Naziguldet och Riksbanken : interimrapport

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Naziguldet

från Interimrapport Kommissionen om judiska

tillgångar i vid tiden

för andra Sverige världskriget

i i i

SOU1998::96l L

51a

w m

Statens offentligautredningar MW 1998:96

w Utrikesdepartementet

Naziguldet

och Riksbanken

Interimrapport

Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget Stockholm 1998

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress. Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: fritzes.order@liber.se Internet: www.fritzes.se

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningsavdelning Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

ISBN 91-38-20966-7 Elanders Gotab21733,Stockholm 1998 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

Utrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade genom beslut den 13 februari 1997 chefen för Utrikesdepartementet att tillkalla kommission med uppgift att en skapa största möjliga klarhet i vad som kan ha hänt i Sverige när det gäller egendom av judiskt ursprung som förts hit i samband med

judeförfoljelserna före och under andra världskriget dir. 1997:3

Med stöd av detta bemyndigande utsågs den 21 februari 1997 landshövdingen Rolf Wirtén till ordförande i kommissionen. Samma dag förordnades som ledamöter docenten Nina Einhorn, professorn Boel Flodgren, justitierådet Per Jermsten, advokaten Lennart Kanter, fil. dr Heléne Lööw och ambassadören Krister Wahlbäck. Som sakkunniga förordnades den 21 februari 1997 fil. dr. Paul A. Levine och docenten Alf W. Johansson samt den 11 april 1997 även direktören Salomo Berlinger, ambassadören Sven Fredrik Hedin, professorn Mats Larsson, riksarkivarien Erik Norberg, bankdirektören P.G. Persson, avdelningsdirektören Hans Seyler, dr. Israel Singer, direktören Göran Strömgren, docenten Kersti Ullenhag, avdelningsdirektören Göran Wikell och ambassadören Eric Virgin. Den 17 april 1997 entledigades Alf W. Johansson på begäran från egen uppdraget som sakkunnig. För att som experter biträda kommissionen förordnades den 11 april 1997 kanslirådet Bertil Almborg och departementsrådet Berndt Fredriksson. Som sekreterare förordnades fr.o.m. den 14 april 1997

hovrättsassessom Gertrud Forkman huvudsekreterare och fil. dr.

Ingrid Lomfors samt fr.o.m. den 1 februari 1998 även hovrättsassessom Peder Bjursten. Den 11 december 1997 fick kommissionen tilläggsdirektiv, som innebar att kommissionen med förtur skulle utföra den del sitt av uppdrag som avser Riksbankens guldaffárer dir. 1997: 148. För särskilda uppgifter med anknytning till detta uppdrag har kommissionen anlitat professorn Gunnar Richardson och bitr. professorn Sven Fritz.

Med anledning av tilläggsdirektivet överlämnar vi härmed kommissionens interimrapport Naziguldet och Riksbanken. Stockholm den 9 juli 1998 Rolf Wirtén Nina Einhom Lennart Kanter Boel Flodgren Heléne Lööw Per Jerrnsten Krister Wahlbäck

/Geftrud Forlcman Peder Bjursten Ingrid Lomfors

Förkortningar 7 m.m.

Förkortningar m.m.

BIS Bank for International Settlements

Internationella regleringsbanken

Degussa Deutsche Gold Und Silber Scheideanstalt Dnr Diarienummer FED Foreign Exchange Depository Ibid Ibidem på samma ställe NA National Archives, USA NJA Nytt juridiskt arkiv NZZ Neue Zürcher Zeitung OMGUS Office of Military Government of Germany U.S. RM Reichsmark

RSHA Reichssicherheitshauptamt

SS Schutzstaffel SFS Svensk författningssamling SGU Sveriges geologiska undersökning SNB Schweizerische Nationalbank

Schweiziska nationalbanken

SOU Statens offentliga utredningar

8 Förkortningar 1998:96

m.m.

TGC Tripartite Commission the on Restitution of Monetary Gold. Numera benämnd Tripartite Gold Commission.

Utrikesdepartementet

WJC World Jewish Congress Judiska världskongressen

WVHA Wirtschafts-und

Verwaltungshauptamt

Sammanfattning 9

Sammanfattning

Denna interimrapport handlar om Riksbankens hantering s.k. av naziguld under andra världskriget. Guldet kom i form tackor och av mynt från tyska Reichsbank. En del hade ägts länge Reichsbank. En av annan del bestod av guldtackor som härrörde från tyska beslag av guldreserver i ockuperade länders centralbanker. Ytterligare del en utgjordes av guld som samtliga medborgare i Tyskland och de ockuperade länderna hade ålagts att låta lösa in. Dessutom förekom i Reichsbanks hantering guld som konfiskerats och plundrats till största delen från judar, men även från zigenare och andra förföljda. Guld av olika ursprung kunde till följd av smältning ingå i tacka. samma

Kommissionen använder följande definitioner.

1 Centralbanksguld guld som tagits från reservema i ockuperade länders centralbanker

2 Personguld

a inlöst guld, dvs. guld som åtkommits genom icke-diskriminerande statliga

åtgärder b konfiskerat och plundrat guld, dvs. guld som tagits från levande eller avlidna personer utsatta for nazistisk förföljelse.

Efter kriget gjorde Sverige upp med de allierade om att de tidigare ockuperade länderna Belgien och Nederländerna skulle återfå en del av sitt centralbanksguld. De drabbade personernas förluster korn i skymundan. Det finns många anledningar till att det har blivit aktuellt för nu överlevande, efterlevande, historiker, debattörer och makthavare att ompröva inte bara den svenska guldhandeln utan också hur Sverige på andra sätt förhöll sig till Förintelsen och andra världskriget. Interimrapporten är inriktad på det guld som nazisterna konfiskerade och plundrade från förföljda personer. Men frågan naziguldet om handlar inte enbart om guld och ekonomiska tillgångar utan också om moral och människovärde. Hur var det möjligt att Reichsbank kunde använda förföljda och mördade judars mynt och guldringar som

10 Sammanfattning

betalning till andra centralbanker Hur kan vi vår historia och vår se svenska delaktighet med klara ögon Hur kan återupprättelse ske en

Nazisternas konfiskationer och plundringar

Nazityskland använde guld i utrikeshandeln i utbyte mot gångbara valutor som behövdes för importen. För att inflödet guld skulle öka av utfärdade naziregimen tidigt ett antal delcret angående tvångsinlösen av guld från alla tyska medborgare. Liknande lagstiftning infördes vartefter i de ockuperade länderna. Senare forskning har medfört att bilden det inlösta personguldets roll i Reichsbanks guldhantering har av börjat klarna. Annorlunda förhåller det sig med det konfiskerade och plundrade personguldet, där forskningen ännu är i ett inledningsskede. I samband med att de allierade våren 1945 påträffade Reichsbanks guld- och valutareserver i de övergivna gruvorna vid Merkers stod det klart att det i Reichsbanks guldhantering hade ingått föremål, bl.a. smycken, vigselringar och tandguld, som SS hade plundrat i samband med deportationerna till dödslägren i öst. Detta guld korn allmänt att kallas för Melmerguldet efter kuriren, SS-officeren Bruno Melmer. Vid Nürnbergrättegångama dömdes bl.a. företrädare för Reichsbank för sin inblandning i denna makabra guldhantering. När frågan naziguldet om för några år sedan åter vann aktualitet tedde det sig för många forskare naturligt att söka svaren på uppkomna frågor genom nya

efterforskningar i de rapporter som hade upprättats av de allierade inför

Nümbergrättegångama, vilket medförde att fokus inledningsvis kom att riktas på enbart Melmerguldet. Först på tid har forskningen senare inriktats på att söka klargöra hur stora mängder guld och andra värdeföremål som genom konfiskeringar och plundringar totalt tillfördes den nazityska statsapparaten och dess centralbank. Naziregimens ekonomiska utsugning av judarna hade påbörjats långt innan plundringen nådde sin kulmen i dödslägren. I tidigt skede efter Hitlers maktövertagande utfärdades mot judarna diskriminerande dekret och lagar vilka syftade till att ge konfiskeringen judisk av egendom ett formellt legalt stöd. I februari 1939 ålades judarna en särskild skyldighet att låta lösa in guld, silver och ädelmetaller mot viss ersättning som till huvuddelen insattes på spärrade konton. Inlämnandet skedde till särskilda pantbanker vilka under hela kriget fungerade som förmedlare judisk egendom till inte så nogräknad marknad. av en Konfiskeringarna utvecklades till rena plundringar i takt med att förföljelsema blev alltmer brutala och slutligen övergick i systematiska massmord. Den nazityska statsapparaten tillgodogjorde sig följaktligen

Sammanfattning ll

ansenliga mängder personguld utöver leveranserna åren 1942-45 av Melmerguldet. Uppgifterna om Reichsbanks eventuella del i hanteringen av det konfiskerade och plundrade guldet före 1942 är emellertid lmapphändiga. Kommissionen har valt att i denna interimrapport relativt ingående

redovisa hur det internationella forskningsläget står i dagsläget vad

gäller sådant personguld som Nazityskland konfiskerat och plundrat.

Förutom de redovisningar som lämnats i ett flertal publicerade

internationella rapporter har kommissionen granskat visst arkivmaterial i USA.

Riksbankens affärer med Reichsbank

Kommissionen har utrett omfattningen Riksbankens samlade av befattning med guld av skilda slag från Nazityskland. Uppgifter har främst hämtats från den rapport som den Riksbanken tillsatta av oberoende Arkivutredningen publicerade i december 1997, men även från schweiziska arkiv och utländska rapporter. Större delen av det guld från Nazityskland som Riksbanken disponerade över under krigstiden fanns deponerat i den schweiziska nationalbanken i Bern. Korta tider hände det att Riksbanken även hade guld deponerat hos Reichsbank i Berlin. Dessutom förekom det i mindre utsträckning att guld från Nazityskland förvarades eller vidaresåldes i Sverige. Första gången Riksbanken under kriget befattade sig med guld från Reichsbank var i september 1940, då omfattande återbetalningar gjordes på det tyska s.k. Kreugerlånet som till övervägande del var placerat hos svenska näringsidkare. I detta sammanhang mottog Riksbanken ca 8,6 ton guld som betalning. Från sommaren 1942 till sommaren 1944 tog Riksbanken vid återkommande tillfällen emot guld från Reichsbank. Transaktionerna hade direkt samband med två bilaterala avtal mellan Sverige och Tyskland, nämligen clearingavtalet och handelsavtalet. Genom guldaffärema utjämnades betalningsbalansen länderna emellan. Totalt mottogs i detta sammanhang 20,3 ton guldtackor och 1,5 ton guldmynt. Riksbanken erhöll således sammanlagt 30,4 ton guld betalning från ca som Nazityskland. Endast en mindre del av detta guld transporterades till Sverige. I samband med Kreugerlånbetalningen hitfördes ca 3,0 ton guld, som återtransporterades till Tyskland 1941. Vidare hemtogs på sommaren 1943 ca 1,0 ton för vidareförsäljning till industrin. Slutligen levererades ca 1,5 ton guldmynt till Sverige på sommaren 1944. Dessa fanns kvar i

12 Sammanfattning

Sverige vid krigsslutet. Av det guld Riksbanken köpte från som Nazityskland transporterades alltså sammanlagt 5,5 ton till Sverige. ca

Konfiskerat eller plundrat guld i Riksbankens händer

Den osäkerhet som ännu råder hur mycket konñskerat och plundrat

om personguld som Reichsbank hanterade leder till att det är mycket svårt att närmare uttala sig om i vad mån sådant guld ingick i det guld som

Riksbanken befattade sig med under andra världslcriget.

När det gäller att så långt som möjligt utreda konfiskerat och om plundrat personguld kan ha kommit i Riksbankens händer har

kommissionen koncentrerat sina undersökningar till guld-

transaktionerna i anledning av handelsavtalet hösten 1941. Grundmaterialet för undersökningen har varit Arkivutredningens

sammanställningar av tacknummer. Dessa har jämförts med

amerikanska rapporter från tiden närmast efter krigsslutet, särskilt

sådana som har behandlat frågan om inblandning Melmerguld vid

av vissa omsmältningar vid det preussiska myntverket åren 1942-44. Kommissionen har inledningsvis konstaterat att ett antal guldtackor härrörde från omsmältningar av det belgiska centralbanksguldet och att det inte for närvarande finns någon uppgift tyder på att någon som inblandning av annat guld skedde vid dessa omsmältningar. Härefter

har kommissionen identifierat beslagtagna guldtackor från den

nederländska centralbanken, vilka med stor sannolikhet varit ursprungliga, omsmälta tackor. Sedan dessa partier uteslutits kvarstod följande poster det guld Riksbanken under åren 1942av som 44 disponerade över.

Guld förvarat i Bern 7,5 ton

Levererade guldmynt till Sverige 1,5 ton

Guld som hade förvarats kortare 7,4 ton tid i Berlin

Totalt 16,4 ton

Av de sammanlagt 37, 3 ton guld från Reichsbank Riksbanken som disponerade över under åren 1942-44 bör 20,9 ton guld med stor sannolikhet inte ha innehållit något konfiskerat och plundrat personguld.

Sammanfattning 13

Beträffande resterande 16,4 ton guld kan inga andra slutsatser dras än att

posterna ger anledning till närmare undersökningar. Det kan inte uteslutas

att i denna kvantitet guld kan ha ingått någon mindre andel konfiskerat och plundrat personguld. Det har således inte varit kommissionens avsikt att ge

sken av att någon exakthet kan uppnås med dessa beräkningar. Härtill är den bevarade och internationellt tillgängliga informationen alltför osäker

och fragmentarisk. Kommissionen har inte vid sina hittillsvarande undersökningar funnit något indikerar att Riksbanken erhöll guldtackor från de som smältningar vid preussiska myntverket åren 1942-44 där Melmerguld inblandades.

Det svenska förhållningssättet

Tidigare forskning har klarlagt att nazisternas ekonomiska förföljelser av judarna under 1930-talet var kända för de samtida svenska beslutsfattarna. Från 1942 var det känt i Sverige att planen på Förintelsen hade satts i verket. Kommissionen har försökt skaffa sig bild hur aktörernas en av kännedom om naziguldets ursprung växte fram och hur detta påverkade

deras förhållningssätt. Endast skriftliga källor har stått till buds.

Förutom Arkivutredningens redovisning har kommissionen granskat delar av departementsarkiven, handlingar från bankoutskottet, enskilda beslutsfattares arkiv och visst arkivmaterial från Schweiz memoarer, samt utländska rapporter. Den dokumentation som återfunnits har till alldeles övervägande del handlat om centralbanksguld. Senast i början av 1941 stod det klart för de svenska beslutsfattarna att Reichsbank använde centralbanksguld från ockuperade länder för den nazityska utrikeshandeln och att sådant guld inte var internationellt fullt gångbart. Detta föranledde riksbankschefen Ivar Rooth att överväga att sortera guldet efter ursprung. Efter en varning från de allierade tidigt 1943 framförde regeringen på informell väg till Reichsbank att beslagtaget centralbanksguld inte kunde accepteras betalning. Sedan som en muntlig utfästelse att inte leverera sådant guld hade erhållits fortsatte man guldaffárerna som tidigare. Först efter upprepad allierad en varning i början av 1944 meddelade Riksbanken till Reichsbank att ytterligare guld inte kunde tas emot, trots att Riksbanken tidigare hade åtagit sig att köpa mer. Det finns endast ett enda belägg för att någon svensk beslutsfattare över huvud taget insåg risken för att erbjudet guld skulle kunna vara konfiskerat från judar eller andra förföljda Detta skedde personer.

14 Sammanfattning

sommaren 1944 då riksbankschefen övervägde Riksbanken skulle om godta ett förslag från Reichsbank om leverans 1,5 ton guldmynt. av

Bakgrunden till att förslaget gavs var att Reichsbank ansåg att Riksbanken hade förbundit sig att köpa motsvarande mängd guld. Sverige accepterade inte längre guld i form av tackor. Reichsbank

motsatte sig att i stället betala med schweiziska franc. Förslaget om

betalning med guldmynt accepterades efter samråd med regeringen

sedan vicepresidenten vid Reichsbank Emil Puhl muntligen förklarat att det inte var fråga om mynt från judar eller liknande.

Slutsatser

Det guld som betalades när Kreugerlånet löstes in 1940 innehöll sannolikt inte något konfiskerat eller plundrat personguld. Eftersom Riksbanken från Reichsbank senare kan ha mottagit guld som till någon del konfiskerats eller plundrats från judar och andra av nazisterna förföljda personer finns det en svensk delaktighet i detta gulds historia. Guldaffärema med Nazityskland efter Kreugeruppgörelsen hade direkt samband med det svensk-tyska handelsavtalet från senhösten 1941, som i sin tur var ett centralt instrument för den svenska neutralitetspolitiken. Denna allt övergripande politik innebar svåra avvägningsfrågor som kommissionen varken har haft anledning eller möjlighet att gå in på i denna rapport. Med dagens ögon sett finns det emellertid skäl att ifrågasätta om den till handelsavtalet knutna särskilda guldöverenskommelsen verkligen var nödvändig under hela krigstiden. I dag kan det konstateras att de moraliska aspekterna på det svenska

förhållningssättet till konñskerat och plundrat personguld borde ha

övervägts öppet, brett och seriöst senast 1944, när sommaren en misstanke faktiskt hade uppstått. Eftersom så inte tycks ha skett finns fog för kritik mot både dåvarande regeringen och dåvarande riksbanks-

fullmäktige.

Det moraliska och politiska ansvaret för att i dag tillse att

erforderliga åtgärder vidtas bör bäras av regeringen. Det ingår inte i

kommissionens uppdrag att ge förslag till hur detta kan ordnas.

Kommissionens förhoppning är att interimrapporten skall inspirera till fortsatt svensk debatt och forskning naziguldet och de

om om moraliska frågor som är förknippade därmed.

Inledning 15

1 Inledning

1 1 Uppdraget

.

Denna interimrapport handlar om Sveriges riksbanks Riksbankens

befattning med s.k. rövat guld under andra världskriget. Detta är endast en av de frågor som kommissionen fått i uppdrag att söka klarlägga. Regeringens direktiv till kommissionen återges i sin helhet som bilaga Ett par månader innan regeringen tillkallade kommissionen hade Riksbanken förordnat en oberoende utredning med uppgift att göra en sammanställning vad Riksbankens arkiv innehåller om bankens av

förvärv guld från Tyskland under andra världskriget Denna antog

av namnet Arkivutredningen och sarnrådde med kommissionen under arbetets gång. I december 1997 överlämnade Arkivutredningen sin slutrapport Riksbankens guldaffärer med Nazityskland till riksbankschefen, omgående överlämnade rapporten till kommissionen som Arkivutredningen kom i korthet fram till följande. Riksbanken förvärvade sammanlagt nära 60 ton guld från den tyska nationalbanken, Reichsbank, under krigsåren. Vid krigsslutet fanns en del av detta kvar i svensk besittning. Den övervägande mängden därav, nästan 16,4 ton, låg i Riksbankens depå hos den schweiziska nationalbanken i Bern. Dessutom fanns 1,5 ton guldmynt i Sverige. Med anledning av krav från Belgien och Nederländerna, vars guldreserver hade beslagtagits av Nazityskland, överlämnade Sverige efter kriget sammanlagt 13,2 ton guld till Tripartite Commission on the Restitution of Monetary Gold

Den återgivna beskrivningen av uppdraget är hämtad ur utredningens rapport. I ett pressmeddelande som Riksbanken gav ut den 20 december 1996, i samband med att utredningen tillsattes, angavs uppdraget något annorlunda. Däri uttalades bland annat att anledning fanns att göra en förnyad undersökning i Riksbankens arkivhandlingar för att utröna om det fanns ytterligare uppgifter som belyser Riksbankens förvärv av så kallat rövat guld. 2 Riksbankens guldaffárer med Nazityskland rapport till Riksbanken av den : särskilt tillsatta Arkivutredningen, Stockholm 1997.

16 Inledning

TGC3, hade för fördelningen bland drabbade

som ansvar länder.

Nederländerna hade krävt än vad Sverige gick med på

mer att

återbetala. En viss mängd det riksbanksguld

av som fanns kvar i Bern

vid krigsslutet bar i olika avseenden liknande kännetecken

som en del av det guld Nederländerna hade gjort anspråk på. Att guld från Nazityskland innebar en ekonomisk risk diskuterades i fall från vart

1940 inom Riksbanken. Det stod i början 1941 klart för Riksbanken

av att amerikanarna befarade att tyskarna handlade med guld från ockuperade länders guldreserver. Frågan Tyskland erbjöd om även sådant guld rövats från judar berörde riksbankschefen i som en kortfattad anteckning år 1944. I kommissionens uppdrag ingår att analysera och ta ställning till vad

som kommit fram vid Arkivutredningens arbete. Detta skall ske för

att belysa Riksbankens förvärv s.k. rövat guld under andra världskriget. av Direktiven också att kommissionen, den detta till anger om anser vara

gagn för utredningen, skall göra kompletterande undersökningar i saken med särskild fokusering på guld kan ha tillhört judar.

som Kommissionen har därför utgått från att dess arbete bör koncentreras

till utredning om i vad mån Riksbanken befattat sig med sådant guld

som tagits från utsatts för nazistisk förföljelse. personer som

Vid genomgången av Arkivutredningens rapport har kommissionen gjort följ ande grundläggande reflektioner. Arkivutredningen sökte inte i

första hand på frågan guld rövats från nazisterna svar om som av

förföljda personer kom att överlåtas till Sverige. Uppdraget för

Arkivutredningen hade bestämts så att den skulle sammanställa vad Riksbankens arkiv innehåller bankens förvärv guld från om av Tyskland under andra världskriget. Frågan Riksbanken på andra om vägar indirekt förvärvade guld från Nazityskland kom inte heller att

utredas. En ytterligare begränsning hos Arkivutredningens

rapport är att den baserats endast på vad återfinns i Riksbankens arkiv. som

Slutligen måste det uppmärksammas att Arkivutredningen, skäl

av som

inte framgår, valde att koncentrera sin analys rörande till den

ursprung mängd guld från Reichsbank fanns kvar i svensk ägo vid som

krigsslutet. Sammantaget kan därför konstateras att Arkivutredningens

rapport inte klargör i vad mån guld tagits från utsatts som personer som

för nazistisk förföljelse kan ha kommit i svensk besittning. Några dagar innan Arkivutredningens rapport offentliggjordes fick

kommissionen tilläggsdirektiv från regeringen. Dessa innebar att kommissionen med förtur skulle utföra den del sitt

av uppdrag som gäller riksbanksguldet och snarast möjligt särskilt redovisa detta

3 Numera benämnd Tripartite Gold Commission. 4 Tilläggsdirektiven återfinns bilaga som

Inledning 17

I denna interimrapport redovisar kommissionen sitt uppdrag enligt tilläggsdirektiven. Frågorna om rövat guld är dock inte avslutade därmed. Forskning och utredning pågår samtidigt i flera olika länder. Ständigt läggs pusselbitar på bordet. Bilden växer fram efter hand. nya Kommissionen har därför ambitionen att i sin slutrapport presentera en uppdaterad redovisning. När uppdraget slutredovisas kommer också en utförligare beskrivning guldhanteringens bakgrund och sammanhang att ges. av De ekonomiska relationerna med Nazityskland omfattade mycket mer än guldaffarer. Huvuddelen av Riksbankens guldförvärv skedde i direkt

anslutning tillgällande avtal mellan länderna varuhandel Även

om m.m. till dessa frågor återkommer kommissionen. I sin slutrapport avser kommissionen också att ta upp de övriga frågeställningar som angetts i direktiven. Det finns belägg för att även egendom annat slag, som rövats från naziförfölj da personer, kom till av Sverige. Närmare utredning kring sådana transaktioner pågår inom kommissionen och kommer att redovisas i slutrapporten. Vidare är det känt att vissa människor, som hotades av eller utsattes för nazistisk förföljelse, själva ombesörjde att deras egendom fördes till Sverige, exempelvis för deponering i någon bank. Även sådana fall kommer att beskrivas.

Kommissionen alltså att återkomma till guldfrågoma, satta i

avser ett större sammanhang och belysta av nytillkommen forskning. Avsikten är att slutrapporten skall samlad bild av vad ge en kommissionen funnit rörande hanteringen i Sverige av egendom som varit i judisk ägo. Naziguldets historia börjar varken på 1990-talet eller i samband med efterkrigsuppgörelserna, utan när de ekonomiska förföljelsema mot judarna i Tyskland inleddes. I slutrapporten kommer ett mer belysande perspektiv på historien att presenteras. Under de senaste åren har frågan fått aktualitet, främst till följd initiativ från den judiska ny av

världskongressen WJC.5 Dessa initativ har underlättats av det kalla

krigets slut. Ordföranden i den amerikanska senatens bankutskott, Alphonse DAmato, har med stor genomslagskraft ställt sig till WJC:s förfogande. Sedan även den brittiske parlamentsledamoten Lord J anner djupt engagerat sig för saken, framlade det brittiska utrikesdepartementet två rapporter i ämnet Därefter har också två officiella

5 World Jewish Congress. 5 History Notes, No 11-12, Nazi Gold: Information from the British Archives, 1 997.

18 Inledning

amerikanska rapporter, de s.k. Eizenstatrapportema, publicerats I Schweiz pågår flera utredningar rörande landets roll under andra världskriget, vad gäller bland annat naziguldet. Här bör särskilt nämnas den oberoende expertkommission under ledning professor Jeanav François Bergierg, som i slutet maj 1998 lade fram interimrapport av en om guldtransaktioner i Schweiz vid tiden för andra världskriget Även i en rad andra länder företas liknande utredningar.

1.2 Definitioner och

avgränsningar

Direktiven till kommissionen talar så kallat rövat guld. I den om allmänna debatten förekommer begreppet naziguld frekvent och i olika betydelser. Den historiska diskussionen på området präglas av

långdragna och förvirrande försök att definiera skillnaden mellan

monetärt och icke-monetärt guld. Det denna bakgrund är mot nödvändigt att reda ut vad kommissionens uppdrag rövat guld om närmare gäller. Till att börja med bör klargöras att termen guld här sikte endast tar på metallen guld. Ibland har ordet naziguld använts för att beteckna all slags egendom rövats nazisterna. Men när kommissionen talar som av om guld avses alltså ingen annan slags egendom än just guld. Att en sådan begränsning görs får inte uppfattas att kommissionen inte som intresserar sig för egendom av annat slag, såsom exempelvis silver, smycken och konstföremål. Kommissionen har vidare valt att begränsa denna interimrapport till att avse sådant guld som mottagits Riksbanken. Såvitt kommissionen av hittills funnit har det guld Riksbanken förvärvat från Nazityskland kommit från Reichsbank. Det är fullt möjligt att även andra svenska banker, företag eller personer förvärvade eller disponerade över guld från Nazityskland. Sådant guld behöver inte ha levererats från Reichsbank eller någon

7 U.S. and Allied Efforts to Recover and Restore Gold and Other Assets Stolen or Hidden by Germany During World War II, 1997 Eizenstatrapporten, samt U.S. and Allied Wartirne and Postwar Relations and Negotiations With Argentina, Portugal, Spain, Sweden and Turkey on Looted Gold and German External Assets and U.S. Concerns About the Fate of the Wartime Ustasha Treasury, 1998 1998 års Supplement till Eizenstatrapporten, båda samordnade Stuart Eizenstat. av 8 Unabhängige Expertenkommission: Schweiz Zweiter Weltkrieg, i fortsättningen benämnd Expertkommissionen. 9 Switzerland and Gold Transactions in the Second World War, Interim Report, 1998 Expertkommissionens interirnrapport.

Inledning 19

annan centralbank, utan kan exempelvis ha sålts av affärsbank, som en Dresdner Bank och Deutsche Bank, eller ett smält- eller av upparbetningsföretag som Degussa GmbH. Huruvida det finns tecken på att andra svenska banker, företag eller personer kommit att disponera över guld från Nazityskland återkommer kommissionen till i sin slutrapport. Det är inte heller osannolikt att guld från Nazityskland förts till tyska mottagare i Sverige. Även till denna fråga återkommer kommissionen i slutrapporten. Frågan är då vad som bör avses med att guld var rövat. Av kapitel 4 kommer att framgå att nazityska företrädare tilltvingade sig guld på många sätt före och under andra världskriget. Första världskriget och den därpå följande ekonomiska depressionen hade tärt på Tysklands tillgångar. Ekonomisk utsugning och trakasserier av judar ingick redan tidigt i den nazistiska ideologin. Kriget mot andra stater krävde stora resurser. Mot denna bakgrund kom nazisternas tvångsåtgärder att riktas mot olika håll. De tyska medborgarna ålades redan före andra världskriget skyldighet att mot viss betalning låta lösa in privat guld. Sådant guld som fanns i ockuperade länders centralbanker beslagtogs. Även medborgare i ockuperade länder ålades skyldighet att lösa in sitt guld. Judar och andra förföljda personer utsattes, med eller utan legalt stöd, för konfiskationer och stölder. I samband med deportationerna till dödslägren skedde rena plundringar. Rövandet nådde sin avskyvärda kulmen när lik skändades genom att tandguld avskildes. Etiketten rövat guld täcker alltså guld som åtkommits på många skilda sätt. Sådant guld som Reichsbank tillägnade sig före 1933 eller genom reguljära transaktioner därefter men före krigets utbrott har kommissionen ingen anledning att uppmärksamma." I övrigt har kommissionen valt att använda sig av följande definitioner avseende ursprunget till guld i Reichsbank.

l Centralbanksguld guld som tagits från reserverna i ockuperade länders centralbanker

° Deutsche Gold und Silber Scheideanstalt GmbH. Se beträffande de nämnda bankerna och Degussa även kapitel 4. Med reguljära transaktioner avses här sådana transaktioner inte ger som anledning till någon särskild misstanke om att rövat guld av något slag förekommit. 12 En liknande, forfinad, terminologi introducerades i Schweiz men mera av Expertkommissionen. Se Expertkommissionens interimrapport, s. 22

20 Inledning

Personguld

a inlöst guld, dvs. guld åtkommits icke-diskriminerande

som genom

statliga åtgärder

b konfiskerat och plundrat guld, dvs. guld som tagits från levande eller

avlidna personer utsatta för nazistisk förföljelse

Deñnitionerna är teoretiska konstruktioner. Som kommer framgå

att var nazisternas åtgärder för att samla in guld till staten mångfasetterade och svåröverblickbara, vilket exempelvis medför det inte att alltid är lätt att på ett frånhändande innebar inlösen eller svara om konfiskation. Vidare förekom det att guld smältes och att därvid om guld med olika slags ursprung blandades Personguld kan samman. således ha blandats med och kommit att ingå i tacka samma som centralbanksguld eller guld av annat ursprung. Det uppdrag kommissionen fått avser, direktiven forrnulerats, som

främst guld som rövats från judar. Men guld togs inte enbart från judar

även om dessa var den helt övervägande utan även från - gruppen -

människor ur andra befolkningsgrupper förföljdes nazisterna,

som av exempelvis från zigenama. Om Nazityskland använde personguld för

betalningar till Riksbanken, levererades det i form tackor eller mynt.

av I ingendera fallet det längre möjligt att hänföra guldet till enskilda var förföljda eller Kommissionen konstaterar personer grupper av personer. därför att det, när det gäller att analysera Riksbankens guldinnehav, är omöjligt att skilja mellan personguld från judar och personguld från

andra personer som varit utsatta för nazistisk förföljelse.

Den första avgörande frågan beträffande det rövade guldet bör alltså vara om Riksbanken över huvud taget kommit att befatta sig med personguld. När svaret på den frågan söks måste det beaktas att personguld kan ha ingått i annat guld. Härefter bör ett försök göras att

särskilja den del av personguldet som utgörs av inlöst guld, för att på så

sätt ringa in hanteringen av konfiskerat och plundrat personguld. Som

framgår av kapitel 4 har betydande svårigheter förelegat att hitta

en

möjlig metod för att besvara dessa frågeställningar.

1.3 Rapportens uppläggning

Denna rapport söker således komma närmare svaret på frågan om Riksbanken kan ha gjort några förvärv konfiskerat och plundrat av personguld. I rapporten görs också ett försök att utreda vad Riksbanken, riksdagen och regeringen kände till eller borde ha misstänkt beträffande ursprunget till det guld Reichsbank handlade som

Inledning 21

med. Slutligen innehåller rapporten de reflektioner som kommissionen

hittills har gjort om hur det svenska förhållningssättet bör värderas.

Efter detta inledande kapitel följer i kapitel 2 en redogörelse syftar som till att i någon mån klargöra varför Riksbanken och andra centralbanker över huvud taget ägde och handlade med guld under krigstiden. Kapitel 3 ägnas kommissionens försök att besvara frågan i om vad mån Riksbanken hade möjlighet att disponera över guld från Nazityskland. Här beskrivs alltså inte endast transaktioner med personguld, utan även transaktioner med guld av annat slag. Frågan Riksbanken hanterade något konfiskerat och plundrat om personguld behandlas i kapitel Till att börja med lämnas där en redogörelse för hur Nazityskland på olika sätt tillägnade sig personguld. Sedan redovisas vad kommissionen hittills kommit fram till rörande sambandet mellan Riksbankens guldhantering och den omständigheten att personguld förekom i Reichsbanks affärer. Därefter övergår kommissionen i kapitel 5 till att resonera kring vad som under kriget var känt om riksbanksguldets ursprung. Detta som en nödvändig bakgrund för de ställningstaganden som begärts i direktiven. I kapitel 6 redogör kommissionen för den gottgörelse till ockuperade länder och den hjälp till förföljda från svensk personer som sida korn att lämnas till följd av det s.k. Washingtonavtalet 1946. Kommissionens hittillsvarande ställningstaganden finns i kapitel

Centralbankers guldhantering 23

2 Allmänt om centralbankers

guldhantering

l Inledning

Den främsta avsikten med detta kapitel är att belysa varför statligt

guldinnehav och guldhandel mellan länder över huvud taget förekom

vid tiden för andra världskriget. Vidare ges i kapitlet viss övrig bakgrundsinformation guldhantering, som kan underlätta om förståelsen rapportens följande kapitel. av

2.2 Guldreserv, tackor och mynt

I syfte att fullgöra sina lagstadgade uppgifter innehar Riksbanken liksom andra centralbanker viss valutareserv. Det är viktigt för en

stabiliteten i respektive lands ekonomi. Vidare ankommer det på

centralbankerna ut sedlar. att ge Med valutareserv centralbanks samlade innehav av guld avses en och valutor. Guldreserven är det guld som ingår i valutareserven. I Riksbankens affärer med tyska Reichsbank och andra centralbanker förekom i enlighet med gammal internationell sed guld i två former, nämligen tackor och mynt. Grundidén med de två olika formerna att tackor lagrades medan mynt cirkulerade i var som reserv, handeln.

En guldtacka väger i genomsnitt 12,5 kg och bär stämpel från

en tillverkaren. I stämpeln skall anges smältdatum, ñnhetsgrad,

provningsanstalt och identiñkationsnummer. Om tackans faktiska vikt

kallas bruttovikten multipliceras med finhetsgraden får

som även man

tackans ñnvikt. Den mäts i regel i kgfin. Andra ord för guldtackor är barrar eller plansar. Den äger guldtacka kan alltid välja att som en

13 Se vidare Michel Fior, Die Schweiz und Das Gold der Reichsbank, Schweiz 1997, 37, samt Arkivutredningen s. 41. s.

24 Centralbankers guldhantering

smälta om den, exempelvis för att förädla den till högre

en ñnhetsgrad

eller för att tillverka mynt dvs. utmynta den. Vid omsmältning får tackan stämpel. Det är också möjligt

en ny att utöver tillverknings- eller präglingsstämpeln åsätta tackan ett kontrollnummer slag.

av annat Ett guldmynt som är avsett för internationell handel skall alltid ha en viss närmare bestämd Vikt och

ca tre ett halvt gram och en viss hög

ñnhetsgrad. Detta är en tradition går tillbaka till de medeltida

som

handelsmynten, de s.k. dukatema. Vid tiden för andra världskriget

var det vanligt att både tackor och mynt ingick i ett lands guldreserv. Huvuddelen av världens guldproduktion skedde vid tiden för andra

världskriget i Sydafrika och Canada, dvs. inom det brittiska samväldet. Vid sidan denna utvinning produktionen i USA

av var

betydande. I Tyskland skedde ingen brytning guld. Den svenska

av produktionen härrörde från Boliden och hade endast ringa

omfattning.

2.3 Guldmyntfoten och utvecklingen under

första hälften av 193 O-talet

Guldmyntfot innebär att det finns fast koppling mellan guld och

en valuta. När guldmyntfot gäller i ett land kan den valutan alltid egna växlas till guld enligt fast kurs. Centralbanken skyldig en är att mot guld lösa in det landets sedlar när sådana erbjuds den. Guld kan egna strömma fritt mellan länder med guldmyntfot. På så sätt stabiliseras relationen mellan valutorna i berörda länder. Så länge guldmyntfoten

rådde i Sverige fram till 1931 kunde den svenska kronans värde inte

tillåtas sjunka mer än marginellt i förhållande till andra valutor i

guldmyntfotländer. Sjönk den lägre kunde nämligen förvänta sig

man att allt för många som behövde utländsk valuta skulle begära att få lösa in svensk valuta i guld och sedan transportera guldet till ett annat guldmyntfotland för köp av utländsk valuta. Fick detta pågå fanns risk att Riksbankens förråd av guld minskade så att banken inte längre skulle kunna klara sin skyldighet att lösa in det landets egna sedlar mot guld. Detta exempel åskådliggör att det nödvändigt för guldvar myntfotländer att sinsemellan hålla växlingskursema för valutorna något så när stabila. I samband med första världskriget övergav flertalet industriländer,

med undantag för USA, guldmyntfoten. Men efter krigets slut återkom tanken att knyta de olika ländernas valutor till fasta guldvärden

för att

4 Uppgifter om dessa förhållanden har kommissionen fått från chefen för Kungliga Myntkabinettet, Henrik Klackenberg. 5 Finanstidningen 16 augusti 1941, s. 522 Världens guld.

Centralbankers guldhantering 25

på så sätt stabilisera och underlätta internationell handel. Från mitten av 1920-talet hade flertalet länder därför återgått till guldmyntfoten. Hösten 1929 drabbades USA av en depression, som kom att bli internationell. Till att börja med var krisen koncentrerad till USA och

ledde inte till någon större förändring av guldmyntfotens användning.

Minskad europeisk export till USA och dollarbrist i Europa ledde dock till att europeiska länder, som tagit lån i USA efter första världskriget, fick svårt att betala. Detta var en bidragande orsak till att krisen spred sig. I maj 1931 försattes den största österrikiska banken, Creditanstalt, i

konkurs. Detta ledde i sin tur till fallissemang i andra kreditinstitut

framför allt i Österrike och Tyskland. Tyska Reichsbank förlorade nio

tiondelar sin guldreserv och ställde i juli 1931 in alla betalningar till

av utlandet, även sådana som hänförde sig till skadestånd efter första världskriget. Men guldmyntfoten behölls. För att stoppa utflödet infördes därjämte detaljerad valutareglering, syftade till att en som kontrollera de internationella valutatransaktionema. Den finansiella panik som blev följden av krisen i Centraleuropa

spred sig snabbt runt Europa. Under fortsättningen 1931 och under

av 1932 rådde mycket stark efterfrågan på guld, eftersom detta en representerade stabiliteten i en värld där valutor devalverades och guldmyntfoten övergavs. De länder som hade guldmyntfot drabbades

av kraftigt guldutflöde och flertalet tvingades därför överge valutans

koppling till guldet. När Storbritannien övergav guldmyntfoten 1931 följde Sverige och övriga skandinaviska länder snart efter. USA gav upp guldmyntfoten 1933. Tyskland behöll den dock fortsatt, liksom Italien. I flertalet industrialiserade länder, däribland Sverige, prioriterades nu uppbyggnaden av guldreserven. USA och Frankrike blev de mest betydelsefulla innehavarna av guld. Den amerikanska guldreserven ökade från 6 800 miljoner dollar 1929 till 22 000 miljoner dollar 1940. Det innebar att cirka 70 procent av världens monetära guldtillgångar fanns i USA. Samtidigt utgjorde den officiella tyska guldreserven inte mer än drygt 0,6 procent därav. Denna omfördelning av guldtillgångama naturligtvis inte förenlig med återgång till var en guldmyntfoten i framtiden. För att detta skulle vara möjligt krävdes en betydligt jämnare fördelning av världens guldtillgångar.

5 Haagöverenskommelsen, skuldavtalet och erfarenheterna från hyperinflationen i början 1930-talet gjorde det politiskt omöjligt att överge guldmyntfoten. Även av nazisterna valde, efter maktövertagandet 1933, att behålla guldmyntfoten. 7 Se Finanstidningen 17 oktober 1931 616. s.

26 Centralbankers guldhantering Guldreserver vid årsskiftet 1939/40

Storbritanniens guldreserv var från krigsutbrottet Överförd till den s.k. valutakontrollen och uppgavs därför inte, kan uppskattas till 2 500 men ca miljoner dollar 2 762 ton. Vad gäller Tyskland är dolda inkluderade, reserver liksom Tjeckoslovakiens och Österrikes guldreserver. För Frankrike har angetts valutareserven minskad med "valutakontrollens" innehav.

2.4 Tiden efter

guldmyntfotens avskaffande

Så länge som guldmyntfoten i allmänt bruk utgjorde guldet själva var värderingsbasen för relationen mellan valutor. Priset på guld gavs genom den fasta valutakopplingen och valutorna möjliga att lösa in var i guld. När valutakurserna under 1930-talet blev allt instabila, kom mer särskilda guldklausuler att användas vid handelsöverenskommelser. Syftet var att värdet av transaktionen inte skulle påverkas av devalveringar. Klausulema innebar framför allt att valutabetalningen kopplades till ett stabilt värde mellan guld och valuta. Betalningsförpliktelsen uttrycktes i viss mängd guld, trots en att betalning skulle ske i en viss valuta. Det sällan guld var mera som direkt ingick i transaktionen. Efterhand kom användningen av

s Källor:

a Finanstidningen 16 augusti 1941 s. 522 "Världens guld"

b The Economist 26 februari 1944

c Expertkornmissionens Interimrapport

d Sidney Zabludoff, Movements of Nazi Gold, Policy Study 10, WJC, 1997.

no

Centralbankers guldhantering 27

guldklausuler att upphöra, eftersom det visade sig att den nationella

köpkraften kunde bibehållas trots devalveringar och betalning i

att en guld skulle ha gett säljaren en betydande övervinst i förhållande till det ursprungliga avtalet. Även efter det guldmyntfotens betydelse att minskat kom de officiella noteringarna på centralbankers guldköp ledande för att vara prissättningen. Guldbörsen i London med Bank of Englands pris- sättning var redan under mellankrigstiden den viktigaste marknads- platsen för guldhandel och svarade för cirka 80 procent den av officiella världshandeln med guld. I USA hade dollarn ett fastställt värde i förhållande till guldet. Det låg på samma nivå under hela krigstiden. I september 1939 knöts den svenska kronans Värde till dollams. Knytningen bestod så länge kriget pågick. Motsvarande beslut togs i en rad andra länder. Detta innebar att växlingskurserna dessa länders valutor emellan lika stabila var som under guldmyntfot och att valutornas värde kunde i guld. På anges grund av detta förhållande kunde man använda s.k. guldkonton för bokföringen. Guldet fungerade därvid som en värdemätare. Sverige byggde under 1930-talet sin guldreserv, efter de upp kraftiga avbräcken 1931. Den svenska valutareserven bestod till stora delar av dollar och guld. Fördelningen varierade. I juni 1940, exempelvis, sålde Riksbanken stora partier guld eftersom befarade man en prissänkning. Hanteringen av guld- och valutareserven främst var

beroende av de riskanalyser som gjordes rörande kursförändringar och

ländersituationer. Erfarenheterna från första världskriget kan också ha spelat en viss roll för handlandet. På grund av att tyska mark inte accepterades i den internationella handeln ledde allt för stora innehav därav då till att Riksbanken tvingades avskriva stora belopp på sin valutareserv. Även i Sverige infördes långtgående valutareglering, trädde en som i kraft den 25 februari 1940.2 Valutaregleringen innebar begränsningar av rätten att föra betalningsmedel, fordringar och värdepapper över den svenska gränsen. Syftet var i första hand att säkra möjligheten att importera nödvändiga varor till Sverige. Användbara betalningsmedel skulle finnas till hands för att tillgodose importbehovet. Valutaregleringen gällde dock inte guld. För flödet guld tillskapades av

särskilda regler. Samtidigt med valutaregleringen kom således

en kungörelse vid straffansvar förbjöd export från Sverige som av

9 SGU PM 1997:1, Mineralrnarknaden ; Temazguld. 2°Arkivutredningen s. 37. 2 SFS 1940:614.

28 Centralbankers guldhantering

obearbetat guld som tackor och Inynt. Riksbanken omfattades dock

inte av förbudet och Valutakontoret hade möjlighet att dispens även ge för andra exportörer. Här kan även nämnas att valutaregleringen skärptes den 30 oktober 1944, i syfte att hindra hotande kapitalflykt per till Sverige. Samtidigt infördes förbud för andra än Riksbanken att utan särskild licens importera obearbetat guld till Sverige. Det nazityska förhållningssättet till den omständigheten att den tyska guldreserven hade minskat var tudelat. Dels strävade efter man att öka guldreserven, dels hävdade chefen för tyska Reichsbank, Hjalmar Schacht, i juni 1940 att guldet i framtiden inte skulle komma att spela någon större roll för de europeiska valutorna. Enligt Schacht var guldtäckningen ointressant. Det väsentliga i stället vilket värde var som staten gav valutan, eftersom det var staten garanterade som valutans stabilitet. Guldreservens storlek skulle således inte spela någon roll för att backa upp valutan. Däremot skulle guldet i framtiden kunna användas för att reglera betalningsbalansens saldo mellan länder. Som Schacht såg saken hade licenssystemet för utländska fordringar och den

valutaspärr som USA just infört medverkat till denna utveckling.

2.5 Guld

som betalningsmedel

Under guldmyntfotens tid kan guld sägas ha varit en naturlig del alla av finansiella transaktioner, eftersom det alltid fanns möjlighet att lösa in valuta mot guld. Men detta innebar inte att guld faktiskt användes som betalningsmedel i någon större omfattning. Det främst i samband var med valutaoro och då förtroendet för någon valuta dalade som inväxlingsbarheten i guld blev av betydelse. Guldmyntfoten ersattes, som nämnts, sedan i flertalet länder av en strikt statlig kontroll av valuta- och guldtransaktioner. Den statliga centraliseringen av guldhanteringen gjorde att guld betalningssom medel blev en fråga för statsmakterna. Under andra världskriget användes guld som betalningsmedel för att utjämna betalningsbalansen länder emellan. Från tysk sida var man officiellt avvisande till att använda guld som betalning i handelstransaktioner. Guld kunde enbart komma i fråga som en sista möjlighet. Bristen på valuta och guld kan ha varit en

22SFS 1940:98. 23SFS 1944:693. 24SFS 1944:694. 25Finanstidningen 16 augusti 1941 s 522 Världens guld. 26Sidney Zabludoff, Movements of Nazi Gold.

Centralbankers guldhantering 29

begränsning för den tyska utrikeshandeln, serie

men genom en av bilaterala handelsarrangemang kom den tyska utrikeshandeln, liksom många andra länders, att utvecklas utan stark monetär bas. Grunden en blev i stället att export och import skulle balansera.

Den tyska utrikeshandeln kunde clearingavtal och liknande

genom

åtgärder planmässigt fogas in i återupprustningen, samtidigt

som bristen på valuta och guld inte hämmade utvecklingen. Man undvek att valuta och guld lämnade landet, samtidigt i princip kunde som man styra importen efter landets exportmöjligheter. Clearingarrangemanget bidrog till att detronisera guldet. Varuutbytet blev del den centralt en av

styrda försörjningspolitiken, där valutafrågor fick underordnad betydelse. I den mån guld under krigstiden användes betalningsmedel vid

som

försäljningar från Sverige till Tyskland kan den slutsatsen dras, att detta

sannolikt skedde som ett resultat att tyskarna saknade andra för av Sverige acceptabla möjligheter att betala. Det låg under hela krigstiden

i Sveriges intresse att få varor hellre än guld i handelsutbytet.

Redan här kan nämnas att en överenskommelse vissa om guldöverföringar från Reichsbank till Riksbanken träffades i direkt anslutning till det handelsavtal mellan Tyskland och Sverige gällde som från 1942. En mera utförlig beskrivning härav i kapitel ges

2.6 Depåer, Öronmärkning och konton

Alla guldtackor och guldmynt måste vara deponerade någonstans. För att underlätta guldhandel och guldinnehav förekommer att centralbankema inte deponerar allt sitt guld i den banken, utan egna också har depåer utomlands. Det innebär att transporter kan undvikas och att guld kan finnas till hands där det behövs. Vidare det ger möjlighet att av säkerhetsskäl sprida innehavet guld geografiskt. av En depå i en utländsk centralbank kan så vill jämföras med om man ett bankfack. Vid tiden för andra världskriget hade både Riksbanken och Reichsbank depåer i den schweiziska nationalbanken SNB. Om Reichsbank sålde guld till Riksbanken det därför inte nödvändigt att var transportera tackor eller mynt från Tyskland till Sverige. I stället kunde Reichsbank ge SNB i uppdrag att flytta tackor från Reichsbanks depå hos SNB till Riksbankens depå där. Ibland talar att tackor i centralbank är öronmärkta för man om en någon annans räkning. Det betyder att den har anspråk på guld som

27Bankvärlden nr 8 för 1940 s 259, "Guldet och valutan".

30 Centralbankers guldhantering

från centralbanken också har rätt till exakt de tackor öronmärkts som för hans fordran. Han behöver inte hålla tillgodo med andra tackor. På ett guldkonto antecknas innehavarens fordran eller skuld, mätt i

guld i stället för i någon valuta. Guldet fungerar värdemätare.

som

Riksbanken hade under en del av krigstiden guldkonto med

Reichsbank. Det innebar att Riksbanken hade fordran på en Reichsbank, som motsvarade det värde för tillfället på som angavs kontot. Men det innebar alltså inte att Riksbanken hade rätt till några särskilt deponerade eller öromnärkta tackor eller mynt eller till guld ens över huvud taget. När Riksbanken och de andra centralbankema valde var de egna

guldreservema skulle finnas deponerade vid tiden för andra världs-

kriget var säkerhetsskälen en styrande faktor. Riskabla transporter och osäkra förvaringsorter undveks. Således flyttades stora mängder svenskt guld till USA. Vidare köpte Riksbanken från Bank of England guld, som fortfarande låg deponerat i Sydafrika där det brutits.

Säkerhetsaspekten är dock inte den enda förklaringen till att

utländska depåer användes av Riksbanken och andra centralbanker.

Utrikeshandelns ökade bilateralisering bidrog till att begränsa rörligheten hos valutor och guld. Ännu tydligare blev detta i och med

den blockbildning i utrikeshandeln som följde av krigsutbrottet och den tyska ockupationen av länder i Europa. Det blev viktigt för Riksbanken och andra att se till att det fanns tillgång på såväl valutor som guld på flera håll i världen. De svenska tillgångarna i USA spärrades i juni 1941. En kort tid därefter började Riksbanken bygga upp ett guldinnehav i Schweiz. Särskilt efter spärrens införande blev det betydelsefullt att ha guldtillgångar i Schweiz och Tyskland. Den schweiziska francen

spelade en alldeles särskild roll som tillgänglig konvertibel valuta.

2.7 Svenska från

guldköp olika länder

Arkivutredningen orde en sammanställning avseende Riksbankens

guldköp från olika länder under kriget. Av sammanställningen, som återges nedan i diagramforrn, framgår bland annat att Riksbankens köp av guld under krigstiden till största delen härrörde från Bank of

England 213 ton och Federal Reserve Bank i USA 97 ton.

28 Se även kapitel

Centralbankers

guldhantering 31

Riksbankens guldköp i ton åren 1939-45

0 of C 6 E 63 L -o-. O x E 6 i

29Källa: Arkivutredningen s. 49

Riksbankens befattning med guld från Nazityskland 33

3 Riksbankens

befattning med guld

från

Nazityskland

3 l Inledning

.

I detta kapitel lämnas kort övergripande redogörelse för Riksen men

bankens guldaffärer med Reichsbank. Den bygger i huvudsak på Arkiv-

utredningens rapport och syftar till att klargöra i vad mån Riksbanken hade möjlighet att disponera över guld från Nazityskland. Först mot bakgrund av en sådan samlad bild kan kommissionen övergå till att försöka klargöra huruvida Riksbanken befattat sig med något personguld och till att sedan ta ställning till vad förekommit. som

Arkivutredningen, som bestod av personer utan anknytning till

Riksbanken, gjorde mycket noggrann och tidskrävande genomgång en av Riksbankens arkiv. Kommissionen har inte funnit skäl att göra en egen fullständig granskning av samma arkivmaterial. I stället har

kommissionen utgått från de uppgifter bokföringsmaterial och andra

ur

dokument som presenterades av Arkivutredningen, gjort

men en självständig tolkning därav. Beträffande Riksbankens arkiv noterade Arkivutredningen vissa brister. Bland annat hade underliggande räkenskapsmaterial, såsom bokföringsjoumaler och verifikationer från den aktuella tidsperioden, gallrats. Den osäkerhet följde dessa som av brister har naturligtvis påverkat även kommissionens arbete med att förstå hur den samlade bilden såg ut. Gallring underliggande av

räkenskapsmaterial sker normalt i bank-, företags- och myndighets-

arkiv, på grund främst av utrymmesskäl. För att komplettera utredningen vilka direkta och indirekta om affärer faktiskt förekommit har kommissionen gjort vissa som arkivstudier i den schweiziska nationalbankens SNB:s arkiv. Den del av SNB:s arkiv som kommissionen sett finns i Zürich och innehåller handlingar som rör guldtransaktioner under andra världskriget.

3°Arkivutredningen s. 29 f och s. 44, se även kapitel 5 nedan.

34 Riksbankens befattning med guld från Nazityskland

Handlingarna samlades där när frågorna om s.k. rövat guld blev aktuella för år sedan. Enligt uppgift från arkivarien på plats finns ett par nästan ingen korrespondens sparad. Kommissionen har granskat en förteckning som upprättats 1946 och upptar sådana guldtackor som SNB mottagit från Reichsbank, en mindre mapp märkt Goldoperationen Sveriges Riksbank, visst bokföringsunderlag samt direktionsprotokoll för tiden 1941-47. Vidare har kommissionen noggrant studerat olika utländska publikationer, varav i detta sammanhang främst bör nämnas den rapport i ämnet som den canadensiska nationalbanken presenterade i december 1997.

3.2 mellan

Förflyttningar depåer

I kapitel 2 har getts en allmän beskrivning av hur depåer kan fungera i den internationella guldhandeln. Som kommissionen har uppfattat sitt uppdrag bör ett led i arbetet vara att klarlägga i vad mån Riksbanken över huvud taget kunnat disponera över guld från Nazityskland. Så har förstås kunnat ske om Riksbanken köpt guld från Nazityskland och fört det till Sverige. Men man måste utgå från att Riksbanken kan ha haft möjlighet att disponera även över guld med nazityskt ursprung legat i depå hos som Reichsbank i Berlin eller hos SNB i Bern. Transaktionema är lättare att förstå om man i tankebanorna noga skiljer mellan guldförflyttningar och guldköp. Guld kan säljas och köpas utan att någon faktisk förflyttning äger rum. Motsatt kan också förekomma att guld flyttas från bank till bank eller inom ett och samma bankvalv utan att det har samband med köp eller försäljning. I de följande tre delavsnitten beskrivs hur guld flyttades mellan och inom depåer i Riksbanken, Reichsbank och SNB vid tiden för andra världskriget. Redogörelsen syftar till att klarlägga vilka förflyttningar som kan ha inneburit att Riksbanken fick möjlighet att disponera över guld från Nazityskland. Därefter ges i avsnitt 3.3 en redogörelse för

3 a Statement of 23 949 gold bars received by the Swiss National Bank from the

Deutsche Reichsbank and placed in the deposit of the latter from 4th March 1940 to the 6th April 1945, SNB:s arkiv B3/105, b SNB:s arkiv, B3/119.1,

c beträffande rörelserna i den svenska depån i Bern 1941 och beträffande den

schweiziska depån i Stockholm, SNB:s arkiv, B3/118.0 resp. B3/ 122.0. 32 Due diligence A Report the Bank of Canadas Handling of Foreign Gold ; on During World War II, 1997.

Riksbankens befattning med guld från Nazityskland

bakgrunden till och omständigheterna kring Riksbankens olika köp av

guld från Nazityskland.

3.2.1 till

Guldförtlyttningar och inom Riksbanken

Vad först gäller sådana fysiska förflyttningar av guld skedde till och som inom Riksbanken har kommissionen noterat följ ande. I juni 1940 deponerades för Reichsbanks räkning cirka tre ton guld i Riksbanken. Guldet, som kom från Tyskland, överlåts sedan under hösten samma år till Riksbanken som en del av och ett led i betalningen för de s.k. Kreugerobligationema. Det togs därmed Reichsbanks ur depå. Affären som sådan beskrivs i avsnitt 3.3.1. Huvuddelen av samma guldparti återtransporterades till Reichsbank under 1941, i samband med den italienska affär som också beskrivs nedan i avsnitt 3.3.2. I september 1940 hade Riksbanken att ta ställning till ett anbud från Reichsbank, som önskade sälja cirka två ton guld. Anbudet accepterades under förutsättning att guldet utan fraktkostnad för Riksbanken leverades till Riksbankens Malmökontor. Arkivutredningen fann emellertid inte i bokföringen något belägg för att en sådan leverans faktiskt ägt rum. Kommissionen utgår därför från att

33 Arkivutredningen 106 3 003 kg. s. 34Ibid. S. 54. 35lbid. s. 139.

36 Riksbankens befattning med guld från Nazityskland

den noterade diskussionen inte ledde till att guld transporterades till Riksbanken. På sommaren 1941 öppnade SNB en depå i Riksbanken. Cirka fyra ton guld lades i depån. Det var fråga om guld redan tidigare låg i som Riksbanken och som hade smälts av Kungliga Myntverket 1935 och 1936. Via den schweiziska depån kan alltså inget guld från Nazityskland ha blivit tillgängligt för Riksbanken. Under 1942 medverkade Riksbanken i något som Arkivutredningen har betecknat som trepartstransaktioner mellan Sverige, Tyskland och Turkiet. Transaktionema inleddes med att Riksbanken på uppdrag av Reichsbank öronmärkte drygt två ton guld, som låg i Stockholm, till förmån för den turkiska nationalbanken under nio månaders tid. Samtidigt öronmärktes motsvarande mängd guld i Reichsbank for svensk räkning. Detta guld kom att användas för vissa svenska betalningar, i huvudsak till Italien. När den bestämda tidsfristen hade gått ut återtog Riksbanken det guld som stått till Turkiets förfogande i Stockholm. Samtidigt överförde Riksbanken motsvarande mängd guld i Berlin till Reichsbank. Båda transaktionerna bokfördes Riksbankens guldkonto hos Reichsbank. Sammantaget innebar de s.k. trepartstransaktionerna således att Riksbanken under en tid för tysk respektive turkisk räkning öronmärkte en viss mängd guld, redan tidigare låg som i Stockholm. Inget guld transporterades till eller från Stockholm. En annan sak är att transaktionerna också innebar ett utnyttjande det av svenska guldkontot i Reichsbank. Hur man skall se på användandet av det återkommer kommissionen till i nästa delavsnitt. Till Riksbankens Malmöavdelning transporterades på sommaren 1943 drygt ett ton guld från Riksbankens depå i Reichsbank. Guldet fördes vidare till Stockholm och såldes, enligt noteringar i Riksbankens arkiv, sedan för industriellt bruk under tiden fram till den 14 juli 1944.4 På sommaren 1944 levererades cirka ett och ett halvt ton guldmynt från Reichsbank till Riksbanken. Det var uteslutande fråga om tyska 20-marksmynt. Bakgrunden till att mynten hade förvärvats av Riksbanken redovisas i avsnitt 3.3.4.

36SNB:s arkiv, B3/122.0. 37Riksbankens arkiv F 4A: 13, "Schweiziska Nat.bankens gulddepå här. 38Arkivutredningen s. 10, 54 och 137 39Banque Centrale de République de Turquie, Ankara. Beträffande innebörden av begreppet öronrnärkning, se kapitel 2 ovan. 4° Arkivutredningen 11, 67 och 229 1 008 kg. s. 41Ibid. s. 68. Z Ibid. s. 68 och 174 1 501 kg.

Riksbankens befattning med guld från Nazityskland 37

Utöver vad som hittills nämnts har kommissionen inte noterat några

guldförflytmingar till eller inom Riksbanken som är intresse för de

av fortsatta övervägandena.

Guldförflyttningar till och inom Reichsbank

Kommissionen övergår dänned till att redogöra för svenska guldförflyttningar inom Reichsbank. När det gäller Riksbankens guldkonto med Reichbank, som öppnades 1941 och avslutades 1943, bör först erinras att detta inte om behöver ha motsvarats av guldtackor eller mynt. De förändringar som skedde på kontot innebar således egentligen inte fysiska förflyttningar

på samma sätt som vid förändringar i en depå. Men det bör ändå

noteras att Riksbanken faktiskt transporterade guld till Reichsbank dels i samband med att kontot öppnades dels under 1941 och 1942.44 senare Med utnyttjande av tillgodohavandet på guldkontot kunde Riksbanken sedan sköta betalningar, främst till Italien i samband med den

flygplansimport som kommer att beskrivas längre fram. Arrangemanget

får antas ha inneburit att Sverige avstod från äganderätten till det guld som levererades till Reichsbank. I utbyte fick Riksbanken fordran en mot Reichsbank, som reglerades när Reichsbank för svensk räkning

ombesörjde betalningar till exempelvis Italien. I den mån Reichsbank

använde guld för dessa betalningar, så finns det inget tyder på att som Riksbanken hade inflytande över vilka tackor eller mynt skulle som komma i fråga. Kommissionen har därför stannat för uppfattningen att Riksbankens guldkonto i Reichsbank inte innebar att Riksbanken disponerade över guld från Nazityskland. Reella guldströmningar inom Reichsbank gick Riksbankens genom depåer där. En första sådan depå öppnades 1940 i samband med att Riksbanken levererade guld till Reichsbank betalning för som krigsmaterial. Till denna depå fördes del betalningen för även en av de s.k. Kreugerobligationema, som återköptes Tyskland vid denna av

43Ibid. s. 56. 44Ibid. s. 57. 45Uppgifter i Riksbankens arkiv utvisar att det svenska avtalet med det italienska bolaget stipulerade att betalning till viss del skulle ske i guld, andra uppgifter där tyder å ena sidan att guld endast användes som en formell omräkningsfaktor, å andra sidan på att det italienska bolaget faktiskt fick betalning i guld. Se beträffande vad som nu sagts Arkivutredningen s. 127. Se vidare avsnitt 3.3.2 nedan. Som framgått av kapitel 2 ovan var guldet vid denna tid stabil en värdemätare, till skillnad från exempelvis den tyska riksmarken. 46Ibid. s. 62.

38 Riksbankens befattning med guld från Nazityskland

tid." Den affären beskrivs i avsnitt 3.3.1. Sammanlagt transporterades från Sverige närmare tre ton guld till denna depå i Reichsbank. Depån avslutades i december 1940, varvid dess resterande innehåll transporterades till SNB och lades i depå där. En svensk depå ny öppnades sedan i Reichsbank 1942. Den korn i huvudsak att användas för transaktioner med anknytning till det svensk-tyska handelsavtal som kommissionen redogör för i avsnitt 3.3.3. Kedjan transaktioner av inleddes med att Reichsbank lade dit cirka två ton guld. Under åren 1942 och 1943 följdes denna första leverans ett antal ytterligare av partier på ungefär ett halvt, ett eller två ton guld. Sammanräknat kom drygt 17 ton guld att forvärvas på detta sätt. Den först levererade posten blev kvar i depån under nästan två månaders tid. Därefter återlämnades den till Reichsbank, som i stället lät förflytta motsvarande mängd guld från sin depå i SNB till den svenska depån där. Samma mönster upprepades beträffande övriga guldpartier Reichsbank som lade i Riksbankens depå i Berlin. Bytena gjordes emellertid snabbare, som regel inte senare än efter ett par veckor. Många gånger det var samma guldtackor som vid flera olika tillfällen korn att läggas i den svenska depån i Reichban Åtminstone principiellt sett hade

Riksbanken möjlighet att under de korta förvaringstidema i Reichsbank

disponera över guldet i fråga. Det skulle kunna hävdas att denna möjlighet inte hade någon faktisk betydelse, kommissionen väljer men inte det synsättet utan konstaterar att det finns skäl att ta ställning till det svenska agerandet även i denna del. I samband med att förflyttningama inom Reichsbank beskrivs skall här slutligen noteras att det även förekom vissa bokföringsmässiga överföringar mellan det svenska guldkontot och den svenska gulddepån i Reichsbank. När exempelvis en fysisk förflyttning av tackor till eller

47Ibid. s. s Ibid. s. 62 2 746 kg. 49 Ibid. 9 samt kommissionens dnr 83/97 varunder intagits kopia ett s. en av dokument från SNB rubricerat "Golddepot der Sveriges Riksbank, Stockholm. I dokumentet anges att det den 10 januari 1941 kom en leverans Sdg, dvs. Sendung med knappt ett och ett halvt ton guld från tyska Reichsbank till den svenska depån hos SNB. 5°Arkivutredningen s. 62 samt bilaga E. 5 Ibid. s. 63 17 295 kg. 55Ibid. s. 56. 55Ibid. bilaga B. 54 Ibid. 53 De guldtackor som förvärvades två gånger hade, enligt s. Arkivutredningen, en sammanlagd fmvikt 9,3 ton medan de guldtackor som förvärvades tre gånger hade en motsvarande vikt på 4,5 ton. 55Ibid. s. 63 samt bilaga E.

Riksbankens befattning med guld från Nazityskland 39

från depån inte exakt motsvarades av den ekonomiska affär som svarade däremot kunde mellanskillnadens värde noteras på guldkontot.

Guldförflyttningar till och inom SNB

Riksbanken öppnade depå hos SNB i Bern vid årsskiftet 1940/41. Grundplåten utgjordes, som nämnts, av guld transporterades dit som från Berlin i samband med att Riksbankens första depå där avslutades.

Detta guldparti såldes i juli 1941 vidare och lämnade då depån. Under

1941 fylldes depån på genom att Riksbanken lät transportera dit guld från Sverige. Syftet var främst att kunna använda detta guld för köp av schweiziska franc, som var konvertibla. Det innebar att de fritt var växlingsbara och att de därför var gångbara i internationell handel. I maj 1942 fylldes Riksbankens depå hos SNB på från BIS depå i samma valv. De tackor som därvid överfördes hade, enligt en sammanställning som gjordes i januari 1945, engelska och franska stämplar. Det finns således inget som tyder på att de hade tyskt ursprung. Under resten av 1942 och hela 1943 skedde kontinuerliga påfyllningar från Reichsbanks depå hos SNB, enligt vad som ovan beskrivits. Därmed kom Riksbanken att ha möjlighet att i Bern disponera över guld som härrörde från Nazityskland. En sista förflyttning gjordes i januari 1944. Sammantaget kom nästan 18 ton guld att flyttas från Reichsbanks depå till den svenska depån hos SNB under denna tidsperiod. Samtliga tyska påfyllningar utom den sistnämnda, föregicks alltså av att guld som för svensk räkning hade

deponerats i Berlin åter ställdes till Reichsbanks förfogande.

Riksbanken gjorde ett uttag ur depån 1943. Det guld togs ut som

användes för att i Schweiz köpa silver som härrörde från Ungem.

I slutet av 1944 och under 1945 skedde ytterligare uttag i samband med att Riksbanken sålde guld till SNB. Först såldes sannolikt det guld som tidigare hade transporterats till Bern från Sverige Försäljningar till SNB skedde även efter krigets slut och verkställdes också då genom den svenska depån där. uttag ur

56Ibid. s. 119 samt bilaga E. 57 SNB:s arkiv, B3/119.1, Goldoperationen Sveriges Riksbank. 58Arkivutredningen s. 64 Summa överföringar och köp från Reichsbank 17 929 kg. 59Ibid. bilaga F. 6° Ibid. s. 66 156 kg. 6 Ibid. 21 samt SNB:s arkiv, B3/119.1, Goldoperationen Sveriges Riksbank". s.

40 Riksbankens befattning med guld från Nazityskland

3.3 Betalningar med guld till Riksbanken

Ovan har redovisats hur guld faktiskt flyttades mellan olika depåer och banker samt i vad mån Riksbanken därvid fick möjlighet att disponera över guld från Nazityskland. I detta avsnitt redovisas omständigheterna kring köp som Riksbanken gjorde av guld från Nazityskland. Köpen var delar av affärsuppgörelser. När Riksbanken köpte guld från Nazityskland motsvarades köpet av en motprestation. I stället för ordet

köp kan därför begreppet betalningsöverföringar användas. Det kunde

exempelvis vara så att svenska exportörer ville sälja till tyska varor importörer, som inte hade svenska kronor att handla för och därför köpte sådana från Riksbanken mot betalning i guld. Skillnaden mellan köp och förflyttningar bör alltjämt hållas i minnet.

3.3.1 Återförsäljningen av Kreugerobligationema

Efter första världskriget hade Tyskland tagit stora obligationslån i andra länder, bland annat för att kunna betala krigsskadestånd. Betydande andelar av lånen var placerade i Sverige. Ett dem det s.k. av var Kreugerlånet av 1930, som till fyra femtedelar svenskägt. Stora var poster av obligationer ägdes av Skandinaviska banken, L.M. Ericsson och Svenska Tändsticksaktiebolaget STAB. Tyskland, befann sig som i finansiell kris i början av 1930-talet, ställde vid det s.k.

transfennoratoriet 1934 in de ordinarie betalningarna på utlandslånen.

Avtal om viss reducerad betalning slöts sedan på statlig nivå mellan Sverige och Tyskland Redan under åren 1935 och 1936 återsåldes del Kreugeren av obligationema till Tyskland. Affärema gjordes mellan på den tyska upp sidan Reichsbanks Hjalmar Schacht och Emil Puhl och på den svenska sidan bröderna Wallenberg. Från tyskt håll angelägen att var man affärerna skulle komma till stånd. Avsikten sades att återinföra vara normala valutaförhâllanden med Sverige. För de svenska säljarna tycks det mest ha handlat om att få rätt pris. Riksbankschefen infonnerad, var men det är inte känt vad han ansåg om saken. I slutet 1938 av deklarerade han emellertid att han fann det önskvärt att de återstående stora svenska innehaven av Kreugerobligationer minskades.

62Se för det följande Sven Fritz rapport till kommissionen, inkommen 29 maj 1998 och införd under kommissionens dnr 95/97. 63 De s.k. rikslåne- och transferavtalen. Dessa ingicks 1934, i samband med att Sverige och Tyskland slöt avtal om clearing av varubetahiingar Se vidare m.m. exempelvis Tyskmedelskommitténs betänkande, finns bilagt 1950:197. som prop.

Riksbankens befattning med guld från Nazityskland 41

Så skedde också genom omfattande affär 1940. I den en transaktionen blev Riksbanken involverad och guld från Nazityskland användes som betalningsmedel. Initiativ till affären togs, såvitt man nu kan finna, av tyskarna genom Emil Puhl eller finansmannen Herman

Abs. Man vände sig i första hand till Jacob Wallenberg. Diskussioner

fördes prisnivå och betalningsmedel. Ganska snart kom om om riksbankschefen Ivar Rooth in i bilden, eftersom den tyska sidan

hemställde om Riksbankens medverkan. Åtskilliga överläggningar

förekom internt på svensk sida. Därvid framförde utrikesministern Christian Günther och utrikesrådet Gunnar Hägglöf till Rooth att

Riksbanken inte borde ställa sig avvisande till att medverka. Förslaget att guld skulle användas som betalningsmedel korn från Reichsbank och motiverades med att man inte hade tillräckligt med amerikanska dollar. Slutligen beslöt riksbanksfullmäktige att Riksbanken skulle ta

emot betalning från Reichsbank med motsvarande 25 miljoner kr i dollar och 43 miljoner kr i guld. En del guldet korn att levereras i av Berlin och en del i Sverige. Sammanlagt var det fråga cirka 8,6 ton, om varav ungefär 3 ton i Stockholm.

3.3.2 från

Flygplansimporten Italien

I april 1941 avtalade svenska flygförvaltningen och Conzorzio Italiano Esportazioni Aeronautiche i Italien om italienska försäljningar

av

flygmaterial till Sverige. Enligt avtalet skulle Sverige betala

leveranserna delvis över den svensk-italienska clearingen och delvis med dollar. Sedan svenska tillgångar i USA spärrats i juni år samma

slöts ett tilläggsavtal, av innebörd att betalning inte behövde göras i

dollar utan kunde ske med guld. Av anteckningar i ärendet senare framgår att guldet i detta sammanhang användes formell som en omräkningsfaktor, dvs. som en värdemätare. Någon verklig leverans av guld eller något verkligt köp därav var det enligt dessa anteckningar

inte fråga om. Det ovan beskrivna guldkontot i Reichsbank öppnades i

juli 1941. I samband därmed transporterades, som ovan nämnts, guld från Sverige till Tyskland. Så skedde också under 1942. Leveransema från Sverige krediterades kontot sedan debiterades med som betalningarna till Italien.

54Arkivutredningen s. 9 3 003 kg. 55Ibid. 127 samt Riksbankens arkiv F 4A: 13 "Omläggning guld s. av - Flygförvalmingen". 65Ibid. 10. s.

42 Riksbankens befattning med guld från Nazityskland

3.3.3 Handelsavtalet 1942

Den övervägande delen av de svenska köpen guld från Nazityskland av skedde med direkt anknytning till det svensk-tyska handelsavtal som slöts i december 1941. Mellan Sverige och Tyskland farms sedan tidigare ett clearingavtal, som kort uttryckt innebar att betalningar från Tyskland till Sverige skulle balanseras mot betalningar i motsatt

riktning. Avtalet omfattade både varubetalningar och finansiella

betalningar. Likvider från svenska importörer och andra betalningsskyldiga skedde till svensk bank. Medlen överfördes därefter till Riksbanken och gottslqevs där det s.k. tysk-svenska clearingkontot. Riksbanken aviserade sedan den svenska Clearingnärnnden, i sin som tur översände betalningsorder till Deutsche Verrechnungskasse. Därifrån utbetalades summoma till de tyska fordringsägama. Om ett belopp inbetalades av en tysk importör eller motsvarande översände Deutsche Verrechnungskasse en betalningsorder till Clearingnämnden, som såg till att motsvarande summa utbetalades till den svenska exportören från det tysk-svenska clearingkontot. Kommissionens

avsikt är att återkomma till clearingavtalet i slutrapporten.

Även Sverige under hela krigstiden importerade från om mer varor Tyskland än Tyskland importerade från Sverige, uppstod efter hand en motsatt obalans i clearingenfl En tysk skuld till Sverige uppkom och växte. Under de första nio månaderna 1941 uppgick inbetalningarna till clearingen till 613,8 miljoner kr. Summan utbetalningarna under av tid 696,6 miljoner kr. För att de svenska exportörema ändå samma var skulle få betalt för vad de sålt, gick Statens reservförrådsnämnd från september l94l emellan och betalade in förskott till det tysk-svenska clearingkontot." Den svenska regeringskommissionen för frågor rörande varu- och

betalningsutbytet mellan Sverige och Tyskland i det fortsatta benämnd

svenska handelsdelegationen hade uppdraget att förhandla fram handelsavtal med Tyskland. Delegationen leddes av utrikesrådet Gunnar Hägglöf. En av de övriga ledamöterna var Jacob Wallenberg,

som korn att få en betydelsefull roll i det händelseförlopp som snart skall beslqivas. På tysk sida sköttes förhandlingarna också statlig

av en delegation, ledd av ministerialdirektören Walter. Under hösten l94l fördes förhandlingar mellan de svenska och tyska handels-

67 Se den s.k. Tyskmedelskommitténs betänkande, bilagt 1950: 197, prop. s. 58 Att svensk import översteg tysk framgår Kommersiella meddelanden. av 69 UD HP 64 Ct, volym 2450, uppteckning från sammanträde i UD den 15 oktober 194 l . 7° UD HP 64 Ct, volym 2451, PM Ihre, UD, daterad den 19 november l94l. av

Riksbankens befattning med guld från Nazityskland 43

delegationema ett nytt handelsavtal. En stor diskussionsfråga om var

hur det tyska underskottet i clearingen skulle hanteras. Redan innan de egentliga avtalsförhandlingama upptogs förekom i september och oktober 1941 vissa diskussioner, varvid möjligheten att använda sig

av svenska statliga exportkreditgarantier berördes." Av de promemorior

som den svenska handelsdelegationen upprättade i anslutning till dessa

sammanträden framgår dock att den svenska utgångspunkten att var

kreditgivning inte alls skulle behöva komma i fråga. Den tyska

importen av svenska varor borde motsvaras tysk export. Från tysk av sida hävdades i dessa inledande diskussioner tillfällig svensk att en kreditgivning skulle bli nödvändig. Vidare gjordes det gällande att det var Tysklands kamp mot den gemensamma fienden i öster, som orsakade de svårigheter som förelåg. Följande citat de svenska ur anteckningarna från sammanträdet illustrerar hur tyskarna såg på sambandet mellan striden och ekonomin.

"Tyskt blod och tyska ansträngningar hade offrats för att skapa förutsättnin för ett n Europa. Måhända skulle även Sverige ar

komma att kunna njuta detta väldiga nydaningsarbete.

erna av Egentligen borde man sade dr. Walter i balansräknin införa - - en post motsvarande denna världshistoriska kra nsats,

tyska

en x en säkerligen icke skulle liva den minsta siffran. I anslutning

Kost

som ärtill hemställdes om uttalande beträffande för vilka industrigrenar

man från svensk sida vore beredd att lämna exportgaranti"

Nedskärning av den svenska exporten var man inte beredd att diskutera

från tysk sida. Hägglöf anförde i detta sammanhang att importen

numera hade blivit den viktigaste delen av den svenska utrikeshandeln.

Den svenska exporten var bara ett medel som gav möjlighet att tillföra

landet nödvändiga importvaror. Frågan bereddes på svensk sida ytterligare att genom

handelsministem i oktober 1941 höll överläggningar med företrädare

för det svenska näringslivet och berörda myndigheter, däribland Riksbanken. Vid dessa sammankomster diskuterades att lösa situationen antingen genom att ge krediter till Tyskland eller genom att minska den svenska exporten så att den balanserade mot värdet av importen. Hägglöf förklarade att det uppenbarligen fråga var om en avvägning mellan det eventuella intresset att skapa sysselsättning och

7 UD HP 64 Ct, volym 2450, PM rörande sammanträde med de svenska och tyska regeringskommissionema den 9 september 1941. 72UD HP 64 Ct, volym 2450, PM rörande sammanträde mellan de svenska och tyska regeringskommissionema onsdagen den 5 oktober 1941. 73Se för det följande i detta stycke diverse handlingar i UD HP 64 Ct, volym 2450.

44 Riksbankens befattning med guld från Nazityskland

olägenheten att påtaga sig kreditrisk och efterfrågade därefter synpunkter på hur en eventuell kredit borde Industriarrangeras. kommissionen ansåg att ökad tysk export borde eftersträvas. I andra hand ansågs därifrån att en nedskäming av den svenska exporten borde övervägas, trots att detta skulle kunna medföra allvarliga sysselsättningsproblem i skogsindustrin. Malmindustrins företrädare förklarade sig sakna intresse för krediter. Från träindustrins sida att ge såg man helst att alla större exportörer fick ta sin del ansvaret av om krediter skulle ges. Kommerskollegium, slutligen, förespråkade frivillighet i en eventuell kreditgivning. Från den 10 november 1941 sammanträdde de svenska och tyska

handelsdelegationema på nytt i Berlin." Walter redogjorde andra dagen

för att den tyska förmågan att leverera till Sverige under 1942 varor berodde av flera svårbedömda faktorer, såsom exempelvis kriget i öster. Mot den bakgrunden lämnades därefter på tidigare svar framställda svenska önskemål om import. I promemoria avseende ett en sammanträde den 12 november finns den första anteckningen att om guld diskuterades i dessa sammanhang. Enligt promemorian behandlades inledningsvis frågan om ett tyska riksbankens lån hos Sveriges Riksbank mot ställande av gulddepå. Närmare information om bakgrunden till att denna diskussion kom finns inte i upp promemorian. Där anges i stället att en särskild redogörelse kommer att lämnas för denna fråga. Någon sådan redogörelse har kommissionen emellertid inte återfunnit. Den 13 november förklarade Walter att det inte var möjligt för tyskarna att nu beräkna storleken importen från av Sverige under 1942. Dock kunde, enligt Walter, konstateras att importen väsentligt skulle komma att överstiga den tyska exporten till Sverige. Han ansåg det därför nödvändigt att Sverige räknade med en betydande kreditgivning. De formella förhandlingarna avlöstes den 14 och 15 november 1941 på svensk begäran av oförbindliga samtal mellan på sidan Walter ena och hans medhjälpare Ludwig samt på andra sidan Hägglöf och Wallenberg. Även dessa samtal dokumenterades i promemoria, en upprättad av Hägglöf den 17 november. Från svensk sida ansågs det att tyskarna hittills hade undvikit att sin ståndpunkt beträffande ange clearingens balansering. Enligt vad som antecknats i promemorian kom man därför med tre svenska förslag. För det första borde det finnas marginaler i 1942 års avtal. För det andra fanns det skäl att införa en detaljerad plan för varuutbytet. Och för det tredje borde på tysk man

sida omedelbart vidta åtgärder clearingen gick på sned. I det

om avseendet kunde tre olika slags åtgärder tänkbara. Nedskärning vara av

7 Se för det följande diverse handlingar i UD HP 64 Ct, volym 2451.

Riksbankens befattning med guld från Nazityskland 45

importen från Sverige, forcering av exporten till Sverige eller täckning

av minussaldot med guld. Tyskarna bad att överväga

åtgärdsförslagen ytterligare. De förklarade vidare att de knappast

trodde att Reichsbank skulle vilja åta sig betala i guld, lovade

att men

att undersöka saken. Slutligen framförde Walter att han gärna såg fortsatta svenska förskott, liknande dem Reservförrådsnämnden som redan hade lämnat. Hägglöf förklarade sådan nödfallslösning att en inte gärna kunde komma i fråga, eftersom den i praktiken skulle komma att innebära ett förstatligande av importen. Tillbaka i Stockholm igen fick Hägglöf den 19 november 1941 besök handelsrådet Mitcheson från Storbritannien, ville av som

informera sig om resultatet av de svensk-tyska handelsförhandlingama. Hägglöf lämnade en tämligen utförlig redogörelse. Såvitt framgår

av vad som antecknades efter mötet berördes emellertid inte då det svenska förslaget att reglera balansen i avtalet med guld. Handelsdelegationema sammanträdde åter från den 8 december 1941. Nu deltog även två företrädare for Deutsche Verrechnungskasse. Hägglöf gav därvid sin version av vad förekommit vid de som dittillsvarande överläggningama. Bland annat hävdade han från att man tysk sida sett tre möjligheter att balansera clearingen, nämligen ökad tysk export, minskad svensk import eller balansering genom valutatekniska transaktioner. Enligt Walter det inte möjligt att var genom ett system för kreditgivning organisera clearingutvecklingen så att det var balans vid varje tidpunkt. Han ville därför att korn man överens om att regleringsåtgärder skulle behöva vidtas först ett visst om belopp, motsvarande exempelvis 14 dagars utbetalning, överskreds. Hägglöf förklarade då att man från svensk sida fann det lämpligt att Reichsbank för detta regleringsändamål deponerade guld hos Riksbanken och samtidigt fick motsvarande kredit i svenska kronor. Från tysk sida förklarade man sig beredd att ta preliminära upp diskussioner med Riksbanken i denna fråga. Sedan detta ärende avklarats redogjorde Hägglöf för att Sverige på vissa villkor kunde tänka sig att lämna exportkreditgarantier avseende svensk export till Tyskland av några varuslag, däribland trävaror och papper.

Några dagar senare nådde de båda handelsdelegationerna fram till

ett avtalsförslag. Detta förslag, som dokumenterades i två protokoll med flera bilagor, föredrogs i den svenska regeringen den 12 december 1941 varvid Hägglöf bemyndigades att underteckna det färdiga avtalet. Den 13 december sammanträdde delegationerna på nytt. Kreditfrågan fördes åter på tal. Hägglöf meddelade då, enligt vad som finns antecknat, att den svenska regeringen inte villig att alls var diskutera en svensk statskredit. Frågan hade, enligt Hägglöf, övervägts tillsammans med riksdagens utrikesnämnd.

46 Riksbankens befattning med guld från Nazityskland

Handelsavtalet undertecknades slutligen parterna den av 19 december. Det innebar i huvudsak att Tyskland liksom dittills åtog sig att leverera fastställda mängder kol, koks, handelsjäm, kemikalier och cellull till Sverige, i sin tur utlovade export till Tyskland som av järnmalm, järn, stål, trävaror, pappersmassa och Priset på papper.

jämmalmen hade som tidigare vägts av mot priserna på kol, koks och handelsjäm. Vidare stadgade avtalet att den svenska exportkredit-

nämnden skulle ställa garantier för krediter som svenska exportörer av sten, trävaror, papper, kullager och verktyg kunde komma att behöva lämna. Varken i avtalet eller i den gemensamma presskommuniké som utfärdades därom nämndes något om någon överenskommelse att reglera balansen med guld. Den frågan löstes nämligen i separat fonn, efter diskussioner mellan riksbankschefen Ivar Rooth och Johannes Rex från Reichsbanks arbitrageavdelning. De båda männen träffades i nära anslutning till

handelsavtalets undertecknande för överläggningar i Riksbankens

lokaler. Även Vice riksbankschefen Ferdinand Wallberg deltog. Innan Rex reste hem fick han med sig ett av Wallberg nedtecknat förslag till överenskommelse. Detta förslag finns tillsammans med ytterligare utkast och preliminära versioner från december 1941 och januari 1942 bevarat i Riksbankens arkiv. I UD:s arkiv finns ännu variant. en Detta senast nämnda dokument har först inkomststämplats den 20 december, men stämpeln har därefter ändrats så att i stället den 18 december anges. På dokumentet finns fástad lapp som en undertecknats av Rooth den 17 december. Av lappen framgår att Rooth fått veta av Rex att handelsdelegationema önskade få överenskommelsen fogad som en bilaga till protokollet över handelsavtalet. Rooth skriver vidare följ ande.

För min del skulle jag emellertid helst se att detta kunde undvikas och att saken uteslutande fick bliva en transaktion, varom centralbankema kommit överens. Jag är tacksam för ett meddelande, huruvida några ändringar i bifogade utkast önskas. /.../P.S. Rex meddelar kl. 15.30 att han talat med Walther, varvid denne avstått från att få ärendet till protokollet. Rex kommer i stället att läsa upp denna Aufzeichnung vid något av delegationernas sammanträden. Utkastet visat för Rex. DS.

Någon skriftlig dokumentation av guldöverenskommelsen i sin slutliga form har ännu inte återfunnits. Ett studium av de handlingar som föreligger ger vid handen att avtalet kom att få följande innebörd. Riksbanken åtog sig att mot guld ställa svenska kronor till Reichsbanks förfogande. Detta skulle ske när Reichsbank så påfordrade, högst men

75Arkivutredningen s. 136 76 UD HP 64 Ct, volym 2451.

Riksbankens befattning med guld från Nazityskland 47

för ett sammanlagt belopp om 20 25 miljoner kr. Guldet i fråga skulle vara gångbart i den internationella handeln. Priset ñxerades så att det motsvarade guldpriset i USA. Reichsbank åtog sig att utan extra kostnad leverera guldet i Stockholm. De svenska kronor som

Reichsbank fick skulle användas för betalningar i Sverige. Vidare

förelåg rätt för Reichsbank att återköpa guldet i fråga vid tidpunkt som parterna senare skulle enas om och till samma pris som försäljningspriset. I vissa av de preliminära versionerna anges exempel på när återköp skall kunna komma i fråga. Här förekommer direkt koppling till clearingbalansen. En formulering av innebörd att eventuella guldinköp utöver avtalat belopp skall överenskommas särskilt vid senare tillfälle återfinns. Slutligen innehåller ett par av utkasten mening varigenom en Riksbanken förklarar sig tills vidare vara beredd att köpa schweiziska franc från Reichsbank mot betalning i svenska kronor. Flera ändringar skedde senare av denna ursprungliga överens-

kommelse. Ändringarna gjordes på tyskt initiativ och innebar att taket

för Riksbankens guldinköp stegvis lyftes. Beslut fattades i riksbanksfullmäktige den 30 april 1942 om höjning till 35 miljoner kr och den 8 oktober samma år om ytterligare ökning till 70 miljoner kr." Den 19 februari 1943 beslutade fullmäktige på nytt att lyfta taket, denna gång till 105 miljoner kr. Senare framställningar om höjningar avslogs. Guldet från Reichsbank kom, som ovan redovisats, att levereras i poster cirka ett halvt, ett eller två ton. Leveranserna skedde inte i om Stockholm utan i Berlin. Av för kommissionen hittills okänd anledning återlämnades guldpartierna regelmässigt inom ett par veckor, mot att Reichsbank ombesöijde att Riksbanken i stället fick guld hos SNB i Bern. Detta gick till så att Reichsbank gav order om att guld skulle flyttas från dess depå i Bern till den svenska depån där. En sista sändning tackor från Reichsbank kom till Riksbankens depå i SNB i januari 1944. Det rådande inköpstaket på 105 miljoner kr nåddes dock inte därmed. Sammanlagt hade Riksbanken efter handelsavtalets ingående då köpt guld från Reichsbank för 96 miljoner kr. Från Reichsbank hävdades därför att Riksbanken förpliktad att var köpa för ytterligare 9 miljoner 1G. Riksbanken delade inte den meningen och hänvisade till att det guld som Reichsbank hade numera

77Arkivutredningen 139. s. 78Ibid. 151. S. 79Ibid. 152 ff. samt 171 ff. s. 8° Ibid. 169 samt bilaga G. s.

48 Riksbankens befattning med guld från Nazityskland

att erbjuda inte var internationellt gångbart. En bakgrund till

ställningstagandet var de varningar angående rövad egendom

som framställts från allierad sida. Kommissionen återkommer till detta längre fram i rapporten.

3.3.4 Mynten 1944

Från tysk sida var man, som nyss nämnts, missnöjd med att Riksbanken

inte hade accepterat att reglera clearingbalansen köpa

genom att guldtackor upp till avtalat tak. Man ansåg sig ha rätt att sälja för ytterligare 9 miljoner kr. Samtidigt med att Riksbanken i 1944 mars förklarade sig förhindrad att göra fler köp guldtackor från av Reichsbank erbjöd sig den svenska banken att köpa schweiziska franc för motsvarande summa. Beslutet att göra ett sådant erbjudande togs av

fullmäktige efter förslag från Ivar Rooth. Reichsbank upprepade sin

begäran avseende dels den nämnda restsumman dels höjning en ny av

taket upp till 140 miljoner kr. Riksbanksfullmäktige övervägde då frågan på nytt, men ändrade inte sitt ställningstagande.

Saken aktualiserades åter när Emil Puhl från Reichsbank besökte Sverige i juni 1944. Han erbjöd då att Reichsbank skulle sälja mynt i stället för tackor, upp till tidigare avtalad nivå. Anbudet gällde dels skandinaviska guldmynt funnits i Reichsbanks ägo sedan före som krigsutbrottet, dels tyska guldmynt Reichsbank innehaft sedan som

1923-24. Riksbanksfullmäktige beslöt den 29 juni att bifalla

Reichbanks begäran. Därefter levererades till Sverige ett och ett halvt ton tyska 20-marks guldmynt. Några skandinaviska mynt kom aldrig att levereras. I kapitel 5 återkommer kommissionen till frågan vad om som var känt eller borde vara känt för de olika aktörerna i detta ärende.

3.3.5 Indirekta

köp

Kommissionen har övervägt något Riksbankens guldköp från

om av andra än Reichsbank kan ha inneburit att Riksbanken indirekt förvärvat guld från Nazityskland. Till att börja med har kommissionen därvid noterat att Riksbanken köpte 0,6 ton guld från SNB på hösten 1941.8 Detta köp omfattade en

s Ibid. s. 172. 82 Se för det fortsatta ibid 172 ff. s. 83Se även ibid bilaga G. s Se for det fortsatta ibid. s. 49.

Riksbankens befattning med guld från Nazityskland 49

del av det guld som SNB hade deponerat i Riksbanken på sommaren

samma år och kan därför, av skäl som framgått ovan, inte ha inneburit

något sådant indirekt köp. Riksbanken gjorde under krigstiden flera köp guld från BIS. År av 1939 var det fråga om 5,9 ton. Därefter köpte Riksbanken 1,9 ton guld från BIS 1941. Kommissionen har ännu inte närmare utrett varifrån dessa partier ursprungligen kom. Om de härrörde från Nazityskland är det, som kommer att framgå av kapitel i vart fall endast liten risk for att det var fråga om konfiskerat och plundrat personguld redan vid denna tid. År 1942 köpte Riksbanken 1,0 guld från BIS. ton Transaktionen verkställdes genom förflyttningar mellan de båda

bankernas depåer hos SNB i Bern. Som framgått ovan finns det inget

som tyder på att det var fråga om guld från Nazityskland. Slutligen har kommissionen uppmärksammat att Riksbanken förvärvade guld från Portugals centralbank. År det fråga 1944 var om 1,5 ton och år 1945 det 3,0 ton. Enligt den nämnda rapporten var ovan från Bank of Canada kan det dock inte ha varit fråga om guld från Nazityskland. Sådant guld tillfördes nämligen aldrig Bank of Canada,

och förvärven i fråga realiserades genom förflyttningar mellan svensk

och portugisisk depå där. Inget tyder på att något av de övriga guldköp från andra länder som Arkivutredningen redovisat skulle kunnat inbegripa guld från Nazityskland.

3.4 Sammanfattning

A Riksbanken hade möjlighet att disponera över guld från Nazityskland

enligt följande.

l I Sverige 1940-41 samt från 1943 2 I depå i Berlin 1940 samt 1942-43 3 Idepå i Bern från 1941

B Riksbanken mottog betalning guld från Nazityskland i följande som

utsträckning.

1 I samband med Kreugerbetalningen 1940: ca 8,6 ton

85 Banco de Portugal.

50 Riksbankens befattning med guld från Nazityskland

2 Tackor på grund av handelsavtalet 1942-44: 20,3 ton ca 3 Mynt sommaren 1944: ca 1,5 ton

Summa betalningsöverfdringar: ca 30,4 ton.

C Till Riksbanken i Sverige transporterades guld från Nazityskland i

följande utsträckning.

1 I samband med Kreugerbetalningen 1940: 3,0 ton ca

återtransporterades 1 94 l

2 Till Malmö från depån i Reichbank sommaren 1943: 1,0 ton såldes ca

till industrin

3 Tyska guldmynt sommaren 1944: ca 1,5 ton låg kvar vid krigsslutet

Summa infört till Sverige: 5,5 ton. ca

I nästa kapitel redogör kommissionen för det kan ha ingått konfiskerat om och plundrat personguld i det som Riksbanken disponerade över.

86Totalt bokfört som köp enligt Arkivutredningen: 28 300 kgfm. I beloppet ingår 6 494 kgfm som utgjorde en del av Kreugerlånbetalningen samt 1 501 kgfm i form av mynt sommaren 1944. Differensen 20 305 kgfm. 87Summan skiljer sig från vad Arkivutredningen räknat fram som totalt förvärv. Orsaken till differensen är, som bör ha framgått att kommissionens ovan, summa endast avser köp.

Hanterade Riksbanken personguld 51

4 Hanterade Riksbanken

personguld

4.1 metod och

Inledning - disposition

Kommissionen har i denna interimrapport sett som sin huvuduppgift att söka utreda sambandet mellan Riksbankens guldtransaktioner med Nazityskland och den omständigheten att guld konfiskerats och som plundrats från individer förekom i Nazitysklands guldhantering. I valet av arbetsmetod för att komma till klarhet har kommissionen beaktat följ ande omständigheter. I den moderna guldhanteringen kan relativt vittgående analyser utföras för att utröna en guldtackas beståndsdelar varvid ämnen kan påträffas indikerar att tackan innehåller exempelvis guld från som koncentrationslägren. Detta förfaringssätt skulle dock förutsätta att en ifrågasatt guldtacka är intakt. De av Riksbanken från Nazityskland förvärvade guldtackoma finns till stor del inte tillgängliga i ursprungligt skick. Som framkommer av Arkivutredningens rapport sålde Riksbanken 1945 och 1946 det i Schweiz liggande guldet till banker i Schweiz. Man bör kunna utgå från att även övriga guldtackor intresse i detta sammanhang inte finns åtkomliga för kontroll. I den av moderna hanteringen med guld kan en tacka få fmhetsgrad upp till en 99,99 procent. Vid sådant förhållande måste man dessutom räkna med att ett flertal av de aktuella tackoma i dagsläget är omsmälta. Kommissionen har därför i tidigt stadium av sitt arbete avstått från att närmare undersöka huruvida guldets tidigare ursprung skulle kunna fastställas genom metallurgiska undersökningar. I Arkivutredningens rapport redovisas förutom rekonstruktionen av Riksbankens bokföring även uppgifter viktlistor hade - ur som

påträffats i Riksbankens arkiv. De angivna uppgifterna i

Arkivutredningens tabeller avser de enskilda tackomas smält- och ban-nummer. Vidare noteras finhetsgraden på guldtackorna. Kommissionen har övervägt på vilket sätt Arkivutredningens tabeller kan utgöra ett instrument för kommissionens uppgift att söka utreda förekomsten av personguld i Riksbankens guldhantering.

52 Hanterade Riksbanken personguld

Kommissionen har därvid till en början prövat tillförlitligheten de av angivna tacknumren och ñnhetsgraderna för sig. var Kommissionen konstaterar att tacknummer i sig inte helt klart är ett begrepp. Numret på en tacka kan antingen ett smältnummer vara som den erhållit vid smältning eller ett barrnummer. Bannumret å sin sida kan utgöra del i serie härleds från smältnurnret. Det kan en en som också vara ett eget nummer som har bestämts den mottagande av centralbanken efter smältningen. Centralbankens kallas egna nummer allmänt för banknummer eller kontrollnummer. Vid bedömningen av användbarheten av Arkivutredningens sammanställning tacknummer av noterar kommissionen beträffande tackans smält- respektive barmummer att det inte alltid har varit möjligt att utröna de angivna om numren varit ursprungliga smältnummer. I vissa fall kan tacka ha en omsmälts och därmed erhållit ett annat smältnummer än det ursprungliga. Vidare står det inte helt klart de angivna barrnurnren om varit s.k. banknummer eller kontrollnummer. Av Arkivutredningens rapport framgår att samtliga Viktlistor för det tyska guld lades i Riksbankens depå i Bern påträffats. Såvitt kan som utläsas var det till övervägande del inte fråga orginalviktlistor utan om om avslcrifter från orginalhandlingama. Efterforskningar som kommissionen gjort i den schweiziska nationalbankens arkiv i Zürich visar att avskriftema översändes från den schweiziska nationalbanken 1946 och utgjorde ett utdrag ur den samling av sammanställda Viktlistor som återfinns i nationalbankens arkiv i Zürich över allt guld som

inlades i Reichsbanks depå i Bemf och från vilken Riksbanken å sin

sida övertog det guld som inlades i den svenska depån i Bern. Av en

handling från den schweiziska nationalbanken daterad den 9 december

1946 framgår vidare att de angetts i Viktlistoma från nummer som Schweiz är de Reichsbank när aktuellt parti nummer som angavs av inlades i den tyska depån i Bem. Kommissionen konstaterar att osäkerhet råder i vissa fall

beträffande de nummer som angetts i Arkivutredningens tabeller.

Vad gäller frågan om ñnhetsgraden i sig indikerar att guldet skulle kunna innehålla personguld kan först och främst uppmärksammas att det i Reichsbanks guldreserv ingick ett antal olika guldtackor; från

sådana med mycket hög ñnhetsgrad Hochwertige, tackor höll

som

fastställd standard Standard till tackor med lägre fmhetsgrad

88Statement of 23 949 gold bars received by the Swiss National bank from the Deutsche Reichsbank and placed in the deposit of the latter from 4" March 1940 to the 6th April 1945. SNB:s arkiv, B3/ 105. 89 Notice. Berne, 9" December 1946. SNB:s arkiv, B3/ 105.

Hanterade Riksbanken personguld 53

900/1000.°° Att en centralbanks guldbehållning bestod av tackor med

olika finhetsgrad var i och för sig inte onormalt vid tiden för andra världskriget.

År 1934 stipulerade Londons guldmarknad att ñnhetsgraden på guld

skulle vara minst 995 99,5 procent. Endast sådant guld som hade denna fmhetsgrad ansågs vara good delivery London. Tackan skulle således till minst 99,5 procent bestå av guld och endast till fem promille av andra metaller. Som jämförelse kan nämnas att gulguld i handeln på 18 karat har en finhetsgrad av 75 procent. Resterande 25 procent består lika delar silver och koppar. Vid tiden för andra av världskriget accepterades till stor del även s.k. mynttackor nedsmälta

guldmynt hade lägre finhetsgrad cirka 900-916.° För att höja

som en finhetsgraden till Londonstandard skedde omsmältningar. Exempelvis i Schweiz kostnaden för en omsmåltning cirka en schweizisk franc var tacka och den smältforlust som uppkom kompenserades av den per högre ñnhetsgrad och därmed högre finvikt som tackan erhöll. Priset på guld bestämdes till en viss summa per kgfm. Vid studium Arkivutredningens tabeller är det viktigt att hålla i av minnet att ñnviktshalterna i de lägre intervallerna 900-916 inte i sig indikerar att något personguld ingår i tackoma utan snarare att det är fråga om s.k. mynttackor. Sammantaget konstaterar kommissionen att taclcnummer och finhetsgrad var för sig inte uttalar något om vad guldet innehåller. Dock kan, som Arkivutredningen också antytt, kombinationen av finhetsgrad och det faktum att vissa tackor av Reichsbank erhållit nummer i särskilda serier indikera en viss gemensamhet tackoma emellan, exempelvis att de varit föremål för omsmältningar, samtidigt eller i nära anslutning till varandra. En möjlighet för kommissionen att utreda om personguld ingick eller kan ha ingått i Riksbankens guldförvärv från Nazityskland skulle kunna vara att jämföra Arkivutredningens tabeller med smältprotokoll och andra handlingar över det guld som hanterades av Reichsbank. Härvid skulle möjligen en bild erhållas över vad för slags guld som Riksbanken förvärvade under krigsåren.

°° Rapport från R.A. Nixon 6 september 1945. Overall Gold Report. NA RG 260, Box 440, 940.60. 9 Artikel 9 maj 1997 iNeue Zürcher Zeitimg: Technisches zum T0tengold- Nachweis. 92 Schweiziska nationalbankens direktionsprotokoll 18 juni 1942. No.450. Priset guld i Schweiz var vid denna tid cirka 4 870 schweiziska franc kgñn. En tackas genomsnittliga vikt är 12,5 kg.

54 Hanterade Riksbanken personguld

Vid ställningstagandet jämförelse mellan de tyska om en smältprotokollen och Arkivutredningens tabeller skulle kunna besvara frågan om Riksbankens guld innehållit något personguld har kommissionen beaktat den tid som står till förfogande för att lösa uppgiften och förutsättningarna for sådan undersökning skulle att en förväntas kunna något resultat. Som kommer att framgå ge senare utfördes omsmältningama Reichsbanks guld främst vid det av preussiska myntverket och av Degussa GmbH. Ett flertal parters

handlingar måste således genomgås, nämligen dokument från

Reichsbank, det preussiska myntverket och Degussa GmbH.

Ansvarig inom Reichsbank för den guldhantering kommissionen har

att undersöka var chefen för avdelningen för ädelmetaller, Albert Thoms. Thoms påträffades och arresterades av de allierade i samband med fyndet av Reichsbanks guldreserv i Merkers våren 1945. Han hänvisade de allierade till möjligheten att härleda guld att genom undersöka Reichsbanks listor eftersom alla inflöden till Reichsbank av guld bokfördes noggrant. Några av dessa listor användes också som bevismaterial vad gällde kraven efter kriget på rövat centralbanksguld. Något liknande försök att härleda guld konfiskerat och plundrat från privatpersoner gjordes däremot endast till mindre del. Den en amerikanska militärregeringen mikrofilmade flertalet dokument som påträffades från Reichsbank och det preussiska myntverket och lämnade tillbaka orginalhandlingama sommaren 1948 till Bank deutscher Länder. Senare har det visat sig att vissa av orginalhandlingama främst handlingar från preussiska myntverket beträffande vissa omsmältningar vid verket mellan 1942 och krigsslutet av okänd anledning saknas. Dessa bortkomna handlingar kom inte heller att mikrofilmas. Detta medför att forskningen beträffande Reichsbanks guldhantering i vissa delar måste stödja sig på rapporter som upprättades av den amerikanska militärregeringen före överlämnandet av orginalhandlingama. Även ett stort antal handlingar återfinns på Bundesbank om Historisches Archiv i Frankfurt am Main och på ett 70-tal rullar mikrofilm i National Archives i Maryland, USA, saknas således så en pass väsentlig del av materialet att det kan antas att efterforskningarna trots relativt stora och tidskrävande arbetsinsatser inte skulle leda till något säkert resultat.

93Efterföljare till Reichsbank och föregångare till Bundesbank. Mottagandet av originalen signerades av Albert Thoms som hade erhållit tjänst på den banken.. nya 94Eizenstatrapporten s.179 och artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung 11 december 1997: Kalte heisse Spur, B. Pertz och T. Sandkühler.

Hanterade Riksbanken personguld 55

Kommissionen är övertygad om att frågan om Riksbankens eventuella hantering av personguld bör belysas med utgångspunkt från den kunskap som finns om Nazitysklands konfiskeringar och plundringar av privatpersoners egendom och hur denna egendom korn att ingå i Reichsbanks guldhantering. Först härefter är det möjligt att närmare uttala sig om möjligheten av att personguld korn att ingå i guldet som, direkt eller indirekt, förvärvades av Riksbanken från Nazityskland. En viktig källa i detta hänseende utgör handlingar från bl.a. den

dåvarande amerikanska militärregeringen i Tyskland, OMGUS Office

of Military Government of Germany U.S., som under 1945 gjorde ett flertal utvärderingar av det påträffade materialet från bl.a. Reichsbank. Dessa handlingar återfinns främst i National Archives i Maryland, USA och har genom den 1997 utkomna Eizenstatrapporten

jämte bilagda sökrnedel Finding Aid blivit ett relativt lättillgängligt

forskningsmaterial. Kommissionen har under två veckors tid haft ett forskningsteam i National Archives för att närmare studera vissa delar detta material. Det förtjänar dock att anmärkas att de utvärderingar av som gjordes omedelbart efter kriget många gånger inte är helt tillförlitliga. Arbetet med rekonstruktionema skedde under viss tidspress och kunskapen om olika historiska fakta, vilka i dag har kommit i ljuset, förelåg inte vid tiden för utvärderingarna. Som huvudregel var det också det beslagtagna centralbanksguldet som var i blickfånget vid krigsslutet. Frågan om personguldet har aktualiserats först på tid och det internationella arbetet med att komma till senare klarhet i denna fråga är ännu i ett inledande skede. Mycket arbete kvarstår och nya pusselbitar läggs på plats vartefter nya arkiv öppnas för forskare. Kommissionen har även gjort vissa efterforskningar i det nyligen öppnade arkivet vid BIS. Andra arkiv, som formellt har öppnats, har visat sig i praktiken vara svårtillgängliga. Detta gäller inte minst det arkiv i Moskva, Centrum för bevarande av historiskdokumentära samlingar TsChIDK, där de handlingar förvaras som röda armén beslagtog 1945. Slutligen noterar kommissionen att TGC ännu inte har öppnat sitt arkiv.

95 Hösten 1997 upplystes att ytterligare mikrofilmade handlingar över Reichsbanks guldtransaktioner fanns i en privat samling i Wien. Handlingarna hade mikrofilmats på Bank deutscher Länder någon gång under 1950-talet av österrikaren Werner Herzog. För nännare information hänvisas till artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung ll december 1997: Kalte heisse Spur. I det i juni 1998 publicerade supplementet till Eizenstatxapporten, anmäls i Annex 1 nya resultat som framkommit vid undersökningar av de aktuella mikroñlmsrullama. Se vidare avsnitt 4.3.2 under "Beräknat värde av Melmerguldet."

56 Hanterade Riksbanken personguld

Av Arkivutredningens rapport framgår att Riksbanken i sitt förvärv av guld från Nazityskland kom att hantera guld hade rövats från de som ockuperade länderna Belgien och Nederländerna. Beslag av centralbanksguld inleddes vid annekteringen Österrike 1938 då den av Österrikiska nationalbanken med dess guldreserv ställdes till den tyska

riksbankens Reichsbank förfogande. Nazityskland lade därefter

beslag på centralbanksguld, såväl tackor som mynt, från ett flertal

länder före och under lcrigsåren. Nazityskland tillägnade sig genom inlösen, konfiskering och plundring även stora mängder personguld.

I avsnitt 4.2 redogörs för några huvuddrag den kunskap

om som finns beträffande Nazitysklands inlösen, konfiskeringar och plundringar av egendom. En del av den konfiskerade och plundrade egendomen utgjordes av guld och andra värdeföremål och kom att ingå i Reichsbanks guldhantering. Reichsbank sände guldet till bl.a. det preussiska myntverket för nedsmåltning. Det förtjänar att åter klargöras att den nedsmältning av personguld som utfördes vid myntverket inte resulterade i tackor bestående enbart personguld. Personguld av

blandades med annat guld, bl.a. beslagtaget centralbanksguld, för att

man på så sätt skulle kunna erhålla tackor med högre finhetsgrad. nya Reichsbank använde guldet i utrikeshandeln för att erhålla utländsk valuta till Nazitysklands import. I avsnitt 4.3 lämnas först en redogörelse för vad är känt som om Reichsbanks hantering. Informationen om hur stor andel av Reichsbanks samlade guldhantering som bestod personguld från av privatpersoner är inte fullständig. Som redovisats ovan saknas ännu några pusselbitar. Den ekonomiska dimensionen av Förintelsen har under senare tid varit föremål för intensiva studier och har också, som framkommit, resulterat i ett antal rapporter. Kommissionen har funnit det särskilt värdefullt att närmare ta del de rapporter har behandlat frågan av som om hur stor andel av den samlade guldhanteringen i Reichsbank som kunde ha utgjorts av personguld. Rekonstruktioner guldflödena av inom Reichsbank har utförts av Sidney Zabludoff och den schweiziska

oberoende expertkommissionen. Kommissionen har valt att i avsnitt

4.3.3 lämna en beskrivning av dessa försök till rekonstruktioner av Reichsbanks samlade guldtransaktioner under krigsåren.

95 Sidney Zabludoff: Movements of Nazi Gold, Institute of the WJC. Policy Study No. lO,1997, citeras Zabludoff, den schweiziska oberoende expertkommissionens bidrag till Londonkonferensen i december 1997: Gold Transactions in the Second World War, Statistical Review with Commentary, citeras Statistical Review, samt Expertkommissionens nyligen publicerade interimrapport.

Hanterade Riksbanken personguld 57

Rekonstruktionema antydan hur stor andel Reichsbanks ger en om av guldhandel som utgjordes personguld. av Arkivutredningen lämnade i sin rapport beräkning möjligt en av rövat guld i Riksbankens depåer 1945.97 I avsnitt 4.4 redovisar kommissionen sina iakttagelser avseende det guld från Nazityskland som Riksbanken förfogade över.

De belopp som anges i dollar avser värdet vid tiden för andra världskriget

då priset på guld var l 125 dollar per kgfin. Ungefärligt dagsvärde juni 1998 erhålls genom att multiplicera de angivna beloppen med

4.2 Nazityskland tillägnade sig guld och

andra värdeföremål från individer

Inledning

Förutom centralbanksguld tillägnade sig Nazityskland även personguld. En del av dessa förvärv vilade på formell legal grund. Redan under första hälften av 1930-talet utfärdades direktiv från tyska regeringen i

avsikt att försöka öka landets guldbehållning. I början 1934 hade

av Reichsbank en guldbehållning, inkl. dold till ett värde cirka reserv, av 170 miljoner dollar. På grund av den ekonomiska kris rådde i som landet hade reserven på sommaren samma år sjunkit till ett värde av cirka 55 miljoner dollar. Restriktioner infördes och naziregimen krävde att alla tyska medborgare skulle lämna in guld och utländska likvida tillgångar till Reichsbank mot ersättning i riksmark. Underlåtenhet att följa dekretet ledde till hårda straff. År 1936 deklarerade regimen en allmän amnesti innebärande möjlighet för de tyska medborgare, som hade underlåtit att lämna in guld och utländsk valuta, att följa åläggandet utan risk för påföljd. En stor del de av utländska valutor som därmed kom in till Reichsbank användes för köp

97 Arkivutredningen s. 20-21 och 70-71. 98 OMGUS rapport 14 november 1945: Hidden Gold Reserve Program, NA RG 260, BOX 444, 940.62.

58 Hanterade Riksbanken personguld

av guld i Schweiz under första delen 1937. I juni det året hade den av tyska guldreserven ökat till ett värde cirka 167 miljoner dollar.°° av Liknande åtgärder som de i Tyskland infördes även vartefter i de av tyskarna ockuperade länderna. Exempelvis utfärdades förordning en den 24 juni 1940 vari föreskrevs att privatpersoner med hemvist i Nederländerna skulle sälja sitt guld mot holländska floriner till den nederländska centralbanken, vilken i sin tur blev krediterad motvärdet i tyska riksmar m Kommissionens uppgift i denna interimrapport är att redogöra för i vad mån konñskerat och plundrat guld kan ha ingått i det guld som förvärvades av Riksbanken från Nazityskland under tiden för andra

världskriget. Även naziregimens konfiskeringar och plundringar

om riktade sig också mot andra än judarna var det främst judarna stod som

i blickfånget för en direkt ekonomisk utsugning enligt den nazistiska

ideologin. Naziregimens beslag av egendom utgjorde del en av Förintelsen och ändrade också karaktär i takt med Förintelsens olika faser. På 30-talet inleddes med utfärdandet ett antal lagar processen av som syftade till att identifiera judisk egendom. Som ett led i förföljelsen av judarna gavs efterhand en legal grund för inskränkningar i judamas rätt att förfoga över sin egendom. Koncentrations- och

insamlingsprocessen med tvånget för judarna att lämna sina hem för att

flytta till getton skapade möjligheter att tillägna sig judisk nya egendom. Vid deportationema till lägren i öst kunde ytterligare undangömd egendom konñskeras och plundringen fortsatte i dödslägren, även efter döden. Vartefter planerna för förintelsen av Europas judar konkretiserades blev också plundringen alltmer organiserad av naziregimen. Det bör dock framhållas att del den en av plundrade egendomen troligen aldrig kom den nazityska statsapparaten till del utan stannade i enskilda förövares fickor.

4.2.2 och

Konfiskering plundring av egendom

inleds

Kommissionen har valt att beskriva några huvuddrag sätten för av

konfiskering och plundring med särskild fokusering på den av

naziregimen organiserade plundringen eftersom det är i denna del som personguld korn att ingå i Nazitysklands och dess riksbanks guldhantering.

99 Zabludoff s. °° Hidden Gold Reserve Program m Arkivutredningen s. 81.

Hanterade Riksbanken personguld 59

Efter Hitlers maktövertagande utfärdades ett antal judarna mot diskriminerande lagar. Lagarna utgjorde grund och skapade en

förutsättningar för kommande ariseringslagar och andra förordningar vilka syftade till att konfiskering judisk egendom ett legalt stöd.

ge av År 1933 lagstadgades förbud for "icke-arier" om att inneha statliga tjänster. Härigenom blev det nödvändigt att definiera arier vem som var och vem som inte var det. I september 1935 korn de s.k.

Nümberglagama. Lagen om riksmedborgarskap slog fast att judar inte

kunde vara fullvärdiga medborgare och lagen det tyska blodet om förbjöd äktenskap mellan judar och arier. I november år samma offentliggjordes definition på skulle jude. en vem som anses vara Den 26 augusti 1936 fastställde Hitler i ett memorandum sitt tidigare beslut att upprätta en fyraårsplan. Planen avsåg i första hand att göra Tyskland redo för krig. Målet största möjliga självförsörjning var omfattande alla produkter. Hitlers memorandum innehöll även ideologiska uttalanden om judendomen. I oktober 1936 utnämndes Göring till högste ledare för Fyraårsplanen. I ett tal hållet år samma betecknade Göring Tyskland som en belägrad fästning och uppmanade det tyska folket till åtstramning: att äta fisk i stället för kött. Ett stort antal olika dekret kom att utfärdas Göring i egenskap ledare för av av Fyraårsplanen, många av dem med diskriminerande inslag. Strax efter Anschluss i mars 1938 lät Göring tillsammans med inrikesministeriet utfärda en order att alla judar inklusive de som var gifta med icke-judar skulle deklarera sin egendom i Tyskland och utomlands. Liknande lagstiftning kom även att gälla för Österrike. Med egendom avsågs alla slags ägodelar även konst och juveler. Endast personlig egendom och föremål med värde understigande 5 000 riksmark undantogs. Efter att registrering skett skulle även förändringar i förmögenhetsinnehavet anmälas. Efter den s.k. Kristallnatten i november 1938 lät Göring utfärda ett dekret innebärande bl.a. att de tyska judamas krav på

försäkringsersättning från Kristallnattens förödelse konfiskerades och

att judarna ålades att betala ett skadestånd miljard riksmark till om en det tyska riket. Vidare fonnaliserades i förordning den en ariseringsprocess som hade påbörjats under hösten 1937.

m Nazism 1919-1945, Vol. State, Economy and Society 1933-39 281 s. edited J .Noakes and G.Pridham, Exeter 1984. I memorandat uttalas bl.a. hotet att bolsjevismen skulle eliminera det tyska folket. Bakom hotet från bolsjevismen stod enligt Hitler judarna. Se exempelvis Saul Friedländer: Nazi Germany The Jews; The Years of Persecution 1933-39, s. 179-180, London 1997. m3 Affärsvärlden nr 44/1936 s. 1106 Tyskland en belägrad fästning.

60 Hanterade Riksbanken personguld

Förordningens detaljerade föreskrifter innebar i korthet att judar fr.o.m.

den 1 januari 1939 förbjöds att bedriva yrkesmässig handel.

I början december 1938 kom ytterligare förordning angående av en judisk egendom enligt vilken judiska affársidkare förelades att inom viss tid avveckla eller överlåta sina företag. Om föreläggandet inte

följdes kunde en offentlig förvaltare Abwickler tillsättas. I

förordningen fanns dessutom bestämmelser enligt vilka judar

var skyldiga att deponera sina värdepapper i valutabank, varefter en

förfoganderätten över tillgångarna inslqänktes. Beträffande juveler,

smycken och konstföremål med ett värde över 1 000 riksmark stadgades att judar inte fick förvärva sådana föremål och att försäljning

av dem endast fick ske till offentliga reichseigenen försäljningsställen. Reglerna beträffande den sistnämnda kategorin

föremål skärptes den 21 februari 1939 på så sätt att judarna var skyldiga att låta inlösa guld, silver, ädelmetaller och pärlor mot ersättning efter visst kommissionsavdrag. Ett belopp högst 500 om riksmark betalades ut till inlämnaren och resterande ersättning överfördes på ett spärrat konto. Inlämnandet skedde till särskilda pantbanker Städt. Pfandleihanstalt. Mycket snart efter invasionen av Polen hösten 1939 påbörjades en konfiskering av egendom från civila. Dessa åtgärder organiserades ofta av enskilda Gauleiter och borgmästare. Chefen för SS säkerhetstjänst och Gestapo, Reinhard Heydrich, utfärdade i september 1939

instruktioner till bl.a. cheferna inom Säkerhetspolisen innebörd att

av judisk egendom skulle konfiskeras.°4 För att Fyraårsplanen skulle få kontroll över konfiskeringen lät Göring i november 1939 organisera Haupttreuhandstelle Ost. Förvaltningen var ämnad att gälla för såväl

den i Tredje Riket införlivade delen Polen den sydöstra delen

av som av landet Generalguvemementet. Generalguvemören Frank ansåg dock att Görings åtgärder korn att inkräkta på principen om

Generalguvernementets självstyre varför konfiskeringsverksamheten i

den delen sattes under egen förvaltning, med vilket Göring lät sig nöja. Redovisningen av konfiskerade medel i det införlivade Polen skedde till Fyraårsplanen medan inflytande medel från konfiskering i Generalguvemementet redovisades till Frank i Krakov.°5 I det införlivade Polen konfiskerades fast egendom, företag och den egendom som övergavs av dem som blev förflyttade till Generalguvemementet. Konfiskeringen gavs 1940 stöd i två Göring av utfärdade direktiv och egendomen såldes till övervägande del till

m Dokument nr 73. "Instructions by Heydrich, Sep 1939, Documents the on Holocaust; Yad Vashem, edited Yitzhak Arak, Jerusalem, 1981. °5 Raul Hilberg: The Destruction of the European Jews. 240 s.

Hanterade Riksbanken personguld 61

inflyttade tyskar efter viss fastställd prioritering Av brev från

ett mars 1944 från Fyraårsplanen till Reichsbank framgår att en överenskommelse förelåg att stora kvantiteter guld, silver och juveler som hade konñskerats från förvaltningen i det införlivade Polen skulle lämnas in till den tyska riksbanken för värdering inför export och att guldet skulle omsmältasf I Generalguvemementet påbjöds redan i november 1939 blockering av alla judiska bankonton och depositioner och i januari 1940 beordrade Frank att all judisk egendom skulle registreras. Till skillnad från det tyska direktivet från 1938 medgavs inga undantag för mars personlig egendom. Inte heller stipulerades någon nedre värdegräns. Som ovan nämnts infördes i de Tyskland ockuperade länderna av bestämmelser som innebar att bosatta i de ockuperade länderna var tvungna att växla in guld mot inhemsk valuta. Guldet hand togs om av

Fyraårsplanens administration. Liksom tidigare i Tyskland inleddes

efter ockupationen länderna i väst omgående syftade av processer som till att begränsa judamas handlingsfrihet över sin egendom. Judiska bankkonton och bankdepositioner blockerades och ariseringsprocessen fortskred på i stort sätt i Tyskland och Österrike. samma som I huvudsakligen de västra ockuperade länderna verkade dessutom särskilt tillsatta mobila SS-enheter de s.k. Devisenschutzkommandos.m Dessa enheter synes närmast fått sin fullmakt från flera förutom organ SS, bl.a. Fyraårsplanen. I ett förhör med bankrådet Karl Graupner på Reichsbank efter kriget denne bl.a. att Devisenschutzuppgav kommandos på uppdrag av Fyraårsplanen hos Reichsbanks lokalkontor i Eisenach hade deponerat cirka l ton guld och mängd valuta från en franska banker. Devisenschutzkommandos genomsökte banker och lät bryta bankfack. Vidare insamlade de guld hos juvelerare och upp

guldsmeder. Troligen beslagtogs även ett stort antal värdepapper. Allt

m6 Direktiv den 15 januari 1940 uttalade att den polska staten hade upphört och att all egendom tillhörde det tyska riket samt direktiv den 17 september 1940 ang. handhavandet av polsk egendom. Rapport om Haupttreuhandstelle Ost den 20 september 1945, NA RG 260, Box 423 ,940.306l. °7 Bemsteinrapporten, 14 november 1945, Tab H, NA RG 260, Box Decirnal Files 1945-46. °8 Infonnationen om Devisenschutzkommandos verksamhet är knapphändig. Viss information återfinns i Werner Rings Raubgold Deutschland". Rings aus anger att enbart i Belgien inbringade jakten under 1940 guld till ett dåvarande värde av 108 miljoner schweiziska franc. 38. m Förhör med Reichsbanksrat Karl Graupner den 20 augusti 1945. NA RG 260, Box 439, 940.5602. ° Av dokument från 1947 framgår att i Belgien skulle utländska värdepapper och värdepapper utställda i utländska valutor konñskeras. Särskild förteckning

62 Hanterade Riksbanken personguld

skedde med stöd av olika dekret och förordningar för att kunna ge jakten på guld och värdeföremål sken av att stå på laglig grund. Likvid lämnades mot kvitto i lokal valuta, i Frankrike till och med till pris som översteg marknadens. I Belgien inlevererades guldet till nationalbanken med order att sända guldet vidare till Tyskland.

4.2.3 Plundringen intensifieras

I samband med att alltfler getton började bildas under 1940 inleddes en

mer organiserad och målinriktad konfiskering av judisk egendom och

gränsdragningen mellan konfiskering och plundring blev alltmer diffus. Flyttningen till getton skedde många gånger enligt korta och precisa tidsscheman vilket medförde att berörda familjer ofta inte fick tid att förbereda sig. Den övergivna egendom som familjerna tvungna var att lämna kvar konfiskerades. I gettona gjordes därtill olika försök att beslagta värdeföremål men företaget ofta svårgenomförbart. I var stället kom plundringen att koncentreras vid deportationerna och tömningen gettona" I vissa getton förekom att judarna ålades att, av som betalning till förvaltningen av gettona, överlämna en viss kvantitet guld och silver, s.k. Kontributionsgold. I samband med den tyska invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941 övergick brutala förföljelser i systematiskt massmord. När invasionen inleddes följdes de framryckande trupperna av specialförband från SS, Einsatzgruppen, som utförde massarkebuseringar av judar och plundrade deras tillhörigheter. I och med att deportationerna mot öst började, friställdes mängd en lägenheter och möbler samt andra föremål som de deporterade inte kunde ta med sig. Vidare kvarlämnades de likvida medel som tidigare hade blockerats. Naziregimens legala instrument för konfiskering av den efterlämnade egendomen var inledningsvis att i varje enskilt fall förklara att den deporterade var att betrakta fiende till staten som Staatsfeind. I november 1941 utfärdades ett tillägg till lagen om riksmedborgarskap som angav att judar som bosatte sig utomlands inte kunde vara riksmedborgare och att deras egendom skulle tillfalla Riket. Genom detta tillägg kom naziregimen också över de tidigare blockerade tillgångarna. Även i de ockuperade länderna skapades på

upprättades vid genomsökning av bankfack över aktier i Concordia, Shell och Rumänische Petroleum. "Devisenschutzkommando Belgien 13" May 1947. NA RG 260, Box 423. Raul Hilberg s. 242.

Hanterade Riksbanken personguld 63

olika sätt förutsättningar för konñskering. Så skedde

exempelvis till stor del i Nederländemal Någon gång tidig höst 1941 beordrade Himmler SS-gruppledaren Globocnik i Lublin att organisera aktion, benämnd Aktion en senare Reinhard, mål mördandet alla judar inom vars var av Generalguvemementetf Aktionen inleddes i november 1941 med Belzec att byggdes till förintelselägerf Aktion Reinhard omfattade om förutom

massmördandet även ett för konfiskering

program och plundring av guld och annan egendom I en rapport i februari 1943 till Himmler Globocnik uppgav att värdesaker från Aktion Reinhard hade inlämnats till SS ekonomiska

avdelning i Berlin för vidarebefordran till den tyska riksbanken och

ministeriet för ekonomi. Det totala värdet på det inlämnade godset beräknades till cirka 100 miljoner riksmark. 1 odaterad en rapport, troligen från 1943, förklarade Globocnik att insamlade riksmark och zloty behölls inom Generalguvemementet och användes bl.a. för att finansiera Aktion Reinhard, att utländska sedlar och

guldmynt sändes till den tyska riksbanken via SS ekonomiska avdelning i Berlin

och att juveler, smycken samt klockor sändes till SS. Även kläder och hushållsföremål samlades in och överlämnades till bl.a. armén m.m. och till Polen inflyttade tyskar. Himmler hade uttryckt önskemålet att Aktion Reinhard skulle vara avslutad vid årsskiftet 1942/43. Aktionen avslutades hösten 1943 efter det att Globocnik hade förflyttats till Trieste. I odaterad en rapport, troligen från början av 1944, summerade Globocnik den

ekonomiska delen Aktion Reinhard. Sammanlagt

av hade egendom till ett värde av 178,7 miljoner riksmark insamlats. Listan upptog följande objekt: 236 guldtackor, 2 143 silvertackor, drygt 15 kg platina, cirka 73,8 miljoner i riksmark och zloty, utländska sedlar till värde ett av cirka 4,5 miljoner riksmark, olika guldmynt till sammanlagt värde ett av 1,7 miljoner riksmark, juveler och andra värdeföremål till ett

Z Raul Hilberg 596 s. "3 Nazism 1919-1945, Vol. Foreign Policy, War and Racial Extermination, S.l 145. 4 Ingvar Svanberg Mattias Tydén, Sverige och Förintelsen s.420. Stockholm l 997. "5 Nuremberg Document No. 057. Aktion Reinhard specialstyrka "G", som leddes av Globocnik organiserad under Oswald Pohls SS-WVHA SS ,var Wirtschafts- und Verwaltungshauptamt, SS ekonomiska avdelning, och avsåg lägren i Generalguvemementet med undantag for Auschwitz. "6 Nuremberg Document No. 060. "7 Nuremberg Document No. 059. "s Nuremberg Document No. 063.

3 SOM1998:96

64 Hanterade Riksbanken personguld

sammanlagt Värde av 43,6 miljoner riksmark samt textilier till ett värde 46 miljoner riksmark. Det bör anmärkas att Aktion Reinhard inte av omfattade förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Liknande plundringar skedde under Aktion Reinhard utfördes även vid deportationer och som ankomst till detta läger. Förutom de objekt som omnämndes i Globocniks slutsammanställning insamlades i förintelselägren bl.a. även guldtänder som hade

dragits ut från offren efter gasningenf Vissa uppgifter efter kriget från

bl.a. chefen för SS ekonomiska avdelning, Oswald Pohl, tyder pâ att

tandguldet till Viss del nedsmältes till guldtackor i lägrenfz

Den här lämnade redogörelsen för hur naziregimen konfiskerade och plundrade egendom är på intet sätt uttömmande. Konfiskering och plundring egendom utfördes med samma målmedvetenhet, som har av beskrivits i alla de länder som naziregimen mer eller mindre ovan, behärskade, ofta med hjälp av medlöpare.

4.3 Reichsbanks hantering av personguld

4.3. l Inledning

En stor del den egendom som konfiskerades och plundrades genom av olika aktörer, exempelvis Fyraârsplanen och SS, togs om hand av den nazityska statsapparaten. Bl.a. överlämnades guld och andra ädelmetaller till den tyska riksbanken. Guld enligt Fyraårsplanens direktiv i de ockuperade länderna som skulle inlämnas till respektive lands centralbank fördes därefter till Reichsbank mot ersättning i riksmark. Fyraårsplanen stod också som arkitekt för bl.a. de mot judarna riktade direktiven vilka efterhand

möjliggjorde konfiskering av deras egendom. SS ekonomiska

avdelning huvudman för bl.a. plundringen vid deportationerna till var lägren i öst och i samband härmed överlämnades guld och andra

9 Nuremberg Document No. 062. Även det inte direkt uttalas torde listan om utgöra en slutlig summering. Jfr Eizenstatrapporten s. 163 fotnot 4. m Plundring tandguld lär också ha förekommit från offren för det s.k. av eutanasiprogrammet åren 1940 och 1941. Det är oklart om det guldet ingick i Reichsbanks hantering. Se Expertkomrnissionens interimrapport s. 24 Z Statement of Oswald Pohl återfinns bl.a. iNA RG 260, Box 423. m En del det gods judarna inlämnade till pantbankema i enlighet med av som 1939 års direktiv, levererades till Reichsbank, Statement of Albert Thoms, Bemsteinrapporten, Tab D, NA RG 260, Box

Hanterade Riksbanken personguld 65

värdeföremål till Reichsbank. Någon klar uppdelning förelåg däremot inte alltid mellan aktörerna. Även

om Fyraårsplanen indirekt var ansvarig for den plundring skedde i samband med

som att

deportationerna igångsattes i de ockuperade länderna i förutom

väst var Gestapo ofta även SS på plats när lägenheterna vartefter tömdes. Redan denna omständighet att ett flertal olika aktörer inblandade i var plundringen medför givetvis att det är svårt att göra exakt en

uppskattning omfattningen plundringama. Slutligen måste

av av

givetvis beaktas den plundring som erfarenhetsmässigt visat sig följa i

en framryckande armés fotspår. Guldet från den tyska krigsmaktens

Wehrmacht plundringar kom troligen också till viss del att ingå i

Reichsbanks guldhantering även det Reichshauptkasse vid om var finansministeriet omhändertog Wehrmachts gods som Även frågan det från individer rövade om om guldet under senare tid varit föremål för intensiva studier är framkommit som

informationen i denna del fortfarande mycket ofullständig. Andelen personguld kan därför endast beräknas uppskattning härledd

genom en

från övrig tillgänglig kunskap Reichsbanks guldhantering under

om krigsåren. I avsnitt 4.3.3 lämnas redogörelse för de rekonstruktioner en av Reichsbanks guldhantering utförts. som

Tillgängliga uppgifter om Melmerguldet

Av det guld som ingick i Reichsbanks guldhantering är givetvis guldet från förintelselägren som bestod exempelvis ringar och utdragna

av guldtänder det som ter sig mest makabert och avskyvärt. Kunskapen

om detta guld erhölls främst i samband med förundersökningen inför

Nümbergrättegången efter kriget och fynden finns väl dokumenterade. 24 När bombningarna mot Berlin intensifierades och det stod klart att de allierade avancerade mot Rikets huvudstad beslutade naziregimen i februari 1945 att flytta Reichsbanks guld- och valutareserv till en säkrare plats. I april samma år påträffade amerikanska trupper huvuddelen Reichsbanks i de övergivna vid av reserver gruvorna Merkers i Thüringen. Albert Thoms, befann sig vid Merkers, som lämnade vartefter den information de allierade behövde for som att

23 Ibid. Jfr även Zabludoff s. 13. 24 Förutom samlingarna av den bevisning åberopades under som Nürnbergrättegångama, utgör de rapporter upprättades efter kriget som av OMGUS US med underavdelningar ett viktigt kälhnaterial. Dessa handlingar återfinns i National Archives NA i Maryland, USA.

66 Hanterade Riksbanken personguld

kunna utföra vissa rekonstruktioner av Reichsbanks förehavanden under nazitiden. I en av gruvoma påträffades en del av det av SS plundrade godset nämligen 18 säckar med olika mindre silver- och guldtackor samt 189 lådor innehållande bl.a. smycken, klockor och andra guldföremål, däribland tandguld. Genom undersökningar av Reichsbanks handlingar och förhör med olika personer började bilden av denna guldhantering att klarna. I huvuddrag tillgick hanteringen på följande vis.

I Reichsbank öppnades 1942 ett konto i namnet Melmer.

Under tiden sommaren 1942 till hösten 1944 skedde 76-78 leveranser guld och andra värdeföremål från SS ekonomiska avdelning till av Reichsbank. Leveranserna utfördes till största delen av SS-officeren Bruno Melmer.

Reichsbank värderade och sorterade godset samt bokförde värdet på kontot Melmerm Större guld- och silvertackor övertogs direkt och resterande gods avhändes enligt följ ande:

a Mindre föremål, exempelvis ringar och tandguld, sändes till det

preussiska myntverket för nedsmältning.

b Juveler och liknande föremål sändes till pantbanken i Berlin Städt. Pfandleihanstalt som avyttrade godset till utlandet. Pantbanken

skickade även i vissa fall gods till Degussa GmbH Deutsche Gold und

Silber Scheideanstalt för nedsmältning.

4. De medel som genererades genom denna hantering insattes på ett SS tillhörigt konto, benämnt Max Heiliger, hos Reichshauptkasse.

Denna del av Reichsbanks guldhantering har allmänt kommit att benämnas Melmerguldet eller Melmerleveranserna. Dessa inkluderade, förutom leveranser från Aktion Reinhard, även lägerguld från Auschwitz. Av Albert Thoms uttalanden vid förhören framgick bl.a.

S Det står inte helt klart enligt vilka kriterier bokföringen skedde. Anteckningar tyder på att i vissa fall endast guld- och silverforemål samt valuta värderades varefter värdet bokfördes Melrnerkontot medan resterande gods såsom smycken lades sidan för senare värdering. "Memorandum re inventory of gold in Shipment l, NA RG 260, Box 470, Merkers Mine Report. 26 Jfr Eizenstatrapporten s. 161 där det bl.a. hänvisas till att Bruno Melmers korrespondens förvarades i en akt benämnd "Reinhardt".

Hanterade Riksbanken personguld 67

att överenskommelsen leveranserna och hanteringen hade

om ingåtts

mellan SS, ñnansministeriet och riksbankspresidenten Walter

Funk och att vicepresidenten Emil Puhl och direktionen i Reichsbank kände till leveranserna. Guldtänder lär ha ingått redan vid den tionde leveransen i november 1942 och det torde ha stått klart för flertalet dem av som hanterade godset att det också rörde sig föremål från lägren om eftersom bland annat etiketter med Lublin och namnen Auschwitz påträffades bland godsetÃ

Beräknat värde av Melmerguldet

Vid förhören Albert Thoms att Reichsbank hade mottagit uppgav ett sextiotal Melmerleveranser. I oktober 1945 uppskattades det totala värdet på sammanlagt 76 leveranser till 36 miljoner riksmark värdet på varav guld och silver i form av mynt och tackor uppgick till 10,67 miljoner

riksmark. Vidare fastslogs att 44 leveranser hade hanterats Reichsbank av på det beskrivits ovan. sätt som

Allt guld m.m. som påträffades i Tyskland överlämnades till FED

Foreign Exchange Depository i Reichsbanks gamla lokaler i

Frankfurt am Main. FED utförde ett antal analyser de 207 lådor och av säckar som där förvarades för sig och utgjorde Melmerleveranser. som

Vid analys av handlingar från Reichsbanks ädelmetallavdelning kom

FED hösten 1946 fram till att 43 leveranser totalt 78 hade hanterats av färdigt Reichsbank och att dessa 43 leveranser hade bestått av av guldmynt och guldtackor till ett sammanlagt värde 4,88 miljoner av riksmark motsvarande 1,6 miljoner dollar.

Skillnaden mellan de två beräkningarna består främst i FED i sin att analys från 1946 inte räknade med silver i form och tackor. av mynt Ingendera beräkning beaktade dock eventuellt guld och annat än mynt tackor, exempelvis i form tandguld eller smycken inte hade av som nedsmälts. De 207 lådor och säckar innehållande guld och silver m.m. som påträffades i Merkers visade sig delvis härstamma från 20 Melmerleveranser. Bristerna i analysen visas enklast följande genom uppställning:

27 Bemsteinrapporten, Tab D, NA RG 260, Box 28 Bernsteinrapporten, Tab B. 29 Eizenstatrapporten s 165.

68 Hanterade Riksbanken personguld

Totala antalet troliga Melmerleveranser 78 st Varav påträffat i Merkers -20 st Hanterat av Reichsbank enl. funna kvittenser -43 st

Kvarstår som okänt 15 st

Med beaktande av de kvarstående 15 leveranserna och den omständigheten att fyndet i Merkers inte utgjorde hela delen av de identifierade 20 leveranserna kan antas att värdet på det Melmerguld hanterades av Reichsbank är högre än 1,6 miljoner dollar. Att som analysen inte beaktat tandguld och annat guld som inte nedsmälts torde dock inte medföra några större korrigeringar eftersom det av det bevismaterial i bl.a. Bemsteinrapporten framkommer att som anges detta guld oftast var svårhanterligt och i stället till stor del kom att lagras i Reichsbanks valv. Det är således troligt att man inom

Reichsbank prioriterade hanteringen av guldtackor och guldmynt. Att siffran bör högre än 1,6 miljoner dollar följer dessutom av att bara

vara de 236 guldtackor, vilka omnämns i Globocniks slutrapport för Aktion

Reinhard, se ovan avsnitt 4.2.3 hade en sammanlagd vikt om 2,9 ton

och således ett värde cirka 3,2 miljoner dollar. om Av de rekonstruktioner Reichsbanks guldhantering utförts av som under tid har Zabludoff i sin studie uppskattat Melmerguldet till senare ett värde 4 miljoner dollar3° medan den schweiziska expertav kommissionen i sin interimrapport i maj 1998 har angett värdet till 2,9 miljoner dollar. Den uppskattningen utgör ett minimivärde och senare utgår från de uppgifter har påträffats i Reichsbanks handlingar och som finns på mikrofilm på National Archives i Maryland, USA. som Expertkommissionens uppskattning om 2,9 miljoner dollar avser, i likhet med FED:s tidigare analys, endast de tackor och guldmynt som inlevererades till Reichsbanks ädelmetallavdelning och således inte

andra guldföremål ringar och tandguld. I det i juni 1998

som publicerade supplementet till Eizenstatrapporten har värdet på guldet Reichsbank krediterade SS på Melmerkontot bestämts till cirka 4,6 som miljoner dollar Beräkningen grundas på vissa de tidigare nämnda av mikrofilmerna tillhörde Werner Herzog som

3° Zabludoff s. 23. 3 Expertkommissionens interimrapport s. 24. 32 1998 år Supplement till Eizenstatrapporten, Annex 33 Ibid. I redogörelsen konstateras att Herzogs mikroñlmer inte innehåller de försvunna handlingarna från Reichsbank som överlämnades till Thoms 1948. Uträkningen värdet på Melmerguld stöder sig på av Herzog mikrofilmade av

HanteradeRi/cvbanken personguld 69

Som tidigare påpekats är forskningen det konfiskerade och om

plundrade personguldet ännu i ett inledningsskede. Uppgifterna

om värdet Melmerguldet är därför ännu osäkra, vilket förklarar varför av värdet ändras vartefter pusselbitar läggs på plats. Ovan redovisade nya

uppgifter skall endast mot bakgrund intentionen redogöra för

ses av att

det samlade internationella forskningsläget såsom det står för tillfället.

Det är dessutom i sammanhanget viktigt att komma ihåg denna del att av Nazitysklands hantering guld från Förintelsens offer bör av utgöra en mindre del av de stora mängder guld konfiskerades och som plundrades från dem. Som beskrivits skedde systematisk ovan en plundring offrens egendom före deportationerna och ankomsten till av

förintelselägren. Det borde därför kunna stå självklarhet vad

som en att som var kvar att plundra från offren de allra sista personliga var tillhörighetema såsom mindre smycken, vigselringar m.m. samt tandguld.

4.3.3 Reichsbanks

guldtransaktioner

I Merkers påträffades, förutom guld- och valuta, även Reichsbanks

bokföringshandlingar och andra dokument. Med hjälp främst Albert

av Thoms uppgifter påbörjades omgående rekonstruktion en av guldtransaktionema samtidigt övriga guld- och valutabehållningar som

i bl.a. Reichsbanks olika lokalkontor omhändertogs och levererades till

Frankfurt am Main. Rekonstruktionema och analyserna vid krigsslutet

medförde att relativt goda kunskaper guldtransaktionema kunde

om vinnas. De neutrala länderna, Schweiz och Sverige, uppmanades som vidare att lämna redogörelser för sina guldaffärer med Reichsbank. Av rekonstmktionema framgick beträffande Reichsbanks guldbehållning

före och efter kriget följande.

Beträffande Reichsbanks guldbehållning när kriget började hösten 1939 upptäcktes att det under Hjalmar Schachts tid som riksbankspresident hade skapats ett för att öka guldreserven, program

sammanställningar av Mehnerleveransema. Dessa mikroñlmade sammanställningar skall ha utförts Thoms efter kriget varvid han underlag av som bl.a. torde ha använt de numera försvunna Reichsbankshandlingama. Avslutningsvis anmäls i den amerikanska redovisningen inte sig att vare Bundesbank eller den tyska regeringen, trots eftersökningar, har kunnat finna de försvunna handlingarna som bl.a. innehöll uppgifter vissa omsmältningar vid om preussiska myntverket mellan 1942 och krigsslutet.

70 Hanterade Riksbanken personguld

enligt vilket ökningarna hölls hemliga Den publicerade redovisningen reserven under kriget låg konstant på 28,6 miljoner av dollar. Programmet hade inletts redan 1933/34 med två hemliga konton. Från 1937 hade de ursprungliga kontona upphört medan tre andra hemliga guldkonton aktiva. I december 1938 ingick i den hemliga var

guldreserven följande konton. Goldankauf 46 miljoner dollar som till stor del hade byggts upp av det guld som hade växlats in av tyska

medborgare i anledning lagstiftning. Kontot användes som ett av forvaringskonto varför ett flertal tackor under kriget kom att passera

Goldankauff Treuhand 75 miljoner dollar låg relativt

vars reserv intakt under kriget. Asservat "DER "36 50 miljoner dollar. Detta konto det mest rörliga under kriget och det var också i detta konto som var merparten det rövade guldet hanteradesf Av förhören med av anställda på Reichsbank framgår att rörelserna på kontot troligen dirigerades Fyraårsplanen. Den samlade hemliga guldreserven hade av den 31 december 1938 ett värde på drygt 170 miljoner dollar.

Efter att guld hade påträffats även på andra platser än i Merkers gav inventeringen av det påträffade guldet och en analys av Reichsbanks

handlingar inledningsvis till resultat att 98,6 procent Reichsbanks av

guldinnehav den 30 juni 1945 hade påträffats Inventeringen utfördes

per

emellertid under relativt oorganiserade fonnerJ En reviderad

uppskattning anmäldes i ett memorandum i juni 1946 enligt vilket de allierade skulle ha återfunnit guld i Tyskland motsvarande 199 miljoner dollar.° I Italien påträffade de allierade italienskt guld som hade norra beslagtagits Tyskland i samband med Mussolinis fall och i Österrike av påträffades guld från den ungerska nationalbanken vilket hade förflyttats från Budapest hösten 1944.

m Uppgifterna hämtade ett dokument 14 november l945:"Ihe Hidden Gold ur Reserve Program Initiated by the German Reichsbank during Schachts second Tenn of Office. NA RG 260, Box 444, 940.62. . 5 Under tiden augusti 1940 till december 1944 förflyttades 8.088 guldtackor från Goldankauf, drygt hälften till Asservat "DER". "Transfers of Gold Bars, varav NA RG 260, Box 440, 940.60. 36 DERDevisen Reserve valutareserv. 37 Kontot öppnades den 25 mars 1937 med en reserv motsvarande 4 miljoner dollar. På våren 1943 hade värdet ökat till 133 miljoner dollar. Hidden Gold Reserve Program, Table 38 Rapport den 6 september från R.A. Nixon till Bernstein. Overall Gold Report. NA RG 260, BOX 440, 940.60. 39 Jfr Eizenstatrapporten s. 149 ff. ° O.F. Fletcher juni 1946: "Revised Estimate German Gold Rapport av Movements from March 1938 to May 1945, NA RG 43, 88-M, Box 201.

Hanterade Riksbanken personguld 71

Litteraturen på området och den allmänna debatten har i fråga om personguldet tenderat att fokusera på Melmerguldet. Även denna om hantering ter sig som den mest makabra form av girighet bör inte man glömma bort den stora mängd övrigt guld som konfiskerades och plundrades från judar och andra offer för förföljelsen under nazitiden. Först på senare tid har man närmare studerat frågan om Nazitysklands och då främst Reichsbanks totala hantering personguld. Ett sätt att av försöka besvara frågan om hur mycket personguld som kom att hanteras av Reichsbank under krigsåren är att sammanställa kända fakta om guldbehållningen från exempelvis krigsutbrottet den 1 september 1939 och fakta om guldbehållningen vid krigsslutet. Ett tidigt försök till en sådan rekonstruktion gjordes 1997 av Sidney Zabludoff. Den schweiziska expertkommissionen bidrog därefter med en liknande sammanställning till Londonkonferensen om naziguldet som hölls i december 1997. Medan Zabludoff källmaterial till som övervägande del använde sig av de allierades rekonstruktioner efter kriget hade expertkommissionen kompletterat materialet med genomgång de handlingar från Reichsbank bl.a. återfinns på av som mikrofilm i USA. Expertkommissionen hade dessutom tillgång till handlingar från arkivet i Moskva som gav närmare upplysningar om Fyraårsplanens aktiviteter främst såvitt avsåg inlöst guld. Även de om nämnda rekonstruktionema skilde sig i några avseenden var slutresultaten i stora drag överensstämmande och de ledde båda till att

viss uppskattning kunde göras av storleksordningen på posten

en personguld i Reichsbanks guldhantering Av sammanställningarna kunde följande riktlinjer dras beträffande Reichsbanks befattning med personguld. Av Reichsbanks totala guldhantering under kriget utgjorde ungefär 8-9 procent inlöst personguld. Med beaktande även av det inlösta guldet i Österrike skulle andelen inlöst personguld bli något större. I andelen ingick inte det av de tyska medborgarna tvångsinlösta guldet eftersom denna åtgärd torde ha varit genomförd före krigsutbrottet 1939. Av Reichsbanks totala guldhantering utgjorde ungefär 8-9 procent

konfiskerar och plundrat personguld. I denna andel ingick det s.k.

Melmerguldet i form av tackor och mynt. Enbart Melmerguldet utgjorde minst 0,3 procent. Siffran för Melmerguldet som ovan var, uppgetts, något högre i Zabludoffs analys. Expertkommissionen redovisade ett minimivärde härlett från Reichsbanks handlingar. Andelen är troligen högre och denna okända andel ingick som del i den totala andelen konfiskerat och plundrat personguld. Såväl Zabludoff Expertkommissionen hade räknat fram andelen konfiskerat och som

72 Hanterade Riksbanken personguld

plundrat guld genom att den fick utgöra restpost nödvändig för att in en och utflödet i Reichsbank skulle balansera. I Expertkommissionens interirnrapport som publicerades den 25 maj 1998 har redovisats en justerad sammanställning. Justeringama är av två slag. Några mindre justeringar har föranletts den ytterligare av forskning som skett efter Londonkonferensen i december 1997. Bl.a.

har siffran för guld levererat till Sverige konigerats så att den bättre

överensstämmer med Arkivutredningens resultat. En betydelsefull mer nyhet är större post avseende guldtransaktioner mellan Sovjeten unionen, Tyskland och Schweiz vilken post märkbart reducerar

balansposten konfiskerat och plundrat personguldf"

Kommissionen har valt att nedan redogöra för Expertkommissionens sammanställning i enlighet med de justeringar som skett efter Londonkonferensen. Med utgångspunkt från Reichsbanks guldbehållning före krigsutbrottet och den kvarvarande behållning påträffades de som av allierade vid krigsslutet samt i betraktande vad är känt av som om guldflödet i Reichsbank under lcngstiden kan den rekonstruktion göras som framgår av följande sammanställning. Sammanställningen består av två kolurrmer. Kolumnen till vänster visar ursprunget av guldet och kolumnen till höger visar hur guldet hanterades Reichsbank. Totalsumman i vardera kolurrm måste av balansera. På så vis kommer den andel kvarstår osäker, som som nämligen andelen konfiskerat och plundrat personguld, att utgöra en balanspost Schematiskt är sammanställningen uppbyggd enligt följande.

4 Redan vid Londonkonferensen 1997 anmälde Expertkommissionen att frågan om dessa guldtransaktioner stod öppen. Statistical Review, Summary.

Hanterade Riksbanken personguld 73

Påüiåiåfád i i i i kriget

Guldbehâllning före kriget getter

i

Guldfirväxv leveranser utomlands inom

+ WWW Beslag centralbanker e

personguld Nazizegimens bruk

Inlöst

Konñskerat och plundrat

personguld i

Total Total

Reichsbanks guldtransaktioner under tiden 1 september 1939 t.o.m. 30 juni 1945

Guldbehållning 1 sept. 1939 V. Påträffat guld efter kriget a Guldreserv inkl. dold reserv a Tysland b Österrikes guldreserv b Ungerskt guld c Tjeckoslovakiens guldreserv Totalt Totalt

VI. Guld till utlandet II. Förvärv av guld a Sovjetunionen a Banker i Schweiz b Japan b Sv. Riksbanken e BIS e Andra utl. banker m.m. d Överfört sovjetiskt guld Totalt Totalt

III. Guld från andra VII. Leveranser inom landet centralbanker a Nederländerna a Degussa GmbH b Belgien b Sponholz C0. c Luxemburg e Deutsche B d Ungern d Dresdner Bank e Italien f Övriga banker Totalt Totalt

IV. Personguld VIII. Naziregimens bruk a Inlöst guld a RSHA b Melmerguld b Krigsmakten c Övrigt personguld c Utrikesministeriet d Amtsgruppe Ausland Abwehr g Totalt Totalt

TOTAL TOTAL

74 Hanterade Riksbanken personguld SOU 1998:96

Kommentarer till tabellen

Guldbehållning 1 sept. 1939

a Av dokument i USA framgår att den offentligt redovisade

guldreserven låg relativt konstant under kriget på ett värde 28,6 av

miljoner dollar. Dokumentet Hidden Gold Reserve Program är

huvudsakligen uppställt halvårsvis varför Expertkommissionens

sifferuppgifter per den 1 september vilka är härledda från dokument i

arkivet i Moskva har angetts. Kommissionen har inte haft tillgång till det refererade dokumentet varför någon kontroll ifrågavarande av uppgifter inte har kunnat göras. I beloppet ingår från vissa även reserv andra banker, exempelvis den Bayerska Statsbanken.

b Efter annekteiingen Österrike 1938 ställdes den österrikiska

av nationalbanken med dess reserv till Reichsbanks förfogande. I beloppet ingår även det eventuella guld som efter september 1939 övertogs genom inlösen i enlighet med lag därom liknande den i en som Tyskland.

c Genom BIS åtgärder kom tjeckoslovakiskt guld till ett värde 34,3

av miljoner dollar i tyskamas händer.

II. Förvärv av guld

Under tiden september 1939 fram till juni 1941 erhöll Nazityskland guld från Sovjetunionen likvid för vapenleveranser. Japan som levererade guld under 1941 som återbetalning för erhållen utländsk Valuta Guldet från BIS transporterades från den schweiziska nationalbankens depå i Bern till Reichsbank i Berlin hösten 1939344 En nyhet i Expertkommissionens interimrapport är att till Reichsbanks förvärv av totalt 26,1 ton guld från Sovjetunionen, Japan och BIS har tillkommit en post benämnd överfört sovjetiskt guld till ett värde av 38,4 miljoner dollar. Enligt Expertkommissionen tyder således uppgifter i bl.a. mikrofilmade dokument från Reichsbank på att vid skeppningar av guldtackor till schweiziska affarsbanker under första delen 1940 det av även ingått guld från den ryska Statsbanken. En del guldet användes av

Z Arkivutredningen s. 5 och Statistical Review s. 3 Zabludoff 14. s. A Statistical Review s.

Hanterade Riksbanken personguld 75

för vissa transaktioner med USA och guldet transiterades då genom

Schweiz. Expertkommissionen antyder att fler efterforskningar behövs

för att närmare reda ut denna post och att cirka 34,1 ton guld värt anger 38,4 miljoner dollar mycket sannolikt sovjetiskt ursprung. var av

III. Guld från andra centralbanker

Som framkommer av Arkivutredningens rapport beslagtog Nazityskland guld från ett antal länders centralbanker. Sifferuppgifterna är hämtade från Expertkommissionens sammanställning och skiljer sig från Zabludoffs analys främst däri att denne i sin sammanställning även räknat med inlöst guld medan kommissionen, liksom den schweiziska expertkommissionen, väljer att redovisa det inlösta guldet särskilt under

rubriken personguld. Övriga länder vars guldreserv eller del

av guldreserv beslagtogs var förutom den fria riksstaden Danzig även Grekland, Jugoslavien och Albanien. I det redovisade guldet från Italien ingår även guld från centralbankerna i Jugoslavien och Grekland hade beslagtagits av Italien. som

IV. Personguld

a Inläst guld avser det guld som enligt Fyraårsplanens olika dekret

skulle lämnas för inlösen i de ockuperade ländernas respektive centralbank mot ersättning i landets valuta. Centralbankerna ersattes å sin sida i riksmark. I beloppet 71,8 miljoner ingår inte vad som inlösts i Österrike tiden före den l september 1939, eftersom det värdet ingår i

beloppet under I b. Expertkommissionen har erhållit siffran från den s.k. Four-Year Plan Memoranda Moskva varför uppgifterna inte har

kunnat verifieras. Hos Zabludoff ingår inlöst guld i beloppen för värdet av guld som har beslagtagits från centralbanker. En jämförelse av de båda analyserna ger vid handen att det i denna del är relativt god en överensstämmelse rapporterna emellan.

S Expertkornmissionens interimrapport s. 37 och 64. 46 Zabludoff s. 23-24. 7 Statistical Review s. 7-8. B Jfr Zabludoff s. 24 där summan konñskerat guld från privatpersoner via centrallbankerna i de ockuperade länderna anges till 84,2 miljoner dollar. Med avdrag för andelen for Östrerrike stannar Zabludoffs analys i denna del vid 69,6 miljoner dollar.

76 Hanterade Riksbanken personguld

b Melmerguldet avser Expertkommissionens minimivärde har

som erhållits genom undersökning b1.a. Reichsbanks mikrofilmade av

handlingar. Värdet gäller som tidigare påpekats endast tackor och

guldmynt. Andelen Melmerguld är med stor sannolikhet större. Denna okända andel ingår i posten övrigt personguld.

c Summan av posten Övrigt personguld är nödvändig för att de två

kolumnerna skall balansera. Här ingår förutom den okända andelen av Melmerguldet även andra former troligt konfiskerat och plundrat av personguld.

V. Påträffat guld efter kriget

Som redovisats tidigare påträffade de allierade efter kriget guld i Tyskland, Italien och Österrike. I påträffat guld i Tyskland norra posten ingår även det guld från Italien som transporterades till FED:s depå i Reichsbanks lokalkontor i Frankfurt Main. Guldet påträffades i am som Österrike tillhörde den ungerska regeringen

VI. Guld till utlandet

Siffrorna i tabellen under posten guld till utlandet hänför sig till första

mottagarland exempelvis Reichsbanks depå i Schweiz oavsett slutlig

destination och mottagare.

a Sammanlagt transporterades guld till ett värde av totalt 565,5

miljoner dollar till utlandet, varav den största delen, 444,1 miljoner dollar, transporterades till Schweiz. Den schweiziska nationalbanken mottog guld till Reichsbanks depå i Bern för 387,8 miljoner dollar och guld för resterande 56,3 miljoner dollar levererades till schweiziska privatbanker. Reichsbanks depå i den schweiziska nationalbanken i Bern öppnades den 3 mars 1940 och transporterna dit nådde sin kulmen under 1943. Fram till den 6 april 1945 skall sammanlagt 23 949

guldtackor ha inlagts i depån Via Schweiz överfördes guld från

Reichsbank till b1.a. den portugisiska och den svenska riksbanken. Den

149O.F. Fletchers rapport i juni 1946. Revised Estimate German Gold Movements from March 1938 to May 1945" anger totalsumman 295 miljoner dollar för påträffat guld. Jfr även Statistical Review Justeringen är föranledd av senare uppgifter beträffande det italienska guldet. Expertkommissionens interimrapport s. 37. m "Statement of 23 949 gold bars Schweiziska nationalbankens arkiv i Zürich, .. SNB B3/ 1057.

Hanterade Riksbanken personguld 77

schweiziska nationalbanken förvärvade guld ur depån för cirka 287 miljoner dollar, den portugisiska centralbanken för cirka 50 miljoner dollarm och den svenska riksbanken för cirka 20 miljoner dollar. Andra centralbanker som förvärvade guld via den schweiziska centralbanken

förutom BIS, de rumänska, Slovakiska och spanska

var, centralbankema.

b Till den svenska riksbanken i Stockholm levererades följande

poster: I maj 1940 övertog Riksbanken cirka 2 ton guld hade som förvärvats av Reichsbank från BIS depå i Stockholm. I juni samma år deponerade Reichsbank cirka 3 ton guld som senare övertogs av Riksbanken. År 1941 skeppades merparten partiet 3 ton till av om Berlin. År 1943 hemtogs ett parti ett ton guld från Berlin till om Stockholm via Malmö och slutligen levererades 1,5 ton guldmynt till Riksbanken sommaren 1944. Med avräkning cirka 3 ton guld som av skeppades tillbaka till Berlin 1941 stannar posten levererat guld till Sveriges Riksbank på 4,5 ton guld.

Bland övriga utländska banker utmärks den rumänska centralbanken

c

som störste mottagare av guld från Reichsbank nämligen till ett värde motsvarande 54,2 miljoner dollar. Förutom ett antal andra mottagande centralbanker ingår i förevarande post även ett belopp om 5,6 miljoner dollar till Conzorzio Italiano Estero Aero vilka sändningar guld till av stor del bör ha utgjorts av svenska Flygvapnets betalningar, som ombesörjdes av Reichsbank via Riksbankens guldkonto i Berlin. Reichsbank i Berlin lät även transportera guld, mestadels i form av guldmynt, till sina lokalkontor i de ockuperade länderna. Den största

delen överfördes till Wien. Sammanlagt skall guld till ett värde

motsvarande 28,5 miljoner dollar ha transporterats till de olika

lokalkontoren utanför Tyskland.

VII. Leveranser inom landet

Ett antal överföringar av guld skedde för såväl finansiella som industriella ändamål. Degussa GmbH smälte och renade guld. Fakta om Degussas verksamhet i guldhandeln under kriget har hittills varit bristfälliga och arbetet att igenom Degussas handlingar har i ett

S Avser endast det guld som förvärvades direkt från Reichsbank och inte de kvantiteter som Portugal förvärvade genom köp från SNB. 52 Vid Londonkonferensen siffran för Reichsbanks lokalkontor till 51,5 angavs miljoner dollar. Vad som föranlett justeringen anges inte i Expertkommissionens interimrapport.

78 Hanterade Riksbanken personguld

inledningsskede visat sig inte några större resultatf ge Förhoppningsvis kommer det fortsatta internationella arbetet leda till nya pusselbitar som kan bidra till rekonstruktionen guldrörelsema av under kriget. Siffran 4,2 miljoner härrör från Expertkommissionens eftersökningar i Reichsbanks material som finns på mikrofilm i USA. Sponholz Co involverad i b1.a. internationella guldsändningar i var mindre skala och bistod även Reichsbank i försäljning juveler mot av valuta. De två största tyska affärsbankema, Deutsche Bank och Dresdner Bank skall enligt b1.a. Expertkommissionens efterforskningar ha erhållit guld från Reichsbank. Nämnda affarsbanker använde

troligen guldet i affärer med banker och företag i såväl de ockuperade

områdena som de neutrala länderna. Senare efterforskningar tyder också på att dessa tyska affarsbanker erhöll guld vari ingick Melmerguld Kommissionen har inte funnit något tyder på att som Riksbanken har förvärvat guld från berörda eller andra tyska affärsbanker. För att erhålla en helhetsbild Sveriges guldaffárer med av

Nazityskland måste även försök göras att klarlägga i vad mån svenska

företag eller affársbanker eventuellt förvärvat tyskt guld. Kommissionen avser att återkomma till denna fråga i sin slutrapport.

VIH. Naziregimens bruk

En genomgång av Reichsbanks dokument visar enligt Expertkommissionen att guld användes av b1.a. utrikesministeriet som skickade guld, mestadels guldmynt, till tyska legationer. Några sändningar har även bokförts på krigsmakten och Rikssäkerhetsåmbetet RSHA, ett SS-organ som fram till 1942 leddes Reinhard Heydrich av och därefter av Ernst Kaltenbrunner.

Sammanfattning

Ur den flödesmodell har beskrivits kan följande antaganden som ovan

göras beträffande Reichsbanks befattning med personguld.

0 Av Reichsbanks totala guldhantering under kriget cirka 791ton

utgjorde ungefär 8 procent inlöst personguld. Med beaktande även av inlöst guld i Österrike torde andelen bli något högre. I den angivna andelen ingår inte det av de tyska medborgarna tvångsinlösta guldet eftersom denna åtgärd torde ha varit genomförd fore krigsutbrottet 1939.

53 Se vidare 1998 års Supplement till Eizenstatrapporten, Annex 54 Se t.ex. 1998 års Supplement till Eizenstatrapporten, Annex

Hanterade Riksbanken personguld 79

0 Av Reichsbanks totala guldhantering utgjorde drygt 1 procent

konfiskerar och plundrat personguld. I denna andel ingår det s.k.

Melmerguldet som enbart i sig utgjorde minst 0,3 procent. Härvid skall beaktas att det då bara rör sig om guldtackor och guldmynt. Alltså inte i första hand ringar eller tandguld. En okänd andel Melmerguld ingår som del i den totala andelen om drygt 1 procent utgörande övrigt

personguld konfiskerat och plundrat guld.

Andelen inlöst personguld har således inte ändrats sedan tiden för Londonkonferensen utan kan fortfarande anses ligga kvar på nivå en om cirka 8 procent. Däremot har den okända posten övrigt personguld som endast kan bestämmas genom sin egenskap av balanspost i enlighet med Expertkommissionens nyligen publicerade sammanställning minskat markant. Uppgifterna i Expertkommissionens interirnrapport om posten överfört sovjetiskt guld är emellertid vaga och visar närmast på att mycket arbete kvarstår när det gäller att utreda Reichsbanks guldhantering under kriget. Om man valde att tills vidare bortse från posten överfört sovjetiskt guld skulle andelen konfiskerat och plundrat guld utgöra cirka 5 procent av Reichsbanks totala guldhantering. Sammanfattningsvis kan konstateras att medan andelen

inlöst personguld i Reichsbanks guldhantering är relativt möjlig att

fastställa synes bestämmandet av andelen konfiskerat och plundrat personguld alltjämt vara ett mycket osäkert företag.

4.4 Ingick konfiskerat och plundrat personguld i det tyska guld som

Riksbanken hanterade

4.4.1 Förhållandet mellan andel konfiskerat och

plundrat guld i Reichsbanks guldhantering och Riksbankens hantering

Kommissionen har ställt sig frågan om andelen konfiskerat och plundrat personguld i Reichsbanks totala guldhantering, exempelvis 5 procent, kan användas för att erhålla en bild av motsvarande andel i det guld som Riksbanken disponerade över. Som framkommit av kapitel 3 förvärvade Riksbanken cirka 30,5 ton guld från Reichsbank. En andel av detta guldförvärv byttes ut mot nytt guld som Riksbanken disponerade över i sin depå i Schweiz. Vid

80 Hanterade Riksbanken personguld

bedömningen av förekomsten av konfiskerat och plundrat personguld i

Riksbankens guldhantering måste enligt kommissionen mening även det inbytta guldet beaktas. Förutom 30,5 ton förvärvat guld disponerade Riksbanken över cirka 15,5 ton guld i Schweiz. Den samlade kvantiteten guld från Reichsbank Riksbanken disponerade blir som således 46 ton. Ett förbehållslöst antagande att en andel om exempelvis 5 procent av det tyska guld som Riksbanken disponerade över skulle kunna vara konfiskerat och plundrat personguld skulle innebära att cirka 2,3 ton av det guld över vilket Riksbanken disponerade sådant slag. var av Det bör dock understrykas att en sådan direkt överföring andel av en i Reichsbanks totala hantering till den del därav Riksbanken som disponerade är beroende av ett antal faktorer. Antalet ton guld i Reichsbanks totala hantering kan betecknas som en population och den mängd därav som disponerats av Riksbanken utgör ett urval. Om andelen konfiskerat och plundrat personguld i populationen är

känd blir frågan under vilka förutsättningar kan räkna med att

man andelen i urvalet överensstämmer med andelen i poulationen. Det som överskuggar hela frågan det är möjligt att statistiskt om fastställa en antaglig mängd konfiskerat och plundrat personguld i den kvantitet som Riksbanken förfogade över är givetvis det faktum att andelen i populationen får anses vara okänd. Andelen konfiskerat och plundrat personguld har framräknats som en restpost och denna post har tidigare angetts utgöra 8-9 procent och nyligen har den bestämts till l procent av Reichsbanks totala guldhantering. Eftersom det råder en så pass stor osäkerhet om andelen i populationen kan redan på grund härav uteslutas att det vore statistsikt möjligt att fastställa möjlig en andel konfiskerat och plundrat personguld i det Riksbanken av disponerade guldet.

4.4.2 Rekonstruktion det Riksbanken

av av

disponerade guldet

Ett sätt att ändå komma till ett närmare resultat kan att försöka vara närmare identifiera just de partier och den kvantitet vari personguld kan ha ingått. Som framgått av redogörelsen för Reichsbanks hantering av konfiskerat och plundrat personguld är sannolikheten för att sådant guld förekom i guldleveranserna betydligt större efter årsskiftet 1941/42 än före detsamma. Aktion Reinhard inleddes i början 1942 av och Melmerleveranserna påbörjades under sommaren samma år. Det ter sig därför som naturligt att vid bedömningen eventuell förekomst av

Hanterade Riksbanken personguld 81

av konfiskerat och plundrat personguld dra skiljelinje mellan en

guldförvärvet hösten 1940 i anledning av Kreugerobligtionslånet och de efterföljande förvärven i anledning av handelsavtalet hösten 1941.

Det kan också noteras att det är i de senare förvärven det efter som

kriget visade sig ingå rövat centralbanksguldf Förvärven 1942-1944 i

anledning av handelsavtalet kan uppdelas i förvärv guld i Berlin och av guld som transporterades till Sverige. Vidare disponerade Riksbanken över guld i Bern. Med intentionen att i görligaste mån försöka inringa det guld från Reichsbank som Riksbanken disponerade över och vari kan ha ingått konñskerat och plundrat personguld, har kommissionen med reservation för den osäkerhet som redovisats ovan beträffande enskilda tacknummer funnit det värdefullt att närmare granska Arkivutredningens rekonstruktion angående det guld som Riksbanken förvärvade från Reichsbank åren 1942-1944.

På grundval av de tacknummer och finhetsgrader noterades

som från påträffade viktlistor i Riksbankens arkiv utförde Arkivutredningen en rekonstruktion av tyskt guld i Riksbankens depåer den l juni 1945. Rekonstruktionen, som således inte beaktade det guld i Berlin vilket sedermera utbyttes mot annat guld i Bern, innebar i korthet följande. Vid krigsslutet förvarade Sverige tyskt guld i sin depå i Schweiz och i Sverige. Depån i Schweiz bestod av 16,4 ton tyskt guld varav 7,2 ton var rövat från belgiska nationalbanken och 7,6 ton utgjorde rövat nederländskt guld. Av resterande 1,6 ton guld visade sig genom jämförelser av tacknummer och finhetsgrader, 1 ton bära samma kännetecken som rövat nederländskt guld utgörande nedsmälta guldmynt. Med kännetecken avsågs såväl intervallen för samma ñnhetsgraden som tacknummer inom särskilda serier. 0,6 ton bar inte några särskilda kännetecken. Depån i Sverige bestod av de tyska guldmynten om 1,5 ton som förvärvades sommaren 1944. Arkivutredningen konstaterade att man inte hade funnit några uppgifter tydde på att under förhandlingarna det rövade guldet hade som man om diskuterat möjligheten att något personguld skulle ha ingått i exempelvis det belgiska eller nederländska kravet mot Sverige. Samtidigt hänvisade Arkivutredningen till att det enligt Eizenstatrapporten skulle finnas bevis för att det vid preussiska myntverkets

55 Under 1941 förvärvade Riksbanken inte något guld från Reichsbank. f Av förvärven 1940 i anledning av Kreugerobligationslånet finns endast uppgifter beträffande det parti om cirka 3 003 kg som Reichsbank hade deponerat hos Riksbanken ock som därefter övertogs av Riksbanken. Dessa tackor skall enligt uppgifter i Riksbankens arkiv ha smälts av olika smältare Assayer från exempelvis Tyskland och Frankrike, Riksbankens arkiv, F5A:5, "Kreugerlånet.

82 Hanterade Riksbanken personguld

nedsmältningar 1943 holländska floriner till guldtackor skett av

inblandning med guld från Melmerleveransemaf

Som kommer att utvecklas närmare i kapitel 6 överlämnade Sverige i enlighet med den s.k. Washingtonöverenskommelsen från 1946 guld till TGC avseende rövat centralbanksguld. Sveriges åtaganden att återlämna rövat guld skulle enligt Washingtonöverenskommelsen gälla i den mån sådant guld ännu den l juni 1945 befann sig i svensk

besittning och under förutsättning att krav på bevisligen rövat guld

framställdes regeringarna i de ockuperade länderna eller deras av centralbanker före den l juli 1947. Redan i Washington framställdes

krav på 7,3 ton guld avseende rövat belgiskt guld och före fristens

utgång ställde även den nederländska regeringen krav på rövat nederländskt guld om 8,6 ton. Kraven avsåg till övervägande del guld som låg i Riksbankens depå i Bern. En genomgång av Arkivutredningens tabeller bekräftar i viss mån några från litteraturen kända förhållanden.

a Den belgiska nationalbanken deponerade närmare 143 ton guldtackor

och 58 ton guldmynt hos den franska nationalbanken lät överföra som guldet till Dakar. I september 1942 beslöt Göring att rekvirera det belgiska guldet som på snåriga vägar och skiftande sätt transporterades från Västafrika via Marseille till Berlin där det omsmältes vid det preussiska myntverket under en koncentrerad period våren 1943. Tackorna i det belgiska kravet mot Sverige kännetecknades enligt tabellerna att de av nya

smältnurnren låg i särskild serie tresiffrig. Efter omsmältningen de

en av belgiska tackorna gavs dessa således, förutom förkrigsårtal, nya smältnummer i serie. Några mindre partier hade fmhetsgrad tyder en som på att de är s.k. mynttackor.

b Tackorna med hög finhetsgrad i det nederländska kravet hade enligt

Arkivutredningens tabeller oregelbundna taclcnummer. Det nederländska guldet kännetecknades bl.a. av att centralbankens guldreserv utgjordes av olika utländska guldtackor och att endast liten del guldtackoma en av smältes om. Enligt vissa uppgifter skall endast 124 drygt 5 000 av nederländska tackor ha smälts medan drygt 85 miljoner guldmynt om nedsmältes till tackor vid det preussiska myntverket. Det är därför

157Arkivutredningen s. 21f. I Thomas Maissen: Raubgold den Niederlanden als Präzidensfall aus Nederländska guldtackor omsmältes bl.a. 1944 varvid inblandning skedde med bl.a. Melmerguld. "Netherlands Looted Gold Resmelted 1944, bilaga 2A, "Fine Gold Bars Used in 1944 Smelting, Merkers Mine Report, NA RG 260, Box 440, 940.60. Se närmre om denna omsmältning nedan under Guld i depån i Bern."

Hanterade Riksbanken personguld 83

mycket troligt att de angivna tacknumren utgjordes ursprungliga smältav respektive bannummer.

c Tackoma med låg ñnhetsgrad i det nederländska kravet ingick i en

särskild serie och bestod enligt uppgifter i Riksbankens arkiv nedsmälta av guldmynt. Tackoma var också sannolikt s.k. mynttackor eftersom

ñnhetsgraden låg på den för mynttackor vanliga intervallen 900-916.

Även i detta fall har i viktlistorna smältnummer särskilda angetts i serier fyrsiffriga.

Kommissionen har inte funnit något i sina efterforskningar tyder

som på annat än att den koncentrerade omsmältningen de belgiska av tackorna våren 1943 avsåg just det belgiska guldet. Det är således inte sannolikt att någon inblandning av annat guld skedde vid denna

omsmältningsprocess. Det är därför vid efterforskningarna tecken på

av

personguld möjligt att, såsom Arkivutredningen har gjort, tills vidare

bortse från de belgiska tackorna om sammanlagt 7,3 ton som förvärvades av Riksbanken under kriget. På samma sätt förhåller det sig med den del av det nederländska guldet i kravet mot Sverige som bestod guldtackor med högre av finhetsgrad och med beaktande de angivna oregelbundna som, av tacknumren, indikerar att de härstammade från guldreserven i Nederländerna och således inte varit föremål för någon omsmältning.

Någon inblandning av personguld kan följaktligen inte ha skett och

därför bör även dessa tackor kunna bortses ifrån. Annorlunda förhåller det sig däremot med den del det av ursprungliga nederländska kravet mot Sverige bestod tackor som av med nummer och finhetsgrad som indikerar att dessa innehållit nedsmälta guldmynt. Nedsmältningama vid det preussiska myntverket av de nederländska guldmynten till guldtackor genomfördes till stor del under åren 1942-43 och rapporter från 1946 indikerar att Melmerguld, främst i form av guldmynt, i vissa fall inblandades och ingick i nedsmältningama av de nederländska florinernaf Kommissionen

återkommer senare till frågan om Riksbanken mottog några av tackorna

från de nedsmältningar vid vilka viss andel Melmerguld ingick. Riksbankens guldtransaktioner med Reichsbank åren 1942-44 fördelar sig enligt följande.

59 Jfr Eizenstatrapporten s. 167-168.

84 Hanterade Riksbanken personguld

1 Guld i depån i Bern om 16,5 ton°° 2 Transporterat guld till Sverige om 2,5 ton 3 Förvärvat guld i Berlin om 18,3 ton

1 Guld i depån i Bern

Som angetts tidigare avsåg kravet på 7,3 ton rövat belgiskt guld som ställldes mot Sverige i anledning av Washingtonöverenskommelsen 1946 guld som låg i Riksbankens depå i Bern. Förhandlingarna om det nederländska guldet inleddes i maj 1947 och i december samma år utvecklades kravet nännare. Det ursprungliga kravet 8,6 ton. Från Sveriges sida gjordes ett antal invändningar var varvid här endast skall nänmas att man ifrågasatte bevisningen avseende nedsmälta guldmynt. Efter ett stort antal skriftväxlingar träffades en uppgörelse med de allierade och 1955 överlämnades 6 ton guld till TGC. Av totallcravet från Nederländerna 8,6 ton avsåg 5,9 ton tackor i om form av nedsmälta guldmynt och resterande 2,7 ton tackor med högre ñnhetsgrad och ojämna tacknummer. I dessa 2,7 ton ingick även det parti om cirka 1 ton som hade hemtagits från Berlin till Sverige 1943 för försäljning till industrin. En rekonstruktion av Riksbankens depå i Schweiz kan enligt kommissionens resonemang sammanfattas i följande tabell.

Guld i depån iBern ton

Tyskt guld i depå i Bern 16,5 Belgiskt krav -7,3 Nederländskt krav: ursprungliga tackor 2,7 hemtaget till Sverige 1,0 -l,7

7,5 Posten består av:

Nederländskt krav: mynttackor 5,9 Guldtackor som bär samma kännetecken som 1,0 nederländskt krav: mynttackor

Övrigt tyskt guld i Bern 0,6

16° Härav förvärvades 1 ton och inbyttes 15,5 ton.

Hanterade Riksbanken personguld 85

Av tabellen kan utläsas att av de 16,5 ton guld Riksbanken disponerade

i depån i Bern torde 8,9 dvs. 7,2 + 1,7 ton guld med sannolikhet inte

ha innehållit något personguld. Beträffande resterande 7,5 ton kan inga

andra slutsatser dras än att posterna anledning till närmare

ger

undersökning. Som framkommit går det inte att erhålla något tillförlitligt svar på frågan om hur stor kvantitet personguld som möjligen skulle kunna ha ingått i posten 7,5 ton. I posten ingår bl.a. de

tackor som ingick i Nederländernas krav mot Sverige och som utgjordes av nedsmälta guldmynt. Kravet på de nederländska mynttackoma grundade sig på följande partier i depån i Schweiz som Sverige hade mottagit från Reichsbanks depå där.

a 337 tackor om sammanlagt 3,9 ton i november 1942

b 83 tackor om sammanlagt cirka l ton i februari 1943

c 85 tackor om sammanlagt cirka l ton i februari 1943

Sammanlagt skall drygt 112 miljoner nederländska guldmynt floriner

ha överförts till Reichsbank i Berlin. En andel därav torde utgöra inlöst guld mot bakgrund av dekretet den 24 juni 1940 med tvång för dem med hemvist i Nederländerna att överlåta sitt guld till

centralbanken. övervägande del av de beslagtagna guldmynten

nedsmältes till tackor vid det preussiska myntverket varefter ett antal av dessa tackor överfördes till Reichsbanks depå i Schweiz.

En genomgång av materialet från förhandlingarna med de allierade

som finns bevarat i Riksbankens arkiv ger vid handen att Riksbanken tidigt vid sina undersökningar ifrågasatte om de förvärvade mynttackoma endast bestod av nedsmälta floriner. Av ett odaterat dokument i Riksbankens arkiv framgår att företrädare för den nederländska nationalbanken och bankokommissarien Knut Wessman vid Riksbanken i maj 1947 hade sammanträtt och diskuterat det nederländska kravet. Som bevisning beträffande mynttackoma

antecknades att det förelåg relevanta dokument från Reichsbank som

visade att de aktuella 505 mynttackoma hade tillkommit genom nedsmältning av mynt från Nederländerna med inblandning cirka av

8,8 procent annat guld Kommissionen har mot denna bakgrund

5 Memorandum 31 oktober 1947. "Negotiations with Sweden Conceming the Restitution of Looted Gold", NA, Classified General File, Entry 3197, Box 62 Materialet återfinns främst i Riksbankens arkiv, F 4A: 21, 23 och 25. 63 Kopia Note of the Netherlands Bank concerning gold surrended by the av Netherlands to Germany, which came into Swedish possessionf, Riksbankens arkiv F 4A: 21.

86 Hanterade Riksbanken personguld

funnit anledning att närmare granska den information finns som beträffande nedsmältningama av de nederländska guldmynten. De 337 mynttackor som lades i den svenska depån i Schweiz i november 1942 härstammade från en nedsmältning vid preussiska myntverket i augusti samma år. Sammanlagt nedsmältes 48 miljoner floriner. De allierades rekonstruktion efter kriget visade att även annat

guld, i form av ll guldtackor, ingick i smältningenW Av dessa ll

tackor skulle enligt rekonstruktionen en tacka härstamma från Devisenschutzkommando i Prag och en tacka från Reichslqedit Kasse i Bordeaux. Resterande 9 tackor hade övertagits Reichsbank från av lokalkontoret i Dresden i september 1940 och hade ursprungligen smälts av tysk smältare. Nedsmältningen resulterade i 2 455 tackor vilka till övervägande del transporterades till Reichsbanks depå i Schweiz Sverige relativt omgående erhöll partiet 337 varur om tackor Det kan inte uteslutas att en mindre del personguld, nämligen från de två tackor som härstammade från Devisenschutzkommando i Prag och Reichskredit Kasse i Bordeaux, kan ha ingått i partiet 337 om tackor inlades i Riksbankens depå i Bern i november 1942. som Andelen torde i så fall vara liten eftersom hela smältningsprocessen resulterade i 2 455 tackor. Den 15 respektive den 19 februari 1943 lades två partier om vardera cirka ett ton i Riksbankens depå i Schweiz vilka bestod av nederländska mynttackor. Sammanlagt bestod partierna av 168 tackor vilka hade smälts vid det preussiska myntverket tidig vinter 1943. Av en amerikansk rapport från november 1946 framgår följande beträffande denna smältning. Smältningen resulterade i 762 tackor. Vid nedsmältningen av floriner inblandades cirka 41 kg annat guld varav cirka 31 kg guld från Melmerleveransema. En resterande del inblandat guld om cirka 10 kg härrörde från en kvantitet om cirka 84 kg som till

64 Looted Netherlands Guilders Resmelted in the Prussian Mint during 1942, NA RG 43, Box 200. 65 Rekonstruktionen upptar endast smältnummerscrierna 1561-1579. Av Arkivutredningens tabeller, bilaga G, framgår att Sverige även erhöll ett mindre antal tackor i smältnummerscricn 1603-1604. I en odaterad amerikansk rapport hänvisas till att smältnummer endast kunde identifieras för de första 480 av de sammanlagt 2 455 tackoma. Då det kan antas att smältnummerscrierna följde i löpande ordning finns det ingen anledning anta annat än att hela det svenska förvärvet kom från smältningen i augusti 1942. "Netherlands Gold Transferred to Germany during the Occupation NA RG 56, Looted Gold, Netherlands vol.2. , 66 Looted Netherlands Guilders Resmelted in Early 1943" Rapport 1 november 1946 uppgjord av Rona Geib assisterad av Albert Thorns. NA RG 260, Box 440, 900, 1

Hanterade Riksbanken personguld 87

60 procent utgjorde Melmerguld och till 40 procent härstammade från Deutsche Bank. Sammanlagt ingick således cirka 37 kg Melmerguld i partiet om 762 tackor. Melmerguldet sändes till preussiska myntverket den 25 februari 1943. Redan den 2 februari hade emellertid 515 av de 762 tackoma sänts till Reichsbanks depå i Schweiz och samma månad lades ur februarisändningen, i två omgångar, sammanlagt 168 tackor i den svenska depån i Bern. Melmerguldet inblandades vid smältningen av de återstående 247 tackoma. Tackor med inblandat Melmerguld om cirka 31 kg sändes till depån i Bern den l april 1943 och tackor vari ingick resterande post om cirka 6 kg Melmerguld såldes till Deutsche Bank Eftersom Riksbankens erhöll de 168 tackoma från sändningen i februari 1943 och det guld vari ingick cirka 31 kg Melmerguld sändes till Bern först i april samma år kan det uteslutas att Riksbanken erhöll något guld från den smältning våren 1943 vari Melmerguld ingick. Förutom sändningen den 1 april 1943 vari ingick cirka 31 kg 30,8914 kgfin Melmerguld skall enligt Expertkommissionens interimrapport ytterligare 88,6 kgñn Melmerguld ha sänts till Bern. Det finns anledning att närmare titta på vad Expertkommissionen har redovisat

beträffande dessa 88,6 kgfin Melmerguld.

Den 5 januari 1943 sändes till Bern tre tackor med en totalvikt om 37,541l kgfm. Dessa tackor härstammade från den sjunde Melmerleveransen till Reichsbank den 27 november 1942. Tackorna som således inte hade omsmälts bar numren 36903, 36904 och 36905. Vid genomgång av Arkivutredningens tabeller över guldet i Riksbankens en depå i Bern har dessa nummer inte påträffats. Därmed kan dock inte uteslutas att någon av dessa tackor ändå kan ha kommit i Riksbankens besittning. Det framstår nämligen som oklart om tackoma endast har haft de angivna eller om de dessutom kan ha erhållit andra s.k. numren kontrollnummer när de exempelvis lades i Reichsbanks depå i Bern.

För att få klarhet krävs ytterligare efterforskningar och kommissionen

att återkomma till frågan i slutrapporten. avser Återstående 51,0589 kgfin Melmerguld omsmältningar avser som företogs vid preussiska myntverket i januari och februari 1944 och där de första sändningarna till Schweiz av tackor från dessa omsmältningar skedde den 23 februari 1944. Det kan uteslutas att Riksbanken erhöll något guld från dessa omsmältningar eftersom Riksbanken inte förvärvade några guldtackor efter januari 1944, då cirka ett ton guld lades i Riksbankens depå i Schweiz, vilket parti sedermera visade sig rövat belgiskt guld. vara

67 Ibid. Jfr även Expertkommissionens interimrapport 42. s. 68 Se Expertkommissionens interimrapport s. 41-43.

88 Hanterade Riksbanken personguld

2 Guld transporterat till Sverige

Från depån i Berlin hemtogs 1943 drygt 1 ton guld enligt uppgifter i

som Riksbankens arkiv avyttrades till den svenska industrin. Detta parti gild visade sig sedermera i sin helhet bestå rövat nederländskt guld av bestående av ursprungliga guldtackor. Vidare hade 1944 1,5 ton tyska guldmynt levererats till sommaren

Stockholm. Riksbanken företog undersökning guldmynten 1946

en av varvid konstaterades att mynten sannolikt hade cirkulerat längre tid en och att det sålunda inte fråga nypräglade mynt. Oavsett hur det var om förhåller sig därmed kan konstateras att de de av rapporter som allierade upprättade efter kriget framgår inte oansenlig del att en av Melmerleveransema bestod guldmynt, bl.a. tyska sådana. av

3 Förvärvat guld i Berlin

Som framkommit kapitel 3 lades i Riksbankens depå i Berlin åren 1942 av och 1943 ett antal guldtackor vilka till stor del byttes ut mot motsvarande mängd guld i Riksbankens depå i Bern. Depån avslutades 1943. Sammanlagt förvärvade Riksbanken under den aktuella tiden 19,3 ton

guld. Härifrån skall avräknas det ton 1943 hemtogs till Sverige och

som som har redovisats under Guld transporterat till Sverige. Av ovan resterande 18,3 ton guld överfördes 3 ton till guldkontot och 15,3 ton guld utbyttes mot annat guld i Schweiz.

Genom att jämföra Arkivutredningens tabeller med handlingar

som påträffats i Riksbankens arkiv och National Archives i USA kan följande precisering lämnas beträffande de 18,3 ton guld Riksbanken som förvärvade i Berlin. Vid granskning Arkivutredningens tabeller en av framkommer dessutom att de nederländska tackoma till övervägande del uppvisar sådana oregelbundna smältnummer att det kan antas att det varit fråga ursprungliga omsmälta guldtackor. För att underlätta om en

jämförelse med de tabeller återfinns i Arkivutredningens bilaga A har

som tabellen angetts i kgñn.

69 Arkivutredningens bilaga A jämförd med odaterad sammanställning från belgiska nationalbanken visande total mängd beslagtaget belgiskt guld, Riksbankens arkiv, F 4A:2 och odaterad uppställning: "Looted Netherlands Gold transferred to the Swiss National Bank, Bern, by the German Government During the War, NA RG 260, Box 440, 900.60. Båda uppställningarna anger Reichsbanks smältnummer och en jämförelse visar att ett flertal de angivna av tackoma har legat i Riksbankens depå i Berlin 1942-1943 innan de byttes ut och överfördes till andra destinationer.

Hanterade Riksbanken personguld 89

Förvärvat guld i Berlin

Bokforingsdatum Vikt kgñn Ursprung

% 7.3 5 okänt 7.8 2 005 nederländskt 18.9 2 01 l nederländskt 6.10 2 002 nederländskt 24.11 1 005 nederländsktm

E42

5.1 l 006 okänt 14.1 1 001 okänt 28.1 1 006 okänt 5.2 1 001 okänt 30.3 l 002 belgiskt 5.5 510 belgiskt 21.5 501 belgiskt 29.6 503 belgiskt 16.7 503 belgiskt 16.8 1 006 belgiskt 20.9 21 l okänt l 1.1 l 2 009 okänt 26.11 l 007 okänt

Av sammanställningen framkommer förutom vilka partier vars ursprung fortfarande är okända ett tydligt mönster av samhörighet mellan partier vid olika tidsperioder.

17° Av partiet är 5 tackor eller sammanlagt cirka 60 kg guld okänt av ursprung.

90 Hanterade Riksbanken personguld SOU 1998:96 Uttryckt i ton sammanfattas förvärvat guld i Berlin i tabellen nedan.

Förvärvat guld i Berlin 1942-1944 ton

4.5 Sammanfattning

Av Arkivutredningens rapport framgår att Riksbanken i sina guldaffårer med Nazityskland förvärvade det tyska guldet från Reichsbank. Efter kriget ålades Sverige att återbetala guld som Nazityskland hade beslagtagit från centralbankerna i de under kriget ockuperade länderna Belgien och Nederländerna. Detta guld hade Riksbanken till övervägande del erhållit från Reichsbanks depå i Bern i Schweiz. Samtidigt som förhandlingarna centralbanksguldet med om de allierade pågick efter kriget stod det klart att Nazityskland hade konfiskerat och plundrat stora mängder guld från judarna och andra offer för nazisternas förföljelser. I samband med att de allierade 1945 påträffade Reichsbanks guldoch valutareserver i Merkers fann också bevis för att i man Reichsbanks guldhantering hade ingått föremål, bl.a. smycken, vigselringar och tandguld, som SS hade plundrat i samband med deportationerna till dödslägren i öst. De allierade påbörjade omgående

ett arbete med att rekonstruera Reichsbanks hantering det SS

av av plundrade godset, som korn att kallas för Melmerleveransema efter

kuriren, SS-officeren Melmer. Vid Nürnbergrättegångarna dömdes bl.a.

vicepresidenten vid Reichsbank, Emil Puhl, för sin inblandning i denna hantering. De allierades arbete att rekonstruera Reichsbanks hantering inriktades på att framskaffa bevismaterial inför rättegångarna om krigsförbrytelser och hade inte i främsta rummet till syfte att söka

71 Med avdrag för cirka 60 kg guld av okänt ursprung, se föregående fotnot.

Hanterade Riksbanken personguld 91

klargöra förekomsten personguld. Under efterkrigstiden det till

av var

övervägande del det beslagtagna centralbanksguldet stod i

som

blickfånget.

När frågan om naziguldet för några år sedan åter aktualitet vann tedde det sig för många forskare naturligt att söka på uppkomna svaren frågor genom efterforskningar i de de allierade efter kriget nya av upprättade rapporterna, vilket medförde att fokus inledningsvis kom att riktas på enbart Melmerguldet. Först på senare tid har forskningen inriktats på att söka klargöra hur stora mängder guld och andra Värdeföremål sammantaget, som genom

tvångsinlösen, konfiskeringar och plundringar tillfördes den nazityska

statsapparaten. Naziregimens ekonomiska utsugning judarna hade av påbörjats långt innan plundringen nådde sin kulmen i dödslägren. I tidigt skede efter Hitlers maktövertagande utfärdades mot judarna diskriminerande dekret och lagar vilka syftade till konfiskering att ge av judisk egendom ett legalt stöd. I februari 1939 ålades judarna en skyldighet att lösa in guld, silver och ädelmetaller mot Viss ersättning som till huvuddelen insattes på spärrade konton. Inlämnandet skedde till särskilda pantbanker vilka under hela kriget fungerade som förmedlare av judisk egendom till en inte så nogräknad marknad. Konfiskeringar utvecklades till plundringar i takt med att rena förföljelsema blev alltmer brutala och slutligen övergick i systematiska massmord. Den nazityska statsapparaten tillgodogjorde sig följaktligen ansenliga mängder personguld förutom guldet från Melmerleveransema åren 1942-45. Forskningen är fortfarande i ett inledningsskede och försök har gjorts att bestämma Reichsbanks del i hanteringen personguld att vartefter fastställa alla kända av genom förhållanden om guldrörelsema i Reichsbank under kriget. Härigenom kan en uppfattning erhållas av hur stor andel kan ha varit som konfiskerat och plundrat personguld. Att arkiv vartefter öppnas och nya

nya handlingar kommer i ljuset innebär förhoppningsvis att det inom

en inte allt för avlägsen framtid kommer att kunna erhållas relativt god en bild av andelen konfiskerat och plundrat guld i Reichsbanks guldhantering. Reichsbank använde guldet i utrikeshandeln i utbyte mot gångbara valutor som behövdes för importen. För att inflödet guld skulle öka av utfärdade naziregimen ett antal dekret tvångsinlösen guld för om av medborgare i de ockuperade länderna. Genom bl.a. påträffade sammanställningar över Görings aktiviteter under Fyraårsplanen har på senare tid bilden av det inlösta personguldet i Reichsbanks guldhantering börjat klarna. Annorlunda förhåller det sig med det konfiskerade och plundrade personguldet. Förutom att värdet på Melmerguldet fortfarande är oklart

92 Hanterade Riksbanken personguld SOU 199896

måste också framhållas att det tills vidare inte går att uttala sig hur om mycket annat konfiskerat och plundrat personguld ingick i som Reichsbanks gildhantering. Det är dessutom inte helt klart vid vilken tidpunkt en sådan hantering i så fall skulle ha inletts. Troligt är att en stor del av det konfiskerade och plundrade personguldet i början av kriget hanterades på den svarta marknaden genom bl.a. de särskilda pantbankema. Uppgifterna om Reichsbanks del i hanteringen före 1942 är lcnapphändiga. De forskningsresultat som hittills presenterats ger dessutom vid handen att vid sidan av Reichsbanks guldhantering förekom en inte obetydlig affärsverksamhet med guld hos vissa tyska affärsbanker och andra institutioner. Det finns därför all anledning att återkomma till frågeställningen om en eventuell guldhandel förekom till Sverige som inte skedde via Riksbanken. Kommissionen har valt att relativt ingående redovisa hur forskningsläget står i dagsläget avseende Nazitysklands hantering av inlöst, konfiskerat och plundrat personguld. Vidare har kommissionen utvecklat den rekonstruktion som gjorts av det guld som Riksbanken förfogade över. Kommissionen, som valt att inte begränsa rekonstruktionen till enbart det guld låg i som Riksbankens depåer vid krigsslutet, har uppställt följande premisser för att i görligaste mån kunna ringa in den kvantitet vari konfiskerat och plundrat personguld kan ha ingått till någon del.

l Kommissionen har bortsett från guldförvärvet i anledning Kreugerobligationslånet och således koncentrerat undersökningen till det under åren 1942-44 disponerade guldet.

2 Kommissionen har bortsett från guld som har identifierats som belgiskt omsmält guld och guld som har identifierats som beslagtagna tackor från den nederländska centralbanken, vilka med stor sannolikhet varit ursprungliga omsmälta tackor.

En genomgång av Arkivutredningens sammanställningar av angivna taclcnummer och bl.a. rekonstruktioner som utfördes de allierade av efter kriget har gett följ ande resultat. Av Riksbanken disponerat guld från Reichsbank under åren 1942- 44, sammanlagt 37,3 ton, kan enligt kommissionens resonemang inte uteslutas att persongald till någon del kan ha ingått i följ ande poster.

Hanterade Riksbanken personguld 93

Guld i Bern 7,5 ton Guldmynt i Sverige 1,5 ton Förvärvat guld i Berlin 7,4 ton

Totalt 16,4 ton

Det har inte varit kommissionens avsikt att sken att någon exakthet ge av kan uppnås med dessa beräkningar. Härtill är den bevarade och internationellt tillgängliga informationen alltför osäker och fragmentarisk.

Kommissionen har dock funnit att tillvägagångssättet och indelningen lämpar sig för de enskilda analyser som tillgängliga forskningsresultat har

gett upphov till.

Det svenska förhållningssättet 95

5 Det

svenska

förhållningssättet

l

Inledning

I föregående kapitel konstaterades del att en av det guld som Reichsbank handlade med innehöll konfiskerat och plundrat

personguld. Vidare redovisades att Sverige kan ha mottagit

någon mindre andel detta guld. av För att kunna ta ställning till vad skett, har kommissionen som sökt svaren på följande frågor. Vilka de makthavare hade möjlighet var som att påverka Riksbankens transaktioner med guld från Nazityskland I vad mån hade de tillgång till infonnation nazisternas konfiskationer om

och plundringar under krigstiden Borde de ha förstått sådant guld

att

utnyttjades av Reichsbank och att det därigenom kunde ingå i det guld

därifrån som Riksbanken befattade sig med Hur utvecklades det

svenska förhållningssättet till guldhanteringen I detta kapitel redovisas

kommissionens utredningar i dessa avseenden. Kommissionens

värdering följer i kapitel

5.2 Svensk kännedom om nazisternas

konfiskeringar och plundringar under kriget

5.2.1 Allmän

bakgrund

Innan kommissionen går närmare in på vad finns dokumenterat som om

förhållningssättet till de svenska guldtransaktionerna följer här

ett allmänt vad kan ha varit känt i resonemang om som Sverige rörande

den nazityska guldhanteringen. En vanlig föreställning under efter-

krigstiden har varit att Sverige saknade kännedom om Förintelsen.

Under det senaste årtiondet har denna uppfattning

omprövats. Nya

96 Det svenska förhållningssättet sou 199395

forskningsrön visar att den svenska statsledningen var underrättad om nazisternas förföljelse av Europas judar och konfiskering av deras egendom. I vilken utsträckning man också insåg vidden Förintelsens av ekonomiska dimension i dess olika faser är ännu en inte helt klarlagd fråga. I de närmast följande delavsnitten diskuteras svensk kännedom om nazisternas raspolitik och exploatering av judiska tillgångar i allmänhet. Vad visste statsledningen, makthavarna och den svenska allmänheten att det förekom konfiskering och plundring judisk egendom i det om av nazisterna behärskade Europa Vad talar för, eller emot, att man i av Sverige kände till att nazisternas konfiskering och plundring av judiskt

guld t.ex. guldmynt kom att ingå i Reichsbanks guldhantering

som Dessa frågor kan högst relevanta för förståelsen den svenska vara av Riksbankens agerande. Mot bakgrund av de många outforskade kunskapsfält ännu återstår att granska är det emellertid nödvändigt som att också ställa frågan det i dagsläget över huvud taget är möjligt att om avgöra dåtidens svenska makthavare kände till att judars guld, som om t.ex. mynt, smycken och tandguld, smältes ned till guldtackor

5.2.2 Nazismens ekonomiska dimension

Att antisemitismen viktig och central del av den nazistiska var en ideologin ett allmänt känt faktum. Detta framgick klart och tydligt var redan Hitlers Mein Kampf Men genomförandet av denna politik var av

långdragen genomgick ett antal klart urskiljbara

en process som etapper. I Sverige och Förintelsen betonar Ingvar Svanberg och Mattias Tydén att det i efterhand är lätt att uppfatta Förintelsen som ett slutmål i långsiktig plan att förinta det judiska folket. De flesta forskare är en dock överens att någon sådan plan inte existerade, och att beslutet om att låta förföljelsema övergå i massmord togs först under kriget. Nazisternas ekonomiska utsugning den judiska befolkningen av genomgick också ett antal klart urskiljbara faser, även den korn till om uttryck på skilda sätt i olika länder. Få studier har ägnats åt att granska den nazistiska raspolitikens ekonomiska dimension i sin helhet. Det är därför svårt att diskutera naziregimens egentliga syfte med konfiskering och plundring judiska tillgångar. Var syftet enbart ekonomisk av vinning eller fanns det andra irrationella skäl rasbiologisk karaktär av

72 Ingvar Svanberg Mattias Tydén: Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument Europas judar 1933-1945, Stockholm 1997. om

Det svenska

förhållningssättet 97

Frågan är inte helt ovidkommande för omvärldens förmåga uppfatta att och ta ställning till nazisternas raspolitik och dess följder. En rad tyska förordningar, proklamationer och spontana övergrepp karakteriserar nazisternas agerande vad gäller judiska tillgångar åren 1933-45.

5.2.3 Vad visste före

man kriget

Information förföljelse judar fanns att tillgå i eller mindre om av större utsträckning i Sverige under hela naziperioden. Rapporter hur judar om berövades sina tillgångar spreds sporadiskt och då ofta mer som okommenterad sidoinformation. Men även dessa uppgifter fanns att tillgå. Den första ekonomiska bojkotten judiska företag 1933 fick stor av uppmärksamhet i svensk En i sammanhanget talande rubrik är press.

Judeförföljelsen i Tyskland har börjat3; en formulering antyder

som

att det var en händelseutveckling eller mindre väntad.

som var mer Instiftandet av de s.k. Nümberglagama i september 1935 syftade till att frånta judarna deras rättigheter medborgare i Tyskland. Dessa som lagar och inte minst Hitlers beslut 1936 att upprätta den s.k. Fyraom

årsplanen markerar viktiga skeden i fortgående, alltmer brutal

en förföljelse den judiska befolkningen. Även dessa händelser av uppmärksammades i svenska tidningar. I februari 1937 skriver Dagens Nyheter under rubriken Ny naziaktion mot judarna i näringslivet:

I en intervju i Berliner Lokal-Anzeiger förebådar den tyska

arbetsfrontens ledare, dr. Robert Ley, i samband med 4-årsplanens genomförande aktion mot judarna med

en syfte att helt borttränga

dem från ledande poster inom näringslivet

Även de svenska tidningsläsama inte kom reflektera om att över konsekvenserna detta och liknande uttalanden, måste svenska av t.ex. affärsmän och andra makthavare med kontakter i Tyskland i sinom tid ha fått klart för sig följderna den nazistiska raspolitiken. av Det kan knappast ha varit någon hemlighet att judiska

fastighetsägare blev tvungna att acceptera ofördelaktiga

köperbjudanden. Hundratusentals judiska hem och fastigheter försåldes på detta vis. Den tyskfödde Joakim Nelhans dem 1936 var en av som såg sitt föräldrahem överlåtas till tysk polisofficer. Vid tid en samma

73 DN 30 mars 1933, ibid. s 77. I" DN 9 februari 1937, ibid. s 96.

98 Det svenska förhållningssättet

blev han flykting i Sverige. I februari 1998 fastslog förvaltningsen domstol i Tyskland att Nelhans skall återfå sitt föräldrahemf Den ekonomiska vinningen av raspolitiken, som riktade sig mot och drabbade judar, tillföll dels tyska privatpersoner och företag, dels den nazistiska statsapparaten. Ett exempel på det senare är efterspelet till den s.k. Kristallnatten i november 1938 då nazisterna förstörde tusentals judiska hem, butikslokaler, synagogor och församlingshus. Dagarna efter Kristallnatten sammankallade Herman Göring ett planeringsmöte kring frågan om eliminering av judar från det ekonomiska livet i Tyskland. I detta möte deltog bl.a. Walter Funk, vid den tiden ekonomiminister och sedermera även chef for Reichsbank. Samtidigt utfärdades en förordning om judiskt skadestånd för den förödelse som nazisterna förorsakat under Kristallnatten. Förordningen publicerades i svenska tidningar och återges här i utdrag:

"Judarnas fientliga hållnin gentemot det tyska folketmlqäver

kraftiga motåtgärder och ännbar gottgörelse. Jag bestämmer

därför...följande: l En skadeståndssumma å mil ard riksmark

en pålägges gemensamt judar som äro tyska un ersâtar" 7

Det är värt att notera att det ekonomiska s.k. skadestånd som avkrävdes judarna inte väckte närmare uppseende i Sverige utom möjligtvis bland svenska judar som tillsammans med andra trosfränder och judiska hjälporganisationer världen över samlade in medel till den tyska judenhetens orättfärdiga skuld till den tyska statskassan. Under vinterhalvåret 193 8-39 instiftades en rad dekret vilka kom att legitimera konfiskering och plundring av judiska tillgångar som exempelvis företag och värdepapper. Även dessa förefaller ha beaktats endast i ringa grad i den svenska pressen. Som exempel kan dock nämnas att Svensk Juristtidning uppmärksammade förordningar som utfärdades i Nazityskland. Den s.k. ariseringsprocessen under förkrigsåren var inte bara allmänt känd bland svenska affärsmän och myndigheter utan utnyttjades också dem för egen vinning. Kommissionen har i Säpos av arkiv hittat en rad dokument som visar att svenska affärsmän vände sig till den tyska legationen med förfrågningar möjligheten att få ta om över agenturer från företag som ariserats i Tyskland. I ett dokument

75 Se En hans hus och historien, Göteborgs-Posten 2 maj 1998. man, 76 Stenographic Report of the meeting the Jewish Question...1l A.M. on on November 12, 193 8, återges i Documents on the Holocaust, Yad Vashem, Jerusalem 1981. 77 Social-Demokraten 13 november 1938, återges i Svanberg Tydén s.l46.

Det svenska förhållningssättet 99

avslöjas hur svensk affärsman hörde en av sig till den tyska legationens

i Stockholm handelsavdelning för att efterhöra möjligheterna

att erhålla agenturer i Sverige för tyska firmor". Personen i fråga hade nämligen hört att del tyska agenturer i Sverige, vilka en tidigare innehafts judar blivit lediga. av I februari 1939 utfärdades ytterligare

en förordning gällande konfiskering av judiska tillgångar. Denna ålade judar låta lösa in allt

att innehav av guld, silver, ädelmetaller och pärlor. Det oklart till vilken är del dessa tillgångar korn Reichsbank till godo. En del bör ha stor

hamnat på den internationella guld- och juvelmarknaden, inklusive

den svenska. Den offentliga rapporteringen i Sverige vid denna tid

uppmärksammade inte dessa förhållanden. Men det ändå högst är troligt att i den svenska guld- och juvelbranschen hade personer kännedom om dessa tillgångars ursprung. Kommissionens efterforskningar visar att den svenska statsledningen och affärseliten väl underrättad hur judar fråntogs var om sina tillgångar av nazisterna. I UD:s arkiv finns bl.a. från den rapporter svenska beskickningen i Berlin med uppgifter nazisternas om

konfiskeringar. Dessa uppgifter förmedlades vidare från utrikesledningen till en del av den svenska affärseliten.

5.2.4 Svensk kännedom Förintelsen

om

I och med krigsutbrottet i september 1939 kom rapporteringen om judarnas situation att delvis hamna i skuggan nyhetsflödet av om

krigsutvecklingen. Information fanns att tillgå inte längre lika

men var utförlig som under de första åren efter Hitlers makttillträde. I Sverige

var det ofta den engelska pressen utgjorde källan till vad som som skrevs. Man hämtade också uppgifter från den judiska nyhetsbyrån i

London, liksom från den tyska pressen.

Tidigare forskning har hävdat att informationen Förintelsen

om var sporadisk och undanskymd i svenska medier. Nyare forsknings-

resultat visar emellertid att den svenska allmänheten välinformerad var om de europeiska judarnas extremt svåra belägenhet under lcrigsåren Men det bör betonas att detaljerna massmordens genomförande och om omfattning stod klara för flertalet först vid krigsslutet.

78 Se bl.a. Steven Koblik: Om vi skulle teg, stenarna ropa. Om Sverige och judeproblemet 1933-1945, Stockholm 1987, 153. s. 179 Se bl.a. Paul A. Levine: From Indifference to Activism, Swedish Diplomacy

and the Holocaust, 1938-1944, Uppsala 1996 samt Svanberg Tydén, 39. s.

100 Det svenska förhållningssättet SOU 199896

Strax efter den tyska invasionen i Polen började nazisterna fördriva

judar från deras hus och hem. I slutet av 1939 inleds fas i Hitlers

en ny raspolitik. Judar från Tyskland och från naziockuperade länder deporterades till särskilda distrikt i östra Polen. Denna brutala politik uppmärksammades i svensk press, och nya fördömdes flertalet ledarskribenter. En relevant iakttagelse i detta av sammanhang är rapporteringen om hur nazisterna tvingar iväg judarna från sina hem. I november 1939 kunde svenska tidningsläsare ta del av följande i tidningen Arbetet:

Med ett dygns varsel skola de första judarna beredda att lämna vara sina hem för alltid. Bortsett från livsmedel till tre dagar och så

mycket linne som rymmes i en ryggsäck eller en handko få de

intet taga med sig. Den omgång kläder, den rock, den hatt de ha på

et är allt tillåter dem ta med sig på ut i det ovissa. man resan

I tidningen Social-Demokraten stod det:

Judarna tvin avstå sina bostäder åt olackerna. Den judefamilj, as

å bosta polack gjort anspråk, ar femton minuter på att

vars en ämna huset. Vad han inom dessa femton minuter kan hinna ytta bort, det får han ta med sig, resten konñskeras. s

I februari följande år skrev Stockholms-Tidningen om deportationen av judarna i Stralsund och Stettin natten mellan den 12 och 13 februari 1940:

"Judarna fingo order att ta på sig Vanna underkläder och packa en

resväska med det nödvändigaste. Deförbjödos medföra pengar

var och värdeföremål, bortsett från vigselring och ett ur." 32 en

Uppgifterna i dessa artiklar utgör inga undantag i rapporteringen om judamas belägenhet vid denna tid. Den som ville veta om nazisternas konñskering och plundring av judisk egendom hade sådan information att tillgå i många olika svenska tidningar redan 1939. Gemensamt för denna rapportering är att den är saklig men kortfattad. Ofta saknas analyser, liksom kommentarer kring nazisternas avsikt med de deporterade judarna och deras kvarvarande ägodelar. På 1941 inleddes ytterligare fas i den nazistiska sommaren en ny raspolitiken. När tyska styrkor ryckte fram genom Sovjetunionen åtföljdes de omedelbart s.k. Einsatzgruppen, dvs. särskilda av

"w Arbetet, 4 november 1939, ibid. s. 196. s Social-Demokraten, 28 november 1939, ibid. s. 197. m Stockholms-Tidningen, 16 februari 1940, ibid. s. 198.

Det svenska

förhållningssättet 101

mordpatruller med syfte att mörda så många judar möjligt. Vid som samma tid blev den svenska rapporteringen betydligt mer fragmentarisk. Forskarna anger flera förklaringar till varför det uppstod lucka i en nyhetsflödet om judarnas situation från 1941 till mitten sommaren av 1942. Ett möjligt skäl är den svenska statsmaktens direktiv att

tidningarna skulle undvika alla "grymhetsskildringar". Till dessa

räknades nazisternas övergrepp mot civila. Den statliga inforrnationsstyrelsen kom att samarbeta med Pressnämnden i frågor "redaktionella anvisningar för svenska om

tidningar. Några få tidningar, särskilt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och EskilstLma-Kuriren, trotsade dessa anvisningar och

riskerade då att få nummer beslagtagna. Flertalet tidningar visade dock återhållsamhet vad gällde uppgifter Förintelsen. Det således inte om var fråga om statlig censur i ordets verkliga mening utan form snarare en av självcensur, en självcensur som praktiserades till dess att Hitlers

krigslycka började avta från och med 1943. De som ville veta mer än vad den svenska dagspressen sporadiskt

skrev om Förintelsen, hade emellertid andra informationskanaler att gå

till. Man måste utgå ifrån att den svenska statsledningen samt bank-

och affárseliten höll sig informerad vad utländska tidningar skrev. om

Den fortgående och allt omfattande konfiskeringen privat guld

mer av beskrevs t.ex. i den schweiziska tidningen Neue Zürcher Zeitung i augusti 1942983 Den svenska tidskriften Judisk Krönika rapporterade, med Hugo Valentin i spetsen, utförligt och analytiskt under hela lcrigsperioden om nazisternas övergrepp och folkmord kommenterade sällan men

konñskeringen av just guld. Den som följde dessa artiklar hade

emellertid tillräckligt med fakta för att fundera över vad hände som med de miljoner klockor, smycken, silverljusstakar, antikviteter, bankkonton, företag m.m. som judarna berövades innan de mördades. Det intressanta i sammanhanget är emellertid vad den svenska statsledningen visste massmördandet judar och offrens om av om konfiskerade tillgångar. Utöver den information trots allt stod till som buds i svensk press, hade statsledningen tillgång till de svenska diplomaternas rapporter. Sverige hade således unika förutsättningar att få information om vad som hände judar och andra förföljda i områden dit andra stater inte hade tillträde. Redan i oktober 1941 förmedlade det svenska sändebudet i Berlin, Arvid Richert, ögonvittnesskildring en av en massavrättning av judar. Men till en början uppgifterna var om Förintelsen mycket sporadiska och motsägelsefulla.

m Expertkommissionens interimrapport s. 80, fotnot 102.

102 Det svenska förhållningssättet

Från och med sommaren 1942 hade regeringen genom uppgifter i rapporter från svenska beskickningar i exempelvis Berlin och Warszawa kunskap att folkmorden hade inletts Det finns ett om

flertal exempel på rapporter om förekomsten av massmord, vilka noterades och förmedlades till utiikesledningen i Sverige Ett

exempel är de detaljerade uppgifter om judeutrotningen som Arvid Richert den 20 augusti 1942 fick av den svenske konsuln i Stettin i Polen. På UD i Stockholm kunde man läsa följande i den av Richert vidarebefordrade rapporten:

Den bild, min sagesman lämnade rörande behandlingen av som judarna i Polen är sådan, att den knappast i skrift kan återgivas. Jag vill därför inskränka mig till några kortfattade up gifter.

Behandlingen är olika i olika orter, beroende på antalet där Boende

judar. I vissa städer finnas judekvarter, i andra ghetton, de senare

omgivna en hö mur, som judarna endast med risk att nedskjutas av

få överskrida, slut igen i andra tillåtas judarna en viss rörelsefrihet.

Man dock att så småningom utrota dem. I Lublin pskattar

åsyftar

u fran udar som bragts om livet till 40.000. Särski t drabbar man av utrotningen över 50 år och judebam under 10 år. De övriga få ar leva för att fylla bristen på arbetskraft, och efter hand de inte äro behövliga röas de undan. Deras egendom beslagtages och hamnar

mestadels i S-männens händer. I en stad samlades samtliga judar

för att såsom det officiellt tillkännagavs avlusasi Vid in angen fingo de lämna ifrån sig sina kläder, omedelbart till som sän es

Spinnstoffinsamlingenk avlusningsproceduren bestod emellertid i för asning och sedan kunde samtliga nedstoppas i för ändamålet

en ior inggjord massgrav... 86

Ett annat exempel på uppgifter som svenska diplomater förmedlade är Göran Otters möte med tysken Kurt Gerstein i augusti 1942. Det von speciella i det sammanhanget är att von Otter förmodligen var en av de första diplomater fick förstahandsuppgifter användandet av gas som om i förintelselägren. Kurt Gerstein var chef för "SS desinfektionstjänst" och ansvarig för leveranser av Zyklon B till förintelselägren. Trovärdiga källor att Gersteins avslöjanden aktiviteterna i anger om förintelselägret Belzec gjordes i hopp om att dessa uppgifter skulle spridas till den tyska allmänheten och till omvärlden. Det är emellertid oklart när och hur dessa makabra uppgifter nådde den svenska statsledningen. Från hösten 1943 får det dock anses vara allmänt känt i Sverige att Förintelsen ägde med syfte att utrota Europas judar. Att rum rapporteringen därefter koncentrerades på uppgifter om antalet

84 Se bl.a. Steven Koblik samt Paul A. Levine. 185 Dessa finns samlade iUD:s arkiv, HP 2l samt HP 80. 85 Steven Koblik 194. s.

Det svenska förhållningssättet 103

deporterade och döda, och inte om plundringen offrens tillgångar,

av förefaller tämligen naturligt. Först i krigets absoluta slutskede på våren 1945, upptäckte de allierade Reichsbanks guldreserver i Merkers. Då blottlades de närmast osannolika uppgifterna om Reichsbanks utnyttjande tandguld från av

skändade lik. Vid Nümbergrättegångama kom ytterligare detaljer i

dagen.

Mot bakgrund av den ofullständiga kunskap vi ännu har

om

Nazitysklands utnyttjande av judiska tillgångar, är det omöjligt att

ge ett helt klart svar på frågan om vad som var känt redan under kriget. Det som hittills har kommit fram pekar på att endast liten krets i den en tyska statsledningen och inom Reichsbank visste hanteringen om av exempelvis tandguld. Helt klart är emellertid att det fanns information att tillgå i Sverige, för allmänheten och de svenska makthavarna, dels Förintelsen dels om om nazisternas konfiskationer och andra slags ekonomiska förföljelser.

5.2.5 Vad kännedom

betyder

Vad betyder det egentligen att ha kännedom Förintelsen i detta om sammanhang Även det fanns information tillgå såväl om att om konfiskeringar och plundringar judisk egendom deportationer av som och massmord betyder inte detta att människor i realiteten kunde förstå och acceptera fakta. Det kan i detta sammanhang viktigt att skilja vara mellan begreppen att känna till, att förstå och att acceptera fakta. Förföljelsen av de tyska judarna 1933-39 väl känd i Sverige och var på andra håll, ändå var den nazistiska raspolitik drabbade judarna som för många svår att förstå. De ohyggliga uppgifterna massmord och om förintelse av miljoner judar som sedan följde under åren 1941-45 föreföll alltför otroliga för att bli accepterade Tanken att som sanna. en modern stat genom systematiskt folkmord kunde ta livet miljontals av judar samt zigenare och andra offer för nazistisk förföljelse inte lätt var att acceptera.

Problematiken får sin bjärta belysning i samband med ett möte

mellan Felix Frankfurter, ledamot av USA:s högsta domstol, och den polske emissarien Jan Karski under kriget. Efter det att Karski berättat om Förintelsen svarade Frankfurter att han inte kunde tro honom, inte därför att Karski ljugit utan därför att sanningen föreföll så uppenbart

otrolig

m Walter Laqueur: The Terrible Secret, Supression of the truth about Hitlers "Final Solution, London 1982, s.

104 Det svenska förhållningssättet

I 77:e T errible Secret Walter Laqueur att människans menar

psykologiska motstånd att acceptera Förintelsen faktum är

som en

förklaring till omvärldens tystnad och förefallande likgiltighet. Detta

måste också i hög grad ha gällt samtidens makthavare och allmänheten i Sverige, som i motsats till många andra folk i Europa dessutom saknade erfarenhet krig och förföljelse. En förklaring till egen av annan svårigheterna att acceptera detta faktum är att folkmord, både som begrepp och som företeelse, var något tämligen okänt då nazisterna inledde Förintelsen. Att sedan Förintelsens förövare var tyskar, dvs. tillhörde samma folk och nation som många framstående kulturpersonligheter och vetenskapsmän, kan också ha bidragit till oförmågan att acceptera uppgifterna om nazisternas brutala massmord och cyniska förhållande till offrens tillgångar.

5.3 Riksbankens förhållande till

regeringen

och riksdagen

Kommissionen övergår nu till att redovisa omständigheter betydelse av för att förstå den svenska Riksbankens formella och reella ställning. Sveriges Riksbank inrättades 1668 som myndighet under en riksdagen. Det var ett uttalat syfte att Riksbanken skulle helt vara självständig gentemot den verkställande makten, låg hos konungen som och rådet. självständigheten har bevarats in i våra dagar och utgår från

grundlagen

Vid tiden för andra världskriget reglerades Riksbankens uppdrag

och verksamhet av en särskild lag 1934 års riksbankslagm. Där

definierades Riksbankens uppdrag att bedriva bankrörelse samt att trycka och ge ut sedlar. I bankrörelsen ingick att köpa och sälja guld, silver, utländska valutor och olika slags värdepapper. Vidare förelåg befogenhet att ta upp utländska krediter och att bevilja krediter till utländska centralbanker. Riksbanken var ställd under riksdagens garanti Förvaltningen av banken handhades av sju fullmäktiga, de s.k. fullmäktige i riksbanken. Sex av dessa utsågs av riksdagen och en av regeringen. Den utsågs som

88 Nu framgår detta kap. närmast av 9 12 § regeringsfonnen. Vid tiden för andra världskriget fanns motsvarande stadgande i 72 § regeringsforrnen. Se beträffande självständigheten även rättsfallet NJA 1959 s. 385 van klargörs att Riksbanken till skillnad från andra statliga myndigheter anses vara ett särskilt rättssubjekt. 18°Lagen 1934:437 för Sveriges Riksbank. 19° Se 1 § 1934 års riksbankslag.

Det svenska förhållningssättet 105

av regeringen var även ordförande. Chefen för Riksbanken utsågs av

riksbanksfullmäktige. Enligt 1934 års riksbankslag fick

den som var fullmäktig inte för detta uppdrag ta emot föreskrifter någon än av annan riksdagen och dess bankoutskott. Vidare angavs i lagen att de fullmäktiga hade ansvar endast inför riksdagen, bankoutskottet och dess revisorer. Hos bankoutskottet låg riksdagens för Riksbanken och dess ansvar

policy. Bankoutskottet granskade bankens förvaltning och hemställde sedan till riksdagen om ansvarsfrihet för fullmäktige. Utskottet beredde

också lagfrågor som rörde Riksbankens verksamhet. År 1933 uttalade sig bankoutskottet Riksbankens handlingsfrihet om i förhållande till utskottet Enligt utskottet skulle handlingsfriheten inte bindas i vidare mån än som följde av fastställandet målen för av penningpolitiken. Riksbanksledningen skulle självständigt bestämma och avväga de medel som under olika förhållanden skulle användas för att nå målen. Vidare var det, enligt utskottet, riksbanksledningen som ensam hade att bära ansvaret i det avseendet.

I relation till regeringen var situationen som följer. Regeringen hade

ingen befogenhet att direkt styra Riksbankens verksamhet. I särskilda

fall medgav dock 1934 års riksbankslag att konungen, dvs. regeringen, utsåg ett ombud för att förhandla med riksbanksfullmäktige. Om detta

skedde fick de fullmäktiga inte fatta beslut i ombudets närvaro. Många av Riksbankens ärenden skulle enligt lagen hållas hemliga. Ärenden köp eller försäljning guld det inte nödvändigt om av var att hemlighålla, Riksbanken kunde välja att göra så, det bedömdes men om kunna vara till skada för Riksbanken att offentliggöra förhållandena. Hemliga ärenden togs upp i det s.k. särskilda protokollet, innehåll i vars princip inte fick avslöjas förrän efter femtio år. Formellt sett hade Riksbanken således mycket självständig en ställning. Men i praktiken kunde regeringen och Riksbanken inte arbeta fristående från varandra under krigstiden. Utrikespolitiken var och är regeringens ansvarsområde. Vid tiden för andra världskriget var utrikeshandeln en central del av utrikespolitiken. Det gällde att säkra både neutraliteten och behoven av import för folkförsöijningen. Därför fanns särskilda regeringsdelegationer för handelsavtal med olika stater, däribland Tyskland. Även Riksbanken spelade vid denna tid, till följd av valuta- och clearingregler, en osedvanligt central roll i handeln över gränserna. Krigsförhållandena innebar alltså att Riksbankens och regeringens verksamhetsområden starkt berörde varandra.

9 Refererat i Montgomery och Simonsson, Riksdagen och Riksbanken, Sveriges Riksdag II, band 13, s. 106.

106 Det svenska förhållningssättet SOU 199896

Till detta kan läggas att även förhållandet mellan regeringen och

riksdagen uppenbarligen påverkades av lcrigsförhållandena. Eftersom

Sverige hade en samlingsregering delades regeringsansvaret mellan flertalet riksdagspartier. Vidare bör det nämnas att även det privata näringslivet fanns representerat i regeringens handelsdelegationer. Kriget medförde kort sagt en förtätning landets ledande skikt. av

5.4 Det ledande nätverket

AV väsentlig betydelse för den fortsatta analysen är att identifiera de personer som var de egentliga aktörerna i beslutsfattandet vad gäller handeln med guld. Hur resonerade de om Sveriges inställning till transaktionerna Inför en sådan utredning är det också viktigt att klargöra vilka källor som står till buds för bedömningen och vilket Värde de kan tillmätas. Kommissionen har sökt information om vad de ledande männen visste eller borde ha förstått om Reichsbanksguldets ursprung samt om deras agerande mot bakgrund av detta inforrnationsläge. I sitt sökande har kommissionen varit så gott som helt hänvisad till skriftliga källor. De ledande aktörerna själva finns inte i livet längre.

Riksdagen Regeringen

Bankoutskottet

Finans- Handels- Utrikes- Riksbanken departementet departementet departementet

Riksbanksfullmäktige, riksdagens bankoutskott, regeringen och regeringsdelegationen för handelsförhandlingar med Tyskland hade skilda näraliggande uppgifter med anknytning till guldhandeln. men För kommissionen står det numera klart att endast ett mycket begränsat

Det svenska förhållningssättet 107

antal män inom och nära dessa organ kan antas ha haft särskilt inflytande i de nu aktuella frågorna.

5.4. l

Regeringen

Låt oss börja med aktörerna inom regeringen. Statsministerposten innehades åren 1932-46 Per Albin Hansson. av Under krigstiden ledde han, som nämnts, samlingsregering. en Regeringen var så sammansatt att Riksbankens affärer och den svenska handeln med Tyskland främst rörde ansvarsornrådena för tre olika

statsråd, nämligen ñnans-, handels- och utrikesministern. Ernst

Wigforss var finansminister under åren 1932-49. Hennan Eriksson blev

konsultativt statsråd 1938, chef för Folkhushållningsdepartementet

1939 och sedan handelsminister under åren 1941-44. Åren 1945-48 var var han svensk ambassadör i Washington. Efter Herman Eriksson var Bertil Ohlin handelsminister åren 1944-45. Utrikesminister åren 1939- 45 var Christian Günther. Rent allmänt kan beträffande förhållandena inom regeringen nämnas att Ernst Wigforss hade en mycket stark

ställning och stor självständighet som finansminister.

Statssekreterare i finansdepartementet var Dag Hammarskjöld, som

också var ordförande i riksbanksfullmäktige från den 1 juli 1941. Han hade således en nyckelposition. Enligt kommissionens uppfattning kan

utgå från att han höll Ernst Wigforss underrättad de viktigare man om frågor som avhandlades i riksbankens ledning under kriget. Kommissionen har sökt i berörda departementsarkiv, för att ta reda på om det där finns någon dokumentation som visar att man inom regeringen medan kriget pågick diskuterade handeln med s.k. rövat guld. Genomgången har koncentrerats till de ämnesdossier i UD:s

arkiv, som enligt kommissionens bedömning kunde relevanta samt

vara

till de delar av handels- och ñnansdepartementens arkiv där sådana

handlingar lades som under kriget var hemliga. Vid regeringssammanträdena upprättades, liksom i dag, inte några diskussionsprotokoll. Man kan alltså inte förvänta sig att i regeringskansliets arkiv finna dokumentation om hur frågor diskuterades inom regeringen. I det material som kommissionen har granskat finns inga bevis för att rövat guld diskuterats. Det betyder naturligtvis inte att kan utesluta att man frågan avhandlats. Per Albin Hansson har, såvitt kommissionen kunnat utröna, inte efterlämnat några dokument av intresse i detta sammanhang. Detsamma gäller Christian Günther.

108 Det svenska förhållningssättet

Efter Ernst Wigforss och Dag Hammarskjöld finns korrespondens-

samlingar bevaradeÅ Dessa har kommissionen gått igenom utan att finna någon information av direkt betydelse i detta sammanhang. Hammarskjöld har även efterlämnat fickkalendrar, kommissionen som studerat utan att finna mer än en liten notering värde för arbetet. Den av redovisas i sitt sammanhang nedan. Herman Eriksson har efterlämnat diverse dokument finns som bevarade tillsammans med UD:s arkiv. Även denna samling har kommissionen granskat utan att göra några direkt användbara fynd. Längre fram förs dock ett resonemang huruvida just bristen på om infonnation kan säga något. Bertil Ohlin har gett ut memoarer, som kommissionen tagit del I av. memoarerna återfinns inget av omedelbart intresse for de frågor som här är aktuella.

UD-tj änstemännen

Kabinettsekreterare i UD var under åren 1938-45 Erik Boheman. Såvitt kommissionen kunnat se var han endast i mycket begränsad omfattning engagerad i de frågor som nu är aktuella för kommissionen. Boheman har skrivit memoarer, som kommissionen dock inte funnit vägledning Utrikeshandeln var enligt den interna ansvarsfördelningen inom UD en fråga för UD:s handelsavdelning, som dock hade att samarbeta med den politiska avdelningen. Gunnar Hägglöf ledde handelsavdelningen under åren 1938-45. Hägglöf ledde också de statliga handelsförhandlingarna med först Tyskland och senare även Storbritannien och USA. Även Hägglöfs har kommissionen tagit del dock memoarer av, utan att där hitta någon avgörande upplysning. Rolf Sohlman efterträdde Hägglöf chef for handelsavdelningen. som

Efter Sohlman finns dokument bevarade i UD:s arkiv. Den granskning

därav som kommissionen gjort har inte gett något resultat. Arvid Richert var under åren 1937-45 svenskt sändebud i Berlin.

Efter Richert finns en korrespondenssamling bevarad Denna har

kommissionen gått igenom utan att finna någon information direkt av betydelse i detta sammanhang

92 Ernst Wigforss korrespondens finns på Lunds universitetsbibliotek. Dag Hammarskjölds finns på Kungliga biblioteket i Stockholm. I Samlingen finns Landsarkivet i Göteborg.

Det svenska förhållningssättet 109

5.4.3 Riksbanken

Ivar Rooth var riksbankschef från den 14 1929 till den mars 5 december 1948 och spelade självklart en central roll i det skeende som kommissionen nu granskar.

Riksbankens egentliga arkiv och de anteckningar Rooth också

av som förvaras i Riksbanken har kommissionen inte gjort någon egen systematisk genomgång av. I den delen har kommissionen mot bakgrund av direktivens formulering och den snäva tidsramen valt att utgå från vad Arkivutredningen noterat. Trots att dess uppdrag främst att var göra en sammanställning av vad Riksbankens arkiv innehåller om bankens förvärv av guld från Tyskland under andra världslqiget, återgav Arkivutredningen i sin rapport och i den bilagda samman-

ställningen av Rooths anteckningar utförliga citat ur dokument av

intresse för bedömningen av vad som var känt guldets om ursprung. Kommissionen har lagt Arkivutredningens redovisning härav till grund för sina och självständiga reflektioner. Dock har kommissionen egna kompletterat bilden genom att också söka kunskap i Schweiz, bland annat i SNB:s arkiv, samt genom att göra vissa kontroller i Riksbankens arkiv. I Arkivutredningens rapport finns ett avsnitt god allmän som ger en beskrivning av hur Riksbankens arkiv är strukturerat, förtecknat och gallrat. Därav framgår bland annat att arkivet i viss mån präglats av bristen på reglering av arkiveringsrutinema. Material som normalt borde ha arkiverats har in på 1990-talet förvarats ute på avdelningar och hos enskilda tjänstemän. Sökmedlen är bristfälliga. Illa överlagda

gallringar tycks ha förekommit. Arkivutredningen har pekat på de

problem dessa omständigheter har inneburit för dess arbete. Även kommissionen måste konstatera att man inte kan utgå från att Riksbankens arkiv innehåller en fullständig dokumentation av vad som en gång satts på pränt rörande guldtransaktionerna med Nazityskland. För att komplettera bilden har företrädare för kommissionen samtalat med f.d. bankokommissariema vid Riksbanken Carl-Göran Lemne och Åke Lundgren, eventuellt skulle kunna ha minnen som av betydelse för den här behandlade frågan även om de själva inte var med i skeendet. Någon direkt information därom har de emellertid inte kunnat ge. Lemne, som arbetade under Rooth från oktober 1947 till Rooths avgång i december 1948, har emellertid bidragit med viss allmän kunskap om Riksbankens arkiv och om Rooths anteckningsvanor.

94 Arkivutredningen s. 29

l 10 Det svenska förhållningssättet

Rörande Rooths anteckningar har Carl-Göran Lemne erinrat sig

följande. Rooth gjorde dagligen minnesanteckningar över förda samtal.

Dessa anteckningar har sedan dess bevarats i Riksbankens lokaler tillsammans med Rooths riksbankschefsarkiv i övrigt. Viss gallring av kopior och liknande kan dock ha skett. Arkivet efter Rooth innehåller dels maskinskrivna minnesanteckningar dels handskrivna sådana.

Tillfrågad om skillnaden har Lemne förklarat att Rooth lät skriva ut

sådana noteringar som han avsåg att sprida inom eller utom banken. Man måste, enligt kommissionens mening, utgå från att anteckningar av detta slag kan ha tillkommit i syfte att förmedla något än mer en dokumentation av ett skeende. Vid valet vilken information av som skulle nedtecknas kan Rooth exempelvis ha eftersträvat att förmedla

egna överväganden eller uppfattningar. Att de maskinskrivna

anteckningarna på detta sätt är i någon mening tillrättalagda och dessutom utförda med fördröjning påverkar deras värde källor till som information om vad som faktiskt skett. Beträffande de handskrivna memorialanteclcningama kan man däremot, enligt kommissionens

uppfattning, utgå från att de gjorts och daterats i anslutning till det händelseförlopp som beskrivs.

5.4.4 Bankoutskottet

Ordförande i riksdagens bankoutskott var under hela krigstiden Harald

Åkerberg. Utskottet sammanträdde mellan 30 och 35 gånger per år, i stort

sett helt koncentrerat till vårsessionen. Personal- och organisationsfrågor dominerade antalsmässigt bland de ärenden behandlades. som Kommissionen har granskat bankoutskottets utlåtanden, memorial och Sammanträdesprotokoll från krigstiden Bland memorial och utlåtanden återfinns de berättelser angående Riksbankens tillstånd som

fullmäktige varje år avgav. I dessa finns kortfattade beskrivningar

av det ekonomiska världsläget. Ingen av berättelserna innehåller något om rövat guld eller om överväganden i samband med guldaffárema med Tyskland. Av protokollen framgår att utskottet regelbundet besöktes av

representanter för riksbanksfullmäktige, däribland ofta Rooth, fick

som svara på frågor från utskottsledamötema. Frågor laing valuta- och guldpolitik besvarades i regel av Rooth. Till protokollen har ofta bilagts en sammanställning av frågor utskottsledamötema anmält. Som som kommer att framgå nedan dessa bilagor i sig viss insikt ger en om informationsläget i utskottet. Allmänt kan sägas att frågorna präglas av

95 Dessutom har volym med diverse PM från 1920-40-talen granskats en m.m. F2:5.

Det svenska förhållningssättet ll 1

utskottets efterhandsgranskande funktion. Tyvärr förefaller varken svaren eller diskussionsinläggen finnas dokumenterade. Det är alltså inte fråga om några diskussionsprotokoll. Vad gäller utrikesnämnden samt utrikesutskottet och övriga utskott under riksdagen har kommissionen ännu inte gjort någon källforskning.

5.4.5 Enskilda aktörer i

Sverige

Guldhandeln sammanhängde nära med frågor som var betydelsefulla för den svenska exportindustrin och de svenska affärsbankema. Stort inflytande på flera områden hade Jacob Wallenberg. Han var verkställande direktör i Stockholms Enskilda bank åren 1927-46, innehade ledande positioner i flera stora bolag och ledamot i var

regeringsdelegationen för handelsförhandlingar med Tyskland. Även

brodern Marcus Wallenberg var inflytelserik i det svenska näringslivet. Han bland annat ordförande i regeringsdelegationen för var handelsavtal med Storbritannien. Efter bröderna Wallenberg finns korrespondenssamlingar bevarade. Dessa har kommissionen gått igenom utan att finna någon information av omedelbar betydelse i detta sammanhang. Efter Marcus Wallenberg finns vidare utförliga arbetsdagböcker bevarade. Även dessa har kommissionen noggrant granskat. Den enda anteckning av här aktuellt intresse som kommissionen funnit där, kommer att redovisas längre fram. Om Marcus Wallenbergs dagboksanteclcningar kan allmänt sägas att de innehåller noteringar om samtal som förts i arbetet. Anteckningama förefaller ha renskrivits löpande och endast kort tid efter att samtalen faktiskt ägt rum. De tycks vidare inte ha skrivits för eftervärlden utan för eget bruk. Stilen är neutral och refererande.

5.4.6 Aktörer på den internationella arenan

Vid sidan av de direkta kontakterna mellan företrädare för olika länders regeringar står det klart att det fanns ett internationellt nätverk mellan nationalbankschefer. Detta förhållande stöds av arkivfynd som redovisas längre fram i denna rapport. I detta sammanhang bör först nämnas Emil Puhl, i egenskap som av vice chef utövade den egentliga ledningen av tyska Reichsbank. Vidare

19°Samlingarna finns deponerade hos Stiftelsen for Ekonomisk Historisk Forskning inom Bank och Företagande det s.k. Wallenbergsarkviet.

112 Det svenska förhållningssättet

finns det skäl att särskilt uppmärksamma svensken Per Jacobsson, som var ekonomisk rådgivare vid BIS i Basel under åren 1939-56. Per Jacobsson hade täta kontakter såväl med Ivar Rooth med andra som europeiska centralbankschefer. Ordförande i BIS amerikanen var Thomas H. McKittrick. I SNB Ernst Weber ordförande. var När det gäller Per Jacobsson har kommissionen gjort Vissa

efterforskningar i BIS arkiv. Vidare har kommissionen uppmärksammat de av Per Jacobsson efterlämnade anteckningar i kopierat

som skick har deponerats vid Uppsala universitet. Då vissa stenografiska anteckningar är mycket svårtolkade har de ännu inte gåtts igenom i sin helhet. Kommissionen har dessutom tagit del annat schweiziskt arkivav material, bland annat i SNB.

5.4.7 Allmänt källorna

om

Genom sitt studium av de skriftliga källorna har kommissionen försökt

skaffa sig en uppfattning om hur aktörernas kännedom guldets om ursprung växte fram och hur detta påverkade deras förhållningssätt. Bilden presenteras i nästföljande avsnitt. Som kommissionen ser på saken är det värt att uppmärksamma vilken oerhörd mängd lcrigstida handlingar faktiskt finns som upprättade och bevarade. De statliga arkiven är i huvudsak välbehållna, välordnade och lättillgängliga, sannolikt till följd de långtgående av svenska reglerna om offentlighet. Privatpersoner med maktställning har på frivillig bas bemödat sig om att nedteckna och bevara information. Det finns alltså rika källor att ösa ur. Påfallande är emellertid att arkivmaterialet endast i ytterligt begränsad omfattning över huvud taget berör den problematik som kommissionen har efterforskat.

Verkligheten kan naturligtvis ha varit tydligare än vad . som nu framgår. All kunskap sattes inte på pränt. Den dokumentation som gjordes var inte alltid fullständig och objektiv. Anteckningar kan exempelvis ha gjorts i annat syfte än att dokumentera exakt vad som skett. Vissa handlingar bevarades inte. Vad sparats har ibland som sorterats på ett sätt som gör det svårt att nu se samband kan ha som varit uppenbara för de berörda. Gallring har skett i efterhand. För Riksbankens arkiv gällde inga statliga arkivregler vid den aktuella tiden. Även i andra offenliga arkiv medges, då, enligt lag viss nu som gallring av exempelvis räkenskapsmaterial. Det kan vidare aldrig

Det svenska förhållningssättet l 13

uteslutas att kommissionen, trots mycket omfattande undersökningar, har förbigått någon skriftlig dokumentation.

5.5 Bilden klarnade efter hand

Utvecklingen under kriget beträffande kunskapen och

om ställningstagandena till handeln med guld är påtagligt uppdelad i olika skeden. Följande skildring bygger på vad kommissionen funnit i det källmaterial som ovan redovisats. Den bör betraktas i ljuset av vad som redogjorts för i avsnitt 5.2 om hur den svenska informationstillgången

avseende nazisternas konfiskationer och plundringar ökade.

5.5.1 Marknadens intresse avtog

Riksbanksfullmäktige fick vid sitt sammanträde den 29 december 1939 en rapport om att Federal Reserve Bank i USA sedan någon tid av principiella skäl avböjde att lämna lån mot säkerhet guld liggande av utanför USA. Om inte förr så stod det åtminstone därmed klart för Riksbanken att kriget begränsade marknaden för guldet. I samband med Kreugerobligationsaffären i september 1940 var det, framgått i kapitel aktuellt att Tyskland skulle lösa in lån genom som att betala bland annat guld till Sverige. Att affären genomfördes ansågs

allmänt bra för landet. överväganden förekom vilket som var

vara om bäst; att Riksbanken tog emot guldet eller att de svenska obligationsinnehavama gjorde det. Ivar Rooth antecknade den 16 september vilka

skäl som talade mot att Riksbanken skulle stå som mottagare Först

nämnde han förlustrisken. Han befarade nämligen att guldpriset skulle sjunka. Därefter antecknade han risken för att amerikanarna skulle vägra köpa guldet i fråga, därför att det kom från Tyskland. Sedan noterade han som ett tredje skäl att man i Amerika skulle kunna framställa transaktionen på så sätt att Sverige hade hjälpt Tyskland att bli av med guld, vilket i amerikanska ögon skulle kunna uppfattas som oneutral handling. Till sist antecknade Rooth att ett amerikanskt en missnöje skulle kunna medföra att amerikanarna inte skulle vilja köpa något guld alls av Sverige. Som skäl för att Riksbanken skulle stå som förvärvare antecknade Rooth att obligationsinnehavama, om de fick guldet, sannolikt skulle välja att via omedelbar transport till Lissabon försöka föra det vidare till Amerika för försäljning. Risken för att

97 Arkivutredningen s. 92. 9 Ibid. s. 106

114 Det svenska förhållningssättet

transaktionen skulle framställas på olämpligt sätt i Amerika skulle då vara ännu större än om Riksbanken stod mottagare. som I samband med sina överväganden rådfrågade Rooth både Gunnar

Hägglöf och Christian Günther, som förespråkade att Riksbanken köpte för obligationsinnehavamas räkning. De också råd hur

gav om Riksbanken borde förhålla sig gentemot USA, för att undvika

förvecklingar över den svenska neutralitetspolitikenf Den

17 september samtalade Rooth med Valutakontorets styrelse och med Dag Hammarskjöld. Den 18-20 september sammanträdde riksbanks-

fullmäktige, varvid bland annat diskuterades vilka intressen

som motiverade affär. Även de svenska och tyska

en handelsdelegationema

överlade den 20 september om uppgörelsen. I sina minnesanteckningar sammanfattade Rooth motiven för de berörda. Enligt Rooth drevs den svenska regeringen främst av

handelspolitiska motiv, på så sätt att ökade möjligheter för export till Tyskland eftersträvades. För riksbanksfullmäktige ansågs det betydelsefullt att upprätthålla ett gott samarbete med Reichsbank. De

svenska obligationsägama kunde, summerade Rooth, affären genom

tillgodogöra sig den kursuppgång faktiskt skett under det senaste

som

året samt bli med fastfrusna fordringar på Tyskland. Rooth

av uppfattade att tyskarna styrdes av vinstrnotiv. De ansåg, noterade han, att priset var billigt. Vidare förväntade de sig stor bokföringsvinst en grund av guldets sjunkande Värde. För Rooth stod det alltså i september 1940 klart att det fanns risk en för att USA någon anledning inte skulle vilja sälja dollar guld av mot som korn från Tyskland. Skälen för den amerikanska inställningen

framgår inte. Än mindre framgår det huruvida

Rooth visste varför amerikanarna hyste denna uppfattning. Rooths överväganden färgades

tydligt av hans roll som riksbankschef. Han kalkylerade med risker

av ekonomiskt slag.

5.5.2 Rätten använda

att beslagtaget

centralbanksguld övervägdes

Som framgått av kapitel 4 beslagtog Nazityskland guldreservema i

ockuperade länders centralbanker. Folkrättsligt sett kan ett sådant

förfaringssätt anses otillåtet på den grunden att angreppskrig i sig är förbjudet. Det kan också klandras med stöd den fjärde Haagav konventionen 1907 med det därtill bilagda s.k. lantkrigsreglementet,

99 Se, även för det följande i detta avsnitt, Sven Fritz rapport till kommissionen den 29 maj 1998.

Det svenska förhållningssättet l 15

som innehåller internationellt överenskomna ordningsregler för ockupationsmakten Däri anges att plundring är uttryckligen förbjuden Vidare regler innebörd att ockupationsmakten får ges av

beslagta statsegendom Eftersom utgångspunkten för konventionens

regler är att en ockupation per definition är ett tillfälligt tillstånd, är ockupationsmaktens rätt att använda det beslagtagna dock inte oinskränkt.

överväganden om förutsättningarna och villkoren för de nazityska

beslagen av guldreserver förekom tidigt bland de aktörer som här är aktuella. Om dessa överväganden bottnade i moraliska eller

folkrättsliga betänkligheter kan inte avgöras i dag. Risken för att beslagtaget centralbanksguld skulle komma ut på

marknaden förefaller ha uppmärksammats mycket tidigt. Redan den 28 november 1939 antecknade Ivar Rooth nämligen följ P.J. Om T tar Holland och dess guld. Kommer världen då att köpa guld.2°3 Initialerna P.J. förekommer i flera av Ivar Rooths handskrivna anteclmingar. Det framgår av olika sammanhang att de står för Per Jacobsson. Med förkortningen T avses naturligtvis Tysldand. Just den här noteringen måste rimligen härröra från ett samtal mellan Rooth och Jacobsson rörande frågan om vilket förhållningssätt som andra nationer kunde förväntas ha till ett eventuellt framtida nazityskt beslag av centralbanksguld. Den 19 september påföljande år, 1940, antecknade Rooth under rubriken Samtal med Treue2° att beslagtaget guld lämnas till Reichsbank. I BIS arkiv har återfunnits en utskrift av en anteckning från ett telefonsamtal mellan Rooth och Jacobsson den 22 november 1940.2 Anteckningen innehåller dels ett återgivande av en icke närmare preciserad prisdiskussion mellan de båda männen, dels noteringar av Jacobssons tankar vid tillfället. I diskussionen nämndes, enligt vad som antecknats, de finska och danska centralbankema. Jacobsson noterade att när det gäller Danmark måste uppenbarligen samma fråga bli aktuell som beträffande Belgien, nämligen om guld som åtkommits på sådant sätt kunde användas fritt. Enligt vad Jacobsson nedtecknat undvek han och Rooth avsiktligt att i telefonsamtalet uttala den frågan.

2°° SFS 1910:153. Även tryckt i SOU 1979:23. 2° Artikel 47. 2 Artikel 53. m Arkivutredningen, Ivar Rooths minnesanteckningar 28 november 1939. m Här måste avses Reichsbanksdirektor Hans Treue. m5 BIS. File 2/11 Sveriges Riksbank Gold Operations Policy September 1939 - 1954. Även intaget under kommissionens dnr 87/98. -

l 16 Det svenska förhållningssättet

Den här redovisade dokumentationen tyder på att Jacobsson och Rooth redan på hösten 1939 hypotetiskt funderade över och diskuterade hur andra nationer kunde tänkas förhålla sig till eventuella beslag av centralbanksguld från Nazitysklands sida. På hösten 1940 det var en realitet att beslag hade skett och att Reichsbank hade tillförts det som tagits. Rooth och Jacobsson övervägde då vilken rätt moralisk eller legal som Reichsbank egentligen hade att disponera över beslagen. - Problematiken betraktades känslig. som År 1941 återkom Rooth i sina anteckningar till vad han fått veta om den amerikanska inställningen. Han redovisade i utskriven notering en

av den 19 februari att Marcus Wallenberg hade rest till USA hösten

1940 och att han själv då hade bett Wallenberg att tala med företrädare

för det amerikanska finansdepartementet, Federal Reserve Bank och privata banker för att sondera inställningen till guldet och dess framtida

värde Noteringen innehåller ganska utförlig beskrivning vad

en av

Wallenberg sade vid sin återkomst. Denna notering är den första

som uttryckligen handlar om så kallat stulet guld. Enligt Rooths anteckning förklarade Wallenberg vid sin återkomst till Sverige att amerikanarna i princip skulle fortsätta att köpa guld till oförändrat pris. Möjligen skulle de dock vägra att köpa sådant guld de kallade för "stulet". Därmed som avsågs, enligt Rooths anteckning, sådant guld vissa länder hade som kommit i besittning ockupation andra länder. Noteringen av genom av avslutas med något som kan vara ett råd förmedlat Wallenberg, av men som sannolikt är en egen reflektion. Riksbanken borde, enligt vad som noterats, hädanefter sortera det guld som förvarades i Sverige på så sätt att guld som förvärvats före kriget eller från Boliden hölls avskilt från guld som förvärvats från europeiska länder efter krigsutbrottet. Anteckningens autentiska bakgrund styrks jämförelse med av en

följande anteckning i Marcus Wallenbergs arbetsdagbok den

10 december 1940.2

Breck ansåg att guldpriset skulle bli oförändrat under kriget, att någon dEEñinering mot bona fide ägare komme att inträffa men att äganderätten från misstänkta länder som Tyskland och Japan, kommer att g noga prövas i varje fall.

Kommissionens tolkning är att det guld omtalades vid som Wallenbergs samtal först med Breck och med Rooth senare var beslagtaget centralbanksguld. En i och för sig möjlig, tolkning annan, kunde vara att även inlöst personguld avsågs. Mot bakgrund framför

m Arkivutredningen. s. 131. m Wallenbergsarkivet, Marcus Wallenbergs dagboksanteckningar för den 10 december 1940.

Det svenska förhållningssättet 117

allt hur den amerikanska argumentationen fördes hela av genom lcrigstiden förefaller detta dock mindre sannolikt. Bland Rooths handskrivna minnesanteckningar finns har en som daterats den 12 februari kl. 10.35 och som även den beskriver det ovan avhandlade samtalet med Marcus Wallenberg. Här omnämns Wallenberg. Vidare har noterats att guldpriset skulle vara oförändrat för alla, att guldförsäljare inte skulle komma att diskrimineras så länge det inte var fråga om stulet guld samt att äganderättsprövningef skulle bli noggrann.

Eftersom den handskrivna memorialanteckningen får antas ha gjorts

i anslutning till det skeende som avhandlas måste man utgå från att

Rooths samtal med Marcus Wallenberg ägde rum först i februari 1941,

två månader efter det att Wallenberg hade fått sin information. Den ovan redovisade anteckningen av den 19 februari har sannolikt tillkommit ett led i förberedelserna inför riksbanksfullmäktiges som sammanträde två dagar senare, den 21 februari. När Rooth gjorde sin utskrift syftet sannolikt inte endast att dokumentera vad han hört, var utan också att sammanställa sina egna reflektioner med anledning av

informationen och i ljuset av de frågeställningar väntades bli

som aktuella på sammanträdet.

Enligt protokollet från nämnda sammanträde redogjorde Rooth då

för fördelningen av Riksbankens samlade tillgångar i guld och valutor Han förespråkade att guld fördelades mellan Sverige, Schweiz och Tyskland och avrådde från att sända guld till USA. Dessutom redovisade han att man vid eventuella framtida guldförsäljningar till USA måste räkna med att amerikanarna inte skulle beredda att köpa guld som tagits av en ockupationsmakt samt att vara de amerikanska myndigheterna skulle göra en noggrann undersökning av äganderättsfrågan. Från 1941 finns ytterligare en anteckning Rooth återger av som dennes växande insikt om att det var riskabelt med guld från Tyskland. Anteckningen är daterad den 31 maj och rubricerad Samtal Den lyder som följer.

De av riksbanken efter krigsutbrottet inköpta guldtackorna böra förvaras för sig. Vid försäljning av guld i tackor till guldsmeder etc. böra i första hand dessa från Tyskland inköpta tackor användas. Anledningen härtill är, att det förefaller sannolikt, att Amerika icke skulle vara berett att inköpa guld, som varit i tysk ägo efter krigsutbrottet, och i varje fall torde komma att fordra en utredning om att det guld, som vi komma att sälja till Amerika, verkligen icke är av tyskt ursprung."

m Arkivutredningen. s. 132. 209Ibid. s. 132.

l 18 Det svenska förhållningssättet SOU

1998:96

Sammantaget drar kommissionen följande slutsatser. Senast i december 1940 hade Marcus Wallenberg kännedom att ockuperade länders om

centralbanksguld kunde vara i omlopp i den europeiska guldhandeln.

Rooth, som länge övervägt risken härför, fick klart besked att det om förhöll sig så senast i februari 1941. Han fick då också veta att amerikanarna ansåg guldet vara stulet. Den 21 februari 1941 fick riksbanksfullmäktige information att USA sannolikt skulle vägra att om köpa guld som kunde härröra från ett ockuperat lands centralbank. Därmed stod förhållandet också klart för Dag Hammarskjöld och regeringen. I vart fall Rooth fann under året skäl att överväga vilken del av Riksbankens guldinnehav som skulle kunna misstänkas "stulet" vara och hur sådant guld skulle hanteras i förhållande till guld denna som ur synvinkel sett var riskfritt. Huruvida Rooth med anledning därav ombesörjde någon faktisk sortering Riksbankens guld har inte av framkommit.

5.5.3 Guld och handelsavtalet med

Tyskland

Det handelsavtal som slöts mellan Sverige och Tyskland i december 1941 förutsatte att Riksbanken sålde svenska kronor till Tyskland mot betalning i guld från Reichsbank. För en mera utförlig redogörelse för avtalets bakgrund och innehåll hänvisas till kapitel I direkt anslutning till avtalet träffades, redovisats, med som ovan Ivar Rooths medverkan en överenskommelse mellan Riksbanken och Reichsbank av innebörd att Riksbanken åtog sig att under 1942 vid anfordran och mot betalning i svenska kronor till visst i förväg bestämt pris köpa guld från Reichsbank. Skyldigheten gällde till ett visst upp tak, nämligen 20 eller 25 miljoner kr. Att guld på detta sätt kopplades till handelsavtalet förutsatte både regeringens och Riksbankens medverkan. Riksbankschefen verkställde vad regeringen funnit nödvändigt. Regeringens ansvarsområde omfattade än riksbankschefens. Även Rooth främst mer om hade att göra ekonomiska överväganden, måste konstatera att hans insikt man om att guld från Tyskland kunde härröra från ockuperade länder och därmed vara svårsålt inte innebar att han ansåg Riksbanken vara absolut förhindrad att ta emot ytterligare tyskt guld. Den 12 juni 1942 var Rooth i Berlin. Där träffade han Emil Puhl och Karl Friedrich Wilhelm från Reichsbank. Samtalet dem emellan dokumenterade Rooth i en anteckning. Denna avslutas med en reflektion rörande tyskt guld. Rooth uttrycker till att börja med farhågor

m Ibid. s. 141

Det svenska förhållningssättet 119

för framtida komplikationer beträffande köpt guld som tidigare varit i tysk ägo. Därefter noterar han att man noggrant bör bokföra de guldtackor köpts under kiiget. Sådana guldtackor köpts från som som Tyskland borde man, enligt Rooths anteckning, i första hand leverera till Italien eller försälja till svenska juvelerare. Under 1942 fortsatte Rooth således att fundera över vilka åtgärder som var påkallade beträffande tyskt guld, vilket kunde misstänkas härröra från ockuperade länder. Hans slutsats var uppenbarligen att sådant guld möjligt borde vidaresäljas till köpare, inte kunde om som förväntas ställa till problem. När guldet väl hade sålts vidare var den ekonomiska risken i sådant fall eliminerad. Inget tyder, såvitt kommissionen funnit, på att insikterna hos aktörerna i Riksbanken och regeringen ledde till att fortsatta förvärv av guld från Tyskland principiellt sattes i fråga under 1942. Tvärtom beslutade riksbanksfullmäktige vid två tillfällen, nämligen den 30 april och den 8 oktober, att höja taket för sitt åtagande att ta emot guld från Reichsbank till 35 respektive 70 miljoner lcr. Detta skeende hade regeringen full insyn Vad gäller bankoutskottet kan inte mer sägas än att det visade intresse för det svensk-tyska handelsavtalet, sedan det väl hade slutits. Vid utskottets sammanträden den den 10 och 17 februari 1942 fanns nämligen punkterna "handelsavtalet med Tyskland, lcreditgivning till Tyskland och industriens lcreditgivning till Tyskland på frågelistan Slutligen måste det konstateras att kommissionen inte har funnit något tecken på att det i Sverige under 1942 skulle ha funnits någon direkt vetskap om att konfiskerat och plundrat personguld kunde ingå i Reichsbanks guldhantering. Stulet guld" ansågs allt att döma i av Sverige ännu endast syfta på beslagtaget centralbanksguld.

5.5.4 De allierade varnade och misstanken föddes

smältes

att guld om

Den svenska guldhandeln med Tyskland övervägdes åter efter en dramatisk händelse i början av 1943. Då meddelade de flesta av de allierade staterna sin avsikt att efter kriget återställa all egendom som Nazityskland hade rövat från ockuperade länder och deras invånare. Meddelandet gavs i en deklaration som överlämnades till UD från

brittiska beskickningen den 5 januari

2" Bankoutskottets protokoll den 10 och 17 februari 1942. m UD HP SOA/Allmänt, vol. 3467.

120 Det svenska förhållningssättet

För Riksbanken blev det nu aktuellt att ta ställning till över om man huvud taget borde fortsätta med guldaffärer inom Europa. En möjlighet kunde vara att ställa villkor, för att på så sätt gardera sig mot allierat missnöje och därav följande problem. Ivar Rooth skrev till Per Jacobsson vid BIS den 3 februari och förklarade i Riksbanken att man inte skulle vara intresserad av europeiska guldaffärer alls, om man

kunde befara risker för återvinningsanspråk Enligt Rooth borde det

vara en viss skillnad mellan guld i god tro mottagits före den som allierade varningen och guld förvärvats därefter. "Den försiktighet, som som man numera måste visa vid köp av guld, bör följaktligen vara större än den, som tidigare varit nödvändig", skrev Rooth.

Det finns i Riksbankens arkiv anteckning tyder på att

en som deklarationen uppmärksammades också inom bankoutskottet, nämligen

att ordföranden Harald Åkerberg den 9 februari reste frågan

om varningen inte måste innebära att vissa risker förenade med inköp var

av guld i Tyskland Av denna precisa frågeställning finns inget spår i

bankoutskottets handlingar. Frågelistan till sammanträdena den 9 och ll februari upptar dock följande fråga. "Efter vilka linjer och i vilken

omfattning köpes guld5 Vad frågan föranledde för diskussionsinlägg

eller svar har kommissionen inte återfunnit någon dokumentation om. Mellan Rooth och Jacobsson diskuterades frågan i brev under februari månad. Den 24 februari skrev Jacobsson till Rooth, hade som efterfrågat BIS policy efter den allierade deklarationen. Jacobsson förklarade att BIS hittills inte hade behövt fundera över det så mycket. Ibland hade man dock från BIS sida begärt försäkringar att om guldleveranser endast innehöll sådant guld varit i vederbörande som centralbanks ägo redan före den l september 1939. Dessutom hade man försökt att vid sina guldinköp inte överskrida den nivå motsvarade som ett normalt handelsläge. Samma policy rekommenderades Riksbanken att försöka följa. Utförlig dokumentation finns i Riksbankens arkiv rörande

händelseförloppet i denna fråga mellan den 15 och den 23 februari

1943.2 Grunden är promemoria upprättats Rooth och en som av daterats den 9 mars samma år. Till promemorian finns fyra bilagor fogade. De båda första är signerade Rooth och daterade av 15 respektive 19 februari. Den tredje är rubricerad PM Hägglöf av

2 Arkivutredningen s. 157. 214Ibid. S. 158. 2 Bankoutskottets protokoll den 9 och ll februari 1943. m Arkivutredningen. s. 158. 217Ibid. S. 159

Det svenska förhållningssättet 121

22/2 43. Den fjärde är ett protokollsutdrag avseende riksbanksfullmäktiges sammanträde den 19 februari. I huvudpromemorian redogör Rooth för att han i slutet januari av fäst fullmäktiges uppmärksamhet på den allierade deklarationen. Han redovisade därvid inledningsvis att Sverige redan hade åtagit sig att köpa guld från Reichsbank for sammanlagt 70 miljoner kr, del varav en återstod att infria. Vidare redogjorde han för att Tyskland sannolikt mycket snart skulle begära att få sälja ännu mer guld till Sverige. I promemorian noterar Rooth här att han inte ansåg sig kunna ifrågasätta en diskussion med tyskarna avseende vad redan avtalats. Med som tanke på den nya framställning som väntades ville han dock, skriver han, ta kontakt med tyskarna och försöka få en förklaring om att de skulle leverera guld som kom från icke-ockuperade länder. Om detta talade han med handelsminister Herman Eriksson och finansminister Ernst Wigforss och fick sedan den 12 februari ett svar per telefon från Eriksson. Rooths dokumentation av detta svar återfinns i den första bilagan till promemorian. Vidare beskrivs att Reichsbank, som väntat, den 15 februari hemställde att det svenska åtagandet att köpa guld skulle höjas från 70 till 105 miljoner kr. Med anledning av denna framställan hade Rooth, enligt sin promemoria, överegen nya läggningar med Eriksson och Wigforss. Härefter sägs det att ärendet togs upp till behandling i riksbanksfullmäktige den 18 februari. Fullmäktige ville, enligt noteringarna, att regeringen skulle utse en representant för att förhandla vidare om saken. Det redovisas att Eriksson var tveksam till ett sådant arrangemang, bland annat av konstitutionella skäl, samt att han den 22 februari Rooth en gav promemoria som Gunnar Hägglöf skrivit samma dag. Den 22 februari hände också det, skriver Rooth, att Jacob Wallenberg besökte honom och gav vissa upplysningar som Rooth noterade på Hägglöfs promemoria. Därmed ansåg Rooth att saken i realiteten blivit ordnad och föreslog riksbanksfullmäktige att avstå från att kräva förhandling med regeringsrepresentant. Förslaget godtogs, enligt Rooth, under en hand och dokumenterades efter beslut den 23 februari genom ett tillägg till protokollet för den 19 februari. Den första bilagan till Rooths promemoria den 9 mars lyder som följer

Statsrådet Herman Eriksson ringde fredagen den 12 februari kl. 12.15 och meddelade, att han nu med regeringsledamötema diskuterat den av mig väckta frågan, huruvida jag i brev till Puhl eller genom ett samtal mellan Richert och Puhl eller mellan Hägglöf, som i dagarna reser till Berlin, och Puhl kunde taga upp frågan om eventuella fortsatta guldköp. Sedan den

m Bilagan är märkt R/Ag l5.2.l943/5 ex.

122 Det svenska förhållningssättet

engelska deklarationen utfärdats att guld, värdepapper och andra tillgångar, som berövats innevånare i de ockuperade länderna, skulle återställas till dem, hade det nämligen enligt min mening inträtt situation, en ny som gjorde, att vi icke längre borde köpa annat guld från Tyskland än sådant som enligt tysk förklaring icke direkt eller indirekt korn från något ockuperat land. Handelsministern meddelade, att regeringen enstämmigt den var av meningen, att tillräcklig grund icke förelåg for saken någon att taga upp av de vägar, som jag föreslagit. Däremot mötte det inte något hinder om jag personligen träffade Puhl att i förbigående kasta fram saken.

Den andra bilagan är daterad den 19 februari och innehåller även den noteringar som gjorts av Rooth. Häri återfinns anteckningar Rooths om kontakter och åtgärder efter det att Reichsbank hemställt höjt tak om för de svenska guldköpen. Rooth beskriver att han på nytt tog upp saken med handels- och finansministrama. Enligt noteringarna besökte han Herman Eriksson den 16 februari och visade honom då dels brevet från Reichsbank, dels ett förslag till därpå. Eriksson vidhöll den svar förklaring han tidigare lämnat för och regeringens del. Rooth egen förklarade att han inte själv kunde ta för sådan sak, ansvar en utan

avsåg att föredra ärendet i riksbanksfullmäktige. Såvitt framgår

av Rooths anteckningar bemyndigade Eriksson honom då att anteckna i fullmäktiges protokoll att det regeringens önskan, att riksbanken var skulle tillmötesgå Reichsbanks begäran ytterligare guldaffárer, om men att riksbanken icke skulle som villkor, uppställa kravet på förklaring en från Reichsbank beträffande fallets art. I detta sammanhang upprepade Eriksson också, enligt vad Rooth antecknat, att det inte fanns något som hindrade att Rooth vid ett personligt samtal med Emil Puhl gjorde denne uppmärksam på frågan. Det tredje dokument som bilagts Rooths marspromemoria om skeendet denna februarivecka är promemoria upprättats en som av Gunnar Hägglöf den 22 februari 1943 och återfinns även i UD:s som arkiv. Hägglöf redogör däri först för bakgrunden till det svenska åtagandet att köpa för 70 miljoner kr guld från Tyskland. Han summerar med att konstatera att man från svensk sida under åren 1941- 42 eftersträvat ett tyskt löfte om att clearingsaldot skulle utjämnas genom guldöverföringar och att man efter åtskillig övertalning också fått ett sådant löfte. Enligt Hägglöfs uppfattning betydde detta att man inte från svensk sida kunde vägra att ta emot guld från Tyskland för sådant ändamål. Det vidare, enligt Hägglöfs promemoria, var övervägande sannolikt, att en svensk framställning affidavit för det om guld, som skeppas till Sverige, skulle mötas med ett bestämt avslag från

m UD HP 64 Ct samt HP 80 A/Allmänt. Även intagen under kommissionens dnr 14/97.

Det svenska förhållningssättet 123

tysk sida". Tyskland ansåg sig nämligen, enligt Hägglöf, ha full rätt att

disponera över guld som tagits av de ockuperade länderna och ville knappast göra avsteg från den principen. Härefter antecknar Hägglöf att

man under sådana förhållanden velat undvika att göra officiell en framställan till Reichsbank. I stället hade Jacob Wallenberg, som medlem av den svenska regeringsdelegationen för svensk-tyska

handelsförhandlingar, besökt Puhl och under hand framfört önskemålet att inga guldtackor från ockuperade länder levererades till Riksbanken. Enligt Hägglöfs promemoria hade Puhl då förklarat att han var glad

över att dessa svenska synpunkter framfördes till honom personligen och inte i officiell form, eftersom det då hade kunnat bli omöjligt att lösa frågan. Puhl hade också, enligt Hägglöfs noteringar, sagt till Wallenberg att han var beredd att själv till att inget guld från se ockuperade länder skulle ingå i framtida leveranser till Sverige. Slutligen antecknar Hägglöf att Puhl besökts dagen därpå och att denne då upplyst Wallenberg om att han redan vidtagit erforderliga åtgärder. På det exemplar Hägglöfs promemoria ligger i Riksbankens av som arkiv har en anteckning signerad Rooth tillfogats. Enligt denna har

Wallenberg besökt Rooth den 22 februari och lämnat uppgifter,

samma som Hägglöf antecknat att han fått. Därutöver hade Wallenberg, enligt

Rooths anteclming, tillagt att Puhl vid deras andra Sammanträffande

bett Wallenberg "hälsa Rooth att jag har ordnat saken". På det

exemplar av Hägglöfs promemoria som finns i UD:s arkiv finns

en osignerad handskriven anteckning om att Wallenberg har sett det avsnitt beskriver hans samtal med Puhl. " som

Det protokollsutdrag som fogats bilaga 4 till Rooths

som mars-

promemoria anges härröra från riksbanksfullmäktiges sammanträde den 19 februari. Det inleds med en redovisning av att Rooth föredragit

omständigheterna kring det svenska åtagandet att köpa guld från Tyskland för 70 miljoner lcr. Redovisningen liknar den finns i som Hägglöfs promemoria. Utdraget avslutas med följ ande formuleringar.

Under hänvisning härtill och till de samtal, som de svenska underhandlama nyligen haft i Berlin, får jag hernställa, att fullmäktige ville förklara sig beredda att från Reichsbank inköpa guld utöver den för närvarande bestämda summan av 70 miljoner kronor för ytterligare 35 miljoner kronor, d.v.s. till en sammanlagd summa av 105 miljoner kronor. För dagen hade levererats guld för c:a 57 miljoner kronor. Fullmäktige godkände herr Rooths förslag."

Rooth gjorde egna minnesanteckningar i samband med sammanträdet den 18 februari Av anteckningama framgår att några de fullav mäktiga efterlyste en bättre redogörelse från regeringen samt att Dag

22°Arkivutredningen s. 163.

124 Det svenska förhållningssättet

Hammarskj öld förklarade det vara praktiskt taget omöjligt for

Riksbanken att vägra. Vidare har antecknats att "R" med all

sannolikhet Rooth själv förklarade att guldet fortsatte besmittat att vara även om det inte syntes samt att nya tackor anledning till var en misstanke. I en minnesanteckning daterad den 16 maj 1943 återkom Rooth till skeendet i februari Där beskrev han att Eriksson förklarat för honom att han inte fick skriva brev till Puhl men att det inte mötte något hinder att han reste till Berlin och muntligen framförde sina önskemål. Rooth hade ingen annan anledning att resa till Berlin vid den tiden och befarade därför, enligt vad han antecknat i maj, att hans besök skulle komma att väcka oönskad uppmärksamhet. Därför föreslog han att de svenska förhandlare som ändå skulle till Berlin också skulle ta den upp aktuella frågan. Detta var enligt Rooths anteckning bakgrunden till att Wallenberg efter överenskommelse med Hägglöf sammanträffade med Puhl den 18 och 19 februari 1943. Rooths anteckning från maj 1943 innehåller i övrigt en beskrivning av vad förekom mellan som Wallenberg och Puhl som väl överenstämmer med övriga redoovan visade anteckningar. Dokumentationen av vad som sades och gjordes under den aktuella februariveckan 1943 är påfallande noggrann och detaljrik. Den är sammanställd i efterhand och dess olika delar är väl sammanfogade, vilket ger ett i någon mening tillrättalagt intryck. Dessa omständigheter

visar, enligt kommissionens uppfattning, att frågan åtminstone

av Rooth betraktades som mycket känslig och väsentlig. Rooth var uppenbarligen mån om att dokumentera dels att han uppmärksammat risker med att framöver förvärva guld från Tyskland dels att han i sin tur gjort riksbanksfullmäktige och regeringen uppmärksamma på frågan och efterfrågat deras synpunkter. Man kan utgå från att det är dessa syften som har styrt utforrrmingen Rooths anteclmingar. Hägglöfs av promemoria tyder på liknande överväganden från hans sida. Vad Hägglöf har velat dokumentera är dels att de gällande överenskommelsema med Tyskland och Reichsbank enligt hans uppfattning omöjliggjorde att Sverige motsatte sig att ta emot guld, dels att det visade sig vara ett riktigt val att inte göra någon officiell framställan till Tyskland om att s.k. stulet guld inte var önskvärt i Sverige. Både Rooth och Hägglöf har alltså i sin dokumentation av vad förekommit som varit måna om att framhålla att de själva handlat på ett väl övervägt och korrekt sätt. En väsentlig pusselbit för valet av fortsatt agerande är det beskrivna samtalet mellan Wallenberg och Puhl. Utan den länken hade fortsatta

22 Ibid. s. 164.

Det svenska förhållningssättet 125

guldaffärer med Reichsbank varit mycket svåra att försvara. Kritik skulle ha drabbat både Riksbanken och regeringen. Det måste därför särskilt uppmärksammas att det inte finns några förstahandsuppgifter om detta samtal. Vad som föreligger är endast Rooths och Hägglöfs noteringar om vad Jacob Wallenberg berättat för dem mötet. om En delvis annorlunda version av vad som avhandlades vid mötet mellan Puhl och Wallenberg gav Rooth till SNB:s styrelse den 23 maj

1946.2 Styrelseprotokollen från SNB under krigstiden är, såvitt kommissionen erfarit, över lag tämligen utförliga och sakligt

fonnulerade. Rooth tillfrågades, enligt vad antecknats i nämnda som protokoll, om Riksbanken hade skaffat sig någon försäkran från tyskarna om att stulet guld inte förekom i Riksbankens köp. På detta

svarade Rooth att den svenska handelsdelegation befann sig i

som Berlin den 18 19 februari 1943 hade fått en försäkran från Emil Puhl -

om att sådant guld aldrig hade överlåtits till Riksbanken. I maj 1946, när Rooth gav sin förklaring till den schweiziska

nationalbanken, stod det klart att de allierade riktade kritik mot allt innehav stulet guld från ockuperade länder, inte bara mot innehav av av sådant som förvärvats efter varningen i januari 1943. Kritiken träffade både Schweiz och Sverige. Rooths nya version av samtalet mellan Wallenberg och Puhl svarade väl häremot. Den 27 maj 1946 förhördes Rooth på schweiziska regeringens begäran av en domare, Bundesrichter Rais Vid förhöret, ägde som rum i Zürich, fördes det på tal att Belgiens guldreserv hade tagits av tyskarna och använts i utrikeshandeln. Rooth tillfrågades vad han om visste saken och om vilka förbindelser han hade haft med om Reichsbank under kriget. Rooths svar på frågorna har skrivits ut av domstolen och sedan undertecknats av Rooth själv. Enligt vad som antecknats förklarade Rooth att det var föregående höst han hade som hört talas om att det belgiska guldet beslagtagits tyskarna och smälts av om. Vidare förklarade han att Sverige i samband med handelsförhandlingarna med Tyskland i princip hade åtagit sig att göra vissa guldköp. Den allierade varningen i februari 1943 hade därför lett till att det blev bestämt att saken skulle diskuteras med Puhl. Det föreslogs först att Rooth själv skulle resa till honom i Berlin, eftersom men man inte ville väcka onödig uppmärksamhet gav man i stället den svenska handelsdelegationen i uppdrag att ta kontakt med Puhl, när den ändå var där. Det blev, berättade Rooth vidare, Wallenberg som den 18 februari 1943 talade med Puhl. Enligt Rooth försäkrade Puhl då

m SNB:s arkiv, Styrelseprotokoll den 23 maj 1946 nr 573. 223niemals" m Bundesgericht Tribunal Fédéral, R 1 Act kommissionens dnr 2/98.

126 Det svenska förhållningssättet

Wallenberg om att Riksbanken inte skulle komma att få något guld från

ockuperade länder. Rooth berättade vidare att Puhl följande dag, den

19 februari, förklarade för Wallenberg att han redan hade vidtagit erforderliga åtgärder för att tillgodose det svenska önskemålet. Sedan han berättat om detta skeende tillade Rooth att man hade varit den

av

uppfattningen att Puhl var en anständig man, som man kunde lita på.

Rooth vidhöll således sin tidigare nedtecknade version vad om som

utspelade sig mellan Wallenberg och Puhl i februari 1943. Bakgrunden

till att förhöret ägde rum var att den schweiziska regeringen och SNB kände sig angripna av franska och amerikanska påståenden att de i om ond tro förvärvat stulet belgiskt guld. Detta framgår ett brev av som Rooth efter förhöret skrev till kabinettsekreterare Westman i UD I brevet hemställde Rooth att någon vid UD skulle gå igenom protokollet och ge synpunkter på om det kunde få användas SNB i samband av

med ett eventuellt försvar. Rooth bilade flera ändringsförslag.

Vad som nu beskrivits är ett uttryck för att det efter kriget förekom försök att samordna den schweiziska och den svenska inställningen till de allierade påståendena om köp av stulet guld från ockuperade länder. Som snart kommer att framgå är det mycket talar för att som samordning förekom även under kriget, även endast få bevarade om dokument ger direkt stöd därför.

En nyckelperson i det skeende som så utförligt beskrivits Rooth

av är handelsministem Herman Eriksson. Efter Eriksson finns, som nämnts, handlingar bevarade i UD:s arkiv. Bland annat finns stenografiska anteckningar från regeringssammanträden under m.m.

lcrigstiden. Tillsammans med dessa ligger maskinskrivna utskrifter,

som

kommissionen har tagit del av. Anteckningar-na är tämligen utförliga

och mycket personligt utformade. De innehåller inte sällan spontana

och kritiska synpunkter på kollegemas agerande. Vidare präglas de

starkt av sin hastiga och direkta tillkomst. I den kronologiskt ordnade

mapp som märkts 1943 finns anteckningar från allmän beredning

en

den 9 februari samt från ett sammanträde något slag den 18 mars

av Inga anteckningar finns emellertid där bevarade från den mellanliggande händelserika februarivecka Rooth och Hägglöf som dokumenterat.

Frånvaron av motsvarande skildring i Erikssons handlingar kan

naturligtvis ha många förklaringar. En tänkbar sådan är att saken faktiskt aldrig behandlades vid något regeringssarnmanträde. I stället kan den exempelvis ha diskuterats på hand mellan Per Albin tre man

225aswiru 22°Arkivutredningen s. 220. m UD, Herman Erikssons handlingar, volym

Det svenska förhållningssättet 127

Hansson, Ernst Wigforss och Eriksson. En sådan handläggning kunde stämma väl överens med gängse rutiner inom regeringskretsen vid denna tid. Ser närmare på Hägglöfs promemoria, är daterad man som den 22 februari, finner man att denne inte alls nämner något att om frågan skulle ha behandlats regeringen. Faktum är att Hägglöf inte av ens nämner Eriksson i sammanhanget. I stället skriver Hägglöf neutralt om vad "man har ansett sig böra göra. På det exemplar av promemorian som finns i UD:s arkiv finns notering att den en om samma dag har sänts med bud till Eriksson. Som framgått ovan antecknade Rooth senare att Eriksson samma dag hade överlämnat Hägglöfs promemoria till honom. Av någon anledning har Hägglöf uppenbarligen inte velat framhålla vare sig regeringen eller Eriksson som agerande i skeendet. Det kan ha berott på att de faktiskt inte hade de aktiva roller som Rooth tillskrivit dem, det kan naturligtvis ha men haft andra motiv. Om det var så att Eriksson och regeringen i övrigt, eller delar därav, aktivt tog ställning på det sätt Rooth beskrivit innebar detta samtidigt att regeringen ingrep i Riksbankens angelägenheter på ett sätt som kan ha betraktats som grundlagssuidigt Det förhållandet kan för regeringens ledamöter och även för dess tjänstemän ha varit ett skäl att minimera dokumentationen vad av som skedde. Dag Hammarskjölds fickkalendrar innehåller ytterst lapidariska

anteckningar och ger ingen ytterligare vägledning för kartläggningen

av vilka som faktiskt var tongivande när det svenska ställningstagandet gjordes Den 18 februari 1943 har han helt enkelt antecknat följande. "Morgon- och kvällssammanträden i RB. Konflikt 35 mkr. tyskt om guld under uppsegling." Oavsett om Rooths promemorior riktig beskrivning ger en av regeringens aktiva inblandning kan det fastslås att regeringen i varje

fall hade tillgång till information frågeställningen och

om om riksbanksfullmäktiges beslut. Hammarskjölds dubbla funktion i Riksbanken och regeringen, samt de täta kontakterna mellan övriga män i det ledande nätverket, utesluter att så skulle fallet. Att även vara bankoutskottet uppmärksammat saken, än i efterhand, har framgått om ovan. Sammantaget kan följande konstateras. Mot bakgrund den av allierade varningen oroades Rooth och Hägglöf att Reichsbank ville av sälja ytterligare guld. De fick anledning att principiellt överväga om Riksbanken borde ta emot mer guld från Reichsbank. Riksbanks-

m Det enda lagligen anvisade tillvägagångssättet för regeringen i situation en som denna var att utse ett ombud för att förhandla med riksbanksfullmäktige. 229Kungliga biblioteket i Stockholm, Dag Hammarskjölds handlingar.

128 Det svenska förhållningssättet

fullmäktige informerades om problematiken och fattade beslut om fortsatt handel. Även regeringen hade information frågeställningen

om och om riksbanksfullmäktiges beslut. Regeringen gjorde inget för att

förhindra att handelsavtalet fullföljdes fortsatta guldförvärv.

genom Som framgått tyder i stället det mesta på att regeringen aktivt verkade för fortsatta köp. I fråga om händelserna under 1943 måste det vidare noteras att ett nytt begrepp avseende guld från Nazityskland kom till användning, nämligen smittat eller besmittat guld. Uttrycket återfinns i Rooths handskrivna minnesanteckningar från sammanträdet med riksbanksfullmäktige den 18 februari, vilka ovan redovisats. I andetag samma

noterar Rooth att nya tackor kan vara anledning till misstanke.

en Anteckningen kan ses i ljuset av en upptäckt kort tid som en dessförinnan hade gjorts i SNB, nämligen att 451 guldtackor som Reichsbank deponerade där den 27 januari 1943 stämplade med var tillverkningsåret 1942.2 Mot denna bakgrund kan Rooths anteckning

knappast tolkas på annat sätt än att man inom Riksbanken nu insåg

risken för att oönskat guld smältes om. Beslagtaget centralbanksguld kunde då blandas med annat guld. Möjligheten att identifiera ursprunget minskade. På sommaren 1943 hemställde Reichsbank att det ännu uppnådda svenska taket för guldköp skulle höjas från 105 till 140 miljoner kr. Riksbanksfullmäktige beslutade den 5 augusti att hövligt men bestämt

avslå begäran Den 8 juli hade Rooth antecknat Inga guldköp utan UD:s medgiv.m Vid föredragningen inför fullmäktiges beslut

redovisades också att underhandlingar förts med UD Från och med nu ville Riksbanken alltså inte gå med på att utöka sitt åtagande att köpa guld från Reichsbank, i vart fall inte utan regeringens samtycke. Det är oundvikligt att konstatera att detta trendbrott i den svenska guldhandeln med Reichsbank ägde rum just vid en tid då, snart som kommer att framgå, diskussionens vågor gick höga i SNB:s styrelse i fråga om dess förhållningssätt till guldet från Reichsbank. Vidare måste det uppmärksammas att kommunikationen mellan de båda centralbankerna och BIS var tät vid denna tid. Arkivutredningen har redovisat en brevväxling ägde som rum mellan Riksbanken och SNB i juli och augusti 1943.2 Brevväxlingen tyder på att man i Schweiz fått uppfattningen att Sverige skulle nu

23°Fior s. 50 23 Arkivutredningen, Ivar Rooths minnesanteckningar. m Ibid. 2 Arkivutredningen s. 152. 234lbid. S. 151

Det svenska

förhållningssättet 129

förbjuda import av guld. Rooth bemötte detta antagande med att påminna om det kvarstående och ännu helt infriade svenska åtagandet att köpa guld från Tyskland. Vilken politik därefter som skulle komma att föras ansåg sig Rooth inte kunna uttala sig Dock om.

påpekade han att han personligen hade uppfattningen att största försiktighet var påkallad.

SNB, som hade sökt information det svenska förhållningssättet, om hade uppenbarligen till följd av missförstånd fått intrycket att Sverige slagit till bromsen när det egentligen bara fråga ett beslut var om att

inte accelerera ytterligare. Under de månader då brevväxlingen pågick

förekom inom SNB:s styrelse intensiva diskussioner huruvida om man borde fortsätta ta emot guld från Reichsbank. En ståndpunkt gick ut på att SNB skulle följa det svenska exemplet såsom det felaktigt hade uppfattats och sig till det allierade synsättet. Mot denna - anpassa ståndpunkt stod inställningen att de tyska beslagen centralbanksguld av var lagliga och att SNB därför lugnt kunde fortsätta guldhandeln.

Diskussionerna ledde inte till någon förändring. Hanteringen guld

av fortsatte som förut. Ett annat exempel på att samordnande kontakter mellan centralbankschefema förekom vid denna tid utgörs ett i BIS arkiv av återfunnet brev från Paul Hechler vid BIS till Puhl Brevet är daterat

den 21 juli 1943 och innehåller Hechlers beskrivning vad Per

av Jacobsson berättat ett privat samtal, kort tid dessförinnan om som en hade förekommit mellan SNB:s ordförande Ernst Weber och Rooth. Enligt Hechler hade Weber och Rooth då båda uttryckt tillfredsställelse över de växande guldreserverna i respektive banker. Av detta drog Hechler den slutsatsen, skriver han till Puhl, att varken den svenska

eller den schweiziska centralbanken hade betänkligheter guld från

mot Reichsbank. Vidare konkluderade han att de hade skaffat sig stöd för en sådan uppfattning från respektive regeringar. I brevet finns också en antydan om att Rooth skulle ha förklarat att Riksbanken inte ansåg sig bunden den allierade varningen. Hechlers slutsatser framstår av

visserligen som väl långtgående mot den bakgrund han själv beskriver,

men enligt kommissionens uppfattning brevet åtminstone stöd för ger att det förekom kontakter mellan BIS, Riksbanken och SNB i frågan om hur borde ställa sig till guld från Reichsbank. Detta i sin man tur säger något om vilken vikt frågan tillmättes. l Allmänt kan det konstateras att BIS, fungerade under hela som krigstiden, erbjöd goda möjligheter till kontakt mellan ledningarna för olika centralbanker.

235Expertkommissionens interirnrapport s. 88 även Fior. 61 se s. 23° BIS arkiv, box B 1/5. Även intaget under kommissionens dnr 87/98.

130 Det svenska förhållningssättet

Allt som hittills redovisats om hur bilden av guldets ursprung klamade under 1943 har avsett beslagtaget centralbanksguld. Det finns ingen dokumentation som tyder på att någon vid denna tid skulle ha haft insikt att konfiskerat och plundrat personguld smältes om och om Reichsbank. såldes av

5.5.5 Gulddeklarationen och den första svenska

reflektionen om konfiskerat personguld

I februari 1944 utfärdade USA den s.k. gulddeklarationen som innehöll uttrycklig varning, särskilt till neutrala länder, för att köpa stulet en gild. Deklarationen överlämnades den 24 februari från den amerikanska legationen i Stockholm till UD En note av samma innehåll överlämnades av brittiska beskickningen. I deklarationen uttalades att axelmaktema olagligt hade tillgripit stora kvantiteter guld från ockuperade länder och därefter sålt detta till länder som de handlade med. Vidare klargjordes att förvärv av sådant guld inte skulle komma att erkännas av USA samt att USA inte heller avsåg att köpa guld från länder som inte avbröt sina handelsförbindelser med axelmaktema. Bankoutskottet sammanträdde den ll och l5 februari 1944. Frågelistan upptog "riksbankens köp av guld och valutor, "guldaffärerna med Tyskland och "betalningsbalansen gentemot

Tyskland Någon detaljerad information vad kom att

mer om som avhandlas och beslutas finns inte tillgänglig. Riksbanksfullmäktige behandlade deklarationen vid sitt sammanträde den 2 mars 1944.2 Då konstaterades, enligt vad som framgår protokollet, att guld från Reichsbank inte längre var av internationellt gångbart. Vidare beslutades att Riksbanken därför skulle telegrafera till Reichsbank med beskedet att ytterligare guld inte kunde tas emot, trots att taket för det tidigare åtagandet inte hade uppnåtts. De dittills gjorda köpen motsvarade en summa som låg nio miljoner kr under vad som utlovats i februari 1943. I stället beslutade Riksbanken erbjuda sig att ta emot motsvarande värde i schweiziska franc. Ett

telegram med detta innehåll översändes också dagen därpå Från

237 UD HP 80 A/Allrnänt. Finns även under kommissionens dnr 116/97. Även sovjetiska regeringen stod bakom deklarationen. 2 Bankoutskottets protokoll från 11 och 15 februari 1944. 239 Arkivutredningen 172. s. 24°Ibid. s. 172

Det svenska förhållningssättet 131

Reichsbanks sida godtogs inte beskedet. Man önskade tvärtom att taket

skulle höjas ytterligare.

Den 23 mars 1944 skrev Rooth till Thomas H. McKittrick, som var ordförande i BIS, och berättade i förtroende att Riksbanken i numera princip inte köpte guld från Tyskland. Allt tyder alltså på att man från svensk sida ansåg att Tyskland nu inte längre uppfyllde villkoren för fortsatta guldtransaktioner i anslutning till handelsavtalet. Eftersom Reichsbank inte kunde leverera guldtackor som var gångbara i den internationella handeln ansåg sig Riksbanken inte skyldig att ta emot mera guld. Uppenbarligen den var svenska inställningen ändå att hålla fast vid handelsavtalet i sig. Därför erbjöds tyskarna ett annat betalningssätt. Vid ett besök i Stockholm den 20-22 juni 1944 kom Emil Puhl med ett motförslag. Han erbjöd att Reichsbank skulle leverera den resterande guldmängden enligt det tidigare svenska åtagandet i form av dels skandinaviska guldmynt som Reichsbank ägt sedan före kriget, dels tyska guldmynt som innehafts sedan 1923 eller 1924.2 Riksbanksfullmäktige antog erbjudandet vid sitt sammanträde den 29 juni. UD och handelsministem hade, enligt vad som antecknades i fullmäktiges protokoll, förklarat att de inte hade något att invända. I handskrivna anteckningar från den 21 juni 1944 noterade Ivar Rooth bland annat följ ande.

...Köper Schw rmk guldmynt, vad betalar natb. De skandinaviska guldmynten från judar eller likn. som icke komma att godkännas av de allierade,

Ej från judar",

"Guldmynt före kriget sv N.,

samt Danskarna avbeställda

Det första citatet förefaller ha antecknats vid ett tidigare tillfälle under dagen än de senare. Noteringama är inte helt lätta att tolka, bör uppfattas så att men Rooth inför förhandlingarna med Puhl ansåg det viktigt att få klarlagt att köpet endast skulle omfatta guldmynt och att dessa inte skulle ha stulits från judar. De tyder också på att Rooth sedan uppfattat att Puhl

24 Ibid. s. 173. m Ibid. s. 180. 2 Se för det följande detta stycke ibid. s. 174. 244Arkivutredningen, Ivar Rooths minnesanteckningar.

132 Det svenskaförhållningssättet

gett någon form av försäkran med denna innebörd. Vidare antyds att Rooth för säkerhets skull ville kontrollera hur SNB förhöll sig till köp av mynt. Slutligen kan den tolkningen göras att det för Rooth var av stor betydelse huruvida de allierade skulle kunna kritisera köpet. Så kunde antas ske om det rörde mynt från judar eller andra i ockuperade länder, men knappast om det var fråga om mynt från personer som förföljts i Tyskland. Möjligen syftar den sista de citerade raderna på av att Rooth motsatte sig leverans av skandinaviska guldmynt. De mynt som slutligen kom att levereras till Riksbanken under tiden

23 juli till 7 augusti 1944 var alla tyska ZO-marksmynt

Anteckningen av den 21 juni 1944 är det enda kommissionen funnit som uttryckligen pekar på att Riksbanken befarade leverans av konfiskerat eller plundrat personguld. Riksbankens ställningstagande till Reichsbanks erbjudande guldmynt är avgörande punkt, mot om en

bakgrund av kommissionens uppdrag. Här övervägde Riksbankens ledning alltså hur man borde förhålla sig till konfiskerat och plundrat

personguld. Eftersom kontakterna med SNB var väl utvecklade finns det skäl att

fråga sig om det finns någon dokumentation utvisar att

som motsvarande överväganden gjordes där. Den schweiziska expert-

kommissionen har i sin nyligen offentliggj orda interirnrapport redovisat

en sådan handling, nämligen ett protokollsutdrag från den 2 december

1943. Därav framgår att SNB:s chefsjurist Max Schwab förklarade att det var känt att nazisterna konfiskerade tillgångar från judar och andra privatpersoner i ockuperade länder. Huruvida därvid eller i annat sammanhang även guld togs från privatpersoner enligt Schwab, var, inte känt men fullt möjligt. När frågan blev aktuell för Ivar Rooth hade den alltså ett redan ett halvår tidigare diskuterats inom SNB. Det finns inte något direkt belägg för att Rooth kände till det schweiziska övervägandet. Men av hans egen anteckning kan utläsas att han, när han själv ställde sig frågan, genast antog att saken varit aktuell även i Schweiz samt att han skulle kunna finna vägledning där. Det är uppenbart att man inom Riksbanken kände vända infor en

guldmyntköpet också i efterhand. Den 2 augusti 1945 beslutade

Riksbankens direktion, på förslag av vice riksbankschefen Klas Böök, att inventera bankens innehav guldmynt. Beslutet av om inventeringen måste rimligen ha utlösts av misstanken att Reichsbank smält om stulet guld av något slag till guldmynt och att de mynt som Riksbanken tagit emot skulle kunna vara av sådant slag. Inventeringen

245Arkivutredningen s. 170. 24°Expertkommissionens interimrapport s. 120 2 Arkivutredningen. s. 197.

Det svenska förhållningssättet 133

verkställdes inte förrän i februari 1946.2 Då genomfördes två slags stickprov. Först öppnades fem påsar med vardera 10 000 riksmark. Därvid konstaterades att det uteslutande fråga slitna tyska 20var om marks guldmynt, emitterade senast 1914. Sedan vägdes femtedel en av de myntpåsar härrörde från köpet i fråga. Varje påse vägde mindre som

än motsvarande mängd nya 20-marks guldmynt, vilket ansågs tala för att mynten varit i cirkulation. Sammantaget fastslogs inom Riksbanken

att iakttagelsema vid inventeringen talade för att Reichsbanks uppgift om att mynten varit i Reichsbanks ägo sedan 1923-24 riktig. var

Guldmynt var ännu under kriget säker förmögenhetsplacering för

en

såväl enskilda som nationalbanker.° Präglingen guldmynt upphörde

av dock i Tyskland med kejsardömets fall. Det faktum att mynten så var gamla är därför inte ägnat att förvåna. Det är inte troligt att Reichsbank skulle ha smält ner guldföremål och låtit prägla dem guldmynt för som att sedan simulera slitage. Vad däremot inte går att fastställa med som säkerhet är dessa mynts egentliga ursprung. Det är möjligt att mynten sedan länge ingått i Reichsbanks förråd av guld. Men det är också möjligt att de eller en del dem tagits i beslag av från judar eller andra förföljda i Tyskland. Kommissionens personer uppfattning är att det senare är så troligt att måste räkna med pass man att så är fallet. En viktig fråga är vilka åtgärder Riksbanken vidtog för att förvissa sig om att inte få oönskade guldmynt. Svaret är att Riksbanken Valde att nöja sig med en muntlig förklaring från Puhl, förklaring inte en som ens var heltäckande eftersom den inte täckte vad eventuellt hade som konfiskerats eller plundrats i Tyskland. När Rooth förhördes av Bundesrichter Rais i maj 1946 förklarade han också att Reichsbank hade försäkrat att guldmynten funnits i Berlin ända sedan 1920-talet

Till följd av den ovan redovisade protokollsanteckningen

om samråd med UD och handelsministem samt de allmänt nära kontakterna mellan regeringen och Riksbanken måste enligt man,

kommissionens uppfattning, utgå från att även regeringen åtminstone

hade tillgång till information myntaffären. om I bankoutskottets handlingar har kommissionen inte funnit något som direkt rör den nu behandlade affären med guldmynten. Eftersom bankoutskottets sammanträden var koncentrerade till vårsessionerna är

m Ibid. s. 204. 24°Sakuppgiftema i detta stycke grundar sig på samtal mellan företrädare för kommissionen och chefen för Kungliga Myntkabinettet, Henrik Klackenberg. 25° BundesgerichtTribuna1Fédéral, R 1 Act Även intaget under kommissionens dnr 2/98.

134 Det svenska förhållningssättet

det fullt möjligt att utskottet inte var underrättat om affären förrän långt efter det att den genomförts. Det kan konstateras att varken regeringen eller riksdagen vidtog någon åtgärd direkt riktad mot den guldaffar aktuell som var som var för Riksbanken sommaren 1944. En annan sak är att man senare samma år införde ett förbud för

andra än Riksbanken att utan särskilt tillstånd importera guld

5.5.6 Förspelet till Washingtonförhandlingama

Under 1945 köpte Riksbanken inget ytterligare guld från Reichsbank. För detta år ser därför frågeställningarna annorlunda ut än för övriga krigsår. Fokus flyttades från inflödet till innehavet. Det stod klart att Tyskland skulle komma att förlora kriget och att de allierade skulle komma att försöka utreda handeln med s.k. stulet guld. I det läget ändrade Riksbanken sina bokföringsrutiner. Delar av den information som tidigare hade ingått i huvudböckema kom nu att redovisas i underliggande serier. Dessa serier har senare utgallrats.

Ändringen innebar bland annat att innehavet av guld inte längre skulle

specificeras per depå i huvudboken utan bokföras på ett samlingskonto,

ett s.k. guldkonto Vidare skulle finvikten inte längre bokföras i

huvudboken. För en sådan ändring av bokföringsrutinema kan flera tänkbara skäl finnas. Vid första anblick förefaller tidpunkten för åtgärden en anmärkningsvärd. Kommissionen har därför riktat en särskild förfrågan till Riksbanken vad som är känt rörande anledningen till om

förändringen Från Riksbanken har därvid svarats att ändringen

beslutades redan i slutet 1944, att den var avsedd att träda i kraft vid av årsskiftet samt att den utgjorde en del av en störrre omorganisation varigenom bokföringen förenklades Till svaret har fogats en kopia av ett protokoll från ett sammanträde med direktionen den 23 december 1944. Däri redogörs först för att bankexpeditionen har omorganiserats. Sedan uttalas att det är önskvärt att genomföra vissa liknande ändringar även beträffande bokföringen av bankens utländska affärer, varpå följer två sidor lång detaljerad redogörelse för hur detta skulle kunna en

251 SFS 1944 694. Licenskravet gällde fr.o.m. den 30 oktober 1944. nr m Arkivutredningen 46, 48 och 190, där det bland annat sägs att ändringarna s. gjordes per den 23 januari 1945. 2 Detta mot bakgrimd att Arkivutredningen redovisat att den inte funnit någon av information om bakgrunden till beslutet. 254 Se kommissionens dnr 117/98.

Det svenska förhållningssättet 135

genomföras. Bland annat framgår att bankens remboursbokförare skulle ges i uppdrag att föra inventarieböcker beträffande Riksbankens

innehav av guld, samt att guldbehållningen hos huvudbokföraren skulle

redovisas på endast ett huvudbokskonto. Slutligen har antecknats att direktionen beslutat genomföra omläggningen med ingången 1945. av Det är inte alldeles lätt att utläsa vad syftet med som var omorganisationen, men ett önskemål tycks ha varit att möjliggöra en bättre överblick avseende varje dags transaktioner. Under 1945 och 1946 sålde Riksbanken en del det guld av som man under kriget köpt från Tyskland och som sedan hade förvarats i

Schweiz. Försäljningama föregicks av att riksbanksfullmäktige den

8 februari 1945 bemyndigade Klas Böök att försälja viss kvantitet

en guld i Schweiz Vid Washingtonförhandlingama, närmare beskrivs i nästa som kapitel, kom det att bli avgörande vilket rövat centralbanksguld som Riksbanken hade förvärvat från Reichsbank och sedan inte vidaresålt före den l juni 1945. I oktober 1945 var Ivar Rooth i Schweiz och orienterade sig om vilka frågor de allierade hade ställt till schweizarna angående deras guldförvärv från Reichsbank Han fick då Ernst Weber vid veta av SNB att man i princip inte ansåg sig ha möjlighet att diskutera de olika guldbarrama och noterade följande, som sannolikt är ett referat vad av Weber uttryckt.

En diskussion om de enskilda barrarna i Schweiz fall är lika vanvettig som att diskutera ursprungsland. Guldet kan ha suttit på väggarna i Salomos tempel. Nationalbanken har köpt och sålt guld i god tro och även utmyntat guld. Ingen kan längre hålla i sår barrarna. Man har icke lagt upp sitt redovisningssystem det sättet."

zssArkivutredningen. s. 190.

256Ibid. s. 194.

Åtgärder efter kriget 137

Åtgärder

6 efter

kriget

Sveriges åtgärder efter kriget i anledning den s.k. Washington-

av

överenskommelsen är av stor betydelse för ett flertal frågeställningar

som kommissionen har att behandla. Kommissionen i avser att

slutrapporten redogöra för förhandlingarna efter kriget sedda i

ett större sammanhang och redovisar därför i detta kapitel endast några kortare

huvuddrag.

Som framkommit av tidigare kapitel varnade de allierade redan under kriget för naziregimens plundringar. I januari 1943 signerades en

deklaration som innehöll en förklaring att de allierade nationerna avsåg att göra sitt yttersta för att omintetgöra fiendens plundringar och därför

förbehöll sig rätten att ogiltigförklara alla transaktioner avseende egendom i de axelmaktema ockuperade områdena och i februari av 1944 utfärdades den s.k. gulddeklarationen vilken innehöll varning en till främst de neutrala länderna att befatta sig med rövat guld.

Under konferensen för penning- och ñnansfrågor i Bretton Woods, USA, sommaren 1944 utvecklade de allierade sin linje i fråga

om plundringama och påbjöd i särskild resolution VI. de neutrala en nr länderna att inom sina respektive områden vidta åtgärder för att

förebygga överlåtelser eller andra dispositioner egendom, däribland

av guld, som rövats från de ockuperade områdena. På hösten år samma införde Sverige importförbud på guld och platina och samtidigt utarbetades förslag till lagstiftning om kontroll de tyska tillgångarna. av

Den s.k. kontrollagstiftningen från 1945 innebar i korthet att

en skyldighet att deklarera tysk egendom infördes och att skingringsförbud lades på all tysk egendom i riket. En särskild myndighet, Flykt-

kapitalbyrån, inrättades för handhavandet kontrollagstifmingen.

av Efter den tyska kapitulationen deklarerade de allierade de hade att övertagit den högsta makten i Tyskland och att lämpliga åtgärder skulle

vidtas för utövandet av kontroll över de tyskägda tillgångarna i

utlandet. Efter att Sovjetunionen avstått sina anspråk på de tyska

tillgångarna i bl.a. Sverige förklarade de västallierade nationerna att

ockupationsmakten gjorde anspråk på och hade rätten till tyskägd och tyskkontrollerad egendom. Vid Potsdamkonferensen 1945 hade antagits sommaren ett amerikanskt förslag att etablera guldpott till vilken allt rövat en

138 Åtgärder efter kriget

monetärt guld från Tyskland och de neutrala länderna skulle samlas för fördelning till de ockuperade länder från vilkas centralbanker senare guldet hade beslagtagits. Förslaget utvecklades närmare under Pariskonferensen det tyska skadeståndet pågick senare delen om som hösten 1945. Konventionen om det tyska skadeståndet av

undertecknades i Paris i januari 1946 och till genomförandet av konventionens bestämmelser om återlämnande monetärt guld

av upprättades särskild kommission benämnd The Tripartite Gold en Commission for the Restitution of Monetary Gold TGC som skulle stå under uppsikt USA, Storbritannien och Frankrike. av Vid Pariskonferensen beslutades dessutom att en fond på minst 25 miljoner dollar skulle skapas för bistånd offer för naziregimen som inte hade någon regering att vända sig till för att få del av det tyska skadeståndet. Fonden avsågs att byggas upp med medel från det i

Tyskland påträffade s.k. icke-monetära guldet exempelvis från

Melmerleveranserna samt av medel från tyska tillgångar i de neutrala

staterna.

Definitionen av monetärt guld, fördelningen av guld till TGC och

uppbyggandet fonden till offren för naziregimen är exempel på av

viktiga och komplexa frågeställningar som har behandlats under senare

tid Även dessa frågor är stor vikt i det gemensamma om av internationella arbetet med att söka klarhet om personguldet har de ingen direkt betydelse för den frågeställning som kommissionen har att ta ställning till i denna interirnrapport nämligen om Riksbanken

hanterade personguld. Kommissionen har därför valt att inte här

närmare redogöra för dessa frågor. I början februari 1946 inbjöd de allierade Sverige att komma till av Washington för förhandlingar. Från svensk sida motsatte man sig de allierades krav på kontroll över de tyska tillgångarna och slutligen enades att de tyska tillgångarna i Sverige skulle omhändertas man om och kontrolleras Flyktkapitalbyråns försorg. Vidare åtog sig den genom svenska regeringen att likvidera all tysk egendom. I inledningsskedet förhandlingarna i Washington gjordes i guldfrågan från svensk sida av klart att Sverige berett att återställa monetärt guld som genom tyska var åtgärder hade rövats från ockuperade länder. Förhandlingarna avsåg beslagtaget centralbanksguld och det förtjänar att understrykas att

frågan personguld aldrig till diskussion under

om var uppe förhandlingarna.

257 Här bör främst nämnas Eizenstatrapporten samt den brittiska rapporten: Nazi Gold Information from the British Archives, Part II, Monetary Gold, Non- - Monetary Gold and the Tripartite Gold Commission, History Notes No. 12.,l997.

Åtgärder efter kriget 139

Washingtonöverenskommelsen den 18 juni 19462 innebar som nämnts att Sverige åtog sig att likvidera all tysk egendom. Av de vid likvidationen inflytande medlen, vilka uppskattades till 378 miljoner kronor, skulle 150 miljoner kronor användas till inköp för det tyska av folkhushållet viktiga Härutöver avsåg den svenska regeringen varor. att av medlena tillgodose sitt krav för motsvarande värde utlämnat rövat av

guld. Därefter skulle de svenska fordringsägama i tvångsclearingen med Tyskland få ersättning likvidationsbeloppet. Som

ur en separat åtgärd, och således inte härrörande från likvidationen den tyska av egendomen, åtog sig svenska regeringen att dels bevilja 75 miljoner

kronor som en fortsättning på det svenska bidraget till uppbyggnaden av de krigshäijade länderna, närmast avsedda att utgå i form

av avskrivning av lämnade eller framtida krediter, och dels bevilja 50

miljoner kronor för gottgörelse och hjälp till bosättning nazioffer.

ny I gengäld skulle de allierade upphäva de s.k. svarta listorna och friställa de svenska tillgodohavandena i USA. Sveriges åtaganden att återlämna rövat guld skulle enligt Washingtonöverenskommelsen gälla i den mån sådant guld den ännu

l juni 1945 befann sig i svensk besittning och att krav på bevisligen

rövat guld framställdes av regeringarna i de ockuperade länderna eller deras centralbanker före den l juli 1947. Redan i Washington

framställdes krav på 7,3 ton guld avseende rövat belgiskt guld och före

fristens utgång hade även den nederländska regeringen ställt betydande krav. Riksbanken hade såvitt gällde kravet på 7,3 ton rövat belgiskt guld, i juli 1943 sålt 156 kg till Credit Suisse för inköp silver för av Myntverkets räkning varför denna post avräknades. I maj 1949 överlämnade Riksbanken via sin depå i USA 7,2 ton guld till TGC motsvarande ett värde på cirka 29 miljoner kronor. Riksbanken erhöll samma år ersättning från regeringen som å sin sida upptog sitt krav som fordran i tvångsclearingen med Tyskland. Förhandlingarna om det nederländska guldet inleddes i maj 1947 och i december år utvecklades kravet närmare. Det ursprungliga samma kravet avsåg 8,6 ton. Från kravet skulle i enlighet med Washingtonöverenskommelsens bestämmelser avräknas mindre en kvantitet guld som hade sålts till den schweiziska nationalbanken i januari 1945. Från Sveriges sida gjordes ett antal invändningar och

förhandlingarna drog ut på tiden. Bl.a. ifrågasattes det nederländska

om guldet kunde anses rövat eftersom det hade framkommit att ersättning i vissa fall hade erlagts av Tyskland. Vidare hävdade god tro for man

2 Washingtonöverenskommelsen godkändes riksdagen den 17 december av 1946. Texterna återfinns iprop. 1946 nr 367.

140 Åtgärder efter kriget

förvärv hade skett före den allierade varningen 1943 sammanlagt som

cirka 4 ton och ifrågasatte bevisningen avseende nedsmälta

guldmynt Efter ett stort antal slcriftväxlingar i frågan träffades en

uppgörelse med de allierade och 1955 överlämnade Riksbanken 6 ton guld till TGC. Även i detta fall ersattes Riksbanken den svenska av regeringen som därefter upptog värdet som en fordran i tvångs-

clearingen med Tysldand.

Sveriges återlämnande av 7,2 ton belgiskt guld och 6 ton

nederländskt guld vilar således på mellanstatliga överenskommelser

kommissionen i sig inte har funnit anledning att ifrågasätta. som Kommissionen har därför inte sett som sin uppgift att närmare bedöma dessa återlämnanden. Däremot har kommissionen, som tidigare sagts,

funnit anledning att granska materialet från förhandlingarna med fokus

på eventuell förekomst av personguld. Avslutningsvis bör än en gång understrykas att Washington-

överenskommelsen i guldfrågan endast behandlade beslagtaget

centralbanksguld. Detta förhållande kan utgöra en förklaring till att, som också Arkivutredningen noterat, exempelvis Riksbankens arkiv

inte innehåller några handlingar som visar att frågan om personguld

varit uppe till diskussion ens efter krigsslutet. När de allierade krävde att Riksbanken skulle lämna en redogörelse för sina guldaffárer med Nazityskland antecknades i april 1946 särskilt att det gällde monetärt guld och inget annat Att Ivar Rooth i samband med Nümbergrättegången hade viss insikt i Reichsbanks hantering av personguld framkommer bl.a. av ett brev den 27 november 1945 till bankmannen Carl-Otto Henriques i Köpenhamn där han nämner att Emil Puhl stod anklagad "för att ha vetat och icke hindrat att

Reichsbank för Gestapos räkning förvarade rövad, judisk egendom

Ett halvår senare antecknade Ivar Rooth efter ett samtal med Ernst Weber vid SNB att Emil Puhl hade hörts som vittne i processen mot presidenten i Reichsbank, Walter Funk, och att Emil Puhl då hade sagt "att inköpen av guld och värdepapper var eine widerliche

f Vid genomgång handlingar i såväl Riksbankens arkiv UD:s arkiv har av som uppmärksammats att Sverige även framförde invändningen att det parti om 1 008 kg guld som hemtagits 1943 från depån i Berlin och som sedermera såldes till den svenska industrin skulle avräknas. Det har inte gått att utläsa om det ifrågavarande partiet verkligen kom att avräknas eller inte. Invändningen ter sig dock något obefogad eftersom Washingtonöverenskommelsen enligt sin lydelse endast lämnade möjlighet att avräkna guld som hade överlåtits till tredje land före den 1

juni 1945. Skrivelse från de allierade ordförandena den 18 juli 1946 angående

tillämpningen av den s.k. guldförklaringen. Se prop 1946 nr 367 26° Rooths anteckningar den 26 april 1946. Se Arkivutredningen 208 s. 25 Arkivutredningen 196. s.

Åtgärder efter kriget 141

Angelegenheifizü Kommissionen har liksom Arkivutredningen inte

- kunnat påträffa material som visar att diskussionen att personguld om kan ha ingått i det tyska guldet dokumenterades. Detta framstår som anmärkningsvärt inte minst mot bakgrund att det bland av bevismaterialet för det nederländska kravet ingick amerikansk en rapport som gällde nedsmältningar av nederländska floriner vid det preussiska myntverket i början av 1943 och vari uttalas att viss andel var Melmer deliveries i.e. SS-loot. Bankokommissarien Knut Wessman hänvisade i en promemoria från april 1949 till detta dokument utan att närmare kommentera uppgifterna SS-guldet om

252Samtal med Weber den 21 maj 1946. Arkivutredningen s. 210. 253Tillägg till P.M. av den 8 mars 1948. Riksbankens arkiv, F 4A: 23. Den

amerikanska rapporten har tidigare behandlats i kapitel 4.4.3 fotnot 166. Kopia

av rapporten återfinns i Riksbankens arkiv, F 4A: 25, Bilaga 24.

Kommissionens ställningstaganden 143

7 Kommissionens

ställningstaganden

l Inledning

Frågan om Riksbankens eventuella befattning med konfiskerat och

plundrat personguld från Reichsbank är ingen isolerad företeelse. Den har samband med många andra frågor och bör rätteligen betraktas mot bakgrund beskrivningar bland annat det svenska försörjningsläget av av under krigstiden, opinionen i landet och neutralitetens innebörd. Sådan bakgrundsinforrnation kommissionen att förmedla i sin avser slutrapport. Där kommer också kommissionens forskningsresultat avseende judiska tillgångar annat slag att presenteras. av

Vidare är det av stor betydelse att frågeställningens internationella

perspektiv beaktas. Ny kunskap tillförs ständigt offentliga genom rapporter och i litteraturen. Forskningen framskriden I slutrapporten avser kommissionen därför att återkomma till Riksbankens guldaffärer. Det finns många anledningar till att det har blivit aktuellt för nu överlevande, efterlevande, historiker, debattörer och makthavare att omvärdera inte bara den svenska guldhandeln utan också hur Sverige på andra sätt förhöll sig till Förintelsen och andra världskriget. Kommissionen har bemödat sig att sätta sig in i de bakomliggande om orsakerna och återkommer i sin slutrapport med beskrivning härav. en

Kommissionens förhoppning är att redan denna interimrapport

nu

skall inspirera till fortsatt svensk debatt och forskning naziguldet

om och om de moraliska frågor som är förknippade därmed. Interimrapporten är inriktad på det guld som nazisterna konfiskerade

och plundrade från förföljda personer. Men frågan det s.k.

om naziguldet handlar egentligen inte så mycket guld och ekonomiska om tillgångar som om moral och människovärde. Hur det möjligt att var förföljda och mördade judars mynt och guldringar kunde användas som betalning till centralbanker i neutrala länder Hur kan vi som medborgare i ett dessa länder i dag vår historia med klara ögon av se Hur kan en återupprättelse ske Enligt historikern Yehuda Bauer förde Nazityskland två krig; ett synligt mot omkringliggande stater och ett osynligt mot judar och andra

144 Kommissionens ställningstaganden

som man ansåg skulle utplånas I skyddet av det synliga kriget kunde det osynliga genomföras. Medan andra världskriget pågick vägrade de allierade och de neutrala att se det andra kriget. Båda krigen syftade,

enligt denna uppfattning, från den nazityska sidan till att skapa ett

Europa rensat från judar.

Det står numera klart att de nazistiska förföljelsema judar och

av

andra inte uppmärksammades tillräckligt under krigstiden. Efteråt har

sannolikt den omätbara tragedi som Förintelsens utsläckande av

miljoner människors liv innebar, överskuggat det förhållandet att offren

konsekvent och planmässigt förutom sina liv även berövades sina

tillgångar.

Eftersom Riksbanken från Reichsbank kan ha mottagit guld som konfiskerats och plundrats från judar och andra nazisterna förföljda av

personer finns det en svensk delaktighet i vad skett.

som En allmänt formulerad utgångspunkt för kommissionen har varit att

det är klandervärt att befatta sig med stöldgods bör förstå att

om man

det är just stöldgods man hanterar. Bakom denna värdering ligger det enkla antagandet att ett sådant agerande som regel underlättar för tjuven och försvårar för offret. Ett fullföljande linjen leder till

av frågeställningen om Riksbankens acceptans guld från tyska av Reichsbank underlättade de brott som Nazityskland begick. När vi i dag granskar vad som skedde måste vi göra det i ljuset av

kLmskaper som vi tillägnat oss i efterhand. Men om vi på allvar vill

försöka förstå hur det blev möjligt att konfiskerat och plundrat personguld kunde komma att ingå i den svenska guldreserven måste vi också belysa den föreställningsvärld som dåtidens beslutsfattare verkade Vilka politiska, juridiska, ekonomiska och moraliska överväganden gjorde de personer som hade inflytande över

Riksbankens guldhantering vid tiden för andra världskriget I avsnitt

7.2 redovisas kommissionens analys av dåtidens perspektiv. Detta görs på grundval av de detaljerade redovisningar som presenterats tidigare i rapporten. I avsnitt 7.3 övergår kommissionen till att granska det

skedda utifrån dagens infonnationsläge. Dåtidens beslutsfattare hade

sina frågor att ta ställning till. Nu är det en avgörande moralisk fråga hur vi i Sverige i dag, mot bakgrund av den kunskap vunnits, som förhåller oss till detta historiska skeende. Det konñskerade och plundrade personguldet står hela tiden i centrum för kommissionens överväganden, i enlighet med de direktiv

regeringen gett. Som grund för ställningstagandena till hanteringen av

25"Yehuda Bauer, Jews for Sale ; Nazi Jewish Negotiations 1933 45, New - - Haven 1994

Kommissionens ställningstaganden 145

sådant guld måste dock fakta och förhållningssätt rörande beslagtaget

centralbanksguld och inlöst guld fastställas och beaktas.

7.2 Dåtidens

perspektiv

Kommissionen har försökt att sätta sig in i hur krigstidens svenska

beslutsfattare uppfattade och medverkade till det händelseförlopp

som korn att innebära att Riksbanken från Reichsbank tog emot guld som kan ha varit konfiskerat eller plundrat från Resultatet personer. av denna granskning väljer kommissionen att redovisa enligt tre linjer.

Kronologin för guldhanteringen, informationsläget och de avgörande

beslutstillfällena jämförs och diskuteras.

Guldhanteringen

Första gången Riksbanken befattade sig med guld från Reichsbank i var

september 1940, då omfattande återbetalningar gjordes på det tyska s.k.

Kreugerlånet som till övervägande del placerat hos svenska var

näringsidkare. Återbetalningama skedde delvis med guld från

Reichsbank som togs emot Riksbanken. av Skeendet följdes av att Riksbanken från 1942 till sommaren sommaren 1944 vid återkommande tillfällen tog emot guld från Reichsbank. Dessa guldaffarer hade direkt samband med två bilaterala avtal mellan Sverige och Tyskland, nämligen clearingavtalet och handelsavtalet. Genom guldaffarema utjämnades betalningsbalansen länderna emellan. Under så gott som hela krigstiden förvarade Riksbanken mottaget guld från Nazityskland, delvis i Sverige också i Berlin och främst men iBem.

Informationsläget

Dåtidens svenska aktörer hade inte tillgång vi till samma som information om nazisternas ekonomiska förföljelser, Reichsbanks guldhantering och Förintelsen. Deras agerande präglades vad de av faktiskt kände till vid varje tillfälle. För att bättre förstå vad skedde som är det därför viktigt att så långt möjligt klargöra kunskapsläget. I detta avsnitt redovisas betydelsefull information utan tvivel fanns som tillgänglig för beslutsfattarna och de, enligt kommissionens som uppfattning, rimligen måste ha tillgodogjort sig och förstått.

146 Kommissionens ställningstaganden

Redan långt före kriget fanns information tillgänglig i Sverige om att den nazityska staten ekonomiskt förföljde judar och andra. Likaså var det känt att Nazityskland såg behov av att lösa in guld från alla sina medborgare. Dessa skeenden var öppna och formellt legala.

Att Nazityskland använde centralbanksguld från ockuperade länder i

den egna utrikeshandeln stod klart för dem som ansvarade för de svenska besluten om guldhantering senast i början 1941. Misstanken av att detta kunde inträffa farms redan vid krigets början. om Informationen om den nazityska planen på Förintelsen växte fram efterhand. Redan under 1941 förekom rapporter om att judar massarkebuserades. På sommaren 1942 fanns för svenska UD och regeringen en klar bild av att planen hade satts i verket på allvar. Från mitten 1943 blev allt mer detaljerad information Förintelsen av om tillgänglig. Någon gång under våren eller sommaren 1943 bör de svenska aktörerna ha blivit medvetna om att Nazityskland ombesörjde

omsmältning av beslagtaget belgiskt centralbanksguld. Att mynt konfiskerats från förföljda kunde ingå i det

som personer guld som Reichsbank erbjöd stod klart för de svenska beslutsfattarna sommaren 1944. Information om att Reichsbank tillvaratog plundrat guld, bland annat från dödslägren, farms tillgänglig för omvärlden först vid tiden för Nürnbergrättegångama omedelbart efter kriget.

Beslutstillfállena

Kommissionen har identifierat olika tidpunkter då avgörande beslut rörande Riksbankens guldhantering fattades. I det följande redogörs

kort för hur situationen vid dessa beslutstillfállen sannolikt uppfattades

av de medverkande och vilka överväganden som gjordes. Vidare har kommissionen ringat in sådana händelser som möjligen kunde ha föranlett de dåtida aktörerna att ompröva tidigare ställningstaganden, även ingen bevarad dokumention utvisar att så faktiskt skett. Också om dessa möjliga beslutspunkter redovisas i det följ ande. I beslutet att lösa in en del av Kreugerlånet mot bland annat guld var flera delaktiga. Initiativet till uppgörelsen förefaller ha kommit från Tyskland. De svenska näringsidkare som ägde obligationema eftersträvade att minska innehavet av osäkra fordringar. Riksbanken

önskade upprätthålla ett gott samarbete med Reichsbank och lade sig

framför allt vinn att följa den svenska regeringens önskemål. om

Regeringen beaktade handelspolitiska intressen och emotsåg ökade

möjligheter att exportera svenska varor till Tyskland. Att avtalet

Kommissionens ställningstaganden 147

konstruerades så att Riksbanken stod förvärvare guldet som av föranleddes den svenska regeringens strävan att minimera av amerikanskt missnöje med transaktionen. Kommissionen har inte funnit något bevarat dokument utvisar att risken för eller andra som angrepp tvångs- och våldsåtgärder från Nazityskland diskuterades eller övervägdes i detta sammanhang, men enligt kommissionens uppfattning måste man ändå utgå från att beslutsfattarna vid denna tid ständigt kalkylerade med en sådan risk. För riksbankschefen Ivar Rooth uppkom anledning att ta en ställning när han i början av 1941 fick klart för sig att amerikanarna

betraktade de nazityska beslagen av centralbanksguld stölder och

som att de därför möjligen skulle vägra att handla med sådant guld som Riksbanken förvärvat från Reichsbank. Rooth bestämde sig då för policyn att guldet borde sorteras så att guld denna synvinkel sett som ur var problemfritt förvarades för sig. Inget har framkommit tyder på som att regeringen medverkade vid detta beslutstillfálle. Eftersom det guldparti som Riksbanken förvärvade i samband med Kreugeraffären återtransporterades till Reichsbank redan under 1941 blev det principiella ställningstagandet inte aktualiserat i praktiken vid denna tid. På sommaren 1942, när guldhandelns andra skede inleddes, upprepade Rooth dock sitt ställningstagande i anteckning han en som gjorde efter ett samtal med Emil Puhl.

En betydelsefull punkt i beslutskronologin nåddes i december 1941, då 1942 års handelsavtal slöts mellan Sverige och Tyskland. Den

särskilda guldöverenskommelse som knöts till handelsavtalet utgjorde grunden för Riksbankens samtliga därpå följande förvärv guld från av Reichsbank. Part i handelsavtalet var den svenska regeringen. Guldöverenskommelsen ingicks formellt Riksbanken. Avtalen sett av var starkt beroende av varandra och av det sedan tidigare gällande clearingavtalet med Tyskland. För ingåendet handelsavtalet och av

guldöverenskommelsen agerade handelsdelegationen, regeringen,

Riksbanken och företrädare för det svenska näringslivet i samråd. Guldöverenskommelsen ingicks på svenskt initiativ för att åstadkomma en ur svensk synvinkel sett godtagbar möjlighet för tyskarna att reglera sitt underskott i clearingen. En balanserad handelsrelation med Tyskland ettersträvades. Bakom detta syfte låg målet att upprätthålla folkförsöijningen, trots Skagerakspärren och USA:s blockering av svenska tillgångar. Inget tyder på att informationen 1942 att planerna på Förintelsen om

hade satts i verket ledde till att det svenska förhållningssättet till guld

från Nazityskland påverkades eller sattes i fråga. I februari 1943 förelåg flera omständigheter påkallade som nya överväganden i fråga om den svenska befattningen med guld från

148 Kommissionens ställningstaganden

Nazityskland. För det första hade de allierade officiellt förklarat sin nu avsikt att efter kriget återställa all egendom som Nazityskland hade rövat från ockuperade länder och deras invånare. USA:s uppfattning att det beslagtagna centralbanksguldet var stulet stod klar för de svenska aktörerna sedan i vart fall två år, men avsikten att kräva återställande av det stulna hade såvitt nu kan bedömas inte presenterats tidigare. För det andra begärde Reichsbank att Riksbanken skulle gå med på en höjning av det tak för inköp av guld som guldöverenskommelsen stadgade. För det tredje förelåg misstankar inom Riksbanken att Reichsbank om genom omsmältningar försvårade möjligheten att identifiera beslagtaget centralbanksguld. De två förstnämnda omständigheterna föranledde dels samråd under hand mellan riksbanksledningen och regeringen, dels en allmän diskussion i bankoutskottet. Regeringen beslutade att, inte på officiell väg som Rooth föreslagit utan informellt, framföra till Reichsbank att beslagtaget centralbanksguld inte kunde accepteras som

betalning. Sedan Reichsbank genom Emil Puhl hade utfäst sig att inte

leverera sådant guld beslutade regeringen att fortsätta som tidigare,

vilket accepterades av Riksbanken.

Ett nytt beslutstillfälle uppkom på sommaren 1943, då Riksbanken för första gången avslog en tysk begäran om att höja inköpstaket för guld ytterligare. Även detta beslut föregicks Riksbanken av att samrådde med regeringen. Den svenska dokumentationen av vilka överväganden som aktörerna gjorde inför detta beslut är knapphändig och föga övertygande. Iögonfallande är emellertid att frågan samtidigt övervägdes principiellt även inom SNB samt att Riksbanken, SNB och BIS kommunicerade flitigt vid denna tid. Vidare har kommissionen noterat beslutstillfállets tidsmässiga samband med Riksbankens hemtagning och vidareförsäljning till industrin av ett ton guld från den svenska depån i Reichsbank. Kommissionen kan bara spekulera om vad som föranledde omläggningen av den svenska policyn. En teori, som ligger nära till hands men inte bekräftas något arkivfynd, är att av aktörerna då hade fått klart för sig att av Nazityskland omsmält belgiskt centralbanksguld var i omlopp. En annan teori är att övervägandena påverkades av den allt säkrare bedömningen att Nazityskland skulle komma att förlora kriget. Kommissionen har inte funnit något i arkiven som tyder på att de ökade kunskaperna om Förintelsens genomförande

hade någon betydelse alls för förändringen det svenska

av förhållningssättet sommaren 1943. De allierades andra officiella varning i februari 1944 innebar ytterligare ett beslutstillfalle. Det ledde till att riksbanksfullmäktige meddelade Reichsbank att ytterligare guld inte kimde tas emot, trots att avtalat inköpstak ännu hade nåtts. Även beträffande övervägandena bakom detta beslut är dokumentationen mager. Kommissionen finner

Kommissionens

ställningstaganden 149

det emellertid sannolikt att beslutet påverkades det förväntade tyska av

krigsnederlaget samt av de allmänt ökade kraven från allierad sida på Sveriges lcrigshandelspolitik. Det sista avgörande beslutstillfället avseende guldhanteringen under

kriget inträffade sommaren 1944, då Riksbanken till slut godtog Reichsbanks erbjudande leverans ett och ett halvt tyska om av ton guldmynt inom ramen för det gällande inköpstaket enligt guldöverenskommelsen. Beslutet togs Riksbanken, efter sedvanligt av samråd med regeringen. I arkivmaterialet avseende detta beslut finns den i tiden första indikationen på att svensk beslutsfattare, nämligen en Ivar Rooth, över huvud taget insåg och övervägde risken för att erbjudet guld skulle kunna vara konfiskerat från judar eller andra förföljda personer. Denna misstanke och de komplikationer kunde som förväntas den skulle föranledde Rooth direkt fråga om vara sann att Emil Puhl hur det förhöll sig. När Puhl försäkrade att mynten inte kom från judar eller liknande valde Rooth att lita på denna uppgift. Regeringen ingrep inte. Det framgår inte de granskade källorna av

huruvida beslutet att tacka till mynten föregicks överväganden

av om möjligheten att helt tacka nej till guld från Nazityskland. Men det framgår att beslutsfattarna i första hand strävade efter att Riksbanken skulle få betalt på något annat sätt, nämligen i schweiziska franc. Sammantaget har kommissionen fått intrycket att dåtidens beslutsfattare främst styrdes den svenska av omsorgen om

folkförsörjningen samt viljan att minimera sådana handlingar de

som

allierade kunde uppfatta som partiska. Att befatta sig med beslagtaget centralbanksguld var ett sådant av de allierade starkt ifrågasatt

agerande. Några moraliska överväganden tycks emellertid inte ha påverkat de svenska ställningstagandena. Nazistemas ekonomiska förföljelser av judar och andra föranledde allt att döma inte några av överväganden om det svenska förhållningssättet till guld från Nazityskland före sommaren 1944.

7.3 Med

dagens ögon sett

Till skillnad från vad som finns dokumenterat de dåtida svenska om beslutsfattarna, vet vi i dag att konfiskerat och plundrat personguld

började förekomma i Reichsbanks guldhantering i vart fall under 1942.

Det mesta talar för att guld av sådant slag tidigare tog andra vägar. Det guld som betalades då Kreugerlånet löstes in 1940 kan med all sannolikhet inte ha innehållit något konfiskerat eller plundrat personguld.

150 Kommissionens ställningstaganden

Ställningstagandena till de påföljande guldförvärven försvåras av det direkta sambandet med det svensk-tyska handelsavtalet från december 1941 och dess komplexa funktion. Först kan dock konstateras att om det över huvud taget förekom konfiskerat och plundrat personguld i Reichsbanks hantering redan vid

den tidpunkt då avtalet ingicks, så är det i vart fall förståeligt de

om svenska beslutsfattarna inte insåg risken för detta. Visserligen var det känt för dem både att nazisterna förföljde judar ekonomiskt och att beslagtaget centralbanksguld från ockuperade länder hade tillförts Reichsbank, men enbart på dessa grunder kunde det inte rimligen förväntas att de skulle ha slutit sig till den ännu i dag nästan ofattbara insikten att konfiskerat och plundrat personguld kunde ingå i det guld som Reichsbank erbjöd Riksbanken. I fråga om den allmänna utrikespolitiska bakgrunden kan det fastslås att regeringen vid denna tid hade det övergripande målet att söka hålla Sverige utanför kriget med bevarat oberoende och fungerande folkförsörjning. Huvudmedlet neutralitetspolitiken. Den var tillämpades under hänsynstagande till maktförhållandena och de påtryckningar stormakterna kunde utöva. Det innebar att de i som folkrätten fastlagda neutralitetsreglema ibland tänjdes ut, under de första åren till tysk fördel och under de senare åren allt mer till de allierades fördel. Handelspolitiken var ett centralt instrument för att upprätthålla Sveriges förmåga att stå emot stormaktspåtryckningar och undvika alltför stora avvikelser från neutralitetsreglema. Både försvarsmakten och folkhushållet i allmänhet måste för att fungera kol, olja, bensin

och mängd andra från utlandet importerade produkter. Svensk

en export av varor behövdes för att betala importen. Man hyste också oro för att neddragning den svenska exporten till Tyskland skulle en av göra det svårt att hålla uppe sysselsättningen i berörda branscher, vilket i sin tur hade betydelse för befolkningens moral. Efter Tysklands ockupation av Norge och Danmark blev Sverige avstängt från sina traditionella handelspartner i väst. Handeln med Tyskland blev livsviktig. Så småningom kunde den kompletteras med viss import strategiska varor västerifrån den så kallade av genom lejdtrafiken, som dock var beroende av båda de krigförande sidomas godkännande. I denna interimrapport är det varken påkallat eller möjligt att ta upp de stora och svåra avvägningsfrågor som rymdes inom den svenska neutralitetspolitiken och som bara antytts i ovanstående kortfattade beskrivning. Däremot finns skäl för kommissionen att åtminstone resa frågan om guldöverenskommelsen verkligen var ett nödvändigt led i de

Kommissionens ställningstaganden 151

strävanden att säkra folkförsörjningen och att därmed upprätthålla

svenska folkets styrka som regeringen åsyftade med det svensk-tyska handelsavtalet. Vad hade hänt om regeringen antingen redan vid avtalets ingående eller vid någon senare tidpunkt, t.ex. när misstankar uppkommit att Reichsbank hanterade personguld, i stället hade valt att reglera obalansen exempelvis att minska exporten till Tyskland genom Inte heller frågor som dessa kan emellertid besvaras inom för ramen arbetet med denna rapport. Kommissionen nöjer sig därför tills vidare med att konstatera att handelsavtalets ingående föregicks av överläggningar mellan representanter för regeringen, berörda myndigheter och näringslivet, varvid diskuterades just valet mellan olika åtgärder för att balansera handelsrelationerna med Tyskland. Frågorna blev alltså ställda och seriöst behandlade vid denna tidiga tidpunkt. Huruvida rätt slutsatser drogs är oerhört svårt att bedöma även med efterklokhetens perspektiv.

När kunskapen om förintelseplanens verkställande spred sig under

1942 var steget fortfarande långt till en direkt misstanke att offrens om tillgångar smältes ned och tillfördes Reichsbank för vidare befordran till utlandet. Rapporterna om Förintelsen innebar därför ingen anledning att vid denna tid omvärdera just guldöverenskommelsen. Frågan om insikterna borde ha föranlett de svenska beslutsfattarna att allmänt överväga handelsrelationerna med Tyskland faller utanför ramen för denna interirnrapport. Inforrnationsläget beträffande konfiskerat och plundrat personguld påverkades inte av den första allierade varningen i januari 1943. Inte heller kan det sägas att insikten på våren 1943 att om Nazityskland ombesörjde omsmälming det belgiska av centralbanksguldet, som sedan inflöt i utrikeshandeln, måste ha lett till att beslutsfattarna borde ha dragit den långtgående slutsatsen att konfiskerat och plundrat personguld hanterades på liknande sätt. På sommaren 1943 hade ytterligare detaljer Förintelsen blivit om kända. Frågan bör därför ställas om läget då sådant att Riksbanken var eller regeringen borde ha insett risken för att konfiskerat och plundrat personguld hanterades av Reichsbank, vilket tyskarna strävade efter

att hemlighålla. Om en sådan misstanke förelåg borde

guldöverenskommelsen naturligtvis ha satts i fråga moraliska skäl. av Kommissionen har emellertid inte funnit något helst dokumenterat som tecken på att en sådan misstanke uppkom hos de svenska beslutsfattarna. Inte heller den andra allierade varningen i början 1944 tillförde av kunskap om Reichsbanks hantering av konfiskerat och plundrat personguld.

152 Kommissionens ställningstaganden

Sommaren 1944 hade både Riksbanken och SNB uttalat misstanken att guld som konfiskerats från judar såldes Reichsbank. Inom SNB:s av styrelse hade förhållandet diskuterats hypotetiskt redan i december 1943. Riksbanken valde med regeringens samtycke att trots denna misstanke ta emot tyska guldmynt efter en mycket garanti från vag Emil Puhl. Även det kan hållas för troligt Riksbanken inte hade om att tagit emot mynten om Puhl sagt att de faktiskt hade konfiskerats från judar, förefaller garantin ha krävts främst i syfte att undgå allierad kritik. I dag kan det konstateras att de moraliska aspekterna på det svenska förhållningssättet till konfiskerat och plundrat personguld borde ha övervägts öppet, brett och seriöst. Detta borde, enligt kommissionens uppfattning, ha skett senast sommaren 1944 när en misstanke faktiskt hade uppstått. Inget tyder på att så skedde. I stället nöjde sig med man en muntlig förklaring från Emil Puhl, av högst tvivelaktigt värde. Kommissionen finner därför fog för kritik mot både dåvarande regeringen och dåvarande riksbanksfullmäktige. Moraliska reflektioner rörande guldhandeln i allmänhet hade kunnat göras ännu tidigare, exempelvis redan då Nazitysklands rätt att använda sig av beslagtaget centralbanksguld ifrågasattes 1941, då kunskaperna om Förintelsen spred sig från 1942 och framåt, när kriget vände så att risken för tyskt angrepp avklingade eller när de allierade utfärdade sina allmänt hållna varningar 1943 och 1944. Både regeringen och Riksbanken hade möjlighet att i olika avseenden reflektera över Nazitysklands agerande, sätta moralen på dagordningen och omvärdera guldhandelspolitiken. Regeringen, eller dess berörda ledamöter, kunde ha gjort andra ställningstaganden till förfrågningama från Riksbanken. Riksbanksfullmäktige kunde med större kraft ha hävdat sin formellt fristående ställning. Om överväganden av detta slag hade gjorts så hade det sannolikt legat närmare till hands för aktörerna att också uppmärksamma de moralfrågor som hade samband med risken att få konfiskerat och plundrat personguld till Sverige. Det finns regler för hur ansvaret är fördelat mellan Riksbanken, riksdagen och regeringen när det gäller politik, ekonomi och juridik. Men det finns inga sådana regler för fördelning av det moraliska ansvar som kommissionens uppdrag avser. Alla inblandade aktörer hade del i detta ansvar, var och en i förhållande till sitt handlingssätt och sina insikter. Vad kommissionen har funnit ger i fråga om den allmänna guldpolitiken en bild av ett växelspel eller samspel mellan främst regeringen och Riksbanken. I varje allvarligt läge har samråd skett. Det svenska ansvaret för att i dag initiera erforderliga åtgärder måste bäras av regeringen. Det ingår inte i kommissionens uppdrag att ge förslag till hur detta kan ordnas. Kommissionen förutsätter att

Kommissionens ställningstaganden 153

regeringen tillser att Sverige tar sin del ansvaret för den av

återupprättelse som är nödvändig.

Litteratur m. m. 155

Litteratur m.m.

Balzli, Beat: Treuhänder des Reichs. Die Schweiz und die Vermögen der Naziopfer. Eine Spurensuche, Zürich 1997.

Bauer, Yehuda: Jews for Sale Nazi-Jewish Negotiations 1933-1945, New Haven 1994.

Boheman, Erik: På vakt. Kabinettselcreterare under andra världskriget, Stockholm 1964.

Bradsher, Greg: Searching for Records Relating to Nazi Gold, Part II, The Record, News from the National Archives and Records Administration, Vol 4., No.5., May 1998.

Carlgren, Wilhelm M.: Svensk utrikespolitik 1939-1945, Stockholm 1973.

Documents the Holocaust, Yad Vashem, edited Yatzhik Arak, on Jerusalem 1981.

Due Diligence: A Report on the Bank of Canadas Handling of Foreign Gold During World War II, Duncan McDowall, Ottawa 1997.

Fior, Michel: Die Schweiz und das Gold der Reichsbank Was Wusste die - Schweizerische Nationalbank Bern 1997.

Foreign Commonwelth Office, General Services Command: Nazi gold : Information from the British Arcives, History Notes No. 11, second edition, 1997.

Foreign Commonwelth Office, General Services Command: Nazi gold : Information from the British Arcives. Part II: Monetary Gold, Non- Monetary Gold and the Tripartite Gold Commission, History Notes No. 12, 1997.

156 Litteratur m.m.

Friedländer, Saul: Nazi Gennany The Jews The Years of Persecution : 1933-39, London 1997.

Gold Transactions in the Second World War: Statistical Review with Commentary, Unabhängige Expertenkommission: Schweiz Zweiter -

Weltkrieg, Bern 1997.

Hilberg, Raul: The Destruction of the European Jews, 2nd edition, New

York 1985.

Hägglöf, Gunnar: Möte med Europa. Paris London Moskva Geneve - - - - Berlin 1926-1940, Stockholm 1971.

Hägglöf, Gunnar: Svensk krigshandelspolitik under andra världskriget, Stockholm 195

Johansson, Alf W.: Den nazistiska utmaningen. Aspekter på andra

världskriget, Stockholm 1997.

Koblik, Steven: Om vi teg, skulle stenarna ropa z om Sverige och judeproblemet 1933-1945, Stockholm 1987.

Laqueur, Walter: The Terrible Secret, Supression of the Truth about Hitlers Final Solution, London 1982.

Lebor, Adam: Hitlers Secret Bankers How Switzerland Proñted from - Nazi Genocide, London 1997.

Levine, Paul A.: From Indifference to Activism. Swedish Diplomacy and the Holocaust, 1938-1944, Uppsala 1996.

Montgomery Simonsson, Riksdagen och Riksbanken, Sveriges Riksdag II, band 13.

Nazism 1919-1945, A Documentary Reader, 2: State, Economy and Society 1933-39, edited by Noakes and G Pridham, Exeter 1984.

Nazism 1919-1945, A Documentary Reader, Foreign Policy, War and Racial Extermination, edited by Noakes and G Pridham, Exeter 1984.

Litteratur 157 m.m.

Note on Gold Operations involving the Bank for International Settlements

and the German Reichsbank 1st September 1939 8th May 1945, Bank

for International Settlements, Basel 1997 samt Coopers Lybrands rapport avlämnad till BIS den 3 juni 1997.

Ohlin, Bertil: Bertil Ohlins memoarer. Socialitisk skördetid kom bort, Stockholm 1975.

Rings, Werner: Raubgold aus Deutschland Die Goldscheibe Schweiz im Zweiten Weltkrieg, Zürich 1985.

Riksbankens guldaffärer med Nazityskland : rapport till Riksbanken av

den särskilt tillsatta Arkivutredningen, Stockholm, 1997.

Smith, Arthur L., jr.: Hitlers Gold The Story of the Nazi War Loot, - Oxford, New York, München 1989.

Segerstedt Wiberg, Ingrid Lomfors, Ingrid: När Sverige teg om nazisternas förföljelser, Stockholm 1991.

Svanberg, Ingvar Tydén Mattias, Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument Europas judar 1933-1945, Stockholm 1997. om

Switzerland and Gold Transactions in the Second World War, Interim Report, Unabhängige Expertenkommission: Schweiz Zweiter Weltkrieg, - Bern 1998.

Tarrab-Maslaton, Martin: Rechtliche Strukturen der Diskriminierung der Juden im Dritten Reich, Schriften zur Rechtsgeschichte, Heft 61, Berlin 1993.

Trepp, Gian: Bankgeschäfte mit dem Feind. Die Bank ñir Internationalen

Zahlungsausgleich im Zweiten Weltlcrieg : Von Hitlers Europabank zum

Instrument des Marshallplans, Zürich 1993.

U.S. and Allied Efforts to Recover and Restore Gold and Other Assets Stolen Hidden by Gennany During World War II, samordnad av Stuart or E Eizenstat 1997.

158 Litteratur m. m.

U.S. and Allied Wartime and Postwar Relations and Negotiations With Argentina, Portugal, Spain, Sweden and Turkey Looted Gold and on German External Assets and U.S. Concerns About the Fate of the Wartime Ustasha Treasury, samordnad av Stuart E Eizenstat 1998.

Zabludoff, Sidney: Movements of Nazi Gold, Institute of the WJC. Policy Study No. 10., Washington D.C. 1997.

Ofentligt tryck

Kungl. Maj :ts proposition:

1946 nr 367 ang. WashingtonöverenskommeIsen

1950 nr 197 ang. tvångsclearing med Tyskland 1954 nr 221 ang. restitution av nederländskt guld

Tyskmedelskommitténs betänkande 1949 med förslag rörande den slutliga dispositionen av tyska tillgångar, bilagt 1950 197. prop. nr

SOU 1979:73: Krigets lagar. Folkrättsliga konventioner gällande under krig, neutralitet och ockupation.

Bilaga l

Kommittédirektiv

mm

Kommissionen Dir.

om judiska tillgångar i

1997:31

Sverige vid tiden för andra

världskriget

Beslut vid regeringssammanträde den 13 februari 1997.

Sammanfattning av uppdraget

Regeringen tillkallar en kommission med uppgift att undersöka dels hur svenska myndigheter, banker och andra före och under andra världskriget befattat sig med tillgångar i guld och andra värden som kan ha tillhört judar och som förvärvats från Nazityskland, dels hur myndigheter, banker och andra efter andra världs- kriget behandlat banktillgodohavanden och andra tillgångar

tillhört judar och som på grund av judeförföljelserna före

som och under kriget blivit herrelösa, dels det av de handlingar finns i - om som

Flyktkapitalbyrånsarkiv framgår om eventuell tysk-judisk

egendom likviderades genom Flyktkapitalbyråns verksamhet.

Bakgrund

Frågan hur olika länder under och efter andra världskriget om behandlat tillgångar som tillhört judar har väckt betydande

internationell uppmärksamhet under senare tid. Särskilda

undersökningskommissioner har tillsatts i bl.a. Schweiz, Portugal, Frankrike och Norge. Intresse har inte minst riktats mot de länder som var neutrala under kriget, bl.a. Sverige, Schweiz och Portugal.

Bilaga I

Guld

Frågan har ställts om dessa länder före och under andra

världskriget med öppna ögon tog emot guld från Nazityskland som betalning i handelsutbytet trots att de visste eller borde ha

vetat att guldet hade stulits från judar ett led i som Nazitysklands judeförföljelser, så kallat rövat guld.

Frågan är nära sammanlänkad med frågan vad har

om som hänt med guld som Nazityskland tillägnat sig i ockuperade länders centralbanker. För svensk del tilldrar sig Riksbankens transaktioner under andra världskriget störst intresse. Under slutet andra världskriget varnade de allierade de neutrala av

länderna för att ta emot guld från Tyskland betalning vid

som varuexport. Efter krigsslutet undersöktes frågan i Sverige och guld som kunde antas vara rövat återlämnades. Riksbanken

återlämnade 7,1 ton guld till Banque Nationale de Belgique år

1949 och cirka 6 ton guld till De Nederlandsche Bank år 1955. Riksbanken har nyligen tillsatt en utredning bestående av en utredare och två sekreterare utan någon anknytning till Riksbanken. Utredningens uppdrag är att göra förnyad en

undersökning i Riksbankens arkivhandlingar för att utröna

om det finns ytterligare uppgifter Riksbankens förvärv så om av kallat rövat guld. I uppdraget ingår att göra sammanställning en av relevant material.

Privatpersoners banktillgodohavanden och privat

annan egendom

Vid tiden före andra världskriget när förföljelsema judar

av inletts i Nazityskland överfördes judisk egendom bl.a. till svenska banker i syfte att rädda tillgångarna undan tyska myndigheter. Men även från andra länder överfördes tillgångar till svenska banker.

Bilaga 1

Fram till februari 1940 var det tillåtet för utlänningar att sätta in

sina tillgodohavanden på svenska banker. I februari 1940 infördes en valutareglering som framför allt syftade till att förhindra att utländskt flyktkapital sökte sig till Sverige. Utlänningar kunde således inte längre göra insättningar i svenska banker. Under 1960-talet gjordes utredningar i Svenska

Bankföreningens regi som syftade till att kartlägga bankkonton

som blivit herrelösa till följd av kriget. utredningsarbetet bedrevs under ett par år och resulterade i att cirka 1,2 miljoner kronor ställdes till Röda korsets förfogande för bildande av en fond för ersättning till offer för den nazistiska förföljelsen. Judiska organisationer var starkt kritiska mot Bankföreningens handlingssätt. Bland annat framfördes kritik mot att tillgångar i notariatdepäer och bankfack inte kom att ingå i berälcningsunderlaget. I samband med andra världskriget kan även judisk egendom i fonn av tavlor, smycken m.m. ha förts till Sverige. Vissa förfrågningar gjordes vid samma tid till advokater, revisorer, transportörer och andra för att försökta utröna sådan om egendom kunde finnas hos dem. Frågan kan behöva belysas ytterligare.

Tyska tillgångar

Sedan de fyra huvudallierade efter den tyska kapitulationen förklarat att de övertagit högsta makten i Tyskland vände de sig

till bl.a. Sverige med anspråk på förfoganderätten och kontrollen över tyska tillgångar i Sverige. Förhandlingar med

de allierade ledde till lagstiftning som belade all tysk egendom i Sverige med skingringsförbud. En särskild myndighet, Flyktkapitalbyrån, upprättades, vilken efter avslutandet det av

s.k. Washington-avtalet med de allierade år 1946 fick i uppdrag

att likvidera den tyska egendomen. Flyktkapitalbyrån upphörde med sin verksamhet år 1956 i samband med att ett avtal träffades med Förbundsrepubliken

Bilaga 1

Tyskland. Avtalet reglerade den ersättning skulle utgå till som de tyska rättsägare vilkas egendom likviderats i Sverige. Ersättningen utbetalades ur en fond i Tyskland till vilken

tillgängliga medel överförts från svensk och tysk sida. Enligt vad som uppgetts om Flyktktkapitalbyråns verksamhet

avvecklades i princip inte egendom som tillhörde personer som varit utsatta för de nazistiska förföljelsema. Det kan emellertid inte uteslutas att egendom tillhörig tyska judar likviderades av Flyktkapitalbyrån. Detta är en fråga som behöver belysas.

Uppdraget

Kommissionens uppgift är att skapa största möjliga klarhet i vad som kan ha hänt i Sverige när det gäller egendom judiskt av

ursprung som förts hit i samband med judeförföljelsema före

och under andra världskriget.

Kommissionen skall analysera och ta ställning till vad

som kommit fram vid genomgången Riksbankens av arkivhandlingar för att belysa Riksbankens förvärv s.k. rövat av guld under andra världskriget. Den riksbanken tillsatta av utredningen beräknas vara klar med sitt uppdrag under första halvåret 1997. Kommissionen bör, om det detta till anser vara gagn för utredningen, göra kompletterande undersökningar i saken med särskild fokusering på frågan guld kan ha om som tillhört judar.

Kommissionen skall vidare bedriva forskning i alla de

offentliga arkiv som kan tänkas ha uppgifter är relevanta som för uppdraget liksom i privata arkiv ställs till som

kommissionens förfogande i syfte att klarlägga i vad mån

myndigheters, privatpersoners eller företags agerande före och under andra världskriget bidrag till att Sverige befattat sig med rövat guld eller annan egendom judiskt Stor av ursprung. uppmärksamhet skall ägnas möjligheten att bedriva forskning i privata arkiv.

Bilaga 1

Kommissionen skall även redovisa de utredningar gjorts som tidigare rörande herrelösa bankkonton och privat annan egendom som kan antas ha tillhört judar. Kompletterande utredningar som kan anses vara nödvändiga för att få full belysning av frågan om sådana judiska tillgångar bör göras. Vidare skall kommissionen undersöka om judisk egendom kom att omfattas Flyktkapitalbyråns verksamhet. av Kommissionen får behandla även andra frågor kan som bidra till att skapa klarhet i vad som hänt med sådan egendom av judiskt ursprung som förts till Sverige i samband med de nazistiska judeförföljelsema före och under andra världskriget. Finner kommissionen egendom av sådant slag som uppdraget avser skall egendomen i görligaste mån och anges beskrivas.

Arbetsformer m.m.

För kommissionens arbete gäller kommittéförordningen

1976:119.

Redovisning av uppdraget

Kommissionen skall redovisa sitt uppdrag senast den 1

mars 1998.

Utrikesdepartementet

sou 1998:96

p

- Bilaga

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för Dir. andra världskriget UD 1997:05 19973148

Beslut vid regeringssammanträde den 11 december 1997.

Sammanfattning av uppdraget

Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget 1997:05 skall, så snart Riksbankens arkivutredning redovisat sitt resultat, med förtur utföra den del utredningsuppdraget i direktiven

av

1997:31 som avser att analysera och ta ställning till vad kommer fram

som

vid Riksbankens utredning samt, i enlighet med de ursprungliga direktiven, göra de kompletterande undersökningar kommissionen bedömer

som vara

nödvändiga. Denna del av kommissionens uppdrag skall snarast möjligt

redovisas särskilt.

Kommissionen skall redovisa sitt uppdrag i övrigt senast den 30

november 1998.

Bakgrund

Regeringen beslutade genom kommittédirektiv den 13 februari 1997 dir. 1997:31 att en kommission skulle tillkallas med uppgift att undersöka

andra världskriget hur myndigheter, banker och andra före och under andra

världskriget befattat sig med guld och andra tillgångar kan ha tillhört

som judar och förvärvats från Nazityskland, hur herrelösa bankkonton som som

Bilaga 2

tillhört judar i Sverige behandlats och om egendom som tillhört tyska judar kommit att likvideras genom Flyktkapitalbyråns verksamhet. Vidare skall kommissionen enligt direktiven analysera och ta ställning till vad kommer fram vid Riksbankens genomgång av arkivhandlingar som i syfte att belysa frågan bankens förvärv av rövat guld. Kommissionen om bör, den finner detta vara till gagn för utredningen, göra om kompletterande undersökningar i saken med särskild fokusering på frågan guld kan ha tillhört judar. om som Enligt direktiven skall kommissionen redovisa sitt uppdrag senast den 1 mars 1998. Kommissionen har hemställt om förlängd tid för sitt upp-drag och har bl.a. anfört att Riksbankens utredning, som ursprungligen skulle ha redovisats under första halvåret 1997, nu förväntas bli klar först vid årsskiftet 1997/98. En viktig del kommissionens arbete är att gå igenom Riksbankens av utredningsresultat och därtill göra kompletterande undersökningar om detta skulle till för utredningen. Då Riksbankens utredning är fördröjd vara gagn bör kommissionens uppdragstid förlängas till utgången november 1998. av Det kan komma att bli nödvändigt för regeringen att ta ställning till delar vad kommer fram av Riksbankens utredning. Kommissionen av som bör därför, så snart Riksbanksutredningens resultat föreligger, med som förtur ta sig denna del av utredningsuppdraget. Kommissionen bör an också redovisa sin analys och resultatet av egna eventuella fortsatta utredningar i ett särskilt betänkande snarast möjligt.

Uppdraget

Kommissionen skall, så snart Riksbankens arkivutredning redovisat sitt resultat, med förtur utföra den del av utredningsuppdraget i direktiven 1997:31 att analysera och ta ställning till vad som kommer fram som avser vid Riksbankens utredning samt, i enlighet med de ursprungliga direktiven, göra de kompletterande undersökningar som kommissionen bedömer vara nödvändiga. Denna del av kommissionens uppdrag skall snarast möjligt redovisas särskilt. Kommissionen skall redovisa sitt uppdrag i övrigt senast den 30 november 1998.1 övrigt gäller direktiven 1997:31 Utrikesdepartementet

ÖWBUO.

;esta säs

Statens offentliga

utredningar

1998 Kronologisk förteckning

Omstruktureringarochbeskattning.Fi. 29. 1976årslag immunitetochprivilegieri vissa om Tänderhelalivet fall- översyn.UD. en nytt ersättningssystem for vuxentandvård.S. 30. Utlandsstyrkan.Fö. - Välfärdensgenusansikte. A. 31.Detgällerlivet. Stödochvårdtill barnoch Män passar alltid Nivå- ochorganisationsspeciñka ungdomar medpsykiskaproblem. Bilaga. + processer medexempelfrånhandeln.A. 32.Rättssäkerhet,vårdbehov ochsamhällsskyddvid Vårt liv som kön.Kärlek,ekonomiska resurser och psykiatrisktvångsvård. maktdiskurser.A. 33.Historia,ekonomiochforskning. Ty makten din är Myten om detrationella Fem rapporterom idrott. ln. arbetslivetochdetjämställdaSverige.A. 34.Företagaremedrestarbetsfonnåga. Översyn rörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva av 35.Förordningartillmiljöbalken.+ Bilagor.M.

försäkringar.Fi 36.Identifieringochidentiteti digitalamiljöer Alkoholreklam.Marknadsföring alkoholdrycker av Referatfrån hearing den 12 november 1997. - en och Systembolagets produkturval. IT-kommissionensrapport K. Integritet Effektivitet- Skattebrott.Fi. - 37.Denframtidaarbetsskadeforsäkringen. 10.Campus för konst.U. 38. Vad får vi för pengarna Resultatstymingav ll. Friståendeutbildningar med statlig tillsyn statsbidragtill vissaorganisationerinomdetsociala inomolikaområden.U. området.S. 12. älvdeklaration ochkontrolluppgifter 39.Det finsk-svenskagränsälvssamarbetet. M. - förenkladeförfaranden.Fi. 40.BROTPSOFFER. 13.Säkrarekemikaliehantering. Fö Vad hargjorts Vad börgöras Ju. 14.E-pengar näringsrättsligafrågor.Fi. - 41.Läkemedelsinformation föralla. l5. Gröna nyckeltal Indikatorerför ett ekologiskt 42.Försvarsmaktsgemensam utbildningfor hållbartsamhälle.M. framtidakrav.Fö. 16.När åsikter blir handling.Enkunskapsöversikt om 43.HurskallSverigemåbättre bemötande av personer medfunktionshinder.S. första stegetmot nationellafolkhälsomål. - 17.Samordning digitalmarksändTV. Ku. av 44.Ensamlad vapenlagstiftning.Ju. 18.En gräns en myndighet Fi. 45.Sotningi framtiden. Fö. - 19.IT ochregionalutveckling. 46.Om buggningochandrahemligatvångsmedel.Ju. 120 exempelfrån Sverigeslän.K. 47.Bulvaneroch annat. Ju. 20.IT-kommisionenshearing om infrastrukturen 48.kontrollerad ochifrågasatt for digitala medier.Andrakammarsalen, intervjuermed medfunktionshinder. - personer Riksdagen1997-l0-24.K. 49.Konsekvenser att taxfreeförsäljningen avvecklas av 2 Problemmedinbäddade system inforZOOO-skiftet. inom EU.K. . Hearinganordnad IT kommissioneni av 50.De39 stegen. Läkemedelsutredningar under samverkanmedlndustriforbundetoch Statskontoret 1900-taletoch annat underlagsmaterial till 1997-1l-l4.K. Läkemedelivård ochhandel,SOU1998:28.S. 22.Försäkringsgaranti. 5 Vuxenutbildningochlivslångtlärande. . Ett garantisystemfor forsäkringsersättningar. Fi. Situationeninfor ochunderförstaåretmed 23.Statenochexportñnansieringen. N. kunskapslyñet.U. 24.Fiskeriadministrationen i ettEU-perspektiv. 52.Utstationering arbetstagare. A. av Översyn ñskeriadministrationen av m.m. Jo. Ta möjligheterna i Östersjöregionen. N. vara 25.Tre städer.En storstadspolitikfor helalandet. Hur offensivlT-användningkanskapatillväxt . + st 4 bilagor. för mindreföretag.Ett rådslaganordnatav 26.Frånhembränttill Mariakliniken. IT-kommissionen uppdrag Kommunikationsav fakta om ungdomarochsvartsprit. departementet, Närings-ochhandelsdepartementet - 27. Nya ledningsreglerför bankaktiebolagoch och Industriforbundet. försäkringsbolag.Fi. Rotundan,RosenbadI997-l l-18.K. 28.Läkemedeli vårdochhandel.Om en säker,flexibel 55.Demokratinsräckvidd.Dokumentation frånett ochsamordnadläkemedelsforsörjning. seminarium.Demokratiutredningens skriftserie.SB.

offentliga utredningar

Statens 1998

Kronologisk förteckning

56. Avdrag för ökade levnadskosmader vid tjänsteresa 83. DUKOM Distansutbildningskommitten. och tillfälligt arbete. Fi Pådistans utbildning, undervisningoch lärande. 57. DUKOM Distansutbildningskommittén. Kostnadseffektiv distansutbildning. U. Utvärdering av distansutbildningsprojekt med DUKOM Distansutbildningskommittén. lT-stöd.U. Flexibelutbildning distans.U. 58.IT ochnationalstaten. Fyra framtidsscenarier. Att rösta medhänderna. Om stormöten, . IT-kommissionens rapport 6/98.K. folkomröstningar ochdirektdemokratiiSchweiz.SB. 59. Räddningstjänsten i Sverige Utvecklingssamarbete rättsområdet. Rädda ochSkydda.Fö. . Östeuropa. Ju. - 60. Kring Hallandsåsen. M. Premiepensionsmyndigheten. Fi. 61. Livsmedelstillsyni Sverige.Jo. DomarenochBeredningsorganisationen 62 Kampanj medkunskaperoch känslor.Om utbildning ocharbetsfördelning.Ju. kämavfallsorrtröstningen i Malå kommun1997.M. Greppet att vända en regionsutveckling. - 63.En godaffär i MotalaJoumaIistemasavslöjanden RapportfrånSöderhamnskommittén. N. ochläsarnasetik. Demokratiutredningens skriñse- Stegetföre.Nedslagi detlokala rie.SB. brottsförebyggande arbetet.Ju. 64.Bättre och mer tillgängliginformation. Nya kommunalförnyelseoch kompetensgrepp- Småföreragsdelegationens rapport N. utveckling.In. 65.Nya tider, nya förutsättningar... Godaidéer om småföretagochsamverkan. IT-kommissionens rapport 8/98.K. Småföretagsdelegationens rapport N. 8x FUNKIS funktionshindradeelever skolan.U. i Kapitalförsörjning till småföretag. - 67. Socialavgiñslagen. Småföretagsdelegationens rapport N. 68. Kunskapsläget kämavfallsområdet1998. M. Förslagskatalog. 3 Lämplighetsprövning av personalinom Småföretagsdelegationens rapport N. förskoleverksamhet, skolaoch skolbamomsorg. U. 95.Förstärktskydd av skogsmarkför naturvård.M. 70. Skolan,IT ochdetlivslånga lärandet. 96.Naziguldet ochRiksbanken.lnterimrapport.UD. Hearing anordnad av Utbildningsdepartementet och lT-kommissionen, Rosenbad997-12-04, l lT-kommmissionens rapport 7/98.K. 7l. Den kommunala revisionen ett demokratiskt kontrollinstmment.In. Kommunala ñnansförbund.Fi. . Organisationer MångfaldIntegration Ett framtida . system för statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer m.fl. In. Styrningen av polisen. Ju. . Djurförsök.Jo. . Idrott ochmotion för livet. Statensstödtill idrotts- . rörelsenoch friluftslivets organisationer. In. Kompetensi småföretag.Småföretagsdelegationens . rapport N. Regelförenklingför framtiden. Småföretags- . delegationens rapport 4. N. IT och regionalutveckling. . erfarenheterfrån tre hearingarunder mars 1998. lT-kommmissionens rapport 9/98.K. 80.BostadsrättsregisterJu. 81.Användningen vissastatsflygplan, av m.m. SB. 82. Försäkringsföreningar-ett refonnerat regelsystem Fi.

Statens

offentliga utredningar 1998

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen ochsamordnadläkemedelsförsörjning. 28

Detgällerlivet. Stödochvårdtill barnoch Demokratinsräckvidd.Dokumentationfrånett seminarium.Demokratiutredningens skriftserie.55 ungdomarmedpsykiskaproblem. Bilaga.31 +

Rättssäkerhet, vårdbehovoch samhällsskyddvid En god affär i Motala. Joumalistemasavslöjandenoch läsarnasetik.Demokratiutredningens skriftserie.63 psykiatrisktvångsvård.32

Användningen vissastatsflygplan. 81 Företagaremedrestarbetsfönnâga. 34 av m.m. Att rösta medhänderna.Om stonnöten, Denframtidaarbetsskadeforsäkringen. 3 7

Vad får för pengarna Resultatstyming folkomröstningarochdirektdemokratiiSchweiz. SB.85 - av statsbidragtill vissaorganisationerinomdetsociala

Justitiedepartementet området. 38

Läkemedelsinfonnation föralla.41 BROTFSOFFER l-lurskallSverigemåbättre Vad hargjorts Vad bör göras 40 första steget mot nationellafolkhälsomål. 43 Ensamladvapenlagstiñning.44 - Kontrolleradochifrågasatt Ombuggningochandrahemligatvångsmedel.46 intervjuermed personer medfunktionshinder.48 Bulvaneroch annat. 47 - De39 stegen. Läkemedelsutredningar under Styrningen polisen.74 av 1900-taletoch annat underlagsmaterial till B0stadsrättsregister.80 Utvecklingssamarbete pårättsområdet. Läkemedelivårdochhandel,SOU1998:28.50

Socialavgiñslagen. 67 Östeuropa.86

DOMARENOCHBEREDNING

Kommunikationsdepartementet

- utbildningocharbetsfördelning.88 Stegetfore.Nedslagi det lokalabrottsförebyggande lT ochregionalutveckling.

arbetet.90 l20 exempelfrånSverigeslän.19

IT-kommisionenshearing om infrastrukturen

fördigitalamedier.Andrakammarsalen,

Utrikesdepartementet Riksdagenl997-l 0-24.20

1976årslag Problemmedinbäddade system inför2000-skiftet. om immunitetochprivilegieri vissafall 29 Hearinganordnad IT kommissioneni av - en översyn. samverkanmedlndustriforbundetoch Statskontoret NaziguldetochRiksbanken.lnterimrapport.96 1997-ll-l4.2l

Försvarsde artementet Identifieringochidentiteti digitalamiljöer.

Säkrarekemikalie antering.l 3 Referatfrån en hearingden l2 november 1997. - Utlandsstyrkan.30 lT-kommissionens rapport 4/98.36

Försvarsmaktsgemensam utbildningför Konsekvenser av att taxfreeförsäljningenavvecklas

framtidakrav.42 inom EU. 49

Sotning 45 l-luroffensivIT-användningkanskapatillväxt

RäddningstjänsteniSverige för mindreföretag. Ett rådslag anordnat av

RäddaochSkydda.59 IT-kommissionen uppdrag Kommunikations- av departementet, Närings-ochhandelsdepartementet

Socialdepartementet ochlndustriförbundet.Rotundan,Rosenbadl997-l 1-l8.

54 Tänderhelalivet lT ochnationalstaten. Fyra framtidsscenarier. - nytt ersättningssystem för vuxentandvård. 2 lT-kommissionens rapport 6/98.58 Alkoholreklam.Marknadsföring alkoholdryckeroch av Nya tider, nya förutsättningar... Systembolagets produkturval.8 IT-kommissionens rapport 8/98.65 När åsikterblir handling.Enkunskapsöversikt om bemötande Skolan,IT ochdet livslångalärandet. avpersoner medfunktionshinder.16 Hearinganordnad Utbildningsdepartementet av och Tre städer.En storstadspolitikför helalandet. lT-kommissionen, Rosenbad1997-12-04, + st 4 bilagor. 25 IT-kommmissionens rapport 7/98. K. 70 Frånhembränttill Mariakliniken. fakta ungdomaroch 26 IT ochregionalutveckling. - om svartsprit. Läkemedel erfarenheterfrån tre hearingarunder mars 1998. i vårdochhandel.Om säker.flexibel en

1998 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

IT och regional utveckling. processer med exempelfrånhandeln.4 erfarenheter från tre hearingar under mars 1998. Vårt liv som kön. Kärlek,ekonomiska resurser och IT-komrnmissionens rapport 9/98. 80 maktdiskurser. 5 Ty makten din är Myten om det rationella Finansdepartementet arbetslivetoch detjämställdaSverige. 6 Omstruktureringar och beskattning. 1 Utstationering arbetstagare. av 52 Översyn rörelse- och tillsynsregler för kollektiva av Kulturdepartementet försäkringar. 7 Integritet Effektivitet- Skattebrott. 9 Samordning av digitalmarksändTV. l7 älvdeklarationoch kontrolluppgifter 12 Närings- och handelsdepa rtementet förenklade förfaranden. näringsrättsliga frågor. 14 exportfinansieringen. 23 E-pengar- Statenoch En gräns en myndighet 18 Ta möjligheternai Östersjöregionen. 53 - vara Försäkringsgaranti. Bättreochmer tillgängliginformation. Ett garantisystem för försäkringsersättningar. 22 Småföretagsdelegationens rapport 2. 64 Nya ledningsreglerför bankaktiebolag och Kompetens i småföretag. försäkringsbolag. 27 Småföretagsdelegationens rapport 77 Avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa Regelförenklingför framtiden. och tillfälligt arbete. 56 Småföretagsdelegationens rapport 4. 78 Kommunala ñnansförbund. 72 Greppet att vända en regions utveckling. - Försäkringsföreningar-ett reformerat regelsystem 82 Rapport från Söderharrmskommittén. 89 Premiepensionsmyndigheten. 87 Godaidéerom småföretagochsamverkan. Småföretagsdelegationens rapport 92

Utbildningsdepartementet Kapitalforsörjningtill småföretag.

Campus for konst l 0 Småföretagsdelegationens rapport 93 Fristående utbildningar medstatlig tillsyn Förslagskatalog. inom olika områden.l l Småforetagsdelegationens rapport 7. 94 Vuxenutbildning och livslångt lärande. åretmed Inrikesdepa rtementet Situationen infor och underförsta kunskapslyñet.5 l Historia,ekonomioch forskning. DUKOM Distansutbildningskommittén. Femrapporterom idrott. 3 3 Utvärdering av distansutbildningsprojekt med Den kommunala revisionen ett demokratiskt - IT-stöd. 57 kontrollinstrument. l 7 FUNKISS funktionshindrade elever i skolan.66 OrganisationerMångfald Integration Ett framtida - - Lämplighetsprövning av personalinom system för statsbidrag till invandrarnas förskoleverksamhet, skola ochskolbamomsorg. 69 riksorganisationerm.fl. 73 DUKOM Distansutbildningskommittén. Idrott ochmotionför livet. Statens stöd till idrotts- På distans utbildning, undervisningoch lärande. rörelsenoch friluñslivetsorganisationer. 76 Kostnadseffektiv distansutbildning. 83 kompetens- Nya greppkommunal förnyelseoch DUKOM Distansutbildningskommittén. utveckling.91 Flexibel utbildning distans. 84 Miljödepartementet Jordbruksdepartementet hållbart Grönanyckeltal Indikatorer for ett ekologiskt - Fiskeriadministrationen i ett EU-perspektiv. samhälle. 5 l Översyn av fiskeriadministrationen m.m. 24 Förordningartill miljöbalken.+Bilagor. 35 Livsmedelstillsyn i Sverige. 6 Det finsk-svenska gränsälvssamarbetet. 39 Djurförsök. 75 Kring Hallandsåsen. 60 Kampanjmed kunskaper ochkänslor.Om Arbetsmarknadsdepartementet kämavfallsontröstningen i Malåkommun 1997. 62 Välfärdens genusansikte. 3 Kunskapsläget kämavfallsområdet 1998. 68 Män passar alltid Nivå- och organisationsspecifika

OFIJISNTIJICLX V . I UBLIKATIONER V n