SOU 1999:20

Sverige och judarnas tillgångar Bil.slutrapport.

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

BiLAGA TILL

SLUTRAPPORT FRÅN

KOMMISSIONEN OM JUDISKA TILLGÅNGAR I SVERIGE VID TIDEN {

FÖR ANDRA VÅRLDSKRIGET

Min

my Statens offentligautredningar WW 1999:20 w Utrikesdepartementet

och

Sverige

judarnas tillgångar

Slutrapport

Bilaga

I_9_mmissionenom judiska tillgångar

i Sverige vid tiden for andra världskriget Stockholm 1999

SOU och ingår i 1999 års nummerserie kan köpas från Fakta Info Direkt.

Ds som För remissutsändningar SOU och Ds som ingår i 1999 års nummerserie svarar

av Fakta Info Direkt på uppdrag Regeringskansliets forvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fakta Info Direkt, Kundservice

Box 6430, 113 82 Stockholm

Tel: 08-587 671 OO,Fax: 08-587 671 71

E-post order@faktainfo.se

Svara på remiss. Hur och varfor. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. — som

Broschyren kan beställas hos:

Information Rosenbad

Regeringskansliet

103 33 Stockholm

Fax: 08-405 42 95

Telefon: 08-405 47 29

ISBN 91-7610-968-2 Elanders Gotab, Stockholm 1999 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

Utrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade beslut den 13 februari 1997 chefen

genom för Utrikesdepartementet att tillkalla en kommission med uppgift att skapa största möjliga klarhet i vad som kan ha hänt i Sverige när det gäller egendom av judiskt ursprung förts hit i samband med

som judeförföljelsema före och under andra världskriget dir. 1997:31.

Med stöd av nämnda bemyndigande utsågs den 21 februari 1997 f.d. landshövdingen Rolf Wirtén till ordförande i kommissionen. Samma dag förordnades som ledamöter docenten Nina Einhom, professorn Boel Flodgren, f.d. justitierådet Per Jennsten, advokaten Lennart Kanter, fil. dr Heléne Lööw och ambassadören Krister Wahlbäck.

Som sakkunniga förordnades samma datum fil. dr. Paul A. Levine och docenten Alf W. Johansson. Den entledigades på

senare egen begäran från uppdraget den 17 april 1997. Den 11 april 1997 förordnades som sakkunniga även direktören Salomo Berlinger, f.d. ambassadören Sven Fredrik Hedin, professorn Mats Larsson, riksarkivarien Erik Norberg, f.d. bankdirektören P.G. Persson, avdelningsdirektören Hans Seyler, dr Israel Singer, direktören Göran Strömgren, docenten Kersti Ullenhag, avdelningsdirektören Göran Wikell och f.d. ambassadören Eric Virgin. Den 14 december 1998 entledigades Sven Fredrik Hedin på egen begäran från sitt uppdrag.

För att som experter biträda kommissionen förordnades den ll april 1997 kanslirådet Bertil Ahnborg och depaitementsrådet Berndt Fredriksson.

Fr.o.m. den 14 april 1997 anställdes huvudsekreteraren i kommissionen hovrättsassessom Gertrud Forkman och sekreteraren fil. dr Ingrid Lomfors. Fr.o.m. den 1 februari 1998 anställdes sekreterare

som även hovrättsassessom Peder Bjursten. Anställningarna varade för Ingrid Lomfors del t.o.m. den 14 december 1998, for Peder Bjurstens del t.o.m. den 28 februari 1999 och för Gertrud Forkmans del t.o.m. den 31 mars 1999.

Kommissionens uppdrag skulle enligt direktiven redovisas senast den l mars 1998.

Den 11 december 1997 biföll regeringen en begäran från kommissionen om förlängd uppdragstid. Därvid bestämdes att uppdraget skulle redovisas senast den 30 november 1998. Samtidigt fick kommissionen tilläggsdirektiv, som innebar att kommissionen med förtur skulle utföra och redovisa den del av uppdraget som avser Riksbankens guldaffárer dir. 1997:148.

Den 9 juli 1998 överlämnade kommissionen med anledning av tilläggsdirektiven sin interirnrapport Naziguldet och Riksbanken SOU 1998:96.

En begäran från kommissionen om ytterligare förlängd uppdragstid till den 1 1999 bifölls av regeringen den 29 oktober 1998.

mars

Den 3 mars 1999 överlämnade kommissionen sin slutrapport Sverige och judamas tillgångar SOU 1999:20.

Hänned överlämnas en bilaga till slutrapporten, vari publicerats ett antal forskningsrapporter vilka författats av uppdragstagare anlitade för att ta fram underlag till kommissionens bedömningar. Bilagan har redigerats två uppdragstagarna, nämligen biträdande professorn

av av emeritus Sven Fritz och docenten Alf W. Johansson.

Stockholm den 1999-05-18

Rolf Wirtén

Nina Einhorn Lennart Kanter

Boel F lodgren Heléne Lööw

Per Jermsten Krister Wahlbäck

/Sven Fritz

/Alf W. Johansson

Förord

Som framgår av missivet innehåller denna bilagevolym ett antal forskningsrapporter som författats av uppdragstagare anlitade för att ta fram underlag för kommissionens bedömningar. Många av dessa rapporter innehåller empiriska resultat, uppslag för vidare forskning och analyser som inte kunnat redovisas i huvudrapporten

Inför publiceringen har rapportemas författare beretts tillfälle att överarbeta sina texter. Som grundvillkor för överarbetning har uppställts att denna inte finge förändra det sakinnehåll som redan inarbetats i kommissionens slutrapport. Författarna svarar själva för de synpunkter och analyser som framförs i deras rapporter.

Som redaktörer har undertecknade inte överarbetat texterna formellt. Vi har inte ändrat i texternas formuleringar och inte heller försökt likrikta de olika författarnas skilda system för underrubriker och referenser.

Sven Fritz

Alf W. Johansson

Översikter

Regeringen och opinionen under andra världskriget

Alf W Johansson

Före kriget

Det nazistiska Tyskland såg i Sverige potentiell bundsförvant. Den

en nordiska tanken föreställningen rasmässigt grundad

- om en ödesgemenskap mellan Tyskland och de skandinaviska folken spelade

en viktig roll i nazistisk ideologi. Så mycket större blev besvikelsen över den ringa förståelse som nazismen mötte i de skandinaviska länderna. I januari 1940 konstaterade den tyska tidskriften Der Norden organ för

- Nordische Gesellschaft i Tyskland att "de nordiska länderna har icke

förstått det nya Tyskland. De har inte svarat på den tyska appellen

om en ödesgemenskap för Östersjöländema". Några månader tidigare hade Hitler vid ett Sammanträffande med den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin sagt att han "skrivit av" de nordiska länderna. Tyskland hade där endast mött "otacksamhet och antipati".2

Den svenska pressen hade redan under trettiotalet utgjort ett konstant irrationsmoment i de tysk-svenska relationerna. Tyska klagomål möttes med hänvisningar till att den svenska pressen stod fri. På tyskt håll ansåg man att svenskarna saknade "takt" i umgänget med Tyskland. Föreställningen i Sverige om en "tysk fara" uppfattades sårande

som ur tysk synvinkel. När Tyskland i april 1939 erbjöd de nordiska länderna en icke-angreppspakt avvisades denna av den svenska regeringen. I svenskt

‘ Se Hans-Jürgen Lutzhöft, Der nordische Gedanke in Deutschland 1920-1940, Stuttgart 1971 2 Axel Huckstorf, Intemationale Beziehungen 1933-1939: Schweden und das Dritte Reich, Frankfurt am Main 1997 s 113

samhällsliv blev den organiserade nazismen marginell förteelse. 1938

en ändrade det enda kvarvarande "riktiga" nazistpartiet till Svensk

namn socialistisk samling SSS. Swastikan byttes mot vasakärven i ett försök att frigöra sig från den belastning som anknytningen till den tyska nazismen utgjorde. Partiledaren Sven Olof Lindholm klagade i ett brev:

Vi kommer ingenstans /.../ Tyskland ligger oss i fatet så förbannat /.../ Det

enda tänkbara om idéerna skall räddas blir att slopa både nanm och

symbol, för att intetala om stövlar, koppel och Hitlerhälsning.

De svenska nazistpartierna nådde aldrig över l procent i allmänna val. Högerpartiet markerade sitt avståndstagande genom att 1934 avskilja sig från sitt nazistfratemiserande ungdomsförbund. Från högern till socialdemokratin tog det demokratiska Sverige avstånd från nazismen, men avståndstagandet skedde på olika grunder. socialdemokratin såg i nazismen en svuren motståndare till arbetarrörelse och demokrati. Hitler betraktades som en agent för kapitalistiska intressen. Nazismen uppfattades som en överhetsrörelse utan genuin folklig förankring. Liberalerna vände sig mot nazismens rasism och fömekande av demokrati och människovärde. Mera komplicerat de konservativas

var förhållande till nazismen. Det fanns drag i nazismen ägnade att

som var tilltala ett konservativt sinne: betonandet hierarki och traditionella

av familjevärden, antikommunismen och fientligheten mot arbetarrörelsen och dess organisationer. Vad som stötte bort var nazismens plebejiska framtoning, dess brutalitet och förakt för rättstraditionerf

3 Karl N.A Nilsson, Överklassnazism 1930-1945 Stockholm Carlssons u.å. 247

s Detta arbete innehåller material till belysningen av olika högemationella och nazistiska grupperi Sverige. 4 Se Karl Wistrand, Hört och upplevat, Stockholm 1962 s 192. Ivar Anderson, Från det nära förflutna, Människor och händelser 1940-1955 Stockholm 1969 s 57. Den svenska högern hade relativt sent exempelvis i jämförelse med Norge bejakat den parlamentariska demokratin. Även modernisering i

om en anglosaxisk riktning skedde under mellankrigstiden dröjde vissa antidemokratiska attityder kvar. Temat konservatism och nationalsocialism skulle förtjäna en utförligare behandling. Nationalsocialismen kan beskrivas som en högerextremistisk rörelse med vissa vänsterinriktade inslag. Se Karl Wistrand, Hört och upplevat, Stockholm 1962 s 192. Ivar Anderson, Från det nära förflutna, Människor och händelser 1940-1955 Stockholm 1969 s 57. Den svenska högern hade relativt sent exempelvis i jämförelse med Norge bejakat den parlamentariska demokratin. Även modernisering i anglosaxisk riktning

om en skedde under mellankrigstiden dröjde vissa anti-demokratiska attityder kvar. Temat konservatism och nationalsocialism skulle förtjäna en utförligare

Även nazismens rasistiskt grundade nationalism främmande för

var konservativt tänkande Kristallnatten 9/10 november 1938 blev en väckarklocka för många konservativa tyskvännerf Det parti som tydligast påverkades av idéerna söderifrån var bondeförbundet som i sitt partiprogram 1933 talade om försvaret av den svenska rasens renhet som en av partiets viktigaste uppgifter Genom krisuppgörelsen 1933 mellan socialdemokratin och bondeförbundet "kohandeln" sattes kapson på de agrarfascistiska stärrmingarna.

Över huvud taget är det viktigt att framhålla krisuppgörelsens betydelse för det politiska systemets legitimitet i Sverige. Det parlamentariska systemet Visade en handlingskraft och krislösningsfönnåga som ryckte undan grunden för en svensk nazism.

Den svenska kulturen hade alltsedan 1870-talet erhållit starka impulser från Tyskland. Den akademiska kulturen i Sverige var präglad av tysk

behandling. Nationalsocialismen kan beskrivas som en högerextremistisk rörelse med vissa vänsterinriktade inslag. 5Den konservativa nationalismen i första hand knuten till monarki, kyrka

var försvar och historiska traditioner. 6Rasistiska attityder utbredda vid denna tid. Begreppet allmänt

var ras var en accepterad tankekategori den fanns exempelvis i skolans geografiläroböcker. När det gällde de färgade folken var rastänkandet befást och oreflekterat. Däremot var antisemitismen en problematisk form av rasism som man inte kunde ge uttryck för utan att väcka skarpa motreaktioner. När publicistklubbens ordförande och chefredaktören för Nya Dagbligt Allehanda, Leon Ljunglund, 1934 gav uttryck för oförblommerade antisemitiska åsikter, ledde detta till att han tvingades avgå som Publicistklubbens ordförande. 7Se Bernt Hagtvedt, Swedish fascism 1920-1945 i Stein Uglevik Larsen et al, Who were the fascists, Social roots of European fascism, Bergen-Oslo-Tromsö 1980 s 718 Det är betecknande att riksdagens ende öppne antisemit, den beryktade konsul Otto Wallén var bondeförbundare. Se Ingvar Svanberg, Mattias Tyden, Sverige och Förintelsen Stockholm 1997

8Se Ulf Lindström, Scandinavian fascism 1920-1940, Stockholm 1985. Åren 1933-1934 förelåg klart fascist- och nazistvänliga stämningar inom högern och bondeförbundet. Vid mitten av 30-talet hade dessa stämningar sjunkit tillbaka. Nationella ungdomsförbundet försök att omvandla sig till ett parti hade misslyckats, de svenska nazisterna hade ohjälpligt komprometterat sig genom inre stridigheter och brist på karismatiskt ledarskap. Kohandeln 1933 och högems brytning med Nationella ungdomsförbundet 1934 innebar att partisystemet immuniserades mot inflytande söderifrån Högerextremism och nazism

. marginaliserades.

vetenskap och forskning. I förvånansvärt ringa utsträckning övergick dock denna tyskorientering i öppen nazism. Däremot fanns det inom

högern en tyskvänlig strömning som i första hand geopolitiskt och historiskt

var inspirerad och som i ett starkt Tyskland såg ett bålverk mot Sovjetryssland. Moskvapakten i augusti 1939 innebar ett svårt slag för denna opinion: Nazitysklands renommé antikommunismens

som banérförare skadades. Hitlerregimens passiva hållning under vinterkriget 1939/40 och anfallet mot Danmark och Norge 9 april 1940 bidrog ytterligare till att pressa tillbaka denna opinionsriktning. De häpnadsväckande tyska segrarna på kontinenten i maj/ juni 1940 skapade emellertid nytt utrymme för en tyskvänlig opinion.

Sammanfattningsvis kan sägas att Sverige mindre än de flesta andra länder i Europa påverkades de ideologiska strömningama från de

av fascistiska staterna. Vid krigsutbrottet 1939 fanns det i Sverige bred

en anti-totalitär konsensus omfattande samtliga större riksdagspartier. socialdemokratisk och liberal opinion klart antinazistisk. Inom

var bondeförbundet fanns det latent nazistisk potential, partiets

en men "progressiva" vändning 1933 kohandeln och från 1936

senare koalition med socialdemokratin red spärr mot naziinflytande. Viktigt för förståelsen av opinionsläget är att även inom den svenska högern det nazistiska inflytandet begränsat. Detta möjliggjorde lcrigsårens

var samlingsregering.

Betecknande för opinionsutvecklingen i Sverige under trettiotalet är att vänsterlcraftema lyckades flytta fram sina maktpositioner medan demokratin i Europa i övrigt i land efter land ersattes med auktoritära regimer. Med sin progressivt/modemistiska välfärdsprofil Sverige

var redan vid denna tid det tydligaste demokratiska alternativet till kommunism och fascism.

Kriget

Hitlerregimen insåg att den aldrig skulle kunna omvända Sverige till nazismen; den gick i stället in för att söka tysta den misshagliga opinionen. Genom kontinuerliga påtryckningar sökte Hitlertyskland tvinga de svenska statsmakterna att kväva den antinazistiska opinionen. I långa stycken taktiken framgångsrik. Redan före kriget gick svenska

var regeringen ut med dämpande propåer till Tryckfrihetspolitiken

pressen. under 1939-1941 innebar de facto ett accepterande tyskamas krav på att

även åsiktsbildningen i ett neutralt land skulle vara neutral Statsmakten åtog sig ett ansvar för opinionsbildningen som var oförenligt med liberal pressideologi. En omfattande kontrollapparat byggdes Den

upp. "beredskapslagsstiftning" som genomdrevs innebar en väldig förstärkning av exekutivens maktbefogenheter. Statsministern erkände själv att lagstiftningen händerna på en reaktionär regering" kunde bli "farlig för tryckfriheten och yttrandefriheten i vårt land".° Regeringen krävde självcensur och ingrep med repressiva åtgärder mot opinionsbildare som vägrade anpassa sig. De organ som traditionellt bar upp den politiska offentligheten pressen, radion och riksdagen kom endast i begränsad utsträckning att spegla opinionsläget i Sverige. Det är omvittnat att under sommaren och hösten 1940 en avvaktande, lätt defaitistisk stämning rådde i Sverige: Tysklands maktställning tycktes orubblig. På nazistiskt och högemationellt håll vädrade man morgonluft och det kannstöptes ivrigt i dessa kretsar konsekvenserna det maktläget." Även

om av nya på socialdemokratiskt håll fanns de som ställde frågan om man missförstått nazismen Representerade denna kanske trots allt framtiden De flesta höll dock inne med sina farhågor eller förhoppningar. En neutralitetsatmosfár bredde ut sig. Herbert Tingsten berättar hur han en gång i slutet av 1940 till en bekant uttryckte glädje över att Storbritannien hade haft vissa framgångar i kriget. Han fick svaret: "Jag vet inte riktigt vad du menar. Jag ser kriget uteslutande ur rent svensk synvinkel." Att se kriget ur "rent svensk synvinkel det var att

vara neutral att inte ta ställning till vare sig England eller Tyskland.

- Försvarsminister Skölds beryktade uttalande i mars 1941 om att Sverige inte hade intresse av någondera sidans seger var ett uttryck för denna opinionsströmning. En forskare har beskrivit förskjutningen i den offentliga diskursen som en övergång från "skarpt avvisande till försiktig objektivitet"." T o m i Herbert Tingstens berömda tal till studenterna i Stockholm 30 oktober 1940 ett svar på Fredrik Bööks lika berömda

appell om knäfall för nazistvåldet vid Tegnérfesten i Lund några veckor tidigare finns en återhållsamhet i formuleringarna som får föras tillbaka

9Se Nils Funcke, Tryckfriheten under tryck. Ordets män och statsmakterna, Stockholm 1997 ° Socialdemokratiska Arbetarepartiets kongress 1940 Protokoll, Stockholm 1940 s 64

Se Alf W Johansson, Per Albin och kriget. Samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget. Stockholm 1995 1985 s 183 Z Se ibid 185

s 3 Herbert Tingsten, Argument, Stockholm 1948

Åke Thulstrup, Med lock och pock. Tyska försök att påverka svensk opinion 1933-1945, Stockholm 1962 s 254

på tidsläget. Det gensvar som Tingstens anförande mötte belyser den uppdrivna förmågan vid denna tid att läsa mellan raderna.

Tyskvänligheten och tron på Tysklands starkast inom

seger var militärledningen. I militärattachén vid tyska legationen i Stockholm, generalmajor Bruno von Uthmanns rapporter och handbrev till Berlin kan man avläsa en relativt initierad tysk iakttagares bedömningar

av opinionslägeti Sverige. I november 1939 ansåg Uthmann att Sverige av de skandinaviska länderna var det till Tyskland mest negativt inställda landet. I april 1940 beskriver Uthmann den fientliga inställningen gentemot Tyskland som orubbad. I slutet juni 1940 noterar han

av inflytandet av de tyska segrarna på kontinenten. Sverige, siar han, kommer i fortsättningen inte att bereda Tyskland några problem. Utrikesminister Günther och överbefalhavaren, general Thörnell, karaktäriseras som "einwandfreie Deutschenfreunde"; även försvarsminister Sköld sades Visa "erstaunliches Verständnis und Sympatie" för Tyskland. I december 1940 når Uthmanns förhoppningar sin höjdpunkt. Han skriver att det inte kan råda något

nu tvivel om att den svenska regeringen "besluten att genomföra

var Sveriges inre omställning till det Tredje riket och nazismen".‘° Uttalandet torde spegla stämningar bland de svenska militärer utgjorde

som Uthmanns främsta interlokutörer. Föreställningarna frivillig svensk

om en anpassning till det tyska storrummet skulle snabbt förflyktigas. Redan under våren 1941 blev den svenska politiken gentemot Tyskland stramare. Den pronorska opinionen framträdde motkraft till

som en tyskvänligheten. Uthmann uttrycker sig nu mera försiktigt i sina rapporter: i kriget mellan Tyskland och Storbritannien ville den svenska regeringen stå neutral, men men fick den klart för sig att Tyskland skulle gå mot öster, skulle attityden ändras, spådde han.

15Det rör sig framför allt Bruno Uthmanns handbrev till generalema

om von Tippelkirch och Matzy i arrnéhögkvarteret i Berlin, BA-MA, III H 1001/19 Militärarchiv, Freiburg in Br. Detta material har med ett undantag inte tidigare

- utnyttjats av forskningen 16Uthmann till Tippelskirch 9.11.1939 Militärarchiv Freiburg in Br 17Uthmann till Tippelskirch 23.4.1939 Militärarchiv Freiburg in Br 13Uthmann till Tippelkirch 21.6.1940 Militärarchiv Freiburg in Br. Dessa uttalande stämmer endast vad gäller Thömell.

19Uthmann till Tippelkirch 17.12.1940 Militärarchiv Freiburg in Br. 2° Ivar Anderson, Från det nära förflutna s 57 21Uthmarm till Matzky 9.4. 1941, Militärarchiv Freiburg in Br.På tyskt håll hade man i mars 1941 skrivit av förhoppningama att kunna använda Sverige

som

Opinionslinjer i samlingsregeringen

I den samlingsregering som bildades i december 1939 ingick de demokratiska partiemai riksdagen. De centrala opinionsströrnningarna i det svenska samhället blev därmed direkt företrädda i regeringen. Den ideologiska skiljelinjen i samlingsregeringen kom att mellan högerpartiet och de övriga partierna. Något förenklat kan man tala om en socialistisk-liberal fonnering av socialdemokrater och folkpartister stående mot högerpartiet, främst representerat av partiledaren och ecklesiastikministern Gösta Bagge. Till högersidan anslöt sig i utrikespolitiska frågor oftast utrikesminister Christian Günther. Högersidans sammanhållande länk var önskan om en aktiv svensk politik gentemot Finland. Synen på kriget var maktpolitisk snarare än ideologisk. Man kan kalla denna linje för storsvensk. Den bars upp av en föreställning särskilt tydlig hos Bagge om en svensk "rikspolitik", som - skulle hävda Sveriges ledande ställning i Norden.

Mot denna hållning stod den lillsvenska linjen. Den isolationistisk, var eller anti-interventionistisk och med främsta mål att trygga snarare freden; hållningen till utrikespolitiken avvärjande, attityden till kriget var övervintrande: det gällde att bevara det svenska välfärdsbygget så intakt möjligt ofärdstiden. Som den tyske historikern Axel som genom Huckstorf framhållit, låg i denna anslutning till ett progressivt samhällsideal ett slags moraliskt rättfärdigande av eftergifcspolitiken. Även bondeförbundet stod närmast denna linje. Bondeförbundet torde samtidigt varit det mest anpassningsbenägna partiet i samlingsregeringen. Folkpartiledaren Gustaf Andersson i Rasjön framträdde i regeringen beslutsam företrädare för den lillsvenska linjen. Denna linjes som en främste representant eljest statsministern Per Albin Hansson, som var

transportland i samband med uppmarschen för operation Barbarossa. Hade det inte varit for Günthers emfatiska försäkringar inför den tyske diplomaten Schnurre i maj 1941, att i händelse av att tyskarna gick mot öster, Sverige skulle visa en helt vilja till tillmötesgående gentemot Tyskland, skulle förmodligen annan tyskarna aldrig krävt genomtransport av trupper 163:e divisionen Se Alf W . Johansson, Svensk medgörlighet Ljus över Günther och Per Albin inför operation Barbarossa, Historisk Tidskrift 1984 s 391ff

22Huckstorf 1997 116 s 23Se Bagges dagbok 8 oktober 1940. Inom högems riksdagsgrupp hade man det intrycket att "bondeförbundet kimde få hur långt som helst ifråga om man eftergifter för Tyskland" däremot det omöjligt att få med partiet en aktiv var Finlandspolitik.

utifrån denna mittenposition höll regeringen. De övriga samman socialdemokratiska statsrådens inställning till den lillsvenska linjen var inte spänningsñi. Både Ernst Wigforss och Gustav Möller accepterade

att svensk utrikespolitik borde undvika förvecklingar, åtminstone i österled, men de uttryckte ett starkare ideologiskt perspektiv på kriget än vad statsministern ville eller kunde göra. Man kan kalla denna linje förden

proallierade.. Tron på att västmaktema skulle levande. segra var Nazismen sågs ett större hot än kommunismen. Wigforss ansåg som att man inte i onödan borde Tyskland, samtidigt menade provocera men han att regeringen inte skulle falla undan för tyska krav endast böja sig inför ett direkt ultimatum. Denna till paradoxala hållning speglar synes spänningen mellan ideologiska impulser och säkerhetspolitiska krav vid denna tid. Försvarsminister Per Edvin Sköld spelade egendomlig roll i en regeringens diskussioner; Han slags samlingsregeringenslibero var en ; närmast anslöt han sig till den lillsvenska falangen, han uppträdde men även än på den proallierade och än den storsvenska sidan.

Regering och opinion 1940/41

Tidsandan 1940/41 auktoritär och nationell. Det talades "stramare var om andlig livsföring" och "nationell förnyelse". De traditionella

institutionerna monarki, kyrka och försvar stärkte sina positioner En - statligt organiserad svenskhetspropaganda inåtvänd och kontemplativ - . introducerades. "Allvarstid kräver samhällsanda, vaksamhet och tystnad" löd parollen att inte ta ställning upphöjdes till patriotisk plikt. Allt - som inte föll inom för denna "neutralistiska" linje tenderade betraktas ramen att som propaganda för endera parten i kriget.

Det som bestämde politiken 1940/41 det skulle Visa sig var en som tillfällig koalition mellan den lillsvenska och den storsvenska linjen Den . lillsvenska linjens strävan att undvika allt kunde tänkas som provocera Tyskland förenades med den storsvenska linjens önskan förbättrade om

2‘ I regeringsdiskussionen efter Thömells berömda föredragning 21.4 1941 skall Wigforss ha sagt: "Han Wigforss ville hålla den obrottsliga neutraliteten och ville inte dra sig för att därvid riskera att komma i krig". Bagges dagbok 21.4. 1941 s 394

relationer till Tyskland förutsättning för svensk "rikspolitik" i

som en

österled.

Riksdagsvalen i september 1940 kan ses som ett folkligt förtroendevotum för den lillsvenska linjen. Vad i vid mening skulle kunna kalla man vänstersidan i svensk politik fp, k fick sammanlagt nära 70 procent rösterna. Socialdemokratema gjorde sitt bästa val genom tiderna och av erhöll nära 54 procent. Denna förstärkta anslutning till socialdemokratin innebar ett verksamt stöd for dem som önskade en fast politik gentemot Tyskland. Det är betecknande att utrikesminister Günther i regeringen dagen efter valet talade att detta inneburit en "överväldigande" om framgång för ett "tyskfientligt parti", och att det därför var viktigt att skicka signaler till Berlin att samlingsregeringen inte var om

tyskfientlig.

Under 1940/41 den proallierade/antinazistiska opinionsriktningen var tillbakapressad det starka trycket från statsmakterna och de av återkommande parollema solidarisk uppslutning bakom samlingsom regeringen. De repressiva tryckfrihetsåtgärderna riktade sig visserligen främst mot den kommunistiska och syndikalistiska tidningarna, men indragningarna utgjorde samtidigt en varning till övrig press om var gränsen gick till "de goda männens sällskap". Man måste emellertid vid bedömningen opinionsläget vid denna tid av skilja mellan det manifesta och det latenta opinionsläget. Till synes kunde Torgny Segerstedt och Ture Nennan framträdde som den - som proallierade/antinazistiska opinionens främsta talesmän i offentligheten framstå isolerade gestalter i svensk opinion; i själva verket uttryckte som de dominerande attityder i det svenska samhället.

Det aktiva för Finlands sak den storsvenska linjen engagemang som eftersträvade, krävde det både Bagge och Günther överens om en - var maktpolitisk anpassning till Tyskland "oavsett som Bagge uttryckte det, "våra känslor för regimen".27 Ett gott förhållande till Tyskland kunde inte

25Bagges dagbok 16.9.1940 Detta skulle ske genom att man tyskamas begäran drog in några Göteborgs- Handels och Sjöfartstidning nummer av 26En ett opublicerat vice riksbankschefen Erik Karlsson 1918 med manus av titeln Nazismen det mörka hotet, behandlar Karlssons reaktioner som ung - som arbetare i trettiotalets Sverige, skriver denne den proallierade "segerstedtska" om opinionsstxömningen: "Det Segerstedt skrev om nazismen var just vad vi, som fanns till vänster i Sverige tänkte och kände. I arbetarkretsar, särskilt i Göteborg där han verkade, var Segerstedt högt uppburen. " 27Bagges dagbok 18.9.1940

uppnås om den svenska opinionen uppfattades tyskñentlig.

som Tillbakapressandet av den antinazistiska opinionen måste således i

ses ljuset den aktiva Finlandspolitiken. Under våren 1941 uppstod

av en dragkamp i regeringen Sveriges hållning i händelse ett krig i öster.

om av Överbefälhavaren, general Thörnells beryktade plädering den 21 april 1941 för ett svenskt militärt i Finland väckte häftiga

engagemang reaktioner, särskilt från den proallierade falangen Wigforss/Möller. Thörnell antydningar att Sverige borde bli medkrigförande på Tysklands sida och att opinionen borde förberedas för ett krig mot Ryssland, fick Wigforss att vitna av vrede. Men trots att den storsvenska falangen hade tidsandan i ryggen var dess ställning inte stark sig i regeringen eller

vare i den bredare opinionen. Per Albin Hansson återkom ständigt till att opinionen i landet var fredsinriktad och att detta satte gränser för regeringens handlingsmöjligheter. Mot detta sökte Bagge framhålla att om regeringen enades om en aktiv politik så skulle den också dra opinionen med sig. Den storsvenska falangens förhoppning att

var om Finland drogs in i ett nytt krig, den starkt profinska opinion framträtt

som under vinterkriget 1939/40 ånyo skulle flamma och skapa underlag

upp för en aktiv svensk F inlandspolitik.

Regeringens politik under 1940/1941 fonnades i spänningen mellan den storsvenska linjens profinska, antikommunistiska och protyska

men

därför inte pronazistiska orientering å den sidan och å den andra

ena den proallierade falangens motstånd mot varje form aktiv politik

av som kunde tänkas innebära ett närmande till Tyskland. Mellan dessa flyglar befann sig ett lillsvenskt centrum Per Albin Hansson, Andersson i Rasjön, bondeförbundsledaren Axel Pehrsson Bramstorp

som var motståndare till aktiv Finlandspolitik, samtidigt starkt präglat

en men av det tyska hotet och därför i vissa situationer benäget att ansluta sig till den storsvenska falangens krav på tillmötesgående gentemot Tyskland. Ett exempel utgör indragningen av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i september 1940, där Günthers yrkande fick stöd statsministern mot

av Wigforss och Möllers protester.

Midsommarkrisen 1941 betecknar brytpunkten mellan dessa opinionsströmningar. Beslutet att tillåta den s.k Engelbrechtdivisionens transport från Norge till Finland kan triumf for den

ses som en storsvenska linjen, men framgången endast skenbar. Genom att

var framhålla att det rörde sig om en engångseftergift markerade regeringen att medgivandet var påtvingat Det var eftergiften till Tyskland än

mer

23 Bagges dagbok 1.6. 1940, 28.12 1942

se ex

hjälpinsatsen för Finland som framhävdes. Detta betonande av beslutets negativa innebörd bidrog till att förhindra uppkomsten av en Finlandsopinion liknande den 1939/40. Finlands krig skulle lämna det nya svenska folket kallt.

Att midsommarbeslutet officiellt fastställdes som enengdngseftergzft var i nederlaget för den vänsterinriktade pronorska/proallierade en seger opinionen. En konsensus skapades. som innebar en gränsdragning ny gentemot Tyskland. Den storsvenska opinionen lyckades genom hot att spränga samlingsregeringen driva igenom transiteringsbeslutet, men fick samtidigt händerna bakbundna. De grupper, som hoppats att Sverige under intryck Tysklands maktställning och Finlands utsatthet mer eller av mindre frivilligt skulle inpassa sig i det tyska storrummet såg sig besvikna. Det enda denna opinionsriktning hade att hoppas på, var att nu Tyskland skulle i öster och utifrån denna position kunna diktera segra villkoren för det "nya Sverige". Men då skulle det inte röra som om en frivillig svensk anpassning utan om ett underkuvande.

Reaktionen på transiteringseftergiften skapade nytt fäste för den

proallierade/pronorska/antinazistiska opinionen. Avrättningen av

två norska fackföreningsledare i september 1941 gjorde att denna opinion växte i styrka. Justitieminister Westman skrev i sin dagb0k:"De svenska känslorna ta sig våldsamma uttryck i pressen. Liksom och emel1an". man man

De trevande försöken från den protyska/ pronazistiska opinionen under 1941 att mobilisera korstågsopinion i antikommunismens sommaren en tecken korn snabbt sig. Däremot framträdde en organiserad av antzkorstågsopinion inom arbetarrörelsen. Den socialdemokratiska ledningen tvingades aktivt in för att dämpa de antiñnska/antinazistiska stämningarna inom det partiet: således den omvända situationen i egna förhållande till 1939/40 Det storsvenska försöket att nyorientera den svenska politiken i proñnskhetens och tyskorienteringens tecken hade lidit skeppsbrott. Günther själv betecknade i början av juli den svenska politiken "dum".3° Den borde, menade han, utnyttja den goodwill i som Berlin transiteringsmedgivandena skapat. Nu förslösade man i stället som förtroendekapitalet.

29K.G. Westmans dagbok 15.9.1941 s 177 3°Bagges dagbok 8.7.1941

Transiteringsmedgivandet 1941 blev inte inledningen till något nytt utan

slutet på något gammalt: dödsstöten för den utrikespolitiska skola som i Finlands bevarande till västerlandet sett Sveriges historiska mission.

Besvikelsen på tyskt håll över svängningen i den svenska politiken

sommaren 1941 speglas i brev från Uthmann till staben i Berlin . Sveriges ovilja att delta i kriget i öster, skrev han, dess öppna

avståndstagande från denna kamp, orde att han frågade sig han

om längre hade någon meningsfull uppgift att fylla i Sverige. "Det svenska folkets psyke", ansåg han, "skulle inte förändras förrän tyskarna vunnit

lqiget"."

Hösten 1941 präglades av stigande tysk-svenska spänningar fick sin som utlösning i den s.k februarikrisen 1942. De från tyskt håll spridda

ryktena om ett förestående anfall på Sverige emellertid inte förvar en beredelse för nya tyska framstötar utan syftade endast till att få en bekräftelse på att den svenska neutralitetspolitiken fortfarande låg fast.

Från våren 1942 var den tyska politiken i första hand inriktad på att bevara

status quo i de svensk-tyska relationerna. Såsom kriget utvecklades blev tyskarnas främsta mål att bevara de svenska malmleveransema.

Från hösten 1941 mötte försöken att tillbaka den antinazistiska/ pressa pronorska opinionsbildningen allt hårdare motstånd. USA:s inträde i kriget i december 1941 stärkte den proallierade opinionen ytterligare.

3 Uthmann till Matzky 7.9.1941, Militärarchiv Freiburg in Br. 32Åke Uhlin, Februarikrisen 1942, Stockholm 1972. I december 1941 sade k1mgensic nej till en tysk propå framförd Schnurre att få inrätta av en permittenttrafik till Finland. Beslutet fattades utan att regeringen inblandad var Det är emellertid betecknande att ingen statsråden hade något att invända när av kungen i konselj den 12 december meddelade vad förevarit. Bagge som antecknade i dagboken att beslutet utgjorde "en synnerligen hård vårt press förhållande till Tyskland". Bagges dagbok 12.12.1941 s602f. Det är således den som "tyskvän" betraktade kungen som själv fattar detta beslut 33Detta var det övergripande målet under hela kriget. Sverige hade primärt

intresse för Tyskland som råvaruleverantör, allt annat: transiteringar, tidningspressen, nyordningssträvanden sekundärt. Gösta Bagge noterade 5 var oktober 1942 i sin dagbok: "Det förefaller militär synpunkt föga rationellt ur vara om Tyskland nu skulle skaffa sig Sverige på halsen. Vi ha fått ganska nu en hygglig försvarsförstärkning så att skulle det ta åtskilliga månader och nog dessutom inte så tyska divisioner att underkuva Ty detta kan oss. man nog nog aldrig göra helt och hållet luftledes där vi ha vår svagaste punkt. Dessutom kan vi setill att gruvorna bli oanvändbara och det vet tyskarna säkert". 3‘ Bagges dagbok 12.8. s 466 ,

Fredrik Böök, en av de få som öppet satsat på en tysk seger, skrev

som var i ett brev 23 december 1941:

"Hela den svenska opinionen är inställd en anglosaxisk seger, och de

i likhet med mig haft sina sympatier tysk sida, kommer att få det

som

mycket trångt." 35

Indragningen i 1942 av 17 tidningar, som innehöll likalydande

mars uppgifter tortyr norska motståndsmän, framstår närmast som ett

om av desperat försök från den storsvenska/konservativa falangen i regeringen Bagge, Günther, Westman att stävja de frambrytande proallierade/pronorska stämningama. I början februari 1942 noterade

av högerledaren Gösta Bagge att hans regeringskollega och partibroder Fritiof Domö sagt att "folk så tyskfientliga att de inte tänkte på de svårigheter

var

kunde uppkomma för oss vare sig Tyskland eller England segrar som Även högerpressen lämnade mycket övrigt att önska Bagges synvinkel,

ur särskilt Svenska Dagbladet med "den desperata tysklandsfientliga Otto Järte"37. Några månader senare konstaterade Bagge att den finlandsfientliga stämningen inom socialdemokratin var så stark att det var föga hopp att vinna regeringens bifall till materiell och ekonomiskhj älp

om till Finland. I en diskussion i juni 1942 deklarerade Wigforss utan

att "vårt förhållande till Ryssland viktigare än vårt förhållande omsvep var till Finland "Norgehetsen" blev Bagges namn på den proallierade/pronorska opinionen. Den "hänsynslöshet" de allierade

som visade Sverige i handelsförhandlingama på hösten 1942 såg han som en direkt följd opinionsförskjutningen i Sverige: de allierade var

av övertygade att Sverige på grund av "den allmänna stämningen" i

om landet under inga förhållanden skulle närma sig Tyskland och att de därför kunde "behandla Sverige hur helst". 3°

som

Under 1942 och i än högre grad 1943 blir det den proallierade/pronorska falangen Wigforss, Möller, och även handelsminister Herman Eriksson

tonen i regeringen. Den försvagade storsvenska sidan gjorde som anger

. motstånd, med föga verkan. Hösten 1943 hävdade Bagge att den

men svenska svängt till den grad att att kunde tala om "tyskhets".

pressen man

35Svante Nordin, Fredrik Böök, En levnadsteckning, Stockholm 1994 s 341f 36Bagges dagbok 23.2.1942 37Bagges dagbok 23.2.1942

3 Bagges dagbok 7.5. 1942 39Bagges dagbok 4.12.1942

Tidningarna skrev Sverige befann sig i krig med Tyskland, ansåg som om han. När han föreslog att regeringen åtminstone borde statuera ett exempel med indragningsvapnet, avvisades han "fanatiskt" Wigforss. Hösten av 1943 avgick justieminister K.G. Westman och ersattes folkpartisten av Torvald Bergqvist. Denne vidtog omedelbart åtgärder för avveckla att krigsårens "beredskapslagstiftning" på tryckfrihetens område. Både Bagge och Günther protesterade högljutt. Utrikesministem menade att borttagandet paragrafema förhandscensur grundlagen kunde av om ur uppfattas som om regeringen ville göra bot för den tidigare politiken. nu Per Albin stödde emellertid den justitieministem: det nödvändigt nye var att regeringen handlade annars riskerade den att bli överkörd - av riksdagen.

Även den proallierade falangen pådrivande, om var behöll regeringens lillsvenska centrum kontrollen över politiken. Bagges och Günthers protester var inte helt ovälkomna för Per Albin Hansson. De hjälpte honom att hejda vänsterfalangens framstötar.

Per Albin Hansson ansåg inte att kunde blåsa faran över. Även man om Tyskland inte hade rationella skäl att anfalla Sverige kvarstod "desperationshotet": att Hitler i vrede över den svenska nålstingspolitiken skulle beordra anfall. Det gällde också att bevara ett minimum av förtroende i Berlin för att förhindra att Sverige omedelbart drogs in i krig om Norge ånyo blev krigsskådeplats. Günther övergav under 1943 sin tidigare samarbetspartner Bagge och närmade sig statsministern. Günther hade, klagade Bagge, "helt och hållet kastat sig i på P.A". armarna Opinionsutvecklingen fick under 1943 alltmer allmänpolitiskt radikal en prägel. Kommunisterna, 1939/1941 hotats utplâning, framträdde som av som en opinionsfaktor. Den skymtande allierade gjorde att alla segern nu ville demonstrera demokratiskt sinnelag. Det talades ironiskt om "roddare", ivrigt lade kursen till den rätta stranden. Bagges som om dagbok speglar stigande frustration över folkmeningens utveckling. I en mars 1944 konstaterade han:

"...högem börjar /... / förlora möjligheterna att fylla sin funktion som kristallisationspunkt för opinionen mot den radikala samhällsutvecklingen."°

Från hösten 1942 började västrnaktema, i synnerhet USA, att pressa Sverige allt hårdare. De västallierade kunde koordinera sina krav med

° Bagges dagbok 10.3.1944

opinionsutvecklingen i Sverige. Den proallierade falangen i regeringen önskade i princip gå de allierade till mötes. Wigforss hävdade att liksom Sverige tidigare gjort eftergifter mot Tyskland, borde det nu anpassa sig till västmakternaf

Bagge avgick regeringen vid årsskiftet 1944/45. Han hade i hög grad

ur varit princippolitiker med envishet, föga framgång hävdat

en som men sina idéer. högerledaren, den pragmatiske Fritiof Domö, gick in

Den nye för att närma sitt parti den välfårdskonsensus som alltmer framstod som basen för Sveriges politiska liv.

Den 7 maj 1945 jublade människomassoma i Stockholm över krigets slut. Men i motsats till andra folk hyllade svenskarna inte sina egna insatser under kriget istället hyllades norrmännens. Det var den pronorska/

proallierade opinionens slutliga triumfl

Avslutande reflexioner

Neutraliteten som politik och mentalitet.

Sverige hade redan maj 1938 aviserat sin avsikt att stå neutralt i händelse

ett nytt krig. Den l september 1939 förklarade sig Sverige neutralt i av konflikten Tyskland-Polen, två dagar deklarerades neutralitet även i

senare det utbrutna stormaktslqiget. Neutralitetsförklaringarna innebar ett åtagande politiken till neutralitetsrättens regler: de krigförande

att anpassa parterna skulle behandlas lika och i gengäld förväntades att dessa skulle respektera folkrättens bud. I neutraliteten låg således som förutsättning att Tyskland skulle behandlas enligt de sedvänjor och bestämmelser som reglerade relationerna mellan civiliserade stater. Det faktum att den tyska regimen i mångas ögon framstod som den värste kränkaren av folkrätten fick i princip inte spela någon roll. I neutralitetspolitiken låg också att Sverige hade rätt att upprätthålla handeln med de krigförande; men även att avbryta handeln med någon de krigförande kunde uppfattas som ett

‘ En som ivrigt bekämpade eftergifter mot västmaktema var dock försvarsminister Sköld, som menade att eftergifter skulle skada den framtida neutralitetspolitiken.

avsteg från den neutrala hållningen. Om Sverige stoppat malmexporten skulle detta kunnat uppfattas Sverige lämnat neutraliteten. som om

Andra världskriget var både en makt-politisk och ideologisk konflikt: å en ena sidan en kamp om hegemonin i Europa, å andra sidan fråga en om vilken politiska ordning skulle råda: demokrati eller diktatur. Ju som längre kriget pågick desto tydligare blev dess ideologiska karaktär.

Sveriges hållning till Tyskland präglades brytningen mellan av maktpolitiska och ideologiska synpunkter. De förfäktade ett som maktpolitiskt synsätt såg i första hand Tyskland utifrån dess faktiska position i det europeiska statssystemet. Det ideologiska synsättet å andra sidan var moraliskt det hävdade att Tyskland måste bedömas utifrån regimens karaktär.

Den neutrala hållningen implicerade ett maktpolitiskt synsätt med den saklighet, obj ektivitet och "mekanik"‘som präglade detta perspektiv. Detta synsätt kan i dagens perspektiv uppfattas stötande. Det innebar som exempelvis att man inte lade ideologiska synpunkter på olika typer av utbyte och kontakter; man såg exempelvis inte besök svenska militärer av och andra experter i Tysklands fratemisering med fienden utan som som protokollära rutiner och infonnations- och upplysningsverksamhet. Det kan hävdas att det låg inbyggt i den neutrala hållningen att sträva efter goda och förtroendefulla relationer med alla krigförande stater. Neutraliteten alstrade mentalitet lätt kunde slå över i indifferens en som eller utnyttjas i dolda ideologiska syften. Mycket den kritik riktats av som mot olika institutioners agerande under kriget måste föras tillbaka till den anda av utanförskap och kylig realism neutraliteten skapade." I ett som ideologiskt perspektiv var neutraliteten i sig stötande, i det läge men som Sverige befann sig i före kriget höjdes aldrig några invändningar. Inga andra alternativ tycktes föreligga.

Den ideologiska på kriget omfattades främst socialdemokrater synen av och liberaler, medan det maktpolitiska synsättet prioriterades inom högern. Perioden 1940/41 stod under maktpolitikens primat. Ett anläggande av ideologiska perspektiv uppfattades ett säkerhetspolitiskt hot. Detta som skapade en egendomlig klyvnad hos dem i grunden omfattade ett som ideologiskt synsätt. Det finns flera uttryck för detta i Per Albin Hanssons dagbok. Neutralitetens syfte att bevara freden befrämjade också en anpassningstendens. Om freden formade den allt bestämmande horisonten måste benägenheten att falla undan för hot öka. Även Wigforss böjde sig

för detta. Han accepterade att Sverige måste falla undan inför ett direkt ultimativt hot från Tyskland.

Sveriges tyskvänlighet

Den lundensiske historikern Sverker Oredsson har hävdat att Sverige

var tyskvänligt fram till augusti 1943 alltså tills dess att permittenttrañken upphörde. Detta är en överdrift. Som framgått denna framställning

av fanns det en tyskvänlig strömning i svensk opinion och politik, under

som 1940/1941 nådde vissa framgångar. Att stämpla svensk politik

som tyskvänlig från hösten 1941 fångar inte dennas karaktär. Tvärtom fick regeringspolitiken alltmer karaktär av motståndspolitik. På tyskt håll började man redan mot slutet av 1941 oroa sig för att Sverige skulle lämna neutraliteten och orientera sig mot de allierade. De tyska militärema hade vid det här laget insett att Thörnell inte var representativ för svensk opinion. I motsats till sina militärer hade Hitler

en mer realistisk bild av den svenska politiken. Sveriges "härskande klass", sade Hitler i maj 1941, "var i grunden probrittisk". Tyskland kunde därför aldrig räkna med några verkliga eftergifter från Sverige. T o m Göring, menade Hitler, hade befriats från sin "Sverigekärlek". Även Uthmann insåg att han missbedömt de tyskvänliga stämningarnas styrka i Sverige. I början av 1942 skrev han att Sverige aldrig skulle göra något frivilligt för att hjälpa Tyskland. Det som bestämde svensk politik var tre omständigheter, menade han: l svenskarna ville proñtera på kriget 2 de trodde inte på Tysklands seger 3 de stod avvisande till nationalsocialismen.

"Därför har man frisläppt Göteborgsskeppen de s.k kvarstadsbåtama,

därför har man heller inte nämnt något i pressen om de förbättrade tysk-

svenska relationerna som ett resultat av den s.k februarikrisen där hetsen

‘Z Sverker Oredsson, Sveriges både-och neutralitet Svenska Dagbladet 1.3.1998 insändaravdelningen 43I den ursprungliga planen för operation Barbarossa 18 december 1940 utgick de tyska militärema från att det svenska transportnätet skulle stå till tyskarnas förfogande för uppmarschen en helt orealistisk förestälhiing, förmodligen

grundad på Uthmanns överoptirnistiska rapporter i december 1940 4 Walter Hewels dagbok 15 maj 1941 cit i David Irving, Hitlers War London 1977 s 252 ‘5 "Svenskarna skulle aldrig hjälpa att driva ut engelsmän och amerikaner från

oss Norge", skriver han i mars 1942.Det som fått svenskarna att betona sin neutrala hållning i februari hade varit rädslan för tyska preventivåtgärder ingenting annat.

mot oss muntert fortsätter, därför fortsätter greuelpropagandan Norge

medan man undertrycker greuelpropagandan från Ryssland. Framför allt

gäller det att förhindra att några sympatier uppstår för Tyskland De tror

inte ens på att det kommer en uppgörelse eine Abrechnung efter kriget

Den tyska legationen i Stockholm med prinsen Wied i spetsen ansåg

av Uthmann var defaitistisk, mera företrädande svenska än tyska intressen. I en sammanfattandet rapport från början av september 1942 skriver Uthmann.

"De inte obetydliga svenska medgivandena till Tyskland

skedde som en

följd av det tvång som den tyska inringningen av Sverige och Tysklands

europeiska maktställning skapade ingalunda till följd av vänskap De

medgivandena tjänade upprätthållandet av neutraliteten och gynnade

därför tillfälligt de svenska intressena. Vid långvarig försämring

en mera

av Tysklands militära läge torde den svenska regeringen stödd den

absoluta socialdemokratiska majoriteten över till den anglosaxiska

demokratin. Genom presshetsen gentemot nationalsocialismen är denna

frontväxling grundligt förberedd. De i sig inte obetydliga tyskvänliga

kretsarna i Sverige också i ofñcerskåren är för närvarande på grtmd

presshetsen mot femte kolonnen och nationalsocialismen tystade och

politiskt fullständigt förda sidan." 47

Att med Oredsson karaktärisera den svenska politiken som som tyskvänlig fram till augusti 1943 blir därför överdrift. Den svenska regeringen

en var aldrig tyskvänlig i den bemärkelsen den finlandsvänlig 1939/1940.

var Inte heller var den svenska borgerligheten tyskvänlig under andra världskriget på samma sätt som den varit det under det första. Det fanns i regeringen en tyskvänlig falang med Bagge och Günther som ledande namn, men dess tyskvänlighet var maktpolitiskt, inte ideologiskt betingad; den var tyskvänlig därför att den insåg att aktiv svensk

en Finlandspolitik inte kunde drivas i konfrontation med Tyskland. Den storsvenska falangen kunde i skydd av Tysklands maktställning skjuta fram sina positioner under 1940/41 när den på våren 1941 i

men

4°Uthmann -Matsky 2.4.1942 I ett brev 7.4. 1942 skriver Uthmann att den svenska regeringen var inriktad att förhindra att det inte uppstod någon sympati för Tyskland hos det svenska folket Vid ett besök i Stockholm gav den tyske presschefen Paul Karl Schmidt ett träffande omdöme. Sverige var "ett neutralt land som egentligen innerlich stod Englands sida". 7.8.1942. Uthmann

- Matzy 7.8.1942 ‘7 Aktennotiz fiir O Qu IV Betr.: Etwaigc operative Massnahmen Schwedens 4.9.1942, Militärarchiv, Freiburg in Br

Thömells gestalt gjorde en framstöt mötte den häftigt motstånd både från det proallierade och det lillsvenska lägret i regeringen.

Det fanns också mellan högern och den organiserade nazismen en tyskvänlig opinion av mera öppet nazistfraterniserande karaktär, som 1941 fick ett organ i i den tyskstödda tidningen Dagsposten upplaga 1944 6.900 ex.. Här drömde man om ett svensk-tyskt vapenbrödraskap i antikommunismens och den storsvenska nationalismens tecken. Denna opinion attraherade högemationella kretsar Sveriges Nationella förbund och vissa akademiska grupper med kvardröjande nationella stämningar från tiden före 1914 främst i Lund.

Avsaknaden av folklig förankring gjorde att dessa lqetsar främst ägnade sig åt spekulationer om monarken, som man hoppades kunna vinna för sina syften. Denne förhöll sig dock avvisande.

Detta hindrar inte att det i svensk politik och opinion under 1940/41 fanns oroande tendenser. Den tryckfrihetspolitik som bedrevs, särskilt censurlagen som främst genomdrivits av falangen Bagge, Westman, Günther, kan ses som en förberedande anpassning till ett nytt maktläge i Europa. Det låg också i förlängningen av den storsvenska linjen en föreställning om att Tysklands maktställning kunde förbli orubbad för lång tid framåt. Det oroande under denna period inte de öppet pronazistiska

var ställningstagandena, som trots allt förblev relativt få, utan den tendens till tystnad präglade det lillsvenska lägret. Även den proallierade

som opinionen intog under denna tid en dämpad hållning.

‘B Se Sverker Oredsson, Lunds universitet under andra världskriget. Motsätmingar, debatter och hjälpinsatser Lund 1996 49Kung Gustaf V har karaktäriserats tyskvänlig. Detta är tveksamt. Han

som framstår lillsvensk bondeförbundare: inga utrikespolitiska

nännast som en äventyrligheter, undvik konfrontationer med Tyskland, kläm kommunistema. Kronprinsen har uppfattats som proallierad genom sitt engelska giftermål, medan arvsprinsen Gustaf Adolf allmänt bedömts som tyskorienterad.

På hösten 1941 spekulerades det livligt i nazistiska och högemationella kretsar inför en kommande tysk seger i öster. Den 20 oktober kunde Günther berätta i regeringen att "han blivit kallad till kungen, som sade honom att Rütger Essén och ett par andra från nazistsidan sänt en vädjan till kungen att han borde tillkalla en ministär av kraftfulla icke partibundna män och att han, kungen vore betänkt att kalla till sig Essén och säga honom, att sålänge samlingsregeringen fortsatte vore han icke betänkt på ett sådant steg. Denna kungens formulering väckte rätt mycket uppseende, särskilt enligt statsministerns minspel" Westmans dagbok 20.201941 s 181

För att förstå Sveriges relationer till det nazistiska Tyskland måste

man beakta att Sverige under mellankrigstiden utvecklats till ett de mest

av modemistiskt-progressiva länderna i världen. I detta låg ett motståndskapande element gentemot nazistiskt inflytande. Den omfattande organisationsförankringen genom folkrörelserna och det puritanska etos som utgick från dessa rörelser också motståndsskapande faktorer.

var Nazismen framstod som en lösning på problem Sverige lämnat bakom

som sig. Sverige var en nation som blickade framåt nazismen förbands med

reaktion och terror.

Redan vid denna tid var det i hög grad moderniteten som formade det svenska nationella självmedvetandet. I och med att socialdemokratin efter valet 1940 hade majoritet i båda kamrarna och hade förtroendefulla relationer till folkpartiet och bondeförbundet blev högerkraftema isolerade. De nazistiska grupperna var så medvetna om sin svaghet att de inte ställde i 1940 års val

upp

Wilhelm Agrell har i en artikel i Dagens Nyheter "Dörren till Per Albins land öppnas" gått betydligt längre än Oredsson och hävdat att

"stora delar av det svenska samhället, institutioner, sociala skikt och

enskilda strävade under åren 1940-1942 målmedvetet efter anpassning till

den av segrarmakten Nazi-Tyskland påbjudna nyordningen".5

Detta påstående kan inte förenas med den bild här givits. För det

som första var Tyskland aldrig entydigt en segrannakt. Tyskland hade vunnit stora framgångar, men allt var i själva verket oavgjort något som de

flesta självklart uppfattade. Samhällsinstitutionerna erhöll vissa impulser i anpassningsriktning, vilka påverkade både rättsystem och propaganda, men den grundläggande karaktären på det svenska samhället förändrades inte. Den dominerande attityden i pressen till de tyska nyordningsplanema försiktigt avvisande. Även handelspolitiskt höll

var Sverige en stram linje. Så länge det parlamentarisk-politiska systemet inte bröts sönder, vilket kunde ha skett i juni 1941, fanns det starka spärrar mot varje form av "målmedveten anpassning" från samhälls-

5°Detta ser man i exempelvis den av Folkberedskapen sektion inom Inforrnationsstyrelsen utformade korrespondenskurs Den svenska livsforrnen 1941/1942 som var en kurs i svensk nationell idéntitet.Den nationalism

som presenterades var inte storsvensk Karl XII berördes inte det den

- - var konstitutionella utvecklingen och välfárdsstaten stod i centrum.

som 5 Wilhelm Agrell, Dörren till Per Albins land öppnas. Dagens Nyheter 97.12.17

institutionemas sida. Direkt felaktigt blir det när Agrell säger att "Sverige räddades inte av egen kraft ur denna anpassningsprocess...Det kriget

var som vände trots det utbredda stödet i 0rd och handling för för den motsatta utvecklingen, en nazistisk slutseger". Som hävdats i denna framställning innebar midsommarbeslutet 1941 en vändpunkt i opinionsutvecklingen under kriget. Opinionsläget i Sverige försköts till förmån för de proallierade/pronorska kraftema. Från hösten 1941 blir dessa krafter dominerande. Högerns och bondeförbundets misslyckade försök att genomdriva ett partiförbud mot kommunisterna oktober/november 1941 var ett stort nederlag för den anpassningsvänliga opinionen. Den svenska politiken vände innan kriget vände.

Swedish Neutrality during the Second

World War—A Controversy still

Unresolved

Paul A. Levine

4 January 1999, revised, March 1999

a: Introduction

During the war and ever since, the foreign policy conducted by Sweden’s coalition government during the Second World War has been the source of great controversy. Since the war the public debate in Sweden has characterized by an almost reflexive defense of this policy--with certain exceptions. What can usefully be called the "standard interpretation" has been formulated in scholarly literature, articulated by the popular media, and used by politicians and others to defend Swedish actions during the war. In a very real sense, this interpretation has entered the collective memory of the Swedish people. has, as historian Alf W. Johansson argues, become something more for the Swedish people than just a manifestation of foreign policy. "Neutrality", Johansson writes, was not only the country’s chosen security policy...it also created a certain mentality, a particular state of mind

The content of this interpretation be found in the work of historians

may such as W. Carlgren, A. W. Johansson, K. Zetterberg and many others. Regarding the Commission on Jewish Assets, Ambassador Krister Wahlbäck has articulated this interpretation occasions

on numerous on behalf of the Commission. He has done so in scholarly forums and most

5’ A.W. Johansson, Neutrality and Modernity: The Second World War and Sweden’s National Identity, in Ekman and N. Edling, War, Experience, Self Image and National Identity, Södertälje, 1997, p. 170.

notably, before the Congress of the United States in 1997. Draft texts on neutrality submitted for consideration to and by the Commission have also strongly reflected this position.

The following offers a different interpretation, one which the Commission should consider including in its review of Sweden’s history during the Second World War not to limit itself to the standard interpretation, and with that, a one-sided understanding of neutrality during the War. Regrettably, for of this text must be presented

reasons space, mostly without normative scholarly apparatus. primarily addresses the question of why I believe the controversies surrounding neutrality have not been resolved.

b: A Controversy unresolved

The controversies about Swedish "neutrality" remain with us not, as defenders of the standard interpretation would have us believe, because of the concessions made to the Germans during the period between 9

many April 1940 and roughly the summer of 1943. Nor are they unresolved in the public forum because of after the fact concern about Sweden’s fully legal trade with Germany during that period of time. In fact,

same neutrality such really not the issue, the morality of how was

as applied, which is. Tellingly, there has been national debate

never a because the government violated neutrality in whatever slight fashion to help the nations led by Winston Churchill and Franklin Roosevelt achieve their aims. The very limited assistance given to the Allies has not

war been, will ever be, controversial.

nor

The acute moral discomfort felt by the Swedish people for some two generations arises from and remains with because the Swedish

us government economically collaborated with and thus aided militarily Germany’s genocidal Nazi regime far beyond reasonable necessity. Rather, the selling of massive amounts of iron ore, ball bearings and other commercial connections which provided direct aid to Gerrnany’s wannaking ability—from 1943 onward—which lies at the core of

very the controversy. Relations with Nazi Gennany were controversial during the and will always be because assisting the making capability

war, so, war of genocidal regime creates, justifiably, deep moral concern for a

a democratic people such as the Swedes. The continuance of this trade with Germany have had during the first half of the war some basis in

may realpolitik, but considerable evidence available about the collective historical of the Swedish people tells us that this direct aid to a

memory

belligerent dictatorship for functioning democracy, violation

a a severe of national morality. The offense felt when neighbors and

even more so friends understand, sense and remember, the same thing.

The issue not that Sweden traded as international law

gave every right to with Nazi Germany during the first phase of the roughly from

war, 1939- 1941. Neither then or now have few fair minded observers argued that this trade violated either legal moral neutrality. To that date

or Sweden’s policy was founded upon history, precedent and morally

a tenable interpretation of international conduct. This because during that period, Hitler’s war was still considered by most to be "normal" conflict.

a Nor the enduring controversy centered in real the so-called

any way on "mid-summer crises", or other relatively minor concessions granted the Germans during the period of Sweden’s greatest vulnerability. Indeed,

as eminent German historian Hans Mommsen said in response to the renewed academic debate about neutrality which took place conference in

at a Stockholm in August 1995, "The aspect that I miss completely this: not so important whether you Sweden sent sic two divisions

one or from Sweden to Finland. The crucial point that the German industry

war

did the Scandinavian countries have on the Axis economy Nor

war does the controversy endure in the public mind because of the repressive press policy conducted by the government in response to German

pressure during that same period. In fact not tenable from either geo-political

a or moral standpoint to argue convincingly against the govemment’s decisions to maintain normal relations with Germany through, at a minimum, the middle of 1942, perhaps even until the end of the year.

However, this changes after the beginning of 1943. by no means a coincidence that articulators and defenders of the standard interpretation rarely venture past this date in any substantive manner. For them, all policy made after 1943 to be matter of looking at, and for, the end of the

seems a war. In this interpretation, continuing trade with Germany remains a matter of law and necessity. But precisely these months, beginning in early 1943, that the Allies began putting considerable pressure on Sweden to cease immediately and completely all trade and other commercial connections. This pressure lasted through the autumn of 1944.

after the Allied landings in North Africa, after Stalingrad and the final disappearance of any credible invasion threat and most importantly for understanding the moral concerns of post-war generations, after the Swedish government knew for certain that Hitler’s Germany

was murdering innocent Jewish men, women and children unprecedented

on an and rapidly increasing scale, that we see the sources of the unresolved

53See H. Mommsen’s contribution to the Summing—up debate, in Ibid., 216.

controversy. As historian Stig Ekman wrote in 1995. "Ultimate1y, indignation about Sweden’s adaptation to Germany must be seen in the light of the fact of Swedish collaboration with the regime responsible for the Holocaust.

documented fact that, in a variety of ways large and small, the

a political and commercial elites of Sweden materially aided a regime which they knew actively sought to eliminate the biological present and future of Europe’s largest minority population, and they did so far longer than was necessary. Indirectly to be sure, but by trading with Germany as did, Sweden as did, not incidentally, all other such neutral and collaborationist nations materially assisted the commission of genocide. This fact alone ensures that Sweden’s relations with Germany, that is, the nation’s "neutrality" during the war, will for generations to come remain a profoundly troubling issue.

Yet this problem, which bad enough, still more complicated than "only" contributing to genocide. Contributing to one s own demise perhaps For by aiding Germany far longer than reasonably

worse. necessary, Sweden’s coalition government took very real steps towards ensuring its own destruction. Democracy, Hitler said many times, was along with the Jews the ideological enemy to be obliterated from the face of Europe. No alive during the war, when viewing German occupation

one policies throughout the continent, could possibly have believed that Hitler favored the continuation of democratic political systems. Had Germany stabilized its hegemony Europe, Swedish social democracy would not

over have been permitted to continue.

c: Conclusion

The choices made by Sweden’s leaders still cause controversy because, in the first instance, political neutrality conducted by a functioning democracy during a war of authoritarian terror vs. democracy gives rise to many uncomfortable realizations, particularly the democracy in question repeatedly made the conscious choice to assist the terroristic authoritarian side than circumstances dictated. As historian Raul

5‘ Ekman, Ski1ful Realpolitik or Unprincipled Opportunism. .., in Ibid., p.

. 205.

Hilberg wrote, "Neutrality a zero quantity that helps the stronger party in an unequal Struggle. When the war began in Europe, democracy

was genuinely threatened, and this threat reached its height by the end of 1942/early 1943. Social Democratic Sweden did precious little to help diminish this threat. And since 1945, Swedes particularly the younger generations have had to struggle with the understanding that their "neutral" democracy materially assisted the dictatorship far more than did the democracies whose young being killed and whose

men were resources were being destroyed in the struggle to defend democracy.

this imbalance which formed the basis of Allied complaints against Sweden during the war, and the basis for the discomfiture felt since then by Swedes, a feeling which, in spite of the best efforts of the defenders of the standard interpretation, has only increased each

as generation reflects upon the fact that their nation made virtually

no contribution to fight for democracy. The issue not that Sweden should have entered the war militarily on the side of the Allies. There

was virtually no basis for this in political or public opinion in Sweden during the war, and in fact the Allies put little Sweden to make

or no pressure on a military contribution. The issue rather the continuing trade with Germany after 1943. "Business as usual" with Nazi Germany makes for moral discomfort.

Trading as did with Germany may have been reading of the

a proper nation’s short term interest when this trade was needed for the country’s survival, or when some could still credibly that semblance of

argue a an invasion risk still existed. But not reasonable to argue that helping Germany win the war was in Sweden’s long-tenn interests. Though Sweden’s wartime leadership did not desire German victory, for their

a allegiance to democracy not in question. But seems ever clearer today, and was in fact so to many contemporaneous observers, that the nation’s long term interests would have been better served by different choices being made after the first few months of 1943.

The leaders of Swedens government during the war made serious

some errors, and the time has come to fully acknowledge them, debate them, and draw the appropriate conclusions. The "standard interpretation" gives little room for this important debate. That why that

necessary a newer interpretation be part of the pub1ic’s debate, and thus part of the Commission’s report.

55R. Hilberg, The Destruction of the European Jews, revised and definitive edition, vol. p. 309.

What did Sweden know of the of

plunder

the Jews A

review of information in the

private and public sectors in Sweden during

the Nazi era

Paul Levine

22 May 1998, revised 30 March 1999

One of the more important before the Commission the question

concerns of knowledge. What, anything, did Swedes, in either and/or both the private and public sector know of the increasing plunder of Jewish

ever property, wealth, capital, business and private possessions by the Nazis This question critical for the to it—and its implications——

a one, answer overshadow much of the information gathered and subsequent judgments made by the Commission. The for this simple. In capitalistic

reason a society, the illegal seizure of private property—whether by government

or other individuals—is generally considered to be immoral act and

an one which can only undermine the basis of capitalistic, that European and Western, society. Closely tied to the impropriety of the original theft the troubling thought that those who traded with the Germans during

the war did so knowing that at least portion of German wealth transferred abroad

a in various forms was stolen property.56 The deeply disturbing moral implications of the whole thing was, and made infinitely when

worse one understands that the property was taken from literally millions of people subsequently murdered by the Germans and their collaborators.

55See, for instance, the editorial in Dagens Nyheter 12 March 1997 accusing the wartime coalition government of häleri, or in English slang, "the fencing of stolen goods.

The following section of the Commission’s report endeavors to shed light

exactly what was known in Sweden about the plunder of the Jews, first on in Germany and then throughout Europe, by Germany and other Europeans. Of course this knowledge intimately tied up with knowledge of the various stages of what today call the Holocaust, or "Final

we solution".

What knowledge

Merely to assert that relevant information was available insufficient in considering the problem at large. For particularly with regard to first Nazi persecution of the Jews, followed by the actual murder of millions, there remains then and a gap between information, knowledge and

— now — belief. The persecution of German Jewry between 1933 and 1939 was well known throughout the western world, but that happened was hard difficult for many to believe. The continent—wide extermination of European Jewry between 1941 and 1945, a secret which became increasingly badly kept by the killers and known elsewhere, was scarcely imaginable and virtually impossible for most contemporaries to grasp,

— both in the details and the scale. The following citation illustrates well the problem at hand.

The problem was put most succinctly by Judge Frankfurter U.S. Supreme Court justice Felix... in a meeting during the war with Jan Karski, a Polish emissary recently arrived, who told him about the mass slaughter in Europe. Frankfurter told Karski that he did not believe him. When Karski protested, Frankfurter explained that he did not imply that Karski had in any way not told the truth, he simple meant that he could not believe him there was a

— difference.

The oft-heard phrase in this connection, "Beyond belief", certainly an apt This between knowledge and belief was not only relevant

one. gap during the war, has affected the manner in which the world has reacted to the Holocaust since its commission during the Second World War. Reflective of this issue the fact that the subject of the

very

57Felix Frankfurter ewish-American jurist of the highest intellect who had

was a all the necessary preconditions to believe the unimpeachable testimony of Jan Karski, an authorized representative of the Polish underground. Frankfurter had every reason and desire to believe Karski, yet he simply could not. Cited in W. Laqueur, The Terrible Secret; Suppression of the Truth about Hitler "Final Solution New York, 1982, p.

Commission’s inquiry tracking which stolen Jewish assets made their

-way into Sweden and/or the possession of Swedes, literally burst into public view only in the last several years. Like the killings, its scale

was for almost two generations hard to believe, and therefore more comfortably left alone. That Jews were despoiled of their possessions has been vaguely known and acknowledged for many years. Indeed, the lack of centrality of the issue and vagueness of its importance reflected in the lack of scholarly literature on it. The belated recognition of this economic angle of the Holocaust‘ of course one reason for the urgent demands made particularly since the middle l990’s by many, Jews and non-Jews, for reparation, restitution and economic justice. The scale of like the genocide itself, has been hard to believe and difficult to grasp for many years. Only now, in the second half of the l990’s, Western society finally coming to grips with both the essential facts of the problem, its scale and the inevitable moral implications of involvement in what increasingly called the greatest robbery in history.

What was known in Sweden

Because what we call the Holocaust today occurred in identifiable stages, this review will be organized according to those stages. This organizational method relevant also with regard to the connection between the persecution, plundering and then murder of the Jews. The subject to be concentrated on what was known in Sweden about the illegal confiscation of Jewish assets, and by whom. An understanding of the manner in which the persecution of Germany’s Jews was reported in the western world outside of Germany essential to any charting of knowledge about the plundering. Yet though closely linked, there seems little question that knowledge of the killings of Jews loomed larger in the consciousness of those who even noticed. This not surprising, given that murder was, then and now, still more disturbing than robbery.

The chronology will proceed in the following fashion 1933-1938: The first of persecution, segregation and encroaching

years illegal possession of Jewish assets. Also known as "Aryanization". 193 8-1939—Anschluss, the acceleration of "aryanization" through the start of World War II. 1939-1941- What known about the

was occupation of first Poland and then Western Europe through the start of the planned genocide.

5‘ On the other hand, literature discussing the level of knowledge about first the persecutions, and then the killings themselves, extensive.

1940-1945-The destruction of European Jewry and the end of the war.

What was known, and when

We may begin with a simple assertion. That is, since at least the publication of historian Walter Laquer’s The Terrible Secret: Suppression

the Truth about Hitler "Final Solution credible argument be

no can

, made that the leaders of the democratic West, the neutrals and their respective publics, at least from late 1942 forward, in possession of

were solid information that a continent-wide campaign of deportation and murder was in full swing. Once again, the ability to believe and/or willingness which in and of itself another issue to absorb and

act upon the information another matter.

Scholarship published in Sweden also makes impossible the argument that information about the on-going genocide unavailable in the

was country. Indeed, in respects, people in Sweden had greater

many even and quicker access to information about the killings than did most others in the West. From Hit1er’s rise to power until virtually the end of the

very

59W. Laqueur, 0p.cit., Although the literature revealing the Western world’s knowledge of the genocide older than Laqueur’s book. Ssee, for example, A. Morse, While Six Million Died; A Chronicle of Apathy, New York, 1967 and H. Feingold’s, The Politics of Rescue: The Roosevelt Administration and the Holocaust... New Jersey, 1970 among many others. For variety of

a reasons Laqueur’s study had a considerable impact in both the scholarly world and the general public which previous studies did not. 6°Literature describing the level of knowledge in Sweden about the Jewish genocide has been available for over two decades, and recently increased. See, for example, A. Thulstrup’s Med lock och pock, Tyska försok att påverka svensk opinion 1933- 1945 Stockhohn 1962, H. Lindberg’s Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936- 1941, and. S. Koblik’s Om vi teg skulle

stenarna ropa, Sverige och Judeproblemet Stockholm 1987, published in English The Stones

as Cry Out, New York, 1988. P. A Levine’s Master of Arts thesis, The Swedish Press and the Holocaust, June 1941- October 1943 Claremont Graduate School, May 1987 showed the extent of information publically available about both the persecution and then slaughter of the Jews. In 1996 Levine published From Indiflerence to Activism; Swedish Diplomacy and the Holocaust, 1938- 1944, which demonstrated that the "Final Solution was known toSwedish UD officials as early as late summer of 1942. In 1997, Svanberg and M. Tydén published Sverige och Förintelsen, in which the vast extent of information available to Swedish newspaper readers was shown.

war, Sweden was in a most favorable position with regard to the gathering of information from throughout occupied Europe. From start to finish the country had diplomats, soldiers, journalists, businessmen and private individuals living in and traveling throughout Germany and the continent. That the government, with its restrictive policy regarding the publication in newspapers of information critical of Germany tried, particularly in the first years of the to suppress the information another matter. Still

war, living myths amongst the general public notwithstanding, impossible to gainsay the argument that Swedish consciousness of first persecution of the Jews and then the murder, was considerable. Nonetheless the important issue of the cognitive gap between knowledge and belief followed by action based on that belief must be kept in mind throughout.

January 1938- March 1938; From the Nazi takeover of Germany through Anschluss

Hitler and the National Socialist Party took control of Germany 30

on January 1933. The first acts of terror and repression against the main

were political opposition—the Social Democrats and the Communist Party. Yet implementation of the party’s declared antisemitic policies did not lag behind, and at the beginning of April 1933, in what in fact of the

was one first economic taken against Jewish economic interests, the

measures government called for a nation-wide boycott against Germany’s Jewish businesses, professionals, retail shops, etc. As Svanberg and Tydén recently wrote in their detailed review of Swedish newspapers, "ingen

som regelbundet följde svenska tidningar kunde rimligen undgå att läst

om nazisternas maktövertagende i Tyskland, om den upptrappade terrorn och om judef‘orf‘oljerserna"." On 30 March Dagens Nyheter printed on the front page the headline Judef5rfi2ljesen i Tyskland har bötjat". And though the boycott-condemned internationally by individuals and

many governments, but not by Prime Minister Per Albin Hansson’s Social Democratic govemment—failed almost completely due to lack of support by the German people, on 6 April Svenska Dagbladet, under a headline which read Många tyska judar ha begått självmord. Läget är förtvivlat ,reported that,

Trots att den nationalsocialistiska partiledning inhiberat bojkotten mot

judarna, är stämningen ijudiska kretserförtvivlad. Tusentalsjudiska

6 The nature of National Socialist ideology, whether in the form of Adolph Hitler’s Mein Kampf or as reported in Swedish newspapers during both his rise to power and the first years of his rule, was well known in Sweden. 52 Svanberg M. Tydén, 75.

0p.cit., p.

läkare och advokater haförbjudits att utöva sina yrken, tusentals

judiska affärsmän äro ruinerade och många tusenjudiska anställda

haförlorat sina platser. Ett tydlight språk talar även de många

självmord, under den tiden förekommit bland judar. "53

som senaste

This example in fact typical of the type of reporting to be found in

many Swedish newspapers throughout the Nazi era. accurate, demonstrates an understanding of the fact that the Nazi Party, that the legal German government, leading the persecution, and gives full view to the implications of the information reported—-—in this case the reading surely stimulated to think what might, or would happen to those losing their professions, businesses, jobs, etc. Not to mention what would happen to the families whose breadwinners killed themselves. Thousands of people, particularly highly educated professionals, loosing their jobs at one stroke in a capitalistic society as a result not of some abstract economic forces such as the world-wide Depression, but from a specific decision made by an internationally recognized government, was unquestionably noticed by all Swedish newspaper readers; government officials, private businessmen, bankers and industrialists, indeed, all who

read a newspaper in the 1930’s were fully aware of the increasingly desperate economic situation of Germany’s Jews. And, as any proper capitalistic also surely thought——those economic assets, whether fixed, liquid or in whatever form, did not go up in smoke. Increasingly throughout the 1930’s, these assets went into the hands of "aryan" Gem1ans—both Party members and others. Indeed, the loss of assets and jobs which of shortly

course was followed by economic destitution was a conscious part of the Nazis increasingly successful attempt to segregate the countrys approximately 500,000 Jews from the rest of society. This segregation—with the economic inevitably followed by social and then physical, was an absolutely necessary precursor to the subsequent deportations. And then, the distance from the train platform to the killing site was generally a very short.

That Swedish politicians, in and out of the Riksdag, fully aware of

were this political and economic persecution also a matter of record. .flera

. talare i andra kammaren tog tillfället i akt att uttrycka sin avsky över den nazistiska antisemitism. Andra insåg attjdarnas istuation var en inre tysk angelägenhet some den svenska riksdagen inte skulle lägga sig i." On 6 May 1933, the influential Social Democrat Allan Vought said the

53Ibid., pp. 79-80. 5" Friedléinder’s book, Nazi Germany and the Jews; 77:e Years of Persecution, 1933- 1939, London, 1997, gives a full and frightening picture of the painful details of this process.

following. "Jag vill endast ännu en gång understryka, att vi stå här inför en allmänmänsklig, humanitär, kluturell solidaritetsplikt, some det svenska

svenska riksdagen sida kommer fram ett klart uttryck av medkänsla med offren för i ett främmande land vidtagna åtgärder, vilka måste väcka hela den civilserade världens skräck och avsky." That same day another Social Democrat made clearer, to himself, his party and all Swedes, that even what happening and be pointed out again that this extremely was can early in the Nazi era was not a distant problem of no concern to the Swedish people. Sakenangår oss.Jag vill förklara vadjag menar. I vår tid håller världen på att bli allt mindre, avståndenförsvinna, och den både materiella och andliga förbindelsen mellan folken underlättas och ökasför varje dag somgår. Då kan det mycket väl uppstå krafter och idéer, som kunna på det mestavgörande, ibland på det mst ödesdigra sätt betydelseför osssjälva och vår kultur. Det i interpellationen påtalande rashatet är en sådensak,som i allra högsta grad nu 65 angår även oss.

There surely be doubt that all observers understood that throughout can no the 1930’s the situation of the Jews only worsened——steadi1y and drastica1ly.That these sentiments not necessarily repeated with were frequency, that practical measures were not taken by the Swedish or government to help significant numbers of German Jews does not any lessen the fact that the information was available, and that influential members of society were thinking about the fate of the Jews in Germany at a very early stage of the tragedy. That Germany Swedens most important trading partner in the was 1930’s and l940’s well known fact. This meant of course extensive, a frequent and high— level business contacts between important German government and business officials both party members and not and Swedish businessmen and government officials. They spoke a common language, understood each other well, were more than sympathetic to problems and spoke with each other both formally common and concerns and informally. An interesting example of a bit of information which of the greatest importance, not least in hindsight, can be seen in a memo written by Swedish banker Jacob Wallenberg after a meeting on 20 December 1935 with Reichsbank president and later Minister of Economics Hjalmar Schacht, Reichsbank vicepresident Emile Puhl and Dauer of the Golddiskontobank. After the formal meeting, Wallenberg retired for drinks with Puhl who increasingly close friend of was an

55Both citations from Svanberg och Tydén, op.cit., 87.

Wallenbergs and Dauer. "efter afllirarna talade vi politik. De mycket vore imponerade av engelska opinionen, P. Trodde det skulle bli krig mellan Italien och England. Jag undrar the wish the father of the thought. om Det skulle tyskarna. Om endast tyskarna kunde aterfå sina kolonier passa och därigenom köpa råvaror mot riksmark, så skulle de kunna återaga lånetjänsten på sina obligationer. Expansionen österut, förnekade han ej, men stod på framtiden." emphasis added.56 Although must be one careful with analysis of the value of such information informally any given, there can be no question that Jacob Wallenberg hearing of the intent to "expand eastward" from such highly placed at such early a source, an date, of considerable importance in judging actions later taken. The primary thrust of German anti-Jewish policy in the 1930’s to was compel the Jews to emigrate. This, and not extermination, Ger1nany’s was "solution to its Jewish problem until June 1941, when the systematic extermination of Jews under German control began. The contradiction of this policy that the Nazi government by impoverishing its Jews, was as made all the more difficult for Jewish families to emigrate. That when they could find country willing to give them shelter. Most countries even a in Western Europe and North America forced to respond to what were became known the "refugee crises". Virtually all, Sweden included, as responded with a patent lack of compassion and practical help. Beginning with its ungenerous response to the Evian Conference, called by President Roosevelt in July 1938 in to the increasing numbers response of Jews whose numbers increased considerably with the Anschluss, Germany’s takeover of Austria seeking to flee the Third Reich, Sweden became ever more restrictive in granting entry visas and refuge to Jewish refugees. Even those seeking only transit visas regularly turned were down. As Hans Lindberg established in his 1973 study of Sweden’s policy towards German and Austrian Jewish refugees, the numbers of Jews permitted in were tiny, proportionally much less than most other European countries. At the start of the war, in population of 6 million, there a over were only some 2,000 Jewish refugees in Sweden. The point of is, course that Swedish officials knew why Jews fleeing the Nazis. The were available documentation leaves for doubt in this matter. no room Moreover, the documentation demonstrates that the Jews fleeing were not for purely economic but for economic created by reasons, reasons political policies implemented with increasing cruelty and efficiency by German officials. As made crystal clear by scholarship of the period,

5°M. Wallenberg, private memo, 20 December 1935. Wallenberg Private Archive Tyskland Dossier Series, Direktionen II F 1B, vol. 36.

67H. Lindberg, op.czt., p. 217.

German anti-Jewish policy was of the coarsest type of anti-semitism based upon a perverse "racia1-bio1ogical" view of the world. Jews, the Nazis argued and practiced, were to be driven out for the sole that they reason were Jews. Swedish officials, on the other hand, worked actively to keep these refugees out of Sweden for the sole that they Jews. reason were Newspapers and parliamentary debates make clear that official Sweden was aware of the problem and that at the same time that there were those calling for easing of entry requirements, the weighty voices an more calling for a very restrictive policy towards Jewish refugees won the

befarade flyktingströmmen till Sverige under 1938 kunde till en del ha bromsats de svenska myndigheternas åtgärder That upp genom important officials in the Swedish government were aware of "who won the refugee debate" made clear by the statement given in an interview by Sigfried Hansson, chef for Socialstryelsenand the Prime Minister’s brother. Vi kunna icke slå ossför vårt bröst ochsäga, att vi hjälpt flyktingarna på sådant sätt, att det motiverar talet om en öppenfamn -- Vi ha icke varit särskilt generösa med uppehållstillstånd för främlingar, som undanjörfoljese och terror sökt sig hit. De somklandra Socialstyrelesenför att den skulle ha varit alltfbrfrikostig i detta hänseende,ha kanske, när allt kommer omkring, mindre fog för sin klagan, än de somgöra gällande, att styrelsefört en alltför restriktiv politik 70

During the 1930’s some 400 individual laws were "passed" by the German government which discriminated against Jews in some fashion. From the continuing loss of employment, to segregation of students proper in schools, to the banishment of Jews from park benches, cinemas, restaurants and more, the can be no question that any Swede who regularly read his her could not doubt that Hermann Göring was right or newspaper when he said, in November 1938, would not wish to be a Jew in Germany".Although, shall be shown, "aryanization" increased in a rapid as and concentrated fashion in March 1936, this had already picked-up considerable speed in Germany itself before that date. As Saul Friedländer wrote;

see semitism in Sweden and Utrikesdepartementet".

69 H. Lindberg, 218. op.cit., p.

7° Cited in ibid., p. 208.

acceleratedpace 1936,and by late 1937, with the elimination of all conservative influence, the enforced Aryanization drive had become the main thrust of the anti-Jewish policies, mainly in order to compel the Jewsto emigrate. Thus what happened Austria after the Anschluss simply the

was better organized part of ageneral policy adopted throughout the Reich. The link between economic expropriation and expulsion of the Jews from Germany and German-controlled territories did continue to characterize that stage of Nazi policies until the outbreak of the 7 emphasis in the original

war.

In sum, all the major events which mark the increasing isolation of,

ever terror against, and expropriation from Germany’s Jews: of the

passage Nuremburg Laws September 1935, terror against Austrian Jews in the wake of Anschluss March 1938, the massive acceleration of "aryanization" after Anschluss, and of course the largest against

pogrom Jews in modern European history—Kristallnacht November 193 8,

were reported to the Swedish government by its diplomats abroad, and to the Swedish public by its newspaper correspondents in Berlin, Vienna, Prague, Budapest and elsewhere.

March 1938- September 1939; Anschluss, the acceleration of aryanization, and the start of the Second World War

For a variety of reasons, the Nazi German takeover of Austria——the Anschluss—marked the rapid acceleration of the of economic

process despolization called "aryanization". This of the pseudo-legal

was course process by which Jews were forced to relinquish their property in favor of non-Jewish German citizens. Sometimes the property, which could take many forms, was sold market price. Sometimes sold at

near was a fraction of the cost, just assets might be taken abroad.

so some Increasingly little reference was taken to sort of fairness, and

any businesses, real estate, bank accounts, apartments confiscated, works of art, jewelry and uncounted personal possessions simply left by Jews

were who obtained the chance to flee, and did Increasingly well,

so. as even those Jews who didn’t leave were deprived of their personal possessions.

Very soon after Anschluss, Reichsmarschall Herman Göring ordered that "quiet be taken for the appropriate redirecting of the Jewish

measures economy in Austria". By mid-May, Friedländer writes, almost five

as hundred people working for the rapid "aryanization" of Austria’s

were

7 Friedländer, 247-248.

0p.cit., pp.

Jewish property. The figures, and rapidity with which the process "learned" in Germany proper occurred in Austria are shocking. "Within a few months, 83 percent of the handicrafts, 26 percent of the industry, 82 percent of the economic services, and 50 percent of the individual businesses owned by Jews were taken over in Vienna alone; of the eightysix Jewish-owned banks in Austria’s capital, only eight remained after this first sweep."73 Leading Jewish businessmen murdered, more or less

were openly, by Nazi thugs, and leading Jewish businesses were summarily confiscated well known German insitutions. "The Deutsche Bank

by very confiscated the Rothschild-controlled Kreditanstalt, while Pulverfabrik, its subsidiary, taken by I.G. Farben."7

was over

However, unclear precisely how much of this was known in Sweden. Although the did not let at all in their coverage of

newspapers up the still apparent "refugee crises" and terror against the Jews remained in the picture, the strictly economic aspects of Germany’s anti-Jewish

more policies not to have been reported in the same way——either by

appear

diplomats. Although for instance in the wake of Anschluss newspapers or the Social Demokraten described what called the

newspaper "ekonomiska förintelse, "med avskedanden, yrkesförbud and beslag av

frightful scenes of often wide violence, degredation and even petty harrasement which played itself out in the streets of Vienna and other Austrian cities.

UD reports make clear that there was awareness of the importance of

an Jews in the German and other Central European economies, yet there

to have been general lack of understanding of the centrality of seems a "aryanization" "the main thrust" of German anti-Jewish policy in these

Nonetheless, if we considerthe vast trade network which existed at years. that time between Sweden and Germany, difficult indeed to believe that most Swedish businessmen trading with the German state, private firms and individuals not at least than generally aware of what

were more

happening to the Jews. Businessmen are trained to seek out bargains, was and there bargains aplenty available in Germany and then Austria

were

77Ibid., p. 242.

73Ibid., p. 243.

74Ibid., p.243

75 Svanberg M. Tydén, cited in Social Democraten, 27 June 1938, 99.

from 1937 until the start of the all knew illegal, war. was a process was unfair, unprecedented and basically immoral—yet was a vast process affecting the economy of all of the Third Reich. hard to imagine didnt affect the economies of that countrys main trading partners. Reichskristallnacht was, as Friedländer puts "the final blow that destroyed all Jewish economic life in Germany November 12, came on when, just after the Göring issued ban all Jewish business pogrom, a on activity in the Reich."7° Yet there also evidence that German businessmen, although keen to take advantage of the evident opportunities, were also disturbed by the on-going final of "aryanization". In waves a letter from businessman in Munich, admirer of National Socialism and a an as an honest and upstanding buinessman, I longer stand by and can no countenance the way many Aryan’ businessmen, entrepreneurs and the

up etc. as cheaply as possible and for ridiculous price. These people like a are vultures swarming down, their bleary, their tongues hanging with eyes out greed, to feed the Jewish carcass."’7 highly unlikely that upon seems Swedish businessmen on business in the Third Reich, while being or visited in Sweden by their German counterparts, completely were unaware of such sentiments.

1939- 1942; The Occupation of Poland, terror against Jews there and in Western Europe and the start of deportations and the commencement of genøcide

Immediately upon the defeat of Poland, German treatment of Jews worsened considerably, both in the occupied country and in German now territory. Here should be noted that by the time the invasion occurred, Nazi ill-treatment of Jews well-known fact for six No was a over years. one in Europe had any illusions of Germany Suddenly changing, as began its wave of conquest, policies towards Jews. And didn’t.

Sven Grafström, a Swedish diplomat in Warsaw, noted the following in mid-November. The Germans, he wrote in his diary, ..treating the were . Jews dreadfully. .this happening throughout Poland. .and example . an .

7‘ Friedländer, op.cit., 258. p.

77Ibid., p. 259.

of the meaningless racial sadism which grafted onto Nazism and which naturally in full bloom here Furthermore, noted in Levine’s as dissertation, "Throughout 1940 reports about escalating brutality against Jews, the unceasing promulgation of antisemitic legislation, conditions in the established ghettos in Poland, as well as the actual beginnings of now the deportations of Jews into the Lodz and Lublin areas of Poland from elsewhere into Stockholm with increasing frequency. can be came pointed out that people deported from their homes carrying one bag of 25 kilos leave everything else collected, earned and saved in a some lifetime. These possessions went into the ownership of the German state— a well known fact throughout Germany, and thus Sweden. As well known, the Systematic, planned mass murder of the Jews began 22 June 1941. With Gerrnany’s invasion of the Soviet Union, on persecution and expropriation now turned into mass slaughter on a scale previously unknown in European history. Perhaps surprisingly, took only short time before reports began to filter into Sweden of this change. From a throughout Europe reports of Jewish deprivation, deportation and came destitution. In August Aftonbladet reported on the ghettoization and slaughter of thousands of Jews in Kaunas. In September two Stockholm reprinted report from the Italian newspaper La Stampa. newspapers a "Italian asks; To where have 50,000 Jews in Croatia been newspaper taken...When the Ustashi took there were 50,000 Jews in power Croatia. .five months later there Where have they been taken are none. . Five months after new government, none exist in the country. .No one a . . said to know where they taken or to where they disappeared." Once again, required and requires little imagination to reflect the fact that upon these people all engaged in normal economic life prior to their deaths. The confiscation of Jewish property pan-European fact. was now a Even from Western Europe reports of the ruin of Jewish lives. came From France Swedish diplomat wrote the following in September 1942. a Thousands of Jews in France, Einar Hennings wrote

collected in concentration camps. .and then transferrd to the occupied zone after which official information can be gained about their fate, but everything no indicates that they will be transferred eastwardto Poland andthe occupied parts of Russia. Transport in sealedcattle carsunder extraordinarily revolting conditions. ...The International Red Cross aswell asAmerican Quaker and YMCA

7 Sven Grafström, Anteckningar..., 15 November 1939, 171. 79P. Levine, From Indiflerence to Activism...;, 115. 3°Aftonbladet, 14 August 1941.

organizations have made efforts to at least savechildren and females from young the horrors of deportation, but the authorities have crushed theseplans. 81 ...

By the late of 1942, there be question that the Swedish summer can no government was aware that literally hundreds of thousands of Jews from throughout Europe, to be millions, being slaughtered by the soon were Germans and their collaborators. As Levine concludes, "There no question that diplomats in UD in possession of large amounts of were information detailing the shift from persecution atrocities. They to mass received from variety of and while all similar, little a sources, was not of contradicted that earlier recieved. On the everything they contrary, were hearing after the start of Barbarossa indicated that something

diplomats were intimately involved in all aspects of Swedish commerce with occupied Europe, from banking to manufacture to fishing and agriculture—all the sectors of business which Jews had been involved in and were now longer—there be little question that Swedish no can or no businessmen closely connected with Swedish trade abroad also were aware that some very different than normal warfare on-going the was across Baltic Sea. Finally, recent scholarship of Sweden’s involvement with Germany, the War, the genocide and the on-going of events in Europe from 1942course 1945 confirms time and again that the flow of information about the persecution, expropriation, deportation and extermination of the Jews only increased. Private reports, Allied sources, newspaper government pronouncements, personal observations by churchmen, diplomats, businessmen, etc. only added to the amount and quality in Sweden of information about the fate of the Jews. Only those Swedes who didn’t wish to know could claim ignorance. And they did then they had other so, reasons for than lack of infonnation. T0 conclude-that which happened to the Jews of Europe, from start to finish, remarkably, perhaps was even shockingly well known in Sweden. Business and governmental decisions taken in the shadow of that information must be judged accordingly.

s Cited in Levine, 0p.cit., p. 126.

8211;;-1., 131. p.

morality and the holocaust the

Neutrality, Swedish experience

Krister Wahlbäck

Conference "Neutrality, Morality and the Holocaust", on Washington College of Law, American University, Washington, D.C., April 23, 1998

The theme of conference neutrality, morality and the Holocaust our - suggests to most of I think, two things. First, that neutrality and us, morality sometimes in conflict. Secondly, that this conflict especially are close at hand the in which states are neutral fought to save war some Europe from coming under the mastery of that carrying out the a power Holocaust. For part, I both points, but would like to add my own agree on

two qualifications.

First, while neutrality sometimes be difficult to with moral may square rectitude, to in warfare entails moral problems well. The engage as controversies surrounding Dresden and Hiroshima indicate kind of one such problems. Another illustrated by American uneasiness about one the logic of warfare that made them support their Soviet ally Stalin even as imposing his rule the Poles and the Balts in 1944-45. Later on, I was on shall try to show the rather different in which this dilemma presented way itself to decision-makers in small country such as Sweden. a

Secondly, while Swedens joining the against Nazi Germany might war have cut short the and the Holocaust by some time, this by no war certain. As member of Swedens Government observed in means one December 1939, "to choose preventive to try and peek at the cards war held by Our Lord". Even at fifty years‘ distance not easy to gauge

thenet result of such alternative of action. I think of an course many us are familiar with quite contentious in some attempts to engage similar "counter-factual history". I shall discuss this issue, well, in detail as more later on.

The Swedish Commission for Jewish Assets

Now, moral issues such these not the first item the agenda of the as are on Swedish Commission for Jewish Assets at the Time of the Second World

War, a body that was appointed by Government in March 1997 and our will present its report in November of this In fact, the of year. terms reference of the Commission make clear that task much our a more concrete one, namely to establish to what extent Jewish property, in whatever form, into Swedish hands result of Nazi persecution. came as a To the extent that Swedes took advantage of the plight of Jewish people of course unacceptable. And there unanimous opinion in Sweden a that no stone should be left unturned in the efforts to establish what

actually happened.

This a quite extensive and complicated task, considering that we are looking for transactions which took place than fifty and more years ago, that surviving records in public and private archives often incomplete. are Also, we want to identify all kinds of transactions, whether they concern arts and antiques, bank accounts and safe deposits, patents and licenses,

shares and looted gold all of to be investigated and clarified within - a time—frame of eighteen months.

And that not all. Our public debate in the media has brought lot of up a much wider issues concerning Swedens policies during World War II,

sometimes related to the situation of Jewish community the time, our at sometimes having to do with foreign and trade policy in general. our not excluded that the Commission will find to address these necessary wider issues to extent, though against tradition for some even a Commission in Sweden to deal superficially, would have be, with as to questions of great importance.

Whatever decision be taken in this respect, obvious that the may Commission shall have to confront the moral issues involved in the

transfer of Jewish property to Sweden. Also, I think will discuss the we concept of neutrality, as was understood at the time, in Sweden and

internationally, in particular as applied to neutral states foreign trade a

and economic transactions with other countries. Thus, the dilemmas indicated in the heading of our conference today are certainly very much present in the minds of my colleagues in the Commission.

However, what I am going to say today does not in any way represent the views of the Commission. I am only one of seven members, and no texts dealing with these issues have yet been agreed upon. Thus, my remarks certainly cannot convey more than my personal views.

Transgressions of Neutrality Rules

The controversial aspects of Swedens wartime policies were, for several decades after the primarily the govemment‘s two major departures in

war, German favour from the rules of neutrality as laid down in the Hague conventions. The first happened in June—July 1940, when Germany was allowed to transport soldiers on leave from occupied Norway to Germany and back Swedish railways. These transports, which continued on a

on daily basis until August 1943, saved the Germans the trouble of shipping their soldiers leave by along the west coast of Sweden, but they

on sea

obviously of limited significance from a military point of view. were very

The true for the much less numerous transports of German soldiers

same

the Swedish railway from Storlien close to Trondheim in central on Norway to Riksgränsen close to Narvik in northern Norway and back. These transports, also granted in July 1940 and known in Sweden as the "horse-shoe traffic", eased the strain on German shipping along the Norwegian coastline, again in a marginal way.

The second departure occurred in late June 1941, Germany allowed

as was

entire divison, including its equipment, through Sweden from to move an occupied Norway to Finland. Finland was, of course, at this time a cobelligerent of Germany in the attack the Soviet Union. The German

on division would support the Finnish offensive to regain the territories which they had been forced to cede during the Winter War in 1940. Again, the effect of this "one-time concession", the government put that the

as was Germans did not need to their naval transport resources to ship the

use division through the Baltic Sea, they had to do, six weeks later, when

as they back with similar request for yet another divison, only to have

came a

rejected by Sweden.

With regard to the soldiers-on-leave well the 1941 division, the real as as importance political and psychological. T0 the Nazi regime, the was concessions implied that Sweden finally beginning to the realities was see of power in the Europe, and perhaps to appreciate the Nazi new even design for pushing Liberalism out of Europe and exterrninating Bolshevism. To Swedes, the other hand, the concessions signified many on a rather humiliating deviation from the rules of international law, enforced by German pressure.

With respect to the June 1941 transit, the publicly government acknowledged that this was a breach of the law of neutrality. As practical a matter, the government noted that the disfavoured party, the Soviet Union, delivered only late and weak protest, and did not have expected a seem to that Sweden would get with such relatively modest concession. away a

Concerning the soldiers—on-leave traffic, the government argued that the Hague conventions of 1907 did not really regulate military transit, through a neutral state, between belligerent and country occupied by this a power a power and in which hostilities had ceased. I not about the validity am sure of this argument in terms of international law. From political point of a view, carried weight in the of 1940, when there much some summer was defeatism in Norway and number of political leaders, including a prominent Labour party politicians, preparing agreement with were an Germany which would have dumped the King and government in exile. In later years, however, when Norwegian resistance had picked the up, argument appeared casuistic.

Anyhow, the well-established concept of neutrality in international law seems to have served moral protection, for Swedes as a as were, many who basically felt uneasy about just watching from the sidelines battle a which would decide the future of their nation free democracy. If own as a a posture of neutrality was fully accepted in international law, must be all right. By fulfilling the obligations incumbent neutral state in upon a international law, policy would not be merely national egoism and our opportunism. By the same token, however, departure from legal any neutrality rules destroyed the moral protection they looking for. were

Thus these two decisions to deviate from strict observance of the neutrality rules stirred growing opposition. In contrast, Swedish of iron a exports ore and ball—bearings to Germany, which much important for were more Germanys military capabilities, but perfectly all right from the point were of view of neutrality law, did not significant objections. Only in arouse any

recent years have these exports become a target of criticism in our debate, but then often by people who believe that this trade was somehow in contravention to neutrality in international law.

This sensitivity to infractions of the rules of neutrality, even when they had little military importance, but indifference to a crucial strategic trade that within these rules, a strangely legalistic attitude. However, came may seem I believe, part of the mindset of Swedish elites, developed in the was, course of a century—long tradition.

Neutrality and the Media

Another controversial aspect of the governments policy was its attitude towards the This attitude was a result of the German interpretation press. of the political concept of neutrality. Authoritarian and totalitarian regimes nomially try to make the government of the neutral state responsible for the content of the countrys press. Hitler was, of course, a master in conveying the impression that he might resort to violent offended means by derogatory comments in small countries within his reach. press

The Swedish government did not feel able to dismiss such risks. In 1940 revived obsolete paragraph in the constitution, allowing the confiscation an of issue that contained a piece which had caused "misunderstanding" an with foreign By this and other sometimes of dubious a power. measures, legality, the government managed to induce the to moderate their papers language in editorials and some news items objectionable to to suppress the Germans.

Thus the government failed to defend fully an important freedom granted to the neutral in international law. likely that this did affect the seems "moral atmosphere" in 1940-42, in the that clear and ringing sense expressions of anti-Nazi views to be regarded unwise by many came as people who did not want to defy the government, or who were convinced that the government must know best. At the time, difficult to same seems that information of significance about the world war was prove any withheld from the Swedish public. For instance, news about the persecution of Jews were freely published.

On the other hand, of the minor Swedish concessions to Germany a some few of them questionable from legal point of view, most of them a intended to assist the Germans forces in Finland in the against the war

Soviet Union in 1941-43 did not become known to the Swedish people until long after the event. However, this seems to have been due more to effective and lack of investigative journalism than secrecy to government pressure.

Attitudes to Nazi Germany

A large part of our public debate in recent has focussed the years not on government, but the extent of pro-German sentiments

on or pro-Nazi

among certain influential parts of Swedish society. that when the true Nazis tried their luck in parliamentary elections, they singularly were unsuccessful, in Sweden, I think, than in European more so most countries. In the elections of September 1940, they did dare not even to put up candidates. The Communists, who did, polled 3,5 % of the national

vote, while the Prime Ministers party, the Social Democrats, attained a stunning 53,8 % and the three non-Socialist parties taking in the part national government got 42 %.

However, I dont think this sufficient to maintain that people a reason who were less in sympathy with the Nazis in fact, more or were, much fewer in Sweden than in most other countries. Rather, the difference that

the special temptation to ambitious opportunists which German occupation

presented in other countries materialized in Sweden. Thus fewer never persons exposed themselves, and only handful brought to justice a were as traitors or collaborators, since the Germans asked for their services never in anything like the they did in the occupied countries. same way as should be noted, though, that evidence has been found in German no archives of Swedish Nazis emulating Quisling, i.e. encouraging German a attack and volunteering their support.

Those who had publicly defended Nazi Germany, after the even occupation of Norway and Denmark in April 1940, suffered mildly after the war by being excluded, practical matter, from public debate and as a political life. But number of academics, officers, businessmen and a farmers who had assimilated large parts of Nazi thinking, sometimes

including anti-Semitism, but had been careful themselves not to expose publicly, were able to continue their nothing had happened. careers as hard to see how this could have been prevented in law-abiding a democracy; but did create, I think, feeling good number of a among a Swedes that something important had been left unfinished, unresolved in our country compared to most of Europe.

A special case those people who believed that Germany would win the war and thought that Sweden had better make concessions to Berlin, but who did not have the least sympathy for Nazi Germany. Let mention

me three examples.

The chairman of the Liberal party and Minister of Transport, a farmer who was completely alien to everything Nazi Germany stood for, took such a pessimistic and defeatist View in 1940. The editor of the main Social- Democratic in southern Sweden, an intellectual who was also an

paper influential member of Parliament, argued in the summer of 1940 that Swedish and Danish Social Democrats should work together to avoid any conflict with Nazi Germany. In his view, they should prepare, prior to new German victories which would end the war, for a new course of positive exchange with Germany. The Foreign Minister, for his of

part, was a man letters who voted with the Social Democrats at election time. However, as

diplomat of the realist tradition he anxious to maintain a modus a was vivendi with Nazi Germany, which he seems to have believed would

- dominate Europe for many years.

Apparently the government as a whole never really addressed the issue whether ought to face the fact that such an outcome of the war was

one indeed possibility, and prepare mentally to save some measure of

a Swedish independence under such circumstances. Most members of the government to have refused to confront this issue, hoping that

seem America and Russia would eventually be drawn into the war, and that meanwhile Britain would refuse any deal with Hitler, for as long as would take. These hopes turned out to be well-founded. Thus the ultimate moral dilemma never materialized for Sweden.

Sweden and Nazi Persecutions

With regard to Swedish attitudes to the Holocaust and its preliminaries in the 1930s, let me give you a few examples which I find particularly illuminating.

First, Sweden could easily have received, say, ten thousand more Jewish refugees from Germany and Austria before the war without any serious difficulties, either in terms of relations with Berlin in terms of

or employment at home. choose not do so, mainly because political leaders did not want to challenge prevailing self-centredness and latent xenophobic or feelings among the public.

anti-Semitic

This was shortsighted, partly because of the great benefits for Swedish intellectual and academic life which infusion of Jewish talent would an have entailed, but of primarily from humanitarian point of view. course a true that most other countries equally reticent, and that were no one could know for after the Kristallnacht in November 1938, what sure, even would ultimately happen. Still, this in view the most tragic of my our failures in the World War period.

Secondly, there are no signs that Swedish businessmen in the 1930s ever discussed the appropriate attitude to take to formerly Jewish enterprises in Germany which had been subjected to "Aryanization". For instance, they might have considered restricting credits business contacts with such or "Aryanized" companies that refused to account for the settlement reached with the former owners. Obviously, individual banks companies cannot or be expected to design and apply a "code of conduct" of this kind their on own. To be effective such a policy has to be worked out and agreed to by the organizations of the industry. In fact, in view of the political implications and the importance of trade with Germany for the Swedish economy in the 1930s, only the government could have assumed the responsibility for bringing this issue on to the agenda. This did not happen. There not signs that the issue considered within the are any was even government, in Parliament or by any major newspaper.

More surprisingly, perhaps, I have found no evidence that similar any ideas were discussed in London New York, i.e. in which had or powers much more economic clout Vis-â-vis Gennany and also greater tradition a of close links to prominent Jews in German banking and industry.

Third, with regard to heirless accounts and looted gold, has to keep in one mind that Sweden in the 1930s not international center for banking was an and finance. Sweden did not enjoy reputation for safeguarding bank any secrecy better than other countries. Nor German national language was a in our country. Thus, not surprising that out of 650 heirless some accounts and safe deposits identified in our review only few dozen a would seem to have been established by German Jews.

As for the amounts of monetary and private gold looted by the Nazis and received by the Bank of Sweden, this currently under intense review by a special working group within Commisssion. A few months the our ago, government ordered us to give priority to presenting possible as soon as a separate report on this matter. This was after account by independent an an committee, appointed by the Bank of Sweden, detailing the information

available in the Banks archives, had not answered all questions raised in our public debate. did indicate, however, that the Bank of Swedens role in German gold laundering was a relatively modest one, as one would expect. Yet of course a crucial task for our Commission to present

a full and accurate picture in this separate report of ours, which will be published in early July 1998.

An important issue for us to analyze to what extent the government knew about the Bank of Swedens growing suspicions that gold received from the Germans might be monetary gold looted from the national banks of Belgium or the Netherlands. The account published by the Bank of Sweden committee contains fairly convincing evidence that this was indeed the case by early 1943. Moreover, seems that the government at this time turned down a proposal by the Bank to officially ask the German Reichsbank for assurances that upcoming deliveries would not contain looted monetary gold.

Such a request would have annoyed the Germans, of course, and even in case of a positive reply would obviously not have meant the slightest guarantee against German cheating. Still, what seems strange to me the fact that the govemmcnt‘s stand in this issue appears to have been supported, not decided, by the Minister of Finance, Ernst Wigforss. He

deeply committed Socialist and anti-Nazi who used to be the was a foremost opponent whenever the government considered concessions to Germany in political—military matters.

Yet he preferred not to put the Germans on the spot with regard to the matter of looted monetary gold. He took the same View even in the summer of 1944, when the Bank of Sweden for the first time suspected that a delivery of gold coins, proposed by the Reichbank, might contain gold looted from Jews. Perhaps this but another sign of the Swedish inclination during the war to focus on neutrality rules in international law rather than to take into account moral considerations or economic factors which might affect the world war to a greater extent.

Perhaps also to judge by the memoirs of the Minister of Finance a

- matter of a certain Swedish aloofness with regard to the big powers, an attitude which I shall discuss later but which one would not have expected

83The report, published in July 1998 and available in English translation

now The Nazigold and the Swedish Riksbank: Interim Report, rnimeo, 106 pp., Stockholm 1998, confirms the account tentatively presented here.

to encounter in a politician with such strong ideological commitment. For instance, writing in 1954, Ernst Wigforss states that "during the war, we hardly felt any need to justify neutrality by other than our any argument our own interest in avoiding the destruction of When sometimes war... we were told that fighting Nazism duty for democrats, the usual and was a natural reply was that we fulfilled this duty by defending country our own and keep democratic freedoms there intact much possible" Minnen as as IH, p. 438.

My fourth and last example of Swedish attitudes to the persecution of Jews the German attempts in 1939-42 to induce Swedish businesses to ease out Jewish members of their boards, using hints that this would improve their prospects the German market in the future. Some Swedish on companies seem to have yielded to this temptation, according to documents in the archives of the Swedish security services, which apparently kept a close watch on such German activities.

Incidentally, the Wallenberg bank Stockholms Enskilda Bank was not among these companies. The bank had its board prominent Jewish on a publisher, Tor Bonnier. He was the favourite target of German and Swedish Nazis who wished to illustrate and condemn Jewish influence in Swedish society. He re-elected during all another was war years, as was Jewish member of the board, Josef Sachs. In his memoirs, Bonnier notes that there were only three board members recruited from outside "the family sphere": Sachs, himself and third, non-Jewish industrialist. No a wonder, he states that he did not notice of the anti-Semitism of which any some have accused the Wallenberg brothers.

This raises the wider issue of Swedish attitudes Jewish community to our during the war large subject which Jewish people will have —a on many diverging recollections. While this of minor matter course a very compared to the Holocaust, was important to those affected, and does tell us something about the political climate in Sweden during these years. A prominent member of the Jewish community in Stockholm who grew up in Sweden during the war told recently that while he did not meet me open anti-Semitism, he did feel lack of support. Personally, I think this be may as fair as you can get in sentence judgement. a one

Stuart Eizenstats Theses

Today, the politically most important criticism of Swedens attempt to reconcile neutrality and morality during the years of the Holocaust of course the statements in Under-Secretary Eizenstats introduction to his report on Nazi gold which was published in the spring of 1997. As we all know, a second report to be published shortly, but for the moment

very we have to accept the statements in the first report important

as an expression of American views. And they certainly raise issues which

are crucial for the Swedish people as they try to form considered opinion

a about our war-time policies.

Mr. Eizenstat states that before Stalingrad there was a legitimate fear of imminent German invasion. However, after that German defeat the Swedes in his view "cooperated with Nazi Germany for their own economic benefit", and "continued to profit from their trading links with Germany and thus contributed to prolonging of the bloodiest conflicts

one in history 85

. I am not sure that these statements are quite fair, since they imply that Sweden had the option to do without any foreign trade or, alternatively, that Sweden preferred a profitable trade with Germany to a less profitable trade with other commercial partners.

However, for a small internationalized economy such as Swedens, substantial exports were vital to avoid economic collapse, in particular since we dont have any coal or oil resources of our own and thus have to import all such energy products. As for other trading partners, ever since the German occupation of Norway and Denmark in April 1940 Sweden was cut off from the West, which normally accounted for some 70 % of our foreign trade.

8" The second report was, of course, published in June 1998. 85In the second report, these theses are not repeated. Instead, the issue presented as a question "At what point did the threat of a Nazi invasion recede sufficiently so that with little risk, trade with Germany in critical commodities could have been sharply curtailed or stopped". Further, underlined that this a difficult problem to which there are no easy or certain answers p. X in Under Secretary Eizenstats Foreword. In my view, these modifications exemplify the openmindedness with which an investigation of this kind should be conducted.

An exception was the so-called "safe-c0nduct" "Gothenburg" traffic

or across the German and British blockade lines in Skagerrak which

was launched in February 1941. This tiny and tenuous link to the West

was significant for the limited import of crucial products did allow, but

some

was perhaps even more important morale booster and political

as a a signal of Western support. However, the traffic depended the

upon granting of permission by both Germany and Great Britain. often

was interrupted or used of and could not change the fact of

as a means pressure Swedens encirclement.

Thus, after the spring of 1940, we were utterly dependent Germany

upon and countries under German control to get coal and coke for industry

our and artificial fertilizers for agriculture. Without this trade,

our our economy would fairly soon have been close to break-down, with fatal

a consequences for our capacity to stand up to German well

pressure as as for our efforts to modernize and strengthen defence forces.

our

With respect to the profit motive, to the extent that Swedish private companies were making profits out of their transactions with Germany, I find hard to fault them, since they had not tried their best, they would in effect have been knowingly subsidizing the German effort. In

war any case, from the point of view of the government and the Swedish

economy as a whole, for the reasons I have indicated foreign trade during World War was not really a question of profit, but of survival.

true, of course, that trade benefits both parties, and that Swedens efforts to keep its going inevitably had the effect of

own economy assisting the economic basis for the German effort. This of

war was one the many moral dilemmas of Swedish neutrality in in which

a war our own survival as an independent nation and a free democracy presupposed the defeat of Nazi Germany.

However, we had cut down our exports to Germany for political and moral reasons, and Hitler had reacted to such challenge by occupying

a Sweden or subduing us by other possible that the Germans

means, would have been able to exploit industrial and other with

our resources such ruthless efficiency as to extract important contribution to their

a more war effort than was now the case. As I said in introduction, seldom

my easy for historians to gauge the net result of alternative of action.

an course

After Stalingrad

Such had been our foreign trade situation since the spring of 1940, and I am not sure that Stalingrad made much of immediate difference. In fact,

an in September 1943 the United States and Great Britain acknowledged that Sweden had to conduct a substantial trade with Germany. They concluded an agreement with Sweden which specified the quantities of Swedish exports to Germany that the Western Allies accepted for the coming

year, 1944. This agreement meant a reduction in Swedish exports to Germany, but allowed for sufficient quantities to safeguard Swedens indispensable imports.

Mr. Eizenstat suggests that Sweden and other neutrals had cut off all exports to Germany some time after Stalingrad, World War would have ended earlier. However, at the time the Allies certainly realized that Nazi Germany was still capable of striking fiercely at country within its

any reach, as evidenced by its actions against Italy in September 1943 and against Hungary in March 1944.

T0 be sure, after Stalingrad Germanys leeway for such actions

was constantly shrinking. On the other hand, Sweden had challenged Germany by cutting off its exports for political and moral reasons, Hitler did not necessarily have to launch a war of occupation to retaliate in a way which would have made the position of the Swedish government impossible. Let us consider Hitlers options

First, would have been easy for Berlin to undermine national unity in Sweden by having the German propaganda machine putting the blame on the Swedish government for the provoking the conflict by abandoning neutrality. In fact, a Swedish trade boycott would have run against the law of neutrality, which did not allow economic sanctions for political reasons except in case of decisions taken by the League of Nations. would also have run against consistent Swedish declarations since before the war that our trade policy would be dictated only by the interests of our national economy. Thus, the Germans would have fairly good arguments for

some telling the Swedish people that their own government was responsible for the hardships that would ensue.

Second, while such hardships would have come fairly German

soon, as exports of coal to our industry were cut off, there was also the option of inflicting them rapidly, for instance by air strikes against few major

very a Swedish cities. These were all within easy reach of German bombers, and

our air defences were still far too weak to prevent such attacks. I dont know how much of such destruction a small country stand

can unable to strike back and other powers are unable to give effective assistance.

A third option was a more subtle one. The Germans could force the Swedish government to continuous mobilization of the armed forces by staging minor but ominous troop movements in surrounding occupied countries. Two such mobilizations, in the spring of 1941 and in February 1942, which were not caused by German designs to wear us down but by somewhat alarmist Swedish interpretations of German moves, proved very costly for the national economy. Political leaders and ordinary Swedes at the time took these weeks of tense waiting without any visible strain, but what the crises had been repeated many times

I think these examples sufñce to show that a small country which encircled by a big power has to consider carefully, before challenging him, the many forms of reprisals at the disposal of the big power.

The Swedish government was under no illusions concerning Hitlers fundamental distrust of Sweden. The cancellation of favors granted to Germany in 1940-41 and the increasingly anti-Nazi attitude of

open Swedish public opinion had caused suspicions in Berlin that the Swedes might join the Allies really pressured. Hitler feared an Allied invasion in Norway not least because would create precisely such a pressure on Sweden, and also provide the Swedes with credible prospects for effective Allied military support against Germany. Hitler dispatched substantial military to Norway and had his military consider a

resources even preventive strike against Sweden.

in the interest of the Allies to encourage speculation about an

was invasion in Norway in order to bring about some dispersion of the German forces poised to meet the "real" invasion in France. As late as June 1944

three days after D-day the American and British ministers to Stockholm - surprised the Swedish government by demanding renewed assurances that Sweden would indeed fight attacked by Germany.

This approach probably a move intended to foster Swedish

was expectations of subsiduary Allied invasion in Norway. The idea seems to

a have been that Swedish military preparations for such a scenario would affect German perceptions and induce Germany to keep substantial troops in Norway rather than moving them to France. However that may be, in

the spring of 1944 the Swedish government could exclude that

not Germany might still be tempted to make preventive strike against

a Sweden in order to consolidate its control of Scandinavia. Another powerful incentive might be that only by occupying Sweden could the Germans get their Finnish co-belligerent under tight control

and preempt any attempt by Finland to make a separate with the Soviet Union.

peace

This risk of preventive strike might increase Sweden make

a were to a unilateral decision to curtail 1944 trade below the quantities agreed with Germany in January 1944 in accordance with Swedens deal with the Allies in September 1943. In fact, in April 1944 the Allies asked for just such large cutbacks, primarily regarding ball bearings.

The ball-bearing issue was settled in direct contacts between U.S. representatives and the SKF in June 1944. In August and

company September 1944 the Swedish government took decisions which

as a practical matter put end to nearly all trade between Germany and

an Sweden. By this time, Sweden had succeeded in building sizable stocks

up of crucial raw materials and was less dependent German deliveries,

upon in particular as the end of the finally within sight.

war was now

Swedish-German Relations in Retrospect

I have tried to account for the which made the Swedish

reasons government proceed with great circumspection in its trade policies towards Germany. In retrospect, knowing what we now know, personal view

my that Sweden could have taken somewhat tougher line without running

a excessive risks. The effect would have been pretty marginal, of but

course, at least we would have felt more comfortable today with war-time

our record.

However, Mr. Eizenstats suggestion of Swedish boycott of trade with

a Germany in l943 quite another matter. No doubt, this suggestion reflects a changed awareness in recent Today, have to

years. as we come realize fully how much of the Holocaust well of other suffering and

as as destruction actually took place in the final stage of the natural

war, that we look for alternative developments that might have shortened the war. With regard to the Holocaust, we are all for instance, of the

aware, debate about the effects on the Nazi annihilation the Allies had

program used their air superiority to strike at transportation lines to Auschwitz and

other extermination camps. A neutral country like Sweden cannot expect to be unaffected by these perspectives.

But those who made the wartime decisions in Sweden did not think in these terms. After the war, the notion that Sweden had had in its power to shorten the world war by breaking off trade with Germany in 1943 was simply absent in the Swedish debate for a very long time. Not only because most Swedes were still quite conscious of the trade imperatives during the war and of ‘Swedens vulnerability to the brute force of Nazi Germany. Not only because they lacked much of todays awareness of the terrible destructiveness of the last year of World War II. There were also

other factors at play, a set of painful recent experiences that had some shaped the Swedish View of the countrys proper place in European politics.

As small democracy located close to Nazi Germany, the Swedish people

prepared to to war with Germany in order to defend vital Swedish were go interests, and perhaps also to run some risks in order to assist her Nordic neighbours to maintain or regain independence. But the idea of trying to play a role in 1943-45 in shortening the immense war between the great

simply alien to a small nation which had adhered to neutrality powers was largely out of frustration with the great powers of Europe.

In fact, at the outbreak of World War the mood in Sweden was one of disillusioned isolationism with regard to the great powers. My quotes above from the Wigforss memoirs reflect this attitude. The reasons are fairly clear.

Sweden had joined the League of Nations in 1920. Woodrow Wilsons idea of of collective security had gained the upper hand over our strong tradition of neutrality ever since the end of the Napoleonic wars. Sweden had accepted that mandatory for to take part in economic

was us sanctions against an aggressor, and that we had to prepare to apply military sanctions in some situations as well. Sweden had ceased to refer to itself as a "neutral" country.

The decision of the League of Nations in 1935 to apply the collective security system for the first time against a fairly big European power had been greeted with enthusiasm in Sweden. However, the British and French policies of avoiding such sanctions as would really have an impact on the

and the fact that fascist Italy was not prevented from aggressor,

conquering Ethiopia, destroyed much of Swedens faith in international solidarity.

The appeasement policies towards Hitler further revived old skepticism in Sweden with regard to Europes great powers. Just France and Britain

as had imposed flawed treaty in Versailles without caring about the

a peace views of other they switched to the opposite policy without

powers, now regard to the effects on Germanys small neighbours. America, of

course, had retreated from Europe when Woodrow Wilsons vision of leading

a American role in the League of Nations defeated in 1920.

was

In 1936-39, Sweden withdrew from Europe and pinned its hopes the

on possibilities of keeping the Nordic region out of coming In Europe

a war. a increasingly dominated by fascist and communist dictators facing illusionist democratic leaders such Chamberlain and Daladier, the

as notion of a "Nordic neutrality" had great appeal. Based of

upon a measure Nordic solidarity between four small democracies, seemed promising to those Swedes who retained some ambition that foreign policy ought to

our reflect values beyond mere isolationism national egoism.

The Limited Ambitions of a Small Power

The first few months of World War confirmed these modest objectives. When the Soviet Union attacked Finland in November 1939. Sweden did not intervene in the war, but refrained from issuing declaration of

any neutrality and used its status non-belligerent to extend quite

as a considerable support to Finland. Above all, large quantities of

very armaments were delivered. Finland survived, due to the heroic feats of its army, even had to cede a large part of its territory to the Soviet Union.

When Germany attacked Norway and Denmark month after the Soviet-

a Finnish war had ended, a similar supportive Swedish policy proved impossible. The war in Norway was an integral part of the European

war between Germany and the Western The Germans demanded at

powers. least neutrality. Sweden within immediate reach of the German

was war machine. The Norwegians were not successful in their struggle against the invader, nor were the British the French in their attempt to throw out the

or Germans. Sweden reaffirmed its neutrality and avoided support to the

any Norwegian government.

However, after the war had turned against the Germans in 1942-43, the Nordic agenda again became paramount to the Swedish government.

In the first place, Finland, which had joined the German attack against the Soviet Union in 1941 in order to regain the territories lost in 1940 and maybe grab some more, had to get out of the war before was too late. This would be impossible Sweden were to be occupied by Germany

or subdued by other means. The Finns would have to be able to rely on a friendly neighbour, they were ever to be prepared to run the risk of breaking with Germany and seeking a precarious accommodation with the Soviet Union. Swedish support would be essential, not least to make for

up German deliveries of grain and other products. The Finns did not switch sides until September 1944.

The importance for Sweden of sustaining independent Finland, and

an avoiding the situation of having the Soviet Union as our immediate neighbour, can hardly be exaggerated. This was also a moral issue. As I said in my introduction, to engage in warfare may entail moral problems

less serious than to stay neutral. no

In the case of Sweden after Stalingrad, to take the risk of provoking a German occupation might not have had irremediable consequences for Sweden, which in all likelihood would have been liberated by the Western Allies. For Finland, on the other hand, would have meant the fate of Estonia. Even those Swedes who took a quite unsentimental View of Finland had to admit that from the point of View of Swedish interests, such an aoutcome would have been disastrous.

As for our neighbours to the West, was essential that Norway and Denmark be liberated without being ravaged by renewed warfare or domestic violence at the very end of the world war. The Swedish government thought might have a useful role both in training police troops recruited from the large Norwegian and Danish refugee communities in Sweden, and in persuading the commanders of the German troops in Norway and Denmark not to make a last-ditch resistance.

With regard to Finland as well as Norway and Denmark, there was in Swedish minds a blend of a sincere wish to help and an equally sincere self—interest. would be an advantage for our Nordic neighbours as well as for ourselves Northern Europe emerged from the war not in ruins and in social and political turmoil, as in much of Continental Europe, but in a reasonably stable condition.

In the Swedish view, such outcome presupposed that Sweden

an succeeded in staying out of the and concentrated its limited

war resources on trying to stabilize the Nordic region. This effort would be easier Sweden managed to maintain normal diplomatic relations with Germany.

was not too difficult to foresee that some Germans in commanding positions might be susceptible to Swedish persuasion Hitlers system

as approached collapse during the final months

of the war.

These Nordic efforts were one part of what the Swedish government considered a reasonably ambitious role for small country towards the end

a of the war. The other part was directly connected to the Holocaust.

The best known example is, of the actions of Raoul Wallenberg,

course, who in July 1944 sent to the Swedish Legation in Budapest by

was our government in cooperation with the American War Refugee Board and the World Jewish Congress. Estimates of the number of Jewish people he managed to save by unconventional methods but 30,000 to be

vary, seems a conservative figure. Another example Count Folke Bemadotte, who in the early months of 1945 succeeded in extracting from Himmlers concentration camps some 20,000 and children, of

men, women many them Jewish.

also worth mentioning that almost the entire Jewish community in Denmark, some 8,000 people, managed to escape to Sweden in 1943, only days before they were supposed to be rounded by the Nazis. The

up majority of the Norwegian Jews were also able to to Sweden.

escape

To the Swedish government during the final of the natural

years war, a "activist" or "moral" role for a country such Sweden not to take the

as was risk of attack and occupation in order to shorten the world Rather,

war. was to assist its Nordic neighbours and its status neutral for

use as a rescue missions on the Continent.

Was this role sufficient to compensate for the moral ambiguities inherent in a position of neutrality during World War II Yes, in View

my was. This issue has been debated many times in Sweden, and todays

concem about Nazi gold and Jewish assets will add yet another dimension to the discussion.

An additional factor a project recently launched by the Swedish government. "Living History" a series of informational activities about the Holocaust which does not explicitly address the issue of Swedish

attitudes during the Holocaust period. However, bound to raise additional interest in the moral dilemmas faced by neutral Sweden, not only in relation to Jewish sufferings, but to World War whole.

as a

In fact, well raise questions that extend to Swedish neutrality during

may the Cold War decades, and perhaps to the very notion of neutrality. Thus would be beneficial, I believe. T0 face these dilemmas squarely important for the healthiness of Swedish society, intellectually as well

as morally. ‘

Specialundersökningar

Sju forskningsrapporter om värdepappersaffärer

Sven Fritz

Inledning

Av de tio forskningsrapporter som jag skrivit för kommissionen

— förtecknade så när som på en i dess slutrapport Sverige och judamas tillgångar, SOU 1999:20, bilaga 3 har i denna utgåva medtagits sju som

alla i första hand behandlar internationella värdepappersaffárer. De som utgått är den första i bilagans förteckning som gällde inventering i vissa myndigheters arkiv, den andra som utvidgades och ingår i nr l av de nu publicerade och den åttonde som inte presenterade mycket resultat av intresse för kommissionen. Den i bilaga 3 icke förtecknade rapporten som

medtagits handlar Stockholms Enskilda Banks värdepappersaffärer nu om med firman Otto Wolf i Köln.

I princip återges de publicerade sju rapporterna oförändrade, men

nu ingen regel utan undantag. Rapporterna har nurnrerats, och i korshänvisningar mellan dem anges endast dessa nummer. Vidare har små partier av den ursprungligen åttonde rapporten som inte tagits med lagts in i rapporterna 3 och Eftersom kommissionens uppdragsrutiner lett till att vissa värdepappersaffárer stegvis blivit bättre kända, har slutligen avsnitt i tidigare rapporter utgått därför att de återkommer i en senare rapport. I synnerhet gäller detta vad som som skrevs i rapport 1 och 2 om Riksbankens återköp av svenska statsobligationer från Holland 1941 och som rekapituleras i rapport Tillägg och uteslutningar markeras tydligt i texten.

RAPPORT OM NAZITIDENS ÅTERKÖP FRÅN

SVERIGE AV UTLÄNDSKA, FRÄMST TYSKA,

STATSOBLIGATIONER, OCH FRÅN UTLANDET

TILL SVERIGE AV SVENSKA VÄRDEPAPPER

Enligt avtal 21/23 januari 1998 ålåg det mig att presentera vad

av Jag "funnit rörande möjligheten att Stockholms Enskilda Bank, Skandinaviska Banken eller Handelsbanken genomfört eller övervägt transaktioner av innebörd att obligationer banken innehaft återlösts med ersättning

som från Nazityskland". I rapporten skulle jag "precisera vilket material

som genomgåtts, vad som där eventuellt återfunnits, min analys vad

av som förekommit samt mina överväganden rörande behovet ytterligare

av materialgenomgångar". Uppdraget redovisades i 1998 i "Rapport

mars om tre storbankers affärer med utländska, främst tyska obligationer".

Enligt uppdragsavtal 18/22 april 1998 ska jag:

av 1 Utveckla min tidigare rapport obligationsaffarer att däri

om genom inarbeta källmaterial som är intresse för frågan och ingår i vad

av som Paul A Levine och Henrik Lindberg enligt rapporter till kommissionen har identifierat i Enskilda Bankens arkiv respektive Riksbankens Ivar Rooths arkiv; 2 närmare undersöka bakgrunden till de uppgifter återköp svenska

om av värdepapper från utlandet återfinns i Ivar Rooths k samtalsupp-

som s teckningar från 1941 och 1942; 3 tillhandahålla och kommentera den promemoria Valutakontorets

om tillkomst och tidigaste verksamhet upprättats vice riksbankschefen

som av Ferdinand Wallberg i juni 1940 och återfinns i Rooths

som

samtalsuppteclcningar.

MATERIAL

Otryckt material Bank- och fondinspektionens arkiv, Riksarkivet Serie FIab. Undersökningsberättelser: v01 86-90, 135-139, 145, Skandinaviska Banken 1934, 1936, 1938, 1940, 1942, 1944 och 1948; vol 35, 154, 155, Stockholms Enskilda Bank 1933, 1935, 1937, 1939, 1941, 1943 och 1945/-46; Vol 102, 104, 106, 109, 162, 166 Svenska Handelsbanken 1933, 1935, 1937, 1939, 1941 och 1943. Citeras ub for respektive bank och årtal.

Sveriges Riksbanks centralarkiv Serie FIA, riksbankschefers arkiv: vol 69-74 Ivar Rooths samtalsuppteckningar 1935-46; " 75-76 Rooths korrespondens med svenska banker 1933-48; " 123 Rooth, Korrespondens, pm och samtal 1930-46; " 146 Rooth, Sverige-USA 1933-1953 diverse frågor; Serie FSA, vol De två serierna citeras respektive FIA och F5A jämte volym-nummer.‘°

Stockholms Enskilda Banks arkiv, hos Stiftelsen för ekonomisk historisk forskning inom bank och företagande Direktionens dossierer serie II: nr 20, 34, 36-40, 47-50, 54, 56-57. Citeras FIB/Dir plus dossiernummer.

Jakob Wallenbergs arkiv: serie EI, korrespondens, vol 60, 62, 67 och 70.

Citeras JW EI plus vo1ymnummer.7

3° Utgångspunkten för genomgången av riksbanksseriema har varit Henrik Lindbergs noggranna kronologiska förteckning över kontakter mellan Ivar Rooth och medlemmar av familjen Wallenberg under åren 1936-46 främst avseendeaffärer med guld och/eller tyska statsobligationer. Lindbergs rapport till kommissionen 1997-12-1l. På törekommen

svenska värdepapper har jag emellertid gått igenom alla Rooths anledning återköpen av samtalsuppteckningar volymemai 71-74. Enligt muntligt uppdrag har jag också låtit kopiera en skrivelse från UD till Rooth F5A:6.i

87Genomgången SEB-materialet har gällt avLevine i rapportertill kommissionen noterade

av handlingar förefallit intresseför mitt uppdrag. Den störstadelen avhandlingarna

som vara av har varit tillgängliga kopior hos Stiñelsen för ekonomisk historisk forskning inom bank

som och företagande.

Tryckt material och rapporter till kommissionen A Attman U Olsson, L M Ericsson 100 år, 1976 Torsten Carlsson, Skandinaviska Banken i näringsliv och samhälle 1939- 1971 1997 Ron Chernow, The Warburgs. A Family Saga 1993 Karl-Gustaf Hildebrand, I omvandlingens tjänst. Svenska Handelsbanken 1871-1955 1971 Harold James, Die Deutsche Bank und die Diktatur 1933-1945. D-ie — Deutsche Bank 1870-1995 1995 Även i engelsk version Håkan Lindgren, Bank investmenbolag bankirfirma. Stockholms Enskilda Bank 1924-1945 1988 Ulf Olsson, Bank, familj och företagande. Stockholms Enskilda Bank 1946-1971 1986 Riksbankens guldafliirer med Nazityskland. Rapport till Riksbanken den av

särskilt tillsatta Arkivutredningen 1997 Citeras Arkivutredningen.

Ivar Rooths minnesanteckningar. Separat, opaginerad bilaga till Arkivutredningen 1997 Citeras IRM jämte datum. SCA 50 år. Studier kring ett storföretag och dess föregångare 1979 Ernst Söderlund, Skandinaviska banken i det svenska bankväsendets historia 1914-1939 1978 Tyskmedelskommitténs betänkande, bilaga till proposition 1950:197 Rapporter till kommissionen Gertrud Forlcman, Jan Glete, Paul A av Levine, Henrik Lindberg, P G Persson, Gunnar Richardson och Kersti Ullenhag.

Söderlunds framställning slutar 1939 har ingenting att for denna som ge undersökning, och Harold James tar inte några tyska affärer med upp svenska banker eller företag. De enda svenskar figurerar är BISsom chefen Per Jacobsson och Zarah Leander, rekordhöga filmgager till vars två tredjedelar skulle utbetalas i svenska kronor. James framställning är dock en nyttig läsning översiktlig kunskap det tyska som ger om bankväsendets utveckling under diktaturen och inblickar i bankvärldens relationer till naziregimen och i ariseringen banker och andra större av företag. Ariseringen Hamburgfirman M.M. Warburg Co, det största av bankhuset i Tyskland inte aktiebolagsbank, behandlas som var en av Chemow. Det genomgångna materialet från Bankinspektionen utgörs dels av själva undersökningsrapporten, dvs den systematiskt uppställda rapport om bankens aktiva och passiva den inspekterande tjänstemännen skrev som vid varje undersökningstillfálle, dels ett stort antal bilagor till berättelsen som bland annat innehåller specifikationer tillgångar skilda slag. I av av undersölcningsberättelsema har jag gått igenom dels den inspekterandes

utdrag bankstyrelsens protokoll sedan föregående inspektion, dels det

ur avsnitt som heter "Obligationer", dels de bilagor till detta avsnitt som förtecknar den undersökta bankens innehav av utländska obligationer vid senaste månadsskifte före inspektionen.

Noteringama styrelseprotokollen inleder i regel varje under-

ur sökningsberättelse. I avsnittet obligationer redovisas summor för bankens innehav svenska obligationer, b utländska obligationer utställda i

av a svenska ldonor, utländska obligationer i utländsk valuta.Redovisningen

omfattar dels de tre kategoriemas bokförda värde, dels deras beräknade dagsvärde eller marknadsvärde. Syftet härmed var att utröna om banken mot banklagen upptog tillgångar för högt eller om det i obligationsinnehavet förelåg en dold reserv.

Dessa aggregats förändringar mellan undersökningstillfällen säger givetvis inget om förändringarna i bankens innehav av obligationer ur skilda obligationslån, det är intresse här, och under-

som av sökningsberättelserna kommenterar mer undantagsvis sådana ökningar eller minskningar. Dessa kan emellertid följa i de bilagor som post för

man post räknar innehavet såväl svenska utländska obligationer.

upp av som För varje post anges lånets officiella beteckning och/eller gängse benämning, räntefot, emissionsår, postens nominella belopp i den valuta

obligationema utställda i plus bokföringsvärde och dagsvärde i som var skr, t Tyska rikets internationella 5‘/2 % 1930 Young nom eller bara

ex n skr 2 500 000:-.

Användningen IRM och Ivar Rooths samtalsuppteckningar har

av källkritiska problem som måste beröras något. IRM är ett häfte om 42 opaginerade sidor presenterar ett urval ur tolv arkivkapslar hand-

som skrivna dagliga minnesanteckningar som Rooth gjort under åren 1939-45. FIA vol 154 H-l54 I arkivförteckningen kallas de Rooth. Dagboksanteckningar.Handstilen i dessa "dagboksanteckningar " är att döma fotokopior i IRM svårläst, och innehållet i dem är svårtolkat, de

av är mycket kortfattade, delvis fragmentariska. De förefaller inte vara dagboksanteckningar i vanlig mening, dvs skrivna mot dagens slut eller ännu senare, utan verkar noteringar Rooth kastat ner vid samtal,

vara som föredragningar, sammanträden etc. "De har," som det heter i Arkivutredningen 34, "nedteclcnats för att vara just minnesanteckningar

s för Rooths eget bruk utan avsikt att andra skulle använda dem." De principer efter vilka urvalet gjorts redovisas varken i Arkivutredningen eller IRM, förmodligen har urvalet bestämts av utredningens uppdrag

men "att göra sammanställning av vad Riksbankens arkiv innehåller om

en Riksbankens förvärv guld från Tyskland under andra världskriget", men

av urvalet innehåller också annat. Vad gäller identifieringen av uppträdande

är Arkivutredningens personregister bra så långt det räcker, men personer det omfattar inte alla förekommer i utredningen och dess

personnamn som

bilaga IRM. I dessa figurerande svenskars i regel med namn anges förkortningar, vanligen en initial, men de är med undantag lätta lösa

upp. Arkivserien F1A vol 69-74 kallas i arkivförteckningen Rooth. Samtal med register. Om den första volymen i sviten anmärks i för-

teckningen: "Riksbankschefens personliga samtal med företrädare för banker, institutioner och enskilda. Dessa anteckningar innehåller ingående

beskrivningar av riksbankschefens agerande i skilda ärenden." I de här nämnda volymerna finns emellertid också del uppteckningar eller en rapporter som Rooth fått sina medarbetare i banken. av Dessa samtalsuppteckningar jag här kallar dem till skillnad - som från IRM som kallas minnesanteckningar- har Rooth på grundval och av tidsmässigt i nära anslutning till minnesanteckningamas stolpar redigerat ut och låtit rensldiva/-renskrivit på maskin; i vissa fall har han för hand gjort

korrigeringar i utskiifterna. Dessa har i regel påteckning typen 2 en av ex, 3 ex, 4 ex etc, vilket tyder på att de varit avsedda att läsas andra inom av eller utom riksbanken, så vitt jag sett finns inga uppgifter vilka de men om tilltänkta läsarna var. Förfarandet och det antagna syftet med de utskrivna uppteckningarna, dvs att de var avsedda att läsas andra aktörer, medför att inte kan av man bortse från en risk att Rooth i något syfte tillrättalagt redogörelserna. I en del fall finns både notiser i IRM och utskriven uppteckning en om samma sak vilka kan läggas mot varandra. Resultatet sådana jämförelser är av givetvis i regel att uppteckningen är vida upplysande än stolparna i mer IRM, men någon gång har Rooth i uppteckning utelämnat någon uppgift en som står i IRM och kan vara av intresse. I många fall finns det i IRM anteckningar är intresse inte motsvaras någon som av men som av uppteckning. Summan av dessa källlcritiska betraktelser är alltså för det första, att Rooths utredigerade uppteckningar i F1A:69-74 bara täcker honom av utvalda delar av hans agerande riksbankschef under kriget och att de som kan vara tillrättalagda i något syfte. För det andra måste det observeras att IRM är ett mycket litet urval efter okända principer ett mycket stort ur material, dvs att det finns risk att för mitt uppdrag intressanta notiser en inte medtagits i denna bilaga till arkivutredningen. Det är vidare så att de minnesanteckningar som jag beaktat är de där läsningen i utgåvan verkar

rimligt riktigt och där jag med begränsade kunskaper denna tids - om historia kunnat sätta in dem i ett sammanhang. I några fall tar jag - upp anteckningar där det senare inte är fallet. Notisema är begripliga jag men kan inte hänga upp dem på något annat.

Rapportens uppläggning framgår av följande innehållsförteckning. Materialet; Utländska obligationer i Sverige. Försämrad lånetjänst. Valutakontroll; Återköp och förhandlingar om återköp av tyska statsobligationer under 1930-talets senare del; Svenska Handelsbanken; 1940 års återköp av Kreugerobligationer; Skandinaviska Bankens övriga utländska obligationer; STAB:s utländska obligationer; Stockholms Enskilda Bank; Återköp av svenska värdepapper från utlandet; Exportkrediter; Riksbankens och regeringens inställning till guldaffárema; Summering; Exkurs: notiser om kapitalflykt och arisering.

Genom utvidgningen har uppdraget blivit spretigare än det tidgare var, vilket på olika sätt kommer till synes i framställningen. Det finns sålunda ingen enhetlig grund för dispositionen. Det beror emellertid också på att det material genomgåtts gjort det frestande vissa saker

nya som att ta upp som inte direkt relevans för kommissionen. Det är nämligen så att

är av den finansiella sidan lcrigshandelspolitiken och för den delen av hela

av den ekonomiska beredskapen under andra världskriget inte behandlats särskilt mycket i den historiska litteraturen. Det har också varit lockande att försöka utnyttja den svårtolkade källan IRM mer intensivt än arkivutredningen gjort, och det har bidragit till detaljrikedomen.

UTLÄNDSKA OBLIGATIONSLÅN I SVERIGE. FÖRSÄMRAD LÅNETJÄNST. VALUTAKONTROLL

Efter återgången till guldmyntfot 1924 blev den svenska kronan under 20talet övervärderad, vilket dels medförde svårigheter för Sveriges export, dels lockade till placeringar utomlands. Sedan Sverige 1931 lämnat guldmyntfoten anknöts kronan till pundet till kurs som på sikt innebar

en att den blev undervärderad. Härigenom stimulerades å ena sidan exporten,

å andra sidan det inte längre lockande att hålla kvar men var exportinkomster och andra tillgångar utomlands.

Valutaförhållandena och den starka tillväxten i det institutionella sparande förräntades i obligationer bidrog till att åtskilliga utländska

som obligationslån under perioden 1924-1931 placerades i Sverige. I denna undersökning figurerar framför allt Tyska rikets tre stora internationella lån, vilka stora andelar placerades i Sverige, men här placerades också

av trancher internationella rekonstruk-tionslån som upptogs av andra

av kontinentala stater såsom Ungern och Österrike. De tre tyska statslånen kallades vanligen Daweslånet, Younglånet och Kreuger- eller

8‘ Hildebrand, 230.

Tändstickslånet. Dawes-lånet upptogs 1924 och löpte med 7 % ränta. Younglånet av 1930 hade 5‘/2 %:s räntefot. De benämndes efter ledarna

av arbetet med de tyska ska-deståndsproblemen. Kreuger- eller Tändstickslånet av 1930 med räntefoten 6 % förmedlades Ivar Kreuger

mot monopol på tänd-sticksförsäljningen i Tyskland.

Under valuta- och finanskrisen i början 1930-talet fick Tyskland

av svårigheter att fullgöra sin betalningsförplilctelser. I k Stillhalteavtal

s mellan tyska regeringen och rikets långivare omförhandlades räntebetalningar och amorteringar på de tyska utlandsskuldema. Efter Hitlers maktövertagande frångick Reichsbank i december 1933 Still-halteavtalen och reducerade skuldbetalningama till utländska borgenä-rer. Den 1/7 1934 inställde naziregeringen ensidigt lånetjänsten för bland annat de stora utlandslånen, det s k transferrnoratoriet. Räntebe-talningar och amorteringar blev därefter en förhandlingsfråga på regerings- och centralbanksnivå. Genom separata avtal blev det efter hand möjligt för innehavare av tyska obligationer och skattkammar-växlar att erhålla räntebetalningar och amorteringar. Att sälja innehaven och ta hem valutan krävde tillstånd. På tysk sida sköttes betalningstrafiken

av Konversionskasse fiir deutsche Auslands-schulden.

För Sveriges del ingicks samtidigt med 1934 års clearingavtal med Tyskland två avtal om återbetalning av vissa svenska fordringar med tyska överskottsmedel i clearingen: Rikslåneavtalet avsåg räntebetalning på de tre stora statslånen, och transferavtalet gällde betalning av räntor och avkastning på privata krediter och andra placeringar som föll under transfermoratoriet. Fordringarna enligt transferavtalet

hade ogynnsammare ställning än de fordringar som föll under rikslåneavtalet. Förutsättningen för att betalning skulle medges var enligt båda avtalen att certifikat på fordring utfärdats clearingnämnden.

Det svensk-tyska clearingavtalet och de två andra betalningsavtalen ändrades under 30-talet flera gånger. En närmare genomgång härav finns i Tyskmedelskommitténs anförda betänkande s 10-13. Bland annat döptes transferavtalet om till privatskuldsavtalet. Viktigare dock att spärrade

var riksmarkstillgångar i viss utsträckning tilläts användas inom Tyskland. Vidare nedsattes under 30-talet räntesatserna på de stora statslånen: i slutet av 1938 Daweslånets från 7 till 5 % och Younglånets från 5 till 4‘/2 %. Vad gällde det förra skulle 2 % och det l % utnyttjas för

senare amortering. Kreugerlånets rän-tefot hade 1934 nedsatts från 6 till 4‘/2 % och sänktes enligt 1938 års svensk-tyska betalningsavtal till 4 %. Lånet

‘9 Lindgren, 184 c Olsson, 204 9° Carlsson, 77 Lindgren 370 f 9‘ Tyskmedelskommitténs betänkande,bilaga till prop 1950:197, 10. 9’ A 10.

skulle börja amoteras den 15/1 1941. Enligt avtalet sänktes också räntesatsen på Österrikes internationella 7 %-lån till 5 %.°3 I krigets slutskede upphörde både räntebetalningar och amorteringar. Mot denna bakgrund är det föga förvånande att kurserna noterade i procent nominella värdet på obligationer utgivna av Tyska riket, av delstater, städer och företag sjönk mycket starkt. Enligt ett diagram i Olsson 204 föll de svenska börskursema på Dawes- och

Youngobligationer från respektive 70 och 60 % 1933 till respektive 20 och 10 % 1939. Åren 1936-38 hade fallet bromsats på 30-pro-centsnivån, upp och 1940-41 steg Daweskursen till 50 % och Youngnote-ringen till 30. När kriget vänt sjönk de åter snabbt och var 1945 nere på IO-procentsnivån.

Den svenska valutaregleringen under kriget har utretts av Gertrud Forkman i rapport till kommissionen 26/1 1998. Här behöver endast av erinras att valutaförordningen 25/2 1940 ytterligare inskränkte om av bankernas möjligheter att handla med värdepapper över gränserna. För utförsel värdepapper aktier och obligationer och för införsel av av som svenska betalningsmedel krävdes särskilt tillstånd av Valutakontoret. Redan i juni 1940 skärptes kontrollmöjlighetema väsentligt i det att Valutakontoret fick rätt att öppna och granska brev och försändelser till eller från utlandet för att upptäcka och förhindra brott mot valutaförordningens utförsel- och införselförbud. Inte heller fick banker eller andra, utom Riksbanken och BIS, utan dispens från Valutakontoret exportera oarbetat guld. Däremot stod det dem lagligen fritt att importera oarbetat guld till dess att valuta- och guldhandels-regleringen i oktober 1944 skärptes. I realiteten etablerade dock riksbanksfullmäktige redan den 6/8 1942 ett monopol för Riksbanken på handel med guld över gränserna. Forkmans redogörelse kan kompletteras med Ferdinand Wallbergs "PM angående valutakontorets hittillsvarande verksamhet" av 12/6 1940. FlA:7l Vice riksbankschefens förklarar både konstruktionen av pm valutakontrollens centrala organisation och att valutaregleringen effektivt kunde träda i kraft dag valutaförordningen utfärdades. På samma som detta liksom på andra områden av kristidens ekonomiska regleringar främjades effektiviteten att regleringen utformades och verkställdes i av nära samarbete mellan staten och näringslivet. Enligt Wallberg bidrog händelserna hösten 1938, dvs Münchenlcrisen och eckoslovakiens delning, till att aktivisera den del den ekonomiska av krigsberedskapen gällde Sveriges valutatillgångar. Inom som finansdepartementet överarbetades ett från 1932 vilande förslag till lagstiftning valutareglering, och Riksbanken började i växelverkan om med departementsutredningen omedelbart utforma tillämpnings-

931938Meddelande från Clearingnämnden 34, ett ex i FIB/Dir doss 39. nr

föreskrifter. I arbetet indrogs bankinspektören och Bankföreningens ordförande. Förslag till föreskrifter diskuterades under sträng sekretess med företrädare för banker, försäkringsbolag, rederier, exportörer och importörer.

Ledningen av valutakontrollen lades hos ett från Riksbanken formellt skilt, regeringen direkt underställt Valutakontor med regeringen

egen av tillsatt styrelse. Riksbanken fick dock ett starkt inflytande. Riksbankschefen blev styrelsens självskrivna ordförande och kontoret förlades praktiska skäl till Riksbanken med funktionärer från denna på

av ledande poster. Orsaken till konstruktionen Riksbankens

var konstitutionella ställning ett riksdagens verk. Om Riksbanken fått i

som uppdrag att självständigt administrera valutakontrollen skulle enligt Wallberg enhetligheten i den regeringen ledda ekonomiska

av regleringsapparaten ha brutits sönder. Dessutom krävde den för näringslivet viktiga valutaregleringen snabb och smidig handläggning

en som inte kunde inpassas i Riksbankens "tunga administrationsforrner". I denna passus var det kanske den gamle Handels-banksdirektören Wallberg som tittade fram, Rooth har i marginalen till den skrivit ett deleaturtecken.

Till förberedelserna hörde också att utbilda personal för valutaregleringens organisation utåt. De fyra stora affärsbankerna ställde tjänstemän till Riksbankens förfogande och dessa jämte viss personal från riksbanken tränades för arbetet med valutakontrollen för att därefter

svara för information om arbetet till affärsbanker, resebyråer, posten och tullen. Organisationsarbetet avslutades med att förseglade försändelser med instruktioner och blanketter att tas i bruk när regleringen påbjöds skickades till samtliga valutabankskontor, resebyråer, tull och postanstalter.

När Wallbergs pm skrevs var valutakontoret organiserat på ett

sekretariat, en upplysnings- och licensavdelning, kontrollavdelning och

en en arkivavdelning. 54 personer arbetade vid kontoret, fyra kom från

varav Riksbanken, åtta från affärsbanker och 42 direkt engagerats. För att täcka kontorets utgifter uttogs vid försäljning av valutor avgift på l o/oo.

en Avgiften hade till utgången av maj 1940 än väl täckt utgifterna,

mer inklusive organisationskosmadema.

9‘ Den delen promemorian behandladeproblemet Valutakontoret i strid med

senare av att förarbetena till 1939års valutalag men med regeringenstysta medgivande kommit att fungera somett importbegränsandeorgan.Då det inte vartillfredsställande att såsomför närvarande flera olika statliga myndigheter utövade importreglerande funktioner, hade Valutakontorets styrelse hos ñnansministem begärt direktiv huruvida kontorets importbegränsandeverksamhet skulle fortsätta somhittills.

ÅTERKÖP OCH FÖRHANDLINGAR OM ÅTERKÖP AV TYSKA STATSOBLIGATIONER UNDER 1930-TALETS SENARE HÄLFT

Mitt uppdrag gäller primärt SEB:s, SI-B:s och SkaB:s affärer med tyska obligationer under perioden 1933-45 och de behandlas, med undantag för det stora äterköpet Kreugerobligationer 1940, i rapportens avsnitt om

av respektive bank. Här görs ett försök att teckna bakgrunden till dessa affärer och viss överblick över återköpen av tyska statsobligationer.

ge en Underlaget utgörs material påträffats vid genomgången av

av som källserier i Riksbankens och SEB:s arkiv.

De svenska nominella innehaven av Kreugerlånets obligationer var sammantagna mycket större än innehaven av Dawes- och Youngobligationer. Vid 30-talets mitt än 4/5 länets nominella belopp, $

var mer av 125 miljoner, placerade i Sverige; resten ägdes International Match C0.

av Det är därför tursamt att jag med hjälp Levines rapporter till

av kommissionen i SEB:s arkiv påträffat två uppställningar av 17/7 1937 och 1/2 1939 över innehav och försäljningar Kreugerobligationema. Den

av tidigare återges i tabell 1 och de små förändringar som skett till början av

februari 1939 redovisas i texten.

Tabell Nominella innehav Tyska rikets 6 %-0bligati0ner I930 i

av av juli 1937. Mkr

Företag	Ej sålda Sålda Anmärkning
SEB	1,0
SkaB	29,0
STAB	48,7
LM Ericsson	11,0
Inteckningsbanken	0,5

Sigab Vänersborgsbanken 0,1 0,8 0,1 del i STAB:s obl International Match C0 21,0 Sålda SEB

genom Kreuger Toll 3,0 Se l nedan

anm Skånska Banken 1,5 Sålda SEB

genom

till 30 5/8 % Uplands Enskilda 0,7 Se 2 nedan

anm Bank Verrnlands Enskilda 0,5 Sålda á 33% Bank sannolikt kv 1 36

Östergötlands Enskilda	0,5	Sålda á 33%
Bank		sannolikt kv 1 36
SHB	2,0 4,0	Sålda vid valbåtsaffár
7	0,7

Källa: FIB/Dir II, doss 36. Anm: 1 KT. "Härav har en miljon i 35 sålts till 33 %, sannolikt

nov genom Skånska Banken samt återstoden under 35, sannolikt till

senare samma kurs".

95Uppställningamas tillkomst och syfte är okända,men de torde ha högt källvärde. De flesta uppgifter som de ger stämmer med andra påträffade uppgifler, och Jakob Wallenberg och Enskilda Banken spelade som kommer att framgå den svenska sidan central roll i

en återköpsaffárema. Hur Kreugerobligationema hamnat hos de olika innehavamaärhär avunderordnat intresse. En delposter har kanskeövertagits redanvid länets emission,medanandra erhållits vid uppgörelsema mellan fordringsägama i Kreugerkonkursema Under Kreugerkoncemes kris 1931-32 hadestoraposter av koncernenstyska obligationer ställts säkerhetför

som moderbolagets och dessindustriföretags krediter svenskai bar1ker.Gletesrapport till kommissionen Innehaven hadesomframgått blivit fastfrusna och sjunkit starkt värde påi grund av naziregimens valutapolitik och skötselav statslânetjänsten.

2 UEB. "0,5 sålda genom genom Tunberg, sannolikt till 35 %. Återstående 0,2 milj har UEB gemensamt med STAB".

Uppställningen den 1/2 1939 är identisk med den av 17/7 1937 utom

av på två punkter.1 Om Inteclcnings-bankens innehav anmärks: Februari 1939 förhandlades försäljning till 33 %, exkl kupong 15/1 39. 2

ang SHB:s 6,0 miljoner står såsom sålda, men i anmärkningskolumnen står

nu liksom tidigare endast att 4,0 milj sålts i samband med valbåtsaffär.

Vissa i tabellen återgivna uppgifter bekräftas och kompletteras av en uppteckning Rooth av 28/ 12 1935. F 1A:69 Enligt uppteckningen hade

del Kreugerobligationer sålts till tyskarna: Kreuger Toll 3 milj, en Sydbanken 1 milj, Uplandsbanken milj och International Match 21 milj. Dessutom hade SHB och ett närstående bolag använd en del av sina 6 milj Kreugerobligationer till likvid för "inköpta båtar". Slutligen hade SEB beställt tankbåtar. Likviden hade lämnats i ena fallet med Youngobligationer och i det andra med spärrmark. Youngobligationema hade inte varit svenska utan inköpts i USA där de var billigare än i Sverige. En uppteckning Rooth 20/9 1939, F1A:71 anger att LM

senare av Ericsson enligt Marcus Wallenberg jzr hade $ 11 milj Kreugerobligationer bokförda i 20 mkr, dvs 51 % kurs efter 3,60 kr/ dol.

De två storbankemas av Rooth kända fartygsaffárer behandlas som sagts närmare i respektive banks avsnitt. Här ska endast tilläggas att i en SEB-pm 15/1 1938 att Uplandsbankens Kreugerobligationer och

av uppges återstoden av Handelsbankens sålts genom förmedling av Dr Hans von Kessel, "personlig vän till Dr Schacht".9‘

Inga uppgifter utöver de i tabellen meddelade har däremot påträffats

Véinersborgs-, Werrnlands- och Östgötabankemas försäljningar av om Kreugerobligationer. Vad som hände med Inteckningsbankens post är oklart. Vid det stora återköpet Kreugerobligationer i september 1940,

behandlas nedan, avböjde banken att delta. Då banken inom kort som ångrade sig svarades från tyskt håll att man inte kunde räkna med snabb fortsatt behandling av frågan.

96Kopia fönrolig PM till dir HansTh Holm, Lm Ericsson, FIB/ Dir doss 36.

av 97JacobWallenberg till Hermann Abs, Deutsche Bank 8/10 40 och telegram från Abs till JW 30/11 40. FIB/Dir doss 36.

Enligt de ovan givna uppgifterna hade alltså Tyskland 1935-36 äter-köpt en dryg fjärdedel av Kreugerlånets nominellt $ 125 miljoner, och ytterligare försök gjordes senare under 30-talet. I början 1937 gjordes

av från tyskt håll en trevare om extra tysk kolexport till Sverige skulle

som kunna betalas med till exempel Kreugerobligationer. Från SEB:s sida hade därvid framhållits att köpen obligationer i så fall måste gå den,

av genom

obligationsinnehavarna hade varit så överlupna eller mindre

av mer otillförlitliga förmedlare att det vore nödvändigt att ett nytt närmande till dem skedde från seriöst håll. Ett knappt år vidarebefordrade SEB

senare ett bud på nominellt fem miljoner LM Ericssons $ 11 miljoner

av Kreugerobligationer. Budet hade inkommit från bankir E Ågren och den ovan nämnde von Kessel, vilka erbjöd sig att förmedla försäljningen till 31

% kurs mot en provision 1/8 % nominella värdet, dvs 22 500 kr

av av vid gällande dollarkurs. Anbudet kommenterades inte i skrivelsen,

men kanske har de kritiska synpunkter på den tyske fönnedlaren tecknats

som på SEB-kopian av skrivelsen till L M framförts muntligen till bolagets ledning.

Som framgår av tabellen och närmare behandlas nedan hade Jakob Wallenberg förmedlat försäljningen International Matchs $ 21 miljoner

av och Skånska Bankens $ 1,5 miljoner Kreugerobligationer. I juli 1935 hade han lagt ett icke accepterat bud på SkaB:s ännu större post. I slutet året

av upptogs den frågan på nytt av den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht i ett brev till Wallenberg av den 18/12. Underhandlingarna med Schacht och andra ledande män i Reichsbank och dess dotterbolag Golddiskontbank den 20 och 21/12 sköttes av Marcus Wallenberg. "Slutresultatet" det

av besök som "Dodde" gjorde hos Schacht blev enligt Rooths uppteckning 28/12 1935 F1A:69 "ett underbud ej ens 30 %" inte antogs.

som

Marcus Wzs utförliga rapport till brodern Jakob om samtalen i Berlin är inte särskilt respektfull gentemot den vid denna tid mäktige och mycket uppmärksammade riksbankschefen och riksekonomiministem och den har på flera sätt intresse. Den har omedelbar bäring på den här aktuella

upp-

98PM R Calissendorff 16/3 37, FlB/dDir doss36;kopia konfidentiell till dir

av av av PM Hans Th Holm, L M Ericsson 15/1 38, ibid. Pâ kopian har Calissendorff egenhändigt

antecknatett uttalande om von KesselavJosef Anér, VD i Uplandsbar1ken:Obskyr figur, dock icke obskyrare än att han förmedlat vår sista försäljning avKreugerbond. von Kessels försök att få ut sin provision i förtid hadestoppatsav UEB. "v Kzsutseendeär precis semitiskt men hans uppträdande i tal högi grad", slutar anteckningen.

99MW:s egenhändigarapport med rubriken Schacht sändesi brev till JW sammadag som underhandlingarna avslutades,FIB/Dir doss 36; PG Perssonsrapportertill kommissionen 98-04-06 och 98-04-14. Schachthade varit Reichsbankspresident 1923-30 och lett

reorganisationenav det tyska penningväsendetefter valutans kollaps börjani av 20-talet. Han blev åter riksbankschef 1933och året därpå utnämnde Hitler honom till riksekonomiminister.

giften i det den återger hur Schacht motiverade återköpen av tyska statsobligationer, Wallenbergs "reportage" redovisar också mer men allmänpolitiska uttalanden Schacht och dennes medarbetare. av Besöket hos Schacht tycks ha format sig till en propagandaföreläsning från denne. Det tyska valutaläget hade utvecklat sig bättre än han vågat hoppas. "Es geht sehr gut," hade han upprepat. Systemet fungerade. uns Trots han blivit utskälld och klandrad utländska vedersakare var han att av övertygad han skulle få uppleva att världen skulle erkänna att han om att handlat riktigt. Han hade varit emot den utländska skuldsättningen under sin första ämbetsperiod inte förmått stoppa den, och han hade efter sin men avgång 1930 protesterat mot Lee Higginson-krediten. "Emellertid hadehg

alltid hållit ord. Om detta betyder att han tänker betala fullt på LH-

krediten, vågade jag blinka om." Schacht sade sig vilja lösa Tysklands utländska skuld för att åter införa

normala valutaforhållanden med England, Holland, Schweiz och Sverige och såg två vägar dit: radikal räntenedsättning på de långfristiga a en skulderna i samband med två å tre års servicemoratorium och sedan en

amortering över 25 år; b fördelaktiga återköp tyska obligationer i av utlandet. Den förra vägen ansåg han oframkomlig och tänkte följa den

han redan slagit in på.°° Han kunde visserligen köpa senare som obligationema billigare i USA än i Europa, och troligen skulle de bli ännu billigare, då dessa "hochintel1igente Amerikaner" beslutat stryka alla tyska

lån från notering på Stock Exchange. Han ansåg det dock utsiktslöst att komma fortsatta affärer med "Roosevelt och hans judiska överens om miljö". För Tysklands skuldförhållande till Sverige och de andra att nämnda länderna skulle bli "bereinigt" han beredd till någon uppoffring var i form högre pris för obligationer i dessa länders ägo, och transaktioner av med tyska staten skulle för dem glänsande affär, förutsatt viss ny vara en ldedit, inte skulle underkastad de tyska valutalagama. som vara Men priset för Skandinaviska bankens obligationer för högt. Rooth var hade meddelat honom att de bokförda till lägre kurs än 40 %, vilket var Jakob Wallenberg uppgivit för honom. Det honom likgiltigt vilken var

Efter motsättningar till Göring och Hitler om rustningsutgifiema lämnadehanpostensom ekonomiminister 1937och med alltmer försämraderelationer till Hitler avgick han som riksbankschef 1939.Schacht enligt Chemow s 462 av demycket få ämbetsmäni var en Tredje riket vågade vråla tillbaka mot Hitler och skaha begärtavskedsom som ekonomiminister efter våldsamt gräl med Hitler i dennesarbetsrumi Obersalzberg,ett gräl ett de öppna fönstren åhördesav andraHitlers gäster. somgenom 10°Vad gällde Kreugerlånet hadehan framgått redan sänkt räntefoten ganskastarkt, och som 1938följde räntenedsättningar det ochandrainternationella statslån.

m De bokförda i 40 %, SkaB hade gjort avsättningartill ett värderegleiingskonto. var men

obligation som utbjöds bara den billig. Puhl direktor i

var Reichsbank

hade många förslag. "Och Puhl till-kallades och ungefär samma föreläsning avgavs och en upp-maning att SEB skulle förtjäna nicht nur angemessen sondem gut angemessen och därmed avsked." Om de fortsatta underhandlingama med Puhl och ledande i män Golddiskontbank skriver Wallenberg: "Samma vals begyntes," det men gällde väl bara att priset för Kreugerobligationerna på tok för högt, i var övrigt talades svårigheter att skaffa fram kompensationsaffárer, om bristande tillgång på valutor och frånvaron andra objekt för av obligationsaffärer.

"Efter affärerna talades politik." Puhl trodde att det skulle bli krig mellan England och Italien, vilket enligt Wallenbergs kommentar nog var önsketänkande. Han hade också hävdat att Tyskland kunde få tillbaka om sina kolonier och därigenom köpa råvaror med riksmark, så skulle det kunna återta lånetjänsten på sina obligationer. "Expansionen österut förnekade han ej, stod på framtiden." men Vid förhandlingar den 21/12 med Golddiskontbanks "stora prutmånsar" var visan densamma föregående dag. Priset för högt. som var Wallenbergs redan för Schacht framlagda argument att så en stor post obligationer inte kunde förvärvas i öppna marknaden väsentlig utan kursstegring, att "skandinavema" inte satt i sjön och att 40 % kurs det var fördelaktigaste bud som kunde uppnås, kunde inte rubba På motparten. direkt fråga vilket bud de tänkt sig fick Wallenberg 29 3/4 % svaret inklusive senaste räntekupong.

Avslutningsvis måste konstateras att det material gåtts igenom inte som räcker för att säker uppfattning inställningen till återköpen ge en om av tyska statsobligationer sig på svensk eller tysk sida. vare Under Schachts tid som chef för Reichsbank drevs i enlighet med hans uttalanden inför Marcus Wallenberg såsom framgått 1935-37 aktiv en politik för återköp av tyska statsobligationer, åtminstone från Sverige. Möjligt är att den vägen visat sig mindre framkomlig och att han därför slog in på den andra väg som han nämnt för Wallenberg, dvs kraftig en sänkning räntesatsema på Tysklands internationella lån. av De därigenom minskade ränteutgifterna är kanske del fören av klaringen till att Schachts efterträdare Walter Funk 1939 inte ville

prioritera frågan återköp vissa poster Dawes- och Youngom av obligationer Jakob Wallenberg enligt uppteckning Rooth 1/4 som en av 1939 F1A:7l fört på tal vid samtal med Funk. Denne hade uttryckt

intresse för saken men ville först avveckla Stillhalteavtalen- vad det kan ha inneburit framgår inte. Därefter skulle han gärna börja diskutera med

svenskarna, återköp kunde inte betalas kontant utan det krävdes ett

men nytt långt lån, vilket Wallenberg förklarat helt uteslutet. Det var omöjligt att placera ett nytt tyskt lån hos allmänheten.

I Sverige riksbankschefen som framgått informerad om de tyska

var återköpen 1935-36, inga uttalanden hur han då såg på dem har

men om påträffats. I slutet 1938 deklarerade han emellertid en åsikt inför en liten

av krets ledande personer inom bankvärlden. Med anledning av Münchenkrisen överlade han den 17/10 1938 F1A:70 med bankinspektören och cheferna för de fyra stora bankerna åtgärder inom ñnanssektom inför

om ett eventuellt krigsutbrott. Därvid framhöll han ett det önskvärt att

var minska de stora svenska innehaven av Kreugerobligationer och att det var viktig att innehavama samarbetade vid en eventuell försäljning. Uppmaningen besvarades en av bankmännen med att innehavama hade kontakt

av med varandra.

SVENSKA HANDELSBANKEN

SHB:s affärer med tyska statsobligationer inföll under den här behandlade periodens första fem år, dvs före 1938. Banken hade vid Ivar Kreugers död

krediter till Kreuger personligen på 27 mkr. Säkerheten utgjordes ett par

nominellt 36 mkr Youngobli-gationer. Efter överenskommelse med av konkursförvaltama kunde banken ganska kort tid efter kraschen sälja obligationerna till ett pris i ett litet längre perspektiv gynnsamt för

som var banken. Till obligationerna såldes framgår inte.‘°3 Enligt 1935 års

vem undersökningsberättelse 41 hade obligationerna sålts 1932, men inte

heller här omtalas var köpare. Där uppges också att banken 1932

vem som hade nominellt $ 6,2 miljoner Kreugerobligationer.

Våren 1935 SHB:s större tyska fordringar enligt VD, som i

var styrelsen meddelade att han hade intryck från en resa i

ogynnsamma Tyskland, dels dess andel i Lee Higginson-krediten, dels Kreugerobligationema, nominellt $ 6,2 miljoner. Samtidigt infonnerade han planerna på det senare kommit att kallas valfångstaffären. I

om som denna såldes huvuddelen bankens Kreugerobligationer. Initiativet var

m Uppteckningen nämner ingenting om att förberedelserför en valutareglering skulle ha diskuterats. Jfr Wallbergs pm om Valutakontorets tillkomst ovan. ‘°’ Hildebrand, 329.

M Ub 1935,utdrag stp 8/4 35; Gletesrapport till kommissionen s

norskt. Ett norskt valfångstbolag skulle bygga fiskeflotta och frågade en ny om SHB ville ta hand den grundläggande finansieringen. I nära om samverkan med ett engelskt valfångstbolag bildade det norska ett nytt bolag med namnet United Whalers Ltd. Detta köpte ett SHB för av av affären bildat bolag, AB Reserva, fiskeflotta Reserva i juli 1935 en som beställde på ett varv i Bremen och till större delen betalade med nominellt $ 3,7 miljoner Kreugerobligationer, det övertagit banken. Obligasom av tionema togs av varvet betalning till kurs motsvarade än som en som mer dubbla marknadsvärdet; United Whalers betalade 13,75 mkr för fiskeflottan, varav 8,2 mlcr lån i SHB mot botteninteckning i valfângstfartygen och det mesta av återstoden aktier i företaget. Banken fick på det sättet till en rimlig kurs svårsåld post tyska obligationer utbytt mot engelska fordringar och tillgångar. Den återstående posten Kreugerobligationer $ 2,5 miljoner ger

Hildebrand inga uppgifter om. Enligt undersölcningsberättelsema för 1937

s 25 och 1939 s 19 såldes den i december 1937 med bokvinst på 2,8 en mkr, men berättelserna innehåller inga andra uppgifter affären. Enligt om en SEB-uppgift förmedlades den som framgått Hans Kessel, omnämnd von som en personlig vän till Schacht. Möjligen hade den något samband med att det s k tyska fraktavtalet upphörde. En SHB:s stora kunder av var Svenska Cellulosa AB. SCA ägde nominellt 5,8 mkr Young-obligationer och Kreugerobligation på $ 500 000. År 1934 ingick det treårigt en ett avtal med Hanseatische Rederie AG befraktning väsentlig del om av en av sin produktion. Enligt avtalet kunde SCA betala hälften frakterna med av sina och SHB:s räntekuponger till Kreugerobligationema. Därvid höjdes den delen av frakterna med 15 %, banken höll SCA skadeslöst för men höjningen, den hade en fem gånger så stor obligationspost SCA. som Visserligen blev räntan på obligationema arrangemanget 3,46 % genom mot de 4,5 % som Tyskland då satt ned räntefoten till, fördelen att men var räntan under fraktavtalets tid säkert utgick, även under tider då den svensktyska clearingen utföll illa för svenska innehavare tyska obligationer av Undersökningsberättelsema om SHB från åren efter 1937, då bankens Kreugerobligationer sålts redovisar mycket små innehav utländska av obligationer, "nästan helt" danska, finska och norska hette det i ub 1941

19. I slutet av 1943 var det beräknade dags-värdet de utländska av obligationerna knappt 2,4 mkr det totala beräknade marknadsvärdet på av obligationskontot, 407 mkr. Danska, finska och norska obligationer

m5Hildebrand, 332 ffs Ub 1935innehåller enrad utdragur stpomvalfångstaffären. Enligt ub 1937,s27 blev priset för de såldaobligationema 66 % pan’. av

m6Ub 1935, utdr ur stp 18/12 34 och 45.s l deföljande ubznahar inga uppgiñer SCA:s - om innehav av tyska obligationer påträffats. SCA50 år. Studier kring ett storföretag och dess föregångare har inte heller några uppgifter om vad somhändemed denstoraYoungposten.

svarade för tre fjärdedelar de 2,4 mi1jonema.’°7 I slutet av 1944 kom så av tillskott utländska obligationer SkaB fick, när de fyra stora samma av som intressentbankema löste in Obligationskredits utelöpande svenska obligationer.

1940 ÅRS ÅTERKÖP AV KREUGEROBLIGATIONER

Som framgått uppgick det 1939 återstående svenska innehavet av ovan Kreugerobligationer till nominellt $ 92 miljoner av lånets ursprungliga 125 miljoner. Nästan alltsammans, 89 miljoner, ägdes av SkaB, L M Ericsson och STAB. I september 1940 återköpte Tyskland SkaB:s 29 miljoner och LME:s 11 miljoner. Den för sin tid mycket stora affären var snabb, politiskt dramatisk och omgiven med stor sekretess. Förmodligen avspeglas denna i att det finns förbluffande lite att läsa om denna transaktion i monografiema om de två sälj arna, vilket i sin tur åtminstone i bankens fall beror på att det interna källmaterialet är så magert. I Carlssons historik SkaB meddelas endast att obligationsposten om såldes till tyska köpare, att affären förmedlades av Jacob Wallenberg och den tyske bankmannen Herman Abs, att den bokvinst på 27,3 mkr gav en och att 25 miljoner likviden placerades i svenska försvarsobligationerf av Richardson, åter, har i bankens Styrelseprotokoll för åren 1933-72 funnit bara tre noteringar svensk-tyska penningtransaktioner rapport till om kommissionen, och två dem gäller den stora obligationsaffären 1940. av Den 17/9 1940 informerade stockholmskontorets VD Ernst Czson Herslow pågående preliminära förhandlingar försäljning av bankens Kreuom om gerobligationer och bemyndigades sälja dem till kurs av 40 %. Den 22/9 en anmäldes i styrelsen att obligationema sålts till denna kurs per 26/9

‘°7 Ub 1943 27.

108Carlsson, 163. Hänvisning görs endasttill bankensstp22/10 40 och till ett samtalmed - Abs 1986.

1940.°9 I A Attmans och U Ols-sons LM-monografi i not till anges en en tabell att Kreugerobligationema såldes för l 789 000 kr.°

Arkivutredningen s 98-101, 106 f försäljningen ger mer om av Kreugerobligationema, men med hjälp Rooths samtalsuppteckningar, av IRM och handlingar i SEB:s arkiv kan fylligare skildring en ges av förloppet den 16-21/9 1940. Inte minst gäller detta diskussionerna i riksbanksfullmäktige den 18-20/9. Fullmäktiges k särskilda protokoll s registrerar endast ärendets bordläggning den 18 och 19 och fullmäktiges beslut den 20: "Herr Rooth bemyndigades träffa uppgörelse i enlighet med närmare angivna riktlinjer." IRM för den 18/9, 19/9 och 20/9, i som stolpfonn återger inlägg av olika fullmäktigeledamöter, har avtryckts i Arkivutredningen men underkastas ingen innehållsanalys. Den 16/9, måndag morgon, läste Rooth ett brev från vicepresidenten i Reichsbank Emil Puhl. Brevet hade medförts till Stockholm Jakob av Wallenberg när han den 14/9 flög hem från förhandlingar i Berlin om försäljning av Kreugerobligationema, Rooth inte informerad. varom var "10.05 Jag ringde Jacob och sade att jag fått ett brev från P. och hade att vänta besök av Jacob svarade. Det han inte mig. Han bad mig bara sa ta med brevet." IRM 10.30 var Wallenberg hos Rooth och rapporterade enligt dennes uppteckning om den händelserika måndagen att han den 11/9 anmodats komma till Berlin för förhandlingar försäljning SkaB:s och LM:s $ om av 40 miljoner Kreugerobligationer. Före hade han tagit kontakt med avresan säljarna som förklarat sig villiga att sälja till 40 % kurs plus upplupen ränta. Enligt IRM hade han tydligen också framfört i Berlin att SkaB inte sålde mot guld och att det "95 % sannolikhet för att RB tar guld". var Underhandlingarna hade förts med dr Hermann Abs i Deutsche Bank.‘

m9 Enligt den tredje noteringen, av 19/9 39, orienterade Herslow bankens innehav om av tyska och ungerska obligationer. Dessatre noteringar återfinns också i de utdrag ur stp som ingår i ub 1940 och 1942.Ub 1940 s 23 redovisar också hur bokvinsten på försäljningen av Kreugerobligationema var sammansatt: a 19 mkr reserveringar avkastningen, b av valutakursvinst närmare 5 mkr genom kronans devalvering mot dollarn från 3,93 vid förvärvet av obligationema till 4,20 vid försäljningen, c upplupen kupongränta. Obligationema hade övertagits till 40 % kurs och bokfördes vid övertagandet efter gällande dollarkurs 3 ,93 kr/dol till 45,2 mkr.

° LMEricsson 100 år, band s 180. Efier köpkursen 40 % och dollarkursen 4,20 kr blir — obligationemas nominella belopp $ 11,2 milj. m Arkivutredningen återger ytterst summariskt den inledande delen IR:s uppteckning av daterad 16/9 40 F lA:7l, som han enligt innehållet inte kan avslutat förrän den 17/9. Det som återgesär IR:s överväganden för och emotRB:s medverkan vid överföringen likviden av

Av andra källor framgår att initiativet till affären togs av Abs och att ett avtal träffats mellan Abs och SEB återköp $ 40,1 miljoner av

om av Kreugerlånet. Z

Brevet från Puhl innehöll en begäran att Riksbanken skulle medverka vid genomförandet av transaktionen med Kreugerobligationema, och efter Wallenbergs rapport inledde Rooth intensiva sonderingar. Samtal efter samtal noteras, med medarbetare i banken, med ledamöter av fullmäktige, besök hos finansminister Ernst Wigforss och dennes statssekreterare Dag Hammarskjöld, besök av SkaB:s utlandschef Petrus Brundell, samtal med Marcus Wallenberg Brundell framhöll att SkaB endast ville sälja mot likvid i kronor och ställde i utsikt att banken skulle köpa försvarsobligationer för en större del av betalningen. Han beklagade också att Riksbanken inte tidigare infonnerats och uppgav att .TW:s kontakt med SkaB skett redan 4 eller 5/9. Marcus Wallenberg antydde att LM till skillnad från SkaB beredd att som betalning acceptera guld i Lissabon

vore för försäljning i USA, det skulle utbytt guld, det var osäkert

men vara

tyskt guld kunde säljas i USAF om

Mot kvällningen kom utrikesminister Christian Günther och handelförhandlaren, utrikesrådet Gunnar Hägglöf. De hävdade att en försäljning obligationerna skulle vara till stor fördel för Sverige, särskilt

av för exporten till Tyskland, och hemställde att Riksbanken inte skulle ställa sig avvisande till att medverka. De gav också rekommendationer om hur Riksbanken borde förhålla sig gentemot USA for att undvika av Rooth

och accepteraguld som endel av denna,regeringenspåtryckningar för att RB inte skulle ställa sig avvisande till att medverka samtsamtalmed Puhl ochMW den 17/9.

Richardson har i Skandarkiv, dir E C.son Herslow, diverse handlingar S-Ö, funnit Hzs uppteckningar av två telefonsamtal med Jacob Wallenberg den 14/9.Vid det första samtaletär JW i Berlin, vid det andrai Stockholm. Uppteckningen ger någon inblick i förhandlingarna i Berlin är i detta sammanhangutan intresse.På den tidigare av uppteckningarna har H

men rutat in noteringen: "Deutsche Bank Blixtsamtal 117031 Abs."

Z Jw till Abs 8/10 40, FlB/Dir doss36; kopia UD-pm 24/9 40, ibid

av av

3 Det finns vissa avvikelser mellan IRM och IR:s uppteckning 16/9 40 vad gäller de personer Rooth överlade med. Värt att notera i sammanhangetär väl endast att en icke identifierad Olle L inte nämns i uppteckningen, men att han uttalat en del av de synpunkter som återkommer uppteckningensi redovisning avskäl för och emottransaktionen: 3.50 Olle L USA betraktar Tyskland somfiende. Skulle hellre göra frågan i USA är vår bonafide god i USA mer elände om de enskilda gör det tar emot guld för att sälja i USA Det återfaller Sverige

befarade förvecklingar över den svenska neutralitetspolitiken

om Riksbanken övertoge guld som kom från Tyskland.

Den 17/9 talade Rooth enligt IRM med Puhl i telefon och fick besked att Reichsbanksdirektor Hans Treue skulle komma till Stockholm och att Reichsbank hade svårt att betala helt med dollar och därför ville att "något guld" skulle ingå i betalningen. Marcus Wallenberg bekräftade vid samtal att LM var villigt ta guld om "RB ville ge oss annat guld än tyskt". På förmiddagen sammanträdde också Valutakontorets styrelse, och på eftermiddagen var Rooth hos Hammarskjöld "om guld- Reichs-bank". Därefter hade han ett nytt samtal med Marcus Wallenberg tydligen

som lekte med tanken att en del av likviden kunde göras i spärrmark som kunde användas i någon kompensationsaffár: "Dodde. Ev göra någonting i inlands-mark."

IRM för den 18-20/9 1940 upptas huvudsakligen noteringar från

av riksbanksfullmäktiges sammanträden. Dessa är som nämnts avtryckta i Arkivutredningen. Här ska endast göras ett försök att teckna vissa huvuddrag i fullmäktiges diskussioner i Rooths återgivning. Första dagen gällde de fördelningen av likviden på guld och dollar, SkaB:s utfästelse att köpa försvarsobligationer och skäl för Riksbankens medverkan i transaktionen. Den 19 behandlades två av Treue för Rooth presenterade förslag till betalningsvillkor, riskerna med att föra över guld till USA, risken för prisfall på guld och framför allt om Riksbanken borde medverka. Mest tveksam var Ivar Andersson h, och Edvard Björnsson s var inte obenägen att låta saken falla, medan ordföran-den Adolf af Jochnick starkast ivrade för att Riksbanken skulle medverka.

Den 20/9 hade Treue återkommit med ett nytt förslag. Frågan om Riksbankens medverkan knöts nu till frågan om vem som skulle stå för 370 OOOkr som det beräknades kosta att skeppa en del av guldet till USA. Ivar Andersson upprepade att Riksbanken inte borde medverka. "RB gång på gång utsatt för påtryckningar. Vi kan stå för ett avslag." Enligt honom var det i första hand tyskarna och i andra hand de svenska säljarna som hade det största intresset av affären. Björnsson uttalade sig mot att indirekt de

ge intresserade svenska företagen en subvention, och Conrad Jonsson s "delar BJ:s och IA:s mening". Ordföranden menade däremot att Riksbanken hade större intresse av att transaktionen genomfördes och talade liksom föregående dag för att saken skulle få falla. Rooth ingrep med inlägget att det vore "oklokt att ev. låta det falla på 370 000 kr". Petrus Gränebo bf fann det "tveksamt om det är nationalekonomiskt fördelaktigt att sälja obl." men tillstyrkte att "Rooth får fria händer". Anteckningen slutar med ordförandens "Intet beslut".

Tydligen återupptogs sammanträdet den 20. En andra serie anteckningar under detta datum inleds med ett obegripligt återgivet ytterligare förslag från Treue, och förmodligen var det på den basen som

Rooth fick bemyndigande att träffa en uppgörelse. Uppgörelsen bekräftades av Treue den 21, men det framgår av Rooths uppteckningar och IRM att det även på den tyska sidan rått motsättningar. De tyska handelsförhandlarna var tydligen irriterade över att Reichsbank dem ovetande skickat en representant för underhandlingarna med Riksbanken och de ansåg att uppgörelsen var för dyr. Vid sammanträde den 20 mellan de svenska och tyska regeringskommissionema yrkades från tysk sida på sträng sekretess. Om uppgörelsen bleve känd och eventuellt föremål för publicitet skulle det kunna omöjliggöra vidare transaktioner av liknande slag. Den 26/9 godkände fullmäktige uppgörelsen som gick ut på att Reichsbank för försäljningen $ 40 miljoner Kreugerobliga-

av nom tioner till köpare i Tyskland skulle inbetala köpeskillingen på ca 68 mkr till Riksbanken med 25 rnkr i dollar och resten i guld. Den 3/10 meddelade Rooth i fullmäktige att transaktionen genomförts. S 100 t

Sammanfattningsvis anfördes enligt Rooth från den svenska regeringens sida främst handelspolitiska motiv: ökade möjligheter till export till Tyskland inom clearingens exporten västerut hade

ram genom Skagerackspärren nästan helt klippts av. I riksbanksfullmäktige tycks för anhängama transaktionen ett gott förhållande till och

av samarbete med Reichsbank ha varit huvudsaken. För de svenska ägarna innebar uppgörelsen att de kunde tillgodogöra sig den kursuppgång på tyska statsobligationer skett 1939-40 och bli av med stora fastfrusna

som fordringar på Tyskland. "De tyska skälen" var enligt Rooth IRM 18/9 "billigt, vinst på guldet som sjunker i pris och stor bokföringsvinst."

Det finns emellertid en annan omständighet som bidrar till att förklara att Reichsbanks intresse för affären var stort på hösten 1940. Enligt gällande betalningsavtal skulle som nämnts amorteringarna på Kreugerlånet börja 1941. Från och med den 15/1 skulle ränta och amortering erläggas halvårsvis i 80 annuiteter på ca 3,31 %. Om återköpet inte skett skulle den årliga annuiteten ha uppgått till $ 5,9 miljoner. Efter återköpet blev den 3,2 miljoner. Köpeskillingen, motvärdet till 16 miljoner dollar nom $ 40 miljoner obligationer till 40 % kurs, skulle på mindre än sex år tjänas in i form av minskade utlägg för ränta och amortering.

4 Rooth PM 19/940, F1A:71; IRM 20/9 40.

av S i UD-pm 20/9 40, återgiven Arkivutredningen 99; kopia i IB/DirF doss36

av s

6 Annorlunda uttryckt: På 40 års sikt rninskades utlägget motsvarande $ 16

genom av miljoner räntor och amortering med 108 miljoner. R Calissendorff påpekade i en SEB-pm

av 2/ 12 40 att det årliga räntebeloppetpå Kreugerlånet före återköpet uppgått till nästan$ 3,6 milj, medan den årliga annuiteten ränta plus amortering efter återköpet skulle uppgå till 3,2 milj. FIB/Dir doss 36

4 SOU 1999:20

Genom att sätta ned räntefoten och missköta lånetjänsten på Tysklands internationella lån hade nazistregimen skaffat sig möjlighet återköpa lånens obligationer till mycket låga kurser.

I sin uppteckning av 16/9 om obligationsaffáren Rooth Sveriges

anger obligationsfordringar på Tyskland inklusive Lee Higginsonkrediten

som

inte var ett obligationslånY till nominellt 600 â 625 mkr. Om den aktuella posten såldes skulle de minskas med 168 mkr $ 40 milj efter växelkurs 4,20 kr/dollar. Praktiskt taget alla därefter i Sverige befintliga Kreuger obligationer, något över 48 milj skulle som tabell 1 också visar därefter komma att innehas av Tändsticksbolaget STAB. Enskilda Banken hade ett dotterbolag som ägde nominellt 1 milj $ och två andra banker hade sammanlagt 650 000 $ Kreugerobligationer, tillade han.

SKANDINAVISKA BANKENS ÖVRIGA UTLÄNDSKA OBLIGATIONER

Sina nominellt $ 29 miljoner obligationer Kreugerlånet hade SkaB

av övertagit vid uppgörelsen med övriga fordringsägare i Kreugerkonkursema. Banken övertog därvid även $ 9,9 miljoner Ungerska reforrninstitutets 51/2 % obligationer av 1929. De bokfördes till 11,7 mkr. Tidigare hade banken i sin obligationsportfölj nominellt 8,25 mkr Youngobligationer med ett bokvärde av ca 3,5 miljoner.

Innehavet av utländska obligationer blev praktiskt taget oförändrat till den stora försäljningen av Kreugerobligationer. Youngobligationernas nominella belopp hade vid 1935 års undersökning av banken av obekant anledning sjunkit till 8,16 mkr och till 8,09 mkr vid 1937 års. I obligationsförteckningen per 30/9 1940 finns följdriktigt Kreugerobligationerna inte kvar, medan de nominella innehaven av Young- och ungerska obligationer kvarstår oförändrade. I förteckningen per 30/9 1942 upptas emellertid endast nominellt 5,48 mkr Youngobligationer och 31/7 1944 är de helt försvunna ur förteckningen. Endast de ungerska obligationerna fanns kvar Under 1940 hade förts underhandlingar om försäljning av dem till ungerska staten till 15 % kurs. Ub 1944 s 26.

7 LeeHigginson-krediten, $ 125milj, lämnadesTyskland 1931 intemationellt

avett bankkonsortium under ledning avLee Higginson. Den svenskaandelenvar $ 8,5 milj och SkaB:s 3,5milj. Krediten förnyades årligen och avbetaladesav och till genom olika arrangemang.Den svenskaandelenvar 1938nerei motsvarande30 mkr. 1940hade SkaB:s andel minskats till entredjedel av vad denvar 1938. Ub 1938, 73och 1940, 21. 8 Ub 1933 med bil7b, 1936med bil 15,1938 med bil 14och 15, 1940 med bil 16, 1942m bil 15, 1944m bil A19 och A20.

Försvinnandet av Younginnehavet, som efter börskursema hade ett marknadsvärde på omkring l mkr, kommenteras inte i undersökningsberättelserna, och dessas utdrag bankens Styrelseprotokoll nämner

ur ingenting om det. Varken arkivutredningen eller det genomgångna

nu Riksbanks- och SEB- materialet ger någon ledning.

SkaB:s sista kända större transaktion med tyska och andra utländska obligationer var en rent svensk affär. I slutet av 1944 övertog banken stora nominella innehav sådana obligationer i samband med att Svensk Obli-

av gationskredit AB upphörde med sin verksamhet. Bolaget hade bildats 1923 av ett bankkonsortium lett av SEB för kreditförmedling med utlandet. Det ägdes till lika delar av SEB, SHB, SkaB och Göteborgs Bank. Det övertog utländska obligationslån, bl a större delen den svenska tranchen

av av Daweslånet, och emitterade med utländska obligationer som säkerhet egna obligationer på den svenska marknaden. Enligt uppteckning Rooth

en av hade Obligationskredit 1936 Övertagit hela den svenska tranchen av Dawes-lånet, vilket han kommenterade med att företaget skulle råka i svårigheter om räntan på Daweslånet nedsattes, eftersom det emitterat ett 6

%-lån på den svenska marknaden för att finansiera Dawes-köpet.l4/ 10 1936, F1A:69

Obligationskredit drabbades också av utvecklingen på marknaden för obligationer utgivna inom Stortyskland. För att möjliggöra en inlösning av dess utelöpande svenska obligationer köpte intressent-bankerna i december 1944 till höga överpriser större delen av dess utländska obligationsportfcilj. Som undersökningsberättelsen för SkaB 1948 visar fick var och en för 5,9 mkr nominellt 10,1 mkr obligationer fördelade på 4,2 mkr Dawes, 3,6 mkr österrikiska och 2,3 mkr grekiska statsobligationer. Genom stora avskrivningar 1944-47 var Ska Bzs innehav 1948 helt avskrivet.°

Ett par försök att återköpa statsobligationer från Obligationskredit har påträffats. Den 18/12 1940 skrev Rooth i en uppteckning FlA:7l att det ifrågasatts att "tyskama" skulle återköpa nom ca 8 mkr obligationer av Österrikiska statens 4,5 % lån 1934. Obligationema hade inköpts till 80-

av 82 % kurs men var 10/ 12 noterade i 68-72 %. Av arkivutredningen s 185 f framgår att Jacob Wallenberg i augusti 1944 i samband med en tysk förfrågan om försäljning av guld till Sverige för ca 20 mkr hade sett en möjlighet att rädda Obligationskredit. Om ungefär hälften av guldet användes för att till 60 % kurs köpa nominellt 15 mkr av Obligationskredits Dawesobligationer hur han nu skulle kunna ut en så svindlande

hög kurs så skulle en av Obligationskredits svenska obligationsserier inte

behöva bli nödlidande. Idén hade emellertid avvisats av Rooth. Denne ville

"9 Lindgren, 185; Olsson, 205. 12°Ub 1948, 34 och bil 79a. Carlsson,394; Lindgren, 389.

inte att Riksbanken skulle köpa guldet och råka ut för besvärligheter från de allierades sida för att "klara ut de enskilda svenska fordringama".

Den 4/9 1944 hade Wallen-berg enligt IRM framfört till Rooth att Obligationslcredit ville köpa guld för egen räkning i utbyte mot Dawesobligationer. Vad Rooth svarat framgår inte av anteclmingen, han

men hade tydligen motsatt sig den idén, den 16/10 hade Wallenberg, synbarligen utan mycket hopp om framgång, gjort en ny försiktig trevare i frågan hos Rooth, som denne inte synes ha reagerat på, och dagen efter bemyndigade SkaB:s styrelse Stockholmskontoret att ställa till Obligationskredits förfogande det belopp som behövdes för att bolaget skulle kunna lösa in sina utelöpande svenska obligationer

STAB:S UTLÄNDSKA OBLIGATIONER

Undersökningsberättelsema om SkaB före 1944 redovisar att STAB hade nom $ 48,7 miljoner Kreugerobligationer, ca $ 38 milj Polska republikens, $ 29 milj Rumänska monopolinstitutets obligationer samt sammanlagt $ 6,8 milj lithauiska och ungerska obligationer och 6,7 mkr estniska statsobligationer. Enligt Ub 1944 hade nom $ 946 000 staden Danzigs obligationer utbytts mot $ 500 000 Kreugerobligationer, varför STAB:S innehav av dessa ökats från 48,7 till 49,2 milj Av dessa utländska obligationer låg enligt undersökningsberättelsema $ 40 milj Kreugerobligationer, $ 20 milj rumänska och $ 6,7 milj polska obligationer

som säkerhet för STAB:s krediter i SkaB. Att döma av de siffror som Olsson presenterar innehavet av Kreugerobligationer oförändrat även 1948.

var SEB hade då också kvar den milj som Rooth talade om

Under åren 1940-43 förekom enligt det genomgångna materialet resultatlösa förhandlingar om STAB:S utländska obligationer.

Tyskland hade som framgått av valutapolitiska skäl ett starkt intresse av att köpa tillbaka STAB:S stora post Kreugerobligationer. Frågan upptogs vid de svensk-tyska regeringskommissionernas handelsförhandlingar i senare delen av mars 1941, fastän de två förhandlarna Hägglöf och Ludwig i samband med att dagordningen gjordes upp markerade uppgörelse inte sannolikf Även i frågan detta

att en var om

m Ub 1948,utdrag ur stp. m Olsson, 205 och 326 not 0 anför att enligt prop 1950:197beräknadesdet totala tyska

obligationsbeståndet i Sverige 1948utgöra nom 336 mkr, varav ca 180 mkr Kreugerobligationer, stort setthelt" hos STAB. Eñer kronans uppskrivning 1947 motsvarade49 milj $ efter 3,60 kr/dollar ca 176mkr. m Kopia Hägglöf 8/3 41, FIB/Dir doss 51.

av pm av av

återköp var den svenska regeringen inkopplad. Den 21/3, dagen innan handelsförhandlingama skulle börja, ägde ett sammanträde rum med deltagande av finansminister Ernst Wigforss, handelsminister Herman Eriksson, statssekreteraren Dag Hammarskjöld, inom kort blivande ordförande i riksbanksfullmäktige, Rooth och Hägglöf. Enligt Rooths uppteckning av 22/3 var alla eniga om att en försäljning av STAB:s Kreugerobligationer vore önskvärd. Dock borde inte STAB förmås att sälja. Alla också överens om att STAB skulle ha större nytta av att

var uppgörelsen gällde både bolagets tyska tändsticksmonopol och obligationema, inte enbart de senare. F 1A:72

Enligt Rooths uppteckning av ett samtal med Jacob Wallenberg 28/3 1941 uppteckningen säger en del om de svenska aktörernas syn på

världsläget, när Tyskland ännu stod på höjden av makt hade tyskarna

bjudit 40 % kurs för obligationema, medan STAB hade erbjudit sig att sälja en del av dem till 40 % och resten till pari med successiv betalning under tio år. Tyskarna hade förklarat att de endast kunde betala i guld, och enligt Rooth hade Riks-banken trots de varningar han fått från Marcus

- Wallenberg om USA:s inställning till guld från Tyskland i dåvarande läge inget emot att överta guld for köpeskillingen, som han uppskattade till 80-100 mkr. Jacob Wallenberg hade förklarat sig beredd att överta en del guld han fick mycket lång eller obegränsat exportlicensf

om en

IRM 28/3 1941 visar att samtalet med Wallenberg utöver Kreugerobligationema gällt ett flertal viktiga frågor, bland dem tyska fartygsbyggen i Sverige och export av trähus till Tyskland och eventuell kredit för "båtama och trähus". Enligt minnesanteckningen hade tyskarna också velat köpa STAB:s monopol på tändstickstörsäljningen i Tyskland för att driva det för tyska statens räkning. Fabrikema skulle STAB behålla med rätt att sälja och exportera tändstickor från Tyskland

Rumänska nationalbanken var 1942 intresserad av att återköpa rumänska obligationer från svenska innehavare STAB hade som framgått en

-— stor post. Enligt Klas Böök, då banlcråd i Riksbanken och biträdande direktör i Valutakontoret, underhandlingama på svensk sida av helt privat

var natur. Riksbanken hade ingen anledning att ingripa i dem, men både den och Valutakontoret såg gärna uppgörelse kom till stånd och skulle

att en

m Arkivutredningen, 126 och 131. Den återger endastdendel uppteckningensomgällde

av Kreugerobligationema. Den beräknadeköpeskillingen betyderatt IR räknademedatt

mindre än hälften av STAB:s Kreugerobligationer skulle säljaskontant. Efier 40 %:s köpkurs och växelkursen 4,20kr/$ motsvaradehela obligationsposten över 200 mkr. 25 Anteckningen den 28/3 slutar med de helt friståendenotiserna:"Böök. Tyskl vill

en av köpa danska obl i Sv. till 25 å 30 % för att sälja till ..."

lämna de tillstånd och den medverkan kunde behövas för

som transaktionens genomförande. Arkivutredningen 144.

I brev från STAB till Jacob Wallenberg att rumänska förhand-

uppges lare i augusti 1943 varit instruerade att bjuda STAB 36 mkr för det rumänska lånet och 23,3 mkr för att avstå från sitt tändsticksmonopol, och att STAB gärna skulle acceptera ett anbud på den basen, förutsatt att likviden kunde tillföras bolaget i effektiva svenska kronor. I november meddelades emellertid att rumänska Nationalbanken avböjt hela transaktionen. Den hade meddelat ñnansministeriet att återköpet inte "kunde göras sig

vare med deviser eller normal export".°

Utbytet av STAB:s Danzig-obligationer mot Kreugerobligation på

en $ 500 000 ingick i en affär som i och för sig inte var så stor, i den

men ingick också en dellikvid i guld. Bekräftande brev 14/7 1943 kopior i

av F5A:6 mellan Jacob Wallenberg och ministerialrådet Koenning i tyska finansministeriet anger följande riktlinjer för affären l Hela STAB:s innehav av skuldförbindelser för "Danzigs tändsticksmonopollån av 1930", nom $ 945 885,84 jämte förfallna räntekuponger skulle översändas till Golddiskontbank. 2a Denna skulle i gengäld i utbyte $ 500 000 skuldförbindelser

mot nom av Danziglånet tillställa STAB en obligation på $ 500 000 Kreugerlånet

av med löpande räntelcupong, utan dröjsmål certifierad svensk egendom;

som 2b som likvid för det återstående kapitalbeloppet Danziglånet i

av Reichsbank i Berlin i guld gottskriva STAB motvärdet $ 169 421 dvs

av 38 % av nominella beloppet; 20 som likvid för Danziglånets förfallna räntekuponger l/8 1939 i

o m Reichsbank i guld gottskriva STAB motvärdet $ 67 579.

av 3 STAB skulle slutgiltigt avstå alla anspråk bolaget utifrån

som Danziglånet eller i sammanhang därmed kunde göra gällande.

Wallenbergs bekräftelsebrev hade dessutom ett PS enligt vilket han förutsatte att såväl den Kreugerobligation som skulle levereras enligt punkt 2a som det guld som skulle levereras enligt 2b- men inte enligt 2c i rätt

tid skulle erhålla erforderliga tyska utförseltillstånd.

Vad som hände med STAB:s guldtillgodohavande i Berlin är oklart. Rooth antecknade enligt IRM den 13/9 1943: "... Jacob W. En del

av Danzig. tysk. betala i guld. Ska vi ta guld eller Stab Bern Malmö " Innebörden förefaller vara att antingen skulle Riksbanken, "vi", köpa

6 STAB till JW 10/8, 17/8,JWEI:70, och 12/11 43, FIB/Dir SvenskaTändsticks AB, vol 18. Enligt brev från Anders Perlinge till mig av 18/5 98 hadeännu 1946 ingen affär blivit av. m Riktlinjerna för uppgörelsen återges stympat i Arkivutredningen s 166. Jag tackar ambassadörenSven Fr Hedin somfästemin uppmärksamhetpå detta förhållande.

guldet av STAB i Berlin eller skulle företaget ta hem guldet till Malmö via BemJ

STOCKHOLMS ENSKILDA BANK

När det gällde affärer i utländska obligationer var SEB den i särklass största de här behandlade bankerna. Under senare delen av 1920-talet

av byggde den upp en stor organisation av bolag med AB Providentia i likvidation sedan 1917 som moderbolag. Providentiagruppen var i förvaltning och affärer nära knuten till banken. Dennas vd Jacob Wallenberg ledde såsom ensam likvidator av Providentia helt suveränt gruppen med hjälp medarbetare i banken. Gruppen tjänade flera syften.

av ett par Ett att medge många slags affärer som Wallenberg inte kunde eller

var ville driva i bankens namn. Den del av verksamheten som vägde tyngst var emellertid obligationsaffárer som banken lagligen var oförhindrad att syssla med.

Under åren 1924-31 hade marknadsvärdet hos SEB:s och Providentiagruppens obligationsinnehav än fyrfaldigats. År 1931 uppgick

mer det till närmare 200 mkr, varav 142 mkr obligationer i utlänska valuta. En tredjedel det totala innehavet utgjordes av tyska obligationer. Innehavet

Dawes- och Young-obligationer var betydande, men det fanns också av mängder smärre poster obligationer delstats- stads- och industrilån.

av av Under krisåren i 30-talets början skedde en stor avveckling av Providentiabolagens utländska portföljinvesteringar och åtföljande hemtagning av kapital. Om man räknar bort valutaförändringar och de poster utländska, främst tyska statsobligationer som Kreuger-kraschen tillförde

28 Under 13/9 43 återges i IRM också följande svårtolkade anteckning. Av det nämnda beloppet att döma kan den ha gällt den vid denna tid aktuella försäljningen av STAB:s rumänska obligationer. "4.45 Jacob.Låtsades om begränsningendå avtalet gjordes. kände kanske till det. Då avtaletgjordes hade Stab meddelade Jacobatt 29 m. återstod,att vårt guldpris var4,726,16 och att Stab skulle be Reichsbank ..." 1 Lindgren, 325-28, 389 ff. Ett skäl till att bedriva obligationsaffärer utländska

- genom dotter- eller dotterdotterbolag till Providentia var fördelaktiga skattevillkor i vissa länder. Ett annat syfie med Providentiagruppen var att den tillät god förräntning av bankens medel utanför banken och möjliggjorde en fortlöpande, för bankens aktieägare osynlig konsolidering. Providentia i likvidation hade nämligen inga egnaaktieägare, dethade löst

sina aktier och ägde sig själv så att säga.Pzsbolagsordning stadgadeatt dess tillgångar skulle tillfalla SEB vid bolagets upplösning. Denna skedde, trots mångårigt krig med Bankinspektionen i frågan, först 1946.

gruppen, halverades marknadsvärdet av gruppens obligationstillgångar 1931-333

Ett försök att följa förändringarna i SEB-gruppens innehav

av utländska obligationer under perioden 1933-45 kompliceras dels av att innehavet var fördelat på banken och olika bolag i Providentiagruppen, dels av att obligationsförvaltningen inom denna flera gånger möblerades om. De omorganisationer som genomfördes gör det dock vid närmare

påseende lite lättare att med hjälp undersökningsberättelserna och

av Lindgrens bankmonografi följa förändringarna, i synnerhet förändringarna i innehavet av tyska statsobligationer som ställts i fokus.

År 1934 bildades bolag med hemvist i Luxemburg för förvärv och

ett

förvaltning av amerikanska obligationer.

År 1935 överfördes i enlighet med önskemål

Bankinspektionens ett av

Providentiabolagens obligationsportfölj till banken. I den låg stora poster Youngobligationer och ett par poster Dawes.

Vid årsskiftet 1935/36 delades en stor del av Providentiagruppens obligationsinnehav mellan två i Luxemburg skrivna bolag, ett för obligationer utställda i dollar och ett för obligationer utställda i europeiska valutor.

Det 1934 grundade bolaget för affärer med amerikanska obligationer var under senare delen av 30-talet livaktigt men inledde i januari 1940

en definitiv avveckling av sitt innehav på den öppna marknaden i USA. Under andra världskriget upphörde SEB-gruppens förvärv av utländska

obligationer nästan helt.

Vid årsskiftet 1940/41, slutligen, delades SEB-gruppens utlandstillgångar i en europeisk del som övertogs direkt av banken och en amerikansk del som överfördes till i USA domicilierade företag.

Omräknat till 1939 års växelkurser reducerades SEB-gruppens totala innehav av utländska obligationer från nominellt 154 till 111 mkr mellan 1939 och 1945. Det nominella värdet av de tyska obligationema minskades under samma tid från 74 till 60 mkr och av USA-bolagens från 21,5 till 5,1 mkr-Bl

Som nämnts finns bland undersökningsberättelsema bilagor förteckningar över bankernas obligationsinnehav post för post i nominellt, bokfört och beräknat aktuellt värde på marknaden, för SEB:s del även över de obligationsförvaltande Providentiabolagens innehav. Att i SEB-

m Lindgren, 352, 365 371 ff. För Kreuger Tolls förbindelser till SEB låg som säkerhet

nom 10 mkr Youngobligationer, nom $ 1 milj Kreugerobligationer och närmare400 000 £ grekiska statsobligationer

3 Lindgren, 373, 375, 378 389; ub 1937, 11 och 1941,

fall följa förändringarna i innehavet av utländska obligationer gruppens post för post skulle vara utomordentligt arbetskrävande. Bland bilagorna till undersökningsberättelserna för åren 1937, 1939 och 1941 finns tack och lov sammanställningar över "större obligationsposter" i hela SEB-

den första i 1937 års berättelse jämför läget i februari 1935 och i gruppen; mars 1937. I förteckningsbilagoma till undersökningarna 1943 och 1945 måste dock leta rätt på de större posterna i listor över amerikanska,

man tyska, danska etc obligationer. I tabell 1 på nästa sida har sammanställts SEB-gruppens nominella innehav obligationer tillhöriga de stora tyska

av rikslånen Dawes, Young- och Kreugerlånen.

I sin helhet visar de tvärsnitt med tvåårsintervall som tabellen återger små förändringar i SEB-gruppens nominella innehav av tyska rikslåneobligationer 1935-45, i Kreugerlånet inga alls. Under åren 1935- 39 förändrades de nominella obligationspostema i de olika valutorna helt marginellt utom i fråga kronposten och pariserfrancposten av

om Youngobligationer. Ökningen med 2‘/2 mkr mellan 1935 och 1937 noteras

kommenteras inte i 1937 års undersölcningsberättelses 12, medan men ökningen i pariserfrancs inte ens påpekas. Så sker däremot med ett köp av 50 miljoner francs ett franskt försvarslån. Francobligationemas

av försvinnande efter 1937 kommenteras inte heller i någon senare undersökningsberättelse. Nedan kommer dock att framgå att tabellen döljer att SEB-gruppen före och under kriget gjorde en hel del korta affärer i tyska rikslåneobligationer.

Under lcrigsåren skedde egentligen inga förändringar förrän efter 1941 och framför allt efter 1943. Med börskurser ner mot 10 % av parivärdet kan minskningarna i det nominella innehave

Tabell. SEB-gruppens innehav större poster tyska rikslåneobligationer

av 1935-45. Nominella belopp i tusental.

Lån Valuta 1935 1937 1939 1941 1943 1945

Dawes	SEK	$ 1041 1032 1039 1045 £ 266	266	266	252	772 230	483 220 4 l 79
Young	SEK 16746 19201 19051 19481 19420 17893	$ 3982 3982 4041 4056 3873 3588 £ 223	223	223	223	196	171

Hfl 1394 1394 1587 1565 1756 1649 Pfrs 3700 l 1625 Kreuger $ 1000 1000 1000 1000 1000 1000 Källa: Ub 1937 bil 12 och 13 febr 1935 resp mars 1937, ub 1939 bil 23 jan 1939, ub 1941, 7 och bil 7 jan 1941, ub 1943 bil 11 1943, ub s aug 1945/46 bil 13 dec 1945.

Young- och Dawesobligationer grovt beräknas ha motsvarat något över en mil-jon kronor, vilket kan ställas mot att det beräknade dagsvärdet hela av

obligationsportföljen 1945 var 397 mkr.

Två i 1943 års undersökningsberättelse medtagna utdrag bankens ur Styrelseprotokoll tycks ha bäring på de förändringar i obligationsinnehavet före och kanske efter 1943 tabellen visar. Den 30/5 1943 beslöts att som banken skulle "sälja tyska obligationer till sådant antal att det inbragte l miljon lqonor", och den 19/8 år noteras att banken sålt tyska samma obligationer för 400 000 kr, vilket stämmer rätt bra med förändringen i Dawes-innehavet. Men vem köpte Mer svårtolkad är en anteckning på obligationsförteclmingen till 1941 års undersökningsberättelse. I listan över utländska obligationer i svenska kronor har någon, förmodligen den inspekterande, vid posten "Tyska rikets i, internat 5‘/2 % 1930", dvs Younglånet, med blyerts skrivit:"Tyska obligationer med svenska certifikat delvis inköpta för tysk räkning och sedan levererade." Anteckningen är svår att koppla till någon de korta av affärer i tyska obligationer redovisas nedan. Möjligen skulle den som kunna sättas i förbindelse med att banken vid köpet aktiemajoriteten i av American Bosch Corporation i maj 1940 kunde fullgöra del likviden en av med nominellt $ 3,6 miljoner tyska obligationer, till cirka tiondel varav en Young-obligationerf Anteckningen skulle i så fall betyda att SEB inköpte Young-obligationer i dollar i Sverige och levererade dessa i stället för att ta sitt eget innehav, inte nämnvärt förändrades av som vare sig i dollar eller kronor mellan 1939 och 1941. Den 1945 tillkomna Dawesposten i svenska kronor hade som ovan framgått köpts av Svensk Obligationslcredit. Det bör också nämnas att i förteckningen över tyska obligationer i undersökningsberättelsen 1945/46 har inspektören med blyerts anteclcnatz"Huvudparten tillkommen före lqiget. Kan riktiga innehavet bestridas Nej Clearingcertifikat finns för alla utom småposter." ett par Det kan tilläggas att i förteckningen står för och de många var en av posterna "cert" utom för tre poster Youngobligationer på 23 000 kr, en en på $ 40 000 och på 170 000 holländska floriner. Samma sak gäller även en 1943 års förteckning över tyska obligationer. Det var inte alldeles obetydliga innehav av utländska obligationer som i slutet av 30-talet avyttrades från de i Luxemburg domicilierade Providentiabolagen, innan deras återstående innehav i slutet 1940 av delades upp mellan bankens obligationskonto och de bolagen i USA. nya En indikation på storleken ger en jämförelse mellan de beräknade dagsvärdena per 31/3 1937 respektive 31/ l 1939 redovisas i som undersökningsberättelsen för 1937 s 12 respektive 1939 11. s 1937 var

32 Olsson, 24 fmed not 21 301. N 514.s

summan närmare 74 mkr 40 rnlcr för dollarobligationer och 34 för obligationer i europeiska valutor. 1939 var summan 44 mkr, och dagsvärdet för obligationer i dollar hade minskat mindre både absolut och relativt än dagsvärdet för obligationer i europeiska valutor. Det 26‘/2

var mkr för de förra och något över 17 mkr för de senare. För att vilka

se obligationer och hur stora belopp som försvunnit måste man dock jämföra bilageför-teck-ningarna för de olika bolagen post för post vid båda tillfällena, och det har tiden inte räckt till för.

Av monografierna över SEB framgår att denna före och i början av kriget i några affärer kunde utnyttja spärrade riksmarkstillgångar och sälja en del tyska obligationer. Dessa framställningar har här kompletterats på grundval av material från Bankinspektionen, Riks-banken och SEB.

Ett par av dessa affärer liknade SHB:s valfångstaffár. Ett Providentiabolag skrivet i Kanada beställde fartyg på ett tyskt varv och betalade fartygen med riksmark på spärrkonto som uppkommit genom försäljning

icke angivna belopp Young-obligationer. Fartygen såldes därefter på av kredit till norska redare. Två sådana fartygsaffarer noterades av Bankinspektionen genom utdrag ur bankens Styrelseprotokoll 24/10 och 27/11 19353 Även riksbankschefen kände nämnts till de två

som tankbåtsaffärerna. Enligt en uppteckning av 28/12 1935 hade likviden i det ena fallet lämnats i spärrmark och i det andra i Youngobligationer. Dessa hade inte varit svenska utan köpta i USA där de billigare än på den

var svenska marknaden. F1A:69

I Bankinspektionens speciella utredning om Providentiagruppen, som utfördes i anslutning till 1945/46 års undersökning av banken, uppges att ett flertal sådana fartygsaffárer gjordes och att SEB:s krediter för dem uppgick till 12,7 mkr i april 1937. Enligt utredningen hade affärerna mindre gjorts för att nyttiggöra i Tyskland spärrade eller infrusna tillgångar än för att göra vinst på skillnaden mellan anskaffningskostnad och

en försäljningspris. Vinsten förstorades dock genom "bankens inköp av av spärrmark och dellikvid med dessa och med nyanskaffade tyska obligationerH134

Affarsidén belyses tydligt i ett brev från Rolf Calissendorff till Marcus Wallenberg av 18/12 1935 vilket kanske var en briefing inför dennes

—— underhandlingar med Schacht den 20/12. Brevet ger också exaktare besked om likvidema för tankbåtama, en affär som förmedlats av Dresdener Bank. Den betalades med l/4 i fria valutor och 3/4 i spärrmark "som vi

ena ca

3’ Lindgren, 380; ub 1937.

"4 Ub 1945/46, 86.

köper". Det fattades för tillfället 400 000 mark, "men vi vänta med att

ca köpa i förhoppning om fallande kurser". Den andra tankbåten skulle betalas med 1/4 i fria valutor och resten i amerikanska Youngobligatio-

ca ner "som avräknas till 90 % kurs", dvs ett gott stycke över marknadskursen. I brevet skrev Calissendorff också, under punkten "Automobilexport", att om SEB fick betala ca 35 % med obligationer, "som kunna fäs till maximum 40 % kurs och övertagas tyskarna till

av minimum 90 % så är det tillräckligt". Calissendorff rapporterade vidare att SEB till Bewag sålt Obligationsintressenters och sina

egna Bewagobligationer inalles nästan nom $ 1,6 miljoner till 36 % kursJ

Slutligen illustrerar Calissendorffs brev tidens livliga tyska intresse för att återköpa tyska obligationer från Sverige. En Stefan Müller,

som av Bewag rekommenderats som förmedlare och brevet att döma hade

som av förbindelser med Golddiskontbank, hade anmält intresse för att köpa stora poster tyska obligationer. Calissendorff hade emellertid svarat att säljintresset i Sverige var ytterst ringa vid nuvarande kurser. SEB kunde kanske få ihop $ 500 000 staden Berlin till 38 % och lika mycket staten

ca Preussen till ungefär samma kurs. Dessutom hade SEB 4 mkr svenska

ca Youngobligationer som kunde fås till omkring 45 % kurs. Müller

var mycket besviken över dessa kurser, skulle undersöka saken.

men

Förmedling av tyska obligationer noterades i SEB:s styrelseproto-koll vid Bankinspektionens undersökning 1937. Den 17/5 1935 anmäldes i styrelsen att banken förmedlat försäljningen av International Match Corporation tillhöriga, nom $ 21 miljoner tyska 6 %-obligationer, dvs

av Kreugerlånet, till A/S Actium, Norge, och den 24/10 1935 meddelades att Skånska Banken sålt till Actium $ 1,5 miljoner obligationer

nom av samma lån. Actium var ett av de många Providentiabolagen Jacob Wallenberg

som enväldigt styrde. Dessa av Actium inköpta Kreugerobligationer finns inte redovisade i obligationsförteclcningama för SEB-gruppen 1937 tabell 1 och bör följaktligen ha sålts tämligen snart efter förvärvet, säkerligen till Reichsbank eller Golddiskont-bank.

Jacob Wallenberg försökte, närrmts, 1935 även köpa SkaB:s

som upp Kreugerobligationer. I bankens Styrelseprotokoll 23/7 1935 ub 1936 redogjordes för ett av honom förmedlat anbud från Actium. Wallenberg bjöd 30 % kurs nominella beloppet $ 29 miljo-ner att betalas med

av en fjärdedel vid avtalets ingående och återstoden i poster, tredje

sex en var månad. Säkerheten skulle utgöras av hela obligationsposten, och

om köpeskillingen inte bleve slutbetald skulle erlagda likvider förverkade.

vara

35 AB Obligationsintressenter hade bildats 1931 och ägdes SEB och SkaB. Lindgren, 186

av och 410; Carlsson, 394.

Därjämte skulle Deutsche Golddiskontbank säkerligen den slutliga köparen teckna borgen för Actiums förpliktelser och därjämte förklara att affären skulle genomföras oavsett dåvarande eller kommande inskränkande valutabestämmelser i Tyskland. Affären blev inte av. Budet bedömdes naturligtvis för lågt, undersökningsberättelsens utdrag som men SkaB:s Styrelseprotokoll 24/9 1934 meddelar endast att försäljningen ur inte kommit till stånd. De mångomskrivna Bosch-affärerna i december 1939 och maj 1940 utgör ytterligare exempel på att tyska obligationer användes av SEB som dellikvid vid tyska affärer. Den europeiska och den amerikanska Boschaffären gick båda ut på att SEB Providentiabolag förvärvade genom aktiemajoriteten i flera Bosch-koncemens utländska bolag. Robert av Bosch ville med försäljningen, skedde med förbehåll om återköpsrätt, som undvika att bolagen beslagtogs de allierade och säkerställa Boschav inflytandet i dem när kriget slut. I båda affärerna genomdrev var Wallenberg att tyska obligationer skulle utgöra del likviden: i den en av europeiska skulle värdet obligationerna utgöra 3/8 av totala likviden av och i den amerikanska skulle $ 3,6 miljoner obligationer ingå, varav nom 1/10 Youngobligationer. Sammanlagt sålde SEB båda affärerna genom närmare 20 mkr tyska obligationer, alltså motsvarande 1,5 mkr nom varav Young-obligationer och resten delstaters, städers och industIiers.3° En föregångare till Bosch-affärerna enligt Lindgren den s k var Schering-affären 1936. Schering AG, bolaget hette från 1937, var som moderbolag för stor koncern inom fotograñ- och kemibranschen med en tillverkningsbolag i bland andra länder England och USA. Här det dock var fråga kredit på motsvarande 4,8 mkr som skulle återbetalas av om en Scherings engelska och amerikanska dotterbolag. Krediten lämnades av ett bolag inom SEB-gruppen i form spärrade tyska tillgångar bolaget av som förvärvade från Kreuger Tolls konkursbo till 30 % kurs eller ca 1,5 m1cr."7 I likhet med valfångstaffáren denna ett exempel på att spärrade var tyska tillgångar med god vinst utbyttes mot fordringar i fria valutor, och

35 Olsson, 22-25 med not 21 301, och 51; Lindgren, 382. -I ub 1941noterasur stp7/12 s 39 att vd bemyndigadesgöra den europeiskaBosch-ffáren."l sambandhärmed skulle banken få sälja $ l 053 000 utav tyska privatlån till 32 %." Enligt Rooths uppteckning av 7/1 40 hade JW den 2/1 underrättar honom SEB:sköp avde europeiskaBosch-bolagen.Likviden, 3,2 om mkr, hade erlagts i kronor till AmsterdamscheBank, Rotterdam. SEBhadeemellertid rätt att fullgöra 3/8 likviden med tyska obligationer. Dessaförvaradesi USA, men såsnartde hade av kommit Reichsbank tillhanda skulle SEB likvid i kronor eñer enkurs av 32 % för obligationerna Enligt Olsson var köparenav obligationerna DeutscheGolddiskontbank. Denna betalade endast 17 % nominella värdet,men genomtilläggsbetalningar avRobert av Bosch blev försäljningskursen ca32 %. 37 Lindgren, 380 ff.

den är ytterligare ett exempel på Wallenbergs korta affärer i sådana

tillgångar.

SEB förmedlade inte bara återköp tyska obligationer från Sverige. av År 1940 gällde påträffad affär återköp en från Hambros Bank i London av obligationer emitterade av det stora rederiet Norddeutscher Lloyd. Hur

stort belopp det gällde och hur affären gick till är oklart; kanske det var dessutom fråga två olika transaktioner. om Enligt en pm av Calissendorff den ll/ 1 1940 FIB/Dir II, doss 20 av hade han meddelat herr der Goltz i Berlin Deutsche Banks

von senare

Stockholmsrepresentant att SEB inte kunde finansiera köpet av Norddeutscher Lloyds obligationer det skulle medföra utlägg om av utländsk valuta, det mot Riksbankens önskan. Man kunde dock vore tänka sig en finansiering på det sättet att SEB tillfälle att, till "vad vi gavs kalla normala kurser, mot kontant betalning sälja tyska obligationer till

samma effektiva belopp som valutan för Lloyd-obligationema £ 100 000". I så fall kunde banken använda den erhållna valutan för att finansiera köpet dem. På frågan vilka obligationer kunde komma i av som fråga nämnde Calissendorff $ l 000 000 av Kreugerlånet exakt SEB:s innehav enligt tabell 2. Till 40 % kurs motsvarade de just £ 100 000 i

kronor räknat. Annars kunde banken tänka sig tyska obligationer som "Berlin, Preussen, München" till 33 % kurs. På invändningen detta ca att var dubbla dagskurserna svarade Calissen-dorff att Norddeutscheer Lloyd

kanske hade intresse att träda emellan med del betalningen. På av en av von der Goltz fråga om SEB inte ville sälja Dawes- eller

Youngobligationer blev svaret nej. Transaktionen genomfördes inom kort. I den anförda dossiem finns en kopia av ett telegram från Jacob Wallenberg till Claus Ahlefeldt i

Köpenhamn av 3/2 1940: "Norddeutscher Lloyd business settled" och ett svar från Ahlefeldt 4/2 med kommentarenz" and l think rather av favorable for Hambros". Därtill kommer tack från "Olaf", dvs ett Hambrochefen Olaf Hambro, till "Dear Jacob", daterat London 19/2 1940

som bland annat säger: "now that the rather peculiar operation that you have so kindly carried through for finished." us Osäkerheten det fråga eller två transaktioner och om var om en om storleken på affären beror på att Rooths minnesanteckning, IRM 16/9 1940, som redovisar vad Jacob Wallenberg rapporterade sina om förhandlingar om Kreugerobligationerna i Berlin, avslutas med notisen:

"Norddeutscher Lloyd köpta i London för £ 200 000." Redogörelsen för SEB:s medverkan i återköpen tyska obligationer av kan avslutas med ytterligare två minnesanteckningar Rooth. I IRM 12/2 av 1941, som gällde Marcus Wallenbergs rapport sin USA-resa hösten om 1940 och innehöll varningen för köp "stulet" guld, finns notisen "C hade av intet emot SNB köp av tyska $ obl ...". "C" syftar på Merle Cochran, hög

tjänsteman i amerikanska finansdepartementet, och "SNB" är en felläsning i utgåvan SEB. Och under rubriken "Statsrådsberedningen den 23

av februari 1942" står i IRM: "Dodde Inköp tyska värdepapper i USA sålda

av till Tyskl Diskuterat Dodde med Cochran. Ville ha hans reaktion innan

av de gjordes. Vissa schw. banker gjorde liknande. Har pågått i många år. Inga affärer i tyska obl SEB efter spärren" Skage-rack-spärren eller

blockeringen utländska tillgodohavanden i USA Förmodligen den

se rapport 6. senare,

ÅTERKÖP AV SVENSKA VÄRDEPAPPER FRÅN UTLANDET

Avsnittet har utgått inledningsvis nämnda skäl.

EXPORTKREDITER

I det föregående har givits många exempel på att både Bankinspektionen och Riksbanken väl informerade återköp och förhandlingar om

var om återköp utländska, särskilt tyska obligationer. Men under kriget blev

av läget ett annat i det att statsmaktemas neutralitets- och handelspolitik blev ytterst bestämmande. Detta gäller som framgått om återköpen av obligationer, de med obligationsaffárerna delvis sammanhängande

om frågorna guldaffárer med utlandet, vilka tas i nästa avsnitt, och om

om upp storbankemas omskrivna utlandskrediter.

några av

SEB beviljade 1941-43 stora kronkrediter till Norsk Hydro och Nordisk Lettmetall A/S, båda med stark tysk förankring och krigsviktig produktion. För alla tre kreditema inhämtades regeringens och Riksbankens/Valutakontorets medgivande. m

Samma sak gällde de krediter på över 16 mkr, delade lika mellan SEB och SkaB, tyska redare 1941 beviljades för fartygsbyggen i Sverige.

som De figurerar på flera ställen i Rooths uppteckningar och i IRM. De tyska fartygsbeställningama på svenska diskuterades den 21/3 1941 av

varv Wigforss, Herman Eriksson, Dag Hammarskjöld, Rooth och Hägglöf. F1A:72 Den 28/3 samtalade Rooth enligt IRM med Jacob Wallenberg om flera viktiga frågor, bland dem kredit för "båtama och

m Lindgren, 253. I fråga den tredje av kreditema inhämtadesäven medgivande av den

— om norska exilregeringen i London.

trähus".° Under den 29/3 finns rad anteckningar villkor för

en om fartygsbyggena och bankernas medverkan med kredit, de är

men mer fragmentariska och svårtolkade än notiserna 28/3. Enligt Rooths

av uppteckning av samtalet med Jabob Wallenberg den 28/3 a7lAz72,

återgiven i Arkivutredningen 126, huvudsakligen gällde STAB:s

s som Kreugerobligationer, hade Wallenberg endast frågat Valutakontoret

om hade något att invända mot att kreditema beviljades. Vad Rooth svarade framgår inte, men tydligen hänvisade han till regeringen, SkaB:s styrelse beslöt före kreditemas beviljande att inhämta regeringens "önskemål".°

Ett likartat exempel från SHB erbjuder den 1942 beviljade krediten på 6 mkr till en svensk affärsman för ett fartygsbygge, varvid denne

var bulvan för Hapag Hamburg-Amerikalinjen. Före beslutet hade banken hört sig för i UD och Kommerskollegiet huruvida affären kunde

anses lagstridig eller på något sätt skadlig för Sverige och fått grönt 1jus.

Alla dessa krediter var alltså förankrade på högsta ort, i frågan

men om SEB:s och SkaB:s fartygkrediter det regeringens önskemål

var som gällde. Bankerna var tveksamma, och enligt IRM tycks ledande UD-män ha varit än så.

mer

I enlighet med SkaB:s nämnda styrelsebeslut uppvaktade

ovan bankens VD Herslow och Jacob Wallenberg den 19/4 finansminister Wigforss den kanske minst eftergiftsbenägne gentemot Tyskland i

samlingsregeringen och samma dag skrev Herslow ett brev till Wigforss

som bekräftelse på vad avhandlats. Enligt brevet hade Herslow under

som samtalet framfört att hans styrelse var mycket tveksam att gå in för den aktuella krediten, inte för kreditriskens skull utan för att den skulle lämna dörren öppen för fortsatta, kanske långtgående kreditanspråk från tysk sida. Bankstyrelsen ansåg sig därför inte kunna bevilja krediten utan att vara förvissad om att den önskvärd från statens sida. "På denna min

var framställning förklarade Herr Statsrådet som sin uppfattning, att det från statens sida vore önskvärt att krediten komme till stånd, vilket jag kommer att framföra till bankens styrelse," slutar brevet. Z

Enligt IRM fick Rooth den 25/4 kl 3.40 Wigforss besked att denne

av svarat på Herslows fråga "är det nyttigt för landet" "De oregelmässiga

39 Fråganom krediter för tyska köp av svenska trähus återkommer i IRM under den 28/8 41. Det rör sig om en lång rad notiser från en överläggning mellan Herman Eriksson, Gunnar Hägglöf, Rooth, Jacob Wallenberg och en representantför träindustrin. Den sista påträffade anteckningen i IRM om expoitkrediter står under 16/2 42, och man tycker sig ana en lite maliciös ton i Rooths kommentar: "SKF har givit Tyskl 50 % kredit

den export som överstiger dennormala. Mkt generöst12 å 15 mån löptid

14°SEB stp 17/4 41, ub 1941; SkaB stp 17/4 4l,ub 1942. 1 Ub 1943 och Gletesrapport till kommissionen 42 Carlsson,s 114 och 126.

förskotten skulle bankerna lämna." Därefter följer direkt: "3.45 Hägglöf. Tycker det är betänkligt. Dodde har framhållit att vi få trassla med våra konton. Sveriges intresse endast att få kommissionen Boheman mycket bestämt emot att vi utföra saken ..."

RIKSBANKENS OCH REGERINGENS INSTÄLLNING TILL GULDAFFÄRER

Riksbankens/Ivar Rooths inställning till guldaffárer med utlandet under kriget belyses flerstädes i arkivutredningen. Rapportens strängt systematiska disposition inom kronologisk ram kan emellertid i viss

en mån skymma ett mönster, som blir tydligare om man radar upp notiserna i tidsföljd. Arkivutredningens framställning, som i den följande texten citeras sidhänvisning inom parentes, kan dessutom komplette-

genom en

med icke medtagna uppgifter Rooths samtalsuppteckningar och ras ur IRM.

Som bakgrund till den genomgången redovisas först det fåtal noteringar guldaffarer från 1930-talet. Den 30/11 1933 meddelade

om Marcus Wallenberg Rooth att SEB sålt sitt guld. F 1A:69 l slutet av januari 1939 ingicks på begäran Bank of England, som ville stabilisera

av pundkursen, överenskommelse mellan de svenska bankerna att avstå

en från att belåna guld och göra terminsaffárer i guld Från tiden efter lcrigsutbrottet finns i IRM 14/9 1939 en kryptisk anteckning från ett fullmäktigesammanträde, vilken inte kunnat kopplas till andra data: "... Guldaffárer i Sverige ..." Under den 23/9 samma år har IRM ett antal noteringar, enligt vilka Rooth förankrat mottagandet av en rysk gulddeposition hos finans- och handelsministrama och i UD.‘

I juni 1940 fick SEB Valutakontorets tillstånd att i likviden för Boschaffären ta emot guld i stället för dollar, men affären ordnades på annat sätt,

Rooth i riksbanksfullmäktige. När SEB trots detta i juli återkom uppgav med samma fråga avböjde Riks-banken s 99.

Vid den stora obligationsaffáren i september 1940 antecknade Rooth viss netralitetspolitiskt grundad för att Riksbanken skulle överta guld

oro från Tyskland, och ännu starkare sådan uttryckte han inför alternativet

oro

säljarna obligationerna skulle överta guldet. Även Marcus att av Wallenberg uttryckte starkt tvivel på att tyskt guld skulle kunna säljas i USA. Regeringen hemställde emellertid under hand att Riksbanken inte skulle vägra medverka i guldtransaktionen. S 96-98, 106

3 F1A:70, 18-24/1 39,brev växlade mellan IR och JW 18/1 och24/1, JW EI, vol 62. 44 Möjligen har anteckningen sambandmedde guldaifärer 1940sombehandlasi Arkivutredningen, s 110

Den 24/10 1940 ställde sig vice riksbankschefen avvisande till att sälja guld till SEB för utförsel till Schweiz. Han hänvisade därvid till att Riksbanken inte kunde medverka i affär innebar ett åsidosättande en som av bestämmelser som schweiziska Nationalbanken utfärdat. S 108 t I början av februari 1941 meddelade Jacob Wallenberg Rooth att SEB Var intresserad av att köpa ett ton guld från Ryska statsbanken under förutsättning att banken fick en till tiden obegränsad exportlicens för guld. Guldet hade enligt Rooth legat belånat i Riksbanken, då inte men ryssarna ville förlänga krediten hade det på deras begäran återsänts till Tallinn. Den delen av samtalet refereras i Arkivutredningen 123 inte s men fortsättningen som tycks ha antagit en rätt skarp ton och återupptogs som av Wallenberg, när Rooth och han på kvällen träffades i Nationalekonomiska föreningen. Rooth avböjde nämligen att lämna exportlicens utan tidsbeen gränsning och ställde sig avvisande till att SEB skulle köpa guldet. Den återgivna motiveringen var dels att köpet inte stode i överensstämmelse med valutalagstiftningen, dels att Riksbanken på förfrågan från SkaB om köp av guld från Boliden hemställt att Boliden endast skulle sälja guld till Riksbanken, inte ville ha spekulation i guld inom landet. Wallenberg som hävdade å sin sida att han hade rätt att köpa guldet, och han motiverade sin starka önskan att genomföra transaktionen med att köp guld den av var enda möjligheten att bevara SEB:s substans och därmed dess ställning som en internationell bank, vilket var ett nationellt intresse. I nuvarande lägedvs sedan dollarn efter blockeringen utländska tillgodhavanden i USA av upphört internationell valuta- vågade banken inte behålla sina att vara en dollar Den 12/2 1941 fick Rooth enligt IRM Marcus Wallenberg jrveta av som på Rooths uppdrag utfört sonderingar i USA att Treasury och — Federal Reserve hädanefter kanske skulle vägra köpa sådant guld de som kallade "stulet", varmed avsågs guld vissa länder kommit i besittning som av genom ockupation av andra länder. Den 21/2 delgav Rooth riksbanksfullmäktige vad han erfarit Wallenberg och framhöll att vid av man försäljning till USA måste räkna med noggrann kontroll amerikanska av myndigheter i äganderättsfrågan. Rooth antecknade både den 19/2 och 31/5 1941 att Riksbanken borde separera det guld den ägt före krigsutsom

s Uppteckningen av 5/2 i bådeF 1A:72 och FIA: 123. Samtalenmed JW ärocksåantecknade i IRM 4/2 41, där det även finns anteckningar av den 6/2 och 21/2 om att samtalenmed IW diskuterats i fullmäktige. Ett fåtal inlägg men inga beslut noteras. De flesta inläggen är svårtolkade utom Gränebos kommentar att det var "intressant att Jacob tror på guldet". I anteckningen från 21/2 syns spår av Rooths samtal med MW den 12/2 dennes till om resa USA och varningen för svårigheteratt i USA sälja"stulet" guld.

lll

brottet jämte guld inhemsk proveniens från guld den efter krigsutav som brottet förvärvat från länder i Europa. Guld av det senare slaget borde i första hand användas för försäljning av guld för nedsméi1tning. Den 28/3 1941 hade Riksbanken enligt Rooth nuvarande läge" inget emot att vid en försäljning till Tyskland av STAB:s stora post Kreugerobligationer ta emot guld för 80-100 mlq, men vad "nuvarande läge" betydde framgår inte. Inte heller uttryckte han någon tvekan inför Jacob Wallenbergs erbjudande att överta del guldet, om SEB kunde en av få lång exportlicens; men därav kan inte slutsatsen dras att han ändrat en sig sedan början februari. S 126 av Efter USA:s inträde i kriget i december 1941 och de tyska arméemas påtvingade defensiv i Ryssland vid årsskiftet 1941-42 hade Rooth tydligen börjat tvivla på Tysklands i lcriget. Den 12/6 1942 antecknade han att seger "med tanke på eventuella framtida kurs SF komplikationer" borde en bokföring ske de guldtackor som Riksbanken inköpt under noggrann av kriget. Vid leveranser guld till Italien för inköpt krigsmateriel borde i av första hand användas från Tyskland övertaget guld så ock för inhemska leveranser för nedsmältning. S 145 Samma torde ha legat bakom riksbanksfullmäktiges beslut den 6/8 oro 1942 innebar att Riksbanken formellt reste anspråk på monopol på som guldaffárer med utlandet. SEB hade förfrågat sig Riksbanken hade om något erinra mot att banken för räkning från Tyskland inköpte guld egen till ett värde 5 mkr vilket den lagligen var oförhindrad att göra. av — Beslutet innehåller också ett i detta sammanhang viktigt historiskt påstående: "Enligt förslag från herr Rooth beslöto fullmäktige förklara att Riksbanken liksom hittills kurs SF önskade göra eventuella guldaffárer med utlandet." S 141 Beaktas bör också ett uttalanden från tjänstemän i Riksbanken om par att det inte fanns någon guldmarknad i Sverige. Den 7/11 1941 F1A:72 rapporterade bankens valutaavdelning för Rooth om en förfrågan från en kamrer i SkaB huruvida Riksbanken köpte guld från allmänheten. Anledningen till hänvändelsen tydligen att SkaB från tyska legationen var fått förfrågan, inget anbud, köp guld. Svaret från en men om av valutaavdelningen hade blivit att så inte fallet eftersom utbud så sällan var förekom. Endast guldsmeder handlade med guld" Och i av 3/8 en pm

á Arkivutredningen 131 Uppteckningen samtalet är daterad 19/2 F 1A:72, men s om samtalet ägde enligt IRM rum envecka tidigare.

I" Rapporten avtryckt i Arkivutredningen, 124. s

1943 skrev en riksbankstjänsteman i valutakontorets tjänst att all guldhandel i Sverige i avsaknad av öppen guldmarknad

en var koncentrerad till Riksbanken. S 156

Riksbankens de facto monopol även på import guld, innan den

av lagliga regleringen av guldhandeln med utlandet skärptes i oktober 1944, framgår av ett brev från Rooth till riksbanksfullmäktiges ordförande Dag Hammarskjöld den 23/8 1944. Här rapporterar Rooth att Jacob Wallenberg ringt honom dagen innan, därför att han fått förfrågan SEB ville

en om köpa guld från Tyskland. "Jacob hade svarat att det endast är riksbanken som är köpare till guld och att han inte visste riksbanken

om var intresserad." Enligt brevet ville Rooth inte att Riksbanken skulle överta

nu guld och råka ut för besvärligheter från de allierade för att klara ut enskilda svenska fordringar Obligationskredits Dawes-obligationer. S 186

Ytterligare en notis i arkivutredningen har bäring på de svenska

som bankernas möjligheter att handla med guld under kriget ska avslutningsvis anföras. Det är en anteckning av Rooth om ett samtal den 18/ 10 1945 med en direktör i Bankverein i Zürich: "S. undrade vilken inställning riksbanken intagit beträffande svenska gulddepåer utomlands vid de förhandlingar vi fört med exempelvis engelsmännen. Jag svarade, att såvitt jag visste funnes inga sådana gulddepåer. nämnde, att schweiziska gulddepåer utomlands för privatpersoner och firmor varit svår nöt att

en knäcka vid de schweizisk-brittiska förhandlingarna."

Avslutningsvis ska Riksbankens faktiska underordning under regeringen ytterligare något beröras. Efter de allierades deklaration 5/1

av 1943 att de förbehöll sig rätten att ogiltigförklara alla uppgörelser, även föregivet lagliga eller fiivilliga, beträffande egendom eller rättigheter

som Tyskland övertagit i ockuperat land, tillspetsades frågan Riksbankens

om köp av guld från Tyskland. Den 28/1 1943 togs nämnts enligt IRM i

som fulltaligt fullmäktige upp "engelsk skrivelse om German dispossession och guld o obl affärer". Den 1/2 antecknar Rooth: "... Hägglöf guldköp från

om Tyskland". Den 4/2 diskuterades ärendet åter i fullmäktige, varvid "R lämnade uppg om tyska guldaffårer och obl affärer med Holland" sedan Gränebo frågat "Har våra guldköp underlättat våra affärer med utlandet". Den 7/2 antecknade Rooth under rubriken "Till samtal med Herman Eriksson" bland annat "... Samtal med Puhl guld ..." g

Detta var upptakten till ett politisk förlopp Rooth utförligt doku-

som menterade i 9/3 1943 med fyra bilagor, två uppteckningar

en pm av egna av 15/2 och 19/2, en pm av Hägglöf 22/3 och ett utdrag fullmäktiges

av ur särskilda protokoll av 19/3. Det hela slutade med att regeringen trots stark

g Att den engelska

regeringens skrivelse allvarligt bekymrade Rooth sesocksåav ettbrev till Per Jacobssoni BIS av 3/2 43, avtryckt i arkivutredningen s 157

kritik i fullmäktige drev igenom att Riksbanken beviljade hemställan en från Reichsbank höjd gräns för avtalade guldleveranser från Tyskland om och att vice presidenten i denna bank under hand förklarade att han personligen skulle till att inga guldtackor härrörande från ockuperade se länder skulle ingå i leveranser till Sverige. Ärendet behandlas i Arkivutredningen 149 och Rooths s dokumentation jämte IRM från fullmäktiges sammanträde den 18/2 avtrycks 159-163. Framställningen av förloppet s 149 f är kronologiskt s lite rörig, jag vill här framhålla två saker. Den första är väl visserligen men tämligen uppenbar för varje läsare Arkivutredningen. Mot bakgrund av av den presenterade genomgången av Riksbankens/Rooths inställning ovan till guldaffarer med utlandet låter det lite ihåligt när Rooth i fullmäktige uttrycker uppfattningen att Riksbanken före den allierade deklarationen varit god tro" vid köp guld från bl Tyskland. Lättare att förbise är av a kanske innebörden ett icke protokollfört beslut i fullmäktige den av - - 18/2 att hemställa att Kungl Majzt skulle utse ett ombud för underhandlingar med fullmäktige. Innebörden i att fullmäktige beslutade använda detta konstitutionella institut enligt diskussionen den 18/2 att var de inte nöjde sig med påtryckningar under hand från regeringen i nu guldhandelsfrågan utan att den skulle tvingas att officiellt ta ansvar för ett till hemställan ökade guldköp från Tyskland. Beslutet förföll sedan om regeringen lämnat deklaration i frågan intogs i fullmäktiges en som protokoll. Utrikespolitikens primat över Riksbankens guldaffárer belyses ytterligare rätt klar notis bland flera svårtolkade i IRM 8/7 1943 av en under rubriken "Hägglöf: " Inga guldköp utan UD:s medgiv Stor återhållsamhet betr. guldköp utom för ñnansiella betalningar." Samma sak markeras i Rooths samtal med utrikesministern den 21/7 1943. På Rooths fråga Riksbankens gulddepå i Berlin borde flyttas för att om tyskarna inte skulle beslagta guldet som repressalie, när permittenttrafiken inom kort skulle upphävas, svarade Günther att han inte räknade med

g 1700-talets och 1800-taletskonstitutionella strider mellan Konungen och Under det sena riksdagen hadeden ett viktigt maktmedel i sin suveränakontroll över Riksbanken och senare Riksgäldskontoret. Kungl Majzt skulle inte kunnautöva någotinflytande över dessa riksdagens verk dekallades. Ett uttryck för dettavar att det endastvar enderafullmäktige som enligt RF 1809kunde begäraöverläggningar medregeringen,och då haderegeringen att som utse ett ombud ägderätt attbevista fullmäktiges överläggningar. I Rgk togsinstitutet som under 1800-taletstvå sista decennierregelbundet i bruk inför de mångabeslutenomatt upplägga svenskastatslåni utlandet. Hur detutnyttjades Riksbankeni vetjag inte mycket om. Det utnyttjades dock när fullmäktige den 28/8 1939beslöt anknyta kronan till dollarn i stället för till pundet. Wigforss kom då såsom K M:t utsett ombud för att förhandla med av kurssättningen och handeln med vissafrämmandevalutor. Utkast till fullmäktige om fullmäktiges särskilda protokoll 28/8 1939, FIA: 123,fascikeln Ivar Roothsanteckningaroch PM angvalutakrisen 1939.

dylika repressalier. varje fall hemställde han" Riksbanken inte skulle att "röra gulddepån" under de närmaste fjorton dagarna. S 151

Meddelandet från Hägglöf manifesterar omläggning att en av regeringens krigshandelspolitik gentemot Tyskland skett även på det finansiella området sedan februari. Den politiken tar sig under 1943 nya resten av uttryck i en serie avslag av fullmäktige på framställningar från Reichsbank om utvidgning av Riksbankens utfästelser att överta guld. Avslagen redovisas i Arkivutredningen 152 ff. ° s

SUMMERING G

Enligt denna genomgång skedde under perioden 1933-45 enda en stor försäljning av tyska obligationer från Sverige till Tyskland. I september 1940 såldes SkaB:s och LM Ericssons innehav k Kreugerobliav s gationer. Nominellt motsvarade posten 168 mkr, än fjärdedel mer en av Sveriges beräknade, dåvarande totala obligationsfordringar på Tyskland. Försäljningen ägde under Riksbankens medverkan och efter rum påtryckning från regeringen att Riksbanken skulle medverka vid transaktionens genomförande.

Före kriget, under åren 1935-37, bedrev Reichsbank aktiv politik en för återköp tyska statsobligationer. Omkring fjärdedel av en av Kreugerlânet återköptes, den hade mindre än hälften varit i direkt men av svensk ägo. Åtskilliga sonderingar från tysk sida ytterligare återköp om förekom. SEB och SHB betalade i viss utsträckning tysk med tyska export statsobligationer. Om återköpsaffärema var både Riksbanken och Bankinspektionen informerade. I jämförelse med 1940 års transaktion de övriga skedde under var som kriget begränsade, även förekom del resultatslösa men nu en underhandlingar om återköp statsobligationer. I samband med de k av s Boschaffärerna 1939 och 1940 kunde SEB till ett Reichsbanks dotterbolag sälja nominellt nära 20 mkr tyska obligationer. I SkaB:s och SEB:s innehav

5° Här bör vid publicering tilläggas rapportens att Klaus Wittrnarm i sitt standardverk Schwedens Wirtschaftsbeziehungenzum Dritten Reich 1933-1945 München 1978, 281 f s hävdaratt den första fasen i Sveriges återtaganden sina tidigare framtvingade medgivanden av gentemot Nazityskland skedde inom kreditsektom i slutet av 1942, när det i handelsförhandlingarna för 1943 stod klart att exportkreditema skulle komma att upphöra Den andra fasenvar uppsägningen av transiteringsavtalet 1943, den tredje inskränkningen sommaren var i varuhandelsöverenskommelsen för 1944 och slutfasen Sveriges under 1944 ensidiga reducering av de ekonomiska relationerna med Tyskland. Se också kommissionens slutrapport 99s not 80.

tyska statsobligationer skedde efter 1940 vissa minskningar. SkaB:s av återstående innehav försvann i etapper mellan 1940 och 1944. I SEB minskade vissa poster efter 1941 relativt lite i förhållande till dess

men stora portfölj tyska obligationer. Några förklaringar till dessa för-

av ändringar har inte påträffats.

I de här behandlade affärer vilkas innebörd är känd har de tre bankerna inte befattat sig med guldaffärer med Tyskland. I den mån sådana

på tal stoppades de Riksbanken. STAB fick 1943 en ganska liten var av dellikvid i guld vid försäljningen av fria staden Danzigs obligationer. Det skedde med riksbankschefens kännedom och förmodligen övertog Riksbanken guldet. Redan 1942 proklamerade denna att den ville ha ensamrätt på guldaffärer med utlandet och hävdade sam-tidigt att den dittills haft det. Belägg finns för att det förstnämnda kravet respekterades från bankhåll innan guldhandelns reglering lagligen skärptes 1944, och det finns anledning tro att den hade fog för den andra, historiska utsagan.

Clearingsystemets reglering av utrikeshandel och betalningar mellan Sverige och Tyskland försvårade redan före kriget de kapitalrörelser det här gäller, och svårigheterna skärptes av den svenska valutaregleringen

infördes i februari 1940. Regleringama ökade å andra sidan den som offentliga insynen i bankernas affärer, som i Sverige tack vare Bankinspektionen internationellt sett sedan länge varit betydande. Det man kan kontakter mellan staten och dess valutavårdande organ å ena

se av sidan och bankerna å den andra vittnar dessas lojalitet mot politik och

om regleringar och öppenhet från bankernas sida. På detta område liksom

om inom andra sektorer den ekonomiska krigsberedskapen rådde en nära

av samverkan mellan staten och näringslivet främjade regleringarnas

som effektivitet. Den på sin tid omtalade "beredskapsandan" förefaller ha gjort sig gällande även inom den del finanssektorn som här belysts.

Mot bakgrund denna genomgång och Gletes undersökning av

av Handelsbankens arkiv kan man fråga sig om det lönar mödan att fortsätta undersökningen de tre storbankemas affärer med utländska och i

av synnerhet tyska obligationer. Oklarheten beträffande de begränsade minslcningarna under kriget av SkaB:s och SEB:s innehav av tyska statsobligationer, konstaterades i den förra rapporten, kvarstår trots

som den genomförda granskningen visst material från Riksbanken och

nu av SEB.

EXKURS. NOTISER OM KAPITALFLYKT OCH ARISERING

De påträffade notiserna om kapitalflykt till eller från Sverige under åren 1933-45 är inte så många. Från åren före kriget enda. Under ett samtal en med Marcus Wallenberg den 29/11 1933 pekade Rooth på att de valutor som bankerna sålde till Riksbanken huvudsakligen kommit från exportörer, men under de allra senaste dagarna hade beloppen motsvarat vissa transaktioner med utländska banker. Wallenberg svarade att han inte visste vad de utländska bankerna gjorde med svenska kronor, han men hade inte intryck av någon mer avsevärd kapitalflykt hit. G1A:69, 30/11 1933 Från de tre första krigsâren härrör handfull anteckningar eller en uppteckningar. Den 6/10 1939 antecknade Rooth IRM: " Har märkt kapitalflykt. Tvärtom fått del norska och finska Somliga judiska en pengar. familjer flyttade redan i våras till USA ..." Den 2/ 12 år återgav samma Rooth i IRM ett delvis dunkelt yttrande fullmäktigeledamoten Edvard av Björnsson: "Den aktiva kapitalflykten t.v. så väl den passiva. stor men Utveckl kan gå mycket fort." Resten anteckningen återger reflexioner av om hur kapitalflykten skulle påverkas "en dylik inventering"

av av

fordringar på utlandet. En knapp månad före valutaregleringens ikraftträdande frågade Rooth vid ett möte den 27/1 1940 med de större bankernas chefer eller utlandschefer i vilken utsträckning exportvalutor sålts till bankerna. Samtliga svarade att alla exportvalutor i huvudsak sålts till bankerna och inte att man behövde befara att några nämnvärda belopp använts för kapitalflykt. F1A:71, 30/1 1940 Med anledning utländska försäljningsorder av av svenska värdepapper tillfrågade Rooth enligt uppteckning ll/ 10 1940 av F1A:71 icke namngivna det fanns mycket aktier och personer om obligationer i depå för utländsk räkning i Sverige. Svaret blev att mäklare i allmänhet inte hade några depåer for utländsk räkning. Enligt Bankinspektionen hade bankerna den 30/6 1940 haft 75,7 mkr svenska obligationer inneliggande för utländsk räkning. "Bankmännen" lovade höra med sina notariatavdelningar om hur stora belopp svenska aktier som var deponerade för utländsk räkning, inga spår på den frågan har men av svar

påträffats vid matenalgenomgången.

Under rubriken samtal med Wigforss antecknade Rooth den 14/1 1941 IRM: "Överföring judiskt kapital till USA mot avgift", och den av passusen har enligt utgåvan i marginalen anteckning: "Båda en einverstanden". Förmodligen har notisen samband med Rooths minnesanteckningar från fullmäktigesammanträdet den 16/1 1941, vid vilket familjen Bonnier diskuterades. Ganska många inlägg registreras, och trots den fragmentariska återgivningen kan att ärendet kontroman se var

versiellt. Vad det gällde framgår av anteckningens första inlägg, som gjordes av ordföranden af Jochnick: "Jck. Bonniers pengar ska få tas ut härifrån." En vecka senare, den 23/1 1941, står helt obegripligt: "Export av judiskt kapital"

Några notiser om kapitalflykt härrörande från 1942 har inte iakttagits,

den 1/2 1943 återger IRM dunkel anteckning bland annat men en som gällde överföring till Sverige av belopp för "några av judisk härkomst som rest hit. Skall söka ordna det som kapital ". Den 17/3 1943 antecknade Rooth med anledning av ett Valutakontorsärende: princip svara nej till kapflykt. Undantag av humanitära skäl, endast för judar. Tveksam överhuvudtaget. I detta fall med på USA, då det finns en familjemedlem där " Från 1945 har i IRM noterats två notiser kapitalflykt. Vid

om statsrådsberedningen den 5/1, som gällde fortsatt handel med Tyskland, antecknade Rooth en rad inlägg. Mot slutet av den ganska långa anteckningen står: "... Ståhle. Svartlistningen på handeln mellan Sv 0

nu T utan för att söka hindra tlyktkap fr. T. eller looted property." Slutligen inleds Rooths anteckning från fullmäktiges sammanträde den 22/2 1945 med följande notis: "Gm Gunar Myrdal Morgenthaus lidelse om Tyskland. Olsen arbetar nu bara på att uppspåra tyska pengar. Hela treasury lever i detta" 51

Ariseringen innebar övergrepp mot judar som fråntogs sin äganderätt i och/eller avskedades från företag. Det bör emellertid beaktas att ariseringen kunde ordnas så att äganderätten inte hamnade i nazistiska händer. Ett exempel härpå, i vilka SEB var involverad, har noterats vid

par genomgången material ur bankens arkiv. Det ena fallet är den stora

av bankfirman M.M. Warburg C0 i Hamburg. Sedan de nazistiska myndigheterna förbjudit Warburgs att sälja andelar till utländska firmor, bland vilka SEB på tal, övertogs firman och ledningen av två arier, Dr

var Rudolf Brinckmann och Paul Wirtz, vilka länge stått Warburgs nära och enligt Chemow ståndaktiga antinazister. "It assumed that these

var was loyal custodians would loyally return the bank to the Warburgs." Z

Av Gletes rapport till kommissionen framgår att Warburgs efter ariseringen utåt hade ett nazistiskt ansikte, och en så väl underrättad person

Rooth tycks inte ha varit medveten att Brinckmann och Wirtz som om

S Om Iver Olsen och den amerikanskajakten tyskt flyktkapital i Sverige skrevsden28/4

artikel av G Elgemyr och SFr Hedin. -l Rooths ganskalångaminnesanteckning 98 i DN en från statsrådsberedningden 15/5 1945om Bretton Woods resolution nr 6 finns också

en noteringen "Hindra kapflykt" i vad somförefaller vara ett inlägg av Undén. 52 Chemow, 467 ett antal brev i FIB/Dir doss 37.

reellt var bulvaner för Warburgs. Han antecknade nämligen den 14/6 1945, tydligen med viss förvåning, ett meddelande från Eric Warburg att

om denne vid ett besök i Tyskland bott hos Brinckmannf

Callman Reis GmbH tycks erbjuda ett liknande exempel på arisering. Bolaget sålde fjädrar till sängar som huvudsakligen inköptes från Nordisk Fjerfabrik A/S i Köpenhamn. Aktierna i Callman Reis inköptes

1936 av NV Hollandsche Koopmansbank, i vilken SEB delägaref

var men banken förvaltade aktierna för Veerenhandel Matschappij A/S i Amsterdam, som var ett helägt dotterbolag till Nordisk Fjerfabrik.

1938 ariserades Callman Reis. Två judiska bröder Reis, ledde

som finnan, jämte ett antal judiska försäljare avskedades. Eftersom Koopmansbank inte betraktades arisk krävde Wirtschaftsministerium

som att aktierna i Callman Reis skulle överföras i ariska händer och de skulle säljas till en herr A W van Dellen. Som ny företagsledare skulle firmans gamle ariske prokurist anställas, och dess Aufsichtsrat skulle bestå F G

av Liljenroth från Wallenbergska Investor, Dr Wilhelm Ströbel, Nordisk Fjerfabriks tyska juridiska ombud, och som tredje ledamot direktör från

en Deutsche Bank, som var Callman Reis bankförbindelse. 5‘

Koopmansbanks aktier i Callman Reis blev dock inte sålda, den 7/7 1938 skrev Jacob Wallenberg till Hermann Abs i Deutsche Bank att Wirtschaftsministerium erkänt Koopmansbank arisk bank och att

som en banken fortsatte som aktieägare i Callman Reis.

På Wallenbergs begäran skulle Deutsche Bank enligt brev 12/7 utse

av en ledamot i Aufsichtsratfl

53 EW var sontill firmans gamle chef Max Warburg.

5‘ 1941 ägde SEB nom 600 000 hfl aktier banken.i IW till N E Ihre, UD, 7/7 41, FIB/Dir doss51 Och det gjorde den somdet senarevisat sig ännu 1951 rapport 7.

55 Förtrolig pm av van Dellen i FIB/Dir doss34, jämte kopia av brev från van Dellen till Nordisk Fjerfabrik av 4/6 38 om axiseringsprocessensläge.

‘S6JW EI, vol 60; FIB/Dir doss 34. För den som är bättre insatt i SEB:s Boschaffärer änjag är finns i IRM ett antal notiser som kanske kan vara av intresse: 8/12 39, 21/1 40, 3/1 40, 13/6 40, 20/12 41, 20/8 45. Vidare finns två anteckningar som är svåra att förstå och inte kunnat fogas in i ett sammanhang. 21/ 10 40: Under rubriken "Oslo" "Köp avjudeegendomar under koncession"; 13/1043: "... Dodde om aktieköp. Tyskarna vilja bilda bolag med spärrmark. Sagt nej." Och en som verkar delvis begriplig, men jag känner inte till några ytterligare uppgifter

om sammanhanget, 13/6 1945: "... Dag AP Möller har lånat 2 m. i SEB. Vapeninköp. Danska statenskall betala. Sedlarna in i krediten. Ingen vinst. Särsk.överenskomomkursen."

TILLÄGG TILL RAPPORT OM NAZITIDENS

ÅTERKÖP FRÅN SVERIGE AV UT-LÄNDSKA,

FRÄMST TYSKA, STATSOBLIGATIONER OCH FRÅN UTLANDET TILL SVERIGE AV SVENSKA

VÄRDEPAPPER

UPPDRAG OCH MATERIAL

Enligt uppdragsavtal av 22/30 juni 1998 ska jag komplettera min tidigare rapport om Nazitidens återköp av utländska obligationer från Sverige och återköpen till Sverige från utlandet av svenska värdepapper. Detta uppföljande tillägg ska baseras på handlingar i Riksbankens arkiv och i synnerhet gälla återköpen av svenska statsobligationer från Nederländerna 1941 och av svenska obligationer och aktier från utlandet 1942. Vidare ska ytterligare uppgifter sökas om den dellikvid i guld som STAB skulle få från Golddiskontbank för fria staden Danzigs obligationer

och som var aktuell i september 1943.

Genomgången har omfattat riksbankschefen Ivar Rooths sk dagboksanteckningar i serien FIA, volymema 154 M, N, O och P som härrör från tiden dec 1940-31/ 12 1942, delar av volymema 154 Q/2 sept 1943 och R/2 febr 1944 samt samma series volym 133, som innehåller

Rooth efterlämnade promemorior o dyl om bland annat av valutaregleringen 1940-44, och serie FSA volym har rubriken

som "Utrikessekretariatet. Valutagruppen 1939-1946". Vidare har jag också läst Ivar Rooth, riksbankschef 1929-1948. En autobiografi intalad för och utskriven av Gösta Rooth 1988. Slutligen har påträffade uppgifter motiverat vissa nedslag i riksbanksfullmäktiges protokoll. Dessa har jag inte gjort själv, utan de har gjorts av Inger Kindgren vid Riksbankens centralarkiv och Örjan Appelqvist som för sitt arbete med en doktorsavhandling i ekonomisk historia bland annat arbetar med fullmäktigeprotokollen från slutet av kriget. Tack för hjälpen

Volymema eller rättare sagt arkivkartongema med Rooths "dagboksanteckningar" innehåller fotostatkopior av Rooths originalanteckningar. I varje kartong ligger mellan 500 och l 000 sidor.

Till slut en somutgivama av IRM synbarligen inte förstått. Vid mllmäktigesarmnanträdeden 13/4 1945föredrog Böök kungörelseom clearingspärrenmot Tyskland, vilket i anteckningen följs av: "Av. Skärp förh till Tyskl med hänsyn till FB- förhandlingar". "FB" står givetvis för Folke Bernadotte. "Av" ärAllan Vougt s.

Dessa fotostater är, i motsats till vad jag skrev i min förra rapport, inte särskilt svåra att läsa när man blivit van vid Rooths handstil. Genomläsningen av dem har inte givit vid handen att några sidor med dagboksanteckningar skulle ha blivit överhoppade vid fotostateringen

de talrika originalen

Det urval av dessa "dagboksanteckningar" som avtryckts i en bilaga till Riksbankens arkivutredning 1997 med titeln Ivar Rooths minnesanteckningar kommenterades i rapport Den anförs här liksom där med IRM plus datum. De nu genomgångna volymema "dagboksanteclcningar" citeras IRD jämte datum. Notiser IRM

ur som utnyttjats i den förra rapporten tas här upp endast om de behöver korrigeras.

Vid genomläsningen av IRD-volymerna har jag inte bara beaktat anteckningar som gäller återköpen av svenska statsobligationer från Holland 1941 och av värdepapper från utlandet 1942 utan också en del notiser om andra obligationsaffärer och guldaffärer rn m som inte avtryckts i IRM men som jag funnit värda att redovisa fastän jag i många fall inte kan tolka innebörden av dem eller sätta in dem i ett sammanhang.

Utöver denna inledning har rapporten tre avsnitt: 1 Återköpet

av svenska statsobligationer från Holland 1941 och 1942 års svenskholländska avtal om clearing av finansiella betalningar; 2 Riksbankens återköp från utlandet av svenska aktier och obligationer 1942 samt spridda notiser om andra obligationsaffárer; 3 Guldaffårer.

Innan redovisningen av resultaten presenteras bör kanske en påminnelse göras om ett grundläggande institutionellt faktum. Andra aktörer än Riksbanken måste från och med 25/2 1940 ha dennas tillstånd för att göra lagliga transaktioner med värdepapper över Sveriges gränser.

ÅTERKÖPET AV SVENSKA

STATSOBLIGATIONER FRÅN HOLLAND 1941

OCH 1942 ÅRS SVENSK-HOLLÄNDSKA AVTAL

OM CLEA-RING AV FINANSIELLA BETALNINGAR

Detta avsnitt utgår av skäl som inledningsvis meddelats

157Däremot har omisskänliga original till "dagboksanteckningar" påträffats i Valutakontorets arkiv. Rapport 6

RIKSBANKENS ÅTERKÖP AV SVENSKA AKTIER OCH OBLIGATIONER FRÅN UTLANDET 1942 SAMT SPRIDDA NOTISER OM ANDRA OBLIGATIONSAFFÄRER

Bland Rooths samtalsuppteckningar F lA:73 ligger en sammanställning av den 10/11 1942 som visar att Riksbanken under tiden 13/6-31/10 1942 återköpt svenska storföretags aktier från utlandet för ca 1,4 mkr och sålt huvuddelen vidare. Den hade tydligen gjorts inför ett sammanträde med statsrevisorema, ett annat exemplar av den finns bland IRD tillsammans med "Anteckningar till sammanträde med statsrevisorema den

18 nov 1942". Här ligger också en handling, av 11/11 1942, med påskriften "Använd vid sammanträde med statsrevisorema den 18 1942".

nov

Enligt denna handling hade Valutakontoret i skrivelse till Fondhandlarföreningen av 21/3 1942 meddelat att valuta skulle ställas till förfogande för uppköp i Schweiz av svenska obligationer som var börsnoterade i Stockholm. Villkoret var att obligationerna köptes i Schweiz till 75 % av börskursen i Stockholm och såldes till Riksbanken efter 78 % av kursen. Den 3/6 1942 hade dessa gränser höjts till respektive 77 och 80 %. Enligt handlingen hade Riksbanken också köpt upp svenska obligationer i USA. Under tiden mars-oktober 1942 hade från Schweiz och USA sammanlagt köpts för ca 912 tkr obligationer emitterade av Svenska stadshypotekskassan och Hypoteksbanken. Bestämmelser om uppköpen av svenska aktier i utlandet hade utfärdats den 3/6 1942.1

Bestämmelserna om aktieköpen har senare påträffats i Valutakontorets protokoll och återges i rapport IRD ger inga upplysningar om

58 I FIA, vol 133 ska enligt Riksbankens arkivförteckning finnas "PM återköp

en om av svenska obligationer och aktier i utlandet", men den finns inte där. Den har tydligen tagits ur arkivkartongen och lagts tillbaka fel plats, varför sökandet eñer den är att likna vid sökandet efter en nål i en halmstack. C-G Lemnes ovan anförda beståndsöversiktöver Ivar Rooths personliga arkiv gör emellertid att försvinnandet i detta sammanhanginte betyder så mycket, där står s l6:" I en promemoria från maj 1942 behandlas frågan om återköp till Sverige av i utlandet befintliga svenska obligationer och aktier. Beträffande obligationerna anföres att svenska mäklare i april 1942 fick rätt att köpa börsnoterade obligationer mot schweizerfrancs under förutsättning att inköpen skedde till 75 % av börskursen i Stockholm och obligationerna försåldes till riksbanken till 78 % av sammakurs. Ett likartat arrangemang med avseende börsnoteringen av läsz börsnoterade svenska aktier föreslås, varvid riksbanken dock inte kan övertagaaktierna, utan i stället skulle ett statliga Jordbrukarbanken närstående bolag övertaga aktierna och försälja dem börsen i Stockholm i samråd med riksbanken samt till riksbanken inleverera större delen av den vinst som uppstår vid transaktionerna." Promemorian har fönnodligen utarbetatsinför fullmäktiges överläggningar

ifrågan.

statsrevisoremas reaktion, men dessa kan dock knappast ha tyckt att en kapitalexport på sammanlagt 2,3 mlq svindlande hög. var Om förarbetet till återköpen av aktier ger IRD visst besked. Återgivningen av motiveringen för förslaget är visserligen för knapphändig för att man ska kunna förstå resonemanget, men det framgår att frågan inte var helt okontroversiell i fullmäktige och att aktieköp i USA skötts av Harald Magnusson, finansråd vid svenska beskickningen i USA 1941-43. Frågan är dock om dessa i USA inköpta aktier ingår i förteckningen av 10/11 1942 som enligt sin rubrik täcker tiden 13/6-3 10 1942.

7/5 42 Fullmäktige Alla närvar

Böök om köp av sv aktier i utlandet. av valutaskäl, börsläget och penningpol skäl önskvärt att få hem aktier från utlandet Förslag till Kungen om aktieköp i utlandet. Efter hörandeav RK Riksgäldskontoret R Tillstyrker Gränebo Björnsson s Ett annatsätt att belåna ett särsk företag R Redogjorde för RB:s aktieköp i USA genom Mn Magnusson och olikheter i obl Formellt rena Men sakligt otroliga perspektiv genom att RB skall uppträda på börsen Rätt begränsad omfattning Bk En begränsadreservoar Dag Del av vår Därefter följer inlägg om guldköp avtryckta i IRM.

IRD återger också ett par mer tekniska diskussioner i Valutakon-toret den 3/6 och 15/10 1942 om villkoren för uppköpen. Jag trycker emellertid inte av dessa förhållandevis långa men bara delvis begripliga "dagboksanteckningar". Bland de frågor som tycks ha diskuterats var om en högsta prisgräns i procent av svenska börskurser skulle tillämpas och om man skulle kräva "affidavit", dvs skriftlig försäkran säljarna en av om deras rättmätiga innehav av aktierna, vilken skulle borga för bona fideköp. IRD:s återgivning av ett inlägg i debatten den 3/6 1942 kan dock förtjäna att citeras: "Be Belfrage Jacob Wallenberg framhöll i förtr till Hägglöf att vi måste hindra förs av sv aktier på holl händer via Tyskl. Håller på afñdavit om man vill ha någon mening".‘59 Den 15/10 kopplades frågan om att släppa afñdavit-kravet samman med möjligheterna att hindra fransmän att sälja aktier via Schweiz.

59 Tillägg inför publiceringen: JW:s av Belfrage återgivnaåsikt skulle kunna tyda att JW kände till de tvångsförsäljningar avjudiskägda värdepappersombörjade Holland i februarii 1942enligt fax till Krister Wahlbäck 26/2 99 från dr J W Veraart, ErasmusUniversity of Rotterdam.

De två diskussionerna har inte registrerats i Valutakontorets protokoll, dessa är som framgår rapport 6 beslutsprotokoll. I reglerna för

av rena återköpen av aktier av 3/6 1942 infördes afñdavitkrav.

Några IRD-notiser om andra värdepappersaffärer, i huvudsak begripliga, kan jag inte sätta in i något sammanhang.

23/12 40 Med Hägglöf i bilen från någon lunch. Fick veta om diskussioner med

Jacob Wallenberg och Stén SHB:s vd om affärer Frankrike, kredit 10 milj

likvid i varor eller obl. Jagsadeatt vi vore intresseradeav obl affärerna. Ringde Dag

19/2 41 1 Lunch för finska delegationen Otto Holm. En bekant har uppdrag att

köpa tyska aktier. Kan man få svar förfrågan om vilka sv som ha tyska och

österrikiska obl och aktier. Ringer till Wg om ett par dagar. von Kessel, i 7 â 8 gift med oläsligt namn Eklund.

22/2 41 10.30 Hos Chr G. om norska obl för l rn nom;

Till fullmäktiges sammanträde3/7 41 ;fyskaobl köp 30 köpta 28823 köpta Höj med 20 Ovanför den högra delen av raden ärtillagtz De utl för sig ä milj

23/ 10 41 Dodde vill börja förhandla om återköp från England av sv värdepapper.

Jag är icke trakterad av att ge honom detta uppdrag. Vill helst avböja disk i den

frågan

14/1 42 Medgav SEB att köpa sv aktier i USA mot förs av utl tyska obl mot

likvid i sfrcs eller fria svenska kronor

Slutligen kompletterar och förtydligar ett par IRD-notiser framställning om SEB:s obligationsaffárer i rapport Det där behandlade återköpet till Tyskland under Jacob Wallenbergs förmedling av i England placerade Norddeutscher Lloyds obligationer gällde IRD att döma två

av transaktioner, en i januari-februari 1940 och en på hösten samma år. Wallenbergs meddelande till Rooth enligt IRM 16/9 1940 "Norddeutscher Lloyd köpta i London för £ 200 000" har nämligen en följdnotis i IRD: "30/12 40 Jacob Rätten att sälja Norddeutscher Lloyds obl kan utnyttjas. Tyskarna köpa utom Dawes Young

- allt till dagskurs."

IRD visar även att Rooth informerades om de förändringar i SEBgruppens organisation för obligationsaffárer via i utlandet domicilierade företag som kortfattat skisserades i rapport

23/12 40

5.25 Jacob W Nachmanson. Bk, Pollux i Panama,har till detta bolagsålt aktier i

AB Dolob oläsligt ord Occident, en fordran på bolaget och pappe som pant.

Litet akt kap, ägaref n en Elliot, sv konsul skeppsredarei Panama.

Dolob och Occident var de två i Luxemburg skrivna företag mellan vilka Providentiagruppens obligationsinnehav 1935/36 delats, det förra for obligationer utställda i dollar, det senare för obligationer i europeiska valutor. Även under 30/12 40 finns notiser Pollux, de är

den om men svårtolkade utom den sista av dem: "Dodde sköter Pollux"°°

GULDAFFÄRER

Det finns i IRD några i IRM icke medtagna notiser om gu1daffé:er.‘ De bestyrker ytterligare att Riksbanken under kriget förbehöll sig rätten att handla med guld. En av dem som inte innehåller något ställningstagande motsäger inte tesen.

22/1 42 Nachmanson. Em-inst vill köpa 8 kg guld. Avböjt

26/1 42 10.50 Aug Nachmanson Ville köpa 8 kg guld. En mig närsående ville lägga in del Jag avböjde. Inte enstill SO-årspresenter.

August Nachmanson var vd för SEB:s sidobolag EmissionsinstitLtet. Jacob Wallenberg var född 27/9 1892.

18/2 42

Wessman. HB SHB frågar. Föra guld och sälja det här. 4640 silj 4726,l6

oläsligt ord 4759:20 + 7 0/00 Wessman, RB-tjänsteman och 1940-13 chef for

Valutakontorets kontrollavdelning

15°IRD innehåller ocksåett par anteckningarom SEB:s Bosch-affärer utöver dem som avtryckts i IRM: "12/1 42 Boschtelegram2 st godkändaäven avHE, somjag täffade i korridoren" ochden "23/2 42 StatsrådsberedningHE, Sahlin, Dag,Dodde, Sohlmm, Bk, Stenström,Lundgren BoschtelegrammetDodde Atlas Diesel har givit licens till 3osch B har överlåtit den till A.B.C. American Bosch Corporation Månadslån till Mendelsohnsmot Frenchtreasury bill som SEB övertog." FortsättningenavWallenbergs yttrande ärAvtryckt i IRM. 6‘ I IRM återgivna anteckningar från fullmäktigesammanträdet den22/1 42 kan kompletteras. Ett av de inlägg som återgesär "Bj trodde sakenvar klar. sägeratt nog bordeköpa guld ..." Det ord som utgivama inte kunnat läsa är "Instinkten" Dessutom står det eller det sist återgivna inlägget av Gränebo: "Dag Sannolikt Bj. Har vi fått in silver IA Gbgstrafiken"

I IRD finns också undantaget som bekräftar regeln, dvs Riksbankens faktiska ensamrätt att importera guld även före 1944 års skärpning av valutaregleringen.

29/9 42 Samtal med Wallberg 30 000 kr i guld för en spansk firma till SEB.

Undantag

Att USA betraktade Tyskland som fiende och att det kunde medföra problem att ta emot guld från Tyskland och försöka sälja det i USA hade

framgår rapport 1 not 28 framhållits för Rooth redan den 16/9 som av 1940 inför den stora transaktionen med Kreugerobligationer. Rooths interlokutör var en "Olle L" som jag där inte kunde identifiera. Denne Olle L figurerar ganska ofta i IRD och Olle L är säkert Olof Hennan Lamm,

gammal god vän till Rooth. Lamm hade 1921-33 varit svensk som var generalkonsul i New York. Han var från 1934 vd för Stockholms sjöforsälcrings AB och hade många förtroendeposter i internationellt inriktade Svenska handelskammaren i New York och Sverige-

organ som Amerikastiftelsen. 1938 hade han varit generalsekreterare i bestyrelsen för firandet Nya Sverige-minnet. Han anses ha spelat en viktig roll för att

av främja Sveriges ekonomiska och kulturella förbindelser med USA.

Att Rooth fick ytterligare varningar för inställningen i USA till tyskt guld, när Marcus Wallenberg 12/2 1941 berättade om sina erfarenheter från en USA-vistelse hösten 1940 framgår av IRM och har behandlats i rapport IRD visar att Rooth fick första muntlig rapport Wallenberg

en av den 6/2. Anteckningen tillför inget i sak till frågan om Riksbankens guldaffárer, men den ger ytterligare något om hur Wallenberg uppfattade opinionen om Sverige i USA:

6/2 41 En första rapport från Dodde om USA. Dodde mest i Washington. Illa

anskrivna. hat. Beklagade Shewas alovely girl Pressenomöjlig. Life: Gennan

reinforcements from Sweden. Alla överskott livsmedel till

Tyskland. How much cotton do you sendto Germany. 150â 160 ledandepersoner.

Otrevligt. R Morgenthau och Hull för. Både i Tr Statevissa grupper emot.

Vad gäller STAB:s dellikvid i guld for Danzigobligationer rapport l kan endast konstateras att IRD från september 1943 endast innehåller den i rapporten efter IRM återgivna noteringen den 13/9 1943. Det ord i slutet av noteringen som IRM-utgivarna inte kunnat läsa har inte jag heller kunnat tyda. Enligt arkivutredningens bilaga A, s 14 torde dock

152Olle Lamm nämns också ofia i Ivar Rooths sk autobiograñ, i övrigt för kommissionens

en uppdrag helt ointressantbok.

Riksbanken ha övertagit guldet från STAB. Den 21/9 1943 bokfördes som förvärv genom byte 210 kg guld, vilket efter gällande guldpris och dollarkurs nära motsvarar STAB:s guldtillgodohavande i Berlin.

SUMMERIN G

Resultatet av totalgenomgången av Ivar Rooths s k dagboksanteckningar från tiden dec 1940-3 12 1942, från september 1943 och februari 1944 kan i förhållande till dessas omfång te sig något magert. Två stycken gäller Riksbankens återköp svenska statsobligationer

som av 1941 har utgått.

Riksbankens återköp av svenska aktier och obligationer från utlandet 1942 redovisades i november detta år för statsrevisorema. Uppköpen skedde i Schweiz och USA och inte stora i pengar räknat.

var Statsrevisoremas reaktion måste sökas på annat håll än i Riksbanksmaterialet. Av IRD framgår att frågan om återköp av aktier inte varit helt okontroversiell i riksbanksfullmäktige, och deras återgivning av diskussioner i Valutakontoret om bestämmelser för återköpen visar att man

medveten och försökte gardera sig mot risken att köpen i Schweiz var om skulle innefatta "stulna" värdepapper.

De notiser om andra obligationsaffárer som vid genomgången av IRD i förbigående noterats kan i flera fall inte tolkas. Några av dem vittnar emellertid ytterligare om den i förra rapporten framhållna öppenheten i relationerna mellan storbankerna och Riksbanken. Mina samlade intryck från undersökningama av dessas obligationsaffårer med utlandet gör att jag har svårt att tro att de skulle ha försökt sig på efter 25/2 1940 olagliga värdepappersaffårer över Sveriges gränser, dvs affärer utan Riksbankens tillstånd.

De få notiser om guldaffárer som påträffats i genomgångna IRD utöver de i IRM avtryckta bestyrker ytterligare min uppfattning att Riksbanken även före oktober 1944, när import av guld formellt förbjöds för andra än denna, de facto upprätthöll ett sådant monopol i landet. 63

63 Tillägg vid publiceringen: SEB:s gulddepå i Schweizrapport 4 och den k Paulding-

s affären rapport 6 bestyrker de uppfattningar somframförs dei sistatvå styckena.

RAPPORT OM GENOMGÅNG AV JACOB WALLENBERGS OCH MARCUS WALLENBERG

BREVVÄXLING 1937-46 MED

jrzs

FÖRETRÄDESVIS TYSKSPRÅKIGA

KORRESPONDENTER

Enligt uppdragsavtal nr 6 av 2/9 1998 ska jag personligen och mot bakgrund av direktiven till kommissionen granska och analysera delar

av bröderna Wallenbergs korrespondens som vid detta uppdragsavtals ingående särskilt anvisats av kommissionens sekretariat.

Materialet finns i Stockholms Enskilda Banks arkiv hos Stiftelsen för ekonomisk-historisk forskning inom bank och företagande. Det utgörs

av Jacob Wallenbergs arkiv, EI korrespondens, vol 56-76 och Marcus

av Wallenbergs arkiv, EI korrespondens, v01 34-69. Volymema i båda serierna täcker åren 193 7-46. De två arkiv-bildarna kallas i fortsättningen JW respektive MW.

Föremål för granskningen har varit de två brödernas brev- och telegramväxling med företrädesvis tyska men även andra tyskspråkiga, framför allt schweiziska, korrespondenter inom bankvärlden. Utgångspunkten har varit den förteckning över sådana korrespondenter som Miska Tarma med hjälp av registren till brevvolymema upprättat och presenterat i en promemoria till kommissionen 13/8 1998.

Breven och telegrammen till/från de förtecknade personerna eller ñnansinstituten är relativt lätta att hitta, de är sorterade alfabetiskt i varje arkivkartong efter avsändamas/ mottagamas För att finna den

namn. förtecknade korrespondensen krävs emellertid bläddrar igenom

att man varje kartong, och jag har därvid också noterat korrespondens med några personer/företag, som tycks ha ett visst intresse för kommissionen men inte förtecknats i promemorian av 13/8 1998; det är inte lätt att utifrån ett brevskrivarregister ana sig till brevs eventuella intresse för en viss fråga. Min relativt hastiga genomgång av brevvolymema utesluter givetvis inte missar i fråga om intressant korrespondens, dessa bör inte

men vara särskilt många, eftersom min granskning skett under systematiskt jämförelse volym för volym med Paul A Levines utförliga redovisningar av sin genomgång av samma korrespondensserier.

Tarma har i sin PM förtecknat åtskilligt fler korrespondenter för .IW än för MW, vilket är tämligen naturligt eftersom det var JW SEB:s vd

som var under den aktuella perioden. Jag har läst varje brev till/från de Tarma

förtecknade korrespondentema. Därvid har volym för volym för hand excerperats korrespondentens namn, datum för brev eller telegram och huvudinnehållet så kortfattat som möjligt. Denna fullständiga excerperingen har genomförts för alla granskade volymer av MW:s korrespondens, medan den för IW :s del av tidsskäl begränsats till volymerna 56-69 som innehåller korrespondens för åren 1937-juni 1943. Ur JW-volymema 70-76 har noteringar endast gjorts om brev och telegram förefaller ha något intresse för kommissionen.

som

I den granskade korrespondensen har egentligen inga luckor framträtt som skulle kunna tyda på att handlingar gallrats. Inkommande brev eller telegram krävt ett har i regel fått ett svar; antingen ligger i

som svar volymen en kopia av svaret eller har uppgift om besvarandet tecknats på handlingen. De besvärande luckorna ligger i att vissa frågor som tas upp i korrespondensen behandlats vidare vid telefonsamtal eller sammanträffanden. Ännu frustrerande är att korrespondensen vittnar att

mer om många frågor eller affärer, vilkas innehåll nätt och jämnt eller inte alls

ska avhandlas eller, utan antydan resultatet, har avhandlats vid anges, om möten eller i telefonsamtal mellan aktörerna.

De Tarma förtecknade personema/företagen eller instituten har

av vidare eftersökts i registret till Håkan Lindgrens Bank, investmenbolag, bankirfirma. Stockholms Enskilda Bank 1924-1945. Resultatet av sökningen har varit magert. De affärer med ett ganska litet antal av de av Tarma förtecknade korrespondentema som Lindgren behandlar hör mestadels hemma i tiden före nazistregimen i Tyskland. Lindgrens framställning möjliggör dock att ett par- för kommissionen ointressanta

affärer figurerar i korrespondensen kan ges ett visst sammanhang.

som

I det följande görs först ett försök till allmän karakteristik av de båda korrespondensserierna. Därefter behandlas först MW:s och därpå JW:s. Min tanke att framställningen i dessa delar skulle disponeras efter de

var ämnesområden i mitt föregående uppdrag för kommissionen användes

som

mall för sortering de handlingar i SEB:s arkiv Paul A Levine i som av som sina rapporter till kommissionen förtecknat och till största delen fått

kopierade Dispositionsidén har inte kunnat genomföras fullt ut. För den

64 I två fall har Tarma med ledning registrennoterad korrespondensintepåträffats vid

av av genomgångenav brevkartongema l MW vol 47, somtäckeren del av år 1940,finns ingen korrespondensmed Rudolf Speich, SchweizerischerBankverein, och detsammagäller H Pilder, Dresdener Bank, i JW vol 58, somtäckerendel av 1937. Här och i fortsättningen

utesluts konsekvent denbland de här aktuella korrespondentemamycket frekventa doktorstiteln, trots att denna enligt tysk akademisk tradition för denpromoveradeutgör en del avnamnet. 55 Ämnesområdenaär:1 Utrikeshandel; 2 arisering av företag, immateriella rättigheter och tillgångar av annat slag; 3 svenska dotterbolag i Tyskland eller ockuperade områden; 4 internationella vfirdepappersaffairer som jag inte behandlat i tidigare rapporter till

granskade MW-korrespondensen gäller att så litet intresse för

av kommissionen påträffats att det just inte blir något att stoppa i de olika facken. .TW:s korrespondens kan man å andra sidan sortera in under tre

av dispositionens ämnesområden, men utanför faller brevväxling berör I

som G Farbenindustiie och NV Hollandsche Koopmansmank. Den behandlas under egen rubrik.

Inledningsvis ska slutligen nämnas Paul A Levine förtecknade

att av och/eller kopierade handlingar i regel inte tas på nytt. Kopior den

upp av nu granskade korrespondensen har tagits i begränsad utsträckning, dels därför att en hel del redan kopierats Levine, dels därför att det allra

av mesta är ointressant för kommissionen eller kan refereras tämligen kort.

Om de granskade delarna av båda korrespondensserierna gäller allmänt att de har mycket mer att bankens internationella kontakter

ge om och hur dessa vårdades än om frågor som är av intresse för kommissionen. Gemensamt för båda serierna är förutom de redan omnämnda hart när oräkneliga meddelanden som växlats om sammanträffanden för affärer och/eller privat umgänge och om familjeförhållanden att det vimlar jul-

av och nyårshälsningar, födelsedagshyllningar, kondoleanser och tack för senast och tack för gåvor.°° Ett annat mycket vanligt inslag är rekommendations- och introduktionsbrev, inbjudningar till luncher, middagar och någon gång jakter. Segling och tennis hörde också till brödernas intresseområden.

MARCUS WALLENBERGS BREV

Den del av MW:s granskade korrespondens gällde affärer

som internationella i egentlig mening är förhållandevis begränsad. Den innehåller ett tiotal brev från åren 193 7-39 som växlats med ledningen för Schweizerischer Bankverein i Basel om emission ett argentinskt, ett

av danskt och ett franskt obligationslån, i vilka SEB avstod från att delta, samt konverteringen av ett gammalt norskt statslån. Med bankiren Friedrich Carl Freiherr von Oppenheim korresponderade MW under

kommissionen; 5 syn påjudar och judisk egendom, information om behandlingenavjudar i Nazityskland, förhållningssätt till judar.

66 En i sammanhanget ovanlig bokgâva var Grabendenkmäler der Päbste som Deutsche Banks skandinavienrepresentant Georg Conrad graf von der Goltz tillställde JW med brev av 12/11 41.

samma två år den k rumänska vägaffaren. Ett drygt 30-tal

om s meddelanden växlades i detta ärende mellan "Lieber Sunny" och "Lieber Dodde". Ett brev skrev MW 1937 till H Pilder, Dresdener Bank om

par skifferoljeintressen i Est1and.7

Ett viktig inslag i internationell direktörskorrespondens som denna har alltid varit utbyte av affärsupplysningar, och det finns en hel del av den varan även här, men ett par exempel ur MW:s serie får räcka, även om många fler finns i IW :s brev. I ett brev av 14/9 1939 försökte MW pumpa Karl Rasche, Dresdener Bank, på upplysningar om det nya tysk-sovjetiska handelsavtalet. Om han fick något svar, så fick han det i så fall en dryg vecka senare när Rasche skulle besöka Stockholm. MW t Rasche 21/9 1939 Även Sveriges officiella representanter i utlandet stod för denna typ

upplysningsverksamhet. Den 11/10 1940 meddelade sålunda envoyén av Richert i Berlin MW att Dresdener Bank och tyska myndigheter upprättat ett bankinstitut "fur das Ostland" med namnet Handels- und Kredit-bank AG och säte i Riga.

I brevet till Rasche den 14/9 1939 kom MW även in på en fråga

skulle kunna pressas in under ariseringsrubriken. SEB hade i mitten som av 1938 på förfrågan uttalat att det inte fanns något svenskt intresse av att överta det stora Rotschild-jämverket Witkowitzer Bergbau und Eisenhütten Gewerkschaft i Tjeckoslovakien. Levine, Jacob Wallenberg Correspondence, dos 60 punkt 4 Enligt brevet hade SEB dittills, såvitt MW kunde finna, inte fått något på sin utfästelse kredit av 21/8

svar om 1938. Tystnaden måste under rådande förhållanden tolkas som ett tecken på att den stora transaktionen inte kunnat genomföras, och SEB måste anse sin utfästelse kredit som återtagen. För ordningens skulle bad MW

om Rasche att utverka bekräftelse härpå från Witkowitzf

Med Rudolf Siedersleben växlade MW vintern och hösten 1941 brev och telegram möten för att diskutera icke närmare preciserade affärer.

om Breven redovisas nedan i sammanhang med JW :s korrespondens med Siedersleben.

167Den rumänska vägaffären drev SEB under 30-talet via ett Luxemburg-bolag i Providantiagiuppen tillsammans med Johnson-koncemenLindgren 268 390, och tydligen var också Oppenheims med på ett hörn. denI Estländskaskifferoljeatfáren, somdet finns mer om i JW:s serie, hade SEB:s sidobolag Emissionsinstitutet åtminstone 1924 61 % andel. A 332

68 Om någon bekräftelse kommit från Witkowitz har inte undersökts.Någon bekräftelsevia Raschehar inte påträffats vare sig i MW:s eller JW:skorrespondens.

JACOB WALLENBERGS BREV

Värdepappersaffärer

Om värdepappersaffärer finns det många uppgifter i JW granskade

:s nu korrespondens. Frekvensen av meddelanden tycks dock avta efter 1942, vilket stämmer med att SEB:s internationella värdepappersaffárer enligt mina tidigare rapporter då tydligt minskades. Gissningsvis föll det tyska intresset för återköp av värdepapper när lcrigslyckan vände och ekonomin blev mer ansträngd. Förmodligen blev också utrymmet för uppköp på den amerikanska marknaden trängre när USA inträdde i lcriget.

Under de två senaste krigsåren avtar och upphör också brevväxlingen med de två tyskspråkiga bankmän som i slutet av 30-talet och i början

av 40-talet var JW :s flitigaste korrespondenter. Bankiren Waldemar Freiherr von Oppenheim, "Wawa" kallad, gick under jorden efter 20 juli-attentatet mot Hitler, medan brevväxlingen med generaldirektör Rudolf Speich i Schweizerischer Bankverein upphörde vid tidpunkt jag inte försökt ta

som reda på. Själv skrev Speich i brev av 8/6 1945 att det länge de

var sen skrev till varandra och ändå längre de sågs.

sen

De brev och telegram som handlar om värdepappersaffárer är två

av slag. Breven av den ena typen ger någon uppgift vad affären gäller för

om värdepapper, medan breven av den andra typen inte gör det. I det första fallet några breven lite ytterligare belysning värdepappersaffárer

ger av av som behandlats i mina tidgare rapporter, det finns också brev

men som ger notiser om andra värdepapperstransaktioner, någon blivit utförd

som medan andra tydligen stannat på papperet.

1940 års stora återköp till Tyskland av Skandinavbankens och LM Ericssons Kreugerobligationer rapport 1 hade inte bara för bankens utan även för LM:s del föregåtts underhandlingar under 30-talets

av senare hälft. I ett brev till Deutsche Golddiskontbank 15/9 1938 bekräftade JW

av att "vår kund" vore beredd att förhandla på basen 32 % i stället för tidigare begärda 35 % kurs för $ 11 000 000 Kreugerobligationer.

Vidare återköpte Norddeutscher Lloyd JW förmedling inte

genom :s bara 1940 egna dollarobligationer rapport l utan sådana återköp förekom även 1941. Den 5/2 meddelade JW rederiets J Kulenkampff $ 3

att nom 000 återköpts, tydligen från Amerika, och i brev 9/9 uttryckte denne sin

av glädje över avslut om "totalt $ 162 000 våra 4 %-obligati0ner". I

av samma brev frågade han också IW kunde köpa tillbaka svenska innehav

om av rederiets obligationer, fick 17/9 svaret att det fanns få sådana kvar

men nog i Sverige. Den 27/11 1941, slutligen, uppmanade JW efter upprepade påstötningar från Kulenkampff MW att försöka hitta kontakter kunde

som utverka tillstånd av amerikanska myndigheter att köpa ytterligare NdL-

upp obligationer.

Om STAB:s Danzig-obligationer rapport 1 och rapport 2 skrev JW 29/7 1943, två veckor efter uppgörelsen om dem, till handelsattachén vid tyska legationen i Stockholm S Behrens, att de var deponerade i Golddiskontbank och STAB berett sälja dem till Tyska riket. Även

att var om STAB:s stora post rumänska obligationer rapport l finns ytterligare notiser i det granskade materialet. Med H Pilder, Dresdener Bank,

nu korresponderade IW våren 1940 om nödlidande kuponger på dessa obligationer och sedan Pilder den 1/4 meddelat att han var "på språng till Bukarest i rumänska kupongfrågan" följde den 5/4 ett telegram från honom som meddelade att ett preliminärt avtal var klart. I det misslyckade försöket att sälja tillbaka de rumänska obligationerna var Rudolf Speich engagerad 1942. JW t Speich 16/2 42; Speich t .TW 21/2 42

Schweizerischer Bankverein och Speich också involverade i andra

var obligationsprojekt inte ledde till resultat. Utöver de ovan nämnda

som gällde det 1937 övertagandet ett jugoslaviskt statslån.° Frågan

av om återköp $ 24 miljoner ungerska 5‘/2 % jordreformobligationer från

av ca Kreutoll Realization Comp för försäljning till ungerska regeringen avhandlas i korrespondensen med Speich 1938 och 1941-42, och i dessa överläggningar drogs också Wawa Oppenheim in. Projektet försvinner

von ur korrespondensen sedan JW i slutet av januari 1942 meddelat Speich att det tveksamt det vore ändamålsenligt att i USA företa sig något i

var om fråga om ungerska obligationer"

Ett försök JW att förmedla aktieköp till Tyskland har noterats. I

par av brev 29/10 40 försökte han intressera Hermann Abs, Deutsche Bank,

av för att köpa Kreuger Tolls konkursmassas innehav av aktier i Rumänska Hypoteksbanken Crédit Agricole Hypothécaire de Roumanie. 1941 avböjde Reichsbanksdirektorium att köpa det amerikanska Gilette-bolagets aktier i det helägda dotterbolaget Roth-Brückner AG i Berlin/Tempelhof med stamaktiekapital på 2,8 miljoner Rm. Å andra sidan hade .TW

ett

dessförinnan nekande besvarat förfrågan från samma direktorium om

en SEB ville finansiera en holländare vid namn Thoma som ville frigöra i USA infrusna dollartillgodohavanden som skulle användas för att köpa Stillhaltefordringar i USA. 72

69 Pilder t JW 11/3, 14/340; JW t Pilder 12/3, 14/3 40. ° Speich 1Jw 4/5, 28/5, 8/7 37; JWt Speich 7/5 37

7 Speich Jw 1/7 38, 11/11 41; JWt Speich 9/11 7 41, 28/1 42; JW t Oppenheim

t von 25/10 41. Z K F Wilhelmt JW 15/5,21/7 41; B Wedel tJW 12/2 41och 4/3 41. Innebörden det1

von senareförslaget är inte helt klar för mig, men det blev inget avdet.

Återköp svenska aktier hade .TW fore kriget avhandlat med Speich. Det av gällde då frågan inköp av STAB-aktier och även frågan om om omläggning vissa STAB-krediter i Frankrike Ovisst är dock om det av finns någon anknytning mellan dessa diskussioner och de återköp av stora poster STAB:s B-aktier från International Match Realization Comp, av Hamilton, Bermuda, som Valutakontoret gav tillstånd till i brev av 31/1 1941 och 17/10 1942. Rapport 6 visar att det bara var fråga om ett återköp. Däremot torde de återköp svenska storföretags aktier som av Riks-banken gjorde 1942 rapport 2 ha haft ett samband med IW :s och Speichs förehavanden 1941 och 1942. Speich rapporterade om börskurser i Schweiz på vissa svenska storföretags aktier. JW fann dem "attraktiva" och rekommenderade uppköp och senare fortsatta uppköp. SEB:s uppköp svenska aktier i Schweiz fortsatte för övrigt efter av 1942. Den 16/3 1946 skrev IW till Speich: "Under de senaste åren ha vi schweizisk bankirfirma köpt svenska aktier med affidavits och med från en vederbörligt tillstånd sålt dem på börsen här. De nämnda affidavits ha kommit under diskussion, och har därför föreslagit oss att låta numera man firma med namnet Neutra. Treuhand Revisions Gesellschaft företa en en undersökning saken och låta tillställa oss ett intyg om resultatet." IW av önskade ett omgående på frågan huruvida Speich ansåg den nämnda svar firman lämplig för ett sådant uppdrag. Denne svarade den 18/3 att han med bästa samvete kunder rekommendera Neutra för sådan undersökning; en det förstklassig finna vars ledning hade det bästa anseende. Av den var en genomgångna korrespondensen framgår emellertid inte om undersökningen kom till stånd, frågan borde väl undersökas närmare. men

De värdepappersaffárer om vilkas innehåll breven inte ger något eller nästan ingenting är framför allt knutna till två korrespondenter, Otto Wolff och Rudolf Siedersleben. Av skäl som kommer att framgå borde genomgången JW korrespondens med dem kompletteras med en av :s granskning hans medarbetare Rolf Calissendorffs arkiv. av Från Otto Wolff har påträffats fem brev, av 27/11, 28/11, 6/12 och 17/12 1940 samt 9/1 1941, alla ställda till JW eller Calissendorff. av Varken bland JW eller MW:s brev finns några svar på dem. Vidare :s hänvisas i de påträffade breven till ett brev 25/9 och ett av 9/ ll 1940 av samt ett telegram av 3/1 1941.

73 JW t Speich 1/7,7/8 37, 8/1 38; Speicht IW 6/7 37, 5/1 38.

m Speich JW l l/l l 41, 6/2, 21/2, 24/3 42; JW t Speich28/1, 16/2, 26/3 42. t

Av breven framgår att Wolff skrivelse 25/9 avtalat genom en av ett uppdrag med SEB innehåll aldrig i de fem kända breven. I vars anges brevet av 27/11 meddelas att Wolff uppdragit Golddis-kontbank att telegrafiskt överföra $ 1 miljon till Brown Brothers Harriman C0

med

telegramadressen Shipley i New York att krediteras SEB. Enligt brevet av den 28/11 hade Wolff låtit överföra resterande $ 175 000 till Shipley att lcrediteras SEB. I brevet av den 6/12 talas det till årsslutet förlängda om avtalet av 25/9. Brevet av den 17/12 bekräftade överenskommelse en ny som träffats vid underhandlingar i Stockholm, vilka enligt brevet 9/1 av 1941 ägt rum den 16/12 1940. Enligt den skulle avtalets löptid förlängas över årsskiftet på obestämd tid. Vidare skulle det i brevet 25/9 nämnda av beloppet inte ovillkorligen utgöra den översta gränsen för SEB:s uppdrag. Liksom tidigare förbehölls båda parter rätten att med kort frist säga upp avtalet. Anbud som SEB i samråd med Wolff redan lagt skulle inte omfattas uppsägning. av en Den 9/1 1941 uppsade Wolff "på grund av de senaste deklarationema från USA" telegrafiskt avtalet med omedelbar verkan. Om avveckling av redan löpande affärer skulle han telefonera den 10/1. I brevet den 9/1 av som bekräftade dagens telegram tillade Wolff att han vid telefonsamtalet den 10 hoppades få höra goda nyheter redan löpande affärer. Han om hoppades också få träffa JW vid dennes kommande besök i Berlin för att diskutera ett nytt förslag till affär, fristående från hittillsvarande som var förehavanden. Korrespondensen med Siedersleben från hösten 1940 till hösten 1941 utgörs endast utväxlade meddelanden möten. Ett brev av om från Siedersleben till JW av 24/4 1942 lite information. "Vid ger mer underhandlingarna i Stockholm den 22/12 1941 räknade ni, herr Calissendorff och jag med ett valutamotvärde totalt 300 000 till av ca 500 000 USA $ för de Globalgeschäfte under tiden skulle behandlas som vidare De båda avslut träffats i januari och nyligen utfylla som en fjärdedel till hälften av den ramen. Min firma kan sannolikt ingå vidare nu avtal på motsvarande grundval upp till den planerade volymen. För att dsikutera detta är jag beredd att besöka i Stockholm onsdagen den 13 er maj eller måndagen den 18 maj."

"5 JW Siedersleben 8/10, 12/12 40, 3/2, 30/4t 41; Siederslebentill JW 12/12 40, 6/2, 30/4 41; MW t Siedersleben 14/2, 4/9, 6/9 41; Siederslebent MW 15/2, 21/2, 6/9, 6/11 41. - Underhandlingarna med Siedersleben hösten 1940 kan kanske kopplas till Ivar Rooths uppteckning av 18/12 40 enligt vilken det ifrågasatts att "tyskarna" från Svensk Obligationslcredit skulle återköpa ca 8 mkr obligationer Österrikiska statenslån 1934. av av Rapport 1

17°" ñir die zwischenzeitlich behandeltenGlobalgeschäfte."

Ett brev från Siedersleben till IW 21/7 1942 vittnar om att affärerna

av förutsattes ske under insyn av svenska och tyska myndigheter: "Sedan min skrivelse 30 maj i år har jag ännu inte haft tillfälle att i Berlin med er

av diskutera frågan eventuell operation i amerikanska

om en ny skuldförskrivningar Schuldverschreibungen. Min finna kan nu erbjuda er

lämlig post, och jag vore därför tacksam för benägen underrättelse om en det finns utsikter att få Sveriges Riksbanks tillstånd till ett förvärv.

Herr statssekreteraren Plank träffade för övrigt för någon tid sedan herr riksbankschefen Rooth i Tyska Riksbanken utan att frågan därvid kom på tal." Brevet har påteckning på tyska Calissendorff: "Det torde

en av för närvarande utsiktslöst att räkna med ett tillstånd. R.C-ff."

vara

Genomgången notiser om värdepappersaffárer i JW :s korre-

av spondens kan lämpligen avslutas med vad han den 7/4 1944 skrev till Svenska Dagbladets chefredaktör Ivar Andersson, högerriksdagsman och riksbanksfullmäktig. Brevet ett tack för ett brev från Andersson av 6/4.

var Båda breven är redovisade och kopierade av Levine. Andersson hade med brevet skickat ett telegram från SvD:s New York-korrespondent Per Persson. Telegrammet, Andersson inte publicerat, redogjorde för att

som Wallenbergarna i USA klandrades för att stödja tyska intressen. De två första meningarna i JW kommentar till klandret är mot bakgrund av

:s ovanstående redogörelse halv- eller kvartssanning, den tredje

en men meningen torde träffa något väsentligt i fråga om de tyska âterköpen av obligationer från utlandet. "Innan våra valutaförordningar infördes, ingick det givetvis i bankens normala rörelse att köpa och sälja utländska obligationer. Sålunda köptes fortlöpande tyska obligationer i Amerika i

utsträckning dylika kunde säljas i andra länder, bl a Tyskland. samma som Efteråt förefaller det säljarna haft största fördelen att dessa

som om av

affärer gjo1ts."7

Relationer till I G Farbenindustrie och Hollandsche Koopmansbank

Med I G Farben-chefcn Max Ilgner hade JW av korrespondensen att döma inte täta kontakter. 1936 och 1937 ordnades vardera året ett Sammanträffande mellan dem av ingenjören Herbert Lickfett som var Norsk Hydros‘ och förmodligen också I G Farbens representant i

77 Det citerade partiet fortrsätter: "Det är ävensvårt att förståatt något berättigatklander kan från amerikansk sidariktas mot att vissa svenskabolag placerataktiema sinai amerikanska dotterbolag i amerikanska s.k. voting trusts,varigenom rösträttenför aktiemaunder kriget tillförsälcrats amerikanska medborgare."

S JW t Lickfett 2/3 43.

Stockholm. Från lcrigsåren har två brev något intresse påträffats. Den

av 2/12 1941 skrev JW till Ilgner att han efter hemkomsten från Tyskland med KF:s AB Karlshamns oljefabriker tagit den Ilgner berörda

upp av frågan om deltagande i "Soyabohnen Bau in Ukraina". "Då jag förstår denna fråga tillräckligt för att kunna tala den, har jag bett firman

om skicka en företrädare till Tyskland för att få närmare upplysningar er." I

av ett brev den 28/4 1944 föreslog Ilgner att JW skulle inträda i Norsk

av Hydros styrelse. JW svarade den 23/5 att de kunde tala saken när

om Ilgner kom på besök, men han inträdde aldrig i styrelsen

Herbert Lickfett figurerar for övrigt då och då i korrespondens.

IW :s 1937 och 1938 uppvaktade han denne med Översikter över respektive Argentinas och Bulgariens näringsliv och handelsförbindelser, och 1941, 1942 och 1945 tackade IW honom for jul- och nyårshälsningar med åtföljande "kalender", "trevligt askfat" och "trevlig present". Efter kriget växlades också några brev mellan IW och Lickfett. Anneliese Goerdeler, änka efter det civila Hitlermotståndets centralgestalt Carl Goerdeler

som avrättats i februari 1945, bad i ett brev den 25/10 1946 JW att framföra

av en hälsning till Lickfett, vilket han gjorde i ett brev till Lickfett den

av 28/11 1946. I sitt tackbrev efterlyste Lickfett fru Goerdelers adress, eftersom han ville sända henne några brev "som dzr Goerdeler vid besök här gav mig till förvaring".

Wallenberggruppens engagemang i NV Hollandsche Koopmansbank har avsatt en hel del brev i JW arkiv, de är i regel formell

:s men av intetsägande natur, kallelser till styrelsesammanträden och bolagsstämmor och översändande av handlingar i anslutning därtill. Det finns dock också en del brev från den tidigare chefen för Svenska Handelsbanken Mauritz Philipson som representerade Wallenbergintresset i Koopmansbanks styrelse. Han erfaren bankman, han såg mörkt på sina

var en men möjligheter att få insyn och utöva kontroll över ledningen banken. Den

av 4/3 1940 skrev han att med sin långvariga kännedom "våra holländska

om konsorters metoder" ifrågasatte han det möjligt för någon inte

om var som bodde i Amsterdam att utöva effektiv kontroll mot transaktioner borde

som

"9 Lindgren redogör 359, 383 f för den k Chehamijaffáren, då Stockholms Enskilda Banks 1939 medverkade överförandeti av ett störrekreditbelopp från G FarbenI till dessholländska dotterbolag NV Chehamij i Amsterdam Krediten awecklades för SEB-gruppens del 1944.

18°"Norsk Hydro var sedanmitten av 20-talet ett bolag utan egentligt Wallenberg-inflytande, även om vice häradshövdingen Marcus Wallenberg kvarstod i styrelsen till 1941," skriver Lindgren s253.

dryftas i styrelsen eller mellan huvudintressentema. Han hade svårt att se att participationen i HKB kunde innebära "några angenäma chanser för SEB väl åtskilliga risk- och obehagsmoment". Det behöver men nya kanske inte tilläggas att Philipson var jude, men mindre känt är väl att han hade dotter ingift i familjen Warburg. en som var

Arisering företag och förhållningssätt till judar av

De vittnesbörd JW korrespondens hans beröring med som :s ger om arisering judiska företag och hans förhållningssätt till judar är inte av om talrika, och de två frågorna griper delvis in i varandra. Om arisering av immateriella rättigheter eller tillgångar annat slag har inga uppgifter av påträffats, och inga notiser uppgifter som direkt belyser hans syn på ger judar och judisk egendom och vad han visste om behandlingen av judar i Tyskland och nazidominerade länder. Det senaste påståendet måste som nedan kommer att framgå vid publiceringen modifieras. nu Som allmän bakgrund till framställningen hans beröring med om arisering judiska företag och hans förhållningssätt till judar bör något av hans inställning till nazistregimen. Jag förbigår därvid nästan helt sägas om hans kontakter med Carl Goerdeler, de kommer inom kort att tas upp i kommenterad brevutgåva Gert Nylander Jag vill dock erinra om en av att Göran B Nilsson i SvD den l9/7 i år pekade på att bröderna Wallenberg 1943 under stort hemlighetsmakeri etablerade direkt kontakt mellan "Goerdeler Co" och Winston Churchill, ett nog så grannlaga ärende i synnerhet för JW, den ene svenske chefsförhandlaren om som var varutubytet med Nazityskland. Det viktigaste påträffade vittnesbördet hans inställning till om nazistregimen finns i ett brev till MW 8/11 1939 kopierat av Levine. I av slutet brevet heter det: "Halifax och Chamberlains uttalanden om av fredsvillkor stå enligt min mening på ett för högt plan för att begripas av särskilt i Tyskland. Jag tror att de måste formuleras punktvis, gemene man, kort och klart, där särskilt frågorna Polen, Danzig och Böhmen-Mähren om konkret behandlas, även avrustning, ekonomiska frågor och sist men som icke minst, att Tyskland måste bli rättsstat i modern mening, vilket en givetvis betyder att nuvarande regimen måste bort. Det år säkert tvivelaktigt, huruvida ett dylikt Wilson-program skulle leda till ett resultat, men å andra sidan är olägenheten mycket liten. Någon opposition inom Tyskland bland ledare och folk kan inte tänkas uppkomma, försåvitt det utrikespolitiska läget är ñillständigt klart."

m Sedandennarapport skrevs harNylanders utgåva publicerats i Scandia,årg 1998, 245-s 331.

Vad JW skrev nazistregimen i brev från tiden efter Tredje rikets fall om har givetvis lågt bevisvärde tyder ändå på att han relativt tidigt kände men till Hitlennotståndet och mot bakgrund ovanstående måste han ha av sympatiserat med det. Till Armeliese Goerdeler skrev han sålunda den 29/11 1946: "Som ni kanske vet kom jag från och med hösten 1939 att oftare träffa d:r Goerdeler, och jag betraktar honom stor patriot, som en en förutseende klart insåg vilken ohygglig olycka dessa skurkar, man, som som Hitler och hans anhang hade dragit över ert fádemesland och var, miljoner oskyldiga människor."

I ett brev till fm Hjalmar Schach 13/9 1946 hette det: "Jag känner av d:r Schacht sedan länge Redan före kriget lärde jag känna hans tilltagande avståndstagande från nationalsocialismen och dennas ledning, och jag har efter krigsutbrottet också hört om hans delvis i ord och gärning visade oppositionella om icke rentav ñentliga inställning." I ett brev till Hjalmar Schacht 4/10 1946 gratulerade han till att denne frikänts av av Nümbergdomstolen: "Jag gläder mig mycket över denna utgång. För mig som känt länge och också kunnat följa inställning och arbete er er ert under åren omedelbart före och under kriget har intemering er synts orätt

och obegriplig."

IW :s livliga korrespondens med Waldemar Oppenheim i slutet von av 30-talet och under de första kdgsåren är delvis mycket personlig och har ingen direkt relevans för kommissionens arbete. Av visst allmänt intresse är dock att von Oppenheim så sent den l/6 1939 skrev trip till som om en den kommande olympiaden i Finland, han ville locka IW med på, och som han var ganska säker att "Charly Hambro" skulle följa med. Under det sista krigsåret upphörde nämnts korrespondensen mellan som "Wawa" och IW. I ett brev från Rudolf Speich 8/6 av 1946 fick JW veta att "vår vän W v O" med fru och dotter "lyckligt kommit igenom krigstiden trots intensiv polisförföljelse". Själv berättade han månad 7/7 en senare 1945 för Charles Hambro att "Wawa" försvunnit kort efter den 20 juli förra året, förmodligen arresterad i anslutning till utrensningen. .TW hade försökt ta reda på han fanns, ingen tycktes det. Det han var men veta sas att varit i fängelse inte längre det utan förmodligen gått under under men var jorden. Hans dotter i Schweiz visste eller låtsades inte något. IW veta började bli riktigt orolig. "Wawa and especially his wife did not, as you readily understand, belong to the favoured people in Hitler Germany."

Den modernaste Warburg-historiken är Ron Chemows The Warburgs. A

family saga 1993. Dess framställning ariseringen M. M. Warburg

om av Co s 460-68 refereras här i korthet bakgrund till vad som en

granskningen av JW :s korrespondens givit i frågan.

Enligt Chemow hade Max Warburg knutit sitt öde till riksekonomiministem och riksbankspresidenten Schachts. Så länge denne var

kvar vid makten trodde Warburg att hans firma skulle klara sig undan

arisering. Redan 1936 försvagades emellertid Schachts ställning som riksekonomiminister. I september 1937 tog han tjänstledigt från posten, och i december övergick den till Göring, medan Schacht satt kvar som riksbankschef. Det Göring ledda ministeriet lät Warburg veta att han av måste överlåta sin bank till en arier. Schachts försvagade ställning korn mitt i en väldig ariseringsvåg som Warburgs ett tillfälligt uppsving. Judiska affärsmän anlitade Warburgs gav bland för att förmedla överlåtelser sina företag till arier; många annat av andra ansedda i den judiska bankvärlden hade försvunnit. Warburgs namn letade över hela världen efter ariska företag som kunde köpa judiska

företag med spärrade marktillgångar. Ariseringsvågen hade samtidigt närmat sig Warburgs från annat håll. En Görings industriella hejdukar Friedrich Flick, efter kriget dömd av var lcrigsförbrytare. Flick ledde 1937 den största privata stålkoncemen i som Tyskland och ville Lübecker Hochofen-werk, Lübecks störta som var företag, koncern framställde tackjäm, elektricitet, koks, en som gas, cement och gjutkoppar. Koncernen ägdes familjen Hahn, i vilken en av Warburgdotter ingift, metallgros-sisten Rawack Grünfeld i Berlin var av och av Warburgs. Flick attackerade först RG, den svagaste ägaren. Under olika

affárshot hade han i december 1937 kommit över alla aktier i RG. Därefter det Hahns och Warburgs tur. I januari 1938 tvingades de att var sälja sina aktier i Lübecker Hochofenwerk. Enligt Rudolf Hahns vittnesmål

i Nürnberg hade Flick hotat dem med arrestering och intemering i

koncentrationsläger de inte sålde. om Under de första månaderna 1938 jagade Max Warburg vänligt sinnade

kunde köpa hans bank. Från riksekonomiministeriet som parter som övervakade underhandlingama arisering hade dekreterats att banken om skulle bibehållas intakt för att dess utlandskrediter och utlandsförbindelser

skulle bevaras. Om Wallenbergarnas deltagande i förloppet skriver Chernow 467 endast att nazisterna ville utestänga utlänningar från

ariserade banker. "Detta torpederade Wallenberg-plan att köpa andelar en för deras Enskilda Banken i Stockholm." Warburgbanken fick framgått i rapport l såsom ledare två arier som länge stått Warburgama nära. Komman-ditkapitalet i banken som fördelades på elva placerare så att ingen enskild skulle kunna få grupp kontroll firman. Efter 46 år chef tog Max Warburg den 30/5 1938 över som avsked bankens 200 anställda. Nazistpartiet hade därvid just levererat av ca gigantisk oljemålning Hitler skulle hängas i chefsrummet en av som upp sedan porträtten alla judiska delägare avlägsnats. av Vid avskedsceremonin läste Max Warburg en kommuniké, som upp infördes nästa dag och meddelade att han, brodern Fritz, sonen pressen

Erich och chefen för firmans Berlinkontor Ernst Spiegelberg skulle lämna banken. Han förklarade också att han i valet mellan att lägga ned firman och att överföra den i vänskapligt sinnade icke-judiska händer valt det senare alternativet. Enligt Chemow presenterade han också "with great pride och ineffable sadness" de två män hädanefter skulle som styra firman.

JW :s korrespondens plus vissa Levine redovisade och kopierade av handlingar i FIB/Dir II, doss 37 i SEB:s åtskilligt i frågan arkiv ger mer om SEB-gruppens deltagande i Warburgbanken. Bland sig annat ter tidpunkten för Max Warburgs avsked från banken svårförståelig i ljuset av den granskade samtida korrespondensen.

Initiativet togs av Max Warburg och det skedde redan på nyåret 1937. Efter telegram-växling den 2/1 träffades Warburg och JW på Angleterre i Köpenhamn följande måndag. En månad den 6/2, skreev JW till senare, Warburg att "vi" MW JW och MW j efter moget övervägande szr, :r kommit fram till att "vi" principiellt beredda att på vissa villkor var participera i M. M. Warburg Co, till och med i "Prioritätsstellung". en Villkoren 1 Participationen måste önskvärd vederbörande var: ses som av tyska myndigheter, i syn-ner-het Reichs-bank; 2 SEB kunde på grund av den svenska banklagen inte själv participera, det kunde något "oss men närståen-de bolag" göra; 3 Participationen skulle finansieras med spärrmark. Villkoren accepterades av Max Warburg i brev 9/2 1937, av men samtidigt meddelade han att saken tills vidare inte aktuell. Den 31/3 var återkom Warburg. Äntligen hade alla delägare i hans firma kunnat tillsammans ånyo fundera över den för dem så fyllda situationen av agg Förutsättningarna för samarbetet med Wallen-bergama liksom tidigare var givna men Warburgs ansåg för ögon-blicket riktigast att inte väcka den björn som sov.’ Erich Warburg skulle förklara detta muntligt för JW, men hans resa till Sverige ännu inte bestämd. var Strax innan frågan ariseringen Warburgbanken åter blev aktuell om av tillfrågades IW Erich Warburg i brev 29/1 1938 "vänner till av av om SEB" vid sidan av Warburgs ville kredit på 3,5 till 7 miljoner i ge en spärrade Riksmark till I G Farbenindustrie och H C Starck AG, vilka skulle överta dem närstående Gesellschaft fiir Elektrometallurgie, judisk ägt av en familj Grünfeld. Säkerheten skulle utgöras anläggningstillgångar och av

82 "... die für grollenreiche Zeit uns so von neuembetrachtenkonnten."

33 "quieta non movere".

viss borgen av köparna. Enligt JW :s svar av den 5/2 fanns inget intresse i Sverige för så långfristiga anläggningskrediter, men exemplet visar att Warburgs utomlands inte bara letade efter ariska firmor som kunde köpa judiska företag i Tyskland och utan också sökte efter medñnansiärer vid överlåtelser av judiska firmor till tyska företag.

I slutet av mars 1938 kom frågan om deltagandet i Warburgfirman åter upp. I brev av 31/3 tackade Erich Warburg "på detta sätt ännu en gång" JW för att denne så beredvilligt och raskt gått in på "vårt" förslag; tydligen hade frågan dessförinnan återuppväckts och besvarats muntligen. Nu tillkom att Schweizerischer Bankverein efter samtal mellan Erich W och Speich beslutat sig för att delta med samma belopp som Wallenbergama. Samtidigt, i brev 2/4, med-delade Erich W att der Reichskommissar für

av den Bankgewerbe, Reichs- und Preussische Wirtschaftsministerium liksom, helt väntat, Reichsbank välkomnat ett deltagande av SEB-gruppen och den schweiziska banken.

Därefter växlades ganska många brev angående de tillstånd som måste erhållas från tyska myndigheter för att SEB-gruppen skulle få använda i Tyskland infrusna tillgångar till att betala sina kommanditandelar. Till en början kom lovande signaler från både Warburgs och Reichsbankf Men mot slutet av maj meddelades att vissa tillgångar inte skulle komma att godkännas såsom likvid för kommanditandelama; enligt riksekonomiministeriets praxis fick de ifrågavarande tillgångarna inte användas för att betala sådana varaktiga tillgångar. Och den 16/6 meddelades att avslaget kommit. Men underhandlingar med tyska myndigheter fortsattes åtminstone till slutet av juni, och det framgår i själva verket inte av den granskade korrespondensen, när tanken på SEB-gruppens deltagan-de gavs upp och varför

m Emil Puhl t JW 2/5 38. Efter derassamtal Wallenbergarnasdeltagandei Warburgs

om kommanditkapital hade Puhl talat med höga vederbörande ävenSchacht och över allt hade

- - Wallenbergarnas beslut att delta hälsatsmed stor tillfredsställelse. "Vi Reichsbank läggastor vikt vid att stora effektiva bankhus bestå.Framför allt önska att dessabankhus skola ha goda relationer till utländska aftärsvänner, då det enligt ossinte råder något tvivel om att utiikeshandeln och dessfinansiering liksom förr blir enviktig uppgifi för det tyska bankväsendet." Här anknyter Puhl tydligt till sin chef Schachtsommotsattesig de autarkisträvanden somförespråkadesavbland andraGöring. Schachtville bygga upp Tysklands valutareservergenomökad export.Chemow, 460 t

185JW t Erich Warburg 6/4, 13/4, 22/4, 21/6 38; EW t JW9/4, 19/4, 16/6, 22/8 38; Ernst Spiegelberg t JW 5/5, 12/5, 24/5 38; JW t Speigelberg 10/538; MMW Co JWt 28/6 38.

Avgörandet hade dock skett senast den 22/8 1938, då skrev Erich Warburg till JW för att introducera Warburg-bankens chef Rudolf

nye Brinckmarm. I introduktionsbrevet kallades denne för min mångårige vän och medarbetare såsom generalfullmäktig i firman. Warburg tillade också att han knappast behövde tala om för JW hur starkt Warburgs skulle välkomna om de mångåriga vänskapliga förbindelsema mellan SEB och deras bank kunde fortsätta med den nya firman och leda till ökade affärer.

Det kan tilläggas att förbindelserna med Erich Warburg fortsatte även sedan denne lämnat familjebanken och Hamburg. Fem dar efter det att den till Amsterdam från Berlin överflyttade bankirfinnan Mendelssohn Co gått i konkurs skickade Warburg den 17/8 1939 upplysningar finnan.

om Den 25/1 1940 skrev JW om erbjudandet att köpa Mendelssohns aktier i American Bosch Corporation och ville höra Warburgs åsikter bolaget.

om Kommentarer utväxlades per telegram den 26/1 och 27/1, och ytterligare kommentarer följde i brev från Warburg 30/1 och 23/3 1940. Den 26/6

av 1940 gratulerade Warburg Sverige till dess "performanceup to date", och den 28/8 1941 uttryckte han önskemålet att bli styrelseledamot i ABC.

I IW :s granskade korrespondens har också noterats ett antal brev växlade med andra judar vilkas företag ariserats. I ett brev av 19/4 1938 uttryckte Felix Benjamin sin stora tacksamhet för det särdeles tillmötesgående sätt på vilket hans lån i SEB behandlats. Han hade 1930 fått belåna nom RM 500 000 aktier i Rawack Grünfeld A.G., och först efter försäljningen av aktierna i december 1937 hade han löst lånet. Han hade alltid varit medveten om att JW efter eget skön kunnat hålla sig skadeslös för lånet genom de pantsatta aktierna.

Med Kurt Bernstein växlade JW flera brev. Bernstein skrev 17/4 1938 från Lausanne att han fortfarande hade vänskapliga relationer till sin tidigare firma och att han nu, när det inte längre var förbjudet för honom, åter ville öppna ett konto i SEB, vilket JW den 21/4 välkomnade liksom det besök Bernstein ställt i utsikt. Med anledning av dennes brev 12/8 1938 önskade JW honom den 16/8 all framgång i arbetet i Amerika, och på begäran av 8/2 1939 han Bernstein tillstånd att utnyttja SEB och JW

gav som referens, när han skulle öppna konto i Bank of Montreal.

George Behrens som måst sälja den mycket gamla släktfirman L. Behrens Söhne till Norddeutsche Kreditbank i Bremen meddelade i brev av 12/2 1940 att han tillsammans med affärsvänner i Bryssel öppnat Société Financiêre L. Behrens Fils, och uttalade förhoppningen

soc an att den nya firman skulle lika vänskapliga förbindelser med SEB

som den gamla firman haft. Enligt påteckning på brevet besvarades det av någon annan i banken än IW, och någon svarskopia ligger inte tillsammans med Behrens brev.

Efter Belgiens och Frankrikes fall 1940 råkade Behrens tydligen illa ut, i ett telegram till IW av 4/9 1940 från "Forcart" i Basel hette det: "George Behrens ber enträget att ni föranleder ert sändebud i Vichy att hos inrikesministern understödja hans av prefekten i Perpignan föreslagna frigivning från lägret Saint Cyprien." Någon svarskopia har inte påträffats, och ingen påteckning på telegrammet ger någon ledtråd om eventuella åtgärder från sida.

.TW :s

Eljest visar i förbifarten påträffade brev att JW försökte få tyska lägerfångar fria. Felix Kersten, Himmlers massör, skrev i brev som enligt anteckning ankom 19/1 1944: "Ihre Bitte betreffs der norwegischen Herren habe ich an richtige Stelle angebracht, und ich glaube, dass wir Erfolg haben werden." Den 30/1 1945 bad JW Kersten hjälp att få fyra

om personer fria, svågern Ferdinand Arco auf Valley och dennes bror som var i arbetsläger i Linz och skeppsredama Arne Björn-Hansen och Wilhelm Klavenes i Dachau. Norske ministern Jens Bull tackade 1/8 1944 JW för hans intervention som enligt Bulls mening låg bakom att direktören J Sej ersted Bödker frivits från Grinifångelset.

TILLÄGG AV TIDIGARE ICKE REDOVISAT MATERIAL

Framställningen Behrens öden är på grund av ett förbiseende från

ovan om min sida rumphuggen. Det finns ytterligare korrespondens om Behrens från 1940, vilken inte redovisades i den rapport som ingavs till kommissionen. Den består dels av ett handskrivet brev till IW från Behrens, daterat 10/9 1940 i "Camp St. Cyprien Pyrennées Orientales/ Ilet II. Baraque K 27 France", dels ett brev från R Forcart till JW,

av daterat Basel 4/11 1940, på vilket sitter en med gem fastsatt handskriven lapp. Denna är odaterad och osignerad men skriven av SEB:s direktionssekreterare Nils Svensson.

Forcart efterlyste i sitt brev av 4/ 11 om JW inte fått ett brev från Behrens och hans eget telegram av 4/9 1940. Vidare meddelades att Behrens skrivit att han i slutet av oktober skulle komma till lägret Camp de Gurs nära Pau, som ligger i sydvästra Frankrike ett gott stycke från Saint Cyprien vid Medelhavskusten nära spanska gränsen. På Svensson lapp noterades att UD på förfrågan meddelat att det med anledning av JW :s brev

10/9 1940 skrivit till beskickningen i Vichy för att höra efter om något av kunde göras för Behrens. Enligt ett "häromdagen" ingånget svar hade beskickningen gjort ett par framställningar hos vederbörande franska myndigheter men visste ännu inget om resultatet.

Behrens brev av 10/9 1940 är det enda påträffade i sitt slag i JW:s och MW:s korrespondens och det är såvitt jag förstår ett ganska tidigt vittnesbörd om behandlingen av judar i tyskockuperade och tyskdominerade områden i Västeuropa. Inledningsvis presenterade Behrens sin vän Rolf Forcart, som för hans räkning telegraferat till JW, såsom svärson till herr Laroche i banken Laroche C0. Till telegrammets vädjan till .TW att ordna en intervention svenska sändebudet i Vichy för

av Behrens frigivning, vilken föreslagits lägerkommendanten och

av prefekten i Perpignan,ti11fogade Behrens att frigivningen säkert skulle mycket underlättas om beskickningen framhöll att JW sedan länge kände Behrens som bankman och kunde överta den "moraliska garantin" för honom.

Om sitt eget öde meddelade Behrens helt kort att han den 10 maj evakuerats från Belgien och därefter intemerats i Saint Cyprien. "Vad det betyder för en 60-årig man att för andra gången på två år inspärras i koncentrationsläger kan Ni säkert föreställa er." Utförligare är skildringen av koncentrationslägret. Lägerfångama, ca 2 800 judar och 200 protestanter och katoliker, var inhysta i fallfärdiga träbaracker, på sin tid byggda för spanska kommunister dött i tusentals på grund

som av förhållandena i lägret. "Das Wasser ist so schlecht, dass wir mit den Morgenkaffen die Latrine spülen müssen, herrscht Typhus Malaria."

es "Det saknas de enklaste mediciner, som vi, i den mån de förekomma, måste betala. Näringstillförseln är helt otillräcklig. Vi ha inga kläder och skodon och 90 % intemema har inga pengar."

På uppdrag av lägrets S.O.S.-kommitté vädjade Behrens till slut

om hjälp via JW från alla tänkbara välgörenhetsorganisationer och välbeställda privatpersoner i Sverige med pengar, kläder, skor, mediciner, lektyr, spelkort mm. Han bad också JW att förmå så många inflytelserika personer som möjligt att hos franska beskickningen och konsulaten fordra att Saint Cyprien-fångarna placerades "människovärdigt" i andra läger.

TILLÄGG UR ICKE PUBLICERAD RAPPORT

Jacob och Marcus Wallenbergs har i sina respektive arkiv k privat

s korrespondens bevarad, i båda fallen med seriesignum E2. Min granskning av dessa två serier redovisades i den åttonde, här icke medtagna rapporten enligt bilaga 3 till kommissionens slutrapport. Den utmynnade i den allmänna slutsatsen att inga uppgifter av relevans för kommissionens uppdrag påträffats. I rapporten presenterades dock del iakttagelser med

en anknytning till andras och egna tidigare rapporter. Av dem återges här endast tre.

Av intresse för inställningen till IW inför skiftet på vd-posten i SEB våren 1946 är ett brev från Tor Bonnier av 23/1 l946.JW E2: 10 Det är ställt till båda bröderna och i det argumenterade Bonnier eftertryckligt för att JW borde kvarstå som vd.

Originalet till det ovan noterade brevet från IW till MW av 8/11 1939, där IW deklarerade att nazistregimen måste bort, ligger i MW E2:13. Här finns också ett brev från JW till "Dodde", daterat den 14/3 1940, vilket visar att frågan om Witkowitz-jämverket ännu inte var utagerad: "Knieren var här igår. Han påstod att Dresdener Bank bett honom fråga oss, om vi event. vore villiga att sätta oss i förbindelse med Roschilds för att för deras räkning i marginalen: Dresdn Banks förvärva Witkowitz. Jag svarade att om köpet skedde öppet, dvs båda parternas regeringar gåve sitt samtycke, under full vetskap om affärens innehåll, så såge jag intet hinder. Dresdener Bank skulle återkomma." IW uppgav också i slutet av brevet att tyske militärattachén sagt honom att Tyskland skulle ingripa om England kränkte Norges neutralitet. IW :s fråga om vägen till Norge gick över Sverige besvarades med ett "kategoriskt nej". "Det föreföll som om detta meddelades för framföming, vilket dock är klokast att u-strykn i källan gora."

I MW E2:18 återfinns karbonkopia och ett handskrivet koncept

en av till ett brev från MW till IW av 24/10 1945, i vilket MW i starka ordalag kritiserade att IW i brev av 4/10 gratulerat Hjalmar Schacht till frikännandet i Nümbergdomstolen. MW beklagade ur SEB:s synpunkt att brevet kommit till och fortsatte: "... jag för min del ogillar och tager avstånd från brevet och dess innehåll och får detsamma givetvis helt stå för Din egen räkning."

RAPPORT OM STOCKHOLMS ENSKILDA BANKS AFFÄRER MED FIRMAN OTTO WOLFF, OM SEB:S GULDDEPÅ HOS SCHWEIZERISCHER BANKVEREIN OCH OM EVENTUELL UNDERSÖKNING AV AF FIDAVITS FÖR AV SEB I SCHWEIZ UPPKÖPTA SVENSKA AKTIER

Enligt uppdragsavtal av 7/11 oktober 1998 ska jag personligen i Wallenbergsarkivet mot bakgrund av direktiven till kommissionen, tidigare egna rapporter och samtal med sekretariatet söka ytterligare information om: a affärer knutna till Otto Wolff och Rudolf Siedersleben; b Stockholms Enskilda Banks gulddepå hos Schweizerischer Bankverein; c ifrågasatt undersökning affidavits utförd Neutra Treuhand

av av Revisions Gesellschaft.

Rapporten gäller huvudsakligen SEB:s affärer med firma Otto Wolff med huvudkontor i Köln och dess ledare Otto Wolff och Rudolf Siedersleben. Frågan om SEB:S gulddepå i Schweiz är nära knuten till de affärer

som gjordes med firman i slutet 1940 och början 1941 och behandlas

av av därför i samband med dem. Den 1946 ifrågasatta undersökningen

av affidavits blev tydligen inte av. Rapportens avslutande del är därför kort och består av en redogörelse för de sökningar efter information den

om ifrågasatta undersökningen som gjorts. Misslyckade försök att spåra

mer uppgifter om gulddepån redovisas i sitt sammanhang.

Framställningen knyter givetvis an till Peder Bjurstens rapport

av 98-07-07 beträffande iakttagelser vid besök på Wallenbergsarkivet och Gertrud Forkmans PM av 98-08-20 "Stockholms Enskilda Bank och eventuella affärer med stulna värdepapper och rövat guld".

Inledningsvis vill jag slutligen tacka Gert Nylander och Anders Perlinge vid Stiftelsen för ekonomisk-historisk forskning inom bank och företagande för mycket generös hjälp vid alla mina besök i Stiftelsens arkiv for kommissionens räkning. Jag har fått omfattande hjälp med att söka önskad information i SEB:S arkiv, och jag har fått otaliga frågor

svar om personer och förhållanden i banken vid den tid undersökningarna gällt.

AFFÄRER KNUTNA TILL OTTO WOLFF OCH RUDOLF SIEDERSLEBEN

Den i rapport 3 redovisade korrespondensen mellan å ena sidan Jacob Wallenberg IW och Marcus Wallenberg MW och å den andra firma Otto Wolff och ägarna Wolff och Siedersleben, kompletteras av en ganska tjock akt i Utländska sekretariatets dossierer SEB:s arkiv F6A,

vol 242 nr 819 som Peder Bjursten dragit fram och relativt snabbt gått igenom. Akten innehåller brev, telegram och vissa sammanställningar som ganska väl belyser affärerna med OW, som bröderna Wallenbergs korrespondens inte sprider mycket ljus över.

Från SEB:s sida svarade huvudsakligen Rolf Calissendorff för den brev- och telegramväxling som finns bevarad i akt 819. För den skull har också hans i bankarkivet bevarade korrespondens för åren 1940-46 gåtts igenom F3DA, vol 17-23. I vol 17 och 21-23 finns inga brev eller telegram växlade med vare. sig OW, Wolff eller Siedersleben, men i vol 18-20 finns några brev av intresse.

Sammantaget visar materialet att affärerna med OW var av tre slag. För det första förmedlade SEB i slutet av 1940 och början av 1941 mot provision återköp av tyska förbindelser till utlandet. Framför allt rörde det sig om tyska storföretags aktier men också en del tyska dollarobligationer och spärrmark. Aktierna och obligationerna anskaffades i USA av det nybildade och i juni 1940 i Panama inregistrerade Pollux Inc, som sköttes

SEB:s New York-representant, direktionsselcreteraren Erik Fris,"‘7 och av

18°Firman förkortas i fortsättningen OW, och regeli inte tecknat firman i

anges vem som inkomna brev. Telegrammen är oftastundertecknademed firmans telegramadress "Siedersbüro". 87 I rapport l återges i hårt sammandrag Håkan Lindgrens framställning den ganska

om invecklade organisationen för SEB-gruppens affärer med utländska värdepapper under 20och 30-talet. Jagnämnde där att vid årsskiftet 1940/41deladesSEB-gruppensutlandspapper i en europeisk del med obligationer som övertogs direkt av banken och en amerikansk del som överfördes till i USA domicilierade företag. Syftet var att undgå amerikanskt beslag av svenska tillgodohavanden som kunde aktualiseras om Sverige ockuperades av tyskarna. Åtgärden hade förberetts redan våren 1940, och i juni hade nämnts Pollux Inc

som inregistrerats. Pollux kom enligt Lindgren att utnyttjas endastsom "överföringsbolag". I slutet av november 1940överfördes till Pollux i det närmastealla Providentiagruppens kvarvarande värdepapperstillgângar. De här ingågende europeiska obligationerna förvärvades före årsskiftet av banken och tillfördes dennas obligationskonto, medan de nord- och sydamerikanska tillgångarna i början av 1941överfördes till två nybildade bolag i Delaware, Providentia Ltd och Nineteen Corp. DirektionsselcreterarenErik Fris placeradesi New York och var den som var närmast ansvarig för värdepappersförvalmingen i de amerikanska bolagen under kriget Lindgren, Bank, investmentbolag bankirfirma. Stockholms Enskilda Bank 1924-1945 1988, 384 ff

vidarebefordrades på i bland lite komplicerade vägar till Reichsbank och dess dotterbolag Golddis-kontbank för OW:s räkning. Den andra typen

av mellanhanvanden, som började under 1941, ett slags bytesaffärer. SEB

var bytte till sig amerikanska dollarobligationer, emitterade städer, public

av utility-bolag, järnvägs- och industriföretag, mot tyska utlandsförbindelser, spärrmark, s k funding bonds och obligationer. Den tredje och till omfattningen minsta gruppen av affärer var återköp från OW svenska

av värdepapper.

Förmedlingsaffárer Den tidigaste påträffade återköpsaffáren med OW gällde tydligen spärrmark, men det enda spåret av den i akt 819 är ett brev från OW till SEB av 20/9 1940 som bekräftar två växlade telegram. SEB hade meddelat att OW skulle betala motvärdet i dollar förmodligen till 340 000 Rm till "Chasebank" Chase Manhattan Bank i New York för SEB:s räkning. Och OW hade svarat att betalningen skett och uppmanat SEB att överföra 300 000 handelsspärrmark för OW:s räkning till Deutsche Golddiskontbank.

De fortsatta fönnedlingsaffärerna grundade sig framgår

som av Bjurstens rapport och min föregående på ett brev från Otto Wolff till SEB av 25/9 1940. Originalet till brevet har inte påträffats. I akt 819 ligger

en karbonkopia av ett brev från Otto Wolff till SEB, daterat "Köln Zeit

zur

, Stockholm" 25/9 1940, och i ingressen heter det att Wolff efter dagens två samtal med IW föreslår följande affär. Om detta förslag på några punkter ändrats kan således inte avgöras, alla punkter i det har

men av korrespondensen att döma inte tillämpats. För den skull återges här bara förslagets huvud-punkter.

Intill ett belopp av 2 miljoner USA som Wolff vid anfordran skulle ställa till förfogande i New York, skulle SEB inom de närmaste åtta veckorna i USA köpa tyska utlandsförbindelser till så låg kurs pris som möjligt. I det syftet skulle en av bankens ledande medarbetare sändas till New York. Inom den angivna ekonomiska ramen kunde SEB köpa olika typer av spärrmark, obligationer av tys-ka utlandslån utom Dawes- och Younglånen samt österrikiska folk-förbundslån, Konversionskasse-

88 Den 31/1 36 ingick Sverige nya avtal med Tyskland om finansiella betalningar. Det tidigare sk transferavtalet ersattesmed ett somkallades privatskuldavtalet. Det senareinnebar bland annat att svenskaägareav finansiella fordringar Tyskland skulle kunna få räntor och utdelningar betalda med funding bonds, som var räntebärande skuldförbindelser i skr, utställda av Konversionskasse für deutscheAuslandsschulden och garanteradeav Tyska riket. I stället för dylika fordringsbevis kunde fordringsägarna liksom tidigare under vissa förutsättningar pengar insatta på konto i tysk bank, vilket i princip var spärrat men stod öppet för vissa typer av utgifier. Tyskmedelskommitténs betänkande,bilaga till proposition 1950nr 197, 10 Det fanns olika typer av sådanask spärrmark.

fundings och aktier i tyska företag såvitt dessa aktier lagligen fanns i utlandet. SEB:s ersättning skulle utgå med 2,5 % skillnaden mellan av bankens självkostnad för inköpen och tyska börsvärdet på återköpta aktier respektive nominella värdet andra förbindelser till utlandet. Provisionen av skulle löpande gottgöras SEB i guld i Stockholm så snart uppköp

avräknats. Tycktes den världspolitiska utvecklingen hota genomförandet av uppdraget ägde båda parter rätt att säga operationen. Vid upp uppsägningen redan inledda affärer skulle fullföljas. Uppsägning skedde

framgick rapport 3 från Wolffs sida den 9/1 1941. som av Omfattningen de förmedlingsaffärer skedde i enlighet med av som Wollfs brev 25/9 1940 framgår i akt 819 dels av en sammanställning av av 18/4 1945 är gjord SEB:s utländska sekretariat och har rubriken som av "Vissa transaktioner med Wollf", dels två brev från banken till Pollux av Inc 31/12 1940 och 12/3 1941. Uppgifterna i dessa handlingar av kompletteras ett antal brev och telegram växlade mellan SEB och OW av

under uppköpsuppdragets gång.

Utländska sekretariatets sammanställning och de två breven till Pollux

skiljer sig åt bland annat i följande avseende. Den förra redovisar återköpen i De gjorts senast i början december tre grupper: l som av 1940; 2 de genomförts därefter före Wolffs uppsägning av som men uppdraget den 9/1 1941; 3 de påbörjats före uppsägningen och som avtalsenligt slutförts därefter. 9. Pollux-breven redovisar grupp l för sig

och 2 och 3 sammanslagna. Anledningen är att uppköpen enligt grupperna 1 avräknats med OW före årsskiftet, medan uppköpen enligt grupp 2 och 3 slutgiltigt avräknades tillsammans. grupperna Uppgifterna i Pollux-breven, 1945 års samman-ställning och den löpande brevväxlingen med OW har sammanställts i tabell 1 a och lb, s

145 och 146. Tabellema visar att SEB till OW förmedlade återköp av framför allt tyska storföretags aktier. Dessa hade ett tyskt börsvärde omräknat till dollar på

8,6 miljoner, medan de tyska dollarobligationemas nominella värde nästan 444 000. Inköpskostnaden totalt något över 2,1 miljoner dollar. var var Provisionen utgick på skillnaden mellan inköpskostnaden och det som tyska börsvärdet på aktierna/-nominella värdet på obligationema uppgick

89 Påsammanställningen 18/4 45har för hand gjortsvissatillägg om levereranserav aktier av till OW. Dessatillägg har rubriken: "lev till Wolff 13/3 45:" Detta datum ärenfelskrivning for 13/3 41. Skrivaren har råkat skriva det årtal sammanställningenhar och undervilket som tilläggen förmodligen gjordes.Felskrivningen har lett till attBjursten i sinrapport s 5 skriver: " på handling daterad 18april 1945står antecknatatt vissaaffärer gjordesden 13 en mars 1945."

till 174 000 Obligationema enligt de förteckningar skickades

var som till OW emitterade av tyska delstater, stora städer och industrier. 19°

Anskaffningen av värdepapperen skedde enligt de två breven till Pollux Inc detta i Panama registrerade företag. 9 Enligt utländska

genom sekretariatets sammanställning hade alla köpts "genom Paulding". Om Pauldings roll innehåller akt 819 i övrigt nästan ingenting. Beteckningen torde avse Kirke Paulding, tidigare i bankirfirman Paulding Fréres i Paris.

Tabell 1 a. Genom SEB:s förmedling för firma Otto räkning i USA

Wolffs

återköpta aktier, avräknade före 31/12 1940.

Aktier	Nom värde Inköpskostnad Tyskt Rm		$	börsvärde $	Motvärde Provision $
IG Farben		2 625 000	------- --	5 368 125	------- --
Dynamit AG		3 750 000	------- --	3 928 125	------- --
Degussa		l 225 000	------- --	3 613 750	------- --
Summa		7 600 000	1 186 798 12 910 000 5 200 000 100 471

Källa: Se tabell 1b. Anm: l Dynamit AG tidigare Alfr Nobel C0. 2 Degussa: Deutsche Gold- und Silberscheideanstalt.

19°SEB OW 3/4, 4/4, 5/4, 8/4 41 medt uppgift om de poster obligationer som successivt skickades till Reichsbank.

9’ I SEB:s arkiv finns mycket litet material

om Pollux. Yttre statistikenskreditdossierer F2BA, vol 674, akt 919 "Pollux Inc" ärmycket tunn ochger ingenting omde här undersökta affárema. Detsamma gäller Bokföringsavdelningens handlingar. Allmän serieF10A, vol akten "Sebond SA; Dolob SA; Occident SA; Pollux; Nineteen; Providentia Ltd 1940", som huvudsakligen tycks dokumentera de omdispositioner av SEB-gruppensvärdepappersinnehav somskedde i slutet av 1940 och början av 1941.

Tabell 1 Genom SEB:s förmedling för firma Otto Wolff räkningi USA återköpta värdepapper, slutavräknade vid mitten av februari 1941.

Aktier/Obli Nom värde Inköpskostnad Tyskt Motvärde Provision gationer RM/$ S börsvärde $ $

Rm I G Farben 407 300

--------- --------- ------—-- Deutche 88 100

--------- --------- ------ --- Bank Siemens 2 573 200

---- --- -- --------- ---- ----- Halskestam D20 pref 70 000

--------- --------— ------ --- Tyska $- 444 000 118 604 444 000

------- -obligationer Summa 943 928 3 817 465 72 613

Källor: SEB till Pollux Inc 31/12 40, 12/3 41; Utländska sekretariatets sammanställning 18/4 45; SEB till OW 5/12, 9/12 40, 2/1, 10/1, 3/4 41;

av OW till SEB 21/12 40, 20/1 41. SEB:s arkiv F6A, vol 242, akt 819.

Han gick efter den tyska ockupationen i exil i USA. I ett brev till IW av 2/ 10 1940 meddelade han att han lämnat Paris den 8/6 1940 och börjat om i New York och gjorde affärer efter linjer som tidigare. Att han

samma engagerades i de här aktuella förmedlingsaffárema framstår som lite egendomligt mot bakgrund att det anförda brevet till JW avslutas med

will not be astonished I do not hear from you" och att brevet passusen: har påteclcningen "Besvaras enl IW. NS" Nils Svensson chef för

var direktionssekretariatet.

Uppköpen värdepapperen sköttes Erik Fris i New York som

av av ägde rätt att teckna Pollux firma. Till honom telegraferades också för Pollux räkning större delen provisionema från OW efter avdrag för

av SEB:s "fee and expenses", drygt 80 000 dollar enligt brevet till Pollux av 31/ 12 1940 och 58 000 dollar enligt brevet av 12/3 1941. Dessa uppgifter återges även i Utländska sekretariatets sammanställning 18/4 1945.

Det kan dock noteras att MW jzr vistades i USA under den tid då återköpen tyska värdepapper skedde, han tycks ha skött andra

av men bankens affärer. I arkivkartongen "MW jzrs korrespondens med SEB från USA 4/l1 1940-18/1 1941" Direktionsarkivet ElB, vol 53 har inga meddelanden påträffats har anknytning till OW-affárema. Det måste

som emellertid tas för givet att han kände till dessa som pågick under hans USA-vistelse, och det måste de åsyftas i följande två

vara som anteckningar av Ivar Rooth, tidigare återgivna i rapport

I IRM 12/2 1941 gällde MW:s rapport sin USA-vistelse finns

som om notisen: "C Merle Cochran i amerikanska finansdepartementet hade intet

emot SEB köp av tyska $-obligationer ...", och från statsrådsberedning

en 23/2 1941 antecknade Rooth: "Dodde MW j:r Inköp tyska

av värdepapper i USA sålda till Tyskl Diskuterat Dodde med Cochran.

av Ville ha hans reaktion innan de gjordes. Vissa schw. banker gjorde liknande Har pågått i flera år. Inga affärer i tyska obl SEB efter

spärren" Rooth var alltså på ett tidigt stadium informerad, kan

men man fråga sig om han och senare deltagarna i statsrådsberedningen fick veta att återköpen huvudsakligen bestod av tyska storföretags aktier, eftersom hans anteckningar med ett undantag endast talar om tyska obligationer.

I akt 819 finns också ett antal brev och telegram visar att

som leveranserna till Tyskland av de i USA inköpta värdepapperen for mig

av oklara skäl gick lite olika vägar. Om den stora post aktier uppköpts

som senast i början av december 1940 tabell 1a telegraferade SEB 5/12 1940 till Deutsche Unionsbank att denna samma dag skulle utlämna de specificerade aktierna till Deutsche Golddiskontbank i Berlin för SEB:s räkning, och till denna telegraferades också 5/ 12 att den dag skulle

samma fâ de uppräknade aktieposterna och hålla dem till fritt förfogande för OW. Telegram av motsvarande lydelse gick till Golddiskontbank 28/12 1940 avseende nom 13 000 Rm I G Farbenaktier, medan dags parallella

samma telegram till Unionsbank löd: "Ert telegram 20/12. Erhöllo idag

av trettontusen Farbaktier på uppdrag av auftrags Paulding C0. Vi be

er leverera dem för vår räkning till Deutsche Golddiskont-bank, Berlin."

De stora posterna Siemens Halske-aktier tabell 1 b levererades också via Unionsbank, men nu var även Dresdener Bank involverad, och i detta fall kan man följa även förspelet till leveransen till Golddiskontbank. Den 31/12 1940 kablade Fris från New York till Calissendorff: "Instruct Allan direktör A Wetter-mark i Unions-bank last time but Dresdener

as now. Give Allan and Dresdener each a testword to be included in joint cable to Shipley Brown Brothers Harriman Co to release funds by Shipley and inform Shipley of testword." På telegrammet

har för hand antecknats ordet "Friskman". Den 4/1 1941 telegraferade SEB till Unionsbank: "Vi telegraferade 2/1. Vi Bekräfta telefonsamtal. Mottag från Dresd Bank för vår räkning 2 573 000 Rm Siemens Halske

nom stam resp 70 000 Rm pref. Efter leverans telegramavisera Shipley New York gemensamt med Dresd Bank. Börja telegrammet med lösenordet Frislcrnan. Ert telegram av 3/1: Mottagit Siemens Halske Var god leverera de av er mottagna aktierna till Deutsche Golddiskontbank för vår räkning." I telegram 4/1 ombads denna att ta emot Siemens Halske-

av aktiema för SEB:s räkning och ställa dem till OW:s förfogande. Den 14/1 1941 förfrågade sig SEB telegrafiskt hos Unionsbank om dennas kostnader för att för SEB:s räkning ta emot olika tyska aktier och enligt SEB:s instruktioner leverera dem till Golddiskontbank.

Övriga aktier och obligationer upptagna i tabell 1 b skickade SEB i omgångar till Reichsbank med anhållan att de skulle överlämnas till Golddiskontbank till förmån för OW. m

Gulddepån i Schweiz

Av särskilt intresse för kommissionen är att OW skulle betala provisionen till SEB i guld och faktiskt också gjorde det. Korrespondensen härom i akt 819 följande uppgifter. I brev från OW av 21/12 1940 meddelades att

ger provisionen enligt den första avräkningen, $ 100 471218, enligt de överenskomna omräkningsreglerna motsvarade 89,3 kg fint gu1d.‘ Den skulle enligt avtal ställas till förfogande på plats som senare skulle överenskommas. Två dagar skrev OW att Reichsbank hos

senare Schweizerischer Bankverein i Basel ställt till SEB:s förfogande åtta guldtackor med ett guldinnehåll 100,1 kg fint, varigenom OW fått ett

av guldtillgo-dohavande på provisionskontot på 10,8 kg fint.

Om betalningen i guld av den provision som avräknades efter årsskiftet 1940/41 finns flera brev i akt 819. SEB till OW 2/1, lO/l, 17/1 1941 och OW till SEB 20/1 1941 Av intresse här är dock framför allt följande brev växlade med Schweizerischer Bankverein. Den 14/2 1941 skrev SEB: "Vårt telegram idag. Mottag för vår räkning från

av Reichsbanksdirektorium i Berlin 12 guldtackor, vikt 54, 4 kg brutto och 54,3 kg fint. Håll dessa i förvar åt i avvaktan på vidare instruktioner."

oss Brevet besvarades den 18/2 1941: "Vi bekräfta härmed gårdagens telefonsamtal, i vilket vi meddelade att det i telegram av den 14

av er dennes aviserade guldet, 54,4 kg fint i tackor, enligt bifogade borderau kommit tillhanda för räkning från Reichsbanksdirektorium i Berlin.

oss er Vi förvara guldet åt er och invänta era vidare instruktioner."

Som Peder Bjursten redan rapporterat framgår av borderaun att fyra tackor hade den vanliga styckvikten om cirka 11,5 kg och kom från myntverket i Sverige. Av övriga åtta mindre tackor med en genomsnittsvikt

omkring 1 kg kom sju från Schön i Amsterdam medan en hade certifikat av S.B.S Le Locle.

Två frågor det genomgångna materialet inga svar på. Vad

ger nu skulle SEB med guldet till och vad gjorde banken med guldet På den förra frågan ska nedan ett tentativt Vad gäller den senare så har

svar ges. undersökningen så att säga gått in i väggen. I huvudböckerna för 1940 och

92 SEB t Reichsbank 12/3, 13/3 41 aktiema; jfr felskrivet årtal påsammanställningen 18/4

av 45 somtasupp i not 4 ovan och 2/4, 3/4, 4/4 7/4 41 obligationema.

93 Viktangivelsema här och i det följande har förkortats till decimal. I breven förekommer

en bådetre och fyra decimaler

1941 har gulddepån inte kunnat iden-tifieras. Varken Levine eller jag har i JW :s och MW:s korrespondens träffat på några notiser gulddepån. I

om direktionsarkivets korrespondens 1940 och 1941 EIB, v01 52 och 54 finns ingen brevväxling med Schweizerischer Bankverein; å andra sidan finns där en del brev och telegram växlade med OW och Siedersleben,

men de är ointressanta och ger i denna fråga inget utöver materialet i akt 819. Datorsökning i SEB-arkivet begreppet guld ingen träff någon

gav om gulddepå, och motsvarande sökning på begreppet Bankverein träffar

gav först från och med 1959 och framåt.

Därefter återstod en ledtråd. På brevet från Schweizerischer Bankverein av 18/2 1942, bekräftar att Reichsbank levererat guldet

som och att Bankverein skulle förvara det SEB i väntan på vidare instruktioner, finns en handskriven anteckning. Denna består ett inringat

av datum, 13/3 41, och under ringen "Disponeras på arbitrage". Denna påteckning föranledde Anders Perlinge att undersöka huruvida det

vore möjligt att i SEB-arkivets mikroñlmbestånd finna fortsatt korrespondens om dispositionen av guldet. Det visade sig att arbetrageavdelningens korrespondens med Bankverein under tiden l 1941 till 30/9 1945 skulle ingå på sex angivna filmrullar och utgöra totalt omkring 6 000 exponeringar. Vid kontroll av milqofilmbeståndet framkom det emellertid att dessa sex rullar inte finns bevarade. I serie mikrofilmerna

en av föreligger en lucka 818 rullar, och till dessa saknade rullar hör de l

om sex som hade varit av intresse för denna undersökning. Perlinge bedömer att möjligheten att påträffa de saknade filmerna i bankens lokaler ter sig synnerligen små för att inte säga obefintliga. Om gulddepåns öden

av kommissionen bedöms viktiga att utforska torde inget annat återstå än att hos Schweizerischer Bankverein göra förfrågan material där bevarats

om om SEB:s gulddepå.

Frågan varför SEB skulle ha gulddepå i Schweiz bör troligen

en ses mot bakgrund av IW :s meningsutbyte med Ivar Rooth i början februari

av 1941 som jag redovisat i rapport JW ville av Ryska statsbanken överta ett ton guld, men Rooth ställde sig avvisande. Riksbanken upprätthöll

som jag i rapporten hävdar ett de facto monopol på import guld till Sverige,

av fastän sådan i lag inte förbjöds för andra förrän 1944. Sin starka önskan att genomföra transaktionen med Ryska statsbanken motiverade JW inför Rooth med att köp av guld i dåvarande läge det enda sättet att bevara

vore SEB:s substans och därmed dess ställning internationell bank.

som en

Av rapport 3 framgår att Otto Wolff efter uppsägningen återköpsavtalet

av den 9/1 1941 uttryckte önskemål att träffa JW för att diskutera ett

om förslag till ny affär som var fristående från det just uppsagda uppdraget. Ingen antydan ges emellertid i Wolffs brev affärens art. Möjligen

om gällde det återköp av ett mycket stort belopp AEG-aktier. I Calissendorffs

korrespondens finns två brev härom till Siedersleben av 12/3 och 17/3 1941. I det förra uppgavs att SEB:s New York-representant, dvs Fris, telegraferat att situationen i fråga om AEG-aktiema var oförändrad. säljarna påstod att de hade offerter, dock inte fasta, på två aktieposter till ett totalt belopp av nom $ 20 miljoner. De vore varken villiga att sälja bara en av posterna eller gå ned i pris. I det andra brevet återgav Calissendorff ett meddelande från Fris att ägarna till AEG-aktiema förklarat att de inte ville sälja dessa.

Bytesaffárer Vintern och våren 1942 genomfördes två bytesaffärer med OW och en tredje på tal. Den första inleddes dagen efter trettondagen. I icke

var påträffat telegram 7/1 1942 framförde OW erbjudande om en affär. Den

av 14/ l accepterade OW telegram dels SEB:s förklaring vid telefonsamtal

per den 13/1 att banken i stort antog anbudet av 7/1, dels vissa ändringsförslag

SEB framfört. Men "da holländische Bankfreunde ihre Kunden som ungem mit Namen nennen, liefere ich Besitzkette durch verpflichtenden Erklärungen der betreffenden guten Banken".‘°

I brev av 23/1 antog SEB skriftligt anbudet. SEB övertog av OW nominellt $ 368 000 amerikanska städers och jämvägsbolags obligationer i utbyte mot nominellt $ 347 000 Berlins och Hamburgs obligationer, $ 20 000 delstaten Preussens och skr 525 000 funding bonds. Kurserna på de tyska obligationerna var 40 % och på funding bonds 59 %, vilket betyder att SEB betalade i snitt 60 % för de amerikanska obligationema. I brevet meddelade SEB också att den redan skickat de tyska värdepapperen och uppmanade OW att snarast leverera de amerikanska obligationema i Stockholm jämte de i OW:s telegram av 14/1 omnämnda "verplichtenden Erklärungen der holländischen Banken".

Härmed inleddes utdragen diskussion med OW om deklaratio-

urfornming som slutade med att SEB den 22/4 1941 föll undan. nemas Meningsutbytet kan bäst följas i de korrespondensutdrag bland kommissionens k Safe haven dokument Gertrud Forkman återgivit i

s som sin PM 98-08-20 s 3. Flera där återgivna brev har nämligen inte

av påträffats i den korrespondens ligger i akt 819. De som finns här

som anförs dock, då de bestyrker viktiga korrespondensutdrag bland Safe haven dokumenten.

9‘ Ortografin och interpunktionen i telegrammet har nonnaliserats. Telegramoriginalet har varken stora bokstäver, komman eller punkter. Här och i det följande översätter jag för precisionens skulle inte citerad tysk text till svenska

I OW:s utkast till blankett för deklarationema 2/2 42 ville SEB 11/2 ha

ett tillägg som i följande citat ur brevet markeras med understrylcning:

"Hiermit bestätigen wir, dass die nachstehend verzeichneten Wertpapiere sich vom Mai 1940 bis zum an welchem Tage sie durch im

uns

..., handelsüblichen Verkehr freiwillig an Rebholz verkauft wurden, ununterbrochen im Besitz eines holländischen Eingesessenen befimden haben." I brevet efterlyste SEB också upplysningar den för banken

om okände Rebholz.

I OW:s svar av 23/2 1942 meddelades att de holländska bankerna avböjt det av SEB föreslagna tillägget i deklarationsblankettens formulering med hänvisning till att de inte såg någon anledning att bekräfta något som var fullständig självklart. Det hade aldrig tillvitats dessa banker att genomföra ofrivilliga försäljningar, och OW försäkrade att avyttrandet av värdepapperen skett fullständig frivilligt. Brevet hade också bifogats upplysningar om Rebholz från Auskunftei W. Schimmelpeng-Deutsche Auskunftei GmbH, Berlin av 5/8 1941 och OW tillade att Rebholz från ledande bankhåll rekommenderats synnerligen värd förtroende.

som

Innan detta brev nått SEB hade denna i brev 24/2 upprepat sitt

av önskemål om forrnuleringsändring och enligt Forkmans PM åter--kom det även den 4/3 och 9/4 1942. Det sista i akt 819 påträffade meddelandet i ärendet är ett brev från OW av 17/3. I detta hänvisas till firmans brev av 23/2 såsom svar på SEB:s brev av 11/2.

Den andra bytesaffáren inleddes med en skrivelse av 12/2 1942 från tyska legationen i Stockholm som återgav ett telegram från OW med förfrågan om SEB var intresserad av förtecknade amerikanska obligationer emitterade av städer, järnvägsbolag och industriföretag. SEB:s svar har inte påträffats, men den 17/3 telegraferade OW följ ande villkor. Mot $ 400 000 amerikanska skuldförskrivningar enligt bekant lista till 70 % av dagens New York-kurser skulle SEB leverera 60 % motvärdet i tyska

av utlandsförskrivningar till 40 % kurs, inklusive $ 119 000 "Tokyo-Stücke". 20 % av motvärdet skulle betalas i sfr i Zürich och 20 % med 4 procentiga fundings i skr eller efter SEB:s val med sfr i Zürich. Den 25/3 1942 förklarade sig OW införstådd med avslut enligt gårdagens telefonsamtal.

95 Enligt denna handling hade Rebholz Effectenkantoor grundatsavF Leeseri Amsterdam 1923med dennesnamn somfirma. Denna sysslademed kommissionshandel i aktier. Senare blev Rebholz delägare.Grundaren dog 1934. innanF omvandladestill kommanditbolag och namnet Rebholz Effectenkantoor infördes 1940.Firman kundebli medlem i Amsterdams börsforening, eftersom Rebholz som var född tysk 1931naturaliserats.Firman drev allmän bankrörelse med aktiekommissionshandel somspecialitet.Den förfogadeöver en särskild avdelning för tyska och "Ostwerte" och hade därför haft storomsättningundersenareår. Den hade goda förbindelser med alla börsplatser i världen. Rebholz hadegott rykte och han och hans fru ägdefirman helt.

OW skulle leverera amerikanska obligationer till 70 % New York-

av kursen, och SEB skulle betala 60 % av motvärdet med nom $ 238 000 tyska skuldförskrivningar till 60 % kurs och 40 % av motvärdet i valutor.

Enligt SEB brev av 6/6 1942 hade avslut skett den 8/4 men något brev eller telegram med de fullständiga villkoren har inte påträffats. Av den fortsatta korrespondensen i ärendet framgår emellertid att OW till SEB överlät nom $ 317 000 olika amerikanska obligationer, dessa skulle sändas den 20/4 och att "stamträdsförklaringar" skulle sändas I SEB:s

senare. motprestation skulle ingå nom $ 119 000 olika tyska obligationer

som Yokohama Speciebank i Tokyo skulle ställa till OW:s förfogande; hur resten skulle betalas framgår inte. OW till SEB 16/4 1942, SEB till OW 30/4 1942 Likviden komplicerades emellertid enligt SEB:s brev 6/6 1942

att Yokohamabanken bara hade $ 100 000 tyska obligationer och inte av ville ställa dessa till OW:s förfogande. SEB föreslog därför att de i Japan befintliga obligationerna skulle förvaras för OW:s räkning i SEB:s depå i Yokohama-banken i Tokyo. I stället för de felande $ 19 000 hade SEB sänt andra tyska dollarobligationer. Korrespondensen fortsatte därefter till 2/ 10 1942, då frågan enligt SEB:s brev till OW "gått i ordning", vad det

men konkret innebar framgår inte.

Ytterligare en affär i amerikanska obligationer var på tal våren och sommaren 1942, men den strandade på motstånd från Riksbankens sida. Den 22/5 skrev Calissendorff till Siedersleben att SEB inte lyckats få Riksbankens tillstånd till den tilltänkta nya operationen i amerikanska obligationer. Sidersleben svarade den 30/5 att han hoppades få tillfälle dryfta frågan vid JW :s kommande besök i Berlin. Calissendorffs korrespondens vol 20 I ett brev till IW av 21/7 1942 konstaterade han emellertid att han sedan den 30/5 inte haft tillfälle att resonera med JW och förfrågade sig om möjligheterna att få Riksbankens tillstånd. Calissendorffs påteckning på brevet att det var utsiktslöst rapport 3 motsvaras av ett brev till Siedersleben av 25/7, där han i JW :s frånvaro meddelar sak. Czs korrespondens vol 20 Siedersleben sig

samma gav emellertid inte. I ett brev till Calissendorff av 3/8 1942 frågade han om det kunde vara till någon hjälp om hans firma "kände sig för" hos Riksbanken. Hur IW och Calissendorff ställde sig till den tanken är okänt. Det enda påträffade svaret till Siedersleben är ett brev från SEB:s sekretariat av 10/8 som meddelade att båda herrarna var på semester. Ibidem

Återköp av svenska värdepapper Det finns i akt 819 spår av små återköp av svenska värdepapper från OW. I brev av 4/12 och 6/ 12 1941 meddelade SEB att Valutakontoret inte gett

tillstånd till återköp av B-aktier i STAB, men att banken kunde placera dem i utlandet till sfr 1l,50/styck.

Denl5/6 1942 bad OW telegralledes om offert på 9 700 kr Svenska statens 3 %-obligationer 1937. SEB bjöd den 16/6 1942 76 % kurs

av exklusive kuponger med betalning i sfr och leverans i Stockholm, vilket accepterades av OW 18/6.

Den 4/11 1943 skrev OW att finnan samma dag sänt l 610 STABaktier, tio var restleverans till en försäljning av 22/10 och l 600

varav leverans för försäljning l/l De 7 SKF-aktier som ingick i köpet av

en av 22/ 10 kunde OW för tillfället inte leverera.

Den 7/ 12 1943, slutligen, bad OW per telegram offert på l 000

om STAB:s B-aktier och nom 700 kr Svenska statens treprocentare av 1937. Telegrammet har påteckningen "enl MW Bedauem", och SEB:s svarstelegram 9/12 löd lakoniskt: "Ert av den Beklagar."

UNDERSÖKNING AV AFFIDAVITS

Den undersökning av afñdavits för av SEB i Schweiz inköpta aktier

Neutra Treuhand Revisions Gesellschaft vilken på tal i brev genom var växlade mellan JW och Rudolf Speich i Schweizerischer Bankverein i

1946 rapport 3 korn nämnts i inledningen tydligen inte till mars som utförande. I IW :s korrespondens med Speich nämns den inte vidare. Inte heller finns det några brev i frågan till denne från MW, som i slutet av mars 1946 efterträdde brodern som bankens vd.

I registren till båda brödernas korrespondens har också resultatlöst sökts efter brev växlade med Neutra eller de personer som i Speichs brev till JW av 18/3 1946 anges som de ledande i Neutra, styrelseordföranden Joseph Hengeler och styrelseledamötema Trüssel och Lachenal. I registren till SEB:s Styrelseprotokoll figurerar inte heller någon undersökning av affidavits, rimligen även i SEB borde ha varit en angelägenhet för

som — styrelsen. En datasökning i SEB-arkivet ordet Neutra har inte heller givit någon träff.

Anledningen till att någon undersökning av affidavits tydligen inte kom till stånd kan under dessa omständigheter endast bli föremål för gissningar. En tänkbar sådan är att MW som ny chef för banken inte ville fullfölja idé broderns. Den är emellertid inte helt

en som var tillfredsställande det påtryckningar utifrån som föranledde JW :s

om var tanke på ansedd schweizisk revisionsfirmas granskning av dessa

en affidavits for aktier inköpts i Schweiz under kriget. Hur tog sig

som banken vd detta tryck

och dess nye ur

RAPPORT OM RIKSBANKENS ÅTERKÖP AV

SVENSKA STATSOBLIGATIONER FRÅN

HOLLAND l 94 l-42

I två tidigare rapporter till kommissionen behandlades Riksbankens återköp av svenska statsobligationer från Holland 1941 och 1942 års avtal om clearing av finansiella betalningar mellan Sverige och det ockuperade Holland. För att undvika upprepningar utelöts avsnitten härom de

ur nu publicerade rapport l och

Av de uteslutna avsnitten framgick att den holländska beskickningen i Stockholm genom en aide mémoire av l/2 1944 protesterade både mot clearingavtalet och mot återköpet statsobligationer. För den skull skulle

av jag enligt uppdragsavtal nr 8 av 31/10 1998 bearbeta hos kommissionen befintliga kopior av handlingar i UD:s arkiv vilka berör dessa frågor. Kopiorna är tagna ur följande volymer i UD:s arkiv på Riksarkivet: 1920 års dossiersystem H 94 Cn vol 2303 och HP 64 Cn vol 2393 och 2394. V olymema anförs i fortsättningen endast med nummer.

Kopiorna ur volym 2394 är dels handlingar från förarbetet sommaren 1944 till UD:s svar på holländska beskickningens aide-mémoire l/2

av 1944 dels kopia UD:s slutliga aide-mémoire daterad 22/8

en av svar, en 1944. De kopierade handlingarna ur volym 2303 härrör från det förarbete till svaret som skedde i februari 1944.1 Bland dem finns

en pm om återköpet, enligt påteckning skriven av Nils Montan och daterad den 10/2

95 De tre kopioma är 5/6 44, svenskt koncept l/7 44 till det franskspråkiga

en pm av ett av svaret av 22/8 44 och denna aide-mémoire. De tre handlingarna har en saklig egenhet gemensam:De feldaterarholländska beskickningens aide-mémoireav l/2 44; pm av 5/6

anger 21 februari 1944 och de två senare anger 22 februari respektive 22 février. Tanken att det skulle ha kommit en följdskrivelse från holländska beskickningen måste avvisas. Det finns ingen sådan i de här utnyttjade UD-volymema i Riksarkivet och inte heller i doss HP 80 A/Nederländema i arkivet på UD, där originalet till beskickningens aide-mémorie ligger. UD:s ingående diarium från utländska myndigheter och ingående diarium handbrev i RA har inte registrerat någon skrivelse från holländska beskickningen av 21/2 eller 22/2 41 i det här aktuella ärendetutan bara den av l/2. Slutligen förhåller det sig också såatt bådedet svenska konceptet och den slutliga franskaversionen talar omholländamas aide-mémoire singularis.i För hjälp med de arkivutredningar somhär redovisatstackarjag Bertil Johanssonvid RA och Daniel Backman vid UD:s arkiv. Backman har också haft vänligheten att tillställa mig en kopia av originalet till holländarnas aide-mémoirejämte kopior avtre handlingar i

samma ärendei doss 80 A, vilka överlämnatstill kommissionenssekretariat. 197Här ligger också exemplar den 5/6 1944 finns deni nämnda vol

ett av pm av som nyss 2394.

1944. Den har sitt särskilda intresse i det att den har nio bilagor, avskrifter

handlingar skilda slag vilka utgör promemorians källor eller av av underlag. Största delen av kopioma ur volym 2393, slutligen, utgörs av vad som ser ut att vara en karbonkopia av en maskinskriven sammanställning inte mindre än 84 sidor. Den har rubriken "Fordringar och

om skulder till Holland" och påteckning för hand "20/3 -l94l" men ingen uppgift proveniens. Andra kopior här är ett antal avskrifter av pm och

om brev från tiden maj-september 1941.

Kombineras det genomgångna UD-materialet med framställningen

nu i mina två tidigare rapporter framträder följande mer fullständiga bild av Riksbankens återköp svenska statsobligationer från Holland 1941-42,

tillkomsten den svensk-holländska finansiella clearingen 1942 och av av av tillkomsten det svenska svaret på den holländska protesten i de två

av ärendena 1944. Eftersom holländama tog upp båda dessa frågor och dessutom begärde närmare upplysningar om regleringen under ockupationstiden det svensk-holländska varuutbytet och betalningarna

av för detta, tar jag nedan inte endast âterköpet av svenska

upp statsobligationer, har mest relevans för kommissionens uppdrag, utan

som även kortfattat- den finansiella och kommersiella clearingen.

- men mer Den berörs endast i anslutning till vad sades om den i svaret till

senare som den holländska beskickningen.

Frågan återköp av svenska värdepapper från Holland togs upp under

om handelsförhandlingama mellan den svenska och den tyska regeringskommissionen i juli 1940, kort efter det att Holland och Belgien besatts tyskarna. En fråga från svensk sida angående möjligheterna att

varuhandel med de två länderna besvarades från tysk sida dels med ta upp invändningen att frågan på grund det militära läget var för tidigt väckt,

av dels med motfrågan hur Sverige tänkte sig denna handels gestaltning, särskilt betalningarna för den svenska exporten. Svaret blev att vissa betalningsmöj ligheter förelåge stora holländska innehav av svenska

genom värdepapper under förutsättning att dessa fortfarande fanns i Holland.

- Frågan drevs därefter tydligen vidare på den svenska sidan. Ivar Rooths noterade k dagboksanteclcningar IRD i fortsättning ’°°:

i sina s

98 Dessa bilagor åberopas i det följande med rubrik, de har sådan,plus Montans pm

om bilaga nr och så.

99 Kopia UD-pm 5/7 40, FIB/Dir doss48, SEBA Stockholms Enskilda Banks arkiv

av av hos Stiftelsen för ekonomisk-historisk forskning inom bank ochföretagande.

2°°FIA, vol 154 M, SRBA Sveriges Riksbanks centralarkiv.

3/2 40 läs 41 3.05 Hägglöf H har talat med både pappers- 0 cellulosaforen

om dylik export mot sv värdepapper. Vill ha det i organiserad form betr Holland.

Få besked om en månad. Abs har kommit någon vart. Fin. min. var förra

gången informerad. Om privat forh klara före 1/3 blir det statl förh 10-12/3

Redan i slutet av augusti 1940 hade Riksbanken för övrigt gjort

en uppställning över svenska tillgångar och skulder gentemot Holland, syftet

men med den är oklart. Det är ovisst om sammanställningen hade något samband med vad antecknade 30/10 40: "En1. EW. Wigforss vill

Rooth

Reichsbank köpa svenskars innehav av holl belg tillgodohavanden med likvid över clearingen." Detta är nämligen de i Ivar Rooths

en av minnesanteckningar påträffade notiserna som inte återkommer i Rts uppteckningar och anteck-ningar och inte kunnat hängas på något annat

upp

Frågan återkom på dagordningen for de två regeringskommissionemas sammanträde som började i senare delen 1941.2 Vid samtal

av mars mellan Wigforss, Herman Eriksson, Dag Hammar-skjöld, Hägglöf och Rooth den 21/3 1941 väntades tysk representant komma till Sverige

en med en förteckning över de värdepapper i holländsk ägo som kunde komma ifråga för försäljning Det totala beloppet 15 mkr,

uppgavs vara och man hade enligt Rooth enats om att Riksbanken skulle stå köpare

som av de obligationer som erbjöds och betala efter utländska kurser. Om aktier inginge bland de erbjudna papperen skulle särskild diskussion tas

upp. Därefter följer en oklar passus, som, liksom motsvarande påstående i nästa stycke, av den här följ ande framställningen att döma måste vara uttryck for ett missförstånd: "Då tyskarna redan inköpt de svenska värde-papperen skulle underhandlingarna äga rum direkt med tyskarna. I annat fall skulle man komma överens om inköp i Holland."

En vecka senare konstaterade Rooth att representanter från Holland och Tyskland som skulle komma med förteckningar på svenska värdepapper som köpts i Holland ännu inte anlänt, väntades under

men kommande vecka.2°Men det dröjde.

2°‘ Kopia denodateradesammanställningenöverlämnad till JW 29/8 40, FIB/Dir doss

av 49, SEBA. Ivar Rooths minnesanteckningar. Separatbilaga till Riksbankens arkivutredning

— l 997 citeras i fortsättning IRM

m Kopia av pm av Hägglöf 8/3 41, FIB/Dir doss 51, SEBA.

203Ivar Rooths k samtalsuppteckningar22/3 41, FlAz72, SRBA. Den Omnämnda

s - ovan omfattande sammanställningenav svenskafordringar och skulder gentemotHolland av20/3 41 passartidsmässigt väl in i detta sammanhang.Troligen ärden gjord inom Riksbanken/Valutakontoret grundval av sk valutadeklarationer 31/12 40

per som infordrats till den 15/2 1941. 2°‘ IRM 28/3 41.

Den 8/4 1941 sände UD:s handelsavdelning till beskickningen i Berlin avskrifter av inom UD:s sammanställda promemorior angående svenska finansiella fordringar och skulder gentemot Nederländerna respektive Belgien per 31/12 1940, grundade på till Riksbanken inkomna valutadekla-rationer. Samtidigt meddelades att frågan om reglering av dessa fordringar och skulder inte varit föremål för överläggningar vid de pågående förhandlingarna med tyska vederbörande, varmed väl avsågs handels-förhandlingama mellan de svenska och tyska

regeringskommissionerna.2°5

De svenska förarbetena gällde således synbarligen en finansiell clearing med både Holland och Belgien, vilket också framgår av en avskrift i vol 2393, som har rubriken "PM angående Sveriges handel med de ockuperade nederländska och belgiska områdena". Den är daterad 15/5 1941 och har påteckningen von Platen. Här uppges under punkt 5 att per den 31/ 12 1940 var Sveriges finansiella fordringar och skulder gentemot Nederländerna 18 mkr respektive 33 mkr, medan fordringarna på Belgien uppgick till 34 mkr och skulderna till 2,5 mkr. Vidare meddelas att de svenska finansiella tillgångarna i de ockuperade holländska och belgiska områdena huvudsakligen utgjordes av svenska företags innehav av aktier i dotterbolag; särskilt STAB hade betydande intressen i båda länderna Punkten avslutas med konstaterandet att någon särskild överenskommelse rörande regleringen Sveriges finans-iella tillgångar och skulder i de

av ockuperade områdena tills vidare inte träffats.

En den 15/5 1941, bilaga 3 till Montans pm, saknar

annan pm av uppgift om författaren. I den ingår ännu en sammanställning över av Riksbanken lämnade uppgifter angående finansiella fordringar och skulder gentemot Nederländerna per 31/ 12 1940. Det som här närmast intresserar är kommentaren till uppställningen i den finns ett påstående, som sedan

205Avskrifl handbrev från UD:s handelsavd t attachén Per Zethelius, Berlin, 8/4 41,

av Montans pm bil vol 2303.

2°°En avskrifl denna punkt 5 i Platens utgör bilaga 2 till Montans

av von pm pm. m I den nämnda 84-sidiga, mycket detaljerade sammanställningen "Fordringar och

ovan skulder till Holland" med påteclcningen20/3 -1941 angesvilka företag somhade dotterbolag i Holland, vad dotterbolagen hette och hur stort nominellt aktieinnehav de svenska företagen hade i dotterbolagen. STAB hade fyra döttrar och det sammanlagdaaktieinnehavet var 1,75 miljoner hfl. Övriga storföretag listan med aktieinnehavet i tusen hfl inom parentes:

var ASEA 300, Elektrolux 300, LinoleumAB Forshaga324, BergverksAB Freja 260, SKF 200 och Sockerbolaget SSA 155.

återkommer upprepade gånger och slutligen ingår i det franskspråkiga svenska svaret till holländska beskickningen 22/8 1944, nämligen att

av förslaget om realisering svenska obligationer för inköp väckts

av av varor från holländsk sida. Det tilläggs dock också sådan transaktion

att genom en skulle det för trä- och massaindustrin sig säkerligen eftertraktad

yppa en möjlighet till ökad export.

Den 28/5 1941 meddelade handelsrådet Vinell vid beskickningen i Berlin att den tyske handelsförhandlaren Waldemar Ludwig efter ett flertal påstötningar överlämnat en förteckning över i Holland befintliga svenska värdepapper, vilka man kunde tänka sig att hembjuda till Sverige. Förteckningen upptog huvudsakligen statsobligationer, det fanns

men också en del smärre aktieposter. Enligt Ludwig önskade "holländska vederbörande" helt utnyttja likviden för värdepapperen till ytterligare köp av svenska trävaror. Listan var dock inte bindande. Man ville enligt Ludwig "här", dvs i Berlin, noga tänka sig för innan godkände

man en återförsäljning av svenska aktier. Inte heller förelåg vederbörande myndigheters slutliga godkännande försäljningen. Särskilt syntes det

av gälla "att inhämta holländskt det tyska rikskommissariatets i Haag godkännande", slutade Vinells brev

I volym 2393 finns en "Aufzeichnung", daterad "Berlin den 27. Mai 1941", som torde vara en avskrift av Ludwigs förteckning. Den inleds med orden "Es ist in Aussicht zunächst folgende, im Eigentum

genommen, von Niederländern befindliche schwedische Wertpapiere fiir die Bezahlung schwedischer Holzlieferungen zu verwenden", varefter följer

en uppställning på 2/2 sidor i två kolumner med huvudena "Bezeichnung des Wertpapieres" och "Nominal-Wert in slcr". De totala nominella värdet slutade på 10,4 mkr. Därav svarade obligationer olika svenska statslån

av för ca 9,9 mkr, och huvudposten utgjordes av 9,3 mkr obligationer 1931

av års 4 %-lån. Resten upptogs av småposter av en lång rad obligationer och aktier emitterade av svenska företag, industrier, rederier och banker.

Uppgörelsen om återköpet av svenska värdepapper från Holland skedde i skuggan av midsommarkrisen och beslutet den 25/6 1941 att tillåta transiteringen av division Engelbrecht. Ludwig hade kommit till Stockholm, och Ivar Rooth noterar i IRD:

25/6 41 4:20

L vill tala Holland

5:20

Hägglöf om tyska, ryska och italienska problem.Ludwig om holländska

m Kopia av förtroligt handbrev till chefen för UD:s handelsavdelningav 28/5 41, FIB/Dir doss49, SEBA. En avskrift av Vinells brev utgör bil 4 till Montanspm.

26/6 41 8:15 Wg Wallenberg Obl från Holland, Belfrage Leif UD, 25% under kursen nämnt av Vinell

26/6 41 Statsrådsberedning

Herm Wigforss, Hägglöf, Dag R

Obl Nederl Bank 2 á 3i milj till. Inbet särsk konto för trävaror + frakt till Holland, Ludwig vill ha dagskurser

EW HE vill att RB skall betala pari somL. fordrar

27/6 41 PM till Hägglöf om köpet från Holland av sv obl

Uppgiften under den 26/6 "25 % under kursen nämnt av Vinell" får ingen förklaring i det nu genomgångna UD-materialet, men Rooths i Riksbankens arkiv påträffade pm till Hägglöf 27/6 ligger i avskrift

bilaga 5 till Montans pm. Om statsrådsberedningen den 26/6 har som Rooth gett utförligare besked i uppteckning.’°9 Vid sammanträdet med

en Wigforss, Eriksson, Hammarskjöld och Hägglöf meddelade denne att underhandlingarna trävaruaffárer med Holland mot likvid i svenska

om "värdehandlingar" nu kommit så långt att det gällde att ta ståndpunkt till om Riksbanken vore villig att köpa de erbjudna obligationema till nu gällande kurser, dvs pari för den stora posten nom 9,3 mkr svenska statens 4 %-obligationer av 1931. Övriga värdepapper skulle säljas till dagskurser. På Rooths fråga om inte lägre pris vore möjligt, förklarade handelsministem och Hägglöf att det för närvarande var uteslutet. Det var antingen gällde. Samtalet avslutades enligt uppteckningen

eller nej som med att ñnansministem och handelsministem hemställde att Riksbanken skulle betala pari för obligationema.

I sin till Hägglöf 27/6 meddelade Rooth att Riksbanken kunde

pm av överta de i den tyska förteckningen upptagna obligationema eller åtminstone flertalet dem. Aktierna den beredd att efter leverans till

av var Stockholm låta försälja på börsen eller i marknaden till bästa möjliga kurs. Rooths egentliga ärende var dock att ner den av regeringen önskade parikursen för huvudposten, svenska statens 4 %-obligationer av 1931. Han övertygad om att privatbankema under inga förhållanden skulle

var

beredda att betala 100 % för en så stor post obligationer och vara hemställde att Hägglöf vid det slutgiltiga resonemanget med Ludwig skulle föreslå 98 eller 99 % övertagningskurs. Varje procentenhet betydde för

"9 FlA:72, SRBA.

Riksbanken något över 90 000 kr. Om det inte var möjligt att pressa priset kunde dock parikurs betalas. I övrigt skrev Rooth att Riksbanken var beredd att fast överta obligationerna och att efter leverans betala på sedvanliga villkor, dvs övertagningskursen plus upplupen kupongränta och minus courtage.

Rooths önskemål tillgodosågs tydligen i Hägglöfs underhandlingar med Ludwig. I skrivelse 28/6 1941 bekräftade Riksbanken att den i

av princip var beredd att överta nominellt 9 318 460 kr svenska statens 4 %obligationer 1931 till den "under gårdagens förhandlingar i utsikt ställda

av kursen 97 %". Om nödvändigt kunde 98 % accepteras

Den slutgiltiga överenskommelsen om återköpet är underskriven av Hägglöf och Ludwig och dagtecknad 1/7 1941.2 Enligt denna skulle Nederlandsche Bank, Amsterdam, före slutet av augusti 1941 till Sveriges Riksbank sälja obligationer svenska lån till ett värde till ca 10

av av upp mkr, i forsta hand olika svenska statslån. Riksbanken skulle överta 4 %obligationer 1931 års statslån till ett nominellt värde av ca 9,3 mkr, på

av villkor i det bifogade anbudet. Denna bilaga saknas i det här

som angavs utnyttjade materialet, men villkoren var 97 % övertagningskurs plus upplupen kupongränta och minus courtage. De övriga värdepapperen skulle Riksbanken efter närmare överenskommelse med Nederlandsche Bank för dennas räkning sälja på Stockholms fondbörs till bästa möjliga kurs eller själv överta till motsvarande kurs. Likviden for värdepapperen skulle gottskrivas Nederlandsche Bank på ett specialkonto som skulle öppnas hos Clearingnämnden och stå till förfogande för betalning av tilläggsexport trävaror från Sverige till de ockuperade holländska

av områdena. För tilläggsexporten av trävaror skulle gälla samma priser och övriga villkor överenskommits i fråga om exporten inom ramen för

som 1941 års handel. Eventuella ytterligare försäljningar av värdepapper till Sverige och motsvarande ytterligare trävaruexport till Holland under loppet

1941 skulle avvecklas på samma bas. av

Om det därpå följande förloppet på den holländska sidan ges visst men inte helt samstämmigt besked i två handlingar i det genomgångna UDmaterialet. Det är dels avskrift av en artikel i Svenska Dagbladet den

en 10/7 19412, dels avskrift ett brev från Sveriges konsul i Rotterdam

en av

21° bil

Montans pm

2" bil

Montans pm

m Bil 8till Montans pm.

till UD av 5/8 1941"’. SvD-artikeln meddelade under rubriken "Holländska innehav svenska statsobligationer rekvireras" att tidningens av korrespondent rapporterat från Haag den 9/7 att holländska finansministeriets för någon tid sedan genomförda inventering och registrering av utländska värdepapper i holländsk ägo följts ett tillkännagivande nu av från ministeriet att innehavare vissa angivna svenska statsobligationer av skulle lämna dessa till Nederländska banken för att banken så om påfordrade sälja dem till banken. Obligationema måste lämnas före den 15/7 1941. Svenska konsuln skrev att Nederländska Banken i juni tillkännagivit att innehavare olika svenska statsobligationer måste av erbjuda dessa till banken och på begäran sälja dem till den. Efter en uppräkning av de aktuella svenska statslåneemissionerna följde meddelandet att banken offentliggjort att den beslutat köpa 4%nu obligationema 1931 års lån. Banken förbehöll sig också att vid av senare tidpunkt inköpa de obligationer av 1931 års lån deponerats utomlands som samt övriga uppräknade svenska statsobligationer. Obligationema måste inlämnas före den 15/8. Priset för dem hade fastställts till 97 % inklusive löpande räntaf och den svenska kronan skulle omräknas efter

clearingkursen den dag "räkningen utslcrives".

Huvuddelen av de svenska återköpen statsobligationer från Holland av gick i ordning i augusti och september 1941. Enligt brev från Riksbanken till UD hade den under tiden 23/ 8-9/9 för tre poster svenska statens 4 %obligationer 1931 på sammanlagt 9,1 mkr till Clearingnämnden överfört av för räkning Spezialkonto des Nederlandsch Clearinginstitut drygt 8,9 mkr. Övertöringama utgjorde likvid för de statsobligationer Riksbanken som mottagit på uppdrag av och för räkning de Nederlandsche Bank NV, Amsterdam Återköpen blev emellertid något omfattande och pågick till mer november 1942. Bland förarbetena till svaret på den holländska protesten 1944 i vol 2303 finns "Specifikation över Nederlandsche Bank, en av Amsterdam, eller på dess uppdrag under 1941 och 1942 till Sveriges Riksbank, Stockholm, överlämnade Svenska Statens obligationer, vilkas försäljningsvärden redovisats över Clearingnänmdens specialkonto

m Vol 2393. Enligt påskriñ hade skrivelsen den ll/8 överlämnats för kännedom till - Harnmarskjöld, Wallberg, Belfrage, JacobWallenberg, Richert och Ihre.

2 Om uppgiften ärriktig lade NederlandscheBank alltsåbeslag den upplupna kupongräntan.

2 Kopia i FIB/Dir doss49, SEBA.

Nederländska Clearinginstitutet för räkning Nederlandsche Ban ""°. Specifikationens tre sidor har alla stämpeln "Sveriges Riksbank Stockholm 10 feb. 1944 Utrikes korrespondensavdelningen". Här redovisas återköpen i tre Den första gruppen omfattar från Holland levererade

grupper. svenska statens 4 % obligationer av 1931 som köpts till 97 % kurs plus upplupen ränta och minus courtage. I gruppen redovisas fem poster under tiden 23/8-27/ 10 1941 på sammanlagt nominellt 9 336 500 kr och med ett försäljningsvärde på 9 157 898,33 kr. I grupp förtecknas återköp av obligationer statslån och på villkor gällde för grupp

ur samma samma som

det rörde sig här om obligationer som varit deponerade hos svenska

men affársbanker för holländsk räkning. I gruppen redovisas tre poster under tiden 30/9-1/ 12 1941 om sammanlagt nominellt 381 000 kr med ett försäljningsvärde 375 303,21 kr. Grupp III innefattade "diverse Svenska

av Statens lån försålda till å Stockholms fondbörs vid resp. försäljningstillfållen noterade kurser" Av dessa obligationer hade en del varit deponerade hos svenska affársbanker och del översänts från Hol-

en annan land. Redovisningen omfattar ett tjugotal poster sålda under tiden 21/11 1941-12/11 1942. Det nominella beloppet var 909 100 kr och försäljningsvärdet 892 624,34 kr. Summa summarum för de tre grupperna var nominellt 10 626 000 kr och försäljningsbeloppet 10 425 825,88 kr

De återköpta obligationema utjorde enligt en UD-promemoria något mindre än hälften nominella värdet i Holland befintliga svenska

av av värdepapper. Från tysk sida hade detta uppgivits vara 22 mkr. Den största posten utgjordes de svenska statsobligationema av 1931. Dämäst men

av på lägre nivå låg aktier i Philips och Unilevers svenska dotterbolag samt aktier i STAB och Separator. Någon försäljning av de värdepapper som återstod efter återköpet statsobligationema inte planerad från

av var holländsk respektive tysk sida. Dessutom fanns holländska tillgodohavanden i Sverige sammanlagt 12 mlcr som var deponerade i

om utlandet, varav 3,5 mkr statsobligationer

216Följebrevet från Riksbanken till UD i doss 80A.

Z Som bilaga 9 till Montans ligger en avskrift av "Preliminär uppställning rörande den

pm effektiva omfattningen återköpet av svenska värdepapper från Nederländerna enligt

av överenskommelse den l juli 1941", daterad 8/2 44 men utan uppgiñ om proveniens. Uppställningen är mycket mer summarisk än den i texten refererade specifikationen. Den redovisar sålunda specifikationens grupp I och sarmnanslagnaoch endastde nominella värdena,men dessaöverensstämmerhelt med specifikationens.

m Kopia 4/7 41, FIB/Dir doss49, SEBA.

av UD-pm av

En enda uppgift om återköp svenska aktier från Holland har tidigare av påträffats, och den att knappt 36 000 kr transfererats till Holland för anger aktier. Det kan tänkas att sådana återköpta aktier ingått bland de aktier som Riksbanken återköpte från utlandet 1942, återköp behandlats i som rapport men om återköp i större skala av aktier från Holland via Riksbanken kommit till stånd borde det ha avsatt några spår i de nu genomgångna UD-källoma. Återköpet av obligationerna från Holland nämns, tidigare som rapporterats, inte i Hägglöfs bok om den svenska krigshandelspolitiken, där han s 192 endast skriver att "en anordning för handelsutbytet med Nederländerna korn till stånd 1941; huvudintresset leveranser var av svenska trävaror, av vilka landet hade stort behov". Det återkommer däremot tre gånger i IRM. Den 28/1 1943 behandlade fullmäktige bl "Engelsk a skrivelse German dispossession och guld och obl affärer", och den 4/2 om lämnade Rooth i fullmäktige "uppg tyska guldaffärer och obl om affärer med Holland". De inlägg av fullmäktigeledamöter han noterar som är med ett undantag inte begripliga. Den sista gången den holländska som

obligationsaffären figurerar i IRM är under rubriken "Statsrådsberedningen

den 20 februari 1945". Beredningen gällde, tycks det, Bretton Woodsresolutionen nr I IRD från 1941 och 1942 finns för övrigt inga andra noteringar återköpet obligationerna från Holland än om av anteckningen den 28/8 1941: "Holländska obl komma snart Der Deutsche Kommissar."

Förarbeten för finansiell clearing med ockuperade Belgien och Holland en bedrevs som framgått från svensk sida under våren 1941. På ovan sommaren samma år hade arbetet okända skäl inriktats på finansiell av en clearing enbart med Holland. I en ovan refererad UD-pm 4/7 1941 av

återgavs tyska uppgifter om holländska finansiella fordringar på Sverige,

sannolikt per 31/ 12 1940. Enligt dessa skulle Sveriges finansiella skulder till Holland efter återköpet av ca 10 mkr svenska statsobligationer uppgå till ca 24 mkr. Den slutliga svenska sammanställningen över svenska finansiella fordringar på Holland 31/12 1940 är daterad 15/8 1941 och per slutade på 15,3 mkr

2 Senot 224.

22°UD-pm av 15/8 41, kopia i FIB/Dir doss 49, SEBA. Kopior av de tvâ promemorioma av 4/7 och 15/8 även i SRBA, FIA, vol Um‘kessekretanatet,valutagruppen 1939-1946, fascikeln Betöverenskommelse 1941-44 Sve-Hol. Sammanställningen i pm av 15/8 41 uppges vara baserad underlag från Valutakontoret plus kompletterande uppgifter direkt från svenska fordringsägare. I totalbeloppet för de svenska fordringarna, 15,29 mkr, ingick följande delposter i mkr: obligationer 1,08, svenska företags aktier i holländska dotterbolag

Frågan finansiell clearing med Holland togs enligt den i not 25 om en anförda UD-promemorian 10/2 1944 till diskussion vid av upp förhandlingar i Berlin i februari 1942 den svensk-holländska om varuhandeln. Därvid framkom att de holländska finansiella fordringarna på

Sverige betydligt större än uppgivits 1941.Det holländska var som obligations- och aktieinnehavet beräknades efter försäljningen av ca 10

mkr svenska statsobligationer uppgå till 33 mkr, till över 90 % aktier, ca varjämte tillkom 15 mlcr andra fordringar. Av de 33 miljonerna uppgavs ca oåtkomliga i tredje land" Överläggningama återupptogs i ca 12,5 vara

6,83, svenska innehav aktier i andra holländska bolag 3,25, banktillgodohavanden och av övriga fordringar 4,0 och fastigheter 0,1. Att sammanställningeni 15/8 41 den slutgiltiga framgår av att exakt sammasiffror pm av var återkommer i UD-pm angåendeden svensk-holländskakapitalclearingen under 1942-1943, en daterad 10/2 44. I vol 2303 Tillförlitligheten i detyska och svenskauppgiñema om respektiveholländska och svenska kapitaltillgângar i detandralandetärdet svårt att avgörautan ingåendekällkritisk prövning. Men någrakonstaterandenkan görasävenutan sådan.Somframgått varieradeuppgifterna i en olika handlingar och kommer att framgå revideradesdetyska uppgifterna upp kraftigt som 1942,medande svenska i 15/8 41 hade skrivits nedjämfört med uppgifterna i en något pm av "SchwedischeFinanzfordenmgen in den besetztenniederländischenGebieten, äldre pm daterad3/7 41 med okänd proveniens.Volym 2393 Totalsumman var här 17,62mkr, men och delpostemaavvek hel del från dem sompresenterasi början avdennanot. Sarnmanen 3/7 41 specificeratsvenskaaktiebolag och derasaktieinnehav i namngivna ställningen av holländska dotterbolag liksom vissaföretagsoch individers aktieinnehav i andraholländska bolag innehav banktillgodohavanden ochandrafordringar Holland. samtvissa större av beloppen för aktieinnehav i dotterbolagkan inte direkt jämföras med Uppgifterna om motsvarandei den nämndamycket detaljeradesarmnanställningenav 20/3 41, denna ovan uttrycker aktieinnehavet i hfl. Om de svenskauppgifterna kan för övrigt sägasattde ytterst byggde på de k valutadeklarationer 31/12 1940 infordrades i början av 1941och s per som tillsammans med övriga under kriget inkrävda valutadeklarationer omfattaröver 500 som volymer i Valutakontorets arkiv. Inkomst- och förmögenhetsdeklarationerbetraktasofia med skepsis historiker, vi vet inte det ärberättigat i detta fall. Det måsteslutligen ha av men om varit ettHerkules-jobb med mångamöjligheter till felföringar och felrälmingar att ur det omfattandevalutadeklarationsmaterialetplocka ut och sammanställadeklararerade enormt värden för finansiella tillgångar i Holland. m De tyskarna lämnade uppgiflema Sverigesfinansiella fordringar gentemotHolland av om awek från den svenska sammanställningen 15/8 1941 på en punkt: 9,5 mkr för av banktillgodohavanden, övriga fordringar och fastighetermot 4,1 mkr. Enligt promemorian av 10/2 44 berodde skillnaden att vissa tillgångar, om vilkas rätta natur rått tveksamhet, inte tagits med i den svenska beräkningen. Bland dern två stora krediter på sammanlagt var 4 mkr. Den storkredit på 2,65mkr från SEB-gruppensAB Caritas till NV närmare enavar en Chehamij. Denna kredit enligt Lindgrens SEB-historik av 1998, s 383 egentligen en var kreditöverföring 1939från 1GFarbentill Chehamij för inköp av utländska dotterbolag till IG Farben.Transaktionen invecklad lânekarusellsom syftadetill att tyska myndigheter av var en valutakontrollskäl inte skulle kunna spåraIG Farbensroll. Och dettycks alltså halyckats.

början av maj 1942 och överenskommelse ingicks trädde en som i kraft den 9/5 och var giltig till 31/3 1943.. 1942 års betalningsövcrenskommelse med Holland kommenteras i två

IRD-anteckningar:

6/542 Belfrage. Tyskarna har lämnat förslag till finansiell clearing med Holland. Hägglöf tveksam. Otroligt med tanke på den hol. reg i London. Vi ha tidigare 9 å 10m i oläsligt ord sv. dotterbol i H. Stab, Kul SKF, Socker SSA Räknar med att H01 i Sv har att fordra för förfallna räntor utd. Vi i H. Räknar med överskott för bet av varor Hittills förfallna och under 1942 förfallande räntor utd. Alla sv kupbet till kontot. Från H endasträntor och utdelningar Överskott borde gå till kupbet De realisera sina kap i Sv och ta hem varor. Detta är fel Stats statsgaranterade bli dock betalda l milj ståi clearingen utd i Philips delvis hemtagn av kap Ett konto i sv kr Fordri $ £ noterade i H oläsligt ord Sthlmskurs Svårt undvika avtal

15/542 Fullmäktige

Holländsk-svenskt betavtal. Inga bet på holl. statsobl. därför att man hoppasatt Londonreg skall betala Av intresseför SKF Stab och Socker De på ek kontot spärrade medlen ska nu utbetalas Endast räntor och avk bet. till Sv.

Två påståenden av Rooth faller omedelbart i ögonen, dels att det var "tyskama" som lämnat förslaget till finansiell clearing med Holland, dels att Hägglöf var tveksam med tanke på den holländska regeringen i London. Av de övriga noteringarna Rooth kastat blir del som ner en begripliga mot bakgrund av vissa bestämmelser i betalningsöverenskommelsen, som i februari 1943 och 1944 förlängdes till respektive års slut. Dessa bestämmelser har intresse för kommissionen i det att de definierade möjligheterna att via clearingen överföra kapital mellan Sverige och det ockuperade Holland

Tekniskt fungerade kapitalclearingen tidens övriga som clearing.

Svenska gäldenärer fullgjorde sina betalningsförpliktelser till holländska

m Det följande referatet är en stark förenkling av de rätt intrikata redogörelsema i UDpromemorian om den svensk-holländska kapitalclearingen av 10/2 44 vol 2303 och i det svenskakonceptet av 1/744 till svaret den holländskaprotestenvol 2394.

fordringsägare att betala till svensk valutabank för genom Cleringnämndens räkning. Motvärdet i holländska valuta de till av Clearingnämnden inbetalade beloppen utbetalades till borgenärerna i Holland förmedling det Nederländska clearinginstitutet. genom av Betalningama från holländska gäldenärer till svenska fordringsägare gick

den omvända vägen.

Genom betalningsöverenskommelsen möjliggjordes i princip

överföring betalningar för förfallna eller till betalning förfallande räntor av och avkastning på svenska respektive holländska finansiella annan

tillgodohavanden i det andra landet, betalningsförpliktelserna och

men överföringsmöjlighetema tycks inte ha varit helt symmetriska. Bland annat behövde från holländsk sida inte betalas räntor på statliga eller statsgaranterade obligationer. Därtill fanns bestämmelse att om det på en Nederländska clearingsinstitutets kapitalkonto hos Clearingnämnden uppstod plussaldo icke övergående natur kunde detta efter särskild ett av överenskommelse disponeras för ytterligare varuköp i Sverige, i första hand trävaror. Vidare gjordes vid förlängningen avtalet 1944 från av av svensk sida förbehållet att transferering till Holland inte skulle medges för andra belopp än de att betrakta avkastning på holländska som var som finansiella tillgodhavanden. Kapitalbelopp skulle alltså inte kunna

transfereras.

Den holländska exilregeringens reaktion lät framgått vänta på sig, som den kom. Den 2/2 1944 överlämnade den holländska ministern i men Stockholm vid besök på UD aide-mémoire 1/2, som UD den 7/2 en av tillställde riksbankschefen Ivar Rooth för kärmedom I denna skrivelse begärde den nederländska regeringen i London närmare upplysning om regleringen ockupationstidens svensk-holländska varuutbyte och betalav ningarna för detta. Vidare protesterade den mot avtalet om kapitalclearing mellan Sverige och det ockuperade Holland. Alla tillgångar som tillhörde boende i det ockuperade Holland och det möjligt att sälja personer som var till utlandet hade "Arrête-Royal" 24/5 1940, överlämnad till UD genom av 12/6 1940, förklarats tillhöra Nederländ-ska staten och kunna disponeras nederländska regeringen i London. endast av Den holländska regeringen utbad sig slutligen också den svenska regeringens förklaring till Riksbankens återköp av svenska

m F5A:4, SRBA. Enligt påteckning på originalet till skrivelsen i doss 80 A sändesen kopia den dag även till Hennan Eriksson och hade "l-lägglöf erhållit del före sin av samma avresa". En avskrift sändesäventill JacobWallenberg. Kopia avföljebrev av 8/2 44 i doss 80 A.

statsobligationer från Holland hösten 1941. Transaktionen enligt syntes uppteckningen det enda fall i vilket neutral regering samarbetat vara en med myndigheterna i ett land med vilket Nederländerna låg i krig för att realisera utländska värdepapper befintliga i det ockuperade Holland. Det kunde visserligen sägas att Riksbanken gjort affären för det att gynna ockuperade Holland och inte Tyskland, det reellt omöjligt men var att skilja mellan Tyskland och det ockuperade Holland. De återköpta tillgångarna var dessutom sådana enligt Arrête-Royal 1940 som av var Nederländska statens egendom. Riksbanken hade enligt protesten handlat föga hänsynsfullt inte blott gentemot Drottningens regering att handla i strid med dennas lagar genom och förordningar utan även mot de nederländska obligationsinnehavare som blivit berövade sina svenska placeringar. Riksbanken hade dessutom köpt värdepapperen från nederländsk juridisk enligt en person som nederländsk rätt saknade varje befogenhet att sälja dem. Ytterligare borde Riksbanken beakta de allierades deklaration 5/1 1943 egendom av om stulen av fienden i ockuperade länder. Av dessa skäl förbehöll sig Drottningens regering alla sina rättigheter mot Riksbanken i denna affär. Vad som gjordes i Riksbanken med anledning den holländska av protesten är oklart. Inget protokoll i fullmäktige under 1944 den, och tar upp IRD från februari och början 1944 nämner den inte heller. Viss av mars reaktion framkallade den dock, jämte den ligger i FSA vol 4 i SRBA två sammanställningar från Clearingnärrmden. Den 10/2 1944 har ena av rubriken "PM angående den svensk-nederländska kapital-clearingen", och den andra 16/2 1944 är rubricerad "Svenska obligationer, sålts i av som Sverige för holländsk räkning och betalts till Holland via svensk-

holländska kapitalclearingen"

Inom UD vidtogs som framgått inledningens materialpresentation av redan i februari 1944 vissa förarbeten till ett den holländska svar protesten Av okänd anledning fortsattes och avslutades inte arbetet förrän på 1944. Från denna fas föreligger också framgått sommaren som tre handlingar, i volym 2394: 5/6 med påteckning Unger en pm av som ger underlag för svar på holländska regeringens tre frågorf ett

m Enligt den senarepromemorian hade1941-42 l 10000 kr för från Holland återköptz obligationer och aktier, ca55 000 kr för specificeradeobligationer och knappt 36 000 for två aktieposter, betalts via kapitalclearingen.

225Riksbankens specifikation över från Holland återköpta svenska statsobligationer, Montans pm om återköpet med bilagor och en anonym UD-pm om den svensk-holändska kapitalclearingen 1942-43, alla tre daterade 10/2 44 och bevaradei vol 2303.

m Ett exemplar av sammapm underskiiven Stig Unger återfinns i vol 2303.

svenskspråkigt koncept till svaret av l/7, även det med påteckningen Unger och en aide-mémoire på franska av 22/8 med påteckningen Unger, Montan, vilken utgör svaret.

På promemorian av 5/6 har för hand tecknats: "9/6 jämte bil. till hr Engzell för vidarebefordran till universitetskansler Undén 1 ex till hr. Sohlman till hr. Unger." På det svenskpråkiga konceptet har likaledes

1 ex för hand tecknats: "Undén Engzell Hägglöf Sohlman viderunt" och på aide-mémoiren: "25/8 till van Rechteren Limpburg, nederl. besk. m. hr. Sohlmans visitkort."

Sakligt och redaktionellt föreligger vissa skillnader mellan promemorian av 5/6 och konceptet av l/7. I det senare avseendet gäller att konceptet lägger ut texten flytande elegant och längre. Sakligt är den

mer stora skillnaden den att konceptet innehåller civilrättsliga och folkrättsliga motiveringar för betalningsöverenskommelsen och obligationsåterköpet,

promemorian saknar och som kan antas vara Undéns speciella bidrag. som

I konceptet har företagits mycket små ändringar. Den mest påfallande är att på några ställen har "svenska regeringen" exats över och ersatts med "Kungl Utrikesdepartementet"; det är alltså detta som svarar. Det franskspråkiga slutliga svaret är på det hela taget en översättning av konceptet; på ett par ställen där "svenska regeringen" i konceptet av förbiseende inte ändrats till "Kungl Utrikesdepartementet" har detta i översättningen korrigerats till "le Ministére". I den följande redogörelsen för svaret citeras därför vissa passager efter konceptet på svenska.

I frågan varuutbytet mellan Sverige och Holland redogjordes i

om svaret för de olika överenskommelser som successivt träffats mellan de svenska och tyska regeringskommissionema, de snäva värderamama för utbytet omkring 20 mkr i vardera riktningen per år, viktigare varuslag i utbytet främst trä och från Sverige, lökar och Philipsprodukter från

massa Holland och clearingarrangemang-en. UD erinrade också om att meddelanden härom i olika sammanhang lämnats holländska beskickningen.

Svaret på frågan kapitalclearingen redogjorde för

om överenskommelsens tillkomst och förlängningar, de betalningar som clearingen omfattade, definitioner vilka ansågs vara svenska

av som borgenärer och för kapitalclearingens omsättning. För perioden l/7 1940- 31/ 12 1942 hade inbetalningama från svenska gäldenärer uppgått till 2,01 mkr, hälften fallit på 1942, och utbetalningarna till svenska

varav borgenärer till 1,95 mkr. Under 1943 belöpte sig inbetalningama till 668 000 kr och utbetalningarna till 625 000 kr. Under tiden 1/1-31/7 1944

nådde inbetalningama endast 320 000 kr, och utbetalningarna om gavs ingen uppgift. Syftet med överenskommelsen kapitalclearing enligt svaret, om var, från svensk sida att tillförsäkra svenska fordringsägare transfereringsmöjligheter för räntor och annan avkastning på finansiella tillgodohavanden i Nederländerna. Rörande den juridiska grundvalen för arrangemanget framhölls: "att under rådande förhållanden svenska gäldenärer enligt svensk rätt måste anses skyldiga att även i det läget betrakta den nya enskilde innehavaren i Nederländerna finansiella fordringar i Sverige av såsom behörig borgenär; de svenska gäldenärema hade sålunda icke varit lagligen befogade att vägra utbetalning räntor och en av annan ifrågakommande avkastning till nederländska innehavare av kapitaltillgångar i Sverige. Svenska regeringen i franska versionen "les autorités suédoises" har emellertid givetvis med särskild uppmärksamhet följt tillämpningen av de olika överenskommelsema; vid de undersökningar, som i detta avseende genomförts vederbörande svenska av myndigheter, hava inga omständigheter framkommit, kunde tyda på som att transferering inom ramen för den träffade anordningen skett i strid med nederländska kapitalägares egna önskningar. Det torde slutligen även få anmärkas att, såvitt man på svensk sida har sig bekant, på grundval av överenskommelsen transfererade belopp kommit de privata fordringsinnehavama i Holland till godo." I den äskade förklaringen till Riksbankens återköp svenska av statsobligationer för att möjliggöra tilläggsexport trävaror till Holland av anförde UD inte helt korrekt att initiativet tagits vederbörande - - av myndigheter i de besatta områdena. Vidare redogjordes för de återköpta obligationemas nominella belopp och priset, 97 % kurs. Därtill fogades: "Enligt från svensk sida föreliggande uppgifter hava de holländska innehavama vid försäljning den holländska centralbanken erhållit genom likvid efter ovannämnda kurs på 97 %." Svaret förbigick alltså att obligationema exproprierats och att obligationsinnehavama möjligen snuvats på kupongräntan. Svaret om återköpen avslutades med följande kläm: "Med anledning av vad som i Beskickningens aide-mémoire anförts rörande här ifrågavarande transaktion önskar Utrikesdepartementet understryka, att med hänsyn till ovan berörda omständigheter den företagna värdepappersförsäljningen på svensk sida uppfattats som ett led i de åtgärder, som i överensstämmelse med bestämmelserna i det till 1907 års Haagkonvention fogade lantkrigsreglementet träffats för upprätthållande det av ekonomiska livet i de ockuperade nederländska områdena. I anslutning härtill må även ånyo framhållas att, såvitt har sig bekant, de privata man holländska obligationsägarna fått full ersättning för obligationema enligt den träffade överenskommelsen; slutligen må även bekräftas, att Sveriges

Riksbank icke i något avseende dragit någon fördel av transaktionens genomförande." 227

RAPPORT OM GENOMGÅNG AV

VALUTAKONTORETS STYRELSE-PROTOKOLL

OCH OM PAULDING-AFFÄREN

UPPDRAGETS FRAMVÄXT OCH RAPPORTENS UPPLÄGGNING

Utgångspunkten för uppdraget var Peder Bjurstens påpekande i rapport av 1998 07 07 5 not 7 att i Riksbankens arkiv finns handlingar om den

Kirke Paulding enligt min Otto Wolff-rapport frgurerade i Enskilda

som Bankens förmedling av återköp av tyska värdepapper från USA till Tyskland. Handlingarna återfinns i Riksbankens centralarkiv SRBA serie FIA vol 146, fascikeln Enskilda Banken Bosch 1941-1947. Den innehåller huvudsakligen arkivalier om Boschaffären men också papper

ett andra, bland dem Pauldingaffáren som den där kallas. Uppgifter om par i Pauldinghandlingama ledde vidare till Valutakontorets VK Styrelseprotokoll. I VK tycks affären ha börjat uppmärksammas i slutet av

m I kommissionens slutrapport omnämns s 211 att minister Per Anderrnan vid Sveriges ambassad i Haag i pm av 3/2 99 redovisat en genomgång av material från nederländska exilregeringen i London och dess legation i Stockholm om Riksbankensåterköp av svenska statsobligationer från Holland. Materialet kastadeemellertid inte ytterligare ljus över frågan hur NederlandscheBank betaladede tidigare privata ägarnaavde svenskaobligationema. Inte heller fanns det uppgifter somvisadeom det bland ägarnafannspersoneravjudisk börd. I en pm av 30/3 99 har Anderrnan kompletterat sin tidigare redovisning. Av det nya materialet från nederländska utrikesministeriets arkiv framgår att obligationsaffären började uppmärksammas av exilregeringen i december 1941 och att utrikesministern redan i mars 1942 uppmanadesav andra ministrar att agerakraftfullt mot Sverige. Inget hände emellertid förrän hösten 1943då justitieministem tog upp saken nytt. Materialet innehåller också den nya uppgiften att de av NederlandscheBank tvângsinlösta svenskastatsobligationemasägare främst var törsälaingsbolag. Anderrnan rapporterar slutligen om en påträffad skrivelse av 9/8 52 från legationen i Stockholm till utrikesministeriet i Haag. Den utgör del av en skrifivéixling om återlärnnandet till nederländska ägareav utländska värdepapper. I en bilaga återfinns numren en lång rad svenska värdepapper, bland dem både statsobligationer och aktier, vilka tidigare ägts av nederländska medborgare och vilka nederländskaregeringen och de tidigare ägarnagjorde anspråk. Till pm är fogat ett antal kopior av skrivelser ärendetfrån 1947.i Det rör sig dels om ett par brev växlade mellan nederländska utrikesministeriet och legationen i Stockholm, dels ombrev från legationen till UD och till STAB och Separatorjämte svarfrån detvå företagen.

1944, och 1945 och 1946 pågick undersökningar den. Ärendet av avslutades 1947. Uppdraget utvidgades därför till att komplettera granskningen av Riksbankens Pauldinghandlingar med genomgång VK:s en av Styrelseprotokoll för åren 1944-47. Då det visade sig tämligen lätt att gå igenom dessa protokoll granskades också protokollen för åren I94CL43. I första hand noterades uppgifter de fyra storbankemas ansökningar om om dispenser för utländska värdepappersaffärer, det slank också med men notiser med anknytningtill frågor behandlats i mina tidigare rapporter. som

Rapporten har följande uppläggning. Som bakgrund redovisas på grundval av nyare bankhistoriker vissa aspekter av affarsbanksrörelsens utveckling under kriget, i synnerhet de regleringar påverkade utlandsrörelsen. som Därefter följer ett impressionistiskt avsnitt VK:s protokoll ska dels om som ge ett hum om vad VK sysslade med, dels markera vissa begränsningar i protokollens källvärde. Därpå följer redovisning spridda en av protokollsnotiser som har anknytning till i tidigare rapporter berörda frågor: brevkontrollen, VK som importreglerare, Riksbankens inställning till andras handel med guld, export mot likvid i svenska värdepapper, krediter för tyska fartygsbyggen, STAB:s infrusna rumänska tillgångar. I det femte avsnittet refereras de specialregler VK 1941 utfärdade för som de fyra storbankemas valutahandel och dess bestämmelser 1942 för av valutabankers och andra fondhandlares inköp svenska värdepapper i av utlandet. Efter en katalog över de fyra storbankemas ansökningar om dispenser för utländska värdepappersaffärer kommer avslutning som Pauldingaffären.

VISSA ASPEKTER AV AFFÄRSBANKSRÖRELSENS UTVECKLING UNDER KRIGET

Från september 1939 till maj 1940 blev den svenska kreditmarlcladen alltmer ansträngd. Inlåningen i bankerna sjönk och utlåningen steg Men

m Svenska Handelsbanken SHB, Skandinaviska Banken SkaB, Stockholms Enskilda Bank SEB och Göteborgs Bank GB.

"9 Partiet om inrikesrörelsen bygger Torsten Carlsson, Skandinaviska Banken näringslivi och samhälle 1939-1971 1997 s 131 Håkan Lindgren, Bank investmertbolag bankirfinna. Stockholms Enskilda Bank 1924-1945 1988, 231 f och Karl-Gustaf s Hildebrand, 1 omvandlingens tjiinst. Svenska Handelsbanken 1871-1955 1971, 358-62. s Partietom utrikesrörelsen har Carlsson 110s somunderlag. Allmänt kan också hänvsas till Ingemar Nygren, Riksgäldskontoret 1939-1945. Statens upplåning för beredskap och

därefter svängde kreditmarknadsläget. Det blev alltmer gott om pengar i bankerna. Deras problem blev att finna placering för sina kassaöverskott, ett tillstånd varade till slutet av kriget. Inlåningsöverskottet i

som affársbankerna steg från 600 mkr 1941 till l 200 mkr 1944.2 SHB fann utlåningsmöjligheter i högre grad än SEB och SkaB. Dess inlåningsöverskott förhållandevis måttligt. Inlåningen vid årssluten

var var 1941-44 l3—17 % större än utlåningen, medan motsvarande procenttal for SkaB steg från 46 till 65 %.

Att SHB bevarade ovanligt mycket ordinär bankverksamhet

av framgår också att dess innehav statspapper, skattkammarväxlar och

av av obligationer, i förhållande till inlåningen 1941-44 bara utgjorde omkring

fjärdedel. För alla affärsbanker låg genomsnittet på mer än 30 % under en de krigsåren. För SkaB låg motsvarande relationstal om kring 40 %,

senare och for SEB låg det ännu högre. Det bokförda värdet av SEB:s statspappersinnehav steg från 180 mkr vid utgången av 1941 14 mkr statsobligationer och 151 mkr skattkammarväxlar till 304 mkr 1945 83 mkr statsobligationer och 195 mkr skattkammarväxlar.

Enligt Carlsson blev de svenska bankernas löpande inrikes affärer inte föremål för lika detaljerad reglering som företagen inom industri och handel. Däremot medförde clearingarrangemang och valutaregleringar starka ingrepp i deras utlandsrörelse. I princip hade Sverige fram till kriget fria valuta- och kapitalrörelser, den principiella friheten hade under

men 30-talets begränsats av att en växande andel av utlandsbetalningama reglerades clearing. Enligt en beräkning hade fore krigsutbrottet

genom den clearade andelen utlandsbetalningama hängde med

av som samman Sveriges utrikes-handel stigit till 20 %. Under kriget ökades den ännu snabbare och nådde 1943 80 %.

Efter krigsutbrottet träffade Riksbanken och affärsbankema informella överenskommelser vissa inskränkningar i valutaförsäljningama, och i

om mitten december preciserades bankernas åtaganden skriftligt. Enligt

av detta avtal fick de endast sälja valutor for vissa ändamål såsom betalning för importvaror, frakter, försäkringar, resekostnader samt räntor och amorteringar på utländsk skuld. Avtalet ersattes den 25/2 1940 av den offentliga valutaregleringen. Även reguljära betalningar till utlandet kunde

ske endast med tillstånd från VK, till början givna från fall till fall nu en

räntestabilisering 1979 som väl så mycket handlar om hur finansdepartementet och Riksbanken i penningpolitiskt syfte tog kommandot över den statligaupplåningen. Så vitt jag vet finns ingen modem historik om Göteborgsbank.

23°De följande sifferuppgifterna är lite splittrade, de treutnyttjade historikema arbetarmed olika mått.

småningom efter vissa generella riktlinjer När handelsvägama västerut efter april 1940 nästan helt spärrades, minskades ytterligare de icke

clearingreglerade utlandsbetalningama.

Bankernas utlandsrörelse påverkades enligt Carlsson också av att Clearingnämnden använde Riksbanken bankförbindelse. Berörda som utländska centralbanker höll nämligen därför sina lqontillgodohavanden där, vilket medförde att behållningama på affärsbankemas konton med utländska banker starkt reducerades. Deras roll vid utländska betalningar blev i stor utsträckningatt ombud för clearingnämnden och VK. Det vara beräknades 1944 att affársbankemas valutahandel sjunkit till 15 â 20 % av vad den var före kriget. När kriget började hade Sverige enligt Carlsson avsevärda valutatillgångar i andra länder, däribland USA. Under krigets tidiga skede flyttades stora kapital från Sverige och andra europeiska länder till USA. Särskilt i slutet av 1939 och början 1940 överfördes betydande av penningmedel till USA trots Riksbankens åtgärder för att förhindra kapitaltlykt. Med valutaregleringen fick kontrollen större effekt. När Danmark och Norge i april 1940 invaderats spärrade USA alla norska och danska tillgodohavanden där, bankkonton, värdepapper och varulager. Därefter fordrades det tillstånd amerikanska finansav departementet för att få röra dessa tillgångar. Avsikten att hindra var tyskarna från att tillgodogöra sig dem. Kontrollen utvidgades snabbt till andra angripna länder. I början 1941 omfattade spärren förutom av Danmark och Norge Belgien, Luxem-burg, Nederländerna, Frankrike, Jugoslavien, Rumänien, Bulgarien, Grekland, Estland, Lettland och Lithauen. Fria Tysklands, Italiens och alla neutrala eller icke var krigförande länders tillgångar. Genom bestämmelser utfärdade 14/6 1941 spärrades emellertid axelmakternas och alla neutrala europeiska länders

utom Turkiets tillgodohavanden i USA. Efter förhandlingar utverkades

från svensk sida en generell licens, enligt vilken transaktioner med Sverige kunde verkställas förutsatt att Riksbanken lämnat sitt godkännande och den svenska legationen i Washington utfärdat k Swedish Certification. en s I juli 1941 inrättade de amerikanska myndigheterna den k s Proclaimed List, svarta listan, över personer och firmor i utlandet som

23 Enligt ett utdrag ur riksdagsprotokollen som sekretariatet sänt ut reglerades de svenskbrittiska betalningsförbindelsema under kriget i anslutning till 1939 års svensk-brittiska handelsavtal. Enligt ett avtal mellan Riksbanken och Bank of England ställde de två centralbankema i viss ordning ömsesidigt valuta till förfogande för i handelsavtaletförutsedda betalningar. Om betalningarna översteg3,6 milj £ skulle defullgöras i guld. Betalningsavtalet förnyades för ett år i sänder fram till försommaren 1944 då det sades från brittisk sida upp FK prot 27/4 1945, 332s

samarbetade med eller misstänktes samarbeta med Tyskland och Italien och därmed motarbeta de allierade. Alla finansiella och kommersiella transaktioner med svartlistade förbjöds, såvida inte det speciella organ som administrerade svartlistningen i varje särskilt fall lämnat tillstånd. Storbritannien hade också svart lista i stort sammanföll med den en som amerikanska. För svartlistade svenskar och svenska firmor gällde inte den generella svenska licensen. Dock tycks enligt Carlsson inte de amerikanska eller engelska myndigheterna ha reagerat mot att svenska affärsbanker i görligaste mån upprätthöll normala förbindelser med korrespondentbanker i Tyskland eller Tyskland ockuperade länder. av Ingen de tre storbankshistoriker som här utnyttjats har av förbindelserna med Nazityskland i fokus. Av mina tidigare rapporter framgår att det framför allt SEB engagerad i internationella var som var värdepappersaffärer och att bankens vd Jacob Wallenberg var den ledande i förmedlingen återköp tyska värdepapper. SkaB hade även efter av av 1940 års stora återköp Kreugerobligationer vissa obligationsintressen i av Stortyskland, framför allt dock indirekt att mycket stora nominella genom poster tyska, rumänska och polska obligationer låg som säkerhet för bankens krediter till STAB. Handelsbankens affärer med tyska statsobligationer, åter, inföll före 1938. Enligt Gletes rapport till kommissionen 1998 04 02 hade SHB på 1930-talet dragit ned sin internationella verksamhet. Han konstaterar också att, såvitt han funnit vid sin undersökning i bankens arkiv, de direkta affärerna med Tyskland under krigsåren hölls på låg nivå och att han funnit få spår av direkta en kontakter på direktörsnivå med tyska banker.

VALUTAKONTORETS PROTOKOLL

Varje protokollsvolym inleds med protokollen, och de består maskinav skrivna föredragningslistor med påteckning vid varje ärende om beslut fattats eller ärendet endast anmälts och i slutet av listan ordförandens om justering. Besluten utgörs i protokollen aldrig motiverade bifall eller av avslag. Efter protokollslistoma finns i volymema bilagor, samlade under protokollsdatum, dvs de är inbundna efter ett försättsblad som anger sammanträdesdatum. Bilagorna utgörs bland annat av framställningar till VK, de flesta ifyllda blanketter av olika slag, och svar på framställningama någon gång motiverar ett avslagsbeslut. Men det finns långt ifrån som bilagor till varje ärende. Ibland utgörs bilagan en anteckning av av sekreteraren eller tjänsteman att en framställning gjorts muntligt och annan därför besvarats muntligt; svarsbrev på muntliga framställningar

förekommer dock. Den stundom formlösa handläggningen illustreras tydligare i framställningen om Pauldingaffären. De beslut vid sidan organisationsfrâgor protokollen de - av - som första åren genomgående registrerar gäller framställningar om valutatilldelning och tillstånd att handla med värdepapper över landets gränser. Rätt ofta förekommer beslut åtal för överträdelser om av valutabestämmelsema. Frekvensen sammanträden tunnades med åren av ut, från ett par tre sammanträden månad 1940 till tolv 1942 och färre än per tio per år 1943-46. De rutinmässiga valutatilldelningsärendena blev inte längre föremål för styrelsebeslut utan kom på styrelsens bord i form av långa listor med beslut valutatilldelning sedan föregående om styrelsesammanträde. Som nedan kommer att framgå 1942 också gavs generella regler för viss handel med värdepapper.

SPRIDA PROTOKOLLSNOTISER OM BREVKONTROLLEN, VALUTAKONTORET soM IMPORTREGLERARE, GULD, EX- PORT MOT LIKVID I SVENSKA VÄRDEPAPPER, FARTYGSKREDITER, STAB:s INFRUSNA RUMÄNSKA TILLGÅNGAR

Som framgått av Gertrud Forkmans rapport 1998 01 26 "Den svenska valutaregleringen" skärptes denna genom en lagändring innebar att som tjänstemän vid VK kunde förordnas att öppna och granska brev eller försändelser till eller från utlandet. VK:s protokoll inte mycket ger om förarbetet. Den 5/4 1940 beslöt styrelsen att hemlig till en pm finansdepartementet om viss brevkontroll skulle upprättas, och den 12/4 godkändes ett förslag till i ärendet, denna inte pm men ger mer om bakgrunden än som framgår av Forkmans rapport.

I övrigt har inga notiser om brevkontrollen påträffats i protollen från lcrigsåren. I protokollet från 11 1946 noteras vid punkten "Ang brevkontrollen" "Upphör från 1/1 1947. Meddelas ej." Bland bilagorna ligger en av Rooth med blyerts skriven odaterat anteckning på hans vanliga blockpapper vilken har rubriken "Post-kontrollen". Den inleds: "Började i juli 1945" vilket måste felskrivning för 1940. Erfarenheterna - vara en visade enligt anteckningen att brevförsändelser i ringa utsträckning användes för att kringå valutakontrollen. Några betydande försök mer därtill hade överhuvudtaget inte upptäckts brevöppnandet. "Mest genom rena bagateller som vi helst alls skulle lägga i vi kommer på dem oss om genom brevcensuren." Det onödigt att fortsätta ett arbete föga var som gav eller inget utbyte, och han tänkte därför föreslå att "vi fr.o.m. d 1 1947 slutar med kontrollen posten". av

I rapport 1 refererades vice riksbankschefen Ferdinand Wallbergs "PM angående valutakontorets hittillsvarande verksamhet" av 12/6 1940. Den delen promemorian tog problemet att VK i strid med senare av upp förarbetena till 1939 års valutalag kommit att fungera som ett

importreglerande vid sidan andra statliga myndigheter. Detta

organ av hade föranlett styrelsen att hos finansministern begära direktiv huruvida VK:s importbegränsande verksamhet skulle fortsätta hittills. Något som beslut denna hänvändelse har inte påträffats i styrelseprotokollen, men om Wigfors 21/6 1940 ligger bland bilagorna till protokollet för den svar av 28/6. Enligt regeringens uppfattning borde VK:s sedan den 9/4 1940 genomförda kontroll över försäljningen valutor för varulikvider av upprätthållas i hittillsvarande former såsom provisorisk anordning för en reglering av importen. VK:s protokoll inget på frågan hur länge den provisoriska ger svar anordningen för importbegränsning upprätthölls. Enligt Torsten Carlsson tidigare anförda arbete 112 bortföll ransoneringsmomentet i

valutaregleringen därför att valutasituationen förbättrades. På grund av avspärrningen västerut sjönk importutgifterna i förhållande till exportinkomsterna, och fraktema från den del det svenska av handelstonnaget seglade utanför spärren spädde på inkomsterna som utifrån.

Ett VK:s beslut den 2/8 1940 bestyrker min tes att Riksbanken före av 1944 års förbud mot andras import guld ville förbehålla sig rätten att av handla med guld över gränserna. På SKF:s ansökan att få ta emot guld som likvid för viss försäljning till Nederländerna beslöts att "SKF borde i första

hand söka genomföra transaktionen på kompenstionsbasis".

VK:s beslut den 24/1 1941 att under vissa förutsättningar bifalla att Svenska pappersbruksföreningen vid export till Frankrike fick ta emot likvid i svenska värdepapper saknar tyvärr bilagor. Den förefaller dock kunna kopplas till IRD-notis 23/12 1940 rapport 2. Enligt denna en av hade Rooth Hägglöf fått veta att det pågick diskussioner "om affärer på av Frankrike kredit 10 milj likvid i eller obl. Jag sade att vi vore varor intresserade obl affärerna." Här skulle alltså kunna föreligga en parallell av till Riksbankens återköp obligationer från Holland, det har inte i av men

m IRD står liksom i tidigare rapporter för Ivar Rooths sk dagboksantekningari serien FIA volyrnerna 154 A-Y, SRBA, och RM för deturval dessa utgivits såsomseparatbilaga ur som till Riksbanksutredningen 1997.

det andra och mig genomgångna övriga materialet påträffats något av som tyder på att en sådan affär kommit till stånd.

SkaB:s och SEB:s regeringen önskade krediter för finansiering tyska av av fartygsbyggen i Sverige rapport l sanktionerades VK:s styrelse den av 13/5 1941.

Den 3/7 1941 anmäldes i styrelsen samband med de amerikanska

spärråtgärdema stående spörsmål", ingen bilaga till protokollspunkten men sprider ljus över vilka spörsmål det fråga var om.

Den 18/9 1941 anmäldes att STAB fått tillstånd att i utbyte mot infrusna

rumänska lei överta amerikanska värdepapper på villkor att obligationema deponerades i Riksbanken. Kanske rörde det sig de nödlidande om kuponger på STAB:s stora post rumänska obligationer, Jacob som Wallenberg med hjälp Dresdener Bank fått till stånd preliminärt av ett avtal om våren 1940 rapport 3.

1941 ÅRS SPECIALREGLER FÖR DE FYRA STORBANKERNAS

VALUTAHANDEL OCH 1942 ÅRS BESTÄMMELSER OM INKÖP AV SVENSKA VÄRDEPAPPER I UTLANDET

Bland bilagorna till protokollet för den 18/1 1945 finns kopior av likalydande brev till de fyra storbankerna. I breven återkallade VK med omedelbar verkan sitt medgivande till dem i brev den 8/1 1941. Var och av en av dem hade då medgivits att sitt valutainnehav ta i anspråk av ett belopp som inte vid något tillfälle fick överstiga $ 500 000 eller motvärdet

i andra valutor för inköp utländska värdepapper vilka avsågs av senare försäljas mot likvid i utländska valuta. Kontoret anhöll också om meddelande från varje bank huruvida den innehade värdepapper som inköpts med stöd av detta medgivande och ännu inte försålts. Om så var fallet skulle specificerad uppgift innehavet inges till kontoret. Om om svar på denna begäran lämnats framgår inte protokollen från tiden efter den av 18/1 1945.

Något beslut om ett sådant medgivande för alla fyra bankerna finns inte i styrelseprotokollen. Däremot bifölls den 3/1 1941 SEB:s framställlning om "revolverande rätt att utnyttja högst $ 500 000 för handel i utländska värdepapper". Inga bilagor till beslutet finns kunde som ge en motivering för att söka eller göra detta medgivande. Men tanken med om medgivandet var att de fyra stora bankerna skulle kunna göra ett slags

arbitrageaffärer i utländska värdepapper, köpa dem där de billiga och

var

sälja dem där de var dyrare, så skulle bankerna kunna göra ett stort antal snabba och rätt stora värdepappersaffärer utan be VK om lov.

Det kan här tilläggas att sedan jag fått uppdrag att igenom VK:s korrespondens med de fyra bankerna påträffades svar på kontorets skrivelse 19/1 1945 från SHB och SkaB. Den senare banken gav ett för

av denna undersökning mer uttömmande svar än den förra. SkaB svarade nämligen den 22/1 1945 att banken aldrig utnyttjat medgivandet i fråga, medan SHB den 23/1 nöjde sig med att svara på den av VK ställda frågan: "Enligt önskan få vi bekräfta att vi icke innehava några värdepapper inköpta på grund av ovannämnda medgivande." 2 Varken GB eller SEB tycks däremot ha besvarat frågan skriftligen, inga svarsbrev föreligger i den i not 6 anförda arkivserien, volym 3 korrespondens med GB 1940-45 och volym 27 med SEB 1944-46.

I rapport 5 behandlas Riksbankens återköp av svenska värdepapper 1942. De grundades på regler VK införde i två steg. Det första steget

som utgjordes ett brev till Svenska fondhandlarföreningens ordförande av

av 21/3 1942, vilket beslutades den 11/3. I brevet förklarade sig VK berett att tills vidare på vissa villkor ställa valuta till förfogande för uppköp av svenska obligationer i Schweiz. 23‘ Uppköpen skulle gälla på Stockholms fondbörs noterade papper. Obligationerna fick uppköpas till en kurs av högst 75 % noteringen i Stockholm avslutningsdagen och skulle säljas

av till Riksbanken till 78 % denna notering. Tillstånd till inköp av

av erforderligt belopp sfr skulle meddelas efter inlämnande av inköpsanmälan till VK i varje särskilt fall. Den utländska säljaren behövde inte avfordras affidavit. Obligationerna skulle sändas till Riksbanken för köparens

räkning

Nästa steg togs den 3/6 1942, då styrelsen biföll ett av direktionen utarbetat förslag till bestämmelser angående köp från utlänning av svenska värdepapper. De dag utfärdade bestämmelserna var rätt invecklade:

samma

Svenska aktier och obligationer som sedan den 25/2 1940 oavbrutet tillhört i utlandet bosatta fick intill ett belopp motsvarande

samma person

2 VK:s arkiv, E 111 vol 16SkaB och 41 SHB.

23" Den 19/12 41 hade VK bifallit "konkreta framställningar" från fem schweiziska bankirfinnor tillstånd att försälja svenskaaktier och obligationer i utländska bankersoch

om bankirfirmors depåerhos svenskabanker och att transfereramotvärdet, sammanlagt80 000 kr.

235I skrivelse till adressat 28/3 1941 förtydligades villkoren. Uppköpsprisemas

samme av procenttal skulle baseras på Stockholmsnoteringens köpkurs omräknad efter RB:s avista säljkurs för sfr.

10 000 kr försäljas på den svenska marknaden och motvärdet i utländsk valuta transfereras till den i utlandet bosatta säljaren i enlighet med de regler som gällde i förhållande till det land i vilket säljaren bosatt.

var Förutsättningen att oavbrutet innehav kunde styrkas

var tillfredsställande Inköpsanmälan skulle i varje särskilt fall underställas VK för godkännande. Den skulle utöver sedvanliga uppgifter på vad

ange sätt innehavet styrkts. Då särskilda omständigheter åberopades eller VK

av ansågs föreligga kunde kontoret efter ansökan medge försäljning större

av belopp än 10 000 kr eller bortse från villkoret beträffande innehavet. II. För sådana på fondbörsen noterade svenska aktier och obligationer tillhöriga någon i utlandet bosatt, vilka kunde försäljas enligt reglerna i punkt I var VK berett att ge medlemmarna i Svenska fondhandlarföreningen tillstånd att inköpa värdepapper och transferera köpeskillingen på följande villkor: a Beträffande uppköp av svenska obligationer i Schweiz skulle bestämmelserna i breven till SFF:s ordförande 21/3 och 28/3 1941

av gälla, men med den förändringen att de där angivna procenttalen skulle höjas till 77 % respektive 80%. b Övriga uppköp av obligationer från någon i utlandet bosatt skulle VK pröva från fall till fall. c Uppköp i Schweiz, Storbritannien och USA på Stockholms fondbörs

av noterade svenska aktier fick ske på följande villkor: l Uppköpen skulle ske antingen för RB:s räkning med leverans franco RB till kurs 85 %

en av av noteringen i Stockholm den dag inköpet skedde, varvid fondhandlaren skulle erhålla en kommission av 1 %, eller för fondhandlarens

egen räkning, varvid aktierna skulle sändas försäljaren till RB med avräkning

av franco RB till en kurs av 86 % noteringen i Stockholm den dag

av försäljningen och leveransen till RB skedde. 2 Inköp erforderlig valuta

av skulle medges efter inlämnande av inköpsanmälan till VK i varje särskilt fall. I anmälan skulle anges vilka aktier inköpts och

som genom vem inköpen skett. För remissor till USA gällde de särskilda bestämmelserna i VK:s cirkulär nr 58. 3 Affidavit utvisande att aktierna varit i schweizisk, brittisk respektive amerikansk ägo sedan 25/2 1940 skulle åtfölja aktierna. d Uppköp av svenska aktier i Danmark, Norge och Tyskland fick ske på under c angivna villkor, varvid remitteringen dock skulle ske över

236Som tillfredsställande bestyrkande betraktadeVK: a Anteckning av svenskvalutabank att värdepapperenlegat depå hos bankeni för sammaägaresedanden 25/2 40; b intyg

om enahandaförhållande från välkänd utländsk bank eller bankirñnna; c affidavit undertecknat av innehavaren och försett med intyg från svensk legation eller konsulat att ägareninför tjänsteman uppvisat bevis om de affidaviti berörda förhållandena eller lämnatförsäkran

om derasriktighet eller med förklaring av välkänd utländsk bank eller bankirfinna att dennaefter undersökning var övertygad om riktigheten av de länmadeuppgiftema

clearingen och affidavit avse dansk, norskt respektive tyskt innehav sedan 25/2 1940. e Uppköp av börsnoterade svenska aktier i andra fall än de under a-d angivna skulle prövas av VK. III. Beträffande uppköp sådana någon i utlandet tillhöriga svenska av aktier och obligationer inte noterade på Stockholms fondbörs var som var VK berett pröva ansökningar tillstånd till inköp och remittering av om köpeskillingen. Beslut att upphäva de refererade bestämmelserna fattades den 29/3 1944 i form av ett bemyndigande for direktionen att "successivt avveckla nuvarande bestämmelser köp till underkurs från utlandet av svenska om värdepapper". Inga bilagor upplyser om varför beslutet fattades och hur det genomfördes.

DE FYRA STORBANKERNAS AN SÖKNINGAR OM DISPENSER FRÅN VALUTAREGLERINGEN

För SHB:s, SkaB:s och GB:s vidkommande har jag i VK:s protokoll påträffat mycket få ansökningar om dispenser från valutaregleringen i fråga värdepappersaffärer eller större valutatransaktioner. SkaB fick om den 18/6 1940 avslag på en ansökan att använda dollartillgodohavande på valutakonto för inköp av tyska hypoteksobligationer. Den 4/10 samma år avslogs GB:s ansökan att använda inflytande belopp i norska kronor till att i Norge inköpa svenska obligationer, eventuellt norska obligationer i svenska kronor. Den 5/5 1944 gavs dock banken tillstånd att lämna ett lån på 50 000 kr till ett norskt rederi. Den 19/8 1941 bifölls SHB:s ansökan att få sälja en aktiepost i United Wheler läsz Whaler mot 64 000 Det rörde sig avvecklingen av den om sk valfångstaffären, behandlad i rapport Avvecklingen tas upp här, därför att den illustrerar att det finns luckor i VK:s prot och att det finns många sätt att komma runt valutakontroller. United Whalers fiskeflotta hade när kriget kom rekvirerats den brittiska regeringen. Moderfartyget av i flottan, Terje Viken, torpederades i mars 1941. Den brittiska regeringen vid rekvirerandet fartygen åtagit sig lcrigsrisken fullgjorde sina som av åtaganden, och United Whalers kunde betala tillbaka sin skuld till SHB. Härom har inget påträffats i VK:s protokoll. Aktieinnehavet i United Whalers, till del låg kvar i AB Reserva, det bolag SHB bildat för som en valfångstaffáren, såldes på tillfredsställande villkor, det hjälpte föga men att VK tillstånd att ta hem likviden, de 64 000 punden. Den brittiska gav regeringen medgav inte valutans överförande till Sverige, men saken kunde ordnas ändå. Hambros Bank i London övertog aktielikviden som kvittning för fordran på Äggfors AB i Mörsil i Jämtland. Företagets en

skuld till Hambros överflyttades till Reserva fick fordran på som en Äggfors på 1,3 mkr med betryggande säkerheter. 2 Den 8/12 1944 tilläts SHB för Hapags räkning betala 560 000 kr till RederiAB Skeppsbron, förutsatt detta satte in på blockerat konto pengarna i valutabank. Pengarna fick utan särskilt tillstånd VK endast disponeras av med 180 000 kr per kvartal under 1945 för i beslutet specificerade ändamål som inte framgår av protokollet med bilagor. Betalningen stod i samband med den bulvanaffár för tyska fartygsbyggen i Sverige inletts 1942 som och kort omnämnts i min rapport 2 och utförligare i Gletes rapport. nr

Att SEB under Jacob Wallenbergs ledning den ledande svenska var banken på utlandsaffärernas område bestyrks ytterligare genomgången av

av VK:s protokoll. Framställningarna dispenser för värdepappers och

om valutaaffärer är mångdubbelt fler än de andra storbankemas sammantagna. Trots att uppgifterna i protokollen är mycket knapphändiga och det ofta saknas klargörande bilagor delvis beroende på muntliga framställningar som besvarats på samma sätt står det klart att det till största delen är andra affärer som registrerats i VK-materialet än de framkommit i som tidigare rapporter. Detta gäller t ex affärerna med Otto Wolff 1940 och 1941. 1942 års affärer med denna firma, förutsattes ske under insyn som av tyska och svenska myndigheter, torde, det visat sig, i det som senare ena fallet ha avsatt spår i VK-protokollen. Genomgången dessa av förstärker intrycket att Jacob Wallenberg under de tre första krigsåren så gott det gick försökte vidmakthålla något mellankrigstidens starka av internationella inriktning bankgruppens affärer. Han hade gott av om pengar att ge bättre avkastning än den svenska skattkammarväxlar som gav; diskontot för 3-månaders växlar sjönk från 2,7 % i slutet 1940 till av 1,5 % i juni 1941 och pressades det ändå lägre senare

Sex noterade protokollspunkter gällde Boschaffären och förbigås

därför här 19/3, 20/3, 3/5, 16/11 1940 och 26/1 1941. Det ska endast anmärkas att från den 20/3 föreligger ett hemligt protokoll, det enda påträffade i sitt slag, är lite utförligare än de eljest gängse som

föredragningspunlctema med påtecknat beslut.

Förutom Boschfrågan gällde SEB:s framställning 1940 framför allt tillstånd att sälja Konversionskasses k funding bonds i slcr och att för s motvärdet i utlandet köpa svenska värdepapper. Bifall lämnades på villkor

2 Hildebrand 1971, 335.s

m Nygren a s56.

att värdepapperen inte såldes utan VK:s tillstånd. Den 10/5 1940 gällde det 225 000 kr funding bonds och svenska statsobligationer; 17/9 anges bara funding bonds och obligationer; 28/10 100 000 kr funding bonds och värdepapper; 29/11 825 000 kr funding bonds och likvid i dollar för återköp av svenska värdepapper. Den 19/4 1940 gällde framställningen helt obestämt "överlåtelse vissa svenska tillgångar i utlandet", och den

av godkändes efter bordläggning den 24 princip". Den 14/6 1940, slutligen, godkändes SEB:s ansökan att få sälja Estländska oljeskifferkonsortiet rapport 3.

1941 inleddes med att SEB den 3/1 fick tillstånd att återköpa från utlandet 523 349 B-aktier i STAB för 10 kr styck rapport 3. Transaktionen kunde okända skäl inte genomföras då utan återkom

av 1942. Den 6/5 hade SEB gjort framställning om försäljning till Riksbanken

50 000 kr svenska statsobligationer, återköpta i utlandet, denna av men protokollspunkt har påteclcningen "Utgår". Den 19/8 avslogs en ansökan

tillstånd att mot likvid i spärrmark köpa svenska värdepapper i utländsk om ägo. Enligt anteckning bland bilagoma rörde det sig om en muntlig

en framställning därför besvarats muntligt. Samma informella förfarande

som tillämpades också när tillstånd, anmält i styrelsen den 18/9 1941, lämnades SEB att inköpa förstklassiga amerikanska jämvägsobligationer tidigare i holländsk, nu i tysk ägo, mot betalning med l/3 i Kreugerobligationer, 1/3 i tyska kommunallån och 1/3 över clearingen. Tillståndet gavs på villkor att de amerikanska obligationerna deponerades i Riksbanken.

Villkoren vid förmedlingen av återköpet av nom $ 162 000 Norddeutscher Lloyds 4 % obligationer 1941 rapport 3 framgår klarare

VK:s Styrelseprotokoll 18/9 1941 än i tidigare utnyttjat material. SEB av ansökte för gnippbolaget Fiducias räkning om tillstånd att i utbyte mot det tyska rederiets obligationer med ett värde av 457 000 sfr ta emot 1 040 aktier i Grängesbergsbolaget, 830 aktier i Turitz och 500 ASEA. Efter bordläggning godkändes transaktionen den ll/ ll på villkor att aktierna deponerades i Riksbanken. Samma dag anmäldes också att SEB i Schweiz köpt mindre post United River Plate 5 % obligationer och sålt dem till

en Argentina.

Den 19/12 1941 medgavs SEB rätt att genom förmedling av firma Otto Wolff i Köln uppköpa diverse amerikanska jämvägsobligqationer och argentinska hypoteksobligationer, k cedulas, mot försäljning i båda fallen

tyska värdepapper i svensk ägo. Bifallet lämnades på villkor att de av amerikanska obligationerna deponerades i Riksbanken. Av VK:s brev till SEB 20/ 12 bland protokolls-bilagoma framgår att de amerikanska och

av argentinska obligationerna för närvarande var i holländsk eller tysk besittning och att likviden skulle utgöras certifierade tyska

av värdeppapper i svensk månne SEB:s Brevet avslutades med att VK

ägo -

principiella skäl nödgades påfordra att de amerikanska obligationerna av

deponerades i Riksbanken och endast fick disponeras efter medgivande

av VK.

I VK:s Styrelseprotokoll från 1942 har för SEB:s del endast

en värdepappersaffär noterats, nämligen det den 15/10 förnyade tillståndet att återköpa 523 349 STAB:s B-aktier. Bland bilagoma finns Jacob Wallenbergs skrivelse till VK av 31/12 1940, VK:s 3/1 1941 och

svar av 17/10 1942. I JW :s skrivelse att aktierna skulle återköpas från

uppges International Match Realization Company ett konsortium, att likviden

av skulle ske i dollar och att priset inte skulle överstiga motvärdet 10 kr

av per aktie. Wallenberg motiverade transaktionen med att återköpet aktierna

av skulle möjliggöra för IMRCo att lämna utdelning, och därigenom skulle minst lika mycket valuta återflyta till Sverige återköpet flöt ut.

som genom I VK:s brev av 17/ 10 1942 anfördes att bifallet innebar att VK gjort ett undantag från bestämmelserna 3/6 1942 angående köp från utlänning

av av svenska värdepapper.

I 1943 års protokoll har inga framställningar från SEB om tillstånd till internationella värdepappersaffärer noterats, dvs att inga förklaringar påträffats till årets förändringar i SEB:s tyska obligationsinnehav rapport

Den 18/ 12 1944 bifölls SEB:s ansökan dels att få inkassera kuponger till argentinska obligationer, dels att få köpa nom 200 000

pesos Mexikanska TelefonAB:s nyemitterade obligationer dels att LM Ericsson skulle få köpa 2 miljoner pesos av detta 7 % lån. Försäljning dessa

av obligationer krävde tillstånd från VK:s direktion. Den 3/4 1945 behandlades en framställning från AB Obligationsintressenter ägt till lika delar av SEB och SkaB och SEB om tillstånd att försälja till Golddiskontbank nominellt $ 321 000 respektive $ 29 000 Deutsche Rentenbanks obligationer. Det påtecknade beslutet löd: "Den allmänna frågan underställs regeringen". Den 11/4 lämnades bifall till framställningen "mot likvid i sfr".

PAULDING-AFFÄREN

Framställningen bygger således dels på VK:s protokoll, dels på ett antal anteckningar och uppteckningar av Ivar Rooth i FIA volym 146, SRBA. Av redogörelsen framgår att affären dels är mycket ojämnt registrerad i VK:s protokol, dels sköttes tämligen inforrnellt riksbankschefen/

av ordföranden i VK.

Den första protokollsnotisen är av 18/1 1945. VK:s styrelse beslutar att en värdepappersaffär mellan Paulding Co, New York, SEB och AB Fiducia ska remitteras till Banlinspektionen för utredning. Bland bilagoma finns ingen kopia av någon remisskrivelse till Bankinspektionen, inte heller omnämns i något protokoll något remissvar från inspektionen. Däremot

finns bland bilagorna skrivelse till SHB 23/2 1945 och till SEB

en av en av 19/3 1945 samt SHB:s 28/2

svar av

I skrivelsen till SHB begärde VK uppgifter om ett stort antal svenska aktier som SHB enligt uppgift överlämnat till SEB i mars 1941 för räkning Paulding Co Enligt svaret hade aktierna varit deponerade hos SHB sedan 1938 för räkning Montserrat AG, Zug i Schweiz, tidigare för en amsterdamfirmas räkning. Ensamrätt över Montserrats depå hade herr Franz Feilchenfeld, New York, haft.

Av brevet till SEB framgår att VK skrivit till banken i ärendet den 20/11 1944 och mottagit svar från SEB av 7/12 jämte bilagor och en skrivelse från Fiducia av samma dag. Ingenting har registrerats i VK:s protokoll denna brevväxling och skrivelserna har inte påträffats bland

om protokollsbilagorna. I brevet av 19/3 1945 meddelade VK att de uppgifter som SEB lämnat om de värdepapper som förvarades i bankens specialdepå för Fiducia under beteclmingen "Konto Mrss Paulding % Co, New York" inte var tillfyllest för att bedöma affärens karaktär. I skrivelsen ställdes fyra konkreta frågor, och den avslutades med att de handlingar som VK haft tillgång till givit intrycket att ifrågavarande värdepappersaffär i realiteten än kanske inte formellt skett for svensk räkning och således

om skett i strid med i vart fall valutabestämmelsemas anda.

Därefter finns ingenting om affären i VK:s protokoll förrän den 17/1 1947, då "avveckling av den s k Pauldingaffären" anmäldes till protokollet. Under tiden hade Rooth hållit förhör med Jacob och Marcus Wallenberg. Handlingarna i F 1A 146 om Pauldingaffären är följande. Tre omisskännlinga original till s k dagboksanteckningar av Rooth: 12/7 45 anteckningar från samtal med JW, 26/1 46 "Till samtal med JW MW" en lång rad frågor och 28/1 46 ett fåtal svar på en del av frågorna, en maskinskriven samtalsuppteckning i original plus en karbonkopia med påskrift R/ab 30.1.46/6 ex och blyertstillägget på kopian "till min samtalspärm", ett maskinskrivet papper med frågor daterat 6.2.46 med blyertspåskrift av Rooth: "med brev till JW 6/2 46" och slutligen "PM angående Enskilda Bankens affärer med Paulding" med påskrift:"R. 22.5. 1946/10 ex".

I samtalsuppteclcningen av 30/1 1946 återger Rooth samtalet med JW 12/7 1945 och med JW och MW den 28/1 1946. Värt att nämna från dagboksanteckningen om samtalet med IW 12/7 1945 som inte återges i

239Eflersom Fiducia ingick i Providantiagruppen finns möjligen något att hämta i den stora utredning om Providentia somBI gjorde 1946.

24°Enligt speciñkationen aktiema rörde det sig 6 161 stycken aktier i AB SvenskaAktier,

av 177aktier i Investor och 145 Mo Domsjö.

samtalsuppteckningen är påståendena "Ha vågat köpa något sedan USA korn in i kriget" och "Högst aktier för $ 190 000".

I promemorian av 22/5 1946, som förmodligen skrivits som underlag för VK:s slutliga ställningstagande redogjorde Rooth inledningsvis för affärens förlopp. Initiativet var SEB:s, som enligt egen utsago erhållit tillstånd att inköpa svenska aktier i utlandet utländska värdepapper till

om motsvarande belopp såldes till utlandet. Det var enligt Rooths kommentar i och för sig riktigt att sådana tillstånd gavs men de var med all sannolikhet förknippade med villkoret att de inköpta aktierna inte fick säljas utan VK:s tillstånd. Det hade enligt JW uppgift inte varit svårt att sälja tyska obliga-

:s tioner till Tyskland men mycket svårt att komma över svenska värdepapper i utlandet. SEB inköpte emellertid svenska aktier i utlandet. Om inköpen skett för svensk räkning hade licens erfordrats. För att undvika detta ställde SEB sitt Panamabolag Pollux köpare. Inköpen gjordes till en början

som

SEB dels från Hambros Bank, dels från diverse schweiziska banker genom och bankirer. Paulding hade ingen direkt kontakt med säljarna i detta fall. Hur snart han underrättats om köpen var ännu inte utrett.

Enligt VK:s åsikt, framhöll Rooth, innebar SEB:s åtgärd att verkställa inköpen och formellt ställa ett dotterbolag i Panama respektive Paulding

köpare reellt ett klart kringgående av den svenska valutalagstiftningen. som Under förutsättning att banken förklarade att den i framtiden inte skulle komma att tillämpa liknande principer vid tolkning valutalagstiftningen

av föreslog Rooth i sin pm att VK skulle avstå från vidare åtgärder med anledning av affären Paulding.

RAPPORT OM UPPGÖRELSE MELLAN NEDERLANDSCHE BANK OCH STOCKHOLMS ENSKILDA BANK RÖRANDE AMERIKANSKA OBLIGATIONER SOM DEN SENARE INKÖPT I HOLLAND UNDER KRIGET

UPPDRAG OCH MATERIAL

Enligt uppdragsavtal nr ll av 20/1 1999 ska jag för det första skriva ett utkast till en pm med frågor till holländska forskare rörande Riksbankens och SEB:s köp av respektive svenska och amerikanska obligationer från det ockuperade Holland åren 1941 och 1942. För det andra ska jag i SEB:s och Valutakontorets arkiv söka efter uppgifter den uppgörelse

om om återköp till Holland av de nämnda amerikanska obligationema efter

som kriget ingicks mellan SEB och den holländska centralbanken, De Nederlandsche Bank NV. Den första delen av uppdraget har till tids vinnande redovisats för sig. Ett utkast till pm med frågor överlämnades den 21/1 1999 till komissionens sekretariat.

Denna rapport om den andra delen uppdraget kompletterar två

av tidigare redovisningar, nämligen rapport 4 om SEB:s affärer med firma Otto Wolff och rapport 6 genomgång Valutakontorets

om av styrelseprotokoll. Huvuddelen av arbetet har utförts i SEB:s arkiv, där arkivarien Anders Perlinge vanligt med gladlynt effektivitet hjälpt till

som med materialsökandet, som jag i det följande redovisar lite utförligare än nödvändigt för att ge en föreställning om vilka möjligheter detta

som välbevarade och välordnade arkiv erbjuder forskaren.

Den nederländska banken representerades under förhandlingarna med SEB av J H O Graaf van den Bosch. Av bankarkivets alfabetiska register till direktionens korrespondens framgår att det finns korrepondens från de här aktuella åren mellan den Bosch och SEB:s vd Marcus Wallenberg i

van den senares arkiv, serie E l vol 70, 73, 79-85, 87, 90 och 98. Den föga omfattande korrespondensen med van den Bosch visade att frågan de

om amerikanska obligationema var aktuell 1949 och 1950, med ett

men par undantag de få breven i volymema 85-87 och 90 ingenting i sak

gav om regleringen av obligationsfrågan utan gällde sammanträffanden denna.

om Den övriga brevväxlingen med den Bosch i de genomgångna

van

volymema gällde den kredit på 50 mlcr som de svenska storbankerna efter kriget ställde till holländska regeringens förfogande

Genom datorsökning påträffades i steg två en akt med titeln "Nederlandsche Bank" i Direktionens dossierer, serie FIB, vol 497. Akten innehåller underhandlingar Nils Söderström fört

två pm om som med den Bosch i Amsterdam den 9-10/11 och 23-25/11 1949.2

van Därjämte finns två uppställningar, en handskriven "Amerikanska obligationer 23/ 10 1949" och en maskinskriven "Amerikanska obligationer i depå hos Riksbanken 12/6 1950". De ger exakt samma siffror för nominella belopp och inköpsvärden för de förtecknade obligationsposterna, medan surnrnorna for dagsvärden och givetvis för upplupen kupongränta är högre i 1950 års uppställning. Vidare finns en fotokopia av ett brev från den Bosch till MW av 11/7 1950, vilket saknas i MW:s

van genomgångna korrespondens. Slutligen innehåller akten ett memorandum

Herrman Nachmanson, SEB:s expert på utländska kapitalmarknadsav frågor, daterat 16/11 1950. Det återger den överenskommelse som ingåtts med den Bosch den 14/11 "regarding nominal value $ 685 500,

van blocked American railway and public utility bonds belonging to the Stockholms Enskilda Bank".

Med hjälp registret till bankens Styrelseprotokoll var det därefter i

av det tredje steget lätt att lokalisera de protokoll i vilka Nederlandsche Bank figurerar från och med 1949.

Överenskommelsen med Nederlandsche Bank november 1950

av förutsatte godkännande holländska finansministcriet och VK. Då vid

av tidgare sökningar i VK:s arkiv ingenting hade påträffats härom i VK:s

2 Det kan också nämnas att i bankarkivet finns ett alfabetiskt register till direktionens besöksbok. På de besökandesregister/kort står datum för besöket och med signaturer anges vilka i banken som besöktes.Av registret framgår att van den Bosch besökte SEB i

personer juni 1946, i februari och oktober 1947samt27-28/2 1950, dåsamtalengällde de amerikanska obligationema Den 27/2 träffade van den Bosch JW, MW, NS Nils Söderström chef för arbitrageavdelningen och ett slags utlandschef i banken samt EW Ebbe Wallenborg, som hade kommit från Riksbanken 1946 och var SEB:s expert regelverket Icing valutor och utlandsverksamhet. Den 28/2 gällde besökenMW och NS.

m Bilagd den avskrift, "Revised Drafi Text", de allierades

senarepromemorian är en av deklaration av 5/1 1943, i vilken utfárdama för sig reserveraderätten att ogiltigförklara varje slag av överföringar av och transaktioner med egendom, rättigheter och intressen hemmahörandei av fienden ockuperadeeller kontrollerade områden.Varningen gällde oavsett om dessaöverföringar och transaktioner hafi formen av uppenbar plundring eller av till synes legala transaktioner av föregivet frivillig karaktär.

protokoll, genomgicks VK:s korrespondens med SEB i serie E III

nu c v01 29 1950 och E III c vol 12 1951, och i den volymen

senare påträffades en kopia VK:s brev i ärendet 5/1 1951.

av av

FÖRHANDLINGAR OCH RESULTAT

I brev till MW av 12/10 1949 förklarade van den Bosch att han trodde "att vi nått ett stadium där affären med de amerikanska obligationerna kan regleras tillfredsställande för alla parter", och MW svarade den 14/10 att han var "glad att saken mognat för uppg6relse"2. Frågan hade tydligen

— varit på tal tidigare utan att det avsatt några spår i det genomgångna materialet. Den 10/ ll meddelade MW i bankstyrelsen att det pågick

förhandlingar på Nederlandsche Banks initiativ om Övertagande de

av amerikanska obligationer som SEB köpt i Holland under kriget i utbyte mot tyska obligationer. Den 17/11 redogjorde han i styrelsen för vad

som dittills förekommit vid förhandlingarna, "varefter vidtog överläggning om Bankens uppträdande under ärendets fortsatta behandling" punkt slut.

—

Enligt Nils Söderströms pm om underhandlingama med van den Bosch den 9-10/11 1949 hade denne tydligen bjudit

45 % av summan av obligationemas marknadsvärde, ca $ 727 000, och upplupen kupongränta efter amerikansk skatt, $ 194 000. Dessutom hade han utlovat tillstånd

ca till försäljning och transferering av Hfl 741 000 danska hypoteksbanksobligationer i SEB:s ägo plus välvillig prövning av frågan

om transferering av försäljningsbeloppet om SEB eventuellt sålde sina

nom Hfl 600 000 aktier i Hollandsche Koopmansbank. Förutom dessa morötter hade tydligen också piskan demonstrerats och med den skulle klatschas

ännu mer i fortsättningen. Det hade nämligen framhållits att de amerikanska myndigheterna begärt förslag till ny holländsk "scheduled list" till slutet av november.

Denna Söderströms pm har också intresse genom att den visar att de två bytesaffärer som figurerar i korrespondensen med Otto Wolff de

var enda som genomfördes rapport 4. De två tillstånd till bytesaffärer

som VK beviljade i september och december 1941 rapport 6 blev endera aldrig utnyttjade, eller, mer troligt, blev det tidigare av de två aldrig utnyttjat, medan det tillstånd som gavs 19/ 12 ett förhandsbeslut den

var om

243MW:s arkiv, E vol 85.

transaktion som dyker upp i SEB:s korrespondens med OW i början av januari 1942.

Promemorian visar slutligen också att SEB gjorde kursvinster på båda sidor av bytesaffärerna. Det nominella värdet av de amerikanska obligationer den bytte till sig $ 685 000 368 500 plus 317 000,

som var ca medan köpeskillingen var ca $ 385 000 224 000 respektive 161 000. I snitt betalade SEB 70 % av marknadsvärdet. Betalningen erlades med nom 367 000 plus 238 000 tyska dollarobligationer, nom skr 525 O00 funding bonds och $ 65 000 i sfr, vilka anskaffades genom försäljning av funding bonds i slq till en firma i Berlin. De tyska dollarobligationerna övertogs av OW till 40 % kurs, medan priset på andra marknader enligt promemorian var ca 25 %. En liten kursvinst gjordes också på de funding bonds som ingick i transaktionerna. De övertogs av OW och av en Berlinfirma till 59 % kurs, under det att medelnoteringen i Stockholm 1942 var 56 %.

Om förhandlingarna med van den Bosch 23-25/ ll 1949 rapporterade Söderström att holländaren inledningsvis förklarat att de obligationer som eventuellt stulna måste lämnas tillbaka. Vidare hade han uppgivit att

vore Rebholz tillstånd att köpa obligationer för "non residents" räkning hade påtvingats den holländska valutakontrollen, Deviseninstitut, av tyskarna och att den licensen nu inte godkändes.

Van den Bosch hade dock tillagt att den holländska regeringen "was prepared to make arrangements", en beredvillighet som ställdes i relief mot det amerikanska hotet. Förhandlingar med amerikanska mydigheter kunde ta mycket lång tid. Van den Bosch hade också omnämnt de allierades "joint declaration" januari 1943 och tänkbara tolkningar av denna, av

av vilka åtminstone en vore ett klart hot mot alla de värdepapper som SEB förvärvat i Holland. Vid ett senare tillfälle fick Söderström en kopia av deklarationen.

Van den Bosch hade också strängt konfidentiellt uppgivit att två schweiziska banker, "Bankverein och Bankgesellschaft ", genom OW köpt "Royal Dutch Shares" under kriget, och att den transaktionen reglerats på basis 65 % dvs dagsvärdet vid holländskt återköp. Vidare hade

av av han uppgivit att tyskarna köpt aktier i Norsk Hydro i Paris, betalat dem med franska obligationer köpta i Holland och sålt aktierna till Quislingregeringen. Sedan fransmännen återfått Hydroaktierna, krävde

nu holländska regeringen tillbaka de franska obligationema eller deras motvärde.

Slutligen hade van den Bosch, tydligen vid första dagens förhandlingar, frågat SEB gick med på en undersökning om några av

om dess amerikanska obligationer vore "looted", vilket Söderström inte motsatt sig, eftersom han tidigare framhållit att SEB givetvis vore beredd att lämna tillbaka stulna obligationer och gottgöra de personer som eventuellt "lidit skada etc".

Den sista förhandlingsdagen, den 25/11, hade den Bosch meddelat att

van en preliminär undersökning, "d0ck genom Council for Restoration of Legal Rights", visat att inga av SEB:s amerikanska obligationer

var "1ooted". Däremot kunde $ 10 000 obligationer ett jämvägslån

nom av vara förfalskade, SEB:s obligationer hade fanns

samma nummer som även på obligationer på amerikanska händer.

Även denna dag ställdes hotet från USA uppgörelse med

om en Holland inte träffades mot fördelar för SEB vid sådan uppgörelse. Om

en en sådan inte träffades skulle avgörandet komma att ligga hos amerikanska myndigheter, vilka kunde komma att betrakta obligationstransaktionen

som "forced transfer" och/eller "German intermediary". Om SEB å andra sidan ville komma till en uppgörelse med Holland den Bosch övertygad

var van att de holländska myndigheterna skulle acceptera betalning i svenska

en kronor av 75 % av obligationemas dagsvärde. "This should be treated

as absolutely Confidential as others had accepted lower bids and was a special favour to S.E.B. for the help rendered by the loan which granted to the

was Dutch Government."

Om en överenskommelse om de amerikanska obligationema kunde nås hade van den Bosch ställt följande medgivanden i utsikt:

l "frigivandet" av de danska hypoteksbanksobligationema;

2 välvillig prövning av ansökan om transferering likviden för aktierna i

av Koopmansbank vid en eventuell försäljning; 3 överföring blockerad utdelning, Hfl 35 000, på SEB:s tidigare

av innehav av aktier i Internationale Bank; 4 bekräftelse från Nederlandsche Bank ungefär följande lydelse:

av "It understood that in the case contrary to S.E.B.:s understanding

any previous owners of the Securities are claiming that they should have been suffering loss due to the way in which they are at the time without S.E.B.:s knowledge deprived of the ownership of the Securities, the Nederlandsche Bank will take care of such claims." 5 skrivelse från Nederlandsche Bank till de amerikanska myndigheterna framhållande "att obligationema äro klara och att de hade förvärvats på illegitimt sätt".

För en bättre förståelse för SEB:s förhandlingssits i frågan de

om amerikanska obligationema bör här inskjutas kort redogörelse för vad

en som hände med SEB:s i USA 1942 beslagtagna aktier i American Bosch Corporation. Troligen förklarar detta förlopp också tidsutdräkten i de holländska förhandlingarna. I januari 1946 stämde banken Alien Property Custodian, som utfärdat beslaget av ABC-aktierna, inför domstol och krävde att få tillbaka dessa eller det belopp kunde inflyta vid

som en

försäljning av dem. Efter fyra års rättegångsförberedelser, som beräknas ha kostat banken 3,5 mkr, ingicks i april 1950 en förlikning som innebar att SEB fick tillbaka 2,6 miljoner dollar. Beloppet utbetalades i senare delen av september och domstolen avskrev slutgiltigt ärendet. Ersättningen motsvarade SEB:s ursprungliga placering i ABC-innehavet med avdrag för den vinst banken gjort på den europeiska Bosch-affären, men det utgjorde endast en tredjedel av det belopp tvisten gällde, dvs aktiernas

dagsvärde.

Vad som kommit ut av van den Boschs besök i SEB i februari 1950 ovan not 241 är okänt. Den 19/6 träffades han och MW åter, nu i Amsterdam, och därom rapporterade MW i bankstyrelsen den 22/6. I detta fall släpper protokollet ifrån sig så pass mycket upplysning att det framgår att van den Bosch åter vädrat det amerikanska spöket. "Den amerikanska regeringen umgicks enligt uppgift med planer att låta något av de under krigen gjorda förvärven såsom test case komma under domstols prövning."

en Nederlandsche Bank skulle återkomma om i detta nya läge intresse fortfarande fanns för en uppgörelse.

Holländarna återkom den Boschs brev till MW 11/7

genom van av 1950. Av det kan man se att han vid mötet den 19/6 meddelat att holländska finansministeriet skulle komma att motsätta sig att SEB fick full betalning för obligationerna efter dagskurs i utbyte mot en gåva från SEB för ändamål som senare skulle anges. Finansministeriets ståndpunkt var enligt brevet att det hade rätt till obligationerna och endast kunde betala SEB:s inköpspris plus rimlig ränta för tiden mellan inköpet och

en återställandet av dem. Detta kunde tolkas så att SEB fick 70 % av obligationemas dagsvärde och den upplupna räntan. Under denna förutsättning var finansministeriet villigt att förklara att det gått in för arrangemanget, därför att det var övertygat om att SEB varit i god tro. SEB å sin sida borde förklara att den var villig att återställa obligationerna för sitt inköpspris plus rimlig ränta och att den avstått från ytterligare vinst, därför att den inte hade vetat att den holländska valutakontrollens licens för förvärvet var framtvingad av tyskarna och därför inte ville dra fördel av ett sådant förvärv. Tekniskt kunde upplösningen till så att obligationerna deponerades i Nederlandsche Bank och att denna vidtog åtgärder för att få obligationerna avförda från "the black list", varefter den kunde ombesörja realiseringen av obligatio-nema och betala SEB 70 % av provenyn.

2 U Olsson, Bank, familj och företagande. StockholmsEnskilda Bank 1946-1971 1986,

s 48-52.

Huvudpunkterna i brevet föredrogs av MW i SEB:s styrelse den 13/7 1950, varvid styrelsen bemyndigade honom att fortsätta förhandlingarna. Om dessa är inget känt, men resultatet återges i Herrman Nachmansons inledningsvis nämnda memorandum, daterat Amsterdam den 16/ 11 1950. överenskommelsen, som krävde godkännande av holländska finansministern och valutamyndighetema i Sverige, innehöll följande punkter. 1 Eftersom de nominellt $ 685 500 "blocked American railway och public utility bonds" i SEB:s ägo köpts inom för vanlig affärsrörelse och

ramen det bevisats att ingen obligationema k "1ooted property"

av var s deklarerade Nederlandsche Bank att den skulle göra sitt yttersta för att obligationema frigivna från blockering av de amerikanska myndigheterna. 2 För att genomföra detta skulle obligationema sändas till Amsterdam så snart möjligt. Om överenskommelsen av ett eller annat skäl inte skulle

som kunna genomföras skulle Nederlandsche Bank sända tillbaka obligationema till Stockholm. 3 Om och när obligationema frisläppts från blockeringen, skulle Nederlandsche Bank sända dem till Amerika och låta inlösa alla till amortering utlottade obligationer och alla förfallna räntekuponger samt sälja återstående obligationer på marknaden. 4 Av nettobeloppet skulle inflyta för obligationema och av

som räntebeloppet efter amerikansk skatt skulle 75 % inbetalas till SEB:s konto med National City Bank of New York och resterande 25 % behållas Nederlandsche Bank 5 Om det skulle visa sig att SEB:s $ 10 000 obligationer som kunde

nom

förfalskade faktiskt det, skulle SEB bära förlusten. "It however vara var understood that in contrary to Stockholms Enskilda Banks

case, understanding, previous of these Securities claim that they

any owners should have suffered loss due to the in which they at the time

way are, without Stockholms Enskilda Banks knowledge, deprived of the ownership of these Securities, the Nederlandsche Bank will take care of these claims." 6 Nederlandsche Bank medgav SEB rätt att sälja sina Hfl 740 000

nom danska hypoteksbanksobligationer på den holländska marknaden och att transferera försäljningsbeloppet till Sverige. Nederlandsche Bank medgav vidare att Hfl 35 000, utdelning på SEB:s tidigare aktieinnehav i Intemationale Bank, fick transfereras till Sverige 7 Om SEB ville sälja eller öka sitt innehav av aktier i Hollandsche

senare Koopmansbank skulle detta tillåtet. Om det försåldes tilläts SEB

vara transferera försäljningsbeloppet till Sverige.

Den 23/11 godkände SEB:s styrelse överenskommelsen och bemyndigade vd att sälja obligationema till det erbjudna priset. Den 14/12

meddelade denne emellertid att holländska finansministeriet inte godkänt att 75 % av försäljningsvärdet skulle tillfalla SEB. Han bemyndigades då att träffa avtal med ett pris minst 70 %. av Om frågans fortsatta behandling det genomgångna materialet bara ger två besked. VK medgav i skrivelse 5/1 1951 att SEB fick ta ut sina av nom $ 685 500 amerikanska obligationer depån i Riksbanken på villkor att de ur såldes så snart möjligt och att inflytande dollarlikvid såldes till som Riksbanken eller till SEB:s kunder i valutarörelsen Den 14/6 1951 anmäldes i SEB:s styrelse att obligationerna sålts och att 70 % av försäljningsvärdet betalats till banken.

TILLÄGG

Inledningsvis nämndes att jag skrivit med frågor till holländska en pm forskare rörande Riksbankens och SEB:s köp obligationer från det av ockuperade Holland 1941 och 1942. Frågorna sändes kommissionen till av dr Gerard Aalders, Netherlands Institute for War Documentation, och till dr W J Veraart, Erasmus University of Rotterdam. Den förre är i Sverige känd för sin bok Affärer till varje pris, och den undersöker senare holländares deltagande i plundringen judiska tillgångar. Då både av Veraart och Aalders funnit att forskningsavdelningen vid Nederlandsche Bank är rätt forum för frågorna i pm har kommissionen tacksamt antagit Veraarts erbjudande att överlämna dem dit. Enligt ingången uppgift kan svar därifrån väntas inom relativt kort tid. I väntan på svaret kan dock noteras att i Aalders och Veraarts slcrivelser finns vissa uppgifter av relevans för en bedömning frågan SEB, trots den officiella av om holländska deklarationen 1951, 1942 köpte amerikanska $-obligationer av som var konfiskerade från judar.

Enligt både Aalders och Veraart inleddes konfiskationen judiska av tillgångar i augusti 1941. Genom den k första Liro-förordningen 8/8 s av ålades alla judar att lämna in sina värdepapper till den k Liro-banken. De s första tvångsförsäljningama judiska värdepapper skedde enligt Veraart av

245Enligt VK:s skrivelse hadeSEB:s brev i ärendetav3/1 51 överlämnatsfrån Riksbanken till VK for handläggning. Brevet finns inte bevarat i VK:s korrespondensmed banken. Med tanke på att ett slutgiltigt avtal med NederlandscheBank eventuellt kunde återgesi brevet eller vara bilagt detta, har jag hört mig för om brevet finns bevarat i Riksbankens arkiv. Enligt besked från Inger Kindgren, som har hafi vänligheten att söka efter det, är såinte fallet, förmodligen på grund av gallringar Riksbankensi korrespondensserier.

24°Aalders Gertrud Forkman 5/2 99, fax Veraart Krister Wahlbäckt t 25/2 99 och Wahlbäck t Veraart 26/2 99.

dock inte förrän i februari 1942. Båda forskarna uppger att Otto Rebholz

djupt involverad i försäljningen av rövade judiska värdepapper, men att var han samtidigt sålde värdepapper som inte var rövade.

På grundval dessa uppgifter kan följande tentativa resonemang

av föras. Det anbud köp från firma Otto Wolff specificerade

om av amerikanska obligationer, förmedlade av Rebholz, som SEB fick kring årsskiftet 1941-42 och accepterade den 23/1 1942 rapport 4 och 6 kan inte ha gällt tvångsförsålda judiska värdepapper. Däremot ligger den andra bytesaffáren med OW nära den Veraart angivna men för denna fråga

av icke tillräckligt exakta tidsgränsen för tvångsförsäljningamas början. Den inleddes rapport 4 visar med en skrivelse från tyska legationen till

som SEB 12/2 1942. Skrivelsen återgav ett telegram från OW med förfrågan

SEB intresserad att köpa förtecknade amerikanska obligationer. om var av Om tvångsförsäljningama började redan vid ingången februari månad

av kan väl ett telegrafiskt anbud innefattande stulna judiska obligationer från Rebholz till OW och från OW till SEB ha hurmit nå tyska legationen den 12/2, måste ha varit rätt rask i vändningama. Det pressade

men nog man tidsschemat dock inte starkt underlag för att ifrågasätta den holländska

ger centralbankens, finansministeriet godkända, deklarationer under

av underhandlingarna och i överenskommelsen med SEB att inga av de övertagna amerikanska obligationerna var rövat gods.

Det förhållandet att SEB 1951 accepterade att till Nederlandsche Bank sälja de amerikanska obligationerna för 70 % marknadsvärdet har

av tolkats ett indicium på att den inte hade rent mjöl i påsen. Det finns

som dock andra förklaringar. Som framgått ovan pressades SEB under förhandlingarna med Nederlandsche Bank med hotet att om den inte gjorde

med Holland skulle den få tas med amerikanska myndigheter för att få upp de i USA svartlistade i Riksbanken deponerade obligationerna fria.

och

Vad det kunde innebära hade SEB alldeles färska dyrköpta erfarenheter av

sin refererade tvist med Alien Property Custodian om dess i genom ovan USA 1942 beslagtagna aktier i American Bosch Corporation. Uppgörelsen med Holland blev också vida fördelaktigare än förlikningen om ABCaktierna. För dessa fick banken i september 1950 bara tredjedel av

en marknadsvärdet, medan Nederlandsche Bank betalade 70 % marknads-

av värdet, och det är förmodligen än tillfällighet att SEB 1942 till OW

mer en hade betalat just 70 % New York-kursen på obligationerna.

om översiktlig undersökning av Rapport

Svenska Handelsbankens arkiv Mars 1998

Jan Glete

1998-04-02 genomsedd och på några ställen förtydligad 1999-03-15

Undersökningens omfattning och uppläggning

Mitt uppdrag har enligt avtal med kommissionen omfattat att i Svenska Handelsbankens SHB historiska arkiv hos Stockholms Företagsminnen personligen i arkivlokalema granska följande:

vad eventuellt finns bevarat rörande Handelsbankens rapportering a som

tyska tillgångar till Flyktkapitalbyrån 1940-talet av

vad eventuellt finns bevarat rörande Handelsbankens rapportering b som till Svenska Bankföreningen herrelösa konton l960-talet

Styrelseprotokoll avseende åren 1933-1972 översiktlig granskning

d de ämnes- och korrespondensdossier enligt min bedömning kan

som

särskilt relevanta for kommissionens uppdrag vara

Uppdraget har enligt överenskommelse varit begränsat till två veckors arbetstid. Det är därför självklart att det endast översiktlig

avser en kartläggning vad arkivet har att Inga definitiva slutsatser kan dras av

av ge. genomgången. Det enda undantaget är att undersökningen av styrelseprotokollen givit klar bild vad formellt föredragits och beslutats

en av som inom styrelsen.

Uppdraget har utförts under 1998 arbetsdagar på

mars genom sex Stockholms Företagsminnen, tre arbetsdagar på SHBs huvudkontor samt rapportförfattande. På Stockholms Företagsminnen har jag haft fri tillgång till det låsta utrymme i vilket bankens historiska arkiv förvaras och jag har

på egen hand sökt igenom hyllorna och tagit fram de volymer jag varit som intresserad På bankens huvudkontor arbetade jag i huvudsak med av. Styrelseprotokoll för åren 1933-49. Dessa hämtades från SHBs arkiv på Lidingö. Orsaken att bankens arkivarie Margareta Linday var var sjukskriven under hela den tid jag arbetade med denna undersökning. Arkivet på Lidingö denna anledning stängt. Jag har även fört korta var av samtal om arkivfrågor med Lars Kinander, Centrala rättsavdelningen samt med P G Persson, tidigare anställd vid Rättsavdelningen och f sakkunnig n för kommissionen. Svenska Handelsbankens verksamhet, företagskontakter och roll i svensk ekonomi under den aktuella perioden har jag tidigare sysslat med vid forskning om ägare, banker och industri. Jag har inte tidigare varit i tillfälle att forska i bankens arkiv jag har gått igenom men

Bankinspektionens med föregångare undersökningsberättelser

om bankenf" Bankens historia fram till 1940-talet är ingående behandlad av Karl-Gustav Hildebrand i 1971 publicerad 100-z1rss1crift.""‘ en Undersökningen har begränsats till de delar SHB under andra av som världskriget ingick i banken. SHB har efter kriget förvärvat flera andra banker. Det kan nämnas att Skånska Banken i slutet 1980-talet som av ñasionerades med SHB finns med i den undersökning herrelösa konton om i svenska banker som gjordes via Bankföreningen och Bankinspektionen under 1960-talet. Vissa konton i denna bank klassiñcerades då som herrelösa. Något arkiv från Skånska Banken finns inte i det mig av undersökta materialet.

2. Arkivundersökningen i huvuddrag

I detta avsnitt lämnas redogörelse för undersölcningen. På en samma gång lämnas en kort översikt av vilka arkivserier jag bedömer störst som vara av intresse för fortsatta undersökningar ungefärlig uppskattning samt en av hur många arkivvolymer som måste studeras vid sådana undersökningar.

Den enda arkivserie som jag hunnit igenom i dess helhet är styrelseprotokollen for åren 1933-50 och 1960-72. Åren 1951-59 har bedömts tämligen ointressanta för denna undersökning och har endast vara granskats stickprovsvis. Fram till 1949 har originalprotokollen från

"7 Se i sht Jan Glete, Kreugerkoncemen och krisen på svensk aktiemarknad AWI, Stockholm 1981 och Jan Glete, Nätverk i näringslivet SNS, Stockholm, 1994.

m Karl-Gustaf Hildebrand, I omvandlingens tjänst Stockholm, 1971

Lidingöarkivet med bilagor undersökts. För åren 1950-72 har de ojusterade kopiorna protokollen som finns i serien A Bilagor till av Styrelseprotokoll, i det historiska arkivet utnyttjats. Protokollen har dock endast lästs i sin helhet för åren 1939-45 För övriga år har jag utnyttjat registren 1949, vilka förtecknar samtliga ärenden behandlats t 0 m som samt 1950 dagordningama, för att söka efter frågor som hör till o m kommissionens uppdrag. Stickprov har visat att dessa register respektive dagordningar klar och tillförlitlig sammanställning av vilka frågor ger en som styrelsen behandlat. Genomgången har omfattat samtliga krediter som styrelsen beviljat fram till 1945 samt frågor i vid mening har med kommissionens arbete som göra. Jag har givetvis inte haft möjlighet att kontrollera det bakom att om någon de beviljade kreditema döljer sig bulvaner för tyska intressen av eller liknande protokollen från tiden efter krigsslutet förmäler inget men sådana förhållanden skulle ha uppdagats vidare det speciella om att se om fallet med krediter till rederiet Skeppsbron. Flyktkapital kan dock inte i första hand förväntas ñgurera låntagare varför frågan inte går att som besvara enbart med hjälp styrelsens protokoll. Protokollen kommenteras av i övrigt i avsnitt En arkivserie central betydelse jag sökt ta del av relativt annan av som ingående är Utlandssekretariatets dossiervolymer om Tyskland, serie F10. Det har då visat sig att de årtal anges på volymema inte alltid som innehållet ofta är spritt över tid än vad volymens etikett motsvarar som mer Det har därför varit nödvändigt att i serien F10 gå igenom anger. volymema 128-147 vol 148-155 har bedömts enbart innehålla handlingar 1957 och har inte undersökts. Tyvärr har det stora antalet volymer o m 20 gjort det omöjligt att på den korta tid som stått till buds göra en

detaljerad granskning bankledningens handläggning av tyska frågor. av Endast vissa iakttagelser har därför kunnat noteras Det hade varit önskvärt att även kunna göra en genomgång av handlingar länder under kriget allierade med eller ockuperade om som var Tyskland. Det är dock drygt 40 volymer i serien F10 som är aktuella av

2" Endast protokolltexten har lästs i sin helhet. Bilagoma har lästs endast i den mån protokolltexten givit anledning att kontrollera dem. Det tar 1/z-2 arbetstimmar att läsa ett års protokoll, inräknat tid for att läsa viktigare bilagor.

25°Det gäller generellt utlandssekretariatets och direktionssekretariatets om dossiersystem att årtalen inte alltid täcker hela innehållet. Man måste därför vid en undersökning for säkerhets skull kontrollera fler volymer än de år man noggrann är intresserad och i största allmänhet vara en smula misstänksam mot av ordningen. Ibland är felrnärkningen uppenbar: F10, vol 17, 1919-1931, Marshallhjälpen.

och frågan har därför måst lämnas därhän. Uppenbart är dessa tillsammans med de tyska handlingarna centrala vid fortsatt undersökning. en De arkivvolymer behandlar kontakter med USA och Storbritannien som ca 15 st kan även intresse de behandlar svartlistning vara av om av tyska företag och andra frågor där de allierade haft synpunkter på hur Sverige behandlat tyska frågor under krigsåren. Det bör då observeras öppenhjärtiga att mer och informella diskussioner kan ha förts i sådana frågor med engelska och amerikanska bankmän vilka i sin tur kan ha haft goda förbindelser med sina regeringar eller rentav varit deras experter på svenska affársfrågor. Frågan har här av tidsskäl inte kunnat undersökas. Bankens direktionsprotokoll serie A7 omfattar ett växande antal volymer per år 5-8 per år under krigsåren och har endast kunnat undersökas stickprovsvis bl vol 28, 32, 64, 82 och 231. Bankens a direktörer sammanträdde vanligen gång i veckan. Protokollen hårt en är rutiniserade och omfattar i huvudsak beviljande krediter beredande av samt av ärenden som ska behandlas styrelsen Inget större intresse har av av påträffats vid stickproven. Denna serie torde ha relativt låg prioritet vid en

mer fullständig undersökning.

I den i övrigt obetydliga serien El Korrespondens har någon av anledning 8 volymer från 1940 nr 13-20 hamnat. De förefaller vara

rutinhandlingar av en typ som i övrigt gallrats bl från landsortskontor.

a Stickprov har gjorts inget intresse har påträffats. men av Serierna F1 och F2 är personarkiv vissa direktörer lämnat i som banken. Det huvudsakliga innehållet är korrespondens, PM och minnesanteckningar. Handlingarna är av betydande intresse för att förstå bankledningens policy och sätt att hantera olika frågor och de ofta ger detaljerade uppgifter diskussioner inom banken och med utomstående. om Serien Fl 120 vol är bankdirektör Ernfrid Browaldhs vice VD 1928-44, VD 1944-55 samling. I serien F2 finns 89 volymer från bankdirektör Rune Höglund VD 1966-70, i huvudsak från 1960-talet. Bankdirektör Helmer Stén VD 1923-44, styrelseordf 1944-50 har efterlämnat 32 volymer och ett antal andra direktörer har efterlämnat totalt 98 volymer. Samlingen av direktöremas personliga handlingar kan dock inte uppfattas som komplett. Exempelvis finns det inga spår bankdirektör Lars-Erik av Thunholms handlingar, vilka kan antas ha följt med honom till Skandinaviska Banken när han blev VD i denna bank. Av E Browaldhs till stor del ämnesordnade volymer kan åtminstone ett 20-tal vara intresse. Sténs samling är kronologiskt ordnad av

25 Arkivférteclcningen anger att serien A7 börjar med vol 57 1944 i arkivet men finns alla volymer o m nr 2 1933 plats. Den saknade volym l är möjligen identisk med F6 vol 841, direktionsprotokoll 1932-33.

korrespondens till och från bankens VD och därför lätt att överblicka: 12 volymer för 1933-38 och 8 för 1939-44. Höglund vice VD och VD

var under huvuddelen av den tid som utredningarna om de herrelösa kontona bedrevs. Vill söka information om hans befattning med ärendet finns

man tyvärr inte mycket mer att göra än att gå igenom det mesta av hans mycket omfattande samling. Till övriga personarkiv som kan vara värda att undersökas hör främst Gustav Brunkmans utlandschef under 30- och 40talen, F2 vol 142-146. Stickprov har gjorts i samtliga dessa samlingar. Några resultat av visst intresse omnämns i denna rapport.

Bland direktörsarkiv bör slutligen nämnas att en mycket stor samling flera hundra volymer nyligen kommit från bankdirektör Tore Browaldh VD 1955-66, styrelseordf 1966-78. Kartongema har försetts med etiketter men förteckning har ännu inte upprättats. Några stickprov har inte gjorts i denna samling. Vid en fullständig undersökning av bankens rapportering av herrelös egendom kan även T Browaldhs samling vara värd att undersöka även om det kan bli tidsödande med tanke på att ärendet hade så lång utsträckning i tiden 1960-72.

Serien F1 och F2 har således totalt omkring 130 volymer som är aktuella för kommissionen, vartill kommer T Browaldhs samling. Huvudparten de 130 volymema finns i Rune Höglunds samling och de

av är aktuella för en fråga, nämligen herrelös egendom, för vilken det finns andra arkivhandlingar som dock har vissa besvärande luckor. En genomgång av Höglunds och T Browaldhs stora samlingar bör av tidsskäl endast komma på fråga om det bedöms som angeläget att bokstavligen finna allt som kan beröra denna fråga. Sténs, E Browaldhs och Brunkmans handlingar från krigsåren och åren närmast före och efter kriget bör däremot ha hög prioritet vid en större undersökning eftersom de gäller bankens mest centrala beslutsfattare under de kntiska åren.

Bankens Provinscentral PC har efterlänmat 347 volymer i serien F5. Det har inte bedömts vara särskilt angeläget att studera dessa även om det naturligtvis inte helt kan uteslutas att här finns något av intresse. PC kontrollerade och koordinerade bankkontorsrörelsen i landsorten.

Direktionssekretariatet har lämnat 891 volymer i serien F6 medan utlandssekretariatet lämnat 198 volymer i serien F10. En besvärande stor andel dessa är tyvärr aktuella om en fullständig undersökning skulle

av göras i enlighet med kommissionens direktiv. Som redan nämnts är ca 20 volymer Tyskland och ca 40 om länder under tysk kontroll aktuella i

om serie F10. Därtill kommer 15 volymer med angloamerikanska kontakter.

ca I F6 finns 35 volymer med rubriken Svenska Bankföreningen från 1960talet, d V s de år de undersökningen om herrelösa konton pågick. Jag har översiktligt gått igenom vol 88, 91, 99, 102, 110-111 och 115-119 på jakt efter uppgifter om detta se avsnitt 5. Rubriken Diverse PM omfattar 23 volymer för åren 1933-50. Som stickprov valde jag F6 vol 152, Diverse

PM 1946. Här fanns kopior av direktöremas PM och minnesanteckningar från detta år. Tyska företag och av Flyktkapitalbyrån beslagtagen egendom nämns flera gånger men inget av direkt intresse för kommissionen påträffades. Volym F10 169 Guld 1920-1930, härstammar från den tid då guld då och då användes som betalningsmedel. Den visade sig vid kontroll även innehålla guldaffär från åren 1938-40 Schweiz

en med en bosatt person men inga affärer den typ kommissionen söker efter. Att

av den ämnesordnade volymen Guld slutar 1940 behöver inte betyda att banken därefter inte gjorde guldaffärer men någon ämnesordnad handling i frågan finns inte.

Inemot 700 volymer i serien F6 utgör ämnesordnade handlingar. Det kan med gång konstateras att inget ämnesord direkt berör de frågor

en som kommissionen behandlar. Frånvaron av volymer med ämnesord

som Flyktkapitalbyrån, Herrelös egendom eller tvister tillgångar åren efter

om kriget tyder på att dessa frågor har varit alltför obetydliga för att leda till dossierbildning på direktionssekretariatet. En efterkrigsfråga däremot

som blev tillräckligt stor för att avsätta dossier, F6 vol 523 och även

en ge avtryck i Styrelseprotokoll och flera andra volymer jag undersökt,

som var tvisten om de s k Kvarstadsbåtama. Förteckningen över ämnesordnade handlingar ger det intrycket att en enskild fråga som svällt till att omfatta en volym även fått ett eget ämnesord.

För fullständighetens skull kan jag notera att F6 vol 757-765, Inlåningsärenden, åtminstone hypotetiskt skulle kunna innehålla något

om herrelös egendom, att v01 815-818 Kontakt med utomstående, kan innehålla vad som helst, att vol 829 Helmer Sten, PM 1930-42 och vol 843 Helmer Sten, Tal o div noteringar 1935- kan intresse liksom vol

vara av

, 879-884, vice VD F Wallbergs minnesnoteringar, i huvudsak från 1944-55. Jag har inte hunnit se på några av dessa volymer.

Totalt finns således i serierna F6 och F10 155 volymer kan

ca som vara aktuella vid fullständig undersökning de frågor kommissionen

en av har att behandla. Ca 60 volymer om Tyskland och tyskkontrollerade länder bör undersökas med prioritet.

Seriema Gl och G2 omfattar olika slags redovisningshandlingar. För kommissionens del är det i huvudsak serien G1 Bokslut är intresse.

som av Här kan man följa bankens bokslutsarbete och kommer i kontakt med verkliga transaktioner innan de förvandlats till tämligen

anonyma bokslutsposter. Om banken under längre tid haft guld i sin ägo bör

t ex detta framkomma i dessa handlingar. En stickprovskontroll har dock inte givit något och materialet torde ta relativt lång tid att bearbeta. Av övriga

2 Sverige och åtskilliga andra länder lämnade guldmyntfoten 1931. 253Volym F6 514 Guldldausulfrågan behandlar inte guldaffárer det slag

av som ingår i kommissionens uppdrag.

G-serier ska nämnas att Gl Ba 14 volymer innehåller ett i tiden och till sitt sakinnehåll mycket utsträckt källmaterial av kameralt-administrativ natur som eventuellt kan ha något att ge. Volym G1 D v01 14 innehåller månadsrapporter till Valutakontoret 1943-47 vilka visar bankens ställning i förhållande till olika länder.

Slutligen kan nämnas att det i SHBs historiska arkiv även finns bevarat arkiv och arkivspillror från företag som banken under olika tider ägt, bl företag övertagits i samband med konkurser och

a som rekonstruktioner under mellankrigstiden. Det rör sig i huvudsak om medelstora och mindre företag storföretag som banken ägt och senare sålt

t ex SCA och Fagersta har egna arkiv. Jag har inte funnit att några av dessa arkiv förtjänar någon större uppmärksamhet från kommissionens sida. Självfallet han jag inte helt säker på denna slutsats den

vara - är en sannolikhetsbedömning grundad på en mycket summarisk överblick av handlingarna där de står på arkivhylloma.

Vad saknas då i arkivet Mest påtagligt för denna undersökning är frånvaron källmaterial om inlåningskunder. När undersökningarna om

av herrelösa konton genomfördes på 1960-talet fanns uppenbarligen ett omfattande källmaterial om inlåning som nu gallrats. Några närmare uppgifter om när denna gallring skett har inte gått att få fram. Materialet har funnits på bankens olika lokalkontor som framgår av avsnitt 5 fanns

inget centralt register över inlåningskunder. Jag har här vissa funderingar

det verkligen kan vara så att varenda kontor gallrat allt eller om det om eventuellt någonstans i bankens organisation kan ha dröjt kvar visst underlag. Vidare finns inget källmaterial från Rättsavdelningen i det historiska arkivet. Jag är informerad P G Persson att han sökt i

av om Rättsavdelningens arkiv efter äldre handlingar om rapporteringen till Flyktkapitalbyrån inte funnit dem. Notariatavdelningen har inte heller

men lämnat in några arkivhandlingar till det historiska arkivet. Jag har inte hunnit kontrollera vad Notariatavdelningen har i sitt eget arkiv även om jag utgår från att de bevarat material de herrelösa notariat från krigsåren

fortfarande finns kvar. Dessa frågor: gallring, arkiv från inlåning, som Rättsavdelning och Notariatavdelning bör naturligtvis undersökas närmare

fördjupad undersökning ska göras. Jag måste slutligen beklaga att om en bankens arkivarie Margareta Linday har varit sjukskriven under hela den tid jag arbetat med denna rapport. Jag hade haft för avsikt att ta upp arkivfrågoma med henne det har nu inte varit möjligt.

men

Svenska Handelsbanken och Tyskland

Under årtiondena före första världskriget hade dåvarande Stockholms Handelsbank mycket nära kontakter med Tyskland. Bankens VD 1893- 191 den f d bankiren Louis Fraenckel, tysk-judisk börd och hade

var av omfattande tyska affärskontakter Under mellankrigstiden försvagades Svenska Handelsbankens tyska kontakter markant. Orsaken dels att

var utvecklingen i Tyskland gjorde landet mindre intressant som affärspartner, dels att SHB medvetet drog ned på sin internationella verksamhet. Bankens huvudsakliga tyska engagemang under 30-talet var oavsiktligt och en följd av kreditgivningen till de Kreugerföretag långt före

som Kreugers tid hörde till bankens stora kunder: L M Ericsson och SCA med dotterbolag. Under den sista krisartade utvecklingen för Kreugerkoncernen 1931-32 lämnade Kreuger betydande poster koncernens tyska

av statsobligationer som säkerhet för de svenska industriföretagens lån i svenska banker, däribland till SHB. Vid Kreugerkraschen 1932 stod SHB därför med ett fastfruset tyskt obligationsengagemang tvivelaktigt

av värde. Tyskarna hindrade genom valutakontrollen att räntorna på statsobligationema lämnade Tyskland och de uppträdde alltmer hotfullt

och oberäkneligt gentemot utländska fordringsägare.

SHB var inriktad på att snarast möjligt avveckla detta engagemang. Det kom att ske genom den s k valfångstaffáren inleddes 1935. I

som korthet bestod den av att norska valfångstintressen via ett engelskt bolag gjorde en stor beställning valfångstfartyg från ett tyskt Affären

av varv. betalades med ett lån från SHB samt med SHBs tyska statsobligationer vilka inom Tyskland kunde säljas till relativt god kurs. Slutresultatet var att ett större tyskt engagemang strax före krigsutbrottet 1939 ersattes ett

av mindre engelskt engagemang vilket under kriget kunde avvecklas

genom byte mot engelska fordringar på Sverige. Affären viktig och i 1935 års

var Styrelseprotokoll har rapporteringen om dessa förhandlingar ett mycket stort utrymme. Det kan vara av intresse att notera att bankens förhandlare VD Helmer Stén och utlandschefen Gustav Brunkman inför styrelsen beskrev läget i Tyskland 1935 synnerligen bekymmersamt och att

som utsikterna inför framtiden var mycket oviss. Utländsk valuta användes i första hand för rustningar och stämningen gentemot utlandet viss

var mån desperat". Detta gjorde det angeläget att få ut så mycket kapital

ur Tyskland så fort som möjligt Styrelseprotokoll 8/4-35.

Avvecklingen av det tyska obligationsengagemanget sågs uppenbarligen som en viktig framgång och något intresse för att gå in i

nya tyska kreditengagemang före och under krigsåren fanns inte trots att tyska

25‘ Sven Fritz, Louis F raenckel 1851-1911: Bankman och finansman AWI, Stockholm, 1994.

banker vid sina kontakter med SHB i slutet 30-talet framförde sådan

av propåer t F2 v01 142, 144, Gustav Brunlcnans reserapporter. Det enda

ex tyskägda företaget i Sverige någon större betydelse bland bankens

av utlåningskunder Svenska Siemens. Det kan naturligtvis inte uteslutas

var att det bland bankens svenska kunder farms bulvaner för tyska intressen

de handlingar undersökts har inte uppdagat något sådant jfr dock men som Hapag/Skeppsbron-affären nedan. Mer omfattande bulvanaffärer borde ha avslöjats de allierade efter kriget vilket som bekant blev fallet med

av Stockholms Enskilda Banks agerande i Bosch-affären.

SHBs kontakter med tyska affärsbanker levde vidare från en äldre period så långt denna hastiga undersökning kommit fram till

men begränsades affärerna till rutinmässiga betalningsoperationer i samband med svensk-tysk handel. Kontaktema i form av regelbundna besök från SI-IB kvarstod dock fram till 1939 och upprätthölls i första hand av chefen för SHBs utlandsverksamhet, bankdirektör Gustav Bnmkman reserapporter i F2 vol 142, 144. Under åren 1940-45 finns få spår av direkta kontakter på direktörsnivå med tyska banker. Det kan vara värt att notera att Bnmkman åren före kriget vid sina samtal med tyska, brittiska och centraleuropeiska banlcrnän ägnade betydande intresse den politiska utvecklingen denna än affärer dominerar i rapporteringen. Det är

- snarare då intressant att han ktmde tala rätt fritt med flera tyska bankdirektörer om deras på den nazistiska regimen och att flera av dem var öppet eller

syn underförstått kritiska till den vid samtal med utlärming. Andra bankmän

en beskrivs i termer "officiellt nazistiska" eller som besvikna på

som naziregimen de först trott på. I vissa fall kände Brunkman individerna

som sedan lång tid tillbaka och kunde tala förtroligt med dem.

Ett fall särskilt intresse är SHBs kontakter med den mycket

av framstående tysk-judiska bankirfirman M M Warburg Cie i Hamburg. Under Louis Fraenckels tid hade denna spelat stor roll för SHBs

en internationella affärer och för svensk kapitalimport och Fraenckel hade fört förtrolig affárskorrespondens med sin vän Max Warburg 1867-

en l946. Även för Warburg hade SHB varit viktig förbindelse. Under

en mellankrigstiden förbindelsen på grund de ändrade förhållandena på

var av den internationella kapitalmarknaden mindre betydelse men kontakterna

av upprätthölls. Under 1938 utsattes M M Warburg Cie för tvångsarisering, d den tyska regimen tvingade ut de judiska ägarna och satte in "arier" i

v s stället Den huvuddelägarna, Fritz Warburg, emigrerade till

ene av Sverige nämns i tidningsklipp i F10 vol 147. I SHBs arkiv finns endast några korta notiser sporadiska kontakter med firman under den nya

2 Eduard Rosenbaum Ari J Sherman, M. M. Warburg Co, 1798-1938: Merchant bankers of Hamburg New York, 1979.

regimen. En anteckning från ett besök i Hamburg i april 1939 förtjänar att återges: Gustav Brunkman "träffade en prokurist Giel.. .Stor Hitlerbeundrare . och chauvinist. I en detaljerad utläggning på halvtimme redogjorde han en för hur "der Führer" utan något större motstånd skulle bli president i Europas Förenade Stater. Allt motstånd skulle brytas den av oövervinneliga tyska krigsmakten, som gärna villig att offra 1000 var aeroplan på sin första uppgift, nämligen förintandet den engelska av flottan. Allting i Tyskland förträffligt, medan däremot det stor vore vore synd om de åderförkalkade demokratiema" F 10 vol 146. Så långt SHBs arkiv har kunnat undersökas för lcrigsåren och åren närmast efter kriget hölls de direkta affärerna med Tyskland fram till 1945 på en låg nivå. Flera av de industriföretag i vilka SHB hade ägarintressen, främst SCA, hade givetvis stor export på Tyskland och tyskkontrollerade länder men så långt det framgår denna undersökning medförde detta av inga exportkrediter av någon betydelse för SHB. En kund hos banken, Förenade Granit, beskrevs i dec 1942 Styrelseprotokoll 18/12 1942 som en kreditrisk för SHB i storleksordningen 0,5 Mkr att företaget hade p g a svårt att få ut betalning för sina leveranser till Tyskland och hotades av nedläggning. Det är känt att tyskarna i början av kriget beställt stora partier granit i Sverige, bl a för monumentalbyggnader i Berlin. Förmodligen har

dessa beställningar prioriterats ned när lcrigsanstzrängningama måste ökas. I

övrigt har jag inte påträffat några farhågor för att bankens kunder skulle

drabbas av problem tyska betalningssvårigheter.

p g a Vid stickproven i Helmer Sténs korrespondens framkom att banken och SCA måhända även andra företag på hösten 1940 arrangerade en Norrlandsresa för representanter för tyska legationen och några högre företrädare för tyska Reichsministerium för Emährung und Landwirtschaft. Det finns även korrespondens som visar att Stén i augusti 1940 bjuden var på lunch av företrädare för Brittiska legationen något syfte med lunchen anges F2 vol 116. Personliga kontakter upprätthölls således båda sidor i kriget. Det rör sig som sagt bara stickprov så några om mer långtgående slutsatser kan inte dras. Det finns dock en affär som representerar ett undantag även den om inte medförde något SHB-engagemang i Tyskland utan ett tyskt kreditengagemang i Sverige som så småningom hamnade hos Flyktkapitalbyrån. Den 19/2 1942 behandlade styrelsen kreditansökan en som formellt inlämnad bankens styrelseledamöter, var av en av generalkonsul P G Thulin rederiet Nordström Thulin. Den gällde i verkligheten en affär där det stora tyska rederiet Hapag ville bygga 3 lastfartyg på Eriksbergs varv. Det rådde emellertid exportförbud på fartyg från Sverige svenska myndigheter kunde dock bevilja dispens från detta.

P G Thulin, Hapags representant, skulle därför bilda ett svenskt som var rederi för fartygen och själv tillskjuta 0,3 Mkr. Hapag skulle låna rederiet 5,11 Mkr och från SHB söktes nu ett lån på 6 Mkr varefter affären vore fullt finansierad. SHBs vice VD E Browaldh hade frågat Kommerskollegium och UD om affären stred mot svenska intressen men fått svaret att den inte gjorde det. P G Thulin bildade därefter Rederi AB Skeppsbron för dessa tre fartyg. Den 18/12 1942 återkom detta rederi med en ny ansökan om ett lån på 4 Mkr från SHB för att kunna bygga ytterligare två fartyg på Eriksberg där Hapag återigen skulle gå in långivare, nu med 6,25 Mkr. Denna gång som således tyskamas andel finansieringen betydligt större än SHBs. var av Hapag hade erhållit de tyska valutamyndigheternas tillstånd till detta. Två bankens styrelseledamöter hade i förväg granskat lcreditframställningen av och tillstyrkte den. Förfarandet att låta styrelseledamöter förhandsgranska lcreditförfrågan så långt styrelseprotokollen förmäler mycket en var ovanlig och tyder på att affären sågs exceptionell. SHBs VD Helmer som Stén anförde att Hapag bankens äldsta tyska förbindelser och att var en av SHB fått sina önskemål lcreditvillkoren tillgodosedda. Krediten om beviljades. Till protokollet är bilagt PM vice VD E Browaldh den 17/12 en av av 1942. Den börjar med att igenom bankens tyska engagemang observera att detta inträffar vid tiden för de första stora tyska nederlagen i november-december 1942. Tyska engagemang hade vid krigsutbrottet varit obefintliga. De hade därefter ökat endast obetydligt. SHB hade givit lån på 747 tkr till två fartyg under byggnad för tyska rederier på svenska som var ej de ovannämnda Hapag-fartygen samt lämnat garantier på 1,834 varv tkr, mest till svenska bärgningsföretag som tog hand om tyska haverister. Risken bedömdes mycket liten eftersom tyskarna måste betala som bärgama, skulle nästa haverist inte få hjälp. De aktuella kreditema annars till Rederi AB Skeppsbron uppfattades i Browaldhs PM reellt som ett Hapag-engagemang bedömdes vara mycket säkert eftersom Hapag men rederi drog in valutor till Tyskland och därför med stor sannolikhet som skulle få tyska myndigheters tillstånd att betala för fartyg beställts som utomlands. Browaldh refererade även till erfarenheterna efter första världskriget då tyska rederier alltid kunnat betala sina utlandsskulder eftersom de riskerade att få sina fartyg beslagtagna så snart de annars anlöpte utländsk hamn. Dessutom skulle de här aktuella fartygen segla under svensk flagg så länge skulden till SHB inte fullt betald. Ett var problem kunde dock bli förseningar med tyska leveranser av plåt till fartygen. Hapags kapital skulle tydligen åtminstone delvis komma i form materialleveranser från Tyskland. av Ett stycke i texten förtjänar att citeras: "Inom parentes bör kanske anmärkas, att Dr Hoffmarms yttranden under de tidigare underav

handlingarna tydligt framgått, att avsikten med tidigare såväl denna

som affär är icke blott den önskan att så möjligt bygga flotta

snart som upp en och helst då i Sverige på grund av de svenska varvens goda anseende, utan också en önskan att i dessa tider försöka få så mycket valuta möjligt

som till ett land utanför den tyska valutakontrollen, vilket givetvis har sin orsak i den osäkerhet som råder beträffande krigets utgång och läget därefter. Det visade sig förra gången, att när vi framställde våra krav så funno vi H.A.L. Hapag relativt medgörliga, och de bekräftade, att båda parter hade samma intresse, nämligen att binda H.A.L:s pengar här så fast som möjligt, så att eventuella krav från tyska myndigheters sida inte skulle kunna uppfyllas."

Det ska således enligt denna redogörelse ha varit så att företrädare för ett av Tysklands större företag under 1942 tydligen redan i början året

av öppet medgav att de var osäkra om lcrigets utgång och att de ville ha ut så mycket som möjligt av sina medel från Tyskland. De ska därför inte ha ansträngt sig for att få så mycket lån som möjligt från SHB utan tvärtom sökt utnyttja SHBs krav på en substantiell tysk andel i finansieringen till att få ut så mycket som möjligt genom den tyska valutakontrollen. Vidare är det naturligtvis av intresse att en svensk redare, tillika ledamot bankens

av styrelse, ställde upp med något liknar ett bulvanskap för Hapag,

som tydligen med svenska myndigheters goda minne och med full insyn från SHB. Affären har endast undersökts via styrelsens protokoll. Mer finns sannolikt i direktionsarkivet varför bör försiktig med att dra

man vara slutsatser enbart från vad här anförts. De uppgifter finns i

som som bankens Styrelseprotokoll förefaller vara sådana att Hapags ledning kunnat råka i svårigheter om den tyska regimen fått kännedom om dem.

Hapags lån till Rederi AB Skeppsbron beslagtogs vid krigsslutet

av Flyktkapitalbyrån. Denna förordnade advokat Emil Henriques god

som man för att tillvarata Hapags intressen. Affårens vidare gång framgår

av SHBs Styrelseprotokoll 25/4 1947 där det nämns att fyra de fem

av fartygen hade blivit byggda, att Skeppsbron sålt ett av dem och skulle sälja ytterligare ett och att försäljningsintäktema skulle användas för att betala skulden till Flyktkapitalbyrån. Skulden till SHB skulle successivt betalas av. Nordström Thulin tecknade borgen för Skeppsbrons lån hos banken.

Bankens protokoll och direktionsarkivet har även uppgifter SHBs

om garanti för de norska k Kvarstadsbåtama. Detta är svensk-norsk-

s en engelsk-tysk konfliktfråga av betydande räckvidd som dock här helt förbigås eftersom de svenska bankerna så vitt jag förstår agerade enligt regeringsdirektiv.

Slutligen några anteckningar av visst intresse de tyska arkiv-

ur kartongema båda F10 vol 147. Ovannämnde Dr Hoffmann från Hapag

ur sökte vid förhandlingar i oktober 1942 även intressera SHB för att fönnedla en affär med den tyske storföretagaren Hugo Stinnes Denne

hade före kriget till förmånliga kurser lyckats återköpa delar av ett lån som Stinneskoncernen långt tidigare placerat i USA. Han var nu intresserad av att fortsätta med dessa förmodligen lönsamma finansiella operationer och Hoffmann föreslog att SHB skulle medverka i detta. Hoffmann påpekade särskilt att Stinnes inte persona grata hos naziregimen. SHB svarade att

var USA strikt tillämpade "Trading with the enemy act" vilket gjorde det svårt att genomföra affären. SHB har dock gjort en förfrågan i ärendet hos den amerikanska legationen. Amerikanske handelsattachén svarade i ett personligt brev till Gustav Brunkman 26/3 1943 att han skulle be Washington instruktioner. Det förefaller inte ha blivit någon affär men

om det är intressant att notera att både SHB och den amerikanska legationen i Stockholm ansåg det tänkbart att SHB skulle kunna medverka i en sådan transaktion.

En strängt konfidentiell anteckning från 18/12 1944 visar att bankdirektör Gustav Brunkman haft besök företrädare för den engelska

av svartlistningsorganisationen angående en tysk företagare Rienberg tydligen bosatt i Sverige. SHB hade intygat att mannen inte var nazist. Engelsmännen hade funnit tecken på att han var sysselsatt med att hjälpa tyskar att föra ut till Sverige. De ville därför att SHB skulle ordna

pengar ett Sammanträffande mellan engelsmännen och tysken där denne skulle få tillfälle att förklara sig och bevisa att han inte nazist. Inte heller denna

var fråga har här undersökts vidare.

Båda episoderna intresse då de visar att SHB åtminstone under

är av 1943-44 höll kontakt med de allierades företrädare i Sverige i frågor som gällde sådana tyska affärer kunde bedömas känsliga i relationerna

som som med USA och England.

4. Handelsbankens rapportering till Flyktkapitalbyrån

Resultatet undersökningen är på denna punkt mycket magert.

av Styrelseprotokollen har inget att anföra denna rapportering. Detta kan i

om sig ett resultat eftersom det sannolikt betyder att rapporteringen inte

vara föranlett några svårare konflikter sig med Flyktkapitalbyrån eller de

vare intressen drabbades. I direktionsarkivet finns inga ämnesordnade

som handlingar med rubriken Flyktkapital, Flyktkapitalbyrån, Svartlistning d v

allierad svartlistning tyska intressen i Sverige eller något annat ord s av

kan snabb ingång i relevant källmaterial. Något källmaterial som ge en från Rättsavdelningen finns inte i det historiska arkivet. Jag har av P G Persson underrättats att han sökt inte påträffat handlingar om

om men denna fråga hos Rättsavdelningen. Han vet att sådana handlingar har funnits där.

Det återstår således att söka uppgifter rapporteringen i direktöremas om och direktionsselcretariatets allmänna vanligen kronologiskt ordnade handlingar. Som nämndes i avsnitt 2 påträffades vissa uppgifter vid stickprovskontrollen i F6 v01 152, Diverse PM, 1946. Rimligen måste det finnas mer i andra volymer från andra hälften 40-talet det av men är osäkert om det finns någon systematiskt ordnad samling Flyktkapitalav byråhandlingar i direktionens arkiv.

Av visst principiellt intresse är några dokument påträffades vid som stickprovskontroll i F2 vol 90, Helmer Stén, Diverse handlingar. Där finns handlingar från 1943 och 1948 angående smycken tysk som en medborgare, A W Scherpenberg, år 1943 överlämnat till Stén eftersom von han inte längre trodde att de var trygga hos honom. Stén hade i eget namn deponerat smyckena i SHBs notariatavdelning. De hade dock efter kriget deklarerats tysk egendom till Flyktkapitalbyrån tagit dem i som som beslag. Under 1948 yrkade Scherpenberg på att de skulle återlämnas von till honom och han framhöll särskilt upprörande att tyska kvinnor som nu fullt öppet bar smycken stulits under kriget medan hans familj som genom Flyktkapitalbyrån berövats smycken deras egendom. Stén som var tillstyrkte att de återlämnades ärendet har inte följts upp. A W von Scherpenberg är sannolikt släkt med Hans Scherpenberg 1940 von som arbetade på tyska legationen i Stockholm och då figurerar i Sténs som korrespondens F2 vol 116. Händelsen visar att åtminstone SHBs styrelseordförande och f d VD vid rapporteringen tysk var noggrann av egendom till Flyktkapitalbyrån. Det hade rimligen inte varit svårt för honom att undanhålla byrån deposition en som gjorts i hans eget namn.

Rapportering av herrelösa tillgångar

Undersökningen har på denna punkt funnit visst material dock till som avsevärd del redan torde vara känd kommissionen. För det första kan av det konstateras att frågan inte uppmärksammades på styrelsenivå före l960-talet. För det andra kan det konstateras att det i det historiska arkivet inte finns några ämnesordnade handlingar direkt anknyter till denna som fråga. För det tredje kan det konstateras att det källmaterial fanns på som 1960-talet när utredningen de herrelösa kontona gjordes inte längre om nu finns kvar utan enligt uppgift från banken Lars Kinander, P G

Persson

har gallrats. Om källmaterialet funnits hade det sannolikt varit gigantisk en arbetsuppgift att göra om undersökningen. Det kunde dock ha varit möjligt att med rimliga insatser göra stickprov för att granska tillförlitligheten.

Den enda samtida uppgift om en insättning i SHB tillhört ett offer som för nazismen finns i två Styrelseprotokoll från 1946 26/7 och 20/9. Krav

hade framställts Mrs Alice Loeb, USA, med anledning av att SHB 1941 av till tyska riksbanken utlämnat en deposition tillhörig hennes far han hade efternamnet Seligmann. Fadern, 1946 inte längre i livet, hade som var varit judisk börd det hur han avlidit och tysk medborgare. av anges Utlämnandet hade skett enligt honom utställd fullmakt. av pengarna en av Alice Loeb hade ett krav på SHB ca 22 000 dollar samt ränta. nu Bankens direktion bedömde haft full juridisk motivation att lämna att man ut ville ändå for att undvika kostnadskrävande rättegång i pengarna men en USA träffa förlikning. En sådan kom också snabbt till stånd och Alice en Loeb fick 15 000 dollar vilket motsvarade ungefär halva hennes krav inkl ränta. Parterna hade också att när det blev möjligt kräva hela enats om beloppet från tyska riksbanken, tyska staten eller någon annan tysk myndighet, varvid SHB i första hand skulle tillbaka det man betalt till Mrs Loeb varefter hon skulle få överskjutande belopp. Det har här inte undersökts Mrs Alice Loeb hade släktförbindelser till den stora om amerikanska bankirñrman Kuhn, Loeb Co, ett företag med ursprung i tysk-judiska bankirsläkter, där bl medlemmar av släkten Warburg ingick. a Episoden Seligmann-Loeb väcker frågan om det finns fler exempel på att tyska myndigheter tvingat judar eller andra offer för nazismen att begära att deras medel i svenska banker skulle överlämnas till tyskarna. Inget har påträffats hos SHB tyder på att så var fallet men det som förefaller rimligt att tro att Seligmann inte unik. Att farhågor for sådana var händelser fanns framgår av korta anteckningar i den lista över preskriberade konton upprättades inom SHB 1960 då frågan om som herrelösa konton först blev aktuell Rättsavdelningens dossier. Här närrms att åtminstone insättare inte ville att banken skulle skriva brev då detta en kunde leda till att han blev tvungen att ta hem pengarna tysk brevcensur har rimligen varit intresserade av brev från utländska banker. Det källmaterial rörande herrelösa konton som jag funnit hos SHB är dels Rättsavdelningens dossier i ärendet "Herrelösa utländska tillgodohavanden", D No 3102, fortfarande hos Rättsavdelningen, dels handlingar i det historiska arkivet som påträffats vid stickprovsundersökningen i detta. De sistnämnda är i huvudsak från åren 1966-67 och utgörs styrelsehandlingar och anteckningar från Svenska av Bankföreningen samlats bankdirektör Rune Höglund F6 vol 116, som av 118. Där inget är Rättsavdelningens dossier källa. annat anges Ärendet aktualiserades första gången 1960 efter uppvaktningar från judiska organisationer till de svenska storbankerna. Inom SHB upprättades från april till oktober 1960 ett antal PM hur frågan skulle hanteras samt om kontakter med andra banker i frågan. Vissa linjer som kom att gälla om fram till 1972 redan här. Den är att SHB liksom andra banker var syns ena bestämt negativ till att lämna ut på enskilda kontoinnehavare till namn företrädare for judiska organisationer. Banksekretessen sågs som ett

absolut hinder mot sådan åtgärd. Den andra linjen SHB ville en är att undvika att frågan löstes via lagstiftning. Man föredrog träffa någon att form av uppgörelse med de judiska organisationerna. Orsaken var att en lagstiftning kunde aktualisera frågan äganderätt till preskriberade om medel medel som tillföll banken ingen rättsinnehavare under lång tid om hörde av sig. 1941 hade motion lagts i Riksdagen att preskriberade en om medel borde tillfalla staten. Detta bl SHBs VD Tore Browaldh var, som a framhöll vid en överläggning med Skandinavbanken, olyckligt eftersom dessa medel "en icke oväsentlig inkomstkälla för affärsbankerna" var Strängt konfidentiell PM 3/10 1960. Företrädare för Skandinavbanken var mer negativa till att nå frivillig överenskommelse och såg inte en

lagstiftning som ett överhängande hot.

SHB genomförde under 1960 även preliminär genomgång redan en av preskriberade konton kunde tänkas tillhöra offer för nazismen. Den som kom till en summa på ca 130 000 kr. Beloppet är väsentligt mindre än de som framkom senare under 60-talet och det förefaller som om undersökningen endast omfattat ett antal större insättningar redan som formellt preskriberats. På en PM 20/6 1960 med förfrågan till VD hur om banken borde ställa sig i frågan har Tore Browaldh antecknat för hand att man borde betala ut ett avrundat belopp 130 000 kr. Frågan kom dock om inte till något avgörande vid denna tid. Den aktualiserades på nytt 1962/63 och under de följande åren fram till 1967 avspeglar källmaterialet rätt mycket aktivitet inom banken och Bankföreningen i frågan. Källmaterialet omfattar bl bankens och a Bankföreningens anteckningar från överläggningar med företrädare för de judiska organisationerna. Alla turer i detta kan inte återges här och en fullständig bild kräver genomgång Bankföreningens och av Bankinpektionens arkiv. Den allmänna gången av ärendet förutsätts här vara känd av kommissionen och jag begränsar mig till att säga något om vad källmaterialet har att säga hur SHB räknade fram hur mycket om pengar som fanns på herrelösa konton. En första undersökning gjordes 1963 enkät till samtliga genom en SHB-kontor. De ombads insända uppgifter konton för utlänningar för om vilka inga transaktioner gjorts efter 31/12 1945, notariatdepåer för utlänningar med vilka man inte haft kontakt sedan 31/ 12 1945 samt bankfack disponerade utlänningar för vilka avgift inte betalts efter 3 12 av 1945. För konton och notariatdepåer skulle antal och total summa anges, däremot inga namn. Uppenbart är att SHB vid denna tid inte hade några centrala register över inlånings- och notariatkunder. Resultatet blev 339 konton med 931 000 kr PM 30/12 1963. Inga herrelösa bankfack påträffades. Under de följande åren figurerade inom SHB 931 000 summan kr som det aktuella beloppet av "herrelösa konton". Någon uppföljning av

eventuella förändringar gjordes inte och inte heller gjordes någon prövning av frågan om alla dessa konton verkligen hade tillhört offer för nazismen. En andra undersökning genomfördes 1966 på initiativ av

Bankinspektionen. Nu krävdes mer detaljerade uppgifter: namn, adress,

datum för senaste transaktion samt förfrågningar kontot efter 1945. De om lokala kontoren uppmanades åter att sända in uppgifter. Resultatet av denna undersökning finns i form av två listor i Rättsavdelningens dossier herrelösa tillgångar. Resultatet var enligt en sammanställning av om Bankinspektionen för SHBs del att det farms inlåning på konton om 699 520,70 samt 125 242 kr förvaltade av notariatavdelningen. Bankinspektionen hade gjort en sortering efter de länder som kontoinnehavama angivit hemort: USA, de nordiska länderna, som Baltikum och "övriga länder". Den sistnämnda omfattade för gruppen SHBs del i huvudsak Tyskland och Centraleuropa och SHB höll i förhandlingarna med de judiska organisationerna på linjen att de kunde hela beloppet från "övriga länder" i 1966 års undersökning angivet till 336 569,53 för SHBs del. Däremot var man inte villig att betala något från de konton hade adresser i Baltikum och Norge vilket de judiska som organisationerna krävde. Denna linje vidhöll banken i ett internt meddelande 23/11 1967 där beloppet skulle utbetalas fortfarande angavs till 336 569,53. Därefter som har emellertid utredning gjorts inom banken vilket avspeglas i en en ny sammanställning upprättad av Utländska reskontraavdelningen 15/ 12 1967. Av detta framgår att beloppet krympt till 241 103,88 kr på vilket skulle nu läggas schablonmässig ränta avtalad med övriga banker om 50 %. en Summan blev därmed 361 458,26 vilket överensstämmer med det belopp SHB 1972 slutligen betalade till Röda Korset. Orsaken till att summan som krympt sedan 1966 dels att rättsinnehavare givit sig till känna anges vara totalt 28 tkr, dels att vissa konton var uppsamlingskonton för alltjämt ca existerande notariatdepåer 67,6 tkr. Inga ytterligare utredningar om beloppets storlek gjordes under de 4/z år som förflöt till det slutligen utbetalades till Röda Korset. Bortsett från den preliminära undersökningen 1960 har SHB således i tre omgångar granskat herrelösa konton. Beloppen har avsevärt krympt från ursprungligen 931 tkr 1963 till 337 tkr 1966 och 241 tkr 1967. Skillnaderna kan tyckas uppseendeväckande stora men det finns förklaringar. Den första undersökningen omfattade kontoinnehavare i alla länder och inga uppgifter om adresser vilket i praktiken gjorde gav undersökningen oanvändbar underlag för ett beslut utbetalning till som om

de judiska organisationerna. Den senare mer detaljerade undersökningen

från 1966 visade att åtskilliga konton uppenbart tillhörde svenskamerikaner förmodligen avlidit och eventuella arvingar förlorat som vars kontakten med hemlandet. Betydande tillhörde personer med summor

adresser i de nordiska länderna och Baltikum visserligen kunde tänkas som vara offer för krig och förföljelser där det att döma men av namnen normalt inte rört sig om personer judisk börd. Återstoden kontona av av tillhörde "övriga länder". Åtminstone SHB valde betrakta gruppen att samtliga kontoinnehavare från dessa länder offer för nazismen. Det som förefaller här närmast röra sig ett beslut tagits för att undvika att om som ta upp enskilda fall till prövning och därmed riskera att bryta banksekretessen. Resultatet av den genomgång gjordes inom banken i slutet 1967 som av ledde till ytterligare reducering beloppet. Det är då värt att notera en av att vissa rättsinnehavare givit sig till känna eller hade inom banken man aktivt börjat leta efter dem för att få slutlig ordning på frågan, vilket visar att frågan om herrelösa konton komplicerad än både bankerna och var mer de judiska organisationerna ha föreställt sig i början på 60-talet. Det synes fanns uppenbarligen rättsinnehavare som i årtionden avstod från att höra av sig och få ränta ifylld i bankböcker Den andra reduceringen berodde m m. på en ny hållning till de konton kopplade till notariatdepåer. som var Eftersom sådana depåer inte kunde preskriberas ansågs de konton som samlade upp räntor, utdelningar från depåerna inte heller kunna m m preskriberas. Det framgår inte av det påträffade källmaterialet detta om var ett förbiseende eller det berodde på att bankerna vid jämförelse sina om av undersökningar funnit att de tillämpat olika principer och bestämt sig nu för en enhetlig och restriktiv linje. mer Det ska här antecknas att SHB inte ha bevarat någon synes sammanställning av de konton som inräknades i den slutliga på summan 241 103,88 kr som med tillägg 50 % ränta efter alla resurslcrävande av utredningar till slut betalades ut. En sådan måste uppenbarligen ha funnits på Utländska reskontravdelningen i december 1967. Vidare kan det antecknas att grundmaterialet till de båda undersökningama 1963 och 1966 endast har påträffats i form av typexemplar på enkätfrågor och enkätsvar vilka finns i Rättsavdelningens dossier. Frågan om de herrelösa kontona har endast gång varit i SHBs en uppe styrelse. Det var den 4/2 1965 då VD Tore Browaldh anmälde att Bankföreningen i skrivelse till Kungl Majt 15/1 1965 förklarat att bankerna var villiga att till en humanitär stiftelse under det allmännas ledning överföra de medel på herrelösa konton det fanns skälig anledning som att anta att de tillhört offer för nazismen. Styrelsen godkände att SHB handlade enligt Bankföreningens erbjudande. Det måste således enligt vara detta bemyndigande från styrelsen SHB 1972 slutligen överförde som medel till Röda Korset.

Kort beskrivning av bankens Styrelseprotokoll

Allmänt gäller styrelseprotokollen att de domineras beslut om

om av

kreditgivning, bankens personal- och organisationsfrågor, samt till

omkring 1950 bankens företagsengagemang, främst SCA, Fagersta och Industrivärden. Inlåningsfrågor behandlas i princip inte alls fore och under andra världskriget. Krediter över en viss nivå beviljades genom styrelsebeslut och omprövades normalt gång om året. Beslut om

en krediter till bankens funktionärer och styrelsemedlemmar togs i styrelsen med vederbörliga anteckningar om att ledamöter som var jäviga inte deltog i beslutet ganska omfångsrik samling anteckningar eftersom

- en många styrelseledamöter även ingick i kundföretagens styrelser. Det bör här även observeras att Styrelseprotokoll hör till de handlingar som Bankinspektionen granskar vid alla inspektioner.

Diskussioner strategi- och policyfrågor förekommer främst kring

om bankens företagsengagemang, vilka i huvudsak var arv från 20-talskrisen och Kreugerkoncemens sammanbrott. Dessa diskussioner återspeglas främst i PM från bankens direktion i synnerhet Ernfrid Browaldh skrev gärna PM enskilda ledamöters åsikter antecknas då och då.

men Synen på kriget, de krigförande och enskilda länders politiska och ekonomiska situation berörs i stort sett inte alls. Ett undantag är Tyskland

i samband med valfångstaffáren 1935 beskrivs som ett högriskland som och där i slutet 1942 i samband med den andra krediten till

man av

Skeppsbron ganska ingående redogjorde för hur utvecklingen av krediten

vid ett för Tyskland ogynnsamt krigsslut kunde tänkas bli

Någon allmän och återkommande diskussion om de problem och möjligheter kriget skapade för banken, dess företagsintressen och dess

som kunder finns däremot inte i styrelsens protokoll. Kriget återspeglas under de första krigsåren främst beslut investeringar i skyddsrum och

genom om utarbetande evakueringsplaner. Ett tecken på lägets allvar var även ett

av cirkulänneddelande till personalen strax efter det tyska anfallet på Danmark och Norge i april 1940. Där inskärptes att personalen i

25°Jag har även noterat att E Browaldh efter kriget anförde att bankens åtgärder gentemot Axel Wenner-Gren ägare i SCA delvis hade förorsakats av att

som denne under kriget svartlistats i USA. Man hade inom banken varit orolig for att detta även skulle drabba SCA Wenner-Gren inte tydligt distanserades från

om ägannakten i detta företag. J har inte undersökt om denna fråga diskuterats mer

ag ingående under kriget den nämns inte i styrelsens protokoll från dessa år.

men SHB sty prot 7/2 1947. Svartlistningen Wenner-Gren som av allt att döma

av inte hade någon saklig grund har behandlats av Leif Leifland, Svartlistningen av

- Axel Wenner-Gren Stockholm, 1989. Leifland har undersökt numera öppet tillgängliga amerikanska arkiv.

kontakterna med allmänheten måste iaktta ett korrekt neutralt uppträdande i synen på det internationella läget och att frågor berörde utlandet, som utländska förhållanden och utländska medborgare inte fick i samtal tas upp med kunder de inte direkt berörde tjänsten. Underlåtenhet att iaktta om detta skulle betraktas som tjänstefel. Arbetsstilen inom styrelsen förefaller ha präglats att bankens av direktörer ville göra styrelsen delaktig i problem och risker och medansvarig for större beslut. Detta kan naturligtvis tolkas både ett som uttryck för öppenhet gentemot styrelsen och önskan att göra den som en medansvarig i frågor där problem kunde uppstå i framtiden. Det ska här observeras att det inte fanns någon aktieägare med verklig ägarmakt i banken aktierna var mycket spridda och att direktörerna styrelsen var av utsedda chefstjänstemän, inte ägare. Det fanns även ett levande minne i banken av att händelser under och strax efter första världskriget ett förvirrat och dynamiskt skede i SHBs historia ledde till svår en förtroendekris där två verkställande direktörer på kort tid tvingades avgå: Carl Frisk 1922 och Mauritz Philipson 1923. I båda fallen hade det uppstått brist på förtroende mellan VD och styrelse, i fallet Frisk i mycket därför att denne ansetts självrådig. Även Kreugerkoncemens sammanbrott 1932 med dess olika rättsliga efterspel kan ha ökat direktionens benägenhet att dokumentera sin verksamhet. Det kan t ex vara orsaken till att direktionssammanträdena började protokollföras just 1932/33 historiska arkivets serie A7. Kreugerkraschen drabbade visserligen främst Skandinavbanken där flera direktörer måste avgå och även drabbades rättsliga Rimligen av processer. har detta även påverkat SHB, där för övrigt även VD och vice VD åtalades för vissa förhållanden inom de Kreugerbolag där de ingick i styrelsen båda frikändes. Skandinavbanken hade dessutom efter Kreugerkraschen dragits in i rättstvister med svenska och utländska parter mycket stora om ekonomiska värden, ett faktum SHB inte kan ha undgått att märka. som Noggrann protokollföring av beslut möjlighet att fördela och gav ansvar bankens jurister fick bättre möjlighet att kontrollera att direktörer och styrelse inte tog beslut juridiskt felaktiga eller tveksamma eller som var som i framtiden kunde ge anledning till tvister med andra parter. Dessutom hade Kreugerkraschen föranlett ändringar i banklagen 1933 där bl a styrelsens ansvar inskärptes och dess möjlighet att delegera beslut begränsats

257Skandinavbanken, Kreugerkraschen och förändringarna i banklagen: Ernst Söderlund, Skandinaviska Banken i det svenska bankväsendets historia, II 1914- 1939 Uppsala, 1978 och Torsten Carlsson, Skandinaviska Banken i näringsliv och samhälle, 1939-1971 Stockholm, 1997.

Kriserna i SHB och andra delar av bankväsendet under 20- och 30-talen torde del förklaringen till att bankens direktion under 30- och

vara en av 40-talen förefaller ha varit starkt benägen att hålla styrelsen underrättad och göra den ansvarig för beslut med potentiella risker. Direktionen var av personliga erfarenheter och kännedom om vissa Skandinavbankskollegors öden medveten om att underlåtenheter i detta avseende kunde få mycket allvarliga konsekvenser. Frånvaron av längre diskussioner och utredningar om andra frågor som hör till kommissionens intresseområde kan således tolkas som att sådana frågor nazioffers inlåning, flyktkapital, betalning med guld osäkert eller suspekt ursprung inte varit aktuella som

av problem för bankens ledning. Man kan självklart inte vara helt säker på detta teoretiskt kan bankledningen naturligtvis ha försökt och i så fall

lyckats dölja obehagligheter eller så kan underordnade tjänstemän ha opererat på egen hand i gränsmarkema för något olagligt, t ex med att vid slutet av kriget hjälpa tyskar att föra ut tillgångar ur Tyskland. Det sistnämnda är fullt möjligt då och då avslöjades inom banken att

tjänstemän ägnade sig olagligheter eller etiskt olämpliga affärer vilket föranledde avsked eller bestraffning Det finns dock föga hopp

annan

att detta avsatt några spår i bankens arkiv det inte avslöjats i om om samtiden och då sannolikt även tagits upp i styrelsen.

Sammanfattningsvis finns det således anledning att tro att bankens Styrelseprotokoll ger en relativt god bild av bankledningens och styrelseledamötemas samfällda syn på vad som var viktigt att diskutera och fatta beslut om under de kritiska åren på 1930- och l940-talen. Givetvis kan enskilda ledamöter och direktörer ha haft alla möjliga åsikter om hur kriget kunde avlöpa och vad man borde göra i olika hypotetiska lägen. Den linje som de valde i bankens styrelse och som därmed även blev bankens linje dock främst att vänta och se och så långt möjligt avstå från att ta

var risker genom engagemang i de krigförande länderna. Detta låg även väl i linje med bankens mellankrigstida policy att koncentrera sig på hemmamarknaden.

7. Ytterligare behov av granskning

Avslutningsvis ska sägas något om hur jag ser på behovet av ytterligare granskning SHBs arkiv. Går det att nå större klarhet i de frågor som

av kommissionen har i uppdrag att undersöka genom en sådan granskning

Det ska först sägas att denna översiktliga granskning inte har påvisat något kan betraktas som uppseendeväckande eller alarmerande. Det

som

2 I direktionsprotokollet 24/4 1945 A7 vol 64 omnämns t ex att en kamrer vid Huvudkontoret avslöjats med svartabörsaffárer med valuta. Han skulle åtalas.

finns inga spår av att SHB handlat med stulet guld eller annan egendom som nazistregimen stulit från sina offer. Det finns inga spår av att SHB medvetet hjälpt till med kapitalflykt i syfte att dölja detta för svenska eller allierade myndigheter. En större affär anges uttryckligen vara ett led i ett tyskt företags Hapags ansträngningar att komma runt den tyska valutakontrollen den har efter kriget vederbörligen rapporterats till

men Flyktkapitalbyrån. Det finns heller inga spår att SHB sökt undanhålla

av herrelös judisk egendom från de undersökningar som genomfördes l960-talet. Bankens allmänna attityd till Tyskland och de förhållanden som uppstod under kriget avvaktande och mycket försiktig. Det fanns en

var flera gånger manifesterad tendens att fråga svenska och allierade myndigheter deras inställning innan man gick in i en affär som kunde

om ha politiska implikationer. Det går naturligtvis inte att utesluta att en grundligare undersökning skulle komma fram till något annorlunda resultat men sannolikhet för att det skulle finnas ett större antal skelett i SHBs garderober måste sägas vara liten.

Det finns dock goda skäl att göra ytterligare undersökningar för att kunna säkrare på de frågor kommissionens ska behandla. Den mest

ge svar påtagliga kunskapsluckan i fallet SHB är att vi vet för lite om vilket arkivmaterial som gallrats. Det vore av värde att försöka rekonstruera hur banken hanterat sina arkivfrågor sedan 1945, vem som haft rätt att ta gallringsbeslut, när material gallrats och vad som funnits tillgängligt för 1960-talets undersökningar om herrelösa konton men som nu är försvunnet. Sådana frågor kommer med stor sannolikhet att ställas när kommissionen publicerar sina resultat.

En andra arbetsuppgift sannolikt skulle kunna lösas på relativt

som kort tid är en grundlig genomgång av arkivets dossiersamling om Tyskland och länder Tyskland i eller form kontrollerade under andra

som en annan världskriget. En genomgång torde kunna göras 3-4 veckor. Om

ren något föranleder mer ingående utredningar påträffas kan det ta längre

som tid redan kontroll alla dokumenterade kontakter vore av värde.

men en av

En betydligt mer ambitiös arbetsuppgift vore att igenom direktionskorrespondens, ärnnesordnade handlingar samt bokslutshandlingarna från krigsåren i de serier som ovan avsnitt 2 angivits intressanta. En sådan totalgenomgång skulle ta åtskilliga

vara månader och borde, för att göras meningsfull, helst kopplad till en

vara vetenskapligt fruktbar frågeställning, t ex "SHBs internationella kontakter under krigs- och krisår, 1931 till ca 1950". Under dessa år var internationell handel och valutatransaktioner i hög grad reglerade vilket gör det till intressant fråga att se hur Sveriges storbanker agerade

en en av och reagerade. Ämnet räcker till doktorsavhandling. Givetvis skulle det

en ta ett antal år innan sådan undersökning kunde bli färdig och först gäller

en det att hitta lämplig forskare.

Slutligen finns frågan om ytterligare insatser bör göras för att undersöka 1960-talets utredning herrelösa konton. Även detta ämne värt

om vore en vetenskaplig studie men den borde då omfatta alla banker, Bankföreningen, Bankinspektionen och de judiska organisationerna. Källmaterial finns i tillräcklig omfattning för att diskussionerna ska kunna analyseras. Vissa kompletteringar kan sannolikt ske relativt enkelt genom att söka efter direktionens korrespondens och eventuella minnesanteckningar under de tidsperioder som är aktuella. Som inventeringen av direktionsarkivet i avsnitt 2 visade är dock de arkivserier som måste undersökas om man vill vara säker på att ha funnit allt om SHB och de herrelösa kontona mycket omfattande. Det måste redovisas starka skäl till att söka finna bokstavligen allt för att en så resurskrävande undersökning ska genomföras. Det förefaller osannolikt att den hinner göras före den tidpunkt i november 1998 då kommissionens slutrapport ska föreligga.

Min slutsats är således att det är angeläget att göra en vidare undersökning om SHBs arkivfrågor, i synnerhet kring källmaterial om rapportering till Flyktkapitalbyrån och undersökningen om herrelösa konton. Det är önskvärt att igenom de ämnesordnade handlingar som finns om kontakterna med Tyskland och tyskkontrollerade länder. Det är likaså önskvärt om SHBs och andra svenska företags internationella kontakter under krigs- och krisår studeras ingående det förefaller

mer men svårt att göra detta på kort tid. En omfattande undersökning av rapporteringen av de herrelösa kontona på 60-talet förefaller av det jag sett i SHBs arkiv betydligt mindre angelägen.

vara

Uppgifter i Bagges dagbok RA om judiska flyktingar och naziguld.

Alf W Johansson

Högerledaren och ecklesiastikministem Gösta Bagges minnesanteckningar 1939-1944 RA är den mest omfattande källan till samlingsregeringens politik under andra världskriget. De omfattar sammanlagt 1183 maskinskrivna sidor. Anteckningama behandlar huvudsakligen regeringssammanträden allmänna beredningar och utgör ett slags informellt protokoll med luckor över regeringens diskussioner och beslut. Anteckningar tillkom på så sätt att Bagge efter regeringssammanträdena dikterade för sin sekretare som var hans dotter vad som förevarit. Detta förklarar att den språkliga formen ibland kan vara oklar eller att fonnuleringama är slarviga. Bagges anteckningar har använts av forskningen men på ett ganska sporadiskt sätt.

Antalet anteckningar som rör judiska flyktigar eller naziguld är begränsat. Frågan judamas situation tycks över huvud taget aldrig diskuterats

om mera ingående 1939-1944 i regeringen.

Den första anteckningen i Bagges dagbok som berör "judefrågan" är från februari 1942 och berör en begäran från Danmark om överförande till Sverige judiska jordbruksarbetare och intellektuella. Utrikes-

av departrnentet rådfrågade den judiska församlingen som ansåg att endast en del av judarna borde mottas. Det intryck man f°ar är att attityderna till judiska flyktingar från före kriget dröjer sig kvar ännu vid denna tid trots att bestämmelserna för uppehållstillstånd luckrats upp hösten 1941.

11.2. 1942

Därefter meddelade Günther att man från Danmark hade begärt att överföra 187 judiska jordbruksarbetare och 35 intellektuella jämte något annat hundratal judar från Danmark gmnd av farhågoma för tyskamas åtgärder mot judarna där. UD hade talat med Gunnar Josephsson som sagt att den judiska församlingen ansåg det inte tillrådligt att ta in än 20-30

mer och Karl Höjer i socialstyrelsen hade också förordat ett 20-tal.

Efter en del diskussion där Wigforss och Möller pläderade för en större immigration stannade vi vid att ta emot ett 20-30-ta1 då man från flera håll bl.a. Rasjön och jag och andra framhöll att det kimde bli besvärligheter om vi tog in alltför många men att man enligt min mening borde av

, humanitär synpunkt sträcka sig så långt som möjligt. "

Därefter dröjer det nästan ett år innan "judefrågan" ånyo berörs. Det gäller nu överförande av judar från Finland.

"Möller tog upp den fmsk-judiska frågan. Han hade hört att 7 judar f.n. skickats till Tyskland och att dessutom 150 stycken hade samlats på Hogland i ganska bedrövligt tillstånd. Det var inte gamla tidigare i Finland bosatta judar utan sådana som hade kommit in under krigstiden. Frågan var om inte Sverige kunde ta emot dem. Günther meddelade att finska fregeringen tidigare hade varit beredd att utvisa alla dessa judar, men att vi genom svenska legationen hade varnat och framhållit vilket dåligt intryck detta skulle göra inte bara i Sverige utan också i Amerika. Beck-Friis minstem i Helsingfors hade nu rapporterat att faran var över och under sådana förhållanden borde vi inte göra något med var beredda om situationen skulle återigen mot förmodan förvärras och då hjälpa.

Attityden till "judefrågan" öppen. Regeringen varnade fmnama

är nu mera att utvisa judarna till Tyskland och att Sverige skulle vara berett att ta emot dem om situationen "mot fönnodan" skulle förvärras. I denna anteckning tycker man sig ana en medvetenhet om att deportation till Tyskland skulle innebära stor fara.

Den s.k Adler-Rudelplanen Se Paul Levines avhandling berörs vid ett tillfälle

"Socialministem meddelade att han fått en hemställan från representant för Jewish Society att Sverige skulle rikta en direkt och offentlig anmodan till Tyskland om överflytlning till Sverige av judiska bam. Hansson ansåg att det var mycket små utsikter for att kunna nå något resultat. Möller hade tillstyrkt en hemställan bl.a. med motiveringen att vi därigenom skulle få en good will hos England och Amerika."

Den 18 maj 1943 kom frågan om de internerade judarna i Finland upp ånyo. Den svenska hållningen präglas präglas av humanitära synpunkter verklig medvetenhet den katastrof som vid denna tidpunkt men om övergick det judiska folket saknas:

"Ernrooth finske utrikesministern hade gjort en framställning om att vi skulle ta över ett antal av de internerade judarna i Finland. Günther hade den uppfattningen att det var olämpligt ur svensk synpunkt att ta över för många dessa judar då det kunde tydas som Sverige vore villigt att vara

av någon sorts allmän evakueringsplats för judarna och likaså för Finland som skulle synas inte kunna klara problemet själv inför tyskt hot. Finland hade

emellertid endast begärt inrikestillstånd för 14 judar och det ansåg han nu inte så farligt. P.A. menade att risken bara blev en början till en

var ytterligare fortsättning. Men om det bara var fråga om ett vanligt mottagande av några flyktingar som kunde försörja sig hade han något emot det. Jag framhöll nödvändigheten av en restriktiv politik så att vi inte blev översvämmade av judar här i landet. Beslut 14 finska judar."

Den svenska regeringen bifaller finnarnas begäran om inrikestillstånd för l4 judar. Men erbjuder sig inte att ta emot samtliga de internerade

man judarna. Förktrigsårens fruktan att man skulle översvämmas av judar om visade generös attityd var tydligen ännu levande. man en

2 oktober 1943 kommer frågan om de danska judarna

upp:

"Den 2 oktober meddelade Günther vid lunchen att han låtit Richert framföra i Berlin att svenska regeringen var villig att ta emot de danska judarna. Emot själva saken hade ingen någon invändning att göra. På månaden hade jag ett samtal med Günhter där jag sade honom att om vi skall ha gemensamt ansvar för viktiga beslut så måste dessa också träffas gemensamt och att jag måste anmäla missnöje med att en så viktig sak inte hade meddelats övriga regeringsmedlemmar innan order avgick till Berlin. För min del hade jag ingenting emot beslutet i sak men jag ansåg att den hotelse som formen innebar mindre lämplig."

Det är intressant att notera att Günther fattade detta beslut på egen hand eventuellt i samråd med statsministern. Om man jämför denna anteckning med den tidigare från maj tycker man sig notera en mycket öppnare attityd hos regeringen än tidigare. Ingen av de vid lunchen närvarande regeringsledamötema har några invändningar mot de danska judamas överförande till Sverige. Bagge anser dock att en så viktig fråga borde ha dragits i regeringen.

Naziguld

På två ställen i Bagges dagbok förekommer omnämnade av guld från Tyskland.

"29 maj 1942 föredrog Hägglöf frågan utsiktema för lejdtrafiken och clearingförhållandet till Tyskland. Han framhöll att den tyska leveransförmågan hade kraftigt gått ned transportsvårighetema

grund av och att det inte berodde dålig vilja att vi inte kunde fram den kontrakterade mängden kol och koks. Bristen på 10k hade särskilt understrukits av tyskama,som velat ha svenska lok för att kunna fram mera kol och koks. För SVerige var det emellertid omöjligt att avstå några flera lok som läget nu är. Bristen på tonnage i Östersjön är också i hög grad besvärande och allt detta har medfört stockningar i clearingen som måste innebära fara för en svensk statskredit till Tyskland. Därefter diskuterades i vad mån man under sådana förhållande skulel begränsa mahnexporten och överhuvudtaget inta en stramare ekonomisk ståndpunkt gentemot Tyskland. För min del instämde jag med Günhter i att politiskt var detta oklokt men jag opponerade mig mot Günhters uppfattning att det inte ekonomiskt skulle vara en mycket allvarlig sak med statskredit till utlandet av denna storleksordning. Vi borde meddela tyskarna att vi kan inte ställa de 60 loken som behövdes till förfogande för den händelse inte tyskarna ville inskränka på sin transitotrafik genom Sverige i motsvarande mån. Slutligen borde enligt min mening vi försöka att ut så mycket guld

som

möjligt från Tyskland. Det är i alla fall bättre än att ingenting få. min kursivering"

Kommentar: Det tyska underskottet i clearingen med Sverige gjorde att Bagge föreslår att borde inrikta sig på att försöka få guld från

man Tyskland för att bidra till utjärnnandet av clearingen.

Nästa gång frågan om guld från Tyskland omnämns i Bagges dagbok är den 9 december 1942:

9.12. Beredning

."..Därefter föredrogs de tysk-svenska handelsförbindelsema i närvaro av handelsdelegerade. Det visade sig att läget var betydligt bättre än man tidigare haft anledning att anta. Krediten gällde 250-260 milj. för nästa år Härtill kom att tyskarna förklarade sig villiga att sälja krigsmateriel för 100 milj. kronor såom en utjämning i clearingen. Slutligen hade Jacob Wallenberg lyckats utverka från tyska riksbanken att de hade förklarat sig villiga att deponera guld som garanti för ev. brist i clearingen. Min kursiveringUnder sådana förhållanden förklarade jag mig vara med handelsrninistems ändrade ställning till exportkreditens konstruktion som gick ut att staten ev. kunde ta en större del av risken i den mån som mera betalades kontant.

Den Bagge framförda propån 29.5.1942 att man skulle försöka få av tyskarna att deponera guld för att täcka det tyska underskott i clearingen var tydligen framgångsrik.

Arbetsrapport angående depositioner av judisk egendom vid svenska beskickningar

i utlandet i samband med andra världskriget

Margareta Larsson

SYFTE

Inom för kommissionens uppdrag har syftet med denna genomgång,

ramen

visst bevarat och tillgängligt material angående depositioner vid av svenska beskickningar utomlands, varit att söka klarlägga i vad mån beskickningarna i samband med andra världskriget befattat sig med egendom judiskt ursprung, vidare hur denna egendom hanterats.

av Bevarat och tillgängligt material har dock inte medgivit någon skattning av i vilken utsträckning beskickningama faktiskt befattade sig med sådan egendom endast sådan verksamhet inte ovanlig. Arbetet har

- att en var därför i väsentlig utsträckning kommit att koncentreras på handläggningsfrågor i samband med depositioner och ambitionen har varit att försöka fånga de principer efter vilka tjänstemännen handlade.

BAKGRUND

Tyskland kimde erhålla eftertraktad utländsk valuta genom att kräva lösen för judar och andra personer som önskade emigrera från ockuperade territorier Det omedelbara behovet av pengar var i många fall desperat. Till detta kom tvångsforsäljning företag, värdepapper etc. Icke-judar

25°I detta sammanhang är det väsentligt att inte glömma att den nazistiska raspolitiken drabbade zigenama lika skoningslöst; den grupp som fortfarande i dag på många ställen, inte minst i delar av Östeuropa, lever under ytterst svåra förhållanden.

kunde således handla långt under normala marknadspriser. Per Anger, legationssekreterare vid beskickningen i Budapest, rapporterade i juli 1944:

" ...Marknaden reagerade sålunda med ett allmänt prisfall. Massutbudet, i synnerhet judiska värdeföremål, föranledde kraftig

av en dumpning, varvid vissa artiklar bytte ägare betydligt under de officiellt fastställda priserna, medan andra helt enkelt visade sig osäljbara. Det sistnämnda var särskilt fallet med möbler, hushâllsartiklar och textilier. Fastighetsaffárema upphörde fullständigt, aktierna föllo likaså priset på guld och silver " Räddningen, rapporter UDs arkiv, Fischer Co,

ur 1997, s 138

Att det i denna situation, som inte unik för Budapest, också fanns

var önskemål om att få deponera egendom i synnerhet på neutral och icke

en krigförande stats legation förefaller uppenbart.

BESKRIVNING AV MATERIALET

I Utrikesdepartementets arkiv ligger handlingar rörande depositioner. Andra handlingar visst intresse finns på Riksarkivet. Funnet material

av av giltighet för detta uppdrag är dock begränsat. En orsak är givetvis den korta tid som stått till förfogande för arbetet, och viktigare är

en annan - att inga resurser avsatts för att ge arkivarier tid att faktiskt bidra med sina kunskaper i sökandet.

A-depositioner

I tre volymer P96A vol 1508 -1510, UD, 1509 -1510 är relevanta

varav för kommissionens uppdrag ligger bevarade handlingar

angående ett par hundra ärenden. Dessa handlingar rör i första hand A-depositioner, dvs depositioner som deponerades direkt på den svenska beskickningen ifråga. Materialet framstår som ofullständigt. En eventuell systematisk grund för vad som sparades och vad som slängdes är efter genomläsning

- en av handlingarna höljd i dunkel. Inga förteckningar över inlämnade och

utlämnade depositioner förekommer och kvitton är endast sporadiskt sparade. Genomläsningen tyder på att vissa förfrågningar sparades, likaså vissa brevväxlingar angående dels förutsättningar för depositioner, dels förkomna depositioner. Men varför just dessa handlingar sparades är oklart och ger ett spontanistiskt intryck. I många fall kan ett ärende i sin helhet inte följas, då plötsligt inga fler handlingar finns bevarade. Kanske

fördes ärendet över till någon annan avdelning utan att detta antecknades, kanske fortsatte kommunikationen direkta samtal, kanske genom fullföljdes aldrig ärendet.

Kanske återspeglar sig krigets kaotiska förhållanden i bevarat material; ett antagande ställs i tvivel den allmänna åtskillnaden mellan bevarat som av material vad gäller depositioner i samband med Sveriges skyddsmaktsuppdrag se nedan under rubriken B-depositioner och övriga depositioner. Ett rimligare antagande är att viktigt material kan ha funnits i beskicknings- och konsulatsarkiven nedan under övriga material.

B-depositioner

Det bevarade material rör depositioner i samband med Sveriges som skyddsmaktsuppdrag är vida omfattande. Detta det s k Bmer avdelningsarkivet, beläget på Riksarkivet omfattar handlingar från B- avdelningarnas handläggning ärenden. År 1939 inrättades Bav en ny avdelning och under kriget ökade antalet uppdragsgivande länder till 28. Denna B-avdelning arbetade självständigt med egen arkivarie och egen kameralavdelning. År 1953 avvecklades denna andra B-avdelning. Riksarkivets beståndsöversikt del band Stockholm 1996 s 449.

Materialet är inte bara omfattande utan också välordnat och i flera fall förekommer sammanställningar över depositioner och deras öde. Av de nedslag gjorts framstår handläggningen av depositioner som ytterst som korrekt, något t framgår handlingarna från Berlin B avd 2 vol som ex av 599. Endera utlämnades depositionen direkt till deponenten eller till ombud, eller så överlåts depositionen på berörd beskickning efter kriget. Nedslagen tyder också på att depositioner i form av en mindre summor kontanta medel i vissa fall utbetalades till Svenska Röda Korset.

Det övergripande intrycket är att mer systematisk genomgång av en materialet inte skulle på de frågor som kommissionen ställer. Men ge svar materialet från andra B-avdelningen är rikt och intressant för ett bredare kunskapssökande. T finns samling brev omkring 40 st, flertalet på ex en polska, skrivna flyktingar och lämnade till svenska legationen i av Bukarest för vidarebefordran till Warszawa B avd 2 vol 600, RA.

bortkomna effekter

Ett annat begränsat välordnat material finns under rubriken men "bortkomna effekter" P96F I-IV, RA. Här ligger handlingar från ett knappt hundratal ärenden rör brevväxlingar med UD med anledning som av bortkomna och eller upphittade saker, allt från plånböcker, koffertar och mattor till liten lejonunge. Här handlar det i första hand således inte en om några depositioner på beskickningar. UD bistod med efterforskningen genom beskickningama runt om i världen och kunde i förvånansvärt många fall överlämna det bortkomna till ägaren mot kvitto och ersättning för utgifter.

Efter en systematisk genomgång handlingarna är det bestämda intrycket av att materialet inte är av relevans för kommissionens frågor, annat än vad gäller vissa detaljer. Den ena är det förhållande att UD i sammanhanget förefaller ha anlitat två finner, nämligen Nordisk och spedition transport AB samt Freys. Den andra detaljen givetvis ingenting behöver - som betyda är på tåget mellan Malmö och Göteborg kvarglömd - en lcrokodilväska fylld värdefulla smycken. Handlingarna i ärendet av innehåller många detaljer. P96F IV,3, RA.

beskickningarnas rapportering

I handlingarna hänvisas då och då till beskickningamas rapportering av befintliga depositioner. Det material återfunnits på UDs arkiv, med som Daniel Backmans hjälp, ligger under "Diverse biträde enskilda. Depositioner av värdeföremål å beskickningar och konsulat." Nedslag tyder på att materialet är ofullständigt med förteckningar från spridda år och platser; förteckningar inte utan ett omfattande detektivarbete, med som kompletterande källor, tillåter uppföljningar. P96A Diverse biträde åt enskilda. 1958-1961, UD

övriga material

Beskicknings- och konsulatsarkiven är uppenbarligen hårt gallrade enligt uppgift från UDs arkiv. Bl gäller detta Bukarestbeskiclcningen; något a som är allvarligt för forskningen med hänsyn till att Budapestbeskickningen drabbades hårt av krigshändelserna under krigets slutskede och att genomsökta handlingar tyder på nära förbindelser mellan beskickningama i Budapest och Bukarest. Vad gäller beskickningen i Prag, en annat viktigt fokus i händelseförloppet, har inget material återfunnits i UDs arkiv. Tiden stått till förfogande för detta

som uppdrag

har dock inte medgivit någon systematisk genomgång av resterna av beskicknings- och konsulatsarkiven.

Enligt specialinstruktion från år 1936 uppmanades beskickningama att en fylla i särskilda formulär vid depositioner. Eventuella spår dessa av formulär har sökts. Mer precist har P96A uppslagsdossier med kortregister vol 1547 efterforskats. Uppslagsdossieren återfanns så småningom, tack hjälp arkivpersonalen på Riksarkivet, men visade sig bara vare av innehålla förteckning över personalen på de olika ländernas legationer i en Sverige. Kortregistret fanns enligt UD på Riksarkivet och enligt Riksarkivet på UD. Till sist, i arbetets slutskede, återfanns kortregistret av Daniel Backman på UDs arkiv. Enligt uppgift är detta mycket omfattande och sorterat alfabetiskt efter inte efter år och beskickning varför namn - systematisk genomgång för att finna relevanta fall för kommissionens en frågor skulle kräva ett stort arbete. Det är också oklart vilka beskickningar och tider registret täcker, vad som finns bevarat och vad som som förkommit samt vilka uppgifter som kan fås fram genom registret. En obesvarad fråga är de åsyftade särskilda forrnulären och annan om kortregistret utgör källa. samma

Vidare finns förteckning över särskilda depositioner; depositioner som en enligt Berndt Fredriksson på UDs arkiv betecknats som särskilt värdefulla. Av listan i sig kan knappast några slutsatser dras om huruvida dessa depositioner kan relevans for kommissionens frågor. Och några vara av möjligheter att närmare granska materialet har inte givits.

FRÅGAN ETNISK TILLHÖRIGHET OM

Endast i undantagsfall noterades uppgifter om etnisk tillhörighet i handlingarna, varför frågan just judiska depositioner är svår att söka om besvara. I vissa fall kan judiska identitet antas utifrån namnet, en persons denna metod måste betecknas fylld felaktigheter. Genom ett men som av sådant förfaringssätt kommer att betecknas som judar vilka inte, i personer enlighet med någon rimlig definition, judar och andra enligt var som omgivningens och uppfattning judar att uteslutas. egen var Godtyckligheten är med andra ord uppenbar. Som exempel kan nämnas att genomgång förteckningen över personalen på den tyska legationen en av under kriget vol 1547 uppvisar åtminstone två identiska med

P96A namn

svenskjudiska familjers. Det förhållande att många judar, i tysktalande områden under 1800 -talet, tog tyskklingande efternamn är sannolikt bakgrunden.

I det följande har därför ambitionen varit att referera ärenden berättar som om något av relevans för sammanhanget och att beskriva antal ärenden ett som framstår som typiska. De fall då judisk identitet uppgivits och de fall då sammanhanget talar för att så med rimlig sannolikhet varit fallet står givetvis i fokus.

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR PÅ DEPOSITIONER BESKICKNINGARNA om handläggning, gängse tillvägagångssätt samt skrivna och oskrivna regler.

vad som deponerades

Att döma av handlingarna kunde skilda objekt deponeras. Det kunde handla sedlar och mynt, värdehandlingar, smycken, guldsaker, om ädla stenar, konstföremål etc. I vissa fall mottogs även skrymmande ting mer såsom större silversaker, större tavlor, mattor, pälsar, resväskor med kläder. Svårigheter att föra valutor över gränserna innebar dessutom att resande svenskar tvingades deponera viss valuta för att vid tillfälle kunna använda den till inköp för vilka utresetillstånd kunde erhållas. av varor

vem som deponerade

Enligt instruktionen ägde endast svenska medborgare rätt att verkställa depositioner. Men, skriver H Fallenius i brevväxling med N Lind i en Mariehamn sommaren 1940: "Givetvis kan departementet icke lämna sin sanktion till att utländska

medborgare begagna sig av de svenska utlandsmyndighetemas medverkan

för att ur det egna landet utföra värdeobjekt, vilkas utförsel på grund av gällande lagstiftning är underkastad restriktioner olika Å andra av art. sidan vill departementet icke lägga hinder i vägen för konsulatschef att en efter eget bedömande och i den omfattning han finner påkallad lämnar sitt bistånd i fråga mottagande och även översändande till Sverige om av depositioner, förutsatt att härigenom berättigade svenska intressen på ett verksamt sätt tillgodoses." P1509, Deposition värdejöremål å av beskickningar och konsulat, avd 96, mål 14 grupp

Att detta inte utgjorde ett undantagsfall framgår flera ärenden. Så av svarade t E Kronwall, vid UD i Stockholm i maj 1941, AB Cellitra

ex se

enskilda ärenden nedan; ett även sändes for kännedom tll svar som

beskickningen i Bukarest:

"Instruktionen medgiver emellertid vederbörande beskickningschef, att, då särskilda omständigheter föreligga, göra undantag från angivna regel. Ni kan sålunda i saken direkt hänvända Eder till Kungl. Maj:ts minister i Bukarest." P1509, Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd 96, mål 29

grupp

I ett brev, möjligen undertecknat Danielsson, från oktober 1945 beskrevs vilka grupper som lämnat in depositioner på beskickningen i Budapest. Det gällde "svenska medborgare och svenskfödda personer samt svenska

företag. I ett flertal fall utgjordes dessa depositioner av egendom, som

kvarlämnats i Ungern av judar, vilka tidigare överflyttat till Sverige och blivit svenska medborgare". Vidare gällde det "utlänningar, tillhöriga stater, vars intressen beskickningen hade att företräda". Ytterligare en grupp var "jlar med nära anknytning till Sverige genom släktskap eller affársförbindelser, vilka beskickningen hade till uppgift att söka bistå. Dessa depositioner anförtroddes beskickningen såsom regel under motivering, att ägaren ville rädda dem från tyskarna och pilkorsama". Slutligen ett ytterst fåtal fall tillätos även några ungare icke-judar

- med anknytning till Sverige, vilka till följd av sin inställning voro hotade från tyskt eller pilkorsarhåll, att deponera några av sina tillhörigheter på beskickningen". P1510, Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd 96, mål VIII1

grupp

mottagandet av depositioner

I denna fråga återstår många frågetecken. Före 1936 förefaller formerna för mottagandet att ha överlåtits på beskickningama. Från Wien den 6/ 12 1930 rapporterades exempelvis:

"...I allmänhet det vicekonsuln och kanslibiträdet, som togos i

var anspråk för deras utförande. Hade en annan ordning tillämpats, skulle, ansågs det, vidlyftig bokföring blivit nödvändig, vartill beskickningens

en synnerligen ansträngda arbetskrafter torde hava räckt..." P1509, Deposition värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd grupp

av 96, mål IV 2

Enligt en instruktion från 1936 skulle ett visst formulär ifyllas. Av vissa ärenden framgår att det skulle ha funnits kortregister. I ytterligare andra fall nämns depositionsböcker. Vidare framgår del ärenden att

av en beskickningama då och då uppmanades att inkomma med en förteckning över på beskickningen vid en viss tidpunkt befintliga depositioner. Det

som återfunnits av dessa material redovisas under rubriken

ovan "beskrivning av materialet".

frågan om ansvar och risk under diskussion

I början av 1930-talet diskuterades frågan om ansvar och risk vid depositioner. En PM, sannolikt från UDs rättsavdelning, daterad den 24/12 1930 belyser:

" Frågan om staten kan ha någon ersättningsplikt torde till början

en bero därav, huruvida mottagandet av en dylik deposition kan såsom

anses utövning av ett tjänstevärv eller om det är blott en akt av personligt tillmötesgående å vederbörande tjänstemans sida. I fallet torde

senare överhuvud kunna bli tal någon ansvarighet för staten. Är åter fråga

om om ett tjänstevärv synes man utan vidare kunna hänvisa till, att i svensk rätt annat än i ett fåtal undantagsfall finnes någon offentligrättslig

- princip om statens ansvar för fel i dess tjänstemäns tjänsteutövning. Här skulle nämligen under angiven förutsättning måhända kunna tänkas föreligga ett kontraktsförhållande mellan deponenten och staten såsom depositaris... Huruvida mottagande deposition är tjänsteutövning

av synes tveksamt. Faktiskt lär det även under fullt normala förhållanden

- förekomma i viss omfattning vid alla legationer. Föreskrifter i ämnet saknas emellertid. Även tjänstevärv föreligger dock

om synes man

, A knappast böra här tillämpa ansvarighetsregeln från kontraktsförhållandena... Annorlunda hade förhållandet varit, avgift

om en betingats så stor att den blott motsvarade avgiften för diariebevis eller kvitto. Ansvarighet för tjänsteman vid beskickningen kan tydligen föreligga oavsett om staten är ansvarig eller I förra fallet blir det regressansvar gentemot staten; i det senare i förhållande till

ansvar deponenten. " PJ 509, Deposition värdeföremâl å beskickningar och

av konsulat, avd grupp 96, mål I V2

Så småningom, under 1930-talets slut, löstes frågan att

om ansvar genom depositioner uttryckligen endast mottogs på deponentens risk. Denna

egen lösning förefaller att ha gällt under hela lcrigsperioden. Den gängse formuleringen, med endast smärre avvikelser, blev:

"Svenska beskickningen i har denna dag till förvaring mottagit

av ett förseglat kuvert/ paket. Denna deposition, innehåll icke granskats

vars av beskickningen, äger rum uteslutande på deponentens risk, och

egen beskickningen fritager sig och svenska staten från allt det

ansvar, om deponerade skadas eller går förlorat eller eljest icke kan till deponenten âterställas. Depositionen utlämnas endast mot återställande detta kvitto."

På ett annat bevarat kvitto, rörde kontanta medel, angavs beloppet som samt "Denna deposition äger uteslutande på deponentens egen risk, rum och beskickningen fritager sig och svenska staten från allt ansvar, om det deponerade skadas eller går förlorat eller eljest icke kan till deponenten återställas. Depositionen utlämnas endast mot återställande av detta kvitto." P1509, Deposition värdeföremål å beskickningar och konsulat, av avd 96, mål 5,3 grupp

Angående de speciella förhållandena i Budapest beskrev, sannolikt legationschef I Danielsson, i ett brev daterat i oktober 1945

"Ifråga beskickningens depositioner gällde, att de alltid togos om om hand under uttryckligt förbehåll, att beskickningen kunde ikläda sig något för dem. All deponering skedde sålunda helt på den ansvar deponerades risk. Kvitto utställdes ofta icke; speciellt gällde detta egen ifråga judiska depositioner, för att ägaren skulle komprometteras vid om eventuell intemering. Depositionerna infördes emellertid i en beskickningens depositionsbok, som sedermera blev förstörd i samband med den ryska utplundringen." P1510, Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd grupp 96, mål VIII 1

uthämtade depositioner

Angående förhållandena i Budapest beskrevs vidare i just citerat brev, daterat i oktober 1945 "Vid den ryska utplundringen av beskickningen den 11-13 februari sprängdes bl de tre förstnämnda kassaskåpen och praktiskt taget allt av a värde fördes bort En del mindre värdeföremål återfanns sedermera ..., då uppgift saknades ägaren medtogos de till Sverige och tills men om vidare deponerats i utrikesdepartementet. Det fjärde kassaskåpet undgick och ännu orört den 14 Då härefter ingen av ryssarna var mars beskickningsmedlemmama tilläts kvarstanna i Budapest, jag i uppdrag gav åt lektor Valdemar Langlet på grund av sjukdom erhållit uppskov

som

med sin avresa, den ende kvarvarande svenske medborgaren Emerik resp. Scheid, att söka uppbryta det fjärde kassaskåpet samt medtaga innehållet till Bukarest Det blev emellertid icke så Det torde vara svårt att bilda sig klar uppfattning vad skedde på beskickningen sedan vi lämnat en som Budapest Den bayerska safen /det fjärde kassaskåpet/ torde ha öppnats Flera de däri befintliga depositionema synes emellertid av personer av ha återställts till sina ägare och del överförts till Svenska Röda senare en Korset på Uellöi-ut, under det att en del åter lära saknas. P1510, Deposition värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd grupp av 96, mål VIII I

Om samma förhållanden skrev kanslist D Mezey i maj 1946: v "... Raile, den jesuit till vilken lektor Langlet vid sin avfärd från Budapest överlämnade all hos honom förvarad svensk egendom." PJ510, Deposition värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd av grupp 96, mål VIII 22

I ytterligare ett brev, från augusti 1946, angående förhållandena i Budapest undertecknat Gullmar Gerring till UD i Stockholm: "... Häromdagen överlämnades hit ett antal depositioner, förut som förvarats hos Röda Korset och Svensk-Ungerska Sällskapet." P1510, Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd grupp 96, mål VIII 5

Slutligen, i brev daterat i 1948, undertecknat Falkman och ställt till mars Arfwedson i Budapest, angående deposition värdeföremål vid av

beskickningen:

"Men anledning av Din förfrågan ber jag få meddela, att denna synes böra bevaras tills vidare; först efter 10 år, räknat från den 18 juni 1945, kan den enligt vad rättsavdelningen anser disponeras departementet. Då av jag utgår från att det för beskickningen kan olägligt att behålla vara värdeföremålen så länge, får jag föreslå, att de vid tillfälle återställas hit." P1510, Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd grupp 96, mål VIII 1

I ett brev från konsulatet i från Gdansk år 1960 nämndes i konsulatsfastigheten befintliga synbarligen "herrelösa inventarier" av "troligen ganska stort värde". Det handlade fyra Oljemålningar, om varav tre original, samt ett skåp och ett klockhus Svaret från UD i Stockholm visar vad som hände med åtminstone del de depositioner aldrig en av som hämtades ut. "De av Dig omnämnda herrelösa inventarierna bör upptagas i inventarieförteclqiingen som depositioner okänd ägare". I anteckning av en från Belgrad år 1955 framträder förfaringssätt "... ber jag att få samma tillägga, att under 1940-talet till beskickningen inlämnades ett flertal lösöreföremål, vilka med undantag för några enskilda värdeföremål, äro utplacerade såväl i beskickningsfastigheten i vissa personalbostäder som " P96A Diverse biträde åt enskilda. 1958-1961 vol 2

Att detta var ett mer allmänt förfaringssätt bekräftas Daniel Backman av på UDs arkiv. uthämtade depositioner kunde införlivas i aktuell beskicknings inventarier eller försäljas. Detta tyder på att beskiclcningamas

inventarieförteclcningar och ekonomiska redovisningar

borde ingå i en mer

omfattande granskning av depositioner av judisk egendom på svenska beskickningar utomlands; ett förvisso mycket stort arbete.

ENSKILDA ÄRENDEN

företag

Bland bevarade handlingar förekommer depositionsärenden som rör såväl privatpersoner företag. Vad gäller företag kunde det röra sig om

som depositioner kvitton, säkerheter, aktier, arkiv etc. Utmärkande för

av ärenden där judisk tillhörighet noterats förefaller ha varit att just den judiska tillhörigheten i sig ägde omedelbar relevans.

Som exempel kan följande ärende nämnas. Innehavama av aktiemajoriteten i Fabrica de Hartie Petresti S.A.R i Bukarest hade förvarat

sina aktier hos bolagets före detta direktör Alexander Garvin i en del av Bukarest. Eftersom Alexander Garvin jude hade han avskedats.

var Innehavama aktiemajoriteten var AB Cellintra i Stockholm / Gunnar

av Clarino. På grund extraordinära förhållanden medgavs AB Cellintra

av rätten att få deponera aktierna på svenska legationen i Budapest 2 maj 1941. Vad sedan hände framgår inte handlingarna. P1509,

som av Deposition värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd grupp

av 96, mål V29

Andra ärenden privat natur även om motivet för depositionen

var av mer rörde förhållandena på ett företag. Ett exempel framgår av följande brev från Dr Ludwig Mihály, daterat 19 december 1946, angående två ringar

hade deponerats Torsten Hallerström på beskickningen i Budapest som av för Ludwig Mihálys räkning. Ludwig Mihály, som var jude, hade varit anställd i den ungerska tändsticksindustrin A.G. och hade tvingats lämna sitt arbete och sin bostad under judeförföljelsema i april 1944. Brevet sändes vidare till beskickningen i Budapest for direktsvar. Vad som sedan hände i ärendet framgår inte av handlingarna. P1510, Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd 96, mål VIII 3

grupp

privatpersoner

a. deponenten återfick depositionen

Majoriteten av bevarade ärenden rör depositioner gjordes som av privatpersoner utan dokumenterad förbindelse med visst företag. I vissa fall, av de ärenden som kan följas tills slutet, ledde handläggningen till att deponenten återfick depositionen. Som exempel kan följande två fall refereras.

Arthur Schlossman "svensk undersåte" gift med dotter till var grosshandlare Karl Gassler benämns Schwiegervater i Stockholm. På ett hotell i Wien hade Arthur Schlossman lämnat 9000 Shilling. Hotellägaren greps av Gestapo och beslagtogs i 1938. Arthur pengarna mars Schlossman vände sig då till svenska konsulatet i Wien efter som framställning till Gestapo tillställdes beloppet 6 000 RM. Arthur nu Schlossman verkar ha pendlat mellan Wien, Prag, Stockholm och Bryssel. Med anledning av att tvivel hade framförts från skilda håll polisen och beskickningen i Prag angående äganderätten till gjordes pengarna, ytterligare en utredning genom konsulatet. Denna visade att Arthur Schlossman, som representant för Nahariah Smoll Holdings Ltd und Joseph Loewy, hade erhållit judisk läkare i Wien för pengarna av en betalning för en tomt i Palestina. Utredningen inkl bilagor skickades till UD i Stockholm byråchef M Hallenborg och inkom den 12/7 1939. Den l augusti 1939 sändes ett brev undertecknat: enl uppdrag/ Eng/ chef för juridiska byrån UD Stockholm till Arthur Schlossman i Bryssel med noteringen "ett belopp av 6000 RM, vilket må lyftas Eder". I brevet av anmodades Arthur Schlossman att, inom två månader, sätta sig i förbindelse med konsulatet och hur det skulle förhålla sig. Den 22 ange september 1939 utbetalades pengarna till berörda parter godkänt av ombud. P1 5 09, Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd 96, mål IV, 21 grupp

Det andra exemplet rör Rafael Anisfeld, född 1898 och polsk medborgare från Krakau. I handlingarna benämndes han "israelit" och som som innehavare av ett diamantsliperi i Antwerpen med firma Siodmak Anisfeld. Rafael Anisfeld medlem i diamantbörsen, diamantklubben i var Antwerpen, diamantsyndikatet, Diamantkring Fortunia och kund i Bank voor Diamanthandel i Antwerpen och Nederlandsche Handelsmaatschappij i Amsterdam. Sedan 1936 hade Rafael Anisfeld varit gift med Ester Anisfeld född Johansson Sjöberg 1896 och tidigare gift med holländske medborgaren James Henri del Monte Lyon.

Paret flydde i maj 1940 från Antwerpen och tog i en handväska med sig tillgängliga kontanter, värdepapper, smycken och juveler samt en plånbok med slipade och oslipade diamanter. I augusti 1942 bortfördes Rafael Anisfeld nazisterna, "antagligen till Polen". Värdet på innehållet i

av handväskan hade dessförinnan uppskattats av Rafael Anisfeld till 2 milj

belgiska francs.

Ester Anisfeld återvände till Sverige i mars 1943 och lämnade handväskan i förvar på beskickningen i Vichy. Enligt förteckningen innehöll plånboken 1333 st oslipade och 620 slipade diamanter. I handväskan farms i övrigt framförallt smycken och värdepapper. Handväskan överlämnades till beskickningen i Bern som hade

senare

"betydligt bättre möjligheter att förvara dylika depositioner." Väskan

deponerades i Kantonalbanken i Bern. Problem uppstod eftersom Ester Anisfeld behövde väskans innehåll för att kunna betala depositionsavgift 1% deklarerat värde. På villkor att beskickningen skulle frias från allt

vid eventuell förlust, sändes väskan per kurir med den schweiziska ansvar skidtruppen som flög från Zürich till Stockholm 1 februari 1944. Ester Anisfeld återfick väskan samt en räkning från UD för utlägg om 123 kronor. P1509 Deposition värdeföremål å beskickningar och konsulat,

av avd grupp 96, mål VI 14

b. i samband med migration

Även depositioner i samband med migration hanterades. Som exempel kan nämnas att Jewish Agency’s representant i Bukarest, M Zisso, i maj 1944 på "min /underteclmad Reuterswärd/ framställning ställt i utsikt, att familjen Gelber får medfölja de fartyg, befordra judiska

ett av som flyktingar från Rumänien till Turkiet för vidareresa till Palestina." Familjen hade deponerat smycken, silver etc på beskickningen, "allt utgörande herr Paul Fränkel i Stockholm tillkommande arv". I augusti 1944 hade depositionen överförts till Stockholm och mottagits av Paul Fränkel. P1 509 Deposition värdeföremål å beskickningar och konsulat,

av avd 96, mål VI 21

grupp

Depositionsärenden förekom också i samband med transmigration över Sverige. I handlingar från 1947 respektive 1948 nämns två fall som rörde tyska medborgare på väg till Paraguay. Men huruvida dessa var judar framgår inte. P1510 Deposition värdeföremål å beskickningar och

av konsulat, avd grupp 96, mål LY15

c. deponenten återfick inte depositionen

I andra fall, kan följas till slutet, ledde ärendet inte till deponenten som att återfick depositionen. I svaren refererade UD till det förhållande att depositionen hade gjorts på egen risk samt till krigshändelsema. Här refereras fem fall. Att de handlat judar antas utifrån och om namn omständigheter. Vad gäller det fjärde ärendet, beträffande kapten Bloch- Bauer, är dock antagandet ytterst osäkert, likaså vad gäller det femte ärendet angående Erwin Schaffarczyk.

Charles Gosztonyi, svensk medborgare och bosatt i Sverige, efterlyste i oktober 1945 ersättning för deposition fyra guldsaker på en beskickningen i Budapest, inlämnad av brodern i april 1944. I svaret angavs att "... svenska staten icke ikläder sig något ansvar som förlorade krigshandlingar ...". P1510 Deposition värdeföremål å genom av beskickningar och konsulat, avd 96, mål VIII 1 6 grupp

Fru Charles Wettstein i Budapest efterlyste, i april 1946 deposition en om två paket hade deponerats i oktober 1944 på beskickningen i som Budapest. Depositionens värde uppskattades till minst $12O 000. I svaret från UD, daterat i maj 1946, att "de två paketen stals från uppgavs kassaskåpen, tillsammans med andra depositioner, när den svenska beskickningen totalt plundrades i början 1945. Som meddelades av er tog beskickningen inget för depositionema." P1510 Deposition ansvar av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd 96, mål VIII 1 7 grupp

Dr Simon Friedman i Bukarest, tidigare advokat och direktör i Internationella Röda Korset i Budapest, begärde i maj 1946 ersättning för en deposition värde 19 640 svenska kronor hade bortrövats från som svenska beskickningen i Budapest rysk militär. I sitt brev hänvisade han av till Waldemar Langlet och Dyonis Mezey för bekräftelse. Langlet i uppgav sitt svar till UD att han hade hänvisat fru Friedman till beskickningen och inget mer visste, Mezey att han inte kunde minnas att han någonsin mött mannen ifråga. I svaret till Friedman underströk UD, Fallenius, att genom alla depositioner hade mottagits utan från svensk sida. P1510 ansvar Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd grupp 96, mål VIII 23

Kapten Bloch-Bauer lämnade Österrike 1938 och levde i Paris där han, enligt egen uppgift, vän till Gösta Hedengren vid den svenska var beskickningen. I oktober 1939 gick han in i militärtjänst frivilligt och deponerade på våren 1940 ett stålskrin på svenska legationen. Pâ grund av

evakuering lämnade Bloch-Bauer Frankrike i juni 1940, anlände till England och fortsatte i armén. Sommaren 1944 återvände han till Frankrike med The British Liberation Army. Det första brevet till UD är daterat april 1946 och Bloch-Bauer verkar då ha befunnit sig i Wien. Av handlingarna framgår att det rådde delade meningar om innehållet i stålskrinet. Värdet på sakerna uppgick enligt Bloch-Bauer år 1938 till 7 980 schweizerfranc. Enligt Gösta Hedegren fanns endast några cigarettetuier av guld samt dekorationer och ordnar. UD:s sista tillgängliga handling, undertecknad Fallenius februari 1947, avslutades med "As this question to be of private nature, recommended

seems you are if you so desire to proceed with the matter at a Swedish court of justice." P1 5 I 0 Deposition värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd

96, mål VIII 21 grupp

Statslöse Erwin Schaffarczyk, född 1919, begärde 800 lcr som, när han

ca blev häktad i november 1943, hade deponerats för hans räkning vid svenska konsulatet i Stettin. Befalhavaren på det svenska ångfartyget "Belos", på vilket Erwin Schaffarczyk hade varit påmönstrad, skulle enligt uppgift ha gjort depositionen. sanningshalten ifrågasattes då ingen något mindes och då, enligt "uppgift under hand från rederiet, fartyget Belos låg upplagt i Göteborg under tiden från och med den 15 augusti 1943 till och med slutet år 1944." P15I0 Deposition av värdeföremål å

av beskickningar och konsulat, avd grupp 96, mål XJ 2

d. oklar utgång

Utgången framgår inte heller alltid av handlingarna som i ärendet med den italienska violinen. År 1963 besökte den i Sverige bosatta violinisten Andor Neufeld UD. Andor Neufelds släkting Karl Fäber, Budapest, hade i slutet 1944 deponerat ett paket som innehöll en italiensk violin med två

av franska stråkar samt en briljant, insydd i en liten kudde. Fäber hade uppskattat värdet till $1O 000. Föremålen skulle ha bortförts vid ett nazistiskt överfall år 1944 eller 1945. Fäber önskade ett intyg på depositionen med förhoppningen att kunna erhålla ersättning för förlusten från Förbundsrepubliken Tyskland. Notering i handlingarna: P-arkivets kortregister förekommer Karl Fäber icke". Adresser till Anger och Mezey sänds till Andor Neufeld. P15I0 Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd grupp 96, mål VIII 2

så kallade främmande depositioner

I bevarat material förekommer handlingar berör k främmande som s förkomna depositioner. Vissa förefaller ha varit B-depositioner, andra att ha varit deponerade direkt av utlänningar utan anknytning till Sverige.

I en PM, daterad januari 1947, meddelade Mezey departementets Bavdelning vad han kunde erinra sig angående deposition, på svenska en beskickningen i Budapest, av en holländsk dam "av judisk börd". Damen hade tidigare varit gift med ungersk baron "med vilken hon hade två en minderåriga bam" Någon gång på 1944 hade hon deponerat sommaren "några gamla målningar förnäma holländska mästare". Mezey "kan av minnas, huruvida tavlorna lågo kvar efter plundringens upphörande eller ej." P1510 Deposition värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd av grupp 96, mål VIII 1

Deposition, som hade deponerats på svenska beskickningen i Teheran hösten 1941 av "österrikisk halvjude" Leopold Kurz, efterfrågades i februari 1947 av brodern för Leopold Kurz änkas räkning. I ett svar, undertecknat av B Johansson på UD, meddelades att Sverige under kriget egenskap av skyddsmakt tillvaratagit de tyska intressena i Iran". I det sista svaret från UD, även det undertecknat B Johansson, att "I uppgavs samband med att Sveriges skyddsmaktsuppdrag för Tyskland i Iran upphörde i och med krigsslutet träffades den överenskommelsen, att i svenska beskickningens vård befintlig tysk egendom skulle överlämnas till iranska myndigheter." P 1510 Deposition värdeföremål å beskickningar av och konsulat, avd 96, mål IX1 grupp

märkvärdiga fall av vidare intresse

a. I ett brev daterat 8 augusti 1945, avsänt från Rom och undertecknat av Isabella de Ferrariis Salzano, hustru till f.d. italienske chargé daffaires i Ungem, hävdades att i september 1944 deponerade värdeföremål på svenska beskickningen i Budapest hade försvunnit inte följd - som en av krigshändelsema, utan på grund omständigheter rörde ansvarig av som beskickningspersonal. En utredning följer. P 1510 Deposition av

värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd 96, mål

grupp VIII1Det som är intressant i detta ärende är alla de beskrivningar av situationen vid beskickningen i Budapest under de tre sista månaderna före utrymningen, inte minst med tanke på att beskickningsarkivet är försvunnet.

b. Import av 10,2 ton antimon. P 1510 Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd grupp 96, mål VJ 1 c. Krigsfångessekreteraren Chr. Christiansen meddelade i ett brev från "Hjälp krigets offer" Brahegatan l i Stockholm att han i januari 1945 tagit hand om ca 100 doktorsavhandlingar och vetenskapliga artiklar i Polen. Den 16 januari hade dessa vidarebefordrats till internationella Röda Korset i Berlin. Och mottagaren, dr Schirmer, hade lovat att sända dem vidare till Internationella Röda Korsets huvudkontor i Geneve. P 1510 Deposition av värdeföremål å beskickningar och konsulat, avd grupp 96, mål VIII25

SAMMANFATTNING

Ambitionen med denna arbetsrapport har varit att försöka belysa principer efter vilka depositioner av judisk egendom, på svenska beskickningar utomlands, hanterades.

Arbetet har i första hand koncentrerats till s k A-depositioner, dvs depositioner deponerades direkt på den svenska beskickningen ifråga.

som Det funna bevarade materialet rörande dessa är begränsat och grunden för vilka handlingar som sparats förefaller snarare spontanistisk än genomtänkt.

I det vida mer omfattande och välordnade material, som rör depositioner i samband med Sveriges skyddsmaktuppdrag, har endast nedslag gjorts; nedslag tyder på att en mer systematisk genomgång inte skulle ge svar

som på de frågor som kommissionen ställer. Ytterligare ett material som granskats ligger bevarat under rubriken bortkomna effekter; en granskning

visar att materialet inte innehåller ärenden relevans för som av kommissionen.

Bland övriga material som, tack vare Daniel Backman vid UDs arkiv, återfanns i arbetets slutskede kan nämnas resterna av beskicknings- och konsulatsarkiven samt ett omfattande kortregister över depositioner ordnat alfabetiskt efter alltså inte år eller plats i okänt skick. En

namn granskning av dessa material skulle innebära ett omfattande arbete, men sannolikt ge väsentlig information.

Av bevarat, tillgängligt och granskat material framgår dock följ Olika typer av objekt deponerades, från kontanta medel och juveler till tavlor och kläder. Vad gäller frågan om vem som kunde göra depositioner

förefaller ytterst stor frihet ha givits konsulatschefen, förutsatt

en att "svenska intressen på ett verksamt sätt" tillgodosågs. Depositionen ägde rum uteslutande på deponentens risk. Beskiclcningen fritog sig och

egen den svenska staten från allt ansvar, om det deponerade skulle komma att skadas eller förlorat eller i övrigt inte kunna återställas. Depositioner som inte hämtades ut fick disponeras av Utrikesdepartementet efter 10 år räknat från den 18 juni 1945.

uthämtade depositioner kunde således införlivas i aktuell beskicknings inventarier eller försäljas. Detta tyder på att systematiska jämförelser över tiden av beskickningamas inventarieförteclcningar och ekonomiska redovisningar borde ingå i en mer grundlig granskning depositioner

av av judisk egendom på svenska beskickningar utomlands; ett förvisso mycket stort men sannolikt fruktbringande arbete.

En viktig slutsats inför framtiden, för utredningar av detta slag, är vikten av att resurser avsätts för att arkivarier tid att faktiskt bidra med sina

ge kunskaper i sökandet efter för frågeställningarna giltiga material.

Rapport till komissionen om judiska

tillgångar i Sverige. Inventering av

kontakter mellan familj en Wallenberg och

Ivar Rooth 1933-1946

Henrik Lindberg

Uppdrag, syfte och material

Syftet med mitt uppdrag är att kartlägga vilka kontakter som förekommit mellan riksbankschefen Ivar Rooth IR och medlemmar av familjen Wallenberg W, främst Jacob Wallenberg JW 1892-1980 samt Marcus Wallenberg MW 1899-1982 under åren 1933-1946, främst avseende affärer med guld och/eller tyska statsobligationer

Uppdraget har rent konkret inneburit att jag personligen har granskat en rad volymer med arkivmaterial i Riksbankens arkiv. Följande volymer i serien F 1 A Riksbankchefers arkiv skulle enligt uppdrag granskas:

a 123 såvitt avser korrespondens mellan IR och familjen Wallenberg

nr OV eller Stockholms Enskilda Bank SEB.

b 146, översta mappen med ärenden om SEB G3osch 1941-1947 mm.

nr c nr 51, 56 och 57 såvitt avser IR:s korrespondens med W eller SEB.

26°Ivar Rooth 1888-1972, jurist och bankman, var riksbankschef mellan åren 1928 och 1949. Jacob Wallenberg 1892-1980 bankman, var VD för Stockholms Enskilda bank åren 1927 -l946. Marcus Wallenberg 1899-1982, bank- och industriman, var vice VD för Stockholms Enskilda Bank åren 1927-1946. Marcus kallas ofta Dodde i materialet och ibland Marcusjr, då for att särskilja honom från fadern, häradshövding Marcus Wallenbergsr 1864-1943

d nr 59, 62 och 63 såvitt avser IR:s korrespondens med W eller SEB e nr 69-74 såvitt avser IR:s samtal med W

Därtill har tillfogats volymema 75-76 i serien F 1 A såvitt IR:s

avser korrespondens med W eller SEB. Detta på eget initiativ sedan jag via arkivförteclcningen upptäckte, att korrespondensen mellan IR och svenska affärsbanker delvis låg vid sidan av ovan nämnda volymer. På kommissionens inrådan har tillfogats delar volym 7 i serien F 5 A såvitt

av avser korrespondens mellan IR och Wallenberg eller SEB rörande svenska företag och enskilda upptagna i USA:s blockadlistor.

personer som var

Källmaterialet har för det första bestått minnesanteckningar från samtal

av och telefonsamtal, mellan riksbankschefen och företrädare för affärsbanker, banker, andra institutioner samt enskilda och för det andra av korrespondens, i form av brev och PM av riksbankschefen räkenskaper rörande svenska affärsbanker. Även andra typer dokument finns med i

av undersökningen såsom avskrifter från vittnesmål i domstol. Dokumenten verkar vara i god ordning, samlade i och förtecknade i avdelningar

mappar samt serier. I några få fall verkar dokumenten felkatalogiserade och i

vara något enstaka fall finns dubletter. Ofta är minnesanteckningar från samtal, brev och annan korrespondens undertecknade och noggrant dokumenterade med avseende på avsändare, mottagare och datum. Det har också varit möjligt att förstå lejonparten dokumenten utan specifika

av kunskaper om dåtidens bank- och fmansväsende samt därtill hörande "intema" uttryck och vokabulär.

Under arbetet med materialet har jag haft tillgång till delar riksbankens

av egen utredning om Sveriges köp av stulet centralbanksguld vilken inågon mån överlappar mitt uppdrag. Min undersökning har dock gjorts fristående från riksbankens utredning och jag har inte förlitat på

mzg

andrahandsuppgifter.

Metod

Samtliga ovan uppräknade volymer har granskats enligt uppdraget under veckorna 46-48. I de flesta av volymema har register över arkivmaterialet saknats. Där har samtliga poster genomsökts. I andra fall har det funnits register som verkat tillförlitligt. I dessa fall har endast de förtecknade posterna genomsökts. Samtliga kontakter, brev eller samtal, mellan riksbankschefen Rooth och familjen Wallenberg har förtecknats och sammanställts i appendix Därtill har några övriga kontakter/dokument som kan vara av intresse för utredningen nedtecknats. Hit hör bland annat

promemorior som fanns i riksbankschefens arkiv och kan ha koppling

som till guld- eller obligationsaffárer, men också kontakter mellan andra befattningshavare på Stockholms Enskilda Bank än medlemmar av familjen Wallenberg, och riksbankschefen. I dessa fall har urvalet bestämts av innehållet i materialet och ingen heltäckande genomgång har utförts.

Efter en inledande översyn av materialet sammanställdes två typer av excerperingsblanketter se appendix 2; en blankett för skriftlig korrespondens och en för minnesanteckningar utifrån samtal. Dokumenten kontrollerades och de som uppföljde kriteriema för undersökningen nedtecknades med hjälp blanketterna. Ärendet sammanfattades mycket

av kortfattat i de fall där jag bedömde att "inget" intressant nämndes om guld eller obligationsaffárer med Tyskland. En mer innehållsrik sammanfattning gjordes där ärendet gränsade till just guld- och obligationsaffárer med Tyskland. I förteckningen appendix l har dessa dokument blivit kategoriserade som "möjligt" intressanta. De dokument jag bedömde som "säkert" intressanta för utredningen har jag redovisat mer ingående och därtill kopierat, vilket framgår av bifogade appendix

Resultat av undersökningen

Allmänt kontakterna

En övergripande tendens i materialet är att riksbankschefen Ivar Rooth och Wallenberg främst talar om bankrelaterade och finansiella frågor, såväl inhemska som internationella. Privata spörsmål behandlas sällan i materialet, och det förekommer sällan att man nämner politiska frågor. Vissa teman återkommer regelbundet i samtalen och i korrespondensen, ofta ligger de också tidsmässigt nära, man diskuterar exempelvis ett ärende fram och tillbaka under några veckors tid. Ivar Rooths främste diskussionspartner inom familjen Wallenberg tycks ha varit Jacob Wallenberg, alltså dåvarande VD för SEB. En hel del kontakter finns också med dåvarande vice VD-n för SEB, Marcus Wallenberg och slutligen har jag hittat ett fåtal samtal med den gamle häradshövdingen Marcus Wallenberg sr. Ytterligare en person som förekommer fler gånger i mina förtecknade kontakter är dåvarande direktören och utlandschefen vid Stockholms Enskilda Bank, Rolf Calissendorff RC.

Hans position verkar ha varit direkt underställd bröderna Jacob och Marcus Wallenberg.

Vad diskuterar man då mer konkret i samtalen och den skriftliga korrespondensen En typ av samtal handlar om inhemska och ibland utländska förhållanden när det gäller kreditfrågor, räntesättning, obligationsinköp samt andra bank- och fmansärenden. Ibland refereras också SEB:s interna transaktioner, exempelvis guldförsäljning 1938-09- 05, 1938-09-06, 1938-09-07. Det rör sig om rent informationsutbyte där aktörerna delger vad händer på olika fronter inom bank- och

varann som fmansvärlden.

En annan typ av samtal gäller obligationslån och krediter till främmande länder och lån till utländska företag utom Tyskland. År 1931 diskuteras

en emittering av finska statsobligationer. Två år senare gäller det rumänska obligationer. År 1934 diskuterar Wallenberg och IR åter finskt

ett obligationslån och i mars samma år avhandlas också kredit till franska

en staten. Obligationsaffárer med Danmark diskuteras i maj 1936 och i november samma år ville Oslo stad emittera ett lån på den svenska marknaden. Under kriget, nämnare bestämt 1940 diskuteras lån till Finland och två år den finska återbetalningen svenska lån. Samma år

senare av alltså 1942 samtalar Wallenberg och IR om krediter till den norska exilregeringen. Ingen av dessa typer av kontakter torde vara av omedelbart intresse för kommissionen.

En annan typ av samtal behandlar Kreugeraffárema, och alla de turer denna förde med sig. I korta ordalag hade SEB fordringar på Kreugerkoncernen som omfattade 21 miljoner i mars 1931, alltså vid tiden för dess sammanbrott. Som säkerhet hade SEB bland annat tyska statsobligationer därmed tillfördes bankgmppen. Ärendet

som komplicerades att Tyskland i juli 1931 tvingats ställa in sina

genom betalningar till utlandet. Enligt en överenskommelse, Stillhalteavtalet, frystes utländska krediter till Tyskland för sex månader gången under några år framöver. Problemet för SEB och andra svenska banker var alltså hur man skulle utnyttja de i Tyskland infrusna tillgångarna, bland andra Kreugerobligationema. 252

26 Ledningsstrukturen för SEB diskuteras Lindgen, Håkan, Bank Investmentbolag Bankirfirma Stockholms Enskilda bank 1924-1945 kap 2 och

- Stockholm 1988.

262Olsson, Ulf, I utvecklingens Skandinaviska Enskilda Banken 1856-

centrum - 1996 s. 156-160 Stockholm 1997 Se också Lindgen, Håkan, Bank

Flera samtal hålls över åren mellan Wallenberg och IR i dessa frågor. År 1934 1934-06-19 ville man från Konkursboet Kreuger Toll ha IR

som vittne i ett mål emot .TW och SEB samt Skandinaviska Kreditaktiebolaget, men IR verkar ha avböjt erbjudandet Flera törhandlingsrundor med tyskarna genomförs också. Under år 1933 1933-07-12 samtalar MW och IR angående uppgörelse med tyskarna. År 1934 1934-08-29/30

en diskuterar .TW och IR vilken företrädesrätt olika fordringsägare har på tyskarnas liggande krediter. År 1935 1935-12-28 tycks tyskarna

vara beredda att köpa s.k. Kreugerobligationer bland annat SEB. År 1936

av 1936-07-21, 1936-10-14 finns det, enligt samtal, dock fortfarande fordringar kvar från SEB gentemot Tyskland. Under år 1938 diskuteras svensk-tyska obligationsaffärer flitigt mellan främst IW och IR. Häri ingår bland annat Kreugerobligationema där IR bestämt att de svenska

menar innehaven tyska obligationer borde minska 193 8-10-17. Innehaven

av av

Kreugerobligationer och svensk-tyska förhandlingar obligationer

om ligger dock kvar under det andra världskriget; så tillika kontakterna mellan Wallenberg och IR om dessa frågor. Under kriget knöts Sverige periodvis hårt till Tyskland när det gällde handelsutbyte, och åtskilliga kontakter mellan IR och Wallenberg eller SEB berör just export, krediter och andra handelsärenden med Tyskland.

Ett ärende som diskuteras frekvent är affären med Bosch. SEB förvärvade, via flera dotterbolag, flera Boschkoncemens utländska bolag 1939-40.

av Bosch fick dock återköpsrätt på bolagen SEB kan sålunda betraktas

som en förvaltare tysk egendom slags bulvan. Konstruktionen

av - en upptäcktes efter krigsslutet och kritiserades hårt USA Samtal fördes

av mellan JW och IR om denna affär redan 1940. 1940-01-03 Samma år finns ett PM tillgängligt för Riksbanken med räkenskaper affären

om 1940-05-30. Kring årsskiftet 1941-42 finns rad dokument

en om Boschaffären i IR-s samling, där tvivel skymtar bolaget egentligen är

om svenskt eller inte 1941-12-11, 1942-01-02. Därefter diskuteras inte affären igen i mitt undersökta material förrän 1946 då det sker såväl samtal som PM med anledning det inträffade. Två liknande affärer där tysk

av industri försökte skydda tillgångar i utlandet de s.k. Scheringaffáren

var samt Thorer Hollenderaffáren där SEB i båda fallen fick lämna vittnesmål i USA efter kriget. Vittnesmål och PM kring detta finns

Investmentbolag Bankirfirma Stockholms Enskilda bank 1924-1945 Stockholm

— 1988.

253Lindgen, Håkan, Bank investmentbolag Bankirfirma Stockholms Enskilda

bank 1924-1945 S.382. Stockholm 1988.

9 SOU 1999:20

redovisat i slutet av 1945 1945-10-22, 1945-11-14, 1945-12-01 och i fallet med Boschaffåren finns vittnesmål från året efter krigsslutet 1945l0-02, 1946-02-18. Strax efter krigsslutet dominerar frågor om olika affärer mellan Sverige och Tyskland under kriget, samt USA:s inställning gentemot SEB, i kontakterna mellan Wallenberg och IR.

Boschaffåren är ytterst komplicerad med åtskilliga turer via dotterbolag till SEB-koncemen. Därför har jag, efter samråd med Gertrud Forlcman, avstått från att tränga djupare i dess detaljer.

Intressanta kontakter

De flesta av de tidigare uppräknade ärendena hade bara svaga, om några, kopplingar till kämfrågan; nämligen om svenska banker eller myndigheter befattat sig med nazityskt guld eller nazityska statsobligationer med ursprung i judisk egendom. Det finns emellertid ett fåtal, för utredningens syften, mycket intressanta kontakter mellan Wallenberg och IR där man

eller mindre öppet diskuterar affärer med tyskt guld eller mer statsobligationer, under krigsåren 1939-1945. Dessa kontakter har i appendix fått stämpeln "säkert" i kolumnen för intressegrad. Dokumenten har därtill kopierats.

Den första intressanta kontakten är mellan IR och JW finns i form av ett samtal. 1939-04-01 IW berättar då ett samtal med den tyske

om ekonomiministem Walter Funk där Funk föreslagit följande:

en uppgörelse beträffande obligationslânen, men att han Funk förfzs anrn. i första

hand ville göra upp med Stillhalte-fordringsägarna. .De övriga mer eller mindre

. .

infrusna financiella fordringarna skulle utbytas mot obligationer.

Detta kan tolkas som om Funk erbjöd svenska banker eller privatpersoner tyska statsobligationer att köpa. JW verkade skeptisk till möjligheten och betonade de svårigheter transaktionen förde med sig.

Den andra intressanta kontakten 1940-07-01 där IR redogör för

äger rum en rad samtal med Rolf Calissendorff RC och Magnusson, följande framkommer:

Magnusson nämnde för mig IR förf.s anm., att Enskilda banken frågat, om

ville gå med på att tyskarna lämnade guld i stället för dollar. Detta hade Magnusson

2°‘ Dokumentet kopierat 193 9-04-0 1

avböjt. Detta samtal hadejag emellertid glömt, då dr. Hartlieb ringde den 5 juli till

mig och frågade, om riksbanken medgåve, att Enskilda banken fick ta guld istället

för dollar. /Ang samtalet med Hartlieb se bil./ ej hittat bland de genomsökta

dokumenten förts anrn. 255

Det framgår av dokumentet att svenskarna inbördes diskuterar hur de ska bete sig och huruvida valutakontoret skulle SEB tillstånd

ge att ta emot tyskt guld. De två alternativen verkar ha varit att antingen SEB skulle övertaga guldet och försöka sälja detsamma eller att riksbanken skulle köpa guldet från Reichsbank. Ytterligare intressant detalj framkommer

en senare i anteckningama.

Calissendorff sade, att tyskarna torde komma att skicka guld till Sverige tämligen

snart. Möjligen hade det redan kommit. Jag svarade honom, att för ett par dagar

sedan helt oväntat fått på oss en stor sändning guld. Calissendorff att deras

uppgav,

underhandlingar rörde sig om enmindre kvantitet änden riksbanken mottagit.

Uppenbarligen har alltså en sändning tyskt guld nått Sverige strax före l/7 1940. Om detta guld härrörde från judar finns dock ingen information

om.

Nästa intressanta kontakt utspelar sig 1940-09-16, då IR refererar till flera samtal med bland andra JW, utrikesminister Günther, UD-tjänstemannem Gunnar Hägglöf och den tyske vice riksbankschefen Emil Puhl. Man diskuterar riksbanken ska överta större post guld á 67 milj kr.

om en av tyska Reichsbank mot att tyskarna köper tillbaka tyska Kreugerobligationer från Skandinaviska banken och L.M. Ericsson. Såväl för- nackdelar verkade finnas med transaktionen. Speciellt oroade

som svenskarna sig för hur amerikanarna skulle på saken, och guldet

se om gick att avyttra senare.

Jag IR törfzs anm sökte Puhl den 16 septembermen träffade honom först den 17

september kl. 9 f.m. jag framhöll då att vi hadesamma svårigheter Reichsbank

som

att byta ut guld mot dollar och att vi därför måste hålla på att få dollar. Puhl

ifrågasatte, om inte kunde ta en mindre post i guld. Jag svarade, att den saken

kunde vi diskutera, om Treue kom hit. Dessutom skulle jag höra med

intressentema, om de var beredda att ta guld. Dodde Wallenberg hos mig, då

. .. var

samtalet från Berlin kom. Jag meddelade honom, att Puhl undrat, huruvida

intressentema ville övertaga guld. Wallenberg svarade,att L.M. Ericsson, hade

som

skulder till bankerna på 18 milj. kr., genom denna transaktion skulle kunna betala

sina bankskulder. L.M. Ericsson var därför mycket intresserat av att transaktionen

265Dokumentet kopierat 1940-07-01

2 Dokumentet kopierat 1940-07-01

kommer till stånd och ville därför gärna överväga att ta guld som likvid, under

förutsättning att de kunde finna någon utväg att säljadet.267

Fortsättning på denna transaktion kommer endast tre dagar senare med en

intressant kontakt. Denna gång 1940-09-19, med den ovan nämnde ny tysken Treue som enligt IR framlade tvâ förslag för hur transaktionen skulle genomföras. Förslagen som tyvärr inte har återfunnits i materialet verkar ha diskuterats med IW, Hägglöf samt på riksbankfullmäktige. Av materialet verkar IR ha ställt sig tveksam till affären. Knappa två veckor

1940-10-01, skickar riksbanken ett brev till SEB där bekräftar senare man att:

riksbanken har för avsikt att, om för oss tillfredsställande försäkringar och

erforderlig medverkan från utländska förbindelser kunna erhållas, vid första lägliga

tillfälle sända cirka 1700 kg. Guld från Stockholm till New York via Lissabon

eller lämplig väg. 268

annan

Skeppningen står också i samband med en värdepapperlikvid från

Tyskland. Frågan är det är samma guld som omtalas i de två tidigare

om kontakterna ska skeppas vidare till USA. I ett senare samtal mellan

som nu MW och IR från 1941-02-19 framkommer att MW i sina kontakter med "Fed" och "Treasury" har diskuterat guldfrågan USA skulle enligt MW kunna vägra att köpa "stulet" guld, alltså från länder som blivit ockuperade. IR drar då slutsatsen att den svenska riksbanken måste skilja mellan sådant guld förvärvat innan kriget och sådant man förvärvat

man efter krigsutbrottet från europeiska länder.

I ett samtal mellan IR och JW 1941-03-28, visar tyskarna intresse för förvärv Kreugerobligationer varför underhandlingar pågick. Frågan om

av betalning för dessa obligationer är intressant, då tyskarna vill betala med guld:

Tyskarna ha förklarat att de endastkunde betala i guld, och frågade, om riksbanken

vore beredd att diskutera detta. Jag svarade,att vi i det nuvarande läget icke hade

något emot att övertaga guld från Reichsbank. Vi vore även bereddaatt ta schwfrcs

likvid. Wallenberg förklarade, att han själv skulle kunna övertaga en del guld,

som

han fick obegränsadeller mycket lång exportlicens.27° under förutsättning att en

257Dokumentet kopierat 1940-09-16 2 Dokumentet kopierat 1940-10-01 269Fed syftar troligen på den amerikanska riksbanken Federal Reserve och Treasury på USA:s fmansdepartement.

27°Dokumentet kopierat 1941-03-28

En vecka tidigare 1941-03-22, hade ett samtal mellan IR, JW,

ägt rum finansminister Wigforss, handelsminister Herman Eriksson, statssekreterare Hammarskjöld och Hägglöf. Samtalet rörde dels

en förestående försäljning av svenska varor emot likvid svenska

en av värdepapper som ägdes av Holländare men innehades tyskarna.

av Dessutom diskuterades Kreugerobligationema och: "Alla överens

voro om önskvärdheten av att försäljning kommer till stånd" Man ville dock inte

en vidta några speciella omständigheter för att tändsticksbolaget skulle få sälja obligationerna. Tydligen var man informerade dessa affärer på

om allra högsta nivå inom svensk statsförvaltning

Ytterligare en kontakt som berörde guldaffárer är samtalet mellan JW och IR 1944-08-24, där direktör Siedersleben, finansiell direktör i Otto Wolff och god vän med Puhl, hade uppsökt Wallenberg angående

en guldförsäljning till Sverige å 20 miljoner kr. JW verkade intresserad att

av pengarna skulle användas för att köpa obligationer och därmed stödja

Svenska Obligationskreditaktiebolaget men IR var avvisande:

Jag svarade Wallenberg, att vi icke vore intresserade men han bad mig överväga

saken särskilt med hänsyn till fördelen för landet att få utbyta tyska obligationer

mot guld. Wallenberg uppgav, att han hade det intrycket att Puhl anmodat S. att

göra förfrågan, då Puhl själv icke gärna ville göra det därför att han riskerade ett

nej. Den 23 augusti meddelade jag Wallenberg att vi icke voro beredda att köpa

guld. Jaghänvisade då bl.a. till den amerikanska förklaringen"

Tydligen är detta ett exempel på en utebliven guldaffär. Något som bekräftas av ett brev från IW till IR 1944-10-16 där herr Siedersleben uppenbarligen återkommer med sin förfrågan guldaffärer. JW ansåg

om dock att vidare förhandlingar syntes utsiktslösa och undrade i brevet

om IR hade något att tillägga till ärendet.

Slutligen finns en intressant uppgift från 1946-01-30, då IR beskriver

en del av transaktionerna i Boschaffären från åren 1939-40. Det framgår tydligt av dokumentet att tyskarna hade återköpsklausul i avtalet från

en början det är oklart hur starkt denna ska tolkas. Dessutom hade

men tyskarna en obligationsskuld till SEB på dollar 1940 försöker

som man betala. En ev. guldaffár verkar ha diskuterats bland annat mellan IR och RC. En oklarhet finns här i dokumentet. Å sidan förföll den aktuella

ena guldaffären. Å andra sidan fick riksbanken i början juni sig tillsänd

av en

27‘ Dokumentet kopierat 1944-08-24

större kvantitet guld från Reichsbank. Troligen rör det sig om samma guld som diskuteras i dokument 1940-07-01.

Sammanfattning

Mitt uppdrag bestod i att personligen undersöka en rad dokument med korrespondens och samtal av olika slag i riksbankens arkiv, mellan medlemmar av familjen Wallenberg och Riksbankschefen Ivar Rooth under åren 1933-1946. Sammantaget har 126 poster blivit excerperade och för-tecknats i bifogat appendix I de flesta fall rör det sig om kontakter mellan Ivar Rooth och medlemmar av familjen Wallenberg, men i vissa fall har även andra dokument av intresse förtecknats. De flesta kontakter har inget att göra med affärer i tyskt guld eller med tyska statsobligationer utan berör andra bank- och finansiella frågor. I ett knappt tiotal fall är uppgifterna större intresse for utredningen. I dessa fall har jag försökt

av ge mer uttömmande bild av vad korrespondensen innebar och därtill

en kopierat dokumenten.

Företckning över kontakter mellan Ivar Rooth och Wallenberg

Datum Deltaga Typ av Amne intresse Volym

nde kontakt 1931-12-10 MWoch IR Telefonsamt Försäljning avtinska inget F1A:123

statsobligationer 1931-12-11 MWoch IR Samtal Försäljning avtinska inget F1A:123

statsoblagationer 1933-02-24 JW och IR Samtal Stillhalteavtalet inget F1A:69 1933-02-27 JW och IR Samtal Rumänska inget F1A:69

obligationer 1933-06-10 JW och IR Telefonsamt Rumänska inget F1A:70

obligationer 1933-07-12 MW och IR Samtal Uppgörelse med Ty. inget F1A:69

om Kreugeriånet 1933-10-17 JW och lR Samtal Stillhaltefordringama inget F1A:69 1933-11-15 JW och lR Samtal Stillhaltefordringar inget F1A:69

och dollarobligationer 1933-11-27 MWsr Diskussion Räntediskussioner inget F1A:69

Knut

Dahlberg

och lR 1933-11-30 Direktör Samtal Guldförsäljning från inget F1A:123

Hahn SEB SEB

och IR 1933-12-11 JW och IR Samtal Samtal .lW-Schacht inget F1A:69 1934-03-21 MW och lR Telefonsamt Kredit från SEB till möjligt F1A:123

Frankrike, med

guldklausul 1934-03-21 MW och IR Telefonsamt Kredit från SEB till möjligt F1A:69

Frankrike, med

guldklausul 1934-06-19 lR till JW Brev Vittnesmåli inget F1A:75

Kreugeraffären 1934-08-21 JW och IR Telefonsamt Tändsticksbolagets inget F1A:69

lån 1934-08-29 JW och IR Telefonsamt Sondennarkefordring- inget F1A:69

arna Tyska

obligationer 1934-08-29 JW och IR Telefonsamt Sondennarkefordring- inget F1A:69

ama Tyska

obligationer 1934-08-30 JW och lR Telefonsamt Sondennarkefordring- inget F1A:69

arna Tyska

obligationer 1934-09-25 JW och IR Samtal Räntesättning samt inget F1A:69

tysk inrikespolitik

1934-10-11 JW och IR Telefonsamt Obligationslån till inget F1A269

Helsingfors och

Finland 1934-10-31 MW och IR Samtal Obligationslân till inget F1A:69

Helsingfors 1934-11-16 MW och IR Telefonsamt Emittering av finskt inget F1A:69

lån 1934-12-14 MW och IR Samtal Div. bankärenden inget F1A169 1934-12-17 JW till lR Brev Bankaffärer inget F1A175 1935-06-19 JW och IR Telefonsamt Tändsticksbolagets möjligt F1A:69

lån i Riksbanken 1935-06-19 JW och IR Telefonsamt Tyska möjligt F1A:69

obligationsaffärer 1935-12-18 JW och IR Telefonsamt Tändsticksbolaget inget F1A:69

där en stor affär var

förestående 1935-12-28 JW och IR Samtal Försäljning av möjligt F1A:69

Kreuger obligationer

till Tyskland 1935-12-28 JW och IR Samtal Stillhalte Tyska köp möjligt F1A:69

Kreugerobligationer 1936-01-02 JW och IR Samtal Kreuger/IoIl inget F1A:69

konkursbo 1936-05-06 JW och IR Telefonsamt Danska inget F1A:69

obligationslán 1936-05-06 JW och IR Telefonsamt Danska inget F1A:69

obligationsaffärer 1936-07-06 SEB och Samtal SEB:s affärer inget F1A:123

IR 1936-07-21 RC och IR Telefonsamt Stillhalteaffären där inget F1A:69

SEB fortfarande hade

fordringar 1936-09-04 JW och lR Diskussion Tändsticksbolagets inget F1A:69

samt andra polska affärer

på UD 1936-09-26 JW och IR Telefonsamt Tändsticksbolagets inget F1A:69

lán 1936-10-02 JW och lR Telefonsamt Tändsticksbolagets inget F1A:69

lån 1936-10-14 JW och IR Samtal Förhandlingar med möjligt F1A:69

tyskarna om

obligationer 1936-11-24 MW och IR Telefonsamt SEB:s utlåning till inget F1A:69

Oslo 1936-11-26 MW och IR Telefonsamt SEB:s utlåning till inget F1A:69

Oslo

1937-01-18 JW och IR Telefonsamt Div. bankärenden och inget F1A:70 SEB:s försäljning av aktier 1937-02-12 MW och IR Telefonsamt Låneaffärer i Caisse inget F1A:70

1937-02-20 JW och IR Telefonsamt Förhandlingar i inget F1A:70 Tyskland om Lee Higginskrediten 1937-O2-27 RC till IR Brev Stillhalteavtalet och möjligt F1A:75 Lee- Higginssonkrediten 1937-06-29 JW och IR Telefonsamt Argentinska inget F1A:70 obligationer 1937-08-20 MW och IR Telefonsamt Lân till Norsk Hydro inget F1A:70

1938-01-03 JW,MW Samtal Svensk-tyska möjligt F1A:70 och IR förhandlingar om obligationer 1938-01-08 Wallenber Brev Stillhalteavtalet inget F1A:75 g till IR 1938-04-05 JW och Brev Skuldnedsättning till inget F1A:70 E.H. Ty. genom lägre Leaver Iáneräntor GB 1938-06-14 MW och IR Brev K.A. Wallenberg död inget F1A:75 1938-09-05 IR och Brev Guldaffärer inget F1A:75 MWsr 1938-09-06 MWsr till Brev Guldaffärer inget F1A:75 lR 1938-09-07 IR till Brev Guldaffärer inget F1A:75 MWsr 1938-10-17 JW och IR Diskussion Kreugerobligationer inget F1A:70 samt div och tyskt innehav av svenska dessa bankmän 1939-01-18 IR till JW Brev Int. guldhandel inget F1A:76 1939-01-24 Wallenber Brev lnt. guldhandel inget F1A:76 g till lR 1939-01-24 lR till JW Brev Int. guldhandel inget F1A:76 1939-02-17 IR till JW Brev Middag med M. inget F1A:76 Cochran 1939-04-01 JW och IR Samtal Stillhaltefordringarna säkert F1A:71 och tyska obligationer kopia 1939-05-24 lR till Brev Middag med Mr R. inget F1A:76 Wallenber Aubion Q 1939-05-25 Wallenber Brev Middag med Mr R. inget F1A:76 g till IR Aubion 1939-09-20 MW och IR Telefonsamt Kreugerobligationer inget F1A:71

1939-09-27 JW och IR Gruppsamta Kreditärenden inget F1A:71 l 1939-11-27 UD och IR Samtal Utländsk valuta möjligt F1A:71 1939-12-13 MW och IR Telefonsamt Div. bankärenden inget F1A:71

1940-01-03 JW och lR Samtal Boschaffären, inköp möjligt F1A:71 av Bosch mot Tyska obligationer 1940-01-25 Riksbanke Brev Div. bankärenden inget F1A:76 n till Rooth 1940-01-30 JW och IR Diskussion Div. bank och möjligt F1A:71 samt utrikeshandelsärende svenska n bankmän 1940-03-16 SEB och Räkenskape SEB:s USA-affärer inget F1A:123 riksbanken r 1940-05-30 SEB och PM-avskrift Boschaffären och möjligt F1A:71 Valutakont räkenskaper oret 1940-07-01 Bl.a. IR Olika samtal Minnesant. SEB säkert F1A:71 om och JW samt guldaffärer med kopia Tyskland 1940-07-04 JW och IR Samtal Betalningar till inget F1A:71 Tyskland 1940-08-28 Wallenber Samtal Lån till Finland inget F1A:71 g och IR 1940-09-02 Wallenber Samtal Köp av finska inget F1A:71 g och lR premieobligationer 1940-09-16 JW och IR Samtal Guldtransaktion säkert F1A:71 mellan Reichsbank, kopia SEB och RB 1940-09-19 IR PM Möten med tyskar säkert F1A:71 om guldtransaktioner 1940-10-01 Riksbanke Brev Guldskeppning USA säkert F1A:76 n till SEB Värdepapperaffärer kopia Tyskland 1940-10-11 JW och IR Diskussion Utländska inköp inget F1A:71 av samt div. aktier och bankmän obligationer 1940-11-30 IR och MW Telegram Div. valuta- inget F1A:71 angelägenheter 1940-12-18 IR PM Tyska Kreuger- möjligt F1A:71 obligationer 1941-02-05 JW och IR Telefonsamt Guldinköp Ryssland möjligt F1A:72

1941-02-07 Riksbanke lntemmedde SEB valutainköp inget F1A:123 n lande 1941-02-07 Valutakont Brev Valutaaffär USA inget F1A:72 oret till IR

1941-02-19 MW och IR Samtal Guldförhandlingar möjligt F1A:72 USA 1941 -03-22 JW och lR Gruppsamta Kreugerobligationer möjligt F1A:72 samt l och svensk-tysk Wigfors,Hä handel gglöf m.fl. 1941-03-28 JW och lR Samtal Guldaffärer Tyskland säkert F1A:72 kopia 1941-04-08 MW och IR Samtal Div. obligtionsaffärer inget F1A:72 1941-10-24 IR till MW Brev Valutaaffärer inget F1A:76 1941-12-11 UD till IR PM Boschaffären möjligt F1A:146 1942-01-02 SEB PM Boschaffären, svar på möjligt F1A:146 frågor från SEB 1942-01 -02 SEB PM Boschaffären möjligt F1A:146 1942-07-05 JW och IR Gruppsamta Finska betalningar inget F1A:73 samt andra l

1942-07-1 1 JW och IR meddelande Div bankärenden inget F1A:73 1942-08-04 SEB till Brev SEB och möjligt F1A:123 riksbanken Tysklandskrediter 1942-08-06 SEB till Brev SEB och möjligt F1A:123 riksbanken Tysklandskrediter 1942-10-09 MW och IR Samtal Finska betalningar inget F1A:73 1942-1 1-02 JW till IR Brev Krediter Norge inget F1A:76 1942-1 1-03 IR till JW Brev Krediter Norge inget F1A:76 1942-1 1-10 oklart Räkenskape Tyska obligationer möjligt F1A:73 troligen IR r kopia 1942-12-08 IR till MW Brev Finska betalningar inget F1A:76 1943-00-00 SEB och Räkenskape Div räkenskaper inget F1A:123 riksbanken r 1943-05-26 Riksbanke Brev Providentias USA- inget F1A:76 n till SEB affärer 1943-06-10 Riksbanke Brev Kommitté om sv. inget F1A:76 n till JW valutan 1943-07-20 JW och Brev Marcus inget F1A:76 MW till IR Wallenbergsr död 1943-08-07 IR till JW Brev Marcus inget F1A:76 Wallenbergsr död 1943-08-21 JW och lR Samtal Div kreditärenden inget F1A:74 1943-08-30 IR till MW Brev Handlingar från inget F1A:76 London 1944-08-24 JW och IR Telefonsamt Guldförsäljning säkert F1A:74 Tyskland kopia 1944-10-16 SEB JW Brev Tyska guldaffärer möjligt F1A:76 till IR 1945-08-09 UD till IR PM USA:s blockad mot inget F5A:7 SEB

1945-10-02 JW, MW vittnesmål Vittnesmål

om möjligt F1A:1

och RC avskrift Boschaffären 46 1945-10-22 IR PM PM angående SEB möjligt F5A:7 och Thorer Hollenderaffären 1945-11-14 SEB till vittnesmål Scheringaffären möjligt F1A:146 Treasury 1945-12-01 SEB till vittnesmål Thorer möjligt F1A:146 Treasury Hollenderaffären 1946-01-30 IR PM Boschaffären Guld säkert F1A:146 från Reichsbank 1940 kopia 1946-01-30 IR PM Boschaffären möjligt F1A:146 1946-02-05 IR PM Boschaffären möjligt F1A:146 1946-02-18 till Vittensmâl Boschaffären möjligt F1A:146 Treasury avskrift vittnesmål från RC, USA MW och JW 1946-03-29 JW och IR Samtal Boschaffären möjligt F1A:74 1946-03-30 JW till IR Samtal Obligationsaffäreri möjligt F5A:7 Tyskland av SEB 1946-05-22 oklart PM Boschaffären möjligt F1A:146 troligen IR 1946-06-02 IR till JW Brev Frågor möjligt F1A:76 om Pauldingaffären 1946-10-10 MW och IR Samtal Deblockerings- möjligt F1A:76 förhandlingar 1946-10-15 JW och IR Samtal Återköp inget F1A:76 av tändsticksaktier 1947-03-10 UD till IR PM Boschaffären möjligt F1A:146 deblockering

rörande sådan konst som vid tiden

Rapport

för andra världskriget kan ha kommit till

från Nazityskland och Sverige

länder och som kan ha

naziockuperade

konñskerats eller från i första

plundrats hand judar.

Gunnar Lindqvist

Linköping den 28 september 1998

Undersökningen har på grund disponibel tid begränsats till tillgängliga

av offentliga arkiv och enstaka enskilda arkiv. Därutöver har vissa intervjuer genomförts. Handlingar under åren 1938-50 har granskats och undersökningen har koncentrerats till ekonomiskt värdefull internationell konst, främst målningar och skulpturer. Följande arkiv har granskats: MUSEER: Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Malmö museer

samt Östergötlands länsmuseum. Samtliga dessa museer

Konstmuseet

har samlingsinriktning, omfattar internationell konst, såväl äldre

en som som nutidskonst. AUKTIONSHUS OCH KONSTHANDEL: Bukowski AB, Svensk-

Franska konstgalleriet.

arkiv har accessionskataloger, åtkomsthandlingar samt viss I museernas korrespondens granskats och i auktionshusens arkiv har auktionskataloger, inlämningskvitton, uppgifter köpare och säljare samt viss

om korrespondens granskats.

DEN SVENSKA KONSTMARKNADEN

Den svenska konstmarknaden under 1930-talet var tämligen begränsad och antalet konsthandlare och gallerier relativt få. Det var främst svensk konst som dominerade handeln även internationell konst från men 1600- och l700-talen förekom. Många dessa verk, av som omsattes kom från stora svenska samlingar hopbragta under äldre tid. Den intennationella handeln i Sverige var under förkrigsperioden mycket liten. Åren 1935-36 införde firman Pollak från Wien högklassig internationell konst och konsthantverk, den svenska publiken visade lågt intresse för men denna konst. Karl Asplund att även verk från konsthandeln uppger, i Tyskland korn till Sverige under dessa år. "Skälet var säkerligen den politiska utvecklingen där och de skuggor började lägra sig som över Mellaneuropa.", skriver Asplund, vid denna tid verkställande som var diektör för Bukowskis, den ledande auktionsfinnan och konsthandeln för äldre konst i Sverige. Den direktören Gregor senare Aronowitsch konstaterar att det först efter kriget på kunde var som man nytt resa ut i

Europa och inköpa konst för försäljning i Sverige.

Det fanns också andra konsthandlare, utbjöd äldre internationell som konst i Sverige under den aktuella periden Dit hörde bl den finländske a konsthandlaren Gösta Stenman, Rapps konsthandel samt Galleri Lucas i Stockholm, vidare konsthandlaren Christian Faerber och Börjessons konsthandel i Göteborg. Vid vissa tillfällen före kriget anordnade den holländska konsthandlaren P. de Boer försäljningar i Stockholm. Den moderna internationella konsten företräddes främst Svenskav Franska konstgalleriet i Stockholm, anordnade regelbundna auktioner som och utställningar. Svensk-Franska konstgalleriet handlade med äldre även internationell konst. Vidare fanns det flera gallerier Galleri som Blanche och efter kriget Galleri Pierre, specialist internationell som var modern grafik, och Galleri Moderne.

Därtill fanns givetvis rad antikvitetshandlare med utbud skilda en av slag av antikviteter samt konsthandlare, köpte och sålde bl som a genom de stora auktionsföretagen. Den öppna internationella konstmarknaden i Sverige var tämligen begränsad och överskådlig under tiden 1938-50. Det hindrar dock inte att det kan ha funnits dold handel en mer med konst och antikviteter.

MUSEERNA

På har den internationella konst, förvärvats museerna som under åren 1938-50 granskats. Däremot har kulturhistoriska

föremålssamlingar endast

i undantagsfall mönstrats. Anledningen är att högklassig konst ofta har proviniensen dokumenterad, dvs kan följa konstverkens tidigare att man ägare tämligen väl, eftersom detta är ett oavvisligt krav för att kunna bestyrka verkets status som original, replik eller kopia. För museerna är denna dokumentation proviniensen största vikt. Det innebär att en av av nogräknad museiman kräver bevis för den ägarkedja, som ett betydande konstverk har haft. Därmed avslöjas oftast eventuella avvikelser från en

normal ägarbild.

NA TI ONALM USE UM

En genomgång Nationalmuseums nämndprotokoll under åren 193 8-50 av visar under perioden fram till 1947 är inköpen internationell konst att av mycket Endast några få förvärv göres till högre priser. Däremot sparsam erhåller museet gåvor Nationalmusei vänner och av privatpersoner. av Granskningen nämndprotokollen har kompletterats med genomgång av av måleriavdelningens kataloger samt vissa uppgifter i Nationalmusei vänners arkiv. Först från 1949 börjar museet göra regelrätta inköp internationell av nutidskonst. Vid undersökningen har vissa verk särskilt granskats för att utröna deras proviniens. Dessa undersökningar har inte lett till några för undersökningen betydelsefulla noteringar. År 1940 inköptes Nationalmusei vänner i Rom en genom marmorskulptur italiensk mästare, ett porträtt kardinalen Dazio av en av Azzelino. skulpturen hade påträffats vid grävningar. Genom den svenska beskickningen erhöll Nationalmuseum den italienska statens utförseltillstånd. Det är givetvis omöjligt att idag kunna avgöra om skulpturen har proviniens än den vid köpet uppgivna. annan Nationalmusei vänner inköpte konstverk på Bukowskis auktioner eller privatpersoner och överlämnade dessa gåvor till museet. Det genom som inte föreligga några oklarheter rörande dessa verk. 1944 blir museet synes erbjudna göra inköp hos Björks konsthandel, hade konstföremål, att som inköpts för cirka 7-8 år sedan "emanerande från Erimitaget". Museet som nämndprotokollen att döma inga inköp. gör av 1943 erhåller gåva målning Bonnard, Flicka i museet som en av motljus, direktören Oscar Stern. Denne handlade med konst i Stockholm av under krigsåren. Målningen tillhörde tidigt den välkända konsthandeln Bernheim-Jeune i Paris, såldes till Hessel, identifierad, för att senare finnas i Sterns Det är ett exempel på glapp i den dokumenterade ägo. proviniensen. Det bör påpekas att värdet modern l900-talskonst var av begränsat vid denna tidpunkt. Exempelvis köpte Nationalmuseum en

teckning av Henri Matisse för 40 kronor från Svensk-Franska

konstgalleriet.

Stickprov har tagits i museets korrespondens. I september 1944 har museet erhållit skrivelser från utrikes- och ecklesiastikdepartementen angående försök från tysk sida att i Sverige avyttra konstverk tillhörande italienska staten. Det skall också noteras att överintendenten Erik

Wettergren, som

tillträtt chef för museet 1942, nekades visum som 1944 för inresa till Danmark. Svenska legationen i Köpenhamn meddelade det

att troligen berodde på Wettergrens engelskvänliga inställning.

GÖTEBORGS KONST M USE UM

Museets accessionskatalog under åren 1938-1952 har granskats jämte ett dokumentationsarkiv för konstverken.

Vid Göteborgs konstmuseum har under perioden 1938-50 cirka 20 konstverk av internationell karaktär tillförts samlingarna. Av dessa förmedlades ett stort antal konsthandlaren Christian Faerber, av som tillsammans med F. M. Zatsenstein hade konsthandel i Berlin. den Då senare var jude flyttades 1933 verksamheten till London. Faerber tidvis var bosatt i Göteborg och nära vän till museichefen professor Axel en Romdahl. Det synes de konstverk, förmedlades som om som genom Faerber huvudsakligen kom från engelska samlingar, inköpta på konstauktioner i London. Några målningars proviniens kan inte fastställas för krigsåren hade sålts på konstmarknaden i London men under 1930talet. Faerber skänkte ett flertal målningar till Likaså erhöll museet. museet gåvor genom Göteborgs konstmuseums vänner, ofta förvärvat som konstverken Faerber. 1939 inköptes betydande genom en målning av Chagall, Blommor och höna, på Svensk-Franska i

konstgalleriet

Stockholm för 4000 kronor. Målningen hade konsthandeln ägts av Bemheim-Jeune i Paris och hade tillhört Oscar Stern. senare Stickprov har tagits i museets korrespondens dels allmän dels som är korrespondens till museichefen. I augusti 1939 erbjuds från museet en dansk att köpa målningar och grafik den tyske expressionistiske av målaren Emil Nolde, är de främsta konstnärerna under som en av 1900talet. Noldes konst betraktades nazisterna "entartede Kunst". av som Entartede Kunst enligt nazistisk politik otysk, destruktiv var och degenererad och en utrensning gjordes i de tyska och konst museerna beslagtogs från konstnärerna. Cirka 16000 verk konfiskerades och 4000 ca brändes i Berlin 1939. De dyrbaraste verken exempelvis

av Chagall, van

Gogh, Munch, Picasso, Matisse och Nolde såldes på auktioner i Schweiz 1939 och 1941.

De utbjudna verken hade köpts från det tyska propagandaministeriet

och säljaren, vars syster var gift med Emil Nolde, erbjöd skandinaviska

nu museer att köpa dem. Göteborgs konstmuseum gjorde inte något inköp. Av korrespondensen framgår att museichefen Axel Romdahl klar

var en motståndare till nazismen.

MALMÖ M USEER

Malmö museer består av fyra olika museer. Ett dem är Malmö

av konstmuseum. Accessionskatalogen upptar blandat förvärv konst med

av förvärv av kulturhistoriska och arkeologiska föremål. Perioden 193 8-1947 har granskats.

Malmö konstmuseums samlingar utökades under perioden i ovanligt stor omfattning genom mycket stora donationer svenska konstnärer och

av deras efterlevande familjer.

Av utländsk konst förvärvades några kollektioner ovanlig karaktär.

av Den ena, 1939, var en samling av lettisk nutidskonst innefattande ett 40-tal målningar och den andra var en kollektion finsk konst, innefattande många av de mera betydelsefulla finska konstnärerna: Jämefelt, Rissanen. Aaltonen, Gallen-Kallela, Simberg. Den förra kollektionen gåva

var en av tullkontrollören Oscar Elmqvist och den andra förmedlades genom konsthandlaren Gösta Stenman och ovannämnde Elmqvist. Stenman kom under perioden att sälja till museet teckningar och akvareller

av internationellt betydande konstnärer. Inköpen gjordes ibland med hjälp

av Malmö museets vänner. Sålunda förvärvades 1939 verk av Gainsburough, Bassano, Zucarelli, Rubens, Jan van Goyen, Corregio, Carracci. Totalt förmedlade Stenman under åren 1939-44 ett 30-tal teckningar, laveringar och akvareller av betydande internationella konstnärer. Därutöver inköptes en Hieronymusmålning av en okänd nederländsk 1500-talsmästare. Hur dessa ovanliga konstverk kunde förmedlas genom Stemnans konsthandel i Stockholm framgår inte av accessionskatalogen. Stenman hade redan före kriget gjort inköp på kontinenten och i England.

Malmö museer hade under denna tid också kontakt med turkisk

en handlare, Hessan Chaberstag, som sålde persisk keramik och fragment av Orientaliskt material till museet. Han hade en tid varit bosatt i Malmö. Han förmedlade föremål, som i accessionskatalogen noteras jordfynd från

som Istanbul.

ÖSTER GÖTLANDS LÄNSM USE UM

Museet äger den största samlingen av äldre europeisk konst vid sidan av ovannämnda museer. Samlingen har främst tillkommit donationer

genom men även inköp har under hand gjorts. En samling, som senare donerats till museet, tillkom under den nu aktuella perioden. Museets accessionskatalog har granskats under åren 1938-1950.

Inköpen av intemationell konst under perioden är obetydliga, men några större donationer förekommer, bl större samling grafik

a av en av Honoré Daumier. I den under senare tid donerade samlingen av främst 1600- och 1700-talskonst finns flera verk, som inköptes under perioden dels på Bukowskis auktioner dels även på Galleri Lucas i Stockholm. I senare fallet rör det sig om två holländska l600-talsmålningar. Några ytterligare uppgifter om deras tidigare proviniens har inte kunnat fastställas.

KONSTHANDELN

Två arkiv från konsthandeln har varit tillgängliga, dels Svensk-Franska konstgalleriets, som förvaras i Nationalmuseums arkiv, dels Bukowskis, som förvaras på företaget.

S VENSK-FRANSKA K ONS TGALLERIE T

Det dominerande företaget för försäljning av internationell 1900-talskonst, främst fransk, var Svensk-Franska konstgalleriet i Stockholm. Företaget höll flera auktioner per år och anordnade också utställningar av såväl internationella som svenska konstnärer. Företagets auktionsdel köptes upp

Bukowskis under 1970-talets första hälft. av Vissa delar av arkivet har granskats, nämligen auktionskataloger med vissa anteckningar om säljare och köpare från mitten av 1930-talet till 1945 samt räkenskaper för auktioner 1939-44.

Under åren 1940-43 förekom nästan uteslutande svensk konst på auktionerna och endast svenska konstnärer ställde ut. Under 1930-talet förmedlade företaget modern fransk konst och från 1944 blir fransk nutidskonst på nytt vanlig. Svensk-Franska sålde även äldre internationell konst på auktionerna. Två konsthandlare sålde kontinuerligt på auktionerna 1939-44, nämligen Christian Faerber och Oscar Stern men även andra handlare lämnade mer sporadiskt verk till försäljning.

B UK 0 WSKIS

Bukowskis har mycket gamla centrum för handel med konst och

anor som antikviteter i Sverige. Företaget har alltid haft mycket gott anseende och hållit hög kvalitet på sina auktioner. Företaget bedrev tidigare också konsthandel.

Vid undersökningen har auktionema under åren 1938-46 undersökts genom att mottagningskvitton till auktionerna under tiden 3 8 1937 13/ l

- 1946 granskats. Dessa innehåller också uppgifter inlämnade verk för

om underhandsförsäljning. Vidare har kopieböcker 12/5 1941 10/5 1946

genomgåtts och stickprov tagits i auktionsredovisningar för auktionerna 310 334, d v s 1937-45. Företaget handlade under denna tid främst med

äldre konst och antikviteter men däremot i mycket liten utsträckning med 1900-talskonst.

Man erhåller en tydlig bild av en mycket sluten svensk handel under åren 1940-45. Den internationella konst, som utbjudes på auktionerna kommer nästan uteslutnde från svenska säljareVerk hög klass kommer

av oftast från gamla välkända svenska samlingar, som på grund

av generationsväxlingar delvis eller helt skingras. Exempel är verk

ur Säfstaholmssamlingen och ur Finspongssamlingen.

Vid enstaka förfrågningar under krigsåren från utlandet försäljning

om svaras att valutabestämmelsema lägger hinder i vägen samt att det fordras licens för att föra in konst och antikviteter i landet.

Det förekom vissa konsthandlare som regelbundet lämnade in internationell konst till försäljning men som som också köpte sådan. Man kan också finna att vid enstaka tillfälle inlämning konst från ett visst

av land förekom. Detta kan tolkas som försäljning från flyktingar i Sverige. Några syrmerligen värdefulla konstverk såldes åren 1939 och 1940

av Anton van Dyck samt Paul Gauguin. En närmare undersökning kring dessa försäljningar visar i det förra fallet en svensk säljare och en svensk köpare. Målningen av Paul Gauguin hade uppenbarligen utbjudits på Sothebys auktioner omkring 1930. Säljare oidentifierad

var en person. Priset var häpnadsväckande lågt, 2000 kronor. Målningens proviniens under tiden 1930 39 kan inte fastställas.

Före 1940 och från 1945 förekom internationell handel. Från 1946 sökte Bukowskis aktivt objekt i London och i viss mån i New York för försäljning i Sverige. Men samtidigt meddelades vid förfrågan att det

var svårt att sälja dyra målningar i Sverige och företaget tackade därför nej till

sådan försäljning.

ÖVRIG KONST HANDEL

Bilden av konstmarknaden i Sverige under perioden 1938-45 kan inte göras heltäckande. De båda ovannämnda auktionsforetagens kataloger och arkivhandlingar ger en bra översikt men därutöver fanns en rad konst- och antikvitetshandlare, vars verksamhet är svårare att kartlägga. Kommissionen har tillskrivit Sveriges konst- och antikhandlarförening i frågan ännu inte fått svar Vid telefonkontakt med föreningens

men sekreterare Claes Moser har denne utlovat att återkomma i frågan.

Vid de begränsade undersökningar som kunnat göras finns inga belägg för att i dokument OSS May 1945 namngivna utländska konsthandlare haft verksamhet i Sverige. Det kan dock inte uteslutas att vissa konstverk från rövade privata samlingar sålts i Sverige men det tycks vara uteslutet att betydande och mycket dyrbara konstverk utbjudits på den öppna svenska konstmarknaden. Det är betydligt svårare att avgöra om möbler och andra antikvitetenrövade av nazisterna, hamnat i Sverige, eftersom dessa föremåls anonymitet är större och dokumentationen om proviniensen inte är så välutvecklad som vad gäller måleri, skulptur och annan bildkonst.

INTERVJUER OCH ÖVRIGA UPPGIFTER

Några intervjuer med personer som haft kontakt med konstmarknaden under perioden har gjorts. En dam som arbetade på gallerier för modern konst från 1938 har givit en bild av handeln med modern konst. Hon har uppgivit vilka seriösa gallerier som fanns i Stockholm. Hon har också uppgivit, att hon aldrig kommit i kontakt med nutidskonst, som skulle kunna ha beslagtagits av nazisterna och känner inte heller till något galleri, som sysslade med sådana affärer.

En dam följt auktioner och konsthandel i Stockholm från 1930 och

som tillsammans med sin make skapade en betydande samling av äldre konst, som i stor utsträckning tillfaller ett museum, har berättat om konsthandeln under kriget ur köparens synpunkt. Hon har uppgivit att merparten av samlingen köptes på Bukowskis auktioner men även i konsthandeln i Schweiz och England efter krigsslutet. Vissa verk köptes också hos konsthandlare i Stockholm. Hon nämner Rapps konsthandel, som före 1946 hade buntar av målningar liggande i Stockholms frihamn, ur vilka köpare kunde välja. Hon uppger också, att det inte är uteslutet att någon målning i samlingen kan ha kommit i handeln på orätta vägar och visar på en målning, som skurits ut ur en urspnmgligen större målning. Det

förekom dock aldrig några diskussioner nazistisk konst på

om konstmarknaden, uppger hon.

En museiintendent har vid intervjun uppgivit att museimännen med något undantag var motståndare till nazismen. Hon att det fanns

menar en stor vaksamhet vid museerna rörande av nazisterna konfiskerade samlingar av konst och kulturhistoriska föremål. Vid ett tillfälle 1945 erbjöd

en svensk konstnär det museum, där hon anställd, värdefull målning

var en inköpt i Paris. Det visade sig att målningen hade tillhört Louvren och uppenbarligen tagits av nazisterna och senare kommit ut i handeln. Genom museichefens försorg återställdes målningen till Louvren.

Förutom dessa intervjuer har också vissa memoarer gett en bild av konstmarknaden. Särskilt gäller det Karl Asplund, Konst kännare köpmän. Stockholm 1962, Gregor Aronowitsch Bukowskis mitt öde. Stockholm

- 1988 samt Karl Asplund, Bukowskis Ett konsthandelshus i Stockholm. Stockholm 1945.

SAMMANFATTNING

Utredningen visar att med utgångspunkt från de arkiv, varit

som tillgängliga, att rövad konst inte förekom i den öppna handeln eller förvärvades till museerna. Det har dock inte gått att fastställa, sådan

om konst ändå har hamnat i offentliga samlingar, eftersom ägarbilden i några fall är oklar. Det framgår dock tydligt att medvetenheten

om problematiken var stor på museerna.

Däremot förekommer det tecken på att vissa uppgifter rörande Sverige i dokument OSS May 1945 kan vara riktiga. Det gäller uppgiften om stora mängder konst i Stockholms ffihamn, vilket bestyrkes av uppgiften rörande Rapps konsthandel. Sådana större lager av konst förekom dock på kontinenten, vilket framgår bl a av ovannämnda böcker konsthandeln,

om och behöver inte förknippad med rövad konst. Även uppgiften i

vara ovannämnda dokument om Galleri Lucas bekräftas av utredningen. Därtill skall läggas att tjänsteman vid Nationalmuseum sökte förhindra, att

en en konservator och ägare vid galleriet skulle få svenskt medborgarskap. På grund av uppdragets begränsning har vidare forskning tills vidare fått anstå.

I ovannämnda dokument omtalas vissa lådor med konst hos Bukowskis i början av 1943. Någon försäljning av betydande internationell konst ägde inte rum under detta år och inte heller finns det uppgifter därom i korrespondensen.

Under utredningen har påträffats ett brev, daterat 11 augusti 1944, från professor Johnny Roosval till chefen för Nationalmuseum Erik Wettergren, i vilket denne ombedes att lämna upplysningar konstverks

om införande till Sverige under kriget från Tyskland eller Tyskland

av ockuperade länder antingen endast för att förvaras här eller för att säljas. Roosval uppger, att han är sysselsatt med en undersökning. Efterforskning har gjorts för att spåra material från denna undersökning, men i förteckningen av Roosvals arkiv, som förvaras på ATA Antikvarisk- Topografiska arkivet har inga handlingar kunnat spåras. En grundlig arkivforskning har dock måst anstå. Möjligen är det Roosvals undersökning som ligger till grund för uppgifterna rörande Sverige i dokumentet OSS May 1945, och bör därför kunna återfinnas i UD:s arkiv.

Sammanfattningsvis kan sålunda sägas att kartläggningen inte givit några konkreta exempel på rövad konst i Sverige och inte heller att mycket värdefulla internationella konstverk varit till försäljning i Sverige under perioden 1938-46 Däremot finns det tecken på perifer handel med

en internationell konst, vars ursprung inte kan dokumenteras. Inte heller kan det uteslutas, att konst illegalt utan importlicens togs in till Sverige och förvarades här under krigsåren.

Bilagor:

Brev 16/8 1939 till Konstgalleriet, Göteborg rörande konst Nolde

av Brev 11/8 1944 från Johnny Roosval till Nationalmuseum

Skrivelse 13/9 1944 från italienska legationen, vidarebefordrad från UD till Nationalmuseum 4. Brev 24/ 10 1946 från Flyktkapitalbyrån till överintendenten Erik Wettergren

Rapport rörande sådan konst som vid tiden

för andra kan ha kommit till

världskriget

från och

Sverige Nazityskland

länder och som kan ha

naziockuperade

konñskerats eller från i första

plundrats

hand är inriktad

judar. Rapporten på

enskild konsthandel och kompletterar

1998-09-28.

rapporten

Gunnar Lindqvist

Linköping den 16 januari 1999

Den forsatta kartläggningen av eventuell handel i Sverige med

av nazisterna rövad konst har varit inriktad på konsthandeln i Sverige, främst Stockholm, samt på de försäljningsutställningar som ägde rum från 1930talets senare del fram till 1946.Därvid har särskilt de uppgifter, finns i

som dokument OSS, May 5 1945, granskats genom uppspårande olika

av källor. Härmed redovisas de uppgifter framkommit vid under-

som sökningen. Som källor har i första hand använts tillgängliga auktionskataloger och utställningskataloger samt intervjuer.

KONSTHANDELN

Konsthandeln i Sverige var tämligen begränsad under 1930- och 1940talen. Dess omfattnng har i stort redovisats i rapporten 1998-09-28. I denna del av undersökningen har främst ett antal företag nämnda i

dokumentet OSS, May 1945 granskats samt ytterligare företag, vilka påträffats under arbetet och som faller inom ramen för undersökningen.

Galleri S:t Lucas.

I ovannämnda dokument från 1945 omtalas Galleri S:t Lucas som en möjlig plats för försäljning av rövad konst. Galleriet ordnade under åren 1941 till 1945 ett flertal utställningar med internationell konst. Dessa var såväl utställningar med inlånade verk som rena försäljningsutställningar. I dokumentet uppges att direktören för galleriet nekat att omtala, varifrån de kom, att ett antal erhållits från "fattiga judiska flyktingar".

men 1941 ordnades utställningen Italienskt måleri 1300-1600 med inlånade verk, främst från generalkonsul Karl Bergsten, en välkänd konstsamlare,

stod Nationalmuseum nära, Även konungen hade lånat ut konstverk som till utställningen.

År 1942 anordnades utställning med engelskt måleri 1530-1850 med

en inlånade verk.

April-maj 1944 ordnades en utställning med flamländskt-holländskt måleri. Samtliga konstverk till salu. Ännu utställning anordnades

var en med delvis samma målningar 1945. Utställningen 1944 innehöll många målningar av hög kvalitet. Katalogen innehåller endast undantagsvis verk med proviniens. Samtidigt kan konstateras att katalogen innehåller felaktiga uppgifter om mästare till konstverk. Exempelvis upptas ett självporträtt av Rembrandt, som i själva verket är en kopia efter ett självporträtt i Walker Art Gallery i Liverpool och en målning av Joachim Patinir är en svag efterapning av en målning av Patinir i Louvren. Kataloguppgiftema måste sålunda ifrågasättas. Bland utställda verk fanns några triptyker attribuerade till Ambrosius Benson, Bernard van Orley

, och en Antwerpenmanierist, vilka är av särskilt värde vad beträffar fastställande proviniensen. Av dessa uppges triptyken av Bernard van

av Orley ha tillhört en ungersk samling. Det går inte att utesluta att en del verk på dessa utställningar 1944 och 1945 härrör från det krigshäijade Europa. Kopia av katalog från 1944 bifogas.

Personer knutna till galleriet var George Lindahl, L Kindgren och konservatom T. Genal, den senare enligt uppgift ungrare. En tjänsteman vid Nationalmuseum skrev till utlänningskommissionen och avstyrkte svenskt medborgarskap för denne. Anledningen till denna skrivelse är något oklar.

Ingen av de intervjuade konst- och antikvitetshandlama eller museimännen hade någon kontakt med galleriet och har inte kunnat

kommentera uppgifterna.

AB Möbleringskonst

Företaget antikhandel belägen vid Blasieholmstorg i Stockholm. I var en november 1944 anordnades utställning med internationell konst. en Samlingen bestod främst nederländsk konst. Bland de till försäljning av utställda verken fanns enligt katalogen Pieter Brueghel d van Dyck, Avercamp, Ambrosius Benson, Frans Francken, Jan Brueghel, Gerard Dou, sålunda betydande äldre internationella konstnärer. Särskilt målningen Pieter Brughel d ä kan i detta sammanhang vara av intresse. av Den runda målningen ordspråksbild, vilket är korrekt, men anges vara en den är säkerligen, bild i katalogen att döma, icke Brueghel, utan av av av holländsk målare. I dokumentet OSS May 1945 anges att en annan Pieter Brueghels berömda målning En blind leder blind, som tillhör en Neapels skulle ha funnits i Stockholm under den aktuella museum, tidpunkten. Enligt efterforskningar torde så inte ha varit fallet. Enligt ovanstående dokument skulle denna målning tillsammans med ett stort antal konstverk förts tyskarna till Monte Cassino. Målningen finns av fortfarande kvar i Neapels Där finns också en ordspråksbild av museum. Pieter Brughel Troligen har den enklare ordspråksbilden, som i Möbleringstjänsts katalog målning Brueghel, förväxlats anges som en av med målningen i Neapels och därigenom har felaktig tolkning museum en gjorts i dokumentet. Den i Stockholm utbjudna ordspråksmålningen hade redan 1941 varit till salu på auktion ordnad av Björcks konsthandel i Stockholm. En del utbjudna konstverk kan härledas till äldre svenska samlingar flertalet konstverk saknar sådan proviniens och kan sålunda ha införts men till Sveige under andra världskriget. Det skall också konstateras att flera utställda ingick i utbudet på Bukowskis auktioner. verk senare

Rapps konsthandel

Rapps konsthandel betydande konsthandel centralt i Stockholm. var en Vid intervjuer har framkommit, att Rapps konsthandel hade buntar av målningar liggande i Stockholms frihamn. Upprepade försök har gjorts för att kunna få uppgifter därom och om ett eventuellt arkiv är bevarat, men kontakter inom släkten visar att de saknar vetskap förhållandena vid om denna tid. Det är sålunda för närvarande inte möjligt att konstatera, varifrån dessa konstverk kommit eller de har något samband med om uppgiften i dokument OSS, May 1945, målningar i Stockholms om frihamn. Rapps konsthandel anordnade först 1948 och 1949 utställningar med äldre holländsk konst.

Övrig konsthandel

Flera andra försäljningar internationell konst ägde under 1930- och av rum 40-talen. Den välrenommerade konsthandeln P. de Boer i Amsterdam ordnade utställningar och försäljning på Galleri Modeme, bl hösten a 1938, varvid utbjöds rad högkvalitativa konstvek exempelvis El en av Greco, Lucas Cranach, Goya, Guardi, Brueghel, Rembrandt. Målningarna är i katalogen vanligen väl dokumenterade uppgifter genom om proviniens.

Ovannämnda Sigge Björcks konsthandel höll auktioner med äldre internationellt måleri 1939 och 1941. Fritzes konsthandel höll auktioner med internationell konst 1938 och 1939. Dessa inte till

ger anledning

vidare undersölcningar. Det skall konstateras att inflödet särskilt äldre av nederländsk konst stort under 1930-talets slut, eftersom det fanns var en stark svensk tradition att ha samlingar nederländskt måleri. av Gösta Stenmans konsthandel bedrev omfattande verksamhet med en internationell konst och hade under l930-talet rad utställningar. en Stenman samarbetade med flera svenska 1998-09-28 museer se rapporten och gjorde 1940 utställning benämnd Från Tizian till Hubert Robert till en förmån för Nationalmusei vänner och med inlån från bland annat konungen. Stenman var finländare och hade också ett utbud finsk konst. av

Intervjuer

I avsikt att erhålla uppgifter eventuell handel med konst från om Nazityskland har intervjuer gjorts med äldre konst- och antikvitetshandlare samt museimän, som var varksamma under kriget eller omedelbart efter 1945. Vidare har kontakter tagits med Judiska museet och Judiska biblioteket för att undersöka material finns, kan belysa frågan. om som Generellt kan sägas att institutionerna saknar uppgifter och att de intervjuade personerna saknar kännedom illegal handel med konst om en från Nazityskland.

Intervjuerna har omfattat 15 verksamma inom konstca personer handeln, museer eller samlande. Dessa visar att handel illegal konst en av inte var så allmän, att dessa initierade skulle helt ha saknat personer kärmedom därom. Detta hindrar inte att sådan verksamhet ändå bedrevs i mindre skala och inom mycket begränsade kretsar, kanske främst vid sidan av konstkännare och konsthandlare.Det kan också konstateras, frågan att om rövad konst är känslig och att inte kan bortse från intervjuerna man att inte alltid ger alla uppgifter. Det finns regel inom konsthandeln, en att stor diskretion gäller rörande säljare och köpare.

De uppgifter, som framkommit vid intervjuerna, har salmat samband med uppgifter i dokumentet OSS May 1945 .

Övrigt

De konsthandlare och andra personer, nämnda i dokument OSS, May 1945, finns inte bland de personer som köpt eller sålt på auktionerna på Bukowski och Svensk-franska konstgalleriet. Inte heller kan de förknippas med ovannämnda konsthandelsföretag. Den tyske konsthandlaren Karl Haberstock, som var Hitlers konstagent, erbjöd 1943 via svenska beskickningen i Berlin Nationalmuseum att köpa målning den svenske konstnären Georg Desmarées.Något köp en av

genomfördes inte.

Trots strävan att finna uppgifter Görings kontakter i Sverige och om deras eventuella befattning med rövad konst, har sådana inte kunnat spåras. I Flyktkapitalbyråns arkiv finns vissa uppgifter konst. Sålunda fanns om vid Packhuskajen i Göterborg 30 kolli s k flyktinggods, vars innehåll var okänt för tullavdelningen. I detta arkiv finns också uppgifer om en person vid namn Rasch, som 1941 haft kontakt med Göring via dr Finke vid tyska legationen, för köp av målning Rafael. Lars Herman Rasch hade omfattande en av en konstsamling, omnämnd redan 1933, med italiensk, fransk och holländsk konst. Det är inte uteslutet att Rasch ägde målning tillskriven Rafael. en Något köp gjordes inte då målningen inte med säkerhet kunde attribueras till den italienske konstnären. En samling konst, placerad i Enskilda bankens bankfack, blev som var föremål för undersökning genom Allied Art Commission. Konstsamlingen tillhörde Ludvig G. Braathen. Under medverkan av Marcus Wallenberg undersöktes samlingen. Några uppgifter från Allied Art Commission rörande resultatet undersökningen har inte påträffats. Vid en granskning av målningarna i samlingen kan konstateras att flera dessa är välkända i av av konstlitteraturen, exempelvis Bonnards Sittande naken flicka, som 1947 ställdes ut i Stockholm och ännu på 1960-talet tillhörde Braathen. som Denna målning såldes 1936 i Paris och köptes av Hessel. Många målningar Bonnard kom till Sverige direktör Oscar Stern och såldes sedan av genom på Svensk-franska konstgalleriet. Möjligen har denna målning tillhört Sterns kollektion. Jämför rapporten 1998-09-28. I samlingen ingick också ett porträtt Goya föreställande Comtesse de Haro. Det är säkerligen en av helt felaktig uppgift, eftersom porträttet Comtesse de Haro har helt av andra kvaliteter och är väl känt Möjligen rör det sig om en förfalskning. . Några uppgifter i den konstvetenskapliga litteraturen, anledning som ger

att betrakta samlingen eller enskilda konstverk i den rövade, finns

som sålunda inte.

SAMMANFATTNING

Undersökningen bekräftar tidigare slutsatser, att ingen omfattande verksamhet med av nazisterna rövad konst förekom i Sverige. Däremot förefaller det troligt att .vissa konstverk, varit till försäljning 1944-45

som på ovannämnda utställningar och auktioner kan ha haft direkt eller indirekt samband med rövad konst. Det skall dock konstateras att några mycket betydande konstverk i världsklass inte passerade Sverige. Om Sverige utgjorde ett transitoland kan däremot de uppgifter kollin med konst och

om s k flyktinggods, finns från Stockholms frihamn och Packhuskajen i

som Göteborg vara av stort intresse. Särskilt är "de buntar konst",

av som omnämns och som skall ha tillhört Rapps konsthandel i Stockholm och under hand förtullats och försålts från Frihamnen, fortfarande betydelse

av att lokalisera och identifiera.

Vissa av de verk, som såldes på auktionerna 1944-45 kan med stor sannolikhet identifieras och härledas till ägare ytterligare

genom efterforskningar i konstvetenskapliga arkiv på kontinenten. Särskilt bör RKD Het Rijksbureau vor Kunsthistorische Dokumentatie i Haag

vara aktuellt för sådan forslcning.

Undersökningen visar också att vissa uppgifter i dokument OSS, May 1945 grundar sig på felaktigheter och missförstånd, exempelvis rörande Brueghels målning En blind leder blind.

Bil. Kopia katalog från Galleri S;t Lucas 1944

Kopia av katalog från Galleri Modeme 1938

Genomgång av Säkerhetspolisens arkiv

Heléne Lööw

Allmänt om arkivet

Arkivet består huvudsakligen två typer akter, sk personakter och

av av sakakter. Personakterna är upprättade över enskilda individer och sakaktema över ämnesområden, organisationer, partier och institutioner. Det finns betydande svårigheter att hitta material i arkivet. Dessa beror huvudsakligen på följande skäl; materialet är inte ordnat på ett sådant sätt att det är möjligt att i detta fall söka efter speciella sökord som i detta fallet

guld, juveler, guldhandel etc; akterna hänvisar ofta vidare till andra t ex akter. Detta innebär att det för att få en totalöverblick över ett ärende är nödvändigt att följa spåret i botten, dvs beställa fram alla i ärendet relevanta akter. Stundtals behöver materialet även kompletteras med material från andra arkiv.

Ett annat problem rörande arkivet är att de uppgifter finns i det är av

som mycket blandad karaktär. I vissa fall är uppgifterna att betrakta som säkra, dvs det finns omfattande dokumentation som styrker de uppgifter som

en finns i de olika ärendena. I andra fall så är uppgifterna inte särskilt välunderbyggda rykten olika slag. Det är också i vissa fall

utan snarare av svårt att värdera källorna till informationen, eftersom det på grund av att det sk källskyddet är absolut inte finns någon information om vem som lämnat uppgifcema. Ett annat problem är att många akter är helt utgallrade eller kraftigt gallrade. I några fall, när det gäller prominenta personer, visar det sig att akterna förstörts redan pâ 50-talet, då en större utrensning

materialet företogs, eftersom det, enligt uppgift, ansågs vara integritets av lcränkande. Detta gäller individer såväl nationalsocialister, sk

som var Tysklandsvänner, eller antinazister och sk Englandsvänner. Ett annat problem med arkivet är det speciella språk som används av utredarna. I

282 1999:20 SOU

säkerhetstjänstens terminologi ingick ett visst moment av hemlighetsmakeri. Det talades om viss trafik, vissa myndigheter och vissa saker utan att det direkt vad avsågs. Anställda inom angavs som säkerhetstjänsten förutsattes på förhand känna till betydelsen dessa viss av och vissa. Säkerhetstjänsten och den militära säkerhets och underrättelsetjänsten hade en form underförstått språk gör av som materialet extra svårbearbetat, eftersom det i vissa fall är svårt att veta vad som egentligen avsågs. Ofta återfinns även kortfattade noteringar och referenser till material som numera är förstört, vilket än försvårar mer

bearbetningen.

I det följande återfinns förtkortad redogörelse över de uppgifter en som återfinns i det material som genomgåtts. Uppgifter tidigare som behandlats i kommissions rapporten har här inte medtagits och olika individer har avidentifierats. De fall redovisas här är heller inte alla som fall som genomgåtts inom för kommissionens arbete, utan ett urval ramen av typ fall inom varje kategori.

De allierades svarta listor

De allierades sk svarta listor rör sig två olika typer listor, sådana om av upprättade av amerikanarna och sådana upprättade engelsmännen. I det av följande återfinns en redogörelse för vad framkommit rörande de som individer som återfanns på dessa listor och det även finns uppgifter som om i Säpo arkivet. På de sk svarta listorna hamnade individer, företag, partier och institutioner som på något sätt hade kontakter med Tyskland som bedömdes som diskutabla. Listorna innefattade även tyskar bosatta i Sverige, som uppgavs vara nazister, samt tysk legationspersonal, personal vid olika tyska institutioner i Sverige och deras anhöriga. Legationspersonalen och personalen vid olika tyska institutioner i Sverige kommer här att behandlas i samtliga delar rapporten. En stor del av av materialet rörande dessa berör dock medborgarskapsärenden och

förpassningar. Huvuddelen av den tyska legationspersonalen internerades

efter den tyska kapitulationen och förpassades tillbaka till Tyskland 1946. Många av dem återvände dock till Sverige kort därpå, och stor del en av dem blev under början av 1950-talet svenska medborgare. En genomgång av materialet, visar att de uppgifter återfanns på som de allierades listor långt ifrån är tillförlitliga. Detta betyder att det inte är möjligt att ta de uppgifter kommer från de allierades listor för "sanna" som utan noggranna kontroller. I det följande återfinns några exempel på

felaktigheter som återfinns i de svarta listorna och som framgår var somliga de som fanns uppförda som farliga nazister på listorna

av av

judiskt ursprung

G jur. dr mosaisk trosbekännare. G hjälpte en fröken G en tysk judinna

. att via skengifte med en svensk "arier" ta sig till Sverige. Varför G hamnat på de allierades listor som nazist framstår som synnerligen oklart.

S journalist f.d. tysk medborgare. S lämnade detaljerade uppgifter om utrotningama judar i Baltikum när han arbetade som journalist i Tallin

av till nyhetsbyrån United press of America. Arbetade för hjälporganisationen hjälp krigets offer efter kriget samt för organisationen Kyrkor under korset under kriget. Var helt uppenbart den Gestapo agent som han utpekades som i tidningar efter kriget och på olika listor. Utan snarare tvärtom.

K. Tysk Återfanns på amerikanamas sk "svarta listor" listor. Han

greve.

dock i verkligheten, anti-nazist, dömd till döden i sin frånvaro av var nazisterna i oktober 1944, inblandad i 20 juli attentatet, svågem avrättad i samband med uppgörelsema efter 20 juli attentatet.

Enskilda ärenden

å Under åren 1940 till 1944 gjorde E ett flertal resor Sverige- Tyskland. Var bankir i firman Adolf Becker. Vid samtliga affärsresor angav E i sin ansökan visum referenser på Enskilda Banken, i Stockholm. Den 6

om november 1944 kom E till Bromma och fick förlängt uppehållstillstånd samt kom att betraktas som flykting. E fick ett svenskt främlingspass 1948. E;s historia; Efter studentexamen korn han till banken Hugo Oppenheim

i Berlin där han arbetade som lärling under 2 år efter detta stannade son han i firman t 1934 då den upphörde p.g.a. att ägarna var judar. Han

om blev istället delägare i en mindre bank Alf Becker, han stannade där t om 1944. E morföräldrar var judar men han lyckades undgå upptäckt. E var

även självständig kontaktman för Enskilda banken. Han förde över judiska tillgångar först till Schweiz sedan till enskilda banken, en överföring på 40.000 kr finns redovisad. Han vistades ofta i Stockholm då han inblandad i Enskilda Bankens affärer med den tyska Riksbanken

var — avseende lån som Tyskland skulle återbetala till Sverige. Hoppade av 1944.

Misstänkta krigsförbrytare, kollaboratörer, samarbetsmän

Under 1944 stod det alltmer klart för de svenska myndigheterna att Sverige, i och med att krigslutet nu kunde skönjas, skulle komma att ta emot mycket stora mängder flyktingar. Det skulle komma att röra sig i

huvudsak kategorier:

om sex

Judar

Människor som flydde undan det hårdnande trycket i ockuperade

länder.

Människor som flydde undan direkta krigshandlingar.

Tyskar som tillhörde SS, SD och Gestapo.

Quislingar, d v s personer från ockuperade länder antingen

som

tillhört SS, SD och Gestapo eller på annat sätt gått den tyska

ockupationsmakten tillhanda.

Desertörer

Den fjärde och femte kategorin skapade problem för de svenska myndigheterna. Det var inte så mycket frågan om dessa människor skulle tas emot eller ej, utan hur de skulle skyddas mot angrepp från flyktingar som var motståndare till nazismen och den tyska ockupationen av deras hemländer. Att de skulle tas emot stod klart redan 1943, när de första större grupperna norska och danska samarbetsmännen flydde till Sverige. Våren 1943 öppnades också de första intemeringslägren för dessa i Florsberg och Hälsingmo i Gävleborgslän. 1943 hade Socialdepartementet de facto delat in flyktingarna i olika Några dessa

grupper. av var;

De som flydde undan nazisterna.

Sammarbetsmän, kollaboratörer och tyskar som flydde undan

repressalier.

Asociala, alkoholmissbrukare, "bråkstakar", kriminella,

prostituerade samt personer som brutit mot föreskrifterna i de

ordnarie förläggningama. De olika kategorierna sattes i skilda läger

for att därigenom undvika bråk och oroligheter i

flyktingförläggningama"

När det gällde att "sortera" flyktingarna hade de svenska myndigheterna viss hjälp av de norska myndigheterna, främst av den norska legationen i Stockholm. De flyktingar som, enligt denna, föll inom kategorin "onationella" var samarbetsmän, kollaboratörer på olika plan, t sådana

272HeléneLööw, Swedenspolicy torwardssuspectedwarcriminals1945-1987,manus1989.Kommer attpublicerasi Scandinavianjoumal

som tjänat ekonomiskt på ockupationen, Hirdmän, Schaulenbergare, norska och danska nationalsocialister, Waffen-SS soldater och Gestapoagenter. Dessa placerades i intemeringsläger med begränsad rörelsefrihet. De norska myndigheterna vägrade i sammanhanget att understödja de

som bedömdes "onationella" ekonomiskt, varför det ekonomiska

som ansvaret för dessa vilade helt på de svenska myndigheterna. Från norsk synpunkt sett var åtgärderna från svensk sida inte alltid tillräckliga. Det t lätt

var ex för de intemerade att rymma och ta sig tillbaka till Norge. En svårhanterad fråga också egentligen att betrakta förrädare När

var vem som var som det gällde detta skilde sig ibland de svenska myndigheternas uppfattning från de norska. Ole Kristian Grimnes, hävdar att det inom det norska flyktingkollektivet i Sverige p g a denna fråga skapades intern

en flyktingrätt som avgjorde vem som var förrädare och inte

vem som var det" När det gällde att "sortera" flyktingarna hade de svenska myndigheterna även hjälp danska flyktingar och den danska

av legationen" Socialdepartementets och regeringens ställningstagande grundade sig inte i något moraliskt ställningstagande i skuldfrågan utan dikterades svenska intressen. Ledstjäman för den svenska

av omsorgen om politiken, på central- och lokal nivå, att öppna motsättningar mellan

var olika flyktinggrupper skulle i största möjliga mån undvikas. Flyktingar

av vilken grupp de än tillhörde som kunde tänkas skada svenska intressen skulle intemeras eller utvisas.

Socialdepartementet började under sommaren 1944 att förbereda för

en större svensk insats när det gällde flyktingmottagande. I september 1944 utfärdades en detaljerad instruktion för hur flyktingarna skulle omhändertas. Vid en större flyktingström skulle dessa indelas i två huvudkategorier. Den första var militära flyktingar, d sådana

v s som tillhörde stridande makts styrkor och anlände i uniform och begärde

som att få bli intemerade i Sverige i avvaktan på krigsslutet. Dessa skulle omhändertas och avväpnas militären. Den andra kategorin civila

av var flyktingar. Till dessa räknades även förrymda krigsfångar och desertörer oavsett om dessa bar uniform eller För de militärer flydde gällde

som det alltså, vilket kom att visa sig i balt-och tyskutlämningen, att i motsats till hur förhållandet varit fram till och med 1942, hävda att han

var desertör för att få stanna. De civila flyktingarna skulle omhändertagas

273Ole Kristian Grimnes,Et fluktingsamfunnvokserfram:Nordmenni Sverige1940-1945,Oslo 1969, 174-190.s 27 Lööw 198911

civila myndigheter I vissa fall, t ex när det gällde Norrland, skulle samtliga flyktingar omhändertagas av militären, eftersom de civila myndigheterna i s k ödemarksområden inte ansågs ha att klara

resurser av att ta emot större flyktingmängder. I andra områden t ex Bohuskusten, där stora delar av kustområdet var militärt Skyddsområde, skulle flyktingarna först omhändertas av militär och sedan överlämnas till civila myndigheter. Vid sidan av militära och civila myndigheter skulle även fiivilligorganisationer som Röda Korset, Rädda Barnen och Lottorna knytas till flyktingmottagandet. Noggranna och detaljerade instruktioner upprättades for hur detta skulle till och hur flyktingama skulle klassificeras. Vid det inledande polisförhöret skulle de, i likhet med den strategi som tidigare nämnts, om möjligt indelas i grupper, med hänsyn tagen till eventuella motsättningar mellan olika flyktinggruppenm Varje länsstyrelse gjorde upp egna planer för hur mottagandet skulle organiseras. Dessa var oerhört detaljerade och innehöll alla tänkbara typer av uppgifter, t ex förteckningar över gårdar, lador, ödestugor och skolor som kunde

komma ifråga som uppsamlingsplatser.

De största flyktingtrömmama under krigets slutskede kom från Finland och baltikum. När de sovjetiska trupperna under sommaren och hösten 1944 besatte de baltiska staterna, flydde stora grupper till Finland, Tyskland och Sverige.

De kategorier som är av störst intresse för kommissionen är misstänkta krigsförbrytare, kollaboratörer och samarbetsmän, då det i olika sammanhang inte minst i media debatten vid tiden förekommer uppgifter

att dessa medförde stöldgods av olika slag. Detta arbete är långt ifrån om avslutat, då det egentligen lcräver en större forskningsinsats. Det är inte möjligt att fastställa hur många misstänkta krigsförbrytare och kollaboratörer som flydde till Sverige i krigets slutskede. Enligt uppgift utreddes omkring 150 balter, 300 norrmän och danskar och ett okänt antal tyska medborgare de svenska myndigheterna..

275Med civila myndigheter i dettafall länsstyrelserna påcentralnivå

avses samt utlänningskommissionen. 276Landsfogdeni GöteborgsochBohuslänsarkiv, volym, Hemligahandlingar,Flyktingars tillvaratagande,DH nr 196/1944PM angåendecivila myndighetersuppgiftervid omhändertagandeav flyktingar Landsfogde arkivetåterfinnspåGöteborgslandsarkiv

Fall

Det har inte inom ramen för den tid som funnits till förfogande varit möjligt att fullfölja granskningen livlinoma och baltema, eller att titta

av på det material som finns kring de kom via Norge och Danmark. I

som den mån gods fördes in i Sverige, är det mest sannolikt att det fördes in via de individier som kom från närliggande länder. I det följande återfinns ett exempel på den typ ärenden det rör sig

av om.

L Var ställföreträdande polisintendent i Hapalu kom till Sverige hösten

1944. Mot dessa båda har klagomål inkommit att de i alltför hög

grads gick de tyska ockupationsmyndighetema tillhanda "varvid T bl

a beskylldes för att ha försökt spåra upp och fasttaga estländare,

som

stodo i begrepp att fly till Sverige. Å andra sidan saknas icke

personer

som talade för att Tammjärv varit landsmän behjälplig i vissa

hänseenden, och då polismännen ofta ha utsatt ställning är det icke

lätt att avgöra vad som är riktigt. Huruvida Tammjärv varit god

estnisk patriot eller tysk tjänare." Emellertid föreslogs han till

intagning på undersökningslägret i Baggå, vilket också skedde,. Och

sedermera transporterades han till utlänningslägret i Långmora. Det står

även följande i ett samlande yttrande. " Jag icke beskyllningarna

anser vara av sådan art, att man bör ägna honom någon särskild övervakning. Stockholm den 28 juni 1945. T ansökte om svenskt medborgarskap 1954. De som vittnar tillförrnån för honom arbetade själva hos SD.

Tyska Legationen, ariserade företag, ledande nationalsocialister, företag .m.

Det finns även rad andra spår att följa i säkerhetspolisens arkiv och

en upp i andra offentliga och privata arkiv. Dessa spår handlar framför allt det

om gods som, enligt olika uppgifter, förts in via kurirer knutna till den tyska legationen i Stockholm, de uppgifter som finns rörande hur svenskar

inköpt ariserade judiska företags agenturer i Sverige, de kartläggningar

som tyskarna gjorde i olika sammanhang över judiskt ägande i Sverige. Spåren är svårbearbetade, dels därför att de uppgifter förekommer

som stundtals är svårbedömbara, dels därför att de kräver kompletterande genomgångar av en rad olika typer av arkiv, bl a företags arkiv, som dels inte alltid är tillgängliga för forskning eller utredningsarbete, dels kan

vara mycket selektivt bevarade. En rad firmor som figurerar här och i andra sammanhang som rör företag finns dessutom inte längre och det kan

därför vara mycket svårt och tidskrävande att lokalisera eventuellt bevarade arkiv.

Tyska legationen, tyska institutioner .

Av naturliga skäl var de anställda vid den tyska legationen i Stockholm, samt de anställda vid eller hade kontakter med de olika tyska

som var konsulaten runt om i landet eller tyska institutioner föremål för ett särskilt intresse från säkerhetstjänstens sida. Dessutom internerades legationspersonalen efter den tyska kapitulationen och med få undantag förpassades de tillbaka till Tyskland många återvände dock efter en kort tid

senare till Sverige och av dessa blev många under 1950-talet svenska medborgare. Mycket materialet rör dock olika former av spionärenden.

För spionärenden under kriget se Janne Flygheds rättstat i lcris. Det

framkommit kring den tyska legationen har i huvudsak redovisats i som kommissionens betänkande. .

Ariserade företag, kartläggning av judiskt ägande i Sverige.

I arkiv materialet finns rad intressanta uppgifter rörande dels inköp och

en förfrågningar från svenska företag rörande sk ariserade företags svenska agenturer. Det finns även i detta sammanhang uppgifter om kartläggningar av judiskt ägande i Sverige, för att förhindra att judiskt ägda företag handlade med Tyskland.

M Vice konsul, tyska konsulatet i Malmö. Beställde en kartläggning av firmor i Malmös solvens och dessas innehavares "ariska" respektive judiska härkomst. Anledningen att tyska firmor inte fick

uppges vara handla med icke ariska firmor.

L direktör, svensk Har tagit kontakt med den tyska legationens handelsavdelning för att efterhöra möjligheterna att erhålla agenturer i Sverige för tyska firmor. L hade citat " nämligen hört att en del tysk agenturer i Sverige, vilka tidigare innehafts av judar blivit lediga." Han lyckades dock inte skaffa sig några, eftersom han inte lyckades förhandla till sig tillräckligt bra villkor. Fallet rör även att L skrev ett anonymt brev till i Tyskland innehållande militära hemligheter i dessa

en person handlingar finns vissa uppgifter rörande judiska företag. L är kraftigt antisemitisk, medlem Furugårdspartiet. Domen överklagas till hovrätten

av som ändrar den.

Rapport angående gottgörelse av ariserade

och varumärken.

företag, patent

Sven Nordlund

Min huvudsakliga uppgift har varit att igenom Flyktkapitalbyråns aktmaterial rörande företag som på olika sätt haft kopplingar till judiskt ägande och tillgångar som blivit föremål för arisering. Uppdraget har därvid även gällt förekomsten av judiska patent och varumärken som utnyttjats som en följd av ariseringen. Följande framställning är en starkt komprimerad version av en tidigare betydligt större rapport gjorts för

som Kommissionens räkning. Jag har försökt inrikta mig på iakttagelser och reflexioner i möjligaste mån tar fasta på de generella erfarenheter

som som genomgången av de olika materialen givit mig. För att konkretisera min framställning har jag hämtat exempel från olika fall som jag stött på vid min genomgång. Min utgångspunkt har varit de av Kommissionen angivna tre direktiven:

en del företag, banktillgångar, patent- och varumärkesärenden och hur de och deras ägare drabbats av ariseringsprocessen och dess konsekvenser.

i vad mån och hur de svenska myndigheterna tog hänsyn till de krav på ersättning för förlorade tillgångar och gottgörelse restes

som av

nazismens ofler. I denna frågeställning ligger frågan om tysk-judisk

egendom förskingrades eller likviderades genom Flyktkapitalbyråns verksamhet.

i vad mån sådana tillgångar förts över till Sverige eller via Sverige till andra länder för att undvika att de beslagtogs av nazisterna eller för att de inte skulle återgå till sina rättmätiga judiska ägare.

Jag har utöver FKB:s arkivmaterial utnyttjat Restitutionsnämndens aktmaterial. Dessutom har jag på Riksarkivet i Marieberg gått igenom Kommitté nr 1073, den s k Tyslanedelskommitténs arkiv och en del

aktmateiial ingår i UD:s arkiv 1920 års dossierserie HP och H

som serierna. Flyktkapitalmaterialet är mycket omfattande. Ariseringsmaterialet finns inte redovisat separat varför måste

man igenom praktiskt taget hela det stora företagsmaterialet för att kunna identifiera och följa upp de judiska gottgörelsefallen. Samma förhållande gäller även frågor om patent och varumärken. En svårighet har varit

annan hur identifierar är jude eller Utgångspunkten har därvid

man vem som varit namnet. För att definitivt fastslå i vad mån de verkligen judar

var var jag tvungen att igenom de delar av företags- och patent/Varumärkesmaterialet där namn som föreföll judiska förekom. Om jag skulle uppskatta den kvantitativa omfattningen, i meningen företag, patent, varumärken och individer som jag mer ingående studerat så kanske det kan röra sig om ungefärligen följande: omkring 200 företag, cirka 50- 60 fall rörande patent och varumärken samt mellan 150-200 individer som kunnat klassas som judar. Primärmaterial har att göra med frågor

som rörande de stora företagen såsom Schering, Vereinigten Stahlwerke

t ex och IG Farben är överlägset bäst dokumenterade. En generell erfarenhet är att material och ärenden rörande ariseringen och dess offer och därmed sammanhängande restitutionsfrågor är sämre dokumenterade. Ariseringen har kommit i skymundan för destora frågorna". Detta gäller inte minst anspråk på gottgörelse avseende förlust av judiska tillgångar som företag, varumärken och patent. Min uppföljning av restitutionsärendena har ibland upplevts som frustrerande. Det har t ex framgått av FKB:s och Resitutionsnämndens arkiv att de ursprungliga judiska ägarna fått rätt till gottgörelse. I många fall har det emellertid inte gått att verifiera att utbetalningarna verkligen ägt rum. Detta beror på den omfattande gallring av arkivrriaterialen som skett efter de bägge myndigheternas avveckling. Detta gäller speciellt det kameralt färgade materialet. Mycket av det material med vilket man skulle kunna göra kontrollundersökningar är borta eller ofullständigt. Detta gäller för de judiska restitutionsärendena viktiga material som t ex reskontra, undantag från skingringsförbud, uppgifter från clearing osv. Samma erfarenheter gör man när det gäller kompletterande material. Det gäller i gottgörelseärendena en hel del korrespondens och uppgifter om banktillgodohavanden. Här skulle man vilja följa upp dessa ärenden i respektive banks arkivmaterial. I mitt fall har detta gällt en del landsortsbanker, däribland Upplands Enskilda Bank. Problemet är att denna bank liksom flertalet av de mindre bankerna med tiden övergått i andra händer varvid allt arkivmaterial från mellankrigstiden, kriget och 1950-talet gallrats bort.

Allmänna erfarenheter och reilexioner.

Vad jag kunnat konstatera verkar de svenska myndigheterna i sin behandling av tyskjudiska gottgörelsekrav ha uppträtt juridiskt korrekt. Det betyder inte att det inte kan ha funnits exempel på motsatsen. Det är möjligt, till och med troligt, att man i vissa fall inte tillräckligt energiskt företagit efterforskningar efter t ex arvingar och anhöriga till k herrelösa

s judiska tillgodohavanden. Det är emellertid mycket svårt att verifiera mot bakgrund av den kraftiga reducering ursprungsmaterialet ägt i

av som rum samband med utgallringen.

Vad jag tycker mig ha funnit är att frågor haft med gottgörelse till

som nazismens offer inte intagit någon framskjuten plats i byråns administrativa behandling. Det allt överskuggade målet har varit till

att se att så mycket som möjligt av de beslagtagna och likviderade tyska tillgångarna dels behölls inom landet, dels kunde användas för att gälda skulder till de allierade myndigheterna i Tyskland via det svensk-tyska clearingkontot. Detta medförde att mindre uppmärksamhet ägnades tyskjudiska krav på gottgörelse och upprättelse. Sådana ärenden hade lägre

en prioritet eller ägnades mindre uppmärksamhet. Det är möjligt att dessa iakttagelser kan ha begränsad generaliserbarhet beroende på Vad för slags ariseringsärende det var fråga om" Jag tycker att dessa synpunkter äger mest relevans när det gäller fall som har med företag, patent och varumärken att göra. Jag tycker vidare att man i denna typ ärenden

av mer tydligt kan omsvängning över tiden i myndigheternas attityder och

se en handläggning av ariseringsärenden. Med detta avses en omsvängning från en långsammare och lågprioriterad behandling till prioriterad och

en mer effektivare driven behandling av dessa ärenden. Såväl FKB

som Restitutionsnämnden intog en mycket byråkratisk och bokstavstrogen tillämpning av de rådande lagarna och föreskriftema. Detta gällde inte minst ariseringsärendena. Detta var speciellt tydligt under de första åren av myndigheternas administrativa verksamhet d åren 1945-1948. Från

V s och med 1949 och framför allt under 1950-talet märker man mer positiv

en syn på och behandling av de tysk-judiska kraven på gottgörelse. Det förefaller, som om man nu var mer benägen att utan förbehåll acceptera de judiska kraven, och att driva på och snabbare besluta i dessa ärenden. I de fall gällt banktillgodohavanden och värdepappersinnehav förefaller

som det, i jämförelse med företags, -varumärkes- och patentärendena

som om man hela tiden varit mer lyhörd.

277 Jaganvänderdennaterm,ariseiingsärende/fall,synonymtmed tysk-judiskagottgörelseanspråk/ krav.

Hur skall man förklara dessa hållningar Vad var det gjorde att

som myndigheterna över tiden ändrade inställning Det går inte att ge några entydiga svar. I en del fall hade det att göra med att nya fakta framkommit. I andra fall handlade omsvängningen hos myndigheterna ordval

mer om och en slags anda som genomsyrade behandlingen av ärendena. Vad det handlade om var förändringar i attitydema. Sådana är alltid mindre precisa än siffror om aktiekapital, penningsummor, skuldbelopp och förändringar av bokstaven i lagar och förordningar. Detta betyder inte att förändringar i attityder och mentalitet är mindre viktiga när det gäller att förstå myndigheternas handläggning av gottgörelsekraven i ariseringsärendena. Jag vill mot denna bakgrund peka på några förhållanden som förefaller mig ha spelat roll när det gäller att förklara och förstå myndigheternas handläggning och inställning till de tysk-judiska kraven. -Den legala kulturen eller traditionen

—Ekonomisk-politiska överväganden.

-Etiska överväganden 78

Den legala kulturen eller traditionen

Washingtonöverenskommelsen och dess beslut innebar för Sveriges del att

administrativ startades där ämbetsmän och jurister skolade i en process svensk rättspraxis och byråkratisk tradition på ett synnerligen handgripligt sätt kom att konfronteras med i många fall helt annorlunda administrativa och rättsliga traditioner. Om man skall döma av FBK-materialet, skapade mötet med dessa olikartade institutioner eller spelregler en del svårigheter. Sedan delen 1800-talet och fram till och med andra världskriget

senare av fanns starka germanska eller tyska juridiska influenser i svensk administrativt- och rättstänkande. FKB:s handläggare hade ofta en juridisk bakgrund. I sin verksamhet mötte de nu anglosaxiska, främst amerikanska synsätt och rättsliga traditioner i form av de bestämmelser och lagar som utfärdades av de allierade kontrollmyndighetema i Tyskland. Det är rimligt att anta att mötet mellan anglosaxisk och svensk förvaltnings- och rättstraditioner lämnade vissa spår. Konfrontationen och anpassningen till de nya spelreglerna var en i tiden utdragen process som, direkt eller indirekt, utövade inflytande på såväl den administrativa som rättsliga prövningen av de tysk-judiska restitutionsärendenas behandling. Det är

278Med etiskaövervägandenanvänderjag begreppetetik yrkesetikoch

som ext närmanpratarom affársetik.Etik i dessasammanhangharenmoraliskinnebörd.Vad jag avserärolikamoraliska övervägandensomspeglasi materialetochi vadmånsådanaharutövatnågotinflytandevid behandlingenav ariseringsärendena.

t SOU1 999:20 293

l därför möjligt att dessa omständigheter, beroende på vilken tidpunkt man pratar kan ha haft uppbromsande alternativt påskyndande effekt på om, en handläggningen. Det är dessa "klimatförhållanden vid behandlingen av restitutionsärendena som lett till olika beslut vid olika tidpunkter.

Att dessa förhållanden haft inflytande framgår av ärendet med det svenska företaget Coal Trading Company AB. Företaget hade tidigare varit ett dotterbolag till en kvinna G:s faders firma i Tyskland. I samband med att faderns firma ariserats hade det svenska företaget övergått i andra händer. G krävde gottgörelse för ariseringen av det svenska företaget. FKB nu bestred inte rättrnättigheten i Gzs krav men ansåg inte att den kunde utbetala till köpeskillingen för aktierna och anförde följande pengarna G ur

synpunkter: "om det funnits disponibla medel för betalning på Gzs krav så

skulle byrån under alla händelser inte betalat ut dem då ett sådant förfarande stod i strid med byråns administrativa principer. Dessutom tillfogade att det omöjligt att riva upp detta beslut då medlen man var redan expedierade. FBK vol 241, 364 Ett annat intressant fall där var mötet mellan två rättsuppfattningar eller traditioner uppenbarligen skapade del problem, gällde ärendet handelsbolaget Behrens Lundin. Rest N en vol 33, FKB v01 254 Vad som komplicerade den tysk-judiske Pzs möjligheter till gottgörelse var å ena sidan de olika uppfattningar som fanns dels med avseende på svensk och tysk rättsuppfattning om vad som juridisk dels Washingtonöverenskommelsens bestämmelser. Å var person, andra sidan gällde ärendet de svenska myndigheternas försök att skydda svenska medborgares privata intressen vilket korn i kläm med de rättsregler efter kriget rådde i Tyskland de allierade som genom kontrollmyndigheternas bestämmelser. Ett annat intressant fall var det rörande ariseringsoffret H. FKB vol 192, 483, Rest N vol 28 I Hzs ärende finns ett mycket intressant inlägg av professor Håkan Nial som pekade på att även de konkreta förhållandena för en viss rättstollcning försvunnit om tenderade den att överleva sig själv, medvetet eller omedvetet, i de praktiserade ämbetsmännens och juristemas praxis.

Vad han åsyftade anpassningen eller socialiseringen till de regler och var värderingar växte fram inom svensk byråkrati och domstolsväsende som under den tid då Sverige starkt påverkades utvecklingen i det nazistiska av Tyskland. Nial pekade på att i fallet H, hade det varuparti konfiskerats som ariseringen och exporterats till svenska köpare måst erkännas i genom enlighet med de svenska prejudikat fanns i Sverige i liknande fall. De som svenska köparnas förvärv av dessa varor och inbetalning av köpeskillingen för dessa rättsgiltiga. Men därefter inträdde, påpekade Nial, en radikalt var situation. Innan betalningen kommit säljaren tillhanda inträffade det ny

nazistiska sammanbrottet och efter det kom den svenska tvångslagstiftningen när det gällde tyska tillgångar. Nu fanns det, påpekade Nial, ingen anledning att upprätthålla konflikten mellan det ariserade företaget och de verkliga ägarna. Det fanns inget sådant problem längre. Nazisterna hade förlorat kriget. Det faktum Nial ansåg sig att behöva framhålla detta förhållande så tydligt tyder på att det så i sent som början 1950-talet, fortfarande i restitutionsfrågor fanns motsättningar av mellan olika rättsuppfattningar och traditioner. FKB vol 192 Ett besläktat fall illustrerar också traditionemas eller praxisens betydelse på restitutionsprocessen. Det är hämtat från ett ärende gällande den tyskjudiske medborgaren Nzs patenträttigheter. FBK vol 450 Det ariserade patentet och licensavtalet hade avvecklats de svenska av myndigheterna. Köpeskillingen på patentet hade inbetalats på clearingkontot. Detta gjorde att Flyktkapitalbyrån, trots att N i Tyskland genom de allierades försorg fått tillbaka sitt företag, icke kunde tänka sig att låta köpeskillingen gå tillbaks. Även Ms kan om företag visa att patentet tillhört detta och icke den nazistiske ägaren kan ett friställande av köpeskillingen icke ske enligt byråns praxis i likartade fal .

De allierades lagstiftning och regelverk och den successiva svenska anpassningen till dessa nya institutionella förhållanden i Tyskland och visavi Tyskland var om man så vill detsamma ett accepterande som av en ny maktpolitisk ordning. Jag tror att det är viktigt att inte tappa bort denna dimension och dess inverkan på den administrativa när processen man frågar sig varför myndigheterna handlade de gjorde. Det fanns, som som framgår av förhandlingarna och diskussionerna i samband med Washingtonöverenskommelsen ett visst svensk motstånd mot det som skulle komma att bli den framtida tvångslagstiftningen. De amerikanska kraven sågs som en inblandning i vad betraktades interna som som svenska angelägenheter, dvs likvideringen de tyska tillgångarna. Inte av minst gällde detta vad som skulle hända med de tillgångar likvideringen och försäljningen av de tyska tillgångarna inbringade. Övergången från ett internationellt maktsystem och dess värderingar till ett annat, det varit som förhärskade 1933-1945 och det växte fram under den tidiga som efterkrigstiden, utövade i varierande grad inflytande på myndigheternas besluts- och handläggningsprocess. Man kan det när det gällde de se svenska och allierade myndigheternas olikartade på vilka tyska judar syn som ansågs berättigade till gottgörelse. Enligt de allierades hade syn ur restitutionssynpunkt den statslöse f d tyske doktorn F rättigheter samma som tyska medborgare. De svenska myndigheterna menade däremot att

denne kunde beviljas undantag från skingringsförbud, då" F icke är

tysk medborgare utan statslös varför det knappast kan vara fråga om tysk egendom. " FKB v01 239

Ett intressant exempel på hur FKB tvingades böja sig för de allierades signaler fallet med AB Wolff. AB Wolff var en svensk finna som från

var början grundats som dotterbolag till ett f d tyskjudiskt företag som ariserats och därigenom blivit en del av ett av den nazistiska ekonomins storföretag Vereinigten Stahlwerke. Det faktum att AB Wolff verkade sakna tillgångar, ledde till att FKB snabbt likviderade företaget. I Tyskland drog emellertid processen mot de tyska storföretagen ut på tiden. Mycket nytt kom fram om de tyska storföretagens verksamheter med de f d judiska företagen. De militära myndigheterna i Tyskland beslöt 1951 i fallet med koncernen Wolff att de judiska ägamas, familjen Otmar Strauss, rättigheter på alla fronter skulle erkännas. Detta innebar att även tillgångarna i Sverige omfattades dessa beslut oavsett den svenska

av regeringens beslut. FKB ändrade hållning och tillsatte 1952 en ny undersökning rörande AB Wolff. FBK vol 435,388,128; Rest N vol 21

Ekonomisk-politiska överväganden.

Intrycket att gottgörelsekraven från ariseringens offer hade en lägre prioritering bygger främst på det förhållandet att de var underordnade andra ambitioner i FKB:s verksamhet. Vad som ansågs som viktigast var att betala de allierade via clearingkontot och i övrigt att se till att så mycket

möjligt de tyska tillgångarna stannade i Sverige. Att dessa som av målsättningar prioriterades framgår tydligt i behandlingen av de judiska ärendena. I fallet G gavs, vid förfrågan om det fanns möjligheter att retroaktivt få ersättning, följande besked och med att de är insatta på clearingkontot är de inte tillgängliga" I fallet G:s gottgörelseanspråk var dessa inte lösta så sent som 1952. Om G fick betalt har inte gått att få fram. Från FKB:s sida bestred man inte G:s fordran. Vad frågan gällde hela tiden var vem som skulle betala, Sverige eller den f d nazistiske ägaren. FKB vol 241, 364, Rest N vol 20, 24 Ett annat exempel, från 1952, gällande två bröder B illustrerar samma hållning. Bröderna B:s fader hade före 1933 ingått ett licensavtal med ett svenskt företag i Landskrona, Svenska Limämnesfabriken AB i Landskrona. Fadems företag ariserades 1933 och dennes tillgångar i Sverige övertogs av naziintressen. Vad bröderna Bzs krav handlade var gottgörelse för förluster avseende patenträttigheter

om och licensavgifter. Från såväl FKB:s som clearingnämndens sida påpekade

att man bekände sig till principen att alla in och utbetalningar man gällande kommersiella skulder skulle ske över clearingkontot. Några

undantag från denna regel hade inte gjorts även den tyske

om betalningsmottagaren ägts eller stått under bestämmande inflytande ett

av icke tyskt rättssubjekt. Detta synsätt ägde direkt tillämpning, i negativ

en mening på de tyskjudiska ariseringsoffer som vid tiden för de resta kraven på restitution var t amerikanska, brittiska, norska eller kanadensiska

ex medborgare. Flyktkapitalbyrån ansåg sig i bröderna B:s fall "inte villig att göra något avsteg från denna princip " FKB vol 449

Att den praktiska uttolkningen av lagar och förordningar ofta underordnades ekonomiska hänsynstagande, inte minst när det gällde frågor som hade med grundläggande medborgerliga rättsordningsprinciper var inget nytt. Samma och tillvägagångssätt hade varit lika

syn påtagliga på slutet av 1930 talet som de var under det 1940-talet eller

sena början av l950-talet. I rapporten rörande fallet H redogörs för hur svenska domstolar uppträdde under slutat 1930-talet och under kriget. I denna

av framhålls att domstolarna såg sig tvungna att i viss utsträckning godtaga de nazistiska konfiskationema av judars tillgångar trots att detta stred mot svensk rättsordning. Förklaringen till att domstolarna, trots detta, accepterande de ur svensk synpunkt rättsvidriga handlingarna visavi judisk egendom "torde helt vara att finna i de praktiska svårigheter för hela vårt lands handelsutbyte med Tyskland skulle ha blivit fallet inte

som om man godtagit konfiskationerna. " FKB vol 484, 192

Etiska överväganden

Ett antal emigrantorganisationer, och mosaiska församlingen i Stockholm framförde 1947 kritik till regeringen mot att statslösa judiska f d tysk medborgare inte fick ersättning clearingrnedlen för de skador

ur som naziregimen tillfogat dem De menade att de svenska myndigheterna fortsatte att resonera på samma sätt som naziregimen fortfarande

om existerade. En linje som var oetisk då den innebar att de drabbats

som värst av nazismen inte kunde få gottgörelse för de lidanden och förluster som denna tillfogat dem. Vad kritikerna speciellt upprörd över att

var var man inte gjort något det gamla clearingavtalet mellan Sverige och NaziTyskland. Så länge man inte upphävde detta kunde inte efter

man

"9 Komnr 1073,RA. vol handlingarang.anmälningar kravav samtolika fordringar. Emigrantorganisationemasomdethärrördesigom varEmigrantemasSjälvhjälp,Emigrantemas SkyddstöreningsamtTyska SocialdemokratiskaPartistyrelseni Sverige.I denförstaorganisationens fall var undertecknarenErnstBaburger, SkyddstöreningensI fall hadeJuliusHepnerundertecknat. Hepnervar advokatoch ofia anlitadsomombudför statslösatyskajudarsomegottgörelseoch upprättelse.Undertecknarenför dentyskasocialdemokratiskapartistyrelsenvarKurt Heinig.Mosaiska församlingenkrivelsevarundeertecknadKurt Stillschweig.

kriget betala ut socialräntor, underhållsbidrag och pensioner till nazismens offer. Inte heller hade från svensk sida brytt sig att driva kravet på man om gottgörelse till de människor anförvanter mördats av nazisterna unga vars och utan understöd från den tyska staten uppehöll sig i Sverige. som nu Vidare djupt kritisk till de svenska myndigheternas ovilja att var man jämställa statslösa judar med dem med medborgarskap

Var denna moraliskt färgade kritik berättigad Om så var fallet vad berodde myndigheternas hållning på Att myndigheterna i många fall visade okänslighet inför etiska argument står klart. Det är troligt att detta till del hade att göra med rådande legala och förvaltningsmässiga en traditioner och kulturer.

När det gällde de judiska gottgörelseärendena verkar de svenska

myndigheterna ha sett dessa mindre intressanta. Behandlingen av som dessa präglades passivitet och i många fall gjorde myndigheterna precis av det lagens bokstav förväntade inte När de gjorde något som men mer. därutöver skedde det ofta följd påpekanden eller genom som en av påtryckningar utifrån.

Vad är slående i myndigheternas behandling de judiska ärendena som av är att etiska aspekter praktiskt taget helt saknades. Det är i utomordentligt få fall handläggande tjänstemän och advokater diskuterade i termer av som rätt, upprättelse, skuld och rättvisa. I de PM som författades av myndigheterna rörande principerna för hur skall hantera man administrations,- kvarstads- och restitutions samt fall angående undantag från skingringsförbud letar förgäves efter resonemang om betydelsen man åstadkomma upprättelse, rätt och rättvisa för de drabbade tyskav att judiska ariseringsoffren.

Detta med tanke på Washington och Potsdamöverenskommelserna och är det allierade kontrollrådets riktlinjer och bestämmelser förvånande. Enligt dessa skulle eftersträva att i möjligaste mån upprättelse och man ge gottgörelse till de fallit offer för nazismen. I som Washingtonöverenskommelsen betonades att vid alla försäljningar och likvidationer skulle icke-tyska intressen och rättsanspråk skyddas i samma utsträckning svenska medborgares intressen. Samma principer som inkluderade även statslösa judar. FKB vo1254

I den lag utfärdades i den amerikanska den ll november 1947 som zonen hette det att de förlorat sin egendom i NaziTyskland p g a sin ras som skulle betraktas nazismens offer. De denna anledning hade som som av

förlorat sin egendom efter de första Nümberglagarna 1935 hade förlorat den genom tvång. Bevisbördan för tvånget, enligt lagen i november 1947, vilade inte på den krävde restitution Att döma som av det genomgångna aktmaterialet fäste de svenska myndigheterna lite avseende vid dessa förhållanden och riktlinjer. De de allierade instiftade av nya lagarna ch därmed sammanhängande tänkande hade utomordentligt svårt slå att rat i svensk administrativ och juridisk praxis. Man får fram till början 1950av talet intrycket att de svenska myndigheterna inte automatiskt såg de statslösa ariseringsoffren självklara subjekt för restitution. Av de som genomgångna ärendena drar slutsatsen att de svenska man snarare handläggarna och myndigheterna ansåg att bevisbördan låg på nazismens offer. En talande beskrivning för hur det kunde fungera och upplevas de av av nazismen drabbade judarna finner i den tysk-judiske Fzs ansökan man om undantag från skingringsförbud. F hade klart insett vilket klimat som rådde och därför hade han, han uttryckte det, avhållit sig från all som diskussion rätt och rättvisa. Han hade inriktat sig på

om sakfrfigan.FKB

vol 239 Det vore fel att enbart svartmåla. Det fanns givitvis undantag. Myndigheterna utgick i sin behandling de judiska ärendena i del fall av en inte bara från formalistiska kriterier utan resonerade och hänsyn till tog moraliska bedömningsgrunder. Ett sådant undantag gällde fallet med t ex de medel som ursprungligen tillhört den tyske juden S hade mördats av nazisterna i Dachau 1942. Delar Szs tillgångar hade tysk av genom en medborgare i Schweiz försorg räddats över till Sverige för hans efterlevandes räkning. FKB vol 281 Handläggningen ärendet S av ger tydliga belägg för såväl empati artikulerade rättviselcrav från som myndigheternas sida.

Kommentarer till de tre utgångspunkterna.

en del företag, banktillgångar, patent- och varumärkesärenden och lur de och deras ägare drabbats ariseringsprocessen och dess av konsekvenser.

De ariserade tyska företagen hävdade framgångsrikt sina intresser. i Sverige under 1930-talet och under lqiget. Med detta de företag, avses att licensavtal, patent och varumärken i Sverige före arisenngen tillhörde som tyskjudiska intressen övergick i nazikontrollerade händer. De forna nu tyskjudiska ägarna förlorade i de flesta fall helt sina

företagstillgånga i

23°FKB vol 523, GerhardSimson L J Wallmark,Rapportröranderestitution egendomav somi Tyskland fråntagitsägarnaundernazistregimenstid. Rapportenfinnsävenpuliceradi Svensk Jurtidning l948.s.469-472.

Sverige. Ariseringsprocessen flyttade med andra ord över till Sverige. Till de via ariseringsprocessen tillskansade sig en rad patent- och som

varumärkesrättigheter hörde del av de tyska storföretagen. Till de mer

en intressanta i detta sammanhang var kemiföretagen Schering AG och IG Farben. Ett exempel på de tyska storföretagens agerande möter i fallet man rörande kraven på gottgörelse från de efterlevande till det tyskjudiska kosmetikaföretaget Ludwig Scherk. Det är principiellt intressant av två skäl. För det första visar det på hur från FKB:s sida i det längsta sökte man hävda svenska intressen. För det andra illustrerar handläggningen av fallet Scherk hur i det längsta nonchalerade gottgörelseprocessens man rättviseaspekter.

1937 tvangs Scherk i likvidation. Företaget drevs en tid i ägarens eget varefter det tvångsåldes till Schering AG 1938. För att undgå namn koncentrationsläger och komma Tyskland tvangs S avträda alla patent ur och varumärken till Schering. När Scherks efterlevande efter kriget försökte få tillbaka sina varumärken Tarsia och Tarr vägrade FKB att gå med på detta. Anledningen att ett svenskt företag hade rätten till dessa var varumärken det fått Schering i Tyskland. I en rapport från som genom 1949 hävdade FKB att varumärkena funnits på marknaden före 1940 och först detta år inarbetats i Sverige. Men hänsyn till detta ansåg FKB att det inte fanns något skäl gå Scherk till mötes. Året därpå fick Scherk att tillbaks sina rättigheter genom ett avtal med Schering i Tyskland. Detta förändrade inte FKB:s hållning i ärendet. I de fortsatta förhandlingarna mellan parterna framkom att Scherks varumärken redan registrerades 1922 och fanns dokumenterade i form i svensk press under första annonser hälften 1930-talet. Efter dessa diskusssioner slog äntligen FKB reträtt av 1952. Byrån förordade att Scherks varumärken skulle vara undantagna nu

från det tysk egendom i Sverige gällande skingringsförbudet. Man

av godkände med andra ord att varumärkena åter registrerades på Scherk och deras företag. FKB vol 458, Rest N vol 31, Reskontra vol 501, Patent/Reg 25810, 54558

Ett annat exempel på hur tyska företag och storföretag som IG Farben utnyttjande ariseringsprocessen för att bygga ut sin maktställning på den svenska marknaden det tidigare nämnda fallet med bröderna B. FKB var vol 449 Efter ariseringen detta tyskjudiska företag ledde samarbetet av mellan de nazistiska ägarna och Limfabriken i Landskrona till att IG nya Farben fick rätt att sälja preparat tidigare tillhört B. IG Farben fick rätt som att producera och saluföra piratupplaga eller imitation av produkten en Imprägnol Limfabriken. I vad mån överenskommelsen mellan det av

svenska företaget och IG Farben frivilligt eller tillkom var genom påtryckningar ger källmaterialet inget definitivt på. svar

Bland dem begärde gottgörelse hörde inte bara de drabbats som som av förluster av olika typer företagstillgångar utan även de på grund av som av sin judiska börd förlorat sina inkomstinöjligheter. Hit hörde anställda t ex i f d tyskjudiska dotterbolag i Sverige. Ett exempel ett sådant fall den var tyskjudiske verkställande direktören B i AB L Heumann Co

dotterbolag

till Nürnbergföretaget Ludwig Heumann vol 376, Rest N vol

C0.FKB

25:267 B i denna kapacitet inom företaget från 1928 till 1941 då han var av ariseringsskäl tvingades lämna företaget. Myndigheterna fäste inledningsvis inte någon större betydelse vid Bzs krav på gottgörelse även om han i slutändan ändå fick detta. Sättet att hantera Bzs krav bekräftar intrycket att F KB inte prioriterade ariseringsärendena och att de därför ofta fick vänta länge innan de definitivt avgjordes.

Bland de överaskande erfarenheterna är att del ariseringsoffren mer en av efter 1945 ingick förlikningsavtal med dem under naziperioden blivit som ägare till deras tillgångar. I flera fall rörde det sig människor inte om som kunde vänta hur länge helst på att återfå de förlorade tillgångarna. som Deras ekonomiska situation och kanske också fysiska och psykiska hälsa tillät inte det. De behövde upprättelsen och restitutionen för överleva att eller för att så fort möjligt komma på fötter igen. Det gällde det som t ex tidigare nämnda fallet G. FKB Vol 241, 364 Andra bröderna B som t ex ville inte avvakta en tidsödande rättegång utan godtog den förlikning som återställelsemyndighetema i Tyskland tillhandahöll. FKB vol 449 Den fråga man ställer sig är vilken roll de svenska myndigheternas ofta

långsamma handläggning restitutionsfrågoma spelade för de judiska

av besluten att acceptera förlilcningsavtal med de nazistiska ägarna. Detta får naturligtvis inte tolkas att alla ariseringsärenden drogs i långbänk. Det som fanns givitvis exempel på motsatsen d där ariseringsoffrens krav på vs gottgörelse expedierades snabbare.

I vad mån och hur de svenska myndigheterna tog hänsyn till de krav på ersättning för förlorade tillgångar och gottgörelse restes som av nazismens offer. I denna frågeställning ligger frågan tysk-judisk om

egendom förskingrades eller likviderades Flyktkapitalbyråns

genom verksamhet.

En rad aspekter av denna frågeställning har redan kommenterat under rubriken allmänna erfarenheter och reflexioner." Genomgången av aktmaterialet har inte kunnat belägga några exempel på direkt juridiskt att

l l i i 301 l l l felaktiga tillvägagångssätt använts vid handläggandet av ariseriseringsoffrens gottgörelseanspråk. Det finns en del exempel på hur man fattade beslut om att bevisligen judisk egendom skulle likvideras och förskingras. I flera dessa, t ex AB Otto Wolff tog FKB senare tillbaks sitt beslut.

av Källmaterialets brister gör att det är svårt att uttala sig med säkerhet om det varit vanligt eller att FKB likviderat och skingrat judisk egendom. Det förefaller emellertid inte så. Jag har inte funnit något fall som visar att myndigheterna medvetet stödde de orättmätiga nazistiska ägamas intressen. Det finns däremot en rad exempel på hur de svenska myndigheterna kraftigt markerade visavi de nazistiska företagens intressen i samband med gottgörelseprocessen FKB v01 137

Vad återkommande skapade problem i kommunikationen mellan

som ariseringsoffer och myndigheter när de gällde gottgörelsekraven och fastställandet av de verkliga ägarna rörde tillgångamas proveniens. Detta gällde speciellt företag, patent och varumärken. Ett belysande exempel på detta var förhandlingarna mellan FKB och de f d judiska ägarna till Beiersdorfkoncemen i Hamburg och deras lcrav på att få tillbaks sina tillgångar i form företag och varumärken. FKB vol 471, Rest N vol

av 29. Proveniensfrågan var viktig då den blev helt avgörande för vilka åtgärder kunde vidtagas, när det gällde tillgångarna och ersättningen.

som

Att döma av det genomgångna FKB-materialet gav ariseringen av tyskjudiska dotterbolag och företagstillgångar i Sverige inte upphov till några reaktioner från myndigheternas sida under perioden 1933-1944. Inte heller den frivilliga arisering som en del svenska företag genomförde gentemot svenskjudiska intressen och anställda väckte några officiella reaktioner FKB, Hemliga arkivet vol 7

En FKB:s viktigaste uppgifter var att spåra nazistisk kapitalöverföring,

av kapitalflykt av nazistiska och av nazisterna rövade tillgångar. I en del fall kunde emellertid denna typ av fall vara speciellt komplicerade. Detta gällde ärenden där det framgår att tyskar hjälpte ariseringsoffer att rädda tillgångar Tyskland och placera dem i Sverige eller t ex Schweiz.

ur Notabelt är att myndigheterna i dessa fall ofta valde att betrakta dessa överföringstransaktioner som tyska, läs nazistiskt inspirerade överföringar. Så tolkades fallet med den tyskjudiske flyktingen Hzs försök att via

t ex Schweiz och med hjälp den tyske medborgaren M föra över tillgångar

till Sverige. FKB v01 431 FKB såg H och M kollaboratörer och som som agenter för nazistisk kapitalöverföring. Denna attityd möter även i man andra fall. t i fallet med Fenschel/ Aldag FKB vol 433 I likhet med ex strategin för tyska dotterbolags marknadsstrategi på den svenska marknaden under mellankrigstiden använde sig det tyskjudiska

flyktkapitalet, däribland AB Sandström-Beiersdorf, bulvanarrangemang

av i olika säkra länder. Metoderna olika. Ibland startades företag i var Sverige men aktierna ägdes av kontakter i USA. FKB vol 129, 431 Andra gjorde som, den judiske ägaren till Nordiska Kartro AB, placerade aktier och andra tillgångar i Schweiz och

Storbritannien.FKB

v01 112 Vad myndigheterna ibland tycks ha bortsett från möjligheten var av att judar samarbetade med tyskar och att detta inte behövde stå i motsättning till att rädda undan tillgångar från nazistisk konñskation. Det kunde vara nödvändigt för att överhuvudtaget kunna rädda några av tillgångarna. Att de svenska myndigheterna bortsåg eller inte ville dessa se omständigheter förefaller märkliga med dagens glasögon. Var det så att man valde att se på dessa fall utifrån byråkratisk formalistiska kri-terier för att därigenom slippa ta itu med besvärliga, kanske tidsödande ärenden Vad som utöver den komplexa naturen i denna typ ärenden bidrog att av göra fall som t ex Sandström-Beiersdorf till så utdragna affärer säkert var också de svenska myndigheternas bristande kunskaper och vilja till om förståelse för det judiska flyktkapitalets villkor.

Vad beträffar den andra delen frågeställningen, så är det alldeles av uppenbart att de nya nazistiska ägarna de ariserade tyskjudiska av företagen, patenten och varumärkena i det längsta sökte behålla och komma undan med sitt rövade byte. De använde sig därvid de utländska av tillgångarna som ariseringen skapat. Ett exempel är när Schering med hjälp av Weydes Tekniska Fabriks AB sökte behålla kontrollen över varumärken som rätteligen tillhörde Scherk. Ett annat exempel är IG Farbens sätt att dölja äganderätt/utnyttjande patent och varumärken av som i fallet med Bzs patent Imprägnol. De svenska intressen skaffade sig som fördelar ariseringen försökte behålla vad de orättmätigt förvärvat genom med nazistisk hjälp. Ett sådant exempel den svenske representanten för var de nazistiska ägarna till det ariserade AB Hugo Hartig. GKB vol 417

Sammanfattningsvis tycker jag mig ha funnit både passiv och en lågprioriterad strategi i de svenska myndigheterna handläggning de av av ariseringen drabbade judarna och deras krav på gottgörelse och upprättelse. Man höll sig snålt till det formella d restitutionens v s materiella sida men berörde praktiskt taget aldrig den säkert väl så viktiga frågan för de drabbade nämligen att gottgörelsen samtidigt var en

bekräftelse på människovärde, rättvisa och upprättelse efter alla nazismens skändligheter. Det förefaller mig som om dessa sakernas tillstånd till en del haft att göra med bristen på moraliskt engagemang hos myndigheterna. För att citera Håkan Nial i anslutning till hans synpunkter på de svenska myndigheternas hantering av ariseringsärendena fram till och med början av 1950-talet "ur etiska synpunkter kan väl svaret icke bli mer än ett: att Sverige icke bör välja att fortsätta upprätthålla den nazistiska rasförföljelsens resultat" FKB:s arkiv vol 192

1 SOU 1999:20 305

PM SJ

om genomgångar av :s centralarkiv

Sven-Olof Olsson

1998-06-20 Rev. 1999-03-28

På grundval min tidigare forskning kring uthyrning av svenska

av godsvagnar till Tyskland samt mina studier kring det tyska transportarbetet under kriget har jag undersökt, huruvida det från SJ:s sida förekommit någon form ersättning från Tyskland ersättning haft judiskt

av - som urspnmg guld eller annat.

Under det andra världskriget, den 11 januari 1940, ingicks ett avtal mellan Sverige K. Jämvägsstyrelsen, och Tyskland genom

genom Reichsbahnzentralamt i Berlin. Avtalet grundades på den internationella "överenskommelse, då gällde för Vagnsamtrafiken mellan Skandina-

som vien och Tyskland. Denna uppgörelse upphörde att gälla i och med det tyska sammanbrottet. Avtalet innebar, att 500 öppna svenska godsvagnar uthyrdes till Tyskland för att transportera kol och koks i Tyskland till Sverige. Av dessa rekvirerades 300 vagnar från SJ och 200 från de enskilda järnvägama Deutsche Reichsbahn skulle enligt avtalet betala l RM dag och och kontraktet löpte till årsskiftet 1940/41. Detta

per vagn, avtal förnyades sedan årligen åren 1942, 1943 och 1944. I skrivelse till

en Deutsche Reichsbahn den 14 september 1944 uppsades avtalet ensidigt

28‘Olsson, Sven-Olof, German Coal and Swedish Fuel 1939-1945, Göteborg 1975, 176 ff; Olsson, Sven-Olof, "Transportsektorn en flaskhals i den tyska

s. krigsekonomien. Ekonomisk-historiska studier tillägnade Artur Attman, Göteborg 1977, s. 205-224. Andra viktiga arbeten kring har skrivits inom det stockholmska k SUAV-projektet Sverige under andra världskriget, bland vilka

s i detta sammanhang främst bör nämnas Leif Björkman, Sverige inför operation Barbarossa. Svensk neutralitetspolitik l 940-1941 1971 och Rune Karlsson, Så

, stoppades tysktågen. Den tyska transiteringstrafiken i svensk politik 1942-1943, 1974. m Olsson 1975, s. 177.

från svensk sida Vid denna tidpunkt det 458 kvar i var vagnar Tyskland, medan alltså 42 återkommit, del svårt skadade. vagnar varav en Vid krigets slut i maj 1945 fortfarande 379 godsvagnar kvar i var Tyskland, och ännu den 25 januari 1950 hade 275 godsvagnar återkommit till Sverige Ytterligare ett antal återkom, i vagnar men januari 1954 antalet saknade fortfarande 257. Uppenbarligen var vagnar var dessa att betrakta förlorade i kriget. För förekomma och vagnar som att i viss mån utjämna förlusterna utgick därför redan den 25 juni 1945 en skrivelse från Godstrafikbyrån på SJ, innebärande att tyska vagnar som befann sig i Sverige skulle betraktas svenska. Därför kvarhölls 1947 i som juni 151 tyska samt i september och påföljande år ytterligare 10.2 vagnar Avtalet för godsvagnsuthyrning till Tyskland innebar SJ till de även, att enskilda järnvägarna betalade 1,50 kr dygn och vilket något per vagn, var mindre än dåvarande kurs, i gengäld stod Statens Järnvägar men ekonomiskt ansvarig för uppgörelsen. Det innebar i realiteten, SJ fick att vidkännas stora kostnader för skadade och försvunna någon vagnar utan som helst kompensation Förfrågningar och förhandlingar ytterligare uthyrning lok och om av vagnar togs upp från tysk sida i april och maj 1940, men avböjdes och de fullföljdes aldrig" Utöver de uthyrda vagnarna befann sig tidvis ett ganska stort antal godsvagnar i Norge och likaså i Danmark. Dessutom fanns kanske hundra andra godsvagnar i Tyskland förutom de direkt utlånade, samtidigt som ett ungefärligen lika stort antal tyska godsvagnar fanns i Sverige. I dessa fall handlar det säkerligen ganska senare om en "normal" trafik trots kriget. Uthyrningen av godsvagnar under kriget innebar kraftig åderlåming en av den svenska vagnparken, i synnerhet trafikarbetet ökade som exceptionellt vid denna tid. Men denna eftergift bedömdes acceptabel vara med hänsyn till de viktiga transporter kol och koks därmed av som åstadkoms för Sveriges energiförsörjning under kriget.

2 Brev från A. Thorsell, K. Jämvägsstyrelsen den 20 april 1955 till Likvidationsnämnden, SJ Centralarkiv Gbr V5/l940. :s 28" VPM angående uthymingen av godsvagnar till Tyska riksbanan. R. Nyhlén den 25 jan. 1950, SJ:s Centralarkiv, Stockholm Gbr V5/ 1940. 285Till Konungen Brev den 30 juli 1947 från Tor Emers/Karl Forslind; Brev från Karl Forslind till alla Dc och Ti, Vfd, F Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarna- Gävle, SJ:s Centralarkiv, Stockholm Gbr V5/ 1940. 22°Brev signerat Holvin Tbrg 7 jan. 1954. Gbr V5/ 1940; Brev från A. Thorsell, K. Jämvägsstyrelsen till Likvidationsnämnden, Stockholm den 20/4 1955, SJ:s Centralarkiv Gbr V5/ 1940. 237Förtrolig PM om kommunikationsdepartementets skrivelse den 18 juni 1940 om utlåning till Tyskland av ytterligare 600 godsvagnar. SJ Centralarkiv Gbr :s V5/1940; Olsson 1975, s. 176 ff.

Under 1998 undersöktes akter i SJ :s centralarkiv från krigsåren och

mars åren därefter beträffande det transportarbete SJ utfört Tyskland under kriget, dvs främst ovannämnda kol- och kokstransporter. Arkivet befanns

mycket välordnat och lätt att söka Där finns mycket av intresse för vara den vill undersöka SJ:s transportarbete och transportstrategier under

som andra världskriget, åtskilligt kring den tyska permittenttrafiken, det

varav

särskilt Försvarsbyråns arkiv. senare i akter ur

Följande serier i SJ centralarkiv genomgicks rörande den aktuella

:s perioden:

Ekonomibyrån Ekbr;

Försvarsbyrån Fsbr, både den hemliga och öppna delen:

Godstrafikbyrån Gbr;

Godstaxebyrån Gtbr;

Kanslibyrån Kbr. Dessutom gjordes en del stickprov i andra arkiv

centralarkiv. i SJ :s

Ekbr redovisar det ekonomiska utfallet av det ökade trafikarbetet inom järnvägen under kriget, vilket gav kraftigt stegrade utgifter men ännu mer stegrade intäkter, dvs jämvägama gjorde stora vinster under kriget. Inga handlingar varken bland protokoll eller andra arkiv-serier påträffades,

- som indikerade, att judiska tillgångar tagits i anspråk.

Fbr redovisar såväl perrnittenttrafiken som transiteringen av Engelbrektsdivisionen förutom att den innehåller uppgifter om uthyrning

öppna godsvagnar till Tyskland. Inga handlingar pekade på att judiska av tillgångar tagits i anspråk.

Gbr är den intressantaste delen för studium av uthymingen av godsvagnar till Tyskland. Den innehåller till och med en förteckning över de nummer och destinationer de olika vagnarna fick, när de kom över i tysk disposition. Uppgifter om skador, reparationer samt återkomst till Sverige fanns bland dessa handlingar.

I Gtbr och i Kbr påträffades inget material alls av intresse for undersökningen.

Det kan alltså konstateras, att bland det undersökta materialet på SJ:s centralarkiv påträffades intet material som tyder på att judiska tillgångar utnyttjats betalning mellan Tyskland och Sverige. Betalningarna för

som

det transportarbete som de svenska godsvagnama gjorde samt för skadade vagnar etc har skötts helt affärsmässigt mellan Statens Järnvägar och Deutsche Reichsbahn, åtminstone fram till år 1944. Därefter blev det svårare att få betalning från Tyskland.

Efter det andra världskriget bildades därför den så kallade Likvidationsnämnden, ett statligt för att bl bevaka den fordran

organ, a som SJ ansåg sig ha. Ersättningen beräknades i januari 1954 drygt

vara 1,33 miljoner kronor fördelade sålunda: för de 257 till f d Deutsche Reichsbahn uthyrda, sedermera saknade l 023 000 kronor,

vagnarna en hyresfordran för perioden 1 jan. 30 april 1945 på drygt 76 000 kronor,

hyresutlägg till Enskilda Järnvägar från och med den l maj 1945 för deras

återkomma på drygt 200 000 kronor, samt extra kostnad för 9

vagnar en saknade TGOJ-vagnar på drygt 23 000 kronor" SJ:s fordran på f d Deutsche Reichsbahn kvarstod oreglerad ännu den 20 april 1955. 2

Även andra serier och material undersöktes

annat utan att några spår av egendom av judiskt kunde påträffas. Det kan alltså fastslås, att

ursprung det bland tillgängligt material i SJ Centralarkiv påträffats något

:s som haft koppling till judisk egendom, sig bland Styrelseprotokoll eller

vare korrespondens eller annan dokumentation och sig i den öppna eller

- vare

hemliga delen.

m Ernst Jonson, Brev Ekd Fordringar på f d DR. Stockholm 22/1 1954. SJ:s Centralarkiv, Stockholm Gbr V5/ 1940. 2 Brev A Thorsell, K. Jämvägsstyrelsen, Stockholm till Likvidationsnämnden, Stockholm den 20 april 1955. SJ Centralarkiv Ekbr 30/47, 12/54. Såvitt kan bedömas av det material som granskats i SJ:s Centralarkiv torde denna skuld aldrig ha blivit clearad.

Banketik i under åren 1933 1945

Sverige -

P G Persson

1999-01-25

Bankinspektionens betydelse

Den offentliga tillsyn bankerna varit underkastade har haft stor

som betydelse för framväxten banketiken. En central tillsyn började 1868

av och utövades särskild befattningshavare inom Finansdepartementet

av en till 1907 då den övertogs ett särskilt ämbetsverk, Bankinspektionen. Det

av bör genast framhållas att ändamålet med tillsynen av bankerna huvudsakligen att kontrollera att bankernas ekonomiska ställning var

var sund, dvs att de alltid skulle kunna för sina förbindelser och att

svara allmänheten alltså inte skulle behöva ha några bekymmer för sina i

bankerna insatta medel.

Under ifrågavarande tiden, 1933 1945, gällde följande år 1933

den nu reviderade bestämmelse i bankrörelselagen l9ll angående Bank-

av inspektionens ämbetsplikter:

"230 Bankinspektionen skall övervaka att bankbolagen i sin verksamhet ställa

sig till efterrättelse dels denna lag och andra författningar, såvitt de hava särskilt

avseende å bankbolag, dels de för bankbolagen gällande bolagsordningar, dels ock

de föreskrifter, med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning blivit av

som

bolagsstämma eller styrelse meddelade; dock vare bankinspektionen icke pliktig

övervaka iakttagandet sådana bestämmelser, som avse enskild delägares

rättigheter eller skyldigheter i förhållande till bankbolaget eller till annan delägare

eller som angåbankbolags inre angelägenheter.

Det åligger vidare bankinspektionen att jämväl i övrigt, såvitt angår förhållanden

kunna inverka på bankbolagens säkerhet, med uppmärksamhet följa dessas

som

verksamhet.

Den tillsyn, som sålunda åligger bankinspektionen, utövas med ledning av handlingar, som jämlikt denna lag insändas till bankinspektionen, ävensom upplysningar, som vid bankundersökning eller annorledes inhämtas.

Bankundersökning skall anställas, så ofia sådan bankinspektionen av anses erforderlig eller av Konungen anbefalles."

I de av finansministern och riksdagen godkända motiven till paragrafen

vid paragraf-ändringen 1933 anfördes att det under utvecklingens gång

hade framvuxit för tillsynen utöver tillämpningen och en - av lag bolagsordning inte mindre viktig uppgift, nämligen att - ur säkerhetssynpunkt granska bankernas verksamhet. En sådan tillsyn bidrog till att bereda sundhet och Soliditet bankväsendet och innebar skydd ett för insättama. Inspektionen skulle det påkallat med rättelse om var meddela erforderliga erinringar. Dessa hade karaktär råd av som bankstyrelsen kunde beakta eller lämna utan avseende. Det måste till vara gagn att en banldedning finge sina handlingar bedömda från den vidare synpunkt som tillsynsmyndigheten hade tillfälle att anlägga på bankverksamheten.

Lagstiftarens ambition alltså att till att insättarnas rätt inte i var se sattes fara men det gavs som ovan framgår även rätt för Bankinspektionen en att anlägga andra synpunkter än rent laglydnadsmässiga och bankerna råd ge mot bakgrunden av detta som bankerna sannolikt inte lämnade obeaktade.

De gyllene bankreglerna

Sedan länge har åberopats de i lag inte upptagna allmänt accepterade men

s k gyllene bankreglema som ofta åberopas i lagstiftningsarbetet gällande

bankerna. De är följande:

Matching av in- och utlåning.

Trygghet beträffande utlåningen. Begränsning av enhandskrediter.

Med dessa regler har i första hand haft i tankarna man som synes att trygga bankernas solvens.

3 ll

Banketik utanför bankrörelselagen

Generaldirektör Sten Walbergs uttalande 1973

I ett föredrag inför ordinarie bankmötet 1973 med rubriken "Juridik, etik och samhällsansvar i bankverksamheten" anförde dåvarande chefen för Bankinspektionen, Sten Walberg, synpunkter angående bankernas etiska handlande och praxis som han uppenbarligen ansåg ha varit gällande under den tid Bankinspektionen existerat. Här några av Walbergs synpunkter:

"Inom snart sagt alla verksamhetsområden finns yrkesetiska regler som är en levande realitet. För domstolarna finns en grundläggande regelsamling i Olaus Petn domarregler Möjligen tänkte han i detta sammanhang på regel ll "Lagen gillar icke allt det hon icke straffar " och regel 13 "Den

- - menige mans bästa är den yppersta lagen -".

- -

Vi talar om god advokatsed, god köpmannased, god revisorssed, pressetiska regler, läkaretik, god försälaingssed och god banksed. Walberg ha stöd för att kräva iakttagande god banksed i de ovan

synes av anförda bestämmelserna beträffande Bankinspektionen och tillhörande motivuttalanden. Därjämte åberopade han att ett villkor för beviljande av bankoktroj tillstånd att driva bankrörelse var sedan 1911 att banken i fråga befanns vara nyttig för det allmänna. 3 § bankrörelselagen. Av förarbetena till detta stadgande framgick att villkoret närmast var tänkt

spärr mot överetablering. Bakom denna tanke låg i sin tur enligt som en vad sades i motiven att en överetablering inte skulle stärka och

som utveckla ett sunt affärsliv utan verka i motsatt riktning. Numera gäller enligt 2 kap 3 § bankaktiebolagslagen sedan 1993 som huvudregel att oktroj skall beviljas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet och att oktroj inte får vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare bank.

Utanför denna framställning faller den banketikverksamhet som Bankinspektionen tog upp genom utgivande av banketikmeddelanden o m 1974.

Banketik som framgår av Bankföreningens handlingar

Några praktiska uttryck för bankernas etikambition har jag antecknat från en genomgång av Bankföreningens Styrelseprotokoll, ett varje månad, årsmötesprotokoll och cirkulärmeddelanden, två i månaden.

Cirkulänneddelande till bankerna 15 september 1933

Reichsbankspresident Hjalmar Schacht och antisemitismen

Schacht hade blivit intervjuad av en holländsk tidning varvid intervjuaren bl a hade frågat om han inte var rädd för att antisemitismen i Tyskland störde Tysklands utländska relationer. Schacht svarade att Tyskland för närvarande inte sökte några internationella finansiella förbindelser.

Styrelsesammanträde 23 januari 1935

Inrättande av kommittéer i Banlçföreningen

Styrelsen beslöt att inrätta följ ande tre ständiga kommittéer:

1 Juristkommitté 2 Usancekommitté 3 Remburskommitté

allt för underlättande styrelsens arbete och tydligen även för

av grundligare beredning av ärenden inom de till kommittéerna hörande ämnesornrådena.

Skrivelse 20 februari 1935

Bostadsfiirsérjningsprogram

I denna skrivelse ställd till regeringen stödde styrelsen främjandet

av bostadsförsörjningsprogrammet och anförde: "Tvivelsutan är intet problem för vårt land viktigare än frågan folkminslmingens hejdande

om genom fruktsamhetens utveckling. Ökad bamalstring livsvillkor för vårt

är ett f01k.".

Styrelsesammanträde 25 oktober 1935

Frivilligt deltagande i sanktioner mot Italien med anledning av det italiensk-abessinska kriget

Bankföreningens medlemsbanker ingick ett avtal om kreditspärr mot Italien enligt regeringens och Nationemas Förbunds önskan med anledning

detta krig. Kredit fick inte lämnas till någon i Italien, varmed förstods av den italienska staten och dess myndigheter, offentliga och privata juridiska

ävensom fysiska i Italien. Emissioner italienska personer, personer av aktier och obligationer samt andra hänvändelser till kapitalmarknaden till Italiens förmån fick inte ske. En generell lag om kreditspärr mot Italien utfärdades 1936, alltså efter tecknandet av bankernas ovannämnda avtal.

Cirkulärmeddelanden till bankerna 1935

Uttalanden Hjalmar Schacht

Utförligt referat av Schachts föredrag på Leipziger-mässan i mars

gavs med försvar for den nationalsocialistiska ekonomiska politiken. Fri världshandel var naturligtvis ett ideal men Tyskland måste f n handla på clearingbasis självbevarelsedrift. Man ville i Tyskland köpa från länder

av som levererade i byte mot tyska varor. 30 mars

Schacht meddelade vid Ostmesse i Königsberg att sedan Tyskland efter

än två decennier kunde höja sig till ett försvarsdugligt land och mer nu inför världens ögon återvinna nationell frihet och ära. Privat övennålning

judiska butiksfönster tog han avstånd ifrån, även om han ansåg att av verksamheten i och för sig tecken på en rättvis kamp. "Judama måste

var finna sig i att deras inflytande för alltid försvunnit." Men judarna fick bedriva näringsverksamhet i viss utsträckning. Hänsyn hade därvid tagits till relationerna med utlandet. Förtroendet till Tyskland som rättsstat fick inte rubbas.31 augusti

Styrelsesammanträde 25 april 1936

Olämpligt utnyttjande av pant

En A hade hos en bank diskonterat sina kundväxlar och som

person säkerhet för växlama pantförslcrivit ett tillgodohavande. Växlama

betalades acceptantema och tillgodohavandet behövde därför inte av tagas i anspråk.

En annan person B hade också diskonterat kundväxlar hos banken med A som acceptant. Denne gick i konkurs. Då tog banken i anspråk det A av pantförslcrivna tillgodohavandet för infriande As växlar. av

Accordscentralen ansåg detta förfarande felaktigt. As växlar hade förvärvats av banken från än pantsättaren, dvs från B, varigenom B annan till skillnad från As övriga oprioriterade fordringsägare fick full likvid för sina på A dragna växlar.

Styrelsen ansåg sig inte kunna fälla något säkert omdöme ville betona men angelägenheten av att bankerna i fall det åsyftade, liksom även i som övrigt, omsorgsfullt eftersträvade att, i den mån så möjligt, befordra var en sakligt rättvis lösning av uppkommande frågor och undvika åtgärder, som kunde antagas bliva uppfattade såsom icke opartiska.

Efter knappt ett år trädde den gällande skuldebrevslagen 1937 i nu av kraft. Den innehöll en generalklausul till gäldenärens skydd mot oskäliga villkor och i förarbetena till lagen uttalades att det i allmänhet inte skulle vara tillåtet att ta i anspråk generellt ställd pant för förbindelser en förvärvade från än pantsättaren. Bankföreningen rättade sig efter annan detta och föreslog en tryckt låneklausul förbjöd sådant ianspråksom tagande. Bankerna godtog denna klausul.

Styrelsesammanträde 25 november 1936

Avböjande av förslag om strängare klausuler beträffande banks vid ansvar

förfalskning av bankmotbok

Chefsombudsmannen i Skandinaviska Banken hade överlämnat en promemoria angående klausuler till skydd för bankerna mot förluster på grund av utbetalning till obehöriga innehavare banlqnotböcker. Detta av grundade sig på ett förslag till skuldebrevslag blev lag den l januari

som

1937 i vilket förekom förbud mot förbehåll till bankens skydd vid förfalskning av sparkasseböcker. Detta innebar att utbetalning som en bank trots iakttagen aktsamhet verkställde till obehörig innehavare en av sparkassebok inte blev gällande mot räkningshavaren. Beträffande andra motböcker i affärsbankema uttalades i förslaget att i regel inga allvarligare betänkligheter torde kunna göras gällande mot klausuler som var

fördelaktigare för bankerna och därmed strängare för motbokshavama. Nu föreslog ombudsmannen att bankerna skulle begagna sig av denna möjlighet och ta med ett strängare men lagligen tillåtet förfalskningsförbehåll. Bankföreningens juristkommitté avstyrkte emellertid detta med följande motivering: "Resultatet av genomförandet av förslaget måste således bliva att olika bestämmelser skulle komma att gälla i fråga om de särskilda motboksräkningama, en, moderat, för sparkasserälcning och en annan, för allmänheten hårdare, för kapitalräkningarna. Det torde bliva svårt att bibringa allmänhetens förståelse för dylik olikhet."

Ombudsmannens förslag godtogs inte av styrelsen utan den för allmänheten fördelaktigare klausulen skulle gälla för alla räkningstyper. Långt fick styrelsen medhåll av lagstiftaren genom att det år 1968 i

senare lag föreskrevs att den fördelaktigare sparkasseklausulen skulle gälla för alla räkningstyper.

Cirkulärmeddelande till bankerna 1937

Stämpelplikt för utländska värdepapper

Riksdagens revisorer hade påpekat att man kunde befara att utländska värdepapper sorn släpptes ut i Sverige inte var försedda med vederbörlig stämpel till bevis om erlagd skatt. Revisorerna bad Bankföreningen lämna bankerna information skyldigheten att stämpelbelägga sådana

om värdepapper. Bankföreningen svarade att den inte hade anledning att tro att bankerna skulle undandraga sig skyldigheten att stämpelbelägga utländska värdepapper släpptes ut i Sverige, kunde ändå åta sig

som men att påminna bankerna denna skyldighet, även för vidareinfonnation av

om kundema.

Styrelsesammanträde 15 juli 1938

Varning för transaktioner med tyska kommissariska förvaltare i Österrike och Sudetområdena

Ur protokollet: "Verkställande direktören upptog frågan angående den ställning, bankerna borde intaga till betalningsorder, som de mottog

som från sådana "kommissarische Verwalter", vilka i förutvarande Österrike erhållit bestämmanderätten i vissa, enkannerligen judiska, affársföretag.

överläggning härom hade ägt rum med bankjurister, tillhörande de tre största bankema. Man hade därvid kommit till uppfattningen, att det icke kunde anses vara utan risk för en bank att ställa sig dylik förvaltares

en utbetalningsorder till eftcrrättelse. Den möjligheten förelåg, svensk

att en domstol skulle, därest tvist rörande utbetalningen bleve underställd dess prövning, finna den tyska lagstiftning, varom fråga stridande mot

vore,

ordre public eller, såsom det i svensk lagstiftning uttrycktes, "uppenbart

oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket" och för den skull vägra att erkänna densamma. I så fall skulle banken, därest den redan betalat till förvaltaren, kunna bliva nödsakad att betala ytterligare gång.

en Då frågan ömtålig beskaffenhet och antagligen ägde intresse

vore av endast eller väsentligen för de banker, med vilka samråd skett, hade verkställande direktören icke ansett sig böra i ärendet sätta sig i förbindelse med de övriga bankema.

Styrelsen tillkännagav sin anslutning till vad verkställande direktören sålunda anfört."

Frågan avgjordes senare i fyra mål i Högsta Domstolen, alla refererade under Nytt Juridiskt Arkiv NJA 1941 sid 424 till de landsflyktiga judiska ägarnas fördel. Alla målen anhängiggjordes 1938 och torde ha varit anledning till Bankforeningens ovanstående övervägande år. Ett

samma av målen gällde just ett österikiskt företag.

Styrelsesammanträde 26 januari 1940

Frivilliga valutahandelsbegränsningar

Bankerna anslöt sig till frivilliga valutabestämmelser syfte att slå vakt om landets valutareserv och i görligaste mån motverka de ansatser till kapitalflykt som efter krigsutbrottet må hava trätt i dagen". Det fråga

var om en begränsning av valutahandeln. Riksbanken anslöt sig till bestämmelserna. Kort därefter, den 25 februari 1940, utfärdade regeringen förordnande om valutareglering.

Gemensamma motboksuttag

Överenskommelse träffades mellan bankerna

om gemensam utbetalning på motbokskonton med hänsyn till svårigheterna med uppehållet vid evakuering.

Styrelsesammanträde 27 februari 1940

Dödning av obligationer

Styrelsen förordade att obligationer skulle kunna dödas, vilket de tidigare inte kunde, eftersom behov dödning fått "säregen aktualitet".

av en överläggningar hade upptagits med justitiedepartementet om att dödning skulle kunna ske när det kunde hållas för visst att obligationen hade blivit förstörd. 1941 utfärdades lag med vissa bestämmelser dödande

en om av handlingar som förstörts under krig m.

Styrelsesammanträde 15 juli 1940

Välvillig inställning till näringsidkare vid betalningssvårigheter

Bilhandlarekrediter

Verkställande direktören meddelade att ordföranden i Svenska Automobilhandlareföreningen Ernst Nilsson överlagt med honom

om automobilhandelns bekymmer med anledning av en nyligen med stöd

av en moratorielag utfärdad förordning om inskränkning i rätten att återta avbetalningsgods. Detta kunde medföra svårigheter för bilhandlama att fullgöra sin betalningsskyldighet mot bl bankerna. Verkställande

a direktören hade sagt att han var övertygad att bankerna skulle med

om förståelse och varsamhet bedöma deras läge. Några farhågor för ett bryskt och hänsynslöst framgående från bankernas sida behövde säkerligen inte hysas.

Ernst Nilsson hade vidare meddelat, att en ofrånkomlig följd moratoriet

av vore, att automobilhandlama hädanefter måste avböja att på avbetalning sälja endast bilar utan även "de numera eftersökta gengasaggregaten". För dessa senare vore emellertid en utväg beredd genom statslån, mot

som borgen kunde erhållas hos Kommerskollegium.

Klädeshandlarekrediter

En skrivelse hade kommit från Sveriges Beklädnads- och Manufakturhandelsförening vari meddelades att omsättningen inom branschen hade gått ned till följd av kriget varför handlama hade svårt att fullgöra sina förpliktelser och anhöll att tolerans skulle visas dessa handlare av bankerna och hänsyn tagas till de svårigheter som de oförskyllt hade råkat ut för. Bankföreningen delgav bankerna denna skrivelse.

Beslagtagande av nederländsk egendom

Bankföreningen hade fått meddelande om beslagtagande av nederländsk egendom befintlig i utlandet inklusive deponerat guld. Beslagtagandet hade gjorts av den nederländska exilregeringen i London. Verkställande direktören var beredd att diskutera uppkommande fall. Liknande åtgärder hade vidtagits av den norska regeringen medan den ännu befann sig på norsk mark.

Samtidigt kom ett meddelande från den tyska beskickningen i Stockholm om att tyska myndigheter i Nederländerna hade krävt hembud av guld och utländska tillgodohavanden från nederländska medborgare. Beskickningen förklarade att den flydda nederländska regeringens dispositioner enligt ovan var ogilitiga.

Styrelsesammanträde 30 september 1940

Inställning till nazistisk tvångsförvaltning i Polen

Styrelsen behandlade skrivelse av den 27 september 1940 från

en Handelsbankens chefsombudsman vari omtalades att tyskarna omedelbart tagit ledningen den ekonomiska verksamheten i de ockuperade delarna

av av Polen. Banker, försäkringsbolag och industriföretag hade ställts under tysk kontroll. Företagens brev var undertecknade av en tysk s k Treuhänder. Fråga om förfoganderätten över de polska kundernas och särskilt bankernas svenska konton aktualiserades därför. De svenska bankerna hade såvitt ombudsmannen visste utan undantag avböjt att efterkomma framställningarna om disposition från dessa Treuhänder. Polens annexion hade folkrättsligt inte erkänts av Sverige. Fasthöll Treuhändem sitt krav hade den svenska banken annat att göra än att

hänvisa honom till svensk domstol för att få kravet i laglig ordning fastställt. Detta borde gälla även anmäld finnatecknare undertecknade

dispositionsordern.

Verkställande direktören anförde att han i väsentliga delar inte kunde ansluta sig till ombudsmannens ståndpunkt och anförde: "Vårt lands historiska och politiska läge gjorde det alldeles nödvändigt för att

oss iakttaga stor varsamhet i förhållande till Tyskland och således även gentemot sådana framställningar från tysk sida grundade på eller

som vore hade sammanhang med situationer uppkomna tyska ockupationer

genom av främmande staters områden." Bankerna borde enligt verkställande direktören i de ombudsmannen beskrivna fallen såvitt möjligt visa sig

av tillmötesgående mot de framställningar som gjordes och avvisa dem endast då ett motsatt ställningstagande förbundet med klart påvisbar

vore en ekonomisk risk för bankerna. Framställning kontoutdrag borde icke

förvägras även om framställningen endast undertecknad

var av Treuhänder. heller borde bankerna i allmänhet vägra att åtlyda order

om disposition av konto då dylik order undertecknad vederbörligen

vore av anmäld firmatecknare med eller utan tillägg Trehänders underskxift. I

av sådana fall då dispositionsordern underskriven endast Treuhänder

var av föreföll det tillsvidare skäligt att ordern avböjdes under åberopande

av behörighetsfrågans dunkla beskaffenhet och så funnes lämpligt med

om hänvisning att söka frågans prövning hos domstol.

Utan att ingå i någon diskussion av uppkommande frågors detaljer beslöt styrelsen uttala sin principiella anslutning till den verkställande

av direktören hävdade ståndpunkten.

Tidigare hade framgår styrelsesammanträde 15 juli 1938

som ovan Bankföreningen i och för sådana situationer här talas

varom rekommenderat bankerna att iakttaga försiktighet. Genom rättsfallen NJA 1941 sid 424 klamade rättsläget då Högsta Domstolen underkände verkan i Sverige kommissarisk förvaltning i Tyskland och tyskockuperade

av områden beträffande egendom fanns i Sverige vid förvaltningens

som införande. Därigenom fick bankerna underlag för ett bestämt

mera uppträdande gentemot Treuhänder och kommissariska förvaltare än vad Bankföreningen enligt ovan gett uttryck för och rättsfallen ha gett

synes stöd åt ombudsmannens linje.

Sveriges Riksbanks ställningstagande till tysk tvångsförvaltning i Polen

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att ta del av ett ställningstagande som Riksbanken vid samma tid gjorde i ett fall liknande det redovisats och som finns refererat i Riksbanks-rapporten

som ovan "Riksbankens guldaffärer med Nazityskland", sid 92, av december 1997. Den norske riksbankschefen Rygg meddelade i brev den 25 oktober

av 1939 till den svenskeriksbankschefen Ivar Rooth att en dr Zygrnunt Karpinski hade blivit bemyndigad av presidenten och direktören för Bank Polski i Paris tydligen landsflyktig att disponera över bankens guld och tillgodohavande i utländska korrespondentbanker. Då det vore betydelsefullt att de nordiska centralbankerna uppträdde likartat i denna fråga var det enligt Rygg av intresse att få veta vilken uppfattning Sveriges Riksbank hade.

Ivar Rooth svarade i brev av den 27 oktober 1939:

"När Vi mottogo omnämnda likalydande brev från dr. Karpinski, underställde vi detsamma vårt utrikesdepartement och närmast dess rättsavdelnings prövning. Efter att ha ingående övervägt angelägenheten meddelades det oss därefter, att man såväl vid beaktandet av hitintills fixerade follcrättsliga regler som av situationen i övrigt icke ansåg hinder föreligga för riksbanken att följa M. Karpinskis instruktioner. Vi ansågo

därför oförhindrade meddela M. Karpinski den saldouppgift å Bank oss Polskis tillgodohavande härstädes, som han närmast begärt. Detta meddelades först telegrañskt, varefter vi i vår brevbekräftelse inskränkte oss till att erkänna emottagandet av hans skrivelse samt telegrammets innehåll. Vi ha sålunda icke direkt besvarat hans instruktion att icke utföra order från Bank Polski, avgivna från de ockuperade områdena av Polen. Vi komma givetvis att göra varje ytterligare krav på Bank Polskis tillgodohavande, varifrån de än må komma oss tillhanda, till föremål för en synnerligen ingående prövning och alltid därvid hålla intim kontakt med icke blott vårt eget utrikesdepartement utan även med de övriga skandinaviska centralbankerna, i den mån detta är oss möjligt."

Banlcmöte 25 26 oktober 1940

Avgiftsreduktion för garantier på grund av krigsförhållandena

Bankmötet godkände följande tariffändringsförslag av styrelsen:

"Har medlem bankföreningen tecknat garanti för fullgörande svenskt

av av företags åtagande i samband med kontrakt om leverans till utlandet och kan på grund av svensk statsmakts åtgärd leveransen icke fullgöras, vare banken berättigad att, sedan provision enligt gällande tariff för tecknande av garanti erlagts under minst ett âr, sänka provisionen för återstående tid, varunder leveransen på grund hindret icke kan fullgöras, till hälften

av av det lägsta belopp, vartill provisionen skall beräknas enligt gällande tariff."

Cirkulärmeddelande 29 november 1941

Tystnadsplikt under kriget.

Bankföreningen utsände den 29 november 1941 följande cirkulärmeddelande till bankerna:

"Den medborgerliga tystnadsplikten.

Bankernas folk står i vidsträckt och oavlåtlig förbindelse med allmänheten. De veta väl, att vad de därvid erfara må givas spridning. Förekommer något av säregen beskaffenhet, skall därom göras anmälan till vederbörande förman. Men ännu mera nu än eljest hava bankmännen att besinna den dem alltid åliggande tystnadsplikten. Varken prat med

genom yttervärlden eller inbördes samtal må bankernas funktionärer vidarebefordra upplysningar, antaganden eller rykten rörande försvarsberedskap, utrikespolitik eller annat, som därmed har samband. Rättesnöret för bankmannen vare:

Vaksamhet och tystnad."

Styrelsesammanträde 27 november 1942

Förlängning av presentationstid för kuponger

Chefsombudsmannen i Skandinaviska Banken hade föreslagit att svenska bolag som utgivit obligationer och förlagsbevis skulle medge förlängning av den treåriga preskriptionstiden enligt skuldebrevslagen för presentation av kuponger. Presentationen hade ofta hindrats av krigsförhållandena. Ombudsmannens förslag tillstyrktes Bankföreningen skulle

av som insamla medgivandena från bolagen i fråga och hålla dem tillgängliga för berörda parter.

Styrelsesammanträde 2 februari 1943

De allierades varning för befattning med konfiskerad egendom i tyskockuperade länder

UD hade till Bankföreningen översänt handlingar innehållande

en gemensam allierad förklaring rörande behandlingen konfiskerad

egendom i länder ockuperade av Tyskland. Bankföreningens medlemmar

skulle underrättas om dessa handlingars innehåll. Det tydligen fråga

var om de 17 allierades deklaration av den 5 januari 1943 benämnd "Inter- Allied Declaration Against Acts of Dispossession" överlämnad den

av brittiska ambassaden i Stockholm. Se Riksbankens utredningsrapport "Riksbankens guldaffärer med Nazityskland" av december 1997, sid

Styrelsesammanträde 26 februari 1943

Behandling av vissa utländska tillgodohavanden i bankerna

Verkställande direktören redogjorde för vissa handlingar som överlämnats av Stockholms Enskilda Bank angående framställning om överförande

av kundmedel till de av Tyskland ockuperade länderna. Tvekan hade uppstått om huruvida dessa framställningar borde eñerkommas. Styrelsen beslöt tillsätta en kommitté för utredning av frågan. Kommittén skulle bestå av verkställande direktören samt herrar Brundell, Calissendorff och Brunkman. Senare tillkallades förre verkställande direktören K Dahlberg, utrikesrådet G Engzell samt vice riksbankschefen F Wallberg. Det beslutades också att Valutakontoret skulle ombes sin på spörsmålet.

ge syn

Resultatet av utredningen blev följande som strängt konfidentiellt betecknade uttalande av den 21 maj 1943 av Bankföreningen genom verkställande direktören: "Av det sagda bl a varningen från de allierade lärer framgå, att det för en svensk bank icke är utan risker att på uppdrag av någon i ett ockuperat land vidtaga sådana åtgärder som att verkställa överföring av tillgodohavande eller deponerade värdehandlingar liksom av i därav härflytande avkastning till annan utländsk person eller institution.

I flertalet fall torde väl den begärda åtgärden framstå såsom ett naturligt led i en affárstransaktion, vari ockuperande myndighet eller av denna

, befullmäktigat ombud icke är inblandad. Där så är förhållandet, torde å banken finna sig kunna behandla frågan i vanlig ordning, givetvis i i

förekommande fall under iakttagande clearing- eller valutaför-

fattningarnas föreskrifter.

Framstår åter åtgärden såsom en sakligt icke motiverad finansiell omflyttning eller företer den eljest något drag av misstänkt beskaffenhet, tillrådes banken att delgiva ärendet verkställande direktören i Svenska Bankföreningen, som kommer att i fall av behov efter samråd med vederbörande myndigheter tillhandagå med råd huru banken lämpligast bör förfara.

Självfallet är, att även efter det ett dylikt råd givits banken har att handla på sitt eget ansvar."

Det framgår inte om man inom styrelsen övervägt de viktiga rättsfallen NJA 1941 sid 424 angående verkan i Sverige av kommissarisk förvaltning av ett företag i Tyskland och av Tyskland ockuperade länder. I huvudsak innebar dessa rättsfall att den kommissariska förvaltningen inte tillerkändes verkan beträffande egendom i Sverige företaget hade ägt

som före förvaltningens införande.

Styrelsesammanträde 15 april 1943

1941 års befolkningsutredning med förslag till planmässigt sparande för familjebildning och statens bosättningslån

Förslaget diskuterades, kommenterades och tillstyrktes. Följande moraliska uttalande ingick i yttrandet: "Enligt styrelsens uppfattning är det av största vikt, icke minst ur synpunkten av den enskildes ekonomiska välfärd, att det självklara medvetandet att lån måste återbetalas icke

genom statens åtgöranden avtrubbas. En låneverksamhet, bakom vilken kan

man skönja en tanke, att det icke är så noga med återbetalningen, är direkt ägnad att försvaga ansvarskänslan hos med mindre utvecklat

personer ekonomiskt sinne. Det fara värt, att bosättnings-

synes vara låneverksamheten i sin tillämpning kommit att åtminstone på vissa håll medföra dylika negativa verkningar.

I betraktande av det anförda erfar styrelsen med tillfredsställelse, att utredningen i betänkandet intagit den bestämda ståndpunkten, att vid prövningen av lånebeloppens storlek kreditvärdighetsprincipen bör

vara den dominerande och icke behovsprincipen. Enligt styrelsens uppfattning hade det varit lyckligt denna ståndpunkt fått komma till ett klart

om mera

uttryck även med avseende på frågan, huruvida ett bosättningslån överhuvud bör beviljas eller ej."

Cirkulärmeddelande 31 augusti 1943

Verkan av rättshandlingar i ockuperade länder

Från UD hade överlämnats avskrift av en den 27 juli 1943 dagteclcnad skrivelse från svenska beskickningen i London jämte därvid fogad

en utredning framlagd vid The International Law Conferences sammanträde i London den 10 12 juli 1943 gällande giltigheten av transaktioner

företagna med personer inom de av axelmaktema ockuperade länderna eller mellan sådana personer inbördes. I skrivelsen anfördes bland annat följande:

"Av särskilt intresse ur svensk synpunkt synes följande punkter vara, vilka bl a beröra tredje mans ställning.

Därest en överlåtelse av egendom företagits från ett ockuperat land till ett annat land i strid med internationell rätt eller med det ockuperade landets före ockupationen gällande lagar, eller om egendomen i fråga på ett tidigare stadium varit föremål för en olaglig överlåtelse, är transaktionen i princip ogiltig. Detta är förhållandet blott då ond tro förelegat utan även i vissa fall då vederbörande varit i god tro. Presumtionen är sålunda omkastad mot den eljest vanligen gällande. Vid en överlåtelse även i öppna marknaden presumeras sålunda ond tro till dess att motsatsen bevisats med motivering, att när egendom i ett ockuperat land blivit föremål för överlåtelse, en stark misstanke måste ha förelegat att egendomen i fråga kommit i överlåtarens händer på orättmätigt sätt.

Därest överlåtaren själv förvärvat egendomen i god tro, emedan alla privaträttsliga former vid förvärvet iakttagits, anses däremot tredje man, som i sin tur förvärvar egendomen i fråga, böra åberopa god tro."

Bankföreningen lämnade ingen kommentar till detta meddelande utan menade tydligen att varje bank själv fick dra sina slutsatser.

Styrelsesammanträde 29 mars 1944

Avstående från preskriptionsinvändning

Sverige-Amerika Stiftelsen hade anfört att det var svårt att avbryta preskription beträffande svensk-amerikaners tillgodohavanden på bankräkning i Sverige och föreslog Bankföreningen att instruera bankerna att inte åberopa preskription när preskriptionsavbrott hindrats av lcrigsförhållanden. Banktöreningen tillstyrkte detta med tillägg att preskription skulle inträda sedan två år förflutit från det hindret för preskriptionsavbrott hade upphört. Samtliga banker anslöt sig till detta.

Tack för tillmötesgåendet framfördes av Sverige-Amerika Stiftelsen.

Nazismens	återspegling i Svensk 1933	1945
Juristtidning		-

P G Persson

1999-01-22

Svensk Juristtidning grundades 1915. Den utkommer med 10 häften per år. Spridningen bland aktiva jurister torde vara i det närmaste 100-procentig. Juris studerande får 50 procent rabatt på tidskriften. Stående rubriker i tidskriften är bl "Intemationell rätt" och "Nordisk och främmande rätt".

a Redaktionen består framstående jurister såsom professorer, justitieråd

av och advokater. Under den ifrågavarande tiden utgjordes redaktionen av Carl Björling, Birger Ekeberg, Thore Engströmer, Alf Lindahl, Karl Schlyter, Birger Wedberg, Carl Ljungholm, Gösta Huselius och Einar Stenbeck.

Som nedan skall framgå förekom ett stort antal redogörelser i Svensk Juristtidning för den rättsliga utvecklingen i Nazityskland i saklig form utan kommentarer med tydlig ambition att kritiskt skildra denna

men utveckling. Här följer redogörelse för artiklar i ämnet år från år.

en Svenska jurister får ha genom tidskriften hållits väl underrättade om

anses rättsutvecklingen i Nazityskland.

De politiska nödtörordningarna i Tyskland sid 73

Kabinettet von Papen utfärdade följande fyra nödförordningar den 14 juni 1932 alltså före Hitlers Machtübernahme.

Omreglering av den politiska straffrätten. Demonstrationer och folkmöten fick förekomma endast på härför särskilt anordnade områden varjämte särskilda inträdeskort skulle utdelas.

Politiska föreningar skyldiga att tåla alla stadgeändringar

var som inrikesministem kunde finna erforderliga för upprätthållande

statsauktoriteten. Olydnad i detta avseende från föreningarnas sida

medförde deras upplösning.

Pressfriheten underkastades långtgående inskränkningar. Periodiska skrifter kunde utan vidare indragas under viss tid

om deras innehåll ansågs vara "stats- eller kyrkofientligt".

Slutligen skärptes straffet för brott politisk natur va1j ämte ett

av mer summariskt processförfarande anordnades för dess avdömande. Referent sedermera justitierådet Gunnar Bomgren

Entledigande av tysk rättslärd sid 298

Professorn i statsrätt vid universitetet i Köln, Hans Kelsen, hade

i mars 1933 hållit föredrag på olika universitet och högskolor i Sverige med rubriker som "Die platonische Gerechtigkeit", "Grimdbegriffe und Methode einer reinen Rechtslehre", "Staat und Recht", "Die Verfassungsgerichtbarkeit in Deutschland und Österreich" och "Staatsform und Weltanschauung". Svensk Juristtidnings notis härom avslutas med följande meddelande: "Enligt meddelande i dagspressen har Kelsen numera entledigats från sin professur."

Tysk lagstiftning under kabinettet Hitler

Referent Ernst Leche sid 364

Lagstiftningsfullmaktslag

Den 24 mars införde riksdagen en synnerligen vittgående fullmaktslag, "Gesetz zur Behebung der Not Volk und Reich". Det överlämnades

von regeringen att besluta lagar vilka t o m kunde avvika från författningen. Allt som kunde vara föremål för lagstiftning underkastades regeringens lagstiftande makt. De tyska delstatema länderna ställdes under enhetlig

ledning.

Fullmakt att avskeda statsanställda

En lag vilken såväl inom utom Tyskland väckte stort uppseende var som "Gesetz Wiederherstellung des Berufsbeamtentums" den 7 april zur av varigenom huvudpunktema på det nationalsocialistiska partiets en av omsattes i verklighet. Med stöd lagen kunde befattningshavare program av i rikets, ländernas, kommunernas, offentliga korporationers och därmed jämförliga inrättningars eller företags tjänst avskedas, förtidspensioneras eller förflyttas till annan tjänst utan att någon grund härtill förelåg enligt gällande rätt. Under lagens bestämmelse föll bl domare och lärare vid a offentliga skolor och högskolor. Att lagen förklarades tillämplig på domare stod i strid med vad rikskanslem i sitt stora tal den 23 tog upp att domarnas oavsättlighet rättsväsendets grundval. mars om var Befattningshavare vilka icke arisk härstamning försattes ur var av tjänstgöring. Även ingen grund för avskedandet förelegat kunde om annan dock den i tal eller skrift eller på annat sätt uppträtt fientligt mot den som nationella rörelsen, skymfat dess ledare m m avskedas.

Förbud för ickearier och kommunister att vara advokater

Rätten att utöva advokatverksamhet kunde före den 30 september 1933 återkallas för den ickearisk härstamning. Den som varit som var av verksam i kommunistisk riktning fick under inga förhållanden vara advokat.

Specialdomstolar

Genom förordning den 21 tillskapades särskilda domstolar en av mars Sondergerichte för handläggning av brott av statsfientlig natur. Förenklade straffprocessuella regler skulle gälla. Mot en sådan domstols utslag fick talan icke föras.

Upphävande av medborgerliga rättigheter

Genom förordning den 28 februari "till skydd för folk och stat" en av upphävdes vissa för den enskilde medborgaren garanterade rättigheter. Den och bostadens oantastbarhet, ävensom post-, telegrafegna personens

och telefonhemligheter kunde myndigheterna göras till föremål för

inskränkningar utöver eljest gällande gränser. Förenings- och församlingsrätten var provisoriskt upphävd, likaså förbudet I mot censur. en annan förordning av den 28 februari lagstiftades mot "förräderi mot det tyska folket och mot högförrädiska stämplingar". Sådana åtgärder kunde bestå av uppmaning i tryckt skrift till omstörtning med våldsamma medel

samt till statsfientliga strejker och generalstrejk.

Straffriförklaring av SA- och SS-våldsmän

I en förordning den 21 stadgades amnesti för straffbara

av mars handlingar

som begåtts i kampen för den nationella resningen eller den tyska torvan Scholle. Enligt en särskild lag blev strafförfarandet vid tjänsteförseelser begångna av SA och SS förklarade offentligrättsliga, i enlighet med de bestämmelser rikskanslem i egenskap högste SA-ledare utfärdat. som av

De tyska studentduellerna straffria sid 386

Dessa, även kallade förklarades straffria. Mensuremas mensurer, popularitet härrörde enligt myndigheterna stridsvilja. De borde icke ur hämmas utan främjas hos den akademiska ungdomen. Mensurema stålsatte det personliga modet, krävde självbehärskning och stärkte vilj elcraften. Referent professor Ivar

Strahl

Avskedade tyska universitetslärare sid 386

Manchester Guardian innehöll enligt Svensk Jufisttidning återgiven en av förteckning på inemot 200 tyska universitetslärare vilka blivit nödsakade att lämna sina befattningar. Bland professorema i juridik på listan märktes Gerhard Anschütz, Heidelberg, känd kommentator till Weimarsom författningen, en av Tysklands mest ansedda straffsrättslärare, Hermann Kantorowicz, Kiel, en frirättsrörelsens tillskyndare, rättsñlosof, av rättshistoriker och straffrättslärare, Hans Kelsen, Köln, grundläggare av den s k Wienerskolan inom rättsteori med allmän statsrättslära och folkrätt, Gustaf Radbruch, Kiel, framstående rättsñlosof och straffrättslärare, forutvarande riksjustitieminister, Walther Schücking, Kiel, berömd folkrättslärare, ledamot den fasta internationella domstolen av i Haag, Emil Lederer, Berlin, framstående nationalekonom och sociolog samt Alfred Manes, Berlin, känd för arbeten inom törsäkringsväsendets område.

Referent professor Ivar Strahl

Lägerliv led i juristutbildning i Preussen sid 474

som

I Preussen hade bestämts att sex veckors vistelse i gemensamhetsläger skulle fordras juris studerande. Livet i lägret skulle, under sträng

av tillämpning ledarprincipen, fyllas med idrottsliga övningar och

av undervisning i världsåskådning samt statspolitiska och nationella ämnen. Som motiv för anordnandet av lägerlivet anfördes önskan att återuppväcka lusten för lcroppsövningar i naturen och att stärka viljan i syfte att vinna

uthållighet, beslutsamhet, punktlighet och plikttrohet. Referent professor

Ivar Strahl

1933 1934

Bondearvsrätten endast för arier sid 586

Denna blev utsträckt från Preussen till hela Tyskland och angav förutsättningar för bondearvsrätt. En förutsättning var att bonden skulle

tysk och därmed förenlig härstamning. Den rasrena stamtavlan vara av skulle föras tillbaka ända till år 1800. Bonden fick alltså inte vara jude. Referent Claes Westring

Den tyska juristdagen; motto: Nationalsocialismen den främsta rättskällan sid 588

Denna ägde i Leipzig. I det tyska advokatsamfundets tidning

rum "Juristische Wochenschrift" framhölls att i stället för de ändlösa debatterna på tidigare juristmöten skulle träda föredrag av män som visste hur "Der Führer der Deutschen" tänkte över alla stora problem och hur enligt hans

sinne lagstiftningsspörsmål och yrkesfrågor skulle lösas. Ett motto som

uppställts "Dutch Nationalsozialismus dem Deutschen Volke

för mötet var das Deutsche Recht". De 12.000 deltagarna avlade inför allt folket eden "att de såsom tyska jurister intill sina sista dagar skulle följa sin ledare Adolf Hitler på hans väg". Ett annat motto var "Höchstes Gesetz sei jetzt der Wille des Führers das sei ein Grundsatz des geltenden Staatsrechts". Svensk Juristtidning innehöll i artikeln en redogörelse för de ämnen som

förekom och där grundprincipen genomgående att national-

var socialismen den främsta rättskällan. Referent Kurt Holmgren

var

Nationalsocialistiskt strafflagsförslag; rasförräderi 80

sid

Förslaget var framlagt av justitieminister Kerrl. Den gällande strafflagen sades alltför mycket ha fått sin prägel strävandet skydda den av att matieriella, i enskild besittning varande egendomen. Bestämmelser i sådant syfte borde icke få utgöra strafflags tyngdpunkt. I centrum borde en i stället stå stadganden till skydd för staten och dess bestånd, rasen, familjen, äran, den tyske mannens värn- och arbetskraft, den tyska kvinnans förmåga till moderskap och det tyska barnets renhet. Bland bestämmelserna märktes att ingående äktenskap mellan tyskar och av personer som tillhörde en främmande blodsgemenskap här åsyftades främst judar eller enligt lag icke fick sammanföras med tyskt blod ras som skulle förbjudas. Som rasförräderi skulle bestraffas också varje form av könsumgänge mellan tyska och dylika Straffbar kränlming personer. av rasäran förelåg om en tysk offentligt umgicks med färgad på en ett sätt som kunde anses såsom skamligt och sårande för sund folkuppfattning. en Referent Kurt Holmgren

Ny presslagstiftning; skydd för tyska staten och kulturen sid 183

En ny lag för pressfriheten i Tyskland utfärdades den 4 oktober 1933. Rätt att utöva verksamhet som redaktör Schriftleiter tillkom endast tyska medborgare arisk härstamning. Huvudredaktören skulle tillse den av att tidning han ledde icke innehöll något stred mot goda seder eller som var ägnat att försvaga det tyska rikets kraft, den tyska viljan till vämkraft, kultur eller näringsliv eller sårade andras religösa känslor. Varje framställning som förblandade enskilda intressen med allmänna på ett vilseledande sätt förbjuden. Yrkesdomstolar för skulle finnas. var pressen Medlemmarna i dessa domstolar skulle utses propagandaministem. av Lagen syntes bl a innebära att pressverksamheten blivit offentligrättslig en funktion. Vid lagförslagets framläggande förklarade riksminister Goebbels att det innehöll den modernaste presslagen i världen och att den några om år skulle komma att utgöra förebild för andra länders .lagstiftningsarbete på detta område. "Denn es ist" fortsatte riksministem "das einzige mögliche, die Freiheit des Geistes und die Interessen des Staates in Einklang zu bringen". Den svenske artikelförfattaren sedermera justitierådet Gunnar Bomgren anmärkte ironiskt: "Det torde framtiden förbehållet vara att yttra sig härom".

Deutsche Juristen-Zeitung; respekterad juridisk tidskrift försvinner

sid 198

Denna tidskrift grundades 1896 av Otto Liebmann. Den hade mycket högt anseende i Tyskland och utlandet. När Svensk Juristtidning grundades 1915 tjänade tidskriften till föredöme både med artiklar av vetenskaplig art och eljest bestående värden, ävensom allsidigt bedömande av dagens aktualiteter i den mån de ägde juridiskt intresse. Grundaren lämnade tidskriften och även det stora förlag som bar hans narrm. 1937 upphörde tidskriften helt. Referent professor Ivar Strahl

Den tyska folkdomstolen; dömande av hög- och landsförräderi sid 507

Genom lag den 24 april 1934 om ändringar i straffrätten och

en av förfarandet i brottmål skedde avsevärda förändringar i strafflagens bestämmelser hög- och landsförräderi. Straffen för dylika brott

om skärptes avsevärt och det straffbara området utvidgades. I samband dänned inrättades särskild domstol, "der Volksgerichtshof", med

en uppgift att döma i dylika mål. Åklagare var riksåklagaren. Den tilltalade skulle biträdas av försvarare. Valet av försvarare måste godkännas av domstolens ordförande. Förundersökning behövde inte verkställas om åklagaren fann detta onödigt. Domstolens utslag kunde inte överklagas. Domstolen blev bekant senare ett av de värsta terrorredskapen och

som dömde bl 20 julimännen 1944 under groteska juridiska former.

Referent Per Santesson

Juridiskt godkännande av 30 junihändelserna 1934 sid 507

Med anledning de politiska utrensningama den 30 juni 1934 och de

av närmast följande dagarna utfärdades den 3 juli en lag angående åtgärder i "statsnödväm" vilken återgavs in extenso på originalspråket: "Einziger Artikel. Niederschlagung hoch- und landesverräterischer Angriffe

Die zur

30. Juni, und Juli 1934 vollzogenen MaBnahmen sind als am Staatsnotwehr rechtens."

Detta alltså det formellt juridiska godkännandet i efterhand av

var mördandet på Hitlers befallning hundratals eller tusentals människor

av nämnda dagar med början av SA-chefen Ernst Röhm.

Juristutbildningen i Tyskland; förtrogenhet med den nationalsocialistiska världsåskådningen sid 607

Denna var föremål för fortsatt bearbetning. Juristutbildningens mål att

var skapa en i sitt fack grundligt bildad, till karaktären otadlig rättens tjänare som levde bland och med folket och dess omutliga och målmedvetna

var tjänare och ledare. Han skulle lära känna det tyska folkets historia och de folks historia som bidragit till den tyska kulturens utveckling, särskilt grekemas och romamas. Dessutom skulle han göra sig förtrogen med den nationalsocialistiska världsåskådningen och med rasteoriema. Referent Brynolf Eng

Blandäktenskap sid 94

Blandäktenskap som ingåtts före 1933 behövde inte upplösas men den som var gift med en icke-arier kunde enligt Reichsgericht inte få behålla sin statstjänst. Om en arier med ett ariskt barn gifte sig med judinna

om en kLmde enligt Reichsgericht judinnan deltaga i barnets uppfostran. Detta väckte hård kritik i tidskriften Juristische Wochenschrift. Referent Erik

Lund

Retroaktiv strafflagstillämpning sid 97

Holländaren van der Lubbe dömdes av Reichsgericht till döden för Riksdagshus-branden 1933 enligt lag förklarades retroaktivt

en som vara tillämplig. Reichsgericht förklarade bl att "statens intresse kräver att

a en senare lag, vilken förmodligen härrör bättre insikt hos lagstiftaren,

ur genast och i så stor omfattning som möjligt kommer till användning".

Referent professor Ivar Strahl

Jahrbuch des deutschen Rechts; anpassning till nationalsocialistisk rättsuppfattning sid 367

Denna skrift började utkomma 1904 och hade till ändamål att hålla läsarna å jour med lagstiftningens förändringar. En förändring skriftens

av innehåll erfordrades nu. "Nationens uppvaknande det historiska året 1933 har skapat ett principiellt nytt läge även för den juridiska litteraturen".

Förordet innehöll bl a följande "Wollte das Jahrbuch nach wie vor die Führerstellung in der juristischen Berichterstattung behalten und wollte es darüber hinaus das juristische Gewissen des Volkes werden, so musste sein Inhalt mit dem Geist nationalsocialistischer Rechtsauffassung erñillt und seine Form diesem neuen Rechtsgeist angepasst werden". Referent

Hugo Wikander

Äktenskapsförbudet judar/arier sid 13 l

Det år 1935 införda förbudet förtydligades och utvidgades väsentligt. Detaljerade bestämmelser gavs om egenskapen av jude och även av Mischling. Den fick ingå äktenskap med arier endast med

senare en riksinrikesministems och Führems ställföreträdares tillstånd. Kvartsjudar fick gifta sig med arier utan tillstånd men icke med personer med två heljudiska far- och morföräldrar och överhuvudtaget icke med personer med större judisk arvsmassa. Slutligen jämställde man med judar "zigenare, och mulatter". Redogörelsen omfattar en hel sida i

negrer Svensk Juristtidning. Referent Tage Grönvall

Tyska rättsvetenskapsmän mot judendomen sid 652

Den 3 och 4 oktober 1936 höll Reichsgruppe Hochschullehrer des Nationalsozialistischen Rechtswahrer-Bundes möte i Berlin. Mötet inleddes justitieminister Frank med ett tal, vari han bl a gjorde följande

av uttalande: För all framtid är det omöjligt, att judar kan uppträda i den tyska rättens Den tyska rättsvetenskapen är förbehållen tyska

namn. män därvid ordet tysk är att förstå allenast i den betydelse det äger i det Tredje rikets raslagstiftning. Det består längre något behov att omtrycka på tyska skrivna juridiska arbeten judiska författare. Alla

av tyska förläggare skall genast upphöra med att utge nya upplagor av sådana arbeten. 4. Ur alla offentliga eller för studieändamål avsedda bibliotek skall de judiska författarnas arbeten, såvitt överhuvudtaget är möjligt, avlägsnas. Dessa arbeten bör flyttas från avdelningarna för tysk vetenskap till de avdelningar behandlar judarnas och det judiska folkets liv. Med

som tysk rättsvetenskap har judiska författares rättsvetenskapliga arbeten icke det minsta att göra. Sådana arbeten utgör allenast utländska iakttagares tankar angående tyska rättsidéer och tyskt rättsförverkligande. Tyska rättsvetenskapsmän skall i framtiden endast i den mån citera judiska

författare dessa citat är alldeles nödvändiga för att påvisa typiskt

som en judisk mentalitet och för att skildra denna. Uteslutet är emellertid, att tyska åsikter i framtiden till någon del skall uppbyggas på åsikter

ens som företrädes av judiska rättsvetenskapsmän.

Under mötet, som lär ha varit talrikt besökt, gjordes många uttalanden mot det judiska inflytandet i den tyska rättsvetenskapen.

Mötet sände justitieminister Frank ett telegram innehåll bl att

av mötesdeltagama gav honom och varandra ett löfte att i sina vetenskapliga arbeten citera judiska författare endast när detta nödvändigt för att

var undgå att föröva plagiat och blott med uttryckligt omnämnande, att författaren var jude, samt att de skulle fortsätta det vid mötet påbörjade samarbetet mellan rättsvetenskapsmän och nationalekonomer till utforskande av judendomens historia och kriminalitet ävensom judendomens inträngande i det tyska folkets liv. Referent professor Ivar

Strahl

Reform av Bürgerliches Gesetzbuch BGB sid 342

Tyska justitiedepartementet beordrade lagrevision varigenom vissa

en delar av privaträtten skulle utbrytas BGB och underkastas

ur en ny reglering genom särskilda lagar. Reformens utgångspunkt skulle

vara partiprogrammets grundsats "Allmännytta går före egennytta". BGB

är en konstruktionernas och abstraktionemas lagbok skriven för juristema, för folket. Vad tillhör viss juridisk kategori regleras på sätt

som samma oavsett dess betydelse ur social synpunkt. "Nyttjanderätt är lika med nyttjanderätt vare sig det gäller en bil för söndagsutflykt eller familjens

en hem. Äganderätt är äganderätt vare sig det gäller ägandet ask

av en cigarrer eller en del av Tysklands jord. Men folket känner annorlunda och vill se detta komma till uttryck i lagen". Hitler hade bemyndigat j ustitieministeriet att påbörja förarbetena. Referent M Hallenborg

Dödsstraff för "näringssabotage" sid 343

Utöver de särskilda straffbestämmelserna i de talrika författningarna till förebyggande av kapitalflykt och valutasmuggling hade tyska regeringen utfärdat en lag den 1 december 1936, stadgade dödsstraff för

av som

"näringssabotage" Wirtschaftssabotage begånget av tyska medborgare. Närmare bestämt drabbade straffet den som medvetet och samvetslöst, av

egennytta eller andra låga bevekelsegrunder, i strid med gällande grov bestämmelser överförde tillgångar till utlandet och därigenom tillfogade det tyska näringslivet svår skada. Straffet kunde ådömas även om brottet

att begånget i utlandet. Den brottsliges förmögenhet skulle var anse som konfiskeras.

Brott emot lagen skulle avdömas av den nya folkdomstolen, "Volksgerichtshof" inrättades 1934 huvudsakligen för att döma i

som högförräderimål. Referent Tage Grönvall

Ovanstående kan förklara varför det bland de de svenska bankerna

av rapporterade herrelösa kontona endast finns ett fåtal med adress i Tyskland. I dessa fall kan det ha varit fråga flyktingar eller personer

vågat ta risken att inte uppge eller erbjuda sitt tillgodohavande till som tysk myndighet.

Rättsstaten Tyskland sid 670

Svensk Juristtidning meddelade följande: Svensk Tidskrift, häft. inleder

läsvärd artikel judepogromema med följande citat från Runebergs en om Landshövdingen: "- Att bryter all skuld är endast hans, -."

- - en, - -

Brott och straff Förbud för judar att köra bil sid 73 l

"Berlin 3 dec. 1938. TT. Deutsches Nachrichtenbüro meddelar: Skyddsstafettemas SS riksledare och chefen för den tyska polisen, Himmler, har utfärdat en preliminär polisförordning om upphävande av körkort och trañkkort för motorfordon innehas judar. Det heter bl a

som av i förordningen: Juden Grynszpans fega morddåd i tyska ambassaden i Paris, riktade sig mot hela det tyska folket, låter judarna framstå som

som otillförlitliga och olämpliga till att inneha och föra motorfordon."

Repressalier mot judarna i Tyskland med anledning

av ambassadmordet i Paris den 7 november 1938 och skador under "kristallnatten" samma månad sid 91

Tidskriften återger i sin helhet förordningarna

böter för alla tyska judar på en miljard RM,

skyldighet för de tyska judama att undanröja alla skador

som

uppkommit under kristallnatten i november" på grund folkets

upprördhet över den judiska hetsen",

skyldighet för butiks- och husägama för kostnaderna för

att svara

reparationema,

skyldighet att avstå försäkringsersättningama för skadorna till

riket.

Samma nummer av tidskriften innehåller även "Verordnung

zur Ausschaltung der Juden aus dem deutschen Wirtschaftsleben". Enligt denna förbjudes judar att driva Einzelhandelsverkaufsstellen, Versandsgeschäften och Bestellkontoren ävensom att självständigt idka hantverk. Vidare förbjudes de att salubjuda eller på

varor annat torg, mässor eller utställningar. Referent professor Ivar Strahl

De stormiga händelserna 1940 föranledde inga särskilda inlägg i Svensk Jurist-tidning angående tyska rättsliga förhållanden. Händelserna hade mera med historia än med juridik att göra. Däremot innehöll årgången

en 15-sidig redogörelse för den follcrättsliga bakgrunden till den rysk-finska konflikten undertecknad 15 högtstående jurister från de nordiska

av länderna utom Finland.

"Kommissarisk förvaltning" och därmed besläktade förvaltningsformer enligt tysk rätt sid 948

Tidskriften innehöll niosidig artikel härom av Tage Grönvall.

Arbetet på tysk civillagbok; bidrag till förverkligandet av

en ny nationalsocialismen sid 480

Bürgerliches Gesetzbuch BGB år 1900 hade varit föremål för

av bearbetning under mottot "Abschied BGB". Arbetet skulle enligt

vom riksminister Frank avslutas och krönas med Volksgesetzbuch VGB.

en Åtskilliga inslag BGB kunde dock få förekomma. Frank uttalade att

av Volksgesetzbuch nära förbunden med tidens stora händelser: "Das

var Werk des Krieges und der Politik soll durch ein Gesetzbuch für das völkische Leben der neunzig Millionen gekrönt werden -". Häri ligger

- enligt Frank medveten och avsiktlig bekännelse till rättens idé. Som alla

en revolutioner världshistorisk ordning kan den nationalsocialistiska icke

av avstå från att förverkliga innehållet i sitt ideologiska program genom rättsordningen.

Det gällde att genomföra "die Errungenschaften des neuen

nationalsocialistischen Rechtserlebens". Framför allt skulle plikttanken komma till sin rätt på ett helt annat sätt än i de tidigare lagböckema, medan begreppet subjektiv rätt skjutes sidan. "Wir sind der Uberzeugung dass ein Grossvolk wie das neuerstandene Volk der Deutschen nicht nur einen territorialen Grossraum braucht sondern auch geistige Grossräume. Dazu gehört die Spannweite überragander Gesetze" Referent professor Knut

Rodhe

Reform det tyska rättsväsendet; uppbyggande av ett

av nationalsocialistiskt rättsväsen sid 739

Führern hade förordning den 20 augusti 1942 bemyndigat

genom en av riksjustitieministem att enligt Führems riktlinjer och instruktioner i samråd med chefen för rikskansliet och ledaren för partikansliet uppbygga ett nationalsocialistiskt rättsväsen och vidtaga alla härför erforderliga

åtgärder, varvid riksjustitieministem skulle kunna avvika från bestående rätt. I tidskriften "Deutsche Justiz" uttalades att målet för den pågående nyordningen i Europa för första gången i världshistorien att icke

var makten utan rätten skulle dock icke i meningen lika rätt för alla

segra, av utan enligt det gamla preussiska ordstävet "Jedem das seine". Führem

var icke blott lagstiftare utan även den högste domaren, varför teoretiskt sett han ensam hade befogenhet att skipa rätt. En domare skyldig att döma

var uteslutande efter nationalsocialistiska principer domare står i

enär en som omedelbart förhållande till Führem även måste döma Führem

som Referent professor Ivar Strahl.

Tysklands högsta förvaltningsdomstol; dömande enligt nationalsocialistisk världsåskådning sid 81

Ordinarie medlemmar skulle utses av De enligt uttryckligt

var stadgande inte bundna i sin ämbetsutövning några anvisningar. "Sie

av haben ihre Stimme nach ihrer freien, dem gesamten Sachstand

aus geschöpften Uberzeugung und nach der nationalsocialistischer

von

Weltanschauung getragenen Rechtsauslegxmg abzugeben." aleferent

GurmarWeij1e

Utkast till ny tysk civillagbok enligt den nationalsocialistiska tankevärlden sid 846

Till sitt innehåll är de flesta reglerna "Satz fiir Satz durchtränkt der

von nationalsocialistischen Gedankenwelt" för använda motivens

att nu egna ordalag. Såsom smakprov kan citeras artikel 5 där det heter "Die Eltem sind verpflichtet, ihre Kinder im nationalsocialistischen Geist leiblich und sittlich zum Dienst am Volk zu erziehen. Partei und Staat stehen ihnen mit

ihren Erziehungs- und Zuchtmitteln Seite" bistår. Referent professor

zur

Seve Ljungman

Tysk rättsuppfattning sid 607

Professor Ivar Strahl hade från skrifter som utkommit i Tyskland på

senare tid noterat några där framförda synpunkter.

Rättsordningen har utbyggts med syfte att främja Tysklands och främst ett nationalsocialistiskt Tysklands makt. Riksminister Frick uttalade vid ett juristmöte "Rätt är vad det tyska

som gagnar folket, orätt vad skadar det tyska folket." Himmler yttrade

som inför Akademien för tysk rätt: "Om lagparagraf står i vägen för

en vårt handlande, så är mig detta fullkomligt likgiltigt".

Strafflagen för de andra folken, särskilt polackema, i det "tyska storrummet" var strängare än for tyskarna.

Werner Best, Tysklands ombud i Danmark, anförde i festslcrift

en för Himmler att det folk i ett världsrum som är starkast och ledande endast kan förfara så med de svagare folken att dessa antingen totalt förintas eller helt trängs undan ur ledarfolkets område eller inlemmas i dess förvaltning.

4. Professor Carl Schmitt, Akademien för tysk rätt, yttrade följande: Lag är för icke abstrakt, på viljeyttring i det förflutna

oss en en beroende regel, utan lag är ledarens plan och vilja. Ledaren har rätten därför att han förlqoppsligar idealet enligt ledarprincipen,

rasprincipen och partiprincipen.

Asylrätt för flyktingars förmögenhet uppsats av sedermera professor

- Folke Schmidt sid 609

En härom på 14 sidor finns i tidskriften. Den behandlar bl a de uppsats kommissariska rättsfallen i Högsta Domstolen 1941.

krigsförbrytare uppsats Östen Undén 914 Om begreppet av sid

Som underlag för bestämmandet begreppet krigsfdrbrytare hänvisar

av Undén till fjärde artikeln i Haag-konventionen 1907 lantlcrigets

av om lagar och bruk På ställe finns artikel av professor Ragnar

samma en

. Bergendahl problemet krigsförbrytare från svensk synpunkt. Vidare

om finns där artikel Karl Schlyter med kommentarer till Torgny Tzson

en av Segerstedts jr artikel i oktoberhäftet Samtid och Framtid med titeln

av "Krigsförbrytarna och Människovärdet".

Av naturliga skäl har tidskfifien detta år föga att redovisa nazistiskt

om juridiskt tänkande.

över vid

Rapport iakttagelser genomgång av Skandarkiv i Norrköping.

Gunnar Richardsson

1998-01-08

Uppdraget har bestått i att undersöka vad kan finnas bevarat rörande Skandinaviska

som

Bankens rapportering tyska tillgångar till Flyktkapitalbyrån

1 940-talet att granska vad som eventuellt finns bevarat av bankens rapportering

till Svenska Bankföreningen herrelösa konton 1960-talet,

av att granska Styrelseprotokoll avseende åren 1933 1972 samt

att bedöma vilka ärnnes- korrespondensdossiéer som kan vara av

särskild relevans för kommissionens uppdrag.

Arkivet, med vilket här den del Skandarkiv går under

avses av som benämningen Historiskt arkiv, omfattar enligt arkivförteclmingar 3.207 arkivkartonger och ett obestämt antal böcker enligt uppgift omfattande

tillsammans 350 hyllmeter. Materialet emanerar från Stockholmskontoret.

För orientering och sökning finns två arkivfdrteckningar: en ordnad efter ämnen och en ordnad efter handlingens utfärdare. Ämnesregistret upptar drygt 3.200 ord eller namn i alfabetisk ordning. Några exempel: ABA-SAS, Exportföreningen, Flyktingkapital, Guldaffárer, Inköpsrätter, Planekonomi, Ränteavtal, Stiftelseurklmder och överläggningar med regering och näringsliv. Register ordnat efter utfárdande avdelning eller person är ännu mera omfattande; antalet uppslagsord eller namn uppgår uppskattningsvis till 8- 10.000. Några exempel på utfárdande avdelning: Bolagsbyrån, Företagstjänst, Industrikredit AB, Juristexpeditionen, sekretariatet

omfattande 879 kartonger och Utlandsselcretariatet. Exempel på "utfárdande personer: Dir. P Brundell, Dir. E C:son Herslow, Dir. G Rabe, Dir. G. Söderlund och Dir. L E Thunholm Under arbetets gång visade sig flera luckor finnas. Genom arkivchefens upplysning fick jag tillgång till ett intressant material som inte finns medtaget i någon av de båda arkiv förteclqiingama, nämligen ett kartotek med uppskattningsvis 45-50.000 kundregisterkort; mera därom senare i rapporten.

Arbetsbetingelser och tillvägagångssätt

Det är med stor tillfredsställelse som jag konstaterar att arbetsbetingelsema Varit de bästa; det av mig önskade materialet har tagits fram snabbt och beredvilligt och jag har på alla sätt hjälpts tillrätta Jag har under några kvällar kunnat arbeta vidare sedan arkivexpeditionen stängts vilket inneburit att arkivchefen återvänt från sin bostad för att låsa in materialet i larmade utrymmen. Jag har fått material kopierat enligt mina önskemål; kopioma har försetts med en stämpel diagonalt över papperet med

- denna text: Copyright Får endast användas Kommission judiska

av om tillgångar i Sverige. Dir. 1997:31. Alla kopior har tagits i två exemplar varav jag erhållit det ena. Jag har vid ett tillfällen frågat juristen vid

par SE-banken i Stockholm Johan Stålhand till råds.

Arkivstudiema i Norrköping har genomförts under tiden 1-5 och 15-19 dec. 1997. Därutöver har en dag 9/ 12 ägnats SE-bankens arkiv i Göteborg för undersökning speciell uppgift; därom

av en mera senare. I sökande efter uppgifter relevanta för Kommissionen har jag utnyttjat de båda arkiviörteclqiingarna. Vad ämnesregistret beträffar visade det sig vara endast ett stickord som direkt ledde till något av intresse, nämligen ordet tlyktingkapital. På aktstycket ifråga återfanns emellertid ett annat 0rd: flyktkapita1; huruvida den språkliga differensen avspeglar

en medveten distinktion låter sig inte så lätt avgöras. Det i registret så lovande ordet guldaffärei visade sig handla om något mindre spännande än vad jag hoppats på: försäljning av guld från Boliden på 50-talet. Bland de handlingar det synnerligen omfattande utfárdanderegistret

som pekar hän mot har jag botaniserat efter bästa förstånd. Jag har gått igenom åtskilligt av sekretariatets korrespondens och lånedossier samt vissa direktörers handlingar och direktionsprotokoll för några år. Om genomgången av styrelseprotokollen se nedan. Med tanke på mina bristande kunskaper bankaffárer har jag avstått från att mig in på

om ge dokument som emaneret från bokföringsavdelningen, sådant

ex. som gäller bokslut och balansräkningar.

Styrelseprotokollen

Bankstyrelsens protokoll föreligger i avskrift i Skandarkiv för perioden 1933 1963. Protokoll för andra hälften av år 1935, vol. saknas. - Bankstyrelsen sammanträdde gång i månaden utom i juli; med vissa få en undantag ägde sammanträdena i Stockholm, Göteborg eller Malmö. rum De ärenden dominerade gällde för bankens interna frågor, ex. som

inrättandet nya avdelnings- och expeditionskontor, personalfrågor

av tillsättandet befattningshavare, avgångar vid pensionering eller, för av nya kvinnor, giftermål, lönefönnåner för viss personal parentationer i samband med dödsfall bland personal eller styrelseledamöter, rapporter förändringar i bankens aktieportfölj, beviljande av krediter åt om ledamöter styrelsen, centralkontorsstyrelser eller kontorsstyrelser samt av beviljande krediter åt företag, i vilka ledamöter av styrelsen, av centralkontors-styrelser eller kontorsstyrelser ingick. Jag har gått igenom protokollen för åren 1933-1953 och inte funnit någon notering flyktkapital eller flyktingkapital eller herrelösa konton. om Denna fråga reglerades enligt Torsten Carlssons biografi genom beslut av bankens styrelse den 17 november 1964 att bemyndiga bankens ledning att överföra dessa medel till föreslagen fond; den aktuella summan korn att en utgöra drygt 249.000 kr. Då protokollen fr. 1964 finns i SE-bankens o. m. arkiv i Göteborg, besökte jag detta i förhoppning att finna intressant underlagsmaterial till detta beslut. Något sådant fanns dock inte, endast en

PM från justitiedepartementet och cirkulär från Flyktkapitalbyrån.

Styrelsens beslut J 13 har denna lydelse:

Verkställande direktören Thunholm redogjorde för i justitieen departementet uppgj ord promemoria innehållande förslag till överföring preskriberade bankkonton för utländska offer för av nazistisk förföljelse o.d. till statlig stiftelse eller fond för en nazistoffrens och jämförliga flyktingars intressen. Därest bankföreningen, för närvarande hade frågan under som behandling, skulle tillstyrka förslaget beträffande dessa herrelösa konton, bemyndigades verkställande ledningen verkställa överföringen medlen ifråga och vidtaga därav föranledda av åtgärder bil.9.

Vad gäller svensk-tyska penningtransaktioner har jag funnit sammanlagt tre noteringar i protokollen. Vid sammanträde den 19 sept. 1939 lärrmade herr Herslow redogörelse för bankens innehav av tyska och ungerska en obligationer och fordringar J 18. Ett år senare 17/9 1940 redogjorde Herslow för de förhandlingar han fört försäljning av tyska rikets 4 % om

obligationer av år 1930 till ett nominellt värde 29 milj. dollar och

av erhöll styrelsens bemyndigande att avyttra dessa obligationer till kurs

en av 40 %. Vid följande styrelsesammanträde 22/10 anmäldes att obligationema ifråga hade sålts och att banken å Svenska Statens 4 % försvarslån av den 1 maj 1940 tecknat ett belopp 25.000.000 kr.

av Under tiden för dessa förhandlingar pågick enl. uppteckningar

av telefonsamtal förhandlingar försäljning tyska obligationer. Dir. E

om av Czson Herslow. Div. handl. S-Ö. 1933 1945. V tyska

om förhandlingar

med Sv. Riksbank guldförsäljning Tyskarna skicka representant till

om Stockholm, Riksbanken för förhandlingar Kronor mot guld. Några uttalanden beträffande policy gentemot ariserade företag i Nazityskland har jag inte påträffat.

De efterlängtade rapporterna

Någon rapport till Svenska Bankföreningen rörande avvecklingen

av herrelösa konton på 1969-talet utöver det nämnda har inte

ovan återfunnits; det innebär att jag inte funnit någon rapportering till Svenska

Bankföreningen.

Det andra explicit efterfrågade materialet gäller nämnts

som Skandinaviska Bankens rapportering tyska tillgångar till

av Flyktkapitalbgån på 1940-talet. Detta uppdrag har inom parentes förvånat mig, då sådan rapport rimligtvis borde finnas i

en Flyktkapitalbyråns arkiv i Riksarkivet. Något definitivt kan inte

svar ges. Något material i form av en regelrätt rapport med adressat eller medföljande missivskrivelse har inte påträffats. Däremot har jag funnit förteckningar på s.k. Loro-konton är intresse. De ingår i

som av "Sekretariatets korrespondens och lånedossier Sekr. 568. Mappen är försedd med etikett med följande maskinskrivna text: nlåningsrälcningar. Utländska kunders inbetalningar. Flyktkapital" samt med

blyertsnoteringen 1937-38.

Materialet består av två olika listor avseende dels privatpersoners, dels firmors konton. Den senare listan upptar tio firmor på sammanlagt 1.290.000 kr. och har följande rubrik: Influtna medel för följande firmor, vilka öppnat konti efter 1 1937, kunna flyktkapital.

ev. anses som

Den andra listan omfattar 5 maskinskrivna blad i stort format 25x36

och är försedd med överrubriken Saldo å Loro den 15/11 1938

per Kr. 23.467.85 7:76. Under den understrukna rubriken finns denna notering: Influtna medel för följande privatpersoner, vilka öppnat konti efter l

1937, torde kunna som flyktkapital min understylcning. Listan

anses upptar sammanlagt 142 konton med uppgifter om kontoinnehavarens namn och bostadsort, kontots saldo samt tidpunkt för dess öppnande. Förteckningen är ordnad efter länder och, i vissa fall, världsdelar. Inför detta material inställer sig omedelbart en rad frågor, fr. a. tidpunkten för upprättandet listorna och syftet. Någon datering förekommer inte.

av det förefaller rimligt att räkna med att bakgrunden finns att söka i Flyktkapitalbyråns arbete; så vitt jag förstår har begreppet flyktkapital knappast förekommit före andra världslqiget, vilket dock torde ha varit möjligt vad beträffar arkivförteclcningens beteckning flyktingkapital. En fråga som jag inte funnit något svar på är det förhållandet att uppgiftema

kontonas saldo gäller den 15/11 1938. Kan det förhålla sig så att Loroom konton dvs. inlåningskonton i svenska kronor för utländska banker/kunder inte kunde öppnas efter detta datum

Inför bearbetningen av det material som jag samlat i Skandarkiv ställdes jag inför frågan vad jag kunde eller borde göra med detta material. En möjlighet att överlämna det till Kommissionens sekretariat i obearbetat

var skick, bilaga till min rapport. En annan var att utnyttja det

som lcimdregisterarkiv som Skandarkiv förfogar över och söka utröna vad som hänt med dessa konton. Även det bedömdes arbetskrävande

om vara en

valde jag det alternativet och detta främst två skäl. Det process senare av

är det faktum att de influtna medlen faktiskt uppges vara flyktkapital

ena

och att jag i enlighet med min tolkning av det givna uppdraget

- prioriterat sökandet efter just "herrelösa konton.

Det andra består däri att det rimligtvis är av intresse att se hur en svensk affärsbank hanterat konton av detta slag och dokumenterat vidtagna åtgärder.

Eftersom det omfattande kundregisterarkivet är alfabetiskt ordnat redovisar jag de 142 kontona efter princip. Då det emellertid kan

samma

intresse att få överblick över den geografiska fördelningen vara av en presenterar jag dock först förteclming över antalet konton samt den

en sammanlagda för varje land/världsdel:

summan

Tab. 1 Antal privatkonton och summan insatta medel fördelade på

stater/Världsdelar

Stat/världsdel Antal konton Belopp i sv. kr. Afrika 2 18.900 Amerika U.S.A. 6 116.700 Canada 1 1.300 Central- Sydamerika 3 449.800 Asien 8 80.300 Belgien l 8.500 Danmark 5 314.100 Danzig 5 126.700 England 15 266.600 Estland 5 35.100 Finland 20 145.800 Frankrike 22 320.900 Grekland 3 46.500 Holland 11 317.700 Italien 2 34.500 Jugoslavien 1 92.400 Lettland 1 19.700 Luxemburg 1 96.900 Norge 3 37.200 Polen 2 16.700 Portugal 2 14.000 Rumänien 2 93.300 Ryssland 1 2.600 Schweiz 7 233.300

Tjeckoslovakiet	4	37.100
Tyskland	2	89.600
Ungern	7	82.500
Totalt	142	3.098.700:-

Som framgår av ovanstående tabell emanerade de flesta kontona från Frankrike, Finland, England och Holland medan påfallande få hörde hemma i Tyskland.

Vid bearbetningen av "142-kontolistan" har jag tillfogat de uppgifter om kontonas avslutande som finns noterade på kundregisterkorten. Enligt uppgift i en av kortlådorna har genomgång av korten skett under perioden 15/10 1948 11/10

- 1949. Varför så skett anges inte och framgår heller inte av något annat material som jag träffat på. Bakgrunden kan möjligen - kanske rent av sannolikt — vara Flyktkapitalbyråns verksamhet. Som framgår av tabell nr 2 förekommer dock ett antal noteringar om avslutade konton efter 1949.

sou 1999.20 349

Tab. 2 Förteckning över Loro-konton

Hamn Plats Belogg Opgnat Avslutat Anm. Adler, Fritz Paris 33.500 26.9.38 15.1.40 Alport, Valerie London 15.400 5.11.37 3.10.39

a/o Erich Andrassy,Emerich Budapest 27.000 27.4.37 28.20.46 disp.

fl.t.Sver. Auber, Vilma Paris 5.100 25.8.38 19.7.38 a.per. Auerbach,Herbert London 11.300 22.2.38 30.11.38 check Auerbach, Walter Amsterdam 4.800 4.10.38 28.2.40 a.bank

Bachke, A.H. Trondheim 19.300 20.9.38 10.3.70 Bajkitch,Velimir Beograd 92.400 4.10.38 5.4.39 a.per.

o. Zagorka Bamberger, Louis MeranoIt 4.500 13.1.38 27.3.39 rem. Beenhouwer,J.a/o Amsterdam 162.500 8.6.37 6.2.46 rem.

Harold Bendixsohn,W.a/o E.Bombay 9.400 13.3.38 18.1.40 a.bank Berger, Alfred Prag 1.700 28.6.38 27.1.40 Björkenheim,Edv. Helsingfors 2.700 21.3.38 13.8.42 a.bank Bloch,Martin u/0 Zürich 20.200 18.8.38 12.4.39 a.per.

Hugo Wyler

Bomse1,E.a/oS.E.	London	1.200 5.8.38	5.12.38 check
Bonow, Anita	London	2.300 1.10.38	29.9.41
Braude, Paul	Danzig	3.300 14.11.38	28.1.39 a.bank
Braude, Paula	Tel-Aviv	10.000 6.5.38	------------- --

Breuer, Elisabeth Budapest 27.000 9.7.38 12.11.47 Buchenau Cia Mexico 300.000 22.10.38 16.1.40 Bunimowitsch,Hans Paris 5.100 4.5.38 9.12.38 disp. Büch1er,Vi1iam Prag 3.900 29.6.38 ------------ --

Calsen, Jenny Chicago 68.200 22.6.37 8.11.39 a.bank

Margareta Chovjka,Josef Köln-Lin.th.2.700 16.9.38 ------------- -— Chydenius, C.W. Helsingf. 17.500 21.3.38 5.8.41 fru C. Claudot,A. Helsingf. 14.000 28.9.38 12.10.39 check Cohen-Beer,Ernst Amsterdam 9.600 20.4.38 27.11.39 utbet.

f1.t.Sth1m

Contodicou,Evdoch. Athén 7.700 29.3.38 Coutouzy, Stephan. Athén 35.000 11.11.37

Deeley, G. Köpenhamn 3.300 11.11.37 Diebold-Ammel, Ittenheim b.1.800 24.9.38 Kund—

Berthe Strassbour

Eklund,Wilhe1mina Helsingfors 4.000 15.9.38 Erickson, A.E. Abo 20.000 30.9.38 register- Everett, Morris Cleveland 4.000 28.10.37 Essen, Georg von Helsingfors 2.000 11.6.38

Fahle, Margarethe Tallin 17.600 18.10.38 kort Falkner, B. Paris 45.000 24.9.38 Felten, Edoard Moscou 2.600 10.9.38 Firmenich, Peter DualaKa- 13.500 15.9.38 saknas

u/o Elisabeth merun

Gans J. u/o Amsterdam 75.000 27.5.38 13.11.40 Hompes Gens Geiser, Mimi Basel 6.700 18.8.38

35° sou 1999:20

Glombik, F. Osaka 6.800 23.10.37 23.10.37

He1s.fors 18.900 27.9.37 29.9.38 rem. Gornitz, Jote

Mexico 7.900 31.5.38 15.4.54 Grave, Beate Greiner,werner Mössingen 86.900 29.8.38 3.10.39

b/Tübingen Gumpler,I.B. Helsingfors 1.200 21.10.38 ------------ --

Lilly Budapest 10.500 2.7.38 11.11.42 Gyenes,

a/0 Syracuse 19.300 2l.2.38 28.9.39 Halik, Franz

Ha1ik,Camille USA

Henrik Durban 5.400 14.12.37 29.12.41 a.bank Hansen,

Amsterdam 19.000 31.3.37 10.12.46 a.kont Hartog,J.S.

26.600 29.8.38 23.1.39 a.bank Hartog,J.u/o Har— Haag

tog-E1ias,S.H. Heeckt,Herbert London 42.700 27.9.38 7.9.44 disp.

Zürich 5.200 22.20.38 14.12.40 check Heilborn, Werner

Amsterdam 10.800 30.9.38 22.5.39 check Hekster,S.

Bi11y—Mon— 2.200 20.9.38 31.5.52 check He11er,Ernest

e/o Josephine igny Fr.

Emanuel Aarau Sch 1.900 18.2.38 28.8.39 a.kont Hess,

Paris 7.600 3.10.38 21.12.49 presk Hoffman,J. Hopf,Paul London 155.100 13.9.38 18.12.46 clear

Paris 135.600 21.9.38 14.10.39 a.bank Horlick, Sonia Hyd1eman,L.J. Co London 2.100 12.9.38 13.6.40 a.bank

Jacobsen, Einer Paris 19.300 27.9.38 13.8.39 rem.

Oslo 6.200 11.2.38 24.3.48 a.kont Jacobsen, Jac. Jacoby, Heinz Lisabon 2.100 13.10.38 ————————————--

Abraham Danzig 54.000 2.6.37 7.4.41 a.bank Jaglom, Jaglom, Simon Danzig 47.300 28.6.37 22.11.50 presk

und Marie Janacek, L.G. Paris 5.400 20.6.38 30.1.47

Adolf Luxenburg 96.900 15.9.38 5.12.39 a.bank Kahn, Kaplan, Abe Riga 19.700 21.8.38 27.11.40 a.bank

Timisoara 70.100 21.6.38 5.11.56 a.bank Klein, Ernest

u/0 Edith Korn, Nathan Jerusalem 2.500 22.9.38 13.2.40 Kuhlmann, Groth Mexico 141.900 23.9.38 ———————————--

y Köhler, Margarete Neuilly 1.800 28.4.38 11.2.41 check

u. Maria Donges Frankr.

Bombay 5.700 30.9.38 23.12.49 flyktb Köster, E.

Lehmann,Louise Paris 10.000 28.9.38 ??

sen.g.Po1lnow

Edward Pärnu 2.500 11.4.38 12.12.45 utbet Lepp,

f1.t.Sverige Lindblom, John Abo 3.100 28.9.38 Luksep, Karl Tallinn 4.000 30.6.37 22.11.50 presk

Stefan Budapest 2.200 17.8.38 21.12.49 presk Magyar, Marti, Carlos Marseille 3.900 4.10.38 30.11.38 a.kont

Ernst Clarens 174.400 16.9.38 8.12.39 Mayer,

Schw. Mayer-Weismann A.o Boston 1.700 27.10.37 20.2.39 disp

Mayer-Weismann M. Meinrath, Rudolf London 2.100 12.9.38 12.7.39 Meliki, Leon I. Teheran 4.100 21.10.38 22.2.39 en son

Merilä, Aino Abo 3.700 11.6.37 18.2.38 a.pers

reg.kort:01ga M. Merilä, K.E. 0/e Abo 5.200 22.2.37 25.11.39 a.pers

Aino Merilä

Mick1es,J.B. a/0 Weston 15.800 25.5.37 29.8.45 a.bank

Edytha Macy Mickl.USA Mieczkowska,Tek1a Zoppot 19.200 12.11.37 9.2.73 a.kont

Danzig Mielewczyk, Paula Danzig 2.900 9.8.38 12.4.39 rem. Mirwitz, Rasse Tallinn 5.000 5.9.38 20.12.39 a.bank Mittwoch, Manfred Amsterdam 24.900 27.2.37 24.3.39 rem.

Normann, Johan Oslo 11.700 21.12 37 23.12.41 disp.

Obstbaum, Koppel Helsingf. 5.000 15.6.38 22.11.30 presk

Pallos, Steven Denham 9.600 20.5.38 18.9.39

England Patri,Foukaina N. Athén 3.800 12.8.37 2.12.39 a.bank Pick, Rose Paris 4.200 25.5.38 24.3.48 check Pillack, Kurt Helsingf. 5.100 22.3.38 20.9.39 disp. Platschek, Paul Paris 5.400 15.9.38 1.4.40 a.bank

u/0 Gertrud Plaut, Th. Hull 6.900 18.3.38 24.11.39 a.bank Poirot, A.E. Helsingf. 7.100 8.1.37 8.1.40 check Pottere, Hans de Budapest 2.900 4.10.38 1.3.40 a pers Prudnhomme,Gaston Paris 1.000 18.10.38 ————————————--

Ramo, Ida Amsterdam 2.000 27.4.37 3.4.39 rem. Rau, Fernando Lisabon 2.100 13.10.38 4.6.76 Reif, Paul Haag 37.500 10.9.38 13.10.39 disp. Rieger, Ignacz Krakow 8.700 10.9.38 10.11.58 presk Roeffs, Felix Haag 5.000 6.9.38 22.11.50 presk Rosenwa1d,Ju1ius Bournemouth 4.800 13.5.38 14.2.39 a.bank

Sak, Sören Char1otten1.5.500 13.9.38 3.2.40 a.pers Salkind, Simon Köpenhamn 16.600 5.10.38 8.11.48 disp. Schenk, Bruno Zürich 15.300 21.10.38 13.12.38 disp. schindler, Maria Locarno 9.600 31.8.38 9.4.40 rem. Sch1esinger,And- Montreol 1.300 4.11.38 21.5.40 a.bank

rea u.Georgette Zifferer; namnet ändrat t. Andrea Stevens Schnickar, Alex- Tallinn 5.000 5.9.38 13.4.48 a.bank

ander Seeger,H.A.H. Singapore 33.000 28.9.38 16.12.38 a.bank Seid1itz,Ernst v. Helsingf. 23.000 6.5.38 19.2.41 Selldorff, Paul Paris 7.500 13.9.38 21.3.39 a.bank Selmeczi. Maria Bukarest 23.200 27.9.38 7.4.41 Stignitz,Theodor Budapest 10.000 30.3.38

kundregisterkort för Lili Stignitz utan annan uppg.än adress Strassburger,0tto MeranoIt 30.000 23.8.38 ------------ -— Stryks, Walter Neuilly s/S 1.500 27.6.38 14.10.39 a.bank Stärk, Marcel Budapest 27.400 1.11.37 29.3.46 Sundheimer, Willy London 1.000 9.2.38 11.10.39 a.bank

Tarnowski and/or London 9.600 29.9.38 24.11.38 a.bank Helene Tarnowska Tenenbaum, Bruno Warszawa 8.000 22.4.37 ------------ -- Thorup,Va1d. skodsborg 284.700 18.8.37 11.3.40 Tiesenhausen, Paris 5.400 3.10.38 17.10.39 a.bank

Maria Tommerup, Frank Köpenhamn 4.000 5.10.37 30.3.39 a.pers Törnroos,A.F. Helsingfors 2.000 29.9.38 13.11.40 disp.

Ullrich, Hugo Helsingfors 1.100 7.4.38 4.1.39 trass. Unger, Hubert Paris 1.500 3.10.38 16.1.40 check Upiné, Const. Helsingfors 4.500 27.8.37 7.2.72 presk

Varlet, Jaques Sclessin-Ou-8.500 4.7.38 17.4.40 a.bank

grée Belg.

wa1ter,Hub.Conrad Manehester 1.900 14.9.37 30.3.39 a.bank Warburg,K.S. London 2.700 5.5.38 weiser,E. Paris 5.000 27.5.38 Weiskopf, F.C. Prag 3.900 25.4.38

u/0 Grete Weller, K.A. Singapore 8.800 16.9.38 wihuri. Antti Brändö 4.700 27.9.38 wolf, L.B. Metz 13.100 14.4.38

Zastera,L.Johann Skutec 3.200 20.9.38 18.4.39 a.bank

Tjeckosl. Zetterlund, Olof Miami Beach 7.700 28.6.38 27.11.51 presk

Östenson, Ebba Helsingfors 1.000 27.9.38

Förklaringar: I de fall kundregisterkort saknas i kolumnerna

anges ------ -- 4 och uppgiften i kolumn 5 avser formen för kontots avslutande

sådan uppgift saknas är kolumnen tom: a. pers. överfört till

annan person; bank överfört till annan bank; rem. remburs; clear

a. clearing; flyktb. till flyktkapitalbyrån; presk. preskriberat; trass. trasserat.

Kopior över kundregisterkorten överlämnas till Kommissionens sekretariat.

Som framgår av dessa tillfogades successivt nya uppgifter, bl. a. nya adresser. En lekman får gärna det intrycket att registerkorten fördes med stor noggrannhet. Uppgifter om kontonas avslutning föreligger för de flesta. Det kan vidare noteras att detta i flertalet fall skedde före 1945. Nio konton kom senare att preskriberas; med tanke på att summorna i flertalet fall är helt obetydliga kan man gissa att det är restposter efter det att merparten tagits ut. Preskriptionema har uppgått till följande summor i sv. kr.: 33:75; 16:66; 54:43; 2.299:83; 12:95; 10:03; 14:65; 2.320260; 10:11.

Frågor man naturligen ställer sig inför åsynen av förteckningen över

som kontoinnehavare är vilka dessa är och med vilka motiv de öppnat konton i en svensk bank. Man kan av namnen sluta sig till att vissa men långt

ifrån alla varit av judisk börd. Jag har inte gjort något försök att bedöma

antalet men har förvissat mig om att inget namn återfinns iNational Registry of Jewish Holocaust Survivors. Det kan noteras att någon notering beträffande religiös eller etnisk hemvist inte förekommer på registerkorten utan i stället i vissa fall medborgarskap. Tekla Mieczkowska från Danzig uppges exempelvis vara "polsk, f.d. dansk medborgare.

Man kan vidare förstå att en del kontoinnehavare befunnit sig i en utsatt position: Ingen korr. enl.tel. 5.5.40 står att läsa på ett registerkort. Och på andra: Vill ha någon korr. av ngt. slag; Korr. kvarhålles enl. medd. 29.l.40; Hennes adress, dit vi dock skola skriva...; "All korr. kvarhålles".

De många kontoinnehavama från Finland tyder dock på att motivet till att öppna ett konto i Skandinaviska Banken inte alltid kan ha varit att förbereda flykt från svår situation i hemlandet. I brev från banken

en en 29/9 1938 till en av dessa, fru Ebba Östenson, Helsingfors, framförs beklagande att på grund av det sedan lång tid tillbaka rådande stora

man överflöd härvarande penningmarkna inte var i tillfälle att förränta

insättningar från utlandet till en högre sats än den tillämpats för

som hennes checkkonto. Man kan fråga sig om det i vissa fall kan ha rört sig om att vinna räntefördelar med att öppna ett svenskt bankkonto.

Ett annat problem gäller frågan om hur komplett listan på de 142 kontoinnehavama är. Varför har just dessa konton och inga andra bedömts vara flyktingkapital En stickprovskontroll i det stora kundregisterkartoteket visar nämligen att det fanns många andra Lorokonton vid denna tid. Uppgifterna på dessa kort är ofta färre än på listan, ofta inga summor nämnda. Jag ger några exempel:

Ferdinand Oppenheimer. Loro H öppn. 20.3.39 avsl. 23. l .40 Käthe Oppenheimer avsl. 24. l .40 Moses Rosenberg Loro avsl. 23.9.38 Herren Rosenberg Herz Loro avsl. 25.2.44 Ignatz Rosenberg olika slags konton. Sista notering: Sfrs.ktot

avslutat och motvärdet av Sfrs. 11:46 överfört till specialräkningar

preskrib. räknkto 15.11.1957 Herbert Rosenstein Loro avsl. 20.9.40 Emanuel Rubanowic Loro avsl. 5.12.34, återöppnat 17.6.38 avsl.

28.9.56 preskr. kr 376293

Det har givetvis varit omöjligt att igenom hela kartoteket; jag tror inte heller att det skulle vara meningsfullt. Jag har inte sett några oavslutade konton och har heller inte funnit något anmärkningsvärt utöver detta att den presenterade listan inte förefaller vara komplett. Någon rimlig förklaring har jag inte.

Det finns emellertid två andra listor över konton. Den är

ena maskinskriven och försedd med denna rubrik: "Saldouppgift å Ord. £konton pr 31/7 1940. Inlåningsräkn. Valutaräkningar. Sekr. 568. Den upptar 47 utländska kunder, både företag banker och privatpersoner med noteringar av kontot i pund. Många sifferuppgifter är överstrukna och följda av noteringar, ex. avsl. 16/8 eller enbart ett datum, vilka i många fall är svårtydda. Hela dokumentet ä f.ö. k1addigt.

Bakgrunden till upprättandet av denna lista den skärpning den

var av engelska valutakontrollen som brittiska myndigheter vidtagit i syfte att basera kurserna på pund utomlands på den officiella noteringen i England. Skandinaviska Banken redogjorde i cirkulärskrivelse till kontoinnehavama på tyska den 10/8 och på engelska den 12/8 1940 för den situation

nya

som därmed uppstått och den distinktion mellan s.k. specialpund och det gamla s.k. internationella pundet som gjorts. Beroende av om kontoinnehavaren bodde i land med vilket England slutit betalningsavtal eller inte kunde pundbeloppet föras över till angiven bank i England eller föras över i svenska kronor till ett spärrat konto.

Utan att ge mig in på någon mera ingående presentation och analys jag

har svårt att bedöma relevansen av detta material presenterar jag namnen

på de kontoinnehavare som erhöll den aktuella skrivelsen och lämnar materialet till Kommissionens sekretariat för ev. vidare analys.

Innehavare av pund-konton augusti 1940

Julius Bite, Riga

Stefan Blumberger, Paris

Evdochia P. Contodiacou, Grekland

A C Dardanides, Heliopolis

Beines Epstein, Tallinn

Gustaf Eriksson, Mariehamn

Tfr. Marie Jivatovsky

Wilhelm Konarski

E Köster, Bombay

Max et/ou Lydia Mendel, Le Caire

Juan Almirall Mestres, Barcelona

Vladimirs Olims, Riga

Alice Scheel, Tallinn

Alberto J Vignes

Gordon Freddy Wise, Detroit

Erich Viktor Zobel, Zürich

Inget av dessa namn har återfunnits i National Registry etc.

Den andra förteckningen av kontoinnehavare gäller konton i dgllar. Den består av fyra blad med namn på företag och privatpersoner skrivna för hand med blyerts. Någon rubrik förekommer inte väl ett stort

men dollartecken. I en kolumn för Kredit finns summor varierande mellan 7 och drygt 73.000 dollar. Totalsumman uppgår till 281.394 dollar. I cirkulärskrivelse till kontoinnehavama uppgavs att europeiska konton i USA hade spärrats; tillgodohavanden på sådana $-konton hos svenska banker var därför tills vidare inte disponibla. Då det övervägande antalet innehavare av sådana konton var svenskar och då dessutom materialet enligt min bedömning inte kan vara av central

betydelse nöjer jag mig med detta påpekande och överlämnar det till Kommissionens sekretariat. Inlåningsräkningar. Valutaräkningar. Diverse lånedossier. Portfölj 666 AF. Sekr. 568g.

Annat material av intresse

Mitt svar på den i uppdragsavtalet efterfrågade bedömningen av vilka ämnes- och korrespondensdossiéer som kan vara av relevans för Kommissionens fortsatta arbete blir efter ett ganska omfattande sökande i

det stora arkivmaterialet, både systematiskt och stickprovsmässigt att jag

inte kan ange något sådant material. För tiden efter 1945 finns material, oftast kopior, som härrör från myndigheter och haft med

organ som uppstädningen efter kriget att göra fr. Flyktkapitalbyrån,

- a. Clearingnärrmden och Svenska Bankföreningen men jag utgår ifrån att

dessa handlingar finns i original i dessa organs arkiv. Om arkivbildningen där skötts illa kan det måhända finnas något av intresse i Skandarkiv. Som exempel återger jag en skrivelse från Skandinaviska Banken till Clearingnämnden den 15 juni 1949:

Till svar på Eder förfrågan av den 9 dennes Hwr/N rörande för tysk räkning innestående belopp får vi meddela, att vi kunna finna oss innehava några belopp av den art, att de nu böra inbetalas till Clearingnämnden. Vissa belopp, som utgjorde täckning för

remburser, ha visserligen efter det tyska sammanbrottet kommit att

kvarstå hos oss, men dessa hava samtliga belagts med kvarstad av

Restitutionsnämnden och till allra största delen utbetalats till

ifrågavarande syssloman. Därutöver finnas några få smärre belopp,

där det är tveksamt om ägaren är bosatt i Tyskland eller och där vi

därför anse oss skyldiga tills vidare kvarhålla beloppen hos oss till

dess klarhet vunnits i detta avseende. I den mån det i dessa fall rör

sig om för tysk räkning inkasserade belopp, komma att i sinom tid

inbetala dessa till Clearingnämnden

Ett annat material, vars proveniens är något oklar, består av "Förteckning å aktier och obligationer samt andelar därav, vilka den 30 juni 1944 av tyska polismyndigheter frånhänts banken R de Lubersac et Cie i Lyon. Det är försett med denna stämpel: FLYKTKAPITALBYRÅN Ink. 17 sept. 1945. D nr B 7. Tre av de uppräknade obligationema har strukits under

7 % 1924; Young 5‘/2 % 1930 2243 obligationer. Numren på de sist nämnda är angivna.

De mig tagna kopiorna överlämnas till Kommissionens sekretariat.

Egna avslutande reflektioner några på beställning, andra något

självsvåldiga.

I uppdraget ingår att lämna reflektioner rörande behovet av

egna ytterligare granskningsarbete i Skandarkiv. Som framgått av det föregående har jag svårt något sådant behov; jag har inte funnit

att se

något utnyttjande eller undangömmande eller på annat sätt oetiskt

hanterande utländska medborgares bankkonton. Att vissa konton

av förlorat innehavare under de tragiska och turbulenta förhållanden som rått under denna tid liksom naturens gång över längre tid ligger i

- genom en sakens natur.

Den begränsade tiden och givetvis medveten prioritering ledde till att

- en ingen genomgång skett styrelseprotokollen för tiden 1954-1963; det har

av förefallit föga sannolikt att någon för Kommissionen relevant information där står att finna. Ett material möjligen skulle förtjäna ytterligare granskning är

som kimdregisterkartoteket. Man bör dock beakta att detta omfattar uppskattningsvis 45-50.000 kort.

Det är givetvis möjligt att iakttagelser i andra arkiv kan motivera ytterligare efterforskningar i Skandarkiv; det är en sak som jag inte kan bedöma. Ännu reservation gentemot de här framförda reflektionerna

en bör lämnas, nämligen att de är avgivna person, som visserligen har

av en

ganska stor erfarenhet arkivforskning, men som stundtals känt sig en av besvärad bristfälliga kunskaper bankaffárer.

av om

Utan att veta hur gått inom Kommissionen beträffande

resonemangen arbetets uppläggning och formen för resultatets offentliggörande tar jag mig friheten väl vetande att jag självrådigt överskrider gränsen för mitt

uppdrag att framföra några personliga synpunkter.

Det har slagit mig hur lite jag känt till de ekonomiska problem på

om basplanet följde i spåren efter det tyska sammanbrottet 1945; detta

som

gäller exempelvis skuldregleringen privata företag emellan. En del av

dessa problem har skymtat i materialet i Skandarkiv, bl.a. den verksamhet

som bedrevs Skyddskommittén för utlandsfordringar och

av Skyddsföreningen för utländska värdepapper.

Då det väl knappast finns skäl att tro att kunskapen bland allmänheten i stort och framför allt bland generation skulle större, drar

- en yngre - vara jag den slutsatsen att det här föreligger ett stort folkbildningsbehov. Jag menar att det skulle beklagligt ett alltför ensidigt kamrers- och

vara om revisorspcrspektiv skulle komma att dominera ett kommande betänkande. Kommissionen har en unik möjlighet med det starka intresse den

- som aktualiserade frågan väckt att genom brett upplagd och populärt hållen

- en slutrapport sprida ny kunskap om viktiga delar av vår historia, kunskap som inte endast har direkt relevans med Kommissionens uppdrag

utan som också är av allmänt intresse alltifrån krigshandelspolitiken i stort under

kriget till de speciella problem följde efter Nazitysklands fall. Kanske

som rentav en särskild förlagsprodukt vid sidan ett reguljärt SOU-

- av betänkande skulle kunna ut

- ges

i ,

Konst och från

Flyktkapitalbyrån. Rapport i Flyktkapitalbyråns arkiv

genomgångar

Hans Seyler

1998-10-01

Inledning

I Nationalmusei arkiv påträffades ett dokument rörande rövad konst. I en skrivelse daterad den 24 oktober 1946 och ställd till överintendenten Erik Wettergren begär Flyktkapitalbyrån upplysningar rörande två tapisserier enligt uppgift från franska legationen skulle rövats från Vicomtessan som de Séze och bortförts från Frankrike på Hermann Görings order och tyska krigsmaktens försorg år 1942. Tapisseriema skulle genom "möjligen" ha införts i Sverige. Fler dokument i ärendet påträffades

arkivet.

Syftet med denna genomgång är att undersöka detta ärende kan följas om i Flyktkapitalbyråns arkiv. Och kan därigenom få en vidare upp man inblick i hur frågan rövad konst aktualiserades och hanterades i om Sverige efter krigsslutet

2. Ärendet med de bortrövade tapisserierna

Ärendet kunde identifieras ärende B 12/46 doss 144, 147. som Beteckningen B att det är ett ärende enligt Restituationslagen. anger Franska legationen hänvände sig till UD vidarebefordrade frågan till som FKB. Av dokumentationen framgår att skrivelsen till överintendent Wettergren ett led i rundskrivelse från FKB till ett flertal muséer var en och institutioner. Av att döma ingick här bl a Svenska institutet, svaren olika länsmuseet, Göteborgs konstmuseum och musei- och

hembygdsfiirbund. En del av dessa kan också reaktion på ett svar vara en utskick från Nordiska Muséet vidare nedan.

FKB tillskrev också den 21/9 1946 Poliskammaren i Stockholm kriminalavdelningen, vilken i sin tur efterlyste tapisseriema tillsammans med fotografier i tidningen Polisunderrättelser den 1 oktober år. samma Vidare spred polisen genom Statens Kriminaltekniska anstalt 115 ex av fotografier i särtryck, vilka sändes till intendent Berg på Nordiska Muséet för vidarebefordran till muséer och större affärer i konstbranschen.

Inga av de tillgängliga dokumenten pekar på att på detta sätt fick man upp några spår av tapisseriema.

Diariet upptar vidare korrespondens med intendent G Berg 22/ 10-46 och fil dr T I Lenk 19-22/1 1-46.

Vidare tillskrev FKB Kungl Generaltullstyrelsen den 15/2 1947 med begäran om att undersökning skall verkställas i vad mån tapisseriema var kända för de lokala tullmyndighetema. För svaret från Generaltullstyrelsen se ärende B 1/47 nedan -

B 1/4 7 147. Ärendet tycks doss vara en uppföljning av ovanstående ärende. Generaltullstyrelsens blev att kännedom tapisseriema svar om saknades vid samtliga tullmyndigheter. Dock medsändes vissa dokument

från tullavdelningen Packhuskajen, Göteborg. För avdelningen

var visserligen tapisseriema "fullständigt okända" kunde inte men man underlåta att meddela att 30 kolli k flyktinggods från Tyskland s "kvarligga å transitupplag härstädes praktiskt taget oundersökta". Varuhavaren F alleniusLeffler hade vägrat att intyg på att tapisseriema ge icke farms i dessa kolli.

Ytterligare genomgång av material och skrivelser från UD/ambassader mm dossier 110 gav inget mer material rörde detta eller andra Bsom ärenden rövad konst. om

3. Övriga ärenden om rövad konst enligt Resitutionslagen

Genom studier av övriga ärenden enligt Restitutionslagen kan få man en bild av hur många ärenden rörde rövad konst och hur FKB arbetade som med dessa.

B 16/45 147. Även detta ärende väcktes hänvändelse

dossier genom en

från franska legationen l4/l2 1945. Denna gång gällde det

"Bagatelle" Fragonard-Creuze Görings samling.

plafondmålningen av ur

Målningen skulle ha dolts i Sverige. De franska myndigheterna misstänkte den kunde upplagd i Stockholms Frihamn hos SchenkerCo AB att vara Internationella Detta företag skulle enligt fransmännen varit transporter. aktivt det gällde att föra bort ett betydande antal konstverk från landet. när

De franska myndigheterna hade vidare avslöjat förbindelser mellan en Rasch, boende i Stocholm och den högste konstsamlaren person vid namn själv: Göring. Till ärendet finns bilagt ett antal hemliga dokument som troligtvis utskrifter mellan tyska legationen och

är av kodmeddelanden

Auswärtiges Amt i Berlin. Meddelandena som är från september-oktober 1941 sig kring ett Göring övervägt köp Raffaelmålning. Då rör av av en besiktning kunde konstateras härstamma från Raffael tavlan efter avstyrdes köpet. Om Rasch inhämtas upplysningar från "överkonstapel Carlsson" vid Stockholmspolisen: Rasch, Hennann Lars, ing har varit i kontakt med Dr Finke, tyska legationen 5/8, 10/8, 12/8 21/8 år 1944 samt o ordnat Sammanträffande Wohlheimer Rasch-Finke och därvid sagts "bra o att de blir fler" eller dylikt.

Beträffande plafondmålningen polisens efterforskningar "negativt gav resultat". FKBs undersökningar inskränkte sig till att man lät sin egna utsedde sakkunnige för SchenkerCo ställa frågan till direktör F Schröder "obnoxiouslistan" över de allierade betecknade icke-önskvärda jfr av tyskar På den finns Ernst Schröder, direktör vid just detta bolag, en enligt de allierade inte enligt de svenska myndigheterna vid

pronazist men

bedömning företaget bortfört denna målning, varvid deras senare om svaret försäkrades vara ett "nej".

B 3/47 doss 147. Belgiska beskickningen hänvänder sig med en lång

bl a

lista med saknade, eventuellt stulna, konstverk och antikviteter. Listan var sammanställd belgiska ekonomiministeriet den 15/3 1947 i enlighet av med överenskommelse mellan franska, brittiska och amerikanske en den 8 1946 OBS avslcrift översättning från franska regeringama juli av detta material. Listan tillika ägarnas vari ingår ett bifogas anger namn betydande antal gallerier och privatpersoner. tillskrev Generaltullstyrelsen den 19/3 och den 28/6 1947 i frågan. FKB inkom den 14/ ll efter det att samtliga distriktstullanstalter och Svar gränstullkammaren i Karlstad inkommit med svar. Två avgivna yttranden från tulldirektionen i Göteborg överlämnades i avskrift, övriga "saknade kännedom ifrågavarande konstföremål". Yttrandena från Göteborg tog om

ånyo Jfr ärende B 1/47 de 30 kolli flyktinggods firma Fallenius upp som Leffler hade upplagt å transitupplag sedan den 9/4 1942. Finnan ville utfärda något intyg att de efterlysta föremålen fanns i godset. om

Ärendet vidare Sändlista upptog en med över 100 på specialister, namn museichefer, galleriinnehavare, konsthandlare fl. ärende 4/47

m Till B

finns fogad kopia lista över dessa en av en namn, se bilagal. Dessutom tycks man använt Skandinaviska museiförbundets stadgar och

medlemsförteclcning.

B 1/4 7 doss 147. I detta ärende finns tillfogat längre lista rövade en över konstverk och antikviteter med angivande bl av ägare: a Rotschild, Edgard Stern m fl Rundskrivelse till bl Generaltullstyrelsen, Livrustkammaren, a Landsantikvarier, Tekniska Muséet, Nationalmuseum, Etnografiska muséet, Stora Kopparberg AB, Hembygdsmuséer, Historiska Muséet, Röhlska och rad lokala muséer. Enligt de arkiverats en svar som visste ingen av dessa något de efterfrågade konstverken. om

B 14/45 doss 144. Upplysningar och genomgång fallet Edithaav Leppich-Lundquist som skulle ha sysslat med att prångla ut konst för egen och nazisternas räkning i Sverige. Hon skulle framställt sig själv som expert på kinesiskt konst sedan hon enrollerat sig med nazisterna. Enda meriten att hon varit hembiträde åt konstprofessor med vore en inriktning på kinesisk konst som sedan kan ha rensats bort nazistema. av Hon tog sig till Sverige vid krigsslutet och ingick äktenskap med en yngre student från Lund från vilken hon sedan skilde sig, dock sedan arrangemanget hjälpt henne kvar i landet. Fallet uppmärksammades i pressen. Efter förfrågan hos konstexperter och konsthandlare i branschen avskrev FKB ärendet. Allt tycktes OK vara

B 4/47 doss 147. En hänvändelse från polska legationen gällande konst som stulits från muséer i Warszawa och Krakow. En skrivelse utgick från FKB till muséer. Av att döma kände ingen svaren till något.

FKB uppmärksammades också genom notis i tullkammaren i en SvD att Landskrona den 15 och 16 november 1948 sålt ett antal konfiskerade konstverk. Hänvisande till de franska, belgiska och polska hänvändelsema hemställde byrån uppgift huruvida några de på auktionen sålda om av konstverken identiska med några de vore av av beskickningarna efterlysta verken. Jämförelsen inget resultat lista över de 15 försålda gav men en verken sändes till FKB OBS bifogas härl.

B 5/46. Omtalas ett porträtt i gouasche Paul Gaugin skulle finnas

av som hos direktör Carl Trygger.

över till

Sammanställning förfrågningar svenska bolag med dotterbolag i

nazikontrollerade områden

Miska Tarma

15 juli 1998

Fem frågor har ställts till åtta svenska bolag. De tillfrågade koncemema

ABB, AGA, Alfa Laval, Electrolux, Ericsson, SKF, Swedish Match var och Wicanders kork.

Frågor som ställdes

Hade koncernen dotterbolag i Tyskland eller ockuperade områden Om

så:

Vilket eller vilka dotterbolag farms det b Finns dotterbolagets arkiv från denna tid bevarat 4. Förekom det att dotterbolaget övertog tillgångar nazifdrfdljda

som

personer hade tvingats frånträda

Förekom det att naziförfölj da personer tvångsarbetade i dotterbolaget

AGA

2 dotterbolag: Hanseatishe Acetylen-Gasindustrie AG, Hamburg och

Autogen Gasaccumulator AG, Berlin. Balansräkningar och registrerings certifikat från handelslagar. Nej Nej

Electrolux

Ja dotterbolag: Lux Gmbh, Berlin, Electrolux GmbH i Berlin, Breslau, Frankfurt am Main, Hamburg, Hannover, Köln, Leipzig, München, Stettin. Endast i ringa omfattning. Nej Nej .

Ericsson

Ja men inte i Tyskland under lcrigsåren. o Bl.a. i Danmark, Estland, Finland, Franlcrike, Holland, Norge. Företagen är i nuläget samma i Danmark, Finland, Holland och . Österrike. Arkiven innehåller Styrelseprotokoll, patentdokument och

bokföringshandlingar

Nej Nej .

Alfa Laval

Ja 2 dotterbolag: Bergedorfer Eisenwerk AG och Alfa- Laval Separator Gmbh i Berlin Ett omfattande material från Bergedorfer Eisenwerk AG har arkiverats . av Museum ñir Hamburger Geschichte Ausensteller Bergedorf. Nej . I Alfa Lavals historiska skrift från 1983 framgår att tillgängligt material . inte kan påvisa att krigsfångar har använts. I berättelse från 1945

en talas dock om "Hilfslcräfte", som anställdes för att kompensera bortfallet av inkallade arbetare.

SKF

Ja Dotterbolag i 15 länder, även i Tyskland. Koncernens policy är att rensa bort sådant material inte legala

som av skäl måste arkiveras.

SKF köpte en fastighet 1940 där ägaren var av judisk härkomst. Efter kriget ville den tidigare ägaren få affären hävd. Fallet prövades i domstol där begäran avvisades.

Tyska rustnings-ministeriet placerade ut krigsfångar vid olika företag,

. så även vid SKF:s anläggning i Schweinfurt.

Swedish Match

Ja, den ena delen av nuvarande Swedish Match Tändsticksbolaget . hade dotterbolag både i Tyskland och i ockuperade områden. DZG. . Deutsche Union-Bank hade DZGs arkiv bevarat, men detta har . förmodligen förstörts i samband med slutstriden om Berlin. Tändsticksbolaget centrala arkiv, avseende tiden fram till 1990, deponerades STORA hos Landsarkivet i Vadstena. Styrelseprotokoll

av för moderbolaget och dess årsredovisningar finns dock alltjämt hos STORA. Enligt uppgift skall det ha förekommit att det tyska dotterbolaget

en övertagit vissa fastigheter som naziförföljda personer tvingades frånträda. Dessa fastigheter skall dock omedelbart efter krigsslutet fråntagits företaget av de amerikanska trupperna. Kan inte med säkerhet besvaras. Inga uppgifter finns. .

Wicanders kork

Wicanders har blivit uppköpt av ett portugisiskt bolag 1989. Vet

historien. något om

ABB

Ja, men inte i Tyskland under krigsären . Bl.a. i Oslo, Bryssel, Köpenhamn, Paris, Amsterdam, Warszawa, Wien .

Bl.a. Styrelseprotokoll, utredningar, korrespondens och interna

. rapporter, men inga uppgifter for besvarande av fråga 4 och Finns inga uppgifter i arkiven Finns inga uppgifter i arkiven. .

avseende i Handels-

Rapport forskning

Industrikommissionens arkiv på

respektive

Riksarkivet oktober 1998

Kersti Ullenhag

Undertecknad, sakkunnig i Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden for andra världskriget", har haft uppdraget att:

vid översiktlig granskning av de statliga Industri- och en Handelskommissionemas arkiv söka information om utländska dvs tyska intressen i svensk industri samt söka ange vilka ramar dessa kommissioner i sin faktiska verksamhet satte för svenska affársidkares handelsrelationer med Nazityskland.

Den förra delen uppdraget knyter till frågan de tyska av an om tillgångarnas avveckling efter kriget; Blev tyskägda företag som kunde förutsättas ariserade föremål för särskild behandling Den senare vara delen uppdraget är betingad nödvändigheten att bestämma det av av privata näringslivets frihetsgrad; I vilken utsträckning kunde enskilda företag villkor bedriva handel med nazityskland under krigsåren på egna och därvid nyttiggöra sig judisk egendom Med utgångspunkt i excerpter, jag, för annat syfte, gjorde under som 1970-talet, har sådant material skulle kunna intresse för givna som vara av frågeställningar blivit genomgånget. Materialet i huvudsak avser Handelskommissionens Statistiska avdelning. Det är okatalogiserat. Endast med hjälp arkivarie Tommy Eriksson på Riksarkivets depå i Arninge av har det varit möjligt att lokalisera handlingarna. Han har också bisprungit med sökningar blivit aktuella under hand. sökningarna i nya som Handelskommissionens arkiv har under arbetets gång utökats med en specialundersökning material till belysning den handel med guldskrot av av

om enligt beviljade licensansökningar möjlig enligt den Peter var rapport Hedberg ingivit till Kommissionen från sin granskning Valutakontorets av arkiv. Vid olika tidpunkter har regler för utgallring

av handlingar

medgivits. Handelskommissionen medgavs sålunda i juni 1949 rätt att generellt utgallra bl infordrade uppgifter export och import a om samt statistiska sektionen varuregister och sammanställningar över

licensutnyttjandez.

Med hjälp Miska Tarma på Kommissionens kansli har jag gått av igenom följande material:

Statens Handelskommission

Statistiska avdelningen

Diverse 1943-1944. D IV, l nr Diverse 1943-1944. D IV, 2 nr Diverse 1940-1945. D IV, Volymerna 440, 449, 450 nr Diverse 1942-1946. D IV, 5 nr Diverse 1941-1944. D IV, 6 nr Diverse 1940-1943. D IV, 7 nr Diverse 1941-1946. D IV, 15 nr

Statens Industrikommission KA Handlingar till huvuddiariet Dnr H 3-300 1943, Akt 11, kartongema 1 och 7 samt nr Akt nr kartong 3

Bakgrund

År 1929 Tysklands andel den uutländska var av sektorns tillverkningsvärde i svensk industri 21%. År 1938 hade den sjunkit till 14,3 %. Motsvarande andelar av sektorns sysselsättning 40,7 % respektive 16,7 %. var Endast Norge och USA svarade för större andelar det utländska av

företagandet i Sverige

Den svenska utrikeshandeln expanderade under l930-talet. Tyskland var Sveriges viktigaste handelspartner. Från Tyskland kom än 20 % mer av importen varje år 1936-1939. År 1939 hade siffran stigit till 25 %. Av svensk export gick 16 % till Tyskland år 1936 och 20 % år 1939. Motsvarande siffror för hela varuutbytet 20 % respektive 23 %. På var andra plats kom Storbrittannien och Irland, avarade för 19 % hela som av

29°Kungl Handelsdepartementet till Statens Handelskommission den 10 juni 1949. 29‘ Sven Nordlund, Upptäckten Sverige. Utländska direktinvesteringar i Sverige av 1895-1945. Umeå 1989, s 326

omsättningen år 1936 och 17 % år 1939. I det samlade svenska varuutbytet liksom i varuutbytet med Tyskland dominerade svensk import över - -

svensk export

Med kriget och Skagerrakspärren minskade den svenska utrikeshandeln. Importvolymen sjönk mellan 1939 och 1940 md 40 % och fortsatte sedan sjunka till 1945 då den stannade på 26 % av 1939 års nivå. Den svenska exportvolymen sjönk mellan 1939 och 1940 med 43 % och nådde sitt minimum redan 1944 då den låg på 23 % 1939 års nivå av Samtidigt utrikeshandeln minskade, ökade Tyska riket sin andel av som svensk utrikeshandel. Dens svenska importen från Tyska riket låg åren 1941 1944 på nivå runt 50 %. Tysklands andel avexporten låg - en samtidigt mellan 41 och 46 %. Sverige hade under samtliga krigsår en negativ handelsbalans i relation till Tyskland. Importen från Tyskland hade liksom under förkrigsåren ett betydligt högre värde än utförseln dit. Den - -

sålunda avgörande betydelse för svensk krigshushållning och

var av föranledde i sig ingen införsel tyska betalningsmedel. Handeln med av Nazityskland liksom övrig svensk utrikeshandel under kriget reglerades - i handelsavtal. Svensk järnmalm batalades i första hand med tyskt kol och koks. Om undantar år 1945 Sveriges handelsbalans, även samlat man var sett, negativ under lcrigsåren

Tyska intressen i svensk industri under krigsåren

Förekomsten tyskägda företag i svensk industri under 1930-talet kan ha av inneburit att ariseringen drabbade även företag lokaliserade i Sverige. I

Tyskland lokaliserade moderbolag som ursprungligen var judisk egendom

Tyskland ha överförts på ariska händer. Även det i Sverige kan i lokaliserade dotterbolaget blev då ariserat. Det är också teoretiskt möjligt att sådana ariserade företag övergick i svensk ägo. I januari 1945 genomfördes inom Handelskommissionen en "Utredning angående utländska finansintressen i svenska affársföretag". Här identifierades 114 utlandsägda företag med ett sammanlagt aktiekapital om 146 341 000 Kronor. 40 dessa med ett samlat aktiekapital om 41 680 av 000 Kronor tyskägda. Här fanns såväl producerande företag som var handelsföretag. Inte mindre än 14 företag låg inom gruppen "Maskiner, apparater och elektrisk materiel, 8 företag inom gruppen Kemiska produkter och apoteksvaror samt 7 företag inom Mineraliska och fossila

292Kommersiella meddelanden. 29’Karl Åmark, Kristidspolitik och kristidshushdllning iSverige under och efter andra världskriget. Del 1 SOU 1952:49, s 965 29‘Kommersiella meddelanden.

ämnen. Ett nytt inslag under krigsåren tyska företag "md var anmärkningsvärt små kapitalinsatser. Tyska företag sysslade med som handel hade ombildat sina svenska agenturer med hjälp tysk av finansiering eller sammanfört tyska exportörer sysslade som med ett stort antal varor i egna företag. Bland de små tyskägda företagen ingick också två tyska propagandabyråer och en reklambyrå för tyska viner. Nämnas bör också att det inom "Ädla metaller, pärlor och gruppen ädelstenar fanns två förädlingsföretag kontrollerade utländska av intressen. Båda var tyska; CG Hallbergs Guldsmedsaktiebolag och Silver AB Plata. Företagens förädlingsverksamhet till avsevärd del baserad var på importerade halvfabrikat". Dessa firmor liksom förekommande handelsföretag inom gruppen var dotterbolag till tyska guld- och silvervarufabriker. Deras import bedömdes i stor utsträckning bestå av halvfabrikat; särskilt till matsilver, försilvras och i övrigt bearbetas i som svenska fabriker jfr nedan under gu1dhande1.5 De allierade svartlistade sådana företag, enligt deras bedömning som företrädde nazistiska intressen. I Handelskommissionens verksamhet ingick att yttra sig över svenska företag och företagare aktuella för som var brittisk svartlistning. I ett yttrande över AB L Hermann Co Stockholm noteras från Handelskommissionens sida, att företaget efter den tyske huvudintressentens dödsfall i december 1940 övergått i svenska händer. Det drivs av direktör OB Sjögren som förbundit sig att för tid minst en av 20 år endast försälja firman L Hermann Co:s Farmaceutiska preparat. Man avslutar:

Kommissionen får därvid vidhålla sin tidigare uttalade mening att skäl för vidtagande av den ifrågasätta åtgärden icke föreligger

I nonnalfallet saknas i Handelskommissionens yttrande klara rekommendationer. I ett yttrande över Silver AB Plata, Stockholm jfr ovan informeras om att bolaget registrerades 1930, att det driver grosshandel i silver- och nysilvervaror samt försilvringsfabrik, att det en representerar en firma i Sachsen samt att det importerar från tyska och schweiziska firmor. Vidare styrelsens sammansättning, anges verkställande direktörens, tillika ägarens, och Johannes namn ursprung; Harald Ficker i Stockholm, bördig från Tyskland och tysk undersäte. Om AB Ikora i Stockholm får Handelskommissionen veta, att man av bolagsordningen är antagen 1934 och att företaget bedriver handel med guldsmedsarbeten och dylikt. Det ägs Würtembergishe av Metallenwarenfabrik. Styrelsens sammansättning När det gäller anges.

2 Utredning angående utländska fmansintressen i svenska företag. Handelskommissionens arkiv. Statistiska avdelningen D IV, Volym 449. nr

Skandinavisk Telegram bureau informeras bl att det finns skäl att a om anta att verksamheten subventioneras av tyska intressen och till sist:

I alla händelserär dessförbindelser med den svenskapressenoch nyhetsfönnedlingen icke inriktade på tjäna svenskaintressen att

I efterhandsperspektivet är det anmärkningsvärt, att Handelskommissionen icke sig i sin redovisning tyska ñnansintressen i svenska företag vare av eller i sina yttranden över enskilda företag aktualiserar frågan om huruvida företaget är ariserat. Sålunda får inte veta den avlidne man om huvudintressenten i det Sjögren år 1940 inköpta företaget var av judisk av börd, heller företaget före överlåtelsen blivit ariserat. om Inte heller i sina yttranden över frågor medborgarskap, uppehållsom och arbetstillstånd åberopar Handelskommissionen förekomsten av judisk anknytning anknytning speglad i förekomsten av judiska namn som en skäl för sina rekommendationer. Den f.d. leetiske medborgaren A L Benjaminowitsch, exportör pälsvaror, ansökte i början av år 1943 om av svenskt medborgarskap. Med hänsyn till att hans export ur svensk synpunkt måste betraltas önskvärd och förtjänt att i görligaste mån som av upprätthållas" fann Handelskommissionen ur de synpunkter den hade att beakta, att anledning saaknas att motsätta sig bifall" till Benjaminowitsch ansökan. Satslöse förre tyske medborgarens, Egon Rauch, ansökan från 1943 tillstånd att idka handels- och agenturrörelse vann sensommaren om däremot icke Handelskommissionens bifall. Sökanden som uppbar understöd mosaiska församlingens hjälpkommitté ville för försäljning av på svensk marknad importera bl glasmästeri- och spegelvaror. a Verksamheten ansågs icke önskvärd ur handelspolitiska och

försörjningspolitiska synpunkter". Trots Handelskommissionens negativa

yttrande beviljades Rauch i september 1943 tillstånd att bedriva rörelse,

tills vidare under tre år Att judiskanlcnytning enligt Handelskommissionens uppfattning en kunde spela roll för bedömning behovet att svarlista skymtar dock i en av yttranden Nordiska AB Schering, Stockholm, respektive Arno Felix över Meyer, Stockholm. I det förra konstateras lakoniskt avslutning: "En av som styrelsens medlemmar, advokat Felländer, är icke arier och i det senare: "Meyer är född tysk och s.k. arier, är numera svensk medborgare". men

295För samtliga yttranden Statens Handelskommission Satistiska avdelningen D se Volym 449. Grupp XIII. Avdelning E. XIII. Juridiska frågor. Dr Linders IV, nr efterlämnade papper. 297Statens Handelskommission, Statistiska avdelningen D IV, nr Volym 449. Grupp XIII. Avdelning C. Medborgarskapsfrågor och arbetstillstånd mm. 1941-

1944.

Kunskap om huruvida judisk egendom i form tyskägda på

av företag

svensk botten gick förlorad arisering förusätter genom kunskap om i vilken utsträckning sådan arisering förekom. Sådan kunskap har förgäves sökts av Kommissionen. Frågan eventuell arisering om av tyska företag i Sverige torde kunna få sin belysning endast i den mån besitter

företagen

företagsarkiv med information om sina ägarförhållanden. Utifån kunskap

om ägarförhållanden i dessa enskilda företag skulle det också möjligt vara att avgöra huruvida judisk egendom i form judiskt ägda eller ariserade av företag kom i svensk ägo. Ett vetenskapligt projekt med syfte försöka att genomföra en systematisk undersökningav förändrade ägarförhållanden

inom tyskägda företag i Sverige under nazitiden skulle relevant för vara Kommissionen men ryms inte inom dess Kommissionens analys ramar. av Flyktkapitalbyråns verksamhet dock ett visst perpektiv på tyskägda ger företag i Sverige under nazitiden.

Utrikeshandeln

Organisering

Svenska företag medverkade i krigsårens handel med nazityskland genom såväl export import En bedömning huruvida som av varor. av de i sin varuhandel kunde komma i besittning judisk egendom förutsätter av kunskap om den svenska utrikeshandelns organisering.

Sverige förvandlades under andra världskriget till planekonomi en Produktion och handel ställdes i folkförsörjningens tjänst statliga genom organ. Varor skulle mobiliseras för lcrigshushållningens behov och för avtalsbunden utrikeshandel. Gör krigshushållningen utarbetades en femårsplan. Inom Industrikommissionen utarbetades detaljerade produktionsplaner för enskilda företag hade att medverka i som lqigshushållningen. Som exempel kan nämnas inom textilsektionen att man

år 1943 utarbetade en förteckning över 102 företag, vid mobilisering

som skulle disponeras sektionen för tillverkning lantförsvarets av av lcrigsmånadsbehov av textilier dock trikå. Krigsmånadsbehovet avsåg linne, band, bomullsvävnader och ylle samt tågvirke Månadsbehovet mm. fördelades finna per

2 För systematisk genomgång Karl Åmark, Kristidspolitik en se och kristidshushållning i Sverie under och efter andra världskriget SOU 1952:49 och 50. 2 Statens Industrikommission KA. Handlingar till huvuddiariet. Akt nr Kartong3.

Handelskommissionen utrikeshandelns centralorgan. Utrikeshandeln var reglerades mot bakgrund av gällande export- och importförbud via - licensgivning. För utförsel fordrades normalt exportlicens och för av varor införsel från utrikes ort en import1icens.’°° Handelsströmmama av varor kom att kanaliseras handelsavtal och däri stipulerade import- och genom

exportkvoter". Handelskommissionens exportlicensiering blev därför

begränsad tillkontroll över gjorda åtaganden efterföljd". vunno Handelsrelationema mellan Sverige och Tyskland reglerades i nya avtal för ett kalenderår i sänder. Här fastställdes i stora drag omfattningen av import och export samt bestämmelser rörande prissättning den s k prisvågen och betalningsförhållanden. Svenska exportlicenser var

beroende det svenska försörjningslägetfm

av Bevarade handlingar rörande handeln med det ockuperade Danmark kan illustrera Handelskommissionens arbete. Inför förhandlingarna om handelsavtal för första halvåret 1943 fick kommissionen regeringens uppdrag att tillsammans med Statens Inudtrikommission och Statens Livsmedelkommission inlämna ett yttrande. Av yttrandet skulle framgå i vilken usträckning ingångna avtal export och import utnyttjats vid om utgången 1942, önskemål avseende importen från Danmark första av halvåret 1943 samt uppgifter möjligheterna till export. Som underlag om för avgivet yttrande den 2 januari 1943 fanns bl a: av

1 utredning från Sveriges Allmänna Exportförening avseende en enskilda företags önskemål om export; 2 sammanställning utarbetad Stockholms Handels-kammare en av efter kontakt med samtliga landets auktoriserade handelskarnrar rörande föreningars och enskilda firmors önskemål om import; 3 synpunkter och önskmål från Sveriges Grossistförbund samt 4 önskemål från ett antal privata firmor

De licenser avseende export till Danmark blev följden av ingånget somm

avtal hade utgångspunkt i exportföreningens utredning. Här hade

en enskilda firmor angivit sin export till Danmark åren 1938, 1941 och 1942 samt sitt önskemål export dels första avtalperioden 1943, dels hela om kunde elapparater och valsverk också A året. Exporten avse men hushållsglas och brösttabletter

3°°Allmänt exportförbud infördes den 21/3 1941. Vissa varor upptagna i en särskild frilista undantogs. Importregleringen avsåg import av varor enligt särskild lista. Jfr Åmark, 926-928 och 930-932. aa, ss 3°‘ Karl Åmark, 929f och 936-938. För citat se s 929f. aa, ss m Statens Industrikommission. Dnr H 13. 1943.

I sin avräkning export kontingenter Handelskommissionen av angav varuslag med angivande statistiskt tidpunkt för licensens av nr, beviljande, licensinnehavare, köpare, värde och kvantitet varans samt kvarstående saldo. Vid en redovisning hur de under 1941 beviljade aver exportlicensema för monteringfárdiga trähus utnyttjats får sålunda man veta, att exportören AB Svenska Trähus inköpt husen från ett flertal namngivna tillverkare och att merparten köpts Oberkommando des av Heeres.3°3

Svenska exportörer betalades i svenska över clearingen. För pengar varuhandeln med Tyskland förlåg avtalsbestämda priser. Företagen i var varuutbytet med Tyskland regeringens förlängda Inom för arm. ramen gällande regelsystem fanns för dem ingen möjlighet att genom självständigt agerande komma i besittning judisk egendom. av

Import av guldskrot och guldsmedssopor

Sveriges officiella handelststistik visar, att Sverige åren 1938 1940 i t 0 m medeltal importerade 10 394 kilo guldslcrot och guldsmedssopor från Norge, Danmark och Tyskland. Importen från dessa länder kulminerade med 21 197 kilo år 1940. Motsvarande siffror för åren 1945 och 1946 var 18 734 respektive 15 375 kilo. År 1944 kom endast 0,35 kilo guldskrot

från Tyskland och under krigets sista år saknas Tyskland i importstatistiken.3°‘ Enligt den officiella statistiken låg sålunda importen av guldskrot och guldsmedssopor på nivå vid ingången till kriget samma som under dess slutskede. Då Norge och Danmark ockuperade kan var man dock inte utan vidare utesluta även det inte förefaller troligt att - om guld från koncentrationslägren kan ha transiterats via dessa länder och ingår i redovisad import 1944 och 1945.

Vid sidan av den i handelsstatistiken redovisade handeln förekom import av varor för förädling och reexport samt import av varor som utförts för förädling. Kommissionen har därför på olika vägar sökt ytterligare information eventuell import guldskrot och om av guldsmedssopor åren 1944 och 1945. Enligt uppgifter i Valutakontorets arkiv hade två affinerier företag upparbetar guld till koncentrerad som mer form i betydande omfattning sökt tillstånd för införsel guldskrot och av guldsmedssopor för förädling och reexport under perioden 2 november 1944 t 19 december 1945. Ädelmetall AB och Aktiebolaget Nordiska o m

3°3Statens Handelskommission, Statistiska avdelningen. Diverse 1943. D IV. Nr

304SOS.Handelsstatistik 1938-1946, tabell

Afñneriet ANA ansökte under denna period om licenser för införsel av inte mindre än 39 553,5 kilo guldslqot plus kvantitet skulle ge 20 kilo en som finguld, angivet krätz, skrot, obearbetat guld, guldhaltiga tackor och som mynt samt ñnguld. Ansölcningama ingavs av Rudolf Rophsson respektive W Hallbeck. Importen skulle i första hand Danmark men också Norge avse och England. Valutakontoret beviljade 14 ansökningar avseende 36 553,5 kilo samt kvantitet, efter upparbetning skulle räcka till 20 kilo. Fyra en som leveranser sammanlagt 16 175 kilo hade enligt Valutakontorets om anteckningar förtullats ANA och femte leverans om råvara till 20 - av en kilo finguld hade förtullats Ädelmetall AB. Av dessa kavntiteter av - som med säkerhet infördes i Sverige för förädling och reexport åren 1944 och 1945 kom 16 150 kilo från Danmark och Norge Korrespondensen mellan Valutakontoret och AB Ädelmetall illusterar, att det angivna ovan värdet för önskad import enligt angivna licenser rymmer dubbleringar. Sålunda begärde AB Ädelmetall i december 1944 att få förnyad licens på mängd 3 000 kilo vilken endast 558 kilo hittills importerats. en om av

Begäran avslogs

Inom såväl AB Nordiska Afñneriet Ädelmetall AB ökade det som bokförda värdet varulagret år 1945; inom ANA från drygt 58 000 av Kronor till 304 000 Kronor och inom Ädelmetall AB från drygt 127 500 Kronor till drygt 194 000 Kronor. Det senare bolaget hade vid utgången av år 1945 fordran knappt ll O00 på Guldsmedsaktiebolaget i en om Stockholm, G A B, sålunda bolagets stora kunder Det är som var en av alltså uppenbart att delar av den mängd guldsopor och guldskrot som importerats 1944-1945 fortfarande fanns inom landet vid utgången av år

1945. Remissinstans för Valutakontoret Handelskommissionen. En var illustration till Handelskommissionens ställning behandlingen av en ger ansökan införseltillstånd insänd till Valutakontoret Ädelmetall AB om av den 8 juni 1945. Bolaget ansökte om att utan hinder av gällande importförbud för omarbetning och återutförsel få införa 3 000 kilo guldsmedssopor, guldhaltiga tackor och guldmynt från Danmark. Valutakontoret lät inhämta Handelskommissionens yttrande. Sedan Valutakontoret informerat sig att Handelskommissionen inte hade om något att erinra mot införsel och återutförsel fick bolaget sitt av varorna

3°5Peter Hedbergs rapporter till Kommissionen angående licensansökning avseende guldimport. 3°°Ädelmetall Aktiebolaget till Valutakontoret 1944-12-28 samt Valutakontoret till Ädelmetall Aktiebolaget 1944-12-30. Valutakontorets arkiv. 3°7Styrelsens för AB Nordiska Affmeriet och Ädelmetall AB förvaltningsberättelser för åren 1944 och 1945.

tillstånd Eftersom den varuhandel kom till stånd skulle kanaliseras som av Handelskommissionen har jag sökt efter information guldslcrotets om

och guldsmedssopomas härkomst, förädling och slutliga destination i

Handelskommissionens arkiv. Inom Handelskommissionen fördes avtalsregister och samt varuländerregister, där mankortförde beviljade licenser, med angivande av ersättning och anteckning om utnyttjande. Fr den 1 juli 1943 fick o m Handelskommissionen i uppdrag att föra ett särskilt törädlingsregister över exporten 1944. Här skulle bl a anges:

varor som inkommit till riket för förädling och därefter

återutföras... Ett kort upplägges för varje stat. Nr, och å

detsamma upptagas dag för bifall, licensnummer, firma, kvantitet,

fobvärde råvarans värde+förädlingskosmader, frakt och

dylikt .3

Arbetet med registret skulle samordnas med Generaltullstyrelsens verksamhet från vilken inget arkivmaterial finns bevarat. det har icke heller vid sökningar sig i Handelskommissionens arkiv eller i den vare efterföljande Handels- och Industrikommissionens arkiv varit möjligt att lokalisera kortregistren. De finns inte heller kvar inom Handels-

departementet. Registren har uppenbarligen varit föremål för gallring.

Handelskommissionen medgavs beslut i juni 1949 rätt att gallra

statistiska sektionens varuregister omedelbart, rapporter och sammanställningar rörande generella licensers utnyttjande efter 2 år.

samt enligt beslut i maj 1956 finna- respektive länderregister"

3°°Ädelmetall Aktiebolaget till Valutakontoret 1945-06-08, Valutakontoret till Statens Handelskommission 1945-06-09, Statens Handelskommission till Valutakontoret 1945-06-09 samt Valutakontoret till Ädelmetall Aktiebilaget 1945-06-19. Valutakontorets arkiv. 3°°PM angående förädlingregister samt PM angående förädlingsstatistik. Statens Handelskommission 1943- 10- 1 Statens Handelskommission. Satistiska avdelningen. Diverse 1943. D IV. Nr 3’ Ibidem 3 Kungl.Majt till handeldepartementet 1949-06-10 samt Kungl Handelsdepaxtementet till Statens handels- och industrikommission 1957-05-10. Jfr även Kungliga Folkhushållningsdepartementet till Statens Handelskommission 1947-04-18. Förteckning över Handelskommissionens arkiv sekretariatets handlingar.

I Handelskommissionens bevarade månadsvisa sammanställningar över exporten jan-april 1943, jan-dec 1944 och jan-mars 1945 motsvarande sammanställningar för återstående delen 1945 har icke gått att

av lokalisera skymtar guldhandeln endast i två notiser. I den första anges att exporten till Danmark i juni respektive juli månad 1944 innefattade ädelmetall till mängd 16 kilo för juni månad och 18 kilo för juli

en av månad. Den "guld och silver, utvunnits från Danmark insänt

avser som ur avfall". I Handelskommissionens sammanställning "Exporten under juni månad 1944 nedanstående varuslag med fördelning på licenser

av återfinns nedanstående notering om gulsmedssopor utförda för förädling:

Statnr 1320: 1:guldsmedssopor Tyskland: 186 kg. Lic. B 86577 den 21 12.43 för Ädelmetall AB á 4 000 kg guldsmedssopor,

. innehållande finsilver men guld eller platina. Utfört för raffinering.

I Handelskommissionens sammanställning "Uppgift 29/12 1944 över beviljade exportlicenser varor som är upptagna å A-listan återfinns

av noteringen:

1320 Platina- guld- och iridiumskrot och -avfall. Lic.nr D 3039.

Exportör KE Carlson Guldvarufabrik. Land. England. Kvant. Kg

Värde Kr. 5 000.3

700 gr.

Förtullning guldsmedsskrot och guldsmedssopor hade skett i Malmö

av och Hälsingborg. Även vid dessa lokala tullmyndigheter har aktuella handlingar sökts befunnits utgallrade. Intervjuer med personer aktiva

men inom affineriema eller deras efterträdare kan möjligen fördjupa kunskapen

krigsårens handel med guldslcrot och guldsmedssopor. om

3 För samtliga citat och övriga informationer se Vissa månatliga exportuppgifter 1942- Swedner Statens Handelskommission. Statistiska Avdelningen. D IV, nr 15

Rapport avseende forskning i Wallenbergsarkivet 1997 augusti

Kersti Ullenhag

Undertecknad, sakkunnig i "Kommissionen judiska tillgångar i Sverige

om vid tiden för andra världskriget", har haft uppdraget att i Wallenbergsarkivet söka:

handlingar som kompletterar Bankinspektionens information om

Enskilda bankens hantering under och efter andra världskriget

s.k.herrelösa konton som kan ha haft judiskt

ursprung.

samt att undersöka:

möjligheten att belysa Enskilda Bankens affärer med tyska företag under 1930-talet och andra världskrigets år. Granskningen skall syfta till en kartläggning av Kommissionens möjligheter att belysa Enskilda bankens ekonomiska förbindelser med företag av judiskt ursprung.

Bakgrund

Tyskland var under mellankrigstiden en av Sveriges viktigaste handelspartners. Till Tyskland gick 15,2 % den svenska exporten 1929

av och 20 % 1939. Tysklands andel den utländska sektorns i Sverige

av tillverkningsvärde var 21,1 % 1929 och 14,3 % 1938. Motsvarande andel av sektorns sysselsättning var 40,7 respektive 16,7 %. Endast Norge och USA svarade 1938 för större andelar av det utländska företagandet i

13 sou 1999.-20

Sverige Genom Flyktkapitalbyrån likviderades eller försåldes ett hundratal tyska företag under åren 1946-1950. Anon dessa företag

av ansågs ha speciell näringspolitisk betydelse och blev föremål för speciella utredningsdirektiv. Av dessa senare företag finns 113 representerade i Enskilda Bankens arkiv i Wallenbergsarkivet, förvaltat "Stiftelsen för

av Ekonomisk Historisk Forskning inom Bank och Företagande".

Wallenbergsarkivet

Wallenbergsarkivet rymmer ca 2 000 löpmeter arkivmaterial samt 148 kartonger med milcrofilm. Varje kartong innehåller 100 rullar,

ca som finns förtecknade i ett särskilt register. Arkivet saknar läsapparat, och det finns därför i ögonblicket ingen möjlighet att ta del mikrofilmerna

av Inköp av läsapparat planeras. En grov uppskattning visar, att ñlmrulle

en kan rymma 19 500 exponeringar; varje exponering omfattar sida eller

en möjligen ett uppslag. Register över filmernas innehåll ger en viss överblick över materialet.

Kärnan i arkivet är Stockholms Enskilda Banks SEBs arkiv 1856- 1971. Därutöver Stiftelsens arkiv personarkiv avseende:

rymmer

A. O. Wallenberg, K.A. Wallenberg, Marcus Wallenberg Jacob

sr, Wallenberg, Marcus Wallenberg, Marc Wallenberg och Peter Wallenberg; arkiv avseende närstående bolag såsom Investor och

313Sven Nordlund, Upptäckten Sverige. Utländska direktinvesteringar iSverige

av 1895-1945. Umeå 1989, s 326

31‘ Sven Nordlund, Skördetid eller maktpolitisk anpassning De tyska företagen i Sverige efter det andra världskriget. Umeå 1988, s 31

S Företagens 1938; AEG, Helios-Henkel, Håksbergs Nya Gruv AB,

nanm Nordiska AB Schering, AB Osram, AB Robo Bosch-gruppen, AB Rylander/Asplund, Elektriska AB Siemens, Stora Långviks Gruv AB, AB Stollbergs Gruvor och Ackumulatorfabriks AB Tudor. För företagens namn se Sven Nordlund, Skördetid eller maktpolitisk anpassning De tyska företagen i Sverige efter det andra världskriget. Umeå 1988, s 31

3 På våren 1999, när denna rapport publiceras, finns tillgång till läsapparat på Wallenbergsarkivet.

317För en förteckning över bolag inom Wallenbergsfaren seHåkan Lindgren, Aktivt ägande. Investor under växlande konjunkturen Stockholm 1994, 32.

Förvaltningsaktiebolaget Providentia samt arkiv bildade vissa

stiftelser.

Det innebär att delar av Stiftelsens material ligger vid sidan om SEBs arkiv, vilket varit föremål för min undersökning.

I SEBs arkiv speglas bankens affärsverksamhet; obligationsaffárer,

kreditgivning, inlåning och medelsförvaltning. Här belyses också

förekomsten aktier i bankens portfölj. Är intresserad

av egen man av Wallenberggruppens ägarinflytande dess aktieinnehav i bolag

- lokaliserade till Tyskland eller till av Tyskland ockuperade områden är

man dock i första hand hänvisad till informationer hämtade

ur investmentbolagens särskilda arkiv; tillgängliga för Kommissionen i Wallenbergsarkivet.

Vill man belysa den varuhandel, som under kriget bedrevs av Wallenberggruppens företag, måste man gå in i de Wallenbergkontrollerade företagens egna arkivbildningar Av landets industrisysselsatta arbetade år 1946 tolv procent i denna grupp. Här återfanns ASEA, Electrolux, Ericsson, SAAB, Alfa Laval och Atlas

Copco

Enskilda bankens arkiv

Arbetet i banken var kundorienterat och avsåg primärt lcreditgivning. Därav följer att bästa ingången i materialet går via företagsnamn. Genom att söka på företagsnarrm i de datoriserade förteckningarna kan

man ur olika serier erhålla material, som belyser relationen mellan banken och dess låntagare för konkretisering jämför nedan.. Någon motsvarande

sökmöjlighet, som avser inlåningen, föreligger inte jämför nedan.

Handlingar rörande ett särskilt ärende kan också vara samlade och förtecknade under handläggarens namn, men är sökbara på företagsnamn.

3 Inom Wallenbergsfären arbetade sålunda Sven Norrman, ASEA-direktör som enligt Josef Lewandowski DN 15/6 1997 arbetade som kurir den polska motståndsrörelsen.

39 Ulf Olsson, I utvecklingens centrum. Skandinaviska Enskilda Banken och dess föregångare 1856 1996. Stockholm 1997, s 207.

Styrelseprotokollen är i nonnalfallet hårt formaliserade. Enskilda bankens styrelse höll ett protokollfört sammanträde varje vecka. Protokoll med bilagor inklusive revisionsrapporter återfinns i bundna volymer.

- - Materialet innehåller systematisk information

av styrelsen beviljade krediter; listor över lcrediter å belopp över 25 000 kronor beviljats sedan

som föregående sammanträde; listor över inneliggande uppsägningslån å 25 000 kronor och därutöver;

förteclmingar över obligationsinnehav;

aktieinnehav; årliga sammanställningar över engagemang å minst 500 000 lcronor; lcredit- och checkräkning och reverslån med angivande av säkerheter per den 31 december. Som exempel kan nämnas att f denna bilaga till styrelseprotokollet år 1938 omfattade 153 sidor samt notariatavdelningens rapporter som exempel har för studium inom Kommissionen notariatavdelningens rapport för 1938 kopierats och deponerats på arkivet.

Därutöver förekommer i styrelseprotokollen systematisk information i frågor som avser SEBs personal. Här återfinns också beslut om tillstånd för bankens företrädare att vara styrelseledamöter i företag och organisationer, där SEB hade intressen för exempel se Styrelseprotokoll 16 november 1944, § 5 samt beslut om särskilda bidrag och om styrelsemedlemmars politiska uppdrag och resor. Endast i undantagsfall förekommer protokollförda kommentarer eller diskussioner Exempel

på knapphändigheten ger följande §§:

32° anslutning till styrelsen följde normaltI en eftersits. Information om samtalen vid denna eftersits ger Johannes Hellners på Riksarkivet bevarade minnesanteckningar. Jfr Håkan Lindgren, Bank, investmentbolag, bankirfirma. Stockholms Enskilda Bank 1924-1945. Stockholm 1997, s 517, not 19.

Det skulle här antecknas att sedan 1 dennes lcrigstillstånd råder mellan Tyskland och Polen och sedan den 3 dennes mellan Tyskland å ena och England och Frankrike å andra sidan.Styrelseprotoko1l 7/9 1939.

samt

Det antecknades, att samtliga tyska styrkor i Holland, Nordvästra Tyskland och Danmark kapitulerat kl. 7 svensk tid den 5 maj 1945 samt att Tyska Rikets ledare, Storamiral Dönitz, den 7 maj 1945 beordrat alla stridande tyska trupper att kapitulera.Styrelseprotokoll 11/5, 1945.

Styrelseberättelsema ger en något fylligare kommentar till krigsutvecklingen. Två i styrelsen protokollförda diskussioner ger vid handen, att frånvaron av diskussioner i protokollen speglar frånvaron av diskussioner vid styrelsens sammanträden. Båda diskussionerna avser behandlingen av den s k Boschaffären. Den första föranleddes av att hr Bonnier, som på sensommaren 1945 återkommit från en utlandsresa "där affären väckt mycket stort uppseende, vilket skadat Sverige och Banken" hävdar, att styrelsen icke

blivit hållen á jour med vad som hänt i saken på sätt som bort ske,

särskilt med hänsyn till affärens storleksordning. Styrelseprotokoll 30/8 1945.

I februari 1946 återkommer Bonnier till frågan. Han konstaterar, att styrelsen genom inlagor till United States Treasure nu fått

inblick i tre för banken betydelsefulla affärstransaktioner. De

styrelseledamöter, som icke tillhöra direktionen ha innan dess haft

ganska ofullständig kunskap om dessa affärer.Styrelseprotokoll 7/2

1946.

Bonnier finner anledning att ta upp frågan om förhållande mellan direktionen och övriga styrelseledamöter. Han finner, att fördelningen av frågor mellan direktionen och styrelsen "icke är helt riktig". Han hemställer, att medlemmarna i direktionen i ökad utsträckning måtte

hålla Styrelsens ledamöter á jour med de affärer, vilka direkt eller indirekt berör Bankens verksamhet. Styrelseprotokoll 7/2 1946.

VD Jacob Wallenberg att "strävat efter att i Styrelsen

menar, man föredraga alla viktigare affärer, som Banken sjé11ghar gjort" ansett, att

men AB Providentia i likvidation "vars affärer alltid föredragits" delvis legat utanför styrelsen. Han "intet emot bifall till herr Bonniers yrkande." Styrelseprotokoll 7/2 1946. Diskussionerna illustrerar,

att viktiga frågor handlagts av direktionen, styrelsens

som var

arbetsutskott. Direktionens arbetet kan icke följas, då icke haft

man

några protokollförda sammanträden. Kopior av gällande

"Arbetsordning" för styrelsen samt "Instruktion" för direktionen har

för studium inom Kommissionen kopierats och deponerats på arkivet. att centrala frågor hänfördes till bolag låg vid sidan banken

som om och alltså icke speglas av bankens material.

Korrespondens finns samlad under brevskrivarens Det finns serier

namn. förtecknade under namnen Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg

sr, Marcus Wallenberg, Göte Engfors, Carl de Geer, Marc Wallenberg Joseph Nachmanson och Rolf Calissendorff. Dessutom finns serie

en som avser banken själv SEB och en serie som avser Direktionsselcretariatet. Seriema har register icke datoriserade och är ordnade utifrån den exteme brevslqivarens namn. I anslutning till inkommande brev återfinns utgående skrivelser.

Räkenskapsmaterial, i form av huvudböcker ligger på en alltför aggregerad nivå för att vara av intresse för Kommissionen. Möjligen kan underliggande serier, vilka överförts till mikrofilm intresse. Kopior

vara av av sådana delar av registret, som möjligen kan vara av intresse, har, för studium inom Kommissionen, deponerats på arkivet.

Herrelösa konton

1960-talets utredning

Bankföreningen verkställande direktör, regeringsrådet Sven Strömberg, skrev den 28 januari 1964 till lagbyråchefen Torwald Hesser på justitiedepartementet med anledning av de uppgifter han inhämtat

om "herrelös" utländsk egendom i svenska banker. Bankerna hade, enligt brevet, genomfört undersökningar avsett inlåningskonton,

som notariatdepåer och kassafack, registrerade på utlänningar icke hört

som av

sig efter den 31 december 1945.3 Det har inte varit möjligt att fastställa huruvida det är "fråga judiskt eller annat flyktkapital". Den 15 januari

om skriver samme Strömberg till Konungen:

I den mån en närmare granskning de ifrågavarande

inlåningskontona ger skälig anledning till antagande, att fråga är

medel vilkas ägare fallit offer för nazistförföljelse, är emellertid bankerna beredda att frivilligt överföra ett däremot svarande belopp till en humanitär stiftelse...

Kopior av dessa brev har gått till SEB för kännedom. Dessa kopior är de enda handlingar avseende herrelösa konton som varit möjliga att lokalisera i arkivet. Det finns inget svar från banken till Strömberg arkiverat i

bankens korrespondens. Wallenbergsarkivet inte något material,

rymmer som avser utredningen om herrelös egendom, arkiverat under

Bankinspektionen eller Bankföreningen heller under begreppen

Danaarv, herrelösa konton, inlåningskonton, notariatdepoter, bankfack, insättningar, kassafack, förkomna motböcker eller värdehandlingar.

En systematisk genomgång av samtliga styrelseprotokoll för perioden

o rn maj 1963 t o m 1966 visar att skrivelsema från Banlctöreningen med anmodan om en undersökning av herrelösa konton aldrig anmäldes; än mindre diskuterades i styrelsen. En systematisk genomgång

av styrelseprotokollen o m 1939 t o m februari 1946 visar, att frågan om flyktkapital icke heller under denna period aktualiserades i styrelsen protokoll

Ändå är det uppenbart, att SEB genomförde utredning. I

en Bankinspektionens material finns för Enskilda banken sammanställningar dels över "Konton i utländsk valuta på vilka rörelse förekommit efter 31.12.1945" dels över "Kassafack avseende Stockholms Enskilda Bank". Materialet inkom till Bankinspektionen i augusti 1966. Här redovisas for SEB 97 konton och 6 kassafack. Totalsiffror i 1966 års undersökning är

enligt Göran Wikells rapport från Arbetsgruppen för Bankinspektionen, s 4

618 inlåningskonton; 32, notariatdepåer och 6 bankfack. SEB redovisade alltså en betydande andel av totalsumman. En jämförelse mellan SEB

av angivna namn på kontoinnehavare och "National Registry of Jewish Holocaust Survivors" åberopas nedan under National Registry, listar

som

n Denna redovisning över arbetets omfattning strider mot den av Salomo Berlinger vid Kommissionens sammanträde 1997-08-18 redovisade uppfattningen, att notariatdepåema lämnades obeaktade av utredningen. m I anslutning till Kommissionens sammanträde 1997-08-18 ñck jag, vid ett enskilt samtal med bankdirektör Lars-Erik Thunholm, informationen, att han under krigsårenhaldrig upplevde, att frågan om judisk egendom aktuell.

var

personer som överlevt förintelsen och nu befinner sig i Canada eller USA, utvisar, att ett betydande antal de hade medel på SEB, bar

av personer, som namn, som återfinns i National Registry.

Genom arkivarie Gert Nylander på Wallenbergsarkivet har jag fått information från Bertil G. Bylund, som arbetade på SEBs ombudsmannaexpedition under den aktuella tiden. Bylund

som var inkopplad på arbetet med utredningen drar sig till minnes att SEBs intemrevision arbetade med att följa aktuella konton. Då inbetalningen

av medel till Röda Korset inte ägde rum förrän 1972 drar såväl Gert Nylander som arkivarie Anders Perlinge på Wallenbergsarkivet slutsatsen, att utredningen i samband med samgåendet mellan Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken vid årsskiftet 1971/72 överfördes till Skandinaviska Enskilda Banken. Det innebär, att den skall finnas på

nu Skandarkiv i Norrköping Tillträde till detta arkiv förutsätter särskilt tillstånd; ett tillstånd som skulle kunna innebära, att Kommissionen får tillgång även till Skandinaviska Bankens utredningsmaterial. Lämplig kontaktman är SE Bankens chefsjurist Johan Stålhand, som samtidigt är verkställande ledamot i Stiftelsen för Ekonomisk Historisk Forskning inom Bank och Företagande.

Flyktkapitalbyrån och enskilda konton

I mitt sökande efter herrelösa konton har jag funnit handlingar,

som belyser Flyktkapitalbyråns handläggning av tyska medborgares tillgångar i svenska banker. Bankerna skulle till Flyktkapitalbyrån redovisa uppkomsten av dessa konton, innehavarens nationalitet, och vistelseort samt egendomens storlek den l juni 1949. Tyska medborgares tillgångar skulle betalas in på clearingkonto i Riksbanken. Alla tyska medborgare skulle behandlas lika. Under arkivbeteclcningen "Ombudsmannaexpeditionen. Tyska tillgodohavanden/Leijonhufvud" finns utredningar avseende 27 enskilda konton. I den mån innehavarna judisk börd bör

är av materialet analyseras av Kommissionen. Bland aktuella kontoinnehavare finns bl a N. Dobrovolsky att språkligt jämföra med Norbert Dobrowolsky i National Registry och Sara Rachlin att jämföra med Rosa Rachlin i National Registry.

I ett brev till Marcus Wallenberg den 5.10 1951 förmodligen

av skrivet av Erik Leijonhufvud återfinns följande kommentar till

- Flyktkapitalbyråns arbete

3 På våren 1999, när denna rapport publiceras, är Skandarkiv i Norrköping nedlagt. Det historiska arkivet kan sökas hos Föreningen Stockholms Företagsminnen.

Det har känts motbjudande med kvarstadsbesluten för att dessa små besparingar skola komma till en ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning. En snabbundersökning hos oss visar att 22 tyska privatpersoner ha tillgodohavanden under kr 10 000 och till ett sammanlagt belopp av omkring Kr 75 000. Brevskrivaren funderar över möjligheten, att svenska banker själva skulle låta sina kunder få tillbaka beloppen:

Detta skulle väl iTyskland åstadkomma viss goodwill för en bankerna. Men hur uppfattas en sådan åtgärd av Undén Co

Affärer med tyska företag under 1930-talet och under världskriget

Namnen på tyska företag i Sverige vid krigsslutet återfinns i

Flyktkapitalbyråns arkiv. De som bedömdes som näringspolitiskt

intressanta har Sven Nordlunds listats under sina namn 1938 i av framställningen "Skördetid eller maktpolitisk anpassning" s 32. Det förefaller Flyktkapitalbyrån även, när det gäller företag avstått som om - från att försöka särskilja judisk egendom; i detta fall egendom, som annekterades den nazistiska regimen under l930-talet. Noteras bör av också, Flyktkapitalbyråns material begränsas till tyska företag. Kanske att är företag i ockuperade länder väl så intressanta för Kommissionen. Namn på SEBs tyska företagsklmder med krediter överstigande 50 000 kronor kan bilagorna till styrelseprotokollen jfr ovan. En excerperas ur datasölcning på "Aktiengesellschaft" i arkivets dataregister gav drygt 140 träff. Av dessa listades med nuvarande system de 100 första. Arkivarien Anders Perlinge skall undersöka möjligheten att förbättra systemet så att redovisningen kommer att omfatta hela den population, som berörs av en datasökning. Förutsättningen för i tillgängliga listor över tyska företag på ett att man systematiskt sätt skall kunna urskilja dem, kan belysa relationen som mellan SEB och judisk egendom, är att man får tillgång till listor över företag, klassats judiska och därför skulle ariseras eller hade som som ariserats. Sådana listor måste ha funnits. Kanske finns de arkiverade i Tyskland; i Potsdam än i Koblenz. snarare Om har namnet på ett företag, väcker intresse kan man via man som datasökning lokalisera SEBs material avseende dess förbindelser med företaget. Materialets innehåll skall i det följande illustreras med ett exempel. Bland de företag försåldes Flyktkapitalbyrån och som ur som av

svensk synvinkel ansågs ha speciell näringspolitisk betydelse var AB

l Osram-Elektraverken En datasökning utifrån namnet ger information om SEBs relation till Osram-Elektraverken. Företaget bedriver

glödlampstillverkning. Tillgängligt material är, för Kommissionens

studium, kopierat och deponerat på arkivet. Det innehåller information om bolagets ställning och resultat vissa år, styrelseberättelser, protokoll och korrespondens samt systematisk information beviljade krediter om och deras villkor. Krediterna; deras omfattning, karaktär, säkerheter och utveckling kan följas i "en dagbok" under 1930-talet och under krigsåren. I

dagbokens sista notering från den ll december 1947 anges, att Marcus Wallenberg med anledning att KF förvärvat aktierna av av Flyktkapitalbyrån besökt dess verkställande direktör Albin Johansson,

"vilken förklarat, att bolaget skall flytta sina bankaffárer från SEB".

Även visst material från Håksbergs Nya Gruf AB fl ett annat m av Flyktkapitalbyråns företag är kopierat och deponerat på arkivet för

studium Kommissionen. Vid sökandet material av av avseende bankens relation till Håksberg råkade jag händelse hitta dossier, av en en som avsåg ett företag, som enligt ett uttalande i dagboken jfr ägdes tysk ovan av en jude; Rudolf der Walde. Han hade enligt

van en dagboksanteclcning 9

juni 1939 under 17 år varit representant för Sture Grönwalls - fabriker i Tyskland. Van der Walde hade behov för

av växeldiskontering sina

skeppningar. Den 13 juli 1937 fick han löfte växeldiskontering och om förskott men först sedan Grönwall utan der Waldes tecknat

- van vetskap

en personlig borgen som för egen skuld till ett belopp 50 000 kronor. om Rudolf der Waldes kreditbehov och dess behandling kan van i detalj följas

t o m den 18 juli 1940. Nedan återges några noteringar.

Den 6 juli 1939 konstaterar Stockholms Enskilda Bank, den att princip" är villig att diskontera der Waldes växlar, van

men om det till äventyrs skulle inträffa något störande med firman

här eller någon av van der Waldes utländska filialer, så få de finna

sig i att vi indraga diskonteringskrediten.

Den 18 september 1939 avböjdes ett förskott, varvid der Waldes van prokurist återkom med begäran detta förskott "att säkerhet om mot som lämnades guldmynt till fulla värdet". Banken vände sig till vice riksbankschefen Ferdinand Wallberg, och fick informationen, att banken var oförhindrad att ta emot guld säkerhet. Då hade der Walde som van ändrat sig och erbjöd i stället personlig borgen advokat Eliel Löfgren. av Förskottet beviljades. Den 12 juli 1940 hade Sture Grönwall anhållit om

3" Sven Nordlund, Skördetid eller maktpolitisk anpassning De tyska företagen i

Sverige efter andra världskriget. Umeå 1988, 67 s

att hans borgen skulle skrivas ner till 5 000 kronor, vilket skedde. Den 18 juli 1940 pågår underhandlingar om ett förskott, som skulle finansiera införsel till Sverige ett parti tenn, som låg i Rotterdam, och som

av Reservförrådsnämnden intresserad av. Kontakten tycks ha brutits utan

var att förhandlingarna slutfördes. Dagboken saknar notering ända fram till den 4 oktober 1948, då van der Walde befinner sig i Canada och återupptar kontakten med SEB.

Övrigt

I anslutning till sökandet efter arkivinformation herrelösa konton och

om judiska/ariserade tyska företag har jag gjort några iakttagelser, som möjligen intresse för Kommissionen. Dessa iakttagelser listas

kan vara av nedan utan försök till inbördes rangordning. Enligt kontrakt 25/2 1940 har Riksbanken antagit SEB som valutabank. Exempel på transaktioner som belyser betalningsförhållanden har kopierats för Kommissionens ledamöter,

dessa frågor torde få en betydligt fylligare belysning i men Riksbankens utredning. Under krigsåren avsåg Bankens affärer i betydande utsträckning

statliga obligationsaffárer.

I Bankens styrelse ingick under samtliga lcrigsår två personer av judisk börd; Tor Bonnier, övrig ledamot 1931 1958, samt Josef

- Sachs, övrig ledamot 1911-1949. SEB har haft endast en verk ställande direktör utanför familj e1cretsen;Joseph Nachmanson,som innehade befattningen 1924 -1927. Han var av judisk börd. Hans

Herrman Nachmanson befordrades 1942 från direktörsassistent son till direktör i banken. Styrelseprotokoll 21/12 1942. Även Rolf Calissendorff, "Jacob Wallenbergs närmaste man under krigsåren"5 var av judisk börd. Noteringar bidrag; bidrag till en av Röda Korset planerad

om barnbespisning i det nyligen ockuperade Frankrike om 5 000 kronor Styrelseprotokoll 26/ ll 1942; beslut om gåva till Norgehj älpen

100 000 kronor Styrelseprotokoll 12/10 1944 samt beslut om om gåva till Svensk-Nederländska Hj älpkommittén om 5 000 kronor Styrelseprotokoll 21/12 1944.

325Håkan Lindgren, Bank, investmentbolag, bankirfirma. Stockholms Enskilda Bank 1924-1945. Stockholm 1997, S78

Francais de Liberation Nationale Délégation én Suédes bildades för att representera de Gaullerörelsen i opposition den gamla mot franska legationen, vilken Vichytrogen. Delegationen var som öppnade checkrälming i SEB 8/5 1943 beviljades övertrasseringar

utan skriftliga avta1.Styrelsepr0toko1l 27/6 1945.

Noteringar om uppdrag. Meddelades vice verkställande direktören Marcus Wallenberg fått tjänstledighet för att delta i handelsen delegation,som skulle förhandla med brittiska regeringen

Styrelseprotokoll 21/9 1939.

att verkställande direktören Jacob Wallenberg, blivit anmodad att ingå som medlem i 1945 års försvarskommitté Styrelseprotokoll 14/7 1945.

samt att vice verkställande direktören Marcus Wallenberg blivit utsedd

till ledamot Luftfartsstyrelsen. Styrelseprotokoll 14/7 1945.

av Enstaka handlingar avseende "Baltkontona" och individuella bankfack, kan judisk börd för som avse personer av är, Kommissionens studium, kopierade och deponerade på arkivet. I ett brev från advokat Nils Österling till SE-banken den 9 februari 1979 uttrycker Österling indirekt uppfattningen att SEB spelade viktig en roll för balterna. Han skriver med anledning han för Johann av, att Abraham von Jaakobs dödsbo söker ett tillgodohavande bl a följande

Att Maria Volinskaja an/ingen, min anmärkning skulle ha tagit fel på bank är föga sannolikt, för baltema fanns som bekant i Sverige endast bank lita en att på: Stockholms Enskilda bank.

Sammanfattande kommentar

Enskild egendom

Svenska banker har under efterkrigstiden genomfört två utredningar, avseende enskild egendom, särskilt intresse för Kommissionen. Den av första utredningen initierades under 1940-tal

sent av Flyktkapitalbyrån,

den andra under 1960-talet IWÖ Intressengemeinschaft in der av - Wiedergutrnachungsfrage der in Schweden lebenden Österreicher. Svenska banker skulle vid slutet 1940-talet till Flyktkapitalbyrån av

redovisa banktillgodohavanden tillhöriga tyska medborgare. Belopp,

som av Restitutionsnämnden belades med kvarstad, betalades bankerna in på av

Flyktkapitalbyråns konto. Den utredning, genomfördes inom SEB

som

visade, att banken hade ett 40-tal privatkunder, som väckte Flyktkapitalbyråns intresse. För och dem finns i SEBs arkiv ett var en av

utredningsmaterial arkiverat under "Ombudsmannaexpedition. Tyska

tillgodohavanden/Lcijonhufvud". I den mån populationen rymmer

judisk börd bör personaktema bli föremål för en

privatkimder av systematisk analys.

På 1960-talet genomfördes inom bankerna motsvarande utredning. en Denna gång gällde det att avgränsa banktillgodohavanden, icke varit som föremål för rörelse efter 31.12 1945, och tillhörde utländska som medborgare. SEB anmälde till Bankföreningen 97 konton och sex kassafack. Den intemutredning föregick redovisningen och som som torde innehålla personakter finns icke arkiverad i Wallenbergarkivet. Den kan sökas på Skandarkiv i Norrköping och göras till föremål för en systematisk analys. Även i detta sammanhang förutsätter arbetet, att man kan identifiera privatkunder judisk börd. av Det finns ingen tillfredsställande metod, när det gäller att avgränsa den del bankernas kimdkrets, blev nazismens offer. Utifrån den typ av av som register, framtagits National Registry of Jewish Holocaust som av Survivors, det dock möjligt att identifiera på personer av judisk är namn börd. utredning, initierades Flyktkapitalbyrån har till skillnad Den som av från l960-talets utredning den begränsningen, att den avser enbart tyska medborgare. Å andra sidan omfattar den samtliga tyska kimder; inte enbart har innehav liggande orört sedan 31.12 1945. dem som Det finns inga principiella skäl, hindrar, att Kommissionen i det som mikrofilmade materialet i SEBs arkiv föranstaltar om en egen utredning av den omfattning banken själv genomförde under 1940- och 1960-talen, men knappast realistiskt. SEBs 60-talsutredning, genomfördes med stöd det är SEBs intenrevision och avsåg inlåningskonton, notariatdepåer och av kassafack. Aktuellt material är mikrofilmat; enbart den serie, som avser

"Kvitton Notariatavdelningen"omfattar 134 556 exponeringar.

mot Möjligen skulle det kunna intresse att undersöka vilken vara av information remboursavdelningens mikroñlmade Beniñcientregister två filmer, kan omfatta inemot 40 000 exponeringar, för rymmer som perioden 1942 1948. -

förefaller ändamålsenligt, att hos andra svenska banker söka tillstånd Det få ta del de utredningar genomfördes under 1940- respektive att av som l960-talen.

32°På våren 1999, när denna rapport publiceras, är Skandarkiv i Norrköping nedlagt. Det historiska arkivet kan sökas hos Föreningen Stockholms Företagsminnen.

Företag

I den mån det är möjligt att fastställa, vilka företag i SEBs kundkrets som av den nazistiska regimen klassades judiska och därför frånhändes som sina ägare, är det möjligt att analysera kreditförbindelsema mellan SEB och ariserade företag. Fördjupade analyser torde förutsätta arbetar att man med exempel. En utvärdering de relationer, här speglas, förutsätter av som

kunskap om gängse affårssed. Möjligheten att jämföra behandlingen

av de företag, som rymmer, eller före arisering rymde, judisk egendom, med

behandlingen av andra kunder kanske också med andra bankers policy

bör övervägas.

SEBs rapportering till Flyktkapitalbyrån innefattade information om

tyska företag med tillgodohavanden i svenska kronor

och skulder i 1 riksmark hos SEB den 23 april 1948. Den utredning, låg till som grund för rapporten är en naturlig utgångspunkt för fördjupad analys

en se

"Ombudsmännen, Tyska tillgodohavanden./Leijonhufvud i

" SEBs arkiv. En fråga av principiell vikt är givetvis i vilken utsträckning SEBs kreditrelationer med tyska företag annekterats - som från sina judiska ägare är så relevant för Kommissionens arbete, att den bör till föremål - göras för fördjupad analys. Materialet är såväl svåranalyserat svårtolkat. som Bedriver banken "business usual" kan det innebära as nya krediter, men det innebär också krav på återbetalning gamla lån. Om banken däremot av vill bryta kreditförbindelser överenskomna i avtal kan det innebära, - - att man tvingas efterskänka skulder.

I sin framställning "Affärer till varje pris" 1989 driver Gerard Aalders

Cees Wiebes tesen, att Wallenbergarna sitt agerande genom stödde nazismen. Aalders och Wiebes exempliñerar med relationerna till Bosch,

I.G.Farben och Norsk Hydro. Författarna beklagar, de förvägrats att att ta del av SEBs arkiv 15. Kommissionen är för sin del oförhindrad s att

studera SEBs arkivmaterial. Vi har möjlighet analysera transaktionerna att med såväl Bosch G. Farben och Norsk Hydro. Material finns som

tillgängligt under kundföretagens

namn. En genomgång av SEBs Styrelseprotokoll aktualiserar vid tillfälle ett den av Aalders Wiebes kritiserade långivningen till Norsk Hydro ss 105-106. Inför SEBs styrelse meddelade VD Jacob

Wallenberg i

september 1943, att Norsk Hydro sökt kredit en om 2 000 000 svenska

kronor; avsedd för återuppbyggnadsarbete. Norska exilregeringen i

London hade, efter kontakt med engelska myndigheter, förklarat att den inte hade "någon invändning att göra mot kreditens

beviljande".Styrelseprotokoll 30/9 1943. Motivet måste ha varit,

att

exilregeringens ledamöter inte ville återvända till en sönderbombad industri. En analys förbindelserna mellan Wallenbergsfáren å sidan och av ena Bosch, G. Farben respektive Norsk Hydro skulle kräva såväl tid som kvalificerad kompetens. Frågan är också, huruvida en sådan undersökning inom Kommissionens direktiv. ryms Aalders Wiebes framställning aktualiserar frågan om Wallenbergsfárens aktieinnehav. Håkan Lindgren har i sin framställning "Aktivt ägande. Investor under växlande konjunkturer" analyserat utvecklingen inom

Investor, "törvaltningsbolag för familjen Wallenbergs långsiktiga ägande".

bilaga redovisar Lindgren "Bolag inom Wallenberggruppen". Gruppen I en "definierad bolag med fimktion att kanalisera familjen Wallenbergs som ägande och inflytande i näringslivet" 301 313. I återfinns ss - gruppen "Investors dotter- och dotterdotterbolag" 13 bolag, "Investors

systerbolag, systerdotterbolag och hälñenägda bolag" 19 bolag samt

"Övriga bolag med med avseende ägandet instrumentell funktion 5 en

bolag.

En analys Wallenberggruppens förändrade aktieinnehav under av krigsåren och dess eventuella betydelse för judisk egendom skulle kunna relevant för Kommissionen men är knappast möjlig inom givna ramar. vara

Guldhandelns centrala ställning i Kommissionens direktiv reser frågan om huruvida den Lars-Erik Thunholm vid sammanträdet 1997-08-18 av uttalade uppfattningen, att Enskilda Banken under mellankrigstiden handlade med guld i sina obligationsaffárer borde föranleda en analys av bankens handel med obligationer under lcigsåren.

Källor och Litteratur

Otryckta källor

för Ekonomisk Historisk F orslkning inom Bank och Företagande

Stiftelsen

Stockholms Enskilda Bank

Styrelseprotokoll med bilagor, 19333, 1939, 1940, 1941, 1942, 1943, 1944 1945,1946, 1963 2 volymexr, 1964 3 volymer,1965 3 volymer samt 1966 3 volymer

Styrelsens föredragningslista l9I63-l967

Direktionens dossieer serie Osram-Elektraverken AB AB Separator 1928-1949

serie III, Svenska Bankföreningen, Remissyttranden 1965-68 Korrespondens 1964-66 PM 1965-66 n

Korrespondens

Direktionen 1963, 1966-1967 Direktionssekretariatets 1963, 1966-67

Utländska sekretariatets dossieer Akter 847 D-851

Ombudsmarmaexpeditionens dossier,

Baltkontona

Bankföreningen 1-2 Flyktkapitalbyrân

Grenztal Anna Baltkontona, Reichsbank - Gold-Diskontbank

Tyska tillgodohavanden

Dossieer och akter tillhörande Bosch-samlingen Mapp, dubletter II, IV-V

Tyskmedelsgruppens akter

Ulf Hellners dossieer Bankfack

Richard Julins dossieer AB Elektraverken

Johan Stålhands dossieer Bankfack F örkomna motböcker

Inre statistiken AB Osram-Elektraverken 1922-40 AB Robo

l 397

Huvudböcker 1934 och 1942

Yttre statistiken Håksbergs Nya Gruf AB m fl Osram-Elektraverken AB AB Robo Rudolf der Walde AB

van

Liggare

över kapitalrälmingar

låneböcker till revers

till depositionsböcker

över mikrofilmer

Stockholms Enskilda Bank i likvidation Huvudbok 1972

Wallenberg, Marc, Korrespondens 1963, s-ö, 1965 s-ö, 1966 s-ö

Tryckta källor

National Registry of Jewish Holocaust Survivors, utgiven av American Gathering of Jewish Holocaust Survivors in cooperation with the United States Holocaust Memorial Council Washington D.C. 1993.

Litteratur

Aalders, Gerard Wiebes, Cees, Affärer till varje pris. Stockholm j 1989. i

Lindgren, Håkan, Aktivt ägande. Investor under växlande konjunkturen Institutet för ekonomisk-historisk forskning vid Handelshögskolan i Stockholm, EHF. j Stockholm 1994

Bank, investmentbolag, bankirfirma. Stockholms

Enskilda Bank 1924-1945. Institutet för ekonomiskhistorisk forskning vid Handelshögskolan i Stockholm, EHF. Stockholml988.

Nordlund, Sven, Upptäckten Sverige. Utländska av direktinvesteringar i Sverige 1895-1945. Umeå Studies ll

in Economic History. Umeå 1989. l

Skördetid eller maktpolitisk anpassning De tyska företagen i Sverige efter det andra världskriget. Umeå Studies in Economic History. Umeå 1988.

Olsson, Ulf, Bank, familj och företagande. Stockholms Enskilda l Bank 1946-1971. Institutet för ekonomisk-historisk forskning vid Handelshögskolan i Stockholm, EHF. Stockholm 1986.

I utvecklingens centrum. Skandinaviska Enskilda Banken och dess föregångare 1856-1996. Skandinaviska Enskilda Banken. Stockholm 1997.

Referenslitteratur rörande andra världskrigets svenska ekonomi.

Fritz, Martin Nygren, Ingemar , Olsson, Sven-Olof Olsson, Ulf, The Adaptable Nation. Essays in Swedish Economy during the Second World War. Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 50. Göteborg 1982.

Fritz, Martin, German Steel and Swedish Iron Ore 1939-1945. Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 29. Göteborg 1974.

Nygren, Ingemar, Riksgäldskontoret 1939-1945. Statens upplåning för beredskap och räntestabilisering. Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 44. Göteborg 1979.

Olsson, Sven-Olof, German Coal and Swedish Fuel 1939-1945. Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 36.Göteborg 1975.

Olsson, Ulf, Upprustning och Verkstadsindustri i Sverige under det andra världskriget. Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 28. Göteborg 1973.

Pettersson Jan-Erik, Kristidsekonomi och företagsutveckling. Industrin i Uppsala län 1939-1949. Uppsala Studies in Economic History 24. Uppsala 1980.

Marcus Wallenbergs dagboksanteckningar

1 93 8-1 943

Krister Wahlbäck

1999-02-18

Allmänt om anteckningarnas karaktär

l l Anteckningarna är samlade i sex små svarta lösbladspännar format 21 x l 14 engelsk konstruktion jag inte tidigare sett i

cm av en besynnerlig som

Sverige. Varje pärm 250 sidor. Sammanlagt rör det sig om ca

rymmer ca

1.430 maskinslqivna sidor, nästan alltid med minsta radavstånd, som regel

med text även på baksidan. Den sammanträngda yttre formen är ganska l

opraktisk, och den förefaller mig svår att förklara på annat sätt än att l Wallenberg ville kunna ha de senaste månademas anteckningar med sig i

kavajñckan.

l l

Det är fråga arbetsanteckningar snarare än en egentlig "dagbok", även l om l detta tydligen den benämning Wallenberg själv använde. Ett

om var som l

typiskt för dag omfattar ett tiotal separata noteringar, var och

pensum en

försedd med särskild datering, samtal han fort i telefon eller

en om som vid besök. Någon sammanbindande text finns inte.

Troligen har Wallenberg gjort handskrivna noteringar under dagens

egna

lopp efter de samtal han fört och sedan lämnat bunten till sin selcreterare

for renskrift. I något enstaka fall har den handskrivna grundtexten kommit

att och ligger i volymen med renskrivna anteckningar.

sparas nu

Wallenbergs dimunitiva mycket tydliga handstil är alltför vårdad for

men

att anteckningama skulle kunna ha kastats under pågående samtal.

ner

Noteringarna är dessutom genomgående så grammatiskt korrekta att de

måste ha satts på först efter samtalen. Jag har bara funnit ett fall

papper

den 7 mars 1939 då Wallenberg tycks ha lämnat ofullbordad ut en anteckning som slutar mitt i mening i den renskrivna texten. en

Någon enstaka gång har Wallenberg för hand korrigerat maskinslcrivarens

misstag vid stavning e.d., några ändringar i sak har han inte av namn men fört in i den renskrift föreligger. Det enda substantiella tillägg för som hand jag funnit har gjorts i anteckningen relativt oviktigt som om ett telefonsamtal med Stadsdirektören i Åbo den 16 september 1938 som knappast kan ha fäst sig i Wallenbergs minne för än några dagar. Om mer vi antar att detta fall är typiskt, tyder det på att renskriften normalt gjordes

omgående och att Wallenberg läste den inom dagar, varvid ett par eventuella korrrigeringar eller tillägg inte föranledde någon renskrift. ny

För en bedömning dagbokens källvärde är det naturligtvis vikt av av att söka fastställa delar den kan ha renskrivits först i efterhand, eller om av rentav skrivits med ändrad tendens i ljuset händelser om av senare se t ex Wilhelm Carlgrens iakttagelser i inledningen till sin utgåva av justitieminister K.G. Westmans dagbok 1939-43, även Stig Ekmans inledning till volym 1938-44 UD-mannnen Sven Grafströms dagbok. av Jag har inte kunnat finna några liknande indicier skulle som tyda på att detta förekommit ifråga Wallenbergs anteckningar. om

Å andra sidan det är knappast någonsin möjligt att med full säkerhet bevisa att privata dagböcker Verkligen återger samtida och oförändrad en text. Det gäller även i detta fall. Wallenbergs anteckningar är dock paginerade och försedda med personregister, vilket försvårar partiell en nyskrift eller en "utrensning" besvärande partier. av

Det är påfallande att anteckningarna inte något intryck ha ger av att skrivits för andra läsare än Wallenberg själv. Det finns inga presentationer eller bakgrundsfakta det slag dagboksförfattare brukar de av som ge när skriver för barn eller eftervärld ovannämnda dagboken se t ex av Wallenbergs vän och jaktkamrat Sven Grafström. Snarare förutsätts

ingående kunskap de företag och affärer avhandlas. om som Anteckningarna är ibland svårförståeliga för läsare idag, i varje fall för en den som inte har mycket god kännedom Wallenberg-sfárens om verksamhet under dessa år. Förkortningar och elliptiska formuleringar är vanliga även i sammanhang där dislcretions- eller selcretesshänsyn inte ., gärna kan ha spelat in.

Karaktären arbetsanteckningar understryks också den neutrala och av av refererande skrivstilen. Anteckningarna är förda på ekonomisk en bruksprosa utan stilistiska ambitioner. Värderande formuleringar är

sällsynta, ironiska referat av andras yttranden förekommer knappast, och komiska episoder han bevittnat eller som andra relaterat har han bara

som noterat i en handfull fall.

Särskilt vid industribesök kan dagboken fyllas av detaljinfonnation och sifferuppställningar som man skulle ha väntat att han snarare antecknat

eller låtit någon medarbetare anteckna i separat promemoria. Endast i

- en enstaka fall görs hänvisningar till sådana PM.

Anteckningar bankärenden är sällsynta. Bakgrunden torde vara

om rena den arbetsfördelning utvecklades mellan bröderna: Marcus ägnade sitt

som huvudintresse åt bankens stora företagskunder, medan Jacob skötte banken, vars vd han var 1927-46.

Privatlivet förekommer knappast alls i Marcus Wallenbergs dagbok. Noteringar tennis eller jakt görs bara sådant aktualiserats genom

om om besök eller samtal på arbetsrummet. Detsamma gäller familjen och släkten. Ingenting antecknas umgänge på kvällar eller veckändar annat än

om under utlandsresoma. Då kan också personintresset ta sig uttryck i notiser

allehanda egenheter hos betydelse i Storbritannien och om personer av USA. Miljöskildringar är ytterligt sällsynta, även under utlandsbesöken.

Att Wallenberg inte saknade fallenhet för personligt hållna skildringar framgår utförlig uppteckning han gjorde efter ett besök hos

av en som Hermann Göring på Karinhall den 10 januari 1938.3

I den avhåller han sig varken från politiska värderingar eller sarkastiska beskrivningar huset och värden Men den uppteckningen gjorde han

3 Uppteckningen, består av 25 sidor blyertsskrift rutigt skrivblockpapper,

som påträffades bland Wallenbergs personliga tillhörigheter och återfinns nu bland ett fåtal resterande oordnade dokument som ännu förtecknats i bankarkivet. s "Men vilken tankevärld av maktpolitik och raspolitik, utan spår av

annan gammal liberal ekonomisk betoning. Den rena tyska intressepolitiken lyste fram, baserad på militärisk makt." 3 Om Karinhallz "Stilen är förlyxad tysk bondgårdsarkitektur." Om värden: "Med sina feta händer prydda av en smaragdring babordshanden och en rubinring på styrbordshanden utlade han den tjeckoslovakiska delen som skulle införlivas med Tyskland." "På bordet låg en stor bok inbunden i vitt pergarnent. Det är vår bibel, sade Wotan om Mein Kampf. Läser Ni den, frågade jag." Om Görings demonstration av en plan över hur Berlin skulle byggas om noterar Wallenberg: "En stor Via triurnfalis... Mitt på vägen skall en triumibåge av jättemått uppföras. När skall den användas"

innan han inlett sina dagboksanteclcningar, och i dem bestämde han sig uppenbarligen från första början att hålla lakonisk stil. en

Dagboken inleds den 30 augusti 1938 med längre anteckning en om ett besök av överståthållaren Torsten Nothin, inflytelserik ämbetsman en som varit statsråd i flera Brantings och Hanssons ministärer 1920-33. I av egenskap av styrelseordförande i Förenade flygverkstäder ville Nothin ta upp frågan om sammanslagning med ASJ i Linköping. Något särskilt skäl till att Wallenberg inledde sin dagbok vid denna tidpunkt han inte; anger han var då närmare 39 år gammal, och några tidigare dagboksanteckningar av honom är inte kända.

Lika litet Wallenberg något skäl till att noteringarna börjar ebba anger ut under 1943 och sedan i praktiken upphör för åren 1944-47 finns bara inalles tio sidor. Bristen på kommentarer till de dagboksvanoma egna ligger å andra sidan väl i linje med anteckningarnas allmänna avsaknad av självbespegling eller självanalys.

Dagboken förs mest disciplinerat under tiden september 1938 till maj 1939, som fyller två volymer på sammanlagt 523 sidor. Under ensam andra halvan av 1939 volym 3 börjar det emellertid förekomma att en och annan dagboksanteclcning ersätts ett blad på vilket sekretariatet av noterat namnen på dem Wallenberg haft telefonsamtal med eller fått som besök av under dagen. Dessa listor, tydligen varit rutin länge, kom som sen nu att användas som en nödlösning för dagboken när tiden inte räckte till för några anteckningar. Listoma blir vanligare under 1940-41 volym 4 och 1942-43 volym 6. Däremot görs dagliga utförliga anteckningar under Wallenbergs USA-resa oktober 1940-januari 1941, fyller som ensam volym

Sammantaget innebär detta att anteckningarna under långa perioder bara ger en högst ofullständig bild Wallenbergs verksamhet. Även under de av skeden då han för långa och regelbundna anteckningar bör givetvis man utgå från att det kan finnas tilldragelser Wallenberg i likhet med som andra dagboksskrivande bankmän eller politiker eller diplomater olika - av skäl underlåtit att fästa på papper.

En mycket grov uppskattning vid handen att 15% texten handlar ger ca av om politik, och då praktiskt taget alltid utrikespolitik, ytterligare 10% ca

i 405

handelsforhandlingama med Storbritannien och USA och samtal i om anslutning till dem, medan 75% rör affärer och företag.

Dagboken har inte använts, eller kunnat användas, tidigare forskning. av Enda undantaget gäller Wallenbergs anteckning om ett samtal som han hade med Axel Wenner-Gren den 30 oktober 1940 under sin USA-resa och Leif Leifland fick tillstånd att läsa for sin bok Svartlistningen av som Axel Wenner—Gren 1989, 156 ff.. Tidigare det över huvud inte s. var känt Wallenberg fört dagbok, Leifland, funnit referens till att men som en Wallenbergs anteckning sitt samtal med Wenner-Gren i brittiskt om källmaterial, kunde preciserad hemställan till Peter Wallenberg att göra en få tillgång till anteckningen den 30 oktober 1940, hemställan som alltså en bifolls.

kan här inskjutas att den brittiska underrättelsetjänsten uppenbarligen

Det

hade lyckats komma åt att mikrofilma Wallenbergs amerikanska dagbok, sannolikt då han glömt den kvar i hytten eller på hotellrummet under hemresan från USA via Lissabon. Amerikanama delgavs fyndet i maj 1941, och det Leifland fann i brittiskt källmaterial var en papper som till Washington relevansen anteckningen den 30 oktober

påminnelse om av

1940 för bedömningen av Wenner-Gren.

Som allmänt omdöme Wallenbergs dagbok kan sägas att den i ett om första hand utomordentlig källa för belysning tänkandet och är en av handlandet inom den del Wallenbergs-sfärens ledning som Marcus av Wallenberg ansvarade för, i den mån han fann det möjligt och lämpligt att anteckna vad förekommit. Ett exempel som redan antytts ovan är som förhistorien till den svenska flygindustriens konsolidering och tillkomsten det moderna SAAB, inleddes med Nothins besök och kan 1939 av som i rad anteckningar. För specialisterna på Sveriges följas en senare handelsförhandlingar med Storbritannien och USA 1939-40 torde

dagboken också ha åtskilligt nytt att tillföra.

Från historisk-statsvetenskaplig synpunkt ligger dagbokens intresse inte minst i den bild den de vägar politiskt intresserad industriger av som en och ñnansman kunde använda för att skaffa sig informationer och påverkansmöjligheter, i första hand utomlands. Men därtill ger flera av Wallenbergs anteckningar samtal med brittiska politiker 1939-40 om Butler, Oliver Stanley m.fl. och värdefulla pusselbitar till R.A. nya brittisk utrikespolitik, ingalunda bara i förhållande till belysningen av noteringar samtal med amerikanska affársadvokater och Sverige. Hans om politiker Lovett, Dean Acheson, John Foster Dulles m.fl.

Robert

illustrerar också debatten inom USA:s östkustselit om landets kurs, framför allt på hösten 1940.

Nedan följer redogörelse för de uppgifter i dagboken en som jag funnit vara av betydelse från synpunkten kommissionens uppdrag. Det av behöver knappast sägas att åtskilligt i Wallenbergs

dagboksanteckningar

säkert kunde ha tolkats och satts in i sitt sammanhang på ett bättre sätt än vad som sker nedan. Men tiden har inte medgett någon systematisk genomgång av den ekonomisk-politiska litteraturen perioden eller om av andra samtida dagboksanteckningar svenska bank-och av finansmän, exempelvis riksbankschefen Ivar Rooths omfattande men svårlästa blyertsnoteringar. Inte heller har jag hunnit systematiskt jämföra

Wallenbergs anteckningar med de handlingar i

om samma ämnen som vissa fall kan finnas i bankens arkiv.

II. Judiska tillgångar

Wallenbergs anteckningar innehåller såvitt jag kunnat finna noteringar om två affärstransaktioner skulle kunna ha berört judiska tillgångar. som

Clementina

Den första transaktionen förs på tal den 8 november 1938 och gäller eventuell likvidation Plantagengesellschaft Clementina, av ett bolag som var registrerat i Tyskland och drev omfattande plantage i Ecuador. en K.A. Wallenberg hade engagerat sig i bolaget långt tidigare. Likvidationen förekommer första gången i dagboken i november 1938, då Marcus Wallenberg diskuterar den med Hamburgfirrnan Schröder Boehm.°

33°Det fanns dock en förhistoria från januari 1938, dvs. innan dagboken börjat.

Wallenberg hade besökt Göring den 10 januari 1938 for att påtala de "övergrepp" som den tyska ledningen för Clementina enligt Wallenbergs mening begått mot den utländska ägarmajoriteten och föreslå ett tänkbara ändringar i par ägandeförhållandena. Samtalet, blev resultatlöst ifråga som om Clementina och snart övergick till utrikespolitiska frågor, beskrivs i den i 1 nämnda not ovan särskilda uppteckningen. Av den framgår det också att Wallenberg inledningsvis erinrat Göring om att det var direktören Sten Rudberg anställd i SEB 1925-37 och direktör i AB Jämförädling 1937-57 under ett besök hos Görings som svägerska Lily Martin född Fock och syster till Görings första hustru Carin Fock "egemnäktigt begärt audiens för mig och här är jag fastän frågan en nu uttryckt i siffror är bra liten däremot principiellt mycket viktig". men sett

Wallenberg åtog sig att undersöka om det fanns någon köpare, "svenska eller annan", som var intresserad av att förvärva plantagen. "Inget gruppen intryck att hamburgamas förslag efter påtryckning ovanifrån", noterar av han med formulering kan antyda att de tyska ägarintressena helt en som eller delvis var judiska.

Tre veckor antecknar Wallenberg: "Schröder Boehm. Vi senare Överenskommo, att jag skulle komma med förslag, som vi sedan ev. tillsammans skulle förorda hos de tyska myndighetema." Den 30 januari 1939 sammanträffade Wallenberg med Hermann Göring för diskussion om eventuell likvidation, "enär något tyskt intresse för inköp av plantaget iörefanns". Tre fjärdedelar aktierna låg i utländska händer, fjärdedel av en i tyska, enligt Wallenbergs notering. För att genomföra likvidationen krävdes myndigheternas tillstånd, särskilt med hänsyn till valutaproblemen. Göring reagerade emellertid med följ ande utbrott:

"Vi ha inga valutor. Vi få inga valutor med alla dessa barriärer mot vår handel utomlands och dessa verdammten Juden. De ha stängt den amerikanska marknaden för mig. Och förresten Waldenström i Gränges. Han tror han har slinga halsen på mig, jag skall nog vidta en om men åtgärder. Han noterar för höga priser och berövar mig därigenom valutor."

Wallenberg försökte återföra samtalet till den eventuella Clementinalikvidationen, utan framgång; Göring ville hellre tala utrikespolitik men och ingenting på hand Clementina under samtalet, alltså ägde gav om som den 30 januari 1939. rum

Några veckor den 3 1939, noterar Wallenberg kontakt senare, mars en ny med Schröder Boehm. "Berättade min démarche hos Göring. om Överenskommo att avvakta." Någon ytterligare notering finns inte i

dagboken.

Vi vet att likvidationen aldrig kom till stånd och att bolaget levde kvar ännu efter kriget. Det sannolika är att ärendet fördröjdes de tyska av myndigheterna och sedan förföll genom lcrigsutbrottet.

I vad mån den planerade likvidationen verkligen involverade judiska ägare, och i vad mån den i så fall fördelaktig eller ofördelaktig för var dem, är oklart. Saken är dock mindre vikt när transaktionen aldrig blev av Projektets intresse idag ligger främst i den belysning som det ger av av. svårigheterna för utlänningar att genomföra affärer i planekonomi med en kroniska valutaproblem den nationalsocialistiska. som

För Wallenbergs del fick Clementina-projektet betydelse

genom att det föranledde hans båda samtal med Göring. De i sin sannolikt skälet tur var till att han några dagar före samtalet i januari 1939 fick tillfälle till ett längre Sammanträffande med R.A. Butler i London den 26 januari 1939. Denne gav honom bilden ganska tuff brittisk hållning allt av en som av att döma avsedd att förmedlas till Göring. Så skedde också; var Wallenberg 4 underströk för Göring sitt intryck tilltagande brittisk fasthet, "nästan av en

krigsvillighet".

Butler, som under efterkrigstiden blev första politiker, en rangens var vid denna tidpunkt formellt bara parlamentarisk understatssekreterare åt lord

Halifax i Foreign Office. Men då denne satt i överhuset Butler var regeringens talesman i utrikesfrågor i underhuset och i realiteten central en person i brittisk utrikespolitik. Wallenberg sammanträffade på med nytt Butler den 8 1939 för att rapportera Görings

mars om utrikespolitiska

uttalanden. Detta ledde till flera samtal och personlig kontakt senare en som säkerligen underlättade de förbindelser Wallenberg knöt med som andra brittiska regeringsmedlemmar.

Y 5 Witkowitz s 1 v

Den andra transaktionen avsåg jämverket i Witkowitz

Vitkovice nära

Mährisch-Ostrau Moravská Ostrava. Staden låg i den del av Tjeckslovakien som alltjämt fri efter landets styckning i München i var september 1938. Jämverket, hämtade del sin malm från Sverige, som en av ägdes i huvudsak familjen Rothschild. av

Den 28 januari 1939 antecknar Wallenberg från samtal i Basel med ett R. Speich vid Schweizerischer Bankverein och M. Terestchencko vid Société

Continentale de Valeurs Bancaires et Industrielles: "Talade Witkowitz. om Feder, jude, chefen ville ha 5 milj. pund kontant och belasta bolaget --med en hypotekskostnad på 4 milj. pund." Wallenberg skisserar möjlig en ägarfördelning med två andelar i Schweiz Bankverein, i Sverige en SEB, en i Holland Vlissingen och i Tyskland.

van en

Wallenberg antecknar också att Terestchenko uttalat för Tysklands oro makttillväxt och betecknat München blunder"

som en "förfärlig av

britterna. Terestchenkos hustru hade vidare Wallenberg sagt att hennes man "som slav lidit oerhört av tjeckernas nederlag".

1939 sammanträffade Wallenberg ånyo med Terestchenko och Den 7 mars Speich i Paris, varvid även Dr. Preiss från Zivnostenka Bank i Prag var närvarande. Preiss tjeck, trots sitt tyska namn, och Zivnostenka var en var tjeckernas största och mest ansedda banker redan på 1800-talet. "Talade av Witkowitz. Preiss ingen politisk risk om tyskarna kommo med. anser Trodde att de ha 20%. Har man 25% av aktierna medför detta vissa rättigheter i ledning och revision tjeckerna önska ge tyskama." som

Av ett brev från Preiss den 17 februari 1939 som ligger i bankarkivets Witkowitz-dossier framgår att denne var angelägen att undvika att tyskarna kom över Rothschilds ägarandel. Den 15 1939 ockuperade mars och annekterade emellertid Tyskland återstoden av Tjeckien. Den 22 mars antecknar Wallenberg: "Terestchenko ringde från London. Bad mig ringa till Preiss to pat him the back. Jag sade honom, att affären Witkowitz on dömd, för vårt vidkommande. Vägrade ringa till Preiss." var

I Sven Fritz rapport genomgång Jacob och Marcus Wallenbergs om av brevväxling med tyskspråkiga korrespondenter ges ytterligare infonnationer avvecklingen av den planerade affären. om

3. Övrigt

Wallenberg noterade ofta andras bedömningar pundets eller dollams av eller andra valutors sannolika utveckling. Detsamma gäller guldkursen.

Några uppgifter planerade eller genomförda guldtransaktioner finns

om emellertid inte, med ett möjligt undantag för svårtolkad notering den 21 en februari 1940: "Rooth. Var med på 100 mfcs. och Gernaguld.". Jag har också antecknat referens till internationell ñnansman, greve de en en Bendern, "vill placera guld i vår depot i utlandet" 25 oktober 1938. som

Noteringar köp eller försäljning fastigheter förekommer endast vad om av gäller Sverige. Inga spår finns transaktioner med patent- och av upphovsrätter, heller med konst, smycken e.d.

III. Judiska frågor i allmänhet

Frågan enskilda svenskars allmänna hållning till judiska frågor faller om utanför kommissionens direktiv. Jag har ändå noterat vad Wallenbergs dagbok hans inställning. kan säga om

Några positiva eller negativa omdömen judar om som kollektiv förekommer inte i dagboken, heller enskilda judiska om personer. Redan med tanke på dagbokens allmänna återhållsamhet

ifråga om

värdeomdömen och känslouttryck är detta bara vad har skäl man att vänta.

Däremot avspeglas judeförföljelsema i Tyskland i en rad anteckningar i dagboken, framför allt under de första månaderna.

Den 6 september 1938 antecknar sålunda Wallenberg besök Eric ett av Warburg, son till Max Warburg i den bekanta Hamburgbanken: "Allt klappat och klart till den 7/9. Hade ännu bestämt, vad han skulle göra i

Amerika... Han visste icke, hans ville lämna Tyskland, vilket om pappa han tyckte var dumt." Max Warburg hade rest till USA i slutet augusti av men hade då ännu för avsikt att återvända.

Den 23 september 1938 träffar Wallenberg under besök i Paris sina en av italienska kontakter, bankdirektören Alberto dAgostino, uttalanden vars han antecknar: "Musse antisemitisk tre skäl: 1 För att visa samhörighet av med Rom-Berlin-axeln, 2 För att visa araberna att M. på deras sida, 3 var För att komma en del företag i judehänder, de spec. största

försäkringsbolagen Assec. Generale i Trieste/Morpargo/ och Riva

Adriatica och därmed deras fonder. Antisemitismen annars tam. Uppbyggde med diverse övergrepp mot judar i Ö/sterrrike/. Tyskarna drev

det som en affär att släppa ut judar mot betalning. Louis de Rothschild

fängslad hos Gestapo. Begärt lösen Wittkowitz-aktiema och 2 milj. pund.

London och Paris sagt nej."

Louis de Rothschild 1882-1955, ledde firman i Wien, hade fått sina som egendomar beslagtagna efter Anschluss i 1938 och kunde återvinna mars friheten i exil först efter ett år.

Den 5 december 1938 notererar Wallenberg följande yttrande Axel av Axzson Johnson, som styrelsemedlem i banken och besökt honom: var "Judepogromema var dikterade behov Nästa gång tyskarna av av pengar. behöva något, söka de ett nytt offer. Han trodde Jag trodde det västerut. var österut."

Under samtalet med Göring den 30 januari 1939 försvarade denne

regimens judeförföljelser: "Ta bl.a. judefrågan. Vi vidtogo aktion, en som kanske inte genomfördes på ett sådant sätt, det borde ha gjorts. Det som blev hårt och många dogo. Om vi inte vilja ha dem är det väl vår ensak. Nej, inte när de utblottade komma till andra länder, då blir det deras sak.

Men vi ha inga valutor. Det är judamas fel som starkt organiserat bojkotten mot Genom Zusatzexport får det skapas valutor i syfte att oss. hjälpa dem. Mr Rublee varit här och var upprörd. Men jag sa honom: kom med något positivt förslag. Ni känner vårt läge. Varje allvarligt förslag komma vi att diskutera. I Australien finns ett stort område. Varför få de flytta dit. Amerikanama kunna väl hjälpa dem. Roosevelt är direkt judevän, omgiven judar. Lower California vore väl också bra." av

Invändningen följderna för "andra länder" i Wallenbergs referat var om rimligen hans här i del andra samtalsreferat i dagboken egen, men som en har han slarvat med att klart markera vad som är hans egna inlägg. - George Rublee amerikansk advokat som i augusti 1938 på förslag var en Roosevelt blivit Director i The Inter-Govemmental Committee on av Refugees ICR, bildad efter Evian-konferensen sommaren 1938.33‘

Den 28 1939 antecknar Wallenberg från ett möte på UD om mars handelspolitiska frågor att Sandvikens vd Fredrik Göransson omnämnde tysk förfrågan till företaget judar bland dess aktieägare. "Sandler en om svarade kategoriskt, att dylika förfrågningar skola besvaras."

Den 12 juni 1939 antecknar Wallenberg att han med Bofors vd Sverrre Sohlman diskuterat anställning Österrikes tidigare intill 1938 av mars sändebud i Stockholm, Carl Buchberger, gift med en svenska och som var bodde kvar i Sverige. Tanken att Buchberger skulle engageras för var specialuppdrag för Bofors, Superfosfat, SKF och Atlas Diesel. Sohlman säger sig kunna skaffa stamtavla Buchberger, "som han förklarade ang. arier, då hans fäder ända sedan 1600-talet kända som arier och vara voro på moderns sida allt klart t.o.m. och fannödrar". var mor-

Yttrandet är det enda denna art jag funnit återgivet i Wallenbergs av som dagbok. Bakgrunden till Sohlmans yttrande är förmodligen att man från de svenska företagens sida hade skäl att anta, att det från Berlins synpunkt inte skulle välkommet svenska storföretag rekryterade en vara om diplomat från förutvarande självständiga republiken Österrike. I det perspektivet kan intresset för Buchbergers eventuella judiska förfader ha berott på farhågor att tyskarna skulle söka efter varje skäl att begränsa Buchbergers användbarhet i affärer på Tyskland eller av Tyskland behärskade områden.

33 Om Rublees samtal med Göring den 23 januari 1939 och om Rublees och andras förhandlingar med Berlin organiserad judisk emigration, se Yehuda om Bauer, My Brothers Keeper, Philadelphia 1974, s. 276

Wallenbergs dagbok innehåller inga kommentarer till sammansättningen av bankens styrelse. Tre de nio ledamöterna företrädde "det fria, av av Enskilda banken oberoende näringslivet", för använda att Tor Bonniers formulering i memoarboken Längesen 1972, 217. Av dessa två s. tre var av judisk börd: Josef Sachs invald 191 och Tor Bonnier själv

l invald

1931. Det får förutsättas att invalen inte berodde på några prosemitiska motiv utan på vederbörandes kompetens och ställning i svenskt näringsliv. m Samtidigt torde invalen göra klart att det inte heller fanns några antisemitiska fördomar hindrade rationell rekrytering bankens som en av styrelse.

Det förefaller också vittna viss lojalitet mot bankens judiska om en förbindelser att Josef Sachs omvaldes vid bolagsstämmoma 1939 och 1941, efter det han fyllt 67 år och sedan Nazitysklands makttillväxt börjat påverka en del andra svenska företags val styrelse och direktion. av

Tor Bonniers ställning i bankstyrelsen är särskilt intresse. För tyska och av svenska nazister han den främsta symbolen i Sverige för förhatligt var ett judiskt inflytande. Han samtidigt huvudsakligen andra skäl var - av en måltavla för Kreuger-pressen. Liksom Sachs omvaldes han i bankens styrelse under hela kriget. Att döma Wallenbergs dagbok Bonnier av var och Sachs, jämte Axel Johnson, de enda styrelsekolleger utanför familjen 2 som Wallenberg ganska ofta resonerade med. Tor Bonnier delgav honom upplysningar som förutsatte förtroende, t.ex. ursprunget till hans om konflikt med Torsten Kreuger och intressenter ville köpa Dagens om som Nyheter den 8 oktober 193 8.

Om Tor Bonniers syn på banken och familjen femton år efter det han lämnat styrelsen kan för övrigt läsa i hans ovannärrmda memoarbok. man Där sägs bland annat: "Har Wallenbergama varit antisemiter Jag har inte märkt det. Under mitt förra äktenskap umgicks Tora och jag ganska --ofta med Dodde och Marianne: något antijudiskt kom aldrig fram" 217.

Wallenberg varken noterar eller kommenterar den judiska börden hos framträdande befattningshavare i banken eller dess närhet. Dit hade 1920-talet hört den ende verkställande direktör Stockholms enskilda . som bank hämtade utanför familjen Wallenberg, den i förtid bortgångne Joseph Nachmanson vd 1920-27. Hans bror August Nachmanson 1878-1946, som var vd för Emissionsinstitutet ett bankens viktigaste sidobolag, av omnämns mycket ofta samtalspart i Wallenbergs dagbok. Herrman som Nachmanson, till Joseph, blev direktörsassistent 1937 och direktör son

i 413

1942. Även Rolf Calissendorff, direktör i banken 1932-46, vd för Emissionsinstitutet 1946-50 och för Investor 1950-57, var av judisk börd.

Av banker i andra länder med judisk ledning hade Enskilda banken traditionellt särskilt nära kontakter med Hambros i London. Dess chef, Sir Charles Hambro 1897-1963, sedan 1936 gift med Wallenbergs första

var hustru Dorothy Mackay och alltså styvfar till Wallenbergs bam. Det yngsta dem, dottern Ann-Mari, växte i Hambros hem under kriget,

av upp medan till Charles Hambro i dennes första gifte gick på Sigtuna-

en son skolan tillsammans med Wallenbergs båda söner Marc och Peter Att döma dagboken Hambro också den Wallenbergs brittiska

av var av kontakter han träffade oftast under sina Londonbesök. Hambro var en

som ledande medlem i den brittiska delegationen vid förhandlingarna med

Sverige om krigshandelsavtal.

IV. Utrikespolitik i allmänhet

Enskilda svenska politikers eller företagares inställning till konflikten mellan västrnaktema och Tyskland eller till svensk utrikespolitik i övrigt har kommissionen inget uppdrag att utreda. Men då också detta kan tänkas ha viss indirekt betydelse för kommissionens bedömningar har jag

en antecknat de ledtrådar Wallenbergs dagbok ger.

som

Som nämnts innehåller dagboken mängd referat utrikes-

ovan en av politiska samtal med ledande politiker och företagare i stonnaktema och fast i mindre utsträckning i Sverige. Vad samtalen med svenskar beträffar har dock Wallenberg ofta inte gjort mer än en notering på en enda rad att de ägt Det begränsar tyvärr dagbokens värde för att

om rum. belysa stämningama i förhållande till de krigförande bland ledande svenskar.

Ett exempel Infor sin till London i början januari 1940 for att

par resa av söka avstyra engelsmännens planer att lägga ut mineringar på norskt territorialvatten noterar Wallenberg samtal med Boheman och Günther den 27 december 1939 och med kungen, Boheman och försvarsstabs-chefen Rappe den 28 december, dock utan att närrma mer än ett par ord om ämnet "talade allmänna saken och vilka preparationer som voro

Z Gert Nylander, "Carl Goerdelers fredstrevare via bröderna Wallenberg", Scandia 1998:2, s. 257.

nödvändiga", "talade om England och det ut- och inrikespolitiska

1äget".

Under februarikrisen 1940 är han i kanslihuset den 21 februari och talar med statsråden Sköld, Günther och Domö samt två gånger med Per Albin

Hansson, han antecknar bara knapphändigt vad men som avhandlats beträffande samtalen med statsministern före lunchen

"utrikespolitik, hemmapolitik", efter lunchen bara "mera utrikespolitik".

De notiser som återfinns olika ledande svenskars därför

om inställning är

enligt min mening alltför kortfattade och slumpartade för att vara värda att här återges annat än i undantagsfall.

Vad sedan gäller Wallenbergs uppfattningar, låter han dem

egna framgå

klart bara vid mycket få tillfällen. Men hans formuleringar kan ibland ge vissa antydningar, trots den vanligen svalt neutrala stilen och tonen i dagboken.

Under Tjeckoslovakien-krisen i september 1938 är i Paris och

Wallenberg

noterar den 24 september från ett besök på ITT:s franska bolag att några

tjänstemän som är reservofficerare blivit inkallade: "Vi farväl dem. togo av Ett sammanbitet lugn präglade dem. På gatorna flockade sig folk om mobiliseringsplakaten. Unifonner alltmer representerade. Utanför voro depån vid Invalides folksamling. Officerare och manskap med hustrur och

bam. Kvinnorna gräto. Männen lugna. Det livliga franska folket visar en storartad kallblodighet." Den 25 september anteckning efter tennis en ny med några affärsvänner: "Fransmännen allvarliga, pessimistiska men kallblodiga. Storartat." Den akuta laigsrisken efter Godesberg-mötet 22- - 24 september avtog den 28, när inbjudan till Muenchen-mötet kungjordes,

och försvann den 30 när överenskommelse nåtts Tjeckoslavkiens om

styckning.

Den 6 oktober 1938 blir Wallenberg uppringd direktör Wahlquist av en som undrar hur han skall ställa sig till medarbetare vill fara till en som Spanien samband med utrymningen frivilliga". Wallenberg av noterar: "Då min politiska åsikt är den, att Sverige och små nationer ha i Spanien

att göra och lägga sig i de storas gruff, så bad jag..."

Samma dag är Wallenberg på lunch med Sandler, Wigforss, Herman

Eriksson m.fl. Han antecknar utan kommentar vad Sandler sade egen om den nyss passerade München-lcrisen: "Sade att han konstaterat, Göring att hade mycket kraftigt arbetat för freden."

Den 15 december 1938 skriver Wallenberg att Nothin vid ett samtal varit orolig för ett krig mellan Tyskland och Ryssland. "Jag sade, att jag tror på världskrig. Hoppades, det begränsades till krig mellan Tyskland och

om Ryssland, att i så fall ryssarna skulle kränka oss först och tyskama."

Den 20 1939 diskuterar han utrikespolitik med landshövding Malte

mars Jacobsson i Göteborg, tidigare professor i teoretisk filosofi och framträdande socialdemokratisk kommunalpolitiker i staden: "J trodde för

. sin del, att läget inom Tyskland var utomordentligt dåligt och befolkningen missnöjd. Jag varnade honom för att hava alltför sangviniska förhoppningar i den vägen."

Den 27 juni 1939 samtalar Wallenberg det utrikespolitiska läget med

tysk kontakt vid namn Trendelenburg: "Trodde att engelsmännen en återigen skulle sig. Jag förklarade för honom engelsmännens mentalitet

ge och uthållighet." Trendelenburg uppgav vidare att den tyska statsskulden inte uppgick till än 26 miljarder riksmark. "Jag trodde 60." Möjligen

mer är det här fråga Ferdinand Trendelenburg 1896-1973, en fysiker

om verksam vid Siemens Halske.

Den 4 juli 1939 besöker Wallenberg House of Commons i London. "Talade med minister Hudson länge det politiska, det brittisk-

om om svenska handelsutbytet och läget efter nästa lcrig." Robert Hudson var

om utrikeshandelsminister.

Den 28 september 1939 noterar Wallenberg från ett samtal med R.A. Butler i London: "Jag påpekade nödvändigheten för England eliminera italienska flottan." Butler svarade emellertid att Storbritannien nu ville göra Italien till sin fiende.

Den 30 oktober 1939 har Wallenberg ett långt samtal i London med en kontakt vid Kessler. "Diskuterade den ekonomiska planeringen av

namn världen efter krigets slut. Hur vi skulle kunna få igång amerikansk kreditgivning." Troligen är det här fråga J.B.A. Kessler 1888-1982,

- om vd för Royal Dutch Shell Subsiduaries 1924-48.

Den 8 november 1939 är Wallenberg på middag hos the Duchess of Westminster och träffar den kände brittiske diplomaten och skribenten Robert Bruce Lockhart, som nu blivit chef för Political Warfare Executive. "Secret Service rapporterade att det tyska militära maskineriet dåligt, officerama dåliga och det mekaniska dåligt. Moralen dålig. De ville inte

slåss, fega etc. Detta hade de fått in från ett 80-tal håll. Jag sade det att trodde jag inte på." Den 20 december 1939 är Wallenberg hos Wigforss för delge uppe att honom intryck från sina tio veckor i London för förhandlingar om ett svensk-brittiskt krigshandelsavtal:

"Talade om Skandinavien från engelsk synpunkt, deras försvarsberedskap, om nödvändigheten att renodla vårt förhållande söderut, att göra kraftig non-intervention", att skicka inköpskommission till Amerika, där jag nämnde mina tidigare tre namn, att taga kredit i Amerika, antingen upp kort, lång eller Import- och Exportbank. Talade nödvändigheten om att sätta igång krigsmateriel-tillverlcningen. Påvisade flygets lângsamhet. Talade svårigheten att få arbetare. Han talade det förut aldrig om om att varit några finansiella hinder för försvarsmaktens stärkande och instämde för övrigt i mina åsikter."

Med uttrycket "kraftig non-intervention" avsågs sannolikt Wallenbergs uppfattning om lämplig svensk hållning efter Sovjetunionens på angrepp Finland, som inletts den 30 november 1939. Wallenbergs på den syn frågan framgår också anteckning nästa dag, den 21 december: av en "Besöktes av Kaj Bonnier. Visade aktivistisk artikel i Nu, vilken jag en gendrev vansinnig. Längre diskussion finska frågan." som om

Den 12 januari 1940 talade han med Butler i London planerade om brittiska åtgärder mot Sveriges malmexportf "Jag underströk kraftigt the Spiritual side of the de små staternas oberoende, hur de alltid case, sett upp till England som en försvarare internationell rätt och ordning. Om detta av försvann skulle den moraliska effekten bland de små nationerna bliva oerhörd. Det inte bara eye-wash. Allting såg då ganska hopplöst ut." var

Vid ett nytt samtal dag sade Butler att "den allmänna senare samma opinionen i de små staterna så småningom borde förstå att de även borde lämna ett bidrag till den stora striden för rätt och frihet i deras eget intresse. Det blir därför svårt för t.ex. Sverige att alltid sitta på gärsgården. Jag svarade att det önskemålet givetvis inte kunde uppnås de genom föreslagna åtgärderna."

3 Wallenberg har inte gjort någon anteckning i dagboken sitt samtal med om Butlers chef, utrikesminister Halifax, föregående dag, den 11 januari. Det samtalet redovisas i ett telegram till UD den 12 januari är återgivet i Förspelet till det som film angreppet på Damnark och Norge den 9 april 1940, Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikesdepartementet, Sthlm 1947, 27 ff. s.

I gryningen den 8 april 1940 kränkte engelsmännen det neutrala Norges territorialvatten genom att lägga ut minspärrar. Syftet var att tvinga svenska fartyg, som fraktade LKAB:s järnmalm till Tyskland via Narvik när Bottenhavet var tillfruset, att gå ut på internationellt vatten så att de kunde uppbringas av britterna.

När det tyska angreppet på Norge inleddes den 9 april, var Wallenberg sedan ett dagar i Paris för förhandlingar om ett svensk-franskt

par krigshandelsavtal. Från ett besök hos konseljpresidenten Paul Reynauds biträdande kabinettschef noterar han: "Sade mina synpunkter. De skulle framhålla att mineringen gjorts för att förekomma tyskamas steg. De skulle göra ett ingripande genast."

Den 28 december 1940 träffar han under sitt USA-besök en norsk kontakt. "Samuelsen frågade hur vi skulle hjälpa Norge. Därom vet man intet, men Sverige blir militärt starkare för varje dag och om en gång Tyskland blir

och Ryssland gör en framstöt mot Atlanten så är det av största svagare betydelse även för Norge att Sverige är starkt." Troligen är det här fråga

skeppsredaren Erling Helin Samuelsen 1892-1961. om

Den 8 och 20 januari 1942 har Wallenberg samtal med en ämbetsman från Forsyningsdepartmentet i norska London-regeringen om "vissa inköp för Norska regeringens räkning att levereras efter krigets slut". Av allt att döma gäller det krediter för varuinköp i Sverige som en beredskapsåtgärd inför tyskt sammanbrott.

ett senare

Några veckor tidigare, strax före årsskiftet 1941-42, då dagboken blott består besöks- och telefonlistor, förekommer flera gånger namnen på

av Finlands minister i Stockholm, Jarl Wasastjema, och på utrikesminister Günther. Någon dag senare upptar listan även J .K. Paasikivi, sedermera Finlands president 1946-56. Paasikivi hade varit Finlands minister i Stockholm 1936-39 och i Moskva 1940-41 efter en karriär som politiker och ledande bankman chef för Kansallispankki 1914-34. Paasikivi kände Wallenberg ända sedan dennes första besök i Helsingfors för bankens räkning 1925. I Wallenbergs dagbok finns emellertid inte ett 0rd om vad

avhandlats vid hans samtal med Paasikivi. som

En kontroll i Paasikivis egna dagboksanteckningar för 1941-44 visar att denne däremot gjorde anteckningar sitt samtal med Wallenberg och att

om dessa viss inblick i Wallenbergs syn på stonnaktskriget vid

ger en årsskiñet 1941-42 J.K. Paasikivis dagböcker 1941-1944, 1991, s. 133 fi. Om bakgrunden skall först sägas att Paasikivi besökte Stockholm som

privatman men uppsöktes Wallenberg, frågade inte Paasikivi av som om kunde tänka sig att träda i kontakt med Mme Kollontay, Sovjetunionens

sändebud i Sverige. Hon hade nämligen bett Günther kontakt arrangera en med någon privat finländare för framtida behov. Uppenbarligen för att svenska regeringen formellt skulle stå helt fri hade Günther i sin bett tur Wallenberg tala med Paasikivi.

Samtalet på Paasikivis hotellrum den 31 december 1941 såvitt var känt ett av de första trevande försöken att ta Finland ut det krig Sovjet ur nya mot vid Tysklands sida som inletts på midsommaren 1941 samtalets plats i

de första fredssonderingama, Tuomo Polvinen, J .K Paasikivi: se Valtiomiehen elämäntyö 1939-1944, 1995, 305 ff.. Av intresse i detta s. sammanhang är främst vad Paasikivi antecknar Wallenbergs på om syn

stormaktskriget:

"Jag sporde först vad han trodde Finland och storkriget. Wallenberg om berättade att han kommit tillbaka från London, där han varit i sju nyss veckor. Stämningen i England är kategorisk och beslutsam. Alla på tror seger. För egen del har Wallenberg från första början varit övertygad om att Tyskland i längden förlorar kriget. Har hela tiden det, då han ansett strax i början varit övertygad att USA kommer med i kriget. " om

Paasikivis referat är inte förvånande med hänsyn till dels Wallenbergs tidiga och väl belagda tro på ett amerikanskt krigsinträdem dels den , outsagda premissen allierad slutseger i Wallenbergs citerade om en ovan uttalanden till västmaktsföreträdare vad borde ske "efter krigets om som slut"’. Av större intresse är Paasikivis återgivande Wallenbergs av huvudskäl för sin bedörrming:

3 Vid sitt samtal på Karinhall med Göring den 10 januari 1938 se not 1 ovan

anmärkte Wallenberg, sedan han fått höra utläggning Storbritanniens en om svagheter: "Ja men Amerika kommer Englands sida i världskonflikt." en Göring var dock av annan mening. Vid ett samtal i Washington den 8 november - 1940 med Merle Cochran, medarbetare till finansminister Morgenthau och dennes förbindelseman med State Department, berördes USA:s stöd till Storbritannien efter Roosevelts återval: "Jag förmodade att hjälpen skulle lämnas iplan, jagare och handelsfartyg och att sedan det lätt att förutse att incident skulle bringa var en USA i kriget. C. agreed." 3 Marcus Wallenbergs hållning tidigt under kriget belyses också indirekt i en dagboksanteclming Gunnar Hägglöf den 27 oktober 1939 denne återger i av som sina minnen. Vid ett samtal med Hägglöf lät Jacob Wallenberg framskymta en viss kritik mot Marcus Wallenberg och Erik Boheman för överdriven på tro västrnaktsseger: "Det är mycket lätt att Dodde och Erik Boheman säga vi som att

"Tyskland kommer till slut att sakna material och detta krig är ett materialkrig. Tyskland saknar vissa råvaror som behövs i krigsindustrin och kommer i det långa loppet också att sakna olja. Produktionen av syntetisk olja är 3-4 miljoner ton året och hela den årliga

ca om oljeproduktionen 11 å 12 miljoner ton och det förslår inte. Det blir också

besvärligt för Tyskland att göra Europa till ett självförsörjande område. En

svårighet är också att Tyskland har svårt att få de erövrade folken att samarbeta med Tyskland."

Från nästa Sammanträffande, den 2 januari 1942, antecknar Paasikivi: "Wallenberg fortfarande övertygad om Englands och USA:s och

var Sovjetunionens och fäste stor vikt också vid Tysklands inre front.

seger Det råder svår konflikt mellan generalema och ledaren Hitler.

en Generalerna emot ett anfall på Moskva och sades ha varit emot hela

var det ryska fálttåget. Emedan allt detta enligt deras uppfattning överstiger Tysklands krafter."

Wallenbergs dagbok innehåller som sagt utöver telefonlistoma

- ingenting dessa samtal. Det bekräftar att tidsbrist och/eller

om dislcretionsskäl kunde föranleda Wallenberg att med tystnad förbigå även samtal han måste ha ansett viktiga.

som

Wallenberg upprepade sin bedömning krigsläget inför Paasikivi vid ett

samtal i oktober 1942 som likaså noterats i dennes dagbok 185 senare ff.. Men vid det laget Wallenbergs synsätt knappast längre lika

var ovanligt i hans kretsar i Sverige.

V. Bank- och affársförbindelser med Tyskland

Sveriges ekonomiska förbindelser med Tyskland ingår i kommissionens utredningsuppdrag endast till den del de innebar överföring av judiska tillgångar till Sverige. Samtidigt utgör de den ram inom vilken judiska tillgångar kan ha förts hit. Jag har därför sökt efter anteckningar som avspeglar diskussioner Sveriges allmänna bank- och affärsförbindelser

om med Tyskland och Wallenbergs egen syn på dem.

skall satsa på brittisk Den verkliga frågan är hur vi skola kunna klara oss

en seger. igenom de närmaste åren utan att komma under tysk dominans." Möte med Europa, Sthlm 1971, s. 210.

Först bör noteras att Wallenbergs dagbok inte innehåller några tecken på att man under åren före lqigsutbrottet från svenska regeringens sida, eller inom bank- och företagsvärlden, skulle ha aktualiserat något

slags

restriktioner i Sveriges ekonomiska förbindelser med Tyskland

som följd

av de skärpta judeförföljelsema på 30-talets slut. Man kunde exempelvis ha tänkt sig att viss återhållsamhet hade i en övervägts kreditgivning och andra förbindelser med "ariserade" företag, särskilt sådana som avböjde att redovisa hur de tidigare ägarna Men något ersatts. dylikt inte ha varit på tal, såvitt framgår Wallenbergs dagbok. synes av

Det finns heller något helst nedslag Wallenberg fått höra som av att uppgifter om sådana diskussioner i London eller New York. På ett sätt är detta inte överraskande, eftersom litteraturen engelsk-amerikanska om reaktioner på judeförföljelsema såvitt jag kunnat finna inte redovisar något som tyder på att man på regeringshåll eller inom affärsvärlden skulle ha övervägt detta slags restriktioner. Samtidigt kan möjligen förvånas man över denna passivitet hos stormakter förfogade över betydande som ekonomiska påtryckningsmöjligheter mot Tyskland och hyste starka judiska intressegrupper med gamla band till Tysklands judar. Man torde kunna utgå från att Wallenberg antecknat saken, han några om uppsnappat rykten om sådana överväganden hos sina amerikanska eller brittiska affärsbekanta.

Vad gäller handelspolitiken under ett kommande stonnaktskrig gjorde Sverige som bekant ingen hemlighet att avsåg att införa hårda om man restriktioner, enligt den växt fram inom UD och näringslivet. samsyn som Men dessa restriktioner skulle då tillämpas endast i syfte att befordra Sveriges egna handelsintressen Gunnar Hägglöf, Svensk

laigshandelspolitik under andra världskriget, 1957, 14 ff. s. .

Ett möjligt undantag från denna princip satt spår i källorna skulle som kunna de diskussioner fördes på våren 1939 från vara som om att man svensk sida skulle söka uppmuntra britterna till ökade inköp svensk av jämmalm. Om sådana inköp kom att ingå redan i det fredstida handelsmönstret på bekostnad tyskamas inköp, skulle de uppenbarligen av begränsa Tysklands möjligheter att i händelse krig göra anspråk på av stora svenska jämmalmsleveranser, exempelvis under åberopande den av strävan att om möjligt söka bevara "le courant nonnal", dvs. de fredstida handelsströmmarna, neutrala stater ofta fann naturlig. som

Dessa diskussioner, redovisats i Hägglöfs arbete 30 ff., avspeglas som också i Wallenbergs anteckningar. Det framgår att han stödde försöken att animera engelsmännen till större inköp och hade flera samtal om saken med Martin Waldenström, vd för Gränges drev LKAB 20 mars, 27 som april, 10ju1i 1939.

Waldenström, inställning till regimen i Tyskland självklar redan vars var med hänsyn till hans hustrus judiska börd, delade Wallenbergs uppfattning. Det är möjligt att man här kan se en i viss mån "politisktideologiskt" bestämd strävan att begränsa exporten strategiska råvaror av

till Tyskland.

Samtidigt förefaller det sannolikt att det låg i Sveriges rent affärsmässiga intresse att främja ökad fredstida konkurrens om svenska j ämmalmsleveranser. Diskussionerna om en jämnare fördelning Tyskland- Storbritannien Sveriges jämmalmsexport kan därför också ha legat väl i av linje med principen att det svenska folkhushållets intressen skulle avgöra Sveriges utrikeshandel.

Den principen fastlades på nytt när Tyskland i april 1939 försökte få en svensk utfästelse att regeringen skulle "tillse att den nonnala svenska till Tyskland i händelse krig icke kommer att lida intrång". exporten av Svenska regeringen svarade att det i händelse ett stormaktskrig skulle av ligga i Sveriges "helt uppenbara intresse" att upprätthålla sina handelsförbindelser åt alla håll så mycket som möjligt. Men:

"Omfattningen dessa förbindelser måste främst bliva beroende av av Sveriges folkförsöijningsbehov och kan icke oberoende av det egna vara läge skapas de krigförandes åtgärder. Rent svenska som genom --intressen bliva sålunda avgörande för Sveriges handelspolitik under ett krig, däribland givetvis intresset att icke äventyra neutralitetens upprätthållande. Det restriktionssystem beträffande utrikeshandeln som därvid blir nödvändigt skall i det eventuella lcrigsläge, varom är fråga, icke ensidigt rikta sig någon stat, respekterar Sveriges neutralitet och mot som oberoende" Hägglöf, 28 ff.. a.a., s.

Denna regeringens politik uppfattades allt att döma inom näringslivet av självklar grundval för våra ekonomiska förbindelser med som en Tyskland. Någon diskussion den eller något samtal där den ifrågasätts om redovisas i varje fall inte i Wallenbergs dagbok. e

Att synsättet ett annat i Storbritannien redan före var krigsutbrottet var

naturligt. Wallenbergs dagboksanteckningar bekräftar

att han blev väl orienterad hur från brittisk sida, när handelsminister om man Hudson besökte Stockholm i april 1939, helt öppet förklarade att man i händelse av ett krig måste ingripa mot den svenska jämmalmsexporten till Tyskland. "Im afraid have to destroy mines", sade Hudsons we your en medarbetare. Hudson själv markerade missnöje när Sandler förklarade att Sverige inte kunde föra någon politik än att i enlighet med landets annan egna intressen upprätthålla kommersiella förbindelser alla håll i händelse krig. av Hudson framhöll att Sverige på detta sätt skulle komma att bidra till att förlänga kriget Hägglöf, a.a., s. 25 ff..

Som en de svenska förhandlama krigshandelsavtalet med om Storbritannien på hösten 1939 utverkade Wallenberg brittiskt medgivande till en betydande svensk malmexport till Tyskland. Men att brittemas egentliga inställning oförändrad blev klart för Wallenberg var genom Butlers uttalanden i januari 1940, citerade efter Wallenbergs dagbok. ovan Det var också lätt att inse att den brittiska inställningen snarast skulle skärpas när Churchill blev premiärminister i maj 1940 och stormaktslqiget fick tydligare ideologisk karaktär. hindrade inte en Det att Churchill i praktiken tog hänsyn till Sveriges beträngda läge så länge Storbritannien

självt var försvagat.

USA:s hållning till Sveriges handelsförbindelser med Tyskland mindre var förutsägbar under 1940-41, då Washington rörde sig bort från den traditionella neutraliteten och mot ett alltmer oförbehållsamt stöd Storbritannien fortfarande ställde sig utanför kriget. Med tanke på men USA:s avgörande roll under krigets år kan det möjligen skäl senare vara att notera vad dagboken upplyser Wallenbergs intryck på denna punkt. om

Under sitt USA-besök på regeringens uppdrag hösten 1940 fick Wallenberg klara besked allt snävare amerikansk inställning till de om en neutrala staterna i Europa. Hans främsta ärende få loss svenska var att

flygplans- och andra krigsmaterielbeställningar belagts med embargo,

som men en rad andra frågor togs också upp under hans samtal.

Från ett möte den 30 oktober 1940 med Merle Cochran, Treasury Assistant to the Secretary och Morgenthaus liason officer med State, antecknar han dennes råd att "om någon skulle fråga mig de svenska bankernas om förhållande till Tyskland så skulle jag inte Veil anything":

"Man letade efter misstänkta saker och ansåg att de schweiziska och svenska bankerna direkta agenter för tyskarna. Jag frågade honom voro vad avsågs med detta. Vi konstaterade att banktransaktioner som härrörande handeln Sverige-Tyskland var fullt legitima. Att vissa ur uppdrag för tyska bankers rälming däremot lågo utanför det normala som givetvis ådrog sig uppmärksamhet. C. meddelade att vissa europeiska banker legat och köpt tyska obligationer för tysk räkning, vilket t.ex. upp han kommenterade varvid jag omedelbart inkastade att även vi fått sådana uppdrag och ville veta hur de ställde sig därtill. Han skulle höra sig för och återkomma. Han hade hört om den stora Kreuger obligationstransaktionen och för sin del kunde han blott tillstyrka att dollar användes tyskarna för av import värdepapper kanske värdelösa än att de användes av egna som voro för ändamål skadliga för de allierades lqigföring såsom import som voro viktiga metaller, femte kolonn-aktivitet, propaganda, men skulle höra av sig för litet hur ställningen och jag bad honom meddela mig senare var detta."

Något besked på denna punkt dock inte ha lämnats, att döma av synes Wallenbergs dagbok. Vid ett nytt samtal med Cochran den l november 1940 berördes däremot fråga, nämligen blockering utländska en annan av konton. Administrationens nuvarande linje enligt Cochran att "så länge var tyska konton äro oblockerade kan konton från det övriga fria som Europa blockeras... State Department kan ändra politiken mot Tyskland f.n. det ingen fråga blockering schweiziska eller svenska men är om av bankers tillgodohavanden." Cochran fortsatte:

"Just när behöver bäst skola de tillfrysas. Man möter man pengarna som ofta Schweiz och Sverige äro kringrända tyskarna och satsen att av beroende handeln med Tyskland och att dessa länders banker äro av för Tyskland och har inget val. Mot detta har C. anfört att man kan agenter inte begära de också skola sluta handel med det enda land de kunna att handla med. USA erkänner Schweiz och Sverige länder med som som ideal och med liknande demokratiska institutioner skall väl icke samma lägga sten på börda. Och varför äro dessa länder i detta läge, jo, på grund Englands och Frankrikes bristande insatser. C. meddelade konfidentiellt av att rapporterna från Athen tala grekisk förtvivlan över frånvaron av om brittisk hjälp av varje slag."

Den 2 november 1940 samtalar Wallenberg med Howard Sheperd, senior vice president i National City Bank, att stora tyska och även som uppgav mindre italienska dollartillgodohavanden överförts på svenska banker, huvudsakligen Skandinaviska banken. "Han påstod att genom NCB s man

från uppgifter från vederbörande myndigheter i Sverige så skulle beloppet uppgå till betydligt mindre. Vi för vår del hade knappast något och Skandinaviska Banken hade fallit till 2 milj dollar." ner

Den 10 december 1940 noterar Wallenberg samtal med Henry Breck, ett verksam i bankirfirman W. Seligman Co.: ansåg

Erik att

guldpriset skulle bli oförändrat under kriget, att någon

diskriminering mot

bona ñde ägare komme att inträffa äganderätten från men att misstänkta länder Tyskland och Japan komma att i varje fall." som noga prövas

Detta samtal allt att döma den främsta grunden för

var av Wallenbergs

varning till Ivar Rooth efter hemkomsten till Stockholm. Enligt Rooths

notering den 19 februari 1941 meddelade Wallenberg amerikanarna att möjligen skulle komma att vägra köpa guld vissa länder kommit i som besittning av genom ockupation andra länder. av

VI. Bosch-affären

Jag hoppas att i och PM kunna redovisa några en annan senare iakttagelser om Bosch-affären med utgångspunkt främst i intressanta ett par dagboksanteckningar av Marcus Wallenberg från januari 1942. Men då ingen har gjort gällande att Bosch eller dess amerikanska dotterbolag

skulle ha ägts judar och Bosch-affären sålunda innebära överföring av av judisk egendom i svenska händer, har jag inte mig ha anledning ansett att redogöra för iakttagelserna i denna PM.

VH. Sammanfattning

Marcus Wallenbergs dagboksanteckningar 1938-1943 information

ger om en enda planerad affär den hade förverkligats, med säkerhet som, om skulle ha inneburit överföring i svenska händer judiska tillgångar. av Överföringen i svenska händer ägarandel i Witkowitz-verket skulle i av en så fall såvitt kan bedömas i ljuset de hann inledas - av resonemang som innan Tjeckien ockuperades Tyskland ha skett i enlighet med av önskemål från såväl den judiska ägarfamiljen de lokala tjeckiska som intressentema.

Anteckningarna ger vidare en viss belysning de förhållanden inte av som gjorde det lockande för utländska företagare att investera köp genom av judiska företag i områden behärskades den nationalsocialistiska som av regimen och dess planhushållning i rättslöshetens tecken.

Eftersom dagböcker normalt bara redogör för en del av författarens verksamhet, kan det givetvis inte uteslutas att Wallenberg haft kännedom

affärer mindre vikt än Witkowitz som innebar överföring av judiska om av tillgångar i svenska händer men som han inte fann skäl att göra anteckningar om.

I övrigt tyder anteckningarna att Wallenberg stod främmande för antisemitiska fördomar, hade förtroliga kontakter med en rad judiska bankoch affärsmän, sympatiserade med västmaktema och utgick från att Tyskland skulle förlora kriget. Vidare bekräftar anteckningarna att Wallenberg stödde svenska regeringens utrikes- och handelspolitik på alla punkter betydelse. I den politiken ingick att svenska bankers och

av företags verksamhet på utlandet fortsatt skulle bedrivas på vanliga affärsmässiga grunder inom de ramar som regeringen drog upp.

Statens 1999

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Nyaförmånsrättsregler+Bilagor. Ju. . N SteriliseringsfråganiSverige1935-1975. . Ekonomiskersättning.S. Yrkesfisketskonkurrenssituation. . Jo. God sedi forskningen.U. . Effektivavärme-ochmilj N. . EffektivareTotalförsvarsstödiÖstersjöområdet.Fö. . Märk väl Fi. Invandrarskapochmedborgarskap. . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. Att slaktaettfår i Gudsnamn.Omreligionsfiihet ochdemokrati.Demokratiutredningensskriftserie. Ju. p Rasism,nynazismochfrämlingskap. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. Bör demokratinavnationaliseras . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. N Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens . skriftserie.Ju. w Etik ochdemokratiskstatskonst. . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. Denframtidakommersiellalokalradion.Ku. Nytt systemför prövningavhyres-och arrendemål.Ju. Ökadrättssäkerhetiasylärenden.UD. .

.GarantipensionochBosättningstilläggför personer föddaår 1937eller tidigare.S. Frågortill detindustriellasamhället.Ku. . Artikel 7 EG:svammärkesdirektiv.i . Ändringari vanmiärkeslagen.Ju.

20. Sverigeochjudamastillgångar.+ Bilaga.UD.

KUNGL BIBL s

1991873 Uti 01

sTocKHoLM

Statens 1999

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Bo Betalarätt.Särskildaboendefonnerfor äldre tryggt—

Nyaformånsrättsregler Bilagor. l samtavgifterför äldre-ochhandikappomsorg.33 + Invandrarskapochmedborgarskap. Ökadesocialbidrag.En studieominkomsteroch Demokratiutredningensskriftserie.8 socialbidragåren1990till 1996.46

Att slakta får i Guds Omreligionsfrihetoch Smittskydd,samhälleoch individ. DelA+B. 51 ett namn. Inkomstprövning bostadstilläggtill pensionärer.52av demokrati.Demokratiutredningensskriñserie.9

Rasism,nynazismochfrämlingskap. Demokratiutredningensskriñserie.10 Finansdepartementet

Bör demokratinavnationaliseras Märk väl 7

Demokratiutredningensskiñserie.l l Införselavbeskattadevaror.26

Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens Kontantmetodför småföretagare.28

skriftserie.12 Fastighetsmäklamärrmdeneffektivaretillsyn. 35 - Etik ochdemokratiskstatskonst. Mervärdesskatt Frivillig skattskyldighet.47 - Demokratiutredningensskriftserie.13 En tullag. 54 ny Nytt systemför prövningavhyres-ocharrendemål.15 Artikel 7 EG:svarumärkesdirektiv.i Utbildningsdepartementet

Ändringari vammärkeslagen.19 Godsedi forslmingen.4

Denskyddadeprovinsen.Enessäomdemokratins Vuxenutbildningfor alla Andraåretmed

värdeochvärdighet.Demokratiutredningensslcriñserie Kunskapslyñet.39

Tillsyn överadvokaterm. m. 31 Jordbruksdepartementet Utvecklingssamarbetepårättsområdet.32 Yrkesñsketskonkurrenssituation.3 Likvidationavaktiebolag.36 Samema etturspnmgsfolki Sverige.25 Demokratini denoffentligasektornsförändring. -

Demokratiutredningensskriftserie.40 Kulturdepa rtementet Oberoende,ägandeochtillsyn i revisionsverksamhet.43 Ekonomiskbrottslighetochsekretess.53 Denframtidakommersiellalokalradion.14

Frågortill det industriellasamhället.18 Globaliseringenochdemokratin. Demokratiutredningensskriftserie.56 Yttrandefrihetenochkonkurrensen Förslagtill mediekoncentrationslagm. m. 30

Utrikesdepartementet Svensktmedborgarskap.34 Bevaradokumentärfilmenskulturarv.Åtgärdstörslag Ökadrättssäkerhetiasylärenden.16 samtförslagtill ett centrumför dokumentärfilmochen Sverigeochjudamastillgångar. Bilaga.20+ ñlmvårdscentral.4 1 Följdleveranseri sambandmedexportavkrigsmateriel. Invandraresomföretagare.49 3 8 Konvergensochförändring.Samordning lagstiftningenav

Försvarsdepartementet för medie-ochtelesektorema.55

EffektivareTotalforsvarsstödi Östersjöomrädet.6 Näringsdepartementet Internationellkonflikthantering attför beredasig - Effektivavärme-ochmiljölösningar.5 tillsammans.29 Utvecklingavmänskligaresurseri arbetslivet.Förslagtill Underrättelsetjänsten enöversyn.37 ~ inriktning mål 3 inom EG:sstrukturfonder.23 av nya Socialdepartementet EG:sstrukturstöd.Ny organisationfor degeografiskt

avgränsadestrukturfondsprogrammen.24 SteriliseringsfråganiSverige1935-1975.Ekonomisk Delta Utredningenomdeltidsarbete,tillfälliga jobb ersättning.2 ocharbetslöshetsersättningen.27 GarantipensionochBosättningstilläggför personer Ny lultfartslag.42

födda år 1937eller tidigare.17 Öppenelmarknad.44 Lindqvistsnia nio vägarattutvecklabemötandetav - LäraavEstonia.Denandradelrapportenoch personermedfunktionshinder.21 slutredovisning.48

Rikstrafiken Ennymyndighet.57 -

Statens 1999

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Milj ödepartementet Sluttörvaringavkämavfall.Kommunernaoch platsvalsprocessen.45 skyddsjaktpåvarg.50

, ,

. , ; , .,

fy. P . ... . .

HBO

4:9 I 1 82 §$t Ckx