveksamhet råder, huruvida normalt civila objekt kan utnyttjas i militära verksamhet, skall det förutsättas att så inte blir motpartens fallet. Bland normalt civila objekt nämns särskilt platser för dylika religiösa ändamål, hus och bostäder samt skolor. Har ett objekts karaktär av militärt mål kunnat fastställas enligt de i innebär detta dock inte att anfall får artikel 52 angivna kriterierna, inledas Befälhavaren vid den anfalutan några som helst begränsningar. lande enheten har nämligen fortfarande att ta hänsyn till proportionalitetsregelns inskränkningar. I detta sammanhang måste återigen framhållas, att tillämpningen av artikel 52 inte bör ske separat utan i nära samband med reglerna i artiklarna 51:5 och 57.

Sammanfattning

Artikel medföra en för- 52 kan enligt folkrättskommitténs bedömning stärkning av skyddet för civila objekt. Det är dock en brist att det inte

170 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig

ingår en definition på civila objekt. Till en del har detta avhjälpts genom definitionen på militära mål. Sistnämnda definition är dock så allmän att mycket lämnats till den militäre befälhavarens avgörande. Svårigheten är framträdande då det gäller att avgöra karaktären hos objekt, som normalt har civil användning men tillfälligt kan disponeras för militärt bruk.

Särskilt skydd av vissa civila objekt

Redan i de äldre folkrättsreglerna för vissa särskilt stadgas ett skydd viktiga, civila objekt. Sålunda anges i IV. Haagkonventionen art. (LKR 27) att alla nödvändiga åtgärder skall vidtas för att skydda byggnader avsedda för gudstjänst, konst, vetenskap, välgörenhet, historiska monument samt sjukhus och uppsamlingsplatser för sjuka och särade. Denna regel är avsedd att ge skydd vid belägring och bombardemang, varmed avses beskjutning med artilleri, men behandlar inte olika typer av anfall från luften. Nämnda får numera Haagregel anses ha mycket begränsat värde. Efter andra världskriget har stort intresse ägnats åt att skapa folkrättsligt skydd för kulturvärden. Enligt 1954 års Haagkonvention om skydd av kulturvärden skall parterna respektera kulturföremål av olika slag, så att dessa så långt möjligt kan erhålla skydd - undantag görs dock om militär nödvändighet kan åberopas (jfr avsnitt 5.7). Med kulturvärden förstås enligt konventionen såväl fast som flyttbar egendom av stor betydelse för ett folks kulturella och andliga arv. Hit räknas såväl byggnadsverk av historisk eller religiös betydelse, samlingar av historiskt betydelsefulla byggnader, muséer och bibliotek som konstverk, böcker och vetenskapliga samlingar. Konventionen innehåller också noggranna regler om utmärkning av byggnadsverk, historiska monument m.m. samt föreskrifter om flyttbara kulturföremåls förvaring i särskilda skyddsrum. Transporter av kulturföremål samt skyddsrum för dessa skall också utmärkas med kännetecken enligt konventionen. Som förutsättning gäller dock att inga av de angivna kulturvärdena får användas för militära ändamål. Skulle detta inträffa är motparten inte längre skyldig att respektera skyddet för de angivna objekten. Sverige har inte ratificerat 1954 års konvention men förutsätts ändock följa konventionens bestämmelser i vad gäller skydd av kulturföremål tillhörande en motpart, som har biträtt konventionen. Inom kort beräknas dock som förut nämnts en svensk ratifikation komma till stånd.

Skydd av kulturell egendom och platser för religionsutövning

Under diplomatkonferensen 1974-77 framkom ånyo önskemål att införa regler om skydd för kulturföremål. Det var dock inledningsvis oklart huruvida skyddet skulle omfatta alla eller endast vissa kulturföremâl inom ett krigförande land. En del stater önskade att bestämmelserna i kulturkonventionen skulle kompletteras så att alla objekt av denna ka» raktär skulle erhålla specifikt skydd. Andra stater reagerade emellertid starkt emot att inkludera alla kyrkor och historiska byggnader m.m. i den

Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig 171

skyddade kategorin. En sådan regel skulle ha varit mycket svår att följa vilket sannolikt skulle medföra att skyddet urholkades. Den i praktiken, slutliga lösningen blev att endast de kulturvärden som ansågs tillhöra

folkens kulturella och andliga arv skulle omfattas av detta särskilda

skydd. Den nya bestämmelsen i tilläggsprotokoll I (TP I art. 53) skulle kunna som en ersättning för 1954 års kulturkonvention, vilket emeluppfattas lertid inte alls är avsikten. Artikeln i tilläggsprotokollet är endast avsedd att utgöra en bekräftelse på de regler, som redan finns i mycket mer preciserad form i 1954 år konvention. Ett ytterligare skäl för att införa artikel 53 var att många stater inte ratificerat 1954 års konvention. Inledningsvis innehöll texten i artikel 53 endast ett skydd för historiska minnesmärken och konstverk. Kyrkor och övriga platser för religiösa ändamål angavs sålunda inte, eftersom dessa objekt ansågs innefattade i det allmänna skyddet enligt lV. Haagkonventionen (LKR art. 27) samt artikel 52 om skydd för civila objekt. På begäran av islamiska stater infördes emellertid i slutskedet av förhandlingarna nuvarande formuleavsedda för religiösa ändamål”. Följden har blivit att ring om platser dessa är de enda objekt, som har vad som kallas ett ”dubbelt skydd” att de omnämnes både i artikel 52:3 och i artikel 53. genom de civila objekt, vilka har särskilt skydd enligt artiklarna 53- Samtliga 56, har också ett allmänt skydd enligt artikel 52, men det är endast beträffande för religiösa ändamål som detta klart framgår av platser texten i protokollet. En fråga av stor praktisk betydelse är huruvida tilläggsprotokollets möjlighet att använda de i artikel 53 angivna formulering ger någon objekten för militära ändamål. Det behöver inte vara fråga om så pass uppseendeväckande avsteg som att upprätta högkvarter eller anordna - oftast torde ammunitionslager i muséer eller kyrkor det gälla att objekten för att där placera observationsposter. Eftersom artikel utnyttja 53 syftar till att ge de angivna objekten ett skydd likvärdigt med vad som gäller för sjukhus, har avsikten uppenbarligen varit att inget av objekten skall användas för militära ändamål av något slag. Skulle så ändock bli fallet, finns inte längre något krav på motparten att respektera skyddet. Detta är dock inte liktydigt med att anfall utan vidare får insättas mot exempelvis en domkyrka eller ett nationalmuseum. Den part som överväger anfall mot objekten måste först bedöma om dessa enligt kriterierna i artikel 52:2 kan effektivt bidra till motpartens militära operationer och framför allt att deras totala eller delvisa förstöring skulle medföra en avgjord militär fördel. Befälhavaren som skall göra dessa bedömanden bör också ta hänsyn till att ett uppsåtligt anfall mot ifrågavarande objekt kan komma att bedömas som svår överträdelse av folkrätten (TP l art. 85:4). Enligt artikel 53 är det förbjudet inte bara att anfalla de skyddade objekten utan att över huvud taget begå en ”fientlig handling” mot dessa, vilket är ett mera långtgående åtagande. Detta kan nämligen också anses innebära ett förbud mot avsiktlig förstöring utlöst av egna myndigheter. Brända taktik. som är en tillåten stridsmetod, får sålunda inte jordens

innefatta förstöring av egna kulturföremål, vilka har skydd enligt artikel

172 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig

53. Det är viktigt att militära chefer känner till denna inskränkning i vad gäller förstöring inom eget område. Både av texten i artikel 53 och av vissa väststaters tolkningar framgår att endast de mest betydelsefulla objekten av historisk, kulturell eller religiös art kan erhålla skydd enligt artikeln. I praktiken måste därför varje stat, som är part till I. tilläggsprotokollet, välja ut vilka objekt, som enligt dess mening skall erhålla detta kvalificerade skydd. Av I. tilläggsprotokollet framgår dock inte hur ett sådant urval skall göras. En lämplig utväg kan vara att göra urvalet av objekt efter de kriterier, som har angivits i l954 års kulturkonvention.

Sammanfattning

Från folkrättskommitténs synpunkt innebär det en stor fördel om Sverige ratiñcerar 1954 års konvention om skydd av kulturvärden. Folkrättskommittén bedömer att de nya reglerna i artikel 53 kan medföra bättre skydd av vissa viktiga objekt av historisk eller kulturell art samt av platser för religionsutövning. Eftersom endast ett begränsat antal objekt kan få detta kvalificerade skydd, bedömer kommittén att reglerna endast i ringa grad kan påverka de militära operationerna. Kommittén har inte ansett det ingå i uppgiften att föreslå urval av skyddade objekt enligt artikel 53. Denna fråga bör lösas antingen genom att ansvariga myndigheter upprättar förteckningar eller genom uppdrag till en särskild utredning.

av som är

Skydd egendom nödvändig för civilbefolkningens

överlevnad

Att avgöra en väpnad konflikt genom utsvältning av motpartens civilbefolkning än en mycket gammal stridsmetod, som oftast har haft utomordentligt allvarliga konsekvenser för civilbefolkningen i det berörda området men vars militära värde numera anses mycket diskutabelt. Äldre folkrättsliga verk och militära handböcker, exempelvis den amerikanska Lieber Code, ger en krigförande part uttryckligen rätt att tillgripa utsvältning för att därigenom snabbare nå ett avgörande i konflikten. Attityden har emellertid i nyare folkrätt successivt ändrats i mera humanitär riktning. Dock kan påpekas, att Nürnbergdomstolen ansåg det förenligt med folkrätten, om en ockupationsmakt, förebärande militär nödvändighet, under återtâg från ockuperade områden tillgrep omfattande förstöring bl.a. av livsmedelstillgångar. Domstolen behandlade också en anklagelse mot den tyska befälhavaren under Leningrads belägring för att denne hade beordrat eldgivning mot utsvultna flyende Leningradsbor. Domstolen ansåg inte detta som stridande mot folkrätten, eftersom åtgärden var motiverad med hänsyn till belägringens syfte som var stadens kapitulation. Det kan sålunda konstateras att folkrätten intill 1977 inte innehållit något uttryckligt förbud mot utsvältning. Mot denna bakgrund måste den nya artikel 54 i I. tilläggsprotokollet ses som en viktig milstolpe i den humanitära rättens utveckling. I nämnda artikel stadgas uttryckligt för-

i land-, och Iuftkrig 173 Folkrättsregler sjö-

bud mot att använda utsvältning av civilbefolkningen som stridsmetod. Denna för att lindra civilbefolkningens umbäranden avspeinriktning 69-70 i I. tillägssprotokollet, vilka beglas också i den nya artiklarna handlar hjälpaktioner till civila. Vissa stater har hävdat att förbudet mot utsvältning skall gälla undantagslöst, vilket skulle innebära att det även riktas mot blockad i sjökri get. Andra stater har emellertid framhållit, att denna stridsmetod tillhör folkrätten i sjökriget, som enligt artikel 49:3 inte skall påverkas genom tillkomsten av de nya reglerna i l. tilläggsprotokollet. Det finns sålunda om att förbudet mot utsvältning även skall anses omfatta ingen enighet marin blockad. Artikel 54:2 stadgar också förbud emot att anfalla sådan egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad, om syftet är att beröva civilbefolkningen eller motparten livsuppehälle, för att därigenom svälta ut befolkningen eller framtvinga flyttning från ett område eller något annat skäl. Likaså är det förbjudet att bortföra nämnda egendom eller Den egendom, som främst skall erhålla skydd, är göra den obrukbar. livsmedel och jordbruksområden, gröda, boskap, anläggningar och reservoarer för dricksvatten samt bevattningsanläggningar. Listan på är emellertid inte fullständig, varför ytterligare objekt skulle objekt kunna kan det vara aktuellt att även nämna bostäder för anges. Närmast civilbefolkningen i kalla områden, varigenom artikelns tillämpningsområde skulle komma att utökas avsevärt. Det är dock mindre troligt, att en sådan skulle vinna allmänt godkännande. Dessutom har utvidgning bostäder för civila skydd genom artikel 52, även om detta långt ifrån är tillräckligt. Förbudet i artikel 54:2 gäller endast anfall, bortförande och urstândsättande som genomförs i det angivna syftet - artikeln utgör sålunda inte skydd mot oavsiktliga skador och förluster vid anfall i annat syfte. Anfall mot en fientlig styrka grupperad intill ett samhälle kan sålunda leda till skador på en intilliggande spannmålssilo, utan att dessa sekundäreffekter innebär brott mot regeln i artikel 54. Egendom, som avses i artikeln, får enligt 54:4 inte heller utsättas för repressalieanfall. Eftersom förbud mot varje anfall, bortförande och ett fullständigt urståndsättande lätt skulle kunna medföra påtagliga militära fördelar för motparten, skall regeln tillämpas med följande i artikeln 54:3 angivna inskränkningar.

a. Det är tillåtet att anfalla livsmedelstillgångar och vattenreservoarer m.m. i händerna väpnade styrkor. I praktiken torde det på motpartens emellertid bli mycket svårt att avgöra om en livsmedelstransport eller ett lager är avsett endast för de väpnade styrkorna eller om de också är avsedda för civilbefolkningen. Dessutom kan militära livsmedelstransporter i vissa fall vara avsedda för skyddade grupper exempelvis krigsfångar eller civila i händerna på en stridande part. b. Anfall får också riktas mot objekt vilka motparten använder som direkt stöd för sina militära aktioner. Detta undantag kan främst gälla då motpartens förband använder exempelvis ett vetefält för framryckför att dölja militära enheter. ning eller något annat objekt

174 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig sou 193455

I texten användes utrycket ”militära aktioner till skillnad från det ofta använda ”militära operationer”, vilket är ett vidare begrepp. Undantagen gäller sålunda endast om anfallet medför en direkt fördel i en viss taktisk situation. Det är däremot inte tillåtet att anfalla exempelvis en bevattningsanläggning med motivering att detta kan vara till fördel i kommande operationer dvs. en indirekt fördel.

För båda undantagen enligt a. och b. gäller dock villkoret att anfall inte får förväntas medföra att civilbefolkningens livsmedel- och vattentillgångar blir så otillräckliga, att civilbefolkningen utsätts för svält eller tvingas flytta bort. Kommittén har särskilt diskuterat vad de angivna undantagen enligt a. och b. kan tänkas få för konsekvenser för vårt ekonomiska försvar. Härvid har ett antal fall undersökts och de folkrättsliga Synpunkterna klarlagts. Dessa anges kortfattat under slutsats i redovisningen. De undersökta fallen är följande.

aa.Gruppering av militära underhållsförband i anslutning till civil anläggning av motsvarande slag (exempelvis bageri, slakteri). Eftersom militära förband är tillåtna anfallsmål kan grupperingen medföra ökade risker för den civila anläggningen. Slutsats: Förhållandet måste - tillsammans med andra relevanta faktorer vägas in när den militäre chefen fattar beslut om gruppering. ab.Riskerna för civil distributionsanläggning om även militär personal tjänstgör vid anläggningen. Slutsats: Enbart närvaron av viss militär personal innebär inte att anläggningen får ändrad folkrättslig status. Skulle det gälla en markant militär närvaro, kan detta dock leda till att motparten bedömer, att det civila objektet övergått till militärt mål. ac. Riskerna om ett militärt förråd betjänar civila kunder. Slutsats: Kan motparten urskilja att förrådet är militärt är det tillåtet anfallsmål. Detta kan leda till oavsiktliga civila förluster. Skulle dessa bli mycket omfattande kan misstanke uppstå om brott mot proportionalitetsregeln. ad.Vad innebär det om militära förband avhämtar livsmedel vid civila förråd? Slutsats: l den mån motparten observerar att det gäller livsmedeltransporter till militära förband, är transporterna tillåtna mål. Anfall kan också insättas under Iastning vid det civila förrådet, varvid risken för oavsiktliga civila skador och förluster blir påtaglig.

Anförda exempel visar, att riskerna för oavsiktliga skador och förluster på civil personal och civil materiel ökar i takt med den ökade integrationen inom totalförsvaret. Eftersom ökad integration från andra synpunkter ger stora fördelar, kan de folkrättsliga aspekterna inte tillmätas någon avgörande betydelse. De måste dock vägas in i sammanhanget. En fråga som också berörs i artikel 54 är möjligheten för en part att inför ett annalkande fientligt anfall tillgripa omfattande förstöringsåtgärder inom eget område - den metod, som brukar benämnas brända

sou 1984:56 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig l75

jordens taktik”. Sådana åtgärder är enligt 54:5 tillåtna, då de påfordras av tvingande militär nödvändighet och endast avser en parts nationella territorium. Sistnämnda tillägg innebär emellertid viktiga inskränkningar. Det är sålunda inte tillåtet att anfalla exvis genom flygbombning mot ett av motparten ockuperat område, om syftet är att hindra civilbefolkningens försörjning med oundgängligen erforderliga förnödenheter. Därjämte innebär artikel 54:5 att en ockupationsmakt, som drar sig tillbaka från ockuperat område, inte längre har rätt att i samband härmed tillgripa brända jordens taktik, så som det förekom under andra världskriget.

Sammanfattning

Kommittén anser att artikel 54 kan vara av stor betydelse för att skydda civilbefolkningen mot utsvältning och framtvingad bortflyttning. Regeln om utsvältning anses på många håll inte gälla den marina blockaden, vilken fortfarande betraktas som en tillåten stridsmetod i sjökriget. De två undantag från huvudregeln, vilka upptagits i 54:3 a och b., är väl motiverade från militär synpunkt. Uppenbara svårigheter föreligger då det att militära underhållsresurser och emellertid, gäller skilja transporter från motsvarande civila resurser och transporter. Detta kan skapa problem med hänsyn till den ökande integrationen i vårt totalförsvar. I detta sammanhang måste de folkrättsliga aspekterna vägas in, även om de inte kan tillmätas avgörande betydelse. Den nya regeln angående förstöring på eget område innebär ingen väsentlig förändring för vår del men måste uppmärksammas i vad gäller motpartens tillämpning.

Skydd av den naturliga miljön

Modern krigföring kan ofta medföra stora skador på den naturliga miljön och därigenom allvarligt inverka på befolkningens hälsa eller möjligheter att överleva. Enligt artikel 55 skall parterna iaktta försiktighet så att omfattande, långvariga och svåra skador kan undvikas. Artikel 55 i I. tilläggsprotokollet har samma syfte som 1977 års konvention om förbud mot miljökrig, även om det finns vissa skiljaktigheter i utformningen. De tre i texten angivna begreppen ”omfattande långvariga och svåra har inte närmare defmierats. Under förhandlingarna framkom dock, att termen långvariga” av de flesta tolkades så, att skadorna skulle bestå under flera decennier. Det fanns vidare enighet om att texten inte skulle avse effekterna av konventionell artilleribeskjutning, trots att denna kunnde medföra långvariga skador. Vad man främst åsyftade med den nya regeln, var att åstadkomma ett förbud mot krigföring med växtför- - s.k. herbicider - och andra av kemiska substanstöringsmedel typer ser. I texten talas också om användning av stridsmetoder och stridsmedel som syftar till eller kan förväntas förorsaka sådan skada på den natur-

176 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig SOU I984:56

liga miljön... Av texten kan framgå att en stridsmetod, som avsiktligt används för att förstöra den naturliga miljön, skulle anses förbjuden. Detta skulle exempelvis kunna gälla den metod, som brukar kallas interdiction och består i omfattande bombfällning och artilleribeskjutning mot ett vidsträckt område. En sådan tolkning av artikel 55 har dock inte gått att nå internationell enighet om.

Sammanfattning

Artikel 55 kan enligt kommitténs åsikt medföra ett väsentligt bättre skydd mot användning av växtbekämpningsmedel och liknande medel, som kan innebära extrem, långvarig miljöförstöring. Regeln bör utan svårighet kunna tillämpas av svenska stridskrafter.

Skydd av anläggningar och installationer som innehåller farliga

krafter

Enligt grundregeln i artikel 52 skall alla civila objekt skyddas mot anfall. Det finns emellertid vissa objekt, som är särskilt känsliga för anfall, eftersom skador på dessa kan få mycket omfattande verkningar inom stora områden med ödesdigra konsekvenser för ett betydande antal civila. Ifall stora dammbyggnader utsätts för omfattande skador blir sålunda risken för översvämningskatastrofer oftast överhängande och detsamma kan sägas ifall skador uppstår på ett system av vallar av den typ, som förekommer i Nederländerna. Särskilt allvarliga effekter kan förväntas ifall kärnkraftverk utsätts för anfall, eftersom detta kan medföra radioaktivt nedfall över stora områden. Mot denna bakgrund har det funnits ett starkt intresse för att skapa folkrättsliga regler till skydd för de nämnda objekten. Enligt artikel 56 i I. tilläggsprotokollet får dammar, vallar och kärnkraftsverk inte utsättas för anfall, även om de skulle anses som militära mål, om anfallet kan medföra att s.k. farliga krafter utlöses. Vidare är det förbjudet att anfalla andra militära mål i närheten av anläggningarna, om anfallet kan förorsaka att farliga krafter utlöses från nämnda anläggningar. Regeln i artikel 56 är specifik såtillvida att den kan ge skydd ât objekt

även om dessa klassificeras som militära mål. Texten går därigenom

längre än vad som avses i artikel 52 om skydd av civila objekt. Genom att skyddet anknutits till utlösandet av farliga krafter har proportionalitetsregeln dessutom fått mindre betydelse. Flera stater hävdade att det specifika skyddet inte bara skulle gälla de tre uppräknade objekten dammar, vallar och kärnkraftverk. Om vissa kemiska industrier exempelvis klorfabriker skulle utsättas för anfall kan lika omfattande skadeverkningar förväntas, varför även sådana anläggningar borde tillkomma i artikel 56. De i texten uppräknade objekten borde enligt denna åsikt endast utgöra exempel i en lista, till vilken även andra skulle kunna - ehuru välmotiverat objekt fogas. Förslaget kunde inte antas, eftersom det skulle ha lett till att förhandlingarna komplicerats avsevärt.

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och lufrkrig 177

Det bör noteras att artikeln inte ger skydd åt alla dammar och vallar. Sådana mindre dammar och vallar, vars förstöring inte kan ge upphov till några farliga följder som resulterar i svåra civila förluster, kan knappast komma i åtnjutande av skydd enligt artikel 56. Dessa objekt skall dock erhålla som civila förutsatt att de inte används för skydd objekt, militära ändamål. Förbudet mot anfall artikel 56:l gäller inte uttryckligen om enligt anfallet med vapen, som har så begränsad verkan att de inte genomförs kan utlösa krafter. Detta kan exempelvis vara fallet, om några farliga endast handeldvapen kommer till användning. Artikeln gäller för kärnkraftverk men inte uttryckligen för andra anläggningar av likartad karaktär såsom hetvattenreaktorer, anrikeller forskningsreaktorer. Detta nings- och upparbetningsanläggningar måste anses som en allvarlig nackdel med hänsyn till att anfall mot nämnda anläggningar kan medföra omfattande, radioaktiva utsläpp. Skall det avsedda humanitära syftet med artikel 56 uppnås, bör artikeln

ges en sådan tolkning att anriknings- och upparbetningsanläggningar

samt forskningsreaktorer erhåller samma skydd som kärnkraftverk. Även hetvattenreaktorer bör ha detta skydd. Artikel 56 innebär inte någon inskränkning i en parts rätt att förstöra dammar eller vallar inom sitt eget territorium för att hindra fientlig framryckning. Här bör samtidigt observeras att denna rätt till förstöring inom eget territorium inte anses gälla för kärnkraftverk om förstöringen kan leda till svåra förluster bland civilbefolkningen. Från vissa håll har hävdats att rätten till förstöring också skulle kunna av en ockupationsmakt beträffande dammar och vallar inom tillämpas området. Som stöd för denna anförs bedet ockuperade uppfattning stämmelserna i IV. Genêvekonventionen (GK IV art. 53) som innebär förbud mot förstöring av fast och lös egendom utom i de fall då dylik förstörelse är absolut nödvändig med hänsyn till de militära operationerna”. Denna uppfattning grundas på en långtgående och för ockupanten alltför av artikel 53 i IV. Genêvekonventionen. En gynnsam tolkning sådan tolkning skulle kunna legalisera omfattande förstöringsåtgärder inom ett område som ockupanten folkrättsstridigt fått kontroll över. Det finns ingenting som anger att detta varit avsikten vid artikelns tillkomst. Från svensk sida är det helt omöjligt att acceptera en tolkning som skulle ge ockupationsmakten denna vidsträckta befogenhet Eftersom såväl dammar som vallar och kärnkraftverk kan på olika sätt användas för militära ändamål, har det inte varit möjligt att nå fram till ett totalt anfallsförbud i vad gäller nämnda objekt. Regeln i artikel 56 innehåller därför viktiga undantag, då anfall mot objekten är tillåtna. Skulle anfall anses tillåtet, måste dock den anfallande enligt 56:3 vidta särskilda försiktighetsåtgärder för att undvika att farliga krafter kan utlösas. Dessutom skall civilbefolkningen ha skydd enligt artikel 57. De olika om undantag enligt artikel 56:2 behandlas i det reglerna följande separat för de tre aktuella typerna av objekt.

l2 - Folkrätt i krig

178 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig

a. För dammar och vallar kan skyddet upphöra endast under förutsättning att objekten används för andra ändamål än den normala funktionen, att detta innebär reguljärt, betydelsefullt och direkt stöd åt de militära operationerna samt att ifrågavarande militära bistånd endast kan bringas att upphöra genom anfall mot objektet.

Innan anfall beslutas, måste den anfallande undersöka i vad mån dammen (vallen) används för någonting vid sidan om den normala funktionen. Det kan i främsta rummet gälla att dammen (vallen) används som transportled för militära förbands förflyttning. Vidare måste det framgå att detta militära utnyttjande sker reguljär! och har stor betydelse för motparten. Ett tillfälligt utnyttjande av en damm för militära förbands förflyttning utgör sålunda inte tillräckligt skäl för att insätta anfall mot objektet. Slutligen måste motparten överväga huruvida anfall är det enda sättet att få det militära utnyttjandet att upphöra eller om andra metoder kan användas.

b. För kärnkraftverk kan skyddet upphöra endast under förutsättning

att kärnkraftverk levererar elektrisk ström för reguljärt, omfattande

och direkt stöd åt de militära operationerna samt att anfall utgör den enda praktiska möjligheten att få stödet att upphöra.

För att konstatera huruvida kärnkraftverk levererar elektrisk ström som stöd åt motpartens militära operationer måste den anfallande i förväg skaffa sig en överblick över strömleveranserna från ett kärnkraftverk, som behärskas av andra parten. När det gäller stora, civila kärnkraftverk av exempelvis svensk typ, torde detta vara en närmast omöjlig uppgift, särskilt som strömleveranserna sker till ett integrerat elnät. Skulle det däremot förekomma kärnkraftverk, som tillkommit huvudsakligen för militärt bruk, kan frågan om strömleveranser måhända lösas lättare. Kan den anfallande på något sätt lyckas fastställa att strömleveranserna till mer än 50 °/o går till de militära operationerna, blir nästa fråga hur anfallet skall utföras. Syftet skall vara att åstadkomma ett allvarligt avbrott i strömleveranserna och samtidigt ta hänsyn till att farliga krafter inte utlösas. Genom att insätta anfall mot ställverk, transformatorer eller distributionsnät uppnår man det angivna syftet. Anfall mot nämnda objekt skall kunna utföras utan att reaktorbyggnaden utsätts för någon skadeverkan. Eftersom det sålunda finns möjlighet att avbryta strömleveranserna på detta sätt, måste ett anfall som i stället insätts mot reaktorbyggnaden bedömas som ett klart brott mot artikel 56. På grund av de stora riskerna för omfattande radioaktivt nedfall och den urskillningslösa verkan på

civilbefolkningen, civila objekt och den naturliga miljön måste anfall eller hot om anfall mot reaktorbyggnaden bedömas som avsiktligt terror-

anfall, vilket är förbjudet enligt artikel 51:2. I en konflikt på konventionell nivå kan ett avsiktligt anfall mot en reaktorbyggnad i syfte att sprida radioaktivitet (”radiologisk terror”)

sou 1984:56 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig 179

dessutom riskera att av motparten uppfatttas som övergång till kärnvapenkrig. Skulle syftet med anfallet vara att hindra motparten från att tillverka kärnvapen, kan detta knappast uppnås genom anfall mot ett kärnkraftverks reaktorbyggnad. Däremot kunde det vara motiv för att rikta anfall mot anriknings- eller upparbetningsanIäggningar och eventuellt också mot forskningsreaktorer, eftersom dessa kan användas för att producera höganrikat uran respektive vapenplutonium. Detta förhållande understryker återigen nödvändigheten av att inkludera nämnda anläggningar bland de i artikel 56 skyddade objekten. Det här angivna syftet att hindra - inte en motparts tillverkning av kärnvapen ingår emellertid bland undantagen i artikel 56:2. Ett fall, som inte behandlas i artikel 56, är den situation som uppstår när en part har besatt ett kärnkraftverk med marktrupp. Det måste då vara möjligt för andra parten att insätta motanfall, varvid hänsyn måste tas till att farliga krafter inte får utlösas.

c. För andra militära mål belägna intill eller på dammar. vallar eller kärnkraftverk upphör skyddet endast under förutsättning att de används för reguljärt, omfattande och direkt stöd åt militära_ operationer samt att anfall utgör enda möjligheten till att få stödet att upphöra.

De militära mål, som i första hand avses i artikeln, är olika slag av defensiva försvarsanstalter exempelvis luftvärnsbatterier, vilka har som att försvara primäruppgift det skyddade objektet antingen detta är en damm, en vall eller ett kärnkraftverk. Dessa anläggningar får emellertid enligt artikel 56:5 inte utsättas för anfall, förutsatt att de endast används för sin defensiva uppgift och att vapnen begränsas med hänsyn till denna uppgift. Anfall mot nämnda objekt blir sålunda tillåtet enbart, om ananvänds för annat ändamål - om ett luftläggningarna exempelvis värnsbatteri utnyttjas i försvaret av ett närbeläget markstridsförband. Här tillkommer dessutom villkoret att det skall röra sig om ett reguljärt, omfattande och direkt stöd åt markstridsförbandet. En tillfällig användning av luftvärnsbatteriet för detta sekundära ändamål skall sålunda inte medföra att skyddet förloras. Möjligheterna att erhålla folkrättsligt skydd för denna typ av defensiva anläggningar beror också i viss mån på vilket vapensystem det gäller samt på valet av grupperingsplats. Allmänt kan konstateras, att möjligheterna till skydd torde reduceras i samma mån som de defensiva systemens räckvidd ökar. Samma blir förhållandet ifall avståndet mellan det skyddade objektet och vapnens grupperingsplats ökar. I båda fallen kan motparten misstänka att de defensiva försvarsanläggningarna används för annat än det deklarerade ändamålet. De militära målen som avses under c. kan också utgöras av olika typer av underhållsanstalter och det är naturligtvis även tänkbart, att en part avsiktligt grupperar stridsförband, som inte har defensiv karaktär, i närheten av en damm, en vall eller ett kärnkraftverk. Främsta anledningen härtill skulle då vara, att man vill dra nytta av de skyddade objekten för att undgå anfall mot andra militära mål. I sådant fall är det fråga om

180 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig SOU I984:56

missbruk av skyddet, eftersom artikel 56:5 föreskriver, att parterna skall sträva efter att inte lokalisera militära mål i närheten av de skyddade objekten. Även om texten i artikel 56 är utförlig har det inte varit möjligt att i detalj reglera alla förhållanden, som kan påverka skyddet av dammar, vallar och kärnkraftverk. Därför anmodas parterna i artikel 56:6 att ingå ytterligare överenskommelser för att förbättra skyddet. l samma syfte anger artikel 56:7 att part i konflikten kan förse dammar, vallar och kärnkraftverk med särskilt kännetecken, tre orangefärgade cirklar, för att därigenom underlätta identifieringen. Samtidigt anges, att frånvaron av sådan utmärkning inte på något sätt befriar en motpart från skyldigheten att respektera de skyddade objekten. Kommittén har diskuterat i vad mån utmärkning enligt I. tilläggsprotokollet eller önskvärd för (TP I art. 56:7 och annex l art. 16 är nödvändig att skydda svenska dammar och kärnkraftverk. I båda fallen rör det sig om mycket stora anläggningar, som under nästan alla förhållanden bör vara relativt lätta att lokalisera och identifiera för en anfallande styrka. Dammbyggnader förekommer i ett stort antal i mellersta och norra Sverige, och en utmärkning skulle medföra relativt höga kostnader. Man kan inte heller bortse ifrån att anfallande flygförband under vissa förhållanden kan ha fördel av utmärkningen för sin navigering. Med hänkan det vara olämpligt att utmärka dammar. Dessutom är det syn härtill osäkert om utmärkning medför så stor ökning av skyddet att kostnaderna kan anses motiverade. När det gäller utmärkning av kärnkraftverk blir situationen något annnorlunda, eftersom åtgärden endast skulle vara aktuell på fyra platser (Barsebäck, Ringhals, Oskarshamn och Forsmark) med inalles 12 reaktorer. Här bedöms därför inte kostnadsaspekten ha någon avgörande inverkan. Möjligheten för en anfallande att använda utmärkning som navigeringshjälpmedel kan knappast ha annat än marginell betydelse. Å andra sidan kan utmärkning medföra att motparten får betydligt svårare att undgå sitt ansvar genom att hänvisa till misstag i målvalet. Mot denna bakgrund anser kommittén att säkerheten för kärnkraftverken torde kunna i någon mån ökas genom utmärkning på reaktorbyggnaderna.

Sammanfattning

Kommittén anser, att artikel 56 kan får mycket stor betydelse för att åstadkomma sådant skydd för dammar, vallar och kärnkraftverk, att de farliga krafterna inte utlöses. Skall skyddet få avsett värde, måste en noggrann tolkning göras av de undantag som anger, då anfall är tillåtna. Kommittén tolkar undantagen enligt följande: Om en damm, en vall eller ett kärnkraftverk endast tillfälligt utnyttjas för militärt ändamål, är anfall inte tillåtet. Det måste kunna framgå att det är fråga om ett reguljärt, betydelsefullt/ omfattande och direkt stöd åt de militära operationerna. När det gäller kärnkraftverk är undantagsregeln endast knuten till i vad mån anläggningen levererar ström till de militära operationerna.

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig 181

Gäller det stora, civila kärnkraftverk, som arbetar på ett integrerat elnät och befinner sig under motpartens kontroll, torde det bli utomordentligt svårt att fastställa i vad mån ström levereras till militära ändamål i sådan omfattning, att man kan tala om reguljärt, omfattande och direkt stöd. Skulle en anfallande kunna konstatera, att villkoret om strömleverans till militära operationer uppfylls, innebär detta inte tillstånd att anfalla Det innebär endast möjlighet att anfalla för att avreaktorbyggnaden. från kärnkraftverket. Sådana anfall kan utföras mot bryta strömleverans kraftdistributionen utan att reaktorbyggnaden utsätts för allvarliga skador. Skulle anfall ändock riktas mot reaktorbyggnaden, måste detta bedömas som terroranfall dvs. ett avsiktligt brott mot folkrätten. Mot denna bakgrund måste kommittén konstatera att artikel 56 kan anses ge ett närmast heltäckande skydd åt stora, civila kärnkraftverk av den typ som förekommer i vårt land. En nackdel är dock att skyddet i vad gäller nukleära anläggningar inte omfattar anriknings- och upparbetningsanläggningar eller forskningsoch hetvattenreaktorer. Sverige bör fortsätta ansträngningarna att på olika sätt åstadkomma ett förbud mot att anfalla samtliga här nämnda anläggningar. I vad gäller utmärkningen av dammbyggnader i Sverige anser kommittén att denna åtgärd skulle kunna medföra nackdelar från militär synpunkt. Dessutom torde utmärkningen knappast medföra sådan ökning av skyddet att kostnaderna för utmärkning kan anses motiverade. Utmärkning av svenska kärnkraftverk har i jämförelse med dammar och skulle maximalt gälla fyra kärnkraftverk med samhögre prioritet

manlagt 12 reaktorer. Åtgärden kan i viss mån medverka till att anlägg-

ningens skydd förbättras, varför kommittén föreslår att frågan prövas av ansvariga myndigheter.

Försiktighetsâtgärder vid anfall. Det försvarande partens

försiktighetsmått

Vissa försiktighetsåtgärder i samband med anfall framgår av IV. Haagkonventionen art. 26-28), men dessa regler är allmänt hållna och (LKR gäller främst anfall mot städer, byar, bostäder och byggnader där civila ger knappast tillräcklig ledning i modern uppehåller sig. Haagreglerna krigföring. Under 1900-talet har ytterligare en norm tillkommit genom proportionalitetsregeln (jfr sid 159), vars giltighet dock inte varit allmänt erkänd. Under diplomatkonferensen 1974-77 fanns det därför starka skäl för att komma fram till mera utarbetade försiktighetsregler, vilket resulterade i två nya artiklar i I. tilläggsprotokollet (TP 1 art. 57 o. 58). Den förra artikeln behandlar försiktighetsåtgärder, som skall iakttas av den anfallande, medan den senare upptar försvararens åtgärder för att undvika eller mildra följderna av anfall. De försiktighetsåtgärder som föreskrivs i artikel 57 har tillkommit enbart för att skydda civilbefolkning, enstaka civila samt civil egendom i samband med militära operationer och särskilt vid planläggning, beslut och genomförande av anfall. Några försiktighetsåtgärder avseende motpartens kombattanter är det däremot inte alls fråga om.

182 Folkrâttsregler i land-, sjö- och luftkrig

Regeln om försiktighetsåtgärder är främst utformad med hänsyn till anfall mot mål på marken. Enligt artikel 57:4 skall emellertid parterna också under operationer till sjöss och i luften vidta alla rimliga försiktighetsmått för att skydda civilpersoner och civil egendom. Detta innebär en allmän förpliktelse att iaktta försiktighet men är långt ifrån tillräckligt för att täcka de speciella förhållanden, som råder i sjö- resp. luftkrig. Så snart det gäller stridsverksamhet i närheten av befolkade och bebyggda områden fmns en stor risk för förluster bland civila och skador på civil egenom. Idealet skulle naturligtvis vara att dessa sekundärverkningar kunde helt undvikas, men detta är ett fullständigt orealistiskt önskemål. Man får i stället söka att genom folkrättsliga begränsningar så långt det är möjligt reducera dessa oavsiktliga effekter. Det är mot denna bakgrund man bör se artikel 57, som utgör en påbyggnad till artiklarna 51-56 och som dessutom innehåller proportionalitetsregelns grundprincip och kravet på diskrimination (jfr avsnitt 5.4.1.6). Regeln i artikel 57:2 riktar sig både till högre chefer, som planerar och beslutar om anfall, och till lägre chefer och enskilda flygförare, som genomför anfall. I sistnämnda skede kan emellertid också högre chefer ha ansvar, exempelvis om ett anfall måste inställas eller riktas mot annat mål. Artikeln anger emellertid inte till vilken chefsnivå ansvaret för planering och beslut skall anknytas. Det visar sig ganska snart att bestämmelserna i 57:2 a fordrar relativt långtgående överväganden, som knappast kan göras i pressade stridssituationer. Det är därför naturligt att tillämpning av artikeln anknyts till nivån brigadchef (fobef, örlogsbaschef, sektorchef) med hänsyn till att dessa normalt förfogar över sådana stabsresurser att en bedömning kan göras av anfallsmålets militära karaktär enligt artikel 57. Risken för misstag i målvalet torde i detta fall bli liten så länge resurserna för informationsinsamling och bearbetning är A intakta. Emellertid insätts också militära enheter under brigadnivån (motsv.) för att självständigt lösa stridsuppgifter, som kan innebära anfall mot militära objekt. I sådant fall bör givetvis chefer för sådana enheter också iaktta försiktighetsåtgärder före anfall. På den lägre nivån är emellertid möjligheterna att insamla och sammanställa information om situationen

inom målområdet begränsade. Åliggandet enligt artikel 57 måste därför,

enligt kommitténs uppfattning, anses gälla endast så långt tillgängliga resurser för informationsinsamling och bearbetning medger. Med hänsyn till att vederbörande chef vid felaktigt målval kan komma att ställas till ansvar för folkrättsbrott är det enligt kommitténs mening nödvändigt att dessa ansvarsfrågor klarläggs. Första momentet i planläggningen är att den ansvarige chefen kontrollerar att anfall verkligen riktas mot ett militärt mål och inte mot civilbefolkning eller civila objekt. Flera stater önskade i stället en skrivning, varigenom den planläggande skulle ”säkerställa” att inte anfallet riktades mot skyddade personer eller objekt. Att uppställa så hårda krav på planläggningen uppfattades emellertid av majoriteten stater som orealistiskt och skulle ha medfört ökad risk för brott mot regeln. Resultatet blev att texten ändrades så att den planläggande skall ”göra allt som

Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig 183

är praktiskt möjligt” för att kontrollera målets karaktär av militärt objekt. En planläggande chef måste sålunda för att kunna fatta beslut om anfall ha tillgång till bästa möjliga information om målet. Beslutet bör grundas på den information som chefen har tillgång till vid beslutstillfället. En annan möjlighet, som också diskuterats, är att chefens beslut i efterhand granskas mot bakgrund av senare inhämtad information om målet. l sistnämnda fall kan motparten med hjälp av efteråt insamlade bevis påstå att anfall utförts mot mål som ej haft karaktären av militärt objekt. Detta kan leda till att chefen för anfallsförbandet utsätts för oberättigade anklagelser om brott mot artikel 57. Även om det första alternativet innebär vissa risker för avsiktlig feltolkning från den anfallandes sida, är denna metod att föredra. Nästa steg är att den anfallande skall välja stridsmedel och anfallsmetoder så att oavsiktliga civila förluster och skador på civil egendom i möjligaste mån kan undvikas. Kan det förväntas att anfallet kan medföra så stora oavsiktliga förluster i människoliv, skador på civila eller civil egendom eller en kombination av dessa, att de kan bedömas som överdrivna i jämförelse med den

avsedda konkreta och direkta militära fördelen med anfallet skall chefen

avstå från anfallet. Anfall, vilka leder till här angivna, överdrivna förluster och skador skall enligt artikel 51:5 anses som urskillningslösa, vilket har betydelse, ifall ansvarsfrågan kommer upp till prövning. Enligt artikel 57:2 skall sålunda chefen göra ett bedömande mot bakgrund av proportionalitetsregeln. Någon mera exakt grund för denna vägning finns inte, men två förhållanden förtjänar att särskilt påpekas: Man får endast räkna med den konkreta och direkta militära fördelen vid beslutstillfället. Det går därför inte att hänvisa till en militär fördel vid senare tillfälle eller under andra förhållanden. Skulle det visa sig att anfallet har medfört överdrivna civila förluster

och skador kan detta medföra att chefen ställs till ansvar för folkrätts-

brott. Även efter det att beslut om anfall fattats av högre chef kan enligt

artikel 57:2 b anfallet inställas eller avbrytasi följande fall:

a. Om det visar sig att målet inte är ett militärt mål eller att det är berättigat till speciellt skydd. Ett exempel härpå är då militära fordon har övergått till att bli sjuktransportfordon. b. Om det kan förväntas att anfallet medför så stora oavsiktliga civila förluster och skador att dessa skulle vara överdrivna vid jämförelse med den avsedda konkreta och direkta militära fördelen. l detta fall skall således proportionalitetsregeln ånyo tillämpas i ett senare skede. Möjligheterna att göra detta i praktiken beror i väsentlig grad på vilken typ av anfall det gäller. Att exempelvis begära en bedömning enligt proportionalitetsregeln av en enskild flygförare under anflygning mot målet torde inte vara realistiskt. Skulle anfallet inte kunna avbrytas eller inställas kan överdrivna förluster på civilbefolkningen möjligen undvikas genom att befolkningen enligt artikel 57 :2 c erhåller förhandsvarning. Att införa en tvingande regel om förhandsvarning skulle emellertid kunna få avsevärda negativa

184 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig

effekter för den anfallande. Därför har regeln om förhandsvarning försetts med reservationen om icke omständigheterna utgör hinder härför. Detta får sålunda avgöras av den militäre chefen från fall till fall. Under vissa omständigheter finns möjlighet att minska risken för civilbefolkning och civil egendom genom att den militäre chefen väljer ett annat mål, varigenom han kan uppnå ungefär samma militära fördel som vid anfall mot förstahandsmålet. I många situationer är det emellertid inte möjligt att ange ett alternativt mål, varför regeln om andrahandsmål försetts med den inledningsvis angivna reservationen ”finnes valmöjligheL.

Sammanfattning

Kommittén anser att artikel 57 kan vara av stor betydelse, då det gäller att stärka skyddet av civilbefolkning, enskilda civila samt civila objekt. Artikelns humanitära värde kan dock komma att reduceras genom att begreppet överdrivna förluster och skador” inte närmare preciserats. Detta kan också verka försvarande, då ansvarsfrågan skall prövas i samband med anklagelse för folkrättsbrott. När det gäller tillämpningen inom svenska försvaret har kommittén kommit fram till följande.

Tillämpning av artikel 57 i vad gäller planläggning och beslut om anfall

fordrar relativt ingående överväganden grundade på insamling och be-

arbetning av information om det avsedda målet. Åligganden enligt arti-

kel 57 bör därför enligt kommitténs uppfattning främst ligga på nivån brigadchef (motsvarande) . Chefer för lägre förband med sjävständiga uppgifter bör tillämpa försiktighetsåtgärder enligt artikel 57 så långt tillgängliga resurser för informationsinsamling och bearbetning medger.

Då det gäller genomförandet av anfall kan tillämpningen av artikel

57:2 b ligga såväl på högre planläggande chef som på den enskilde chefen vid lägre förband. l sistnämnda fallet måste hänsyn tas till svårigheterna att inhämta information om målet särskilt vid snabbt insatta anfall. Beslut om utfärdande av förhandsvarning och metoden för denna bör som regel ligga på den högre chefsnivån.

Försvararens försiktighetsåtgärder

För att så långt möjligt undvika att det uppstår överdrivna förluster och skador vid anfall måste också motparten iaktta vissa försiktighetsmått. Motparten är i detta fall den part, som får utstå anfall och som vanligen också är ansvarig för skyddet av civilbefolkningen och civila objekt inom och nära målområdet. l artikel 58 anges de försiktighetsmått, som skall iakttas inom ett bebyggt och/eller befolkat område, vilket kan komma att bli målområde vid andra partens anfall. Artikel 58 bör ses i kombination med artikel 57. Under förhandlingarna om denna artikel hävdade vissa stater att angivna försiktighetsmått skulle iakttas under alla förhållanden. Majo-

i land-, och 185

Folkrättsregler sjö- luftkrig

riteten ansåg dock, att detta skulle ha medfört alltför långtgående krav, som knappast skulle kunna iakttas exempelvis inom tättbefolkade områden. Om reglerna hade gjorts bindande, skulle detta framförallt ha medfört stora svårigheter i försvaret av städer. Resultatet blev att texten försågs med det inskränkande tillägget skall i möjligaste mån (to the maximum extent feasible). Detta får anses vara något mera kvalificerat än det vanliga undantaget för militär nödvändighet. Parterna i konflikten skall sträva efter att förflytta civilbefolkning, civilpersoner och civila från närheten av militära objekt mål. Möjligheterna att följa denna regel i praktiken ter sig dock högst olika i olika länder. Schweiz har beträffande artikel 58 anfört särskilda svårigheter, eftersom det inte finns några områden inom landet, till vilka evakuerade civilpersoner från de stora tätorterna skulle kunna överföras. Motsvarande förhållande kan komma att gälla beträffande vissa delar av vårt land, främst i Sydsverige. Artikel 58 utgör emellertid inte någon bindande regel, vilket klart anges genom att staterna skall ”sträva efter” att förflytta befolkning m.m. Mot denna bakgrund finns det enligt kommitténs bedömande inte någon anledning att från svensk sida framföra tveksamhet beträffande tillämpningen av artikeln. Vidare skall parterna enligt artikel 58 b undvika att förlägga militära mål till platser belägna inom eller i närheten av befolkade områden. Här bör märkas att i detta sammanhang användes inte uttrycket ”sträva efter, vilket gör regeln något mer tvingande än den förut nämnda i artikel 58 a. Å andra sidan kan texten enligt kommitténs inte uppfattning tolkas så långtgående, att den exempelvis skulle innebära något hinder mot gruppering av svenska stridskrafter för försvar av våra tätorter. En förutsättning är dock att svenska stridskrafter inte avsiktligt använder

civilbefolkningen för att skydda militära enheter, vilket är förbjudet

enligt artikel 51:7. Några sådana åtgärder ingår inte heller i den svenska planläggningen. I artikel 58 c anges att parterna också skall vidta övriga försiktighetsmått för att skydda civilbefolkningen, civilpersoner och civil egendom. Här kan ingå ett antal olika åtgärder såsom inrättande av skyddsrum, utsändande av orienteringar och varningar, trafikdirigering, bevakning av civil egendom m.m. När det gäller upprättandet av skyddade platser för civilbefolkningen fordras att överenskommelse kan träffas med andra parten. Regeln om försiktighetsmått i artikel 58 skall också tillämpas inom ockuperat område. Härvid är det av särskild vikt, att ockupationsmakten tillämpar regeln i syfte att bereda civilbefolkningen skydd och inte använder regeln för att godtyckligt förflytta civilbefolkningen, ifall detta enbart främjar ockupantens syften. Dessa förhållanden bör uppmärksammas av en eventuell skyddsmakt samt av internationella hjälporganisationer.

Sammanfattning

Kommittén anser att artikel 58 kan vara värdefull för att bereda civilbefolkningen, enskilda civila samt civila objekt bättre skydd under väpnade konflikter.

186 i Iand-, och

Folkrättsregler sjö- Iuftkrig

som anges i artikeln bedöms inte medföra in- De åtgärder någon för försvar skränkning när det gäller svenska stridskrafters användning av städer eller andra tättbefolkade områden. kan medföra bättre skydd av civilbefolk- Regeln om försiktighetsmått ningen i ockuperat område. Möjligheten att en ockupationsmakt kan missbruka artikeln för egna syften måste särskilt uppmärksammas.

5.3.2 Särskilda regler i sjökriget

5.3.2.1 Inledning

Sjökriget är till sin natur annorlunda än landkriget, genom att de milinästan alltid områden, där det inte tära operationerna äger rum inom finns bofast - inom skärgärdsområden någon civilbefolkning sjökrig dock ett särfall. Till visserligen civila objekt i utgör sjöss förekommer form av handelsfartyg, men de kan antalsmässigt inte jämföras med den koncentration av civila objekt, som är vanligen förekommande vid operationer till lands . inom befolkade och bebyggda områden Sjökri get är inte som landkriget primärt inriktat på erövring av territorium utan på över havsområden inklusive luftrummet ovanför i att uppnå kontroll dessa för eget bruk och samtidigt beröva motparten syfte att utnyttja

möjlighet att använda områdena. Överhöghet/ kontroll över havsområ-

den är en förutsättning bLa. för att kunna genomföra överskeppning inom ramen för så kallade kombinerade operationer. De marina kan inriktas mot fiendens sjöstridskrafter operationerna och överskeppningstonnage, mot mål vid kusten eller mot sjötransporter till eller från fiendens område. Sistnämnda verksamhet, som benämnes har sedan länge utgjort ett dominerande element i sjökrisjöhandelskrig, get. är att utlägga inom stora En vanlig metod i sjökriget mineringar områden som därigenom blir svåra att utnyttja för motparten.

5.3.2.2 Sjäkrigsregler i äldre konventioner

Under 1907 års Haagkonferens var sjökriget föremål för stort intresse, vilket manifesterades genom tillkomsten av icke mindre än sju konventioner berörande sjökrig eller neutralitet i sjökrig (HK VI, VII, VIII, IX, Xl, XIl (ej ratificerad) samt XIII). Av dessa behandlar tre stycken sjöhandelskriget (jfr sid 187- 188). Störst intresse tilldrar sig VIII. Haagkonventionen om mineringars utläggande, IX. Haagkonventionen om sjöstridskrafters beskjutning av mål i land samt XIII. Haagkonventionen om neutrala makters rättigheter och skyldigheter i sjökriget. VIII. är den enda som innehåller restriktioner i Haagkonventionen av stridsmedel. Här finns bestämmelser om utläggning och användning samt starkt vid bekantgörande av sjömineringar begränsande regler av drivminor, varmed avses oförankrade automatiska konanvändning taktminor. Torpeder får inte heller konstrueras så, att de efter utgången distans kan verka som drivminor.

i Iand-, 187

Folkrättsregler sjö- och Iuftkrig

Frånsett regeln om drivminor behandlar konventionen endast de i början av 1900-talet gängse förekommande förankrade, automatiska kontaktminorna. Används denna mintyp skall utläggande stat utfärda varning för det minerade området så snart de militära förhållandena medger detta. Här bör tilläggas att även en neutral stat, som utlägger mineringar, skall utfärda varning (HK VIII art. 4). Eftersom Haagkonventionen inte alls behandlar de avståndsverkande minor, som numera är allmänt förekommande, uppstår osäkerhet huruvida mineringar med sistnämnda typ av minor behöver bekantgöras. Under andra världskriget ofta - men inte alltid följde parterna regeln om bekantgörande även då moderna avståndsminor användes. Haagregeln om utfárdande av varning måste ha tillkommit med avsikt att regeln skulle äga generell tillämpning. Regeln om varning bör därför enligt kommitténs åsikt gälla generellt- oavsett vilken mintyp som ingår i mineringen. I seklets början var det inte ovanligt att sjöstridskrafter användes för att beskjuta mål iland, varvid urskillningslös verkan var svår att undvika. IX. Haagkonventionen innehåller därför regler för att i samband med beskjutning så långt möjligt undvika skador och förluster bland civilbefolkning och civila objekt iland. Dessa regler har sin motsvarighet i IV. Haagkonventionen (LKR art. 25), när det gäller markstridskrafternas insats. En jämförelse mellan reglerna visar dock att en befälhavare för en sjöstyrka medges något större frihet vid anfall mot en ort som inte försvaras. Denna skillnad har tillkommit med avsikt. Befälhavaren för markstyrkor har nämligen två möjligheter antingen kan han beskjuta orten eller också erövra/ densamma. Eftersom sistnämnda ockupera alternativ inte ansågs vara aktuellt för sjöstridskrafterna, medger reglerna i IX. Haagkonventionen något större frihet då det gäller bombardemang från sjön. Reglerna om sjöstridskrafters bombardemang mot mål iland har ofta

varit utgångspunkt vid diskussion om motsvarande

regler i luftkriget (jfr avsnitt 5.3.3.). l sjökriget gäller, liksom i all krigföring, att endast militära mål får utsättas för anfall. Civilpersoner och civila objekt får inte utgöra anfallsmål. Förhållandena i sjökriget är emellertid specifika. Svårigheter av skilda slag kan sålunda uppstå, då en stridande enhet skall konstatera, huruvida ett upptäckt fartyg kan anses som militärt mål eller skall beredas skydd som civilt objekt. Några regler härom ingår dock inte i Haagkonventionerna. Sedan lång tid tillbaka har särskilt intresse sjöstridskrafters ägnats insats mot fiendens handelsfartyg samt mot fientligt gods ombord på neutrala handelsfartyg. Här finns åter en viktig skillnad mellan reglerna avseende land- respektive sjökrig. För markstridskrafterna gäller regeln om förbud mot att förstöra eller beslagta fiendens tillhörigheter, såvida detta inte kan motiveras av militär nödvändighet (LKR art. 23:3 g). Sjöstridskrafterna kan i detta sammanhang hänvisa till den mycket gamla krigsbytesrätten, enligt vilken krigförande örlogsfartyg har rätt att bemäktiga sig fientlig privategendom till sjöss. Den första konvention som behandlar sjöhandelskriget är 1856 års

188 i Iand-, sou 193455

Folkrättsregler sjö- och luftkrig

Parisdeklaration. Denna innehåller regler om fientligt gods - s.k. krigs-

kontraband - samt om blockad, vilka senare på neutrala handelsfartyg har ersatts av nyare bestämmelser. l Parisdeklarationen stadgas regler också förbud - en regel som genom utvecklingen i vissa mot kaperi farvatten aktualitet. utomeuropeiska på sistone fått förnyad VI. Haagkonventionen innehåller regler för behandling av ñentliga

handelsfartyg vid krigsutbrott och i XI. Haagkonventionen stadgas vissa inskränkningar i rätten att uppbringa handelsfartyg. behandlas emellertid främst i 1909 års Londondekla- Sjöhandelskriget ration samt i XII. Haagkonventionen om upprättande av internationell Den förra konventionen har aldrig ratificerats och skulle prisdomstol. ha något värde. Utvecklingen under de båda därigenom knappast har dock visat att bestämmelserna i Londondeklarationen världskrigen varför deklarationen numera får i allt väsentligt tillämpats av parterna, anses tillhöra sedvanerätten. De i XII. Haagkonventionen angivna reglerna har däremot aldrig tillämpats, varför denna konvention har myc-

ket begränsat värde. Londondeklarationen innehåller regler för örlogsfartygs ingripande eller neutrala vilka misstänks mot ñentliga handelsfartyg handelsfartyg,

för att transportera fientligt gods. Örlogsfartyg har rätt att tillgripa

prejning, dvs att beordra ett misstänkt fartyg att stoppa samt att visitera fartyget. Framgår det att fartyget transporterar fientligt gods kan örlogsbeordra till viss hamn för vidare undersökning. Metofartyget fartyget den kallas Neutralt fartyg har rätt att försöka vanligen uppbringning. men blir därvid tillåtet mål för undgå prejning och visitering, samtidigt vapeninsats från örlogsfartyget. Neutralt handelsfartyg, som ingår i konvoj under skydd av ena sidans får av motparten behandlas som fientligt fartyg. Örlogsfartyg, Neutrala fartyg kan understödja ena krigförande parten även på annat sätt än genom transport av varor. Man talar då om neutralitetsvidrigt understöd. Handelsfartyg som deltar i sådan verksamhet blir samtidigt

legitima mål för motsidans vapeninsats.

5.3.2.3 1936 års om ubåtars uppträdande mot

Londonprotokoll handelsfartyg

Alltsedan Tyskland under första världskriget insatte det s.k. oinskränkta och neutrala som uppträdde i ubåtskriget mot fientliga handelsfartyg, och östra Atlanten, har förfarandet vid ubåtsanfall mot han- Nordsjön varit föremål för debatt. Metoden att anfalla handelsfartyg delsfartyg verkade Offren för utan någon som helst förvarning urskillningslöst. denna var dessutom sällan någon militär personal typ av ubåtsanfall utan civila fartygsbesättningar och passagerare, som vid torpedträff Mot denna bakgrund fanns hade mycket små möjligheter till räddning. det starka skäl för att bedöma metoden som extremt inhuman. Under diskuterades nya regler för ubåtars uppträmellankrigstiden dande och som resultat härav framlades 1936 års Londonprotokoll, som

innehåller en kortfattad text. Enligt denna skall ubåtar vid uppträdande mot handelsfartyg följa samma regler om prejning m.m. som gäller för

övervattensfartyg.

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig 189

Vidare föreskrivs i protokollet, att handelsfartyg inte fick sänkas eller göras navigeringsodugligt utan att passagerare, besättning och skeppshandlingar först hade bringats i säkerhet. Detta kunde ske genom att passagerare och besättning jämte skeppshandlingar överfördes till livbåtar, om deras säkerhet kunde tryggas genom närheten till land eller närvaron av annat fartyg, som kunde ta dem ombord. Vid sänkning på öppna havet måste sålunda ubåtschefen förvissa sig om att de skeppsbrutna kunde tas ombord av annat fartyg - ubåten kunde inte fylla den funktionen. Ubåtschefen skulle sålunda före varje anfall mot ett handelsfartyg utfärda varning, vilket förutsatte att ubåten intog övervattensläge. Skulle handelsfartyget vägra att stanna eller bjuda motstånd mot visitering hade ubåten rätt att anfalla omedelbart. Londonprotokollets regler innebar att ubåten måste utsätta sig för risken att upptäckas under hela den tid som åtgick för att utfärda varning, avvakta handelsfartygets åtgärder samt invänta att passagerarna och besättning kommit i säkerhet. l Londonprotokollet togs inte någon hänsyn till att handelsfartyget kunde vara beväpnat för självförsvar. l sådant fall kunde en ubåt i övervattensläge komma i en närmast hopplös situation. Trots sina mycket allvarliga brister blev Londonprotokollet före andra världskrigets utbrott ratiñcerat av alla ledande stater, däribland Tyskland, Storbritannien, Sovjetunionen och USA. Även Sverige har ratificerat protokollet. Att Londonprotokollets bestämmelser inte tillkommit mot en realistisk bakgrund visade sig mycket snart under andra världskriget. Tyskland frángick i ett relativt tidigt skede de restriktioner som protokollet föreskrev och de allierade gjorde detsamma. De tyska avstegen togs upp under Nürnbergrättegången, då amiralerna Raeder och Dönitz anklagades för att ha givit sina ubåtar order, som innebar brott mot Londonprotokollet. Avstegen kunde dock klart motiveras under hänvisning till militär nödvändighet. Den militära expertisen vid domstolen konstaterade nämligen, att om de tyska ubåtarna hade följt Londonprotokollet, skulle detta ha medfört oacceptabla risker för ubåtarna. För övrigt hade allierade ubåtari Stilla havet uppträtt på samma sätt som de tyska, varför något straff inte kunde yrkas. Nürnbergdomstolen tog även upp sådana fall, då tyska ubåtar anfallit neutrala handelsfartyg som gick i de allierades konvojer. Enligt domstolens utslag kunde handelsfartyg i konvoj inte påräkna något skydd genom Londonprotokollet. Kommittén konstaterar att Sverige fortfarande är bundet av Londonprotokollets regler. Med hänsyn till vad som förekommit efter ratiñceringen, framför allt under Nürnbergrättegången, är det nödvändigt att tolka protokollet med beaktande av vad som är möjligt att fordra i samband med ubåtsoperationer i modern stridsmiljö. Mot denna bakgrund har kommittén kommit fram till att Londonprotokollet bör ges följande tolkning i vad gäller svenska ubåtars operationer. Vid ubåtsanfall mot handelsfartyg i krigstid skall Londonprotokollets

190 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig sou 193456

regler följas så långt detta är möjligt. Föreligger stor risk för tidig upptäckt av och motverkan mot ubåten får militärt nödvändiga avsteg från Londonprotokollet göras enligt bestämmelser, som den för ubåtsoperationer ansvarige militäre chefen utfärdar. Anfall får endast utföras mot ñentliga handelsfartyg vilka kan klassiñceras som militära mål genom att de bidrar till de militära operationernas genomförande samt under förutsättning att fartygets sänkning eller förstöring medför en avgjord militär fördel (TP I art. 52). tillhörande neutral stat eller icke krigförande stat får Handelsfartyg endast anfallas om fartyget går i fientlig konvoj eller tar direkt del i fientligheterna. Som framgår av ovanstående text har kommittén inte sett det som sin uppgift att gå in i detaljer när det gäller bestämmelser av operativ eller taktisk natur. Detta ligger helt inom den operative chefens ansvarsområde.

5.3.2.4 II. Genévekonventionens och I. tilläggsprotokollets tillämpning i sjäkriget

tillhörande strids- Regler för skydd av särade, sjuka och skeppsbrutna krafterna till sjöss ingår i II. Genêvekonventionen, som utgör ersättning för och komplettering till den tidigare gällande X. Haagkonventionen från 1907. Enligt II. Genêvekonventionen skall de som befinner sig till sjöss och är särade, sjuka eller skeppsbrutna alltid respekteras och skyddas. Detta inte enbart marin personal utan alla medlemmar av gäller som befinner sig till sjöss. Samma skydd tillkommer väpnade styrkor också ombord som nödlandar på vattnet eller personal på flygplan, befinner sig i nöd över havet. Även sjukvårdspersonal och militärpräster ombord har särskilt skydd. Konventionen innehåller noggranna regler för skyddet av sjukvårdsfartyg och sjukvårdsfarkoster samt den utmärkning som skall göras för att underlätta enheternas identifiering. Sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande ena partens väpnade styrkor kan komma att räddas av enheter tillhörande motparten. Sistnämnda part får då avgöra, vid vilken tidpunkt de skeppsbrutna skall övergå till att i stället anses som krigsfångar. I. tilläggsprotokollet är endast i mycket begränsad omfattning tillämp- Det anges att bestämmelserna om allmänt skydd för ligt på sjökriget. civilbefolkningen är tillämpliga på varje operation på land, till sjöss eller i luften som kan beröra civilbefolkningen, civila personer och civil på land. Vidare innefattas anfall från sjön eller luften mot mål egendom Däremot berörs inte de folkrättsliga som i övrigt är på land. regler, tillämpliga i väpnade konflikter till sjöss (TP I art. 49:3). FN:s avseende förbud mot eller restriktioner i anvapenkonvention vändning av vissa konventionella vapen upptar inte några vapentyper som för närvarande används i sjökriget.

5.3.2.5 Sjökrigsreglernas tillämplighet i modernt sjökrig

Vid den modernisering av folkrättens regler som genomfördes 1974-77

i Iand-, 191

Folkrättsregler sjö- och Iuftkrig

ägnades intresset främst åt att utveckla nya regler i markstriden samt för luftstridskrafters insats mot mål på marken. Följden blev att reglerna i I. tilläggsprotokollet har mycket begränsad betydelse för sjökrigföringen. Man kan därför konstatera betydande skillnader i folkrättsreglerna för sjökriget ijämförelse med reglerna för land- och luftkriget, vilket kan skapa svårigheter främst för de militära befälhavarna. Detta har i flera viktiga avseenden belysts under senare tids konflikter, då främst under Falklandskonñikten. De ålderdomliga, ännu gällande Haagreglerna om sjökriget ger i dagens situation knappast de militära cheferna någon nämnvärd vägledning. Vid en eventuell modernisering av dessa regler bör följande principer ligga till grund.

Urskillningslösa effekter på civila, som befinner sig till sjöss eller nära kusten, måste undvikas.

Skador måste undvikas på civila objekt och installationer till sjöss särskilt sådana som är av stor betydelse för civilbefolkningen (jämför nedanstående exempel).

Den marina miljön måste skyddas mot omfattande, och långvariga svåra skador.

Mot denna bakgrund finns det anledning att något närmare beröra vissa typer av marin verksamhet. Anfall till sjöss med moderna fartygsburna mot vapen samt flyganfall sjömål kan mycket ofta leda till omfattande skador inom stora områden.

Övergången till vapen med extremt långa räckvidder och förbättrad

träffsannolikhet ställer krav på god information om målet i ett tidigt skede. Felaktig målinformation kan medföra ökade risker för vådaanfall. De allmänna reglerna i folkrätten om att anfall endast får riktas mot militära mål bör därför kompletteras med regler som är särskillt avsedda för sjökriget. Framför allt är det nödvändigt att komma fram till medel och metoder som gör det möjligt att identifiera upptäckta mål på avstånd överstigande de aktuella vapenräckvidderna. Särskilt framstår behovet av bättre system för identifiering av fartyg som skall ha folkrättsligt såsom sjuktransportfartyg skydd och fartyg deltagande i räddningsaktioner till sjöss. Det har också visat sig att fartyg som används för transport av krigsfångar har ett mycket bristfälligt skydd och samma är förhållandet beträffande fartyg utnyttjade för evakueringstransporter av civila. Skyddet kunna förstärkas

skulle genom

införande av moderna identifieringssystemi - förutsatt att parterna kun-

de träffa överenskommelse om detta. l detta sammanhang måste särskilda åtgärder vidtas för att hindra att en motparts stridsfartyg kan avsiktligt missbruka de nya systemen. De ålderdomliga Haagreglerna om kustbeskjutning är knappast av något värde vid insats med moderna vapen mot mål på land eller nära kusten. Det är därför önskvärt att få fram nya regler som klart anger hur urskillningslösa effekter skall kunna undvikas vid denna typ av anfall. Härvid måste man ta hänsyn till att hamnar, varv och vissa övriga

192 i Iand-, luftkrig SOU l984:56 Folkrättsregler sjö- och

industrier alltid torde tillmätas stort militärt värde och följaktligen blir av särskilt intresse vid motpartens vapeninsats. Civilbefolkningen i en kuststat kan påverkas indirekt av krigföringen detta om motparten marin blockad, till sjöss. Särskilt gäller tillgriper varigenom befolkningens försörjning via sjötransporter omöjliggöres. att använda Enligt I. tilläggsprotokollet (TP I art. 54) är det förbjudet som stridsmetod, men denna regels tillämplighet vad beträfutsvältning far sjökriget har inte uttryckligen bekräftats i protokollet (jfr dock art. 49:3). Från humanitär synpunkt framstår det som angeläget att reglerna blockad som om marin i sjökriget kan göras så nära överensstämmande möjligt med de nya reglerna i landkriget (TP I art. 54). Under senare år har stormakterna i samband med en konflikt ofta använt zoner, inom vilka vissa restriktioner har tillämsig av särskilda exclusion zone), blockadzon och pats. Begreppen krigszon (maritime säkerhetszon har använts trots att dessa inte förekommer i folkrätten. I många fall har oklarhet uppstått om vilka bestämmelser som skall gälla av stormakternas starka intresse inom en viss typ av zon. Mot bakgrund att de kan avskaffas. De för dessa nya begrepp är det knappast troligt mindre staterna bör emellertid kunna ställa anspråk på ytterligare preciseringar av begreppen. Den ökade av sjöminor har medfört att riskerna för användningen skador och förluster bland civila fartyg har ökat starkt. urskillningslösa Denna utveckling har inte kunnat påverkas genom de föråldrade reglerna i VIII. som endast behandlar förankrade kon- Haagkonventionen, taktminor och drivminor. Här finns uppenbara behov av att inom en snar framtid nå överenskommelse om nya regler för användning av automatiska, oförankrade avståndsminor. Ett sätt att minska risken för urskillningslösa effekter kan också vara att föreskriva införande av neutraliseringsmekanism i sjöminor på samlandminor. om utfärdande av ma sätt som för fjärrutlagda Reglerna varning för minerat område borde likaså revideras, så att de ger mera åt den civila sjöfarten. Krigförande stats nästan obegränsade skydd att förklara stora havsområden som minfarliga kan starkt möjligheter Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt bekantgörande av ifrågasättas. mineringar, i vilka kärnladdade minor ingår. Nya regler som underlättar röjning av sjömineringar i anslutning till konfliktens upphörande ter sig vidare angelägna. De regler som ingår i 1909 års Londondeklaration om skydd av civil sjöfart i krigstid har visat sig otillräckliga. Här fordras en grundlig komplettering som bl.a. tar hänsyn till den nya havsrättskonventionen samt till förekomsten av fartyg under bekvämlighetsflagg. Under senare år har tillkommit ett stort antal installationer för utvinning av olja och andra tillgångar från havsbotten. I de flesta fall rör det sig om fasta men på större vattendjup används också anläggningar på havsbotten, Dessa installationer kan inte folkrättsligt betraktas flytande plattformar. som fartyg och tillerkänns sålunda inte heller ett analogt skydd. Krigshandlingar riktade mot oljeplattformar kan emellertid få synnerkonsekvenser framför allt för den marina miljön, vilket ligen allvarliga händelserna i Persiska viken i samband med konflikten belysts genom

Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig 193

mellan Iran och Irak. För att i framtiden undvika likartade skadeverkningar ter sig en komplettering av folkrättsreglerna nödvändig innebärande nya bestämmelser om skydd för sådana anläggningar av ickemilitär art. Här kan givetvis uppstå en del svåra gränsfall, eftersom civila plattformar inom vissa områden även kan användas i den militära övervakningen. Under senare tid har uppmärksamheten också riktats mot andra faror, som kan allvarligt hota den marina miljön. Debatten har särskilt gällt sjötransport av radioaktivt avfall. Både från folkrättslig synpunkt och miljöskyddssynpunkt talar starka skäl för att dessa känsliga sjötransporter bör skyddas mot varje slag av militära anfall. Ovanstående redovisning, som inte gör anspråk på att täcka alla former av marin verksamhet i krigstid, understryker enligt folkrättskommitténs mening behovet av nya eller kompletterande regler för folkrätten i sjökriget. De initiativ, som från folkrättsdelegationens sida har tagits beträffande översyn av folkrättsreglerna, bör därför fortsätta på det internationella planet.

5.3.3 Särskilda regler i luftkriget

Redan före sekelskiftet började vissa stater i Västeuropa att använda luftballonger för militära ändamål, vilket innebar att krigföringen utvidgades att omfatta även luftrummet över staternas territorium och över det fria havet. På sina håll anade man att utvecklingen snart skulle göra det nödvändigt att införa folkrättsregler även för luftstridskrafternas operationer. Som ett bevis härpå tillkom 1899 års Haagkonvention, som förbjuder utkastande av sprängladdningar från ballonger. Detta förbud upprepades l907 i XIV. Haagkonventionen, vilken dock aldrig ratiñcerades av staterna och inte heller erkänts som sedvanerätt. Främsta anledningen härtill var att de stora staterna var ovilliga att införa folkrättsregler, vilka kunde inskränka luftstridskrafternas militära - en kapacitet synpunkt som har återkommit många gånger under 1900-talet. Flera folkrättslärda har ansett att det i IV. Haagkonventionen (LKR art. 25) införda förbudet mot att ”anfalla eller bombardera städer, byar, bostäder eller byggnader, som icke försvaras” var avsett att gälla generellt för alla typer av stridskrafter. Man hänvisar härvid till att andan i regeln har denna innebörd, vilket ytterligare framgår av att förbudet gäller anfall ”med vad medel det vara må. Andra folkrättslärda motsätter sig dock en dylik tolkning av nämnda text, och det finns knappast några exempel på att Haagregeln i praktiken tillämpats vid anfall från luften. Under första världskriget insattes luftstridskrafter för olika typer av anfallsverksamhet. Den brittiska civilbefolkningen fick framför allt uppleva de tyska luftskeppens raider mot storstädernas bostadsbebyggelse och den ödeläggelse som blev följden härav. Dessa och andra liknande insatser av luftstridskrafter ledde till att man efter krigsslutet började diskutera möjligheterna att införa vissa folkrättsregler avseende luftkriget. En internationell juristkommission tillsattes med uppdrag att utar-

beta förslag till folkrättsregleri luftkriget.

194 i land-, och Iuftkrig Folkrättsregler sjö-

I det förslag som kommissionen framlade 1923 hade man tagit starkt av händelserna under kriget l9l4-l8. Förslaget innehåller sålunintryck da ett förbud mot att bombardera från luften i syfte att terrorisera eller att förstöra civil egendom. Dessutom skulle ancivilbefolkningen fall från luften mot städer, byar och byggnader endast vara tillåtna inom det område där markoperationer ägde rum. Av särskilt intresse är att kommissionen också gjorde upp en lista över militära mål - en fråga som både förr och senare vållat nästan olösliga problem. Kommissionens välmotiverade förslag att bl.a. förbjuda anfall mot oljelagringsanalltför långt och bortsåg från den militära läggningar gick emellertid Det var därför knappast förvånande att stormakterna nödvändigheten. ansåg sig inte kunna godkänna juristkommissionens förslag. Men alldeles utan värde var dock inte förslaget eftersom detta senare har använts bl.a. för Internationella rödakorskommitténs i som underlag förslag början av 1970-talet. Även om ansträngningarna i början på 1920-talet inte ledde till något så att det helt saknas folkrättsregler för resultat, får detta inte uppfattas luftstridskrafterna. De grundläggande reglerna om diskrimination och 5.3.1.6) gäller sålunda i lika hög grad för proportionalitet (jfr avsnitt luftstridskrafternas som för övriga stridskrafters operationer. i lV. Haagkonventionen har visserligen utarbetats mot bak- Reglerna grund av förhållandena under markstrid, men vissa av reglerna är avsedda att gälla generellt. Detta gäller exempelvis förbudet mot att använda gifter, att döda genom förräderi, att döda en fiende som nedlagt vapnen, att obehörigen använda parlamentärflagga samt att förstöra eller beslagta fiendens tillhörigheter (LKR art. 22-24). l betänkandet har under avsnitt 5.3.! behandlats allmängiltiga regler som främst upptar regler i landkriget. Artiklarna 35-47 i I. tilläggsprotokollet är sålunda i allt väsentligt tillämpliga även på flygstridskrafternas Det gäller exempelvis förbudet mot förrädiskt förfarande, personal. av erkända emblem och nationalitetsbeteckningar, förbudet att skyddet vägra pardon, reglerna om styrkor och kombattanter, skydd av personer som deltagit i fientligheterna samt reglerna om spioner och legosoldater. Vad framför allt saknats har varit för som tidigare folkrättsregler luftstridskrafters insats mot mål på marken. I detta avseende har dock en väsentlig förbättring inträtt i ochmed tillkomsten av I. tilläggsprotokollet. Artikel 51 om förbud mot urskillningslösa anfall gäller i särskild grad då flygstridskrafter används för områdesbombning. Det i samma artikel förbudet mot att åstadkomma skador och förluster, som är intagna överdrivna i förhållande till den militära fienden, är också tillämpligt vid flyganfall mot enstaka markmål. Tilläggsprotokollets regler om skydd för civila objekt är av stor betydelse i samband med flygstridskrafternas operationer. Här måste man särskilt beakta de svårigheter som kan föreligga när anfallande flygförband skall identifiera mål på marken. Det kan framför allt vara svårt att från luften konstatera om ett tidigare militärt mål har övergått till att bli ett civilt objekt. Artikel 53 om skydd för kulturell egendom och platser för religions- Även utövning skall likaså iakttas vid flygstridskrafternas operationer.

SOU l984:56 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig 195

om artikeln inte medger att dessa objekt används för militära ändamål, kan det dock inträffa att en motpart bryter mot regeln och besätter exempelvis ett museum eller en kyrka. I sådant fall torde det bli svårt att från luften konstatera objektens ändrade status. Flygstridskrafterna har att i samma grad som markstridskrafter respektera förbudet mot utsvältning av civilbefolkningen. Påtagliga svårigheter kan dock uppstå, då det gäller att från luften fastställa huruvida Iivsmedelstransporter är avsedda för civilbefolkningen eller för militära förband. Regeln i artikel 55 om skydd för den naturliga miljön är av särskild betydelse vid operationer med flygstridskrafter, inte minst om dessa används för yttäckande anfall mot stora områden. Artikel 56 om skydd för dammar, vallar och kärnkraftverk kan medföra restriktioner i flygstridskrafternas anfallsverksamhet. Identifiering av stora stationära kärnkraftverk torde knappast innebära några problem i samband med flygoperationer. Däremot kan identifieringen försvåras ifall motparten använder små, mobila kärnkraftverk, särskilt om kärnkraftverken saknar de internationella kännetecknen för anläggningar och installationer innehållande farliga krafter. Sistnämnda gäller också i viss grad för dammar. De i I. tilläggsprotokollet artikel 57 angivna försiktighetsåtgärderna vid anfall skall iakttas vid flygstridskrafternas operationer. Som tidigare angivits måste dock ansvaret i vad gäller reglernas efterlevnad anses ligga på en tämligen hög nivå (jfr sid 182). Detta får dock inte tolkas så att den enskilde flygföraren helt kan bortse ifrån dessa regler. Tvärtom skall alla som deltar i planläggning och genomförande av ett anfall känna till reglerna, men den enskilde flygförarens möjligheter att i ett sent skede av anfallet konstatera ändrade förhållanden i målområdet är mycket begränsade. l.-IV. Genêvekonventionerna har i detta sammanhang mindre betydelse, eftersom de inte innehåller några regler som behandlar stridsmetoder och stridsmedel. Konventionerna har emellertid en indirekt inverkan på flygstridskrafternas operationer, genom att dessa måste anpassas med hänsyn till skyddet av sjukvårdsanstalter, Sjuktransporter och sjukvårdsmateriel. Även hänsynen till de sjuka, särade och skeppsbrutna samt till sjukvårdens personal och krigsfångar medför restriktioner i flygoperationerna. De nya reglerna i I. tilläggsprotokollet om skydd av Sjuktransporter kan inverka på flygoperationerna. Detta gäller särskilt skyddet av ambulansluftfartyg. På motsvarande sätt kan hänsynen till kulturegendomens skydd enligt 1954 års kulturkonvention medföra restriktioner i flygstridskrafternas insats. För de stater som har biträtt FN:s vapenkonvention av år 1981 tillkommer att restriktionerna i nämnda konvention måste iakttas. Vid planläggning av flygstridskrafternas operationer gäller särskilt att iaktta förbudet mot att insätta anfall med brandvapen mot militära mål inom en befolkningskoncentration. Om flygstridskrafter används för fjärrutläggning av landminor måste också de i konventionen angivna reglerna följas.

196 i Iand-, och

Folkrättsregler sjö- luftkrig

Vissa områden har genom särskilda avtal förklarats som neutraliserade eller demilitariserade områden vad som närmare framgår av enligt avsnitt 5.5. Inom sådana områden kan gälla långtgående restriktioner eller totalt förbud mot alla operationer med luftstridskrafter. Speciella som oförsvarad inskränkningar gäller också om en plats har förklarats ort eller om ett område ingår i en demilitariserad zon. kan också vara tvungna att iaktta vissa restriktio- Flygstridskrafterna inom ett område, som har förklarats som ner i vad gäller uppträdande blockadzon, säkerhetszon eller annan typ av zon (jfr avsnitt krigszon, 5.3.2). I folkrätten ingår inga bestämmelser, som reglerar flygstridskrafters insats mot Iuftmål, mål är tillåtna att anfalla. vilka i egenskap av militära främst med De svårigheter som kan uppstå i ren luftstrid sammanhänger eller en luftfarkost, som har att anfall av misstag riktas mot ett flygplan När det gäller ambulansluftfartyg har man sökt att folkrättsligt skydd. minska risken för vådaanfall om identifiering av genom de nya reglerna i l. tilläggsprotokollet. Några motsvarande regler skyddade luftfartyg om skydd av civila passagerarflygplan finns inte och bedöms knappast heller att införa med hänsyn till den betydande risken för att möjliga igenkänningssignaler och motsvarande kan missbrukas av motpartens När av förnödenheter i militära flygstyrkor. det gäller lufttransport samband med internationella hjälpaktioner kan dock överenskommelse om särskilt skydd träffas med de krigförande. avseende har genom tillkomsten av I. Folkrättsreglerna luftkriget tilläggsprotokollet enligt kommitténs uppfattning moderniserats i betydande grad när det gäller insats mot mål på marken. Det område, där det fortfarande vissa svårigheter, är identifieringen av luftfarkosföreligger ter som skall tillerkännas folkrättsligt skydd. Frågor av denna och liknande art bör bli föremål för diskussion vid internationella överlägg-

ningar.

5.4 Förbud mot eller restriktioner i användning av

vissa vapen

5.4.1 Inledning

tanke att man skulle kunna lindra Det är en mycket gammal krigets verkningar genom att införa förbud mot användning av vissa vapen, vilka kunde anses som särskilt inhumana. Förslag till sådana vapenförbud framfördes redan under medeltiden men det var först under 1800-talet, som staterna kunde enas om avtalsbundna begränsningar. inom detta område har sedan fortsatt sporadiskt un- Ansträngningarna der l900-talet. Under 1970- talet har försöken att åstadkomma vapenbeintensiñerats och nått sin höjdpunkt genom den av FN gränsningar anordnade vapenkonferensen 1979-80. De vid denna konferens uppnådda resultaten utgör dock ingen slutpunkt i arbetet utan de bör enligt svensk uppfattning inom en snar framtid följas av nya avtal om vapenbegränsningar.

Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig 197

Arbetet på detta område har inriktats på att få fram avtal, som innebär förbud mot eller restriktioner i användning av vissa vapen under krig, vilket är liktydigt med internationella konflikter. Detta får inte tolkas så att parterna i interna konflikter skulle ha fullständig handlingsfrihet i vad gäller val av vapen. Även under interna konflikter måste parterna respektera de humanitära grundreglerna. I detta sammanhang finns anledning att referera till FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, vilken bl.a. innehåller förbud mot grym och omänsklig behandling. Den nämnda begränsningen i vapenavtalens utformning måste från svensk utgångspunkt beklagas, men det har inte varit möjligt att under förhandlingarna nå fram till en text som klart uttrycker att användingsförbud skall gälla även i interna konflikter. En svår fråga vid förhandlingar om vapenbegränsningar har varit att i den allt väldigare vapenfloran skilja ut de vapen som anses ha särskilt inhumana verkningar. Eftersom det gällt att minska effekterna på människor har man kunnat lämna den stora gruppen av antimateriella vapen utanför vid bedömingen och koncentrera insatserna på de vapen som kan klassifieras såsom antipersonella. Vissa vapen ligger dock i gränsskiktet mellan antimateriella och antipersonella, vilket kan vålla problem. Även om man kan koncentrera arbetet endast till de antipersonella vapnen, är det långt ifrån berättigat att klassificera samtliga vapen inom denna stora grupp som extremt inhumana. Det gäller därför att göra ett urval även inom den antipersonella gruppen. Härvid har man kunnat utgått ifrån de kriterier som har angivits i 1868 års Petersburgsdeklaration och i IV. Haagkonventionen. Enligt dessa skall vapen anses som särskilt inhumana om de E] förorsakar onödiga lidanden eller överflödiga skador eller E] har urskillningslösa verkningar innebärande att vapeneffekten träffar militära mål och civilpersoner eller civila objekt utan någon åtskillnad.

Dessa kriterier har använts vid alla förhandlingar om vapenbegränsningar under senare år. Stundom uppkommer frågan om inte folkrättsliga vapenbegränsningar är detsamma som nedrustning. Här föreligger emellertid en klar skillnad. Folkrättsavtalen innehåller endast förbud mot eller restriktioner i användning av vissa vapen men säger ingenting om tillverkning, lagring och prov med nämnda vapen. Skall även dessa led innefattas i förbudet måste man gå längre och träffa avtal om nedrustning. Det finns exempel på att staterna först har överenskommit om ett folkrättsligt förbud mot användning av vissa vapen för att vid en senare tidpunkt träffa avtal som innebär nedrustning av samma vapensystem. Tanken att det skulle föreligga något motsatsförhållande mellan folkrätten i krig och nedrustning är helt felaktig. I stället bör man se det så att folkrättsavtal i detta hänseende kan utgöra ett komplement till nedrustningsåtgärderna.

198 i Iand-, luftkrig Folkrättsregler sjö- och

5.4.2 Äldre konventioner om vapenbegränsningar

1868 års Petersburgsdeklaration innehåller förutom de förut nämnda kriterierna också den första avtalsfästa folkrättsliga vapenbegränsningen. Enligt deklarationen förpliktar sig de avtalsslutande parterna att i händelse av krig mellan dem ömsesidigt avstå från att låta deras styrkor till lands eller sjöss använda projektiler med mindre vikt än 400 gram, som är explosiva eller laddade med sprängämnen eller brännbara ämnen. Detta förbud var föranlett av att vissa stater i mitten på 1800-talet börjat använda explosivkulor mot fiendens soldater, vilket medförde mycket svåra skador. Här var det första exemplet på onödigt lidande”, eftersom soldaterna lika effektivt kunde försättas ur stridbart skick genom träff av icke exploderande kulor. Men 1868 kunde man inte förutse den utveckling som skulle komma beträffande luftstridskrafterna. Det visade sig nämligen snart, att just små explosivkulor var mycket effektiva vapen mot olika slags luftfarkoster. När staterna insåg detta gjorde man en ny tolkning av förbudet i Petersburgsdeklarationen. Detta ansågs ha tillkommit för att förhindra explosivkulors användning i antipersonellt bruk men utgjorde däremot hinder mot att dylika kulor användes för antimateriellt bruk. inget Denna tolkning har sedan blivit allmänt accepterad, varför användning av explosivkulor med en vikt understigande 400 gram mot olika typer av luftfarkoster inte har ansetts strida mot Petersburgsdeklarationen. Några årtionden senare kom det återigen rapporter om kulor från handeldvapen, vilka orsakade mycket stora, svårläkta skador. Det var en effekt av de s.k. dumdum kulorna, vilka Storbritannien hade börjat införa vid sina förband i Indien. Dumdum kulorna var konstruerade med en mantel, som endast delvis omslöt kulan. Detta medförde att kulan vid träff mot en människa i tillplattades och fortsatte starkt deformerad in i kroppen, vilket ledde till mycket omfattande skottskador. Vid konferensen i Haag 1899 framförde många stater starka betänkligheter mot britternas nya kulor, vilka ansågs förorsaka onödiga lidanden. Staterna lyckades nå enighet i sin uppfattning om dumdum kulorna och som resultat framlades l899 års Haagdeklaration. Enligt denna förbinder sig de avtalsslutande parterna att inte för sina handeldvapen använda kulor, vilka lätt utvidgar sig eller tillplattas i kroppen beroende på att manteln inte helt omsluter kärnan eller är försedd med inskärningar. Förbudet mot dumdum kulor i l899 års deklaration ratifierades av alla dåtidens ledande stater och har numera karaktär av sedvanerätt. Anklahar visserligen förekommit bl.a. gelser för brott mot l899 års deklartion under första världskriget, men det finns ytterst få fall av konstaterade överträdelser. Under första världskriget introducerades en typ av massförstörelsevapen genom gasanfallen på västfronten i krigets slutskede. Det militära motivet var att man, genom att sprida ut gas, ville tvinga upp fiendens soldater ur skyttegravarna. Inledningsvis användes tårgas, men mycket

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig 199

snart övergick tyskarna till att använda lungskadande fosgéngas. Även hudskadande senapsgas användes. Effekterna av denna krigföring blev fruktansvärda och de gasskadade soldaternas lidanden kunde inte anses stå i någon som helst proportion till de militära fördelarna för andra parten. Den starka avsky som gasanfallen uppväckte såväl hos politiker som allmänhet medförde att man efter krigsslutet ägnade stor uppmärksamhet åt möjligheterna att förbjuda användning av såväl gas (kemiska stridsmedel) som biologiska stridsmedel. Förhandlingar i frågan gav resultat i form av l925 års Genêveprotokoll. Detta innehåller förbud mot användning i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser ävensom av alla likartade vätskor och ämnen samt av bakterologiska stridsmedel. l925 års Genêveprotokoll har vunnit mycket vid anslutning och anses allmänt som ett av de viktigaste internationella avtalen inom detta område. Särskilt gäller detta sedan vissa från början tveksamma stater främst - numera har anslutit Japan och USA sig till protokollet. Svårigheter har dock uppstått, då det gällt tolkningen av förbudets omfattning. Under Vietnamkriget hade USA ännu inte biträtt Geneveprotokollet, men amerikanska regeringen hävdade dock att man helt följde protokollets regler. Den användning av tårgas och herbicider (växtförstöringsmedel), vilken förekom i stor skala under Vietnamkriget, ansågs av amerikanska regeringen inte förbjuden enligt Genéveprotokollet. Flertalet stater var emellertid av en annan mening. Frågan togs upp i FN, där man 1969 lyckades få igenom en resolution, som behandlar Genêveprotokollets Enligt denna skall förbudet omfatta

tillämpning.

användning av alla slags stridsvärdesnedsättande kemiska och biologiska vapen - således även tårgas och herbicider. Under 1970-talet har Genéveprotokollets värde förstärkts genom tillkomsten av ett nedrustningsavtal, som förbjuder även tillverkning, lagring och prov av biologiska vapen och s.k. toxiner. Sedan lång tid pågår

förhandlingar om att få ett motsvarandeavtal i vad gäller kemiska

vapen, men här föreligger betydande svårigheter. Vissa stater har, i samband med att de biträtt Genêveprotokollet, anfört att de vill behålla rätten att använda kemiska och biologiska vapen i repressaliesyfte. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 5.6.

5.4.3 Försök att införa nya begränsningar. 1981 års

vapenkonvention

Under mellankrigsåren gjordes flera försök att skapa ytterligare förbud mot vissa antipersonella vapen. Intresset riktades främst mot användning av brandvapen och under 1930-talet framkom förslag om totalförbud mot alla dylika vapen. De allt starkare storpolitiska motsättningarna gjorde dock, att man aldrig kunde nå fram till ett färdigt avtal beträffande förbud av brandvapnen. Efter andra världskriget har intresset i vad gäller vapenbegränsningar i hög grad kommit att riktas mot användning av kärnvapen. Anledningen härtill är lätt förklarlig. Kärnvapnen är visserligen inte enbart antipersonella, men deras verkningar på människor är så fruktansvärda att

200 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig

de vid en värdering av olika vapens effekter mäste anses vara de värsta exponenterna för de extremt inhumana vapen. Här finns verkligen anledning tala om onödiga lidanden både bland civil och militär personal som blir utsatta för verkningarna. I de allra flesta fall är dessutom kärnvapnens urskillningslösa effekter utomordentligt allvarliga. Mot denna bakgrund finns det starka humanitära skäl för att genom förbud eller restriktioner i användningen av kärnvapen söka undvika de värsta skadorna på levande varelser. I FN har också stora ansträningar nedlagts på att få enighet kring sådana förbud men med mycket begränsad framgång. Man kan visserligen peka på FN-resolutioner, som fördömer användande av kärnvapen och de har sitt givna värde som ett första steg. Att genom folkrättsliga användningsförbud försöka minska riskerna för kärnvapenskador är dock inte tillräckligt. Här fordras främst att staterna kan nå fram till avtal om balanserade och verifierbara nedrustningsåtgärder. De stora ansträngningar som under 1970-talet har gjorts för att åstadkomma nya regler om begränsningar av vapen har enbart gällt konventionella vapen, vilka ansetts särskilt skadeframkallande på människor eller haft påtagliga, urskillningslösa verkningar. Den mycket snabba utvecklingen av konventionella vapen framförallt efter andra världskriget har medfört att det numera förekommer ett stort urval av nya, antipersonella vapensystem. Effekterna av dessa vapen har i stor utsträckning kunnat avläsas inom olika stridsområden bl.a. i Vietnam, Mellersta Östern och Afganistan. När staterna inledde förhandlingar om nya folkrättskonventioner i början av 1970-talet stod det klart, att folkrättsreglerna inte alls var anpassade till den snabba vapentekniska utvecklingen. Mot denna bakgrund började ett omfattande förhandlingsarbete för att modernisera folkrättsreglerna om stridsmedel. Förhandlingarna inleddes vid olika expertkonferenser och fortsatte sedan under diplomatkonferensen 1974-77. Det var dock inte möjligt att nå resultat under sistnämnda konferens, vilket ledde till att ärendet övertogs av FN. En FN:s vapenkonferens sammankallades till Geneve 1979-80 och här uppnâddes enighet om en vapenkonvention innehållande nya förbud och begränsningar i vad gäller användningen i internationella konflikter av vissa särskilt inhumana, konventionella vapen. FN:s vapenkonvention, framlagd 1981, är uppbyggd som en ramkonvention med därtill fogade tre protokoll. I den förstnämnda anges bl.a. konventionens och protokollens tillämpningsområde, tid för ikraftträdande samt möjligheter till framtida översyn och ändringar. Konventionen träder i kraft sex månader efter det att den tjugonde parten har anslutit sig (ratificerat). Parterna skall ansluta sig till minst två av de tre protokollen. Efter det att konventionen trätt i kraft kan förslag om av konventionen revidering framläggas. Om en majoritet av parterna dock l8 stater - biträder om revidering - skall FNzs lägst förslag generalsekreterare inbjuda alla stater till en översynskonferens. Sistnämnda bestämmelse är av särskild betydelse för de stater - däribland - som endast delvis kunnat få igenom sina under vapenkonfe- Sverige rensen framlagda förslag.

i land-, 201

Folkrättsregler sjö- och Iuftkrig

Protokoll I i vapenkonventionen behandlar Det är ensplittervapen. ligt protokollet förbjudet att använda sådana vapen, vars huvudsakliga

effekt bygger på skador av fragment, som inte kan upptäckas genom

röntgenfotografering av den skadade personen. Om sådana fragment stannar kvar i kroppen anses detta under vissa förhållanden kunna förvärra sårskadorna. Regeln har tillkommit som en följd av vissa obekräftade rapporter om att splittervapen innehållande skulle plastkulor ha använts i Vietnamkriget. Här bör särskilt framhållas att Protokoll I innebär förbud endast mot användning av vapen, vars primära skadeverkan bygger på denna typ av fragment. Förbudet gäller sålunda inte vapen, vilka sekundärt kan skada genom fragment osynliga på röntgen. Detta förtjänar påpekas, eftersom det i modern vapenammunition är vanligt att använda plast som hölje för exempelvis stålkulor. Förbudet riktar sig sålunda inte mot denna typ av ammunition. Protokoll II behandlar landminor, försåtvapen och liknande anordningar. I samtliga fall gäller det endast vapen, som användes i landkriget. Eftersom det tidigare inte funnits några folkrättsliga regler om landminor m.m., kan det nu framlagda protokollet få stor betydelse för att i dessa hänseenden humanisera krigföringen till lands. Ingen av de här nämnda vapentyperna får användas mot civilbefolkningen eller enskilda civila, vilket är helt i överensstämmelse med I. tilläggsprotokollet (TP I art. 51). Särskilt anges att urskillningslös användning av minor m.m. är förbjuden. Detta har särskild med betydelse hänsyn till att de nya utläggningsmetodema för minor gör det möjligt att ut minor inom mycket stora områden. Skulle sprida det bli nödvändigt att använda minor, försåtvapen eller liknande mot mål inom befolkade områden restriktioner vid utläggningen stadgas särskilda för att skydda civilbefolkningen.

Den nya metoden att genom fjärrutläggning dvs. utläggning av minor

från eller utskjutning luftfartyg med robotvapen eller artilleri sprida minor inom stora områden, får endast användas mot ett omrâde som i sig utgör ett militärt mål eller som innehåller militära mål. I första fallet kan det gälla ett område, som anses viktigt för förflyttning av motsidans stridskrafter. Protokollet anger de särskilda försiktighetsmått i form av protokollföring eller anordning för självdestruktion vilka skall iakttas. Under senare års konflikter har kunnat avläsas en allt intensivare användning av försåtvapen. Det har blivit vanligt att försåtminera även sådana personer och objekt, vilka redan enligt tidigare konventioner skall ha skydd. Så har det exempelvis förekommit att sårades och dödas kroppar försåtminerats och även kruciñx och sjukvårdsmateriel har använts på samma sätt. Detta har lett till en ökad terroreffekt i krigföringen men har däremot haft ringa eller ingen militär betydelse. Protokollet anger en förteckning över personer och föremål, vilka inte får försätmineras samt vissa principer för att undvika lidande onödigt vid användning av försåtvapen. Efter en konflikts avslutande har den stora mängden kvarliggande landminor och försåtvapen blivit ett allt allvarligare som bl.a. problem, uppmärksammats av FN. Det har nämligen visat sig, att ett betydande

och

202 Folkrättsregler i land-, sjö- Iuftkrig

antal varje år skadas i samband med att de i terrängen civilpersoner i kontakt - fortfarande aktiv - minmateriel. kommit med kvarliggande Främsta anledningen härtill är att mineringarnas lägen inte varit kända för civilbefolkningens liv och säkerhet för den part, som haft ansvaret inom området. protokoll Il skall parterna i en konflikt protokoll- Enligt minfält och områden med försåtvapen. föra läget på alla förplanerade innebär i detta sammanhang att minfältet kunnat plan- Förplanerad Parterna skall behålla alla minprotokoll och läggas före utläggningen. efter ñentligheternas upphörande överlämna protokollen till andra parten - bestämmelsen är dock ej obligatoriskt gällande ifall sistnämnda

part har några stridskrafter kvar på fel sida om gränsen. och - Tidigare har inte funnits några regler om hur FN-styrkor inom ett aktuellt område observatörer skall kunna skyddas om parterna och använt Protokoll II inehåller har utlagt mineringar sig av försåt. för en FN-styrkas befälhavare att få bestämmelser, som gör det möjligt kännedom om de minfält och försåtvapen som har lagts ut inom kon-

fliktområdet. Protokoll III innehåller de restriktioner som skall gälla ifall brandvatill användning. Detta protokoll innebär inte ett totalförpen kommer vilket m.fl. stater hade bud mot användning av brandvapen, Sverige Emellertid så starka restriktioner i anföreslagit. stadgar protokollet att det finns skäl att karaktärisera det som ett partiellt vändningen,

brandvapenförbud.

har gällt hur brandvapen skall definie- En av de stora stridsfrågorna har nu nåtts om en definition enligt vilken brandvapen ras. Enighet eller ammunitionseffekt, som i första hand är betecknar varje vapen avsedd att antända föremål eller förorsaka brännskador på människor inverkan av flammor, värme eller en kombination av dessa. genom räknas däremot inte de vilka kan ha brandverkan Såsom brandvapen

spårljusammunition. Inte heller skall

_ som bieffekt exempelvis lys- eller och spränggranater, som verkar genom

exempelvis pansarprojektiler

i kombination med brandverkan, genomsIags-, tryck- eller splittereffekt anses såsom brandvapen. att Liksom vid alla typer av vapeninsats gäller att det är förbjudet utsätta civilbefokning, enskilda civila eller civil egendom för anfall med mot att anfalla något militärt mål brandvapen. Härjämte gäller förbud

inom en koncentration av civila med luftburna brandvapen,

beläget varmed avses brandvapen insatta från någon typ av luftfartyg. Anfall med icke mot militära mål i en befolk-

luftburna brandvapen

är tillåtet endast under förutsättning att det militära

ningskoncentration

målet är klart avskilt från befolkningskoncentrationen och att alla möj-

vidtas. liga försiktighetsåtgärder erhålla ett väsentligt bättre Genom denna nya regel kan de civila än hittills. måste konstateras att det skydd mot brandvapen Samtidigt inte har varit möjligt att nå enighet om någon regel, som skulle kunna innebära att även kombattanter kan erhålla skydd mot brandvapen. skadorna av vissa Under hela 1970-talet har frågan om de allvarliga varit föremål för intensiva förhandmoderna, fmkalibriga vapensystem presentera ett efter lingar. Svenska experter har på detta område kunnat

i land-, 203

Folkrättsregler sjö- och Iuftkrig

hand allt bättre underlag som bevis för att mycket allvarliga skador kan uppstå vid vissa finkalibriga projektilers passage genom människokroppen. De omfattande skottskadorna kan direkt relateras till den energimängd, som projektilen överlämnar vid sin passage. Om projektilen tumlar (välter) eller deformeras i sårkanalen medför detta att en mycket stor mängd energi avges, vilket leder till allvarliga skottskador. Dessa starkt inhumana verkningar skulle kunna undvikas genom fastställande av en konstruktionsregel för finkalibriga vapensystem. Från svensk sida har framlagts ett förslag till en dylik regel, men detta förslag har ännu inte fått tillräckligt, internationellt stöd. Någon regel om fmkalibriga vapensystem ingår därför inte i FN:s vapenkonvention. I en särskild resolution emellertid staterna uppmanas att vid utveckling av nya finkalibriga vapensystem kontrollera, att dessa inte ger värre sårskadeeffekt än vad som erhålles med befintliga vapensystem. Sverige ratificerade FN-konventionen våren 1982. Vid det remissförfarande, som föregick ratificeringen, uttalade ÖB sitt stöd för de framlagda protokollen, vilka inte ansågs medföra några negativa konsekvenser för Sveriges försvar. Med hänvisning till ÖB:s uttalande och efter egna överväganden kan kommittén konstatera att konventionen om särskilt inhumana, konventionella vapen inte torde medföra några nackdelar ur svensk försvarssynpunkt. Däremot kan konventionen innebära väsentliga förbättringar främst i vad gäller civilbefolkningens skydd mot brandvapen, landminor och försåtvapen. Även om 1981 års vapenkonvention kan medföra vissa viktiga förbättringar i vad gäller skyddet mot vapen, vilka kan bedömas som särskilt inhumana, är arbetet inom denna del av folkrätten långt ifrån avslutat. Detta sammanhänger med att flera av de förslag, som lades fram exempelvis beträffande finkalibriga vapensystem och extrema tryckvapen, inte resulterade i några nya avtal. Den snabba utvecklingen av konven-

tionella gör det dessutom

vapen nödvändigt att fortlöpande granska effekterna av nya vapensystem i vad gäller de medicinska verkningarna. Från svensk utgångspunkt fmns det ett antal frågor, som bör göras till föremål för nya förhandlingar, så snart sådana kan äga rum. Det gäller sålunda att komplettera det nu framlagda protokollet lll så att avtalet övergår till att innebära ett fullständigt förbud mot alla brandvapen. Härigenom skulle skyddet av de civila kunna förbättras ytterligare och dessutom skulle detta utvidgas till att även gälla kombattanter. Även sistnämnda kategori upplever nämligen skador av brandvapen som onödigt lidande. På svensk sida finns vidare ett mycket starkt intresse för att återigen ta upp förhandlingar om de finkalibriga vapensystemen i syfte att få fram en konstruktionsregel varigenom Överflödiga skottskador skulle kunna reduceras eller helt elimineras. Hittills redovisade resultat av de extrema tryckvapnen av typ Fuel Air Explosives indikerar, att dessa har mycket allvarliga medicinska verkningar. Detta talar för att införa folkrättsliga restriktioner i användning av extrema tryckvapen för att i första hand kunna undvika de allvarliga personskadorna.

och

204 Folkrättsregler i Iand-, sjö- Iuftkrig

Det är ett starkt Önskemål från svensk sida att dessa och andra förslag

så snart kan tas upp vid en översynskonferens om de som möjligt konventionella vilket kan ske sedan FN:s vapenkonvention vapnen, under 1983 trätt i kraft. Folkrättskommittén anser att frågan om förbud mot eller begränsningar av särskilt inhumana, konventionella vapen har mycket stor betydelse från humanitär synpunkt.

5.5 Områden och orter med särskilt folkrättsligt skydd

5.5.1 Inledning

Under konflikter har parterna rätt att använda vapenmakt mot väpnade militära Beträffanmål inom motpartens land-, sjö- och luftterritorium. se Handbok i Folkrätt sid 46-47. Dessde luftterritoriets utsträckning utom har de krigförande rätt att utnyttja vapenmakt mot andra partens havet eller i luftterritoriet över

militära mål, som uppträder på det fria

får användas, benämns i äldre detsamma. De områden, där vapenmakt folkrätt land-, Dessa begrepp har nusjö- respektiv Iuftkrigsskâdeplats. mera begränsad användning. Krigförande får inte använda vapenmakt mot objekt inom Iand-, sjö,eller luftterritoriet tillhörande stater, som förklarat sig neutrala eller som valt status som icke krigförande. Utöver dessa allmänna regler har det i folkrätten uppkommit behov av inom områden, som av restriktioner när det gäller militära operationer särskilda skäl ansetts behöva undandras från krigshandlingar. särskilt avtal kan en viss del av en stats territorium i fredstid Enligt förklaras som neutraliserat område, vilket innebär, att inga som helst får riktas mot eller äga rum inom området. Denna krigshandlingar _ begränsning är avsedd att gälla under hela den tid en konflikt pågår. att under konflikt träffa Det är också möjligt för parterna pågående överenskommelse om att alla stridshandlingar temporärt skall upphöra inom viss del av ett stridsområde. Sådana avtal ingås vanligen för att och särskilt åt utsatta såsom bereda skydd åt civilbefolkningen grupper bam, åldringar samt sjuka och sårade. Det är också möjligt för staterna att i fredstid träffa överenskommelse om demilitarisering av ett område eller en del av en stats territorium. lnom demilitariserat område får inga befästningar eller andra fasta militära förekomma. Demilitariseringen innebär däremot anläggningar under pågående konflikt. Sådana inte något förbud mot krigshandlingar Ett avtal kan ha olika utformning och ingås av skilda anledningar. motiv anses minska konfliktrisken inom vanligt är, att demilitarisering är närmast att betrakta som en neden begränsad zon. Demilitarisering i fred av samma art som kärnvapenfria zoner. rustningsåtgärd Avtal om såväl neutralisering som demilitarisering avses i princip vara i kraft under hela den tid, som konflikten pågår. Huruvida detta verklioch på parternas uppfattning av gen blir fallet beror ytterst på krigsläget vad som kan anses såsom militärt nödvändiga avsteg från folkrätten.

i Iand-, och

Folkrättsregler sjö- luftkrig 205

5.5.2 Neutraliserade och demilitariserade områden. Temporära restriktioner

Genom särskilda avtal har ett fåtal områden förklarats som neutraliserade och demilitariserade. Hit räknas Magellans sund, gränszonen mellan Sverige och Norge, Spetsbergsögruppen samt Ålandsöarna. De stora internationella farlederna Panamakanalen respektive Suezkanalen är neutraliserade men däremot ej demilitariserade. Antarktis och Helgoland utgör exempel på områden, som är enbart demilitariserade. Under senare år har månen och himlakropparna enligt I967 års yttre rymdavtal förklarats som neutraliserade och demilitariserade områden. I detta sammanhang finns endast anledning att lämna kommentarer till de tre avtal, som berör Sverige eller närliggande områden. I samband med unionsupplösningen 1905 ingick Sverige och Norge ett avtal om en neutraliserad och demilitariserad gränszon på båda sidor om den sydligaste delen av den svensk-norska gränsen. Zonen sträcker sig från latitud 61° till riksgränsen i Svinesund och omfattar landområdena men inte någon del av sjöterritoriet. Enligt avtalet får det inte finnas någon form av befästningar eller militära förråd inom zonen. Inga krigshandlingar får företas inom zo- . nen, som inte heller får utgöra bas för väpnade styrkor. Trots detta förekommer det vissa gränsbefästningar på svenska sidan, men de har tillkommit enligt avtalet. I detta görs nämligen undantag för det fall att Sverige och Norge skulle komma i konflikt med en gemensam fiende eller om endera staten befinner sig i konflikt med en annan makt. Denna bestämmelse gjorde det möjligt för Sverige att uppföra vissa befästningar under andra världskriget, då Norge var ockuperat av Tyskland. De svenska anläggningarna utgjorde sålunda inte något försvar mot Norge utan mot en tredje makt. Ålandsöarna och omgivande farvatten skall vara neutraliserade och

demilitariserade enligt l92l års Ålandskonvention, vilken biträtts av

Sverige, Finland och vissa andra stater. Däremot kunde Sovjetunionen inte biträda l92l års konvention beroende stat vid denna på att nämnda tidpunkt saknade en av stormakterna erkänd regering. Sedan Sovjetregeringen vunnit erkännande, hade frågan om ratiñcering inte längre samma aktualitet. I samband med fredsslutet mellan Finland och Sovjet-

unionen 1947 berördes också Ålandsfrågan. Enligt fredsfördraget erkän-

ner parterna att Ålandsöarna skall förbli demilitariserade. I fredsfördra-

get nämns däremot ingenting om neutraliseringen av ögruppen. Ålandsöarnas geografiska utsträckning samt de restriktioner, som skall gälla i fred respektive under väpnad konflikt framgår av konventionstexten, som är införd i (SOU 1979:73 sid 423-427) Krigets lagar. Konventionen är inte tidsbegränsad utan skall förbliva i kraft, vilka förändringar än må kunna inträda uti det nuvarande status quo i Östersjön. Konventionen är anknuten till en inte längre existerande depositariemakt nämligen Nationernas förbund. Detta förhållande anses dock inte påverka konventionens giltighet. Efter första världskriget ökade intresset för Spetsbergen både politiskt och militärt, men samtidigt vann den uppfattningen alltmer gehör, att

206 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig SOU I984:56

ögruppen borde fredas mot krigshandlingar. Den politiska situationen var dessutom säregen, eftersom Spetsbergen var ett primärt norskt intresseområde, vilket inte hindrade att andra stater - främst Sovjetunionen - erhållit tillstånd att bedriva exploatering av tillgångar inom ögruppen. Genom den 1920 framlagda Spetsbergstraktaten fastställdes Norges överhöghet över Spetsbergsögruppen inklusive Björnön. Denna traktat har biträtts av ett stort antal stater, däribland Sverige. Både USA och har också anslutit - för sistnämnda stat skedde detta Sovjetunionen sig dock först 1935. Traktaten stadgar förbud mot att anlägga marina baser eller fasta militära anläggningar på öarna, vilka skall anses som permanent neutraliserat område. Spetsbergstraktaten är specifik i det avseendet, att den tillerkänner Norge full och oinskränkt suveränitet över ögruppen men också medger att övriga avtalsparters undersåtar har rätt till fritt tillträde samt rätt att driva varje slag av sjöfart-, industri-, gruvdrift- och handelsverksamhet inom öarnas landterritorium och territorialvatten. Traktaten innehåller däremot inte några regler om kontinentalsockeln utanför territorialhavsgränsen. Områdets omfattning samt de restriktioner, som skall iakttas, framgår närmare av traktatstexten, vilken är införd i (SOU 1979:73 sid 415-422) Krigets lagar. Under en väpnad konflikt kan situationer uppstå, då stridsverksamheten måste begränsas med hänsyn till skyddet av civilbefolkningen och särskilt utsatta grupper inom stridsområdet. I Genévekonventionerna har därför införts vissa regler om temporära restriktioner. För att bereda skydd mot krigets verkningar åt sårade, sjuka samt sjukvårdspersonal kan parterna redan i fredstid eller efter fientligheternas inledande avskilja sjukvårdszoner och sjukvårdsplatser, mot vilka inga anfall får förekomma (GK I art. 23). Upprättandet av dylika zoner måste grundas på ett avtal mellan de krigförande. Under vissa förhållanden kan denna regel tillämpas även inom ockuperat område (GK IV art. 14). l sistnämnda fall används också benämningen sjukvårds- och säkerhetszon. lnom eller i anslutning till ett stridsområde kan stridande part för att underlätta sjukvårdsenheternas verksamhet föreslå motparten, att en neutraliserad zon upprättas (GK IV art. 15). Inom zonen skall skydd beredas åt alla kombattanter och civila, som är sårade och sjuka, samt övriga civila inom området.

5.5.3 Oförsvarade orter och demilitariserade zoner

Redan i äldre konventioner ingår regler om skydd för befolkade samhällen, där det inte längre förekommer något militärt motstånd. Här finns både den gamla regeln i 1878 års Brüsselkonvention om ”öppen stad” och den i IV. Haagkonventionen införda bestämmelsen som förbjuder anfall mot städer, samhällen och byggnader, som inte försvaras (LKR art. 25). I anslutning till sistnämnda regel introducerades termen oförsvarad stad”.

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig 207

Även om dessa äldre regler kommit till viss användning bl.a. under andra världskriget har de visat sig svåra att tillämpa. Den korta texten kan ge anledning till skilda tolkningar, vilket ofta leder till osäkerhet både hos den försvarande parten och hos hans motpart. När det gällt demilitariserade områden har det dessutom saknats någon konventionstext att anknyta till. Demilitarisering har sålunda grundats på för varje tillfälle upprättade avtal. Mot denna bakgrund kan därför de nya reglerna i I. tilläggsprotokollet ses som betydelsefulla framsteg inom den humanitära rättens område. Den nya regeln om oförsvarade orter (TP I art. 59) har tillkommit för att i en stridssituation snabbt åstadkomma ett folkrättsligt skydd åt en befolkad ort, som står inför överhängande hot om anfall och eventuell erövring av motparten. Syftet är främst att ge civilbefolkningen samt särade och sjuka ett skydd men härjämte skall regeln även ge skydd åt inom orten befintliga civila objekt. Upprättande av en oförsvarad ort skall inte föregås av någon förhandling mellan parterna utan bygger enbart på en förklaring utfärdad av den försvarande parten. I förklaringen skall också gränserna för den oförsvarade orten anges. Andra parten får inte vägra att godta förklaringen utan har endast att erkänna mottagandet och behandla orten i enlighet . med art. 59. Skulle mottagaren anse att villkoren enligt artikel 59:2 inte är uppfyllda skall andra parten omedelbart underrättas härom. Skydd som oförsvarad ort kan hävdas för varje bebodd ort inom eller i närheten av kontaktzonen, vilket är det område, där markstyrkorna är i kontakt med varandra. Var detta kan inträffa är svårt att förutse i fredstid. Artikeln är därför avsedd att tillämpas under pågående konflikt. För att orten skall erhålla skydd, fordras att allt militärt motstånd omedelbart upphör. Samtliga kombattanter jämte rörliga vapen och flyttbar materiel måste dras bort. Fasta militära installationer och anläggningar såsom befästningar får inte användas mot andra parten. Det finns däremot inga krav på förstöring eller urståndsättande av vapen m.m. Fientliga handlingar får ej begås vare sig av myndigheter eller ortens befolkning. Ingen verksamhet får pågå till stöd för den retirerande partens militära operationer. lnom orten får civilbefolkningen kvarstanna likaså personer, vilka har skydd som sjuka eller sårade. Polisstyrkor som endast avses för upprätthållande av ordning och säkerhet har också rätt att kvarstanna. Även civilförsvarspersonal har rätt att stanna inom orten. Ovanstående villkor innebär att orten lämnas öppen för motpartens ockupation. När motpartens styrkor inrycker och börjar upprätta försvar av orten upphör samtidigt dess ställning som oförsvarad. Detta innebär frihet för den retirerande att insätta motanfall - i den parten mån detta är möjligt med hänsyn till kvarlämnad civilbefolkning. Under förhandlingarna hävdade flera stater att en förklaring om oförsvarad ort borde kunna tillämpas även för orter, som ligger utanför kontaktzonen. För att tillgodose detta önskemål anges i artikeln att parterna kan överenskomma om upprättande av oförsvarade orter även om orterna

208 i land-, Iuftkrig Folkrättsregler sjö- och

inte uppfyller de angivna villkoren. När det gäller orter på större avstånd från stridsområdet räcker det sålunda inte med en ensidigt utfärdad - mellan parterna. förklaring ,i sådant fall fordras förhandling Gränserna för det oförsvarade området skall utmärkas genom tecken, varom överenskommelse träffats med andra parten. Något särskilt tecken för detta ändamål har det inte ansetts lämpligt att fastställa. Utmärkningen åvilar den part som kontrollerar orten. Med hänsyn till skyddet av egen civilbefolkning torde det ligga i den försvarande maktens intresse att ombesörja utmärkningen. Skulle de angivna villkoren inte uppfyllas exempelvis genom att försvararens styrkor håller sig dolda på platsen, upphör skyddet som oförsvarad ort. Andra relevanta artiklar i l. tilläggsprotokollet skall dock fortfarande gälla. Artikel 59 har stort humanitärt värde genom de möjligheter som erbjuds att bereda skydd åt civilbefolkningen inför ett förestående anfall mot befolkade orter. En förklaring om att ett svenskt samhälle skall anses som oförsvarad ort får emellertid konsekvenser ur försvarssynpunkt. Kommittén har därför särskilt studerat artikelns eventuella tilllämpning om vårt land skulle dras in i väpnad konflikt. I en situation då evakuering av civilbefolkningen och övriga skyddade grupper inte kan genomföras kan möjligheten att förklara en svensk stad som oförsvarad ort övervägas, med hänsyn till de humanitära fördelar detta skulle kunna medföra. Å andra sidan förutsätter detta att de svenska stridskrafter, som finns grupperade i eller runt omkring staden, måste dras bort. Det blir sålunda fråga om uppgivande av en försvarslinje och krav på snabb omgruppering. Alla rörliga enheter och all flyttbar militär materiel måste undanföras. Detta kräver tillgång på transportmedel och kan bli en tidsödande operation. Det finns inga garantier för att fiendens förband härunder förhåller sig passiva. Olika civila anläggningar, vilka inte hinner förstöras, kan behöva lämnas helt intakta. Dessa kan bli en värdefull tillgång för fienden i hans fortsatta offensiv. Tillgången till en större svensk stad kan för fienden medföra ökade möjligheter att tilltransportera förband samt gruppera dessa i stadsbebyggelse. Förklaring att en större svensk stad skall vara oförsvarad torde av svensk allmänhet uppfattas som en allvarlig reträtt och kunna få återverkan på motståndsviljan. Om en svensk stad skulle förklaras som oförsvarad blir den efter ett fientligt Övertagande sannolikt viktig för fiendens fortsatta anfall. Detta kan medföra krav på svenska motanfall mot ett samhälle där svensk civilbefolkning uppehåller sig. Detta är de viktigaste Synpunkterna som framkommit vid kommitténs diskussioner. Kommittén har varken anledning eller kompetens att gå längre beträffande de rent militära aspekterna. Det framgår emellertid helt klart att vid varje övervägande om oförsvarad ort i en svensk försvarssituation måste de humanitära fördelarna noggrant vägas mot de militära nackdelar som kan förväntas uppstå.

SOU l984:56 Folkrâtlsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig 209

Beslut om upprättande av oförsvarad ort inom svenskt område torde, enligt kommitténs uppfattning, kunna fattas av regeringen eller ÖB, dock med möjlighet att i brådskande läge delegera beslutsrätten till berörda MB i samverkan med CB. Den nya artikeln om demilitariserade zoner (TP I art. 60) är av samma karaktär som föregående, men här finns väsentliga skillnader. När det gäller demilitariserade zoner kan sådana inte upprättas endast genom en ensidig förklaring -- i detta fall fordras att parterna träffar ett avtal om zonen. Överenskommelse om en demilitariserad zon kan sålunda inte improviseras i en trängd situation utan behöver förberedas ingående. Enligt artikel 60 är demilitariseringen knuten till ett område och berör sålunda mera än enbart bebodda orter. Avtal om demilitariserad zon kan ingås antingen före eller under pågående konflikt. Före en konflikt kan det dock vara svårt att utvälja avtalsparter, såvida inte universell tillämpning eftersträvas. Artikel 60 innebär inte bara förbud mot uppställning av fasta försvarsanstalter inom ett område, vilket varit det vanliga i äldre avtal om demilitariserade områden. Enligt de nya bestämmelserna är det även att bedriva militära inom zonen - detta såvida förbjudet operationer parterna inte bestämmer annorlunda. En demilitariserad zon skall inte vara öppen för motpartens ockupation, såsom fallet är med oförsvarade orter. De villkor, som skall uppfyllas för att ett område skall kunna anses som demilitariserad zon, är samma som gäller för oförsvarad ort enligt artikel 59. Dock har det fjärde villkoret om verksamhet som stöd åt militära operationer utvidgats att gälla varje verksamhet i samband med den militära aktiviteten. Villkoreti förstnämnda fall torde kunna uppfyllas om exempelvis en krigsviktig industri avbryter sina leveranser till egna styrkor. När det gäller en demilitariserad zon kan villkoret innebära att ifrågavarande krigsindustri även upphör med tillverkningen av för egna styrkor krigsviktig materiel. Enligt artikeln skall parterna enas om tolkningen av sistnämnda villkor. Civilbefolkning och skyddade personer inklusive civilförsvarspersonal har rätt att uppehålla sig inom en demilitariserad zon. Likaså har polisstyrkor, enbart avsedda för att upprätthålla lag och ordning, rätt att kvarstanna. Beträffande utmärkning av zonen gäller samma regler som för utmärkning av oförsvarad ort. Bryter någon av parterna mot väsentliga delar av bestämmelserna befrias andra parten från att följa överenskommelsen. Folkrättskommittén anser att artikeln om demilitariserade zoner inom vissa områden och i vissa situationer kan vara av värde för att bereda civilbefolkningen och civila objekt bättre folkrättsligt skydd. Kommittén vill dock framhålla att artikeln kan tillämpas endast under förutsättning att de humanitära fördelarna prövas noga mot de olägenheter som kan uppstå ur svensk försvarssynpunkt. Beslut om upprättande av demilitariserad zon inom Sverige torde,

210 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig

kommitténs behöva fattas - efter enligt uppfattning, på regeringsnivå ÖB hörande.

5.5.4 Särskilda zoner i sjökriget

Såsom framgår av avsnitt 5.3.2 Särskilda regleri sjökriget har zonbegreppet under senare år fått en allt vidare användning i sjökriget. Detta sammanhänger med att stormakterna visat växande intresse för att i samband med konflikter eller konfliktliknande situationer upprätta olika typer av zoner. Syftet har som regel varit att försvåra motpartens operationer med sjö- och flygstridskrafter inom ett avgränsat havsområde och samtidigt underlätta egna stridskrafters operationsfrihet. l många fall har önskemål om stöd åt sjöfarten på egna hamnar respektive hinder för motpartens sjötrafik varit starkt bidragande orsaker. I folkrätten finns egentligen endast stöd för maritima zoner när det gäller den marina blockaden. I övrigt rör det sig sålunda om nya begrepp, som ännu saknar överenskommen och fastställd definition. De mindre staterna har här ställts inför fait accompli. Genom stormakternas militära dispositioner inom särskilda zoner har de mindre staternas möjligheter att komma i åtnjutande av den allmänt erkända principen om havens frihet allt mer reducerats. Genom att det inte finns några fastställda definitioner på de olika typer av zoner som förekommit, är det svårt att lämna en heltäckande redovisning. I det följande lämnas exempel på olika typer av zoner samt deras principiella innebörd. Begreppet krigszon används vanligen för att i inledningen av en konflikt genomföra restriktioner i vad gäller främmande/ fientliga örlogsfartygs rätt att trafikera ett visst havsområde. Restriktionerna gäller som regel också samma stats flygstridskrafter vid trafik över havsomrádet. Begreppet kom till användning 1982 under Falklandskonfliktens inledningsskede. Härvid tillkännagav brittiska regeringen upprättandet av vad som kallades maritime exclusion zone runt Falklandsöarna, vilket skulle förhindra uppträdande med argentinska örlogsfartyg, flygstridskrafter och handelsfartyg inom/över området. Denna zon utvidgades senare till en total exclusion zone, vilket innebar att även icke- argentinska örlogsfartyg, flygstridskrafter och handelsfartyg förbjöds att trafikera zonen. Det har förekommit andra fall då upprättande av en krigszon främst riktar sig mot den civila sjöfarten inom ett visst område. Säkerhetszon har ofta använts för att i ett skärpt politiskt läge kunna vidta åtgärder inom fritt hav till skydd för egen sjöfart eller för att under sådana förhållanden kunna förbereda defensiva försvarsåtgärder exempelvis genom utläggning av mineringar. Under andra världskrigets inledningsskede proklamerade den interamerikanska organisationen OAS upprättande av en omfattande säkerhetszon i västra delen av Nordatlanten. Denna zon hade som främsta syfte att medge ingripande av icke krigförande staters fartyg och flygstridskrafter mot tyska ubåtar.

Folkrättsregler i land-, sjä- och luftkrig 21 l

Blockadzon används vanligen för att avskära all fientlig sjöfart inom ett havsområde. Begreppet kan användas i samband med marin blockad, som riktar sig mot civilbefolkningens försörjning i fientligt land. Avsikten kan också vara att omöjliggöra sjötransport av krigsmateriel och förstärkningar till en fientlig stat. De här relaterade formerna av marina zoner utgör inte någon fullständig redovisning av hittills förekommande zoner. För stater som inte är indragna i en konflikt kan upprättandet av marina zoner innebära allvarliga inskränkningar i rätten att trafikera delar av det fria havet. Nämnda stater ställs dessutom inför svåra avgöranden eftersom det inte finns några fastställda regler för restriktionernas omfattning. Folkrättskommittén anser att frågan om de marina zonbegreppen i lämpligt sammanhang bör tas upp vid internationella överläggningar.

5.6 Repressalier

5.6.1 Allmänt

Allmän folkrätt har traditionellt tillåtit repressalier som svar på en annan stats folkrättsbrott. Frågan om repressaliers tillåtlighet är dock inte reglerad i någon konventionstext. En repressalieâtgärd består i en handling som i princip är folkrättsligt förbjuden men som blir juridiskt berättigad när den syftar till att förmå en annan stat att återgå till ett rättsenligt beteende. I frånvaro av ett överstatligt sanktionsmaskineri uppfattades rätten för enskilda stater att tillgripa repressalier som en nödvändig sanktionsform såväl i fred som i krig. Motåtgärderna, som alltså i normala fall skulle stå i strid mot folkrättens regler, blev rättsenliga repressalier när de utgjorde en balanserad reaktion på en annan stats folkrättsvidriga beteende. Repressalier får således inte syfta till hämnd eller vedergällning. Enligt folkrättskommitténs bestämda uppfattning kan inte åtgärder som enligt konventionerna eller tilläggsprotokoll I är att beteckna som svåra överträdelser (grave breaches) rättfärdigas som repressalier. FN-stadgans tillkomst innebar att väpnade repressalier i fred förbjöds som en följd av stadgans allmänna våldsförbud. Krigets folkrätt har alltsedan 1929 genom traktater förbjudit speciella former av repressalier. Den sedvanerättsliga huvudregeln om repressaliers tillåtlighet i krig har dock förblivit intakt, även om åtgärdernas tillämplighetsområden och betydelse har minskat. Enligt denna regel är repressalier medgivna under förutsättning att de har föregåtts av ett folkrättsbrott, att de syftar till att förmå motparten att återgå till ett rättsenligt beteende, att de beslutas på regeringsnivå eller högsta militära nivå, att de kungöres offentligt, att åtgärderna ståri en rimlig proportion till de överträdelser som motiverat dem samt att de inte pågår längre än som behövs för att framtvinga en respekt för folkrättens regler.

212 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig

5.6.2 Repressalier och BC-vapen

1925 års Genéveprotokoll förbjuder användningen av kvävande, giftiga eller andra likartade gaser eller vätskor (kemiska vapen). Protokollet förbjuder även användningen av bakteriologiska (biologiska) stridsmedel. Till överenskommelsen har dock knutits ett stort antal reservationer av innebörd att vederbörande stat förklarar sig bunden endast under förutsättning att motparten inte tillgriper BC-vapen. “First use är förbjudet, men second use skulle vara tillåtet. 1925 års reglering är emellertid absolut såtillvida att den konstituerar ett förbud mot BC- krigföring som repressalie när den ursprungliga kränkningen av krigets lagar inte består i användning av kemiska eller biologiska vapen. Dvs. repressalier av samma slag som den ursprungliga kränkningen (”reprisals in kind) är förenliga med 1925 års system, medan däremot repressalier av annat slag än den ursprungliga kränkningen (”reprisals not in kind) år förbjudna. Denna situation är emellertid unik för BC-vapenförbudet. Beträffande andra vapenkategorier som är föremål för användningsförbud (typ dumdum kulor), kan man tänka sig repressalier ”not in kind”, dvs. en användning av vapnet ifråga som svar av helt annan på folkrättsbrott typ.

5.6.3 Skyddade personer och objekt

Det har länge varit en utbredd uppfattning att repressalier som sanktionsform i krig innebär risk för godtycke, grymheter och motrepressalier med en eskalering av terror och lidande som resultat. Strömningar för en begränsning av repressalierättens utövande existerade redan före första världskriget och ledde till ett första resultat 1929, då repressalier riktade mot krigsfångar förbjöds i en rödakorskonvention. Ytterligare inskränkningar i repressalierätten tillkom genom 1949 års Genévekonventioner, som förbjuder repressalier mot personer eller egendom som skyddas av konventionerna. Den tredje konventionen upprepar således förbudet från 1929 om skydd för krigsfångar (GK III art. 13:3). l övrigt skyddas sårade och sjuka i landkriget (GK l art. 46), sårade och sjuka i sjökriget (GK II art. 47), civila i händerna på fienden under striderna eller under ockupation (GK IV art. 33:3), samt sjukvårdspersonal och sjukvårdsmateriel under de förutsättningar som anges i konventionerna. Under diplomatkonferensen om tillägg till Genévekonventionerna 1974-1977 var det en utbredd uppfattning att repressalier i krig medförde mer skada än nytta. Majoriteten ansåg att risken för en upptrappad laglöshet, som äventyrar det humanitära syfte man vill nå med krigets lagar, är större än vad behovet av repressalier kan motivera. Från svensk sida anfördes att repressalieinstitutet som sanktionsform inte har haft avsedd effekt i praxis och ofta missbrukats. Här refererades till undersökningar som visat att repressalierätten utnyttjats som ett rättfärdigande av egna folkrättsbrott. En minoritet i Geneve, främst bestående av NATO-stater, önskade uttryckligen reglera det legitima utövandet av repressalierätten genom en särskild artikel som skulle kodifiera och precisera allmän folkrätt.

sou 1984:56 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och luftkrig 213

Därmed skulle man åstadkomma en formell legalisering av repressalieinstitutet i vid bemärkelse, även om den föreslagna artikeln skulle ange de inskränkningar och villkor som gäller enligt allmän folkrätt. Konferensmajoriteten enade sig emellertid om en annan linje. Tillläggsprotokoll I till 1949 års Genévekonventioner innehåller i dag ingen allmän regel om repressaliers tillåtlighet under vissa förhållanden. Tvärtom innehåller protokollet artiklar som ytterligare begränsar repressalierättens utövande och ger ett absolut skydd åt vissa persongrupper, viss egendom och den naturliga miljön. Artikel 51 :6 i det första tilläggsprotokollet till Genévekonventionerna innehåller nu ett kategoriskt förbud mot repressalieanfall riktade mot civila. Artikel 52:1 ger samma skydd åt civil egendom. Artikel 53 skyddar historiska minnesmärken m.m. vilka utgör folkens kulturella eller andliga arv (delvis en upprepning av en regel i 1954 års konvention om skydd av kulturföremål). Artikel 54:4 förbjuder repressalieanfall mot

egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad (livsme-

del, boskap m.m.). Artikel 55 skyddar den naturliga miljön mot repressalier. Artikel 56:4 förbjuder repressalier mot dammar, vallar och kärnkraftverk som kan utlösa farliga krafter. Tilläggsprotokollet upprepar dessutom Genêvekonventionernas repressalieförbud till skydd för sjukvårdspersonal och sjuktransportmedel i artikel 20.

5.6.4 Återstående möjligheter att tillgripa repressalier

De i Geneve 1977 antagna inskränkningarna innebär att repressalier numera blir lagliga endast när de riktas mot fiendens stridskrafter - och då endast om de uppfyller de krav som traditionell sedvanerätt ställer. Ett antal blockstater har emellertid gjort klart att tilläggsprotokoll l enligt deras uppfattning går för långt i begränsningar av repressalierät-

ten. Man kan därför inte utesluta vissa reservationer i förevarande

hänseende - förbehåll som syftar till bevarande av möjligexempelvis heten att rikta repressalier mot civila objekt. Från svensk sida uppfattas repressalieförbuden som absoluta och vi måste därför beklaga varje tolkning eller reservation som avviker från tilläggsprotokollets generella ordalydelse. Även I. tilläggsprotokollet medger dock vissa former av repressalier. Det kan röra sig om frihet i valet av stridsmedel (BC-vapen brukas endast som repressalier ”in kind”), avsteg från proportionalitetsprincipen (TP I art. 51:5 0.6), åsidosättande av kravet på försiktighetsåtgärder vid anfall eller upphävande av order eller instruktioner till skydd för fiendens civilförsvar. Bland de nya reglerna i l. tilläggsprotokollet märks just de rigorösa kraven på försiktighetsåtgärder, som bl.a. syftar till att undvika urskillningslösa anfall och uppfylla högt ställda anspråk på proportionalitet. Repressalieâtgärder, som medför åsidosättande av dessa krav, innebär onekligen vissa möjligheter för den part som har utsatts för folkrättsbrott att effektivisera sin krigföring. En speciell typ av reaktionsåtgärd kan tänkas i en situation där en stat tillämpar tilläggsprotokoll I gentemot en motpart som inte ratificerat protokollet och som bryter mot krigets lagar. Den av folkrättsbrott

214 Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig

drabbade staten bör alltid kunna underlåta att gentemot motparten tillämpa de regler i tilläggsprotokoll I som inte har karaktär av sedvanerätt, om inte denna underlåtenhet i sin tur innebär ett folkrättsbrott. Den ”sanktionsmöjlighet” som det här är fråga om har emellertid inte karaktär av repressalier. En av folkrättsbrott drabbad stat kan i ovan skisserade situation också falla tillbaka på de sanktionsmöjligheter som allmän folkrätt ger. Allmän folkrätt tillåter som framgått repressalier i vidare utsträckning än vad tilläggsprotokoll I gör (allmän folkrätt torde här sammanfalla med inskränkningarna i 1949 års Genévekonventioner). Det betyder att gentemot en motpart som inte ratificerat tilläggsprotokoll l kan en av folkrättsbrott drabbad stat svara med sådana repressalier som är tillåtna enligt 1949 års Genévekonventioner. Teoretiskt möjliggörs härmed bl.a. frihet i valet av stridsmedel, internering av civila under framryckning på fientligt område samt anfall mot anläggningar som innehåller farliga krafter. Det skulle också vara möjligt att tillgripa områdesbombning, en stridsmetod som skulle inkludera angrepp på civila, civil egendom och kulturminnesmärken. På samma sätt skulle det vara möjligt att i strid med 1981 års vapenprotokoll sätta in brandvapen mot en koncentration av civila. Den sedvanerättsliga repressalierätten torde även medge angrepp direkt riktade mot civilförsvarsenheter. För svenskt vidkommande rekommenderar folkrättskommittéen att dessa återstående repressaliemöjligheter normalt icke utnyttjas. Faran för en eskalering av stridernas intensitet på ett sätt som medför ökad brutalitet och ökat lidande är alltför överhängande.

5.6.5 Sammanfattning

Det har visat sig att repressalier mycket sällan leder till det avsedda målet nämligen att återföra en felande part till folkrättsligt beteende. I de flesta fall har användning av repressalier i stället medfört en allvarlig ökning av lidande och förluster för de civila. Mot denna bakgrund har Sverige bl.a. under diplomatkonferensen 1974-77 verkat för en stark begränsning av repressalierätten och enligt I. tilläggsprotokollet är repressalier tillåtna enbart mot militär personal. En stat, som biträder I. tilläggsprotokollet, ålägger sig därvid en inskränkning i möjligheten att utöva repressalier. Kommittén anser att detta innebär ett avsevärt humanitärt framsteg. Den ovan relaterade möjligheten för en stat som biträtt I. tilläggsprotokollet att - vid folkrättsbrott - använda sig av repressalier är att anse som ett teoretiskt fall. Kommittén vill starkt avråda ifrån en sådan tillämpning med hänsyn till den påtagligt inhumana effekten.

Folkrättsregler i land-, sjö- och Iuftkrig 215

5.7 Militär nödvändighet

5.7.1 Inledning

Frågan i vilken grad folkrättens regler i krig skall anses såsom tvingande under alla förhållanden har sedan lång tid tillbaka varit föremål för ingående diskussion. Redan under senare delen av 1800-talet kunde man i denna diskussion urskilja två skilda uppfattningar. Enligt den ena uppfattningen skall regler med humanitär syftning alltid respekteras utan undantag. Den andra uppfattningen bygger på att humanitära regler måste ses i samband med det uppställda syftet med krigföringen. Krigsmålet skall enligt denna grupp ha högsta prioritet och de humanitära hänsynen får underordna sig det uppställda målet som oftast kan vara att på kortast möjliga tid besegra motparten. Detta har uttryckts i tesen Kriegsräson geht vor Kriegsmanier. Anhängare till den senare uppfattningen, däribland flera tyska folkrättslärda i början av 1900-talet, har hävdat att ett snabbt krigsförlopp som leder till ett tidigt avgörande i kriget kan, förutom att det medför politiska fördelar för den ena parten, också förkorta lidandena för civilbefolkningen. Härigenom skulle denna princip i sin tillämpning också få ett humanitärt värde. Denna teori har dock inte visat sig hållbar i praktiken. Det har dessutom blivit allt svårare att hävda ett sådant synsätt mot bakgrund av den moderna vapenutvecklingen och då särskilt tillkomsten av kärnvapen och övriga massförstörelsevapen. Det är inte svårt att inse att en konsekvent tillämpning av principen om högsta prioritet för krigsmålet skulle leda till en snabb urholkning av den humanitära rättens värde. Denna princip har inte heller blivit allmänt, internationellt accepterad. Sedan erfarenheter vunnits av Haagreglernas tillämpning bl.a. under de båda världskrigen, kunde det konstateras att inte heller den första av de förutnämnda principerna kunde reservationslöst godtas. Det framgick nämligen att en sådan strikt tillämpning av de humanitära reglerna under militära operationer kan få alltför negativa konsekvenser på den militära effekten. Mot denna bakgrund ansågs det motiverat att medge vissa undantag främst i sådana fall då en militär enhet befinner sig i ett trängt läge utan valmöjligheter. Under dessa förhållanden borde det inte anses stridande mot folkrättens grundprinciper om den svagare enheten tvingades göra avsteg från principerna exempelvis i fråga om behandlingen av skyddade grupper eller inte i alla avseenden kunde följa reglerna om skydd av civil egendom. Detta kom efterhand att leda till att undantag från humanitära principerna motiverade av militär nödvändighet på många håll accepterades som ett element i den levande folkrätten i krig. I stället för militär nödvändighet användes stundom benämningarna krigsnädvändighet eller militär nödrätt. En dylik undantagsregel för militär nödvändighet måste dock användas med starka restriktioner - i annat fall skulle regeln kunna leda till en försvagning av folkrätten i krig. För att undvika godtycklig tillämpning av regeln borde enligt mångas åsikt de undantag som kunde ifrågakomma föras in i konventionstexterna.

216 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig

5.7.2 Militär nödvändighet i konventionerna

Undantag på grund av militär nödvändighet förekommer för första gången i 1907 års Haagkonventioner. I IV. Haagkonventionen (LKR art. 23 g) anges förbud mot att förstöra eller beslagta fiendens tillhörighet ”såvida icke sådant förstörande eller beslagtagande till följd av krigets krav är oundgängligen nödvändigt. Ett motsvarande undantag förekommer i IX. Haagkonventionen om bombardemang i krigstid med sjöstridskrafter. Befälhavaren skall före bombardemanget lämna skälig tidsfrist (HK IX art. 2) men någon frist behöver ej beviljas ”därest

tvingande militära krav fordra omedelbar handling...”.

I ovanstående texter har undantagsregeln till krigets krav”

_anknutits eller “tvingande militära krav. Senare konventioner innehåller andra

formuleringar såsom ”i den mån militära hänsyn det medgiva”, ”i den utsträckning som krigsoperationerna det medgiva” eller därest tvingande militära hänsyn så fordrar”. Även om formuleringarna varierar är det i samtliga fall fråga om undantag under hänvisning till militär nödvändighet. I 1949 års Genévekonventioner har regler om skydd för olika grupper försetts med en text som innebär en inskränkning av skyddet, motiverad av militär nödvändighet. Detta gäller i I. Genêvenkonventionen beträffande kvarlämnande av sjukvårdspersonal och -materiel i motpartens våld (GK I art. 12) samt anbringandet av kännetecken på formationer och anstalter tillhörande sjukvården (GK I art. 42). I II. Genévekonventionen stadgas skydd för farkoster vilka används för räddningstjänst dock endast “i den utsträckning som krigsoperationerna det medgiva (GK II art. 27). Regeln om skydd för sjukvårdsutrymmen ombord på örlogsfartyg har försetts med inskränkningen att befälhavare, som har dem i sitt våld, äger förfoga över utrymmena därest trängande militära hänsyn så fordra (GK II art. 28). I lll. Genêvekonventionen stadgas att krigsfångeläger skall utmärkas för att tydligt kunna urskiljas från luften. Detta gäller dock endast ”då militära hänsyn det medgiva (GK III art. 23). När det gäller besök i krigsfångeläger av skyddsmaktens representanter anges att dylika besök icke må förbjudas ”annat än av tvingande militär nödvändighet (GK III art. 23). IV. Genévekonventionen innehåller ett flertal inskränkningar av detta slag. När det gäller stridande parts åtgärder för att uppsöka döda och särade samt bistå skeppsbrutna, skall dessa vidtagas ”i den mån militära hänsyn det medgiva” (GK IV art. 16). Samma inskränkning görs då det gäller de stridande parternas åtgärder för att utmärka civilt sjukhus (GK IV art. 18). Inom ockuperat område är det förbjudet för ockupationsmakt att förstöra fast eller lös egendom men undantag görs då dylik förstörelse är absolut nödvändig med hänsyn till de militära operationerna (GK IV art. 53). Skyddsmakt skall kunna kontrollera tillgången på livsmedel och läkemedel inom ockuperat område utom då tvingande militära skäl nödvändiggör tillfälliga inskränkningar” (GK IV art. 55). Beträffande utmärkning av interneringsläger gäller liksom för krigsfånge-

Folkrâttsregler i Iand-, sjö- och luftkrig 217_

läger att denna skall utföras då militära skäl det medgiva” (GK IV art. 83). Besök i interneringsläger av representanter för skyddsmakten får inte förbjudas annat än av tvingande militära hänsyn (GK IV art. 143). 1954 års Konvention om skydd för kulturvärden innehåller också ett undantag under hänvisning till militär nödvändighet (art. 4). Ett typiskt fall, då det ansetts motiverat att införa ett undantag för militär nödvändighet, framgår av texten i I. tilläggsprotokollet (TP I art. 41:3) om skydd av fiende som försatts ur stridbart skick. Sådana f .d. kombattanter är berättigade till skydd enligt krigsfångekonventionen (GK Ill). Skulle det emellertid gälla personer, som tagits till fånga av en enhet under ”ovanliga stridsförhållanden”, exempelvis av ett inneslutet förband, finns det knappast några möjligheter att tillämpa krigsfångekonventionens bestämmelser bl.a. i vad gäller transport till krigsfångeläger. Det torde dessutom vara mycket svårt att behålla krigsfångarna vid den inneslutna enheten. Under dessa förhållanden medger tilläggsprotokollet, att krigsfångarna friges och lämpliga försiktighetsmått vidtas för att deras säkerhet skall tryggas. Denna bestämmelse medger sålunda avsteg från krigsfångekonventionen. I I. tilläggsprotokollet finns hänvisning till militär nödvändighet även i andra artiklar. När det gäller förstöring av egendom inom parts eget nationella territorium medges detta ”där tvingande militär nödvändighet så kräver” (TP I art. 54:5). Civilförsvarets organisationer och personal skall fullgöra sina uppgifter utom i fall av tvingande militär nödvändighet” (TP I art. 62). Vid hjälpaktioner till förmån för civilbefolkningen får hjälppersonalens verksamhet begränsas endast då tvingande militär nödvändighet föreligger (TP I art. 71). En fråga av stor principiell betydelse är om undantag för militär nödvändighet kan anses omfatta även sådana åtgärder, vilka enligt konventionerna skall bedömas som svåra överträdelser av folkrätten. I

detta avseende föreligger en viss skillnad mellan de olika konventioner-

na. I l. och II. Genevekonventionerna fastställs i en särskild artikel (GK I art. 50, GK II art. 51) de åtgärder vilka skall anses som svåra överträdelser. Här anges bl.a. uppsåtligt dödande, tortyr eller omänsklig behandling. Som sista åtgärd omnämns ”olaglig och godtycklig förstörelse eller tillägnelse av egendom i stor omfattning, som icke rättfärdigas av militär nödvändighet. I lV. Genêvekonventionen förekommer också en uppräkning av svåra överträdelser (GK IV art. 147) med samma undantag för militär nödvändighet som i I. och II. konventionerna. Den artikel i krigsfångekonventionen som behandlar svåra överträdelser (GK lll art. 130) innehåller emellertid inte något undantag för militär nödvändighet. Ytterligare ett antal åtgärder skall enligt de kompletterande reglerna i I. tilläggsprotokollet (TP l art. 85) anses som svåra överträdelser. I detta sammanhang bör observeras att nämnda artikel inte innehåller något enda undantag för militär nödvändighet. Kommittén finner det värt att särskilt notera den mera restriktiva inställning till militär nödvändighet, som kan utläsas av 1. tilläggsprotokollet. Som huvudregel gäller sålunda, att en åtgärd som innebär svår över-

218 Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig

trädelse av folkrätten inte får användas med hänvisning till militär nödvändighet. Ett undantag utgör dock vad som i I., II. och IV. Genevekonventionerna anges om olaglig och godtycklig förstöring eller tillgripande av civil egendom. Det sistnämnda har emellertid delvis upphävts genom I. tilläggsprotokollets stadgande (TP l art. 85:3 b) att urskillningslöst anfall mot civil egendom under vissa omständigheter skall anses som svår överträdelse.

5.7.3 Tolkning och tillämpning av regeln om ”militär

nödvändighet

Under andra världskriget fanns endast de konventionstadgade undantag för militär nödvändighet som framgår av IV. och IX. Haagkonventionerna (se ovan). Regeln ansågs dessutom tillämplig ifall en militär enhet befann sig i ett extremt läge och därigenom inte hade några praktiska möjligheter att i full omfattning tillämpa folkrättens regler, dvs. i stort sett det fall som numera täcks genom en artikel i I. tilläggsprotokollet (TP I art. 41:3). På vissa håll hävdades också den uppfattningen att undantag för militär nödvändighet skulle anses tillämpligt då en krigförande nation hotades av ”extremt nödläge”. Ett sådant undantag skulle emellertid vara oförenligt med motpartens legitima krigsmål att militärt betvinga och nedkämpa motståndaren. Dessutom fanns det knappast någon möjlighet att fastställa efter vilka kriterier detta undantagsfall skulle kunna bedömas. I detta sammanhang kan det vara av intresse att relatera två fall under andra världskriget då undantag på grund av militär nödvändighet har åberopats. Vid andra världskrigets utbrott var Tysklad, liksom Storbritannien av de regler som enligt 1936 års Londonprotokoll skall _ och USA, bundna gälla vid ubåtsanfall mot handelsfartyg. I och med att den tyska ubåtskrigföringen under 1939-40 i växande grad inriktades mot handelsjöfarten till och från Storbritannien, aktualiserades tillämpningen av Londonprotokollets regler om förvarning m.m. före ubåtsanfall. Det visade sig mycket snart att de tyska ubåtarna hade mycket små möjligheter att anfalla om restriktionerna enligt Londonprotokollet skulle iakttagas. Den tyska krigsledningen ansåg sig då med hänsyn till den militära nödvändigheten tvingad att frångå Londonprotokollets regler om förvarning före ubåtsanfall. När frågan om den tyska utbåtskrigföringen efteråt togs upp i Nürnbergrättegången konstaterade den amerikanske befälhavaren i Stilla havet, att även de allierade hade sett sig nödsakade att vid ubåtsanfall mot japanska handelsfartyg i Stilla havsregionen frångå reglerna i Londonprotokollet. Ett annat uppmärksammat fall inträffade i samband med de tyska styrkorna reträtt från Nordnorge vintern 1944-45. General Jodl i tyska högkvarteret bedömde att de sovjetiska stridskrafterna skulle rycka in i Nordnorge och uppta förföljande mot de tyska styrkorna. Jodl gav därför order om de tyska förbanden i samband med reträtten skulle

Folkrättsregler i Iand-, sjö- och Iuftkrig 219

genomföra en fullständig förstöring av all civil egendom i området för att härigenom söka förhindra motsidans framryckning. Under Nürnbergrättegången hävdade Jodl att åtgärden var direkt motiverad av militär nödvändighet. I verkligheten överskred emellertid aldrig Sovjetförbanden den nordnorska gränsen. Domstolen fann därför inte att det av J odl anförda skälet var berättigat, utan bedömde istället åtgärden som en systematisk förstöring av civil egendom på ockuperat område. De båda exemplen från andra världskriget har tagits med för att belysa hur frågan om militär nödvändighet bedömdes under den aktuella tidsperiodenHär måste samtidigt framhållas att frågan kommit i ett helt annat läge genom de nya konventioner som tillkommit efter 1945 främst de fyra Genêvekonventionerna och I. tilläggsprotokollet. Efter andra världskriget har som framgår av avsnitt 5.7.2 ovan ett antal regler om undantag för militär nödvändighet tillkommit i konventionerna. Frågan berörs också i Nürnbergprinciperna om krigsförbrytelser (Nürnb. princip VI). Som krigsförbrytelse skall bl.a. anses meningslös förstöring av städer eller byar eller förstöring som ej kan motiveras av militär nödvändighet. Denna regel kan direkt härledas ur bestämmelsen i IV. Haagkonventionen om förbud att förstöra fiendens tillhörigheter (LKR art. 23 g). Åsikterna om hur militär nödvändighet skall tolkas går fortfarande starkt isär bland folkrättslärda. Inom de ledande väststaterna finns en allmän tendens att ge undantagsregeln om militär nödvändighet en vidare tillämpning än vad som kan utläsas av konventionstexterna. Detta framgår mycket klart av den omfattande kommentar till de båda tilläggsprotokollen med titeln ”New Rules for Victims of Armed Conflicts”, som nyligen har publicerats. Som författare står de båda Västtyska professorna M. Bothe och K.J. Partsch samt den amerikanske juristen W. Solf. Enligt dessa kan principen om militär nödvändighet uttryckas på följande sätt:

The principle of necessity justiñes those measures of military violen-

ce, and only those measures, not forbidden by international law which are relevant and proportinate” to securing the promt submission of the enemy with the least possible expenditure of economic or human resources. The principle of humanity complements the principle of necessity by forbidding those measures of violence which are not necessary (= relevant and proportionate) to the achievement of a definite military advantage.” (New Rules for Victims of Armed Conflicts sid. 194) llAnm: I flera andra deñnitioner används termen indispensible i stället för relevant and proportionate. Genom denna text vill författarna således knyta militära nödvändigheten till proportionalitetsregeln, vilken långt ifrån ger någon exakt grund för att bedöma huruvida olika slag av militärt våld kan anses förenliga med folkrättens principer. Med en definition av detta slag finns en allvarlig risk för att undantagsregeln om militär nödvändighet blir en övergripande princip med en allvarlig försvagning av folkrättsreglerna som följd. Inom de nordiska staterna har man genomgående varit mycket åter-

220 i Iand-, och Iuftkrig Folkrättsregler sjö-

hållsam då det gällt att utsträcka tillämpningen av militär nödvändighet. En av dem som behandlat frågan tämligen ingående är den fmländske

folkrättsprofessorn E. Castrén (The Present Law of War und Neutrality

Helsingfors 1954 sid. 65-68). l sin kommentar pekar Castrén bl.a. på risken med att införa någon slags elasticitetsprincip i tolkningen av krigets lagar. Detta skulle inte kunna försvaras på juridisk grund, och de praktiska konsekvenserna av en sådan princip skulle bli synnerligen allvarliga. Castrén framhåller också att krigets lagar är resultatet av en kompromiss mellan militära och humanitära intressen och den militära nödvändigheten redan har blivit tillräckligt tillgodosedd vid utformningen av dessa regler.

5.7.4. Sammanfattning

Folkrättskommittén konstaterar att det inom folkrätten i krig sedan lång tid funnits en undantagsregel grundad på militär nödvändighet. De begränsningar, som staterna i detta sammanhang kunnat enas om, framgår av texterna i berörda konventioner IV. och IX. Haagkonventionerna, I - IV. Genévekonventionerna, 1954 års Haagkonvention om skydd för kulturvärden samt 1977 års I. tilläggsprotokoll. Tolkningar har vid skilda tillfällen framförts i syfte att ge undantagsvidgad tillämpning. Detta skulle kunna underlätta militära insatregeln ser i oklara innebära reducerat folkrättsligt hänlägen men samtidigt En sådan omtolkning av begreppet militär nödvändighet synstagande. av vissa skulle ge en mycket osäker grund för den rättsliga prövningen militära insatser. I den moderna folkrättens utveckling finns ingenting som klart pekar på att militär nödvändighet skulle existera som en generell och övergripande princip inom folkrätten i krig. vill kommittén med kraft hävda att undantag för r Mot denna bakgrund militär nödvändighet endast kan godtas om de har sin grund i konventionerna. som innebär svåra överträdelser av folkrätten får inte

Åtgärder

användas under till militär - dock med den hänvisning nödvändighet inskränkning som framgår av I., lI. och IV. Genêvekonventionerna.

6 särskilt

Identiñkationsfrågor,

beträffande och civilförsvar

sjukvård

6.1 Identifiering och utmärkning av

sjukvårdspersonal, sjukvårdsmateriel och sjukvårdsenheter inom försvarsmakten

6.1.1 Inledning

1949 års Genêvekonventioners (GK) regler för identifiering, utmärkning g m.m. av sjukvårdsorganisationen återfinns i I. Genêvekonventionen art. l2- 44. De inom svenska försvarsmakten gällande principerna för identifiering, utmärkning m.m. av sjukvårdsorganisationen utformades under 1950-talets senare del. Man övergick då från en permanent utmärkning till en mer situationsanpassad sådan. Ett exempel på de ändringar som då fastställdes var att sjuktransportfordonens permanenta utmärkning genom målning på tak och sidor ersattes med en flexibel utmärkning med rödakorsdukar av tyg. för då

Ändringarna låg helt inom gränserna

gällande konventioner. Överbefälhavaren har i anslutning till det arbete som genomförts för att förnya försvarsmaktens sjukvárdsorganisation under 1970-talets senare del också tagit upp de folkrättsliga frågorna. Sålunda anger överbefälhavaren i sin grundsyn på sjukvården i krig (ÖB 1978-04-26 Kvm 081) att ”Sveriges åtaganden i enlighet med Genevekonventionerna rörande behandling av sårade, sjuka, skeppsbrutna och krigsfângar samt skydd av civilbefolkningen under krig skall i alla situationer följas av försvarsmakten. I planläggning och förberedelser för krig skall förutsättas att även angriparen respekterar Genévekonventionerna. Bland grunderna för det operativa och taktiska handlandet anger överbefälhavaren i samma skrivelse: På grund av risken för främst flygbekämpning utmärks tydligt alla fasta kvalificerade sjukvårdsresurser med rödakorstecken. Rörliga (flyttbara) sjukvårdsresurser utmärks med rödakorstecken allt efter lägets krav. Även tillfälliga transportmedel skall kunna utmärkas med rödakorstecken. Överbefälhavaren fastställde något senare de medicinska organisatoriska målsättningarna för försvarsmaktens sjukvårdsorganisation (ÖB 1978-08-16 KVM 081). I målsättningen avsnitt 2.1. femte stycket, gör överbefälhavaren ett principiellt betydelsefullt ställningstagande genom

Identifikationsfrâgor

att befattningen sjukvårdsman inte längre skall hänföras till kategorien sjukvårdspersonal. Kommittén återkommer till detta under avsnittet 6.1.4.2. Folkrättskommittén konstaterar att de båda angivna skrivelserna f rån överbefälhavaren utgivits vid sådan tidpunkt att erforderlig hänsyn bör ha kunna tas till bestämmelserna i 1977 års tilläggsprotokoll i vad gäller identifiering, utmärkning m.m. av sjukvärdsorganisationen. Inom försvarsstaben har sedermera (ÖB 1981-06-24 Kvm 400) utformats ett manuskript till Underhållstjänstreglemente för försvarsmakten bestämmelser för

(Manus UH RF) där ett utkast till överbefälhavarens

utmärkning av sjukvårdspersonal och sjukvårdsenheter ingår som bilaga. Manuskriptet torde ha grundats på en full utvärdering av tilläggsprotokollens innebörd i detta hänseende. I de av överbefälhavaren utgivna Soldatreglerna, folkrättsliga regler för kombattanter (TFG 2002810037), ges regler för hur svensk trupp skall förhålla samt föremål med sig till särade, sjuka och skeppsbrutna rödakorsmärkning. När det gäller 1949 års Genévekonventioners regler om identifiering, utmärkning, gruppering m.m. konstaterar kommittén att de i de flesta fall inte är absoluta eller tvingande. Stor frihet lämnas till nationella ansvariga myndigheter. har folkrättskommittén sett som sin uppgift att Mot denna bakgrund studera 1949 års I. Genévekonvention och 1977 års tilläggsprotokolls och därefter lämna erforderliga tolkningar eller regler i dessa avseenden rekommendationer, som kan ligga till grund för den slutliga utformningen av tillämpningsbestämmelser för identifiering, utmärkning och grup-

pering m.m. inom den svenska krigssjukvårdsorganisationen.

6.1.2 Bestämmelseri 1949 års I. Genévekonvention.

Vissa iakttagelser

6.1.2.] Sjukvårdspersonal

sjukvårdspersonal, vilken uteslutande används för sjukvårdsuppgifter under alla som anges i I. Genévekonventionen (GK I) art. 24, skall omständigheter respekteras och skyddas. Bestämmelserna för personaär tvingande och entydiga I art. lens identifiering och utmärkning (GK 40 och 41). får inte heller under några omständigheter avsä- Sjukvårdspersonalen ga sig de rättigheter, vare sig helt eller delvis, som konventionen ger dem. Detta föreskrivs i GK I o. II art. 7. I GK I art. 40, fjärde stycket anges också att sjukvårdspersonal inte i något fall får berövas tjänstetecken, identitetskort eller rätten att bära armbindel. Det är kommitténs uppfattfrämst har ning att båda dessa skrivningar gäller när sjukvårdspersonal råkat i fiendens våld. Kommittén bedömer att dessa bestämmelser inte hindrar militära myndigheter att förändra krigsuppgifterna för egen Värnpliktig personal eller att göra erforderliga ändringar av krigsplaceringen för enskild Sådana förändringar kan ske pä initiativ av den sjukvårdspersonal.

sou l984:56 223

ldentzfikationsfrâgor

enskilde eller av militär chef eller myndigheter. Upprepade växlingar mellan status som sjukvårdspersonal och kombattant, särskilt vid samma militära enhet och med korta tidsmellanrum, kan emellertid enligt kommitténs tolkning inte ske med bibehållen trovärdighet.

6.1.2.2 Sjukvårdsformationer och sjukvårdsanstalter

När det gäller gruppering av fasta sjukvårdsanstalter och rörliga sjukvårdsformationer skall vederbörande myndigheter tillse att de såvitt möjligt förläggs så att anfall mot militära mål icke sätter dem i fara. Bestämmelsen är sålunda inte ovillkorlig. Vederbörande myndigheter kan i sina bestämmelser beakta tvingande militär t.ex. nödvändighet taktiska krav. För utmärkning av militära sjukvårdsenheter stadgas i GK l art. 42 att de stridande parterna, i den mån militär hänsyn det medger, skall vidta erforderliga åtgärder för att göra rödakorsutmärkningen tydligt skönjbar för land-, luft- och sjöstridskrafter i syfte att undandra de skyddade objekten från anfall. Men även här anges i GK I art. 42, första stycket, att rödakorsflaggan må hissas allenast med militär myndighets Det är sålunda att samtycke. märka att konventionsskrivningen inte heller här stadgar ett tvång för militära att under sjukvårdsformationer alla omständigheter utnyttja konventionens skydd. Detta skall ske enligt militär beslut. myndighets Det ger även, som ovan framhállits när det gäller gruppering, militär myndighet rätt att anpassa utmärkningen efter t.ex. taktiska krav. Utöver rödakorsflaggan får även den stridande partens nationalflagga hissas vid sjukvårdsformationerna så länge dessa är kvar under den egna stridande partens kontroll. Enligt nu gällande bestämmelser tillämpas inte detta förfaringssätt inom den svenska försvarsmakten

6 . 1 .2.3 Sjuktransporter

Alla transporter av sjuka, sårade och sjukvårdsmateriel skall enligt konventionens bestämmelser skyddas och respekteras på samma sätt som rörliga sjukvårdsformationer (GK I art. 35). Detta innebär alltså med hänvisning till vad ovan sagts att dessa stadganden inte är ovillkorliga i vad gäller landtransporter. Även när det gäller utmärkning av sjuktransportfordon kan militära myndigheter anses ha rätt att utfärda tillämpningsbestämmelser som är anpassade till t.ex. taktiska krav. När det gäller utmärkning av sjukvårdsfartyg (GK Il art. 43) och ambulansluftfartyg (GK I art. 36) är utmärkningsbestämmelserna tvingande. Krav på permanent och mycket tydlig utmärkning föreligger.

6.1.2.4 Sjukvårdsmateriel

På all till sjukvårdstjänsten hörande materiel skall rödakorsemblemet vara anbragt enligt GK I art. 39. Bestämmelsen medger inget undantag men är av rent praktiska skäl mycket svår att följa. Sjukvårdsmaterielen

224 sou 193456

ldentifikationsfrågor

inom försvarsmakten har numera en mycket stor volym och variation. Tusentals olika typer av detaljer förekommer i utrustningen. Anskaffav utrustningen genomförs av olika myndigheter. ning och förvaltning sammanförs utan märkning i I praktiken idag utrustningsdetaljerna större materielgrupper avsedda för olika funktioner inom en sjukvårdi ett ellei flera storemballage, som senhet. Varje materielgrupp förpackas erhåller rödakorsmärkning. Detta förfaringssätt bedömer folktydlig rättskommittén vara tillfredsställande och motsvara avsikten med skrivningen i GK I art. 39, där det anges att emblemet skall anbringas på all hörande materiel under kontroll av vederbörande till sjukvårdstjänsten militär myndighet.

6.1.2.5 Vissa slutsatser

Folkrättskommittén konstaterar att 1949 års Genévekonventioner när det gäller identifiering och utmärkning av militär sjukvårdspersonal samt all till den militära hörande materiel innehåller sjukvårdstjänsten bestämmelser, som måste följas om man vill ha det skydd som konventionerna medger. Detsamma gäller för Sjuktransporter med fartyg och luftfarkoster. . När det gäller regler för utmärkning av sjukvårdsanstalter och rörliga inklusive landtransporter av särade, sjuka och sjukvårdsformationer, sjukvårdsmateriel, samt bestämmelser för gruppering av sjukvårdsanstalter och är bestämmelserna i 1949 års Geneve-

sjukvårdsformationer

konventioner däremot villkorliga. Det lämnas till vederbörande militära för handlandet där hänchefer att utfärda bestämmelser eller riktlinjer eller ekonomiska krav. syn kan tas till Lex. taktiska militära när det Sådana chefer är enligt folkrättskommitténs mening utfärdade bestämmelser dels överbefälhavaren beträffande

gäller ifred

policyfrágor och bestämmelser av principiell natur dels försvarsgrenscheferna och situationsanpassade frågor samt när det gäller praktiska frågor som rör inom försvarsgrenen använd materiel. I vad gäller detaljbestämmelser för utmärkning torde försvarets sjukvårdsmaterielens vara beslutande militär myndighet i I. Genévekonvensjukvårdsstyrelse tionens mening. under krig torde besluten behöva fattas När det gäller tillämpningen längre ned i organisationen med hänsyn till det taktiska lägets krav och den militära nödvändigheten i olika situationer. De militära chefsnivåer det här närmast gäller är fördelningschef, brigadchef eller bataljonchef. Folkrättskommittén konstaterar vidare att parallellt med arbetet i kommittén har arbetet med anpassning av vederbörande militära chefers tillämpningsbestämmelser när det gäller identifiering, utmärkning, redan bedrivits inom de gruppering m.m. av sjukvårdsorganisationen olika militära staberna. De resultat som stabsarbetet redovisat i form av utkast och manuskript har folkrättskommittén fortlöpande haft tillgång till. De bedömningar som kommittén har funnit anledning att göra i dessa frågor redovisas i avsnitt 6.1.4.

ldenrifikationsfrâgor

6.1.3 Tilläggsprotokollens innebörd för identifiering,

utmärkning och gruppering inom den militära

sjukvårdsorganisationen

6.1.3.1 Allmänt

1977 års tilläggsprotokoll till Genévekonventionerna innehåller artiklar om identifiering, utmärkning m.m. inom den militära sjukvårdsorganisationen. Tilläggsprotokoll II (TP ll), som avser interna väpnade konflikter, som äger rum på en fördragslutande parts territorium, innehåller ett avsnitt (Del III), där frågor rörande särade, sjuka och skeppsbrutna avhandlas. Artiklarna l0-l2 behandlar identifiering, skydd och utmärkning inom sjukvårdsorganisationen. Artiklarna är i likhet med hela protokoll II mycket allmänt hållna och innebär enligt kommitténs uppfattning inte några ändrade krav i här behandlade avseenden i förhållande till 1949 års Genévekonventioner. Tilläggsprotokoll I (TP I), som rör internationella väpnade konflikter, innehåller ett mycket omfattande avsnitt (Del Il) med tilläggsbestämmelser angående särade, sjuka och skeppsbrutna. I denna dels avdelning l behandlas allmänt skyddet för dessa kategorier och i avdelning II sjuktransporterna. Folkrättskommittén har i det följande granskat i vilka avseenden tilläggsprotokoll I kan sägas innebära ändringar av bestämmelserna i 1949 års Genêvekonvention (GK I) i fråga om sjukvårdsorganisationens identifiering, utmärkning och gruppering.

6.1.3.2 Sårade och sjuka

Genom bestämmelserna i tilläggsprotokoll I (TP l art. 8) har kategorien ”särade och sjuka utökats avsevärt och preciserats. Dels har civila personer som på grund av chocktillstånd, sjukdom eller annan fysisk eller mental ohälsa eller svaghet behöver medicinsk hjälp eller vård tillförts kategorin. Dels har genom ovan citerade kategoribeskrivning det medicinska tillståndet hos dem som skall inräknas i kategorin sårade och sjuka” preciserats. En särskild tolkning har också lämnats genom att nyblivna mödrar, nyfödda barn samt klena eller blivande mödrar direkt angivits tillhöra kategorin ”sårade och sjuka”.

6.1.3.3 Sjukvårdspersonal

Även begreppet sjukvårdspersonal har utökats och preciserats i tillläggsprotokoll I (TP I art. 8 c). omfattar nu både militära och civila - även Begreppet personer personal inom civilförsvarsorganisationen - som av en part i konflikten utsetts uteslutande för sjukvårdsändamål. Sådan personal kan tjänstgöra vid sjukvárdsenheter som är upprättade i medicinskt syfte för uppsökan- de, omhändertagande, transport, diagnos eller behandling inbegripet första hjälpen - av särade, sjuka och skeppsbrutna eller för förebyggan-

Identzjfikarionsfrâgor

de av sjukdom (TP I art. 8 c o. e). Även personal för administration av sjukvårdsenheter eller för planläggning och genomförande av sjuktransporter tillhör kategorien sjukvårdspersonal. Som exempel på tjänstgöringsställen som inbegrips i termen sjukvårdsenheter anger protokollet: ”sjukhus och andra liknande enheter, blodtransfusionscentra, preventivmedicinska centra och institut, sjukvårdsdepåer samt sjukvårds- och läkemedelslager som tillhör sådana enheter”. Begreppet sjukvårdspersonal har sålunda både utökats och preciserats genom tilläggsprotokollens tillkomst. Det har utökats dels genom att all civil motsvarande personal tillförts kategorin dels genom att personal av anläggningar, varom tvekan tidigare kan ha rått om på vissa typer dessa skulle räknas som sjukvårdsenheter, nu fått sin kategoritillhörighet fastställd genom de exempel som anges i tilläggsprotokollet. Exemplen utgör en värdefull precisering. När det gäller stödfunktionerna inom sjukvårdsenheterna innebär tilläggsprotokollets skrivning: ”personal för administration av sjuktransporter”en breddning och precisering av den kategori som bör ges till l. Genévekonventionens lydelse: ”personal som skydd i förhållande uteslutande används för sjukvårdsformationers ochsjukvårdsanstalters förvaltning”. bestämmelser för sjukvårdspersonalens identifie- Tilläggsprotokollets av kännetecken innebär också vissa förändringar. Ett ring och bärande identitetskort för civil sjukvårdspersonal införs. Det skiljer sig endast i förhållande till det 1949 fastställda identitetskortet för miliobetydligt vilket bibehålls oförändrat. tär sjukvårdspersonal, I. Genévekonventionen talar endast om rödakorsarmbindlar som kännetecken för sjukvårdspersonal. I tilläggsprotokollet (TP I, annex I, art. 4) anges: Med förbehåll för instruktioner givna av den behöriga skall sjukvårdspersonal och själavårdspersonal som fullmyndigheten i stridsområdet i möjligaste mån bära huvudbonader gör sina uppgifter och kläder försedda med kännetecknet. Detta torde väsentligt förbättra möjligheterna till identifiering av sjukvårdspersonalen och därmed ge de mest utsatta, de som är verksamma i stridsområdet, ett bättre skydd.

6.1.3.4 Sjukvårdsenheter

Här kan först konstateras att begreppet sjukvårdsformationer och sjukvârdsanstalter” i 1949 års konventioner (GK I art. 19) i tilläggsprotokol-

let ersatts av begreppet ”sjukvårdsenheter”(TP I art. 8 e).

Begreppet har givits en mycket klar definition och exemplifierats. Enheterna kan vara fasta eller rörliga, permanenta eller tillfälliga. Kommittén konstaterar vidare att genom tilläggsprotokollen får militära och civila sjukvårdsenheter uttryckligen samma skyddade ställning. Militära och civila sjukvårdsenheter innefattas i samma bestämmelser. I 1949 års konventioner behandlades de civila sjukvårdsenheterna i den IV. Genêvekonventionen (GK IV art. 18 och 21). När det gäller identifiering och utmärkning säger tilläggsprotokollen dels att sjukvårdsenheter med den behöriga myndighetens medgivan-

SOU l984:56 ldentijikarionsfrágor 227

de skall utmärkas med kännetecknet (TP I art. 18:4) dels att varje part i konflikten skall även eftersträva att antaga och tillämpa metoder och förfaranden som möjliggör identifiering av de sjukvårdsenheter, som använder kännetecknet. Den nya skrivningen innebär enligt kommitténs uppfattning knappast någon skärpning av kraven. Ansvarig myndighet har som tidigare att besluta men skall också eftersträva att antaga och tillämpa metoder och förfaranden som möjliggör identifiering av de sjukvärdsenheter, som använder kännetecknet. Enligt tilläggsprokollet (TP l, annex I, art. 7) kan i framtiden även sjukvårdsenheter använda radiosignaler för att underlätta sin identifiering. När det gäller gruppering av sjukvårdsenheter stadgar tilläggsprotokollet att under inga omständigheter skall sjukvårdsenheter användas vid försök att skydda militära mål från anfall. När så är möjligt. skall parterna i konflikten tillse att sjukvårdsenheterna är så belägna, att anfall mot militära mål icke äventyrar deras säkerhet” (TP I art. 12:4). Den första meningen i citatet är ny och ovillkorlig. Den är avsedd att förhindra ett direkt missbruk. Kvar står emellertid vederbörande myndighets ansvar att slutligt bestämma grupperingen mot bakgrund av . kraven på effektivitet i sjukvårdsorganisationen och skyddet för sjukvårdsenheten i den aktuella situationen. För militära sjukvårdsenheter tar tilläggsprotokollet inte upp något angående förhållanden som inte skall medföra att sjukvårdsenheten mister det skydd den tillförsäkrats genom konventionen (GK I art. 22). Däremot behandlas motsvarande förhållanden för civila sjukvårdsenheter. Man kan lägga märke till att tilläggsprotokollet här anger lätt personlig beväpning där l. Genévekonventionen för militära sjukvårdsenheter talar om beväpning”. På samma sätt anges i I. Genévekonventionen att i saknad av beväpnad sjukvårdspersonal” kan militär sjukvårdsenhet bevakas av truppavdelning. I tilläggsprotokollet finns inte detta villkor för att bevakning skall få ske. Detta förefaller naturligt eftersom civila sjukvårdsanläggningar sällan torde innehålla beväpnad sjukvårdspersonal.

6.1.3.5 Sjuktransporter

Även när det gäller området Sjuktransporter konstaterar kommittén att en precisering har skett genom definitionen i TP I art. 8 f. En sjuktransport är sålunda en ”sådan befordran som sker på land, till sjöss eller i luften av särade sjuka, skeppsbrutna, sjukvårdsperonal, själavårdspersonal, sjukvårdsutrustning eller sjukvårdsförråd under beskydd av konventionerna och detta protokoll”. Av stort intresse är att i förhållande till tidigare bestämmelser (GK I art. 35) nu även transport av sjukvårdspersonal, själavårdspersonal och sjukvårdsförråd är att anse som sjuktransport. Detta förhållande möjliggör enligt kommitténs uppfattning ett förbättrat skydd av sjukvårdspersonalen vid omgruppering och förflyttning av sjukvårdsenheter. I tilläggsprotokollet I definieras även begreppen ”sjuktransportme-

Identifikationsfrâgor

del”, ”sjukvårdsfordon, ”sjukvårdsfartyg och sjukvårdsfarkoster” samt ambulansluftfartyg. Sålunda betecknar ”sjukvårdsfordon” alla slags Sjuktransporter på land. I definitionen av samlingsbegreppet ”sjuktransportmedef” (TP l art. 8 g) konstaterar kommittén att, precis som när det gäller sjukvårdsenheter, någon skillnad mellan militära och civila görs inte längre sjuktransportmedel. När det allmänt är skrivgäller respekt och skydd för sjuktransporter ningarna 1949 och 1977 i det närmaste likalydande (GK I art. 35 resp. TP I art. 21). Tilläggsprotokollets bestämmelser angående utmärkning och åtgärder för att underlätta identifiering (TP I art. 18:1, 2 och 4) av innebär enligt kommitténs uppfattning inte någon sjukvårdsfordon av kraven. Förhållandet är, när det gäller de allmänna beskärpning stämmelserna, detsamma som för sjukvårdsenheter. När det däremot gäller Sjuktransporter till sjöss och särskilt i luften, med ambulansluftfartyg, konstaterar kommittén att den tekniska utvecklingen och behovet att reglera signaltrafiken har nödvändiggjort omfattande bestämmelser i tilläggsprotokollet (TP 1 art. 24-31 samt annex l kap. lll). De i I. och Il. Genévekonventionerna angivna ovillkorliga kraven på utmärkning av sjukvårdsfartyg och sjukvårdsfarkoster (GK Il art. 43) samt ambulansluftfartyg (GK I art. 36) har bekräftats i tilläggsprotokoll och farkoster. Så har I (TP I art. 18:4) när det gäller marina fartyg visserligen inte skett när det gäller ambulansluftfartyg. Detta kan möjlitill att man har (TP l annex l, art. 5:2) bestämt att gen ställas i relation eller ”temporärt ambulansluftfartyg, som antingen på grund av tisbrist kan av sina speciella egenskaper ej kan förses med sitt kännetecken, använda de enligt detta kapitel godkända signalerna”. Exempel på sådan temporära ambulansluftfartyg är polishelikoptrar eller andra civila eller militära helikoptrar, som måste ianspråktas vid brådskande rädd- Kommittén anser emellertid att 1949 års ovillkorliga krav ningsinsatser. av ambulansluftfartyg alltjämt bör tillgodoses i största på utmärkning möjliga utsträckning.

6.1.3.6 Sjukvârdsmateriel

innehåller inte några bestämmelser angående ut- Tilläggsprotokollen märkning eller identifiering av sjukvårdsmateriel. 1949 års bestämmelser är därför kommitténs uppfattning fortfarande tillämpliga i alla enligt avseenden.

6.1.3. 7 Vissa slutsatser

Kommittén kan först allmänt konstatera att tilläggsprotokoll I innehåller nya definitioner för enheter och verksamheter inom sjukvårdsområdet. De nya definitionerna innebär både klarare preciseringar och utökningar av begreppen. En genomgående förändring är att man när det gäller skydd, utmärkning och identifiering i tilläggsprotokollen inte längre skiljer på militära

ldentijikationsfrâgor 229

och civila delar av sjukvårdsorganisationen, på civila eller militära sårade och sjuka eller på civila och militära sjuktransportmedel. Möjligheterna till identifiering av sjukvårdspersonal har förbättrats genom tillkomsten av identitetskort för civil sjukvårdspersonal och genom tilläggsprotokollets rekommendation angående utökad utmärkning av sjukvårdspersonal som fullgör sina uppdrag i stridsområdet. När det gäller det i detta sammanhang måhända mest betydelsefulla området utmärkning och gruppering av sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel - är det kommitténs uppfattning att tilläggsprotokollen inte innebär några skärpta krav. Bestämmelserna är i de flesta fall fortfarande villkorliga. Behöriga myndigheter äger fortfarande att visserligen mot bakgrund av angivna eftersträvansvärda mål - utfärda tillämpningsbestämmelser som medger att utmärkning och gruppering anpassas till aktuella krav. Kommittén har dock för sin del tagit fasta på att bestämmelserna i tilläggsprotokoll I, Del II ”är avsedda att förbättra de sårades, sjukas och skeppsbrutnas ställning (TP I art. 9:1). I följande avsnitt kommer därför kommittén att överväga om några förändringar av gällande tillämpningsbestämmelser kan behöva rekommenderas från folkrättsliga utgångspunkter.

6.1.4 Folkrättskommitténs överväganden rörande identifiering,

m.m. i framtiden inom den militära

utmärkning, gruppering sjukvårdsorganisationen

6.1.4.1 Vissa erfarenheter

De inom svenska försvarsmakten gällande bestämmelserna för utmärkning och gruppering av sjukvårdsorganisationen har tillämpats under omkring 25 år. Erfarenheterna är enligt vad kommittén erfarit i huvudsak positiva. Eftersom vissa bestämmelser, t.ex. för utmärkning av förbandsplatser på bataljonsnivån, är så utformade att beslut om utmärkning ibland skall fattas på platsen efter lägets krav kan de av vissa befattningshavare uppfattas som oklara och svåra att följa. Många individer önskar ovillkorliga och fasta regler för sitt handlande i varje

situation. Varken Genévekonventionernas eller tilläggsprotokollensbe-

stämmelser är emellertid ovillkorliga i detta avseende. Kommittén ser därför även i framtiden små möjligheter att förändra bestämmelsernas karaktär. Vederbörande militära myndigheter måste i dessa avseenden även i framtiden behålla möjligheterna att anpassa utmärkningen till bl.a. taktiska krav. Teknisk och taktisk utveckling har medfört organisatoriska förändringar. Sådana förändringar kan ändra förutsättningarna för sjukvårdsorganisationen att med bibehållen trovärdighet utnyttja konventionens skydd. Därför måste i samband med organisationsförändringar också övervägas om betingelserna för att utnyttja konventionens skydd har förändrats. Enligt kommitténs uppfattning är sådana förnyade överväganden aktuella när det gäller tillfällig sjukvårdspersonal och tillfälliga sjuktransportmedel.

230 Identifikationsfrâgor sou 1984:56

Den tekniska utvecklingen förändrar möjligheterna att upptäcka och bekämpa förband men även att dölja och snabbt omgruppera förband. Detta förhållande kan medföra behov av ändrade bestämmelser för utmärkning och gruppering och andra former och material för igenkänningstecken. Kommittén utgår från att vederbörande militära myndigheter noga följer utvecklingen i dessa avseenden. Av bl.a. etiska skäl tar enskilda befattningshavare någon gång upp frågan om beväpningen av sjukvårdspersonalen samt sjukvårdspersonalens rätt och skyldighet att delta i annan verksamhet än den direkt medicinska. Kommittén har därför övervägt dessa frågor i särskild ordning (se avsnitt 4.3). Kommittén har erfarit att de särskilda identitetskort som sjukvårdspersonalen enligt bestämmelserna (GK l art. 40) skall vara försedd med inte alltid har funnits upprättade för de värnpliktiga eller inte iordningställts på föreskrivet sätt. Den flexibla med rödakorsdukar av tyg som infördes i utmärkning slutet av 1950-talet i stället för permanent målad utmärkning på de permanenta sjukvårdsfordonen har medfört stora praktiska svårigheter. Rödakorsdukarna är svåra att anbringa, skadas lätt vid transporter i och syns inte så bra från marken. Den snabba växling som terräng erfordras i samband med lastning och lossning av särade och sjuka är inte lätt att åstadkomma. Den stora på fordonet kvarliggande hoprullade rödakorsduken kräver särskild maskering.

6.1.4.2 Sjukvårdspersonal

har tillägsprotokoll l medfört en breddning och Som tidigare framhållits precisering av begreppet sjukvårdspersonal. Det är kommitténs uppfattall personal som ingår i militära sjukvårdsenheter skall ning att numera hänföras till kategorin sjukvårdspersonal, således även t.ex. kockar, motorcykelordonnanser och bilförare, vilka är att betrakta som administrativ personal eller ledningspersonal inom sjukvårdstjänsten. Även personal i stabsbefattningar för planläggning och ledning av sjukvård eller Sjuktransporter tillhör denna kategori. Överbefälhavaren har redan 1978 fastställt att tillika-befattningen i den militära organisationen inte skall hänföras till ”sjukvårdsman” kategorin sjukvårdspersonal och därför inte utmärkas med armbindel och tilldelas särskilt identitetskort. Kommitténs uppfattning är, efter att ha studerat den arbetsmiljö i vilken sjukvårdsmannen arbetar, att sjukvårdsmännen inte heller i fortsättningen bör hänföras till kategorin sjukvårdspersonal. Motivet är att de organisatoriskt är så nära förbundna med den verksamhet som har till huvuduppgift att tillfoga motståndaren skada att man inte med trovärdighet kan hävda att de skall kunna erhålla folkrättens skydd som sjukvårdspersonal. När det gäller utmärkning av sjukvårdspersonalen anser kommittén att det är starkt motiverat att den sjukvårdspersonal som organisatoriskt ingår i stridande bataljonsenheter samt de lätta underhållskompanier som är avsedda för understöd av dessa bataljoner skall anses fullgöra sina uppgifter i ett stridsområde och därför i möjligaste mån bör bära

Identifikationsfrågor 231

huvudbonader och kläder försedda med rödakorstecknet. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att överbefälhavaren undersöker möjligheterna att förse sådan personal med denna förbättrade utmärkning. Kommittén förutsätter att den militära sjukvårdspersonalen i framtiden förses med identitetskort enligt konventionens bestämmelser (GK I art. 40). Kommitten har övervägt den militära sjukvårdspersonalens beväp-

ning. Övervägandena redovisas i avsnitt 4.3.

Kommittén har också övervägt formerna för sjukvårdspersonalens deltagande i annan verksamhet än sådan som hänger direkt samman med sjukvårdsuppgiften. Vägledande har då varit främst bestämmelserna i I. Genevekonventionen, art. 21 som säger att skyddet skall upphöra endast i det fall, att de vid sidan av användningen för sina humanitära uppgifter begagnas för handlingar varigenom fienden tillfogas skada. Även om dessa bestämmelser avser sjukvårdsanstalter och rörliga sjukvårdsformationer är det kommitténs uppfattning att detta gäller även den sjukvårdspersonal som arbetar i enheterna samt sådan sjukvårdspersonal som tjänstgör utanför sjukvårdsenhet t.ex. i militär stab. Enligt kommitténs uppfattning bör även huvudregeln bruk av vapen endast till självförsvar och till försvar av skadade och sjuka” tillämpas strikt (GK I art. 22:1, TP I art. 13:2 a). Detta skall gälla även annan för bevakning eller skydd av sjukvårdsorganisationen avdelad personal (truppavdelning, vakter, eskort; TP I art. 13:2 b). Enligt kommitténs uppfattning kan sjukvårdspersonal användas för olika militära uppgifter inom enhetens ordinarie verksamhet dvs. sådan verksamhet som möjliggör eller har samband med den humanitära verksamheten; dock aldrig sådan verksamhet som innebär en handling som är skadlig för fienden”. sjukvårdspersonal kan således tas i anspråk för t.ex. bevakningsuppgifter i anslutning till sjukvårdsenheter eller för skydds- och maskeringsarbeten. Den sjukvårdspersonal som ingår i sta-

ber för administration och planläggning av sjukvårdsuppgifter kan lösa

andra stabsuppgifter, t.ex. att vara vakthavande befäl men inte stridsledningsuppgifter eller uppgifter som innebär planläggning och genomförande av stridsuppgifter utanför sjukvårdstjänsten.

6.1.4.3 Sjukvârdsenheter

Begreppet sjukvårdsenhet har tillkommit genom bestämmelserna i tilläggsprotokoll I (TP l art. 8 e) och omfattar nu även civila enheter. Sjukvårdsenheter skall vara upprättade i medicinskt syfte. Styrande för begreppet ”sjukvårdsenhet är således enhetens uppgift - en medicinsk - form uppgift oavsett organisatorisk eller tillhörighet i övrigt. Kommittén har trots detta diskuterat möjligheterna att av praktiska skäl göra skillnad mellan militära enheter som uteslutande används för sjukvårdsändamål (t.ex. brigadsjukvårdskompani) och sjukvårdsenheter som organisatoriskt ingår i förband med annan huvuduppgift (t.ex. f örbandsplatsgrupp i lätt underhållskompani). Kommittén anser inte att man kan göra någon klar sådan gränsdragning som kan läggas till grund för olika principer för gruppering och skydd.

232 Identifikationsfrågor sou 193455

För de sistnämnda typerna av militära sjukvårdsenheter måste reglerna anpassas till de i konventionerna använda begreppen i den mån militära hänsyn det medgiver (GK I art. 2)) och när så är möjligt” GK I art. 19; TP I art. 12:4). Detta ställer särskilda krav på utbildning i folkrätt för befäl på olika nivåer. Kommittén anser att alla möjligheter till skydd, såväl aktiva som passiva, måste tillvaratas. Önskemålen om särgruppering som uttryckts i tilläggsprotokoll I (TP I art. 12:4) är lättast att tillgodose för militära sjukvårdsenheter som uteslutande används för sjukvårdsändamål. Militära sjukvårdsenheter som organisatoriskt ingår i förband med annan huvuduppgift bedöms för sin funktion vara så beroende av den större enhetens verksamhet och det taktiska läget att en särgruppering enligt kommitténs bedömning sällan är möjlig. Kommittén konstaterar att det inte finns någon ovillkorligt tvingande regel att sjukvårdsenheter med den behöriga myndighetens medgivande” skall “utmärkas med kännetecknet (TP I art. 18:4). Överbefälhavaren har i sin 1978 angivna grundsyn på sjukvården i krig fastlagt att alla fasta kvalificerade sjukvårdsresurser tydligt skall utmärkas med rödakorstecken samt att rörliga sjukvårdsresurser skall utmärkas med rödakorstecken allt efter lägets krav. Kommittén delar helt överbefälhavarens grundsyn i denna fråga. När det gäller de rörliga militära sjukvårdsenheterna skall de alltid utmärkas vid anfall eller risk för anfall mot enheten. l övriga fall bör enligt kommitténs uppfattning den taktiske chefen fatta beslut om utmärkning så att man erhåller en till det taktiska läget anpassad teknik och taktik för utmärkningen. Kommittén har funnit att det knappast är möjligt att ange exakta avstånd på vilka utmärkning skall vara synlig från marken eller luften. Dels är sådana avstånd svåra att fastställa beroende på terräng, väderj leks- och tidsförhâllanden samt de många olika typer av vapensystem som kan tänkas sättas in mot militära mål, dels skulle sådana angivna avstånd i alltför hög grad påverka möjligheterna till ett lämpligt taktiskt uppträdande. Den materiel för utmärkning (skyltar, dukar av olika storlekar) som de militära sjukvårdsenheterna idag medför i utrustningen har kommittén bedömt vara användbar även i fortsättningen. Därutöver kan ansvariga militära myndigheter efter försök behöva ta fram ny materiel för utmärkning i takt med den tekniska utvecklingen. Som tidigare framhállits utgör numera även transport av sjukvårdspersonal och sjukvårdsmateriel ”Sjuktransporter”. Kommittén förordar därför ett bättre skydd av sjukvårdsenheter som är under marsch eller omgruppering. Dessa måste nu betraktas som sjuktransporter. Utmärkenheter ningen bör - precis som för grupperade efter lägets krav beslutas av den taktiske chefen. Kommitténs förslag till principer och materiel för utmärkning av sjukvårdsenheter framgår av bilagorna 3 o. 4. TP I art. 12:1 skall sjukvårdsenheter alltid respekteras och Enligt skyddas. Kommittén har tidigare behandlat beväpningen, som är en viktig del för att möjliggöra skyddet. En annan viktig förutsättning för

ldentifikationsfrâgor 233

att kunna förhindra anfall mot sjukvårdsenheten är möjligheter till förvarning. Mot denna bakgrund anser kommittén att en sjukvårdsenhet kan tilldelas områdesansvar och ges uppgifter i bevakningen av ytan. Syftet bedöms vara preventivt och något folkrättsligt hinder finns inte för detta så länge enhetens verksamhet inte ”begagnas för handlingar varigenom fienden tillfogas skada.

6.1.4.4 Sjuktransporter

Kommittén har tagit del av de negativa erfarenheterna av att använda rödakorsdukar för att utmärka sjukvårdsfordon. De tekniska lösningarna är inte bra. Kommittén förordar att de permanenta sjukvårdsfordonen får en fast märkning i form av målning direkt på fordonet eller en påmonterad skylt. Märkningen måste emellertid snabbt kunna döljas på order av bataljonschef med hänsyn till lägets krav. Utmärkning skall dock alltid visas vid lastning, lossning och transport av skadade och sjuka. Utmärkningen kan döljas t.ex. genom att skylten viks ihop eller avlägsnas eller att en maskeringsmålad platta kan dras framför eller vikas upp över den permanenta målningen. Kommittén anser att överbefälhavaren bör överväga en sådan förbättrad teknisk lösning som skulle stärka skyddet av sjuktransporterna. De permanenta militära sjukvårdsfordon som svenska försvarsmakten nu anskaffar är av hög kvalitet och ofta försedda med fast specialutrustning för vård under transport. De bemannas och framförs av sjukvårdspersonal. I praktiken möter det därför ofta praktiska svårigheter att använda de organisatoriskt ingående permanenta sjukvårdsfordonen för andra uppgifter än sjukvårdstjänst. Det är också önskvärt att om möjligt ytterligare höja den totala humanitära nivån och undvika alla arrangemang som kan ifrågasätta tro-

värdigheten i våra_ folkrättsliga åtgärder eller temporärt nedbringa vår

sjuktransportberedskap. Mot denna bakgrund anser kommittén att det är angeläget att de permanenta sjukvårdsfordonen inte utnyttjas för sådan verksamhet som skulle kunna ha till syfte att tillfoga fienden skada eller medföra att de inte kan disponeras för sitt avsedda ändamål. När det gäller tillfälliga sjukvårdsfordon måste utmärkningen ofta ske med improviserade medel. Detta är enligt kommitténs uppfattning inte tillfredsställande. I kompaniers och bataljoners (motsv.) utrustning bör därför i utökad utsträckning ingå särskild materiel som är avsedd för utmärkning av tillfälliga sjukvårdsfordon. Kommittén har diskuterat de praktiska möjligheterna att utnyttja tillfälliga sjukvårdsfordon eftersom definitionen i tilläggsprotokoll I (TPI art. 8 k) har tolkats olika. Det ligger i sakens natur att tillfälliga sjukvårdsfordon behöver utnyttjas för Sjuktransporter i bara en riktning. Frågan har gällt om protokollets lydelse skulle omöjliggöra att fordonet växlar status och används för andra ändamål vid återgången till förbandet. Enligt kommitténs uppfattning föreligger inget folkrättsligt hinder för sådana s.k. pendeltransporter. Det anges i tilläggsprotokollet ingen minsta tid under vilken tillfälliga sjukvårdsfordon kan avdelas. Samma regler som här omtalats för tillfälliga sjukvårdsfordon kan också

234 sou 1984:56

Identijikationsfrâgor

gälla för andra sjuktransportmedel t.ex. tillfälliga sjuktransportfartyg eller tillfälliga ambulansluftfartyg. I anslutning till de nya bestämmelserna i tilläggsprotokoll I, artiklarna 21-31 samt annex I, kapitel III angående Särskilda signaler för använduteslutande av sjukvårds- och sjuktransportförband” vill kommitning att det ofta är nödvändigt att även kunna tén understryka på avstånd enheter som åtnjuter folkrättens skydd. Moderna robotsystem, urskilja som i kommande väpnade konflikter torde användas mot allt flera typer för insats mot mål. Det är ett krav att av mål, programmeras avlägsna man redan då kan ta hänsyn till folkrättsligt skyddade enheter, sjuktransportmedel etc. Kommittén förutser därför att de signaler som omtalas i annex I, kapitel III kan komma att behöva användas även av t.ex. sjuktransportmedel till sjöss och vissa sjukvårdsenheter i land. Identifiering väg av ambulansluftfartyg enligt annex I, på elektronisk art. 8, är en i krig inte prövad metod att identifiera luftfartyg. Den bygger på nuvarande, i fredstid allmänt vedertagna sätt för identifiering (och flygtrafikkontroll) av luftfartyg. Härigenom kan identifieringsmetoden även under övergång till krigsförhållanden samt därefter unbegagnas der en väpnad konflikt. Detta är givetvis en stor fördel. Ett villkor är emellertid att de krigförande parterna respekterar de för reserverade moderna och koderna”, och att man ambulansluftfartyg kan vidta för att minska systemets störkänslighet. Kommittén åtgärder anser att dessa förhållanden bör undersökas närmare och föreslår att detta sker genom överbefälhavarens försorg i samarbete med berörda civila myndigheter. Vid undersökningen bör även möjligheterna prövas för och att införa motsvarande system identifiering av sjukvårdsfartyg sjukvårdsenheter i land. I. tilläggsprotokollet är den bästa metoden för att ”effektivt Enligt identifiera att använda visuell sigoch igenkänna” ambulansluftfartyg Denna kan utgöras av kännetecknet eller blixtrande blått ljus eller 4 nal. båda dessa tecken samtidigt. Dessutom kan identifieringen förstärkas och radarövervakningssystem (SSR). Genom angenom radiosignaler av sistnämna system ökar möjligheterna att identifiera ambuvändning lansluftfartyg på större avstånd (TP I annex I art 5:2, 6, 7 o. 8). Under vissa förhållanden kan det emellertid vara svårt att använda rödakorstecken ambulansluftfartyg. Detta gäller främst om på tillfälliga ett luftfartyg, exempelvis en helikopter pä operativt uppdrag, hastigt måste avbryta uppdraget för att insättas för en brådskande räddningsaktion eller en sjuktransport. Den operativa chefen, som beordrar uppdraget, får i varje särskilt fall besluta om det tillfälliga ambulansluftfarskall använda visuell signal (blåljus) samt radiosignal och elektrotyget nisk identifiering (SSR-mod och kod). Detta beslut måste grundas både på operativa förhållanden och önskan om bästa möjliga skydd under räddningsaktionen eller sjuktrans- Det är av vikt att uppträdandet inte kan uppfattas som missbruk porten. av konventionsskyddet. av kommitténs till och material En sammanfattning förslag principer av bilaga 5. för utmärkning av militära sjuktransportmedel framgår

sou I984:56 Identifikationsfrågor 235

6.1.5 Vissa ekonomiska konsekvenser

Vissa av kommitténs rekommendationer kommer att medföra kostnader för försvarsmakten. Det har emellertid inte varit möjligt för kommittén att beräkna kostnadernas storlek. Kostnaderna hänför sig till följande av kommitténs framförda förslag, nämligen E] förbättrade möjligheter till identifiering av sjukvårdspersonal i stridsområdet genom att rödakorstecken anbringas på huvudbonad samt på bröst och rygg D permanent utmärkning av permanenta sjukvårdsfordon genom målning eller andra anordningar som snabbt kan döljas El materiel att medföras vid förbanden för att kunna utmärka tillfälliga sjukvårdsfordon D tillförande av signalmateriel för identifiering av sjukvårdsenheter och ambulansluftfartyg.

Kommittén bedömer att vissa minskade kostnader uppstår dels genom att utmärkning av sjukvårdsmän upphör, dels genom att rödakorsdukar inte längre skall användas för att utmärka de permanenta sjukvårdsfordonen.

6.2 och av samt

Identifiering utmärkning skyddsrum materiel, anläggningar och personal inom civilförsvaret och den civila sjukvården

6.2.1 Civilförsvaret

6.2.1.1 Inledning

1978 års försvarskommitté har i sitt betänkande säkerhetspolitiken och totalförsvaret” granskat begreppet civilförsvar. Försvarskommittén har därvid funnit att begreppet finns definierat i många olika sammanhang men slår samtidigt fast att |977 års tilläggsprotokoll I (TP I) utgör en viktig grund för tolkningen av detta begrepp. Kommittén anser att civilförsvar i fortsättningen skall beteckna en verksamhet och inte en organisation. l begreppet sammanfattas all civilförsvarsverksamhet oberoende av vem som utför den. Ansvaret för civilförsvarsverksamhet vid beredskap och i krig åvilar enligt nu gällande regler civilförsvarsstyrelsen, civilbefälhavare, länsstyrelser och civilförsvarschef. Riksdagen har i samband med 1982 års totalförsvarsbeslut tagit ställning till att kommunerna skall överta det lokala ledningsansvaret och att myndigheten civilförsvarschefen därmed skulle upphöra. Folkrättskommittén har emellertid utgått från nuvarande ordning. När kommunerna övertar det lokala ledningsansvaret för civilförsvaret måste således även folkrättsliga aspekter beaktas. l tilläggsprotokoll I behandlas civilförsvar i artiklarna 61-67. I artikel 61 definieras begreppet civilförsvar. Kommittén konstaterar att det

236 Identifikationsfrâgor sou 193456

svenska civilförsvarets organisation och uppgifter i alla avseenden faller inom ramen för vad som stadgas i artikeln. Någon förändring av civilförsvarets verksamhet eller organisation för att åtnjuta det folkrättsliga skydd som tilläggsprotokoll I erbjuder behövs således inte. Artikel 62 behandlar det skydd som civilförsvarsorganisationen och även att civila som inte tillhör civildess personal har. Artikeln stadgar försvarsorganisationen men som till följd av myndigheters beslut fullgör åtnjuter samma skydd som personal i civilförcivilförsvarsuppgifter svarsorganisationen. Artikeln stadgar vidare att materiel och byggnader tillhörande civilförsvarsorganisation samt skyddsrum för befolkningen inte får förstöras. Artikel 63 behandlar civilförsvar i ockuperade områden. Artikeln fastslår rätten för civilförsvarsorganisation att få fullgöra sina uppgifter även på ockuperat område. Dessa aspekter behandlas i annan ordning (se avsnitt 9.3.3.1). Artikel 64 berör civilförsvarsorganisationer i stater som icke är part i en konflikt samt internationella samordningsorganisationer. Artikeln medger rätt att under bibehållande av folkrättsligt skydd kunna utföra territorium. Artikeln torde ha civilförsvarsuppgifter på annan parts mindre aktualitet för svenskt vidkommande. Artikel 65 behandlar upphävande av det folkrättsliga skyddet. Artikeln stadgar att skyddet för civilförsvarsorganisation och personal kan om de används för att utföra handlingar som är skadliga för upphöra fienden. Artikel 66 behandlar identifiering. Frågor om identifiering av civilförsvarets personal redovisas i avsnitt 6.3. 67 behandlar ur försvarsmakten som avdelas för

Artikel personal

civilförsvarsorganisationer. Personal ur försvarsmakten som fullgör ciskall ha ett folkrättsligt skydd om den permanent är vilförsvarsuppgifter avdelad och uteslutande som för dessa uppgifter ägnar sig åt de uppgifter 61. Artikeln förbjuder militär civilförsvarspersonal att anges i artikel skifta mellan stridande uppgifter och civilförsvarsuppgifter under hela konflikten. Denna personal skall förutom militär ID-handling också bära civilförsvarets internationella kännetecken samt ID-handling för civilförsvarsorganisationen. Personalen fär i likhet med övrig civilförsvarspersonal inte bära annat än lätt beväpning för självförsvar. Militär personal som tjänstgör i civilförsvarsorganisation skall emellertid ha krigsfångestatus om den faller i motparternas våld. För svenskt vidkommande finns ingen planläggning som syftar till utnyttjande av militära enheter som en del av civilförsvarsorganisationen. l det följande redovisas vilka åtgärder som kan vidtagas för utmärkning av anläggningar, materiel och fordon tillhörande civilförsvaret samt skyddsrum för befolkningen.

Folkrättskommittén har därvid särskilt studerat följande objekt:

EI Skyddsrum El Anläggningar för befolkningen

ldenrzfikarionsfrâgor

EI Anläggningar för civilförsvaret El Civilförsvarsbaser L] Materiel D Fordon

6.2.1.2 Skyddsrum

Utmärkning av skyddsrum regleras f n i civilförsvarsstyrelsens Tekniska bestämmelser för skyddsrum” (TB 78). Här sägs att skyltning anordnas på sådant sätt att tydlig information om skyddsrummets läge erhålls samt att skyddsrummets iordningsställande och drift underlättas”. Anvisningen är tvingande för fastighetsägaren. Utöver denna anvisning finns i TB 78 råd och rekommendationer hur skyltning av skyddsrum kan utformas. Bl.a. ges rekommendationer om skyltstorlekar, textutformning, färger etc. Avsikten med att reglera bestämmelser om skyltning av skyddsrum är att säkerställa civilbefolkningens kunskaper om skyddsrummens belägenhet. Enligt TB 78 kan skyddsrum utmärkas med ett S i svart text på vit botten, eventuellt kompletterat med texten ”skyddsrum. Folkrättskommittén har funnit att, om man från folkrättsliga utgångspunkter vill sträva efter att underlätta identiñeringen av skyddsrum, är dagens bestämmelser otillräckliga. Syftet med utmärkning skall, förutom hänvisning för de skyddssökande, vara att mana till varsamhet och försiktighet vid krigshandlingar i tätorter. Utmärkningen bör framför allt syfta till att skyddsrummet inte uppfattas som militärt mål. Kommittén har också diskuterat lämpligheten att utmärka skyddsrum och deras belägenhet även på större avstånd utanför själva skyddsrummet, men har funnit att sådana åtgärder kan leda till att det folkrättsliga skyddet urholkas. Kommittén föreslår att civilförsvarets internationella symbol används för utmärkning av skyddsrum. Detta gäller såväl mindre skyddsrum i bostadskvarter som större skyddsrum i offentliga byggnader, sjukhus, fabriker etc. Kommittén har också diskuterat frågan om vilken myndighet som bör ansvara för skyltning av skyddsrummen och vilka eventuella andra identiñeringsmöjligheter som bör vidtagas. Kommittén har funnit att dessa frågor bör regleras av civilförsvarsstyrelsen i samband med att TB 78 revideras.

6.2.1.3 Anläggningar för befolkningen

Anläggningar av detta slag är befolkningsskyddsrum samt skol- och trafikantskyddsrum. Kommittén föreslår att denna kategori skyddsrum utmärks i likhet med andra skyddsrum. Eftersom dessa objekt är stora till omfånget och således rymmer flera skyddssökande krävs att skyltar och annan utmärkning görs i större skala. Kommittén föreslår vidare att befolkningsskyddsrummen anges på karta.

238 Identifikationsfrâgør SOU l 98â4:56

6.2.1.4 Anläggningar för civilförsvaret

Civilförsvarets anläggningar utgörs av ledningscentraler, observationsbranddammar och skydd för framskjutna enheter. platser,

Ledningscen traler

I enlighet med den svenska totalförsvarsprincipen, som bygger på s.amordning mellan olika funktioner i samhället, har sedan lång tid tillbaka ledningsorganisationer på olika nivåer samlokaliserats i gemensamma anläggningar. Det finns sålunda ett antal ledningscentraler som civilförsvaret disponerar tillsammans med försvarsmakten. Dessa anläggningar är i princip sekretessbelagda, eftersom de kan betraktas som militära mål, och kan - - av dessa skäl inte heller betraktas som skyddade helt naturligt utan måste lämnas utanför diskussionen om identifiering som objekt civilförsvarsanläggningar. Kravet skall kunna samverka med militära på att även civilförsvaret enheter i gemensamma anläggningar kan från folkrättsliga synpunkter stundom te sig tveksamt. Ett ställningstagande för att skilja av civilförsvaret från de anläggsom man disponerar tillsammans med försvarsmakten skulle ningar emellertid få betydande konsekvenser, framförallt sett från ekonomiska synpunkter. Kommittén har förutsatt att totalförsvarstanken inte får eftersättas. Man bör dock alla möjligheter för att undvika att pröva av civilförsvarsanläggningars folkrättsliga status sätts i trovärdigheten fråga, även om givetvis stor hänsyn måste tas till operativ effektivitet, rationalitet och ekonomi. Rent praktiskt bör sådana överväganden vägas in vid modernisering och nybyggnad av gemensamma anläggningar och anläggningar med intressentandelar. Det är kommitténs uppfattning att frågor av denna karaktär bör av civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren i samråd. Tillprövas läggsprotokoll l ger civilförsvaret större förutsättningar för att det folkom civilförsvarets personal, materiel och rättsliga skyddet accepteras anläggningar är utmärkta på det sätt som artiklarna föreskriver. Det är närmast en nationell fråga om och i vilken utsträckning som man vill utnyttja dessa möjligheter. Ledningscentraler med enbart civilförsvarspersonal borde däremot enligt kommitténs uppfattning kunna utmärkas i syfte att kunna identifieras som civil och skyddad anläggning. Dessa anläggningar är f.n. nte utmärkta på något sätt. Bl.a. förbjuder kartsekretessförordningen (SFS att vissa av civilförsvarets anläggningar anges i kart- 30h 1975:372) flygbildmateriel som upprättats av statens lantmäteriverk och sjöfartsverket. Civilförsvarets anläggningar har tidigare varit sekretessbelagda nen under 1970-talet kommit att har genom beslut av civilförsvarsstyrelsen dessa anläggningar lätt kan förväxlas ned bli öppna objekt. Eftersom militära anläggningar, är det kommitténs uppfattning att anläggningarnas funktion skall Kommittén har diskuterat möjligheten att framgå.

Identifikationsfrâgor

dessa öppna” centraler skall utmärkas på karta men stannat vid att så inte bör ske. För identifiering i terrängen föreslås att dessa anläggningar utmärks med civilförsvarets internationella symbol.

Observationsplatser, branddammar och skydd för framskjutna

enheter

Dessa anläggningar är helt öppna och kan utan vidare utmärkas. Kommittén föreslår att de i terrängen utmärks med civilförsvarets internationella symbol. Det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen att i samråd med överbefälhavaren närmare utforma bestämmelser för denna identifiering.

6.2.1.5 C i vilförsvarsbaser

Med begreppet civilförsvarsbaser förstås alla former av platser - utom fasta anläggningar - där civilförsvarsenheter och/eller materiel är placerade såväl stationärt som tillfälligt. I nuläget finns inga åtgärder vid- . tagna för identifiering eller utmärkning av sådana baser. Dessa baser och framförallt mobiliseringsförråd kan förväxlas med enheter ur militära förband. Det finns därför skäl för att civilförsvarets baser skall kunna identifieras. Kommittén föreslår också att så skall ske och att formerna för denna typ av identifiering regleras genom bestämmelser som utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

6.2.1.6 Materiel

Civilförsvaret disponerar idag materiel till ett värde av ca 1,5 miljard kr. Till detta kommer ett mycket stort antal materielslag som anskaffas eller ianspråktas på annat sätt vid beredskap. En mycket stor del av materielen är märkt med civilförsvarsstyrelsens emblem. Märkningen är endast avsedd för att i fred uthyrd materiel inte skall förväxlas med annan materiel som inte tillhör Civilförsvaret. Kommittén har diskuterat de praktiska möjligheterna till märkning av civilförsvarsmateriel och har kommit till den slutsatsen att endast sådana materielslag som är av avgörande betydelse för fortsatt verksamhet eller av sådan karaktär att den kan användas för militärt ändamål bör utmärkas. Därvid bör civilförsvarets internationella symbol användas. Sjukvårdsmateriel och fordon för Sjuktransporter bör förses med rödakorssymbolen med hänsyn till att såväl materiel som fordon kommer att utnyttjas tillsammans med både den civila sjukvården och militära sjukvårdsenheter. Kommittén har också när det gäller utmärkningar av materiel förutsatt att närmare regler och bestämmelser utformas av civilförsvarsstyrelsen, vad gäller sjukvårdsmateriel och sjuktransportfordon i samråd med socialstyrelsen.

Identifikationsfrâgor

6.2.2 Den civila hälso- och sjukvården

6.2.2.1 Inledning

Hälso- och sjukvården skall i krig anpassas till inriktningen av de samlade försvarsansträngningarna. Detta innebär bl.a. att hälso- och sjukvården måste kunna anpassas till, följa och stödja de militära operationerna i olika delar av landet. Civilbefolkningens behov av hälso- och måste också tillgodoses. Hela befolkningen kan komma att sjukvård utsättas för krigets följder. Det är därför nödvändigt att hälso- och sjukvården i hela landet så långt det är möjligt kan svara mot de krav som kommer att ställas på den i krig. Detta innebär bl.a. att varje sjuk eller skadad - civil eller militär utan åtskillnad - ha samma till vård samt att i princip skall möjligheter resurser skall kunna utnyttjas oavsett om de är civila eller sjukvårdens militära. Det bör i detta sammanhang observeras att såväl civila som militära sjukvårdsenheter har samma folkrättsliga skydd. De grundläggande folkrättsliga bestämmelserna finns i den fjärde av 1949 års Genévekonventioner (civilkonventionen, GK IV) samt 1977 års tilläggsprotokoll I till Genévekonventionerna (TP I). l GK IV artikel 18 sägs att ”Civila sjukhus må under inga omständigheter anfallas utan skola städse respekteras och skyddas av de stridande parterna”. Enligt TP I artikel 8 betecknar sjukvårdsenheter sådana anstalter eller andra enheter, militära eller civila, som är upprättade i medicinskt syfte, nämligen för uppsökande, omhändertagande, - första - av transport, diagnos eller behandling inbegripet hjälpen sårade, sjuka och skeppsbrutna eller för förebyggande av sjukdom. Termen omfattar till exempel sjukhus och andra liknande enheter, blodtransfusionscentra, preventivmedicinska centra och institut, sjukvårdsoch läkemedelslager som tillhör sådana enheter. depåer samt sjukvårdssjukvårdsenheter kan vara fasta eller rörliga, permanenta eller tillfälliga. l TP I artikel 12 anges att sjukvårdsenheter alltid skall respekteras och skyddas och att de icke får utsättas för anfall. l artikeln uppmanas parterna vidare att underrätta varandra om platsen för stora fasta sjukvårdsenheter. Frånvaron av en sådan underrättelse befriar dock inte parterna från att iaktta bestämmelserna om sjukvårdsenheternas respekterande och skydd. Den grundläggande regeln för identifiering av skyddade objekt finns i TP I artikel 18, vars första punkt lyder: ”Varje part i konflikten skall sträva efter att tillse att sjukvårdspersonal samt sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel kan identifieras. 1978 års försvarskommitté behandlar i sitt slutbetänkande frågor rörande sjukvårdens skydd och anför att sjukvårdsinrättningarna även bör utnyttja Genevekonventionens skydd och utmärkas enligt dess bestämmelser redan i fred. Kommittén anför vidare att socialstyrelsen ytterligare bör utveckla synen på dessa frågor. I totalförsvarspropositio- 1981/82:l02 bil. 3) delar det föredragande statsrådet denna nen (prop. och säger vidare att det bör ankomma på socialstyrelsen att uppfattning i samråd med berörda myndigheter vidta förberedelser för detta.

i sou 1984:56 241

Identifikationsfrâgør

Mot denna bakgrund har folkrättskommittén studerat följande objekt:

D Sjukvårdsanläggningar D Sjukvårdsmateriel D Sjuktransportmedel

Objekten behandlas med hänsyn till tre omständigheter, nämligen luftanfall, markstrid och ockupation.

6.2.2.2 Anläggningar m.m. som ingår i den civila sjukvårdens krigsorganisation

De sjukvårdsanläggningar som här berörs utgörs av de i fred befintliga sjukvårdsanläggningarna (sjukhus, vårdcentraler osv.) samt de vid krigsorganisering tillkommande annexlokalerna i bl.a. skolor. Hit hör även anläggningar av typen sjukvårdsmaterielförråd och lagercentraler för läkemedel. För det mesta torde det inte föreligga några svårigheter att avgöra vilken lokal det är fråga om. l vissa fall kan dock detta vara t.ex. om en vårdcentral svårare, är inrymd i en byggnad som delvis används för andra ändamål. Detta kan komplicera utmärkningen. Konventionstexternas avfattning gör det tveksamt om Apoteksbolagets vanliga apotek kan betraktas som folkrättsligt skyddade objekt. Bl.a. med hänsyn till att apoteken i krig mer än i fred inrymmer lager av sjukvårdsmateriel och läkemedel anser dock folkrättskommittén att den svenska inställningen bör vara att apoteken har skyddad status. För detta talar också att apotekspersonalen åtnjuter sådant skydd. Att sjukhusapotek samt lagercentraler för läkemedel är skyddade är ställt utom tvivel. Däremot anser folkrättskommittén att lokaler för tandvård inte kan anses ha folkrättsligt skydd även om tandvårdspersonalen hänförs till kategorin sjukvårdspersonal. Reglerna för utmärkning av sjukvårdsanläggningar finns såväl i civilkonventionen som tilläggsprotokollen. När det gäller den tekniska utformningen av utmärkningen av sjukvårdsanläggningar kan man tänka sig flera olika lösningar. En sådan är att måla rödakorsmärket på byggnadernas tak. Ett alternativ till målning på hustaken är utmärkning på ett plant underlag på marken. Utmärkning av sjukvårdsanläggningar för att kunna identifiera dessa vid stridshandlingar på marken kan ske i form av t.ex. flaggor och plakat etc. Ett speciellt problem uppstår när det gäller vårdcentraler och dylikt, vilka är inrymda i lokaler som också har andra användningsområden, utanför sjukvården. Man kan här överväga utmärkning med rödakorsskyltar i fönstren, eventuellt kompletterade med mindre rödakorsflaggor. Utmärkning av de i fredstid befintliga beredskapsförråden för sjukvårdsmateriel torde krävas endast i de fall, då förrådet inte töms vid en krigsorganisering. En utmärkning av sjukvårdsenheter är sålunda tekniskt möjlig att genomföra. Vid en bedömning av lämpligheten och omfattningen att

ldennfikationsfrågor

vidta sådan måste dock även andra faktorer vägas in i utmärkning bilden. Sålunda anges i GK IV artikel l8 den begränsningen att utmärkning skall ske ”i den mån militära hänyn det medgiva. Enligt vår mening innebär detta att i många fall frågan om utmärkning av en sjukvårdsenmellan militära och civila het måste bedömas och avgöras i samverkan berörda Folkrättskommittén är dock av den mening att de myndigheter. i princip bör vara vägledande. inskränkning av folkrättsliga aspekterna bör förbehållas endast som är belägna i en utmärkning anläggningar, direkt till viktigare militära mål. anslutning Folkrättskommittén finner att det bör ankomma på socialstyrelsen att närmare bestämma om och i vilken utsträcksom ansvarig myndighet skall ske. Detta förutsätts ske i ning utmärkning av sjukvårdsenheter samverkan med överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, försvarets

sjukvårdsstyrelse och sjukvårdshuvudmännen. l anslutning härtill vill dock folkrättskommittén lämna följande väg-

ledande synpunkter. vore önskvärt med utmärk- Även om det från folkrättsliga synpunkter och ekonomiska konsekvenser mot ning redan i fredstid, talar praktiska Kommittén förordar därför att utmärkning inte sker en sådan lösning. vidtas för att man skall kunna genomföra en i fred men att förberedelser snabb utmärkning vid en övergång till krigsorganisation. Folkrättskommittén anser det vidare vara angeläget att åtgärder vidtas redan i fredstid så att underrättelse om belä-

sjukvårdsanläggningarnas

enligt TP I artikel 12. genhet kan lämnas Vid en övergång till krigsorganisation bör i princip samtliga sjukvårdsnabbt kunna förses med rödakorsmärkta kännetecken så att senheter och lokaler är väl identiñerbara från marken (vid markstrid). byggnader anordnas i Utmärkning som är synlig från luften bör vidare kunna första hand vid större och vårdcentraler. Kommit-

sjukhusanläggningar

tén vill betona vikten av att sådana anläggningar prioriteras som inte organisation. Skälet till detta är att i motsats till ingår i fredssjukvårdens vilka måste anses vara kända till sin fredsanläggningarna, i princip tillkommande i

belägenhet, är dessa i krigsorganisationen byggnader

fredstid för andra ändamål, varför kännedomen om deras utnyttjade förändrade status måste anses vara liten. Kommittén föreslår slutligen att utmärkning, som skall vara synlig i från luften, av praktiska skäl inte görs på tak utan på plana markytor till byggnaderna. Härigenom kan man också lättare belysa anslutning tecknen, om det skulle behövas.

6.2.2.3 Sjukvârdsmateriel

Den sjukvårdsmateriel som används inom den civila sjukvårdens krigsförvaras till helt övervägande del inom anläggningar, som organisation framstår som folkrättsligt En genom sin utmärkning klart skyddade. främmande makt kan därför knappast sväva i okunnighet om att materielen användes inom Märkning av materialen

sjukvårdsverksamhet.

torde därför inte behövas är dessutom mycket svår (en sådan märkning

ldentifikationsfrâgor 243

att genomföra i praktiken beroende på den stora mängden av materiel). Enda undantaget kan möjligen vara sådan materiel som inte är specifik för sjukvården och som dessutom genom sin uppställningsplats möjligen inte direkt uppfattas som hörande till sjukvårdsverksamheten.

6.2.2.4 Sjuktransportmedel

Vad gäller de i fredssjukvården använda ambulanserna torde någon ytterligare utmärkning normalt inte behövas för att de av markstridskrafter skall igenkännas som folkrättsligt skyddade fordon. Däremot torde i många fall behövas en kompletterande utmärkning med ett rödakorsmärke på fordonets tak som är väl synligt för lågflygande plan. Tekniskt torde detta bäst ske genom målning eller genom anbringande av självhäftande dekaler. De bårbilar, tillhörande enskilda taxiägare, som i vissa områden utför Sjuktransporter, utgör ett speciellt problem. Av deras utseende framgår normalt inte att de är sjuktransportfordon och i ett stridsområde skulle sannolikt risken vara stor att de inte uppfattas som skyddade objekt. De bör därför utmärkas i samband med en krigsorganisering. Här torde utmärkning med mindre rödakorsllaggor och rödakors vara lämplig. I sammanhanget får man inte glömma bort de olika slag av fordon som inom den civila sjukvården transporterar sjukvårdsmateriel och läkemedel (inklusive blod). Dessa fordon bör lämpligen utmärkas på samma sätt som angivits för bårbilarna. Det bör ankomma på socialstyrelsen att närmare ange vilka åtgärder som krävs för utmärkning av dessa olika typer av fordon. Härvid bör samråd ske med civilförsvarsstyrelsen.

6.2.3 Identifiering av civilförsvarspersonal och personal inom den civila sjukvårdens krigsorganisation

Enligt artikel 66 i tilläggsprotokoll I till 1949 års Genêvekonventioner (TP I) skall varje part i konflikten ”sträva efter att tillse att dess civilförsvarsorganisationer samt deras personal, byggnader och materiel kan identifieras, medan de uteslutande ägnar sig åt att utföra civilförsvarsuppgifter. Skyddsrum som ställts till civilbefolkningens förfogande skall på liknande sätt kunna identifieras. Det sägs vidare att i ockuperade områden där strider troligen kan äga rum skall civil civilförsvarspersonal kunna igenkännas på civilförsvarets internationella kännetecken och med hjälp av ett identitetskort, som anger dess status. Vad gäller den civila sjukvårdens personal finns regler om identifiering i TP I artikel 8, som säger att det folkrättsliga skyddet omfattar personal som utsetts uteslutande för ovan uppräknade sjukvårdsändamål eller för administration av sjukvårdsenheter eller för planläggning och genomförande av sjuktransporter. Uppdragen kan vara antingen permanenta eller tillfälliga. I den IV. Genévekonventionen artikel 20 talas om personal, som är regelbundet och uteslutande sysselsatt med drift eller förvaltning av civila sjukhus, däri inbegripet den personal,

244 sou 1984:56

Identifikationsfrâgor

som har till uppgift att uppsöka, bortföra och transportera samt vårda sjuka och särade civilpersoner, ofärdiga samt barnsängskvinnor. Begreppet ”should be har i TP l artikel l8 översatts med ”bör” och i TP l artikel 66 med ”skall. Även om konventionstexten inte är entydig, bör den slutsatsen dras att varje stat som vill eftersträva folkrättsligt bör vidtaga så långtgående åtgärder som skydd av sjukvårdspersonalen det är möjligt och praktiskt genomförbart för att personalen skall kunna identifieras som sådan personal. Kommittén föreslår därför att all personal inom civilförsvaret och den civila sjukvårdens krigsorganisation förses med personliga identifieringshandlingar. Civilförsvarets krigsorganisation uppgår f.n. till ca 150 000 personer. Den genomsnittliga krigsplaceringstiden är l2 år, varför omsättningsbehovet eller genomströmningen är l3 000 personer per år. Genom den från den Ijuli l98l gällande nya tjänstepliktslagstiftningen avseende hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. omfattar tjänsteplikten i krig numera all personal som är sysselsatt inom hälso- och sjukvården dvs. - förutom den medicinskt utbildade - även den hos personalen sjukvårdshuvudmännen vid krigsorganiseringstillfället anställda förvaltnings-, ekonomi- och tekniska personalen. Härjämte har icke yrkesverksam medicinskt utbildad personal tjänsteplikt i krig (med vissa begränsningar). Detta medför att antalet personer som bör förses med identifieringshandling uppgår till mer än 400 000. I tilläggsprotokollets annex I återfinns exempel på hur en identitetshandling kan utformas. Dessa exempel är inte tvingande utan lämnar utrymme för modifieringar av praktiska skäl. Eftersom skyddad personal enligt kommitténs förslag skall förses med ID-handlingar, finns anledning främst av rationalitetsskäl att försöka utforma dessa så identiska som möjligt för civilförsvarspersonal och civil sjukvårdspersonal. Det är egentligen bara symbolen för civilförsvars- eller för sjukvårdspersonal som tillsammans med texten ”Identitetskort för 00:01,, behöver vara olika. Kommittén har studerat olika alternativ för att framställa sådana identitetshandlingar och har funnit att det minst kostnadskrävande och mest lättadministrerade är att producera identitetskorten i systemet fredstid och lagra dem på mobiliseringsplatsen. I samband med inställelse för beredskaps- eller krigstjänstgöring utfärdas korten och lämnas ut till den enskilde. Ansvariga myndigheter är sålunda civilförsvarsstyrelsen och socialstyrelsen. Utfärdande myndighet blir lokal civilförsvarsmyndighet respektive sjukvårdshuvudman. Kommittén föreslår att identitetskortet får i princip samma tekniska utförande som det nuvarande försäkringsbeskedet från försäkringskassan. Detta har i vikt tillstånd samma format som förlagan till identitetskort enligt I. tilläggsprotokollet. Blanketten bör tillverkas i ett original och en kopia. Kopian skulle då vara utfärdarens, i tilläggsprotokollen förutskickade dubblettexemplar. Med tanke på den mängd personer som det rör sig om skulle det innebära en högst avsevärd förenkling om ID-kortet inte behövde förses med innehavarens fotografi. Kortet bör därför utformas så att det gäller

ldenttjikationsfrågor 245

utan innehavarens fotografi under förutsättning av kortet är försett med innehavarens namnteckning och tumavtryck. ID-kortets begränsade utrymme medger knappast tryckning av parallelltext på flera språk. På baksidan av kortet bör dock anges en förklaring på engelska och ryska, exempelvis följande text: The owner ofthis identification card shall be given protection as civil defence (or medical) personal in accordance with the Geneva Conventions”. till ID- Förslag kortet redovisas i bilaga 6. Konventionstexten ger även utrymme för ytterligare former för identifiering av civilförsvars- och sjukvårdspersonal. Större delen av civilförsvarspersonalen bär inte uniform. Kommittén föreslår att denna personal får bära en armbindel med civilförsvarets internationella symbol en liksidig blå triangel på orange botten. På uniformerad personal bör tecknet sys fast på uniformen. Civilförsvarets sjukvårdspersonal bör även i fortsättningen bära rödakorssymbolen på tjänstedräkt eller på armbindel. Civil sjukvårdspersonal föreslås utöver bära armbindel ID-handling med rödakorstecknet. Armbindel bör dock endast bäras under tjänsteutövning. Enligt kommitténs mening bör civilförsvarsstyrelsen resp. socialstyrelsen ansvara för den slutgiltiga utformningen av personliga identitets-

handlingar samt för dessa handlingars fredsanskaffning, förrâdshåll-

ning och utdelning.

6.2.4 Ekonomiska överväganden

De åtgärder som i det föregående har förordats medför kostnader av den karaktären att de enligt kommitténs bör bestridas av staten. mening

Folkrättskommittén har gjort vissa överslagsvisa beräkningar över de

kostnader som föranleds av de föreslagna rekommendationerna. Kommittén har funnit att dessa kostnader kommer att variera inom förhållandevis vida gränser beroende på valet av den ambitionsnivâ som de ansvariga myndigheterna kan tänkas välja. Kommittén har vidare ansett att det inte ligger inom dess uppgift att närmare ange hur de ansvariga myndigheterna skall prioritera de kostnader som blir föranledda av respektive myndigheters planering i här berörda avseenden. Kommittén föreslår därför att det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen och socialstyrelsen att närmare studera och beräkna medelsbehoven för de identifieringsåtgärder, som myndigheterna finner vara lämpliga och möjliga att genomföra, och att därefter planera in kostnaderna i sina årliga anslag. Folkrättskommittén vill dock framhålla att den anser ett genomförande av de föreslagna åtgärderna vara av stor betydelse för att personalen skall kunna få det folkrättsliga skydd som folkrätten ger den.

i sou 1984:56 247

7 Folkrättens efterlevnad

Inledning

lnom en krigförande stat ligger ansvaret för folkrättens efterlevnad på skilda plan. Ytterst är det regeringen som har ansvaret för att det folkrättsliga regelsystemet, däribland konventionerna, efterlevs. Skulle det under särskilda förhållanden bli aktuellt att såsom repressalieåtgärd använda förbjudna stridsmedel eller stridsmetoder eller t.o.m. att göra viktiga undantag från folkrätten under hänvisning till militär nödvändighet, torde ansvaret för detta huvudsakligen falla på statsledningen. Denna har emellertid ingen möjlighet att i detalj övervaka folkrättsreg- Iernas efterlevnad under de egna stridskrafternas operationer. Fortlöpande kontroll beträffande egna stridskrafters uppträdande måste anses falla inom respektive militär chefs ansvarsområde. Såväl Haag- som Genêvekonventionerna innehåller särskilda artiklar om staternas ansvar för folkrättens efterlevnad. IV. l-laagkonventionen (HK IV art. 1) stadgar sålunda att fördragsslutande makter skall ge sina stridskrafter till lands instruktioner som är i överensstämmelse med konventionen. De fyra Genévekonventionerna uppehåller sig ytterligare vid detta viktiga spörsmål. Här anges exempelvis i l. Genêvekonventionen (GK l art. 47) att de fördragsslutande parterna skall förbinda sig att såväl i fred som i krig ge största möjliga spridning åt konventionstexten och att införa studier därav i planerna för den militära utbildningen samt såvitt möjligt också i den civila undervisningen. I lll. Genévekonventionen (GK Ill art. l27) anges att konventionens grundsatser skall bringas till krigsmaktens och hela befolkningens kännedom. På motsvarande sätt anges i IV. Genvévekonventionen (GK IV art. l44) att dess grundsatser om skydd av civila skall bringas till hela befolkningens kännedom. Parternas åtagande beträffande information om och utbildning i folkrätt understryks ytterligare av l. tilläggsprotokollet till 1949 års Genevekonventioner (TP l art. 83), vilket emellertid går längre än de tidigare konventionerna. Enligt tilläggsprotokollet skall nämligen de militära och civila myndigheter som under en konflikt har ansvar för tillämp-

ningen, äga full kännedom om texterna såväl i detta protokoll som i

konventionerna. Här har sålunda införts en definitiv skärpning av kraven. En metod att söka få till stånd efterlevnad och god tillämpning av krigets lagar är övervakning från en utomstående parts sida (”Third-

248 Folkrättens efterlevnad

party supervision). Övervakning som sker i tillräckligt stor skala, i

enlighet med ett effektivt mandat och med tillgång till nödvändiga tekniska resurser måste antas ha en positiv effekt på efterlevnaden av krigets lagar. När det föreligger anklagelser om brott mot gällande regler kan en sådan övervakning och insyn undanröja mycket av den osäkerhet om de faktiska förhållanden som ofta råder i dylika fall.

Övervakningsuppdrag inriktade på att kontrollera militära befälhava-

res avvägningar mellan humanitära krav och militär nödvändighet har emellertid hitintills knappast förekommit i statspraxis. Det har likväl inte varit ovanligt att parterna har kunnat ena sig om att utse en skyddsmakt med mer begränsade övervakningsfunktioner eller att viss insyn och kontroll har kunnat ske genom humanitära organisationer (t.ex. den Internationella rödakorskommittén). Inspektion av krigsfångeläger enligt Ill. Genêvekonventionen har blivit en av de viktigaste uppgifterna för en skyddsmakt och för Internationella rödakorskommittén, men en sådan inspektion är något annat än en övervakning av de militära operationerna som sådana, då hänsyn måste tas till förefmtliga regler om stridsmedel och stridsmetoder m.m. En ytterligare metod för att förbättra möjligheterna till efterlevnad av folkrättens konflikter - och därmed också att stärka regler i väpnade tilltron till dessa regler - är att tillsätta internationella undersökningskommissioner med uppgift att undersöka påstådda brott mot krigets lagar.

7.2 Ansvar för folkrättsbrott

Genom Genévekonventionerna har de fördragsslutande staterna förbundit sig att beivra överträdelser av konventionens bestämmelser. Fö- _ reskrifter om detta finns i I. Genévekonventionen artiklarna 49-50, ll. Genévekonventionen artiklarna 50-52, Ill. Genévekonventionen artiklarna l27-l3l och i lV. Genévekonventionen artiklarna 146-148. Regleringen har i huvudsak följande innebörd. Konventionerna skiljer mellan svåra överträdelser (grave breaches) och andra överträdelser. En svår överträdelse i konventionernas mening föreligger, om överträdelsen har riktat sig mot personer eller egendom som skyddas enligt konventionerna och dessutom har innefattat någon av vissa särskilt uppräknade handlingar. De handlingar som det här gäller är uppsåtligt dödande, tortyr eller omänsklig behandling (däribland biologiska experiment), uppsåtligt förorsakande av svårt lidande eller svår skada till kropp eller hälsa samt olaglig deportation eller förflyttning. Som sådana handlingar räknas vidare olaglig inspärrning av en skyddad person, tvingande av en skyddad person att tjänstgöra i den fientliga maktens stridskrafter eller vidtagande av en åtgärd varigenom han berövas rätten att bli opartiskt och i laga ordning rannsakad och dömd, tagande av gisslan samt olaglig och godtycklig förstörelse och tillägnelse av egendom i stor omfattning som inte rättfärdigas av militär nödvändighet. Det åligger de stater som har tillträtt Genévekonventionerna att vidta

Folkrättens efterlevnad 249

erforderliga lagstiftningsåtgärder för att verksamma straffpåföljder skall kunna fastställas för personer som har begått eller gett befallning om överträdelser av konventionerna. Varje stat är likaså skyldig att efterspana en person som anklagas för att ha begått eller att ha gett befallning om en svår överträdelse och att oavsett dennes nationalitet ställa honom inför egen domstol. Ett tillåtet alternativ är att i stället utlämna den efterspanade till en annan fördragsslutande stat. En förutsättning är här att denna stat har intresse av överträdelsens beivrande och att den har förebragt tillräckliga skäl för åtal. När det gäller sådana överträdelser som inte är att anse som svåra begränsas konventionsstaternas förpliktelser till att vidta erforderliga åtgärder för att överträdelserna skall bringas att upphöra. Genom bestämmelsen i 22 kap. ll § brottsbalken (BrB) om straff för folkrättsbrott har en kriminalisering skett utan att detta begränsas till svåra överträdelser. Enligt bestämmelsen skall den som vid krigföring, genom att använda stridsmedel ägnat att förorsaka onödigt lidande eller genom att missbruka kännetecknet röda korset eller annorledes förfar på ett sätt som står i strid mot gällande avtal med främmande makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, dömas för folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Om brottet är ringa, får gärningsmannen dock dömas till böter eller, om han är krigsman, till disciplinstraff. För folkrättsbrott döms vidare den som i annat fall än vid krigföring åsidosätter vad som skall iakttas enligt sådana avtal eller grundsatser angående skydd för särade, sjuka och skeppsbrutna vid stridskrafter i fält eller till sjöss, krigsfångar eller civilpersoner under krigstid eller annars angående ockupation och därigenom orsakar skada på person, kroppsligt eller själsligt lidande eller också annan skada eller olägenhet som ej är ringa. För grova brott finns en särskild straffskala. Är brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid. Vid bedömande orn brottet är grovt skall särskilt beaktas om det har förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om annars många människor har dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit genom brottet. Vid sidan av vad som gäller enligt bestämmelsen om folkrättsbrott anses svensk rätt ha den innebörden att gärningar som står i strid mot folkrätten i princip är att anse som straffbara enligt de straffbestämmelser som gäller för motsvarande brottstyper i allmänhet. Brott mot folkrätten utgör dârför ofta ett allmänt brott. Den som bryter mot förbudet att döda en fiende som har nedlagt vapnen är exempelvis principiellt sett skyldig till mord eller dråp. På samma sätt anses den som från en fiende tar något som inte får göras till krigsbyte ha gjort sig skyldig till stöld. I 22 kap. 13 § brottsbalken finns en särskild bestämmelse som kan medföra att straffet för gärningar av den typ som här är aktuella sätts ned eller bortfaller. Enligt lagrummet får sålunda dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet, om ett brott under krig har förövats av någon som inte saknade anledning anta att gärningen enligt krigsbruk var tillåten. Om omständigheterna är synnerligen förmildrande, skall gärningsmannen över huvud taget inte dömas till ansvar. Kommittén finner det angeläget att påpeka att Sverige enligt 2 kap. 2 §

250 Folkrättens efterlevnad

brottsbalken har domsrätt över folkrättsbrott oavsett var det har begåtts, således även utanför svenskt territorium. Det bör här ytterligare anmärkas att Sverige har tillträtt 1948 års FNkonvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. Med anledning härav har Sverige antagit en särskild lag (l964:l69) om straff för folkmord. Folkmord definieras i lagen som ett brott för vilket fängelse i fyra år eller mer är föreskrivet och som förövas mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis. Genom det första tilläggsprotokollet har gruppen svära överträdelser mot folkrätten utvidgats. Hit hör sålunda till en början enligt artikel l l i protokollet varje uppsåtlig handling eller försummelse som är oförsvarlig och som allvarligt skadar den fysiska eller psykiska hälsan hos en person som har fallit i annan parts våld”. Som exempel nämns bl.a. fysiska stympningar och medicinska eller vetenskapliga experiment. Vidare föreskrivs i artikel 85:2 att konventionernas bestämmelser om svära överträdelser skall gälla även i fall där överträdelsen riktas mot krigsfångar i enlighet med protokollets definitioner (TP I art. 44 och 45) eller mot flyktingar eller statslösa, under förutsättning att de är i motpartens våld. Detsamma gäller i fråga om sjukvårdspersonal eller själavårdspersonal samt sjukvårdsenheter eller sjuktransportmedel under kontroll av motparten och skyddade av protokollet. Enligt artikel 85:3 är dessutom vissa särskilda handlingar att betrakta som svåra överträdelser, om de begås uppsåtligen i strid mot protokollet och ger upphov till dödsfall eller allvarliga personskador. De handlingar som här åsyftas är

a) att utsätta civilbefolkningen eller civilpersoner för anfall; b) att inleda ett urskillningslöst anfall som drabbar civilbefolkningen eller civil egendom i medvetande om att anfallet kommer att förorsaka ytterst svåra förluster i människoliv eller skador på civilpersoner eller civil egendom: c) att inleda anfall mot anläggningar eller installationer innehållande farliga krafter i medvetande om att anfallet kommer att förorsaka ytterst svåra förluster i människoliv eller skador på civilpersoner eller civil egendom; d) att utsätta oförsvarade platser och demilitariserade zoner för anfall; e) att utsätta en person för anfall i vetskap om att han är försatt ur stridbart skick; f) att bedrägligt använda Röda korsets erkända skyddstecken.

l punkt 4 av artikel 85 har ytterligare räknats upp vissa handlingar som skall anses utgöra svåra överträdelser. En förutsättning är även här att gärningarna begås uppsåtligen. Däremot krävs det i dessa fall inte att dödsfall eller allvarligare personskador har uppkommit. De handlingar som åsyftas nu är

a) ockupationsmakts förflyttning av en del av sin egen civila befolkning till det område som den ockuperar eller deportering eller förflyttning inom eller utanför det ockuperade området av hela eller en del av befolkningen i detta område; b) oförsvarligt uppskov med repatriering av krigsfångar eller civila; c) apartheidåtgärder och andra omänskliga och nedsättande åtgärder innefattande kränkningar av den personliga värdigheten och grundade på rasdiskriminering;

Folkrättens efterlevnad 251

d) insättande av anfall mot klart erkända historiska minnesmärken, konstverk eller andaktsplatser som utgör folkens kulturella eller andliga arv och som beviljats särskilt skydd; e) att beröva en skyddad hans rätt till en regelrätt och opartisk rättegång.

En nyhet i protokollet är att även underlåtenhetsbrott uttryckligen uppmärksammas. Staterna förbinder sig enligt artikel 86 att beivra svåra överträdelser och vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra alla andra överträdelser av konventionerna eller protokollet även när en överträdelse har sin grund i en underlåtelse att handla. Framför allt under andra världskriget men även under senare konflikter har militära chefers ansvar för att övervaka underlydande åtgärder samt ingripa för att förhindra överträdelser blivit en viktig fråga. Som skäl för chefs underlåtenhet att ingripa har oftast anförts att vederbörande varit okunnig om de underlydandes handlande. Härjämte kan man inte bortse ifrån att det ofta finns en stark motvilja mot att bestraffa egna soldater för åtgärder som utförts mot fienden eller främmande civilbefolkning i mycket pressande situationer. En belysning av detta problem lämnades i slutet av andra världskriget i samband med den japanska ockupationen av Filippinerna. Vid efterföljande krigsförbrytarrättegång i Manila ställdes den japanske överbefälhavaren Yamashita till ansvar för de våldsdåd som hade begåtts av japanska styrkor mot civilbefolkningen på öarna. Yamashita byggde sitt försvar inför domstolen på att han inte kände till vad hans underlydande hade bedrivit för verksamhet. Domstolen kunde dock inte acceptera detta skäl, eftersom grymheterna var allmänt kända, varför även högste befälhavaren borde ha fått rapport om vad som förekommit. Dessutom var en befälhavare i Yamashitas position skyldig att vidta åtgärder för skydd av civilbefolkning och krigsfângar. Domstolen ansåg att Yamashita genom sin underlåtenhet att kontrollera sina underordnades operationer hade ådragit sig ett ansvar för våldsdåden. Utslaget innebar sålunda att en militär chef kan ställas till ansvar för underlåtenhet att ingripa mot folkrättsbrott som han borde ha haft kännedom om. För att undanröja varje tveksamhet på denna punkt har ytterligare en viktig regel tillkommit i första tilläggsprotokollet (TP I art. 86:2). Här föreskrivs att det förhållandet att en överträdelse av konventionerna eller

av protokollet har begåtts av en underlydande inte fritar hans överordnade

från strajfrättsligt eller disciplinärt ansvar. Detta gäller dock bara om de överordnade visste eller hade erhållit underrättelser som skulle ha gjort det möjligt för dem att sluta sig till att den underlydande begick eller skulle begå en sådan överträdelse och om de inte hade vidtagit alla utförbara åtgärder som stod i deras makt för att förhindra eller beivra överträdelsen.

I tilläggsprotokollet anges dessutom på klart sätt att militära chefer

skall förhindra överträdelser och om nödvändigt beivra och rapportera

sådana fall. Här kommer också in ett klart ansvar för en högre chef att

kontrollera sina underlydandes kunskaper i vad gäller konventionerna. Givetvis är det också av stor vikt att såväl chefer som enskilda soldater upptäcker och inrapporterar överträdelser begångna av motpartens enheter. Det kan gälla motpartens användning av förbjudna stridsmedel

252 Folkrättens efterlevnad

eller förbjudna stridsmetoder såsom urskillningslösa anfall mot civila. överträdelser kan också förekomma i behandlingen av krigsfångar, sjuka och sårade soldater samt civilpersoner. l praktiken kan det dock vara svårt att få klara bevis för sådana överträdelser, och motparten vill sällan medge att hans styrkor har brutit mot folkrättens regler. Det är emellertid inte enbart chefer som har ansvar för underlydandes verksamhet - även de enskilda soldaterna har ett ansvar då det gäller folkrâttens efterlevnad. Soldater som anklagas för svåra överträdelser har i många fall försökt komma ifrån sitt ansvar genom att hänvisa till att en chef beordrat åtgärden ifråga. Genom att hänvisa till en av militär chef given order skulle den enskilde soldaten lätt kunna komma ifrån den skyldighet han har att följa de grundläggande humanitära principer som brukar framställas i form av enkla soldatregler”. För den svenska försvarsmakten har överbefälhavaren fastställt åtta soldatregler, som ger anvisning om vad varje kombattant måste ta hänsyn till i stridssituationer (se kap.l l). Detta torde i väsentlig grad kunna medverka till att de humanitära principerna kommer att följas. Det bör anmärkas att ett åsidosättande av någon av dessa regler kan - när folkrättsbrott inte föreligger beroende på omständigheterna vara att bedöma som tjänstefel. Det gäller t.ex. för den av reglerna (8) som föreskriver att den enskilde soldaten skall ingripa för att förebygga brott

mot folkrätten och rapportera varje överträdelse till sin chef

Efter Nürnbergrättegången, dvs. rättegången efter andra världskrigets förbrytelser, får frågan om underlydandes ansvar anses ha blivit klarlagd. Enligt de så kallade Nürnbergprinciperna skall det faktum att en person handlat på order av en regering eller en chef inte befria honom från folkrättsligt ansvar, förutsatt att vederbörande hade faktisk möjlighet att undvika handlingen. Denna regel tar sålunda hänsyn till att enskilda soldater kan komma i situationer, då valmöjligheter saknas, _ men detta torde vara fallet endast i undantagsfall. Får en soldat order exempelvis att beskjuta civila eller att döda en motståndare, som har försatts ur stridbart skick, måste en psykologisk spärrmekanism utlösas hos soldaten. Grundläggande humanitära hänsyn måste då väga tyngre än soldatens lydnadsplikt. Detta får å andra sidan inte uppfattas så att lydnadsplikten generellt skulle undergrävas till förfång för den militära insatsen. I själva verket rör det sig om mycket specifika situationer som knappast torde höra till vanlig stridsverksamhet. Viktigast är emellertid att risken för att sådana situationer skall uppkomma kan minskas till ett minimum genom att både befäl och soldater redan i fred får god utbildning i folkrätt. Den enskilde soldaten måste vara så förtrogen med de åtta soldatreglerna att han handlar med automatik. Om en soldat anklagas för att ha åtlytt en order som inneburit allvarligt folkrättsbrott, torde det vid en efterföljande rättslig prövning bli av särskild betydelse att avgöra huruvida soldaten förstått orderns innebörd och i praktiken kan ha haft någon valmöjlighet. Första tilläggsprotokollet innehåller också en del andra bestämmelser av intresse för bedömningen av vad som är folkrättsbrott. Bl.a. bör nämnas att art. 75 innehåller detaljerade föreskrifter om de grundläggande garantier som skall tillförsäkras personer i händerna på endera parten i en konflikt. Vissa grövre brott förbjuds generellt.

Folkrättens 253

efterlevnad

Den reglering av straffansvaret för folkrättsbrott som finns i 22 kap. BrB är i och för sig godtagbar även med hänsyn till de ökade förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom ratifikationen av framför allt det första Genéveprotokollet. Som har konstaterats i prop. 1978/79:77 (s. 47) innebär nämligen den lagstiftningsteknik som har använts i 22 kap. l l § att den aktuella bestämmelsen numera i princip omfattar även överträdelser av protokollen. En översyn av bestämmelsen är emellertid motiverad av flera skäl. Folkrättskommittén har efter överenskommelse med militäransvarskommittén gjort en sådan översyn, till vilken sistnämnda kommitté i allt väsentligt har anslutit sig. Resultatet har presenterats i militäransvarskommitténs betänkande (SOU l983z2) Nytt militärt ansvarssystem (s. 113-116). Det bör här särskilt anmärkas att förslaget innebär att det straffrättsliga ansvaret blir begränsat till svåra överträdelser (”grave breaches”) och att förmännens ansvar för de underlydandes handlingar kommer till klart uttryck. Här bör ytterligare nämnas att både den nuvarande och den föreslagna lydelsen av bestämmelsen om folkrättsbrott innebär att bedömningen av vad som skall anses vara en brottslig handling självfallet kan påverkas av vilken traktatmässig bundenhet som föreligger gentemot en motpart. Som har framhållits i avsnitt 3.3 gäller i princip att Sverige inte skall behöva leva upp till mer omfattande förpliktelser än motparten. Skulle exempelvis vårt land komma i en väpnad konflikt med en stat som inte har ratificerat det första tilläggsprotokollet till Genévekonventionerna och som inte heller under konflikten officiellt förklarar att den ämnar tillämpa protokollets regler, är som förut konstaterats i princip ej heller Sverige bundet av protokollet. Överträdelser av sådana delar av protokollet som inte utgör folkrättslig sedvanerätt är då i princip inte något brott mot folkrätten. Kommittén vill dock här betona att flertalet av de i protokollet inskrivna reglerna får betraktas som del av den allmänna sedvanerätten och därmed bindande för alla stater. Befäl och meniga bör därför i en sådan situation i största möjliga utsträckning iaktta protokollets regler. Slutligen bör anmärkas att det i I. tilläggsprotokollet även föreskrivs att de fördragsslutande staterna i största möjliga utsträckning skall bistå varandra i samband med straffrättsliga förfaranden som har inletts till följd av svåra överträdelser av Genévekonventionerna eller tilläggsprotokollet. Staterna skall också samarbeta i utlämningsärenden. Enligt gällande rätt kan svenska myndigheter lämna rättshjälp i brottmål åt främmande stater i en rad olika former. De viktigaste - bortsett från utlämning är bevisupptagning vid domstol, användning av s.k. reella tvångsmedel (beslag och husrannsakan), delgivning av rättegångshandlingar och utlämnande av polis- eller kriminalregisterutdrag. Bestämmelser om utlämning för brott från Sverige till ett utomnordiskt land finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott. Utlämning till nordiskt land regleras av lagen (1959:254) om utlämning till Danmark, Finland, Island och Norge. Båda dessa lagar bygger på principen att en fråga om utlämning skall prövas fritt på grundval av samtliga föreliggande omständigheter i det enskilda fallet i den mån inte Sverige har gjort speciella åtaganden i ett utlämningsavtal. Att ett sådant avtal föreligger

254 Folkrättens efterlevnad SOU l984:56

är alltså ingen förutsättning för att utlämning skall beviljas. Vissa i utlämningslagarna uppställda minimivillkor mäste dock alltid vara uppfyllda. Enligt kommitténs bedömning påkallar inte Sveriges anslutning till de båda tilläggsprotokollen någon ändring i de bestämmelser som nu gäller i fråga om utlämning och annan rättshjälp åt främmande stat i brottmål. Vad gäller utlämning från främmande stat till Sverige bör särskilt uppmärksammas den situation som kan uppkomma under en väpnad konflikt om en svensk kombattant tagits som krigsfånge av motparten och av denna skulle anklagas för folkrättsbrott begånget i Sverige. Det bör härvid vara ett svenskt intresse - inte minst med hänsyn till den enskilde kombattanten - här i landet. att frågan om lagföring prövas Den svenska regeringen bör därför efter ñentligheternas upphörande begära att vederbörande utlämnas av den främmande staten. Under pågående konflikt kan sådan begäran möjligen framföras via skyddsmakt. I framställning om utlämning kan regeringen hänvisa till l. tilläggsprotokollets artikel om ömsesidigt bistånd i brottsmâlsärenden (TP l art. 88:2). Enligt nämnda artikel skall vederbörlig hänsyn tas till en ansökan om utlämning från den stat där det uppgivna brottet har blivit begånget.

Skyddsmaktsuppdrag

Systemet med skyddsmakter härrör ursprungligen från fredens folkrätt och har anor ända från l200-talet. Under 1500-talet tillkom de första internationella vilka europeiska makter fördragen på området, genom gavs rätt att skydda kristna medborgares intressen i Turkiet. De diplomatiska förbindelserna var då begränsade till en krets stormakter och andra mer betydande stater och för mindre stater var det naturligt att vid behov låta sina intressen utomlands tillvaratas av en större stat. Med tiden stod det klart att skyddsmaktsinstitutet också lämpade sig utmärkt väl under krigsförhållanden då de diplomatiska förbindelserna mellan de krigförande staterna i regel var avbrutna. Syftet var att tillvarata intressen för de personer som hamnat i fiendens våld. Neutrala stater som Schweiz, Sverige, Nederländerna och Spanien åtog sig skyddsmaktsuppdrag under första världskriget. Skyddsmaktsuppdragen i krig har huvudsakligen varit begränsade till frågor rörande sårade, sjuka, skeppsbrutna, krigsfángar och internerade. De första konventionsbestämmelserna kunde man finna i 1929 års Genévekonvention om särade och sjuka i krig. Numera brukar utseendet av skyddsmakt följa följande mönster. En sig till en neutral stat med en förfrågan om krigförande part hänvänder denna är villig att åtaga sig ett skyddsmaktsuppdrag i den pågående konflikten. Om den neutrala staten accepterar hänvänder den sig till motparten i konflikten för att efterhöra om denna i sin tur accepterar uppdraget. Systemet fungerade i stort sett väl under andra världskriget, då framförallt Schweiz var aktivt som skyddsmakt för inte mindre än 35 uppdragsgivande stater. Sverige hade då 28 skyddsmaktsuppdrag. 1949 års Genévekonventioner sökte ytterligare utveckla skyddsmakts-

sou 193455 Folkrättens efterlevnad 255

systemet och basera nya regler på erfarenheterna från andra världskriget. Generella regler återfinns i de likalydande artiklarna 8 i I., ll. och III. konventionen samt artikel 9 i IV. konventionen. Vidare innehåller konvcntionerna (särskilt den III. och IV.) ett antal bestämmelser som i olika situationer hänvisar till skyddsmakters uppgifter och förpliktelser. l den I. konventionen gäller detta artiklarna l l, 16, 23 och 48 och i den II. konventionen artiklarna ll, l9 och 49. Beträffande den lll. och den IV. konventionens bestämmelser i ämnet, se ordet skyddsmakt i sakregistret till (SOU 1979:73) Krigets lagar Genévekonventionerna skall i princip tillämpas under medverkan och kontroll av en skyddsmakt, som för detta ändamål äger förutom sin diplomatiska och konsulära personal använda särskilda delegerade. Konventionerna föreskriver vidare att parterna har en skyldighet att utse ersättare för skyddsmakt, nämligen en annan neutral stat eller en internationell humanitär organisation, för den händelse skyddsmakt inte kan utses. 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser innehåller bestämmelser om skyddsmaktsuppdrag i såväl fred som krig (artiklarna 45 och 46). Skyddsmaktinstitutet fungerade väl under Falklands/ Malvinas-kriget 1982. Brasilien var då skyddsmakt för Argentina och Schweiz för Storbritannien. I det stora flertalet konflikter efter andra världskriget har emellertid systemet inte spelat någon större roll. Det har stundom varit svårt att få fram neutrala stater som bägge parter kan godta. En annan anledning har varit att Genévekonventionerna ger skyddsmakterna vida befogenheter på de stridande parternas territorier, något som ofta uppfattas som en inblandning i interna angelägenheter. I det första tilläggsprotokollet till Genêvekonventionerna har man försökt att komma till rätta med dessa problem. Artikel 5 slår till en början fast att parterna är förpliktade att utse skyddsmakter. Om parterna inte omedelbart kan enas härom, skall den Internationella rödakorskommittén (IC RC) medverka till att en skyddsmakt kan utses. En metod för detta, som anges i artikel 5, är att från parterna infordra en lista på minst 5 stater som de kan acceptera som egen skyddsmakt och 5 stater som de kan acceptera som motpartens skyddsmakt. Det förutsättes att lCRC medelst en sammanställning av listorna kan få fram en skyddsmakt som accepteras av bägge sidor, eller att parterna åtminstone kan acceptera lCRC eller annan opartisk organisation som ersättare för skyddsmakt. Enligt artikel 6 i tilläggsprotokoll I skall de fördragslutande parterna även i fredstid med hjälp av de nationella Röda korsföreningarna söka

utbilda kvalificerad personal för att underlätta konventionernas och pro-

tokollets tillämpning och i synnerhet skyddsmakternas verksamhet. De stater som utbildat sådan kvalificerad personal bör meddela lCRC vilka personer det rör sig om. lCRC skall till de fördragsslutande parternas förfogande ställa listor över på detta sätt utbildad personal. Det fjärde stycket i artikel 6 klargör att villkoren för sådan personals tjänstgöring på annan stats territorium måste bli föremål för särskild överenskommelse mellan de berörda staterna.

256 Folkrättens

efterlevnad

7.4 Undersökningskommissioner

1949 års Genevekonventioner innehåller en gemensam bestämmelse om undersökningsförfarande beträffande påstådda kränkningar av konventionerna. Denna bestämmelse återfinns först i artikel 52 i l. Genevekonventionen och återkommer därefter i artikel 53 i Il. Genevekonventionen, artikel l32 i Ill. Genevekonventionen och artikel 149 i IV. Genevekonventionen. 1949 års regler är baserade på de stridande parternas samtycke såtillvida att parterna måste enas om proceduren för ett under- Om överenskommelse rörande förfarandet inte sökningsförfarande. uppnås, skall parterna gemensamt utse en skiljedomare som skall bestämma förfarandet. Dessa bestämmelser har emellertid aldrig tillämpats. Sverige och andra stater presenterade därför under diplomatkonferensen 1974-77 förslag om ett nytt system för undersökningsförfarande, baserat på existensen av ett permanent, opartiskt organ vars kompetens parterna erkänt i förväg. Ambitionen att härigenom få till stånd ett obligatoriskt system för undersökningsförfarande kunde emellertid inte förverkligas. Artikel 90 i tilläggsprotokoll I till 1949 års Genevekonventioner etablerar en permanent internationell kommission för undersökande av fakta, men kommissionen är automatiskt endast behörig att undersöka en parts anklagelser om båda parterna i förväg och genom en särskild deklaration har erkänt kommissionens behörighet. I andra situationer kan kommissionen företa en undersökning på begäran av en part i konflikten endast om motparten ger sitt samtycke i det konkreta fallet. Därmed kan staterna den press som ett utlåtande från välja att undvika en undersökningskommission kan innebära. Den i tilläggsprotokoll I förutsedda kommissionen är behörig att undersöka fakta som hävdas utgöra svåra överträdelser eller andra allvarliga kränkningar av Genevekonventionerna eller protokollet. Kommissionen är också behörig att genom sina bona ofjicia (vänskapliga kontakter med parterna) verka för ett återupprättande av respekten för konventionerna och protokollet. Frågan om påstådd användning av C-vapen i Sydostasien (s.k. gult regn) har aktualiserat behovet av en undersökningsmekanism som kan kopplas till förbudet mot användning av BC-vapen i 1925 års Geneveprotokoll. FNzs generalförsamling antog den 13 december 1982 en resolution (37/98 D) varigenom församlingen beslöt att genom en expertgrupp utreda hur respekten för Geneveprotokollet skall kunna upprätthållas. FN :s generalsekreterare fick i uppdrag att med medlemsstaternas hjälp sammanställa en lista på kvalificerade experter och laboratorier som kan användas för att fastställa huruvida kränkningar skett av folkrättens regler. FN:s initiativ inger vissa förhoppningar för framtiden, men det måste noteras att b1.a. Sovjetunionen opponerat sig mot resolutionen ifråga. Allmänt gäller att bättre kännedom om vad som händer i väpnade konflikter kan leda till ökad respekt för folkrättens regler. Från den synpunkten vore det naturligtvis önskvärt att den i artikel 90 i I. tilläggsundersökningskommissionen skulle bli allmänt acprotokollet angivna

cepterad. Kommissionen är behörig att undersöka kränkningar av alla

l

sou I984:56 Folkrättens

efterlevnad 257

regler i Genévekonventionerna och tilläggsprotokollet, inklusive således de Haagregler som återfinns i protokollet (exempelvis artikel 35:2 om förbud mot vissa särskilt inhumana vapen, typ BC-vapen). Kommissionens kompetens har dock än så länge enbart erkänts av ett fåtal stater, däribland Sverige.

sou 1984:56 259

8 Folkrätten under neutralitet

8.1 Allmänt

Neutralitet är ett begrepp som får sin formella tillämpning först i krigstid. En neutral stat vill stå utanför pågående ñentligheter. En stat som vill skapa bästa förutsättningar för neutralitet i krig väljer alliansfrihet i fred. När Sverige karaktäriserar sin fredstida utrikespolitik som neutralitetspolitik, åsyftas det förhållandet att politiken i fredstid skall skapa så goda förutsättningar som möjligt för att upprätthålla neutralitet i händelse av _ krig i vår del av världen. Beteckningen neutralitetspolitik tjänar också syftet att internationellt demonstrera vår neutralitetsavsikt, dvs. avsikten att upprätthålla neutraliteten i händelse av krig. För att en neutralitetspolitik skall vara trovärdig krävs det förutom en politisk avsikt även en militär förmåga. Förre statsministern Tage Erlander uttryckte detta år 1961 på följande sätt:

”Vi är medvetna om att neutralitetspolitiken kräver av oss inte bara en vilja att inte gå någon stormakts ärenden utan även en förmåga att försvara oss mot kränkningar av vår integritet och hot om angrepp. Vi har därför byggt upp ett efter våra förhållanden starkt försvar, som skall skapa förtroende för vår avsikt att stå emot alla påtryckningar och som skall verka avhållande på den, som kan planera ett angrepp.

I regeringsförklaringen avgiven den 8 oktober 1982 hette det:

Regeringen kommer att fast och bestämt fullfölja neutralitetspolitiken. Denna självständiga politik stödd på ett efter våra förhållanden starkt försvar bidrar till lugnet och stabiliteten i norra Europa. Om krig hotar hjälper den oss att behålla freden. Det svenska territoriet skall skyddas mot kränkningar med alla tillgängliga medel. Förtroendet för vår vilja och förmåga att bevara neutraliteten måste vidmakthållas. Det får varken skapas farhågor eller förväntningar om att Sverige ens under starkt yttre tryck skulle överge sin neutralitetspolitik.

Neutralitet i krig bygger på grunden att staten ifråga i fred inte tillhör

någon militär allians. För trovärdigheten i en fredstida neutralitetspolitik

är det av fundamental vikt att staten ifråga står fri från avtalsmässiga bindningar som syftar till militär samverkan i en konflikt. Svensk utrikespolitik har inriktats på detta, som uttrycks så att Sverige har valt alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Om en stat som Sverige

260 Folkrätten under neutralitet

under fredstid vill göra en framtida neutralitet trovärdig, genom alliansfrihet eller andra åtgärder, är detta ett utslag av en nationell neutralitetspolitik och inte av några folkrättsliga förpliktelser. l Sverige brukar vi uttrycka det så att neutralitetspolitikens innehåll utformar vi själva. Självfallet måste man från svensk sida ta hänsyn till att trovärdigheten också bedöms av andra. Annorlunda är situationen för stater som genom ett folkrättsligt arrangemang är bundna till s.k. permanent neutralitet. Här kan man inte kategoriskt hävda att folkrätten inte har något att säga om den fredstida neutralitetspolitikens innehåll. Permanent neutrala stater är folkrättsligt förpliktade att föra en alliansfri politik. Det finns emellertid också exempel på att stater i traktatmässig form gett garantier till skydd för en stats permanenta neutralitet. Först i och med ett krigsutbrott blir neutralitetsrättens regler tillämpliga för såväl stater, som proklamerat sig neutrala, som för de krigförande. Om en väpnad konflikt utbryter, bör den stat som önskar förhålla sig neutral i konflikten normalt notifiera de krigförande och andra stater om ett sådant ställningstagande. Sverige utfärdade i samband med de båda världskrigens utbrott formliga neutralitetsförklaringar. Neutralitetsrätten är det komplex av erkända folkrättsliga regler »som avser neutrala staters rättigheter och skyldigheter under krig. Den under neutralitet förda utrikespolitiken som också skulle kunna betecknas som krigstida neutralitetspolitik, syftar till att under iakttagande av neutralitetsrättens regler söka handla så att landet undgår att dras in i krig. Neutralitetsrättens skrivna regler är av gammalt datum (huvudsakligen Haagkonventionerna av 1907). Det moderna krigets totala karaktär och senare tiders vapentekniska utveckling har uppenbarligen skapat ett nytt läge i vilket de neutralitetsrättsliga reglerna skall tolkas och tillämpas. Kommitténs arbete har framförallt föranletts av antagandet av Genêvekonventionernas tilläggsprotokoll 1977, två instrument som inte har något att säga om neutralitetsrätten i egentlig mening. Kommittén har inte heller sett som sin uppgift att närmare gå in på hur neutralitetsreglerna bör tolkas i olika situationer. Vidmakthållandet av neutraliteten i krig kommer nödvändigtvis att bli så intimt kopplat till säkerhetspolitiska bedömningar att kommittén inte har funnit det vara lämpligt eller möjligt att ange mer precisa tolkningar att beaktas av en framtida regering. Vidare kan neutralitetsrätten, i likhet med annan folkrätt, utvecklas och preciseras genom regeringars handlande (statspraxis). En framtida regering måste i dessa hänseenden tillförsäkras handlingsutrymme.

Bland nya omständigheter att ta hänsyn till i detta sammanhang kan

nämnas nya robotar och deras användningssätt, ny vapenteknik av typ laser och elektronisk krigföring samt tillkomsten av rymdfarkoster och satelliter. Härtill kommer övergripande frågor av typen hotet om kärnvapenkrig, kärnvapenfria zoner och internationella överenskommelser rörande satelliters verksamhet. Nedan skall endast översiktligt och i vissa delar refereras till situationen under landkrig, sjökrig och luftkrig samt till de uttolkningar av folkrättens skyldigheter och möjligheter som från svensk sida kommit till uttryck i förordningar och andra regler för hävdande av rikets oberoen-

Folkrätten under neutralitet 261

de under fred och neutralitet. Vidare skall några krigshandelspolitiska principer kommenteras. Slutligen skall beröras ett folkrättsligt problem som kan aktualiseras såväl i fred som under neutralitet i krig - frågan om immunitet för främmande statsfartyg och statsluftfartyg. Den traktatbundna neutralitetsrätten återfinns i den V. Haagkonventionen ang. neutrala staters och personers rättigheter och förpliktelser under landkrig (HK V) samt i den XIII. Haagkonventionen ang. neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig (HK XIII) (ratiñcerade av Sverige 1909, se SFS 1910:153). Enligt sina egna slutbestämmelser är konventionerna endast tillämpliga för de fall då samtliga krigförande är parter till respektive konvention. Dessa inskränkande klausuler har emellertid förlorat sin relevans i dagens läge. Redan under andra världskriget ansågs det att Haagkonventionerna i allt väsentligt utgjorde allmän folkrätt.

8.2 Haagkonventionernas huvudprinciper

Enligt 1907 års Haagkonventioner bygger själva begreppet neutralitet på två förutsättningar: militär opartiskhet och territoriell okränkbarhet. Det rör sig med andra ord om rättigheter och skyldigheter för såväl neutrala som krigförande stater. En neutral stat deltar inte i ett pågående krig och skall iaktta opartiskhet och inte vidta åtgärder som kan gynna endera av de krigförande parterna. Den neutrala staten är skyldig att med alla de medel som står till buds värna sitt territorium mot olika former av neutralitetskränkningaroch krigshandlingar samt söka förhindra att någon av de krigförande kan drar nytta av neutralt land-, sjö- eller luftterritorium eller neutral stats egendom. Värvning av soldater får inte ske på neutral stats område till förmån för någon av de krigförande (jfr BrB 19:12 om straff för olovlig värvning). De krigförande staterna skall respektera neutralt territorium, vilket inte får kränkas. Det är där. förbjudet att föra in militära enheter, militär materiel eller förnödenheter. Varje form av krigshandling inom neutralt område är enligt folkrätten förbjuden, och området får inte användas som bas för krigsoperationer. Det betraktas likaså som en neutralitetskränkning att på neutralt område exempelvis söka uppföra eller använda radio- eller annan anläggning för samband med krigförande styrkor. Den neutrala staten får inom territoriet inte tillåta krigförande stat att vidta åtgärder av ovan nämnt slag. Kränker krigförande stat neutralt område, är den neutrala staten - skyldig att ingripa om erforderligt med vapenmakt för att söka avvärja en sådan kränkning av dess neutralitet. Ett ingripande mot kränkning av neutraliteten är enligt folkrätten inte en mot den krigförande riktad fientlig handling (HK V art. 10). Om en krigförande stat kränker en stats neutralitet och detta lämnas utan åtgärd eller - för den händelse åtgärder inte hinner vidtagas - utan protest, kan den neutrala staten anses ha begått ett neutralitetsbrott, dvs. en underlåtenhet som innebär ett avsteg från statens folkrättsliga förpliktelser. Andra krigfö-

262 Folkrätten under neutralitet

rande stater kan därvid protestera, begära skadestånd eller i vissa extrema lägen t.o.m. tillgripa repressalier mot den neutrala staten. l vissa fall kan ett neutralitetsbrott tas till intäkt för att dra in den neutrala staten i pågående krigshandlingar. Termerna neutralitetskränkning och neutralitetsbrott korresponderar till varandra på ett sätt som kommit till uttryck i artikel l i XIII. Haagkonventionen:

”De krigförande äro skyldiga att respektera neutrala makters suveräna rättigheter och att å neutralt land- eller sjöområde avhålla sig från varje handling, som, om densamma av den neutrala makten bleve tåld, skulle utgöra ett brott mot dess neutralitet”.

Vid neutralitetens hävdande skall den neutrala staten använda till dess förfogande stående militära medel. Att den neutrala staten ifråga skall besitta adekvata militära resurser får anses nödvändigt om neutralitet i krig skall kunna upprätthållas. En neutral stat är enligt folkrätten dock inte tvingad att följa med i en teknisk kapprustning dominerad av stormakterna. Den neutrala staten måste i fredstid skaffa sig resurser och i krig använda dem så, att det framstår som trovärdigt för de krigförande att dess territorium eller luftrum inte ensidigt kan utnyttjas av någon av de krigförande parterna. En neutral stat är således skyldig att bevaka sitt territorium, inklusive luftrummet, mot kränkningar av neutraliteten. Ingripanden skall avpassas med hänsyn till kränkningens omfattning. I Sverige har de folkrättsliga reglerna omsatts i olika förordningar och instruktioner. l 1974 års regeringsform (RF) l0 kap. 9 § anges att regeringen får bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkningar av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande stater. l 1982 års förordning om utländska statsfartygs och statsluftfartygs tillträde till svenskt territorium, m.m. (tillträdesförordningen, SFS 1982:755) liksom i förordningen om försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. (lKFN- förordningen, SFS 1982:756) lämnas detaljerade regler för försvarsmaktens ingripanden. Försvarsmakten skall avvisa kränkningar av svenskt territorium och även skydda svenska fartyg och luftfartyg inom svenskt territorium samt på och över fritt hav (3 § i IKFN-förordningen). I enlighet härmed skall vapenmakt tillgripas mot utländska robotar som överflyger svenskt territorium.

8.3 Neutralitet i landkriget

Neutrala staters rättigheter och skyldigheter i landkriget är reglerade i V. Haagkonventionen. l-laagkonventionernas neutralitetsregler är emellertid varken uttömmande eller helt aktuella i enskilda detaljer. De måste avstämmas mot en bedömning av modern sedvanerätt. Enligt den V. Haagkonventionen är en neutral stat skyldig förhindra att de krigförande utnyttjar det neutrala territoriet för transporter av trupper, ammunition eller proviant (HK V art. 5).

SOU l984:56 Folkrätten under neutralitet 263

IKFN-förordningens 9 § stadgar att för den händelse utländsk militär överskrider till svenskt territorium (eller landsätts personal landgräns från fartyg eller luftfartyg) under omständigheter som tyder på fientlig avsikt skall vapenmakt tillgripas utan föregående varning. Har krigförande stats soldater kommit in på territoriet utan att tillfälle givits till skall de enligt V. Haagkonventionens artikel ll interneras. avvisning, Platsen för internering skall, såvitt möjligt, väljas på stort avstånd från krigsskådeplatsen. Om den utländska militära aktionen är av avsevärd omfattning kan den betraktas som ett väpnat angrepp. Den neutrala staten har emellertid möjlighet att alltjämt hävda att den vill bibehålla sin neutrala status, trots

att den de facto blir indragen i krigshandlingar. Om emellertid krigs-

handlingarna drar ut på tiden kan det bli allt svårare för den neutrala staten att vidmakthålla sin neutrala status. Gränsen mellan ingripanden för att hävda neutraliteten och ingripanden som är att betrakta som legitimt självförsvar blir då flytande. Neutrala stater är inte skyldiga att mottaga förrymda krigsfångar eller desertörer. Så sker dock oftast till följd av humanitära överväganden. Om förrymda krigsfångar mottages skall de lämnas i frihet men den neutrala staten kan anvisa dem viss uppehållsort (HK V art. l3). Den V. nämner inte någonting om behandlingen av desertö- Haagkonventionen rer, men i praxis undviker man ofta att internera dessa och behandlar dem som civila flyktingar (jfr utlänningslagen, 5 §). En neutral stat kan tillåta att särade och sjuka, tillhörande de krigförande stridskrafterna, transporteras över dess område, förutsatt att inte inkluderar i de transporterna vare sig annan personal ingående väpnade styrkorna eller krigsmateriel. Det åligger i sådant fall den neutrala staten att vidtaga för ändamålet erforderliga säkerhets- och kontrollâtgärder (HK V art. 14). Reglerna i dengV. Haagkonventionen är som påpekats långtifrån heltäckande. Artikel 2 förbjuder de krigförande att över neutralt territorium föra trupper, ammunition eller proviant. Det sägs däremot inget om i allmänhet. Enligt artikel 7 är en neutral makt krigsmaterieltransporter icke pliktig att förhindra utförsel eller genomförsel för den ena eller andra krigförande partens räkning av vapen och övrig krigsmateriel. Artikel 19 innehåller förbud för krigförande stat att rekvirera järnvägsmateriel som kommer från neutral stat, men det sägs inget uttryckligen om lastbilar eller bussar. Dessa brister, som till dels kan förklaras av konventionens ålder, betyder emellertid mindre i dagens läge eftersom efterföljande sedvanerätt i viss utsträckning har fyllt de luckor som här angivits.

8.4 Neutralitet i sjökriget

Det är de krigförande förbjudet att göra neutrala hamnar eller farvatten till aktioner XIII art. 5). Skulle så ske är den bas för väpnade (HK neutrala regeringen skyldig att kvarhålla fartyget eller fartygen ifråga. Detta gäller även fartyg i nöd som under striderna kommer in på neutralt

264 Folkrätten under neutralitet

sjöterritorium. lnterneringsplikten framgår av artikel 8, andra punkten, och artikel 24 i den XIII. Haagkonventionen. Kvarhålles krigförande fartyg av neutral makt, skall även fartygets befäl och besättning kvarhål-

las. (Den 2 juli 1915 förföljdes det skadade tyska minfartyget Albatross

in på svenskt vatten av fyra ryska örlogsmän. Fartyget sattes på grund vid Gotlands ostkust. l enlighet med den XIII. Haagkonventionen internerades därefter fartyget och dess besättning i Sverige. lnterneringen varade till den 24 december 1918). Enligt konventionens artikel 9 skall en neutral stat gentemot de krigförande lika tillämpa de villkor, inskränkningar eller förbud som den neutrala staten utfärdat med avseende på tillträde till dess hamnar eller sjöterritorium. Om visst krigförande fartyg brutit mot bestämmelserna kan dock den neutrala staten förbjuda detta fartyg tillträde till det neutrala territoriet. Enligt artikel 10 kränks icke en stats neutralitet därigenom att de krigförandes örlogsfartyg och priser blott färdas genom dess territorialvatten. Denna liberala regel lär inte ha behållit sin giltighet fullt ut i dagens läge. I XIII Haagkonventionen regleras inte uttryckligen frågan om krigsfångetransporter genom neutral stats territorialhav. Fallet med det tyska transportfartyget Altmark under andra

världskriget visade hur en fångtransport i neutralt vatten ledde till att

annan krigförande stat (Storbritannien) befriade fångarna under åsidosättande av den folkrättsligt påbjudna respekten för neutral stats territorium. Modern folkrätt förbjuder emellertid för krigförande stat att militärt utnyttja en neutral stats sjöterritorium för annat än ”oskadlig genomfart”. Krigsfångetransporter kan inte anses fall under begreppet oskadlig genomfart. Enligt 1982 års tillträdesförordning (17 §) får krigförande stats statsfartyg tillträde till svenskt territorialhav under högst 24 timmar i följd i enlighet med den huvudregel som anges i XIII. Haagkonventionen. Det . förutsätts att genomfarten är ”oskadlig”, dvs. den skall, med tillträdesförordningens ordalag, ”ske så att lugn, ordning, och säkerhet i riket inte störs” (6 §). Begreppet oskadlig genomfart (”innocent passage) har sin huvudsakliga tillämpning under normala fredsförhållanden. Vad som då är oskadligt” har demonstrerats genom en omfattande statspraxis. Under krigstid måste man vid bedömningen av huruvida en genomfart är oskadlig lägga större vikt vid säkerhetsaspekter och särskilt uppmärksamma krigförande staters möjlighet att taktiskt utnyttja en viss genomfart. Vad som är oskadligt i fred behöver inte vara det i krig. En allmän definition av begreppet återfinns i 1982 års havsrättskonvention (art. 19), vilken har undertecknats av Sverige. Tillträdesförordningen stadgar vidare att genomfart av territorialhavet för krigförande staters

ubåtar och svävare endast är tillåten i Öresund. Örlogsfartyg som har

lämnat svenskt territorialhav får inte återvända dit förrän minst 48 timmar har förflutit (17 §). Högst tre örlogsfartyg per krigförande stat får enligt en huvudregel i XIII. Haagkonventionen samtidigt befinna sig i en neutral stats hamnar eller ”å dess redder (HK XIII art. 15). Begränsningen avser således enbart inre vatten och inte det utanför liggande

territorialhavet. Den nuvarande tillträdesförordningen stadgar liksom

tidigare regler, att högst tre örlogsfartyg tillhörande samma krigförande

sou 1984:56 Folkrätten under neutralitet 265

stat eller förbund av krigförande stater samtidigt får befinna sig inom någon del av svenskt sjöterritorium (18 §). Tillträdesförordningen slår fast att krigförande stats statsfartyg skall respektera Sveriges neutralitet. Krigshandlingar samt åtgärder för att stoppa, uppbringa eller visitera fartyg får inte företas inom svenskt territorium. Underrättelseverksamhet eller stridsledning får inte bedrivas på svenskt sjöterritorium. Skulle verksamhet av ovanstående slag utövas innebär detta en kränkning av Sveriges neutralitet och skall förhindras, om nödvändigt med vapenmakt. Ubåtar får överhuvud taget inte framföras i svenskt territorialhav, utom i Öresund där oskadlig genomfart får äga rum. Mot ubåtar tillhörande krigförande stat som uppträder i undervattensläge inom svenskt territorium skall vapenmakt utan föregående varning tillgripas (IKFN-förordningen, 40 §). Krigförande stats ubåt i övervattensläge eller annat statsfartyg som befinner sig på svenskt inre vatten eller annan del av svenskt sjöterritorium som regeringen har förklarat vara förbjudet för sådant avvisas från fartyg territoriet, om nödvändigt med vapenmakt. Varje utländskt statsfartyg som inte har identifierats som tillhörande neutral stat behandlas som krigförande stats statsfartyg (IKFN- förordningen, 36 §). Enligt den XIII. Haagkonventionen är en neutral stat skyldig att med till buds stående medel så övervaka sjöterritoriet att neutralitetskränkningar kan hindras (HK XIII art. 25). Neutrala handelsfartyg, som gynnar en krigförande genom att ta del i ñentligheterna eller genom att låta sig användas eller kontrolleras av en krigförande regering, gör sig skyldiga till neutralitetsvidrigt understöd. Ansvaret härför faller inte på den neutrala statens regering utan helt på fartygets befälhavare. Om en krigförande misstänker att ett neutralt handelsfartyg gjort sig skyldigt till neutralitetsvidrigt understöd kan fartyget uppbringas för visitation eller direkt utsättas för anfall. Stater som biträtt den Xlll. Haagkonventionen är skyldiga att underrätta varandra om lagar och förordningar som reglerar behandlingen av krigförande makts örlogsfartyg. Denna bestämmelse (HK XIII art. 27) understryker vikten av att nationella neutralitetsbestämmelser (exempelvis bestämmelser för genomfart av territorialhavet) utfärdas redan i fred, så att alla stater i god tid har möjlighet att lära känna reglerna. Sedan krigstillstånd inträtt bör neutrala stater undvika ändringar i sina neutralitetsregler (detta är uttryckligen föreskrivet i preambeln till XIII. Haagkonventionen). Neutrala fartyg har enligt folkrätten rätt att befara alla delar av det fria havet. l praktiken får man dock räkna med att neutrala staters möjlighet att i krigstid bedriva sjöfart blir starkt beskuren. Enligt folkrätten har den neutrala staten rätt att i princip behålla sina fredliga handelsförbindelser med alla stater - även med de krigförande under förutsättning att handelsvolymen hålls på en normal nivå (principen om courant normal) och att varuinriktningen i exporten inte inriktas för krigsbruk på ett markant sätt (jfr avsnitt 8.6 nedan). Slutsatserna bestyrks av bl.a. svenska erfarenheter och praxis från andra världskriget.

266 Folkrätten under neutralitet sou 193456

8.5 Neutralitet i

luftkriget

Neutraliteten i luftkriget regleras inte av någon konvention. En juristkommission som sammanträdde i Haag 1922-1923 utarbetade emellertid vissa regler för luftkriget. Trots att dessa regler aldrig antogs i juridiskt bindande form är de i flera fall av värde som indikator på en möjlig folkrättslig utveckling. Emellertid har många stater - däribland Sverige - fastställt nationella sedvanerätregler som utgår från den allmänna ten. Som vägledning har härvid tjänat huvudprinciperna i V. och XllI. Haagkonventionen samt i viss mån 1923 års Haagregler. ”oskadlig genomfart” ifråga om territorialhavet har inte Begreppet när det gäller genomfart av det nationella luftrumnågon motsvarighet således inte genomflygning av luftterritoriet. met. I luftkriget medges Den del av tillträdesförordningen som avser krigförande staters statsvidkommande ett undantag härifrån. Krigföluftfartyg gör för svenskt rande staters luftfartyg får nämligen för genomfart utan onödiga kursavvikelser tillträde till luftrummet över territorialhavet i Öresund (19 §). Tillträde till svenskt teritorium är i andra fall endast medgivet för fall av nöd samt, efter beslut av överbefälhavaren, för ambulansluftfartyg. stats luftfartyg, som p.g.a. nöd hamnar inom svenskt luf- Krigförande trum, skall ange detta med internationell signal (24 §). allmänna del framgår att militära luftfar- Av tillträdesförordningens neutrala stater äger tillträde till svenskt territorium, men tyg tillhörande först efter särskilt tillstånd som har meddelats av regeringen och utverbehövs dock inte för tillträde till kats på diplomatisk väg. Tillstånd luftrummet över den svenska delen av Öresund. Det neutrala luftterritoriet är okränkbart i likhet med land- och sjöterritoriet och det åligger den neutrala staten att söka hävda sin neutralitet. Neutralt luftterritorium får inte användas av krigförande för genomfart eller missiler. IKFN- förordi med någon typ av militära luftfartyg Enligt ningen skall vapenmakt utan föregående varning tillgripas om krigföinom svenskt territorium eller rande stats luftfartyg begår våldshandling mot svenska fartyg eller luftfartyg på eller över fritt hav (50 §). Folkrätten kräver att den neutrala staten, inom ramen för de resurser som den besitter, mot kränkningar. Man bör här fastslå att en neutral stat ingriper inte kan åläggas att ingripa mot sådana aktiviteter i de övre luftlagren som den saknar tekniska möjligheter till. Neutralitetsrättens krav måste alltid ses mot bakgrund av de teknologiska möjligheterna att ingripa. Frånvaron av en särskild konvention om neutralitet i luftkriget kan som en brist. Det skulle bl.a. behövas regler som underlättar upplevas

identifiering av neutrala civila luftfartyg.

8.6 under neutralitet

Krigshandelspolitik

Det har konstaterats att en fredstida neutralitetspolitik gör det närmast omöjligt, från trovärdighetssynpunkt, att ingå i allianser - främst militära sådana, men även sådana av ekonomisk natur som på ett markant sätt binder en stats ekonomiska system och som för framtiden i olika avseenden av en blockbildning. Är den fredstigör staten helt beroende

Folkrâtten under neutralitet 267

da ekonomin väsentligt integrerad i ett visst politiskt block, kan det vara svårt att hävda att förhållandet skulle bli annorlunda vid neutralitet i krig. Folkrätten ålägger i och för sig inte den neutrala staten någon ”kommersiell neutralitet”, men en total ekonomisk integrering och ett åtföljande ekonomiskt beroende skapar ovedersägligen neutralitetsrättsliga problem. Enligt en uppfattning skulle det emellertid vara möjligt att ansluta sig till en gemensam ekonomisk marknad om en sådan anslutning (eller associering) åtföljes av särskilt neutralitetsförbehåll. I ett uttalande av statsminister Palme den 18 mars l97l konstaterades det dock att ett svenskt medlemsskap i EG inte var aktuellt av neutralitetspolitiska skäl: ”Enligt ministerrådets beslut,... skall gemenskapen utvidgas till en ekonomisk och monetär union. Ett svenskt deltagande i en sådan union, som innebär ett uppgivande på betydelsefulla områden av nationell beslutanderätt, kan inte förenas med en svensk neutralitetspolitik (Utrikesfrâgør l97l s. 18). En neutral stat hari princip rätt att behålla sina fredstida kommersiella och ekonomiska förbindelser. Handelsfrihetens princip är dock försedd med kvaliñkationer. Det brukar sägas i den folkrättsliga doktrinen - och hävdades för övrigt av Sverige och Schweiz under andra världs- kriget att det är principen om courant normal” (det normala varuflödet) som gäller. Export till krigförande stater skulle således alltid kunna ske i kvantiteter efter samma proportion som varit det normala i fredstid. De svenska krigshandelsavtalen med Storbritannien respektive Tyskland under andra världskriget förhandlades i regel fram med förkrigstidens handelssiffror som bas. Vad beträffar den ekonomiska som spelade stor roll krigföringen, under första och andra världskriget, har Haagkonventionerna inte mycket att säga. Enligt allmän folkrätt förbjuds en neutral stat att finansiellt understödja en krigförande med lån eller subsidier. Enligt den Xlll. Haagkonventionen får en neutral stat inte förse en krigförande stat med

örlogsfartyg, vapen eller annan krigsmateriel (HK XIII art. 6), men

reglerna kräver inte att den neutrala staten förbjuder sina undersâtar att sälja krigsmateriel till en krigförande part. Enligt artikel 7 i V. och XIII. Haagkonventionen är neutral stat icke förpliktad att hindra utförsel eller genomförsel av vapen eller ammunition för de krigförandes räkning. Opartiskheten skulle endast kräva att tillstånd till, resp. förbud mot exempelvis vapenexport tillämpas lika för alla krigförande parter. Det är tveksamt om dessa liberala regler behållit sin giltighet i dagens läge. Så mycket är klart att en neutral stats medborgare, som exporterar vapen m.m. på köl, gör detta på egen risk. Krigförande stater kan alltid beslagta s.k. absolut krigskontraband (varor som är direkt användbara för krigsbruk). Enligt Londondeklarationen 1909 (som inte har ratificerats av någon stat men som till stor del anses ge uttryck för gällande sedvanerätt) kan krigförande stat även beslagta eller förstöra s.k. villkorligt krigskontraband (varor som kan användas för såväl militära som fredliga syften), men detta först efter en fullständigare bevisning. Krigskontrabandbegreppet förutsätter existensen även av fria varor”, men erfarenheterna av det totala handelskriget under de två världskrigen visar att neutrala stater knappast kan räkna med skydd för varor med fientlig destination.

268 Folkrätten under neutralitet

8.7 Åsiktsneutralitet och humanitärt bistånd

Sverige ålägger sig inte i sin fredstida neutralitetspolitik någon s.k. åsikts-

neutralitet. Även om Haagkonventionerna i krigstid kräver opartiskhet av den neutrala staten, innebär detta icke annat än en militär opartiskhet. De folkrättsliga reglerna under neutralitet kräver inte på något sätt åsiktsneutralitet eller s.k. ideologisk neutralitet av den neutrala staten. Under väpnade mellanstatliga konflikter förekommer det att utomstående, även neutrala stater förser en drabbad civilbefolkning med humanitär hjälp. På grund av konfliktens natur eller utveckling kan sådant bistånd komma att kanaliseras till enbart den ena partens civilbefolkning beroende på att det akuta hjälpbehovet uppstått bland dessa civila. Enligt artikel 70 i tilläggsprotokoll I till 1949 års Genévekonventioner skall hjälpaktioner av humanitär och opartisk natur, vilka ej utsätter någon part för diskriminerande behandling, genomföras med förbehåll för de av dessa hjälpaktioner berörda parternas samtycke”. Det heter också att erbjudandet om sådan hjälp inte skall ”betraktas såsom inlnte heller blandning i väpnad konflikt eller såsom ovänlig handling. från neutralitetsrättslig synpunkt kan några invändningar riktas mot sådana hjälpaktioner. Begreppet icke-krigförande stat, som inte berörts tidigare, betecknar stater som inte tar del i striderna och inte heller har status som neutrala. De berörs inte heller av neutralitetsrättens rättigheter och förpliktelser. En icke-krigförande stat kan behålla speciella förbindelser med den ena krigförande parten och även lämna visst understöd till denna part. Sverige hade ställning som icke-krigförande under finska vinterkriget 1939-1940. USA förklarade sig som icke-krigförande” i början av andra världskriget. Det första tilläggsprotokollet till Genêvekonventionerna är inte avsett _ att reglera neutralitetsrätten och när protokollets del II om sårade, sjuka och skeppsbrutna refererar till neutrala stater är det i form av bestämmelser som i lika mån gäller icke-krigförande stater. Enligt tilläggsprotokollets artikel 9 kan permanenta sjukvárdsenheter och sjuktransportmedel ställas till förfogande för en part i konflikten av neutrala stater eller av annan stat som icke är part i konflikten”, det senare ett uttryckssätt som inkluderar icke-krigförande stater och som inte utesluter andra stater som varken är att betrakta som neutrala eller som icke-krigförande. Enligt artikel 19 skall neutrala och andra stater som icke är parter i konflikten tillämpa relevanta bestämmelser i protokollet till skydd för sårade, sjuka och skeppsbrutna som kan mottagas inom deras territorium.

8.8 Immunitetsspörsmål

Olika folkrättsliga och andra problem kan uppstå under allmänt fredstillstånd eller neutralitet vid ingripanden för att hävda Sveriges suveränitet och skydda svenskt territorium. Dessa problem sammanhänger ofta med identifieringen av ett kränkande fartyg eller luftfartyg, fastställan-

SOU I984:56 Folkrätten under neutralitet 269

det av positionen för fartyget inom eller utanför territoriet samt frågan huruvida fientlig avsikt eller nödsituation föreligger. I samband härmed kan lämpliga åtgärder försvåras av att statsfartyg och statsluftfartyg enligt folkrättsliga regler normalt inte får utsättas för ingripanden från en annan stats sida. Detta gäller i princip alla former av statlig maktutövning, såväl judiciell, administrativ som militär. Det här avsedda folkrättsliga skyddet brukar i allmänhet betecknas som immunitet. lmmunitetsprincipen kan emellertid inte alltid ges en absolut tillämpning. Sveriges syn på immunitetsfrågan kommer bl.a. till uttryck i IKFNförordningens 5 §: ”Om regeringen inte för ett visst fall föreskriver något annat skall för tillträde till och åtgärder ombord på ett utländskt statsfartyg eller statsluftfartyg medgivande inhämtas av chefen för statsfartyget eller statsluftfartyget”. Sådant medgivande behövs dock inte för visitation av statsfartyg eller statsluftfartyg som kommit in i riket utan att ha rätt därtill, om fara för säkerheten på platsen bedöms föreligga. Ett särskilt fall där immuniteten inte gäller anges i förordningens 27 §, där det sägs att utländska statsluftfartyg, som i strid med bestämmelser i tillträdesförordningen har landat inom svenskt territorium (under fred eller neutralitet), tills vidare skall kvarhållas. Militär personal ombord skall omhändertas och avväpnas, förhållandet skall anmälas till närw maste polismyndighet. Om polismyndigheten begär det, skall personalen hållas kvar i avvaktan på vidare åtgärder.” Enligt 15 § skall en utländsk ubåt som i fredstid påträffas i undervattensläge inom svenskt inre vatten, tvingas inta övervattensläge. Den skall därefter prejas, identifieras och för vidare åtgärder föras till en ankarplats. Detta innebär de

facto att den traditionellt tillerkända immuniteten betraktas som förver-

kad varvid åtgärder av olika slag enligt regeringens kan

bestämmande

vidtas. Samma sak gäller andra statsfartyg som påträffas inom svenskt inre vatten utan att ha rätt att vara där. Vid kränkningar i fredstid inom territorialhavet skall utländska statsfartyg eller statsluftfartyg avvisas med vapenmakt om så är nödvändigt. Sammanfattningsvis är avvisning huvudregeln vid kränkningar av svenskt territorialhav och luftrum under allmänt fredstillstånd, men det finns situationer då en omedelbar avvisning inte är tillfyllest. Om ett statsfartyg grovt kränker en annan stats territorium t.ex. genom intrång i det inre vattnet och det inträffade är av sådan säkerhetshotande art eller indikerar sådan otillåten verksamhet att en undersökning av omständigheterna är nödvändig för statens egen säkerhet, anser sig den kränkta staten, utan hinder av folkrättens immunitetsregler, som en minimiåtgärd ha rätt att genomföra en sådan undersökning. Immunitetsprincipen får här vika för principen om staternas suveräna rätt att värna om sin nationella säkerhet.

sou 1984:56 271

9 Folkrättens regler under ockupation

9.1 Folkrättens

regler

9.1.1 Inledning

Ockupation av ett territorium är som regel resultatet av väpnat våld och militärt övertag. Användande av våld är förbjudet enligt folkrätten. Våldsanvändning och ockupation är således i princip ett brott mot folkrätten, sådan den har kommit till uttryck i exempelvis FNzs stadga. . Användning av våld är i dagens värld tyvärr en vanlig företeelse. Det finns därför anledning att i enlighet med kommitténs direktiv redogöra för de folkrättsliga regler som handlar om ockupation, dels dem som rör ockupationsmaktens skyldigheter i ockuperat område, dels dem som rör civilbefolkningens rättigheter. Kommittén vill erinra om vad som sägs i inledningen till betänkandet, nämligen att kommittén bestämt understryker att en analys av folkrättens regler om ockupation på intet sätt kan tas till intäkt för defaitism. Kommitténs utgångspunkt är att svenskt territorium skall försvaras i det längsta och i händelse av förlust återtas. En redogörelse för de ofullkomliga regler som gäller vid ockupation bör vara ägnad att påvisa för den svenska befolkningen vilka särskilt svåra förhållanden som vårt land skulle råka i om territoriet ockuperades. Fördjupad kunskap om folkrättens regler i dessa hänseenden bör stärka motståndsviljan bland befolkningen. Även om folkrätten kommit att innehålla minimiskydd för civila i ockuperade områden, bör man vara på det klara med att normalt liv och normal samhällsverksamhet på det hela taget blir omöjligt. Man kan inte heller vara övertygad om att ockupationsmakten bryr sig om folkrättens regler i dessa hänseenden. Mot denna bakgrund bör följande redogörelse läsas. Folkrättsliga regler om ockupation ingår dels i 1907 års IV. Haagkonvention, närmare bestämt i lantkrigsreglementet (LKR art. 42-45), dels i 1949 års IV. Genévekonvention (GK IV). Vissa bestämmelser om ockupation ingår också i I. tilläggsprotokollet från 1977 (TP I art. 69).

9.1.2 Ockupationens karaktär

Ockupation innebär enligt de folkrättsliga definitionerna ett på militär överlägsenhet baserat tillfälligt Övertagande av den faktiska makten

272 Folkrättens regler under ockupation

inom delar av eller hela motpartens territorium. Ockupation är ett temporärt tillstånd som inte får medföra någon ändring i det ockuperade områdets statstillhörighet. Området anses fortfarande tillhöra den ursprungliga staten, vanligen benämnd territorialstaten. Ockupationen medför inte heller någon ändring i civilbefolkningens statsrättsliga ställning. Befolkningen är alltjämt medborgare i territorialstaten och skall vara lojal mot statsledningen i denna stat. Trots vad som nu har sagts kan det inte uteslutas att ockupationsmakten kan komma att eftersträva en permanent förändring av ett ockuperat områdes statstillhörighet. Ett sådant förfaringssätt strider helt mot folkrättens grundprinciper och särskilt mot vad som kallas det folkrättsliga annexionsförbundet. En ändring i områdets och befolkningens status i form av införlivande med ockupationsmakten kan enligt folkrätten endast ske genom ett frivilligt avtal eller ett fredsavtal mellan de berörda staterna. Det är självklart att territorialstaten kan utsättas för tryck från den ockuperande partens sida i syfte att framtvinga ett avtal av denna art. Det bör dock sägas att ett sådant avtals framtvingande gör att det utan vidare kan anses juridiskt ogiltigt om militära förutsättningar finns att befria det ockuperade området helt eller delvis. Ett avtal av sådan framtvingad natur kan inte heller anses lägga hinder i vägen för fortsatt motstånd inom det ockuperade området. En ockupation kan inträda helt informellt i och med att den främmande staten etablerar sitt militära herravälde över territoriet eller delar därav. formell proklamation är folkrättsligt inte nödvändig. Van- Någon ligen utfärdar ockupationsmakten också en maning om ”lugn och besinning” bland civilbefolkningen. Den tidpunkt då ockupationsmaktens styrkor drar sig tillbaka, kapitulerar eller på annat sätt förlorar kontrollen över området markerar ockupationens upphörande. Inom ett stridsområde kan den militära kontrollen över en del av territoriet för en kortare tid övergå till motparten utan att detta betraktas som ockupation. Tillståndet brukar anges med benämningen av motparten besatt område. Enbart det förhållandet att motparten för en begränsad tid militärt behärskar området utgör inte anledning att betrakta området Det är av stor betydelse att en angripare inte som ockuperat. alltför tidigt formellt kan etablera sig som ockupant, eftersom detta kan ha negativ inverkan på motståndsviljan. Territorialstaten måste emellertid samtidigt ta hänsyn till kvarvarande civilbefolknings livsbetingelser. Enligt IV. Haagkonventionen (LKR art. 42) anses ett område ockusig under den ”fientliga arméns herravälde”, vilket perat då det befinner torde innebära att såväl den militära som den administrativa makten måste ha övergått till motparten. Inom ett ockuperat område är ockupationsmakten enligt folkrätten ansvarig för lugn, ordning och säkerhet. Under ockupationens första skede förekommer med all säkerhet olika typer av motståndsverksamhet, bedriven av kvarlämnade, mindre styrkor som insätter överraskande anfall, dvs. en verksamhet av typen fria kriget”. Så snart befolkninsig från den första chocken är det också sannolikt att en gen har hämtat väpnad motståndsrörelse börjar operera. Motståndsgrupperna bedriver vanligen sin verksamhet främst i form av eldöverfall och sabotage. I vissa

Folkrättens regler under ockupation 273

fall kan dessa operationer även beröra civilbefolkningen. Sådana operationer kommer med visshet att uppfattas som tydliga tecken på motståndsvilja samtidigt som bevis ges på att ockupationsmakten inte kan uppfylla sina åtaganden beträffande lugn, ordning och säkerhet. De väpnade styrkor från territorialstaten som bedriver operationer inom det ockuperade omrâdet har under vissa förhållanden möjlighet att ta individer ur ockupationsstyrkorna till fånga och medföra dessa som krigsfångar till eget område. Det är angeläget att understryka att folkrätten inte lägger några hinder för detta. Det kan också vara ett önskemål att de väpnade styrkorna tar hand om någon person, exempelvis en sårad eller internerad motståndsledare, och för med sig vederbörande till det fria området. lnte heller i detta fall föreligger det några hinder i folkrätten. När det gäller civilpersoner inom det ockuperade området, vilka internerats eller dömts till fängelsestraff av ockupationsmaktens domstolar, ñnns föreskrivet att internering och straff skall verkställas inom det ockuperade området (GK IV art. 76). Denna bestämmelse har tillkommit för att hindra att sådana personer överförs till ockupantens hemland eller annat land. Bestämmelsen skall inte tolkas så att det skulle finnas folkrättsliga hinder för det fall att territorialstatens styrkor vill v frita fängslade eller internerade motståndskämpar och medföra dem till icke-ockuperat område.

9.1.3 Ockupationsmaktens skyldigheter mot civilbefolkningen

Sedan ockupationen har blivit ett faktum övergår enligt folkrätten en stor del av territorialstatens skyldigheter på ockupationsmakten. De äldre reglerna om ockupation i 1907 års lantkrigsreglemente (LKR art. 42-56) innebar att ockupanten kunde utöva sina maktbefogenheter tämligen oinskränkt, men detta förhållande har ändrats i väsentlig grad i och med IV. Genévekonventionens tillkomst år 1949. Genom att sistnämnda konvention biträtts av praktiskt taget samtliga FN-stater, får dess bestämmelser anses normgivande. Enligt IV. Genêvekonventionen innebär ockupationen att civilbefolkningen och enskilda civila inom området skall tillerkännas ställning som skyddade personer i folkrättens mening. Detta innebär ökade skyldigheter för ockupationsmakten och sätter samtidigt en gräns för dennas möjligheter att utnyttja området för sina syften. IV. Genévekonventionen innehåller ett stort antal artiklar som behandlar ockupationsmaktens skyldigheter mot civilbefolkningen. Det finns från kommitténs utgångspunkt endast anledning att kommentera vissa av dessa artiklar. Som allmän regel gäller att civila inom ett ockuperat omrâde i sin egenskap av skyddade personer under alla omständigheter skall åtnjuta respekt till person, ära, familjerättigheter, tro och religionsutövning samt seder och bruk (GK IV art. 27). Kvinnor skall särskilt skyddas mot varje form av kränkande behandling. Ingen diskriminering får ske på grund av ras, religion, politisk åskådning eller dylikt. Skyddade personer får inte utsättas för någon form av fysiskt eller

274 Folkrättens under

regler ockupation

moraliskt tvång, vilket torde vara av särskild betydelse i samband med internering av civilpersoner. Att utsätta skyddade personer för någon kan anses falla under förbudet mot moraliskt typ av indoktrinering tvång. har som regel ett starkt intresse av att ordning och Ockupationsmakten säkerhet kan upprätthållas inom området. Detta innebär dock inte att ordningen får upprätthállas med vilka medel som helst. Skyddade personer får sålunda inte bestraffas för handlingar, som de inte själva har begått. Samfälld eller s.k. kollektiv bestraffning av en hel grupp är likaså förbjuden. Ockupationsmakten får inte heller bestraffa skyddade personer eller förstöra civil egendom såsom repressalieâtgärd för någon mot ockupationsmakten riktad handling. Om störningar inträffar, får ockupanten inte försöka återställa ordningen genom att ta oskyldiga personer som gisslan (GK IV art. 33). Starka restriktioner gäller beträffande bortförande av skyddade per-

soner mot deras vilja. Varje form av deportering av civila till ockupations-

maktens hemland eller annat lands territorium är förbjuden. Enda tillfälle då ockupationsmakten har rätt att beordra bortflyttning av civilbefolkning är då utrymning erfordras för att skydda de civila mot militära anfall eller då de civilas säkerhet i övrigt kräver detta (GK IV art. 49). Ockupationsmakten kan finna det förenligt med sina intressen att överflytta delar av sin egen civilbefolkning till det ockuperade området. En sådan befolkningsflyttning kan få mycket långtgående, negativa konsekvenser från den ockuperade befolkningens synpunkt. Det är viktigt att betona att enligt lV. Genévekonventionen (GK IV art. 49) är varje sådan överjlyttning av ockupationsmaktens egen civilbefolkning förbjuden. Artikel 49 skall tolkas som ett generellt förbud mot varje befolkningsöverflyttning. Om en skyddsmakt finns utsedd, måste det ligga i dess att söka förhindra varje åtgärd som kan innebära radikala skyldigheter förändringar inom befolkningssammansättningen i det ockuperade området. Mot bakgrunden av sina direktiv anser sig kommittén böra peka på ockupationsmaktens skyldigheter mot civilnågra regler som behandlar befolkningen i det ockuperade området. Man bör dock vara medveten om att dessa regler utgör folkrättsligt optimala regler. Ingen garanti finns att en ockupationsmakt verkligen tillämpar reglerna. Befolkningen i ockuperat område måste därför i hög grad fortfarande lita till sin egen motståndskraft. Omfattande skyldigheter åligger enligt folkrätten ockupationsmakten i vad gäller befolkningens försörjning med livsmedel och läkemedel (GK IV art. 55). Enligt I. tilläggsprotokollet utvidgas denna skyldighet till att även omfatta tillförsel av kläder, sängkläder och nödbostäder samt andra förnödenheter av största betydelse för civilbefolkningens överlevnad. Ockupationsmakten har också ett särskilt ansvar när det gäller barnomsorg samt verksamheten vid sjukvårdsanläggningar och sjukhus (GK IV art. 50 o. art. 56). Möjligheterna att från det ockuperade området rekvirera anläggningar och förnödenheter har försetts med betydande inskränkningar. Det uppstår med säkerhet svårigheter för ockupationsmakten bl.a. då

sou 193456 Folkrättens regler under ockupation 275

det gäller livsmedelsförsörjningen inom ett område som varit utsatt för omfattande krigshandlingar. Tillförseln av livsmedel från ockupantens hemland kan vara svår att få igång beroende på de militära operationerna. Ockupanten kan i varje fall hävda att så är fallet. Allvarliga brister i livsmedelsförsörjningen kan emellertid inte av ockupationsmakten försvaras enbart med hänvisning till att resurserna inom området är otillräckliga eller att tillförseln inte har kunnat ordnas. Under sådana förhållanden finns nämligen möjlighet att göra hänvändelse till internationell, humanitär hjälporganisation, exempelvis Internationella rödakorskommittén, vars biståndsåtgärder på allt sätt skall underlättas. Tidigare erfarenheter från ockuperade områden visar tydligt att ockupationsmakten oftast har intresse av att använda civilbefolkningen eller enskilda civila för sina egna syften samt att överta och utnyttja resurserna inom området. krav blir uppenbart Ockupantens svåra eller omöjliga att förena med de anspråk som civilbefolkningen enligt folkrätten har rätt att ställa. Här uppkommer i praktiken starka intressemotsättningar, där helt uppenbart civilbefolkningen kommer till korta genom att ockupanten besitter den faktiska makten. Texten i de folkrättsliga konventionerna är inte alltid tillräckligt klar. Detta kan lämna utrymme för skilda tolkningar. Enligt IV. Genévekonventionen får ockupationsmakten inte tvinga skyddade personer att tjäna i dess väpnade styrkor eller hjälporganisationer (GK IV art. 51). Det är likaså förbjudet att genom olika slags påtryckningar förmå personer att ta frivillig värvning i ockupationsmaktens styrkor. Personer, som fyllt l8 år, får enligt folkrätten dock utnyttjas för arbete, men det får endast gälla sådant arbete som är nödvändigt antingen för ”ockupationsarméns behov eller för befolkningen i det ockuperade området. Det anges vidare i konventionen att skyddade personer inte får tvingas till något arbete som medför att de måste deltaga i militära operationer. Om ockupanten, vilket det finns exempel på, vill förbättra sin militära infrastruktur inom det ockuperade området genom utbyggnad av vägar, broar, järnvägar, hamnar och flygfält eller telekommunikationer, kan han hävda att det rör sig om anläggningar för allmännyttiga ändamål. Ockupationsmakten skulle mot denna bakgrund kunna kräva att skyddade personer kan användas som civil arbetskraft. Civilbefolkningens företrädare kan invända att sådana anläggningar kan utnyttjas som stöd för de militära operationerna. Även ockupationsmaktens motpart territorialstaten - kan uppfatta anläggningsarbetena som militärt betydelsefulla och rikta anfall mot dessa. Sådana anfall syftar helt naturligt till att återta kontrollen över området men kan naturligtvis också drabba civilbefolkningen. Vissa av de inom området befintliga tillgångarna kan vara av stort intresse för ockupationsmakten, som dock i vad gäller livsmedel, läkemedel m.m. har att ta hänsyn till civilbefolkningens försörjning (GK lV art. 55, TP I art. 69). Enligt konventionen åligger det ockupationsmakten att om brist uppstår låta införa erforderliga varor till omrâdet. Skulle brist på på livsmedel, läkemedel m.m. förligga även vid ockupationsstyrkorna, vilket långtifrån är någon ovanlig företeelse, måste ovillkorligen

276 Folkrättens under

regler ockupation

de olika intressenterna. I sådant fall måste en fördelning göras mellan det också finnas att kontrollera fördelningen. Enligt konvenmöjlighet tionen har skyddsmakten - om en sådan finns utsedd - befogenhet att när som helst kontrollera tillgången på livsmedel och läkemedel inom ockuperat område. Denna viktiga regel kan emellertid ockupationsmakten söka sätta ur spel med en hänvisning till att “tvingande militära skäl inskränkningar”. Civilbefolkningen torde ha nödvändiggöra tillfälliga att bedöma huruvida en hänvisning till militär ringa eller ingen möjlighet i ett sådant fall kan anses sakligt motiverad. Det bör nödvändighet emellertid uppdrag att se till att missbruk inte sker ligga i skyddsmaktens från ockupationsmaktens sida. andra situationer kan inträffa där lV. Genevekonventionens Många bestämmelser till skydd för civilbefolkningen av ockupationsmakten ges att det avsedda reduceras eller en sådan tolkning folkrättsliga skyddet rent av försvinner. bör dock kunna generellt Läget för civilbefolkningen sett förbättras om reglerna för utseende av en skyddsmakt kan tillämpas i större omfattning än vad som hittills har varit fallet. lV. Genévekonventionen innehåller ett antal bestämmelser som anger ockupationsmaktens skyldigheter. Särskilt viktiga regler gäller rättsskipinom område. Dessa regler kommenteras under avningen ockuperat snitt 9.2. Straff- och processrättsliga frågor m.m.

9.1.4 ställning. Rätten att göra motstånd Civilbefolkningens

Kommittén vill åter understryka att den folkrättsliga principen att civilinom ockuperat område skall behålla sin statsrättsliga befolkningen mot den ursprungliga är av funställning och sin lojalitet statsledning damental i sammanhanget. Befolkningen skall behålla sin betydelse mot den lagliga regeringen, oavsett om regeringen befinner lydnadsplikt sig inom eller utanför landets gränser. I sin behandling av civilbefolkningen inom det ockuperade området skall ockupationsmakten tillämpa de regler som framgår av lantkrigsreglementet och framför allt av de utförliga bestämmelserna i IV. Genevekonventionen. Vissa kompletterande bestämmelser framgår av l. tilläggsprotokollet (TP I art. 69). Dessutom bör observeras att såväl den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna från 1950 (med tilläggsprotokoll) som FN- konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och FN-konventionen om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter från 1966 gäller inte bara i fredstid utan också i krigstid

och under ockupation. Då de grundläggande principerna om mänskliga

rättigheter numera får anses baserade icke bara på traktater utan även på den allmänna folkrätten - och därmed binda alla stater - skall ockuansvar i detta hänseende. Kommittén finner panten avkrävas fullkomligt det angeläget att peka på att medlemmar av ockupationsstyrkan som brott mot humanitetens lagar efter krigets slut kan ställas till begår personligt ansvar för dessa brott. De civilas status som skyddade personer i IV. Genevekonventionens mening är knuten till det faktum att de befinner sig i händerna på en ockupationsmakt, vars medborgare de inte är (GK IV art. 4). Sådana

Folkrättens regler under ockupation 277

civila som inte är medborgare i territorialstaten kan därvid få en sämre ställning. Detta kan ha betydelse för statslösa och flyktingar inom det ockuperade området, särskilt sådana flyktingar som varit eller fortfarande anses vara ockupationsmaktens medborgare. Situationen för denna kategori flyktingar har emellertid förbättrats genom de nya reglerna i I. tilläggsprotokollet (TP I art. 73) som medför att flyktingar och statslösa blir skyddade personer. Härvid förutsättes dock att personerna före fientligheternas början har ansetts som flyktingar enligt relevanta internationella instrument, vilka godkänts av de berörda parterna eller enligt mottagare- eller vistelselandets nationella lagstiftning. I sin egenskap av skyddade personer får de inte åtalas, häktas eller dömas av ockupationsmakten för handling som begåtts eller åsikt som framförts före ockupationen med undantag för brott mot krigets lagar (GK IV art. 70). Ställningen som skyddade personer medför för denna kategori flyktingar också fördelen att de inte kan tvingas att tjänstgöra i ockupationsmaktens väpnade styrkor (GK IV art. 51). Att flyktingar i detta fall anses som skyddade personer innebär också andra fördelar. De kommer då att omfattas av det skydd som enligt

konventionerna skall gälla mot svåra överträdelser. Övergrepp mot flyk-

tingar från ockupationsmaktens sida kommer sålunda att enligt l. tilläggsprotokollet bedömas som svåra överträdelser av folkrätten (TP I art. 85:2 och 85:5). I detta sammanhang måste dock framhållas att skyddet för flyktingar enligt I. tilläggsprotokollet inte är tillämpligt på personer, som blir flyktingar sedan konflikten utbrutit. Ockupationsmaktens rättigheter i förhållande till civilbefolkningen är enligt folkrätten mycket begränsade och någon trohetsed får inte avkrävas befolkningen, (LKR art. 45) som skall kunna behålla sin kulturella

bakgrund, sitt språk och sina seder och bruk. Ockupationen skall inte

heller innebära någon förändring i vad gäller befolkningens tro och religionsutövning. IV. Genêvekonventionen innehåller ett flertal artiklar som stadgar skydd för religion, tro och religionsutövning utan att detta är knutet till en viss trosbekännelse. Enligt konventionen skall ockupationsmakten medverka till och underlätta att undervisningen kan komma igång inom området. l detta sammanhang finns erfarenhetsmässigt en stor risk för att ockupationsmakten vill påverka undervisningens inriktning. Territorialstatens statliga och lokala myndigheter måste därför motarbeta varje sådant försök till inblandning från ockupationsmaktens sida (GK IV art. 50). Här kan hänvisas till regeln som förbjuder moraliskt tvång (GK lV art. 31). Befolkningen inom ett ockuperat området är starkt beroende av att kunna vända sig till myndighetspersoner, som kan framföra befolkningens önskemål och allmänt hävda dess rättigheter mot ockupationsmakten. l lV. Genévekonventionen anges dock ingenting om myndigheters kvarstannande, eftersom detta helt och hållet är en nationell angelägenhet. Däremot stadgas i konventionen att en ockupationsmakt inte får ändra eventuellt kvarstannande offentliga ämbets- och tjänstemäns eller domares status eller tillgripa diskriminerande åtgärder mot dessa. Kvar-

278 Folkrättens regler under ockupation

stannande ämbets- och tjänstemän, som alltjämt skall vara lojala mot den lagliga regeringen, kan dock kommai en känslig mellanställning och se sig nödsakade att vägra medverkan i åtgärder som ockupationsmakten har beslutat. Problem av denna art behandlas vidare under avsnitten 9.2 och 9.3. Enligt IV. Genévekonventionen (GK IV art. 64) har ockupationsmakten rätt att utfärda bestämmelser som syftar till att den skall fullgöra sina åligganden enligt IV. Genévekonventionen. Det finns överhuvudtaget inga stadganden i konventionen som säger att befolkningen har någon lydnadsplikt emot ockupationsmakten. I svensk lag finns självfallet inte heller någon bestämmelse om att befolkningen skall åtlyda de bestämmelser som ockupanten utfärdar. Det väsentliga från territorialstatens sida är att befolkningen uppträder och verkar på ett sätt som medverkar till områdets snara befrielse. Dessa frågor diskuteras närmare under avsnitt 9.2. Genom att befolkningen i det ockuperade området alltjämt behåller sitt ursprungliga medborgarskap skall den följa de bestämmelser som territorialstaten utfärdar bl.a. gällande motstånd mot ockupationsmakten (jfr avsnitten 4.5 och 5.3.1.4.) Kommittén vill understryka att civila inom det ockuperade området har rätt att tillhöra en organiserad motståndsrörelse och därvid hävda ställningen som kombattanter. Från folkrättslig synpunkt innebär detta samtidigt ett bejakande av rätten till motstånd mot ockupationsmakten. Detta har ytterligare markerats genom att I. tilläggsprotokollet innehåller regler om hur medlemmar av väpnad motståndsrörelse skall uppträda under sina militära operationer (TP I art. 44).

9.2 Straff- och processrättsliga frågor m.m.

Allmänna principer

Bestämmelser av betydelse för straff- och processrättsliga frågors bedömning inom ett område av landet som är besatt av en främmande makt finns i artikel 43 i IV. Haagkonventionens lantkrigsreglemente (LKR), artikel 51 och 64-77 i lV. Genévekonventionen (GK IV) samt 45 och 75 i l. tilläggsprotokollet till 1949 års Genevekonventioner (TP I). Det är framför allt i IV. Genêvekonventionen som dessa spörsmål har fått en närmare belysning. Den grundläggande principen på området finns emellertid fortfarande uttryckt i lantkrigsreglementet. Artikel 43 i reglementet ålägger ockupanten att ”vidtaga alla på honom ankommande åtgärder för att såvitt möjligt återställa och trygga den allmänna ordningen och det offentliga livet under iakttagande, såvida icke bestämt hinder däremot möter, av de i landet gällande lagar (kursiverat här). l lV. Genévekonventionen har föreskrifter meddelats framför allt om strafflagstiftningen. Kommittén vill trycka på att huvudregeln är att strafflagstiftningen inom ett ockuperat område skall förbli i kraft. Ockupationsmakten kan dock upphäva gällande straflbestämmelser eller tillfälligt försätta dem ur kraft om de utgör ett hot mot ockupationsmaktens

Folkrättens regler under ockupation 279

säkerhet eller ett hinder för tillämpningen av civilkonventionen. Ockupationsmakten kan också utfärda bestämmelser som kan inverka menligt på civilbefolkningens levnadsförhållanden. Någon lydnadsplikt föreligger dock inte för civilbefolkningen. Det har särskilt angetts att ockupationsmaktens lagar inte får ges retroaktiv verkan och aldrig föreskriva dödsstraff, om inte detta straff finns i det ockuperade områdets lagar. Vid ratiñceringen förebehöll sig dock Canada, Nederländerna, Nya Zeeland, Storbritannien och USA rätt att utdöma dödsstraff, även om sådant straff inte finns i det ockuperade områdets lagar. Även Sovjetunionen har gjort ett visst förbehåll av betydelse i sammanhanget. Detta förbehåll får anses vara att förstå så att Sovjetunionen i fråga om ”krigsförbrytelsef” avser att tillämpa sin interna straffrätt. För personer som skyddas av IV. Genévekonventionens bestämmelser får dödsstraff i sådana straffbestämmelser överhuvud taget föreskrivas bara för de fall att de gjort sig skyldiga till spionage, till allvarliga sabotagehandlingar mot ockupationsmaktens militära anläggningar eller till avsiktliga brott, vilka förorsakat en eller flera personers död. Regleringen i IV. Genévekonventionen innebär vidare bl.a. att det egna landets domstolar skall vara i funktion utan hinder av ockupationen. Ockupationsmakten kan emellertid enligt artikel 66 i konventionen upprätta egna militärdomstolar för överträdelser av de bestämmelser som ockupationsmakten utfärdar. En sådan domstol får inte vara politisk, och den skall i lägsta instans alltid sammanträda i det ockuperade

området. En ”appellationsdomstoP skall företrädesvis ha sitt säte inom

det ockuperade området men kan sammanträda utanför området. En domstol, som har upprättats av ockupationsmakt, är förpliktad att i den formella handläggningen och straffmätningen iaktta vissa grundläggande humanitära och civiliserade regler. Dessa har ytterligare preciserats

i artikel 75 i det första tilläggsprotokollet.

Man kan sålunda konstatera att folkrätten drar en klar gräns för straffrättsskipningen mellan ockupationsmakten och den ockuperade statens domstolar. Det ockuperade områdets domstolar har ingen skyldighet att befatta sig med andra brott än sådana som är straffbara enligt landets egen strafflagstiftning, och dessa brott skall behandlas i enlighet med denna lagstiftning. Som framgår av vad som har anförts förut gör folkrätten en skillnad mellan strafflagstiftning och annan lagstiftning. Med strafflagstiftningen torde därvid i första hand avses sådan allmän brottslighet som enligt vedertagna principer brukar behandlas i allmän strafflag. Denna lagstiftning skall i princip gälla om den inte hotar ockupantens säkerhet eller utgör hinder mot lV. Genêvekonventionens tillämpning. Annan lagstiftning skall gälla om bestämt hinder inte möter. Denna skillnad kan dock i praktiken förlora i betydelse, om hänsyn tas även till ockupationsmaktens möjlighet att meddela kompletterande lagbestämmelser, något som kan ske även för att upprätthålla en ordnad förvaltning inom området eller för att trygga säkerheten för bl.a. ockupationsstyrkorna eller ockupationsförvaltningen liksom för kommunikationsanläggningar eller kommunikationslinjer.

280 Folkrättens regler under ockupation

Man får räkna med att en ockupationsmakt kan komma att ålägga befolkningen i ett ockuperat område att utföra vissa prestationer eller att avhålla sig från vissa handlingssätt och att föreskriva straffansvar för den som inte iakttar bestämmelserna härom. Självfallet ligger ingrepp mot föreningsfriheten, pressfriheten och friheten att hålla allmänna sammankomster särskilt nära till hands. På vissa områden finns emellertid tvingande bestämmelser. Ett exempel erbjuder föreskrifterna i artikel 5l IV. Genêvekonventionen om arbetsförhållanden och arbetarskydd. Det bör vidare framhållas att FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter liksom Europarådskonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna i princip gäller även under krig. Under krig eller annat allmänt nödläge är visserligen avvikelser tillåtna, men detta gäller inte de grundläggande artiklarna (jfr FN-konventionen art. 4 och Europarådskonventionen art. 15). Den förhållandevis klara avgränsning som folkrätten gör i fråga om domstolarnas skyldighet att vara verksamma inom rättsskipningen har inte någon direkt motsvarighet när det är fråga om myndigheter som har att tillämpa exempelvis ekonomisk, social eller administrativ lagstiftning med därtill hörande sanktions- och verkställighetsbestämmelser. Här gäller emellertid en viktig princip enligt 13 kap. 10 § andra stycket i den svenska regeringsformen, där det föreskrivs att inget offentligt organ på ett ockuperat område får meddela något beslut eller vidta någon åtgärd som ålägger en svensk medborgare att lämna ockupationsmakten bistånd som den inte får kräva enligt folkrättens regler. Då emellertid folkrättens regler som framgår av det förut anförda lämnar ett inte obetydligt utrymme för ockupationsmakten att pålägga befolkningen förpliktelser, är det tydligt att denna bestämmelse i regeringsformen inte är tillräcklig som handlingsregel för de rättstillämpande myndigheterna i den mån dessa fortsätter sin verksamhet inom ett av fienden , kontrollerat område. Nära till hands ligger naturligtvis att rekommendera en handlingslinje som så långt det är möjligt svarar mot de principer som enligt folkrätten gäller för domstolarna. En klar principiell gräns synes sålunda kunna dras mellan bestämmelser som en ockupationsmakt meddelar till skydd för säkerhetskraven, å ena sidan, och sådana som gagnar ockupationsmaktens förpliktelser enligt IV. Genévekonventionen och en ordnad förvaltning, å den andra. Detta skulle innebära att våra egna myndigheter över huvud taget inte befattar sig med ockupantens bestämmelser till skydd för sin egen säkerhet. Däremot skulle sådana direktiv som syftar till att göra det möjligt för ockupanten att handla enligt IV. Genêvekonventionens förpliktelser och upprätthålla en ordnad förvaltning kunna följas i begränsad utsträckning, dock aldrig i vidare mån än det står klart att motsvarande direktiv skulle ha meddelats av svensk statsmakt, om denna kunde fungera. Om ockupanten kräver andra medel för genomförandet av ett påbud än som är förenliga med en sådan kompetensprincip, bör en svensk myndighet inte befatta sig därmed. Myndigheten skulle annars bli medagerande i åtgärder som i sista hand gagnar fienden.

SOU l984z56 Folkrättens under 281

regler ockupation

Straffrättsliga aspekter på motståndsverksamheten

Som förut konstaterats är ockupation i folkrättslig mening ett tillfälligt besittningstagande av det ockuperade landet i avvaktan på en fredsuppgörelse. Den ockuperade staten behåller sin suveränitet. Dess lagstiftningsmakt består och dess medborgare behåller sin trohetsplikt. Det finns inte stöd i folkrätten för någon befolkningens lydnads- eller lojalitetsplikt mot ockupanten. Den ockuperade statens regering är inte på något sätt skyldig att ställa sin administration till ockupantens förfogande. Domstolarna skall upprätthålla rättskipningen i enlighet med landets lagar. Ockupanten har att själv sörja för sin säkerhet genom egen trupp och polis samt - inom de ramar som folkrätten drar upp - genom egen strafflag och rättskipning. Till grund för den rättsliga svenska synen på motståndsfrågorna, sådan som den har kommit till uttryck bl.a. i förarbetena till krigsartiklarna i brottsbalken (BrB) och till regeringsformen, ligger tanken att kriget inte har upphört genom ockupationen utan fortsätter, låt vara under andra betingelser. Kriget förs inte längre i första hand av försvarsmakten utan av en underjordisk rörelse som arbetar för landets befrielse. En grundläggande bestämmelse till skydd för en motståndsverksamhet av sådant slag finns i 22 kap. 16 § andra stycket BrB. Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekommer, skall enligt denna bestämmelse beträffande brott som förövas under sådan tid i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs i 19, 21 och 22 kap. BrB för det fallet att riket äri krig. Därvid skall vad som sägs om rikets försvar äga tillämpning på motståndsverksamheten och vad som sägs om fienden gälla ockupationsmakten Bestämmelsen innebär bl.a. att en medlem av motståndsrörelsen, som exempelvis underlåter att lyda sin förmans befallning eller som överger

sin post, kan dömas till ansvar för grovt lydnadsbrott (21 kap. 2 § BrB)

eller övergivande av post (21 kap. [3 § BrB) med den strängare straffskala som gäller när riket är i krig. Den som hindrar eller förråder motståndsrörelsens verksamhet gör sig skyldig till landsförräderi eller landssvek (22 kap. l § BrB). Detsamma gäller om någon exempelvis går fienden till handa med tjänstbarheter, förnödenheter eller något annat bistånd. l sistnämnda fall gäller dock straffrihet för situationer då gärningen med hänsyn till befolkningens behov, gärningsmannens försörjning eller andra särskilda förhållanden inte kan anses otillbörlig. Bestämmelsen om motståndsverksamheten i 22 kap. 16 § andra stycket BrB får emellertid samtidigt indirekt anses ge uttryck för den i och för sig självklara principen att denna verksamhet som sådan skall likställas med försvarsmaktens från straffrättslig synpunkt. Sabotageoperationer från motståndsrörelsens sida ingår exempelvis i landets försvarsansträngningar och kan givetvis inte beivras av svenska domstolar eller motverkas av svensk polis. Som nyss framgått är det ju tvärtom så att en medlem av motståndsrörelsen som inte åtlyder en order att delta i dylika operationer skall dömas till straff för detta. Detsamma gäller i fråga om andra tänkbara operationer från en motståndsrörelses sida under förutsättning att de inte strider mot folkrätten.

282 Folkrättens regler under ockupation

Bestämmelsens utformning innebär emellertid inte att den skyddar varje verksamhet som är riktad mot Ockupationsmakten. För att få folkrättsligt skydd måste verksamheten anses ingå som ett led i motståndskampen. Några preciserade krav på verksamhetens organisation uppställs inte i BrB. Det kan emellertid innebära en avsevärd styrka för motståndsverksamheten, om svenska regeringen ger officiell sanktion åt denna. Detta kan ske i förväg under fred eller när frågan aktualiseras. Som förut har konstaterats anses det enligt IV. Genévekonventionen inte vara förbjudet för en ockupationsmakt att upphäva det ockuperade landets straffbestämmelser eller tillfälligt försätta dem ur kraft i den mån de bedöms utgöra ett hot mot ockupationsmaktens säkerhet. Om en främmande makt skulle ha kontroll över någon del av vårt territorium, får man också räkna med att den, så länge kontrollen består, på detta sätt försöker hindra det svenska rättsväsendet från att lagföra personer, som i en eller annan form lämnar biträde åt fienden eller som sviker sin plikt inom motståndsverksamheten. Det svenska rättsväsendets myndigheter har givetvis ingen rättslig skyldighet att godtaga sådana krav från den främmande maktens sida, men rent faktiskt kan ju maktförhållandena vara sådana att lagföring inte går att tillgripa. Med hänsyn till IV. Genévekonventionens bestämmelser kan det inte heller göras gällande att den främmande staten bryter mot folkrätten genom att förhindra lagföring i fall av det slag som har nämnts nu. Så snart den främmande maktens kontroll har upphört inom det aktuella området, skall givetvis straffbestämmelserna åter börja tillämpas och detta även mot handlingar som har ägt rum före eller under ockupationen. Annorlunda förhåller det sig med principen om straffrihet för motståndsrörelsens operationer. Om en främmande stat har faktisk kontroll över någon del av landet, har den givetvis ett intresse av att förhindra sabotage som riktar sig mot dess verksamhet. Den kan därför exempelvis tänkas utfärda egna bestämmelser som förbjuder sådan verksamhet, men den kan aldrig kräva att verksamheten beivras av svenska domstolar eller svenska åklagar- och polismyndigheter. De svenska rättsorganen har både rätt och plikt att vägra att efterkomma sådana krav, eftersom de strider mot folkrätten. Ockupationsmakten blir här hänvisad till sina egna militärdomstolar. - Vad som nu har sagts förutsätter att motståndsrörelsens operationer som blir att jämställa med egentliga krigshandlingar har varit förenl annat fall är det i princip så att handlingarna kan liga med folkrätten. falla in under de allmänna bestämmelserna om exempelvis dråp, skadegörelse osv i den mån gärningen inte är att bedöma som folkrättsbrott 22 kap. ll § BrB (jfr kapitel 7). Men här kommer också BrB:s enligt regler om straffrihet vid nödvärn eller nöd in i bilden, något som medför att det är svårt att i praktiken tänka sig situationer då operationer från en motståndsrörelse beordrade av ansvarigt befäl skulle träffas av svenska straffbestämmelser. Frågor av detta slag har närmare berörts av prof. Johs. Andenaes i Tidskrift for Retsvidenskab 1943. Framställningen, som alltså har tillkommit före Genévekonventionerna, är dock delvis föråldrad. Skulle en främmande stat ha kontroll över någon del av vårt territo-

Folkrättens under 283

regler ockupation

rium, får man emellertid som framgått räkna med möjligheten att fall av det slag som avses nu tas upp av den statens egna militärdomstolar. De regler som folkrättsligt gäller för dessa domstolars straffrättskipning har förut redovisats. Särskilt intresse tilldrar sig här förbudet mot dödsstraff. Eftersom dödsstraffet är avskaffat i Sverige och förbjudet enligt vår konstitution, får en ockupationsmakt inte under några förhållanden utfärda bestämmelser om dödsstraff (GK IV art. 68). Anmärkningsvärt är att detta förbud enligt sin ordalydelse tar sikte endast på sådana särskilda straffbestämmelser som utfärdas med anledning av ockupationen och inte på tillämpningen av ockupationsmaktens interna Straffrätt, som ju kan tänkas föreskriva dödsstraff även för handlingar som har begåtts utanför dess territorium. IV. Genêvekonventionens anda och mening måste dock vara att dödsstraff inte heller får dömas ut med stöd av sådana bestämmelser, om staten i denna del har anslutit sig till konventionen, något som ytterligare belyses av det förut redovisade förbehållet från Sovjetunionens sida. En ockupationsmakt kan emellertid, som förut har berörts, förutsättas värna om sin säkerhet inte bara genom att motverka spioneri, sabotage och liknande handlingar utan också genom att förbjuda verksamheter av olika slag som ger uttryck för befolkningens Hit hör motståndsvilja. propaganda mot fienden i form av flygblad, illegala tidningar, affischer, föredrag, uppvisningar eller underhållning i nationell anda på allmänna platser eller på biografer, teatrar, restauranter etc. Svensk polis kan givetvis inte medverka i bekämpandet av sådana företeelser. Exempel på polisuppgifter av detta slag som vi inte kan ta med - därför att de skulle innebära bistånd till fienden befattning erbjuder eftersökande och omhändertagande av radio- och televisionsapparater, vapen, utrustning för framställande av ”underjordiska” skrifter och liknande.

Utgångspunkten är här liksom tidigare att ockupationsmaktens säker-

het vilar hos ockupanten dvs. hos hans egna trupper själv, och hans egen polis. Det ockuperade landets polis skall bara övervaka tillämpningen av inhemsk lag och ordning. Egen polis skall inte ställas till förfogande för att bekämpa politiska brott eller förseelser som kan antagas vara riktade mot ockupanten. Här bör också påpekas att en polisman - liksom varje annan tjänsteman inom eller utom rättsväsendet - alltid har rätt att vägra att åtlyda order från ockupationsmakten, vars utförande skulle strida mot hans samvete (GK IV art. 54). Vad som har sagts nu gäller även om i och för folkrätten ockupanten sig enligt är berättigad att påfordra att åtgärden utförs.

Landssvek och liknande handlingar

Som förut har berörts är vissa former av bistånd åt fienden när riket är i krig straffbart som landsförräderi eller landssvek enligt 22 kap. l § BrB. Lagrummet har följande lydelse. Den som, då riket är i krig, l. hindrar, missleder eller förråder krigsfolk eller andra som äro verksamma för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet,

under

284 Folkrättens regler ockupation

2. förråder, fördärvar eller skadar befästning, krigsmateriel, fabrik, förråd, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försvaret eller folkkraftanläggning, försörjningen, 3. genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten, 4. åt fienden anskaffar tjänstbarheter, förnödenheter eller underkrigsfolk, stöd, eller 5. begår annan dylik förrädisk gärning, dömes, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för rikets krigsmakt eller innefattar avseeller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörjningen värt bistånd åt fienden, för landsfärräderi till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid. Är gärning som i första stycket sägs endast i mindre mån ägnad att medföra men för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller innefattar den ringare bistånd åt fienden än där sägs, dömes för landssvek till fängelse i högst sex år. i anskaffande av tjänstbarheter eller förnödenheter eller i Bestod gärningen annan tjänst åt fienden inom område som var besatt av denne, och kunde gärningen med hänsyn till befolkningens behov, gärningsmannens försörjning eller andra särskilda förhållanden ej anses otillbörlig, skall ej dömas till ansvar.

När formen av landsförräderi, landssveket, är det gäller den lindrigare sålunda otillbörlighetsbegreppet det avgörande ledet vid gränsdragningen i förhållande till det straffbara området. I lagmotiven har framhállits att inte varje affärsförbindelse med ockupationsmakten eller varje frivillig arbetsprestation för dennas räkning kan anses otillbörlig. Ockupationens kan lätt komma att situationer, i vilka det för vardag rymma kan bli nödvändigt att träda i sådana relationer till ockupationsmången makten för att befolkningens behov av livsviktiga förnödenheter skall bli eller för att han själv skall kunna fortsätta sin tidigare yrkestillgodosett verksamhet som ensamt kan bereda honom hans försörjning. I allmänhet är det sålunda enligt motiven inte otillbörligt om exemfortsätter att fullgöra sin tjänst, även om pelvis en järnvägstjänsteman drar därav. Däremot bör en person, som efter ockupationsmakten nytta det kommit till stånd t.ex. inrättar sig som uppköpare åt ockupation inte kunna straffrihet. Vidare har anockupationsmakten, påräkna märkts att straffrihet på grund av allmänna straffrättsliga grundsatser kan komma att inträda även i fall då ockupationsmakten framtvingat en att göra bruk av den rekvisionsrätt som inom vissa prestation genom gränser är medgiven enligt lantkrigsreglementet eller genom att använda ett hot som inneburit överhängande allvarlig fara. Att särskilt framhålla detta i lagtexten har inte ansetts nödvändigt. I dylika fall kan för övrigt handlingen inte anses otillbörlig. Bedömningen av det otillbörliga i en enskilds förhållande till ockupationsmakten måste grundas på en allmänt rådande uppfattning om vad en nationell hållning kräver av medborgaren. Men erfarenheten säger att det kan råda vitt skilda meningar, under olika skeden av ockupationen, inom olika verksamhetsområden och intressegrupper, eller i olika delar av landet huruvida ett anställningsförhållande, en prestation, ett åtagande till förmån för ockupanten kan godtagas eller inte från nationell objektiv beskrivning av de särskilda synpunkt. Någon allmängiltig, förhållanden som kan göra ett eljest otillbörligt bistånd till fienden försvarbart torde inte kunna åstadkommas. Var gränsen kommer att

Folkrättens regler under ockupation 285

dragas mellan ett nationellt och ett onationellt handlande kommer att bestämmas av motståndsviljan hos folket. Denna i sin tur bygger på en mångfald olika faktorer, positiva och negativa. Understrykas bör att det förhållandet att ockupanten kan finna folkrättsligt stöd för att begära ett visst slags bistånd givetvis inte i och för sig medför att kravet skall tillmötesgås. Den situation i vilken det möjligen skulle ha varit berättigat är kanske inte för handen. Det kan ha funnits fog för ett visst krav men inte i den omfattningen, i den utformningen, på den orten, under de omständigheterna. Det borde kanske inte ha framställts av den ockupationsmyndigheten till den mottagaren. Men även om ett krav från rent folkrättsliga utgångspunkter kan ha haft fog för sig kan omständigheterna vara sådana att det måste anses otillbörligt att efterkomma kravet. Här uppenbarar sig skillnaden mellan att frivilligt bistå ockupanten med vad han, låt vara med stöd i folkrätten, kräver och att låta honom verkställa det själv med egna resurser och tvångsmedel. Man kan ju nämligen aldrig komma ifrån att det frivilliga åtagandet. vare sig det gäller tjänster eller andra prestanda, i och för sig innebär ett bistånd åt ockupanten, så snart det inte uteslutande går ut på att tillgodose befolknin- gens behov. Både i den danska och i den norska rättsuppgörelsen efter andra världskriget inriktades undersökningarna i första hand på att få klarlagt vem som i de olika särskilda fallen hade tagit initiativettill en förbindelse med motparten. Denna fråga granskades i förhållande till alla vid den aktuella tidpunkten rådande omständigheter, i första hand det ekonomiska läget i branschen eller yrket samt vederbörandes egen ekonomiska

ställning och alternativa utkomstmöjligheter. Åtgärder som den enskilde

hade vidtagit för att rikta ockupantens uppmärksamhet på sina egna möjligheter att prestera varor eller tjänster bedömdes alltså strängt. Närmast efter initiativet kan ligga ett brett fält av frivillighet som kan komma initiativet nära men som också kan vara mer eller mindre framtvingad. En propå av ockupanten kan vara en förutsättningslös förfrågan men också ett krav som inte tål motsägelser och som kanske beledsagas av påtryckningar och hot. I ett svar från den anmodades sida kan inrymmas allt mellan ett förbehållslöst tillmötesgående och ett utnyttjande av alla tänkbara invändningar och undanflykter. På samma sätt som man granskade den tilltalades medverkan i förbindelsens uppkomst undersökte man graden av hans aktivitet och nit i fortsättningen av förbindelsen så länge den varade. Även här fanns en vid skala av engagemang från höggradig aktivitet, driftighet och initiativkraft till liknöjdhet, motsträvighet och obstruktion. En utgångspunkt för dessa överväganden var den situation som rörelsen eller verksamheten befann sig i när den gick in i samarbetet, materiellt, personligt, administrativt, ekonomiskt etc. Sannolikt är det också enligt svensk rätt omständigheter som dessa som kommer i förgrunden när det gäller att från straffrättslig synpunkt bedöma var gränsen går mellan otillbörligt och icke otillbörligt handlande i situationer av den art som nu åsyftas. Det faller utanför kommitténs uppdrag att försöka bidra till en slutgiltig tolkning av de svenska straff-

286 Folkrättens under ockupation regler

rättsliga reglerna i detta avseende. Kommittén har emellertid velat fästa uppmärksamheten på att folkrätten här inte utan vidare kan användas som utgångspunkt när det gäller att dra gränsen mellan straffbara och icke straffbara handlingar som innebär bistånd åt fienden.

9.3 Civil verksamhet inom område som har besatts av

fienden

9.3.1 Bakgrund

Frågan i vad mån offentliga organ skall lämna ockupationshotade områden och hur sådana organ skall uppträda om de har blivit kvar på ockuperat område hör till de mest omdiskuterade spörsmålen inom ramen för den svenska beredskapsplanläggningen. Eftersom folkrättsliga överväganden tillhör de faktorer som bör vägas in i bedömningen, anser sig kommittén böra lämna vissa synpunkter på frågan. Först skall emellertid en allmän bakgrund tecknas. Under andra världskriget fanns särskilda bestämmelser om myndigheternas beteende vid överhängande ockupationshot och under ockupation. I de viktigaste hänseendena behandlades hithörande frågor i administrativ Maj:t och genom anvisningar av väg genom beslut av Kungl. berörda myndigheter. Genom beslut av Kungl. Maj:t i brev den 5 mars 1943 till samtliga länsstyrelser (det s.k. marsbrevet) reglerades framför allt två betydelsefulla områden. För det första bestämdes att myndigheter med vad man kallade exekutiva befogenheter skulle lämna hotat område, när överockupationshot förelåg. Det gällde länsstyrelserna, vissa mahängande gistrater, kommunalborgmästarna samt landsfiskalerna. För det andra skulle myndigheter, som hade blivit kvar på ockuperat område, vägra att vidta varje åtgärd som hade begärts av ockupationsmakten och som var till stöd för fiendens verksamhet. Detta skulle gälla även om ockupationsmakten enligt folkrätten var berättigad att vidta åtgärden. I centrum för de överläggningar som föregick marsbrevet stod frågan om myndigheterna, särskilt de som var utrustade med exekutiva befogenheter, skulle stanna kvar vid överhängande ockupationshot eller om de skulle rädda sig undan ockupationsmakten. Från flera håll förordades att myndigheterna skulle stanna kvar för att kunna tillvarata civilbefolkningens intressen gentemot ockupationsmakten. Från annat håll underströks däremot faran för att framstående representanter för exekutiva myndigheter skulle genom hot mot person tvingas gå ockupationsmakten tillhanda. Exempel härpå åberopades från det då pågående kriget. Vidare framhölls risken för att fienden skulle infiltrera de lagliga exekutiva myndigheterna. De synpunkter som återgetts sist blev utslagsgivande. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar tog senare från generell synpunkt upp frågan om myndigheternas ställning vid ockupation eller ockupationshot i en framställning till regeringen den l4 mars 1957.

Folkrättens regler under ockupation 287

Framställningen gick ut på att civila statliga förvaltningsmyndigheter skulle lämna ockupationshotade områden eller lägga ned sin verksamhet. Däremot skulle domstolar och kommunala myndigheter fortsätta verksamheten. Vid remissbehandlingen av beredskapsnämndens framställning framhölls från flera håll nackdelen av att myndigheterna kunde tvingas gå ockupationsmaktens ärenden och att ockupationsmakten skulle få tillgång till en fungerande förvaltningsapparat. Från andra håll ansågs det önskvärt att civilbefolkningen kunde inför ockupationsmakten företrädas av de egna myndigheterna. Något beslut med anledning av nämndens framställning har inte meddelats. Däremot upphävdes marsbrevet år 1962. Sedan marsbrevet upphävts finns inte längre några i liknande ordning utfärdade allmänna regler om myndigheternas beteende inför överhängande ockupationshot. I fråga om myndigheternas verksamhet under ockupation har däremot en regel - med ett i förhållande till marsbrevets bestämmelser förändrat innehåll tagits ini 1974 års regeringsform (RF). I 13 kap. 9 § andra stycket föreskrivs sålunda att inget offentligt organ pá ockuperat område får meddela beslut eller vidta åtgärd som ålägger någon medborgare att lämna ockupationsmakt sådant bistånd, som denna inte får utkräva enligt folkrättens regler. I jämförelse med marsbrevets regler har självfallet den nuvarande bestämmelsen som en del av grundlagen en betydligt starkare rättslig ställning. Kommittén kan emellertid konstatera att den i sak inte går lika långt som den gamla regeln, som förbjöd medverkan även i åtgärder som ockupationsmakt hade rätt att vidta enligt gällande folkrätt. Den aktuella bestämmelsen i RF kom till på förslag av grundlagberedningen. I sin motivering (SOU l972:l5 s. 221) uttalade beredningen bl.a. att det inte var lämpligt att förbjuda andra organ än riksdagen och krigsdelegationen - dvs. regeringen, förvaltningsmyndigheterna, domstolarna och de kommunala organen - att arbeta på ockuperat område. RF borde däremot till medborgarnas skydd ställa för upp ett förbud dessa organ att vidta åtgärder som skulle innebära att någon medborgare i riket ålades att lämna ockupationsmakten sådant bistånd, som denna inte äger påfordra enligt folkrätten. Under remissbehandlingen av beredningens förslag sattes i fråga om förhållandena under ockupation över huvud taget lämpade sig för behandling i grundlag. Departementschefen ansåg (prop. 1973:90 s. 460- 462) att det fanns fog för en viss tveksamhet härvidlag. Han menade sålunda att det var uteslutet att uttömmande reglera de offentliga organens handlande i en ockupationssituation. Det skulle emellertid vara av värde att i grundlag ha vissa regler som syftade till att stärka medborgarnas ställning mot en ockupationsmakt. Det kunde råda tvekan om det lämpliga i att förbjuda offentliga organ att verka på ockuperat område. Enligt departementschefens uppfattning fanns det i stället goda skäl för uppfattningen att det från medborgarnas synpunkt är mest fördelaktigt att den offentliga makten i största möjliga omfattning utövas av den egna statens organ.

288 Folkrättens under

regler ockupation

9.3.2 Allmänna överväganden

En allmän - som har kommit till uttryck bl.a. i den ursprungprincip ligen under andra världskriget utgivna broschyren ”Om kriget kommer - är att Sverige, om landet dras in i ett krig, skall göra motstånd till det

yttersta så länge kriget pågår. Detta gäller även om landet helt eller delvis skulle ha ockuperats; som förut angetts anses enligt svensk rättsuppäven under ockupation (prop. 1973:90 s. 447). fattning krig föreligga Motstånd kan emellertid bjudas i olika former och på olika sätt. Det att avgöra vilka former och vilka sätt som ger högsta effekt. gäller inte utan vidare underlag för den bedömning som Principen ger därför handlande. måste göras på olika nivåer när det gäller myndigheternas Att denna måste göras i första hand från allmänna förbedömning svars- och beredskapspolitiska utgångspunkter är uppenbart. Folkrätten kan ge viss ledning för en del av de överväganden som behöver göras, men det är andra faktorer som blir de avgörande. - särskilt En del av de folkrättsliga reglerna lantkrigsreglementet - läses ibland så att en (bilaga till 1907 års IV. Haagkonventionen) skulle ha vissa ”rättigheter” att kräva bistånd av den ockupationsmakt ockuperade statens myndigheter och civilbefolkning för att exempelvis en ordnad förvaltning eller rekvirera förnödenheter för de upprätthålla behov. I marsbrevet föreskrevs också uttryckligen egna styrkornas - att svenska på synbarligen med denna utgångspunkt myndigheter ockuperat område skulle vägra att vidta av ockupationsmakten begärda som var till stöd för fiendens verksamhet och detta även om åtgärder ockupationsmakten enligt folkrätten var ”berättigad” att vidta åtgärden. Det finns emellertid anledning att varna för att ge folkrätten en sådan Särskilt sedan tillkomsten av den s.k. Briand-Kellogpakten och tolkning. är det ställt utom allt tvivel att, om en främmande makt FN-stadgan skulle anfalla vårt land och besätta en del av dess territorium, detta utgör folkrättsbrott att den främmande makten inte kan ett så grundläggande härleda som helst anspråk av folkrätten annat än dem som är några förestavade av rent humanitära skäl. För våra offentliga organs handlande blir därför den självklara utgångspunkten i en sådan situation att de skall väljas som bäst gynnar försvarsansträngningarna och motutvägar ståndsverksamheten samt civilbefolkningens skydd och svenska intressen i övrigt. Folkrättens regler i aktuellt hänseende kan emellertid ge en viss vägledning om vad en fientlig makt på svenskt territorium i prakti-

ken skulle kunna tänkas göra anspråk på. står det klart att regeringsformen, om man Från rent rättslig synpunkt bortser från de högsta statsorganen, lämnar det Öppet i vad mån svensk verksamhet bör bedrivas inom ett område som har besatts av offentlig fienden. otvivelaktigt uttryck för en Samtidigt ger grundlagsförarbetena viss förskjutning av den svenska synen på hithörande frågor sedan tiden under och närmast efter andra världskriget. Medan man då på ansvarigt häll som nämnts ansåg övervägande skäl tala för att åtminstone myndigheter med särskilda borde lämna ett ockupationshotat eller befogenheter av fienden besatt område, har numera det synsättet alltmer vunnit insteg att det kan vara en fördel för motståndsviljan, försvarsansträngningarna

Folkrättens under 289

regler ockupation

och civilbefolkningen om myndigheterna stannar kvar och i all möjlig mån söker fortsätta sin verksamhet. I regeringsformen (13 kap. l0 § tredje stycket) förutsätts att t.0.m. riksdagen kan fungera på ockuperat område; den får dock inte på ett sådant område avgöra något ärende med mindre än att tre fjärdedelar av de ordinarie ledamöterna deltar. I grundlagsmotiven har med hänvisning till erfarenheterna från andra världskriget uttalats att en ockupation kan gestalta sig på så olikartade sätt att det måste anses uteslutet att i grundlag uttömmande reglera de offentliga organens verksamhet i en situation av aktuellt slag. Att så är förhållandet är naturligtvis ovedersägligt. Samtidigt är det uppenbart att en viss beredskapsplanering krävs för myndigheternas verksamhet i den händelse att ett område av vårt land skulle besättas av en fientlig makt. Både myndigheter och allmänhet har anspråk på råd och anvisningar för sin hållning vid konfrontationen med en ockupationsmakt. För vissa organ gäller också redan för närvarande direktiv som har utfärdats i särskild ordning. Vad som har sagts nu har emellertid avseende inte enbart på offentlig verksamhet. Även näringsliv, press, etermedier m.fl. organ måste ju i detta hänseende ha en viss planering för att inte ñendens verksamhet inom ett besatt område skall underlättas. - Kommittén lämnar i en bilaga 7 till betänkandet några kortfattade synpunkter på frågan om och i vilken mån olika typer av verksamhet bör upprätthållas inom ett av fienden besatt område. Det bör betonas att dessa synpunkter självfallet inte är avsedda att vara uttömmande och kunna gälla i alla situationer. Bl.a. förbigås de konstitutionella aspekterna, exempelvis de särskilda problem som uppkommer om regeringens verksamhet skulle utövas från annat land. Dessa aspekter har utförligt behandlats i andra sammanhang, bl.a. i förarbetena till regeringsformen, och kommittén har kännedom om att avsikten är att de konstitutionella frågor som är av intresse i sammanhanget skall tas upp av en särskild kommitté med uppdrag att utreda vissa grundlagsfrågor. Det måste åvila statsmakterna att låta överväga vilka handlingsregler i stort som svenska myndigheter respektive enskilda svenska medborgare principiellt kan få ledning av när det gäller verksamheten inom ett ockuperat område. Vägledande principer för verksamheten inom olika samhällsfunktioner, som direkt syftar till att tillgodose befolkningens omedelbara behov i ockuperat område, bör därefter med utgångspunkt från sådana handlingsregler i många fall relativt entydigt kunna definieras av varje funktionsansvarig myndighet.

9.4 Allmänna anvisningar till civilbefolkningen om uppträdande under krig och ockupation

Inledning

Om vårt land skulle drabbas av krigshändelser och om delar av det skulle tillfälligt komma att besättas av främmande trupp, kommer medborgarna att utsättas för utomordentliga påfrestningar. Dessa kan kanske något

290 Folkrättens under

regler ockupation

mildras, om människor i förväg är förberedda på vad som kan komma att hända och om de vet något om hur de skall bete sig i de svåra situationer som de kan komma att bli ställda inför. Det är därför viktigt att sprida kännedom om vilka folkrättsliga regler som är avsedda att krig och ockupation. De anvisningar som lämnas till civilgälla under befolkningen bör syfta till att ge en allmän information i dessa frågor. l första hand är de dock avsedda att ge sådana myndigheter, utbildningsanstalter m.fl., som i dessa avseenden kan anses ha ett särskilt ansvar, ett för information. I anvisningarna bör anges kanaler för inforunderlag mationen rörande bl.a. civilbefolkningens rätmen också sakuppgifter tigheter och skyldigheter inom ett ockuperat område.

9.4.2 erfarenheter från och Danmark under

Några Norge andra världskriget

Ockupationen av Norge och Danmark under det andra världskriget ger kan tillämpa principiellt skilda exempel på hur samma ockupationsmakt i olika länder. Därför lämnas här en kortfattad system för ockupation

redogörelse för händelseförloppet under ockupationen av dessa båda

länder.

Norge

När Norge invaderades den 9 april 1940 flydde konungen med kronprins, regering och stortingspresident norrut. Stortinget gav regeringen en generalfullmakt, som bl.a. innebar delegering av lagstiftningsrätten och avstod sedan från att sammanträda under krigsåren. När regeringen kom till London fungerade den som ledning för den norska administration och krigsmakt som fanns i Storbritannien. Befolkningen i Norge var däremot bunden av de förpliktelser som följde med ockupationen. Högsta statsledningen var alltså undandragen ockupantens kontroll under hela kriget. I Norge upprättades en ockupationsförvaltning (rikskommisariet), som vid sin sida hade en nazistisk marionettregering under Vidkun Quisling. Under den första tiden av ockupationen tog den tyska ockupanten i allmänhet hänsyn till gällande folkrättsliga regler. Militärledningens aktioner var begränsade till vad som med hänsyn till risken för angrepp från de västallierade kunde anses motiverat. På den administrativa sidan gick rikskommissarie Terboven till en början fram med viss försiktighet. Ockupationsförvaltningen blev emellertid så småningom betydligt mera hårdför. Den försökte t.ex. omstrukturera samhället efter det nazistiska mönstret (nyordning). Ockupationsmakten försökte också få stortinget att agera på olika sätt, bl.a. avsätta konungen. Detta, liksom det norska nazistiska organ som inrättades, stod i strid med då gällande folkrättsliga regler. På det lokala planet kunde emellertid samhället fungera i former, som på flera sätt kan betecknas normala. Den norska befolkningen i stort drabbades inte alltid så hårt av den tyska ockupationen. Detta berodde

Folkrâttens regler under ockupation 291

till stor del på att myndigheterna uppträdde med bestämdhet och fasthet samt att de kom att utgöra en buffert mellan de nazistiska ockupanterna och civilbefolkningen. Detta innebar inte att befolkningen i Norge skonades från övergrepp. Tvärtom förekom deportationer och orättmätiga ianspråktaganden av befolkningens egendom liksom orättmätigt fängslande och tortyr. De då gällande folkrättsliga bestämmelserna kan emellertid i någon mån ha begränsat de allra svåraste verkningarna av våldet.

Danmark

I Danmark blev utvecklingen en helt annan än i Norge. När Danmark kapitulerade skedde det under protest och mot löftet att få behålla sin politiska oavhängighet. I början av ockupationen styrdes landet av en samlingsregering. Den blev föremål för många påtryckningar och ombildades till följd därav vid några tillfällen. I motsats till förhållandet i Norge fortsatte folketinget sin vanliga verksamhet under några år. Sedan 1943 förekom emellertid inte några plenarsammanträden i det danska folketinget. . På den administrativa sidan försökte danskarna att styra landet utan tysk inblandning. Detta skedde genom att man förhandlade på diplomatisk väg med tyskarna. Vid dessa förhandlingar tvingades danskarna att i vissa hänseenden tillmötesgå den tyska kraven. Sålunda skärptes lagstiftningen mot brott, som riktade sig mot den tyska ockupationsmakten. Förhandlingssituationen tog emellertid slut 1943, då Tyskland bl.a. krävde undantagstillstånd i Danmark. Under 1943 övertogs ledningen av landet av 24 ämbetsmän, som försökte fortsätta förhandlingspolitiken. Dessa ämbetsmän ñck så småningom även kontakt med den motståndsrörelse som hade vuxit fram i landet. Liksom i Norge respekterade de tyska ockupanterna till en början de folkrättsliga reglerna. Man gjorde emellertid ingrepp mot danskt näringsliv och överträddei strid med folkrätten den lagstiftning som rådde. Under de sista åren, då SS-ledningen i flera sammanhang fick stora befogenheter, terroriserades stora grupper av befolkningen.

9.4.3 Vilken information bör lämnas?

Vissa informationsproblem

Informationen från myndigheterna till medborgarna har ofta varit vad man kallar sändarorienterad, dvs. den har främst utgått från myndighetens eget behov och intressen. Inte sällan har den varit uttryckt på det språk som myndigheterna vanligen använder. På senare år har emellertid synen på informationens uppgift och betydelse kommit att ändras. Myndigheterna strävar numera efter att anpassa informationen till mottagarnas behov och intresse, dvs. den har blivit mottagarorienterad. I möjligaste mån uttrycks den på ett språk som är lätt att uppfatta och förstå. På så sätt skapas kontakt mellan allmänheten och myndigheterna.

292 Folkrättens regler under ockupation SOU I984:56

Generellt gäller att det finns en stark koppling mellan det intresse för en människas omedelbara livssituation, som ett budskap innebär, och hennes benägenhet att ta del av det och förstå det. Det finns dessutom en tendens hos alla att avskärma sig från sådan information som uppfattas som negativ. Det är därför förenat med stora svårigheter att i fredstid informera människor om hur de skall bete sig i händelse av krig. Likväl är det enligt folkrättskommitténs uppfattning nödvändigt att sådan information lämnas. Under krigsförhållanden kan man utgå från att människor har ett stort intresse för vad som kan komma att hända dem personligen. Det uppstår speciella informationsproblem, som huvudsakligen ligger på det psykologiska planet. Vissa individers personlighet ändras, så att de får svårt att ta emot information just på grund av den stressituation som krig och ockupation innebär. I princip gäller emellertid att befolkningen i en krigssituation har ett ökat behov av information. Man vill veta vad som hänt och vad som kan komma att hända, varför en viss katastrof inträffat, var man får hjälp och stöd i den situation man befinner sig i; man vill bearbeta sin personliga kris. Det är här viktigt att understryka att en människas förmåga att klara av en krissituation i viss mån är beroende av hur förberedd hon är på den. Det ñnns alltså skäl för att redan i fredstid lämna civilbefolkningen viss information om vad som kan hända de enskilda individerna i krig eller vid en eventuell ockupation. Om vårt land skulle komma i en kritisk situation, är individen mottaglig för en betydligt mer intensiv information. Om kriget skulle komma, bör den i fredstid lämnade informationen kompletteras och intensiñeras. För myndigheter, utbildningsanstalter etc. finns anledning att redan i fredstid informera den enskilda människan om problem som kan komma att drabba henne eller honom i krig och ockupation, men också att vidta åtgärder, så att en intensiñerad information kan lämnas i ett krig eller krigsläge.

Information under fredstid

De anvisningar som lämnas under fredstida förhållanden bör innehålla en översiktlig redogörelse för de problem som aktualiseras för den enskilde och för myndigheter i krig och under ockupation. Den reella skillnaden mellan krig och ockupation bör inskärpas. Ett område anses inte ockuperat endast av det skälet att motparten för en begränsad tid militärt behärskar området. Det är då fråga om besatt område, där motparten inte har upprättat någon administration. Inom ett ockuperat område, däremot, har ockupationsmakten omfattande åligganden främst i vad gäller civilbefolkningens försörjning, vilket förutsätter att ockupationsmakten har en någorlunda fungerande administration. Anvisningarna bör ange huvuddragen i de folkrättsliga regler som gäller under krig och ockupation. Det bör också anges vilka regler som myndigheter på olika nivåer har att iaktta.

Folkrättens regler under ockupation 293

Information i kris och krig

De anvisningar som lämnas under ett kritiskt läge bör innehålla fler detaljföreskrifter. Särskilt viktigt är att åskådliggöra vad som kan komma att hända och hur den enskilde bör bete sig.

9.4.4 Viss skriftlig information om folkrättens regler

Om kriget kommer

I broschyren ”Om kriget kommer finns f.n. ett avsnitt om folkrätten i krig. Detta avsnitt tillgodoser i viss män civilbefolkningens behov av grundläggande information.

Telefonkatalogen

I telefonkatalogen bör alltjämt finnas kvar ett kort avsnitt om folkrätten i krig. I detta bör alltjämt hänvisas till avsnittet om folkrätten i broschyren ”Om kriget kommer”.

En broschyr om folkrätten

En särskild, mera fyllig broschyr om folkrätten i krig bör utarbetas. Den bör behandla folkrättsliga frågor i allmänhet med särskild inriktning på civilbefolkningens ställning under krig och ockupation. Broschyren bör ges en slagkraftig utformning och layout. Den bör utnyttjas i fredstid vid grundläggande utbildning i folkrätt inom totalförsvarets myndigheter på central, regional och lokal nivå, inom utbildningsväsendet, frivilligorganisationer etc. Det förutsätts att den kan delas ut till alla kursdeltagare. Broschyren bör därutöver kunna utgöra underlag vid kurser, som inom folkbildningsorganisationerna anordnas inom olika samhällsomráden. Är utbildningens syfte att nå fördjupade kunskaper för specialister i ämnet, behövs dock ett mer omfattande utbildningspaket i folkrättsfrågor.

9.4.5 Massmediernas betydelse för spridning av information om folkrättens regler

Massmedia - fackradio, television, dagspress, organisationstidningar, av olika - är våra informatidsskrifter, populärpress slag viktigaste tionsmedel. Genom utökningen av antalet kanaler och förstärkningar på regional och lokal nivå har etermediernas kapacitet byggts ut. Därtill kommer att vårt lands befolkning läser tidningar mer än något annat folk. Omkring 60 % av allmänheten ser dagligen TV. Ungefär hälften av innehållet i våra morgontidningar utgörs av material, som är samhällsorienterande. Omkring hälften av en tidnings läsare tar del av en stor del av detta material. Allmänt kan sägas att de tryckta medierna med större säkerhet när

294 Folkrättens regler under ockupation

välinformerade grupper i samhället medan etermedierna får större spridning. Därigenom bidrar de sistnämnda medierna till en viss grundläggande samhällsorientering. I fredstid kan man inte räkna med att etermedierna medverkar till av ett visst bestämt spridning budskap det må ha ett aldrig så starkt samhällsintresse. I TV förekommer dock vissa Samhällsorienterande inslag, som görs efter framställning av myndigheter. Det är möjligt att anvisningar rörande folkrätten i krig skulle vara av ett sådant intresse, att det kunde tas upp i ett programavsnitt av denna typ. I pressen kan anvisningar få spridning genom annonsering. Annonssidorna i en daglig tidning har i och för sig ett högt läsvärde. Det är dock tveksamt om information av det slag som här är aktuellt skulle vara av särskilt intresse i fredstid. Genom annonser kan man dock inbjuda till särskilda möten, där ytterligare information ges, eller hänvisa till annat material. Om vårt land blir föremål för krigshandlingar eller om kriget står för dörren, är det sannolikt att frågor rörande folkrätten får ett mycket högt nyhetsvärde. Massmedierna blir i sådant läge intresserade av att ge civilbefolkningen information om vad som kan hända vid en ockupation. Det är således troligt att massmedierna i hög grad åtar sig att sprida anvisningarna till allmänheten. Denna information, som kan tänkas ske i form av intervjuer, reportage etc, kan ytterligare förstärkas genom annonsering i tidningarna och redogörelser i radio och TV för det exakta innehållet i de anvisningar som finns.

9.4.6 Myndigheternas medverkan vid spridning av information om folkrättens regler

Central nivå

Ett centralt organ bör ha huvudansvaret för spridning av anvisningar rörande civilbefolkningens uppträdande i krig och under ockupation. Det är viktigt att samma organ svarar för såväl den fredstida informationen på hithörande områden som den ytterligare information som behövs i händelse av kris i vår del av världen eller om krig skulle bryta ut. Det kan diskuteras vilket organ som skall svara för denna uppgift. Inom försvarsdepartementet finns en enhet som i fredstid har vissa utbildningsuppgifter m.m. och som skulle kunna vara ett lämpligt organ. Med hänsyn till den förändring av regeringskansliets organisation som kan komma att äga rum i en krigssituation är emellertid en sådan ordning tveksam. Det torde också stå bättre i överensstämmelse med svensk förvaltningspraxis, att en myndighet under departementsnivån anförtros en uppgift av detta slag. Folkrättskommittén anser, att beredskapsnämnden för psykologiskt försvar är den lämpligaste myndigheten för denna uppgift.

Regional nivå

Länsstyrelserna bör ha ett övergripande ansvar för att anvisningarna blir

Folkrättens regler under ockupation 295

kända inom länet. Särskilt viktigt är att kommunerna och det lokala civilförsvaret får ut riktlinjer för sitt handlande. Det förutsätts att detta material blir känt för personalen i länsstyrelsens krigsorganisation och samverkande regionala myndigheter. I krig får dessutom civilbefälhavaren viktiga informationsuppgifter.

Lokal nivå

Kommunerna har en viktig uppgift när det gäller att informera på detta område. l samband med övningar och spel, där kommunerna medverkar, bör folkrätten i krig ingå som en del av övningen eller spelet. Kommunstyrelserna bör ha ett fylligt material som rör folkrätten.

10 i interna

Folkrättsregler (icke-internationella) konflikter

Inledning

Äldre folkrättskonventioner (före år 1949) var avsedda att tillämpas i stater - vad som numera kallas internationella krig mellan väpnade konflikter. Att en konflikt också kunde uppstå inom en stat, exempelvis mellan regeringssidan och ett upprorsparti, var visserligen välbekant, men det fanns inte något större intresse för att införa folkrättsregler för denna speciella typ av konflikt. Främsta orsaken till detta var att staterna i allmänhet inte önskade någon inblandning om en intern konflikt skulle uppstå inom den egna statens område. Denna åsikt förekommer fortfarande pâ många håll. Det var först i de fyra Genévekonventionerna från 1949 som förhållandena under en intern konflikt över huvud taget beaktades. Den gemensamma artikel 3 till nämnda konventioner innehåller nämligen regler som skall tillämpas för den händelse väpnad konflikt, som icke är av internationell karaktär, uppkommer på en av de höga fördragsslutande parternas territorium”. Genom Genêvekonventionernas tillkomst introducerades begreppet

”non- international armed conflict, som i direkt översättning blir icke-

internationell konflikt”. Det kan dock väpnad i många sammanhang vara enklare att på svenska använda det synonyma ”intern begreppet konflikt.

10.2 om

Regeln minimiskydd

Den gemensamma artikel 3 i Genêvekonventionerna, som ofta benämnes ”regeln om minimiskydd, fastställer vissa humanitära grunder för behandling av motpartens personal. För personer som inte direkt deltar i ñentligheterna ävensom medlemmar av stridskrafterna som nedlagt vapnen och personer som på grund av sjukdom, sårskada eller fångenskap försatts ur stridbart skick gäller att de under alla förhållanden skall behandlas med humanitet. Ingen skall utsättas för sämre behandling på grund av ras, färg, religion eller tro, kön, börd, förmögenhet eller liknande omständighet. Artikel 3 stadgar förbud mot att utsätta nämnda personer för våld, i synnerhet mord i alla dess former, stympning, grym behandling och tortyr.

i interna sou 1984:56

298 Folkrättsregler konflikter

Även i interna konflikter är det förbjudet att ta gisslan, att kränka den personliga värdigheten samt att utmäta straff och verkställa avrättning utan föregående dom vid i laga ordning inrättad domstol. Det stadgas också att sårade och sjuka skall omhändertas och vårdas. Man kan konstatera att artikeln sålunda endast ger ett skydd på miniminivå. För att förbättra skyddet uppmanas parterna att träffa överenskommelse om att även övriga artiklar i Genévekonventionerna skall tillämpas. kombattant” eller krigsfånge förekommer inte alls i Begreppen texten, vilket lämnar öppet för en tämligen godtycklig behandling av personer som deltar eller har deltagit i fientligheterna. I detta sammanhang måste framhållas att regeln om minimiskydd inte är tillämplig om staten ifråga har biträtt I. tilläggsprotokollet och det är konflikt i vilken ett folk kämpar emot kolonialt fråga om en väpnad förtryck, främmande ockupation eller rasistisk regim. En sådan konflikt skall enligt l. tilläggsprotokollet (TP I art. 1:4) anses som en internationell väpnad konflikt, vilket innebär att en väsentligt högre folkrättslig standard skall gälla.

10.3 II. tillkomst

tilläggsprotokollets

Efter andra slut inträffade en markant ökning av antalet världskrigets interna konflikter i utomeuropeiska områden. Även om det var svårt för omvärlden att erhålla information från stridsområdena, stod det ganska att det i de allra flesta fall rörde och snart klart sig om en hänsynslös grym krigföring. Situationen var alarmerande mot bakgrund av den nästan totala avsaknaden av folkrättsregler för interna konflikter. Under 1960-talet uppstod en stark internationell reaktion mot olika av grym krigföring, och allt starkare krav restes i FN på att A typer parterna måste ta hänsyn till mänskliga rättigheter i väpnade konflikter. borde också gälla under interna kon- Detta krav på humanitära hänsyn flikter borde bristen i denna typ av och följaktligen på folkrättsregler konflikt så snart som möjligt avhjälpas. När Internationella rödakorskommittén inledde sitt förarbete inför diplomatkonferensen om krigets helt naturligt att man utarbetade ett särskilt protolagar var det därför koll avsett att gälla under interna konflikter. Det av Internationella rödakorskommittén utarbetade utkastet till protokoll ingick i grundmaterialet för de förhandlingar som ägde rum i Geneve under åren 1974-77. Utkastet var utformat så att reglerna i I. och II. tilläggsprotokollet så långt som möjligt skulle ha korresponderande innehåll. av flera skäl. Genom att införa täm- Detta ansågs fördelaktigt konflikter skulle de humanitära ligen heltäckande regler även för interna strävandena främjas. Systemet med korresponderande regler skulle kunna förenkla tillämpningen i de fall då parterna var oense om konfliktens karaktär. Dessutom skulle tillämpning av folkrättsreglerna underlättas i de fall då en konflikt inledningsvis var av intern natur för att senare övergå i internationell konflikt. Under diplomatkonferensen samlade förslaget om II. tilläggsproto-

SOU I984:56 Folkrättsregler i interna konflikter 299

kollet inte något större intresse förrän i slutskedet. Det visade sig då att majoriteten av deltagande uländer inte ville acceptera det förslag som rödakorskommittén hade lagt fram. Förslaget ansågs alltför långtgående då det gällde regler för stridsmetoder och skydd för civila objekt. Principen med korresponderande regler i I. och lI. tilläggsprotokollet ansågs leda till orimliga krav på parterna i interna konflikter. De synpunkter till stöd för Röda korsets förslag som framfördes bl.a av de nordiska staterna vann inte gehör hos majoriteten. Under konferensen var man därför tvungen att genomföra en fullständig revidering av det framlagda förslaget. Sedan ett i väsentliga delar nedbantat förslag till protokoll utarbetats kunde detta läggas fram och antas av konferensen.

10.4 II. och innehåll

tilläggsprotokollets tillämplighet

Enligt artikel l i Il. tilläggsprotokollet är detta tillämpligt i väpnade konflikter, som inte täcks av l. tilläggsprotokollet och som äger rum på en parts territorium mellan denna parts väpnade enheter och upproriska styrkor eller andra organiserade grupper. Protokollet är dock inte avsett att tillämpas i alla typer av interna oroligheter. För att protokollet skall äga tillämpning har följande minivillkor angivits: De upproriska styrkorna skall utöva sådan kontroll över en del av territorier att de kan utföra sammanhängande och samordnade militära operationer samt därvid tillämpa detta protokoll. II. tilläggsprotokollet kommer därigenom inte att kunna tillämpas på interna störningar och spänningar såsom upplopp eller enstaka sporadiska våldshandlingar, vilka inte är att anse som väpnade konflikter (TP II art. l). I sistnämnda fall gäller dock regeln om minimiskydd. För övrigt regleras förhållan-

dena i de nationella lagarna.

En anledning till att staterna tidigare ställt sig tveksamma till varje form av understöd i interna konflikter har varit oron för att bistånd i någon form lätt skulle kunna bedömas som inblandning i den för uppror utsatta statens inre angelägenheter. Enligt II. tilläggsprotokollet skall ingenting i protokollet åberopas i syfte att påverka en stats suveränitet eller statens ansvar för upprätthållande av lag och ordning. Reglerna i Il. tilläggsprotokollet får inte heller åberopas till försvar för ett direkt eller indirekt ingripande i den väpnade konflikten eller i parternas inre eller yttre angelägenheter från någon utomstående parts sida. En allvarlig brist i ll. tilläggsprotokollet är avsaknaden av regler till skydd för kombattanter och krigsfångar. Detta beror på att ett stort antal stater inte anser att medlemmar i en upprorsrörelse kan likställas med kombattanter i internationella konflikter och följaktligen vill man inte heller tillerkänna dessa personer skydd som krigsfångar. De föreskrifter som enligt IV. Genévekonventionen och I. tilläggsprotokollet skall gälla för skydd av civila i internationella konflikter återfinnes också i ll. tilläggsprotokollet (TP II art. 2 o. 4). I detta sammanhang

300 i interna konflikter SOU I984:56

Falkrättsregler

bör märkas de tämligen fullständiga reglerna i II. tilläggsprotokollet för av barn - i en utsatt position skydd en kategori, som oftast kommer under en intern konflikt. Barn som inte har nått 15 års ålder skall varken inkallas till stridskrafterna eller tillåtas att delta i flentligheterna - dessa bestämmelser överensstämmer med dem som gäller under internationella konflikter (TP I art. 77). Här ingår också en regel om att åtgärder vid behov skall vidtas för att tillfälligt förflytta barn från område där fientligheter äger rum till ett säkrare område inom landet (TP II art. 4). Under interna konflikter är det vanligt att civila, vilka misstänks för att stödja eller samarbeta med motparten, blir internerade. Il. tilläggsinnehåller regler, som skall tillförsäkra dessa personer en protokollet human behandling (TP II art. 5). Noggranna regler ingår också för det fall att endera parten avser att väcka åtal för brott i samband med den väpnade konflikten. Vid fientligheternas upphörande skall myndigheterna bemöda sig om att i största möjliga utsträckning bevilja amnesti åt - av personer som deltagit i den väpnade konflikten en bestämmelse särskild betydelse i en intern konflikt (TP II art. 6). Även under en intern konflikt skall särade, sjuka och skeppsbrutna respekteras och skyddas. Likaså skall sjukvårds- och själavårdspersonal Sjukvårdsenheter och Sjuktransporter skall också beredas skyddas. skydd. Utmärkning av sjukvårdens personal, enheter och transportmedel samt själavårdspersonal skall ske enligt samma grunder som i internationella konflikter (TP II art. 7-l2). När det gäller skyddet av civilbefolkningen innehåller ll. tilläggsprotokollet samma grundläggande regler som I. tilläggsprotokollet. Civilbefolkningen och enskilda civila skall sålunda inte utsättas för anfall och vâldshandlingar eller hot om våld i syfte att sprida terror bland civilbefolkningen är förbjudna (TP Il art. l3). Däremot finns det inte någon skydd för civila objekt under intern konflikt. Vissa regel om allmänt _ typer av civil egendom är dock skyddade enligt II. tilläggsprotokollet. Även i en intern konflikt gäller förbudet mot att använda utsvältning som stridsmetod. Dessutom är det förbjudet att anfalla, förstöra, bortföra eller urstândsätta egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad. Här finns dock inte något undantag ifall nämnda objekt används för militära ändamål. Detta har sin naturliga förklaring i att båda parter i en intern konflikt bör ha intresse av att, så långt det är möjligt, bevara landets resurser oförstörda (TP ll art. 14). Regeln om skydd av dammar, vallar och kärnkraftverk i ll. tilläggsprotokollet är utan något undantag vid militärt utnyttjande av anläggningarna. Detta, jämfört med I. tilläggsprotokollet, högre skydd är motiverat av att båda parter torde ha stort intresse av att anläggningarna kan bevaras intakta för användning efter flentligheternas slut (TP Il art. 15). Kulturell egendom och platser för religionsutövning, vilka utgör folkens kulturella och andliga arv, skall också skyddas mot anfall. Denna regel torde ha särskild betydelse i en intern konflikt, då båda parter förutsätts vara intresserade av att sådana kan bevaras (TP II art. 16). Under en intern konflikt kan ena parten ha intresse av att förflytta delar av civilbefolkningen från av motparten kontrollerat område. Här-

i interna

Folkrättsregler konflikter 301

igenom kan den förstnämnda parten få möjlighet att utsätta civilbefolkningen för pâtryckning. Tvångsförflyttning av civila kan därför ingå som ett led i ena partens militära operationer. Enligt II. tilläggsprotokollet får emellertid en sådan tvångsförflyttning genomföras endast om åtgärden grundas på de civilas säkerhet eller om tvingande militära skäl kräver det (TP 11 art. 17). Il. tilläggsprotokollet saknar helt motsvarigheter till artiklarna 35-42 i I. tilläggsprotokollet. Detta innebär bl.a. att det för interna konflikter inte finns något förbud mot förrädiskt förfarande eller missbruk av uniformer eller kännetecken. Vidare finns i II. protokollet ingen regel om skydd av en fiende som försatts ur stridbart skick eller av personer, som räddar sig från flygplan i nöd. För interna konflikter gäller inte den annars gängse folkrättsliga uppi kombattanter och civila. i uppror delningen Deltagare kan nämligen av den berörda staten inte betraktas som kombattanter och följaktligen förekommer inte heller krigsfånge-begreppet i denna typ av konflikt. Dessa brister kan innebära att parterna i interna konflikter tar alltför litet hänsyn till berättigade folkrättsliga önskemål om humanitet i denna typ av konflikt.

Sammanfattning

Folkrättskommittén anser att Il.tilläggsprotokollet har sådana brister, att det endast kan få begränsat värde för att humanisera denna av typ krigföring. Eftersom det före l977 praktiskt taget saknades för regler interna konflikter, utgör dock tillkomsten av II. tilläggsprotokollet ett framsteg särskilt med hänsyn till att protokollet kan utgöra en grund vid fortsatta förhandlingar om mera täckande folkrättsliga regler.

sou 1984:56 303

ll Information och

undervisning

om

folkrätten under neutralitet och

krig,

ockupation

Inledning

Sverige har genom att ratiñcera 1977 års tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner förbundit sig att informera och undervisa totalförsvarsmyndigheterna och deras personal samt civilbefolkningen om folkrättens regler. Enligt punkt l i artikel 83 i tilläggsprotokoll I förbinder sig de fördragsslutande parterna att såväl i fredstid som under väpnad konflikt inom sina respektive länder ge största möjliga spridning åt _ konventionerna och detta protokoll och särskilt att införa studiet därav i planerna för den militära undervisningen och att uppmuntra civilbefolkningen att studera dem, så att dessa instrument blir kända av de väpnade styrkorna och civilbefolkningen”. I punkt 2 i samma artikel anges att de militära eller civila myndigheter som under väpnad konflikt pâtager sig ansvar för tillämpningen av konventionerna och detta protokoll skall äga full kännedom om texterna i dessa instrument. Enligt direktiven bör folkrättskommittén kartlägga behovet av information och undervisning i folkrätt för olika personalgrupper samt föreslå omfattningen av och metoderna för en sådan utbildning. Härvid skall kommittén beakta de bestämmelser för undervisning om 1949 års Genevekonventioner som överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen tidigare har utfärdat. Särskild vikt bör enligt direktiven läggas vid att undervisningen blir engagerande och lämpligt avvägd. Kommittén har vid bedömning och utformning av sina förslag kunnat utnyttja den kunskap och de erfarenheter om information och undervisning som finns hos de myndigheter som är representerade i kommittén. Synpunkter har härutöver inhämtats från andra myndigheter och organisationer, inbegripet universitet, skolor och andra utbildningsanstalter. I kartläggningsarbetet har ingått kontakter såväl med de nordiska grannstaterna som med deltagare vid internationella kurser i folkrätt, t.ex. vid Institutet för humanitär rätt i San Remo. Kommittén har under sina kontakter med myndigheter och organisationer framhållit att information och undervisning i folkrätt bör bedrivas utan att man avvaktar kommitténs slutliga betänkande. Kommittén anser att det är angeläget att den allmänna kunskapsnivån i folkrätt snarast möjligt höjs. Härvid bör viss åtskillnad göras mellan kategorier som skall få information om folkrätten och sådana som skall erhålla undervisning

304 och

Information undervisning

i ämnet. Principiellt bör envar få en allmän information om de viktigaste Dessutom bör om möjligt envar få orientering om folkrättsliga reglerna. i krig och innebörden härav. Orientering kan sin folkrättsliga ställning skoltiden och militärtjänstgöringen men också under den ges under yrkesverksamma tiden vid föredrag och kurser m.m. samt genom masså sin sida bör meddelas som direkt eller media. Undervisningen personal indirekt berörs av det folkrättsliga regelsystemet. Synpunkter på hur skall bedrivas för olika kategorier lämnas nedan under undervisningen respektive avsnitt i detta kapitel. i folkrätt omfattande även tilläggsprotokollen har redan Utbildning inletts och intensifierats inom försvarsmakten och hos civila myndigheter som civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, Överstyrelsen för ekonomiskt försvar m.fl. samt inom flera organisationer, främst Svenska röda korset. Folkrättskommitténs medlemmar har aktivt deltagit vid genomförande av kurser, övningar etc. och har därigenom fått värdefulla erfarenheter av pågående utbildning.

11.2 Allmänna synpunkter på undervisningen

Ett primärt mål för folkrättsutbildningen är att skapa en positiv inställ-

roll i allmänhet och särskilt under krigsförhållanden

ning till folkrättens för fortsatt Under den tid som samt att uppnå en motivation utbildning. förekommit t.ex. kommittén varit verksam har flera väpnade konflikter Centralamerika och Falklandsöarna där i Afghanistan, Mellanöstern, av folkrättens aktuella. Brott mot frågor om tillämpningen regler varit folkrättens regler om humanitet i väpnade konflikter har gjorts vitt kända av massmedia. Uppmärksammade händelser av detta slag har bidragit till ökat intresse för folkrätten, dess innehåll och tillämplighet Motivationen för utbildning i folkrätt har därmed i väpnade konflikter. ökat. Inte minst har detta märkts bland ungdomen och hos de värnplik-

tiga i alla åldrar. av folkrättens konflikter När det gäller tillämpning regler i väpnade måste det observeras att tilläggsprotokollen till 1949 års Genêvekonventioner ännu inte ratificerats av mer än ett 30-tal stater, varibland endast ett fåtal paktstater. De nya protokollen har ännu inte den reella föranksom är önskvärd. Bland annat detta förhållande har ring bland staterna lett till att kommittén och analyserat även övriga delar av

studerat

folkrättsmaterialet, vilket i sig inbegriper viktiga humanitära regler, låt vara i mindre fullständiga former än i tilläggsprotokollen. Den allmänna i vårt land är att man inser behovet av och accepterar det inställningen även om man samtidigt är medveten om dess folkrättsliga regelsystemet inbyggda begränsningar. målet för de i detta sammanhang aktuella folkrättsreg- Det viktigaste lerna är att bidra till humanitet i krig. Eftersom medmänsklighet och humanitet för är viktiga element, utgör detta ett av de starkaste motiven medför oss själva att ta del av och följa folkrättens regler. Ett krigsutbrott risk för sammanbrott av våra normala föreställningar och värderingar liksom av våra materiella strukturer. Klarhet och styrka i de grundläg-

Information och undervisning 305

gande humanitära värderingarna och ett fasthållande vid dem med stöd av en välkänd rättslig inte minst inom folkrättens ordning, område, bidrar till att minska påfrestningarna av det kaos som ofta följer ett krigsutbrott. Sveriges utrikespolitiska målsättning att arbeta för internationell avspänning och fredlig utveckling ställer höga krav på kunskap om folkrättens regler. Den medför vidare att Sverige internationellt måste arbeta för förbättringar av det folkrättsliga regelsystemet. Den internationella opinionen tillmäts ökad betydelse för staters agerande. Information om konflikters förlopp sprids snabbare är tidigare. Ju bättre om kunskap folkrättens bestämmelser som de enskilda människorna har desto mer ökar den internationella opinionens tryck på den stat eller de stater som begår brott mot folkrätten. Folkrättens regler om neutralitet är av särskild betydelse för svensk

del. I folkrättsutbildningen måste därför ingå information och undervis-

ning om neutralitetens regelsystem. Vårt utrikespolitiska mål, alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, vilar på grundvalen av att förtroendet för den svenska neutraliteten i krig byggs upp redan under fred. Många - särskilt inom försvarsmakten - berörs av detta. Vårt behov av fredstida r beredskap mot gränskränkningar av svenskt territorium utgör en ständig påminnelse om vikten av kunskap om folkrättens regler och betydelsen av att dessa tillämpas med fasthet och konsekvens. Det är naturligt att den del av folkrättsubildningen som berör reglerna för den svenska suveräniteten och den territoriella samordintegriteten nas med annan militär utbildning. Av samma skäl bör även den del av

folkrättsutbildningen som berör krigets lagar samordnas med övrig mi-

litär

utbildning. Det är viktigt att folkrättsutbildningen kontinuerligt

förnyas i takt med tillkomsten av nya internationella regler. En viktig utgångspunkt för information om och undervisning i folkrätt är den svenska säkerhetspolitikens målsättning samt reglerna för hur totalförsvaret skall lösa sin uppgift. Synpunkter härpå har lämnats inledningsvis. En annan utgångspunkt är det svenska totalförsvarets uppbyggnad. Den styrande principen för totalförsvaret är att varje myndighet eller organisation som i fred bedriver en inom totalförsvaret viktig verksamhet skall ha samma uppgifter även i krig. Det svenska totalförsvarets funktion och uthållighet bygger samverkan. på en långt driven Denna syn på mål och insatser genomsyrar nivåer samtliga (centrala, regionala och lokala) och innebär förutom mycket annat, att personal med olikartad folkrättslig tillsammans kan komma att lösa en ställning gemensam uppgift. Erfarenheter från hittills genomförd undervisning inom totalförsvarets ram visar att medvetenheten om folkrättens har ökat. regelsystem Motivationen hos dem som fått del av undervisning har likaså ökat. Kunskapen om folkrättsreglerna är dock ojämn både allmänt sett och om man ser till behovet i en viss befattning eller funktion. Dessa förhållanden redovisas i följande avsnitt. För att nå de uppställda målen krävs inom alla områden en fortsatt utbildning nuvarande i enligt riktlinjer minst samma omfattning som hitintills. Denna bör även omfatta de mänskliga rättigheterna och regler för nedrustning. Inom de delar av

SOU l984:56

306 Information och undervisning

samhället där utbildning ännu inte har påbörjats bör den snarast möjligt

komma till stånd. som kan undervisa om folkrättens regler är Tillgången på personal Det är därför att utbildningen av ännu liten jämfört med behovet. viktigt sådan personal intensifieras. Stora krav måste ställas inte bara på denna kunskaper utan även på dess förmåga att skapa intresse och personals i folkrätt. Vid den militära och civila motivation för undervisningen hittills, viss samordning ske så att de folkrättsutbildningen bör, liksom fåtaliga lärarkrafterna kan utnyttjas så effektivt som möjligt.

1 1.3 Undervisningens genomförande

Mål och målgrupper

Som ovan sagts är ett viktigt mål för informationen och undervisningen till folkrättens betydelse. Var och en bör att skapa en positiv attityd komma till insikt om att folkrättens bestämmelser angår eller kan komhar betydelse för vår ma att angå honom eller henne och att folkrätten i folkrätt. Detta försvarsvilja. Olika grupper har skilda behov av kunskap av undervisningen. En påverkar såväl omfattningen som inriktningen allmän regel bör vara att envar skall ha sådan kunskap om sin egen och och skyldigheter att han underlydandes folkrättsliga ställning, rättigheter av folkrätten i de situationer eller hon kan tillämpa och kräva tillämpning de människor som de som de själva kan ställas i eller som kan inträjfa för har ansvar för.

Omfattning

bestäms i första hand Informationens och undervisningens omfattning för olika kategorier. Hänsyn måste av de uppställda kunskapsmålen som finns för information och underhärvid tas till de förutsättningar att öva och tillämpa de visning liksom till de praktiska möjligheterna som inhämtats. Undervisning, övningar etc. blir till stor del kunskaper avhängiga av möjligheterna att nå olika målgrupper, dvs. tillgängligheten hos olika kategorier. Denna varierar med hänsyn till vederbörandes i totalförsvaret

inplacering i totalförsvaret. I enlighet med grundtanken

bör information och undervisning om folkrätt så långt det är praktiskt möjligt inordnas i annan redan förekommande utbildning.

Huvudkategorier av målgrupper

i huvudkategorier av mål- Kommittén har funnit att följande indelning och utbildningsgrupper är lämplig med hänsyn till behov, tillgänglighet

möjligheter:

l. Försvarsmakten 2. Civilförsvaret 3. Totalförsvaret utom försvarsmakten och civilförsvaret

4. Frivilligorganisationer

och

Information undervisning 307

5. Undervisningsväsendet 6. Allmänheten i övrigt.

lnom var och en av dessa huvudkategorier finns skilda arbetsuppgifter och grader av ansvar som påverkar behovet av information och undervisning i folkrätt. Inom samtliga nämnda kategorier finns därutöver ofta ett behov av att följa folkrättens utveckling så att man kan dra nytta härav i den egna undervisningen. En utvärdering av den egna utbildningsverksamheten och denna verksamhets konkreta behov måste ske fortlöpande, liksom översyn av organisation, medel och samordning, metoder.

Instruktörs- och Iärarpersonal m.fl.

För att avhjälpa den hittillsvarande bristen på instruktörs- och lärarpersonal m.fl. bör enligt kommitténs mening följande åtgärder vidtas:

l. Folkrättsutbildningen på universitetsniván (jämte lärarhögskolorna) bör i detta hänseende ha till syfte att ge en kvalificerad i utbildning den humanitära rätten och krigets lagar. Därigenom kan totalförsvarets behov av lärare och juridiska rådgivare tillgodoses. 2. Folkrättsutbildningen vid försvarshögskolan bör fortsätta och utvecklas vidare. 3. Folkrättsutbildningen vid militärhögskolan bör knytas till t.ex. strategiutbildningen och den taktiska utbildningen. Principer framgår av överbefälhavarens order för utbildning i folkrätt för försvarsmakten

(TFG 810018). Någon eller några av lärarna vid militärhögskolan bör

ha genomgått lämplig inhemsk eller utländsk folkrättskurs(t.ex vid Institutet för humanitär rätt i San Remo). Vid militärhögskolan bör vidare ordnas särskilda kurser för juridiska rådgivare. Det bör prövas huruvida tidigare genomförda folkrättskurser vid kan utvecklas militärhögskolan till att passa även andra kategorier av elever och i så fall genomföras med t.ex. en-två kurser om året. Härvid bör särskilt i folkrätt beaktas. högre chefers m.fl. behov av kunskap 4. Utbildningskurserna i folkrätt vid Stiftelsen Gällöfsta Kurscentrum för ledande personal vid i första hand totalförsvarets civila delar bör fortsätta och utvecklas vidare. 5. Folkrättsutbildning bör ordnas inom respektive myndigheter för att tillgodose de speciella behoven av lärar- och instruktörspersonal. Sådana behov finns t.ex. hos civilförsvaret, inom sjukvården och vid frivilligorganisationerna. 6. Samverkan mellan vid försvarsmak-

utbildningsansvariga i_folkrätt

ten, civila myndigheter, universiteten, frivilligorganisationerna och Stiftelsen Gällöfsta Kurscentrum bör fortsätta och utvecklas för att underlätta och effektivisera utbildningen.

Riktlinjer för undervisningen

Undervisningen i folkrätt bör så långt det är möjligt inordnas i annan utbildning och information om totalförsvarets eller civilbefolkningens

308 Information och undervisning

Den som deltar i verksamhet under neutralitet, krig och ockupation. om andra länders undervisningen i folkrätt kan naturligtvis hysa tvivel tillämpa folkrätberedvillighet att i krig och under ockupation verkligen ten. Ett särskilt problem utgör, som tidigare framhållits, att en potentiell i en konflikt eventuellt inte har ratiñcerat första tilläggsprotomotpart Kommittén får härvid hänvisa till vad kollet till Genévekonventionerna. kan givetvis som sagts i kapitel 3 (särskilt avsnitt 3.3). Frågor av detta slag inte förbises, men vad gäller undervisningen i folkrätt bör man enligt den förutsättningen att parterna i en kommitténs mening utgå från konflikt skall iaktta samma folkrättsliga regler. väpnad Uppträdande under ockupation är en ytterligt komplicerad fråga. med sina direktiv utarbetat ett särskilt kapitel Kommittén har i enlighet berörande dessa förhållanden. Det är enligt kommitténs mening viktigt och de i totalförsvaret verksamma individerna för Sveriges befolkning att tillämpas under att känna till de folkrättsliga regler som kan komma Folkrättskommittén vill i detta sammanhang åter understryockupation. om folkrättens bl.a. ka att syftet med information regler för ockupation som folkrättens regler i en är att visa på det låt vara bräckliga skydd sådan situation kan ge. Ökad kunskap härom stärker enligt kommitténs mening motståndsviljan. Det är vidare av vikt att känna till de rättigheter som befolkningen i ett ockuperat område kan göra gällande mot den temporära ockupationsmakten samt det skydd som folkrätten ger moti detta hänseende bör ståndsmän och motståndsrörelser. Utbildningen till de frågeställningar som bedöms mest väsentliga för varje anpassas ovan. Aktiv medverkan bör eftersträvas i såväl speciell kategori enligt teoretiska avsnitt som vid övningar. Så stor del som möjligt av disponibel

utbildningstid bör ägnas åt tillämpning i egen miljö”.

Ansvarsförhållanden

myndighet och organisation bör ansvara för sin egen personals

Varje att samverkan sker. Därinformation och utbildning. Det är angeläget och erfarenheter av metoder och läromeigenom undviks dubbelarbete, del kan utnyttjas gemensamt inom samhället. Den personal som har ansvaret för planering och utvärdering av undervisningen vid myndig-

heter, skolor etc. bör få viss gemensam utbildning. mellan centrala, och lokala instanser Ansvarsfördelningen regionala förut-

kräver särskild uppmärksamhet. En hög grad av självverksamhet

sektorn. Civilbefälhavare, länsstyrelse och sätts, främst inom den civila mellan dem och med de kommunstyrelse får stor betydelse. Samordning folkrättskommitténs mening bör centrala instanserna är viktig. Enligt ansvaret för den centrala samordningen och värderingen av infonnation och utbildning i de folkrättsliga frågorna ligga hos den rådgivande som kommittén föreslår i kapitel 14. nämnd för folkrättsfrågor

Medel och metoder

Eftersom berörda myndigheter och organisationer själva bör ha ansvaret bör de också ansvara för att utbildför sin egen personals utbildning, ningsmetoder och materiel utvecklas och anpassas till de egna behoven.

Information och 309

undervisning

Grundmaterial har tagits fram dels inom försvarsmakten (Folkrätt under krig), dels för övriga delar av totalförsvaret genom folkrättskommitténs försorg. Detta material, som utarbetats i samverkan med försvarets läromedelscentral (FLC), redovisas i bilaga 8. Kommittén vill i detta sammanhang även erinra om sitt förslag till utarbetande av en speciell folkrättsbroschyr, vilket redovisats i avsnitt 9.4.4. Utöver detta har läromedel framställts som har värde även utanför den myndighet och organisation som har framställt detsamma. En förteckning över nu förekommande undervisningsmateriel finns i litteraturförteckningen sid 412.

Utbildningsinstitutioner

Utbildningen sker f.n. i huvudsak inom varje myndighet och i anslutning till annan utbildning. För viss centralt anordnad utbildning kan dock särskilda utbildningsresurser behövas utanför den egna myndigheten. Likaså kan samordning av viss utbildning för flera myndigheter eller organisationer vara lämplig. Befintliga institutioner bör därvid utnyttjas, f.n. särskilt militärhögskolan, universiteten, högskolor, Svenska röda korset samt Stiftelsen Gällöfsta Kurscentrum. Även internationella institutioner bör liksom hittills komma ifråga för utbildning utanför Sverige exempelvis Institutet för humanitär rätt i San Remo. l viss utsträckning bör även lärarpersonal kunna anlitas och läromedel utnyttjas utan hänsyn till myndighets- eller organisationstillhörighet. Detta ger ekonomiska fördelar och ett mer effektivt utbyte av erfarenheter.

Information utanför Sverige

Tidigare har framhållits det angelägna i att Sveriges uppfattning om det folkrättsliga regelsystemets tillämpning i väpnade konflikter blir känd för omvärlden. Information härom kan i stor utsträckning ges av varje myndighet eller organisation i den öppna debatten samt genom olika publikationer. För vissa delar av samhället sker ett mer eller mindre metodiskt internationellt utbyte av upplysningar, material och åsikter t.ex. vid kurser, konferenser, i tidskrifter, genom diplomatiska kontakter och utbyte mellan yrkeskategorier, t.ex. utbildningsansvariga och vetenskapsmän. Kommittén lämnar i kapitel 14 förslag till hur dessa uppgifter bör hanteras i fortsättningen. Det måste ankomma på regeringskansliet att ansvara för att officiella uppfattningar samordnas och vid lämpliga tillfällen framförs på det internationella planet. lnsamlande och sammanställning av upplysningar om andra staters agerande beträffande folkrätten i krig är av betydelse, då detta kan påverka Sveriges inställning och handlande bl.a. vad gäller utbildning och information.

Kostnader

Med hänsyn till det i huvudsak decentraliserade ansvaret för information och utbildning i folkrätt anser kommittén att varje myndighet och

310 Information och undervisning sou 193455

organisation själv bör ansvara för att erforderliga medel avsätts för detta ändamål. För de enskilda organisationer som uppbär statsanslag bör frågan lösas i samarbete med resp. departement inom regeringskansliet. Härvid är det också viktigt att samordning sker mellan berörda departement.

11.4 Försvarsmakten

1 1.4.1 Inledning

Inom försvarsmakten förekommer sedan en längre tid översiktlig utbildning i folkrätt. Utbildningen har avsett reglerna för krigföring, reglerna för neutralitet samt reglerna för skydd av den territoriella integriteten. De senare utgör grunden för bestämmelserna om ingripanden i fred och neutralitet mot kränkningar av svenskt territorium (IKFN). Den folkrättsliga utbildningen i försvarsmakten har hitintills inte varit särskilt omfattande eller djupgående. Vissa grupper inom försvarsmakten, liksom vissa enskilda, t.ex. vid militärhögskolan, har emellertid fått en med tiden fördjupad kunskap i folkrätt. Uppmaningen i 1949 års Genévekonventioner att --“ giva största möjliga spridning åt texterna och särskilt att införa studier därav - i planerna för den militära och så vitt möjligt civila undervisningen” medförde inte någon däremot svarande förbättring av folkrättsutbild- Överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen utfärdade dock ningen. 1972-03-20 vissa regler för bl.a folkrättsundervisningens omfattning. I 1977 års tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner upprepas uppmaningen från 1949 års Genêvekonventioner att sprida information och bedriva undervisning om folkrätten, särskilt inom stridskrafterna. Folkrättskommittén har, som nämnts tidigare, uppmanat ansvariga organ att genomföra utbildning i folkrätt utan att avvakta kommitténs slutliga betänkande. Som en följd härav har folkrättsutbildningen inom försvarsmakten från 1981 förstärkts, bl.a. i form av veckokurser vid militärhögskolan för med utbildningsansvar. Syftet med dessa veckokurser är regementsbefäl att eleverna skall föra sina kunskaper vidare på förbanden. Sammanlagt sex kurser har t.o.m. 1983 genomförts med totalt 174 elever. Målet för kurserna i vad gäller att bibringa eleverna motivation och kunskaper har nåtts. Effekten vid förbanden av den utbildning som meddelats vid militärhögskolan torde enligt vad som inhämtats ha gett resultat. Genom de av överbefälhavaren 1981-01-27 utfärdade positiva bestämmelserna för ”utbildning i folkrätt inom försvarsmakten (TFG 810018) har skapats en ny stabil grund för den fortsatta folkrättsutbildningen inom försvarsmakten.

l1.4.2 Mål för information och utbildning.

Utbildningsståndpunkter

Enligt överbefälhavarens bestämmelser skall strävan vara att envar inom försvarsmakten ges en sådan utbildning att han eller hon i behövlig

Information och undervisning 31 l

omfattning behärskar folkrättens regler enligt dess konventioner och kan tillämpa dem inom de områden han eller hon är berörd av. Utbildningen skall bedrivas så att behovet och nyttan av reglerna klarläggs, varigenom personalens förståelse för dem och dess motivation att följa dem ökar”. En målsättning har varit att allt yrkesbefäl vid försvarsmakten före 1983-07- Ol skulle ha meddelats erforderlig folkrättsutbildning för sin krigsbefattning.

11.4.3 Omfattning i stort av information och utbildning, förutsättningar och målgrupper

För utbildningens bedrivande delas ämnet upp i följande huvudavsnitt: El Folkrättens grunder och utveckling E] Folkrätten i fred och neutralitet E1 Krigets lagar E] Uppträdande i krigsfångenskap

En sammanställning av folkrättsubildningen för olika huvudmålgrupper, skolor och kurser i enlighet med överbefälhavarens riktlinjer framgår av bilaga 9. Folkrättsutbildningen är samordnad med övrig militär utbildning, främst den taktiska utbildningen.

l1.4.4 Medel och metoder

Som allmänt hjälpmedel vid undervisning i folkrätt vid försvarsmakten, såväl vad gäller regler för krigföring som regler för neutralitet används bl.a. Handbok i folkrätt. Som hjälpmedel på soldatnivån har framställts broschyren Folkrätt under krig”, som utdelas till bl.a. all inryckande personal. Broschyren, som innehåller av överbefälhavaren fastställda soldatregler, ingår i publikationen ”Svensk soldat”. För utbildningen används utbildningspaket som är avsedda för respektive utbildningsnivåer vid skolor och kurser.

1 1.4.5 Resultat av verksamheten

Kommitténs uppfattning är att den utbildning som genomförs inom försvarsmakten under senare år har fått en sådan inriktning och omfattning att den väl svarar mot de krav som ställs i 1949 års konventioner och 1977 års tilläggsprotokoll.

11.5 Civilförsvaret

l 1.5.1 Mål för utbildning och information

l inledningen till detta kapitel har kommittén gett sin syn på den målsättning som bör gälla för totalförsvarets personal när det gäller kunskaper i folkrättsfrågor.

312 Information och undervisning

För civilförsvarets del anser kommittén därutöver att följande särskilda målsättning kan anges beträffande utbildningsståndpunkt m.m. D Ledningspersonal på central, regional och lokal nivå skall ges sådana kunskaper att den kan handla enligt de konventionsregler som avser civilförsvarets skyldigheter, rättigheter och uppträdande, D denna personal bör också medverka i utbildning av sådan personal inom civilförsvarets krigsorganisation som endast till begränsad del eller inte alls har fått utbildning i fredstid.

1l.5.2 Omfattning i stort av utbildning och information, förutsättningar och målgrupper

civilförsvarets nu gällande utbildnings- och övningssystem, vilket Enligt tillkom i mitten av 70-talet, är det med något undantag endast befäl som får utbildning och övning i fredstid. Manskapets utbildning måste anstå till beredskapstillstånd och/eller mobilisering. Med hänsyn till det stora utbildningsbehov som uppstår i ett sådant läge måste höga krav ställas förmåga att utbilda manskapet och att samöva förband. på befälets Utbildningssystemet inom civilförsvaret utvecklades under mitten på 70- talet. Nedan angivna principer och målsättningar låg till grund för systemets utformning. D Utbildningen skall vara inriktad på befälsutbildning D Kursdeltagarna skall genomgå grundutbildning i två skeden, en fackutbildning som senare för huvuddelen skall följas av en befattningsutbildning. Vissa kategorier kan få kompletterande grundutbildning i ett tredje skede efter krigsplacering. D Det förutsätts att rekryteringen skett på sådant sätt att kursdeltagarens egenskaper och färdigheter väl kan tillvaratas under grundutbildningen. - D Grundutbildningen skall så långt möjligt vara verklighetsnära och praktiskt inriktad. Kursdeltagarna skall uppleva att de själva i stor utsträckning måste lösa problemen. D Under fackutbildning skall deltagarnas lämplighet för placering i avsedda befattningar bedömas. D Standardiserade utbildningsanordningar och centralt producerade utbildningshjälpmedel skall användas.

Mot bakgrund av de ekonomiska ramar som har gällt för civilförsvaret och avvägningen mellan olika komponenter har utbildningstiderna med blivit korta. De totala utbildningstiderna är mellan 2-5 nödvändighet veckor beroende på avsedd befattning inom krigsorganisationen. Den folkrättsutbildning som skall ingå i denna totala utbildning kan endast få begränsad omfattning och kommer att nå blott en mindre del av civilförsvarets personal. för en meningsfull och ändamålsmässig utbildning är Förutsättningen att de civilförsvarspliktiga genom sin civila utbildning, sitt yrke eller på grund av andra förhållanden har vissa färdigheter och kunskaper som kan komma civilförsvaret till godo. Endast begränsad hänsyn har tagits till att befälet i samband med mobilisering kan ställas inför uppgiften att utbilda sin personal.

och

Information undervisning 313

Folkrättsutbildningen inom civilförsvaret bör enligt kommitténs uppfattning koncentreras på följande målgrupper: El Tjänstemän som är placerade vid civilförsvarsstyrelsen, D tjänstemän med krigsplacering i civilförsvarssektionen inom civilbefälhavarnas krigskanslier och länsstyrelsernas krigsorganisation, E1 civilförsvarslärare och annan undervisande personal vid civilförsvarsstyrelsens skol- och förrådsanläggningar, EI befälspersonal som är krigsplacerad inom det regionala och lokala civilförsvaret.

Kommittén har bedömt det vara sannolikt att civilförsvarets nuvarande utbildningstider kommer att gälla under överskådlig tid. Detta innebär att den tid som tas i anspråk för folkrättsutbildning måste tas från något annat ämnesområde. Kommittén anser vidare att den utbildning som i dag ges civilförsvarspersonalen i folkrätt inte är tillräcklig för att i rimlig omfattning svara mot artikel 83 i tillläggsprotokoll I. Ambitionsnivân bör sålunda höjas. Kommittén anser att det måste ankomma på civilförsvarsstyrelsen att i samråd med civilbefälhavare och länsstyrelser utarbeta närmare föreskrifter om detta. Av stor betydelse är att hjälpmedel för utbildning i folkrätt färdigställs och att vissa utbildningshjälpmedel för självutbildning kan utdelas redan i fred.

l 1.5.3 Medel och metoder

Kommittén redovisar i bilaga 10 ett exempel på hur kunskapskrav och målsättningar för folkrättsutbildning inom civilförsvarets krigsorganisation på olika nivåer skulle kunna se ut. Kommittén anser att det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen, civilbefälhavare och länsstyrelser att välja de medel och metoder för utbildningens genomförande som är de mest ändamålsenliga. Kommit-

tén vill emellertid peka på att de speciella förhållanden som råder inom

civilförsvarsutbildningen, i vad avser begränsade möjligheter att i fred nå all personal, medför att utbildningshjälpmedel för utbildning i samband med mobilisering särskilt måste beaktas. Här finns troligtvis möjligheter till samordning med andra civila totalförsvarsmyndigheter med likartade förhållanden.

l 1.6 Totalförsvaret utom försvarsmakten och

civilförsvaret

l 1.6.1 Mål för och information

utbildning

Målet bör vara att all personal med uppgifter inom totalförsvaret skall känna till huvuddragen av folkrättens regler enligt gällande konventioner och inse nyttan av att dessa regler följs. Envar skall dessutom kunna vidta de åtgärder som krävs för den egna funktionen när det gäller folkrätt och för att vederbörande skall kunna hävda sin egen myndighets (organisations) och personals folkrättsliga ställning.

och

314 Information undervisning

Vissa chefer skall ha sådana insikter att de med biträde av jurister kan säkerställa att folkrättens regler följs och hävdas inom den egna mynoch underställda myndigheters verksamhet. dighetens

l 1.6.2 Omfattning i stort av utbildning och information, förutsättningar och målgrupper

Huvudvikten i utbildningen läggs på de folkrättsliga frågor som är aktuella för varje myndighet. Därvid skall man speciellt beakta de funktioner och personalgrupper som har särskilt skydd. Utbildningen bör omfatta följande huvudavsnitt D Folkrättens regler D Folkrätt i krig - krigets lagar

Det bör ankomma totalförsvarsmyndigheter att närmare på berörda för utbildning som föreligger inom kartlägga de förutsättningar resp. ansvarsområde. Härvid bör också målgrupperna och deras utbildningsbehov klarläggas. Eftersom utbildningsbehovet kommer att variera inom vida gränser för skilda bör kunskapsbehovet graderas, varvid bepersonalkategorier kännedom och kunskap bör utnyttjas. Med oriengreppen orientering, avses en allmän information om folkrättens utveckling och tering(Or) dess generella regler, bl.a. om olika personalkategoriers folkrättsliga Kännedom att vederbörande känner till sin egen ställning. (Kä) innebär samt de rättigheter och skyldigheter som folkrättsfolkrättsliga ställning medför för det verksamhetsområde inom vilket han eller hon reglerna skall kunna hävda sin egen och underlydandes folkrättsliga ställning. att vederbörande utöver denna kännedom har Kunskap (Ku) betyder sådan utbildning att han eller hon kan tjänstgöra som lärare och instrukunder fred och beredskap samt som rådgivare under tör vid utbildning krig. Mot bakgrund av att varje myndighet bör svara för sin egen utbildning har ett flertal på central och regional nivå behov myndigheter (motsv.) eller några tjänstemän har goda kunskaper i av att någon tjänsteman folkrätt. Utbildningen av dessa tjänstemän kan dock inte ges i myndighetens egen regi. Här kan i huvudsak två olika målgrupper urskiljas: som i krigsorganisationen får ett särskilt ansvar för D Handläggare m.m. av uppkommande folkrättsproblem och som i fredstolkning verksamheten får till uppgift att följa och utveckla folkrättsfrågorna inom myndighetens verksamhetsområde. med ansvar för att erforderlig i folkrätt ge- D Tjänstemän utbildning nomförs med freds- och krigsorganisationens personal och för att planläggning sker för fortbildning i ett beredskaps- och krisläge.

Det är i första hand för dessa två målgrupper som de särskilda kurserna om 3-5 dagar enligt tablån sid 315 är avsedda. Det är givetvis värdefullt om även annan i ledande ställning med särskilt intresse och/ personal eller ansvar för folkrättsfrågor bereds tillfälle att delta i kurserna.

och

Information undervisning 315

l 1.6.3 Medel och metoder

Utbildningen bör i möjligaste mån ingå i olika personalkategoriers grund- och repetitionsutbildning (motsv.) samt i deras fortbildning. Endast härigenom är det möjligt att föra in folkrätten som ett naturligt inslag i utbildningen. I princip torde de utbildningsbehov som motsvarar nivåerna orientering och kännedom kunna tillgodoses på detta sätt. För att täcka nivån kunskap torde det vara nödvändigt med särskilda kurser. För nivån orientering” förutsätts ett gemensamt utarbetat underlag. Underlaget bör ge en lättförståelig framställning av huvudavsnitten enligt tablån nedan och kan vara utformat som ett paket med utnyttjande av modern undervisningsteknik av den typ som kommittén har låtit utarbeta (bilaga 8). För de särskilda utbildningsbehov som föreligger inom de olika totalförsvarsfunktionerna bör enligt kommitténs mening särskilda utbildningspaket utarbetas genom berörda centrala myndigheters försorg för att täcka behoven på nivåerna kännedom och kunskap. Folkrättskommittén förordar att det vid gemensamma ledningsövningar (motsv.) regelmässigt ingår moment som belyser folkrättsliga frågor.

l1.6.4 Sammanställning av för föreslagen folkrättsutbildning

totalförsvaret utom försvarsmakten och civilförsvaret

Utbildningsnivå Utbildning avser personal Utbildningsform Folkrättsutbildningens omfattning. (Or, Kä, Ku) Grundhandlingar

Orientering (Or) Inom myndighets ansvars- lngår i ordinarie Människor i konflikt (SRK:s ut- (l -3 timmar) - område utbildningsverk- bildningspaket) samhet Utbildningspaket från FLC (l -2 timmar) (Vid behov kan bildmateriel och film från civilförsvaret och försvarsmakten användas)

Kännedom --- -- redovisat un- (Kä) Utbildningsmateriel (3 -6 timmar) alternativt ordnas der Or speciell kurs Utbildningsmateriel utformat för respektive myndighets behov Handbok i folkrätt (Wulff) Krigets lagar (SOU 1979:73)

Kunskap (Ku) Jurister och utbildnings- Speciell kurs Utbildningsmateriel redovisat un- (3-5 dagar) ansvariga vid myndighet der Or och Kä Utbildningsansvarig skall ev. med hjälp av experter kunna utarbeta ett utbildningspaket för den egna verksamheten

316 Information och undervisning

l 1.6.5 Ansvarsförhållanden

inom totalförsvaret bör enligt folkrättskommitténs me- Varje myndighet ning ha ansvar för folkrättsutbildningen av underlydande personal. Ansvaret omfattar bl.a. D Utbildningens inriktning E] Utbildningens omfattning för olika målgrupper D Framtagande av erforderligt undervisningsunderlag E1 Utvärdering och vidareutveckling

Ansvaret av utbildningen bör till såväl för genomförande förläggas centrala som regionala och lokala instanser. Härvid bör utbildningen som bedrivs inom totalförsvarets ram av tex. integreras i den utbildning civilbefälhavare, länsstyrelser, kommuner och landsting. Erforderlig av de olika myndigheternas verksamhet bör samordning och utvärdering vad kommittén redan uttalat främjas på det sätt som föreslås i enligt kapitel 14.

l 1.7 Frivilligorganisationer

ll.7.l Inledning

Detta avsnitt handlar främst om de frivilliga försvarsorganisationerna men även om andra enskilda sammanslutningar. Svenska röda korset har såväl formella som praktiska och moraliska att medverka i information och utbildning i folkrätt, särskilt skyldigheter har också i vad gäller 1949 års Genévekonventioner. Organisationen rödakorskommittén - att medfrämst genom Internationella skyldighet rättens upprätthållande och utveckling. Prak- _ verka till den humanitära i samband med väpnade konflikter i tiska exempel härpå förekommer omvärlden. Det senaste mer omfattande bidraget från Internationella av den humanitära rätten var rödakorskommitténs sida till utveckling förberedelserna för och genomförandet av diplomatkonferensen 1974av de två tilläggsprotokollen till 1949 77, vilka ledde fram till antagandet års Genévekonventioner. Svenska röda korset har sedan länge givit ut skrifter som (SRK) redovisar Dessa skrifter har också och belyser Genévekonventionerna. använts utanför Röda korset, särskilt i skolorna. SRK har också fram till slutet av 1960- talet medverkat i folkrättsutbildning av svensk FN-trupp och i någon utsträckning i information om folkrätt inom skolväsendet. Från 1971 har SRK:s folkrättsliga verksamhet planerats och organiserats mera systematiskt. Den har främst riktat in sig på Genévekonventionerna men har även utvidgats till att beröra folkrätt i allmänhet och särskilt Däremot har SRK av naturliga skäl de mänskliga rättigheterna. att behandla stridsmetoder och stridsmedel. Inforinte haft anledning mationen har varit riktad till stora delar av det svenska samhället och till SRK:s medlemmar. Särskilda läromedel och informationsmaterial har producerats i detta syfte.

SOU l984:56 Information och undervisning 317

Mot bakgrund av denna sedan länge fungerande verksamhet anser folkrättskommittén att SRK - liksom i viss utsträckning internationella delar av Röda korset - att fortsättningsvis har goda förutsättningar medverka i information om och utbildning i folkrätt. Kapaciteten i detta avseende bör främst tillgodose behoven inom SRKzs egen organisation men bör också om möjligt kunna utnyttjas av andra organisationer och allmänheten. Under senare år har även andra organisationer visat intresse för att själva ge sina medlemmar nödvändiga folkrättsliga kunskaper. Inom Riksförbundet Sveriges Lottakårer, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund och Svenska blå stjärnan har under medverkan av Svenska röda korset och Stiftelsen Gällöfsta Kurscentrum skett viss utbildning av personal som skall kunna biträda vid information och utbildning rörande folkrätt.

1l.7.2 Mål för information och utbildning

- ledare och Varje medlem av organisationen och i alla händelser avtalsbunden - bör utöver en grundläggande orientering ges personal de kunskaper som erfordras för uppgifterna i krig.

l1.7.3 i stort av information och utbildning, Omfattning förutsättningar och målgrupper

Behovet av information och utbildning liksom möjligheterna att genomföra den varierar starkt mellan de frivilliga organisationerna. Även inom

organisationerna varierar behov och möjligheter regionalt och lokalt. De

frivilliga försvarsorganisationerna uppbär statsanslag och har därmed skyldighet att ge sin personal den information och utbildning som krävs för att organisationernas åtaganden skall kunna fullgöras. Behov av kunskaper i folkrätt finns för den krigsplacerade personalen och för den personal som utan att vara krigsplacerad förväntas fullgöra uppgifter för totalförsvaret. l de organisationer som i sina register skiljer på aktiva och passiva medlemmar bör alla aktiva medlemmar ges information och utbildning. Orienteringen föreslås få den omfattning som framgår av tablån på sid 315. Samtliga medlemmar bör ha kunskap om sin egen folkrättsliga ställning och om de rättigheter och skyldigheter som hör till denna. Kunskap bör förmedlas om användningen av identitetshandlingar, uniform, föreningsdräkt och särskilda kännetecken. Samtliga medlemmar bör ha kännedom om såväl den egna personalens som underlydande personals rättigheter och skyldigheter när de befinner sig i ockuperat område eller om de tas tillfânga. Vad beträffar utbildningen i övrigt (kännedom, kunskap) bör den i princip omfatta samma tid som anges i tablån på sid 3 l 5. Innehållet i utbildningen bör anpassas till de egna uppgifterna i krig. Detta gäller särskilt tillämpad utbildning genom övningsexempel. Befälspersoner och vårdpersonal bör ha kunskap om de regler som gäller för den personal som står under deras ledning eller som befinner

318 Information och undervisning

sig i deras vård. De bör likaså ha kunskap om den rätt till beväpning i självförsvar som finns eller hur personer som vårdas skall försvaras. De bör vidare äga kunskap om de övriga förhållanden som kan påverka deras möjligheter att hävda folkrätten inom sitt ansvarsområde. På central och regional nivå bör personal finnas som kan planera, genomföra och värdera den utbildning som ges i folkrätt. Värdet av denna utbildning bör kontinuerligt bedömas. Kraven på denna personal varierar. För några räcker det att de utövar kontaktskapande verksamhet och att de medverkar till att resurser utifrån tillförs utbildningen. För andra är kraven större och förutsätter en mera omfattande utbildning liksom möjligheter till samråd med folkrättsexperter eller andra företrädare för myndigheter.

l 1.7.4 Metoder och medel

För att lämna information om folkrätten kan det allmänna material som

framställs för allmänheten, totalförsvaret, skolan och Svenska röda korset anses tillräckligt. Sådan information bör lämnas vid särskilt ordnade sammankomster eller i annat lämpligt sammanhang. För att tillgodose kravet på utbildning kan material från närstående my-ndigheter i totalför-

svaret användas. Övningsexempel som är anpassade till den egna situa-

tionen bör emellertid utarbetas inom varje organisation.

l 1.7.5 Ansvarsförhållanden

Enligt kommitténs uppfattning har varje organisation ansvar för sin egen utbildningsverksamhet. Även om behovet av stöd utifrån kan variera får det rent generellt bedömas vara stort. De mindre organisationerna, vilka har en jämförelsevis svag ledningsorganisation och/eller få krigsplacerade medlemmar, kan behöva omfattande hjälp, antingen av en myndighet eller av annan enskild organisation.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas kostnadsfrågan. Åtgärder som

kräver statsanslag bör anmälas av organisationerna och fastställas av statsmakterna. Anslagen bör normalt beräknas efter elevtimmar och materialbehov. Särskilda överenskommelser kan enligt kommitténs bedömanden behöva träffas med vissa organisationer, t.ex. Svenska röda korset, som enligt sina stadgar har en skyldighet att sprida kunskap om folkrätt och som därutöver kan komma att ställas inför omfattande krav från andra organisationer. Tillämpningsövningar inom totalförsvarets ram bör enligt vad kommittén förut sagt regelmässigt innehålla folkrättsmoment. Vid dessa övningar är det viktigt att frivilligorganisationernas medverkan främjas och stöds av de ansvariga myndigheterna.

11.7.6 Andra enskilda

organisationer

Övriga enskilda organisationer, t.ex. kyrkor, ideella föreningar, fackliga

sammanslutningar och partipolitiska organisationer, torde sällan kornma att genomföra folkrättsutbildning i egen regi. En del av dessa orga-

SOU I984:56 Information och undervisning 319

nisationers medlemmar får dock, om de är uttagna för ledande befattningar även under en väpnad konflikt, bedömas ha nytta av grundläggande folkrättsliga kunskaper för att därmed kunna ge råd åt organisationens medlemmar. Därigenom kan de bidra till ett ökat folkrättsligt skydd för dem. En del medlemmar bör erbjudas möjlighet att delta i den information och utbildning som ordnas inom totalförsvaret, Svenska röda korset liksom också av andra institutioner. Studieförbunden kan här ha en viktig uppgift.

1 1.8 Undervisningsväsendet

1l.8.l Inledning

Behovet av kunskaper i folkrätt ökar. Frågor berörande humanitet och mänskliga rättigheter blir allt viktigare för den enskilde medborgaren. Vad gäller humanitär rätt i väpnade konflikter föreligger som förut sagt en traktatfäst skyldighet att sprida kunskaper (TP I art. 83). Regeringen har i sina direktiv till folkrättskommittén angett att ”vissa delar av - Genévekonventionerna och tilläggsprotokollen har en så grundläggande humanitär betydelse, att det skulle vara av värde om undervisning om dessa avsnitt meddelas till all ungdom i skolåldern och i lämplig utsträckning också till övriga medborgare. Ansvaret för att genomföra sådan undervisning bör i första hand ligga på myndigheter inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde och på Svenska röda korset. Målet för den utbildning och information som riktar sig till den svenska allmänheten torde få begränsas till en översiktlig information i folkrättsliga frågor. Informationen bör vara enkel och konkret. En särskild grupp utgör skolungdom och studerande i övrigt. Folkrättskommittén fäster mycket stor vikt vid att undervisning i folkrätt ingår i den medborgarundervisning som det svenska undervisningsväsendet erbjuder. Målen bör anpassas efter behov och möjligheter för olika kategorier av studerande.

l 1.8.2 Ungdomsskolan

11.8.2.1 Mål för undervisningen

Målet är att alla elever skall känna till fundamentala folkrättsliga principer och inse nyttan av att dessa följs. Undervisningen skall ge grundläggande kunskaper om folkrätt under fred, neutralitet och väpnade konflikter inklusive de mänskliga rättigheterna och nedrustning. Den skall vidare skapa positiva attityder till behovet av folkrättsliga regler. Den skall också skapa intresse hos eleverna att ta del av information om folkrätt även efter skolan. Det kan diskuteras vad grundläggande kunskaper i folkrätt” innebär. bör vara att eleverna i grundskolan får kännedom om Ambitionsgraden olika centrala termer i folkrätten och att de tillägnar sig kunskap om de folkrättsliga principer som aktualiseras av olika världshändelser, såväl

320 Information och undervisning SOU l984:56

förgångna som aktuella. Kommittén anser att eleverna bör få en orientering i överensstämmelse med definitionen i avsnitt ll.6.2 och som följer tablån på sid 315. Målet att skapa en positiv attityd till behovet av folkrättsliga regler är viktigt såväl för grundskolan som för gymnasieskolan. Härigenom kan också skapas intresse för att senare ta del av information om folkrätt.

I1.8.2.2 Förutsättningar

Undervisningen i folkrätt berör ofta komplicerade juridiska och etiska frågor, vilka kräver kunskaper och mognad hos eleverna. Den grundläggande undervisningen måste påbörjas redan i grundskolan. Eftersom majoriteten av ungdomarna fortsätter till gymnasieskolan, bör möjligheterna tas till vara att där befästa och vidareutveckla elevernas kunskaper i folkrätt. För högstadiets del torde undervisningen om det folkrättsliga regelsystemet inte medföra några organisatoriska problem. Eleverna har en obligatorisk läroplan med givna huvudmoment inom vilka undervisningen i folkrätt kan inrymmas. Speciellt är kursplanen för samhällsorienterande ämnen en naturlig utgångspunkt för undervisningen om folkrättsliga regler. Dessa kan beröras när frågor om t.ex. de mänskliga rättigheterna behandlas. Den mer metodiskt upplagda grundundervisningen bör läggas in i huvudmomentet ”fred och försvar”. Huvudmomentet omfattar i sin helhet: Fred och försvar: politisk spänning och militära resurser i världen. Internationella strävanden i frågor om fred och samarbete. Den svenska neutralitetspolitiken, totalförsvarets och säkerhetspolitiken i övrigt. Hur samhället fungerar i kriser och krig. (Läroplan för grundskolan 1980, sid 126.) För att eleverna i grundskolan skall få elementära kunskaper om folkrättsliga regler bör dessa behandlas under minst två-fyra lektionstimmar. För gymnasieskolans del är frågan om hur folkrätten skall integreras i undervisningen för samtliga linjer svårare. För de elever som valt ämnet samhällskunskap bör undervisning om folkrätt kunna ingå i detta ämne. Något mer än femtio procent av gymnasieskolans elever får dock inte undervisning i samhällskunskap. Detta gäller nästan alla elever på 2-åriga yrkesinriktade linjer. I avvaktan på eventuella förändringar i gymnasieskolans organisation och kursplaner bör undervisningen i folkrätt på dessa linjer kunna bedrivas i ämnet arbetslivsorientering eller under ”timmar till förfogande. Undervisningen om folkrätt bör tidsmässigt inte understiga vad som angetts för grundskolan. Snarare bör mer tid anslås för gymnasieskolans elever. Folkrättsliga frågor kan i nu gällande kursplaner i ämnet samhällskunskap för 2-, 3- och 4-áriga linjer belysas inom D Internationell politik och ekonomi El Aktuella samhällsfrågor E] Internationella frågor. Politiska, sociala och ekonomiska problem i andra länder. Internationellt samarbete.

För närvarande utarbetas inom skolöverstyrelsen en ny kursplan i samhällskunskap för gymnasieskolan. Det är då troligt att ämnet införs på

och

Information undervisning 321

samtliga linjer. Ett av huvudmomenten kommer sannolikt att omfatta samlevnads- och konfliktsaspekter på skilda nivåer (internationell och nationell nivå, och individnivå). grupp- Här bör frågor av folkrättslig karaktär ha en given plats.

11.8.2.3 Medel och metoder

Kommittén får tyvärr med förvåning konstatera att de läromedel som används av grundskolans högstadium och gymnasieskolan f.n. alldeles saknar elementära uppgifter om folkrätt. “Handbok i folkrätt” torde emellertid finnas tillgänglig i de flesta skolor. Vid sidan av denna grundläggande handbok har emellertid lärarna stort behov av mer detaljerad och ett bildmaterial handledning (videogram och studieunderlag, för grundskolan och gymnasieskolan). Det av kommittén framtagna läromedlet Folkrätt, krigets lagar bör delvis täcka behovet även inom skolan. Det är viktigt att skolöverstyrelsen informerar läromedelsförlagen om Sveriges åtagande att undervisa om folkrätt, så att dessa frågor tas upp även i basläromedlen. Även utbildningsradion bör stimuleras att göra program i vilka folkrättsliga aspekter behandlas.

11.8.2.4 Lärarnas gmndutbildning och fortbildning

Undervisning i folkrätt ingår för närvarande inte i lärarnas grundutbildning. Sådan undervisning bör under alla omständigheter ingå i lärarutbildningen. Målet bör vara att varje lärare som undervisar i folkrätt skall ha kännedom om folkrättsliga regler enligt tablån på sid 315 (se vidare avsnitt ll.8.3 Universitet och högskolor). måste Ansvarig lärarpersonal också ha de kunskaper i folkrätt som behövs med hänsyn till förhållandena under krig.

11.8.2.5 Folkrättens status i

undervisningen

För att garantera att ett undervisningsmoment behandlas i skolan måste det vara inskrivet i kursplanerna. För närvarande är ordet folkrätt inte nämnt i kursplanerna för gymnasieskolan och grundskolan. I avvaktan på att planerna ändras kan garantier för

folkrättsundervisning i ung-

domsskolan skapas genom att ett allmänt råd härom utfärdas från skolöverstyrelsen. Folkrättskommittén föreslår att skolöverstyrelsen anmodas att vidta åtgärder för att säkerställa erforderlig om undervisning folkrätt i grundskolan och gymnasieskolan.

ll.8.3 Universitet och högskolor

11.8.3.1 Målgrupper

Vid universitet och högskolor finns flera målgrupper. En av de viktigaste målgrupperna utgörs av studerande vid de juridiska fakulteterna. Denna kategori av personer är i detta sammanhang av central betydelse. Ur denna kategori samt från specialister inom forskningsvärlden måste den sakkunskap hämtas som är en förutsättning för att Sverige skall kunna

322 lnformation och undervisning

sina traktatmässiga förpliktelser att dels bedriva en bred och uppfylla effektiv folkrättsundervisning, dels förse försvarsmakten, andra myndigheter och organisationer med kvalificerade folkrättsliga rådgivare. Folkrättskommittén vill i detta sammanhang framhålla att det måste anses betydelsefullt att det finns tillgång till en tillräckligt stor grupp folkrättsutbildad personal vid ett krigsutbrott. I detta läge kan det vara Vid mobilisering kan man för sent att påbörja en akademisk utbildning. förutse att det förutom rådgivare också föreligger ett stort juridiska behov av lärarkrafteri folkrätt för totalförsvaret. Såsom en särskilt viktig målgrupp vill kommittén nämna forskare som syftar till högre akademisk i ämnen som är av betydelse för förståelsen för och utbildning utvecklandet av internationella relationer. Kommittén vill peka på den vikt som måste tillmätas akademiska högre studier och analyser av dessa för vår säkerhet så centrala frågor. Forskarutbildning och högre akadei ämnet folkrätt bör underlättas och uppmuntras, liksom misk utbildning studier i närliggande ämnen berörande internationella relafördjupade tioner. bör även omfatta de mänskliga rättigheterna och Utbildningen nedrustning. del har folkrättskommittén bl.a. föreslagit att För lärarhögskolornas en allmän och grundläggande information om folkrätt bör läggas in i undervisningen. Om utbildning i folkrätt skall kunna ske på grundskoleoch måste en därför lämpad utbildning införas vid

gymnasieskolenivå

i första hand i de Samhällsorienterande ämnena. lärarhögskolorna, Det föreligger behov av utbildning i folkrätt även för andra kategorier av universitetsstuderande. Det kan t.ex. förutsättas att många inom sjuki krig kan ställas inför folkrättsliga såväl för och själavården problem som för dem för vilka de har ansvar. Studerande inom egen räkning

dessa kategorier bör därför ges en grundläggande folkrättsutbildning

särskilt beträffande 1949 års Genêvekonventioner och tilläggsprotokoll I. En utomordentligt målgrupp på universitetsnivå är de som viktig utbildar och informationsyrken av olika slag. För sig för journalistdessa erfordras en bred orientering om folkrättens regelsystem såväl i

krig som fred.

[1.8.3.2 Mål, medel och metoder

Såsom nyss framhölls är det av stor betydelse att Sverige kan bygga upp såväl rent allmänt som och bibehålla en god folkrättslig kunskapsnivå, inom den akademiska undervisningen. Grundläggande folkrättsliga bland allmänheten och bland försvarsmaktens personal stärkunskaper i händelse av en framtida konflikt. För att kunna ker Sveriges ställning åstadkomma detta mål krävs att såväl försvarsmaktens personal som det civila samhället i stort har tillgång till kvalificerad folkrättslig expertis. Den akademiska utbildningen blir här av stor vikt, särskilt vid de juridiska fakulteterna. Totalförsvarets behov av lärare i folkrätt, liksom behovet av juridiska rådgivare till militära befälhavare, måste i framtiden i stor utsträckning tillgodoses genom den kategori som har fått juridisk utbildning vid universiteten. Ämnet folkrätt är vid internationella jämförelser inte särskilt framträ-

Information och undervisning 323

dande på grundnivån vid de svenska universiteten. Ämnet har sedan lång tid varit sammankopplat med annat ämne. Sedan den nya studieordningen för juristlinjen på universiteten infördes år l978 är folkrätt endast ett delämne under huvudämnet internationell rätt, vari även ingår internationell privaträtt. Även om ämnet folkrätt är obligatoriskt i den svenska juristutbildningen får kommittén konstatera att den kurs i folkrätt som ges i grundutbildningen på juristlinjen tidsmässigt är alltför - endast veckors - samt till sitt innehåll begränsad fyra utbildning endast översiktlig. Som jämförelse kan nämnas att t.ex ämnet Straffrätt har en normalstudietid av tio veckor. Faktorer av denna art leder till att studerande i ämnet folkrätt endast uppnår kunskaper i ämnet av relativt översiktligt slag. Med den begränsade studieram som gäller för ämnet är det uppenbart svårt att inom gällande kursfordringar utöka folkrättsämnet med mer omfattande fordringar gällande krigets lagar. Enligt gällande studieordning ges översiktlig undervisning i folkrättens regler beträffande krigföringen och humanitet i krigföringen. Vid universiteten finns som regel inlagda någon eller några timmars undervisning och seminarier kring detta tema, t.ex. vid Uppsala Universitet. Studerande på juristlinjen vid våra universitet torde vid sin juristexamen i varje fall ha en någorlunda 4 god uppfattning om det folkrättsliga regelsystemet för krigföring och humanitet. Under senare år har översiktlig undervisning även getts berörande 1949 års Genêvekonventioner och 1977 års tilläggsprotokoll. Mot bakgrund av det stora behov som finns av kvalificerad kunskap på detta område förefaller det kommittén som om den baskunskap som nu ges i krigets lagar på juristlinjen vid våra universitet i vissa hänseenden borde kompletteras. Universitetsutbildningen borde erbjuda alternativa möjligheter till fördjupade kunskaperi ämnet folkrätt i allmänhet samt i ämnet krigets lagar i synnerhet. Även om slutsatserna leder fram till att det i studietid begränsade ämnet folkrätt ger översiktligt goda baskunskaper vill kommittén hävda uppfattningen att Sveriges traktatsrättsliga förpliktelser i detta hänseende utöver basutbildningen kräver andra och mer kvalificerade alternativ. Det gäller att tillgodose kraven på kvalificerade lärarkrafter som skall räcka till för såväl det civila samhällets som för totalförsvarets behov. Det gäller vidare att tillgodose kraven pá kvalificerad folkrättslig expertis i funktionen som folkrättslig rådgivare åt militära befälhavare (se nedan kap. 12.). För närvarande får det konstateras att tillgången på folkrättslig expertis och lärarkrafter till viss del ter sig bekymmersam. Ett av de viktigaste målen i detta hänseende är att rätta till brister på tillgång till sådan personal. Kommittén har i denna fråga samrått med bl.a. juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. Stockholms universitet, och om möjlighet därtill finns även de andra universiteten, borde enligt kommitténs mening ge möjlighet till fördjupade studier i ämnet krigets lagar. Detta är av betydelse för de studerande på juristlinjen som redan från början vill utöka sina folkrättsliga kunskaper i ämnet. Det är också av största vikt att Sverige kan erbjuda alla de personalkategorier inom försvarsmakten och totalförsvaret som i sina freds- och krigsfunktioner har att lösa komplicerade folkrättsliga

324 SOU I984:56

Information och undervisning

problem kvalificerad undervisning på universitetsnivå. Även om undervisning i ämnet krigets lagar generellt sett kan tillgodoses genom försvarsmaktens och andra organisationers egna utbildningsalternativ finns det alltid kvar en grupp av kvalificerad personal som kontinuerligt måste ges fördjupad utbildning i ämnet. Detta bör lämpligen ske på universitetsnivå. Till denna kategori kan räknas de personer som får uppgifter att tjänstgöra som folkrättsliga rådgivare till militära chefer, antingen med eller utan officers- eller reservofficersutbildning, officerare i övrigt samt nyckelpersoner bland totalförsvarets organisationer och En sådan fördjupningskurs skulle också kunna utnyttjas av uniorgan. versitets- och högskolestuderande på andra utbildningslinjer enligt vad som ovan nämnts. Med hänsyn till tillgången på lärarkraft i ämnet samt med hänsyn till att de centrala militära staberna och skolorna är förlagda till Stockholm förefaller det ändamålsenligt att Stockholms universitet ger möjlighet till sådan utbildning. Inom ramen för gällande studieordning på juristlinjen finns möjligstudier i folkrätt som heter till fördjupade genom de s.k. alternativkurser finns upplagda eller vid behov kan läggas upp. I utbildningen ingår således ett antal olika alternativa kurser, som vardera ger fem eller kan välja efter eget önskemål. l tio poäng och som de studerande kurserna seminarier och en relativt omfattande sluingår undervisning, Inom ramen för dessa kurser, vilka fasttuppsats på cirka 30-50 sidor. läggs av fakulteten och linjenämnden, finns alltså möjlighet till fördjuäven på grundnivån. Kurserna är emellertid till sitt antal pade studier och förutsätter att tillräckligt många intressenter anmäler begränsade sig. Även om enstaka extrakurser under senare år har givits i ämnet

krigets lagar har ännu ingen kurs organiserats inom ramen för de angiv-

na alternativkurserna. Enligt kommitténs mening vore det ändamålsenligt att krigets lagar och humanitet i krigföringen infördes som ett nytt ämne bland de till buds stående alternativ- och specialkurserna i grundutbildningen på Detta skulle tillgodose de i framtiden ökade behoven av juristlinjen. med kvalificerad utbildning i folkrätt, särskilt krigets lagar. jurister Särskilt intresserade personer kan vidare, som inledningsvis påpekades, efter juristexamen gå vidare i forskarutbildningen mot högre akademiska grader. Kommittén vill ånyo framhålla den vikt som måste fästas vid och forskningen, inte minst inom de den högre folkrättsutbildningen av folkrätten som är av direkt eller indirekt betydelse för den grenar svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. som står till buds att fördjupa i folkrätt De möjligheter kunskaperna inom ramen för de nämnda alternativ- och specialkurserna kan primärt endast utnyttjas av de studenter som är inskrivna vid juristutbildningen vid universiteten. Det är emellertid uppenbart att behovet av kvalificerad undervisning i folkrätt är stort för flera andra kategorier, av vilka några nämnts ovan. Även om dessa kategorier formellt sett inte kan använda sig av de till buds stående alternativ- och specialkurserna är det enligt kommitténs mening klart att även kategorier utanför juristutbildningen måste ges tillfälle att följa kvalificerade universitetskurser på detta område.

Information och 325

undervisning

Enligt vad kommittén inhämtat skulle möjligheter härtill kunna skapas genom den s.k. uppdragsutbildning som har blivit alltmer vanlig i universitetssammanhang. Härigenom ges universiteten möjlighet att anordna kvalificerad utbildning för kategorier som tidigare av formella skäl inte kunde inordnas i studieordningen. Uppdragsutbildningen kan skräddarsys för de behov som föreligger. De som följer kurserna får samma kvalificerade undervisning som andra universitetsstuderande. Examination kan förrättas i vanlig ordning. Uppdragsundervisning äger rum mot att kostnaden för undervisningen bestrids av intresserade myndigheter och organ. Numera finns uppdragsundervisning även för den offentliga sektorn. Även om således vissa kostnader skulle uppkomma för en sådan uppdragsundervisning inom ämnesområdet krigets lagar och humanitet i krigföringen finner kommittén denna lösning vara av intresse att diskutera ytterligare. Genom att anförtro den kvalificerade undervisningen till universiteten, eller något av universiteten, får man garanti för fullödig och effektiv undervisning, dessutom med examinationskrav. Sådana krav torde böra ställas på den personal i försvarsmakten och i totalförsvaret som i fred och under krig har att ansvara för den högre kvalificerade folkrättsrådgivningen. I det internationella perspektivet torde det vara av utomordentligt värde att kunna hänvisa till sådan kvalificerad utbildning av t.ex. de juridiska rådgivarna till militära befälhavare. Sverige torde därmed mer än väl ha fyllt kravet enligt Genévekonventionerna och tilläggsprotokoll I, samtidigt som detta skulle kunna utgöra en uppmaning till andra länder att även låta sin personal få genomgå samma form av kvalificerad utbildning. Kommittén har vid samtal med företrädare för Stockholms universitets juridiska fakultet fått upplysningen att Stockholms universitet är berett att medverka till att beskriven form av kvalificerad undervisning i ämnet krigets lagar kommer till stånd vid regelbundna tillfällen. Vid dessa samtal har det även framkommit att universitetet skulle kunna ha vissa möjligheter att bidra till regional och lokal undervisning och information i syfte att sprida kunskap i ämnet krigets lagar. Detta alternativ är av intresse för totalförsvaret i övrigt samt för frivilligorganisationerna. Skulle av finansiella skäl även de andra universiteten ha samma möjligheter att medverka i undervisning och information är detta enbart att hälsa med stor tillfredsställelse. Kostnadsramarna kan eljest tala för det ändamålsenliga i att söka koncentrera den mest kvalificerade undervisningen till ett och samma ställe. Det bör närmast ankomma på berörda universitet att i samråd med universitets- och högskoleämbetet samt de departement som ansvarar för de folkrättsliga frågorna i regeringskansliet undersöka formerna för den lämpligaste och effektivaste folkrättsundervisningen i ämnet krigets lagar och humanitet i krigföringen.

Sammanfattande förslag

Folkrättskommittén anser att den baskunskap som ges i krigets lagar vid våra universitet bör kompletteras. Universitetsutbildningen borde också

326 och

Information undervisning

erbjuda alternativa möjligheter till fördjupade kunskaper. skulle även kunna av universitets- och En fördjupningskurs utnyttjas högskolestuderande på andra utbildningslinjer än juristlinjen. Krigets lagar och humanitet i krigföringen bör införas som ett nytt ämne bland de tillbuds stående alternativ- och specialkurserna i grundutbildningen pá juristlinjen. Universiteten bör anordna uppdragsutbildning som ger kvalificerad utbildning för kategorier som inte kunnat få folkrättsutbildning i ordinarie studieordning. Berörda universitet bör i samråd med universitets- och högskoleämbetet och berörda departement undersöka formerna för folkrättsundervisningen.

11.9 Allmänheten i övrigt

Allmänhetens behov av information och utbildning om folkrättens regler bör tillgodoses genom kurser t.ex. inom kursverksamheten, utbildningsradion, studiecirkelverksamheten, massmedier m.m. Anvisningar till civilbefolkningen om uppträdande under krig behandlas i avsnitt 9.4 ovan.

12 Juridiska åt militära chefer

rådgivare

l. De nya reglerna i artikel 82 i tilläggsprotokoll l om juridiska rådgivare inom de väpnade styrkorna

Det har sagts att 1977 års tilläggsprotokoll I till 1949 års Genévekonventioner bör ses som det tredje stora regelverket med humanitära rättsregler som är tillämpliga i internationella väpnade konflikter. De båda tidigare stegen togs med 1907 års Haagkonventioner och 1949 års Genévekonventioner. Det är en allmänt omfattad mening att en god och riktig tillämpning av de humanitära rättsreglerna i hög grad är beroende av att staterna verkligen följer reglerna i artikel 82i tilläggsprotokoll I. Artikel 82 säger att de fördragsslutande parterna skall alltid och parterna i en väpnad konflikt skall under konflikten tillse att juridiska rådgivare när så är nödvändigt finns till hands för att ge de militära befälhavarna på lämplig nivå råd rörande tilllämpningen av Genevekonventionerna och protokoll I och rörande lämplig undervisning av de väpnade styrkorna på detta område. Detta är en förpliktelse som Sverige genom sin ratificering av protokollet har bundit sig för att omsätta i praktiken. De till de väpnade styrkorna knutna juridiska rádgivarna skall sålunda verka både i fred och i krig på lämpliga militära nivåer. De skall ge allmänna råd om folkrättsundervisningen inom det militära försvaret. Därigenom kommer de också att spela en inte oväsentlig roll för folkrättsundervisningen inom de civila delarna av totalförsvaret. De skall vidare ge särskild ledning för tillämpningen av folkrättsreglerna vid såväl förberedelser för som genomförande av militära operationer. [fredstid är det en viktig uppgift för de tjänstgörande juridiska rådgivarna att ge råd om uppläggningen av och i möjlig utsträckning också delta i undervisningen i folkrätt inom det militära försvaret. I denna uppgift ligger också undervisning och träning av de övriga rådgivarna, som främst är avsedda att tjänstgöra i krig. Av väsentlig betydelse i fredstid är också att lämpliga juridiska rådgivare aktivt och fortlöpande kan delta i de militära stabernas planering för operationerna under neutralitet och krig. Tillämpningen av åtskilliga delar av tilläggsprotokoll I, t.ex. artiklarna 48-60, kan utan tvekan påverka både planering och genomförande av operationerna. Det är då av stor betydelse att hänsynen till dessa regler kan vägas in redan på

328 Juridiska rådgivare åt militära chefer

planeringsstadiet. Den juridiske rådgivaren skall ingå som en av flera specialister i stabsarbetet. Det är hans sak att se till att folkrätten på ett naturligt sätt kommer in i planer och övningar lika väl som andra överväganden av t.ex. teknisk, taktisk och försörjningsmässig natur. De juridiska rådgivarnas förberedande arbete i fred är en förutsättning för att folkrättsreglerna skall kunna tillämpas på ett riktigt sätt under krigföringen. Krigets lagar liksom också neutralitetsrätten utgör ett komplicerat och ibland solistikerat regelsystem, där det dessutom ofta finns olika åsikter både inom och mellan staterna hur reglerna skall tolkas och tillämpas. Befäl och soldater har i krig knappast möjlighet att utan förkunskaper och förberedelser börja tänka på folkrättsreglerna. Även om juridiska rådgivare skulle finnas tillgängliga vid de aktuella militära operationerna, finns det inte alltid, i varje fall knappast vid brigadförband och lägre förband, tid för mera tidsödande konsultationer eller samråd. Den moderna folkrätten ställer emellertid stora krav på alla militära chefer, inte minst på dem som leder stridande förband, men också på varje enskild soldat. De högre befälhavarna har ett större folkrättsligt ansvar, men det är viktigt att understryka att ingen chef nivå - kan fria till att han inte känner till på någon sig med hänvisning gällande folkrättsliga bestämmelser. Det är därför av avgörande betydelse att de juridiska rådgivarna redan i fredstid kan se till att folkrätten finns med i undervisning och planering. Militära chefer, som vet att deras förband har fått goda instruktioner om vad folkrätten tillåter och inte tillåter, kan normalt sett inte antas bryta mot reglerna eller låta bli att ta hänsyn till de juridiska rådgivarnas synpunkter. Under krigsförhâllanden förändras rådgivarens roll på det sättet att denne får anledning att aktivt följa det faktiska händelseförloppet från folkrättsliga synpunkter. Han måste följa hur operationerna utförs och delta i förändringar i planer och genomförandeskeden. Hur detta prak- 4 tiskt kan ske och i vilken omfattning rådgivaren skall och kan verka måste givetvis bli beroende av omständigheterna och rådgivarorganisationens storlek och kompetens. Av särskild betydelse är att rådgivaren noga följer folkrättsreglernas tillämpning och inverkan då staber och förband förbereder och genomför anfall och andra aktioner med vapenverkan som kan medföra förluster bland civilbefolkningen och omfattande skador på civil egendom. Den juridiske rådgivaren bör dessutom också kunna ställas till förfogande för rådgivning åt chefer för lägre stridande förband. Möjligen kan man tänka sig att någon stab eller nâgra staber organiserar en särskild rådgivargrupp som vid behov skall kunna sättas in för brådskande uppdrag. De juridiska rådgivarna måste finnas hos överbefälhavaren samt hos det militära försvarets chefer på högre regional nivå (militärbefälhavare, chefen för första flygeskadern) och bör också finnas på lägre regional nivå (försvarsområdesbefälhavare, örlogsbaschefer, sektorchefer m.fl.). Rådgivare bör sannolikt dessutom finnas hos fördelningschefer och om möjligt också hos brigadchef men sällan hos lägre chefer. Rådgivaren bör ingå i förbandets stab. Den juridiske rådgivaren skall inte ha någon beslutande funktion. Det

Juridiska åt militära

rådgivare chefer 329

är, liksom hittills, den militäre chefen som fattar besluten och ansvarar för dem, även på det folkrättsliga planet. Naturligtvis åligger det den juridiske rådgivaren att föra fram och konsekvent hävda sina synpunkter på en korrekt tillämpning av folkrättens regler. Den uppgiften får han inte försumma, och han kan självfallet bli ställd till ansvar om han inte sköter sina åligganden i detta hänseende. Han är dock inte medansvarig i den militäre chefens beslut på samma sätt som auditörerna är medansvariga i straff- och processrättsliga frågor. Tjänsteställning resp. ställning som militär eller civil tjänsteman för denna typ av specialist kan variera. I krigsorganisationen bör rådgivaren dock alltid vara militär Han tjänsteman. har folkrättslig status som kombattant. Hans ställning i det militära hierarkiska måste ha systemet sådan nivå och vara så markerad att han får respekt för sin rådgivarfunktion. Frågan om att tillförsäkra rådgivaren en rimlig grad av självständighet måste också uppmärksammas. l sammanhanget bör också något sägas om den juridiske rådgivarens möjligheter att agera för den händelse den militäre chefen i någon mer väsentlig fråga inte lyssnar på rådgivarens synpunkter eller väljer att fatta beslut, som rådgivaren anser strida mot folkrättens regler. I andra länder, exempelvis Västtyskland och USA, har de juridiska rådgivarna möjlighet och till viss del också skyldighet att i en sådan situation anmäla frågan till den högste militärjuristen som ingår i högkvartersorganisationen. Denne har i sin tur möjlighet att föra upp frågan till överbefälhavaren eller annan lämplig hög nivå. I den svenska krigsorganisationen är en sådan ordning inte lika särskilt naturlig, som vi inte har och förmodligen inte heller behöver ha någon särskild

militärjuristorganisa-

tion med olika befäls- och lydnadslinjer. av det nu skisserade Frågor slaget bör kunna lösas genom att den juridiske rådgivaren i förekommande fall för upp saken till rådgivaren hos närmaste högre militäre chef och i sista hand ti_ll högkvarterets och överbefälhavarens folkrättsliga rådgivare.

2. till för

Förslag planering de nya rådgivaruppgifterna

Allmänna synpunkter

Olika åsikter kan finnas om vilken utbildning den juridiske rådgivaren lämpligen bör ha. Likaså kan olika meningar finnas om rådgivaren bör vara yrkesofñcer med juridisk utbildning eller jurist med militär utbildning. Ett skäl som talar för att rådgivaren bör vara yrkesofñcer är att han då är förtrogen med den militära organisationen och operationsplaneringen samt med olika vapensystem och deras taktiska användning. Han känner till den militära miljön och de militära arbetsrutinerna. Som militär bör han ha möjligheter yrkesman att hos sina kolleger få gehör för sina synpunkter även i folkrättsliga frågor. Å andra sidan torde han, om han har en och tillika i den stab

dubbelbefattning ingår som stabsofñcer

där han skall tjänstgöra, främst behöva avsätta tid för att fullgöra sina militära huvuduppgifter. Detta kan medföra att

folkrättsrådgivningen

åt militära

330 Juridiska rådgivare chefer

kommer i andra hand och endast kan ges när det är möjligt i förhållande De militära befäls- och kan

till huvuduppgifterna. lydnadsförhållandena

att självständigt framhålla de folkrättsockså påverka hans möjligheter av olika handlingsmöjligheter liksom liga konsekvenserna operativa användningen av olika stridsmedel och stridsmetoder. En annan omständighet som bör vägas in i bilden är att yrkesofficeren och inte heller har annan kännedom inte har någon juridisk utbildning än den som yrkesofñcerare får vid olika skolor om folkrättsreglerna under Det är därför nödvändigt att han får erforsin yrkesutbildning. inom ramen för lämpliga kurser vid univerderliga juridiska kunskaper siteten. Detta kräver med all sannolikhet att han måste få tjänstledighet under minst en studietermin, sannolikt under ett helt för sådana studier läsår. skall vara yrkesjurist, kan det Om man utgår från att rädgivaren konstateras att han redan har en gedigen juridisk bakgrund men behöver

särskilda kunskaper om militära arbetsrutiner, operationsplaneringen

är värnoch vapensystemen. Om man också utgår från att rådgivaren bör han ha förutsättningar att kunna in-

pliktsbefäl eller reservofficer,

hämta en militär tilläggsutbildning vid exempelvis militärhögskolan. För både officeren och juristen gäller dessutom att vederbörande och träning i folkrättsreglernas särskilda måste få speciell utbildning flera tillämpning i krig vid kurser av olika slag, t.ex. de kurser som sedan institutet för internationell humanitär rätt år hålls av det internationella i San Remo. Liknande kurser genomförs nu också sedan något år vid den svenska militärhögskolan för officerare som skall kunna leda utbildning

i folkrätt för soldater och befäl vid fredsutbildningsförbanden. bör också framhållas att det är nödvändigt att de I detta sammanhang redan utbildade kan förbättra och fördjupa de förhållandevis juristerna om folkrätten under krig, neutralitet och ockublygsamma kunskaper sina universitetsstudier. Detta kan ske genom att i pation som de får under de deltar i särskilda fördjupningskurser vid universiteten. utvalda med den Om man utgår från att noggrant yngre yrkesjurister militära bakgrunden som värnpliktsbefäl eller helst reservnyss nämnda officer om operationer, stabsarbete och olika får tillräckliga kunskaper vid en kurs eller kurser på militärhögskolan - inom den tid stridsmedel som står till förfogande för värnplikts- eller reservofñcerstjänstgöring - är ett systern med sådana jurister som juridiska rådgivare enligt kommitténs mening att föredra från flera synpunkter. Man kan inte komma ifrån att andemeningen med och formuleringen av artikel 82 är att den juridiske rådgivaren skall vara jurist. Att deti flera andra länder redan finns ”legal advisers” som är eller har varit yrkesofficerare ändrar inte denna bild, eftersom det då är fråga om dels länder

militär och kanske också administrativ organisation än

med en annan

med akademisk juristutbildning som redan i fredstid

vår, dels officerare med väsentligen samma uppgifter tjänstgör på heltid som militärjurister som våra auditöreri fredsorganisationen, dvs. att vara juridisk rådgivare förbandschefer. Dessa länders system för

åt bestraffningsberättigade

militär liksom för rättsväsendet i allmänhet skiljer sig rättsskipning dessutom ofta i väsentliga hänseenden från de system som vi hari vårt

land.

sou 1984:55 Juridiska rådgivare åt militära chefer 331

Sverige måste tyvärr räkna med alltmer begränsade ekonomiska resurser för allmänna ändamål, inte minst inom det militära försvaret. Om vi med hänsyn till våra organisatoriska och ekonomiska förutsättningar inom såväl försvarsmaktens som rättsväsendets områden skall planera för de nya folkrättsrådgivaruppgifterna, talar starka ekonomiska och sakliga skäl för en organisation av jurister med militär tilläggsutbildning som folkrättsrådgivare.

K rigsorganisationen

l ett sådant system bör således ett lämpligt antal av de företrädesvis yngre kvalificerade jurister, flertalet domare i 30-40 årsáldern - vilka enligt nuvarande planering är avsedda att i egenskap av värnpliktiga eller reservofficerare som auditörer tjänstgöra i krigsorganisationen redan i fredstid utbildas till juridiska rådgivare genom kurser vid militärhögskolan och/eller vid universitet. Denna utbildning bör kompletteras med stabsövningar vid krigsförbanden. Som tidigare sagts skall utbildningen ge erforderliga kunskaper om stabsarbete och operationsplanering samt god kännedom om olika stridsmedels och stridsmetoders tekniska och taktiska användning. Utan att tillskapa en ny organisation eller dra på sig i dagens budgetläge orealistiska merkostnader skulle man genom värnplikten och reservofficersinstitutionen få ett maximalt utnyttjande av kvalificerade jurister för i enlighet med

folkrättsrådgivning

artikel « 82 i tilläggsprotokoll I. De juridiska rådgivarna kan uppdelas i sådana som tillika är auditörer och sådana som inte fullgör tjänst som auditörer utan kan ägna sig helt åt att vara folkrättsliga rådgivare hos vissa högre militära chefer. Även om alla auditörer bör få folkrättslig utbildning om krigets lagar och därför också kan vara folkrättsliga rådgivare, torde de i regel ha mindre tid till folkrättsrådgivning än de som har detta som sin huvuduppgift. Det förutsätts att auditörerna skall vara krigsplacerade sätt på samma som hittills. Rådgivare av den andra kategorin bör vara krigsplacerade i högkvarteret eller hos militärbefälhavarna. Av dem som är krigsplacerade vid militärbefälsstaberna bör militärbefälhavarna kunna ställa en eller flera till lägre regionala chefers eller fördelningschefers förfogande.

Fredsorganisationen

För att vi på detta speciella område skall kunna genomföra de internationella åtaganden som vårt land har bundit sig för genom att ratificera de båda tilläggsprotokollen till Genévekonventionerna måste vi dessutom redan i fredstid ha tillgång till ett antal kvalificerade jurister som har särskilda kunskaper om krigets lagar, inte minst om de nya reglerna i tilläggsprotokoll I. Dessa jurister bör ha eller få samma insikter i stabsarbete, operationernas förande och stridsmedlen som juristerna i den nyss nämnda rådgivarorganisationen. De bör bestå av ett mindre antal särskilt utsedda - kanske ett tiotal - som förenar personer en hög kompetens och civil samhällsställning med gedigna kunskaper om folkrätten och särskilt krigets lagar. De bör i fredstid, i likhet med auditörer-

åt militära SOU [984256

332 Juridiska rådgivare chefer

na i fredsorganisationen, vara engagerade som folkrättsrådgivare åt överbefälhavaren och militärbefälhavarna i deras staber liksom möjligen också åt cheferna i några andra högre staber med ansvar för operationsplanering. I detta sammanhang kan erinras om den sedan länge tillämpade ordningen att en av juristerna på departementsråds- eller rättschefsnivå i justitiedepartementet mot bisyssloarvode anlitas som juridiskt biträde av överbefälhavaren och chefen för armén. Dessa fredstida folkrättsrådgivare bör medverka i planeringen av samt delta i undervisningen i folkrätt vid högre militära skolor och staber. De bör i möjlig utsträckning delta i de högre regionala stabernas operationsplanering och stabsövningar. Den hos överbefälhavaren placerade juridiska rådgivaren bör påta sig ett samordningsansvar under uppbyggnaden av denna organisation och efter uppbyggnaden svara för att de folkrättsliga rädgivarfunktionerna kan fungera väl under fredskonflikter, neutralitet och krig. Det skulle givetvis vara både värdefullt och önskvärt om dessa kvalificerade jurister utan hinder av sin civila ställning och eventuell annan placering i totalförsvarets krigsorganisation kunde fullfölja sitt fredstida rådgivaruppdrag genom att också i krig vara folkrättsrådgivare åt samma högre militära chefer. Det nu skisserade systemet utesluter självfallet inte att det dessutom kan finnas intresserade och i folkrätt särskilt kunniga yrkesofñcerare som avdelas eller på annat sätt engageras för rådgivaruppgifter både i fred och i krig.

SOU I984:56

13 till andra

Notifiering stater

l en del fall förutsätter de folkrättsliga traktaterna att notiñering, dvs. formell underrättelse av skilda förhållanden, sker mellan de stater som är inblandade i en väpnad konflikt. Till detta kommer att den svenska totalförsvarsorganisationen företer vissa särdrag som det av olika skäl kan vara lämpligt att göra till föremål för notiñering. Även på en del andra punkter kan behovet av notiñering diskuteras. I det följande skall vissa aspekter på de här aktuella frågorna tas upp. En grundläggande fråga gäller tillämpningen av första tilläggsprotokollet (TP I) till Genévekonventionerna. Den situationen kan tänkas uppkomma att Sverige dras in i en konflikt med en främmande stat som till skillnad från oss inte har ratiñcerat detta protokoll. Inte heller Sverige blir då formellt bundet av protokollet i förhållande till den staten, såvida inte motparten under konflikten officiellt förklarar att man ämnar tillämpa protokollets regler och så också sker (TP I art. 96:2). Kommittén har i det föregående (kapitel 3) förordat att Sverige i princip skall tillämpa protokollet så länge inte motparten genom bristande respekt för protokollets regler gör det omöjligt. Detta är uppenbarligen en omständighet som snarast bör bli föremål för en officiell deklaration till de berörda främmande staterna. Samma sak gäller beträffande det andra handlingsalternativ som diskuteras i kapitel 3. En annan viktig fråga gäller i vad mån man bör sörja för att vissa särdrag i den svenska försvarsorganisationen av betydelse för tillämpningen av folkrätten bringas till motpartens kännedom i händelse av en väpnad konflikt. Till sådana särdrag kan bl.a. hänföras vissa praktiska uttryck för totalförsvarstanken, främst samgrupperingen av civil och militär personal på gemensamma Denna är stabsplatser. organisation givetvis helt förenlig med folkrätten, men man kan inte bortse från risken för att den kan vålla missförstånd och det är därför angeläget att på allt sätt säkerställa att den civila totalförsvarspersonalen i praktiken erhåller det skydd som den är berättigad till. Detta underlättas om principerna för organisation är kända av andra stater. En liknande fråga gäller organisationsformen för personalen inom hemvärnet (det allmänna hemvärnet och driftvärnet). Kommittén har i det föregående (avsnitt 4.3) konstaterat att hemvärnsmännen endast under de perioder då de deltar i militär verksamhet står under ansvarigt befäl och är underkastade ett internt Sedan det disciplinärt system. militära uppdraget har slutförts till civila återgår hemvärnsmännen sys-

till andra stater

334 Notifiering

och de uppfyller då inte längre villkoren för kombattantselsättningar status. Det svenska innebär därför att medlemmar av det allsynsättet männa hemvärnet och driftvärnet har temporär kombattantstatus, dvs. de skall anses vara kombattanter bara när de fullgör militär verksamhet. med vad kommittén förut har utvecklat helt Detta synsätt är i enlighet förenligt med folkrättens principer. Frågan är emellertid inte uttrycklisom är aktuella i sammangen behandlad i någon av de konventioner torde därför gälla, att skyddet för den hanget. Även i detta sammanhang berörda personalen kan få ökad trovärdighet om främmande stater på

lämpligt sätt får kännedom om det svenska synsättet. Beträffande de senast behandlade frågorna finns av naturliga skäl konventionsbestämmelser om notifiering, men det får inga uttryckliga anses vara ett svenskt intresse att uppgifterna sprids till främmande

makter. Detta kan med fördel ske redan i fredstid utan att vissa mottagarländer utpekas. Till en del kan detta ske genom den fortlöpande information och utrikesdepartementets försom genom försvarsmaktens om svenska förhållanden i berört hänseende. sorg lämnas Om statsmakterna ansluter sig till de förslag som kommittén lägger fram i detta betänkande, kan en utväg vara att delar av betänkandet sätt får översätts och genom utrikesdepartementets försorg-på lämpligt internationell spridning. Att den svenska synen på olika folkrättsliga konventioners sätt kommer till främmande tillämpning på ett sådant makters kännedom får över huvud intresse. taget anses vara ett svenskt inte att motsvarande information Vad som här sagts utesluter givetvis också lämnas i särskild ordning i händelse av en konflikt.

Beträffande frågor som gäller kombattantstatus finns, som kommittén

i ett avseende en speciell regel i I. tilläggsprotokollet. I

förut har berört, artikel 43 punkt 3 föreskrivs nämligen att, när en part i en konflikt införlivar en halvmilitär eller beväpnade polisstyrkor med organisation notifieras om detta. sina väpnade styrkor, skall övriga parter i konflikten under I Sverige gäller f.n. enligt lagen (1943:881) om polisens ställning anslutande tillämpningskungörelsen (1958:262) att krig och den därtill är skyldig att som krigsmän delta i det större delen av polispersonalen väpnade försvaret under krig. En utgångspunkt för denna reglering är att har kombattantstatus. Såväl 1975 års polisutredning i bepolismännen tänkandet 1979:75) Polisen i totalförsvaret som folkrättskommit- (SOU i regleringen av den principiella innebörden tén har föreslagit ändringar att polisen i stället skall anses tillhöra civilbefolkningen. Polisutredningen och kommittén har emellertid därvid förutsatt att polisen skall behålla sina stridsuppgifter inom ramen för kuppförsvaret, och till denna upphar statsmakterna anslutit sig (se prop. 1981/82: 102 bil. 4, FöU fattning rskr 1981/82:374). Därmed aktualiseras sålunda fortfaran- 1981/82:18, de en notifieringsskyldighet i detta hänseende. har uttalat att konventionsbestämmelsen torde få Polisutredningen senast under konflikten men förstås så att andra parter skall underrättas att hinder mot att underrättelse sker redan i fredstid. Med inte föreligger inom aktualiseras vid hänsyn till att polisens uppgifter kuppförsvaret överraskande anfall och består endast fram till dess att mobilisering har

skett (maximalt 48 timmar) talar starka praktiska skäl för en tidig noti-

sou 1984:56 till andra stater 335

Notifiering

fiering. Genom det förfarande som nyss har föreslagits tillgodoses intresset av att upplysning sprids i fredstid. Klart är emellertid att det är en fördel om särskild notiñering kan ske även efter det att en väpnad konflikt har utbrutit. En genomgång av de olika konventionerna visar att ett flertal ytterligare artiklar inneháller föreskrift om notifiering till främmande stat alternativt motparten i en konflikt. De fyra Genêvekonventionerna innehåller följande regler om notifiering: Vid fientligheternas början skall parterna delge varandra det formulär till identitetskort för sjukvårdspersonal som avses komma till användning (GK I art. 40, GK Il art. 41). Meddelande skall lämnas till motparten minst l0 dagar i förväg om de fartyg, vilka avses utnyttjas som militära sjukvårdsfartyg (GK II art. 22). Meddelande av samma slag skall lämnas om en part avser att som militära sjukvårdsfartyg använda fartyg tillhörande nationella röda korsföreningar, officiellt erkända hjälpföreningar eller enskilda (GK ll art. 24). Skyldighet att meddela föreligger likaledes ifall en part avser att för detta ändamål använda fartyg tillhörande nationella röda korsföreningar, officiellt erkända hjälpföreningar eller enskilda i neutrala stater- (GK II art. 25). Motparten skall också notifieras om användning av livräddningsbátar samt livräddningsstationer vid kusten för sjukvårdstjänst (GK II art. 27). Notifikation föreskrives också för att öka skyddet av krigsfångar. Enligt III. Genévekonventionen (GK III art. 21) skall varje part vid ñentligheternas början underrätta motparten om de lagar och förordningar som tillåter eller förbjuder dess medborgare att mottaga frigivning på hedersord. För att om möjligt skydda krigsfángelägren mot krigsskador skall kvarhållande makt (krigsfångestaten) genom skyddsmakts förmedling delge andra parten uppgifter om krigsfångelägrens geografiska läge (GK III art. 23). Vid fientligheternas början är parterna vidare skyldiga att delge varandra titlar och gradbeteckningar för alla personer som kan bli tagna som krigsfångar - detta för att underlätta motpartens möjligheter att följa konventionens bestämmelser om behandling av skilda grupper av krigsfángar (GK III art. 43). Omfattande regler gäller också för krigsfángestatens skyldighet att via en särskilt upprättad krigsfångebyrå insamla och meddela uppgifter beträffande tagna krigsfångar (GK III art. 122-125). I de fall då krigsfánge åtalas inför domstol är krigsfångestaten skyldig att meddela skyddsmakten (GK III art. 104). Samma gäller om krigsfânge dömes till dödsstraff (GK III art. 101). När det gäller ockuperat område stadgar IV. Genêvekonventionen att ockupationsmakten skall notifiera skyddsmakten bl.a. om tvångsförflyttning eller utrymning tillgripes (GK IV art. 49). Skyddsmakten skall också notifieras om interneringslägrens geografiska läge (GK art. 83). Flera bestämmelser om meddelande till skyddsmakt gäller då skyddad person anklagas för brott samt då dom mot skyddad person avkunnas (GK IV art. 71, 72 o. 75). I första tillâggsprotokollet finns särskilda regler om skydd för viss civil

336 till andra stater

Notifiering

däribland kulturell och platser avsedda för reliegendom, egendom gionsutövning (TP I art. 53), egendom nödvändig för civilbefolkningens överlevnad och installationer innehållan- (TP I art. 54) och anläggningar de s.k. farliga krafter (TP I art. 56). Det är uppenbart att det beroende på kan vara en fördel om i händelse av en konflikt den omständigheterna främmande staten får de upplysningar som behövs för att de aktuella bestämmelserna skall kunna iakttas - en fråga som kommittén förut har berört förutsätter protokollet uttryckligen noti- (kap. 5). l ett hänseende såvitt gäller skyddet för sjukvårdsenheter. Enligt artiñering, nämligen i en konflikt att underrätta varandra kel l2 uppmanas sålunda parterna för sina fasta sjukvårdsenheter. Frånvaron av en underrätom platserna telse om detta befriar dock inte parterna från skyldighet att respektera

och skydda dessa enheter. I. tilläggsprotokollet innebär också i ett hänseende att II. Genevekonventionens krav notifikation mildras. Det stadgas sålunda på -farkoster skall skyddas även om (TP I art. 22) att livräddningsbåtar/ kravet på föranmälan (GK Il art. 27) inte kunnat uppfyllas. Utöver vad som föreskrives i konventionerna bör nämnas att det enligt sedvana anses att repressalieåtgärder alltid skall notifieras folkrättslig eller i varje fall kungöras offentligt för att anses tillåtna (jfr avsnitt 5.6). enligt konventionerna att notifie- Sammanfattningsvis gäller sålunda stat/ motpart eller i vissa fall skyddsmakt skall eller kan ring till annan göras antingen i fredstid eller i samband med fientligheternas utbrytande eller under Metoden för notifiering beror främst på pågående konflikt. under vilket skede åtgärden skall vidtas. att det kan röra sig om ett tämligen stort Av det föregående framgår som kan bli aktuella vid skilda Särskilda antal notifieringar tidpunkter. torde om notifiering av skilda förhållanden skall svårigheter uppstå med krigsutbrott. Detta kan bli en särskild belastgöras just i samband man inte vid fientligheternas början torde kunna påräkna ning eftersom biträde från någon eventuell skyddsmakt. Av dessa skäl kunde det därför vara motiverat att så långt som möjligt notifiera främmande stater redan i fredstid. Vad sådana fredstida notifieringar kan få för effekt är dock för kommittén att bedöma. Som tidigare framhållits är det i omöjligt fredstid knappast möjligt att utvälja vissa mottagarstater utan notifiering torde behöva Eventuellt skulle notifiering kunna göras göras generellt. endast till stater inom en viss region. Notifiering till motparten under pågående konflikt torde i praktiken få förmedlas skyddsmakts försorg. Kommittén vill genom vederbörande här erinra om att artikel 5 i I. tilläggsprotokollet förutsätter att varje stridande skall utse en skyddsmakt och likaså tillåta part utan dröjsmål en godkänd av motparten utsedd skyddsmakt att utöva sin verksamhet. inte har utses anvisar artikeln ett

För det fall skyddsmakter kunnat

särskilt förfarande med biträde från Röda korsets internationella komär det angeläget att förberedelser vidtas mitté. Från beredskapssynpunkt för de underrättelser som kan behöva lämnas i denna ordning rörande främst organisatoriska förhållanden och den svenska synen på vissa

gruppers ställning. Slutligen vill kommittén peka på den mera specifika notifieringsskyl-

till andra

Notifiering stater 337

dighet som enligt artikel. 27 i XIII. Haag-konventionen gäller redan

under neutralitet. Den avser hur behandligen av krigförande örlogsfartyg i den neutrala statens hamnar och farvatten är ordnad.

Sammanfattning

Med hänsyn till den stora vikt som folkrättens konventioner tillmäter notifikationsförfarandet i samband med väpnad konflikt har det funnits anledning för folkrättskommittén att framföra synpunkter på det praktiska utförandet. Endast notifieringsfrågor med anknytning till krigets lagar har behandlats. Kommittén har sålunda inte haft anledning att beröra frågan om notifiering avseende militära eller andra politiska, förhållanden. Kommittén har framfört synpunkter på notifiering för att dessa skall kunna ligga till grund för en eventuell vidare inom berörda utredning statsdepartement och myndigheter.

sou 1984:56 339

14 Det fortsatta folkrättsarbetet

En av anledningarna till att regeringen beslöt att tillsätta folkrättskommittén var att Sverige genom kommitténs arbete och förslag skulle få bättre möjligheter att fullfölja sina åtaganden enligt 1977 års tilläggsprotokoll än som var fallet då Sverige den 4 december 1953 ratificerade 1949 års Genêvekonventioner och därmed bl.a. åtog sig att lära ut och tillämpa konventionernas regelsystem. 1953 förekom ingen särskild planering för att genomföra dessa åtaganden, och undervisning i samt information om 1949 års konventioner har under en följd av år endast bedrivits imycket begränsad omfattning inom försvarsmakten och vid kurser anordnade av Svenska röda korset. För flertalet svenska har medborgare kännedomen om 1949 års konventioner varit mycket ända bristfällig fram till slutet av l970-talet. Efter 1979 års ratiñcering av tilläggsprotokollen är utgångsläget avsevärt bättre. Redan genom folkrättskommitténs arbete under nära sex år har åtskilliga initiativ tagits. Undervisningen i folkrätt inom försvarsmakten har sålunda genom order från överbefälhavaren fastställts till innehåll och omfattning. Flera andra totalförsvarsmyndigheter har fört

in folkrättsundervisning som ett fast element i den interna

utbildningen. Kurser och andra former av utbildning har börjat anordnas inom och utom försvarsmakten. Frågan blir hur man kan säkerställa att dessa intentioner fullföljs och att folkrättsarbetet fortsätter och utvecklas. Även om det för närvarande i vårt land finns ett växande intresse för att få kunskap om och lära ut folkrättens regler för såväl krig som fred, föreligger ändå en klar risk för att detta intresse omsider kan komma att mattas, om inte särskilda åtgärder vidtas. De personer som idag är intresserade av och kunniga i denna del av folkrätten får ändrade arbetsuppgifter eller lämnar efterhand arbetslivet. Resultatet av de nuvarande ansträngningarna kan sägas vara beroende mer av enskilda personers kunskaper om och intresse för folkrätten än en fast planering och säker placering i myndigheternas och organisationernas inre struktur och löpande arbete. Detta är självfallet inte betryggande för framtiden. Folkrättsarbetet måste i fortsättningen vila på en fast och för framtiden hållbar Det bör säkerställas organisatorisk grund. att undervisning och information om folkrättsreglerna ingår som en bestående och naturlig del av den vanliga fredsverksamheten. Samtidigt måste det undervisningsmateriel som har tagits fram hållas aktuellt och utvecklas. Det

340 Det SOU l984:56

fortsatta folkrättsarbetet

måste också finnas en fast punkt i den centrala organisationen, från vilken vidareutvecklingen av folkrättsundervisningen kan följas och överblickas. Denna del av den centrala organisationen bör också ha till uppgift att ta hand om och föreslå lösningar av uppkommande nya och att ta initiativ till förbättringar inom tillämptillämpningsproblem ningsområdet liksom att yttra sig över och ta ställning till uppkommande

tolkningsfrågor. Kommittén har diskuterat var sådana uppgifter lämpligen skulle kunfrån många synpunkter vara till na fullgöras. Det skulle otvivelaktigt fördel om ett särskilt råd, sekretariat eller organ i form av ett permanent liknande kunde inrättas för dessa frågor. Kommittén har emellertid från att det i nuvarande sannolikt inte blir möjligt att utgått budgetläge av detta slag. Spörsmålen måste väsenttillskapa någon ny organisation hanteras inom ramen för den organisation som finns och kan ligen förutses inom regeringskansliet och hos totalförsvarsmyndigheterna. Flera skäl talar för att ansvaret bör ligga hos regeringskansliet och i första hand hos det departement som ansvarar för totalförsvarsfrågorna, dvs. försvarsdepartementet. Såsom hittills bör arbetet ske tillsammans med andra berörda departement och i första hand med utrikesdeparte- A mentet. Inom bör folkrättsfrågorna handläggas av försvarsdepartementet som fortlöpande följer hur arbetet med informakompetenta personer tion och undervisning i folkrätt bedrivs av myndigheter, organisationer bör också kunna lämna till och andra organ. Dessa personer förslag och läromedel. De förbättringar och förnyelse av undervisningsmateriel bör dessutom i samarbete med lämpliga instanser inom utrikesdepartementet ta hand om och på det nationella planet förbereda lösningar av angående tillämpningen av folkrättens regler. nya frågor Det internationella inom det nu aktuella området förhandlingsarbetet bevakas i Sverige av bl.a. folkrättsdelegationen, som är ett till utrikesdeknutet organ med experter från olika håll inom statsförvaltpartementet I arbetet med att diskutera och förbereda folkrättsliga frågor ningen. med sin instruktion ta initiativ, som kan skall delegationen i enlighet leda till att regelsystemet inom folkrättens område stärkes och förnyas. Var man än anser att huvudansvaret för folkrättsfrågornas framtida administration bör ligga i regeringskansliet, kommer sakkunskap inom folkrättsområdet alltid att finnas även utanför statsdepartementens ganska begränsade personella organisation. Det är enligt folkrättskommitténs åsikt av vikt att denna sakkunskap kan ställas till regeringskansliets förfogande utan att därigenom en tungrodd och dyrbar organisation uppstår. Kommittén har funnit att detta önskemål kan tillgodoses genom att regeringen inrättar en rådgivande nämnd för folkrättsfrågor, som bör vara knuten till försvarsdepartementet. Nämnden bör bestå av antal personer, som har kompetens inom det folkrättsliga ett begränsat med tonvikt i krigets De bör komma inte området, på kunskap lagar”. bara från regeringskansliet utan också från totalförsvarsmyndigheterna, universitetsvärlden och Svenska röda korset. Nämnden bör sammanträda tämligen ofta för att följa undervisningsoch informationsläget och för att också kunna lämna synpunkter på

sou l984:56 Det fortsatta folkrättsarbetet 341

tillämpningen av folkrätten i krig. Nämnden bör också svara för den centrala samordningen och värderingen av informationen och utbildningen i folkrättsliga frågor. Denna nya nämnd skulle inte medföra någon större ekonomisk belastning, eftersom kostnaderna för eventuella resor liksom kommittéarvoden kan antas bli blygsamma inte minst i förhållande till den sakkunskap som på detta sätt kan tillföras regeringskansliet. Samtidigt skulle på ett enkelt och administrativt okomplicerat vis frågorna rörande folkrätten i krig kunna diskuteras inom ett organ med hög kompetens. Några synpunkter har här lämnats på var det fortsatta arbetet med de i detta sammanhang aktuella delarna av folkrätten bör ha sitt organisatoriska centrum i rcgeringskansliet. I det följande skisseras några mera väsentliga uppgifter för det fortsatta folkrättsarbetet, framförallt på det internationella planet. När det gäller utbildning och undervisning framstår det som angeläget med ett fortsatt aktivt svenskt deltagande i de kurser för militärjurister och officerare som det internationella institutet för humanitär rätt

(San

Remo- institutet) årligen anordnar. Från vårt land bör man dessutom även i fortsättningen delta i andra sådana utlandskurser men också i de konferenser, symposier och övriga internationella sammankomster, där folkrättsexperter samlas för att diskutera gemensamma Det är frågor. också viktigt att Sverige på olika sätt ger information till andra stater och till internationella organisationer om hur vi avser att tolka och tillämpa krigets lagar, inte minst de många nya reglerna i tilläggsprotokoll I till Genêvekonventionerna. Det räcker inte med att sprida kunskap om detta enbart genom de vanliga diplomatiska kanalerna. Här fordras framför allt att skickliga svenska folkrättskunniga vid internationella konferenser och överläggningar kan presentera och argumentera för svenska förslag och tolkningar av folkrättsreglerna, främst i I. reglerna

tilläggsprotokollet,

Dessa frågor har också berörts i kapitel 13 om notiñering till andra stater om organisatoriska och övriga förhållanden. När ytterligare ratifikationer av tilläggsprotokollen anmäls blir det en viktig uppgift för Sverige att klarlägga hur andra stater tänker tillämpa reglerna, inte minst en del svårtolkade artiklar i tilläggsprotokoll I. Eventuella reservationer och särskilda uttalanden måste analyseras. Vidare måste man noga följa vilka arrangemang som staterna vidtar eller planerar att vidta för att genomföra sina åtaganden i enlighet med Genévekonventionerna och tilläggsprotokollen, bl.a. beträffande artiklarna 82 - 84 i tilläggsprotokoll I (om folkrättsrådgivare, informationsspridning och regler för tillämpning). Jämsides med strävandena att förhindra krig och ansträngningarna att genomföra rustningskontroll och internationell nedrustning har Sverige i likhet med många andra länder och internationella sökt organisationer att stärka och utveckla den humanitära rätten i väpnade konflikter. Även insatserna i vad gäller mänskliga rättigheter, skydd av flyktingar samt förbud mot tortyr är inriktade på att skapa internationell förståelse och respekt för människovärde och humanitet. Samtliga dessa aktiviteter är viktiga bidrag i arbetet på att förhindra väpnade konflikter.

sou 1984:56

342 Det fortsatta folkrättsarbetet

svensk uppfattning är det av största betydelse för den framtida Enligt

utvecklingen av relationerna mellan stater att folkrättsreglerna i krig kan

utvecklas. Detta betänkande torde i sin allmänna befästas och ytterligare klart avspegla den svenska uppfattningen att folkrätten under inriktning neutralitet, krig och ockupation är av väsentlig betydelse, när det gäller lidanden och förstörelse under konflikter. Här att begränsa väpnade finns en klar anknytning till de grundläggande principerna i folkrätten, så som de uttrycks i bl.a. 1868 års S:t Petersburgdeklaration och den s.k. Martens till IV. Haagkonventionen från 1907. Clause i preambeln att stärka och befästa folkrätten i krig är beroende av Möjligheterna ett flertal faktorer. I dagsläget är det särskilt angeläget att få en allmän till redan framlagda konventioner och protokoll och då säranslutning skilt till tilläggsprotokoll I. Härvid spelar tolkningen av vissa regler en viktig roll. Ansträngningarna måste också inriktas på att kommycket och, där så bedöms lämpligt, modernisera folkrättsreglerna. plettera När stater ratificerar konventioner o.dyl. medför detta ett juridiskt bindande att lära ut och informera om innehållet. Staternas åtagande beror i hög grad på den allmänna tilltron villighet att stödja folkrätten värde. Därför är det av särskild vikt att folkrättstill folkrättsreglernas under konflikter för

reglernas tillämpning pågående görs till föremål

kontinuerlig uppföljning. I detta sammanhang framstår det som synneratt folkrättsbrott kan upptäckas och rapporteras. Men ligen angeläget enbart är inte tillräcklig. Det är också nödvändigt att brott rapportering mot folkrätten och att påföljder drabbar tas upp till rättslig prövning till sådana brott. Dessa och med dem dem som har gjort sig skyldiga i kapitel 7 Folkrättens efterlevsammanhängande frågor har behandlats nad. Såsom framhällits i annan del av betänkandet ger den långsamma ratificeringsprocessen, främst i vad avser tilläggsprotokoll I, skål till oro beträffande värde i en framtida konflikt. När A allvarlig protokollets finns det risk för att staterna kan det gäller förhållandena i Europa normer under en konflikt. Detta komma att tillämpa olika folkrättsliga är givetvis i hög grad otillfredsställande. Även om Sverige har begränatt inverka ställningstagande, är sade möjligheter på andra regeringars önskvärt fortsätter att via internationella fora det dock att regeringen konventioner föra fram önskemålet att staterna ratificerar framlagda främst I. Frågan bör också introduceras vid folkrättstilläggsprotokoll och i samband med lämpliga bilaterala kontakter. liga konferenser Sverige har också anledning att intressera sig för folkrättens tillämpfrån olika stater och tjänstgör i ning inom FN-styrkor, som rekryteras samma område. För närvarande tillämpar FN-styrkorna ofta sinsemellan olika vilket kan skapa onödiga svårigheter om folkrättsliga regler, Kommittén anser att det styrkorna tvingas att ingripa med vapenmakt. folkrättens i skulle vara av värde om frågan beträffande tillämpning flera nationella kunde tas upp av utrikesdepartementet för FN-styrkor behandling inom FN. En fråga som har särskild betydelse är tillämpningen av tilläggsprotokoll I under kärnvapenkrig. På svensk sida har alltsedan diplomatkonferensen under åren 1974-1977 rått den uppfattningen att reglerna i

Det 343

fortsatta folkrättsarbetet

nämnda protokoll förhandlats fram under det tysta förbehållet att frågan om massförstörelsevapen inte berördes. Denna tolkning framgår också av regeringens prop. 1978/79:77. Tilläggsprotokollet är tillämpligt fullt ut under en kärnvapenkonflikt i den meningen att det i enlighet med sin ordalydelse reglerar bl. a. sådana konventionella stridssituationer som

de facto förekommer under konflikten jämsides med kärnvapenkrigfö-

ringen. Protokollets regler är däremot inte i full utsträckning tillämpliga på kärnvapenkrigföring. Detta innebär främst att förbuden i artikel 51 mot områdesbombning och andra urskillningslösa anfall inte omfattar kärnvapenangrepp. Protokollets ändamål och syfte var att bekräfta och vidareutveckla krigets lagar såsom detta regelkomplex dittills uppfattats, dvs. en vidareutveckling av det konventionella krigets lagar. Den stundom framförda åsikten att protokollet reglerar (och i praktiken förbjuder) kärnvapenanfall torde av vissa stater uppfattas som ett definitivt hinder för ratificering av protokollet. Om en sådan inställning kan leda till att flera viktiga stater avstår från att ratificera, måste det ligga i svenskt intresse att utåt presentera en mera nyanserad tolkning. Även i denna fråga ankommer det närmast på utrikesdepartementet att agera, men den svenska uppfattningen bör också presenteras vid olika internationella symposier och seminarier. Man har kunnat märka att det på sina häll görs stora ansträngningar att få vissa av artiklarna i tilläggsprotokollet så ”militärt lämpliga” som möjligt. Detta innebär att texten ges en långtgående uttolkning till förmån för den militära nödvändigheten, vilket kan medföra att det avsedda humanitära värdet allvarligt reduceras. De som förfäktat dylika tolkningar har ansett att Sverige m.fl. stater företräder en alltför humanitär linje”, vilken bedöms som orealistisk och därför inte kan följas i praktiken. Under den och tolkning som ägt rum har

omfattande granskning

kommittén eftersträvat att finna en väl avvägd balans mellan de humanitära ambitionerna och de militära önskemålen. I stort sett har detta anslutit till de av Internationella rödakorskommittén anförda intentionerna under diplomatkonferensen, samtidigt som våra nationella försvarssynpunkter har beaktats. Vid flera bilaterala kontakter med företrädare för andra länder har kommitténs representanter vunnit förståelse för de svenska tolkningarna. Det är ett starkt önskemål att folkrättsreglernas avsedda humanitära värde inte reduceras. Även efter tillkomsten av tilläggsprotokollen finns det inom folkrätten i krig vissa områden som är otillräckligt reglerade. Detta framstår särskilt tydligt när det gäller sjökriget, som endast i ringa grad berörs av de nya reglerna i tilläggsprotokoll I. Kommittén anser det vara önskvärt att internationella förhandlingar kan inledas i syfte att åstadkomma nya folkrättsliga regler beträffande sjökrigsföringen. Haagreglerna från 1907 bör om möjligt kompletteras med regler vilka ger ett skydd likvärdigt med de regler som redan har antagits för landkriget. När det gäller folkrätten i luftkriget är situationen mer tillfredsställande, eftersom nya regler har tillkommit i tilläggsprotokoll I för luftstridskrafters insats mot markmål. Det kan dock vara önskvärt att införa nya

344 Det fortsatta folkrättsarbetet sou 1984:56

regler för luftstridskrafternas insatser mot luftmål respektive sjömål. Ansträngningarna, inte minst från svensk sida, att få till stånd folkrättsliga begränsningari användning av vissa särskilt inhumana konventionella vapen har nått viss framgång genom tillkomsten av 1981 års FN-konvention om förbud mot och begränsningar i användningen av vissa vapen. Det är angeläget att dessa frågor behandlas vidare vid en s.k. review conference inom de närmaste åren. Den snabba utvecklingen av nya vapen och stridsmetoder gör det nödvändigt att ständigt granska om dessa kan anpassas till folkrättens principer och redan befintliga regler. För att folkrätten i krig skall kunna vara i takt med den snabba utvecklingen på det militära området fordras periodvis modernisering och komplettering av reglerna. Dessa frågor bör i första hand diskuteras inom folkrättsdelegationen. En mycket viktig fråga som man från svensk sida har anledning att driva i det fortsatta internationella arbetet är att åstadkomma klara regler om folkför civila som, utan att tillhöra en motståndsrörelse, i rättsligt skydd olika former lämnar bistånd till motståndverksamheten. Utspridande av konventionstexter och inlärning av information om konventionernas tillämpning är ett åtagande som ankommer på varje part som ratificerar en viss konvention. Någon internationell övervakning av hur dessa åtaganden fullföljs i olika stater är knappast tänkbar. Det är emellertid önskvärt att uppgifter om olika staters sätt att lösa dessa problem insamlas till att lämpligt organ, sannolikt i första hand Internationella rödakorskommittén. Vissa informationer bör också kunna inhämtas vid internationella konferenser. I avsnitt 7.3 har redan berörts att enligt artikel 6 i tilläggsprotokoll l skall de föredragsslutande parterna även i fredstid söka utbilda kvalificerad personal för att underlätta konventionernas och protokollets tilllämpning i allmänhet och skyddsmakternas verksamhet i synnerhet. Det är naturligt att även Sverige utbildar lämpliga personer för sådana kvalificerade internationella uppgifter. Förslag till urval och utbildning av personalen bör kunna vara en uppgift för den tidigare föreslagna rådgivande nämnden för folkrättsfrågor. Dessutom bör regeringen på olika vis påverka andra stater, som har anslutit sig till tilläggsprotokollen, så att också de utbildar och ställer till förfogande personal av detta slag.

1 Bilaga Utredningsuppdraget och

arbetets bedrivande

1.1 direktiv

Utredningens

Utredningsuppdraget, dvs. kommitténs direktiv, återfinns i protokollet från regeringssammanträde 1978-06-29 (dir 1978:61). Dåvarande chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Krönmark, anförde.

Under åren 1974-77 har på den schweiziska regeringens inbjudan representanter för ett hundratal stater samt för vissa befrielserörelser deltagit i en konferens i Geneve om krigets lagar. Konferensens ändamål har varit att bekräfta och utveckla de internationella, humanitära rättsregler som bör gälla under väpnade konflikter. Arbetet avslutades ijuni 1977 genom att konferensen då antog två tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner angående skydd för krigets offer. Det ena protokollet avser internationella konflikter och det andra icke-internationella konflikter. Konferensen antog också vissa resolutioner angående det fortsatta arbetet på folkrättens område. Tilläggsprotokollen har av schweiziska regeringen sänts ut till alla regeringar som hade inbjudits till konferensen samt till vissa befrielserörelser. Protokollen öppnades för undertecknande den 12 december 1977, varvid ett 50-tal stater, däribland Sverige, Norge, Danmark och Finland, undertecknade l protokollen. protokollen stadgas att dessa skall träda i kraft sex månader efter det att de två första staterna har insänt ratiflkationsdokument till den schweiziska regeringen. Detta torde innebära att protokollen kommer att träda i kraft under andra halvåret 1978 eller under år 1979. Regeringen avser att inom kort i proposition till riksdagen förelå att riksdagen godkänner de båda tilläggsprotokollen. Beslut av riksdagen kan väntas under hösten 1978. I och med att de båda tilläggsprotokollen godkänns, aktualiseras för svensk del en rad frågor inom folkrättens område. Det gäller i första hand tolkningen av vissa regler, spridning av protokollen samt undervisning om de nya reglerna och deras tillämpning. Staternas skyldighet att medverka vid information och undervisning om de nya reglerna framgår av särskilda artiklar i protokollen. Kunskap om konventionerna och tilläggsprotokollen skall förmedlas inte enbart till militär personal utan också till civila myndigheter och till civilbefolkningen. Ansvaret för undervisning framhålls särskilt i en vid Genévekonferensen enhälligt antagen resolution, som uppmanar bl.a. de nationella rödakorsorganisationerna att erbjuda sina tjänster åt myndigheterna då det gäller att sprida kännedom om den internationella humanitära rätten. Spridning av och undervisning om de nya reglerna torde medföra relativt omfattande uppgifter för flera myndigheter i vårt land. Framför allt gäller detta tilläggsprotokollet om internationella konflikter, som innehåller mer än 100 artiklar. Härtill kommer att innehållet i ett flertal av dessa artiklar går utanför

I

346 Bilaga

ramen för 1949 års Genévekonventioner, eftersom artiklarna innehåller regler om stridsmedel och stridsmetoder. Sistnämnda regler får närmast anses som en och utvidgning av 1907 års Haagkonventioner om land- och modernisering sjökrigets förande. Flera av de nya artiklarna innebär den första reglering som har förekommit på luftkrigets område. som avser icke-internationella konflikter, har Det andra tilläggsprotokollet, fått en mycket begränsad omfattning och ställer därför väsentligt mindre krav än det första protokollet i fråga om undervisning. Även om reglerna i detta protokoll har fått starkt begränsad räckvidd, är det likväl angeläget att i lämplig omfattning om innehållet i dessa regler och tillämpningen av dem. sprida information Frågorna om tillämpningen av de folkrättskonventioner m.m. som gäller under inom försvarsmakten och totalförsvakrig har tagits upp under de större övningar ett antal ret som har ägt rum under senare år. Härvid har bl.a. särskilt aktualiserats av dessa folkrättsregler. l en del fall är konventionstexten frågor om tolkningen komplicerad och har gett anledning till olika tolkningar. Exempel på sådana är olika folkrättsliga ställning i krig, beväpning av frågor personalkategoriers förbanden samt myndigheters vissa grupper vid sidan om de reguljära militära ansvar och befogenheter om någon del av vårt territorium skulle ockuperas. och De frågor som jag nu har tagit upp berör olika delar av regeringskansliet såsom ansvarigt för samordningen inom då i första hand försvarsdepartementet totalförsvaret. Dessutom berörs flera myndigheter, bl.a. överbefälhavaren, socialcivilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna. Frågorna är också av stor styrelsen, betydelse för verksamheten inom Svenska röda korset samt andra organisationer kräver också och samfund. En kartläggning av de olika folkrättsliga frågorna tillgång till ett antal experter. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör en kommitté tillkallas med uppgift att utreda och lämna förslag om tolkning och tillämpning av samt information om folkrättens och ockupation i och undervisning regler under krig, neutralitet enlighet med vad som närmare anges i det följande. l kommittén bör ingå företrädare för justitie-, utrikes- och försvarsdepartementen samt för överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen. Till kommittén bör knyta expertis från bl.a. beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, försvar, länsstyrelser och civilbefälhavare samt från Överstyrelsen för ekonomiskt Svenska röda korset. Kommittén bör vid behov samråda eller hålla kontakt med andra och organisationer som kan vara berörda av kommitténs myndigheter arbete. l sitt arbete skall kommittén utgå från de folkrättsliga konventioner och protokoll m.m. som Sverige har biträtt. Kommittén bör också kunna utgå från reglerna i de båda tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner som Sverige kan väntas ratificera. l den mån det behövs skall kommittén studera hur reglerna i är avsedda att tillämpas och mot bakgrund av våra särskilda tilläggsprotokollen förhållanden utforma en svensk tolkning av vissa regler. Kommittén skall särskilt uppmärksamma tillämpningen av folkrättens regler till någon av kategorierna komnär det gäller att hänföra olika personalgrupper battanter civila. nuvarande planer för det militära försvarets respektive Enligt är vissa civila avsedda för servicefunktioner åt militära förband krigsorganisation under inom krigsorganisationen kan i framtiden krig. Pågående förändringar komma att medföra ett ökat utnyttjande av civila för sådana uppgifter. En svaghet i detta sammanhang är dock att de civila personalgruppernas folkrättsliga skydd vid tjänst åt militära förband i krig inte är klarlagd. Detta kan leda till att de civila, om de faller i fiendens hand, inte anses tillhöra någon av de skyddade kategorierna. Motsvarande risker kan också finnas för annan civil personal som under krig inom icke militära delar av totalförsvaret. I detta sammanhang bör tjänstgör också uppmärksammas den folkrättsliga ställningen för personal från de frivilliga

Bilaga 347

försvarsorganisationerna. Det är också angeläget att klarlägga den civila personalens möjligheter till beväpning för självförsvar. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad som i direktiven för den i år tillkallade nya försvarskommittén (Dir 1978:30) har uttalats om integrering och samordning av militära och civila funktioner i totalförsvaret. Enligt direktiven skall försvarskommittén beakta de folkrättsliga aspekterna vid sina överväganden om totalförsvarets framtida utformning. Det är naturligt att de båda kommittérna samarbetar i de nu berörda frågorna. Som framgår av vad jag förut har anfört tar den svenska regeringen, i och med att Sverige ratificerar tilläggsprotokollen, på sig ett ansvar för information och undervisning om de nya reglerna till all berörd personal. Detta åtagande är inte begränsat enbart till militär personal utan gäller också flera andra grupper, som på olika sätt kan bli berörda av stridshandlingar. Sålunda finns behov av utbildning i folkrätt för civilförsvarets personal, militär och civil sjukvårdspersonal, personal som är krigsplacerad inom det ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret samt viss ledningspersonal hos civilbefälhavarkanslier och länsstyrelser. Även för andra kategorier inom totalförsvaret kan undervisning i folkrätt vara önskvärd eller rent av nödvändig. Kommittén bör kartlägga behovet av folkrättsundervisning för olika personalgrupper samt föreslå omfattningen av och metoderna för en sådan utbildning. Härvid skall kommittén beakta de bestämmelser för undervisning om 1949 års Genêvekonventioner m.m. som överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen tidigare har utfärdat. Särskild vikt bör läggas vid att undervisningen blir engagerande och lämpligt avvägd. Kommittén bör undersöka möjligheterna att använda auditörerna i den fredstida auditörsorganisationen vid undervisningen i folkrätt inom försvarsmakten. Förslag bör också lämnas beträffande uppgifter för och utbildning av juridiska rådgivare åt militära chefer m.fl. under mobilisering och krig. Vissa delar av Genêvekonventionerna och tilläggsprotokollen har en så grundläggande humanitär betydelse, att det skulle vara av värde om undervisning om dessa avsnitt meddelas till all ungdom i skolåldern och i lämplig utsträckning också till övriga medborgare. Kommittén bör i detta sammanhang uppmärksamma det underlag för sådan undervisning som Svenska röda korset har tagit fram. Den bör också beakta den informationsverksamhet som under de senaste åren har inletts av civilförsvarsstyrelsen i samarbete med bl.a. länsstyrelserna, folkrörelserna, Civilförsvarsförbundet och skolöverstyrelsen. Ansvaret för att genomföra sådana undervisningsuppgifter bör i första hand ligga på myndigheter inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde och på Svenska röda korset. Genom tillkomsten av tilläggsprotokollet om internationella konflikter kan civilförsvarets möjligheter att verka under krig och ockupation komma att underlättas väsentligt. Kommittén bör undersöka vilka konsekvenser som de nya reglerna kan få för civilförsvarets verksamhet och lämna förslag till de nya regler som dessa överväganden kan föranleda. Resultat från den pågående utredningen angående överföringen av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter till andra myndigheter (Fö 1977:05) bör därvid beaktas. De nya reglerna i det första tilläggsprotokollet innebär också att förutsättningarna för väpnat motstånd inom ockuperat område ändras. Kommittén bör mot denna bakgrund undersöka vilka allmänna anvisningar som bör lämnas civilbefolkningen om uppträdande under krig och ockupation. l detta sammanhang bör kommittén beakta tidigare erfarenheter och överväganden angående myndigheters befogenheter inom ockuperat område liksom också resultaten av ett till den engelske forskaren Adam Roberts lämnat uppdrag att studera folkrättsliga aspekter på civilmotstånd. Jag vill även erinra om pågående arbete med att utarbeta en ny upplaga av broschyren Om kriget kommer”.

348 I

Bilaga

1.2 bedrivande

Utredningsarbetets

påbörjades under hösten 1978. Kommitténs ledamö- Utredningsarbetet ter, sakkunniga och experter har arbetat i sex undergrupper som kartlagt och studerat kommitténs uppgifter enligt direktiven. Dessa grupper har efter interna diskussioner lämnat kommittén in pleno förslag om hur de olika frågorna borde lösas. Kommittén har under verksamhetsperioden hållit 46 sammanträden. Dessutom har flera av grupperna var och en hållit ett minst lika stort antal sammanträden. Vidare har kommittén sammanträtt i fyra tredagarsinternat. har insamlats ett omfattande under- För utredningens överväganden arbetet med att kartlägga bl.a. vilken folkrättslig status som lag. Under inom totalförsvarets civila delar bör ha har kommittén inpersonalen hämtat underlag från berörda myndigheter beträffande olika kategorier Vidare har kommittén både

civila, som skall ingå i krigsorganisationen.

skriftligen och vid gemensamma diskussioner med totalförsvarsmyndigskolan och frivilliga försvarsorganisationer m.11. heter, universiteten, framhållit vikten av information och undervisning i när det fortlöpande gäller folkrätten i väpnade konflikter. Kommittén har också tagit initiativ till och medverkat vid planläggande och genomförande av utbildning i folkrätt. detta område har kommittén också aktivt medverkat till

Inom

att lämpliga utbildningshjälpmedel tagits fram. har den 12 juni 1980 uppdragit åt kommittén att ytterliga- Regeringen re överväga vilka myndigheter som skall upprätta sådana identitetskort för barn som anges i art. 78:3 i tilläggsprotokoll I till 1949 års Genevekonventionen. Kommittén har avgivit remissutlåtanden D den 24 augusti 1979 över utredningen rörande ordnings och bevakningsuppgifternas överförandes betänkande (DS Fö 1978:9) Överföoch bevakningsuppgifter till andra ring av civilförsvarets ordningsmyndigheter D den 14 mars 1980 över polisutredningens betänkande (SOU 1979:75) Polisen i totalförsvaret D den 14 januari 1983 över civilmilitärutredningens betänkande (SOU 1982:48) Försvarsmaktens personalkategorier D den 25 februari 1983 över en inom militärhögskolan utarbetad enskild utredning om (IX An 36) Juridiska rådgivare inom försvarsmakten i försvarets betänkande D den 26 juli 1983 över utredningen religionen (SOU 1982:59) Militär själavård

Kommittén har samrått med militäransvarskommittén (Ju 1977:09), civilmilitärutredningen (Fö 1978:04) och motståndsutredningen (Fö 1980:05). Företrädare för kommittén har genomfört åtskilliga studiebesök och därvid bl.a. följt försvarsmaktsövningarna Norrsken, Sydfront och Ostkust 1981-83. Härutöver har hela kommittén besökt kärnkraftverket i Forssmark. Vid försvarsmaktsövningarna har särskilt studerats dels orii folkrätt, dels de folkrättsliga moenteringen om och undervisningen

I 349

Bilaga

ment som genomförts under övningarna. I anslutning till besöket i Forssmark har kommittén fått en orientering om bl.a. vissa Säkerhetsfrågor vid kärnkraftverket. Företrädare från folkrättskommittén har dels deltagit såsom lärare i folkrättskurser för officerare vid militärhögskolan och för övrig totalförsvarspersonal vid Stiftelsens Gällöfstas Kurscentrum, dels undervisat i folkrätt vid särskilt anordnade centrala kurser för auditörer i krigsorganisationen. Företrädare för kommittén har också medverkat i juristutbildningen vid Uppsala universitet samt vid av Kursverksamheten vid Stockholms resp. Göteborgs universitet särskilt anordnade kurser i folkrätt. Ordföranden och andra företrädare för kommittén har besökt Norge, Finland, Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland och Förenta staterna och har därvid med företrädare för utrikesöverlagt och försvarsdepartementen i dessa länder. Vid dessa besök har information lämnats om kommitténs verksamhet medan samtidigt kommittén har fått information om dessa länders motsvarande aktiviteter och folkrättsliga strävanden överhuvudtaget. Frågor rörande krigets lagar om tilläggsprotokol- Ien har därutöver diskuterats med företrädare för en rad andra länder vid ordinära diplomatiska kontakter. Ordföranden har dessutom deltagit i bl.a ett möte med kommissionen för militärfrågor inom det Internationella institutet för humanitär rätt i Förbundsrepubliken Tyskland och fört diskussioner med representanter för Internationella rödakorskommittén i GenéveOrdföranden jämte två ledamöter deltog 1979 i ett seminarium i Krakow, Polen, benämt ”European Seminar on Humanitarian Law”, gemensamt anordnat av Internationella rödakorskommittén och Polska röda korset. Utredningens sekreterare har deltagit i ett av Polska röda korset anordnat symposium i internationell humanitär rätt i Warszaswa. Vidare har kommittén representerats vid Internationella institutet för humanitär rätts rundabordskonferenser i San Remo åren 1979 och 1983 och haft deltagare med vid 1979 och 1980 års särskilda folkrättskurser för militär personal vid samma institut.

3 Bilaga Principer för utmärkning av

militära

sjukvårdsenheter

Enhet Grupperad Under marsch Anm.

Kompanisamlingsplats Utmärks på order av Utmärks inte (motsv.) kompch eller vid anfall (omedelbar risk för anfall) mot platsen.

Bataljonsförbandsplats Utmärks på order av Utmärks på order av (hållplats) batch eller vid anfall batch (motsv.) eller vid (omedelbar risk för an- anfall mot enheten. fall) mot platsen.

Brigadförbandsplats Utmärks på order av Utmärks på order av (Foförbandsplats, brigch (F0bef., motsv.) brigch (Fobeñ, motsv.) motsv.) eller vid anfall (risk för eller vid anfall (risk för anfall) mot platsen anfall) mot enheten.

Fältsjukhus Utmärks Utmärks Avsteg får anbefallas av (stridssjukhus) förbandschef, bataljonschef eller högre chef

Krigssjukhus Utmärks -

SOU l984:56

Bilaga 4 Metoder för utmärkning

av

militära

sjukvårdsenheter

A. Grupperade enheter

Enhet Materiel för utmärkning Sätt för utmärkning Anm.

Kompanisamlingsplats RK-duk (l l m) Duken anbringas väl (motsv.) Personal, RK-armbin- synlig för marktrupp på del, RK-märken på hu- order av kompch eller. vudbonad samt bröst vid anfall (omedelbar och rygg risk för anfall) mot platsen.

Bataljonsförbandsplars RK-dukar (l xl m och Dukarna anbringas väl (hållplats) 6›6 m). Förbandsskylt synliga för marktrupp sjv. Fordon, RK-skyltar. och från luften på order Personal, RK-armbin- av batch eller vid anfall del, RK-märken på hu- (omedelbar risk för anvudbonad samt bröst fall) mot platsen och rygg

Brigadförbandsplats RK-dukar (6x6 m och Dukarna anbringas väl (Fo-förbandsplats 12 12 m). synliga för marktrupp motsv.) Förbandsskylt sjv. och från luften på order Fordon RK-skyltar av brigch (Fobef.) eller Personal RK-armbindel vid anfall (omedelbar risk för anfall) mot platsen

Fältsjukhus RK-dukar (6x6 m och Dukarna anbringas väl För enheter grupperade (stridssjukhus) 12 12 m) Förbands- synliga för marktrupp i fasta anläggningar med skylt sjv. och från luften senast då fortiñkatoriskt skydd ut- Fordon, RK-skyltar fältsjukhuset påbörjar färdas särskilda bestäm- Personal, RK-armbindel sin sjvverksamhet eller melser. vid anfall (risk för anfall) mot platsen

K rigssjukh us Fast materiel jämte mål- Utmärkningen anbring- Enheten skall vara perning. as väl synlig för mark- manent utmärkt. trupp och från luften

356 4

Bilaga

B. Enheter under marsch

Enhet Materiel för utmärkning Sätt för utmärkning

K ompanisamlingsplats Personal, RK-armbindel, (Stabs- och trossplut.) RK-märken på huvudbonad samt bröst och rygg

Bataljonsförbandsplals Fordon, RK-skyltar. Bataljonsförbands- Personalen, RK-armbin- platsens fordon visar (Sjukvårdspluton) del, RK-märken pá hu- RK-märkning enligt vudbonad samt bröst och batch bestämmelser YES samt vid anfall (omedelbar risk för anfall) mot enheten. Fordon som transporterar skadad/sjuk utmärks alltid.

Brigadförbandsplars Fordon, RK-skyltar Brigadförbandsplat- (motsv.). sens fordon visar (Fo-förbandsplats) (Förbandsplatspluton, Personal, RK-armbindel. RK-märkning enligt motsv.) brigch bestämmande ” samt vid anfall (omedelbar risk för anfall) mot enheten. Fordon som transporterar skadad/sjuk utmärks alltid.

Fordon RK-skyltar. Fältsjukhusets for- Fältsjukhus (Etsjhkomp) Personalen RK-armbin- don visar RK-märkdel. ning ständigt

5 för

Bilaga Principer utmärkning av

militära

sjuktransportmedel

Permanenta Utmärks permanent. Bör användas endast sjuktransportmedel för transport av ska- Mark skall kunna dade/Sjuka sjuk Utmärkning Vårdsmaleriel °ch döljas(maskeras) på order sjukvårdspersonal av batch. Utmärkning visas dock alltid vid transport, lastning och lossning av skadade/sjuka samt vid anfall (omedelbar risk för anfall) mot enheten.

Sjö Utmärks permanent.

Luft Utmärks permanent.

Tillfälliga sjuktransport- Utmärks tillfälligt (ej sjö) medel Mark Utmärkning sker på order av kompch (motsv.). Utmärkning visas alltid vid transport, lastning och lossning av skadade/ sjuka.

Sjö Utmärks permanent. Luft Utmärks om så är möjligt.

SOU I984:56 359

6 Bilaga

Identitetskort för civ1 l

xo._p>m._omc_u_

och

sjukvårdspersonal cwilförsvarspersonal

mcExooucEmc

a:

_oaEmpm mcoêásocc.

5.8 22.58..:

.ozø

zSmouo+

n,_um<:mzz_

coxoouoccmv_

:S:

_uämoowou_

co.m.

3:3 96:4. .ozmw

LSE

-coxuåcoo

_ å

-ozcmåcoxoåcoo

:Sto

aøxmcømo

E.. å

Em

5:5 un??

_ .c

uuzoxounzammmmz:

:

33.3_

nu??

øvcmö.

zmm4mm»m.__oom

__9.ouo._n=

.rmOMmhm._._._.ZmD.

u9mmw

_mco2oamU.mx:_m

“C00

.ouåcam

:oo mvm_

_w:3..u:mvgm›z=_m

.oääcox

tex me?

_äamzm

___o

»Sov 55m

m.

annan?

:m :än ä :av

kmwxmmâéwü

m* :z

._..:.O.u

:av

:0..mw:u:C._ m..:mco_Eo› mzocâumc

texâozeä...

Ecoøöa

mcöc

:Emz

.E

.ozmo

360 Bilaga 6

xoåuâtomcr_

mcExooucEmc

.maEnuw mcoäâwcmcc_

:Sanna:

3:0

:Smouå

wzmm<xmzz_

cmxuøuoccmv_

:E:

_nâmookom_

:må

üvc :Emo

-..SE

.coxmåcou

_ 2...

-oñcgcoxoåcoo

:Sto

amxøcomo

:i

m

Em

:E5 mi??

_ E

uø__ov_ouo.ammmm:_«

:

2mm._mm›5mmmmon_._

mätov_

un??

»_0289

.rmOzmhmFr-.Zmnz

:oxSEn:

;av

.muååm

oem..

_mcomhmarmm.öt_>_o

...oo

:#353:

.oüzzcox

mvm_

_«:om._o._2w›2m.=_›_u

rov_

_zzmam

nämt

m_

__o _umzmsm

mvmca?

m :av

hümmmmáéwü

m_ å..

.Eda

:av

cmäåsmcc_ mascara? mzocozmc

toxâoå=oE

_ccoroa

0:3:

ö..

:E02 _oäo

7 Vissa samhällsfunktioner inom

Bilaga

ett

av fienden besatt område

I det följande lämnas vissa synpunkter på inriktningen i stort av verksamheten vid några totalförsvarsfunktioner i krig och under ockupation. Redovisningen följer i huvudsak den funktionsindelning som f.n. tillämpas inom de krigsorganiserade regionala ledningsorganen.

Civil/försvar

Civilförsvarets främsta uppgifter i krig är att skydda och rädda människoliv samt att begränsa skador på egendom. Uppgifterna löses genom att förbereda och vid behov genomföra alarmering, anvisa skydd, leda utrymning och genomföra undsättningsåtgärder av skilda slag. Skulle någon del av landet ockuperas kvarstår i allt väsentligt dessa uppgifter även inom det ockuperade området. Civilförsvarsstyrelsens grundsyn för skyddutrymning innebär i planläggningshänseende att människor, som saknar skydd, i vissa hotade områden kan utrymmas i ett inledningsskede av ett krig. Under förutsättning att stora delar av befolkningen stannar kvar i hemorten och hamnar under ockupation av främmande makt krävs att motsvarande delar av civilförsvarsorganisationen också blir kvar för att ansvara för räddningstjänsten. l 1949 års Genevekonventioner (G K) finns rättigheter och skyldigheter för civilförsvaret inte explicit uttalade. lV. Genévekonventionen artiklarna 27-32 angående skyddade personers ställning och behandling ger dock ett visst indirekt kollektivt skydd åt civilförsvaret. Konventionstexten säger bl.a. att ”skyddade personer skall beredas möjlighet att hänvända sig till varje annan organisation, som skulle kunna bistå dem. För nämnda ändamål skall de olika organisationerna åtnjuta alla lättnader från myndigheternas sida som militära krav och säkerhetshänsyn medger” (GK lV art. 30). Civilförsvarets humanitära verksamhet skall alltså tillåtas att fortsätta. Det kollektiva skyddet omfattar dem som fullgör civilförsvarsuppgifter. l tilläggsprotokoll l till 1949 års Genévekonventioner (TP l) artikel 63, som behandlar civilförsvar i ockuperade områden, sägs bl.a. att ”under inga förhållanden får deras (cf) personal tvingas till verksamhet, som

362 Bilaga 7

skulle hindra dem från att fullgöra sina uppgifter på rätt sätt” eller att ”hindra civilförsvarsorganisationer att fullgöra sina uppgifter på ett sätt, som kan vara till förfång för civilbefolkningens intressen”. Ockupationsmakten får inte heller ändra civilförsvarsorganisationens struktur eller personalorganisation. Det alltjämt gällande beslutet av Kungl. Majzt den 30 augusti 1943 rörande civilförsvarets verksamhet i ockuperat område är inte utformat med hänsyn till den nya konventionstexten. Enligt detta beslut skall bl.a. brand- och räddningsmateriel och den personal, som skall använda materielen, lämna ockupationshotat område. Dessa och liknande bestämmelser innebär i praktiken att civilförsvaret inte kan verka inom ett ockuperat område. Beslutet bör därför upphävas. I stället bör särskilda planläggningsföreskrifter utarbetas för såväl central och regional som lokal nivå. En utgångspunkt bör härvid vara att civilbefolkningen i stor utsträckning kommer att stanna kvar på ockuperat område. En annan utgångspunkt bör vara att de delar av civilförsvarsresurserna som stannar kvar för fortsatta humanitära insatser skall kunna ledas på ett ändamålsmässigt sätt.

Hälso- och sjukvård, hälsoskydd samt socialtjänst

Målet för hälso- och sjukvården, hälsoskyddet samt socialtjänsten är ett gott hälsotillstånd hos hela befolkningen, möjligheter att på lika villkor få del av en ändamålsenlig vård samt främjande av människornas ekonomiska och sociala trygghet. Denna målsättning gäller såväl i fred som i krig. I krig begränsas dock helt naturligt möjligheterna att uppfylla dessa mål. Otillräckliga resurser, avspärrning, skador genom bekämpning och strider etc. kommer att påverka samhällsmiljön samtidigt som människans vårdbehov kan bedömas bli större i olika avseenden. Människornas behov av social omvårdnad, hälso- och sjukvård samt hälsoskydd finns givetvis kvar i samband med ockupation. För människornas trygghet är det därför av största betydelse att erforderliga resurser jämte personal för ledning och administration finns kvar inom det ockuperade området. lnom ett ockuperat område bör man räkna med en så långt gående decentralisering av administrationen som över huvud taget är möjlig. Detta medför att det i första hand torde bli de lokala organen som kommer att få den största belastningen. De kommunala och landstingskommunala organen för hälso- och sjukvård samt socialtjänst bör därför stanna kvar inom ett ockuperat område. Erforderliga resurser för ledning och administration bör kunna disponeras på såväl lokal som lägre regional nivå.

Polis, åklagare och domstolar

Polisens viktigaste uppgifter i krig är att svara för allmän ordning och säkerhet. Den har emellertid också vissa begränsade försvarsuppgifter, som dock i betänkandet (SOU 1979:75) Polisen i totalförsvaret har föreslagits bli i huvudsak avvecklade utom såvitt angår kuppförsvaret.

Bilaga 7 363

Polismän som deltar inom ramen för kuppförsvaret skall anses ha folkrättslig ställning som temporära kombattanter. Kommittén har i det föregående närmare behandlat dessa frågor. Polisen kan ingripa i ordningssyfte även mot fientlig militär personal, som t.ex. misshandlar civilpersoner, deltar i plundring eller i övrigt bryter mot folkrättens regler. Detsamma gäller i fall då ett angrepp mot ett av polisen skyddat intresse företas och oklarhet råder om det är fråga om fientlig militär personal eller exempelvis terrorister eller subversiva inhemska grupper. Något folkrättsligt hinder mot att polisen även i krig bär tjänstevapen för fullgörandet av sina uppgifter och för självförsvar föreligger inte. Samtliga domstolar skall fungera i krig. Särskilda beredskapsplaner upprättas för alla domstolar. Alla domstolar har särskilda krigsuppehållsplatser. Vid beredskapstillstånd inrättas 45 krigsrätter (krigsdomare + ev. vice krigsdomare + biträdespersonal). Samtliga åklagarmyndigheter skall också tjänstgöra i krig liksom samtliga allmänna advokatbyråer. I sitt betänkande ”Nytt militärt ansvarssystem (SOU 1983:2) har militäransvarskommittén föreslagit att krigsrättsorganisationen avskaffas. statsmakterna har ännu inte tagit ställning till detta förslag. Inom ockuperat område bör polisen stanna kvar och fortsätta sitt arbete. Härvid skall polisen i huvudsak fullfölja de uppgifter rörande upprätthållande av allmän ordning och säkerhet som åligger den i fred. Det förhållandet att kombattantstatus inte kan åberopas vid tjänstutövning inom ockuperat område hindrar inte att polisen i ett sådant område har rätt att använda vapen för att fullgöra sina uppgifter eller till självförsvar. Det är osannolikt att polismän, som fram till ockupationens inledande har räknats som kombattanter, skulle kunna undgå internering i krigsfångeläger. Skall polisen kunna avses för tjänst inom ockuperat område är det sålunda av stor betydelse att polisen endast får tidigare nämnda, temporära kombattantstatus i inledningen av konflikten. För att ytterligare klargöra polisens ställning inför motparten i konflikten är det önskvärt att en tidsgräns kan anges för denna temporära kombattantstatus, t.ex. 48 timmar efter inledandet av ett kuppanfall. Dessa frågor behandlas mera utförligt i avsnitt 4.l0.4. För domstols- och âklagarväsendet gäller att detta skall bedriva sin verksamhet även inom ockuperat område. Detta har en stor betydelse för möjligheterna att upp rätthålla erforderlig rättssäkerhet i ett sådant område. Det bör speciellt beaktas att domstolsväsendet enbart skall handlägga brott som faller inom ramen för svensk lag och inte brott som begås mot föreskrifter som har utfärdats av ockupanten.

Transporter m.m.

I krig skall transportapparaten utnyttjas så att totalförsvarets behov av transporter tillgodoses. Särskilt viktigt är det att försvarsmaktens behov i samband med mobilisering, uppmarsch och omgruppering samt dess behov av fortlöpande underhåll säkerställs. Vidare skall samhällets be-

364 Bilaga 7

hov av vägunderhåll och ersättningsförbindelser vid skador på broar, färjor och vägar kunna tryggas. Om landet hotas av ockupation, är det naturligt att man försöker föra undan alla de transportresurser som inte oundgängligen behövs för den kvarvarande befolkningens överlevnad. Viktigare transportresurser och motsvarande resurser som kan bedömas kunna vara av värde för angriparens krigföring och som inte kan bortföras, t.ex. järnvägar, hamnar, broar, kommer med all sannolikhet att i möjlig utsträckning förstöras. Även om den allra största delen av transportresurserna har förts bort från det ockuperade området, måste vissa resurser finnas kvar för att kunna utnyttjas av den kvarvarande befolkningen. Särskilt viktiga är livsmedels- och sjuktransporterna. Omfattningen av de senare kan väntas bli avsevärt mindre än i fredstid, eftersom det är troligt att sjuka och skadade i större omfattning måste vårdas i hemmen eller vid lokala sjukvårdsinrättningar. Å andra sidan kan det finnas ett antal personer med krigsskador. Eftersom bostadsområden i stor omfattning torde vara skadade eller förstörda finns det ingen säker grund för att bedöma vårdkapaciteten i hemmen. Även livsmedelstransporterna kan väntas minska. Vissa transporter genomförs av speciella fordon, t.ex. kyltransporter och mjölktransporter. Sådana fordon kan behövas inom ockuperat område och bör således lämnas kvar. Vid bedömningen av dessa frågor måste hänsyn tas till de olika förutsättningar som gäller i tätorter och på landsbygden. Större tätorter kommer i många fall att för sin försörjning vara helt beroende av den angränsande landsbygden. l glesbygder med långa avstånd kan särskild hänsyn behöva tas till transportbehovet. Vid bedömningen av om transportresurser skall föras undan eller lämnas kvar bör man slutligen också ta hänsyn till det intryck ockupanten kan få, när han enligt folkrätten (GK IV art. 55) övertar ansvaret för civilbefolkningens försörjning. Finner ockupanten att civilbefolkningen i området har lämnats med otillfredsställande resurser för sin försörjning kan det befaras att ockupanten inte kommer att förbättra läget. Å andra sidan bör inga större transport- och/ eller distributionsföretag stanna kvar eftersom det skulle ge ockupanten en möjlighet att lägga beslag på värdefulla transportresurser. l konsekvens med detta bör sektion E i länsstyrelsen inte stanna kvar inom det ockuperade området. Detta hindrar inte att enskilda befattningshavare genom att kvarstanna inom ockuperat område med sin sakkunskap kan medverka till ett optimalt utnyttjande av disponibla transportresurser. Med hänsyn till att förutsättningarna vid en ockupation inte kan förutsägas i fred och till att man bör förhindra att ockupanten får en så detaljerad inblick i de tillgängliga resurserna inom ett område att hans verksamhet underlättas, bör planläggningen för undanförsel och förstöring av transportresurserna endast utformas som översiktliga riktlinjer.

Försörjning

Det övergripande målet för försörjningsberedskapen i krig är att säker-

ställa den för individens överlevnad och samhällets funktion viktigaste försörjningen med oundgängliga varor och tjänster.

SOU l984:56 Bilaga 7 365

Även för verksamheten inom ett ockuperarområde måste dessa behov för överlevnad i allt väsentligt kunna tillgodoses. Detta gäller i synnerhet behovet av livsmedel och vissa övriga oumbärliga dagligvaror såsom tvål, tvättmedel och andra hygienartiklar. Inför ett ockupationshot bör tillgångar av dessa varor vid distributionscentraler och i detaljhandeln delas ut till befolkningen i det hotade området. Vid ett betydande överskott på varor bör dessa helt eller delvis undanföras. Kvarvarande lager bör inte förstöras även om deras framtida utnyttjande kan te sig ovisst. Produktion av livsmedel m.m. bör hållas igång så länge som förutsättningar härför fmns och anpassas till kvarvarande befolknings behov och inte till ockupantens. Detta talar för en övergång till småskalig produktion i mindre anläggningar om sådana finns. Näringslivets medverkan är nödvändig, om livsmedelsförsörjningen skall kunna fungera i ett ockuperat område. Dess företrädare är i folkrättslig mening helt civila. För de egna styrkornas behov kan ockupanten rekvirera erforderliga förnödenheter, dock på ett sådant sätt att civilbefolkningens behov inte eftersätts. Enligt IV. Genévekonventionen får dock ockupationsmakten inte tvinga civilbefolkningen att delta i sådan produktion som gynnar ockupationsmaktens krigsansträngningar. Vid ockupation får kommunerna och organisationer eller motsvarande av typen jordbrukets blockorganisation samt småföretagen inom livsmedelsindustrin ökad betydelse för livsmedelsförsörjningen. Kommunen har det primära ansvaret för befolkningens försörjning och måste kunna fördela disponibla tillgångar på ett rättvist sätt. Saknas livsmedel lokalt, kan det bli aktuellt med kollektiv utspisning i kommunens regi. På lägre regional nivå kan delar av personalen vid länsstyrelsens försörjningssektion med dess goda branschkontakter rekommenderas att stanna kvar i området även om länsstyrelsens huvuddel flyttar. I synnerhet är det betydelsefullt att försörjningssektionens livsmedelsdetalj stannar. Kan inte försörjningen klaras av lokalt, måste nämligen tillgångarna i angränsande områden tas i anspråk. Härvid får de regionala representanterna viktiga samordnande uppgifter. Utöver här nämnda företrädare för livsmedelsförsörjningen bör lämpligen även andra funktioner av betydelse för denna försörjning under ockupation rekommenderas att stanna kvar för att ge erforderligt bistånd. Jordbruk, livsmedelsindustri och handel behöver arbetskraft, elkraft, fordon, drivmedel, reparationsresurser och betalningsmedel m.m. Företrädare för arbetsförmedling, kraftföretagen, lokaltrafiken, posten och försäkringskassorna samt reparationstjänster av olika slag kommer närmast i fråga.

Arbetsförmedling

Verksamheten i krig inriktas mot att fortlöpande genom arbetsförmedlande och andra åtgärder tillgodose behovet av civil arbetskraft, i första hand för verksamheter som är av betydelse för totalförsvaret. Olika åsikter kan finnas i frågan om arbetsförmedlingsverksamheten skall upprätthållas inom ett ockuperat område eller inte.

366 Bilaga 7 SOU I984:56

lnom ett ockuperat område, där direkta markstrider har upphört och där en större mängd av befolkningen finns kvar, kan naturligtvis finnas behov av organ som verkar för att upprätthålla en något så när fungerande arbetsmarknad och som kan göra överväganden om behov och tillgångar i syfte att tillgodose i första hand den verksamhet som behövs för överlevnaden. Denna arbetsförmedlande verksamhet måste emellertid i så fall bedrivas så att inte ockupationsmaktens intressen främjas. Det blir här, som inom så många andra områden, fråga om en svår balansgång. Risken och sannolikheten för att ockupationsmakten kräver åtgärder som främst gagnar dess syften måste bedömas vara mycket stora. Ett stöd för de arbetsförmedlande organens ”passiva motstånd” skulle kunna vara att vissa långtgående delegationsbeslut upphävs inom ett ockuperat område. Om t.ex. ett distriktskontor vid en arbetsförmedling fråntas den exekutiva rätten att utkräva tjänsteplikt av medborgarna kan det vara lättare att säga nej, då en ockupationsmakt kräver en otillåten arbetsprestation. Å andra sidan måste även lokala myndigheter kunna fatta långtgående beslut i lägen, då de inte har förbindelse med sina överordnande. Sammanfattningsvis blir sannolikt svårigheterna för arbetsförmedlingen att fortsätta sin verksamhet inom en ockuperad del av landet utan att fiendens intressen gagnas mycket stora. Här liksom inom andra områden av krigssamhället måste dock frågan helt naturligt avgöras med hänsyn till omständigheterna i den särskilda situationen.

Post- och bankverksamhet

l krig skall den postala verksamheten upprätthållas och om möjligt be-

drivas efter samma grunder som i fred. I första hand skall totalförsvarets behov av postala tjänster kunna tillgodoses. Motsvarande inriktning gäller för penningmedelsförsörjningen och betalningsförmedlingen. Personal vid post- och bankkontor bör stanna kvar på en tjänstgöringsort som hotas av ockupation eller har ockuperats, om inte annat anbefalls. Ockupationsmakten kan utnyttja post- och bankfunktionerna inom ett ockuperat område för sina egna och kvarvarande befolknings behov. Handlingar och försändelser ur vilka krigsunderrättelser kan erhållas skall vid överhängande ockupationshot föras bort från postkontor. Om detta inte är möjligt bör de förstöras. Personalen vid bank- och postkontor inom ockupationshotat område bör om möjligt vidta sådana åtgärder att förråd av sedlar, mynt och andra värden, som inte oundgängligen behövs inom området, undanförs så att de inte falleri ockupantens händer. Kvarvarande förråd av betalningsmedel förutsätts dock kunna utnyttjas för penningmedelsförsörjning inom ockuperat område.

Telekommunikationer

Televerket skall i krig tillgodose det totala försvarets krav. Detta innebär bl.a. att verksamheten inriktas på att i första hand säkerställa funktionen

SOU l984:56 Bilaga 7 367

hos riksnätet, inklusive programledningar och stationer för rundradio, utlandsförbindelser samt de delar av lokal- och landsnätet som är av väsentlig betydelse för totalförsvaret. Anställda inom tele- och radioområdena skall som en huvudregel undandra sig ockupation så länge huvuddelen av tele- resp. radioområdet inte är ockuperat. Inom ett ockuperar omrâde, där direkta markstrider har upphört och där en större mängd av befolkningen finns kvar, finns också behov av lokala televerksorgan för att hjälpligt tillgodose befolkningens behov av telekommunikationer. Om och när televerkspersonal bör kvarstanna i ockuperat område får avgöras från fall till fall. Ockupationsmakten kan utnyttja kvarvarande televerksfunktioner inom ockuperat omrâde för sina egna och den kvarvarande befolkningens behov. Handlingar ur vilka krigsunderrâttelser kan erhållas skall vid överhängande ockupationshot undanföras eller om detta inte är möjligt förstöras. Vissa förråd av radio- och telemateriel skall redan vid ockupationshot undanföras.

Elenergiförsörjning

Elenergiförsörjningen utgör en av primärfunktionerna för samhällets fortbestånd och för den enskildes möjligheter till överlevnad. Försörjningen med elektrisk energi skall under såväl fredskris som vid avspärrning och ikrig tryggas för totalförsvarsfunktionerna och befolkningen i sådan omfattning att motståndsförmågan och samhällets viktigaste funktioner kan vidmakthållas. - Möjligheterna att förse kvarvarande befolkning med elenergi för överlevnad inom ett ockuperat omrâde bestäms av skadeläget på kraftsystemet inte bara inom ockupationsområdet utan i hela landet. Elenergiförsörjningen inom ockuperat område bör kunna upprätthållas i sådan utsträckning att främst värmeförsörjning, livsmedelsförsörjning och sjukvård kan upprätthållas i rimlig utsträckning. Självklart år att tillgänglig elenergi inte kan disponeras enbart av den egna befolkningen utan att den kommer att utnyttjas även av ockupanten. Även om så blir fallet, skall elenergi överföras till ockuperat område, då detta är praktiskt möjligt. Kraftförsörjningens personal skall därför inte beordras att lämna områden som kan bli ockuperade.

Regionala och lokala myndigheter

Som en allmän regel gäller att myndigheter, som har uppgifter i krig, skall förbereda sig för dessa i fred. Oftast innebär detta att en särskild krigsorganisation inrättas och att särskilda planer för verksamheten utarbetas. I många fall finns det också speciella krigsarbetsordningar. Förändringarna jämfört med fredsförhållandena kan bli avsevärda. Inom en del områden tillskapas dessutom särskilda organisationer som inte finns i fred. Syftet med dessa organisationer kan variera. i Som exempel kan nämnas följande.

368 Bilaga 7

Civilförsvarsorganisarionen har till uppgift att rädda liv. I krigstid har dess lokala civilförsvarschefer mycket vidsträckta befogenheter. Jordbrukets blockorganisarion skall trygga jordbrukets behov av arbetskraft. Kristidsnämnder och andra ransoneringsorgan skall fördela tillgängliga resurser på ett rättvist sätt. De lokala vägtrafikombuden disponerar i princip alla transportresurser inom det egna trafikområdet oberoende av hur fredsorganisationen har sett ut. På det högre regionala planet blir civilbefälhavaren den högsta civila totalförsvarsmyndigheten med vittgående befogenheter. Inom t.ex. kommunikationssektorn och elförsörjningen får telebefälhavaren, järnvägsbefälhavaren och elbefälhavaren viktiga uppgifter utan direkta motsvarigheter i fred. Länsstyrelsen blir den högsta civila totalförsvarsmyndigheten i länet. Krigsorganisationen och krigsuppgifterna skiljer sig avsevärt från fredsförhållandena och länsstyrelsen övertar t.ex. de uppgifter, som annars tillkommer lantbruksnämnden, länsarbetsnämnden, vägförvaltningen och lantmäteriet. Det är inte möjligt att i förväg ta en definitiv ställning till hur myndigheter på olika nivåer skall bete sig, om någon del av landet tillfälligtvis skulle ockuperas av fienden. Det måste lämnas stort-utrymme för beslut som är avpassade till det aktuella läget. Myndighetspersoner som ockupationsmakten i främsta rummet kan förväntas utnyttja för sina syften bör emellertid lämna området när risken för ockupation är överhängande. Detta kan i första hand gälla landshövdingen och andra personer med stort symbolvärde. Likaså torde tele-, järnvägs- och elbefälhavare samt övriga nyckelpersoner i nämnda organisationer behöva lämna området. Utöver vad som framgår av den föregående beskrivningen av olika mera väsentliga samhällsverksamheter under krigs- och ockupationsförhållanden, kan vissa ytterligare principiella vägledande synpunkter lämnas beträffande kommuner och länsstyrelser.

Kommunstyrelsen

I den mån befolkningen stannar kvar i en kommun talar starka skäl för att även en fungerande kommunstyrelse bör finnas kvar där. Även de särskilda nämnder som inrättas i kommunal regi med anledning av krigsförhållanden, t.ex. kristidsnämnderna, bör fortsätta sin verksamhet. Den administrativa fullmaktslagen ger de kommunala myndigheterna möjlighet att anpassa krigsorganisationen till lägets krav. Även andra lokala myndigheter och enheter bör stanna kvar i den omfattning som behövs för att de skall kunna tillgodose den kvarvarande befolkningens behov av absolut nödvändig försörjning, skydd etc.

Länsstyrelsen

Om större delen av ett län ockuperas, bör länsstyrelsen och övriga myndigheter som arbetar på länsplanet i princip stanna kvar för att inför

Bilaga 7 369

ockupationsmakten företräda svenska intressen. Länsstyrelsens särskilda krigsorganisation bör dock avvecklas, så att den inte kan utnyttjas av Som förut framhâllits ockupanten. finns skäl för att landshövdingen och möjligen också andra tjänstemän i länsledningen lämnar området. De särskilda samverkansorgan, som övriga myndigheter på Iänsplanet organiserar, bör återgå till den egna myndigheten.

K yrklig verksamhet

Det finns inte några officiellt utfärdade bestämmelser om den kyrkliga verksamhetens fortsättande inför förestående ockupation. Som en allmän regel gäller emellertid att kyrkan och dess representanter skall finnas där människorna finns. Skulle något svenskt område hotas av ockupation, torde man därför kunna utgå ifrån att kyrkans representanter, såväl inom statskyrkan som frikyrkoorganisationerna, kommer att stanna kvar för att medverka till en lindring av människornas svåra förhållanden. Många exempel finns på att kyrkan under dessa omständigheter kun- ^ nat fylla en viktig funktion som samlingsplats för befolkningen. De kyrkliga företrädarna kan utan tvekan spela en viktig roll för att hålla befolkningens mod uppe och samtidigt stärka den nationella sammanhållningen. Av stor betydelse är de artiklar i IV. Genêvekonventionen som stadgar skydd för religion, tro och religionsutövning inom ockuperat område.

Mot anser kommittén att kyrkans representanter bör

denna bakgrund kvarstanna inom ockuperat område i den omfattning som ungefärligen överensstämmer med det antal civilpersoner som stannar kvar.

lriformationsomrâdet

En fri opinionsbildning och debatt utgör grundvalen för det psykologiska försvaret både i det fredstida och krigstida samhället. I krig har det psykologiska försvaret till uppgift att verka för att motståndsandan hos befolkningen vidmakthålles och stärkes. Det är då viktigt att genom en snabb, saklig och effektiv information kunna sprida kännedom om händelseutvecklingen och dess risker liksom om våra beredskapsåtgärder utan andra begränsningar än sådana som är en följd av hänsynen till rikets säkerhet och enskild perso-n. Även inom ockuperat område är givetvis allmänhetens behov av information mycket stort. l första hand vill alla ha informationer som rör själva överlevnadsproblemen. Var skall jag få mat, husrum, skydd etc. blir troligen de frågor man först ställer. Hur blir det efter de närmaste dagarnas kaos? Vilka rättigheter och skyldigheter har ockupantens representanter? Hur utvecklas situationen inom landet i övrigt? Var är mina närmaste? Det är uppenbart att ockupanten har ett mycket stort intresse av att

370 Bilaga 7 SOU [984156

själva råda över medlen för information till allmänheten. Därigenom kan han förebygga och motverka att de planer han själv har för verksanheten inom området saboteras. Självklart är hela läget för Ockupanten mera fördelaktigt om han helt kan styra informationsutbudet. Litet förenklat kan det påstås att ockupanten och allmänheten har :tt gemensamt intresse av att snabbt få ut respektive ta del av information. Problemet är att allmänheten vill ha en annan information än den ockupanten kan förväntas ge. Ockupanten å sin sida vill med all säkerhet lämna andra informationer än de som allmänheten vill ha. Det torde. därför vara föga meningsfullt att i förväg göra upp plarer för hur man skall handlägga informationsfrågorna i ett ockupationsläge. De viktigaste avgörandena måste i sådana fall träffas i det aktuella läget. Vissa synpunkter kan och bör emellertid diskuteras redan i fredstid.

Vissa särskilda författningsfrâgor

Som förut har nämnts innebär den svenska rättsuppfattningen att krig anses föreligga även under ockupation. Den särskilda beredskapslagstiftning enligt vilken olika normgivningsbefogenheter delegeras och omfördelas i händelse av krig eller krigsfara - den s.k. fullmaktslagstift- - torde därför formellt vara i kraft även inom ett av fienden ningen besatt område. Det har gjorts gällande att detta på vissa områden skulle vara en nackdel. Exempelvis skulle förfogandelagen (1978:262) underlätta för fienden att inom ett besatt område skaffa sig erforderliga förnödenheter (se Hasselrot och Lännergren, Ockupation, artikel i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidsskrift nr l, 1982). Denna risk kan naturligtvis vara beaktansvärd. Klart är också att fullmaktslagarna inte har tillkommit med ockupationsfallet för ögonen. Det förhållandet att fullmaktslagarna är satta i tillämpning kan emellertid också vara en fördel för svenska försvarsansträngningar och svensk motståndsverksamhet liksom för civilbefolkningen. Det är också klart att stora svårigheter skulle föreligga, om man ville tillskapa en ordning som innebär att skilda rättsregler gäller inom å ena sidan ett av fienden besatt område och å andra sidan landet i övrigt. Med det anförda har kommittén velat ge sin principiella syn på en i olika sammanhang diskuterad fråga, nämligen om den svenska beredskapslagstiftningen över huvud bör vara utformad även med sikte på den situation som uppstår om svenskt territorium skulle vara ockuperat. Att vissa centrala - bestämmelser 13 regler såsom regeringsformens (RF kap.) om de högsta statsorganen liksom bestämmelserna i brottsbalken om motståndsverksamheten (se avsnitt 9.2) behövs är uppenbart.

Åtskilliga myndigheter behöver också, enligt vad som framgår av det

förut anförda, vägledning eller åtminstone underlag för sitt handlande. Men en mera detaljerad reglering i ämnet skulle enligt kommitténs uppfattning inte bara vara i det närmaste omöjlig att åstadkomma utan också klart olämplig, eftersom den skulle kunna inverka menligt på motståndsviljan bland myndigheter och allmänhet. Detta får självfallet

Bilaga 7 371

inte hindra en genomtänkt hållning bland dem som i första hand kan tänkas komma i kontakt med företrädare för ockupationsmakten inom ett av fienden besatt omrâde. Kännedom om folkrättens regler och i synnerhet om vad man från fiendens sida inte kan göra anspråk på utan att göra sig skyldig till folkrättsbrott är därvid av största värde.

sou 1984:56 373

°°

8: i

Bilaga Utbildningspaket

o

folkrätt för total-

försvarets civila de-

lar krigets lagar

Lärarhäfte

Framställt av Försvarets läromedelscentral och l-olkrättskommitén

374 Bilaga 8 i folkrätt för totalförsvarets

Utbildningspaket

civila delar

Folkrätt, Krigets lagar (Eftertryck förbjudet Copyright 1984 Försvarets läromedelscentral)

sou 1984:56 Bilaga 8 375

Innehåll

Introduktion D beskriver bakgrunden till utbildningsbehoven D redogör för utbildningspaketets omfattning

Exempel på lektionsplan

D anger mål, målgrupp, och övningstid (minimitid) D ger ett förslag till uppläggning av utbildningen

Videogram

D visar text och bilder

Faktaunderlag

D underlag för att genomföra utbildningen D de tolv underlagen för overhead-bilder finns integrerade i texten D hänvisningar till referenslitteratur

Grupparbete

D instruktioner för genomförande och sammanfattning av grupparbetena

Sammanfattning

D förslag till summering av utbildningen

376 Bilaga 8 SOU l984:56

Introduktion

Begreppet folkrätt betecknar den rättsordning som gäller folk och stater emellan. Folkrätten har uppstått dels genom hävd och sed i det mellanfolkliga umgänget, dels genom olika avtal (konventioner, traktater, etc) och innefattar regler för såväl fred som krig.

Folkrätt

En internationell rätts-

ordning som reglerar

staternas inbördes rela-

tioner i såväl tred som krig

Folkrätt i

krig

Omfattar rättsregler som gäller

0 för skilda typer av konflikter (internationella och interna)

o även under neutralitet

och ockupation

OH-bild I

Folkrätten i krig omfattar för skilda kon-

rättsregler typer av väpnad

flikt. Olika regler gäller för internationell konflikt och icke-internationell eller intern konflikt. Med internationell konflikt förstås i första hand en väpnad konflikt mellan stater. Skillnaden mellan olika typer av konflikter är dock ibland svår att se. Genom utomstående stats inbland- - särskilt i form av militär - kan en intern ning hjälp konflikt (t ex ett inbördeskrig) snabbt övergå till internationell konflikt (Handbok i folkrärr, mom 113-114). Till folkrätten i krig brukar också hänföras de rättsregler som gäller under neutralitet och ockupation. Detta läromedel behandlar endast de folkrättsliga regler ofta kallade krigets lagar - som gäller för internationella konflikter. Utgångspunkten är den s k konventionella krigföringen, men också arbetet på att förbjuda A-, B- och C-stridsmedel (= atom-, biologiska och kemiska stridsmedel) redovisas. Sverige har ratiñcerat 1949 års Genêvekonventioner och de båda tilläggsprotokollen 1977. Därmed har vi åtagit oss att inom eget område sprida avtalens innehåll samt att undervisa berörd personal i folkrätt.

Åtagandet gäller såväl i fredstid som under pågående konflikt och är inte

begränsat enbart till militär personal.

Bilaga 8 377

Kunskap om folkrätten i kri

erfordras i varierande ör

grad

o Försvarsmakten/militär personal

o Totalförsvaret i övrigt

o AII ungdom i skolåldern och övriga medborgare

OH-bild 2

”Kunskap om folkrätten i krig erfordras i varierande grad för personal inom totalförsvaret. Detta kräver undervisning och utbildning i folkrätt i fredstid för storaegrupper. Även svensk allmänhet bör i fredstid delges vissa grunder i folkrätten. Krav på tillämpning av folkrättens regler kan uppstå i fred för personal inom försvarsmakten, vilken används i FNtjänst eller deltar i övervakning för att hävda svenskt territorium. All personal inom totalförsvaret måste kunna uppdelningen i kombattanter och civila samt ha full klarhet i egen folkrättslig status.” Ur Handbok i _folkrätt under krig, neutralitet och ockupation sid 21 -22 l detta häfte redovisas de grundläggande kunskaper som all personal inom totalförsvaret måste ha. De ytterligare krav på kunskaper som var och en, utifrån sin uppgift i krig, behöver ha, ankommer det på respektive ansvarig totalförsvarsmyndighet att närmare precisera och delge. ”Vissa delar av Genévekonventionerna och tilläggsprotokollen har en så grundläggande humanitär betydelse att det skulle vara av värde om undervisning om dessa avsnitt meddelas till all ungdom i skolåldern och i lämplig utsträckning också till övriga medborgare.” Ur SOU 1979:73 Krigets lagar sid 22

378 Bilaga 8

Utbildningspaketet

Paketet innehåller följande delar:

D ett videogram för att inledningsvis skapa en ram för utbildningen och

väcka intresse för ämnet D ett lärarhäfte för overhead-bilder) (med underlag som ger möjligheter att genomföra utbildningen enligt given plan. D en broschyr, avsedd att delas ut till eleverna, vilken sammanfattar det väsentligaste av undervisningens innehåll.

Mål

Den tid som vanligen står till förfogande är mycket begränsad. Utbildningsmålen i lektionsplanen är anpassade till detta. En väsentlig uppgift för dig är att medverka till att eleverna förstår behovet av folkrättsliga regler och nyttan av att följa dem.

Referenslitteratur

- - Det är troligt att undervisningen väl planerad och genomförd väcker frågor och diskussion. Dina möjligheter att svara på frågor och medverka till en meningsfull diskussion är beroende av dina kunskaper. l Faktaunderlag ges fortlöpande hänvisningar till moment eller sidor i nâgra publikationer, som redovisas här och som har bedömts utgöra särskilt värdefulla hjälpmedel vid planering och genomförande av utbildningen:

D Röda Korset i världen 1983. Foldern kan fås från SRK, Box 27316, 102 54 Stockholm. D SOU 1979:73: Krigets lagar D UD informerar 1981:1: Krigets lagar. Mänskliga rättigheter i väpnade konflikter. Kan erhållas kostnadsfritt från UD, Press- och informationsenheten, Box 16 121, 103 23 Stockholm. D Wulff, Torgil: Handbok i folkrätt under krig, neutralitet och ockupation, Liber Förlag (Publica), Stockholm 1980

Bilaga 8 379

Exempel på lektionsplan

Målgrupper: Alla inom totalförsvaret (utom försvarsmakten) samt elever i grundskolans högstadium och i gymnasieskolan

Lektionstid: Ca två timmar

Utbildningsmål: Eleverna ska efter lektionerna kunna redogöra för D syftet med de folkrättsliga reglerna samt deras uppbyggnad i stort E] uppdelningen i kombattanter och icke-kombattanter E] vilka som är skyddade personer och föremål enligt folkrätten samt grundläggande förutsättningar för att skyddet ska få behållas kunna beskriva sin egen folkrättsliga ställning, i förekommande fall utifrån uppgiften i totalförsvaret inse behovet av folkrättsliga regler och nyttan av att följa dem.

Förslag till uppläggning av utbildningen

Eftersträva genomgående högsta möjliga elevaktivitet

Inriktning Omfattning Hjälpmedel Inledning med avsikt att Introduktion av folkrättsbegreppet. Kravet Ol-I-bild 1-2 väcka intresse för ämnet på utbildning. och ge en ram för den fortsatta utbildning Bakgrunden till och syftet med Krigets la- Videogram gar”. Systemet med konventioner och tillläggsprotokoll

Utbildningsmålen klarläggs. Faktaunderlag Uppdelning i begreppen kombattanter och OH-bild 3 - 4 icke-kombattanter: Olika grupper av kom» battanter.

Skyddade grupper. Skydd av civil egendom OH-bild 5-10

Kännetecken för att utmärka skyddade per- OH-bild ll soner och föremål.

380 Bilaga 8 SOU 1934:56

Kunskapstillämpning Grupparbete kring följande frågor: Attityder ”Vad är det för mening med folkrättsregler under krigsförhållanden (krig, ockupati0n)”, d v s vad har vi för nytta av att följa dem?

Grupperna redovisar sina diskussioner. Bedöm själv tid för grupparbetet. Se exempel på sammanfattning.

I mån av tid utnyttja grupparbete 2. Folkrättslig Var och en redovisar sin egen folkrättsliga ställning ställning dels generellt, dels i av dig beskrivna situationer.

Sammanfattning Vad har utbildningen givit? OH-bild 12 Behov av vidare utbildning

”Folkrätt:

Krigets lagar”

På följande sidor redovisas text och bilder till videogrammet Folkrättr Krigets lagar”.

Vi kan nästan dagligen - i tidningar, radio och TV - uppleva krigets grymheter.

Vad som förr i tiden oftare var strider mellan de krigförande ländernas krigsmakter (härar)

Bilaga 8 381

- har idag blivit ett totalt krig. Gränserna mellan stridsområden och hemorten har suddats ut. Kriget är grymt och dess verkningar kan drabba hänsynslöst oberoende av vem man är och var man är.

Under första världskriget var andelen civila av Vbhmm de drabbade l %, under andra världskriget 48 °/o, i Korea 84 °/o och i Vietnam ca 90 °/o.

Första världskriget

48% 84% 90%

Sedan gammalt har Sverige valt att grunda sin säkerhetspolitik på ”alliansfriheti fred, syftande till neutraliteti krig.

Detta hindrar inte att Sverige kan anfallas av en stark fiende, en stormakt, som av någon anledning vill åt vårt land. Vi kan drabbas av det totala kriget.

382 Bilaga 8

Därför har vi ett rota/försvar, vars olika delar ska samverka och understödja varandra.

De stadgar som FN antagit förbjuder anfallskrig. Men krig förekommer medjämna mellanrum vare sig vi förbjuder dem eller inte.

Inom FN söker Sverige medverka till en internationell rättsordning som söker lindra de lidanden som krigen för med sig.

Det internationella nedrustningsarbetet syftar främst till att förhindra kärnvapenprov och utökning av kärnvapenlagren och att söka hindra spridning av kärnvapen, samt -

Bilaga 8 383

- att på sikt få till stånd en överenskommelse mellan stormakterna om restriktioner i kärnvapenanvändning och minskning av kärnvapenlagren.

En rad internationella konferenser som genomförts under åren har nått fram till en antal folkrättsliga regler, avseende uppträdande under krig, neutralitet och ockupation. De viktigaste överenskommelserna ingår i E] Haagkonventionerna från 1907 Haagkonventionerna från 1907 D 1925 års Genêveprotokoll 1925 E! Genévekonventionerna från 1949 och års Genéveprotokoll Genévekonventionerna från 1949 I] 1977 års tilläggsprotokoll till Geneveav år 1977 konventionerna Tilläggsprotokollen till Genévekonventionerna

Haagkonventionerna 1907 innebär bl a förbud mot användning av vapen, projektiler eller ämnen som kan förorsaka lidande - onödigt

- - samt förbud mot att döda eller såra en fiende som lagt ned vapnen eller inte längre är i stånd att försvara sig.

384 Bilaga 8 SC)LIl984:56

Genêveprotokollet 1925 förbjuder användande av kemiska stridsmedel (C-vapen) och bakteriologiska/biologiska stridsmedel (B-vapen).

Protokollen innebär inte förbud mot tillverkning, lagring eller prov med vapen av dessa typer.

De fyra Genêvekonventionerna 1949 innehåller ett avsevärt förbättrat skydd för sjuka, särade - och skeppsbrutna

- -liksom för Den särskilda krigsfångar. krigsfångkonventionen beskriver det skydd som gäller för krigsfângar.

SOU l984:56 Bilaga 8 385

Dessutom har tillkommit regler till förmån för civilbefolkningen i ockuperat område och visst skydd för motståndsrörelser.

Det grundläggande skyddet för de civila under har förbättrats genom tillkrig och ockupation läggsprotokollen 1977.

Man talar om den balans som måste råda mellan kraven på humanitet och s k militär nödvändighet.

De viktigaste konventionerna har ”ratiñceav nästan alla stater. De rats”, d v s godkänts har dock hittills bara nya tilläggsprotokollen ratiñcerats av ett 30-tal stater, bland dem Sverige. Men nya stater ansluter sig efter hand.

Tilläggsprotokoll 1;/ /k konventioner

Folkrättens regler kan inte täcka alla de fall som kan uppkomma under väpnade konflikter. ” Humanitetens hud _, Men även i de fall då folkrättsregler saknas ska och = den humanitära grundregeln som talar om ”huallmänna samvetets regler manitetens bud och det allmänna samvetets regler gälla.

25 - Folkrätt i krig

386 Bilaga 8 SOU l984:56

Den grundläggande principen för krigföring är

att försvaga fiendens militära krafter. Med detta

avses att fiendens militära materiel, utom sjukvårdsmateriel, får förstöras utan inskränkningar. När det gäller fiendens personal ska strävan vara att försätta dem ur stridbart skick utan att onödigtvis förvärra deras lidanden”.

Som ett led i strävan att åstadkomma förbud mot särskilt omänskliga vapen har man kommit överens om bl a att förbjuda användningen av vapen och ammunition vars effekt inte syns på röntgen och därför inte kan behandlas medicinskt.

Vidare har man infört vissa bestämmelser för att skydda civilbefolkningen mot effekterna av minor och andra explosiva laddningar.

Tilläggsprotokollet kräver bl a att i förväg planerade minfält ska kartläggas och kartorna utväxlas efter det att striderna upphört så att minorna då kan lokaliseras och oskadliggöras.

SOU I984:56 Bilaga 8 387

Motsvarande krav på kartläggning och utväxgäller där omfattande och ling av information förplanerad användning skett av s kförsåtsvapen. Detta är främst aktuellt i bebyggelse.

Särskilda bestämmelser förbjuder användning av förfabricerade försátvapen som ger intryck av att vara vanliga föremål för civilt bruk t ex barnleksaker och radioapparater, men som exploderar vid beröring.

Det är också förbjudet att utsätta civilbefolkeller civil egendom för anfall med ningen brandvapen. Militära mål i en befolkningskoncentration får inte heller bekämpas med flygburna brandvapen.

Ett problem är givetvis att förmå staterna och de enskilda individerna att respektera rättsregöverenskommelser är en sak ler när krig pågår. Inte sällan är efterlevnaden An iölia dem dålig, även om det inte är regel. när krig pågår enannan

388 Bilaga 8 sou [984256

Det finns dock ett antal faktorer som verkar för Iaglydnad, t ex risken för repressalier, d v s motåtgärder av något slag vid brott mot krigets lagar.

En stat som inte söker hindra eller bestraffa krigsförbrytelser riskerar att dra på sig världsopinionens fördömelse.

Kravet på att respektera folkrättens regler gäller givetvis även i fredstid. Som exempel får inte utländska örlogsfartyg och militära flygplan utan särskilt tillstånd tillträde till svenskt territorium.

Försvarsmakten ska i samverkan med civila myndigheter ingripa vid kränkning av svenskt territorium och andra överträdelser av gällande bestämmelser.

Bilaga 8 389

Då krig råder i vår omvärld ska de krigförande respektera Sveriges neutralitet. Vi har skyldighet att ingripa mot krigförande stater som bryter mot folkrättens regler genom att kränka vårt territorium. En särskild förordning klarlägger när och hur dessa ingripanden ska göras.

Var och en har vi ett ansvar för att brott mot folkrättens regler uppmärksammas och beivras. Detta kräver i första hand kunskaper och föredöme.

regel som leder till någon minskning av Varje lidande är meningsfull. En slutsats måste också vara att med begränsad effektivitet är Varje regel som leder till regler någon minskning av lidande betydligt bättre än inga regler alls. är meningsfull

En slutsats måste också vara att regler med begränsad effektivitet är betydligt bättre än inga alls

390 Bilaga 8

Faktaunderlag

Kombattanter och icke-kombattanter Uppdelningen av befolkningen i kombattanter och icke-kombattanter utgör en av folkrättens grundregler (combat = franska ordet för strid). Grundtanken bakom denna uppdelning utgår ifrån att kriget är totalt, d v s kan drabba hänsynslöst om inte vissa hänsyn tas. Dessa hänsyn gäller med den angivna uppdelningen främst civilbefolkningen. Vilka är då ”kombattanter” och vilka är ”icke-kombattantef?

Kombattanter Medlemmar av ett lands alla organiserade - med väpnade styrkor undantag av sjukvårds- och själavárdspersonal - som står under befäl av någon som ansvarar för sina underlydandes uppförande är kombattanter. Detta ska bl a säkerställa att man respekterar folkrättens regler. De som är kombattanter (t ex försvarsmaktens är berättigapersonal) de att direkt delta i ñentligheterna. Det finns också andra grupper av kombattanter än dem som tillhör de reguljära förbanden, t ex medlemmar i motståndsrörelse.

I KOMBATTANTER lCKE-KOMBATTANTER

f, Skal respekteras _: och får ej anfalas _

l

Får ej gripas (hternerasi)

OH-bild 3

Bilaga 8 391

Icke-kombattanter av de olika av kombattanter är De som inte tillhör någon grupperna icke-kombattanter. Skulle kombattanter eller andra, som inte kan defiberövar detta nieras som civila, uppehålla sig bland civilbefolkningen, inte befolkningen dess egenskap av civilbefolkning. Såväl kombattanter som icke-kombattanter, varav de flesta är civila, har rättigheter och skyldigheter enligt folkrätten.

Kombattanter Civila

får använda vapenmaktinom grän- får inte an vända vapenmakt varken sen för folkrätten till eget försvar för eget försvar eller för att skada samt för att skada eller nedkämpa eller nedkämpa fienden. fienden.

(Handbok i folkrätt, mom 115)

får inte tas till fånga eller internefår tas till fånga men inte ställas till ansvar för sitt militära motstånd, ras. Internering av skyddade perutan ges skydd som krigsfånge. soner får i vissa undantagsfall äga

(Handbok i folkrält, mom 115. rum.

(Genêve-kon ventionen I V:42) 303-306)

Militär sjukvårds- och själavårdspersonal får använda vapen bara för att försvara sig själva eller särade (Handbok i folkrätt, mom 124).

som använder vapenmakt mot fienden utan att vara Civilpersoner berättigade till det förlorar sitt folkrättsliga skydd som civila. Tas de till riskerar de att få en mycket ogynnsam behandling av fienden fånga

(Handbok i folkrätt, mom 304).

Olika grupper av kombattanter Defmitionema talar om olika av kombattanter. Det finns en grupper

väsentlig och grundläggande uppdelning (Handbok i folkrätt, kap 6):

d v s medlemmar EI Grupper med ständig (permanent) kombattantstarus. av stridskrafterna/ försvarsmakten med vissa undantag och medlemsom har krigsplacering inom mar i frivilliga försvarsorganisationer försvarsmakten. kombattantstatus som hemvärn och D Grupper med tillfällig (temporär) motståndsrörelser.

3_92 Bilaga

Olika av kombattanter

grupper

Ständig kombaptptant- Tillfällig kombattant-

status på

stattis

v p_ vivillkor

o Hemvim/drmvlvn 0 Medlcmrna av :triathlon/emo _r/ g undmg” ; o Medlemmar -= _ I molslåndsvörelse

OH-bild 4 Försvarsmaktens personal Försvarsmaktens personal har permanent kombattantstatus. Följande grupper är dock undantagna:

l. Sjukvårds- och själavårdspersonal. De får försvara och sig själva skydda sjuka och sårade, men i övrigt inte delta i striderna. Särskilda krav finns på kännetecken för identifiering (Handbok i folkrätr, mom 120, 238, 285). 2. Parlamentär för visst uppdrag eller för kortare tid. Krav finns på igenkänningstecken (Handbok i folkrätr, mom 121). 3. Personer som åtföljer stridskrafterna utan att direkt tillhöra dem. Som sådana räknas t ex krigskorrespondenter och leverantörer. Krav finns på identitetskort enligt Genevekonventionens bestämmelser (Handbok i folkrätt, mom 122-123).

Hemvärnets och driftvärnets personal Medlemmar av hemvärn och driftvärn har kombattant- och tillfällig därmed även krigsfångestatus då de tjänstgör inom förband. respektive Efter återgång till civil verksamhet får de tillbaka sin civila status (Handbok i folkrätt, mom 124). Samma krav på att respektera folkrättens ställs tillfälregler på såväl liga som ständiga kombattanter.

Medlemmar i motståndsrörelse lnom ett ockuperat område kan delar av befolkningen resa sig och bjuda väpnat motstånd - en ”motståndsrörelse”. De får då tillfällig kombattantstatus”, även om de inte bär uniform eller särskilda kännetecken.

Bilaga 8 393

Även pá motståndsmän ställs samma krav som på ständiga kombattanter. Ett särskilt villkor är dock att vapen ska bäras öppet när man

förbereder och deltar i strid (Handbok i folkrätt, mom 417-417).

Beträffande civilmotstånd gäller inga särskilda folkrättsliga regler. Deltagarna kan därför inte få skydd som kombattanter om de tas till

fånga av fienden (Handbok i folkrätt, mom 135-137).

Observera i detta sammanhang riskerna för att överträda förbudet mot vad man kallar ”förrädiskt förfarande” (Handbok ifolkrätt, mom 198 och UD, sid 14). All personal inom totalförsvaret måste ha full klarhet om sin egen folkrättsliga ställning, d v s kunna besvara frågorna: El vilken grupp tillhör jag från folkrättssynpunkt? EJ vad innebär det för skyldigheter och rättigheter?

De som deltar i (krigsplacerats i) någon av de civila totalförsvarsgrenarna har i allmänhet ställning som icke-kombattanter, såvida vederbörande inte är berättigade till särskilt skydd som sjukvårds-, själavårds- eller civilförsvarspersonal.

”Skyddade grupper”

Den tidigare redovisade uppdelningen i kombattanter och civila är en väsentlig utgångspunkt även för indelningen i skyddade grupper. Dessa grupper är:

särade, sjuka och skeppsbrutna sjukvårds- och själavårdspersonal sjukvårdsenheter och -transporter krigsfångar

DDDDDDDD

parlamentärer personal som åtföljer stridskrafterna utan att direkt tillhöra dem civilförsvarets personal civilbefolkningen

Sårade, sjuka och skeppsbrutna Sárade, sjuka och skeppsbrutna - såväl militär som civil personal - är skyddade under förutsättning att vederbörande avstår från varje fientlig

handling (Handbok ifolkrätt, mom 278-279).

Varje form av angrepp mot dem är strängt förbjuden och de får inte avsiktligt lämnas utan vård eller utsättas för avsiktliga risker.

394 Bilaga 8 SOU I984:56

OH-bild 5

Sjukvårds- och själavårdspersonal All sjukvårds- och själavårdspersonal är skyddade under förutsättning

att de kan identifieras (Handbok i folkrätt, mom 120, 283-285).

De har rätt att bära personlig beväpning för självförsvar och för att skydda sjuka och särade. Vapnen får inte användas för att angripa fienden, i så fall förloras skyddet.

Sjukvárdsenheter och sjukvårdstransporter Även sjukvårdsenheter av olika slag och sjukvårdstransporter ska vara skyddade under förutsättning att de kan identifieras och inte används på sätt som kan skada fienden. Personalen får inte göras till krigsfângar men kan i vissa fall kvarhållas för sjukvård, främst av egna.

sou 1984:56 Bilaga 8 395

E31 C

Röda korset Röda halvmånen

Sjukvårds- och / säkerhetszoner

Här är bara sjukvård - vi sticker! OH-bild 6

Krigsfángar Varje åtgärd, som kan medföra krigsfångens död eller allvarligt äventyra hans hälsa, (utom i samband med flyktförsök) är förbjuden. Det råder ett uttryckligt förbud mot varje form av våldshandling eller hot och de får inte heller utsättas för någon form av repressalier (Handbok i folkrärt, mom 304-306).

OH-bild 7

396 Bilaga 8

Parlamentärer Parlamentärer får inte anfallas eller tas till fånga (Handbok i folkrätt, mom 12).

Personer som átföljer stridskrafterna utan att direkt tillhöra dem Personer som átföljer stridskrafterna utan att direkt tillhöra dem, har rätt att behandlas som krigsfångar om de faller i fiendens våld. Krigskorrespondenter och leverantörer räknas till denna kategori, och ska medföra identitetskort för att kunna bevisa sin folkrättsliga ställning (Handbok i folkrätt, mom 330-335).

Civilförsvarets personal Civilförsvarets personal är en skyddad grupp under förutsättning att de uteslutande används för avsedda (i protokoll l artikel l5 uppräknade) uppgifter och inte för verksamhet som skadar fienden. Personalen ska kunna identifieras genom civilförsvarets kännetecken. Under samma förutsättningar gäller skyddet även civilförsvarets materiel och anläggningar, som inte får utsättas vare sig för anfall eller repressalier. Egendom som används för civilförsvaret får ej heller förstöras eller användas för annat ändamål.

OH-bild 8

Bilaga 8 397

Civilbefolkningen l syfte att tillse att civilbefolkningen och civil egendom respekteras och skyddas ska de stridande parterna alltid göra åtskillnad mellan civilbefolkning och kombattanter samt mellan civil egendom och militära mål samt följaktligen rikta sina operationer enbart mot militära mål. - Ur Genêveprotokollet Tillâggsprotokoll l, artikel 48

Civilbefolkningen ska åtnjuta allmänt skydd mot faror i samband med militära operationer. Detta innebär att våldshandlingar eller hot om våld är förbjudna, liksom repressalier av olika slag. Även ”urskillningslösa anfall, d v s anfall vars verkan träffar militära mål och civila objekt utan åtskillnad är förbjudna. Detta kräver att de stridande parterna alltid gör åtskillnad mellan civilbefolkning och kombattanter samt mellan civil egendom och militära mål och följdaktligen riktar sina operationer enbart mot militära mål.

Skydd av civil egendom

Den definition av militära mål som Tilläggsprotokoll I till Genéveprotokollet ger i artikel 52 förutsätter en bedömning av det eventuella angreppets militära fördel: De milizära målen ska uteslutande omfatta egendom som på grund av eller användning effektivt bidrar till de militära art, läge, ändamål operationernas genomförande och vars totala eller delvisa förstöring, beslagtagande eller neutralisering under de vid tidpunkten gällande förhållandena medför en avgjord militär fördel.” Alla objekt som inte inryms i denna definition ska anses som civila objekt.

z . , /

§6

. u/ál ?I 9 /l/I/M//iyjz

å

2/

398 Bilaga 8

Generellt gäller att attacker mot militära mål måste begränsas eller undvikas, om betydelsen av anfallen inte står i proportion till de risker som civilbefolkningen utsätts för. Det är förbjudet med urskillningslösa anfall som t ex beskjutning eller bombfällning mot ett samhälle där det inte finns något militärt mål eller där det inte går att skilja målet från civila och civil egendom. De folkrättsliga bestämmelserna beskriver kravet på skydd mot anfall, repressalier, förstöring eller beslagtagande för följande huvudgrupper: E] Kulturell egendom och platser för religionsutövning av särskild betydelse” (Handbok ifolkrätt. mom 183-185). Cl Egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad, t ex livsmedel och möjligheter till Vattenförsörjning (Handbok ifolkrärt, mom 186-188 och UD, sid 12-13).

5 OH-bild 10

E! Den naturliga miljön vad avser åtgärder som kan ge långvarig, omfat-

tande och allvarlig skada (Handbok i folkrätt, mom 189-190 och UD,

sid 13). D Anläggningar och installationer, om sådana kan utlösa farliga krafter. Hit räknas främst dammar, vallar och kärnkraftverkens elproducerande enheter (Handbok i folkrätt, mom 191-194 och UD, sid 13).

Bilaga 8 399

l

Grupparbete

Denna del av utbildningen syftar till att genom grupparbete, ett eller ev flera, tillämpa inhämtade kunskaper. (l) Dela in deltagarna i grupper med 4-6 personer i varje grupp (2) Klarlägg grupparbetets syfte för deltagarna (3) Ge uppgiften med förslagsvis följande lydelse: ”Vad är det för mening med folkrättsregler under krigsförhållanden (krig och ockupation), d v s vad har vi för nytta av att följa dem?” (4) Klarlägg tid för grupparbetet och hur du vill att det sedan ska redovisas.

Exempel på sammanfattning efter grupparbete l

- allmänt sett - D Folkrättsreglerna söker göra krig och ockupation humanare och bidrar därigenom till att begränsa lidande och skadeverkningar. D Reglerna har beslutats genom samråd mellan ett stort antal länders representanter. Även om inte alla regler godkänts (ratificerats”) av _ alla stater är detta ändock ett uttryck för en god vilja i humanitär riktning D Om vi följer reglerna kan det förhoppningsvis påverka motståndarens inställning gynnsamt. D Följer vi reglerna påverkar detta den internationella opinionen i gynnsam riktning. D Åsidosättande av reglerna kan få ödesdigra följder inte bara för den/de felande utan även för andra, t ex i form av repressalier av något slag.

400 Bilaga 8

Grupparbete 2

l mån av tid kan grupparbete l följas upp med ytterligare ett med denna inriktning: Nämn - utöver några väsentliga förutsättningar de som tidigare nämnts -- för att folkrättsreglerna ska följas”.

Exempel på efter

sammanfattning grupparbetet

D Även om reglerna ratiñcerats är det nödvändigt att de ges en likartad tolkning i tillämpningen. D Bestämmelserna (reglerna) måste vara avpassade efter nutida krig och den tekniska utvecklingen. Staterna måste säkerställa en genomträngande information och undervisning. Möjligheter till öppen övervakning såväl inom stridsområde som i övrigt (t ex ockuperat område) av att reglerna tillämpas. Möjligheterna till informationsspridning genom massmedierna innebär att allmänna världsopinionen kan reagera mot brott mot reglerna. D Ett korrekt tillämpat bestraffningssystem såväl inom som mellan stater. Det sistnämnda har ännu inte genomförts. Det är viktigt att du i din sammanfattning av grupparbete 2 slår fast följande ur ”UD informerar 1981:1, sid 8: ”Slutsatsen måste bli att reglerna med begränsad effektivivitet är betydligt bättre än inga regler alls. Varje regel som leder till någon minskning av lidande är meningsfull.”

Bilaga 8 401

Sammanfattning

Denna del av utbildningen kan sägas utgöra en slags kontroll av inhämtade kunskaper: Genom diskussionen med deltagarna kan du få besked om de nått målet att ”inse behovet av folkrättsliga regler och nyttan av att följa dem”. Vi har nu i sammanfattning sökt klarlägga D skillnaden mellan begreppen kombattanter och icke-kombattanter, D uppdelningen av även kombattantbegreppet i permanenta och tillfälliga kombattanter, D innebörden av uttrycket skyddade grupper” när det gäller såväl personer som föremål. Det är nödvändigt att all personal i totalförsvaret har full klarhet om egen folkrättslig ställning och vad det innebär i fråga om rättigheter och skyldigheter. Du bör därför ställa följande frågor: (l) Vilken grupp tillhör du i folkrättslig mening med hänsyn till din plats . i totalförsvaret? Rättigheter och skyldigheter? (2) Vilken situation eller vilka situationer kan förändra denna ställning? Vad innebär det för ändrade förhållanden beträffande rättigheter och skyldigheter? Var och en redovisar sina svar beträffande den folkrättsliga ställningen. Om tiden medger och du anser det lämpligt kan du beskriva situationer i vilka eleverna får ta ställning på enklaste sätt för att visa sin kunskap om den egna folkrättsliga ställningen. Det är viktigt att som avslutning klara ut: D Vad har utbildningen givit? D Behov av vidare utbildning för att klara uppgifterna inom totalförsvaret på ett sätt som tillgodoser folkrättens krav. Du bör även redogöra för den egna totalförsvarssektorns avsikter och möjligheter beträffande folkrättsutbildningen. Dela ut elevbroschyren ”Folkrätt i krig - krigets lagar”

402 8

Bilaga

Kännetecken för att utmärka

skyddade personer och föremål

(färgerseHandboken sid246/blld10)

Militära ochcivilaslukvtrdscnhuu.

5:33 -perxonaL transporter

Slälavirutpørsml Kulturiiirunll- hymmøor. lmllltirpridu.mattv] mlnnumirkcn. kmsttñrunil mrn

Q

0 O w

slukvlrds-uchsäkuhmuw nammxvallarudrkimknnvurk

clvsnursvmpersonal. pwmm; xnçusngusga

A hyqgnadu ochrnatnrial ,c Imurmrinøsliur

OH-bild 1 I

Vad har utbildningen gett?

Behov av vidareutbildning för

att klara uppgifterna i totalförsvaret på ett sätt som tillgodoser folkrättens krav?

OH-bild 12

9 för

Bilaga Sammanställning

av

folkrättsutbildningen

olika samt

utbildningsnivåer,

huvudmålgrupper

skolor och kurser. Overbefälhavarens

riktlinjer

Huvud- Folkrättsutbildningens om- Utbildningsniváer, Nivåer i krigsor- Typbefattning i målgrupp fattning i stort. skolor, kurser enligt ganisationen. fredsorganisatio- Grundhandlingar NBO Typbefattning nen

A Folkrättens grunder (fred, Soldat, sjöman Nivå 7. 8 neutralitet och krig). Krigs- Gruppchef under be- Plutchef stf fångtjänst. Värnpliktig Folkrätt vid beredskapsstyr- falsutbildning IO- l2 Chef beredskapska. mån. styrka Grundhandlingar: Svensk Soldat, Anv. Krigsfáng, lKFN (främst Mark), SAM INCIDENT (delar)

B Folkrätten vid lokal strid, Ofñcerskurs (OHS) Niva 5, 6 Utbildare vid pluhögst kompani (grupp, rote Kadettskola för resoff Plutchef ton. fartyg) och vid incidentbe- Kompchef Delsystemledare redskap till sjöss och i luf- Krigshögskolans all- tekniker ten. Krigsfångtjänst. männa kurs Bataljonsadju- Reserofñcerskurs l tant Stf Plutch Grundhandlingar: Krigshögskolans spe- Kval delsystem- Handbok i folkrätt, cialistkurs ledare Krigsfáng B, lKFN, Krigshögskolans hög- Stf Plutch SAM INCIDENT, SAMT re kurs. Reservoff- Plutch specplut cerskurs 2 Rotechef, fartygschef Plutch

C Folkrätten vid ”strid i områ- Militärhögskolans all- Nivå 4 Kompch de, bataljon (division, bas). männa kurs Batch Fartygschef Folkrätten i fred och neutra- Fartygschef stridsfartyg litet. Flygdivisions- Flygdivisions- Grundhandlingar: enl A chef chef och B ovan samt Krigets lagar

D Folkrätten vid ”strid i högre Militärhögskolans Nivå l-3 Batch m. m. och förband, fördelning (flot- högre kurs Högre förbands- högre befattningtilj m. m.) och inom större chefer, avdch vid ar områden, milo eller vid cen- regional och central stab. tral stab, förvalt- Krigsfångtjänst. ning. Grundhandlingar: enl C Stabsoff vid fältovan, Anv. Fånglåger förband.

Anm. l. Hemvärn - hvmän och hvgrpch utbildning enl huvudmálgrp A, kretshvch enl. huvudmålgr B. Juridiska rådgivare - utbildning motsvarande huvudmålgrp D 2. Huvudmålgrupperna har ordnats i utbildningsföljd med början från soldatnivån. Sammanhanget med utbildningsnivåindelningen inom NBO framgår av tabellen.

sou l984:56

10 och målsättningar Bilaga Kunskapskrav

för inom

folkrättsutbildning civilförsvarets krigsorganisation

olika nivåer

på

I Manskap och befäl (med undantag av civilförsvarschefer, sektionschefer, adjutanter, fältchefer och distriktschefer, stabschefer)

a. Att inse behovet av internationella överenskommelser om folkrättsliga regler för förhållandena under krig och ockupation. b. Att inse nyttan och ändamålsenligheten av att bestämmelserna följs. c. Att veta att civilförsvarets och sjukvårdens personal, enheter, fordon, materiel, anläggningar, byggnader etc. har tillförsäkrats folkrättsligt skydd. d. Att kunna känna igen sjukvårdens och civilförsvarets igenkänningstecken och identitetshandlingar samt att känna till reglerna för deras utnyttjande. vara medveten under vissa förutsättning kan e. Att om att skyddet upphöra.

II Personal tillhörande civilförsvarsstyrelsen,

civilbefälhavaren och länsstyrelsernas krigsorganisationer

samt civilförsvarschefer, distriktschefer, sektionschefer,

fältchefer och stabschefer

adjutanter,

a. Art inse behovet av internationella överenskommelser om folkrättsliga regler för förhållandena under krig och ockupation. b. Att inse nyttan och ändamálsenligheten av att bestämmelserna följs. c. Att inse behovet av att kunskap sprids om innehållet i bestämmelserna. d. Att vara medveten om straffpåföljderna vid överträdelser av folkrättsbestämmelserna. militära och civila - som e. Att kunna redogöra för vilka kategorieråtnjuter särskild skydd. f. Att i huvuddrag känna till vad som gäller vid val av stridsmedel och stridsmetoder, vilka förbud och restriktioner som gäller vid planering och genomförande av anfall samt vilka försiktighetsåtgärder som är skyldiga att iaktta för att skydda civilbefolkninen och parterna civil mål. som måste vara uppfyllda för g. A tt kunna redovisa vilka förutsättningar att civilförsvarets organisation, personal, materiel, fordon, anläggningar och byggnader skall vara skyddade samt vad skyddet innebär.

406 Bilaga 10

h. Att kunna redovisa åtgärder som inte skall anses vara till skada för ñenden. i. Att kunna känna igen sjukvårdens och civilförsvarets igenkännings» tecken och identiteskort samt känna till reglerna för deras utnyttjande. j. Att kunna redovisa de regler som gäller för civilförsvarets verksamhet under ockupation. k. Att inför strid eller en förestående ockupation samt under ockupation kunna meddela anvisningar till underställd personal samt till civilbefolkning inom eget verksamhetsområde om de rättigheter och skyldigheter som gäller för civilförsvaret.

III Resurspersoner

Att utöver vad som gäller för civilförsvarschefer och motsvarande kunna utbilda sådan personal som inte erhållit utbildning i folkrätt om de bestämmelser som närmare framgår av beskrivningen över kunskapskrav för manskap och övrigt befäl.

och läromedel m.m.

Litteraturförteckning

Kvantitativt bibliograñn ett tämligen litet urval ur den ytterst utgör omfattande litteraturen om krigets lagar.

Officiella dokument och rapporter

angående godkännande av Genévekonventionerna.

Prop. 1953:37 av tilläggsprotokoll till Geneve- Prop. 1978/ 79:77 om godkännande konventionerna 1949 angående skydd för krigets offer. Prop. 198 l / 821206 om godkännande av konvention angående förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillvapen ningslösa verkningar.

Utrikesdepartementet, Diplomatkonferensen om krigets lagar. Slut-

från sessionerna 1974, 1975, 1976 och 1977. rapporten Official Records of the Diplomatic Conference on the Reafñrmation of International Humanitarian Law Applicable in and Development Armed Conflict Vol. I-XVII. Geneve 1978. under andra världskriget. SOU Norge och den norska exilregeringen 1972:18.

Försvarsmaktens personalkategorier. Betänkande av civilmilitärut-

redningen. SOU 1982:48. militärt ansvarssystem. Betänkande av militäransvarskommit- Nytt tén. SOU 1983:2. motståndsformer. Betänkande av motståndsutred- Kompletterande ningen. SOU 1984:10.. verksamhet vid ockupation. Ds Fö 1978:7. Regler för myndigheters Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m. m. (IKFN), 1984 års upplaga.

Konventionssamlingar

- med främmande makter. (SÖ). Sveriges överenskommelser - Konventionssamling utgiven av folkrättskommittén. Krigets lagar. SOU 1979:73.

408 Litteraturförteckning m. m.

v

- International Red Cross Handbook. Geneve 1971.

Roberts, A och Guelff, H. Documents on the Law of War. Oxford 1981.

Schindler, D. och Toman J. The Law of Armed Conflicts. A Collection of Conventions, Resolutions and other Documents. Leiden, l98l. Toman, J. Index to the Geneva Conventions. Leiden 1973.

Litteratur

Svenska allmänna verk

Bring, 0. Aggression, självförsvar och non-intervention. Uppsala 1982. Eek, H. Folkrätten. Stockholm 1980. Gihl, TFolkrätt under krig och neutralitet. Stockholm 1941. Gihl, T., Landquist, D. Handbok i internationell rätt för marinen (HIRM). Stockholm 1934. Gihl, T. Neutralitetsproblem. Stockholm 1938.

Johnson Theutenberg, B. Suveräniteti havet och luftmmmet. Stockholm

1972. Johnson Iheutenberg, B. The Evolution of the Law of the Sea with Special Regard to the Polar Areas, A Study of Resources and Strategy. Dublin 1984. Luard, E. Fred och konflikt i modern internationell politik. Stockholm 1971. Petrén. G. Ragnemalm, H. Sveriges Grundlagar. Stockholm 1980. Roberts. A. Ockupation, motstånd och folkrätt. Stockholm l98l. Rosenblad, E. International Humanitarian Law of Armed Conflict- Some Aspects of the Principle of Distinction and Related Problems. Stockholm 1977. 4 SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) The Law of War and Dubious Weapons Stockholm 1976. SIPRI Antipersonell Weapons. London 1978. SIPRI Incendiary Weapons. Uppsala 1975. Sundberg. H. Krig och neutralitet enligt svensk folkrätt. Stockholm 1943. Undén. Ö. Neutralitet och folkrätt. Stockholm 1939.

Wulff T. Handbok i folkrätt under

krig, neutralitet och ockupation. Uddevalla 1980. - Wulff, T. Krig och humanitet Folkrätten i krig, dess värde och begränsningar. Folk och Försvars serie ”Försvar och säkerhetspolitik”. Trosa 1975.

Utländska allmänna verk

Bailey, S. Prohibitions and Restraints in War. London 1972. Bond, J. The Rules of Riot, International Conflict and the Law of War. Princeton 1974. Bothe, M.. Partsch, K.J., Solf, W. New Rules for Victims of Armed Conflicts. Haag 1982. Bowett, D. Self-Defence in International Law. Manchester 1958.

sou 1984:56 Litteraturförteckning m. m. 409

Brownlie, I. International Law and the Use of Force by States. Oxford 1963. Castrén, E. Civil War. Helsingfors 1966. Castrén, E. The Present Law of War and Neutrality. Helsingfors 1954. Colombos, C.J. The International Law of the Sea. London 1967. Draper, G.A.I.D The Red Cross Conventions. London 1958. Falk, R. The International Law of Civil War. Baltimore 1971. Falk, R. The Vietnam War and International Law. Vol l-3. Princeton 1968. Glahn, G. The Occupation of Enemy Territory: A Commentary on the Law and Practice of Belligerent Occupation. Minneapolis 1957. Greenspan, M. The Modern Law of Land Warfare. Los Angeles 1959. Harris, W. Tyranny on Trial. Dallas 1954. Jakoviljevic, B. New International Status of Civil Defence. 1982. Kalshoven, F. Belligerent Reprisals. Leyden 1971. , Kalshoven, F. The Law of Warfare: A Summary of its Recent History and Trends in Development. Leyden 1973. Karsten, P. Law, Soldier and Combat. Westport 1978. Littauer, R., Uphoff, N. The Air War in Indochina. Boston 1972. Luard, E. The International Regulation of Civil Wars. London 1972. Miller, R. The Law of War. Lexington 1975. Oppenheim, L. International Law: vol. II. Disputes, War and Neutrality. “ London 1952. Pictet, J. Commentary to the Geneva Conventions of 12 August 1949 (vol. l-IV). Geneve 1952-1960. Pictet, J. Humanitarian Law and The Protection of War Victims. Leyden 1975. Rosas, A. The Legal Status of Prisoners of War. Helsingfors 1976. Ruud, M. Innføring i krigens folkerätt. Oslo 1980.

Schultz, E. Civilforsvaret i international rett. København 1977.

Schwarzenberger, G International Law as Applied by International Courts and Tribunals, vol. 2, The Law of Armed Conflict. London 1968. Smith, H. A. The Law and Custom of the Sea. London 1950. Stone, J. Legal Controls of International Conflict: A Treatise on the - Dynamics of Disputes and War-Law. London l959. Taylor, T. Nuremberg and the Vietnam War. An American Tragedy. Chicago 1970.

Tidskriftsartiklar m.m.

Aldrich, G.H. New Life for the Laws of War. American Journal of International Law. Okt. l98l. Bailey. S. D. Protecting Civilians in War. Survival nr 6, 1972. Blix, H. Area Bombardment: Rules and Reasons. British Year Book of International Law 1978. Bring. 0. Det folkrättsliga repressalieinstitutet och diplomatkonferensen om krigets lagar. Svensk juristtidning 1978 s. 481 -503.

410 Litteraturförteckning m. m.

Draper G.I.A.D The New Law in Armed Conflict. Journal of the Royal United Services Institute for Defence Studies. Sept. 1979. Grahl-Madsen, A. Motstandsbevegelser fra krigsrettslig synpunkt. Nordisk Militaert Tidskrifter nr 6-7, 1976. von Greyerz, W. Människan och kriget. Svenskt motstånd 5. Skriftserie utgiven av Riksförbundet för Sveriges försvar, 1964. Hjertonsson, K. Krigsrepressalier, nödvändig eller föråldrad sanktionsform i krig! Kungliga krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, nr 7-8, 1974 Johnson Theutenberg, B. Kolliderande suveränitet. Översikt över folkrättsliga problem i det nordiska närområdet. Tidskrift i sjöväsendet maj/juni 1973. Johnson Theutenberg, B. Neutraliteten och den moderna vapentekniska miljön. Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, nr 2, 1984. Lindholm, R. Neutralitet i fredstid - Sverige och EEC. Svensk juristtidning 1983 s. 114-125 Lindholm, R. Neutralitet och vapenhandel. Svensk juristtidning 1984 s. 45-56. Lindholm, R. Är Sverige en ständigt neutral stat? Svensk juristtidning 1982 s. 382-388. Muld, E. Civilförsvaret och folkrätten. Civilt försvar nr 2, 1980. Müller, I. Folkrättsliga regler till skydd för civilbefolkningen under krig. Förvaltningsrättslig tidskrift 1957. Müller, I. Folkrätten under krig. Folk och Försvars skriftserie nr 2, 1969. Pedersson. I. Krig och humanitet. Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift nr 6/ 1977. Rosenblad, E. Area Bombing and International Law. Revue de drotit pénal militaire et de droit de la guerre 1976. _ Rosenblad, E. Utsvältning som stridsmetod -förutsättningar för konventionsreglering. Nordisk tidskrift för international ret, 1972. Schindler, D. The Different types of Armed Conflicts According to the Geneva Conventions and Protocols. Recuie des cours, Vol. 163. Wulff, T. Folkrätten i krig. Arménytt 1973. Wulff, T. Vad händer med befolkningen i ockuperat omrâde. Civilt försvar nr 8 1978. Åström, S. Svensk Neutralitetspolitik. Svenska Institutet 1983.

Bibliograñer

Rosenblad. E. Prohibited Weapons - Treaties and Bibliography Stockholm 1974. Schwarzenberger, G International Law as applied by International Courts and Tribunals. Vol. 2: The Law of Armed Conflict, s. 795- 855. London 1968. Toman, J. International Humanitarian Law. Basic bibliography. Geneve 1979.

SOU l984z56 Litteraturförteckning m. m. 411

Svenska röda korsets publikationer

Boissier, P. Röda korset jorden runt. 1975. Coursier, H. Course of Five Lessons on the Geneva Conventions. 1963. Dunant, H. Minnen från Solferino. Moreillon, J. Röda korsets grundläggande principer, fred och mänskliga rättigheter. 1979. Pictet, J. Kommentar till Röda korsets grundprinciper. 1979.

Exempel på tillämpning av 1949 års Genévekonventioner. Internationell studie om Röda korsets roll i framtiden ”Ett program för Röda korset. 1975. Big Study. ”Medmänniskon En diskussion om humanitet. 1979. Människor i konflikt - den enskilda exempelsamling belysande människans rättigheter och skyldigheter under väpnade konflikter enligt Genévekonventionerna. Med Textbok och Faktabok. 1979.

Programme of Action of the Red Cross with respect to dissemenation of international humanitarian law and of the Principles and ideals of the Red Cross. 1978-1981. Röda korsets nuvarande roll som skyddsorgan. 1975. Bakgrundsskrift till ”Big Study. Rödakorskonventionerna. Ett sammandrag av de viktigaste bestämmelserna i 1949 års Genévekonventionerf 1974. Sammanfattande orientering om diplomatkonferensen om krigets lagar l974-1977. 1977. I Kortlek. 1980. Tjugofyra frågor om mänskliga rättigheter.

Soldatböcker

Folkrätt under krig. Broschyr. 1981. Svensk soldat 1983. (Kap. 13: Folkrätt under krig). Anvisningar för fánglägertjänsten. Anv Fångläger 1980. Anvisningar för krigsfångtjänsten. Anv Krigsfâng 1980.

Bestämmelser för krigsfångtjänsten. KrigsfångB 1980.

Militära handböcker

Danmark Grundbog for Flyvevåbnets menige. Vedback 1970. Frankrike Décret No. 66-749 du les octobre l966 postant rêglement de discipline général dans les armées. Droit Aérien et réglementation aerienne des armées. Paris 1969. Droit Maritime. instructions sur Papplications du droit international en cas de guerre. Paris 1965.

412 Litteraturförteckning m. m.

- Förenta staterna Britting, Burdick, Watson. International Law for Seagoing Officers. United States Naval Institute. Annapolis 1960. Greenspan, M. Soldiers Guide to the Laws of War. Washington 1969. The Law of Land Warfare. Washington 1956. Army Subject Schedule No. 27-1, The Geneva Conventions of 1949 and the Hague Convention No IV of 1907. Washington 1970. - Schweiz Handbuch über die Gestetze und Gebräuche des Krieges. Bern 1963. - Sovjetunionen International Law. Moscow l96l. - Storbritannien The Law of War on Land. London 1958. Manual of Air Force Law. Vol I-II. London 1972. - Sverige Wulff, T. Handbok i folkrätt under krig, neutralitet och ockupation. Stockholm 1980. - Västtyskland - Leitfaden für den Unterricht

Kriegvölkerrecht (Teil 7). Allgemei-

ne Bestimmungen des Kriegsführungsrechts und Landkriegsrecht. Bonn l96l. - Leitfaden für den Unterricht im Bundesgrenz- Kriegvölkerrecht t schutz. Bonn 1967. - Österrike Bundesministerium für Landesverteidigung: Grundsätze des Kriegsvölkerrechts, Anhang B der Truppenführung. Wien 1965.

y Läromedel

1 Film/ stillfilm/ videogram.

Videogram civilförsvarsstyrelsen. 1979. Folkrätt i krig (speltid: l4 min). Filmen (AMF) Om Du blir krigsfånge: del l AMF 4l4l Om utnyttjande av flykttillfällen (14 min) del 2 AMF 4142 Fångförhöret (29 min) del 3 AMF 4143 Fánglägret (21 min) Amerikanska filmen ”Genévekonventionen”. 1962. Om krigfångetransport från stridslinjen till fångläger. Stillñlmen Humanitet - med tillhörande metodhäf- Medmänsklighet” te. Svenska röda korset 1974. Stillñlm (3 st) Kraftkällan, RK-konventionerna, RK-principerna med Metodhäfte. Svenska röda korset 1977.

Litteratuçförteckning m. m. 413

2 Bildband/bildserier

Ast/ Bild 8/70 Om Du blir krigsfånge. (30 bilder).

Stordia Svenska röda korset 1977. ”Trappan”. om Genevekonventionerna och RK-principerna. Svenska Stordiaserie röda korset 1976. Stordia underlag till lärarhäftena i folkrätt. FLC 6:1 och 6:2 (FLC 6:4)

3 Utbildningspaket

- Lärarhäfte. Soldat - 1981 (FLC

FOLKRÄTT sjömansutbildningen.

6:1) - Lärarhäfte. under befálsutbildning. 1981 FOLKRÄTT Värnpliktiga (FLC 6:2) FOLKRÄTT - Lärarhäfte. OHS OK. 1981 (FLC 6:3). - För utbildning inom FOLKRÄTT Folkrätt i krig-krigets lagar. totalförsvaret och skolan. (FLC).

FOLKRÄTT - Lärarhäfte KHS AK/ SK (FLC 6:5) FOLKRÄTT - Lärarhäfte KHS HK (FLC 626) FOLKRÄTT - KFÖ - BeFálsutbildning vid KFÖ (FLC 721)* I KRIG - och skyldigheter för hälso- och FOLKRÄTT Rättigheter Socialstyrelsen 1982.

sjukvårdspersonal.

OM FOLKRÄTTEN - Utbildningspaket samman- ORIENTERING ställt av Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, 1982.

l Under produktion (Klart 1984-85).

I

Sakregister

A Beväpning 76-78, 82, 102, 227, 236 Aggression 52 Biologiska stridsmedel 66, 163

Aggressionskrig 51 Blockad 64, 188

Albatross 264 Blockadzon 192, 196, 211 Alliansfrihet 259,260 Blodtransfusionscentra 226

Allmän folkrätt 47, 64, 69 Brandvapen 192, 202-203 Allmänna hemvärnet 108 Briand-Kellogpakten, 1928 års 51,

Altmark 264 288

Ambulanser 243 Brott mot mänskligheten 59 - Ambulansluftfartyg 67, 195, 223, Brändajordens taktik 171, 174-175

228, 234, 235 Byggnads- och reparationsbered-

Ambulansluftfartyg, temporära (till- skap 114-117

fälliga) 228,234 C Ammunition 63 CB-kansli 128 Anfall 160,181-184 51 Centrala civila myndigheter och Angreppskrig verk 123 Anläggning 237 Civil egendom 167- 186 Anläggning, civilförsvars 238-239 Civil egendom, skydd av 167-186 Annexion 54, 272 Antimateriella 197 Civil personal inom försvarsmakvapen ten 111-112 Antipersonella vapen 197, 199-200 Civila 71, 85, 122, 125, 129, 130, 132, Apotek 241 241 133,134,156,161 Apotekspersonal Civila objekt, skydd av 166-186 Appellationsdomstol 279 Civila åtföljande stridskrafter- Arbetsförmedling, ockuperat områna 78-80,111,l12,117,118,130 de 365-366 Civilbefolkning 85, 159-167, Armbindel (kännetecken) 80, 86, 172-175,181-186 108, 152, 245 kontaktminor Civilbefolkning, skydd av 141, Automatiska 57, 159-167, 172-175, 181-186, 186-187, 192 273-278 B Civilförsvandeñnition 235

stridsmedel 66 ockuperat område 236, 361-362 Bakteriologiska Barn 68,98 Civilförsvarets kännetecken 236,

Befolkningsskyddsrum 237 237, 239 274 Civilförsvarsbaser,definition 239 Befolkningsöverflyttning Befrielsekrig 50,5l,61 Civilförsvarsorganisation skydd Befrielserörelse 61, 73, 80-82, av 96, 236

149-153 Civilförsvarspersonal, Bekvämlighetstlagga 192 skydd av 85, 96-97, 129, 130-

Besatt område 54,272 131, 236 Bevakningspersonal 102,128 militär 236

416 Sakregister I

Civilmotstånd 82-84 Folkmord 250 Civilpersoner, skydd av l60 Folkmordskonvention, 1948 års 250 j Folkrätt 47 D Folkrättens efterlevnad 247-257 Dammar, skydd av 176- 181 Folkrättsbrosehyr 293,309 Demilitariserat område 196, 204, Folkrättsbrott 153, 183, 248-254, 205, 207 288 Demilitariserad zon 196, 209 Folkrättsdelegationen 340,344 Deportation 274 Folkuppbåd 72 Franktirör 72 Diplomatkonferensen om krigets lagar 139,140 Frihetsberövande 67 Diskriminationsprincipen 159, 161, Frivillig personal 129- 130 194 A-personal 107, 108, 129 Distinktionsprincipen 67 B-personal 108, 129 Domstol, omrâde 363 inom civilförsvaret 130 ockuperat områ- inom försvarsmakten 107-108 Domstolsväsendet, ockupera! de 363 inom hemvärnet 109-110 Driftvärn 75 Frivilligorganisationer 107 Driftvärnspersonal 108,114,115, Frivilliga flygkárens personal 131 123 Fullmaktslagarna 370 Drivminor 187,192 Fángförhör 90 Dumdum kula 198 Fältartister 118- Dunant, Henry 66,85 Företagshemvärn 108 Dödsstraff 279, 283, 335 FN-stadgan, 1945 års 49-50 FN-konvention om medb. och pol. E rättigheter 56, 276, 280 Förfogandelagen 370 Ekonomiska försvaret, 174 Förgiftning 65 personal 133 Förrädiskt förfarande 67, 144- 145, Ekonomisk krigföring 267 150, 151 Elenergiförsörjning, ockuperat områ- Försatt ur stridbart skick 147-148 de 367 Emblem 67 Försiktighetsmátt 184-186 Försiktighetsåtgärder vid anfall 141, Etermedia 294 181-184 Europakonventionen, 1950 års 56, Försvarskrig 51 276, 280 98 Försátsvapen 201,203 Evakuering Försörjning 275, 364-365 Explosiva kulor under 400 g 198 Export 63 Extremt inhumana vapen, se särskilt G inhumana vapen Gas 199 Gasanfall, 1:a världskriget 198-199 F Gemensam stabsplats 123, 124, 125 Falklandskonflikten 141,255 Genévekonventionen, 1929 års 212, Farliga krafter 176-181, 195, 213, 254 336 1949 års se Genévekonventionen, Fartyg, neutrala 187, 188, 190, 265 sakregister ll Fiendens uniformer, användning Genéveprotokollet, 1925 års se sakav 146 register Il Fientligheternas öppnande 48, 49 Gerilla 74 Finkalibriga vapen 202-203 Gisslan 65 Finlandsfrivilliga 158 Gods, ñentligt 187 Flygare i nöd 148 Grundläggande garantier 68, 100, Flyktingar 99, 161, 277 153, 158

Sakregister 1 417

H Inryckande personal 104- 105 Haagdeklarationen, 1899 års 198 Interna konflikter 297-301 1907 års se sak- Internationell kommission för under- Haagkonventionen, register II sökande av fakta 256 1954 års 57, Internationella konflikter 50 Haagkonventionen, 170- 172 Internationella rödakorskommit- Halvmilitär organisation 74 tén 275 Handelsfartyg 187, 188-190 Internationella samordningsorganisaneutrala 187, 188, 190, 265 tioner 236 Hemvärn 75, 156 Internering 84, 85, 88 Hemvärnspersonal 108-111 Intemeringsläger 335 Hemvärnssamariter 109 Intervention 53 Herbicider 175, 199 Hjälpaktion 68, 173 J I-Ijälpaktioner, skydd av 67, 97 Journalister på farligt uppdrag 85, Hjälporganisationer 275,335 97, 98,118,119,134 Hors-de-combat 67 Juridiska rådgivare åt militära che- Humanitär minimiregel 100 fer 327-332 Hälso- och sjukvård, ockuperat område 362 K Kaperi 188 l Kemiska stridsmedel 66, 163 Icke-internationella konflikter 50, Kollektiv bestraffning 274 297-301 Kollektivt självförsvar 49 Icke-kombattanter 71,161 Kolonialt förtryck 61 lcke-krigförande stat 53, 268 Kombattanter 71-76, 81, 114, 116, Identitetskort 120, 156 civilförsvaret 130, 244-245, 359 Kombattantstatus 71-76, 79, 113, civil sjukvårdspersonal 86, 109, 114, 118, 119, 120 226, 244-245, 359 permanent 74-75 kombattanter 75-76, 109, 351 temporärt 74-75, 109, 110, 113, civila åtföljande stridskrafterna 78 114,115,116-I17,126,l28 sjukvårdspersonal_ 226, 230 Kommunledning 128 själavárdspersonal 87 Kommunstyrelsen 368 krigskorrespondenter 97 Kontaktzon 207 journalister på farligt upp- Kontraband 64 drag 97-98 Kontrollerat område 154- 157 militär sjukvårdspersonal 86 Konventionella vapen 163, 200-203 Illegal verksamhet 152 Konvojer 64 Illegala kombattanter 73, 82 Koreakriget 162 Implementering 247, 334 Krig 48, 49 Immunitet 268-269 Krigsartiklarna 281 inbördeskrig 50 Krigsbytesrätt 187 Information, myndigheternas Krigsfångar 85, 87-96, 217, 335 medverkan 294-295 kategoritillhörighet 91-94 Information, skriftlig 293 repatriering 96 Information i kris och krig 293 Krigsfånge, status 67, 236 Information om folkrätten 101, 247, skydd av 59, 149 290, 291-295, 303-326, 339, 344 Krigsfångebyrå 335 Informationsområdet, om- Krigsfångeläger 89-91, 95-96, 335 ockuperat råde 369-370 Krigsförbrytelser 59, 219 Information under fredstid 292 Krigsförklaring 48-49 lnhumana vapen, se särskilt inhumana Krigshandelspolitik 266-267 vapen Krigskontraband 188, 267

418 S akregister I

Krigskorrespondenter 97, 98, 134 Militär nödvändighet 167, 172, 175, Krigslist 145 185, 187, 189, 215-220, 343 Krigsmannaansvar 101,106 Militärläkare 77 Krigsnödvändighet 215 Militärpräst 77-78, 87 Krigsrätt 117-118 Militär sjukvårdspersonal, se sjuk- Krigstillstånd 61 vårdspersonal Krigszon 192, 196, 210 Militär själavårdspersonal, se själa- Kulturell egendom 171- 172, 194, vårdspersonal 213, 336 Militära aktioner 173-174 Kulturvärden, skydd av 57-58, Militära mål 168, 176, 179 170-172 Militära operationer 174, 178, 181 Kuppanfall 125 Miljökrig 175 Kvalificerad personal 255, 344 Minimiskydd 84, 158 Kvinnor, skydd av 68, 98, 273 Minimiskydd vid icke internationella Kyrklig verksamhet 369 konflikter 297-299 Kyrkor, skydd av 170 104 Mobilisering kärnkraftverk 176-181 l 13 - 1 14 Motorreparationstjänsten Kärnvapen 163, 200 Motståndsrörelse 73-75, 80-82, Kärnvapenkrig 142, 342-343 149-153, 156, 157, 272, 278, 281 -283 Motstándsrörelse, svensk 82, L 151-152 Landkrigsskádeplats 204 Myndigheters verksamhet, under Landminor 201,203 ockupation 367-369 Landsförräderi 283-286 Mänskliga 56, 276, 280 rättigheter Landssvek 283-286 Landsting 128 Ledningscentraler,civilförsvaret 238 N Legosoldater 52, 99, 149, 153, NATO 49 157- 159 67 Nationalitetsbeteckningar Lidande, onödigt 65, 67,141, 143, Nationernas förbund 51, 205 198 Naturlig miljö, skydd av 143, Lieber Code 172 175-176 Livsmedelsförsörjning, se försörjning Neutral stat 63, 261, 263, 266 Londonprotokoll, 1936 års 63, Neutrala zonen Sverige-Norge 205 188- 190, 218 Neutraliserad zon 98, 206 Luftballonger 193 Neutraliserat område 196, 204, 205 Luftburen trupp 148 169 Neutralisering Luftkrig 65, 193-196, 343 Neutralitet 53, 63, 259-268 Luftkrigsskådeplats 204 permanent 62, 260 Läkemedelslager 226, 240, 241 Neutralitet i, Länsstyrelsen 128, 368-369 landkrig 262-263 sjökrig 263-265 luftkrig 266 M Neutralitetsbrott 53, 63, 261, 262 Marin blockad 173, 175 260 Neutralitetsförklaring Maritime exclusion zone 210 Neutralitetskränkning 53, 261, 262 Marsbrev 286-287, 288 Neutralitetsrätt 260 Martens Clause 66, 141, 342 understöd 188 Neutralitetsvidrigt Massförstörelsevapen 198-199 Notifiering 62, 333-337 Medborgerliga och politiska Nürnbergdomstolen 64, 172, 189, rättigheter 56, 276, 280 219, 252 Militär domstol 279, 282, 283 Nürnbergprinciperna 59, 219, 252 Militär nödrätt 215 Nödsignaler 145

Sakregister I 419

O Ratifikation 57-58 Obsoleta regler 62 Regeringen och regeringskans- Ockupation 53, 61, 271-295, 361 - liet 122 371 Regeringsformen 262, 280, 287, 370 Oförsvarad ort 68, 206-209 Religiösa platser, skydd 171 Oljeplattformar 192 Reciprocitet 69 Om kriget kommer, broschyr 288, Reciprocitetsprincipen 69 - 70 293 Repressalier 53, 89, 166, 211-214, Områdesbombning 65, 138, 163- 336 165, 343 Repressalieanfall 173 Omstritt område 154- 157 Reservation, Sverige 60 Onödigt lidande 65, 67, 141, 143, 198 Reservationer 58 Ordningsvakter 128 Retorsion 53 Oskadlig genomfart 264 Rådgivande nämnd för folkrättsfrågor 340-341 P Pardon, vägra 67, 147 S Parlamentärilagga 145 Sabotage 99 Parisdeklarationen 1856 63, Saknade 86 187-188 Sedvanerätt 47, 55, 64-69, 253 Permission 106 Sjuka 67, 85, 225 Permittenter 105-107 Sjukhus 226, 241 Personalvårdspersonal 119 Sjuktransporter 223, 227, 233 Personlig beväpning 76-78, 82, 102, civila 233 227, 236 militära 223, 234 Peterburgsdeklarationen, 1868 Sjukvårdsanläggningar 241, 242 års 65, 140, 143, 159, 197, 198, 342 Sjukvárdsanstalter 226 Plastkulor 201 fasta 223, 224 Plundring 65, 167 Sjukvårdsdepåer 226, 240 Polis 102 Sjukvårdsenheter 67, 226, 231, 240, Polisen, ockuperat område 127, 283, 336 362-363 militära 223, 226, 232 Polisens ställning 125-127, civila 226, 227, 231 334-335 Sjukvårdsfarkoster 190,228 Polisstyrkor, beväpnade 74 Sjukvårdsfartyg 190, 223, 228, 335 Post- och bankverksamhet, ockuperat Sjukvårdsformationer, rörliga 222, område 366 224, 226, 231 Prejning 188 Sjukvårdsfordon 67, 228 Pressen 293-294 permanenta 233, 235 Preventivkrig 51, 149 tillfälliga 233, 235 Preventivmedicinska centra 226, 240 Sjukvårdslager 226, 240 Pris 64 Sjukvårdsman 230 Prisdomstol 57, 63, 64, 188 sjukvårdspersonal 67, 109, 130, 131, Privatkrig 73 132, 133, 222, 224, 226, 230 Processrättsliga frågor, ockuperat om- civil 76, 86-87 råde 278-286 militär 76-77, 86, 222, 224 Proportionalitetsprincipen 67,159, permanent 75, 86 164,166,168,182-183,194 tillfällig 75, 86, 109 Präst 132 Själavårdspersonal Psykologiska försvaret, civil 76-78, 132 personal 133- 134 militär 76-78, 132 Sjukvårdsplatser 206 R Sjukvårdszon 98, 206 Rasistisk regim 61 Självbestämmanderätt 61

420 Sakregister I

Självförsvar 49, 50, 51 Tvångsförñyttning 335 beväpning 76-78, 102, 127 Tättbefolkat område 164 Sjöhandelskrig 187- 188 Sjökrig 186- 193, 343 Sjökrigsdeklaration, 1909 års 57, 64, U 137, 188, 192, 267 Ubåtar 63, 64, 188- 190 Sjökrigsskådeplats 204 Ubåtsoperationer 188 - 190 Sjömineringar 186, 192 Underlåtenhetsbrott 251 Skeppsbrutna 86 Underråttelsetjänst 99, 154- 157 Skorzery-fallet 146 Underråttelseverksamhet 154 Skyddsmakt 89, 90, 248, 254-255, Undersökningskommissionen 248, 276, 335, 336 256-257 Skyddsmaktsuppdrag 254-255 Undertecknande 56 Skyddsrum 237 Undervisning om folkrätt 101,108, skyddsvakt, civil 128 303-326, 339, 341 Soldatregler 252,311 civilförsvaret 31 1-313, 405-406 Spetsbergen 205-206 frivilligorganisationer 316-319 Spetsbergstraktat, 1920 års 206 försvarsmakten 247, 310-31 1, Spioner 99, 149, 153-157 403 Spionage 99, 106, 147, 153-157 totalförsvaret utom försvarsmakten Splittervapen 201 och civilförsvaret 313 -316 Spridning (implementering) 247, 334 undervisningsväsendet 319-326 Stabsredaktörer 119 Uniformer, se fiendens uniformer Statens bakteriologiska laborato- Uppbringning 188 rium 131 Uppsägning 60 Statslösa 99, 161, 277 Urskillningslös krigföring 138 Strafflagstiftning, ockuperat områ- Urskillningslösa anfall 138, de 278-286 162-167, 183, 343 Suezoperationen 162 Utbildning 247, 303-326, 341 Sveriges Radio och TV, personal 134 Utbildningspaket i folkrätt 373-401 Svåra överträdelser av folkrät- Utmärkning av ten 145, 165, 248, 250, 251, 252, ambulansluftfarkoster 223, 277 234-235 Sårade 67, 85, 225 anläggningar, civilförsvaret 237 Säkerhetszon 98, 192, 196, 206, 210 civilförsvarsbaser 239 Särskilt inhumana vapen 197, dammar 180- 181 200-203 demilitariserad zon 209 fordon, civilförsvaret 239 T kärnkraftverk 180-181 Telekommunikationer, ockuperat om- materiel, civilförsvaret 239 råde 366-367 oförsvarad ort 208 kombattant - se kombat- Temporär sjuktransporter 223, 357 tantstatus sjuktransportmedel, civila 243 Terroranfall 162, 178 sjukvårdsanläggningar, civila 241, Tilläggsprotokoll till Genévekonv., se 242 sakregister 11 sjukvårdsanstalter 224 Tillämplighet, inträde 61 sjukvårdsenheter 223, 226, 232, upphörande 61 240, 241, 242, 353, 355 Tortyr 90, 248 sjukvårdsfartyg 223 Total exclusion zone 210 sjukvårdsfordon Totalförsvarets personal 100- 135 tillfälliga 233, 235 Transporter, ockuperat områ- permanenta 233, 235 de 363-364 sjukvårdsmateriel 223, 224, 239, Tryckvapen 203 242

Sakregister l 421

sjukvårdspersonal 230-231 W militär 224 Warszawapakten 49

skyddsrum, civilförsvaret 237

Utsvältning 67,172-175 Y Yamashita 251 V Vallar, skydd av 176- 181 Å Vapen 63, 143

Åklagarväsendet, ockuperar områ-

Vapen, förbud mot 196- 197 de 363 Vapenbegränsningar 196-204 Ålandskonventionen, 1921 års 204 Verkskyddspersonal 131 Ålandsöarna 205 Veterinärpersonal 131 Åsiktsneutralitet 268 Viemamkonñikten 80,162

Vårdcentral 241, 242 Återförening av familjer 98

Väktare 128 Väpnad konflikt 48-49 Ö Väpnade styrkor 73-75, 81, 101, Öppet bärande vapen 150- 152 108, 334 Överflödig skada 67, 143 Väpnat angrepp 49 överträdelser, av konventionerna Växtförstöringsmedel, se herbicider m. m. 248

II

Sakregister

Kronologiskt register över krigets lagar m. m.

- Deklaration i Paris den 16 april 1856 ang. sjärätten i krigstid 63, 187-188 - Deklaration i S:t Petersburg den 29 november/11 december 1868 ang. beskaffenheten av de projektiler. som i krig må användas 65. 140. 143. 159. 197. 198. 342 - 1878 års Brüsselkon vention om öppen stad 207 - Deklaration i Haag den 29 juli 1899 ang. förbud mot användande av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i människokroppen 198 - av utkastandet av sprängladdning- 1899 års Haagkonvention ang. förbjudandet ar från ballonger V

144, 193, 198 1

- Konvention i Haag den 18 oktober 1907 ang. jienlligheternas öppnande ( 111. Haagkonventionen) 48, 49

art. 1- 62

- Konvention i Haag den 18 oktober 1907 ang. lagar och bruk i Iantkrig. Bilaga: Reglemente ang. lagar och bruk i lantkrig (1 V. Haagkonventionen) 47, 65, I37, 197, 342

art. 1- 247 - Lantkrigsreg1ementet(LKR) 47, 65, 137

art. 1- 82, 148 art. 19- 154 art. 22- 14I,143,159,194 art. 23- 143,145,146,147, I59, 167, 187, 194, 216 art. 24- 194 art. 25- 193, 206 an. 26- 181 art. 27- 167, 170, 181 art. 28- 167,181

424 Sakregister II

art. 29- 153, 154 art. 30- 153 art. 31- 153,154 art. 42- 272 art. 43 - 278 art. 45- 277

Konvention i Haag den 18 oktober 1907 ang. neutrala makters och personers rättigheter och förpliktelser under ett lantkrig ( V. Haagkon ventionen) 48, 53, 261

art. 2- 263 art. 5- 262 art. 7- 263, 267 art. 10- 261 art. 11- 263 art. 13- 263 art. 14- 263 art. 19- 263

Konvention i Haag den 18 oktober 1907 rörande jientliga handelsfartygs behandling vid jientligheternas utbrott ( V1. Haagkonventiønen) 188

art. 6- 55

Konvention i Haag den 18 oktober 1907 rörande handelsfartyg.: omdaning till krigsfartyg ( V11. Haagkonventiønen) 55

art. 7- 55

Convention ( V111) relative to the Laying of Automatic Submarine Contact Mines. l 907 S7, 186, 192

art. 4- 187

Konvention i Haag den 18 oktober 1907 ang. bombardemang i krigstid förmedelst sjöstridskrafter (IX. Haagkon ventionen) 47, 137, 187

art. 2- 216 art. 3- 63 art. 8- 55

Konvention i Haag den 18 oktober 1907 ang. vissa inskränkningar i utövandet av rätten till uppbringning i sjökrig (X1. Haagkonventiønen) 63, 188

art. 1- 63 art. 4- 63 art. 9- 55

Sakregister 11 425

- Convention (XII) relative to the Creation of an International Prize Court. 1907 57, 63, 188 - Konvention i Haag den 18 oktober 1907 ang. neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig (XIII. Haagkonventionen) 48, 53, 261

art. 1- 262 art. 5- 263 art. 6- 267 art. 7- 63, 267 art. 8- 264 art. 9- 264 art. 10- 264 art. 15- 264 art. 23 - 63 art. 24- 264 art. 25- 265 art. 27- 265, 336 art. 28- 55

- Declaration concerning the Laws of Naval War. (Sjökrigsdeklarationen 1909) 57, 64, 137, 188, 192, 267 - Traktat 1920) angående Spetsbergen (9 februari 206 - Konvention icke-befästande och neutralisering (20 okangående Ålandsöarnas tober 1921) 204 - Protokoll i Geneve den 17juni 1925 rörande förbud mot användande i krig av kvävande. giftiga eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel 66, 138, 142, 144, 199, 212, 256

- Internationellt fördrag rörande fördömande av krig (Briand-Kellogpakten. 27

augusti 1928) 51, 288 - Ministeriella noter växlade med Storbritannien den 15 och den 27 februari 1937 ang. Sveriges anslutning till internationella regler den 6 november 1936 beträffande undervattensbåtars uppträdande under krigstid gentemot handelsfartyg m. m. 63, 188-190, 218 - Förenta nationernas stadga (1945) 49 - 50

art. 2- 49, 62 art. 33- 62 art. 51- 49, 52

- Konvention den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet, folkmord (genocide) 250

426 Sakregister ll

- Genêvekønvenrionen den I2 augusti 1949 angäendejörbättrande av särade och sjukas behandling vid slridskraftema i fält (l. Genévekønventiønen) 48, 56, 57, 58, 66, 138, 254

art. 2- 49, 61, 232 art. 3- 50-51, 141,297 art. 7- 222 an. 8- 255 art. 11- 255 art. 12- 216 art. 16- 86, 255 art. 17- 86 art. 19- 226, 232 an. 21 - 231 art. 22- 76, 77, 227, 231 art. 23- 206, 255 art. 24- 76, 77, 86, 87, 222 art. 25- 86 art. 35- 223, 227, 228 art. 36- 228 art. 39- 223-224 art. 40- 86, 222, 230, 231, 335 art. 41- 222 art. 42- 216, 223 art. 44- 145 art. 46- 212 art. 47- 247 art. 48- 255 art. 49- 248 art. 50- 217, 248 art. 52- 256

Genêvekøn vemionen den l 2 augusti l 949 angáende förbänrande av behandlingen av särade. sjuka och skeppsbruma tillhörande slridskrafterna till sjöss (ll. Genêvekønvenlionen) 48, 56, 57, 58, 66, 138, 190, 254

art. 2- 49,61 art. 3- 50-51, 141, 297 art. 4- 82 art. 7- 222 art. 8- 255 art. 11- 255 art. 16- 86 art. 19- 255 art. 22- 335 art. 24- 335 art. 25- 335 art. 27- 216, 335, 336 art. 28- 216 art. 36- 76 art. 41- 145, 335 art. 43- 228

Sakregister II 427

art. 47- 212 art. 49- 255 art. 50- 248 art. 51 - 217, 248 an. 52- 248 art. 53- 256

- Genêvekønventionen den l2 augusti 1949 angáende krigsfångars behandling (lll. Genêvekonventionen) 48, 56, 57, 58, 66, I38, 254

art. 2_ 49, 6l an. 3_ 50-51, 141, 297 art. 4_ 87, 97, 161 art. g_ 89,255 an. 9.. 89 an. I0- 89 art. 12- 88 art. l3- 212 art. I7- 75, 81 art. 21- 335 an. 23- 216, 335 art. 33- 76 an. 44... 91 art. 45- 91 art. 49- 91 art. 50- 90 art. 52- 90 art. 60- 91, 92 art. 70- 95 an. 85- 59, 60 art. 92- 96 art. 101- 335 art. I04- 335 art. H8- 96 art. 122- 335 art. l23- 335 art. 124- 335 art. 125- 335 art. 127- 247, 248 art. I28- 248 art. 129- 248 art. 130- 217, 248 art. I3l - 248 art. I32- 256

Bilaga lV- 78, 97

- Genêvekonvenliønen den I2 augusti 1949 angáende skydd för civilpersoner under krigsrid (l V. Genêvekønvemionen) 48, 56, 57, 58, 66, 138, 254

art. 2- 49, 6l arl. 3- 50-51, 84, l4l, 297

428 Sakregister II

art. 4- 276 art. 5- 84 art. 9- 255 art. 14- 98, 206 art. 15- 98, 206 art. 16- 216 art. 17- 98 art. 18- 216, 226, 240, 242 art. 20- 86, 243 art. 21- 226 art. 24- 98 art. 27- 98, 273 art. 30- 361 art. 31- 277 art. 33- 212, 274 art. 44- 99 art. 45- 84 art. 46- 84 art. 47- 84 art. 48- 84 art. 49- 84, 274, 335 art. 50- 84, 274, 277 art. 51- 84, 275, 277, 280 art. 53- 177, 216 art. 54- 283 art. 55- 216, 274, 364 art. 56- 274 art. 64- 84, 278 art. 66- 279 art. 68- 59, 60, 283 art. 70- 277 art. 71- 335 art. 72- 335 art. 75- 335 art. 76- 273 art. 78- 84 art. 83- 217, 335 art. 143- 217 art. 144- 247 art. 146- 248 art. 147- 217, 248 art. 148- 248 art. 149- 256

Europeiska konventionen

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (4 november 1950) 56, 276, 280

art. 15- 280

Principles of International Law Recognized in the Charter of the Nüremberg

Tribunal and in the Judgement of the Tribunal (1950. Nürnbergprincipen) 59, 219, 252

sou 1984:56 Sakregister II 429

- Convention for the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict (14 maj 1954) 57, 170- 172

art.4- 2l7

- Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (18 december 1966) 56, 276, 280

art. 4- 280

- vid utforskandet och Fördrag innehållande principer för staternas uppträdande utnyttjandet av yttre rymden. däri inbegripet månen och övriga himlakroppar (2 7 januari 196 7) 205 - Definition of Aggression (14 december 1974) 52

art. I - 52 art. 3- 52

- till Genêvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd Tilläggsprotokoll för offren i internationella väpnade konflikter (Protokoll 1) 48, 55, 56, 57, 58, 67, 139

art. 1- 50, 61, 73, 88 an. 5- 255, 336 art. 6- 255, 344 art. 8- 75, 77, 85, 86, 87, 120, 226, 227, 228, 231, 233, 240, 243 art. 9- 229, 268 art. 10- 67 . art. 11- 67, 250 art. 12- 67, 227, 232, 240, 242, 336 art. 13- 77, 231 art. 15- 67, 77, 87 art. 17- 67 art. 18- 67, 86, 227, 228, 232, 240, 244 art. 19- 268 art. 20- 213 art. 21 - 67, 228, 234 art. 22- 234, 336 art. 23- 234 art. 24- 228, 234 art. 25- 67, 234 art. 26- 67, 234 art. 27- 67, 234 art. 28- 228, 234 art. 29- 228, 234 art. 30- 228, 234 art. 31- 228, 234 art. 33- 86

430 Sakregister II

art. 34- 86 an. 35- 67, 141, 143 an. 36- 143 art. 37- 67,144-145,150,151 art. 38- 67, 145-146 art. 39- 67, 146-147 art. 40- 67, 147 art. 41- 67, 89, 147- 148, 217, 218 art. 42- 148 art. 43- 73-75, 81, 88,101,105,108,126,149,161, 334 art. 44_ 67, 81, 88, 149- 152, 278 art. 45- 82 art. 46_ 153-157 an. 47- 158 art. 48- 67, 141, 160 art. 49- 160, 173, 190 art. 50- 161 art. 51- 67, 71, 75,141,16l-167, 178,183,185, 194, 213,343 art. 52- 166, 168-171, 173, 176, 190, 213 an. 53- 171-172,194, 213, 336 art. 54- 67,172-175,192, 213, 217, 336 art. 55- 175-176,195, 213 art. 56- 176- 181, 195, 213, 336 att. 57- 141,163,177, 181-184, 195 art. 58- 60, 184-186 art. 59- 67, 207-208 art. 60- 209 art. 61- 235 art. 62- 217, 236 art. 63- 236, 361 art. 64- 236 art. 65- 236 art. 66- 236, 243, 244 art. 67- 236 an. 69- 173, 275, 276 art. 70- 173, 268 art. 71 - 67, 217 art. 73- 99, 277 art. 74- 98 art. 75- 60, 67, 100, 153, 158, 252 art. 76- 67, 98 311. 77- 67, 98, 300 art. 79-- 97 art. 82- 327-332, 341 art. 83- 247, 303, 341 art. 84- 341 art. 85- 145, 165, 217, 218, 250, 277 art. 86- 251 art. 88- 254 art. 90- 256 art. 95- 56 art. 96- 56, 61, 69, 70, 333

Sakregister II 431

sou 1984:56

Annex 1 art. 4- 226 an. 5- 228, 234 art. 6- 234 art. 7- 227, 234 art. 8- 234 art. 16- 180

Annex ll- 98

- till Genêvekonventionerna den l 2 augusti 1949 rörande skydd Tilläggsprotøkøll för offren i icke-internationella konflikter (Protokoll Il) 56, 57, 58, 139, 141, 225, 297-301

an. 1- 299 art. 2- 299 an. 4- 299, 300 art. 5-16- 300 art. 17- 301

- Konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningsläsa verkningar (1981. Vapenkonventionen) 56, 57, 66, 144, 199-203, 214, 344

Övriga lagar m. m.

- Brottsbalken 1962

kap. 2:2- 249-250 kap. 19:12- 159 kap. 20:21- 106 kap. 21:2- 281 kap. 22:1- 281, 283 kap. 22:11- 153, 249, 253, 282 kap. 22:13- 249, 281 kap. 22:16- 281

- Wienkonventionen 1969 om Iraktaträtten 56

art. 18- 56 art. 19- 58 art. 45- 255 an. 46- 255

- 1974 Regeringsformen

kap. 10:9- 262 kap. 13- 370 kap. 13:9- 287 kap. 13:10- 280

432 Sakregister 11

- 1982 års förordning om utländska statsfartyg och statsluftfartygs tillträde till svenskt territorium, m. m. (SFS 1982:755) 262

6 §- 264 I7 §- 264 18 §- 265 19 §- 266 24 §- 266

- Försvarsmaktens ingripande vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m. m. (SFS 1982:756) 262

3 §- 262 5 §- 269 9 §- 263 15 §-- 269 27 §- 269 36 §- 265 40 §- 265 50 §- 266

Statens utredningar 1984 offentliga

Kronologisk förteckning

. Sociala aspekter på regional planering. l. . Datateknik och industriell förnyelse. I. , värdepappersmarknaden. Fi. . Svensk sydafrikapolitik. Ud. Domstolar och eko-brott. Ju. . Föreningarna: radio. U.

. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrapport. Fi. . Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet. Ju. I rätt riktning. A.

äcocasigøylaçøn-

Saktorstudier. LU 84. Bilagedel 1. Fi. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. Fi. . Folkrâtten i krig. Fö. . Lângtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. Fi. . Näringstillstånd. Ju. . Förslag till lag om Kooperativa föreningar. l. . Kompletterande motståndsformar. Fö. . Rösträtt och medborgarskap. Ju. . Röstrâtt och medborgarskap. Bilaga. Ju. . Samordnad narkotikapolitik. S.

IÅÅKJVQ-á

. RF 10:5. Ju.

åtgärder, Ju. 16. Förvärv i god tro. Ju. 17. Sveriges internationella transporter. K. 18. Arbetsmarknadsstriden I. A. 19. Arbetsmarknadsstriden ll. A. 20. Datorer och arbetslivets förändring. A. 21. Förenklad självdeklaration. Fi. 22. Panträtt. Ju. 23. Folkbibliotek i Sverige. U. 24. En bättre information om kemiska produkter. Jo. 25. Ny konsumentköplag. Ju. 26. Ny Banklagstiftning. Del 1. Bankrörelselag. Fi. 27. Ny Banklagstiftning. Dal 2. Bankaktiebolagsig. Fi. 2a. Ny Banklagstiftning. Del 3. Sparbankslag. Fi. 29. Ny Banklagstiftning. Del 4. Füreningsbankslag. Fi. 30. LÅS MERA! u. 31. Arbetsmarknadspolitik under omprövning. A. 32. Nya alternativ till frihetsstraff. Ju. 33. Handla med tjänster. Ud. “ * delbetänkande. , Bostadskom Sammanfattning. Bo. 35. Bostadskomrnitténs delbetänkande. Del 1. Bo. 36. Bostadskommittens “albetânkande Del 2. Bo. 37. Rullande fastighetstaxering rn m Del 1. Fi. . Rullande fastighetstaxering m m Del 2. Fi. 39. Hâlso- och sjukvård inför 90-talet. (HS 90) Huvudrapport. S. . Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Underlagsstudie. S. 41. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Huvudbilaga 1-3 Huvudbilaga 1: Fakta om ohälsans sociala och yrkesmässiga fördelning i Sverige, H vudbilaga 2: Arbetsmiljö, yrke, utnyttjande av sluten vård. Huvudbilaga 3: Den jämlika sjukvården? S. 42. Att förebygga skador - ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Underlagsstudle. S. . Att förebygga hjärt- och kärlsjukdom - ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Underlagsstudie. S. . Hälsopolitik i samhâllsplaneringen - Boendemiljö - Arbetsmiljö - Arbetslöshet - Kost. Underlagsstudie. S. 45. invandrarna i hülso- och sjukvården. Underlagsstudie. S. . Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Underlagsstudie. S. 47. Primärvbrdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Huvudbilaga: Hålsoupplysning. S. . Länssjukvården - möjligheter till förändring. Underlagestudie. S. 8 . Hälsa - vård - Samhâllse .i - Sysselsättning. Expertrapport. S. . Personal för framtidens hâlso- och sjukvård. Underlagastudie. S.

Statens offentliga 1984 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Utbildningsdepartementet Kommissionenmot ekonomiskbrottslighet. 1. Domstolaroch Folkbiblioteki Sverige.[23] eko-brott. [3] 2. Näringstillstånd.[8] 3. Ek b. ttslighet LÅSMERA![30] i Sverige.Bakgrund,övervägande,atgärder.[15] Föreningarnasradio. [53] 1983års röstrâttskommitte.1. Rösträtt och medborgarskap.

[ll] 2. Rösträttoch medborgarskap.Bilaga.[12] RF10:5.[14] Jordbruksdepartementet Förvärvi god tro. [16] Enbättre infon ation om kemiskaprodukter.[24] .Panträtt.[22] Nykonsumentköplag.[25] Nyaalternativtill frihetsstraff. [32] Tvångsmedel- Anonymitet- Integritet.[54] Arbetsmarknadsdepartementet Konfliktutredningen.1.Arbetsmarknadsstriden I. [18]2.Arbetsmarknadsstridenll. [19] Datoreroch an* tslivetsförändring.[20] Utrikesdepartementet Arbetsmarknadspolitikunderomprövning.[31] Handlamedtjänster. [33] l rätt riktning. [55] Svensksydafrikapolitik.[52]

Bostadsdepartementet .. .. Försvarsdepartementet .__.___,.. .. l v _||LI““. Kompletterandemotstlndsformer. [10] e áng [34 .z n _|. - _m_ .i n_ › u .a Folkrâtteni krig. [56] Del 1.[35]3. Bostadskommitténsdelbetänkande.Del2. [36]

Socialdepartementet lndustridepartementet Samordnaduarkotikapolitik.[13] Sociala r på regionalplanering.[l] Hâlso-och sjukvårdinför 90-talet.(HS90) Förslagtill lag om Kooperativaföreningar.[9] 1.Hälso-ochsjukvårdinför90-talet,(HS90)Huvudrapport.[39] Datateknikoch industriellförnyelse.[51] 2. Hâlsopolitiskamålochbehovsbaseradplanering.underlagsstudie.[40]3. Hälsopolitiskamalochbehovsba .d planering. Huvudbilaga1-3 Huvudbilagal: Faktaom ohâlsanssociala och yrkesmässigafördelningi Sverige,Huvudbilaga2:Arbetsmiljö, yrke,utnyttjandeavslutenvård,Huvudbilaga3: Denjämlika sjukvården?[41]4. Att förebyggaskador - ett “lsopolitiskt handlingsprogram.Uudurlagsstudie.[42]5.Att förebygga hjärt- och kärlsjukdom- ett hâlsopolitiskthandlingsprogram. Uudurlagsstudie.[43] 6. Hålsopolitiki samhâllsplaneringen- R- .iljö - A.” iljö - Au* L - Kost. Under-

lagsstudie.[44] 7. invandrarnai hâlso-och sjukvården.Underlagsstudie.[45] B.Frimårvårdensuppgifter i det förebyggande arbetet. Underlagsstudie.[46]9. Primärvårdensuppgifter i det förebyggandearbetet. Huvudbilaga:Hâlsoupplysning.[47] 10. Lânssjukvården- möjlighetertillförândring. Underlagsstudie. [48] 11.Hälsa- vård - Samhällsekonomi- Sysselsättning- Expertrapport.[49]12.Personalför framtidenshâlso-och sjukvard. Underlagsstudie.[50]

Kommunikationsdepartementet Sverigesinternationellatransporter.[17]

Finansdepartementet värdepappersmarknaden. [2] Ing* J, 112,” F_ LUM.Huvudrapport.[4]2.Sektorstudier.LU84.Bilagedel1.[5] 3.Särskilda 4 .LU84.BiI _, * 2.[5]4.|* * ,u , LUM. Bilagedel3. [7] Förenkladsjälvdeklaration.[21 ^ 4 - - , _, 1.Ny _ , DelLBankrörelselag.[26]2. Ny banklagstiftning.Del2. tiebolagslagem [27] 3. Ny banklagstiftning.Del 3. Sparbankslag.[28] 4. Ny benklagstiftning.Del4. Föreningsbankslag. [29] f I. P d j; _ fastighetstaxering m m Del 1. [37]2. Rullandefastighetstaxeringrn m Del2. [38]

Anm. Siffrorna inomklammerbetecknarutredningensnumm

° . _

ISBN 91-38-08309-4

Allmänna

Förlaget

ISSN 0375-250x